# ID: svediakorp-per1022
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,255
# sentences: 668
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Muns Tryckeri Aktiebolag N:r 20 (387) Fredagen den 17 maj 1895.
Prenumerationspris p r Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modetidn., månadsuppl.
Barngarderoben _ .. _ år kr.
5: » 5 &gt; 3: » 3: Byrå: Redaktör och utgifvare: Klara Södra Kyrkog.
16, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
FRITHIOF Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Kedaktionssekr.
: J. Nordling.
HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar) 8:de årg.
Annanspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Eliza Orzeszko.
f iksom o m så m y c k e t annat i denna ' har värld det ofta tvistats lan de skilda delarne o c h underhåller angående hvilken o c h hur annars pass Kring stor kan betydelse man tillskrifva raturen.
växlat dem skönlitte- Åsikterna från Ellen K e y uttrycker, då hon kallar » den högsta diktningen formen f ö r själfmcddelelse », och till skulle En bland polska mer än alla andra en skriftigt följdt förakt att land i det äfven les finnes Europa, skönlitteraturen och åt- o m ett torde alla sig: ett och af en axelryckning.
Men ena ton af o b c - bör där äga äger en allde- utomordentlig bety- delse — nämligen i P o l e n.
Det är vidt skilda ba- nor delarna af detta splitt- rade rike tvingas att van- dra.
Den polacken mot österrikiske får med eller sin vilja österrikiska intressen, den ryske r y c - kes in i tsarrikets intresse- sfär, den preussiske i det martialiska Gerrnanias.
H v a d s o m skall samman- hålla är det då söndrade litteraturen, talar det ännu forna fädernes- landets språk bevarar dess Den som och ännu i dag återger.
det Både oförmäga bristande och utrymmet lägga tyvärr hinder i vä- gen f ö r cn fullständigare teckning af den storslag- na personlighet, som i henne träder oss till mö- tes.
H ä r må endast läm- nas några korta antyd- ningar om hennes lif o c h verksamhet, under hoppning, att sakna dem, allt för- d c ej skola intresse för s o m redan lärt kän- na Eliza Orzeszkos arbe- ten.
P ö r m ä d d e de dess- utom att väcka lusten kantskap, va cn hos de till öfriga cn b e - s o m måste blif- hvar till bätnad, då vore målet m e d dessa rader till fullo nådt.
Eliza P a w l o w s k a föddes år 1842 i hennes gen Littauen, fader, cn där tämli- välbergad landtadels- man, innehade traditioner.
dom.
Hennes blir ett af de star- gick i kaste föreningsbauden mel- är Eliza Orzeszko, hvars bild hela den gemensamma synes lan af sitt h ö g a kall, biografens i sant cn, som vara genomträngd af käns- Idun taladt sam- dessa diktare, deras, som affärda frågan » romaner 1 » ut- slappas.
Polen.
med ett: af sina diktare lär sig ha sådana, s o m känslan samhörighet, som måhända de hjulspären, en egen- uppfostran traditionella o c h de kun-
D e n s a n n a s t o l t h e t e n t a r ej t i l l o r d a f ö r s i g själf.
Guizkow.
skaper hon sattes i tillfälle att inhämta, kunde följaktligen ej tillfredsställa henne, hvars b e - gäfning i så h ö g grad öfvcrsteg det vanliga måttet.
därtill af don djupa medkänsla för alla olyck- liga o c h förtryckta, som synes vara en af de mäktigaste driffjädrarna till hennes verksamhet.
Men med all denna medkänsla för do lidande låter hon ej förleda sig att — som så ofta är fallet — idealisera d e m.
I denna förening af kärlek o c h rättvisa, af varmaste deltagande o c h sträng objektivitet ligger hennes storhet.
H o n tecknar i Meir Ezofowicz — som i sin sven- ska, i dessa dagar utkomna öfversättning fått titeln » I do djupa dalarna » — ett litet polskt judesamhälle i så klara, lofvande färger, att man måste tro på skildringens riktighet.
O c h detta är medlet, som hon använder för att när- ma de bägge folken till hvarandra.
H o n vill, att hennes landsmän o c h för öfrigt äfven alla andra nationer skola lära känna judarne, som så länge stått som främlingar ibland dem.
F ö r detta mål verkar hon såväl genom » I de djupa dalarna » som genom Mirtala, E l i Makowea o c h, efter hvad jag tror, ännu flere af sina berät- telser.
M e d sin varma, sympatiska uppfatt- ning af människonaturen anser hon, att all ökad kännedom o m ett folk eller en individ är ett steg m o t harmoni o c h förståelse.
D e t både mångsidiga o c h grundliga vetande hon besitter, har hon därför, liksom så många andra framstående kvinnor, förvärfvat lrafvud- sakligen på själf studiernas väg.
R e d a n vid sexton år ingick hon giftermål m e d en närboende godsägare vid namn Orzeszko, betydligt äldre än h o n själf.
Deras äktenskap, som blef barnlöst o c h, efter hvad en biograf antyder, kanske icke fullt lyckligt, upplöstes redan f e m år därefter, i det godsägare Orzeszko förvisades till Sibirien såsom delaktig i den polska resningen år 1863.
Sålunda lämnad en- sam började Eliza Orzeszko ägna sig åt litte- rära sysselsättningar o c h vid tjugufyra års ål- der framträdde hon för första gången inför offentligheten.
H v a d hon vid denna tidpunkt skref var svagt — själf uttalar hon sig sär- deles strängt angående sina förstlingsarbeten — m e n vittnade på samma gång om verklig be- gåfning o c h ingaf förhoppningar, som icke hel- ler skulle bli gäckade.
P å detta första framträdande följde en tid af studier, iakttagelser o c h inre utveckling un- der kamp o c h strid samt hand i hand därmed oaflåtliga framsteg på den bana hon valt.
N u intager Eliza Orzeszko obestridt en af do främ- sta platserna bland sitt lands många högt b e - gåfvade författare.
P o l e n skänker henne sin beundran, tacksamhet o c h kärlek, o c h äfven i utlandet äro hennes romaner kända och upp- skattade, i det större delen af dem öfversatts till ryskan, tjechiskan, tyskan o c h franskan.
Hennes arbeten uppgå för närvarande till ej mindre än några o c h sextio band, o c h man får hoppas, att hon ännu har en lång o c h ärofull författarebana framför sig — ty det är j u icke åren, som ha gjort hennes hår så hvitt, utan säkert dessa sorger, om hvilka hon talar i Mcir E z o f o w i c z: sorgerna, » hvilka icke gälla föräldrar, barn, hustru, egendom eller eget hus och h e m, men som kanske dock äro tyngre och smärtsammare än några andra i världen. » — H o n är bosatt i en polsk provinsstad, G r o d n o, o c h för ett stilla o c h tillbakadraget lif, förnämligast ägnande sig åt litterära sys- selsättningar samt åt samhällsgagnande verk- samhet — så långt detta är henne möjligt i de tryckande politiska förhållanden, hvari hon lefver.
M e n b a k o m denna sträfvan att närma ligger äfven en djupt fosterländsk tanke.
D e n sön- dring, som råder mellan inbyggarne i ett redan förut splittradt land, måste vara till oberäkne- lig skada för detsamma, o c h Polens bästa är det stora mål, åt hvilket Eliza Orzeszko vigt sitt lif o c h sina krafter.
Dessutom har hon vid behandlingen af det judiska folkets öden tillfälle att gifva uttryck åt en patriotism, för hvars direkta framhäfvande hon lätt skulle få böta med sin frihet.
Mirtala är en skildring från början af det judiska folkets långa pröfningstid.
Man för- sättes tillbaka till det gamla R o m o c h får göra bekantskap med både den patriciska värl- dens glans o c h prakt o c h det fattiga judekvar- terets nöd o c h lidanden.
Samma konflikter, som skola möta oss i den lilla polska j u d e - staden adertonhundra år senare, tränga sig äfven här på de stackars villande barnen af Israels hus.
Dels på grund af utvecklingens gång, dels på grund af de skildrade person- ligheternas individuella ställning till dessa kon- flikter, måste d o c k deras lösning utfalla olika.
Mirtala lyder sitt samvetes och sitt hjärtas högsta bud, då hon vänder det kejserliga R o m ryggen m e d r o p e t: » J a g stannar hos dig, mitt olyckliga f o l k!
» F ö r Meir E z o f o w i c z blir det ett lifsvillkor o c h en bjudande plikt att van- dra ut i världen, för att sedan kunna tillföra de sina något af dess vishet o c h kunskap.
D å jag nu kommer att dröja vid de två af hennes romaner, som nyligen blifvit öfver- satta till svenska — Mirtala o c h Meir Ezofo- wiez — sker det i förhoppning att lyckas framhäfva några af deras utmärkande drag o c h dessutom i den öfvertygelsen, att man k o m m e r en författare närmare genom att uppehålla sig vid ett par af hans arbeten än genom att taga en flyktig öfverblick af dem alla — m e d till- hjälp af litteraturhistorier o c h konversations- lexikon!
B å d a de omnämnda romanerna behandla ju- diska förhållanden, och redan detta är säi ' delcs betecknande för arten af Eliza Orzeszkos för- fattarskap.
P o l e n hör nämligen till de land, där judarne ännu äro föremal för bittert för- akt o c h den mest ingrodda ovilja, o c h då för- fattarinnan tagit dem o c h deras öden till ämne för sina skildringar, har hon säkert förmatts 1 I bägge dessa romaner får man tillfälle att beundra författarinnans utomordentliga förmåga af karaktärsteckning.
T Mirtala föras vi till- sammans med cn mängd skilda typer inom transtiberiornas judekvarter: den gamle dikta- ren Menoehim, hvars sinne hellre hänger sig åt drömmande sorg än åt vrede, o c h som är färdig att offra allt för sitt folk, den lidelse- fulle Jouathan, som en gång var ädelsinnad o c h rättrådig, men som olyckorna gjort hatfull och hård — detta det demoraliserande infly- tande, som ett rädduingslöst lidande utöfvar, framhåller förf.
ofta —, Justus, som hör till deras talrika klass, hvilka till någon ringa mån af svaghet, men mera af öfvertygclse gå på ackord med sina besegrare, samt slutligen b o - kens hjältinna, den unga brodererskan Mirtala, hvars konstnärssjäl o c h hvars kärlek draga henne till romarnes rika stad, på samma gång som de starkaste hjärtfibrerna binda henne fast v i d det fattiga judekvarteret.
» I de djupa dalarna » åter skildrar, som nämndt, ett litet polskt judesamhälle i våra da- gar.
Ä m n e t, m e d mästerskap behandladt, är en ynglings kamp gent emot hela detta samhälle.
Meir Ezofowicz är cn reformator.
H a n käm- par m o d i g t för sin sak, under det hindren resa sig allt högre o c h allt mera hotande o m - kring honorm D e t kommer visserligen stunder, då han fattas af tvifvel o c h spörjer: » I l v a r - till tjänar detta?
Förmår jag n å g o t?
» — men så drifver h o n o m den inneboende kraften åter framåt — hans familj menar: m o t fördärfvet, o c h han själf: m o t frihet, rättfärdighet o c h kunskap.
