# ID: svediakorp-per1025
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,634
# sentences: 718
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 7 juni 1895.
N:r 23 (390) Prenumerationspris pr är: Idun ensam kr.
Iduns Modet-, fjortoodagsuppl.
• Iduns Modetidn., månadsuppl.
» Barngarderoben » 5: 5: 3 3: Redaktör och B y r å: FRITHIOF HELLBERG.
P r e n u m e r a t i o n sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktionssekr.
: Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Emma ••flJVamnet Emma Sebe- Igy niits torde nog va- w ra okändt för fler- talet af Iduns läsarin- nor, ty bärarinnan af detta namn hör till dem, som gärna låta sin egen person stanna så myc- ket som möjligt i bak- grunden.
Däremot är det helt visst ganska få, som ej känna till den industriella anläggning- hon grundat: Arvika lappskofabrik och dess prydliga tillverkningar; ty de nätta, bekväma lappskorna, som nu så allmänt begagnas i hem- men, isynnerhet af barn, komma alla från denna fabrik, den enda i sitt slag inom vårt land.
Fröken Emma Sebe- nius föddes år 1844 på det särdeles natursköna Elf vik vid Glafsfjorden.
Föräldrarne voro fanjun- karen och svärdsman- nen Carl Sebenius och hans hustru, född Ky- lander: ett aktadt par, som, för att bibringa sina många barn en god uppfostran, ej skydde någon möda eller upp- offring.
Fru Sebenius gaf själf barnen den första undervisningen, och hon förstod den svåra konsten att gifva sina små elever en brin- nande håg efter vetande.
utgifvare: Klara Södra K y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 * 7.
J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
8:de årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns helgfri Lösnummerpris fredag.
15 öre (Iösn:r endast för k o m p l e t t e r i n g a r) A m i o s i s p r i s: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o.
» Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Sebenius.
Sedan fortsatte infor- matorer och guvernan- ter det arbe- tet, till dess gossarne blefvo nog stora att komma i elementarsko- lor och flickorna i de på den tiden så all- männa helpensionerna.
En sådan hölls i Brun- skogs prästgård af då varande kyrkoherden där, förre lektorn i Karl- stad P. O. Vigelius, all- männeligenkallad » mor- bror Pelle », och dit skic- kades lilla Emma vid tretton års ålder.
påbörjade Om lifvet på Brun- skogs prästgård vore nog mycket att säga, men det skulle inkräkta allt för mycket på utrym- met i Iduns spalter, och dessutom känna alla, som läst P. Ödmans skildringar från hans barndom, väl till » mor- bror Pelle » och hans sätt att undervisa.
Nog af: Emma Sebenius var en tacksam elev, och vid sexton års ålder ha- de hon inhämtat så mycket, att hon ansågs kunnig nog att själf bli guvernant, nästan det enda hvarmed en bil- dad flicka då kunde för- tjäna sitt uppehälle.
Men sedan hon några år meddelat andra de kunskaper, hon själf in-
— - — Förstånd är en ädelsten, som strålar skönast, när han är infattad i blygsamhet.
Klopstock.
hämtat, tog lusten efter ökadt vetande ut sin rätt, och år 1864 reste hon upp till Stockholm, där hon genom att gifva lek- tioner skaffade sig medel att också taga dylika, såväl i språk och musik som andra ämnen.
Efter att flere år sålunda ha ihärdigt ar- betat på sin utbildning, antog hon åter plats som lärarinna,och som sådan verkade hon inom flere af våra mest ansedda fa- miljer, vanligen till dess hennes elever blefvo vuxna.
I tjugufem år ägnade sig fröken Sebenius med nit åt undervisning, och i alla de familjer, där hon varit, har hon gjort sig afhållen och värderad som få.
Men nu började längtan efter en själf- ständig verksamhet alltmera få insteg hos henne, och då var det som hon på inrå- dan af sin bror, ingeniör J.
L. Sebenius, beslöt sig för att inrätta en lappskofabrik.
Idén var hämtad från Finland, där inge- niör Sebenius då vistades som disponent för Dals bruk och där lappskor allmänt be- gagnades inomhus så af barn som vuxna.
Men sedan fröken Sebenius efter många svårigheter lyckats få skickliga arbetare och materiel af yppersta slag, öfverträffade de skor Arvika Lappskofabrik sände ut i mark- naden vida de finska och funno genast af- sättning.
Det var år 1888 Arvika lappskofabrik öppnades oeh sysselsatte då endast fyra arbetare, hvaraf en kvinnlig, men beställ- ningar strömmade in i sådan mängd, att arbetsstyrkan snart måste flerdubblas.
Detta var j u ett erkännande af fabrikatets för- träfflighet, men ej det enda som kommit fabriken till del, ty då den till utställnin- gen i Göteborg år 1891 sände prof på sina tillverkningar, väckte dessa ganska stor uppmärksamhet och belönades med medalj.
Att fröken Emma Sebenius som arbets- gifverska tänker lika mycket på sina arbe- tares fördel som på sin egen, det se vi genast vid ett besök i hennes fabrik, ty den söker sin like hvad beträffar friskt läge, ljus och bekvämlighet.
Arbetspersonalen, såväl den kvinnliga som den manliga, skö- ter också sina åligganden med lif och lust, och verkmästaren, som tillhört fabriken allt sedan den öppnades, visar artigt och be- redvilligt den besökande omkring.
Stannar man en stund, får man helt och hållet se, huru skorna tillverkas, ända till dess de bli färdiga att sättas under stämpeln för att få sitt fabriksmärke » Renen ».
Verkmästaren talar också gärna om, hvilka förmåner arbetarna ha: huru deras » frö- ken » vårdar sig o m dem på allt sätt, in- skrifver dem alla i sjukkassa och ger dem, som arbetat hos henne i tre år, en spar- banksbok med en första insättning af tjugu- fem kronor.
Han kan ock berätta, huru många par skor tillverkats årligen — förra året flere tusen par — de minsta riktiga lilleputskor och de största, enligt hvad man tycker, lagom åt själfva Lunkentus.
Ja, säkert är, att kommer man till Ar- vika, bör man ej försumma att göra ett besök i lappskofabriken, och har man då nöjet träffa dess chef, fröken Emma Sebe- nius, som från sitt kontor, omedelbart bred- vid fabrikslokalen, ensam sköter den vid- lyftiga korrespondensen och öfriga affärer, medför man ett särdeles behagligt minne därifrån.
Lappska.
Marie sänghalm.
„MV (Legend.)
" ^^Karw med Far sin späde pilt genom landskap, ökenvildt.
En strutshop ilar skygg förbi, Ur fjärran hörs schakalens skri.
Blott doårgtrån tvina hår och hvar, Och rymden strålar pinsamt klar.
I väster solen dalar röd, Men kvällens fläkt år fall af glöd.
Då suckar hon rned kind i brand: » Ack, vore vi vid källans rand! » Och Josef svarar: » Jungfru kär, Var tröst, vi äro snarligt där. ».
..
Hur härlig källan tedde sig, En pärla, fälld på ökenstig.
Krislallblå, ren, med sakta klang Hon mellan krympta palmer sprang.
Hår Hår finna de fördrifna ro, reder vingtrött svala bo.
Hår efter fådrens enkla bruk De spänna tältets lätta duk.
Och varsamt breder modershand En slöja öfver ökensand.
» Min son, min skatt, all världens ljus, Sof godt, sof sött på jordens grus. » I dagens Meka gryningssken De rusta sig till uppbrott ren.
Maria hoiskar kärleksfull: » Vak upp, min son, mitt lijåriegull! » Men Hon når hon lyfter slöjans flik, studsar, stannar bildstodslik.
.
.
Den sand, å hvilken pilten nyss Ijuft slumrade vid hennes kyss, Förbytts i våna blomster små, Helt gyllene att se uppå!
Men inför jungfruns lyfta, blick Strax undret sin förklaring fick.
» O Jesu, » sade hon, » med dig Den blomstrar, själfva öknens stig! » Anna Knutson.
Modern afgudadyrkan.
* ag är fullt öfvertygad, att då jag nu går att rikta en gensaga mot ett bland våra kvinnor modernt lyte, jag från månget håll torde beskyllas för okyrklighet, för att vara en värdslig människa, som ej med blida ögon ser det inflytande, som våra prä- ster knnna öfva och verkligen öfva på sina åhörare och församlingsbor.
Dock, det är visst icke detta jag klandrar!
Det kan tvärtom icke vara annat än godt, när en värdig själasörjare utöfvar det största och kraftigaste inflytande på sin församling, såväl män som kvinnor.
Det som jag här går att vända mig mot, har mycket litet med religion och vördnad för det heliga att göra.
Det är snarare en förväxling af ' det gudomliga och det gudomligas förkunnare, en dyrkan af människor i stället för af Gud, rent ut sagdt en afgudatjänst.
Eller hvad skola vi annat kalla detta, som vi så ofta bevittna, icke minst i vår hufvudstad?
En präst, kanske ung, kanske också gammal, i allmänhet vacker, omgifves af en otalig svärm beundrarinnor, som be- gagna hvarje tillfälle att på det mest olämp- liga sätt lägga i dagen sin gränslösa hän- gifvenhet och beundran för honom.
Då han kommer från kyrkan, ställa de sig i hans väg, för att åtminstone ett ögonblick möta hans blick eller kanske snudda vid honom.
