# ID: svediakorp-per1023
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,330
# sentences: 761
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Prenumerationspris pr är: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
i Iduns Modetidn., månadsuppl.
» Barngarderoben » et finnes här i Sve- mjL rige en institution, C ?^f på en kort tid- !• rymd utvecklat en otrolig, genomgripande och hela landet omfattande verksamhet, och som i dessa dagar med utgif- vandet af en festskrift firar sin tioåriga tillvaro.
s o m När jag nämner, att denna institution satt på sitt program att verka föl- en sund och lugn utveck- ling af arbetet för kvin- nans höjande i sedligt och intellektuelt så väl som i socialt och ekonomiskt hänseende, så förstår hvar och en, att jag syftar på Fredrika-Bremer-Förbun- det.
Första idén till denna förening utgick från den ädla kvinna, som i tjugu- åtta år genom Tidskrift för hemmet, hvilken af henne redigerades, out- tröttligt arbetat för kvinno- sakens framförande i Sve- rige, friherrinnan S. Ad- lersparre.
Denna idé om- fattades lifligt af för den storartade planen intres- serade bildade män och kvinnor.
När det stora mötet efter åtskilliga för- beredelser ändtligen ägde rum i dec.
1884, där stadgar antogos och sty- relse valdes, lyckades man att erhålla riksantikvarien Hildebrand till ordförande, 5: 5: 3: 3: — — — — Byrå: K l a r a Södra K y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
t e l e f.
61-47.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: /.
Nordling.
Utgifningstid: hvarje Tryckeri Aktiebolag 8:de årg.
Fredagen den 24 maj 1895.
N:r 21 (388) Iduns helgfri fredag.
Lösnummerpris I 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar) Aoiwnsyris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p ä b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
och han har alltsedan kvarstått på denna post med oförminskadt intresse.
Början var emellertid ringa.
Ett par rum hyr- des vid Klarabergsgatan och inrättades till en myc- ket primitiv byrå, som förestods af fröken M. Forsell, och första arbe- tet där bestod uti att till allmänhetens påseende framlägga god, af enskil- da styrelsemedlemmar skänkt och granskad ung- domslitteratur.
Men med förvånande hast ökades arbetet.
Komitéer måste snart tillsättas för ord- nandet af dess skilda gre- nar, och Förbundet måste hafva ett organ för att sprida sina åsikter och åt allmänheten gif va med- delanden om sin verk- samhet.
Så utkom år 1886 förbundets tidskrift Dagny såsom en fortsätt- ning af Tidskrift för hem- met, ehuru nu med ett mera specielt S3 fte.
r Men framför allt gällde det att skaffa personer, som voro lämpliga för förbundets syften, och härvid kom Förbundet till godo friherrinnan Adler- sparres vakna blick och ovanliga förmåga att ha- stigt upptäcka dugande kvinnliga arbetskrafter.
Hon hade en gång på läsesalongen sammanträt-
Emellan hjärtan finns ett sammanhang, Som ingen graf och ingen död betvang, fat med en ung kvinna, hvars väsen genast väckte hennes intresse.
Följden af ett samtal dem emellan blef, att den unga damen anställ- des som biträde å Frcdrika-Bremcr-Förbundets byrå, när densamma öppnades, och att hon se- dermera, då fröken Forsell, hindrad af andra göromål, efter något öfver ett år nödgades af- säga sig befattningen som dess föreståndarinna, intog hennes plats.
Det är hon, som i nio år delat ljuft och ledt med Förbundet, och hvars bild synes på detta nummers första sida.
Gertrud Adelborg är född i Karlskrona och tillbringade där dc första elfva åren af sitt lif.
Fadern var kommendörkapten B.
J. Adel- borg, modern Hedvig af Uhr.
Dottern fick tillsamman med fyra systrar en sträng och något excercisartad uppfostran, och många små historier från denna tid berättas ännu i famil- jen.
En af dessa lyder så.
Bland sjöofficc- rarne begagnades då för tiden ofta båtsmän såsom tjänande biträden i husen, och ett ord- språk därnere påstod, » att en båtsman duger till allting, utom att amma barn ».
Vid om- byte af denne tjänstepcrson brakade kommen- dörkapten Adelborg ställa upp sina flickor i rad från den längsta till den minsta för att presentera dem för den nye tjänaren.
» Se här, » sade han, i det han pekade på livar och en, » är Maria, Hedvig, Gertrud, Ottilia och Martina, » och därefter till barnen med allvarsamt upplyftadt finger: » .Låt nu se, flic- kor, att ni äro lydiga och höfliga mot båts- man. » Detta lilla enkla drag bevisar, att kommendörkaptenen var en gentleman mot sina underordnade, och att han fordrade lydnad för sin båtsman likaväl som för sig själf, och det kan ge en inblick i den uppfostringsmetod, som användes i det Adelborgska hemmet.
En frändskap, som ej lösas kan som blodets: Förtröstans, kärlekens och tålamodets.
C. W. A. Strandberg.
ställelse det ligger i att hafva ett bestämdt arbete och få det riktigt punktligt och nog- grant utfördt.
Dessa år voro en fortsättning på faderns disciplinära uppfostran och bidrogo i sin mån att utdana henne till den kvinna hon nu är.
När hon af hälsoskäl lämnade denna befatt- ning, var det som friherrinnan Adlersparre träffade henne och anställde henne på den an- svarsfulla, maktpåliggande och ansträngande plats, som hon nu så väl fyller.
Under dc nio år, hon innehaft sin befatt- ning som föreståndarinna för Fredrika-Bremer- Förbundets byrå, har hon en gång på Förbun- dets föranstaltande gjort en resa till södra Sverige och Danmark för att taga reda på den länge öfverklagade utvandringen af sven- ska allmogeflickor till detta senare land, hvil- ken utvandring visat sig så fördärfbringande.
Hon skref sedan artiklar om sina erfarenheter under denna resa, hvilka intogos i Dagny.
Dessa artiklar spriddes i separataftryck i södra Sverige, intogos i danska tidningar, och man har skäl att antaga, att Förbundets arbete i denna sak medverkat att stäfja den olycksbrin- gande utvandringen.
Ett af | Gertud Adclborgs önskningsmål är att bringa det praktiska arbetet till heders, och att kvinnor allt mer skola skaffa sig fack- kunskaper i praktiska yrken och därigenom äfven inom dessa intaga en aktningsbjudande plats i den kamp för tillvaron, som nu fram- kallar en så häftig konkurrens.
Och ' livad har hon då för öfrigt att göra på den där byrån vid Drottninggatan 54, där Fredrika Brcmer-Förbundct, som flere gånger till följd af ökade arbetsområden behöft ut- vidga sin lokal, slutligen hamnat, och där När hon var elfva år, förlorade Gertrud Gertrud Adclborg är den ledande och styrande?
Adelborg sin far, och nu flyttade modern till Ja, för att besvara den frågan, behöfdes minst TTpsala med sina flickor, hvilka där fortsatte ett par spalter mer, än som blifvit tillmätta sina i Karlskrona började skolstudier.
Hos åt denna uppsats.
Men om vi kasta en ha- Gertrud vaknade mycket snart en brinnande stig blick på en enda arbetsdag vid byrån, lust för arbete under ansvar, lledan vid sjut- skola vi kanske förstå det.
När hon på slaget ton år önskade hon att få komma ut som lä- elfva inträder i sitt stora behagliga arbetsrum, rarinna, men under inflytande af den tidens ligga redan högar af bref på hennes skrifbord.
åsikter satte sig familjen däremot.
» När man De innehålla förfrågningar från platssökande har ett godt hem, så skall man icke lämna och platsgifvande, betyg, önskningar om upp- det, » hette det; » man skall väl vara glad och lysning angående fordringar för att blifva sjuksköterska, gymnast, trädgårdsmästare, ur- fri, när man är ung. » Ja, glad var Gertrud Adelborg, och roligt makare, bokbindare m. m., frågor rörande hade hon i ungdomsstadens, då mer än nu af pensionskassor och stipendier, bref från ombu- frisk ungdomsglädje genomströmmade socictets- den i landsorten, från in- och utlandet, upp- lif, men det inre krafvet på nyttig verksam- satser till hemstudicrna m. m., ni.
m. het lät sig icke nedtystas, och vid tjuguett år Posten uppdelas till de olika afdclningarna, dref hon igenom sin önskan att få komma ut men under tiden har den ständiga strömmen som guvernant.
Hon innehade en och samma af besökande börjat.
En vill ha underrättel- plats i fem år hos en familj, där hon snart ser om utsikterna på den eller den lefnads- blef en vän, och där hon var barnens förtrogna banan, en om fordringarna till den eller den kamrat likaväl som deras lärarinna.
Efter platsen, medlemmar komma för att betala in- den tiden flyttade modern till Stockholm, huf- trädesafgifter, komitéledamöter för att öfver- vudsakligen för att åt dottern Ottilia skaffa lägga om särskilda angelägenheter vid de skilda den konstnärliga utbildning, som hennes anlag verksamhetsfälten, stipendiisökande, lånebehöf- kräfde, och nu återvände Gertrud Adelborg vandc, sjukbud, som genast önska sjuksköter- till hemmet.
Helt snart därefter antog hon skor, och vid tiden för stadsfullmäktigevalen en plats som renskrifverska i hofrätten, och sökes förbundet af kvinnor, som vilja utöfva det var under de fyra år, hon ofta till sent sin rösträtt.
på nätterna satt lutad öfver sina ark och ko- Brådska råder vid alla skrifbord, telefonen pierade den för henne intresselösa lagstilen, ringer, telegrampojken kommer och så oafbru- som hon hufvudsakligen lärde sig att älska ar- tet ut och in med människor ända till kloc- betet för dess egen skull, oafsedt af hvilket kan blir fyra, då byrån stänges.
A f dc olika slag det var, som hon fann, hvilken tillfreds- göromål, vi här i hast uppräknat, kunna vi förstå, hvilket vidsträckt område Fredrika-Bro " mer-Förbundets verksamhet omfattar.
Det är sant, att där finnas olika rum och olika föreståndarinnor för hvarje arbetsafdel- ning, men öfver allt detta skall dock Gertrud Adclborgs ögon vaka.
Och vaksamma, pigga och lifliga äro de ögonen, liksom det hastiga, glada sättet att tala med ens ger tillkänna, att » här ha vi icke tid att söla.
Ärendet och så ett godt, klart och redigt besked. » Åldrig- skall man märka, att hon är trött eller att hon för någon fråga är mindre intresserad.
