# ID: svediakorp-per1045
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,825
# sentences: 802
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, iduns Tryckeri Aktiebolag.
Fredagen den 11 oktober 1891 &gt;.
N:r 41 (408) Prenumerationspris pr Idun ensam.
_ Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modetidn., mänadsuppl.
Barngarderoben.
.
.
.
Byrå: ar: kr.
5: — Klara Södra Eyrkog.
I S, 1 tr. Allm.
telef.
6 1 «.
» 5: — &gt; 3: — Prenumeration sker å alla post- » 3: — anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITfflOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Bedaktionssekr.
: J. Nordling.
Vt ifnlngstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 Sra (lösn:r endast för kompletteringar.)
8:de årg.
Annonspris: 85 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal etafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Karolina Andersson.
Karolina Andersson föddes på gården Ingelstorpslund den 17 nov.
1820.
Hon var den näst yngsta af fem syskon, ocli modern dog, då Karolina var blott fem år gammal.
En femtonårig syster skulle nu styra huset, och Karolinas barndom blef sedan väsentligen bero- ende af faderns lynne och tycken.
Denne var en förmögen bonde, som höll mycket på sin värdighet, ej deltog i grofarbetet, utan blott höll tillsyn och hade mycket stora anspråk på sitt folk.
Äfven mot sina barn var han öfver- drifvet hård och lät dem arbeta vida strängare än någon dräng eller piga i våra dagar.
Dess- utom var han ytterligt noga äf- ven i småsaker, " och den som råkade bryta af en synål, fick nästan alltid uppsträckning där- för.
Kedan som halfvuxen fick Karolina åtaga sig att jämte en piga sköta ladugården.
Det var ett strängt arbete, ty med undantag af höet måste allt fodret (halm, potatis och dränk) bäras till ladugården.
Dranken bars i stora såar från bränn e- riet uppför två branta backar.
Men ändå måste tid att spinna, väfva och sy tagas undan från natthvilan.
Efter några år flyttade en ogift farbror in i huset som hyresgäst, och han tog sig nå- got af de unga, skaffade dom små nöjen emellanåt samt pen- gar till kläder och blef deras beskyddare, då så kräfdes.
Mera behöfdes ej, för att Karolinas af naturen muntra lynne skulle taga ut sin rätt och rädda hen- ne från en alldeles glädjelös barndom.
Krafterna spändes väl till det yttersta, men undan gick det med lif och fart, och i konsten att arbeta på en gång fort och väl var hon helt säkert oöfverträffad.
Hon hade ett ypperligt minne och god sångröst: allt hvad hon hörde berättas eller sjungas kunde hon återgifva, och snart var hen- nes förråd af visor och roligheter så stort, att det aldrig tycktes kunna tryta.
Sålunda muntrade hon syskonen och kom arbetstiden att gå fortare äfven för tjänar- ne.
Ja, inför hennes glädtighet måste äfven faderns tvära but- terhet ofta gifva vika.
Någon skola fick hon aldrig besöka.
Några veckors undervisning i läsning af en gumma var allt.
Men själf lärde hon sig äfven att skrifva, ehuru hon under större delen af sitt lif föga an- vände den konsten.
Emellertid hade hon vuxit upp till en fager ungmö och började kringsvärmas af friare.
I allt hade hon väl ett trettio- tal, ty på hvarje bjudning var hon den mest firade, både eme- dan hon alltid vårdade sig om sitt yttre, dansade väl och oför- tröttadt samt visade sig vänlig mot alla.
Men hon såg längre än till ytan.
De kringboende böndernas trasiga och smutsiga barn verkade på hennes sinne allt för afskräckande, för att hon ej i hvarje yttring af oor- den tlighet, skrytsamt slöseri el- ler lust att festa skulle se ett hot om framtida fattigdom och nöd eller om ett på annat sätt olyckligt äktenskap.
Därför gaf hon ock mången vacker, för- mögen och ansedd bondson kor- gen och väntade lugnt, tills hon fann en, på hvars hjärtas guld hon ansåg sig kunna lita.
Är 1847 blef hon gift med
322 1895 I D U N Bättre är den blida tärnan, Klädd i kjol af simpelt linne, Ä n en egensinnig fröken, Klädd i dyrbar sidenklädning.
Finsk Anders Andersson från Måsebo, näst yngste son till en ansedd gammaldags bonde, som ej ville låta sina söner lära sig skrifva, på det de icke skulle kunna skrifva skuldsedlar.
An- ders far hade köpt en gård i Hårstorp, en by några km.
öster om Ingelstorpslund, och hans söner brukade den som utgård till det ' ' ' / i mil nordväst därom belägna Måsebo.
Anders var tystlåten och arbetsam, rökte aldrig och spe- lade aldrig kort.
Han fick 1845 öfvertaga går- den i Hårstorp.
Där fanns då bränneri, som han själf skötte, men han hade aldrig bränn- vin i sin mun, utan afprofvade det endast med lukten.
Själf hade han lärt sig att skrifva och räkna.
Detta äktenskap blef lyckligt som få.
Ingen har någonsin hört ett ovänligt ord mellan de båda makarne.
Hon styrde inne och han ute; men aldrig företogs något af vikt utan sam- fäld rådplägning, och om alla affärer visste båda lika bra besked.
Hon hade allt i minnet; han antecknade allt (han uppfann till och med ett för gårdens behof afpassadt dubbelt bokhålleri).
Den arbetsdrift, hon röjt i fäderne- hemmet, blef ingalunda mindre, sedan hon kommit i eget bo.
Här fanns så mycket att styra och ordna och en framtid att skapa.
Hennes svärfar kom en dag för att se, hur de nygifta skötte sig: han hade gett sig af så tidigt, att han var i Hårstorp redan kl. 4 på morgonen, men då stod hon redan och ba- kade.
Snart nog ombyggdes hela gården och inreddes efter makarnes samfälda tycke, en stor trädgård anlades, nyodlingar och jordför- bättringar företogos, och dagligrummet genljöd sent och tida af rastlöst arbete.
Kl. 4 på vintermorgnarne var mannen med tre drängar ute på logen, och samtidigt började inne i sa- len under hustruns ledning spinnrocksrnes surr och väfstolarnes gång.
Visor, sägner, berät- telser och ordspråk frän matmoderns mun höllo alla vakna och läto arbetet gå raskare undan.
Och efter skymningens inbrott rådde samma lif ett godt stycke ut på kvällen.
Detta var på 1850- och 1860-talen.
Då ålderns rätt bör- jade göra sig gällande, och då för öfrigt en mängd af de forna hushållsalstren lätt och bil- ligt kunde ersättas med fabriksalster, blef för- hållandet ändradt: » ty », sade hon ofta, » hem- slöjd betalar sig ej, om ej husmodern själf orkar taga del i arbetet. » I alla husliga sysslor ansågs hon ovanligt erfaren, och många voro de, som frågade hen- ne till råds, huru de skulle ställa det i sina hem.
Och sina döttrar inöfvade hon i allt livad till hushållet hörde.
Om sättet att uppfostra barn hade hon sin egen mening, som hon utan nå- got undantag tillämpade i fullt samförstånd med sin man: hon ville ej veta af kroppsaga.
» En skall tala dem till rätta, » sade hon; och med ett allvarligt ord åstadkom hon alltid rät- telse, med ett uppmuntrande väckte hon vil- lighet och ambition, och genom sin omutliga rättvisa, sin stora mildhet och vänlighet samt sin billighet i anspråk blef hon hjärtligt äl- skad ej blott af sina närmaste, utan ock af sina underlydande.
Ett sådant sätt att sköta huset måste helt naturligt leda till dess förkofran.
Också in- köpte makarne först återstoden af det hemman, hvaraf deras gård var en del, och sedan, efter svärfaderns död, hustruns fädernegård.
Och 1871 inköptes det bredvid Hårstorp belägna Linnerhjelmska godset Ebbetorp åt äldste sonen för 150.000 kronor.
Möjligheten häraf berodde till stor del af det orubbliga anseende för red- barhet och noggrannhet i affärer, som makarno vunnit, och som gjorde, att många kringboende hellre ville lämna dem sina besparingar att förvalta, till och med utan skuldsedel, än in- sätta dem i en bank.
Mot slutet af 1870-talet var Karolina Anders- son under en lång tid af en svår magsjukdom bunden vid sjuksängen, och ingen vågade hop- pas, att hon skulle öfverlefva sin kraftige, res- lige make.
Då angreps denne plötsligt (våren 1879) af hjärninflammation och dog inom några dagar.
Men makan repade sig småningom och ville ej tänka på att slå sig till ro, utan skötte fortfarande sin gård med hjälp af en rättare.
Under de första åren delade döttrarna med henne hushållsbestyren, men efter hand kommo de från hemmet, och hon måste själf förestå det hela.
Jordbruket förstod hon i grund och för dess utveckling hade hon en vaken blick.
De senare åren riktade hon sitt ordnings- och skönhetssinne med förkärlek på förskönande af det hem, där hon med sin make tillbragt öfver 30 lyckliga år, och som alltjämt förblef äfven barnens hem, så ofta tillfälle gafs dem att återvända dit.
Hela husets inredning gjordes efter hand ej blott finare och trefligare, utan ock allt mera praktisk, och trädgården under- gick ständig försköning.
Och då det för en ekonomisk skötsel af gården var förmånligt att arrendera ett bredvid liggande kronoboställe, så tvekade hon ej att göra det, oaktadt hon närmade sig 70-talet.
Också var hennes barns enda oro, att hon skulle öfveranstränga sig, glömma att hon åldrats och att krafterna ej längre voro som i yngre dagar.
Endast yngre sonen, nuvarande professor J.
A. Lundeli, kom att besöka någon lärd skola.
Men genom honom fördes bokligt vetande af mångfaldig art till hemmet, hos hvars alla medlemmar det fann tacksam jordmån.
Det händer så lätt, att barn, som få samla större mått af vetande, växa sina föräldrar öfver huf- vudet ej blott i bildning, utan ock i omdöme och förstånd.