T y dessa äro Meir Ezofowiczs stora mål, för hvilka han kämpar, till en början mera omedvetet, sedan med allt klarare in- sikt.
H a n vill kunskap o c h upplysning för sig och sitt folk, han vill frihet i religiöst o c h samhälleligt afseende, han vill rättfärdighet o c h rättvisa i förhållande äfven till främlingarnc o c h de oliktänkande — han vill m e d ett ord föra sin nation in bland folken, som stå på vandring m o t höjderna.
A l l t detta är djärft och oerhördt i den lilla judestaden, som under sekler legat försänkt i mysticismens o c h egen- rättfärdighetens dvala, o c h det är en förtvif- lad kamp ynglingen har att kämpa.
1 sina sista faser når skildringen en storslagenhet, som närmar sig det sublima, särskildt då midt i denna tafla af mörker o c h sorg det lyser fram ett plötsligt h o p p om framtida seger, som förklarande gjuter sig öfver det det hela.
F ö r att slutligen söka sammanfatta det in- tryck dessa bägge böcker bibringa om Eliza Orzeszko, skulle jag vilja säga: E t t par vemodiga, men klara o c h genom- trängande ögon ha länge o c h tankfullt följt mänsklighetens underliga irrfärder på denna j o r d — o c h vemodsslöjan öfver d e m har blif- vit allt tätare.
M e n allt livad de sett o c h uppfattat har slutits in i ett hjärta, rikt på kärlek, deltagande o c h förvärfvad tro, och från detta hjärta stamma Mirtala o c h Mcir E z o f o w i c z.
M e n skulle ni önska ett uttalande, i stånd att belysa alla Eliza Orzeszkos skrifter o c h hela hennes lif, vet jag intet bättre o c h vack- rare, än det hon själf nedskrifvit i ett privat bref: » J a g är polska till lif o c h själ, o c h jag äl- skar mitt land desto högre, j u olyckligare jag ser det vara.
Målet, för hvilket jag lefver och verkar, är mitt lands o c h mitt folks väl samt i o c h m e d detsamma de stora rättfär- dighetsgrundsatser, som i vår tid så ofta o c h så grymt trampas under fötterna. » Synes det er icke, att ljuset, som dessa ord sprida öfver Eliza Orzeszkos verksamhet, kring hennes egen hjässa sluter sig samman till någonting, som nästan liknar cn g l o r i a?
.
.
.
J a g skulle lifligt förebrå mig, o m jag ej här omnämnde, att fru Orzeszko äfven fört kvin- nornas talan och kan anses ha brutit väg för kvinnoemancipationen i Polen.
JP.
JP.
I DU N 1895 Den gamla visan ... Lifvets ^hLvar 155 är najaden?
Efler en fl var är dryaden?
middag.
främmande idé af Ellen Bergström, 3 vågen häfver sig intet bröst, Vr suset höjer sig ingen röst.
tt f) iana ilar CMed sina pilar jEj mer i rymdernas silfverchar — %n halfdöd, iskall planet är kvar.
c jLn rosigt fager ^Aurora drager jEj nattens slöja från österns bryn — tAllt är cn danstlild på morgonskyn.
^ / arcissens trånad tAr rent utplånad.
%n torftig blomma vid källans rand 3^Lu står och vissnar i solens hr and.
" Och rosor glöda jEj Mf längre röda någon underskön ynglings Mod, Sen Afrodit blef en marmorstod.
3 mörkgrön lager c JBor ej cn fager, ' Varmt älskad f) afne.
f) et är förbi f / Vlcd landens högstämda poesi.
stå p å lifvets m i d d a g s h ö j d bor- de, t y c k s d e t, uppfattas s o m ett f ö r e t r ä d e; o c h l i k v ä l är m e d e l å l d e r n ett ske- de, s o m ofta nog ej rätt vill behaga oss k v i n n o r, å t m i n s t o n e till b ö r j a m e d.
D e n första u p p t ä c k t e n, att ö g o n e n, s o m b l i c k a t i l l b a k a p å o s s från s p e g e l n, äro o m g i f n a af s m å fina linier, att h å r e t b ö r j a r g r å n a v i d t i n n i n g a r n a eller g l e s n a p å h j ä s s a n för- o r s a k a r m å n g e n E v a s d o t t e r n å g r a af d e o b e h a g l i g a s t c eller v e m o d i g a s t e s t u n d e r n a i h e n n e s lif.
U n g d o m e n g l ä d s ej ö f v e r sin u n g d o m, u t a n ser p å s k u g g o r n a under träden; d e t är f ö r s t s e d a n d e n n a t i d är f ö r l u p e n, s o m blicken klarnar, för dess m å n g a behag, det är f ö r s t, n ä r e g g e n b l i f v i t s l ö, m a n i n s e r hvilket vapen nian ägde.
O c h d å inställer sig saknaden.
E m e l l e r t i d är d e t i c k e v ä r d t a t t h ä n g i f v a sig åt d e n n a s a k n a d.
H v a d s o m är b o r t a, k o m m e r ej t i l l b a k a, o c h m a n h a r i n g e n t i n g för s i n a v e m o d i g a b e t r a k t e l s e r.
L å n g t b ä t t r e att m e d friskt m o d se d e n n ä r v a r a n d e situa- tionen i ögat och söka göra det bästa m a n k a n af d e n.
M e d e l å l d e r n är, s e d a n v i v ä l satt oss in i den, en m y c k e t bra ålder, ja, enligt m å n g e n s erfarenhet o c h utsago, den b ä s t a af alla.
För den, s o m tager den på d e t rätta sättet, m e d f ö r d e n fördelar, d e m u n g d o m e n s a k n a d e, b l a n d a n d r a ett lugn, s o m u p p v ä g e r m y c k e t a n n a t.
M a n h a r lärt sig b e s k e d l i g t f o g a sig i m å n g a f ö r h å l l a n - den, m o t hvilka m a n u n d e r f ö r e g å e n d e tids- skeden revolterade, och därigenom kännas de o c k m i n d r e svåra.
M a n har k o m m i t därhän — ursäkten bilden!
— s o m oxen, sedan nacken blifvit b ö j d under oket: h a n bär det undergifvet.
När det först lades på h o n o m, var han bångstyrig och v i l l e ej p å v i l l k o r k ä n n a t r y c k e t.
L i k a f u l l t måste han.
D e t h a r a n s e t t s s o m e n v å g a d originali- tet, d å n å g o n f ö r f a t t a r e l å t i t s i n h j ä l t i n n a ha hunnit medelåldern, och Balzac väckte ffelysning leka u p p s e e n d e m e d sin » F e m m e d e t r e n t e a n s ».
jjjj längre nymfer i snöhvit ring, Som hjältinna i en kärlekshistoria g ö r den b e d a g a d e k v i n n a n e n slät figur i a l l m ä n h e t.
3^Cu se vi skuggor och — ingenting.
Visserligen m å det tyckas, s o m o m detta påstående jäfvades af K l e o p a t r a s, N i n o n de L ' Enclos ' och andra m o g n a skönheters fja, anden flyktat, e x e m p e l; m e n d å m e d e l å l d e r n ej b ö r j a r v i d ett b e s t ä m d t årtal, u t a n d å u n g d o m s f r i s k - " Och tanken lyktat het och u n g d o m s s k ö n h e t äro förbi, veder- Sin lek med tingen på jordchan, l ä g g e s s a t s e n ej af d e s s a m o t b e v i s.
Men o m d e n m e d e l å l d r i g a k v i n n a n ej l ä n g r e åt- Död är förvisso den store fan!
n j u t e r d e n v a n s k l i g a l y c k a n att v a r a f ö r e m å l Anna Knutson.
för m ä n n e n s h y l l n i n g, k a n h o n k o m m a i å t n j u t a n d e af d e n l å n g t v a r a k t i g a r e att stå i ett i n n e r l i g t v ä n s k a p s f ö r h å l l a n d e till d e m, som äro y n g r e hon.
unga männi- skor m e d djupare anlagd naturel dragas o m o t s t å n d l i g t till d e m, s o m r e d a n g e n o m - Ovillkorligen främst bland alla skandinaviska lefvat det, s o m för d e m blott existerar i ungdomstidningar står — enligt talrika ampla of- f a n t a s i e n.
M å n g e n u n g flicka s k u l l e v i l j a g i f v a fentliga erkännanden — Kamraten, illustr.
tidning får Sveriges ungdom.
Den är frisk, fosterländsk, un- m y c k e t f ö r ett o p a r t i s k t o m d ö m e af en i c k e derhållande, lärorik.
Hvarje moder bör därför för b e s l ä k t a d e r f a r e n v ä n i n n a o m d e n m a n, s o m sin ungdom nu genast prenumerera med 3 kr.
från är h e n n e s h j ä r t a s u t k o r a d e, ä f v e n s o m f ö r årets början, så kunna ännu alla utkomna nummer e t t s y m p a t i s k t r å d i eller ange- erhållas.
En angenämare följeslagare under ferier- l ä g e n h e t, s o m i n t r e s s e r a r h e n n e; o c h ej säl- nas lekar, sysselsättningar och strof tåg kunna våra gossar och flickor icke önska sig.
Utkommer hela l a n ser m a n m e l l a n en y n g l i n g o c h en k v i n - året om, na, t i l l r ä c k l i g t g a m m a l att v a r a h a n s m o r, 3 nattens bleka än Alla Bered sommarglädje åt de unga!
en äfven under skolferierna!
annan e n v ä n s k a p s å r e n o c h rik, s o m t r o t s nå- gon denna värld kan uppvisa.
Som h v a r m a n v e t, är u m g ä n g e s l i f v e t o m g ä r d a d t af v i s s a s k r a n k o r, s o m g ö r a d e t g a n s k a s v å r t för e n u n g m a n att p å v ä n - skaplig fot sällskapa m e d j ä m n å r i g a kvin- nor i s a m m a samhällsställning s o m han själf.
I d e flesta fall h a r h a n att v ä l j a m e l l a n att u p p t r ä d a s o m friare o c h att hålla sig p å behörigt afstånd.
M e n u m g ä n g e t med b i l d a d e k v i n n o r är n å g o t, p å h v i l k e t m å n g a u n g a m ä n sätta h ö g t v ä r d e, o c h n å g o t s o m o v i l l k o r l i g e n ä f v e n b i d r a g e r till d e r a s för- fining och förädling.
H ä r h a r d å d e n för- ståndiga, intelligenta o c h gladlynt;!
medel- å l d e r s k v i n u a n e n ej r i n g a u p p g i f t att f y l l a.
Hon k a n v a r a v ä n l i g, u t a n att misstänkas för ö m m a r e känslor; uppriktig, utan att s y n a s o b l y g; gästfri, u t a n att i n g i f v a d e n f ö r e s t ä l l n i n g e n, att h o n h a r afsikter.
O c h hemmets b e h a g, o f t a l o f s j u n g e t, h v e m s k a p a r d e t?
