# ID: svediakorp-per1011
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,459
# sentences: 770
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 10 (377) Prenumerationspris pr är: Idun ensam kr.
5: — Iduns Modet., fjortondagsuppl.
&gt; 5: — Iduns Modetida., månadauppl.
&gt; 3: — Barngarderoben » 3: — A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
R e d a k t i o n s s e k r.
; J.
Lotten l är kvinnan får sig V ett nytt arbetsfält upplåtet, ägnar hon sig ofta med sitt rör- liga temperaments hela, energi häråt och visar, att det icke varit bri- stande förmåga, som or- sakat, att hon ej täflat med mannen, utan helt enkelt det skälet, att det hittils icke varit bruk- ligt, att hon deltagit i utförandet af dylika väi-C.
Men gif henne blott tillfälle att inhäm- ta nödig undervisning, och det skal snart visa sig, att hon snabbt och modigt söker godtgöra den försummade tiden och vippträder i jäm- bördig täflan med man- ' nen.
Studiet af träskulptur och snidarkonst har för den svenska kvinnan va- rit så godt som okänrlt före detta århundrades midt.
År 1872 bosatte sig i Göteborg en fröken Wilhelmina Taléen, som annonserade, att hon gaf undervisning i träsnicl- ning.
Stadens museum upplät en af sina läro- salar till hennes förfo- gande, och hon fick icke så få elever.
Det dröj- de oj länge, förrän Slöjdföreningens skolas styrelse, inseende » nyt- J r Nordllng.
Utgifningstld: hvarje Tryckeri Aktiebolag 8:de årg.
Fredagen den 8 mars 1895.
Byrå: Klara Södra KyrKog.
16,1 tr. Iduns helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (lösn-.r endast för kompletteringar.)
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r nonp.-rad.
Eklund.
tan af detta läroämne, skyndade att erbjuda fröken T. en plats som slöjdlärarinna i denna, skola, ett värf som hon med nit och intresse skötte under (i ä 7 års tid.
Elevantalet ökades årligen, och al mänheten åsåg med nöje de utstäl - ningar af m n i dre arbe- ten, som vid hvarje ter- mins slut anordnades i skolans lokal.
Men som det ofta, går här i lifvet — lärarinnan fick en elev, som snart öfverträffade honne i skicklighet, och det är hennes bild, Lot- ten Eklunds, en af vårt lands förnämsta trä- skulptriser,som Idun för dagen har att visa sina läsare.
Att själf vara, intres- serad för sitt läroämne och att i hög grad äf- ven kunna intressera sina lärjungar härför, det är att afhngga don gordiska knuten midt öfver — och den kon- sten förstår den kvinna, hvars enkla lifsbild vi härmed framstäl a.
Lotten Eklund är ett Göteborgsbarn och född 1854.
Sin uppfostran bar hon erhål it i Brodde- torps prästgård, i trakten af Skara, hos prosten Wahlberg, hvars dotter- änkeprofessorskan Lig-
0 ve, om du visste hur a r m m a n är, N ä r m a n i r r a r vid s t r a n d e n af lifvets älf När all e n s k ä r l e k försvunnit, O c h d e n v i l l u n d e r i s a r s i g dölja N ä r d e n e l d e n, s o m b r a n n s å v a r m o c h s å s k ä r, O c h m a n s e r i d e s s djup b l o t t s i t t t r o t s i g a själf, 1 hjärtats n a t t h a r förbrtmnit, Som s t i r r a r u r s t e l n a n d e bölja!
E. Björck.
ner, där hade en pension, som h o n p å ett alldeles o v a n l i g t f r a m s t å e n d e s ä t t själf led- de.
I r ä k n i n g och ritning u n d e r v i s a d e hen- n e s s v å g e r, n u m e r a r å d m a n n e n G.
D r a k e n - b e r g i S k a r a, s o m s n a r t u p p t ä c k t e, hvilka k o n s t n ä r l i g a a n l a g för t e c k n i n g, s o m f u n n o s hos Lotten E k l u n d, och h a n tillrådde, a t t h o n, efter s l u t a d s k o l g å n g, s k u l l e b e g i f v a sig å t e r till G ö t e b o r g för a t t g e n a s t b ö r j a s t u d e r a för a r t i s t e n H i l d a L i n d g r e n, s o m d å var ritlärarinna på museum.
Men Lotten E k l u n d h a d e s å f ä s t a t sig v i d f a m i l j e n i p r ä s t g å r d e n, a t t h o n, för a t t få s t a n n a d ä r litet längre, a n t o g plats som m e d l ä r a r i n n a i pensionen.
D o c k, å r 1 8 7 3 å t e r v ä n d e h o n till Göte- b o r g och s t u d e r a d e s å flere å r u n d e r frö- ken Lindgrens utmärkta ledning.
Därefter — s o m o f v a n n ä m n t s — blef h o n f r ö k e n T a l é e n s elev i s n i d a r k o n s t e n o c h d e t t a m e d en s å d a n f r a m g å n g, a t t äfven h o n antogs till l ä r a r i n n a i s l ö j d f ö r e n i n g e n s s k o l a å r 1 8 7 7.