På kvällarne kasta de längtande, vördnads- fulla blickar upp mot hans upplysta fönster, eller smyga sig kanske upp för trappan för att möjligen uppsnappa några ljud af hans röst, ja, jag vet exempel på kvinnor, som kysst handtaget på hans dörr — detta, hand- tag som så ofta vidrörts af den dyrkades hand!
En sådan präst mottager i regeln flere presenter än någon annan dödlig, alla na- turligtvis skänkta af kända eller okända beundrarinnor, som anse det som en sär- skild gunst, om den hyllade täckes mottaga deras ynnestbevis.
Gåfvor och gengåfvor bevara vänskapen, säger ordspråket, och det är ju i och för sig ingenting klandervärdt däri, att en kvinna ger en bekant man en present.
Men allting bör ske med måtta och urskillning.
Aldrig kan det blifva god ton att med presenter formligen öfverösa en person, hvilken man faktiskt ingenting i den vägen är skyldig.
Ett sådant presentande måste antingen uppfattas såsom en mycket mar- kerad kärleksförklaring eller också som — barmhärtighetsverk!
Men barmhärtighets- verk mot en väl aflönad och rikliga biför- tjänster åtnjutande prästman, det är dock nästan väl mycket malplaceradt!
Det finns ett nobelt och värdigt sätt att * Trogen sin grundsals alt ej undei trycka någons mening, då den kan gifva uppslag till häl- sosam eftertanke och diskussion, lar redaktionen ej velat vägra plats för följande framställning, som onekligen har sin ganska allvarliga sida.
Ämnet saknar ej ömtålighet, men vi hoppas, att då vi öfvervunnit vår tvekan, ingen allvarlig läsa rinna bör kunna misskänna författarens god&lt; uppsåt eller den fond af behjärtansvärd sanning som ovillkorligen gömmes i lians artikel.
visa sitt erkännande åt en god kyrkans tjä- nare.
Det är att lämna honom penningar till utdelning åt fattige och sjuke.
Men huru många af våra prästbeundrarinnor begagna denna m e t o d?
I stället tyckas de öfverträffa hvarandra i utfinnandet af de mestolämpligagåfvor.
En sänder sitt präster- liga ideal ett dussin strumpor, märkta med den afgudades initialer, icke förglömmande att på ett diskret sätt nämna, att hon själf med många ljufva tankar broderat dessa bokstäfver, en annan skickar sin betjänt upp med en låda Bordeaux-vin, en tredje ger guldklockor åt » den snälle pastorns » små gossar.
Men det ginge väl an, om de beundran- de damernas tacksamhetsbetygelser inskränk- te sig till sådana jämförelsevis oskyldiga saker.
Vi komma nu till besökens kapitel.
Icke alla kvinnor, som förälska sig i en or- dets förkunnare, hafva lyckan att kunna göra hans bekantskap inom societetslifvet.
De begagna då den utvägen att uppsöka honom i hans hem och begära enskildt sam- tal med honom.
De äro naturligtvis and- ligen bekymrade och önska hans präster- liga råd och upplysning.
I följd af sin ställning som själasörjare kan en präst icke afvisa ett sådant besök.
Det är j u omöj- ligt för honom att på förhand säga, om den » bekymrade » kommit af verkligt andligt behof, eller om hennes besök endast är en förevändning (stundom med ett försök till själf bedrägeri) att få göra hans bekantskap.
Nåväl, han mottager henne, hon lättar sitt hjärta, berättar kanske hela sin lefnadshi- storia, gråter kanhända också en smula och — ber att få komma igen.
Besöken upp- repas, bekantskapen är gjord, den kvinnli- ga uppfinningsförmågan finner på ständigt nya orsaker att göra besök, en början till ett mer eller mindre förtroligt förhållande är inledd.
Jag behöfver icke påvisa, att prästman- nen redan från första stunden kommit i ett mycket bekynnerligt och skeft läge.
Han måste ovillkorligen märka, att det icke är det andliga behofvet endast, som fört dit deu tröstsökande damen.
Hela hennes upp- trädande, hennes blickar, som mer eller min- dre omedvetet förråda hennes känslor, hen- nes ord och än mer röstens tonfall säga honom sanningen.
Men hvad vill han göra?
Man skall vara bra hårdhjärtad för att visa ut en medmänniska, som söker tröst.
Och man skall icke vara en man med manliga känslor, om icke hjärtat klappar fortare vid ett sådant tillfälle.
Den bäste och hederligaste man är utan tvifvel utsatt för frestelser, härledda af dy- lika besök, kanske vid mycket olämpligt vald tid, af en ung, vacker och obetänksam kvinna.
Jag vill säga till vårt prästerskaps heder, att man mycket sällan i vårt land hör talas om skandaler, till hvilka anledning gifvits af dessa oförståndiga yttringar af kvinnlig hängifvenhet.
Men hvilka själsstri- der, hvilka obehag och hvilken förargelse ha de ej förorsakat!
Jag känner prästmän, som tagit till princip att undvika téte-ä-téter med unga damer, och som icke bevilja enskilda samtal med någon, som de kunna misstänka för biafsikter.
De ha blifvit nödsakade där- till på grund af erfarenheter, som lärt dem sanningen af orden: » bättre fly än illa fakta! » Men hvilken förödmjukelse för en bildad dam af god societet att helt enkelt blifva vägrad tillträde till ett hus, hvars ägare hon gjort allt att visa sin beundran och uppriktiga hängifvenhet!
Nästan alla präster, de må nu vara unga eller gamla, mer eller mindre framstående, de må tillhöra statskyrkan eller friförsam- lingarna, hafva sin större eller mindre krets af beundrarinnor.
Det ligger djupt ned- lagdt i den kvinnliga naturen ett behof att se upp till någon, att » svärma » för någon, som i den kvinnliga fantasien framstår så- som stor och upphöjd.
Man finner stundom redan hos skolflickan denna kvinnliga in- stinkt starkt utpräglad.
Hvem af mina lä- sarinnor minns ej, hur hon i skolåldern nästan dyrkade den eller den läraren eller lärarin- nan?
I sammanhang med detta behof af svärmisk dyrkan står den djupa religiositets- känsla, som väl är grundprincipen i en sant kvinnlig natur.
Nåväl, i prästen ser hon det gudomligas representant, och hennes fantasi, som har så svårt att skilja person och sak, som så gärna lämnar det abstrakta, som tilltalar förståndet, men ej känslan, och med desto större kraft hakar sig fast vid perso- nen, heunes svärmiska, lidelsefulla fantasi omsluter prästens person och utmålar ho- nom med fullkomligheter, som han icke äger, förgudar honom och slutar med att på honom öfverflytta hela hennes kärlek.
att i första rummet ära och älska sin äkta make.
Och stundom händer det, att äfveii prästen är ' gift, och hans kärlek och intresse få icke dragas från det hem, som har an- språk på bådadera.
Hur mycken förargelse, hur inånga intriger, hur många svartsjukans kval har icke vår tids prästdyrkan på sitt syndaregister!
Hj.
Cassef Från festföreställningarna i Bremen.
Funeke om » Kristus ».
Bref och inlerview för idun af Sicrrid Elznblad.
Däruppe i solskenet, sirad af girlander, palm- växter och förgyllda kandelabrar, skymtar fasaden till Bremens konsttempel fram från sin grönskande höjd, en af de forna numera till parkanläggningar omskapade gamla krigsvallarna.
När Bremens borgare på femtonhundratalet i förskräckelsen öfver krutets uppfinning kastade upp förskansningar och gräfde vallgrafvar till skydd mot sina fiender, kunde de ej ana, att en genial arrangör trehundra år senare skulle för- vandla de nu mera obehöfliga befästningsverken till en af de mest förtrollande stadspromenader Denna kärlek behöfver icke alltid vara Europa har att framvisa.
Ingen främling, som fordrande; den behöfver icke nödvändigt taga från krönet af den högsta sluttningen ser ut öf- sig sådana stötande uttryck, som jag nyss ver de svanfyllda kanalerna med deras rika strand- anfört.
Den kan vara en fin och nobel vegetation och de sällsynt skönt ordnade anlägg- ningarna, kan undgå en känsla af beundran.
kvinnlig känsla, såsom den, med hvilken I dag dragas dock äfven blickarna till de upp- kvinnor, äfven vid mogen ålder, esomoftast för sluttningen ifrigt strömmande skarorna.
Det se upp till sin konfirmationslärare.
Den kan är en verklig pilgrimsfärd, ehuru tydligen inga kors- vara, i synnerhet då den riktas mot en dragare deltaga däri, åtminstone att döma af de upphöjd och storslagen karaktär, ett uttryck leende ansiktena, de eleganta toaletterna och den lätta, skämtande samtalstonen.
Och dock äro af oförställd beundran för det stora och go- dessa glada pilgrimers mål att återupplifva det da, kanske blandad med en smula känsla hos många säkert alltför bleknade minnet af mänsk- af egen hjälplöshet och behof af tröst.
Det lighetens störste och ädlaste son.
Hvad vill man begära?
Vi ropa ju icke längre: är j u en äkta kvinnlig sinnesriktning och » Släpp Barrabas lös », vi åtnöja oss med att i en sådan, som de bästa män tänka sig in glacéhandskar applådera Kristi förnedring och be- i sitt drömda ideal af älskande kvinna.
spottelse, eller vi skulle ha gjort det, om ej direk- tionen haft den takten att utfärda ett bestämdt Jag behöfver icke säga, att det ej är detta förbud mot applåder.
min uppsats riktar sig mot.
Nej det är Kort sagdt, det var generalrepetitionen till mot den kritik- och besinningslösa, jäktan- » Kristus ».