Men Karolina Anderssons be- gåfning satte henne fullt i stånd att följa med sina barns utveckling i lifvets praktiska ange- lägenheter, och aldrig föll det något af dem in att inom kretsen af deras gemensamma in- tressen tycka sig vara klokare än hon eller lämna hennes mening å sido.
Hennes utmärkta minne gjorde det ej blott lätt för henne att reda sig med alla i ett landthushåll förekommande räknefrågor, dem hon nästan alltid löste i hufvudet, utan satte henne ock i stånd att diktamensvis rädda en stor del af i hennes ungdom gängse sagor och sägner, ordspråk och visor från glömskan samt att berättelsevis lämna ganska fullständiga skil- dringar af folkets lcfnads- och tänkesätt för 50 å 60 år sedan.
En del häraf är under ti- tel af » Folkminnen » offentliggjord i den af sonen utgifna landsmålstidskriften i Upsala.
Karolina Andersson var ej mycket borta från hemmet: detta var hennes egentliga och käraste värld.
Först i sept.
1893, dä hennes son promoverades till hedersdoktor i Upsala, gjorde hon någon längre resa och stannade då några dagar hos en gift dotter i Stockholm.
runa.
Hennes äldste son är riksdagsmannen P. O. Lundeli å Ebbetorp.
A f hennes döttrar är den äldsta gift med litteratören J.
P. Veländer i Stockholm, som i 11 år var föreståndare för Södra Kalmar läns till Ebbetorp förlagda folk- högskola, och den yngsta gift med lektor E.
A.
Zetterqvist i Vexiö.
Den mellersta, liksom modern en ovanligt begåfvad kvinna, afled ogift på Teneriffa, där hon sökte bot för ett långvarigt bröstlidande.
En förkylning i midten af september fram- kallade en lungkatarr, som bröt Karolina An- derssons verksamma lif.
Lugnt och stilla slock- nade glöden i hennes lifliga, vackra ögon.
Hon var vacker ännu på gamla dagar, och ingen kunde tro, att hon var nära 75 år.
Sådan är hennes enkla lefnadssaga.
De, som stått henne nära, veta, att hon svårligen kunnat bättre än hon gjort använda sina gåf- vor.
Som maka, som moder och uppfostra- rinna, som husmoder och föredöme för sitt husfolk — i allt var hon en sällsynt helgju- ten personlighet.
Och troligen finnes det in- gen, som lärt känna henne, utan att på samma gång högakta och värdera henne.
V. * Då sista lindlöfvet föll ... X kylig oktobermorgon Då sista lindlöfvet föll, Vid kyrkogårdsgrindens galler De fattiges likvagn höll.
Jvå karlar buro en kista Af simplaste svarta sort Med vissnade blommor — de sista — Och så körde kusken bort.
När vagnen om hörnet svängde, Jag skälfde, ty då jag såg, Vid sidan af kistan den stora En liten barnkista låg.
En blomma prydde ej locket — Här slocknat två blomlösa lif.
Tre, fyra gatpojkar följde Till gr af v en som tidsfördrif.
Och Och Vid Mitt höstens himmel var mulen, duggregnet sakta föll; handen min egen gosse, älskade barn, jag höll.
Jag vet ej, men hjärtat krympte Af ordlöst, frätande ve — För skymmande, heta tårar Jag kunde ej längre se.
Jag lyfte mitt barn i famnen, Jag kysste dess röda kind — Men luften var våt som af tårar, Och iskall var höstens vind.
.
.
Nonny Lundberg.
*
323 1895 Rosor och törnen.
in ung flicka ilade sjungande uppför i gångstigen till kullens topp.
Däruppe stod en vild rosenbuske, öfverhöljd af blom- mor.
» O, hvilka förtjusande b l o m m o r!
» ' u t r o - pade hon.
» Jag måste plocka dem och binda en krans att sätta på mitt hufvud. » Medan hon plockade blommorna, stack hon sig på törntaggarne, så att ett finger började blöda.
» A c k, » klagade hon, » hvilken skada, att bland så vackra blommor sitta så stygga törnen! » Mycket missnöjd sprang hon ned igen och kastade bort de blommor hon plockat.
Från andra sidan gick en bramin upp- för kullen och såg också den blommande busken.
» Så vackra och så doftande rosor! » sade han och bröt några blommor till en bukett.
Och medan han plockade dem, såg han upp mot himlen och sade: » Välsignad vare du, o Buddha, som bland törnena låter så härliga rosor växa och dofta! » Och med hjärtat uppfyldt af tacksamhet gick han tillbaka ned.
Den täcka indiska sagan kunde allt gifva oss, västerländska kulturmänniskor, åtskilligt att tänka på.
T y få äro helt visst de bland oss, som med tacksamhet erkänna, att mel- lan lifvets törnen växa också härliga blom- mor.
De flesta klaga öfver, att törnena stin- ga, utan att tänka på rosorna, eller betrakta dessa blott som sin rättfångna egendom och törnena som intrång i denna ägande- rätt.
Ett gammalt ordspråk säger, att vid jämförelser mellan sitt och andras öde skall man se nedåt och icke uppåt — godt om man så gjorde, om man vore tacksam för de blomster, som växa mellan törnen.
Men det underliga är, att just där för andras ögon blomstren öfverflöda, där uppleta vi mången gång törnen att klaga öfver, och om några taggar ibland rispa oss, göra vi de små risporna till djupa sår och anse de många blommorna som ingenting värda, därför att en och annan törntagg döljer sig bland dem.
Och dock är det så ofta vårt eget fel, att dessa törnen såra oss — kan- ske icke första gången, men mången, mån- gen gång sedan!
Det är oftast så, att några särskilda blom- mor locka och fresta oss mer än andra.
Vi tycka nästan, att vi ej kunna lefva utan dem, eller åtminstone att lifvet är föga värdt utan dem.
Vi berusas af deras doft och skynda att bryta dem.
Men just där sit- ter kanske det hvassaste tornet doldt, det som stinger djupast och svider mest.
Borde vi då ej vända oss bort från dessa blom- mor och söka en väg, där blomstren växa sparsammare, men där tornet är lättare att undvika?
Det tyckes så, men huru många af oss hämta denna lärdom af erfarenheten?
Vi klaga blott öfver, att det skall finnas törnen bland blommorna, så att njutningen icke kan vara oblandad.
Som om detta sista vore vår rättighet!
Det skulle icke ens vara vår lycka, om lifvet vore en oafbruten blomster- kedja — huru skulle vi då ens förstå att det vore lycka?
Och hurudant skulle det hjärta blifva, som aldrig undergått sorgens reningsprocess, hurudan den karaktär, som aldrig blifvit pröfvad i lidandets och mot- gångens degel?
Bättre är att, som braminen, taga törne- na som lifvets bottenplanta och rosorna som gåfvor att mildra mödorna och förljufva törnestigen, vida bättre än att fordra idel rosor och harmas öfver törnena.
Det torde icke vara förmätet att framkasta den åsik- ten, att det myckna missnöje, den lifsleda, som förspörjes, har sin rot i att alla och enhvar nu fordra för mycket af lifvet.
Den, som har litet, fordrar mycket; den som har mycket, fordrar mer.
Det kan ej gärna fort- gå så, icke fortgå med oupphörligt stegra- de fordringar öfverallt.
En gräns måste sättas och kan sättas, och den heter: till- gångar.
Vill blott hvar och en hålla sig inom sina tillgångar, skall han säkert finna, att om äfven blommorna på hans väg icke slå ut i så rika klasar, som han skulle vilja, blifva också törnena färre.
Och har han då lärt att såsom braminen vara tacksam till och med blott för att blommor finnas till bland lifvets törnen, skall han säkert också snart finna, att dessa törnen stinga mindre djupt, än han fruktade.
Föresatsen att först och främst se den goda sidan af allt är en sköld, som afvänder många af lifvets små bekymmer och hjälper till att bära de stora.
Mathilda Lang / et.
* Skaldens syster.
Ett u n g d o s m i n n e, berättadt af F r a n c i s Coppée.
(Öfvers.
för Idun af Philibert.)
ag var tjugufem år gammal, — hvad det redan är länge sedan, gode Gud!
— och på den tiden hyste jag vördnad och akt- ning för hvar och en, som kunde hoplänka två rim.
Jag hade en rik fond af öfver- seende godhet för den minsta lilla rimsmi- dare, som hedrade mig med förtroendet att uppläsa någon af honom författad sonnett, och ännu i dag är jag nog naiv att bli smärtsamt öfverraskad, då jag hos en skald icke finner öfverensstämmelse mellan hans talang och karaktär.
Jag brann af denna ungdomliga eld, då en kamrat föreslog, att jag skulle stifta be- kantskap med Albert Merlin, en ung skald, som redan var berömd i alla kaféer på vänstra Seine-stranden.
Albert Merlin, som var anarkist och ateist, var redaktör för den lilla boulevardtidningen Le Coléoptere, i hvilken han publicerat rätt vackra verser, som dock buro prägel af ett visst ungdom- ligt öfvermod.
Hans poem hade den skryt- samma titeln: Contes d ' esto c et de taille.
Författaren behandlade i dem de högsta ting med öfverlägsen nonchalans, hånade samhällsordningen och beklagade sig bittert öfver en kvinna vid namn Rosette.
Betänk, att jag på denna tid var en stac- kars underordnad tjänsteman vid krigsmi- nisteriet, den där hvarje morgon gick till sin ämbetsbyrå med en smörgås i fickan, en oskyldig ung man, som bodde hemma hos sin mor, och som vid hvarje månads slut hemförde sina besparingar, en försagd stac- kare, som omsorgsfullt dolde sina verser, liksom det varit ett brott att visa dem; och ni skall förstå min rörelse vid tanken på att sammanträffa med en berömd man, med en man, som aldrig gick förbi Tuille- rierna — detta var på andra kejsardömets tid — utan att hotande knyta näfven, och hvars uppträdande på Bulliers baler väckte formlig sensation.
Jag kände den store mannen till utseen- det.
Jag hade mött honom på Boulevard Saint-Michel samma dag som han blifvit porträtterad i Le Coléoptere.
Han var här afbildad med stort hufvud på en liten kropp.
