# ID: svediakorp-per1012
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,470
# sentences: 742
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 11 (378) Prenumerationspris pr är: Idun ensam ._ kr.
5: — Idnns Modet, fjortondagsuppl.
&gt; 5: — [duns Modetidn., mänadsuppl.
&gt; 3: — Barngaideroben » 3: — K Hartlepool, England.
Föräldrarne, skeppsmäk- laren \ V.
I.
Grass och hans hustru Maria Dahl, äro båda från Geflo, och det är som skandinavisk recensent i en af Eng- lands mest framstående tidskrifter, tRevietc of Beviews », utgif ven af mr W. T.
Stead, som den unga flickan presenteras för Iduns läsare — en post som hon haft se- dan sitt nittonde år, då tidskriften först började att utgif vas.
(jan.
1890).
» Jag är svenska och älskar Sverige och sven- skarne, » säger Gerda Grass, » fastän jag är född och uppfödd i Eng- land och tycker, att 8:de årg.
Fredagen den 15 mars 1895.
Byrå: Klara Södra Kyrkog.
16, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n s k e r ä, a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Redakter oeh utgifvara: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
E e d a k t i o n s s e k r.
: J. Gerda ämnet öfver don ungdomliga, bild, som i dag fram- ställos i Idun, är utan tvifvel okändt för nästan alla dess läsare.
Gerda Grass?
Hvem är det?
Hvad har hon kunnat uträtta, som gjort henne förtjänt af att inrym- mas bland Iduns kvinno- galleri?
Ja, det är detta jag i få ord vill berätta, då det är mig ett nöje att få göra vår unga landsmaninna bekant för hennes svenska sy- strar.
Ty Gerda Grass är svenska, fastän hen- nes vagga stått i West Iduns Tryckeri Aktfobotog Nordling.
Annonspris: UtgifningHtid: •hvarje h e l g f r i fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösn:r eudast för kompletteringar) 35 ö r e pr n o n p a r e i i l e r a d.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Grass.
det också är ett bra land. » När Gerda var två år, drabbades familjen af det hårda slag, att den unga fru Grass blef offer för en sjukdom, som ännu efter tjngutvå år visat sig obotlig, så att hon ej förmått själf handleda sina barns uppfostran och följa deras utveckling.
Gerda och hennes ett och ett hälft år äldre bror ha dock ej varit i saknad af moderlig vård, i det en ung syster till fru Grass kom öfver till England, tog de små om hand och allt sedan för systerbarnen varit den ömmaste moder och kärleksfullaste vårda- rinna.
Efter att hafva ge- nomgått do sju klas- serna i folkhögskolan i WestHartlepool, därhon vann högt beröm, för- flyttades Gerda vid tolf års ålder till ett semi- narium i samma stad.
Hon berättar från den tiden en liten anekdot om, hur läraren i franska ville, att hon skulle stafva beau med s i plu- ralis, medan Gerda ener- giskt höll på, att det skulle vara x.
Sedan läraren — i ett lexikon — fått reda på ordet,
H u r u k a n m a n lära k ä n n a sig själf?
Aldrig genom b e t r a k t e l s e, m e n väl genom handling.
F ö r s ö k a t t g ö r a d i n p l i k t, o c h du s k a l l s n a r t l ä r a k ä n n a h v a d du d u g e r t i l l.
J.
IF.
v. Goethe.
m å s t e h a n ge sin t r i u m f e r a n d e lärjunge rätt.
I d e n n a skola s t a n n a d e Gerda e n d a s t t v å år, h v a r e f t e r h o n k o m p å f a d e r n s k o n - t o r s o m h a n s b i t r ä d e, m e d a n h o n p å fri- s t u n d e r b ö r j a d e r o a sig m e d a t t s k r i f v a v e r s, dels o r i g i n a l, dels ö f v e r s ä t t n i n g a r från s v e n s k a n, d ä r i b l a n d Silfverstolpes » Se glad ut », m.
fl.
Do flesta af d e s s a s m å b i t a r hafva varit i n f ö r d a i Neiccastle Weekly Glironicle, och för » Farmer Brorens Field » s a m t » One of poor Joe ' s brotlier ' s » fick G e r d a G r a s s p r i s e t i en t ä f l a ö.
G e r d a s far, s o m själf a l l t i d v a r i t e n s t o r v ä n af l i t t e r a t u r, t o g m y c k e t i n t r e s s e i dot- t e r n s g r y e n d e a n l a g, och i h a n s v ä l v a l d a bibliotek s a m t u n d e r samtal m e d honom utvecklade G e r d a sin begåfning.
H o n h a d e alltid h a f t l ä t t för a t t l ä r a och v a r i t m y c - k e t flitig i s k o l a n.
Men när arbetet var s l u t a d t, k u n d e i n g e n v a r a m e r a g l a d och y r ä n d e n lilla G e r d a, i n g e n k v i c k a r e och m e r b e g i f v e n p å s p r a t t och u p p t å g.
Men midt under barnets ysterhet visade hon d o c k t i d i g t e t t r e f l e k t e r a n d e a l l v a r och e n v a k e n i n t e l l i g e n t blick p å lifvet och om- gif n i n g e n, m e d a n h e n n e s h j ä r t a r y m d e e n v a r m och i n n e r l i g k ä r l e k för f a d e r n och mostern-uppfostrarinuaii.
G e r d a s a l l r a f ö r s t a offentliga l i t t e r ä r a för- sök v a r e n n e d r i f v a n d e k r i t i k öfver en ro- m a n af R h o d a B r o u g h t o n, h v i l k e n k r i t i k hon författade vid femton års ålder u n d e r m ä r k e t Minnie Meagles.
D e n blef införd i Neiccastle Weekly Glironicle, n o r r a E n g l a n d s s t ö r s t a och m e s t a n s e d d a v e c k o t i d n i n g, i h v i l k e t b l a d G e r d a G r a s s s e d e r m e r a blef e n flitig m e d a r b e t e r s k a, i d e t h o n l ä m n a t e n m ä n g d b i d r a g i form af k å s e r i e r, s k i s s e r, poesier, k r i t i k e r i olika ä m n e n, s k r i f n a m e d o f ö r s k r ä c k t m o d, l e d i g stil och o f t a s t h å l l n a i den humoristiska genren.
Det troddes l ä n g e af t i d n i n g e n s l ä s a r e, a t t » Minnie Meagles » v a r e n b e d a g a d m a t r o n a, rik p å lef- n a d s å r och l e f n a d s v i s d o m, tills d e en d a g ö f v e r r a s k a d e s af a t t i t i d n i n g e n se h e n n e s p o r t r ä t t, s o m v i s a d e d e n t ä c k a b i l d e n af e n flicksnärta m e d fläta u t å t r y g g e n.
Vid.
s e x t o n å r s å l d e r skref G e r d a G r a s s e n d r a m a t i s e r a d b e r ä t t e l s e p å v e r s, kallad.
» The Spanish Blacksmith » (den s p a n s k e sme- den), hvilken ett år senare u t k o m på tryc- k e t i W e s t H a r t l e p o o l u n d e r h e n n e s förut b e g a g n a d e s i g n a t u r Minnie Meagles.
P r e s s e n y t t r a d e sig e n h ä l l i g t m y c k e t f ö r d e l a k t i g t om d e n n a d r a m a t i s k a dikt, som behandlar e n e p i s o d från N a p o l e o n s i n v a s i o n i S p a n i e n.
I n n e h å l l e t u t m ä r k e r sig för p o e t i s k f a n t a s i och m å l a n d e s k i l d r i n g a r, v e r s e n är l e d i g och m j u k i s i n ofta v a r i e r a n d e r y t m.
Musik h a r blifvit s a t t till d i k t e n, och d e t v a r m e - ningen, att den skulle uppföras som operett, n å g o t s o m d o c k af flere s k ä l icke k o m till stånd.
Ej nöjd m e d det beröm tidningspressen gifvit h e n n e och ä n n u t v e k s a m o m h o n p å a l l v a r s k u l l e slå sig i n p å d e n l i t t e r ä r a ba- n a n m e d alla d e s s t ö r n e n och d e s s o s ä k r a u t k o m s t, b e s l ö t G e r d a sig a t t s k i c k a sin bok till m r W.
T.
S t e a d, d å ä n n u u t g i f v a r e af Fåll Mall Gazeite, och b a d h o n o m o m e t t u p p r i k t i g t o m d ö m e, d å h o n s a d e sig n o g hafva.
h å g och e n e r g i, m e n ej v a r fullt viss om, att h e n n e s t a l a n g vore tillräcklig att b a n a h e n n e v ä g fram.
s o m f ö r f a t t a r i n n a.
S v a r e t k o m m e d o m g å e n d e och v a r y t t e r s t u p p m u n t r a n d e.
H a n u p p m a n a d e h e n n e ifrigt a t t framför allt ä g n a sig å t d e n j o u r n a l i - s t i s k a b a n a n och erbjöd h e n n e d ä r j ä m t e a t t blifva r e c e n s e n t för d e n s k a n d i n a v i s k a afdelningen i h a n s snart därefter börjande Reviciv of Revieirs, e n a n s t ä l l n i n g, s o m h o n alltjämt innehar.
När m a n läser den en eller en och e n half s p a l t l å n g a a n m ä l a n — d e t t a ä r all d e n p l a t s, s o m l ä m n a s å t d e n s k a n d i n a v i s k a a f d e l n i n g e n — i Reviewn, tycker m a n k a n s k e, a t t arbetet är lätt nog.
M e n d e t gäller för r e c e n s e n t e n a t t h v a r j e m å n a d läsa igenom de tre skandinaviska l ä n d e r n a s samtliga t i d s k r i f t e r och s e d e r m e r a g ö r a e t t u r v a l och gifva o m n ä m n a n d e af h v a d s o m k a n v a r a af v ä r d e i en eller an- nan riktning i Norden.
D e t t a sitt arbete t a g e r G e r d a G r a s s s o m en s a m v e t s s a k och försöker v a r a en r ä t t v i s och o p a r t i s k b e d ö - mare.
D e t o a k t a d t får h o n ofta skrifvelser från redaktioner i Skandinavien, hvilka anse sig a n t i n g e n h a f v a blifvit o r i k t i g t b e d ö m d a eller k l a g a öfver, a t t d e alls icke blifvit omnämnda.
När man betänker det starkt inskränkta u t r y m m e t, som tillmätes henne, k a n m a n nog inse, h u r svårt det m å s t e v a r a a t t g ö r a alla till l a g s.
G e r d a för f y r a å r s e d a n, då h o n m e d s i n moster tillbragte en s o m m a r hos släktingar i Varberg.
Vid å t e r k o m s t e n skref h o n för Neioeaslle Weekly Ghronicle en s k i l d r i n g af r e s a n och sin v i s t e l s e v i d b a d o r t e n, som då h ä n d e l s e v i s h a d e h a f t e t t b e s ö k af k o n u n g Oskar.
För ungefär två år sedan fullbordade G e r d a G r a s s en o m f å n g s r i k r o m a n, » PhiV Bawerofts son, » h v i l k e n för n ä r v a r a n d e på- g å r i Neiccastle Weekly Glironicle och väc- ker stor u p p m ä r k s a m h e t.
Romanen bjuder p å f r a m s t å e n d e k a r a k t ä r s t e c k n i n g a r och s p ä n - n a n d e s i t u a t i o n e r; d e n ä r en t r o g e n verk- lighetsskildring, där solsken omväxlar m e d storm, kärlek m e d hat, leende m e d tårar; d i a l o g e n ä r y t t e r s t l e d i g och ofta, k v i c k m e d e n s a n n, oöfverträfflig h u m o r.
