# ID: svediakorp-per1044
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,858
# sentences: 747
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Jdvns Trycktri J.ktietiolag.
N:r 4 0 (407) Prenumerationspris pr Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppL Xduns Modetidn., mänadsuppl.
Barngarderoben ._ _ Fredagen den 4 oktober 1895. år: kr.
5: » 5: * 3: &gt; 3: Byrå: Klara Södra Kyrkog.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6 1 «.
FRITHIOF HELLBERG.
Prenumeration sker a alla post- anstalter 1 riket.
Redaktionssekr.
Redaktör och utgifvare: Träffas säkrast kl. 2 — 3.
J. NordUng.
Ut i f n i n g s t i d: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (löBn:r endast för kompletteringar.)
8:de årg.
Aunonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
Kör » Platssökande » o. » Lediga platsen 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Susen Emilia Rydberg.
} ag känner ingen skö- r nare sångarliyllning &lt;L?
af en son åt en mo- der, än den som Viktor Rydberg inflätade i den härliga dikten » Träsnittet i psalmboken ».
Under den första gudstjänst han bevistade, sedan han, som skolgosse i Jönköping, fått sin första psalmbok, försänker han sig, med högtidsstämdt sinne, i be- traktandet af ett träsnitt i denna bok.
Detta trä- snitt, som föreställde kung David spelande harpa, var » i konstväg ett underligt ting ».
Men gossens » an- daktsbäf vande fantasi » be- lade den suddiga grunden med glänsande färger.
5 Hvad safir-ängar och blåa berg!
Kung Davids strängar Ha solens färg.
Från harpan springa där gnistor ut, som tona och klinga och dö till slut i orgelböljors väldiga dån.
Till harpans slag hörde jag rösten af Isais krönte son.
Han såg skaror af saliga, af lärkors mängd ett jublande tåg till salig ängdj sväfva kring tinnarna af Salems tempel.
Och där, och där!
Jag ser det grant, där vinkar en kär, en väl bekant, en härligt klar och skär gestalt, den döda som var en gång mitt allt.
Jag flyger att hvila i hennes famn, att sänka varm till modersbarm min längtans bäfvande lär- kehamn.
Psalmen tog slut, orgel- strömmen stannade, trä- snittet var färglöst som förut, ' templet stod där mörkt och kallt, oeh bar- net saknade sin moder öf- verallt.
Hon var där väl, hon var nog när min barnasjäl, men sågs ej där, den älskade uppenbarelse, och hjärtat frös i moderlös och vinglas stackars varelse.
Dock, när molnet flytt, kom ljus på stund i lynnet pä nytt och i korets rund.
Jag tänkte på henne, som nyss jag sett, och kände vi tvänne voro ett.
Så stark var Rydbergs kärlek till sin moder — hvilken han förlorade re- dan vid ännu ej fyllda ses år —, så innerligt hängaf han sig åt tanken på och minnet af henne, att han vid många till- fällen, särskildt i åtgö- rande ögonblick af sitt lif, tyckte sig se henne i lefvande gestalt.
Från vetenskaplig syn-
IDUN 314 1895 Kunde vi läsa våra ovänners hemliga historia, så skulle vi i hvars och ens lif finna sorg och lidande nog för att afväpna vårt hat.
H. W. Longfelloiv.
punkt innebära dylika visioner ingenting öfver- raskande eller oförklarligt.
Trovärdiga berät- telser om sådana finnas i mängd, och Rydberg var blott en af de många stora och ryktbara personligheter, som på detta sätt trott sig hafva fått uppenbarelser.
* Åren 1876 — 78 höll Rydberg offentliga före- läsningar i Göteborg.
Till dessa beredde han sig alltid med yttersta omsorg, bl.
a. genom att nedskrifva hvarje ord han skulle säga och genom att noga genomläsa sitt koncept.
Audi- toriet hade således ej att frukta några ofrivil- liga pauser hos föreläsaren eller några stam- mande försök att återtaga en förlorad tråd i framställningen.
Men en gång — sannolikt på våren 1878 — • öfverraskades dessa föreläs- ningars åhörare af att se mannen i katedern för några ögonblick komma af sig.
Orsaken till denna händelse blef aldrig bekant för en större allmänhet.
Men enskilda vänner erhöllo af Rydberg själf förklaring på det skedda.
Då han vid nämnda tillfälle en gång blic- kade ut i föreläsningsrummet, tyckte han sig se en syn, som kom honom att glömma allt annat i världen: för hans ögon tedde sig lifs lefvande hans moder.
Hon befann sig invid en i salen närvarande ung kvinna, med hvil- ken Rydberg några få gånger sammanträffat i den familj, där lian under största delen af sin Göteborgstid betraktades och behandlades som medlem.
Om min hågkomst ej sviker, plägade Ryd- berg, då han med mig talade om denna vision, tillägga, att gestalten hade genom någon sär- skild åtbörd ledt uppmärksamheten på den unga kvinna, som ej långt därefter blef hans trolofvade och sedermera hans hustru.
I min samling af Eydbergiana har jag fun- nit ett stycke af en tidning för den 16 Maj 1878.
Under rubriken Viktor Rydberg om vi- sioner berättas där, att denne ett par veckor förut hade slutat den serie offentliga föreläs- ningar som han hållit i Göteborg — i hvilka föreläsningar redogjorts för bl.
a. synfenome- nerna — med en undersökning af » visioner- na », » synerna », som oftast uppenbara sig på synsinnets område, men till hvilka motsvarig- heter finnas äfven på de öfriga sinnenas, I en därpå följande redogörelse för nämnda un- dersökning heter det om en art af visioner, att de bero på » ett förlopp inom själen själf, hos hvilken en minnesbild uppdyker eller en före- ställning reproduceras med så utomordentlig styrka, att minnesbilden eller föreställningen verkar inifrån på sinnesverktygen ungefär på samma sätt som om ett verkligt föremål utifrån gjort det. » En dag i slutet af Augusti 1878 gåfvo Su- sen Emilia Hasselblad och den redan då som författare vidt frejdade Viktor Rydberg hvar- andra sin tro.
Denna ej blott för de två, utan äfven för vetenskapen och skaldekonsten betydelsefulla handling inträffade å det hennes föräldrar tillhöriga vackra Bångsbo, ej långt från Särö, i Halland.
Några veckor därefter tillkännagafs förlofningen, på vid sådana till- fällen öfligt sätt, för fränder och vänner.
Bröl- loppet firades den 14 Mars 1879 i Göteborg, hemma hos brudens föräldrar.
Denna dag utgjorde för båda dessa makar ingången till en period af äktenskaplig lycka i högre mening.
Förbundet ingicks å ömse sidor af kärlek, högaktning och förtroende; det fortgick utan minskning i, men väl med steg- ring af dessa känslor.
Men Viktor Rydbergs hustru hade icke dess mindre en både svår och ansvarsfull uppgift att fylla.
Den ädle forskare och skald som stod vid hennes sida hade i allmänhet blott föga intresse och sinne för yttre värf.
Hur skulle också denne vidfamne i allt hvad som angår lifvets och evighetens kardinalfrågor kunna få tid att, såsom vanliga människor, ägna omsorg jämväl åt ekonomiska och andra hvardagliga bestyr.
1 alla sådana ting måste Viktor Rydbergs hustru vara hans ständiga och oaflåtligt vak- samma försyn.
Hon måste så att säga ikläda sig hans löften och förbindelser, bevara dem i minnet och tillse, att de blefvo fullgjorda.
Också brukade Rydberg, när han ville rätt kraftigt och eftertryckligt försäkra någon om att ett af honom gifvet löfte skulle infrias, gifva hänvisning på sin hustru såsom den egentliga ansvarshafvanden.
Hon måste likväl också till- se, att skaldens löften ej blefvo för många, för stora eller rent af omöjliga att uppfylla.
Ty Viktor Rydbergs ömsinthet, godhet och hjälp- samhet kände snart sagdt inga gränser.
Att kunna eller tro sig kunna hjälpa, trösta och glädja, men ej vilja göra det ingick ej i hans tankegång.
Likväl kom äfven han i beröring med åtskilliga af de ty värr alltför många, som.
finna sig oförhindrade att missbruka god- hjärtade och hjälpsamma människors tid och offervillighet.
Framför allt låg dock makt däruppå, att Viktor Rydbergs maka förstod honom, hyste intresse för samt följde och med kärlekens osjälfviskhet deltog i hans andliga verksamhet; hans forskning, hans tänkande, hans andes flykt i skaldefantasiens rymd.
Hon förstod oek som ingen annan att dela sin makes bekym- mer och dymedelst borttaga hälften af deras tyngd, dela framgångarna och glädjen och där- igenom göra dem dubbelt sköna.
Till danin- gen af de litterära alster, som under mer än 16 års tid framflöto ur den formfulländande språkkonstnärens lärdoms- och tankevärld bidrog hon, oändligt mycket mer än någon annan, genom att bereda honom ett hem och ett hem- lif, som motsvarade alla hans önskningar och behof, och som han därför blef allt mera ovil- lig att lämna, t. o. m. när det gällde besök hos släktingar och vänner, i hvilkas sällskap han trifdes och fann sig väl.
Rydberg talade ofta med stolthet och inner- lig förnöjelse om sin förträffliga » sekreterare » och » bibliotekarie ».
De som stodo Viktor Rydberg nära veta, att hans maka var i allo vuxen sin uppgift.
De känna oek, att bland hennes första ålig- ganden som hustru ingick sjuksköterskans så- som ett af de förnämsta.
Vid den tid då Rydberg firade sitt bröllop, var nämligen hans hälsa mycket långt ifrån tillfredsställande.