Jag igenkände originalet till denna karrika- tyr i denne storväxte, brunlette, djärft blic- kande man, som gick där insvept i en vid paletå och med en väldig Bubenshatt på hufvudet; i handen bar han en vidunderlig käpp, nästan lika tjock som en af de pe- lare, som uppbära påfvens tronhimmel.
Han skred framåt, uppfyllande den breda trot- toaren med sin värdighet, och smålog på långt håll åt sin egen karrikatyr, som alla tidningsförsäljare upphängt till påseende.
Tidningsläsarne, som sutto framför kaféer- na, pekade på honom, då han gick förbi, i det de talade helt lågt med vördnadsfull min.
Jag begrep vid hans åsyn, hvad namn- kunnighet vill säga.
Den kamrat, som önskade presentera mig för denne man, förde mig en decemberaf- ton under ett ohyggligt töväder till det lilla Brasserie de l ' Avenir, beläget vid nedre delen af Rue Monsieur-le-Prince, där Albert Merlin brukade hålla till.
Då vi inträdde — jag minns nu, att mitt hjärta klappade hör- bart, jag försäkrar det!
— höll jag på att bli kväfd af den luft, som slog oss till mö- tes — en atmosfär af tobak och surkål.
Midt i ett rökmoln satt Albert Merlin fram- för ett af träborden i skänkrummet och höll på att intaga sin aftonmåltid tillsammans med ställets värd.
Den uppassande flickan, en stackars af bleksot lidande varelse, hade nyss satt framför dem åtskilliga rätter mat.
Albert Merlin hälsade på oss, utan att stiga upp, men med den välvilja, som pry- der öfverlägsna män.
» Catherine, två sejd- lar öl åt dessa herrar! » Han förklarade, att han var mycket förtjust öfver att se mig, sade att han läst verser, som jag för- fattat, berömde dem och erbjöd mig att skrifva i Le Coléoptere samt blef till slut mycket hjärtlig, ehuru han bibehöll en lätt beskyddarton.
Mycket upprörd, framstam- made jag några komplimenter, i det jag knappt vågade lyfta ögonen upp mot den store mannen.
Då han åter såg ned i sin tallrik, började jag granska det ställe han hedrade med sin närvaro; vördnadsfullt be- traktade jag efter hvartannat hyllan, där rökpiporna stodo uppställda, öltappmings- apparaten och den väldiga skaldehatten, som var upphängd på en gammal sparbössa.
De målare, som brukade besöka Brasserie de V Avenir, hade dekorerat väggarna med karrikatyrer och utkast, som talade om upp- ror och mord.
Midt i detta museum nedlät sig Albert Merlin till att förklara för mig sina sociala, artistiska och religiösa teorier.
Jag satt och hörde på med en beundran, blandad med förskräckelse, ty med några vältaliga fraser hade han nyss dekreterat den romersk-katol- ska religionens undergång, — då dörren till skänkrumet öppnades, och en ung kvinna, en vacker, tämligen välklädd brunett, in- trädde.
Hon gick och satte sig vid skal- dens sida, och sade helt högt: » Gif mig hundra sous till hyrvagnen.
.
.
Jag skall till Valentins med Henriette. » Skalden log åt det bortskämda barnets poc-
324 1895 1DUN kände begäran; då han icke hade denna ringa summa på sig, lånade han — icke utan en viss svårighet — af värden, och i det han lämnade pengarue till sin dam, presenterade han henne för oss på följande sätt: » Rosette i Contes d ' estoc!
.
.
. » ungefär som Lamartine skulle kunna ha sagt: » Elvira i Les Méditations. » Vi hälsade på hvarandra.
Den unga kvin- nan hade redan rest sig för att gå, då hon drog fram ur sin ficka ett bref, som hon lämnade Albert Merlin.
» Se där! » sade hon till honom.
» Jag fann detta därhemma. » Därpå skyndade hon ut, lämnande efter sig en lätt doft af godtköpsparfym.
» Tillåter n i?
» sade skalden, i det han bröt brefvet, hvarur han drog fram två sed- lar.
Vi gjorde ingen invändning.
Han ge- nomögnade det hastigt, smålog och räckte mig därpå brefvet.
» Läs detta, » sade han.
» Det är från min lilla syster.
.
.
och säg sen, om man inte skrifver nätt därnere i landsorten.
» Och jag läste följande skrifvelse: Auray den 1 december.
Min käre Albert!
Ehuru du icke mera skrifver till oss, är jag säker pä, att du alltid med nöje mottager ny- heter frän oss.
Mamma har gifvit mig i uppdrag att gif va dig sådana, på samma gång jag skickar dig dina månadspenningar.
Mamma, hon är fort- farande ond på dig, och det är min ständiga sorg; men du vet ju, huru sträng och from hon är!
Jag är fullkomligt okunnig om hvad man kunnat säga henne om det lif du för i Paris eller hvad som stått att läsa i den förskräckliga tidning du ut- gifver och som man visat henne.
Det där rör inte små flickor, och jag är mycket belåten med att ingenting veta om allt detta för att icke bli tvungen att ta parti mot dig.
Men, du må tro, hur ledsen mamma än är på dig, så älskar hon dig alltjämt af hela sin själ.
I morse, då hon sade till mig: » Du skall skrif va till Albert, » försökte hon anta en lugn min, men då hon läm- nade mig de båda hundrafrancsedlarne för att skickas till dig, såg jag mycket väl, att hennes hand darrade.
Sedan gick hon och satte sig i en fönstersmyg i salongen framför sitt tapisseri- arbete, och hon satt där orörlig med sänkt huf- vud, betraktande sitt arbete, utan att lägga hand därvid.
Utan att tänka på, att jag var närvaran- de, sade hon efter en stunds förlopp med tung röst: » Stackars barn! » i morse, då jag var på handkammaren, återfann jag ett vackert päron, det vackraste i hela träd- gården, hvilket jag vid fruktplockningen lade undan åt dig, ty jag hoppades, att du skulle kom- ma hit ett ' slag på hösten.
Nå väl!
päronet är icke mera ätbart; det har blifvit skadadt, och — du må skratta om du vill — men jag sörjer myc- ket däröfver.
Farväl, min käre Albert, jag kysser dig på vänstra tinningen — du vet, det är min plats — och jag upprepar ännu en gång: kom snart, och du skall få se Din tillgifna syster Julie Merlin.
Behöfver jag tillstå att, då jag läst detta bref, hade jag tårar i ögonen.
Detta flick- bref uppväckte mitt medlidande, liksom an- blicken af en violbukett, slungad i rännste- nen.
Jag betraktade Merlin; han också tycktes vara helt rörd.
» Nå väl? » frågade jag ångestfullt.
Men löjligt sentimental som jag var, hade jag misstagit mig på naturen af hans rörel- se.
Den var af uteslutande litterär art. » Ja, är det icke förtjusande, brefvet från min lilla syster?
.
.
.
» sade boulevardskalden.
» En smula snusförnuftigt, en smula flick- pjunkigt, men kändt, äkta, det måste med- ges.
Jag skall använda det i min nästa roman.
.
.
» Alltifrån denna dag har jag haft klart för mig, att en talangfull man kan vara en stor lump.
K.
A N D E R 1 Jakobstorg ' S 1 O N Red.
af Idun.
* — — Ktt råd.
et är nog förmätet att vilja vara rådgifvare; men öfvertygelsen, att månget fattigt, ensamt fruntimmer gör sig den frågan: » Hvad skall jag företaga för att förtjäna mitt lifsuppehälle och få ett eget hem, då jag nu, uttröttad af slitet för andra, önskar komma till ro, » ger mig mod därtill.
Vanligtvis tänker hon då så: » Jag måste gripa mig an med något af de där praktiska yr- kena, hvarom så mycket talas; men hvar finnas de?
Något handtverk är jag för gammal att lära; öfversättningsarbete eller renskrifning är ju omöj- ligt att erhålla; till att öppna handel saknar jag lust och anlag, där är ju för öfrigt allt för stor konkurrens, då ju nu hvarje bonddräng, hvilken hastigt vill blifva herre, tillgripit denna födkrok.
Hvad skall jag då göra? » Eesultatet af hen- nes funderingar blir vanligtvis, att hon hamnar hos någon gift släkting, där hon för ringa lön får sträfva mera än förut i skolan eller på kon- toret.
Eller också anskaffar hon med stor upp- offring en sy- eller stickmaskin, hyr ett billigt rum i en stad samt måste sedan föra en den mest glädjelösa tillvaro för att kunna existera.
I dess ställe vill jag af erfarenhet gifva ett godt råd.
Skaffa dig ett litet ställe på landet, ägna din tid och dina krafter åt trädgårds- och höns- * skötsel, och du skall med små anspråk vinna din bärgning samt hälsa och lefnadsmod, och dina svaga, ömtåliga nerver skola stärkas af frisk luft, arbete och naturenligt lefnadssätt.
Se här, huru du bör gå till väga!
Ett litet landtställe, torp eller dylikt, med ett par tunnland jord till, kan börja helt visst redan tankar och omsorger att vanligtvis erhållas för omkring 1,000 kr.
; men så mycket behöfver ej betalas kontant, då största riktas i svenska hem; förunderligt fort glida delen af summan brukar få innestå mot första dessa sista månader undan, och innan vi veta inteckning.
Visserligen är nu bostaden ringa, ordet af, klappar den kära högtidsgästen på oftast endast ett eller två rum och kök; men vår dörr.
.
Det är icke våra damers sed att den bildade kvinnan kan med små medel göra sitt hem trefligt genom sin smak, färgsinne och låta sig öfverrumplas, och Idun har i sin ringa skicklighet i teckning och handarbete.
Ladugår- mån under årens lopp sökt stå dem bi i jul- den, som alltid finns på sådana små ställen, an- klappsbekymrens och julbrådskans dagar.
Så vändes till bostad åt så många höns, den kan uppstodo våra jidklappstäflingar, » julklapps- rymma; och hönsskötsel, rätt bedrifven, utan stora anläggningsomkostnader, kan gifva en års- basarerna », som nu pågått en följd af år.
inkomst af 3 kr.
per individ — således 300 kr.
