# ID: svediakorp-per1041
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,644
# sentences: 749
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stookho Im, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
8:de är g.
F r e d a g e n d e n 20 september 1895.
N:r 38 (405) Prenumerationspris p r år Idun ensam kr.
Iduus Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modetidn., månadsuppl.
&gt; Barngarderoben &gt; 5: 5: 3: 3: Byrå: — Klara Södra Kyrkog.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
— — Prenumeration sker å alla post- — anstalter i riket.
Bedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. NordUng.
Annonsprls: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
E m m a Berg.
^är september in och aftnarna k o m m a.
b l i tidningarna Jag trädt de mörka lade, slagen och ifrån mig skrifbord låg tillintetgjord, tidningen.
På efterlängtade mitt vänner f ö r den ännu som- nämligen ett ännu oskrif- marfirande stockholmaren.
vet Där Emma man sitter ute på ark, sin skärgårdsö, ensam o c h kraftigt öfvergifven, der — och äro ångbåten dessa de enda, som förmedla förbindelsen med den öfriga de k o m m a så sällan: gen människa fråga hvar man aftnar där mörk höstafton en beck- ett bryggan, gli- spöke och snart satt jag f ö r fällda gardi- tidningar.
O c h så fann gens Nyheter stående under rubriken och m u s i k den Teater dant » F r u E m m a B e r g, den älskvärda, af min med rätta publik samvete spratt — Men inte sant, mina den här om, kvällen, var utomordentligt älskvärd.
D e n b j ö d mig på teater.
— Tänk sju Jag lutade tände mig mig här en ny verkligen O c h så började En P. var S. min eller o m det vän V. S. cigarr.
inte å Kasinoteatern i K ö p e n nu be- — har med ute.
hamn. » vän i o c h kikare teaterkikare n. b.
— jag min på ut kvämt tillbaka, i min stol södra snälltåget till M a l m ö skref er, mil skärgården.
för artigt den alldeles Handskar Så det.
— fastän den talar och att uppträda som gäst Men damer?
o c h sån- med ovanligt äfven kan spela en många omtyckta afrest ty så- uppfinning så har — verkligen ett fantasi tystade skådespelerskan gerskan hennes Fantasi är en utmärkt talangfulla o c h hufvudstadens var • — talade teater följande: min lifligt den kvällen.
jag jag i Da- mig: O c h nu hade hon r e s t!
ner m e d tänd lampa och läste un- till livar är livar Mitt — • den ångbåten dande in som vid — riktigt hvitmålade Ja, jag har sedan sådan bläckstreck ropade biografi?
in- Så k o m o c k så f ö r någ- ra med ett » Daniel, efter, finns.
hvilket — biografi! » världen.
Ja, brefven också — men från Berg utsökt lifregementets Svea hofrätt det.
parkett — dragoner, o c h här o c h där, som en rosenknopp in-
I DU N 298 1895 Blott j a g mig själf k a n öfvervinna, A l l min nöd skall en ända finna.
Freidank.
stucken i knapphålet, eller två.
en förtjusande ung dam O c h när ridån gick upp, passerade Offen- bach, Millöcker, Suppé, Strauss och H e r v é revy.
D e t var glada melodier, som smekte örat, roliga repliker, som kittlade skrattmusk- l e m a o c h ungdom o c h skönhet, som bländade ögat.
Framför alla andra var det en af aktriserna, som fängslade mig.
E n a gången var hon en den allra näpnaste sjökadett, så åter en frestande Mefisto, än koketterade hon som kammarjungfru för att i nästa ögonblick förvandlas till en den mest förtrollande Y u m - Y u m.
Men alltid lika strå- lande, vuxen som en ung gudinna o c h med ett par ögon, hvilkas skälmaktighet endast för- höjde glansen af deras eld.
J a g tyckte mig känna igen denna unga dam.
O c h jag ville rådfråga affischen.
Affisch, när fantasien b j u d e r på spektakel?
.
.
.
hvad nu!
Så föll min blick på det oskrifna arket, där endast ett namn stod — E m m a B e r g.
J a visst, det var E m m a B e r g — Vasatea- terns till andra konstens firmament flydda stjär- na, stockholmarnes kanske för alltid förlorade favorit på de bräder, som föreställa den glada världen.
T y det kan hända, att E m m a B e r g aldrig vänder tillbaka — åtminstone för att låta fast engagera sig vid någon hufvudstadsscen.
Våra vänner på andra sidan sundet ha fattat starkt tycke för våra charmanta operettdivor, de ha med gyllene kedjor — ja, också med gud A m o r s rosenhölj da — lyckats för en tid fästa A n n a - Petterson v i d K ö p e n h a m n, o c h faller nu fru E m m a B e r g dem riktigt på läp- pen, försöka de nog också att låta det danska guldet sjunga sin trollsång för henne.
Och från Danmark går kanske segertåget vidare — en ny eröfring af Tyskland — ett lustigt krig med skönhetens o c h talangens vapen.
Anna Norrie står j u snart i W i e n, o c h under trettio- åriga kriget k o m m o vi aldrig längre än till portarna.
.
.
När jag nu sitter o c h tänker på fru B e r g — ty det är j u alldeles nödvändigt, efter jag skall skrifva en biografi om henne — vill jag- minnas, att jag i en af mina skrifbordslådor förvarar några » d o k u m e n t », som Zola säger — d. v. s. jag vill minnas, att jag i en notisbok ritat några rader om henne.
M y c k e t riktigt — bland halffärdiga p o e m o c h andra bortglömda saker fann jag d e m.
J a g tycks ha varit på middag.
Åtminstone stod öfver anteckningarna: På middag hos fru Berg.
A h, nu minns j a g!
.
.
.
H o n hade en gång i sin klädloge på Vasa- teatern — samma en där A n n a Petterson en gång i världen härskade som absolut diva o c h inskränkt monarkisk direktris — lofvat bjuda mig på en liten gemytlig middag på tro man hand — hon, hennes man o c h jag.
O c h så en smällkall vinterdag fick jag hen- nes kort.
När jag k o m, låg person på knä — ja, kakelugnen, där hennes i färd med att resa en S o m artig kavaljer värdinnan i egen hög det vill säga framför små hvita händer voro präktig björkvedsbrasa.
föll äfven jag på knä, o c h medan vi båda sysslade m e d nä fver och Jönköpingständstickor, utspann sig ungefär föl- jande dialog: » S å snällt, att ni k o m!
» » D e t fattades bara, att jag inte skulle kommit! » » A r ni slängd i att göra eld, n i?
» J a g tillstod, att jag icke var vidare hemma i konsten.
» J a, vet ni, inte jag heller!
Men jag tyckte vi skulle ha oss en riktigt skön brasa.
Det käns så hemtrefligt, när det är bistert ute — inte s a n t?
» » Alldeles obeskrifligt! » » B l å s då, människa — blås d å!
» O c h jag blåste rätt in i kakelugnen, så rök o c h aska yrde om oss.
att » N e j, det är för, galet — ni kan i n t e!
» H u r u det nu var, fingo vi till sist veden att brinna.
O c h m e d hvar sitt glas madeira, bekvämt lutande oss i ett par mjuka hvilsto- lar, njöto vi andaktsfullt af det härliga vinet från den soliga ön o c h af den flammande bra- san ur våra egna björkskogar.
för professor Günther; — hennes kamrat, som hon än i dag bevarat sin beundran o c h sina sympatier för, var ingen mer o c h ingen mindre än nuvarande fru Linden.
Men det var ingalunda lätt att k o m m a fram i hufvudstaden.
Operetten hade då många o c h strålande stjärnor, o c h dessa tåla som bekant icke gärna några rivaler.
Fröken E m m a E k - ström — som fru B e r g då hette — hade ingenting annat att göra än söka sin lycka i landsorten.
O c h lyckan fann hon, om äfven vägen i början icke var strödd med rosor.
H o n blef det Fröbergska sällskapets prima- donna, landsortspublikens förtjusning, o c h frest- ande vore att gifva en liten pikant interiör från detta hennes fria artistlif.
Ibland stod själf va scenen på bockar, toalettbordet i ikläd- logen » utgjordes af en rostig kamin, o c h för att kunna k o m m a torrskodd in på scenen måste hon taga på galoscher.
D e t var i Trelle- borg det hände.
på hennes man — l ä n g e!
» — bad jag artistlif.
E n journa- tillfället — ser ni.
Men antingen teatern påminde o m Tabarins eller var storstadsmässig o c h komfortabel, följde triumferna med, o c h E m m a Ekströms namn nådde snart på ryktets — det vill säga tidningarnas — vingar ända upp till hufvudstaden.
H o n såg tankfullt o c h stilla in i elden o c h svarade: » D e t är ingenting att tala om — det är endast det vanliga — försakelse, arbete o c h till sist en smula s o l.
» Följden blef ett engagement hos W a g n e r &amp; B o s i n på Söder, o c h det var som Offenbachs strålande, lättfotade E u r y d i c e hon första gån- gen förtrollade den distinguerade publik, hvars korade gunstling hon i så h ö g grad skulle bli.
» F ö r er, min fru, mycket s o l.
» » J a g är också tacksam. » H o n höjde sitt glas, så det gnistrade som en hand full rubiner i eldskenet, bugade sig leende m o t mig o c h förde vinet till läpparne.
Hennes senaste artistår hafva förflutit vid Vasateatern.
Hvarje ny roll har varit en ny framgång.
D e t är obehöfligt nämna några namn.
Hela Stockholm har på sista tiden kommit öfverens o m, att lilla fru B e r g var förtjusande söt — icke minst som dockfé eller som serpentinos i nyårspjäsen » I ballong ».
D e t finns kanske ingen af våra aktriser, som har så m y c k e n grace ofver sig som E m m a Berg.
O c h detta gör, att hon icke har be- undrare allenast, utan äfven beundrarinnor.
O c h medan vi väntade » den slarfven dröjer så henne berätta litet ur sitt list måste alltid begagna » N å, så visa er tacksamhet genom att inte vara allt för tystlåten! » » H e r r e Grud, hvad ni är nyfiken!
.
.
.
Spärra upp öronen d å!
» O c h hon började berätta — enkelt, roligt och friskt — alldeles som hon själf är.
Jag skulle vilja ge mycket till för att nu kunna komma ihåg alla hennes lustiga vändningar, dessa ystra infall, som satte en sådan färg på skildringen, men jag får nöja mig med att en- dast relatera fakta.
Fru E m m a B e r g är — som flere andra sångens lyckliga barn — född värmländska; hennes vagga, vid hvilken mod all säkerhet konstens o c h behagets feer höllo vakt, stod i Karlstad.
Tidigt kom hon till Stockholm o c h för en stockholmsunge, som vurmar för teatern, är vägen — m e d en smula energi n. b.
— icke lång till scenen.
E n vacker afton fi- gurerade hon vid tolf års ålder som pjäs i det bekanta schackspelet i operetten » S j ö k a d e t - ten ».
D e t var hennes första steg på tiljan, o c h matt blef hon icke i det spelet.
Egen- domligt nog blir det också som Fanchette — hufvudrollen i detta stycke — hon nu i da- garne k o m m e r att lägga an på de goda köpen- hamnarnes hjärtan.
Samma år hon gick o c h läste, finna vi henne hos Josephson &amp; Holmqvist, men någon vidare roll spelade hon ännu icke.
H o n var en liten söt flicka, det var allt, men det är inte så litet det.
Så började hennes egentliga lärotid som elev hos fru W i l l m a n vid kgl.
teaterns elevskola.
Samtidigt gick hon in vid Akademien o c h sjöng O c h jag tror mig därför göra » Iduris » lä- sarinnor ett nöje, då jag på detta sätt sänder vår talangfulla o c h intagande landsmaninna ett hjärtligt lycka till o c h ett lika uppriktigt välkommen åter — när detta nu blir.
Daniel Fallström.
