# ID: svediakorp-per1026
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,711
# sentences: 581
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 24 (391) Prenumerationspris Fredagen den 14 juni 1895. pr år: Idun ensam.
„ _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modetidn., mänadsuppl.
&gt; Baragarderoben &gt; 5 5 3 3 Byrå: Elära Södra K y r k o g.
16, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n sker å alla post- anatalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG- Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
helgfri Tryckeri Akthbolng.
8:de årg.
Utgifningstid: hvarje Muns fredag.
Lösnummerprls 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o.
» Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p ä b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Anna Boberg.
• var och en, som under de senaste veckorna besökt Saltsjöbaden och inträdt i det palatslika hotellets storartade, ge- nom smakfull arkitektur utmärkta förstuga, har där öfverraskats af en rad dekorativa bilder, som helt hastigt växt upp omkring denna präktiga försals väggar.
Det är ljusa och glada färger, som le emot den inträdande och genast väcka behagliga käns- lor.
Första intrycket är af oblandadt angenäm art och således i full öfverensstämmelse med Saltsjöbadens intagande natur.
Till den natu- ren passa dessa målnin- gar alldeles förträffligt, och om man nu öfver - raskas af att se dem, tycker man kanske ock- så det vara förvånande, att de icke förr funnits där.
Så nära höra de ihop med själfva stället.
Taflorna äro utförda på duk i olja, de ha sedan uppsatts på väggfälten och där spants, så att de verka som målade på muren.
Hvem har målat d e m?
Någon pro- fessor med stadgadt namn inom konsten?
Nej, en ung fru, som aldrig förr vågat sig ut på sådana äfventyr.
Det är sannerligen icke mån- ga här i landet, som drista sig att framställa dekorativa figurmålnin- gar.
Ej heller detta unga fruntimmer har förr frestat på vågstyc- ket!
Men så tog hon mod till sig en dag, sökte och fann, hvad hon sökte: det rätta konstnärliga uttrycket för en lika konstnärlig uppfattning.
Hennes namn är Anna Boberg, oeh hon är gift med den grundlige ar- kitekten och talangfulle etsaren Ferdinand Bo- berg samt dotter till en af Sveriges snillrikaste män, F. " W. Scholander, byggkonstnären, måla- ren och skalden.
Om några af faderns stora egenskaper gått i arf till dottern, har hon dock icke egentligen va- rit hans lärjunge i kon- sten.
Då F. W.
Scho- lander afled, var denna dotter endast sjutton år och hade då ännu al- drig gjort några konst- studier.
Det var först år 1887, således vid tjugutre års ålder, som hon började måla något akvarell, men omedel- bart efter naturen.
Ett och annat af detta vardt sedan synligt på utställ-
__fe______ff^_____aa_|g_^ Lidelser äro som ystra fålar, Framför din lefnads hjuldon spända, Få de i sken din tygel slita, Snart de i vägens stoft dig vända.
ningar, vann bifall oeh köptes.
Bland an- nat såldes några sådana akvareller till konst- föreningen.
Fru Boberg stannade dock icke vid akva- rellmålning.
Hennes håg hade riktats på att bidraga till konstens och konstindustri- ens samverkan, en af de viktigaste uppgif- terna för smakens utbildning äfven inom våra hvardagsförhållanden, och hon utförde för det ändamålet flere icke obetydande ar- beten.
Så började hon måla efterbildnin- gar af gobelinväfnader och utförde först några mindre sådana i form af afdelnings- skärmar och » pannåer », till dess hon flck beställning på att med samma målning de- korera en matsal i grefve Hallwyls villa vid Ljusne.
Därmed var uppmärksamheten väckt på fru Bobergs betydande konstfärdighet, och nyssnämnda arbete följdes omedelbart af de på väggfälten i hotell Rydbergs matsal målade gobelinsimitationerna, hvilka afslu- tadés vintern 1 8 9 2 — 9 3, allmänt beundra- des och förskaffade den unga målarinnan rättvist erkännande som talangfull konst- närinna.
Strax därefter utförde hon på be- ställning några mindre väggfält i Stock- holms enskilda banks lokal.
Under tiden hade hon också målat en fris för den be- römde etsaren A.
H. Haig (vår landsman Hägg) i London, i hvilket arbete hon för första gången framställde figur, dock i liten skala och anspråkslösa nog.
Frisen illustre- rade en gammal svensk visa, » Den under- bara- harpan », och fullbordades våren 1894.
Men det är j u icke tänkbart, torde in- vändas, att någon kan med framgång slå sig på fignrmålning, utan att ha gjort där- till erforderliga studier?
Sådana hade fru Boberg också verkligen företagit sig, fastän först tämligen sent och endast under kort tid.
Hon gick nämligen sommaren 1893 på Julians bekanta atelier i Paris, en af de stora, fria konstanstalterna, där man tecknar efter lefvande, naken modell.
Detta hade på, den begåfvade konstidkerskan det bästa in- flytande, och redan på nyssnämnda fris kunde man, säga de, som sett detta arbete, märka, hvilka framsteg modellstudiet i Paris framkallat.
Frisen är nämligen icke, såsom hennes föregående arbete, en efterbildning al gobelinsväfnad, utan en själfständig mål- ning, fastän den såsom utförd på väf af gobelinsstruktur i någon mån erinrar om sådan väfnad.
Den Häggska frisen var, såsom sagdt, ett afgjordt framsteg, men det är dock först med det nu vid Saltsjöbaden utförda arbetet, som fru Boberg uppträder som fullt själfständig konstnär.
Det var onekligen ett vågstycke, då hon företog ett sådant arbete, men hon öfverskattade icke sina krafter, utan löste lyckligt den svåra upp- giften, och nu kan man af hennes talang vänta sig de vackraste resultat för fram- tiden.
Den dekorativa konsten bör i fru Boberg ha funnit en intelligent och skicklig utöfverska, hvilken går till sitt arbete med full insikt om hvad uppgiften kräfver.
Men med en stadig hand vid tömmen Blir deras kraft en vinge på färden, Och ju mera de streta och jaga, Desto snabbare lopp genom världen!
S.
H. Mosenihal.
Första intrycket af bilderna i Saltsjöba- dens hotell är, sade jag här ofvan, af oblan- dad angenäm art, men därtill må läggas, att intresset hos åskådaren växer, j u mer han tager enskildheterna i skärskådande, och då han sedan förenar alla dessa en- skildheter till det behagliga hela, som vitt- nar om en ganska betydande kompositions- förmåga, erfar han en känsla af tillfreds- ställelse, isynnerhet öfver att det icke blott är en munter lek af färger, utan också ett uttryck för känsligt innehåll, för sund upp- fattning och ren smak.
Fantasien har fritt spelrum, men inom de gränser, som skön- hetsmåttet utstakat.
Det är originelt, men icke af den originalitet, som föraktar, hvad konstens sanna uppgift kräfver, och som mera älskar att slå med förvåning än att uppväcka deltagande.
Kompositionen är väl ordnad i de olika grupperna, som alla äga ett gemensamt samband i det svallande ungdomsmod, som uttrycker sin glädje öfver att fritt få tumla om på strandbädden, på glittrande våg eller i de skönaste blomsternejder, således i full öfverensstämmelse med livad on så- dan plats som Saltsjöbaden erbjuder.
De små älskvärda barnfigurerna fram- kalla alla vår glada medkänsla, både den lilla figuren i den lätta utrustningen, som, stående på stranden, i en stor kikare spejar ut öfver vattnet, och de där, som ute på sjön rida på väldiga delfiner, och mest den där småttingen, som med det allvarligaste, men just därför så mycket lustigare ansikts- uttrycket anstränger hela sin kraft för att hålla tömmarne riktigt strama på den del- fin han kör, och de, som idka kappsegling i snäckor, och de andra, som rida på ofant- liga sjöormar och ha största möda att hålla sig kvar på odjuren, och de, som sitta i den långa båten, samma slags besättning som på ormen och delfinema, små, allra som älskvärdasto pysar i naturens egen dräkt, hvar och en med sitt särskilda ut- seende, ingen lik den andre, men alla vackra länkar i den stora, kedjan.
Det är taflor, sprittande glada i färg och i form, hvilka i den nedre delen af den stora försalen äro af nu nämnda innehåll, börjande längst bort till höger från hufvud- ingången och sedan sträckande sig till den motsatta sidans yttersta punkt, där raden slutar med en pys, som på en brygga, hvar- ifrån den långa båten nyss lagt ut, är ifxigt sysselsatt med att meta, nnder det att hans föreh af vande betraktas med största intresse af ett par småvarelser bakom.
Denna serie afbrytes öfver stora ingångs- dörren af en fris med vidsträckt vatten, hög sjö, ejderfåglar och svanor, men af- brottet är så fullkomligt i harmoni med sidofriserna, att det hela verkar fullt har- moniskt.
Det är således bilder från vatten och strand, som upptaga nedre delen af den stora förstugans väggfält.
På trapp- uppgångens väggar är det åter fasta landet, som representeras.
A högra sidan, ned- ifrån räknadt, synes Flora, en fager ung- mö, som sitter i ett äppelträd och håller en blomsterslinga af prästkragar, under det Panna på motsatta sidan, ej mindre fager, med dufvor på sin vänstra hand och buren af en björn, håller högra armen kring hal- sen på en hjort samt, med en stor uggla vid sin ena sida, åtföljes af en hind.
Under de två sistnämnda målningarna sträcker sig en fris med gladlynta småbarn af samma släkte som de ofvan nämnda, men hvart och ett med sitt individuella tycke, och de knoga på blomsterslingor och frukter under lekar bland fältets blommor och skogens djur.