Det har dock icke kunnat undvikas, att dessa netto för 100 höns; men då måste du göra allt i längden blifvit litet enformiga, att de insända arbete själf och hafva håg och intresse därför!
Af den öfriga jorden kan en trädgård anläggas handarbetsbeskrifningarna upprepat sig, och att med många bärbuskar, frukt-, plommon och körs- verkligt originella uppslag naturligtvis blifvit bärsträd, af hvilka en god inkomst kan beredas.
allt svårare att finna.
Vi ha därför trott, att Potatis, kålrötter och hufvudkål kunna äfven er- vi för omväxlings skull i år lämpligen borde hållas både till afsalu och hönsens vinterbehof.
Du kan äfven omgifva dig med blommor till bo- gifva en ny riktning åt den lilla täftan, vi stadens försköning.
Får du sedan någon tid öfrig vår goda vana likmätigt önska anordna.
frän hemmets vård, så tillägna dig hvad naturens Det ämne, hvaröfver vi inbjuda våra mång- bord uppdukar; för ett vaket sinne bjuder det kunniga och vänliga lärarinnor att nu till all- på mycket, som kan förvandlas i penningar: svamp och nypon, omsorgsfullt insamlade och män hugnad meddela sina erfarenheter, lyde torkade, betala sig bra; äfven kan en del me- alltså: dicinalväxter såsom renfana, vattenklöfver, vild kummin, mjöldryga, blåbär, enbär m.
fl., säljas Om julförberedelser och julfirande på apoteken.
Vill du ej vara ensam med ditt arbete och din omsorg, så kan en liktänkande och tänka vi oss under denna rubrik en hus- kvinnlig kompanjon helt visst uppletas att dela moderligt praktisk utredning af förberedel- ljuft och ledt.
serna till den stora helgen, om julsysslor, jul- Jag har nu gjort mitt inlägg i kvinnofrågan, stök, julmat, anvisningar till festens högtidliga så olikt alla andras, hvilka endast förorda kon- och hemtrefliga firande m. m. som till saken kurrens med männen, och blir jag därför troligen höra kan.
För den bästa uppsatsen öfver detta en ropandes röst i öknen; men det skulle ju äfven kunna hända, att någon ville följa mitt ämne, hvilken Ull oss ingått senast den 10 råd, och skulle jag då känna mig nöjd och be- november, betala vi låten.
Bien.
Mot julen Om du finge se henne med hennes lockar, som blifvit alldeles grå, skulle det göra dig ondt.
— Hvad mig beträffar, så ser det ut, som om jag vore riktigt hjärtlös; ty, trots all sorg du gör oss, min herr bror, så har jag aldrig mått så bra som nu.
Det ser till och med ut, som om jag blifvit vackrare än förr.
Vet du verkligen, att jag är på mitt adertonde år?
Då den gamle Nédélec nyligen lämnade oss arrendeafgiften för året, kunde han rakt inte känna igen mig, så mycket tyckte han jag vuxit, sedan han sist såg mig.
Men jag har ännu i behåll mina otäcka röda händer, som göra mig förtviflad.
Jag säger detta, för att du skall få skratta en smula, men i grund och botten är jag mycket sorgsen, och det är ingen glädje i huset, sedan du brutit med mamma.
Jag vill icke gifva dig några moralkakor, ty jag är blott en liten enfaldig landtflicka och så — oss emel- lan sagdt — begriper jag inte, hvarför man an- klagar dig.
För att du försummar dina religiösa plikter?
Men jag får tillstå för dig, att högmäs- san är bra långtråkig, och jag sitter ofta i kyrkan och tänker på annat.
Du skrifver vers.
Men det är ju ganska vackert.
Det är sant, att herr prosten och vår gamle vän herr Mathieu an- ett pris af femtio kronor.
klaga dig för att vara revolutionärt sinnad, » röd », som man säger i Auray; men jag känner ej det Vi hoppas nu på ett lifligt och intresseradt ringaste till politiken.
Det betyder ingenting, du måste i alla fall ha burit dig bra illa åt, efter- deltagande.
Ingen som har några goda och som mamma gråter.
kära erfarenheter — och hvem har väl ej det Ah, om du bara ville, min käre bror, min egen i ett sådant kapitel!
— bör känna sig afskrämd snälle bror Albert, så skulle du blott behöfva af fruktan för den litterära formen, ty på den återvända, och allt skulle vara godt igen.
Ännu kommer det ju i grunden härvidlag mindre an.
en gång, jag vill icke plåga dig och jag skulle vara tröstlös, om jag visste, att du tänkte på Hufvudsaken år något trefligt och nyttigt om din lilla syster som på en moralpredikant — men svensk jul i svenska hem!
J u v e l e r a r e Alltså: före den 10 november!
Redaktionens adress: Stockholm känna alla våra vänner.
Tecknen så på er skrifvelse orden: » 77 / / jul- täfUngen », och våren hjärtligen välkomna!
Stockholm 10 okt.
1895.
Ringar, Broscher, Armband, Kedjearmband, Kedjor, Nålar,; Bref besvaras omgående.
* Tvänne romanark åtfölja, som våra läsarinnor finna, detta nummer — det ena som ersättning för det förra veckan uteblifna.
Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernastl Solidast!
Billigast!
IDUN 1895 Skyldigheten att vara vaeker.
Dialog.
» Ni ser på mig.
Hvad tänker n i?
» » Ack, fröken, jag ser på er som på ett konstverk, jag bara beundrar, och.
jag skulle vilja tacka er, för att ni är så vacker. » » Tacka m i g?
För att jag gör min skyl- dighet? » » H v a d?
Ni menar, att ni har en speciel mission att gå omkring och vara vacker?
Ja, nog fyller ni den utmärkt. » » Jag gör annat än går omkring och är vacker, det vet ni kanske inte, men det är så.
Jag arbetar.
Men jag vidhåller hvad jag r / ar sagt: det är min skyldighet att vara vacker.
Det är er också.
Det är allas skyl- dighet, hvad säger ni o m det? » » Jaså allas skyldighet att vara vackra.
Och min också.
Dä måste ni anse mig i högsta grad pliktförgäten. » » Ah — jag vet inte.
.
.
» » Ni drar på det!
Ni är lika älskvärd som ni är g u d o m l i g t.
.
.
» » Det kan vara nog med komplimanger, jag vill resonnera.
Ni har sagt mig, att ni tycker jag är vacker, det visste jag förut, och nu vet jag det således ännu bättre.
Men hvad säger ni om min tes: det är hvarje människas skyldighet att vara vacker? » » Skall jag ta den på allvar? » » På allvar!
» Är det också en ful människas skyldig- het att vara vacker? » » Alldeles!
Efter råd och lägenhet natur- ligtvis.
Så vacker hon kan, med andra ord.
Jag skall säga er, hur jag har tänkt mig den här saken.
Att vara god, det erkänner ni vara en allas skyldighet mot alla.
Eller hur? » » Jo, på det viset uttryckt, skulle jag kunna vara med på ' t.
Egentligen är det väl så, att man gör det goda därför att man däraf har inre tillfredsställelse och erfarenheten hunnit lära en, att den inre tillfredsställelsen är det enda, som är någon- ting bevändt med.
För öfrigt antar jag, att gemensamhetskänslan, känslan af gemen- samhet med de många, härvidlag spelar en stor roll.
Det är svårare att bestämma sig för en handling, som man själf anser god, men vet att hela världen fördömer, än att göra något, som världen gillar, men man själf har sina dubier o m.
Emellertid ska ' vi inte tvista om den psykologiska förkla- ringen af ett faktum, som vi bägge erkänna.
Alltså: skyldigheten att vara god kan jag gå med på. » » Äfven för de onda? » » Naturligtvis.
Man får inte begära fikon af tistel och drufvor af törnbuskar, det är en sak för sig.
A f den som är utrustad med goda anlag och åtnjutit en g o d upp- fostran har man rätt att begära mer än af brottslingens afkomma, som både genom ärftlighet och dåliga föredömen har undfått mindre förmåga att fullgöra den allmänna skyldigheten att vara god. » » Nå, då förstå vi hvarandra.
En ond människas skyldighet att vara g o d och en ful människas att vara vacker äro lika litet eller mycket orimliga bägge två.
Man gör så godt man kan.
Men mellan skönheten, som har stora förpliktelser, och den anskräm- ligt fula, som har nästan inga, finns j u en oändlig mängd af gradationer.
Tänk så mycket vackert folk, både herrar och damer, vi skulle se på gatorna, om bara skyldig- heten att vara så vacker, så behaglig, så angenäm man kan, stode klar för alla.
För ser ni, där inte naturen har varit en allt för obevågen, har man medel i sin h a n d.
.
.
» » Såå? » » Ha ha ha!
Hvad ni ser lustig ut!
Ni granskar mitt hår, som om ni misstänkte.
.
.
» » Ah, fröken! » » Jo, neka inte!
Jag talade om, att man har medel i sin hand att förhöja och be * vara skönheten, och ni tänkte genast på dentisten och perukmakaren.
Ni föreställer er, att jag begagnar orientalisk liljemjölk och smörjer in mig med cold cream för att sedan låta massera bort mina förtidiga rynkor. » » Jag ber er.
.
.
» » Ni är utmärkt! » » Jag försäkrar.
.
.
» » Ni behöfver ingenting försäkra alls.
För vore jag konsekvent, skulle jag natur- ligtvis, efter hvad jag sagt, försvara både liljemjölken och allt det andra, och hvad mera är, jag skulle använda dessa medel.
Men nu är jag inte konsekvent, kanske därför att jag inte behöfver vara det.
I en framtid händer det nog, att jag kommer att använda både det ena och det andra, men ännu så länge går det bra utan den sortens skönhetsmedel.
Ni finner mig vac- ker, och det är jag också, jag ser det själf.
Och ändå är mitt ansikte oregelbundet.
.
.
Nej, vet ni, det är då egentligen ett be- synnerligt samtal mellan en ung herre och en ung dam.
Men ni förefaller mig, när jag talar m e d er, som en kusin eller äldre bror.
.
.
Vill ni veta några af mina skön- hetsmedel?
Alla mina små hemligheter kan jag naturligtvis inte inviga er i.
