# ID: svediakorp-per1013
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,576
# sentences: 729
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 12 (379) Prenumerationspris pr år Idun ensam kr.
5: — Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modetidn., månadsuppl.
» 3: — Barngarderoben » 3: - A l l m.
telef.
6147.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
Ada J, ör blott några är se- \ dan var A d a Negri - ett så godt som o- kändt namn i I t a l i e n.
Åtskilliga strövers, flutna u r hennes penna, hade väl stått att läsa i en och annan tidskrift, men för öfrigt frågade ingen efter den unga byskole- lärarinnans anspråkslösa tillvaro.
Och n u!
Nu flyger med ens hennes rykte genom hennes fä- dernesland u t öfver dess gränser, och hennes dikt- samling » Fatalitas » tryc- kes i upplaga på upplaga, öfversättes och läses med beundran i vida kretsar.
Det ligger en dyster klang redan i den titel hon v a l t: » Fatalitas », » Under ödets slag », och det är ej heller till några jublande sånger hon strän- gat sin lyra.
A d a Negri är egentligen en novitet inom skaldekonstens om- råde, hon är en sociali- stisk skaldinna.
Liksom Francois Coppée är små- borgarklassens bard, är hon folkets sångmö.
Den förre minnes en balkong fem trappor u p p och tre små rum, där de bodde sex personer ihop, och han skildrar med rörande innerlighet anspråkslösa existensers sträfvanden i små, ofta bekymmersam- J. Nordllng.
Utgifningstid: hvarje helgfri Tryckeri Aktiebolag 8:de årg.
Fredagen den 22 mars 1895.
Byrå: Klara Södra Eyrkog.
16, 1 tr. Iduns fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösmr endast för kompletteringar) Annouspris: 35 Öre pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
N egri.
ma, men sällan förtvina- de villkor.
Den senare minns en » fuktig koja », där de fröso och svulto, under naken nöd, och hennes sång ljuder ibland som ett ångestrop i sin gripande klagan öfver de förtryckta, elända och skyddslösa i samhället.
Nedanstående utdrag u r en biografi af Sophia Bisi-Albani, också en ita- liensk skriftställarinna och Ada Negris personliga väninna, är i hög grad karaktäristiskt och ger en lefvande, om äfven något vemodig bild af den unga skaldinnan.
» Ada Negri, » säger hon, » är född i Lodi af ytterst fattiga föräldrar.
Modern var fabriksarbe- terska, hennes barndom och första ungdom för- flöto under umbäranden af alla slag, och först vid aderton års ålder lämnade hon den fuktiga koja, som dittills utgjort hen- nes hem, för att tillträda en lärarinnebefattning i den lilla undangömda or- ten Motta Visconti vid Ticino, dit ej en gång någon järnväg förde.
H ä r erhöll hon till bostad ett torftigt rum innanför en smutsig, illastinkandegård, där kacklande gäss vag- gade omkring.
Man hade två branta, slitna trappor
K ä r l e k e n gör själfva styggelsen skön.
A. att bestiga, innan man kunde komma in i hennes lilla anspråkslösa, sparsamt upplysta k a m m a r e; fönsterrutorna voro nämligen ej af glas, utan af papper.
Och rummets inredning var därefter, dess bästa möbel var en kista, som på samma gång utgjorde soffa och bokskåp.
Så kämpade hon igenom de första åren af sitt lärarinnekall i armod och ensamhet, seder- mera förbättrades hennes ställning, så att hon till sin stora glädje såg sig i stånd att taga sin mor till sig, den gamla pröfvade arbeter- skan, som under otroliga försakelser lyckats vinna sitt m å l: att skänka dottern uppfostran.
Denna vedergäller henne också med den var- maste kärlek; den gamla kvinnans bild skym- tar litet emellan fram i hennes dikter och eggar henne till hänförelse öfver arbetets och pliktens välsignelser.
Och A d a Negri lefver som hon bör, hon är den sista att själf unna sig hvila.
Fastän hon numera har ett rykt- bart namn, är det först sedan hon för dagen lämnat sin skola och sina åttio elever, som h o n unnar sig helgen att läsa och dikta.
Hon har för öfrigt läst mycket få nya böc- ker, men hon känner de flestas innehåll genom de ofta hvarandra motsägande kritikerna i en packe journaler och tidningar, dem en för henne okänd beundrare hvarje vecka från Mi- lano tillsänder henne, och det är förundrans- värdt, med hvilket skarpsinne hon på detta sätt vet att bilda sig ett eget sundt omdöme öfver den moderna litteraturen.
Af erfaren- het vet hon föga om den värld hon lefver i.
Hon h a r aldrig sett ett haf, icke ett berg eller ens en sjö och till blott för några må- nader sedan ej en gång en större stad.
En sådan lärde hon först i somras känna, då hon af några vänner på ett kort besök inbjöds till Milano.
Ett Det var två dagar som i en dröm.
nytt, bländande lif tedde sig plötsligt för hen- nes syn i den stora folkrika staden, under en årstid då utställningar, kapplöpningar och fest- ligheter af alla slag täflade om att förläna den glans.
F ö r första gången kom hon inom lyxens och skönhetens trollkrets.
Isynnerhet gjorde museerna ett öfverväldigande intryck på henne.
H o n blef så djupt gripen, att hela hennes spensliga gestalt skälfde därvid, och hennes stora, svarta ögon glödde som i feber.
Hennes vänner började nästan frukta, att de gjort henne orätt, då de lockat henne till en värld, som hon så snart åter måste lämna för att återvända till sin förvisningsort. » Så långt ofvannämnda författarinna.
Bio- " granen har ej några data, men den måste ti- digast vara skrifven för ett par år sedan, kort efter att A d a Negris diktsamling u t k o m m i t; emellertid är ej hennes lott numera så hård som då.
E n litteraturälskande, varmhjärtad och inflytelserik dam, Emilia Peruzzi, har tagit henne i sitt skydd, skaffat henne lärarinne- befattning i en högre normalskola i Milano och till stor del genom sin påverkan åväga- bragt, att hon erhållit det efter Gionnina Milli lediga stora litterära hedersgaget.
Det är alltså att hoppas, det A d a Negri för framtiden skall komma i tillfälle att rikare ut- veckla sin sällsynta begåfning, och att hennes känsliga, lidelsefulla natur skall kunna mot- taga ljusare intryck af lifvet, än hvad som hittills varit fallet.
Strindberg.
Vi meddela h ä r nedan i öfversättning några af hennes dikter, så subjektivt skrifna, att man skulle vilja taga dem för blad ur en dag- bok, och ägnade att ställa hennes personlighet i klarare belysning än någon lefnadsteckning vore i stånd till.
De fyra dikterna äro alla hämtade ur hen- nes diktsamling » Fatalitas ».
Till slutet och d ä r u t ö f v e r.
(Fragment.)
Hon sade mig: » Ef löjets konst förstår du.
Föl-stämd din lyra klingar, som om böjd i ok du ginge.
Hvarför slår du ej strängar an, som ljujt likt kyssar smeka att tolka lifvets fröjd?
» Hur klara ljödo ej Apollos toner, hur var ej yrseln glad hos en bacchant!
Hur ljus, hur frisk ur hafvets zoner i naken skönhet Venus steg och strödde kring världen ut glycinier och akanth. » Hur hög, hur skön han är!
En släggans konung sitt städ hän mäktigt slår.
Om då hans blick mig som en solglimt når, den är mig ljufvare än vin och honung.
Han är min afgud.
Fritt jag det bekänner, jag offrar honom allt.
Mitt lif jag gåfve honom tusenfaldt, ty genom honom först jag lifvet känner.
Hur spändt jag lyssnar att hans steg jörnimma, och om jag ej dem hör, en bitter känsla strupen sammansnör, och för min syn sig lägger som en dimma.
Men öppnas dörren då, af fröjd jag bleknar, en skälfning griper mig.
Dock kort är till hans öppna famn min stig, oeh all min bitterhet i sällhet vcknar.
Hvad mer, om äfven sot hans kinder svärta, väl trött aj dagens last han är, dock sluta mig hans armar fast, och jublande slår emot mitt hans hjärta.
Och vidare hon sade: » Stod kanhända en fe invid din vagga, som dig bjöd att allt hvad i din väg du mötte vända till skuggor om? » Och jag: » Arm var den hydda, där först jag dagen såg i bitter nöd.
» Från dyn jag stammar, genom solens strålar, igenom dofter, glans, ja allt, som lifvet ljust och yppigt målar, en ton af klagan till mitt öra bryter och gör mitt jubel kallt.
» Från verkstadsmyllrct, från de trötta skaror, som hungra under andras öfverflöd och sträfva hårdt bland lusen faror, med krökta ryggar, att i svett förvärfva ett stycke torftigt bröd.
» Ifrån fabrikerna, där hyflar svängas och skarpa dunster göra bröstet tungt, men tinga, tärda kvinnor ifrigt trängas, till hvilkas kinder blodet hektiskt strömmar än varmt oeh ungt.
» Till mig, till mig den sorgsna klagan stiger, den tränger likt en pil till hjärtats grund, fastän sä tyst, för mig den aldrig tiger, den är som läderlappens skygga vingslag en höstlig aftonstund.
» Så flyr mig glädje, för min blick det skymmer, är sommardagen än så ljus och lång, för mina systrars gråt mig löjet rymmer, för mina bröders kval mig smärtan dröjer — och sådan blef min sång. » E n af Med Min Jag min folket.
sorgfri håg jag sjunger till min slända.
kind är frisk, men brun.
har en skatt, en klädning af kattun, ungdoms kraft och ögon att förblända.
Rätt mången gäck mig granna jraser stöpte i obclönad möda.
Nej, min skatt jag sparar mina kyssar, ej för hela världens guld en ann ' dem köpte.
skatt, hur är som härdadt stål uti smedjans glöd hans kinder hvälfver sig ej stolt hans breda omkring nacken musklerna sig När ibland gränders stank jag honom spårar, så smutsig och så skön, där flink han sysslar utan mål och lön, i trasig dräkt, som blygsamheten sårar.
När han när re ' n bakpå vagnarne, aj kusken slagen, svänger nakna ben, efter hundarne han kastar sten, tjuf och re ' n förhärdad, fräck, förslagen, hans höga skratt i mina öron skär.
Hur är han hemlös!
Modern dörren stängde, när brådskande hon till fabriken flängde, och fadern uti häkte spärrad är.
Tungt blir mitt hjärta, och beklämd jag tänker: Hvad skall af dig väl blifva, du lätta flarn, som alla vindar drifva, du unga växt, som lifvet skydd cj skänker?
Hvad har din vinge, vilda fågel, pröfvat när tjugu år jörrunnit?
