# ID: svediakorp-per1043
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,129
# sentences: 749
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Muns Tryckeri Fredagen den 25 januari 1895.
N:r 4 (371) Prenumerationspris pr är: I d u n eDsam kr.
5: Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
• 5 Iduns Modetida., månadsuppl.
» 3 Barngarderoben » 3: Byråt E l ä r a Södra K y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r 1 riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Kedaktionssekr.
: J. NorcUing.
8:de årg.
Aiinonspris: Utgifningstid: hvarje helgfri Aktiebolag fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar ' 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Ellen Lundberg, f. Nyblom.
\ r \ är sitta vi n u vac- kert midt emot hvarandra i hen- n e s lilla, m e d raffinerad elegans u t s t y r d a arbets- rum.
D e t är er e g e n redaktör, mina damer, som skapat d e n litet k o m i s k a situationen; han h a r n ä m l i g e n h e l t dra- koniskt befallt: det första j a g gjorde, o c h att j a g är m y c k e t melankolisk, också när j a g är g l a d.
» S å k a s t a r h o n o m från den markeradt skämt- samma tonen: » Nå, hvarmed jag nu s t å till Att jag kan tjänst?
skrifver d e t v e t ni, a t t vers, j a g fått » D u s k a l l g å o c h in- t e r w i e v a fru L u n d b e r g!
» S v e n s k a a k a d e m i e n s an- Och nu säger h o n ironiskt småleende, m e n m e d utsökt älskvärdhet till m i g: min » O c h så h a r n i n a t u r - l i g t v i s k o m m i t f ö r att pejla m i n själ? » J a g f r å g a r e r: är d e t inte för g a l e t?
D e n n a unga dam, s o m j a g knap- p a s t sett, o c h h v i l k e n f ö r m i g e n d a s t finns till i mitt minne s o m några förtjusande vers, frågar mig nu direkt, utan omsvep: » O c h så h a r n i k o m - m i t för att pejla m i n själ? » Jag blygs öfver m i n djärfhet, m e n s t a m m a r n å g r a o r d o m e n tid- nings plikter g e n t e m o t s i n l ä s e k r e t s o c h tilläg- g e r, att j a g s k a l l v a r a ytterst diskret.
» Ja, lofva.
om, det måste N i får i n t e att jag skref ni d r a p r i s, d e t v e t n i, att m a m m a heter lena och min Karl Rupert glad själ ... » » Det jag o c h är vet jag.
är en är en de er fru charmant skriftställarinna bunden form och och pro- af a d e r t o n, o c h att mor en Och v e t o c k s å, att fessorn He- pappa både i obunden skrifver en svenska.
.
.
» » Stopp, hon skrifver ingen svenska alls!
är j a g d e t.
sätter Jag från Det öfver- danska allt h v a d m i n m o r skrifver.
Och ni kan lita p å att d e t i n t e är så l i t e t; m i n mor är p r o d u k t i v.
öfrigt, För efter s o m v i t a l a om min verksamhet som öfversättarinna, be får jag er v a r a g o d o c h i n t e glömma Och mjukt de här. » så dyker som en hon, lekfull tala kattunge, vers f r a m f ö r e t t p r ä k t i g t sni- ned på knä
I hvar älskad moders blickar, I hvar trofast systers öga, I hvar ädel kvinnas anlet Skref sin lag det evigt höga.
V. » M e n ni k u n d e n o g tala o m n å g o t kert n y t t för m i g.
» » Hvad vac- Att mötas Låt lystnaden Och stilla Sin vinge är alt Jeg velger mig April — i den det Gamle falder, i den det Ny får Fäste — det våller lidt Rabalder, dog Fred er ej det bedste, men att man noget mil.
få slå kring vakna!
tala då vår D ä r har ni m i g o c h n u farväl.
Jag m å s t e till s ö m m e r s k a n f ö r att p r o f v a m i n e m p i r e - k o s t y m till K o n s t n ä r s f e s t e n.
V i ses panna!
Ett ord jag blott vill hviska dig; Kom nära mig!
— — Ett ord, — ett enda: » Stanna! » — — U n d e r l ä s n i n g e n h a r så s m å n i n g o m e n s k ä r r o d n a d, s o m å t e r s k i m r e t f r å n e n sol- u p p g å n g, spridt sig öfver h e n n e s kinder, o e h v ä l h u n n e n till s l u t e t u t b r i s t e r h o n: » D e t k a n inte hjälpas.
så f a s l i g t n e r v ö s, n ä r m a n då? » M a n blir alltid skall läsa. » d i k t ur er o t r y c k t a pris- » D å vågar m a n inte b e o m en, ännu e n?
» » E n visa — ni vill höra en visa.
Ser ni, j a g kallar de där bitarna j a g skrifver v i s o r — j a g t y c k e r d e t låter l i k a b r a s o m dikter.
O c h n u vill ni höra en.
V ä n t a d å.
» H o n letar b l a n d s i n a v i s o r.
» O m d e t i n t e t r ö t t a r er — s v a r a r j a g j a.
» H o n h o s t a r s v a g t o c h ser p å m i g m e d e t t litet l e e n d e, s o m v i l l e h o n s ä g a: s k r a t t a n u i n t e åt m i g.
O c h så läser h o n: » E n eller a n n a n belönta samling. » H o n f ö r s v i n n e r ett ö g o n b l i c k i ett när- g r ä n s a n d e r u m f ö r att k o m m a t i l l b a k a m e d ett h e l t h ä f t e l ö s a m a n u s k r i p t.
Så sätter h o n sig f r a m m e v i d b o r d e t m i d t i lampans ljusflöden, hvilka gifva guldglans åt d e t s i l k e s l e n a, b l o n d a h å r e t.
H o n r ä c k e r m i g ett r e n s k r i f v e t a r k — d e t är e n m a n l i g t säker, t i l l b a k a l u t a d, kraf- tig, m e n p å s a m m a g å n g elegant handstil.
» U p p v a k n a n d e » heter dikten.
O c h j a g börjar läsa d e n högt.
M e n ögonblickligen tar h o n arket e n h a s t i g o v ä n t a d r ö r e l s e ifrån m i g.
med » O h, så fult ni l ä s e r!
J a g s k a l l l ä s a.
» H o n hade icke varit poet, o m h o n icke gjort detta.
T r o r n i d e t finns e n s k a l d i d e n n a u n d e r l i g a v ä r l d, s o m m e n a r, att d e t finns n å g o n, h v i i k e n k a n läsa h a n s d i k t e r bättre än han själf?
M e n inga reflexioner!
F r u E l l e n läser — d ä m p a d t, s t ä m n i n g s - fullt — o c h ä l s k v ä r d t n o g låter h o n » I d u n » höra på.
Uppvaknande.
Bet är, som var det långa Och dock i går, Se ' n dess vi båda skildes; Ty af den tunga tid, som Hvart ögonblick I väntans oro Jag ser mig graf, saknad Hur allting Och tungt varit och gick, oeh haf, Det blef dock vår!
Och du, du kom omsider!
Jag ville tala, ville Men kan blott se le, Jag vet knappt, livar du är och hvad du Men allt hvad godt och stort om dig jag Ger ökad glädje åt min arbetslust Och fyller mig Och du står med mod en gång till lifvets sorgsen vid gör, hör, dust.
min dörr, Jag öppnar den och famnen, — nu som Ja, — lifvet skilt oss, men du ' dr min Och kanske mötas våra vägar än!
förr!
vän, — j a g t r o r i n t e h o n h ö r till d e n a t u r e r, s o m g e tappt i första taget.
Och det be- h ö f s allt, n ä r m a n k a s t a r s i g i n p å d e n l i t t e r ä r a b a n a n, d ä r m a r k e n är h a l af fall- nes blod o c h afundens nätkastare endast a f v a k t a ö g o n b l i c k e t att f ö r s å t l i g t r y c k a e n till m a r k e n.
gått, trångt långt I ensamhetens tider, — Men nu i ljus jag bländad Jag vet, du missförstått, hvad jag har sagt, Och annan tydning i min mening lagt!
Ack!
Det är glömdt!
Vårt lif är allt för kort Alt spillas så i lumpen ofred bort!
s e g r a eller — N e j, falla t r o r j a g i c k e fru L u n d b e r g tänker.
D e t finns så m y c k e t friskt o c h d u k t i g t h o s h e n n e — krafter s o m s l u m r a kastat!
mörkt jag dig än, hand som vän, aldrig lärt; gång jag haft kärt!
— ett Med hvarje vinterdag, som Min längtan blott Mot vårens möte hastat!
Oss lifvet skilt, men mötte Jag räckte gärna dig min Ty aggets bittra konst jag Kärt är mig allt, som en H o n a n f ö r t r o r m i g, att till v å r e n t ä n k e r h o n g e ut sin första diktsamling, u n d e r k a s t a s i g k r i t i k e n s s k ä r s e l d, slå ett s l a g p å a l l v a r spilldes!
om som på En grundlös Där jag min Försonlighet.
Ett nobelt, djupt kändt poem.
Och det l i g g e r så m y c k e t b a k o m.
.
.
k ä r l e k, s o r g, resignation.
.
.
år står.
— sen.
På dig, som jag fått sakna!
Det är en kvalfull dröm i gråt Att skiljas åt, — d a d t e k s k å p o c h h å l l e r i n ä s t a n u u p p hän- d e r n a f r a m f ö r m i g fulla af b ö c k e r.
» S e här, d e t är a l l t s a m m a n s från itali- enskan.
J a g älskar Italien — sång, solljus o c h v a r m a färger.
D e t är s o m e n d r ö m att f ä r d a s d ä r — e n d r ö m som.
b l i r allt vackrare, j u längre söder ut m a n k o m m e r.
C a p r i — d e t är p a r a d i s e t — å t m i n s t o n e e n b i t däraf, s l u n g a d ut_ m e l l a n h a f o c h himmel. » » Jag vet det. » » J a, d e t är s a n t — n i h a r o c k s å v a r i t där.
Jag berättar då ingenting nytt. » H o n ställer i n b ö c k e r n a i s k å p e t o c h stiger u p p.
Greger N e j, f r u L u n d b e r g är f ö d d i april — d e n 15 april 1 8 6 9 — o c h april är e n h ä r l i g m å n a d f ö r u n g a krafter, s o m v i l j a f r a m.
» H a d e j a g själf fått v ä l j a, h v i i k e n å r s t i d j a g n å d i g t s k u l l e l å t a m i g af m i n m a m m a f ö d a s till v ä r l d e n, h a d e j a g v e r k l i g e n s v a r a t m e d B j ö r n s o n — f ö r r e s t e n min l y r i k e r: eller hur? » Och på Konstnärsfesten i Industripalatset träffades v i — j a, d ä r r å k a d e s j u f ö r ö f r i g t hela S t o c k h o l m.
D e t var en fullständig u p p v i s n i n g af k ä n d a a n s i k t e n — unga, g a m l a — fula, v a c k r a.
O c h visserligen k ä n d e s i g h e r r o c h fru S t o c k h o l m e n s m u l a b o r t k o m n a i början, m e n det t o g sig — d e t t o g sig, o c h n u g å r m a n b a r a o e h d r ö m m e r o m e n liten l u s t r e s a till I t a l i e n.
T y smekande, bedårande klingade » Addio, bella N a p o l i!
