# ID: svediakorp-per1016
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,384
# sentences: 798
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 15 (382) Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
5: Iduns Modet., fjortondagsuppi.
» Iduns Modetian., mänadsuppl.
» 3 Barngarderoben &gt; 3 Fredagen d e n 12 april 1895.
Byrå: Klara Södra Kyrkog.
16,1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Bedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
K e d a k t i o n s s e k r.
: J. Nordllng.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Iduns Tryckeri Aktiebolag.
8:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Bertha Valerius.
Och skådom ofta på vår snälla Bertha, Hur öfverallt hon målar änglars bild. » J.
D. Valerius.
Den p e r s o n l i g h e t, h v a r s n a m n v i h ä r ofvan ristat under korsets sym- bol, o c h h v i l k e n v i i d a g vilja ä g n a n å g r a afske- d e t s o r d, v a r en af d e s s a harmoniskt utvecklade andar, hvilka, u n d e r en ihärdig sträfvan efter det rätta, e t t allvarligt s ö k a n d e efter d e t s a n n a och m e d e n liflig u p p - f a t t n i n g af d e t s k ö n a, städse hafva ett vaket s i n n e för d e t p r a k t i s k a lifvets f o r d r a n p å h a n d - ling och v e r k s a m h e t.
T y m e d a n B e r t h a Vale- r i u s i s i n själs i n n e r s t a ägde en andlig magnet- nål, som ständigt peka- de mot evighetenshamn, h a d e h o n ställt klok e n e r g i o c h r a s t l ö s ar- betslust vid rodret på sin lefnads farkost, d ä r d e n säkert plöjde tim- lighetens vågor.
De pund, m e d hvilka h o n utrustats, förvaltade hon m e d e n s k r u p u l ö s ifver, som h a d e sin rot såväl i a n s v a r s k ä n s l a, s o m ock i d e t i n r e kraf, s o m b o r i k o n s t n ä r e n s själ.
Också äga vi i Bertha Valerius en s a n n konst- när.
Redan i tidiga år kunde de anlag spåras, s o m skulle blifva b e - s t ä m m a n d e för h e n n e s framtida verksamhet.
D å b a r n e t m e d e t t krit- s t y c k e p å p a p p e r e t fram- kallade änglabilder — såsom ofvan citerade t i l l f ä l l i g h e t s v e r s af h e n - nes fader, skalden Va- lerius, a n t y d e r — v a r det de första konstnärs- impulserna i det unga sinnet, som sökte e t t u t t r y c k för f a n t a s i e n s rena skönhetsvärld.
När Bertha växte u p p och de konstnärliga anlagen fingo u t b i l d a s, v a r d e t v i s s e r l i g e n icke l ä n g r e änglavärldens fantasti- ska skepnader, som ut- g j o r d e o b j e k t e t för h e n -, n e s k o n s t, m e n d e n fa- derlige diktarens ord blefvo d o c k ä f v e n n u betecknande för d e n mera m o g n a d e konst- närinnans porträttmåleri genom den förmåga hon ä g d e a t t i s i n a bilder tolka och framlocka j u s t den änglabild, d e t guds- b e l ä t e, s o m finnes h o s hvarje människa, m e n s o m d e t f o r d r a s e t t sär- skildt trollspö, en sym- patisk a t t r a k t i o n, för att tvinga fram på ytan.
Och d e t v a r däri Bertha Valerius ' storhet som målarinna låg, a t t h o n jämsides m e d sin tek- niska färdighet hade
Hur gladt, när han kommer, den leende vår, Som ljuset och lifvet förnyar, Då sippan bland smältande drifvor står Och solen bland glesnande skyar.
E. ö g a j u s t för d e t v a c k r a s t e och d e t m e s t k a r a k t ä r i s t i s k a i h v a r och e n s u t s e e n d e.
Det var detta, som gjorde hennes bilder p å s a m m a g å n g så t r ä f f a n d e och — h v a d m a n k a l l a r — så v a c k e r t lika.
A u r o r a V a l e r i a A l b e r t i n a (B e r t h a) Vale- r i u s, s o m v a r f ö d d d e n 2 1 j u n i 1 8 2 4, fick först v i d n å g r a och t j u g u å r s å l d e r å t n j u t a u n d e r v i s n i n g v i d a k a d e m i e n för de fria kon- sterna, som j u s t vid d e n n a t i d p u n k t h a d e ö p p n a t s i n a p o r t a r ä f v e n för k v i n n l i g a stu- d e r a n d e.
H ä r a r b e t a d e h o n p å a t t förvärfva sig d e n t e k n i s k a s ä k e r h e t, f ö r u t a n h v i l k e n äfven d e s t ö r s t a k o n s t n ä r l i g a a n l a g s a k n a fotfäste.
M e n d e t s t o d för h e n n e, l i k s o m för h v a r j e a n n a n k o n s t n ä r, s o m e t t ö n s k e - mål att vid de g a m l a kulturländernas stora k o n s t c e n t r a få i i t b i l d a sin blick och s i t t formsinne.
Så förskaffade h o n sig 1 8 5 2 tillfälle till e n s t u d i e r e s a till k o n t i n e n t e n, h v a r u n d e r h o n v i d b e s ö k i Dusseldorf, D r e s - d e n och P a r i s a l l v a r l i g t s t u d e r a d e s å v ä l d e g a m l e m ä s t a r u e s o m ock d e n s e n a r e t i d e n s k o n s t, s o m v u x i t u p p i h ä g n e t af a n t i k e n s traditioner.
H e m k o m m e n från d e n n a resa, slog h o n sig m e d ifver p å p o r t r ä t t m å l n i n g, o c h t a l r i k a ä r o d e a l s t e r af h e n n e s k o n s t, som u n d e r de n u följande åren sågo dagen.
Som hon dock kände, a t t h o n ä n n u h a d e att lära i tekniskt hänseende, begagnade h o n sig af d e t tillfälle till v i d a r e u t b i l d - n i n g, s o m å t t a å r s e n a r e e r b j ö d sig, d å h o n ledsagade Kristina Nilsson — h v a r s talang det varit hennes syster, friherrinnan Ade- laide Leuhusen, förbehållet att upptäcka — p å d e n n a s s t u d i e f ä r d till P a r i s.
M e d a n h o n n u vistades i Seine s t a d e n såsom den u n g a sångerskans chaperon, kunde hon samtidigt f o r t s ä t t a s i n a e g n a s t u d i e r och a r b e t a i n o m porträttmålningens område.
— Emellertid kom Bertha Valerius nu att göra bekant- s k a p m e d f o t o g r a f e r i n g s k o n s t e n, h v i l k e n vid d e n n a tid i u t l a n d e t b ö r j a t t i l l g o d o g ö r a sig m e t o d e r, o m h v i l k a m a n h e m m a h o s oss ä n n u v a r alldeles o k u n n i g.
P å g r u n d af s i n a r e l a t i o n e r s å s o m a r t i s t blef h o n s a t t i tillfälle a t t t a g a n ä r m a r e k ä n n e d o m o m den n y a reproduceringskonstens hemlighe- ter, hvilka hon förstod a t t så väl tillägna sig, a t t h o n v i d s i n h e m k o m s t till Stock- h o l m f ö l j a n d e å r k u n d e ö p p n a en e g e n fo- t o g r a f i a t e l i e r och h ä r i g e n o m blifva v å r för- s t a k v i n n l i g a fotograf.
Det nya i saken i förening m e d den artistiska smak, som ledde hennes arbete, bragte snart hennes f ö r e t a g i r y k t e, och u n d e r d e t n ä r m a s t e decenniet v a r h e n n e s kamera, i s t ä n d i g t a r b e t e m e d a t t f r a m k a l l a b i l d e r af s å v ä l hufvndstadens som landsortens invånare.
Visserligen fick p e n s e l n u n d e r d e n n a tid- r y m d så g o d t s o m alldeles hvila, m e n d e n r i k e d o m af e r f a r e n h e t s r ö n s å v ä l i f r å g a o m b e l y s n i n g a r s o m äfven h v a d f o r m e n s t e k - n i k beträffar, h v i l k e n h o n u n d e r u t ö f v a n - d e t af d e t t a s i t t k o n s t m ä s s i g a y r k e förvärf- v a d e, blef h e n n e dock till o b e r ä k n e l i g n y t t a, d å h e n n e s h å g för m å l n i n g å t e r t o g u t sin rätt.
A r 1 8 7 2 s t ä n g d e h o n för a l l t i d sin fotograferingsatelier, och från d e n n a t i d k u n n a vi i n r a n g e r a h e n n e i l e d e t b l a n d våra förnämsta porträttmålare.
Ty ehuru B e r t h a V a l e r i u s s ä l l a n offentligt e x p o n e r a d e a l s t r e n af sin k o n s t, och e h u r u h e n n e s n a m n — o m o c k s å k ä n d t och a k t a d t i n o m e s t e t i s k a k r e t s a r — till följd d ä r a f k a n s k e ej b u r i t s s å v i d a o m k r i n g p å r y k t e t s eller kotterireklamens vingar, utgöra de tal- r i k a bilder, m e d h v i l k a h o n p r y d t p r i v a t a s a m l i n g a r, t i l l r ä c k l i g t t a l a n d e b e v i s för ge- d i g e n h e t e n h o s en k o n s t n ä r, s o m — fri från tillfälliga p a r t i m a n c r — b a n a t sig v ä g fram mot idealet.
Att här uppräkna den mängd porträtt, s o m flutit u r B e r t h a V a l e r i u s ' p e n s e l, skulle t a g a allt för s t o r t u t r y m m e.
Vi t i l l å t a oss därför a t t e x e m p e l v i s n ä m n a e n d a s t f ö l j a n d e: e t t p o r t r ä t t af k o n u n g C a r l X V, n u befint- ligt i h. k. h.
k r o n p r i n s e s s a n L o v i s a s ego, e t t af k o n u n g O s c a r I I, s k ä n k t till J o c k e y - k l u b b e n i L o n d o n, e t t af ä n k e d r o t t n i n g J o - sefina, t i l l h ö r i g t f. ö f v e r h o f m ä s t a r i n n a n, gref- v i n n a n L e i j o n h u f v u d, s a m t d e s s u t o m por- t r ä t t af g r e f v i n n a n P i p e r, f ö d d B a k e r, gref- v i n n a n v. P l å t e n, f ö d d d e G e e r, öfverste- k a m m a r j u n k a r e n, grefve Carl v. P l å t e n, g r e f v i n n a n W e d e l, fru W i k a n d e r, f ö d d W a c h t - meister, öfverstekammarjunkaren, friherre G.
A k e r h j e l m och h a n s f r i h e r r i n n a, öfverste- k a m m a r j u n k a r e n, g r e f v e C.
G. v. R o s e n och h a n s g r e f v i n n a, ö f v e r s t e k a m m a r h e r r e n, friherre C.
J.
B o n d e och h a n s f r i h e r r i n n a, b a n k d i r e k t ö r och fru W a l l e n b e r g, landshöf- d i n g och fru M a l m b o r g s a m t b i s k o p a r n e F a h l c r a n t z, L a n d g r e n och B j ö r l i n g.
Af n ä m n d a k o n s t v e r k ä r o n å g r a u t f ö r d a i olja, a n d r a å t e r i p a s t e l l.
O m vi o c k s å v å g a p å s t å, a t t d e s a m t l i g a — s å s o m of- v a n blifvit a n t y d t — u t m ä r k a sig icke b l o t t för s l å e n d e p o r t r ä t t l i k h e t, u t a n ä f v e n för f o r m e l s ä k e r h e t i b e h a n d l i n g e n, s k u l l e vi dock för e g e n del vilja gifva f ö r e t r ä d e t å t pastellerna, där konstnärinnan på det yp- p e r l i g a s t e s ä t t b e g a g n a t sig af d e r e s u r s e r k r i t f ä r g e r n a e r b j u d a, d å d e t g ä l l e r a t t gifva e n m j u k och luftig t o n å t s å v ä l bild s o m bakgrund.