Har väl ett eget redligt bo du vunnit, har uti lasters mängd du blott dig öfvat.
Skall Skall Skall Skall jag i enkel arbetsblus dig möta?
du väl fångdräkt bära?
på en sjukhusbädd dig plågor tära?
stolt en dag dtt c %cn verkstad sköta?
På gatan ned till aig jag ville hasta.
dig stuta till milt bröst, med änglatunga ord af hmmelsk tröst likt strålar ibland dina skug^ v kasta.
När fritt mitt röda hår jag låter svalla, dess gnistor flyga kring och falla tändande i männens ring, då sjuder det i pulsar än så kalla.
Min Här hur Hur Gatpojken.
hans arm!
bränna, barm!
spänna!
Dock, som en syster blott jag mäktai snyfta, till samma armod född, min bleka barndom blef som din förödd, oss båda skiljer ingen samhällsklyfta.
Ack, vi ha trampat samma törnestig, för samma nöd vi bäfvat.
Min moder äfven på fabrik har sträfvat, jag lärt mig lida och — jag älskar dig.
Har du arbetat?
Du älskar mig alltså.
Mitt svar du väntar.
Du skiftar färg, en smula darrhändt är du och slår ditt öga ner.
Ett leende, en kyss af mig begär du, min fägrings första friskhet, intet mer.
Men säg: Har aldrig verklig kamp du p-öfvat, en kamp om fjärran mål, med spända krafter) Vet du, hvad möda är?
Djärjs du förslösa lifvets röda safter, då namnet man du bär?
Säg, om en tid af arbetsid du minnes, en natt då du i flit ej ögat slutit?
Hvart stod din ynglingshåg?
Till hvilken fana har du gladt dig slutit?
Hur svann din ungdom, innan mig du såg?
Du tiger.
Jag förstår dig.
Så vänd åter till dina bröder uti lättjans sferer, att tröstas inom kort, till baler, kortspel, vinskum och hetärer, jag har ej fala kyssar att ge bort.
Om uti lumpor, dignande, du mött mig, men i din blick ett ädelt värf sig speglat som redligt du fört ut — ack, all den köld, som nu min glöd förseglat, den hade svunnit inom en mi ?iut.
Ja, vore du plebcj.
Om bland de tusen vällustingar, hvars nmsklcr slappt förtvina, din blick jag tändas såg, om af din sträfvans lust jag såg den skina, och i dess djup din sträfvans allvar låg, da ville jag dig älska för den möda, som härdat dina senor, stärkt din vilja och gett dig äradt namn.
Da skulle ej en värld mig kunna skilja från dig, från dina kyssar och din famn.
Men hvem är du med matta blickars åtrå?
En lustans sia /, som mig att äga traktar, och som jag vämjes vid.
Gå ur min väg, och vet, jag dig föraktar, du vissna telning af en vissnad tid, ' ' ' r ' * ' ' '. ' '. '
: ' * " ' .. ' ' ' ' " ' Italienarne - äro dock ett älskvärdt folk.
E t t p a r rader till A d a Negris förläggare, bröderna Fratelli i Milano, och h ä r ligger nu på mitt bord för I d u n s räkning dels en af den an- sedda fotografi-firman Guigoni &amp; Bossi fint Ut- förd bild af den tjugutreåriga skaldinnan, dels •ett artigt bref med upplysning om, att ett nytt dikthäfte, ämnadt att i juni utkomma, står under tryckning.
Bokens titel är » Stor- mar », och, säger hennes förläggare, den är » ett i allo hennes första diktsamling öfverlägset arbete, som utan tvifvel skall komma att i vida kret- sar låta tala om sig. » F ö r tillfället ligger A d a Negri allvarsamt insjuknad.
Måtte ej gudarnes kärlek miss- unna mänskligheten denna unga begåfning.
Hennes första löfte är så r i k t som sällan nå- got gifvits, och ehuru det efter vanliga be- grepp låter något anspråksfullt, är det helt visst känslan af inneboende styrka, som i ett af hennes poem kommer henne att u t b r i s t a: » Mig väntar framtiden. » Och detta är en glad väntan äfven för litte- raturens vänner.
Sigrid Elmblad.
Kvinnan i kyrkans tjänst.
En interview med D:r Parker.
å m a n l ä r t k ä n n a en stor m a n e n d a s t från h a n s offentliga v e r k s a m h e t, ä r d e t y t t e r s t intressant a t t äfven få k a s t a en blick in i h a n s h e m och hvardagslif.
E n dylik högtidsstund blef mig nyss f ö r u n n a d.
I c k e m å n g a offentliga m ä n s a m t a l a så ä l s k v ä r d t oeh öppenhjärtigt med b e s ö k a n d e främlingar, som doktor P a r k e r gör det.
S a m m a patos och humor, som k a r a k t ä r i s e r a t h a n s föredrag inom City T e m p e l u n d e r det sista fjärdedels å r h u n d r a d e t, göra sig äfven gällan- d e i h a n s konversation, h ä r dock l ä t t beslö- j a d e genom ett m i l d t tonfall.
— H a n ä r en estetiskt a n l a g d m a n, ä l s k a r musik, m å l n i n g och blommor, njuter af ett g l ä d t i g t s k ä m t med sin h u s t r u och b e r ä t t a r lustiga historier p å b o n d d i a l e k t med s k ä l m e n i ögat.
Då m a n ser honom så — kraftig och full af s u n d lifsglädje — förstår m a n det m ä k t i g a inflytande h a n utöfvar p å det religiösa lifvet i L o n d o n.
D ä r o m b ä r ock den t a l r i k a för- samling, som hvarje torsdag k l.
9 s a m l a s i d e t stora City T e m p e l, ett vittnesbörd.
D o k t o r n s s t u d e r k a m m a r e ä r ett af de vack- raste rummen på Tynehome — namnet på h a n s villa i H a m p s t e a d, en af L o n d o n s östra förstäder.
D e t b r e d a fönstret erbjuder en ståtlig u t s i k t öfver t r a k t e n r u n d t om.
När- m a s t u n d e r d e t s a m m a u t b r e d e r sig en för- tjusande t r ä d g å r d med b l o m s t e r r a b a t t e r och v a c k r a t r ä d.
B o k h y l l o r och taflor u p p t a g a r u m m e t s v ä g g a r.
V i d sidan af fönstret stå p a l m v ä x t e r och stora o r m b u n k a r.
Bland dem en s t a t y af H e n r y W a r d Becher.
I c k e m i n d r e än tjugusex p o r t r ä t t (k a r r i k a t y r e r in- b e r ä k n a d e) af G l a d s t o n e finnas i r u m m e t.
P å skrifbordet stå, sida vid sida, en stor fotografi af lady Aberdeen och en af G l a d s t o n e.
E t t af de intressantaste föremå- len i r u m m e t ä r den illustrerade t a c k s a m h e t s - a d r e s s, u n d e r t e c k n a d af föreståndarne för a l l a de olika sekternas k y r k o r i L o n d o n, hvilken d:r P a r k e r erhöll vid sitt tjugufem- årsjubileum.
M a n ser d ä r äfven den l å n g a r a d e n af volymer; t i l l h ö r a n d e h a n s stora v e r k: » F o l k e t s bibel. » D ä r ligger äfven p å skrif bordet ett häfte af » H u g s v a l a r e n », en bok hvilken tyckes v a r a h a n s t a n k a r s ä l s k l i n g s b a r n.
» P å fyra t i m m a r », s a d e h a n, » skref j a g med egen h a n d färdig d e n n a b o k, n o g g r a n t afvägande hvarje ord oeh hvarje vändning. » » Men ni vet j u, » tillade h a n med ett svagt leende och u n d e r d e t h a n s h a n d n ä s t a n s m e k a n d e v ä n d e b o k e n s blad, » a t t j a g i d e n s a m m a l i k a litet träffade folks s m a k, som » J o b s h u g s v a l a r e » gjorde det p å sin tid. » Kvinnor i kyrkans tjänst.
» Ä r ni g y n s a m t s t ä m d emot förslaget a t t t i l l å t a k v i n n o r presterlig tjänstgöring? » frå- g a d e j a g doktorn, d å h a n s a t t sig t i l l r ä t t a i sin stora länstol oeh l u t a t sitt v ä l d i g a h u f v u d mot d e n s a m m a.
» Visserligen!
J a g vore villig a t t l ä m n a hvarje vederbörligen b e m y n d i g a d k v i n n a en k y r k l i g a n s t ä l l n i n g.
J a g s k u l l e icke g y n n a v a r e sig m a n eller k v i n n a e n d a s t p å g r u n d af deras kön.
J a g ville l å t a allt bero p å förtjänst.
O m en k v i n n a k a n utföra arbetet och ä r villig a t t g ö r a det, så s k u l l e j a g gla- deligen l ä m n a det å t henne. » » K a n ni begripa, med h v a d r ä t t så m å n g a i n v ä n d n i n g a r resas emot kvinnors a n v ä n d a n d e inom k y r k a n? » » Nej, j a g k a n icke, om det ej skulle v a r a p å g r u n d af det ovanliga i s a k e n.
E n hel del folk ä r r ä d d a för n y a saker.
J a g är fullkomligt öfvertygad om, a t t v å r tidsålder m å s t e göra försöket, och j a g tror, a t t den ä r en vis m a n, som säger v ä l k o m m e n till de n y a idéerna och söker a t t bereda j o r d m å n e n för dem.
L å t experimentet pröfva sig själft.
V a c k e r ä r den, som v a c k e r t gör. » » H v a d t ä n k e r ni, doktor, om det påstå- endet, a t t det ä r o p a s s a n d e för k v i n n o r a t t t a g a del i statens förvaltning, och a t t d e t t a a r b e t e ä r öfver deras f ö r m å g a?
» » A h!
d e t t a ä r j u renaste nonsen.
Jag vill d ä r e m o t resa ett a n n a t p å s t å e n d e.
Det ä r verkligen en samvetsfråga för mig, om ej hela k y r k a n s arbete (inklusive p r e d i k a n) b o r d e göras af kvinnor.
D å j a g blickar u t öfver en stor å h ö r a r s k a r a, k a n j a g icke an- n a t än tyst u n d r a för mig själf, om ej m å n g a af de s t a r k a, v ä l s k a p a d e m ä n n e n d ä r i b l a n d b o r d e gå u t a t t plöja, gräfva eller p å an- n a t l i k n a n d e sätt skaffa sig ett hederligt lifs- u p p e h ä l l e, u n d e r det a t t deras systrar, h u s - t r u r och m ö d r a r öfvertaga det a n d l i g a kul- turarbetet.
D e t k a n väl icke behöfvas så m å n g a m u s k e l s t a r k a m ä n för a t t u p p e n b a r a oeh bevisa himmelens h ä r l i g h e t!