Dessa friser utmynna mot ett altare, som skall mottaga offer af dessa frukter, blommor och djur.
Det hela är lika rikt som harmoniskt, utan några störande toner, fullt af glädje och lefnacls- lust, fint nppfattadt, enkelt och kraftigt ut- fördt, ett vackert prof på äkta konstnärs- skap, ett kanske ännu vackrare löfte o m framtida betydelse inom denna, gren af konsten.
Claes Lundin.
^frandsång.
é oartögd tärna, från Iiqfrel.
kom, Vaggad af salta vågor.
» Nalkas du mig, så vänder jag om, Svarar ej på dina.
frågor! » — Landar på skummande böljerygg; Där kusten ligger öde och stygg.
Lockarne fladdra och xvalla För våsianvindar kalla.
» Strålande oceanens mö, Välkommen var till viken!
Här var så ödsligt, jag kunde dö Af trånad till skönlielsriken.
Na vill jag dig bygga ett kosleliyi bo Af mannakärlek och hjärtetro. » Då sprida de blickar ljufva En solglans på sten och tufva.
Stranden, som, låg så stygg och stel, Glimmar i morgonljuset, Hafvets tritoner stämma till spel Vid söfvande böljebruset.
Det går en dallring af lif och lust Genom den klippiga öde kust, Blommorna spira och.
knoppas, Strandgräset gror och hoppas.
Hafsmö ståndar så hög och skön, Lyfter den stolta panna.
» Aldrig jag lyssna skall till din bön.
Fåfängt bjöd du mig stanna.
Sällsamma tankar bo hos mig, Aldrig finna de fäste hos dig.
Sagosinnel från hafvet Ar i min själ begrafoet.
Gåtfulla drömmar i hjärtats schakt Skulle hos dig bli väckta, Af en oändlig trängtans makt Skulle din själ försmäkla.
Nalkas du mig, så Dåtider jag om!
Fråga mig icke, hvadan jag kom, Spörj ej, hvart jag mig ämnar, Når jag din åsyn lämnar. » Strandens enslige, sorgsne son Grubblar i dystert sinne.
» Komme du ån så fjärran ifrån, Väcker du hos mig ett minne.
Var det ej du, som i sljärnlös natt Varnande vid min sida satt, Når mina drifter jag lydde, Når mina drömmar flydde? » Svartögd tärna i hafoets våg Dyker i morgontimma, Gungar så stolt och fri i sin håg Mot horisontens strimma.
Strandens son blir så tung i sin själ, Aldrig glömmer han hennes farväl, Böljan, som svallar och vankar, Kvåder stolts jungfruns tankar.
Theodor Lindblom.
Sommar i staden.
H^xvad ämnar du ta ' dig till i pingst » » hur tänker du tillbringa din sommar? » Det är under vårens lopp en släkt och vänner emellan ständigt återkommande fråga.
Hvar och en redogör så för sina planer och gläder sig vid blotta tanken på att i sinom tid få realisera dem.
Och under dessa gångna härliga dagar har man också nästan gått man ur buse för att njuta af Guds fria natur i dess första sommarskrud.
Många ha ju redan för länge sedan flyttat ut till landet.
Men alla dessa — ur skilda samhällsklasser —, som med eller utan matsäckskorgar skyn- dat på spårvagnar, ångbåtar eller tåg för att åtminstone få tillbringa sin dag ute i •det gröna, visa de ej samma längtan att komma ut, bort från stadslifvet och dess kvalm?
.
.
.Och nog återvända de i de flesta fall med ett tacksamt minne af hvad na- turen gifvit dem, uppfriskade och stärkta så till kropp som själ.
e8s&gt;_ och Också jag skulle få komma på landet, såväl pingstafton till middagen som själfva pingstdagen.
Ville därför dessförinnan passa på att taga reda på en sömmerska långt borta på Kungsholmen — så att dit van- drade jag af lördag förmiddag.
Hur olika ter sig icke denna stadsdel mot vårt eleganta Östermalm, så gladt på ytan.
.
.
Ju längre man kommer Fleminggatan fram, desto hopplösare tyckas alla arbetarbostä- dernas tusentals fönsterrutor stirra emot en, och man frågar sig åter och åter, hur myc- ken sorg, nöd och elände väl bor därinom.
Och alla dessa skaror af barn, som leka i de mörka portgångarna eller bland dam- molnen ute på gatan.
.
.
O m man blott hade kunnat samla ihop dem lassvis för att få plantera om de stackars små vanvårdade plantorna i en annan, bättre .jordmån och i en renare luft!
En hel del få ju följa med skollofskolonier på landet, — men alla dessa som bli lämnade kvar.
.
.
Kan intet göras för d e m?
Du har kanske liksom jag någon fattig hjälphustru, tvätterska eller strykerska med stor familj?
Stor öfverraskning, då jag kom och knackade på deras dörr själfva annan- dagen!
Mannen, en slarfver, som låter hu- strun slita ut sig för att hålla hemmet uppe, låg till sängs midt på blanka förmiddagen, men kom vid mitt besök helt skamsen upp i en hast.
Nyligen hade han varit med bland de strejkande vid ett bygge, hade sedan dess fått gå utan arbete och fresta- des nu desto oftare att taga till glaset.
Också hade den bästa dräkten hamnat hos pantlånaren, så att han därför ej ville visa sig ute under helgdagarna.
Men hustrun och de fem småttingarna?
Ja, för dem hade det på så sätt ej heller blifvit någon pingst-glädje af.
Och stora ögon gjorde de, då jag föreslog dem att samma eftermiddag med mig fara ut i det gröna.
Första gången på spårvagn.
.
.
första gån- gen på ett tåg.
.
.
hvad barnen jublade och hvad de funno det underligt.
Och sedan att få plocka blommor, höra fågelsång — särskildt göken — bli myggbitna — allt var så ofantligt roligt.
Det allra märkvär- digaste var, när jag fotograferade af hela det lilla sällskapet, innan vi återvände hem.
Det ögonblicket tror jag för barnen blir ett minne för lifvet, så djupt högtidligt tycktes de åtminstone då taga det.
Och mig själf föreföll denna afton dub- belt vacker mot sina föregångare.
Blom- morna tycktes mig dofta härligare, fåglarna sjunga klarare; det gick liksom en hvisk- ning genom löfven, då de berördes af en sakta fläkt: » Frid i naturen!
Frid i hjärtat!
Frid Med alla dem, som i det korta lifvet Arbeta, lida här en liten tid På branta vägar och med målet gifvet!
Om vän, om ovän, — fråga icke här, O män ' ska, hvem ban är, den man du möter, Men fråga blott, om han ett hjärta bär För allt det ädlaste, som lifvet lär, Och allt det eviga, som tid ej nöter. » Skulle du eller jag dömas att stanna ännu en månad, eller två, ja, t. o. m. hela som- maren i staden — från morgon till middag bundna vid värt arbete på en bank eller ett kontor — längtande efter hvila och vederkvickelse under eftermiddagens lopp, då vet jag, att vi kunna finna det på sätt jag gjorde det i afton — och vår sommar skall blifva rik på glädje som omväxling.
» Men själf är jag fattig, » hör jag dig svara, » oj minst på mynt. » Sådana där små utflykter behöfva ej bli dyrbara, fastän min nu den här gängen ej blef bland de allra billigaste.
Skogen finns ju så nära för oss Östermalmsbor, och dit kommer man helt lätt med apostlahästarna.
Men det är företagsamhet, som fattas så många af våra fattiga.
De behöfva någon utifrån verkande kraft för att sättas i rörelse, också när det gäller något så enkelt som att för några timmar förflytta sig från det lilla tilltäppta rummet ut i naturen.
Känner du ej till någon enda fattig fa- milj?
Du har då blott att per telefon vända dig till Föreningen för välgörenhetens ord- nande, som med glädje och tacksamhet skall lämna dig adresser så många du ön- skar på familjer, hvilka väl behöfva ett riktigt ljust och gladt minne att gå i vin- terkvarter med.
Själfva bygga vi ju blott allt för gärna våra luftslott för sommaren: att få gå i staden, tyckes oss en hård lott.
Don bör ej bli hård, blott vi fått syn på, huru många glädjeämnen äfven här stå oss till buds, då vi lärt oss inse att: andras glädje är dubbel glädje.
ANNANDAG PINGST ÅR 1 8 9 5.
E.
U.
P.
Den gamle kanonen.
Xalkenhehns borg, tronande däruppe på sin TJL grönskande klippa, afteckuade med slående skärpa konturerna af sina torn och tinnar emot den blanka morgonhimlen, då den unge vand- raren svängde om det sista utsprånget af ören- stoch och styrde sina steg ned emot Ur, hvars klara vatten snabbt ilade fram mellan branta stränder.
Då ban fick sikte på det åldriga slot- tet, var det som om ett lifligt glädjeskimuier öf- verflugit hans solbrända drag.
Han rätade på sig, tog ut stegen och befann sig snart nere på bron, som leder öfver Ur.
Strax invid landfästet på andra stranden låg ett litet jgasthaus?, inbäddadt i guldregn, accasia och vinrankor, med skuggiga grottor och bekväma hvilosäten.
Vandraren kastade ännu en lång, orienterande blick omkring sig, därpå öppnade, han grinden till vardshusträdgården och slog sig ned under en lummig accasia.
En i landtdräkt klädd flicka kom och frågade hvad han befallde.
Han beställde en enkel frukost.