Jämsides med denna profana målning, h v a r i g e n o m B e r t h a V a l e r i u s g j o r t sig k ä n d för d e n s t o r a k o n s t v ä r l d e n, s y s s e l s a t t e h o n sig u n d e r å r a t a l m e d e t t v e r k, s o m — u p p - fyllande h e n n e s t a n k a r — s t ä n d i g t löpte s o m en u n d e r s t r ö m s å v ä l i h e n n e s esteti- s k a s o m e t i s k a lif.
Den sträfvan, som b o d d e i h e n n e s själ, a t t afbilda d e t g u d a - m ä n s k l i g a i d e a l e t, t o g sig n ä m l i g e n e t t u t - t r y c k i d e t m å n g å r i g a, o m ock ofta a f b r u t n a a r b e t e, h o n n e d l a d e på f r a m s t ä l l a n d e t af en M e s s i a s b i l d, till h v i l k e n h o n i e t t sär- s k i l d t i n s p i r e r a d t ö g o n b l i c k u p p d r a g i t skis- s e n.
D e n n a tafla, h v i l k e n d e t f ö r u n n a t s m å l a r i n n a n a t t k o r t före sin d ö d f u l l b o r d a, t o r d e k u n n a b e t e c k n a s s å s o m n ä s t a n ena- s t å e n d e i s i t t slag, t y m e d h v i l k a k o n s t - n ä r l i g a eller religiösa f ö r u t s ä t t n i n g a r m a n än b e t r a k t a r d e n s a m m a, skall m a n dock alltid u p p f y l l a s m e d h ä n f ö r d a n d a k t inför d e n u n d e r b a r a frälsarbild, konstnärinnan m e d d e e n k l a s t e m a t e r i e l l a h j ä l p m e d e l fram- bragt på duken.
B e r t h a V a l e r i u s v a r — s å s o m vi s e t t — en af b a n b r y t a r n a i v å r t l a n d för k v i n n l i g t I).
Björck.
a r b e t e i d e t offentliga, och d e t ä r s o m så- d a n I d u n ställer h e n n e i ledet b l a n d de praktiska förkämparna för s i n a l e d a n d e principer.
M e n en p e r s o n l i g h e t s å d a n s o m h e n n e s t i l l h ö r d o c k f ö r s t och f r ä m s t och i djupaste mening hela mänskligheten, där vi k u n n a r ä k n a h e n n e till d e n e l i t k å r, s o m k a l l a s v ä r l d e n s salt.
A t t tillhöra mänskligheten, det är a t t älska den, — att på det andliga o m r å d e t gifva d e n s i n h j ä r t a s v a r m a s t e k ä n s l o r och a t t i d e t m a t e r i e l l a m e d r å d och d å d s t å vid sina m e d m ä n n i s k o r s sida.
Grunddraget i Bertha Valerius ' karaktär u t g j o r d e s j u s t af d e n n a m ä n n i s k o k ä r l e k, s o m u t a n å t s k i l l n a d till p a r t i e r, å s i k t e r, s t å n d eller l e f n a c l s f ö r h å l l a n d e n å t alla d e l a r s i n s k a t t af i n n e r l i g m e d k ä n s l a.
O c h h ä r a f å s t a d k o m s t v i f v e l s u t a n d e n s y m p a t i s k a ver- k a n h e n n e s p e r s o n l i g h e t u t ö f v a d e p å alla dem, som k o m m o i beröring m e d henne.
Själf t y c k t e s h o n finna sig v ä l b l a n d m ä n - niskor.
I sitt v a r m a h j ä r t a ägde h o n en s l a g r u t a, m e d h v i l k e n h o n u p p t ä c k t e oeh visste att ur äfven det s k e n b a r t trivialaste s k a l l o c k a f r a m e n r e n och g ö d k ä r n a — a t t äfven här framtrolla änglabilder, där k a n s k e en a n n a n kärlekslösare blick e n d a s t k u n d e se e n k a r r i k a t y r.
O c k s å f r a m k a l l a d e h e n n e s b l o t t a n ä r v a r o i e t t s ä l l s k a p e n för- n i m m e l s e af obeskriflig h a r m o n i, och en h v a r b l y g d e s a t t icke b ä r a f r a m af s i n a b ä s t a h å f v o r.
K ä n s l a n s r e n a s t e och y p p e r - s t a b l o m m o r slogo u t v i d l j u s e t f r å n d e n g a m l a s h j ä r t e g o d a ögon.
D e n n a h e n n e s k ä r l e k s f u l l h e t v a r emeller- t i d i n g a l u n d a en p a s s i v k ä n s l o s a m h e t eller e n b l o t t och b a r t b e h a g l i g b o n h o m i e.
D e n h a d e v i s s e r l i g e n sin r o t i k ä n s l a n, m e n i en k ä n s l a så s t a r k och s å s a n n, a t t d e n ständigt kräfde att aktualiseras i handling.
O c k s å t o g d e n sig e t t p r a k t i s k t u t t r y c k i d e n s t o r a r t a d e h j ä l p s a m h e t hon utöfvade m e d f r u k t e n af s i t t a r b e t e.
Afkastningen af d e t t a a r b e t e v a r icke r i n g a, t y s å v ä l h e n n e s v e r k s a m h e t s o m fotograf s o m h e n n e s p o r t r ä t t m å l n i n g förskaffade h e n n e e n r i k l i g inkomst.
F ö r e g e n del h a d e h o n y t t e r s t s m å behof, h v a d a n d e n h u f v u d s a k l i g a d e l e n af d e m e d e l, s o m inflöto, e n d a s t p a s s e r a d e g e n o m h e n n e s g i f m i l d a h ä n d e r för a t t h a m n a h o s b e h ö f v a n d e likar.
D å h o n icke ä g d e någon personlig förmögenhet, u t a n endast i v i n s t e n af s i t t a r b e t e h a d e a t t s ö k a sina resurser, torde m a n k u n n a säga, att d e n n a välgörenhet är nära nog enastående.
Vi t r o oss ej för h ö g t u p p s k a t t a d e b e l o p p, hon u n d e r de senaste trettio åren utdelade i form af tillfälliga gåfvor och p e n s i o n e r, o m vi a p p r o x i m a t i v t angifva e n t o t a l s u m m a af 1 5 0, 0 0 0 k r o n o r.
M e d a n frikostig g r a n n - lagenhet var den dräkt, i hvilken hennes g i f m i k l h e t k l ä d d e sig, v a r d e t k ä r l e k och förstånd i förening, som verkade bestäm- m a n d e för h e n n e s h j ä l p s a m h e t, och m å n g a voro d e å l d e r s t i g n a och f a t t i g a, för h v i l k a h o n m e d sin v ä n l i g t gifna skärf l i n d r a d e å r e n s och n ö d e n s b ö r d a.
M e n m ä n n i s k a n lefver icke a l l e n a s t af b r ö d — d e n n a s a n n i n g s t o d a l l t i d k l a r för B e r t h a V a l e r i u s ' i n r e.
M e d sin d j u p a u p p - f a t t n i n g af m ä n n i s k o a n d e n s behof f ö r s t o d
h o n s å v ä l, a t t d e t k u n d e gifvas e n a n n a n n ö d ä n d e e k o n o m i s k a b e k y m r e n s och d e t fysiska lidandets.
O c h h u r ö m m a d e icke h e n n e s h j ä r t a ä f v e n för all s å d a n n ö d, s o m gnager på vår andliga hälsa!
Där hade h o n en r i k e d o m a t t ö s a u r, h v i l k e n ej k ä n d e r u m m e t s b e g r ä n s n i n g.
M e d e n f a s t religiös ö f v e r t y g e l s e, p a r a d m e d ö f v e r s e e n d e mild- h e t och d e n e r f a r n a p s y k o l o g e n s blick, s t o d hon städse redo att trösta den sörjande och stödja den stapplande.
Det innerliga sam- b a n d, h v a r i h o n k ä n d e sig m e d d e n v ä r l d, s o m s t å r öfver d e n e m p i r i s k a t i l l v a r o n, och där vår a n d e har sitt r ä t t a hem, satte h e n n e i tillfälle a t t icke b l o t t v e d e r k v i c k a sig själf, u t a n a t t ock å t m å n g e n i r r a n d e själ gifva e t t t r ö s t e n s och f ö r v i s s n i n g e n s ord.
* Ur puppan flyger guldstänkt fjäril Mot ljusets rymder glad och fri!
De äro brutna, stoftets fjättrar, Och få ej mer till hinder bli.
De äro brutna, dödens fjättrar, Du mänskobarn, så blicka opp, Och skåda bortom grafvens mörker Odödlighetens ljusa hopp!
Han, som för dig besegrat döden, Skall ock ur gr af ven väcka dig — Om här du hört hans röst och följt den — En dag till evigt lif med sig!
L.
S.
* T r o t s h e n n e s o v a n l i g a b e g å f n i u g och a n d - liga ö f v e r l ä g s e n h e t — eller k a n s k e s n a r a r e just p å grund häraf — stämplades hela B e r t h a V a l e r i u s ' p e r s o n l i g h e t af d e n m e s t o k o n s t l a d e a n s p r å k s l ö s h e t, af e n g o d m o d i g h u r t i g h e t och en f u l l k o m l i g f r i h e t f r å n allt t u n g s i n t och o s t e n t a t i v t d r ö m m e r i.
Med d e n f r i s k a s t e h u m o r k u n d e h o n le m e d d e glada.
Och de, som m i n n a s henne i det h e m, d ä r h o n u n d e r e n följd af å r i k r e t s e n af n ä r a a n f ö r v a n t e r f u n n i t en af k ä r l e k om- b o n a d f r i s t a d, e r i n r a sig också, h u r h o n d ä r s p r i d d e o m k r i n g sig e n k ä n s l a af solig t r e f n a d.
D e t v a r i d e t t a h e m B e r t h a Vale- r i u s d e n 2 4 s i s t l i d n a m a r s fick, o m g i f v e n af s i n a k ä r a, s o m n a i n l u g n t och fridfullt s o m h o n lefvat.
D ä r l ä m n a r h o n — l i k s o m h o s alla d e m, s o m l ä r t k ä n n a o c h v ä r d e r a h e n n e — e t t t o m r u m och e n k ä n s l a af sak- n a d, hvilken utgör en den varaktigaste minneskrans.
John Rogh.
Påsk.
Uppståndelsens och vårens högtid Oss nalkas med sitt segerbud: De äro brutna, dödens fjättrar, Af lifvets furste — • pris ske Gud!
De äro brutna, dödens fjättrar, Naturens pulsar slå på nytt, Och jorden kastar af sin svepning, Och mörkret är i ljus förbytt.
Se vågen — nyss vid stranden bunden — Nu ilar fri mot hafvets famn!
Från nyväckt lif i tusen former Hvad jubeltoner ulan namn!
Det får ej lif, det korn som bäddats I vinterns snö, om det ej dör, Men om det dör, i nya skördar Det gyllne axen kring sig strör.
Vi måste dö, att vi må lefva, Se där uppståndelsens mystér!
Hvad hår förgängligt sås — skall uppstå I oförgänglig skönhet där!
livad jag v a n n g e n o m fasthet.
En moders erfarenhet.
Ila m a m m o r anse sina b a r n m ä r k v ä r - digare än alla a n d r a m a m m o r s b a r n.
D e n förstfödde i synnerhet är ett un- der af förstånd och dygder, och ä r den först- födde tillika den sistfödde, h a r b e u n d r a n ingen g r ä n s.
M o r m o r måste b e k ä n n a, » fastän det k a n l å t a p a r t i s k t, a t t r a r a r e b a r n än E v a s lille A x e l h a r hon d å a l d r i g sett. » O m lille A x e l inför den b e s ö k a n d e b ä r sig än så fult åt, heter det ä n d å: » tänk, a t t h a n j u s t n u skulle v a r a blyg, h a n, som eljes ä r så förståndig! » U r s k u l d a n d e n äro s v a g a mö- d r a r s och m o r m ö d r a r s k ä p p h ä s t.
Hvarför icke se s a k e n s å d a n den ä r?
H v a r f ö r göra sig blind, d å t v å ö p p n a ögon k o m m a så mycket åstad?
Min lille F r i t z ä r d e t envisaste b a r n j a g sett.
H å n a ärftlighetsteorien så m y c k e t ni vill, F r i t z ä r ett lefvande bevis p å dess san- ning.
