# ID: svediakorp-per1021
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,477
# sentences: 672
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 2 (369) Fredagen den 11 januari 1895.
Byrå: Prenumerationspris pr år: I d u n ensam kr.
5: — K l a r a S ö d r a K y r k o g.
1 6, 1 t r.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Jduna Modet., fjorlondagsuppl.
» 5: — Iduns Modetidn., månadsuppl.
» 3: —!
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och FRITHIOF Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
hvarje helgfri Tryckeri Aktiebolag 8:de årg.
Utglfningstid: utgifvare: HELLBERG.
Iduns fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar) Annonssiris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p ä b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Henrika Hagdahl.
H vilken af våra lä- sarinnor känner väl icke » Hag- dahls k o k b o k », såsom den populära benämningen blif- vit på ett arbete, hvilket nästan gjorde epok på sitt område, när det för sexton, sjutton år sedan först utkom.
D e t har sedan dess upplefvat flere nya upplagor o c h nu letat sig väg till nästan hvarje burget h e m, där det ut- gör den skickliga husmo- derns aldrig svikande råd- gifvare inom den viktiga hushållnings- o c h matlag- ningskonstens olika gre- nar.
D e flesta torde också känna till författaren till detta standardverk, d:r Ch.
E m.
Hagdahl.
Det var en vetenskapligt bil- dad man, som här tog sig före att på Kajsa V a r g s oeh Gustaf va B j ö r k l u n d s förut något kaotiska o m - råde bringa system o c h klarhet, o c h m e d läkarens insikter förenade den vane skriftställaren en briljant framställningskonst.
Re- sultatet blef också glän- sande, o c h » K o k k o n s t e n som vetenskap o c h konst, med särskildt afseende på hälsolärans och ekono- miens fordringar » - — så lyder den fullständiga ti- teln på det vidtkända ver- ket — har i sanning lyckats realisera författa- rens i förordet uttalade förhoppning, att boken » måtte kunna läsas med samma nöje o c h uppbyg- gclse af husmodern som af hennes tjänare och blifva hvad man kallar populär. » D e n har flyttat kokboken ifrån köket in i salongen, där de bildade träffas, o c h i hithörande ämnen så som intet annat verk vidgat den svenska husmoderns blick o c h för- finat hennes o m d ö m e.
Emellertid stod d:r Hag- dahl icke ensam vid dess utarbetande; lian var den vetenskaplige grundlägga- ren, sofraren, ordnaren, men att kvinnliga impul- ser o c h kvinnligt biträde i rik mån därvid togos i anspråk, var ju endast helt naturligt.
En hand, som särskildt vid det lite- rära utformandet särdeles verksamt biträdde, har i dessa dagar för alltid fällt pennan, då, som vi redan i förra numret omnämnde, fröken Henrika Hagdahl sistlidne annandag jul afled i S t o c k h o l m vid uppnådda 51 års ålder.
D e n hädan- gångna, en brorsdotter till d:r Hagdahl, var en på hjärtats och hufvudets vägnar lika rikt begåfvad kvinna, hviiken äfven i andra riktningar varit offentligt verksam, o c h vi äro därför öfvertygadc,
O kärlek, dina tankar Nå högre än himlens rund; O kärlek, dina tankar Gå djupare än hafvets grund.
O kärlek, dina tankar Gå framom stormens il Och lysa tusenfaldt mera Än solens strålande pil.
Julius att hennes bild skall lyckligt försvara sin plats i Iduns porträttgalleri.
V i gjorde häromdagen doktor Hagdahl en visit för att inhämta några drag ur den nu bortgångna medarbeterskans lefnad.
I det med gammaldags k o m f o r t ' redda hemmet mottogos vi med den förbindligaste hjärtlighet af den liflige o c h trots sin höga ålder ännu ungdom- ligt spänstige läkaren.
Utanför salongens fön- ster bredde sig en rörlig tafla: Hötorgets bro- kiga salulif o c h i fonden den väldiga matvaru- hallen m e d sitt strömmande virrvarr genom alla portar — i sanning just den omgifning, man helst ville tänka sig för denne man, som gjort kökets vetenskap till sin.
L i k a underhållande som doktor Hagdahl kan vara, till oeh med när han rör sig på kok- konstens i mångens tycke väl högst prosaiska fält, lika spirituel är hans konversation, kryddad m e d infall o c h illustrerad af anekdoter ur ett långt lifs rika minnen, o c h hastigt gledo de angenäma stunderna fram i hans sällskap.
Säkerligen skall det intressera våra läsarinnor att höra, huru det första uppslaget gafs till det arbete, som sedermera skulle växa ut till en sådan betydelse.
L i k s o m så ofta i lifvet var det en obetydlig tillfällighet, som fram- kallade det ståtliga resultat, hvilket nu i form af » H a g d a l s kokbok » föreligger i otaliga h e m, där dessa rader läsas.
» N o g hade jag också, som de otäcka kar- larne i allmänhet, i mina dar tyckt om att då och då få smörja kräset, » berättade doktorn, » men någon så kallad ' matgud ' hade jag då aldrig varit, o c h minst af allt hade jag drömt om att bli kokboksförfattare.
M e n så en dag på sjuttiotalet var jag bjuden på middag till mina släktingar, professor Hjalmar A b e l i n s.
Medan bordet dukades, stod värdinnan o c h raf- sade, ifrig o c h nervös, genom en massa papper i sin chiffonier. '
H v a d är frågade jag.
det Hanna söker så förtvifladt, '; Å h, det är bara ett puddingreeept, som jag inte är människa att få tag uti. '
' Ja, de fruntimmerna, de fruntimmcrna, ' an- märkte jag till värden; ' tänk, om vi karlar för- varade våra värdepapper på samma lättsinniga vis, det skulle just bli en skön historia.
O m nu inte Hanna finner sitt recept — då bli vi utan den rara puddingen till middagen!
Det behöfdes verkligen, att någon ordentlig karl toge hand om alla spridda skatter, som finnas nedlagda .i damernas familjerecept o c h upp- skrifningar, ' och ordnade dem för all framtid till något helt o c h handterligt. '
' Ja, det kunde just morbror vara rätta man- nen till, ' inpassade värdinnan, smått pikerad, ' som naturligtvis har tillräckligt med tålamod och förstånd till ett så tacksamt arbete. '
Emellertid k o m puddingen i rätt tid på bor- det; den befanns delikat, o c h vi läto oss väl smaka.
O c h med det sista skedbladet glömde jag hela den historien.
Men lilla professorskan hade i sitt stilla sinne svurit en gruflig hämnd.
D e t var väl en månad senare, så började en dag ett ändlöst tågande i mina trappor o c h ett ringande på min dörrklocka; i tamburen stodo betjänter, hushållsmamseller o c h kokfruar i långa rader, och m e d hälsningar frän generalskan Den o c h friherinnan Den o c h unga fru Den oeh Den strömmade cn flod af väl hopbuntadc små manuskriptpaket in öfver mitt skrifbord, hvilka vid brytandet samtliga befnnnos innehålla mat- recept o c h åter idel matrecept, dyrbara gamla familjeklenoder, som gått i arf från mor till dotter genom släktled i cn mängd af hufvud- stadens förnämsta familjer, o c h som nu hop- letats o c h sammanskaffats för att af den ' stygga morbror ' tagas o m hand o c h ordnas.
D e t var en formlig sammansvärjning, ken mer eller m i n d r e!
hvar- J o, nu hade jag just ställt vackert till åt mig!
J a g ref i mitt hufvud o c h i de köks- doftande pappersbuntarna o c h visste egentligen inte, om jag skulle skratta eller ondgöras åt hela historien.
Till slut tog jag mitt p a r t i: sagdt må vara sagdt, o c h jag skulle visa d e m, jag, de allra som sötaste små skadeglada fru- arna.
.
.
Så gick jag upp till kungens köksmästare, gamle Malmgren, i hviiken jag visste, att jag hade cn trofast o c h säker vän i viken.
' Jo, nu är den lede lös, m å Malmgren tro ' — o c h så anförtrodde jag honom hela min pinohisto- ria.
Men han bara log, helt trygg. '
Ä r han lös?
N å, då få vi väl se till att binda h o - nom då! '
O c h så började det stora arbetet.
Material hade jag redan rikt upp, och nytt strömmade in för hvarje dag.
J a g kastade mig öfver ut- landets, speciclt naturligtvis Frankrikes, litera- tur på området, läste o c h pröfvade, experimen- terade o c h » profåt ».
Malmgren — o c h många, många andra auktoritcter — stodo mig tappert bi.
N u tillkallade jag o c k min brorsdotter Hen- rika, som redan förut var pröfvad i literära sysselsättningar, språkkunnig o c h intelligent i hög grad, o c h hon blef mig en ovärderlig hand- sekreterare o c h hjälpare under det mångåriga verket.
Särskildt vid bearbetningen af de rika utländska källorna tog hon en framstående del.
D e t mesta pröfvades praktiskt i mitt eget k ö k.
D e t blef en serie små middagar under årens lopp, v i d hvilka oftast Malmgren presiderade vid bordet, de korta stunder han kunde lämna köket, o c h de mest finsmakande små frutungor i hufvudstaden voro turvis med om att fälla utslagen.
Ja, hade jag engång tagit i tu m e d saken, så ville jag gå grundligt till väga, o c h hur vi nu studerade, bearbetade, författade o c h kokade, så — blef dock den onda lilla ofrids- ande, jag så oförsiktigt släppt lös, ' bunden till sist, som Malmgren ville ha det, om nu också icke han hade tänkt sig detta i form af det vackra röda chagrinbandet på Hagdahls 1 0 0 0 sidor starka k o k b o k.
.
.
» Henrika Hagdahl föddes på Väfversunda i närheten af Vadstena, o c h föräldrarne voro f. d. kamreraren i Storamiralitetsämbetets 3:e af del- ning (motsvaras numera af V ä g - o c h Vatten- byggnadskåren), sedermera häradsskrifvaren ' Hen- rik Hagdahl samt hans maka E m m a Natalia Sucll, en dotter af den kände intendenten Suell i Göteborg.
E n synnerligen spirituell o c h för- finad umgängeston rådde i det gästfria hemmet, som därför o c k var vida eftersökt af talrika vänner från när o c h fjärran, bland hvilka räk- nades många af den tidens högst bildade per- sonligheter.
Särdeles modern-värdinnan var en sällsynt rikt begåfvad kvinna, och den atmosfär, Sturm.
i hviiken döttrarna växte upp — Henrika hade en ett par år äldre syster, E m m a — var väl ägnad att äfven ingifva dem en äkta bildning.
Efter faderns död flyttade modern och de båda systrarna till S t o c k h o l m, o c h de- senare började efter hand allt mera ägna sig åt lite- rära sysselsättningar.
Bland d c arbeten, som äro förknippade med Henrika Hagdahls namn, må särskildt nämnas de vid t spridda böckerna » Fråga m i g om allting » o c h » D e t bästa af allt » samt en utförlig handledning i kvinnliga hand- a r b e t e n: » Damernas b o k ».
Detta sista arbete sammanfaller till sin art nära med en annan verksamhet, som Henrika Hagdahl under loppet af ej mindre än 2 1 år allt intill sin död utöfvade, i det hon nämligen under hela denna tid öfversatte o c h bearbetade texten till modetidningen Freja, hviiken som bekant är en svensk upplaga af den tyska modejournalen » d i e Modenwelt.
Härvid åda- galade hon en punktlighet oeh plikttrohet, så stora, att hon b ok st afl igen först på dödsbädden släppte den penna, med hviiken hon under så många år för dampubliken klargjorde toalettfrå- gornas mysterer.
B å d e modern o c h systern gingo före henne ur tiden, men hennes lilla prydliga » ungkarls- hem » — o m vi våga nyttja en så djärf be- teckning — saknade dock aldrig sin lifliga tref- nad.