Hon ger sina svar med samma liflighet klockan fyra, som hon gjorde kloekan elfva.
Men, hvad gör jag?
Jag fick efter åtskil- lig tvekan hennes porträtt, men med ett vill- kor.
Och det villkoret kanske är mera karak- täristiskt än någon karaktäristik, som jag kan gifva.
» Skall det vara något beröm, så gif det åt Förbundet, men intet pris åt mig. » Ja, hon ägnar all sin arbetstid åt Förbun- det och önskar intet beröm därför.
Att ar- beta med fart, det är för henne lika naturligt som att andas.
Men när hon slutat, då har hon sin lilla kvällsidyll.
Då samlas de tre systrarna kring den åldriga modern, som, trots sina hvita lockar, äger sinnets spänstighet i hög grad, och då får man se, hur Gertrud Adelborg kastar bort det affärsmässiga, det jäktande arbetsintresset och blir en öm och mild kvinna, blir helt och hållet dotter.
Ty det är just det kännetecknande för henne, att hvad hon är, del är hon helt.
Amanda Kerfstedt.
Fabriksarbeferskan.
Skumma gator och, gränder, mörka, stängande JIMS.
Gaseiz i lyktan sänder sparsamt flackande ljus.
Knappast en fliJc af himmel, icke en stjä,rnas blick, sjudande folklifsnimmel, Kvart mitt öga än gick.
Här är jag dömd alt dröja långa, skridande är; svepas i sorgens slöja, se, hur ungdom förgår.
O, en darrfonds snyftning vill då, bana sig väg.
Säg mig, hvad, är din syftning, tigands öde, säg?
Soliga ängar lyste för mig i barnd,omsd,ar.
Hultén, och, hagarne hyste mig, då jag liten va,r.
Brokiga blommor glödde fordom, fordom för mig.
Rödaste skyar blödde förr sitt guld, på min stig-, Nöd,C7i tvang mig till staden hemska, skrämmande ort, du, som ' lyser i raden af boningar, port vid, port, —
I DU N 1895 stinn förtviflan, som siar värre, hemskare nöd, kval och armod, som skriar: läkedom gif och bröd!
Hu jag ej mer får skåda barndomens älskade trakt.
Skogen och ängen — båda stänger en dyster makt.
.Ä " u är min värld fabriken, rökkvalm och surr och sot; friden är från mig viJcen, blacken är smidd om min fot.
Här i kammarens unkna kvaf skall mitt lif förgå.
Aren i dunkel sjunkna mulna allt mer min vrå.
Icke en flik af himmel, icke en stjärnas blick, armod och kval och vimmel, hvart mitt öga än gick.
Lennart Hennings.
Tänk först, och tala sedan!
uru annorlunda skulle icke vårt.
samlif många gånger gestalta sig, o m vi all- tid rätt tillämpade denna regel!
Huru många ord, som icke voro så ondt menade, men likväl åstadkommo så mycken sorg, så inånga missförstånd, skulle icke då vara outtalade.
Från ett ansträngande och enerverande arbete återvänder mannen till sitt hem.
Han är trött och uttråkad, och då går det så lätt att glömma, att äfven andra kunna få arbeta tungt och få sitt tålamod hårdt pröf- vadt. '
I hemmet är allting snyggt och pryd- ligt, han skall icke kunna upptäcka ett dammkorn på atenienner och andra möbler, icke en papperslapp på mattorna, icke en möbel på annan plats, än där den brukar vara; men han lägger icke särskildt märke till allt detta.
Sådant brukar det alltid vara därhemma, och detta fastän två små oförståndiga yrväder ofta rusa omkring och pröfva mammas tålamod.
Han känner ett obestämdt välbefinnande, när han ser sig omkring i hemmet, och denna känsla gif- ver sig uttryck i ett leende, då han hälsar på sin hustru.
Nu serveras middagen, och med ens åter- vänder det mulna uttrycket i hans ansikte.
Köttet är segt, och det fordras en viss an- strängning för att få knif och tänder att rå på detsamma.
Han är litet bortskämd, det brukar sällan eller aldrig vara så här, men detta tänker han icke på.
Om han tänker någonting, så är det detta: » Allting är förargligt i dag, » och så skjuter han otåligt bort tallriken.
» Är det inte bra? » Det är så oändligt mycket både i tonen och blicken, som i detta ögonblick går ho- nom alldeles förbi.
Hade han med mera lugn gifvit akt på detta, så hade han kun- nat läsa ungefär detta: » Jag är så förfär- ligt trött efter alla mina bestyr; barnen ha bråkat, jag har ständigt måst vara på vakt, att de icke skulle förstöra något eller skada sig själf va; och så försummade jag att tillräckligt öfvervaka jungfruns göromål i köket.
Ä t nu ändå af detta, jag lofvar att det skall vara bättre en annan gång.
Gör mig inte mera ledsen än jag är. » — Men nu sade hon inte allt detta med ord, och själf gaf han sig icke tid att tänka dessa tankar, ehuru det vid ett annat till- fälle varit för honom eh naturlig sak att så själf ursäkta henne.
Nu står för honom endast den nakna frågan: är det inte bra?
Det måtte väl ändå hon bäst veta, huru gement dåligt det är, och så kommer sva- ret, hånfullt och elakt.
Om nu hon i sin ordning gifvit sig tid att tänka på, hvad det var, som framkal- lade dessa hårda ord — icke brist på kär- lek och fördragsamhet i egentlig mening, utan endast en tillfällig trötthet och nervo- sitet, som gjorde, att han för tillfället icke var sig själf fullt mäktig — då hade hela saken nu kunnat få ett slut med ett litet skämt, ett vänligt förebrående ord eller dy- likt, och då hade det nog icke dröjt så länge, innan förlåtelsen begärts och läm- nats.
Men nu tänker hon endast på det otacksamma, orättvisa och elaka i svaret och söker ge lika godt igen: » Ja, jag rår verkligen inte för, att vi inte ha råd att köpa af det bästa köttet. » Och när det går så långt, är det vanli- gen fullkomligt omöjligt att hejda sig, för- nuft och eftertanke blifva begrafna under det dåliga lynnet, och så fortsätter man med elaka, retsamma ord, beskyllningar och förebråelser, som man vid ett annat tillfälle skulle anse ogrundade och orättvisa.
Om man blott vid ett sådant tillfälle gjorde sig tid att först till sig själf framställa den frågan: - » Hvarför vill jag säga detta », eller: » Ä r det till någon nytta att säga detta », så skulle många sådana elaka ord vara outtalade.
— — — » Vi ha så förfärligt brådtom i dag, o m du vore riktigt snäll, gubben, så tände du på ett par brasor i våningen. » » Det ska ' jag visst det, om du endast visar mig, livar det finns något att tända med! » Nu börjar lian sitt arbete.
Han plockar in en brasa i matsalens kakelugn och tän- der pä.
Det brinner alldeles charmant, och så fortsätter han i förmaket.
Men nu är det sä misstänkt tyst i matsalen, och när han kommer tillbaka dit, så är det kolsvart i kakelugnen.
Nu plockar han in mera torrved och blåser med sina lungors hela styrka.
Slutligen får han det att flamma upp på nytt, men när han gör en under- sökning i förmaket, så är det samma hi- storia.
När han så ändtligen tror, att hans bemödanden skola krönas med framgång, går han in på sitt rum.
Han är dock allt för nyfiken att se, o m det blifvit något af brasorna, för att länge kunna dröja där.
Jo, verkligen, det brinner så det dånar i kakelugnarna!
Men därinne står också » gum- man » med ett tvätydigt leende på läpparna.
» Mina brasor lyckades alldeles präktigt, hva '? » » Ja-a, ha, ha, ha, sedan jag fick tända om dem och sota ned mina händer på dina kolnade vedträn! » Om nu den stackars » gubben » såsom be- löning för sina redliga sträfvanden fått gå i den villfarelsen, att han verkligen lyckats tända brasorna, hvad ondt hade därmed skett?
Det var en småsak, ett litet knapp- nålssting, men om dessa små sting uppre- pas, så kan det slutligen bli ett sår.
Det är examensdag och pysen kommer hem utan premium och med en anmärk- ning för lättja i betygsboken.
Han har 163 sett andra kamrater skynda hem med fina böcker såsom tecken till flit och godt upp- förande, och det syns tydligen på honom, att han åtminstone i dag är djupt bedröf- vad och fattar de allvarligaste föresatser för nästa termin.
Hvilketdera är under så- dana förhållanden lämpligast att säga: » Jaså, det är din tack för alla dina för- äldrars uppoffringar och för allt vårt slit för att kunna skaffa dig böcker och kläder och betala dina terminsafgifter.
Du tänker således bli en lat odåga.
.
.
» o. s. v., o. s. v. Eller att säga: » Så, så, så, ha vi nu kommit dit.
Nog var det roligare förra examensdagen, hva '?
Nu har du ett half år på dig att bättra saken.
Hvilket ämne är det, du fastnat p å?
Det är allt bäst, att vi genast börja att tänka på, huru vi ska ' få nästa sida i betj^gsboken att se vackrare ut! » Om far och mor tänka efter, så kanske de skola finna, att äfven de ha sin skuld i anmärkningen.
De ha nog icke alltid an- vändt alla tillfällen, som erbjudit sig, att öfvervaka sin sons arbete och hjälpa honom på det rätta sättet.
Det är så mycket ondt inom oss, som längtar efter att få bryta ut i ord och handling, och detta onda har en märkvär- dig förmåga att hos våra medmänniskor locka fram ett motsvarande ondt.
Det kan understundom kännas som en riktig njut- ning att låta det få fria tyglar, men efter en sådan njutning kommer sorg, och där- för är det lyckligast, då vi med en nog- grann eftertanke pröfva hvarje ord, innan vi släppa det ut i världen.
A.
G.
Nytt Ludviff lif.
Af G&amp;nghofer.
Öfversättning för Idun.
n höstdag, strålande i alla färger, låg öfver Abbazias lagerlundar.
Som guld- sand glimmade gatornas rödaktiga grus, hotellbyggnaderna reste sig likt jätte- lika metallblock, i hvilka de i solen speg- lande fönstren togo sig ut som blixtrande glimmer, och den hvita kiselu i parken blän- dade ögat, som vore vägarne strödda med korn af gediget silfver.
Doften af yppiga blommor kryddade luften, som var så ljum och stilla, att palmernas solfjäderblad och dracenornas mäktiga svärdsklingor knappt läto ana en svag skälfning i sina fira spet- sar.