En lärdom d y r b a r a r e än pärlor.
» T r o r ni, a t t k v i n n o r k u n n a förvärfva sig lärdom nog för a t t å t a g a sig ett så vid- sträckt åliggande? » » För mig blir k y r k a n s tjänst a l l t mindre oeh m i n d r e en lärdomsfråga.
D ä r finnes en l ä r d o m, som ä r d y r b a r a r e än pärlor, men d ä r finnes äfven en, som fostrar intellektuel fåfänga, och som gifver intrycket, a t t för- v a l t a n d e t af evangelium ä r en vetenskaplig institution.
O m j a g skulle u t l ä g g a evangelium med tillhjälp af g r a m m a t i k a, ordböcker och an- d r a a k a d e m i s k a a p p a r a t e r, skulle h e l a dess u p p l y f t a n d e kraft gå förlorad för min för- s a m l i n g.
N e j, vi s k o l a t a l a d ä r o m, u p p - fyllda af m e d k ä n s l a och ömhet för den lidande mänskligheten.
D å först k a n v å r t t a l b ä r a frukt.
M e n äfven om detta vore en fråga af rent intellektuel n a t u r och be- roende af ett a k a d e m i s k t diplom, så hafva dock de sista årens universitetslistor visat, a t t k v i n n o r k u n n a följa med u p p till par- nassens t o p p oeh bestå i k o n k u r r e n s e n.
» » N i sade i er p r e d i k a n h ä r o m dagen, a t t de g a m l a fruntimmer, h v i l k a föredrogo an- nonserna o m: Födda, döda och vigda framför d e ledande a r t i k l a r n e i tidningen, ej vore så t r å n g h u f v a d e, som somligt folk påstår. » » Nej, det ä r deras s ä t t a t t visa sitt in- tresse för det m ä n s k l i g a lifvet.
Födelse, ä k t e n s k a p och död äro ej s m å s a k e r i den allsmäktiges ögon.
D e t ä r hans sätt a t t h å l l a världen i g å n g.
K a n s k e finnes det n å g o t a n n a t b ä t t r e s ä t t a t t g ö r a det p å, men hvilket d e t t a s k u l l e vara, » tillade dok- torn med en af sina eftertryckliga nicknin- gar, » därom sväfvar j a g åtminstone i full- komlig okunnighet. » » Somligt godt folk säger, d:r P a r k e r, a t t k v i n n o r ä r o så ifriga t a l a r e, a t t det s k u l l e v a r a farligt g ö r a dem till ledare af religiösa församlingar. » «Talare!
D e t ä r en fras som tarfvar förklaring.
E n m a n ä r icke en stor t a l a r e helt simpelt d ä r i g e n o m a t t h a n aldrig håller m u n n e n.
H a n k a n v a r a en stor p r a t m a k a r e och en olidlig skräflare och d o c k v a r a tusen mil ifrån a t t k a l l a s en stor t a l a r e.
Doktor J o h n s o n v a r en stor t a l a r e, så var äfven E d m u n d B u r k e och lord M a c a u l a y, och den störste af a l l a n u lefvande t a l a r e ä r m r G l a d s t o n e.
M e n d e t t a är t a l och icke s n a t - ter.
— M e l l a n vältalighet och s v a d a ä r sam- m a s k i l n a d som emellan flyga och flaxa.
K v i n n o r s l a d d r a icke mer än m ä n.
Jag
Till Wilma Efter e n Hallé.
konsert *.
å r e n a toner ä n jag aldrig hörde, S å trolska ljud ej förr mitt hjärta rörde.
O, h v i l k e n s k a t t v i d a l l a g å f v o r s l o t t n i n g, D u s t r ä n g a r s f é, d u v i o l i n e n s d r o t t n i n g: * M e d p a n n a, s k u g g a d lätt af l o o k e n s v å g o r, M e d b l i c k e n b l i x t r a n d e af snillets lågor, H u r ädelt l u g n inför e n tallös s k a r a D u träder u p p att Mozarts k o n s t förklara.
ISTu n ö j e s s t r å k e n.
I-Iör, o h ö r!
T d a l e n S i n ljufva drill b e g y n n e r n ä k t e r g a l e n!
K a s k a d e r sorla, silfverkällor brusa, Chariter d a n s a o c h zefirer s u s a!
O, h v i l k e n e l d i v å r a å d r o r s t r ö m m a r!
O s a g o v ä r l d, o ljufva b a r n d o m s d r ö m m a r!
H v a d evig längtan, hvilka nattens strider!
Skall seger vinnas?
Gryr e n d a g omsider?
[På d i n a k i n d e r s i g e n r o d n a d r ö j e r.
Likt S a n k t Cecilia d u b l i c k e n höjer.
K n a p p t s t r å k e n rörs, m e n u n d e r b a r a t o n e r ATi l y s s n a a n d l ö s t t i l l f r å n f j ä r r a n z o n e r.
A n n u e n p ä r l k a s k a d: d e s s d r o p p a r brista, L i k s o m ett s t ä n k förflyktigas d e sista.
Ej g r e n e n s y n s, d ä r F i l o m e l a sitter, M e n luften s j u n g e r ä n af h e m l i g t kvitter.
E t t ljuft f a r v ä l p å s t r ä n g e n r e d a n l i g g e r, E n t o n s å v e k ä n n u o m lifvet tigger.
iVok nej, h a n m å s t e d ö, d u s ä n k e r h a n d e n, O c h sakta, s a k t a flyr d e n ä d l e a n d e n.
Lotten von Krsemer.
* Åter gästas vår hufvudstad och vårt land af en konstnärinna, som sedan länge befäst sin plats i svenska hjärtan, violinens er- kända drottning, Wilhelmina Neruda Norman Hallé, och om tisdag skall åter hennes stråke förskaffa det musikälskande Stockholm en oför- gätlig högtidsstund.
Idun har en gång tidigare meddelat Wilma Hallés bild samt en skildring af hennes lif och personlighet, hvarför vi i dag inskränka oss att som en hälsning och hyllning bringa den frejdade konstnärinnan följande vackra dikt, som af föi-fattarin- nan ställts till vårt förfogande.
h a r hört l i k a mycket sladder ifrån predik- stolen som ifrån k a k e l u g n s v r å n.
Skröplig- h e t tillhör d e t e n a k ö n e t såväl som d e t a n - d r a.
M a n får ej förutsätta, a t t m y c k e t t a - l a n d e u t g ö r ett bevis v a r e sig för öfverläg- senhet eller för motsatsen.
M å n g a öfverlägsna m ä n och kvinnor hafva ä g t t y s t n a d e n s gåfva i hög grad.
» T a l a ä r silfver m e n tiga ä r guld, » säger d e n vise Salomo. » Hafva k v i n n o r n a förlorat sin ställning?
» Tror n i, a t t k v i n n o r n a hafva förlorat den ställning de e u g å n g innehade i k y r k a n s lif?
I g a m l a testamentets tider voro k v i n n o r n a profetissor och folkets ledare. » » K v i n n o r n a hafva icke förlorat sin ställ- n i n g i v ä l organiserade k y r k o s a m f u n d, såsom t. e x.
d e n romersk k a t o l s k a k y r k a n.
K a t o l - s k a k y r k a n ä r d ä r u t i n n a n den visaste af alla, a t t hon m o t t a g e r all sorts tjänst.
Äf- ven den a n g l i k a n s k a k y r k a n h a r å t e r u p p - lifvat systerföreningarna.
Och j a g skulle icke blifva förvånad, om d e t bevisades, a t t k v i n n o r n a n u utföra mera arbete inom kyr- k a n, ä n de någonsin förr gjort.
S k u l l e j a g t a l a a f egen erfarenhet, s å måste d e t sä- gas, a t t j a g erhållit ovärderlig hjälp inom skolan och i flere a n d r a hänseenden af de kvinnliga kristliga föreningarna. » » S k u l l e n i v a r a villig, d o k t o r P a r k e r, a t t erbjuda eder predikstol i City T e m p e l till en k v i n n a?
» » Det ä r en ä r a för min predikstol, a t t det sista offentliga föredrag, som m r s B o o t h höll, blef framsagdt från d e n s a m m a.
M e n l i k a litet som j a g tillåter en m a n a t t u p p - t r ä d a d ä r blott p å g r u n d af sitt k ö n, l i k a litet gör j a g det med en k v i n n a.
J a g till- låter p r e d i k a n u t a n h ä n s y n till könet.
M å n g a kvinnor hafva t a l a t i City T e m p e l.
Jag h a r hört dem m e d djupaste h ö g a k t n i n g.
» » Således t y c k e r ni ej, a t t d e t ä r okvinnligt a t t t a l a från en predikstol eller u p p t r ä d a p å en a l l m ä n estrad? » » Nej, välförståendes, d å k v i n n a n fullgjort sitt arbete i hemmet.
D e t t a ä r för m i g en hufvudpunkt.
D e t ä r klart, att hemmet måste skötas af någon.
D e t ä r lika så visst, a t t m a n n e n icke kan göra det.
H v e m s k a l l d å göra det, om icke h o n?
J a g tror icke, a t t en k v i n n a, som vårdslösar sitt eget hem, h a r r ä t t a t t figurera p å en talarstol.
J a g t a l a r n u om gifta k v i n n o r oeh syn- nerligast om dera, som hafva b a r n a t t u p p - fostra.
J a g h a r k ä n t k v i n n o r, h v i l k a för- s u m m a d e sitt hem för a l l m ä n n a a n g e l ä g e n - heter, som intogo sina måltider n ä r som helst och h a d e a l l t i n g huller om buller h e m m a.
Detta kallade d e: L å g t lif o c h h ö g a tankar.
Olyckligtvis gjorde d e d e t » låga lifvet » g a n s k a i ögonen f a l l a n d e för a n d r a.
V i måste f a s t b å l l a, a t t allt h v a d j a g säger till förmån för de gifta k v i n n o r n a s d e l t a g a n d e i det offentliga lifvet ä r g r u n d a d t p å den be- s t ä m d a förutsättningen, a t t de icke f ö r s u m m a sin egen familj i afsikt a t t civilisera k a n n i - baler p å Söderhafsöarne.
N ä r hemmets a r - bete ä r fullgjordt och detta h a r blifvit sä väl o r d n a d t, som k v i n n l i g a h ä n d e r k u n n a göra det, l å t d å k v i n n a n u t r ä t t a, h v a d h o n k a n, i d e t a l l m ä n n a lifvet. » » J a g t ä n k e r, a t t a l l a goda kvinnor e r k ä n n a, a t t deras första p l i k t ä r emot h e m m e t och familjen — om d e ä r o n o g lyckliga a t t ä g a någon s å d a n — m e n, tror n i icke, d:r P a r k e r, a t t m ä n ofta v å r d s l ö s a sitt h e m för offentliga a n g e l ä g e n h e t e r?