Min m a n ä r gränslöst envis, själf s t å r j a g icke l å n g t efter, och F r i t z, j a, om honom skola vi n u t a l a.
I n n a n j a g r i k t i g t k o m m i t u n d e r fund med bästa sättet a t t b e h a n d l a honom och h a n s svåra fel således visade sig i h e l a sin n a k e n h e t, k u n d e j a g rent af blifva förtvinad.
S a d e j a g: » Fritz, d u får inte knuffa p å bordet, m e d a n mor skrifver, » hette det s t r a x: » Fritz vill knuffa p å bordet.
F r i t z vill knuffa p å bordet, » u t a n all ä n d a.
S a d e j a g: » hälsa v a c k e r t p å moster E l l e n, » fick j a g i nio fall af tio till s v a r: » inte h ä l s a p å moster E l l e n, » minst tjugu gånger u p p - r e p a d t.
I n g e n k a n a n a mitt l i d a n d e.
När vi g å u t p å p r o m e n a d, h a r h a n tagit v a n a n a t t själf ö p p n a p o r t e n; om d å en person kom före oss igenom porten och af artighet höll u p p den för oss, började s t r a x v i s a n: » mor s t ä n g a porten; F r i t z ö p p n a själf. » M e n den som icke h ö r d e p å det örat, v a r j u s t mor, oeh följden blef, a t t F r i t z v r å l a d e.
E n g å n g, d å d e t t a inträffade, hörde j a g k l o c k a n slå t u, d å vi k o m m o u t p å g a t a n, och gunstig herrn stortjöt, tills k l o c k a n v a r öfver tre.
M ä n n i - s k o r n a v ä n d e sig om och t i t t a d e m e n a n d e p å oss, och ett välvilligt fruntimmer frågade mig ö m k a n d e: » är det fruns b a r n?
» D å j a g s v a r a d e j a k a n d e, hette d e t: » hvad frun m å s t e v a r a olycklig, som h a r ett så e l a k t barn! » U p p m u n t r a n d e i sanning!
F ö r a t t freda mig tog j a g min tillflykt till den t ä m l i g e n f o l k t o m m a k y r k o g å r d e n med m i n pys, som ideligen s k r e k: » Fritz vill g å h e m, » h v a r p å j a g h a d e det stående s v a r e t: » du får gä hem, d å d u blir snäll. » Hvarje moder k a n t ä n k a sig m i n a känslor, d å gos- sen u t b r a s t: » Fritz vill inte bli snäll. » H u r j a g afundades barnjungfrun, som stod h e m m a och drog u t t v ä t t.
D e n dagen s k a l l stå i mitt minne till min sena ålderdom.
Och ä n d å har j a g haft så m å n g a l i k a svåra, k a n s k e v ä r r e.
J a g k u n d e fylla ark med a t t beskrifva min sons styfva sinne och a l l a sor- ger det förorsakat mig.
V e c k o r förgingo, u t a n a t t j a g m ä r k t e, a t t vi k o m m i t ett tuppfjät framåt.
Men f r a m å t gingo vi i a l l a fall, och h v a d j a g v a n n, v a n n j a g genom fasthet.
Ej ett hårstrås bredd gaf j a g v i k a, fastän m i n a n ä r m a s t e beskyllde mig för a t t ä g a ett hjärta af sten.
J a g k ä n d e med mig, att, om jag en enda gång vore svag, vore j a g ohjälpligt för- lorad, vore mitt b a r n s a k t n i n g för mig för- s v u n n e n.
F r i t z s k u l l e icke en e n d a g å n g t ä n k a: » mor går a t t l i r k a m e d; mor t r ö t t n a r väl till sist. » D e n som skulle t r ö t t n a, v a r F r i t z; den som skulle böjas, v a r F r i t z; h v a d mor sagt, stod fast.
M i n lille gosse är n u ett a n n a t barn, nej, s a m m a b a r n med s a m m a u t p r ä g l a d e k a r a k t ä r, men d e n n a i a n n a n, b ä t t r e riktning.
Den kraft, som förut fått u t t r y c k i envishet och trots, har nu andra yttringar.
Kommer nu någon g å n g trotset i dagen, ser j a g F r i t z i ögonen, och den lille säger d å: » Fritz är snäll gosse, lyder mor. » K a n h ä n d a s k a l l någon moder vid l ä s a n d e t af dessa r a d e r k ä n n a igen sin egen trotsiga gosse eller flicka, som icke vill b ä t t r a sig.
K a n h ä n d a s k a l l s a m m a moder hafva p å sitt samvete, a t t hon varit svag.
K a n h ä n d a h a r hon t r ö s t a t sig med det t y v ä r r så v a n l i g a: » han blir nog b ä t t r e, n ä r h a n b l i r ä l d r e och får förstånd. » S v a g a moder, glöm aldrig, att det som s k a l l böjas, m å s t e böjas, m e d a n det är mjukt.
D e t ä r aldrig för tidigt a t t bota, men ofta, ofta för sent.
M i n d r e begåfvade b a r n äro i all- m ä n h e t mer l ä t t l e d d a; de andligen kraftigare fordra den största u p p m ä r k s a m h e t e n, den stör- sta fastheten.
D e t ä r så m y c k e t a t t g ö r a af ett s å d a n t b a r n, och liksom i a l l a a n d r a fall så ock i d e t t a gäller s a t s e n: d ä r m ö d a n varit störst, blir ock lönen ljufvast.
Ilse Franke.
Rosor.
Tästan alla J dessa damer älska rosor, och de flesta I ha gärna några exemplar stående i sitt fön- T ster och äro mäkta stolta och förnöjda, när under sommarens lopp frambringa några blommor.
Men dessa blommor äro ofta både fä och ofullkomliga och utebli emellanåt alldeles.
Detta kan visserligen ofta nog ha sin grund i oriktig behandling.
Det är ju många, som inte engång skära ned rosor om våren, som tro, att de skola ha minsta möjliga mängd vatten för att icke ruttna o. s. v. Det är emellertid icke bara dylika » barbarer » på rosenkulturens område, som få föga glädje af sina rosor, till och med erfarna blomsterälskare, som vårda dem med omsorg och förstånd, klaga öfver rosornas otacksamhet, och det tror jag kom- mer sig af, att de ej förstå välja lämpliga sorter, som passa för rumsodling.
Jag tycker nu aldrig, att man har någon uträk- ning med att skaffa sig remontantrosor; de blomma endast två gånger årligen och icke vidare ymnigt.
Och dessa Capitaine Christy, Baronne de Rotschild och Mervellie de Lyon, som alltjämt figurera som födelsedagspresenter, äro verkligen ganska tarfliga med sina tjocka, platta blommor på de korta, styfva stjälkarne.
Men folk är märkvärdigt lätt förnöjdt med afseende på rosors form och färg.
Man hör ideligen, när man kommer in på rosenkapitlet: sina
Äh, ni tycker om rosor.
Har ni La France?
Eller: Är icke Gloire de Dijon vacker?
och så tycker lilla vederbörande, att hon nämnt världens vackra- ste rosor och röjt djup sakkunskap.
Ja, La France är j u en villig ros och dess blom- mor ha, då de gå väl till, en mycket vacker form och dofta härligt, men i rum ha de ofta nog svårt att slå ut, och hvad färgen angår, så ser den helt enkelt simpel ut vid sidan af en gråröd Catherine Mermet eller en gulröd Mad.
Lambart.
Och Gloire de Dijon är sannerligen en ros af högst tredje rang med sina platta, stela blommor, som öppna sig allt för lätt.
Nej, har man endast plats för fyra, fem rosor, så bör man hvarken köpa La France eller Gloire de Dijon, utan välja några riktigt vackra och villiga tearosor af dem, som bära blommor på årsskottena: de blomma oafbrutet från vår till höst.
Gloire de Dijon är visserligen en tearos, men har långa skott, som komma först andra året.
En alldeles utmärkt vacker ros, jag tror nästan den vackraste af de sorter, jag känner, är Cathe- rine Mermet.
Den har en fulländad form och en fin gråguiröd färg.
Den är i regel icke så rik- blomstrande som flere andra tearosor, men hvarje blomma är en fulländad skönhet.
Niphetos är utomordentligt rikblomstrande, grön- aktigt hvit och har en hängande hållning; blom- morna öppna sig sällan helt och hållet och be- hålla därför sin vackra form ända till dess de vissna.
Jag har en gång haft 23 knoppar på ett enda skott, men alla utvecklade sig till stora präk- tiga rosor.
Madame Lambart har en pikant gulröd färg, dess blommor äro för öfrigt mycket växlande, ibland kopparfärgade, ibland helt gula.
Den är också villig, men frambringar ibland mindre väl- lyckade blommor.
Souvenir d u n ami är boll- formad, mildt rosafärgad; den är också vacker och rikblommig.
Alla dessa rosor äro gamla välkända sorter; af nyare vill jag särskildt nämna Golden Gate, en ros, som liknar Niphetos till växt och blad, men har en vidunderligt skär färg, som skiftar i grönt, rödt och gult.
The Bride är gulhvit och har en fin, aflång form.
Kaiserin Augusta Victoria är rent gul och af fulländad form; den är en Thea Hybrid ros, d. v. s. ett mellanting mellan en re- montant och en tearos.
Ye Primrose Dame, auri- kelgul, är också en tacksam ros.
Men kanske frågar man, hvarför jag icke nämner någon mörkröd sort.
Det har sin grund däri, att jag icke känner någon mörkröd tearos, och de mörka, nästan svarta remontantrosor, som äro så vackra i trädgården, trifvas mycket illa i bonings- rum, där de ej få det ljus och den sol, de fordra för sina praktfulla färger.
De blomma antingen ej alls eller frambringa mycket få och misslyckade blommor.
O. T.
O c h så ligger den g r å a lilla h y d d a n, h v a r s hela poesi består i dess bristfällighet, emellan de t v å h o t a n d e k l i p p j ä t t a r n e, h v i l k a i den b l o m m a n d e, doftrika s o m m a r k v ä l l e n resa sig som t v å v ä l d i g a m i n n e s m ä r k e n från en g r å forntid.
H u r sträng synes ej deras oförvansk- lighet i n ä r v a r o n af den öfverdådigt y p p i g a, lefnadsglada sommarens p r a k t!
Blicken gli- der tjusad öfver dess s k ö n h e t: fjällväggen, vid hvilken n a t t e n s m ö r k a skuggor häfta, den d u n k l a högskogen, d e g r ö n a ängsgläntorr.as ljusning, h v i l k a s blom och strå v e d e r k v i c k t a m o t t a g a aftondaggens v i g v a t t e n s t ä n k, den lilla bäcken, som sorglöst h a s t a r fram oeh vid hvars rand förgät-mig-ejen s l u m r a, och så mot öster d e n n a b l å a, doftuppfyllda, vida ut- sikt öfver den bördiga nejden!
Däröfver hvälf- ver sig en k l a r h i m m e l; p å ljusblå g r u n d t e c k n a sig rosenmoln i fantastisk k r u s n i n g.
P å utsiktsberget.
D e n u n g a d a m e n blir o t å l i g: » Men, m i n G u d, n u ä r d e t j u s o m m a r!
D e n lilla hyd- d a n ligger d ä r s å i n b j u d a n d e.
.
.
j a g ville genast b y t a m e d dess i n v å n a r e!
K a n ni inte odeladt b e u n d r a, h v a d som är, u t a n a t t t ä n k a p å, h v a d som blir? » » D e t skall j a g aldrig l ä r a m i g!
D e t ä r pes- simism, det d ä r n i n u p r a t a r.
» Den unga flickan ä r formligen u p p b r a g t öfver s å m y c - ken nykterhet.
» J a g tror p å det j a g ser.
I h y d d a n måste bo r e n, o g r u m l a d l y c k a, d e n tränger in utifrån genom d e s m å fönstren, som blicka u t l i k t k l a r a ögon öfver l a n d - s k a p e t.
O c h om ofärd d r a b b a r i n v å n a r n e • — hvilken olycka vore s å öfvermänskligt t u n g, a t t den stilla, u p p h ö j d a storheten i d e n omgifvatide n a t u r e n icke k u n d e gifva någon tröst? » Filosofen förblir lugn trots hennes ifver.