Man kunde lätt iakttaga, att det gällde något de, löjliga och dumma prästdyrkan, mot detta taktlösa förföljande af stackars präst- ovanligt.
Korrespondenter och recensenter från hela Europa, ja till och med från Amerika, hade män, som blifvit en modern sjukdom bland samlats i en verklig elitkår.
Blott af Berliner- kvinnor af alla samhällsklasser, mest dock kritiker voro ej mindre än öfver ett dussin när- inom den högre societeten.
Det finns ingen- varande.
Det där fina ansiktet med sina ännu ting, som mera nedsätter kvinnorna i tän- ungdomligt blomstrande kinder inom en ram af hvitt hår och skägg, med den lifliga blicken bak- kande mäns ögon, än just detta idiotiska om glasögonen, eller det där karaktäristiska huf- » spring » efter personer, hvilkas mänskliga vudet med det långa gråa artisthåret och den brister möjligen falla de mera kritiske bjärt siora slokhatten, dem har hvarje ung musikalisk kraft, som vågat sig inom offentlighetens område i ögonen.
i Berlin, lärt sig att hysa respekt för.
Och hvil- Och de beundrade prästerna själfva, hur ken massa af illustratörer, både på parkett och se de saken?
Några af dem, de minst ädla första raden, som i sina skissböcker under för- stulna blickar söka att teckna en del af publiken.
och ytligaste karaktärerna, fråssa måhända Och så de människotorterande blixtfotograferna.
af sitt inflytande och blifva stundom verk- Det var hårresande.
Hvar och hvarannan minut liga tyranner för de kvinnor, som komma under föreställningen, medan man som bäst njöt inom deras trollkrets.
De flesta känna sig af en stämningsbild: » paff! » en knall, en blixt, ytterst obehagligt berörda af beundrarinnor- så alt man med bländad syn ryckte till, och en nas efterhängsenhet och söka att så mycket kvalmig röksky öfver hela salongen.
Ett totalin- tryck under för handen varande omständigheter sig göra låter, utan att stöta någon, undgå var knappast möjligt att erhålla.
Men man hade deras vänskapsbevis.
Och slutligen finnas ju morgondagen, som icke heller i något afseende nog äfven de, som öfvergå till verkliga kvinno- gäckade förhoppningarna, snarare hos många kan- hatare och kviunoföraktare och fly allt hvad ske öfversteg dem.
Kritiken har aldrig velat taga Rubinstein i sitt könet heter som pesten.
Det kan icke nekas, hägn som operakomponist, och äfven i hans sista att desse sistnämnde hafva skäl för sin arbete ha många velat se snarare ett oppositions- uppfattning.
verk gentemot Wagner än ett verkligt utslag af behofvet af religiöst diktarskap.
Vare härmed Slutligen vill jag erinra om en sak, som huru som helst, hade hans opera » Kristus » den i detta sammanhang icke bör förgätas: en största framgång hos publiken, och hvad som i makes och en makas plikter äro heligare sceniskt afseende kunnat åstadkommas för att än hvilken entusiasm som helst för den tillförsäkra den allmän gunst, hade äfven blifvit gjordt.
Dekorationerna voro briljanta, ehuru de eller den modepredikanten.
Många af de på en större scen kunnat göra sig ännu mer gäl- damer, som uppgå i beundrande kärlek till lande, kostymerna alla nya, stiltrogna och effekt- en berömd predikant, äro gifta och skyldiga fulla och solisterna på alla händer de bästa.
De
ytterst svåra körerna utfördes af en amatörkör på 350 personer mycket förtjänstfullt.
Här och där förefallande tonslitningar torde nog komma att efter några föreställningar öfvervinnas.
Som sagd t, det var en mycket lyckad premiére, och ef- ter hvarje scenförändring brusade bifallssorlet som vågor från plats till plats och man hörde öfver allt utrop af bifall och beundran.
Det var i synnerhet nattvardsscenen, som satte publiken i hänförelse.
Stråkarnas dämpade, i moll hållna ackompanjemang, lärjungarnas skyggt hviskande, i samma tonart sjungna inkast: » Mei- ster, dein Blut? » — » Herr, dein Leib! » voro af un- derbart stämningsfull verkan.
Textens redan omnämnda skönhet gjorde sig äfven liksom vid genomläsningen däraf på det fördelaktigaste gällande.
Den takt och smak, hvar- med Bulthaupt löst sin ingalunda lätta uppgift, äro allt erkännande värda.
Om någon verkligt genom- förd karaktäristik af de olika personligheterna kan naturligtvis ej vara fråga.
De tjäna egentligen alla som mer eller mindre framträdande staffage till Kristus, så när som på en figur: Judas.
Skil- dringen af den falske lärjungen är den enda punkt i handlingen, där Bulthaupt något afvikt från den bibliska texten för att i diktarkraft skapa en mera sympatisk personlighet än den iumpna girigbuk, som för trettio silfverpenningar säljer sin herre.
Operans Judas är tviflarn och tänkarn.
I kval- fullt grubbel spörjer han sig, efter det att Kristus förutsagt t-in död: » Hur kan han dö, om han är den af Gud utsände? » och han faller på tanken att genom förräderiet bringa både sitt eget tvifvel och Kristi bespottare till tystnad, » ty Fadern må- ste dock visa sin makt för att rädda sin son. » Följdriktigt och i hög grad dramatiskt verkar här- igenom Judas ' vid aftonvarden skyggt framkastade fråga: » Herre, är jag densamme? » Det är alltjämt det naggande tviflet, som söker visshet, om pro- feten känner till förräderiet, och Kristi ord: » Hvad du gör, gör snart » stadga ännu mer hans be- slut.
Men då förräderiet blifvit begånget, utan att någon guddomlig rättvisa ingripit för att afvärja illdådet, då Kristus släpas bort till sin förutsagda offerdöd, då förvandlas tviflarn åter till den mä- staren älskande lärjungen, som i fasa öfver följ- derna af sin handling skyndar att göra slut på ett numera för honom outhärdligt lif.
Denna tolkning, som, ehuru ej i bibeln fastställd, dock ej heller behöfver vara falsk, kastar ett mänskligt och försonande ljus öfver den traditionela, mot- bjudande Judastypen och var såsom framställ- ning en af aftonens mest betydande.
Teatern var oaktadt de för Bremen mycket höga biljettpriserna fullsatt från golf till tak, och dock lär ett stort religiöst parti i staden ifrigt ha käm- pat emot föreställningarna, och predikanter ha till och med från predikstolen uttalat sin förka- stelsedom öfver begreppet Kristus på en världslig scen.
Till dessa motståndare hör bland andra den i Sverige väl kände andlige skriftställaren och prästmannen Otto Funcke.
Jag kunde ej un- derlåta att hemsöka honom för en interview om saken i fråga, och det korta besök jag hann göra i hans hem skall länge efterlämna ett angenämt intryck i mitt minne.
Inbyggd i själfva den kyrka, för hvars församling han är herde, ligger hans bostad med utsikt öfver en lummig, inhägnad plats, nästan påminnande om en klosterträdgård.
På det vänligaste blef jag mottagen både af Funcke själf och hela hans talrika familj, och under lif- liga åtbörder förklarade den lille mannen, som till sitt yttre rjågot påminner om Rudin, hvarför han ej af princip kan uthärda tanken på en tea- ter-Kristus.
» Därtill är jag icke rationel nog, » sade han.
Ser ni, barn » — ett uttryck som han ofta nytt- jade — &gt;om jag vore så modern, att Kristus för mig blott blefve ett utmärkt aktningsvärdt exem- pel som människa, då skulle jag också gå på tea- tern och höra Rubinsteins och Bulthaupts sam- arbete, men nu vore det mig ren tortyr.
Det är ju möjligt, att det lockar och för somliga äfven kan ha en andlig dragningskraft, men för min del kan jag lika litet gå in på ett sådant utsprid- ningssätt af religionen, som jag på en basar för välgörande ändamål skulle vilja se min dotter stå och sälja sina varor för kyssar.
Men därför står det hvar och en fritt att följa sin smak. » Och så mycket är säkert, många skola med smak åhöra festföreställningarna i Bremen, vare det sagdt med den största vördnad för den upp- lyste och älskvärde prästmannens öfvertygelse.
Ännu några ord om framställaren af hufvud- partiet herr Raimund zur Miihlen, hvilken ej i minsta grad bidrog till aftonens framgång.
En bättre representant för Kristus ' musikaliskt och personligt fordrande roll torde knappast ha kunnat uppletas.
Herr zur Miihlen är konsertsångare och har som sådan ett framstående namn i Tyskland.
Han stod såsom Kristus för första gången på sce- nen, och hans ädla, ofta rent af inspirerade ut- seende i förening med hans enkla, från allt hvad teatergester heter befriade spel gjorde hans upp- trädande i hög grad värdigt och gripande.
Skulle man vilja göra någon anmärkning, vore det att Kristus genom hans framställning blef väl mycket det tåliga, lidande offerlammet på bekostnad af den reformerande trosbjälten.
Rubinsteins musik bidrager äfven att öka detta intryck, ty den karak- täriserar alltid gudasonen med veka stråk- och flöjttoner, väl harmonierande med den sällsynt innerliga lyriska klangen på zur Mtihlens vackra lenorstämma.
Bland hufvudpartierna trädde i förgrunden näst Kristus: Judas (Hromada), utmärkt dramatiskt ut- förd, Maria Magdalena (fröken Mulder), Maria (fru Walther Chornanus), Satan (Elmblad), Jobannes döparen (Piehler) och evangelisten Johannes (Brie- semeister).