» » A l l d e l e s!
H v a d j a g nyss sade om k v i n - nor, gäller äfven m ä n.
D e t finnes m ä n, h v i l k a s k ä r a stora l a g r a r i d e t offentliga lifvet, m e n som l ä m n a å t h u s t r u n a t t u t r ä t t a allt s l ä p g ö r a i hemmet.
D e t finnes äfven män, hvilkas katedervisdom världen godt k u n d e u n d v a r a, om m a n i stället visste d e m s a m a r b e t a med sina h u s t r u r i a t t g ö r a hem- met till h v a d e t t hem bör v a r a.
M å n g e n m a n borde afsäga sig lyxen af a t t v a r a söndags- skollärare och hellre se efter barnen h e m m a, m e d a n h a n s h u s t r u g ö r i ordning m i d d a g e n.
D å en u n g k v i n n a h a r en l y s a n d e begåf- ning i r i k t n i n g af d e t a l l m ä n n a, s å borde hon därom p å förband u n d e r r ä t t a u n g a m ä n, till den kraft och v e r k a n d e t k a n hafva. » » Men, ers högvärdighet, det s k u l l e s n a r a r e v a r a synd om de u n g a m ä n n e n, ifall de be- gåfvade k v i n n o r n a n e k a d e a t t blifva h u s t r u r och m ö d r a r.
» » H v a d j a g m e n a r är, a t t ingen k v i n n a skulle tillåta sig a t t i n g å giftermål, m e d m i n d r e h o n vill fullgöra dess plikter.
J a g t ä n k t e r n u t.
e x.
p å en af de mest begåf- vade k v i n n o r j a g känner, m r s J e l l a b y, h v a r s hem — Å h, hvilken ordning d ä r!
M e n a t t höra h e n n e bedja, d e t ä r en sublim erfaren- het.
G o d a, g a m l a själ — O m j a g h a d e en stor sorg, skulle j a g g å j u s t till henne och Cparsamma N y h e t e r i k l ä d n i n g s -, k a p p - och k o s t y m t y g e l * Fruar!
för vårsäsongen h o s Hildur Andersson, Stockholm Filial: 12 Hötorget 12 4 Södermalmstorg 4.
B i k s - och Allm.
tel.
lägga mitt hufvud i hennes sköt och blifva tröstad.
Men — hon skulle gifva mig mid- dag först: Martha före middagen efter, och Maria sade doktorn med ett litet muntert skratt.
— » Och den aflidna mrs Bootb, hvilket ly- sande exempel gaf icke hon som hustru och moder, oaktadt all sin publika verksamhet.
J a g tänker, att jag skulle kunna försvara den ställning jag intager till kvinnoemancipa- tionen med mrs Booth såsom mitt enda vittne.
Och nu ett sista ord rörande kvinnorna och det politiska lifvet.
Att motsätta sig kvin- nornas rösträtt synes mig helt enkelt vara en dumhet.
Så länge en kvinna står i spet- sen för landets regering, är det satt utom all diskussion och rent af olagligt att säga, det kvinnor icke få taga del i politiken.
Drottningen erbjuder det mest lysande be- vis på, hvad en kvinna kan vara både i det husliga och i politiken.
J a g hade före- ställt mig, att ett land som regeras af en diottning, och af en sådan drottning, för länge sedan borde hafva kommit ifrån det frivola pratet om, att kvinnan icke bör blanda sig uti kyrkliga och politiska frågor. » Iduns läkarartiklar.
I n ä s t a veckas n u m m e r börjas infö- r a n d e t af n:r I I i d e n n a värdefulla arti- kelserie, en synnerligen intressant och lärorik u p p s a t s: » Om dieten vid sjukdo- m a r i m a t s m ä l t n i n g s o r g a n e n » af doktor Otto Sandberg.
Sägner.
Berättelse af Hedvig Indebetou.
w e n unga grefvinnan hade stannat vid fönstret * T däruppe i tornrummet.
Sedan hon med en verklig ansträngning lyckats öppna det oklara, blyinfattade fönstret, stod hon nu lutad mot mu- ren och inandades i djupa drag den friska sjö- luften, som strömmade emot henne in i det kval miga rummet.
Hon var hänryckt öfver den utsikt, som utbredde sig framför henne, och som här uppifrån tedde sig vackrare än från någon annan del af slottet.
Där nedanför låg först terassen med de gammaldags klippta buxbomshäckarna, hvilka begynte vid den höga stentrappan och sträckte sig åt båda sidor, så att de kringgärdade de välskötta gräsplanerna med deras modernare blad och blomstergrupper — längre bort sågos de vemodiga hängaskarna stå och hänga hufvu- det, som drömde de om förgångna storhetsdagar eller hemska sägner, hvarom de hört de gamla murarna berätta, men förefölllo dock på samma gång så ljuft veka i sin späda majgrönska, att den unga, nygifta husfruns egna känslor stodo i harmoni därmed.
Och bakom de ljusgröna trä- den låg som bakgrund den dunkelgröna parken, mellan hvars stammar sjöns klara vatten fram- glänste här och där, till dess att den med ens utbredde sin vida yta därframme, där en bukt nådde själfva gården.
Det var en egendomlig blandning af forntid och nutid hos hela det gamla slottet med dess omgifningar.
C Grefvinnan erfor i detta ögonblick en liflig känsla däraf.
Hennes intresse för det gamla herresätet hade stegrats, ju längre hon vistats här — icke blott därför, att det nu var och skulle förbli hennes hem, ty såsom sådant skulle hon kanske föredragit en bostad helt och hållet i nu- tidsstil, om hon fått välja — men här fanns nå- got storslaget, vördnadsvärdt, något som tilltalade hennes känsla för det underbara och hemlighets- fulla, på samma gång som hon tjusades af denna leende, alltid ungdomsfriska natur.
Ja, det fanns något underligt, på en gång tungt allvarligt och ljuft fängslande hos detta land, » gamla Sverige », hennes makes hemland, som nu äfven blifvit hennes.
Det var väl icke första gången hon nu gjort bekantskap därmed; hon hade j u varit i en hel vinter i Stockholm — och det var då, som han och hon första gången träf- fats — men hufvudstadslifvet är sig i viss mån likt öfverallt.
Nu var det med själfva landet hon skulle bli bekant; och det intresserade henne vida mer.
Grevinnan visste icke själf, hur länge hon stått där, försjunken i betraktande af den vackra anblicken, medan alla dessa tankar genomström- mat henne, då hon plötsligt väcktes därur genom att dörren sakta knarrade och någon kom in i rummet.
Hon vände sig om.
Den inträdande var en gammal gumma, hvars långa, magra, oböjda gestalt och vissna anlete med djupt liggande ögon, lika mycket som hennes något gammalmodiga dräkt gjorde, att man tyckte hennes person stå i full öfverensstämmelse med den gamla byggnaden; och såväl den stora nyc- kelknippan hon bar vid förklädesbandet som hela hennes hållning och uppträdande talade för, att man här säg slottets gamla oldfru, som tjänat dess ägare under generationer.
» Grefvinnan här?
! » halkade ofrivilligt öfver hennes eljes vanligen tätt slutna läppar, då hon nu varseblef sin unga matmoder framme vid den stora torngluggen.
» Ja, hvarför inte? » sade grefvinnan vänligt och med en lätt brytning, ehuru äfven med någon an- strykning af missnöje öfver alt ha blifvit störd.
» Jag måste väl själf söka mig väg till slottets alla gömslen och irrgångar häruppe, dä du, goda Brila, inte tyckes vilja bli min ciceron annat än i dess nedre regioner.
Det här gamla tornrummet tyckes mig vara det mest intresseväckande i hela huset.
Se, hvilka präktiga, antika möbler!
— den där gamla sängen, till exempel, med sitt väl- diga sängtak och sina tunga sammetsdraperier är nog minst ett par århundraden gammal! » Grefvinnan hade slagit sig ned i en stor karm- stol af ovanlig form, som stod i närheten af fön- stret och lät sina blickar öfverfara rummet.
Det tycktes ha utgjort någon forntida sängkammare, fastän en och annan möbel af yngre datum på senare tider också blifvit undanställd därinne.
Hon tycktes inte märka, att ett moln lade sig öfver den gamla ' oldfruns ansikte, utan fortfor: » Och det där stora ekskåpet!
— det är ju alldeles för- tjusande!
Hvarför låter man det stå häruppe?
Det borde renoveras och flyttas ned i matsalen.
— Man känner sig nästan förflyttad ett par sekler tillbaka, då man kommer in i ett sådant rum som detta, » tillade hon, mera talande till sig själf.
» Grefvinnan borde inte stanna härinne, den instängda luften är kall, och därtill draget från fönstret — vårluften är så förrädisk! » sade den gamla undvikande, men grefvinnan tycktes alls inte ärna åtlyda rådet, utan fortfor: » Du, goda Brita, som va ' it så länge här i slot- tet, känner nog till mycket af dess historia och vill berätta mig ett och annat?
Ty att ett sådant här gammalt herresäte från fordom har sin histo- ria, det är j u en naturlig sak.
Ni ha godt om sådana gamla minnen här i Sverige, det vet jag.
Och jag måste ju ha reda på hvad, som rör mitt eget h u s!
Hvems har den här sängkammaren en gång varit? » » Järngrefvinnans, » svarade den gamla oldfrun fåordigt och icke utan tydlig motvilja.
Men gref- vinnan tycktes icke ha lust att taga hänsyn där- till, utan fortfor med ett intresse, likt det hos en liten flicka, som väntar att få höra en saga: » Och hvem var hon?
Var hon ättens stammoder?
Jag tycker mig ha hört Erik tala något härom, meo alhing var mig så nytt, då vi kommo hit, att jag inte kunde fästa allt i minnet på en gång ... » » Ättens stamfru, » svarade gamla fröken Brita med en viss högtidlighet, » var inte hon, utan det är den gamla damen, som sitter till höger på öfra väggen i stora porträttsalen. » — » Jaså!
— hon med juvelerna!
— ja, nu minns jag! » » Ja, det var fältherrns grefvinna. » » Och ' järngrefvinnan '? » fortfor den unga hus- frun envist.
» Det var sonhustrun, » svarade den gamla, som emellertid, på en inbjudande vink af grefvinnan, tagit plats på en gammal taburett, öfverklädd med urblekt siden.
» Fältherrns son, hennes man, som var öfverste, for också ut med kungen, men kom aldrig igen; och se ' n styrde och ställde hans grefvinna på slottet och egendomen i många år; — och det var ett regemente det!