D e n skiljer sig så v i d t f r å n d e v a n l i g a n u m e r a till ord- s p r å k blifna e n g e l s k a » m i s s - r o m a n e r n a », a t t h e n n e s p e n n a blifvit l i k n a d v i d C h a r l e s Dickens '.
R o m a n e n n ä r m a r sig n u s i t t s l u t, och från t i d n i n g e n s l ä s e k r e t s h a f v a e n mangel k r i t i k e r i n g å t t, s å v ä l till r e d a k t i o n e n s o m d i r e k t till f ö r f a t t a r i n n a n, i n n e h å l l a n d e d e m e s t e n t u s i a s t i s k a loford.
L ä n g r e f r a m k o m - m e r b e r ä t t e l s e n a n t a g l i g e n a t t utgif v a s i b o k f o r m, och d e t ä r j u icke o m ö j l i g t, att, d e n o c k s å en d a g p å e t t eller a n n a t s ä t t k a n f r a m t r ä d a i s v e n s k ö f v e r s ä t t n i n g och framläggas för d e n s v e n s k a a l l m ä n h e t e n.
M å h ä n d a s k o l a vi d e s s f ö r i n n a n n å g o n g å n g blifva i tillfälle a t t i I d u n få l ä s a e n eller a n n a n l i t e n b i t, s o m flutit u r G e r d a G r a s s ' penna.
:;: A l l t s e d a n G e r d a G r a s s blef m e d a r b e t e r - s k a i Revieivn, har m r Stead visat henne en t r o f a s t v ä n s k a p och e t t a l d r i g s v i k a n d e intresse.
Flere gånger hafva de personligen s a m m a n t r ä f f a t och d e s s e m e l l a n fört e n liflig b r e f v ä x l i n g, e h u r u d e v i s s t icke a l l t i d öfver - e n s s t ä m m a i sina åsikter.
Vid n å g r a till- fällen af p o l i t i s k a k r i s e r h a r m r S t e a d an- v ä n d t G e r d a Grass som sin intervieware.
V i d t i d e n för P a r n e l l - k r i s e n s k i c k a d e s h o n till p a r l a m e n t s k a n d i d a t e n F u r n e s s i H a r t l e - pool, blef a f v i s a d t v å g å n g e r j ä m t e e t t p a r m a n l i g a intervieware, hvilka rest e n k o m från L o n d o n, m e n d å h o n e n v i s t i n f a n n sig t r e d j e g å n g e n, blef h o n till sist m o t t a g e n och f a n n d e t själf y t t e r s t k o m i s k t, a t t h o n, en u n g flicka, ä n n u m e d flätan u t å t r y g g e n, s a t t d ä r och m e d d j u p s i n n i g m i n och största, allvar resonerade politik m e d en p a r l a m e n t s - kandidat.
Det var inte utan, att hennes h j ä r t a k l a p p a d e h ä f t i g t, och h o n h a d e först s v å r t a t t ej l å t a m ä r k a s i n b l y g h e t och osäkerhet.
M e n s n a r t f a n n h o n sig t i l l r ä t t a, och n ä r h o n gick, l y c k ö n s k a d e F u r n e s s h e n n e till h e n n e s » f r a m s t å e n d e e g e n s k a p e r s o m i n t e r - vieware » och tillade, a t t h a n skulle b e r ö m m a h e n n e för m r S t e a d, n ä r h a n t r ä f f a d e h o n o m.
Endast tvänne gånger har Gerda Grass besökt Sverige.
F ö r s t a g å n g e n var hon vid f y r a å r s å l d e r p å b e s ö k i Gefle m e d sin moster, och h e n n e s mest framträdande m i n n e från d e n s t a d e n ä r d e s s k o n d i t o r i e r, d i t h o n b r u k a d e g å in och m e d d e n b l i f v a n d o r e c e n s e n t e n s k r i t i s k a m i n fråga,, o m d e t » v e r k l i g e n v a r s å fasligt g o d t, d e t s o m d e hade i burkarne. » H v a r p å f r ö k n a r n a i kon- d i t o r i e t s k r a t t a n d e gåfvo h e n n e prof p å v a r a n, s o m d e n lilla d a m e n b e f a n n s gilla till d e n okritiska, g r a d, a t t h e n n e s m o s t e r till s l u t m å s t e s ä t t a en g r ä n s för h e n n e s allt för t ä t a k o n d i t o r i b e s ö k.
D e n a n d r a u t f l y k t e n till S v e r i g e g j o r d e Till d e s s ö n s k a vi h e n n e e m e l l e r t i d l y c k a och y t t e r l i g a r e f r a m g å n g b å d e s o m S k a n d i - n a v i e n s r e c e n s e n t i Revieivn och s o m för- f a t t a r i n n a s a m t s ä n d a h e n n e genom.
I d u n v å r h ä l s n i n g och v å r t tack.
Elin Ameen.
Min tillkommande.
Hon måste vara fm och nätt Och hafoa vackra, flinka händer Samt vara kvinnlig i sitt sätt Och hinna le — med egna tänder.
Inunder blonda lockars svall Helst mörka ögon underbara.
.
.
Men uti allra värsta fall Så kunde de ju blå få vara.
Ty färgen jag ej pockar på, Om blott de tindra varmt och härligt.
Alt kalla, hvassa blickar få Det tycker jag är rent förfärligt.
Att sladdra bör hon låta bli, ' t Men vela väl och lagom tala, Ty jag blir ondsint och förbi, Om hon mig jämnt vill söndermala.
Till sirnel- bör hon vara ren Och tåla harmlöst skämt all höra, Fi) rodna för pianoben Oeh sig till ett spektakel göra * Sodan detta skréfs, liar romanen böljat öfVer sältas till svensk; !.
Om så jag friar, kär och het, Hon får ej dum, och tillgjord stamma: •njag tror ej.
.. att jag riklig ', ... vet.
.
.
Det blir visst bäst ... att fråga mamma.
', Nej, smyger hon sin hand i min Och ögonen blott ärligt svara: Ack ja, visst vill jag blifva din.
.
.
3 Då må hon gärna orden spara.
E. Tor / iérhjelm.
Systrar.
^ ^ k r o g n a v ä n s k a p s b a n d k n y t a s visserligen ej ' ^sH sällan u n d e r lifvet, men m å n n e n å g o t så s t a r k t och innerligt som det, h v i l k e t för- enar systrar, som u p p r i k t i g t h å l l a h v a r a n d r a k ä r a?
V i betvifla, a t t någon senare forvärf- vad v ä n lär s å som en syster k ä n n a v å r k a r a k t ä r och v å r a n a t u r l i g a böjelser.
Upp- fostran k a n förändra oss och omständighe- terna f r a m k a l l a n y a förmögenheter hos oss, men v å r t väsens innersta k ä r n a förblifver ä n d o c k alltid d e n s a m m a, och näppeligen kän- ner n å g o n den s å v ä l som en syster.
V ä l måste vi i n s t ä m m a i H e i n e s b e k a n t a ord a t t: 1 Das schlimmsle und das dämmste, Das trug ich gcheim in der Brust, » men v a r d e t någon, som tilläts en inblick äfven däri — • förvisso icke någon a n n a n än den förtrogna systern!
Ofta dela k v i n n o r med a n d r a vänner nöjen eller sysselsättningar, h v i l k a n ä r m a dem r ä t t m y c k e t till h v a r a n d r a; men förhållandet till v ä n n e D, till k a m r a t e n, j ä m f ö r d t m e d d e t till systern, lider l i k v ä l af en brist, som ej till fullo ersattes af något a n n a t: v ä n n e r n a hafva icke såsom s y s t r a r n a — vi t a l a ej h ä r om b a r n d o m s v ä n n e r, h v i l k a j u af ödet vanligen r ä t t tidigt åtskiljas — i h v a r a n d r a s s ä l l s k a p genomströfvat den lustgård, d ä r själfva ogräset i minnet tyckes oss skönt — b a r n d o m e n s yppiga lustgård.
J u s t dessa g e m e n s a m m a minnen från deras tidigaste å r — d e m å n u ej alltid v a r a af o b l a n d a d t ljuft i n n e h å l l — b i l d a s y s t r a r emellan v a r a k t i g a r e förenings- b a n d ä n d e flesta a n d r a, som senare i lifvet knytas.
O m det i d e n n a d e t rastlösa arbetets tid, d å till och m e d u n g d o m e n måste forceras och så tidigt dragés in i lifvets a l l v a r; i d e n n a tid, d å äfven den sjukliga » lifsledan » står p å dagordningen, finnes en sann och na- turlig glädje — riktig lifsglädje!
— s k a l l m a n ej m i s s t a g a sig a l l t för mycket, om m a n söker d e n n a r a r a gäst, d ä r u n g a systrar, mel- l a n h v i l k a tillgifvenhet och öfverensstämmelse r å d a, sitta förtroligt t i l l s a m m a n s.
I deras sofrum om k v ä l l e n, d å d e b e r ä t t a för hvar- a n d r a dagens s m å händelser, eller d å de k r i n g f ö r m a k s b r a s a n efter middagen njuta sin siesta, s k a l l m a n ä n n u i d a g k u n n a få en r ä t t föreställning om, h v a d ursprunglig m u n t e r h e t vill s ä g a.
D e t s k r a t t e t ä r ä k t a, det p r a t e t ä r ej o k o n s t l a d t eller » till för a t t dölja t a n k a r n a ».
H u r u l y c k l i g a ä r o d e ej a t t för h v a r a n d r a, u t a n f a r a a t t blifva miss- förstådda, k u n n a o m t a l a h v a d som ligger dem p å hjärtat!
H v i l k e n l ä t t n a d ligger ej i a t t å t n ä r b e s l ä k t a d e väsenden förtro d e motigheter och förtretligheter, som t ö r h ä n d a m ö t t p å vägen, h v i l k e n glädje a t t å t s å d a n a, som u t a n afund k u n n a h ö r a d ä r p å, m e d d e l a de s m å f r a m g å n g a r, m a n r ö n t!
D e l a d smärta, half s m ä r t a; delad fröjd, d u b b e l fröjd.
U n d e r tider af pröfning, d å sjukdomen t ä r p å l y n n e oeh krafter eller sorg och bekym- mer pressa, ä r d e t emellertid vi intensivast r e r a r m e d s m å medel, n å r h a n icke dess m i n d r e säkert sitt m å l.
— D e h a aldrig be- t ä n k t, a t t m i s s u n s a m h e t och afund ä r o en eld, som m å s t e s l ä c k a s i sin början för a t t icke förkväfva själens ä d l a känslor, och veta k n a p p t, a t t hatets och o n d s k a n s tistlar och törnen ä r o d e t enda, som u p p s p i r a r p å den m a r k, d ä r d e n n a eld härjande gått fram.
D e h a ä n n u ej k o m m i t till inseende af, a t t d e t oss m ä n n i s k o r emellan erfordras ett ej r i n g a m å t t af öfverseende, g r a n n l a g e n h e t och t a k t, för a t t ej missförhållanden skola u p p k o m m a.
D e fela s å l u n d a s n a r a r e i lättsinnig t a n k l ö s - het ä n med vett och u p p s å t och böra ej dö- m a s allt för h å r d t.
Men e t t gif akt!
k u n n a d e därför be- höfva.
D e t ä r ett i m ä n n i s k o n a t u r e n djupt r o t a d t d r a g a t t s k a t t a det ringa, som m a n äger, j a, M å n g a se vi emellertid spefullt le å t d e n n a a t t rent a f l å t a d e t g å förloradt för sig och » blomstermålning ».
