# ID: svediakorp-per1028
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,450
# sentences: 573
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Prenumerationspris pr I d u n e n s a m ._ I d u n B M o d e t, fjortondagsuppl.
Iduns Modetidn., m a n a d s u p p t.
Barngarderoben år: kr.
» &gt; » 5: 5: 3: 3: — — — — Byrå: K l a r a Södra K y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Prenumeration sker ä alla anstalter i riket post- Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordltng.
Utgifningstid: hvarje helgfri Tryckeri Aktiebolag.
8:de årg.
Fredagen den 28 juni 1895.
N:r 26 393) Iduns fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre f l ö s n: r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) A n noiiN]) B - is: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o.
» Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p ä b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Kvinnornas utställning i Köpenhamn.
olika slags välgörenhets- 9 vinnornas utställ- verksamhet.
Gehejm- ning » i vårt syd- rådinnan Buch är sålun- liga grannlands da ordförande i sjö- hufvudstad har nu ef- mansmissionen, sedan ter långvariga förbere- år 1880 föreståndarinna delser och åtskilliga svå- för » Prinsessan Tyras righeter, hvilka dock asyl » samt revisor i lyckligt öfvervunnits, » Kvinnlig läseförening ».
blifvit till verklighet och i dagarne med stor fest- Då kvinnoutställnin- lighet öppnat sina por- gens från början till- tar.
Då äfven det SVEN- ämnade president, kam- SKA deltagandet i denna inarherrinnan Soffy Ox- exposé öfver hvad den holm, på grund af de nordiska kvinnan i våra inom komitén uppkomna, dagar förmår frambrin- tvistigheterna nödgades ga på kulturens skilda draga sig tillbaka, grep områden synes blifva fru Buch efter henne rätt lifligt, och då isyn- spiran och öfvertog där- nerhet från våra sydli- med en ganska vansk- gare provinser nog ett lig uppgift.
Hon har betydande antal damer dock visat sig kunna be- kommer att besöka de segra svårigheterna med danska systrarnas ut- värdighet oeh auktoritet.
ställning, har Idun an- Under hennes kloka oeh sett sig böra ägna den- saktmodiga praesidium samma förtjänt upp- inträdde snart större märksamhet.
Vi bringa lugn i de förberedande G e h e j m r å d i n n a n Bertha Buch.
Fru E m m a G a d.
i dag bilderna af den arbetena och parlamen- K v i n n o u t ställ n i n g e n s v i c e p r e s i d e n t.
K v i n n o u t s t ä l l n i n g e n s p r e s i d e n t.
köpenhamnska kvinno- tarisk ton i komitéde- utställningens tvänne batterna.
Ej för intet ledande personligheter, är gehejmrådinnan ma- dess president och dess vicepresident.
en ännu svårundvikligare projektil — gud ka till högsta domstolens skicklige oeh takt- fulle ledare.
Gehejmrådinnan BERTHA B U C H, utställnin- Amors pil!
Från det närbelägna Viborg gens president, föddes den 24 mars 1828 besökte den unge öfverrättsassessor Buch När kvinnoutställningen nu nått fram till i Fredericia, där hennes far, kapten Kobke, ofta nog Bruunshaab, där han vid första det vackra resultat, som den gjort, är äran då låg i garnison i fästningen.
Den unga ögonkastet hade funnit sitt eget » haab ».
därför i hög grad fru Buchs.
Hon har för- flickan växte upp i den gamla egendom- Och år 1852 hemförde den stränge doma- stått att föra det hela till det mål, hon liga soldatstaden, vid hvilken för Danmark ren från Viborg fröken Kobke som sin brud.
från början satte för sin presidentverksam- knyta sig så betydelsefulla minnen.
Då hon Ar 1861 befordrades hennes man till asses- het: enighet och sammanhållning.
var tjugu år gammal, bröt emellertid kri- sor i högsta domstolen och flyttade med Kvinnoutställningens vicepresident är fru get ut, Fredericia blef en orolig vistelseort anledning häraf till Köpenhamn.
Här har Emma Gad, den äfven i Sverige välkända, och fröken Kobke sändes till.
Bruuushaab gehejmrådinnan alltsedan haft sin vistelse, talangfulla författarinnan.
Fru Gad kom för att vara i säkerhet för de fiendtliga delat sin makes lugna ämbetsmannalif och till världen den 21 jan.
1852 i Köpenhamn, kulorna.
Där råkades hon emellertid af dessutom tagit stor oeh omfattande del i född Halkier, en dotter i den bekanta ur-
Vänd åter till naturen!
Hvi gick du bort från den?
Lyss på de ljufva röster dig kalla dit igen.
gamla handelsfirman.
Eedan i skolan visade den blifvande författarinnan gryende literära anlag.
Hon skref visserligen icke så sär- deles utmärkta krior, men däremot diktade hon åtskilliga små dialoger med titlar sådana som » Kung Storkeben » o. dyl.
Den drama- tiska formen har alltid legat henne närmast.
Diktkonsten fick emellertid snart en farlig konkurrent i den uppväxande ungmöns in- tressen.
På balerna hade hon träffat den raske marinlöjtnant Gad, som konverserade så briljant och förde sig så väl, att fröken Halkier ej närde något tvifvel om, att han en gång med tiden skulle bli kommendör- kapten.
Kommandot öfver hennes hjärta blef honom emellertid strax anförtrodt, och den 20 sept.
1872 höllo de bröllop.
Senare har löjtnant Gad också avancerat till kom- mendörkapten och just i dessa dagar hissat sin chefsflagg på den eskader, hvarmed Dan- mark representerade vid Nord-Ostersjö- kanalens invigning.
Medan hennes make på 80-talet förde postångaren mellan Korsör och Kiel, satt fru Gad i Korsör och hade det långsamt.
Hon fick dock tiden ptt glida hän under flitig läsning, och medan hon härigenom utvecklades och mognade, dök åter författar- lusten fram.
Ar 1886 debuterade hon med » Ett aftenbesög » på den kungl.
teatern.
Sedan har följt en hel rad skådespel, som företrädesvis sökt sina föremål i det köpen- hamnska societetslifvet, hvars milieu fru Gad känner till grund och botten och skil- drar med spetsig och fint skämtande penna.
I Stockholm uppförde det Ranftska sällska- pet för ett par år sedan med mycken fram- gång hennes » Ett silfverbröllop », och äfven till vår Dramatiska teater hittade hon i vintras vägen med sitt lustspel » Trogen som guld ».
Till hösten förbereder Köpen- hamns kungl.
teater en nyhet af henne: » Rörte V a n d e ».
Som vicepresident för » Kvinnornas utställ- ning » har fru Gad nedlagt mycken flit och arbete.
Blott i sin egenskap af författa- rinna möter hon fram med tre dramatiska tillfällighetsarbeten, afsedda för de uteslu- tande kvinnliga teaterföreställningar, som i samband med utställningen förberedas till augusti månad.
Angående själfva invigningsfesten, som försiggick den 22 dennes, skrifver Iduns närvarande korrespondent: Inbjudningskorten lydde på kl. 1, men redan vid 12-tiden begynte vagnarnes rad närma sig Industriutställningens stora por- tal.
Ingången till denna är särdeles smak- fullt dekorerad och tilldrager sig allmän uppmärksamhet för sin enkla stilfullhet.
Öf- verst synes en bild af drottning Margareta, omgifven af blommor och grönt.
Bland målningarnas blomstermotiv intager gullvif- van en framskjuten plats såsom utställ- ningens symbol och går ständigt igen i alla dekorationer, så inom som utom byggnaden.
Portalens hela dekoration är utförd af fru Holten.
I don stora vestibulen, i hvilken finnas Sälj ej för ytans skimmer din fromma barnalott, Ty, ack, den högsta visdom är högsta oskuld blott.
Z. Topelius.
uppställda tvänne kolossala sfinxer af bild- huggarinnan Marie Nilssen, mottages den inträdande af unga hvitklädda flickor med röda skärp.
Det är de fungerande mar- skalkarne, hvilka stå till tjänst för de med lokalen obekanta.
Hvar och en af den stora komiténs medlemmar erhåller strax vid in- trädet en förgylld strålande gullvifva att bära på sin dräkt såsom utställningens em- blem.
Så äro vi då inne.
Uppför de mattbe- lagda blomstersmyckade trapporna buktar sig människoströmmen in i officersförenin- gens stora festsal, där hvar och en får sin plats anvisad.
I förgrunden synes en estrad för hufvudkomiténs medlemmar.
Framför denna stå förgyllda, med rödt sammet be- klädda länstolar, bestämda för de kungliga, och å ömse sidor af salen flere rader sitt- platser för de till festen inbjudna.
I salens bakgrund är rest en estrad, där sångerskan fröken Fanny Gntje dirigerar sin damkor.
Ännu hvilar dock taktpinnen, damerna vänta under lätt förståelig spänning på att få be- gynna kantaten.
Publikum väntar ock, med spejande blickar vända mot dörren.
Plöts- ligt går en hviskning genom församlingen: » de komma, » » de kungliga komma. » Och de k o m m o!
Först konungen och drottningen, efterföljda af utställningens pre- sident gehejmrådinnan Buch.
Därpå kron- prinsessan Lovisa, uppvaktad af vice presi- denten fru Gad.