E t t p a r å r h ä r e f t e r e r b j ö d s h e n n e tillfälle a t t k o m m a till u t l a n d e t, f ä r d e n g ä l l d e d e t härliga, n a t u r s k ö n a Tyrolen — snideriets h e m l a n d, och h ä r h a d e h o n d e n s t o r a t u r e n a t t u n d e r t v ä n n e v i n t r a r i B o z e n få stu- d e r a b. a u t - r é l i e f s n i d e r i för d e n ryktbare h o f b i l d h u g g a r e n S e b a s t i a n S t e i n e r från W i e n.
1 8 8 1 for h o n t i l l b a k a till f ä d e r n e s l a n d e t och blef n u, bland, m å n g a m e d s ö k ä n d e, v a l d till f r ö k e n T a l é e n s efterträdarinna som f ö r e s t å n d a r i n n a för t r ä s n i d o r i k u r s e r n a i slöjd- f ö r e n i n g e n s skola, h u f v n s a k l i g a s t p å g r u n d af d e u t m ä r k t a b e t y g för framstående skick- lighet, s o m h o n m e d f ö r t f r å n hofbilclhnggar Steiner.
A t t L o t t e n E k l u n d u n d e r alla d e s s a å r v i s a t sig v u x e n d e n n a p l a t s, b e v i s a s b ä s t af d e t r e s u l t a t, h v a r t i l l s n i d e r i e t n u h u n n i t.
H a d e m a n d e f ö r s t a å r e n efter t r ä s k ä r n i n - g e n s b ö r j a n v a r i t n ö j d m e d a t t s e linealer, pappersknifvar, askar, skrin m.
m. dylikt, h a r m a n n u m ä k t a t å s t a d k o m m a alster, s o m i s a n n i n g ingifva h ö g a f ö r h o p p n i n g a r, a t t v å r t land p å detta o m r å d e skall k u n n a m ä t a sig såväl m e d N o r g e s o m ock m e d m å n g a af k o n - tinentens länder, hvad både teknik, smak och a r b e t s s k i c k l i g h e t beträffar.
D e n p e r i o d af 2 2 å r, s o m g å t t s e d a n d e t f ö r s t a r i n g a fröet necllades, h a r gifvit m e r ä n r i k s k ö r d, o c h t r o l i g e n gliider s i g h ä r ö f v e r i n g e n h ö g r e ä n h o n, s o m först n e d l a d e d e t s a m m a.
Säkert h a d e fröken T a l é e n ej e n s d r ö m t o m, a t t h e n n e s v e r k s k u l l e g å e n s å v a c k e r och lifskraftig f r a m t i d till m ö t e s.
L o t t e n E k l u n d h a r flere g å n g e r m o t t a g i t offentliga b e l ö n i n g a r för s i n a e g n a a r b e t e n.
s o ' 1 8 8 3 erhöll h o n G ö t e b o r g s h a n d t v e r k s - och i n d u s t r i f ö r e n i n g s b e l ö n i n g s m c d a l j; p å dess utställning och; p å stora industriut- s t ä l l n i n g e n i G ö t e b o r g 1891 b e l ö n a d e s h o n m e d s i l f y e r m e d a l j och d i p l o m, å h v i l k e t s t å r: » F ö r i t r ä s k u r n a m ö b l e r och t y r o l e r s k u l p - tnr. » F l i t i g m e r ä n d e flesta ä r h o n o c k s å: d a g e n s alla t i m m a r ä r o u p p t a g n a, o c h h o n d e l a r s i n t i d m e l l a n s k o l a n och e n ifrig falang privatelevor (som årligen ökats och n u u p p g å till 2 8), hvilka, k n a p p a s t u n n a h e n n e n å g o n hvila.
Själf utför h o n, p å d e få m e l l a n s t u n d e r n a, d e t (Mia v a c k r a a r b e t e t efter d e t a n d r a.
H e n n e s speciella h å g lig- g e r för d j u r v ä r l d e n, s o m h o n flitigt stu- derar.
M ä n n i s k a n s t r o g n e v ä n h u n d e n af- b i l d a r h o n » con a m o r c ».
M å n g a af h e n - n e s elever, ej b l o t t från v å r t, m e n ä f v e n från f r ä m m a n d e l ä n d e r, h a f v a u t b i l d a t s i g till s k i c k l i g a l ä r a r i n n o r o c h l ä r a r e.
Bland dessa m ä r k a s fröken J e n n y Andréen, n u f ö r e s t å n d a r i n n a för e n k o n s t s l ö j d s k o l a i G ö t e b o r g, fröken E s s e l i u s, a n s t ä l l d s o m slöjd- l ä r a r i n n a i P i t t s b u r g, fröken S t o l t z frår Bor- gen, som undervisar därstädes, engelsman- n e n C.
J o h a n s o n, a n s t ä l l d i E n g l a n d m.
fl.
E n af h e n n e s elever h a r gifvit f ö l j a n d e s y m p a t i s k a s k i l d r i n g öfver h e n n e s k a r a k t ä r och p e r s o n l i g h e t: » F r ö k e n E k l u n d ä r e n o v a n - ligt d u g a n d e l ä r a r i n n a, f u l l k o m l i g t fri f r å n p e d a n t e r i och s m å s i n t h e t, y t t e r s t Hjälpsam, o v a n l i g t liberal o c h a l l t i d i n t r e s s e r a d.
H e n - n e s e g n a v e r k t y g o c h fina p l a n s c h e r b e g a g - n a s af o s s elever, n ä s t a n s o m o m d e v o r e v å r a e g n a.