Jo, först och främst har jag alltid skött min hälsa och gör det fortfarande med stor omsorg.
.
.
» » Ni äter järn och går på gymnastiken? » » Pytt!
Så illa är det inte fatt med mig.
Jag har dansat mycket måttligt, skall jag säga er.
Nej, men jag arbetar duktigt, äter duktigt och tar duktigt med motion, obe- räknadt allt annat som hör till en god hälso- vård, badar, roar mig, tänker.
.
.
» » Jaså, det räknar ni till hälsovård? » » Att bada sig j a!
» » Nej, förstå mig rätt! » » Nå, att roa sig då? » » Det fattar jag också, m e n.
.
.
» » Att tänka!
Ja, det räknar jag inte heller till hälsovården, de starkaste hälsorna tänka inte ett dugg.
Tänkandet hör till skönhetsmedlen. » » Briljant! » » Nå, det var roligt, att ni förstår mig.
En frisk kropp är en god sak.
Har man den.
så är det ens skyldighet att söka be- hålla den, och har man den inte, måste man försöka förskaffa sig den.
Men Gud bevare oss för våra sportherrar?
Dessa, som ådra ' sig ägghvitssjuka för att slå ett rekord på velociped, som offra ett lif för en sekund, som sätta äran i så futtiga mål och — som jag tror — i regeln inte ha några andra intressen.
Man är väl själ i främsta rummet, och — man måste vara vacker! » » Ni tänker således! » » Om ni inte såge så ironisk ut, skulle jag kunna säga er mycket mer. » » Fröken Agnes! » » Nå, nu ser ni hygglig ut igen.
Då skall jag också säga — men det blir i förtroende oss emellan — » 325 » Säg ut! » » Jag känner också.
Ni vet, hur lifvet är, alltjämt stöter man på ledsamheter, som vilja stjäla bort ens glädje, fulheter, som vilja kyla af ens entusiasm, dåligheter, som vilja få en kall och hård och likgiltig.
Men jag gör motstånd mot allt, jag resonnerar bort, hvad jag inte kan uthärda, jag låter inte förkrossa mig eller förslöa mig, jag håller mig ung och varm och frisk och fri- modig — för jag vill vara vacker, och det är ändå själsuttrycket » til syvende og sidst » som bestämmer, o m man är ful eller — skön.
Har jag rätt? » » Ni är mer än skön, fröken Agnes! » » Se så! » » Förlåt mig!
Jag tiger. » » Ja, gör det, men se inte så löjlig ut för det!
Jag tänkte förtro er ännu en sak, eftersom vi nu en gång skulle tala upprik- tigt.
Det är.
.
.
på sätt och vis.
.
.
en svag- het jag vill bekänna.
Har ni haft någon gammal tant eller faster eller moster, som ni inte har tyckt o m?
» » Tusen!
Det vill säga, inte fastrar pre- cis, och inte tusen heller, men en hel del äldre damer, som jag inte kunnat med.
Nåå? » » Ni har fäst er vid vissa drag i deras ansikten, vissa fina rynkor på näsan invid ögonen, talande om småsinthet, vissa snörp- ningar på munnen, tydande på försåtlighet, vissa skarpa veck öfver ögonen och vid mungiporna, som elaka tankar ha format.
.
.
Kanske vi ha misstagit oss.
Men redan som barn tänkte jag — ty redan då ville jag vara vacker: • — » Ä r jag elak och små- aktig och stygg söm tant Den och Den, så blir jag också ful som hon. » Sedan dess har jag, ni må tro mig eller inte, men det är sanning, fast det är fasligt dumt att jag talar om det, — jag har verkligen arbetat på att få bort ur min själ åtminstone de dåligheter, som hade satt märken på några af mina gamla tanters ansikten.
Tror ni inte, att ett sådant bemödande under upp- växttiden och för resten allt framgent också kan räknas till skönhetsmedlen? » » Ursäkta mig, fröken!
Allt hvad ni nu har sagt är mycket bra och odisputabelt, ehuru jag inte kan neka till, att ni beredde mig en missräkning, då ni började tala om era skönhetsmedel — jag hade, uppriktigt sagdt, bespetsat mig på något helt annat — men säg mig nu: öfverdrifver ni inte ändå betydelsen utaf det där att gå om- kring och vara vacker? » » Hvarför sa ' ni nyss, att ni ville tacka mig för att jag var så vacker? » » Ni!
Det blir en helt annan sak.
Men att vi männniskor i a l l m ä n h e t.
.
.
» » Nå ja, ni herrar göra då inte mycket för det.
V i d några och tjugu år se ni ännu rätt skapliga ut.
Men se ' n kommer punsch dieten.
Kinderna bli bleka och slappa, ni få dubbla hakor och blicken blir dåsig — usch!
Och nu säger ni, att jag öfver- drifver.
» » Ack, visst inte!
När jag har er för ögonen.
.
.
» » Ja, ser ni nu!
Ä r det inte en njutning att se vackra människor?
O m vi kunde fördubbla mängden af skönhet och behag i världen, tror ni inte, att vi därmed gjorde människorna en alldeles oskattbar välgär- ning?
De törsta alla efter skönhet, var säker på det, fastän de knappast förstå sig själfva och inte ana, hur djupt rotad deras åtrå är.
Glädje och skönhet äro sol och
1895 IDUN 326 luft för människosjälen.
.
.
Men jag predikar ju r i k t i g t.
.
.
» » Ni vidgar ramen.
.
.
nu tycks det sanner- ligen inte vara fråga bara om att ta bort fräknar och.
.
.
» » Det har det aldrig varit; ni har visst inte mycket uppmärksamt hört på hvad jag haft att säga. » » Jo, fröken, det har jag, fast jag inte kan låta bli att raljera litet.
Jag har hört på, och jag tror, att ni har alldeles rätt.
Jag tror som ni, att det skall komma en tid, då människorna skola erkänna sin för- pliktelse att utbreda skönhetens välde öfver världen.
Men jag tror också — i motsats till er — att den tiden är långt aflägsen.
Den nuvarande utvecklingen går i alldeles motsatt riktning.
Ned med allt som inte är business!
Skulle ni börja på att predika ideala skyldigheter, skulle man skratta ut er grundligt. » » Jag tror så med.
Och jag aktar mig nog.
För resten är h varje vackert ansikte en predikan för mina åsikter.
Mitt eget med.
Och själf skall jag aldrig underlåta att göra, hvad jag räknar till mina plikter.
Kan ni gissa, hvarför jag i dag valt den här solfjädern? » » Neej? » » Den går i lilas, ser ni j u.
» » Nåå? » » Se på min klädning! » » Jaa? » » Ni herrar äro då ohjälpliga.
Det är väl för er, att edra toaletter inte fordra något färgsinne. » Efraim * Rosenius.
_ Från Iduns läsekrets.
Från en småskolelärarinna ha vi mottagit följande skrifvelse, b vilken vi ej vilja förmena en plats: Herr- Redaktör!
Förlåt att jag vågar upptaga eder dyrbara tid, men som Idun är en af landets förnämsta tid- skrifter och just hör hemma i de kretsar, dit jag så innerligen önskade, att ekot af vårt nöd- rop skulle tränga, har jag tagit mod därtill.
Det kan ju endast ske, ifall Ni vill lämna plats åt mitt välmenta försök — ifall det duger att trycka förstås.
Det är naturligtvis förmätet af en så blygsam rimsmidare att vilja blanda sig i dylika saker, men om blott era enda af de » vise männen » finge ögonen öppna för orättvisorna i småskole- lärarinnornas lott — hvem vet, hvad som kunde hända?
Ofta välter en liten tufva det största lass.
Ha därför den stora godheten ge en liten vrå i Idun åt följande rader om Småskolelärarinnan.
I unga år hon valde då Att leda skolans ystra små De första svåra stegen.
Då var hon hurtig, frisk och röd, Men van vid slit och torftigt bröd, Och tyckte nu blef ingen nöd, Ty hon blef ju sin egen.
Dock fann hon snart, hon räknat fel, Ty hon fick jämt sin dryga del Af råd, så goda, långa.
På herrar fanns visst ingen brist, Att tjäna två man vet är trist Och slutar aldrig väl till sist, Hon, stackaren, fick många.
Dock hennes värld var barnens ring, Där ständigt knoppas rundt omkring Den friska fagra våren.
Gaf ödet än ibland ett slag, Så tog hon hurtigt nya tag Och log i glad som mulen dag — De första femton åren.
Men se ' n tog tiden ut sin rätt, Det gick, som förr, ej mer så lätt, Ty kraften ville svika.
Af ros på kind fanns mer ej spår, Kanhända en och annan tår Har sköljt den bort i mödans år, Då hälsan ock gett vika.
En del af denna skolan tog, En annan ängslan öfvernog För ålderdomens dagar.
Nog har hon sparat först och sist, Men gömda skärfven fort är mist, Och hennes bergning ock förvisst Ar byggd på lösa lagar.
Om tjugu år dock hoppet ler, Det sägs, att staten sänkt sig ner, En slant åt » kåren » delat.
Då ljusna åter dystra drag.
På glädjen följer dock ett slag, Ty tretti år når mödans dag, De » store » så ha velat.
Skall tio år hon » orka » än, Hon grubblar om och om igen Den långa mörka natten.
Om tio år blef ingen nöd, Ty statens magra understöd, Det räckte nog till salt och bröd, Och fritt fick hon väl — vatten.
Dock långt är dit med sorg hon ser.
Gestalten böjes mer och mer I strid mot mörka öden.
Kanhända före tio år Ett mera tryggadt mål hon når, Där intet slit, ej ängslan rår: Den gröna kullen — döden.
Nella.
En försummad tjänare.
^ ^ ^ ^ n d a sedan spädaste barndomen in- JSPTV plantas hos nästan alla barn, af alla nationer, utom kanske den franska, att högra handen är den enda som skall och kan öfvas till hvarjehanda sy sslor och förpliktelser.
Med ett visst förakt talas om den som är » vänsterhändt », och är någon särskildt otymplig vid handarbeten och göro- mål, säges rätt ofta, att han » bär sig vän- sterhändt åt ».