Dess gladlynta, hjälpsamma o c h idoga härskarinna räknade en stor vänskara, s o m gärna gästade o c h » tog in » hos den kära H e n - rika, o c h till ett trofastare, mera offervilligt hjärta kunde ingen gå, vare sig det gällde att dela lifvets små glädjeämnen eller dess stora tryckande allvar.
O c k s å kom det oväntade dödsbudet med upp- riktig smärta till vida kretsar, o c h den dof- tande blomsterskörd, hviiken i sällsynt rikedom och ymnighet höljdes öfver hennes vinterkalla hviloplats, vittnade o m en saknadens värme, som väl icke alltid följer denna världens store med de prunkande sorgblomstren, men som otvetydigt skimrade i allas ögon vid denna stilla anspråkslösa kvinnas graf.
Johan Nordling.
fy Den?
förstfödde.
ar o c h m o r sitta lutade öfver den först- föddes v a g g a.
P l å g o r n a s o c h o r o n s da- g a r äro g å n g n a, o c h föräldrastolthet o c h s l ä k t k ä r l e k h a f v a g e n o m f ö r e n a d e ansträng- ningar l y c k a t s i det v a k n a n d e l i l l a anletet återfinna d r a g a f alla anhöriga.
M o d e r n ser där nere b l a n d d e skära o c h hvita skyar, s o m hennes hand ordnat, en b i l d, s o m på- minner henne o m d e kära, h v i l k a h o n för l å n g tid sedan följde till den e v i g a hvilans läger.
M e d dotterkärleken i hennes hjärta s a m m a n b o r k ä r l e k e n till den man, m e d hvii- ken h o n skall lefva lifvet, o c h därför ser hon äfven hans d r a g återgifna hos den lille.
M e n den lille skall bli vacker, o c h därför kan m a n t y d l i g e n hos h o n o m återfinna allt h v a d nära anförvanter ä g a s k ö n t o c h v ä l f o r m a d t i an- siktets b i l d n i n g.
O c h fadern spejar p å sam-
1895 m a sätt efter allt h o s den lille, s o m p å m i n - ner o m hans släkt.
I c k e allenast det g e m e n - s a m m a n a m n e t s k a l l sonen b ä r a, u l a n allt g o d t, s o m b o t t h o 3 släktens m e d l e m m a r, b ö r hos h o n o m återuppträda.
M e n n u är den första _stormande glädjen öfver, o c h under deu f u l l k o m l i g a tystnad o c h hvila, s o m sänkt sig n e d öfver d e m alla, ila tankarna framåt, framåt.
A r efter år g å till ä n d a i ett ö g o n b l i c k, o c h i det nästa ä r o d e åter t i l l b a k a v i d de dagar, som n u närmast skola komma.
H a n s k a l l v ä x a o c h b l i f v a frisk o c h stark.
S j u k d o m e n s k a l l hållas långt aflägsen från denna bädd.
A l l t h v a d g o d t o c h trovärdigt är skrifvet o m hans vård s k a l l n o g a stude- ras o c h tillämpas, ingen m ö d a får vara för tung, ingen uppoffring för stor, då det gäller att skaffa h o n o m g o d vård, l ä m p l i g f ö d a, s u n d a kläder.
D å han behöfver k o m m a ut, för att i den rena luften insupa hälsa, får ingenting k o m m a hindrande e m e l l a n, allt an- nat arbete skall d å få h v i l a, det gäller j u hälsa eller svaghet för m å n g a år.
D å den s p ä d a kraften vill p r ö f v a s, stärkas o c h ö f v a s, b ö r a a l l a l ä m p l i g a tillfällen gifvas därtill.
A l d r i g s k a l l det m o d e r l i g a ö g a t tröttas att v a k a, så att ingen fara d r a b b a r barnet.
R e n t o c h fläckfritt s k a l l allt i dess o m g i f n i n g vara, på det att dess l i f sedan o c k s å måtte blifva rent.
H v i t t o c h skärt s k o l a v a r a de färger, som s k o l a m ö t a barnets ö g a, intet rum skall lämnas för det fläckade.
O c h glädje o c h ljus s k o l a stråla öfver hans barndom.
H u r u m y c k e n sorg, huru m y c k e n strid s k a l l icke, trots alla ansträngningar från föräldrarnes sida, m ö t a h o n o m i lifvet.
Så s k a l l han d å h a en l y c k l i g b a r n d o m att er- inra sig.
D e n s k a l l såsom en v ä n l i g stjärna b l i c k a n e d på h o n o m o c h l y s a ö f v e r h o n o m i m ö r k a stunder.
» Ä h, min son, min son, d u måste b l i l y c k l i g, d u måste bli g l a d!
J a g v i l l b ö j a m i g huru djupt s o m helst under oket, blott din v ä g, åtminstone under barna- årens tid, blir lätt o c h j ä m n.
J a g vill l i d a de p l å g o r, s o m hota d i g, j a g vill g ö r a allt, allt, o c h skall k ä n n a m i g rikt b e l ö n a d, d å j a g hör ditt friska skratt, d å j a g ser dina k ä c k a l e m m a r spännas i yster l e k, d å j a g ser rosorna p å din kind, d å j a g ser lifslusten spruta fram ur dina ö g o n.
» M e n han skall bli g o d.
H a n s glädje s k a l l g ä l l a det s k ö n a o c h ä d l a o c h h a r m o n i s k a.
I c k e n å g o t orätt, s t y g g t o c h g r y m t får s y s - selsätta h o n o m, o c h därför s k a l l hvarje o n d böjelse, s o m visar sig, från första stund med fast hand undertryckas o c h s a m m a h a n d al- drig tröttna att l e d a till det, s o m är g o d t.
» O, G u d, s o m gifvit m i g d e n n a s k ö n a o e h d y r b a r a gåfva, en bild a f d i g själf, fastän v a n s t ä l l d a f v å r s y n d, a f v å r a fäders synder, g ö r m i g först själf riktigt g o d, p å det j a g må kunna vårda denna klenod.
J a g känner så v ä l mina stora f e l!
H v i l k e t f ö r s k r ä c k l i g t ansvar, o m d e gått i a r f till detta barn.
G i f mig kraft att strida e m o t allt o n d t b å d e hos m i g o c h hos h o n o m.
» » A c k, h v i i k e n o ä n d l i g t härlig uppgift det s k a l l bli att v a k t a p å hvarje f r a m s k y m t a n d e tecken till t a n k e f ö r m å g a hos h o n o m!
Huru s k a l l j a g icke p å allt sätt s ö k a att u t v e c k l a denna förmåga.
Intet tillfälle att g i f v a h o - n o m k u n s k a p o m d e h o n o m o m g i f v a n d e tin- gen s k a l l f ö r s u m m a s.
H a n s k a l l få se d e m från a l l a sidor, taga p å d e m, lyfta d e m, o m han kan, o c h d å han o m d e m inhämtat all den k u n s k a p, s o m hans o u t v e c k l a d e själ k a n mottaga, vill j a g äfven visa h o n o m hvarje tings a n v ä n d n i n g o c h tidigt ö f v a hans h a n d, I DU N så att i c k e sysslolöshetens tråkighet m å p l å g a honom.
O c h så, när j a g k a n tala m e d h o - n o m, svara p å hans frågor, berätta för h o - nom o m G u d o c h hans u n d e r b a r a gärningar och verk, d å j a g kan taga h o n o m m e d ut i naturen o c h visa h o n o m hvarje b l o m m a s, hvarje fjärils härliga skönhet o c h uppgift, huru skönt, huru v e d e r k v i c k a n d e skall i c k e detta blifva!
Ä r det v ä l sant, att det n u finne3 en möjlighet för, att allt detta s k a l l gå i f u l l b o r d a n?
S k a l l j a g väl få b e h å l l a d i g så l ä n g e, s k a l l j a g väl själf få u p p l e f v a den dagen? » u före m i g, o c h deras söner h a f v a l i k v ä l b l i f v i t g o d a män, så g o d a, s o m m a n i d e n n a ofull- komlighetens värld k a n bli.
D e t är l i k v ä l s k ö n t att veta, att hvarje den allra minsta lilla g o d a riktning, som j a g n u kan gifva mitt barn, är en slant, s o m sättes in i ban- ken.
D e n v ä x e r m e d ränta p å ränta o c h kan p å min å l d e r d o m blifva ett helt kapital.
Så vill j a g d å allt fortfarande k ä m p a o c h aldrig låta m i g n e d t r y c k a s a f bristerna o c h ofullkomligheterna.
G e n o m denna fortsatta strid s k a l l j a g själf allt mera luttras, min s v a g a f ö r m å g a s k a l l u p p ö f v a s o c h m i n a kraf- ter s k o l a stärkas. » A.
II.
Ä r s p e n d e l n har sväfvat l u g n t o c h o e m o t - ståndligt, n u är b a n åter p å s a m m a p u n k t, som d å d u satt o c h d r ö m d e öfver din sons v a g g a.
D r ö m d e?
V a r det d å endast en d r ö m?
I d r ö m m e n g l i d e r m a n hän öfver glittrande solbelysta v å g o r, skådar s k ö n a, härliga strän- der, njuter a f g o d a, ä d l a människors v ä n s k a p, och där g å r allt utan m ö d a, utan motstånd, men d å verklighetens d a g v ä c k e r dig, d å bju- der han d i g att arbeta o c h k ä m p a d i g till hvarje sådan njutning, s o m den s k ö n a inbill- ningen så frikostigt framtrollade.
H u r u har det gått med alla dina föresat- ser?
T u n g t o c h m ö d o s a m t h a d e det varit för- ut, d å d u h a d e endast din m a n o c h dig själf att tänka p å, d å boet var nytt o c h allt iord- ningställda D å g ä l l d e det endast att tillse, att de k n a p p a i n k o m s t e r n a räckte till d e m å n g a utgifterna, s o m d ö k o u p p, d u visste i c k e hvarifrån, o c h att b i b e h å l l a s n y g g t o c h p r y d l i g t det, som förut var sådant.
M e n detta kräfde en ständig v a k s a m h e t, en ständig o m - tanke.
D u r ä k n a d e o c h beräknade, men rätt som det var, h a d e d u ä n d å trasslat in dig, och så k o m d u ut endast g e n o m slit o c h u m - bäranden.
O c h nu, sedan barnet k o m, säg, b l e f det d å mindre b e k y m m e r, m i n d r e a r b e t e?
Å t e r o c h åter måste d u kasta bort det arbete, d u h a d e för händer, o c h s k y n d a till den lilles bädd.
D e t d r ö j d e i c k e l ä n g e, förrän hans k l ä d e r i c k e längre v o r o rena, m e n det fick v a r a, det v a r j u o m ö j l i g t att hinna m e d att hålla dem snygga och propra.
H a n skulle b a d a p å bestämda tider, men d å kvällen k o m och tröttheten sänkte sig ned öfver dig m e d en stickande känsla i hvarje fiber, d å k u n d e d u ej annat än sjunka ned i din b ä d d till en s ö m n, s o m d u visste skulle b l i störd g å n g på gång.
O m d u blott alltid k u n n a t fatta hans b e h o f!
H a n skrek, o c h d u g a f h o n o m mat, som han stötte b o r t; d u f ö r s ö k t e m e d b å d e det l ä m p l i g a o c h det o l ä m p l i g a, men det v a r i c k e m a t han b e g ä r d e, utan v å r d.
Du s t a m p a d e m e d foten a f otålighet o c h vyssjade h o n o m v å l d s a m t.
D å han började k r y p a o m k r i n g o c h hans v e r k s a m h e t s b e g ä r v a k n a d e, d r o g han ned tidningar o c h b ö c k e r, ref sönder d e m bit f ö r bit o c h strödde ut öfver g o l f v e t.