H o n t y c k e s själf a l d r i g h a e n t a n k e på, a t t de slitas och förstöras; lika generös är h o n m e d idéer och sin stora talang att komponera mönster.
E j heller är hon njugg med tiden.
E f t e r s l u t a d lek- t i o n slipar h o n ofta v å r a v e r k t y g, r i t a r v å r a m ö n s t e r o c h gifver r å d, o a k t a d t h e m - arbetet påkallar hennes därvaro, — då m a n p å m i n n e r h e n n e h ä r o m, s v a r a r h o n h e l t god- modigt: » I n t e k a n j a g l å t a bli a t t h j ä l p a — j a g får v ä l s t i g a lite t i d i g a r e u p p i stället. » Kl. 5 p l ä g a r v a r a h e n n e s u p p s t i g n i n g s t i d, och h v i l a n s ö k e s ofta, h e l s t d å b r å d s k a n d e a r b e t e s å p å k a l l a r, ej förr ä n v i d 11 h 1 2 - tiden.
A t t se Lotten E k l u n d arbeta är e n verk- lig fröjd.
D e t g å r m e d e n s c h w u n g, s å a t t t r ä f l i s o r n a bokstafligeii hvirfla o m k r i n g h e n - n e.
H o n får s i n a elever r o a d e af o c h in- t r e s s e r a d e för s i t t ä m n e, o c h h o n f ö r s t å r h å l l a g o d disciplin i s i n k l a s s; d ä r r å d a e n g o d a n d a, g o d t k a m r a t s k a p och in- bördes hjälpsamhet. » Det goda föredömet h a r här, ser m a n, fallit i b ö r d i g j o r d m å n.
Vi tacka henne härmed för d e t i n l ä g g h o n g j o r t till f r ä m j a n d e t af k v i n n l i g s j ä l f v e r k s a m h e t p å konstslöjdens område och önska, a t t h o n allt f o r t f a r a n d e, m e d oförminskad håg och kraft, m å k u n n a v e r k a i sitt an- s t r ä n g a n d e, m e n v a c k r a k a l l.
D e välför- tjänta framgångar, som kommit henne till d e l, h a r h o n b u r i t u t a n ö f v e r m o d; en- kel o c h flärdlös s o m h o n ä r, h a r h o n i ej r i n g a m å n b i d r a g i t till a t t visa, d e t k v i n - nan, ställd p å d e n plats, dit h å g och fallenhet visa henne, i vida kretsar k a n verka till g a g n o c h v ä l s i g n e l s e!
Anna Kockum.
Ej blott först och främst, utan både först och sist: familjen är helig.
Och denna känsla, öf- vertygelse och sed upphör aldrig att vara grund och rot till all sedlighet på jorden.
E.
G. Gcijer. "
B y t a f l i c k o r ".
; ji !K«,yla flickor? » Hvad vill det säga?
Tän- » jåy?
ker ni här servera oss receptet till någon pantlek?
Det låter nästan så.
Men, min ärade herre, hör jag någon af Iduns all- varliga läsarinnor utbrista, då har ni bestämdt vändt er till orätt auditorium.
Vi äro mog- nade kvinnor, husmödrar eller ensamma arbe- tande kvinnor, och vi ha inte tid eller lust att lära oss några pantlekar.
J a g vill då redan från början upplysa eder om, att här alls icke är fråga om något sådant.
» Byta flickor » är helt enkelt benämningen på en liten högst intressant och för det praktiska lifvet värdefull novelettsamling, som jag strax skall ha äran att presentera eder.
I förbigående sagdt är titeln på novelett- samlingen det allra värdefullaste, ty den för- klarar innehållet oeh utgör i och för sig själf en sammanfattning af de lärdomar, som möj- ligen kunna hämtas däraf.
Och nu börjar jag.
Missnöjd med naturen.
Nere i djupaste Småland ligger på en kulle invid den täcka sjön B. S — dala prästgård.
Läget är det mest idylliska.
Förtjusande björkdungar, omväxlande med naturliga ängar, i vårtid öfversållade af hvitsippor och gullvif- vor, och här och där en åker, inflikad mellan stenrös och ofantliga snår af berberis- och nyponbuskar.
Rundt sjön, som har form af en kringla med två granklädda holmar i mid- ten, sträcker sig en gördel af berg, hvars tandade barrskogs silhuett utgör en artistiskt fulländad ram kring ett friluftsstycke, måladt af mästarehand.
H ä r är ett paradis för natursvärmaren, men som så ofta händer, där betingelserna för njutning finnas, där saknas förmågan att njuta.
Gamle prostfar har längesedan upphört att svärma för naturen.
Hans allvarliga, af lif- vets pröfningar luttrade sinne är hufvudsak- ligen upptaget af tankar på kommunens an- gelägenheter.
Prostmor är ännu, trots silfver- håren, ung till själ och hjärta, men hennes tid är alltför starkt tagen i anspråk af ett stort landthushålls mångahanda bekymmer för att räcka till att tänka på » onyttigheter ».
Och Anna-Stina, husets sextonåriga dotter?
H a r hon intet sinne för naturens poesi?
J a, fråga henne — eller rättare, låt bli att fråga henne.
Ty så fort någon nämner ett ord om, huru vackert det är här vid B — sjön, råkar hon i eld och lågor, icke i entusiasmens lågor, utan indignationens.
» De här eviga gamla skogarne och hagarne! » utropar hon.