Så prins Valdemar och prinsessan Marie, kronprinsessan af Grek- land, danska kronprinsparets alla barn och till sist prinsen af Hessen med gemål.
Toaletten var, hvad damerna anbelanger, förmiddagsdräkt med hatt och för herrarne frack.
Inga uniformer, inga glittrande ord- nar syntes.
Drottningen bar en grå siden- klädning och hvit spetshatt med lilasfärgade blommor.
Kronprinsessan var iförd en mörk- grön sammetsklädnirg, svart spetskrage med röd besättning och spetshatt med röda ro- sor.
De unga prinsessorna buro alla kläd- ningar af blekrödt crepe.
Prinsessan Louise en kapotthatt i samma färg som klädningen, de yngre, Ingeborg och Thyra, runda hattar med hvita plymer.
Prinsessan Marie bar mörkblå sidenklädning med röd besättning och hatt i motsvarande färger.
De båda främmande prinsessorna buro båda mycket ljusa sidenklädningar och voro liksom drott- ningen utan kappa eller något annat ytter- plagg.
Hufvudkomitén, liksom alla öfriga fun- gerande damer, hade valt toaletter, där gult och lilas utgjorde hufvudfärgerna.
T. ex. lilasfärgad klädning och hatt i samma, färg med gula blommor eller crémefärgad kläd- ning och hatt med gult och lilas.
Öfver- hufvud taget rådde i dräkterna en behag- lig enhet, parad med omväxling, och man märkte, att en konstnärlig smak varit be- stämmande vid det helas anordning.
Då de kungliga intagit sina platser, sätta sig ock de öfriga, och kantaten begynner.
Musiken är af fru Elisabeth Mejer, en sy- sterdotter till kammarsångare Simonsen, och orden af fru Blicher Clausen, en ättling af teologen och författaren Sten Stensen Blicher.
Musiken har en äkta nordisk klangfärg och isynnerhet var där ett omkväde: » de Sange, de gamle Sange » af intagande skönhet.
Så tystnar musiken och presidenten fram- bär i ett litet välformadt tal ett tack till enhvar, som hjälpt till att få utställningen till stånd.
Därefter träder vice presidenten, fru Emma Gad, fram och talar om utställ- ningens betydelse för kvinnorna och för kvinnlig utveckling.
Hon talar varmt och gripande, och vi beklaga blott, att utrym- met här icke tillåter ett återgifvande af ta- let i dess helhet.
Så vidtager kantatens senare afdelning, och då dess sista ton förklingat, reser sig drottningen, vänder sig mot församlingen och säger: » Så förklarar jag då härmed kvinnornas utställning öppnad! » Hvarpå de kungliga med uppvaktning och ledsagade af hufvudkomiténs damer gå ige- nom hela utställningsbyggnaden, begynnan- de med husflitsafdelningen och biblioteket, därpå in i hygieniska och filantropiska af- delningen, genomgå vidare skolutställningen och besöka till sist köksafdelningen, där förfriskningar intagas och där de unga prin- sessorna under stor förnöjelse göra sig hem- mastadda.
Klockan har emellertid blifvit half fyra.
Konungafamiljen med gäster och svit af- lägsnar sig.
Klockan 4 e. m. öppnas ut- ställningen för publiken.
» Måtte så denna utställning bidraga till att höja tron på kvinnans arbetsduglighet, och måtte den bringa oss många kära gä- ster från grannlanden, så att vi framdeles åter, under mera gunstiga förhållanden, kunna rrpptaga den vackra tanken med full tillslutning från hela norden. » Sång pä vattnet sll Ringen ä sol våra kinder bränner, * ' kvällen år soal och doftar jasmin.
Båten år fylld af leende vänner, fylld af blommor, lutor och vin.
Sjungen, jungfrur!
Ynglingar, låten tutornas strängar klinga sprödt, medan sakta den hvita båten vaggar oss bort från den dag, som dött, Lyckans rosor brinna röda, våra sorger ligga döda.
Ljust vi le mot hvarandra, vänner, le bland rosor och sång och vin.
L Genom det gröna strandstaketet slingra häckarnes blad och blom.
Om du kan nå en jasmin från sätet, bryt den åt mig, min hatt är tom!
Rundt omkring oss den bleka natten drömmer och tiger.
Tyst vi gå fram öfver skumma, gröna vatten.
Himlen är djup och tom och blå.
Och vi tiga och vi lyssna.
Våra tutors strängar tystna.
Kring oss drömmer den bleka natten, himlen är djup och tom och blå.
Hvarför tiga vi?
Stum du sitter, yngsta mö i vårt unga lag- Men jag söker ditt ögas glitter.
Skänker du mig din ros i dag?
En underbar ros!
Och hur blodröd sedan!
O, den är röd som ditt rödaste skratt!
Vore den icke vissen redan, skulle jag röfva den ur din hatt.
Tomt och sällsamt klinga skratten, men omkring oss tiger natten.
— Vore den icke vissen redan, skulle jag röfva den ur din halt!
En lifsfråga för hemmets frid.
Af Petrus Hedberg.
VY * Ytan alla omsvep kunna vi här genast y&lt;ir£j påstå, att friden och trefnaden i det enkla, borgerliga hemmet är i hög grad beroende af tjänstefolket och måhända i ännu högre grad af de kvinnliga än af de manliga tjänarne, då de förra ju helt naturligt genom sina sysslors art träda i en närmare beröring med familjen i dess intimare hemlif än de senare.
Och lika bestämdt uppställa vi den satsen, att mån- ga om icke flertalet af de kvinnliga tjä- narne, helst i städerna och framförallt i hufvudstaden, lämna mycket öfrigt att ön- ska i fråga om sin villighet eller sin för- måga att bidraga till trefnaden i huset.
De matmödrar och husbönder torde vara få, som ej gifva oss rätt i dessa påståenden.
Att angifva orsakerna till berörda miss- förhållande är mycket svårt, då de äro af synnerligen växlande och mångartad beskaf- fenhet, och det är icke heller vår afsikt att Hvarför slappas vår yras vingar, i denna lilla uppsats inlåta oss på den frå- hvarför tiga vi timmen lång?
g a n.
Ännu svårare är det naturligtvis att Hon, den yngsta, hvars stämma klingar finna botemedlen emot det onda, och man kan högt öfver våra i skratt och sång — icke heller hoppas att i en hast kunna se, hon år blek som den bleka natten: åvägabringa ett bättre sakernas tillstånd.
— » Rosornas tid är allt får kort. » — Men mycket kan vinnas på de partiela re- Och hon sliter sin ros ur hatten, formernas väg, och det är för en sådan, till kramar den sönder och slungar den bort.
utseendet liten och obetydande, men som Glädjens rosor vi tro ganska verkningsrik reform, vi denna lyste röda.
gång tagit till orda.
Det gäller det nu Våra löjen gängse sättet för utfärdandet af tjänste- äro döda.
betyg och ett förslag till en ny norm i Låt oss le mot hvarann i natten, detta hänseende.
le bland rosor och vin och sång!
Då vi skrifva detta, ligger framför oss Hjalmar Söderberg.
ett betyg, så lydande: I romanbi lagan begynner i dag, sedan » Fru Holmfrid » nu af slutats, en ny roman: » Portvakiar sonen » af den tyske författaren Otto Elster.
Detta arbete har i förf:s hemland väckt berättigad uppmärksamhet för det lika underhållande som djupgående sätt, hvarpå det behandlar några af vår tids mest brännande sociala och etiska frågor.
Det har ock rönt utmärkelsen att publiceras genom det högt ansedda skön- literära förbund, som existerar i Tyskland under namnet » Verein der Bucherfrennde ».
Vi kunna med visshet förutsäga, att det remarkabla verket i ovanlig grad skall fängsla och uppbygga våra läsarinnor.
Då vi för någon tid tillbaka på talrikt förekommande anledningar till vår läsekrets framställde frågan, huruvida ej flertalet helst såge, att romanerna i romanbilagan för fram- tiden icke illustrerades, hvarigenom, bland annat, ökadt textutrymme vunnes, uttalade sig ett så öfr er väldigande flertal af de af- gifna rösterna för oillustrerade romaner, att vi nu anse oss böra tillmötesgå denna ön- skan genom att, åtminstone tillsvidare, ute- slutaillustrationerna.
» Portvaktarsonen » in- föres därför utan alla teckningar.
Sedan detta arbete afslutats — det är jämförelsevis kort och kommer endast att vara omkring ett kvartal — ingår fru Lindhés med stort intresse motsedda, svenska nu- tidsberättelse » Skattepenningen ».
— » Jungfru X, som varit i min tjänst från den och den därifrån blir ledig, har under denna tid visat sig kunnig i van- liga hushållsgöromål och uträttat dem till min belåtenhet, hvadan hon rekommenderas till er- hållande af annan tjänst.
Namn och adress. » I första, ögonkastet tyckes detta vara ett godt betyg, men ser man närmare på det och besinnar man, hvad som icke står däri, finner man att det är ett mycket då- ligt betyg eller åtminstone ett mycket ofull- ständigt betyg.