E j m a n n e n, v å g a v i p å s t å; ej u n g - d o m e n, s o m af s i n a m å n g a s k i f t a n d e intres- s e n d r a g é s h i t o c h dit; ej b a r n e n s o m b u l l r a och kifva o c h stöka i oordning; nej, m o d e r n eller f a s t e r n eller t a n t e n, h v i l k e n l i k s o m e n god t o m t e går där o c h sysslar o c h ordnar o c h tillser, att h v a r o c h e n får sitt, h v i l k e n stän- d i g t h å l l e s i h e m m e t, d å d e a n d r a f l y g a ut, o c h k r i n g h v i l k e n d e v i d å t e r k o m s t e n så g ä r n a s a m l a s f ö r att i n h ä m t a r å d, h j ä l p eller t r ö s t, s å v ä l s o m f ö r att m e d d e l a s i n a o l i k a erfaren- h e t e r, v i s s a o m att alltid, finna ett v ä n l i g t l y s s n a n d e öra.
E n » g a m m a l f l i c k a » m å s t e, f ö r att v a r a tilldragande, tydligt inse, hvar gränsen för hennes rike går.
I a n n a t fall f ö r l o r a r h o n sitt i n f l y t a n d e.
H o n h a r u t t r ä d t från d e ö m m a k ä n s l o r n a s o m r å d e, o m r å d e t f ö r svart- sjuka o c h hjärtekval, e l d i g k ä r l e k o c h lå- g a n d e h a r m s a m t f r a m f ö r allt r i v a l i s e r a n d e t med de yngre.
O m hennes gunstling bland m ä n n e n g å r o c h f ö r ä l s k a r s i g i n å g o n liten o b e t y d l i g flicka, s o m k u n d e v a r a h e n n e s d o t t e r, m å s t e h o n v e t a att u t a n e n m i n af m i s s r ä k n i n g finna s i g däri, får ej m e d e n b l i c k f ö r r å d a, att h o n t y c k e r h a n k u n n a t g ö r a ett b ä t t r e v a l.
Pröfningar af d e t t a s l a g h ö r a till d e b i t t r a s t e, f ö r h v i l k a e n ä l d r e flicka m e d ä n n u u n g t h j ä r t a k a n blif- va utsatt.
H o n är v i s s e r l i g e n ej kär i d e n m a n l i g e v ä n n e n, m e n v i l l ej m i s t a h o n o m; o c h h o n v e t m e r ä n v ä l, att h a n s g i f t e r m å l i n n e b ä r f ö r l u s t e n af ett e l e m e n t i d e r a s v ä n - skap, s o m utgjorde dess förnämsta behag.
H ä d a n e f t e r blir d e t tre, d ä r d e t hittills b l o t t v a r t v å, o c h h v a r o c h e n v e t, att e n trio ej är d e t l y c k l i g a s t e s l a g af f ö r e n i n g.
S ä t t e t att m ö t a d e a n n a l k a n d e å r e n h a r under det innevarande halfseklet undergått betydliga förändringar.
Hårklädslar o c h mös- sor p å d a m e r m e l l a n t r e t t i o o c h f y r t i o år ha k o m m i t ur bruk.
V i h a k o m m i t till in- s e e n d e af, att m e d e l å l d e r n o c k s å h a r sitt y t t r e b e h a g, o c h att k l u m p i g a k l ä d e s p l a g g icke äro n ö d v ä n d i g a för n å g o n åldersklass.
V i d i n g e n p e r i o d a f l i f v e t är u p p m ä r k s a m - h e t p å d e p e r s o n l i g a d e t a l j e r n a m e r a af n ö - d e n, ä n j u s t n ä r u n g d o m s f r i s k h e t e n ej län- g r e finns k v a r att ö f v e r s k y l a b r i s t e r n a.
E n medelålders kvinna, s o m varit vacker, g ö r sig m å h ä n d a s k y l d i g till d e t m i s s t a g e t a t t resonera s o m så: D e t l ö n a r ej m ö d a n att g ö r a sig b e s v ä r n u m e r a; d e n t i d e n är för- bi.
D e n åter, s o m v i l l b i b e h å l l a sitt infly- t a n d e, t ä n k e r, att n u är t i d e n i n n e att b j u - d a till att g ö r a d e t b ä s t a m a n k a n af s i n person.
M å n g e n flicka, s o m v a r o b e t y d l i g v i d t j u g u år, är e n ö f v e r l ä g s e n k v i n n a v i d
fyrtiofem, m e r a inflytelserik o c h a n g e n ä m ä n i u n g d o m e n, e h u r u n a t u r l i g t v i s e j att jämföra m e d de unga, då hon nu kommit p å e n h e l t a n n a n r a n g s k a l a.
V å r d e n af d e t y t t r e får e m e l l e r t i d a l d r i g slå ö f v e r i fåfän- ga och behagsjuka.
K n a p p t n å g o t är o b e - hagligare än en » g a m m a l k o k e t t ».
Den medelåldriga kvinnna, s o m önskar v a r a o m t y c k t, m å s t e s ä r s k i l d t a k t a s i g att ej u p p t r ä d a s o m m ä n n e n s s p e c i e l t g o d a v ä n o c h i sitt s ä t t å d a g a l ä g g a allt för m y c k e n kamratlikhet gent emot dem.
D e t är e n frestelse f ö r h e n n e att g ö r a d e t, o m h e n n e s b e g å f n i n g är n å g o t m a n l i g, m e n ett g o d t huf- v u d fritager h e n n e ej från f ö r p l i k t e l s e r n a m o t h e n n e s e g e t k ö n eller b e r ä t t i g a r h e n n e a t t g l ö m - m a, att h e n n e s i a n d l i g t a f s e e n d e m i n d r e r i k t u t r u s t a d e s y s t r a r o c k h a f v a sin u p p f a t t n i n g.
M å n g e n k v i n n a, s o m u t a n att m e n a n å g o t illa, e n d a s t h a n d l a t i a f s i k t att själf h a ro- ligt o c h vara underhållande m o t d e m, s o m f ö r s t o d o o c h u p p s k a t t a d e h e n n e, h a r där- m e d skaffat s i g f i e n d e r f ö r l i f v e t o c h s t ö t t bort personer, hvilka, o m h o n känt deras inre, h o n g ä r n a s k u l l e v e l a t v i n n a.
G e n o m att t y d l i g t f ö r s t å, h v a d h o n ä g e r och h v a d h o n saknar, hvilka syften, s o m ä r o h e n n e tillåtna, o c h h v i l k a, s o m i c k e ä r o för h e n n e, h v a d s o m är i n o m h e n n e s r ä c k - håll o c h h v a d s o m f ö r alltid l i g g e r b a k o m henne, kan den medelåldriga kvinnan be- f ä s t a sitt r i k e s å säkert, s o m ö f v e r h u f v u d t a g e t n å g o t i d e n n a v ä r l d är s ä k e r t, o c h k a n r e g e r a d e t m e d d e n kraft, s o m f a k t i s k t t i l l h ö r d e t i n f l y t e l s e r i k a s t e s k e d e t af l i f v e t, då u n g d o m e n s missuppfattningar växt bort, o c h i n n a n å l d e r d o m e n s eftergifnare sinne flyttat u t i n d i v i d u a l i t e t e n s r å m ä r k e n o c h lärt h e n n e, att h e n n e s m e n i n g i c k e alltid är den b ä s t a, o c h att d e t l i g g e r m y c k e n till- f r e d s s t ä l l e l s e ä f v e n i att g i f v a efter f ö r an- dras åsikter.
H o n k ä n d e sin u n g d o m rinna bort.
H o n sörjde den i tysthet.
Och det var h e n n e en s m ä r t s a m njutning, p å s å d a n a e n s a m m a t u r e r, att d r ö m m a o m h v a d s o m varit o c h h v a d s o m kunnat vara, att f a n t i s e r a s i g b o r t från d e t h e m h o n n u kallade sitt o c h i t a n k a r n e lefva sina sorg- lösa flickdagar o m på nytt.
Och dagar som dessa — sådana veka, ljusa vårdagar, som k o m m o helt o v ä n t a d t m i d t i vintern — d r ö m d e h o n m e r a än eljes.
H o n k a l l a d e d e m sin l ä n g t a n s d a g a r.
Människorna hon mötte sågo föryngrade ut.
E n b l e k l a g d l ä r a r i n n n a i sliten doffel- k a p p a g i c k a l l é e n f r a m i s p e t s e n för e n flock glada, ostyriga barn, s m å vackra, välskötta barn i sammetsmössor och plyschkappor och med omsorgsfullt knäppta damasker.
E n bröstsjuk författare i en droska satt h o p f a l l e n i sitt h ö r n o c h h ä l s a d e h e n n e tankspridt.
Och d ä r v a r t e n o r e n ute p å p r o m e n a d, rödblommig o c h vacker, m e d rocken upp- knäppt.
L ä n g r e bort blef det m e r a f o l k t o m t.
T v å officerare till h ä s t b e t r a k t a d e h e n n e i s m y g; h o n k ä n d e d e r a s b l i c k a r, ä n n u när d e r i d i t förbi.
H o n v i s s t e, att d e v ä n d e s i g o m efter henne.
Några skolgossar m e d gröna por- törer sprungo förbi henne, r ö d a o c h varma; ett p a r af d e m h a d e s ä l g k v i s t a r m e d h v i t - ulliga knoppar i händerna.
— — P å andra sidan bron var det tyst och ensamt.
A l m a r n e stodo nakna, m e d v å t a, s v a r t b r u n a g r e n a r, o c h b i l d a d e galler- barrier m o t sjön.
I s e n l å g h a l f s m ä l t, hvit- grå o c h o j ä m n; här o c h där l ä m n a d e d e n e n fläck af v a t t e n y t a n fri o c h b l a n k.
M e n i b e r g e n till h ö g e r l å g s n ö n ä n n u h v i t i skrefvorna, nästan s o m nyfallen, i stora drifvor.
Det d r o p p a d e från k v i s t a r o c h g r e n a r.
L u f t e n l å g s ö f v a n d e stilla.
.
.
i n g e n p r o m e - n e r a n d e, så l å n g t ö g a t n å d d e.
.
.
r a s s l e t från s t a d e n t r ä n g d e d ä m p a d t igenom.
.
, I djupa tankar red h o n vägen fram.
I drömmar.
||te|on red m e d slappa tyglar, i skridt.
D e t b l o n d a h u f v u d e t m e d d e n ari- stokratiska n a c k e n höll h o n lätt framåtböj dt, så att h a t t b r ä t t e t s k y d d a d e p a n n a n o c h ö g o - n e n för sol.
E n gulskär slöja, n å g o t längre ä n m o d e t k r ä f d e, flöt n e d ö f v e r v ä n s t r a skul- dran.
D e n m ö r k g r å r i d d r ä k t e n m e d e n lätt n y a n s i heliotrop, s o m knappast blef märk- b a r annat än m o t solen, slöt tätt o c h m j u k t o m hennes smidiga, ännu nästan flickaktiga figur.
* iå? "
I högra handen höll h o n tyglarne o c h ridspöt.
D e n venstra smekte hästens bringa, oupphörligt, en smula nervöst.
Det var en tidig snösmältningsdag med l j u m s o l från e n h v i t b l å v å r h i m m e l, ljus o c h blå o c h vekt beslöjad.
Husraden till v ä n s t e r — n y a p r a k t p a l a t s i r ö d t f a c a d - t e g e l o c h h v i t s a n d s t e n — l å g i fullt sol- l j u s, m a r k i s e r f ö r alla f ö n s t e r.
