# ID: svediakorp-per1027
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,394
# sentences: 585
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modetidn., månad suppl.
» Barn garderoben &gt; 5: 5: 3: 3: — — — — Byrå: K l a r a Södra K y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och Träffas säkrast kl. 2 — 3.
R e d a k t i o n s s e k r.
• J. Sofi &lt;j] je dagar, då skolans schema endast upp- tog läs- och skrif- ämnen, höra nu lyck- ligtvis till det förflutna.
Man kom nämligen rätt snart under fund med, att vår allt mer jäktan- de tid fordrade icke alle- nast belästa och under- visade människor; den allt hetsigare blifna kon- kurrensen — kampen för brödet — nödvändig- gjorde framför allt prak- tisk duglighet.
Sedan dessa åsikter arbetat sig in i folkmedvetan- det, har uppfostrings- arbetet i många stycken förändrats.
Detta icke minst, då det gäller den kvinnliga uppfost- ran.
Nu mera tänker man icke allenast på att gifva sina döttrar kunskap om saker och ting, man vill äfven — och kanske helst — se dem utrustade med den praktiska duglighet, som kan göra det möjligt för dem att tillkämpa sig en oberoende ställ- ning i samhället.
Så infördes handarbete på skolans schema och på sista tiden hushållslära.
Bland dem, som mest arbetat och inlagt de största förtjänsterna för detta senare ämnes in- förande på skolornas TJtgifningBtid: utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Nordllng.
hvarje helgfri Tryckeri Aktiebolag.
8:de årg.
Fredagen den 21 j u n i 1895.
N:r 25 (392) Iduns fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösn:r endast för k o m p l e t t e r i n g a r.)
AnnoJispris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o.
» Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p ä b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Nilsson.
arbetsordning, intages ett af de allra främsta rummen af fru Sofi.
Nilsson, lärarinna vid Klara folkskola i Stock- holm, hvars bild härmed ökar Iduns porträttgal- leri.
Kraftigt understödd af sin man, förste lära- ren i Nikolai församling, kan hon anses banbry- tande, då det gäller hushållslärans införande i folkskolan.
Nikolai och Klara folkskolor voro nämligen de första i vårt land, som inrättade så kalla- de skolkök, där de större flickorna fingo lära sig på ett praktiskt sätt huru ett större eller mindre hushåll skulle skötas.
Skolköket i Ni- kolai inrättades år 1889.
Sedermera har den ena skolan efter den andra följt exemplet både i hufvudstaden och lands- orten.
I sammanhang härmed må nämnas, att Nikolai församlings skol- råd och kyrkostämma nu i dagarne beslutat i enlighet med d:r Nils- sons förslag utvidga skolkökets verksamhet därhän, att hälften af högsta afdelningens flic- kor — 24 å 30 — samti- digt vid sex stycken smärre spislar kunna undervisas i matlagning.
Vi svenskar!
Se, vårt modersmål Oss binder hop med klang af stål, Och aldrig bryts det bandet.
Hittills hafva endast sex stycken i sender kunnat i köket mottagas.
För en sådan förändring beviljade kyrkostämman 1,700 kronor.
En större donation har äfven kom- mit detta skolkök till godo.
En märklig nyhet i skolköksfrågan kan äfven den publikation kallas, som i dagarne utkommit från C.
E. Fritzes kongl.
hofbok- handel, författad af fru Nilsson.
Vi åsyfta » Färglagd väggplarsch öfver de vanligaste födoämnenas kemiska sammansättning ».
Mest att anse som ett supplement till sam- ma förf:s för två år sedan utgifna utmärkta arbete: » Hushållslärans första grunder » *, af ser denna prydliga plansch » att gifva en så klar och öfverskådlig öfversikt som möj- ligt af beståndsdelarne i några af våra all- männaste födoämnen », och man kan utan öfverdrift säga, att förf.
på ett utmärkt sätt löst denna sin uppgift.
Födoämnenas olika beståndsdelar, ägghvita, fett, kolhydrat, vatten, salter o. s. v., äro här icke allenast betecknade med olika färg, utan äfven för- sedda med utsatta procenttal, hvilket gör denna plansch lättlästare än förut befintliga i samma ämne.
En synnerligen praktisk anordning har förf.
dessutom åstadkommit genom att angifva näringsvärdet för kilo- gram af födoämnena, hvarigenom åtskilliga rent af öfverraskande jämförelser kunna göras.
Så t. ex. är gäddans näringsvärde 15 öre pr kg., då dess torgpris vanligen är 4 ä 5 gånger större.
Den färska sillens näringsvärde pr kg.
är 31 öre, men den köpes för ungefär halfva värdet.
Jämför man öl, porter och mjölk, så finner man, att mjöl- ken betalas under sitt näringsvärde, men öl 11 gånger och porter 32 gånger mer än den är värd som näring.
1 kg., d. v. s. ungefär 1 liter oskummad mjölk, äger ett näringsvärde af 13 öre, 1 kg.
öl och lika mycket porter hvartdera 2 öre, och dock betalas för 1 liter öl i halfbutefjer 21 — 24 öre, porter 6 0 — 9 0 öre.
Utanför ett bok- handelsfönster, där planschen hängde, väckte dessa siffror här o m kvällen mycken upp- märksamhet.
» V i, som alltid trott, att por- terri Var så kraftig, » yttrades det.
Uti den medföljande texten till förelig- gande plansch redogöres för, huru mycket vår kropp dagligen behöfver af de olika näringsämnena för att bibehålla sig.
ägghvita gram fett gram kolhydrat gram En måttligt ar- betande man be- höfver dagligen 118 56 500 D:o kvinna 92 44 400 D:o äldre man 68 100 350 D:o äldre kvinna 80 50 260 Barn till 1 Vä år 20 -- 3 6 30 — 45 60 -- 9 0 Barn 7 — 15 år 70- — 80 37 - 5 0 2 5 0 - - 400 Om husmodern vet detta och vidare kan från denna plansch afläsa, huru mycket hvarje födoämne innehåller af ägghvita, fett och kolhydrat, så bör planschen bli en väl- kommen handledning v i d torguppköp lika väl som vid matlagningen.
När den där- till visar, hvilka födoämnen, som i förhål- lande till sitt näringsvärde äro billigast, så * Recenseradt i Idun 1893, n:r 9.
Och höja vi vår svenska stam, Att fram den stiger — andligt fram Sä höjes fosterlandet.
J. Reuter.
torde den icke allenast bli en prydnad för köksväggen, utan fastmer fylla ett befintligt tomrum.
Fru Nilssons arbeten, såväl den nu om- ordade planschen som » Hushållslärans första grunder », vittna om förf:spedagogiska kyn- ne.
Hennes sträfvan att uppfostra våra unga flickor till praktiska och dugande sam- hällsmedlemmar och hennes insats i vårt folks utveckling i ekonomiskt och däraf beroende socialt hänseende torde icke kunna för högt uppskattas.
Det är i synnerhet de mindre bemedlade i samhället hennes arbete såsom lärarinna i folkskolan och som för- fattarinna afser att hjälpa.
Därom säger hon själf i texten till om- förmälda plansch: » För en stor del af mänskligheten har en sådan beräkning föga betydelse, den mera välmående klassen be- höfver ej välja sin föda efter halten af nä- ringsvärdet hos födoämnena, utan utgår vid valet af föda från helt andra grunder, så- som smak, lättsmälthet m. m.
Den åter, som tillhör den mindre bemedlade samhälls- klassen, hvilken omfattar det stora flertalet af människor, har behof af att känna nä- ringsvärdet i förhållande till priset, då han väljer sin föda.
Hans enda egendom äro hans själs- och kroppskrafter, hans arbets- förmåga, och för honom är det icke likgil- tigt, huru han på bästa och billigaste sätt kan nära sin kropp för att bibehålla den stark och arbetsduglig. » På många sätt kan man j u arbeta för de mindre bemedlade klassernas höjande i ekonomiskt och socialt hänseende, men det synes, som om den väg, förf.
slagit in på, skall kunna uthärda jäm- förelse med hvarje annan.
Sofi Nilsson föddes den 4 juni 1840 i Tjällmo församling i Östergötland.
Föräld- rarne voro framlidne riksdagsmannen m. m.
A.
P. Andersson på Bohyttan nära Fin- spång och hans maka Anna Lisa Persdotter.
Att dottern ägnat sitt lif åt uppfostrarens kall, blir ej underligt, om man känner fa- derns arbete för sin församlings framåtskri- dande och höjande icke minst i andligt af- seende.
Så t. ex. upplät han, en af vårt lands första skolrådsmedlemmar, fri lokal och aflönade lärare i 15 års tid för en små- skola i sin församling.
Faderns omvårdnad och kärlek för folkskolan besjälade dottern, när hon trotsade den tidens fördomar och blef lärarinna.