D e n erfarenhet, d e haft u n d e r tiden m e d sin själs h e l a å t r å efterfika af f ö r h å l l a n d e t s y s t r a r emellan, ä r en all- en drömbild, som m a n t ö r h ä n d a aldrig s k a l l deles m o t s a t t.
T y v ä r r m å s t e ock vi i n s t ä m m a i hinna, eller hvilken, i d e t fall a t t m a n h u n n e med d e m däri, a t t d e t t a förhållande l å n g t den, k a n s k e icke s k u l l e m o t s v a r a förvänt- eller tillfredsställa fordringarna.
från alltid är det idealiska och o g r u m l a d e, n i n g a r n a vi i n å g r a k o r t a d r a g sökt angifva.
Ofta n o g F r i a r e n, ä l s k a r e n, den blifvande m a k e n s t å r — d e t k a n ej bestridas — blir barndoms- i ett m a g i s k t ljus för flickans blick.
L i k a s å A t t få ett s å d a n t s a m t hemmets fristad förvandlad till en s k å d e p l a t s det egna hemmet.
för- afund, t v e d r ä k t och l u m p e t småsinne.
a t t ä g a honom, som h o n s k ä n k t sin k ä r l e k, d ä r p å g å hennes d i k t a n S t a r k a viljor r å k a i strid m e d h v a r a n d r a, och få tillhöra honom, striden föres med en h å r d n a c k e n h e t, som intet och f r a k t a n u t; d e n n a älsklingsidé smeker förmår öfvervinna.
Tvister u p p s t å r ö r a n d e och o m h u l d a r h o n p å tusen sätt och åsido- l a p p r i s a k e r, i sig själfva så fullkomligt värde- sätter oeh vårdslösar för den t y v ä r r ej s å lösa och oviktiga, a t t d e t i s a n n i n g k a n v ä c k a s ä l l a n d e t n ä r v a r a n d e: föräldrar, h e m och f ö r u n d r a n, a t t de k u n n a t o r s a k a vredgade k ä r a syskon.
ord och b i t t r a känslor, oeh saker af den mest » D u låter d i n a s k a t t l ä n d e r g å bort och g r a n n l a g a n a t u r, så v ä l som k ä n n e d o m e n om fikar i stället efter Norge, » förebrår T o r g n y ömsesidiga fel och svagheter, gifva a n l e d n i n g; L a g m a n Olof S k ö t k o n u n g, och få ä r o ej de, till s å r a n d e s k ä m t eller b i t a n d e s a r k a s m e r.
p å h v i l k a dessa o r d k u n n a t i l l ä m p a s.
K a l l s i n n i g h e t, j a, rent af ovilja, r ä c k a n d e » V ä r l d e n är så kärlekslös, lifvet s å hårdt, » hela lifvet u t m å n g e n gång, a l s t r a s därigenom, k l a g a r m å n g e n och k ä n n e r sig e n s a m och så a t t d e, som af n a t u r e n ä r o b e s t ä m d a a t t olycklig.
D e t t a låter sig visserligen i otaliga för h v a r a n d r a mildra lifvets stränghet, ä r o i fall ej b o r t r e s o n n e r a; men vill hon, som så stället de, som k a n h ä n d a allra mest b i d r a g a k l a g a r, g å till r ä t t a med sig själf, s k a l l h o n till a t t göra tillvaron s u r och bitter.
m å h ä n d a n ö d g a s e r k ä n n a, a t t h o n i första erfara v ä r d e t af en systers t r o g n a k ä r l e k.
A n d r a h ä n d e r k u n n a nog sköta oss u n d e r sjukdomen med l i k a mycken omsorg, och er- farna v ä n n e r t a l a l i k a tröstefulla ord må- h ä n d a, men för oss k ä n n e s det likväl p å ett a n n a t sätt, n ä r en syster v å r d a r och tröstar.
J a, blotta åsynen af en syster, vi ej sett p å flere å r, öfvar ett v ä l g ö r a n d e inflytande p å b å d e v å r k r o p p och själ, i d e t den äger för- m å g a a t t för v å r inre syn framlocka bilden af en s k ö n a r e värld, m ä t t a d af v å r s t ä m n i n g, som k o m m e r oss a t t för stunden g l ö m m a kroppsliga smärtor, g l ö m m a a t t lefnadssolen g å t t i moln eller a t t h ö s t s t o r m a r n a härjat u n g d o m s f ö r h o p p n i n g a r n a.
U t a n öfverdrift k a n det s ä g a s om den k ä r l e k, vi h ä r åsyfta, a t t » mycket vatten ej förmår släcka den, ej heller floden d r ä n k a ».
D e n ä r en k ä l l å d e r till m ä n s k l i g l y c k a.
V ä l d e m, som funnit d e n!
I familjer, h v i l k a s y t t r e omständigheter ä r o h a n d själf ä r s k u l d e n till sin öfvergifvenhet.
och ständigt varit goda, h v i l k a varit s k o n a d e M å n g e t godt, som G u d ä m n a t oss till en för olyckor och sorger, ä r d e t m a n företrä- m o t v i k t m o t skickelsernas s t r ä n g h e t och med- desvis anser sig h a r å d a t t m i s s h u s h å l l a m e d j m ä n n i s k o r s likgiltighet, hafva vi själfva för- den s k a t t, som h ä r blifvit p å p e k a d, ett k a - spillt eller liknöjdt förbisett.
p i t a l, p å hvilket det vore g o d t a t t — s å rik j D e t finns icke så få ä m n e n till l y c k a i m a n för öfrigt ä n m å v a r a — k u n n a draga i världen.
M å vi blott ej g å med f ö r b u n d n a r ä n t a lifvet u t; men äfven d ä r d e t finns obe- ögon, så skola vi blifva d e m v a r s e!
tydligt af d e t t a j o r d i s k a goda, d ä r l y c k a n s Ellen Bergström.
v ä x l i n g a r i n g a l u n d a ä r o o k ä n d a, oeh d ä r m a n a l l t s å k u n d e v ä n t a a t t finna mer s p a r s a m h e t i fråga om d e t goda m a n h a r, råder stundom ett slöseri i d e t t a afseende, som förvånar.
Äfven d ä r k a n m a n m ö t a den b e k l a g l i g a an- blicken af systrar, som lefva i ofrid med För Idun af J.
K. hvarandra.
Oekså ett lidande!
Till u n g d o m e n s u r s ä k t m å d e t dock fram- hållas, a t t den ej reflekterar.
D e u n g a flic- k o r n a h a ej t ä n k t sig, a t t d e t » oskyldiga g n a b b e t » ä r s å farligt, som d e t i själfva verket är, a t t det tilltager i o r o v ä c k a n d e g r a d, d ä r d e t ej stäfjas, s a m t u r a r t a r l ä t t till n å g o t a l l t u t o m oskyldigt.
E j h a d e klargjort för sig, a t t de genom a t t g n a b b a s störa ej blott det n ä r v a r a n d e, u t a n a t t d e d ä r m e d ock be- röfva sig för framtiden en a f d e största väl- signelser n a t u r e n b e s k ä r t d e m.
D e tro, a t t n å l s t i n g b e t y d a s å litet, och a t t d e s m å så- ren l ä k a s så l ä t t.
A l l t k a n blifva lika godt igen efteråt, m e n a de.
— M e n o, h u r u g r u n d - f a l s k t!
G n a b b e t ä r en l i k a listig fiende, som den ä r farlig för k ä r l e k, frid och l y c k a; d e n n a fiende h a r skilt m å n g a v ä n n e r, m å n g a syskon, m å n g a m a k a r å t, och e h u r u h a n ope- » •^V-ndtligen, » — suckade gamla farmor, när hon C&lt;y * - klockan tio på kvällen hörde portvakten ute i förstugan stänga gångdörren med dubbla lås.
Hon reste sig mödosamt och gick fram till en säng, från hvars kudde ett blekt flickansikte titta- de fram.
» Nu barn får du ändtligen sofva riktigt godt, » — sade hon smekande — » nu skall ej den styg- ga porten slå mera — slå så ofta » — rättade hon sig dock strax, ty hon var en sanningskär liten gumma.
Ett drag af lättnad spred sig öfver flickans an- sikte, hon sträckte litet på lemmarna, vände sig mot väggen och mumlade ett otydligt » god natt, farmor », medan ögonlocken tungt slöto sig sam- man.
Gumman stoppade täcket fastare kring barnet och stod en stund lyssnande, tills jämna andetag sade henne, alt det somnat in, då hon återvände till sin plats vid fönstret.
» Om hon nu kunde få sofva en stund med ro, » — mumlade den gamla med en blick öfver glas-
ögonen, först varm till barnet, sedan hotande mot dörren, strax vid hvilken ytterporten låg.
Den porten utgjorde ett plågoris för henne och barnet.
Från gatan ledde den direkt in i förstu- gan, och för att den ej skulle stå öppen och släp- pa in alla spelande vindar, var den försedd med en inrättning, som gjorde, att den af sig själf föll igen efter de ut- och ingående.
Och med hvilken kraft det skedde!
Först rörde den sig långsamt, liksom samlande in styrka, för att sedan kunna smälla igen med en skräll, en väldig skräll, som skakade hela hu- set och isynnerhet hördes in till de två i rummet närmast intill.
Gamla farmor flög ofta högt upp i vädret af förskräckelse därvid.
Isynnerhet om hon möjli- gen på eftermiddagen, då det understundom gan- ska länge kunde vara helt tyst, nickat till litet grand öfver stickstrumpan, kunde hon blifva helt förskrämd och börja sucka öfver porten, som skräll- de så illa.
» Porten är så stygg, så stygg » — jämrade sig också barnet.
» Den är ett stort troll, som bara vill plåga oss. » — Men farmor sade, att troll och dylikt otyg icke fanns i världen.
Porten gjorde, Jivad den skulle, då den gick upp och igen; om han därvid skräll- de och lät illa, var det människornas fel, som icke hade hjärta i bröstet att tänka på andra.
Signe teg, men hon hade sin egna mening om saken.
På den tiden, då hon ännu var frisk och kunde springa omkring och leka som andra barn, hade hon naturligtvis ej fäst sig vid en sådan småsak som skrället i ytterdörren, hon hade tvärt om ibland haft lust alt skratta åt farmor, när hon " ief skrämd, men nu sedan hon blifvit sjuk och måste ligga till sängs långa stunder af dagen, plågades hon obeskrifligt däraf.
Medan kroppen var overksam, arbetade tankar- na så mycket rastlösare, och bland annat gjorde hon upp för " sig en lång historia om porten.
Den var ett troll, som ville henne och farmor illa, därför passade den på alt slå och skrälla så ofta den kunde.
Men hon hade naturligtvis sina » vänner », som ofta gjorde trollets onda anslag om intet.
Dessa » vänner » voro de, som hade för vana att utan buller draga igen porten efter sig.
För dessa män- niskor, af hvilka knappt någon visste, att hon fanns till i världen, slog hennes lilla hjärta af tacksamhet.
Den pålitligaste var kaptenen i an- dra våningen.
Ingen kunde väl tänka sig, att han, som manhaftigt med klingande sporrar kom utför trapporna — en skräck för jungfrurna, när de glömt sopa dem, — kunde vilja gifva sig tid att försiktigt öppna och stänga dörren, en liten gär- ning, för hvilken, utan alt han hade aning där- om, ett par tacksamma barnaögon beundrande sökte uppfånga en skymt af hans resliga gestalt, när han på bestämda tider gick till eller från arbetet.
En annan » vän » var mamsell Spira, som re- gelbundet hvarje morgon med en liten tunn sjal öfver axlarna srnög sig ut för alt skaffa sitt fru- kostbröd.
Hon öppnade aldrig porten mer, än att hon nätt och jämnt kunde komma igenom, således kunde det icke ens blifva fråga om någon skräll.