Men hans hälsotillstånd blef allt bättre, hans lynne allt mera jämnt, förnöjdt, ungdomligt och spän- stigt, själfva anletsdragen vackrare och mera talande.
Men äfven de som stodo långt utanför fa- miljens vänkrets och som aldrig sett Viktor Rydberg och visste litet eller intet om hans hustru, kunde ur mängden och arten af Ryd- bergs skrifter från tiden efter 1879 draga slut- satser i fråga om denna senare.
Jag behöfver blott nämna, att till denna period höra bl.
a. de allra flesta af dikterna, » Undersökningar i germanisk mytologi » och » Fädernas gudasaga », » Vapensmeden » oeli » Varia », samt påminna därom att han under nästan hela denna tid höll offentliga föreläsningar (de flesta outgifna), som togo den ojämförligen största delen af hans tid i anspråk.
* Inför en sorg sådan som fru Susen Ryd- bergs står trösten stum.
Men upplyftande och stärkande måste dock för henne det minnet vara att under en lång följd af år hafva ut- öfvat inflytande på och stått närmast en man, till hvilken just de goda och ädla i vårt folk blickade upp såsom en af de bästa och ädla- ste och såsom den ypperste tolken af deras djupaste känslor.
Vetenskapen och konsten ägna ett innerligt tack åt den blida kvinna, som nu sitter i sina minnen och sin sorg på det stilla Bkeliden.
bästa familjer.
Hennes fader var grosshand- laren i Göteborg Frits Victor Hasselblad (död för ett par år sedan).
Modern är dennes efterlef- vande maka, Sanna Kjellberg.
Af och genom dem fick denna dotter, liksom hennes syskon, en synnerligen omsorgsfull uppfostran.
Sina skol- studier gjorde hon i den berömda helpension, som grundlades och i många år leddes af frök- narna Hilma och Emelie Zander och som under sin början var förlagd till den Ehrenborgska egendomen Bårarp, i Halland.
När denna pen- sion flyttades till Partilled, nära Göteborg, med- följde Susen Rydberg dit och åtnjöt där ett par års ytterligare undervisning.
Nils Linder.
Det å första sidan meddelade porträttet är ut- fördt efter en fotografi från fru Rydbergs för- lofningstid.
Något senare har ej kunnat erhållas.
Tin professorskan r Susen ^ 3 i 5 | Ä s s i skymmande} äi^J budet kom ifrån sorgebudet, höstetiden Ekeliden, som har i vemod vida, vida kring landet Fager ^ycföerg.
gått.
villa står tyst och öde, allting sörjer den store döde, han, den väldige harpolekar n, han, den hårlige Aldrig sångardrott!
mer öfoer fält ljuden gå från och ångar de gyllne strängar, aldrig mera han sjunger för oss hvad han djupast hat Itänt och bäst —
I D U 1895 så vi hviska!
— och så vi klaga, att den lykiat, Ack, hans ljum saga.
hvad skall icke du då som en gång han i kårlek Du, som var i hans hjärta känna, fäst!
bofast, du, som stått vid hans sida trofast under alla de gångna åren, vän och värmande, ljus och blid, du, som helt under sorg och hade vuxit med honom gamman samman, alltse ' n dess han en gång dig funnit uti solfager Du, ungdomstid!
som vittnat hans andes strider under tyngande, mörka tider, du, som sett hoad som ingen, ingen utomstående nå ' nsin såg — du, som skådat de öde slätter, där han vandrat i långa nätter fram i sökande kam,p och fram med längtande själ och håg!
Du, undran, som sett dessa ljusa där han diktat i stilla lunder, stunder, där i aningsfull, tyst förbidan blidt i drömmar han satt försänkt, där han härligt på harpan toner fram, hvilka örat där han biktat i helig tjusning, hvad hans hugstore ande Du, lekte smekte, tänkt!
som varit hans ro, hans trefnad i hans växlande, långa lefnad ack, — hvad har du i dessa dagar lämnad ensam hår kvar — ej känt!
Dock — där hån öfver skimrar Ekeliden blidt i den mörka klart ett sken från tiden de ljusa rymder, hvartill porten nyss stod på Du — ej sörjer, glänt.
som dessa plåga, hvilka ljusnande hopp ej äga, ty du vet, att din våg skall enas sist med hans uti evig vår — och du vet, att hans vackra gömmes göms minne hår uti hoarje sinne — i kårlek och tro, så långe ån ett skålfoande hjärta slår — • — En suensh kvinna.
Högre bildning oeh kvinnlighet.
Af Hanna Kamke.
let är en ganska vanlig iakttagelse, att fik&amp;o den kvinnliga ungdomen nu för tiden saknar det behag och den finhet i seder och skick, som utmärkte deras mödrar och mormödrar.
Om detta gäller, i allmänhet, 315 N så gäller det dock tyvärr ofta äfven om de flickor, af hvilka man på grund af deras högre bildning kunnat vänta något helt annat.
Undantag finnas ju, men det är förun- derligt, att intelligensens utbildning, hos kvinnan åtminstone, så ofta sker på skön- hetssinnets bekostnad.
Vi vilja här ej alls tala om de lyckligtvis nu mera ej ofta förekommande kvinnliga karrikatyrer, som mena sig böra visa sin högre andliga stånd- punkt genom en misslyckad efterhärmning af manlig klädedräkt och manligt sätt samt därvid glömma, att kvinnosakens målsmän ej afse att förvandla kvinnor till män, utan att höja kvinnan, så att hon, trogen sin egen natur, står jämsides med mannen.
Nej, det är om de många unga, eljes präktiga flickor, som oaktadt sin högre upp- fostran visa en förvånansvärd simpelhet i åthäfvor och uttryck.
Det ser ofta nästan ut, som om de menade, att deras intelli- gens och kunskaper inte skulle bli rätt uppskattade, om de ej i sitt yttre hade något visst utmanande och själfsväldigt.
Det är inte den glada uppsluppenheten vi fördöma, den må gärna ungdomen ha, dess öfverdrifter ge sig med åren, men ett sim- pelt, oskönt språk och sätt är fördömligt och måste utrotas, eljes blir den fula vanan natur.
Man kan inte gärna föreställa sig en obe- hagligare företeelse än en ung flicka, som kommer med långa, karlaktiga steg, slän- gande armar, själfs väldigt kastar sig ned på en stol, så att det knakar, lägger upp armarna på bordet och börjar en konversa- tion, kryddad af kraftord och ofina uttryck, oftast hämtade ur det s. k.
» pojkspråket ».
Ehuru flickan förvärfvar samma bokliga bild- ning som gossen, så behöfver hon väl ändå ej tillägna sig hans olater, utan bör väl snarare föregå honom med godt exempel.
Det är ju kvinnan, som skall förfina och förädla umgängeslifvet, antingen detta nu rör sig i trängre eller vidare kretsar, men visar hon i sitt eget uppförande, att hon ej tar det så noga med goda tonens fordringar, då har hon ej rätt att förvånas, om yng- lingen i hennes närvaro försmår att beflita sig om ett städadt språk och ett bildadt sätt.
Just detta, att den manliga ungdo- men genom den verkligt bildade kvinnans fina, måttfulla uppträdande helt naturligt uppfordras att iakttaga finhet och måtta, gör, att de unga männen omedvetet lära sig att ställa större fordringar både på sig själfva oeh andra.
När den högre intellektuela uppfostran en gång lyckats att bibringa, ej blott kun- skaper, nu ofta mer eller mindre ofruktbara, utan ock den sinnets förädling, som in- stinktmässigt ryggar tillbaka för allt rått och oskönt, då har hon gått ett stort steg framåt, ty där verklig kunskap finnes i förbund med en lefvande håg för det goda, där saknas ej heller kärlek till det sköna.
Och det är ju dit uppfostran yt- terst skall syfta, att dana helgjutna karak- tärer, personligheter, som äro allsidigt ut- bildade och mäktiga att göra en god insats i lifvet, hvilket ej är möjligt, om intelli- gensen utvecklas på de öfriga krafternas bekostnad.
Det kan ju tyckas, som om det yttre skic- kets samt språkets ans och förfining blott vore en oväsentlig del af uppfostran, och som om man ej hade rätt att fästa sådan vikt vid och döma så strängt o m yttre ting, men då det yttre återspeglar och ger en bild af det inre, så kan man ju af sedernas bristande finhet med tämligen stor säkerhet sluta sig till en viss inre råhet.
Det vare dock fjärran från oss att vilja påstå, att det ej också kan finnas en yttre finhet, som blott är täckmanteln för sinnets naturliga brister, men då afkastas detta hölje också, när en sådan person tror sig saklöst kunna göra det.
Det är ej en ytlig bildnings fernissa vi fordra, utan den förfining i seder, som är det naturliga uttrycket för den inre har- monien.
B a r n.
För Idun af A x e l W a l l e n g r e n.
^ — olljuset, som silar varmt och ymnigt hkézi ned mellan de lummiga grenarne i Humlegårdens buskager, bildar små dall- rande solfläckar här och hvar på den kort- klippta gräsmattan eller den gråa mullen.
Det är vid middagstiden, arbetarne gå hem- åt, tyst samtalande med hvarandra, ännu trötta efter förmiddagens släp och slit i den mörka verkstaden, längtande hemåt, till mat och hvila.
En enstaka gammal herre går då och då förbi mig, där jag sitter på bänken med min bok.
Han går sakta, stöder sig tungt på sin käpp och betraktar med en främ- mande, liksom oförstående och frånvarande blick de små barnen, som leka i grushögen vid rundeln under buskarne.
Både deras ålder och deras sysselsättning tyckes vara honom allt för fjärran.
Han har synbar- ligen gjort upp sin räkning med lifvets fröj- der och sorger för längesedan.
.
.
Jag ser, hur han försiktigt och långsamt sätter sig ned på en bänk längre borta.