De tolf lärjungarnes utmärkta masker, särskildt Petrus (Habelmann) och Paulus (Roleff), äro äfven värda att framhållas.
Orkestern skötte sin sak utmärkt, som ju var att vänta under den framstående Berlinerdirigenten doktor Carl Marks ledning.
Den första föreställningen varade fulla fem tim- mar, men följdes detta oaktadt af publiken med spänd uppmärksamhet och varmt intresse från början till slut.
Hvad de just utkomna kritikerna beträffar, äro de i hög grad hvarandra motstridande, ehuruväl det öfvervägande antalet uttalar sig ytterst entu- siastiskt.
Det synes som om fridsfurstens upp- trädande i sin nya gestalt på alla håll väckte krigsfanfarer till lif.
I hvilket fall som helst är ett besök i den » konstens kyrka », som Rubinstein drömde sig, af största intresse, och Bremerföreställningarna göra både direktor Löwe och den offervilliga Bremer- komitén största heder.
Det är fråga om att se- nare i juni uppföra operan äfven i Berlin.
Det klingar ... Ludvig Af Ganghofer.
Öfversättning för Idun.
Al^ / Tångt därute, där förstadens murar sluta, ligger midt i en vidsträckt trädgård ett litet hemtrefligt hus, en trädgårds- mästares bostad.
Öfver hela trädgårdens vidd är den svarta jorden uppdelad i aflån- ga fyrkanter, hvilka vänta planteringen, och på hvilkas smala vägar ännu små vatten- pussar erinra om de gångna regndagarne.
Till vänster och höger o m huset ligga lån- ga sträckor af glastäckta drifhus.
En gam- mal gråhårig man vandrar i beställsam ifver fram och åter, och så ofta han öppnar en af dörrarna, böljar från de instängda rum- men en intensiv doft af rosor och violer ut i det fria.
K o m m e r då och då den gamle i närheten af boningshuset, så stiger han gärna fram till ett af de låga fönstren, trycker pannan mot rutan och ler.
Det är en behaglig liten kammare, som ligger där innanför, uppfylld af den milda kryddoften från frön och torkade plantor.
Den stora, gröna kakelugnen står redan kallnad, men ännu dröjer i rummet den lena värme, som han utstrålat.
Bakom kakelugnen står en gammal lädersoffa, och på väggen ofvanför sitter en klädhängare med allehanda klädesplagg.
Bredvid kakel- ugnen leder en dörr in i den angränsande kammaren, från hvilken de nyskurade golf- tiljorna och den med ett virkadt täcke öf- verhöljda bädden snöhvitt lysa fram.
Här, bredvid dörren, står ett högt skåp i själfva hörnet, i det andra hörnet snedt öfver en gammalmodig sekretär, på denna en liten ängel af vax under en glimmande glaskupa och rundt o m en hel samling af små askar och dosor.
Längs de båda fönsterväggarna löper en väggfast träbänk.
Hörnet mellan fönstren upptas af ett massivt ekbord, framför hvil- ket en ung blek flicka sitter i en gammal länstol.
Hon bär en enkel, mörk hemkläd- ming, och hennes knän äro öfverhöljda af en varm schal.
Hon måtte endast för få dagar sedan ha stigit upp från sjukbädden.
Det vackra, blyga ansiktets kinder äro ännu så smala, och i de stora, mörka, drömman- de ögonen dröjer ännu den trötta glansen från den öfverståndna febern.
Den veka halsen tyckes knappast förmå bära de rika flätornas tyngd.
De späda händerna äro af genomskinlig hvithet, och fingrarne skälfva lätt vid den föga ansträngande syssla, mecl hvilken flickan förkortar den ensamma tiden.
Hon håller i skötet en träskål, fylld med tunna långa skidor, ur hvilka flickan med ett lätt tryck af fingret spritar fram de små frökärnorna.
Dock synas hennes tankar icke särdeles lifligt koncentrera sig kring denna sysselsättning.
Åter och åter låter hon hän- derna hvila, åter och åter lyfter hon ögonen och blickar i mållöst drömmeri genom fön- stret ut emot fästet, öfver hvilket de hvita, högtsväfvande molnen draga fram i snabbt tåg, ibland delande sig, så att en leende flik blått glänser fram ur deras ram eller en bred solstråle, likt ett eldband, slingrar sig från himmelen till jorden.
Utanför fönstren kvittrar en bofink i den knoppande linden, och oafbrutet ljuder en sakta susning, som sveper öfver huset och rundt om murarne likt en gungande våg.
På de klara bofinkdrillarne och till denna susning lyssnar flickan; hon stryker med de skälfvande händerna öfver sina bleka kin- der och andas djupt in.
.
.
ack, o m det vore våren, som hoii hörde susa och nalkas!
Det vore på tiden, att han komme, det vete Gud, på tiden.
.
.
ty det hade varit en sorglig, smärtsam vinter!
Då klingar rutan.
Flickan ser upp.
Var det någon som knackade?
Fadern kan det icke vara hon ser honom långt där borta i trädgår- den, böjd öfver en rabatt.
Och utom ho- nom finns ingen människa i närheten!
Hvem knackade d å?
Det klingade dock så sakta och lätt.
.
.
ej alls som för en människo- hand.
.
.
ungefär som hade en fjäril flugit emot rutan.
Men fjärilarne måste j u våren först föra med sig, våren, som ännu allt- jämt dröjer.
.
.
ännu alltjämt.
.
.
allt- jämt.
.
.
Hvem knackade d å?
Flickans läppar börja darra, och m e d en skygg blick lyfter hon sina ögon uppåt.
Var det en hälsning där ofvan ifrån.
.
.
en hälsning från moder och broder?
Hennes ögon fuktas, och, försänkt, i vemodiga tankar, mönstrar hon de tomma platserna rundt om bordet.
För ett hälft år sedan, då sutto de ännu alla tillsam- mans!
Och nu!
Brodern och modern.
.
.
det hade kommit i en och samma vecka!
Och den stackars far hade ensam måst bära det.
Hon kunde icke trösta honom, hon låg j u själf i den svåra, smittosamma febern.
Och om den kära modern också redan må- ste skiljas hädan.
.
.
så kunde väl den go- de Guden åtminstone ha sparat brodern åt far och i dess ställe tagit systern.
Bror skulle ha blifvit honom en duktig hjälpare vid det tunga arbetet och en kamrat i affä-
ren.
Men hon!
Hvad kunde hon vara sin far till för gagn och hjälp!
Hvarför skulle dä hon lefva?
Hvarför?
.
.
.
Då klingar rutan.
Nästan förfärad ser flickan upp, stirrar på det glimmande fönsterglaset och skakar sitt hufvud.
Åter faller hon i tankar, till dess hon med ens lyssnande höjer hufvu- det.
Där ute vid drifhusen hör hon faderns stämma.
.
.
och en annan, en ung, vällju- dande manlig röst dessutom.
Hon lyss upp- märksammare.
.
.
en blek rodnad färgar hernes kinder, och ett svagt, tveksamt leen- de spelar o m hennes läppar.
Hälft i glädje, hälft i vemod lyssnar hon.
.
.
som till en ton från en svunnen tid.
Steg komma närmare, och två vandrande skuggor falla öfver fönstret.
» Sannerligen jag någosin sett så härliga rosor, » säger den främmande rösten, » men jag ber.
.
.
har ni inte någon liten korg, eller något annat vackert, för att ge- nast kunna ordna blommorna för bordet? » Jo, naturligtvis — så hör hon fadern sä- ga — men de där sakerna ligga ännu kvar på vinden däruppe, i någon vrå; han skall genast gå upp och se efter.
.
.
o m den unge herrn under tiden behagar stiga in i kammaren.
Förskräckt ställer hon träskålen ifrån sig på bordet och griper efter stolkarmen, som ville hon resa sig.
.
.
Men i detsamma går dörren upp, och på tröskeln syns en ung man med en bukett af sällsynt fagra rosor i handen, en smärt, smidig gestalt med ett friskt, vackert hufvud, spirande skäggdun öfver kinderna och ett par vänliga, trohjär- tade ögon under den hvita pannan.
De se hvarandra ej för första gången, dessa båda.
Visserligen är det länge sedan nu.
.
.
sedan hösten.
Den tunga, sorgliga vintern ligger emellan, under hvilken den ena intet visste eller hörde o m den andra.
Mycket talade de för öfrigt icke med hvar- andra den gången heller.
.
.
endast då och då ett skyggt litet ord.
Men mer än deras läppar, så tycktes det, visste deras ögon att tala.
Och nu.
.
.
detta plötsliga återeende!
Hon höll blicken nedslagen, och likt två mörka fransar lågo de långa ögonhåren på hennes bleka kinder.
Äfven han är öfver- raskad, förlägen.
Dröjande drar han igen dörren efter sig och stammar: » Ni, fröken Gertrud!
.
.
.
N i!
» Hon rör sig ej och får ej en stafvelse öf- ver sina läppar.
» Ni, fröken Gertrud! » upprepar han.
» Och.
.
.
och.
.
.
» Han visar i ordlös fråga mot dörren.
» Ja.
.
.
min far! » nickar hon sakta.
» Hvilken lycklig tillfällighet! » springer det nu ur honom.
» Jag har begagnat den här- liga dagen, gjort en promenad utanför sta- den.
.
.
och då jag i förbigående såg de stora drifhusen, tänkte jag på min mors födelsedag och trodde, att några vackra ro- sor.