» ur V i c k e A n d r é n s strupe, o c h b e t a g a n d e, l o c k a n d e till l j u f v a s y n d e r — sådana där Snoilsky s j ö n g o m — s m a k a d e Chianti-, P o s i i l i p p o - o c h F a l e r n e r v i n e t, ser- veradt inne i osterian under vinlöfsklädt t a k af m ö r k ö g d a, s m i d i g t y p p i g a s k ö n h e t e r, » J a g tror j a g aldrig dricker p u n s c h m e r, » h ö r d e s en gardeslöjtnant förklara, o c h bara o m så v o r e, h a d e k o n s t n ä r e r n a j u i c k e b j u d i t Stockholm förgäfves p å italienska viner.
M e n hvar ha vi festens u n g a diktande d r o t t n i n g, f ö r f a t t a r i n n a n till d e n s t ä m n i n g s - fulla p r o l o g e n, h v a r s v a r m a s t r o f e r g j o r d e l y c k a, b u r n a f r a m af A l b i n O r t e n g r e n s d j u p a, manliga stämma?
Jag har sökt h e n n e hela tiden, m e n n e r h e n n e f ö r s t, n ä r f e s t e n är f ö r b i.
fin- H o n h a r s t å t t i b l o m s t e r s t å n d e t o e h sålt rosor hela kvällen.
N å j a, d å är d e t förlåt- l i g t: b l a n d r o s o r h a r m a n j u s v å r t att h i t t a en vacker u n g d a m i rosafärgad empire- toalett.
M a n t a r så l ä t t m i s t e.
E m e l l e r t i d finner j a g h e n n e n u.
H o n står s t ö d d m o t b a l k o n g e n s b r ö s t v ä r n o c h ser m e d t r ö t t b l i c k u t ö f v e r ä t a n d e o c h drickande.
D å o c h d å t a r h o n s a k t a ett blad ur en h ö s t g u l M a r e c h a l Nielros, för d e t till l ä p p a r n a o c h s t o p p a r d e t i m u n n e n.
» Äter ni rosor, m i n f r u?
» H o n reser sig u p p o c h i g e n k ä n n e r m i g m e d ett l e e n d e.
» Ja, i brist på annat.
J a g är så för- s k r ä c k l i g t h u n g r i g o c h så t r ö t t, s å t r ö t t k a n ni t r o.
» Så lyser h e n n e s ansikte u p p.
» Där k o m m e r han ändtligen.
Jag är r ä d d a d f r å n h u n g e r s d ö d e n.
N i s k a l l s e, att m i n a d i k t e r k o m m a ut; j a g t v i f l a d e p å d e t ett ö g o n b l i c k.
» O c h m e d en lätt b u g n i n g för m i g, tar h o n m e d ett flickaktigt g r e p p sin m a n s, s k u l p t ö r e n s, a r m, o c h s k r a t t a n d e defilera d e förbi G r a b o w s soliga, sydländska landskap — kamrater — två goda, trogna kamrater p å konstnärslifvets stråt u n d e r s k ö n h e t e n s baner.
Daniel Fallström
» O r k a r farmor h a henne ett Våra gamla.
ille B e n g t h a d e varit borta på b e s ö k hos släktingar i staden.
H a n s resa från h e m m e t stod i s a m b a n d m e d en liten systers inträde i v ä r l d e n o c h i s a m m a h e m.
Efter några veckors förlopp k o m Bengt åter till d e sina; hans beskrifningar öfver d e n familj, hos h v i l k e n han vistades, v o r o lifliga o c h utförliga.
» D ä r fanns en stor r ö d p a p p a, s o m n ö p h o n o m i näsan o c h k a l l a d e h o n o m prisse; en v å d l i g t stilig m a m m a, s o m g a f ho- n o m karameller ur en g r ö n glaskoffert, som stod p å ett b o r d i salongen, o c h s o m d u s c h a - d e h o n o m i ansiktet m e d eau d e c o l o g n e.
O l g a o c h I n e z v o r o så lifvade, o c h I v a r o c h G e o r g riktigt p i n s k o j i g a.
D e t fanns en far- m o r där o c k s å, men h o n v a r inte n å g o n rik- tig farmor.
H o n v a r bara s o m alla de an- dra hon.
H o n h a d e så otrefligt i sitt r u m, så att de g i n g o aldrig dit, o c h inte satt h o n i soffan, när det v a r kalas hos farbrors, o c h inga s a g o r talade h o n o m.
O l g a hade sagt, att h o n b r u k a d e tala o m sådana, när barnen v o r o m y c k e t små, men att de nu bara skrat- tade åt sådant p j o l l e r.
O c h ingen a f barnen b e h ö f d e kyssa henne p å h a n d.
H o n hade hvitt hår o c h h a d e fullt m e d streck i ansik- tet s o m farmor, » sade B e n g t mera uppriktigt än precis artigt till den g a m l a d a m e n, hans egen farmor, för hvilken han g j o r d e sin skil- dring, o c h s o m rak o c h p r y d l i g satt i en v ä l s t o p p a d k a r m s t o l framför eldstaden i hvar- dagsrummet.
» H o n k a l l a d e s för f a r m o r o c k s å, o c h där- för kysste j a g henne p å h a n d e n, när j a g häl- sade första gången; m e n b å d e G e o r g o c h O l g a gjorde narr a f mig för det.
M a n behöfde inte alls k y s s a henne p å hand, h o n v a r g a m - m a l o c h d u g d e inte till n å g o t annat än att sticka s t r u m p o r o c h se efter E s t r i d, när L i n a var borta. » » J a s å h o n k u n d e b a r a d e t, » sade f a r m o r o c h rätade u p p sig i stolen, m e d a n strump- stickorna, h v a r m e d hon s t i c k a d e s t r u m p o r åt B e n g t, rasslade, s o m o m den g a m l a fått frossa.
B e n g t k u n d e inte g ö r a sig reda för h v a d det v a r, s o m v å l l a d e det, men h a n började k ä n n a sig otreflig till m o d s.
» D e n farmodern v a r p å nåder, h o n.
— H o n v a r en fattig stackare.
O m hon inte h a d e fått m a t hos farbrors, så h a d e h o n väl rent a f svält ihjäl, det sade b å d e O l g a o c h G e o r g &gt; I v a r t y c k t e o m henne, han, o c h en g å n g när han trodde, att h o n v a r sjuk, tog han u p p kaffe till henne från frukostbordet, precis s o m en p i g a, o c h d å är han en p o j k e.
D e t var så fånigt, så!
I n t e v a r h o n sjuk, inte, an- nat än att h o n h a d e en ' lunggitarr ', det lät s o m o m man spelat p å gitarr i bröstet p å henne.
Jag h ö r d e det tydligt, för när I v a r h a d e gått ned efter v e d, för att han t y c k t e att det v a r k a l l t d ä r u p p e, så l a g a d e vi r a m - m e l b u l j o n g åt g u m m a n, o c h vi t r u m m a d e p å d ö r - ren o c h lefde värre.
O l g a sade, att det v a r intet annat fel m e d henne, än att h o n v a r ond, för att h o n inte fick sitta h o s Estrid, m e n tant v a r rädd, att ' gitarren ' s k u l l e smit- ta från sig.
G u m m a n v a r u p p e p å fötter, h o n, o c h k o m ä n d a fram till dörren, m e n d å s p r u n g o vi vår väg. » F a r m o r h a d e blifvit så b l e k.
H o n fällde stickningen i knäet o c h lutade sig t i l l b a k a i stolen.
H e n n e s sonhustru k o m in i r u m m e t.
b a r sin lilla b a b y på armen.
Hon ögonblick. » » M e n barn, har d u betänkt min h o s t a?
T ä n k p å smittan! » » O, käraste farmor, är hostan sämre?
T a g lillan ett e n d a ö g o n b l i c k, d u L a r s » — hon v ä n d e sig till den inträdande m a n n e n.
» J a g måste pyssla o m lilla m a m m a h ä r.
» H o n rörde o m i eldbrasan o c h d r o g stolen, i h v i l k e n den g a m l a satt, n ä r m a r e elden.
» B e n g t, g å efter min lilla m j u k a den måste vi s v e p a o m f a r m o r.
» schal, Bengt gick långsamt o c h tvekande.
Hans m o r såg f ö r v ä n d efter h o n o m.
» K o m hit m a m m a!
» H a n v i n k a d e henne till sig o c h d r o g henne m e d sig ut.
» Jag tror j a g har gjort f a r m o r sjuk.
J a g talade o m deras g a m l a g u m m a därborta; det är de- ras farmor, men h o n är inte alls fin o c h rik- tig.
D e b r y sig i c k e ett d u g g o m henne, f ö r h o n är bara p å nåder, förstår m a m m a.
» » O c h allt sådant sade d u till farmor? » » Ja.
.
.
» B e n g t h ä n g d e hufvudet o c h såg o l y c k l i g ut.
» M e n n o g kan f a r m o r g ö r a mer än sticka strumpor, h o n k a n j u spela p å pia- n o o c h tala o m sagor o c h s j u n g a: » N u är det j u l i g e n », o c h inte är f a r m o r p å nåder här inte. » » G u d i himmelen, barn, hur har din själ k u n n a t blifva förgiftad p å den korta tid d u varit från h e m m e t.
O, B e n g t, d u får inte dra välsignelsen från d i t t hem o c h oss a l l a!
» M o d e r n d r o g gossen m e d sig in i ett när- gränsande rum.
H o n tog h o n o m u p p i sitt k n ä.
» G a m m a l!
T r o r d u det är ett föraktligt fel att vara g a m m a l?
C a l l a b l o m m a n här, som nu står så frisk o c h doftande, skall en g å n g vissna o c h falla af, inte rår den själf för det.
V i vattna o c h v å r d a den o c h g ö r a allt, för att den skall b l o m m a för oss så l ä n g e som möjligt; o c h det är d o c k endast en b l o m m a.
T ä n k dig d å en människa.
T ä n k på, när d u själf blir g a m m a l!
» » F y, det v i l l j a g inte b l i o c h g å k r o k i g m e d en k ä p p i h a n d e n.
» » G a m m a l måste d u bli gosse, o m d u får lefva.
D i n a ö g o n b l i klena, d u skall i c k e k u n n a se n å g r a v a c k r a taflor, läsa r o l i g a b ö c k e r, leta rätt p å ängens vackraste blom- mor.
D u skall börja att höra illa.
O m m a n trallade o c h sjöng d e g l a d a s t e v i s o r för dig, så skulle d u ej höra det.
Gökens ku-ku o c h småfåglarnes v a c k r a sång skall d u ej k u n n a uppfatta.
S å s k u l l e d u förlora dina tänder o c h inte k u n n a t ä n k a p å att bita sön- der en hasselnöt eller h u g g a in p å en sten- hård äppelkart.
D i n a starka, friska ben, m e d h v i l k a d u nu springer o m k r i n g från m o r g o n till k v ä l l, s k o l a bli trötta o c h darrande, som d i n a b e n v o r o, när d u arbetat dig u p p ur lergropen i höstas; v i d ett ovarsamt steg s k u l l e d u stappla.
N ä r d u inte o r k a d e röra d i g fort, så s k u l l e b l o d e t i din k r o p p, s o m nu flyter v a r m t o c h lätt o c h sätter fart i d i g, s t e l n a; d u skulle frysa v i d minsta lilla fläkt.
T ä n k d i g n u våra g a m l a, s o m h a n å g o n eller några a f a l l a dessa k r ä m p o r.
» » M e n farmor har i n g a k r ä m p o r.
» » Inte!
H v a r f ö r nyttjar f a r m o r g l a s ö g o n och är så ängslig, när d e k o m m a u n d a n.
» » Å h, d å ser farmor i l l a!