Om beskaffenheten af hen- nes föräldrahem och den uppfostran, hon där erhöll, kan man få en föreställnig af det faktum att den tjuguåriga åbodottern utan andra studier antogs som lärarinna vid Finspångs folkskola.
Därifrån befordrades hon efter fyra års tjänstgöring till sin nu- varande befattning vid Klara folkskola, er- höll dispens från folkskollärarinneexamen år 1866 och utnämndes till ordinarie på hög- sta lönegraden samma år.
Efter denna ovanligt hastiga karrier, i ett afseende hunnen till målet, blef dock hen- nes lif icke ett stillastående, utan en fort- satt sträfvan att gifva folkskolan de bästa tankar och krafter, att höja folkskolan ge- nom att ännu mera utbilda sig själf.
Detta framgår af de vidsträckta utrikes resor, som hon företagit mest på egen bekostnad med ändamål att studera folkskolorna i andra länder.
Under en af dessa — år 1864 — besöktes England och Skottland.
A r 1868 vistades hon en längre tid vid Hindholmens folkhögskola i Danmark.
Sommaren 1871, besöktes Schweitz och Italien, 1 8 7 1 — 7 2 ge- nomgick hon Pape-Carpentiers lärarinnese- minarium i Paris.
I Tyskland, Schweitz och Holland till- bragtes sommaren 1886.
Aren 1887, 92 och 93 användes ferierna till resor och stu- dier i Norge, och förra sommaren besöktes åter Tyskland i och för studiet af skolköks- förhållandena därstädes.
Endast en gång — resan till England och Skottland — • före- fanns statsanslag.
Vid hemkomsten hafva hon och hennes man ej tvekat att ställa sig i spetsen för införandet af det nya på uppfostringskon- stens område, som i Europas centralare de- lar vunnit tilltro, men som hos oss ännu varit antingen okändt eller betraktadt med vårt folks ofta förekommande misstänk- samhet gent emot hvarje nyhet.
Så mottogs frågan om inrättande af skol- kök med ganska mycken köld, för att icke säga motvilja, äfven från det håll där man väntat motsatsen, men så småningom har dock saken gått framåt tack vare fru Nils- sons energi.
Utom lärarinnebefattningen vid Klara folkskola är hon medlem af sty- relsen för nämnda skolas kolonier och styrel- sen för arbetsstugan och skolköket.
Här vore nu lämpligt att söka utfylla tom- rummen emellan dessa fragmentariska fakta och data med ett erkännandets ord, men, anspråkslös som hon är, undanbad hon sig bestämdt hvarje berömmande, när hon, efter åtskillig tvekan, gaf sitt samtycke till vår anhållan att få presentera henne för Iduns läsarinnor samtidigt med hennes senaste arbete.
Vi uttala till sist därför endast den ön- skan och förhoppning, som helt visst delas af alla, som kommit inom hennes hjärte- vinnande personlighets verkningskrets, att skolan och hemmet ännu länge måtte få behålla den kvinna, som icke blott är en prydnad för bägge, utan äfven på ett ut- märkt sätt fyller sin plats i båda två.
Brz.
(Midsommar 1894.)
dg gick uppå Skånes ångar, det var i min barndoms vår, och lekte på lyrans strängar, dem ännu i dag jag slår.
Jag kände en vemodslängtan till blånande, fjärran land, och vinden förde min längtan i ton mot himmelens rand.
Jag låg vid naturens hjärta i lifvets midsommardar.
Jag vet ej, om fröjd, om smärta jag mest uti sinnet bar.
Ej tankarna voro mogna, men ut ville de likväl.
Naturen var min förtrogna, ej någon förstod min själ.
Det var något stort och mäktigt, som underbart drog och drog.
Hvad guldmolnen sänktes präktigt i hög bortom hed och skog!
Hvad låg i min själ begrafvet, som väcktes vid vågens dön, hvar kväll når jag hörde hafvet, den härliga Östersjön?
Det var något visst, jag ville, jag kände min värld för trång.
Bar ej jag i själen snille, jag bar dock i hjärtat sång.
Och tankarne kännas tunga, förrn luft de i toner få, och något jag ville sjunga, som skulle kring världen gå.
Jag ville aftorka tårar på mången förvissnad kind, åt tynande hjärtans vårar ge friskhet och dagg och vind; åt skeppsbruten like räcka ett halmstrå, om icke mer, och pilgrimens törst ej släcka, blott stilla, förren sol gick ner.
Nu jag och för och och och mot är det midsommartider, längtar och längtar ån — når det mot hösten lider, snart kommer alltid den, lönnarna blifva röda storken och svalan fly, rönnarna dystert glöda himmel förutan sky.
Då vaknar på nytt min trängtan, som fordom i lifvets vår.
Det hjärta, som föds med längtan, lår aldrig att räkna år — Månn ' hinsidan fjärrblå randen jag uppå en ton fått svar?
Månn ' pilgrim på ökensanden en droppe jag gifvit har?
Anna A.
Kvinnorna oeh humorn.
et är Strindberg — om jag inte minns orätt — som påstår i någon af sina ensidiga och orättvisa anklagelseskrifter mot det älskvärda könet, att kvinnan saknar humor.
Om också, hvilket ju kan vara möjligt, den något djärfva satsen afsåg ute- slutande den författande kvinnan och sär- skildt den svenska författarinnan, så har den i alla händelser blifvit på ett eklatant sätt vederlagd af Lovisa Petterqvist.
Nog har hon humor, det lär väl ändå inte kunna förnekas.
Men hvad innebär då detta mångomordade begrepp?
Hur skall det rättast definieras?
Hvad menas med humor?
Svårt är det alltid att uttömmande defi- niera ett begrepp, hvarom uppfattningen hos olika människor är så växlande.
Ingen har heller — 7 så vidt jag vet • — af humorn gifvit en definition, som af alla erkännes.
Lättare är att säga, hvad humor icke är.
Humor är icke detta evinnerliga kallgrin, som under åratal fyllt våra skämttidningars spalter, serverats oss vid festtillfällen af omtyckta » humorister » och purrats på oss i de oftast mycket tillkrystade skämtbitar, som fått namn af » humoresker ».
Det är missbruk af ord, då man med humorns namn betecknar alla möjliga arter, afarter och oarter af skämtlynne.
Det är mer än så, det är nästan en förgripelse på det heliga, af samma slag, som då varietéslag- dängor räknas till » konst » eller ordet » poesi » begagnas om prosa på korta rader.
Går man nu för tiden för långt i att utvidga humorns begrepp till allt, som i någon grad kan afficiera skrattmusklerna, så var det en motsatt ytterlighet, man gjorde sig skyldig till, då man allt för starkt framhöll sorgen och bitterheten såsom den jordmån, ur hvilken humorn hämtade sin näring, likt leende blomster spirande på en grafkulle.
Allbekant är det i vårt nationalmuseum befintliga porträtt af Bell- man, snyftande i sin näsduk, och lika all- mänt känd är den föga humoristiska strofen af Braun: » Om folk blott vissie, hur glädjen brister för de så kallade humorister, de skulle tacka sin gud för det han utan humor dem födas lät » och den följande beskrifningen på skaldens skrif don: » en törntagg pennan och bläcket — tårar », hvilket j u allt låter ganska affekteradt.
Det sannaste och bästa som sagts om humorn förefaller mig vara, att den är den åskådning af lifvet, som ser det stora i det lilla och det lilla i det stora.
På botten af humorn ligger således ett slags resignation på samma gång som en öppen blick för det ideala, hvilket i vår relativa värld endast kan ernå mycket ofullkomliga afspeglingar.
Ju tydligare man inser och känner detta, j u skarpare man ser motsatsen mellan det som är och det som borde vara, mellan de stora anspråken och deras tarfliga motsvarighet, dess när- mare står man korset, där vägarne skilja sig, den ena bärande nedåt till förtviflan och bitterhet, den andra uppåt till den fria utsiktsplats, hvarifrån humorn med ett vän- ligt löje betraktar världen.
Människorna äflas och knuffas som bråkiga barn för att uppnå mål och vinna fördelar, som för humoristens öga ej te sig värdefullare än barnleksaker.
Han ler åt detta kif om bagateller, men han förargas ej, ty han vet j u: sådan är världen och den kan inte vara annorlunda.
Och med allt ondt och befängdt, som finns i denna skröpliga till- varo, bjuder dock lifvet så många glädje- ämnen, skänker det så mycken ren och vacker tillfredsställelse.
» Världen är ej så ful, som vi henne ängsligt afmåla med storm och våg.
Allt leker för vår håg, skönhet i hvar ögnastråla — » Allt beror på den blick, hvarmed vi be- trakta världen.
Ä r o vi nog olyckliga att ha fått in en skärfva af » Fandens speilglas » i vårt öga, då kan det inte hjälpas, att vi se allting förvändt och styggt.