» Kan man icke bli utledsen på dem!
H ä r har jag gått nu i sexton år och tittat på samma evinnerliga björkstam- mar och samma outslitliga bergknallar.
J a g kan alltsammans utantill på mina fem fingrar.
O, den som finge komma härifrån!
Tänk, den som finge vara i Stockholm bara en enda vinter!
Det vore annat det.
Då skulle jag fortsätta mina pianolektioner.
Fröken P.,
nöje.
Detta måste ändras, om hon skall kunna konkurrera med mannen.
För dem, som från sitt arbete gå till ett välmående hem, är förhållandet helt annorlunda.
De Några erfarenhetens ord af en manlig r.rbeta i allmänhet duktigt och visa en stor f. d. chef.
uthållighet.
Den andra orsaken till dåligt arbetsresul- Herr redaktör!
tat är pratsjuka och nöjeslystnad.
J a g bru- J a g vågar hoppas, att ni, fastän målsman kade använda de skarpaste medel för att för » damernas egen tidning », för en gång hålla dessa två fel inom tillbörliga gränser.
skall tillåta en medlem af det otäcka könet Den, som icke ville hålla sig tyst under ar- taga till orda i densamma.
J a g skall fatta betstimmarne, placerades i ett ensamt rum mig så kort som möjligt och icke länge taga eller tillsammans med två äldre herrar, hvar- vare sig edert eller edra läsares tålamod i af den ene var döf.
Icke alla ha en dylik anspråk.
bromsinrättning att tillgå, men har man det, I numret af Idun för den 2 2 februari stod gör man klokt uti att använda den.
Det att läsa en märklig artikel angående de vid är omöjligt att — som somliga kvinnor på- järnvägen tjänstgörande fruntimrens ställning.
stå — • » arbeta lika bra, fastän man talar. » De kvinnliga medlemmarna af mitt hus hafva J a g nämner med särskildt eftertryck denna gjort mig uppmärksam därpå.
J a g må säga, omständighet, emedan det är deu sak, som att innehållet intresserade mig på det högsta, nästan mest af allt lägger sig hindrande i och i egenskap af en afskedad gammal byrå- vägen för kvinnors användande vid större chef, som på sin tid haft ett stort antal ämbetsverk.
Detta oupphörliga småprat om kvinnor att kommendera (ber om ursäkt för kläder, fester, släktingar och bekanta måste ordet!
), må det tillåtas mig att yttra några lämnas vid hemmets dörrar och aldrig tagas ord i frågan.
J a g ställer dem till den re- med upp på ämbetsrummet.
Det är hindran- presentant för det kvinnliga könet, som ge- de för arbetet och ytterst irriterande för den, nom er reporter så decideradt frambär sina som har sig tillsynen af arbetet anförtrodd.
kraf på lika lön för lika arbete.
Att, då man inträder i rummet, hastigt se J a väl!
Däri är jag fullt enig med henne.
spetsbitar och prof till balklädningar flyga H a r alltid varit det och alltid på mitt om- ned i bordslådorna eller höra sista dyningen råde och i den ringa mån mitt inflytande af ett fnissande skratt ljuda, under det alla sträckt sig arbetat på att tillförsäkra kvin- skynda att intaga en passande ställning, är nan tillräcklig lön eller — närmare bestämdt föga uppbyggligt.
J a g kände en postdirek- — lika med mannen på de lägre tjänste- tör, som hade fyra kvinnliga amanuenser.
grader hon bekläder.
J a g tycker, liksom Han sade, att han på måndags morgon al- järnvägsfröken, att då mannen har tillfälle drig inträdde i deras rum, utan att först till befordran, så uppväger denna utsikt mång- bullra duktigt utanför dörren, på det de faldigt de löneförmåner, som en kvinna, äfven skulle hinna att tystna och se arbetsamma i bästa fall, kan skaffa sig.
Det har svarats ut, då han kom in.
Alla kvinnor äro dock mig: icke alla män kunna vinna befordran — som bättre är — icke lika dessa.
till högre ämbete.
J a väl!
stannen då på J a g lofvade eder att vara kort, men fruk- den plats I hafven, våren sparsamma och ar- tar, att jag länge sedan öfverskridit mitt löfte.
betsamma och glömmen ej, att både genom Åtskilligt vore ännu att tillägga, om utrym- kostnadsfria skolor, stipendier och andra hjälp- met medgåfve det.
Vill ni bringa det ofvan- medel är på mångfaldigt sätt sörjdt för, att stående till edra läsarinnors kännedom, så en man kan vinna sin utkomst.
tror jag det icke skulle skada.
Det är endast ett fåtal kvinnor, som till Tillåt mig att teckna mig eder döddagar stanna kvar på dessa väl aflonade ödmjuke tjänare poster.
De flesta gifta sig.
Men de, som F. d. p — tjänsteman.
äro kvar, göra i allmänhet ett ädelt bruk af sin förvärfvade egendom.
Nästan utan un- dantag äro de ett stöd för syskon eller an- dra fattiga anhöriga.
J a g har gjort talrika iakttagelser i den vägen!
J a g har känt mån- F r å n Iduns läsekrets.
gen yngling, hvars studier bekostats af en arbetsam kvinna.
Oeh det tyckes hvila en alldeles särskild välsignelse öfver gåfvor, så- Oordentliga äkta m ä n.
lunda utdelade af kvinnlig hand.