— Min farfar, som varit hofmästare här — det var åt grefve Eriks farfars far — han brukade i min barndom berätta mångahanda därom; ty på den tiden gingo ännu många berättelser om henne i trakten, som nu äro glömda. » » Men du har säkert inte glömt allt, det hör jag, min goda Brita! » sade grefvinnan, » och du skall i mig finna en mycket tacksam åhörarinna. » — Fröken Brita svaraäe icke strax, utan satt och tummade de blanknötta nycklarna med en min, som om hon icke godvilligt lämnade någon af dem ifrån sig — allraminst nyckeln till familjens hemligheter.
» Grefvinnan tillåter väl att jag får dröja där- med till ett annat tillfälle, » sade hon slutligen, i det hon steg upp, » ty just nu fordrar ordnandet af gästrummen nere i flygeln min närvaro. » » Må vara då! » sade grefvinnan en smula otå- ligt, » men inte förr än du åtminstone lämnat mig nyckeln till det stora ekskåpet här!
Jag måste se hvad det innehåller! » » Det blir tids nog! » mumlade den gamla för sig själf med en suck, men tillade högt: » Grefven själf har den nyckeln! » hvarefter hon aflägsnade sig så fort hon kunde.
» Så måste jag väl finna mig uti att vänta ännu två dagar, till dess Erik återkommer från Stock- holm, » återtog den unga grefvinnan något miss- lynt, i det hon åter stängde fönstret och gick ned i stora våningen.
* * * » Nu har jag det alldeles klart för mig! » tänkte grefvinnan, då hon några timmar senare återkom från en lång promenad ända bort tid torpstugorna vid skogsbrynet — » den där gamla tornkammaren måste vara » spökrummet » i slottet!
Ty att ett sådant måste finnas i en sådan här gammal bygg- nad, det är j u alldeles » naturligt », och det kunde man tydligt höra af gumman Britas motvilja för platsen.
Jag är öfvertygad om, att hon tror, att » järngrefvinnan » än i dag bor däruppe!
— Nu fick jag en präktig idé: jag skall sofva däruppe i natt!
Det blir riktigt intressant!
Men jag skall väl något roa mig med, i min ensamhet — — Det är förfärligt, hvad de här dagarne varit långa, som Erik varit borta — men så ha vi heller inte varit skilda förr, sedan vi blifvit gifta!
— Och inte kan jag heller med ens taga hela väldet från Brita — gumman är nog god som guld, men skör som glas för hvarje liten stöt.
— Och hur skall jag nu också få henne att berätta hela slottets historia — berätta den på sitt vis, menar jag, ty jag nöjer mig inte med bara de torra fakta, som familjearkivet meddelar.
Nej, det är just sägnerna och » spökhistorierna » jag vill höra!
Och sådant där får jag nog inte Erik att berätta.
— Vi ha för öfrigt så mycket annat att tala om.
Det här lilla skogstorpet, till exempel, — föll hon in i en annan tankegång — som ligger så vackert därute på udden det måste jag göra Erik upp- märksam på!
Ty det.
behöfver verkligen byggas om med det första, och jag är säker om, att Erik inte afslår det stackars torparfolkets begäran, ty taket kan ju nästan falla öfver dem hvilken dag som helst!
— Ja, på ett så stort gods som detta finnes bra mycket att göra och ordna, det förstår jag redan!
Och nog skall Erik finna mitt sinne vaket för att dela hans intressen!
— » Under sådana tankar hade hon sprungit upp för trappan och gått in i sina rum för att kläda om sig efter promenaden.
När det var gjordt, ringde hon på husjungfrun — kammarjungfru hade hon ingen, hon klädde sig alltid själf och tog blott föga hjälp med allt som rörde hennes egen person.
» Sofie,_ » sade hon till den inträdande flickan, » bädda åt mig i den stora sängen uppe i torn- rummet i natt — men, » tillade hon med en skälmsk blinkning, » låt inte fröken Brita veta något därom på förhand! » Sofie gjorde en häpen min, men tillkännagaf med en lätt bugning, att hon tillfullo förstått till- sägelsen och skulle åtlyda den.
Grefvinnan kände sig vara vid ett riktigt spelande gladt lynne, och kanske hade just den ståtliga oldfruns varnande tonfall och förmyndarehållning eggat hennes matmor till motsägelse.
Grefvinnan ville nu inte höra några vidare invändningar och tyckte därför det var bäst, att fröken Brita ingen- ting visste i förtid om ett företag, som hon säkert skulle anse för det djärfvaste vägstycke.
Fröken Brita, som mot vanligheten tillbragt denna eftermiddag nere i sina egna rum i ena flygeln, hade verkligen förblifvit i okunnighet om
saken, ända till dess grefvinnan gått till sängs och den icke stod att ändra.
Men icke njöt hon af någon god sömn den natten, vare sig grefvin- nan gjorde det eller icke I * När oldfrun följande morgon kom för att önska sin matmor godmorgon och mottaga hennes order för dagen, fann hon henne ute på terrassen, glad och vänlig som vanligt, men något blek.
» Hur har grefvinnan sofvit? » sporde fröken Brita i ännu högtidligare ton än vanligt, under det hon betraktade den unga frun med en for- skande blick.
» Mycket godt, » svarade grefvinnan, » — sedan jag en gång somnat, men det skedde kanske inte förr än efter midnatt, » tillade hon.
Fröken Brita tycktes vänta på en fortsättning, men då den inte kom, sade hon i dämpad hem- lighetsfull ton: » Såg grefvinnan ingenting? » » Det var så mörkt då, att jag inte kunde se någonting! » sade grefvinnan litet spetsigt, pä samma gång road och rädd att stöta den gamla ifrån sig.
» Men då jag åter vaknade, såg jag — » Hon höll upp — hon kunde inte neka sig detta lilla skämt med gumman, som kanske också nu lättast skulle röja, fwad hon väntat att grefvinnan hade sett.
» Järnfrun?
— » sporde den gamla, tagen med öfverraskning, — » visade hon sig grå eller hvit?
— » » Jag såg solen gå upp! » svarade grefvinnan med ett glädtigt skratt.
» Men, » tillade hon all- varligare, då hon såg den gamlas anlete mulna, jag har märkt att här verkligen finnes spöken i mitt hus — men jag vill söka bekämpa och för- drifva dem! » (Forts.) V ä n n e r af tankelekar u p p m ä r k s a m g ö r a s på den lilla prisuppgift, hvil- k e n i dagens n:r publiceras på tidsfördrifs- afdelningen.
m F r å n Iduns läsekrets.
» Rättvisa framför allt! » Svar till H. C.
Om hr H. C. före nedskrifvandet af sin artikel i n:r 11 af Idun hade haft den försiktigheten att kasta en blick i de kongl.
förordningar, som be- stämma kompetensvillkoren för erhållande af järn- vägsbefattning, eller om han blott dessförinnan samtalat med någon järnvägstjänsteman angående saken, så skulle detta ha besparat honom åtskilli- ga misstag.
Vore det nu blott fråga om en en- skild persons felaktiga uppfattning, vore ju saken ej så viktig.
Men klart är, att då ett oriktigt på- stående dragés inför allmänheten i en så vida läst tidning som Idun, så är det en plikt att rätta misstagen för den allmänhets skull, som däraf eljes skulle vilseledas.
Hr H.
G. gifver själf lystringsordet: » rättvisa framför allt » — liksom hela hans artikel, vi måste erkänna det, är präg- lad af en viss vänlig moderation i uttrycken.
Det är därför med en välgörande känsla af lugn, som man skrider till meningsutbyte med en mot- ståndare, hvilken å sin sköld förer så ädel devis.
Framför mig ligger den uppsats i Idun, angåen- de kvinnors anställning vid järnvägsstyrelsens by- rå, till hvilken hr H.
G. fogat sina kommentarier.
Är det då verkligen så otydligt, när däri skrifves, att hvarje kvinna, som söker anställning, skall förete betyg från genomgånget fullständigt läro- verk för flickor eller äga kunskaper, som berättiga till afgångsbetyg från 6:te klassen i de högre goss- skolorna.
Detta eller står där just för att beteckna, hvad som för manlig sökande utgör kompetens- villkor.
Må vara, att detta kunde sagts omständ- ligare, men då den ifrågavarande artikeln hufvud- sakligen afsåg kvinnorna, så ansågo vi antydnin gen tillräckligt klar.
I de högre kvinnliga lärover- ken läses ju till dels andra ämnen än i gossko- lorna och till dels större pensa.
Det ställer sig därför ofta lättare för en kvinnlig sökande, som af en eller annan anledning ej genomgått fullstän- digt läroverk, att komplettera sina kunskaper med betyg från 6:te klass af gosskola än att återgå till den iäsplan, som i kvinnligt läroverk följes.
Hon kan då få göra detta genom att taga fasta på de villkor, som för manlig sökande äro upp- T7vfr &gt;Q J u X l - l * C - l • * — fi-TI Ä ~ * M n n C Q l Q ' A ställda.
Detta till förtydligande af de ofvan cite- rade orden.
Till oomkullrunkelig stadfästelse åter af den san- ningen, att ingen studentexamen fordras för man- lig sökande vilja vi hänvisa hr H. C. dels till: » Instruktion för Styrelsen för Statens Järnvägs- trafik », stadfästad af Kongl.
M:t den 5 nov.
1884, § 36, litt.
e., dels till » Tjänstgöringsreglemente vid Statens Järnvägar, » faststäldt af järnvägsstyrelsen d.
15 maj 1884, § 2, litt e., där det på båda stäl- lena heter: » för att af Styrelsen antagas till be- fattning vid statens järnvägstrafik erfordras — — att förete bevis om eller undergå sådana kunskapsprof, som styrelsen finner nödiga. » Sty- relsen har vid de befattningar, som här är fråga om, nämligen kontorsskrifvare, satt afgångsbetyg från 6:te klassen såsom minimum af kunskaper.
Delta påbud är muntligt och har först under allra sista åren följts i regel.
Förut gick det än lättare.
Men att närmare antyda detta, skulle föra oss alltför långt utom ämnet.
Att nu en och an- nan student befinner sig bland de manliga sökan- de och då gärna antages, är klart, liksom det finnes kvinnliga studenter bland de kvinnliga kon- torsskrifvarne.
Exakta siffror utvisande procent- antalet af studenter vid järnvägen inom båda kö- nen kan hr H. C. erhålla genom att vända sig till Iduns redaktion.
Andra punkten i hr H. C:s uppsats rör sig om det kvinnliga arbetets värde eller, snarare sagdt, underhaltighet.
Ja, därom kan ju hvem som helst framkasta en förmodan, den ena lofprisande, den andra underkännande.