Han vecklar omständligt upp en tidning, läser ett par minuter, lägger den därpå ifrån sig och sjunker med halfslutna ögon in i en slags vegetativ, halfdrönimande tillvaro, ur hvil- ken de förbigående endast för ett kort ögon- blick förmå upprycka honom.
.
.
De små barnen, som leka i grushögen, äro mestadels flickor — såväl » sämre » som » bättre mans barn », såsom det vackra och inhemska kastskillnadsordet lyder!
Men här i hufvudstaden förmärkes donna hög- viktiga skillnad åtminstone icke på deras hufvudbonader: ingen af de små flickorna bär » schalett » eller » kläde », detta osköna och formlösa tygstycke, som aldrig kan sitta rätt, utan alltid glider oordentligt åt sidan.
Alla ha hatt, från den lilla, rosenröda baby- hatten med skära, hängande sidenband, till den likkistsvarta och fula hattskrållan af billiga stråflätor.
Medan barnens vårdarinnor sitta i för- troligt samspråk på bänkarne rundt omkring, gräfva de små i sanden med en allvarlig min, som o m det gällde att öfverträffa Va- bergets befästningskonst.
Ett litet trindt, ettårigt klädesbylte, ur hvilket man endast ser ett par stora blå ögon titta fram, gräf- ver med en träpinne, nästan lika stor som hon själf, ett hål rakt ned i grushögen, med en förfärlig ifver, som om det gällde att fortast möjligt komma till jordens medel- punkt.
Plötsligen ryckes hon från sitt Her- kulesarbete af sköterskan, som tycker att det är tid gå hem.
Den lilla släpas bort, allt under det hon uppger ett skärande tjut af hjärtesorg och ideligen kastar förtviflade
IDUN 316 blickar bakåt på sitt ofullbordade mäster- verk, som nu skoningslöst raseras af en annan baby.
.
.
Jag sänker åter blicken ned i boken, och småningom försvinna alla ljud utomkring mig, jag hör ingenting annat än de hvi- skande röster, som tala till mig ur bokens blad, än tungsint allvarliga, än groteska, än bedjande, än obevekligt hårda.
Jag är långt, långt ifrån Humlegården och dess små barnaidyller, midt inne i en af det mognade lifvets stora dramer, där barna- skrattet förklingar ohördt som fågelkvitter i stormen.
.
.
Med ens känner jag någonting lent och mjukt som en fjäder vidröra mitt ansikte och ser upp.
En liten flicka i blå bahytt står framför mig och ser på mig med stora, leende bruna ögon, medan hon med en liten knubbig hand försöker smeka min kind.
Hon är ensam, och hon har behof af att meddela sig med någon.
Och då griper hon i brådmogen kvinnlig ömhet efter det första lefvande väsen hon ser.
Men jag misstänker starkt, att om där hade funnits en stor hund att tillgå, hade hon först slösat sin ömhet på honom, ty mellan hundar och barn existerar ett mycket gam- malt och intimt frimureri.
Den lilla afbryter sina ömhetsbetygelser och gör förtviflade bemödanden att krafla sig upp till mig på bänken.
Då det icke vill lyckas hennes korta ben att äntra upp på bänkens Chimborazzo, riktar hon på mig en vädjande blick, som endast en jaguar skulle kunnat emotstå.
Jag faller till föga och lyfter henne under furstliga hedersbe- tygelser upp på bänken, där den lilla prin- sessans första göra är att lägga ett litet smutsigt finger i den uppslagna boken.
Hastigt räddar jag » lifvets stora dram » och räcker i stället fram min käpp.
Prin- sessan fattar den, men låter den genast falla ned på jorden.
Detta är synbarligen för henne ett synnerligen lyckadt skämt, ty hon ger luft åt sin tillfredsställelse i ett högljudt skratt.
Därpå börjar hon att berätta en besyn- nerlig historia för mig med orden » toto » och » tote » och andra kinesiska trollformler.
Jag förstår icke mycket kinesiska, men låt- sar som jag gjorde det och lyckas syn- barligen i mitt djärfva bedrägeri, ty hon ser helt belåten ut och börjar en — antag- ligen ny — historia, med precis samma ord.
Till belöning för min kinesiska språk- kunskap ger hon mig därpå en handfull sten och grus, som hon hela tiden hållit omsorgsfullt förvaradt och hoppressadt i sin ena hand.
Men nu får hon syn på sin sköterska och släpper sig handlöst ned från bänken.
Under sin språngmarsch faller hon tvänne resor, men står åter upp — utan att skrika, hvilket ännu mer styrker mig i min för- modan, att hon är en liten stoisk kinesisk prinsessa, upphöjd öfver all feg klagan.
Min väg för mig längre fram på dagen nedåt Skeppsbrokaj en till.
Icke spår af idyll!
Endast lifvets hårda och tunga prosa!
Merkurius, köpmännens gud, har hopkallat sitt brokiga garde här: trygga skeppare med röda ansikten, rastlösa, nervösa agenter, matroser med snuggan i mun och bokhållare med pennan bak örat, sotiga kolbärare och spejande stadsbud, fli- tigt brådskande schåare och lazzaronartade, J u v e l e r a r e K.
A N D E R 1 JakODStorg 1 S O N 1895 halffulla schåare, pigor med paketer och bönder med kalf hudar, rynkiga apelsin- gummor och sött leende frälsningssoldater — alla göra de geschäft — eller nöja sig, helt anspråkslöst, med att se andra göra det!
Såsom rättvisans symbol midt i denna vanskliga mängd och detta oroliga virrvarr tronar, oåtkomligt lugn och lugnande, en poliskonstapel af den ståtliga stockhomis- certen (för att tala sjöspråk vid hamnen!
): smärt, stark figur, tadelfria, blonda musta- scher och officers-putsad uniform.
Hela sceneriet bär prosans prägel; visser- ligen en vacker, nyansfull prosa, men af idyll icke ett spår.
Dock j o!
Gå blott några steg till, och du är inne i en idyll!
Ett dussin säckar kol ha lagts upp på en hög plankor, och på detta improviserade kastell har en hel besättning af små magra trasvargar från » Söder » tågat in.
Barbenta, smutsiga, knappt mer än halfklädda, med de mest bisarra hufvudbonader — från den lågkulliga » knallhatts » mössan till det ur- blekta fragmentet af en slokig filthatt —; men på samma gång också solbrända, glada och skrikande af lekens jubel så, som en- dast en liten barfota trasvarg kan skrika, då han får rasa fritt med ett dussin herrar kolleger.
Hvad deras lek heter, vet jag icke.
De springa fram och tillbaka, hoppa upp och ned, rycka af hvarandra mössan — och slåss!
Ett par parflar stå och mörbulta hvarandra ganska allvarsamt borta i ett hörn.
Men åsynen af en ängslig, vilse- kommen katt rycker dem genast från slags- målet, och med ett indian tjut sätta de alle- sammans i väg efter det olycksaliga djuret, som upphinnes i en krok.
Trots sitt frä- sande och klösande öfvermannas katten, och en tom ansjovisburk fastbindes vid hans svans; hvarpå det vettskrämda kreaturet som en orkan rusar hemåt, hvarest — så- som jag älskar att antaga — en gammal mamsell med sorg och harm emottager sin misshandlade och ärekränkta älskling med kärleksfullt deltagande och söt mjölk.
.
.
Inga välklädda sköterskor öfvervaka de små vildarne från » Söder » i deras vårdslösa lekar.
Det är dem obetaget falla ned och att slå ihjäl sig, det står dem fritt att falla » bums i kanalen ».
Som de små oskulderna ingalunda sofva, tror jag icke att några » änglar gå vakt * omkring dem.
Det ligger helt enkelt i deras obändiga blod att straff- löst kunna leka halsbrytande lekar på svik- tande timmerhögar och yttersta kanten af kajen.
De äro barn ännu, men skola om några år själfva gå med i de allvarlige ar- betarnes mörka led — eller klättra i han- delsskeppens sviktande rår under mörka och stormiga höstnätter.
.
.
Men i dag är det endast sommarsol och sommarglädje öfver deras lif.
Deras skrik klingar skärande i tonen, men är lika klart som sparfvarnes i Humlegårdens lummiga kronor, under hvilka de små rosenkindade babys leka.
Senare på dagen återigen i Humlegården.
Kvällen börjar falla på och sparfvarne kvittra ursinnigt i lindarnes solgyllene top- par.
Jag har slagit mig ned på en annan bänk än i förmiddags, helt nära gatan.
Från smågator och gränder höres ett svagt, men ihållande sorl från lekande barn, som kommer mig att tänka på de första ljusa Ringar, Broseher, Armband, Kedjearmband, [Bref oesvaras Kedjor, Nålar, omgående.
och svala vårkvällarne, då just larmet från barnens lekar ute på gatan är ett osvikligt vårtecken.
Dagens ljudfulla oro börjar annars att mattas af; det är endast de sista tonerna af arbetslifvets mäktiga orkester, som nu höras.
De stora, rasslande arbetsvagnarne äro vid denna tid mera sällsynta; men droskorna börja rulla fram litet flitigare, förande folk utåt till Djurgården — eller till förlustelselokaler — eller till festligheter inom hus.
Nöjet höjer sin spira, och arbe- tet sänker sin.
De » riktiga » barnen hafva slutat leka för dagen, men de vuxna bli nu som stora barn, hvilka vilja roa sig med de lekar, som anstå deras ålder: varieté, punsch och musik etc. En feberaktig ifver ligger öfver de » stora barnens » gång, som är be- stämd och rask: de gå till n ö j e t.
.
.
Men hvad är det för ett plötsligt stigande oväsen, som höres från gatan?
Jag blickar d i t.
.
.