.
.
» Bestört förstummas han.
Medan han talat, har han trädt närmare, och nu ser han hennes smala kinders blekhet, ser hen- nes hvita, genomskinliga händer.
» Fröken Gertrud!
.
.
.
Ni har varit sjuk! » » Ja, herr Berger, sjuk.
.
.
mycket och länge! » » Och därför, därför.
.
.
» mumlade han.
Så steg han fram till hennes stol och räckte henne handen.
Bådas ögon mötas, och deras blickar hålla hvarandra fångna.
Då klingar rutan.
.
.
och en susande vindstöt sveper o m det lilla huset.
Samtidigt se båda upp och dröja med ögonen vid fönsterrutan, som ännu sakta darrar.
» Det var vinden, » hviskar hon och ler emot honom.
» Nej, fröken Gertrud, det var våren.
Han har knackat på ert fönster.
.
.
man mär- ker honom redan i luften.
.
.
om åtta da- gar är allting grönt.
.
.
allt.
.
.
allt! » » Allt grönt! » upprepar hon tyst, och där- vid gjuter sig en svag rodnad öfver hen- nes kinder.
Därute i trappan hör man steg, som sti- ga ned.
Missnöjd lyfter den unge mannen hufvu- det; hastigt trycker han flickans hand och stammar: » Fröken Gertrud!
Ni blir väl icke ond, om jag.
.
.
om jag kommer åter.
.
.
för att köpa rosor? » Hon slår ned ögonen och skakar sakta sitt hufvud.
Den skönaste rosen söker han ut ur sin bukett och lägger den i hennes knä.
Nu öppnar fadern dörren.
.
.
då klingar rutan.
.
.
med en klang springer den upp, och en mild luftström böljar in i rummet.
" Iduns skollofskoloni. "
om bekant har genom frivilliga bidrag från våra läsarinnor Iduns redaktion under några af de närmast föregå- ende åren satts i tillfälle att för sommar- månaderna utsända ett antal fattiga små barn ur Stockholms folkskolor till en veder- kvickande landtvistelse på en s. k. skol- lofskoloni.
Den vackra tanken rönte isyn- nerhet under de första åren liflig anslut- ning, men under de senaste har intresset inom vår läsekrets för denna sak tyckts något mattas: bidragen ha blifvit allt min- dre talrika, och de små kolonisternas antal har måst inskränkas.
st^ Under sådana omständigheter har redak- tionen i år ej på nytt velat besvära de vänliga läsarinnor, hvilkas hjälpsamhet helt visst tages i anspråk på så många andra håll, utan ansett, att » Iduns skollofskoloni » för ett år borde » stå öfver ».
Härtill kom, att den ypperliga lägenhet — gården Trä- sta å Häfverö — där kolonien haft sitt tillhåll, i år för detta ändamål omöjliggjorts genom under vintern där förekommande difterifall.
Vi hafva därför visst icke för alltid upp- gifvit den behjärtansvärda tanken, utan hoppas att till en annan vår kunna få åter- komma och då påräkna våra läsarinnors varmhjärtade offervillighet — kanske endast ökad af den lilla hvilan!
Det mindre öf • verskott, som från föregående år finnes kvar i kolonikassan, liksom koloniens enkla inventarier förvaras därför orubbade till ett kommande år.
Barngarderoben, som redan blifvit en oum- bärlig hjälpreda för alla mödrar, kostar för sista halfåret endast 1 kr.
75 öre.
Prenume- ration torde ske ofördröjligen.
Ett oeh annat om trolofning i Norden under 15- oeh 1600-talen.
För Idun af A.
U. Bååth.
essa tiders hela sätt att betrakta kär- leken och äktenskapet afvek mycket från nutidens.
De unga ogifta kvinnorna omgåfvos då, så att säga, af en oåtkomlighetens trollkrets, da- nad af tidsandan och samfundsförhållandena.
Man var då liksom mera i släkt med hvar- andra än nu.
Enligt danska kyrkolagen var äktenskap förbjudet ej blott emellan syskon, utan äfven emellan syskonbarn och barn af sådana.
I afsides liggande trakter, där de få famil- jerna vanligen voro besläktade med hvarandra, kunde härigenom en ung man alldeles sättas ur stånd att välja sig brud inom kretsen af sina bekanta.
Ännu ogynsammare artade sig förhållandet, om äktenskapskandidaten redan förut varit gift, var änkeman eller änka.
Ty i så fall utestängdes han eller hon ej blott från egna släktingar, utan äfven från sin aflidne makes eller makas.
» D e två hafva varit ett kött, » — heter det — » och mannens bröder äro därför också hustruns bröder, hans kusiner hennes kusiner. » Det fall, som nu så ofta inträffar, att en man efter sin hustrus död äktar hennes syster, tedde sig för den tiden som en den mest motbjudande vederstygglighet.
Ja, änkemannen fick ej ens gifta sig med hennes kusiner eller sysslingar.
Detta allt hade naturligtvis sin stora be- tydelse i en tid, då umgängeslifvet var så föga utveckladt, då de tillställningar, som öfver hufvud taget ägde rum, voro nästan uteslutande rena familjefester, bröllop, barn- dop o. s. v.; och här var det icke minst alla dessa för giftermål med hvarandra omöjliga kusiner och halfkusiner, som sammanträffade.
Det var m. a. o. en tid, då tillfällena för icke besläktade att i umgängeslifvet råkas i allmänhet voro mycket få.
Härtill kom, att då någon gång sådana tillfällen verkligen gåfvos, såsom t. ex på adelns herredagar och supting, var umgänges- lifvet mellan båda könen allt annat än fritt och otvunget.
Utanför dansen fanns för de unga endast en ringa möjlighet att växla ett enda ord.
Ty med äkta nordiskt misstroende betraktades ännu på den tiden — liksom i sagotiden — hvarje man, hvilken öppet sökte en kvinnas sällskap.
Enligt den allmänna meningen betedde han sig omanligt, och han kunde ej anses hafva annat än ondt i sinnet.
Det fanns därför blott två sätt att tränga igenom denna oåtkomlighetens trollkrets, som omgaf kvinnorna: antingen hade man att helt enkelt bryta den genom att med vederbörande hålla hemliga möten, eller också kunde man låta såväl valet af brud som det förberedande aftalet om giftermål ombesörjas af andra, helst äldre kvinnliga släktingar, som natur- ligtvis med stor glädje åtogo sig ett dylikt förtroendeuppdrag.
Dessa båda förfaringssätt voro de enda van- liga, hvarigenom äktenskap inleddes hos be- folkningens flertal.
De hemliga mötena utgjorde måhända en rest af en uråldrig nordisk sed att .fria.
Här- på tyder den envishet, hvarmed de — mesta- dels i sitt ursprungliga skick — bibehållit Carl Johansons Möblering och Dekorering Sängar och Sängkläder, Wlöbeltyger, Möblerings-Affär, Mattor och Gardiner m. m., m. m. Drottninggatan 45, 1 och 2 tr
sig i vissa trakter af Norden ända till våra dagar.
Seden bestod i all sin enkelhet däri, att den unga kvinnan lördags aftou mottog besök af sin friare.
Det andra tillvägagångssättet — att låta valet utaf brud besörjas af andra — var ett urgammalt nordiskt bruk.
Från sagotiden omtalas ideligen, hurusom en af de närmaste och mest ansedda frän- derna en vacker dag uppfordrar sin unga släkting att gifta sig, utpekar för honom ett passande parti och erbjuder sig att ordna saken.
Vanligen togs ett dylikt anbud emot med glädje, och oftast synes den blifvande brud- gummen icke ens hafva känt sin tillkomman- des utseende, förrän trolofningen genom böne- mannen blifvit uppgjord.
Sådana de ifrågavarande förhållandena ut- vecklat sig ned i det sextonde århundradet, hade ingen särdeles stor förändring försiggått med desamma.
Ännu ansågs det som ett naturligt uttryck för vördnad och förtroende, när man uppdrog åt en ansedd släkting eller en högtstående gynnare att göra valet af ens brud.
med den honom dittills obekanta änka, som snart nog blef hans brud.
» Två dagar före bröllopet kommer jag till Stockholm, dit hon ock efter aftal var kom- men trenne dagar förut.
Jag föres allena in i en kammare, där hon satt ensam framföre mig.
Men si — jag visste icke och kunde full väl icke tänka, att det var hon, då ingen sade mig det.
Jag satte mig ned vid henne.
V i talade länge tillsamman, jag till henne liksom till en annan främmad om hvarjehanda saker.
Omsider spörjer hon: hvad tycker pro- fessorn om vår handel?
Jag svarar: hvad är det för handel?
Hon säger: det, hvarom han mig tillskrifvit hafver.
Jag säger: hvad hafver jag henne tillskrifvit om?
Skola vi icke i öfvermorgon, spörjer hon, vara brudefolk?
Ä r det hon?
sade jag.
Och så bekräftade vi vår vänskap medels handslag och kärligt famntag. » På sådant sätt tillgick trolofningen i Nor- dens renässanstid.
De kulturhistoriska källorna låta oss i nå- gon liten mån äfven få en inblick i, huru de trolofvade sedan betedde sig inför hvarandra.
Bland smeknamnen må nämnas de vanli- gaste, hvilka såsom sådana låta för våra öron rätt underliga.
