# ID: svediakorp-per1014
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,020
# sentences: 719
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 29 mars 1895.
N:r 13 (380) Prenumerationspris pr Idun ensam ._ Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modetidn., månadsuppl.
Barngarderoben år kr.
» » &gt; Byrå: Redaktör och utgifvare: 5: — K l a r a S ö d r a K y r k o g.
16, 1 t r.
A l l m.
telef.
6147.
5: — 3: — P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- 3: - a n s t a l t e r i riket.
FRITHIOF Träffas säkrast kl. 2 — 3.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J. Tora B land de m å n g a u n g a kvinnliga pianister, som de senare åren offentligen framträdt och t a g i t en m e r eller m i n d r e v e r k s a m d e l in- om vår hufvudstads m u s i k a l i s k a lif, ä r d e t e n d a s t få, s o m v i s a t sig ä g a v e r k l i g m u s i k a - l i s k b e g å f n i n g, o c h än- n u f ä r r e d e, s o m där- till förskaffat sig en solid t e k n i s k g r u n d för y t t e r l i g a r e u t b i l d n i n g af sin talang.
Också har på sista tiden musik- kritiken ganska allmänt och m e d fullt fog kla- gat öfver b r i s t e n p å dugliga ackompagnatri- ser v i d v å r a k o n s e r t e r och l ä r v ä l ä n n u få g ö r a så, till d e s s m a n mer allmänt lärt sig i n s e, a t t d e t a t t ac- k o m p a g n e r a till sång ä r e n k o n s t för sig, s o m, l i k s o m all a n n a n k o n s t, m å s t e läras.
Vill m a n riktigt förvissa sig o m a r t e n af d e u n g a d a m e r s u t b i l d n i n g, hvil- k a anses tillhöra våra bättre ackomgagnatri- ser, e t t a n s e e n d e, s o m d e f ö r v ä r f v a t sig g e n o m t r ä g e n öfning så a t t säga under kritikens och publikens ögon, e h u r u icke a l l t i d till deras belåtenhet, så skall m a n höra någon HELLBERG.
Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lbsnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Iduns Tryckeri Aktiebolag 8:de årg.
Annonspris: 35 öre pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Hwass.
af d e m, h v a r t i l l u n d e r - s t u n d o m tillfälle gifves, d e l t a g a i u t f ö r a n d e t af kammarmusik, hvilket äfven d e t för öfrigt fordrar sitt särskilda studium.
De iakttagel- ser, m a n d å k a n h a tillfälle a t t g ö r a, ä r o i a l l m ä n h e t icke af för d e u n g a d a m e r n a i frå- ga särskildt smickrande natur.
Desto gladare ö f v e r r a s k a d blir m a n, n ä r m a n får h ö r a nå- g o n af v å r a u n g a p i a n o - spelande damer med framgång biträda vid t o l k a n d e t af f o r d r a n d e k a m m a r m u s i k v e r k, isyn- nerhet om hon därvid h a r tillfälle visa, att hvarken hennes teknik eller u p p f a t t n i n g vid- l å d e s af d e n y t l i g h e t, h v a r f ö r m a n icke allde- les u t a n skäl under- s t u n d o m k u n n a t före- b r å våra y n g r e piani- ster.
D e t t a h a r b l a n d an- n a t v a r i t fallet med den unga dam, hvars bild I d u n i d e t t a num- m e r införlifvat m e d s i t t porträttgalleri.
Fröken Hwass erkändes redan t i d i g t a l l m ä n t för en verkligt solid talang, och h o n h a r t i l l v u n n i t sig erkännande både offentligt v i d s i n a e g n a k o n s e r t e r och s å s o m bi-
F l i t, s p a r s a m h e t o c h f ö r s i k t i g h e t — d e s s a t r e g r u n d v a l a r för a l l h u s h å l l n i n g — ä r o m o r a l i s k a e g e n s k a p e r o c h k u n n a ej v i n n a s u t a n m o r a l i s k f o s t r a n.
John Ruskin.
t r ä d a n d e v i d d e n A u l i n s k a k v a r t e t t e n s oeh professor N e r u d a s k a m m a r m u s i k s o a r é e r och i r i k t m å t t äfven e n s k i l d t, h v a r o m h e n n e s v e r k s a m h e t s å s o m e n af v å r a m e s t efter- sökta lärarinnor bäst vittnar.
O c h för y t - l i g h e t k a n h o n så l i t e t a n k l a g a s, a t t h o n t v ä r t o m skulle h a g o d t af a t t i n l ä g g a nå- g o t m e r » laisser-aller » i s i t t spel, s o m t r o t s alla s i n a v ä r d e f u l l a e g e n s k a p e r d o c k en och a n n a n g å n g förefaller n å g o t t u n g t.
Fröken Hwass har heller icke öfver- drifvet h ö g a tankar om den specifikt f r a n s k a e l e g a n s e n, s o m för m å n g e n a n n a n p i a n i s t ä r b å d e b ö r j a n och s l u t af d e r a s pianistiska, jag h a d e så när sagt musika- liska, v e t a n d e.
Och dock h a r naturligtvis äfven h o n v a r i t i P a r i s för a t t f u l l k o m n a oeh afslipa s i n t e k n i k, m e n h e n n e s l ä r a r e d ä r, B r e i t n e r, en ö s t e r r i k a r e, f ö r e n a d e m e d s i n i f r a n s k skola f ö r v ä r f v a d e t e k n i k e n t y s k t solid m u s i k b i l d n i n g.
G r u n d l i g h a r o c k s å f r a m f ö r allt fröken H w a s s ' u t b i l d n i n g v a r i t alltifrån hennes f ö r s t a s t u d i e r i U p s a l a för p r o f e s s o r s k a n L o t t e n J o s e p h s o n, h v i l k a s e d e r m e r a fort- s a t t e s v i d k o n s e r v a t o r i e t i S t o c k h o l m för fröken T h e g e r s t r ö m och s l u t l i g e n, som s a g d t, f u l l k o m n a d e s i P a r i s.
M e n äfven s e d a n s i n å t e r k o m s t d ä r i f r å n h a r h o n ifrigt f o r t s a t t s i n a s t u d i e r b l a n d a n n a t för pro- fessor F r a n z N e r u d a, s o m h o n n o g h a r a t t t a c k a för m å n g a v ä r d e f u l l a a n v i s n i n g a r för u t f ö r a n d e t af k a m m a r m u s i k s å v ä l s o m i a l l m ä n h e t för f ö r e d r a g och u p p f a t t n i n g af olika stilar.
D e t t a s i s t a k u n d e m a n förstå, d å m a n v i d e n af h e n n e s s e n a s t e k o n s e r - ter, hörde henne med förvånande säkerhet och f ö r s t å n d u t f ö r a e n i n t r e s s a n t p i a n o s u i t e af e n s å s ä l l s y n t g ä s t i v å r a k o n s e r t s a l a r s o m d e n g a m l e o p e r a k o m p o n i s t e n och h a r - monikern Rameau.
D e t v å sista åren vistades fröken H w a s s under säsongen i London hufvudsakligen för a t t höra, m e n ä f v e n för a t t o m m ö j l i g t få l å t a h ö r a sig, och u p p t r ä d d e h o n sär- s k i l d t u n d e r förra å r e t m y c k e t i p r i v a t a kretsar, bland a n n a t hos lady Hallé, mer bekant som Wilma Neruda, den världsbe- r ö m d a violinisten, som b e m ö t t e h e n n e m e d m y c k e n välvilja, h v a r j ä m t e h o n ä f v e n åt- n j ö t u t m ä r k e l s e n a t t h o s e n l a d y Y o u n g få s p e l a inför p r i n s e s s a n C h r i s t i a n af S c h l e s w i g - Holstein, drottning Victorias dotter, som l ä r i n t r e s s e r a sig m y c k e t för m u s i k.
Frö- k e n H w a s s h a r ä f v e n b i t r ä d t v i d af pro- fessor N e r u d a a n o r d n a d e kammarmusik- s o a r é e r i G ö t e b o r g och ä f v e n i K ö b e n h a v n, där hon senast i januari detta år biträdde v i d e n af k o n s e r t f ö r e n i n g e n s s m ä r r e kon- serter, hvarvid h o n m e d m y c k e n framgång u t f ö r d e p i a n o s t ä m m a n i R u b i n s t e i n s G-moll- trio.
H ä r i S t o c k h o l m u t ö f v a r fröken H w a s s, s å s o m r e d a n n ä m n d t, e n liflig v e r k s a m h e t s å s o m l ä r a r i n n a och ä r s å s o m s å d a n öfver- allt v ä r d e r a d och o m t y c k t, h v a r t i l l ä f v e n h e n n e s ä l s k v ä r d a och v i n n a n d e p e r s o n l i g - h e t h e l t s ä k e r t b i d r a g i t.
B l a n d s i n a elever k a n h o n p å s ä t t och v i s b l a n d a n d r a r ä k n a i n g e n m i n d r e ä n ä n k e h e r t i g i n n a n af D a - l a r n e, h v i l k e n, s o m b e k a n t, m y c k e t in- t r e s s e r a r sig för m u s i k — h o n ä r e n af v å r a flitigaste k o n s e r t h a b i t u é e r — t i l l s a m - m a n s m e d hvilken hon hvarje vecka musi- c e r a r u t e p å H a g a slott, h v a r v i d ä f v e n sjungas duetter.
Fröken Hwass sjunger då a l t s t ä m m a n och h e r t i g i n n a n m e d s i n ä n n u friska och k l a r a s o p r a n ö f v e r s t ä m m a n.
I g å r, t o r s d a g, afhöll f r ö k e n H w a s s sin här i Stockholm n u m e r a årligen återkom- m a n d e k o n s e r t, s o m g a f s efter e t t s ä r d e - les v a c k e r t och i n t r e s s a n t p r o g r a m, e t t y t - terligare bevis p å d e n musikaliska smak, hvarför fröken H w a s s å t n j u t e r b e r ä t t i g a d t anseende.
F r ö k e n H w a s s befinner sig v i s s e r l i g e n ä n n u b l a n d d e m af v å r a a r t i s t e r, s o m icke h a sin u t v e c k l i n g s p e r i o d h e l t och h å l l e t b a k o m sig, m e n m e d d e n e n e r g i och d e t a l l v a r, s o m h o n v i s a t sig ä g a, och m e d d e n g a n s k a fram- s k j u t n a s t ä l l n i n g, s o m h o n v i d u n g a å r re- d a n t i l l k ä m p a t sig, k a n m a n h a allt s k ä l a t t af h e n n e v ä n t a sig m y c k e t — till båt- n a d för v å r t musiklif, s o m icke h a r a t t u p p v i s a n å g o t öfverflöd af v e r k l i g t fram- stående pianister.
M.
J.
4fr „.Ået dånar i vattnet, isarne gå, ' Jj Och floden vill spränga sig fri!
De kämpande böljorna famla och slå I skummande raseri.
Det skrattar af fröjd i de frigjorda vågorna, Och irrande spegla sig aftonlågorna Som blodiga ringlar däri.
Den låg så död i sin hårda bädd Med drifoor öfoer sin själ.
Men den var stark!
— Jag var icke rådd, Jag kände dess kraft för väl!
Den låg och andades under isarne Och väntade blott på de första brisarne För att slå döden ihjäl.
Ju tyngre is och ju högre snö, Som dämde ditt hjärteblod, Ju mera du kände dig viss om att dö, — Dess högre blir vårens flod!