Kanhända kommer detta sig af den förpliktelse de Till den " hårdt pröfvade " i n:r 8 af Idun.
ålägga emottagaren.
Säkert är, att en be- I ert bekymmer del vi ta ', tryggad kvinnlig maktställning höjer samhäl- Er harm vid mannens fula vanor.
let i dess helhet och gör, att vårt kön med Men, tro mig, dessa felen ha ', större aktning ser upp till det andra.
Se ' n världen skaptes, sina anor.
Men då man från den enkla rättens grund Med alla mänskors första far går till den praktiska tillämpningen, möta Det var nog på det samma viset, invändningarna oeh visa sig skuggsidorna.
Och Evas första göra var Låtom oss nu betrakta dessa.
Helt visst att städa paradiset.
Den vanligaste invändningen mot att be- Dock hennes nöd var ej så stor tala kvinnligt arbete lika med mans består Att vålla » hjärtesuckar » djupa, däri, att de icke arbeta lika mycket och På Adams stöfiar eller skor icke hålla ut så länge som männen.
Till Behöfde hon då aldrig stupa.
en del är denna klagan berättigad, men jag Ej någonsin vardt hans servet har trott mig finna en af orsakerna härtill Hopskrynklad uppå bordet funnen, just i den låga aflöningen, som gör dem Han blott ett blad af busken slet hopplösa och ålägger dem hårda försakelser Att därmed torka sig om munnen.
— exempelvis i valet af födoämnen.
Det Och aldrig hittades en kam, är otroligt, till hvilket minimum en kvinna Där den ej treflig var att skåda, vet att nedbringa utgifterna för maten blott Och aldrig stucko skjortor fram för att ernå eu vacker klädniug eller ett Utur en öppen byrålåda.
Hvilketdera önskar ni?
Kvinnoarbetet i ämbetsverken.
En fråga angående i Iduns illustrationerna romanbibliotek.
jpUllIt mera ofta ingå till oss skrifvelser, i cj ' §!
* hvilka än den ena, än den andra bland våra ärade läsarinnor uttalar sig emot illu- strationerna i vår romanbilaga och förmenar, att det vore vår läsekrets kärare, om dessa alldeles uteslötes och i stället ersattes af mot- svarande sidor text.
Det är icke utan, att vi själfva börja luta åt den uppfattning, som ligger till grund för dessa framställningar: icke alla romaner ägna sig lika väl för illustrerande, ej heller kan alltid utförandet bli så tillfreds- ställande, som vi skulle önska, på grund af det forcerade arbetet vid de stora upplagornas tryckning.
Dessutom skulle illustrationernas ersättande genom text motsvara en vinst för läsarinnorna af ett hundratal sidor följetong om året — och det literära utbytet är väl ändock härvid hufvudsakeD.
Naturligtvis ha vi emellertid ej velat rygga vårt gifna löfte att illustrera romanbiblioteket, så länge vi kunde antaga, att flertalet af våra läsarinnor helst såge illustrationernas bi- behållande.
Skulle däremot motsatsen vara fallet, då blir ju saken omvänd, och vi gå lika beredvilligt tillmötes med att utesluta illustrationerna och ersätta dem med text.
V i tro oss numera nästan ha funnit, att opinio- nen pekar åt detta senare hållet.
Ett starkt stöd för vår uppfattning ha vi just i dagarne erhållit genom ett bref från vår värderade medarbetarinna fru Vilma Lindhé, af hvilken vi för våra läsarinnors räkning inköpt en synnerligen intressant svensk nutidsroman » Skattepenningen », af sedd att efter » Fru Holmfrids » afslutande ingå i ro- manbiblioteket.
Vi tillåta oSs citera föl- jande rader ur fru Lindbés bref: » Är det alldeles nödvändigt, att min roman illustreras?
Illustrationerna i Idun äro ju mycket väl gjorda och rättfärdiga därför sin tillvaro, och en del läsare anser dem kanske for en vinst, men för den finare, mera literärt anlagda publiken verka de frånstötande.
Del blir ovillkorligen något af godlköp öfver illustre- rade romaner.
Så taga illustrationerna äfven bort eller förvränga de bilder man under läsningen själf målar eller skapar, och de bli dock både vackrare och individuellare — i eget tycke åtminstone — än de på papperet framställda.
I en medeltidsroman som » Fru Holmfrid » äro illustrationerna mindre till ska- da — kanske till nytta genom ökad tidsfärg.
Men i nutidsromaner skada de blott. » J a, så långt fru Lindbé, och helt visst de- las hennes mening af många.
Om vår läse- krets så önskar, äro vi därför betänkta på att från och med nästa romans början utesluta illustrationerna och ersätta dem med text.
Ty naturligtvis illustreras den redan påbörja- de » Fru Holmfrid » till slut.
Vi bedja därför våra ärade läsarinnor så allmänt som möjligt uttala sig i frågan: illustrationer Iduns eller ieke illustrationer romanbibliotek?
— i på det vi må hafva den bästa ledning, som kan åstadkommas, för fattande af vårt beslut i denna sak, hvilket helt och hållet — som all vår sträfvan för öfrigt — endast afser våra läsarinnors egen fördel och behag.
Stockholm i mars 1895.
Red.
af Idun.
Ej sågs en tidning vårdslöst slängd, Ej lampan på en bordskant vägde, Och i den ljufligt sälla ängd Ej mannen ännu skrifbord ägde.