Medan han vän- tade på den, satt han och såg upp emot borgen, synbarligen försänkt i djupa tankar.
Plötsligen vaknade han emellertid upp ur sina drömmar, öppnade den lilla rensel, han burit på ryggen, och framtog ur densamma ett bokhäfte, bundet i silfverband, som innehöll en af ålder gulnad och af flitig läsning till hälften utplånad handskrift.
lian satt en stund och vägde voly- men i sin hand och smekte densamma, så som man ibland gör med en dyrbar klenod, men därpå öppnade han boken och började läsa.
Det var en vid pennans bruk ovan hand, som nedskrifvit de sneda raderna, det säg man, och den gamla tyska stilen skulle nog för de flesta varit omöjlig att tyda, men den unge mannen hade för längesedan öfvervunnit denna svårighet och därför ilade hans blickar snabbt öfver &lt;le brungulä bladen, under det hans ögon blixtrade och lians anletsdrag blefvo allt Ulligare.
livad lian läste var följande: ».
.
.
Så Sngo vi då af den store konuugen be- fallning att med vårt batteri fatta posto pä norra stranden af Ur och med allt gevalt disputera fien- den passagen öfver denna bro, som där är slagen mellan stränderna; Vi bröto upp i arla morgon- stund, och två timmar senare bröstade vi af pä sluttningen af berget, på hvilket slottet Falken heim ligger.
Dä detta var gjord t, lät major Rentlow, som torde befäl öfver batteriet, kalla mig till sig och befallde mig att i spetsen för tio man rida ned till bron och se till, om vi ej kunde demolera densamma.
Jag gjorde så, men vi hade knap- past hunnit sitta af och gripa oss an med vårt arbete, förrän ett regn af musköt-kulor böljade falla från höjden midt emot, och snart sägo vi en fana knektar i fullt språng rusa ned emot oss.
Jag hade på en liten stund fått två af mina män dödskjutna och tro andra svårt sårade och kunde sålunda icke tänka på att stanna och upp- taga striden med en hundrafaldigt öfverlägsen fiende.
Därför gaf jag order till reträtt.
Vi sprungo tillbaka öfver bron, kastade oss upp på våra hästar och flydde tillbaka till batteriet, som emellertid börjat spela, så snart vi komnut ur skottlinien.
Att börja med höll vår eld fienden pä afstä-nd från bron,somjlifligt sopades af karteschsvärmarne, men snart fingo vi en annan fiende att göra med än [fotfolket, hvars kulor icke nådde oss, förrän de voro utmattade, så att de rullade som bönor på klipphällarna En kanon hade kört upp på Urenstochs krön och snart kom en till och så ytterligare en.
De började lifligt beskjuta oss, och nu måste vi dela vår uppmärksamhet samt vända oss åt två håll.
Men vi försvarade oss med stor bvavour och höllo bron fri från fotfol- ket, som flere gånger i storimnarsch sökte komma (ifver densamma.
Så » maningen började dock fiendens kanoner göra luckor ibland oss och bringa våra stycken ur aktion.
Tre af våra officerare voro redan döda och hälften af manskapet låg blödande eller dödt omkring kanorna, af hvilka två fått lavetterna krossade, så att de blifvit försatta ur stridbart
1895 188 skick.
Då kom en knla från batteriet midt emot, träffade den ytterst till höger stående kanonen i sidan, skenade så i sned direktion och klippte af hufvudet på vår befälhafvare, major Rentlow, som satt på sin häst ett stycke bakom oss.
Kommandot togs nu af befälhafvarens närmste inan, kapten Roseuhake, men inom kort stupade äfven han, och nu blef det min tur att öfvertaga ledningen och ansvaret.
Men striden var redan hopplös.
Jag hade endast tre kanoner kvar och blott en handfull folk.
Under det vi laddade våra stycken, sprungo fienderna öfver bron och samlade sig under strandvallen, där vi ej kunde komma åt dem.
Och alltjämt regnade kanon- kulor öfver oss, demaskerande våra stycken och nedmejandc servisen, som skötte dem.
Snart nog hade jag endast en kanon kvar i Imikbart skick — en vacker fältslanga af klock- nietall, gjuten i Ntirnberg 1616 samt prydligt sirad med konungens namnchiffer och vapen samt bä- rande n:r 8, dess ordningstal inom parken.
Vi ställde nu till denna pjäs hela vårt hopp och läto honom oförtrutet spela, ömsom mot fiendens batteri, ömsom mot bron, hvars stockar uppref- vos och splittrades af våra kulor.
Men nu hade fienden fått nog folk öfver bron.
Helt plötsligt sägo vi ett par hundra knektar klättra upp ur flodsänkan och i fullt språng storma upp emot oss.
Då samlades vi alla omkring n:r 8, drogo svär- den till själfförsvar och befallde väva själar i Guds hand.
Om en stund var fienden inpå oss, men ined blodiga pannor kastades han tillbaka.
Sä uthärdade vi tre attacker och sågo den fjärde förberedas.
Vi kände väl, att den skulle bli den sista och att ingen räddning mer fanns för oss.
Men vi ville alla lyda vår konung och slåss till siste man.
Vår position hade varit lätt att försvara, enär den tätt under kanonmynningen stupade ner tvär- brant och hal, så att de anfallande ej kunde få fotfäste.
Men nu kringgingo de oss, och inom kort kämpade vi för lifvet, man mot man.
Den ene, offer den andre af de mina dukade under och segnade ned, och till sist höll jag ensam hufvudet upprätt, lefvande och obesegrad.
Då tystnade stridsbullret rundt omkring mig och den fiendtlige befälhafvåren ropade: » Ni är en tapper nian.
Gif er, och er skall vederfaras all skonsamhet och all heder. » Men jag svingade blott mitt svärd och svarade, att ingen skulle taga mig lefvande.
Detta blef emellertid nu mina fienders enda mål.
De kringvände mig från alla sidor och sökte afväpna mig, men jag högg och stack omkring mig som en rasande och gaf fler än en af mina angripare märke för lifstiden.
Slutligen mattades dock min kraft, och vid det jag erhöll ett väldigt slag öfver hufvudet af en bardisan, segnade jag ned på vår sista, af mitt blod öfverströmmade kanon, som jag så länge försvarat.
Då jag återkom till medvetandet, låg jag i en stor säng i ett litet tornrum, vid hvars fönster en underbart fager jungfru satt och sömmade.
Vid min rörelse kom hon fram och betraktade mig samt frågade, om jag önskade något.
Detta var mitt första möte med henne, som sedan blef min husfru och maka, den ädelboma jungfrun Adelheid, af släkten Falkenheim till Falkenheim och Preslau. » Den unge mannen läste icke vidare, ty flickan kom nu med frukosten.
Han kände i öfrigt så väl till sin farfars farfars farfars fars historia — som han läst hundra gånger förut: hurusom jung- fru Adelheid med omsorg och ömhet vårdade den sårade svenske officeren, samt huruledes mellan deras hjärtan knöts ett innerligt kärlekens för- bund, som inom kort helgades af kyrkans väl- signelse.
Och han befann sig nu på pilgrimsfärd till Falkenheim, för att taga i skärskådande den gamle kanonen n:r 8 inom parken, som ännu efter två- hundrafemtio år stod kvar där.
Då han sträfvat upp för sluttningen, på hvil- ken batteriet en gång bröstat af, såg han i tan- karne omkring sig den strid hans stamfar- i sin handskrift skildrat.
Han hörde kanorna dåna, såg fotfolket rycka an, bevittnade den sista, för- tviflade kampen omkring det sprängda batteriet.
Det var som om han flyttats två och ett hälft århundrade tillbaka i tiden.
Så gick han upp till slottet, hvars stora port stod öppen.
En gammal nian satt på en bänk innanför densamma och läste i en andakts: bok.
Han frågade efter kanonen och fick sig vägen anvisad.
Stigen, han måste följa, slingrade mellan blom- mande busksnår och omkring kala, rödspräugda stenkullar.
På en half minut var han framme.
Ja, där stod den gamla fältslangan på sina tvänne klumpiga hjul och med den groft timrade, järnbeslagna lavetten ännu stadig och aktnings- bjudande.
Men dess fruktansvärda eldgap hade nu längesedan tystnat.
Det regnade gula blom- mor öfver kanonen och grensle pä densamma satt en ung gosse, som jublade af fröjd, under det en smärt flicka stödde ena armbågen emot kamma- ren och liksom smekande lät handen glida öfver den mörknade metallen.
Vandraren hade stannat helt häpen.
Då han tog ett nytt steg framåt, upptäckte han ett äldre par, som slagit sig ned på en liten bänk under guldregnsträdet.
Han stannade då på nytt.
Men den gamle mannen, som fått ögonen på honom, reste sig upp och sade med vänligt tonfall: » Låten ej oss skrämma er, min herre.
Vi äro turister, såsom ni, och ha kommit på värt ärliga besök til.
en gamnia.
familjeklenod. » Och då han märkte, att den unge främlingen såg förvånad ut, fortsatte han leende: » Ja, jag menar denna gamla kanon.
Den blef orsak till att en dotter af vår släkt, jungfru Adelheid till Falkenheim ocb Preslau, blef gift med en tapper, svensk officer-, sedermera öfversten baron Ragnfast Urevärn- * » Miu stamfader, » utropade den unge mannen.
Flickan vände sig om och riktade på honom ett par ljufva, blå ögon, den gamla damen steg skyndsamt upp ocb närmade sig, gossen tystnade med sitt jubel, och mannen, som först tilltalat den unge svensken, kom emot honom med fram- sträckt hand.
