# ID: svediakorp-per1015
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,514
# sentences: 729
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Prenumerationspris pr år Byrå: Idun ensam kr.
5: - Klara Södra Kyrkog.
16,1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modetidn., månadsuppl.
» 3: — P r e n u m e r a t i o n sker å a l l a post- Barngarderoben &gt;.
S: - a n s t a l t e r i riket.
Redaktör o e h utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
P.
e d a k t i o n s s e k r.
; J. Nordling.
Utgifningstid: hyarje Tryckeri Aktiebolag.
8:de årg.
Fredagen den 5 april 1895.
N:r 14 (381) Iduns helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Annonspris: 35 öre pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr nonp.-rad.
Hildur Hallberg.
L änge har frågan om kvinnans verksam- ' • h e t s o m r å d e s t å t t p å d a g o r d n i n g e n och dryf- t a t s i t r ä n g r e och vi- dare k r e t s a r.
U t a n gen- s ä g e l s o ä r h e n n e s för- n ä m s t a lifsuppgift m a - k a n s och m o d e r n s.
M e n n ä r m a s t d e n n a s t å r för d e n ogifta k v i n n a n lä- rarinnans h ö g a oeh an- s v a r s f u l l a k a l l, v a r e sig h o n är d e n enkla små- skolelärarinnan, som är s a t t a t t u n d e r v i s a fol- kets b a r n i de första grunderna, eller hon m e d d e n h ö g r e bild- n i n g e n s m a k t o c h in- flytande leder en upp- v ä x a n d e u n g d o m p å ve- t a n d e t s och k u n s k a p e n s väg.
I samma mån h o n fattar sin uppgift p å allvar och däri, så a t t säga, inlägger sin själ, blir h o n m ö d r a r - n a s b ä s t a s t ö d v i d fost- r a n d e t af f r a m t i d a ka- raktärer.
Emedan vi ställa lärarinnans kall så högt, är det m e d g l ä d j e vi b e g a g n a till- fallet a t t h ä r m e d d e l a några spridda drag ur en sådan varmhjärtad, h ä n g i f v e n k v i n n a s lif.
Hildur Hallberg, dot- t e r till g ö r d e l m a k a r e n K a r l H a l l b e r g och h a n s m a k a, v a r född i Hel- s i n g b o r g d e n 17 d e - c e m b e r 1 8 5 4, m e n öf- verflyttade redan som helt u n g j ä m t e föräl- d r a r n e till F ö r e n t a s t a - t e r n a, d ä r f a m i l j e n bo- s a t t e sig i A l t o o n a i P e n n s y l v a n i e n.
H ä r fort- satte den unga dottern s i n a i h e m l a n d e t på- började studier vid ett » college » och d e t m e d den framgång, att hon senare anställdes vid detsamma.
M e n f a s t ä n h o n äf- ven i det n y a hemlan- det vunnit vänner, som förblifvit h e n n e t r o g n a intill d e t sista, v a r h o n d o c k till s j ä l och sin- ne a l l t i g e n o m svensk.
Barndomsintrycken af landet i höga norden s u t t o k v a r, o c h d å fa- d e r n å r 1 8 7 7 efter s i n m a k a s död beslöt sig för a t t å t e r v ä n d a till Sverige, v a r d e t m e d g l ä d j e d o t t e r n blef h o - n o m följaktig.
Färden ställdes dock icke åter till d e n s y d s v e n s k a s t a - den vid Öresund, utan till d e n l e e n d e m ä l a r - drottningen.
Här, i den svenska hufvudstaden, r e d d e f a d e r och d o t t e r sig e t t a n s p r å k s l ö s t h e m, hvilket dock g e n o m d e n a n d a af frid o c h k ä r - lek, s o m r å d d e e l ä r m o m, h a d e e n b e h a g l i g och vederkvickande inver-
Den, som umgås med många, drifver en minuthandel, i hvilken det är mycket a t t göra, men litet a t t förvärfva.
Knigge.
kan på den besökande.
Den u n g a värdin- n a n v a r i b e s i t t n i n g af e n p r a k t i s k d u g l i g - het, som satte henne i s t å n d att ordna h e m m e t p å b ä s t a v i s, u n d e r d e t h o n de- l a d e s i n t i d m e l l a n d e t t a och e t t t r ä g e t s k o l a r b e t e, t y r e d a n s a m m a å r h o n åter- k o m f r å n A m e r i k a, blef h o n af r e k t o r No- rinder anställd som lärarinna i den beröm- d a Wallinska skolan, den första kvinnliga l ä r o a n s t a l t i v å r t l a n d, s o m erhöll r ä t t i g h e t a t t aflägga prof för s t u d e n t e x a m e n.
I b e s i t t n i n g af e n m å n g s i d i g b i l d n i n g och g r u n d l i g a k u n s k a p e r, s ä r s k i l d t i engel- s k a s p r å k e t och l i t t e r a t u r e n, kunskaper, h v i l k a h o n s t ä n d i g t u t v i d g a d e g e n o m stu- dier och u p p r e p a d e r e s o r till E n g l a n d, S k o t t - land och Nordamerika, var fröken Hallberg e n skicklig och f r a m s t å e n d e l ä r a r i n n a.
Af lif och själ ä l s k a d e h o n o c k s å s i t t k a l l och de unga, hvilka hon var satt att under- v i s a, och h v i l k a s t i l l g i f v e n h e t h o n i o v a n l i g g r a d förstod att vinna.
Såsom lärarinna i h i s t o r i a och geografi v a r h o n s ä r s k i l d t o v a n - ligt d u g a n d e.
U p p t ä n d af k ä r l e k till v å r a stora historiska minnen, var hennes under- visning ägnad att väcka s a m m a kärlek hos hennes u n g a åhörare, hvilka aldrig tycktes t r ö t t n a a t t l y s s n a till h e n n e och gärna skulle s e t t, a t t l e k t i o n s t i m m e n r ä c k t ä n n u l ä n g r e.
D e t v a r h ä r icke f r å g a o m t o r r a minnesläxor i hufvudet, det var lefvande taflor u r h i s t o r i e n och lifvet, s o m u p p r u l l a - d e s för d e m, m a n a n d e till f o s t e r l a n d s k ä r - lek och ä g n a d e a t t b i l d a k a r a k t ä r e r.
N ä r l e k t i o n e n v a r s l u t, v a r l ä r a r i n n a n ock d e n, s o m m e d l u s t och lif a n f ö r d e l e k e n.
H o n k u n d e s ä t t a sig i n i b a r n a s i n n e t s be- hof af f ö r s t r ö e l s e o c h v i s s t e, a t t e n m u n t e r l e k u n d e r r a s t e n gaf l i k s o m n y t t lif å t nä- sta arbetstimme.
H e n n e s närvaro var också för d e u n g a d e n b ä s t a i n s a t s i l e k e n.
S å l u n d a f ö r s v a n n e n följd af år.
Inom s k o l a n v ä x l a d e d e n e n a u p p s ä t t n i n g e n af u n g d o m l i g a a n s i k t e n efter d e n a n d r a, b l o t t l ä r a r i n n a n s t o d k v a r p å Sin p o s t, l i k a ar- b e t s a m, lika trogen, lika glad, som d å h o n första dagen stod där.
D o c k s k u l l e äfven för h e n n e k o m m a e n t i d af o v e r k s a m h e t, o m ä n icke af hvila, i d e t e n s m y g a n d e s j u k d o m g r e p allt f a s t a r e t a g i h e n n e.
I januari 1894 måste hon genomgå en svår o p e r a t i o n, efter h v i l k e n k r a f t e r n a ej m e r a å t e r k o m m o.
H e n n e s a r b e t s t i d v a r till ä n d a och d e t g ä l l d e n u a t t l i d a.
O c h h o n led s t i l l a och t å l i g t u n d e r l å n g a d a g a r och n ä t - ter.
V i s s t ö n s k a d e h o n a t t få lefva för a t t ä n n u f o r t s ä t t a d e t a r b e t e, s o m blifvit h e n n e s å k ä r t, m e n h o n b ö j d e sig d o c k i b a r n s l i g u n d e r g i f v e n h e t för.
hans vilja, s o m r ä k n a t v å r a d a g a r, i n n a n n å g o n af d e m v a r k o m - men.
Under några månader vårdades hon å diakonissanstalten vid Ersta, m e n längtade d ä r i f r å n till d e t e g n a lilla h e m m e t.
Hen- n e s å l d r i g e f a d e r, för h v i l k e n h o n l ä n g e v a r i t e t t s t ö d och e n h ä n g i f v e n v å r d a r i n n a,, h a d e några m å n a d e r förut g å t t u r tiden.
H o n å t e r f ö r d e s till h e m m e t, m e n b l o t t för a t t efter y t t e r l i g a r e n å g o n t i d s l i d a n d e d ä r s l u t a s i n a d a g a r, n a t t e n till s ö n d a g e n d e n 24 m a r s 1895.
Hennes död efterlämnar v i d d e t l ä r o v e r k, h o n u n d e r 17 å r t i l l h ö r t, en s a k n a d, s o m k ä n n e s d j u p t s å väl af kamrater som lärjungar.
Äfven s o m e n s k i l d p e r s o n ä g d e f r ö k e n Hallberg en sällspord förmåga att vinna människor.
H e n n e s v a r m a h j ä r t a och lif- liga, för olika i n t r e s s e n ö p p n a s i n n e h a d e skaffat h e n n e en t a l r i k v ä n k r e t s b å d e i n o m och u t o m f ä d e r n e s l a n d e t, och u n d e r d e n långa sjukdomstiden rönte hon m å n g a bevis p å v ä n s k a p och d e l t a g a n d e f r å n v i d t s k i l d a kretsar.
D e u n g a s k ä r l e k till d e n s y m p a - t i s k a l ä r a r i n n a n, s o m d e så v ä l f ö r s t o d o, sko- l a n s a k t n i n g och t a c k s a m h e t för d e n s a m - v e t s g r a n n a och o u t t r ö t t l i g a a r b e t e r s k a n ä r o de skönaste blommor på den bortgångna l ä r a r i n n a n s graf.
En sådd i kärlek kan ej dö, Den bär i sig ett lifvets frö, Som skall en dag — så är vårt hopp — Till nya skördar spira opp!
L. s.
E n k ä r l e k s o i s a.
Så skola vi älska hvarandra, I flyende år, I höstens bleka skymning Som i lysande vår, Och alla de fägringsdagar, Då sommar i bygden går.
Och vi skola jaga lyckan, Det lömskaste rå, Och röfva dess rödaste rosor I kärlek, vi två; Och komma ofärd och sorger, Så år det väl lycka ändå!
Och löper det grämande sladdret I afundens by Att samla oss tistlar och bolmört Ur ' ettrig dy — De blifva väl rosor och liljor För kärlek, som alltid är ny.
Så komma de onda al / er, I mörkret bo, Som svarta, lassande tvifvel Att mörda vår ro — Vår kärlek skall piska dem döda Och trampa dem under sin sko.
Så skola vi taga af lifvet, Hvad lifvet bjöd, Och samla på rosende minnen I öfverflöd, Så skola vi älska hvarandra Och älska i lust och i nöd.
Adolf Strömstedt.
" Gamla familjeflickor.
55 § dessa tider, d å k v i n n o s a k e n g å r framåt i a l l a afseendeD, finnes dock en g a m m a l fördom, som behöfde arbetas bort, oeh en k l a s s af kvinnor, h v i l k a s s a k j a g ö n s k a r, a t t någon af v å r a framstående författarinnor ville t a g a om h a n d och skrifva öfver.
J a g m e n a r den ä l d r e och medelålders ogifta k v i n n a n.
S k u l l e m a n ej k u n n a bereda h e n n e en d r ä g - ligare lott i samhället?
I Stockholm och a n d r a större städer ä r det j u g a n s k a väl o r d n a d t för dem, som hafva platser och försörja sig själfva, de h a f v a före- ningar och k l u b b a r, de sluta sig t i l l s a m m a n s s a m t hjälpa och understödja h v a r a n d r a, och p å lediga s t u n d e r hafva de trefnad tillsam- m a n s.