Förtonande i ren, böljelös blånad bred- de sig hafvet, i fjärran omsvept af en skär soldis, genom hvilken Chersos och Veglias klippkonturer hägrade i den färgrika luften.
Enstaka båtar, ur hvilka lyste ljusa dräkter och röda parasoll, gledo för säfliga årslag öfver den stilla, blåa ytan, och därute, på höjden af Quarnero, drog en stolt ångare västerut, förbi de strödda Chioggiobåtarne, som lågo orörliga, med slappa segel, vän- tande på bris.
Tätt intill stenbalustraden, som skiljer Villa Angiolinas park från den klippiga hafsstranden, stod en mjukt stoppad rull- stol.
I denna satt en flicka, hvilken knap- past kunde ha öfverskridit ungdomens blomstringstid; de smala skuldrorna voro höljda af en hvit dunpäls.
Men hvart
hade de svunnit hän, dessa unga kinders rosor?
I krusiga lockar föll det guldbruna håret öfver den hvita pannan till ett an- sikte, som trots de infallna, färglösa kin- derna, trots de djupt liggande, feberlysande ögonen och de trötta, bleka läpparne dock ännu vittnade om den ljufva skönhet, som en smygande farsot härjat, hvars frö he- ter oundviklig död.
En gång ett lyckans skötebarn, omgifvet af glans och rikedom, bedårande och hylladt.
.
.
så ett kort år af skönande sjukdom.
.
.
och n u?
En viss- nande blomma, som vill falla från sin stän- gel, en låga, som vill slockna.
Våldsamt hade det kommit öfver henne, midt i den rosiga glädjen, utan förebud, utan varning, och outrotligt bitit sig fast i hennes unga bröst.
Läkarne hade tröstat och ordinerat, man hade sändt henne till Nizza, från Nizza till Meran, så öfver hafvet under Kairos palmer, så åter tillbaka till hemmet och därifrån till Quarneros sköna strand, ej längre för att söka hälsa, blott för att dö under en blå himmel, i smekande luft, i blommors doft.
Och så p l ö t s l i g t.
.
.
detta otänkbara, detta under, som gaf allt det döda hoppet nytt lif!
Hvad som nu med ens talade ur dessa stora glänsande ögon, var icke längre dö- dens stela blick, det var ett nytt lifs upp- flammande ljusning.
Ännu i går den före- stående döden, ett obevekligt öde, i hvilket hon redan fogat sig med smärta, kval, för- s a k e l s e — och i dag, sedan en minut, vin- kande räddning, en säker läkedom!
Var det då troligt, var det fattbart?
Upprörd, skälfvande, grep den sjuka med sina smala, vaxhvita fingrar krampaktigt fast i det blå sidentäcket, som låg bredt öfver hennes sköte.
Med drömmande blickar hängde hennes ögon vid faderns läppar, fadern, som stod där inför sitt barn, knappt mäktig sin rörelse, hälft skrattande, hälft i tårar, ännu hållande i handen tidningsbladet med Mes- siasbudet, som på en enda dag från Berlin gick ut öfver all världen, likt en mäktig våg af hälsa och välsignelse.
På den sju- kas eljes så bleka kinder brann den plöts- liga glädjens rodnad, och medan hennes halföppnade läppar darrade under törstiga andedrag, stammade hon med kväfd stäm- ma: » Tror du på det, f a r.
.
.
tror d u?
» » Ja, mitt barn, ja, ja, ja!
Jag tror!
Det är j u inte en charlatan, som bringar en sensation till världen!
Det är en allvarsam vetenskapens man, som icke talar, förrän han är säker på sin sak!
Lili, mitt barn, det är sanning, ett underverk visserligen, men dock verklighet!
Du skall icke dö, nej, nej, min älskling, lefva skall d u!
V i s k o l a resa, barn, redan i dag.
.
.
och så två da- gar.
.
.
och vi äro i Berlin, hos honom, hos räddaren! » » Far.
.
.
» Tungan svek henne, en jublan- de snyftning bäfvade genom hennes bröst, och medan heta glädjetårar strömmade ned från hennes ögon, tryckte hon skälfvande händerna mot det brännande ansiktet.
Så grep hon åter plötsligt efter faderns hand: » Vet mamma det redan? » » Nej, barn.
D u vet ju, att hon sofver.
Hon har vakat hela natten hos dig och var så t r ö t t.
.
.
» » Gå, far, gå, jag ber dig, väck henne, säg henne d e t.
.
.
Hur hon skall fröjdas.
.
.
med mig.
.
.
med mig! » Han ville ej lämna henne ensam, men hon bad och bönföll, hon skrattade och grät, och så gjorde han henne till viljes och skyn- dade därifrån med snabba steg.
Och Lili satt där, det fina lilla hufvudet tillbakalutadt i den mjuka kudden.
Hon stred icke längre med sina tårar.
Med de bäfvande händerna knäppta i knäet blic- kade hon med skimrande ögon.
.
.
hvart- hän?
.
.
.
Hon såg ej den ljusa himlen med dess sol, ej den vida stranden med dess bjärta färger, ej palmernas grönska, ej det blå hafvet, som med lena böljeslag gungade mot klipporna, då en lätt vind började an- das öfver vattnet.
som skilj de dem från hvarandra, midt i de- ras kärleks spirande vår.
Under långa pin- samma månader hade de uthärdat skils- mässan, därefter hade hon som den allra käraste julklappen utbedt sig hans besök vid Rivieran.
Han kom.
.
.
och åter känner hon den brännande smärta, som då for ge- nom hennes själ, när han stod inför henne, med förskräckta ögon och blekt anlete, ej mäktig ett ord.
Sedan talade han visser- ligen.
.
.
tomma ord, som dock klingade så sällsamt, så ångestfullt.
Och då han läm- nade henne, med en tung suck, med fuk- Allt detta sågo ej hennes drömmande tiga ögon, då hade hon kastat sig om sin ögon, hvilka endast alltjämt blickade in i moders hals: » Mamma!
Han älskar mig j u ett enda, underbart något: in i hennes åter- ändå, jag vet det, j a g känner det på tryc- vändande, sköna, nya lif!
Och hennes själ ket af hans hand, det står skrifvet i hans flög.
.
.
det var henne liksom Chioggiobåten ögon.
.
.
hvarför talar han då ej? » där längst ute, hvilken legat död i stiltjen Och modern hade snyftande omfamnat och nu, då den nyväckta brisen strök mot henne med bägge sina armar: » Han kan dess master, likt en svan spände sina hvita inte, barn, han får j u e j!
» segel till flykt.
Då hade vissheten kommit öfver h e n n e.
.
.
Palmernas solfjädrar, lagrarnes grenar, och om hon också ännu var vid lif — i den alla trädens toppar vaggade i den friska stunden hade hon döden dött!
Och nu.
.
.
nu!
Hon ligger i grafven med vinden, allt hastigare höjdes hafvets vå- gor, och deras brus och skvalpande mot lefvande sinnen.
.
.
midt i dödstystnaden strandens klippor nådde Lilis öra som en plötsligt ett steg.
.
.
Frälsarens steg, hvil- smekande musik, på hvars ljufva rytmer ken kommer till Jairi sofvande dotter för hennes skimrande drömmar gungade fram.
att uppväcka henne från den eviga natten Hon gaf ej akt på den stickande smärta, till en ny dag.
som plötsligt skar igenom hennes bröst.
.
.
Hon ligger tillbakalutad bland sina kud- det var j u endast glädjens smärta, hon dar, stel och orörlig, med slocknande ande- trodde sig förnimma.
.
.
och det gick dräkt, dock äro skratt och gråt i hennes också hastigt öfver.
.
.
och det blef henne själ, jubel och snyftningar.
Liksom ett så godt och lätt om hjärtat, som hade det saligt rus omsvepes hennes sinnen, i hvirf- vinkande hoppet, vissheten o m hennes nära lande flykt rasa bilderna förbi hennes svind- räddning redan varit nog att läka henne.
lande ande.
.
.
den skakande resvagnen, som Så godt och lätt.
.
.
hon var till mods, som snäcklikt krälar fram till Matuglias bangård, vandrade hon med vingade steg öfver vår- det sjunkande Abbazia, det försvinnande gröna ängder, långt bakom henne den kalla, hafvet, Karst med dess snö, den flygande mörka natt, hon hade undflytt, framför färd öfver rasslande skenor.
.
.
och nu en henne endast ljus och värmande sol, och väldig stad.
.
.
alla gator fyllda af trän- rundt om blommor, blommor dem hon bröt gande människor, alla med döden i sina med omättliga händer.
.
.
och ur en hvar ögon, och alla följa de samma väg, som af dessa knoppar doftade lifvets tjusning på en vallfärd.
.
.
hon själf midt ibland henne till mötes.
Hvad hon sedan så länge tusenden.
.
.
och där, liksom på en kateder hade begraft i sitt hjärta, alla dessa under i en föreläsningssal, nej, på marmortrappan tårar jordade minnen, de stodo nu upp till till ett tempel står en man med skäggigt nytt lif, togo väsen och gestalt.
.
.
det anlete, nära gubbåldern.
.
.
likt tvänne so- vackra, trefna hemmet, vännernas glada lar lysa hans ögon.
.
.
och med handen pladder, vinterfesternas muntra yra, den vidrör han alla, som stappla fram till ho- stora stadens eggande, brokiga lif, sällskap, nom.
.
.
nu träder äfven hon dit fram, han musik, teater.
.
.
lycka och kärlek.
stryker henne endast med ett finger, och dödens tecken är utplånadt från hennes pan- Hvarje fiber skalf i hennes själ, hennes na, hon andas ut, så djupt, och känner hjärta klappade i brännande lycksalighet, redan, hur allt sjunger och flammar inom då han plötsligt stod inför hennes dröm- henne i ett nytt lif, en ny lycka, den gamla mande ögon, med sin stolta, manliga håll- kärleken.
Skrattande och gråtande, i öfver- ning, det ädla hufvudet, så som hans vana mänsklig fröjd, tränger hon sig ut från alla var, lutadt en smula åt sidan, med de klo- de jublande människorna, och nu fångar en ka, lugna ögonen och det tankfulla leen- man henne i sina armar, en sällhetsdrucken, det ...
han trycker henne till sitt bröst, han sluter » Georg! » henne till sitt hjärta, så fast, så tätt.
.
.
Hon uttalade ej namnet, hon tänkte och » Ack, inte så häftigt, älskade!
Du kväfver kände honom blott, ty hennes läppar voro mig.
.
.
mitt b r ö s t.
.
.
mitt b r ö s t.