Då finns det för oss ingenting annat än elakhet och fulhet till, då skall ingen karaktär bestå profvet inför vår kritiska granskning, ingen handling synas god, ingen anblick skön, ingen tanke upphöjd.
Men humorns öga är kärleksfullt, utan att därför vara blindt.
Humoristen har denna sanna mänsklighet, hvars väsens grund är en ödmjuk känsla af idealets storhet oeh allas vår litenhet, en känsla som alstrar försonlighet, öfver- seende och medkänsla med andra — • dessa andra, som humoristen dock icke kan låta bli att le åt, likasom han ler öfver sig själf och hela världen.
Kvinnan skulle sakna anlaget till en sådan åskådning af lifvet?
Det förefaller, som om hon tvärt o m borde äga det i hög grad.
Anlag i ena eller andra riktningen framtvingas under generationer af lifvet själft.
Ingenting kan vara 0 0 m - tvistligare än människans underbara för- måga att snart » finna sig » i nya förhållan- den, att bilda sig efter och växa in i dem.
Är det då troligt, att icke kvinnorna med deras i vissa afseenden utpräglade » ideala fordringar » och deras behof af lycka och harmoni, — att de icke, säger jag, ofta måste komma att drifvas igenom den ut- vecklingspers, hvars stadier äro: missräk- ning, afprutning på i ungdomen gjorda höga föreställningar om det ena och det andra, resignation och — då behofvet att bibehålla en kärleksfull uppfattning fortfarande gör sig gällande — en humoristisk blick för skröpligheterna i lifvet?
En sanning är det visserligen, att många — kanske i synnerhet bland kvinnorna — lida af en sentimental lust att gråta, om de icke få lof att alltjämt skratta — jag menar: en benägenhet att, om jag så får uttrycka mig, » tjura », när lifvet slår sina slag, d. v. s. göra sig riktigt ordentligt olyck- liga, eftersom det inte går an att få vara riktigt lyckliga — en sentimental, litet barns- lig åtrå, som sammanhänger med själfbe- skådning och fråsseri i de egna känslorna.
Sunda naturer och starka ej inför sig själfva, kasta om lyckan sviker, hängifva plågeri, utan blifva i stället själar kokettera ej yxan i sjön, sig ej åt själf- ofta humorister.
Det tyckes mig, som o m man i det äkten- skapliga lifvet skulle ha rätt mycken använd- ning för humor.
Två unga människors gemen- samma vandringslopp börjar väl oftast med både abnormt uppskrufvade känslor och icke fullt riktiga föreställningar om hvarandras personliga egenskaper.
Under samlifvet sjun- ker känsloströmmen småningom tillbaka i sin naturliga flodbädd, man gör ömsesidiga små upptäckter i fråga om lynne, tempera- ment, vanor, upptäckter, som skulle kunna komma olycka åstad, om de toges för seri- öst, men som för en humoristisk uppfatt- ning alldeles icke kunna skada det goda förhållandet.
Det finns för öfrigt så mycket under en daglig sammanvaro människor emellan, som naggar, irriterar, nedtrycker, om det ej toges från den humoristiska sidan, så mycket, säger jag, att om man kunde skänka bort humor, borde ett större förråd af den varan gifvas hvarje brudpar i lys- ningspresent.
Nå, finns blott något anlag, så utbildar sig nog den humoristiska uppfattningen af sig själf.
En barnkammare — begripligtvis icke allt för öfverbefolkad!
— borde, synes det mig, uppfostra föräldrarne mer eller mindre till
på pannan, duga något till i t. ex. det husliga kallet, och som hustrur ...
husch, Gud bevare oss för dem! » Han såg med välbehag på den unga frökens hvita hand, där inga bläckfläckar spårades, och på denna rena panna, där inga » snilleknölar » voro upprifiia.
Hon tycktes fatta hans tysta, smickrande jäm- förelse, rodnade lätt och skrattade.
» Nej, tacka vet ni en sådan som exempelvis jag! » sade hon med en riktig tjufpojksmin, » en liten menlös docka, som inte besväras af tankar längre än näsan räcker, en sann kvinna.
.
.
» » Ni är ingen docka, fröken Emelie! » af bröt Brink med en förebrående högtidlighet, som ver- kade synnerligen komisk, » jag vet, att ni skö- ter er herr fars hushåll och ordnar och styr med allt som en liten duktig husmor — se det är dygder hos en kvinna, alldeles oförenliga med skribleriet.
.
.
åb, ni må tro, jag har nog haft ögonen öppna! » Och det tycktes han äfven i denna stund ha så pass bra, att fröken Emelie fick en ny liten sky på kinden.
» Nej, nu törs jag inte stanna här längre, » sade Efraim Rosenius.
hon och reste sig upp, » ni skulle ju kunna tro mig höra till de där emanciperade damerna, som icke ha vidare godt oni kvinnlig blygsamhet.
.
.
Ni kommer? » » Det var en fråga! » Det fanns väl inte något ställe, till hvilket han så gärna » kom », som till grosshandlare Thelberg, förmögen änkling och fader till en af de älsk- värdaste flickor han kände.
Skiss af Emy.
Naturligtvis blef det som vanligt en i allo an- genäm middag, och då Fredrik Brink kommit :&gt; v \ ll°&gt; ' där är en af rätta ullen! » Fredrik hem till sig igen samt i ro fått samla sina se- (JU * Brink lossade ned ett par häftiga ryck på naste intryck, fann han, att han bestämdt varit kragen, ty han hacle blifvit het af förargelse vid en mes, som ej ryckt fram med en fråga, hvil- ken länge nog vandrat upp och ned mellan hans genomläsandet af manuskriptet.
Det knackade på dörren, och innan hans » stig hjärta och läppar, utan att dock våga sig öfver in! » förklingat, visade sig en ung vacker flicka.
de senare ... Som en stålfjäder sprang han upp.
Fröken Emelie såg inte alls ut som ett redan » Nej, men så roligt ... fröken Thelberg! » färdigt, förkroppsligadt nej, och gubben Thelberg » Ja, jag fick lof att gå själf, » sade den unga var hjärtligheten själf — men skulle väl han, damen glädtigt och räckte fram sin hand, » det penningemannen, vilja veta af en sådan fattig- fanns ingen annan att skicka.
Pappa frågar, om lapp som en liten blygsamt aflönad litteratör?
herr Brink vill titta hem till oss på middag kl. 5. » Gamle skeptiker, ryckte Brink på axlarne, » På hvilken fråga jag svarar med mitt allra drog en suck och skref en uppsats öfver nuti- dens afvita förhållanden, som i allmänhet hindra som fört justaste tack! » » Hu, det var en förfärlig supeiiativ af en pen- folks sträfvan att redan i unga år grundlägga en nans man.
.
.
jaså, jag är nu ändtligen en gång själfständig position och i synnerhet göra ett ti- här, » forsatte hon och såg sig omkring, sedan digt äktenskap på grundvalen af böjelse omöjligt.
hon slagit sig ned i en stor skinnbeklädd stol, Anspråken hade öfver allt stegrats i orimligt för- » på en veritabel tidningsredaktions helgade om- hållande till möjligheterna, en karl med några råde, där själfva luften är mättad af hemlig- tusen kronors inkomst kunde knappt lefva ensam heter ... » hon vidgade näsborrarne, fnyste och därpå, mycket mindre tänka på att gifta sig.
skrattade.
» Men jag tycker just inte, att det Landets döttrar voro bortskämda i lyx och nöjen, ingen ville hu för tiden nöja sig med en an- förefaller så vidare mystiskt! » » Ähnej, » smålog Brink, » inte i allmänhet, men språkslös lott i det stilla.
.
.
O, tider, o, seder.
.
.
I ibland kommer dock ett och annat under våra Han fick svar på tal — om igen af den oför- ögon, som vi själfva finna en smula mystiskt.
bränneliga, anonyma » Svea »!
Och vidare kom Här t. ex. » — han grep manuskriptet — » är han att göra en upptäckt, med hvars historia något, som sätter myror i hufvudet på mig.
Det från början till slut det hängde tillsammans på är en anonym författarinna, som då och då he- följande vis: drar vår tidning med uppsatser, där hon argt Då han en dag gick upp på redaktionen, hör- förfäktar kvinnans rätt och användning till allt de han redan nere i tamburen, att någon var möjligt på Guds gröna jord och påstår att hon på dörrens breflåda däruppe, mötte i trappan ett som konstnär, författare, » tjänsteman » etc. etc. fruntimmer, hvars drag han tydligt observerade, icke alls förlorar sin kvinnlighet eller sina hus- utan att dock igenkänna, tittade i breflådan och liga egenskaper.
.
.
Tja, artikeln är kvick som fann ett konvolut med » Sveas » manuskript uti.
tus.
.