En folksamling.
.
.
En ung man i arbetskläder står där, blek och trotsig, fram- för två poliser, som söka öfvertala honom att godvilligt följa med dem.
» Han har stulit! » hör jag en kvinna säga halfhögt till en liten nyfiken gumma, som stannat med en mjölkkruka i ena handen och en aftontidning i den andra.
Konstaplarne förlora nu tålamodet.
De rycka ett hårdt tag i den unge mannens rock och söka släpa honom framåt.
Men han gör ett förtvifladt motstånd, stark som han är.
Plötsligen uppstår en orolig, böljande rörelse i hopen, som klyfves isär af någon som bryter sig väg fram till hufvudperso- nerna i det lilla gatudramat.
En medelålders kvinna med ett ångest- fullt och blekt ansikte störtar fram till den unge mannen och säger, högt och bråd- skande, utan att bry sig o m omgifningen, som betraktar henne med obarmhärtig ny- fikenhet: » Gå med dem, Karl, i Jesu namn gå med dem, och gör dig inte olyckligare än du ä r.
.
.
!
!
» En plötslig förändring sker då med den unge mannen: han blir alldeles röd i an- siktet, sänker hufvudet och liksom slappnar till i hela kroppen.
.
.
Poliserna föra honom med sig, viljelös, motståndslös, medan hopen skingras och kvinnan går sin väg, skakande på hufvudet och svepande den gråslitna schalen tätare omkring sina magra skuldror, som om hon frös.
.
.
» Det var visst hans mor, » säger den lilla gumman med mjölkspannen och ser efter henne med plötsligt allvar i sitt gamla, af hvardagsbekymmer fårade ansikte.
Hvardagens bekymmer.
.
.!
Hvad voro de väl alla nu för den böjda kvinnan i grå- slitna schalen, som nu höll på att försvinna borta vid hörnet, allt mindre och mindre i den mån hon aflägsnade sig, men allt större och större i mina ögon, j u mer hon höll på att försvinna?
I den korta, brådskande ton, hvarméd hon hade talat till sin olycklige son, hade där legat något af modern-sköterskans ömt befallande tonfall, af henne, som barnet alltid lyder, därför att det vet, att hon all- tid har rätt.
Han hade rodnat, sänkt sitt hufvud och gått sin väg, lydig som ett ertappadt barn.
.
.
Månne hon nu, just nu, såg hans ansikte sådant det verkligen var, eller om hon icke snarare såg det så, som det var, när han var barn och hon tog makt öfver och kär- Silfverarbeten, Modernast!
Bordsilfver.
Solidast!
Billigast!
IDUN 1895 lek till det lilla lena, liniefattiga anlete, som tittade upp mot hennes eget, där redan lifvet ritat några djupare streck, outplånliga märken af lycka och smärta?
Ar icke all- tid äfven den vuxna människan för modren ett litet barn, som hon måste värna om och älska — trots allt!
Trots hvad de göra af ondt och af godt, trots allt som det stora hundrahöfdade (och oansvariga!)
» man » säger om dem, äro de icke lika fullt för mödrarna det värnlösa, oansvariga väsen, hvars ankomst till den vanskliga världen sker mot deras egen vilja, och som därför hafva rätt till obegränsad, nästan skuldfull ömhet?
.
.
.
Jag kom att tänka på, hvad Caserios mor sade, då man berättade, att hennes son var en mördare: » Han var så snäll, när han var liten — jag förlåter honom, säg honom det! » Och genom en oföljbar idéassociation glider min tanke från denne själsunder- målige grofarbetare till en af vår tids mest genialiske tänkare — Friedrich Nietsche, han, som nu, barn på nytt, jollrar i sin gamla moders knä och med stapplande steg träder vägen tillbaka till barndomens oan- svariga land.
.
.
För min inre syn delar sig i detta ögon- blick mänskligheten i endast två stora grup- per: mödrarna och barnen — de som älska och de som älskas.
Och för de förra har den store mystikerns nya » förvandlingens lag » förlorat all giltig- het.
De gå genom lifvet med en syn på tingen, som gör att för dem är ett hufvud silkeslockigt och lugnt leende många och långa år efter sedan silfverstrimmorna kom- mit och de djupa fårorna, märkena efter lyckans och sorgens fjät.
Och det är deras rätt och deras välsignelse.
— 4 — Som romanbilagan i dagens nummer måst uteslutas, komma i stället två romanark att åtfölja nästa veckas nummer.
* Till Viktor Rydbergs minne.
» Från de s t u m m a s läger. » Han eied Renheds hvide Adelsmärke, Han eied Visdomsdybets unge Mod, Hans store Mildhed var hos ham det Starke, Og selv hans Fjender sagde » Han er god. » Helene Nyblom.
I den kör af beundran, vördnad, kärlek, tacksamhet och saknad, som uppstämts till Viktor Rydbergs minne, då han lämnade sitt folk, som i honom förlorat sin kanske värdigaste — åtminstone sin mest värde- rade representant — i denna kör, som ägna- des snillet, skalden, tänkaren, forskaren, konstdomaren, sedeläraren och främst den ädelsinnade mannen, hafva Nordens mest klingande röster instämt.
Det är en nations ära och hälsa att prisa sina stora män, det bereder en andlig jordmån, mäktig att bära nya skördar af ädel dådkraft.
Den mång- stämmiga drapan vid Rydbergs graf hedrar ej blott honom, utan ock hans folk.
Då Upsalastudenterna med sorgflorsklädda fanor ledsagade Viktor Rydberg på hans sista färd, besvarade de med handling hans väd- jan till ungdomen.
Den kom.
» I purpur- skyar fläktade dess fanor. » Att de så följde honom till grafven är en symbol af, att de på sitt sätt ämna fullfölja hans verk, hans strid för ljuset.
Det finnes i Rydbergs rika och helgjutna personlighet sidor, som oaktadt mängden af nekrologer dock blifvit jämförelsevis mindre framhållna, och som det främst till- hör kvinnorna att uppskatta och prisa.
Viktor Rydberg förenade i sin storslagna karaktär ej blott mannens, utan ock några af kvinnans bästa egenskaper.
Ett franskt ordspråk säger: » il a les défauts de ses qualités », men så var ej förhållandet med Rydberg.
Hos honom fanns en sällsynt förening af egenskaper, som vanligtvis ute- sluta hvarandra.
Renhet och godhet hafva alltid betraktats som kvinnoidealets mest värderade dygder.
Dessa karaktärsdrag voro också framträdande hos Rydberg, men före- nade med mannakraften och s mannaviljans quantum satis ».
De ökade den tjuskraft, med hvilken hans väldiga och älskliga per- sonlighet hänförde och höjde samtiden och den beundrande ungdomen.
En daggfrisk renhet utmärker Rydbergs dikter.
I dem finnas drag af Franzénska sångmöns oskuld och innerlighet, adlade af antikens stränga marmorskönhet.
Stycken sådana som » De badande barnen », » Elfvan till flickan » och &gt;Kyssen » utgöra några få exempel härpå.
Och knappt har väl någon skald gifvit skönare uttryck åt kärlekens och medlidandets solidaritetskänsla än han.
» Så skall det starka på sin skuldra taga och bära genom farorna det svaga. » Med samma värme skildrar han skaldens uppgift att förhärliga människohjärtats äd- laste känslor.
» Han sjunger makens kärlek till en maka, en systers hulda ömhet för en bror och hur den svagaste är gudastör, när han har lärt att älska och försaka. » Allmänt är kändt, hur svårt Viktor Ryd- berg hade för att uttala det lilla ordet nej!
— ett ord som grusat så många förhoppningar.
Som för eget lidande skydde hans sympa- tiska natur tillbaka för allt, som kunde tillfoga andra någon smärta.
Godhet parad med kraft, renhet förbunden med fint este- tiskt sinne, denna sällsynta karaktärens sammansättning utgör en hufvudkälla till Rydbergs välde öfver sin samtid.
Kvinnorna, arbetarne och de många be- roende och svaga, som intaga de nedre ste- gen på samhällstrappan, d. v. s. nationens flertal har särskildt orsak att älska och ära Viktor Rydberg.
Hans medlidande kärlek och omutliga rättvisa hafva gjort honom till en väldig kämpe att föra de betrycktes talan.
Ingen har såsom han i Den nya Grottesången med ordets ljungeld träffat samtidens mäktigaste tyrann: mammons- dyrkan.
Men det var i den medlidande kärlekens äsja, som de glödande pilarna tillspetsades.
Kanske är det först framtiden förbehållet att hos den skönhetsälskande skalden rätt uppskatta värdet af en renhet, fri från alla grumlande tillsatser, från alla eggande ut- tryck af dessa lidelser, som besudla det personliga lifvets innersta kärna, och som förgöra nationerna.
Kvinnorna, som under årtusenden offrats eller offrat sig för dessa lidelser, som ofta förnedrats till redskap för deras tillfredsställande, de hafva dubbel anledning till tacksamhet mot en skald, som ehuru estetiker till själ och hjärta, dock aldrig med ett ord, en hänsyftning burit bränsle till passionens vådeld, en skald som målade skönheten så himmelsk, att jordisk 317 lusta vid dess åskådning förbyttes till ren kärlek.
Också hade Viktor Rydberg fått på sin lott den ovärderliga lyckan att bäras på ädla kvinnors händer.
Med vördnad och kärlek talade han om sin tidigt bortgångna moder, och under lifvets viktigaste stunder tyckte han sig skönja hennes ledande hand.
Kvinnliga vänner ägde han många; och den, som stod hans hjärta närmast, hans hängifna hustru, förenade hos sig en makas och en moders ömhet.
Kvinnlig kärlek har ägnats honom i rikt mått.