De stiga, de segrande ungdomskrafterna, Det sjunger af lif i de jäsande safterna, Det vaknar, ditt domnade mod!
Och vildt som ett hårskri mot höjden går Din stormande frihetssång!
Du lefver ju ån!
Du har vaknat till vår, Och din hvila har varit för lång!
Drag fram i de jublande frihetsstriderna, Flyg ut mot de gyllene, skapande tiderna Att lefva ännu en gång!
Ellen Lundberg, f. Nyblom.
Barn oeh kortspel.
, oder rubriken » Små spelare » h a r i I d u u förekommit en b e a k t a n s v ä r d u p p s a t s om ett osundt tidsfördrif, som n u m e r a kommit i s v a n g bland b a r n e n: det evinnerliga kulspelet p å ö p p n a platser u n d e r den v a r m a r e årstiden.
Ofoget i fråga leder t a n k e n p å ett a n n a t, nästan lika a l l m ä n t och med säkerhet vida betänkligare, h v i l k e t företrädesvis vintertiden acklimatiserat sig inom en stor del af b a r n a - världen.
U n d e r de l å n g a v i n t e r k v ä l l a r n e h ä n d e r ofta, a t t b a r n e n icke veta, h v a d de skola t a g a sig till, sedan läxläsningen^är u n d a n s t ö k a d.
D e t ä r 8 — 9 — 1 0 - å r i n g a r af b å d a könen, och de h a hjärtans t r å k i g t d ä r de sitta och h ä n g a.
N å g o n h a r sökt få en lek i g å n g, men den d o m n a r af i a l l m ä n n olust.
D å k o m m e r eD a n n a n lek fram, det ä r kortleken, och n u blir det s t r a x » lif i spelet ».
D e t ä r en g a m m a l lek, som tjänt u t sin tid.
— » Den d ä r k a n barnen få roa sig med, » h a r p a p p a helt välvilligt förordnat, och där- med ä r h a n, k o r t l e k e n, i s m å t t i n g a r n e s våld — eller k a n s k e r ä t t a r e de i h a n s.
D e n ä r k a n s k e till och med ofullständig, men det gör mindre, dess m å n g a intressanta egenska- per äro därmed l å n g t ifrån tillintetgjorda — oskadliggjorda, vore j a g frestad säga.
Den duger ä n n u förträffligt till h v a r j e h a n d a s m å t t och g — inte alltid j u s t så godt.
Den yngsta plantan bland ungherrskapet h a r genast k l a r t för sig, att man skall b y g g a k o r t h u s; det ä r onekligen också den förstån- digaste a n v ä n d n i n g e n af den g a m l a leken, och det ä r synd och s k a m, a t t h a n s förslag blir med så mycken öfverlägsenhet afvisadt af de andra.
Nej, m a n skall naturligtvis spela!
Och h u r defekt det g a m l a inventariet ä r, räcker det alltid till kasino, fem kort och trumf eller n å g o t a n n a t dylikt.
J a g tror a l l a b a r n, som h a n d s k a t s litet med k o r t l a p p a r n e, k u n n a spela kasino, och j a g h a r ofta af ä l d r e hört y t t r a s: » D e t ä r ett i n s t r u k t i v t spel, det s k ä r p e r eftertanken, de l ä r a sig r ä k n a.
» D e t göra de — de l ä r a sig r ä k n a med den girigt s k ä r p t a eftertanken hos en ockrare, som ä n g s l a s a t t inte k u n n a k a p a å t sig nog b l a n d a l l a de gifna vinstmöjligheterna.
Det ä r antagligen icke ett spel om p e n g a r eller pengars v ä r d e; men det ä r ett spel, som genomsyras af l i k a m y c k e n hetsig vinnings- lystnad, som om det verkligen gällde materiel vinst; h u r k o m m e r sig det, och h v a d inne- b ä r det?
J o, vinningsbegäret är i a l l a fall den för- h ä r s k a n d e och l e d a n d e kraften, och det ä r i längden ej den a b s t r a k t a vinsten af en hög kort af olika värden, som eggar de s m å spe- landes ifver, u t a n det är den jämsides l ö p a n - de t a n k e n, a t t den d ä r korthögen — om n u ock tillsvidare blott för fantasien — kunde representera ett visst verkligt något.
D e t ä r således, om m a n får så säga, det fantasihet- s a n d e spelet om ett t ä n k t värde; och det ä r ej stort bättre, än om det gällde ett verkligt.
H ö r b a r a t. ex. p å den der lilla, som med g l i m m a n d e ögon j u s t håfvar å t sig » Stor-
Stina » och » Lill-Stina » p å en g å n g: » Åh, d ä r fick j a g mig en fet stek — det blir tre streck, och det ä r ä n d å en spader till! » O c h t i t t a p å d e m!
D e se icke l ä n g r e u t som b a r n, där de sitta och trumfa.
Oro, snikenhet, l u r a n d e förbehållsamhet, s k a d e - glädje, m i s s r ä k n i n g och h ä m n d l u s t a för- m ö r k a de eljes ljusletta dragen.
S a k e n tages tydligen p å ett otäckt a l l v a r.
O c h r ä t t som det är, slår en liten h a n d b l i x t s n a b b t ned p å en a n n a n, som ä r i färd a t t infånga en vinst.
» Nej, d u, det d ä r k a s t e t v a ' inte d i t t.
.
.
!
» » J o d u, försök inte! » » Å h, det ä r nedrigt, hon fuskar.
.
.
! » U n d e r det d e ' s m å rofgiriga fingrarne nap- p a s om k o r t l a p p a r n e, flamma kinder e l d r ö d a till hårfästet, öfver b a r n a l ä p p a r flöda h ä t s k a, gemena tillvitelser med m å n g e t fult ord i, och b a r n a b l i c k a r r ä n n a in i h v a r a n d r a, h v a s s a och k a l l a som stålspjut.
.
.
N ä r ni från salen hör det d ä r hastigt u p p - stickande, gälla grälet, hvilket ni vanligen blott ä g n a r ett förströdt » Sch, b a r n!
I n t e v a r a osams! » skulle ni i stället gå u t och t a edra ä l s k l i n g a r i b e t r a k t a n d e.
H u!
ni k ä n n e r ej igen dem; det är som ett vidrigt häxeri öf- ver dem.
D e t behöfver j u icke i hvarje fall gå så långt, som ofvan a n t y d t s, men säkert är, a t t ingen beröring med kortleken äger r u m, u t a n a t t det afsätter sig något förfulande m ä r k e i b a r n a s i n n e t.
Säg, a t t det ä r ett oskyldigt räknespel; säg, a t t kortleken j u ä r ett dödt, oskadligt t i n g — den ä r det i och för sig, men den m ä n s k l i g a idén blåser lif i den och den m ä n s k l i g a lidelsen lockar fram en m ä n g d o n d a a n d a r u r d e n: girig vinningslystnad, m å h ä n d a p å ärlighetens bekostnad, kif och strid, afund och m i s s t ä n k s a m h e t.
S å d a n a frön behöfva blott en g å n g k o m m a in i ett u n g t sinne, så ligga d e och gro i tysthet och k u n n a till sist gör.i hela k a r a k t ä - ren till ett ogräsland.
D e t ä r något eget med kortleken, h a n ä r den farligaste bland alla p å h i t t i spelväg.
Sällskapsspelen p å kartor, stjärnspel, järnvägs-, geografiska spel o. d. r o a för en afton, för n å g r a gånger, men de h a intet förledande hos sig, de äro s n a r t uttömda.
A n d r a spel, bräde, biljard m.
fl., k u n n a alstra en fördärf- lig passion, men de h a ett negativt godt med sig: de äro ej tillgängliga i h v a r e n d a vrå, m a n bär dem ej i fickan.
Men k o r t l e k e n!
D e n oförbränneliga, så lätt anskaffade lilla kortleken, p å hvilken männi- skosnillet ödt en alldeles för stor del af sin uppfinningsförmåga för a t t göra den till en outtömlig grufva af olika, intressanta möjlig- heter och kombinationer — den ä r och för- blir n u m m e r ett af allt spelmaterial; ä r när- m a s t till h a n d s och bjuder mest: från och med s v ä l t a räf till och med vira och i oänd- lighet vidare.
O c h det illmarigaste d r a g e t hos honom är, a t t den han en g å n g l u r a t sig i h ä n d e r n a på, den följer h a n sedan envist, troget som en k a r d b o r r e, och söker p å allt sätt göra till sin lydige slaf.
A l l t det h ä r om kortleken och dess faror för de u n g a torde i m å n g e n s öron l å t a som p j u n k a n d e öfverdrift.
Men j a g h a r p å in- v ä n d n i n g a r i den riktningen ett s v a r: med elden ä r det b ä t t r e a t t v a r a för mycket än för litet försiktig.
E l l e r: i fråga om ett onödigt tidsfördrif — h v i l k e t j u ändock kort- spelet ä r för b a r n — som så l ä t t bör k u n n a ersättas med a n d r a b ä t t r e och som f a k t i s k t visat sig h a sedligt fördärfvande verkningar, vore det ock blott k o n s t a t e r a d t i ett fall p å h u n d r a, i fråga om ett s å d a n t tidsfördrif, m e n a r j a g, är det bättre, a t t i a k t t a g a söfver- drifna » försiktighetsmått än blott l a m a eller inga alls.
F l i c k o r n a k o m m a i a l l m ä n h e t tidigt n o g i- från otyget, men p o j k a r n e t a g a det minnes- troget med sig från hemmet till skolan.
Men det ä r n u icke längre kasino och fem k o r t och trumf, nej bevars, det har u t v e c k l a t s till » priffe »; den ene l ä r u p p den a n d r e, och snart ä r en » fyrkant » bildad, en liten hemlig » junta », d ä r m a n skulle s k ä m m a s att inte spela om p e n g a r.
D e t s k u l l e allt klinga som musik i p a p p a s och m a m m a s öron, om de k u n d e h ö r a sin k ä r e son nedre-sjunde-klassistens inbjudning till k a m r a t e r n a: » S k a ' vi d r a en spader p å mitt r u m i afton, g u b b a r?
J a g h a r p u n s c h och cigarrer h e m m a.
» T y dessa s a k e r följa n u m e r a med som oundgängliga och n a t u r l i g a tillbehör till nöjet.
F ö r sjutton, m a n k a n väl inte sitta oeh » torka » vid spelbordet!
» Gubbarne » säga inte nej och inbjuda se- dermera h v a r i sin ordning de a n d r a.
S å går det i ett stulet s m y g u n d a n termin efter termin, därvid studier, hälsa, kassa och moral få sitta allt vådligare emellan för de oemotståndliga k o r t l a p p a r n e s skull.
D e n som haft tillfälle a t t blicka något l ä n g r e b a k o m kulisserna i den mognare skol- ynglingens lif, särskildt dens, som vistas utom föräldrahemmet, s k a l l t y v ä r r k u n n a bekräfta ofvanstående iakttagelser.
Kortspelet gör i tysthet mera ondt b l a n d vår m a n l i g a skolungdom, ä n den oinvigde tror.
I Stockholm, där mångsidigare och mera lifaktiga intressen gifva sysselsättning åt sin- nena och spridning af t a n k a r n e p å olikartade områden, torde faran i det berörda hänseendet v a r a mindre för u n g d o m e n.