Vidare hade hon fru Berg och underligt nog äfven hennes gossar till bundsförvanter.
Signe hade många gånger suttit vid fönstret och sett och hört, hur deras mamma lärde dem att gå stillsamt.
Lät t. ex. Gustaf porten slå efter sig, hette det så; » Var det lille Gustaf, som ej orkade hålla igen porten efter sig.
Tänk att alla i hela huset skola höra en sådan liten stackare han är, försök en gång Lill!
- Och Gustaf fick gå ut och in, tills han och på samma sätt alla de andra fingo för vana, att det kunde ske utan bul- ler och bång.
Signe önskade innerligt, att många, många an- dra, både äldre och barn, som gingo där, hade haft en likadan mamma.
Att direktörens husa, fastän hon » hade sig » som ett fint fruntimmer både med krusadt pann- hår och annan glans, ändock kunde regera omänsk- ligt både i trappor och port, det kunde hon nå- got förstå, ty det var nog som farmor sade: » fina kläder fås för pengar, men fina fasoner följa ej med i köpet », — däremot förstod hon icke, att fru direktörskan själf, som var så svag, att hon ej tålde mattpiskning före klockan 12, icke blef sjuk pä fläcken, då porten skrällande föll igen efter henne, och att hon icke brydde sig om att en annan gång mod ett litet tag hindra den från att föra sådan olat.
Signe frågade farmor bärom, och farmor svarade i liknelse, att när tuppen själf gal, hör han inte om det är falskt.
Gamla farmor blef allt mera bekymrad.
Barnet blef svagare och låg ofta i balfsfummer, ur hvil- ken det oroligt spratt upp, för hvarje gång porten slog.
Då blef farmor ond på människorna, som icke unnade barnet ro, men strax därpå böjde hon sitt gamla hufvud i blygsel.
Ack, knappt nå- gon visste ju, att det var sjukt.
Hade människor- na bara kommit att tänka på, att någon kanske led af de dånande slagen i porten, förvisso hade de då varit så barmhärtiga, att de sträckte ut handen för att hindra den.
— Ja, hade do blott kommit att tänka därpå, så hade ju så lätt den pinan kunnat blifva gamla farmor besparad!
Men det är nu så här i lifvet, alt vi både medvetet i vredens och hämndens stund med ord och gärning förgå oss mot hvarandra samt äfven, genom bristande hänsyn för andra, säga ord och begå handlingar, som, utan att vi ens i vår tanklöshet ana det, kunna förorsaka en stackars medmänniska lidande.
Det kan ske genom bagateller, icke större än att vi ovarsamt läta en dörr skrällande falla igen efter oss.
Lika lätt, som vi kunna bespara vår granne det obehaget genom att sakta draga igen dörren efter oss, lika lätt skulle det nog också i andra fall gå för sig.
Man kan » göra väl mot andra » pä mångahanda sätt, ett är att gifva, men ett annat är förvisso att bespara, bespara hvar andra ömsesidigt, i hvad mån man kan, lidande och obehag.
% TURGENJEJF.
öfversättning fr. ryskan af Elin § Men p å fönsterkarmen, t ä t t u n d e r lider- t a k e t, sutto två hvita dufvor bredvid hvar- a n d r a — d e n s a m m a, som nyss oroligt ilade bort, och m a k a n, som h a n sedan förde med sig hem och k a n s k e r ä d d a d e.
D e m j u k a dunen svällde u t — och den enas vinge h v i l a d e t ä t t intill den a n d r a s.
.
.
L y c k l i g a de b å d a!
O c h äfven j a g k ä n d e en fläkt af l y c k a vid a t t se p å dem.
.
.
Men j a g var ensam.
.
.
e n s a m som a l l t i d!
En rationel städning af våra boningsrum.
DufVopna.
Af ITVAN J a g k u n d e k n a p p t k o m m a hem.
— V i n d e n tjöt och r a s a d e ursinnigt, r ö d s k i m r a n d e, sön- derslitna molnflikar j a g a d e fram långt nere mot jorden, allt rycktes med af stormhvirf- veln, sluugades o m k r i n g och öfverhöljdes af det häftiga slagregnet, som föll ned i l o d r ä t a för stormen vajande s t r å l a r; b l ä n d a n d e b l i x t a r, som göto eldglans u t öfver g r ö n s k a n, genom- k o r s a d e det m ö r k a grå, åtföljda af s k a r p a k n a l l a r, s m a t t r a n d e som k a n o n s k o t t.
.
.
Sch — y.
ag stod p å krönet af en s a k t a s l u t t a n d e k u l l e; framför mig böljade den m o g n a rågen — som ett s k i m r a n d e haf, än i guld än i silfverglans.
Men inga vågor s k u m m a d e fram öfver d e t t a haf; ingen fuktighet s v a l k a d e luften: ett häftigt oväder v a r i a n n a l k a n d e.
R u n d t o m k r i n g mig s t r å l a d e solen ä n n u m a t t och b r ä n n a n d e, men d ä r borta öfver rågfältet h a d e l ä g r a t sig ett tungt, h o t a n d e åskmoln, som f ö r m ö r k a d e horisonten med sin väldiga m a s s a.
A l l t lefvande flydde u n d a n och dolde sig af förskräckelse vid de sista strålarnes olycks- b å d a n d e glans.
I c k e en e n d a fågel hördes eller syntes till; h v a r liteu s p a r f h a d e skyn- d a t a t t g ö m m a sig.
D å och då hördes blott ett svagt kvitter och ett s a k t a p r a s s l a n d e från n å g r a e n s t a k a, stora k a r d b o r r b l a d i närheten.
S å s t a r k t malörten doftade p å åkerrenen 1 J a g b e t r a k t a d e den m ö r k a molnväggen.
.
.
och en k ä n s l a af ängslan grep mig.
M å det d å b r y t a löst, s n a r t, s n a r t!
M å b l i x t a r och flammor slungas fram inför mig, m å å s k - k n a l l a r n e d å n a!
M å det h o t a n d e molnet stiga, ' v ä l t r a fram, utgjuta sig — och så göra ett slut p å d e n n a t r y c k a n d e ångest 1 Men molnet rörde sig ej u r stället.
Det h ä n g d e fortfarande blytuDgt öfver den t y s t a n a t u r e n.
.
.
tycktes endast bli allt tjockare och m ö r k a r e.
Plötsligt var det någonting, som g l i m m a d e mot det entoniga, m ö r k a blå — något r u n d t, sväfvande föremål; det såg n ä s t a n u t som en liten hvit d u k eller söm en snöboll.
Strax d ä r p å k o m en hvit dufva flygande bort ifrån byn.
F r a m å t — f r a m å t flög den i ilande f a r t.
.
.
oeh slog ned i skogen.
S å förflöto n å g r a ögonblick — alltjämt s a m m a o l y c k s b å d a n d e lugn.
.
.
Men se där!
N u s k y m t a TVÅ d u k a r fram, TVÄ s m å snö- bollar h v i n a b l i x t s n a b b t förbi: det ä r TVÅ hvita dufvor, som s k y n d a hem med s n a b b a vingslag.
Ä n d t l i g e n bröt stormen lös, — och leken började-!
Prisbelönad uppsats af DIXI.
(I den öfver detta ämne utlysta lä / lingen har nu det utfösta priset — 25 kr.
— efter samråd med erfarna husmödrar tilldelats nedan- stående uppsats af signaturen DIXI, hvilken snarast behagade uppgifva namn oeh adress till redaktionen för prisets öfver sändande.
Bland de talrika skrifterna funnos för öfrigt rätt många af förtjänst, oeh afgörandet har icke varit så alldeles lätt.
Med särskild menlion omnämnes den insända artikeln af Beata Ilvar- dagslag.)
Se d ä r I d u n s första pristäflan för å r 1 8 9 5!
O c h i sanning, m a n k a n v ä l k n a p p t ö n s k a sig ett t a c k s a m m a r e ä m n e a t t skrifva öfver än j u s t detta, ty h v a d s k u l l e väl ligga oss h u s m ö d r a r mer om hjärtat än a t t l ä r a h v a r - a n d r a b ä s t a sättet för d a m m e t s förgörande i v å r a bostäder och att därigenom i ä n n u högre g r a d ä n hitintills bereda trefnad för och b e v a r a h ä l s a n p å våra k ä r a i det egna, v ä l omsedda hemmet.
Möblementet i ett hem m å n u v a r a h u r u e n k e l t eller p r a k t f u l l t som helst, dekoreringen h u r u a n s p r å k s l ö s eller öfverflödande som möj- ligt, så finnas hemtrefnad och b e h a g endast där, hvarest metodisk rengöring och noggran- het u t a n allt p e d a n t e r i i a k t t a g a s.
D o c k u t a n mödor och besvär ingen vin- ning, så ock här, men mot m ö d o r n a s ä t t a vi plikten och mot besväret ett g o d t r e s u l t a t, hvarigenom vi säkert blifva b e n ä g n a för ett försök.
A t t i minsta möjliga m å t t o upprifva och k r i n g s p r i d a d a m m e t vid s t ä d n i n g af v å r a bo- städer är således det problem, som vi skola försöka att lösa.
A n t a g a t t m a n h a r en v å n i n g, l å t oss g å medelvägen, på blott fem r u m, serveringsrum, t a m b u r och kök, a t t dagligen h å l l a i b ä s t a skick, så väl hygieniskt som presentabelt, så börjas d e n n a » förrättning » i det r u m, hvilket först af alla s k a l l b e g a g n a s för dagen, salen.
Det ä r ju dit familjemedlemmarne t å g a för a t t i n t a g a gemensam kaffefrukost.
D ä r börjar m a n med a t t elda en d u k t i g brasa, ett riktigt b å l, som brinner så, att det d å n a r i k a k e l u g n e n; j u friskare eld, dess mindre d a m får m a n k v a r, hvarefter b o r d d u k a r och
1895 rnatbordsmattau (om den är af ylle) aftagas och behörigen skakas i fria luften.
Är bords- mattan af vaxduk, aftvättas den efter sop- niugeu med en grof svamp och vatten.
— En större handduk blötes i vatten oeh urvri- des samt viras om en styf russinviska (sådana finnas till pris af 1 kr.
eller 8 0 öre i hvarje speeerihandel och blifva i längden både billigare och drygare, men framför allt snyggare än de vanliga grofva granviskorna, hvilka äro tunga och ohandterliga) och fast sättes med ett band eller en nål i viskskaftet, så att den ej hasar af under begagnandet, hvarefter detta » sopredskap » föres från höger till vänster, rakt fram efter tiljans hela längd, och så alltjämt tilja efter tilja, till dess salen är sopad.
Man aftager handduken så ofta man anser nödigt och afsköljer det därå fångade, nu bundna dammet, till dess arbetet är fulländadt.
Man akte sig blott att ej ha handduken så våt, att den dryper af vatten, ty då uppstår » skurfukt » i rum- met, hvilket alldeles uteblir vid riktigt förfa- rande, enär brasan drar åt sig såväl den ringa fukt som äfven det oundvikliga dam, hvilket uppstår vid den sopandes rörelse med armen.
Viktigt är att » tjänsteanden », hon må nu vara tjänare eller dotter i huset (dotter?
fi donc, säga många, skall min dotter behöfva sopa rummen, när vi ha jungfru, som skall göra ' t), som utför sysslan, ikläder sig en slät bomullsklädning, såsom varande mindre damförande än en af ylle, och allde- les icke begagnar samma skodon inne, som brukas ute på gator och stigar, i ur och skur, äfven om de utanpå skulle skina blanka, ty under hålfoten och vid klacken kan man vara säker på, att det sitter torr gatsmuts kvar, som vid begagnandet af kängorna inne i varma rummen lätt pulveriseras för att där spridas omkring och till sist hamna — kanske på själfva smörgåsbordet; och det vore då litet osmakligt.