D å b l e f d u vred o c h lyfte h o n o m häftigt till en plats, där han i c k e h a d e a n n a t att g ö r a än gråta, o c h en d a g märkte d u, att han efterapade dina åtbörder, d å han själf v a r otålig.
S å h a d e d u d å lärt h o n o m vredens språk.
H u r u g l a d var d u i c k e öfver hvarje stund, d å d u k u n d e få h o n o m att sitta tyst o c h stilla v i d n å g o n l e k s a k, så att d u själf k u n d e få ä g n a d i g åt ditt ar- b e t e!
I c k e b l e f det D å g o n tid öfrig att ut- v e c k l a hans själsförmögenheter.
» G r y m m a, g r y m m a v e r k l i g h e t!
M e d hvii- k e n redlig v^lja började j a g icke detta värf, o c h huru har j a g hittills f u l l b o r d a t d e t!
M e n så h a f v a tusen sinom tusen m ö d r a r k ä m p a t G.
E n bekännelse.
För Idun af Jane Gernandt-Claine.
i c k e m e d m i g o m den första kär- ^ I I P l e k e n, » sade min v ä n D.
, s k o l m a n o c h n å g o n g å n g poet.
» O m j a g rimmat där- öfver den tid j a g ä n n u r i m m a d e, så betyder det bara, att j a g v a r stum inför f ö r e m å l e t.
.
D e n d a g m a n kan tala är det förbi, o c h till och m e d d å b o r d e man intet säga, till o c h med d å b o r d e m a n t i g a.
.
.
Jag — — » » Du? » ^ [jpiala » D e t är ingenting att berätta, men o m d u vill höra det — — — J a g var tjugutvå år — en b o k m a l, s o m k v i n n o s ä l l s k a p förskräckte, en f ö r s a g d älskare a f klassikerna, s o m en b a l k v i c k h e t gjorde stum — o e h j a g behöfver i c k e säga, hur be- dröflig j a g t o g m i g ut p å d e danstillställnin- gar, dit j a g n å g o n g å n g o m j u l a r n a t v a n g s att följa m i n a systrar.
M i n r o l l inskränkte sig vanligen till att stå o c h h ä n g a i en d ö r r o c h k ä n n a m i g o l y c k l i g öfver min tafatthet, o c h det v a r i ett sådant ö g o n b l i c k kon g i c k förbi mig.
H o n v a r dotter till en l a n d t b r u k a r e, som n y l i g e n k ö p t en gård i trakten, o c h j a g h a d e aldrig sett hennes ansikte.
J a g såg det i c k e heller i det ö g o n b l i c k e t — - j a g k ä n d e bara hennes ö g o n i m i n a ö g o n, i mitt hjärta, nere i min varelses innersta rötter, o c h j a g f ö r n a m förvandlingen, s o m s k e d d e m e d m i g, i denna blandning af lycksalighet och kval, som sitter i ditt b r ö s t o c h o r o a r d i g nästan som en fysisk smärta.
N a t u r l i g t v i s gjorde j a g m i g l ö j l i g; j a g k u n d e i c k e tala till henne, utan att r o d n a, o c h s t a p p l a d e o c h sade d u m - heter, o c h h o n skrattade åt m i g, l i k s o m hvarje v a c k e r flicka s k u l l e gjort u n d e r förhållanden som dessa.
D e t föll henne i c k e ett ö g o n b l i c k in att taga m i g p å allvar.
Jag var g o d nog att skrifva vers o c h g å o m k r i n g o c h se o l y c k - lig ut, men j a g h ö r d e k n a p p a s t till d e till- bedjare, m e d h v i l k a m a n räknar, d å m a n tänker p å att g ö r a ett fördelaktigt parti.
J a g visste det.
A l d r i g har en h y l l n i n g varit mera h o p p l ö s o c h m i n d r e fordrande än m i n, m e n d å j a g f r a m p å våren fick h ö r a, att h o n för- lofvat sig m e d läkaren p å vår ort, o c h att b r ö l l o p p e t skulle stå k o r t därefter, trodde j a g icke, att j a g s k u l l e k u n n a återse henne.
J a g var så g o d t s o m o d u g l i g för studier den tiden, men j a g k o m m e r i h å g några timmar a f en- sam vandring, n å g r a k v ä l l a r a f dikt o c h d r ö m som min u n g d o m s allra l y c k l i g a s t e, o c h kan- ske skulle mitt hjärta ännu darrat v i d hennes minne, o m vi aldrig återigen råkats.
Jag
u p p e h ö l l m i g så l ä n g e s o m m ö j l i g t v i d u n i - versitetet, m e n d å det led i n p å s o m m a r e n o c h d e m i n a började bli alltför otåliga, k u n d e j a g i c k e underlåta att fara h e m.
Jag undvek b a r a så m y c k e t s o m m ö j l i g t att träffa till- s a m m a n s, m e d h e n n e; l y c k l i g att se henne m e d min föreställnings ö g a, lefde j a g ett ens- ligt friluftslif p å stämningen från våren, o c h k a n s k e h a d e j a g diktat m i g l ö s från det för- flutna, d å ö d e t förde m i g i hennes v ä g.
D e t v a r en sen, stilla eftermiddag i den heta j u l i.
V ä r m e n d r ö j d e ä n n u k v a r i luften som en tät, d a l l r a n d e solighet, o c h j a g ä m n a - d e m i g ned till sjön för att s ö k a m i g en fri- stad under strand björkarna eller k a n s k e ro ut ett slag.
E n l i g t m i n v a n a h a d e j a g gått s k o g s v ä g e n, m e n i det j a g v e k u n d a n de h ö g a b u s k a r n a a f ett hasselsnår för att s n e d d a öf- ver ä n g e n, såg j a g, att m a n spänt u p p ett tennisnät- p å n å g r a famnars afstånd, o c h att ett litet s ä l l s k a p a f d a m e r o c h herrar v a r in- begripet i ett parti.
J a g s k y m t a d e linierna a f en r y g g, färgen p å ett hår, böjningen a f en h a n d l e d o c h f ö r n a m d e n n a ilning g e n o m alla nerver, s o m är det första igenkännandet; därpå greps j a g a f en lust att försvinna, att g ö r a m i g o s y n l i g, men m a n hade redan m ä r k t m i g, o c h en stämma, som j a g urskilde b l a n d alla d e andra, r o p a d e h ö g t mitt n a m n.
V a r det hon, s o m t a l a d e?
T i l l h ö r d e den rösten min ä l s k a d e?
.
.
.
J a g k a n inte beskifva dess ton, m e n j a g s k a l l a l d r i g g l ö m m a den.
J a g v a r lik en, s o m b l u n d a n d e k o m m e r ur ett m ö r k t r u m o c h väntar att få se ett mån- s k e n s l a n d s k a p m e d slumrande sjöar o c h d r ö m - m a n d e b l o m s t e r l a n d och som slår u p p sina ö g o n o c h får se en storgatas t o m m a o c h flacka hvardaglighet.
N å g o t så nyktert, n å g o t så själfbelåtet a l l d a g a l å g det däri.
M e n hon k o m m i g strålande till m ö t e s, hon hade h u n d r a d e frågor att göra, h u n d r a d e försåtligt b e h a g s j u k a utfall att förvirra m i g m e d, o e h h o n v a r kan- ske v a c k r a r e än förr.
H e l a hennes företeelse h a d e fått en djärf, y p p i g t u t m a n a n d e prägel, som den a l d r i g förr ägt, o c h v i d vissa ö g o n k a s t, vissa alltför franka toner i hennes skratt, måste j a g t ä n k a p å d o k t o r n — m a n n e n.
H o n v i l l e g ö r a mig förtrolig m e d sällska- pet, d r a g a m i g in i l e k e n: » K a n d i d a t e n s p e - lar inte tennis? » frågade h o n.
N e j.
j a g s p e l a d e inte tennis, men det v a r m i g ett sällsamt nöje att betrakta henne med d e n n a g r a n s k a n d e b l i c k, att se henne i d e n n a dager.
H o n anade i c k e, h v a d s o m försiggick i m i g — j a g såg det a f hela hennes sätt, a f d e n n a åtrå att b e h a g a, s o m h o n förrådde m e d hvarje rörelse a f sin gestalt, m e d hvarje skift- ning i sitt s a m m e t s ö g a — o c h j a g k u n d e lett däråt i otåligt j ä s a n d e lust att u p p e n b a r a h v a d s o m spirade i mitt sinne.
J a g följde hvarje hennes åtbörd; h o n k u n d e i c k e taga ett steg, i c k e lyfta u p p hufvudet, utan att det ö k a d e mitt hjärtas k y l a, o c h p l ö t s l i g t h a d e h o n d e n ingifvelsen att a f b r y t a spelet o c h v ä n d a sig till m i g o c h fråga, o m j a g i c k e ä m n a t m i g ned till sjön.
J a g sva- rade j o.
H o n kastade b o l l o c h r ä c k e t.
D å kunde j a g få s ä l l s k a p m e d h e n n e, hon hade verkli- gen spelat n o g för i k v ä l l.
O c h v a r m af ansträngningen, m e d l y s a n d e ö g o n o c h kinder, som b r u n n o, k o m hon hastigt bort till m i g.
J a g såg p å henne, att h o n visste sig v a c k e r, o c h det ö k a d e min ovilja, det k o m förstäm- ningen att v ä x a inom m i g.
Fåordig vandra- d e j a g v i d hennes sida, m e d a n hon sprakade o m löst o e h fast m e d sin b a l v a n a s lätthet att flyga från ä m n e till ämne, o c h slutligen g a f h o n m i g en kokett s k ä l m a k t i g b l i c k o c h ut- brast: » N i är så tyst — p å att g ö r a v e r s?
» håller ni kanske J a g vet inte h v a d det l å g i hennes ord eller i tonen, s o m så k u n d e förbittra m i g, men j a g hatade henne sådan h o n g i c k där b r e d v i d m i g m e d den fylliga, hvita halsen bar öfver den r ö d a tennisblusens n e d v i k t a k r a g e o c h detta maktsäkra i hela sitt väsen.
O c h j a g betogs a f ett o e m o t s t å n d l i g t b e g ä r att r y c k a bindeln från hennes ö g o n, att visa, att intet återstod a f hennes v ä l d e.
E n k a l l lidelse, hvars m a k e j a g ännu al- drig pröfvat, u p p r ö r d e mitt hjärta o c h k o m m i g att f ö r l o r a hvarje spår a f själfbehärsk- ning.
H e l a min varelse darrade, m e n min röst var hård, när j a g s v a r a d e: » Nej » H o n betraktade förändrat er, ni är sade h o n.
mig förvånad: » N i har inte d e n s a m m e s o m f ö r r, » » D e t finns känslor, s o m en g å n g hållit en så f å n g e n, s o m s k u l l e de a l d r i g släppa sitt t a g, » svarade j a g, » m e n en d a g, när m a n minst anar det, märker man, att de blifvit en f r ä m m a n d e.
O c h m a n glider så likgiltigt förbi d e m s o m ormen förbi det skal, som en g å n g varit en del a f h o n o m själf.
&gt; H o n försökte skratta o c h v ä n d a det hela i skämt, men när v i v ä l k o m m i t fram till sjön, erinrade h o n sig plötsligt, att man väntade henne där h e m m a, o c h tog ett hastigt afsked a f m i g o c h v ä n d e sig o m oeh g i c k.
L e e n d e t o m k r i n g hennes l ä p p a r v a r i c k e längre det- s a m m a, o c h det tycktes m i g, att h o n hade tårar i ö g o n e n.
.
.
.
M e n när j a g b l e f ensam, s k r ä m d e m i g t o m - heten i mitt hjärta.
M i n d r ö m h a d e gått ifrån m i g, m i n kärlek h a d e gått, f ö r s m ä d a d a f min k a l l a bekännelse.