•Då äro vi ju fränder,&gt; utropade han.
» Fvän- der, på mycket, mycket långt håll, visserligen, men ändå frän der ...
särskildt här, vid denna gamla kanon.
Och nu må jag presentera: ruin hustru, Irniegaid, född von YVolten, min dotter Adelheid, min son Otto — jag själf, pensionerad generalmajor. » » Mitt namn är Kagnfast Uvevävn, » svarade den unge mannen.
» Också jag är officer. » Ragnfasts och Adelheids händer möttes öfver den gamla kanonen.
De kände något mystiskt, magnetiskt (iuidum uppstiga ur densamma och vibrera genom sina hjärtan.
Och nedifrån foten af berget hörde de en klar kvinnoröst sjunga om » den gamla sagan, som evigt är ny. » På dagen ett år därefter stodo de båda unga äter däruppe med armarne slingrade om hvaf- andräs lif.
Én ny Adelheid zum Fålkenhéiip hade gifvit sig till maka åt en ny Ragnfast Urevärn.
Och på nytt tonade ur dalen därnedanför sån- gen om » den gamla sagan, som evigt är ny. » Reinhold Winter.
Från en Stockholmsfru på långfärd, Taormina.
Käraste Nini!
Nu ha vi, som du ser, hunnit ända hit till det lilla idylliska Taormina.
I fall det händelsevis skulle finnas ett hål i ditt vetandes väfnad, vill jag upplysningsvis meddela, att Taormina är en stad på 3,000 invånare belägen på Siciliens östra kust unge- fär halfvägs mellan Messina och Catania.
Här är så stilla och ljufligt, och naturen har här åstadkommit ett sådant mästerverk af linie- och färgskönhet, att man ovillkorligen gripes af nästan andäktig beundran.
Från hotellterrassen se vi en tafla, som vi sent skola glömma.
Öfver en skog af orange- och man delträd blicka vi ut öfver det härliga blåa joniska hafvet; på ena sidan begränsas utsikten af skönt formade bergväggar, nedanför hvilka den gamla grekiska teatern reser sina smäckra pelare, och på den andra höjer Etna sin snöhöljda hjässa.
Solen lyser klar från en himmel, så blå som — en blå rullgardin, säger den opoetiske Klas, som alltid skall dra ner mig, när jag vill flyga litet öfver det hvar- dagligas nivå.
Ja, här är godt vara.
Det tycka också ty- skarne, hvaraf vårt hotell är öfverfullt; » ganz, ganz wundcrhiibsch » och » sehr schön, wunder- voll » surrar det i mina öron hvar minut, och för cn gångs skulle måste jag medge, att de annars så irriterande tyska superlativerna äro på sin plats.
Vi ha varit med om påskecremonierna här, rätt egendomliga i all sin enkelhet.
Redan på skärtorsdagen började de med en lång pro- cession bestående af misericordiabröder — du vet, den där kåren af frivilliga, vid begraf- ningar och kyrkliga högtidligheter tjänstgörande lekmän, rekryterade ur alla samhällsklasser, både de högsta och de lägsta, och som äro klädda i en hvit eller grå kåpa med en strut öfver hufvudet, så att man ej ser mera af dem än ögonen bakom sina titthål.
I téten bars ett svart kors.
Sedan kom en bild af madonnan, djupt sorgklädd, med ett svärd in- borradt i bröstet, och på hennes knän låg en blödande liten Kristus, inte hälften så stor som modern.
Hvitklädda gossar gingo före med torra vingrenar lindade om hufvudet; det skulle väl föreställa törnekransar.
En vacker, ehuru något operaartad sorg- marsch blåstes af stadens frivilliga musikkår, och på det sättet drog processionen genom staden, följd af täta folkmassor, som dock ej tycktes befinna sig i någon synnerlig sorgfest- stämning; italienarne äro ju af naturen ett genomgående gladlynt släkte, och det vill myc- ket till, om de skola kunna hindra sina ögon från att glittra och sina hvita tänder från att blixtra i ett soligt leende.
Men att gaminerna ostraffadt fingo leka hök och dufva så godt som midt upp i eller, rättare sagdt, tvärs öfver processionen, det måste dock stämplas som ett något själfsväldigt uttryck af den italienska lifsglädjen.
På långfredagens morgon tedde sig proces- sionen litet annorlunda, .^skådarnes intresse koncentrerade sig nu på en gul likkista af ek med lock och sidor af glas, och i den låg en död Kristus af trä, öfversållad med blommor, som lyckligtvis dolde några af de ohyggliga blodströmmar, hvarmed målarens slaktarefantasi nedsölat honom.
På eftermiddagen nytt fest- tåg med variationer; denna gång fick äfven madonnan vara med, svartklädd och med hop- knäppta händer.
Då Kristusbilden bars förbi, säg jag många kvinnor på grannhusens bal- konger falla på knä; det gjorde ett rörande intryck.
Då man så där ser det hela från en altan, gör taflan en mycket brokig och mera glad effekt än som ämnadt är, ty kvinnorna, som deltaga i tåget, ha i allmänhet hufvuddukar i alla regnbågens färger och därtill ofta ljus- bottniga » äkta själar ».
Ja, du vet ju att sydländingarne inte dela vår besynnerliga för- kärlek för den svarta färgen.
En dag, då vi gjorde en vandring upp till det gamla örnboet Mola, som ligger så pitto- reskt med sin kastellruin högt ofvanför Taor- mina, pekade gossen, som var vår vägvisare, på Klas ' svarta halsduk och frågade helt nyfiket, om någon af hans familj hade dött?
På an- nat sätt kunde han tydligen ej förklara, hur det kunde falla någon in att kläda sig i svart halsduk.
Vid elfvaslaget på påskaftonens förmiddag blef det ett oväsen i vår lilla stad, så att man kunde tro fienden vara i antågande.
Ka- noner smällde, en karl sköt två gevärsskott genom ett fönster midt emot oss, vår kypare
sprang omkring på terrassen, som gripen af ett plötsligt vansinne, ocli lossade det ena revol- verskottet efter det andra.
•.
Två pojkar ute på gatan dunkade af alla krafter på en tom packlår, och genom alla portgångar och alla öppna fönster trängde ett öronbedöfvande skram- mel och dån.
Då vi frågade vår uppasserska, hvad detta skulle betyda, svarade hon med ett litet löje: » De väcka upp Kristus. » Detta egendomliga bruk lär, efter hvad jag sedan har hört, i ännu större utsträckning förekomma inom den grekisk-katolska kyrkan, och där lär skjut- ningen ofta tjäna som verktyg för personlig hämd — - gevären kunna ju vara laddade » af misstag », och under en sådan allmän viller- valla vet ingen, hvem som har fyrat af det eller det skottet.
På påskdagsmorgonen vaknade vi vid kanon- salut.
En stund därefter tågade musiken ge- nom gatorna och blåste de gladaste marscher i allegrotakt, ty påsken är ju en glädjefest.
Frampå förmiddagen pryddes alla balkonger vid stadens enda egentliga gata med flaggor och kulörta lyktor.
Högtidsklädda människor gingo af och an.
Kommersen är i full gång, man bjuder ut hattar, sjaletter, tyger, knifvar; midt i folkhopen ser man en åsna lastad med de onämnbaraste kärl.
Omkring torget framför kyrkan S:t Giu- seppe är det lifligast, där skockas mängden omkring ett lotterispel, och öfver allt i träden ser man flaggor, kulörta glas och amplar.
Efter lång väntan kommer processionen från S:t Pancrazio (där madonnan tycks bo); först en liten karavan kyrktjänare i hvitt med gredelina kragar, lappade och stoppade, och bärande två standar, ett hvitt guldbroderadt och ett gre- delint.
Slutligen kommer den heliga jungfrun själf, klädd i svart siden och med armarna utsträckta som till omfamning.
Från andra hållet, d. v. s. från domen, kommer Kristus tågande, och midtför S:t Guiseppe, där det byggts en estrad, mötas de bägge statyerna, figurera framåt som i en kontradans två sär- skilda gånger och skrida sedan förbi hvar- andra.
Mor och son ha ej känt igen hvarandra; den stackars sörjande madonnan kunde ju ej veta, att hennes son är uppstånden!
De båda belätena tåga uppför hvar sin trappa upp på estraden och placeras midt emot hvarandra.
Ett förhänge dras åt sidan, och man ser fyra små gossar utpyntade som små teaterprinsar i rödt, blått och guld, med blåa för- gyllda vingar: de skola nämligen föreställa äng- lar.
Med sina gälla skolbarnsröster deklamera de hvar sin vers om hvilken lycka det var för jorden, att Kristus uppstått.
En kör af småttingar sjunger till mandolinackompagne- mang en strof af ungefär samma innehåll.
Nu ändtligen känna mor och son igen hvarandra, madonnan tar den återuppståndne i famn, och under en skräckinjagande salut af hundratals patroner, som hänga i långa rader på kyrk- muren, låter gudamodern sin svarta sorgekåpa falla och står där i sin traditionella skrud af blått och rödt, medan en af änglarna sätter en gyllene krona på hennes hufvud och en säck af grå hönsfjäder tömmes ut från kyr- kans tak Öfver den imponerande gruppen.
(Det var väl ett surrogat för ett rosenregn; olyck- ligtvis förde blåsten nästan hela fjäderförrådet på sned in i en gränd, där det sedan låg kvar i flere dagar och skräpade mellan gatstenarne.)
Därefter fördes bilderna i procession genom staden.