Till höger sträckte s i g h a m n e n full af s k u t o r m e d s l a p p a g r å s e g e l, u t s p ä n d a till t o r k n i n g, och mellan master o c h riggar glittrade vat- tenytan under vårbrisen.
Men långt borta b a k o m h o l m a r o c h broar i f ö r s v i n n a n d e loin- t a i n f ö r t o n a d e b e r g o c h h u s m a s s o r terras- formigt i hvitt, b l ä n d a n d e soldis.
M e d h a l f s l u t n a ö g o n o c h ett m a t t, vår- t r ö t t l e e n d e ö f v e r l ä p p a r n e s ö g h o n in d e n rena luften, s o m k o m s i m m a n d e från syd- ost i långa, s m e k a n d e drag.
Det var i går, i s k y m n i n g e n.
D e t b r a n n l j u s v i d p i a n i n o t, l å g a n fladd- rade för hennes andedräkt.
H o n s a t t för- strödd o c h nervös o c h fingrade på n å g o t réverie, s o m han n y s s lämnat uppslaget på notställaren.
Hon kände hans ögon.
H a n satt i soffhörnet m e d en p l y s c h k u d d e u n d e r h u f v u d e t o c h t y c k t e s djupt intresse- r a d af ett f a t v i s i t k o r t p å d i v a n s b o r d e t.
D å hon v ä n d e sig o m, sänkte han ö g o n l o c k e n — ett p a r t u n g a ö g o n l o c k m e d fina b l å ådror.
H a n satt tyst o c h lugn, m e n h o n t y c k t e sig se n e r v e r n a skälfva u n d e r h a n s blekgrå, i ljusskenet bronsfärgade hy.
Hon slutade m e d ett p i a n i s s i m o a c k o r d på mellantoner, lade u n d a n nothäftet o c h satte sig i en c h a i s e l o n g u e v i d fönstret.
H i m l e n l å g m a t t b l e k b l å åt v ä s t e r.
L y k t a n u n d e r fönstret var tänd o c h kastade en b r u t e n reflex u p p åt t a k e t, d ä r e n r ö k s k y dröjt sig kvar.
H o n s p r a t t till, n ä r h o n h ö r d e h a n s r ö s t.
» Ni har vetat det länge. » Hon svarade icke.
H o n k ä n d e p å för- h a n d sin s t ä m m a s k ä l f v a o c h v å g a d e i c k e tala.
H o n k u n d e förråda sig.
» Ni har vetat det länge, » » Ni har vetat det, sedan g e n s å g er i ö g o n e n.
Man strax, n ä r m a n h a r t ö r s t a t och j a g.
» upprepade han.
j a g första gån- märker sådant så l ä n g e s o m ni Hans stämma låg lugn o c h d ä m p a d på låga toner.
H a n l o g bittert, d å han fortsatte: » E l l e r ni t r o r k a n h ä n d a i n t e, att j a g h a r t ö r s t a t?
— A h.
.... m a n h i n n e r l e f v a s å litet, d å m a n s t ä n d i g t flackar v ä r l d e n r u n d t.
» H o n satt b l e k i sin c h a i s e l o n g u e o c h lyss- nade, endast lyssnade.
H a n vände hufvu- d e t e n s m u l a, så a t t d a g e r n från f ö n s t r e t föll p å n å g r a g r å a s t r å n v i d h a n s t i n n i n g.
H o n h a d e icke sett d e m förut.
» J a g b e g ä r n a t u r l i g t v i s i n g e n t i n g, » fort- satte han.
» E n d a s t att få t a l a ut.
Jag b e g ä r i c k e d e t o m ö j l i g a, i c k e att få s l ä c k a min törst, m i n f e b e r t ö r s t.
.
.
» H a n lät k u d d e n f a l l a o c h ä n d r a d e ställ- ning.
Så slog h a n u p p ö g o n e n o c h betrak- tade henne oafvändt några sekunder, s o m o m h a n v i l l e s u g a i n h e n n e s b i l d f ö r all- tid.
Så sänkte h a n b l i c k e n o c h fortsatte mattare: » D e t skall icke vara n å g o t sådant s o m ställer k r a f p å o s s, p å er o c h p å m i g, s o m t v i n g a r o s s att b r y t a s k r a n k o r o c h k a s t a r oss i k a m p m e d all v ä r l d e n.
— Ser n i: v i h a i c k e k r a f t e r till s å d a n t, eller i alla fall icke jag. » Hon h a d e r e s t h u f v u d e t m e d ett s l a g s trots v i d det första, m e n v i d fortsättningen lät h o n d e t s j u n k a t i l l b a k a.
» O c h d e t får i c k e h e l l e r b l i f v a n å g o n t i n g m e d l ö g n o c h förställning o c h stulen lycka.
D e t s k a l l v a r a e t t b l a d, s o m i c k e får v i s s n a af s i g själf, d e t t a v å r t m i n n e, e t t v a c k e r t h ö s t b l a d att p r e s s a o c h l ä g g a i d a g b o k e n.
— D e t är i m o r g o n j a g r e s e r.
» H a n h a d e l ä m n a t sitt soffhörn o c h s t o d vid hennes sida.
H o n visste, icke o m h o n k u n d e stå hennes vänstra hand lekte m e d en liten k e d j a på g u e r i d o n e n v i d fönst- ret.
» Er hand.
I n g e n v e t, n ä r v i s e s här- näst.
» Hon gaf honom handen.
Han kysste den.
.
.
en g å n g, t v å.
.
.
m å n g a g å n g e r.
.
.
» Farväl. » » Farväl. » H o n h ö r d e icke sin e g e n röst.
H o n t y c k t e att h a n s t o d l ä n g e i d ö r r ö p p n i n g e n o c h s å g på henne.
T i l l sist b l e f h a n b o r t a b a k o m portiéren.
H o n höll in hästen.
H e n n e s kinder h a d e fått e n h ö g r e f ä r g.
Hon h a d e slagit in p å en a n n a n v ä g.
S e g e l l e d e n l å g n e d a n f ö r, isfri o c h b l a n k, l j u s b l å, m e d v å r h i m m e l e n s färg.
Det var lif d ä r n e r e.
D e t r a s s l a d e o c h b u l t a d e v å l d - s a m t nere från h a m n e n; m a n lastade järn- stänger.
Fartygen trängdes på strömmen.
E n stor ångare m e d roströd v a t t e n g å n g g l ä n s t e i s o l e n o c h l ä m n a d e efter s i g e n lång strimma svart stenkolsrök.
Med slappa tyglar red h o n vidare, i skridt.
Hjalmar Söderberg.
Iduns läkarartiklar.
(Eflerlryck förbjudes.)
III.
Om bad- och brunnskurer.
Af D:r Alfred Levertin.
(Forts.) Ett sådant bad kan o c h bör tagas en gång i veckan o c h kan utan ringaste fara begagnas hela året o m såväl vinter som sommar.
Fak-
1895 tiskt blir man äfven under sommartiden mera rekrecrad efter ett sådant bad än efter en hastig neddoppning eller simning i sjön, detta gäller väl mest, om man utsatt sig för större kroppsansträngningar eller vedermödor.
D e t är typen för vårt svenska folkbad, o c h öfver 100,000 sådana bad serveras årligen i S t o c k h o l m.
K v i n - norna begagna d e m m y c k e t sällan, de äro rädda för d e m o c h ofta äro de förbjudna att begagna dem och vanligen utan ringaste orsak.
En viss reaktion har på senaste åren visat sig emot denna f ö r d o m; så begagnas å badhuset vid Malmtorgsgatan årligen 5,000 sådana bad och skulle anordningarna så ställas, att de blifva lika tillmötesgående för kvinnan som de nu äro för mannen, skulle badstun äfven få mera sympati hos det kvinnliga släktet, för hvilket den är lika välgörande s o m för någonsin det starkare könet.
J ust denna stora mängd bastu- bad, som årligen tagas af männen, gör att sta- tistiken rörande kvinnobadens antal ställer sig så dålig o c h nedslående.
Så låter i korthet syndaregistret.
P å hvarje man k o m m a unge- fär 3 bad om året o c h på hvarje kvinna 0,88 bad, eller m e d andra ord af trenne kvinnor få två 1 bad hvardera under årets 9 kalla måna- der, den tredje går lottlös.
Frånräkna vi nu bastubaden, ställer sig resultatet något bättre.
Curman anger antalet för t. e x.
år 1890 till 27 % kvinnliga bad vid Sturegatan o c h 26 % vid Malmtorgsgatan; om man endast betrak- tar karbaden, så äro af l:sta o. 2:dra klassens varma karbad 45 % kvinnliga o c h i 3:dje klas- sen äro af 100 bad 50 kvinnliga.
Men låtom oss lämna statistikens något ofruktbara mark, dess siffror tala dock manande för kvinnokönet i allmänhet, i det de gifva cn välbehöflig vink att äfven på detta område söka täfla m e d männen.
Dessa ofvan omtalade bad hafva äfven bety delse ur kurativ synpunkt, de begagnas m e d stor fördel i en mängd reumatiska lidanden, vid periferiska nervlidanden t. e x.
ischias, vid kroniska njurlidanden, gikt m.
m.
D e böra med stor försiktighet begagnas, när man lider af blodvallning åt hufvudet, svindel, konvul- sioncr eller fallandesot eller af ryggmärgslidan- den samt af rådas vid svårare hj ärtlidanden o c h lungsot.
H e l t nära dessa ofvan anförda badformer stå varmluftskåp, ångskåp samt spritbadet.
Här förblifver hufvudet fritt o c h respirationen ostörd, då blodet fortfarande kan afkylas i lungornas blodnät.
D o äro i hög grad svett- drifvande, i ångskåpet bör ej temperaturen uppdrifvas öfver 40° samt badet ej räcka öfver en half timme.
B a d i s. k. varmluftskåp äro mindre pressande än uti ångskåp, där alltid den insläppta ångan retar huden o c h de inre organen rätt betydligt.
Hufvudet b ö r alltid betäckas med en fuktig handduk.
Ett svett- drifvande bad, som borde kunna m e d fördel begagnas i hemmen o c h som icke borde ställa sig så dyrbart, att det ej kunde få insteg öfverallt, är det s. k. spritbadet.
D e t är enkelt anordnadt.
Under en trästol ställes cn sprit- lampa, patienten sätter sig fullt afklädd på stolen, omklädes från halsen m e d en stor filt, som räcker ända ned till golfvet, där den fasthålles af ett par pålagda tyngder eller stenar.
När nu spritlampan antändes, uppvärmes luften, som omger den badande, hvilken också rätt snart kommer i svettning.
Vatten utvecklas här vid spritens förbränning o c h vi betrakta spritbadet som ett lindrigt ångbad, där uppvärmningen o c h ångbildningen sker m y c k e t långsamt.
Tem- peraturen b ö r hållas mellan 38° — 39°.
Svett- ningen bör ej utsträckas öfver 30 ä 35 minu- ter, o c h sedan b ö r någon lämplig afkylning b e - M ö b l e r i n g och D e k o r e r i n g ' v å n i n g a r verkställes stilriktigt och elegant af v å n i urval n g a r af verkställes stilriktigt och elegant.
Största goda modeller uti olika stilarter, IDUN gagnas i form af kraftig afrifning, dusch eller dylikt.