Dess skönhet var borta, ty den l å g förtrampad v i d allfarvägen.
D e t, s o m mitt innersta haft fagrast, det h a d e j a g gifvit till pris åt b e g a b b e r i e t.
J a g h a d e förhånat m i g själf, förrådt m i g själf, o c h j a g lutade m i g ned o c h grät bittert.
• 4 * En rationell städning af våra boningsrum.
I förra n u m m r e t utlyste r e d a k t i o n e n en liten pristäfling f ö r våra praktiska h u s m ö d r a r öfver detta ämne.
G e n o m ett förbiseende blef emellertid i c k e n å g o n tid utsatt f ö r täflingsskrifternas insändande, hvarför här tillkännagifves, att dessa böra vara inne h o s I d u n s r e d a k t i o n senast den 15 februari samt p å t e c k n a d e m e d den: Till pristäflingen.
or- Följderna af ett olycksfall.
V j f | u ser ojämförligt friskare ut nu än sist 3 [J. vi träffades för, s o m jag tror, fyra år H. sedan. » » Jag är så äfven till följe af förändrade för- hållanden. » » Ditt äktenskap var ju alltid lyckligt, hvarige- nom hafva då dina förhållanden förändrats till ett ännu bättre ?&gt; » Genom ett olycksfall. » » Det låter som en gåta, den jag vill hoppas du skyndar att lösa. » » Ja gärna, men det blir en lång historia, har du tid o c h tålamod med en sådan?
Y ' kunna j u » interfoliera » med kaffet. » » Tack!
Ja, jag tog arbete med mig i afsikt att vara hos dig en god stund. » » Nåväl!
Olycksfallet bestod däri att min jungfru halkade o c h bröt armen, så mycket svårare för mig, sorn Rudolf var borta på en affärsresa o c h jag måste ensam styra med att få henne på sjuk- huset, upprörd, som jag var, af det djupaste med- lidande med henne.
Därtill stod jag inför det stora obehaget, som tyvärr nu är så vanligt, att åter få en främmande människa i huset med nya fordrin- gar att tillmötesgå, oftast i riktningar man ej kan ana. » » Kan inte jag hjälpa mamma, &gt; sade min nioåri- ga dotter Annie, när hon kom hem från skolan och fick veta mina bekymmer.
Jag måste le åt förslaget, då Kristin, som var en stor stark män- niska, ändå alltid tyckt sig hafva för mycket att göra.
Men nu måste i alla fall middagen lagas, innan jag kunde bege mig ut på spaning efter ny hjälp, o c h så grepo vi oss an.
Det visade sig nu, att Annie, som, likt andra barn, mycket vistats i köket, där lärt sig att hafva tankarne med sig o c h att vara till nytta.
Jag själf, som nästan upp- hört att gå i köket, där jag alltid såg mig oväl- kommen, fann ett riktigt nöje i att upplifva gamla minnen från föräldrahemmet, där vi alla togo verksam del i hushållsgöromålen.
Annies glada ifver muntrade upp mig, o c h dagen gick till ända utan något försök att få Kristin ersatt.
Vi två kunde j u hjälpa oss själfva, o c h ännu var det två dagar, tills Rudolf skulle komma hem. » » Dessa två dagar gingo, o c h Annie yrkade på, att vi skulle visa pappa hvad vi dugde till, innan någon jungfru togs.
Jag minns än i dag hvad vi hade till middagen, o c h hur väl den smakade Rudolf, samt hur Annie föll på den idéen, att om hon kunde vara mammas piga, så finge hon eget rum att styra o c h ställa uti och behöfde ej, som nu, b o i förmaket, där det alltid skulle råda sam- ma enformiga ordning.
» Ja! » sade pappa, » och få lön, och allting fritt! » » Och af detta skämt blef det allvar, oss alla till belåtenhet. » » Du har då ingen jungfru, hur är det möjligt?
Och ändå har Nils kommit sedan, han är j u nu tre år. » » Ja, o c h mycket välkommen var han, o c h myc- ket rolig är han, som du kan se, i sin lilla ved- trafve där i ramen af köksdörren.
Vi fingo näm- ligen så godt som ett rum till genom att nu kun- na disponera köket och våga oss på att hafva dörren dit öppen, då där är fint. » » Ja, fint är det visst, och primusköket med re- formkokaren blänker som om det ännu stod expo- neradt i Industripalatset.
Hur hinner du putsa det så? » » Det gör en tomte, som hämtar det och alla andra kökssaker, s o m skola poleras, till sin verk- stad hvar fredag till ett pris af 5 kr.
per år. » » Men hur får du hem allt som till hushållnin- gen hörer; inte kan du och Annie bära det upp för dessa fyra trappor? » » NejI Det gör telefonen.
Honom talar jag vid o m morgnarne, o c h så lockar han hit allt som behöfs. » » Och så kaminen, den kan du väl ej sköta? » » Nog skulle jag kunna, men det gör Rudolf, in- nan han går om morgnarna, jag behöfver ej tän- ka på den ens, utan bara njuta af den goda vär- me » Antracitor » sprider. » » Du skurar väl inte själf heller? » » Nej, det gör vår vedkarl. » » Det var då komiskt! » » Ja, det gick så till, att då jag frågade, om han kunde skaffa mig en ordentlig skurfru, så sade han; » Skura — det kan jag göra.
om frun vill, det gör jag hemma nu, sen hustru min blifvit lam i benet, och det gjorde jag ofta förut också, för det är egentligen karlgöra. » » Detta sker på fredagen, sedan han burit upp och ordnat ved och kol för veckan.
Och här är, som du ser, mattor, så här skuras ej. » » Men borsta kläderna d å?
» » Det göra vi själfva.
Rudolf har alltid gjort det, emedan de annars bli så fort nötta, tycker han, och han är, som du nog minnes, svag för sina kläder, Skodon ha vi skaffat oss flere om- byten, så att dem sköter Erikson på fredagen.
Han har varit betjänt, så att han är händig med litet af hvarje o c h har ett städadt skick. » » Men du är väl ohyggligt bunden, och att vara borta någon afton är väl omöjligt? » » Mindre bunden nu än förr.
Nu kunna vi stänga vår dörr o c h vara säkra för invandringar.
Pä dagen, då Annie är i skolan, följer Nils mig ut, och när Rudolf är med på långvandring, sä tar han sin trötta pys på armen emellanåt. » » Här i Stockholm?!
Och det finner han ej ge- nant? » » Nej?
Han är stolt öfver sin miniatyrupplaga, hviskar han till mig.
Och äro vi borta eller på teatern, så får Nils flytta till faster Louise, som
skaffat en egen liten säng åt honom och för hem h o n o m på morgonen, när hon går till sin befatt- ning på banken.
Hon säger, att hon åldras så, när Kils icke varit hos henne på en tid. » » Men för alt nu riktigt utfråga dig, är du ej rädd? » » Nej, säkerhetslåset, som vi hafva hvar sin nyc- kel till och dessutom en deponerad hos faster Louise i händelse af oberäknad igeustängning, gör mig så lugn man kan vara i denna ofullkomliga värld, och så må du tro, att Brana är en vaksam dogg, den ingen gärna trotsar.
Dessutom hafva vi elek- trisk ringledning till värdens, om något oförutsedt skulle inträffa.
Annie är nu 13 år och öfverträf- far mamma i omtänksamhet i mycket, ehuru hon lyckligtvis också kan vara barnsligt glad o c h oför- vägen dessemellan.
Du förstår, att största vin- sten af allt detta är att slippa se missnöje o c h höra knot samt att få baka sitt sköna bröd hem- ma, som jag gör, när ärter och fläsk om torsdagarne kokas, så att ugnen däraf blir varm, ty sparsamt få vi j u lefva.
Kinkiga på mat äro vi så till vida, att potatisen skall vara af god sort o c h lagom kokad, sillen lagom urvattnad och med ett ord hvar sak i sitt slag gälla det mesta den kan, hvil- ket Kristin djupt föraktade, ty nog kunde hon laga fin mat, men att hvardagsmat skulle lagas fint och läggas upp väl.
det tyckte hon var » kitsligt » att fordra. » » Och så kokar du kaffet på denna lilla fina apparat? » » Ja, den misspryder j u ej förmaksbordet.
Ru- dolf är road * af att styra med kokningen i den efter middagen, medan han röker sin cigarr. » » Men diskningen då? » » Den hafva vi också förvandlat till ett nöje.
När pappa aktar på kaneflaskan, ställa Annie och jag ner diskarne i en stor balja med vatten, hvari lägges litet soda, och där få de stå, tills vi sedan finna lämplig tid att skölja dem i varmt vatten och ställa dem i tallriksstegen, där de ' genast tor- ka, och så när allt annat är i ordning, polera vi dem med en torr handduk och duka så bordet till nästa måltid, hvarefter vi äro lediga till hvad arb ?te eller förströelse aftonen kan bjuda på. » » Men bäddning, som är ett så ledsamt göra? » » Medgifves?
Men lyckligtvis ligger sängkamma- ren så.
att den kan afstängas från våningen och sängarne ej behöfva » bäddas upp », utan efter väd- ringen ordnas för natten, med ett hvitt täcke öf- ver.
De äro då så friska och dammfria. » » Hviiken besparing detta måtte medföra! » » Ja nu, fast i början många utgifter gjordes för att få allt ändamålsenligt ordnadt.
Annie har sin lön och vänjer sig så småningom att använda den förståndigt till sin toalett, ehuru många misstag blifvit gjorda, innan hon fått blick för, att det ena måste passa till det andra, o c h att enkelhet i al.lt blir det bästa o c h smakfullaste.
Hon har också börjat sortera sitt umgänge, sedan hon har på sitt ansvar att emottaga och förpläga dem, och aldrig frågar hon nu: Mamma hvad ska ' vi göra.
» Du bjuder aldrig Signe v. F. nu mera? » sade jag en dag.
» Nej, vet mamma, när jag frågade henne, om ej plättarna voro goda, som vi bakade, då hon sist var här, sade h o n: ' å h j o, men glace är bättre! '
Det var ohöfligt tyckte jag, och det är bäst hon går dit hon får glace då! » » Du sade väl ej detta? » » Nej, inte vill jag öfverträffa henne i att vara oartig. » » Hon ser riktigt treflig ut din Annie.
Så vaken och så retirée på samma gång.
Nu förstår jag till punkt oeh pricka, hur olyckshändelsen kunde skapa trefnad; men det stackars föremålet därför? » » Hon blef snart, och fullkomligt, frisk samt är nu på hotell, där hon får laga fm mat, så att historien fick ett lyckligt slut på alla händer. » A.
M.
" Fridsdufvor ".
Å t e r n å g r a ord o m våra nyårskort.
| | K / P å t o m oss n e d l ä g g a v å r a v a p e n i striden « * s » e m o t nyårskorten, dessa s m å flingor, h v i l k a s o m fridsdufvor flyga emellan m ä n n i - s k o r i midvintertid, d å den själ o c h hjärta v ä r m a n d e solen d ö l j e r sig o c h m a n hotas att gripas a f k y l a, k a n s k e b å d e a n d l i g oeh le- kamlig.
» V å r a g a m l a », d e s o m u n d e r ett l å n g t l i f samlat flere vänner eller bekantskaper, än de m ä k t a att medels direkta nyårshälsningar med- dela sig m e d - — deras n a m n v ä c k a vår v ö r d - n a d, äfven d å vi se o c h emottaga d e m från tidningens spalter s o m en nyårshälsning.
L ä t t förklarligt är äfven, att pressens o e h litteraturens stormän s k o l a föredraga att på n ä m n d t sätt s ä n d a sina nyårsvälönskningar, de som h a att v ä n d a sig till ett k a n s k e oöf- verskådligt antal a f u m g ä n g e s v ä n n e r eller mer o c h mindre flyktiga bekantskaper.
