# ID: svediakorp-per1032
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,462
# sentences: 681
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Prenumerationspris pr år I d u n ensam ._ kr.
5: — Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modetidn., månadsuppl.
.
3: — Barn garderob en » 3: - Byrå: Klara Södra K y r k o g.
16, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 «.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast k l.
2 — 3.
Itedaktionssekr.
: J. Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri Tryckeri Aktiebolag.
8:de årg.
Fredagen den.
18 januari 1895.
N:r 3 (370) Idvns fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Aiiiioiisjpris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Britte-Sophie Raab.
Då man genom skil- dringar från vår storhetstid ser, huru kvin- norna med kraft o c h klok- het under männens från- varo förvaltade godsen, hvilkas värde de stundom t. o.
m.
ökade, frågar man sig, hvart all denna kvinn- liga duglighet nu tagit vägen.
H a r den gått för- lorad sedan den tid, då just den svenska kvinnans hushällsforstånd i så hög grad bidrog att möjliggöra landets ofantliga kraftut- veckling utåt?
Eller slumrar denna duglighet i brist på anledning att framträda?
Dessa anled- ningar borde emellertid ej saknas.
Mången änka eller ogift kvinna är godsägare, men godsen skötas m e d manliga huf vuden o c h hän- der; endast sällan g ö r ägarinnan någon personlig insats af värde vid j o r d - brukets eller affärernas förvaltning.
D e t är ett af dessa sällsynta undantag, Idun denna gång vill framställa som ett till efterföljd ma- nande föredöme.
I Sunnerbo härad i Små- land — bredvid det gamla, för vår sägen- och odlings- historia så rika W ä r e n d — ligger v i d en vacker, skogomkransad, af öar fylld insjö egendomen Ugglansryd.
Den har omkring hundra år varit i släkten Raabs ägo.
Men att den ännu så är, beror uteslutande på den nuva- rande ägarinnans, fröken Britte-Sophie Raabs för- valtning.
B.
S.
R a a b föddes på Ugglansryd d.
31aug.
1831.
Hennes föräldrar voro kap- tenen, frih.
A.
J.
R a a b o c h hans första hustru J.
E.
Lemchen.
Denna dog ti digt, men den lilla Britte- Sophie oeh hennes fyra yngre systrar fingo en m o - derlig vård af den lärar- inna, J u l i a Belfrage, hvii- ken meddelade d e m deras första undervisning, o c h hviiken senare blef deras styfmoder.
Ä n n u är den- na vördnadsvärda nittio- åring medelpunkten i det h e m, inom hvilket hon lika kärleksfullt fostrade sina styfdöttrar som de egna båda döttrarna.
Sin bildade, begåfvade o c h musikaliska styfmor har B.
S.
R a a b att tacka för en uppfostran, hyilken var allt annat än vanlig på svenska landsbygden för 50 år sedan.
O c h som Britte-Sophie R a a b själf m e d brinnande håg sökte kunskaper o c h med stor lätthet tillägnade sig dem, blef hon ej blott ovan- ligt kunnig: hon blef äf- ven verkligt bildad, ty hon gjorde insikterna
Betänk, att du är gäldenär Till dem, som armods bojor trycka, Och deras rätt densamma är Som din till denna jordens lycka.
II.
WWW WWWWW w ^WWWWWWW till sin personliga WWW WW WW egendom under y WWWW det yyyyyyyyyy WWWWW yyyyy yyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy WWW WWW stilla som oberedd kastar sig in på en bana, o c h fördjupande, hvilket landtlifvet i lika h ö g grad därtill gynnar uppfostran lynnet lägger hinder i vägen.
som Hennes inåtvända sen gjorde, att i en stad försvårar.
sinne o c h tillbakadragna vä- man i hemmet mindre lade märke till hennes stora intellektuella än till och hennes stora kvinnliga tillfälle att begåfning olust f ö r hushållssysslor handarbeten.
Hon fick också på ett annat område vara nyttig i en bana, för hviiken det naturliga skap- italienska.
G e n o m dessa språkliga kom hon i tillfälle som tolk åt att färdigheter göra utländska släktingar, framför allt trettio som åren.
att den O c h detta vill säga hon haft detsamma, sin dryga del att bära af kris, under hviiken Sveriges j o r d b r u k betat dessa sista tiotal.
varit kännbar ar- I n o m " Småland har mer än på många D e n, s o m kunde skrifva fasta vänskap, s o m hon ägnar dem, o c h främst bland d e m m o r o c h systrar, hvilka m e d hängifven.
kärlek omfatta henne.
beundrarinnor, ingen följt icke är de småländske jordbrukarnes — den historia, för hvars försökte yttersida heter hypotekslån, växlar och hvars innersida visar sömn- sig kontorsstolarne som arrendatorer jordbruks- utvecklas — kunna dana sysselsättningar, diktens form, liksom hennes musikaliska begåf- ning gjorde henne till en g o d pianist.
hennes hem anlag bidrogo i h ö g grad att angenämt, och glada friheten artade där det slaget; Dessa göra det sin lugna Ugglansryd var gäst- hjärtligheten Britte-Sophie och På tillbragte gammaldags, liga munterheten hon hon ungdom.
af i enkla o c h stor- o c h den ungdom- öfversvallade i den grad, B a a b själf hennes brukar systrar komna anländande i berätta, sin ifver att huru att väl- gäster mer än en gång — • skrämde deras hästar 1 När den innan den lig de stora äldsta, för det utom Britte-Sophie, saknade denna egent- Hon vistades då mesta hos en släkting i grannskapet, friherrinnan holm.
v u x i t upp o c h sedan alla bildade egna barn, verksamhet i hemmet.
I d a K o s k u l l (född Tillsamman med R a a b) på Enga- denna sällsynt älsk- värda, rikt begåfvade o c h fint bildade väninna hade att Britte-Sophie Raab tellektuella utveckling.
nom anledningar hvars H o n förlorade den kära sjukdomsår hon lyst u p p ge- sin egen ljusa själ, året innan h o n miste sin far.
om hvad Hon besparades som var derns frånfälle att många ytterligare fördjupa sin personliga o c h in- väninnan, således all tvekan hennes plikt när, vid fa- 1866, familjen stod inför valet: m e d stor förlust sälja den gamla fäderne- att gården eller Någon son fanns icke, o c h mågarnes själf sköta den, men huru "?
omständigheter omöjliggjorde, att Sophie, hviiken till allas förvåning erbjöd sig sterbhusets Det de kunde öf- denna å uppgift.
lefnads- vertaga att blef då Britte- vägnar förvalta Ugglansryd.
När hon sålunda utstakade sin lefnadsbana, var det icke, såsom af det föregående torde framgå, någon praktisk henne in med håg på eller fallenhet, s o m denna bana.
T v ä r t o m var dref det cn mången gång tung själfförsakelse, hon nu vände sig från den andliga värld, i hviiken hennes alla drömmar o c h intressen voro hemma, till de förde.
sakna hon föra hjälpa nya kall med- olägenheten sig g e n o m att honom af skrifva ifver hafva insikt, att — faderns affärsbref i det fått och fat- ersatte hon genom sin praktiska, betala lärpenningarne — i f o r m räkningar under H v a d hon för öfrigt kände teoretisk outtröttliga säger hennes lifligt inhämtat, böcker.
i mödor kände de nödiga förkunskaperna — några hade dock lifstid, tas otaliga Hon sade, ehuru hon de vanliga dyra af misstag o c h miss- hvilket den alltid måste erlägga, sammanhålla den att f ö r mångas det hela.
på ett lysande sätt, att M e n hon vi- det i andra seenden väl odlade förståndet sin från också Britte-Sophie R a a b s oaf- låtliga, bekymmer-fulla sträfvan, räkning också kan af- finna väg på det brydsamma ekonomiska områ- det, o c h att hjärtats ihärdighet äfven där föra till seger.
H o n skötte från kan och skönhetssinne fröken som af nyodlingar handhade och alla slags förbättringar.
Hon därjämte affärerna så, att skulder småningom afbetalades.
sedermera, 1881, af vänner djärfhet i att Men denna förenas hos Britte- tillsyn i det enskilda, hviiken är kvinnans styrka.
drifver af allt för m y c k e n kontroll minskar ansvarskänslan.
denna hos sitt folk, ken H o n har tvärtom väckt s o m hon väljer m e d m y c - noggrannhet o c h uppfostrar en gång lugnt o c h skaffar hon Hon d o c k ej denna tillsyn m e d förbiseende den sanningen, att genom ett bestämdt väsen.
på Sålunda h o n sig goda medhjälpare.
Å t dem kan lugnt lämna detaljerna, på Ugglansryd, där den gamla, lika fortfarande m y c k e t all h o n icke skyr öfvas.
lärd omtanka Värdin- o c h fåfänga, eller uppoffring f ö r sig själf.
ett stort gods kräfvas rätt- kraft, systrar våga sig in i det m e d den samvetsgranna Raab Nu D å hon saknas hos kvinnliga Sophie också visa o c h godhet lika m y c k e t s o m klokhet o c h och affärsidkare.
U n g o c h varm är sterbhu- medan hon är på och hon egenskaperna lika den fulla gästfriheten husbonden p å nu har stor skuld på — erhöll hon än mer frihet visa så- hålla sig ung o c h varm, strålar hon af välvilja, när h o n ser skyr Af de att se lif spira och skulle den icke, under välbehöflig hvila oeh trefnad inlöste gården — s o m hon sålunda, för egen del, ovissa, s o m annars oftast förr enkla som genom ladugårds- H e l a kvin- Britte-Sophie R a a b vid sina 63 år.
rummen stora dref u p p detta eller ordna, att huru tresselöst arbetssläp!
ensam — - endast m e d en rättares hjälp — det utan stället städerna, medan den nu så ofta förtorkas under ett in- nan jordbruket, huru nans håg att omhulda, uppfostra, att m e d smak 1866 ej blott sets systerskaran skildra slitna i o c h trädgårdsmästare!
fäderneärfda eller själf odlade jorden — den skulle sig ännu — uttryck sköflade om i ja, tar förhoppningar, slåss och blödande Och dock, kvinnor kunna utveckla, o m de, i att nätter, sig ofta — brustna hennes exempel.
hem hjärtan, äfven många många af sina mest personliga egenskaper skulle den mödans, kampens o c h lidandets historia, s o m borgensförbindelser, H o n har bland hvilka m i g veterligt dock lösa litteratur.
Hennes poetiska sinne skapa dock äfven bland sitt eget att Skandinaviens må, ge dem sitt erkännande än kvinnorna.
F r ö - tränga in i de nämnda språkens, lika väl s o m tog och resor, vara ofta förr färdiga många vänner, hvilka ge henne samma tro- af veckla denna under de sista kris och det B.
S.
R a a b har att håll i landet.
hvilka hon, till sin kunskap i tyska, fran- att område kön har haft andra ska o c h engelska, också lade den i latin hvad värden, äro männen hon denna nom på verkliga ken Samtidigt h o n sina egna studier, ge- H o n mottog en nor, invecklad o c h bekymmersam affärsställning, o c h hemmet, genom att undervisa sina yngre systrar.
fortsatte IAngg.
senare.
stor, släkt om det äfven de möjligt, Hennes när och äger i, förstnämnda högre grad förståndiga än ömhet är gäller underhafvande s o m vänner.