I b l a n d vill läkaren, att ingen afrifning skall begagnas, den sjuke invecklas då i cn uppvärmd, torr å \ i o c h får hvila en half timme.
Efter denna tid påklädcs han torrt linne och får lägga sig uti sängen, där man har i bered- skap torra o c h väl uppvärmda lakan.
V i hop- pas inom närmaste framtid kunna anordna de medel, som behöfvas härtill, på ett praktiskt och billigt sätt, att detta bad kan blifva mera begagnadt.
P å landsbygden, där man har längre väg till städernas varmbadhus, b ö r man i detta spritbad få ett lämpligt surrogat för de förut omtalade varmlufts- eller ångbaden.
Hithörande äro de bad, som införts af den bekante pater K n e i p p, denne nutidens store apostel på hydro- terapiens område.
Dessa äro lokalångbad o c h gifvas som fot- ångbad, underlifsångbad och hufvudångbad.
För att få värmen, som utvecklas genom ångan, längre kvarstående o c h således mera verksam, omges den badande i alla dessa badformer af någon dålig värmeledare, såsom h ö, fläderblom- mor, skafgräs o. s. v. F ö r detaljerna hänvisa vi till K n c i p p s » M i n vattenkur » eller till d:r Bergs snart utkommande arbete » Vatten- läkaren ».
Fotångbadet verkar som ett varmt fotbad, underlifsångbadet som ett varmt sitt- bad.
Hufvudångbadet hvilar också på samma princip o c h lär vara ganska verksamt vid för- kylning af hufvudet, yttrande sig med snufva, lomhördhet o. s. v. Att, som den ärevördige patern föreslår, begagna denna badform efter slaganfall tro vi för vår del vara bäst att afstå ifrån.
Risken är för stor o c h vinsten m e d behandlingen icke motsvarande denna.
Efter denna lilla afväg från de mera härdande badformerna återvända vi till d e m.
O m dessa bad, som vi ofvan skildrat, äro den stora allfarväg, som säkert o c h kraftigt för till härdningens stora mål, så ges det sida om denna en hel mängd små bivägar, som leda till samma syfte, visserligen med större .besvär och tidspillan.
D e enklaste af dessa känna vi under namn af aftvättning, öfversköljning, afrifning eller lakanbad.
E t t hafva alla dessa former för det kalla vattnets begagnande gemensamt, att, på samma gång som de härda, verka de äfven kraftigt stärkande o c h uppkryande.
D e t är i första rummet d c bleksiktigas o c h nervsvagas bad.
E t t närmare beskrifvande af det sätt, hvarpå dessa skola begagnas, torde väl ej vara af nöden, ty vi våga antaga, att de äro väl kända af den stora allmänheten.
V i skola endast påpeka några allmännare föreskrifter vid deras begagnande, betona några försiktighetsmått, som böra brukas, o c h nägra ganska vanliga felaktig- heter, som böra undvikas eller kringgås.
Aftvättningen är den mildaste o c h naturli- gaste af dessa badformer; dess nyttiga verk- ningar bero d o c k på det mer eller mindre förnuftiga sätt, hvarpå den tillämpas.
V i få ej här ingå uti några detaljer, endast antyd- ningar o c h anvisningar, mera hållna i rubrikstil.
Aftvättningen blir olika för friska o c h sjuka, för barn och fullvuxna.
F ö r små barn kan 20° — 25° vatten användas, aftvättningen b ö r aldrig ske framför brasan, för 2 — 7-åriga kan man använda nattståndet vatten, från sjunde året kunna de begagna mera fullständiga öfver- sköljningar, en något mera fullföljd utveckling af aftvättningen.
Till öfversköljningen hör en stor zinkbalja samt en pyts nattståndet vatten (12 — 18°) eller kallare, nyss taget från vatten- ledningen eller brunnen.
M e d en stor bad- svamp, som ofta fy lies o c h lika ofta öfver 157 kroppen utkramas, fullbordas öfversköljnings- proceduren.
Dessa procedurer böra alltid vara korta o c h åtföljas af kraftiga gnidningar, gym- nastiska rörelser o c h promenader i det fria.
E n del personer begagna äfven sina händer till aftvättningen i stället för svampen.
Afrifningen däremot förutsätter, om den regel- rätt skall utföras, cn konstförfaren hjälp.
Där- vid omslutes den badandes kropp af ett mer eller mindre urvridet, groft eller fintrådigt lakan, som neddoppats i vatten af det gradtal, som förordnats.
D e fyra viktigaste minnesreglerna vid afrif- ningen sammanföras sålunda: ett varmt rum, en god reaktion, cn måttlig temperatur hos vattnet samt cn noggrann aftorkning.
Det är med fullt medvetande o c h ehuru jag väl vet, att det strider emot en hel riktnings åsikter, som jag fortfarande håller på, att man såväl efter denna som efter hvarje badform bör låta sig aftorkas antingen af en främmande person, vid badorter badtjänaren, eller i brist därpå själf grundligt företaga denna viktiga sida af all badbehandling.
Skälen, som anföras häremot, äro just ej m y c k e t vägande, t. ex. att » alla delar kunna ej lika starkt frotteras, hvarigenom olikhet i reaktionen med ojämn blodfördelning inställer sig, samt att hudnerverna däraf lida men. » I d é e n härtill är hämtad från själf- torkningen efter det kalla badet o c h vid de s. k. solbaden, men lämpar sig ej för det nor- diska klimatet, vådorna häraf äro enligt mitt förmenande större än de väl mycket i luften sväfvande fördelarne.
Vattnet till afrifningen b ö r ej tagas för myc- ket kallt, såvida man ej genom inpackning för- ökat sin kroppsvärme, då man också lättare kan genom tcmperaturskilnaden framkalla reak- tionen.
Ä r denna outvecklad, som fallet är hos en icke härdad eller ancmisk person, till- råda vi vederbörande att för en kortare stund återgå till sängen.
Visserligen inträder reak- tionen hastigare o c h kraftigare efter en kallare badform, men då vinnes denna på kroppens egen bekostnad, hvilken måste söka ersätta den värmeförlust den lidit.
E n afrifning af detta slag på cn frusen o c h blodfattig individ kan nog kännas uppiggande, men verkar ungefär som en sup eller ett piskrapp på den uttröt- tade hästen, den tager kraft från kroppen o c h åstadkommer en förminskning i lifskapitalet.
Afrifningen är ett ypperligt härdningsmedel samt i hög grad nervstärkande; hos det kvinn- liga släktet kunna vi ej nog varmt anbe- falla denna eller de därmed likartade morgon- afritningarna.
H ä r är nervsystemet i allmän- het mera känsligt o c h öfverretadt o c h därför böra de redan från barnaåren begagnas o c h så sällan som möjligt afbrytas o c h alldeles icke af det kalla sommarbadet i öppna sjön.
För att vänja sig därvid som lämpligt vinterbad bör det just under sommaren försökas.
Som härdande medel, men kanske med ändå större betydelse som kurativ badform, stå half- baden o c h duschbaden, o c h vi skola därför skildra dem här i denna följd.
Halfbadet räknar sitt ursprung från fader Priessnitz dagar, det vill säga från den man, som vi vilja kalla vattenkurens skapare.
Priessnitz kom rätt snart under fund m e d, att många af hans patienter ej kunde väl för- draga det källkalla h c l b a d c t, som annars hörde till hans älsklingsordinationer, o c h han såg sig nödsakad att höja dess temperatur.
Härtill åtgick m y c k e t varmt vatten o c h för att spara på detta var han ej rådlös.
Han lät fylla badkaret endast 7 ä 8 tum med tempereradt vatten, o c h därmed öfversköljdes den badande, under det han satt i badkaret; denna vatten- Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, MattOT OCll Gardiner Hl Hl, TJI Hl Carl i Johansons iSKS •Affär, S » " * Drottninggatan 4 5, 1 och 2 t r.
besparingsmetod kallade kan halfbad.
M e d sin skarpa iakttagelscförmåga fann han snart, att detta b a d h a d e ' e n hel del välgörande egenskaper, just beroende på dess egendomliga användnings- sätt, o c h ända från den tiden räknar halfbadct sina anor som cn af vattenkurens viktigaste och mest begagnade badformer.
Detta bad, hvars grundkaraktär består af cn öfvcrskölj- ning af den badande med badvattnet, utföres rätt olika på skilda kurorter, utan att man kan betrakta denna olikhet som ett konstfel.
Denna öfversköljning kan utföras med händerna eller medels vattnets påösning ur ett handfat, som oupphörligen påfyllcs med badvattnet, me- dels våta handdukar eller, som det sker vid liafskustcn, genom frottering med hafstången, som då oupphörligen neddoppas i det kalla saltbadet.
Detta bad förutsätter ett kraftigt arbete hos badbetjäningen, om den väl skall uträtta sin sak.
Der många halfbad gifvas, har man på flere ställen tvänne badare, som arbeta härmed, o c h badet förlorar ej därpå.
D e t afslutas vanligen med ett par byttor kallare vatten, som hastigt slås öfver den badande.
Temperaturen i half- badct är växlande från 82 — 40° allt efter hvad som därmed skall åstadkommas, om det skall begagnas som afslutningsakt efter ett föregå- ende uppvärmningsbad, o m det skall användas som afledande badform vid kongestioner åt huf- vudet eller som dictotiskt medel eller som ett lugnande nervmedcl.
L i k s o m temperaturen i badet växlar äfven tiden för dess användning från cn till tre ä fyra minuter.
Badet är kort, men cj mindre verksamt.
E n ej mindre hälsosam regel l y d e r: gå på halfbadet!
Vid hafvet är det cn synnerligen nyttig badform för att förbereda begagnandet af de kalla hafsba- den o c h har äfven där kommit i stort bruk.
Ofvanpå halfbadct bör man ej taga någon dusch och ej någon neddoppning i kall bassin, detta är ytterligt pressande o c h fullkomligt onödigt.
Såväl vid halfbadct som ännu mer vid afrif- ning inträder hos vissa personer ökadt blodtryck åt hjärnan med hufvudvärk, svindel o. s. v., detta häfves, om ansiktet o c h hufvudet tvättas med kallt vatten före badet eller o m man tager en m e d vatten fuktad linnemössa på huf- vudet.
(Forts.) tjänsten därvidlag ej få tilläggas sagde gubbe, utan — mig själf.
Hur jag bar mig åt?
— Jo, jag lämnade blommorna i fred vida mera än nå- gon vinter förul, och därför uppnådde jag också denna gång ett bättre resultat än någonsin förr.
Jag skar ej af blad o c h grenar — t. ex. på helio- tropema — efterhand som de vissnade ned.
Vi- dare lät jag bli alt vända på blommorna, vattna- de så litet som möjligt — och » spritade » icke alls.
Först i mars började jag skära bort vissnade blad och grenar och satte äfven om ett par blommor, hvilka hade väl små krukor.
Och nu går jag att presentera mina blommor, eller, rättare sagdl, dem ibland dem, hvilka synas mig värda ett omnämnande i Idun.
Aralia, träd fram!
Du är gammal nog alt själf föra din talan.
Således: berätta oss dina lef- nadsöden!
» Mjukaste tjänarinna, milt nådiga herrskap!