.
ber om ursäkt i ..... redaktören tycker om Det var ett litet raskt skrifvet genmäle på hans den, och den skall naturligtvis in — ungefär artikel, bland annat innehållande en kritik öfver som ett svar på hvad jag nyligen skref om blå- hans påstående, att » landets döttrar » voro så strumpor, och naturligtvis är det en blåstrumpä fasligt » bortskämda » och omöjliga för ett äkten- som skrifvit den, det begriper jag, äfven om hon skap i små förhållanden.
Är det några, som inte satt » Svea » inunder. » skämma bort dem, så är det framför allt herrar- » Får jag se, » sade fröken Thelberg nyfiket och ne själfva, som icke vilja tala allvar och för- stack fram sitt lockiga hufvud, » ja visst, det är stånd med den unga kvinnan, utan äflas att få en fruntimmersstil.
.
.
» henne till ett slags dekorationspjäs, en rodocka ... » Ovillkorligen — en gammal gallsprängd ung- Men man skulle icke döma af ytan — under mö, ha, ha!
Ah, de där skrifvande damerna — siden och juveler, hvilka ofta blott buros af tvin- ja, ni vet ju min gamla motvilja för det där gande konventionella skäl, under hela skenet af ett behagsjukt, bortskämdt barn klappade mån- herrskapet. » gen gång ett ädelt hjärta, som gärna skulle dela Hon nickade och drog litet på munnen.
» Ja, men det är ju orättvist, om de skrifva en fattig, redbar mans lott — bara den fattige, redbare mannen toge mod till sig och sjönge bra — gör den här det? » » Ja bevars, » medgaf Brink retligt, » men på ett rent ut.
.
.
tokigt program: kvinnoemancipationen — med Alltsammans ett litet stilistiskt mästerstycke konsekvenser, som ta sig bra ut på papperet, af slående, retsamt klar öfverbevisning.
men blir tokiga i praktiken.
Om jag kunde be- » Att jag inte passade på och högg henne in gripa, hvem det är — ett plågofrö är hon emel- flagrant!
! » mumlade Fredrik Brink och lade in lertid, men redaktörn har sina idéer ... » » Och litet mer tolerans — hur är det ordsprå- manuskriptet på redaktörens bord.
Om några dagar hade uppsatsen influtit.
ket lyder: äfven den andra parten.
.
.
» Odet hjälpte vår litteratör i hans upptäckts- » Må höras, ja, men jag tycker vi hört nog nu, och i inte är det värdt att söka inbilla mig, att funderingar.
fruntimmer, som sudda med bläck och i sina » Fröken Selma Noréus heter min Svea! » ut- djupsinniga meditationer rifva fram snilleknölar ropade han, då han en dag var på visit hos humorister.
En barnkammare är ett slags mikrokosmos — världen i leksaksformat.
Där uppträda de mänskliga instinkterna och lidelserna i enkla, ursprungliga former.
Där utkämpas väldiga strider, där höjas stolta anspråk, där göras manhaftiga ansatser.
Det är bara rocken som är för kort, strider- nas föremål som är för löjligt smått, kraf- terna för klena — annars är det j u de stora människornas lif upp i dagen!
Men är skilnaden egentligen så stor på Kalle och Petter, som slåss om en bandstump, och stora pappa och hans kamrater, som käm- pas de också — om en bandstump?
Mot- satsen mellan det stora i laterna och svag- heten och ofullkomligheten hos personlig- heten — är denna motsats icke ungefär lika slående i bägge fallen och lika frestande till en liten dragning på smilbandet?
Reträtt.
c e n parsamma Fruar!
Thelbergs, » en vän upplyste mig därom, då vi mötte henne på gatan. » » Nej, hvad säger herr Brink! » utbrast fröken Emelie öfverraskad, » det är en bekant till mig ... » Ännu större öfverrasknmg från Fredrik Blinks sida.
Så släppte han icke fröken Emelie, förrän hon lofvat honom att en förmiddag inbjuda fröken Noréus, då han själf också skulle komma liksom ä propos.
» Men ingen allusion på hennes hemliga skrift- ställarskap, herr Brink! » bad fröken Emelie nä- stan oroligt.
» Det vore ett öfverfall ur bakhåll. » Några dagar senare presenterades han af frö- ken Emelie för ett yngre fruntimmer, fröken Noréus.
Han kände strax igen henne.
Hon förrådde ingen synbar rörelse, då hon hörde, att herr Brink var medarbetare och lit- teraturkritiker i den och den tidningen.
Hon såg ut » som folket gör mest », röjde ingen påfal- lande högre intelligens och förhöll sig tämligen stel i sitt sätt att vara.
» En genomgående ledsam människa, » tänkte Brink, » ja, sådana där äro de i det privata. » Fröken Noréus sade snart adjö.
» Jag tycker mig ha mött fröken en dag i trapp- uppgången till vår redaktionslokal, » sade Brink.
» Ja, det var ett bref, som jag för en väninnas räkning lämnade, » sade hon intresselöst.
Och därpå gick hon » Det var baddarn hvad hon kunde förskansa sig väl! » utbrast Fredrik förbluffad och stirrade på fröken Emelie, som smålog åt hans tydliga missräkning, att den unga damen skulle förråda sig sig själf.
» Men naturligtvis, » fortsatte han, » narrades hon kallblodigt beträffande bref vet och väninnan! » » Nå, hur fann ni henne föröfrigt? » » Odräglig — som alla af hennes sort måste vara.
.
.
» » Inte så!
Selma är en utmärkt flicka.
.
. » » Gärna för mig, » sade Brink med en lätt gri- mas, » AOM hör då inte till dem, som äro begär- liga på äktenskapsmarknaden, inte en gång för de tvåtusen-kronors-karlar, jag talat om.
Läste ni min sista uppsats och hennes svar? » » Ja, och jag fann hennes svar förträffligt, hon har enligt min mening alldeles rätt.
Om män- nen blott uppfattade oss något mindre skeft och toge något mera mod till sig.
.
.
! » Det var något i den unga damens tonfall, som plötsligt frapperade Fredrik och kom honom att med spändt intresse fixera henne.
En fin rodnad steg upp på hennes kinder, hon andades litet hastigare, men mötte alltjämt hans spörjande blick med sin egen, därur något strålade honom tillmötes som ljuset från ett på vid gafvel plötsligt öppnadt paradis.
.
.
» Borde jag också taga mod till mig? » frågade han icke utan en skälfning i rösten, närmade sig och grep hennes händer.
» Ni borde gjort det för länge sedan, tycker jag, » sade fröken Emelie med en skälmskhet, ge- nom hvilken ömheten bröt fram, » nu fruktar jag, att det är för sent — ett oöfverstigligt hinder finns.
.
.
» » Er far? » » Nej, » smålog hon, » han skulle samtycka, men — ni själf.
.
.
!
» » Hur menar ni? » » Ni af skyr blåstrumpor.
.
.
» » Nåväl, hvad hör det hit? » » Det var verkligen för en väninnas räkning fröken Noréus bar upp brefvet ... » » Men håll mig icke på sträckbänken — till sa- ken, älskade Emelie! » » Jag är — er ' Svea ' ... » I samma ögonblick var hon hårdt sluten till hans bröst.
» Ah — — — således ändå min ' Svea ' — min för alltid.
.
.
! » Hvad förstås med en » lady »?
En kvinna, som aldrig låter någon annan känna sig henne underlägsen, vare sig i in- tellektuelt, moraliskt eller socialt hänseende.
Lady N y h e t e r i k l ä d n i n g s -, k a p p - och k o s t y m t y g e r för v å r s ä s o n g e n hos Hildur Andersson, Stockholm Henry 12 Somerset.
Hötorget 12 Filial: 4 S ö d e r m a l m s t o r g R i k s - o c k A l l m.
tel. 4.
A f Till K r o n p r i n s e s s a n V i c t o r i a.
v i k t är nu för alla dem bland Iduns läsare, hvil- kas prenumeration utgår med halfåret, d. v. s. med denna månad, att genast föryna den- samma för det senare halfåret, hvilket kom- mer att bjuda på saker af mindre vanligt, ja, vi våga förmena af enastående intresse.
3rån s ö d e r n s vår, d e n paradisiskt ljufva, V ä l k o m m e n h e m till v å r a k a r g a s k ä r!
— E j g l ö d e r här o r a n g e, ej m o g n a r drufva, O c h m ö r k g r ö n pinje i c k e susar här.
pT|g) ock v e t j a g v ä l, a t t d i n a t a n k a r s e g l a t S o m h v i t a s v a n a r ifrån T i b e r n s s t r a n d Till Mälarvågor, hvilka återspeglat E t t ä l s k a d t s t y c k e af d e d i n a s l a n d.