Ingen svensk skald torde så länge som han lefva i tack- samt minne hos Sveriges kvinnor.
Eva Fryxell.
« " Fru jCl §Wi Misstänksam. "
känna henne litet hvar — och det isyLy * vore en välsignelse, om hon också lärde känna sig själf.
H o n är en i många afseenden förträfflig kvinna, en god maka och moder, som sköter sitt hem exemplariskt; ur dessa och många andra synpunkter finns intet att anmärka mot henne — men.
.
.
Ty ett sådant finnes, som i åtskilliga het- lefrades ögon gör henne till ett hår af en viss potentat, men jag, som hör till de lug- na, vill blott skissera innebörden af detta men.
Fru M. hör icke till de öfverdrifvet nyfikna, men då hon får veta något eller höra nå- got, vet hon att taga vara på hvarenda smul och så att säga läsa mellan orden.
Ja, hon är tankeläserska.
Det är tilläfventyrs de mest triviala saker, frågan rör sig om, men fru M. låter icke lura sig af den skenbart oskyldiga ytan.
Ett litet illparigt leende krusar hennes läp- par, hon förstår nog, att det låg en hund begrafven litet hvarstans under det där.
Hon märkte på blotta tonfallet, att kongl.
sektern menade ironiskt, då han talade om sådana där personer, som arbetat sig upp af egen kraft.
Det var en pik åt ingen an- nan än hennes egen man, och hon antyder för en väninna, att den där kongl.
sek- tern, så hygglig han än förefaller, icke burit sig riktigt korrekt åt, ty.
.
.
e t c, etc.
Under tiden går kongl.
sektern så oskyl- dig i det berörda hänseendet som det barn, hvilket föddes i natt.
Men fru M. gräfver ännu ett litet grand i minnet af hans samtal, och si, hennes möda lönas med fyndet af ett halftjog för- täckta anspelningar, som hon först ej lagt märke till.
Sade han inte så och så?
Jo visst gjorde han det, åh, nu förstod hon alltför väl den försåtliga dubbelmeningen — hå hå, ja ja, livad världen ändå är ond!
Kongl.
sektern går kanske som bäst och slår på stora trumman till fru M:s pris.
Ja, han tyckte verkligen, att hon var en liten rar människa, så förekommande och uppmärk- sam.
» Hon kan den charmanta konsten att åhöra, » säger han belåten.
» Såå, kongl.
sektern tyckte det, j o j o!
» låter det under ett besynnerligt småleende från några da- mer.
Kongl.
sektern, som lägger märke till det besynnerliga leendet, känner sig i en hast olustig och frågar, hvad herrskapet egent- ligen menar.
&gt; A 1 I bevars, just ingenting.
.
.
» — hvil- ket naturligtvis absolut bekräftar hans miss- tanke, att något är på sned.
318 Och nu vill han veta sanningen, var ' så go ', mina damer!
Damerna titta på hvar- andra.
.
.
» Hvarför inte? ».
» Ser kongl.
sektern, » säger en af dem i en blidt förebrående ton, » fru M. har visst stött sig på vissa insinuationer, som ni i ett samtal med henne låtit undfalla er — » » Insinuationer? » Kongl.
sektern står som fallen från skyarne.
Han beger sig på färsk gärning till fru M. och affordrar henne med rättfram höflighet en förklaring.
» Ah, för all del, det är ingenting — bara prat! » Fru M. sveper sig i ett hölje af fraser, och kongl.
sektern kommer ingen vart med henne, ehuru han nu är tvärsä- ker på, att det varit » ugglor i mossen ».
» Det var ju inga farliga insinuationer, visst inte, » försäkrar fru M. med en liten suck af kristlig fördragsamhet.
» Insinuationer — men hvilka insinuatio- ner? » utbrister kongl.
sektern något hetsigt.
» Jag säger ju, att det inte var några in- sinuationer att tala o m, » utbrister i sin ordning fru M. med en liten hvass rodnad på kinderna.
» Jag behöfver inte stå till svars inför kongl.
sektern för allehanda löst prat, som jag inte käns vid.
Då kongl.
sektern själf inte vet med sig något ondt, så är j u allt bra. » Förargad går kongl.
sektern sin väg, fru M. triumferar i medvetandet att ha gifvit den där herrn en ordentlig lexa, och vänin- norna tro ännu i dag, att han på något sätt förplumpat sig inför fru M.
Ryktet härom går kanske vidare, vederbörligen ut- broderadt och stängande en och annan dörr för den unge mannen.
Det märkliga är, ' att fru M. verkligen på fullt allvar tror på sina ledsamma fynd.
Det är icke af elakhet, utan af pur inbill- ningssjuka hon gör sina uträkningar af hvad den och den kan ha menat med det och det.
Hennes fantasi är alltid i rörelse i misstänksamhetens riktning och hon hänger upp sig på det allra oskyldigaste lappri uti ett samtal.
Det är som en vurm hos hen- ne att leta upp förargliga hänsyftningar och ana försåtligt underförstådda meningar.
Därför, Gud nåde den, som t. ex. hugnats med en bjudning till hennes hem och inte i hvarje ögonblick är på sin vakt!
— Ja, det hjälper knappt att vara det.
Hennes gäst bemötes på det älskvärdaste, aftonen förflyter angenämt, och då han går sin väg, medför ' han det trefligaste intryck, nöjd både med familjen och sig själf.
Sangviniker!
Om du bara från det där tillfället kunde erinra dig ett och annat, in- nan det litet längre fram på okända omvä- gar och till oigenkänlighet utstyrdt slungas tillbaka i ditt häpnande ansikte!
Minns du, hur du, skärande af en ostskif- va, talade om, att ingen ost kunde jämfö- ras med den från ett mejeri i din hem- bygd — det skulle du aldrig gjort!
T y du har därmed, när allt kommer till allt, på ett mycket opassande sätt kritiserat fru M:s hela mathållning — hennes hittills som ypperligt ansedda bord.
Å h, hon såg nog det satiriska löjet i din mungipa, då du skar af osten.
.
.!
Och på tal om toalet- ter, något som du naturligtvis för resten inte begriper ett grand, upplyste du, att du inte tyckte o m ljusblått till mörkt hår — du borde vetat, att just frun i huset bru- kade begagna en klädning af denna färg till promenaddräkt och att detta — ty aha, du hade nog sett henne i den!
— måste uppfattas som en ganska giftig pik.
.
.
IDUN Suart får du veta det där och mycket mera till, men så väl maskeradt och oåt- komligt, att det torde gå med dig som med kongl.
sektern, om du rusar.
åstad och af- fordrar en förklaring.
• Sista gången jag träffade fru M., föll jag i ohjälplig onåd.
På uppmaning att be- skrifva ett visst fruntimmes utseende gjor- de jag detta sannfärdigt, tilläggande, att hon såg nästan obehagligt lärd ut med pince-nez ' en på den spetsiga näsan.
Jag förutskickar genast den anmärkningen, att jag aldrig sett eller ens hört talas om fru M:s äldsta dotter.
Men tro mig eller icke — efteråt fick jag af några personer veta, att jag enligt fru M:s mening med full af- sikt på det gemenaste kritiserat hennes Leontine ' s utseende!
Hon tror det nog fortfarande och har lyckats att i åtskilligt godt folks tankar göra mig till ett slags spyfluga.
Fru M. kan icke afhålla sig från att tätt och ofta göra sina undersökningar och slut- ledningar äfven för andras räkning.
Det är en hjälpsamhet, som kommer rätt stora obe- hagligheter åstad, så välment den tvifvels- utan är.
Hon har åhört ett samtal mellan fru X.
och fru Y.
När den senare gått, vänder hon sig till fru X.
» Vet ni, min lilla vän, jag kan inte un- derlåta att göra er uppmärktam på ett visst yttrande, som fru Y hade.
.
.
» » Hvad d å?
» frågar fru X förvånad.
» Det kanske kan tyckas ogrannlaga af mig.
.
.
men inte skulle jag, om jag vore i ert ställe, tåla dylikt.
.
.
» » Men hvad i all världen var det då för ett yttrande? » » Hon talade med ett sådant förakt om plankstrykare — hon vet dock, att er far- bror var artist.
.
.
» » Ah, det var väl aldrig hennes mening! » utbrister lilla fru X med rodnande kinder.
» Omöjligt! » Men misstankens ogräsfrö är nu en gång inkastadt i hennes själ, och det • gror måhända till en skörd af bittert miss- förstånd och fiendskap mellan de förut go- da vännerna.
— — Fru M.
finnes här och hvar, i den stora och den lilla världen, hon är ingen vanlig, simpel bakdanterska, som med vett och vilja gör ondt, tvärtom hon är själf- rättfärdigheten i egen hög person, som tror sig göra mycket godt i sanningens tjänst och alltså ha en ädel mission att fylla.
Det är att hoppas, att hon verkligen till sist fyller en mission: att blifva genomskå- dad och inför både sig själf och alla andra reducerad till sin rätta valör, så att äfven denna typ af frätsvamp på umgängeslifvet så småningom må oskadliggöras.
Erny.
* Fredrika-Bremer-förbundets sjukkassa.
Jijå Fredrika-Bremer-förbundet för snart 11 cSf år sedan stiftades, stod redan på dess program bildandet af en sjukkassa.
Nyttan af själfhjälp i dess olika former hade allt mer och mer gjort sig gällande inom alla områden, men ännu saknades dock tillfälle för den bildade kvinnan, som arbetar Pör sitt eller de sinas uppehälle, att försäkra sig om hjälp under sjukdomens dagar.
För att afhjälpa denna brist, bildades år 1887 förbundets sjukkassa, sedan det bestämda 1895 antalet medlemmar antecknats, och har kas- san alltsedan varit i oafbruten verksamhet och framåtskridande.