O c h j a g som i b l a n d inte v e l a t s ö k a rätt p å g l a s ö g o n e n åt henne.
M e n f a r m o r hör alldeles b r a.
» » J a dig, j a!
H v e m s k u l l e inte höra en sådan gast.
M e n märker d u d å i c k e, att b å d e p a p p a o c h j a g tala h ö g r e än vanligt, när v i tala till farmor.
N ä r din p a p p a var liten, s o m d u är nu, så v a r farmor den, s o m v å r d a d e h o n o m, o c h s o m lärde h o n o m att b l i en bra gosse, s å s o m j a g vill lära d i g att b l i det, j a g s o m k a n s k e en g å n g skall b l i far- m o r hos d i g.
» » Skall mamma! » » J a, o m d u blir gift o c h får små barn, eller blir j a g k a n s k e g a m l a m o r m o r för lillans barn.
V i l l e ni d å låta m i g b o i ett kallt eller otrefligt r u m, l ä m n a m i g ensam då, när j a g k a n s k e b å d e såg o c h h ö r d e illa, inte tän- k a på, att j a g b e h ö f d e p y s s l a s o m, där j a g satt o c h l ä n g t a d e efter v ä n l i g a ord o c h.
.
.
» » E f t e r g o d t v a r m t kaffe, s o m I v a r s g a m l a g u m m a längtade efter — hu, det är o t ä c k t att v a r a ensam o c h längta.
J a g minns, när j a g försof m i g o c h ni alla f o r o p å lusttur ifrån m i g.
A h, m a m m a, låt oss springa till farmor m e d s c h a l e n!
» » J a, B e n g t, men t ä n k o c k s å på, att ingen g a m m a l from, tålig farmor, m o r m o r eller annan g a m m a l m ä n n i s k a sitter p å nåder, som d u säger.
D e föra frid o c h l y c k a m e d sig.
D e t kan se tvifvelaktigt ut m e d det i b l a n d, m e n välsignelsen k o m m e r en g å n g säkert.
V e t d u, hvarför g u m m a n, d u talar o m, sitter p å nåder.
H o n har en g å n g gifvit allt h v a d h o n ä g d e o c h h v a d h o n nu k u n n a t sitta i eget hem m e d till sonen, så att han s k u l l e k u n n a få h a sitt e g n a hem m e d hu- stru o c h s m å b a r n.
» » M a m m a, d e äro inte s n ä l l a!
Jag vill inte fara till d e m mera.
F å r j a g bära s c h a l e n?
» D å m o r o c h son å t e r k o m m o till h v a r d a g s - rummet, l å g lillan o c h s o f i farmors f a m n.
F a r m o r v a g g a d e henne på a r m a r n a o c h sjöng så s a k t a: » V ä r l d e n är så m ö r k o c h k a l l, tids n o g får d u v a k n a.
» B e n g t g i c k fram.
H a n b ö j d e sig ned o c h kysste farmodern p å handen.
» S n ä l l a rara farmor, » skrek han, » f a r m o r s g l a s ö g o n l i g g a p å p a p p a s skrif bord.
J a g skall springa efter d e m — o c h d å b e m a m m a o m en näfve nöt- ter o c h själf bita s ö n d e r d e m åt farmor.
S e här är schalen; vill farmor ha vår lilla släd- fäll o f v a n p å r y g g e n k a n s k e, eller o m ö r o n e n?
J a g känner till, huru m a n kan frysa o m d e m, helst när man blir lite d ö f o m d e m.
Vill farmor! » » A h j a g vill ingenting i världen annat ä n att vara så l y c k l i g, s o m j a g n u är.
Kom hit d u, store B e n g t, d u lille B e n g t o c h d u min ä l s k a d e dotter; j a, mer än dotter är d u för m i g.
L å t m i g bedja G u d v ä l s i g n a eder för allt, h v a d ni g ö r a för den g a m l a.
Det fordras m y c k e n kärlek, m y c k e t t å l a m o d, ö d - mjukhet o c h grannlagenhet därtill, men j a g vet, att v ö r d n a d e n o c h aktningen för de g a m l a, d e b e r o e n d e, en g å n g s k a l l tillföra eder G u d s bästa g å f v o r o c h det intill tredje o c h fjär- de led. » B e n g t såg u n d r a n d e p å farmor.
H o n såg ej längre g a m m a l u t: hennes ansikte var så ljust o c h ungt s o m m a m m a s, h v i l k e n h a d e böjt sig n e d p å knä, m e d sina l ä p p a r t r y c k t a e m o t farmors hand, s o m h v i l a d e p å lillans mjukfjuuiga lilla h u f v u d.
P a p p a r ö r d e o m i eldbrasan o c h snöt sig så ljudeligt, att B e n g t var ö f v e r t y g a d o m, att f a r m o r h ö r d e det.
H o n l o g o c h r ä c k t e sin ena hand e m o t h o n o m, o c h han, stora l å n g a p a p p a, b ö j d e sig djupt ned o c h kysste den.
Laura Fitinghoff.
För edra söner och döttrar bjuder Kamraten, den allmänt omtyckta ungdoms- tidningen, den bästa och mest omväxlande läsning.
Muns nästa julnummer.
En kvinnlig vetenskapsresande på katedern.
Ja, nu förbluffas ni, kära läsarinna!
V i ha} u nätt och jämnt hunnit repa oss efter den nyss gångna helgens alla omsor- ger, m ö d o r och nöjen, nätt och jämnt kom- mit litet i h vardags-tagen igen och in i det nya årets jämna arbetslunk, och så kom- mer redaktionen och talar om — sitt jul- nummer, åt hvilket vi tids n o g kanske kunna börja ägna en liten tanke i andra ändan på året, långt, långt bortom både vår och midsommar och höstbestyr!
V i förstå till fullo er öfverraskning, älsk- värda läsarinna.
N i kan j u icke vara för- trogen med alla de tekniska detaljerna vid en tidskrifts tillkomst och skötsel, men vi hoppas, att ni d o c k tror oss, när vi för- säkra, att knappast hade det nya årets första dag grytt, förrän Iduns redaktion på allvar måste begynna förarbetena till • — julnumret 1 8 9 5.
O c h vid närmare eftertanke skall ni lätt fatta, att naturligtvis alla omsorgerna för ett dylikt praktnummer kräfva en betydlig tid.
Först måste redaktionen sätta sig i förbindelse med samtliga de olika författare, som skola medverka; så behöfva dessa sin tid att finna idéer och att utföra dem.
Många påminnelser och många uppskof äro oundvikliga innan det literära materialet är ens tillnärmelsevis sam- ladt.
Först härefter kunna artisterna börja sitt arbete med illustrerandet, som äfven det naturligtvis fordrar både tid och om- sorg, och sedan detta ändtligen är afslutadt, skola klichéerna tillverkas, hvilket till större delen sker utomlands, då reproduktions- konsten där står högre än här hemma, men hvilket också medför större tidsutdräkt.
O c h när man då till sist kommit så långt, att de literära och artistiska insatserna till årets julnummer ligga till hands och noga lämpats och passats efter hvarandra, drar det typografiska utförandet af den stora upplagan i flere färger och det synnerligen arbetsamma färgtrycksomslaget en tid af flere månader.
D e t välvilliga erkännande vårt senaste julnummer rönte är oss en eggelse att göra allt för att härnäst kunna bjuda vår läse- krets något fullt jämförligt, om möjligt något ännu bättre.
V i vilja allt mer ut- veckla Iduns julnummer i de svenska kvin- nornas gunst, så att det i ständigt högre grad må bli en efterlängtad och kärkommen gäst i hvarje hem, där Idun läses, en vär- dig afslutning på årgången och de bemö- danden, redaktionen under densamma ned- lagt i olika riktningar.
V i umgås därför i år med åtskilliga nya planer, ägnade att gifva julnumret ökadt värde och omväxling.
Så ha illustratio- nerna, som våra läsarinnor veta, hittills endast spelat en sekundär roll och uteslu- tande anknutit sig till texten.
N u äro vi betänkta på att möjligen äfven i illustra- tionsväg lämna något större, själfständigt utfördt bidrag af intresse, i likhet med andra stora in- och utländska jultidningar.
Emellertid komma vi nu till den egent- liga afsikten med dessa rader.
F ö r att uppnå ett möjligast g o d t resultat kunde intet vara oss värdefullare än e t t s a m a r b e t e m e d l ä s e k r e t s v å r Astrid Naess h v i l k e n s intagande bild I d u n här bringar sina läsarinnor, knyter i dessa d a g a r ett lifligt in- tresse o m k r i n g sig i v å r h u f v u d s t a d.
D e n u n g a norskan är f ö d d i B e r g e n 1 8 6 9.
V i d 1 5 års ålder sändes hon u t o m l a n d s, först till en s k o l a i T y s k l a n d, sedan till ett prästhus i G e n e v e, o c h slutligen till Paris o c h till Ita- lien, där hon vistades en l ä n g r e tid i N e a p e l.
S å l u n d a genom flerårig vistelse i o l i k a län- der o c h g e n o m o m f a t t a n d e s p r å k k ä n n e d o m v ä l förberedd f ö r att taga sig fram h v a r s o m helst, reste fröken N a e s s hösten 1 8 9 2 till och intet oss kärare än att känna den- sammas önskningar och, så vidt möjligt, söka lägga dessa till grund vid de anord- ningar, som träffas för numret i fråga.
V i ha därför i dagens nummer i annons- bilagan infört ett frågeformulär rörande de önskningar oeh förslag, som våra läsarinnor kunDa vilja framställa om årets julnum- mer, och utbedja oss som en synnerlig tjänst, för hviiken vi stanna i den varmaste tacksamhet, att hvar och en snarast beha- gade ifylla detsamma, urklippa det och in- sända det till redaktionen.
Vi våga hoppas, att de allra flesta vilja villfara denna vörd- samma bön, som ytterst afser våra läsarin- nors egen fördel.
D e n lilla uppoffringen af ett brefporto och ett raskt beslut äro allt hvad som kräfves!
O m någon icke anser sig kunna ifylla alla punkterna, kunna några eller till och med en enda besvaras och de andra öfverhoppas.
Vi äro lika tacksamma för hvarje insändare.
Tänk nu vänligt på vår anhållan!
Spraka med er familj, edra vänner o m saken, och så — snabbt till verket att meddela re- sultatet!
Ju förr, dess bättre, hellre i dag än i morgon, ty för redaktionen är hvarje dag af största betydelse.
V å r t uppriktiga tack till alla, som hör- samma oss!
Stockholm i januari 1 8 9 5.
Redaktionen af Idun.
A m e r i k a, tillbragte vintern i N e w Y o r k hos a m e r i k a n s k a vänner o c h besökte sedan Chi- cago-utställningen.
Efter återkomsten till E u r o p a d r ö j d e hon n å g o n tid i L o n d o n, o c h här p l a n l a d e s en resa k r i n g j o r d e n, s o m h o n nyligen f u l l b o r d a t, o c h under h v i i k e n J a p a n särskildt varit f ö r e m å l för hennes intresse o c h studier.
V ä g e n dit togs g e n o m Suez-kanalen, o c h v i d f r a m k o m s t e n till T o k i o o m h u l d a d e s hon af e n g e l s k a v ä n n e r o c h b l e f i tillfälle att dels g e n o m resor i det inre landet för- värfva g r u n d l i g k ä n n e d o m o m j a p a n s k a för- h å l l a n d e n, dels v i n n a tillträde till d e för- nämsta kretsarne o c h få en i n b l i c k i j a p a n e - sernas h e m l i f o c h åskådningssätt, h v i i k e n ej k o m m e r v a n l i g a turister till d e l.