O c h hon ger hvarken sin hjälp eller sina råd m e d den myndighet, hvii- ken så m y c k e t försvårar het.
de hjälptas tacksam- H o n äger tvärtom i hela sitt väsen den stilla, anspråkslösa försynthet, hviiken så sällan förenas med stor energi.
Hennes sannings- kärlek o c h öppenhet, hvilka äro ovanliga, för- leda henne dock underlydande icke till skärpa, älska i henne o c h hennes den på en gång omutliga, allvarsamma o c h välvilliga husbonden, som aldrig sparar egen m ö d a, utan är i selen lika bittida s o m de, o c h själf leder den tidiga morgonbön, m e d hviiken deras dag börjar.
sina resor till S t o c k h o l m, G ö t e b o r g, Skåne o c h V a r e sig det är i en affärslokal, på en järn- K ö p e n h a m n eller ortens marknader för att göra affärer, k ö p a oxar eller sälja timmer, s o m hon själf varit m e d o m att utsyna.
handla med henne, ytterst redbar ty A l l a vilja gärna hon är känd s o m en » affärskarl », hviiken genom ord- vägsstation eller i ett sällskap, man möter den lilla, alltid svartklädda damen, hviiken i sin toalett ofta visar sig oberoende af såväl m o d e r s o m årstider — förblir hon icke obemärkt.
Iaktta- ning, punktlighet o c h klokhet vunnit en stadgad gande välvilja lyser ur de själfulla, milda, bruna kredit.
ögonen o c h spelande lif ur det intelligenta an- att Till med denna små bidrager resurser taga hennes förmåga sig fram o c h så långt s o m möjligt undvika skuldsättning.
har som landtbrukare ling, utan att ilade kraftprof, samt men följt därunder säkert som m e d tidens utveck- företaga några o c h det har Hon öfver- därför varit lång- Ugglansryd blifvit en af de bäst iståndsatta o c h skötta egendomarne i K r o n o b e r g s län.
mest Man kan där få höra de konservativa herrar, f ö r hvilka emancipationen » » kvinno- är en styggelse, s o m sin m e - ning tillkännagifva tala mindre att, » o m kvinnorna om sina rättigheter och i ville stället siktet, så fort ett samtal m e d innehåll omkring henne — o c h h o n har rika personlighetens förmåga att höja samtalet till sin nivå.
intressen; H o n bibehåller alla sina vittra musik eller en g o d b o k äro hennes bästa vederkvickelser från med af arbetet.
allt, som främjar kvinnans verkliga frigö- relse, men anser, att den praktiska utbildningen därvid är af lika m y c k e n vikt s o m den intel- lektuella, många ty, hundra år, » världen har alla kräftar män O c h denna djupa ägna en gammal aktning, fröken B.
S.
R a a b, b e - erfarenhet att, när kvin- de icke kvinnorna hus, skulle den stått sig illa. » erkännande! » hade hon, utan att latin, som men säger Sophie fulla H o n följer tidens rörelser o c h är särskildt intresserad uträtta något dugligt, s o m t. e x.
fröken Britte- R a a b, då skulle de gärna ge dem sitt föres den innehålls- V a r m t fosterlandsälskande ifrig kunnat stått i kunnat sköta sitt är h o n tillika en fredsvän, o c h sammanblandningen af krig och böner, religion o c h rustningar, med sitt blida, humoristiska leende » e n komedi, kallar hon
spelad m e d vår H e r r e.
» E n djup oeh innerlig kristendom är medelpunkten i hennes lif, oeh den förenas hos henne m e d vidd i blicken o c h fördragsamhet i sinnet.
Så som denna märkliga kvinna går o m - kring på landsbygden nere i Småland, stilla fyllande sin stora oeh ovanliga lifsgärning, är hon ett af de yppersta vittnesbörden o m att hufvud o c h hjärta icke » taga u t » hvarandra hos kvinnan, utan att, j u ljusare hufvudet är, dess varmare är ofta hjärtat.
H o n är tillika ett älskvärdt föredöme för hvarje kvinna m e d en stor offentlig lifsgärning, g e n o m sin sällsynta gåfva att ena kvinnlig mildhet o c h mjukhet med en äkta manlig dådkraft.
E l l e n K e y.
Bearbetning efter Swinburne.
~ !fSm du såsom rosen vore &gt;fp&gt; och jag som dess gröna blad, vi skutte tillsamman spira och fröjder som sorger fira, då vinden på blomjakt fore och sommaren rådde glad, om du såsom rosen vore och jag som dess gröna blad.
Om du finge toner vara och jag finge vara ord, vi skulle harmoniskt blandas, i rytmer gemensamt andas, likt fåglar hvarandra svara, när kvällen för sång är gjord, om du finge toner vara och jag finge vara ord.
Och vore du lif, du kära, och jag kunde blifva död, Mkt solsken och snö vi lyste, likt mars, då han blidast myste med liljor så oskuldsskära och starar i öfverfiöd, om du vore lif, du kära, och jag kunde blifva död!
Om fröjdernas jxtge jag blefve och sorgens slafvinna du, vi lekte med skratt och tårar likt ungdom i ljusa vårar, jag lidandets natt fördrefve och bjöäe dig rosigt nu, om fröjdernas page jag blefve och sorgens slafvinna du.
Och kunde som maj du blifva och jag som april ändå, så skutte vi dygnets stunder förvandla i tusen under, åt dagrarna skuggor gifva och solglans ät skuggor grå: ack, kunde som maj du blifva och jag som april ändå!
Om du vore glädjens drottning och jag vore smärtans kung, vi kärleken skulle fånga för timmar oändligt långa och enas i ljuflig brottning en morgon så, skön som ung, om du vore glädjens drottning och jag vore smärtans kung.
Sigrid Elmblad.
Farrar om barnauppfostran.
^ J K n ^ j e n äfven i vårt l a n d g e n o m sina reli- giösa skrifter: » J e s u l i f », » E v i g h e t e n s &lt; ^ ^ ^ p h o p p » m.
fl!
i v i d a kretsar k ä n d e och u p p b u r n e a n d l i g e talaren o c h skriftstäl- laren, ä r k e d i a k o n e n F a r r a r i L o n d o n har n y - ligen i en artikelserie i den e n g e l s k a tidskrif- ten The Young Woman uttalat sina tankar om kvinnans v e r k s a m h e t i h e m m e t såsom dotter, m a k a o c h m o d e r.
V i tillåta oss att här nedan för I d u n s läsarinnor återgifva nå- gra a f dessa hans tankar, h v i l k a synas oss i h ö g g r a d behjärtansvärda.
D e t gifves tre sätt, säger F a r r a r, p å h v i l k a m ö d r a r k u n n a d a n a det u p p v ä x a n d e släktets hela f r a m t i d; Det första är, att med alla medel, som stå d e m till b u d s, s ö k a g ö r a sina söners o c h döttrars b a r n d o m så l y c k l i g, s o m omstän- digheterna tillåta.
M å lifvets m o r g o n få sin naturliga s o l!
D e m ä n o c h k v i n n o r, h v i l k a k u n n a se t i l l b a k a p å en l y c k l i g b a r n d o m, hafva åtminstone fått njuta en uppfriskande d r y c k a f d e m, p å h v i l k a lifvet k a n b j u d a; o c h deras själ har d ä r a f ej b l o t t ett veder- k v i c k a n d e m i n n e, utan o c k en u p p e h å l l a n d e kraft under de dagar, o m h v i l k a litet h v a r måste b e k ä n n a, att » d e b e h a g a oss e j ».
H v a r m o d e r b ö r studera den konsten att s k a p a l y c k a f ö r sina barn.
D e n läres visserligen ej ur b ö c k e r, utan därtill fordras en g u d o m - lig själfuppoffrings inspiration.
Fattigdomen b e h ö f v e r ej v a r a ett hinder att hinna d e n.
L y c k a n är visserligen i c k e en j o r d i s k, utan en h i m m e l s k p ä r l a; m e n den moder, s o m försöker ä l s k a sina barn så, att h o n d a g l i g e n har sin u m g ä n g e l s e i himmelen, skall ofelbart därifrån m e d f ö r a den till sina små.
Det a n d r a är, att m e d vishet fostra eller — o m uttrycket tillätes — - » t r ä n a » viljan hos barnen.
I n g e n t i n g kan v a r a for- rycktare än en d e l oförståndiga föräldrars b e m ö d a n d e n att bryta viljan hos sina barn.
D e t t a försök k a n ofta l e d a till r a k a motsat- sen, j a, barnets vilja b l i r d ä r i g e n o m under- s t u n d o m rent a f förstenad, så att ingenting rår p å d e n.
M e n äfven där det frambringar åsyftad v e r k a n o c h m a n l y c k a s tilltvinga sig oinskränkt l y d n a d, är den s k a d a, ett sådant förfaringssätt å s t a d k o m m e r, o t r o l i g.
D e t k a n v a r a fullt ut l i k a o l y c k s b r i n g a n d e s o m det p e d a g o g i s k a m i s s g r e p p e t att för att u n d g å o b e h a g g i f v a efter för barnets vilja.
Exem- pelvis m å o m t a l a s, h u r u ett barn v a r nära att h u n g r a ihjäl samt å d r a g a sig fallandesot g e n o m dess fars f ö r s ö k att tvinga det att äta ett s t y c k e b r ö d, f ö r h v i l k e t det till att börja med ej h a d e s m a k, m e n hvilket, allt efter som striden framskred, blef för det stackars barnet ett f ö r e m å l för v e r k l i g vämjelse o c h fasa.
B ä s t o c h naturligast är att l e d a o c h behärska barnets vilja, i c k e med en annan persons vilja, utan m e d andra s j ä l s f ö r m ö g e n - heter hos barnet själft.
U n d v i k b å d e efter- låtenhet o c h motstånd, o c h en v a n a att l y d a s k a l l u p p k o m m a, så snart barnet b l i r m o g e t för att medvetet b e h ä r s k a sina h a n d l i n g a r.
J a g s k u l l e vilja fästa alla m ö d r a r s u p p m ä r k - samhet p å en praktisk m e t o d, s o m k a l l a s att » s l ä t h a m r a », f ö r att ö f v e r t y g a d e m o m o d u g - ligheten o e h ohållbarheten a f ett uppfostrings- system, s o m utgöres a f tvångsåtgärder.
En j ä r n p l å t, s o m i c k e är alldeles flat, utan står u p p litet p å ett ställe, säges v a r a b u c k l i g.
N å v ä l, o m för att g ö r a den slät, m a n sloge hårdt p å detta ställe, s k u l l e ä n d a m å l e t helt o c h hållet förfelas.
E t t d y l i k t t i l l v ä g a g å e n d e s k u l l e ej allenast g ö r a s k a d a n värre, utan o c k k o m m a den yttre kanten att b u k t a sig.
E n d a sättet att u t h a m r a b u c k l a n är » slät- h a m r i n g », d. v.
s. att g e n o m väl riktade små stötar m e d h a m m a r e n p å andra ställen an- g r i p a det o n d a; således ej direkt utan indi- rekt.
D e n p r o c e d u r, s o m erfordras, är min- dre e n k e l än h v a d d u trodde.
» E j ens en metallskifva k a n med f r a m g å n g behandlas efter metoder, s o m t y c k a s själfklara för van- ligt sundt förstånd, » säger Spencer.