D e s s a äro en k å r för sig, och de se med öfverlägseDhet ned p å de ä l d r e s. k.
familjeflickorna.
D e t ä r dessas lott, som ä r så b e k l a g a n s v ä r d, och det ä r e n d a s t dem j a g n u åsyftar.
Troligen k ä n n a ej ens v å r a för- fattarinnor så n o g a till, h u r u de äro b e h a n d - lade, i s y n n e r h e t i v å r a s m å s t ä d e r, därför ä r det, som j a g skrifver detta för a t t försöka gifva en liten ledning.
J a g h a r k ä n t m å n g a s å d a n a ä l d r e frök- n a r, som hafva varit de b ä s t a och ädlaste kvinnor, fast de sällan eller aldrig blifva u p p - s k a t t a d e efter förtjänst.
E n af dem skall j a g försöka s k i l d r a.
H o n ä r n u 4 3 år, h a r godt hjärta samt ä r vaken och intelligent, h a r hittills l y c k a t s bi- b e h å l l a själen u n g och ser ej g a m m a l u t hel- ler.
F ö d d af a k t a d e, v ä l b ä r g a d e föräldrar, fick hon den b ä s t a undervisning, som p å den tiden fanns a t t tillgå i en s m å s t a d.
Dessa k u n s k a p e r voro dock ej t i l l r ä c k l i g a för h e n n e a t t blifva l ä r a r i n n a, telegrafist e. d., och a t t hon s k u l l e k u n n a försörja sig själf, d ä r p å t ä n k t e h v a r k e n h o n eller hennes föräldrar.
H o n s k u l l e blifva h e m m a och v a r a sina för- ä l d r a r s hjälp och glädje, och hon blef det.
G i f t e r m å l s a n b u d erhöll hon flere, men antog intet.
H o n ville och k u n d e ej gifta sig en- dast för att blifva gift.
M å n g a gånger hör- de j a g henne s ä g a: » Om j a g skulle gifta mig, m å s t e det v a r a af k ä r l e k, eljes k u n d e j a g ej göra min m a n lycklig eller själf blifva det.
Äfven m å s t e vi t ä n k a n å g o r l u n d a l i k a i lifvets viktigaste frågor. » K a n s k e satte hon m å l e t för högt, n å g o t giftermål blef heller a l d r i g utaf.
Efter föräldrarnes död tog hon en fattig afliden anhörigs efterlämnade lilla dotter som eget b a r n s a m t försöker så m y c k e t som möj- ligt v a r a till hjälp för a n d r a, h v a r hon kom- mer åt.
H u r u d a n är nu denna kvinnas ställning i s a m h ä l l e t, för a t t ej t a l a om h u r u d a n den ä r i u m g ä n g e s l i f v e t?
D e t senare måste hon a l l - deles d r a g a sig ifrån, fastän hon ä n n u ej ä r så g a m m a l, u t a n ä r r o a d af a t t följa med sin tid och u t b y t a t a n k a r med a n d r a männi- skor, t y för en g a m m a l flicka finnes d ä r in- gen p l a t s.
H e n n e s gifta u n g d o m s v ä n i n n o r bjuda hen- ne g ä r n a till sig i h v a r d a g s l a g, i synnerhet d å de h a f v a n å g o t för sig, till hvilket de k u n n a behöfva hjälp, såsom täckstickning, fruktskal-
ning o. d.
M e n skola de hafva k a l a s — b e - v a r s v ä l, a t t d å hafva en g a m m a l fröken med (s å v i d a hon ej möjligtvis h a r n å g o t gref- Hgt k l i n g a n d e n a m n eller ä r k ä n d som en u t m ä r k t skicklig s å n g e r s k a eller pirjanist eller p å något a n n a t s ä t t k a n hjälpa till a t t ge glans å t sällskapet).
A t t hon själf skulle s ä t t a v ä r d e d ä r p å, bryr sig ingen om; inte får en g a m m a l flicka t ä n k a p å h v a d som k a n v a r a roligt.
I f r u a r n a s, herrarnes och de u n g a flickor- n a s t a n k a r m å s t e en g a m m a l flicka v a r a så- d a n, som hon förr skildrades i a l l a r o m a n e r och teaterpjäser, den d ä r g a m l a giftasgalna m a m s e l l t y p e n, som litet h v a r h a r läst o m.
I verkligheten finnas d e v ä l k n a p p a s t, men m ä n n i s k o r n a göra sig ej besvär med eller k u n n a ej t ä n k a sig a n n a t än a t t d e äro så- d a n a som d e u t m å l a s.
O c h d e b e h a n d l a dem äfven därefter.
T ä n k e s ä t t e n äro n u en g å n g s å d a n a, a t t det ä n n u anses för en s k a m för en k v i n n a a t t v a r a ogift, och a t t någon fri- villigt förblifvit det, vill ingen tro.
Säges d e t t a ej så r e n t u t n u som förr, så visar det sig dock, a t t tänkesätten ännu äro desamma.
M å n g a olyckliga ä k t e n s k a p hafva i n g å t t s, för a t t det fattats den k v i n n l i g a k o n t r a h e n t e n mod a t t bli g a m m a l fröken.
M å n g e n förmö- gen flicka h a r tagit sig p l a t s och därigenom tagit brödet från en fattig för a t t få - » bli något » och få tillhöra den k å r e n, som j a g skref om i början, t y d å k a n hon få anseen- de och få en ställning i samhället, u t a n a t t v a r a gift.
V ä l för alla, som behöfva det och som verkligen h a någon kallelse för y t t r e v e r k s a m h e t, a t t den k å r e n finnes, men n u vill heller ingen (är hon ä n ekonomiskt oberoen- de) s t a n n a h e m m a och sköta p l i k t e r n a m o t sin familj, behöfdes hon ä n aldrig s å v ä l.
Blefve h o n d å ogift, så blefve j u hon en af de d ä r g a m l a familjeflickorna, som a l l a vilja hacka på.
N u för tiden, d å k v i n n a n inväljes i så m å n g a komitéer för v ä l g ö r e n h e t o. d., tyc- kes v ä l a t t j u s t dessa f r ö k n a r, som vanligt- vis hafva god tid, borde inväljas; men nej, detta unnas dem sällan!
Därvid inväljas n ä s t a n alltid fruar, det ä r en artighet, som m å s t e visas d e m eller deras m ä n, om de haf- va en n å g o t så n ä r framstående ställning i samhället, ä r ä n frun m y c k e t m e r a olämplig därtill ä n den g a m l a fröken, som s k u l l e blif- v a öfverlycklig, om hon finge r ö n a ett dylikt förtroende och göra allt för a t t motsvara det.
V ä r l d e n ä r sådan, a t t den stöter bort den g a m l a flickan p å alla sätt, och ä r d e t ej un- derligt, om hennes krafter a t t strida d ä r e m o t till s l u t d o m n a och hon p å g a m l a d a g a r blir s å d a n, som m a n vill hafva henne t i l l: en g a m m a l m a m s e l l enligt traditionen, u t a n an- n a t s ä l l s k a p ä n en h u n d eller k a t t (de ä r o de e n d a, som b r y sig om henne), bitter och afundsjuk.
O m hon blifvit a n n o r l u n d a b e h a n d l a d, k u n - de hon i stället varit en nyttig medlem i samhället, och n ä r hon ej o r k a t d e t t a längre, en a k t a d och v ö r d a d p e r s o n, som med glädje b l i c k a t t i l l b a k a p å sitt lif och funnit, a t t det ej varit förfel ad t.
M a n t y c k e r k a n s k e, a t t a l l t d e t t a ä r för öfverdrifvet, m e n fråga a l l a dessa g a m l a flickor p å 4 0 — 5 5 å r, och j a g ä r viss, a t t a l l a gifva mig r ä t t.
D e se missnöjda u t och d e ä r o det.
V ä r l d e n tror, a t t det ä r för a t t d e ej blifvit gifta, men nej, det ä r oftast därför a t t d e ej hafva en ställning i s a m h ä l l e t.
Gif d e m en sådan, och missnöjet s k a l l försvinna.
A n v ä n d dem så m y c k e t som möjligt i den offentliga välgörenheten, i fattigvårds- och skolstyrelser m. m., d ä r k v i n n a n n u får verka.
L ä r ung- domen a t t ej förlöjliga eller se ned p å d e m.
L ä r dem, a t t d e ä r o b r a m y c k e t m e r a akt- n i n g s v ä r d a ä n de, som gifta sig m e d hvem som helst — h a n m å v a r a ä n så dålig, en- dast han h a r en ställning i samhället — eme- d a n dessa k v i n n o r ej h a f v a mod a t t bli gam- l a flickor.
D e n e n s k i l d a välgörenheten finnes ju alltid k v a r, och den k a n v a r a n o g för g u m m a n; men för en k v i n n a, som, om hon vore fru, ä n n u finge k a l l a s u n g, är ej d e t t a nog.
» Lea » skref en g å n g en berättelse k a l l a d » M a m s e l l N e t a », d ä r i hon tog de g a m l a m a m - sellerna i försvar.
D e n gjorde godt p å sin tid, men s å d a n t behöfver upplifvas.
» Sigurd » h a r m å n g a gånger skrifvit godt om d e g a m l a ogifta fröknarna, men l i k a m å n g a gånger förlöjligat dem.
M å t t e n u någon vilja föra i synnerhet d e medelålders, m e n äfven de äldre f r ö k n a r n a s t a l a n, och k a n s k e det skulle k u n n a n å g o t b i d r a g a a t t få bort fördomen mot d e m.
S k u l l e d e t t a l y c k a s, d å skulle tu- senden välsigna den, som tagit den bebjär- t a n s v ä r d a saken om h a n d.
Elvira, Sägner.
men säkert är, att grefvinnan låg afdånad, så att min farfar bar henne in i hennes sängkammare, och efter den kvällen stod hon aldrig mera opp.
Hvad hon sagt i yrseln, det ville aldrig min far- far säga.
— — Men det hviskades om, att fänriken aldrig kom med lifvet ur slottet den natten, utan det sa ' s att han fallit utför torntrappan i mörkret och slagit ihjäl sig.
— Inte vet jag, men det vissa är, att den där mörka fläcken i hörnet däruppe i tornrummet, där fänriken bodde, den går aldrig bort, skura och tvätta hur mycket man vill!
Och somliga säga, att det än i dag kan höras tunga suckar och jämmer däruppifrån, nästan som när vinden drar och piper genom gluggarna, — ja, jag har hört det själf!
Hörde inte grefvinnan också något sådant där underligt? » » Nej — ty det var alldeles lugnt den natten. » » Så att, » fortfor den gamla, utan att låta sina tankars tråd afslitas, » må himlen bevara grefvin- nan från hvad de där smyckena föra med sig!
— Begagna dem aldrig vid något festligt tillfälle!
Men nu har jag alldeles för länge uppehållit både grefvinnan och mig med mitt p r a t » tillade den gamla, i det hon steg upp, — » men efter som grefvinnan ville höra det, så » Grefvinnan tryckte den gamla trotjänarinnans hand, i det hon tackade för hennes meddelanden, och lät henne sedan aflägsna sig.
Men när hon gått, satt den unga husfrun länge tankfull med juvelskrinet i handen.
Ett par stora tårar uppstego i hennes ögon och föllo som nya, skimrande juveler ned på dem, som bragt så myc- ken sorg och suckan med sig.
Men plötsligt steg hon upp och torkade beslutsamt bort dem, me- dan läpparna slöto sig fast tillsammans, som om hon fattat ett modigt och allvarligt beslut.
» Jag skall tala med Erik om detta förslag vid första tillfälle, » sade hon till sig ' själf, i det hon åter inläste juveletuiet i sin toalettbyrå.
Berättelse af Hedvig Indebetou.
(Forts. o.
slut.)
Så uppstod åter en paus, och grefvinnan satt nästan andlös af väntan, men vågade icke göra något afbrott, ty hon tyckte sig af den gamlas blick se, att nya sägner skulle följa.