M e n så ha vi allmänheten, den g l a d a, g o d a, hederliga allmänheten, s o m håller p å g a m l a traditioner, j a älskar d e m, äfven när deras saravete säger, att det är styggt a f dessa s a m m a g a m l a traditioner att, så att säga, vilja sätta k r o k b e n f ö r u n g a lifaktiga post- verket o c h, att nära n o g, o m o c k b l o t t för ett ö g o n b l i c k, få det att stupa.
D e n d ä r s o r g l ö s a allmänheten, som vet att det ö d e, s o m väntar d e p r y d l i g a s m å korten, inte är det allra bästa, att de kunna hamna i soplåren j a, k o m m a i elden o c h m y c k e t illa till.
M e n så g å r det j u o c k m e d j u l g i a n e n.
J a g k ä n n e r n å g o n, s o m själf söndersågar den inne i r u m m e t o c h s o m, när det är tjugonde d a g K n u t o c h andra » d a n s a j u l e n u t », stän- g e r in sig o c h a f j u l g r a n e n s barr o c h grenar i k a k e l u g n e n anställer en autodafé.
A n n a r s kastas j u äfven j u l g r a n e n gemenli- gen p å s o p b a c k e D, o a k t a d t den en g å n g spridt glädje o c h gifvit oss den ä k t a innerliga j u l - stämningen.
N ä r d e s m å korten k o m m a flockvis eller i buntar storma e m o t 0 S 3 — ljuder det ej s o m en k ö r a f: » G o d t nytt år! » - M a n är i c k e bortglömd!
M a n har vänner, vänner s o m i minnet s ö k t u p p en, o c h h v i l k a, l å n g t före det lilla kortet, gjort sitt n y å r s b e s ö k o c h u p p - lifvat en g a m m a l v ä n s k a p eller b e k a n t s k a p.
L å t den goda viljan m e d tusen millioner » Godt nytt år » flyga u t kring l a n d o c h stad o c h t v i n n a o s y n l i g a, men starka trådar mel- lan människohjärtan!
L å t d e s m å nyårskor- ten få blifva ett a f m e d l e n!
Laura Fitinghoff.
\ M i n n e s v å r d e n.
' f^ätt ofta jag på promenader v med mina flickor mig beger: så gärna fölia de sin fader, så glad jag dem vid sidan ser; så glad med en i hvarje hand jag hör dem växelvis ibland meddela både fröjd och smärta till ett förtroget fadershjärta.
En solig vårdag det nu hände, att Ull en vacker kyrkogård i middagsstunden vi oss vände; vi såg o mången minnesvård af marmor och af hård granit, hvarpå man nedlagt mycken flit och konst och penningar och möda, att vittna om bortgångna döda.
Men sådant ser man alla dagar, och därför blir man van därvid; man hvarken gråter eller klagar, man hälsar knappt helt tyst: » Guds fridf« Men plötsligt ibland gröna blad framskymtade en enkel rad — vi tego, sågo på hvarandra; vi hörde upp att framåt vandra.
Och ögat fuktades, och kinden blef af_e ?i inre känsla röd; det hjälpte icke oss, att vinden en vårlig svalka vänligt bjöd.
Hvad var det, tror du, som oss så i hjärtat grep, hvad stod det då på hvita minnesvården stilla?
— Det stod helt enkelt: Pappa lilla.
G.
H. Sällskapslifvet i yttersta västern.
å h ä n d a d r a g e r ett hälft s k e p t i s k t l ö j e öfver edra läppar, m i n ärade läsarinna, d å ö g a t faller p å o f v a n s t å e n d e r u b r i k.
K a n m a n v e r k l i g e n t a l a o m ett s ä l l s k a p s l i f därute i d e n yttersta västern b l a n d de råa och obildade pioniererna för den amerikan- ska kulturen?
Jag kan på denna fråga s v a r a b å d e j a o c h n e j.
M e n a r n i m e d säll- s k a p s l i f ett f m s l i p a d t, f o r m f u l l a n d a d t u m - g ä n g e mellan herrar o c h d a m e r i eleganta t o a l e t t e r, s a m l a d e k r i n g ett l u k u l l i s k t d u - k a d t b o r d eller n j u t a n d e af e n efter alla konstens regler exekverad m u s i k — d ä har n i i n t e t att finna däraf i A m e r i k a s vild- m a r k e r; m e n är n i t r ö t t p å v å r t e g e t s o c i e - tetslifs a n s p r å k s f u l l a, s t e r e o t y p a f o r m e r o c h s ö k e r n å g o t n y t t, friskt o c h s t i m u l e r a n d e, utan anspråk, m e n o c k s å u t a n råhet, så följ m i g p å e n l i t e n b l i x t t u r i f a n t a s i e n s g o n d o l till y t t e r s t a h ö r n e t af F ö r e n t a Sta- t e r n a s o f a n t l i g a l a n d o m r å d e, till d e n n y b i l - d a d e s t a t e n W a s h i n g t o n v i d n o r r a Pacific- kusten.
D ä r, i d e n lilla s t a d e n W i n l o c k, s k a l l j a g i n t r o d u c e r a er i e n u y b y g g a r e - s o c i é t é o c h v i s a er, h u r m a n i d k a r säll- s k a p s l i f in the far, far West.
W i n l o c k är e n l i t e n s å g v e r k s s t a d m e d 500 invånare, belägen vid en järnvägs- station m i d t i en u t h u g g n i n g i urskogen .. J a g h a r m e d flit v a l t d e t t a s a m h ä l l e o c h f ö r b i g å t t d e s t o r a s t ä d e r n a f ö r att v i s a er v ä s t e r n s s ä l l s k a p s l i f i sin m e s t p r i m i t i v a o c h intressanta gestalt.
I s t a d e n finnas t v å kyrkor, den ena tillhörande baptisterna o c h den andra metodisterna, tidning, skola (s o m f ö r e s t å s af t v å m y c k e t v a c k r a, u n g a m i s s e s), hotell o c h åtskilliga affärsmän.
M a n finner således där l i k s o m i s v e n s k a småstäder e n l e d a n d e s o c i e t e t, b e s t å e n d e af s. k. s t å n d s - personer, m e n W i n l o c k har den egenheten, att d e n n a s o c i e t e t p å i n t e t v i s är afskild från s a m h ä l l e t s ö f r i g a l a g e r.
T v ä r t o m b l a n d a s i g v i d b a l e r o c h a n d r a t i l l s t ä l l n i n g a r prä- ster, affärsmän, a r b e t a r e, d a m e r af alla åldrar o c h klasser i broderlig samdräkt.
O c h hviiken g o d t o n råder icke det oak- t a d t!
M a n h ö r a l d r i g s v o r d o m a r eller o a n - s t ä n d i g t tal, ser a l d r i g n å g o n t a s i g f ö r m y c k e t till b ä s t a eller p å n å g o t s ä t t f ö r g å sig m o t det passandes lagar (hvilka dock, i n o m parentes sagdt, äro väsentligt olika d e m, s o m råda i n o m vårt societetslif); hvar o c h e n, h a n m å n u k o m m a d i r e k t från hyf- v e l b ä n k e n eller b a n k k o n t o r e t, u p p f ö r - s i g s o m en gentleman o c h respekteras s o m en sådan.
I d e n n a a f l ä g s n a v r å af v ä r l d e n h a r m a n ett starkt utprägladt intresse för sällskaps- lif.
H e r r a r n e n ö j a s i g i c k e m e d att i b u - t i k e r n a — s o m m a r t i d e n s i t t a n d e p å trap- p a n o c h v i n t e r t i d e n p å stolar i e n k r e t s kring eldstaden m e d fötterna på kaminen, s o m d e öfvergjuta m e d tobakssaft — disku- tera tidningarnas nyheter o c h d a m e r n a lika litet m e d s m å p r a t e t o m d a g e n s on dit v i d tillfälliga v i s i t e r i h e m m e n.
M i n s t e n g å n g i v e c k a n m å s t e m a n samlas p å en större t i l l s t ä l l n i n g f ö r att r i k t i g t n j u t a af s ä l l s k a p s - lifvets f r ö j d e r, d e t är v i d d e s s a tillfällen västerns egendomligheter framträda.
lärdomar.
E f t e r d e t t a, s o m h ä l s a s m e d lif- l i g a a p p l å d e r, v i d t a g a o l i k a s l a g s sällskaps- l e k a r, tills k l o c k a n b l i r o m k r i n g n i o.
Jag g l ö m d e att n ä m n a, att h v a r j e b e s ö k a r e re- dan v i d inträder p å det hjärtligaste motta- g e s af m r s S m i t h o c h p r e s e n t e r a s f ö r d e m, han möjligen icke känner.
N u f ö l j e r afto- n e n s clou.
H v a r j e d a m h a r m e d f ö r t e n l i t e n korg m e d supé för två personer.
I korgen finnes ä f v e n e n d e v i s, i n n e s l u t e n i ett för- segladt kuvert.
Alla korgarne inpackas i e n s t o r l å d a, o c h d e n n a » j u l k l a p p s k o r g » in- b ä r e s n u o c h ställes v i d p u l p e t e n.
A u k t i o n utlyses.
Pastor Smith för klubban m e d a l d r i g s i n a n d e h u m o r o c h slår b o r t d e n e n a k o r g e n efter d e n a n d r a.
E n d a s t h e r r a r b j u - d a på dessa, o c h s t u n d o m dyrkas priset u p p g a n s k a h ö g t, t. e x.
d å a u k t i o n i s t e n för- k l a r a r, att k o r g e n är o v a n l i g t t u n g, eller att d e n » l u k t a r r y s l i g t g o d t » eller d y l i k t.
Så s n a r t a u k t i o n e n är slut, b r y t e r h v a r j e h e r r e d e t förseglade brefvet i sin k o r g s a m t går f r a m till p u l p e t e n o c h läser u p p d e v i s e n.
D e n u n g a d a m, s o m är ä g a r i n n a till d e n - samma, måste nu gå fram och inbjuda den lycklige innehafvaren p å en liten supé p å t u m a n h a n d — d. v.
s. s u p é n i n t a g e s af d e t v å g e m e n s a m t n å g o n s t ä d e s i e n v r å af d e n stora salen.
M a n kan tänka sig, hvilka a n g e n ä m a ö f v e r r a s k n i n g a r d e t s t u n d o m blir, d å e n u n g f ö r ä l s k a d m a n får i n t a g a s u p é u r s a m m a k o r g s o m sitt h j ä r t a s u t k o r a d e!
E f t e r s u p é n f o r t s ä t t a s l e k a r n e till framåt elfva.
I n k o m s t e n af a u k t i o n e n tillfaller k y r - k a n eller n å g o t v ä l g ö r a n d e ä n d a m å l.
D å enskilda familjer i allmänhet sakna r å d o c h u t r y m m e att g ö r a s t o r a b j u d n i n g a r, h a r m a n h i t t a t p å d e n u t v ä g e n att s a m l a s i s k o l s a l e n eller h o t e l l e t; d e s s u t o m h a r m a n n a t u r l i g t v i s u n d e r d e n v a c k r a å r s t i d e n ut- f l y k t e r i d e t g r ö n a, picnics, s o m lifligt fre- kventeras.
D e t s k u l l e v a r a n o g så intres- s a n t att s k i l d r a e n af d e s s a u t f l y k t e r af W i n l o c k s u n g d o m, då herrar o c h damer s i t t a u p p p å s i n a lifliga ponies o c h r i d a i karrier ö f v e r o b a n a d e v ä g a r, f ö r att slut- l i g e n g ö r a h a l t p å t o p p e n af n å g o n v a c k e r k u l l e 0 " h i n t a g a e n f r u g a l dinner ur m e d - hafda matsäckskorgar, m e n jag måste denna g å n g i n s k r ä n k a m i g till att b e r ä t t a o m af- tonunderhållningen i skolsalen.