Men i landsorts- s t ä d e r n a med deras merendels enformiga stiltje- lif, d ä r slår sig S:t A n t o n i u s k o r t m å l a r e med förkärlek ned som bofast, v ä l k o m n a d ej minst af skolungdomen.
D a goda hufvudena u n d g å p å G u d s försyn något så när de värsta följderna och h a l k a igenom sin examen — men besinna dock, h u r m y c k e n tid och kraft bortödda p å ett ovärdigt » nöje », som k a n s k e därtill för framtiden grund- l a g t en olycklig passion!
— D e mindre begåfva- de, hvilkas möjliga f r a m g å n g först och sist be- tingas af ett arbete, som icke får bestjälas p å en timme, h u r går det med dem, om de r å - k a t i spelets snärjgarn?
De förmå icke alls sköta balansen mellan studiearbetet och de tidsödande » nöjen » i smyg, där k o r t l e k e n mer- endels t r o n a r i m i d t p u n k t e n såsom » piece de résistance ».
D e r e k r y t e r a k v a r s i t t a r n e s h o p, k o m m a hem med omöjliga betyg och äro s n a r t förlorade för a l l a vidare förhoppningar.
Förtviflade u n d r a föräldrarne, hvarifrån all d e n n a lojhet och håglöshet kommit; k u n d e de blicka djupare in i de verkliga förhållandena, s k u l l e de b a k o m hela sorgligheten u p p t ä c k a — kortleken, den g a m l a favoriten från barn- domsåren, af hvilken minnet alltjämt legat och j ä s t som en surdeg i det u n g a sinnetl N o g h a r den första impulsen allt för ofta väckts just af det d ä r » oskyldiga » spelet i barnaåren!
— Vid X.
högre a l l m ä n n a läroverk h a d e för o m k r i n g femton å r sedan b l a n d en del gymnasister bildat sig ett litet hemligt spel- s ä l l s k a p, som mestadels höll till på ett afläg- set beläget v ä r d s h u s.
M a n s k u l l e d å och då spela » priffe », och det skulle b a r a v a r a för rolighetens s k u l l — och vid ett glas p u n s c h och en cigarr, förstås.
U D g h e r r a r n e befunnos till en början i all- m ä n h e t tämligen k l e n t h e m m a s t a d d a i » prif- fens » mysterier, men det tog sig med under- visning af en och a n n a n, som var alldeles sfullflugen » genom öfningen i hemmet u n d e r ferierna; och sedan tog sig allt a n n a t i r a s k följd.
D e t blef orgier oeh spel om p e n g a r med allt högre stegrad point.
D e t gick snart öfver a l l a gränser för sans och måtta; yng- lingarne, de flesta söner af v ä l b u r g e t folk och därför betrodda med kredit, s k u l d s a t t e sig till höger oeh vänster för a t t b e t a l a spel- och k r o g s k u l d e r och få material till fortsätt- ning.
S å u p p t ä c k t e s hela historien och skulle beifras med relegationer.
D å inträffade en katastrof, som inhiberade den t i l l t ä n k t a åtgärden, enär den i sin u p p - r ö r a n d e tragik ansågs i n n e b ä r a n o g straff och v a r n a g e l för det ungdomliga lättsinnet.
E n morgon sköt sig en af speljuntans med- l e m m a r en k u l a för p a n n a n.
D e t b l a n d lä- rare och k a m r a t e r a l l m ä n t a n t a g n a och med säkerhet riktigt funna skälet var den unge m a n n e n s fruktan a t t vid terminens slut nöd- gas möta sin stränge far med bekännelsen, a t t h a n spelat bort öfver f e m h u n d r a kronor och i öfrigt p å allt möjligt sätt s u d d a t ner sig i förödmjukande förbindelser — för kort- lekens s k u l l!
D e t ä r j u a t t h o p p a s och förmoda, a t t blott ett fåtal, som tidigt fått kortleken i h a n d, g £ ett d y l i k t öde till mötes.
Men d å det k u n - n a t gå så med en, med två, tre eller k a n s k e flere, h v a d g a r a n t e r a r dig, a t t j u s t den d ä r lille » kortlekande » parfveln, h v a r s stjärnor d u i n g a l u n d a afläst, ä r s k y d d a d för all fram- tida fara?
D å saken alltså ä r oviss och kan i n n e b ä r a en framtidsfara, hvilken hela den tarfliga, med en a n n a n bättre så l ä t t e r s a t t a » förströelsen » p å l å n g t n ä r icke ä r värd — så hellre bort med k o r t l a p p a r n e från barnen, bort med dem som en svärm förförare och olycksstiftare!
Erny.
Iduns läkarartiklar.
ii.
Om dieten vid sjukdomar i mat- smältningsorganen.
Af D:r Otto Sandberg.
j | |] | n m o d a d att för I d u n s läsekrets skrifva en uppsats inom magsjukdomarnes om- råde, var jag i början tveksam, från hvilken synpunkt jag lämpligast borde behandla mitt ämne, ty att något så när uttömmande behand- la detta ämne i sin helhet var otänkbart på grand af det begränsade utrymme, som en tid- skrifts spalter lämpligen kunde medgifva.
Ef- ter något begrundande gaf Iduns egen titel mig ett uppslag till frågans lösning.
Hon an- gifver sig såsom ett praktiskt organ för kvin- nan och hemmet.
I n t e t syntes mig då lämpligare än att be- trakta mitt ämne från den sida, som hade största vikt för I d u n s läsekrets, nämligen mag- sjukdomarnes förhållande till våra födoämnen och måltider.
J a g valde detta ämne så myc- ket hellre, som det just är kvinnan, hvilken i sin egenskap af husmoder mer än någon an- nan kan välgörande inverka på matsmältnings- organens hållande i godt skick.
Vid sjukdomar i allmänhet spelar dieten en stor rol, men vid inga andra är en lämpligt älsfs
anordnad diet af sådan betydelse som vid mag- sjukdomar.
Den är, om jag så får säga, behand- lingens A och O. H ä r m e d vare ingalunda sagdt, att dieten en- sam är tillf yllesgörande; äfven andra hjälp- medel måste tillgripas, men utan en lämpligt ordnad diet är det öfverhufvud omöjligt att förbättra eller bota en kronisk magsjukdom.
Men våra sträfvanden måste ha ett högre, mera vidtomfattande syftemål att förekomma sjukdomar, ej endast att hela det som redan är i olag.
F r å n denna synpunkt får dieten, det är en lämplig anordning och fördelning af födoämnena till måltiderna, en långt mera framskjuten plats.
D e t är otvifvelaktigt, att sjukdomar inom matsmältningsorganen skulle mindre ofta än nu är fallet förekomma, om från början mera omsorg ägnades åt valet och beredningen af de ämnen, från hvilka vi hämta vår näring.
Inom vårt land anses magsjukdomar nästan mera gängse än annorstädes, en åsikt som en- ligt min erfarenhet ej kan jäfvas.
Flere kunna ju orsakerna till detta ogynsamma förhållande vara såsom ett kallt klimat, fattigdom, omått- ligt förtärande af spritdrycker m. m., men jag tror dock, att af våra lefnadsvanor särskildt die- ten spelar en stor roll vid detta beklagliga missförhållande.
F ö r att i någon mån råda bot för det onda är spridande af kunskap om hvad som gagnar eller skadar af synnerlig vikt, ty här som annars är det oftast bristande kun- skap, som vållar det onda.
Fattigdom kan mången gång lägga oöfverstigliga hinder i vä- gen vid valet af lämpliga födoämnen, men långt oftare än man tror äro okunnighet och bristande omtanke den verkliga orsaken.
Afven med ringa tillgångar kan en sund och tillräck- lig föda anskaffas och kroppens behof tillfreds- ställande fyllas.
Långt oftare torde öfverflöd och olämplig matlagning än verklig brist vara orsaken till magsjukdomar.
Det gamla ordspråket, att flere människor äta än svälta ihjäl sig, saknar ej sin sanning.
F ö r att gifva ett slående exempel vill jag en- dast anföra våra stora middagar och supéer med sina många, ofta onaturligt tillkrånglade rätter och vinsorter.
Tyngdpunkten ligger här ej alltid på att det skall vara godt oeh, såsom tillbörligt är, tilltalande för gommen, utan sna- rare att det är så dyrbart, obegripligt och ut- ländskt som möjligt.
Mången värdinna och värd svälla af stolthet, om de lyckats bjuda sina gäster på några rät- ter, som de icke förstå, de må nu vara goda eller icke; den mänskliga fåfängan att vilja spela kännare gör att gästen äter, äfven om hans stackars mage skall plågas aldrig så illa efteråt.
J a g blef för några år sedan rådfrågad föl- en magsjukdom af en person, som var mycket mager och eländig.
H a n klagade öfver sin mage, som ingenting kunde smälta.
J a g frå- gade efter orsakerna och fick till svar, att han haft en mycket ansträngande vinter.
J a g trodde det gällde ansträngande kropps- och själsarbete, men gåtan fick en annan lösning.
H a n hade under vintern inmundigat 80 ä 90 stora middagar och supéer.
E t t annat offer för bordets njutningar för- klarade, att han ej kunde afstå från sina stora middagar, de voro hans enda fröjd i denna världen, men han ville nu, att jag skulle upp- hjälpa hans sviktande krafter att njuta vidare.
Då detta ej var möjligt utan återgång till en enklare diet, förklarade han med högtidligt allvar, att han föredroge hjältedöden på sin valplats — middagsbordet.
Flere sådana af- skräekande exempel ur min praktik kunde jag anföra, men blotta tanken därpå väcker min afsmak.
E n d a s t den människa, som njuter med förstånd och måtta, är en finsmakare, och en verklig sådan öfverlastar ej sin mage med likt och olikt.
I n n a n jag går vidare, torde en kort beskrif- ning om matsmältningsorganen hos människan vara af nöden.
Matsmältningsapparatens upp- gift är att emottaga föda, smälta och i blod- massan öfverföra det användbara af födoäm- nena, men äfven att från kroppen aflägsna det obrukbara.
Matsmältniugsapparaten börjar med munnen.
H ä r försiggår första akten af mat- smältningen, födoämnenas fina fördelning me- dels tänderna och uppblandning med saliven under tuggningen, en ingalunda oviktig förrätt- ning, som ej får ringaktas.
E n god tandgård är ett oundgängligt villkor för en god matsmält- ning.
Behandlingen af magsjukdomar, säger en ansedd författare, måste börja med tän- dernas noggranna skötsel och omvårdnad.
Mån- gen magsjukdom har utan tvifvel framkallats däraf att födan tuggats ofullständigt eller af bristande rengöring af tänderna.
Den som väl vill vårda och skydda sin mage, måste tän- ka på att rengöra munnen och tänderna, helst efter hvarje måltid eller åtminstone kväll och morgon.
Rengöringen af munhålan om kvällen är viktigast för bortskaffandet af matrester, som fastnat i tänderna och där under natten lämna ett begärligt näringsämne för bakterier, som sedan med saliven under sömnen omedve- tet nedkomma i magen, där de fortsätta sin fördärfbringande verksamhet.
För en god tandhygien äro tandborsten, tand- pulver eller tandpasta och tandtinktur oum- bärliga medel.
Genom tuggningen framkallas hos spottkörtlarne en stegrad salivbildning.
Saliven är af stor vikt vid smältningen af alla mjöl- och stärkelsehaltiga ämnen — de s. k. kolhydraten.