J^ag m i n n s i R o m, h u r l ä n g t a n k u n d e m å l a Af samma skäl är just nu den gynsam- maste tidpunkten för alla dem, hvilka ej förut hållit vårt blad, men hvilka vilja bli delaktiga af de förmåner, vi nedan angifva, att med kr.
2:50 omedelbart verkställa pre- numeration för halfåret juli — december.
På grund af.
de betydliga kostnader, som nedläggas på det under årets sista kvartal utkommande julnumret, hvilket gratis till- ställes alla våra fasta abonnenter, nödgas vi nämligen från i år träffa den åtgärden att höja prenumerationspriset för detta sista kvartal, oktober — december, till 2 kronor.
Hel- och halfårspriset för tidningen blir lik- väl vid det gamla, så att de, som nu med endast kr.
2:50 prenumerera till årets slut, därigenom tillskynda sig D i n b l e k a k i n d m e d r o s e n s v a r m a färg, en lätt insedd fördel.
J a g m i n n s, h u r d i n a ö g o n k u n d e stråla, Redan i fjor väckte Iduns omfångsrika och vackert illustrerade julnummer ett smick- rande, uppseende, men icke dess mindre äro vi lifligt förvissade, att det innehåll, vi i år äro i tillfälle bjuda vår läsekrets, skall i ännu högre grad samla omkring sig allmän- na uppmärksamheten.
Liksom då ha vi äf- ven nu begynt numrets artistiska utsmyc- kande och tryckning redan under somma- ren, hvarigenom tid och möjlighet vin- nas att på detsamma nedlägga all den om- sorg, den högt utvecklade moderna tekni- ken medgifver.
Illustrationernas utförande är anförtrodt åt några af vårt lands för- nämsta artister; så är det eleganta, i mån- ga färger utförda omslaget komponeradt af Ottilia Adelborg, och Jenny Nyström-Stoo- pendaal, Gerda Tirén, Viktor Andrén, David Ljungdahl syssla alla nu som flitigast för vår räkning med pensel och stift.
N ä r t a n k e n f l ö g till v å r a s v e n s k a b e r g.
P^g) in s t ä m m a s v e m o d m i g s å e n k e l t s a d e, H u r h e m l ö s d u d i g fann i praktfullt R o m, H u r k ä r t dit h e m i h ö g a n n o r d d u h a d e, H u r bittert v e t a, att d i n plats stod tom. "
^ a l k o m m e n hem!
N u blåsa ljumma vindar O c h vintersnön i v å r a s k o g a r smält — S e, öfver m ö r k a granar, g r ö n a lindar S l å r h i m l e n u p p sitt b l å a s o m m a r t ä l t.
^ a t u r e n, f e s t k l ä d d, h ä l s a r d i g, furstinna, M i d s o m m a r b l o m s t e r b u g a för d i n fot — O, t a g d e m, t a g d e m, d e af l ä n g t a n b r i n n a A t t få e t t h j ä r t a till a t t k l a p p a m o t!
(§g) ch t ä n k, n ä r d u i f a m n d e m alla t a g e r, Å t t h v a r j e b l o m m a b a r n af S v e r i g e är, S o m ser i dig furstinnan, mild o c h fager, O c h intet m e r än älska d i g b e g ä r.
- y ä l k o m m e n hem!
I ljusa sommarnatten E n f å g e l k ö r s k a l l s j u n g a d i g till ro, O c h aftonstjärnan v a k a öfver vatten, S o m v a g g a s a k t a k r i n g ditt s o m m a r b o.
Daniel Fallström.
Den angenämaste öfverraskningen tro vi oss dock bereda vår läsekrets med följande.
Väl kännande den varma och oskrymtade folkkärlek, som vårt konungapar genom sina upphöjda personligheter under en lång re- geringstid förvärfvat öfver hela vårt land, har Iduns redaktion tänkt, att det skulle vara kärt för svenska hem att i ord och bild erhålla en förtrolig och uttömmande skildring öfver hemlifvet på konungaborgen, sådan någon dylik aldrig förr erbjudits svensk publik.
Sedan därför Iduns redaktör för detta ärende personligen uppvaktat h. m:t konungen och lyckats förvärfva hans yn- nestfulla tillstånd och intresse för saken, ha flere framstående personer i deras majestä- ters omgifning med tillmötesgående välvilja enats att för oss möjliggöra och på allt sätt underlätta utarbetandet af den intressanta artikeln, liksom det kungliga hemmet för våra tecknare och fotografer öppnat alla sina dörrar, allt från de strålande festgema- ken, genom de förtroliga hvardagsrummen, intill vistbodar, källare och kök.
Hemmet i konungaborgen, Skildringar i ord och bild från Sveriges första hem.
Möblering " och D e k o r e r i n g Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, Mattor och Gardiner m. m., m. m.
M ö b l e r i n g s - A f f ä r.
C A R L J O H A N S O N S D r o t t n i n g g a t a n 4 6, 1 och 2 tr
kommer alltså att med sina synnerligen tal- rika illustrationer upptaga en betydande del af Iduns kommande julnummer samt att gifva en samlad bild af lifvet på slottet i hvardagslag — af arbete, sysselsättningar, förströelser, måltider, uppvaktning, bostad, hushållning, betjäning — hvilken utan tvif- vel skall mottagas med det uppriktigaste intresse i alla svenska hem.
Äfven i öfrigt blir julnummrets literära innehåll af mindre vanligt värde.
Främst bland bidragen må sålunda nämnas ett hittills otryckt originalpoem af H.
M.
Konungen som han för detta nummer täckts ställa till Iduns disposition.
Och för att gifva ett begrepp om hvad numret vidare kommer att prestera, behöfva vi endast nämna för- fattarnamn af sådan klang som: C.
D. af Wirsén, Math, Roos, Frithiof Holmgren, A.
U. Bååth, Anna Wahlenberg, Lea, Ellen Key, Daniel Fallström, Snorre, Math.
Lönn- berg, G. af Geijerstam, Ellen Lundberg, Karl A.
Tavaststjerna, Amanda Kerfstedt, Elin Ameen, Tor Hedberg m. fl.
Ännu ett par angenäma öfverraskningar af artistisk art torde julnumret komma att erbjuda, men härom äro underhandlingarna ännu ej så långt framskridna, att vi kunna för dagen säga mera.
Vi ha därför endast att tillägga, att- Idun under det senare halfåret genom alla num- mer och på alla områden med gedigen och omväxlande läsning skall söka häfda sin erkända plats som vårt lands förnämsta f amilje- och kvinnotidning, hvarför vi hoppas kunna påräkna trofast stöd af alla gamla vänner och många nyförvärfvade därtill.
För nytillträdande prenumeranter för det senare halfåret är att märka, att enhvar mot insändandet af ett fem öres porto och adress fritt erhåller sig tillsänd början af den pågående följetongsromanen i Iduns romanbibliotek: » Portvaktarsonen ».
När denna af slutats, kommer i biblioteket att ingå en ytterst fängslande svensk nutids- roman: » Skattepenningen » af den omtyckta författarinnan fru Vilma Lindhé.
Stockholm i juni 1 8 9 5.
Redaktionen af Idun.
Ib Då vinet jäser.
f an har förliknat nutidens ungdom vid det jäsande vinet.
Det är sant, att vinet måste jäsa för att blifva klart och godt, och ve den husmoder, som för tidigt vill gömma det unga vinet i sina väl- korkade och etiketterade flaskor!
Då springer korken upp eller flaskan spränges sönder, och det kostbara innehållet rinner ut och uppsuges af golfvets sand.
V e de uppfostrare, hvilka vilja i ålderdomens tunga lifsuppfatt- ning binda det unga sinnet och ej lämna det rätt till egen fri forskning och fria ini- tiativ.
Det kraftiga, spänstiga sinnet bryter förr eller senare den olidliga bojan och stör- tar då • ut, utan hejd och ledning, en yr bölja i lidelsernas flod, som kanske går för- lorad bland strandens villor och frestelser.
Nej, vinet måste jäsa; men den omsorgs- fulla husmodern vet, att det förlorar sin bouquet, om det får jäsa för mycket, vet att finna det rätta ögonblicket för att afbryta jäsningsprocessen.
Hon sitter därför ej och dåsar bort i sin hvilstol; ti dt och ofta stiger hon själf ned i källaren för att se efter, huru jäsningen skrider framåt, hon skyr hvarken mörkret eller fukten därnere, ty hon vet att det är en dyrbar vara, hon vår- dar där.
Men icke famlar hon redlös om- kring i mörkret, utan hon tager sin lykta med sig och lyser för sig, så att hon hvar- ken snafvar eller förlorar vägen.
Liksom husmodern har sig ombetrodt det jäsande vinet, så hafva vi, mognade män och kvinnor och framför allt vi mödrar och uppfostrare, oss ombetrodd den mångfrestan- de, dådlystna ungdomen.