I detta b e l y s a n d e e x e m p e l ligger s a m m a l ä r d o m s o m i den a l l b e k a n t a g a m l a fabeln o m, h u r u solen lugnt o c h stilla verkar det, s o m n o r d a n v i n d e n med allt sitt dån ej f ö r m å r å s t a d k o m m a.
Det tredje sättet, j a g vill framhålla, är det tidiga inpräglandet a f religionens stora, e v i g a, lifsviktiga sanningar i det ä n n u m j u k a o c h m o t t a g l i g a barnasinnet o c h framfor allt det väsentliga ä n d a m å l e t m e d all religion, h v i l k e t är att d a n a karaktären o e h vara ett rättesnöre för v å r sedliga v a n d e l.
Ingenting ö f v a r m i n d r e eller låt oss säga sämre infly- tande p å barnen, än d å religionen blott är en yttre, anständig täckmantel, d å religiositeten b l o t t är ett sken.
I n g e n t i n g k a n v a r a ofrukt- barare o c h tråkigare än yttre former, till h v i l k a de ej se n å g o n motsvarighet i lifvet.
Men d å barnet hos föräldrarne märker d e » a n d e n s f r u k t e r », o m h v i l k a aposteln talar, när det ser d e n tro, d e b e k ä n n a, l y s a i g e n o m alla deras ord o c h h a n d l i n g a r o c h f r a m b r i n g a s å d a n a resultat s o m en h e l g a d v a n d e l, k ä r l e k o c h själfuppoffring, när det får hjälp i lifvet a f s k ö n a minnen a f ett föredöme, s o m stod i öfverensstämmelse m e d den tro, a f h v i i k e n det b e k ä n d e sig v a r a framsprunget • — d å går barnet i sanning ut i lifvet m e d det dyr- baraste a f alla arf.
H u x l e y har framhållit det o f ö r l i k n e l i g a värdet a f den heliga skrift, så till v i d a s o m den förtäljer oss historien o m människor under flere släktled, h v i l k a några korta år passerade d e n j o r d i s k a tillva- rons trånga s k å d e b a n a såsom m e d l e m m a r a f mänsklighetens ä n d l ö s a tåg från evighet till evighet, o c h s o m s k ö r d a d e den g å n g n a ti- dens välsignelser eller förbannelser, allt efter som de h a n d l a d e rättfärdigt eller orättfärdigt.
Men barn a f föräldrar, h v i l k a m e d tåla- mod o c h undergifvenbet burit sin del a f li- d a n d e o c h pröfningar, s o m v a n d r a t sin v ä g i ljuset inför G n d s ansikte, ä g a en talisman, s o m b ö r k u n n a s k y d d a d e m för d å l i g a infly- telser.
» J a g har alltid känt m i g l y c k l i g öfver att jag erhöll en religiös u p p f o s t r a n, » sade l o r d R u s s e l p å schavotten, » t y äfven d å j a g s o m mest tycktes hafva g l ö m t den, h ö l l den m i g l i k v ä l t i l l b a k a från det o n d a.
» &amp; K v i n n o r n a o c h r ö s t - r ä t t s f r å g a n.
H^Jär ® i S t o c k h o l m t y c k s en viss o r o h a gri- pit en stor d e l a f d e annars så fleg- matiska k v i n n o r n a.
D e t syns så att säga » l i g g a i luften » en k ä n s l a a f att någonting, äfven från k v i n n o r n a s sida, måste g ö r a s, för att de ej s k o l a försitta tiden i d e n stora röst- rättsfrågan, utan d i r b e v a k a sina intressen.
; E t t p a r e n s k i l d a möten ha redan hållits, o c h h v a d det lider k o m m a v ä l äfven offent- l i g a sådana att anordnas.
A l l a äro öfverens om det n ö d v ä n d i g a uti, att något göres, och
att det är a f stor v i k t for k v i n n o r n a att er- h å l l a rösträtt — så tillvida är j u allt bra.
Svårigheten är blott, huru alla stridiga in- tressen s k o l a k u n n a förenas » u n d e r en hatt », h v i l k e t syns hart när o m ö j l i g t.
S o m ett g o d t tecken för ett fruktbärande samarbete i ö n s k a d riktning får man v ä l anse det senaste enskilda mötet, s o m i förra vec- k a n hölls i H u s h å l l s s k o l a n s l o k a l vid T r ä d - gårdsgatan.
T i l l detta m ö t e v o r o nämligen d e mest skiljaktiga representanter för k v i n n o - saken inbjudna.
M a n såg där flere a f det aristokratiska F r e d r i k a Bremer-förbundets sty- relsemedlemmar, p å s a m m a g å n g s o m m a n s å g m e d l e m m a r a f styrelsen för den r a d i k a l a kvinnoförening, s o m bär n a m n e t S t o c k h o l m s A l l m ä n n a K v i n n o k l u b b (ej att f ö r v ä x l a m e d K v i n n o k l u b b e n, N o r r l a n d s g a t a n 1 7).
D e t är ett jättesteg framåt i ö n s k a d riktning att n å g o t sådant k u n n a t ä g a r u m.
M e l l a n dessa b å d a, så h i m m e l s v i d t s k i l d a föreningar funnos a l l a o l i k a l ä g e r representerade, fanns plats för a l l a meningar!
V ä l h a r m a n ej ännu k u n n a t enas n å g o n arbetsplan, men g o d t h o p p finnes att l e d a n d e krafter ej s k o l a k o m m a att nas, när tider blir.
H u f v u d s a k e n är i f a l l, att k v i n n o r n a själfva börjat v a k n a o c h intressera sig för sin s a k.
om om, sak- alla upp Kvinnliga pianostämmare.
T r o t s d e m å n g s i d i g a o c h framgångsrika ansträngningar, s o m n u m e r a g ö r a s att bereda ensamstående k v i n n o r n y a v e r k s a m h e t s o m r å - den, ö k a s alltjämt antalet arbetssökande p å ett fruktansvärdt vis o c h härmed o c k s å skyl- digheten att se sig o m efter ännu mera arbete.
D e t t a b o r d e emellertid i c k e s ö k a s endast i n o m det uteslutande själsarbetets o m r å d e, utan framfor allt o c k s å p å ett gebit, s o m i syn- nerhet tillhör k v i n n o r n a: handens, konstfärdig- het.
P å detta o m r å d e står n o g ä n n u m y c k e t att finna för k v i n n o r n a; så t. e x.
b ö r a de y p p e r l i g t k u n n a ä g n a sig för pianostämmarens yrke.
Hittills har pianostämningen nästan enbart, utförts af m ä n; men det finns ingen anledning att tvifla på, att äfven k v i n n o r g e n o m en d y l i k verksamhet s k u l l e k u n n a skaffa sig en g i f v a n d e i n k o m s t k ä l l a.
I v å r a dagar, d å pianospelningen i c k e in- skränker sig till några få konstnärligt begåf- v a d e, utan tagit plats i ledet a f a l l m ä n n a b i l d n i n g s m e d e l, blifvit en allas g e m e n s a m m a e g e n d o m, så finnes snart sagdt i hvarje bil- d a d t hem ett instrument.
A l l a dessa instru- m e n t måste s t ä m m a s h v a r a n n a n eller hvar tredje m å n a d.
I S t o c k h o l m betalas härför 2,50 å 3 k r o n o r, p å mindre orter k a n s k e blott 1 a, 2 k r o n o r.
D e n som är frisk o c h har kraftiga nerver, k a n d a g l i g e n m y c k e t v ä l s t ä m m a tre å fyra instrument.
Detta gör lätt n o g en m å n a d s i n k o m s t p å o m k r i n g 1 0 0 kronor.
Förutsättningarna för detta y r k e äro föl- j a n d e: fint musikaliskt öra, g o d a nerver, muskel- styrka i händerna o c h n å g o n k u n s k a p i piano- spelning.
V i d a r e insikt i instrumentens k o n - struktion.
D e n n a k a n m a n endast förskaffa sig g e n o m u p p r e p a d e b e s ö k hos en instrument- m a k a r e, s o m g e r g r u n d l i g a förklaringar o c h upplysningar.
D e erforderliga v e r k t y g e n äro en p i a n o (s k r u f -) n y c k e l, en stämgaffel o c h en liten k i l a f filt.
R i k t i g a s t är n o g att låta u n d e r v i s a sig i p i a n o s t ä m n i n g.
D e t t a är redan därför önskvärdt, att m a n därvid m å k u n n a sätta sig in i det m e k a n i s k a arbetet v i d en tillfällig reparation a f pianot l i k a s o m v i d på- spänning a f strängar.
D e t finns äfven t r y c k t a h a n d b ö c k e r för p i a n o s t ä m n i n g; bäst är emel- lertid, o m man b e g a g n a r dessa blott s o m k o m - plettering.
Stämningen består däri, att m a n t r y c k e r p i a n o n y c k e l n öfver den stämskruf, kring hvii- ken strängen är v i r a d, o c h d ä r m e d spänner strängen stramare eller lösare — allt efter b e h o f — till dess att tonen, s o m m a n anslår m e d vänster h a n d e n, k l i n g a r fullt ren.
Natur- ligtvis måste m a n akta sig för att spänna strängarne f ö r hårdt, så att d e springa.
D e o l i k a strängarne, s o m m a n åtskiljer från h v a r a n d r a g e n o m den lilla filtkilen, äro från o k t a v till o k t a v b e t e c k n a d e m e d bokstäfver.
M a n börjar i midten a f klaviaturen o c h stäm- mer först de h ö g r e tonerna, h v i l k a alltid lät- tast sjunka, det vill säga åter bli ostämda, samt därpå basen.
S å går m a n åter en g å n g i g e n o m oktaverna, kvintarne o c h terserna.
T i l l att börja m e d tar k a n s k e allt detta tre timmar i anspråk.
Färdigheten k o m m e r emellertid äfven här, s o m i n o m alla f a c k, m e d vanan.
I landsorten skall n o g lätt hvarje d a m genom rekommendation inom bekantskapskret- sarne erhålla n ö d i g a u p p d r a g, o m h o n b l o t t i c k e drar sig för att b e k a n t g ö r a sin färdighet i detta afseende.
A t t brist p å g o d a piano- stammare råder i landsorten bevisas däraf, att s t o c k h o l m s k a pianostämmare p å bestämda mellantider resa o m k r i n g i landsorten för att där ställa instrumenten i o r d n i n g.
I större städer v o r e rådligast att sätta sig i förbin- delse m e d musiklärare o c h musikskoleföre- ståndare, h v i l k a s talrika öfningsinstrument ofta behöfva stämning.
M e n framför allt till- råda v i d e damer, s o m m å h ä n d a reflektera p å dessa rader, att v ä n d a sig till instrument- h a n d l a r e o c h fabrikanter, s o m i c k e b l o t t själfva dagligen h a instrument att s t ä m m a, utan äfven i d e flesta fall v i d p i a n o k ö p r e k o m m e n d e r a l ä m p l i g stammare åt kunderna.
A t t pianofabrikanterna n o g k o m m a att m e d v ä l v i l j a se k v i n n l i g a stammare, bevisa f ö l j a n d e ord af en a f de största pianotillver- k a r n e: » J a g gillar d e n n a u p p m a n i n g så m y c - ket lifligare, som j a g a f tjuguårig erfarenhet vet, huru otillförlitlig m å n g e n m a n l i g stam- m a r e är, o c h hur svårt det är att fortfarande intressera en g o d, v e r k l i g t a n v ä n d b a r s t a m - mare. » männen, o c h d å måste h o n j u o c k s å t a g a efter deras d å l i g a v a n o r.