— N u fortsattes samma sopnicgs- metod i serveringsrum oeh barnkammaren, för så vidt detta senare rum ej är mattbelagdt, då annorlunda skall förfaras, som vi sedan skola påvisa.
Herrns rum antages vara mycket väl om- bonadt, med mattor och portierer, hvarför mattan dels kan sopas lätt af med urkokta teblad, som sker i många hus, eller, om man ej konsumerar så mycket te, att man har tillräckligt till daglig städning därmed, kan man med fördel låta sina små barn sön- derklippa väl rengjorda rester af bomulls- och linnelappar och behandla dem (lapparne förstås) som tebladen, och vågar jag påstå, att detta sätt att gå till väga med gamla lappar är mycket praktiskt, då man vill lätt rengöra mattor.
Vanligen begås ett stort fel vid golfstäd- ningen, vare sig det är mattan eller bara golf- vet som skall sopas.
Viskans loppända är det, som i allmänhet berör golfytorna, och ej nog härmed, somliga hafva för sed att göra en » knyck » med armen för hvarje » soptag », hvilket har till följd, att dam och sopor föras upp från golfvet i luften i stället för att föras framåt golfvet och där omhändertagas, sedan en liten hög bildats.
När nu miniatyrsophögen, förlåt realisten, jag menar de hopade dampartiklarne ändtli- gen skola föras upp på skyffeln, så sker detta visserligen de första » tagen » temligen sakta, men så snart högen blifvit uppfångad, ökas farten med viskan i oroande grad, ja så att själfva damkornen på skyffeln börja ana oråd och ge sig af ut i rymden igen i lustig dans, för att nästa dag börja om samma lek.
Så 85 bör det ej få vara.
Man måste » lägga till » med viskans bredsida och sopa sakta samt så ofta som möjligt föra upp damtofvorna på skyffeln, som, märk väl, bör vid rinnande vattenledning vara väl spolad från föregående tjänstgöring och vid nytt bruk alllid hållas våt, då man skall » sopa på », ty därigenom fäster dammet sig fast vid skyffeln och går ej öfver bord vid hastigt tempo af viskan.
Damborstar äro ej lämpliga att begagna vid städning inom hus icke ens för att upp- raspa dammet ur golfspringorna, där sådana finnas.
Härtill användes med mycket bättre resultat en visp, som topphugges för att bli styf och blötes i vatten för att få mera dam att hänga vid den, och hvarmed man » krat- sar » ur springorna direkt på våta skyffeln; det går mycket lätt, stora tofvor komma i dagen utan » rök ».
Detta lilla arbete kan man utföra om aftonen, sedan rummet blifvit ledigt för dagen, och behöfver förmodligen ej upp- repa det mer än ett par gånger i veckan.
All städning vintertiden bör så vidt möjligt är ske vid flammande härd, och ofta bör man röra om i eldstaden, ty där ha vi en präktig damförbrukare, en konkurrent till våra och barnens lungor.
En kakelugn med godt drag är en ovär- derlig vän, icke endast för den värmande, hera- trefliggörande känsla, som genomströmmar oss vid åsynen af en väl skött brasa, utan mest för dess förmåga att befria oss från myriader ohälsosamma atomer samt i före- ning med ett öppet fönster tillföra oss en verkligt ren luft, ty först då blir det rätt varmt och friskt och luftigt i våra bostäder, när dessa båda faktorer få samverka.
Vi återvända till den sopade salen, som nu skall undergå torrdamning å möblerna, men röra först om ett slag i brasan, som ännu glöder hett.
Damtrasan föres lätt öfver de väggprydna- der, som tilläfventyrs befinnas å väggar, panellister och panelsoffhyllor, i form af kru- kor, vaser, koppar, skålar och kannor m. m. m. m., därefter afdammas den med sina » bu- teljbottnar » utsirade kakelugnen och så vidare buffeten med sina eleganta och tidsenliga damgömmor sniderierna och slutligen stolar och bord.
Blomsterbord, om sådant finnes, måste bäras ut i kök eller förstuga att ord- nas och spritas, om ej hvarje dag, så ett par dagar i veckan.
På släta och polerade ytor bör man aldrig föra damtrasan fram och åter, utan endast från en sida till en annan, ty annars suddas dammet tillbaka, där man först tog det, och ytan blir fläckig.
Man bemöde sig att vid all damning så mycket som möjligt i dam- trasan » fånga in » dammet och ofta genom fönsteröppningen afslå det, såvida ej vinden ligger på, t y då kommer allt dammet in igen.
I stället göre man sig då besvär gå ut på bal- kongen eller i värsta fall i förstugan att afbörda damduken dess innehåll.
Sängkammaren, där man alltid borde till- låta bäddarnes ordnande för natten redan på morgonen, och barnkammaren äro kinkiga rum att göra daglig städning uti, såvida de äro helt mattbelagda, enär där antingen icke bör sopas, utan endast stråkvägarne tvättas med grof, fuktig handduk och själfva sop- ningen ej ske oftare än en gång i veckan; eller ock bör man taga ut mattorna en eller par gånger oeh piska dem grundligt, då sä- kert alls ingen sopning blefve af nöden.
H a r man däremot endast gångmattor och i öfrigt bart golf, så skall som regel stipu- leras, att dessa dagligen skakas i fria luften, oeh blir man blott van vid denna ordning, så går det nog bra att finna sig däri.
I barnkammaren borde golfven, åtminstone i förmögnare hem, vara heltäckta med kork- matta, enär den är så obeskrifligt lätt att hålla damfri genom daglig aftvättning.
Man kan ju för natten ha sängmattor af ylle, som borttagas på dagen.
För dem, som föredraga rena golfvet, är det att under- kasta sig den osunda skurfukten, som ej för- svinner på en dag.
För att i möjligaste måtto reducera dam- met i barnens rum till en bråkdel af hvad som finnes i den öfriga våningen, så ombedjas innerligen alla mammor och deras ställföre- trädarinnor att ej belamra väggarna i de små älsklingarnes rum med » gräs oeh strå » eller å byråar och skåp med » gubbar », ty de äro trogna damförvarare.
Samma förhållande med de charmanta draperierna, stilenligt anbringade för fönster och dörrar, man må nu ha kom- mit öfver dem för huru fabulöst billigt pris som helst på den eller den fashionabla rea- lisationen.
Skyll sedan på dammet, då man gör allt för att locka det till sig, bereder härdar för dess fortkomst och tillvaro.
Dra- perier äro endast på sin plats i praktvåningar, men alldeles omöjliga i barnkammare.
J u enklare ett barnrum är möbleradt, desto hälso- sammare och för barnen trefligare är det ock.
För att under natten skydda våra små för direkt inandning af otjänliga och osynliga i alla bostäder befintliga mer eller mindre skad- liga bakterieatomer är bra att bädda hufvud- gärden så, att ansiktena vetta åt kakelugnen, ty dit drager sig som en ström allt dam, natt såväl som dag, vare sig spjället är öppet eller slutet, emedan såväl oorganiska som organiska kroppar sträfva efter värmen och ljuset.
N u slippa de ligga motströms och undgå därigenom, äfven om de andas med öppen mun, att inandas de hotande partik- lame.
Salongen eller förmaket, detta den fina smakens profkarta, är i många hus inredt som ett fullständigt museum och måste då städas som ett sådant höst och vår!
I åter andra hus är det nästan att betrakta som ett hotel.
Där » tar man in », viss på att träffa den goda vännen då, en annan då, värdfolket frågas ej alltid efter.
Där är ett kommande och gående hela långa förmiddagen, som räc- ker i fina hus till kl. 4 — 5 e. m.
Glädjen och dammet stå högt i sky, hand i hand vandra de in, men ut?
Dammet stannar tro- get kvar.
Daglig städning i detta rum ' är ganska vansklig, man får åtaöja sig med afdamning af soff- och stolsitsar medels handdukar, ej » vippor » eller borstar, de sprida för mycket.
Divansmattorna afskakas och hela tiden be- söken vara, bör eldstaden fungera som stor- ätare.
Möbelytorna, böcker oeh planschverk behöfva en afputsning, äfvenså speglar och taflor, men i öfrigt göres en gång i veckan en grundlig städning, och den dagen känna vi alla till, då hålla vi oss hemma och göra sammaledes hos oss.
Tambur och kök böra helst sopas om aft- narne, efter slutadt dagsarbete, på det att natten må få sänka sig öfver de fina dam- svaddar », som väfva sig öfver alla större ytor, såsom vedlårar, skänk, spiskupa, att ej tala om kopparhyllorna m. fl.
ställen.
Önskligt vore att golfven i dessa rum an- tingen målades eller enkelbonades, då man lättare kunna afhålla dammet genom aftvätt- ning.
F r å n Iduns läsekrets.
» Järnvägsmäns oeh » järnvägskvinnor ».
Den unga dam, som af herr F-d-f- intervjuats och hvars redogörelse för » järnvägskvinnornas » ställning och förhållanden fått lämna stoff till den intressanta artikeln i Iduns nummer för den 22 sistlidne februari, har, synes det mig, icke varit fullt rättvis, då hon yrkat på samma aflöning för kvinnliga och manliga järnvägstjänstemän, Man måste vid auöningens bestämmande taga tvänne faktorer med i beräkningen, nämligen kun- skapsfordringarna och det arbete, som utföres.
Jämföra vi nu till en början de fordringar, som ställas på en man, som aspirerar till den högre tjänstegraden, kontorsskrifvare, och motsvarande fordringar på en kvinnlig aspirant, finna vi, att de äro väsentligt olika.
Han måste numera hafva maturiletsexamen, hon däremot behöfver endast hafva genomgått fullständigt läroverk för flickor eller äga motsvarande kunskaper.
Hvar och en, som är det ringaste hemmastadd med våra skol- förbållanden, vet att skillnaden är stor mellan dessa två kvalifikationer.
Då nu staten fäster så mycket afseende vid kunskapsmåttet hos den kvinnliga aspiranten, att betyget från fullständigt läroverk för flickor be- rättigar till den högre tjänstegraden med en lön till 1,800 kr., uuder det att saknaden af detta be- tyg gör aspiranten endast berättigad till den lä- gre graden med en lön af omkring 1,100 kr., kan man förstå, att staten äfven gör afseende och bör göra afseende på skillnaden i kunskapsmåltet hos manliga och kvinnliga tjänstemän.
Detta är icke mer än rättvist.
Gå vi så till arbetet, som fordras af tjänste- personalen vid statens järnvägar, så finna vi, att detta heller icke är det samma för kvinnor och män.
Kvinnorna i den högre tjänstegraden arbeta i allmänhet på kontrollkontoret i Stockholm.
En- ligt hvad jag från ganska tillförlitligt håll försport, är deras arbete där af betydligt lättare beskaffen- het än deras manliga kamraters.
De utföra det mera maskinmessiga och mindre maktpåliggande arbetet; och därtill kommer en annan sak: hur många kvinnor kunna täfla med män i säker och snabb räkning?
Arbetet bör betalas efter arbets- förmåga, och min öfvertygelse är, att det kvinnliga arbetet vid kontrollkontoret i genomsnitt är värdt mindre pr timme än det manliga.
I den lägre tjänstegraden framträder skillnaden ännu mera.
Arbetet är där mera mångsidigt och ofta af den art, att en kvinna icke kan eller vill utföra det.
Hvilket kvinnligt kontorsbiträde vill t. ex. i ur och skur och midt i natten inspektera växeln eller på ögonblicklig order begifva sig af vid hvilken timme af dygnet som helst till en an- nan station och ensamt sköta den?