Sedan födan tuggats och blandats med sa- liven, föres den genom svälj ningen ned i mat- strupen och vidare i magsäcken.
Magsäcksväggen består af t r e lager, innerst slemhinnan, därnäst muskellagret och ytterst bukhinnan.
Tarmväggen h a r samma byggnad, som jag redan h ä r för korthets skull vill på- peka.
I magen stannar födan en längre eller kortare tid allt efter måltidens storlek och art samt undergår en väsentlig förändring.
Jag nämnde nyss, att maten under tuggningen blan- dades med saliven och redan i munhålan bör- jar denna sin lösande verkan på stärkelsen genom dess öfverförande i sockerarter, som kunna upptagas i blodet.
Denna omvandlingsakt fortsattes sedermera i magsäcken, så länge syregraden där ej öfver- skridit en viss punkt, då den minskas eller hämmas.
Magslemhinnan består af rörformigt, tätt vid hvarandra lagrade körtlar, som af- söndra magsaften, hvars uppgift är att smälta en annan viktig grupp af närande ämnen, ägg- hvitan i vidsträckt bemärkelse.
Till ägghviteämnenas stora grupp höra äggen, vidare kött, fisk, mjölk, ost och en stor mängd vegetabilier, såsom ärter, bönor och mandlar.
Magsaften afsöndras i riklig mängd — un- der ett dygn 800 — 1000 gram — och innehål- ler såsom sina viktigaste beståndsdelar pepsin och saltsyra, som förenade med hvarandra i lämplig styrka hafva till uppgift att öfverföra de i födan ingående ägghviteämnena i pepto- ner, en löst form af ägghvita, som kan upp- tagas i blodet, hvilket icke är fallet med ägg- hvitan, sådan den ingår i våra vanliga födo- ämnen.
Utom den direkta inverkan, som framkal- las genom magsaften, undergå födoämnena i magsäcken en uppluckring och finare fördel- ning, innan de lämpligen öfvergå i tunntarmen.
Denna akt utföres af magsäckens muskellager, som försätta födan i en jämn fortgående s. k. peristaltisk rörelse, hvarunder hon intimt kom- mer i beröring med magsaften och delvis löses, men äfven mekaniskt fördelas till en välling- tjock massa, kallad chymus.
D å matsmältningsarbetet i magsäcken n å t t denna punkt, öppnar sig magporten, och det tillräckligt fint fördelade eller smälta af födan öfverföres i tarmen, ej på en gång, utan i små portioner m e d uppehåll af Vs till några mi- nuter.
I tarmen fortsattes och afslutas mat- smältningsarbetet.
Tarmkanalen utgöres af ett långsträckt rör, som genom olikhet i byggnad och funktion består af två ' väsentligt skilda delar, tunn- och groftarmen, åtskilda genom en klaff eller valvel, som medgifver en ström- ning från tunntarmen till groftarmen, men ej i omvänd riktning.
Tarmslemhinnan är tätt besatt med rörfor- miga körtlar, som af söndra tarmsaften.
1 tunn- tarmens öfre del, tolffingertarmen, inmynna utförsgångarna för lefvern, som afsöndrar gal- lan, och bukspottkörteln eller pankreas, som afsöndrar bukspotten.
Människogallan är i friskt tillstånd till färgen guldgul, af en fadd, bitter, något sötaktig smak.
Inkommen i mag- säcken, som den under abnorma förhållanden stundom gör, förändras den till sin färg af magsyran och blir grönaktig, såsom man ofta får se den vid de s. k. gallkräkningarna.
Gal- lans betydelse för matsmältningen har varit underkastad mycken tvist, och ännu är dess uppgift ej fullt klargjord.
Ägghvitan löses ej af gallan, hvars största betydelse inom krop- pens hushållning torde vara att underlätta fet- tets tillgodogörande, ej så att fettet direkt löses af gallan, utan snarare genom dess när- varo i tarmen fördelas i en fin emulsion, som lättare kan genomtränga den fuktiga tarmväg- gen, då galla är närvarande.
Af ännu större vikt för matsmältningen i tarmen är bukspotten, som är kroppens kraf- tigaste smältningsvätska och besitter egenska- pen att öfverföra stärkelse i drufsocker, olös- liga ägghvitekroppar i lösta peptoner och slut- ligen, kraftigare än gallan eller något annat ämne i tarmen, befordrar fettets tillgodogöran- de, dels genom dess sönderdelning i fettsyran och glycerin, dels genom bildande af en fin sta- digvarande emulsion, hvilket, såsom vi nyss vid talet om gallan visade, är af största vikt för fettets upptagande i blodet.
Maginnehållet utgöres som vi of van nämnt af en sur vällingtjock vätska, som vid inträ- det i tarmen träffar den alkaliskt * reagerande blandningen af tarmsaften, bukspotten och gal- lan.
Härigenom förändras småningom dess re- aktion från sur till neutral eller svagt alkalisk.
D e t är sant att en del ägghvita, som ännu ej öfverförts i peptoner, utan endast hållits löst i den sura vfttskan, ånyo utfälles i fina flockar, men dessa lösas lätt af bukspotten, som är verksammast i svag alkalisk lösning, men äfven verkar lösande på ägghvitan i neu- tral ja till oeh med.
i svagt sur lösning.
Stärkelsens öfverförande i socker genom sa- liven, som i magsäcken genom syrans närvaro hämmats i sin verksamhet, kommer nu ånyo till heders och underhjälpes än ytterligare af bukspotten och tarmsaften.
* Ett ämne eller en vätska säges inom kemien vara af sur, alkalisk eller neutral reaktion allt efter dess olika förhållande till lakmuspapper.
Det är surt, om det i likhet med saltsyra förändrar dess färg från violett till röd, alkaliskt om dess färg för- ändras till blå, såsom är fallet med en sodalösning; neutral reaktion kallas det, då ingen förändring uppstår.
hade under tiden tryckt på en liten fjäder, hvar- vid en lönnlåda sprang upp, och han framtog nu därur ett stort etui af nött, bleknad maroquin, som han lade i grefvinnans bänder.
» Tag detta — det är ditt!
* sade han, leende öfver hennes förtjusning, redan innan hon öppnat fodralet.
Men hennes glada öfverraskning blef ännu större, då hon öppnat låset — ett halsband och ett dia- dem af de vackraste juveler blixtrade henne till mötes.
» Det - är familje juvelerna, som ägts och burits af slottets alla härskarinnor, » sade han, — » men som de icke gärna få föras ur slottet och än mindre ur landet, så ville jag icke medtaga dem, då jag reste till vårt bröllop.
För öfrigt hade jag också nästan glömt dem, » tillade han.
» Jag är glad, att du nu påmint mig därom. » » Hvad de äro utomordentligt vackra! » utbrast den unga frun med beundran, — » och dock kunna de aldrig bli mig så kära som den juvelbrosch du gaf mig på bröllopsdagen! » tillade hon varmt.
» Men när skall jag väl bära dessa rika smycken?
det vet jag då egentligen inte, » tillade hon leen- de — » ty vi ha j u båda så föga smak för lifvet i stora världen och ärna blott lefva ett enkelt hemtif härnere på landet.
Jag är dig i alla fall varmt tacksam för den stora gåfvan, min Erik, » tillade hon med en smekning, under det han åter tillstängde det gamla skåpet och de båda makarna följdes åt därifrån.
Under förmiddagen hade grefven ridit ut, åt- följd af sin inspektor, till en långt bort belägen utgård och skulle inte återkomma förr än sent på dagen.
Under matsmältningens fortgång har, såsom Gamla fröken Brita, som ännu hade en och fallet är vid hvarje smältningsprocess, bildats annan förtroendepost kvar, kom att söka grefvin- en mängd slagg bestående af förbrukade mat- nan i något ärende; men då hon icke fann henne i stora våningen, steg hon dristigt på, med en smältningsvätskor och en del obrukbara ämnen, trotjänarinnas förtrolighet, ända in i sin matmors som voro tillblandade de verkligt närande de- toalettrum.
Grefvinnan fanns mycket riktigt där- larna af vår föda.
Denna masaa bildar exkre- inne, men hon stod vänd med ryggen åt dörren, menterna och måste aflägsnas u t kroppen.
E x - så att hon ej genast märkte den gamlas inträde.
Det var något ganska ovanligt att se den unga krementerna äro till sin mängd och utseende grefvinnan stå framför den stora trymåen, såsom mycket växlande allt efter de intagna födoäm- hon nu gjorde.
Men då hon i nästa minut i spe- nenas art.
De blifva rikligast hos personer, ' geln såg fröken Britas inträde, vände hon sig om som företrädesvis lefva af vegetabiliska, mera med ett vänligt leende.
Hon hade för ro skull företagit sig att profva juvelerna — det tunga skrymmande ämnen, särdeles sparsamma om halsbandet tog sig förträffligt ut på den hvita födan består af rent senfritt kött, ägg, smör halsen, och det gnistrande diademet i hennes och mjölk.
D e t t a bör beaktas vid anordnan- mörka hår klädde henne så väl, att hon i detta ögonblick var riktigt vacker.
det af dieten under olika sjukdomar i tarm- Knapt hade hon dock vändt sig mot gamla kanalen.
(Forts.) fröken, förr än denna gaf till ett lätt utrop — men det var icke af beundran, som man skulle kunnat tro, utan det var ett hälft undertryckt rop af förfäran, och på samma gång hade den gamla tagit ett par steg framåt, som hade hon velat skynda fram för att slita af sin matmor hela grannlåten.
Berättelse af Hedvig Indebetou.
Grefvinnan märkte det med förvåning, men (Forts.) Brita, som åter hämtat sig, sade nu med en ton Grefven kom hem, och i glädjen häröfver glömde af oro och djupaste allvar: » Fru grefvinna, — hans unga maka förgångna tider för att lefva i bär aldrig dessa olycksaliga juveler! » — — det närvarande.
Än ströfvade hon vid hans sida Grefvinnan studsade något, men i nästa ögon- genom den vidsträckta parkens ekdungar i den blick grep hon tillfället i flykten och inbjöd med vackra aftonstämningen, eller åtföljde hon honom en åi börd gamla fröken att taga plats bredvid sig på åkturer eller långa vandringar kring ägorna i den lilla bekväma soffan — toalettrummet var under dagens lopp — allt under det att styrelsen nämligen helt och hållet inredt i modern stil.
inomhus småningom, som sig borde, öfvergick ur » Kära Brita, » sade hon på det vänligaste, » sitt gamla fröken Britas händer och i hennes egna.
ned och låt oss spraka litet!
Du påminner mig Med ett ord: den unga grefvinnans lifliga, prak- genom dina ord om ditt löfte att berätta mig ett tiska sinne satte sig lätt in i allt.
Hon hade och annat ur slottets och ättens historia — säkert också i själfva verket fått en enkel och förstån- äro dessa smycken på något sätt förknippade dig uppfostran och kände sig icke främmande därmed? » på det husligas och det verkliga arbetets område.
Gamla fröken Brita åtlydde kallelsen — något Men en morgon under det hon satt och sam- som hon dock aldrig skulle; ha tillåtit sig, om talade med sin man och under tiden hälft omed- grefven varit i närheten — men det skedde nästan vetet lekte med den stora nyckelknippan och med motvilligt, och hon kastade så mörka blickar på en viss stolthet räknade nycklarna därpå, tycktes de glänsande smyckena, att grefvinnan ofrivilligt plötsligt någonting rinna henne i minnet.