I spetsen f ö r d e n n a står m r s S m i t h, b a p t i s t p a s t o r n s i h e l a s t a d e n u t o m o r d e n t l i g t p o p u l ä r a fru.
Här s o m i andra västerns städer går bap- t i s t k y r k a n i s p e t s e n f ö r d e t finare sällskaps- lifvet.
D e n a m e r i k a n s k a b a p t i s t k y r k a n (hur o l i k v å r e g e n!)
n ö j e r s i g i c k e m e d att g e - n o m en söndagspredikan tillgodose försam- l i n g s m e d l e m m a r n e s religiösa b e h o f; den har ä f v e n g j o r t till s i n u p p g i f t att s ö k a f ö r ä d - lande inverka p å sällskapslifvet s a m t ge- n o m f ö r e d r a g ö f v e r ä m n e n af a l l m ä n t in- tresse, ofta i d e n humoristiska genren, ge- n o m s a m k v ä m, f e s t e r o c h teatertillställnin- g a r (t y ä f v e n s å d a n a af o s k y l d i g art gif- v a s, t. o.
m.
i k y r k o r n a), h ö j a d e n a l l m ä n - na umgängestonen och bilda en hälsosam m o t v i k t till g u l d k r o g a r n e o c h v a r i e t é e r n a.
E n a m e r i k a n s k b a p t i s t p a s t o r s fru h a r d e t i n g a l u n d a l ä t t a k a l l e t att s t å i s p e t s e n f ö r d e n n a s e n a r e d e l af k y r k a n s v e r k s a m h e t.
H o n är d ä r i g e n o m s j ä l f s k r i f v e n l e d a r i n n a af d e n b ä t t r e s o c i e t e t e n, o c h p å h e n n e s älskvärdhet o c h umgängestalang beror i h ö g grad hela samhällets trefnad.
Mrs Smith är e n i d e a l i s k p a s t o r s f r u o c h h e l a W i n l o c k s goda genius.
H o n h a r ett o f a n t l i g t b e s t y r att a n o r d n a f e s t l i g a t i l l s t ä l l n i n g a r o c h stän- d i g t h i t t a p å n y a atiractions.
Hennes upp- finningsförmåga är o c k s å n å g o t u t o m o r d e n t - l i g t.
E n d a g t i l l k ä n n a g e r t. e x.
tlie Winlock Pilot, att h e l a s t a d e n s u n g d o m är h j ä r t l i g t v ä l k o m m e n p å e n Grand Basket-Feast, gifven af the Baptist-Ghurch i stora s k o l s a l e n.
I n g e n e n t r é t a g e s.
Basket-Feast betyder ordagrannt » korg-fest », o c h mina ärade damer undra säkert, h v a d f e s t l i g t d e t k a n l i g g a i d e t m i n d r e v ä l a n s k r i f n a o r d e t » k o r g ».
Ja, f ö l j m e d, får n i s e!
E n a n n a n g a n s k a l u s t i g i d é l i g g e r till g r u n d f ö r the 5 cent- a- pound- eniertainment, s o m afhållas p å h o t e l l e t e n t i d f ö r e j u l f ö r att skaffa m e d e l till b a p t i s t e r n a s s t o r a j u l - fest.
D e t t a s l a g s » u n d e r h å l l n i n g » är i h ö g g r a d i n k o m s t b r i n g a n d e o c h tillgår u n g e f ä r på följande sätt: En stund före supén s a m l a s d a m e r n a i ett s ä r s k i l d t r u m o c h ö f v e r e n s k o m m a d ä r o m b y t n i n g af n a m n.
D å h e r r a r n e s e d e r m e r a b j u d a u p p till s u p é n o c h f ö r a s i n a d a m e r n e d i m a t s a l e n, finna d e d ä r m a t s e d l a r l a g d a p å h v a r j e k u v e r t af d e t d u k a d e b o r d e t.
Till h ö g e r o m sitt e g e t k u v e r t ö f v e r r a s k a s h v a r o c h e n att f i n n a icke den dams namn, s o m han bjudit upp, utan en helt annans — den dams, m e d hviiken hon i hemlighet bytt namn.
Den b e d r a g n e g e n t l e m a n e n m å s t e h å l l a till g o d o m e d d e n b o r d s g r a n n e h a n f å t t o c h till p å köpet betala hennes supé.
M e n d e t t a är i c k e allt.
E f t e r s u p é n v ä g a s alla d a m e r n a, och hvarje herre måste betala 5 cent för h v a r j e pound hans d a m väger öfver 1 0 0 pounds (däraf hela tillställningens n a m n).
D e t p å s t å s, att d a m e r n a v i d d e s s a tillfällen a n s e s o m e n h e d e r s s a k att ä t a så m y c k e t s o m möjligt.
Naturligtvis veta herrarne o m sveket p å förhand, o c h aldrig visa d e en s å d a n i f v e r att b j u d a u p p d e fulaste flic- k o r n a, s o m v i d d e s s a tillfällen.
L y c k l i g t v i s ä r o m ä n n e n a l l t i d till a n t a l e t ö f v e r l ä g s n a, så att d e n, s o m e j h a r r å d, k a n d r a g a s i g u r s p e l e t g e n o m att l å t a b l i att b j u d a u p p.
D e n s t o r a, l u f t i g a s k o l s a l e n är v i d 7- t i d e n p å l ö r d a g s a f t o n e n f y l l d af e n talrik s k a r a u n g a m ä n o c h k v i n n o r, d e flesta v ä l k l ä d d a, e n o c h a n n a n e m e l l e r t i d i arbets- kläder, s o m han icke hunnit b y t a o m.
Salen är v a c k e r t d e k o r e r a d m e d g r ö n t o c h b a n d i amerikanska färger.
I f o n d e n är e n p u l - p e t u p p s t ä l l d o c h i d e n n a u p p s t i g e r n u Rev.
J.
S m i t h o c h h å l l e r ett l i t e t h u m o r i s t i s k t m e d anekdoter späckadt föredrag, s o m emel- lertid icke saknar sina a m p r a moraliska J u l f e s t e n är e n s t o r h ö g t i d l i g h e t o c h firas v a n l i g e n i k y r k a n m e d m y c k e n ståt.
I s t o r a granar hänger m a n u p p presenter, s o m af p a s t o r n n e d t a g a s e n efter a n n a n o c h ö f v e r l ä m n a s till d e n l y c k l i g e, h v a r s n a m n d e n bär.
I synnerhet i h å g k o m m a s barnen vid d e s s a tillfällen, m e n ä f v e n d e ä l d r e ä r o i c k e bortglömda.
Sång, musik och föredrag höja f e s t s t ä m n i n g e n, h v i i k e n d o c k i c k e b ä r nå- g o n s p e c i e l j u l p r ä g e l o c h alls i c k e å t e r f ö r t a n k e n till j u l f e s t e r n a i g a m l a S v e r i g e.
M e s t e g e n d o m l i g af a f t o n u n d e r h å l l n i n g a r -, n a i W i n l o c k är d e n s. k. spelling-night, » staf- ningskväll » s o m det skulle heta på vårt språk.
Stora o c h s m å äro n ä r v a r a n d e v i d d e s s a tillställningar, s o m å t n j u t a s t o r p o p u - laritet.
D e d e l t a g a n d e d e l a s i g i t v å par- tier, » h v i t t » o c h » r ö d t », s a m t ställas u p p u t e f t e r v ä g g a r n a, s å att d e b i l d a e n e n d a stor ring kring hela skolsalen.
F e m eller s e x u t v a l d e, s o m ä r o s ä r s k i l d t s k i c k l i g a att staf v a, g å o m k r i n g o c h u t d e l a - ord m e d led- n i n g at en ordlista.
Ä r det någon, s o m i c k e k a n s t a f v a e t t o r d, v ä n d e r s i g » staf- n i n g s m ä s t a r e n » till d e n i o r d n i n g e n när- m a s t e; k a n i c k e h e l l e r h a n, till n ä s t a o.
s. v.
D e n, s o m s t a f v a r r ä t t, får g å f ö r b i alla, s o m ej k u n n a t.
P å detta sätt uppstår en r ö r e l s e r u n d t salen.
V i d p u l p e t e n sitter e n d o m a r e o c h antecknar hvar och en, s o m p a s s e r a r f ö r b i.
D e t p a r t i, s o m v i d tillställ- n i n g e n s s l u t f å t t d e flesta p o ä n g e n, i n b j u - d e s af d e t a n d r a p å s u p é, o c h d e n b ä s t a af alla, » s t a f n i n g s - k u n g e n », erhåller ett p r i s.
T a c k v a r e d e t t a e g e n d o m l i g a n ö j e, fin- ner m a n i fjärran västern ofta en förvånan- d e s k i c k l i g h e t a t t s t a f v a d e t i d e t t a afse- e n d e så k i n k i g a e n g e l s k a s p r å k e t.
J a g s k u l l e kunna anföra m å n g a andra intressanta drag u r s ä l l s k a p s l i f v e t d ä r u t e, m e n s l u t a r här, i h o p p att m i n a ä r a d e s v e n s k a l ä s a r i n n o r re- d a n af d e t s a g d a s k o l a k u n n a h ä m t a n å g r a fruktbringande idéer.
I så fall h a r a l l t i d n å g o t g o d t f ö l j t af d e n n a lilla t r i p p till the far, far West.
Hj.
Cassel.
Ur notisboken.
En ny grefve af Wisborg.
Prinsessan Bernadotte nedkom den 2 januari med en son.
Både den furstliga modern och barnet befinna sig efter omständigheterna väl.
Pensioner åt sjuksköterskor.
Sofiahem- mets nyligen bildade pensionsfond för förtjänta sjuksköterskor har i slutet af nästlidna år från en gynnare emottagit den vackra gåfvan af 10,000 kr., hviiken gåfva helt visst varit så mycket mera välkommen, som denna fond ännu befinner si.
; i sin första, ringa början och endast genom under- stöd och offervillighet från allmänhetens sida så småningom kan blifva i stånd att fylla sitt be- bjärtansvärda ändamål att bereda förtjänta, i barm- härtighetens tjänst utslitna sjuksköterskor en be- tryggad framtid.
* » Snorre- firar silfverbröllop.
Silfverbröllop firades här o m dagen i Gefle i släkts o c h vänners krets af lektor K.
P. Nordlund och hans maka, född Gyllander (som författarinna känd under sig- naturen » Snorre&gt;).
Vid samma tillfälle kungjor- des förlofning mellan ingenjören Johannes Lind- beck från Stockholm o c h fröken Lully Nordlund.
Dagen var äfven silfverbröllopsparets förlofnings- dag o c h silfverbrudens födelsedag.
Svensk kvinnoslöjd i Tyskland.
Nu, då för hvarje år som går flere o c h flere tyskar på sina sommarutflykter beresa Sverige, Norge o c h Danmark för att beundra de nordiska landens se- värdheter och rekreera sig i de sköna naturomgif- ningarna, har naturligtvis också den germanska världens uppmärksamhet o c h intresse för dessa länders husflit och konstindustri blifvit väckta.
Hittills har man emellertid i Berlin saknat ett till- fälle att göra sig närmare bekant med Skandina- viens alster på detta område.
Denna brist har blifvit afhjälpt, i det att en svenska, fru Malm från Stockholm, vid Potsdämerstrasse 12 A öpp- nat en skandinavisk konstslöjdbasar, hviiken a
Berlintidningarna skildras som intressant och trots sina blygsamma förhållanden mycket tilldragande.
Det är i synnerhet svenska och norska husslöjds- artiklar som utställas.
för hvars återupptagande k. operans direktion för- tjänar den musikaliska allmänhetens tacksamhet.
Titelpartiet sjunges af fru Östberg och Adelgisas parti af fröken Labia.
Pollion och Orovistus åter- gifvas af hrr Bratbost och Söderman.