» Nej, d e t k a n j a g inte mer, det h a r j a g l ä r t af lifvet.
Erfarenheten gör försiktig.
H a r lättsinnigt och o b e t ä n k s a m t n i ö n s k a r!
H u r k a n m a n vilja b y t a sin lott m e d en a n n a n s?
D e t ä r en l y c k a, a t t d e n sortens frivilliga själavandring förblir omöjlig, a n n a r s sutte ni n u d ä r som i n v å n a r e i d e t t r å n g a, otrefliga lilla kyffet. » » Nej — icke d ä r inne! » a f b r ö t h o n honom hastigt med glödande kinder.
» D ö r r a r och fönster skulle s t å v i d ö p p n a och aftonluften d r a g a in s o m en k ä r gäst, m e n själf sutte j a g d ä r u t e p å ängen, j u s t m e d blicken rik- t a d m o t d e n fria utsikten.
M i n a ögon skulle åter och åter d r i c k a a l l dess s k ö n h e t.
.
.
t a n k a r n e k o m m o och gingo — om j a g k u n d e, j a g skulle genast b y t a med dessa lyckliga! » D e n erfarne m a n n e n s k a k a r sitt hufvud öfver hennes fåvitska ö n s k a n.
H a n u t g å r från den g r u n d s a t s e n: d e flesta m ä n n i s k o r s k u l l e v a r a nöjdare, om d e ö n s k a d e förståndigare; M a n n e n tiger.
H a n tvistar ej m o t en för- u t f a t t a d mening — den u n g a d a m e n ler triumferande.
H y d d a n ligger tyst, som u t d ö d; i d e l å g a fönstren spegla sig rosiga s k y a r, som s i m m a högt u p p e genom luften; bergen s t å m ö r k a, likt förstenade j ä t t a r; från furorna å n g a r en kraftig kåddoft, v ä n t a n d e kvällsvinden, som h ä l s o b r i n g a n d e skall sprida den öfver nejden.
D j u p stillhet; endast b ä c k e n sorlar öfver stenarne, en g r ä s h o p p a hviner i höet, a n n a r s ej en fläkt, ett ljud — gränslös tystnad, som minner om oändligheten.
D e n lägger sitt b a n d äfven öfver d e b å d a m ä n n i s k o r n a.
Mannen står stilla b e g r u n d a n d e, stödd m o t sin k ä p p, flickan stryker f r å n v a r a n d e sin k i n d med en k n i p p a gräs, som h o n p l o c k a t u n d e r vägen.
E n h v a r följer sina egna t a n k a r.
D å — e t t k n a r r a n d e ljud!
M e d m ö d a vän- der sig h y d d a n s dörr p å sina rostiga gång- j ä r n — i s p ä n n i n g r i k t a s d e b å d a främlin- garnes ögon m o t d e n gestalt, som träder u t.
Af E.
L i s z - B l a n e.
Öfeersältning för Idun.
K-n sensommarafton i fjällen.
L u f t e n ä r stilla, k l a r och solvarm, doftande af höet, som ligger v å l m a d t p å bergssluttningar- na.
E t t oändligt v ä l b e h a g g e n o m s t r ö m m a r naturen.
E t t rödt v a r t e c k e n på himmelen förråder det ställe, d ä r solen sjönk: gyllene flammor fladdra ä n n u k r i n g de högsta bergstopparne.
I d a l a r n e smyger den v ä x a n d e skymningen, höljd i l ä t t a dimmor.
— N a t t e n s stora tyst- n a d begynner; v ä g och stig ligga öde.
F j ä r r a n från världen, liksom förgäten af tidens och händelsernas ström, ligger en liten h a l m t ä c k t h y d d a m e l l a n t v å höga b e r g v ä g g a r, som t r ä n g a sig t ä t t t i l l s a m m a n.
H o n ä r h v a r k e n g r ö n o m k r a n s a d och poetisk eller synnerligen t ä c k.
T v ä r t o m!
Bofällig och g r å, liksom s u r m u l e n, reser h o n sig p å sin g r ö n a ä n g s l a p p, en smal, t r a m p a d stig leder d i t u p p; h o n ä r ful, oansenlig, och dock g ö r h o n ett visst in- t r y c k, ungefär som en alldaglig d u s s i n m ä n n i - ska, hvilken omständigheterna placerat midt i ett s ä l l s k a p af u p p h ö j d a a n d a r.
S k a p e l s e n s u n d e r ligga u t b r e d d a inför den- n a lilla h a l m t ä c k t a h y d d a, som missmodigt blickar ned öfver d e m.
» Ack, h u r härligt! » r o p a r e n klarflickröst.
E t t helt t u r i s t s ä l l s k a p t r ä d e r u t u r furornas dun- kel p å den ö p p n a platsen och s t a n n a r beun- d r a n d e inför d e t v ä l d i g a l a n d s k a p e t.
» Nej, ä r d e t inte g u d o m l i g t?
» frågar för- tjust den u n g a d a m, som först talat, och slår t i l l s a m m a n s sina händer, » o, d e a r m a männi- skorna, som n u v a n d r a d ä r nere i staden p å de d a m m i g a g a t o r n a!
U p p r i k t i g t delta- g a n d e k l i n g a r u r hennes ord.
» Hvarför arma?
.
.
.
D e beundra endast en a n n a n s a k.
Butikfönster och p u b l i k i en storstads r a m ä r o ej a t t förakta. » D e n u n g a flickan r y n k a r n ä s a n • — en gri- mas, som s n a r a r e roar ä n s å r a r hennes in- terlokutör — » butikfönster och p u b l i k, » säger hon föraktligt, » h v a d ä r d e t m o t n a t u - rens skönhet?
.
.
.
M o t skogar, berg, b l o m - sterängar, m o t d e n fria utsikten u t öfver lan- d e t?
O.
.
.
j a g skulle vilja bo i den d ä r lilla h y d d a n!
» S k e p t i k e r n gör en rörelse med h a n d e n, som ville h a n afvärja d e n o b e t ä n k s a m m a ö n s k n i n g e n s uppfyllelse, » skogar, ä n g a r och b l o m m o r — deras p r a k t ä r förgänglig; n o g ä r o d e u n d e r - b a r t s k ö n a om sommaren, men u n d e r snön?
.
.
.
Bergen se u t som stora hvita g r a f k u l l a r, d e n l å n g a vintern h a r s a m m a f r u k t a n s v ä r d a tra- gik som en kväfningsdöd. » h a n ritar m e d sin k ä p p m y s t i s k a tecken p å vägen och eftersinnar.
P l ö t s l i g t ser h a n u p p: » N å v ä l — l å t oss a n t a, a t t ni bodde i h y d - d a n.
H a r ni b e t ä n k t, a t t ni icke blott skulle b y t a till eder allt h ä r u t e, u l a n framför allt äfven det d ä r i n n e?
D e t vill s ä g a: h å r d t arbete, k n a p p kost, bofälliga möbler, med ett ord: de r i n g a bergsbornas h e l a fattigdom? » » H v a d gjorde v ä l det?
J a g stode d å också p å d e t t a folks s t å n d p u n k t.
J a g hölle mitt hus i ordning, p u t s a d e och styrde h e l a dagen därinne, och om k v ä l l e n stege j a g u t om dör- ren och spejade längs efter den lilla stigen, till dess min m a n d ö k e u p p, v ä n d a n d e åter från sitt arbete m e d en s å n g till hälsning. » » Mycket poetiskt! » F ö r första gången blir filosofen hånfull; h a n s k ä n s l a v ä n d e r sig full af groll m o t d e n plötsligt u p p d y k a n d e, landtlige rivalen.
» E n arbetare » — ringak- t a n d e — » hvilken s m a k!
M e l l a n honom och en v ä r l d s m a n ä r s a m m a s k i l l n a d som mellan den d ä r fallfärdiga h y d d a n och en komforta- bel v å n i n g i h u f v u d s t a d e n.
G a s, värmeled- ning, m y c k e t ljus, m a t t o r och b l o m m o r i höga r u m.
.
.
. » » Och d a m m, g a t u b u l l e r, s p å r v a g n s p i n g e l d ä r u t e.
U t s i k t öfver telefontrådar, skorstenar, t a k och smutsiga g å r d a r.
H v a r f ö r ä r o ögo- nen mitt k ä r a s t e sinne?
D ä r f ö r a t t j a g k a n se d e t s k ö n a m e d d e m, och finnes n å g o t skö- n a r e ä n n a t u r e n?
J a g ville ä n d å b y t a med folket i den lilla hyddan! » Triumferande håller hon envist fast vid sin ö n s k a n.
Filosofen t a r af sin h a l m h a t t och far ner- vöst m e d h a n d e n genom sitt tjocka, g r å s p r ä n g - d a h å r.
» H u r ungdomlig er ö n s k a n ä r!
T ä n - ker n i d å ej p å d e lidanden, som t y n g a en a n n a n l o t t?
Blicken därför s k a r p e s i lifvet.
M a n l ä r sig se den d o l d a m a s k e n i rosen, höstens a n i n g i vårens blomning; i d e n m a j - gröna skogen h ö r m a n de vissna löfvens t o r r a rassel, h v i l k a h ä r och h v a r h ä n g a som var- n a r e b l a n d ungdomen; m a n l ä r sig till sist a t t r i k t a sina ö n s k n i n g a r inåt, icke utåt. » Carl Johansons Möblering och Dekorering Sängar och Sängkläder, Möbeltyge blerings-Affär, stilriktigt elegant.
Mattor och Gardiner m. m., m. m.
M ö Drottninggatan 45, 1 och 2 t r.
af ' V å n i n g a r verkställes Största urval af goda modeller och uti olika stilarter
E n k v i n n a i vid kjortel, med hvitt linne och m ö r k t lifstycke, en yppig, kraftfull u n g bond- hustru.
H u f v u d e t med sin b ö r d a af s v a r t a flätor m å s t e böja sig u n d e r dörrposten.
S m ä r t och hög, lik en af h e m b y g d e n s smidiga furor, står den u n g a k v i n n a n p å tröskeln.
L y s s n a n d e v ä n d e r hon hufvudet t i l l b a k a — d å glider en spenslig liten flickgestalt u t ge- nom d ö r r g l ä n t a n; hon f a t t a r k v i n n a n s h a n d, sätter omsorgsfullt en grof staf i hennes an- d r a — så stiga de försiktigt ned för de t v å k n a r r a n d e t r a p p s t e g e n.
L å n g s a m t n a l k a s de öfver sluttningen, fram emot främlingarne.
N å g o t osäkert, f a m l a n d e ligger i den u n g a k v i n n a n s hållning, ängsligt griper hon fast om h a n d e n p å d e t k n a p p a s t fyraåriga b a r n e t, h v a r s r ö d a lilla kjortel fladdrar i aftonvinden — som en v a l l m o b l o m m a lyser den genom den s k y m m a n d e k v ä l l e n.
E t t vackert barn m e d ljusa l o c k a r och sorgsna ögon, som all- varligt b l i c k a u p p, än mot modern, ä r mot de f r ä m m a n d e.
P å dessas v ä n l i g a aftonhäls- ning v ä n d e r den högresta k v i n n a n l å n g s a m t sitt hufvud — förskräckt far den u n g a flic- k a n t i l l s a m m a n — t v å slocknade, liflösa ögon stirra emot henne.
» God afton och G u d s frid! » tonlöst mum- l a r den b l i n d a sin v a n l i g a h ä l s n i n g.
.
.
och så ä r hon förbi.
G r i p n e blicka de b å d a främlingarne efter den höga, kraftfulla kvinnogestalten, som ett hjälplöst b a r n leder likt en skyddsängel.
— D e n u n g a flickan s ä n k e r s t u m sitt hufvud.
.
.
Iduns läkarartiklar.
II.
Om dieten vid sjukdomar i mat- smältningsorganen.
Af D:r Otto Sandberg.
(Slut fr. föreg.
n-.r.l Bland njutningsdryckerna kan jag endast omnämna de vanligaste.
Ölet h a r genom sitt vidsträckta bruk ett stort intresse för den, som sysslar med diete- tik.
D e t är en angenäm, kolsyrehaltig, söt- aktig dryck, som håller 4 å 5 procent alkohol, men därjämte socker och bitterämnen i väx- lande mängd.