Och aldrig Eva var på jakt Att efter något papper leta, Som aldrig låg, där han det lagt, Och som » dom tagit », kan m a n veta.
Men att han ändå var en slarf, Därom är m a n förvissad vorden, Då dessa anlag gått i arf Till nästan alla män på jorden.
Lyd ni mitt råd, tag saken gladt, Det tjänar intet till att pipa, Ty ordning skall er äkta skatt Dock aldrig lära sig begripa.
Att hon, den hårdt och verkligt bittert pröfvade, i NIO långa år så tåligt töfvade, förr ' n hon sin tunga lott, sin stora nöd uti en » hjärtesuck », som dystert ljöd, för sina systrar uti Idun klagade, det genast för oss alla j u uppdagade, hvad själf hon vitlnat om sin karaktär, h u r TÅLIG, LUGN och mild och god hon är, samt hvilket tungt och pinsamt kors hon bär.
Det är en orättvisa j u så skrikande, att mannen aldrig nä ' nsin är den VIKANDE.
Dock, det är hvars och ens erfarenhet, och detta icke blott om en — servet.
Kan det för er, min fru, då vara lugnande att veta och tillika litet hugnande, så minns det nu.
Och så tillägger j a g: om » Paul » skulle » vika » någon dag — SÅ GJORDE HAN DEL INTE ER I LAG.
Ack!
mannens dumhet ä t så stor, Han ej förstår ert kval och kvidan.
Och därför är det bäst, jag tror, Att ta ' det från den glada sidan.
är den, att hvad som angår STOLENS STÄLLANDE, I tio år ni ägt ert hem Och denna pröfvosamma maken, Men håll ni på i — tjugufem, Så vänjer ni er nog vid saken.
Men gäller det ett SKÅP må tro, j a då Men har ni söner, sträfva då, Att deras fel ej bli desamma, Så kanske deras fruar få Mer lycklig lott än deras mamma.
* * * SNORRE.
Nej, nu kan då icke ens jag tiga längre, då » en hårdt pröfvad » klagar på sin stackars man, för att h a n uraktlåter att iakttaga åtskilliga till ordningen hörande småsaker.
Jag har snart varit gift i fyra år och tror mig vara någorlunda ordentlig, men aldrig h a r det då fallit mig in att förarga mig öfver, att min snälle gubbe ej skulle ställa sin stol i ordning, när han ätit, men många gånger b a r jag helt omärkligt ställt den tillrätta igen.
Likaså brukar jag städa i hans byrå någon gång hvar månad och då skilja de smutsiga kra- garna och manschetterna från de rena.
Handdu- ken brukar min m a n hänga upp efter sig, och om han ej gjorde det, skulle jag då skämmas öfver att beklaga mig därför.
Hans serviett lägger jag i ordning, då jag dukar af bordet, och tänker ej på, att det är något besvär.
Har ej den » hårdt pröfvade » » något mer att beklaga sig öfver, och kan hon cj uppräkna något mera graverande slarf hos sin stackars man, kan hon då skatta sig lyck- lig.
Till sist vill jag endast tillägga, alt en verk- ligt älskande kvinna ej kan beklaga sig öfver dy- lika småsaker.
BELÅTEN FRU.
Då ni, min » hårdt pröfvade » vän, genom de sista orden i eder uppsats så godt som uteslutit hvarje gift kvinna från möjligheten att besvara edra frågor eller gifva eder ett råd till sakens botande, tager jag, en ensam gammal mö med ett ganska starkt utveckladt ordningssinne, mig den friheten att med några ord svara eder.
Af de af eder anförda exemplen på eder mans slarf anser jag endast det sista, mr 5 af den långa förteck- ningen, vara af svårare art.
Månne det ej kunde botas därigenom, att ni alltid själf lade fram rena kragar och manschetter åt honom, då han nog ej skulle göra sig det besväret att » för sin bekväm- lighets skull » öppna lådan för att inlägga de orena, utan troligen, såsom hvarje annan ej allt för illasinnad mansperson, lämna dem endera på bordet, stolen eller golfvet.
Ofta drömmer en, som sitter ensam, om ett idealhem, det kan hvar och en väl förstå, men att mannen där skulle uppträda såsom den stä- dande, det h a r aldrig ens i mina djärfvaste tan- kar framstått såsom en möjlighet.
Kanske det dock är det sanna idealet?
DEN BLINDA OM FÖRGEN.
* * JAG h a r en mycket lugn karaktär, men det pinar mig bokstafligen, att en kvinna, som varit gift i 9 år, kan anse sig så hårdt pröfvad af » bagateller ».
Då jag varit gift i 35 år, anser j a g mig kunna ge ett godt l å d: Plåga ej er man längre — utveckla endast edra söners ordningssinne, och ni skall säkert på ålderdomen välsignas med lyckliga son- hustrur.
DEN RÅD FÖLJER ÄR VIS.
* En annan regel också alltid gällande, och särskildt den, som HAN vill sitta på, han låter gärna frun bestyret få.
Och under det han af cigarr ' n är njutande, så får hon gå där städande och » skjutande ».
förklarar mannen så bestämdt: » Se så, j u s t här min gumma, HÄR SKALL SKÅPET STÅ! » Och att h a n alltid endast är den SLÄNGANDE och hustrun åter alltid är den HÄNGANDE — det är en orättvisa detta ock!