Sjukkassans ändamål är att lämna pen- ningunderstöd åt de delägare, som af sjuk- dom äro oförmögna till arbete.
Denna sjuk- hjälp utgår med 1:50 om dagen.
Arsaf- giften växlar mellan 1 2 — 1 7 kr., beroende af åldern vid inträdet.
Tillträde till kassan äga lärarinnor och de kvinnor, hvilkas lef- nadsställning med afseende på sjuklighets- förhållanden ej är ogynnsammare än lära- rinnans.
Medlemsantalet utgjorde vid 1894 års slut 238.
Under de 8 år sjukkassan varit i verksamhet, har vid 400 tillfällen sjukhjälp lämnats till 186 medlemmar för sammanlagdt 12,150 dagar, med ett belopp af ungefär 17,300 kronor.
I synnerhet un- der iiifluensaepidemierna har kassans hjälp i hög grad anlitats.
A f flere välvilliga gif- vare ha vid olika tillfällen större och mindre gåfvor emottagits, och särskildt i år har kassan kommit i åtanke, då fru Benedicks testamenterat densamma 5,000 kr.
Genom de många, som fått åtnjuta un- derstöd från kassan, har man erfarit dess stora nytta och välsignelse, och för mer än en af dessa har den erhållna sjukhjälpen utgjort den enda inkomsten under sjuk- domens bekymmersamma dagar.
Visst är ock, att det för hvarje bildad kvinna, som är beroende af sitt arbete, bör vara både en plikt och ett behof att bereda sig hjälp vid inträffande sjukdomsfall.
I hälsans da- gar kan ej bättre besparing göras än att ordna för de dagar, då man beröfvas för- mågan att törtjäna och i stället får vid- kännas dryga utgifter.
Skulle det fast otro- liga inträffa, att man aldrig behöfver anlita kassan, må man då gärna offra sin tack- samhetsgärd för åtnjuten hälsa till förmån för dem, som ej äro lika lyckligt lottade.
Ty det är j u det stora i sammanslutningens idé, att på samma gång som man hjälper sig själf, hjälper man äfven andra.
Upplysningar om sjukkassan erhållas å Fredrika-Bremer-förbundets byrå, Stockholm, där alla förfrågningar om densamma bered- villigt besvaras.
* Från Iduns läsekrets.
Ett ord om platser mot » fritt vivre ».
I Idun har ofta klandrats, att unga flickor få nöja sig utan lön, då de först komma ut i värl- den.
Det är många, som anse detta för mycket orätt, men jag tror att saken bör skärskådas bättre, innan denna dom fälles.
En ung flicka, som nyss slutat sin skolgång, är ej i allmänhet duglig att fylla en plats som lärarinna.
_ Det första året hon har sådan plats, blir för henne ett ganska vigtigt läroår.
Hon måste lära sig, huru hon skall lära andra, och ofta är detta bra mycket svårare, än hon tänkt sig det.
Därför borde hon vara nöjd att få komma mot » fritt vivre » första året, ty hon borde inse, att hon ej kan fylla sin plats, så att lön kan fordras.
När undervisningsvana förvärfvats, blir det en annan sak, då, men först då, kan lön be- gäras.
Det kostar ej så litet att inackordera sig, och bör väl vara en god sak att betala inackor- deringen med undervisning.
Min åsikt är, att lön ej bör begäras för det första året, en ung flicka försöker sig som lärarinna.
Om man tänker efter, huru på alla banor äfven andra läroår fordras än skolåren, innan lön kan erhållas, så hoppas jag alla skola medge, att en ttng, opröfvad lärarinna är tillräckligt betald med » fritt vivre ».
Tänk på de unge män, som studerat i många år och ändå ofta få vara i tjänst lång tid, både utan lön och » fritt vivre ».
Ingår.
IDUN 1895 U p n o t i s b o k e n.
Teater och musik.
De kvinnliga telegraftsternas pensione- ring har särskildt varit på tal vid nu pågående möte af fullmäktige i telegrafverkets pensions- kassa.
Fullmäktige erkänna att rättvisan kräfver en förbättring af de kvinnliga telegrafisternas ställning inom pensionsinrättningen, men ha under nuvarande förhållanden endast ansett sig kunna tillstyrka den förbättring, att, på grund af sjuk- dom, fyllnadspension må kunna inträda fem år tidigare än hvad som är stadgadt (95 samman- lagda lefnads- och tjänsteår).
I sammanhang därmed beslöto fullmäktige att ingå med framställning, att telegrafstyrelsen måtte söka utverka fyllnadspension jämväl för de ti- digare afgående telegrafisterna.
Kungl.
operan återupptog i måndags Massenets opera » Navarresiskan ».
Titelrollen, som under förra säsongen utfördes af fröken Holmstrand, hade nu öfvertagits af fru Linden, hvars fram- ställning alltigenom präglades af dramatiskt lif och glöd.
Särskildt gjordes slutscenen i andra akten, då Anita blir vansinnig, med gripande sanning.
I vokalt hänseende ligger partiet ock bra för fru L:s stämma, hvars varma och sköna djuptoner här äro af synnerlig effekt.
Framställ- ningen följdes ock med spändt intresse af pu- bliken, hvilken både för öppen ridå och natur- ligtvis ännu mera efter andra aktens slut i blom mor och applåder hembar den omtyckta och framstående konstnärinnan en hyllning, som inne- bar åtskilligt mer än ett bifall för aftonen.
Ut- bytet af hr Ödmann mot hr Bratbost i Araquils Tjugu år vid nålen.
Fröken Augusta Lun- parti var föga lyckligt, hvaremot hr Nygrens din, den kända stora stockholmsmodisten, hade i Remigio ingalunda kom oss att sakna hr Hansen.
måndags afton bjudning i sitt hem för sina ar- Kören i refrängen till Bustamentes soldatvisa beterskor.
Anledningen var, att föreståuderskan j bör gå hurtigare.
De vackra belysningseffekterna fru Maria Werelius arbetat i affären i 20 år.
Frö- i början af andra akten gingo delvis förlorade.
ken Lundin öfverlämnade till fru Werelius en I I öfrigt gick operan på det hela taget ganska bra.
penninggåfva, hvarförutom festföremålet fick mot- Södra teatern skulle som i går (torsdag) begynna taga åtskilliga presenter af sina kamrater.
Den | enkla högtidligheten bar i allo prägel af hjärt- sin säsong med uppförandet af tvänne nya styc- lighet och gemyt.
| ken, nämligen » I skymningen », svenskt original,; samt » Fruarna Shackleton », fars i 3 akter, öfvers.
!
från engelskan.
Under inöfning att gifvas är Ellen Jolin, den talangfulla akvarellisten, be- operetten » Stor Mogul ».
finner sig för närvarande på en studieresa i Spanien, där hon flitigt sysselsätter sig med att måla de intressanta arkitekturföremål, på hvilka detta land är så rikt.
" Min kompanjon. "
» Solen i Karlstad ».
Helt visst bör det roa våra läsarinnor att erfara, hur det bekanta ord- språket: vacker som solen i Karlstad, fått sin upprinnelse.
För längesedan bodde i Karlstad en mamsell Eva Lovisa Holtz, född 1739 och död 1818, i lång tid gästgifverska därstädes, med nam- net Holtza.
Om henne berättas, att hon i yngre år varit en ovanlig skönhet och vacker som en dag, som man säger, hvadan hon ock fått, så länge hon lefde och ännu, det allmänna, ej just förolämpande, vedernamnet Sohla i Karlstad.
Af Olga Wohlbruck.
Öfvers.
för Idun af J. Nordling.
hur skönt, hur härligt är ändå inte lifvet! » ' utropar den lilla frun jublande och kastar sig om sin herres och mans hals.
» Mycket skönt, » medger mannen, » mycket skönt och härligt ... en smula dyrt bara. » » Fy, så futtigt att tänka på pengar, då du inte borde tänka på något annat än mig och åter mig, » bannar hon och hotar med sitt ringprydda lilla finger.
En kvinnlig Afrikaforskare.
Till Liver- Och i nästa ögonblick griper hon ånyo tid- pool ha kommit underrättelser om en engelska, ningen, som hon nyss lagt ifrån sig, och läser miss M.
B. Kingsleys forskningar i västra Afrika.
en ganf med af tillfredsställelse darrande Miss Kingsley, som är brorsdotter till den be- än stämma: römde romanförfattaren Charles Kingsley, begaf ».
.
.
Ett verkligt uppseende väckte på börs- sig 1893 från England till S:t Paul-de-Loanda för balen bankir Tandrups unga och sköna fru; den att studera botanik och entomologi i denna trakt dyrbara toaletten lär förskrifva sig från en stor af Västafrika.
Efter att hafva tillbragt någon Pariserfirma ... » tid i Old Calabar, begaf hon sig till Gabon och » Gör det dig inte stolt, Andreas, säg? » därifrån till Lambarene, där hon stannade i fiere » Då det nu gläder dig så synnerligen, min veckor vid den protestantiska missionsanstalten.
Hon for sedan till N ' Djole och vidare till Jala- älskling, så.
.
. » » Ja, och uppmuntrande är en sådan där tid- guga.
I N ' Djole höll hon på att drunkna i vat- tenfallen, där hennes båt tre gånger kantrade.
ningsnotis.
.
.
rysligt eggande.
Jag har redan de Doktor Massan lånade henne i Gaban sin slup allra praktfullaste idéer för mina nya toaletter.
5 Lafayette », med hvilken miss Kingsley utfor- Till min kusins bal t. ex. tänker jag.
.
.
» » Men, Alice, hvem kan då bara tänka på så- skade Coriscoön.