Från fönstren hälldes hela korgar af små silkespappersbitar i alla färger ut öfver dem; madonnan fick dock mest.
M ö b l e r i n g och D e k o r e r i n g På eftermiddagen var det folkfest med dans och musik och på kvällen stort fyrverkeri.
Sluteffekten var en brinnande Kristusbild — i gaslågor, du vet, alldeles som kungens namn- chiffer hos oss — och då den uppståndne Frälsaren stod där med sin fana, kolossal och grotesk, uppstämde folkmängden ett jublande: » Iddio!
Iddio! » (Gud!
Gud!
), hvilket ej hin- drade, att han måste dela alla andra fyrver- kerifigurers vanliga öde att krevera bit för bit under smällande skott och förvandlas till ett benrangel af ståltråd, omvärfdt af krutrök.
Jag har visst uppehållit mig för länge vid beskrifningen af dessa ceremonier; hufvudsaken här i Taormina, den gudomliga naturen, utsik- terna från den gamla grekiska teatern, Etnas färgprakt, då soluppgången öfvergjuter den med sina rosendagrar — — — allt detta har jag känt mig oförmögen att ens antydniugsvrs försöka skildra.
Sådant flyter inte ur en van- lig stackars gåspenna.
Men om du vill nöja dig med mitt tarfliga klotter, så får du kanske höra af mig ännu en gång, då jag blir för prat- sjuk, om inte förr, så när vi komma till Rom.
Farväl med dig, måtte du nu inte vara allt- för trött på den pladderskatan Betty B.
P.
S. Klas och kameran äro ute naturligtvis.
För unga mödrar.
n som allra kärkomnaste gåfva till un- ga mödrar blir följande nätta våglcorg för » lillminsten ».
Hos korgmakaren köpes en liten korg af stark, tät videflätning, nedtill afrundad och vid öfre kanten 40 cm lång, 28 cm bred samt 24 c m hög.
För att bekläda den in- vändigt slätstickar man i någon mörk färg af vigogne eller ylle längder med 16 maskors uppläggning.
Man kan sticka i en enda fortlöpande remsa, då längden sedan fästes i zigzag, hvarigenom undvikes den för stick- arbeten otrefliga afklippningen.
När man fått tillräckligt mycket af denna stickning färdig, så, stickar man med maskinen en tät söm längs hela remsan ungefär 5 maskor från ena kanten, för att gifva fäste åt de mellanliggande maskorna, under det att kantmaskorna på den andra bredare sidan bortklippas.
Härpå repas denna sida nog- grant upp ända in till maskinsömmen.
Vid infästandet lägger sig denna yfviga, mjuka rysch öfver den släta kanten, bildande det mjukaste bolster för den lilla kroppen.
För säkerhets skull kan man före uppsprättandet fukta arbetet och stryka det hett, då ryschen sedan blir mycket yfvig.
Remsans infästande sker längs efter; upp- till, i sidan och vid botten sys fast.
Kor- gens kant prydes af en bred rysch i dub- belveck af snedklippta, utfransade ylle- eller sidenband.
Utanpå bronseras korgen eller brunlackeras.
En liten griffeltafla med griffel oeh prydligt glödritad eller målad ram hän- ges vid; på ena sidan upptecknas med hvit färg normalsiffrorna för barns genomsnitts- vikt: Vid födelsen: Gosse 3,20 kgr.
Flicka 2,91 kgr.
8,7 9 •&gt; I 9,45 » 1 är: » 10,67) &gt; T 11,34 » år: T 11,79 » » 12,57 &gt; år: » 14,33 •&gt; » 13,oo » år: » 17,77 år: » 14,36 » Den andra sidan på taflan är afsedd för moderns anteckningar och anmärkningar.
Denna lilla korg sättes på hushålls vågen, den lille lägges eller sättes i och kan så utan någon oro vägas, hvarvid naturligtvis kor gens vikt tages i afräkning.
H U S R Å T T A N.
* $ * Ett oeh annat om trolofhing i Norden under 15- oeh 1600-talen.
För Idun af A.
U. BÅÅTH.
(Forts.) å hon hörde, att hon härmed kunde blifva af med honom, satte hon sig godvilligt ned och efterkom hans begäran.
Medan han låg med hufvudet i hennes sköte, sjöng han psalmen » Hvad min Gud vill, alltid det sker » ända till sista versen, oeh därpå som- nade han in.
Då han vaknade och ville taga afsked, var hennes hjärta och sinne vändt till honom; och så vardt det trolofning. » Om själfva arten af de känslor, som tro- lofvade hyste för hvarandra, förmå vi äfven bilda oss ett begrepp.
Hvad vi förstå med det danska » förälskelse », åtnjöt mycket ringa anseende hos den tidens människor.
Man gick ej då omkring och svärmade före trolofningen; därtill var tiden allt för rättfram.
Ja, det kan sägas, att man i allmänhet trolofvade eller gifte sig utan något som helst sådant inre känslornas förspel, hvilket gifvit senare tiders skalder och författare så mycket att skrifva om.
Våra dagars förälskelse, det kärliga svär- meriet, som tager sig uttryck i veka smekande ord, ansågs på denna tid endast såsom ett tomt inbillningsfoster; och ifall man någon gång uttryckte sin kärleksträngtan, så skedde det merändels i mycket krassa, kraftiga vänd- ningar, såsom i talesättet: » Den, som vill lefva godt en dag, skall slakta en gås; den, som vill i åtta dagar lefva godt, skall slakta ett svin; men den, som vill lefva godt uti fyra hela veckor, skall taga sig en hustru. » Ja, förälskelsen ansågs t. o. ni.
såsom något ännu värre — som en börjande galenskap, hvilken möjligen kunde förstöra ett helt män- niskolif.
Sålunda skrifver danska riksrådet Jörgen Rosenkrandz följande (i öfversättning) till sin son Holger, som idkade studier i Wittenberg, och om hvilken ryktet sagt, att han där förälskat sig i en kviuna: » Gärna förspörjer jag, att du från din sista sjukdom blifvit befriad; men däremot hafver jag mycket ogärna hört, att en annan sjuk- dom är dig påkommen, hvilken på latin heter: amor, på danska: » en narrisk og gjsekkelig kjserlighed ».
Det hafver mig af godt, lag- lydigt och sannfärdigt folk blifvit tillkäona- gifvet, att det skall dväljas en flicka uti Dok- tor Wurzheims svåger Franzii hus, till hvilken du undfått stor kärlek samt välbehag, och att du därigenom varder förhindrad uti dina studier, så att du nu inför människor be- kommit uppå ditt hufvud en narrkåpa med synnerligt långa, goda öron.
Hårdt af hjärtat förtryter det mig, att jag skall spörja sådana tidender om dig, att du genom sådan dår- skap mist ditt goda namn och rykte, som du tillförene dig förvärfvat genom flitiga studier och skicklig lefnad — — — 0&lt;n du allt framgent är betagen af denna galenskap, som detta fruntimmer dig ingifvit, och du alltså bedröfvar oss, dina föräldrar, på vår ålder- Carl Johansons Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, M ö b lerings-Affär, Mattor och Gardiner m. m., m. m. Drottninggatan 45, 1 och 2 tr-
.190 dom, så skall du förspörja, att vi hafva de medel till hands, som kunna näpsa dina känslor, så att du det icke förgäter, så länge du lefver.
Detta hafver jag icke kunnat un- derlåta att dig tillskrifva i denna tid, och hafver jag likaledes härom tillskrifvit din hof- mästare, magister Daniel. » Den framstående danske forskaren Troels Lund, som lämnat så rika bidrag till Nor- dens kulturhistoria under 15- och 1600-talen, hvilka bidrag förf.
till denna uppsats äfven tillgodogjort sig, framhåller med styrka, huru- som man, för att rätt förstå denna svunna tids uppfattning af kärleksförhållandet mellan man och kvinna, måste ej endast nöja sig med att betrakta dess olikhet med nutidens.
Man måste vid bedömandet så vidt möjligt ställa sig på en plats, hvarifrån båda tids- perioderna kunna öfverskådas.
Hvarje tidsålders sätt att betrakta detta förhållande uttalas vanligen af någon viss klass, som då, så att säga, för ordet.
Vår tid har öfverlämnat till diktarne att föra kärlekens talan.
Endast genom känne- domen om nutidens dikter, skådespel, roma- ner, noveller, får man ett fylligt intryck af, huru vår tid uppfattar förhållandet mellan man och kvinna; och ända in till allra sista tiden har det i denna skönliteratur endast varit förhållandets början, förälskelsen, som behandlats och lagt beslag på intresset.
Den äktenskapliga kärleken har däremot sällan vunnit författarens uppmärksamhet.
Poetiskt sedt, har det långa trofasta samlifvet blott tagit sig ut som något enformigt grått i grått.
Det sextonde århundradet hade ej här i Norden någon diktare af betydelse, som kunde föra ordet för kärleken.
Detta talmanskap föll då för tidenganska naturligt på det stånds lott, som på ett helt annat område skötte tidens starkaste andliga rörelse, nämligen prästerskapet.
Men prästernas förutsättningar att vara kär- lekens tolkar voro vidt skilda från de nutida diktarnes; deras syn på lifvet var en helt annan.
D e tillhörde en lifskraftig släkt, oeh de efterträdde de katolske andlige, som ej haft rätt att ingå gifte.
Därför hälsade också dessa det sextonde seklets protestantiske präster i Norden äkten- skapet såsom den enda saliggörande hamnen, till hvilken numera vägen var öppnad för alla genom Guds nådiga försyn.