Men angående detta svara vi trösteligen: kom hit och se!
Om hr H. C. är mycket tyst och flitig, så går det kanske att kap- pas med de unga damerna.
Vi skola hoppas det åtminstone.
— Men jag vill anförtro hr H. C. en liten hemlighet.
Det har händt — jag säger ej, att det händer alltid, men det har händt — att då en herre kommit fram till chefen och lämnat sitt färdiggjorda arbete, denne svarat: » Har ni användt så många timmar till detta?
Det gjorde fröken L. färdigt i går på hälften så lång tid. » En för- underlig, men sannfärdig historia!
— Kanske rub- bar den i någon liten mån, hvad ni så högtidligt försäkrar vara eder privata öfvertygelse, nämligen att » kvinnligt arbete är värdt långt mindre än det manliga. » Jag tänker, att vi komma sanningen närmast, om vi icke taga vare sig det ena eller andra könet i klump, utan medgifva, att det fin- nes förmågor såväl som odågor på båda hållen.
I det ofvan anförda har hr H.
G. rört sig på någorlunda fast mark och så, att man kunnat upptaga det sagda till diskussion, Men längre fram blir det för galet.
» Hvilket kvinnligt kon- torsbiträde vill » — säges det — » i ur och skur och midt i natten inspektera växeln eller på ögon- blicklig order begifva sig af vid hvilken timme som helst till annan station och där ensamt sköta densamma? » Bästa hr H. C., för såväl manliga som kvinnliga kontorsskrifvare vid järnvägsstyrel- sens byråar finnas inga växlar alt inspektera, och ingen order att midt i natten resa hit eller dit väntar dem.
Allt sådant arbete är öfverlämnadt åt stationsskrifvare, hvilka tillhöra liniepersonalen.
Dessa tjänster äro hvarken sökta eller erbjudna åt kvinnor.
För öfrigt, att inspektera en växel som ligger på några få minuters afstånd från stationsbyggnaden, är då sannerligen ej det tyng- sta arbete man kan taga sig för.
Det är ansvars- fullt, men det är ej tungt eller svårt.
Emellertid är det nu så, att männen hafva sig detta arbete anförtrodt tillika med öfverinseendot på stationer- na, som vi förmoda till dels därför, att den lägre personalen vid järnvägen är bäst betjänt med att kommenderas af män.
Nej, kvinnorna de få nog sitta kvar på sina stolar i modiga sex timmar i instängd och damuppfylld luft hvarje dag.
Säg uppriktigt, hr H. C, hvilket lif skulle ni helst välja, detta att sitta inne hela dagen lång eller att emellanåt få gå omkring i frisk luft, inspektera växlar och taga emot tåg?
Dock är det verkligen så, att vid statens järn- vägar finnes icke mindre än 700 kvinnor anställda, hvilka i ur och skur stå på sin post och taga emot tåg.
De 700 kvinnliga grindvakterskor, som be- vaka vägöfvergångar och signalera: banan klar — tror ni de ha det så bekvämt?
Hvilken uthållig- het, noggrannhet och plikttrohet fordras ej på en sådan post.
En enda försumlighet, och det gäller mångas lif och lemmar.
Vill ni ytterligare gå öfver till Fogelsta — Wad- stena — Odeshögs järnväg, så skall ni där finna en kvinnlig stationsinspektor (eller — trice) vid Väf- versunda station.
Hon tager emot tågen och skö- ter alla de löpande gcromålen på stationen.
Vid Hjo — Stenstorps järnväg äger samma förhållande rum vid Styrshults anhaltstation.
Denna kvinnas man är banmästare och går hela dagen borta på l U c i r S * * * s * iM.wt cllCl V W A sitt arbete.
Hon har tillika fem barn att sköta, och man kan stundom få se henne med sin yng- sta baby på vänstra armen, under det den högra svänger flaggan.
Dessa exempel äro nog för att bevisa möjligheten af kvinnlig tjenstgöring vid stationerna.
Önskligheten af densamma hafva vi j u ej här till uppgift att undersöka, Iduns spalter tillåta ej längre meingsutbyle om denna sak.
Som en sammanfattning af det ofvan sagda tror jag vi kunna antaga att det blifvit bevisadt, det både kompelensvillkor och arbetsskyldigheter äro lika för män och kvinnor å den plats, där de ar- beta gemensamt, nämligen såsom kontorsskrifvare.
Fordran på samma lön för samma arbete synes eder kanske efter denna undersökning ej så orim- lig som förut.
Låtom oss därför förena oss uti att gemensamt utropa: Alltid le / ve råttoisan!!
F-d-f. U r notisboken.
Camilla Colletts lik afsändes till Stockholm från Kristania och brändes förliden torsdag i här- varande krematorium.
» Kring båren hade samlats, utom den hänsofnas anhöriga, några tiotal perso- ner, bland hvilka märktes österrikiske ministern, norska statsråden, representanter för Fredrika Bre- mer-förbundet och Förbundet för gift kvinnas eganderätt m. fl.
Den rika blomsterskörd, som var upplagd på och omkring båren, bar ett talan- de vittnesbörd om, huru högt den talangfulla och varmhjärtade författarinnan skattats i lifvet och hur djupt hon efter döden saknas af stora kretsar minnesgoda vänner, beundrare och beundrarinnor.
Från följande enskilda personer och korporationer hade bland andra sändts minnesgärder i form af kransar och blommor: Fra h. m. Dronningen, Henrik Ibsen, Norsk forfatterforening, Det norske studentersamfund, Norske forfatterinder, Kvindeli- ge studenter, De norske bildende kunstneres repre- sentive komité, Hamars kvindesagsforening, Kvin- destemmeretsforeningens klub, Norsk kvindesags- forening, Bergens kvindesagsforening, Dyrenes be- skyttelse, Fredrika Bremerförbundet m. fl.
En vacker krans med hvita band bar följande in- skription: En Tak » fra de Stummes Leir »!
Ved dig vor Lcobe fik Lyd.
— — Dit Navn er vor Sag til Seir En Gang i Nord som i Syd.
Då anstalterna för kistans införande i ugnen voro vidtagna, nedlades på båren till » erinring om Camilla Colletts livsgjerning » en praktfull krans med röda, blå och hvita band » fra Lands- masnd i Stockholm ».
Dessförinnan sjöngs ett par psalmverser.
Så öppnades luckorna med de massiva beslagen, ki- stan fördes in i ugnen och förbrännelseprocessen vidtog, allt - under det på orgeln utfördes begraf- ningspsalmer, såsom » Jag går mot döden, hvar jag går » m. m.
En löst gåta.
Till sistlidne jul utkom i Kö- penhamn på svenska språket en bok, hvilken både på grund af ämnet och den talangfulla behand- lingen väckt mycken uppmärksamhet: » En roman om förste konsuln. » Den utgör en romantiserad, högst fängslande skildring ur den store Napoleons lif, röjande en sällsynt förtrolighet med ämnet.
Gissningarna ha gått vida omkring för att upp- söka den anonyma författaren — eller författarin- nan, ty man tyckte sig spåra en kvinnas andliga bild bakom skildringen — men allt hitintills för- gäfves!
Nu afslöjas emellertid med ens hemlig- heten.
Författaren till den uppseendeväckande ro- manen är vår numera i Köpenhamn bosatta lands- maninna fru Malhilda Mailing, född Kruse, hvil- ken i midten af 1880-talet gjorde sig bemärkt som författarinna till de då under pseudonymen Stella Kleve utkomna novellerna » Berta Funke » och » Alice Brandt ».
Under de senare åren har fru Mailing låtit sin penna hvila, hvadan det varit helt naturligt att de många gissningarna angåen- de författarskapet till hennes nya roman varit all- deles på villospår.
Också ligger det mellan hen- nes tidigare arbeten och detta en rent af förvå- nande litterär utveckling, till hvilken författarin- nan är att på det hjärtligaste lyckönska.
* Svenska lärarinnornas pensionsförening hade här om aftonen ordinarie bolagsstämma å ^-Wté I n g h i l t e r r a).
h ä r s t ä d e s lagrad sedan 1891.
Vid ™?
°!
g, f harv.
handelskemist befunnen enl analys ful / god.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos d e r o k I 1 a tf. A. Nydahl &amp; stocKholm, C.O 2 Stureplan s E i k s - o c h Allm.
telefon.
Högre lärarinneseminariets lokal under ordförande- skap af fröken M. Forsell.
Af års- och revisions- berättelserna inhämtades, att föreningen under år 1894 haft i inkomster 30,160 kr.
Utgifterna ha uppgått till 13,443 kr., hvaraf i pensioner 11,397 kr.
och i medel, utbetalade på grund af testamen- tariska förordnanden, 822 kr.
Tillgångarna vid årets slut utgjorde 345 610 kr.
Insättningarna ha under året uppgått till 15,221 kr.
mot 8,306 näst- föregående år.
Delegarne voro vid årets slut 187.
Full ansvarsfrihet beviljades styrelsen, hvars af- gående medlemmar, fröknarna C. Westling, H. Myrberg och H. Djurberg, åteivaldes, liksom deras suppleanter, fröknarna M. Svederus och S. Gyl- lencreuts.
Ett silkesslott.
Ett vackert prof på svensk konstsömnad föreligger i en nyligen afslutad, i silke utförd tafla öfver Sturefors af fru K. Dahl, f. d. Valdemarsviksbo, känd genom åtskilliga före- gående arbeten, bland annat ett i samma materi- al utfördt porträtt af konung Oscar, hvilket fortidet år var utstäldt i Industripalatset i Stockholm och äfven af konungen inköptes.
Det nu afslutade arbetet framställer, som sagdt, en vy af Sturefors ' herresäte, i Östergötland med den palatslika manbyggningen med sina flyglar mellan grönskande träpartier, speglande sig i Er- långens lätt vattrade yta.
Det om mycken arti- stisk finess vittnande arbetet är utfördt i schat- térsöm med silke på sidenatias, hvarvid den pit- toreska verkan ernåtts så väl genom det känsliga valet och sammanställningen af färgerna som ge- nom det omvexlande sättet att anbringa stygnen horisontalt, vertikalt o. s. v., i detta slags fram- ställning motsvarande penselföringen i måleriet.
Då silkets färg ej varit nog för att återge de erforderliga nyanserna, har artisten genom sam- manställning af silke af olika kulör åstadkommit en effekt erinrande om hvad som inom det mo- derna måleriet praktiserats under namn af optisk färgblandning.
Det artistiska arbetet är utfördt på beställning af grefve Bjelke, fideikommissarie till Sturefors.
i fullt mått kommit honom till del, om ock en- tusiasmen för det egendomliga diktverket ej varit alldeles odelad.