Här namnes j u ej ett ord om tjänsteflickans moraliska egenskaper, om hennes ärlighet, sedlighet, tjänstvillig- het, arbetsamhet, ordningssinne m. m., och det är väl ändå just dessa egenskaper, som utgöra det förnämsta värdet hos en tjäna- rinna och som genom sin till- eller från- varo göra henne lämplig eller icke att upp- tagas som medlem af ens hushåll.
Då vi äro öfvertygade om, att många fruar bland dem, som komma att läsa detta, haft i sin hand många betyg liknande det, som vi här återgifvit, kunna vi konstatera som det första felet i det nuvarande sättet att skrifva tjänstebetyg, att de ofta äro ofullständiga.
Detta fel kan afhjälpas där- igenom, att betygsgifvarne öfverenskomma om att alltid afgifva sina betyg efter en viss stadgad, gemensam norm.
Så händer det ibland, att en tjänarinna, som söker plats, presenterar en mängd be- tyg, men undersöker man dem i fråga om tiden, finner man, att här och hvar luckor förefinnas, d. v. s. det finnes längre eller kortare perioder, för hvilka hon icke äger något betyg.
Den tanken ligger då nära till hands, att de betyg, hon under dessa perioder erhållit, varit sådana, att hon anser det vara bäst att icke förete dem.
Men detta skulle hon icke kunna göra, om hennes betyg inskrefves i en betygsbok med numrerade si- dor.
Om alla husbönder eller matmödrar, hos hvilka flickan tjänade, här i tur och ordning inskrefve sina betyg, skulle ju icke ett enda af dem kunna undanhållas på annat sätt än att ett blad i boken ut- refves, något som vederbörande säkerligen skulle akta sig för att göra, då hon visste, att en blick på betygens nummerföljd skulle leda till upptäckt af tilltaget.
Det förekommer ju också, tyvärr, att betyg förfalskas.
Väl är det icke att hop- pas, att detta skulle med absolut säkerhet förebyggas genom införande af betygsbo- ken, men vi hemställa, huruvida man icke kunde antaga, att det skulle förefalla lik- som mer riskabelt att inskrifva ett helt och hållet falskt betyg i boken, därifrån det sedan icke kunde undanskaffas, än att på ett löst pappersblad fabricera en attest, som efter omständigheterna kunde företes eller undan- hållas.
Ännu större skulle risken för den ena och garantien för den andra vara, om man kunde hoppas att i en framtid få betygsbokens införande stadgadt och dess officiella vitsord erkändt genom lag.
Och ändringar skulle icke lätt kunna göras i ett i boken inskrifvet betyg, alldenstund betygs- siffrorna skulle enligt vårt här nedan bifo- gade förslag stå i hvar sin särskilda ko- lumn och de andra, icke använda kolum- nerna, ifyllas med horisontala streck.
Vårt förslag är alltså detta: En betygs- bok, innehållande ett antal betygsblanket- ter, tryckes.
Ä dessa blanketter upptagas förutom tjänarens namn och den tid hon varit- i sin tjänst särskildt afgifna vitsord o m: ärlighet, sedlighet, ordentlighet, arbet- samhet, tjänstvillighet, raskhet, höflighet, renlighet och hälsotillstånd samt angående kunnighet i enklare eller finare matlagning, bakning, tvätt och strykning, klädsömnad, handarbeten, att förestå ett hushåll, att sköta barn o. s. v. För hvar och en af dessa egenskaper och färdigheter skulle särskildt betyg afgifvas med någondera af siffrorna 1, 2 eller 3, hvarvid 1 vore lägsta betyg = underhaltig eller försvarlig, 2 mellanbetyg = godkänd, 3 högsta betyg = berömlig.
För de färdig- heter, som helt och hållet saknas, ifyllas de tre kolumnerna med horisontala streck, hvilket ju äfven skulle kunna göras, om man af en eller annan anledning ej anser sig böra lämna vitsord om ärlighet och sedlighet samt hälsotillstånd.
I fråga o m de sju andra » egenskaperna » åter borde betygsgifvaren vara skyldig att afgifva vits- ord genom utsättande af en af de tre siff- rorna.
Att en sådan betygsbok skulle medföra bestämda fördelar för matmödrarna bör ligga i öppen dag, men man invänder må- hända, att våra jungfrur ej gärna skulle vilja finna sig i en sådan anordning.
Här- på svara vi: De bättre ibland dem, de, som få och göra sig förtjänta af att erhålla ett godt betyg, lära icke hafva något att där- emot invända, och de sämre bland dem — ja, dem lär man väl så mycket mindre be- höfva fråga om deras åsikter och tycken, som det hela just skulle afse att i någon mån bidraga till att korrigera deras fel och göra dem till bättre människor än de äro.
Och då för öfrigt betyg om flit och upp- förande, om sedlighet och ärlighet utgifvas
och äro erforderliga för en mängd bildade män, om de skola söka en plats, borde våra jungfrur ej känna sig generade af att i detta fall vara med dem likställda.
Här bifogas betygsformuläret, sådant vi tänkt oss det.
Onskligt vore, att så många som möjligt ville yttra sig om detsamma och om förslaget i dess helhet i bref till redaktionen.
F o r m u 1 är.
B E T Y G n:r ... Jungfru.
som kom i min tjänst den - 18. —,,.
.
,,,.
fpå egen begäran och tran densamma blir; ... •„.
,.
, (efter at mig skedd uppsagn.
ledig den _ -.
1 8.
.
- liar under denna, tid visat sig förtjänt af följande vitsord: t — to CO 1 Observera!
Siffran STA kolumnen, ran 2 BRH / FI zta i ANDRA 1, s o m sättes u t m ä r k e r LÄGSTA kolumnen o c h sillran 3 IFÖR- BETYG, siff- utmärker METLMI- i TREDJE k o l u m n e n g 21 jo P sr ~ o o&gt; LUXJ- betyg.
1 Ärlig och ' trogen 3Ifin om husets bästa Sedlig Ordentlig.
Arbetsam Tjänstvillig Rask i sina sysslor.
Höflig Renlig Hälsotillstånd II mellan betyg denna kol.
0 2 — 11 •• högsta betyg denna kol.
— II ö 3 ' 2 1 2 •&gt; — — 3 1 — Ager fallenhet för och kunnighet i: ^ nldiu e ' U t l a g n i n g ..... 2 8 Fmare) — 1 Servering oeh uppassning 2 Bakning - -- 1 — Tvätt och strykning Klädsömnad - Handirbeten — Att förestå ett hushåll — Att sköta barn Att ... Att ----- Att hvilket härmed till bevis meddelas.
, / kunna af mig erhållas- Muntliga upi&gt;lysningar \ lämnas icke.
den.
Adress: 18 — Namn: Obs.!
I a k t t a g NOGA att s ä t t a siffran i rätt k o l u m n: 1 i för- sta, 2 i a n d r a o c h 3 i tredje k o l u m n e n.
S t r y k ett s t r e c k i d e k o l u m n e r, d ä r i n g e n siffra stär.
^^^^ Ny vår.
Skiss för I d u n af S o p h i e L i n g e.
|jet var » lågt i tak » i komministergår- den och väggarna där stodo tätt in- till hvarandra.
Detta förhållande blef så mycket kännbarare allt efter som barn- skaran växte till och i samma mån blef bullersammare.
När komministern satt på sitt lilla vindsrum — det enda » krypin » där han kunde få litet lugn — hörde han dock stojet därnerifrån som en jämnt brusande fors, och kanske smög sig detta som ett genomgående motiv in i de predik- ningar han där skref ner, ty en mera söm- nig åhörarkrets än hans kunde man näppe- ligen leta upp i någon landskyrka.
Och ändå var han en ganska begåfvad man.
Redan vid universitetet hade man ställt stora förhoppningar på honom och i honom velat se en blifvande väldig strids- man i mästarens tjänst.
Men så snart han aflagt sin sista examen, hade han gift sig med en fattig flicka och måste sedan, efter ett par års tjänstgöring som pastors- adjunkt, nöja sig med den lilla komministra- turen där nere på slättlandet och ändå vara glad åt att åtminstone hafva tak öfver hufvu- det och bröd för dagen åt de sina.
Iklädd sin gamla nattrock och med tobaks- pipan i munnen, stod han nu på förstugu- bron och såg sig vemodigt omkring i den torftiga omgifningen.
Blicken stannade till sist vid några knotiga fruktträd, under hvilka ett tunt lager af blomblad bildade en glän- sande duk.
En majstorm hade i natt bru- sat fram öfver nejden och beröfvat de gamla träden den vackra skrud, hvilken ännu i går gaf så rika förhoppuingar om en blifvande skörd.
» Sådant är lifvet » — tänkte kommini- stern och förde därvid sin hand med ett raskt drag öfver de mörka ögonen.
Som han stod där, hög och bredaxlad, såg han ut som en atlet, färdig att taga upp striden med lifvets alla vedervärdigheter, och ändå lag han fegt nere under bördan af de dag- liga brödbekymren.
Olof.
Låt Herren lägga ordet direkt på dina läppar. » Redan som helt ung hade han många gånger ex tempore talat till sina åhörare och varit på väg att bli en predikant » på modet ».