H o n åter- v ä n d e till N o r g e i somras öfver S t o r a O c e a - nen, V a n c o u v e r o c h C a n a d a, men ärnar snart återvända till J a p a n, s o m hon anser v a r a ej blott en högst intressant vrå a f världen, utan o c k ett framtidsland i alldeles särskild me- ning.
H e l t naturligt har fröken N a e s s ej velat låta sin n o g g r a n n a k ä n n e d o m o m J a p a n b l i f v a ett d ö d t k a p i t a l, en s a m l i n g a f bara minnen o c h samtalsämnen, utan h o n har låtit den u t m y n n a dels i ett rätt stort antal skildringar i n o r s k a o c h franska tidningar * o c h i e n g e l s k a tidskrifter, dels n u senast i offentliga f ö r e d r a g: sådana ha hållits i Kristiania geografiska säll- s k a p o c h i universitetet därstädes s a m t för- liden fredag i S t o c k h o l m s antropologisk-geo- grafiska s ä l l s k a p.
* F ö r 2 0 år sedan, d å fjällvandringar b ö r - jade k o m m a i bruk bland Norges kvinnliga u n g d o m, gjordes i ett större sällskap åtskilliga i n v ä n d n i n g a r — mest från d a m e r n a — m o t detta d r a g a f » o k v i n n l i g » tilltagsenhet.
M e n en af N o r g e s främste män t o g seden i för- svar med o r d e n: » A, disse fjeldtoure er en berlig ting f o r v o r e u n g e p i g e r: de blir så kjsekke o c h frejdige d e r v i d.
» — D e s s a o r d runno oss ofrivilligt i hågen vid fröken N a e s s ' u p p t r ä d a n d e: att en reslysten » b e r g e n s e r i n d e » börjat m e d fjällvandringar, k a n ej betviflas; o c h att hennes v i d s t r ä c k t a resor ytterligare u t v e c k l a t den g r u n d l a g d a säkerheten o c h oför- sagdheten är naturligt.
» K ä c k h e t o c h hurtig- het » k u n n a ju utomordentligt v ä l förenas m e d k v i n n l i g t b e h a g, u n g d o m l i g friskhet o c h älsk- värd öppenhet.
O c h vi tro, att fröken N a e s s j u s t g e n o m föreningen a f dessa e g e n - skaper gjorde ett m y c k e t tilltalande i n t r y c k p å den åhörarekrets, s o m i fredags till träng- sel f y l l d e läkaresällskapets stora sal o c h s o m till v ä l hälften utgjordes a f d a m e r.
Konun- gen, s o m lärer personligen intresserat sig f o r föredragets t i l l k o m s t, å h ö r d e j ä m t e kronprin- sen d e t s a m m a m e d påtagligt intresse.
Före- draget var o c k s å flytande, rösten v ä l l j u d a n d e o c h skildringen p r ä g l a d af så stor åskådlig- het o c h så m y c k e n p o e t i s k lyftning, att d e n, trots d e m å n g a o u n d v i k l i g a f r ä m m a n d e n a m - nen, tillvann sig åhörarnes s p ä n d a u p p m ä r k - samhet.
T a l a r i n n a n u p p t r ä d d e i en d r ä k t a f ljusrödt siden, g a r n e r a d m e d m ö r k g r ö n sam- m e t: tämligen liten till v ä x t e n gjorde h o n m e d sitt m ö r k a hår, sin s k a r p a profil o c h sitt lifliga tal snarare intryck a f en s y d e u r o p e i s k a, än a f en n o r s k a.
F ö r e d r a g e t utgjordes a f en v ä l samman- h ä n g a n d e följd a f k o r t a, m e n skarpt teck- * Under årets lopp torde fröken Naess komma att äfven i Iduns spalter meddela några skildringar i ämnen, som kunna särskildt intressera Iduns lä- sarinnor.
n a d e b i l d e r ur lifvet i J a p a n.
E t t fullstän- d i g t referat d ä r a f s k u l l e b l i för långt, ett s a m m a n d r a g e t för torrt: v i inskränka oss där- för till att p å det Ulligaste u p p m a n a v å r a intresserade hufvudstadsläsarinnor att person- ligen taga del a f d e t s a m m a, d å fröken N a e s s i m o r g o n l ö r d a g offentligen u p p r e p a r det p å V e t e n s k a p s a k a d e m i e n s hörsal.
D e skola icke ångra att äfven u t o m I d u n s spalter h a stiftat be- k a n t s k a p m e d den u n g a k v i n n l i g a vetenskaps- resanden p å katedern.
de en lyra i handen?
På postamentets fyra sidor porträttmedaljonger af fyra framstående sångerskor eller musikidkerskor t. ex. Louise Michaeli f. Mi- chal, Christina Nilson de Casa Miranda, Sigrid Ar- noldson, Elfrida André.
{Fredrika Stenhammar, Louise Pykf) A.
K.
En b r ö l l o p s d a g.
Skiss för Idun af Från Iduns läsekrets.
» Följderna af ett olycksfall. » Undertecknad, som med både nöje o c h — löje läst A.
M:s intressanta skildring om följderna af ett olycksfall, kan ej, trots all respekt för hennes sparsamhet och lycka, undgå att göra ett par an- märkningar här och där.
Låtom oss börja med hufvudpersonen i familjen, nämligen mannen.
Huru många män är det, som ha råd att hålla våning, telefon och alla möjliga bekvämligheter åt sin familj, och som nöja sig med att gå upp om morg- narne för att borsta sina kläder och elda i kami- nen m. m., eller som den lilla stund, de på efter- middagen ha ledig för sin cigarr och tidning, sitta och se efter kaffet (för att ej tala om kaffe- os i förmaket)?
Eller när de på kvällen gå ut att få sig en promenad med fru och barn, vilja de då kånka på en liten, men kanske ganska tung pojke?
Nej I Det skulle då sannerligen inte min man göra, fastän han i mitt tycke är den allra raraste lilla gubbe i världen.
Ger han mig bekvämligheter, skall väl han också ha bekvämt.
Och till huru mycken nytta kan en 9 ä 13-årig flicka vara, som går i skolan till kl. 2, half 3 på dagen?
Så har hon sin speltimme och många gånger andra studier förutom hemläxorna.
Vid den åldern, när man läst sina läxor, vill man nog leka.
Men det kan j u finnas undantag, och då gratulerar jag A.
M. till att äga en så förstån- dig dotter.
Och sådan som dottern är, är natur- ligtvis sonen: man tanke sig en parfvel i ålder mellan första och tredje födelsedagen, hvilken aldrig som andra odygdiga barn ställer till stor tvätt för hvarje dag eller en fjärdedel af golfven att skura några gånger dagligen.
Kanske han ej heller lidit af tandsprickning natt och dag en 2 ä 3 veckor i slängen — han är i sanning värd att prisbelönas.
En annan sak, kära A.
M., tänk efter, om det ej blir en liten missräkning i fråga om sparsam- het, om man beräknar alla utgifter för putsning, skurning, vedbärning, drickspengar till dem, som bära hem varor, presenter till faster Louise m. m., för att ej tänka på sjukdomsfall, då man står där ensam, Det skall minsann ej blifva mycket af jungfruns omkostnader kvar; möjligtvis att frun kan blifva friskare och lyckligare, ty arbete be- fordrar hälsa och lycka, det är j u af gammalt kändt.
Men annars är det ej en fru värdigt eller ädelt att att så där vilja förklena sin tjänarinna.
De äro klassmedvetna så väl som alla andra och vilja uppnå något högre o c h bättre — det är ej att förtänka dem.
Fruar och jungfrur äro två partier, de förra de starkare, de senare de svaga- re, och då är det fruns plikt att med råd och dåd bistå sin jungfru, som många gånger får tjäna för en ringa lön, och ej förtycka, om hon är trött ibland, isynnerhet som hon skall göra allt, som sedan blir fördeladt på 5 ä 6 personer.
Visar frun sig en liten smula vänlig och deltagande mot sin jungfru och ej onödigt småkitslig för små saker, tror jag ej hon behöfver vara rädd att gå i köket, utan tvärs o m är hjärtligt väl- kommen.
Fru * * Anna B — d.
* Apropos Iduns förslag " om ärestoder åt kvinnor.
(Se n:r 46 för i fjol.)
ldéen är utmärkt och hedrar sin Hvad säges om en, någonstädes i miens närhet (eller å annan lämplig vudstaden, upprest bildstod åt Jenny upphofsmanl musik-akade- plats) i huf- Lind, hållan- i. r det v e r k l i g e n möjligt, att det i d a g är min b r ö l l o p s d a g?
» • — denna fråga rörde sig i hennes h u f v u d, l å n g t in- nan h o n ä n n u riktigt fått u p p sina ö g o n m e d ungefär s a m m a nyfikna u n d r a n, hvarmed barnen b r u k a v a k n a p å j u l a f t o n s m o r g o n.
— » J a, det är en fasligt v i k t i g d a g,.
.
.
men j a g vill inte mera tänka d ä r p å.
.
.
j a g har redan tänkt så förfärligt m y c k e t.
.
.
j a g älskar j u G e r h a r d, o c h detta måtte väl v a r a n o g.
.
.
o c h p å f ö r m i d d a g e n k o m m e r han u p p ett slag, h v a d det skall bli roligt att hjälpas åt att packa! » E n liten wedding-trip p å 1 4 d a g a r v a r n ä m l i g e n b e r a m a d för det u n g a paret.
— N u b l e f det fart p å N i n n i; helt säkert h a d e m a m m a, den kära, outtröttliga m a m m a, som n u h a d e så m y c k e t att styra m e d, redan väntat p å att flickorna s k u l l e k o m m a ner till frukosten.
G e r t r u d stod framför spegeln o c h k a m m a d e s i g; hon v a r alltid m y c k e t få- ordig o m morgnarne, men n u k o m h o n fram till N i n n i, där h o n satt på sängkanten, o c h o m f a m n a d e v a r m t sin » l i l l a » syster.
L i k s o m för att sista dagen riktigt njuta a f sin flickfrihet, tog h o n p å sig en g a m m a l, svart k l ä d n i u g — konfirmationsklädningen — och lät sitt långa, ljusa hår h ä n g a utåt r y g g e n.
Arm i arm v a n d r a d e de n e d f ö r trappan, de t v å systrarna, s o m ä n d a hittills alltid följts å t: i s k o l a n — till prästen — o c h n u detta sista året i » s o c i e t e t e n ».
D e k ä n d e sig nog litet v e m o d i g a o c h äfven matta efter alla tårar, utgjutna k v ä l l e n förut, men n u h a d e de beslutat sig för att v a r a g l a d a — o c h se d ä r!
V i d foten a f t r a p p a n står deras bror, kadetten, o c h tar e m o t dera med k o m i s k t öfverdrifna révérencer.
Ninni har alltid varit hans stora favorit, o c h ingen har som han kunnat få henne att skratta m e d a l l a sina lustiga påhitt, sina kamrathistorier — o c h hur stiligt han g n o l a r de nyaste operett-melodierna!
Ja, hon är rysligt förtjust i sin bror, o c h d e h a m å n g a g l a d a b a r n d o m s m i n n e n tillsammans, ty, fastän N i n n i förefaller s o m en m y c k e t » d o u c e » o c h snarare a l l v a r s a m flicka, har hon alltid varit mera r o a d a f att l e k a m e d p o j k a r o c h t y c k t o m deras p å en g å n g rätt- f r a m m a o c h ridderliga sätt — flickors sladder, g y c k e l o c h kärleksförtroenden föreföllo ofta hennes s k y g g a, känsliga sinne sårande o c h motbjudande.