Vi ämna så mycket mindre in- låta oss på någon redogörelse för det mångom- skrifna skådespelets innehåll, som detsamma förut torde vara välkändt för alla våra literärt intres- serade läsarinnor och vi redan i vårt första num- mer för i år lämnade ett utförligare referat, verk- ställdt af Hellen Lindgren.
Som vår personliga mening vilja vi blott — nu efter styckets åskå- dande — uttrycka, att det ingalunda vinner i klarhet genom den framställning, dessa aktade artister gåfvo, och att det mer än de flesta af Ib- sens senare verk torde verka djupast såsom läsdrama.
Fru Julia Håkanssons tolkning af Rita Allmers fängslade i främsta hand intresset och erbjöd ock- så många glänsande detaljer.
Särskildt kom den älskande kvinnans hänsynslösa, allt fordrande li- delse i första akten fram med fullblodig kraft.
Mindre trovärdig blef den snabba sinnesomdaning, hon enligt » förvandlingens lag » i de två senare akterna undergår.
Hr Seennbergs Alfred Allmers hade mycken värme och värdighet — ja, af det senare helt visst mer, än hvad författaren själf afsett och hvad som kunde bidraga till en rätt förståelse af denna stridiga karaktär.
Det fullt riktiga greppet på rol- len synes han oss alltså icke ha funnit.
Fru Eliasson som allmers halfsyster Asta ver- kade väl deklamatorisk och gråtmild.
Hr A. Ranfis Borgheim var en rutinerad prestation, som ej stör- de, men ej heller riktigt sammansmälte.
Men icke ligger heller Ibsenfacket just närmast till hands för hans konstnärskynne.
Att göra råttgumman till en sagohäxa ur någon barnbok, som fröken Magnusson gjorde henne, bidrar helt visst icke till att höja verkan af denna egendomliga figurs mystiska ingripande.
Förtju- sande var den lilla framställaren af det lytta bar- net, eleven Karla Strandberg.
Södra teatern gifver i morgon lördag ett nytt program, upptagande » Snöyra » och » Bortbytingen ».
Hrr Vilh.
Stenhammars och Knut Bäcks andra mu- sikafton äger rum i Vetenskapsakademien i mor- gon lördag med biträde af grefvinnan Matilda Taube och konsertmästaren Tor Aulin.
Teater och musik.
Kungl.
Operan.
Signor Fransesco d ' Ändrade har nu afslutat sitt märkliga gästspel härstädes.
Sedan vi senast skrefvo om honom, har han uppträdt i ännu ett par uppgifter, hvilkas lösning ytterligare bekräftat vårt omdöme, att han är den mest fram- stående dramatiske sångare, som på de senaste tio åren uppträdt härstädes.
Hans tolkning af narren Tonios roll i » Pajazzo », den ena af de två nya uppgifterna, sätta vi nästan främst bland den genialiske konstnärens prestationer härstädes.
Först genom att se och höra d ' Andrade i denna roll får man en rätt uppfattning af densammas inne- börd.
Alltifrån den mästerligt utförda prologen, som naturligtvis måste omtagas, till de hemska slutorden tia comedia e finita » följer man med andlöst intresse den genialiska framställningen.
Man ryckes ovilkorligen med, och man finner ofta, huru små medel den verklige konstnären behöfver för att åstadkomma en slående verkan.
Maske- ringen är likaledes ypperlig och särdeles karak- täristisk.
Hvilken kontrast mellan narren Tonio i » Pajazzo » och den stolte konung Karl den femte af Spanien i » Ernani »!
Man skulle knappt kunca tro, att samme konstnär vore i stånd att lösa tvänne så olikartade uppgifter.
Visserligen fick man här endast se tredje akten, den nere i grafhvalfvet, men den bild hr d ' A.
här gaf af konung Karl den femte var synnerligt imponerande, och man fick, här- särskildt tillfälle att höra hela vidden och klan- gen af sångarens mäktiga stämma.
Att båda nu nämnda prestationer framkallade det mest entu- siastiska bifall, behöfva vi väl knappast nämna.
Hr d ' Andrades gästspel, för hvars åstadkom- mande k. operadirektionen förtjänar det varma- ste erkännande, afslutades i onsdags med » Don Juan ».
— Lady Hallé ' s uppträdande å kungl.
operan har framflyttats till instundande tisdag.
K.
Dramatiska teatern gifver allt fortfarande hvarje dag » Madame Sans-Géne » för fulla hus.
Till regissör och instruktör vid Dramatiska tea- tern har antagits dir. H. Christiernsson vid Södra teatern.
Ett godt vall » Lille Eyolf » i Stockholm.
För sex fulla eller välbesatta hus har nu direktör Alb.
Ranft med sällskap å Vasateatern uppfört Ibsens nya stycke, och publikens intresse och tacksamhet ha därvid Musikföreningen gifver sin 40:de konsert tisdagen den 2 april i Musikaliska akademien, hvarvid upp- föres Händels oratorium » Josua » med biträde af fru D. Edling och fröken A. Malmström samt hrr Sal.
Smith, O. Lejdström och M. Bratbost.
Fröken Tora Hwass gifver sin uppskjutna konsert nästkommande torsdag den 28 dennes.
Oupplösliga band.
N o v e l l för- I d u n af Sylvia.
(Forts.) » Under n ä r v a r a n d e förhållanden, » återtog h a n efter en liten tystnad, » är det m e r än djärft, att j a g vågat se u p p till e r.
.
Men, » h ä r höjde h a n en s m u l a u t m a n a n d e sitt huf- vud.
» Men lyckan står den djärfvom bli, p å s t å r m a n oeh.
.
.
och.
.
.
ni vet h u r högt jag älskar er.
.
. » » Har jag då inte s a g t?
.
.
.
» » Visst h a r ni s a g t.
.
.
betänk emellertid h u r kort tid j a g h a r på mig för att söka förmå er glömma ett gammalt tycke och.
.
.
och att fatta ett n y t t.
.
.
J a g ber er inte n u om ett afgörande svar, Gabriella.
.
.
eller ens vågar d r ö m m a om, att ni genast skall k ä n n a er beredd att förljufva mitt lif.
.
.
s å d a n t skulle m å h ä n d a varit en omöjlighet, om inte den d ä r a n d r e.
.
.
oss emellan sagdt tycker j a g b a n varit en formlig å s n a.
.
.
ja, ni får u r s ä k t a mig Ella, » tillade han s k ä m t a n d e.
» Om inte den d ä r a n d r e ställt sig h i n d r a n d e emellan oss.
.
.
» H a n h a d e talat på en gång glädtigt och b e s t ä m d t s a m t syntes för öfrigt icke alls h a böjelse att som afvisad friare h ä n g a på huf- vudet.
» Ni måste, » fortfor han, men j a g fick emel- lertid icke r e d a på hvad h a n vidare a n s å g, att j a g » m å s t e », ty tant ö p p n a d e i d e t s a m m a dörren b a k o m oss samt r o p a d e: » Har du mot- tagning i köket, k ä r a Ella? » » Jag h a r bara varit h ä r för att p a s s a .på, att hon inte b r ä n n e r upp fingrarna, » sade J o h n, som tog ett skutt från bordet.
» Jag blir inte så lätt bränd, » a n m ä r k t e jag samt knep ihop l ä p p a r n a och gaf h o n o m en b e t e c k n a n d e blick.
» S p e t s a r n a äro som nya, » sade tant och s y n a d e dem mot dagern.
» Det är k a n s k e inte nu för tiden vanligt att se en dam i Elias ställning utveckla s å d a n a h ä r husliga dygder, och vi ha ju Lova, » tillfogade hon med en liten förnäm hufvudrörelse.
» I min u n g d o m, » fortfor hon leende, » kände m a n inte till någon konstlvätt, och man var alltför rädd om sina d y r b a r h e t e r att våga förtro dem åt ovana h ä n d e r.
.
.
» Spetsfvättning var tillfölje häraf helgad ge- nom välborna generationers a k t s a m h e t och så- ledes på intet sätt o p a s s a n d e för en af deras ättlingar.
John borde följaktligen förstå, att min strängt taget något borgerliga sysselsättning, icke var påkallad af behofvet, oeh med en behaglig känsla af att ständigt kunna b e v a r a skenet, äfven om man händelsevis skulle finna oss vid en tvättbalja, slog tant u p p dörren till salongen och inviterade den unge m a n n e n att följa sig.
Under J o h n s utgjutelser, h v a r s ö m m a ton- fall på en gång lugnat mig och tilltalat mitt hjärta, h a d e elden slocknat i spiseln, all min v e r k s a m h e t s l u s t var plötsligen borta, och i ett slags drömlöst tillstånd utan s a m m a n h ä n g a n d e tankar stirrade jag förströdd på askhögen, d ä r n å g r a gnistor ä n n u glindrade fram.
* » Några b l o m m o r måtte väl Gabriella k u n n a ta emot, äfven om h o n afskyr mig, » sade J o h n, då han följande m i d d a g räckte mig en stor bukett af m ö r k a p e n s é e r oeh r e s e d a.
Det var till tant h a n vädjade med sina ord, och hon u n d r a d e s k r a t t a n d e, hvarifrån han fått en dylik föreställning om mitt sinnelag emot h o n o m.
» Elias ögon äro vältaliga.
.
.
» T a n t fortfor att s m å l e.
Hon var van att h ö r a oss s k ä m t a oeh g n a b b a s med h v a r a n d r a.
» Hvarför fick j a g i går inte se en skymt af er, förrän j a g s a ' g o d n a t t?
» frågade han och lade b u k e t t e n med en hälft knäböjande rörelse framför mig på ett bord.
» Man är inte alltid disponerad för alt vara sällskaplig, » s v a r a d e jag kort.
Med ett uttryck af otålighet höjde tant lätt sina axlar.
Inom sig u n d r a d e hon förmod- ligen, h u r u länge d e n n a indisposition skulle fortgå.
Till följe af d e n n a min s i n n e s s t ä m n i n g var det m å h ä n d a som h o n äfven i dag befriat mig från att vara sig följaktig på m i d d a g s - p r o m e n a d e n, hvilken hon mot vanligheten u p p - skjutit en s m u l a för att J o h n skulle få tid att ledsaga h e n n e.
Möjligtvis undvek h o n mig också därför, att h o n i t a n k a r n a syntes tillämna mig någon slags öfverraskning, ty h o n häntydde ett par gånger, att hon litade på sin följeslagares goda s m a k, och hon gaf mig härvid ett förstulet ögonkast k a n s k e för att se, hvad verkan h e n n e s ord gjorde, oeh om inte mitt ansikte skulle klarna u p p.
Stac-
kars, k ä r a t a n t!