» Erik! » å sin sida efterkom gummans uppmaning och sade hon, » skulle du vilja lämna mig nyckeln till började att långsamt lösa dem af sig och varsamt det stora ekskåpet uppe i tornrummet — jag vill nedlägga dem, ett i sender, i det sammetsklädda så gärna se hvad det gömmer! » etuiet.
Först därefter var det, som om fröken » Ekskåpet däruppe — ah, det hade jag så när Britas tunga blifvit löst.
glömt, » svarade han glädtigt; &gt;kom så gå vi då » Grefvens mor var den sista som bar dem, » dit upp med detsamma! » Grefvinnan var ej sen sade nu gamla fröken, i det hon borttorkade en att åtlyda uppmaningen och ilade vid hans arm tår.
» Jag minns det, som om det varit i går — uppför trapporna.
Grefven, som först inne i sitt det var på grefvens kristning.
Hon var så vac- rum hämtat en liten gammalmodig nyckel, vred ker, men mycket blek.
Hela släkten var samlad nu om den i det konstiga låset, som med ett här — — — Men det dröjde inte länge, förrän knarrande gick upp.
den samlades igen — det var för att åtfölja den Skåpet innehöll en mängd kuriosa och före- svarta silfverbeslagna kistan till grafhvalfvet där mål, som tillhört huset och familjen från gamla borta » — hon pekade härvid genom fönstret på tider: silfverarbeten, gammalt sällsynt porslin, en den smärta tornspiran, som uppstack ur skogen del kläder af sammet och brokad o. s. v. Gref- på andra sidan om sjön.
vinnan genomgick det allt med Iifligaste intresse.
» Ja, jag vet att Eriks mor dog kort efter hans » Ingenting har dock något betydligt värde, » födelse, » sade grefvinnan allvarligt; » och jag för- anmärkte hennes man, — - » utom detta! » Han står n u: hon lämnade för tidigt sjukrummet V i harva nu sett, h u r u de tre hufvudbe- ståndsdelarna, stärkelse, ägghvita och fett, af våra födoämnen genom matsmältningssafternas förenade verkan öfverförts från olösliga i lätt- lösta former; det återstår att visa, huru och förmedels hvilka krafter de upptagas i blodet, ty först då de hunnit så långt, äro de för kroppen verkligt närande.
Den akt, genom hvil- ket detta sker, kallas resorptionen.
Vatten och i vatten fullt lösta ämnen kunna direkt uppta- gas af de finaste blodkärlen.
P å detta sätt resorberas en del af födan redan i magsäcken, men den långt största delen först i tarmen och genom en särskild verksamhet hos cellen, så t. ex. allt fettet och en stor del af ägg- hvitan.
Det så kallade tarmluddet, som ut- gör en sammetsliknande bildning å tarmslem- hinnan, är härmed verksamt.
Lifligast försig- går resorptionen i tunntarmen, där tarmluddet är rikligast, men äfven i groftarmen äger en resorption rum, såsom flere forskare otvetydigt visat.
Närande lavemang, som ej komma längre upp än i groftarmen, tillgodogöras r ä t t väl och äro mera berättigade, än mången velat antaga.
De ha sin användning vid vissa svåra former af sjukdomar i magsäckeD, såsom magsår och kräfta.
Sägner.
öfveransträngning, förkylning vid den stora fe- sten — — » » Det är inte endast dödsfall, som det betyder att bära de här juvelerna,^ återtog gamla Brita, utan att ägna någon uppmärksamhet åt grefvin- nans anmärkning, » men det följer alltid olycka och sorg af något slag därmed.
— — Jag var inte mer än sexton år, när jag blef kammarjungfru hos grefve Eriks farmor — — » Hon afbröt sig plötsligt, som hade hon sagt alldeles för mycket.
» Fortsätt, goda Brita, » sade grefvinnan intres- serad, men nu var den gamla åter sig själf och svarade endast: » Jag får inte glömma hvem jag talar till! » » Det behöfver du inte fästa dig vid i detta ögonblick, » sade grefvinnan vänligt, » och jag vet i alla fall redan, att det då var något ledsamt förhållande i familjen — Erik har en gång nämnt något därom. » Och den unga kvinnan hade nå- got så älskvärdt och tillmötesgående i silt väsen, att gumman Brita, liksom de flesta andra, icke kunde motstå det, utan fortfor, ehuru nästan som om hon talat för sig själf: » Om jag än lefde i hundrade år — och jag har inte långt dit, snart bara ett par tiotal!
— så glömmer jag aldrig den natten.
— — Det var till mig hon lämnade det här juvelskrinet — för hon hade tänkt ta det med sig, det var visst det käraste hon hade här i huset, för gossen brydde hon sig aldrig mycket om — men så fruktade hon visst, att det skulle röja dem.
Och jag, stac- kars barn — inte förstod jag då, hvad det var fråga om.
— — — Det Var just här nedanför terrassen, ' han ' höll med hästarna — och undan kommo de, och det var nog så godt det: för hade grefven kommit hem, så — • — Och se ' n bodde hon med den nye mannen nå ' nstans utom- lands; och grefven ville aldrig se juvelerna mer, för dem hade hon burit på sin bröllopsdag, och han hade varit så kär i henne, så, för vacker det var hon nog och hade varit en af stjärnorna vid hofvet, sa ' s det, och hade haft så många beun- drare, så ingen kunde förstå, hvarför hon tog grefven, som då redan var till åren — men hon var svag för börden och pengarna och juvelerna och sä ' nt där, sa ' s det.
— — Men grefven gifte aldrig om sig, utan tog sin syster, fröken Eleo- nora, i huset — Gud signe hennes minne!
och nog fick unge grefven, grefve Eriks far, bättre uppfostran af henne, än han kunnat få af mo- dern, — och därför blef han också en ädling!
— Ack, att han skulle dö så ung! » » Ja, jag vet, att han dog redan i Eriks gossår, så att det var därför, som Erik blef uppfostrad hos sina morföräldrar och aldrig bott här igen förr än nu, » sade grefvinnan sakta, nästan rädd att afbryta den gamlas tankegång.
» Men hur ha dessa juveler från början kommit in i släkten? » fortfor hon, då den gamla tycktes så försjunken i sina minnen, att ingen fortsättning följde på en stund.
» De äro rof och byte från trettioåra-kriget, &lt; återtog hon, » så det är väl därför, det inte kan vara någon välsignelse med dem.
Fältherrn hade hem dem; men inte hade väl heller hon, hans husfru, glädje af dem, för han lär ha varit en vild och sträng herre — det hade han väl vant sig vid ute i kriget.
Hon ser inte för glad ut, där hon sitter i stora porträttsalen, i all sin stass. » » Ja, det är då sant!
— Och den röda damen till vänster om henne — är det inte Järngref- vinnan? » » Jo, det är hon!
Hon fick det namnet för hon var så hård och kall och styrde som med järn- spira.
Det var tuna tid för folket på godset; för hon var sniken och snål, så hon unnade knapt nå ' n att äta, — men guld och ädelstenar, det samlade hon, och det säges att det är hon, som låtit sätta in alla de största juvelerna i diademet och halsbandet, och det säges också, att hon har många flere ändå med sig, där hon ligger i sin stora kopparkista — inte vet jag!
Men inte ger sådant ro i grafven — — Men det ska ' vi inte orda om nu!
— — » » Och det var hon som bodde i tornrummet? » » Ja, för på äldre år blef hon så folkskygg, och trodde sig ha fiender öfverallt, så att hon inte ansåg sig säker annat än däruppe. » » Och hvartill har det egendomliga rummet se- dan begagnats? » frågade grefvinnan, då hon un- der några minuter förgäfves väntat någon fort- sättning.
» Sedan användes det ibland till gästrum, har jag hört, men på senare tider har det stått obe- bodt — åtminstone så länge jag minns tillbaka.
För det är ingen, som velat bo där!
— — » (Forts.)
' Skrifva bref.
• S w f k r i f v a bref!
— L o c k a ej dessa ord fram J t e Ä en svärm af b r o k i g a bilder i ert sinne?
E n m ä n g d minnen — först från den tid, d å » den evigt ä l s k a d e » och » evigt trogna » barn- d o m s v ä n n e n eller v ä n i n n a n oeh ni själf k o r - responderade åtminstone h v a r a n n a n d a g, så en g å n g i veckan, en g å n g i m å n a d e n, och till sist — • inte a l l s; sen från er u n g d o m s t i d, vissa m y s t i s k a, hemligt a f s ä n d a och hemligt m o t t a g n a bref, dessa så ofta u t v ä x l a d e, som n i g ö m d e för a n d r a s ögon, äfven om » hela världen » visste, » hvem det var, som skref så d ä r ofta till syster E l l e n, » bref, som ni k a n - ske n u inte l ä n g r e h a r k v a r, m e n som ni ä n d å erinrar er med ett v a r m t vemod, fär- g a d e som de äro af u n g d o m s m i n n e n a s oför- störliga rosenskimmer.
A n d r a minnen ä r o inte l i k a v a r m a, lika b e h a g l i g a a t t erinra sig.
N i minns från m å n g a å r t i l l b a k a, h u r förfärligt trögt det gick a t t skrifva till faster A g n e s, hos hvilken ni h a d e varit h e l a julen och haft så roligt och som ni naturligtvis m å s t e skrifva till och t a c k a.
Ni dröjde alldeles oförsvarligt l ä n g e; t i l l s i s t v a r d t ni d å n ö d g a d, och så började ni med s u c k a n och k l a g a n: » Lilla rara Faster!
Jag skulle ha skrifvit långt förut till Faster och tackat för Fasters stora vänlighet och allt roligt, som jag hade hos Faster, om inte ... » J a h a, om inte j a, men h v a d s k u l l e ni hitta på?
S j u k h a d e ni inte varit, och tid det h a d e ni d å haft.
J a, det v a r ett b e k y m m e r, i n n a n det brefvet v a r d t färdigt.
Sen h a r ni fått l ä r a er b ä t t r e; n u börjar ni n o g aldrig ett bref med » jag », n u k ä n n e r ni till alla sedöfliga fraser och samlifsspråkets m j u k a s t e vändningar.
Men ä n d å.
.
.
N i d r a r en suck vid t a n k e n p å a l l a dessa bref, som ni varit t v u n g e n a t t skrifva.
Å h, h v a d orden famla och bli fadda, a l l t låter så p l a t t och k o n s t l a d t och tarfligt d u m t, ni s k u l l e säga det m y c k e t b ä t t r e, tycker ni.
A b, detta- h e m s k a, som k a l l a s a t t skrifva bref till v ä n n e r och b e k a n t a, som ni måste skrifva till och — som ni egentligen ingen- ting h a r a t t säga, men som skulle bli så ledsna, om ni glömde bort d e m oeh inte skrefve.
Och så p l i t a r ni ihop n å g r a sidor om da- gens on dit och p l o c k a r fram h v a d ni k a n och u r h v a d ni själf upplefvat, till dess ändt- ligen ni tycker er hafva uppfyllt a l l a n rätt- färdighet oeh r ä t t nöjd u n d e r t e c k n a r ert opus med ert vanliga » Din egen etc. » eller h v a d det n u är.
J a, m i n fru, så g å r det till i a l l m ä n h e t, eller h u r?