.
.
» som förstenade.
.
.
hon ville sträcka armar- ne efter honom, men där lågo liksom olös- Och allt uppslukas i smärta och salighet.
liga band öfver hennes kropp, en ljuf för- lamning.
.
.
Han står vid hennes sida, hon förnimmer Sakta rassla palmernas solfjädersblad, när hans milda andedräkt, förvirrad ser hon vinden slår dem mot hvarandra.
Hafvet upp emot honom, och hans blickar sänka sorlar och plaskar: på dess växande böljor sig genom hennes ögon, djupt, djupt i hjär- skönjes ej något segel mer.
Chioggiobåten?
tat.
.
.
som den gången, den första aftonen.
Hvart har vinden fört den?
Ut på vidder- Och hon känner allt på nytt, hvad hon n a?
Hemåt?
under skygg och salig bäfvan erfor denna Brådskande steg närma sig öfver par- sömnlösa natt, under alla de följande da- kens sand.
garne, då han åter och åter vände tillbaka.
» Är det väl möjligt, vågar jag tro det? » Och sedan.
.
.
sedan hade det där andra stammar en kvinnostämma i vemodig fröjd.
kommit, det fruktansvärda, det förfärliga, » Tro, tro, och om du saknar m o d att
tro, så låt oss dock återge hoppet åt det arma barnet! » Redan ljuder denna röst så nära, att Lili måste höra den.
Men hon ligger stilla bland sina kuddar, med brustna ögon, på de kalla läpparne ett förklaradt leende.
Lätt, smärtlöst har det kommit öfver henne.
.
.
det nya lifvet!
Kristus.
Några ord om Anton Rtibiltsteins andliya opera.
|et finns blott två makter, som kunde förmå mig alt lämna Petersburg, Kristus eller dö- den, lär Rubinstein ha yttrat kort före sin bort- gång, och det blef den senare som kallade den ål- drige och ännu mer åldrade mästaren från hans kära ryska villa till en längre resa än mellan Petersburg och Bremen.
Och dock, om det ligger någon sanning i på- ståendet att de aflidnas själar i andehamn gärna kretsa kring hvad som i lifvet varit dem kärast, då måste helt visst det karaktäristiska hufvudet likt en töckenbild redan nu sväfva öfver den gamla hansestaden, där förberedelserna till hans stora andliga opera Kristus äro i full gång.
Att gifva den andliga operan en framskjuten plats inom musikens område var sedan år tillbaka Rubinsteins dröm.
1 samråd med Julius Roden- berg, hans personlige vän och ordinarie textför- fattare, svärmade han redan på sextioalet för att dramatisera Salon.os höga visa, och för detta mål, den andliga operan, har han, annars en trög skribent, mer än en gång gripit till pennan.
Hans sceniska instruktioner tvinga stundom läsaren till elt smålöje, så utan begränsning möjliggör hans fantasi de största ömöjligheter.
Äfven med sin &gt;Krislus » har han ej skylt att vålla maskinister och dekorationsmålare bryderi; det påslås emeller- tid att de dekorativa anordningarna, för hvilka inga omkostnader sparats, skola blifva bland de mest fulländade i sitt slag.
Kristusföreställningar!
Det har höjts klandrande stämmor på mer än ett håll mot det profana i att våga framställa frälsarens bild på en vanlig världslig scen.
Mot dessa stämmor har emeller- tid Bremens främste och mest ansedde präst- man afgifvit följande märkliga utlåtande: » Det medgifves, att finkänsliga naturer med en viss molsträfvighet måste följa uppropet att höra och se ett andligt verk på en världslig scen.
Men små betänkligheter få ej stå i vägen för ett stort mål.
Föreställningarna i Bremen inträffa till att börja med ej under pågående speltermin, utan efter säsongens slut, hvilket underlättar alla bemö- danden att tekniskt och estetiskt åvägabringa illusionen af en för ändamålet särskildt ämnad skå- deplats — och på illusionen beror härvidlag allt.
Vi tveka ju ej att i våra privatbostäder fira dop- högtider, bröllop och begrafningar.
Det är hand- lingen, som helgar rummet och för evigbetsfläktar in i det alldagliga.
Låt oss hoppas, att det stora sorgespelets majestät skall kunna höja åskådarne så iångt öfver ytlig betraktelse, att ej känslan af tillbörlighet eller otillböiligbet kommer i betraktan- de.
Vid de många klagomålen öfver skämd smak- riktning och förnedring inom konsten återstår att se, hvad andlig diktning och musik i samband kunna uträtta att rena och helga sinnena. » Ej alla präster torde länka lika frisinnadt öfver saken i fråga, men elt är visst, nämligen att allt göres till ett värdigt förberedande af operan.
Hela teatersalongen målas om, på det att inga alltför världsligt bjärta färger eller emblemer skola störa ögat, allt blir hållet rent i hvitt och guld, ridån, ett i midten deladt förhänge, utgöres af hvitt guld- fransadt tyg, prydt endast af ett stort kors i guld- broderi.
Ännu ett, som i högre grad än något annat, musiken naturligtvis frånsedt, bör bidraga till ett godt totalintryck, är den sällsynt lyckade texten.
Heinrich Bulthaupt, elt kändt litterärt namn, är verklig skald, och han har af det rika stoffet gjort icke en rapsodi, utan en dikt, som i och för sig är väl värd alt taga kännedom om.
Särskildt Kristi bergspredikan är med beundransvärdt fin lyrik dramatiserad.
Handlingen börjar med herdarnas vision och de tre konungarnas vandring efter Betlehemsstjärnan.
Nästföljande bild framställer Kristi frestelse i ök- nen, hvarvid » all världens härlighet » i det mest Möblering och D e k o r e r i n g glänsande sceneri lär komma att åskådliggöras.
Inom parentes har Rubinstein tänkt sig satan i en från den van ' iga traditionen afvikande skepnad, icke som en hycklande faun med fjädrar i hatt och fördold djäfvulskhet, utan som en i svart höljd gestalt med dödsbleka dystra drag och svarta drak- vingar.
Så följa Kristi dop, den redan omnämn- da bergspredikan och utdrifvandet af månglarne från templet, också ett i hög grad dramatiskt mo ment.
Den femte bilden visar oss nattvarden.
I ett enkelt af kvällsolen belyst rum sysslar Maria, be- klämd af modersaningar, med att tillreda måltiden.
Så kommer Kristus in med sina lärjungar, och åminnelsefesten tar sin början.
Judas kämpar mellan tvifvel och beundran en kvalfull kamp, men besluter till sist förräderiet, ty Gud skall väl dock frälsa sin enfödde son från fördärf, och på Kristi uppmaning: » Hvad du gör, gör snart, » störtar han plötsligt bort från måltiden.
Örtagårdsscenen föl- jer och slutar med Judas ' förtviflan, hans klappan- de på tempelportarna och vilda utrop: » Släpp mig in, det är Judas, som förrådde världens fräl- sare. » Och nu se vi blodlörsliga folkskaror strömma tillsamman och höra skränet: Släpp Barrabas lös!
medan Pilatus tvår sina händer och.
hans hustru, plågad af onda drömmar, förgäfves ber honom fri- gifva profeten.
Korset släpas fram, törnekronan flätas och Maria, vacklande vid Johannes sida, mottager afskedsorden: » Moder, se din son, son, se din moder! » Så sätter sig tåget i rörelse, och Maria sjunker sanslös i Johannes ' armar.
Nu är fullkomningens stund inne.
Genom brutna moln ser man i oviss blodröd belysning på af- stånd Golgata och de tre korsen.
Öfver dessa hvila bland molnen änglarna och i djupet bland klyftor och hålor satan och dämonerna.
Akten slutar med Kristi dödssuck: » Det är fullkomnadt », hvilket änglar och dämoner upprepa.
Hvarpå satan och hans följe under bedöfvande dån störta i dju- pet och förhänget sluter sig.
Härmed är ovillkorligt, hvad t-xten angår, ope- rans dramatiska afdelning slutad, men åtföljes ännu af en något docerande epilog och en apoteos, som väl knappast vore nödig för att stärka intrycket af det gripande, i sig själf så storslagna dramat.
Att våga fälla ett omdöme öfver musiken torde väl för hvem som helst vara förhastadt, så länge blott klaverutdrag af operan föreligga.
Rubinstein har såsom operakomponist haft många skapelser att gräma sig öfver, » men han var, » säger Julius Rodenberg, » en begåfning, som om han icke alltid kunde uppnå det högsta, likväl alltid eflersträfva- de detsamma, » och den kände Berlinerkritikern Karl Krebs yttrar öfver honom i sista häftet af » Deutscher Rundschau »: » Rubinstein blef beklag- ligt nog sällan skattad efter förtjänst, emedan man från hvad han åstadkom gärna afräknade, hvad han möjligen ännu ytterligare skulle ha kunnat åstad- komma, om han ej komponerat så lätt, så mycket och så sorglöst. » Huruvida han rycktes bort från en slutlig seger som operakomponist eller frän en ny sviken för- hoppning har den närmaste framtiden att utvisa.
Festföreställnigarna, föranstaltade och garanterade af staden Bremen under direktionen Loewe, Breslau, taga sin början i morgon lördag d.
25 maj och gifvas tio till antalet under loppet af maj och början af juni, sista föreställningen den 9 nyssnämnda må- nad.
Vi återkomma längre fram till en närmare redogörelse för det allenastående och intresseväck- ande företaget.
Siffrid Eltnblad.
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
III.
Om bad- och brunnskuper.
Af D:r Alfred Levertin.
(Forts.) Ett mäktigt härdningsmedel hafva vi i de kalla eller tempererade duscherna.
Duschen är ett uråldrigt medel i vattenläkarens hand.
Ordet dusch stammar från det italienska ordet doccia, som betyder vattcnledningsrör, och från Italien kommer äfven dess bruk.
Priessnitz kände naturligtvis ej till detta, och af en slump kom han att tänka på, att vattnet från en bäck, som midt i skogen flöt fram ur trädrän- nor, kunde begagnas till hans kurgästers from- ma.
Så inrättade vattenkurens fader äfven sina första duscher; han uppbyggde ett litet trädskjul, där man fick af kläda sig; vinter som sommar fingo kurgästerna här duscha sig.
Strå- len höll 15 cm.
i bredd och hade en fallhöjd från 3 — 6 meter.
Det var således, som man lätt kan finna, ganska primitivt inrättadt, men den tidens nerver voro ej vana vid förfining.