!wSå en sista blommande ^f^^S) ö ' " |fs det har sista rosen i blek sep- temberdag med höstens slocknande sällsamma skuggning i färgernas pänseldrag, minnet af sommarens blomsterprakt hjärtas drottning, för dina fötter lagt.
— Stilla i kvällsol parken blundar, mssnande löfvel skimrar matt.
Solen står lågt i väster.
Den stundar höstens långa, kyliga natt.
jag, du mitt
I D U N 1895 Jag skönjer ett skimmer djupt i ditt af tår, Säg, sörjer med blommornas öga en ängslig, spör- jande glans, som kväller bak skälfvande ögonfrans.
.
.
du sommarns kalkar fägring, som tynande kring dig står frätta af frostens svi- dande sår?
— Stilla i slocknande solglöd blundar parken med löfverk, som skimrar matt.
Skuggorna falla långa.
Den stundar, höstens sorgsna, suckande natt.
Ja, med Den oeh sörj den döende sommami Som den skall.
din ungdom dö löften, som svika, och knoppar, som aldrig bli blom och frö.
.
mörka hästen skall komma en kväll, då du minst det tror, svepa kring dina öden sitt svårmods tät- nande flor.
— Stilla i skymning parken blundar, månen är half på fästet satt.
Dimma stiger i kvälln.
Den stundar, höstens långa, kyliga natt.
Emil Kléen.
* " Hvad kunna vi väl göra? "
e n t i d är l y c k l i g t v i s f ö r b i, d å d e t an- s å g s f ö r t e c k e n till e n fin b i l d n i n g, att d e n u n g a k v i n n a n v a r o k u n n i g o m d e flesta af d e t p r a k t i s k a l i f v e t s m å n g a v ä r f o c h helst b o r d e likna liljorna på marken.
E n k v a r l e f v a från d e n n a t i d ä g a v i d o c k ä n n u, t y h u r u m å n g a k v i n n o r ä r o ej — eller l å t s a v a r a — o k u n n i g a o m till o c h m e d d e n affärsgren, s o m f a d e r n eller m a k e n i d k a r, o c h s o m f ö r s e r d o t t e r n eller h u s t r u n m e d de penningar, hon dagligen utgifver?
M y c k e t af d e t, s o m n u g å r s o m e n m o - ralisk e p i d e m i i g e n o m samhället, skulle helt säkert kunnat förebyggas, o m kvinnorna på fullt a l l v a r s a t t e s i g i n i f a m i l j e n s affärs- s t ä l l n i n g, så att d e m e d s ä k e r h e t v i s s t e, h v a d huset verkligen f ö r m å d d e i fråga o m lyx, nöjen och det dagliga lefnadssättet.
M å n g a k v i n n o r — s ä r s k i l d t h u s t r u r — kla- g a, att m ä n n e n e j tillåta d e m att f å e n in- b l i c k i affärerna.
M e n m å n n e d e t ej d å k o m m e r s i g däraf, att m a n n e n v e t, att h a n s lilla fru i s j ä l f v a v e r k e t h e l s t ö n s k a r att få l e f v a i b e h a g l i g o k u n n i g h e t o m, att h u s e t är i n r ä t t a d t p å allt f ö r s t o r f o t f ö r d e r a s t i l l g å n g a r, o c h att h o n t r o l i g e n s k u l l e ställa till h u s l i g a s c e n e r, i fall h a n y r k a d e, att h o n o c h h a n skulle draga in p å s t a t e n?
När en husfru m e d en naivitet, s o m h o n m ö j l i g e n anser för b e d å r a n d e, förklarar sig af sky affärsfrågor, f a s t ä n h o n m e d n ö j e g e r u t p e n n i n g a r till s a k e r, s o m b e h a g a h e n n e, d å skall d ä r m e r a m o r a l i s k t m o d till, ä n m ä n g d e n af m ä n b e s i t t e r, f ö r att m e d h e n - n e inlåta sig p å en redogörelse för en vack- l a n d e affärsställning.
Ofta griper man- n e n d å h e l l r e till u t v ä g e n att s n a r a r e ö k a än minska lefnadsomkostnaderna, l y x e n o c h n ö j e n a, i h o p p o m att d ä r i g e n o m s k a p a s i g kredit o c h g e n o m n å g o n lyckträff rädda sig o c h d e s i n a från f ö r s a k e l s e r.
D e t skall d o c k ej f ö r n e k a s, att m ä n fin- n a s, s o m af n e d ä r f d r i n g a k t n i n g f ö r k v i n - n a n s f ö r s t å n d o c h affärsblick a f v i s a d e d u g - l i g a s t e h u s t r u r s k r a f p å att f å k ä n n e d o m o m m a n n e n s e k o n o m i; m e n s å d a n a fall s k o l a b l i f v a allt m e r o c h m e r s ä l l s y n t a, i s a m m a m å n s o m de unga kvinnor, hvilka knutit en förbindelse för lifvet, i n n a n bosättnings- b e s t y r e n företagas, n o g a g ö r a sig under- rättade o m, h v a d det blifvande hushållet faktiskt får att d i s p o n e r a ö f v e r.
Ett öppet tillvägagående i d e n n a fråga lägger g r u n d e n till e t t f o r t f a r a n d e f ö r t r o e n d e i h v a d s o m rör m a n n e n s förvärf o c h m ö j l i g a förluster s a m t f ö r e b y g g e r frestelser af m å n g a h a n d a slag.
» J a g har alltid inrättat vårt hus o c h upp- f o s t r a t v å r s t o r a b a r n f l o c k, s o m o m vi v o r e f a t t i g a, » y t t r a d e e n g å n g h u s t r u n till e n af d e s s a m ä n, s o m a n s e d e t u n d e r sin v ä r d i g - h e t att u p p l y s a sin m a k a o m h u s e t s affärs- ställning.
» M e n o m d å er m a n, s o m h a d e e n s å framstående samhällsställning, fordrat att d e n skulle representeras, h a d e ni j u n ö d g a t s g å ifrån e d e r f ö r e s a t s, » i n v ä n d e n å g o n.
» A l d r i g f ö r r ä n j a g k o m m i t fullt p å d e t klara m e d vår e k o n o m i s k a ställning, » blef hennes energiska svar, o c h detta t y c k e s, i l i k n a n d e fall, v a r a ett e f t e r f ö l j a n s v ä r d t före- döme.
M a n h ö r i c k e s ä l l a n d e n m e n i n g e n utta- l a s, a t t d e t, i f r å g a o m o s ä k r a affärer, b e - tyder föga, o m » husfrun öser in m e d tesked, då m a n n e n öser ut m e d kastskyffel », o c h att h a n s k u l l e l e f v a m y c k e t h ö g r e u t e, o m h a n ej k u n d e f e s t a m e d s. k. affärsvän- ner i h e m m e t.
D e t t a är d o c k en lika s k e f s o m y t l i g u p p f a t t n i n g af e n h u s t r u s p l i k t m o t s i g själf o c h d e sina.
Låt vara, att h e n n e s k r a f p å s a n n i n g, ä f v e n i f a m i l - jens lefnadskostnader, ej f ö r m å r p å ärlig- h e t e n s o c h f ö r s a k e l s e n s s t i g återföra e n m a n, s o m r e d a n b e t r ä d t d e t s l u t t a n d e p l a n e t, så förebygger d o c k troligen hennes fasthet de frestelser, s o m ett j ä k t a n d e affärslif m e d f ö r f ö r s v a g a n a t u r e r, o c h o m, t r o t s alla h e n - nes b e m ö d a n d e n, s k a m o c h olycka bryta i n ö f v e r f a m i l j e n, så h a r h o n åt b a r n e n r ä d d a t e n af l i f v e t s d y r b a r a s t e s k a t t e r: akt- n i n g e n o c h k ä r l e k e n till e n m o r, s o m a l d r i g a f v e k från s a n n i n g e n s o c h r e d b a r h e t e n s v ä g.
E n o c h a n n a n b l a n d o s s, s o m l e f v a t nå- g o t l ä n g r e h ä r i v ä r l d e n, h a r k a n s k e sett n å g o n s å d a n k v i n n a, s o m ä f v e n v u n n i t all- m ä n a k t n i n g o c h s o m b l i f v i t d e t s ä k r a stö- det för barn, hvilka n ö d g a t s r o d n a för fadern.
H ä r ifras, ej sällan a l l d e l e s b l i n d t, m o t lyxen, såsom varande roten och upphofvet till e n o m s i g g r i p a n d e d e m o r a l i s a t i o n, sär- skildt b l a n d u n g d o m e n.
M e n inskärptes det u n g d o m e n, att d e t v i k a l l a l y x är ett af de m å n g a n ö d v ä n d i g a hjulen i samhällets m y c k e t i n v e c k l a d e m e k a n i k, o c h att r i k e d o - m e n i n n e b ä r v i s s a förpliktelser, s o m stå i s a m b a n d m e d d e n n a mekanik, skulle de un- g a få e n bättre s y n p å lifvet o c h lära sig f ö r s t å d e t l å g a u t i att l y s a m e d f a l s k g l a n s.
D e t b e h ö f v e r ej h ä r p å p e k a s, att d e n d j u p a s t e o r s a k e n till allt m o r a l i s k t förfall är b r i s t p å e n s a n n o c h l e f v a n d e g u d s f r u k - tan, o c h att f ö r d e n n a b r i s t finnes i n t e t er- sättningsmedel.
M e n här gifvas tider i ung- d o m s l i f v e t, d å ett p e r s o n l i g t g u d s f ö r h å l l a n d e t y c k e s f ö r e n s t o r d e l irnga s i n n e n v a r a e n bi- sak, o c h d e tro sig k u n n a u n d v a r a d e n n a främ- sta b e t i n g e l s e f ö r ett ä d e l t o c h v ä r d i g t m ä n - niskolif.
Under sådana kriser gäller det m o r a l i s k t lif eller d ö d; n ä r f r e s t e l s e r n a o c h begären storma fram, o c h lycklig den, s o m från b a r n d o m e n b l i f v i t så i n ö f v a d i s a n n i n - g e n, att h v a r j e l ö g n, h v a r j e f a l s k t s k e n sy- n e s f ö r h v a d d e t är, e t t s t e g n e d å t m o t f ö r d ä r f o c h e l ä n d e, t y k ä r l e k till s a n n i n g e n 299 är e n k o m p a s s, s o m p e k a r m o t alla g o d a k r a f t e r s k ä l l a o c h g i f v a r e s a m t f ö r r eller s e n a r e b l i r a n k n y t n i n g s p u n k t e n till h o n o m.
Ä f v e n bland oss k v i n n o r har varit m y c - k e t t a l o m att » l e f v a i s a n n i n g », f a s t d e t s t u n d o m s å g t ä m l i g e n s k u m t u t p å d e sti- g a r, s o m p å s t å s f ö r a till s a n n i n g e n s l j u s a land.
Här ligga dock framför oss j u s t n u uppgifter, kraf på sanning i o r d o c h hand- l i n g, s o m e j f å t i l b a k v i s a s af n å g o n, s o m k ä n n e r sin p l i k t att efter b ä s t a f ö r m å g a d e l t a g a i ett s a m h ä l l s b e v a r a n d e a r b e t e.
D e n e n a af d e s s a u p p g i f t e r är h ä r o f v a n a n t y d d; en annan, s o m företrädesvis ligger för de u n g a k v i n n o r n a, är att a l d r i g l å t a b j u d a s i g n å g o n t i n g af s i n a m a n l i g a b e k a n t a, ä f v e n o m m a n m e d tämlig visshet kan antaga, att d e h a r å d till d y l i k a u t g i f t e r.
Fastslår m a n d e t t a s o m e n r e g e l, u t a n alla u n d a n - t a g, sårar d e t i n g e n, m e n b l i r d ä r e m o t e n stor lättnad för m å n g e n u n g m a n, s o m tror sig b ö r a g ä l d a sitt u m g ä n g e i f a m i l j e r g e - n o m hvarjehanda depenser för familjens kvinnliga medlemmar.