Ja, Aralia är mitt namn.
Jag har visserligen också ett tillnamn, men för alt säga sanningen, är jag icke på det klara med, hur det egentligen lyder.
Men det vill jag säga, att medlemmarne af vår släkt alltid hållit sig uppe, och att hvilken som helst af oss i sina bästa år kan anses som en prydad för den finaste salong.
Den art, jag till- hör, har vackra, gröna, 7- å 9 flikiga blad.
Jag är ful numera, men — jag har varit vac- ker, o c h det är ej a l a, som kunna säga sig ha varit det.
Jag är född i Stockholm, men så sål- des jag upp till norra Sverige.
Vid den tiden var jag väl ungefär ett år gammal — som herrskapet hör, fick jag tidigt börja att pröfva på lifvets väx- lingar.
Här uppe i Norden har jag emellertid växt och frodats; jag har nu snart varit här åtta år.
Jag har under denna tid fålt flytta en " gång, men i båda hemmen har jag haft min plats ej i, men invid ett fönster beläget åt sydost, och, hvar jag bott, har man haft den omlänksamheten alt på andra sidan galan sätta upp en stor byggning för att skydda mig mot den skarpaste solen — jag tror åtmin- stone att detla varit meningen.
Man har alllid bestått mig med god jord, vatten endast då jag varit törstig, men då rikligt.
— I bland, då jag ej fick vatten så fort som jag ville, brukade jag låta mina blad (hvilka annars stodo utåt och uppåt) tillika med stjälkarne få ett fall nedåt, och då gick det så bra för människohänder alt föra mina eljes styfva stjälkar upp o c h ned.
» Se, nu är Aralian törstig! » sade man då.
Det kan väl tyckas, som om jag skulle farit illa af alt få bli törstig, men det bekom mig icke det ringaste.
Ännu förra vå- ren fick jag omkring 25 nya blad, under det att jag ej förlorade på långt när lika många; också har det aldrig varit så långt mellan stjälkfästena att bladen behöft sitta och längta efter hvaraun '.
Fyra gånger på åtta år har jag blifvit omsatt.
Antingen dröjde man den här sista gången för länge med alt sätta om mig, eller också är min tid förbi — nog af, jag är numera knappast en skugga af » mitt forna jag. » Men om jag också skulle » gå ut » — som människorna kalla det — så har jag dock lämnat ett minne efter mig, en liten Aralia, som artar sig bra — lofvar bli lika vacker, som j a g s j ä l f varit.
Barnet är nu snart 3 år gammalt.
Ar 1892 en dag frampå sommaren, när jag stod här vid mitt fönster, kom jag hän- delsevis att se nedåt och upptäckte då vid min fot ett par små blad, hvilka något liknade mina egna.
De syntes ha vuxit fram antingen från min stam eller från roten (hvilketdera kunde jag aldrig komma underfund med) och smögo sig tätt intill slammen.
Bladen växte till, och ännu ett blad började skjuta fram.
Så, efler en helt korl tid, kom där en person, beväpnad med en hvass knif, skar lös den lilla plantan och bar bort hen- ne.
Men det dröjde icke länge, innan jag fick återse min planla — nu hade hon fålt sin egen burk och ett glas öfver sig.
Till min stora glädje placerades lillan i samma rum som jag själf, vis- serligen på ett bord vid ett annat fönster, men jag kunde ändå se ditöfver.
Först syntes hon vilja vissna, stjälkarna böjde sig, och bladen hängde slaka.
» Sköterskan » tog då bort glaset, höjde varsamt upp bladen och satte ett par små stöd under dem; sedan satles glaset dit igen.
Plantan fick nu stå i fred så mycket som möjligt, och man lyfte på glaset, endast då man ville känna efter, o m det var lid att vattna — en å två gån- ger i veckan.
Redan efter få dagar hade bladen återtagit sitt friska utseende och stjälkarne rätat upp sig, så att stöden kunde tagas bort, men det dröjde rält länge, innan plantan började växa.
Det tredje bladet i ordningen fick 3 flikar, och de blad, hvilka sedan kommo, blefvo allt mera o c h mera lika mina.
» Lill-Aralian » har redan blifvit omsatt två gånger.
Hon står nu på ett bord helt nära mig, o c h jag har min ögonfröjd af att se på henne.
När hennes blad bli dammiga, putsar man af dem med en mjuk damlrasa eller dito borste.
Stundom tvätlas de också helt lätt med en svamp — man använder då kylslaget vatten.
Jag känner till det där, ty jag har själf blifvit behand- lad på samma säll.
— Förra sommaren växte där åter en liten planta vid min fot.
Den skars lös, sattes och » tog sig », äfven den.
Men så gaf man bort denna min yngsta, och därute i den grymma, kalla världen blef hon vanvårdad o c h — dog.
Kanske skall också jag snart förintas.
Dock, litet förr eller senare, det betyder på det hela taget icke sä mycket.
Vore jag människa, skulle det vara tank- löst af mig att tala så, men jag är j u endast — en blomma.
Ja, här har ni nu fått höra - gamla Aralians » historia.
Om den kan vara eder till nytta, så har jag åtminstone icke helt och hållet lefvatförgäfves. » Så långt Aralian.
Och nu skola vi kanske fort- sälta med presentationen.
Här ha vi två stycken växter, hvilka tillhöra ormbunksläktet.
Den större kallar jag vid högtidliga tillfällen — såsom t. ex. föreliggande — Adiantum flagrantissimum — det slår så på den flata namnstickan i burken.
Den mindre däremot får nöja sig med att kallas endast Adiantum.
» Hvarför så?
De äro ju hvarandrai alldeles lika, » säger ni.
Ja, nu visserligen, men i somras, då mina ormbunkar voro i normalt skick, hade den, jag benämner Adiantum, betydligt min- dre blad än den andra, ett förhållande, som j u dock kunde ha sin förklaring däruti, att de båda exemplaren växt upp på hvar sitt håll, i olika jordmån och temperaturförhållanden, och äfvenså voro af olika ålder.
Den lilla Adiantum är ganska intressant genom sin tillkomst.
En person, som hade en växt af detta slag, log med nypan fatt i en af de fina bladstänglarne och drog den rakt upp ur jorden, satte den sedan på försök.
Kanske hade någon liten rotdel, fasl » osynlig », följt med stjälken, ty bladet » tog sig ».
Min flagrantissimum köpte jag i somras från ett drifhus.
Trädgårdsmästaren påstod, att växten icke skulle lida af flyttningen, men själf hade jag föga hopp o m att den skulle öfverlefva vintern.
Verkligen vissnade också alla bladen så smånin- gom under första delen af vintern — i början af januari voro de alla sin kos.
Hade jag förvattnat min vackra » ormbunke »?
Jag fann att sljälkarne (» stjälkstubben » stod ännu kvar) voro lindrigt an- gripna af mögel, o c h att det luktade liksom un- ket ur jorden.
Jag behöfde emellertid ej länge fun- dera på saken, ty redan i samma månad började ett och annat nytt litet blad skjuta fram, och, som ni ser, är där nu en hel liten buske af spä- da, ljusgröna blad.
Måtte jag nu bara få vackra- re fason på växten, än den hade vid inköpet.
Dessa ormbunksarler tåla troligen icke vid att stå trångt.
När jag köpte » flagrantissimum », hade den några dagar stått i en grupp af växter och var alldeles flat på ena sidan, o c h hur jag vände och vände på den, ville den ändå fortfarande hålla sig sned.
(Slut i nästa n:r.)
o Hvad " gubben v i n t e r " lämnat kvar.
E n liten b l o m s t e r r e v y f ö r af Idun S-m.
o J X h, mitt herskap!
Ni skulle bara ha sett, huru Tf \, miserabla mina b l o m m o r sågo ut i vintras.
Då skulle ni troligen utropat: » j o, den, hon förslår sig visst på blomsterskötsel!
Och så skrif- ver hon i lduu om sina blommor!
Fidonc, hvil- ken humbug! » Ja, det var riktigt väl, att jag icke fick nångon nyärsvisit af er, mina damer.
Och hädanefter är jag icke längre rädd för edra besök, ty blommor- na börja nu se rätt hyggliga ut igen.
Förvintern var ganska känbar för blomstren.
Och orsaken därtill?
Jo, sen I, långt ifrån att vara sträng, var » guben vinter » i stället hela » förejulen » alltför mild i hågen.
Blommorna trod- de därför, att det ännu var sommar, och bjödo till att växa, o c h så fingo de långa, tviniga, blekgröna skott — heliotroper och fuchsier sågo ut som något slags slingerväxter.
Huru noga man dock bör väga sina ord för att de ej skola löpa fara att misstydas!
Med anled- ning af öfverskriften kunde » gubben vinter » lätt bli ' misstänkt för att ha ' lagt embargo på de flesta af mina älsklingar, och det vill jag visst icke att någon skall tro, ty — med få undantag hafva de alla förblifvit vid lif.
Å andra sidan torde för- Ur notisboken * ' Kronprinsessan afreste, enligt hvad ett från Venedig ingånget telegram meddelar, i tisdags till Pallauza vid Lago Maggiore för att som i dag inträffa i Karlsruhe.
Kronprinsessans hälsotill- stånd är fortfarande godt.
* Primus-spiseln.
Den för sitt världsberömda fotogenkök » Primus » väl kända firman B.
A. Hjorth &amp; G:o har i dagarne utsläppt i marknaden en s. k.
» Primus » - spisel, hvilken torde blifva en välkom- men nyhet för hvarje sparsam husmoder, i syn- nerhet nu då fotogenen stigit så betydligt i pris, ty medels användande af denna spis kan, med begagnande af endast ett » Primus » - kök o c h utan ökad fotogenförbrukning, ' kokning samtidigt före- tagas i 3 kärl.
* » Våra dåliga tänder » utgöra förvisso elt tema, som ofta är ägnadt att inge bekymmer, icke minst hos damerna.
Af synnerligt intresse bör det därför vara för vår vidsträckta läsekrets att taga del af den lilla broschyr i den icke oviktiga frågan, som medföljer detta nummer af Idun, o c h hvilken vi så mycket hellre kunna rekommendera till genomläsande o c h efterföljd, som densamma har till författare en så erfaren fackman som tand- läkaren d:r A. Lenhardtson.
Det nyaste tålamodsspelet heter » Hjärlats hemlighet » o c h torde bli ett lämpligt tidsfördrif under sommaren.
IDUN 1895 Teater och.
musik.
Kungl.
operan.
Det tredje partiet, hvari hr Götse uppträdde som gäst härstädes, var som Faust i Gouuods opera af samma namn, hvilken uppfördes i måndags.
Delta uppträdande var egentligen som helhet betraktadt hvarken bättre elller sämre än de båda föregående.
Visserligen lyckades sånga- ran ganska bra i första akten samt med fjärde aktens dryckesvisa och i trion mellan Faust, Me- fistofeles och Valentin, hufvudsakligen på de stäl- len, där han fick forcera sin röst.
Däremot voro bristerna i de vekare momenten, t. ex. i trädgårds- scenen, mycket märkbara.
Äfven beträffande detta parti måste vi konstatera, att vi hafva en ojäm- förligt mycket bättre representant här hemma, Nå- got lifligare bifall förspordes icke heller från den ej just särdeles talrika publiken.