Hon torde snart komma till Kamerun, där hon ämnar fortsätta sina studier, dant där lappri ... » » Lappri ... säger du lappri? » » Bli nu inte genast förgrymmad, lilla vän.
.
.
Om fröken Consuela Vanderbilt, hvilken ny- det menar jag ju inte, men ser du, vi äro unga ligen blifvit förlof vad med hertigen af Marlborough, ännu och med allt vårt välstånd dock inga millio- berätta engelska tidningar att hon är 25 år gam- närer, därför måste vi inrätta oss en smula där- mal, högväxt, mörk och blyg till sitt sätt.
Hen- efter; jag talar inte om inskränkningar ... Och nes hals är lång, och smickrare jämföra henne sedan.
.
.
när.
.
.
ja, när vi inte längre äro en- med prinsessan af Wales.
» För det halsband, samma, då ha vi plikter och ansvar, då.
.
.
» Alice rodnar lätt och ler för sig själf.
Så lyf- hon bär om sin hals, skulle Kleopatra ha sålt ter hon sina vackra, bruna ögon, strålande af sin odödliga själ. » Giftermålet skall äga rum i denna månad i fuktig glans, och smyger sig intill mannens arm.
» Ack, ja, Andreas.
.
.
det blir en säll tid.
.
.
New-york.
Hertigen har från England erhållit en mängd lyckönskningstelegram, bl.
a. från prin- jag tänker också därpå.
Då jag går förbi Baby- sin af Wales och lord Lansdowne.
Efter bröl- basaren, blir jag alltid stående utanför skylt- lopet skola hertigen och hans unga gemål före- fönsterna och beundrar de små utstyrslarna.
taga en resa genom Europa, på hvilken brudens Hvilka saker de ha där.
.
.
jag har redan gjort mitt val.
Naturligtvis måste alltsammans vara af moder, fru Vanderbilt, skali beledsaga dem.
Som det säges, får fröken Consuela, likt alla fin battist med spetsar ... » Förstämd låter Andreas sin arm sjunka.
döttrar af Vanderbiltska familjen, 10 millioner » Vi ha också andra plikter än att välja ut- dollars i hemgift, en summa, öfver hvilken hon under sin lifstid äger att uteslutande förfoga.
styrsel.
.
.
» » O ja, det vet jag n o g.
.
.
Jag vet mycket väl Hertigen får 3 millioner dollars.
hvad som passar sig, och jag kommer inte att * älska mitt barn mindre, för att det hvilar i battist Meddelande.
Vi hafva ombedts meddela, i stället för i groft linne. » att författarinnan till den nyligen utkomna boken Härtill ges intet att invända, och Andreas går » Tysta djup » ej är den fröken Anna Roos, som sin väg med ett kort, men vänligt: » Adjö, nu är ordförande i K. F. XI.
K. måste jag gå på kontoret. » Han ler, medan han ger sina ordres och mot- tar sin korrespondens, och kan knappast gifva Extra fin * * ••&gt;: W * ^ masimW^B^^^^ w w A w fullgod.
319 sig till tåls, förrän han åter är hemma.
Där väntar honom en liten öfverraskning.
På hans skrifbord står en förtjusande bronsstatyett af Barbedienne.
» Den var så vacker — jag kunde omöjligt slita mig ifrån den, » sade Alice leende, » och då for jag direkt hem, rafsade ihop alla mina hushålls- pengar, for tillbaka och köpte statyetten.
.
.
inte för min egen räkniing, nej, åt dig, förstår du, åt dig!
Nå, hvad säger man nu? » Hon räcker honom med en smeksamt graciös rörelse handen till kyss och förvånas, att " han bistert rynkar ögonbiynen.
» Har jag nu åter gjort en förskräcklig dum- het? » frågar hon sakta.
Och då mannen icke svarar henne, smyger hon, som ett bannadt barn, med sänkt hufvud till bordet och öser för soppan.
Ej ett ord blir sagdt.
En ängsligt högtidlig tystnad råder.
Efter middagen reser sig den förgrymmade mannen och försvinner i sitt rum, så går han ut, utan att ta afsked af Alice.
Det har hon nu, för att hon ville göra honom en glädje!
En sådan små- sak!
De där par hundra kronorna kunna väl inte ruinera honom.
Hon är nästan upprörd !.
Nå, hon skall nog ersätta honom summan.
Hon far till sin far.
Det är sent, och hon kommer en smula olägligt.
Han är i soarétoalett, och det doftar starkt af parfym om honom.
» Hvad står på, min stumpa? » frågar han, och då han märker de rödgråtna ögonen, tillägger han godmodigt: » Hvad har han förbrutit? » I flygande fart berättar Alice om sitt inköp och om hur illa mannen upptagit detsamma.
» Vet du, pappa, det är outhärdligt!
Du måste ge mig de där tvåhundra kronorna, ja, det gör du ju, lilla, rara pappa? » Hon smeker hans pussiga, vissna kinder och ser helt bedjande på honom med sina vackra ögon.
Hon vet, att han nu kommer att sticka handen i sin vänstra bröstficka, ta fram sin plån- bok och hälft leende, hälft bannande ge henne de blå sedlarne.
Men nej, intet af allt detta sker.
Han vänder sig bort en smula trumpen och brummar: » Gör mig ledsen, kära barn, men för ögon- blicket är jag själf inte vid kassa.
Fyrtio, femtio kronor kan jag väl alltid ge dig — se här!
Men gå nu, barn, gå.
.
.
man väntar på mig.
Och så: din man har rätt.
Att så där alldeles ösa ut pengar behöfs inte.
Man hittar dem inte på gatan, må du tro.
Man får anstränga sig ganska grundligt för att förtjäna dem, ganska grund- ligt.
.
.
förstår du? » Alice står som förstenad; hon ser på sin far, som om plötsligt en främmande man stode inför henne.
Mekaniskt stoppar hon guldmynten i sin lilla sköldpaddsbörs, mekaniskt ger hon honom den sedvanliga afskedskyssen och skyndar så hem, så fort hon kan.
Ja, hon föresätter sig det nu, hon skall spara, spara alldeles förskräck- ligt.
.
.
Hon skall gå förbi alla butiksfönster med slutna ögon, hon skall alltid åka för att inte duka under för frestelserna att bli stående utanför fönsterexpositionerna.
Några år förgå.
Alice Tandrup är en öfver- lycklig mor; hennes lilla dotter hvilar, som horn drömt sig det, i eh sky af battist och bär en underbar liten kappa af hvit ottomane med fjäder- garnityr ... korteligen, allt är som Alice önskat sig det.
Men sparsamhet har hon icke lärt un- der tiden.
Föresatser därtill fattas henne icke, men då hennes far åter synes ha glömt sin långa, en gång hållna moralpredikan och alltid bered-1 villigt ger efter för den unga fruns små och stora önskningar, så kommer det just aldrig längre än till föresatserna.
Då drabbas Alice med ens af ett hårdt slag: hennes far dör.
Hans död är så plötslig, så oväntad, att den lilla frun ej kan Välja sig för en uppskakande känsla af rysning, så mycket mer som hon hört, att fadern på sista tiden gjort olyckliga spekulationer.
Tillfälligtvis får hon läsa i en tidning — densamma, som för (några år sedan meddelat hennes triumf på börs- bäten — att hennes far intet lämnat efter sig ' annat än ett glänsande möblemang, hvars för- ' säljning väl finge täcka begrafningskostnaderna, om ej den bortgångne ägt nära anförvanter.
j 1 Tandrup öfverraskar sin unga fru, just som hon med tårsköljda kinder läser tidningsnotisen.
Han är mycket blek och rycker tidningen ur hennes hand, men hon slår bägge armarne om hans hals och snyftar öfverljudt.
» Den stackars pappa!
Och jag som alltid trodde, att han var rik! » » Han förtjänade mycket, men det är inte detsamma ... » Han vill tillägga ännu något mer, men den unga kvinnan gör honom så ondt med sin smärta, Pris kr.
1:26 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos K - ^ Ä.
P l C Rik » - och Aihn telefon.
: o
320 IDUN att han endast drar henne fastare intill sig och tilllrviskar henne tröstande ord.
En dag, just som Alice kommer hem med » lillan » från en spatsertur, stiger Tandrup oför- modadt in i rummet.
Han är allvarsammare än vanligt, öfver hans eljes så öppna, vänliga an- sikte ligger ett drag af fast beslutsamhet.
Alice ser honom i spegeln, nickar gladt och löser floret från sitt rosiga ansikte.
Men Tandrup besvarar ej som annars hennes hälsning med ett leende.
Han tar sin hustrus hand och för henne till en stol, så säger han allvarligt, med sänkt stämma: » Kära Alice, jag har ett viktigt meddelande att göra dig och ber dig noga höra på mig. » » Ja, ja, jag hör, Andreas, men säg ut det fort, ty jag måste kläda om mig till middagen hos.
.
.
», » Hvad jag har att säga dig, är inte mycket.
Det låter affatta sig i få ord.
Våra utgifter måste nu ändtligen betydligt inskränkas.
Affärerna gå ... inte bra, och jag har måst ta mig en kompanjon. » » Han sätter väl ändå in pengar i affären, » menar Alice lågmäldt.
» Han sätter in pengar i affären — visserligen, men endast under det formliga villkoret, att jag håller utgifterna för mitt privatlif inom det strängt nödvändigas gränser. » » Hvad angår det honom? » brusar Alice upp.
» Det är hans villkor, » svarar Tandrup bestämdt.
Alice rycker på axlarna och biter nervöst i snibben af sin spetsnäsduk.
» Hvad heter då din kompanjon? » frågar hon slutligen med skälfvande munvinklar.
» Hans namn får jag inte yppa, hvarken för dig eller någon annan.
Han är min hemlige kompanjon. » » Så?