J u h ö g r e det lefves i en familj, dess dyrare blir u m g ä n g e t där f ö r d e u n g e m ä n n e n, o c h d e t t o r d e ej all- tid vara samhällets feminina olycksbarn, s o m undergräft m a r k e n för den u n g e svind- laren; ä f v e n h e d e r l i g a k v i n n o r k u n n a g i f v a d e n f ö r s t a a n l e d n i n g e n till l ö g n o c h oärlig- het, när de deltaga i nöjen, s o m bekostas af o b e h ö r i g a.
; D e t är j u m y c k e t ö n s k v ä r d t, att p e r s o - n e r af b å d a k ö n e n ö p p e t o c h o b e s v ä r a d t u m g å s m e d h v a r a n d r a, o c h till s k a m f ö r c i v i l i s a t i o n e n är d e t ä n n u m å n g e n g å n g o m ö j l i g t f ö r d a m e r att u t o m h u s v i s a s i g u t a n m a n l i g t b e s k y d d; m e n m a n skall h a e n b r a l å g o c h tarflig u p p f a t t n i n g af g l ä d - j e n o c h trefnåden, då m a n söker framkalla d e m g e n o m ett ö f v e r f l ö d af m a t o c h d r y c k, o c h d e t förefaller underligt i en tid, d å k r a f v e n p å l i k s t ä l l i g h e t k ö n e n e m e l l a n så s t a r k t b e t o n a s, att k v i n n o r ej k ä n n a s i n värdighet kränkt, när o s k y l d e m ä n vilja de- pensera på dem.
R e g e l n i hvarje sällskap, s o m v i l l r o a s i g p å n å g o t o f f e n t l i g t ställe eller g e n o m e n u t f l y k t, m å v a r a: h v a r o c h e n b e t a l e f ö r sig, o c h v i g ö r a u p p affären, in- n a n v i i afton skiljas.
D e n n a reform i ung- d o m e n s sällskapslif har varit satt i g å n g, m e n g e n o m t a n k l ö s h e t, n ö j e s l y s t n a d eller falsk b l y g s a m h e t å ena sidan o c h falsk s t o l t h e t eller s k r y t s a m h e t å d e n a n d r a h a r den icke ens tillnärmelsevis blifvit g e n o m - förd.
V i m å s t e a l l v a r l i g t s t r ä f v a d ä r h ä n, att i n g e n, v a r e s i g m a n eller k v i n n a, y n g r e eller ä l d r e, t v e k a r att s ä g a: Det har jag ej råd till, n ä r d e t t a är f ö r e n l i g t m e d s a n n i n g e n.
V i m å s t e g e n o m f ö r e d ö m e n v e r k a f ö r att väcka blygsel o c h fruktan för kreditsyste- met, i den utsträckning s o m det n u förekom- mer.
D e t måste blifva en oafvislig heders- s a k att g e n a s t l i k v i d e r a h v a r j e h a n d t v e r k a r e o c h a r b e t a r e, s o m h a r n å g o t att f o r d r a af o s s, o c h d e t t a i c k e b l o t t d ä r f ö r att d e s s a personer m ö j l i g e n äro i stort b e t r y c k, u t a n ä f v e n d ä r f ö r, att v ä l b e r g a d e, j a r i k a p e r s o - n e r j u s t p å d e n n a p u n k t o f t a v i s a t e n ur- aktlåtenhet o c h brist på sanningskärlek, s o m m y c k e t b i d r a g i t till k l a s s - o c h k a p i t a l h a t e t m e d dess samhällsvådliga följder.
Köpmannen tvingas g e n o m en vild kon- k u r r e n s till att g i f v a s i n a k u n d e r e n k r e d i t, s o m o f t a blir d e s s a s e n a r e till f r e s t e l s e o c h olycka.
Hvarje ärbar o c h, i bästa me- n i n g, b i l d a d k v i n n a m å s t e d o c k k ä n n a af- s k y v i d t a n k e n p å a t t b ä r a e n d r ä k t eller
IDUN 300 p r y d a sitt h e m m e d s a k e r, s o m k a n s k e f ö r s t efter flere år — o m e n s n å g o n s i n — k u n - na blifva • gäldade.
D e n v e r l i g a b i l d n i n g e n är i n g e n r o t l ö s b l o m m a, f ö r s t u n d e n b r u t e n till k o r t v a r i g d e k o r a t i o n; d e n är e t t lif i s a n n i n g, s å d a n s o m den i all s i n ä d l a s k ö n h e t f ö r k l a r a r sig g e n o m e t t l e f v a n d e p e r s o n l i g t g u d s f ö r - hållande.
M e n h v a r j e h ö g o c h h e l i g s a k får sin vrångbild.
V i m i n n a s j u alla d e n n y s s för- flutna t i d, d å e t t lif eller e n v e r k s a m h e t i s a n n i n g e n s t j ä n s t v a r l i k t y d i g t m e d ett n y - fiket s t i r r a n d e i n i s a m h ä l l e t s m ö r k a s t e natt- s i d o r o c h i ett c y n i s k t b l o t t a n d e af l a s t e r och styggelser.
A l l t d e t t a h e t t e s s k e san- n i n g e n till ära o c h s k u l l e l ä n d a s a m h ä l l e t till s t o r f r o m m a.
Röster h ö j d e sig d ä r e m o t o c h n e d t y s t a d e s, m e n om v e r k l i g e n n å g o n e n d a n o r m a l själ föreställt sig, att ett sam- h ä l l e blir r e n t g e n o m a t t ö f v e r s p o l a s m e d s m u t s o c h d y, så vederlägger d e n närvaran- d e t i d e n p å ett b e d r ö f l i g t s ä t t e n s å d a n t r o.
D e n c y n i s k a l i t t e r a t u r e n är v i s s e r l i g e n n u — o m o d e r n, m e n ä n n u finnes h ä r m e r ä n n o g af m o r a l i s k t smittstoff i v i s s a af p r e s s e n s alster, o c h ä f v e n h ä r m å s t e v i k v i n - n o r e n e r g i s k t i n g r i p a f ö r a t t få s å d a n a smitt- ä m n e n bortskaffade.
T i d n i n g a r, s o m utför- l i g t r e c e n s e r a l ä t t f ä r d i g a b ö c k e r, i d e t a l j ut- b r e d a s i g ö f v e r b e g å n g n a b r o t t af alla s l a g eller kittla en osund nyfikenhet g e n o m brottmålsreferat, måste vi utan skonsam- het portforbjuda, äro d e än a l d r i g så » piffiga ».
Men icke n o g m e d detta: I c k e ens m e d v å r a allra n ä r m a s t e m å v i v ä l j a n å g o t s l a g s b e g å n g e t b r o t t till samtalsämne, o c h v i m å s t e s t r ä f v a f ö r, a t t k o n v e r s a t i o n e n ä f v e n i säll- s k a p s k r e t s a r n e s k y r s o m p e s t alla s å d a n a ämnen.
D e t är m e d e n o s u n d s m a k f ö r o h y g g l i g h e t e r s o m m e d a n n a n last, n ä r d e förderfliga n ä r i n g s m e d l e n u n d a n d r a g a s o c h s u n d a r e a n d l i g f ö d a b j u d e s, f ö r s v i n n e r dis- p o s i t i o n e n f ö r m o r a l i s k s j u k l i g h e t; sensa- tionsnotiserna, brottmålsromanerna o c h dylikt falla i k u r s, o c h d e s m i t t ä m n e n, s o m n u d a g l i g e n s t r ö s u t ö f v e r l a n d o c h s t a d, af- stängas i n o m domstolarnes dörrar, o c h en renare atmosfär skapas i h e m o c h samhälle.
D e t ligger en djup psykologi i den apo- stoliska u p p m a n i n g e n: — » all o r e n h e t låter icke i b l a n d eder ens n ä m n a s.
» T y h v a d s o m i h e m l i g h e t f ö r ö f v a s, är ä f v e n s k a m l i g t a t t tala o m.
I F R E S T E L S E.
Af J o h a n n a v a n W o u d e.
För Idun fr. holländskan af Elin Seh-y.
» lag kan hälsa dig från herr Vorenkamp, » sade han och såg upp från tidningen för att taga emot en kopp té af sin unga fru.
Hon blickade tankfullt ut i trädgården, där af- tonen strödde sitt guld öfver blommorna.
» Ja, han bor ju här i staden? » » Han har bott här länge, fastän i en annan stadsdel.
Hans tid är mycket upptagen.
Härom dagen talade jag några ord med honom på klub- ben och fick strax veta, att han också är från Friesland, och att han känner dig. » 5 Ja, hans far var präst i en af grannsocknarna.
Ar han gift nu? » » Nej, det är han inte.
Han är ännu ganska ung, men har redan kommit mycket långt.
Man påstår att han snart blir professor. » » Han var två år äldre än jag och bör således vara 32 år nu, » sade hon tankfullt.
» Ja, det händer nog det.
Farväl, jag måste gå nu, älsklingen min! » » Jag måste gå », — ledsamma ord för många gifta kvinnor!
Men hon har nu redan hunnit vänja sig vid dem.
Hon söker icke mer hålla honom hemma; hon gråter icke mer öfver hans likgiltighet; hon gör sig icke mer några ogrun- dade förebråelser och grubblar icke mer öfver, hur hon skall kunna återvinna hans kärlek, ty nu vet hon, att han aldrig älskat henne.
.
.
Ack!
äfven vid den bittraste hjärtesorg vänjer man sig så småningom!
Medan hon ordnar några små barnkläder, dröjer det tankfulla uttrycket kvar och vittnar om, att hennes tankar äro långt borta.
Hon tänker till- baka på den glada, lyckliga ungdomstiden, då den nu så allmänt aktade och ärade herr Robert Vo- renkamp helt enkelt kallades » Rob » och var en tafatt yngling, som outtröttligt gjorde henne sin kur.
Han var verkligen outtröttlig!
Hur mycket hade hon icke skrattat åt sin klumpige tillbedjare, som ofta blef så häftig, som var så otymplig och så envis!
Ingen af hennes väninnor — stads- barn liksom hon själf — hade funnit något till- dragande hos honom; och ehuru hon trifdes gan- ska bra i hans sällskap, skulle hon dock aldrig velat erkänna honom som sin fästman.
Han fortfor att ägna henne sin beundran, men hon lät dock ej beveka sig.
Sedan reste han till universitetsstaden, och hans far kallades till en annan plats.
Hennes lif hade blott varit en oafbruten kedja af nöjen, då.
hon vid 20 års ålder gifte sig.
Liksom de flesta kvinnor hade äfven hon en tid före och efter bröllopsdagen varit insöfd i ljufva drömmar och sedan vaknat upp och yrvaken börjat se sig om- kring, undrande hvart ödet fört henne, på hvilken höjd i samhället hon blifvit ställd genom sitt giftermål, och hurudan den fader är, som hon skänkt sina barn.
Tio år hade hon nu redan varit gift!
Tio år hade hon dolt sitt bittra lidan- de under glada leenden; tio år törstat efter ett älskande hjärtas varma, lifgifvande kärlek !.
Hon tänkte tillbaka på den tid, då hon var tillsammans med Rob, tänkte på sitt kära hem- land, där hon nu icke varit på så länge, och dit hon så ofta längtade; på alla de kära små stigar- ne och de breda skugglika alléerna, där han bru- kade gå vid hennes sida, då hon var ute med sina väninnor.
Hon såg så tydligt dammen, där de hvita näckrosorna gungade, de gröna ängarna, där han brukade jaga bort korna ur hennes väg; hagen, där han plockade björnbär åt henne; den spegelblanka sjön, där de brukade åka skridsko tillsammans, då han alltid var redo att skydda henne mot den skarpa vinden.
O!
du bjärte- gode Rob!
Hur väl hon mindes hans djupa sorgsna blick, som så tydligt talade om hopplös kärlek!