N u pratar G ö s t a t o k, o c h hälft m o t v i l l i g t skrattar h o n, hon kan inte låta bli — o c h efter ett k n a p p h ä n d i g t tillstånd a f m a m m a an- gripa de med u n g d o m l i g ifver en rar b r ö l l o p s - k a k a, afsedd för aftontéet.
Å r det afundsam glädje m a n känner v i d betraktandet a f d e n n a l y c k l i g a lilla b r u d, som n u i all sin u n g d o m l i g a fägring g å r att s k ä n k a sitt l i f åt en » ä l s k a d » m a k e — ett val g i l l a d t a f föräldrarne, en u n g, h y g g l i g sjöofficer, för h v i l k e n m å n g a flickor svärmat under sistlidna b a l s a i s o n?
N e j, m ä r k v ä r d i g t n o g är det m e d l i d a n d e, s o m fyller hjärtat vid hennes åsyn, m e d l i d a n d e f ö r detta barn, som skall j a g a s ur b a r n d o m e n s paradis, där hon så bra passar, o c h ut i förhållanden, d e m hon ej fattar, o c h h v i l k a s k o l a falla ned p å henne m e d en t y n g d, s o m troligen k o m m e r att snedvrida hennes u t v e c k l i n g, o c h hvars prosaiska realitet k o m m e r att m e d g r y m t v å l d afrycka Psyke-vingarne.
O c h hon känner det n o g själf, det är detta, som p l å g a t henne under hela förlofningstiden; hon anar, att det för henne är en onaturlig- het » att gifta s i g », m e n » d e t brukas j u så — o c h h o n t y c k e r så m y c k e t o m G e r h a r d.
.
.
» L i k v ä l bar ej en fläkt af passion någonsin vidrört hennes o s k u l d s f u l l a själ, o c h h a d e hon inte o l y c k l i g t v i s läst så m å n g a romaner, s k u l l e h o n ej funnit det så p i k a n t att vara förlofvad, h o n s k u l l e ej heller k u n n a t inbilla sig, att h o n var kär.
I l u g n o c h ro b o r d e h o n fått u t v e c k l a sig i föräldrahemmet, tills hennes själ v a k n a t o c h hon fattat betydelsen a f orden » a t t ä l s k a », o c h helt visst skulle h o n d å blifvit i stånd att såväl s k ä n k a s o m njuta kärlekens l y c k a, d ä r o m vittna tillräckligt dessa djupa, läng- tande ö g o n, d e n n a ö m m a, känsliga m u n — M e n n u?
.
.
.
S k a l l v ä l hennes m a k e s kär- lek v a r a n o g stark, n o g finkänslig för att h ä g n a o m den s p ä d a b l o m m a, s o m lämnats i hans vård, eller s k a l l hennes själ såras, k r y m p a s a m m a n o c h vissna i förtid, l i k t dessa ö m t å l i g a v a t t e n b l o m m o r, som l y s a s o m s m å stjärnor p å vattenytan, men blott b e h ö f v a brytas a f m ä n s k o h a n d för att genast förlora sin friskhet o c h g l a n s.
E n u n g, o s k y l d i g flickas d r ö m m a r o m kärlek äro i allmänhet så vidt s k i l d a från h v a d lifvets verklighet k o m m e r att bjuda henne, att det fordras, att " hennes egna känslor för den u t v a l d e s k o l a v a r a djupt rotade, m e d ett o r d, att h o n medvetet s k a l l älska sin m a k e, för att ej u p p v a k n a n d e t i verklighetens v ä r l d skall kasta sin s k u g g a p å hela hennes k o m m a n d e känslolif.
Stackars liten N i n n i!
o c h d o c k ser d u så g l a d o c h söt ut j u s t n u!
B r u d k r o n a n har anländt; p å s k ä m t p r o f v a r G ö s t a den p å sitt krusiga hufvud.
H a n k o m m e r ej ihåg, att folktron påstår det b e t y d a o l y c k a, o m n å g o n annan än bruden p r o f v a r k r o n a n.
B r u d k l ä d n i n g e n ligger utbredd i flickornas r u m; s ö m m e r s k a n håller j u s t p å m e d att fast- sätta balayeusen.
G ö s t a tar n u en sista b l i c k öfver sina gårdags-arrangementer med det im- proviserade altaret.
E n tropisk v ä x t l i g h e t o m g e r det — m e n har han m å n n e l ä m n a t n o g rum för den vördige prelaten?
F l i c k o r n a äro r ä d d a, att han ej skall k u n n a reda sig i denna skog af palmer och blommande växter, m e n de t y c k a det hela tar sig så bra ut o c h vilja ej nedslå G ö s t a s förlåtliga stolt- het öfver sitt v e r k.
Därefter får G ö s t a grund- liga instruktioner, hur d e r ö d a peluche- k u d d a r n e s k o l a i rätta ö g o n b l i c k e t l ä g g a s ned p å golfvet, o c h hur han ej får g l ö m m a att taga emot b r u d g u m m e n s värja.
N u höras G e r h a r d s lätta, hurtiga steg i trappan, o c h ut flyger N i n n i att taga e m o t h o n o m — för sista g å n g e n s o m fästmö.
O c h snart sitter h o n i hans k n ä i en a f de stora g a m m a l d a g s länstolarne, som så v ä l r y m m e r dem b å d a.
Kofferten står visserligen u p p - slagen framför d e m, m e n n å g o n p a c k n i n g t y c k s ej bli af.
Snart ä r o d o c k d e l y c k l i g a ö g o n b l i c k e n förbi, o c h G e r h a r d måste g e sig a f till stationen för att m ö t a en d e l släktingar.
M i d d a g e n karaktäriseras a f v e m o d i g a ö g o n - kast o c h febril munterhet, o c h fastän koker- s k a n m e d stor o m s o r g l a g a t N i n n i s favorit- rätter o c h h o p p a t s, att d e skulle v ä l s m a k a
hennes u n g a f r ö k e n, g ö r N i n n i f ö g a heder åt vilja anrättningarna.
henne i sin m o d e r l i g a f a m n o c h länge, länge Gösta alltid kadett-aptit — däremot har nu som v a r e det n o g s a g d t — kalla sitt b e h å l l a henne barn tillbaka för att sluta där.
o c h är för öfrigt outtröttlig i att hålla m å l r o n v i d m a k t o c h ej låta p a p p a o c h m a m m a bli sentimentala.
H a n s f ö r s l a g att följa m e d p å wedding-tripen som » borstis » förefaller stämdt N i n n i m y c k e t antagligt; Gösta i sin närhet, hvarje k ä n s l a ibland vill smyga en stund brudbuketten kanten, är henne — budbärare — alldeles — som hon V i o l e r, rosor, fina o r m b u n k a r af a f tyll, spetsar eller s i d e n - Gösta, och sitter är Göstas nere att Gerhard i pappas roll gifven rum, såsom mellan brud o c h brudgum.
A l l t emellanåt får han en b l i c k p å syster N i n n i; h o n är så näpen, där h o n dansar o m - k r i n g i sin h v i t a atlasbård, sidenskor, synd, att fastän att Gösta Gösta Slutligen ej skall och t y c k e r, det få är se henne, ty, är en p o j k e, förstår han beundra k v i n n l i g t b e h a g.
återstår darrande med hög, ljusblå silkesstrumpor mamma bara sig g o d t p å att med flanellskjol genombrutna hvita endast brudkronan, och händer fäster m a m m a den på sin ä l s k l i n g s h u f v u d — syster G e r t r u d måste hjälpa börjar till — känna hon nu riktigt lifvad.
öfverblick af snart att vänta, ensam i flickornas också syn: Därefter tages våningen, en gästerna äro o c h o m en stund sitter N i n n i rum o c h läser i sin konfirmations-psalmbok.
liten Ninni sig allvarsam; under p å k l ä d n i n g e n har varit sista och den En finaste l j u f o c h fridfull späda, hvitklädda gestalten, det barnsliga, d r ö m m a n d e ansiktet u n d e r slöjan, m e d djupt af en Kvinnlig telefonist.
rapporterar härefter N å g r a bittra erfarenheter men är det tid att k l ä d a sig ej spår kommen och sig öfver anländer Nu " De rysliga telefonisterna ".
förta det h e l a instucket i en hållare silfver — band.
visst an!
ö n s k a t sig d e n!
i skulle a f o r o o c h d u n k e l fruktan, s o m t y v ä r r g å r det ej Om det be- om hon hade a l l v a r l u t a d t öfver b o k e n.
.
.
A c k, o m det v o r e en konfirmationsflicka o c h ej en e fiKl r s a a y S telefonisterna! » Min fru, min frö-) M§f} ken, känner ni någon telefonist?
— Inte * ^s^&gt; det!
Nå, så mycket bättre för er.
— En telefonist är en häxa, ett troll, ett spöke, ett odjur, vidare en sölkorf, ett trögdjur och allt annat vac- kert, ni kan hitta på.
Om telefonistens pappa och mamma vid barnets födelse haft någon, som kunnat ställa dess horoskop — de skulle ej be- höft bry sina hjärnor med att finna på en hel rad namn åt sin lilla dotter, ett skulle varit mer än tillräckligt.
Låt vara att » de rysliga telefonisterna » på en ort ha långt älskvärdare abonnenter än » de rys- liga » på en annan ort, såsom ett faktum kvarstår dock alltid, att telefonen och telefonisterna mera än en gång få tjäna s o m afledare för abonnen- ternas dåliga lynne.
Och hvarför skulle det ej så vara?
Hvarför skulle ej telefonisterna, » abonnen- ternas tjänarinnor », vara mera lämpliga » subjekt » än hustru och barn eller med dem likställda?
— När björnarne brumma, när kursen faller, när vännen eller hjärtevännen sviker — » usch, de rys- liga telefonisterna! » När » gikten sätter till som värst », när » skon klämmer », när man tappar huf- vudboken på den allra värsta liktornen — » usch, de rysliga telefonisterna! » — alltid tillfinnandes och i alla lifvets vedervärdigheter goda att ha att tillgå.
y Fruarna, de få också dra ' s med telefonister- na — stackars små fruar!
Fru L. har » pigbe- kymmer », fru E — s minsta har » ondt för tänder », fru D.
är olyckligt kär — i en hatt — » ack, de rysliga telefonisterna! » » Telefonfröken har varit så näsvis mot mig, så.
Kan du tänka dig, hon sade åt mig — åt mig (med stegradt eftertryck) att tala högre i telefon, och hon var så ond, så.
Åh, den rysliga människan! » — Hädanefter dar- rar lilla frun hvar gång hon måste gå i telefon.
o brud!
Gästerna samla domsväninna Ninni, med henne — hämtar värme och en komma flicka, o c h annan in nu Med kommer hviiken oeh h u r u vara Som i ung- hälsa på rädd pappa och ömhet han b e s k y d d a n d e han hennes a r m u n d e r s i n!
kunna och o c h rörelse o m f a m n a d e nu, henne.
.
.
kysser sin tar sig; får Hur skulle m a n m e d ett så säkert skydd!
en d r ö m trädde h o n in i d e n rikt u p p l y s t a salongen, o c h, fastän den n u är fylld af b r ö l l o p s g ä s t e r, ser h o n ej en enda a f d e m, alla b l i c k a r o r o a ej den annars så b l y g a des3a Ninni, hon känner sig s o m skild från hela den o m g i f v a n d e m ä n g d e n, h o n ser b l o t t G e r - hard, henne de som vid från — stås!