Det var i Frankrike, som duschmetoden nådde såväl sin förfining, som ock sin egentliga ut- veckling i tekniskt hänseende.
Den bekante vattenläkaren Fleury blef duschmetodens var- maste förespråkare, och han kan egentligen betraktas som denna metods skapare.
Vid de franska vattenkuranstalterna äro också duscher- na det viktigaste i behandlingen — de lokala duscherna begagnas där mer än annorstädes, och på många ställen gifvas dessa af läkaren i egen hög person, ett bruk, som hos oss ej funnit efterföljd.
Vi indela duscherna i två slag, allmänna eller lokala.
Allt efter som duschrörets mynning är stor, liten eller delad i en eller flere strålar uppkomma de olika duschformerna.
Allmänna äro regn-, cirkel-, skif- och strålduscherna, lokala benämnas nack-, injält-, rygg-, sittdusch, allt efter den kropps- del, emot hvilken den rörliga duschen riktas.
Vattnet i duschen kan vara mer eller mindre kallt, dess tryck kan vara mer eller mindre kraftigt och dess användning mer eller mindre lång.
Genom s. k. blandningsventiler kunna vi låta duschens temperatur stiga från högre vär- megrad och gradvis sänkas till källans eller vattenledningens temperatur.
Genom den höjd, som reservoaren för duschen har och genom utfiödesöppningens beskaffenhet kunna vi mo- derera dess tryck.
Till några ytterlighetsgra- der härvidlag går ej nutidens vattcnläkare, han håller mera på duschens olika temperatur; denna är för honom det bestämmande vid dess begagnande i olika sjukdomsformer.
Duschens verkningar bero således i första rummet på dess temperatur och i andra rum- met på den kraft, hvarmed vattenmassorna träffa hudytan.
Typen för en god duschforni är onekligen cirkelduschen; här blir afkylnin- gen mera jämn och likformig.
Regn- och strål- duscherna äro hos oss mycket begagnade, isyn- nerhet den första.
En sak, som har stor betydelse, vilja vi gärna klargöra för våra läsare.
Duschen är ingalunda en ofarlig badform; öfverdrifves den, kan den starkt inverka på nervsystemet.
Är den kort, kraftig och kall, kan den kraftigt stimulera och härda, men utsträckes dess bruk öfver höfvan, följes den af en öfverretning, som ibland kan hafva betänkliga följder.
En regel, som kanske ej så allmänt beaktas, lyder att en kall dusch fordrar en tillräcklig egen- värme, d. ä. en varm hud, för att framkalla god reaktion.
En sådan förökad egenvärme måste också duschbadaren söka att skaffa sig genom konstgjord värme i form af varmt helbad, varm- luftsbad eller genom grundlig promenad eller kroppsöfningar eller genom sängvärmen.
Mera än vid andra badformer är det här farligt att genom en lång duschtid söka sig valuta för badets kostnad.
Tiden för dess begagnande växlar från 7 4 minut till en ä två minuter.
Nyttigt är det därför att hafva små sandur uppställda vid duscharne, så har man vid Mössebergs kallvattenkuranstalt och på flere andra ställen; dessa angifva tiden för duschens begagnande.
Badbetjäningen skall annars öf- vervaka detta och öfveransträngd, som denna merändels brukar vara, kan.
ju lätt inträffa, att baderskan är för tillfället upptagen och ve- derbörande kan få en för lång afkylning.
Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, Carl Johansons Mattor och Gardiner m. m., m. m. Möblerings-Affär, Drottninggatan 45, 1 och 2 tr.
Vattenbehandlingen fordrar eftertanke och förstånd; dess missbruk kunna vara ödesdigra nog.
Förvånande äro också huru litet dessa gåfvor begagnas af d-; badande — är väderle- ken t. ex. en dag kall och ruskig, kan det ibland vara bättre att afstå från dusch eller kalla bad än att utsätta sig för farorna af en uteblifven eller försvårad reaktion.
Man tyc- ker att detta faller alldeles af sig själf t, men vår mångåriga erfarenhet talar häremot.
Till- råder man t. ex. patienten att under sådana för- hållanden för några minuter i ett varmluftsrum söka förhöja hudtemperaturen, veta vi af er- farenhet, huru ett sådant råd kan missbrukas och öfverdrifvas.
— Vi äro därför mera be- låtna, om våra pat.
äfven i minsta detaljer begära råd i alla dessa ting, än om dc söka att handla på egen hand.
Nu skulle väl duschen vara slutbehandlad, men ännu återstår det oss att nämna några ord om dess användning som folkbad — ett bruk mycket gängse i Tyskland.
Det är en tysk hudläkare vid namn Lassar, som varmt ifrat härför, och som verkligen i Tyskland på inånga ställen fått dem införda.
De tempererade duschbaden eller, som de bruka benämnas, de Lassarska, voro så anord- nade, att åt hvarje badarc utminuterades en mindre kvantitet ljumt vatten, från 20 — 60 liter, samt sedermera efter behag kallt vatten.
Badets största betydelse var dess stora billig- het, såväl till anläggning som drift.
Ett så- dant bad med tvål och handduk kostar i Tysk- land 10 pfn.
(omkring 10 öre i vårt mynt).
Denna badform kan visserligen erbjuda en och annan fördel, men dessa motvägas af an- dra större olägenheter.
Det är föga passande som vinterbad, åtminstone för vårt nordiska klimat.
Arbetaren vill i sitt bad ej blott be- frias från hudytans smuts, utan han önskar i lika hög grad, att badet skall skänka honom välbehag samt rekreation.
Utgår man från denna synpunkt, äro vi fullt förvissade om, att denna badform aldrig skall i vårt land vinna framtid.
Försök, som gjorts härmed, hafva också till full evidens bevisat våra åsik- ters riktighet.
Bad i denna form kunna ej täfla med badstubadet eller med det varma helbadet.
Det tyska skolbadet är inrättadt efter dessa grunder, och som ett mycket för- ordadt medel i de tyska hygieniska folkskrif- terna var det ju helt naturligt, att det äfven i vårt land skulle få sina varma förespråkare.
En god modifikation af denna metod har af öfverläraren i Nikolai folkskola i Stockholm, herr S. Nilsson, införts.
Här är tvagningen mera tillgodosedd, duschens temperatur mera lämpad efter våra vinterförhållanden från 30 — 15 gr. Anläggningskostnaden där för en så- dan inrättning belöper sig till 2,360 kr., drift- kostnaden gick t. ex. 1893 till 257,25, och man lämnade härför detta år omkring 7,000 skolbad samt 80 helbad.
Ourman förordar nu för samma ändamål in- rättandet af ett mindre varmluftsrum med en temperatur af 40°, där tvagningen sker med varmt vatten och som sedan efterföljes af en kort, måttligt kall dusch eller doppning i en sommarvarm bassin.
Kostnaderna härför ställa sig ej synnerligen höga, om detta klokt inrät- tas.
Curmans råd har följts vid ett par andra af Stockholms folkskolor.
Hvilken af dessa metoder vi anse bäst, ämna vi ej här disku- tera; hufvudsaken blir, att skolbarnen få sig ett välbehöfligt vinterbad.
Det är af stor betydelse att redan här i folkskolan vänja barnen vid bad, så att de tidigt må erfara vikten af hudens skötsel och vård, och från dem sprider sig kunskapen här- om till föräldrarne, liksom det för alla dessa barn blir, vi hoppas så, en nödvändighet att under sitt kommande lif vidhålla denna vana.
Må det för ett ögonblick tillåtas oss att gå något utom ramen för vårt ämne, då vi våga uppmana de kvinnor, som intressera sig för framtidens sanitära och hygieniska spörsmål att göra ett besök i Nikolai folkskolas badlokal eller någon måndag eller tisdag på Sturebadet kl. 10 — 11 f.
ni., då vid pass J00 folkskole- barn från Jakobs församlings skolor där få sitt vinterbad.
Ett sådant besök skall hafva större betydelse för eder själfva, än I kunnen fatta, och mycket Jsättre än vår penna skall den be- låtenhet och glädje, som strålar ut från bar- aens anleten, visa eder vinterbadens betydelse och nytta.
(Forts.) Hvad " gubben vinter " lämnat kvar.
E n liten b l o m s t e r r e v y f ö r I d u n af S — m.
(Slut från föreg.
n:r.)
ligen kvar af den växt, hvartill fröet för två år sedan sattes?
Ingenting, förstås!
Nytt alltsam- mans!
Men ändå, när » gloxen » blommar i som- mar, som den säkerligen gör, om den får lefva, kommer jag att tala om den som » den ' glox ', som sattes för två år sedan. » — Här ser ni en liten gloxinia, som har en liknande historia, och den där under glaset är den tredje af min » glox-skara », som aldrig blommat, men så får jag också tre nya sorters gloxinier att glädja mig åt i sommar — det synes på bladen, att de tre exemplaren äro af olika slag.
Den här plantan sattes som skott i höstas.
Som ni ser, har hon tagit sig — det är en gredelin och hvit sort.
Den där är äfven gre- delin, ehuru af annat slag.
För resten är det bara dupletter.
Jag hade vid vinterns början icke mindre än 12 större och mindre gloxiniaknölar, af hvilka 3 st. småttingar lågo lösa i jorden.
Endast den minsta af de tre sistnämnda har ruttnat — alla de öfriga se friska ut, och, på två undantag när, hafva de alla börjat » skjuta ».
Det är förvånansvärdt, hvilken lifskraft som finnes hos gloxinierna.
Genom min försumlighet vissnade en gång en hel rad späda gloxinieplan- tor.
Solen hade någon stund fått fritt skina på burken, hvari de växte.
Troligen hade detta icke gjort någon skada, om jorden varit tillräckligt fuktig.
Nu däremot sögo solstrålarne snart upp den smula fuktighet, som fanns, och sedan blef det för hett för småttingarne.
Emellertid hade en del af burken stått i skuggan — därför hade icke alla plantorna strukit med.
Min första omsorg blef nu att flytta burken ur solen och taga bort glasskifvan, så att den heta, instängda luften måtte strömma ut.
Därefter reste jag upp en ef- ter annan af de kullfallna småttingarne och stöd- de upp dem med små, fina trästickor.
Sedan kom det an på att kunna vattna så försiktigt som möj- ligt, och huru ofta har jag ej, såsom vid detta tillfälle, vattnat ömtåliga, späda plantor genom att gång på gång doppa ett finger i vatten och så låta en droppe i sender falla ned på jorden.
Sedan plantorna något tagit upp sig, blåste jag vatten öfver dem — att göra detta medan de slo- kade, hade icke varit rådligt, ty då hade de rutt- nat.