F ö r t ä r d t i måttlig mängd ver- kar det stärkande och upplifvande; men ofta missbrukas det och ger anledning till jäsnings- processer i magen och tarmen.
B ä s t fördra- ges det lätta, på bitterämnen rika pilsnerölet.
V i n e t är den äldsta och ädlaste af alla sprit- haltiga drycker.
D e t verkar särdeles upplif- vande yid svaghetstillstånd och har, måttligt användt, ett gynsamt inflytande på matsmält- ningen.
I vårt land är det så pass dyrt, att det endast af den förmögnare kan användas i dagligt bruk.
Lyckligtvis kan det clock utan olägenhet i de flesta fall undvaras.
Vinet för- falskas ofta och en mängd billiga vinsorter, som ingå i handeln, äro endast förfalskad va- ra och så dåliga, att de helst böra undvikas.
V i n e t skall förtäras med måtta.
D e t är allt- så ett oskick att vid middagar och supéer för- tära stora mängder, liksom att hopblanda mån- ga olika vinsorter vid måltiden.
Oaktadt Sverige ej är vinland, syndas där mycket mot denna regel till stort förfång för kassan och magen.
I Vinländer tilltror man sig icke en sådan lyx som hos oss, där brukas sällan vid middagar mer än en ä två yinsorter.
N ä r skall hos oss en välbehöflig reform införas på detta område?
Brännvin, punsch, konjak och wisky böra så- som regel undvikas af dem, som vilja skydda sina magar.
H u r u mången mage h a r ej för- störts genom omåttligt användande af sprit- drycker, och hvilket elände i moraliskt och socialt af seende har häraf ej orsakats!
Dess bättre h a r en mäktig rörelse mot superiet upp- stått i vårt land, och det anses nu som en skam och ovärdigt en bildad människa att be- rusa sig.
Kaffe, te och chokolad höra ock till våra vanligaste njutningsdrycker.
Kaffet verkar ge- nom sin halt af koffein och koffeal (ett aro- matiskt ämne, som uppstår vid röstningen) re- tande på hjärnan, påskyndar hjärtverksamhe- ten, gör pulsen kraftigare, och är vid van- maktstillstånd särdeles upplifvande.
Omåttligt användt verkar det slappande och skadar mat- smältningsorganen.
Häraf torde förklaras, hvar- för magsjukdomar äro så talrika hos kvinnan, som sällan gör sig skyldig till alkohol-, men väl till kaffemissbruk.
Kaffe bör rostas lätt, kokas så att det bibehåller sin fina arom och endast förtäras i måttlig mängd.
Blandadt med mjölk är det då en lämplig frukostdryck.
A t t dricka kaffe i tid och otid är fördärfiigt.
Utpräglade kaffesystrar äro dessutom illa be- ryktade för sina giftiga och sladdrande tungor.
Teet är en välsmakande, mindre retande dryck än kaffet, anses, om med rätta vill jag lämna därhän, alstra djupa och allvarliga tankar.
Borde i sådant fall vara lämpligare än kaffet för den, som ej h a r tand för sin tunga.
Teet blandadt med mjölk i lika delar är enligt min åsikt en god frukostdryck, som fördrages väl vid de flesta former af magsjukdomar.
Choko- laden h a r såsom frukostdryck ett högre närings- värde, men fördrages enligt min erfarenhet ej så väl af magen som teet.
J a g sade redan i inledningen, att dieten var ett af våra förnämsta botemedel vid magsjuk- domar.
Å t kokkonsten bör därför den största omsorg ägnas.
Stora framsteg ha utan tvifvel gjorts på detta område, men ännu behöfver mycket fullkomnas.
All matlagning bör skötas med omtanke och påpasslighet, om hon skall nå sitt mål.
Den enklaste rätt, väl lagad, till- talar smaken och passar magen långt bättre, än förfuskade, aldrig så dyrbara rätter.
Mat- lagningskonsten är ingalunda simpel eller ovär- dig för den fint bildade kvinnan.
Den for- drar fin smak och godt omdöme, men därjäm- te stora kunskaper inom naturvetenskapernas mångskiftande område.
Tyvärr besittas dessa egenskaper ofta ej i nämnvärd grad af de personer, som hafva det ansvarsfulla yrket att tillaga vår föda.
Många missgrepp begås där- för dagligen i köket mot kokkonstens enklaste lagar.
Förrän den bildade kvinnan själf tager ledningen om hand och mera, än nu är fallet, gör sig förtrogen med kokkonstens detaljer, är en väsentlig förbättring icke tänkbar.
Den unga husmodern är ofta, ehuru villig, så ovan och obekant med kokkonstens praktiska utöf- ning vid inträdet i sitt nya hem, att hon öfver- lämnar dessa viktiga bestyr i sin kokerskas händer, som, medveten om sin större prakti- ska erfarenhet, ofta öfverskrider sin befogen- het^ och, genom närgångna frågor och snäsiga svar, plågar den arma husmodern så, att hon till sist knappast vågar visa sig inom sitt eget kök.
A t t stor och oberäknelig misshushåll- ning under sådana förhållanden kan begås, lig- ger i öppen dag.
J a g vill endast påpeka det slöseri och oförstånd, som bedrifves vid upp- köp af matvaror, liksom vid användandet af en så dyrbar vara som smöret vid matlagnin- (gen.
Hälften af det, som åtgår, vore sanno- likt tillräckligt.
För att nu få kassan att gå ihop, måste en dålig vara, s. k. matsmör, som är ett oting och aldrig borde få finnas i ett kök, tillgripas, till stort men för smaken och magen.
Maten bör vara så lagad, att dess naturliga smak framträder.
Alla onödiga tillsatser äro otillbörliga, och kryddorna äro till för att höja den naturliga smaken och låta den bättre framträda, ej för att dölja en sämre, möjligen skämd vara.
Maten bör äfven ha en lagom värmegrad.
E n soppa, liksom, kaffe, te eller chokolad få ej vara så varma, att de brännas, däraf förslöas smaken och skadas magen.
F ö r kalla drycker äro äfven olämpliga och skadliga för magen.
Sammanställningen af de olika rätterna vid en måltid är äfven viktig och fordrar smak samt omtanke.
Den ena rätten vid en måltid bör supplera den andra.
Likaledes måste pro- portionen mellan animaliska och vegetabiliska ämnen härvid beaktas.
F ö r ensidigt användan- de af det ena eller det andra slaget är alltid olämpligt och i längden skadligt för hälsan.
I Stockholm, åtminstone inom de burgna klasser- na, ätes enligt min erfarenhet allt för mycket kött.
Dietföreskrifter, som följts af personer behäftade med magsjukdomar, bestå vanligen uti att äta kött, fisk och ägg, undvika salt, sur och fet mat, möjligen med tillägg att ej äta soppa, inga såser till köttet o. s. v. Så- danaj förhållningsregler, de må ha gifvits af läkare eller kanske oftare af » goda vänner », äro ej tillfyllestgörande, ofta olämpliga.
Mån- gen sjuk, som pröfvat gagnlösheten häraf, har bragts till förtvinan och råkat i händerna på kvacksalvare oeh charlataner.
E n annan lika skadlig öfverdrift har nu begåtts, att vilja ute- slutande lefva af vegetabiliska ämnen, den s. k. vegetarianismen.
Lyckligtvis endast till nam- net, ty våra vegetarianer äro oftast af det be- skedliga slaget och förtära ej så litet animali- ska ämnen, såsom ägg, mjölk, smör och ost, för att ej tala om buljong, fisk, kalfbräss och hvitt kött, som äfven ingår i deras diet någon dag i veckan.
Vi se alltså, att det ej är så strängt med vegetarian-dieten, som namnet an- gifver.
Vegetarianismen h a r jämte sina mån- ga missgrepp dock haft det goda med sig att rikta uppmärksamheten på det olämpliga i ett allt för ensidigt köttätande.
Den enda förstån- diga och i längden passande dieten för männi- skan * är dock en väl afvägd blandning af ve- getabiliska och animaliska födoämnen.
Härtill är hon anvisad genom den anatomiska bygg- naden af sina matsmältningsorgan, och tusen- årig erfarenhet samt en oförvillad smak ha ledt henne att välja en blandad kost såsom den lämpligaste, långt innan tanken på vegetaria- nismen ännu uppsprungit i någon mer eller mindre klyftig fanatikers hjärna.
Måltiderna böra vara regelbundna, till anta- let 3 eller 4 på dagen allt efter olika vanor och lefnadsförhållanden.
D e t är olämpligt att flere timmar gå fastande om morgonen eller att arbeta strängt, innan man intagit någon föda.
Tiderna mellan måltiderna böra ock vara afpassade efter måltidens storlek.
E n vanlig frukostmåltid kräfver af en normal mage för att smältas 3 Va å 4 timmar, en middag 4 Va till 6 timmar.
Under sjukliga förhållanden for- dras vanligen längre tid.
D e t t a bör beaktas vid hvarje indelning af måltiderna.
Frukosten intages antingen före arbetets bör- jan eller en timme därefter och kan lämpli- gen bestå af ägg eller en kötträtt, smörgås, ett glas mjölk, välling, kaffe eller te med mjölk.
Den, som på grund af sitt yrke eller
ämbete äter sen middag, kl. 4 — 6 e. m., bör cirka 4 timmar efter första frukosten äta en andra omkring kl. 1 e. m.
Middagen bör bestå af 2 k 3 rätter, soppa, fisk eller kött med potatis eller grönsaker och möjligen, såsom efterrätt, frukt (kokt eller r å allt efter årstiden), puddingar eller dylikt, ett glas öl eller vin för den, som så hafva k a n.
Kvällsmåltiden bör vid en sen middag vara mycket lätt oeh endast bestå af e t t glas mjölk eller en kopp t e m e d smörgås eller skorpor.
A t t gifva några detaljerade dietföreskrifter vid olika former af magsjukdomar är i en upp- sats som denna omöjligt.
H ä r spelar indivi- den en allt för stor roll och dieten måste ord- nas m e d fästadt afseende p å just hans tillstånd, efter en noggrann undersökning af för handen varande egendomligheter, hvilket endast kan göras af den behandlande läkaren.
Äfven den mest förfarne läkare står ofta tveksam inför de svårlösta frågor, som uppställas för honom vid bestämmandet af dieten vid magsjukdomar.
H ä r a f inses ock, h u r u oriktigt och mången gång rent af skadligt det är att följa alla möjliga goda råd, som gifvas till höger och vänster af vänner och bekanta, som tro sig h a haft sam- ma eller liknande sjukdom.
Lika olämpligt är det a t t försöka likt och olikt, som utpuffas såsom magstärkande, aptitretande, matsmält- ningen eller afföringen befordrande.
I de fle- sta fall äro dessa medel usla, hålla ej det, som de lofva, och framförallt står deras värde ej i förhållande till priset.
D e dyra puffarne utgöra ofta endast en bråkdel af den oskäliga vinsten.
Till sist vill j a g påpeka, att ordet diet hos de gamla grekerna hade en långt vidsträcktare betydelse, än m a n nu vanligen tillägger det.
Det betyder ursprungligen dagordning.
Häri bör alltså ingå utom en lämplig anordning af måltiderna, vederbörlig omväxling mellan arbete och hvila, vistelse i fria ruften, nödig motion i form af promenad, gymnastik, ridt eller an- nan lämplig sport för personer, som genom sitt yrke måste föra e t t stillasittande lif, och alltså m e r än andra äro utsatta för sjukdomar inom matsmältningsorganen.
F ö r dem är, om de därjämte bo i större städer, vistelse p å landet eller vid någon höjd- eller hafskurort under någon del af året nästan nödvändig.
Hvilken fördelaktig verkan den friska och r e - na hafsluften utöfvar vid behandlingen af mag- sjukdomar h a r j a g om somrarne under m i n verksamhet i Marstrand upprepade gånger fått erfara.
Ädelstenarnes symbolik.
Hfff gammalt har den poetiska folkfantasien gif-, M [_ vit en symbolisk betydelse åt mångfaldiga i naturen förekommande företeelser, krafter och ting.
Och denna symbolik är ett poetiskt bilderspråk, som ofta talar långt kraftigare än ord.