Hvarför den vänstra handen skall vara så eftersatt, synes till en början oförklarligt, men när man tänker närmare på saken, torde det till en del hafva sin grund i vidskepelse, nu bortglömd, men dock kvarlefvande i sedvänjan.
Man på- minner sig blott uttrycket, då barn skola hälsa och i sin oskuld gärna räcka vänstra handen: » nej, räck vackra handen! » Skall barnet äta, heter d e t: » håll i skeden med vackra handen. » Hunden lär sig, att vid befallningen: » vacker tass! » räcka fram högra tassen — den vänstra ogillas alltid.
Forna tiders vidskepelse ansåg vänstra sidan såsom olycklig och såsom trollens och » den ondes » favoritsida.
Sprang en ekorre öfver vägen från vänstra sidan, där man färdades fram, skulle resan eller vandringen gå illa eller medföra förtret.
Näsblod upphörde, om man lindade något hårdt om vänstra lillfingret.
Steg man ur sängen först med vänstra foten, skulle ovillkorligen den dagen blifva en olycksdag.
Troligen var det ock- så olycksbringande att vid hälsning fram- räcka ^vänstra handen, eftersom i alla tider så strängt hållits på den högra härtill.
Den som » förtrodde sig till den onde », ingick något förbund med denna kinkiga potentat, skulle underskrifva kontraktet med blod ur vänstra pekfingret — icke under- r ligt, att man var rädd för att vid hälsning trycka en hand, som måhända gjort så ohe- ligt bruk af sina fingrar!
Underligt nog tycks ingen tänka på, hvilken förlust det egentligen är att, när man har två tjänare, endast låta den ena arbeta.
Och om den, som man med förbigående af den andra, lika berättigade och lika dug- liga, företrädesvis anlitar, om denne nu råkar bli otjänstbar, så står.
man där!
Och om man ej så envist tillhölle barnen att endast använda högra handen, skulle de utan tvif- vel gärna låta den vänstra tjänstgöra minst lika mycket.
Eller är inte hos de flesta barn, när de skola hälsa, lika ofta första impulsen att framräcka vänstra handen som att bjuda den h ö g r a?
Hvem har inte hundratals gånger hört påminnelsen: » högra handen, barn! » Blir nu denna mycket anlitade högra hand skadad och den vänstra måste fram, är denna stackars försummade tjänare så ytter- ligt drumlig och okunnig, att han med rätta gör sin herre och husbonde förtviflad.
Men hvems är felet?
Icke tjänarens.
Felet lig- ger hos dem, som försummat öfva tjänaren i de göromål man af honom nu fordrar.
I Frankrike ser man ofta personer, som äro lika skickliga i båda händerna — eller ungefär lika skickliga, och det är ovillkor- ligen en fördom att ej räkna detta som en fördel.
Men fördomar äro ofta så inrotade, att det nästan är som att föreslå att bryta en arm eller ett ben, om man vågar ens nämna nödvändigheten att bryta en fördom eller fäderneärfd sedvänja, som ofta är likbety- dande med en fördom.
Eljes skulle också kunna anföras, att detta försummande af vänstra handens tjänst äfven torde vara menligt för hälsan.
Den * större uppöfning af krafter och förmåga, som kommer högra handen till del, sträcker sig nog också till den öfriga kroppen.
Högra sidan blir be- tydligt mera utvecklad och stärkt än den vänstra.
Detta bevisas tydligt och klart först därigenom att den högra handen van- ligen är större än den vänstra, och sedan genom att högra handen och armen äro kraf- tigare, starkare än den vänstra.
Detta för- hållande måste bero på högra sidans kraf- tigare utveckling.
Vänstra sidan försum- mas och blir efter i alla afseenden.
Det torde ej vara oantagligt att månget så kal- lade hjärtfel har sin grund i bristande ut- veckling af vänstra sidan, hvaraf följer bri- stande utrymme för åtskilliga organer, bri- stande öfning för desamma, för muskler och nerver, hvarmed vänstra sidan är ut- rustad likaväl som den högra.
Vänstra sidan har lika mycket behof af och lika stor rätt till utveckling som den högra, och detta behof och denna rätt kan man aldrig tillgodose, så länge den vänstra handen skall vara styfbarn.
Vill man göra sina barn en tjänst, bör man helst tillhålla dem att äfven begagna den vänstra handen, eller i alla fall tillåta dem bruka den, när de själfva därtill hafva lust.
Det finns exempel på att personer, som skadat högra handen, se- dermera lärt sig skrifva, rita, sy o. s. v. med den vänstra; men med hvilken oerhörd möda, som kunde varit dem besparad, o m de från barndomen hade fått lära att an- vända båda de förträffliga tjänare, naturen gifvit oss i våra händer.
327 IDUN 1896 U P n o t i s b o k e n.
Damernas Idun.
Vid » Nya Iduns » första höstsamkväm i Stockholm för detta år förliden lördag uppläste fru Ragnhild Bäckström, född Juel, Björnstjerne Björnssons nya universitets- kantat » Lyset ».
Musik för fiol och piano af Ries, Brahms och Dannström utfördes af fröken Augusta Lönnblad från Finland och fröken Sigrid Carl- heirn-Gyllensköld samt sånger af Grieg, Godard, Massenet och Agathe Backer-Gröndahl af fröken Esther Sidner.
Fru Susanne Gagnebin uppläste en af henne själf författad skiss Les trois cou- ronnes och fröken Sigrid Leijonhufvud en vacker dikt till Viktor Rydbergs minne.
Utstäldt var för aftonen ett porträtt af säll- skapets nyligen hädangångna medlem friherrin- nan Sophie Adlersparre (Esseide), dekoreradt med en praktfull väfnad från Handarbetets vänner, krusflor och lager.
Den sedvanliga expositionen af konstföremål utgjordes af studier af fru Anna Munthe-Norstedt, oljemålningar af fru Fanny Bråte och akvarell- porträtt af fröken Vendela A:son Falck samt en tapet, s. k. gobelinväfnad, kartong af fröken S. Giöbel.
* undantag af hr Johansson som Frederic ocb frö- ken Sparrman som Rose.
Den senares stämma, som eljes är så genomträngande, hörde man i denna roll ej mycket af.
Hufvudrollens inne- hafvare skördade det lifiigaste bifall från den talrika publikens sida.
I söndags gafs återigen » Navarresiskan » och » Pajazzo » samt däremellan Glasemanns vackra » Skuggbalett ».
I den förstnämnda operan ägna- des fru Linden verkliga ovationer för hennes alldeles förträffliga utförande af Anitas parti.
Hr Bratbost som Araquils var ock nu bättre än förra gången.
Vid forcerande blir rösten dock fortfarande skrikig.
I den senare operan återsåg man med nöje hr Morello, hvars framställning af den själsmarterade pajazzon är af i alla afse- enden förträfflig effekt.
Dylika partier lämpa sig ock bättre för hr M. än t. ex. Radamés.
Fröken Sparrman var däremot alldeles otillräck- lig i Neddas roll.
Det tafatta spelet och den ständiga taktmarkeringen med armarne verkar störande liksom ock hennes alltför genomträn- gande och skarpa höjdtoner.
Bristerna beträf- fande intonationens renhet kvarstå ock fortfa- rande.
Hr Lejdström, likaledes ny i Silvios lilla parti, var ej heller fullt lycklig i detsamma.
Som narren Tonio är hr Söderman däremot särdeles bra.
— Den fullsatta salongen gaf under aftonens lopp flere gånger sitt bifall tillkänna.
verkningsfulla » Simson », hvilket oratorium ej hörts i Stockholm sedan det för mer än 20 år sedan gafs här med " Upsalakrafter under J.
A. Josephsons ledning.
— Abbonnement å 10 kronor till de tre konserterna, berättigande äfven till närvaro vid sällskapets öfningar och därvid ut- förda musikföredrag, kan tecknas i Abr.
Lund- quists hofmusikhandel och vid repitionerna, som hållas måndagsaftnarne i Musikaliska akademien.
Första kammarmusiksoarén gifves af den väl- kända Aulinska kvartetten om tisdag i Veten- skapsakadgmiens hörsal.
Programmet upptager tvänne stråkkvartetter af Cherubini och Smetana samt en pianokvartett af Brahms.
Lillian Sandersson, den framstående sångerskan, gifver konsert härstädes tisdagen den 26 dennes.
Marguerite.
Skiss för Idun af A d a A l l é n.
|2s ?fl » en unge Rikard Drake stod vid fönstret i iE / ' sin bostad i Paris och blickade ut öfver det böljande folklifvet på boulevarden.
De första varma vårdagarne hade lockat ut en större män- niskomassa än vanligt, och det kunde vara in- tressant nog att betrakta den brokiga taflan.
Men Rikard tycktes ej gifva akt på det, som tilldrog sig därute; ögonen hvilade på gatuvimlet, men det märktes tydligt, att tankarne voro på annat håll.
» Du härliga Paris, » sade han halfhögt, » så skall jag då lämna dig. » Det var nu tre år sedan han kom dit för att Symaskinens 50 års-jubileum kunde firas utbilda sig för den affär, hans fader ägde i Stock- den 8 dennes, enär denna dag år 1845 den då holm, i hvilken han själf skulle ingå.
Själf hade 26-årige maskinarbetaren Howe erhöll sitt patent han nog tänkt sig den tiden ganska aflägsen, på den första symaskinen.
men nu hade hans fader oväntadt, plötsligt blif- De första som i slutet på 1850- och början på vit kallad ur tiden, och han måste skyndsamt 1860-talet införde den epokgörande uppfinningen K.
Dramatiska teatern gifver i morgon lördag vända åter till hemlandet för att ägna hela sin i vårt land voro firmorna S. Berendt j:or &amp; komp., för första gången » Fastighet till " salu », komedi lifskraft åt arbetet, för att stödja och hjälpa sin J. Sonntag och H. Meeths.
i 1 akt af Meilhac och Halévy, samt » Glada moder, hvars ende son han var.
Men nu, i skils- fruar », skådespel i 3 akter af Jonas Lie.
mässans stund, kände han, huru djupt han fästat - * - Vasateatern uppför i afton för första gången sig i Paris, huru svårt det skulle blifva att slita » Söndagsbarnet », operett i 5 akter af Hugo Witt- banden där.