O e h n ä r ni träder u t ifrån d e t t a t y n g a n d e arbete och triumferande b e r ä t t a r er m a n, a t t n u h a r ni ä n d å skrifvit det d ä r brefvet, som så länge t r y c k t p å ert sinne, d å h a r den otäckingen inte ett ord till beröm för er bedrift, u t a n h a n b a r a s k r a t t a r och p å s t å r, a t t han minsann aldrig skulle förnedra sig så djupt som till a t t smida ihop ett d y l i k t mischmasch af hyckleri och non- sens.
O c h j a g tror, att, h v a d ni ä n s v a r a r honom, ni dock m å s t e medge, a t t h a n h a r rätt, a t t det i själfva verket ä r en af dessa v a n l i g a hvardagslifvets konventionella n u - tidslögner, som ni h a r gjort er s k y l d i g till.
D e t t a slags bref, d e m, som m a n skrifver nödd och tvungen, borde m a n aldrig skrifva.
S ä g inte, a t t det ä r omöjligt a t t l å t a b l i!
Större ting än så h a visat sig genomförliga.
O m m a n också i s a m t a l ofta nog p r a t a r m y c k e t värdelöst, bör dock det m a n skrifver v a r a af a n n a n h a l t för a t t försvara det l ä n g r e lif, som ni gifvit det.
O c h ni gör orätt mot b å d e e d r a vänner och er själf, n ä r ni ger dem d y l i k a t o m m a bref.
T y det händer, a t t m a n å t verkliga v ä n n e r bjuder s å d a n a d ä r epistlar, som h a n d l a om allting och ingen- ting.
Men d e t t a ä r ett h å n.
N ä r r u m m e t s a t t sin skiljemur mellan t v å vänner; ä r det u t b y t e t a f t a n k a r och förtroenden, som g r u s a r d e n n a och k o m m e r dem a t t k ä n n a s a m m a n - v a r o n s fröjd igen.
M e n d ä r s k a l l också t n s eget j a g t r ä d a till mötes i brefvet, liksom n ä r personerna stå ansikte mot ansikte.
Men m å n g e n tror, a t t det ä r typen för ett godt bref, n ä r den skrifvande så t r ä d t i bak- g r u n d e n, a t t ej ens ni, som k ä n n e r h a n s a n d - liga bild, förmår d ä r skönja dess d r a g.
J a, det ä r visst en konventionell regel detta, a t t man ej skall l å t a sitt » jag » t i t t a fram mel- l a n brefvets r a d e r.
M e n om ni en gång " får ett bref från en, som s t å r er n ä r a, och det h a r d e b a n a l a fraserna, den stereotypa bref- j a r g o n e n med dess traditionella, färglösa hu- mor, d å ä r det er ej, som om ni h a d e bref- skrifvaren bredvid eder, och ni skall t ä n k a vid er själf, a t t det fattas n å g o t i detta bref, a t t det icke ä r h a n (1. hon) själf, som d ä r t a l a t till eder.
T y så blir ett bref er k ä r t, n ä r n i ser hvarje r a d p r ä g l a d af personlig- hetens s ä r m ä r k e.
Och icke ä r det svårt a t t skrifva så.
D e t fordras j u endast en ringa ting.
A t t vilja det, a t t se bort från alla konventionella hän- syn, a t t l ä m n a a l l m ä n n i n g e n s r å m ä r k e n och skrifva så, som man skulle vilja a t t a n d r a skrefve till en själf.
F ö g a ä r a t t s k a t t a så b l a n d vängåfvor som e t t s å d a n t bref.
O c h ä n d å händer det, a t t m a n n ä s t a n s k ä m s öfver a t t h a skrifvit så, a t t h a blottat sig själf.
J a g k ä n d e en u n g m a n, som m y c k e t g l a d d e sig öfver korrespondensen med en u n g d a m af sina b e k a n t a.
» Det är sådana präktiga bref, » s a d e h a n till m i g en gång, » det finns intet b a n a l t i d e m.
J a g får henne själf så k l a r för mig, som om vi vore t i l l s a m m a n s, och det är en k a r a k t ä r a t t k ä n n a.
» Nåväl, en tid efteråt h a d e hon begärt sina bref till- b a k a och ville s l u t a skrifva.
H v a r f ö r?
H e l t enkelt därför a t t hon, som hon själf s a d e, s k ä m d e s så öfver sina d u m m a bref, hon h a d e j u t a l a t så m y c k e t om sig själf.
N ä r m a n t ä n k e r så, d å b l i brefven l i k a opersonliga och stela som tidningarnas notisafdelningar, då kunde man likaså gärna begagna tryckta formulär eller skrifva efter brefställare, det skulle ej göra brefven mera färglösa, mera ytligt flacka.
D e n som m a n v ä r d e r a r så, a t t m a n vill brefväxla med honom, den ä r också v ä r d goda bref, och största vinsten s k ö r d a r ni j u själf.
N i får t a l a u t helt och fullt och fritt; a n d r a v å g a också ö p p n a sitt inre för er; och n ä r ni en g å n g får lust a t t genomlöpa i e d r a minnen den tid, som sjunkit i det förflutnas fjärran, bli dessa bref d y r b a r a hjälpare, k ä r a sagoförtäljare för er t i l l b a k a s k å d a n d e ande.
Lennart Hennings.
F r å n Iduns läsekrets.
När håren gråna.
.
.
Några allvarsord med anledning frågan n:r 274 i Idun.
Som vi alla nogsamt veta, finnes mycken olycka, mycket lidande i denna världen, och orsakerna därtill liksom till lycka och glädje äro af mångfal- digt slag.
Man kan aldrig verkligen känna en människa, utan att man vet, hvad hon anser som lycka eller olycka, ty uppfattningen är i detta fall som så många andra ytterst beroende på hvars och ens lifsåskådning.
Det den ene anser för lycka, anser den andre för olycka och tvärtom.
En snill- rik amerikansk författare * säger: » Om jag får höra om en människa, att hon är mycket lycklig, så säger detta mig icke mycket om den männi- skan, såvida jag icke tillika får veta, af hvad slag hennes glädje eller sorg är.
Lycka kan vara en känsla af belåtenhet med att dynorna äro mjuka och himlen klar eller ock en högstämd känsla af harmoni med Guds godhets verk i skapelsen, och sorgen kan vara otåligheten vid ändrade lefnads- förhållanden eller ångesten i en sargad själ. » Just vår uppfattning af lycka och olycka, glädje och sorg är en pröfvosten för bedömandet af vårt människovärde.
Ty däraf bevisas, om vi äro blott jordkrypare, som sätta in hela vår själ i detta tidslifvets företeelser, eller om vi förmå höja våra blickar till stjärnorna och fatta oss själfva såsom evighelsvarelser.
På den, som lärt sig förstå olyckans och sor- gens uppfostrande betydelse, gör det ett högst nedslående intryck att se dessa begrepp missbru- kas i så hög grad, som ofta är fallet.
Den ena är » hårdt pröfvad », därför att hennes man ej läg- ger ihop servietten eller hänger upp handduken, och den andra är » verkligt olycklig », därför.
.
.
att hennes hår håller på att gråna.
Men må vi ej le åt en dylik ytlighet, utan beklaga dem, som så föga förstå af lifvets allvar.
Jag vet verkligen ej något hårfärgningsmedel, som jag kan rekom- mendera såsom » oskadligt och väl bepröfvadt » åt » En verkligt olycklig ».
Och om jag också visste det, skulle jag behålla kunskapen därom för mig själf.
Är den frågande verkligt olycklig, är hen- nes olycka » ångesten hos en sargad själ », då bryr hon sig icke om att håret börjar gråna, och anser hon sig olycklig, därför att hennes hår håller på att förlora den svarla färgen, då må hon gärna få förblifva det.
Detta kan nu visserligen tyckas vara ett hårdt tal, men man kan ej känna med- lidande annat än med en lidande.
Jag skulle vilja råda » En verkligt olycklig » att söka glömma sin egen » olycka » för att i stället söka mildra andras, Ty det är ett osvikligt me- del.
Besök några af dem, hvilkas hår grånat un- der nöd och umbäranden, fattigdom och lidanden.
Gif dem en liten gåfva, om ni så kan.
.
.
så myc- ket åtminstone har ni nog att gifva, som en flaska hårfärgningsmedel kostar.
.
.
men gif dem framför allt vänlighet och medkänsla.
Kanske skall då någon af dem öppna sitt hjärta för eder, och då skall ni säkerligen lära eder inse, huru stor skill- nad det är på verklig och inbillad olycka.
Sara.
U p notisboken.
Hildur Hullberfi f. Natten till i söndags afled härstädes efter långvarigt lidande lärarinnan vid Wallinska skolan, fröken Hildur Hallberg.
Idun torde med det snaraste återkomma till ett närmare omnämnande af den förtjänta kvinnans lifsgärning.
* En dotter till sJcalden Valerius.
I sön- dags afled härstädes efter en tids sjuklighet por- trättmålarinnan Aurora Valeria Abertina (Berta) Valerius uti en ålder af 7 0 ' / år.
Fröken Vale- rius var född den 21 juni 1824 och dotter af den bekante skalden, kanslirådet Johan David Valerius och hans maka, född Ingell.
Fröken Valerius var först verksam härstädes såsom fotograf och åt njöt såsom sådan mycket anseende.
Vid sidan af denna sin verksamhet ägnade hon sig med framgång, liksom sin yngre syster Adelaide, gift med framlidne kaptenen vid flottan, lotsdistrikts- chefen frih.
A.
R. Leuhusen, åt målarekonsten, i 2 De verkligt stora personligheterna äro de, som gjort allting hvad de gjort väl, och som aldrig föraktat något, huru litet det än månde vara, af Guds skapade verk.
John Ruskin.
af * Phillips Brooks.
synnerhet porträttmåleriet, men har sällan offent- ligen exponerat frukterna af densamma.
Hon sör- jes närmast af två systrar samt många vänner.
Till den stora hvilan ingick den 22 dennes efter blott några dagars sjukdom fru Jenny Sva- lander, änka efter framlidne häradshöfding Sva- lander.
Den aflidne var sedan fyra år bosatt å sin villa vid Djursholm utanför Stockholm, där hon vunnit sin omgifnings tillgifvenhet och vörd- nad genom sitt enkla och blida väsen samt en gudsfruktan, som präglade hela hennes lifsgärning.
Många äro de, som med saknad skola minnas den gamla kvinnan med det vackra hvita hufvudet som en alltid deltagande vän, många äfven de, som välsigna den hjälpande hand hon aldrig un- dandrog sin nödställda like.
Den gamla sörjes närmast af en son, disponenten E Svalander, samt två döttrar, den äldre änka efter framlidne lektor A. Ewert, den yngre gift med aktuarien S.
A. Löfström.
En broder till den aflidna är gods- ägaren C. F. Lundström härsiädes; en annan var den om vår tändsticksindustri sä högt förtjänte Janne Lundström.
Frofår för semenariilärarinnor.