De mystiska, alkemistiska och medicinska egen- skaper, som t. ex. ädelstenarne ansetts äga, spe- lade till för ej l ä D g r e tillbaka än 150 år sedan en stor roll.
Man a n l ä n d e dem som » osvikliga » läkemedel, man trodde på deras magiska kraft öfver människans vilja och öde och på deras för- måga att tillvinna en person en annans tillgifven- het.
De skulle till och med genom sin matta eller klart strålande glans kunna bringa en glad eller sorglig hälsning från bortavarande, af hvilka man fått dem som minne.
Främst bland alla ädelstenar kommer diaman- ten, den värdefullaste af alla, med sin lifliga glans, sitt härliga färgspel och den oöfverträffliga hård- het, som utmärker den framför alla andra stenar.
Ingenting förmår inverka på denna ädelstenarnes furste, till och med af elden går den nästan obe- nen.
Med anledning däraf anses carneolen som rörd och ändå — emedan ingenting är fullkomligt en symbol af den offervilliga kärleken.
Rent af underbara äro de krafter, som jaspisen här i världen — lär det enligt Plinius vara slut med diamantens oantastlighet, om man lägger den besitter.
Det är en hård, fast sten, som förekom- — i bockblod.
Men denna diamantens svaga sida mer i de mest olika chatteringar från rödt och afhöll ej våra förfäder från att tillerkänna honom brunt, grått och grönt.
I Gralsagan omtalas det kraften att stilla näsblod, om den lades under heliga fatet af jaspis, den ädelsten genom hvars tungan, att tillintetgöra gifters skadliga verkningar kraft Fenix föryngrad utgår ur askan och hvars och att kunna bota månadsrasande och sinnes- anblick skänker hälsa och tvåhundraårig ungdom.
sjuka.
För öfrigt ansågs den äfven besitta makten Utom dessa underbara egenskaper, som för öfrigt att pröfva trohet och kärlek.
I symboliken är endast tillskrifvas de vises sten, förmår jaspisen äfven fördrifva onda andar och vilda djur och diamanten en sinnebild af fasthet och sanning.
Näst efter ädelstenarnes furste kommer safiren, stilla näsblod och blödning ur sår.
Bland de tolf en ädelsten af härlig glans, djupblå som en klar ädelstenarne i öfversteprästens sköld var jaspisen himmel och därför en sinnebild af ostörd hvila den första.
P å grund af sin hårdhet och styrka och djupaste själsfrid.
Enligt profeten Ezechiel I, utkorades jaspisen till modets och trons symbol.
26 har den i himlen tronande Jehovah utvalt en Och härmed vilja vi sluta vår lilla revy af de safir till sitt säte.
Äfven budorden voro af Gud dyrbaraste ädelstenarne.
Då vi sålunda påvisat, inristade på en safir.
Förutom denna safirens hvilka magiska krafter den naiva folktron under högre betydelse har den tillskrifvits många magi- gångna århundraden tillskrifvit ädelstenarne, h a r ska egenskaper: den förmådde öppna stängda dör- vår afsikt varit att i vänlig erinran återkalla något rar och skänkte förmågan att kunna skåda in i af den poesi, hvarmed de i forna tider omgåfvos, framtiden.
Vidare intar safiren rollen af tukto- octi genom framställningen af ädelstenarnes bild- mästare och domare, i det den smärtsamt hårdt språk bidraga till att det intresse, våra läsarinnor omsluter det finger, hvarpå den sitter, så snart hysa för dem, icke måtte inskränka sig blott till egaren vill begå ett brott mot trohetens bud.
deras yttre värde och skönhet.
P.
Z.
En i forntiden högt skattad och äfven nu myc- ket begärlig ädelsten ä r smaragden.
Dess genom- skinliga gröna färg gläder ögat, utan att trötta det, af hvilken orsak smaragden anses som en symbol af älskvärdheten, som ej har något tröttande, och af behaget, som alltid är tilldragande.
Dessutom är denna ädelsten en sinnebild af kyskheten, eme- dan den är af en kall natur och gör hvar och en Föreningen StocJcholms internationella som bär den kysk.
Man tillskref äfven smaragden hade i lördags eftermiddag sitt kraften att bota fallandesot och att skydda för lärarinnehem första årsmöte under ordförandeskap af vice ordf. blixten.
fru K. Bohman f. Raffel.
Af årsberättelsen fram- Besläktad med smaragden, om än mindre dyr- gick, att hemmets gästfrihet, sedan det d.
1 januari bar, är ädelberyllen.
Dess gröngula färg, i hvilken öppnades, lifligt tagits i anspråk; antalet af dess dock det gröna är förhärskande, har en ovanligt pensionärer hafva varit 17, däraf 5 af utländsk liflig glans.
Beryllen är trons och hoppets sym- nationalitet; af dessa hafva 5 emottagits för hela bol.
Den, som bär densamma på sig, har en ta- innevarande vårtermin och 12 hafva tillbragt från lisman mot alla elaka människors förföljelser.
8 dagar till längre tid därstädes.
Ansökningar Den genomskinliga, starkt glänsande hyacinten om emottagande så väl för närmaste tiden som liknar genom sin färg morgonrodnaden och den för sommar och höstmånaderna, t. o. m. så långt klart flammande elden och ger sålunda en bild af fram som för nästa år, hafva inkommit.
Ur re- den äkta, sanna kärleken.
Med anledning af denna visionsberättelsen, hvilken redogör för förvaltnin- symboliska betydelse förmår den försona fiender gen af hemmets räkenskaper under okt. — dec.
1894, och vinna människors hjärtan.
inhämtas, att inkomsterna under denna tid utgjort En beskyddare af gods och guld mot röfvare kr.
9,582: 56, utgifter: omkostnader, hyra hushåll och tjufvar är topasen.
Genomskinlig och af vin- m. m.
1,093: 52, inventarier 2,880: 45. behållning gul, understundom guldgul och blott hos sällsynta 5,608: 59.
Full och tacksam décharge beviljades exemplar af rosenröd färg, stod den isynnerhet styrelsen.
under medeltiden i högt värde.
Genom topasen Vid härefter företagna val utsagos till styrelse- symboliseras ädelmodet och storsintheten.
medlemmar fru A. Thiel f. Sachs och fröken A. Ulrich Som sinnnebild af beständigheten ansågs redan i stället för fruarna R. Millet och M. Frestadius, i forntiden opalen, en vattenklar, mjölkhvit eller i som under året utträdt u r styrelsen.
Fru A. vin- och svafvelgult, stundom äfven i blått, rödt Schulthess och pastor R. Ostermann, hvilka genom och grönt skimrande sten af lifligt skiftande färg- lottning blefvo i tur att afgå, återvaldes.
Till spel.
Den skall besitta förmågan att göra sin suppleanter omvaldes fru G. Linder och fröken bärare osynlig, om den tages i munnen.
Därjämte T. Geijer samt nyvaldes fröken G. Wahrolin i stäl- anses opalen emellertid olycksbringande och oro- let för fröken A. Ulrich, hvarjämte revisorerna, stiftande, isynnerhet då det gäller kärlek.
rektor S. Löfvén och fröken A. Lindhagen, samt Turkosen åtnjuter ryktbarhet såsom en trogen revisorssuppleanten fröken H. Palmqvist omvaldes.
skyddsande genom lifvet.
Barnet i vaggan, som * af vänliga faddrar begåfvats med ett turkos- kors eller turkosörringar, erhåller en osynlig be- Tysta Wari, om hvars kvarlefvande säker- skyddare, som bevarar det för alla missöden och ligen endast mycket få personer haft kännedom, med de tilltagande åren skyddar det för fall och har nyligen, den 28 mars, gått hädan.
stötar, för slag och stridslystna kamrater.
Denna Härmed menas den ursprungliga » Tysta Mari », beskyddareroll fortsattes äfven inom äktenskapet, som för 61 år där den särskildt vid äktenskapliga tvister med hedersgumman Maria Lindström, förkärlek förmedlar och stiftar fred.
Med rätta är sedan öppnade den lilla kaffeutskänkningen i då- därför äfven turkosen, som ogenomskinlig och föga varande Jakobs gränd och för sitt saktmod och glänsande bär himlens sköna färg, en symbol af sin tystlåtenhet fick det binamn, som sedan öfver- gick på själfva kaféet, hvilket ännu i dag bär oegennyttan.
samma prägel af hygglig stillhet, som Maria Lind- En beskyddare på det spiritistiska området är ström satte därpå och som fortsattes under fru chrysoliten.
Denna skyddar mot onda andar, för- Granbergs aktningsvärda 22-åriga regering (1857 — drifver elaka drömmar och botar alla själslidan- 79) samt fröknarna Dammbergs i 24:an Regerings- den, hufvudvärk och feber.
Den förstår äfven att gatan nu redan i 16 å r utöfvade värdskap.
stilla vrede och sinnesrörelser.
Den karaktäriserar Den ursprungliga » Tysta Mari » lefde sina senare själfbehärskningens sköna dygd.
Den gröna, sär- skildt den pistacie- och olivgröna färgen är egen år i stilla tillbakadragenhet, lugnt och fridfullt.
för chrysoliten.
Klar och genomskinlig, äger den Vid ett besök för några år sedan, då hon redan då var några och 80 år, fann man henne mer se ' en glasartad glans.
ut som en 50-åring; hon var kry och älskvärd Den omtyckta och kända ädelstenen ametisten, samt med samma fina behagliga väsen som i af glänsande färg och skimrande i violett, är en unga år.
vacker sinnebild af längtan.
Bäres den af fruar, infattad i ring, innebor hos densamma gåfvan att behålla männens kärlek.
Vidare förmår den bota Alexandre Dumas ' maka, Nadeschda von sjukdom och skydda dryckesbröder från r u s.
Knorring, har den 4 dennes aflidit i Paris.
Hon En intressant sten är carneolen, i sin vackraste var född 1826, dotter till finska verkliga stats- art kallad sardonyx, som på nära håll betraktad rådet och direktören R J. von Knorring och hans tyckes blandad af tre olika färger.
Nedtill synes hustru, Olga Beklischoff, gift första gången med den svart, på midten hvit och upptill röd, hvilket kollegiisekreteraren Alexander Nariscbkin och seder- tillsammans gifver ett förtjusande färgspel.
För mera omgift med skriftställaren Alexandre Dumas.
öfrigt skall carneolen förut h a varit hvit och först genom martyren Stephanus ' blod blifvit färgad röd, hvarför den äfven fått namn af Stephansste- Ur notisboken.
Teater och musik.
Om fru Eva Hamrins matiné annandag påsk å Dramatiska teatern erinra vi ännu en gång.
Pro- grammet är, som vi förut framhållit, synnerligen värdefullt.
Kungl.
operan.
Påskdagen gifves symfonikonsert å k. operan under anförande af förste hofkapell- mästaren Nordqvist.
Programmet upptager sym- foni i g-dur (op. 56) af Haydn; » Mitt fosterland, » symfonisk dikt af af Smetana; solo för violoncell af M. Bruch (spelas af hr C. Bach); förspel till » Mästersångarne » af Wagner; symfoni i b-dur n:r 4 (op. 36) af Beethoven.
Bland nyheter, som under den instundande delen af säsongen väntas å k. operan, är » Hans och Greta » af Humperdinck, hvilken på utlandets alla större scener rönt den mest afgjorda fram- gång.
K.
Dramatiska teatern har för någon tid afbrutit serien af Madame Sans Gene-föreställningar, hvilka ännu gifva fyllda h u s, för att bereda fru Hart- mann en välbehöflig bvila efter fyrtiofem ansträn- gande tjänstgöringskvällar.
Fristen har begagnats till framförande af ett svenskt original, då i lör- dags » Unge grefven », komedi i tre akter af Knut Michaelson, gick för första gången inför fulltalig, distinguerad premiérepublik.
» Unge grefven » öppnar en ganska stilfull och spirituel rococointeriör, men den tunna handlin- gen — egentligen endast ett pojkstreck, många gånger förr nyttjadt som fars- och operettmotiv — kan ingalunda sägas tillräckligt utfylla ett hel- aftonstycke.
Sammandraget till en en- eller två- aktare hade det helt visst gjort bättre verkan.