Slutligen såg denna upp och sade i dämpad ton: » Såg grefvinnan den mörka fläcken på golfvet, i hörnet vid dörren? » » Nej, den gaf jag inte akt på, » svarade grefvin- nan på samma sätt, i det hon hastigt under- tryckte ett misstroget leende, som skulle kunnat förjaga all vidarefortsättning af historien — &gt;men jag skall lägga märke därtill.
Hur har den kom- mit dit? » » Det var en stor, lysande fest här på slottet, » begynte den gamla; » jag hörde min farfar tala därom en och annan gång, fast han ogärna rörde vid det ämnet, isynnerhet när vi barn voro inne.
Men det var nu så, att min farfar i sina pojkår började som page på slottet hos då varande gref- ven, — - han var af en äldre gren af ätten, som se ' n gick ut, för han hade inga barn, och då var det, som fideikommisset öfvergick till den här grenen; men min farfar var kvar i huset i all sin da ' r och blef hofmästare se ' n på äldre da ' r, som jag nämnde.
— Det skulle firas som ett stort hemkomst-öl för dåvarande grefven och hans gref- vinna, — för de hade bott utomlands förut, han hade varit minister någonstans — och därför hade det bjudits ihop grufligt mycket folk.
Somliga hade till och med varit där länge förut, för att grefven och grefvinnan trifdes inte väl tillhopa ensamma, — de va ' också så olika som natt och dag.
Han var häftig och misstänksam, och min farfar hade många svåra stunder, sa ' han.
Men hon, grefvinnan, var en en riktig Guds ängel, som det gjorde en godt ända in i själen bara att se på; och hon sökte alltid ställa tillrätta igen, när grefven blef ond på någon.
Min farfar kunde al- drig tala om henne utan tårar i ögonen.
Men hon hade aldrig velat ha grefven, utan det va ' föräldrarne som ställt ihop det; ty hon fick inte ta den hon ville, för att han var af så mycket lägre börd, och det betydde mycket på den tiden. » » Stackars kvinna^ » sade grefvinnan med en varm blick på sin makes fotografi, som stod på det lilla bordet bredvid henne.
» Inte tror jag, » fortfor den gamla, » att hon hade någon skuld i, att ' han ', fänriken, också kom hit till den där festaftonen, — det trodde min far- far han gjort, bara för att få se henne en gång till, innan han skulle fara ut, men hur det var, så blef grefvens svartsjuka väckt Grefvin- nan var så vacker, som hon aldrig varit förr, med alla de här juvelerna på sig, — inte för hon brydde sig mycket om så ' n världslighet, men grefven ville det — — Och inte vet jag hvad som förefallit, för det ville min farfar aldrig riktigt ut med — * * » Erik, » sade grefvinnan en afton, några dagar därefter, då hon och hennes make sutto tillsam- mans under de höga skuggrika lindarna nere vid stranden — » det är någonting, som jag alldeles glömt att tala om för dig — bara en småsak? » — » Och det är —? » » Medan du var i Stockholm, sof jag en natt uppe i tornrummet. » » Men, Elisabeth — hvarför gjorde du det? » utbrast han förvånad och nästan förebrående.
» För att det roade mig! » svarade hon skrat- tande — » men jag hade också ett annat skäl, » tillade hon allvarligare.
» Du vet nog, att den där tornkammaren inte har riktigt godt rykte?
— » » Och du var inte rädd? » sporde h a n på en gång forskande och leende.
Hans hustru dröjde ett ögonblick med svaret.
Därpå såg hon frimodigt upp och s v a r a d e: » Jo! » — Han fäste en spörjande blick på henne, i det han s a d e: » Men hvad skulle det också tjäna till, att du skrämde upp dig så där?
Hade du inte åtminstone kunnat låta någon ligga i rummet bredvid, som du kunnat tillkalla, om du kände dig obehagligt stämd? » » Då hade spelet varit förloradt! » sade hon småleende.
» Jag ångrar inte företaget, fastän jag fann, att jag något öfverskattat mina krafter och mitt mod.
Jag erfor en oförklarlig känsla af ån- gest och oro, så att jag på länge icke kunde sofva, ocb det var först långt efter midnatt, som jag med lugn kunde befalla mig i Guds hand och in- somna.
När jag sedan vaknade, var det åter ljust. » — Därpå tillade hon med ett egendomligt leende: » Det finnes • ' spöken ' i vårt hus, Erik!
— Och det spöke, som till och med jag själf nu såg en flyktig skymt af, heter fruktan.
Men med Guds hjälp skola vi förjaga dem härifrån — vill du inte det, Erik? » Han förstod, att hon hade en djupare mening i sina ord, hvarför han endast bifallande böjde på hufvudet och lät henne fortsätta.
» Ser du, » fortfor hon i muntrare ton, » jag har redan vunnit åtminstone en god seger!
Jag hörde för ett par dagar sedan vår husjungfru säga till kokerskan, att ' om det också förr funnits något underligt ' uppe i tornrummet, så finnes där ingen- ting sådant nu mera, ty grefvinnan har själf legat däruppe; och när jag i förgår kom ned i tvätt- stugan, hörde jag af samtalet vid mitt inträde, att denna sunda åsikt redan spridt sig dit.
Så att gamla Britas auktoritet tyckes nu vara i sjun- kande och min i stigande, » tillade hon skrattande.
» Du är en liten hjältinna! » utbrast h a n och kysste henne.
» Det där skulle jag aldrig ha kom- mit att tänka på! » » Det är helt naturligt, ty du har så mycket
annat och viktigare, som upptager .dina tankar.
Men, Erik, » fortsatte hon åter med en allvarlig blick, » detta är inte det enda!
Det finnesännu ett annat spöke, som hotar att utbreda sina uggle- vingar förmörkande öfver vårt vackra, fridfulla hem — det är vidskepelsen.
Man må skratta däråt eller ej, men den finnes ännu vid lif midt i vår tid.
— — Gamla Brita har på min begäran be- rättat mig familjejuvelernas öden och historia. » » Men hvarför, älskade Elisabeth, låter du upp- jaga din inbillning med dylika gamla sägner?
Det hade varit mycket bättre, att du aldrig vetat något därom, » sade hennes m a n hälft missnöjd.
» Jag tyckte nästan i första ögonblicket, » fort- for hon, » att jag blifvit straffad för min nyfiken- het.
Men jag ångrar den dock inte — förr eller senare hade jag i alla fall fått höra talas därom.
Det finns knappt någonting så seglifvadt som gamla sägner.
Man tror dem vara döda och begrafna, och så stå de likafullt upp igen scm gamla vål- nader; eller — de tillhöra huset liksom de gamla porträtten därinne och vittna om tider, som en gång varit, fast mer eller mindre utstofferade och färglagda, just som de.
Jag älskar gamla sägner.
Och något innehåll h a de oftast — det är någon sanning, som de innesluta.
Din ätt tyc- kes verkligen i många afseenden h a haft en sorg- lig historia, min Erik !&gt; » Jag vet det, » sade grefven, » — men jag är på samma gång öfvertygad, » fortsatte han ömt, i det h a n drog sin maka närmare intill sig, » att den härefter skall ta en annan riktning, då en så god ande nu kommit in i huset! » — » Det vill jag gärna hoppas att den gör, » sade hon varmt, » ty vi äga den skatt, som så många af dina förfäder i detta hus tyckas h a saknat — ömsesidig kärlek och förtroende!
— Men det är en sak j a g vill bedja dig om, Erik! » återtog hon plötsligt efter ett litet uppehåll.
» Det kan jag utan tvifvel bevilja på förhand, » sade han leende.
» Du sade, » fortfor hon, » då du framtog de vackra, dyrbara juvelerna ur skåpet, att de voro mina.
Får jag då göra med dem, hvad jag vill? » » Fullkomligt!
— Men du tror väl inte, som gamla Brita, att det är de, som medföra olyc- kor? » » Det tror jag inte, Erik; och jag vill gärna, ifall du önskar det, bära dem någon gång.
— Men det kan inte göra mig själf någon glädje, att ikläda mig hvad så många burit med tungt hjärta.
De skulle kännas mig som en börda, då jag tänkte på deras ägarinnors sorgliga öden.
Jag tycker inte om, att de liksom befästa minnet däraf i vårt hus.
Ser du, vidskepelsen vill ofta h a något före- mål att, så att säga, slå sin klo om, för att hålla sig fast vid — och j a g har nu en gång för alla beslutat att draga i härnad mot dessa andar och spöken, som skrämma, om inte oss, sä vår om- gifning!
— Och för öfrigt, » tillade hon sakta, — » hvem vet om det inte kan ligga en viss sanning uti, att det inte följer någon välsignelse med hvad som med våld och orätt kommit i någons ägo?
Detta, förutom främst de mänskliga svagheterna och förvillelserna, är det, som utgör de gamla sägnernas inre kärna och lifskraft. » » Du kan dock inte alldeles utrota de gamla sägnerna, tror jag, » sade han.
» Det skulle j a g heller inte vilja! » sade hon.
» Jag vill bara förvisa dem till deras rätta plats — de skola endast, liksom de gamla ekarna och lindarna, bilda en skuggande bakgrund till vårt sköna, solbelysta, lyckliga hem.
— Och det är på samma sätt jag vill göra med juvelerna: — låta äfven dem få en annan och riktigare plats. » » Jag förstår inte alldeles, h u r du menar, » sade h a n; » förklara det därför litet närmare, min älsk- ling, ty jag tror verkligen, att du är sanningen på spåren! » tillade han med allvarligt intresse.
» Du har tänkt häröfver mera än jag. » » Vet du, » sade hon med värma, » att ibland när jag kommit upp i det gamla tornrummet för att hämta ned någon af skåpets gamla skatter, hvermed j a g nu prydt rummen h ä r nere — så har jag stannat vid fönstret, fängslad kanske för hela timmar af den tjusande utsikten —.
Och då har jag ibland sett så sköna framtidssyner! » » Hvad h a r du då sett, du lilla sierska? » sade han.
» Jag har tyckt mig se ut öfver hela godset, » fortfor hon, » — och jag h a r sett trefna, nybygda stugor med burgna, glada invånare — jag har sett små flitiga skolbarn arbeta i flere slags slöjd- skolor och läroanstalter — j a g h a r sett små nätta ålderdomshem för utarbetade gubbar och gummor titta fram på de löfrika uddarna och jag har sett ett stort, väl inrättadt sjukhus där längst framme på backen.
.
.
» » Det är inte utan, att också jag stundom haft liknande syner, » inföll ban rörd, » — men det är nog mycket långt till den dag, då de alla kunna bli förverkligade.
Ett stort gods far sällan väl af sin ägares frånvaro, såsom ofta fallet varit med detta; och det fordras kapital för att iståndsätta det.
— » » Och ett sådant ha vi till att börja med i ju- velerna!
— Och vi b a många flere: ungdom, hälsa och arbetskrafter, kärlek till saken och en god vilja — för att icke tala om det outtömliga- ste af alla: förtröstan på Guds hjälp till framgång!
— Tror du inte, » tillade hon med ett af sina van- liga hastiga omslag från allvar till ett lekande sätt, » — • att juvelerna då skulle kunna föra välsignelse med sig igen?
Och tror du inte, att om då » Järn- frun » någon månskensnatt irrar omkring i tornet och från fönstret får se sina kära juveler glänsa emot sig i denna nya skepnad — tror du inte, att hon då i harm och förskräckelse skulle ta till flykten, så långt, att hon aldrig mer skulle komma tillbaka? » » Jo, det tror jag bestämdt! » utropade han och slöt henne i sina armar, 5och jag vet, att den tgoda ande », som nu regerar i slottet, i stället kommer att » gå igen » i välsignelse! » » Och du skall då aldrig sakna familjejuvelerna? » frågade hon med en sista skymt af oro.