Han hade ju dessa år haft som ett hem hos chefen för det handelshus, där han ar- Teater och musik.
man och Julius Bauer, musiken af Millöcker.
betade; huru mycket förtroende och godhet hade Södra teatern har nu ock begynt sin vinter- icke visats honom.
Och med detsamma fram- Kungl.
operan.
Onsdagen den 2 dennes åter- upptogs » Aida », i hvilken hr Morello som Rada- kampanj med ett program, som under den gångna stod en ny bild för hans sinne, det var Mar- mes hade sin tredje gästroll.
Bättre hade dock veckan gifvits för goda hus och synts lifligt slå guerites, husets unga dotters.
varit, om denna ej ifrågakommit, ty här motsva- an.
Som förpjäs upptager det ett svenskt origi- Rikard lämnade fönstret och gick oroligt rade den ärade gästen ej alls de förväntningar, nal af onämnd författare: &gt;I skymningen », ett fram och tillbaka.
Han kände först nu, att hon anspråkslöst, men ganska underhållande litet man på grund af hans föregående uppträdanden blifvit något mer för honom än de andra kvin- satt till honom.
Delvis kunde väl detta bero på skämt, som får ett tilltalande utförande af hrr nor han mött på sin väg.
Men på samma gång B. Wagner och Olin, fröken Caspér och fru Lam- en viss indisposition; dock voro bristerna, sär- visste han, att heder och plikt pekade åt ett an- skildt i vokalt hänseende, så stora, att det var bert.
nat håll.
Redan som yngling hade det i hans Följer så en engelsk fars i den befängda, nu familj ansetts som en afgjord sak, att hans ku- tydligt, att detta parti ligger utom konstnärens räckvidd.
Ej heller i dramatiskt hänseende lyc- kanske snart uttröskade » Charleys tant » - stilen.
sin Elsa och han skulle förena sina öden, modern kades hr M. göra något vidare anmärkningsvärdt Att söka ge någon redogörelse för handlingen i hade också ofta påmint honom om hans ung- af rollen.
Då operan äger en så förträfflig Rada- hrr Nickolls och Lestocqs » Fruarna Schackleton » domstycke.
Det gällde nu ett åtgörande för mes som hr Ödmann, är det nog i såväl operans vore en högst otacksam uppgift; att de forcerade framtiden, det kände Rikard, men huru omöj- som publikens intresse, att han bibehålies i par- upptågen med det utförande, de flngo å Södra ligt föreföll det honom ej att för alltid skiljas tiet.
— I titelpartiet firade fru Östberg åter en teatern, äro ägnade att framkalla stormande mun- från Marguerite.
Hon var så olik andra unga triumf; något så utsökt i sångkonst får man här terhet, kan ej förnekas.
Främst af alla förtjänar flickor han sett i Paris.
Ja, hon var just idealet endast höra af henne.
Fru Almati-Bundberg är hr Gust.
Bergström loford för det genomförträff- för en hustru.
Och dock — kunde han svika ju rätt bra som Amneris; partiet utföres dock liga sätt, på hvilket han här gör en verkligen ny sin moders förväntningar?
Med en nervös oro, bättre i såväl vokalt som dramatiskt hänseende » komisk gubbe » till de många lustigheter i denna så olik hans vanliga lugn, började han att gå af fru Linden.
Hrr Sellergren och Söderman voro genre, han tidigare skapat.
Med nöje konstatera fram och tillbaka i rummet.
lian måste snart förträffligt på sin plats som de båda konungarne.
vi ock den afsevärda utveckling i lifligt och be- gå upp till sin principal för att säga honom och hagligt spelsätt, hvarmed fröken Ohlsson öfver- På torsdagen gafs för första gången under spelåret raskade; går hon vidare framåt på det sättet, hans dotter farväl, men innan dess måste han Delibes ' melodiösa och anslående opera » Lakmé ».
kan det blifva något verkligt framstående af den komma till själfbehärskning och afgörelse.
Hans Titelpartiet återgafs äfven nu af fröken Petrini, unga skådespelerskan.
Fröken Lindzén var lustig uppassare inkom i detsamma med ett bref.
De hvilken som bekant här kreerade detsamma och nog i en tjufpojksroll, och fru Fornell samt hrr breda sorgkanterna på kuvertet sade honom re- däri gjorde sin ovanligt framgångsrika debut.
E. Wagner och Ekelund må ock med erkän- dan på långt afstånd, att det var från hemmet.
Rikard grep det otåligt; han hade ju icke Afven nu lyckades fröken P. gifva en i alla af- nande omnämnas.
hört några detaljer från faderns död, endast fått seenden berömvärd tolkning af det höga och ett telegram ett par dagar förut.
Han var myc- maktpåliggande partiet.
Ja, hennes utförande ket fästad vid sina föräldrar, och det var med af detsamma var i viss mån bättre än förr.
Spe- djup rörelse och innerlig sorg han läste om fa- let har afrundats och blifvit mjukare och stäm- Filharmoniska Sällskapet ämnar under musik- man utvecklats.
Entréen är fortfarande af god året ' 1895 — 96 gifva tre abonnementskonserter derns sista stunder.
Så underligt, så svårt, att effekt, och parialegenden med dess svåra stacca- med biträde af framstående sångsolister och k. ej få se honom mera!
Och att med ens hafva ton och höjddrillar utföres perfekt och klockrent.
hofkapellet.
Programmet till den första konser- så mycket, ansvar vältradt på sina unga skuldror!
Den vackra duetten i första akten mellan Lakmé ten upptager ett hittills icke i Stockholm utfördt, «Jag är tacksam, » skref hans moder, » att du och hennes tjänarinna Mallika, fru Almati-Bund- större romantiskt verk, nämligen Schumanns snart skall komma hem och öfvertaga allt.
Jag berg, stördes något af att klangen i de båda stäm- musik till scener ur Goethes » Faust ».
Vid andra känner mig så förbi, så trött vid lifvet och oför- morna ej riktigt passade ihop.
Hr Ödmann, som konserten, där orkester likaledes medverkar, skola mögen till handling.
Men det blir väl bättre, i början föreföll något indisponerad, återfann sjungas dels Gades synnerligt framstående och när den första smärtan hunnit lägga sig.
Det snart sig själf och utförde sedan det tacksamma omtyckta konsertkantat » Elverskud », dels ett antal kom ju så fasansfullt hastigt.
Nu är min enda partiet med all den värme och det välljud, man körer acapella af svenska tonsättare.
Till tredje glädje att få vänta dig hem.
Och du är ju min är van att finna i hans stämma.
Hr Lundkvists konserten, som är afsedd att utgöra kulminatio- egen älskade Rikard, som aldrig gjort mig nå- Nilakanthä är sig lik, god och välkänd.
Öfriga nen af sällskapets verksamhet under säsongen, gon sorg.
Och nu stannar du hemma.
Vid denna rollinnehafvare äro desamma som förut, med har valts ett stort oratorieverk, nämligen Händels tanke förbinder sig alltid hoppet, att du snart Änkefru Lotten JNorlund har till Serafimer- lasarettet donerat 10,000 kr., hvilka under namn af » Fru Lotten Norlunds fond för från Serafi- merlasarettet utgående konvalescenter » skola bilda en fond, hvaraf räntan utdelas åt från lasarettet utskrifna, verkligt behöfvande, för att sätta dem i tillfälle att genom lämplig föda eller vistelse i stärkande luft vid brunnar eller bad söka åter- vinna hälsa och krafter.
På onsdagen i denna vecka skulle en af de äldre bättre operorna återupptagas, nämligen » Vattendragaren » af Oherubini, hvilken ej upp- förts härstädes sedan våren 1886.
Efter denna opera utföres Rubinsteins vackra balettmusik ur operan » Ferramor », hvartill balettmästaren Glase- mann anordnat ett dansdivertissement.
I likhet med hvad som förekommer på flere utländska scener, kommer k. operan att under spelåret en gång i månaden gifva en billighets- föreställning med så nedsatta pris, att en större allmänhet utan någon nämnvärd uppoffring kan komma i tillfälle att få höra några af de mest populära operorna på repertoaren.
Den första af dessa föreställningar äger rum i morgon lör- dag, då » Fra Diavolo » kommer att uppföras.
Extra fin Marsala (Qualitó Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid K.
A.
N y d a h l &amp; C: o undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys Stockholm, 2 Stnreplan.
fullgod.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes endast hos Bikt- och Allm.
telefon.
IDUN 328 P M » I 11 ri- O: ' S 0 s P.?
själf bildar ett hem — med Elsa.
Hon har va- rit mycket för mig dessa lidandets dagar, ja, den ömmaste dotter — Du har i dina bref ta- lat om din principals dotter, mademoiselle Mar- guerite.
Ack Rikard, akta, akta dig för en ut- ländsk hustru, sådana omplanteringar blifva säl- lan lyckliga — — » Var ej detta en fingervisning?
Rikard satte sig ned vid sitt skrifbord och stödde hufvudet i sina händer.
Han hade ej hjärta att gifva sin moder en ny sorg.
Men skulle hon icke kunna älska Marguerite?
Eller skulle han icke kunna fästa sig vid Elsa?
Tankar kommo och tankar gingo.
Visaren på klockan hade skridit flere timmar framåt, skym- ningen började att komma, men Rikard satt alltjämt kvar vid skrifbordet med ansiktet doldt i händerna.
Slutligen steg han upp.
Det låg ett resigneradt uttryck öfver de bleka dragen.
Striden var utkämpad.
Men när han stod däruppe i salongen och vän- tade, att Marguerite skulle komma in, kände han dock modet svika.
Betjänten hade sagt, att ban- kiren och hans dotter ännu icke slutat sin mid- dag.
» Förlåt att jag kom så tidigt, » sade han, då den förstnämnde efter en kort stund inträdde, » men som ni vet måste jag tidigt i morgon läm- - S na Paris. » Bankiren tryckte hans hand.
OD » Det smärtar mig att mista eder, » sade han vänligt; » det blir en kännbar förlust i arbetet, men det blir för eder en god framtidsbana i hemlandet — jag är öfvertygad därom.