Men långt ifrån att smickra honom hade denna äfgudadyrkän i stället stött honom tillbaka, och när han sedan ingick sitt tidiga, något förhastade giftermål, sval- nade plötsligt den beundran man ägnat ho- nom, och hvilken kanske var riktad lika mycket på hans person som på det af ho- nom så » talangfullt » förkunnade ordet.
Här nere på landsbygden, där denna stimulits fattades, hade han sedan gradvis, och för honom själf nästan omärkligt, stelnat till, och hans predikningar voro nu i allmänhet både andefattiga och slentriaumessiga.
Hans hustru, som bäst visste hur begåf- vad han i själfva verket var, sörjde i tyst- het däröfver och sökte vid hvarje tillfälle att blåsa lif i den döende lågan.
» Men hur är det möjligt att hålla tan- karne samlade under allt barnstoj, » bru- kade han säga, » och extemporera orkar Från det öppna köksfönstret hördes det jag ej. » Under detta: » jag orkar ej » dolde han knackande ljudet af en väfstol, och ett blondt.
kvinnohufvud skymtade emellanåt fram mel- sin andliga slöhet.
Ty det var ej förmåga, lan de fläktande jalousierna.
Ett par milda som fattades honom, utan endast verklig vilja grå ögon riktades då, än mot den sorgbundne att bruka det pund han fått.
mannen på trappan och än på barnen, som Däruppe på skrifbordet låg hans halffär- byggde ett sågverk nere vid bäcken, och diga predikan för morgondagen.
Den skulle från hvilka högljudda rop allt emellanåt hållas i grannförsamlingens kyrka inför en trängde fram till föräldrarnes öron.
mer än vanligt kritisk åhörarkrets, ty en mängd ståndspersoner funnos där i socknen, » Olof! » Väfstolens knackande hade upphört, utan och han visste hvad det gällde.
Bröd för att komministern märkte det, och hans hu- de många munnarne, hvila för den öfver- ansträngda hustrun och för honom själf stru stod nu tätt invid honom.
» Du är ledsen öfver någonting, Olof » — ännu mera.
För honom gällde det befrielse sade hon mildt — » låt mig dela dina be- från den andliga skendöd, under hvilken han våndades, utan att kunna göra sig lös där- kymmer.
» ur.
Allt det gamla skulle skakas af och » Inte mera än vanligt. » Han knackade med en retlig rörelse pip- han skulle börja ett nytt, friskt lif — med hufvudet mot trappräcket, så att askan yrde Guds hjälp.
omkring.
Han var känd som en god kommunalman » Jo, det är någonting särskildt » — fort- och hade som sådan mycket anseende hos for hon envist — » någonting som oroar dig.
sina sockenbor.
Sina öfriga åligganden skötte han också pliktmessigt, så att därvidlag var Jag ser det. » » Du ser hur här är tilltygadt » — svarade ingenting att frukta, men.
.
.
han undvikande och riktade munstycket emot Han afbröt sin tankegång och följde hu- trädgården.
struns blick.
» Hvad ser du på, Hanna? » » Ja, men det är ändå inte det. » » På molnet därborta, som stiger allt Hon lade sin hand på hans arm och såg högre.
Länge har det samlat droppe efter honom frågande in i ögonen.
» Nej, du har rätt Hanna, det är ändå droppe, men snart är dess bärkraft slut, och då skall det falla ner öfver den törstiga jor- inte det. » » Du har j u så mycket som oroar dig » — den, vattnande de torra fårorna och lockande fortfor hon ifrigt — » men detta är någon- fram brodden till nya skördar.
Du skall ting nytt.
Är det.
.
.
? » Hon dröjde åter.
vara såsom det molnet, Olof! » » Ja, det är min prof predikan » — sade Det lyste till i hans ögon.
han och vände hufvudet ifrån henne.
» Jag » Du tror således ännu på mig, Hanna? » har nu suttit en god del af natten, sedan » Ja, Olof. » det blef tyst i huset, och arbetat på den, Han tryckte hennes hand och sprang, lätt men det ville inte gå.
Mitt hufvud är som som en yngling, uppför den knarrande trä- en ofruktbar åker.
Sådden ligger där, gror trappan.
Där stod han åter i sitt lilla arbets- och gror, men den kan icke spira upp.
Det rum.
Det var så trångt och kvaft därinne är endast ogräset som frodas. » och han behöfde nu så mycket luft, luft!
Hans ton hade småningom blifvit allt Han öppnade fönstret och lät den friska mera bitter, och då han slutade, drog han vårluften strömma in i rummet.
En liten en djup suck, som rystade hela hans väl- solstråle föll rakt på manuskriptet, hvilket låg halfskrifvet på bordet — var det en diga kropp.
» Har du vattnat sådden, » frågade Hanna fingervisning?
tyst, som om hon fruktat för att göra en Han tog upp bladet, ref det energiskt i så inträngande fråga.
flere bitar, som han stufvade ned i pappers- » Ja, med tårar och brinnande böner. » korgen, och sjönk sedan ned vid skrifbordet Hennes ansikte klarnade upp, och med med hufvudet lutadt i de sammanknäppta en profetisk blick i sina själfulla ögon såg händerna.
hon upp emot de förbiseglande molnen.
Så låg han länge orörlig.
Nedifrån köket » Då behöfver du ej frukta.
Skrif inte, ljödo åter väfstolens taktmessiga slag, och
en liten trädgårdssångare drillade vårfriskt i aspen utanför hans fönster.
Men han hörde det ej.
I tankarne genomgick han de förflutna åren, allt sedan den dag då han invigdes till Herrens tjänst, och med blygsel måste han för sig själf tillstå, att han varit en dålig förvaltare.
Någon gång då samvetet för ett ögonblick talat högre än vanligt, hade han gjort en ansats att rycka upp sig, men hade snart fallit till- baka i sin andliga slöhet.
Hans hjärta hade varit förstockadt och hans ögon blinda, men nu tyckte han sig se klart igen och blända- des af den klarhet, som plötsligt lyste upp hans själs mörkaste gömslen.
Han bäfvade därvid, men ryggade ej längre fegt tillbaka för den hårda kamp, som förestod honom.
När pastorn ett par timmar senare visade sig i salen, där middagsbordet var dukadt, var - han så förvandlad, att hans hustru icke kunde undgå att lägga märke därtill.
De bleka, ännu upprörda dragen tydde visser- ligen på nyss genomgångna själsskakningar, men han bar sitt hufvud högre än förr och de mörka ögonen hade fått tillbaka mycket af den glans och djuphet, som tidigare gjort dem så sköna.
Med en ljus och deltagande blick öfverfor han barnskaran, som i af vak- tan på att måltiden skulle börja slutit en ring omkring matbordet.
Därefter läste han själf med hög röst bordsbönen och slog sig ned vid sin hustrus sida.
De små hade i dag så mycket att anför- tro honom angående sin sågbyggnad därnere vid bäcken.
Och aldrig förr hade » far » lyssnat till dem med så mycken uppmärk- samhet.
För de minsta detaljer intresse- rade han sig och lofvade att på eftermidda- gen komma ned till dem en stund för att ge dem några goda råd.
Glada öfver utsikten att få » far själf » till hjälpreda, sprungo de åter efter slutad måltid ned till sin lekplats.
» Dröj inte länge, pappa!
K o m snart efter » — ljöd det i chorus från fem par läppar.
Så snart komministern åter blef ensam med sin hustru, tog han hennes hand — denna idoga hand, förr så hvit och mjuk, men som nu hårdnat under flere års sträf- samt arbete — och tryckte den innerligt mellan sina egna händer.
Med en kärleks- full blick på henne förde han den därefter till sina läppar.
Det låg så mycken ridderlighet och hän- gifvenhet i denna enkla hyllning, att Hanna därvid rodnade som en ung flicka och blygt drog sin hand tillbaka för att i stället lägga den om mannens axlar.
Några ord behöfdes ej för att ge uttryck åt hvad han menade.
Hanna förstod ho- nom ändå, och viss om att en genomgripande förändring inträdt med honom, kände hon sitt hjärta bäfva under storheten af denna lycka.
» Hanna » — hans röst var så vek, som hon ej på länge hört den — » du följer ju med till kyrkan i m o r g o n?
» » Ja, Olof, om du önskar det. » » Då skall jag känna mig stark » — här fingo hans drag ett mera energiskt uttryck — • » med det käraste jag här äger i min närhet och med min mästares härliga evan- gelium i hjärtat och på läpparne. » En jublande drill afbröt komministerns tal.
Det var den lilla trädgårdssångaren, hvars toner förut fått förklinga ohörda.
Han lyssnade betagen och utbrast där- efter: M ö b l e r i n g och D e k o r e r i n g Största al: v å n i urval n g a r af v e r tjndn.
k s t ä l l e s modeller s t i l r i k t i uti g t o olika c l i e l e stilarter.
gant.
att först låta Emilie bese det.
Hon förkla- rade också ögonblickligen med den för » frök- narna » säregna bestämdheten, att hon ej skulle följa oss dit.
Hur kunde också min man, den obetänksamma människan, tänka sig Emelie trettio minuters sjöväg från hästgardets kasern och dessutom tio minu- ters promenad i sol och damm.
Visserligen sökte jag förklara för henne, att det alldeles i vår närhet på landet fanns en diverse- handel, dit hon kunde gå i arla morgon- eller serla aftonstund, då det plägar finnas svalka till och med på en landsväg.