Under alla våra m e r eller m i n d r e berättigade emancipations- sträfvanden b ö r a v i d o c k låta oss angeläget v a r a att s ö k a b i b e h å l l a männens aktning.
M e n ingenting undergräfver d e n n a hastigare o c h fullständigare, än o m v i f ö r l o r a v å r m o - raliska renhet, o c h det g ö r a v i till sist, o m yi l å n a v å r a ö r o n o c h v å r t u n g a till ett o b l v g t skämt.
O m en a n e k d o t b l o t t är k v i c k, ursäktar m a n så gärna, o m den är tvätydig, o c h u p p r e p a r d e n s a m m a l i k a ofta för den senare e g e n s k a p e n s skull s o m f ö r d e n förras.
N u torde n å g o n a n m ä r k a, att i s ä l l s k a p, där man håller p å g o d ton, f ö r e k o m m e r al- drig n å g o t d y l i k t.
Detta är sant.
M e n m a n nyttjar s m y g v ä g a r.
E n fru får h ö r a » e n r y s l i g t r o l i g historia » o c h talar o m den — naturligtvis u n d e r tyst- hetslöfte — för en väninna.
H o n berättar den bara för ett p a r af sina allra intimaste b e k a n t a o c h så förstås för sin man, » h a n skrattar så innerligt g o d t åt en k v i c k h e t.
» A l l t efter s o m h a n träffar sina vänner, få d e den n y a historien till lifs, o c h så är den i n o m k o r t k ä n d i hela umgängeskretsen.
H v a r e n d a herre vet, att fruntimmerna berätta d e n för h v a r a n d r a o c h skratta däråt.
Och detta bidrager mera, än m å n g e n tror, att för- ringa deras t a n k e o m k v i n n o k ö n e t.
&lt; För helt kort tid sedan h ä n d e det i ett sällskap, där herrar o c h fruntimmer enligt nutidens sed vistades i o l i k a rum, att en herre u n d r a d e, h v a r m e d fruntimmerna sys- selsatte sig.
» A n t a g l i g e n m e d d e t s a m m a som vi, med att berätta t v ä t y d i g a historier, » b l e f svaret.
O c h denna förolämpning var tyvärr ej oförtjänt.
Ordspråket: » säg mig med hvem du umgås, o c h j a g skall s ä g a d i g h v e m d u är » ä g e r k a n s k e ä n n u mera giltighet, o m m a n förän- drar det sålunda, » s ä g m i g m e d h v a d d u sysselsätter d i n a tankar, o c h j a g s k a l l s ä g a dig hurudan du är. » E n e n d a t v ä t y d i g hi- storia k a n b e s u d l a en u n g k v i n n a s hela tanke- v ä r l d o c h g r u m l a hennes själ, så att, s o m R u n e b e r g säger, den » a l d r i g k l a r n a r mer igen, speglar a l d r i g h i m l e n m e r.
» M å v i därför tydligt visa, att allt l å g t o c h orent misshagar o s s, äfven o m det är öfver- draget m e d k v i c k h e t e n s o ä k t a f ö r g y l l n i n g, o c h h v a d s o m är ännu viktigare, aldrig upprepa detsamma.
Sara.
F " R o l i g a historieF. "
» K v i n n a n bör vara m a n n e n s a s t e r En l i t e n e n r i k a.
hemstudie af söndag. » Sophie h a r m l ö s t s k ä m t k r y d d a r samtalet o c h vjy skänker ett g o d t skratt.
M e n t y v ä r r är d e t ej endast åt det h a r m l ö s a skämtet, s o m m a n skrattar, utan lika ofta åt det tvätydiga, det råa.
O c h d u måste erkänna, att det se- nare skämtet är fullt så v a n l i g t s o m det förra.
D e t t a är en ful fläck p å vårt u m - gängeslif, s o m det i första r u m m e t t i l l k o m - m e r oss k v i n n o r att borttvätta.
M a n ler, när m a n b o r d e r o d n a a f h a r m o c h förtry- telse, o c h m a n anser till o c h m e d s å d a n a personer » trefliga », hvars inre t o m h e t n ö d - gar d e m att plöja m e d andras k a l f v a r o c h g ö r a sig a n g e n ä m a g e n o m att u p p r e p a mer eller m i n d r e s i m p l a anekdoter.
F ö r några tiotal a f år sedan var detta b r u k e t endast i herrsällskap, m e n v å r fördomsfria nutids- k v i n n a v i l l j u så m y c k e t s o m möjligt l i k n a H Unge.
tt jlJpFaster H e n r i k a v a r solskenet i h e m m e t, T r o t s hennes femtioåtta år v o r o hennes kinder r ö d a s o m ä p p l e n o c h hennes g r å b l å ö g o n klara o c h fulla a f lif.
F a s t e r H e n r i k a h a d e a l d r i g haft n å g o t öfverflöd a f här, men d e t l i l l a s o m återstod d ä r a f l å g ä n n u brunt o c h g l ä n s a n d e u n d e r den hvita spetsmössan.
L i t e n, rund o c h mjuk s o m ett ullgarnsnystan, trillade h o n o m i alla vrår a f huset, utan att g ö r a n å g o t buller a f sig, men m a n k u n d e v a r a säker o m, att öfverallt där hon dragit fram finna allting i den bästa o r d n i n g.
O c h allting gjorde h o n m e d glädje.
» il * » K a n s k e känner mången af till välsignelsen a f ett sådant sken.
Novemberdimman må tät utanför eller atmosfären m i n a läsarinnor permanent s o l - l i g g a aldrig så i n o m hus v a r a
aldrig så t r y c k a n d e o c h t u n g — d u m ä r k e r det knappast, när faster H e n r i k a s glada hjärtliga leende bryter fram s o m en v ä r m a n d e solstråle.
H o n är den husliga härdens mun- tra, s p r a k a n d e brasa, s o m a l l a vilja v ä r m a sig v i d, o c h s o m kastar sitt sken öfver h e l a det eljes k a l l a hemmet.
D e t h e m, där vår faster H e n r i k a fått sin plats, b e h ö f d e o c k s å alltför v ä l en sådan vär- mekälla.
I n n e i sin s ä n g k a m m a r e satt » s v ä - g e r s k a n » fru B e a t a i sin g u n g s t o l nästan hela d a g e n o m, sjuklig o c h nervös samt troende, att h o n ej hade krafter att uträtta n å g o n t i n g i huset, o c h b r o d e r n — h v i i k e n var affärs- m a n — h a d e i b l a n d förargelser o c h m o t g å n - gar, s o m återverkade p å hans l y n n e, o c h han k o m ofta från k o n t o r e t i en retlig sinnes- stämning.
D e n ena a f döttrarna satt p å faderns k o n - tor — den a n d r a studerade v i d konstakade- mien.
S o n e n i huset h a d e ej ännu tagit sin studentexamen, m e n d ä r e m o t gått i g e n o m alla graderna i s n o b b e r i.
H a n l å g i ständigt k r i g m e d huspigan, därför att hans s k o d o n ej b l e f v o n o g b l a n k a, o c h ville att h o n s k u l l e stiga u p p tidigt o m m o r g n a r n e f ö r att pressa v e c k p å hans b e n k l ä d e r, innan han g i c k till » k l a s s e n ».
D e t v a r först till den sena m i d d a g e n, som d e s k i l d a f a m i l j e m e d l e m m a r n e samlades, o c h d å det egentliga hemlifvet för d a g e n tog sin början.
F r u B e a t a k o m d å ut, matt o c h grå, från sitt rum för att intaga sin m i d d a g i kretsen a f d e sina, o c h d e öfriga k o m m o, h v a r o c h en från sitt värf, a l l e s a m m a n s förande m e d sig de mer eller m i n d r e b e h a g l i g a intrycken från sitt » u t e l i f ».
P a p p a var kanske vid dåligt humör och h a d e gifvit äldsta dottern H i l d en s k r a p a för n å g o n liten f ö r s u m m e l s e i k o r r e s p o n d e n s e n.
M ä r t a h a d e o c k s å fått » s k r a p a », men m e d palettknifven, o c h t y c k t e, att » p r o f e s s o r n » var h ö g s t orättvis m o t henne.
O c h W a l t e r hade fått sina n y a p a n t a l o n g e r nerstänkta a f en förbifarande åkardroska.
» E n sådan d r u m - mel till å k a r e!
» M e n bordet v a r så o m s o r g s f u l l t d u k a d t, o c h den v a c k r a k r u k v ä x t e n i dess m i d t lyste frisk o c h g r ö n under h ä n g l a m p a n.
S å k o m fa- ster H e n r i k a själf in från k ö k e t m e d hus- j u n g f r u n o c h d e å n g a n d e faten i h a c k o c h h ä l efter sig, o c h strax b l e f stämningen lättare.
F a s t e r H e n r i k a v a r n u rödare än vanligt, t y h o n h a d e l a g t sista h a n d v i d b r o r s fa- voriträtt, o c h spiselelden är d u k t i g t v ä r m a n d e.
E n s n a b b b l i c k ö f v e r bordet för att se, att allting v a r i o r d n i n g, o c h sedan o d e l a d u p p - m ä r k s a m h e t p å h v a d h v a r o c h en h a d e att förtälja.
S j ä l f sade hon ej m y c k e t, m e n hennes ö g o n f r å g a d e o c h hennes l ä p p a r l o g o, o c h hur det var, så fick hon andras l ä p p a r att fråga o c h deras ö g o n att l e.
S å h a d e det varit m å n g a, m å n g a gånger, oeh alla k ä n d e d e faster H e n r i k a s hälsosam- m a inflytande, ehuru k n a p p a s t n å g o n af d e m erkände det eller ens gjorde sig reda därför.
K a n s k e l å g hemligheten a f faster H e n r i k a s tysta v ä l d e öfver sina närmaste däri, att hon så ofantligt litet tänkte p å sig själf, utan g i c k u p p i d e m alla, utan att ä n d å förlora n å g o t af sin individualitet.
M e d sitt menande, so- liga leende l o c k a d e h o n fram s m å blomster ur stenbunden m a r k, innan m a n visste att de ens slagit rot.
M e n i det h ö g r e sällskapslifvet v a r faster Henrika omöjlig.
D e t h a d e H i l d sagt, s o m v a r familjens orakel i a l l a k o n v e n a n s f r å g o r.
O c h M ä r t a instämde däri från sin estetiska ståndpunkt.
V a l t e r sade, att o m han g i c k p å gatan i s ä l l s k a p m e d ett p a r kamrater o c h p å afstånd såg faster H e n r i k a k o m m a g å e n d e, g i c k h a n g ä r n a öfver p å a n d r a trot- toaren för att s l i p p a hälsa o c h bli tillfrågad o m h v e m hon var.
skedar, m e n allas ö g o n följde faster, d å h o n l å n g s a m t g i c k fram till b o r d e t o c h där i n t o g sin en g å n g för alla b e s t ä m d a p l a t s.
H o n skulle j u h a lett sitt b r e d a, soliga leende till i g e n k ä n n a n d e o c h d ä r v i d visat, att hon ej h a d e — några tänder.
K a n m a n t ä n k a sig n å g o t så g a m m a l m o - digt.