Oss åligger det ej att hämma det jäsande ungdomsmodet — men väl att se till, det det unga sinnet ledes in på rätta banor och ej förstör sig själf i ungdomligt öfverdåd.
Det är väl sant att nutidsungdomens själfsäkra öfver - mod väl mången gång frestar oss att lämna den att sköta sig själf och att själf bära följ- derna af sin förvetenhet, men vi få ej glömma att det j u dock är ungdom och öfvermodet blott ungdomligt oförstånd.
Icke höfves det den mognade erfarenheten att låta afskräcka sig genom en och annan liten konflikt med ungdomens snabbfärdiga obetänksamhet och opröfvade själfklokhet.
Må man betänka, huru gärna man för sina egna barn, då de gå ut i lifvet, ville påräkna de äldres öfver- seende och omsorg, och må man då i ersätt- ning gifva andra mödrars och fäders barn detsamma.
Men vi äldre, vi få ej heller sitta och dåsa bort i gamla fördomar och ytterlig konserva- tism.
Om ungdomen skall följa oss, måste vi söka sätta oss in i dess tanke- och åskåd- ningssätt.
Vi få ej sky att skärskåda alla synpunkter, men vi må ej likt Bengte i Lies » Niobe » så gå upp i bemödandet att följa ungdomen åt, att vi därvid uppoffra vårt eget mognare omdöme och sålunda ruinera både oss själfva och de unga.
Väl må vi följa ungdomen åt, men vi taga vår erfaren- het och vår tro med oss och lysa därmed upp mörkret för både de och oss.
Och möter ungdomen endast kärleksfull förståelse för sina nya idéer och sträfvanden, då skall den nog ock förtroendefullt lita till den mognare erfarenhetens råd och ledning.
Det jäsande vinet är husets dyrbaraste vara — den dådkraftiga ungdomen är vårt framtidshopp och vår ålderdoms glädje.
Ej må vi genom tyckmyckenhet eller tröghet förslösa vårt lifs bästa skatt.
Maria Nyström.
" Bärstudier. "
|P| » jen sköna bärtiden är nära för handen, Z^gt) och det faller redaktionen in, att helt visst många af våra läsarinnor kunde ha nå- got treftigi och nyttigt att skrifva för » sin egen tidning » öfver våra svenska vildbär.
Tanken efter och fresten på!
Som en liten uppmuntran vilja vi utfästa trenne pris för trenne olika » bärstudier ».
Den första stu- dien Om hallon och blåbär kunna vi utsträcka tiden till den 10 juli, och utdelas äfven härför ett pris på tio kronor.
Samma belopp utfästes för upp- satsen n:r 3 Om lingon som skall vara gång.
Ur inne före juli månads ut- notisboken.
Kunglig utmärkelse åt författarinna.
Fröken Selma Lagerlöf, den framstående författa- rinnan, har genom chefen för konungens hofför- valtning fått mottaga från konungen 600 kr.
och från prins Eugen 400 kr.
såsom erkännande af hennes författareverksamhet.
Summan har af gifvarne afsetts att sätta fröken Lagerlöf i till- fälle att företaga en studie- eller rekreationsresa.
Vid Malmö högre läroverk för flickor firades i samband med senaste terminsafslutning ett för läroverket betydelsefullt 25-års-jubileum.
Det var nämligen för 25 år sedan läroverkets föreståndarinna, fröken Maria Stenkula, började sin verksamhet i Malmö.
Hon var först under 14 år föreståndarinna för en privat flickskola och därefter i 11 år för Malmö högre läroverk för flickor, hvartill hennes egen skola omdanades.
Samtidigt därmed kunde en annan af läroverkets kvinnliga lärarkrafter, nämligen fröken Anna Åberg, fira sitt 25-års-jubileum, enär hon varit anställd först i fröken Stenkulas skola ända se- dan dess början och sedan vid läroverket för flickor.
Jubileet firades med stor högtidlighet.
Omkring 100 f. d. elever uppvaktade sin forna lärarinna, fröken Stenkula, hvarvid de öfverläm- nade en större penninggåfva, afsedd till en re kreationsresa under sommaren.
Måhända får Idun tillfälle att närmare återkomma.
* Krossad vapensköld.
Med fröken Hedvig Maria Johanna Lefrén, som i sitt 80:de år afled härstädes den 11 dennes, har adliga ätten Lefrén, upphöjd i adligt stånd 1818 på konung Carl X I V Johans kröningsdag, äfven på kvinnliga sidan utslocknat.
Den vördade gamla var född den 26 december 1815 samt dotter af den såsom militär och författare i militära ämnen framstående pre- sidenten i krigskollegium, generalen Johan Peter Lefrén, och hans maka, född Hedman, krono- fogdedotter från Finland.
Fröken Constance Gottschalk, den popu- lära skådespelerskan vid Djurgårdsteatern, hvil- ken med förkärlek idkar velocipedsporten, råka- de här om aftonen, då hon kl. half 6 åkte till- baka till teatern, ut för ett allvarligt missöde.
Hon föll med sin bicykle så olyckligt, att vän- stra benets båda pipor brötos strax ofvan fotle- den.
Enligt läkarens utsago äro dess bättre ej några allvarligare komplikationer att befara, men för minst sex veckor torde fröken Gottschalk dock vara » hors de combat ».
F * n bortgången välgörarinna.
Fröken Anna Helena Vikström afled för några dagar se- dan härstädes i den höga åldern af 91 år.
Frö- ken Vikström, som var Strengnäsbarn, dotter till rådman Per Vikström och hans maka, född Ther- mén, har under årens lopp gjort sig känd för en omfattande välgörenhet.
Så sände hon några månader för sin död en öfverkorsad skuldförbin- delse å 1,000 kr.
åter till en fattig landtman under förklaring, att han icke vidare behöfde tänka på skulden, och på samma sätt lär hon ha handlat mot flere bland sina gäldenärer.
Äf- ven skolbarnen och de sjuka i hennes födelse- stad ha ihågkommits med rikliga donationer.
Om smultron måste vara insänd före denna månads ut- gång, och erhåller segervinnaren — utom äran och förnöjelsen förstås — i pris tio kronor.
För den andra » studien » Finska kvinnliga studenter.
För 25 år sedan inskrefs den första kvinnliga studenten vid universitetet i Helsingfors.
År 1891 var an- talet kvinnliga studenter 44, år 1893 uppgick det till 56 eller omkring 3 procent af hela stu-
dentantaleti Af dessa studerar det största anta- let medicin, blott tre egna sig åt juridik.
1882 tog den första kvinnan magistergraden.
1890 fick en finsk dum universitetsgrad i Paris i äm- net matematik.
Sedan 1882, då den första sam- skolan upprättades, har antalet kvinnliga studen- ter årligen ökats.
Ett räknetal.
Skiss Af för V i l m a Idun L i n d h é.
(Forts.) » Jag har sannerligen inte hunnit. » » Nå, nå, lugna dig.
Jag har naturligtvis tänkt på det som på allt annat.
Men — å propos!
— Jag gick genom barnkammaren och såg två lampor brinna.
Det är inte första gången jag gör anmärkning mot ett sådant slöseri. » » Jag har inte varit där inne sedan i går morse, » svarade hon med en nervös darr- ning kring läpparna.
» Det bör du inte låta någon veta. » Ljuset från toalettbordet föll öfver den smärta ungdomliga gestalten.
» Jag kom egentligen för att se, hur du tar dig ut, » återtog han, medan de något närsynta ögonen vande öfverforo hvarje detalj af hennes person och dräkt.
Det spända uttrycket i hennes ansikte försvann inför hans gillande blickar.
» En charmant kläclning.
Du tar dig ut som en drottning, men hvad du gör, så se lite gladare ut. » En snyftning afbröt honom.
» Så älskade!
Här har du eau de cologne.
Jag har varit lite häftig kanske, men det skall du inte fästa dig vid.
Du vet, hur mycket jag håller af dig. » Hon satte handen skuggande för ögonen, som för att utestänga allt annat än de egna tankarna.
» Det har varit så mycket bråk, så myc- ket att tänka på både här hemma och i styrelsen, » fortsatte han, ur stånd att be- mästra sin otålighet.
» Jag är nervös och retlig, det erkänner jag, men det blir bättre nu, när revisionen är undanstökad. » » Till härnäst — j a!
» » Det är ett helt år dit, » sade han och drog ett djupt andetag.
» Hugo?
! » Hennes stora mörka ögon blickade ängs- ligt frågande in i hans.
» Hvad menar d u?
» utbröt han.
» Sköt du ditt — att jag sköter mitt, kan du vara viss o m.
» Det ringde på tamburklockan.
» Nu ha vi dem här, » afbröt han sig med en orolig blick på hustruns upprörda ansikte.
» Så, Eva lilla!
Gör nu ditt bästa.
Ingen kan vara älskvärdare än du, om du bara vill, och du skall inte göra det förgäfves.