Kvinnorna vid statens järnvägar äro befriade från dylika obehagliga saker liksom från all natt- tjänstgöring.
De erhålla sällan ansvaret att före- stå någon expedition, utan utföra helt enkelt ett mekaniskt skrifarbete.
Hvem vill då undra på, om deras aflöning är mindre?
Jag har framkommit med dessa anmärkningar, icke därför att jag missunnar » järnvägskvinnorna » förbättrade lönevillkor, ehuru jag bestämdt påstår, att dessa villkor i närvarande stund ej äro alltför dåliga i jämförelse med andra verksamhetsfälts, utan emedan jag ansett rättvisan fordra en gen- saga mot påståendet, att män och kvinnor vid järnvägen förtjäna att lika aflönas.
Rättvisa framför allt!
H.
G.
Veka känslor — hårda Hvad Erny skall tycka, att jag är dum!)
Men jag tror visst ej, att det låter fult, hvarken för den, det gäller, eller för den, som kan förstå känslan.
Det är kärlekens språk, långt, långt ifrån bok- stafsriktigt och rätt, men ack, så ljuft!
Allt urartar j u här i världen, så ock detta: » Pjollerspråket » varar för länge, talas för ofta, blir en v a n a; det får det ej, däremot skola vi gemensamt strida.
Ty ingen kan vara mer rädd för ett i allmänhet slarfvigt uttal af vårt vackra, kraftiga språk än jag; men snälla Erny, ibland, så där!
Hör ej alltid på » kärleksspråket » med så bittra tankar och stor afsky!
När känslorna bli för varma, då äro somliga konsonanter för hårda.
När lilla moster kan tycka sä, hvad skola dä ej hela världens mammor tycka!
Aina.
Färgaretyranni.
Hos en känd skönfärgare i hufvudstaden in- lämnades för en tid sedan en hvit ylleklädning, som var ny och endast en gång användts, näm- ligen som bruddräkt.
I butiken utvaldes en lämp- lig ljus färgnyans.
Färgningen blef emellertid ojämn.
Ännu sämre blef omfärgningen, ity att lifvets färg, för öfrigt mycket obehaglig, alldeles skilde sig från kjolens.
Då en Iredje omfärgning dels ansågs skadlig för tygets hållbarhet, dels i öfrigt ändamålslös, vägrades tillåtelse därtill, och man vände sig till fabrikören med anhållan om öfverenskommelse om någon ersättning för den fördärfvade dräkten samt färgningsafgiftens åter- fående.
Fabrikören vägrar hvarje uppgörelse och färgar i stället på eget bevåg och efter egen smak om tyget i någon slags tegelröd färg och anser sig härmed hafva uppfyllt allan rättfärdighet.
Då hvarje rättslig åtgärd i dylikt fall torde vara lönlös torde ej en varning till Iduns läsa- rinnor vara ur vägen att betänka sig mer än en gång, innan de lämna präktiga klädningar till färgning åt personer, som ej ens be om ursäkt för, än mindre godtgöra sitt slarf.
E.
H.
Till tjänst åt en » Hårdt pröfvad » meddelas här nedan ett för många år sedan, bland » småplock » i en amerikansk tidning funnet: Recept p å en g o d ä k t a man.
Då man iakttagit, alt mången äkta man, en gång i besittning af alla förutsättningar för en god och förträfflig make, om ej rätt behandlad, blifvit för- störd och bortskämd till följd af bristande insik- ter om, huru med dem bör förfaras, vilja vi med- dela några råd.
En del kvinnor hålla sina män beständigt i hett vatten, under det att andra låta dem stelna till is genom att hålla temperaturen inom äktenskapet under fryspunkten.
Somliga kvinnor fördärfva männen genom sin ifver och ett oaflåtligt jäktande, medan återigen andra anse dem höra hela lifvet igenom liksom pickles hållas i saltlake eller ättika.
Sådana fruar servera dem med harang-sås.
Att män, underkastade ett dylikt förfaringssätt, skulle bli goda och mjuka, är inga- lunda att antaga, hvaremot de bli synnerligen ut- märkta, om följande föreskrifter noga efterföljas.
Man tar en stor kruka, omsorgernas kruka kallad, och den hvar och en god husmoder har till hands, i denna inneslutes mannen och hålles här under jämn värme fråu äktenskapskärlekens eld, som måste vara bra nog häftig och noga tillses, att den brinner frisk och klar, men att den framförallt är konstant.
Mannen öfvertäckes med ett lager af det glädtiga och angenämas kryddor, och i fall man låter dessa åtföljas af kyssar och andra sötsaker, bör sådant användas utan all slags offentlighet samt med varsamhet och måtta.
konsonanter.
Antingen är Erny en rätt gammal, bitter ung- karl eller en ogift kvinna utan kärlek till barn, som kan tala så förståndigt som i uppsatsen om » pjollerspråk ».
Då jag undervisade barn, gjorde jag samma reflektioner, då det var svårt att lära ett barn något af ljuden: » Ack, om föräldrarne ej pjollrat bort barnet, hade jag ej haft ett så- dant arbete! » Nu öfverraskar jag mig själf med att i tankarne säga: » Älkade min lilla laling », om min systers lilla 3-åriga flicka.
Så i tankarne och till henne själf!
Ja, när hon kommer där, i sin lilla hvita hufva, med körsbärskinder och mun, kan jag ej med min bästa föresats, vilja och öf- vertygelse säga: » God dag min kära, lilla flicka! » Det går ej, det passar ej till den ömma omfam- ningen och min innerliga glädje, då jag får se henne; jag måste utropa: » God dag älskling, min lilla laling » I (Nej, hu så det ser ut på papperet!
ning, som pumpar eller suger upp dammet från golf, väggar och möbler och genom en mjuk eller böjlig slang förer dammet in i den upphettade behållaren eller ugnen.
Uppumpningen kan ske antingen genom en med handkraft (eller i större våning en motor) drifven sugpump eller ock me- dels en propellerfläkt, som upptager dammet och inför det i slangen samt vidare i behållaren.
Klart är att man ej kan tänka sig, att dammet får stanna kvar i behållaren, och detta behöfs heller ej, ty endast några ögonblick behöfva bak- terierna utsättas föi ' upphettningen för alt dödas — därför kan man låta dammet passera genom behållaren och ut i luften, genom ett särskildt rör, eller i brist däraf, genom kakelugnsröret.
Det damm, som nu passerar ut i fria luften, ärgjordt oskadligt.
Ett annat sätt vid dammets alledande är att det vid passerandet från den upphettade behållaren, utåt, föres genom en ny behållare eller ett rör, där så mycken fuktighet tillsättes att dam- met fastnar å väggarna eller bildar cn massa, som efter hvarje städning kan borttagas.
.. »!!
!
Praktiskt och rationelt så det förslår — eller hvad tycka våra läsarinnor?
U r notisboken.
Norges förnämsta författarinna, fru Camilla Collelt, har den 7 d:s gått ur tiden i den höga åldern af 82 år.
Idun har redan tidigare bringat sin läsekrets den märkliga kvinnans porträtt och lefnadsteckning, författad af en hen- nes landsman, Kristian Winterhjelm (n:r 32, årg.
1892).
Vi kunna nu därför inskränka oss till ett mera kortfaltadt omnämnande af den hädangång- nas personlighet och betydelse.
Fru Gollet var i Norge redan genom sin börd en historisk personlighet.
Hon var nämligen dotter till en af den norska själfständighetens märkli- gaste män och syster till skalden Henrik Werge- land.
1841 ingick hon äktenskap med den framstå- ende norske juristen och ästetikern P.
J. Collett och uppträdde redan medan mannen lefde som författarinna.
Detta var dock först sedan hon 1851 blifvit änka, som hennes rykte började växa.
År 1855 utkom hennes berömda roman » Amt- mannens döttrar », däri hon med en kraft och en oförskräckthet, som väckte samtidens häpnad, drog i härnad mot konvenans-äktenskapen.
Romanen, som väckte ett enormt uppseende och gaf anled- ning till ytterst lifliga diskussioner, har lämnat djupa spår efter sig.
Af hennes öfriga, mera betydande arbeten påminna vi om hennes » Be- rättelser », » Under långa nätter », » Sista bladen » och » Från de stummas läger ».
Under de senare åren har hon i sina skrifter hufvudsakligen be- handlat frågan om kvinnans sociala ställning och varit en af kvinnosakens ifrigaste förfäktare.
Ingen enskild person i hela norden, med undan- tag af Fredrika Bremer, har gjort så mycket som fru Collet för att höja aktningen för kvinnans personlighet och för hennes intelligens och för alt utvidga hennes arbetskraft till områden utanför hemmets bestyr.
Då konst, literatur och veten- skap, det offentliga och privata affärslifvets kretsar nu beredvilligt och med glädje mottaga kvinnans samarbete, då kvinnorna själfva väckts till insikt om sin ställning, då lagstiftningen mer och mer börjat taga hänsyn till hennes kraf och då hela det bildade umgängeslifvet mellan man och kvinna reformerats, så hade ingen här i norden fog att med mera berättigad stolthet tänka på sitt arbete i denna utvecklingsstrid än Camilla Collett.
Hon sörjes närmast af fyra söner, af hvilka en, sonen Oskar, är kansliråd och arkivarie i här varande utrikesdepartement.
En l ö s n i n g ä l a Kolumbi ä g g i » städningsfrågan ».
tycker sig helt visst en insändare bland de 88 ha funnit, hvilken söker klarera den för så många husmödrar kvistiga uppgiften - — - en rationell städ- ning af våra boningsrum » — på följande enkla vis: » Som man vet, dödas bakterier i allmänhet, då de utsättas för en temperatur af omkring 4- 7 0 \ För att nu kunna meddela de i dammet befintliga, så hälsovådliga bakterierna denna erforderliga höga temperatur är väl lämpligaste sättet att söka in- föra dem jämte dammet i en behållare eller ugn, uppvärmd till minst + 100° ä 200° C.
För att åstadkomma detta synes mig lämpliga- ste sättet vara att använda en slags pumpinrätt- Belfrages pensionat och hotel, del väl- kända hemmet för resande i hufvudstaden, har numera adress S Vasagatan, ej 4A vid samma gata, som genom förbiseende några gånger i annonsen uppgifvits.
Hvilketdera önskar ni: illustrationer eller icke illustrationer i Iduns romanbibliotek?
Teater och musik.
Kungl.
operan.
I trenne olika uppgifter har, då detta skrifves, Francesco d ' Ändrade haft tillfälle visa de skiftande faserna af sin mångsidiga ta- lang.
Hans don Juan är sedan föregående gäst- uppträdanden härstädes väl bekant, lika så hans Vilhelm Tell.
Hur olika dessa båda roller än äro, finner man dock i hr d ' Andrades utförande af dem alltigenom samma helgjutenhet, samma för- träffliga individualisering.
Liksom man i den förra ej gärna kan tänka sig den öfvermodiga.
sjudande lifsglädjen, det febrila jäktandet efier nya njutningar och nya offer få ett sannare ut- tryck, så måste man ock i framställningen af fosterlandshjälten Tell beundra de olika skiftnin- garna hos denna karaktär, där man finner, huru den enkle alpsonen, som i början endast lefver för sin familj, steg för steg utvecklas till den ener giske och oförskräkte fosterlandsbefriaren.
Vi äro nästan benägna sätta hr d ' Andrades Vilhelm Tell framför hans don Juan.
Ett så gripande och för- träffligt spel som i tredje akten af » Vilhelm Tell » skulle hedrat den störste skådespelare.