Senare fann jag, att några plantor voro fri- ska i toppen, oaktadt deras stjälkar voro förvissna- de.
Jag satte de små topparne, och — jag min- nes ej nu, huru många som togo sig, men mer än en var det åtminstone.
Och ett uncler var det att en enda tog sig, sä små som de voro.
I blomsterböckerna står, att ormbunkar ofta skola bespritas med kylslaget vatten, men jag har trott mig finna, att de ömtåliga stjälkarne och bla- den på mina båda exemplar Adiantum icke varit synnerligen tacksamma, då de någon enda gång undfägnats med ett fint regn ur min lilla blom- spruta — bladen ha genast blifvit nedtyngda där- af.
Men huru aflägsna dammet?
Ja, det är ett problem.
Det bästa, man kan göra, är troligen att, där » man så hafva kan », ställa Adiantum i damfritt eller möjligast damfria rum (dit säker- ligen alla både små och stora blommor gärna gjor- de sällskap).
En något skuggig plats torde bäst passa Adiantum.
Se här, en liten Aucuba japonica!
Men &gt;; liten blir väl stor ».
Detta exemplar var skott somma- ren 1893.
Liksom Araliaskottet fordrade det en- Då undertecknad i början af den nu ti 11- dast att få stå i ro under ett glas och få vatten ändagångna vintern sist meddelade sig med Iduns i rattan tid, ingenting vidare — och så » tog det läsarinnor, omnämndes bland andra blommor en sig ».
Ancuban är särdeles lättskött, att döma slingerväxt, vid namn Thunbergia.
Genom ett efter mitt exemplar.
Och de gröna bladen med litet missförstånd kom det att se ut, som om den- sina gula fläckar äro bra prydliga, eller hur?
1 na- blomma alltid vore späd till växten.
Så vill en framlid bör denna växt bli hvad man kallar jag dock ej att man skall uppfatta saken, jag me » stilig ».
nade endast att min Thunbergia var späd.
— hon En annan växt, också den lättskött och värd sattes såsom skott först i juli månad förra året.
att på det varmaste rekommenderas åt dem, som För den händelse att någon välvillig individ erin- älska bladväxter, är denna buskartade Bogonia rar sig och ömmar för den lilla, vill jag nu om- med något » krypande » stammar — hvilka dock, tala alt Thunbergian verkligen — till min stora bundna vid stöd, kunna förmås att växa tem- glädje och blomsterboken till trots — öfvervintrat ligen rakt i höjden — vackra, långsmala, sneda under en glaskupa, något större än ett vanligt blad med små, hvita fläckar och hvita, något obe- dricksglas.
Högst få gånger har kupan varit af- tydliga blommor.
När växten står i solen, blir lyftad och då endast för att jag skulle komma åt undersidan af bladen röd, och när ett nytt blad att taga bort vissnade blad.
När jag ville känna kommer fram, är det att börja med rödt eller efter om jorden var torr, lutade jag bara kupan rödgult.
Denna Begonia är vacker året om.
Fort- litet åt ena sidan.
Finge jag blomman att öiver- plantas lätt genom skott.
(Om en blomsterodlare lefva ännu en vinter, skulle hon nog sedan vara till professionen finge läsa detta, skulle han nog härdad.
Nå ja, » kommer dag, kommer råd ».
anmärka mot ordet » skott », ty hvad jag kallar Till slut ber jag er kasta en blick på den där skott, det skulle han troligen benämna stickling.
blomman med de många ljusgröna skotten, ja, Men då skulle jag säga: » Min bäste herr fackman, just den där, som står på fönsterbrädet, lutad mot blanda er icke i den saken!
Vi amatörer ha må- gardinen, h, så fal och ranglig den är!
tänker hända vårt eget » blomsterspråk », men — vi för- ni.
Jag håller med er.
Dock, rår v ä l växten för stå hvarann.)
sin skapnad?
Och dessutom, ni skulle se » en Låt oss nu fortsätta vår rond!
» Hvad är detta sådan der ranglig en », när den blommar, och, om för en vacker planta med sammetslena, gråskif- ni också förut hade bestämt er för att afgifva ett tande liksom randiga blad, » frågar ni.
Jo, det är ogynsamt omdöme, skulle ni dock nödgas medgif- en Gloxinia, blommande i somras första gången, va att blommorna ha en fin färg.
För min del röd- och hvita blommor.
Den har nu redan sex kan jag ej t ä n K a på växten utan i samband med blad.
En rätt försigkommen unge för att vara luftiga, hvita gardiner, mot hvilka de lätta klasar- uppfostrad i boningsrum!
Eller huru tycken ni?
ne af ljusgredelina blommor togo sig helt älsk- Där midt emot står också en » sexblading ».
Den ligt ut.
Jag kom från sommarhettan ute och in i har aldrig haft några blommor — skulle ha blom- det skönaste sommarrum, man kan tänka sig, mat i somras, men blef försenad.
Det var som med stora, skuggande träd utanför fönstren.
Det så att fröet, stort som ett störra snuskorn, sattes angenäma totalintrycket kunde dock ej förvilla nu - i vår 2 år sedan.
Där blef en liten planta, mitt synsinne — blommorna voro iäcka.
Egarin- och en rotknöl bildades.
Plantan blef ganska stor nan visste ej, hvad de hette, och namnet betydde och kraftig, men, rätt som det var, stannade hon också jämförelsevis föga.
Jag hemförde och satte i växten — jag tror det var förra våren.
Så ett skott, men det tog sig ej.
Bättre tur hade jag började hon se sjuk ut, då tog jag upp henne ur i somras ett år sedan, dä jag från annat håll fick jorden.
Rotknölen hade ruttnat, och nu sattes mig tillsändt ett ljusgrönt skott med hälsning att den friska toppen, som rotade sig.
I höstas vissna- trädet, af hvilket det tagits, hette Plumbago Ca- de bladen ned, men snart började de nya bladen pensis, och att blommorna sågo ut » så och så ».
skjuta fram.
Nu frågar jag bara: hvad är egent- Beskrifningen påminde mig om några täcka blom-
mor på en luftig gardin, och jag erfor åter sam- ma rogifvande, vederkvickande intryck, som då jag den där gången kom in i det svala sommar- rummet.
I somras blommade min » Plumbago », och verk- ligen — där hade jag mina sommarbekanta.
Ack, att jag också hade kunnat trolla hit det behagliga sommarrummet!
Mitt blomsterrum är gladt och soligt, men, o, så bett!
Jag tror att Plumbago Capensis skulle föredraga ett svalare rum.
Emel- lertid blommade den ganska snällt förra somma- ren, och i år väntar jag mig att få en hel hop blommor på växten, som nu är rätt stor.
Plum- bago växer fort — alltid ett skäl att rekommen- dera den.
Knopparne äro icke vackra, se så » bor- stiga » ut.
Till formen likna blommorna Phlox, endast med den skilnaden att Plumbago-klasarne se lättare och finare ut.
Både knoppar och blom- mor äro lindrigt » klibbiga », hvarför man måste ha ett öga på småblommorna, när de börja falla af, emedan de annars hänga sig fast på gardi- nerna och för öfrigt litet hvarstädes, hvilket ju ser något skräpigt ut.
Blommorna äro just icke varaktiga, men blommningstiden behöfver därför icke bli särdeles kort, ity att icke alla blommor komma på en gång.
Har man ett stort exemplar af Plumbago C., kan man låta rankorna bilda likasom ett hvalf, under hvilket man placerar mindre växter.
Hvad skötseln beträffar, är ej mycket att säga.
I fråga om jordens beskaffenhet och vattningen har jag ej funnit något särskildt vara att anmär- ka.
På äldre » stammar », äfvensom på undersi- dan af äldre blad, iakttages ett hvitt, sandartadt ämne, i blomsterböckerna kalladt » fjäll ».
Detta torde ej böra betraktas såsom något sjukligt.
Det skadar emellertid ej att ibland tvätta växtens äl- dre delar med svagt tvål- eller såpvatten.
När min Plumbago hade blommat ut, beskar jag de grenar, sorn blommat, och växten tyckes ej ha ' tagit skada däraf.
Enligt blomsterböckerna finnas ännu två arter Plumbago, nämligen rosea och zeylanica.
Det tyckes som om alla tre arternas egentliga blom- ningstid vore vintern, men Plumbago C. har jag aldrig sett blomma annat än på sommaren.
Kan- ske är det i drifhusen som dessa växter blomma vintertiden.
Och nu, mitt herrskap, vilja vi anse revyn slu- tad.
Jag ber om ursäkt, om jag för länge uppe- hållit er möjligen dyrbara tid, men ni känner ju till det gamla ordspråket: » Däraf hjärtat fullt är, däraf talar munnen, » och en blomsterälskare blir gärna litet mångtalig, när han får tala om — sina kära blommor.
Ur notisboken.
En märkesdag för den svenska kvinnan var sistlidne söndag.
Den 19 maj 1845, således för 50 år sedan den dagen, utkom nämligen den nya arfslagen, som bestämde, att kvinna och man skulle ha lika arfsrätt.
Förut ärfde syster blott hälften mot broder.
Fru Anna Norstedt, den framstående måla- rinnan, har nu rönt den utmärkelsen att få ett af sina verk införlifvadt med nationalgalleriet — den enda kvinna, som i år denna ära vederfarits.
På hemställan af den nämd, som har att afgifva för- slag till inlösen för svenska statens räkning af lefvande svenska konstnärers arbeten, har regerin- gen nämligen beslutit att inköpa ett hennes » Stille- ben » för kr.
600.
Idun ämnar begagna detta åpropos att i nästa nummer för sina läsarinnor framlägga en utförligare skildring af fru Norstedts konstnärliga verksamhet jämte hennes porträtt.
Teater och musik.
Kungl.
operan har i säsongens elfte timme fram- fört ett alldeles nytt program och detta af inga- lunda vanligt intresse, samt upptagande ej mindre än två nyheter.
Dessa voro » Navarresiskan », ly- risk episod i 2 akter af Jules Claretie och Henri Cain, musiken af J. Massenet, samt » Hans och Greta », sagospel i tre taflor af Adelheid Wette, musiken af Engelbert Humperdinck.
Ett par mera kontrasterande sceniska musikprodukter kan man näppeligen tänka sig.
Medan » Navarresiskan » ut- gör en verklighetsskildring af renaste naturalism, inför » Hans och Greta » oss på sagolifvets ideali- stiska område.