» Aldrig, » svarade han, i det h a n kärleksfullt såg in i hennes djupblå ögon, » — ty jag äger här ett par iångt skönare och dyrbarare, hvilkas glans värmer mitt hjärta, så länge det slår, och hvilka för mig berätta en sägen om, h u r lyckan och glädjen åter för framtiden skola bli bofasta i d e f a mitt gamla kära, vördade fäderneslott! » En hälsning från Florence Nightingale.
| | [p r i l n u m r e t a f The Young Woman inne- håller en h ä l s n i n g i faesimile från den- n a frejdade k v i n n a till d e u n g a flickorna, och vi ä r o öfvertygade om, a t t äfven Sveriges u n g a k v i n n o r g ä r n a lyssna till h v a d h o n h a r a t t säga.
H o n skrifver: Min h ä l s n i n g till flickorna v a r e d e n n a.
T r ä n e n eder för ert arbete, för lifvet!
D e sista tjugufem eller trettio åren h a framför a l l t a n n a t å d a g a l a g t n ö d v ä n d i g h e t e n af trä- ning.
H a f v e n e t t högre m å l ä n b l o t t och b a r t d e t arbete, I företagen!
O m vi ej veta af n å g o t b ä t t r e och högre och s a n n a r e ä n oss själfva, förlora vi m o d e t och l ä g g a m å h ä n d a ned arbetet, så f r a m t vi misslyckas eller miss- r ä k n a t oss.
M e n o m vi e r k ä n t oss v a r a — j a g vill icke s ä g a endast — e t t hjul eller e t t verktyg i den allsmäktiges händer, i hans, som ä r den högste, som ä r sanningen och k ä r - leken, njuta vi förmånen a f a t t v a r a en d e l i d e t hela oeh k u n n a ej, o m vi ock själfva misslyckas, blifva k r o s s a d e.
E n a f v å r a d a g a r s mest framstående kvinn- liga a r b e t a r e s ä g e r: » T a l e t ä r n u om rättig- heter, icke o m d e t r ä t t a.
» M å ej d i t t a k u n n a t i l l ä m p a s p å oss.
Själf en s t ä n d i g fånge till följd a f sjukdom och öfyeransträngning, ö n s k a r j a g eder så myc- ket m e r l y c k a p å färden.
Såsom strängen är för bågen, Så är kvinnan ock för mannen, Honom böjer hon, men likväl Honom lyder h o n; och honom Drar hon, men dock honom följer, Bägge de hvarann hehöfva.
H. W. Longfellow.
Iduns läkarartiklar.
11.
Om dieten vid sjukdomar i mat- smältningsorganen.
Af D:r Otto Sandberg.
(Forts.) § ag h a r n u i korthet genomgått de kemi- ska och fysiologiska akter, som utspelas under matsmältningen, och som äro nödiga a t t känna för a t t r ä t t fatta och bedöma värdet af dietens inverkan p å våra matsmältningsorgan.
Vi gå n u att tillse, h u r u vi bäst skola välja, tillreda och m e d hvarandra i lämpliga förhål- landen förena de ämnen, som h a till uppgift att bestrida v å r kropps dagliga utgifter, så a t t h a n ej u t a r m a s.
Mängden af födan, som dagligen förbrukas, växlar ej.
obetydligt allt efter olika åldrar, vanor, utfördt kropps- eller själsarbete, klima- tiska inflytelser m. m.
B a r n och ungdom, som äro stadda i tillväxt, hafva i förhällande till sin kroppsvikt en lifligare ämnesomsättning än fullvuxna eller gubbar.
E n strängt arbetande person kräfver mera föda än den, som arbetar mindre eller är i hvila.
Befolkningen i e t t kallt klimat behöfver en rik- ligare, mera fetthaltig föda än den i de var- mare länderna, likartadt är förhållandet under de olika årstiderna.
A t t uppställa bestämda tal öfver den mängd föda, som kräfves för dagen, är förenadt m e d stora vanskligheter, och upp- gifterna härom äro mycket växlande hos olika författare.
J a g vill h ä r anföra hvad Voit, en framstående författare p å detta område, anser erforderligt för en måttligt arbetande m a n af medelvikt under dygnet.
Enligt hans beräk ning förbrukar sagde person under dygnet 118 gram ägghvita, 56 gram fett och 500 gram kol- hydrat j ä m t e 2000 gram vatten, om hans kropp skall hällas i jämvikt.
O m alltså det är för- enadt med svårigheter a t t redan för den friske beräkna mängden behöflig föda för dagen, blir uppgiften, d å det gäller sjuklingar, än mera invecklad.
E j under alltså, om åsikterna röran- de diet växla och delvis äro motsatta.
Födoämnena sådana de förekomma i natu- ren äro ej enkla, d e t vill säga bestå ej ute- slutande af ett enda af våra närande ämnen, ägghvita, fett eller kolhydrat, utan vanligen utgöras dc af en blandning i olika proportioner af t v å eller t r e af dessa ämnen.
V i d anord- nandet af cn sund och tillräcklig diet är det nödigt först a t t känna, hvilka mängder af oli- ka ämnen, som erfordras, därnäst h u r u de lämpligen genom kokkonsten skola förberedas, och slutligen h u r u de skola fördelas på hvarje måltid, så a t t kroppens smak och behof tillgo- doses.
F ö r a t t lättast n å detta mål, vill j a g i största korthet granska några af våra vikti- gaste födoämnen och njutningsmedel, därvid göra korta antydningar om deras beredning och användning under olika förhållanden, och an- föra den erfarenhet, jag under årens lopp vunnit.
J a g börjar med mjölken, som är det första och under en viss tid det enda födoämne, som bjudes människan.
U n d e r de första lefnads- månaderna är mjölken otvifvelaktigt fullt till- räcklig och lämplig för barnet, såsom århun- dradens erfarenhet visat.
Men innan första lefnadsåret gått till ända, är mjölken otillräck- lig, och hon blir det ännu m e r m e d hvarje år, som tillkommer.
Om mjölken alltså vid en mera framskriden ålder ej h a r den framskjutna plats som för parsamma N y h e t e r i k l ä d n i n g s -, k a p p - och k o s t y m t y g e r Fruar!
% vårsäsongen hos Hildur Andersson, Stockholm Filial: 12 Hötorget 12 4 Södermalmstorg 4.
R i k s - o c h Allm.
tel.
det späda barnet, är hon doek alltid ett godt och billigt födoämne.
Under formen af mjölk- k u r h a r m a n velat använda mjölken ensam såsom näringsämne äfven för äldre; det är dock opraktiskt och, som ofvan nämnts, i läng- den omöjligt.
H ä r m e d vare ingalunda sagdt, att ej en mjölkkur under några dagar vid vissa sjukdomstillstånd, t.
ex. ett öppet magsår, är nödvändig; m e n h ä r gäller frågan a t t för en kort tid skona magen från allt retande, till dess läkningen så framskridit, a t t en kraftigare föda fördrages.
Använd j ä m t e andra lämpliga födoämnen är mjölken af stor vikt och skall alltid försvara sin plats i dieten vid magsjuk- domar.
Vid den slemmiga magkatarren är mjölken mindre lämplig; vid några andra mag- sjukdomar måste hon användas med försiktig- h e t och i små doser.
H ä r o m måste dock lä- karen efter noggrann pröfning af fallet döma, allmänna regler duga e j.
Bland födoämnena intager otvifvelaktigt köt- tet förnämsta rummet.
E j så a t t d e t ensamt kan fylla kroppens behof af föda.
D e t t a vore, om ens tänkbart, åtminstone opraktiskt och alltför dyrt.
Af köttsorterna h a r oxköttet största använd- ningen, m e n köttet af kalf, får och svin läm- nar äfven värdefulla ämnen för vår näring.
K ö t t e t af kalf, höns och vildt h a r i allmän- h e t fina trådar och ringa fetthalt och fördra- ges därför bättre vid magsjukdomar än kött af oxe, får och svin.
Oxköttet k a n förtäras i r ä t t tillstånd, fint skrapadt eller hackadt, och är då ganska lätt- smält, samt fördrages väl af känsliga magar på grund af sin fina fördelning och mjukhet.
Vanligen användes det dock stekt eller kokt.
Lagom fett är d e t bäst.
D e t bör vara lätt stekt och inuti ha kvar sin röda färg, annars blir det torrt och mera svårsmält.
V i d stek- ningen får det ej » simma i flott ».
D e t blir då mindre smakfullt och svårare tillgängligt för matsmältningsvätskorna.
Stor omsorg bör ägnas å t såsen.
E n väl lagad sås är smaklig och befordrar matsmältningen; men flottiga så- ser äro osmakliga och fördärfva magen.
I vårt svenska kök begås stora missgrepp vid köttets stekning genom användande af smör i tid och otid, till stort m e n för kassan och ma- gen.
K o k t kött är mindre smakfullt än stekt, men ganska användbart i den mindre bemed- lades hushåll.
Buljong är ett afkok p ä ox- och kalfkött, h a r en tilltalande smak, verkar upplifvande och anses stegra saftafsöndringen i magen.
A r allt- så en lämplig början af måltiden.
Något stort näringsvärde h a r ej buljongen, då den väsent- ligast består af de i vatten lösta köttsalterna j ä m t e lim, m e n föga eller ingen löst ägghvita.
Sitt största värde får buljongen vid beredning af såser och såsom grundämnet för de flesta finare soppor, som få sitt egentliga näringsvär- de genom tillsats af ägg, kött, bröd, grönsaker m. m.
— — Fisken håller något mindre ägghvita, än våra vanliga köttsorter, är ett godt födoämne, m e n fördrages oftast ej så väl som kött af en käns- lig mage.
Lämpligast för magen äro gös, torsk, kolja, gädda, aborre, sik, piggvar, flundra och lake.
Vissa fisksorter såsom ål, sill, ström- ming, makrill och lax hålla mycket fett och böra helst undvikas vid magsjukdomar.
F i s k e n bör helst kokas och anrättas med sås på kort spad; mindre lämpligt är skirdt smör eller ma- jonässås.
E n väl lagad fiskfärs är ock en lämplig r ä t t för magsjuke.
Äggen äro goda och n ä r a n d e; gulan h a r ge- nom sin rikedom på fett och ägghvita ett långt högre näringsvärde än hvitan, som håller myc- ket vatten.
Lättsmältast äro de löskokta eller förlorade; stekta ägg passa ej vid magsjukdo- mar.
Sin största användning få äggen inom kokkonsten.
D c utgöra en viktig beståndsdel i flere af våra finaste och mest närande rätter.
Kaviar är ett närande och smaken tilltalan- de ämne, som gärna k a n tillåtas den magsju- ke.
D e n får dock ej vara starkt kryddad.
Bysk kaviar är alltså den bästa, m e n också den dyraste.
Stor användning inom hushållet hafva våra vanliga sädesslag, råg, hvete, hafre och korn, likaså ris och majs.
D c malas först till mjöl eller gryn.
Brödet är vårt mest använda födo- ämne och är rikt på närande ämnen.
Bäst tillgodogöras af kroppen skorpor och hvetebröd, därnäst godt knäckebröd, m i n d r e väl rågbröd, ännu mindre det sura skånska brödet, som lätt framkallar mjölk- och smörsyrejäsning,, och där- för är olämpligt vid flere former af magsjuk- domar.
V i d vissa fall af kronisk förstoppning, hvilka bero på nedsatt känslighet hos groftar- men, k a n surbrödet vara lämpligt, men ännu b ä t t r e torde h ä r passa det s. k. Grahamsbrödet.
Utom till bröd h a r mjöl och äfven gryn en stor användning till välling och gröt.
Hafre- välling, beredd af prepareradt svenskt mjöl och kokt i lika delar mjölk och vatten under 20 å 25 minuter, h a r nu, som j a g tror med rätta, en stor användning vid flere magsjuk- domar.
Väl kokad gröt af hafre-, korn- och risgryn k a n äfven med fördel användas vid många magsjukdomar.
Så kallad vattengröt är en af mången omtyckt rätt, m e n oftast ko- kas den för kort tid och blir därigenom min- dre lämplig.
Slutligen h a de finare mjöl- och grynsorterna (ris-, sago-, tapioka och polenta) en stor användning för beredande af puddingar, som väl tillagade äro lättsmälta, närande och smakliga.