Då skrattade hon åt honom, men nu tänkte hon med vemod tillbaka på den blicken.
Hur ofta hade hon icke under alla dessa år gjort sig den frå- gan, om det icke varit bättre, att hon gifvit ho nom sin hand.
Stundom hade den plågsamma tanken uppstått i hennes hjärta: kanske sökte han blott mina pengar!
.
.
.
.
Nej — nej icke han.
.
.
Men hon har icke tid att drömma längre.
Tre Uppmana edra bekanta att oförtöfvadt prenumerera små glada barn leka omkring henne, de skola på Idun för senaste halfåret, då de härigenom erhålla nu klädas af och föras till sängs.
Hon är en det intressanta och rikt illustrerade julnumret gratis.
god, plikttrogen moder.
Nu tänker hon icke mer på flydda tider, utan deltar med glädjestrålande ögon i barnens muntra lek; de små slingra sina armar kring hennes E t t b e v i n g a d t s o r g l i g t o r d: » H v a r är k v i n - n a n?
» k ä n n a v i j u alla, o c h o m ä n i c k e b a k o m hvarje b r o t t s l i g m a n står e n b r o t t s l i g k v i n n a, är d e t d o c k h ö g t i d a t t v i s e till, att v i i c k e, v a r e s i g g e n o m v e r k l i g eller l å t s a d o k u n n i g h e t, t a n k l ö s h e t, f å f ä n g a eller l i v a d driffjädern än m å h e t a, f ö r a m a n n e n p å fall.
I stället m å s t e v i m e d o f ö r v i l l a d blick o c h aldrig slappnande viljekraft taga i n i t i a t i v e t till r e f o r m e r, h v i l k a, d e m å n u v a r a s t ö r r e eller s k e n b a r t s m å, s y f t a m o t e n f ö r b ä t t r i n g i m å n g a af d e f ö r h å l l a n d e n, s o m ligga i n o m vår verkningskrets, o c h ur h v i l k a m a n till e n d e l m å s t e s ö k a o r s a k e r n a till m y c k e t af d e t o n d a, s o m n u v i d l å d e r Sveriges folk.
Aue.
1895 hals och hölja henne med kyssar.
Detta är hen- nes lycka.
Det är vinter.
Gladt strålar solljuset öfver de snöbetäckta gatorna i den stora staden.
Bjällrorna klinga muntert från de förbiilande ekipagen med livréklädda betjänter och från de långsamt framskridande arbetsslädarne.
Hvilket skratt och prat bland de promenerande!
Hvilka friska an- sikten och präktiga toaletter!
I bokhandelsfönstren prunka en mängd böcker i färgrika band, och juvelbutikerna skimra af guld, silfver och kristall.
Det är kort före jul och öfverallt råder glädje och lif.
Hon är ute och går med sin man.
Många äro de män, som med beundran låta blicken hvila på den unga, smärta kvinnan med den friska, blom- strande hyn och det vackra, blonda håret, och det är icke blott hennes höga samhällsställning, som framkallar de många vördnadsfulla hälsnin- garna.
De ha varit ute på visiter och äro nu på väg hem.
» Har du något emot, att jag lämnar dig nu? » frågar han, » jag måste utträtt a några affärer här i grannskapet. » » Det får du gärna göra. » Hon betraktar mängden, som böljar emot dem, och blicken stannar ofrivilligt vid ett vackert, manligt ansikte med ljust skägg.
Nästa ögon- blick ser hon likgiltigt åt ett annat håll, liksom alla vackra, behagsjuka kvinnor pläga göra.
Först då den okände kommer näimare, och hon ser, att han hälsar på henne, ger hon honom ännu ett ögonkast.
Hans blick tränger till hennes hjärta, det är samma sorgsna blick, som hon så väl kommer i håg från ungdomstiden, den vackre, reslige mannen, som går förbi henne, är Robert Vorenkamp.
Nu spåras icke mer någon tafatthet i hans sätt.
Hennes hjärta klappar häftigt.
En hög rodnad färgar hennes kinder vid tanken på den blick, full af glöd, som så tydligt vittnade om, att hen- nes blotta åsyn varit nog för] att den gamla kär- leken åter skulle flamma upp i hans själ, ehuru så många år nu lågo mellan det närvarande och det förflutna.
» Det var Vorenkamp, » säger hennes man.
» Ja ».
» Jag läste i tidningen i morgse, att han nu är kallad till Amsterdam. » » Jaså är han det. » » Farväl nu! » De skiljas med en flyktig, kall hälsning; hon går vidare som i en dröm, och de välkända dra- gen stå alltjämt så tydligt för hennes blick.
Hon förnimmer ingenting af det rörliga lif, som bru- sar omkring henne, och försjunker alltmer i tan- kar.
Hon känner, hur häftigt hjärtat slår, och undrande frågar hon sig om orsaken därtill.
Tyckte hon då verkligen så bra om honom?
.
.
.
Eller är det kanske hans manliga skönhet, som så mycket behagar henne?
Hur gärna skulle hon icke vilja se honom en gång till och tala med honom om flydda tider, om sitt hem och om gemensamma minnen!
O, det händer ju så sällan, att hon råkar någon gammal bekant!
.
.
.
Men då hon är nära hemmet, får hon plötsligt höra en välkänd röst.
Hon ser upp, och åter flammar rodnaden på hennes kinder och gör henne skönare.
» Se god dag, Rob! » hon kunde icke kalla ho- nom annat än Rob.
De trycka hjärtligt hvarandras händer ..
Hur väl hon känner igen den handen!
» Får jag säga Ulrika som förr i tiden? » » Ja visst!
.
.
.
» svarar hon litet förlägen, utan att se på honom.
• » Så underligt, vi ha bott mer än ett år i sam- ma stad och icke råkats förrän nu! » säger han och döljer liksom hon sin sinnesrörelse under ett leende.
» Ja, nog är det bra egendomligt.
Men ni har haft er verksamhet i västra delen af staden, och jag däremot har bott i den östra.
O, Rob, så roligt att få se en gammal bekant från Friesland! » utropar hon plötsligt med ett innerligt tonfall.
» Ja, jag kan nog också tala friesiska ännu, » säger han skämtande.
Hon skrattar och tror, att hon uppför sig myc- ket naturligt och obesväradt, men han känner tyd- ligt, hur hennes hand darrar, och märker, att den eljes så klara rösten nu låter en smula osä- ker.
Hon känner det, som om han ännu vore samma yngling, som förr bjöd henne sin kärlek, och en aldrig förut anad sällhet genomströmmar
1895 1 hennes hjärta — detta enfaldiga hjärta, s o m un- der så många, många år endast närt ärelystnad oeh aldrig älskat.
Och när hon ser på h o n o m, möter h o n åter samma vemodsfulla, glödande blick, som förråder hans djupaste känslor.
» I första ögonblicket kände jag icke igen er.
Ni är m y c k e t förändrad, R o b.
» » Till min fördel hoppas jag.
M e n hur förändrad jag än blifvit — i grunden är jag dock ännu den- samme.
» H o n går o c h ser ned på snön.
Ja, han är än- nu densamme, m e n det, som förr väckte hennes löje, det tager nu hennes hjärta m e d storm.
» Ni är visst inte ofta borta? » frågar han.
» Nej, mycket sällan.
Det roar mig just icke. » » Men ni åker gärna skridsko?
Er man är j u med- lem af skridskoklubben? » » Ja, m e n det är egentligen för barnens skull. » » Ja, det är sant, ni är j u mor, » säger han litet förläget.
H o n ser ned.
» Jag har två gossar o c h en flicka. » Det blir tyst en stund.
Bjällrorna klinga, han- delsmännen utbjuda m e d h ö g röst sina varor.
En mängd skolbarn, s o m slutat sitt arbete för dagen, stormar förbi under lek o c h ras.
M e n de stå ty- sta, m e d klappande hjärtan o c h utan att se på hvarandra.
» Ni ämnar åter lämna staden, efter hvad jag hört, » säger h o n slutligen.
» Det är osäkert, jag har ännu icke beslutit mig. » » Ä h, inte det? » Åter blir det en stunds tystnad.
» Det är ju en befordran? » » Ja, visserligen.
.
.
Först tänkte jag antaga den, men, Ulrika, nu är jag åter villrådig. » Intet svar.
» Brukar ni gå på skridskobanan? » » Ja, ibland, m e n min man åker icke. » » Och ni själf då? » » Jag har endast åkt ett par gånger i år. » » K o m m e r ni dit i afton? » frågar han o c h räc- ker henne handen till afsked.
» Ni vet ju, att där blir stor fest m e d elektrisk belysning o c h kulörta lyktor. » H o n vågar icke se på honom, ty h o n känner, att hon icke kan motstå hans bedjande blick o c h den varma handtryckningen, s o m säger så myc- ket.
H o n stirrar ut på mängden o c h svarar tve- kande: » Jag vet icke. » M e n hennes rodnad sä- ger honom, att han nu ändtligen vunnit det hjärta, s o m han så länge åtrått.
» V e t ni icke? » frågar han, utan att släppa hennes hand.
Den höga rodnaden på hennes kind ger h o n o m mod, o c h helt behärskad af den gamla kärleken, som blir ännu mäktigare nu, då h o n står inför h o n o m såsom en annans maka, hviskar han m e d samma orubbliga lugn, som verkade så kylande förr, då han blott var en yngling, m e n s o m har en öfverväldigande makt, när det nu framträder hos mannen: » Ulrika, jag skulle anse det som ett särskildt ynnestbevis. » Han bugar sig o c h skyndar bort.
D U 301 N » Mamma, är du h ä r?
» » Ja, barnet mitt. » H o n vänder sig o m o c h ser på h o n o m.
Hur de lifliga, klara barnaögonen stråla, hvad det glada lilla ansiktet är vackert, en afbild af hen- ne själf.
» Har du varit ute o c h åkt kälke nu, K r i s?
» » Ja, mamma, o c h haft m y c k e t roligt! » » Jaså, » svarar h o n tankspridd o c h knyter på slöjan.
» O, mamma, hvad de retades m e d Fredrik S a n d e r s!
.
.
.
Känner du h o n o m?
» Ja, h o n kände h o n o m o c h hade ofta medlid- samt betraktat den lilla parfveln m e d det lockiga håret.
H o n kände äfven hans mor, den lättsin- niga, föraktade kvinnan, s o m öfvergifvit man o c h barn för att följa en främling.
» De stora pojkarne retade h o n o m så!
D e sade någonting o m hans mamma, o c h då blef han så ond, så o n d och rusade uppför trapporna.
V a r det inte lustigt? » » Älsklingen min, » säger h o n o c h ser på h o n o m m e d ett underligt uttryck.
H o n darrar litet på rösten.
» O m dig har ingen något att säga, eller hur, mamma?
Ingen af pojkarne har någonsin sagt något o m dig, » fortsätter han m e d stolthet.
Plötsligt knäböjer h o n bredvid h o n o m o c h lu- tar hufvudet m o t sin älskling.
Han är van vid moderns smekningar o c h slår armarne om hennes hals.
De ha alltid varit goda vänner.
Slutligen gör han sig lös.
» Du går j u inte ut, m a m m a?
» » Nej, » svarar hon, medan hon reser sig upp o c h knäpper upp kappan, » jag går icke ut. » H o n är m y c k e t blek, de fylliga läpparne äro hårdt sammanpressade, o c h hon andas tungt.
M e n striden är utkämpad o c h segern vunnen för alltid.
Hur kunde hon glömma bort, att h o n aldrig skulle kunna se in i dessa klara barnaögon, o m något brott tymgde henne; att h o n aldrig skulle kunna bära förebråelsens ord från dessa läppar.
» Så roligt!
K o m m e r du ihåg, att du i går bör- jade berätta sagan o m snödrottningen för oss, men den var för lång o c h vi måste gå i säng.
Berätta den nu!
Bror o c h lilla syster sitta re- dan o c h vänta.