För dem kunde kärlekens första uppvak- nande omöjligen ställa sig såsom det yppersta; nej, det, som blef föremål för deras pris och lof, var det Gudi välbehagliga äktenskapliga samlifvet, hvarunder barnflocken växte och ny och rik kärlek ständigt skapades mellan man och hustru, mellan dessa och barnen.
Så småningom genomträngde denna upp- fattning folket i dess helhet, predikad af de andlige ifrån predikstolarne i kyrkorna, vid bröllopen, barndopen och begrafningarna.
Vår tid prisar förälskelsen såsom kärlekens egentliga blomning; det sextonde seklet be- traktade kärleken såsom en frukt af äkten- skapet.
Först äktenskap och sedan däraf alstrad kärlek!
Alldeles såsom uppfattningen var i Norden under hednatiden.
Detta sakförhållande stod i nära samband därmed, att flickorna i allmänhet trolofvades vid mycket ung ålder.
I tid måste föräldrar och målsmän se sig om efter den blifvande brudgummen, enär — enligt tidens tankegång — det stred emot all sund beräkning att inskränka kretsen af brud- gumsämnen endast till dem, som tillfälligtvis kunde vara en gång till äktenskap lediga, IDUN när flickan omsider var vuxen.
Hvad det unga manliga släktet beträffar, tänkte man som så: en rik flicka stod lättare till att vinna, när hon var späd till åren och endast hade arf i sikte, än när hon redan var i besittning af all sin egendom.
Detta allt gjorde, att flickorna trolofvades eller » bortfästes » vid synnerligen unga år, såsom seden redan var för handen under vikingatiden.
Sålunda var det ej något ensamt stående fall, då unionsdrottningen Margareta endast elfva år gammal äktade konung Håkan och från och med sitt fjortonde år lefde med ho- nom som hustru.
Ett ännu bjärtare exempel gifver den dan- ske hertigen Hans den yngres andra hustru Agnes Hedvig på 1500-talet.
Visserligen var också hon fjorton år, då hon med honom in- gick i äkta ståndet, men hon var den gången allaredan änka, i det hon vid tretton års ålder mist sin förste man, kurfursten August af Sachsen.
Tretton år gamla trolofvades: Karina Krausse med Fredrik Friis, Anna Brahe med Sten Malteson, Elsa Ramel med Christian Barnekow.
Hak TJlfstand lät » ärligen bedja om den tolfåriga Pernille Goye att hafva till hustru med stort afseende på hennes höfviskhet, takt och goda låter ».
Pernille Oxe var endast elfva år, när hon äktade riddaren Otto Rud.
Tio år gammal blef, enligt en likpredikan af år 1624, hög- adliga jungfrun Kristine Munk trolofvad med Erik Rosenkrandz, herre till stora gods.
Till och med hos det på den tiden lägsta ståndet, bönderna, följdes samma sed.
Sålunda berättar biskopen Hans Michelsen i sin dagbok, att han under en visitation kom att förbjuda ett flickebarn på åtta år att, såsom hon begärde, trolofva sig med en ung bonde.
Visserligen utkommo gång efter annan kung- liga förordningar, som sökte hindra dessa ti- diga förbindelser.
Men seden var för gammal för att kunna utrotas medels dylika s. k. recesser.
I en och annan trakt af Sverige har den till och med bibehållit sig intill vårt århun- drade.
I en beskrifning öfver Jämnshögs socken i Blekinge år 1800 läses: » de för- mögne böndernas döttrar gifvas understundom bort vid en ålder af åtta eller tio år ».
En stor del af dessa barn, som alltså gåfvo sitt samtycke till något, hvarom de icke hade det ringaste begrepp, måste ofta tvingas eller lockas härtill.
Det berättas följande t. ex. om Birgitta Geye, som i sitt elfte år blef trolofvad med adelsmannen Jesper Daa: » Blott medels makt och list vardt hon drifven till detta steg.
Hennes fader och stjufmoder svarade på hennes bön att varda fri: vi vilja icke vara ärelösa för din skull, ty vi hafva redan bortlofvat dig.
Sedan fick en klosterjungfru henne om hand och skötte henne med slag så, att hon till sist under- skref det bref, som henne förelades och som innehöll hennes samtycke. » Dessa tidiga trolofningar företedde för nu- tidens ögon rätt underliga ting.
Det berättas om Birgitta Seeblad, som i sitt elfte år blef trolofvad med borgmästaren Thomas Riisberg, att hon- » låg i sängen hos modern och åt på något, och då man sporde hvad det var hon åt, svarades, att det var socker, som Thomas Riisberg, friaren, gifvit henne. » 1895 Fastän för längesedan trolofvad, fortfor dock den danska furstinnan Eleonora Kristina att uppfostras med riset.
V i d ett tillfälle lät t. o. m. hennes hofmästarinna iordningställa två ris och bearbetade henne därmed så efter- tryckligt, dels på vanligt sätt och dels med den tjocka ändan af risen, att hon under fyra veckors tid knappt förmådde gå, och hade hon ärr och men däraf hela sitt lif.
Först efter upprepade klagomål, ställda till hennes fästman, lyckades det hennes kungliga höghet att blifva fri fiån sin plågoande.
T. o. m. när det var tal om förhållandet mellan de trolofvade inbördes, kunde man på den tiden stundom af ren glömska lämna kvinnan helt och hållet obeaktad.
Det heter i en likpredikan öfver Fru Karina Krausse, som blef vid Ib " års ålder trolofvad med Fre- drik Friis, hvilken åter dog före det utsatta bröllopet: » V å r Herre kallade denne ädling bort, hvilket var för hennes föräldrar, syskon och goda vänner en icke ringa sorg. » Hon själf är alldeles förbigången.
Detta är ett sant talande uttryck för, huru föga kvinnan själf i dessa svunna tider hade att bestämma öfver sitt eget lifs öde.
Ur notisboken.
Ater i hemmet.
Kronprinsessan anländer åter till hufvudstaden i morgon lördag med snäll- tåget kl. 11,45 f. m.
Kronprinsen reser sin gemål till mötes och skall under sitt uppehåll i Köpen- hamn aflägga ett besök hos danska drottningen å Bernstorff.
Den Itända författarinnan Selma La- gerlöf lämnar med detta läsår sin plats vid Landskrona elementarläroverk för flickor för att helt ägna sig åt sin skriftställarverksamhet.
Hon har varit anställd som lärarinna i Landskrona se- dan höstterminen 1885.
» Fröken Lagerlöfs begäfning och framstående egenskaper som lärarinna äro för väl kända för att vi här skulle behöfva vitsorda dem, » heter del i skolans årsberättelse.
» Och som hennes egenskaper i öfrigt alltid ha tillvunnit henne de varmaste sympatier inom kamratringen, är det ej underligt, om vi med innerlig saknad vid minnet af de flydda åren och med djupt vemod vid tan- ken på den stundande skilsmessan tacka henne för allt hvad hon gifvit oss af sin rika person- lighet och sitt varma hjärta.
Må tid och afstånd sent eller aldrig upplösa de band, som nu förena Landskrona läroverk för flickor, dess lärjungar och lärarinnor med fröken Selma Lagerlöf! » * Utmärkelse åt svensk tonsättarinna.
Wal borg Aulin har af den jury, som tillsatts för att bedöma de till den i samband med den danska kvinnoutställningen anordnade tonsättartäflingen insända kompositionerna, fått sig tilldeladt ett pris af 200 kr.
för sina » Kvinnokörer med piano- ackompagnement ».
Sonja Kovalevsky inför England.
1 da- garne har i London gjorts den öfverraskande upp- täckten, att icke mindre än fyra personer verk- ställt en öfversättning till engelskan af Ann-Char- lotte Lefflers lefnadsteckning af Sonja Kovalevsky.
Öfversättning till engelskan af något svenskt ar- bete är ganska ovanligt, och alla dessa personer ha arbetat i okunnighet pm hvarandra och känna en djup missräkning.
Åtminstone en öfversätt- ning kommer att tryckas, nämligen en af miss Bayley, som arbetat på uppdrag af den bekante förläggaren T. Fisher Unvin.
Lefnadsteckningen kommer att af denne förläggare utgifvas i en vo- lym tillsammans med fru Kovalevskys biografiska roman » Systrarna Rayovsky ».
En ny, tidsenlig, prafctisk pension för unga flickor öppnas denna höst å Axel Lin- dahls naturskönt belägna villa vid Södertelje, nå- gra minuters väg från Stockholm.
Undervisning kommer där att meddelas uti lefvande språk, konsl- väfnad, handarbete och slöjd, samt uti allt hvad till ett väl ordnadt hushålls skötsel och förskö- ning hörer.
Föreståndarinnorna, som själfva be- sökt flere af utlandets bättre pensioner och stu- derat undervisningen såväl i Englands som Ame- rikas berömda » colleges », hafva för afsikt att ord- na pensionslifvet till ett verkligt familjelif, där de unga flickorna, såsom döttrar i huset, få deltaga uti alla hushållsgöromål och så småningom blifva i tillfälle att på egen hand sköta såväl matlag- ning som andra till ett hushåll börande göromål.
Äfven språkundervisningen bedrifves enligt en ny, praktisk metod, och särskild vikt lägges vid språ- kets talande.
Fördenskull anordnas hvarje af- termiddag s. k. talecirklar, då franska, engelska och tyska omväxlande talas.
Elevernas hälsotillstånd öfvervakas af en skick- lig utexaminerad gymnast och massage samt gym- nastik lämnas i mån af behof.