Vi åter- komma till den intressanta reprisen.
Kvinnlig företagsamhet.
Färöarna och isynnerhet Suderö äga mycket betydliga kollager, hvilka man emellertid oaktadt gjorda försök hittills icke lyckats på ett praktiskt sätt tillgodogöra sig.
Försök hafva gjorts under århundraden både af danskar, norrmän och engeLmän.
En bland de seneste af dessa har varit en svenska, fröken von Post, som har satt till en liten förmögenhet på förnyade undersökningar af vetenskapsmän och ingenjörer.
Hon har slutligen trädt i förbindelse med en fransman, markis de S:t Yves, som nu har tagit saken om hand o c h bildat ett aktiebolag i syfte att tillgodogöra sig i kollagren.
Södra teatern har återupptagit det bekanta féeri- lustspelet » Fru Hin » af Meilhac och Mortier, bvil- ket för ett eller annat år tillbaka gjorde så stor succés med fru Anna Lundberg i titelrollen.
Den- na har nu öfvertagits af teaterns unga favorit, fröken Lindzén, hviiken tack vare en mångsidig och harmonisk förening af flere intagande talan- ger: ett graciöst och friskt spel, en klockren liten stämma, charmant dans och gynnsam apparition — nå, det sista får väl icke precis räknas till talangerna!
— nu hvarje kväll fyller publiken med förtjusning o c h den lilla salongen med dånande bifall.
Hon kommer oss nästan att glömma Anna Lundberg — så obeständiga äro vi — och däröfver kan lilla fröken Lindzén vara både stolt och nöjd.
A f de gamla rollinnehafvarne återses med nöje hr Hirsch s o m Nick, den infernaliske ministern för den allmänna korruptionen, och hr R. Wagner som den illa utsatte notarien Donder.
Bland de nya må framhållas fru Lambert som grefvinnan Pamela Crispi samt hr Lambert och fröken Paldani som ett mycket lyckadt och mycket menlöst par ur Innocentiasocieteten.
Den granna dekorativa ramen gjorde sig ännu briljant; ensembler, grup- peringar och danser gingo med fart och kläm.
Fru Hin II bör kunna motse en tids hugnesamt regentskap.
* Stor Jconstnärsfest kommer att hållas i Indu- stripalatset härstädes den 18, 19 o c h 20 dennes, och förberedelserna därtill bedrifvas nu med myc- ken ifver.
Efter all sannolikhet varder denna fest en af de mest storartade samt också en af de allra nöjsammaste, som någonsin förekommit i Stock- holm.
De biträdande krafternas uppfinningsför- måga, smak o c h konstskicklighet äro därför en borgen.
Icke blott härvarande, utan äfven på an- dra orter inom o c h utom Sverige boende konst- närer lämna bidrag till den storartade tombola, som är förenad med festen.
Programmet kommer att få ungefär följande utseende: Festuvertyr: prolog; lefvande grupper; stort orientaliskt festtåg med elefanter, kameler, strut- sar m. m.
; spansk dans, ackompanjerad af ett mandolinkapell; gubbar för dagen, humoristisk framställning med musik; sång med gitarr af flere.
I smårummen äro arrangerade en osleria, en atelier, en österländsk gata, hverest många se- värdheter finnas.
Rundt omkring läktaren en präktig rundmålning af Grabovv, utförd efter en skiss af Kallstenius.
I lokalens centrum är uppbyggd en estrad un- der en morisk kupol.
Härifrän förevisas grup- perna m. m.
* En berest dam gästar för närvarande Stock- holm.
Det är en ung norska, fröken Astrid Nsess, som nyligen anländt hit efter ett kort besök i sitt hemland.
Fröken Nasss, som är född i Bergen, har i om- kring ett års tid vistats i Japan, dit hon begifvit sig ensam, drifven af en okuflig åtrå efter det märkvärdiga öriket vid Österns portar.
Under sitt vistande därstädes har hon, tack vare inflytelse- rika förbindelser, genomrest landet i olika rikt- ningar och har äfven haft den förmånen att mot- tagas i det kejserliga hofvet.
Återresan hit från Japan skedde öfver Stilla hafvet o c h Amerika, hvadan fröken Nsess är en af de antagligen myc- ket få skandinaviska damer, som gjort resan jor- den rundt.
Helt säkert har ingen gjort det som h o n: alldeles ensam.
Fsöken Nsess höll efter sin hemkomst ett före- drag om Japan i Geografiska sällskapet uti Kristi- ania — den första kvinnliga föredragshållerska, som därstädes uppträdt.
Hon skall äfven vid här- varanda Geografiska o c h Antropologiska sällskaps sammankomst den 18 dennes hålla ett föredrag om sina intryck från detta land.
Fröken Neess, s o m är endast några o c h tjugu år gammal, återvänder härifrån till Norge, hvari- från hon omedelbart fortsätter resan till England och därefter tillbaka till Japan, som hon anser vara det intressantaste af alla jordens länder.
Hon skall denna gång äfven göra en längre resa i Kina.
Teater och musik.
Kungl.
operan har under den gångna veckan haft ett mycket omväxlande program upptagande » Leo- nora », » R o m e o och Julia &gt;, Gustaf-Adolfs-tablå- erna o c h På Sicilien », » Advokaten Pathelin » och » Orfevs samt nu senast Bellinis opera » Norma », Vasateatern har gjort en ovanlig, nästan oväntad framgång med sin » Fatinitza », som gått med pukor, trumpeter o c h fyllda salonger nu ett tjugutal gånger.
Och det är intet dåligt spel med en så gammal trumf.
Lif och glädje är det också i framställningen, så att succés ' u är välförtjänt.
Varm rekommendation till alla operrettvänner!
Fru Lotten Dorschs på grund af hennes sjukdom uppskjutna matiné å K. operan är numera bestämd att gifvas tjugondagen, den 13 dennes.
Program- met upptager, som förut nämnts, komedien » Säll- skap, där man har tråkigt », hvarvid medverkar större delen af dram.
teaterns förnämsta krafter.
Den framstående skådespelerskan återgifver sin gamla roll hertiginnan de Reville.
Hon utför där- jämte sömngångarscenen ur » Macbeth ».
Aulinska kvintettens tredje kammarmusiksoaré äger rum å vanligt ställe i morgon lördag.
Konstnärsfamiljen Knut Ekwall gifver matiné i Berns salong om söndag.
Tre populära musikaftnar komma alt under inne- varande säsong gifvas af de båda framstående pi- anisterna Vilh.
Stenhammar och Knut Bäck.
Vid dessa trenne intressanta musiktillställninsar, som omfatta en Bach-Beethovenafton, en Schumann- afton och en Brahmsafton, medverka så fram- stående förmågor som grefvinnan Matb.
Taube, fruarna Edling och Sterky, hr O. Lejdström m. fl.
Oupplösliga band.
Novell för Idun af Sylvia.
(Forts.) » m^M \ n familjemedlem h ö r i alla fall inte till o m ö j l i g h e t e n, » skämtade tant.
» Del återstår för o s s s å l e d e s endast att ö n s k a er en lycklig resa.
Låt o s s göra det i ett glas vin.
.
.
sannerligen är j a g inte så medtagen, att j a g väl b e h ö f v e r n å g o t stär- k a n d e.
.
.
K ä r a Ella, bed L o v a servera o s s, » tillade h o n, o c h efter ö m s e s i d i g presentation förde h o n vår nya bekantskap in i förmaket.
SP||i » Wollert, » sade tant, s o m efter att en s e k u n d ha tittat u p p i taket nu stirrade på den u n g e mannen.
» Jag kände ett kammarråd Wollert som.
.
.
».
» D e t var min far.
.
.
» » O c h nu skall hans s o n.
.
.
» h o n afbröt sig, o e h h e n n e s hand darrade en smula, då hon fattade sitt glas.
» Ö d e t s växlingar äro m å n g a h a n d a.
.
.
Uppriktigt sagdt, så var det inte utan att er far smått adorerade m i g, » tillade h o n med ett litet leende o e h en gran- dessa, s o m var h e n n e egen.
» V i träffades ofta ute i s o c i e t e t s l i f v e t.
.
.
i p r o m e n a d p o l o - näsen var han ständigt min kavaljer, o c h han uppvaktade mig ofta med charmanta buketter.
Men sedan så.
.
.
» hon tystnade o c h lämnade o s s i okunnighet o m hvad s o m sedan följde.
» D e t var emellertid riktigt roligt, » återtog hon efter en paus.
» Riktigt roligt att få träffa en af hans söner.
Er far blef gift m e d en fröken Tranehjelm, vill j a g minnas.
.
.
Hvad säger h o n o m er t i l l ä m n a d e?
.
.
.
» » H o n säger i n g e n t i n g.
.
.
h o n är för länge sedan g ö m d i mullen.
Min b r o r o e h j a g äro de e n d a s o m.
.
.
» » D å är ni j u så godt s o m e n s a m, » inföll tant.
» F ö r att ni u n d e r er korta vistelse här inte helt o c h hållet skall sakna ett h e m så.
.
.
ja, titta emellanåt in till o s s, » tillade h o n o c h, m å h ä n d a m e d hans far kammarrådet i tankarne, m e d större välvilja, än d e n h o n i allmänhet v i s a d e m o t främlingar.
Och på det sättet var det s o m J o h n W o l - lert blef h o s o s s en nästan daglig gäst.
T i l l s a m m a n s m e d h o n o m h a d e de långsam- ma timmarna gått något fortare, o c h j a g hade h o p p a t s, att allt skulle fortgå i s a m m a lugna o c h angenäma stämning, tills han för alltid lämnade o s s, o e h sedan skulle han lätt n o g glömma.
G l ö m m a?
En känsla af b e k l ä m n i n g s a m - m a n p r e s s a d e mitt bröst, o c h j a g får sannings- enligt erkänna, att mina tankar i c k e längre hängde fast vid John W o l l e r t samt det bry- deri, hvari han försatt mig.
Hvad gällde för m i g alla förklaringar i värl- den?
Jag var j u fästad vid en annan o c h framtiden.
.
.
» G a b r i e l l a, » r o p a d e min tant.
» Låt det inte dröja för länge, innan buffelen blir ordnad.
.
.
du skall sedan spela lite för o s s.
.
.
fru H o l - terman är så förtjust i B e e t h o v e n.
» Motvilligt reste j a g mig.
F r u Holtermans musikaliska underhållning h a d e j a g helst skju- tit u p p till en annan gång.
» F r ö k e n g l ö m m e r j u en drufklase o c h af den sorten är det inte för m å n g a, » sade en moraliserande röst.
» M e n att spara på s o c k - ret skadar inte.
.
.
tag för all del inte m e r än hälften i s k å l e n, » fortfor stämman b a k o m mig — ty m e r än en p e r s o n kunde omöjligt icke vända sig i d e n här lilla afplankningen — hvarpå det muttrades n å g o t o m » o n ö d i g t ö f v e r f l ö d », en anmärkning, s o m troligtvis här- ledde sig däraf, att den talande var n o g s a m t invigd i alla de detaljer, hvilka tillhörde vårt d e b e t o c h kredit.
» N u är det färdigt, L o v a, » sade j a g o c h lämnade fri p a s s a g e åt vår trotjänarinna.
Klädd i svart o c h m e d hvitt förkläde trip- p a d e h o n snart förbi mig o c h såg därvid så lugn o c h sansad ut, s o m o m h o n från väl- försedda h a n d k a m m a r e o c h källare endast b e - höfl hämta de delikatesser, hvilka m e s t k u n d e b e h a g a våra gäster.