För- gäfves.
Jag sökte slutligen trösta henne med att vi skulle taga extra hjälp till ved, slask, vattenbärning, skurning m. m. och att, då såväl slaktare som bagare och bryg- gare komma ut till oss å Lidingön, hon ej skulle behöfva besöka staden för uppköp och således ej hafva obehag af tio-minuters promenaden.
Det verkade ögonblickligen, fast i motsatt riktning.
Ej besöka staden!
Hon flyttade bums.
» Hör, hur skönt; äfven han höjer sin lof- sång.
Ära vare Gud, att jag fått mina ögon och öron, så väl som mitt hjärta, öppnade för allt skönt.
Förut såg jag blott det missriktade, lumpna och småaktiga, och allt det rena och upphöjda gick mig förbi.
De fallna bladen där under träden plågade mig, barnens röster skorrade i mina öron.
Nu har det sprungit upp en ny vår i mitt hjärta och nya glädjeblomster skola spira upp därinne.
Nu skall lifvet åter bli skönt och välsignelserik t. » » Gud vare tack » — sade Hanna och knäppte sina händer samman.
» Pappa, pappa » — ljöd det nerifrån bäc- ken — » kommer du inte snart?
Vi veta rakt inte, huru vi skola bära oss åt för att få hjulet i gång.
Det bara surrar litet och så stannar det igen.
K o m, så är pappa snäll! » » Äh, det skall nog bli bra.
Vänta litet så kommer jag. » .Med en rask rörelse ryckte han till sig mössan, nickade åt hustrun och gick med spänstiga steg ned till bäcken för att hjälpa sina små till rätta.
' ' Sommarnöje ".
Ut ifrån början af maj, då denna blom- stermånad — liksom den gjorde i år — gör skäl för sitt fagra namn, längtar litet hvar ut öfver blånande fjärdar, ut till grönklädda kullar och hagar.
Men det ges ett, jag skulle nästan vilja påstå särskildt släkte, som alls ej delar denna längtan, och det är Stockholmsj ungfr.
.
.
förlåt, frök- narna ville jag säga.
Och hvarför '?
Ja, jag vet inte.
Jag har verkligen allvarligt försökt att opartiskt jämföra himmelens blå med en hästgardists uniform, den grönskande ängens röda vallmo med österrikiska gossorkesterns dekorativa dräkter och varietisternas program med sim- pel fåglalåt, och jag nödgas dock till min skam erkänna, att jag ger naturen företrädet.
Men så är jag icke heller någon » Stock- holms-fröken ».
Möjligen skulle ju dessas ovilja mot som- marnöjen delvis kunna härflyta från fruktan att på bondlandet, såsom Lidingön, Värmdön o. s. v., riskera — glömma sin franska och vid sin återkomst till staden stå där som obildade bondlollor!
Jag hörde här o m dagen i ett af våra finaste kommissionskontor en liten näpen » fröken », iklädd en ytterst modern dräkt, samtala med föreståndarinnan om en plats, som hon just nyss på dennas uppmaning sökt; orden föllo från » frökens » sida orda- grant: Jag har nu sagt doktorn, hvad jag kan prestera, och o m hon ville reflektera öfver saken, kunde vi ju vidare korrespondera, eftersom jag nu reser bort om några dagar.
Jag var verkligen glad, att doktorn (som är ett fruntimmer) ej var » emanniciperad », utan mycket behaglig och » temid ».
Ja, hvad sägs?
Själf hade jag en tjänarinna, med hvilken jag var ganska nöjd — jag menar, hon tycktes rätt nöjd med mig och min man.
Men så föll han på den olyckliga idén att hyra ett litet s. k.
» sommarnöje » (hvilken ironi) och till på köpet hyrde han det, utan Nu har jag vandrat omkring på alla kom- missionskontor och adressbyråar, tills jag blifvit liten och ödmjuk.
Alla » Stockholms- fröknarna » hafva interviewat mig.
» Hvad är herrn? » » Hur många barn har frun? » » Kommer herrn ut hvarje middag? » » xir det främmande o m söndagarne? » » Hur stor månadslön? » » Hur mycket till midsommar? » » Hur långt från Stockholm? » » Hur många rum på landet? » » Hur många i staden?
» Finns det telefon på stället? » » Finns det flere villor i närheten? » » När flyttas det i n?
» » Får man eget r u m?
» (Eftersinnande:) » Ja, se jag har ett do- kumentskåp (!
), och som det inte kan stå i köket; kan jag ej anta. » O. s. v., O. s. v. Jag har kommit så långt, att jag bekla- gar dem, som ha barn, därest de ej se sig goda lösa in dem på barnhuset.
Jag be- klagar bortskämda flickor, som lyckas få sig en man, såvida han ej vill inackordera familjen på hotell.
Och jag lyckönskar mig själf, som kan vara min egen pi.
.
.
hm, fröken menar jag.
Lisa Schrbder.
Parisiskan at Theodore Child.
Från engelskan för Idun af Eugéne Draghi.
Jlaris är företrädesvis konstens och poe- siens stad, men störst bland de konst- närer och skalder, som staden vid Seinen fostrar, är — parisiskan.
Naturens bemö- danden stannade vid frambringandet af nypon- blomman, men ur denna har människans geni förstått att utveckla den praktfulla och förtjusande blomma, som vi kalla rosen.
På samma sätt har såsom Banville skarpsinnigt uttrycker sig, tillfälligheten i historien och det sociala lifvet frambragt kvinnor födda i Paris eller bosatta därstädes, och med dem till utgångspunkt har parisiskan utvecklat sig genom en oförliknelig ombildnings-, om- a r l Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, „ ° i * ™ * ™ McittOP OCh G&amp;rtHner •™O_I * J.©P1Ä0S '? » A11 oP} HL 111 HL HL 0 Drottninggatan 46.
0 1 och 2 tr-
modellerings- och omskapningsprocedur efter mönstret af ett beundransvärdt, oformuleradt ideal af behag, skönhet, elegans och ung- domlighet.
Alla kvinnor äro enligt Miche- lets åsikt födda med outvecklade utmärkta egenskaper; huruvida de i uppväxtåren under- gå en förädlingsprocess eller sjunka ned i det vulgära, beror af den omgifning hvari de växa upp.
Parisiskan har framför alla andra kvinnor en medfödd förmåga att syste- matiskt arrangera och en förkärlek för regel- bundenhet och rhytmisk anordning, som ut- gör upphofvet till allt slags behag, äfven dygdens upphöjda behag; de skapa för sin egen räkning det slag af skönhet de själfva önska och detta till och med af tarfligaste råmaterial.
Ett slående exempel ha vi i Rachel, som var ful af naturen, men med konstens och den egna viljans tillhjälp blef beundransvärdt vacker.
Naturen har endast skänkt kvinnan omkring fem år af verklig ungdom och fägring, och dock förmår pari- siskan genom någon underbar trollmakt åstad- komma, att hennes ungdom varar trettio år.
Och då hon vidare har en på instinktlik uppfattning utan studier grundad kunskap om allt, gäller om henne hvad man sagt om flydda århundradens grand-seigneurer: hennes samtalssätt är tvångsfritt undervi- sande.
Parisiskan känner sitt eget och andra kvinnors värde, ty i Paris härskar en själf- mant uppstånden, omutlig rättvisa med en- våldsmakt öfver mäns och kvinnors samveten utan åtskillnad; hvar och en känner, hvem som är en sann hjälte och hvem som är en narr och bedragare, och hvar och en får på sin lott det mått af heder eller förakt som tillkommer honom eller henne.
Det är därför icke den omständigheten att hon blifvit född i något historiskt palats vid Rue de Varennes som gör en parisiska till en furstinna eller hertiginna i ordets sanna be- märkelse, utan snarare fägringen i hennes anletsdrag, öppenheten i hennes blick, be- haget i hennes hållning och skönheten och de vackra proportionerna i hennes gestalt.
Furstinnorna i Paris komma från Faubourg Saint-Antoine lika ofta som från Faubourg Saint-Germain, och de hafva lika mycket sin egen genialitet och ständiga önskan att vara vackra som naturens tillfälliga gunst att tacka för sin skönhet.
Det fagra poe- tiska omhölje för kvinnans gestalt som kallas dräkt är en skapelse af den franska hufvud- stadens furstinnor, hvilkas uppfinningsför- måga och smak i allt som rör prydnader sätter dem i stånd att på modets alla om- råden skrifva lagar för världen.
Hvem uppfinner de nya moderna?
Hvem utfärdar den hemlighetsfulla order, i kraft af hvilken vi i början af hvarje ny saison se likartade toaletter liksom af sig själfva samtidigt spira upp på alla orter, där den eleganta världen uppträder?
Hur kommer det till att dessa toaletter äro, hvad snitt och tyg beträffar, olika dem som buros ruider föregående saison?
Förr kunde det ha legat nära till hands att svara, att det var hofvet som åtagit sig värfvet att skapa modet, och i själfva verket var det kejsarinnan eller någon af damerna i hennes svit som tog initiativet och upp- trädde i en toalett af ny stil, resultatet af långa öfverläggningar mellan damen, själf och någon genialisk toalettkonstnär.