E n god och lämplig rätt är äppelris.
Ä r t e r och bönor h a ett stort näringsvärde genom sin rikedom på ägghvita, kolhydrat äfven- som något fett.
D e äro dock r ä t t svårsmälta, tilltala ej smaken, gifva ofta anledning till gasbildning i tarmen och äro därför ej så an- vändbara i hushållet, som dc på grund af sin kemiska sammansättning kunde antagas vara.
Ärter oeh fläsk j ä m t e plättar är en vanlig torsdagsrätt i vårt land, men är en fatal och olycklig sammanställning för magen.
Ä r t e r bö- ra endast förtäras såsom purc, skalen äro obruk- bara för människan, framkalla endast gasbild- ning i tarmen och afgå osmälta i exkremen- terna.
Potatisen är ett af den mindre bemedlade ofta användt födoämne, håller 20 % kolhydrat och något ägghvita, lämnar en något mindre återstod än ärter och bönor i exkrementerna, är smakligare och ingalunda så skadlig och svårsmält vid magsjukdomar, som mången tror.
B ä s t användes den kokt och väl sönderkros- sad eller i form af puré.
Stekt eller brynt potatis anses vara finare, men detta ä r ett misstag, den blir härigenom endast mindre till- gänglig för matsmältningsvätskorna.
Potatis- puré k a n med fördel användas till kött- eller fiskrätter af den magsjuke.
Morötter kunna såsom omväxling användas för potatis; de ha dock långt mindre näringsvärde, men verka något lösande och fördragas oftast väl.
Bland grönsaker vill j a g endast omnämna grönärter, skärbönor, spenat, blomkål, grönsal- lat och sparris såsom förtjänta af någon upp- märksamhet.
D e h a alla ett ringa näringsvär- de, m e n äro rika på välsmakande salter och växtsyror, verka i allmänhet lösande och öka exkrementbildningen, hvarigenom de lämpligen användas vid det finare bordet, som i öfrigt är rikt på närande, föga exkrementbildande ämnen.
Deras pris är i förhållande till närings- värdet väl högt, så att de af den fattige e j ofta kunna köpas, men h a n k a n ock lättare vara dem förutan genom sin i öfrigt mera skrym- mande föda och sitt mera rörliga lefnadssätt.
Svampar passa ej å bordet för den, som lider af magsjukdom.
B ä r och frukter äro ofta särdeles smakliga genom sin rikedom på aromatiska ämnen och växtsyror, innehålla därjämte växt- och druf- socker i beaktansvärd mängd och få därige- nom ett större eller mindre näringsvärde.
G e - nom sin rikedom på växtsyror verka de stimu- lerande p å tarmrörelsen och blifva af gagn vid sådana sjukdomar, som äro förenade med trög afföring.
E n del frukt, såsom drufvor, vin- och krusbär, kan m e d fördel ätas r å, annan åter är bäst i kokt tillstånd.
Honungen är en blandning af olika socker- arter och aromatiska ämnen, h a r härigenom ett r ä t t högt näringsvärde och fördrages, trots sin stora sockerhalt, märkvärdigt väl .vid magsjuk- domar.
Förtjänar genom sina lösande egen- skaper och behagliga smak större användning än den ännu h a r hos oss.
— — (Forts, och slut i nästa n:r.)
Några ord om sorgdräkten.
Af E l l e n Bergström.
b ä r a s o r g d r ä k t ä r ett v a c k e r t b r u k, som v i t t n a r om pietet och därför bör b i b e h å l l a s.
L i k s o m d e t leder sina anor f r å n den g r å a f o r n t i d e D, k o m m e r d e t ock a n t a g l i - gen a t t i a l l a tider b i b e h å l l a sig.
S ä l l a n er- fares v ä l s a m h ö r i g h e t s k ä n s l a n anförvanter emel- l a n så tydligt, sällan familje- och blodsban- det s å s t a r k t, som n ä r m e d l e m m a r n a af sam- m a familj och s l ä k t vi d e tillfällen, d å ked- j a n mist en l ä n k, sammanträffa i sina s v a r t a sorgkläder.
Samma saknad, samma sorg h a r tagit sig u t t r y c k i s a m m a d r ä k t; det ligger n å g o t e n a n d e i d e t t a b r u k, som till viss g r a d v e r k a r l u g n a n d e p å k ä n s l a n, liksom splittring och söndring v e r k a oroande.
* ||||tt &lt;3 — K I n v ä n d a s k a n n u visserligen, a t t d e t ej ä r d r ä k t e n, u t a n d e n g e m e n s a m m a k ä n s l a n af s a k n a d efter d e n b o r t g å n g u a, s o m vid d y l i k a tillfällen utgör d e t förenande elementet, a t t sorgen sitter i hjärtat, ej i k l ä d e r n a, oeh a t t följaktligen, d å d e t t a b r u k m å n g e n g å n g ä r v å l l a n d e till p e k u n i ä r t bryderi och alltid med- för besvär j ä m t e en p l å g s a m o m t a n k e, d e t borde s t å h v a r och en fritt a t t efter r å d och lägenhet eller efter eget godtfinnande b ä r a eller icke b ä r a sorgdräkt, s a m t a t t en blott yttre u n d e r o r d n a d s a k ej b ö r spela en s å d a n hufvudroll, som d e n n a p l ä g s e d i regel gör.
E t t d y l i k t resonnemang, som m a n s t u n d o m k a n få höra, låter i d e t hela taget ej s å oförnuftigt, och för så vidt d e t gäller a t t in- l ä g g a en protest m o t, a t t bisak göres till huf- v u d s a k, såsom o c k m o t en del till fjanteri g r ä n s a n d e öfverdrifter i detaljen, h v i l k a k o m m a det löjliga n ä r a — från det t r a g i s k a till d e t k o m i s k a ä r det, som b e k a n t, blott ett steg — äro vi m e d d ä r p å, m e n för öfrigt, d e t m å l å t a h u r k l o k t s o m helst, icke.
T y, b u n d n a som vi äro i sinnevärldens fjättrar, behöfva vi d e n y t t r e formen; oeh ej ligger d e t något v r ä n g t i a t t en god eller vacker t a n k e söker sig ett u t t r y c k; först n ä r omhöljet ä r allt, och ingen t a n k e, finns d ä r u n d e r, k a n det blifva t a l om v r å n g h e t och sken.
O c h vi h å l l a p å, a t t ä f - ven d ä r, h v a r e s t s o r g d r ä k t e n s a n l ä g g a n d e blott Carl Johansons Möblering och Dekorering Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, M ö b lerings-Affär, våningar stilriktigt elegant.
Mattor och Gardiner m. m., m. m. Drottninggatan 45, 1 och 2 tr. af Största urval verkställes af goda modeller och uti olika stilarter.
ä r en rent y t t r e formalitet och ej e t t u t t r y c k för inre förkrossning, fordrar t a k t e n, a t t den- n a formalitet i a k t t a g e s, i första r u m m e t som en sista g ä r d af a k t n i n g m o t d e n döde, vidare som e t t b u g a n d e inför dödens majestät och slutligen som e n g r a n n l a g a u p p m ä r k s a m h e t mot a n d r a sörjande familjemedlemmer, h v i l k a af e t t motsatt förhållande lätteligen k u n d e s å r a s eller t a g a anstöt.
H v a d åter beträffar d e n p r a k t i s k a sidan af s a k e n, så finns d e t k n a p p t någon toalett, som i l ä n g d e n blifver s å ekonomisk som den s v a r t a, om den n u till a t t börja med ock skulle v å l l a en oförutsedd och o b e r ä k n a d utgift; d e r ä t t dyr- b a r a hvita s o r g a r t i k l a r n a och d e s v a r t a k r u s - florsbesättningarna står d e t naturligtvis h v a r och en fritt a t t u t e s l u t a eller i n s k r ä n k a.
Besväret och o m t a n k e n 1 J a, d e k ä n n a s, det medgifver n o g en h v a r, p i n s a m m a, d å intresset ä r så l å n g t ifråu dessa j o r d i s k a små- f ö r h å l l a n d e n och t a n k e n helst dväljes m e d den k ä r a aflidna i a n d r a r y m d e r eller envist k l ä n g e r sig fast v i d d e n bittra skilsmässan.
D e t ä r e n erfarenhet, som d e t o a k t a d t mån- gen gjort, a t t j u s t i dessa o u n d v i k l i g a bestyr och d e n n a t v i n g a n d e o m t a n k e l å g ett läke- medel för sinnet: den öfvergifna h i n d r a d e s att, ä n d a till förvirring m å h ä n d a, rufva öfver sin förlust eller a t t hejdlöst öfverlämna sig å t s m ä r t a n, till dess k r o p p och själ m å h ä n d a d u k a t under.
A n g å e n d a själfva s o r g d r ä k t e n s beskaffen- h e t och sorgetidens u t s t r ä c k n i n g vid skilda tillfällen finnas inga förordningar, hvadan det egna godtycket d ä r v i d l a g h a r r ä t t stort sväng- rum.
D e n personliga ställning, m a n till d e n döde u n d e r lifstiden intagit, d e k ä n s l o r m a n för h o n o m hyst, olika afstånd från sorgehu- set o. s. v. ä r o faktorer, som d ä r v i d l a g böra t a g a s m e d i r ä k n i n g e n.
Efter en i A m e r i k a afliden farbror t. e x.
, hvilken m a n k n a p p t sett, eller m e d hvilken m a n p å å r a t a l k a n s k e ej stått i förbindelse, k a n m a n j u ej rimligt- vis a n l ä g g a lika djup s o r g d r ä k t eller b ä r a den l i k a länge som efter den i s a m m a släkt- s k a p s f ö r h å l l a n d e stående innerligt af h å l l n a mostern, i livilkens h e m m a n t ö r h ä n d a som ett fader- och moderlöst b a r n blef u p p t a g e n.
D e t säger sig själft, a t t efter den senare bäres sorg s o m efter en moder, efter d e n förre n å - g r a veckors lätt sorg.
O c h för a t t taga ä n n u ett e x e m p e l: en ä n k a h a r efter e t t å r s tid r ä t t a t t iDgå n y t t ä k t e n s k a p, och följer däraf, a t t h o n vid d e n n a t i d p u n k t k a n aflägga sorg- dräkten.
G e n o m a t t ett å r g å k l ä d d i ä n k e - d r ä k t h a r h o n fullgjort, h v a d a n s t ä n d i g h e t e n kräfver.
M e n i d e flesta fall, d å h o n sörjer en afhållen m a k e, bjuder h e n n e hennes egen k ä n s l a a t t ä n n u en tid bortåt äfven i d e t y t t r e visa, a t t d e n aflidne ä r i k ä r h å g k o m s t, oeh m å n g a ä n k o r, synnerligen äldre, aflägga aldrig d e n s v a r t a k l ä d n i n g e n.
Onekligen finns d e t emellertid e t t för van- liga fall antaget, e h u r u efter d e n individuella k ä n s l a n v a r i e r a n d e bruk, r ö r a n d e såväl d e respktive sorgtiderna som ock d e t för d r ä k t e n vid olika tillfällen u t m ä r k a n d e, och n å g r a u p p - gifter h ä r o m, g r u n d a d e p å iakttagelser gjorda i hufvudstaden, skola h ä r n e d a n meddelas.
D e t, som i främsta r u m m e t k ä n n e t e c k n a r den n u t i d a sorgdräkten, ä r d e n s v a r t a färgen, hvilken a n v ä n d e s i b å d e djupare och l ä t t a r e sorg; i a k t t a g a s b ö r blott, a t t d å sorgen gäller b o r t g å n g n a nära anhöriga, k l ä d n i n g e n fölfär- digas af m a t t a ylletyger m e d krusflorsbesätt- ningar; n ä r d e n gäller aflågsnare släktingar d ä r e m o t af siden, om m a n så vill.
Endast för a t t b r y t a sorgen a n v ä n d a s g r å t t och lilas.