I går skulle ett nytt gästspel begynna, nämligen den fransk-amerikanska sångerskan fru Vehon-Hal- vorsens uppträdande som Violetta i op. » Den vilse- förda », hvilket parti hon redan för trenne år sedan utförde härstädes.
T morgon åter gifves för första gången » Hans och Greta », sagospel i tre bilder af Adelheid von Vette, musiken af Engelbert Humperdinck.
samt » Navarresiskan », opera i 2 akter af Massenet.
K.
Dramatiska teatern bjöd i lördags på ett nytt program, som — o m vi frånse den inledande en- aktaren — var af högt värde o c h intresse.
Wil- brandts s. k. lustspel » Ungdomskärlek » är, s o m antydt, allt annat än lustigt, men betydligt banalt och genomklumpigt och borde helst aldrig ha kom- mit upp på denna teaters spellista.
Ej ens fru Hartmans hjältemodiga ansträngningar att afvinna en ny backfischroll en smula humör kunde upp- hjälpa det sorgmodiga fiaskot.
En rik ersättning erbjöd dess bättre Jean Riche- pins därpå följande komedi på vers i tre akter, » Fribytaren », en genom sin enkelhet sublim, men likväl kraftigt färgmättad dikt till hafvets och sjö- manslifvets lof, hvilken ej kan undgå att gripa hvarje för poetisk stämning mottagligt sinne.
Den gamle bretagniske sjömannen Legoez (hr Hillberg) har förlorat alla sina söner, sjömän så- som han, på hafvet, men han håller detta haf lika kärt ändå, ja, det är föremål för hans formliga dyrkan.
Hans sonson Pierre har rest bort för femton år sedan, utan alt låta höra af sig, men han väntas dagligen med en nästan vidskeplig visshet af gubben, af änkan efter en af sönerna, Marie-Anne (fru Littmarck), och hennes dotter Ja- nik (fru Sandell), hvilken, ehuru h o n blott var ett femårigt barn, när den tioårige Pierre gaf sig ut, betraktar sig o c h betraktas såsom hans tro- lofvade.
Anländer så en vän o c h länge skepps- kamrat till Pierre, en rask sjöman Jacquemin (hr Skånberg), medförande jämte dennes sjömanskista den nästan säkra vissheten o m hans död.
Innan han ännu hunnit förklara saken för någon mer än Marie Anne, låter man gubben Legoez tro, att Jacquemin är Pierre, för att därigenom bespara den gamle farfadern en krossande hjärtesorg, och lilla Janik, s o m tror detsamma, förälskar sig i honom.
Men den rätte Pierre (hr Olsson) hem- kommer, icke från sjön, utan från Mexiko, där han blifvit lycklig diamantgräfvare.
Den härige- nom uppkommande konflikten, som hotar att för- störa allas lycka, löses dock omsider så, att Pierre ensam återvänder o c h Legoez gifver Janik åt Jacquemin, s o m förblifvit hafvet trogen.
Utförandet var i det hela värdigt och verknings- fullt.
Särskildt gaf hr Hillberg mycken kraft och karaktär åt den gamle sjöbjörnen, och hans de- klamation af versen kan gälla som mönstergill.
Fru Sandell spelade med innerlighet och värme.
Hr Skånbergs Jacquemin föreföll kanske väl vek och osäker, men hr Olsson gjorde af Pierre en karakläristisk och präktig typ.
Fru Littmarck tillfredsställde minst, men totalintrycket af det beaktansvärda diktverket var dock synnerligen gynnsamt o c h publikens bifall lifligt.
August Lindberg med sällskap uthärdar fortfaran- de konkurrensen med de härliga vårkvällarne på Vasateatern och gör det med all önskvärd artistisk honnör och framgång.
1 måndags bjöd han oss på Hamlet.
August Lindbergs ypperliga Hamlet- tolkning torde vara en prestation, vid della laget känd och skattad öfver snart sagdt hela vårt land; endast för hufvudstaden är ett dylikt tillfälle att njuta af stor tragisk konst numera allt för säll- synt.
Den skickliga regien präglade alltigenom upp- sättning och samspel.
Fru Dorsch gaf drottnin- gen, och särskildt den stora uppgörelsescenen med sonen nådde genom hennes värdefulla biträde en gripande verkan.
Fru Lindbergs Ofelia förtjänar I T 7^ T " .T-M * - » HlXtPci %JL&gt; £Z ^ till Alll 159 ock varmt lofordas; särskildt framstår utförandet af vansinnighetsscenen i fjärde akten lifligt för minnet.
Äfven birollerna sköttes med förtjänst, och den talrika publiken kvitterade sin kväll med skallande bifall.
Neruda-soarén, gifven i fredags af fru Vilma Nor- man-Ncruda (lady Hallé) med biträde af hennes gyllne frukter, denna ma och om huru Jesus öppnar himmel för de små barnen, som kom- till honom.
hängde vid De mörka, sorgsna hennes hade Daniel talat med läppar — ögonen något sådant aldrig hört förr, så hade honom, ingen bedt ingen med honom.
syskon, fru Maria Arlberg-Neruda och prof. Frans Nu var det, som om en ny värld öppnat Neruda, samt förste hofkapellmästaren Conrad Nordavist, torde få räknas som en af de allra yppersta musiktillsläilningar, som under de senaste åren förekommit härstädes.
Det var här verkligt stor konst man bjöds på.
Ett så ypperligt sam- spel, en så nobel och alltigenom stilenlig uppfatt- ning har väl här sällan förnummits.
Det erinrade oss verkligen om den berömda Joachimska kvar- tetten i Berlin.
Bifallet från den öfverfyllda salon- gen blef för hvarje sats allt mera stormande och ville till slut knappt taga en ända.
Säkert är, att denna musikafton sent skall förgätas af dem, s o m voro nog lycklige få öfvervara densamma.
för det stackars sjuka barnet, och han hade Grefvinnan Math.
Taube ' s musiksoaré i Musikaliska akademien sistl. tisdag hörde ock till dessa min- nesrika musikaliska högtidsstunder, som mera sällan förekomma.
Soarén gafs till firande af 25- årsjubileet af den aktade soarégifvarinnans första uppträdande som sångerska å k. operan härstä- des.
Och alltsedan hon där som Bertha i » Nurn- bergerdockan » med ens slog sig igenom och till den dag som är har hon varit publikens förkla- rade gunstling.
Det var därför ej underligt, att Musikaliska akademiens stora sal i tisdags fyllts af en beundrande publik ur alla klasser, hvilken ville bringa den framstående sångerskan sin hyll- ning.
Och efter hvarje nummer, nu liksom förr utfördt med den mest fulländade teknik, den var- maste känsla och det ljufvaste behag, inhöstade grefvinnan Taube den rikaste blomsterskörd samt till sist en ståtlig lagerkrans af gediget silfver, gifven af vänner och beundrare.
Och applåderna ville aldrig sluta.
Efter programmets sista num- mer, recitativ och aria ur » Nurnbergerdockan », satt publiken, bland hvilken konungen, kronprin- sen och prins Carl tagit plats på främsta bän- ken, orubbligt kvar och gaf sig ej förr, än soaré- gifverskan sjungit ytterligare ett nummer.
Så följde nya ovationer, som tydligen uttryckte pu- blikens förhoppning om att ännu många gånger få höra den sångerska, som har så rika skatter alt bjuda af sin konst.
Hvad grefvinnan T. varit för vår operascen framgår af den biografi öfver henne, som förut varit införd i Idun.
Synnerligen värdefullt bidrag lämnades af fru Edling, professorerna Hallström och Neruda samt förste hofkapellmästaren Nordqvist, konsertmästa- ren Aulin o c h en musikälskare, hvarjämte fröken Alfhild Larson i ett par nummer aflöste prof. Hallström vid ackompanjemanget.
mycket den, ju mer intresse för denna värld än för där han nu lefde sagt, — tant Lotten hade att han snart skulle få komma till bimmelen, och icke sig detta otroligt.
tycktes för Daniel alls H a n hade j u helt nyligen le- gat därhemma i det mörka fuktiga rummet, där han blott sett en hög, dyster vägg midt emot och aldrig en stråle af sol, så hade han rest en ibland enda dag och så var han här, midt solsken han såg dag ut och gröna, vackra träd hvart sig omkring.
på H ä r bars lian hvar en veranda, där han kände den friska, ljumma vinden spela omkring sig, såg blommorna och hönsen — vackert, allt så staden och den blanka sjön så lyckligt.
Hemma i hade han alltid fått ligga och se till sina små syskon, då modren var ute, och då gällde det att passa på att de icke gingo för nära spiseln eller föllo ut genom fönstret, me- dan han låg där hjälplös; — här blef han vårdad och omskött och tant Lotten de honom vackrare om än ett ställe, här, och berätta- där det var ännu där man väntade på Daniel.
» Jag far väl dit på järnväg? » frågade han en dag.
» N e j, det kan du inte göra. » » Men, hur kommer jag då till himlen? » » Änglarne skola bära dig dit, lille Daniel, » svarade Lotten.
Några ögonblick teg Daniel, därpå sade blir inte svårt för dem.
Mor säger han: » Det alltid att jag är så lätt. » Lottens ögon fylldes värden kom såsom åter af tårar.
barn » — och åter för detta » Om I icke skriftens henne.
ord Detta lilla barn hade ingen jordisk packning att lösgöra sig ifrån, han sörjde icke för afskedet — han skulle ju få återse dem han höll kär — % Tant och ännu en gång uppmana henne därtill, dagen var var han så mycket växlande.
mycket bättre, att började triumfera öfver doktorns för- utsägelser, sämre.
och dagen därefter måst inlåsa och förvara sina dem hade Den väntade lärarinnan hade att för tjufvar, mott och hon Här företaga var icke sätta Norge!
ej för mycket, som den hon, sig Lotten läst och riktigt låg nu in ett längsta i sin barn, studerat resa till som skulle af alla resor, och det som skulle visa honom vägen, det var hennes hand, som skulle leda den späda barnasjälen — kunde hon väl draga undan denna hand?
var det åter Och lika ofta växlade det med Lot- tens beslut att fara.
tid Och ägodelar för att under sin korta skydda Huru modern skulle komma, och Lotten vågade Lotten hade Ack, för et var således ej längre att hoppas på att Ena till för honom.
hämmade hennes vandring mot målet?
VERLE.
tillstånd hon jordiska mal!
(Forts.) ej hur få frånvaro Idun af gossens icke icke i detta lif!
Tänk, hur hon hade packat, Berättelse för då funnos hon själf — huru många omsorger hade hon Lottens n o r s k a resa.
VERA.
rum Lotten stannade.
En vecka, två veckor, tre veckor — då kommo änglarne och häm- tade och Daniel, de sista ord hon hörde var för länge sedan kommen och ännu dröjde från hans läppar voro: » K o m snart efter och hon; i dag var Daniel så mycket bättre, och tag mor med! » M e d sin sista kraft höll han hon kvar Jjottens band, och hans bristande ögon sökte hennes.
Det sjuka, lidande barnet hade beslöt att resa i morgon, men när mor- gondagen sämrats, kom, hade hans tillstånd han ropade åter för- ständigt på henne och gått till ett land af evig hälsa och fröjd.
ville att hon skulle sitta vid hans sida.