Och vid allt detta gör sig naturligtvis den fylliga, malm- rika stämman förträffligt gällande.
Vi kunna dock ej förneka, att i en sådan roll som Volframs i » Tannhäuser » — hr d ' A:s tredje gästroll — hr Lundqvists varma och mera välljudande stämma bättre tränger till åhörarens hjärta.
Men äfven i denna roll lade hr d ' A.
genom små medel sin framstående skådespelaretalang i dagen.
— Ett gästspel sådant som detta måste ovillkorligen hafva en uppfostrande inverkan på såväl de med- spelande som publiken, och k. operans direktion förtjänar det största erkännande för anordnandet af detsamma.
Lady Vilma Hallé, förut fru Norman-Neruda, violinisternas drottning, konserterar på k. operan nästkommande fredag den 22 dennes.
En Hamletföreställning hade af hr och fru Engelbrecht anordnats å Kungl.
operan i måndags, och den till sista plats fulltaliga publiken ådaga- lade tydligt, att det visserligen icke är brist på intresse från allmänhetens sida, som numera gjort det stora skådespelet så godt som husvillt i vår hufvudstad.
Tyvärr hvilade öfver måndagens Shakespeare-afton väl mycket af en amatörföre- ställnings brister.
Hr Engellrrechts Hamlet var dock en i (lere afseenden erkännansvärd presta- tion, hans deklamation vårdad och spelet be- härskadt och klart, ehuru det djup, man gärna vill finna hos en äkta Hamlettolkare, här felades.
Fru Hwasser-Engelbrecht som drottningen tillfreds- ställde äfven fullkomligt, men de öfriga rollinne- hafvarne verkade uteslutande sällskapsspektakel.
Fröken Petterssons Ophelia kunde ju passera, men en Polonius sådan som hr Borgström, en Horatio- liingh och hofmännen Palerson och Hellegren gjorde allt för framgångsrika bemödanden att vända sorgespelet i löje.
Emellertid hyllades hr Engelbrechts Hamlet med talrika framropningar af publiken, som tydligen, trots allt, var tacksam öfver det sällsynta tillfälle, som beredts att be- vista en Shakespeareföreställning.
Vasateatern har för några föreställningar för- hyrts af dir. Albert Ranft i och för uppförandet af Ibseiis nyaste drama » Lille Eyolf ».
Sällskapet, som flerstädes i landsorten uppfört detta stycke, har öfverallt fått de bästa loford för utförandet.
Särskildt briljerar fru Håkansson i Rita Allmers viktiga roll.
Filharmoniska sällskapet gaf i måndags sin andra abonnementskonsert i Musikaliska akade- mien, hvarvid Bachs härliga Matteus-passion ut- fördes.
Det odödliga tonverket gafs visserligen af samma sällskap för fem år sedan, men vi anse det vara alldeles på sin plats att då och då låta publiken förnya bekantskapen med en tonskapelse af så framstående och så bestående värde.
Den sällsynta musiktillställningen hade ock fyllt kon- sertsalongen till sista plats.
Utförandet leddes af sällskapets nitiske och skicklige musikanförare, hr Hallen, och länder såväl honom som de upp- trädande till all heder.
Körerna gingo förträffligt och de förnämsta solostämmorna voro i så goda händer som fru Edlings, hrr Sal.
Smiths och M. Strandbergs.
Därjämte biträdde fröken Hulting och hr A. Strandberg.
Orkesterpartiet utfördes af k. ho / kapellet och orgeln sköttes af hr A. Lindholm.
Att ingå i någon närmare redogörelse för det väl- diga tonverket nekar oss det begränsade utrym- met.
Vi vilja emellertid påpeka, att detsamma uppföres äfven i afton och då i Östermalms kyrka under hvars tempelhvalf dess många skönheter torde ännu mera komma till sin rätt.
Oupplösliga band.
N o v e l l för af Idun Sylvia.
(Forts.) [jfpifära, k ä r a Ella, » r o p a d e hon oeh slöt mig intill sig.
» Alltfrån den stund då Mag- ^ n u s inte ville ge med sig, så visste j a g h u r det skulle gå.
.
.
J a g h a r inte alls ansett dig vara b u n d e n vid Gösta oeh därför h a r j a g sökt vidtaga a n d r a a r r a n g e m e n t e r för din framlid.
.
.
detta har k a n s k e varit orätt af mig, men det h a r endast varit af välmening, hvilket du nog förstår.
J a g tycker, du själf skulle ha be- redt dig på.
.
.
nej, n e j, j a g skall inte tala m e r om detta ä m n e oeh fattar mer än väl att det m å s t e plåga dig.
.
.
o, mon dieu, pe- tite! » Oeh hon fick t å r a r i sina gamla vän- liga ögon, u n d e r det hon h å r d t tryckte mina händer.
Men jag tror, att hon i det hela var r ä t t belåten öfver en afgörande brytning.
» Om du inte kan sofva, så tala till mig, » fortfor hon.
» I natt kan j a g inte få en blund i mina ögon. » Och lätt som en fågel flög h o n bort igen, släckte lampan, s u c k a d e Ijud- ligt ett p a r gånger med n å g r a m i n u t e r s uppe- håll och sof s n a r t som ett godt b a r n, m e d a n jag låg orörlig oeh stirrade i mörkret, allt- j ä m n t med en t r y c k a n d e tyngd öfver mitt bröst.
Angestfullt frågade jag mig själf, om d e t i vår förbindelse å ena sidan endast varit b e r ä k n i n g med sviken förväntan oeh å den a n d r a flieklika s v ä r m e r i e r fulla af d å r s k a p?
Var min k ä n s l a för h o n o m totalt död eller lefde den ä n n u?
H a d e jag trots de bevis j a g ägde på Gö- stas ä n d r a d e åsikter, trots att j a g hela långa tiden sagt mig själf att en s å d a n stund som d e n n a skulle k o m m a, likväl i grund oeh bot- ten icke trott d ä r p å?
H a d e j a g trots allt lik- väl hållit fast vid det ord vi gifvit h v a r a n d r a.
.
.
eller var det hela endast ett b l ä n d v e r k?
Med den gryende dagen k o m m o ej n å g r a kla- r a r e tankar.
Det låg fortfarande något dödt och tungt öfver mig, som j a g icke k u n d e bli kvitt, h u r j a g än b e m ö d a d e mig om att vara rörlig och v e r k s a m.
T a n t s å g emellanåt en smula spörjande bort till mig.
» Sök att återvinna jämnvikten, k ä r a Ella, » bad hon mig slutligen, och kan- ske på det j a g i oeh för detta ä n d a m å l ostörd skulle få b e a r b e t a min inre m ä n n i s k a, v a r det som h o n icke a n m o d a d e mig om att följa med på den sedvanliga m i d d a g s p r o m e n a d e n.
Oeh j a g gjorde verkligen stora a n s t r ä n g - ningar för att bli af m e d d e n n a tungsinthet, som tryckte mig från hjässan oeh ned till fotabjället.
J a g målade, j a g sökte i t a n k a r n a s a m m a n s ä t t a en förtjusande soffdyna med schattersöm på s a m m e t, oeh j a g tvättade de otaliga gnistrande glasen i den gamla böh- m i s k a ljuskronan.
Detta klosterarbete var n ä t t och j ä m n t slutadt, då tant kom h e m, oeh vi intogo vår middagsmåltid, h v a r p å hon drog sig u n d a n för att fundera, m e d a n jag fort- satte att feja och polera i salen, d ä r Lova e m e l l a n å t sväfvade ut och in s a m t såg snedt p å mig » Eftersom j a g för tillfället inte behöfs, » s a d e hon snäft, » så k a n s k e j a g kan få kvista bort till min syster.
.
.
i förbigående ä r det m å h ä n d a bäst, om j a g n e r e vid Nybroviken.
.
.
» » Ja visst, » medgaf jag och skänkte h e n n e en bifallande nick, nöjd att i fred oeh ro få stöka oeh ställa samt på b ä s t a sätt ordna mitt inre känslolif.
Och som jag oinskränkt kunde d i s p o n e r a köket, begaf j a g mig direkte dit för att stryka en del h u n d r a å r i g a, äkta spetsar, på hvilka tant satte ett högt v ä r d e oeh h v a r s renovering h o n, som ett bevis på stort förtroende, h a d e öfverlålit åt mig.
» Är det ni, J o h n?
» s a d e j a g möjligtvis en smula långdraget, då j a g efter en häftig ring- ning på t a m b u r k l o c k a n ö p p n a d e dörren.
» Om j a g k u n d e förneka min egen person, » s a d e h a n och steg dristigt på, » så t r o r jag det skulle vara er till b e h a g, E l l a.
.
. » » Gå inte in i f ö r m a k e t.
.
, tant vill visst g ä r n a vara ostörd en stund.
.
.
Men j ä r n e t!
» skrek jag till oeh r u s a d e ifrån h o n o m.
» Järnet, » r o p a d e också h a n s a m t följde mig h a c k oeh häl ut i köket.
» Är det er mening att s k r ä m m a lifvet u r mig? » frågade han.
» Jag håller på att stryka.
.
.&gt; » Det ser j a g v ä l.
.
.
J a g u n d r a r inte på att Lova sa ', då j a g mötte h e n n e, att hon skulle till N y b r o n för att köpa ved.
.
.
det behöfs nog, n ä r m a n b r a s s a r på s å d ä r.
.
.
» » Sätt er inte på de gamla, d y r b a r a spet- sarna, » bad j a g, då h a n h o p p a d e upp på köksbordet och tog plats midt emot mig.
» Om ni k o m m e r igen om en t i m m a eller så d ä r vid p a s s, J o h n, så ä r tant vaken.
Här är inte trefligt för er. » » Tvärtom.
.
.
h ä r är alldeles som i ett dockskåp. » Häruti h a d e han onekligen rätt, tack vare Lovas ordningssinne i förening med den yt- terst enkla matlagning, h v a r m e d vi i hvar- dagslag m å s t e låta oss nöja.
» Men hvad går åt er, Ella? » fortfor h a n.
I h a n s klara blå ögon låg en glimt af upp- riktigt deltagande, som giorde mitt hjärta godt.
» Har något ledsamt h ä n d t?
» » Visst inte, » försäkrade j a g och polerade strykjärnet med alltmer tilltagande ifver.
» Om ni ä n d å ville h a förtroende för mig.
.
.
Ni vet ju, » tillade h a n halfhögt, » ni vet j u, h u r högt jag älskar er. » » Låt bli att s p r a k a d u m h e t e r, J o h n!
» bad j a g oeh v ä n d e mig bort.
» Jag ä r inte alls vid h u m ö r.
.
.
» » Det m ä r k s nog, men ser ni, däraf hjärtat fullt är däraf t a l a r.
.
.
» » Det är inte första gången, » afbröt jag, » som ni briljerar med att v a r a bibelsprängd. » » Nu börjar jag k ä n n a igen er, » s k r a t t a d e han.
» Men j a g h a r aldrig förr sett er så if- rigt sysselsatt.
Ni ger er inte tid att titta u p p en gång. » » Huslighet är en dygd.
.
.
» » O d i s p u t a b e l t.
.
.
j a g h a r också aldrig be- u n d r a t er högre än i d e n n a s t u n d.
» » Det ä r mig alldeles omöjligt att arbeta, om ni håller på så där, J o h n.
.
.
för resten h a r j a g inte tålamod att lyssna till edra barns- liga i n f a l l.
.
.
» » B a r n s l i g a?
.
.
.
Ni h a r i d e n n a stund själf ett uttryck som om ni vore ett hjälplöst b a r n, Ella ... » » Ett b a r n på tjugufem år, » framkastade jag.