D ä r n ä s t u t m ä r k a n d e ä r hattslöjan, hvilken i öfverensstämmelse m e d h a t t e n antingen ä r af krusflor eller a f n å g o t a n n a t slag af sorgflor.
B r u k e t af slöja ä r m y c k e t vidsträckt, och dess olika form, längd och beskaffenhet u t t r y c k a tämligen noga, i hvilket s l ä k t s k a p s f ö r h å l l a n d e den sörjande stått till d e n aflidna.
Änke- slöjan ä r a f krusflor och m y c k e t lång; d e n bäres d e s e x första veckorna eller understun- dom endast v i d begrafningen framför ansiktet, hvarefter den fästes b a k p å h a t t e n oeh ersat- tes framför a n s i k t e t af en snibbslöja a f gle- sare flor m e d b r e d a krusflorsfållar.
D e n l å n g a slöjan bortlägges efter ett hälft å r.
D o t t e r b ä r l i k n a n d e, e h u r u ej så l å n g slöja, t r e m å - n a d e r, och endast u n d e r begrafningen nedfälld för ansiktet.
Moder, som sörjer u p p v u x n a barn, b ä r u n d e r s t u n d o m l å n g krusflorsslöja, men oftare oeh för minderåriga alltid e n d a s t snibbslöja.
(Till b a r n r ä k n a s magar, svär- d ö t t r a r och b a r n b a r n.)
F ö r syskon, fastrar, morbröder m. fl.
bäres kort slöja, a n t i n g e n nedfälld för ansiktet eller u p p k a s t a d öfver h a t t e n, krusflor eller gasiris a n v ä n d e s efter s m a k till d e n n a; för aflägsnare s l ä k t i n g a r bäres i regel ingen slöja.
U t m ä r k a n d e för d e n djupaste sorgen slut- ligen ä r o sorgkragen, kräset och poignetterna, med b r e d a fållar.
Dessa sorgdräktsattribut förfärdigas i a l l m ä n h e t a f svart krusflor, m e n någon g å n g ser m a n åter d e t hvita k o m m a i b r u k, och i s å d a n t fall tillkommer äfven för- klädet.
D e s s a u t m ä r k e l s e t e c k e n tillhöra ä n k e - d r ä k t e n och den dotterliga sorgdräkten, d å till föräldrar äfven r ä k n a s svärföräldrar samt far- och morföräldrar.
Bäres af ä n k a ett hälft år, af dotter t r e m å n a d e r.
Trolofvad sörjer merendels som ä n k a.
F ö r öfrigt b e g a g n a r ä n k a s v a r t d r ä k t m e d krusflorsbesättning sorgåret ut; dotter s a m m a slags d r ä k t e t t hälft år, hvarefter hon d e t följande halfåret bryter sorgen.
E f t e r min- deråriga b a r n bäres s v a r t t r e m å n a d e r, efter f u l l v u x n a söner och d ö t t r a r e t t hälft år; efter syskon, morbröder m. fl.
t r e m å n a d e r och efter aflägSDare s l ä k t i n g a r sex veckor.
D e n u uppgifna sorgetiderna förefalla m å - h ä n d a en och a n n a n skäligeu k o r t a, m e n d å erinra vi, a t t d e t naturligtvis står en h v a r fritt a t t förlänga dem; vi hafva blott velat angifva, h u r u l ä n g e m a n för a t t icke såra det p a s s a n d e b ö r b ä r a s o r g d r ä k t.
I öfrigt ä r o en del bestämmelser beroende af modet, hvilket i d e t t a hänseende såväl som i allt a n n a t ä r v ä x l a n d e.
I syateliererna och modemagasinen k a n m a n i a l l m ä n h e t få k o r r e k t a u p p l y s n i n g a r om d e t för dagen bruk- liga, hvarför vi, a n g å e n d e d e t som i d e t of- van s a g d a k a n v a r a förbigånget eller ofull- ständigt, dit h ä n v i s a v å r a ä r a d e läsarinnor.
^ \ återinvaldes de tre medlemmar, som voro i tur att afgå, nämligen vice ordföranden fru K. Clason samt fruarna Curman och Odelberg.
Till revisorer omvaldes fruarna L. af Edholm och A. Frestadius samt justitierådet Claeson.
Enligt revisionsberät- telsen uppgingo vid fjolårets slut föreningens till- gångar till 109,649 kr.
och dess skulder till 38,104 kronor.
Decharge beviljades styrelsen.
Slutligen godkändes det framlagda förslaget till nya stadgar.
* Diplom från Chicagoutställningen ut- delades vid föreningen Handarbetets vänners års- sammanträde till de af föreningens arbetande medlemmar, som vid nämnda utställning erhållit pris.
Pristagarne voro mönsterriterskorna fru K. Clason, fröknarna Sophia Gisberg och Agnes Branting, brodösen fröken Af.
Eriksson och väf- verskan Karna Nilsson.
Riksdagsmännen i köket.
Lärarinnekursen i huslig ekonomi vid Ateneum för flickor härstädes besöktes i torsdags f. v. af ett antal riksdagsmän.
De åhörde först en teoretisk lektion öfver ett födo- ämne och åsågo sedan, huru skolans lärjungar under lärarinne-elevernas ledning utförde olika hushållsgöromål, såsom matlagning, bakning m. m.
* Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd h a r påbörjat utgifvandet af så- dana skrifter, som särskildt kunna vara lärare och lärarinnor till hjälp vid inskärpandet hos barn och ungdom af människans plikter mot djuren.
Sålunda hafva nyligen utgifvits följande tvänne förtjänstfulla arbeten, pä hvilka vi vilja fästa våra läsarinnors uppmärksamhet, nämligen Djurskydds- lära, utarbetad af läraren vid Östermalms folk- skola i Stockholm Axel Blomqvist, innehållande en mängd praktiska anvisningar rörande hus- djurens rätta vård, samt Drag och berättelser ur djurens lif, samlade af Josephine Varenius (däraf dock endast det första häftet hittills hunnit ut- gifvas).
Bägge dessa skrifter hafva nyligen genom ecklesiastikdepartementets försorg utsändts till rikets folk- och småskolor i närmare 14,000 ex. I ett genom tidningspressen spridt upprop vänder sig ofvannämnda förening därjämte till alla Sveriges kvinnor med en uppmaning, att de hvar i sin stad ville verka för dessa skrifters sprid- ning samt talrikt inträda i föreningen och med den ringa afgiften härför _ gifva den ett välbehöfligt ekonomiskt unders!
öd. Arsafgiften är för icke- lärarinnor 1 kr., för lärarinnor däremot endast 25 öre.
En minnesvård öfver Gustafva Nisbeth, den högt förtjänta skolföreståndarinnan, hvars bild och lefnadsteckning vi vid hennes frånfälle för ett par år sedan meddelade i Idun, är m a n be- tänkt på att resa å hennes graf i Upsala.
Vänner och lärjungar till den aflidna hafva därför utfärdat ett upprop, som återfinnes å annat ställe i detta nummer, och till hvilket vi hänvisa.
Säkerligen finnes det bland Iduns läsarinnor många, som i sitt hjärta bevara ett varmt minne af den bort- gångna, och som därför vilja bidraga till minnes- vården.
Teater och musik.
Musikföreningen gaf i tisdags sin fyrtionde kon- sert i Musikaliska akademien, hvarvid Handels oratorium » Josua » kom till utförande.
Det här- Kronprinsessans hälsotillstånd förbättras liga tonverket innehåller en mängd praktfulla alltjämt, enligt hvad meddelas från Rom.
Vädret nummer, af hvilka vi bland körerna särskildt vilja är vårligt och varmt, och kronprinsessan h a r un- framhålla första afdelningens inlednings- och slut- der senaste tiden kunnat företaga utflykter till körer samt ynglinga- och jungfrukören i andra afdelningen, hvilken väckte formlig entusiasm och Roms omgifningar.
måste omtagas.
Bland recitativen och ariorna anslogo mest Kalebs och Achsas, hvilka erhöllo De båda skickliga mönster riter skorna, ett alltigenom förträffligt utförande af hr Salomon fröknarna Carin Wästberg och Maria Widebäck, Smith och fru Dina Edling.
Achsas aria » Lyss, hvilka tillsammans eröfrat en mängd pris, h a an- lyss till trastens ljufva sång » äfvensom hennes trädt en resa till Rom för idkande af konststudier.
» På ängen grön?
framkallade det lifligaste bifall, Resan bekostas i form af stipendium af Slöjd- och en förträffligare tolkning än den Kalebs aria » Se, hur elden rasar fram » och den undersköna föreningen.
» Skall jag i Mamres lundar bo » erhöllo genom hr Smiths utförande, låter näppeligen tänka sig.
Föreningen Handarbetets vänner hade Josuas parti utfördes i allmänhet förtjänstfullt af häromdagen årssammanträde, hvarvid i styrelsen hr Bratbost, liksom ock Othniels af hr O. Lejd- U r notisboken.
ström.
Ängelns båda recilativ i första afdelningen sjöngos af fröken A. Malmström, som visade sig förfoga öfver en vacker stämma och ett godt före- drag.
Körerna skötte sig särdeles berömvärdt och förtjäna liksom hofkapellet det amplaste erkän- nande.
Det bifall, som kom Musikföreningen och dess framstående ledare prof. Neruda till del, var ock lika lifligt som välförtjänt.
K.
Dramatiska teatern gaf i söndags till förmån för den s. k. Fredrikson-fonden Echegarays gripan- de drama » Galeotto », som äfven nu, efter några års hvila och i den delvis nya rollbesättningen, gjorde ett mäktigt intryck på den talrika publiken.
Det snillrika, af lyrisk glöd uppburna diktverkets ledande tanke och innehåll äro förut allom kända, hvadan vi kunna inskränka oss till att fastslå, det hr Hillbergs don Manuel fortfarande verkade med samma helgjutna, behärskade kraft — en af den framstående konstnärens ovedersägligen allra yp- persta prestationer.
Äfvenså utgör hr Palmes Ernesto — full af inspiration och medryckande äkta patos — något af det bästa, som denne stäm- ningsskådespelare hittintills träffat.
Det egentligen nya, som bjöds, var fröken Svan- ström som Julia, men, trots mycket aktningsvärda ansatser och all rutin, besannades nog de farhå- gor, man allmänt hyst, att hon ingalunda skulle förslå för denna fordrande roll.
Fröken Svanström fyller i allmänhet godt sin plats i den moder- na komedien; på koturnen däremot blir det något allt för exerceradt och spändt öfver hennes lilla gestalt — så andligen som kroppsligen.
Bifallet var ymnigt, och Julia öfverhöljdes till och med med blommor, väl mera att fatta som en uppmuntran åt ungdomlig framåtsträfvan än en hyllning åt den oomtvistliga segern.
Vasateatern har under den senaste veckan haft framgång med sin repris af Strauss ' » Läderlappen », hvars sprittande melodier ännu ej tyckas omoder- na.
F r u Emma Bergs Adele var såväl dramatiskt som vokalt utarbetad med den intelligens och vi skulle vilja säga rytmiska elegans, som alltmera kännetecknar den behagliga artistens framträdan- de.
F r u Lindströms Rosalinda, hr Varbergs Ei- senstein — gamla bekantskaper, angenäma att förnya.
Hr Ringvall spelade fängelsedirektören med mycken brio — riktigt en bit Victor Holm- quist — och fröken Nilsson var en charmant sago- prins.
Tora Hwass ' koncert förliden torsdag i k. musika- liska akademiens stora sal hade lockat en talrik och distinguerad publik, som med bifall och blom mor hyllade den omtyckta pianistens gedigna konst.
Denna ådagalade hon ock från flere sidor: i Cho- pins ståtliga sonat op. 58, i Mozarts fantasie C-moll, i rhapsodier af Liszt och Brahms, men kanske allra bäst till sin fördel i Dvöräks färg- mättade små stämningsstycken, hvilka den unga pianisten först introducerat i vår musikvärld.
Fru Dina Edling biträdde med några ypperligt före- dragna visor af Schumann, Petersson-Berger och Körling.