I vår tid, när det finns en tandtekni- ker i hvart g a t h ö r n o c h ingen h y g g l i g män- n i s k a vill vara utan t u g g r e d s k a p!
F e m p a r l ä p p a r ö p p n a d e s för att g ö r a s a m m a fråga, men grosshandlaren k o m först med sin: A l l a veta vi j u, att m a n k a n h å l l a så in- nerligt a f en m ä n n i s k a, att till o c h m e d hen- nes egenheter b l i f v a oss kära, m e n ingen a f familjen B r a u n h a d e k u n n a t förlika sig med fasters egenhet att ej vilja » s l ä p p a en tand- läkare i munnen på s i g ».
U n d e r l o p p e t a f flere år hade m a n bear- betat henne, m e n alltefter s o m antalet a f hennes tänder minskades, ö k a d e s hennes m o t - ståndskraft.
O c h faster s o m nästan alltid l o g!
Hade h o n varit surmulen, så h a d e det märkts mindre.
A l l t i d fick h o n p i k a r, för att h o n ej h a d e » t a n d för t u n g a ».
G r o s s h a n d l a r e n påstod, att h o n v ä l b e h ö f d e n å g o n t i n g att bita ifrån sig med, när u n g d o m e n emellanåt b l e f för när- g å n g e n, o c h svägerskan b l e f så fasligt nervös a f att se » den svarta g l u g g e n ».
S j ä l f h a d e h o n j u t v å garnityr, ifall det ena skulle g å sönder, men det b e h ö f d e s knappast, ty h o n l o g nästan aldrig o c h t a l a d e m y c k e t sparsamt.
A l l a de k v i c k h e t e r, s o m » b a r n e n » tilläto sig att säga, k a n man k n a p p a s t u p p r e p a.
M ä r t a s o m studerade antiken, p å s t o d att det v a r h ö g s t o s k ö n t att ej h a f v a några tänder, men faster H e n r i k a försvarade sig m e d att själfva V e n u s från M i l o f ö r m o d l i g e n o c k s å var utan sådana, när h o n b l e f g a m m a l.
M e n h v a d g i c k det åt f a s t e r?
— hvart h a d e solskenet tagit v ä g e n?
H v a r f ö r k n e p hon p å munnen o c h såg så b e k y m r a d u t?
» H u r är det fatt, kära H e n r i k a — v ä l inte s j u k?
» du är F a s t e r såg så mystisk ut s o m själfva oraklet i D e l p h i o c h svarade b l o t t ett l a k o n i s k t » n e j!
» nästan utan att ö p p n a l ä p p a r n e.
» F a s t e r har bestämdt t a n d v ä r k, » sade H i l d, » öfverläppen är j u alldeles svullen.
Stackars lilla Faster — det är en gruflig p l å g a.
» Faster hade svårt för att svälja s o p p a n, o c h köttbitarne petade h o n omsorgsfullt un- d a n m e d skeden.
M e d plättarne g i c k det litet bättre, m e n h o n åt fortfarande m y c k e t reserveradt, o e h solskensleendet v i l l e ej visa sig.
» H ä r är k a l l t, » sade grosshandlaren o c h ruskade litet p å sig — » b r a s o r n a måtte ej vara ordentligt skötta i d a g.
» » D e t är aderton g r a d e r, » svarade M ä r t a, » j a g såg p å termometern, innan v i satte oss till b o r d s.
» Efter måltiden d r a c k m a n kaffe i s a l o n g e n, o c h faster H e n r i k a serverade det såsom v a n l i g t.
har » N u kan varit. » d u v ä l ä n d å tala o m, h v a r du G r o s s h a n d l a r e n försökte att se så l i k g i l t i g ut s o m möjligt, men det l y c k a d e s ej — » att d u t a p p a t b o r t ditt g o d a lynne, m e d a n d u varit borta, det k a n då h v a r m ä n n i s k a s e.
» F a s t e r r ö r d e litet på ena m u n g i p a n, m e n det f r ä m m a n d e o c h strama draget k r i n g mun- nen försvann ej, o c h h o n såg fortfarande l i k a o u t g r u n d l i g ut, när h o n s v a r a d e: E n t o r s d a g s m i d d a g s a m l a d e s familjen, så- s o m vanligt, i matsalen v i d femtiden.
» U t e i affärer. » ' » S e så där j a!
S k a l l j a g n u o c k s å få en konkurrent i min egen syster.
D e t hade j a g inte v ä n t a t.
» H u s a n k o m in m e d den r y k a n d e soppter- rinen.
M e n d e n n a g å n g utan att vara åt- följd a f faster H e n r i k a.
G r o s s h a n d l a r e n låtsade, s o m o m han varit m y c k e t b e k y t t a d o c h d r o g i sina l å n g a poli- songer.
» M e n h v a r h ö l l d å fröken till?
Skulle m a n ej vänta p å h e n n e?
» » F r ö k e n g i c k ut tidigt p å f ö r m i d d a g e n, » sade flickan.
» H o n b a d, att m a n ej s k u l l e vänta p å henne, ifall hon ej v a r h e m m a k l o e - kan fem. » » J a g s k a l l hämta min flaska m e d nejlik- o l j a, » föreslog H i l d.
» N ä r j a g h a d e tand- v ä r k i våras, a n v ä n d e j a g sådan, o c h det g j o r d e mycket godt. » » Oerhördt!
H v a d v i l l e det s ä g a?
H e n r i k a b o r t a flere t i m m a r å r a d!
» stor s o c k e r b i t i m u n n e n.
M e n h v a d h a d e d å k o m m i t åt allas vår rara faster?
U n d e r a l l a d e år h o n varit i huset — o c h Faster M a n g i s s a d e hit o c h dit, h v a d det k u n d e betyda.
V a l t e r framkastade en f ö r m o d a n o m att Faster k a n s k e låtit enlevera sig, men fick a f grosshandlaren en a l l v a r s a m tillrättavisning för näsvisheten.
» Malplacerad kvickhet.
hedervärda faster! » Respekt för din Stämningen v i d b o r d e t var ej den bästa.
T a k l a m p a n var för h ö g t u p p s k r u f v a d o c h började att r ö k a.
G r o s s h a n d l a r e n slog o m - k u l l sitt f y l l d a v i n g l a s, när han skulle af- hjälpa det o n d a, o c h fru B r a u n satt sedan o c h stirrade p å den r ö d a fläcken, så att hen- nes aptit f ö r s v a n n.
Köttbitarna i oxsvans- s o p p a n v o r o sega, o c h d å M ä r t a ville till- g o d o g ö r a sig så m y c k e t s o m m ö j l i g t a f en sådan, h o p p a d e den från hennes tallrik ner i knäet p å V a l t e r, s o m ursinnig rusade u p p från bordet.
I detta kritiska ö g o n b l i c k visade sig faster H e n r i k a s r u n d a figur p å tröskeln till serve- ringsrummet, o c h det var s o m o m i o c h m e d d e t s a m m a en sordin blifvit l a g d öfver miss- l j u d a n d e strängar.
M a n g r e p åter till sina » B r y d i g icke o m d e t, » svarade faster litet retligt — de v o r o o c h det lät ej få — s o m o m hon haft en h a d e d e a l d r i g sett henne sådan.
N u först b ö r j a d e d e o c k s å att m ä r k a, huru b e r o e n d e de s a m t o c h synnerligen v o r o af, att, hennes g o d a l y n n e stod b i.
D e sak- n a d e a l l a hennes muntra, hj ärtegoda leende, o c h det syntes n u, s o m o m ett d o l d t någonstädes i r u m m e t.
isberg l å g Efter kaffet g i c k faster H e n r i k a in till sig, o c h detta h ö r d e ej till hennes v a n a.
Man k u n d e ej u n d g å att diskutera fenomenet, så snart h o n försvunnit g e n o m dörren, o c h g r o s s - handlaren g i c k i g e n o m spalterna i sin tidning, utan att veta h v a d han läste.
M e n v i d tedags u p p e n b a r a d e faster sig åter.
H o n var n u g l a d o c h strålande, o c h när h o n ansikten.
steg in i salongen, ljusnade allas » N e j, se g o d a f t o n, » sade g r o s s h a n d l a r e n.
» H ä r ha v i minsann v å r gamla faster H e n - rika t i l l b a k a igen, o c h det b y t e t t a p p a v i inte p å.
» » Jaså » — faster l o g ett b r e d t l e e n d e —
» t y c k e r ni mera o m g ö r j a g själf o c k s å.
» m i g så här?
Ja, det » Ä r det bättre m e d tandvärken nu faster l i l l a?
» — H i l d l a d e sin arm m e d o v a n l i g ö m h e t o m k r i n g fasters midja o c h tryckte en kyss p å hennes r u n d a k i n d.
» Tandvärken?
gasinerad.
» — Ja, den ligger nu ma- F a s t e r H e n r i k a måste sätta sig o c h stöda b å d a sina k n u b b i g a händer m o t k n ä n a för att riktigt k u n n a skratta ut.
Jaså, det v a r således ingen s o m hade m ä r k t det.
H u r löjligt!
I m å n g a r u n d a år h a d e d e nu allesammans fört ett fasligt » r e j » o m att hon inte v a r l i k annat h y g g l i g t f o l k m e d tänder i m u n, — o c h nu, — d å hon ändtli- gen h a d e gifvit efter för ett så a l l m ä n t o c h envist kraf, så v a r det till sist ingen enda af dem som.
.
.
» D u hade s å l e d e s.
.
.
» » V a r i t hos tandläkarn, j a,.
.
.
» » Å h faster, nu förstå v i.
.
.
» » Hvarför ja,.
.
.
» j a g var s o m en riktig tvärbigga » O c h hvarför d u k n e p så fasligt p å mun- nen.
V i k ä n d e inte alls igen vår rara faster. » » N e j, hur s k u l l e ni k u n n a d e t?
J a g k ä n d e j u inte igen m i g själf.
I en hel timme har j a g n u suttit framför spegeln i mitt rum o c h försökt att framkonstruera ett leende, men det har inte gått.
J a g såg fortfarande ut, som o m j a g haft en surkart i m u n n e n.
» » M e n faster såg ändå ut när faster l o g, » inföll V a l t e r.
s o m en l a d y, » N e j, men h o n log j u inte, » r o p a d e de öf- riga, o c h däri l å g felet.
» N å, sägen nu själfva, hur ni bäst t y c k a o m m i g.
J a g har föresatt m i g att under- kasta m i g mitt m a r t y r s k a p, ifall ni y r k a därpå. » M a n såg spörjande o c h hälft besvärade p å hvarandra.
» Det tröstade blefve n o g svägerskan.
bättre om några d a r, » » F r å n s k ö n h e t s s y n p u n k t, » sade M ä r t a, » s å är j u en m u n full m e d hvita tänder v a c k r a r e än en, s o m är b e r ö f v a d d e n n a p r y d n a d, men o m faster i stället alltid s k u l l e se surmulen ut, så röstar j a g för, att det får bli p å det g a m l a viset. » » J a, faster är j u i alla f a l l en undantags- m ä n n i s k a » — det var H i l d, s o m n u t o g or- det — » o c h j a g tror, att v å r gamla faster H e n r i k a är vår b ä s t a.