Det är den roligaste stunden på hela dagen, då du berättar sagor för oss! » H o n har snart tagit af sig kappan o c h hatten o c h tar nu hans.
lilla hand i sin.
» K o m nu, » säger hon, o c h öfver hennes an- sikte sprider sig ett skimmer af renhet o c h frid, » k o m nu, Kris, jag går m e d dig. » I r o m a n b i b l i o t e k e t begynner i dag, sedan afslutats, ny följetong, ginalberättelse: nu » Portvaktarsonenii en nutida svensk ori- * » Sk&amp;ttep enningen » af Vilma Lindhé.
H o n står framför spegeln.
H v a d hon ser glad ut!
H o n märker det själf.
Det förefaller henne, s o m o m hon nu börjat ett nytt lif — hur tomt o c h enformigt hade det icke varit förut!
.
.
.
H o n hade blott lefvat för- att vara sin man till behag, än varit barnjungfru, än hushållerska.
Aldrig hade hon njutit af sin ung- d o m o c h af den glädje lifvet har att bjuda.
Tankfull betraktar hon det unga, vackra an- siktet i spegeln.
.
.
H v a d hon längtar efter den stunden!
Först h a d e.
hon varit tveksam, men under middagen hade hennes man själf föresla- git, att de skulle gå dit, och sedan — ja, sedan hade h o n icke längre kunnat motstå frestelsen.
O, hvilken oändlig lycka!
M e n hvari består då egentligen denna lycka?
Att spraka en stund förtroligt o c h att åka skridsko tillsammans — o c h sedan stödd vid sin mans arm inbjuda R o b att besöka dem.
Ä r då detta något så stort?
A c k, hvad h o n af hela sin själ längtar efter, det är blott en smula poesi i det ensliga, enformiga lifvet, en smula kärlek för det arma hjärtat — ett litet grand lycka!
H o n tar på sig hatten m e d den hvita vingen, som klär henne så bra, o c h när h o n knäppt igen den långa, bruna pälskappan, betraktar hon än en gång den smärta gestalten m e d synbart väl- behag.
Då slås dörren upp, o c h in k o m m e r Kristian, hennes stolthet, hennes allt.
Vi äro öfvertygade, att detta nya verk af den aktade författarinnan, det omfångsrikaste, liksom det utan allt tvifvel mest betydande, som hittills lämnat hennes penna, af våra läsarinnor kommer att mottagas med odeladi intresse och tillfredsställelse.
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
födoämnen.
Några allmänna synpunkter af Frofessor Ftobert Tifferstedt.
(Forts. o.
slut.)
Man talar o m dyr mat o c h billig mat, men oftast utan att hafva någon riktig kännedom om, hvilka födoämnen i H u r u skola v i då b e d ö m a ett födoämnes bil- lighet eller d y r h e t?
1 kilogram benfritt nötkött kostar vid denna tid 1 krona 20 ö r e; det innehåller 183 gr ägg- hvita o c h 166 gr fett, summa 349 gr närande beståndsdelar.
— 1 kilogram kött med ben ko- star 85 öre o c h innehåller 156 g m ägghvita o c h 141 gr fett, d. ä.
297 gr närande bestånds- delar.
— 1 kilogram spisbröd kostar 35 öre och innehåller 115 gr ägghvita, 15 gr fett och 720 gr kolhydrat, summa 850 gr närande beståndsdelar.
— 1 liter oskummad mjölk ko- star 12 öre o c h innehåller 35 gr ägghvita, 35 gr fett och 50 gr kolhydrat, summa 120 gr närande beståndsdelar.
— 1 liter skummjölk kostar 5 öre o c h innehåller 35 gr ägghvita, 7 gr fett oeh 50 gr kolhydrat, summa 102 gr närande} beståndsdelar.
— 1 kilogram smör kostar 1 krona 50 öre o c h innehåller 7 gr ägghvita, 850 gr fett o c h 7 gr kolhydrat, summa 864 gr närande beståndsdelar.
Nu stora att se delar pris, kunna vi få ett uttryck för den olika billigheten hos dessa födoämnen genom efter, huru många gram närande bestånds- vi få i hvart oeh ett af dem för samma t. e x.
1 krona.
V i finna då följande: ur benfritt kött 290 gr närande beståndsd.
» kött med ben 349 » spisbröd 2286 » oskummad mjölk 1000 » » » » » » » » » » skummjölk » smör » » » » » » 2040 569 Enligt denna beräkning är, bland här an- förda födoämnen, tydligen spisbrödet billigast, sedan följer skummjölken, s o m icke är m y c k e t dyrare, därpå den ungefär dubbelt så dyra oskummade mjölken, så smöret och sist de begge köttslagen.
M o t denna beräkning kunna vi emellertid göra en viktig anmärkning.
V i veta att födans organiska näringsämnen tjäna till att under- hålla den i kroppen skeende förbränningen, o c h de hafva därför sin förnämsta betydelse genom den värme de utveckla.
N u förhåller det sig så, att hvarje brännbart ämne vid sin förbrän- ning utvecklar en alldeles bestämd mängd värme, hvilken mätes genom värmeenheter.
* 1 gr ägg- hvita alstrar vid förbränningen i kroppen 4.i värmeenheter, 1 gr kolhydrat lika mycket, men 1 gr fett 9.3 värmeenheter.
D e t gör således en väsentlig skillnad o m vi för en krona få 100 gr kolhydrat eller 100 gr fett, ty 100 gr kolhydrat motsvara 410, men 100 gr fett 930 värmeenheter, således mera än dubbelt.
O m vi ur denna synpunkt omräkna den nyss anförda sammanställningen, så få vi följande resultat: F ö r 1 krona erhålles: ur benfritt kött 1900 värmeenheter.
V. Om v å r a billiga eller dyra.
T y då födans betydelse lig- ger i de närande beståndsdelar, som hon inne- håller, är det tydligt att endast det födoämne kan betecknas såsom billigt, i hvilket vi för ett lågt pris få en stor mängd närande be- ståndsdelar.
Kunskapen om sammanhanget mel- lan näringsvärde o c h inköpspris är dock, trots sin utomordentligt stora praktiska betydelse, tyvärr alldeles för litet spridd.
själf va verket äro » » kött m e d ben spisbröd 2295 10180 » » » » oskummad mjölk skummjölk 5625 8280 » » » smör 5330 » O c k s å enligt detta beräkningssätt ställer sig spisbrödet billigast o c h sedan följer skummjöl- * M e d en värmeenhet förstår man den värme- mängd, s o m uppvärmer 1 kg.
vatten från 0 till 1° O.
IDUN 302 ken.
Men den stora skillnaden i prisbillighet mellan oskummad mjölk o c h smör, som fram- trädde enligt det förra beräkningssättet, finnes ej mera här.
Smöret är visserligen något, men endast obetydligt dyrare än den oskummade mjölken, o m man tager hänsyn till det verk- liga förbränningsvärdet hos bägge.
E n tabell, som för våra viktigaste födoäm- nen angåfve huru många värmeenheter man i hvart o c h ett af dem erhåller för en krona, vore otvifvelaktigt af stort gagn, o c h ännu större nytta gjorde tabellen, om den därjämte upptoge huru dessa värmeenheter äro fördelade på ägg- hvita, fett o c h kolhydrat, ty vi få icke förbise att vår föda, för att vara tillfredsställande, måste i riktig inbördes mängd innehålla alla de tre olika slagen af organiska näringsämnen.
E n blick på en sådan tabell skulle omedelbart gifva vid handen, hvilka födoämnen äro billiga och hvilka dyra, till hvilka födoämnen vi hade att vända oss för att få den billigaste ägghvitan, det billigaste fettet o c h de billigaste kolhydraten.
Men här ställer sig en stor svårighet, näm- ligen födoämnenas växlande pris under olika år och under olika årstider, samt på olika or- ter inom riket.
F ö r att en sådan tabell skulle göra all den nytta, som med densamma afså- ges, vore det därför nödvändigt, att den allt som oftast utgåfves i nya upplagor o c h, såsom almanackan, upprättades för olika orter.
O c k s å äga vi för Sverige endast en enda sådan tabell, hvilken hänför sig till de under sommaren 1889 i Karlskrona rådande priserna.
D e i denna tabell innehållna uppgifterna kunna alltså icke på något vis uppfattas såsom all- mängiltiga, men äro dock i viss mån ägnade att belysa den föreliggande frågan, hvarför jag här till slut skall meddela något ur densamma.
H v a d först totalsumman af värmeenheter, som erhöllos för ett visst pris (här 10 öre), beträffar, voro följande födoämnen billigast: korngryn (2056 värmeenheter), potatis (1775), groft, mjukt rågbröd (1609), fint rågmjöl (1532), strömming (1453), kärnmjölk (1434), skalad ris (1431), ärter (1428).
Något dyrare (1300 — 1000 värmeenheter för 10 öre) ställde sig hvetemjöl, hafregryn o c h fint mjukt rågbröd.
Ä n n u dy- rare (1000 — - 500 värmeenheter för 10 öre) voro groft hårdt rågbröd, råg- o c h hveteskorpor, ister, potatismjöl, oskummad mjölk, salt fläsk, margarin, skummad mjölk, sirap.
D e dyraste födoämnena (mindre än 500 värmeenheter för 10 öre) voro ost, allt slags kött samt fisk (m e d undantag af strömming).
Denna sammanställning tillåter oss en in- tressant inblick i det sätt, hvarpå födoämnena fördyras genom en föregående behandling.
Så- lunda erhöll man för 10 öre i hvetemjöl 1322, i hveteskorpor 705 värmeenheter; • — i fint råg- mjöl 1532, i mjukt rågbröd 1092 o c h i råg- skorpor 954 värmeenheter.
Till billigaste pris köptes ägghvita i ström- ming, kärnmjölk o c h ärter: för 10 öre fick man i dem resp. 174, 133 och 100 gr ägghvita.
Mellan 70 o c h 50 gr ägghvita erhöllos för 10 öre i kalfkött, korngryn, torsk, skummjölksost, groft, mjukt rågbröd, skummjölk o c h fint råg- mjöl, o c h 5 0 — 2 5 gr ägghvita fick man för 10 öre i hafregryn, potatis, hvetemjöl, abborre, kokkorf, flundra, oskummad mjölk, rågsiktbröd, salt sill, fårkött och ris.
Den billigaste källan till fett utgjorde ister; för 10 öre erhölls i ister 99 gr fett; därnäst följde strömming, i hvilken man för 10 öre fick 80 gr fett.
70 o c h 65 gr fett erhöllos för 10 öre i margarin o c h fläsk, samt omkring 57 gr i färskt svinkött och i smör.
D e billigaste kolhydraten erhöllos i de bil- ligaste vegetabiliska födoämnena.
1895 J a g skall icke utsträcka dessa sammanställ- ningar längre, ty redan af dessa b ö r hafva framgått, att en sådan tabell, som den hvarom här är fråga, i praktiskt afseende vore synner- ligen viktig o c h på samma gång lätt användbar.
väl fastsatta gesimser utvändigt o c h m e r eller m i n d r e g r a n n a t a k r o s e t t e r o c h m å l - n i n g a r i n v ä n d i g t i v å r b o s t a d f ö r att i d e r a s ställe b e r e d a v å r a n ä r m a s t e o c h o s s s j ä l f v a den hälsa o c h trefnad, s o m det dagliga badet skänker.
- b —.
* Badrum i hemmen.
Ipjjftå h a f v a v i, i t i d n i n g a r o c h tidskrifter, sett u p p r e p a s k l a g o m å l e n ö f v e r k v i n - nors brist på renlighet, h v i l k e n brist skulle b e v i s a s af d e t s t ö r r e a n t a l b a d, s o m s e r v e - ras p å d e n m a n l i g a ä n p å d e n k v i n n l i g a afdelningen i hvarje badanstalt.