Unge grefven, en mycket brådmogen femton- åring, vill hjälpa sin syster att undgå en fruktad friare, som anländer under föräldrarnes frånvaro, och för att riktigt skrämma honom åtager han sig själf att spela systerns roll, under det hon får spela hans, d. v. s. de byta helt enkelt kostym.
Sin roll spelar den unge grefven så drastiskt, att friaren snart börjar a n a rätta sammanhanget, så mycket mer som systern är alldeles för blyg i sin.
Pojkstrecket uppdagas naturligtvis, men fröken Sigrid, som ej funnit sin friare afskräckande alls, har n u ej mer något att invända mot sin resoluta moders val.
Spelet var i det hela förträffligt; särskildt ut- vecklade fru Sandell i titelrollen en synnerlig käck- het och abandon.
Efter den andra akten, den lifligaste och roligaste, inskördade hon äfven en hyllning, som gränsade till ovationer.
Det gamla grefliga föräldraparet hade i hr Personne och frö- ken Ahlander funnit karaktäristiska representanter; hr Bceckström som den konfyse informatorn fann för sin godmodiga komik vidt spelrum, fröken Soanström gaf Sigrid med mjukt behag, och hr Skånberg var en helt ståtlig giljare.
Publiken tycktes, som sagdt, mycket nöjd med sin afton, och om äfven väsentliga invändningar kunna göras mot hr Michaelsons nya stycke, hvil- ket knappast mäter sig med de bästa af den flitige teaterförfattarens många tidigare, kunde visserligen den lilla intervallen i vår Sans Génefeber ha sämre användts.
Oupplösliga band.
N o v e l l för- I d u n af Sylvia.
(Forts.) åt o s s inte göra u p p n å g r a planer, » in- föll j a g hastigt, d å h o n i detta ögon- blick nödgades draga a n d a n.
» Tants omkastning i åsikter förundrar mig verkligen, » och för att mildra tillrättavisningen tillade j a g s k ä m t a n d e: » det ä r en växling, s o m p å m i n n e r om en aprildag. » » Åsikter ä r o naturligtvis b e r o e n d e af om- ständigheterna.
.
.
» » Det ä r godt och väl, » afbröt j a g, » men från d e t e n a till d e t a n d r a.
.
.
låt o s s öfver- lägga om v å r a nödiga utgifter.
.
.
vi h a j u s t inte mycket disponibelt mynt eller h u r?
» » Vi h a hela kvartalet p å min lifränfa, u n - d a n t a g a n d e utgiften för d e t d ä r pärlgråa ty- g e t.
.
.
å p r o p o s detta, s å k o m m e r j a g ihåg, att j a g h a r m å n g a hjärtliga h ä l s n i n g a r till dig från J o h n W o l l e r t.
.
.
J a g h a r s å mycket an- nat alt t ä n k a p å, att j a g alldeles glömt n ä m n a något om h o n o m.
I alla fall lofvade h a n titta in, innan h a n reste, m e n antagligen fick h a n inte tid.
.
.
» » Innan h a n reste, » u p p r e p a d e j a g.
» Brefvet från brodern kom lite förr ä n h a n h a d e väntat, » fortfor h o n.
» Han m å s t e r e s a tidigt i d a g m e d snälltåget till Göteborg.
.
.
R e d a n i morgon går båten till New-York. » Han var b o r t a.
.
.
borta för alltid!
Med ett visst nöje h a d e j a g lyssnat till för- säkringen o m, h u r h a n ville lefva för mig oeh vara mitt skydd och stöd.
Men j a g h a d e icke desto m i n d r e utestängt h o n o m u r mitt hjärta.
Hvad var det s o m n u försiggick inom m i g?
Hvad var det s o m fyllde mig m e d h ä p n a d, som kom mig att maktlös o e h tillintetgjord Vasateatern bjuder nu ock på nytt program, som digna n e d p å en stol o e h ångestfullt blicka säges vara af synnerligen muntrande beskaffenhet, in i m i n t a n t s menlösa ö g o n?
nämligen tvänne farser: » Otellos triumf » och » Lilla H a d e j a g s å illa utestängt h o n o m, att h a n herrn ».
Den förra är en gammal bekant från Nya teaterns tiljor, den senare tillhör den engelska trots det sken af skämtfullhet, som j a g gifvit lustspelsgenre, som här allt mer kommit på mo- åt v å r s a m m a n v a r o, dock i detta ögonblick det.
Af den samtidiga premieren på Dram.
teatern på r e n a s t e allvar gjort sitt intåg i mitt h j ä r t a?
förhindrade att bevista första föreställningen, torde Ja, s å var förbållandet, o c h j a g kände mig vi i nästa nummer få närmare återkomma.
förbryllad öfver d e n n a u p p t ä c k t.
Aulinska kvartetten gaf i tisdags sin sista kam- » Och h a n h a r rest u t a n a t t.
.
.
u t a n att, » marmusiksoaré för innevarande säsong efter ett som vanligt väl valdt program, denna gång upp- s t a m m a d e j a g a n d t r u t e n, » utan att j a g fick tagande som nyhet för aftonen en stråkkvartett i tala m e d h o n o m.
» ess-dur af Eugéne d ' Albert, samt vidare en piano- » Du k a n j u förstå, petite, » inföll tant, » att kvintett i a-dur af Franz Berwald och en stråk- j a g i ditt ställe talade om din k u s i n s från- oktett i f-dur af N. W. Gade.
I denna senare biträdde hrr Sundqvist, Muller, Stanék och Borg- fälle och d e n förändring h a n s bortgång skulle stedt.
Det lifliga och förtjänta bifall, som följde medföra åt dig.
Och.
.
.
o c h s o m j a g där- på hvarje nummer, visar mer än väl, att den till gifvit h o n o m en liten vink om din bryt- fina och musikaliskt bildade publik, som utgör åhörarekretsen vid dessa guterade soaréer, er- ning m e d Gösta.
.
.
N å, h a n m ä r k t e n o g själf, känner sig stå i tacksamhetsskuld till hr Aulin att detta v a r något, s o m ganska djupt gripit och hans kamrater för den betydande insats de dig.
.
.
oeh därför h a d e j a g o c k s å u p p m a n a t med sina kammarmusiksoaréer gjort i hufvudsta- h o n o m a t t m u n t r a oeh förströ dig en smula, dens musiklif.
hvilket h a n j u bjöd till.
I sin välmening Hr Axel Rundbergs matiné påskdagen i •Berns ' u p p v a k t a d e h a n dig m e d b l o m m o r.
.
.
inte salong hör till dessa musiktillställningar, som på för att d u satte v ä r d e d ä r p å eller visade dig grund af programmets omväxling och ' de fram- stående förmågor, som medverka, alltid draga särdeles vänligt s t ä m d m o t J o h n.
.
.
j a g näm- n e r det endast därför, att h u r mycket miss- fullt hus.
Och så blir nog fallet äfven nu.
h u m ö r d u ä n visat, s å k u n d e ingen hjärtligare Skapelsen, Haydns odödliga oratorium, gifves än h a n delta ' i det s o m skett.
J a g gladde som vanligt långfredagen i Östermalms kyrka.
Extra fin Marsala h o n o m också m e d att d i n sorg a n g å e n d e Gö- sta n u v a r slut samt att ni väl e n d e r a dagen skulle förlofva e r.
.
.
j a, j a g talade om allt, som j a g visste k u n d e glädja o c h intressera h o n o m.
H a n v a r b a r a ledsen, att h a n inte fick tillfälle att v a r a m e d om att se din lycka, ty h a n n ä m n d e j u s t d å om brefvet från bro- dern.
.
.
» J a g utstod icke längre att m a r t e r a s af hen- n e s välmenade m e d d e l a n d e n.
H u r u h a d e h o n icke genom sina upplysningar höljt m ö r k e r öfver min lefnadsstig.
» Tant, » sade j a g kort.
» Jag t ä n k e r aldrig förena m i g m e d b a r o n von H e r b e r t.
.
.
h a n s egennyttiga b e r ä k n i n g a r reste en oöfverstiglig m u r emellan o s s.
.
.
vissa » oupplösliga b a n d » h a r h a n själf s l i t i t.
.
. » » Men mitt söta b a r n, d u.
.
. » » Låt detta ä m n e v a r a sluttaladt mellan o s s!
.
.
.
Åh tant, tant, h v e m h a r jagat bort J o h n.
.
.
h v e m h a r gjort slut p å allt, hvad j a g n u kallar l y c k a?
.
.
.
» » Käraste Ella.
.
.
J o h n?
.
.
.
j a g förstår inte, » s t a m m a d e h o n o e h s å g verkligen otillräkne- lig u t.
» Om inte m e d afsikt, så v a r det lika i l l a.
.
.
F ö r s t å r d å inte tant, att j a g älskar J o h n?
» T a n t s å g förintad ut, oeh liksom s a k n a n d e all spänstighet stödde h o n hufvudet mot soff- k a r m e n, m e n p å ryckningen öfver h e n n e s l ä p - p a r m ä r k t e j a g, a t t h o n icke var missbelåten öfver, att min utvalde hals öfver hufvud be- gifvit sig bort.
» Då j a g inte ägde något, s o m j a g k u n d e kalla mitt, » fortfor j a g, » då fattigdomens för- sakelse k l a p p a d e p å v å r dörr, h v a r s bittra pröfningar vi med k n a p p nöd k u n d e utestänga, då.
.
.
d å ville h a n a r b e t a för mig.
.
.
ville göra mitt lif lugnt o c h sorgfritt.
Det finns ingen egennytta h o s honom.
.
.
h a n älskade mig, u t a n att en atom af b e r ä k n i n g eller för- u t s e e n d e klokhet b l a n d a d e sig däri och.
.
.
och detta h a r öppnat mitt hjärta för honom! » Allt u n d e r det j a g talade, för hvarje ande- drag o c h för h v a r t o r d k ä n d e j a g, a t t min kärlek v a r i tilltagande, en vådeld h v a r s flam- mor stego u p p m o t skyn.
» Gabriella, b e s i n n a hvad d u säger, » r o p a d e tant u t o m sig.
» Jag h a r besinnat, j a g vet, hvad j a g h a r f ö r l o r a t.
.
.
d e t enda, s o m å t e r s t å r, ä r en dröm om sällhet, » r o p a d e j a g tillbaka.
» Men kan- ske.
.
.
k a n s k e kan d e n kli verklighet ä n d å.
.
.
k a n s k e ä r inte allt för sent, » tillade j a g, hän- förd af ett h o p p, som blixtlik!
träffat mig.
» I affon g å r j u snälltåg.
.
.
v i.
.
.
tant och jag följa efter h o n o m.
.
.
före b å t e n s afgång inträffa vi och.
.
.
» &gt;Aldrig, Ella, aldrig! » » Milde Gud, h ö r min bön och låt m i g r ä d d a min sällhet! » T a n t h a d e plötsligt rest sig u p p s a m t när- m a d e sig hastigt.
» Ella, » sade h o n och fat- tade mina h ä n d e r, i det h o n m e d ömhet blic- k a d e in i mina ögon.
» Jag h a r alltid ansett dig s o m en dotter, » fortfor h o n.
» Jag h a r hållit dig k ä r öfver allt a n n a t.
Alltid h a r j a g ställt dig f r ä m s t.
.
.
alltid sökt m e d v e r k a till din välgång.
.
.
D u h a r blifvit förtörnad p å Gösta.
.
.
det ä r u n d e r d e n n a inverkan du nyss t a l a t.
.
.
v ä n t a.
.
.
i m o r g o n n ä r d u lugnat dig, skall d u å n g r a dina ord.
.
.
B e - tänk hvad d e t vill säga att försaka en fram- s t å e n d e, rent af lysande ställning.
.
.
» » K ä r a tant, j a g s t å r fast vid d e t j a g s a g t.
.
.
» » Det ä r således din mening att vid en m a n u t a n n a m n o c h u t a n Du k o m m e r att bittert begråta ett h a s t a n d e.
.
.
s a n n a mina ord.
.
.
(Q u a l i t é I n g h i l t e r r a) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys fullgod.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos b i n d a dig rang?
.
.