När h o n på detta sätt, kanske icke utan stolthet, bar framför sig d e n gamla silfverbriekan m e d d e s s skålar af sam- ma metall, k u n d e m a n svårligen ana, att hon i nästa s e k u n d m e d uppskörtad klädning skulle stå vid spiseln för att m e d en koker- skas ifver härsklystet svänga o m k r i n g vispar o c h slefvar, m e d a n h o n återigen i ö g o n b l i c k af b e h o f uppträdde s o m vår kammarjungfru mild s o m en västanfläkt.
H o n var rent af oersättlig för att tant skulle kunna represen- tera en smula, o c h vår Herre vet bäst, huru
IDUN 16 vi skulle varit utrustade i toalettväg, o m hon ej hade funnits.
Jag får erkänna, att den pikanta dräkt j a g bar med d e s s koketta snitt var d e n ärbara j u n g f r u L o v a s uppfinning o e h verk.
Midt u n d e r min n å g o t förvirrade själsstäm- ning föll mig ovillkorligen i tankarna hennes många särskilda egenskaper, ty där j a g följde henne i spåren k o m fru Holterman e m o t mig oeh h v i s k a d e förtroligt fattande min a r m: » Er klädning, fröken Hägerklo, är c h a r - mant.
Ni måste lämna mig er s ö m m e r s k a s a d r e s s, » härvid synade h o n mig uppifrån o c h ned.
» J a g har fått bref från A d a, » fortfor hon, utan att afvakta svar, hvilket h o n sällan g j o r d e.
» N ä r s o m helst kan j a g vänta henne hem.
Jag är säker på, att ni o c h min dot- ter bli g o d a vänner.
.
Å h, så h o n roat sig i Marstrand!
De sista v e c k o r n a har h o n v a - rit invald bland direktionen för ' nytta o e h nöje '. » Med den värda d a m e n h a d e vi u n d e r s o m - marens l o p p formerat bekantskap.
Till en början hade vi träffats vid s a m m a b a d t i m m a r och sedan ofta mött hvarandra i societeten, där h o n på intet sätt » d o l t sitt ljus u n d e r ena s k e p p o, » utan klart n o g låtit det b e l y s a förhållanden, s o m försatt h e n n e i en rik än- kas behagliga o c h sorgfria existens.
D å h o n n u förkunnade A d a s triumfer, h ö j d e h o n sitt hufvud o c h betraktade mig m e d ett l e e n d e.
» Ja, det var en idé af A d a o e h m i g, » full- följde h o n, » att vi skulle resa åt hvar sitt håll.
F ö r min del är j a g inte missbelåten, ty det förskaffade mig nöjet af vår bekant- skap.
Vi skola tillsammans ha ytterst ange- n ä m t, » tillade h o n m e d en liten nick, en för- säkran, s o m h o n aldrig n o g tyckte sig kunna Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
L o g o g r y f.
för Idun af » Ova ».
När drifvan höljer den frusna jorden Och markens blommor sig lagt till ro, Då är hvad bildats af dessa orden Helt nära dörren, om ni vill tro.
Vill då man artig och sirlig vara Man får på hälsningar icke spara; Visiter göras i tusental, Och ofta bjuds på supé med bal.
Ja, så är lifvet se ' n långt tillbaka Och blir väl kanske en lid ännu.
De arme ofta få bröd försaka, I guld och siden kläds rik mans fru.
Då visdomsfrukter en » tös » dig bjuder.
» K ö p mina äpplen », från läppen ljuder, Och följden blir, som man lätt förstår, Du köper » Idun » för detta år.
A f delar tio jag bildad är, Och kan det nöje dig gifva, Så bjälp mig söka, du finner här, Hvad med man stundom plär skrifva.
En mindre vindpust, en långsträckt höjd.
Hvad hvarje landtman bör göra För att med årsväxten blifva nöjd, Och hvad till julmat plär höra.
Ett hederstecken för kämpe båld.
Namn, feminint, uppå hunden.
En vara lättast på sommarn såld, Hur den ej är, som är bunden.
a l l a a n d r a » H v a d säger ni, o m vi i vinter skulle ställa till några s ä l l s k a p s s p e k t a k l e t » fortfor h o n.
» O m de k o m m a att gå bra, kunna vi ge en föreställning för v ä l g ö r a n d e ä n d a m å l.
.
.
Det finnes så m y c k e n n ö d o c h så m y c k e t elände, min söta! » O e h h o n skakade full af med- känsla sitt hufvud samt knaprade på några konfektyrer, hvarpå hon alltjämt sprakade o m det ena ämnet efter det andra.
Under det j a g lyssnade en smula förströdd, k o m j a g att se bort till J o h n W o l l e r t, s o m vid ett af s p e l b o r d e n stod b a k o m min tants stol.
Uppriktigt sagdt, såg han icke särdeles lyck- lig ut efter den förklaring han nyligen dristat sig g ö r a.
K a n s k e h a d e j a g m e d en viss o m i l d - het halkat ur hans armar.
Jag tror det nä- stan — • hela min lifsuppgift h a d e j u hittills varit att uppföra mig c o m m e il faut — o c h jag k u n d e j u icke annat än misstycka d e n frihet, h v a r m e d j a g n y s s blifvit b e h a n d l a d.
» M e n j a g skulle j u få höra lite m u s i k, » r o p a d e n u fru Holterman.
Var det ordet » m u s i k », s o m bragte mitt inre i en viss h a r m o n i o c h k o m m i g att g l ö m m a all o r o o c h förtret?
M å h ä n d a.
Ty med en plötslig känsla af u n g d o m s l u s t när- m a d e j a g m i g pianot o c h b ö r j a d e m e d yrande fart en w i e n e r v a l s, s o m j a g utförde m e d så m y c k e n verv o c h a p l o m b att den g a m l e öf- versten vid s p e l b o r d e t a p p l å d e r a d e samt kan- ske d r ö m d e sig ung på nytt.
Säg, hvad fick pysen då han var lat?
En dryck.
Ett rinnande vatten.
Hvad alstrar vrede och ofta hat?
Ett husdjur ej släkt med katten.
Hur nämns de hårstrån jag än har kvar?
Hvad man på stolar bör finna.
Och så en tillställning fin och rar, Där vin ur bägarn plär rinna.
Hur dagakarlen ej vara plär, Och hvad han sällan får äta.
Säg, hvad är farligt då isen bär?
Nödvändig sak för att meta.
En fisk.
Ett mansnamn.
En pärla klar, Som sparsamt visa man borde.
Säg, hur var grisen?
Hvad då han har.
En blandning glasmästarn gjorde.
En myt.
Ett tidsmått.
Ett mindre tåg.
Hvad Mårten Luther lär skrifvit.
Hur blef linialen, som ojämnt låg?
Och hvad mormonerna blifvit.
En hederstitel.
Ett troll i skog.
En lem.
Ett smeknamn.
En mössa (bör vara Z nu vet ni nog), livad finnas bör pä en bössa Hvad ej är roligt att vara, när Man står i kö.
Nämn nu bara Hvad till fiolen begagnas plär.
Ett adjektiv, sky kan vara.
Musikterm.
Stenart.
Och hvad står kvar, Om Nog Men Till » En du drar två ifrån fyra.
flera delar min gåta har, ostämd är nu min lyra.
sist jag därför dig önska får fröjdfull jul » och » ett godt nytt år ».
C h a r a d.
En gång en gumma vid sin kaffekopp Fick af herr Jöns, som var mitt andra, höra Att han det var förutan hopp, Jag är det hela, lytt ditt hufvud opp, Min son, sa ' frun, jag håller på att göra Milt första, innan kort skall den du vet Mitt tredje ge dig i all ärbarhet.
PICOTS TVÄTTPULVER Ö f v e r t r ä f F a r upprepa.
Det var nämligen med d e s s a o r d, som h o n ifrigt hade sökt att få tillhöra vår u m g ä n g e s k r e t s, hvilket o m s i d e r o c k s å icke förvägrades henne, då h o n i sina n å g o t bul- l e r s a m m a utgjutelser o c k s å förstod att inför min tant lägga i dagen den djupa v ö r d n a d hon hyste för våra anor o c h ärorika förfäder.
I Tills vidare ville j a g undvika allt n ä r m a n d e.
Måhända skulle d ä r i g e n o m alla förklaringar bli obehöfliga, hvilket å ö m s e s i d o r v o r e det angenämaste o c h klokaste.
Jag h ä n g d e mig därför s o m en kardborre vid fru Holtermans sida o c h, d å h o n öfvertog öfverste A d l e r s kort, blef h o n det s k y d d a n d e värn, b a k o m hvilket j a g förskansade m i g.
(Forts.) I n n e h å l l s f ö r t e c k n i n g -.
Henrika H a g d a h l; af Johan Nordling.
(M e d porträtt).
— Den förstfödde; af A.
G.
— En bekärinelee; för Idun af Jant Qermndt-Claim.
— E n rationell städning af vara bo- ningsrum.
— Följderna af ett olycksfall; af A.
M.
— » Frids- dufvor »; äter några ord o m våra nyärskort af Laura Fiting- hofj.
— Minnesvården; poem af Q.
B.
— Sällskapslifvet i yttersta västern; af Bj.
Casscl.
— U r notisboken.
— Teater och m u s i k.
— Oupplösliga band: novell för Idun af Sylvia.
F o r t s.)
.
— Tidsfördrif.
Efter hästens gång på schackbrädet.
— En och en half vers ur en dikt af Runeberg.
&lt;Jyg hjer med mod det ej sar fullt slog och var fläc och af se ej ta den ta el hel kadt ta pul blod lör det den ta ken ler den den ett dadt fans bru i ka hjer fo ett t&gt;yg hjer stoc ett ta men tet att friskt tet ta ta na star kärn ster slu ve man med hjer ak Kurre.
K a p s e l - g å t o r.
L ö s n i n g a r.
1) Han var illa tåld, ondsindt som han var.
(2 floder.)
2) Mögel befanns på väggarne i den håla de bebodde, och ni må tro, deras hem saknade både värme och ljus.
(3 tyska floder.)
3) Innevarande år är ett bland de bästa på länge i afseende på spannmåls- priserna.
(Biflod till Donau, flod i Ryssland, vik i Norge) 4) Sista förmaningen jas fick var; » Köp inga dåliga saker! » (Stad.)
5) Han tyckte ej om barn och kat- tor, nejonögon m. m., men vi enades ej om dessa åsikter.
(Flod.i Italien, gammal tysk stad, stad i Österrike.)
Nilep.
Charadgdtan: Godt nytt-år!
Länkcharaden: Nyponblomma.
Sifferlogogryfen: Drottningholm; Drott, rot- ting, rot, ring, m o l n, din, godt, lo.
Vokalförändringsgåtan: T a l l, tull, tyll.
Gator: 1) T i d e n.
2) Ordet » kort-.
3) K o l o s.
Tabxda tnagican: Säljes i £-, och J-kilo-paket för Sverige: med 11 6 3 8 i 2 5 9 7 6 2 4 3 7.
13 6 10 2 6 5 8 4 12 1 4 beskriming å hvarje paket.
Praktiskt!
P h e n i x » t v ä t t m e d e l J o h n W o l l e r t s ansikte hade klarnat u p p, hans blåa ö g o n hade rent af fått en skim- rande glans, m e n o m han inbillade sig att de sprittande m e l o d i e r n a skulle föreställa ett slags hoppfullt svar på de o r d han hviskat, så misstog han sig.
P å d e o r d e n k u n d e en- dast följa en brytning emellan o s s, såvida han e n v i s a d e s att taga på allvar, h v a d s o m endast v o r e en dårskap.
S c h a c k g å t a.
Klorfritt!
» L e s s i v e » I kväll kan j a g endast utföra d a n s m u s i k, » förklarade j a g skrattande, m e n fruktar alt fru Holterman fann en viss tarflighet såväl i före- draget s o m åtföljande applåder.
Billigt!
25 guldmedaljer Representant T a l r i k a C a r l o m b u d 1 R.
M å t t o n, l a n d s o r t e n.
Stoekholm.