» » E ä t t så, flickor! » — grosshandlaren höjde sin t e k o p p — » j a g h a d e under hela m i d d a - gen en o b e s t ä m d känsla af, att solen gått i moln o c h nu vet j a g, h v a r a f det k o m s i g.
» V ä n d till sin syster, tillade h a n m u n t e r t: » S k å l syster H e n r i k a.
D u har n u täppt till m u n n e n p å oss för a l l t i d.
» Litteratur.
Ord och Bild, den förtjänstfullt redigerade, vackra månadstidskriften, utgifves äfven under år 1895 efter i det närmaste oförändrad plan och kan med skäl rekommenderas för sitt ge- digna innehåll och sin vårdade utstyrsel.
Det förra årets sista häfte är till större delen ägnadt åt Gustaf-Adolfsminnet.
Efter en titelsida, teck- nad af David Ljungdahl, följer Frithiqf Holmgrens dikt » På Gustaf Adolfs dag ».
En utförlig, helgju- ten och koncist formad framställning af Gustaf II Adolf som historisk personlighet är författad af Harald Wieselgren och rikt illustrerad med porträtt och vyer.
Konungens likbegängelse skildras efter nya källor utförligt af G.
A. Ossbahr.
Under ru- briken litteratur ger Allén Vannérius en framställ- ning af den danske filosofen Harald Höffdings verk och betydelse, illustrerad med Höffdings por- trätt.
Häftet afslutas med dikten » Blanka vapen » af E.
N. Söderberg.
Planschbilagorna utgöras af den franska må- laren Dagnan-Bouverets » Madonna », s o m var ut- ställd på Nationalmuseum 1890 och då väckte stor och berättigad uppmärksamhet, samt ett från Skotland till utställningen å Nationalmuseum an- ländt porträtt i helfigur af Gustaf II Adolf, till skrifvet Frans Porbus d. y. och af konungen skänkt till general Alexander Leslie.
Detta porträtt har icke förut varit afbildadt i något svenskt arbete.
Prenumeration å den all uppmuntran värda tid- skriften kan ske såväl å posten som i boklådorna.
Nordisk revy, utgifven af Erik Thyselius, är en nyhet för året på den periodiska litteraturens fält, hviiken torde äga ganska stora betingelser att för- värfva en vid läsekrets.
Nordisk revy sträfvar att inom den sammanhållande ramen af modern fri- sinnad grundåskådning samt af frigjordhet i for- melt hänseende både från steril akademisk hög- tidlighet och publicistisk slentrian bereda de olika skiftningarna af våra dagars frisinnade tankerikt- ningar tillfälle att gifva sig uttryck äfven inom tidskriftslitteraturen, för att därigenom i sin mån medverka till förmedlande af den idéernas bryt- ning och den kännedom om nutidens tankar, le- dande personer och företeelser, som äro nödvän- diga förutsättningar för ett lifligare pulserande andligt lif.
För sådant ändamål skall Nordisk revy söka att med lif och värme, fritt och oför- behållsamt, med allvar eller löje debattera för- nämligast dagens frågor och företeelser på litte- raturens, konstens, politikens o c h de sociala frå- gornas områden.
De hittills utkomna häftena vittna godt om redaktionens bemödanden o c h in- nehålla flere intressanta bidrag.
Tidskriftens års- pris är 10 kr., o c h utgifvas i regel 2 häften i må- naden.
Svensk Tidskrift, utgifven af docent F. v. Schéele i Upsala, utgifves äfven under 1895 efter oför- ändrad plan, och redaktionen har i sin anmälan på följande sätt formulerat sitt program: » Redak- tionens energiska bemödande skall fortfarande blifva att låta tidskriften, i ordets bästa bemärkelse, följa med sin tid.
Åt det lösliga och » pikanta » skall ingen plats lämnas, men lika litet åt det, som man kan ha någon rätt att i förklenande bemärkelse kalla » akademisk! ».
Till formen lätt- lästa o c h så vidt möjligt är korta artiklar med allvarligt innehåll, som går rakt på sak — det är och skall blifva tidskriftens sträfvan. » Tidskriften utkommer med 10 häften om året, hvardera om- fattande fyra tryckark i stort format, till ett pre- numerationspris af 10 kronor.
Öppet bref till Sveriges kvinnor om behofvet af en allmän svensk kvinnoförening, af Nanny Palmkvist, är titeln på.
en liten broschyr, som vi i dagarne fått oss tillsänd.
Den är väl värd att läsas af alla för kvinnans andliga utveckling o c h frigörelse nit- älskande män och kvinnor.
Den är måttfullt och varmt skrifven, om än i språkligt hänseende ej fullt mönstergill — ett fel, som likväl betyder min- dre i ett fall som detta, där känsla för o c h tro på den sak man förfäktar, betyda, snart sagdt, allt.
Vi kunna därför med full trygghet rekommendera fröken Nanny Palmkvists lilla skrift och till denna vår rekommendation foga den önskan, att rätt många bland Sveriges tänkande kvinnor må be- själas af samma entusiasm för kvinnornas sak, som så helt gripit författarinnan.
Vi kunna ej afsluta yår korta anmälan på ett lämpligare sätt än genom att anföra några rader ur broschyren.
På tal om den så olika bedömda kvinnoemancipationen säger författarinnan: » Vis- serligen är sant, att kvinnoemancipationen vill kvinnornas frigörelse — hvad j u också själfva ordet innebär — men icke en frigörelse i form, utan i anda och sanning, icke en frigörelse, som berättigar till mer eller mindre dåliga mäns ova- npr och laster, icke en frigörelse, som befriar från iakttagande af behag, takt, seder i uppträdande och väsen.
En sådan frigörelse vore icke en fri- görelse, utan motsatsen.
Innebure kvinnoeman- cipationen tillstymmelsen ens af något sådant, vore den ett ondt, och det vore alla rättsinte mäns och kvinnors plikt att bekämpa den. » I •• % För edra söner och döttrar bjuder Kamraten, den allmänt omtyckta ungdoms- tidningen, den bästa och mest omväxlande läsning.
U p notisboken.
Vid hofvet presenterade damer.
Cour gafs här om dagen af drottningen i slottet, hvar- vid företräde gafs åt statsråds och hrr serafimer- riddares fruar samt följande damer presenterades: af fru Boström, f. Almqvist: fröknarna Elisabeth och Lisa Boström; af grefvinnan Augusta Lewen- haupt, f. Wirsén: fru Anna Blomstedt, f. Adel- svvärd; af statsrådet Olsons fru: fröken Leonora Olson; af hofmästarinnan fru Ankarcrona, f. gref- vinna Bielke: friherrinnan E. Akerhielm, f. Ankar - crona; af grefvinnan Conrad von R o s e n: grefvin- nan Claes Lagerberg, f. Leuhusen; af fru Evers, f. R ö h s s: friherrinnan Lagerbjelke, f. Evers; af grefvinnan Horn, f. Blomstedt: fru Lottie Steuch, f. Horn, och fröken Siri Steuch; af fru Seton, f. Rosencrantz: fru Seton, f. Braunerhielm; af fru Palander af V e g a: fröken Mary Palander; af fru Emilie Blomstedt, f. Adelswärd: fru v o n Post, f. Sirenius, samt följande utländska damer: fru He- germann-Lindencrone, som presenterade sin dotter, samt fru Pilgrim-Baltazzi och fröken Sautzo, sy- ster till markisinnan de Prat de Nantouillet.
* o Vår Jarbetarinnas, fru Jane Oernandt- Claines - i ' d till Madagaskar har blifvit inställd till följd a. det kort före hennes bestämda afresa ut- brytande kriget på ön.
Hr o c h fru Claine, s o m tillbragt den senare tiden i Paris, afreste i stället den 10 januari på en tur till Goda Hoppsudden öfver Egypten.
Besan är afsedd att vara inemot nästa jul.
* En trotjänarinna af, som man säger, den gamla stammen, Sofia Lovisa Rosendahl, begrofs här för några dagar sedan.
Hon var född 1810 och hade allt sedan 1840, med undantag af ett hälft års frånvaro — alltså omkring 54 år — tro- get tjänat samma familj, af hviiken hon varit s o m medlem.
Hon skötte plikttroget sin tjänst till för ett par år sedan, då krafterna började tryta och sjukdom bröt den gamlas verksamhet.
Den gamla erhöll under denna tid ett rundligt underhåll af den familj hon så troget tjänat.
* Om konstnärsfesterna i Industripalatset i dag och de båda följande dagarne påminna vi ännu en gåpg.
De lofva att varda synnerligen lysande o c h intressanta.
Den gamla i lånbiblioteket.
Fröken Jo- hanna Söderberg, den bekanta innehafvarinnan af C. Kihlbergs lånbibliotek och bokhandel i basaren vid Södermalmstorg i Stockholm, fyllde förra veckan 81 år.
Ännu sköter den gamla, frisk och kry, utan biträde sin ganska omfattande rö- relse.
* I dessa influensatider vilja vi särskildt fram- hålla en af läkare och tacksamma patienter lifligt rekommenderad artikel, C.
B.
Evers &amp; C:os malt- extraktöl, som besitter synnerligen välgörande egen- skaper för rekonvalescenter efter förkylningar.
Teater och musik.
Kungl.
operan har återupptagit Bellinis opera » Norma », hviiken ej gifvits härstädes under de senaste sju åren.
Utom det att denna opera utan all gensägelse är den tidigt bortgångne komposi- törens bästa skapelse och s o m sådan väl försva- rar sin plats å repertoaren, är det så mycket na- turligare, att den här upptages, då k. operascenen för titelpartiet äger en representant sådan som fru Östberg, en Norma till hviiken få operascener f. n. kunna uppvisa maken.
Hela operan hålles uppe af hennes glänsande framställning af den druidiska prästinnan, och om man än i vokalt hänseende är van att få det bästa af fru Östbergs utmärkta sångkonst, så må vi dock bekänna, att hon vid denna reprispremiére öfverträffade sig själf.
Men en sådan Norma fordrar ock en lika god Adalgisa, o m man ej skall tvingas att göra jäm- förelser.
I duetterna äro dessa båda sångpartier så närbesläktade och likartade, att en dylik jäm- förelse erbjuder sig så godt s o m af sig själf.
Och med allt erkännande af fröken Labias framställ- ning af Adalgisa, en framställning som på grund af den unga sångerskans vackra röst och intelli-
genta föredrag blef särdeles god, stod det dock klart för en hvar, att för fröken L. ännu behöf- ves mycket o c h allvarligt arbete under god led- ning, för att hon värdigt skall kunna träda vid sidan af fru Ö.
De båda rösterna klingade emel- lertid utmärkt tillsammans.
I plastik och mimik framträda ock allt fortfarande stora brister hos fröken L.
— Pollions parti utfördes af hr Brat- bost, som här var föga lycklig, åtminstone hvad sången beträffar.
Hr Söderman förtjänar däremot erkännande för sitt utförande af öfversteprästens parti.
Ett par biroller utfördes oklanderligt af fröken Oisen o c h hr Malmsjö.
Till den nya reprisen af » Figaros bröllop », som utsatts att äga rum första gången på onsdagen i denna vecka, återkomma vi i nästa nummer.
Andra symfonikonserten gifves i morgon, lördag, under anförande af förste hofkapellmästaren C. Nordqvist.
Programmet upptager som en minnes- gärd åt den för ej länge sedan allidne Bubinstein tvänne af dennes förnämsta verk, bland annat en konsert för violin.