Det kraftiga sextonde seklets Detta bruk höll sig vid lif i alla samhälls- älskare sade aldrig » min ängel » o. d., utan klasser ned igenom det sjuttonde och långt på fullt, kändt allvar: min gris, min bjärte- in i det adertonde århundradet.
gris, min katt, min såte valp, mitt gyllene Ett rätt egendomligt exempel härå lämnas skrin, min balsambössa o. s. v. Och var i ett putslustigt bref af 1692 från danske man riktigt öm, sade man: bjärtans lilja, eller prästmannen Jörgen Sorterup till professor uttryckte man sig såsom munken i ett danskt Birkerad i Köpenhamn, hvilken hulpit honom skådespel, då han gör en gift kvinna sin kär- till en kyrkoherdebeställning och nu af honom leksförklaring: » sidder i fred, mit liljeblad! » uppfordras att äfven skaffa en » kone med Hvad smekningarna, kärleksbetygelserna be- penge ».
träffar, visa dessa framför allt, huru den ti- Det heter bl.
a.: dens anständighetsbegrepp voro olika vår tids.
En af de vanligaste smekningarna, hvilken » Så faller min ödmjukaste bön till eder, att som Gud i himlen hittills hafver nyttjat ansågs högst tillåtlig och allt annat än stö- eder som ett säreget instrument för min lycka, tande, var att, såsom det heter i en bok om det äfven framdeles måtte behaga eder att unga mäns uppfostran, » lägga sin hand på mig bistå.
Jag vet själf, att jag är fattig damens bröst. » och dessutom i ett par hundrade dalers skuld En dylik kärleksbetygelse synes i allmänna förutom prästgården, som skall köpas o. s. omdömet hafva varit likställd med kyssen, i v. Kunde nu lyckan foga det så, att jag samband med hvilken den rätt ofta namnes.
kunde mig till husfru bekomma en ärlig mans Bokhållaren i Holbergs » Den stundeslöse » barn, som hade något till hjälp åt mig i min frågar jungfru Magdelone: » om Forladelse fattigdom, så skulle jag upptaga det som en min hjärte Jomfru — må jeg tage på hendes synnerlig Guds nåd — helst om han ville Bryst? » Och hon svarar: » ja — jeg siger göra eder till sitt redskap, så att I, hög- tusind tak. » gunstige patron, villen åt mig utköra en för- En för våra dagar högst egendomlig, då mögen och höfvisk kvinnsperson, till hvilken för tiden mycket vanlig kärleksbetygelse — I å mina vägnar gilja villen » o. s. v. och det äfven i de allra högsta samhälls- Det ser ut, som om brefvet hade gjort kretsar — var den s. k.
» löskningen », som verkan och den » höggunstige patronen » väl hade sitt ursprung i det bruk, hvilket ej sällan uträttat ärendet, ty det följande året kunde omtalas i folkvisorna, att kvinnor, som tecken Jörgen Sorterup föra en bokhandlaredotter på vänskap, kamma och borsta håret på män, från Köpenhamn till prästgården som sin brud.
något, som föll sig naturligt i en tid, då Eljes voro naturligtvis kvinnorna bättre speglar hörde till sällsynthet em a och man rustade än männen att främja sådant » köp » måste, då man ville göra sig rätt fin, se sig eller sådan » handel », såsom giftermålet kal- om efter hjälp hos andra.
lades.
I stället för att kamma och borsta nöjde Mödrar, tanter, ja mormödrar voro under kvinnorna sig till sist med att endast stryka dessa förhållanden helt naturligt liksom ska- eller med fingrarne purra i mannens hår, hvil- pade att ligga på utkik efter äktenskapsbyten ken akt synes af de behandlade hafva upp- och, så snart något dylikt kom i sikte, skaffa tagits såsom ett tecken både på vänlighet och närmare upplysningar om förmögenhetsvillkor sann högaktning.
och » dygder », hvarefter de hade att företaga Det finnes en liten vacker berättelse om, de inledande måtten och stegen.
huru biskop Jesper Svedbergs föräldrar, bergs- Och ofta hände det så, liksom under sago- mannen Isak Danielsson och Anna Buller- tiden, att de båda kontrahenterna voro hvar- mesius, funno och fingo hvarandra.
andra alldeles obekanta ända intill det af Det heter: fränkor frammanade ögonblicket, då de hastigt » Som änkeman beslöt bergsman Danielsson och lustigt trolofvade sig med hvarandra.
att gifta sig på nytt.
För den skull vände Exempel på ett dylikt trolofuingsmöte gifver han sig till prästen i Svärdsjö, magister Peter vår gamle biskop Jesper Svedberg i sin egen Bullernsesius, hvars dotter Anna han önskade naiva berättelse om sitt första sammanträffande sig till brud.
D å friaren kom till gården, flyktade emellertid flickan, som anade oråd, ut i trädgården oeh gömde sig där.
Ändtligen fann bergsman Danielsson henne och sade: » min jungfru, jag skall aldrig begära eder mera, utan r e 3 a min väg.
Gud skall nog själf utse sitt offer.
Men visen mig till afsked så mycken godhet, att I lösken mig. » (Forts.) Julie Petöfi.
En lefnadskiss af Birger Sehöldström (Slut fr. föreg.
tur.)
Till detta hem kom Petöfi sent pä aftonen den 14 mars 1848, i hög grad upprörd.
Un- derrättelse hade med kvällsposten anländt, att revolutionen utbrutit i Wien, och nu hade » Bcccmvirernas » sällskap, hvars ledare Petöfi var, bestämt att redan följande morgon begif- va sig till universitetet för att förmå studen- terna att följa sig vid proklamerande af Un- garns oafhängighet från Österrike.
Hela natten tillbragte dc unga makarnc vakande, och för sin hustru uppläste Petöfi allra först sin under denna natt diktade sång, hvilken han följande dagen recitcrade för studenterna och det öfriga fol- ket, och hvilken alltsedan med outplånliga drag står ristad in i Ungarns politiska och litterära historia: Upp, magyarer, upp till striden!
Tveksamt nu ej längre biden!
.
.
Då han på morgonen tryckte kyssen på sin makas skälfvande läppar, var han fullt beredd att kanske ej mer återse henne.
.
.
man visste ju ej på förhand, huru myndigheterna skulle upptaga den beryktade demonstrationen.
På eftermiddagen den 15:de återkom han dock lefvande — och som triumfator.
Men några få månader därefter kallade ho- nom dock kanonernas dån på allvar till hans öde.
Innan Petöfi ingick i honvéd-hären, an- förtrodde han sin Julie i de trofasta vännerna Arany ' s huld och hägn.
I deras hem föddes några veckor därefter hennes och skaldens enda barn, sonen Zoltan.
Sorgbudet om makens hemlighetsfulla för- svinnande mottog Julie på ett vildt, excentriskt sätt.
Hon irrade kring på slagfältet för att efterspana liket.
Då detta var förgäfves, reste hon hem med sin son och dennes amma till Klausenburg.
Öfver hennes vistelse där lämnar Szanas egendomliga enskildheter.
I början hoppades hon, att maken skulle ha undkom- mit öfver till Turkiet med de öfriga .ungarska flyktingarne.
Då dessa förhoppningar allt mer försvunno, ökades allt mer hennes förtviflan, och hon sökte döfva sina kval medels — starkt vin.
Lyckligtvis blef denna paroxysui af kort varaktighet, och hon tillgrep då andra medel att förströ sig: hon samlade kring sig i sin bostad en mängd ungdom af båda könen, och man roade sig med deklamation, sällkapslekar och sång.
Hon till och med komprometterade sig genom sin hängifna bekantskap med en österrikisk officer, hvilken lofvat utverka åt henne pass till Turkiet, för att hon där skulle söka spåren efter den försvunne.
Sårad af de förebråelser hon från de patriotiska kretsarne er- höll i anledning af bekantskapen med en af » besegrarne », återvände hon till Buda-Pest.
Här kom hon att i ett samkväm blifva pre- senterad för en ung man vid namn Aspad Horvath, son till den store historieskrifvåren biskop Horvath, kultusminister under revolu-
tionstiden och därför ock nu biltog.
Aspad Horvath — han var då en ung privatdocent samt blef sedermera professor vid universi- tetet i Buda-Pest — kände sig genast mäktigt dragen till den unga änkans excentriska person- lighet, äfven om han icke kunde ana, att hon inom kort tid skulle vara hans hustru.
Den 20 juli 1850 lät Julie Petöfi bjuda Horvath till sig med den hälsningen, att hon hade något viktigt att meddela honom.
Horvath anlände till hennes boning, där hon mottog honom med rödgråtna ögon.
Efter några lik- giltiga fraser riktade hon till honom följan- de ord: » Bland alla, som jag på senaste tiden lärt känna, har ni i främsta rummet förvärf- vat er min aktning och mitt förtroende.
Där- för ber jag er taga detta paket.och, ifall jag icke inom två veckor återkommer till Buda- Pest, bränna upp det oöppnadt. » Därmed räckte hon Horvath ett paket.
Hor- vath frågade henne i deltagande ton, om hon stode i begrepp att resa bort.
» Hvad skall jag göra här? » — frågade hon.
» Ensam kan jag icke lefva.
Jag riske- rar ju att hvarje ögonblick bli utsatt för efter- hängsenhet eller förolämpningar. » Alla Horvaths invändningar gagnade till intet- Hon ville till hvarje pris bort.
Då bad Hor- vath henne om en härlock.
Julie såg honom skarpt i ögonen och svarade: » Det gör jag icke, ty af princip gifver jag åldrig bort sådana souvenir ' er.
Men om ni vill » — och härmed for hon med handen genom sitt kortklippta hår — skan allt detta tillhöra er. » Horvath frågade, helt förbluffad, om hennes mening vore att få honom till make och om hon kunde skänka honom sin kärlek.