Lika ofta h a f v a v i v ä n t a t att n å g o n k v i n n a s k u l l e, i d e n n a s o m i så m å n g a a n d r a, o m v e r k l i g eller s k e n b a r o r ä t t v i s a v i t t n a n d e f r å g a t a g a till p e n n a n, m e n d å så ej s k e t t v i l j a v i, därtill m a n a d e af e n — v i m e d g i f v a d e t — f ö r å l d r a d s l ä n g af r i d d e r l i g h e t, f ö r s ö k a o s s p å att b e l y s a d e t o b e r ä t t i g a d e i en s å d a n beskyllning.
F ö r s t v i l j a v i y t t r a d e n å s i k t e n, att skill- n a d e n i b a d endast kan kontrolleras vinter- tiden.
S o m m a r e n d ä r e m o t är d e t alls i c k e o v a n l i g t, att f r u n t i m r e n b a d a t v å — j a flere g å n g e r — o m d a g e n, d e s o m v i s t a s p å lan- det nämligen.
E n k v i n n a s s k ä l f ö r att i c k e så o f t a b a d a p å vintern k u n n a vara m å n g a andra än bristande renlighet.
H o n är t. e x.
s k y g g — v i t a l a o m k v i n n a n s å s o m t y p f ö r sitt k ö n o c h icke o m öfverbildningens karrikatyr- manlighetsfigur — för offentligheten o c h särskildt r ä d d för offentliga badborstar, offentligt b a d l i n n e o c h o f f e n t l i g a b a d e r s k o r.
S k u l l e h o n n u f ö r a alla d e s s a u t e n s i l i e r m e d sig, så b l e f v e d e t t a å t e r ett h i n d e r, f ö r att i c k e t a l a o m allt d e t o f f e n t l i g a s o m återstår.
H o n h a r e j s i n t i d så i n d e l a d s o m m a n n e n, o ä n d l i g a k n i p p e n af s m å t r å d a r h å l l a h e n n e kvar vid h e m m e t, h o n har en besvärligare klädedräkt än m a n n e n o c h — h o n har tusen andra utvägar för sina p e n n i n g a r!
Hon blir h e m m a, h o n b a d a r i h a n d f a t e t tills p å s o m m a r e n, d å alla h i n d e r b l å s a b o r t o c h h o n i r e n t m ä n s k l i g frihet k a n p l a s k a i d e n friska böljan långt från stadens » uppflutna l i k », s o m därtill i a l l m ä n h e t » h a f v a l e g a t l ä n g e », » ä r o o i g e n k ä n n e l i g a » o.
s. v.
i d e n a p t i t l i g a stilen.
V i h a f v a h ö r t flere k v i n n o r y t t r a, att d e n f ö r s t a » lyx » d e s k u l l e förskaffa sig, o m rike- d o m e n k o m p å d e r a s l o t t, v o r e — ett b a d - rum.
O c h v i t r o, att d ä r b a d r u m finnas i n o m h u s, b e g a g n a k v i n n o r n a d e m lika ofta som männen.
Till hvarje för ståndspersoner afsedd vå- n i n g b o r d e ett litet b a d r u m k u n n a a p t e r a s, o c h därtill v o r e d e m ö r k a k y f f e n, s o m n u ej s ä l l a n a n v ä n d a s till jungfrukammare, mera lämpliga.
För hus m e d mindre lägenheter borde ett g e m e n s a m t b a d r u m f i n n a s att i t u r o c h o r d n i n g af h y r e s g ä s t e r n a a n v ä n d a s, l i k a s o m n u tvättstugorna.
F ö r v å r d e l s e v i — v i d o m b y t e af b o - s t a d — f ö r s t efter, o m b a d r u m f i n n e s till l ä g e n h e t e n, o c h r å d a alla h y r e s g ä s t e r att göra detsamma, hvilken önskan hyresvär- d a r n e d å s n a r t s k o l a finna r i m l i g o c h l ä t t att t i l l m ö t e s g å ä f v e n i e n k l a r e l ä g e n h e t e r, t y att d e finnas i s t ö r r e o c h dy rare s å d a n a är j u r e d a n v a n l i g t.
L å t o m o s s v i s a, att v i v i d a g ä r n a afstå från m e r eller m i n d r e r Ur notisboken.
Drottningen lär k o m m a att åtfölja konungen på den resa till Norge han ämnar anträda i oktober.
Drottningen afreser ined extratåg från H o k i dag fredag kl. 7.40 e. m. samt anländer lördag m o r g o n till hufvudstaden.
Då hon önskar till- bringa natten i lugn o c h ro, skall extratåget stanna i Sömmen, en liten station i Östergötland.
Fil.
d-.r Ellen Fries, s o m under någon tid vistats i England, hvarest h o n besökt universi- teten i Cambridge o c h Oxford, har nu återkom- mit till hufvudstaden för att återupptaga sin rektorsplats vid Ahlinska flickskolan härstädes.
Kvinnorörelsen.
Stockholm har i dagarne gästats af miss Theresa Wilson, utsänd af ord- föranden i den internationella kvinnoföreningen som bildats i Chicago, lady Aberdeen, vice- konungen af Kanada gemål.
Målet för miss Wil- sons resa är att taga kännedom o m de i Europa existerande kvinnoföreningarnas verksamhet o c h att närvara vid tvänne kvinnokongresser s o m skola hållas i Frankfurt och i L o n d o n.
I Stock- h o l m har miss W i l s o n tagit kännedom o m den nya kvinnoföreningen o c h o m Fredrika-Bremer- förbundets verksamhet o c h har nu afrest till Helsingfors för att därefter taga vägen till Tysk- land, Schweiz o c h Italien.
» For a noble Deed ».
Isabella o c h Sallie Broadbent, två flickor i Florida, s o m lämnat verk- samt biträde vid räddningen af besättningen å strandade norska skeppet Catharine i augusti månad sistlidne år, ha mottagit silfvermedaljer m e d kedjor från konung Oscar såsom erkänsla för deras modiga handling.
På medaljongerna äro ingraverade krona o c h konungens m o n o g r a m samt orden: » F o r a noble D e e d ».
* Kvinnlig stadskassör.
I Säter har till stads- bokhållare o c h stadskassör antagits fru Amanda Klingberg.
En liten kurs i borddukning gaf här o m dagen vid kvinnoutställningen i K ö p e n h a m n en svensk dam, fru Wollert från Stockholm, åt de utställningen besökande damerna.
H o n hade i matsalen dukat ett det vackraste b o r d, prydt m e d b l o m m o r o c h frukter, öfver hvilket utsökta kristallglas o c h karaffiner spredo glans.
Alla de hithörande arrangemangerna herömmas för sin ovanliga smak o c h finess.
* Ett kvinnoöga i moln.
Nationalmusei sam- lingar ha i dagarne af fröken Mathilda Tellop ge- n o m fröken Carolina Ehrenstam erhållit en minia- tyrmålning af italienaren D. Bossi, framställande ett kvinnoöga i moln.
Denna miniatyrmålning har en ganska intressant förhistoria.
Generallöjtnant J. F. Pollet, s o m under 1700- talets senaste årtionden var svensk kommendant i Stralsund, mottog där i sitt hus omkring 1790 den kringresande italienske miniatyrmålaren D.
Bossi, hvilken, s o m bekant var en framstående artist i sitt fack o c h senare äfven besökte Stock- holm.
H r Pollet hade tre döttrar, bland hvilka den äldsta, född 1773, var den Marianne, som sedan blef gift m e d generalfälttygmästaren N. F. Ehrenström och är känd som författarinna.
Ma- rianne hade ovanligt vackra ögon o c h fadern fick den idén att låta Bossi af måla hennes ena öga, hvarefter han alltid bar den lilla miniatyrmål- ningen s o m en amulett på sitt bjärta.
Efter faderns d ö d (1802) lät Marianne infatta målningen s o m brosch.
Den ärfdes sedermera af hennes fosterdotter, hvilken i sin tur skänkt den till statens samlingar.
D:r JBurgman, s o m nu återtagit sin praktik, har flyttat från Malmtorgsgatan 1 till Hamn- gatan 2.
(DUN 1895 T E A T E R O C H M U S I K.
KUNG!, OPERAN gaf i söndags en i nere hänseen- den intressant repris af den populära operan » Carmen ».
H r Morello hade s o m don José sin andra gästroll, o c h där tog han g e n o m det dra- matiska lif, han förlänade densamma, hela den fullsatta salongen m e d storm.
M e d äkta syd- ländsk glöd framställde han hela skalan af sin- nesuttryck hos denne passionerade älskare.
Tredje aktens våldsamma slutscen gafs sålunda m e d en gripande kraft, under det man i den fjärde akten fick se h o n o m från den olycklige, nedbrutne o c h iortviflade älskaren, s o m förgäfves söker åter- väcka sin trolösa älskarinnas genkärlek, g e n o m dennas köld o c h hån småningen eggas u p p till den lidelsefullaste svartsjuka, s o m slutligen, då Carmen i hånfullt trots slungar ringen emot h o n o m, öfvergår till det vildaste raseri o c h sät- ter mordvapnet i hans hand.
Uppfattningen af don Josés karaktär är väl genomtänkt o c h afvi- ker i åtskilligt från_ föregående framställares.
Rösten står efter hr Ödmanns i välljud; den an- vändes dock m e d omvårdnad o c h klingar i all- mänhet frisk o c h vacker, o m den ej forceras för mycket.
Höjdtonerna bli ofta särdeles välklin- gande.
H r Morello var hela aftonen föremål för den mest entusiastiska hyllning.
G e n o m sitt spel ryckte han äfven sina kamrater m e d sig, så att denna föreställning blef en af de bästa, s o m här gifvits.
Fru Almati-Bundbergs tolk- ning af titelrollen var bättre än förut, o c h en präktigare toreador än hr Söderman hafva vi säkerligen ej förr haft härstädes.
Fröken Karl- sohns Micaela är sedan länge välbekant, o c h de båda sigenerskorna hade fått ett par förträffliga representanter i fröknarna Lindegren o c h Frödin.
Renheten i tonansatsen brast dock något för den senare i spåduetten.
Ett af operans glansnum- mer blef däremot smugglarkvintetten i andra akten, hvilken fick ett briljant utförande af de trenne damerna Almati-Rundberg, Lindegren o c h Frödin samt hrr Johanson o c h Henrikson som de bägge smugglarne.
— Operan gick för öfrigt i sin helhet m e d ett ovanligt lif, o c h den fullta- liga publiken tycktes synnerligen belåten.
Den nyaste reprisen är den i onsdags efter 4 års hvila återupptsgna op. » Trollflöjten », hvars här- liga musik nog ännu kan draga många fulla hus.
Vi återkomma i nästa n u m m e r till densamma.
THE FISK JUBILEE SINGERS gifva i dag fredag kon- sert i Musikaliska akademien före sin afresa till Finland o c h Ryssland.
Far.
SKISS FÖR I D U N AF Elin A m e e n.
(FORTS. O.
SLUT.)
H a n blef m ö r k r ö d i ansiktet o c h bet sig i läppen.
Förargad slängde han b o k e n ut åt b o r d e t.
D e t v a r alltså d i t h e n n e s p e n g a r g i n g o — till h y e n d e u n d e r l a s t e n — till b r ä n n v i n åt t j u f v e n — i stället f ö r att l å t a h o n o m t v i n g a s att g e n o m h e d e r l i g t a r b e t e förtjäna sittbröd!
H o n h a d e likväl lofvat s i n m a n att e j h a n å g o t m e d d e n d ä r f a d e r n att g ö r a.
.
.
N ä r I n g r i d k o m h e m, m ä r k t e h o n, att Sterner var missnöjd, m e n hon frågade i n g e n t i n g, o c h l i k a s n a r s o m h a n v a r till häftighet o c h missnöje, lika fort gick det öfver.
H a n k u n d e aldrig g ö r a henne, s o m h a n ä l s k a d e, l e d s e n, h e n n e s lif v i l l e h a n s k u l l e v a r a s o m e n e n d a d a g af k l a r sol- skenslycka.