Vasateatern öppnade förtiden lördags afton en serie gästföreställningar af fru Anna Pettersson- Norrie inför en till sista plats fullsatt och af högsta entusiasm eldad salong.
Hervés » Lilla Faust » är en delvis mycket rolig, ehuru visserligen också tämligen » vågad » drift med den bekanta operan, och den celebra gästen hade i Margarethas roll de ypperligaste tillfällen att släppa lös hela sitt sprit- tande tjufpojkshumör samt att i de parodierande sångnumren glänsa med ett öfverlägset distinkt och karaktärsfullt föredrag.
Också hyllades hon med ljungande bifall o c h en ansenlig blomsterskörd.
I hög grad förtjänstfullt delades framgångens ära af fru Emma Berg, som tyckes ha kommit in i en den allra lyckligaste period af konstnärlig utveckling och vinner för hvarje nytt parti.
Hen- nes lilla Mefisto var en synnerligen smidig och raffineradt elegant skickelse, och äfven den vokala delen sköttes berömvärdt.
Hon blef icke heller utan sin andel af hyllningen.
Hr Varbergs doktor Faust verkade mycket bra genom sin oöfvervinneliga trygghet och bonhomie, egenskaper som till och med öfverslätade de stora bristerna i sången.
Hr Svensons Valentin hade däremot sin hufvudsakliga styrka i den friska och vackra unga rösten.
Uppsättningen var lysande; den sista tablåns nya dekoration till o c h med sällsynt briljant.
Af allt att döma en succés för en god tid framåt!
Fru Lotten Dorsch ' s matiné å k. operan sistlidne söndag, hvarvid Paillerons kvicka komedi » Säll- skap där man har tråkigt » uppfördes med biträde af Dramatiska teaterns förnämsta artister, visade ånyo den förlust, nämnda talscen lidit genom fru D:s afgång från densamma.
Den framstående skådespelerskans utförande af den gamla, men ungdomsfriska, fina, men litet frispråkiga herti- ginnans roll var ock med sina många fina poin- ter väl värdt det lifliga bifall, som från den tal- rika publikens sida kom detsamma till del.
Och litet hvar torde det förefalla underligt, att Drama- tiska teatern, som väl vill representera vår bästa dramatiska konst, har råd att undvara en sådan talang som fru Dorsch.
Bifallet var s o m sagdt synnerligen lifligt o c h bar mer än väl vittne om, huru högt publiken sätter den begåfvade konst- närinnan.
Aulinska kvartetten gaf i lördags sin tredje kam- marmusiksoaré inför en talrik o c h intresserad publik.
Programmet inleddes med ett » diverti- mento » af Mozart, hvari kvartetten biträddes af en kontrabas och tvänne valdthorn.
Kom så en synnerligen förträfflig och gedigen sonat för piano och violin af Brahms, hvars alla fyra satser lik- som det Mozartska tonverket väckte det lifligaste bifall.
Stora förväntningar sattes nog af publiken till programmets sista nummer, en stråkkvartett i c-dur af vår framstående pianist, hr Stenham- mar.
Dessa förväntningar blefvo ej heller besvik- na, om ock detta arbete ej i allo går upp mot den unge kompositörens nästföregående verk, den bekanta pianokonserten.
— Utförandet var som vanligt vårdadt o c h godt samt rönte lifligt bifall.
Kapellmästaren Andreas Hallen firade i måndags sitt 25-årsjubileum som tonsättare med en musi- kalisk soaré i Vetenskapsakademien.
Programmet upptog med ett undantag uteslutande kompositio- ner af soarégifvaren o c h verkligt goda sådana, såväl den inledande pianokvartetten, hviiken er- höll ett förträffligt utförande af fröken Sigrid Carl- heim-Oyllensköld samt hrr Aulin, Bergström och Andersen, som de anslående solosångerna och körnumren hvilka särdeles förtjänstfullt tolkades af fruarna Edling o c h Linden samt medlemmar af Filharmoniska sällskapet.
Hr O. Lejdström föredrog på ett utmärkt sätt L i s z f s genialiska och vackra sång » Loreley ».
Af det lifliga bifall, som under afto- nens lopp spenderades, kunde nog hr Hallen taga åt sig en rätt god del och detta med rätta, ty få nu lefvande personer hafva väl inlagt så stora förtjänster inom vårt nuvarande musiklif i huf- vudstaden; särskildt framstår han som tonsättare samt som den skicklige och nitiske ledaren af Fil- harmoniska sällskapets konserter.
Bebådade konserter till nästa vecka ä r o: tvänne JWarfcau-konserter, nämligen en på tisdag och en på fredag, samt därefter på lördagen konsert af en ung 10 årig pianist, hviiken enligt den utländ- ska pressens omdömen ej blott är ett underbarn i vanlig bemärkelse, utan en verkligt framstående såväl kompositör som exekutör på sitt instrument.
Oupplösliga band.
Novell för Idun af Sylvia.
(Forts.) å gamle herrns sympatier hade j a g emellertid vunnit, o c h m e d a n j a g vi- sade h o n o m ett a l b u m, i hvilket fun- nos vackra vyer, s o m j a g samlat u n d e r de resor j a g en gång företagit tillsammans m e d min aflidne farbror, sprakade vi o m förgångna tider.
Naturligtvis k ä n d e han till de omstän- digheter, s o m förvandlat min lysande ställning till en mera o b e m ä r k t.
Men s o m han icke gjorde några häntydningar o e h j a g för resten i d e n n a stund icke var b e n ä g e n för några grubblerier öfver svikna förhoppningar, så hade vårt samtal den mest angenäma prägel.
jiffien fm Visserligen gick John W o l l e r t o m k r i n g s o m » katten kring het g r ö t », m e n det b e k o m mig icke det ringaste, o c h då tant gaf en vink, att j a g b o r d e försvinna för att s o m vanligt lägga en sista o r d n a n d e hand vid dukningen, så försvann j a g, utan att ge John ens en fjärdedels s e k u n d s rådrum för att n ä r m a sig mig.
» F r ö k e n skrattar, » sade L o v a, s o m i denna stund icke syntes hågad att i n s t ä m m a i min munterhet.
» N å j a, det är godt o c h v ä l.
.
.
» h o n tystnade, ty h o n var o s s alltför tillgifven för att kläda sitt missbilligande i o r d, m e n hon k u n d e d o c k icke tillbakahålla en s u c k o c h ett sotto v o c e f r a m m u m l a d t: » det är allt dyrt att hålla k a l a s.
» D u m m a L o v a, inbillade h o n sig, att det skulle varit angenämt för o s s att sitta bort- g l ö m d a i en vrå, hvilket b e s t ä m d t skulle va- rit fallet, i h ä n d e l s e vi inrättat o s s efter o m - ständigheterna.
» Hviiken charmant solfjäder, » h ö r d e j a g, i d e t s a m m a j a g inträdde i salen, fru Holterman säga.
» Den är bestämdt m å l a d för h a n d.
» » En af mina protegéer har målat d e n, » inföll tant, » e n fattig flicka, hvars bekantskap jäg gjort i en landsortsstad.
.
.
A f tacksamhet har h o n förärat m i g det här arbetet, ty j a g har skaffat h e n n e en m ä n g d beställningar i den där genren.
.
.
» » K a n s k e j a g k u n d e få öka antalet af d e s s a beställningar? » » Mer än gärna.
.
.
Ella, den rosafärgade, som statsrådinnan X.
.
.
beställde, då h o n senast var här, den är j u ännu inte afsänd, kanske d u är snäll o c h visar o s s d e n?
» Och m e d a n man o m k r i n g o s s utgöt sig i hänryckning öfver målningens finhet, fick pro- tegén åtskilliga beställningar.
Härvid k u n d e jag icke låta bli att se bort till John W o l l e r t.
Han hade rodnat.
Troligtvis visste han, h v e m som var den sannskyldiga protegén — o c h jag m e d.
Emellertid g ö m d e j a g åter den b e u n d r a d e solfjädern, m e d a n fru Holterman fortfor att spraka, o c h härunder b e r ö r d e h o n s o m van- ligt det ena ämnet efter det andra eller r ö r d e omkring d e m efter omständigheterna.
Det enda ä m n e, s o m h o n d o c k temligen grundligt b e h a n d l a d e, v a r: » A d a », o c h nu hade det blif- vit tants tur att vara åhörarinna.
» Redan från o c h m e d i m o r g o n kan j a g vänta h e n n e, » sade h o n.
» G e n a s t vid h e n n e s ankomst tän- ker j a g öfverraska henne m e d en festtillställ- ning.
Det skulle vara särdeles aimabelt, o m ni, fröken Hägerklo, j ä m t e fröken Gabriella skulle vilja g ö r a o s s den ä r a n?
.
.
.
Ytterst f ö r b u n d e n!
.
.
.
Naturligtvis får jag telegram innan h o n k o m m e r, o e h j a g vill då genast ta mig friheten underrätta.
H o n vistas för när- varande i G ö t e b o r g h o s en rik o c h framstå- e n d e familj, hvars bekantskap h o n gjort i sommar.
Jag h a d e i dag hälsningar från h e n n e g e n o m en ung m a n.
.
.
en b a r o n v o n Herbert, notarie i hofrätten, tror j a g.
.
.
han berättade, att han en del af s o m m a r e n vistats i S k å n e, m e n att han på hitresan gjort en liten afstickare till Marstrand, där han dag- ligen varit tillsammans m e d A d a o c h.
.
. » » Han är en g a m m a l vän till o s s, » afbröt tant, i det h o n o c h j a g v ä x l a d e en ' blick, hvarpå h o n s o m älskvärd värdinna förkunnade, att b o r d e t var serveradt.
» Gösta von Herbert! » En sekund k ä n d e s det, s o m o m b l o d e t en- dast m e d svårighet passerade g e n o m ådrorna, i den nästa trängde det m e d v å l d s a m fart u p p m o t hufvudet, o c h mitt ansikte blef hög- rödt.
» Gabriella, » sade tants lugna röst, » s e till, att öfverste A d l e r serverar sig af kräftome- letten.
Jag känner af gammalt, att det är en favoriträtt. » O m j a g p r e c i s räckte h o n o m den favorise- rade omeletten, vet j a g ej så n o g a, m e n tant öfvervakade mitt g ö r a n d e o c h låtande, o c h snart u p p f ö r d e j a g mig på ett oklanderligt sätt.
» T a n t, » sade j a g, så fort våra gäster v o r o gångna, » Gösta är å t e r k o m m e n, o e h han har ännu inte varit h ä r.
» » F ö r tre år sedan skulle han skyndat att först s ö k a u p p o s s, » svarade tant.
» V a r inte ledsen, Gabriella, slå h o n o m ur h å g e n.
» » D e t är o m ö j l i g t.
.
.
j a g kan det inte o c h för resten.
.
.
farbrors välsignelse hvilar öfver oss, o c h d e n b i n d e r m i g vid h o n o m m e d oupplösliga band. » » S o m han j u s t inte visar sig ha n å g o n h å g för att ännu fastare tillknyta.
.
.
O u p p l ö s l i g a b a n d, » u p p r e p a d e h o n o e h betraktade m i g i r o - niskt, » s å r o m a n t i s k t.
.
.
» Det var icke utan, att j a g kände m i g träf- fad af denna anmärkning m e d thy åtföljande blick.