Stock- holms stads konsistorium har mottagit en skrif- velse från chefen för ecklesiastikdepartementet af följande lydelse: » Då det visat sig vara af behofvet påkalladt, att anordningar vidtagas för att bereda tillfällen åt såväl kvinnlig filosofie kandidat som lärarinna, hvilken aflagt afgångsexamen vid högre lärarinne- seminariet i Stockholm, att genomgå en profårs- kurs för vinnande af behörighet till att söka lära- rinnebefattning med adjunkts tjänstgöring vid ri- kets folkskollärarinneseminarier, har jag skolat anmoda eder att, efter hörande af lärarekollegiet vid folkskollärarinneseminariet i Stockholm, in- komma med yttrande och förslag rörande anord- nandet vid nämnda seminarium dels för kvinnlig filosofie kandidat af en profårskurs, beräknad för ett läsår, dels för lärarinna, som genomgått högre lärarinneseminariet i Stockholm, af en dylik kurs, afsedd att genomgås under en termin. » Skrifvelsen har af konsistorium remitterats till lärarekollegiet vid folkskollärarinneseminariet.
Fru Lotten Seelig-Lundbergs soaré å Kungl.
operan förliden lördag, hvarvid » Strandbybor », Drach- manns stämningsfulla skådespel ur det danska fiskarhfvet, uppfördes, hade lockat en fulltalig och synnerligen tacksam publik, bland hvilken sär- skildt märktes b. m:t konungen med uppvaktning.
Främst hyllades naturligtvis soarégifvarinnan för hennes innerliga framställning af det unga natur- barnet Gertrud, om hvilkens ofördärfvade hjärta så många män täfla.
Bland de öfrigas prestatio- ner må framhållas fröken Ahlanders ytterst verk- ningsfulla Tok-Karin, hr Hamrins Ole Rass, som riktigt doftade af saltvatten och beck, hr Olssons Svend och hrr Skånberg och Hartman som de båda herremännen, bröderna Farsund.
För öfrigt voro nästan alla de många birollerna godt företrädda, och det hela gick med stämning och lif.
Hr F. Hedlunds maiiné å Dramatiska teatern Marie Bebådelsedag hade naturligtvis förskaffat honom » lapp på luckan ».
Matinégifvaren uppträdde själf i programmets första nummer, ett litet franskt skämt, kalladt » Råttan », där de båda rollerna af honom och fröken Svanström erhöllo ett förträff- ligt återgifvande.
— Därefter uppfördes för första gängen härstädes Marco Pragas 1-akts-skådespel » Förrådd », öfversatt af H.
Key.
Den ytterst spän- nande äktenskapsdramen gaf fru Seelig-Lundberg och hr Skånberg tillfälle att visa den bästa sidan af sina skådespelaretalanger.
Utförandet var näm- ligen å båda händerna särdeles förtjänstfullt och ryckte åskådarna ovillkorligen med sig.
Hr Örten- gren återgaf ' särdeles bra en liten biroll.
Bifallet var efter detta stycke synnerligen lifligt.
— Till slut gafs Heibergs muntra vådevill » De oskiljak- tige », där intresset naturligtvis i främsta rummet är fästadt vid den 13-åriga Carolinas rent af dråp- liga representant, fru Hartmann, som här nästan öfverträffar sig själf i uppsluppet och lustigt spel.
Hon sekunderas mycket bra, särskildt af fru Hamrin som den unge sjökadetten.
Södra teatern har åter vunnit en skrattsuccés med en engelsk fars; det synes som om den torra engelska humorn alltmer börjar tilltala vår publik som en uppfriskande omväxling efter tyskt » un- sinn » och fransk frivolitet.
» Bortbytingen » — så är det nya teaterstyckets namn — väckte näm- ligen på premieren i lördags ett rent af frenetiskt bifall.
Som förpjäs gafs ett litet svenskt original i 1 akt: » Snöyra », som äfven mottogs gunstigt.
Vi torde återkomma till ett närmare omnäm- nande.
s Teater och musik.
Kungl.
operan.
Konsert gafs i tisdags å k. operan, hvarvid lady Hallé uppträdde och utförde flera nummer.
Få af samtidens konstnärer pä det mu- sikaliska området har väl så vår publiks öra som hon.
Oftare än de flesta andra har hon uppträdt härstädes, och här har hon j u ock en gång haft sitt hem.
Utan gensägelse torde hon ock vara den främsta nu lefvande kvinnliga violinist.
Och samma förträffliga egenskaper, som vi förr lärt oss beundra hos henne, finna vi äfven nu: den mest fulländade teknik, den finaste ny- ansering, stilenlig uppfattning och nobelt föredrag samt öfver det hela poesi och osökt behag.
Lady Hallé utförde Beethovens violinkonsert (d-dur), re- citativ och adagio af Spohr samt Vieuxtemps ' Fantasia appasionata — allt lika oöfverträffligt.
Särskildt kunna vi ej underlåta att framhålla det sistnämda numret, som väl aldrig erhållit ett bättre utförande härstädes.
Att den fulltaliga publiken, som för hvarje nummer satt andlöst lyssnande, hyllade den framstående konstnärinnan med de mest entusiastiska applåder, är naturligt.
— K. hofkapellet, som under hr Hennebergs led- ning på ett utmärkt sätt skötte ackompanjemanget, utförde därjämte uvertyren till operan » Anacreon » af Gherubini samt Massenets här flere gånger ut- förda målande och i allo förträffliga orkestersuite (op. 13).
Hr Lundqvist utfyllde programmet med en aria ur operan » Iphigenia i Aulis ».
Ny konsert gifves i afton med biträde af lady Hallé.
Maria Bebådelsedag uppfördes å k. operan för första gången efter omkring 20 års hvila Gounods ungdomsopera » Sylvia ».
Till en fattig och inne- hållslös text har den frejdade tonsättaren kom- ponerat en melodisk musik med flere rätt anslå- ende nummer.
Bland de uppträdande togs priset af fröken Karlsohn som den käcke gossen Mazetto.
Fröken Sparrman hade en ganska lycklig afton som Sylvia; likaså hr Lundmark som Horatio.
Reprisen torde dock ej länge hålla sig uppe på spellistan.
Hrr Stenhammar och Bäck gåfvo i lördags sin andra musikafton i Vetenskapsakademiens hörsal, hvilken var fylld till sista plats.
Härför hade nog soarégifvarne i främsta rummet att tacka det ut- märkta biträde de lyckats erhålla i grefvinnan Math.
Taube, hvilken med öfverlägsen sångkonst och vid förträfflig röstdisposition föredrog trenne Beethovenssånger, af hvilka den sista, » Kyssen », måste omtagas.
Den instrumentala afdelningen upptog kompositioner af Beethoven och Bach, bäda väl representerade, särdeles den sistnämde.
De båda exekutörerna rönte ock det Ulligaste bifall för utförandet af de olika numren.
Hr Aulin ut- förde med omsorg violinstämman i Beethovens violinsonat.
Maiiné förberedes till påskdagen i Berns ' salong af regissören vid k. operan hr A. Rundberg.
Flere framstående förmågor lära komma att biträda.
Om Musikföreningens konsert instundande tis- dag påminna vi ännu en gång.
Oupplösliga b a n d.
N o v e l l för- I d u n af Sylvia.
(Forts.) ck Ella, » utbrast h a n häftigt, i det h a n s p blickar blefvo bedjande och inställ- s a m m a.
» Hela mitt lif igenom skulle j a g vilja b ä r a er p å mina h ä n d e r!
» » Jag fruktar, min k ä r e J o h n, att det skulle bli en alltför tung b ö r d a för er, » sade tant, som trädt in till oss, utan att h a n varsnat E x t r a fin M a r s a l a henne, och n u gaf h o n o m ett oroligt, spör- j a n d e ögonkast.
Men h o n lugnade sig i sam- ma stund, ty h o n k u n d e väl egentligen icke föreställa sig något så barnsligt oeh barockt som?
.
.
.
Hon fullföljde ej sin t a n k e g å n g.
En sak, som var betydligt a n g e n ä m a r e o e h förståndi- gare, låg h e n n e om hjärtat.
.
.
Till exempel en elegant dräkt, i hvilken en viss u n g d a m skulle k u n n a u p p t r ä d a p å det mest hänförande sätt.
Och följden?
Troligtvis särdeles till- fredsställande, ty h o n begaf sig s m å l e e n d e mot dörren, d ä r h o n, på sitt vanliga graciösa sätt, nådigt vinkade m o t J o h n, s o m j ä m t e h e n n e l ä m n a d e r u m m e t, medan h o n glädtigt r o p a d e: » Krya n u u p p dig, Ella! » Om m a n ä n d å ville låta mig vara i fred!
F ö r visad välmening var j a g, i sanning, ett otacksamt föremål och, med ett utbrott af h a r m, fattade j a g J o h n s bukett, som ä n n u låg rakt u n d e r n ä s a n p å mig, s a m t slängde den långt bort, h v a r p å j a g häftigt började v a n d r a fram och tillbaka, i det j a g inom mig k ä n d e en åtrå efter att liksom k u n n a r u s a u n d a n mig själf.
Sedan j a g emellertid i för- bigående stött till n å g r a stolar och bord, v a r j a g trött p å denna kraftansträngning oeh sjönk åter dåsig ned i ett soffhörn för att i s a m m a ögonblick vid en häftig ringning r u s a u p p igen, i det j a g frågade mig, om tant redan h a d e återvändt, eller om h o n glömt något och skickat J o h n?
» Ar elden lös?
.
.
.
Hvad s t å r p å?
» Ro- p a d e j a g, d å j a g från t a m b u r e n h ö r d e en manlig röst.
» Ni ringer s o m en.
.
. » Orden dogo p å mina läppar, ty i det Lova slogo u p p d ö r r a r n a s å.
.
.
» Min egen, älskade Gabriella! » Det var ingen synvilla.
J a g h ö r d e icke fel.
Mina blickar h ä n g d e fast vid Gösta von Herberts vackra, något eehaufferade ansikte och mina öron lyssnade till välkända tonfall.
» Jag vet inte om j a g vågar, » s u c k a d e h a m sedan Lova med tillbörlig vördnad dragit sig tillbaka.
» Om j a g nu vågar n ä r m a mig.
.
.
om d u skall k u n n a glömma a t t.
.
.
a t t.
.
.
» Han s å g sannerligen ut som en m i s s d å - dare, hvilket h a n också var.
Att j a g i denna stund genast skulle hälsa honom med ett förlå- tande s m å l e e n d e, därpå h a d e h a n m å h ä n d a beredt sig, men detta var omöjligt, därtill h a d e j a g lidit för mycket.
I mitt stilla sinne sade j a g endast, att j a g kanske en s m u l a förhastadt plågat mig själf.
Med de g r y m m a s t e föreställningar och tankar h a d e j a g j u rent af mörbultat min inre män- niska o c h b e h a n d l a t den som ett slags trasor, så att j a g n u k ä n d e mig nästan tillintetgjord och knappast ägde styrka att göra en afvär- j a n d e rörelse.
» Jag förstår inte hvad som för er hit, Gösta? ... » » Min ånger.
.
.
min kärlek.
.
.
» » Men d e t.
.
.
men d å vi inte h a någon ut- sikt att k u n n a tillhöra h v a r a n d r a, » afbröt j a g på ett så villrådigt sätt, alt h a n t r ä d d e ä n n u några steg n ä r m a r e.
» Jo j o, vi k u n n a tillhöra h v a r a n d r a!
» r o - pade h a n och knäppte tillsammans sina hän- der.
» Om e n d a s t.
.
.
om d u inte stöter mig ifrån dig, Gabriella.
.
.
om du.
.
.
ack, milde Gud!
.
.
.
H u r skall j a g k u n n a lägga mina ord så, att du fattar h u r högt j a g älskat dig äf- ven i d e n stund, då j a g talade med dig om nödvändigheten, att vi skulle afstå ifrån hvar- andra.