Den förra operan handlar om en flicka från Navarra, hvilken, för att vinna sin äl- skade, en sergeant bland regeringstrupperna, mör- dar carlistchefen, på hvars hufvud ett pris är satt, och på så sätt vinner den summa, som sergean- tens fader hånfullt affordrat henne, såvida hon ville äga hans son.
Hennes älskare har emellertid fått veta, att hon varit sedd på väg till det fientliga lägret, och då han nu misstänker, alt hon är ho- nom otrogen eller ock en spion, skyndar han ef- ter henne, men träffas då af en fientlig kula.
Han återföres döende till lägret, och då Anita, hans käresta, här visar honom den nyss vunna penningsumman, anser han sig hafva bevis nog för sina misstankar samt förbannar henne, i det han dör.
Anita själf förlorar förståndet.
— Det är sålunda en hemsk episod, som här skildras.
Kom- positören har ock ganska väl lyckats omsätta textens rysligheter i en målande musik, i hvilken han särskildt framstår som en rutinerad mästare i instrumentationen.
Något egentligen melodiöst har man svårt att upptäcka i denna opera, som dock torde hafva rätt goda utsikter att hålla sig uppe genom sina måleriska och verklighetstrogna fältscener.
Iscensättningen var förträfflig, men också utförandet.
Särskildt gläder det oss att en gång vara i tillfälle att konstatera, det fröken Holmstrand särdeles förtjänstfullt löste sin upp- gift.
Som Anita har hon otvifvelaktigt en af sina bästa roller.
Såväl i vokalt som dramatiskt hän- seende förtjänar hon här det största erkännande.
Och hon understödes på bästa sätt af hr Ödmann, som med förträfflig dramatisk verkan återger äl- skarens svartsjuka och dödsscen.
Bland de öf- riga förtjänar särskildt hrr Sellengren och Han- sen alt framhållas.
1 » Hans och Greta » behandlas den bekanta sa- gan om barnen, som gingo ut i skogen för att plocka smultron, men uppfångades af pepparkaks- häxan, som satte dem på gödning för att sedan steka och äta upp dem.
Barnen räddade sig dock från ugnselden genom att på ett finurligt sätt narra häxan själf in i ugnen, där hon spricker med en förfärlig knall, hvarefter förtrollningen löses, bar- nen befrias och återskickas åt sina föräldrar, kvast- bindareparet.
Till denna enkla sagodikt har Hum- perdinck skrifvit en visserligen något bred och på sina ställen uttänjd, men alltigenom under- hållande och melodiös musik, i hvilken man utan ansträngning finner spår af den store mä- staren Wagner, hans lärare och gynnare.
Och dock finnes i denna sagopera så mycken origina- litet och själfständighet, att man nästan är frestad anse denna sceniska musikprodukt som ett upp- slag till en ny smakriktning, visserligen besläktad med den wagnerianska, men som en själfständig afläggare af densamma.
Af synnerlig vikt är här utförandet af de båda barnrollerna Hans och Greta, och vi måste be- känna att deras båda representanter, fröknarna Lindegren och Sparrman, i yttre hänseende gifva en mycket god illusion åt sagobarnen.
Den förra förtjänar särskildt erkännande ej blott för sitt spel, utan ock för det vokala utförandet af sin upp- gift.
Hade fröken Sparrmans stämma klingat min- dre hård och framför allt ej felat så mycket i in- tonationens renhet, skulle äfven hennes presta- tion varit allt beröm värd.
Kvaslbindaren Peter » Sveriges framtid ».
Idun har redan förut på- har en ypperlig representant i hr Lundqeist, hvars pekat förbundet » Sveriges Framtid » och de grund- entré i första tablån är af dråplig effekt.
Där- satser det vill göra gällande.
Vi vilja nu endast emot skulle man önskat bättre representanter så- fästa uppmärksamheten på den publikation, som väl för kvaslbindarehustrun som för pepparkaks- nämnda förbund i dagens nummer annonserar, och häxan, hvilka roller nu innehafvas af fröken i hvilken den för dessa till tals.
Dess billiga pris Pettersson och fru Strandberg.
Ett par biroller gör att en hvar bör ha råd att köpa den, och dess sköttes förtjenstfullt af fröknarna Karlsohn och gedigna och goda innehåll gör den synnerligen lämp- Frödin.
Musiken, som vi förut sagt, underhål- lig som ungdomsläsning.
lande och melodiös, har att uppvisa en mängd olikartade motiv, däribland flere rena folkvisemo- tiv.
Instrumentationen vittnar ock om mycken ru- tin och träffsäkerhet, understödd af smak och djupa kunskaper.
Operan, som hör till dem, hvilken Sen till, att Idun och Iduns Mode- på kontinenten väckt det allra största uppseende tidning finnas hos alla edra bekanta I och rönt den mest odisputabla framgång, torde E x t r a fin M a r s a l a äfven här hemma varda ganska populär.
Svårt torde väl blifva för direktionen, den må uppsätta hvilken opera som helst, att täfla med de vackra vårkvällarna, men om dessa nu ock skulle sfgå med seger, så är det naturligtvis allt skäl i värl- den att nästa termin låta den märkliga sagoope- ran stå upp på nytt.
Uppsättningen var äfven här af god verkan.
Båda operorna gingo i stort sedt väl under hr Hennebergs energiska ledning samt framkallade det lifligaste bifall.
Å Djurgårdsteatern har nu Albert Ranft med sällskap begynt sin sedvanliga sommarkampanj och hälsats med det angenäma återseendets för- nöjelse af en tacksamt minnesgod och vänskaplig publik.
Säsongen öppnades i lördags med ett tyskt lustspel af f i r m a n Schöntan och Kadelburg, som dock åsatts ett åtminstone halfsvenskt märke i och med titeln: » Senator Anderson ».
Längre sträckte sig ej lokaliseringen, ity att åskådarne med snart sagdt första repliken föras direkt in i e n äkta Hamburgersocietet.
Produkten är för öf- rigt ganska lustig, har flere drastiskt uppsluppna scener och en lagom dosis sentimentalitet och » ädel » kälkborgerlighet.
En i början rytande morsk, men på sistone kufvad svärfar, flere förlofningar som upplösning och slutet godt allt godt.
Recep- tet är sålunda ej vidare nytt, men af den bepröf- vade sort, som kommer att äga kurs till tidernas ända.
Utförandet är lifligt och träffar den rätta lust- spelstonen.
Direktör Ranft själf har som Mittel- bach en roll, hvilken passar honom som handsken för handen, och som hans söta lilla fru intar frö- ken Gottschalk alla hjärtan.
Och detta trots kon- kurrensen med fru Eliason, som i e n backfischroll verkligen öfverraskar med illusoriskt ungdomlig ursprunglighet.
Svärfar och svärmor ha i hr Elia- son och fröken Rastan karaktäristiska represen- tanter, liksom hr Lavens » resonnör » förtjänar sär- skild eloge för sitt lediga och naturliga spel.
Man skrattar harmlöst och godt och ångrar in- galunda sin afton.
Från Iduns läsekrets.
Stoppa strumpor.
Då jag hvarken är mamma, mormor eller ens » familjeflicka », utan blott » ung flicka med anställ- ning » kan jag e j komma med någon vidsträckt erfarenhet i ämnet, men om » mångårig prenu- merant » i n:r 19 med » det vanliga sättet » att laga strumpor menar ständig stoppning, så vet jag åt- minstone ett bättre sätt och vill gärna delgifva det, ifall det f i n n e s någon, som kan ha nytta däraf.
Då jag skaffar mig nya strumpor, låter jag sticka benen på maskin, fötterna stickar jag själf.
För att få dem starka, tager jag alltid med en ända tviunadt redgarn i hälen (s. k. kilhäl) och tårna.
(Redgarn är bättre i bomullsstrumpor än bomulls- garn, som blir hårdare och mera klumpigt.)
Om hela strumpan maskinstickas, kan man ju bedja stickerskan göra på samma sätt.
Vid strumpans afslutning i tån bör man laga, att hopslagnin- garna blifva något » strödda », ej nära hvarandra, emedan det i senare fallet blir klenare.
Köper man färdiga strumpor, är det bra att före begagnandet » träda » hälen på afvigsidan, eller ock, om man har ondt om tid, helt enkelt fodra den med en mjuk tygbit af bomull eller linne.
Med litet omsorg kan man göra detta nätt och utan hårda sömmar.
Åt barn kan man på samma sätt fodra afvigsidan af knästycket med någon tygbit i strumpans färg, som likaledes trades fast och nätt fållas till på sidorna.
Detta bidrager mycket till strumpans hållbarhet.
Då strumpan går sönder *) och blifvit stoppad några gånger, är det bäst att sticka ny häl.
För att slippa sömmar klipper man försiktigt ut blott sjålfva hälen, plockar upp maskorna på 2 stickor vid benets slut, strax ofvanför hälen, och på 2 framför den, just där hålfoten börjar.
Så stickar man rundt om, rätstickning, ungefär som vid en hoptagning af foten.
Man tar ihop en maska på hvarje sticka i sidorna hvart annat hvarf: de två näst den sista på ena stickan och de två näst den första på andra, jämte några maskor bakpå vid slutet för att undvika, att hälen blir spetsig.
Är hålfoten sönder, kan man ju stoppa litet fram- för den nya hälen.
Då knäet går sönder, lagas Elt sätt alt minska nötningen af strumpor är att ordent- ligt klippa sina tånaglar.
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys fullgod.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos K. A. Nydahl &amp; C:o Stockholm, 2 Stureplan Kika- och A l l m.
telefon.
2
detta bättre än med stoppning genom att på rät- sidan träda in en sticka i maskorna nedanför hålet samt på densamma sticka en rektangulär bit, något bredare än hålet.
Denna sys sedan till på sidorna, det söndriga klippes bort på afvig- sidan, maskorna repas upp nedtill och fälles till utan vikning med ett stygn i hvarje maska.
På sidorna måste man ju vika något.
Är man om- sorgsfull, skall en sådan lagning knappast synas.
Detta sätt att laga strumpor kan TYCKAS om- ständligt och tidsödande, men det har den förde- len framför det oupphörliga stoppandet, att det sällan behöfver upprepas och är vida snyggare och trefligare.
SCKUNDO.
Efter » mångårig prenumerants » begäran i n:r 19 af Idun alt få något meddelande i strump- stickningsfrågan, tänkte jag mig kunna omtala, hvad jag under min mångåriga praktik att hålla småttingar något så när snygga om ben och fötter funnit vara bästa sättet.