Jag måste tillstå, att Gösta v o n Her- bert, genast vid vår första bekantskap, fram- stått för mig i ett slags romantiskt s k i m m e r o c h, o m j a g i c k e p r e c i s omgifvit h o n o m m e d en gloria, så hade j a g d o c k begåfvat h o n o m med de ädlaste egenskaper.
V i d närmare b e - kantskap h a d e j a g väl märkt, att min idol kanske i c k e var alldeles ofelbar, m e n han stod likväl fortfarande på en piedestal, o c h j a g h o p - p a d e s i mitt hjärta, att han städse skulle b e - hålla d e n n a u p p h ö j d a plats.
» D e t är inte likgiltghet, s o m håller h o n o m tillbaka, » invände j a g häftigt.
» Kom ihåg hans b e k y m m e r s a m m a s t ä l l n i n g.
.
.
» Tant ryckte otåligt p å axlarna.
» Han k ä n d e sitt obestånd, innan han sökte dig.
Jag vill visst inte påstå, att han n ä r m a d e sig uteslu- tande för att få sina affärer reparerade.
Du *
var n o g vid sökandet den största dragnings- kraften, m e n i alla fall så.
.
.
j a, j a g ö n s k a r att h a n aldrig varit till för o s s!
Det är han, som står i v ä g e n för att d u skall göra ett antagligt parti.
.
.
för hans skull har d u und- vikit m e r än ett g o d t anbud o e h.
.
.
» handla förståndigt.
Öfverste A d l e r är änkling, har endast en s o n, s o m är kadett, o e h.
.
.
» » O c h snart löjtnant, » inföll j a g.
» T y c k e r då tant verkligen, att j a g skulle vara en pas- sande m o r till en u n g man, s o m.
.
.
s o m kur- tiserat m i g på C a r l b e r g s b a l e r n a?
» » S n ä l l a tant, » härom. » » O f v e r s t e n, » fortfor h o n, utan alt akta p å mina o r d, » ofversten är rik ocli för öfrigt i afbröt j a g, » låt o s s inte tala » J o, det är j u s t detta ä m n e, s o m vi aldrig nog k u n n a spraka o m.
T i d e n g å r, Gabriella, oeh d u.
.
.
» H o n knep i h o p ö g o n e n, i det hon granskande såg bort till m i g, » o c h d u.
.
.
h m.
.
.
nå, d u ser.
verkligen inte det ringaste passerad u t.
.
.
» en särdeles aktad intaga den ställning, h v a r i g e n o m j a g kunde vedergälla en g o d h e t, s o m alltifrån b a r n d o m e n blifvit m i g b e v i s a d?
» Mitt söta b a r n, » h v i s k a d e h o n m e d sitt mildaste tonfall o c h o h ö r d af L o v a, s o m nå- gra steg ifrån o s s friserade d e n c h i g n o n, hviiken vid stor toalett p r y d d e min kära tants ärevördiga hufvud.
» T ä n k p å hur lyckligt det skulle vara för o s s, o m d u ville anta ' det anbud, hvilket endera dagen m e d all sä- ställning ... » » O m han o c k s å v o r e en Crajsus, » sade j a g förtretad öfver att h o n, trots s p e g e l n s intyg oeh sitt eget erkännande, d o c k k u n d e finna mig p a s s a n d e till hustru åt en b e d a g a d änk- ling m e d en fullvuxen s o n i s l ä p t å g, » o m han o c k s å v o r e en Crsesus o c h h a d e a n s e e n d e som en kung så.
.
.
» Att h a hunnit till den tidpunkt, d å det k u n d e sättas i fråga, att m a n v o r e passerad, detta var n å g o t, s o m j a g dittills icke h a d e upplefvat.
Jag skrattade emellertid, m e n mitt skratt var bittert.
kerhet blir framstäldt till dig.
Min tid är kanske snart ute, o c h du är d å utan s k y d d.
Det skulle vara en tröst för m i g att veta, det d u inte är helt o e h hållet v ä r n l ö s.
».
Jag t o g mellan mina h ä n d e r tants h u f v u d, på hvilket nattmössans p i p a d e r e m s o r sakta dallrade, samt tryckte e n kyss p å h e n n e s panna.
» D e t blir n o g n å g o n r å d, » sade j a g, » J a g h o p p a s, d u vid närmare b e s i n n i n g, » afbröt h o n, » skall reflektera öfver d e förde- lar, s o m erbjudas.
Det är verkligen p å t i d e n, » här gaf h o n m i g åter en mönstrande blick, » att d u fattar ett afgörande b e s l u t.
.
.
Tala inte o m Gösta.
.
.
l ä m n a h o n o m ur räkningen, han förtjänar inte något bättre.
Hvad öfver- ste A d l e r återigen beträffar, så är han ett ganska antagligt parti.
.
.
i kväll syntes d u j u rätt road af att spraka m e d h o n o m.
.
.
Jag h a d e o c k s å j u s t ställt till den här bjudningen för a t t.
.
.
» H o n tystnade tvärt, ty L o v a k o m intrippande till o s s för att m e d flinka h ä n d e r reda till våra sofplatser.
I detta ö g o n b l i c k var det m i g omöjligt att motstå frestelsen att kasta en blick i s p e g e l n.
O m mitt utseende icke p r e c i s var b l ä n d a n d e, så l å g d o c k u n g d o m e n s hela rundning öfver mitt ansikte, s o m kanske var m e r a pikant än klassiskt, o c h s o m för öfrigt helt o e h hållet urartade i fråga o m d e aristokratiska häger- kloarnes b å g f o r m i g a ö g o n b r y n, runda ögon och b ö j d a näsor, en n o b e l t y p, hvaraf min tant var en värdig representant.
U n g d o m l i g fägring kunde emellertid verk- ligen icke förnekas m i g.
O m j a g d ä r i g e n o m lätt n o g skulle bli förledd att subtrahera ett oeh annat år från m i n lifslängd så.
.
.
m e d A n r e p s adelskalender framför s i g?
.
.
.
D e n där kalendern är onekligen ett onödigt fjäsk!
» låt o s s sofva (Forts.) Innehållsförteckning.
Britte-Sophie Raab; af Ellen Key.
(M e d porträtt).
— Ö n - skan; efter Swinburne af Sigrid Elmblad.
— Farrar om barn- uppfostran.
— Kvinnorna och rösträttsfrågan.
— Kvinnliga piauostäniroare.
— &gt;Roliga historier *; af Sara.
— Faster Ilen- rika; en liten hemstudie af Sophie Linge.
— Litteratur.
— - Ur notisboken.
— Teater och m u s i k.
— Oupplösliga band; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— TidsfÖrdrif.
Med en s u c k såg j a g bort till tant, i det jag m e d b e k l ä m n i n g tänkte p å d e kavaljerer hon, u n d e r sistförflutna åren, h a d e inviterat, allt i o m t a n k e för min framtida utkomst.
Det var min plikt att lätta d e e k o n o m i s k a b e k y m m e r h o n iråkat.
M e n var ett giftermål det enda m e d e l j a g k u n d e tillgripa för att » I alla fall, » återtog tant, » v o r e det klokt o m d u, innan det är för sent, ville lära dig Bokstafsfyrkant.
Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
på saken. » Mosaik.
Tag 2 a, 3 e, 2 k, 2 m, 2 n, 2 r, 1 s, 2 ö o c h bilda af dessa bokstäf- ver en fyrkant, så beskaffad, att hvarje rad läst från vänster till h ö - ger bildar samma ord s o m motsva- rande rad läst uppifrån o c h nedåt.
a E-t- - i - I.
- -, •ö EO P o * o C * DO L i l l Valborg.
Ifyllningsgåta.
Charad.
2 Q.
ja °&gt; - Cp,.
C / &gt; CD •o ?g jf kan narra en man Att trotsa det fulaste väder, Men icke allena — ett hof för det an I brokigt fantastiska kläder; Och mången maskerad, s o m det hof- vet har gett, Har röfvat sin gäst på båd ' pengar och vett.
3 CO g w _ Länkgåta.
Länkarne bilda ett geografiskt namn.
B " O g g Fä o - mij 1) 2) 3) a s,n o 4) * B \ tr 5) Ig Bg " g " 6) •- » SS 2 5 &lt; * &gt; &lt; tfa a « - 8 8 Hvad tant Beata drack.
Hur många kringlor åt h o n?
Hvad hennes bägare var gjord af.
Hvad hon lade ut på bordet.
Och att hon då var i sitt —?
Det kunde alla människor —?
Sibylla.
i 4 5 6 väl också Sibylla.
r 2 V Mitt hela ö 1 Mitt andra — plus a — så hon hette den mö, Som lyckats att vinna hans tycke.
Mitt första han gjorde bland drifvor- nas snö Att vännen sin följa ett stycke.
Hans hjärtas mitt tredje h o n var j u också, Och då är hans tilltag ej svårt att förstå.
y e y e 8 e 9 k 10 11 Begynnelsebokstäfverna bilda namnet på en blomma; de särskilda raderna: 1) Gift, 2) vintersceneri, 3) smälter i munnen, 4) skogsbo, 5) frun- timmersnamn, 6) från romantikens dagar, 7) antikveradt instrument, 8) hvad » nya världen » var före Columbus, 9) läckerhet, 10) anspråkslös blom- ma, 11) hvad en god läkare plär vara.
S.
L. sidan.
I en lind i ena alléen finns ett skatbo.
— Anna talade om det.
Gå vi en och en eller ett par i sän- der?
Lappen är nomad.
Ridknekten sade åt Elin: köp ingenting.
e a 1) En stad i Sverige, 2) en deli- katess, 3) en blomma, 4) ett läkeme- del, 5) ett fruntimmersnamn, 6) en frukt, 7) ett grymt djur, 8) en världs- del, 9) ett herrnamn, 10) latinskt till- talsord, 11) en fågel.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en berömd kompositör.
&gt;Bon A A 0 0 A I u U N N N N D D T T Är Otto där?
Vi följa med i båt för att se villan från sjö- HULT MÅNS Cacao &amp; Chocolad Lösningar.
Logogryfen: Årsskiftet; Stift, k å r e, ås, så, fisk, sår, tik, is, fri, ris, te, å, kif, får, test, sits, fest, r i k, sås, r å k, ref, s i k, A k e, t å r, fet, ister, kitt, f e, å r, tåt, tes, skef, s e k t, » Sir«, r å, tå, kisse, fes (fez), sikte, sist, strå- k e, skir, ters, kis, rest.
Charudm.- Kvadratgåta.
Spåkärring.
Schackgätan: M e n i d e n s t o c k e n f a n n s ett hjärta slutet, E t t hjärta, fläckaot e j, ej h e l l e r brutet, Med starka pulsar o c h m e d eldadt blod, E t t k ä r n f r i s k t m a n n a h j ä r t a, fullt af m o d.
Och d e t t a hjärta slog f ö r f o s t e r b y g d e n, Att v e t a akta, d e n, se, d e t v a r d y g d e n.
jour ».
Elfva i n k a p s l a d e geografi- ska namn.
en b-g.
• Kapselgåtorna: 1) D o n, S i n d.
2) E l b e, Öder, K m s.
3) I n u, N e v a, I s e.
4) K ö p i n g.
5) A r n o, T o r a, W i e n.
Carl A. rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils O:son Gadde, C.
J.
A s k samt doktor Olof Moberg.