Hon svarade: » Var bekantskap är alldeles för ny, för att det hos mig skulle kunna vara tal om en djup lidelse.
Doek tror jag, att ni aldrig skall ångra ett äktenskap med mig. » Och på fråga om, när bröllopet kunde äga rum, om ett hälft år?
.
.
om ett år?
.
.
sva- rade hon helt kort: » Om ni älskar mig: i morgon. » Horvath skyndade till vederbörlig pastorsexpedition, ord- nade saken — huru detta gått till, har man alltid i ITngarn undrat öfver, då ju bruden ej kunde förete ens minsta lagliga bevis, att hon verkligen vore änka — oeh dagen därpå stod brölloppet.
Det var den 21 juli 1850, tio dagar före årsdagen af Segesvår-slaget.
Ej ens sorgårets slut hade den store skaldens änka afvaktat.
Och dock hade Såndor så innerligt och gri- pande besvurit sin Julie att icke aflägga änke- ståndets slöja 1 Hvad kunde ha förmått henne till detta hastigt ingångna giftermål?
Till en af hennes och Petöfis gemensamma väninnor, fru Marie Vachott, skref Julie, att hon beslutit ingå i nytt äkenskap af hänsyn till sin son, hvilken behöfde ett faderligt stöd.
Men från det ögonblick Julie Szendrey andra gängen fäste brudslöjan vid sitt hår var hon död för världen, och Petöfis vänner, samt med dem ITngarn, förläto henne aldrig den missakt- ning hon, enligt deras åsikt, visat sin förste makes minne.
Särskildt kom domen förkrossande från Ara- ny, den forne vännen, den eljes så blide Arany, nämligen i hans ballad » Honvéd ' ens änka », hvilken snart spreds öfver hela Ungarn.
Den unge hjälten har gått i striden och där fallit jämte tusentals sina honvéd-kamrater.
Men många vänta dock, att han skall återkom- Extra fill ma, och bland dem ock hans unga hustru; men för henne blir tiden för lång, för henne, som visserligen bär en svart klädning, men ock ett rosigt anlete.
Snart förgäter hon ock den för alla andra oförgätlige och räcker sin hand åt en annan man.
Och medan den förste ma- ken multnar i grafven, klingar den sprittande dansmusiken, bjudande till ny bröllops-fest.
Plötsligt springer dörren till bröllopssalen upp.
.
.
På tröskeln varsnas honvéd ' en med gulnadt, blodigt anlete.
Stelnad af förskräckelse står bruden.
» O, var icke rädd för den objudne gästen, sköna brud! » säger vålnaden; » jag kommer blott för att öfvertygadig om min död. » Han anklagar icke den trolösa.
.
.
hon har aldrig älskat honom.
.
.
han anklagar blott sig själf, som kastat bort så mycken hängifvenhet, så mycken kärlek förgäfves.
Blott för sitt och hennes barn beder han.
» Var en moder, ej en stjufmoder, att jag ej måtte ropa honom till mig, dit jag nu går. » Midnatt är det; därute tjuter vinden öfvcrpusztan, därinne ljuder musiken lustigt till dans.
Hvad som gjort bruden några sekunder så blek, var ingen- ting annat än en minnets dimbild från framfa- ren tid.
.
.
den har hastigt fläktat undan.
Leende räcker bruden sin hand åt sin mod- dansare.
Allt är glömdt, glömdt, glömdt.
.
.
Och denna glömska, denna rent af missakt- ning från de forna vännernas sida gjorde hela hennes följande lif till en kedja af bittra be- kymmer och kval.
Hennes andre man var en hederlig, trofast och henne innerligt tillgifven make, oeh deras äktenskap välsignades af flere barn, men det blef icke desto mindre olyck- ligt.
Till Julies smärta bidrog ock i väsentlig grad sonen Zoltan.
Han skildras såsom en mycket älskvärd gosse, men han blef, såsom den afgudade skaldens ende son, redan i sko- lan alldeles bortskämd och förfjäsad af kamra terna; han hade ärft sin faders excentricitet, men ej hans begåfning, hans viljekraft och för- måga att försaka.
Han kastade sig in i en hop tokiga uppåg, hade inom kort förslösat sin för- mögenhet och dog, knappast yngling vorden.
Till Julies själskval började äfven kroppsliga plågor sluta sig.
Hon angreps af bröstkräfta.
Då sjukdomens obotlighet bekräftats, flyttade hon, oaktadt de sinas tårar och böner, från hemmet och till ett par aflägset liggande rum.
Här skref hon nästan dagligen, än på vers, än på prosa, rörande och ömma bref till maken och barnen, men mottog ingen, utom läkaren och sjuksköterskan.
Den 5:te september 1868 skref hon till sin yngste son, Arpad, några rader: » Älskade min gosse, tänk på din arma moder!
Ack, eviga sömn, hvarför dröjer du, hvarför sluter du icke mina matta ögon?
Har jag ej ännu tillräckligt sonat min skuld?
Har jag då ännu tårar kvar att begråta den! » Följande morgon fanns hon liggande på sin hvilobädd, liggande befriad.
.
.
Intet mänskligt öga hade sett hennes sista kamp.
U p notisboken.
Kronprinsessan flyttade förliden vecka till Baden-Baden.
Hennes hälsotillstånd fortfar att förbättras, ehuru hostan kvarstår.
Kronprinses- san kommer antagligen, om icke något oförutsedt inträffar, att i midten af denna månad återvända till Sverige.
Den i vida kretsar kända och skattade konservatorium, fröken Hilda Thegerström, har af konungen tilldelats medaljen Litteris et artibus.
En vacker hyllning ägnades här om dagen fröken E. Holst, som då varit anställd å hr E. Bégats skjortfabrik i Stockholm i ej mindre än 25 år.
Då fröken Holst på morgonen ankom till affären, fann hon hela privatkontoret smyckadt med grönt och blommor; å ett särskildt bord hade placerats en mängd buketter från öfver- och un- derordnade, från kunder och bekanta.
Af princi- palen öfverlämnades till jnbilaren en aktie i All- männa telefonbolaget.
På aftonen gafs supé å ilasselbacken för samtliga butikbiträdena jämte en de!
inbjudna.
Tant Lottens norska resa.
Berättelse för Idun af Vera Verle.
J (Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
^a, där står du igen, kära Lotten!
Och det j u 3 t som du tänkte öppna din mun och säga: » I morgon resår jag till Norge! » Men nu är det så dags!
Hvem skulle ha hjärta att svika den stackars lama frun nu, när hjälp så väl behöfves, och när det motses med sådan tillförsikt — åtminstone inte Lotten.
Den aftonen satt hon länge vid sitt öppna fönster och lyssnade till det svaga bruset från sjön, som blånande utbredde sig fram- för henne.
Hon hade tagit fram sin lilla annotationsbok, där, midt bland anteckningar och adresser, hon stundom skrifvit ned en och annan vers som tilltalat henne.
En sådan upprepade hon nu half högt för sig:.
» Hvad skönt jag sett, hvad skönt jag ser, Jag glömmer aldrig, aldrig mer — Jag glömmer aldrig fjällets prakt Och klyftans trånga, djupa schakt, Ej forsens brus, ej » lindens » snö, Ej dalens mörka, trolska sjö.
Men om från allt jag måste gå, Från stilla dal och höjder blå, Jag är dock nöjd, ty ett jag vet: Mer än all härlighet är det När i ett mänskohjärta här I fröjd och sorg Guds vilja sker.t Dessa verser hade en af Lottens vänner diktat efter en färd i fjällen.
I all deras bristfällighet hade hon älskat dem, och hon hade många, många gånger tänkt sig, hur hon skulle läsa dem den sista kvällen i Norge.
Nu läste hon dem här i den låga, trånga kammaren, som om det var en begrafnings- vers öfver en kär förhoppning, men Lotten upprepade gång på gång: » I fröjd och sorg Ouds vilja sker! » och hon kände sig trygg och lugnad.
Hur lätt kunde det ej fogat sig såj att tantens bref anländt en dag efter hen- nes afresa?
Men att så icke skett, var j u en tydlig fingervisning — alltså inga vemo- diga betraktelser längre!
I morgon gäller det att vara tidigt uppe oeh ställa allt i ordning till den gamla tanten.
— Lotten 9 t ä n g d e sitt fönster, gick raskt till sängs och somnade med glada och frimodiga tankar, som hade intet moln förmörkat hennes himmel.
» Tant Lotten är vådligt treflig, du, » sade ene af fru Karins gossar till sin bror.
» Ja, det är hon visst, det.
Synd att hon är flicka, hon skulle blifvit en så stilig pojke, » var broderns utlåtande.
den lärarinnan i pianospelning vid härvarande musik- H ä r S ä l ä ^V *?
^?!
!^ff^ " ?^^^ 51 fullgod.
1 1 Pris kr.
1:25 pr butelj.
befunnen enl. analys ^st^ii^^^tnLp^ii? "
Finnes e n d a s t hos R i k s - och Allra, telefon.
4
184 l » " ä |__ Isa w K •8 B » Så synd att du redan måste fara, » sade också fru Malm, då Lotten efter sex veckors uppehåll i den goda staden Vadstena åter packade sin koffert för att resa hem.
» Ja, det tycker jag också, » var Lottens svar.
Och så hade tant Lottens andra norska resa aflupit.
s • rf- a IV.
ol * &amp; O H ö P (g •1 H EU C3 NB _Do IDUN _________ » Hur månne det går i år med Lottens resa? » säga vännerna i Stockholm, och så småle de litet elakt.