Först och främst bör man afslå från det visser- ligen mycket trefliga.
men opraktiska bruket att sticka strumporna afvigt och rätt.
En stopp, om än aldrig så väl gjord, synes mycket mer på en sådan strumpa än på en slätt slickad.
Vidare är det fördelaktigt att » taga ihop » benet i båda si- dorna i stället för midt bak, ty när man sedan stickar ny fot i strumpan, kan benet vändas helt om och den föga eller intet nötta undersidan kommer framåt.
Men innan denna åtgärd företages hafva nog de små slitvargarna hunnit nöta på knäna.
Mamma försöker att så fort det blir » tunt » träda med garn för att ännu litet hindra sjelfva hålet; men det hjälper ej länge, utan snart har man en stopp, hvilken med otrolig hastighet måste utvidgas åt alla sidor.
När vi kommit så långt i strumpans tillvaro, brukar jag försiktigt sprätta upp en rand så långt ned som det nötta eller stoppade räcker, träder upp det på sticka och stickar i en bit all- deles lika stor som det söndriga.
Upptill » maskas » denna fast i strumpan och på de båda sidorna syr man maska mot maska, klipper bort den gamla biten och fäller till de båda sömmarna på undersidan.
* * MOTTAGAS MED FOR SVERIGES Den är FRISK, FOSTERLÄNDSK, UN- Hvarje moder bör därför för sin ungdom NU GENAST prenumerera med 3 kr.
från årets början, så kunna ännu ALLA utkomna nummer erhållas.
En angenämare följeslagare under ferier- nas lekar, sysselsättningar och ströftåg kunna våra gossar och flickor icke önska sig.
Utkommer hela året om, # LÄRORIK.
äfven under skolferierna!
Innehållsförteckning.
Amanda Kcrfstedt.
Lennart Hennings.
A.
G.
— Ludvig Gang- Gertrud A d e l b o r g; af (M e d porträtt).
— Fabriksarbeterskan; p o e m af — Tänk f ö r s t, och, t a l a s e d a n.
A f N y t t lif; af — K r i s t u s; några o r d o m Anton Rubwisteias andliga o p e r a af — Iduns läkarartikiar.
I I I.
: O m bad- och brunnskurer; af d:r (Forts.).
— H v a d » g u b b e n v i n t e r » lämnat k v a r; en liten b l o m s t e r r e v y för I d u a al S — m.
(Forts, och slut).
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Fråa Iduns läsekrets: Stoppa strumpor.
Tack, » m o r m o r »!
— Tidsföidrif.
Tack » mormor »!
Insändarne läste i n:r 19 af Idun för detta år » Mormors » vänligt kloka och värdiga inlägg i frågan om kortspelets bruk eller missbruk och kände sig däraf så kärt och lifligt påminda om X UNGDOM.
DERHÅLLANDE, kofer.
A BIDRAG Bered sommarglädje åt de unga!
Ovillkorligen främst bland alla skandinaviska ungdomstidningar slår — enligt talrika ampla of- fentliga erkännanden — KAMRATEN, ILLUSTR.
TIDNING Ett af mig bepröfvadt och i mitt tycke ganska praktiskt sätt att göra, i synnerhet gosstrumpor, som äro sönder på knäna, äter användbara, är att afklippa den s. k. fotsocken och sedan naturligt- vis isticka en ny sådan, men med iakttagande, att man före islickningen vrider strumpskaftet så, att man får den otrefliga knäsloppen att sitta i själfva knävecket.
CH — R. vara, 4) » hennes » vackra namn, 5) hvad » hon » ej får göra, 6) hvad » de tu » skola vara, 7) bokstaf.
Sigrid Ehnblad.
Alfred Levertin.
Aritmogryf.
Bokstäfverna i ytterkanten j 15^27} kilda e n a ^ Tduns frågor ».
C.
I Redigeras af Sophie Linge.
sin egen gamla afhållna mormor, som just hyllade dessa här framställda åsikter.
Iduns » mormor » har dessutom genom denna skrifvelse belyst ett af våra egna många fråge- tecken för framtiden, och på samma gång som vi säga henne ett varmt tack härför, våga vi äfven uttrycka en förhoppning om, att hennes rika er- farenhet, genom Iduns bemedling, må skänka oss flere dylika blida råd med afseende på barnaupp- fostran.
EN M A M M A och EN MOSTER.
För dem af Iduns läsarinnor, som ej veta, hur s. k. maskning tillgår, vill jag försöka beskrifva detta.
Man har de båda ränder, som skola hop- fogas uppträdda på hvar sin sticka med lika många maskor pä hvardera.
Garnändan, med hvilken man stickat, trades på stoppnål, en maska af hvardera stickan tages och nedskjutes från stickorna; nästa stygn tages i den öfre randens NCDSLÄPPTA maska och den nedres nästa på stic- kan; nästa i den NEDRES senast nedsläppta och den öfres nästa på stickan o. s. v. På detta sätt bildas likasom en ny maska i själfva hopsyn in- gen; hopfogningen synes ej alls, och äfven på afvigsidan blir det slätt och helt.
Gör man sådana lappar först innan foten vid- stickas, därefter på ofvan nämndt sätt vänder om benet vid ny fotslickning samt sedan på denna sida vid behof stickar i lapp, får den lilla FYRA gånger nya knän på samma strumpa.
När han då för fjärde gången slitit ut knäna, tror jag ej, att det skall vara mycket värdt med den öfriga delen af strumpan, utan mamma kan med lugnt sinne skicka den tiil fru Hildur An- dersson eller någon annan fabrik för » Sparsamma fruar ».
I. II III IV V VI VII VIII IX X XI XII XIII XI v Sifferlogogryf.
I 15 8 5 6 9 6 2 3 1 14 21 2 8 6 XIV 2 2 6 3 2 5 5 II 8 4 5 16 7 8 4 9 7 3 6 2 4 8 15 III 5 8 13 9 15 15 6 16 2 9 21 16 12 2 16 IV 6 6 16 8 4 12 8 9 6 14 4 v 9 8 18 18 16 5 16 18 1 17 14 9 14 14 18 22 12 14 6 21 4 2 7 6 2 i 1 19 8 5 14 9 16 3 5 16 4 3 20 8 21 7 TACKSAMHET.
Kedjegåta.
1) Nu först af allt ett mansnamn skrif, Som bärs af paseha och khediv.
2) Välj sedan ut ett Floras barn, Som industri ' n fått i sitt garn.
3) En man hvars namn, fast ganska kort, Ej snart i Sverige glömmes bort.
4) Ett kärl, om fylldt med gröt till rand, Ej blefve tömdt på tu man hand.
5) Hvad ofia åt din mat ger piff, Åt pudding, fiskrätt eller biff.
6) Till sist, hvad på sin höjd till lön En utsikt ger — än ful, än skön.
4 1 5 6 5 6 4 2 6 6 1:1 societeten.
6: 1 vårdagar.
4: I köket.
2: I Upland.
1: I hjorden.
3: 1 bergslandet.
4: I släkten.
KATTA Mitt FÖRSTA Mitt ANDRA Mitt HELA S.
a a e e g g 1 1 P s s t t t u u ' 1 L.
Lösningar.
Logogry / en: V i n t e r g a t a n; nar, titan, regn, ger, rang, Vega, na, Vera, Tage, garn, ring, ren, • ä gran, tran, tvin- n a t t, t r a n a, v a r g, g e t, ti- egna, Watt, Waguer, A n - Greta, Riga, Neva, granit, aga, intet.
(' häraden: M a l m s t r ö m.
Bokntaftgåtan: D u m a s Är lösningen rätt funnen bilda ra- dierna 1 — 2 samma ord.
1) Bokstaf, 2) hvad » hon » ej får vara, 3) hvad » hon » däremot bör HULT MANS 2 11 13 7 VIII 3 14 1 4 8 15 IX 1 4 16 14 16 6 15 18 15 8 X 14 16 6 XI 21 4 10 19 4 XII 2 14 15 14 XIII 8 22 14 18 18 7 14 12 XIV 6 8 21 14 1 3 BÅSSAL: Skomakare; ko, 8 sko, om, 7 2 21 10 21 6 22 7 6 10 14 19 14 20 16 9 23 16 14 6 24 14 15 16 2 5 5 25 7 9 6 23 8 8 26 6 9 6 5 15 27 4 12 8 15 3 9 3 2 8 3 Anagramgåtan: FYRKANTEN: o- V A E D O 8 R E G L A Trosa, ostar, stora, östra, rosat.
Vokalförändringpgålan .- t a p p, Gåtrebusen: N å g r a s p å r e f t e r e n A R E A L D A L E N Adel — leda.
&amp; 23 6 Toras, kare.
Palindromen: C a o a o ok, 4 14 14 Orden afläsas diagonalt: I — I) konsonant, II — II) vokaler, III — III) en kanalslation, IV — IV) något som alla ha, V — V) proposition, VI — VI) sam- manslagning af människor, VII — VII) festligt, VIII — VIII) huru man far på fartyg, IX — IX) husgeråd, X — X) förtjänstfull person, XI — XI) ett adjektiv, ett substantiv, XII — XII) konstprodukt, XIII — XIII) ett problem, XIV — XIV) klokt att foga sig efter; 15 — 15) en som arbetar, 16 — 16) ett yrke, 17 — 17) hvad som är att vänta, 18 — 18) vackert i trädgårdar, 19 — 19) eflerlängtadt?, 20 — 20) sällskapsspel, 21 — 21) komunikationsmedel, 22 — 22) räkneord, 2 3 — 23) fruntimmersnamn (såsom det uttalas), 24 — 24) verb i imperativus, 25 — 25) en ö, 26 — 26) två vokaler, 27) konsonant.
B — G.
BOKSTAJS — P a r i s; 1) d o p, 2) U r a n l a, 3) M i i n s t e r, 4) A l t a i, 5) S a n d e l s.
mak, maka, kar, 2 12 21 17 XIV 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 1 — 6) Beundrare af höglandsnatur.
1 — 5) Dödens budbärare.
1 — 4) Vinddrifven lapp.
1 — 3) Makalös.
a VII för skeppet från strand till strand.
plus e var kung i vårt land.
en tygsort, man skådar ibland.
Apoköp.
Diamantgåta.
IT i 8 Charad.
L.
1 6 K.
JOHN.
S.
VI 1 2 3 4 o 6: I julekost.
6 en tipp, tupp.
tupp på tufva.
Ö L A N D rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Jon.
Lang, Seved Ribbing, Nils C h o o o l a d O:son Gadde, O. J- Ask samt doktor Olof Moberg.