Endast ett be- gränsadt antal elever antages, och vi hänvisa för ytterligare upplysningar till den i dagens n:r in- förda annonsen.
linningarna inte skulle stärkas?
Här står jag nu färdig att kväfvas och blir inte färdig heller.
Knäpp! » » Så!
Nu är det gjordt, Bara en är lugn så. » » Tag hit hvita halsduken och fracken!
Hvar tusan ä ' ordensbandena? » » Där de ska vara, » svarade Sofie näb- bigt, i det hon räckte honom fracken.
I spegeln mötte han hennes beundrande blickar och smålog belåtet.
» Jaså, du tycker jag är bra så här? » Hon rodnade ofrivilligt.
» Du är inte heller illa, » sade hän, i det han tog henne under hakan, kastade en för- siktig blick mot dörren och kysste henne.
» Herrn då! » ropade hon af värj ande och rusade på dörren.
» Hvad står på?
Hon ser ut, som om hon hade eld i kläderna, » sade vaktmästaren, som mötte med en dyrbar blomsteruppsats.
» Han var rasande.
Jag visste förut att det var något med skjortan eller halsdu- ken; men nu få vi skynda oss, » svarade hon och sprang förbi honom in i jungfru- kammaren.
I köksspiseln fräste, puttrade och ångade det i otaliga pannor och kastruller.
Det led på tiden, och när det ej ville brinna riktigt, kastade kökfrun då och då en klick smör i de girigt uppflammande lågorna.
Rundt om på bord och bänkar stodo fär- diga eller halffärdiga anrättningar och i ser- veringsrummet voro buteljerna ordnade i dubbla led — utom champagnen, som låg på is.
I sängkammaren gjorde husfrun toalett.
Hon var ifrig, händerna skälfde och det tunga svartbruna håret lät ej tämja sig, ehuru hon kammade om det för tredje gån- gen.
Hon ville så gärna se bra ut och visste, att mannen rent af fordrade det — • helst denna dag.
Tårarna ville fram, men tvingades ener- giskt tillbaka.
Ögonlocken voro i alla fall rödkantade, det såg hon vid en hastig blick i spegeln och skyndade att bädda dem i tvättfatet.
Mannen hade bedt, eller befallt henne — för henne hade hans bön hitintills varit en befallning — att taga den nya djupröda sidenklädningen, men den stack henne i ögonen, där den låg utbredd på sängen, såsom allt för grann.
» Har du inte tänkt på någon blomster- uppsats? » frågade han förebrående.
» Jag trodde min kamelia skulle duga.
Den har flere blommor, som du ser. » » Det tar sig ingenting ut.
Telefonera genast efter en jardiniére, en korg eller hvad du vill, bara det blir vackert — och kom ihåg — intet knussel. » » Hör hit vaktmästare! » ropade han ögon- blicket därefter, medan han räknade glasen framför ett af kuverten.
» Här felas ett glas.
Sju sorters vin — det sade jag ifrån redan i morse. » » Det finns inga fler, men vi ha lånat.
De borde vara här nu, » svarade vaktmästaren ödmjukt.
Ute i sorveringsrummet tog han skadan igen.
» Skall man slå på stort, » förklarade han för den näpna husjungfrun, som höll med om allt för att behaga honom, » så är det inte värdt komma med slankiga ser- vetter, omaka glas och nysilfver.
Jag har varit på hundratals ställen, ser lilla fröken Sofie — det ena förmer än det andra — och vet hur det skall vara. » » Det syns nog, » svarade Sofie beundran- de; » men hennes nåd begriper inte mycket, Teater och musik.
ska jag säga, och inte har hon stort att röra sig med heller, det kan hvem som helst » Jorden rundt på 80 dagar », det bekanta Jules Verneska äfventyrslustspelet, har upptagits af di- förstå. » rektör Ranft på Djurgårdsteatern och synes med » Fick han inte pengar med henne? » sina brokiga och omväxlande tablåer samt sitt » Jo, det förstås, annars hade han väl lättsmälta dramatiska innehåll ännu utgöra en lockande scenisk sommarrätt.
Uppsättningen är inte tagit henne, men det har gått för län- ge sedan. » också riktigt präktig, och Grabows nya dekoratio ner till en del af de 15 tablåerna — särskildt må » Jo, j o, som här lefves! » nämnas » pagoden i Bundelkund » och » Ormgrot- » Det vet jag visst, » svarade Sofie med tan » med sina hemskt illusoriska innevånare — af briljant effekt.
Kvinnlig ungdom och fägring föras en knyck på nacken.
» Det är godt en får dessutom i rikt mått fram i pjäsen, bidragande äta sig mätt i hvardagslag, och ändå går till ögonfägnaden.
Så strålar fröken Gottschalk det för mycket pengar åt.
Stackars hennes som Aonda, den från bålets flammor räddade prinsessan, fru Eliason som hennes fostersyster nåd, den visan får hon höra alla dagar. » Neméa, fröken Olga Andersson som ormdrottnin- » Men hvad gör han af sin stora lön då? » gen Nahakira, och » Södrans » populära älfva, frö- Sofie skrattade småslugt, medan hon ken Lindsén, trår en » grande valse brillante », som torkade de lånade glasen.
» Lefver upp den kommer alla manliga hjärtan att klappa med i trefjärdedelstakten.
Den okuflige Philéas själf — och mer till, tänker jag. » företrädes med värdighet af hr G. Ranft och » Och nu har han middag för reviso- som polisagenten Fix utvecklar hr Hagman rerna?
» mycken rörlighet och inlägger god karaktäristik i » Det har han hvart år — men du min de många växlande förklädnaderna.
En något mera humoristisk Passepartout än hr Petterson skapare vid sådant lynne som han är, innan kunde visserligen ha varit önskvärd — hvarför den går af stapeln — så var det ifjol också. » ville inte hr Eliason försöka sig?
— men äfven » Jaså?
Jo!
J o!
» mumlade vaktmästaren, han gör aktningsvärda bemödanden och förstör i det han för andra gången afprofvade port- åtminstone icke rollen.
vinet från 1855.
1 måndags kväll deltog själfve konungen med » Det är väl inte att undra pä, » inföll prinsar och uppvaktning i den excentriske klubb- hjältens reseäfventyr, hvilka helt visst en god tid Sofie och räckte fram ett glas för att få framåt böra kunna hålla sig i kurs på vår enda sin del af välfägnaden, » först allt bråket i sommarteater.
banken och såna tina herrar, som det skall krusas och fjäskas för. » » Hvad tror fröken Sofie en sådan här middag går till? » » En hel liten förmögenhet; men de mesta pengarna ger han ut utomhus, ocb jag tän- ker ibland, att om hennes nåd visste hvad Ett räknetal.
jag vet, så — men hon är kär och vill inte se.
Skiss för Idun Af V i l m a L i n d h é.
F J X Ll € J L D « IIII X L L X H / Tr&gt; fk 1 IflfcLrSri \ i \ M M &amp; * ~k &lt; A &gt; L Rasande stilig är han också. » » Kanske att Sofie.
.
.
?
» » Usch!
Jag bryr mig inte om honom ett dyft, men en kan väl inte göra sig blind heller, och frun ser då rakt ingenting ut. » » Det ska Sofie inte säga.
Sådana ögon och en sådan figur kan nog förvrida hufvu- det på en karl. » » Smaken är så olika, » svarade Sofie för- närmad.
» Så nu ringer han igen, » tillade hon och skyndade ut.
» Då är det något i olag! » Inne i sitt rum, framför spegeln, stod direktören med blodet åt hufvudet, hetsig och förargad.
» Bad jag inte Sofie säga till, att hals- h ä n g köksdörren, så att matoset inte kommer in, » dundrade direktör Stråle, där han stod röd och varm med hatten och ytterrocken på, inspekterande middagsbordet, som höll på att dukas.
» Jag borde kommit hem förr, » återtog han vänd till hustrun, hvilken nervös och ängs- lig betraktade hans mulna ansikte.
» Du lär dig aldrig att arrangera, och du vet, att jag just i dag är särskildt angelägen, att vårt hem skall göra intryck af soliditet, elegans och hemtrefnad.
Du förstår j u? » » Ja. » T^Xr^VJC " » En suck smög öfver hennes kippar, så djup att hon spratt till, som hade den kom- mit från någon annan.
När hennes blickar föllo på klockan, blef hon förskräckt — om en kvart skulle gästerna vara där.
Hennes händer darrade ännu häftigare, hakarna i klädningskjortelen fastnade i håret, och till sin förtviflan måste hon taga ner det ännu en gång.
» Tänk, om jag inte blir färdig?
Hvad skall han säga? » frågade hon sig.
Håret blef bättre än förut, det såg hon med glädje och grep ånyo efter klädningen.
» Hvad är det nu igen? » klagade hon och lade den hastigt ifrån sig.
Från rummet bredvid hördes högljudda snyftningar och en sträng förmanande röst.
» Bengt får inte gå in.
Mamma har inte tid, det har jag redan sagt. » » Men hon är ju inte borta i dag. » » Här är främmande, och det är så myc- ket värre.
Bengt får komma in vid des- serten, liksom Ester. » C L (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys s t hos F U L L G O D P R I S K R 1: 2 5 P R B U T E I J F I N N E G E N D A K.
Å. Nydahl &amp; C:o Stockholm, 2 Stnreplain 2 KikB- o c h A l l m.
telefon.
IDUN 192 » Det vill jag inte.