Om kostymen i fråga, föll i smaken och var så beskaffad att den kunde lämpas efter de olika kraf, som framställdes af olika typer af kvinnlig skönhet, så accepterades den vid hofvet, och från hofvet spred den sig till den högre medelklassen, och om den icke var för kostsam, vandrade den slutligen öfver till den lägre medelklassens kretsar.
Men nu för tiden har man intet hof i Paris, och det är för visso icke på presidenten Faures och hans ministrars baler och mottagningar vi kunna vänta att få se nya uppenbarelser på den kvinnliga elegansens område.
Icke dess mindre fortgår skapandet af la mode under samma omständigheter som i det för- flutna, endast med större frihet och kanske äfven med mera artistisk omtanke.
De ton- gifvande damerna vid det kejserliga hofvet hafva icke alla abdikerat, andra tongifvande damer med elegansens och smakens snille- gåfva hafva uppträdt, och dessa tillika med de mest framstående kvinnliga eleganterna från de rika medelklassernas, tiljans och demimondens sferer samverka med de stora artisterna på toalettområdet, en Worth, en Felix, en Rodrigues, en Morin-Blossier, en Doucet, en Laferriére m. fl.
och samman- träffa på neutral mark i le salon d ' essayaye för att diskutera, skapa och fullkomna de nya moderna.
När emellertid dessa en gång tagit gestalt, detta hufvudsakligen på samma sätt som under kejsardömets tid genom förenade be- mödanden af furstinnorna inom elegansens värld och genialiska toalettkonstnärer, spri- das de icke längre på samma sätt som förr till allmänhetens kännedom.
De stora här- darna för modernas spridning bland publi- ken äro de jättelika kramvaruetablissemen- ten såsom Louvre-magasinet och Bon Marché.
Tillvägagåendet är följande: Perdi, le grand couturier, komponerar en toalett åt en dam med stadgadt rykte för elegans, en af mo- dets furstinnor i Paris.
Visar sig denna toalett göra succés, så efterbilda Perdis yrkes- bröder den för sina kunders räkning; de rika damer i utlandet, som taga sina toaletter från Paris, införa clen hvar och en i sitt hem- land; modejournalerna beskrifva den och sprida framställningar på planscher af den- samma öfverallt där de ha prenumeranter.
Så långt förblir den nya toaletten ett privi- legium för det halfva dussinet af grand couturiers och deras medtäflare i Paris.
Men nu träda Louvre-magasinet och Bon Marché upp på arenan och bemäktiga sig den nya modellen, förutsatt att den kan kopieras till rimligt pris och af billiga material; de be- ställa enorma kvantiteter af tyger imiterande dem som de artistiska toalettkonstnärerna använda, och om få veckor hafva de till salu till moderata priser tusentals kostymer, hvilka mer eller mindre och i alla händelser till sina hufvuddrag likna den modell, som Perdi komponerat åt sin eleganta kund, den sköna madame X.
På sådant sätt bli de nya moderna spridda bland allmänheten, de nya modellerna falla så att säga inom publi- kens domvärjo, och sedan kunna naturligt- vis modets furstinnor icke längre värdigas bära dem.
En modefurstinnas hela tillvaro går sålunda ut på ett ständigt begynnande på nytt, om och om igen.
Knappast har hon nått fullkomligheten i en hatt, en kappa eller en klädning, innan de för den stora allmänheten afsedda affärerna gripa sig an med att göra hatten, kappan och klädningen förhatlig genom godtköpsimitering och mång- faldigande utan urskiljning.
Tack vare de kolossala billighetsaffärerna i samma stil som Louvre-magasinet och Bon Marché, har det kanske blifvit svårare än någonsin att uppdaga det karaktäristiskt anslående; den kvinna som skall intaga en ledande ställ- ning inom modets värld, måste ständigt be- möda sig o m att skapa något nytt, och hon kan därför på sätt och vis jämföras med en stor målare eller konstnär.
Med hänsyn till sina personliga behag oeh det sätt hvar- på hon förstår att med konst förhöja dem är en sådan kvinna så att säga på en gång skulpturarbetet och marmorblocket.
(Slut i nästa n:r.)
Vi påminna ännu en gång om vikten att ofördröjligen för- nya prenumerationen för det senare halfåret, som bland annat omfattar det charmanta jul- numret med artikeln » Hemmet i konungabor- gen ».
Nytillträdande prenumeranter erhålla gratis böljan på romanen » Portvaktarsonen », allt enligt del utförligare tillkännagifvande, som fanns infördt i förra numret, och till hvilket vi åter hänvisa.
Från Iduns läsekrets.
» Instrumenten i lifskonserten » Då » Moster Bertha » i Idun n:r 22 velat taga männen under sitt synnerliga beskydd, men icke funnit någon lyckligare form för denna sin ön- skan än uti klander öfver kvinnor i allmänhet, ber undertecknad att få lämna följande genmäle: Moster B. talar om » de sällsynta, präktiga och arbetsamma kvinnor », som redan kl. 9 f. m. be- gifva sig ut på arbetsförtjänst efter att hafva » ordnat sina hem för dagen ».
Att dessa kvin- nor äro så » sällsynta », torde emellertid förklaras därmed, att få husmödrar kunna föreställa sig, att man eldar upp i spiseln, sätter på grytor och, utan vidare, finner maten färdig vid middag, och att man, utan risk i något afseende, kan lämna späda barn utan tillsyn, sedan de blott blifvit tillgodosedda på morgonen.
Nu invänder må- hända Moster B. att hon menat, det en främ- mande person skulle sköta hushållet samt värda och uppfostra barnen, under det husfrun vore ute på &gt;; sitt dagsarbete »; men, goda moster B., är modern och husmodern så lätt ersatt, kan hon åtminstone icke bibringa sin man den af eder högt skattade villfarelsen, att » hela huset skulle sammanstörta, om hon icke funnes. » Låt- om oss för öfrigt unna ogifta kvinnor » lektio- nerna, pulpeten och handelsboden », ty i jämfö- relse med hvad männen få för samma arbete, är ju deras afiöning merändels så ringa, att den icke tål vid en ytterligare förknapping genom konkurrens med de gifta kvinnorna, hvilka obe- stridligen äro berättigade att finna sin försörj- ning inom det egna hemmet likaväl som sitt ar- bete.
Moster B. ordar visserligen mycket om » lyxkvimior », men där sådana finnas, brukar vanligen männens matyrskap lindras något af det rörelsekapital, hustrurna tillfört dem.
Beträffande Moster B:s tal om kvinnor med » lyte » och » en knippa trasiga nerver », så undras om icke männen kunna vara hmehafvare af så- dana, ocb — med samma ledsamma följder.
Slutligen rekommenderas till Moster B. följan- de rader af mrs Becber Stowe: » Det skulle vara en oberäknelig vinst för den husliga lyckan, om människor började lifskon- serten med mycket lågstämda instrument.
De som erhålla den största lyckan äro vanligen de, som begära och vänta minst. » Attila.
Orlofssedlar i otid.
En fråga till Iduns läsekrets.
Skulle » Juristfru« eller någon annan välvillig, sakkunnig person vilja upplysa » flera matmödrar », huruvida de hafva rätt att vänta att emottaga uppsägelse af tjänariima och åt henne aflamna
I DU N 1895 orlofssedel till den 26 juli, då den lagliga uppsä- gelsetiden börjar?
I vår del af landet börjar ja- gandet efter nya tjänare eller nya tjänster 14 dagar före midsommar, d. v. s. öfver 4 månader före flyttetiden.
Sedan en tjänarinna fått sin orlofssedel, anser hon alla band lösta och hvarjé slags disciplin upphör — och ändå återstår mera än tredjedelen al tjänsteåret, under h vilken tid husbonden får till punkt och pricka uppfylla sina åligganden mot tjänaren, han får föda honom och löna honom.
Det heter visserligen i tjänste- hjonsstadgan att husbonden skall vid tjänsteti- dens slut gifva tjänaren afskedsbetyg, och att denne skall vid 5 kronors böter vara pliktig att till den nye husbonden öfverlämna detsamma vid ankomsten, men de flesta både husbönder och tjänare äro okunniga om denna ömsesidiga skyl- dighet, eller hafva låtit den falla i glömska.
Kunde icke en del husbönder och matmödrar ingå en öfverenskommelse att iclee.
utlämna or- lofssedel förrän på den i lag fastställda tiden (d. v. s. om detta är rätt och lagligt) och förbinda sig att dels själfva afgifva afskedsbetyg och att dels med bestämdhet fordra ett sådant af den nye tjänaren, och att, där han ej medförde ett sådant, själfva begära det af den förre husbon- den.
Man skulle göra tjänarne en tjänst med att hålla dem till laglydnad, och man skulle själf njuta trefnaden af den stadga och det välförhål- lande de skulle anse sig nödsakade att iakttaga för att förtjäna ett godt afgångsbetyg.
Idun, som alltid välvilligt kommer oss damer till hjälp, torde lätt finna ett lämpligt sätt att understödja oss i ifrågavarande fall.
Vi äro öf- vertygade om, att tusen svenska matmödrar skulle biträda en sådan förening.
Ett räknetal.
Skiss för Idun Af Vilma Lindhé.
(Forts.) » Hvarför inte? » Något svar kom ej.