För hela världens skatter skulle icke Lotten då kunnat lämna barnet.
Då till grafven och återvände till det tom- Det var dyrbara stun- ma sjukrummet, kom åter tanken på afresau henne.
der, som hon tillbragte vid hans säng, då hon för talade med honom om den gode barnavännen, hon som nade har alla små så kära, och om hans so- liga himmel, där lifvets träd växa, som bära Tl / T^v 1 ^ M a P S c l m XU .M1 U b i l M Lotten tre dagar därefter följt den lilla kistan i Men hennes häpnad blef stor, då almanackan den elfte såg, att man redan räk- augusti.
Hvart hade tiden tagit vägen?
N u återstod henne endast ader- K. A.
N v d a h l &amp; (Qualité I n g h i l t e r r a) härslädes lagrad sedan 1891.
Vid " " ^ ^ » g - handelskemist befunnen enl analys * " ^ Pris kr.
1: 25 pr butelj.
Finnes e n d a s t b o s a f h ä r v S T ^ ™ J, a f S U L ^ n mks- och Aiim.
telefon.
C ' 0 «
ton dagar af ferietiden — det var något för kort tid för en fotvandring i fjällen, och Lotten hade just nu icke så mycken håg att resa.
Dessutom hade hon mycket att göra på sin nuvarande vistelseort; hon hade åtagit sig många plikter, som hon icke utan vidare kunde släppa, och hon såg att hennes när- varo här var mer än behöflig.
Så gingo några dagar, men fjällen, hvilka så länge Daniel lefde trädt i bakgrunden, började åter småningom att torna upp sig för hennes fantasi, och det dess mer lockande, j u längre det led.
Skulle hon då icke en gång, om ej bestiga dem, så åtminstone få se dem på afstånd?
K u n d e hon ej tillbringa en vecka i Molde, mellan fjällen och hafvet, hvilket hennes väninna försäkrat henne vara den mest paradisiska ort på jorden?
H ä r hade hon j u också ängarna och träden, hvilkas anblick så fröjdat lille Daniel, och hon kom ihåg, hvad en främmande sagt här om dagen: » H ä r är ju ett riktigt litet paradis! » Men fjällen funnos här likväl icke — skulle väl Lotten någonsin få se dem?
I detta ögonblick kom ett af barnen fram till henne.
» Tant Lotten, kom och berätta oss en saga!
Det är så tråkigt att gå och lägga oss annars! » » Tant Lotten » reste sig och gick med.
Det var ännu ljust och barnen sutto upp- rätta i sina sängar — de voro inte sömniga och ville så gärna höra en saga!
Så talade Lotten om två, och det ena hufvudena sjönk ned en stilla aftonpsalm därefter godnatt och om en saga, hon talade efter det andra af de små pä kudden.
H o n läste för dem och sade dem gick ut i det fria igen.
lasTorarr Redigeras af Sophie Linge.
Men de längtansfulla hon var nu här, och man behöfde henne.
Och så stannade hon de båda återstående veckorna och reste sedan den 2 9 augusti, med samma elfva barn som hon haft med sig till landet, in till staden igen, glad och förnöjd.
Glada och förnöjda voro äfven barnen, och o, så mycket friskare!
Det var med verklig saknad som Lotten skildes från sin lilla skara och vände hem till sitt rum med lätt hjärta och orörd reskassa.
» Pengarne få ligga och förränta sig till nästa sommar! » menade Lotten.
Och så slutade tant Lottens första stora, ifrigt efterlängtade och planerade resa.
III.
» Lotten får lof att resa!
I år måste hon göra en ordentlig långtur, åtminstone till Norge, » sade alla vänner och bekanta nästa år, och Lotten själf nickade instämmande.
Med vårens inbrott hade hon åter fått res- lust och hon kunde icke se en ångbåt styra ned för strömmen eller höra hvisslingen från ett järnvägståg, utan att känna en okuflig längtan att fara med.
När hon såg en dro- ska med koffertar och kappsäckar, hade hon en känsla, som när man om våren ser den första lärkan, och åter satt hon med reskarta och tidtabell framför sig.
» Men denna gång får du inte ha några barn i sällskap, » sade man vidare, och märk- värdigt nog var det som om alla sjuka barn varit försvunna ur Stockholm — Lotten hvar- ken såg eller träffade tillsammans med några under hela tiden före sin afresa.
T y resa Hvad var det Lisa slog i väfven?
I F — ska ätten arfklenod.
Snällt husdjur hos vårt lands no- mader.
En kärleksyttring utan smek.
Hvad äger han som tanklöst gläder Tar hela lifvet som en iek?
Bidrag mottagas mod tacksamhet.
B — r — o.
Charad.
Logogryf.
Jag kom till julen, äfven jag, Och lade på er börs beslag.
Men ack, en liten penning blott, Hvarför ni god valuta fått.
Af elfva länkar är jag redd, Och, som jag hoppas, gärna sedd.
Med dem j a g ocker drifva vill Och gåtor däraf forma till.
Se ' n tror jag snart j a g funnen är, Och nu så börja vi sä här: Dekoralionsväxt som man finner Allt mera rik användning för.
Hvad gärna, fast ej luktfritt, brinner.
Hvad jäntan flinkt på spinnrock gör.
En halfgud, dold i sagoskimmer.
En himlaskänk till törstig jord.
Tid, då man ljud som bäst förnim- mer.
En fågel, sommargäst i nord.
Ett djur som hälst man ryggen vän- der, Ett annat som dess rof kan bli, Och ett som vi i våra länder Blott skåda i menageri.
Säg, hvari vill han stiga gärna, Den man som högmodsprägeln bär?
Så namnet på en vacker stjärna.
Hvems brödbekymmer mest dig tär.
Två namn, som ej så snart bli glöm- da, Men därför ej vi glömma må.
Ett flertal, hvilka, ej berömda, Dock äfven här en plats må få.
En stad i Ryssland, flod där äfven.
Af hvad höggs mången ärestod?
PICOTS Mitt första kallt och fullt af klang Ur klippans hårda sköte sprang.
Mitt andra genom nejden ilar Med rastlös fart och aldrig hvilar.
Mitt hela diktat, talat skönt, Var skandinav och prisbelönt.
ville hon nödvändigt i år, och reste gjorde hon; men denna gång hade hon uppgifvit tanken på en fotvandring, då hon ej hade något sällskap.
I stället ville hon resa ka- nalvägen till Göteborg •. — det var en färd som hon länge längtat efter att få göra.
Se- dan tänkte hon fara till Kristiania och där- ifrån göra en och annan utflykt till omgif- ningarna — så ville hon begifva sig till Throndhjem och se den härliga domkyrkan, genom hvars hvalf hon så ofta i inbillningen vandrat, och så hem igen genom Jämtland.
Det skulle bli en härlig färd — tänk: Troll- hättan, Ringerike, Trondhjera och Areskutan — det skulle bli något att berätta för de små eleverna om, då hon kom hem igen!
Det var en vacker, strålande julimorgon, som Lotten från ångbåtens däck viftade far- väl åt sina vänner på kajen och gled öfver Mälarens dansande vågor mot söder — mot söder!
I första hand skulle hon emellertid besöka Vadstena, där en gammal vän och skolkamrat till henne var bosatt, en präst- änka med två söner, och Lotten skulle icke förlåtit sig själf, om hon farit förbi, utan att hälsa på Karin.
(Forts.) Innehållsforteekning.
Elisa Orzeszko; af P.
P.
(Med porträtt).
— Den gamla visan; poem af Anna Knutson.
— Lifveta middag; efter en främmande idé af Ellen Bergström.
— I drömmar; af Hjal- mar Söderberg.
— Iduns Iiikarartiklar.
I I I.
: Om bad- och brunnskurer; af d:r Alfred Levertin.
(Forts.).
— livad » gub- ben vinter » lämnat kvar; en liten blomsterrevy för Idun af S — m.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Tant Lot- tens norska resa; berättelse för Idun af Vera Veris.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
Går som sak på land, i staden, Är än fin och än bastant.
Se ' n som länk ett retsamt o r d: Dess tillvaro är jämt spord!
Och därnäst hvad jag nu gör er.
— Månn ' om ursäkt jag bör be?
— Nästa ord bland gift folk hörer — Ogift sig bör hvar förse.
— Så en sak i bohagsraden.
F o r d o m vindguds namn i nord.
Ordet vi få Ej af de små.
Går s o m man på land, i staden, Ja — allerstädes på vår jord.
Om vokalen först får gå, Dragaren det gäller då; Om vokalen sist vi sälta Dragarn ' s fru vi för oss se.
Men nu vill jag er berätta — Liten ledning må jag ge — Alt en ann ', en konsonant, Skall stå allra främst i raden, Ordet vi få Ett af de små alla andra » Lessive Phenix » tvättmedel!
Med a du kanske mig i tunnan satt mång ' gång.
Med i du kanske finner mig på näsan något lång.
Med u jag hälsar morgonsolen med min sång.
Perpetua.
1 2 3 4 Hvad jägaren han, Väldiger nian, I skogen fann: 5 2 3 6 2 7 3 6 8 7 2 4 2 7 6 9 5 7 2 9 4] i PP sss f l FFtfa R B — r — o.
Ran, ter, al, p, el, sa, t, m, s, u, ia, do, iin, ai, nd, s.
Gissa!
Vokalförändringsgåta.
Gåt-rebus.
Följande bokstäfver o c h stafvelser, rätt sammansatta, bilda fem ord, hvar- af begynnelsebokstäfverna beteckna en berömd fransk författare o c h slut- boks ' äfverna en af Europas största städer.
Anna.
S.
L. Bokstafsfyrkant.
Bokstafsgåta.
1) En helig akt, 2) en af de nio muserna, 3) tysk stad, 4) berg i Asien, 5) en af finska kriget hjältar.
Men har för dig det mera värde Alt få mitt fjärde, går det an, Mitt femtes läckergom till man Mitt sjätte har, milt andra, fjärde.
b-g.
T.
K.
TVÄTTPULVER ÖfverträfTar tankarne voro borta; hon ville stanna, ty Palindrom.
Siffrorna ersättas med boksläfver och skola dessa, lästa från vänster till höger samt uppifrån oeh ned, bilda samma ord.
Orden ä r o: 1) 2) 3) i) 5) I Norge är en stad.
På svenska heter yta.
Din dörr du stads bör göra.
Bergets motsats är.
I Östersjön du finner.
Rättfram.
Det allom ej är gifvet Att räknas bland mig här i lifvel.
Bakfram.
Det som den starka göra bör, När han den svage klaga hör.
Margit i Finland.
A.
C. Anagramgåta.
I hökarboden i milt första Mitt andra finnes på förlag, Och som mitt tredje de plä ' vara, Så räcka de i mång ' god dag.
Klorfrittl Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer Lösningar.
Logogryfen: Vårluft; fur, a, ål, rå, låt, fru, lut, full, nf, får, nlf, våt, lår, tår.
f-, J- och J-kilo-paket med beskriming å hvarje paket.
Representant fSr Sverige: Carl R. Matton, Stockholm Talrika o m b u d 1 landsorten.