Just i dag ha ingått oroande underrättelser angående den firma i London, med Imlken jag haft de största affärerna, jag motser verkligen en kritisk tid och skulle gärna sett, att jag fått behålla min redbare unge vän vid min sida.
Men det är nu omöjligt. » » Jag kan ej vara nog tacksam för edert - för- CD troende, » svarade Rikard, » men att stanna i Frankrike är verkligen omöjligt för mig. » Nu öppnades dörren och Marguerite trädde in.
Vid hennes åsyn blef Rikard ännu blekare.
S § 00 H — ' iQsjoranj.
0 5 Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
En mycket dyrbar insats i Den mänskliga kulturen!
Här gör man godt!
Här kvittra vi Som siskorna i buren.
Vid lykta dörrar sitta vi Kring vår likör i gamman, Här stöta dagens små » on dit » Som i en brännpunkt samman.
S " CD n g sa, g °&gt; - S ' a " • " Cp.
O p. » o »?
S CD g - •a co as O S » |P h Br.tr S r o b e n - Ett ord i Davids psaltare, Men ingen vet dess syftning.
Kring skön plastik ett täckelse, Bestämdt för » högre lyftning ».
En känd affär, som rykte fått Att låta med sig pruta.
Två kattdjur som, när dagen gått, Dra ut på rof och tjuta.
Ni läst om en profet kanske I bibliska annaler?
Hvad namn plär man gemensamt ge Ät påfvens kardinaler?
En badort och ett adligt slott, i Sverige vida kända.
Hvad månget djur som vapen fått.
Hvad skeppet gör att vända.
En del utaf ett skjutgevär.
En kung uti Europa.
En fågelart bland ishafsskär, Som flockar sig tillhopa.
En flod som Rhone tar i sin famn.
En som med Volga enas.
Och så, hvad ger man den för namn, Som säger hvad ej menas?
En matematiskt känd figur.
Hvad oxen får fördraga.
Två väsen uti Guds natur, 1895 Hur vacker hon var!
De stora mörka ögonen hade ett allvarligt, drömmande uttryck.
Hon gick med hastiga steg emot Rikard och räckte honom båda sina händer.
» Jag har känt så mycket för er, sedan min far berättat mig den förlust ni lidit. » » Tack! » Det blef en tystnad.
Den unga flickan stod framför honom med ett uttryck af så mycken godhet och trofasthet öfver det mot honom upp- lyftade ansiktet.
» Och nu reser ni ifrån oss, » fortsatte hon.
» Ja, mademoiselle Marguerite. » Det var, som kunde Rikard ej få fram annat än enstaka ord.
Och då bankiren i detsamma lämnade rummet för att höra, om nya underrät- telser ingått från England, kände han det nästan outhärdligt.
Hvilket offer var det ej att slita Marguerites ljufva bild ur hjärtat!
» Sitt ned, » sade hon vänligt, » vi skola väl ännu hafva en treflig stund med hvarandra!
Det blir så tomt.
Ni har ju visat mig så mycken vänlighet, och jag står så ensam som ni vet, hvarken mor eller syskon. » Så otvunget hon talade, då däremot han knappt kunde behärska sina känslor.
Det blef åter en paus.
» Så tyst ni är i afton, » fortsatte Marguerite, » Jag förstår nog, att den oväntade sorgen öfver- väldigar eder. » Hon räckte honom åter delta- gande sin hand.
Han förde den till sina läppar — en lång, varm kyss.
Marguerite rodnade och drog sakta handen tillbaka, men han tog den häftigt mellan sina och kysste den ännu en gång — vördnadsfullt och sakta.
» Mademoiselle Marguerite, det är för mig en tung plikt att återvända till Sverige.
Men det måste ske — och det är bäst göra skilsmässan så kort som möjligt, jag uthärdar eljes icke. » — Han steg upp.
» Farväl, mademoiselle Margue- rite!
Tack för all er godhet mot mig! » Han tog hennes hand, kysste den ännu en gång och ilade ut ur rummet.
Marguerite stod kvar några ögonblick.
Därpå gick hon med sakta steg ut ur salongen in i sitt eget lilla rum.
Hon riglade dörren för att få vara ensam.
Äfven hon hade en strid att kämpa.
(Men blott i sång och saga.
Det ondas makt i Hedenhös.
Det ondas makt i våra dagar, Som mången ofta släpper lös.
En rätt som gamarna behagar.
Förr än sitt mål Columbus fann, En viking efter många öden, Kom dit af slump — hvad hette han?
Hans förnamn blott är här af nöden.
En planta som är österländsk!
En plats där danskarne vi slagit: » Tvä danske lupo för en svensk, Se ' n ryggen full af stryk de tagit. » En sak som utgör trädets must.
En fågel som är hönsens frände.
En halfö på den tyska kust.
Ett vapen som man förr använde.
Ett landtbruksfordon, man får se Ännu i bruk, hvad kan det heta?
En nyttig stenart, passande På flere sätt att bearbeta.
En halfö och en stad jämväl Af lika namn i norra zonen.
En krigsterm, gäller om en del Af truppdispositionen. '
EU odjur som ej skada gör, Men som man här och där kan råka.
Ett ting som, om ni tänker åka, Behöfves, då man spänner för.
Hur ter sig bergens höga kam?
Hvari plär man förvara piller?
En plats, där den ej slipper fram, Som far med kolerabaciller.
Hvad är som gör din fot förtret, Och lugnet ur din själ förjagar?
Tysk stad som vunnit ryktbarhet Ifrån Napoleons segerdagar!
Hvad är som rummets luft förstör?
En fisk som går på botten.
En sak som till en järnväg hör.
Adjö sa ' lilla Lotten.
Ett önskningsmål för Pål och Pär Mitt första alltid var och är: Om man det kunde — och med rätta — I början af sitt namn få sätta!
" Iduns läkaraptiklar. "
Rättelse.
De två tabellerna i artikeln » Om våra födoämnen » i n:r 38 (sid. 301) innehålla några tryckfel, hvarför de här återgifvas rättade.
För 1 krona erhållas: gr. närande beståndsdelar.
Födoämne Benfritt kött Kött med ben Spisbröd Oskummad mjölk Skummjölk Smör Värmeenheter.
1912 2295 10181 5617 8272 5308 TigerstecLt.
291 349 2428 1000 1840 576 Tiohert Innehållsförteekning.
Karolina Andersson; af V. (Med porträtt).
— Då sista lindlöfvet föll.
.
.
Poem af Nonny Lundberg.
— Eosor och törnen; af Mathilda Langlet.
— Skaldens syster; ett ungdoms- minne, berättadt af François Coppée.
(Ofvers.
för Idun af Philibert).
— Mot julen.
— - Ett råd; af Bien.
— Skyldighe- ten att vara vacker; dialog af Efraim Rosenius.
— Från I- duns läsekrets: Från en småskollärarinna; af Nella.
— En försummad tjänare.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Marguerite; skiss för Idun af Ada Allen.
— » Iduns läkar- artiklar »: Eättelse.
— Tidsfördrif.
Mitt andra är i toners rad Den sjätte.
Och i Stockholms stad Mitt tredje kallar man ur huse!
Mitt hela — ja, för honom kruse En och hvar — och Sverige stolt kan vara Att honom räkna bland de stores skara.
En trädgård så fjuflig, men spårlöst försvunnen, I tidernas början re ' nmistad — knappt vunnen.
I svenskan ett vanligt pronomen; och sist En buske, hvars namn du kan gissa helt visst.
Tant Emma.
Tant Emma.
Aritmogryf.
Ifyllningsgåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 = Stad i Ryssland.
9 2 7 8 3 10 = Landskap i Sverige.
15 7 4 9 8 5 = Stenart.
3 4 7 8 11 = Fruntimmersnamn.
5 8 15 6 7 = Rofdjur.
5 13 11 15 4 = Åstadkommer myc- ket ondt.
12 6 7 11 = Hufvudstad i Europa.
1 10 9 4 = Stad i Tyskland.
6 3 4 = Fortskaffningsmedel.
Anna W. Lösningar.
De med - X- betecknade rutorna, lä- sta uppifrån och nedåt, bilda namnet på en blomma; begynnelsebokstä- verna bilda ett svenskt adelsnamn.
Äro orden rätt funna bildar rad 1) berg i Asien, 2) del af ett förvarings- rum, 3) bergart, 4) vetenskap, 5) fö- doämne, 6) religiös sekt, 7) virke, 8) elf i Sverige, 9) svensk köping.
Anna W. Anna W. Charad.
Vid tågets afgång följande morgon hade såväl bankiren som flere af kontorspersonalen infun- nit sig för att taga farväl af den unge svenske kontoristen.
Bankiren lämnade honom ett par små blommor, » margueriter » med en » systerlig hälsning » från hans dotter.
Och snart brusade tåget i väg mot norden — — — Rikard anlände lyckligt till hemmet, och han kände verkligen en sann tillfredsställelse öfver att kunna blifva sin moder till hjälp.
Det var dock ett vemodigt återseende.
Hon var så åldrad, den kära!
(Forts.) Pro k ö p.
En farlig passion, som olycka bringar, Förblindar sitt offer och gör det till slaf.
Hvad sjöfågeln söker, då kraftiga vingar Den längtande bär öfver blånande haf.
Logogryf en: Bogspröt; bot, tro, ro, b r o, sörp, strö, stör, ros, ost, torp, gröt, torg, spö, söt, grop, röst, bröst, P o, Ob, ptro.
Initial-charaden: Bok.
krona.
1) bro, 2) olja, 3) Paragrammet: I d u n; invalid, dekameter, urgammal, nyfikenhet.
Palindromen: Ort — tro.
Diamantgåtan: 1) Lea, 2) alm, 3) semla.
Kapselgåtan: Harz, Var, Inn, Stade, Ida, Jaen, Hannover, Riga, Enos, Halle, Loka, Paris, Korint, Panna, Angri, Jutland, York, Hven, Vermont, Sko.
Länkgåtan: Brasilien; Bra — ras — - sil — Lie — en.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils O:son Gadda, 0.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
HULT IH ANS Cacao &amp; Chocolad