» Du är inte lätt att förstå sig på, du! » Att han aldrig gjort något försök därtill, tänkte fadern ej på.
» Nå, men om jag ger dig? » fortsatte han.
De mörka barnaögonen lyste af glädje, medan de små händerna sträcktes efter ett päron och en klase drufvor, som fadern höll högt upp och småningom sänkte till gossens räckvidd.
De kvinnliga gästerna intresserade sig synbarligen för det sjukligt ömtåliga barnet, och när Bengt gått med sina skatter, sade fadern, med en blandning af medlidande och stolthet: » Han ser ingenting ut, den lille stackarn, men det kan nog bli något af honom ändå, om han får leiVa.
Inte en affärsman — det vill jag hoppas — men en läskarl.
Han har så godt hufvud och hän- ger jämt öfver boken. » Det är så i lifvet, man har knappast träf- fats, förrän det är tid på att skiljas.
En mera onyttig och löjlig lärdom än den ni Eva och hennes ungdomsvän Annie hade ger » unga mödrar » i er uppsats i Idun n:r 24 kan .man knappast tänka sig.
Är det endast så- slagit sig ned i ett kabinett, upplyst endast som spaltfyllnad redaktionen lämnat er plats, så af en rosenfärgad ampel samt mellan blad- står det i sanning illa till med vår litterära växter framskimrande ljuslågor, för att ut- värld.
Det är väl ej underligt att tidehvai-fvets byta förtroende, medan herrarne rökte, poli- svåraste lyte är lyx, då åt » unga mödrar » gifvas tiserade och groggade i en annan del af dylika lärdomar.
Äro tillgångarna och tiden så rikliga, så an- våningen.
vänd dem bättre.
Sy t. ex. en liten enkel bädd Det låg så oerhördt mycket — så godt till ett litet fattigt bana, som eljes kanske får som allt hvad de båda kvinnorna tänkt, hvila på » krabbans strå ».
Det skulle nog » väga » mera i samvetets vågskål, och tag ni själf, som känt och genomlefvat — • mellan den tid- millioner före er hafva gjort, en vanlig skäppa punkt, då de skiljts åt, och den dag som eller knytmantel, eller blott en handduk och väg var, och voro deras erfarenheter än sins ert » gull » med betsman eller våg.
Var viss, emellan olika, kände båda ett behof att att det ej förlorar däraf i sin specifica vikt.
Försök så att i minnet bevara siffran, det är nog meddela dem.
icke så ansträngande.
För henne skulle jag kunna berätta allt, Är det er ej möjligt att finna bättre använd- tänkte Eva, med en hemlig önskan att ti- ning för er » korg »?
Har » Husråttan&gt; ej nytti- den ville stå stilla och möjlighet därtill be- gare lärdomar att gifva, hoppas jag Iduns samt- liga läsarinnor utan skonsamhet som en - heder- redas henne.
Båda voro innerst lika intresserade af sina lig huskatt jaga bort eller äta upp henne.
Den gamla huskattan.
egna angelägenheter och ifriga att tala en- dast om dem, men på samma gång för väl- uppfostrade att ej låtsas vara upptagna af hvarandras intressen.
Båda visste att ömtåliga ämnen skulle komma att vidröras och drogo sig för att göra det första schackdraget, men medan Tyska kejsarinnan, som redan under Kiel- de talade konventionelt — liksom bakom festen var opasslig, blef snart sämre och måste intaga sängen.
Ehuru tillståndet ej ger anled- förskansningar — längtade de att blotta sig.
Så småningom — genom skickliga utfall, ning till oro, har kejsarinnan dock, enligt hvad nu telegraferas, måst uppgifva sin afsikt att åt- antydningar och finter — fick Eva öfverta- följa sin gemål på hans förestående besök i get och lyckades väcka nyfikenhet samt för- Sverige.
skaffa sig berättarprivilegiet; men just som hon hade sin sorgliga historia på läpparna, » Kvinnornas flagga. » Den vackra flagga, afbröts hon af mannen och de resande her- som pansarbåten Tbule erhållit af svenska kvin- rarne, hvilka förklarade att uppbrott måste nor, har i Kiel kommit till användning.
Farty- ske.
gets officerare ha nämligen underrättat därom ge- Hon kände sig så djupt besviken, som nom följande telegram: hade en olycka öfvergått henne, där hon Hedersflaggan hissad vid kejsarparaden.
Gif- stod med de brännande bittra känslorna varinnornas skål drucken.
Thules officerare genom tillbakaträngda, i stället för att få gifva dem Ehrensvärd.
luft.
» Om en halftimme går tåget, » förklarade Till katolicismen har, enligt hvad en korre- direktören med klockan i handen, » och spondent till Dagens Nyheter meddelar, i dagarne hur gärna jag än ville behålla mina gäster, öfvergått den framstående skriftställarinnan He- anser jag som en plikt att upplysa därom. » lena Nyblom, prof. O. R. Nybloms maka.
» Och jag som måste kläda om mig, » sa- de Annie med en blick på sin ljusa siden- » Huskattan » på » Husråttan ».
U r notisboken.
E x t r a fin M a r s a l a klädning.
» Farväl, Eva, och tack!
Jag skulle så gärna, gärna velat tala med dig ännu en stund! » » Än jag då, » svarade Eva sorgset.
» Jag vet inte hvad jag ville ge för att ha dig i min närhet! » » Låt oss brefvexla! » Det kom ett gladt, liffullt uttryck i Evas ögon.
» Ja!
Och — vi träffas vid stationen.
Jag hinner dit lika fort som ni. » » Låt mig göra ett förslag, » inföll direk- tören, för hvilken ingenting var omöjligt, helst då han var i lifvad sinnesstämning, » vi följa våra gäster en bit på vägen — artigare kan ingen vara.
Nedgående snäll- tåget möter ett par stationer härifrån. » » En ypperlig idé, » ropade Eva, hvilkens misstämning blåste bort som af sig själf.
Afskedstagandet blef så kort som möj- ligt — man skulle ju träffas.
Innan hon gick för att kläda om sig, ka- stade Eva en blick öfver sitt hem, där allt var upp- och nedvändt, och som hon skulle lämna i detta skick.
» Se efter, att det blir släckt öfverallt, och tag vara på vin och öfverlefvor, så godt du kan, » hviskade hon till köksan, medan hon genom matsalsdörren såg in i serverings- rummet, där kokfrun, vakmästaren och Sofie slagit sig ned vid ett af buteljer och läcker- heter dignande bord.
Ett ögonblick tänkte hon på att stanna hemma — det nästa sade hon sig, att det var omöjligt.
» Kom och hjälp mig, Sofie, » ropade hon otåligt, och denna skyndade till med en ödmjukhet och hjälpsamhet helt olika hen- nes vanliga näbbiga framfusighet.
Inom ett ögonblick var den djupröda, gni- strande klädningen utbytt mot en mörkblå promenaddräkt och pälskappan på.
» Se efter, om direktören är färdig! » Sofie rodnade till och tvekade märkbart.
De båda kvinnornas ögon möttes, och Sofie slog ned sina.
» Jag går själf — fortsätt din måltid! » Rösten läl kall och hård, och det liffulla, förskönande uttrycket i ögonen var borta.
Hon gick in i barnkammaren.
» Hör efter, om direktören är färdig, Char- lotte, » sade hon till den gamla barnpigan, och när denna gått sjönk hon ned på när- maste stol med handen för ögonen.
» Hvart skall mamma fara? » frågade Ester.
Modern svarade ej genast, ty hon hade glömt att hon satt resklädd, färdig att följa sina gäster.
» Hvarför har mamma tagit af den granna klädningen, mamma var så vacker uti? » Hon såg på sin mörka dräkt och tänkte, att de timmar af frihet och ungdomsglädje hon nyss genomlefvat ej varit annat än en dröm.
» Blir det snart främmande igen, så jag får visa mig? » frågade Ester ånyo.
» Visa dig?
! » Modern ryste till och reste sig upp.
» Direktören ber hennes nåd genast kom- ma, vagnen väntar, » rapporterade Charlotte.
Vid ett bord nära ena fönstret satt Bengt med en uppslagen bok framför sig, och med ens kom modern ihåg talet han bedt henne hjälpa med.
» Nå hur gick det?
Har du räknat ut det? » » Nej! » Hon såg, att han kämpade med gråten, och ånyo kom det öfver henne en lust att stanna hemma.
Plötsligt såg han upp med fulla varma blickar och smög sin lilla hand i hennes.
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan en), 1891.
Vid | £.
£^ m Nydahl &amp; undersökning af härv.
handelskemist befunnen analys STOCKHOLM, 2 STUREPLAU fullgod.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes endast hos Bika- o c h AUtn.
telefon.
ClO 2
» M a m m a skall inte vara ledsen!
Mamma skall vara glad! » Nu var det hon som fick tårar i ögonen.
» Gossen min! » sade hon och böjde sig öfver honom med af ömhet svällande hjärta.
Det var i sista ögonblicket värdfolk och gäster anlände till stationen och med knapp nöd biljetter hnnno köpas och resgods po- letteras.