.
dylikt för- O e h dess- K. A. Nydahl &amp; C:o Stockholm, 2 Stnrcplan 2 Kiks- och Allm.
telefon.
utom.
.
.
ditt giftermål skall s ä k e r t v ä c k a ett allt annat än behagligt u p p s e e n d e.
.
.
m a n k o m m e r, lindrigast sagdt, att kalla det dår- husmässigt.
.
.
» J a g bet tillsammans m i n a l ä p p a r för att h i n d r a mig från att ge h e n n e ett h å r d t svar — ett svar, som j a g säkert skulle ångrat — oeh j a g lutade mig öfver h e n n e, d ä r hon sjun- kit n e d i en h ö g k a r m a d stol s a m t hviskade med min ljufvaste r ö s t: » Kära tant, tiden li- d e r.
.
.
låt oss skynda! » » Och du tror då, att j a g skall följa dig?
.
.
.
Nej, du får e n s a m b ä r a ansvaret för din opas- s a n d e handling!
R e s.
.
.
om något så oer- hördt verkligen faller dig in.
.
.
Åh, att j a g skall upplefva något s å d a n t!
Aldrig h a r någon kvinna i vår släkt förgått sig på detta sätt. » Härvid höjde h o n lätt på ögonbrynen s a m t drog sig förmodligen till m i n n e s min mor, född B e r g m a n, ty hon tillade: » Men du h a r alltid haft anlag för att förbise vårt släkt- värde. » Var det h e n n e s mening att l ä m n a utan af- s e e n d e min bön om, att h o n skulle åtfölja m i g?
Var det h e n n e s afsikt att, i d e n n a s t u n d af u p p r ö r d h e t, l ä m n a mig e n s a m?
T r o d d e hon m å h ä n d a att mitt mod i den sista afgörande s t u n d e n skulle svikta?
G o d t.
.
.
jag skulle nog visa, att j a g ägde sinnesstyrka.
Hoppet att möjligtvis k u n n a hindra J o h n från att l ä m n a mig, ingaf mig behöfligt lugn oeh j a g b e r e d d e mig till affärd.
D r a p e r a d i en schal p å ett sätt, som på- m i n d e om en mantel, behöll tant orörlig sin plats.
Chignon och hårklädsel h a d e åkt högt u p p p å h e n n e s hjässa, d ä r d e s s a p r y d n a d e r h a d e en viss likhet med en k r o n a, oeh då j a g förstulet b e t r a k t a d e h e n n e, kom j a g ovill- SiQåfortaf.
J e Redigeras af SopMe Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf, När hvad du i ungdomsvåren Stort och ljust i lifvet ser Under loppet utaf åren Reduceras mer och mer; När det mål du såg i fjärran Icke mera visar sig Och du med en suck till Herran Måste resignera dig; När så långt det kanske hinner Alt du knappast vet din väg, Och helt oförsedt du finner Hinder möta vid hvart steg: Då vi komma för att stärka Tron du mist till snart sagdt allt, Genom oss du snart skall märka Lifvet får en ny gestalt.
När för dig vi spände bågen, Fjärran målet strax du h a n n; Ljus blef ögonblickligt hågen, Se ' n du klart vårt värde fann.
Trygg du nu kan hinder möta: Alla dimmor ha sig lagt; Ej ditt högmod mer skall stöta, (Mellan fyra ögon sagdt) I Vänner såsom vi i viken — Nej, i vrån — är godt att ha.
Där vi sitta på utkiken Se vi nu i följd, j a h a: Hvad som namnes själens spegel; Hvad därmed (vulgärt) man kan; Hvad du får för fulla segel, När du brådtom har minsann!
Källan till allt lif, all värma; Hvad den har förbländande; Dryck för hvilken många svärma; Och hvad månget tömma de; korligen att t ä n k a p å ett gammalt träsnitt, som j a g sett i min b a r n d o m, b e h a n d l a n d e det bibliska ä m n e t: » F a r a o då h a n sitter oeh förstockar sitt hjärta. » Men h u r h o n än för- h ä r d a d e sig s a m t kallsinnigt v ä n d e sin h å g ifrån mig, så iakttog h o n dock å sin sida alla fordringar på det p a s s a n d e, räckte mig h a n d e n till afsked oeh ringde p å Lova för att tillsäga h e n n e b ä r a min nattsäck och följa mig ned till centralstationen.
Hvilken ovärderlig skatt är icke en väl uppfostrad tjänare, som k ä n n e r sin plikt gent emot sitt h e r r s k a p?
P å Lovas ogenomträng- liga ansikte läste j a g icke den ringaste vare sig nyfikenhet eller u n d r a n.
Hon syntes taga min ensliga utflykt som den naturligaste sak i världen, m e n på h a n d e n h v a r m e d h o n inne i k u p é n svepte resfilten omkring mig, k ä n d e jag, att h o n fann mig en smula dår- aktig s a m t riktigt var b e k y m r a d öfver min nyck att ge mig u t s å h ä r utan skydd.
Hederliga Lova, om icke min k a s s a för till- fället varit så illa u t r u s t a d, så skulle j a g an- modat dig att följa m e d.
Men jag dispone- r a d e j u icke m e r än vissa s m å besparingar, som j a g lyckats r ä d d a u n d a n hushållsutgif- terna, hvilka j a g i tidens längd tänkt a n v ä n d a till en välbehöflig pels åt tant — å r s l å n g a hemliga besparingar, hvilka visserligen ä n n u icke utgjorde den behöfliga s u m m a n för öf- verraskningen, men som dock voro tillräckliga att n u betäcka r e s e o m k o s t n a d e r n a.
J a g gjorde, mig icke något s a m v e t e af att detta kapital blifvit r u b b a d t.
Efter detta var jag j u i till- fälle att linda tant i sobel, oeh j a g skulle göra det — - emellertid k u n d e ingen v a r a m e r a be- låten än j a g öfver att ej h a behöft v ä n d a mig till h e n n e i och för mina utgifter.
Hvad väl alltid måste vika För det sanna dock till slut; Hvad för rik som fattig lika Borde vara utan prut; Hvad som kommer ifrån höjden, Bländande och oskuldsren; Hvad du gjorde visst i fröjden; Vapen ifrån forntiden; Nämn ett verb, som innebarer Idel lust för maklighet!
Och ett annat, hvilket lärer Känneteckna långsamhet; Säg oss så ett annat, kära, (Fråga är om verb ännu) Som för renlighet får ära — Gammalnordiskt är det j u!
Hvad man stundom gör på bandet; Hvad du den får göra, säg!
Hvad man gifver blomsterlandet; Något i upplysningsväg; Hvad j u själfva skriften säger, Att arbetaren är värd; Hvad en mammonsträl ej äger, Om han ägde än en värld; Hvad du alltid ju bör vara I din syssla som ditt lif; rTlicknamn.
— Och ett gossnamn bara; Hvad som uppstår genom kif; Hvad du gjorde oafbrutet, När din snufva blef för svår; Land, af vatten omkringflutet; Och hvad göken gör hvar vår; Hvad på karamellen söta Lillan gjorde nöjd och log; Tvänne djur, som du kan möta — Ett i sjö och ett i skog; Hvaraf mången döden ljutit, Som blott värme ville h a; Hvad du får helt oförtrutet, När din båt vill vatten ta; Rum hvari plär svängrum finnas; Nämn ett träd!
— Och så till sist Är just icke mer att minnas; Det får vara nog, helt visst.
L — a.
Ordförvandlingsgåta.
Spana ej I = Ett österns barn nu ger jag dej.
Det var med d e s s a k ä n s l o r af tillfredsstäl- lelse j a g viftade mot Lova, sedan k u p é d ö r r e n smällts igen och det bar å s t a d.
D e n n a min belåtenhet försvann dock hastigt nog, ty j a g h a d e a n n a t än s m å s a k e r att fästa mig vid.
Om någon i h o p p och oro, så som j a g, färdats för att söka föremålet för sin k ä r l e k, d e n n a någon kan, u t a n att j a g skildrar dem, förstå mina känslor, en a n n a n skulle ej fatta dem, äfven om j a g sökte tolka d e m i ord.
Vare det nog sagdt, att min natt var s ö m n - lös och att t u s e n skiftande föreställningar mar- terade min bräckliga stofthydda, m e d a n mitt sinne n e d d r o g s i ett bottenlöst djup af ångest, som den gryende dagen icke skingrade.
Vädret var ruskigt, höstvinden o b a r m h ä r - tigt g e n o m t r ä n g a n d e, då j a g anlände till min r e s a s mål, oeh j a g tog n u plats i en droska för vidare befordran till den af å n g b å t a r n e, hvilken d e n n a dag skulle afgå med New-York som destinationsort.
(Slut i nästa n:r.)
Innehållsförteekning.
Bertha V a l e r i u s; af John Eogh.
(Med porträtt).
— Påsk; poeni af L.
S.
— Hvad jag vann genom fasthet; en moders erfarenhet af Ilse Franke.
— Rosor; af O. T.
— På utsikts- berget; af E. Lisz-Blanc.
Öfvers.
för Idun.
— Iduns lä- karartiklar.
I I.
: Om dieten vid sjukdomar i matsmältnings- organen; af d=r Otto Sandberg.
(Forts, och slut).
— Ä d e l - stenarnes symbolik; af P.
Z.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Oupplösliga band; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
Trons skola = Däröfver hafvets böljor spola.
Emmas hängare = En liesvängare.
O, storma ni!
= I högre rymder vill jag bli.
Se, du kom in!
= En man med fruk- tan i sitt sinn '.
Orrestek = Strängalek.
Slädvagn = Kan just på denna göra gagn.
En bom runkar = Det släktet bäst i skogen prunkar.
Lefuads-ort = Ett namn så kärt och högt och stort.
Ina vill hem = Af kvinnosläktet ock en lem.
Rest madam = En stad där Amstel rinner fram.
Syns presten Ling?
= Väl alltid ett kärkommet ting.
Lärer tukt = En växt med stark och välkänd lukt.
Renskri = Man därutaf kan narrad bli.
Stulna arter = Till dem ock räknas alla karter.
Och Den Och Och sedan denna lösning blifvit gjord, första bokstaf tag af hvarje ord läs så uppifrån och ända ner, svenskt och välkändt är det namn du ser.
F. M.
C. Cirkelgåta.
_2| | 4 5 6 7 8 1: | x | x x| 1 i + l 1 1 x 1 1!
x 1 1 i 1 x| I I I x| I I 1 IFx-J 1 1 9 [I 1 * 1 1 1ÖM |x|x iij I 1 3 1 |xl 1 |x x| I I 1 I 1 1 x|!
1 1 x| 1 Ix 1 |x| x| i 1 1 l 1 1) Ordförande i krigstider, 2) svensk nationalrätt, 3) hvad som dansar ef- ter farfars pipa, 4) hvad skolgossar- ne ställde till, 5) gammalsvensk väf- nad, 6) ställe där man gärna » ger på hand », 7) amerikask unionssymbolik, 8) handtverkare, som alltid ser ige- nom sitt arbete, 9) hvad som som- martiden ofta hänger i garderoben, 10) gammalmodigt fruntimmersnamn, 11) hufvudbonad.
Äro orden rätt funna, bilda bok- stäfverna i de med x försedda ru- torna ett ordspråk, som börjar i den med + ifylda rutan.
Diamantgåta.
Mitt andra faller då det moget är.
Utaf mitt tredje kan man välling Mitt fjärde ofta plär kring bygden draga, Af alla känd, men för ett fåtal kär.
Rätt mången som kan nödens " offer snäsa, Kan ej mitt femte utan tårar läsa.
Mitt sjätte skulle, enligt faderns tro, I djupet af den blåa böljan bo.
Mitt första och mitt sista fylla ut Hvad eljes ej fick början eller slut.
Valborg.
HULT MÅNS Cacao &amp; Chocolad Lösningar.
Logogryfen: B a n v a k t: v a n a, v a k a, k a n a, kavat, banta, an, vank, ana, vakant, an- k a, k a n t, b a n k, akta, tak, akt, b a k a, a n t a.
Kegaiiv-charaden: Awagrammet: Gråsten.
1) S e n a p, 2) a s p e n S) penaa.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var måste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils O.-son Gadde, O. J. Åsk samt doktor Olof Moberg.