— faders motsatta framför fortgår sin altaret.
Gösta Med sida träder dörren, och nu Ceremonien glädje mötas börjar — - orätt för- hon på lägger kuddarne frimodig emot ser Gerhard v i d ringens m o t t a g a n d e, o c h g l ö m s k a af den hela andra vid öfriga v ä r l d e n k y s s a d e hvar- c e r e m o n i e n s slut m e d u n g d o m e n s hela ö f v e r s v a l l a n d e sällhet D e n öfriga overkligt, garna, — delen a f aftonen förflyter i ett drömlikt skålarne, tillstånd.
telegrammen, Lyckönsknin- allt är ett s v a g t a c c o m p a g n e m e n t till deras ljufva Så blott hjärtans melodi.
kommer afskedets timme.
Insvept i sitt hvita p ä l s v e r k, mottager h o n d e sinas sista häftiga omfamningar — sikten hälft s k r ä m m a Darrande af rörelse kysser gummen och hviskar: I d e n n a stund — deras u p p r ö r d a o c h f ö r v å n a henne.
modren an- — brud- » A k t a henne! » huru g ä r n a s k u l l e h o n ej Åh, lilla fru, jag tror bestämdt, ni tog miste, när ni påstod att telefonisten var » så ond ».
Men — ni bor kanske i landsorten.
Då kan jag finna en förklaringsgrund för ert påstående.
Ser ni, telefonisten på en landsortsstation talar kanske ena minuten med Stockholm eller Göteborg och får » sätta tiil » alla röstresurser, och i nästa mi- nut svarar hon en abonnent, t. ex. er själf.
Då är det icke lätt att i en hast anta den lågmälda ton, s o m passar för att svara » inom nätet ».
När man nyttjar » mikrotelefon », s o m nu för tiden an- vändes » lite hvar stans » på stationerna, bör man egentligen tala i moll.
Höjes rösten något, så blir där ett skärande ljud i den lyssnandes hörtelefon, sådant s o m alttid uppstår, då någon talar för högt i telefon.
— Och det där kan låta; s o m om man storgrälade.
Tror ni mig, lilla fru?
Det vore väl, det, ty till er tänker jag nu vända mig med en bön.
Ni läser naturligtvis Idun, » damernas egen tid- ning ».
Ni är en af dessa små, lyckliga fruar, hvilka regera sin man, icke med toffelvälde, utan med kärlekens makt allena.
Då skall ni också ej ha svårt att förmå er man att läsa en liten bit i Idun, äfven o m han tycker att en fruntimmers- tidning ej anstår honom.
Vill ni försöka hvad ni förmår?
Jag skulle här vilja påpeka, huru lätt små miss- förstånd kunua uppkomma i telefonen.
Kanske skola möjligen dessa små anvisningar hjälpa till att försona alla älskvärda abonnenter med — » de rysliga telefonisterna. » B ' örst måste jag dock tillåta mig en anmärk- ning: abonnenterna tro, att de ha alla rättigheter på sin sida och telefonisterna endast skyldigheter.
Detta är ett misstag, men jag fruktar att o m en särskild förordning utgåfves för abonnenternas räkning, skulle de icke göra sig besvär att läsa den — alltför många gånger inträffa saker, hvilka gifva vid handen, att abonnenterna icke ens gjort sig besvär med att genomläsa de få anvisningar, hvilka för deras räkning finnas i katalogerna.
Det är j u tydligt, att om » telefonen » skall kun- na arbeta väl och säkert — vi tänka oss nu hela telefonmaskineriet — så måste samarbete råda mellan abonnenter o c h telefonister.
Ju bättre » ti- derna » passas, desto flere samtal medhinnas.
Allt- för ofta blir en hel rad af rikssamtal försenad, emedan en person icke infunnit sig för samtal på en tid, som han själf begärt.
Också är det icke annat än rättvisa, då en person, som kommer ' för sent, blir nekad samtal — ty hvarför skola män- niskor, hvilka ordentligt passa sin tid, vänta på eller kanske rent af träda tillbaka för den opå- passliges skull.
Men äfven sådana samtal, för hvilka icke nå- gon bestämd tid begärts, fordra en viss påpasslig- het å abonnentens sida.
I landsorten finnes en och annan telefonlinie, s o m är jämförelsevis litet upptagen, så att man kan ha hopp att genast er- hålla ett önskadt samtal.
Den s o m begär ett sam- tal, bör stå kvar vid telefonen, d. v. s. med hör- seltelefonen för örat, tills han eller hon af veder- börande telefonist upplyses o m, huruvida linien är ledig eller icke — om också linien vid abon- nentens centralstation är klar för samtal, händer det att nästa station, hviiken man olyckligtvis måste transitera, säger sitt » upptaget ».
— » Upp- taget på linien — jag ringer på, » svarar telefo- nisten och antecknar det begärda samtalet — där telefongöromåien det medgifva, brukar telefonisten gärna teckna sig till minnes alla » begärda sam- tal ».
Jag tar nu för gifvet, det abonnenten har reda på, att hörtelefonen måste hängas upp, för att ringningar skola höras i hans telefon.
Så långt är således allt godt o c h väl.
Men nu, älsk- värde herr abonnent, jag ber så hjärtligt: stanna inne, till dess att ni får ert samtal, eller gif i uppdrag åt någon annan att tala i ert ställe, o m angelägna affärer tilläfventyrs aflägsna er från kontoret!
Eller också, säg till telefonisten, när ni icke har tid att vänta längre, och tro icke, att det är brist på tillmötesgående, s o m förorsakar dröjsmålet!
Tänk i stället att det möjligen kan finnas andra orsaker.
Exempelvis: ena linien till A. är i dag i olag, den hela linien upptages en stund af undersökning och är för öfrigt mycket upptagen af samtal.
Låt oss anta att t. ex. 5 samtal voro begärda före ert!
» Den s o m först kommer till kvarns, får först målet. » Efter gamla regimen, enligt hvii- ken ett samtal skulle brytas efter 5 minuter, så- vida annat samtal före eller under samtalets gång begärts, hade ni således i värsta fall nu fått vänta i 25 minuter.
Men hvarför » tala o m den snö, som föll i fjol? » Numera ha vi perioder, 3 o c h 3 minuter i hvarje och en viss afgift för hvar pe- riod.
Om ni talar en half minut öfver de 3 för- sta, fördubhlar ni genast afgiften, och om ni talar en enda smula öfver 6, så blir hon 3-dubbel, och så vidare.
Ja, är ni rädd o m edra slantar, så ge bara telefonisten en liten påstötning, o c h hon är lika villig s o m skyldig att varsko er några sekun- der, innan de 3 eller 6 minuterna tilländalupit — allt efter s o m ni själf förordnat —.
» Tiden är slut » — ödesdigra ord!
Ber ni icke telefonisten att ingripa, så brytes samtalet först efter 6 minuter, dock endast o m andra » talare » vänta.
Det är nog troligt att en hel del personer hädanefter komma att noga akta sig för att tala mer än 3 minuter eller åtmin- stone icke stå och » prata i o n ö d a n ».
På kortare linier blir j u emellertid afgiften för två perioder icke särdeles stor.
Här vilja vi nu beräkna den längsta möjliga tid, som ni, min herre, kan få vänta på ert sam- tal.
Vi tänka oss därför att hvart och ett af de 5 samtal, hvilka skola gå före ert, räcker i 6 mi- nuter.
5 x 6 = 30, säger multiplikationstabel- len.
30 minuter, eller en halftimme, j a det ginge väl för sig, om ni aldrig behöfde vänta längre än så.
Ser ni, olyckan är den att på ömse sidor om er centralstation finnas andra centralstationer, hvilka äro berättigade att med sina samtal tran- sitera » er station ».
Låt oss för större klarhets skull kalla dessa stationer: A., B, C, — E. o c h F. Er station, belägen mellan C, o c h E., heter förstås D.
Nu vill ni tala med hr.
Y. i A.
Alltså, telefonisten Lar två mellanstationer att passera för att komma fram till A.
Ponera nu att A. har samtal till alla de öfriga stationerna — för att ej allt för mycket skrämma er, skola vi säga: endast ett samtal till hvar sta- tion — och alla äro begärda ungefär samtidigt med ert.
Liknande är förhållandet med B. och dito med C.
Från F. och E. kunna vi också frukta samtal, men dessa blifva er till hinders endast i det fall att de transitera er central.
Vi vilja nu räkna efter.
För att » gå i ordning med frågorna », börja vi med A. och gå först i ena riktningen.
Vi få då 5 - f 4 + 3 = 12 samtal, s o m rivalise- ra med ert.
Vidare tänka vi oss att i motsatta riktningen F. och E. hvardera har ett samtal till hvar och en af stationerna C, B. och A., således
3 + 3 = 6 samtal.
Ändtligen bar C. ett samtal till B. och ett till A. samt B. ett till A., summa 3.
Hvad blir nu resultatet?
12 + 6 + 3 = 21.
21 samtal, 21 nya möjligheter till hinder för ert samtal, förut 5.
Alltså 26 samtal, hvilka äro be- ställda före eller samtidigt med ert.
Försök nu att helt modigt » se olyckan i ögonen » och tänka er det värsta!
— Hvarje samtal räcker 6 minu er, och ni får vänta till sist.
26 x 6 minuter = 156 minuter, eller 2 timmar 36 minuter — en lång väntan!
Och ni, som är så otålig att få höra » om hafren stigit. » Det är verkligen högst beklag- ligt, men — hvad vill ni man skall göra åt sa- ken?
Och för öfrigt, kanske att en abonnent där nere i A., en af de 26, som begärt samtal, och som f^r vänta nästan lika länge som ni, kanske väntar han hela tiden med sorg i hjärtat på tillfälle att per telefon hemkalla en bror eller sys- ter till en anbörigs sjuksäng.
Det finnes större intressen här i lifvet än edra » hafreintressen », men nu tänker ni naturligtvis bara på er själf och edra affärer.
» Det är för eländigt, att det ens skall kunna bli tal om att vänta så där länge, » säger ni.
Kan väl så tyckas.
Och i den tanken, att 3 minu- ters-samtal väl hädanefter torde komma att bli de vanligaste, ligger föga tröst, ty, hvad sam- talen sålunda förlora i längd, det komma de att vinna i mängd, och så bli linierna lika mycket upptagna som förut.
Nej, låtom oss i hoppet skå- da kommande dagar, en gyllene tid, då hvarje abonnent har sin egen ledning till Stockholm, Upsala o. s. v., och då alla » strider » med » de rysliga telefonisterna » höra till — en öfvervunnen ståndpunkt Men till dess — må hvar och en bemanna sig med tålamod!
— — Min bäste hr W!
Vill ni litet höra, hur det låter, när den lilla telefonisten arbetar och kno- gar för er skull.
Ty ett arbete är det, det är visst och sant.
— (Forts.) U p notisboken.
Vid hofvet presenterade damer.