Allt hvad min kärlek.
.
.
» Han böjde sig ned för att kyssa henne, men för första gången under de åtta år de varit gifta drog hon sig undan hans smek- ningar.
» Mutor, » sade hon hårdt och vände ho- nom ryggen.
Ögonblicket därpå var hon ute i salongen; men han stod kvar, medveten om att hans ansikte ej hunnit antaga den glatta, leende mask, han måste visa världen.
prof r ?VrHQ JuXLLgI fin Älskvärdare, gladare och otvungnare kun- de ingen uppfylla sina värdinneplikter än Eva Stråle vid det festliga middagsbordet, och hvad mera var — hon gjorde det utan alla bemödanden, därför att det föll sig så.
Sorgsna tankar, farhågor och tvifvelvoro trängda så långt tillbaka, som kunde de al- drig mera plåga och stinga, och det tvång, under hvilket hon suckat — utan tanke på befrielse — hade plötsligt lättats.
Utan att söka förklara omslaget i känslor hängaf hon sig helt åt stundens nöje och var — hvad hon ej varit sedan sin flick- tid — sig själf.
När hon gifte sig, vid sjutton års ålder, var hon i känslor och lifsåskådning ett full- komligt barn och hennes utveckling hade gått mycket långsamt, därför att hon så helt gick upp i den älskade, att hon såg med hans ögon, tänkte hans tankar och gjorde honom till ojäfvig domare öfver sina hand- lingar.
Att kan skulle gilla henne, eller finna så litet som möjligt att klandra, hade varit hennes lifsuppgift.
Att älska af hela sin själ är oftast att förlora frihet och själfständighet, men för- lusten däraf väcker ingen sorg.
Den som ej vet, att han är bestulen, lider ej däraf — förrän upptäcktens stund kommer.
Då Eva mottog sin mans gäster — som sina egna ansåg hon dem knappast — mötte henne en angenäm öfverraskning.
Hedersgästerna hade sina fruar med, och i en af dem återsåg hon helt oförmodadt en barndomsvän.
Gamla minnen döko med ens upp ur glömskan, och båda tyckte sig ha så mycket att fråga och berätta, att tiden ej räckte till.
Direktörens blickar vandrade mer än en gång med oförställd beundran bort till hu- strun, som för första gången var mer än han väntat.
Hon såg det och eggades däraf, på samma gång hon kände sig förunderligt kall och likgiltig.
Hennes bordsgrannar voro begåfvade män, med vidsträckta vyer och intressen, och när hon hörde dem tala, kände hon häpnad och sorg öfver att hafva fastnat i småtankarnas dvergnät och låtit tiden gå sig förbi, utan att följa med.
Eädd att röja sin okunighet, dök hon liksom ned i sitt eget jag och fann där mer än hon anat.
Åren gå ej spårlöst förbi.
Ur lidandet framspringa knappast medvetna känslor och tankar, hvilka en dag — då den tändande gnistan faller — forma en karaktär.
Hon visste ej själf, hvarifrån hon fick or- den; men de lågo liksom färdiga att taga, och medvetandet af att lyckas födde säker- het, själfmedvetande, aningen om att hon var en personlighet — eller kunde blif- va det.
» Eva får jag dricka med dig? » frågade direktören öfver bordet, och hon förstod af hans blickar och hufvudets böjning, att det var en hyllning och ett tack han gaf henne.
Hon hade suckat och längtat efter ett så- dant erkännande, men när det kom, greps hon af en beklämmande förkänsla af miss- räkning och sorg.
Handen som lyfte glaset darrade, men i ögonen låg ett uttryck af förebråelse, allvar och köld, hvilket han tydde som dåligt lyn- ne eller reminiscenser af den föregående misstämningen och ej lade på sinnet.
Knappast utredda tankar och idéassocia- lWoiOOO IQ lyiarScLlCl ^.
i ^ w w *.
P M S ^ / V A - W (q tioner tvungo henne att pröfvande betrakta den, för hvilken hon böjt och offrat sitt eget jag.
Han var inte så vacker nu, som då hon såg honom första gången, ty nattvak, ute- lif och vällefnad hade satt sitt märke på de formsköna dragen, och dock fanns det ingen som i utseende kunde mäta sig med honom.
Det gick en varm sprittning genom hen- nes hjärta vid tanken på, hur hon älskat, studerat och blickat in i detta ansikte, tills hon glömt allt annat i världen.
» Var det hans utseende ensamt som fån- gade m i g?
» frågade hon sig med flamman- de kinder.
Stämningen vid bordet blef allt högre, men medan hon talade och svarade, obser- verade hon honom.
Att han var artig mot sina väcka bords- kamrater var naturligt, men nu som alltid låg det öfverdrift och en viss närgångenhet i hans sätt och väsen.
Kvinnligt behag och skönhet hade han aldrig kunnat mostå, och hans framgångar drefvo honom väl också att gå längre än han borde.
Hur gränslöst hade hon ej lidit af att se sig förbisedd och glömd för andra.
Hur hade hon ej gråtit under långa nätter, då hon väntat på hans hemkomst — väntat i förtviflan, nedböjd af misstankar och farhå- gor, som hon aldrig vågat kläda i ord, och som glömts så fort han trädde innom dörren.
Och allt detta låg bakom henne, det kän- de hon med en blandning af lättnad och smärta.
Tal och skålar aflöste hvarandra.
Direktören hade en klangfull stämma, och Eva hade alltid med stolthet och glädje hört honom yttra sig.
Hans tack till revisorerna var också ett vältalighetsprof, som kostat honom mera ar- bete än någon anade.
Lekfullt och humoristiskt i början, med anspelningar på » farlige Folk », som väckte oro i lägret, slutade det varmt och högstämdt med tal om plikter mot samhälle, fädernes- land och mänsklighet samt gjorde storar- tad lycka.
Endast hustrun stod med samman- pressade läppar och sänkta ögon, medan för hennes öron ringde det anklagande ord hon nyss utslungat: » Mutor.
Mutor! » Den sista skålen tömdes för henne själf.
Den kvinna, som försummas af sin man, gäller ej mycket i världens ögon — helst om hon ej gör något försök att häfda sin rätt — och Eva hade ej tagit fel i att man fann henne ful, intresselös och obe- tydlig.
Att göra något för att komma män- niskor på andra tankar hade ej fallit henne in, ty känslan af att ej kunna vinna den hon älskade gjorde henne osäker och lik- giltig för allt.
De artigheter, som sagts hen- ne, och den uppmärksamhet, hon rönt, hade hon uteslutande — och ej med orätt — skrif- vit på mannens konto, och nu stod hon med fuktiga glädjestrålande ögon, medveten om att den hyllning som bringades henne var lika uppriktigt menad som ärligt förtjänt.
I vissheten att behaga ligger för kvinnan något berusande, och det var som hade i denna stund alla förkrympta möjligheter inom hen- ne slagit ut i blom.
Vacker kunde hon aldrig blifva, det visste hon.
Hvilken kvinna som helst — • en tjä- narinna — en värdshusflicka — kunde öf- verträffa henne i skönhet, och dock hade hon aldrig tänkt på att söka efter resurser m T - i n h i e r r a) Nydahl h?
^ ", ™ e s lagrad sedan 1891.
Vid ™ t e s o b n i i g af harv.
handelskemist befunnen enl. analys fullgod.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos K A &gt; s t &gt; 0 C b l, 0 l l £ 3 Kiks-och stur AUm.
tel
5 I •d g " ig In •d (D H P d- ja, O: T lo 12 g 8 o s!
• s-B @ 00 CD &lt;1 inom sig som vapen i den fruktlösa kam- pen om mannens hjärta och trohet Och nu — när hon visste sig kunna vinna honom, önskade hon det knappast.
Det var vid desserten.
Skämt och skratt öfverdöfvade hvarandra och orden vägdes ej så noga.
Festen led mot sitt slut och lite hvar sökte fatta glädjens genius vid den efemära vingen för att hålla henne kvar.
Eva framför andra, ty hon kände en dun- kel obestämd fruktan för hvad som skulle komma • — efteråt.
Hennes blickar föllo plötsligt på Ester, som kommit in och utan ringaste förlägen- het gick bordet rundt för att hälsa på gä- sterna.
I dagar och timmar hade hon läng- tat efter att få visa sig och sin nya hvita klädning med broderier och skära rosetter, och intet ögonblick tvinade hon på den lycka hon gjorde, hon var nämligen ett för- tjusande barn och visste det.
Föräldrarnes blickar och halfva ord, tjänarnes och besö- kandes oförställda yttranden hade upplyst henne därom.
Denna vackra docka, faderns afbild, hade varit moderns stolthet och ögonfägnad — trösten för att hon själf ej tog sig något ut.