När alla voro instufvade i en första klas- sens vagn, tåget i gång samt filtar, hatta- skar, resväskor oeh annat smått uppstapladt på näthyllan, blef det tid att njuta af hvar - andras sällskap, men det var som hade med festdräkterna äiven feststämningen varit borta, och samtalet ville ej komma i gång.
Stegrad lifsintensitet och njutning följas ovillkorligen af slapphet; men ingen ville tillstå, att tystnad, egna tankar eller en siesta varit att föredraga framför allt annat.
Tvärtom bemödade sig en hvar att, trots tanketomhet och försoffning, göra sig så underhållande oeh älskvärd som möj- ligt.
Eva längtade endast efter att blifva en- sam.
Annie satt midt emot henne, och hon kände hennes blickar till hälften spör- jande, till hälften medlidsamt, öfverfara sitt ansikte, liksom anade hon innebörden af det förtroende, som varit på väg att lämnas henne.
Men hon skulle ingenting få veta!
Var det något Eva i denna stund kunde glädja sig öfver, så var det att hon gömde sitt lidande inom sig.
För att ytterligare maskera sig började Vokalförändringsgåta.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mollagas med tacksamhet.
Med i jag vankar kring på fyra ben, Med u jag för din fot en matta är af sten, Med ä jag är en sådan ock, men mjuk och len.
Perpetua.
Mosaik.
R C härad.
R Mitt Och Om Ock f i n n s i rik mans sal, mycket rart plär på det ligga; ock ej fylldt af eget val, någon gång hos dem, som tigga.
första Mitt andra med ett a att kunna, Man ofta liknat har vid guld, Och om vårt tredje vi förkunna, Tänk äfven då på egen skuld.
Mitt hela, det är tungt att bära, Men bärs af mången dock med glans, Och den det gör, den bör man ära, Må allmän aktning varda hans!
Anna B.
A * A E N 0 l 1 S 0 TI 0 I E L R c T JM plötsligt och satte sig på den lediga platsen hos vänninan, med hennes arm i sin, och medan tåget ilade framåt, gjorde ett kort uppehåll vid en station och störtade i väg på nytt, lyssnade hon till berättelsen om en kär- lek, som åren endast gifvit ökad styrka, en lycka som växte sig rikare för hvarje dag genom ömsesidigt fyllda plikter, och ett hem, där föräldrar och barn gemensamt arbetade för större mål än fåfängans kraf och stun- dens nöje.
hon prata gladt och lifligt, ehuru orden i hennes egna öron ljödo tomma och klang- lösa.
Det blåste en kall, skarp vind, och emel- lanåt slogo några hårda kantiga snökorn mot kupéfönstren.
» Det reder sig till snöyra, » sade en af herrarne, glad öfver att i sin ordning ha funnit några tankekorn att fästa sig vid.
Mer eller mindre svåra snöstormar, tåg- hinder och olyckshändelser blefvo från den- na stund ett välkommet samtalsämne.
Direktören hade som alltid mycket att berätta och blef den som förde ordet.
Evas blickar irrade öfver landskapet utan- för, men hon såg intet annat än ett mer eller mindre förtätadt mörker, ur hvilket då och då ljusskimmer från en banvaktarstuga, en koja eller bondgård, blickade fram likt vänliga ögon.
Allt emellanåt stampade lokomotivet till, liksom för att taga bättre fart, frustade med jättelungor och ilade i väg med blod- röda, af elden från ångpannan färgade rök- moln efter sig.
» Äro vi inte framme snart? » frågade hon ängsligt.
» Det dröjer en halftimme minst, » sva- rade direktören och återtog berättelsen, till hvilken alla lyssnade, glada öfver att själfva slippa tala.
» Jag är rädd du fryser? » sade Annies man och svepte en resfllt om hennes ben och fötter.
Eva uppfångade blickarna dem emellan, liksom den förstulna handtryckningen, och det skar till i hennes hjärta.
» Berätta litet om dig själf! » sade hon .1!
E u l T B I~ ~ T i — Under juni — augusti hållas Iduns expe- dition och.
byrå öppna kl. 10 — 5.
I nnehåUsförteckning.
» Kvinnornas utställning » i K ö p e n h a m n.
(M e d 2 porträtt).
— S ä n g p å v a t t n e t; af Hjalmar Söderberg.
— I r o m a n b i l a - g a n.
— E n lifsfräga för h e m m e t s f r i d; a f Petrus Hedberg.
— N y v å r; s k i s s f ö r I d u n a f Sophie Linge — » S o m m a r n ö j e »; a f Lisa Schrödet.
— P a r i s s i s k a n, a f Theodore Child.
F r å n e n g e l s k a n f ö r I d u n a f Euyéne Draghi.
— F r å n I d u n s l ä s e - k r e t s: » I n s t r u m e n t e n i l i f s k o n s n r t e n »; a f Attila.
O r l o f s s e d - Jar i o t i d.
» H u s k a t t a n » p å » H u s r å t t a n ».
— U r n o t i s b o k e n.
— E t t r ä k n e t a l; s k i s s för I d u n a f Tidsfördnf.
En bokstaf och de fogas samman, Fås namn på gudinnan, som ständigt med grace I Vallhall gaf utsökta äpplekalas, Som njötos med fröjd och med gam man.
Och slutet, behandladt uppå samma sätt, Framkallar också en gudinna, Som, fastän härstammad af jättarnes ätt, För älskande Frö dock var långt ifrån lätt Med böner och hotelser vinna.
(Må Iduns högt älskvärda läskrets ej illa Upplaga den djärfhet, som bjärt stic- ker fram Hos sonen af Adam, som råkat sig villa Till » damernas egen » alt bjuda sitt » kram »!)
1) frukt, 2) herrnamn, 3) dito.
- i) land i Afrika, 5) forntida hjälte, 6) ort i Spanien.
Begynnelseboksläf verna bilda namnet på en afliden regent i Europa.
Cirkelgåta.
Maj.
1 2 3 i 2 6 7 8 3 4 7 ±| 5 8 5 11 Flod i södra Europa, 2) tid- skrift, 3) fängelse, 4) buske, 5) bok- staf.
Maj.
Hvad hette den å, som i urtiden flöt Mellan gudars och människors land?
Hvad ringen, som Sindre, den konst- smeden, göt Och som blänkle på Allfaders hand?
Hvad ' djuret ', som Loke slog dödt med en sten, Då med Odin ocb Höne ban gick?
Hvad guden för hafvet, som kände sig klen Uppå godset med makan han fick?
Om från hvarje svar uti början det la ' s &gt;Lessive Phenix » Öfverträffar alla andra t v ä t t m e d e l!
PICOTS TVÄTTPULVER (Forts.).
— egenskap för gamla hjässor, 15 — 17) stämma, 17 — 1) dryck.
Maj.
Proköp.
1 — 5) Ett land, hvars namn nu rundt kring världen skallar.
2 - 5) Ett djur, som för min del ej släkt jag kallar.
3 — 5 En skogens gudom uppå klas- sisk jord.
4 — 5) På räkningar ett mycket van- ligt ord.
F. M.
C.
Lösningar.
Logagryfen: Prisuppgift; s l i g, fri, g i f t, p u s t, i f r i g, uf, t u p p, sur, p u p p a, g l i s, ris, ur, is, t r u p p, fur.
Cknradeii: Löf-ko-ja.
Triarigchtritiiiogry / m.
: i s, s.
Polis, onyx, lax, () nl / örvavcViiif / -- gälriv: 1) K r o k o d i l, 2) A g - n e s, 3) r ö d p l i s t e r, 4) i r l ä n d a r e, 5) N i s s a n, 0) m o r k u l l a, 7) o l l o n b å r r e, 8) N i c o l a u s, 9) S e b u l o n, 10) d r o m e d a r, 11) o r k e s l ö s, 12) T r e l l e b o r g, 13) t a n g e n t, 14) E b r o, 15) I t u d o l f.
ICarin M o n s d o L t e r.
Kvadratgåtmi: S T A D T O R K F o r n n o r d i s k namngåta, Triangelaritmogryf.
Vilma Lindhé.
Johannes.
A L il Hon glömde, hvar hon var, glömde allt annat, tills en skarp hvissling skar luften.
» Äro vi framme n u?
» frågade hon och reste sig upp.
» Det måste vi vara, » svarade direktören oeh reste sig, han också, men tåget hade endast gifvit stationssignal.
Några upplysta byggnader tycktes ila förbi — så blef det mörkt igen.
(Forts.) A R L A D R A G Länlgatau: Morkulla; nio-mor-kull ull- ulia.
Jiäkncgåtan 1 — 3) Naturföreteelse.
1 - 4) namn, 3 - 5) tilkvällning, 4 - 5) träd, 3 — 8) gud, 7 — 8) pronomen, 7 — 10) verb, 9 — 11) hopfogande, 10 — 11) fisk, 10) något flytande, 9 — 14) något i sy- korgen, 12 — 14) träd, 13 — 14) om- vändt elt djur, 1 3 - 1 5) flod, 1 4 - 1 6) Klorfrittl Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer: 242 540 319 224 553 380 195 463 (ill 229 074 730 37ö 602 090 946 102 291 299 240 236 305 429 142 66 Ntkn: S, I a, s k o l a, als, Säljes i \ -, J- och J-kilo-paket med beskrifning I hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Måtton, Stockholm Talrika o m b u d 1 landaorten.