Jag vill tala vid hen- ne sa T U &amp; B * ^ E H l ^ O: s * g Q • 3 - r &lt;3 ED BS C D &lt; Hl ED 0 MM. » » Har jag inte bedt att få vara i fred, » sade fru Stråle häftigt, i det hon ryckte upp dörren, utanför hvilken hennes förstfödde kämpade en förtviflans kamp med barnjung- frun, som ville föra honom med sig.
» Kan då Charlotte aldrig lära sig att hålla barnen i styr? » » Bengt är så stygg, så jag har inga hän- der med honom, » svarade Charlotte, medan ett elakt, hårdt uttryck spelade i de hvassa ögonen.
» D e t, ä r ett tal jag inte kan räkna, » snyf- tade gossen, medan stora tårar föllo utför de bleka kinderna.
» Och det kommer du med nu?
Hjälp mig, Charlotte, jag borde varit färdig för länge sedan. » Klädningen togs på och Bengt stod bred- vid, för ögonblicket glömmande sin sorg.
» Det är division, » snyftade han strax därpå, » och jag förstår inte. » Han räckte fram räkneboken, men modern såg ej den späda lilla handen, de bedjande ögonen eller den något lutande gestalten, ty hon hörde en dörr öppnas och förstod, att det var mannen, som kom för att se, hur hon tog sig ut.
» Jag hinner inte!
Jag kan inte!
Gå din väg! » » Vill mamma inte se på det — bara ett ögonblick — det är sidan 40, talet 115, » upprepade han brådskande.
Klockan slog fyra.
Middagen skulle ser- veras på slaget, ty hedersgästerna måste afresa med aftontåget.
» Gå!
Gå!
Tag honom med dig, Char- Redigeras af Sophie Linge.
_______1895 lotte, och gif honom litet nämnarn att trösta sig med. » Gossen gick utan ringaste försök att spjärna emot.
» Charlotte behöfver inte hålla så hårdt i min hand, jag kommer ändå, » sade han trotsigt, medan en sista snyftning pressade sig fram ur hans strupe.
Direktören k o m i detsamma genom dör- ren midt emot.
» Jag hoppades finna dig ute i salongen. » Hon kände hvarje skiftning i hans stäm- ma och förstod genast den indirekta före- bråelsen.
» Jag är färdig nu, » svarade hon, fubblan- de med den pärlbesatta guldbroschen.
» Jag behöfver väl inte fråga, om du sett efter, att ekläreringen är som sig b ö r?
» Hon vände sig emot honom med tydlig förskräckelse.
(Forts.) framgång, måste det talas och skrifvas därom, och att det troligtvis är liknöjdhet och fruktan för att framträda, som afhålla många kvinnor ifrån att yttra sig.
Att det skall vara mera upp- rörande för hennes känsla att tänka sig en älskad afdöds kropp förtäras af lågorna än af maskarna, kan jag icke förstå.
Jag har själf en sorgligt rik erfarenhet af hvad det vill säga att vid en älskads graf icke kunna frigöra sig från tanken på, huru kvarlefvorna af det, som varit så kärt, nu se ut.
Ännu efter 30 års förlopp förfölja dessa tankar mig.
Det skulle för mig varit en stor lättnad att veta hans kropp förtärd af lågorna, endast efter- lämnande aska, som för ingen har något mot- bjudande.
Hvad det angår, att de efterlefvande skulle vara skyldiga uppfylla en afdöds önskan, att hans lik måtte blifva brändt, tycker jag att ännu kostna- derna vid likbränning äro för stora, för att man skall våga ålägga dem sådana.
Känna mina kära efterlefvande min önskan, vilja de nog uppfylla den, om det är rimligt, men det bör icke vara nå- got tvång, och jag tror det vore klokast, om en döende sä litet som möjligt bestämmer för de ef- terlefvande.
Måtte frågan, Ilse Franke framställt och som framkallat mitt tack, gitva anledning till flere uttalanden i en sak, som säkerligen är af stor vikt.
M o r m o r.
Från Iduns läsekrets.
Under juni — augusti hållas Iduns expe- dition och.
byrå öppna endast kl. 10 — 3.
Det vänliga » Tack mormor » i Idun n.T 21 har gifvit mig mod yttra mig i en fråga, som visser- ligen icke på annat sätt angår barnuppfostran, än att hvad som afhandJas mellan de äldre möjligt- vis kan lägga ett frö i barnets själ, som kan spira och bära frukt.
Jag har erfarit, att elt barn be- varat ord i sitt minne till mannaåren, som man icke trott att det gifvit akt på.
Liksom » mamma och moster » känt sig mana- de uttala ett » tack mormor », så har jag känt mig hågad att tacka Ilse Franke för hvad hon i Idun n:r 19 skrifvit om » Kvinnan och likbrännin- gen », emedan jag hyser alldeles samma åsikter som hon och tror, att om man önskar en sak huru i vester åskmolnen hopa sig.
I går kom Bergströms, Holm är här och vi vänta Berglund; hans slup » Salamandern » fick olika pris.
Alla Holmströms tadlade denna sak.
Alma ropa in de små, landsvägen få de ej vara på.
Målar du i olja?
Maj kal- las ju blomstermånaden.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Innehållsförteckning.
Claes Lundin.
Theodor Lindblom.
v. P. Reinhold Winter.
Betty B. Busråttan.
A. V. Bååth.
Vilma Lindhé.
Anna Boberg; af (M e d porträtt).
— Strand- sång; p o e m af — S o m m a r i s t a d e n; af — Den gamle k a n o n e n; af — Från Sto^kholmsfru p ä l å n g f ä r d; af — F ö r unga mödrar; af — Ett o c h annat o m trolofning i N o r d e n u n - der 1 5 - o c h 1600-talen; för I d u n af (Forts.) — U r notisboken.
— Teater o c h musik.
— Ett räknetal; skiss för I d u n a f — Från Iduns läsekrets.
— T i d s - fördrif.
tfyllningsgåta.
Begynnelsebokstäfverna bilda namnet på en svensk diktare.
n 1 b-g.
— h | Konsonantförändringsgåta.
CA S " •-a C härad.
Mitt första hvarje män ' ska har, Kan det förutan sig ej reda.
Om hon vill smeka vännen rar, Mig hennes tankar måste leda.
BD Mitt andra, ja mitt andra är Ett nyttigt mått på jorden vida, Och barnet mig i skolan lär, Men » gammal svensk » kan mig ej lida.
BS m c o g 3g a. b Mitt tredje är en spelterm, ja, Men mången det som glåpord gifver; Om någon sig ej reder bra, Man säger då att mig han blifver.
x " g.
* ' s O O) p. » g S o O • • — s&gt; Mitt fjärde är blott en vokal, En bland de första utaf alla, Så allmänt känd i skollokal, Att minsta barn den lätt kan » lalla ».
Mitt hela mycket omtyckt är Bland damerna i cirklar vida.
Och i vår käcka tid det bär Sin fana högt vid konstens sida.
Waldemar H — l.
o a k Aderton inkapslade geogra- fiska namn.
5^1 0) Q - O O &lt; J * » as?
Får Anders ro mig öfver ert sund?
Svallvågen få vi akta oss för.
Se 0 t Med l benämnes hvad som låter sälja s Med r hvad aldrig låter välja sig, Med n ett väsen, som enfaldigt folk förskräcker, Med s hvad du i månens form upp- täcker, Med t hvad ofta bär det som din matlust väcker.
e r f e Sfinx.
d 0 Aritmorem.
6 4 12 2 1 = Stad i Sverige.
14 7 9 6 = Vattenväxt.
9 7 10 7 1 13 2 8 = Ort i mindre Asien.
6 4 10 5 12 = Superlativ af dålig.
9 14 13 3 = Husdjur.
7 10 11 1 = Skytt.
14 7 12 12 2 8 = Oumbärligt för människan.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 = konstterm.
e 1) En lysningen, 5) hederstecken, 12) ett språk, » Lessive P I C O T S T V Ä T T P U L V E R Phenix » Öfverträffar alla andra tvättmedel I dikt, 2) en olaglighet, 3) nutidssträfvan, 4) bidrager till upp- provirs i Sverige, 6) suverän i smått, 7) kvinnlig titel, 8) ett 9) tillbehör till telefonen, 10) en utmärkelse, 11) en tjänarinna, 13) intressant sysselsättning.
Schackgåtan: Lösningar.
Logogryfen: Palindrom.
1 i Bon jour i&gt;.
i Bon jour ».
Ifrån trädgårdsmästarns läppar Drängen mången gång fick höra Ordet » rättfram ».
Blomsterkäppar Fick på ledig tid han göra Och sin herres order lyda, Dem med ordet » omvändt » pryda.
| P o s t; sto, ost, P o, stop, sot.
Charadeii: O r o.
Diamantgåtan: 1) p, 2) B i e, 3) B r a g e, 4) p i a n i n o, 5) (r) e g i n a, 6) e n a, 7) o.
V a c k e r t v a r d e t att b e t r a k t a Hjälten Adlercreutz, genralen, H u r h a n k o m så tyst o c h sakta Till soldatens graf i dalen, Hur han stannade vid randen Och, m e d hatten sänkt i h a n d e n, Såg d e n enkla hädd fullbordas, Där hans M o n t e r skulle jordas.
Länkgåtan: P å s k a l l a v i k; p å — p å s k — å s - åska — skal — skal) — kal — kall — kalla — al — al- la — vi — vik.
ÅnagrummH: Regnar, garner, » regarn », grenar.
KlorfrittI Praktiskt!
Billigt I 25 guldmedaljer Säljes i f-, J- och J-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl E. Matton, Stockholm Talrika ombud i landsorten.
E.