D e t for en mörk sky öfver hennes ansikte, när hon såg den lilla med en knapp häls- ning gå förbi damerna för att åt herrarne skänka sina nådigaste blickar och leenden.
» Kokett vid så späd ålder — » tänkte hon — » och jag har ej ens sett det. » Vid dörren, till hälften dold af ett dra- peri, stod Bengt.
» K o m fram, » ropade hon med sin vänli- gaste röst, men han rörde sig ej.
Hon visste, att för den skygge gossen var detta en stund af olidliga kval, och frågade sig på en gång, hvarför han tvungits, att visa sig.
Kunde det vara något för honom, detta raserade, vinsölade bord, dessa röda upphettade ansikten och stammande tungor?
Ester satt redan i knä hos en af herrar- ne, läppjande på vin och snaskande på kon- fekt och sötsaker.
Den bleke gossen vid dörren drog hennes blickar till sig liksom med magnetisk kraft.
Han hade alltid varit sjuklig och det syn- tes endast allt för väl på den gråbleka hyn, den hopsjunkna gestalten och det något stora hufvudet.
Hon förstod med ens, hur olycklig han skulle känna sig.
Alldeles som hon själf, innan hon aflagt den fula ankungens mod- stjälande hamn.
» Bengt, » ropade hon, ännu en gång, och nu nalkades han med nedslagna ögon.
Han k o m därför att han måste, därför att han eljes blifvit prickad som ett oly- digt barn, det förstod hon mer än väl.
Hon tog en stor klase blåröda drufvor och räckte honom den, men han sköt den undan med handen.
» Du får den. » » Jag vill inte. » Det låg ett sådant uttryck af bestämd- het i det lilla ansiktet, att hon lade druf- vorna på sin tallrik utan något vidare för- sök att erbjuda honom dem.
» Hvilka härliga ögon, » hviskade en af hennes bordsgrannar, » dem har han efter sin mor. » » Bengt! » ropade direktören, från andra än- dan af bordet, och gossen skyndade till hans sida, glömsk af skygghet och fruktan.
Han var i hemlighet stolt öfver fadern samt be- undrade gränslöst hans styrka och skönhet, som så skarpt kontrasterade mot hans egen skröplighet.
A sin sida kände fadern sig dragen till den svage lille stackaren — den förstfödde o m hvilken han en gång gjorde sig så stor- artade förhoppningar.
Det är sannt att han föga syselsatte sig med honom; men barnet samlade i tysthet hvarje vänligt ord eller smekning och lade dem tillsammans som sin bästa skatt, och när nu fadern for med sin hvita hand genom hans ostyriga hår — hvilket liksom ögonen liknade moderns — rodnade han af glädje.
» Har du fått något g o d t?
» » I förmiddags. » » Harinte mamma gifvit dig några drufvor? » » Jo — men jag ville inte ha. » (FORTS.) Under juni — augusti hållas Iduns expe- dition och.
byrå öppna kl. 1 0 — 5.
I anehållsförteekning.
Sofi N i l s s o n; a f Br %.
(M e d p o r t r ä t t).
— L ä n g t a n; m i d - s o m m a r 1 8 9 4; p o e m a f Anna A.
— K v i n n o r n a o e h h u m o r n; a l Efraim Roscnius.
— R e t r ä t t; s k i s s a f Emy.
— H v a d f ö r - stås m e d en l a d y?
— T i l l k r o n p r i n s e s s a n V i c t o r i a; d i k t a f Daniel Fallström.
— A f v i k t.
— D ä v i n e t j ä s e r; a f Maria Ny- ström.
— » B ä r s t u d i e r ».
— U r n o t i s b o k e n.
— E t t r ä k n e t a l; s k i s s f ö r I d u n a f Vilma Lindhé (F o r t s.)
.
— T i d s f ö r d r i f.
0 0 Charad.
CO a E Redigeras af Sophie Linge.
Till form och färg mitt första skiftar.
Sitt lif det under våren får.
För sommarns vind det lekfullt viftar, Men höstens det till marken slår.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Bland djuren du mitt andra finner, Med näring det oss väl förser.
I ljuflig ro dess dag förrinner, Ty skydd och vård man åt det ger.
Logogryf.
I Idun fick du nyss mig se Och täcktes kanske mig studera — Mång ' treflig stund jag fick dig ge, Måhända också något mera.
Hurhelst det var, jag snart igen Inför din blick skall här mig visa, Och kanske skall man då, min vän, Ditt nit och din talang få prisa.
Hvad tycks i lunden bäst för dig Att vandra på, när daggen faller?
Hur önskar liten siska sig, Som vingen slår mot burens galler?
Hvad har hvar flugsvamp, röd och grann?
Hvarmed får brasan du att brinna?
- BE.
Säg, hvad du ofta blifva kan, P. » När du vill slut på arbet ' hinna?
Nämn mig af fåglar tvänne slag: e / 9 Den enes röst du hör i skogen, CD g- • O K " sr » P Den andres på din gård hvar dag.
v&gt; 3.
5 Hur smakar frukt, som ej är mogen?
Lägg till elt a och namn du har På liten insekt i sin linda.
3 En snöhvit skatt för torparfar, Som han ej näns med tjuder binda.
Hvad för små barn en buse är.
Hvad går och går och aldrig hvilar?
Nämn bro, som icke alltid bär, Nämn skara, som till striden ilar, £ « 3 £ Nämn träd, som skyldrar högt i b skog — N n xa Och nu jag gett dig frågor nog.
o _§ » » g ii - °IS 2,2?
Perpetua.
Ett ord mitt tredje är, som gifver Dig mycket, fast det litet är.
Det ödesdigert för dig blifver, Ju mer du genom det begär.
Din lärare = individ af en nation.
Annis s = flod i Sverige.
Allo krum = en fågel.
Nobel ål ror = en insekt.
Alcinous = ett mansnamn.
UIos ben = ett bibliskt namn.
Edra mord = ett djur- Roses lök = ett adjektiv.
Beller grot = en stad.
Tant neg = del af ett instrument.
Robe = en flod.
Urflod = ett namn.
Tioåring.
Kvadratgåta.
a a a a 0 d d g r r r r 1 s t t Triangelaritmogryf.
2 3 4 2 6 7 8 3 9 4 5 5 5 Orden beteckna: 1) Ordningsman, 2) mineral, 3) fisk, 4) vinterskrud, 5) bokstaf.
A x C. Ordförvandlingsgåta.
Ordkolik = ett djur.
Gasen = ett fruntimmersnamn.
Lipröster d = en växt.
Nöt att knäcka.
s a 0 å 1 a s k k s I * 1 Omflytta följande bokstäfver, så att de bilda: en konsonant, ett verb, lär- domssäte, en ö, en vokal.
Erna.
Lösningar.
C. c. s.
| 8 Hj.
H. Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en svensk drottning.
Mitt hela doftar skönt och prunkar Så färgrik på rabattens bädd.
Styf står hon där, knappt på sig runkar, Med stjälken utaf blommor klädd.
/.
S. 1 380, 429, 463, 540, 553, 602, 611, 736, 766, 946.
Länkgåta.
Af mitt hela såg jag mången mitt tredje därute på mitt första, då jag följde mitt andra — som hette mitt femte — på väg till staden för att sälja mitt fjärde.
Sibglla.
Räknegåta.
Ställ följande tal uti en fyrkant, med fem rader, så att den samman- räknade summan af hvarje rad från vänster till höger, uppifrån och ned- åt samt kryss, bildar årtalet 1878.
Charaden: H a n d a r b e t e.
Kapsdgåtan: R a n d e r s, K o m, Sundsvall, Genf, Vesterås, Omberg, S l r ö m s h o l m, T a - berg, L u n d, Upsala, Kapri, L a h o l m, Ström- stad, K a l m a r, S m å l a n d, Å m å l, Jamajka, Aden.
Konsonantförändringxgåtan: Fal, far, fan, fas, fat.
ArUmoremet: R e n ä s s a n s m o t i v, Säter, vass, Samarien, sämst, svin, Anior, vatten.
Palindromen: G r ä f — f ä r g.
Ifyllningagåtan: S i l f v e r s t o l p e.
1) » S k å d e - s p e l a r e n », 2) i n b r o t t s s t ö l d, 3) l i k s t ä m m i g - h e t, 4) f o l k h ö g s k o l o r, 5) V e s t e r g ö t l a n d, 6) e g e n d o m s h e r r e, 7) r i k s g r e f v i n n a, 8) s i l v e r - m e d a l j, 9) t e l e f o n k l o c k a, 10) o r d e n s s t j ä r n a, 11) l a d u g å r d s p i g a, 12) p o r t u g i s i s k a n, 13) experimentera.
® 74, 90, 102, 142, 195, 224, 229, 236, 240, 242, 291, 299, 305, 319, 376, H U L T MÅNS C a c a o &amp; C h o c o l a d rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils O:son Gadde, O. J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