M e n när Sterner några dagar senare ö k a d e p å h e n n e s g a r d e r o b s p e n g a r, f ö r s t o d h o n, att h e n n e s aning varit sann, när h o n sett anno- t a t i o n s b o k e n k v a r g l ö m d p å sitt skrifbord — Sterner visste allt!
H o n sänkte sitt h u f v u d s o m af b l y g s e l, h o n v i l l e t a l a m e d h o n o m o m d e t, m e n d e t p i n a d e h e n n e så, och det skulle pina h o n o m ännu mera.
H o n g i c k e n d a s t t y s t f r a m till h o n o m o c h fattade hans hand, s o m h o n kysste.
N ä r d e v a r i t g i f t a t r e år, v i l l e S t e r n e r, att d e p å s o m m a r e n s k u l l e u t o c h r o a s i g.
H a n h a d e f ö r t j ä n a t b r a p å att r e d a u t ett T T ^ ^ - M.
R - » 4rX^ ^ ^ W l 1 X X 1 \ At r i k t s t e r b h u s, o c h n u l ä n g t a d e h a n att få r ö r a p å s i g o c h att ä f v e n få v i s a I n g r i d litet af v ä r l d e n.
D e s k u l l e f ö r s t till S t o c k - h o l m, s e d a n till K ö p e n h a m n o c h B e r l i n.
Ingrid g l a d d e sig m e d barnslig förtjusning åt d e n n a resa, h e n n e s f ö r s t a, u t o m b r ö l l o p s - r e s a n u p p till d e t n y a h e m m e t.
D e måste passera g e n o m staden, där han » hittat henne b a k o m butiksdisken », och h o n s k r e f till J o n s o n s, att d e s k u l l e g ä s t a d e m öfver en d a g — k o m m a på f ö r m i d d a g e n och resa m e d aftontåget.
D ä r var h o n åter i det g a m l a h e m m e t hos d e m, s o m gifvit henne huld o c h s k y d d och kärlek, när h o n var h e m l ö s o c h bröd- lös!
H o n flög från d e n e n a till d e n a n d r a, klappade dem, kysste dem, skrattade o c h p r a t a d e o m allt m ö j l i g t o c h v a r s i g a l l d e l e s lik, s å g l i k a u n g o c h b a r n s l i g u t ä n n u m e d s i t t k o r t k l i p p t a h å r o c h s i n s p e n s l i g a lilla figur.
S t e r n e r f r ö j d a d e s åt att s e h e n n e så g l a d o c h v a r ä l s k v ä r d h e t e n själf m o t d e g a m l a.
Efter m i d d a g e n g i c k h a n ut i staden för att h ä l s a p å b o r g m ä s t a r n o c h ett p a r a n d r a bekanta.
N ä r h a n efter ett p a r t i m m a r å t e r k o m, s t e g h a n i n u t a n att r i n g a, t y t a m b u r d ö r r e n v a r ö p p e n.
P å t r ö s k e l n till salen stannade han s o m fastnaglad.
Hans blickar h a d e glidit förbi det prydligt d u k a d e tebordet, s o m endast tycktes vänta på ho- n o m, o c h f a s t n a d e p å e n g r u p p n ä r a ett af f ö n s t r e n, k l a r t b e l y s t af s o m m a r a f t o n e n s s o l, som s t r ö m m a d e i n m e d ett s k e n, h v i l k e t f r å n g u l d g l a n s h ö l l p å att ö f v e r g å till r ö d t.
I en länstol satt en g a m m a l m a n m e d grått, t u n n t, s t r i p i g t hår, s m å, r i n n a n d e ö g o n m e d d u n k e l blick, grof, fnasig h y, n e d d r a g n a m u n g i p o r o c h n å g o t slött, s l a p p t, i h e l a ansiktsuttrycket.
H a n var k l ä d d i en lång- r o c k, s o m s y n b a r l i g e n e j v a r i t s y d d åt h o - n o m, u t a n a n s k a f f a d f ö r tillfället, o c h s o m hängde i vida veck kring gubbens magra gestalt.
R o c k e n v a r k n ä p p t u p p till h a k a n, o c h d ä r s y n t e s i n t e t s p å r af k r a g e.
Bred- vid länstolen stod en käpp m e d bastant krycka.
S t e r n e r u p p f a t t a d e allt i e n e n d a b l i c k — till o c h m e d d e t r a s i g a s t ö f l a r n e och benklädernas raggiga kant.
O c h tätt intill d e n n e p e r s o n satt Ingrid, o c h h o n höll en af h a n s g r o f v a h ä n d e r i s i n o c h f o r s m e k a n d e m e d sin a n d r a h a n d fram o c h t i l l b a k a ö f v e r d e n, u n d e r d e t att h o n l e e n d e s å g u p p till d e n g a m l e o c h j o l l r a d e m e d h o n o m, i d e t h o n h ö j d e r ö s t e n, d ä r f ö r att h a n t y c k t e s h ö r a illa.
» Far, » sade hon, » hör nu, far ».
.
.
m e n i d e t s a m m a tystnade h o n plötsligt, t y h o n h a d e fått sikte på Sterner, p å dörrtröskeln, o c h h a n s å g så m ö r k o c h h o t a n d e u t, att hon blef rädd.
H o n släppte fadrens h a n d och reste sig.
H o n var m y c k e t blek, i det h o n g i c k f r a m till s i n m a n o c h f a t t a d e h a n s hand.
H o n såg på h o n o m m e d den skygga, sorgsna blick h a n k ä n d e igen från forna dagar o c h sade sakta: » K a r l, d e t är far! » Sterner rörde sig e j, utan d r o g endast sin h a n d häftigt tillbaka.
Den gamle hade emellertid rest sig o c h stod, s t ö d d på sin käpp, darrande och m e d blinkande ögon.
» H v e m h a r ställt till d e n h ä r k o m e d i e n », u t b r a s t S t e r n e r, » j a g är i n g e n v ä n af teater- effekter o c h o b e h a g l i g a ö f v e r r a s k n i n g a r.
» H a n h a d e t a l a t så h ö g t, att g u b b e n h ö r t det.
D e n n e b e g y n t e darra ännu mer, hans a n s i k t e f ö r v r e d s, o c h så b ö r j a d e h a n g r å t a.
Sterner v ä n d e sig o m på klacken, t o g sin hatt och gick m o t tamburdörren.
H F A V I R T N L R I I I I i \ P S H I H 303 » Ä r d e t far, s o m k ö r b o r t d i g?
» Det v a r h a n s b l e k a lilla h u s t r u, s o m k o m efter h o n o m o c h lade sin h a n d p å hans arm.
» H v a d o n d t k a n s t a c k a r s far g ö r a d i g?
D e t v a r m o s t e r H a n n a, s o m t r o d d e, att h o n s k u l l e g ö r a v ä l — att l å t a far ä n e n g å n g i l i f v e t få s e m i g — o c h s e d i g, s o m h a n a l d r i g f ö r r fått.
O, Karl! » H o n brast i e n s å d a n där v å l d s a m gråt, s o m h a n ej sett, s e d a n d e n d a g d e förlofvat sig.
I ett n u v o r o h a n s a r m a r o m h e n n e, och han bar h e n n e in i förmaket p å andra sidan o m salen.
Där satte han sig m e d h e n n e i sitt k n ä.
H a n k y s s t e h e n n e s hår, k i n d e r, ö g o n, h ä n d e r, h a n t a l a d e allt h v a d tröstens o c h kärlekens språk k u n d e finna på.
H o n s m ö g s i g t ä t t, t ä t t intill h o n o m — h a n s f a m n v a r j u alltid h e n n e s l u g n a, s ä k r a b o.
N ä r h o n g r å t i t u t o c h l u g n a t sig, gingo de h a n d i h a n d in i salen o c h fram till g a m l e B j ö r k.
H a n r e s t e s i g, o c h Ster- ner räckte tjufven, drinkaren sin h a n d.
» S t o r ära f ö r m i g.
.
.
o v ä r d i g e.
.
.
m i n m å g, h e r r l a n d s h ö f d i n g e n, » b ö r j a d e.
B j ö r k d e t tal, han förut läst öfver, m e n längre k o m han ej - - m i n n e t s v e k h o n o m, o c h s l a p p s o m han var, sjönk han tillbaka i stolen o c h b ö r j a d e åter gråta.
Ingrid klappade honom p å d e n skrofliga, orakade kinden, t o r k a d e h a n s t å r a r m e d sin e g e n n ä s d u k, l o g m o t honom- o c h sade jollrande: » N u s k a l l far i n t e g r å t a — n u s k a l l far se g l a d u t o c h f å s i g e n k o p p t e, i n n a n far g å r h e m d e n l å n g a v ä g e n.
» I n g r i d serverade h o n o m tet, p a s s a d e u p p h o n o m o c h s k ä m t a d e m e d h o n o m, till d e s s h a n m å s t e s k r a t t a m e d ett i n v ä r t e s, h e s t skratt.
Sterner sysselsatte sig uteslutande m e d sitt v ä r d f o l k, m e n n ä r d e n g a m l e s k u l l e g å, r e s t e m a g e n s i g o c h s a d e, att h a n v i l l e h ä m t a en droska, s o m skulle köra B j ö r k ända hem.
Denne var synnerligen förnöjd öfver detta, l i k s o m öfver d e n sedel, Sterner stack i handen på h o n o m ute i tamburen.
Sterner o c h hans hustru v o r o e n s a m m a i k u p é n p å t å g e t, s o m f ö r d e d e m till M a l m ö.
Hon slog sina armar o m hans hals, lade sitt hufvud m o t hans skuldra, o c h så b e - g y n t e h o n tala o m det, s o m under tre år v a r i t ett f ö r b j u d e t ä m n e.
dessa » Jag kan aldrig g l ö m m a, hurudan far var m o t m i g, när j a g var liten, hur h a n v å r d a d e m i g o c h försakade för m i n skull.
H u r.
m å n g a g å n g e r har h a n inte svultit för att g e m i g m a t, frusit f ö r att b r e d a s i n a kläder öfver m i g!
Drack gjorde han nog r e d a n d å, m e n s ä l l a n så, att h a n v a r r e d - l ö s, o c h alltid, a l l t i d v a r h a n g o d m o t m i g.
N ä r h a n h a d e d r u c k i t, g r ä t h a n s o m ett b a r n, o c h j a g k u n d e a l d r i g u t h ä r d a att s e far g r å t a — j a g k a n d e t i n t e ä n!
Och n ä r far b l e f tjuf, v a r d e t f ö r m i n s k u l l — h a d e h a n inte haft m i g, h a d e han hellre gått i sjön, m e n hyran var inte betald, där fanns ingen m a t i huset — nästa d a g skulle vi v a r i t u t a n t a k ö f v e r h u f v u d e t.
Då tog far u r s i n p r i n c i p a l s k a s s a o c h k o m p å fäst- ning.
N ä r h a n s e d a n b l e f fri i g e n, v i l l e i n g e n h j ä l p a h o n o m eller g e h o n o m n å g o t arbete, o c h då t o g dryckenskapen öfverhand hos honom.
J a g v a r d å ä n n u e n d a s t ett b a r n, af b a r m h ä r t i g h e t u p p t a g e n h o s a n d r a - - jag kunde ingenting göra.
Jonsons hade n o g af m i g o c h s i n a e g n a b a r n, m e n d e t v a r i alla fall d e, s o m s k a f f a d e h o n o m till bondgården.
F a r är i n g e n d å l i g m ä n n i s k a — d e t är n ö d o c h f ö r t v i f l a n, s o m f ö r t h o - nom in på brottets o c h syndens v ä g — (Qualité I n g h i l t e r r a) härslädes lagrad sedan 1891.Vid J£ fa N Y D A L L L &amp; ClO undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys Stockholm, a sturepian.
fullgod.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Fim.es e n d a s t hos Kik » - och Aiim.
telefon.
t
IDUN 304 H H * u M&lt; M p 11 O: * 8 • g 1 ÖB sr 5 " S m CD m e n i g r u n d e n är h a n så g o d, så g o d, o c h vill i n t e g ö r a n å g o n m ä n n i s k a f ö r n ä r.