» J a g är fjugusju, » s a d e h a n oeh höjde sitt hufvud.
» J a g följer, » s v a r a d e jag s k r a t t a n d e.
» Lika b a r n leka bäst, » försäkrade h a n.
» Alltifrån första s t u n d då ni vände er om i t r a p p a n, » och med den liflighet och glöd, h v a r m e d h a n s t u n d o m talade till mig, fortfor h a n: » alltifrån första s t u n d jag träffades af er blick och j a g riktigt fick se er, så h a r ni
aldrig varit u r mina tankar, Ella.
.
.
' så s a ' hon då.
.
.
så s å g h o n ut d å ', säger j a g mig oupphörligen.
.
.
N e j, j a g m å s t e tala!
F a s t ä n ni inte riktigt ä r vid h u m ö r, så h a r j a g al- drig förut haft tillfälle att lika ostördt som nu få s p r a k a m e d er.
.
.
Om ni visste mina d r ö m m a r, E l l a?
.
.
.
Att ni genast skall följa mig till ett fjärran land, det kan j a g natur- ligtvis inte be er om.
.
.
m e n n ä r j a g genom mitt arbete k a n skaffa er o b e r o e n d e, så kom- mer j a g o e h h ä m t a r er.
J a g skall utveckla hela min energi får att göra ert lif ange- n ä m t.
.
.
någon rikdom törs j a g inte lofva, fastän det inte är omöjligt, att j a g j u kan h a tur m e d mig.
.
.
» Med iillbakahållen a n d e d r ä k t lyssnade j a g på h o n o m.
H a n h a d e p å sitt vanliga sätt kastat hufvudet tillbaka, ögonen lyste oeh an- siktet h a d e ett uttryck, s o m kom mig att tänka p å en ung viking i begrepp att ge sig ut på härnadståg.
» Om ni ville tillåta mig att lefva, verka och arbeta för er.
.
.
om ni ville.
.
.
» Mina h ä n d e r h a d e overksamt sjunkit n e d, och j a g följde icke vidare med h a n s ord, ty för min h å g k o m s t framträdde en viss någon, som icke e n s tycktes h a hyst d e n aflägsnaste ö n s k a n eller föreställning om att verksamt, ingripa för att b e r e d a mig trefnad.
» Gör j a g er ledsen p å något sätt, k ä r a Ella? » h ö r d e j a g åter h a n s röst, som n u åter blifvit lugn och d ä m p a d.
» Eller är det nå- got som g r ä m e r e r?
S ä g mig, » tillade h a n, i d e t h a n ö m t lade sin hand ofvanpå min, » eller rättare.
.
.
jag önskar, det j a g i d e n n a stund k u n d e läsa e d r a t a n k a r.
.
.
» » Jag t ä n k e r p å, » s v a r a d e j a g alltjämt un- Eedigeras af Sophie långe.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
; En » s amesisk tvilling » vuxen hop Med bror min, som vill ha sin egen vilja, Jag ständigt höjer mina klagorop Och hotar med att mig från honom skilja.
Jag häftig är, h a r styfsint karaktär, Och utaf stolthet jämnt mitt sinne glöder, Och i AN punkt jag högst ömtålig är: Att anses ringast af oss båda bröder.
Med friden är det därför si och så, Och Gud må veta h u r det sist skall gå!
Mitt namn af få bokstäfver bildadt är, — Att du det ofta hört, det är det vissa — Och om du blott vill göra dig besvär, Skall snart du hela logogryfen gissa.
Hur tycks dig vägen, när du ilar mot Din hjärtevän, som ömt uppå dig väntar?
Om du är god, hvad gör du utan knot, När på din dörr en stackars tiggar ' gläntar?
Hur syns » fyrfotingen » vid vägens kant, När han i dyn sig vältrar helt be- låten?
Hvad gjorde flickan, som du gaf en slant, Då genom skogen nyss du styrde stråten?
Hvad hängde äpplet på, som fagert sken der inflytandet af bittra jämförelser, » jag tän- ker p å, att j a g gått miste om ett stort a r f.
.
.
» » Det var skada, » s a d e h a n m e d ett af de plötsliga leenden, som s t u n d o m rent af lyste u p p h a n s m ö r k h y a d e, energiska ansikte, » pen- gar äro b r a alt h a.
.
.
men låt oss inte s k ä m t a, E l l a.
.
. » » Jag s k ä m t a r inte.
.
.
det värsta därvidlag är, att j a g tillfölje häraf förlorat all utsikt att bli l y c k l i g.
.
.
» » All utsikt att bli lycklig, » u p p r e p a d e h a n och s å g förbryllad ut.
» F ö r att ni emellertid inte skall å t e r k o m m a till hvad ni n y s s sagt.
.
.
p å det ni inte vi- d a r e skall inblanda mig, h v a r k e n i förnuftiga eller oförnuftiga d r ö m m a r, utan helt o c h hål- let u t e s l u t a mig i edra framtidsplaner så.
.
.
j a g h a r ett a n n a t l y e k e.
.
.
» » Ni ä r d å förlofvad? » u t b r a s t h a n häftigt.
» Jag h a r varit d e t.
.
.
» » Oeh nu.
.
.
o c h h a n?
» J a g dolde mitt ansikte m e d h ä n d e r n a, men han d r o g dem sakta u n d a n oeh sökte se mig in i ögonen.
» Ni får inte sörja s å där, » fortfor h a n med d ä m p a d röst.
» Att h a vun- nit er, » tillade h a n n ä s t a n hviskande, » och inte sätta detta m e d v e t a n d e högst bland a l l t.
.
.
detta.
.
.
» » F ö r n å g r a år s e d a n, » inföll j a g m e d dar- r a n d e l ä p p a r, » då j a g h a d e utsikt att bli rik, så gjorde h a n d e t.
.
.
m e n sedan vissa för- h o p p n i n g a r inte k u n d e förverkligas s å.
.
.
j a, n u är d e t s o m det ä r.
.
. » Han lutade sig alltjämt fram emot mig, oeh.
j a g k ä n d e en viss lättnad i mitt sinne öfver att h a förtrott h o n o m allt.
» Åsikterna h ä r i världen ä r o olika, » s a d e han m e d ett plötsligt leende.
» Om ni varit Vid trädgårdsgrinden?
Och hvad fick du göra, När hemmet fjärran var och timman sen Och häst ej fanns att rida eller köra?
Hur nämns den buske, hvaraf du dig bröt Ett fång att därmed förstugkvisten sira?
Hvad måste kornet uti jordens sköt ', Om bonden skall se skördar där uppspira?
Hvarefter längtar h a n ock mången gång, När solen öfver torra tegar skiner?
Hvar faller du, när du tar djärft ett språng Från branten där, så det i luften hviner?
Hvad är liktydigt med följaktligen?
(Fast ordet är latin, vi det använda).
Hvad plägar du till utrop ha, min vän, I smärta, ja, i häpnad ock kanhända?
Hvad hette världens grymmaste ty- rann?
Hur nämns ett djur bland hornbe- pryddas skara?
Hvad är det som du aldrig göra kan.
I bräcklig båt förutan största fara?
Hvad ser du skimra i en färgton grann På slottets gamla torn i solens lågor?
Och nu — hvad tycker du det vara kan Helt visst med alla mina många frå- gor?
Jag ger dig rätt — och slutar så min sång Och bjuder dig farväl för denna gång.
Perpeiua.
rik, så skulle j a g inte vågat n ä r m a mig till e r.
.
.
j a g skulle varit fullkomligt s t u k a d.
» (Forts.) Kvartalsprenumeranter å Idun och Iduns Modetidning u p p m a n a s a t t ofördröjligen förnya prenu- merationen, enär upplagornas storlek i god t i d m å s t e b e s t ä m m a s och.
senkom- m a n d e löpa r i s k e n a t t b l i u t a n e t t e l l e r a n n a t af k v a r t a l e t s f ö r s t a n u m m e r.
P r e n u m e r a t i o n s p r i s e n s t ä l l a s i g som k ä n d t p å följande v i s: Idun med romanbibliotek 1) Hvad du min gåta säkert kan.
2) I en kvartett en viktig man.
3) En del utaf buketten.
hälft år: 2: 50 ett kv.
: 1: 50 3: 75 2: 50 1: 50 2: 25 1: 75 1: Iduns Modetidning (14- dagsupplagan) Iduns Modetidning (må- nadsupplagan) V InnehåUsförteckning.
Gerda O rasa; af Elin Ameen.
(Med porträtt).
— Min tillkom man d e; al E. Tornérhjelm.
— Systrar; af Ellen Berg- ström.
— Också ett lidande!
för Idun af. /.
K.
— Dnfvorna; af Jtran Turgenjeff.
Öfvers.
fr. ryskan af Elin Sck — y.
— En rationel städning af våra boningsrum; prisbelönad uppsats af Dixi — Från Iduns läsekrets: » Järnvägsmän &gt; och - .järnvägs- kvinnor »; af H. C.
— Veka känslor — hårda konsonanter; af Aina, — Färgaretyranni; af E.
H.
— En lösning ä l a K o - lumbi ägg i » städningsfrågan ».
— Kecept på en god äkta man.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Oupplösii- ga band; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— Tidsfördrif Springare-charad.
ser ej het det ack mitt det må mitt mit då dem sma- godt vill andra ka de de vi- ty koin- en rå- hvar al- da- för det en- ske pe- sa för drig gog den- och ni Mitt snål- som er: na att det första mitt af låt awlra icke va gång heta då är Ni sml da gif- k a li- det ihåg F. M.
C.
4) 5) 6) 7) Hvaråt din näsa rynkas lätt.
Ett feminin af Slejpners ätt.
Hvar sparas sista skvätten?
En flod, som sydländskt landskap skär.
8) Ett mål som oupphunnel är.
S.
L. Apoköp.
Lösningar.
(' häraden: Anagrammet: Vintersolstånd.
Tafla, fatal, flata, anat.
Arilmogryfcn: A b d e r i t e r — k n n g Orre.
A r i t m e t i k, a b l a t i v u s, f ö d o ä m n e n, under- g å n g, efterkraf, m i n o r i t e t, k y r k o s t ö t, pro- peller, epålettcr.
Vokaljimmdringsgåtan: ris, r ö s.
1 — 5) Namn.
1 - 4) Högtid.
1 — 3) Hvad tiggarn icke är.
Länkgåta.
Ur ett geografiskt namn får man, utan att omkasta bokstäfverna: tre kv.
: 3: 75 1 — 5) 1 — 4) 1 — 3) 1 — 2) 1) Någonting heligt.
Ett verb.
Ett substantiv.
Ett husdjur.
En bokstaf.
HULTMANS C a o a o &amp; Chocolad R u s, ras, ros, r e s, Sifferlogogry / en: B a c k s t u g a, suck, tak, ack, k u s t, saga, ask, b u g t, b a s.
Ifgllmngsgåtan: 1) P l o g b i l l, 2) oligarki, 3) E a b e l a i s, 4) Tiberius, 51 u n d s ä t t a, G) g a r d e r o b, 7) A l e m t e j o, S) L i m o u s i n.
Por- tugal — Lissabon.
Triangelaritmogrnfcn: 3) sal, i) al, 5) r.
1) H u s a r, 2) U i a l, Botetafsgåtan: B o r g h o l m — Gottland.
1) B a t o n g,.
2) Ohio, S) retort, 4) gast, 5) H a n - del, 6) Odessa, 7) l e k m a n, 8) Marstrand.
Callc C. rekommenderas som den bästa ock vitsordas på det var- maste af professorerna h r r Jon.
Lang, Seved Bibbing, Nils 0:son Gadde, O. J.
A s k samt doktor Olof Moberg.