— Men kära!
Kanske att uti sin rock han någon hängare ej varder finnande.
Och litet rädd att vara den påminnande, han lägger den blott från sig tyst och snällt Ty om ett ord om » sy » och » tid » han fällt, ni genast kanske som martyr er ställt.
Ej undras öfver, att ni varder gråtande sä bittert öfver » Pauls » uraktlåtande att hänga upp sin handduk på en krok.
Men ni, som är så omtänksam och klok, bör kunna lära honom den förrättningen.
Låt honom, till exempel, efter tvättningen sin handduk — DÄR HAN LAGT DEN — själf få ta.
Då får h a n se, hvad tid det dock kan dra, då ej hvar sak sin rätta plats får h a.
Nog borde det för mannen vara främmande att öfver egna kragar h a bestämmande och öfver skjortor och manchetter med samt dem i egen låda lägga ned.
Jag undrar ej uppå, att det vill gräma er.
Men se!
Jag tror dock, att ni får bekväma er att tåla detta utan något knot och inte göra något däremot, så vidt er man ej är en — idiot.
Och något ditåt är ni j u antydande: Han först och främst ej vara vill-den lydande.
De » enklaste begrepp » ej fattar han.
JA, MYCKET FATTAS DENNE STACKARS MAN!
Och hvem utaf de två är nu den pröfvade '?
Den » pinade », » förargade », bedröfvade, hvars man ej VILL begripa, hvad HON VILL?
Eller kanhända HAN, som lugn och still blott för nå ' n enda gång kan » ILSKNA TILL »?
FANNY.
Af hela mitt hjärta beklagar jag er, som fält en sådan, man, som ej h a r minsta smak för ordning i fråga om sina kläder.
Jag förstår er så väl, jag som i sju år varit i samma predikament.
Och kan ni tänka er, under alla dessa sju år kan jag ej minnas, att min man mera ä n en enda gång hängt handduken på sin rätta plats, och då skedde det i ren distraktion, ja, jag tror nästan att h a n var färdig att taga ned den igen.
Och hvad strumpor, kragar och näsdu- kar beträffar, så nog vet jag hvad det vill säga att dagligen gå och plocka upp dem och lägga det orena på sin plats.
J a!
hvad få ej vi stackars gifta kvinnor lida!
Och det är ej det värsta!
Min vackra förmaks- matta (brysselmatta för resten, som jag fått till julklapp af min man), den spiller h a n cigarraska på, n ä r han munter och glad kommer hem ifrån kontoret och med cigarren i mun dansar genom alla rummen med vår enda lilla pys, Hvad skall jag göra?
Vi stackars kvinnor äro vana att tiga och lida.
Men n u kommer det allra värsta.
Det kan rent förarga mig till döds, att det alltid skall vara så stört omöjligt för mig att känna mig olyck- lig med all denna gräsliga oordenllighet ifrån min mans sida, ifråga om hans nattrock, kragar och andra tillhörigheter.
Halfva min dag går j u ibland åt för att hålla vårt hem prydligt och fint.
Och ibland h a r jag syndat så djupt, att jag varit fär- dig att kyssa hans gamla trefliga nattrock, när jag stått och hållit den framför kamin för att få den varm, till dess min herre och man kom hem.
Då brukar det komma simpla och gammalmodiga tankar öfver mig.
Då tänker jag så här: Min man h a r gifvit mig en aktad plats i samhället.
Han arbetar ifrån morgon till kväll för att kunna göra lifvet behagligt och lätt för mig.
Hvad ger jag honom tillbaka?
Och sådana tankar, och så- dana känslor af tacksamhet för kärlek, trygghet och ett lugnt lif äro j u så omoderna.
Men vet ni, » En hårdt pröfvad », jag håller än- då på, att vi fruar gärna kunde hjälpa våra män i dessa småsaker, som ni är rädd för att gifva namn af bagateller.
För ser ni, det ni beklagar er öf- ver, det ÄR och FÖRBLIR endast bagateller.
Det är för oss våra män arbeta, de gifva oss det högsta och bästa af sina känslor, de offra för oss sin ungdoms och mannaålders kraft, allt för att göra det lätt för sina hustrur.
Då kunna väl vi också offra något af vår bekvämlighet för att göra lifvet och hemmet behagligt för dem, som göra så myc- ket för oss.
Hvar skall ni få mod och råd ifrån att vara er make till hjälp, om det en gång gällde allvar, — verkligt allvar i kamp med lifvet, när ni nu för sådana småsaker, som dem ni nämnt i er fråga Ull Idun, anser er vara » En hårdt pröfvad »?
FRU ELLEN.
Ytterligare flere insändare ha yttrat sig, ALLA I SAMMA ANDA, hvarför det sagda må vara nog för att öfvertyga den stackars » pröfvade » frun, att hon icke funnit någon synnerlig resonnans hos sina medsystrar- RED.
U r notisboken.
SYSLIOIIRINGEN PÅ LISEBERG h a r blifvit bru- ten genom den nära 82-åriga CHARLOTTE NONNCNS bortgång.
Hon h a r flere år varit sjuklig, ömt vår- Den där lilla » hjärtesucken » öfver mannens oor- dad af de två systrar, som nu öfverlefva henne, dentlighet finner nog genklang hos både unga och Mary Nonnen, två till tre år äldre, och Emily Non- gamla — förlåt — äldre husmödrar och skulle, för nen, ett par år yngre.