Och n ä r far k o m i d a g — K a r l, j a g kunde i n t e vända m i g bort o c h säga: » jag känner dig inte » — j a g k u n d e inte, o m det också kostat min lefnadslycka. » 1895 E n snyftning, s o m h o n förgäfves sökte undertrycka, skakade hennes kropp.
Han k y s s t e h e n n e s hår, m e n s a d e i n g e n t i n g.
Pensionskassa » S e r d u, j a g h a r t ä n k t m i g, att far k a n nog inte lefva länge, så förbi s o m h a n n u är.
O m han d e n sista t i d e n k u n d e få k o m m a till n å g o t b ä t t r e ställe, till g o d a, h y g g l i g a m ä n n i s k o r, s o m v å r d a d e sig o m h o n o m — brännvinet kan han kanske inte v a r a u t a n, m e n o m h a n b a r a fick litet h v a r dag, s k u l l e h a n i n t e b e h ö f v a l ä n g t a efter d e t o c h dricka sig rusig, när han k o m öfver det.
U t a n så s k u l l e h a n h a d e t g o d t o c h b r a till sin d ö d — o c h h a n b e h ö f d e i n t e vara så usel o c h föraktad.
Säg, K a r l?
» Hon borrade ansiktet djupt n e d i hans rockveck.
Han strök m e d handen öfver h e n n e s hår, t r ö s t a n d e, l u g n a n d e.
Detta gaf h e n n e m o d att f o r t s ä t t a.
» D ä r finns e t t b a n d m e l l a n far o c h m i g, s o m j a g i n t e k a n slita — m i n n e t af m i n a f ö r s t a b a r n a å r, d å h a n v a r allt f ö r m i g.
O m du visste, hur m å n g a gånger j a g som- n a t in i h a n s f a m n, h u r v a r l i g t h a n k l ä d d e af m i g, r ä d d att v ä c k a m i g, h u r h a n s v e p t e om mig, mjukt, omhuldande som den öm- maste m o r — hur han v a k a d e öfver m i g, när j a g var s j u k — hur h a n lärde m i g läsa och skrifva — o c h det var han s o m snidade mina leksaker o c h lekte m e d m i g, i det han u p p f a n n t u s e n u p p t å g f ö r att r o a m i g o c h få m i g att s k r a t t a.
D e t är d ä r f ö r, s o m j a g i n t e k a n k l ä d a m i g m e d l y x, i n t e n j u t a af l i f v e t s k o m f o r t o c h all d e n h ä r l i g h e t, s o m k o m m i t p å m i n l o t t — d ä r f ö r att far u n d e r tiden lider n ö d, nu sedan han inte längre orkar arbeta hos b o n d e n s.
V e t du, i vintras h ä n d e d e t ett p a r g å n g e r, att d e k a s t a d e ut h o n o m p å kvällen o c h lät h o n o m sofva h e l a n a t t e n i ett i s k a l l t u t h u s.
D e h a sla- g i t far, o c h h a n är så s v a g o c h h j ä l p l ö s, att h a n k a n i n t e v ä r j a sig.
D e t är b a r a n ä r j a g s k i c k a t d e m litet p e n g a r, s o m d e v a r i t s n ä l l a e n l i t e n t i d — m e n d e h a stän- d i g t p o c k a t p å m e r a — o c h så m å s t e j u far h a k l ä d e r o c h s å.
.
.
så h a r d e t n o g g å t t till b r ä n n v i n o c k s å.
.
.
» för » D u skall få allt l i v a d d u vill o c h j a g k a n g ö r a, » svarade han allvarligt, » o m d u l o f v a r att a l d r i g m e r a g r å t a s å s o m d u g r ä t i dag. » log s j u k s k ö t e r s k o r.
Pågående insamling till grundfond för bildandet af denna kassa har erhållit följande b i d r a g: Fru E.
Lind af Hageby 1,000.
— Hedvig F — d 10.
— J.
J. Molin 20.
— Genom sjuksköterskan A.
T.
20.
— Genom S.
U.
10.
— D:r 3.
Svensson 100.
- D:r E.
G. Johnson 20.
— Fru Södern 5.
— Fröken A.
Lamm 200.
— Genom sjuksköterskan A.
T.
20.
— D:r Conrad Höök 200.
— Genom sjuksköterskan G — t SO.
— Dito 20.
— M. Ii.
H.
10.
— En obemedlad enka 5.
— Lisa S. 30.
— W — 1 5.
K — a L — a 5.
— S. Hagelstein 20.
— S.
E.
2.
— C.
J.
C s 15.
— » Sommaren 1895 » 10.
— E m m y Rappe 100.
— Aug.
Valley 100.
— Maria R — n 100.
— fnsamladt i Östersund genom d:r Groeve 110.
— Insamladt i Gefle genom d:r Bergwall 616.
Summa 2.7S3 kr.
Tidningspressen såväl i hufvudstaden som i landsor- ten har välvilligt tagit in uppropet och redaktionen för tidningen Idun har skänkt 1,000 e x.
separat-tryck af upp- ropet.
Insamlingen fortgår alltjämt och rekammenderas i den välvilliga allmänhetens åtanke.
H o n l y f t e sitt h u f v u d, s å g p å h o n o m o c h stilla.
» T a c k — så v a r d e t j u ä n d å g o d t, att far k o m till J o n s o n s i d a g, e l j e s h a d e j a g v i s s t a l d r i g f å t t m o d att t a l a m e d d i g o m detta, s o m varit den m ö r k a s k u g g a n öfver m i t t lifs l y c k a.
O c h, K a r l, t a c k f ö r att d u tog far i h a n d — j a g k a n i n t e s ä g a d i g hvad jag kände då — det var s o m höjde d e t far o c h p l å n a d e u t all h a n s u s e l h e t, d e t att du v i l l e r ä c k a honom d i n h a n d — d e t k o m m e r j a g a l d r i g att g l ö m m a.
.
.
» Hon stund.
Den nya damhatten &gt;Otero », som af firman Joseph Leja annonseras i Idun, torde vara värd damernas beaktande, billig och treflig som den är.
Innehålisförteekning.
Emma Berg; af Daniel Fallström.
(Med porträtt).
— Höststämning; poem af Emil Eléen.
— &gt;Hvad kunna vi väl göra?
Af Ave.
— I frestelse; af Johanna van Woude.
Från holländskan af Elin Sch y.
— I romanbiblioteket.
— Iduns läkarartiklar.
V.
: Om våra födoämnen; några allmänna synpunkter, af professor Sobert Tigerstedt.
(Forts, och slut).
— Badrum i hemmen; af — b —.
— Ur notisboken — Teater och musik.
— Far; skiss för Idun af Elin Ameen.
(Forts o. slut).
— Pensionskassa för sjuksköterskor.
— Tidsfördrif.
slöt trött sina ö g o n o c h var tyst en Därefter sade h o n sakta: » Stackars gamle far! » Så slöt h o n åter sina ö g o n, o c h nästa ö g o n b l i c k h a d e h o n i n s o m n a t m o t Sterners arm.
gOo Hvad kan man bli af sus och dus?
Hvaraf kan lätt man få ett rus?
TiSsfÖrSbrr Redigeras af Sophie Linge.
CD Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
en ET Jag är ett bräckligt skal, Men dock jag värde äger, Ty månget tusental Mig stundom ej uppväger!
Hvarmed man syssla i barndomen plär.
En högtid om vintern, för alla kär.
Hvad kallas gumman, som bördan bär?
Hvad nu för tiden bortskaffadt är.
Ett djur, ett namn, en fisk, ett tal.
Hvarmed man pryder sig till en bal.
Hvarpå han låg, som hästen stal Och sedan flydde öfver berg och dal.
Nu har du gissat nog, bestämdt.
Och därför slutar nu mitt skämt!
Essa.
Förgänglig är den prakt Jag i mitt sköte gömmer, Men evig är min makt, När jag mitt inre tömmer.
Blott lilla » hennes nåd » Kan fritt mig öppna, sluta, Min spegel fråga råd Och af min rikdom njuta.
N£ * P t * - T " &amp; „ Sr " Och när hon Mitt innehåll Och all min Åt henne då far till dans, hon rånar, fagra glans jag lånar!
Lösningar.
Charad-gåtan: Likväl.
Anagrammet: 1) Karna, 2) ranka, 3) an- kra, 4) ankar, 5) räkna.
Fyrkantgåtan: P r i s u p p g i f t.
Då nu hösten är här o c h väl litet hvar af våra kära läsa.
rinnor åter kommit sig i ro i vinterhemmet, kunde kanske en li- ten tankelek med några anspråkslösa pris som uppmuntran vara välkommen fcr de långa kvällarne vid lampan.
Vi inbjuda därför i dag våra läsarinnor att roa sig med lösningen af följande uppgift Välj ut namnet på någon af Sveriges städer.
Bilda så af do i detta stadsnamn ingående bokstäfverna i svenskan brukliga ord, så många som möjligt, men alla begynnande med samma bokstaf.
Exempel: Upsala; af de däri förekommande bokståfoer- na kunna fås följande ord, alla begynnande med s: Sala, sal, sula, sup, spala o. s. v. Här gäller alltså att finna den » mest giftande * staden och därpå, bland dess bokstaf ver, den förmånligaste begynnelsebok- staven.
Som grund för prisutdelningen tages nämligen hänsyn till antalet af riktigt funna ord.
Detta antal skall därför ock af hvarje insändare hopsummeras och angifcas nederst å listan.
Mellan flere jämngoda afgöres m.edels lottning.
Femton pris utdelas: L A D A A N I S D I S A A S A R Första pris: 1 5 Andra pris: 10 kronor.
kronor.
0, 1 » g CO?
g * sf O •O X?
O Bä - I » q&gt; Och nu du gissa får, Det blir ej svårt, jag tänker.
Så lätt att öppna går.
Här jag dig nyckeln skän-ker.
En regnskvätt o m våren hvad kallar man?
Och hur man grädden o m sommar ' n fann.
Två träd i skogen långt från hvarann.
Och hvad inför solens värme för- svann.
Bokstafsgåtan: Turkiet — Danmark; Tasch- kend, Upsala, Kouen, Karakorum, Itaka, Eger, Tobolsk.
M) w O O Sijferlogogryfen: April, Ida, Lars, släda, späd, sprit, ' piira, prat, pärla, lida, rädsla, list, strid, rispa, strida, tal, Ida, pris.
Slädparti.
Proklipcn •.
Freden, reden, eden, den, en, n.
Hvad kallar man på himlen ett ljus?
Och hvad är namnet på ett uselt hus?
m PICOTS TVÄTTPULVER Öfverträffar Fjärde till nionde pris: 5 alla andra tvättmedel I Ä KlorfrittI Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer af Tionde till f e m t o n d e af Iduns kronor.
p r i s: p ä r m a r till e n Ifyllningf gåtan: Edinburg, Nang ki pu, Galerius, Elisabet, Lucretia, bösskolf, Ru- manzov, Espinosa, Kolumbus, Ferceira.
WS ma: S 2,5 * o Ü Tredje årgång Idun.
pris: pärmar till e n årgång romanbibliotek.
Samtliga lösningar skola vara inkomna senast den 10 ok.
tober.
De, som komma senare, tagas ej med i räkningen.
Kuver- tet skall bära följande påskrift: Iduns Redaktion.
Tidsfördrifs- täflingen.
Stockholm: Hvarje lösning skall åtföljas af insända- j Säljes i j -, | - Och J-kilo-paket med beskriming å hvarje paket.}
Representant för ' Sverige: C a r l E.
Talrika ombud i M a t t o n, Stockholm landsorten.