Drott- ningen gaf i lördags å nyo cour med pre- sentation för därtill kallade damer, hvarvid fri- herrinnan Lars Akerhielm] ' presenterade fröken E. Akerhielm; grefvinnan Alice Gyldenstolpe presen- terade friherrinnan Trolle, född Leijonhutvud; fru Stråle, född Lindencrona, presenterade grefvinnan Philip Klingspor, född Sjögréen, fröken Marianne Klingspor, fröken Amelie Klingspor; grefvinnan Fredrik Wachtmeister, född af Ugglas, presenterade friherrinnan Carl Leuhusen, född Sörensen; fru Ottilia Silfverstolpe, född Meurman, presenterade fru Svedelius, fru Karin Silfverstolpe, född We- strin; friherrinnan Charlotte Falkenberg, född Silf- verstolpe, presenterade friherrinnan Fredrik Fal- kenberg, född Svedelius, fröken Martha Belfrage; öfverstinnan Bergenstråhle, född Lagerbielke, pre- senterade fröken Hedda Bergenstråhle; grefvinnan Lagercrantz, född Sparre, presenterade fröken Si- grid Lagercrantz och fröken Hedvig Leijonhufvud; friherrinnan Gripenstedt, född Ankarcrona, pre- senterade friherrinnan Ette Coyet, född Ceder- ström.
Utländsk dam: madame la vicomtesse de la Villestreux.
* Drottningen och sjuksköterskorna.
Drott- ningen hade i söndags i sin våning å k. slottet samlat samtliga i staden varande lediga sjukskö- terskor och elever från Sofiahemmet, och erhöllo de af dessa sistnämnda, som afslutat sin lärokurs, af drottningen sina tjänstemärken.
Efter en kort religiös betraktelse af hofpredikanten Beskow ställ- de konungen på drottningens vägnar till de för- samlade sköterskorna några förmanande och upp- muntrande ord.
Därefter serverades förfrisknin- gar, och fingo samtliga sköterskorna bese slotts- våningarna.
Tidigt skördad.
Den 17 d:s afled i Gamle- by fröken Ebba Liedbeck i en ålder af endast 19 år.
Den aflidna var dotter till veterinärläkaren Liedbeck i Uddevalla.
Faderlös vid 14 år, begaf hon sig ut i världen att bryta sig en bana.
Efter med heder genomgången lärokurs vid Palmgren- ska skolan och fröken Brunsons väfskola i Stock- holm och försedd med de vackraste betyg om sin sällsporda skicklighet sökte och erhöll hon våren 1894 plats som väflärarinna vid Östergötlands kvinnliga högskola.
Och den glänsande utställ- ning af elevarbeten, s o m denna skola vid sin se- naste afslutning kunde uppvisa — kanske den vackraste man där skådat — vittnade ojäfaktigt om den unga lärarinnans skönhetssinne, arbets- förmåga och undervisningsskicklighet.
Under hö- sten har hon varit anställd vid fröknarna Holm- bergs pension å Bergsäng.
I Gamleby, dit hon reste att fira julen hos släktingar, angreps hon af lunginflammation med recidiv, hvilket efter 23 dygns kamp mellan lif och död bröt hennes ringa motståndskraft.
Hon sörjes närmast af en fattig moder och två syskon.
Och talrika äro de vän- ner och elever, hvilka i kärlek och innerlig tack- samhet skola gömma minnet af den bjärtevarma, trofasta unga kvinnan.
Hon var den vackraste föresyn för sina medsystrar.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Den andra i ordningen af musik- årets allt för sällsynta symfonikonserter gick i lör- dags af stapeln inför en så godt som fullsatt sa- long.
Till åminnelse af den för ej länge sedan aflidne tonsättaren A. Rubinstein upptog program- met ett par af dennes kompositioner, nämligen uvertyren till op. » Dimitri Donskoj », ett af hans ungdomsarbeten, samt en violinkonsert (op. 46) af ganska stort intresse med en verkligt anslående mellansats.
Violinkonserten utfördes för orkester af hr Aulin.
Ett par tonbilder för orkester af hr Andreas Hallen, kallade » Älfdans i månske- net » och » 1 skymningen vid brasan », båda under den gemensamma titeln » Om hösten », gåfvo yt- terligare vittnesbörd om den framstående kompo- sitörens fortgående utveckling.
Konsertens första afdelning afslöts med en ny komposition af hr W. Stenhammar för baryton och orkester till skalden Levertins dikt » Florez och Blanzeflor ».
Ett klangfullt och rikt orkester- ackompanjemang beledsagade den melodiösa sång- stämman, som vackert tolkades af hr O. Lejdström.
Programmels hufvudnummer utgjordes af Beetho- vens tredje symfoni, den härliga Eroican, som man ej nog ofia kan få höra.
Den erhöll liksom öfriga nummer ett alldeles förträffligt utförande under förste hofkapellmästaren Nordqeists säkra och lugna ledning.
I morgon, lördag, bjuder k. operan på en märk- lig nyhet, nämligen Mascagnis opera » Vännen Fritz », hvilken redan med framgång uppförts på de förnämsta operascener.
Hufvudrollerna innehaf- vas af fröken Holmstrand och fru Linden samt hrr Ödmann och Johanson.
fröken Lindzén en som allra sötaste lilla fästmö, hr Lambert en vederbörligen idiotisk ung friare, ett par fin-de-siécle snobbar i gestalt af hrr Itirsch och Änder och så till allt detta » den lede » själf som » påbröd » i hr Ekelunds röda frack — hvad kan man väl ytterligare begära!
Om inte möjligen litet mera esprit hos författaren.
Men tyst.
.
.
vi skola tala sakta därom.
Henri Marteau gaf i tisdags åter en konsert här- städes, äfven nu inför fylld salong i Musikaliska akademien.
Han spelade på denna konsert som hufvudnummer Sindings sonat (c-dur) för piano och violin o c h rönte såväl efter den charmanta andantesatsen som efter den präktiga finalen det lifligaste bifall.
För öfrigt utfördes åtskilliga här förut ofta hörda nummer såsom Schuberts sere- nad, Wieniavskis mazurka och air russes samt Vieutemps polonäs m. m. Ackompagnemanget sköttes förtjänstfullt af en ung fröken Andersen.
Ett par franska sånger tolkades högst förträffligt, af fru Sterky.
Ytterligare en konsert gifves i afton, fredag.
Oupplösliga band.
N o v e l l för Idun af Sylvia.
(Forts.) » * !^jjij !en här IIkVI ' narna patiencen lade en af hoffrök- h o s S o p h i a Albertina o c h prin- sessan var ibland road att se p å, » sade tant, där h o n p å d i v a n s b o r d e t b r e d d e ut en kortlek.
Den ädla prinsessans e x e m p e l inverkade icke det ringaste på mig, o c h m e d en tem- ligen intresselös blick h ö j d e j a g mitt hufvud, där j a g satt lutad öfver en blå atlassolfjäder, på hvilken j a g målade ett h e r d e s t y c k e.
» Hvilken af tiorna b ö r j a g flytta b o r t?
» frågade h o n o c h j ä m k a d e sina halfhandskar, s o m h o n i hvardagslag gärna bar o c h hvilka troligtvis v o r o ett g o d t skydd för h e n n e s händer.
De v o r o smala o c h vackra, o c h h o n r ö r d e d e m m e d det sirliga behag, s o m anstod dot- terdottern till en af den gamla r e g i m e n s hof- damer.
K.
Dramatiska teatern har beredt hufvudstadens teatervänner ett synnerligt nöje genom reprisen af Sardous underhållande komedi » Dora » med fru Helfrid Kinrnansson som gäst i den exotiska markisinnan de Rio-Zarés roll.
Den orig nella.
i de finaste detaljer utmejslade figur, som den ut- märkta konstnärinnan engång skapade af Doras äfventyrliga fru mamma, lefde i friskt minne hos vår publik och befanns i intet ba förlorat något af sin omedelbarhet och drastiska verkan.
Hvad som nu ytterligare förlänar stycket intresse är fru Harlmanns briljanta framställning af Dora, hvilken vunnit mycket i värme och naturlighet sedan 189Ö års försök i samma väg.
Hr Fredriksons Favrolle tillhör hans allra bästa skapelser, och fru Fahl- man — grefvinnan Zicka — fru Iloving — prin- sessan Bariatine — hr Palme — de Maurillac — samt hr Thegerslröm — van der Kraft — förtjäna samtliga loford för sina insatser till det gynsamma totalintrycket.
» T a g den n ä r m a s t e, » svarade j a g o c h lu- tade mig åter öfver målningen.
» D u förstör ö g o n e n, Gabriella, » sade h o n otåligt.
» Det skymmer j u redan. » Dramatiska teatern skulle på torsdagen i denna vecka för första gången uppföra Anna Wahlen- bergs 1-aktskomedi » Stackars flicka » med fruarna Hartmann och Hamrin.
» Ä n s e d a n?
Arbetaren är sin lön v ä r d.
» » J a g förstår inte nyare tidens åsikter, » sade hon snäft.
» Ingenting generar.
.
.
ingenting anses o p a s s a n d e.
» På Södra teatern tyckes en dämonisk yra ha gripit direktionen, och knappt har lilla » Fru Hin » dansat ut från tiljan, förrän &gt;Hin Onde i hvar- dagslag » gör sin entré i svafvelångor och bengalisk belysning.
Det är en ganska verksam och lustig, om ock ej just så originell idé, hvilken ligger till grund för detta nya » svenska original ».
På pre- mieren hade författaren blygsamt anlagt anonymi- tetens mask, men efter den ganska bullrande fram- gången — synnerligen från raderna — lät han den falla och trädde fram som en gammal bekant: hr G. af Geijerstam.
Han senaste produkt tyckes alltså ej sakna en del betingelser att bli ett om- tyckt folklustspel — och det är vackert så.
Rollerna äro också skickligt afpassade efter teaterns krafter.
Herr G. Bergström en äkta man » på viften », fru Fornell hans kavata äkta hälft, » Arbetet tom. » brådskar och min handkassa är » M e n tänk o m n å g o n skulle k o m m a under- fund m e d, att det är d u s o m.
.
.
» » Inte är utan artistiska a n l a g, » föreslog j a g.
» J a g säger e n d a s t, » h o n såg m e d en viss skygghet bort till de väggdekorationer, s o m p r y d d e vårt förmak, förtjusande fantasigrup- per, hvilka, tack vare gamla traditioner o c h tants b a r n d o m s h å g k o m s t e r, h a d e något af för- gångna århundradens s m a k.
» T ä n k o m nå- gon skulle få veta, att det är d u s o m.
.
.
» » Inte när det gäller en dylik fråga s o m denna.
Man b e h ö f v e r arbeta o c h man g ö r det.
Ingenting är enklare.
Jag har emeller- tid tänkt på de ord tant i går kväll sade till mig o c h.
.
.
j a g är verkligen så r o m a n e s k, att j a g inte utan kärlek ämnar gifta m i g.
Öfverste A d l e r s frieri i all ära, o m ett sådant är påtänkt, skall j a g n o g förstå undvika det.
Hvad Gösta v o n Herbert angår s å, » oaktadt all själfbehärskning, k u n d e j a g vid uttalan- det af hans n a m n knappast tillbakahålla mina tårar, » o m han anser det fördelaktigast för sig att dra sig tillbaka, så skall j a g inte s ö k a
hålla h o n o m kvar.
.
.
Emellertid fattar j a g m y c k e t väl, att tant har svåra b e k y m m e r.
.
.
för att på ett verksamt sätt lätta d e m, lägger jag egentligen inte två strån i kors o c h där- för.
.
.
» » Ella, ropade träffade penseln Ella, har j a g väl n å g o n s i n k l a g a t?
» h o n, o c h hennes f ö r e b r å e n d e blick mig rakt i hjärtat.
Jag kastade bort o c h satte mig bredvid h e n n e.