Fru Eva Hamrin gifver annandag påsk matiné å k. dramatiska teatern, hvarvid bl.
a. uppföres » De oskiljaktige », Heibergs muntra vådevill, hvari fru Hartmann spelar Carolinas roll och matinégifver- skan kadetten Paul.
Vidare upptager programmet en nyhet, d. v. s. ett härstädes ej förut uppfördt lustspel » I köket » af Rodrik Benedix.
I detta stycke, som säges vara af mycket muntrande art, medverkar största delen af teaterns lustspels- krafter.
Biljetter till teaterns vanliga priser utan förköp från och med lördagen den 6 i teaterns förköps- byrå.
Aulinska kvartetten gifver om tisdag sin femte och sista kammarmusiksoarée för säsongen, hvar- om vi härmed velat erinra.
På den af oss förut omnämnda matiné, som af operasångaren Axel Rundberg förberedes till påsk- dagen i Berns salong, komma fru Östberg, frök- narna Labia, Karlsohn, Almati, Frödin, Kragballe, Sparrman, herrar Arvid Ödmann, Lundqvist,Söder- man, Vallenius, m. fl.
att biträda.
# O c h s k y n d a n d e mot dörren, aktade j a g icke på, att h o n troligtvis a n s å g sig ä n n u h a ett och annat p å hjärtat, s o m h o n g ä r n a ville delgifva mig, ty h o n s a d e en s m u l a förebrå- N o v e l l för- I d u n e n d e: » Men vi h a j u så mycket att tala o c h af r å d g ö r a om, k ä r a Ella! » Sylvia.
Lyckligtvis v a r j a g dock s n a r t u t o m hör- (Forts.) håll, oeh d e n svala höstvinden svalkade min ^ v i l k e n förändring, såväl m e d m i g själf p a n n a p å ett a n g e n ä m t sätt.
Om j a g icke precis flög framåt gatorna, s å som mina yttre förhållanden, h a d e icke var likväl min m a r s c h tämligen forcerad.
* inträffat!
Mina tankar återigen voro n ä s t a n stillastående.
Gång p å gång strök j a g h ä n d e r n a öfver Noregård, Magnus — d e t v a r allt.
min p a n n a, m e d a n j a g mekaniskt rörde mig Den gamla egendomen föreföll mig likna ett framåt.
Hastigt k ä n d e j a g mig liksom h e j - dad.
.
.
för mina fötter låg J o h n s försmådda p a r a d i s — öfver Magnus låg ett b å r t ä c k e, och tilltrampade b u k e t t.
J a g böjde mig n e d m e n b a k o m förgängelsen mitt fasta h o p p om och tog u p p de krossade b l o m m o r n a, o e h en evig m o r g o n r o d n a d.
S ä k e r t h a d e j a g v a n d r a t ett p a r t i m m a r, k a s t a n d e m i g i ett soffhörn, k ä n d e j a g mina t å r a r åter börja rinna, m e n n u icke längre s o m n ä r j a g omsider tänkte p å att bege mig h e m å t.
en störtflod, utan lugnt, stilla och välgörande.
K n a p p a s t h a d e j a g emellertid h u n n i t uppför halfva t r a p p a n, d å någon k o m r u s a n d e utför » Du förstör alldeles ditt u t s e e n d e, petite! » sade tant, s o m i d e t s a m m a å t e r v ä n d e från den.
Det var J o h n, m e n m o t vanan ryggade p r o m e n a d e n.
» Gösta ä r inte värd dina tårar, » h a n tillbaka, d å h a n fick s e mig, s å att j a g fortfor h o n vänligt o c h strök i förbigående n ä s t a n fick d e n föreställningen, att h a n helst Då ödet likväl så h å r e t u r mitt ansikte.
» Titta n u hit, » upp- velat gå mig u r vägen.
fogat, att vi stodo midt emot h v a r a n d r a, fat- repade h o n, » här tror j a g d u h a r något, s o m skall falla dig i s m a k e n, » o e h m e d ett litet tade h a n min framräckta h a n d.
» Jag önskar e r lycka, Ella, » sade h a n r a s k t förnöjdt skratt slet h o n b a n d e t af ett paket s a m t vecklade u p p ett pärlgrått, glänsande och k r a m a d e m i n a fingrar till e n enda värk- tyg.
» John h a r hjälpt mig att välja.
.
.
hvad b r u t e n m a s s a.
» Gud vare m e d er.
.
.
farväl! » H a n h a d e naturligtvis varit u p p e h o s t a n t s ä g e r d u, om m a n skulle g a r n e r a det h ä r m e d och fått del af det s o m skett, och h a n visade skärt? » verkligen sitt deltagande p å ett k ä n n b a r t sätt.
Snyftande sköt j a g u n d a n h e n n e s gåfva.
I t r a p p a n s h a l f s k u m m a gasbelysning h a d e » Låt o s s inte tala om dylikt bjäfs, » b a d jag sakta.
» J a g h a r något s o m.
.
.
det h a r jag k n a p p a s t skymtat h a n s ansikte, m e n då han n u r u s a d e åstad s o m en hvirfvelvind, s å g inträffat något s o m.
.
.
» H a n vred i d e t s a m m a p å » Kära b a r n, d u s e r så högtidlig ut.
.
.
j a g efter h o n o m.
h v a d?
.
.
.
Nej n e j, s k o n a mig hellre, om det hufvudet, k a n s k e för att också å sin sida t a ä r något l e d s a m t, » o e h för a t t a n d a s friare mig i n ä r m a r e s k ä r s k å d a n d e, o c h j a g m ä r k t e i h a n s ögon ett uttryck p å e n gång så djupt lossade h o n klädningen u p p e vid halsen.
» Det förestår o s s stora förändringar, » fort- och forskande, att j a g ofrivilligt r o d n a d e o c h for j a g o c h slöt mig n ä r a intill h e n n e.
» För- med plölslig förvirring vände mig bort s a m t ä n d r i n g a r tillfölje af något s å ytterst förfär- s k y n d a d e vidare.
Det v a r m i g omöjligt a t t glömma d e n n a ligt.
.
.
j a g k ä n n e r m i g själf n ä s t a n tillintet- blick.
Den följde mig äfven s e d a n j a g språ- gjord.
.
.
» k a n d e satt tillsammans m e d t a n t o e h h o n » Jag ä r alldeles för svag för att bli s å h ä r u p p s k a k a d, E l l a.
.
.
d u vet, j a g afskyr alla drog mig in i öfverläggningar o m, h u r u vi på b ä s t a sätt borde inrätta o s s, u p p b l a n d a d e scener och.
.
.
» » Men p å hvad vis skall j a g d å u n d e r r ä t t a med ett n ä s t a n glädtigt tal om vårt genom- tant, o m h v a d som skett! » u t b r a s t j a g för- gångna b e t r y c k.
» J a g m ä r k t e n o g, » s a d e j a g, » h u r ett o e h tviflad öfver min egen oförmåga att p å ett s a n s a d t sätt delgifva h e n n e d e n n a p å en gång a n n a t gammalt familjesmycke försvann o c h p å så sorgliga, oväntade o c h o m s t ö r t a n d e nyhet.
ett mystiskt sätt förvandlades till m y n t.
.
.
j a g » Gösta h a r varit h ä r m e d detta telegram.
.
.
m ä r k t e nog, h u r tant i hvardagslag l ä t smöret läs! » O c h j a g tog h e n n e s pinee-nez s a m t v a r stå s o m ett slags s k å d e r ä t t.
.
.
j a g m ä r k t e behjälplig att fästa d e n p å h e n n e s aristokra- nog.
.
.
» » Jag m ä r k t e också, » afbröt tant leende, » att tiskt r o m e r s k a n ä s a.
Lovas h u s h å l l s p e n n i n g a r h a d e i varaktighet en » Mon dieu! » T a n t drog härvid en djup s u c k och var p å sitt vanliga vis färdig att viss likhet m e d ä n k a n s oljekruka oeh att din, genom ihärdigt a r b e t e, förvärfvade h a n d k a s s a s v i m m a s a m t s k a k a d e i hela k r o p p e n.
n ä s t a n ständigt v a r t o m.
Men pröfningarna » Det ä r förfärligt, att h a n p å detta sätt h a r blifvit b o r t r y c k t.
.
.
förfärligt, » s u c k a d e ä r o n u slut, petite, och vi h a, » h ä r höjde h o n sitt hufvud, » vi h a burit vårt betryck p å hon s a m t drog mig g r å t a n d e till sitt bröst.
» Hvem k u n d e väl t ä n k t a sig detta, » åter- ett sätt, att v å r a v ä n n e r j u s t inte anat d e t.
.
.
tog h o n, d å vi omsider n å g o r l u n d a å t e r h ä m - därför, om också det arf, s o m n u tillfaller tat o s s.
» Man skulle k u n n a h a förespått h o - dig, ger dig en ä n n u m e r a betryggad ställ- nom en ålder s o m Methusalem.
.
.
o c h n u!
.
.
.
ning, s å h a r d u därjämte d e n tillfredsställel- så underligt, k ä r a Gabriella, att vi k o m m a att sen a t t veta dig alltid h a k u n n a t u p p t r ä d a återgå till det s o m en gång varit o s s s å enligt din börd.
Man k a n inte säga om o s s, k ä r t.
.
.
således ä r det slut m e d alla bekym- att vi fått hålla o s s bortglömda i någon vrå. » m e r.
.
.
det blir, i sanning, stora förändrin- Och m e d d e n g r a n d e s s a, s o m klädde h e n n e gar.
.
.
D u h a r n o g fått pröfva p å litet af så b r a, gaf h o n mig en liten nick.
Oupplösliga band.
hvarje, k ä r a b a r n.
.
.
h m.
.
.
Det g å r riktigt omkring i mitt hufvud! » » I mitt också.
.
.
a c k tant, ä n n u k a n j a g k n a p p a s t fatta allt det h ä r!
.
.
.
Men för ögon- blicket s t å r j a g inte u t att tala ett e n d a ord till i d e t h ä r ä m n e t.
J a g behöfver s a n s a mig.
.
.
h ä m t a litet l u f t.
.
.
låt m i g g å!
» E x t r a fin M a r s a l a » Det ä r d å verkligen väl, » återtog h o n ef- ter e n tankfull p a u s, » att Magnus v a r lag- ligen skild från sin h u s t r u.
.
.
a t t h a n gjort upp m e d h e n n e, s å att d e t i arfsfrågan inte k o m m e r att möta n å g r a t r a k a s s e r i e r.
.
.
Vid den h ä r tiden i g å r hvem k u n d e väl a n a en s å d a n omstörtning, » tillade h o n och vaggade (Q u a l i t é I n g h i l t e r r a) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys fullgod.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos K. A. Nydahl &amp; C:o Stockholm, 3 Sturenian 3 R i k s - och A l l m.
telefon.
sakta fram och tillbaka.
» Kusin Gabriel h a d e dig lika k ä r som eget b a r n.
.
.
h a d e h a n fått lefva, skulle du säkert fått dela lika med h a n s son.
N ä r n u detta emellertid ej blef fast- stäldt så, d ä r e s t Magnus omfattat dig med en b r o r s välvilja, skulle h a n s ä k e r t m e s t själf vunnit d ä r p å.
Genom din ständiga n ä r v a r o skulle h a n fått smak för familjelif, oeh det d ä r s k o g s v a n d r a n d e t och j a g a n d e t h a d e kan- ske inte dragit h o n o m så mycket till sig.
.
.
hvem vet, om h a n då inte left ä n n u i d e n n a stund.
.
.
J a g g r ä m e r mig nästan, » h ä r skälfde h e n n e s röst af tillbakahållen sinnesrörelse, » g r ä m e r mig, att jag tänkt och talat så h å r d t om h o n o m.
.
.
N ä r n å g o n är borta, får m a n a l l e h a n d a funderingar o c h.
.
.
» » Ja visst!
.
.
.
Därför b o r d e m a n vid kaffe- kalas och öfriga förtroliga samtal eller tete å téter ha en dödskalle framför sig på bordet. » » Du h a r rätt, » s v a r a d e hon med en lätt s u c k och slog mig s k ä m t s a m t p å kinden.