» Tant Lottens norska resa » har blifvit till ett ordspråk dem emel- lan, då man talar om ett företag, som börjar storståtligt och slutar med att gå omkull.
Men tant Lotten småler också och låter dem skratta; hon visste väl, att de skulle göra det, men vill man göra en god gärning, så får man ej bry sig om sådana småsaker.
» Jag har haft härliga norgesresor, båda gån- gerna, » säger hon förnöjdt, och hvem har reda pä det bättre än hon själf?
Men i en vacker våning vid Skeppsbron sitta gamla fru N.
och hennes gifta dotter framför reskartan.
Den unga frun, mor till en af Lottens elever och änka sedan ett par år, är af läkare ordinerad en resa i Norge, och helst en fotvandring.
Men hennes mor är för gammal att följa med; hennes lilla dotter återigen för liten och måste stanna hos mormor.
Nu har fru N.
mycket funderat öfver, hvem hon skall få till ressällskap; då råkar hon en afton på en bjudning få höra en skämtsam beskrifning på » tant Lottens norgesresor ».
Den unga frun log, men ge- nast uppstod den tanken hos henne: » H O N 1895 olofligen afviker och aldrig kommer till sin resas mål.
Skulle likväl så olyckligt hända — och erfarenheten har ju visat, huru lätt det kan ske — så meddelas här hennes signalement: ett medelstort fruntimmer i grå regnkappa, som alltid sitter på den obekvämaste plat- sen i kupén och vid stationerna springer efter friskt vatten åt gamla fruar och kakor åt de små barn, som råka finnas i vagnen.
Hon igenkännes vidare därpå, att alla, som tilltala henne, ofrivilligt få ett vänligt ut- tryck i sina ansikten, och att alla, som förlorat något eller råkat ut för ett missöde, vända sig till henne om hjälp.
I regnväder har hon vanligtvis lånat bort sina galoscher, och då solen skiner riktigt hett, bär hon alla andras själar och regnkappor.
Den, som rå- kar finna en sådan varelse, uppmanas vänli- gen att bringa det till hennes vänners kän- nedom, ty DE åtminstone hafva satt sig i sin- net, att det denna gång skall blifva allvar af » tant Lottens norska resa ».
skall bli mitt sällskap! » Hon hade alltid satt stort värde på Lotten, började nu mei och mer att närma sig henne, fann sin sympati tillväxa och framställde till sist saken för sin mor.
Denna hade ingenting att invända.
» Låt MIG bekosta hennes resa, » var allt hvad hon sade, » och laga att hon får se MYCKET.
Den människan är värd det och hon ser för andra också.
Får hon blott för sig, att du är en sjukling, som behöfver till- syn, så rymmer hon nog inte under vägen. » Och så tillfrågades tant Lotten, som fick tårar i ögonen och af glädje knappt kunde gifva ett redigt svar, ty, sanningen att säga, hade hon nu, efter sina båda misslyckade försök, på allvar och för alltid slagit norges- resorna ur hågen.
Nu återstår endast att meddela, att vän- nerna sett Lotten ordentligt instufvad i en första klassens kupé på snälltåget till Kri- stiania.
Det har hvarken fattats blommor eller konfekt vid afskedet och ej heller en massa uppdrag af ett eller annat slag.
En har bedt henne köpa några snidade träsaker, eskor, skedar och dylikt; en annan vill ha fotografier, en tredje ett » riktigt äkta » all- mogesmycke, ja, en bekant har till oeh med bedr, att om tant Lotten finge tag på ett riktigt gammalt skåp i någon bondstuga, så skulle hon ta det med sig åt henne!
Och tant Lotten lofvade allt.
Då någon anmär- ker, att det ändå är synd att belasta henne med så mycket uppdrag, ger en annan leen- de till svar att med så många uppdrag på haleen MÅSTE hon ju, för att ej svika sina vänner, fara till Norge; annars är det blott allt för troligt, att hon också denna gång I anehållsförteekning.
E m m a Sebenius; af L A P P S K A.
(M e d porträtt).
— Marie s ä n g h a l m; p o e m af ANNA KNUTSON.
— Modern afgudadyrkao; af BJ.
CASSEL.
— Från festföreställaingama i Bremen.
F u n c - k e o m K r i a t u s.
B r e f o c h i n t e r v t e w f ö r I d u n af SIGRID ELIN- BLAD.
— Bet klingar.
.
.
Af LUDVIG GANGHOFER.
öfvers.
for I d u n.
— » I d u n s skollofskoloni ».
— Ett o c n annat o m trolof- n i n g i N o r d e n u n d e r 1 5 - o c h 1 6 0 0 - t a l e n; fö&gt; I d u n a f A.
V. BÅÅTH.
— Julie Petöfi; en lefnadsskiss af BIRGER SCHÖLD- SLRÖM.
(Slut fr. föreg.
n: r) — U r n o t i s b o k e n.
— T a n t L o t - t e n s n o r s k a r e s a; b e r ä t t e l s e f ö r I d u n, a f VERA VERK.
(Forts, och slut).
— T i d s f ö r d n f.
t — ' Men får på bref du länge vänta, Mitt HELA får du, lilla jänta.
So E M M A J c Eedigeras af Sophie Linge.
SO BIDRAG MOTTAGAS MED TACKSAMHET.
A Jag kommer — • och ditt anlet ' lyser opp; Jag kommer — och ditt öga fäller tårar; Jag kommer — såsom näring åt ditt hopp; Jag kommer — och förtret din panna fårar; Jag kommer — målar kinden rosen- röd; Jag kommer — sveper dig i sorgens slöja; Jag kommer — bringande dig öfver- flöd; Jag kommer — att din stolta hjässa böja.
ST E3 ST - CD I +T M Utri * __° O p. » ?g w CD «• T 3. » = _ j r s&gt; s » C / 3 O S _ — X ^iff • • B- » - » i?
Din fyndighet att sätta rätt i fart, En lämplig bärkraft allra först dig visas.
En smakbit se ' n, som efter rang och art, Utaf gurmander ratas eller prisas.
En rörlig spegel uti gammal ram.
Ett mått — ibland uppå förnuftets styrka.
Hvad som ger färg åt mången sirlig dam.
Och nu jag vill ej mer på » ordet » yrka.
S.
0&gt; ö " 3.
M w Efter hästens gång på schackbrädet.
— Vers ur en dikt af Runeberg.
1) Medlem af propositionernas kår.
1) Hvad som plär komma hvar en- daste vår.
3) Till sin natur båd upphöjd och lång.
4) Stridiga makters gemensamma sång.
5) Kapprock som skräddarens nål ej berört.
6) Hvad som din nattro väl stun- dom har stört.
7) Vågspolad klippa ständigt det är, 8) Hurdan ' är isen, när släden den bär?
9) Hvad uppå vännen ibland du nog vill.
10) Hvad som ej grönskar i mars och april.
11) Ibland begreppen en kosmopolit.
12) Utaf den kungliga lyxen en bit.
13) Sist numro tretton — ett tal omi- nöst — vattencistern, som man tom aldrig öst.
De tretton länkarne — gripande in i hvarandra — bilda tillsammans elt geografiskt namn.
S.
L. ta och das der tens trak da be den 13 H U L T H Å N S &amp; sol att vid hjäl hans jor ter såg ta han graf das skul ten enk i de det ten hat la mnn le stan den sak bor i creutz han tyst han var na gen ad len bädd len vac och kom da full ra ler så hur keit hur KURRE.
1) En bokstaf, 2) en helsobrunn, 3) en gud, 4) ett instrument, 5) med r framför ett fruntimmersnamn, 6) ett verb 7) en bokstaf.
Å.
1) Hvad sällan det gör öfver öknar- nes sand, Men åter hos oss mycket ofta.
2) Hvad bilda i väfven den skiftande rand, Ett inslag till kjol och till kofta.
3) » Mor själf » plä ' r åtminstone kalla det så.
4) De armar, som ut ifrån stam- fadern gå.
F.
Af.
C. r e k o m m e n d e r a s C a o a o till J sänkt A n a g r a m.
När från din älskling bref du får, Mitt FÖRSTA gladt du säger, Och när du läser hvad där står — Mitt ANDRA du då äger, den med CARL L.
ran I D i a m a n t g å t a.
C h a r a d.
S I » » S p r i n g a r e - g å t a.
L ä n k g å t a.
L o g o g r y f, C F.
Chooolad m a s t e O: s o n a f s o m d e n p r o f e s s o r e r n a G a d d e, O.
J.
A s k L ö s n i n g a r.
LOGOGRYFEW: Stöfvelklack; kalk, tak, kac- k e l, l ö k, k ö l, k ö k, k ö k s a, falk, last, ö, kast, f ö l l, l a t, l e k, l a k e, k l ö s t, e k, l ö f, laf, s t ö k, k a f v e l, elfva, klef, s t a c k, fat, stek, fet, flöle, vall, skalk, tack, allt.
IFYLLNINGSGÄTAN: O a l l a s; Gustaf, A g n e t a, Lovisa, L u d v i g, Ulrika, S i m e o n.
ANAGRAMMET: Hufvudordet är: rykten, h v a r a f f å i: nykter, rynket, knyter.
V b ä s t a h r r s a m t o c h v i t s o r d a s J o h.
L a n g, d o k t o r.
S e v e d O l o f p å d e t R i b b i n g, M o b e r g.
v a r - N i l s