E n o p å r ä k n a d utgift för en eller a n n a n gåfva skulfe göra h e n n e rätt stora b e k y m m e r, men med otacksam likgiltighet höjde j a g icke min röst till motsägelse.
J a g var endast glad öfver att snart l ä m n a s allena, och m e d verkligt nöje s å g j a g h e n n e aflägsna sig för att göra promenadtoalett.
» Tant h a r a n m o d a t mig att s å ofta som möjligt titta in, » s a d e h a n, s å snart hon v ä n d e ryggen till.
» Hon h a r förtrott mig, att ni för tillfället ä r i behof af förströelse.
.
.
Det är således nyligen s o m h a n.
.
.
» J o h n vred och v ä n d e sig på ett oroligt sätt.
» Herre Gud, hvad ni m å s t e tycka j a g ä r inskränkt, » s u c k a d e h a n.
» Ah j a, något! » » J a g k a n inte alls u p p t r ä d a till m i n för- del, fruktar j a g?
.
.
. » » Jag ä r inte böjd för motsägelser.
.
. » » Ni är själfva uppriktigheten, Ella, » inföll han s k r a t t a n d e.
» Det ä r j u s t genom den ni mest h a r förtrollat mig.
.
.
uppriktig, renhjär- tad, utan det ringaste k o k e t t e r i.
.
.
» » Utan en tillstymmelse af b e h a g s j u k a skulle j a g vara odräglig, fruktar j a g.
.
. » » Låt gå för b e h a g s j u k a d å.
.
.
m e n i så fall, Ella, är ni det p å ett ytterst intagande s ä t t.
.
.
och d ä r t i l l.
.
.
» » Nej, n u m å s t e ni sluta m e d e d r a välvil- liga o m d ö m e n, J o h n!
.
.
.
» » När m a n oupphörligen t ä n k e r s å mycket godt om er, ä r d e t svårt att inte få tala här- om.
.
.
m e n från det e n a till d e t a n d r a.
.
.
vet ni, hvad j a g g r u b b l a d e p å i n a t t?
.
.
.
J o, j a g funderade u t.
.
.
för att i alla h ä n s e e n - den trygga b å d e d e t n ä r v a r a n d e och fram- tiden.
.
.
j a g funderade p å att gå in i alla möjliga föreningar och kassor.
.
.
till en hjälp, v mottagas med tacksamhet.
Charad.
Hvem vill väl le åt stackars gamla Sara * Fast hennes klädning råkar till att vara Mitt Äe ?a,dock för öfrigt väl behållen?
I nitton långa år till högtids buren, Den efier sista modet ej är skuren, Men är dock hel och ren i kjortel- fållen.
Hon var ännu i blomstringsperioden, När hon mitt första köpte uti boden Åt sömmerskan.
Nu har hon snö bland håren Och är, som alltid, hygglig, fastän dräkten Sett utaf andra kläder många släkten Och hunnit bli mitt andra under åren.
S.
L. b Han i n s t ä m d e i mitt skratt.
» Hvilka a n - lag j a g än m å ha, » inföll h a n, » så tycks det nästan, som om j a g h a d e förmåga att m u n t r a er. » H a n lutade sig fram emot mig, o c h med ett allvarligt uttryck tillade h a n: » Och där- t i l l.
.
.
ingen kan älska er högre än j a g!
» Den djärfva, hängifna b e u n d r a n, h v a r m e d han såg p å mig, h a d e plötsligt en förbryllande verkan.
J a g ville d r a g a mig tillbaka, men Knappt finns ett ord, som ljuder mera skönt För den, som felat och känt ångerns plåga.
För brottslingen, som straffets för- smak rönt, Kan svar det bli uppå en viktig fråga.
Från mången läpp som ångestskri det ljöd Den stund det vägde mellan lif och död.
Bakfram.
1 motsatt riktning läst blir ordet tolk För mycket, som gör buller uti världen Och nästan skrämt besinningen från folk Som älska stillhet uppå lefnadsfärden.
Kanonens grofva bas samt åskans brak, De äro ock i grunden samma sak.
Sibylla.
a Logogryfen: Norge; g e n, ger, oren, neg, g r e n, g n o, e n, g r o, r e g n, n e r, e r g o, o, N e - ro, r e n, r o, erg, n o g.
e h h m m m n n | o 0 0 r r r • s s t 0 1 S Länkgåtan: S e b a s t o p o l; se — bas — bast — as — sto — stop — Po — pol.
Apotöperna: » 1 r 1) Bokstaf, 2) stad i Europa, 3) lektyr, 4) klassisk författare, 5) fransk revolutionsman, 6) hör till musiken, 5) bokstaf.
a U a alla Sparris.
Ni kanske aMrig k o m m i t det ihåg, A t t o c k m i t t hela är e n p e d a g o g.
T y för b v a r e n d a g å n g, s o m n i d e t s e r, Det v i l l d e t visa r å d e t gifva e r: Miti första ej m i t t andra för d e s m å, Af d e n n a s n å l h e t i c k e g o d t d e m å.
Låt d e m mitt andra s m a k a d å o c h då.
Iduns Modetidning hälft år: 2: 50 ett kv.
: 1: 50 3: 75 2: 50 1: 50 2- 2ö 1: 75 1: — (14- dagsupplasan) Iduns tre kv.
: 3: 75 Modetidning (må- nadsupplagan) I anfthåiisforleeknmg.
Ada Negri; af Sigrid Elmblad.
(Med porträtt och fyra dikter af Ada Negri).
— Kvinnan i kyrkans tjänst; en inter- view med d.r Parker.
— Till Wilma H a l l é; efter en konsert, af Lotten von Krcemer (Med porträtt), — Iduns läkarartiklar.
— Sägner; berättelse af Bedvig Indebctou.
— Från Iduns lä- sekrets: » Rättvisa framför allt » — Ur notisboken.
— Teater och musik.
— OupplösJiga band; novell för Idun af Sylvia (Forts.).
— Tidsfördrif.
— Prisuppgift.
&lt;fe 44 * 44 44 - SN- » ^£N — «^ - G: «N-^«&gt; «v_liÄ^ Prisuppgift.
Enligt vårt löfte att då och då under årets lopp på tids- fördrifsafdelningen anordna små pristäflingar, i hvilka litet hvar kan deltaga, inbjuda vi i dag våra läsarinnor att roa sig med lös- ningen af följande uppgift: Sök att finna ord, hvilka bestå af nio bukstäfver och i hvilka alla nio bokstäfverna äro olika, t. ex. » lackstång ».
Endast i svenskan brukliga substantiv äro tillåtna och dessa blott i grund- formen (obestämd nominativus singularis).
Af de funna orden skall därefter uppställas en grupp så beskaffad, att de olika ordens begynnelsebokstäver bilda namntt på en växt eller blomma.
Äfcen flere sådana grupper kunna få insändas.
De olika ordens begynnelsebokståfver i hoarje grupp måste då bilda ett växt- eller blomsternamn.
Som grund för prisutdelningen tages hänsyn till antalet af riktigt funna och sammanställda ord.
Detta antal skall därför ock af hvarje insändare hopsummeras och angifvas.
m 44 44 44 44 44 44 44 44 44 44 44 F e m t o n p r i s utdelas: 44 Första pris: 1 5 kronor.
44 44 Andra pris: 10 kronor.
44 Tredje pris 5 kronor.
44 Fjärde till nionde pris: pärmar till en årgång 44 af Idun.
44 44 Tionde till femtonde pris: pärmar till en årgång 44 af Iduns romanbibliotek.
44 Samtliga lösningar skola vara inkomna senast den 10 april.
44 De, som komma senare, tagas ej med i räkningen.
Kuvertet skall Tidsfördrifstäjlingen.
44 bära följande påskrift: Iduns Redaktion.
Stockholm.
Hvarje lösning skall åtföljas af insändarens fullstän- 44 diga namn och adress.
44 fe fe fe I fe fe fe fe fe » fe m m fe fe fe fe £ i fe ^ fe fe fe i fe ± PICOTS TVÄTTPULVER Öfverträffar 1) K o r a n, 2) H e l g a.
Springare-charaden: t K Idun med romanbibliotek K (i flfe Ä t w9 flfc &lt;fc &lt;Ä Lösningar.
a uppmanas a t t ofördröjligen förnya prenu- merationen, enär upplagornas storlek i god t i d m å s t e bestämmas och.
senkom- mande löpa risken a t t bli utan e t t eller annat af k v a r t a l e t s första nummer.
Prenumerationsprisen s t ä l l a s i g som käudt på följande v i s: » Ni k o m m e r att p a s s a b r a bland engels- m ä n, J o h n.
.
.
ni h a r anlag för spleen. » Diamantgåta.
a Idun och Iduns Modetidnin — - «£&gt;^ » - «N — «S — - ÄN Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag u n d e r det h a n Kyartalsprenumeranter » Hon skall b å d e förlåta mig o c h.
.
.
o c h ge oss sin välsignelse, i händelse ni inte h a r något h ä r e m o t?
.
.
.
» Rättfram.
o stilla, (Forts.) » G u m m a n?
» u p p r e p a d e j a g.
» Hon skall aldrig förlåta er ett dylikt ord, J o h n, h o n skulle anse det vanvördigt. » Palindrom.
Tiarorarr.
satt i stället orörligt alltmera n ä r m a d e sig.
förstår ni, i h ä n d e l s e v å r H e r r e skulle h e m - söka mig med någon sjukdom.
.
.
j a g vill olycksfallsförsäkra mig och naturligtvis också ta.
.
. » » Ni ä r en olycksfågel, J o h n, och en dylik försäkran skulle p a s s a er bra, » inföll j a g och k u n d e ej tillbakahålla ett l t e n d e.
» Och naturligtvis också, » u p p r e p a d e h a n, utan att låta störa sig, » också en lifförsäk- ran, som j a g vill ta till ett så högt belopp, att d å j a g m e d döden afgår, ni.
.
.
det är all- tid med t a n k a r n a u t e s l u t a n d e på er, E l l a!
.
.
.
att ni kan anse er g a n s k a välbergad.
.
.
F ö r s t emellertid n ä r j a g h a r ett godt dagligt bröd att bjuda er samt är på alla upptänkliga sätt a s s u r e r a d, så infinner j a g mig för att h ä m t a er.
.
.
Nej nej, afbryt mig inte.
.
.
j a g förstår nog, att ni a n s e r tant h ä r som en hållhake.
.
.
men hvad g u m m a n beträffar, s å ta vi h e n n e naturligtvis m e d i s l ä p t å g.
.
.
» » Lessive Phenix » andra tvättmedel I Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer Säljes i \ -, J- och J kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: C a r l R.
M a t t o n, Stockholm Talrika o m b u d i landsorten.