.
.
» » Om j a g inte stöter dig ifrån mig, » u p p - r e p a d e j a g ungefärligen m e d s a m m a uttryck som om en papegoja h a d e framställt dessa (Q u a l i t é I n g h i l t e r r - a) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid | £ N v C l c i l l l &amp; C " Q undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys ' s &lt; k b o l i £ 3 Sti.rei.ian 3 " fullgod.
Pris kr.
1:^5 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos Riks- och Aiim.
telefon.
o e
ord, oeh jag såg på h o n o m m e d r u n d a, äkta Hägerkloska ögon.
Hade han då kommit underfund med, att vi, h u r mörk framtiden än m å n d e synas, att vi icke k u n d e försaka h v a r a n d r a?
Hade kär- leken segrat öfver alla b e r ä k n i n g a r?
Mitt hjärta bultade p å ett h å r d t, o b e s t ä m d t sätt, m e d a n h a n fattade mina h ä n d e r oeh drog mig ned bredvid sig.
» Ella, säg mig ett enda vänligt ord, » bad han h v i s k a n d e.
Häftig oeh öfverilad som jag lätt var, h a d e h a n dittills b e h ä r s k a t mig genom sitt lugna och s a n s a d e u p p t r ä d a n d e s a m t den lilla min af öfverlägsenhet, som gaf åt h a n s tilltalande ansikte ett distingueradt uttryck.
Men i detta ögonblick betedde h a n sig sannerligen som en skolgosse.
Mellan oss blef det i hast lik- som ombytta roller, oeh j a g tror, att det låg öfver mig något af tants grand air, då jag frågande blickade på h o n o m.
Var det h a n s m e n i n g att vi, trots fattig- dom och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e oberäkne- liga b e k y m m e r, hvilket allt han vid vårt sista sammanträffande så noggrant oeh detafjeradt h a d e skildrat — var det dock verkligen h a n s mening att vi, oafsedt alla p e k u n i ä r a bekym- mer, skulle börja detta pröfvorika ä k t e n s k a p, för hvilket h a n i så vältaliga ordalag h a d e förrådt sin fasa?
Skulle mitt ägande verk- ligen j ä m n a för h o n o m fattigdomens knagg- liga stråt e l l e r.
.
.
eller h a d e något inträffat, som i d e n n a tilltänkta förening mildrade en del omständigheter och gjorde h o n o m bered- villig att t ö m m a ä k t e n s k a p e t s bittra k a l k?
» Hade något inträffat? » Vid d e n n a fråga fäste j a g mig mest, och därför u p p r e p a d e j a g den högt.
J o Bedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
» Ja.
.
.
något, » svarade han med skälfvande läppar, » eljes skulle jag inte dristat mig h i t.
.
.
F ö r en stund sedan h a r jag nämligen fått ett telegram som.
.
.
som gör en omstörtning i dina förhållanden, Ella.
.
.
Man s ä n d e mig detta telegram, därför att j a g naturligtvis an- sågs bäst lämplig alt k u n n a b e r e d a dig på hvad som s k e t t.
.
.
Det är gamle prosten i N o r e g å r d s församling som.
.
.
» Andlös lyssnade jag till h o n o m.
Då Gösta nu emellertid gjorde en b e t e c k n a n d e p a u s, framstötte j a g alltjämt förvirrad: » Hvad h a r då h ä n d t?
.
.
.
En o m s t ö r t n i n g?
.
.
.
Hvad me- nar du? » » Magnus Hägerklo är död, » sade h a n sakta.
» Ett sorgligt d ö d s s ä t t.
.
.
I dag på morgonen fann man h o n o m i skogen, träffad af ett våda- skott.
.
.
» J a g slog h ä n d e r n a för mitt ansikte och skrek högt till.
Genast vid n ä m n a n d e t af telegrammet h a d e j a g anat någon sensations- nyhet.
D e n n a öfversteg min förväntan.
» Man ber dig med det första k o m m a till Noregård, » fortfor han oeh drog mig ömt intill sig.
» Med o m g å e n d e får du naturligtvis bref r ö r a n d e vidare detaljer.
.
.
och som när- maste arfvinge.
.
.
» » S å l e d e s.
.
.
s å l e d e s?
» afbröt jag, utan att lyssna till h o n o m.
» Jag kan inte fatta d e n n a växling!
.
.
.
Mitt k ä r a gamla Noregård! » Och en störtflod af t å r a r öfversköljde mitt ansikte.
» S å l e d e s.
.
.
s å l e d e s?
» J a g h a d e sprungit u p p.
T å r a r n a slutade att rinna, hvarje nerv var liksom stålsatt och mina läppar s a m m a n - p r e s s a d e sig h å r d t.
» Det var då således detta som.
.
.
d e n n a förändring, som dref dig h i t?
» Min röst h a d e blifvit h e s, och endast med möda k u n d e j a g få fram d e s s a ord.
ej kunde behärska gent emot honom.
Full af rika förhoppningar sveper han sin dolma om hennes lina lem- mar och bär henne på hal, lerig ban, varsamt mot stranden.
Sagan ändas i en bröllopssal.
8.
L. Charad.
Kapselsaga.
(Innehåller 74 » begrafda » geografiska namn.)
Drottning Holmgerd regerade fjor- ton långa år öfver Wenden.
Hon var en from kvinna af storartad skönhet, med ögon som bernsten.
Mången båld man likade nitiskt efter hennes gunst, men den fagra regen- tinnan var obeveklig.
En dag ön- skade hon andas fri och ren hafs- vind, sorglöst, vid viken.
Solen da- lade i glans.
Måsar gungade på hvita vingar och från en al tonade siskans sång.
Ibland hördes ock en hornlåt från ett hjon, som på närgränsande udde vallade sina får.
Holmgerd lade kinden mot en hög torra alger och somnade med armen i en graciös böjning öfver hufvudet.
Således ob- serverade hon ej — bunden i sömn- gudens bergfasta omfamning — att det blef flod, innan hon visste rätt hur illa det stod till.
Nu var hon en- sam — hoffolket långt borta.
Kun- de de ana bara!
Skulle hennes lif sluta här?
Hvad betydde nu för henne rike- dom och anseende!
Det började att skymma.
Hon ro- pade på sina tärnor, genomträngan- de, ifrigt.
Vattnet stiger högre.
No- ble och herkulisk synes en man ila fram, lösande kappan under språn- get.
Kan Adalbert nå målet i tid?
Ja, pantervig springer han från klip- pa till klippa öfver den skummande böljan.
Seger!
Hon dolde ej den känsla som hon Bror Erik kom i köket in Och hade huggit sig i handen, » Gif mig mitt första, vännen min, » Han sad ' till mig och löste banden.
Då kvalde fram en blodig våg, Jag vettskrämd rasade och gnällde.
» Mitt andra! », ropte han och såg På mig med blick, hvars stora välde Mig kufvade och tystade.
Mor var bekymrad, satt och grät Och suckade och sad: » Få se Om du ej krympling blir, då vet, Så väntar dig då blott mitt hela. » » Och gråt ej så, nog bra det går.
Af läkarn snart, det kan ej fela, Jag min mitt tredje höra får, » Sad ' Erik tröslande och led Med hoppfull min, fast hjärtat sved.
Gåta.
» F.
M. C. » tillägnad.
Det lyster mig att skrifva nu Af tre bokstäfver gåtor sju: Hvad finns i både ondt och godt?
Hvad ej af eget val vi fått.
Ett ord som mycket ändra kan.
Hvad mången sökte, men ej fann.
En stad.
Ett ortnamn och ett djur.
Nu har ni ordet eller hur?
Tim-tam.
Geografisk förvandlings- gåta.
Sy en ros ebau: stat i Amerika.
Yra felb lek: vattenfall.
» Äh Gabriella, h u r kan du tro a t t?
.
.
.
» » Efter detta ha vi ingenting vidare att säga hvarandra.
.
.
» J a g v ä n d e mig ifrån h o n o m.
Den tyngd, som u n d e r de s e n a s t e d a g a r n a lägrat sig öf- ver mitt bröst, var lättad.
Den smärta, som hållit på att kväfva mig, var borta.
De band, som fjättrat mig, voro slitna.
J a g var fri.
(Forts.) Kvartalsprenumeranter å Idun och Iduns Modetidning u p p m a n a s a t t ofördröjligen förnya prenu- merationen, enär upplagornas storlek i g o d t i d m å s t e b e s t ä m m a s och.
s e n k o m - m a n d e löpa risken a t t bli u t a n e t t eller a n n a t af k v a r t a l e t s första nummer.
9&gt; InnehåUsförteckning.
Tora H w a s s; af M.
J.
(Med porträtt).
— I s l o s s n i n g; poem af Bilen Lundborg, f. Nyblom.
— Barn och kortspel; af Emy.
— Iduns Iäkarartiklar.
I I.
: Om dieten vid sjukdomar i matsmältningsorganen; af d:r Otto Sandberg.
— Sägner; berättelse af Hedvig Indebetou.
(Forts).
— Skrifva bref; af Lennart Hennings — Frän Iduns läsekrets: När båren grå- na.
.
.
af Sara.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Oupplösliga b a n d; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
Ten dansar: provins i Spanien.
Il lanterna: ögrupp.
Paulina: stad i Grekland.
Bast och len: stad i Amerika.
Sko hans arm: stad i Sverige.
Ni de roman: provins i Frankrike.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en stad i Frankrike.
Siri K.
Tabula 2 2 Med y hvad man den stränge ofta hör, Med ä hvad på det krumma man kan göra, Med ö hvad som kan mycket småning- om förstöra.
Sfinx.
Ifyllningsgåta.
magica.
4 0 0 5 7 8 8 9 9 9 9 10 Omflytta talen i de 16 rutorna, så att sifferraderna — antingen man hoplägger dem lodrätt, vågrätt eller diagonalt — gifva summan 32.
S.
L. Sifferlogogryf.
3= 4= 8 = 5 = Husdjur.
Betydelsefullt ord.
Hur man bör gå.
Nödvändigt vid socker- dricksbrygd.
4 7 6 = Ett stängsel.
1 7 6 8 = Finns på apotek.
1 7 6 = Ett fängelse.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 HULT MANS Cacao &amp; Chocolad 0 De med 0 betecknade rutorna bil- da, lästa uppifrån och ned, namn på två städer — en utrikes och en in- rikes.
De vågräta raderna äro: 1) ett slags sigill, 2) ett urgammalt spel, 3) ett moskovitiskt namn, 4) hvad sjuk- lingen bör vara, ö) ett utkast bara.
A.
X.
C.
Lösningar.
Charaden: Tråd-nött.
Diamantgåtan: H R O M EO M A N H O M E K O S M A K A T N O T S = Tillhör växthus.
Esther S — n.
a du får hvad mätta ofta göra, e hvad barn och dårar ej vi böra, i en färdighet som man skall ära, o ett namn ur nordisk gudalära, u hvad gärna blank du hafva bör, 0 0 Vokalförändringsgåta.
Med Med Med Med Med 0 0 10 11 12 13 5 3 9 8 3 6 0 Palindromen: Nåd — dån.
rekommenderas som den b ä s t a och v i t s o r d a s p å det var- m a s t e af p r o f e s s o r e r n a h r r J o h.
L a n g, S e v e d Käbbing, N i l s O:son O a d d e, 0.
J.
A s k s a m t d o k t o r Olof M o b e r g.