» Då j a g inte kan g ö r a ett fördelaktigt parti, » sade j a g, » o e h således inte kan bli försörjd på ett sätt, s o m ö f v e r e n s s f ä m m e r m e d tants önskningar, m e n det ändå är min plikt att minska b ö r d a n, så har j a g t ä n k t.
.
.
Upprik- tigt sagdt, j a g skulle gärna vilja ha en pas- sande plats. » Tants runda ö g o n blefvo ännu rundare.
» F ö r b o u r g e o i s i e n s döttrar äro p a s s a n d e plat- ser ett p a s s a n d e m å l.
Men för en fröken H ä g e r k l o?
» h o n h ö j d e lätt sina axlar, i det hon fortfor: » jag trodde m i g ha uppfostrat dig i de principer, s o m gällde, då j a g själf växte u p p.
F ö r alla klasser var då kvinnans v e r k s a m h e t kvinnlig, o e h m a n skrattade af hjärtans lnst åt fru L e n n g r e n s: ' en lärd i stubb '. » Tants hufvud darrade, o c h hon gjorde eft synbart b e m ö d a n d e ett återvinna det lugn, h v a r m e d h o n ansåg att en d a m af värld städse b o r d e uppträda.
» A n d r a tider, andra seder, j a g m e d g e r d e t, » fortfor h o n.
» Ä n n u h ö r det likvpl till sällsyntheterna, att d a m e r af b ö r d äflas o m manliga sysselsätt- ningar ... » » Min sysselsättning b e h ö f v e r väl inte vara manlig.
.
.
s o m lärarinna i en skola till e x e m - p e l?
Då j a g lämnade N o r e g å r d.
.
.
» Min röst var b e s l ö j a d af tårar.
T a n k e n på N o r e g å r d.
.
.
på farbror Gabriel, s o m där uppfostrat o e h vårdat sig o m m i g.
.
.
p å Magnus, h a n s s o n, hvars välvilja j a g d o c k aldrig synnerligen vun- n i t.
.
.
allt det förgångna m e d d e s s fröjd o e h smärta trängde sig på m i g, o c h m e d kväfd sinnesrörelse u p p r e p a d e j a g: » d å tant o c h j a g lämnade N o r e g å r d, så ansåg j u kusin Magnus, att j a g fått tillräckliga kunskaper för att för- sörja m i g själf. » » T a l a inte o m Magnus, han står u t o m ci- vilisationen! » r o p a d e tant o e h sköt undan kortleken.
» H u r har han väl respekterat sin fars ö n s k n i n g a r?
.
.
.
Jag har verkligen svårt att förlåta Gabriel, s o m inte bättre sörjde för din framtid.
.
.
Han b o r d e alltid ha tänkt på möjligheten, att M a g n u s ännu v o r e i lif, o e h därefter gjort sina d i s p o s i t i o n e r.
.
.
m e n att låta dig i åratal tro dig vara en rik arfta- gerska ... » Redigeras af Sophie Linge.
mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
För att på gissningarnes fält Ge uppslag — det tillhör min vana —: På prof jag ofta män ' skor ställt, Kan ofta deras iifslängd ana.
Fast skoningslöst det svns ibland, Jag mönstergildt dock allt behandlar.
Hvart skröpligt lif jag tar om hand, Jag till ett bättre snart förvandlar.
Jag gifver akt på hvarje fall, Tar aldrig in dock, när det kniper, » Allt klippt och skuret vara skall » Är en af mina grundprinciper.
Men för att få ' t att gå ihop, Jag måste lägga ut helt ringa.
Min » skörd » nog komma kan i rop, Men lagrar skär jag likväl inga.
Och Då Att Och därför, när jag gjort min plikt, kan det min förundran vålla, andra vill ta ' vid så kvickt, släpa allt hvad tygen hålla.
Att nu ni gissat hvem jag är, Därpå jag hvad som helst kan våga, Men hvad jag i mitt sköte bär, Det blifver här en annan fråga.
Ett erkändt svagt och böjligt ting.
Och en som sig i stoftet rullar.
Ett föremål för mycket spring.
En hel hop smått, som man förtullar.
» F ö r r eller senare låta tala m e d sig ... » » T a n t är åtminstone skall han outtröttlig, väl P å detta vis sutto vi en stund tigande bredvid hvarandra, o e h o m o c k s å tant haft lust att vidare orda o m ett ä m n e, s o m stän- digt lekte henne i h å g e n, så efterkom h o n d o c k för denna gång min önskan, hviiken j a g m å h ä n d a uttalat på ett häftigt o e h afgörande sätt.
(Forts.) kanske men.
.
.
» » T r ä g e n vinner.
.
.
h v e m vet h v a d fram- tiden kan ha att bjuda.
.
.
S e så, inte n å g o t vidare tal o m platser o c h dylikt, vi dra o s s ju fram tämligen bra, o e h våra s m å b e k y m - m e r stå inte att läsa utanpå o s s.
.
.
Emeller- tid skulle vi h a sluppit från bråk, o m endast Gabriel för din räkning placerat n å g o t kapi- tal, s o m tryggat din framtid. » » Om han det h a d e g j o r t!
» En känsla af n a m n l ö s o r o s a m m a n p r e s s a d e några s e k u n d e r mitt bröst, ty g e n o m denna uraktlåtenhet, skulle mina d r ö m m a r o m l y c k a troligtvis aldrig förverkligas.
» M a n får finna sig i sitt ö d e, » tillade j a g.
En gnagande o c h talrik släkt.
En glänsande och hårdnad yta.
Hur går i allmänhet hvar knekt.
Hvad äger också liten gryta.
Ett moln ur hvilket Det hvarken duggar Hvem än bär krona Hvem mången utsikt aldrig dock eller rägnar.
och än lock.
grannt inhägnar.
R ä t t e l s e: I biografien öfver B.
S. Raab i förra numret står på andra sidan, första spalten, ungefär midt i spalten: » innan de sedan alla bil- dade egna barn » — skall vara: » innan de sedan alla bildade egna hem » o. s. v. 4 &amp; IrmehåUsförtecknrag.
Ellen Lundberg, f. N y b l o m; af Daniel Fallström.
(Med porträtt).
— T v å dikter, prisbelönade af Svenska A k a d e m i - en; af Ellen Lundberg.
— Våra g a m l a; af Laura Filinghoff.
— Iduns julnummer 1Ö95.
— E n kvinnlig vetenskapsresande på katedern.
(M e d porträtt af Astrid Naess.)
— Från Iduns läsekrets.
— E n bröllopsdag; skiss för I d u n af.
.
.
i.
— » De rysliga telefonisterna; » några bittra erfarenbeter af en Kvinn- lig telefonist.
— U r notisboken — Teater och musik. — O u p p - lösliga b a n d; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— Tidsför- dTif.
Uti en sinnesstämning, dyster, tung, Där ligga tyst och öde, klädd med ljung, Då hafver ni måhända tänkt som så: » Emellan o s s mitt hela tyckes rå. » F. M.
C. Ifyllningsgåta.
lfyll rätta bokstäfver i stället för stjärnor, så bilda begynnelse- och slutbokstäfverna tillsammans en na- turföreteelse.
Från djurens rike en produkt, Som dock af män ' skor fabriceras.
Hvem uppå håret kan få bukt.
Hvarefter stundom annonseras.
En muskelstark extremitet.
Af vänlighet o c h ömhet yttring.
Så namnet på en grannplanet.
Samt utaf stenar sammangyttring.
+ da + + me + + + + + ra + ka + tar + ank - f + du Hur mången lifsåskådning är.
I många verk föreningsbandet.
Hvad hvarje stol siratligt bär.
Hvad ofta går på torra landet.
Hvad mången finnes uti lump, En viktig sak i matsäcksskrinet.
En liten farkosts enkla pump.
Och hvari går så fort porslinet.
F. M.
C. B-r — o.
alla andra tvättmedel I Klöfverdam.
Länkgåtan: — esse — se Tenessec; Bokstafsfyrkanten Te — en — tenn — ess .- S M Ö R Med t ett verktyg, som i » arken » Hos fader Noak redan fanns.
Med s hvad uti herrgårdsparken Bör finnas o m den rätt får ans.
Med r af plagget s o m du fållat En större eller mindre bit.
Med l hvad deladt dock har vållat Båd ' afund, ovänskap och split.
Med h hvad ingen än fick spara, Som strå till arbetsstacken drog.
Med b en länk som mjuk kan vara Men ock ibland odräglig nog.
S.
L.
M A R K Ö K E N R E N A Lfyllningsgåtan: Wollenhaupt; 1) W e x i ö, 2) östra, 3) lilja, 4) l y m f a, 5) E r i k a, 6) n y - poD, 7) n y e n a, 8) A s i e n, 9) TJlrik, l u) pater, 11) trana.
Kapselaåtan: Oder, M e d i e n, S e v i l l a, I d a, I n d i e n, Natal, W i e n, Paris, Alvastra, M a d - rid, L i n k ö p i n g.
Kvadratgåtan .- I D U N D A T O U T A N N Ordförvandlingsgåta.
» Lessive Phenix » Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en författare.
S. K-g.
Charadcn: + Charad.
Mitt andra bakfram Och mitt tredje rätt Mitt första nå ' ngång En mitt andra sett Mora kerna = en maträtt.
Tok get il = ett djur.
Klunga ek = en värmeapparat.
Trossa nak = en stad i Ryssland.
Mia ref = ett mansnamn.
Grin ax öl = en fisk.
Drif rek = ett mansnamn.
Snyr rig = en maträtt.
Karet = något som finns pä alla båtar.
Ros gin hönn = ett djur.
Sara kazia = ett mansnamn, Enug ali = ett fruntimmersnamn.
Rot ren lej = en stad i Sverige.
Lösningar.
Konsonantförändringsgåta.
En kronas allra första grund.
Hvad segelmakarn på ett segel.
Hvad sällan äro katt och hund.
Hvad man sig kan uti en spegel.
PICOTS TVÄTTPULVER Öfverträffar » L å t o s s inte fala o m det f ö r g å n g n a!
» » Jag vill bara säga.
.
.
h m.
.
.
s o m d u vill då, petite, » o c h h o n d r o g mig intill sig, m e - dan h o n b e k v ä m t lutade hufvudet m o t en kudde.
» Det g j o r d e j a g visserligen.
.
.
Till o e h m e d då den rätte arfvingen uppstod ifrån de d ö d a, hyste j a g vissa f ö r h o p p n i n g a r.
.
. » På hvarje plagg, hvad finner man, Så ock på hästen uti stallet.
Hvad man med honom därför kan.
Hur man sig känner efter fallet.
Bidrag » D e t är g o d t o c h v ä l, » muttrade tant, i det h o n m a k a d e sig h ö g r e u p p m o t soffhör- net.
» M e n j a g förebrår m i g ständigt, det j a g inte gent e m o t Gabriel mera bestämdt påyr- kade ... » O N A Mosaiken: 1) N i k o t i n, 2) y r v ä d e r, 3) pastilj, 4) o r r t u p p, 5) N a t a l i a, 6) b o r g f r u, 7) ljus- s a x, 8) o b e k a n t, 9) m u r k l o r, 10) m a s k r o s.
11) anlitad.
R o c k fal = ett slags lyse.
Menu är ni = ett konungarike.
Ris allyma = en växt.
Ön oj ennog = en fisksort.
Sorg ves böl = en stad i Sverige.
Klorfritt!
Praktiskt I Billigt!
25 guldmedaljer \ -, \ - och J-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Matton, Stockholm.
Talrika ombud 1 landsorten.