Och hvad menar din hemlige kompanjon med det strängt nödvändiga? » frågar hon, nu i högsta grad uppbragt.
» Det skall jag efter hand säga dig.
Framför allt måste vi afstå från vårt logeabonnement på operan, så få vi inte ge mer än högst två bjud- ningar om året, slutligen ... » » Slutligen skall hvarenda glädje, hvarenda S i Q i f o r t a f.
J e Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Tvåstafvigt ord, bekant för alla, Som sjömansyrket känna till.
— Två villkor för att salig blifva.
Två medel för att komma öfver Det vatten, som åtskiljer stränder.
Två ting, som kusken reder tiJl Åt hästen, mot hans aflonbvila.
Material vid gärdsgårds byggnad.
En blomma skön och doftande.
Vid smörgåsbord ett vanligt tilltugg.
En mindre brukningsdel pä landet.
En aftonrätt, snart sagdt alldaglig I torftigt hem, men äfven bruklig I rik mans hus, då helger stunda.
Offentlig samlingsplats i städer.
Barbariskt straff, afskaffadt nu.
Så namnes ljuf, behaglig flicka.
Försåt för fångst af räf och vargar.
Hvad är hos sångarn som förtjusar?
Hvarur utströmmar tjusningsmedlet?
En flod uti Italien?
Och en i norra Asien?
Ett lystringsord till häst att stanna.
Initial-charad.
Af initialerna till de nedan beskrif- na orden sammansättes ett ord, som utgör gåtans lösning.
1895 nöje förbjudas mig, inte sant?
Säg då så gärna rent ut, att vi skola lefva som fattiglappar. » » O, nej, endast som förståndiga människor utan större förmögenhet. » » Du förtjänar ändå så bra, Andreas.
.
.
» » Din far förtjänade också mycket, mitt barn, men har det hindrat, att han dog fattig som en kyrkråtta?
Betänk, om jag faller ifrån, om du och barnet ... » » Ack, hvem vill tänka sig något så förfärligt!
Om det skulle hända, då vill inte heller jag ha något mera, hör du, alls intet mer här i lifvet! » Hon slingrar armarne om hans hals och pres- sar sitt af tårar fuktiga ansikte mot hans skäg- Ett nytt lif begynner nu för xllice, som hon tycker: ett lif af de hårdaste umbäranden.
Hen- nes önskningar förklinga som suckar i ödemar- ken.
Till och med den vanliga tre månaders sommarresan har måst inskränkas till en sex veckors badsejour.
Hennes toaletter sys visser- ligen fortfarande hos en skicklig sömmerska, men levereras ej från någon första rangens mode- skräddare.
Barndräkterna måste sys hemma, med hjälp af en syjungfru.
Den stackars lilla frun förefaller sig själf som en afsatt drottning.
Om hon åtminstone bara visste, hvem som var mannens kompanjon!
Denna olidliga människa, som hade kommit för att förbittra hela hennes lif!
Hennes man nämner aldrig hans namn, och främmande vågar hon ej fråga.
Ty hennes man påstår, att det skulle skada hans affär, om man visste, att han tagit sig en bolagsman.
Förgäfves mönstrar Alice alla herrar, som tala med Andreas, ingen vill motsvara den bild, hon gjort sig af detta odjur.
Mången gång hänger hon sig om mannens hals och tigger och ber om något, som — hon vet det själf så väl — endast vore en öfverflödig lyxutgift.
Hennes man talar till henne som till ett litet barn.
» Du vet, Alice, hur gärna jag ville uppfylla hvarje din önskan, men min kompanjon har mig helt och hållet i sin hand.
Han skulle aldrig tillåta en sådan utgift, och om han finge veta, Än är jag hög och lätt, än platt och trång, Men nyttig båd ' för faltiga och rika.
Ja, vatten öfver hufvu ' t kan den få, Som mig förutan vill till målet nå.
2.
Alice är redan en vuxen dotters moder.
Då träffar ett plötsligt, ett oväntadt slag de två kvin- norna.
Alice är änka.
Under de första dagarne af dof förtviflan tänker hon på intet annat än den oerhörda förlust, hon lidit.
Knappt en timme före sin död har hennes make, vaknande ur dödsdvalan, öppnat sina ögon och mumlat: » Var l u g n.
.
.
min kompanjon ... där i skrif bordslådan finns ett bref.
.
.
» Det är aftonen före begrafningen.
Alice sitter vid kistan med ett bref i sin skälfvande hand.
Hon läser det vid skenet från de fladdrande begrafningsljusen.
» Min älskade Alice!
Då jag är död, är det på tiden att säga dig namnet på min kompanjon, hvilken du under min lifstid gjort så bitter orätt.
Om du nu ej får lära känna några bekymmer, om du och vårt barn kunna gå till mötes sorgfria dagar af ett tryggadt välstånd, så har du honom att tacka därför — min hemlige kompanjon.
Han stiger med mig i grafven, men du skall dock alltjämt förnimma välsignelsen af hans inflytande, ty hans namn var detta: tanken på din framtid!
— — » Brefvet glider ur hennes hand, och hon själf sjunker, i öfversvallande smärta, men fylld af brinnande tacksamhet, på knä vid den öppna kistan.
Innehållsförteckning.
Susen Rydberg; af Nils Linder.
((Med porträtt).
— Till professorskan Susen Rydberg; af En svensk kvinna.
— Högre bildning och kvinnlighet; af Hanna Kamke.
— Barn; for Idun af Axel Wallengren.
— Till Viktor Rydbergs minne; » från de stummas läger », af Eva Fryxell.
— F / u Misstänk- sam; af Emy.
— Fredrika-Breioer-förbundets sjukkassa.
— Från Iduns läsekrets: Ett ord om platser mot fritt vivre; af Ingår.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— » Min kompanjon »; skiss af Olga Wohlbruck — Tidsfördrif.
samma regel motsvara orden: på fjäder.
1) 2) 3) 4r) Hur Hur Om Det ginge det med allt maskineri, kombineradt än det månde vara, icke jag fick vara med däri.
skulle gnissla, gnissla fasligt bara.
Vill man för öfrigt också något ha Att gå » som smordt », så är jag gan- ska bra.
Hur säll den är, som vid sin toalett Får räkna mig bland sina prydnads- smycken, Jag lämnar osagdt, ty det är ej rätt Att så förråda andras hjärtetycken, Men ett jag vet — när man privat mig bär, Så är för ägaren ibland jag kär.
att jag begått en dylik dårskap, vore det slut mellan honom och mig. » ut — korande han — borste pendyl — örn åldrig — snål — flit.
— kloroform, — fjäril.
— sval.
Pirfoel.
Diamantgåta.
Länkgåta.
T (Geografiskt namn.)
a I e e 1« 1 m v s Mitt första sitter i mitt tredje och äter mitt andra.
Maj.
Mitt hela.
I forna dagar än jag okänd var, Man efter kunskap då fick gå och törsta, Men fastän tryckt jag är i våra da ' r, Och bunden äfven, skall man dock ej neka Att jag kan vara både god och rar Och räkna mig bland tidens makter största.
S.
L.
Har Zackarias varit inne i staden i dag?
Ja, en stund, men hann — overksam är han aldrig — att köpa en ost i saluhallen, en kilo karamel- ler, såpa, risgryn, korinter och ett par marzipangrisar.
Gick ej ut lands- vägen, ty orkanen hven öfver mon; tog skogsstigen i stället.
S.
L. Palindrom.
Paragram.
Ack, det män ' skosläkfet, Hvad det nyckfullt är!
Bäst man är på modet, Ingen har en kär; För ej just så länge Utaf vikt jag var, Men nu är jag bortglömd, Där jag ens finns kvar.
Om nedanstående ord utbytas med andra ord af närsläktad eller mot- Än är jag stor, än liten — någon satt betydelse, t. ex. dryck — lilja gång = mat — - ros (matros), så erhållas Så bräcklig att man helst vill mig fyra nya ord, hvilkas begynnelsebok- stäfver bilda ett namn, som enligt undvika.
Klorfritt!
» Lessive Praktiskt!
Phénix » Billigt!
25 guldmedaljer ÖfvertrfifTar alla a n d r a t v ä t t m e d e l!
1.
PICOTS TVÄTTPULVER 1) Hvad man säger om en sak, Som uti ens tycke faller.
2) Hvad som skett från månget tak.
3) Ett förträffligt litet galler.
4) Man, som mången känner till.
5) Hälften af två knippor dill.
S.
L.
Lösningar.
Tjugu inkapslade g e o g r a - fiska n a m n.
(Ny idé.)
Omvänd är jag också Utaf vikt minsann; Om man har mig lofvat, Går det icke an Att sitt löfte bryta, Ty i sådant fall Skulle man förlora Världens aktning all.
Sibylla.
I Logogryfen: Blåbär; ål, bål, år, bår, rå, bä, bär, blå, lä, lår.
Charaden: Solros.
Förvandlings gåtan: August Andree — fla- ska skären; fästman sgåfva, inspektorsfru, Norrköping, sju millioner sju, kakelugns- os, aktermast, sälls: apsmänniska, kasper- teatern, ädelmod, raketstänger, efterkälke, nordsjöfiske.
Taöula magican: 5 2 11 2 10 10 9 6 2 3 12 1 12 1 7 9 1 8 8 5 4 8 G 7 6 Volalförändringsgåtan: Höns — Hans.
Aritmogryfen: Pierre Loti — Genom ök- nen.
1) Prång, 2) Irene, S) Egron, 4) ren- ko, 5) B ö r u m, 6) Eksjö, 7) Larnek, 8) o x - ben, 9) tomte, 10) Irpen.
Säljes i \ -, | - och J-kilo- paket med beskiifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R.
Matton, Stockholm Talrika ombud 1 landsorten.