» Kanske skulle en dylik b o r d s p r y d n a d h i n d r a oss alt fälla m å n g e t h å r d t o m d ö m e.
» * * * D e n n a kväll oeh den d ä r p å följande dagen h a d e jag lyssnat efter J o h n s välbekanta steg.
Men jag kom mig icke för att yttra någon u n d r a n öfver h a n s uteblifvande.
T i m m a r n a h a d e emellertid flytt fort nog.
F ö r e vår affärd till Noregård m å s t e vi na- turligtvis o r d n a våra sorgdräkter, och tant oeh j a g h a d e varit i butiker och h o s s ö m m e r s k o r.
Vi h a d e utom d e s s tusen saker att r å d g ö r a om med h v a r a n d r a, och mot sin vana syntes tant icke vara b e n ä g e n för n å g r a eftermid- dagsfunderingar.
Det var i s y n n e r h e t ett bref från den gamle prosten i N o r e g å r d s församling, hvilket mer än allt a n n a t höll h e n n e vaken.
Han omta- lade h u r u l e d e s man, den afton olyckan skedde, hört aflossandet af flere skott, h v a r o m m a n icke vidare b e k y m r a t sig.
Tidigt följande morgon h a d e emellertid n å g r a statkarlar fun- nit grefve Hägerklos liflösa k r o p p, liggande tätt invid en g ä r d e s g å r d, hvarför man an- log att vid något o v a r s a m t klättrande skot- tet b r u n n i t af.
Han h o p p a d e s, att nyhe- ten, som i sig själf var ytterst sorglig och beklagansvärd, blifvit mig delgifven på ett icke alltför u p p s k a k a n d e sätt.
J u s t i afsikt att förekomma s å d a n t h a d e h a n v ä n d t sig till baron von Herbert.
Med s n a r a s t e bad h a n mig k o m m a till N o r e g å r d, som väl behöfde sitt husbondfolks tillsyn, och slutade med att lyckönska mig till ett å t e r v ä n d a n d e, som vi naturligtvis alla helst skulle motsett u n d e r mindre b e k l a g a n s v ä r d a o m s t ä n d i g h e t e r o. s. v. » Jag läser mellan r a d e r n a, » sade lant, » att han tycker du inte bör dröja alltför länge med alt välja dig ett stöd.
.
.
Mera än nå- gonsin behöfver du nu någon att trygga dig till.
Med egendomsskötseln h a r det nog gått tillbaka, så att det väl behöfs ett kraftigt in- gripande, ty genom Magnus ' h u s h å l l n i n g eller r ä t t a r e: icke h u s h å l l n i n g.
.
.
» » Tant, » s a d e j a g v a r n a n d e.
» Nå, j a g säger inte ett ord vidare om den saken.
.
.
» inföll hon m e d ett litet förläget skratt.
» Men dina hjärteangelägenheter bör du n u o r d n a p å b ä s t a sätt.
Hvad öfverste Adler beträffar, » h o n var n u inne på sitt älsklingstema, det att gifta bort mig, och h u r u m å n g a gånger j a g än r o p a d e mitt: » tant! » ' lät hon dock icke hejda sig.
» Jag inser mer Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag är en man, och jag hör till dem, Som » skydda nästan till lif och fem ».
Min post är viktig, fast till de små Helt visst jag räknas.
Nå, gissa då!
Nu litet frågvis jag tänker vara Och hoppas nog man skall snällt mig svara.
Det blir en — hvad?
om man ofta frågar.
En » sak », som mamman båd ' tröt- tar, plågar, Fast hon ej klagar, nej tiger stilla Och tåligt lider — allt för sin lilla.
Hvad åker Olle » så rysligt gärna », Och flickan också, den lilla Berna?
Och säg: hur synes » den lilla man- nen », Där stolt han åker med lilla grannen?
Hvad man skall göra att mager blifva.
Ett ord som köpmännen ofta skifva.
Ett annat — jag dig till hjälp vill säga, Att ordet fel vi för detta äga.
Visst synonyma ä ' dessa båda.
Du i din framtid ej klart kan skåda, Men du kan — hvad?
att du säll skall vara.
Nu ler j u allt, och du hoppas bara.
Hur är den platsen, besatt ej blifvit?
Hvad tidningsmännen oss ofta gifvit, Fastän man kanske ej bör dem klan- dra — Man narrat dem, och de narra andra.
Man stött på mig och — man mig stötte, Man stödt sig mot mig.
Usch, man mig blötte, Ack, men gissa ba- ra — Af många slag kan jag säkert vara.
Institution, hvad du än må » tralla », Som många män ' skor har hjälpt att » falla » — De i sitt » fall » drogo andra neder Och föllo så uti långa leder.
Hvad man sig bör — för att icke » stöta » För hufvu ' t dem, som i lifvet möta.
Hvad bör väl finnas på hvarje stuga?
Och finns det icke, hon lär ej duga.
Och så ett ord, kan betyda mycket, Men stundom menas » ej hela styc- ket-.
Hvad litet hvar vill till julen göra, Ty smakar bäst hvad man själf fått » röra ».
Hvad kan jag nu —?
alt du väl har lyckats, Och att mitt hela i bitar styckats?
Det låter grymt.
Ä ' vi kannibaler?
Det stöter nästan uppä skandaler.
Men ack, min vän, uti alla länder Det, bildligt taladt, ju ofta händer Att när som nästan har vändt till ryggen Och felen dryftas, han har, » den styggen », Hvar » dra ' r sitt strå ».
Det blir mån- ga tycken, Och nästan » verkligt » — han slits i stycken.
S — m.
Icke mitt Man rifvit mig.
Hvar liten flinga, fjäderlätt, Som faller ifrån rymden, tätt.
En rosig ungmös fina hy.
En solomstrålad aftonsky.
En doftrik ros på stängel.
En sommarhimmel, höghvälfd, blå.
En nyckelpiga på ett strå Och vingen på en engel.
PIC0TS TVÄTTPULVER Öfverträffar Icke mitt » Lessive Phenix » alla andra tvättmedel I Innehållsförteckning.
Hildur Hallberg; af L.
S.
(Med porträtt).
— En kär- leksvisa; af Adolf Slromstedt.
— » Gamla familjeflickor »; af Elvira.
- - Sägner; berättelse af Hedvig Indebetou.
(Forts, och slut).
— En hälsning frän Florence JS / ightingale.
— Iduns lä- karartiklar.
II.
• Om dieten vid sjukdomar i matsmältnings- organen; af d:r Otto Sandberg.
(Forts.).
— Några ord om sorgdräkten; af Ellen Bergström.
— Ur notiBbokeo.
— Teater och musik.
— Oupplösliga band; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
andra: heta: Allt som på vattnet flyta kan.
Hvad, när det tändes, muntert brann.
Hvad som i kungakronans krans Bland guldet sprida får sin glans.
Allt som i luften gungar.
Hvar taburett med stoppning mjuk.
All föda för båd ' frisk som sjuk Och för små fågelungar.
S.
L. Anagram.
Första ordet: 4 * ^ En knäck vi ha gifvit åt mången kamrat, Som dock uti skolan ej nämndes som lat.
Sibylla.
Lösningar.
Förteckning öfver dc geografiska ortnamnen i kapselsagan.- 1) D r o t t n i n g h o l m, 2) Gera, 3) Orton, 4) Arö, 5) W e n d e n, 6) Var, 7) R o m, 8) I n n, 9) Art, 10) B e r n, l l) Å n g e, 12) Man, 1 ») A d e n, 14) M e n d e n, 15) A g r a, 16) Gent, 17) Ob, 18) D a g ö, 19) H o n a n, 20) Rio, 21) W i n d s o r, 22) W i k e, 23) Dala, 24) Glan, 25) A r g u n, 26) W i n g a, 27) A l t o n a, 28) Sis, 29) H o r n, 30) Hjo, 31) U d d e v a l l a, 32) S i n, 33) L a d e k, 34) A l g e r, 35) A r m e n i e n 36) Gra, 37) Ob, 38) TJnden, 39) G u d e n s b e r g, 40) Lo- di, 41) Ter, 42) TJri, 43) H o n e, 44) H o f 45) A n a b a r a, 46) U l a, 47) Ik, 48) A n s e, 49) Örja, 50) Sky, 51) N o r g e, 52) If, 53), G r e n o b l e, 51) K u l i, 55) R a m l ö s a, 56) K a p, 57) K a n a d a, 58) Ber, 59) Å m å l, 60) J a p a n, 61) S p r i n g e, 02) Lippa, 63) Li, 64) V e r d e n, 05) E g e r, 66) H o n d o, 67) Eid, 68) A s o, 69) U n d, 70) Ars, 71) T r a n, 72) S a g a n, 73) A s i e n, 74) Sal.
Charaden: Gåtan: För John är jag vidrig, för Hans är jag bra, Ty tycke och smak kan j u ingen förta '.
När John mig består med sin fulaste min, Så prisar mig Hans som pikant och fin-fin.
Andra första: » Hvad Gösta återigen beträffar, » fortfor h o n, » så tycker j a g han nu skall k ä n n a sig lyck- lig.
.
.
m e d sitt n a m n oeh din rikdom, hvil- ken karrier han skall göra!
.
.
.
Detta giftermål kan då n å g o r l u n d a a n s t å dig.
.
.
det gillades j u af din farbror, och j a g u n d r a r inte alls på, att du sagt dig vara fästad vid h o n o m med oupplösliga band.
.
.
» (Forts.) Först kakan lätt, porös och rar, Som till din namnsdag bakad var.
Det ägg i den behöfdes se ' n.
Din moders hand som rörde den, Att superi !n den göra.
Det hjärta, som dig kärlek gett, Den mjuka bädd man dig beredt.
En biffstek bland de möra.
Negativ-charad.
Icke mitt än väl, » fortfor h o n, » att öfversten inte ä r något parti för dig.
.
.
på en dylik förbindelse k u n d e det j u gå an att reflektera, så länge dina framtidsutsikter inte voro de ljusaste.
.
.
för resten ä r han inte på långt n ä r j ä m n b ö r - dig m e d dig.
.
.
A d l a r n a h a k n a p p t i h u n d r a å r varit i n t r o d u c e r a d e, d å H e r b e r t a r n a varit det i m å n g a sekler.
.
.
J a g ä r riktigt nöjd, att d u inte lät det gå längre m e d öfversten än det g i c k.
.
.
» Och h o n myste mot mig, precis som om det var j a g som börjat en oförsiktig flirtation.
Det var mig omöjligt att tillbakahålla ett litet skratt, m e n att få säga n å g o t var icke t ä n k b a r t.
T a n t var fullkom- ligt i extas.
Tredje Geografiska förvandlingsgåtan: Besancon.
1) B u e n o s A y r e s, 2) E l f k a r l e b y, 3) S a n i a n - der, 4) A n t i l l e r n a, 5) N a u p l i a, 6) Charle- s t o n, 7) Oskarshamn, S) N o r m a n d i e.
Tctbtdti magican: 2 10 11 10 13 ordet: Här uppe i Norden jag lefver i sus, Men bidrar att sprida båd ' värme och ljus.
Så ock då jag sändes till annan nation, Jag är preparerad för ljusets mission.
Fattigdom.
O, m o r, o m, r o, R o m, m o, o r m.
9 4 5 8 7 8 9 12 2 9 9 Sifcrlogogrgfen: B l o m k r u k a; k o, o m, rak, kork, m u r, burk, b u r.
Yokalföränelringsgåtan: rata, rota, r a t a, r y t a, räta, r ö t a.
reta, rita, IfyUningsgåtan .- Paris — Borås.
1) P l o m b, 2) tarok, 3) R t n i k, 4) t å l i g, 5) skiss.
ordet: För gossen och flickan, ja, läsoffer många Vi äro som bäst, när vi icke är långa.
Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer Säljes i \ -, J- och ^-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl K. Matton, Stockholm Talrika ombud i landaorten.