Namnet Nonnen är väl några år sedan, genljudit som ett doft eko från kändt och aktadt ej blott i Göteborg, utan ock i det öfriga Sverige.
Fadern kom till Göteborg så- mitt eget bröst, om icke.
.
.
» Jag reste en gång » — det hör nu alldeles till som bolagsman till Laurent i de stora fabriksan- undantagen — och blef en dag introducerad i ett läggningar, som efter dem öfvertogs af hr David vänligt danskt hem.
Det var på förmiddagen och Carnegie, medförande liksom bolagsmannen Lau- frun i huset gjorde, icke utan orsak, afbön för en rent en rätt betydlig förmögenhet; brodern Edvard viss oordning i det ändå mycket trefliga hvardags- Nonnen har gifvit en stor insats i vårt lands jord- rummet, hvilken tydligen härledde sig från man- bruk genom sin landtbruksskola på Degeberg; nens sorglöshet i fråga om småsaker, dem frun Emily Nonnen har skrifvit åtskilligt godt och sant nu i hast förpassade till sina ordinarie platser.
på både svenska och engelska.
Detta gjorde hon utan någon sorts HUMÖR annat * än det goda, hvarmed hon mottagit mig, och jag K.
R U. JC:S GENERALSEKRETERARE.
En af- yttrade en önskan att få veta, h u r detta var möjligt, då jag, å min sida, icke kunnat lära mig skedsfest hade KRISTLIGA FÖRENINGEN AF UNGA KVIN- NOR i Stockholm anordnat i måndags sfton.
Se- det fördelaktiga jämnmodet.
» Det är mycket lätt, » sade hon, » jag tänker kreteraren i världsföreningen, miss REYNOLDS, hvil- ken under en vecka vistats i vår hufvudstad, läm- bara som min grannkvinna: TÄNK, OM HAN ICKE nar nämligen nu åter densamma.
Världsförenin- GICK HÄR OG SVINEDE! » gen har sitt hufvudkvarter i London, men miss A. '
M. Reynolds är amerikanska.
Hon är ute för att in- * =1- spektera och sätta fart och lif i de olika filialerna.
1895 guvernanten, kan inte lära mig något mera, det har hon själf sagt.
Och här går jag nu och förnöter mina bästa år, utan att komma en tum längre.
J a g är säker om, att det finnes hundra flickor i Stockholm, som gärna ville byta med mig, om de kunde.
Oeh jag skulle vilja ge hvad som helst för att komma dit, men jag känner ingen däruppe, och här får jag sitta, tills det växer mossa på mig. » Anna-Stinas mor är fullkomligt ense med sin dotter i denna sak.
Hon tycker, att » det är hjärtinnerligt bedröfligt, att flickstackarn inte skall få fortsätta med sin musik, som hon har sådana anlag för. » Och dessutom vore det så behöfligt för henne att få komma ut litet; hon är ju gamla flickan snart och har knappast varit utom socknen.
Men man har inte råd.
Alla Anna-Stinas stormande böner, förtvif- lade suckar och längtans tårar, alla moderns förståndiga resonnemang stranda mot prostens obevekliga: » Jag har inte råd. » Prosten har nog med att underhålla två gossar vid Jön- köpings läroverk och en odåga till son i Upsala.
Och så blir det.
Anna-Stina får gå hemma och studera naturen, som hon afskyr.
II.
Frisk luft!
Vid en af de mest trafikerade gatorna på nedre Norrmalm i Stockholm bor kommissio- nären D.
Bostaden är vackert belägen utåt gatan, endast en trappa upp.
Herr D.
— en gammal affärsman, som trampat Stock- holms gator i öfver fyrtio år — har egent- ligen inte råd att hyra en så fin lägenhet; den tid då han hade eget kontor och många bokhållare och gjorde stora affärer i spann- mål är längesedan förbi.
För närvarande får han nöja sig med att förmedla hus- och egen- domsköp, och strängt rättrådig som han är, har han lyckats förvärfva sig så mycket för- troende, att han äfven i dessa bistra konkur- renstider kan påräkna en säker, om också icke riklig utkomst.
Nere på Norrmalm måste han bo, ty där har han sin kundkrets, och hans kunder äro sådana, som icke gå långa vägar.
Herr D. är sedan flere år.
änkling, men han har tre döttrar i huset.
Den äldsta, som redan öfverskridit trettio-talet, sköter med stor berömmelse hushållet; den andra är » på tele- fonen » och den tredje, Marta, gör just ingen- ting.
Hon har just » slutat skolan », och hela hennes rikedom utgöres af ett betyg med många » AB » och » lilla a » från ett af huf- vudstadens bäst renommerade läroverk för flickor.
Men detta betyg har varit henne dyrköpt.
Det har kostat henne barndomens rosor och den första ungdomens spänstighet och lefnads- fröjd.
Hennes aldrig starka hälsa har fått en knäck genom det långvariga och ihärdiga skolarbetet.
Och nu, när hon står redo att gå ut i lifvet, att på allvar taga ihop med dess svårigheter och dess strider, nu är kraf- ten att arbeta förnött, nu har sinnet förlorat den lefnadslustiga vigör, som alltför väl be- höfves, då en sjutton års flicka utan medel och relationer skall taga sig fram i världen.
De vackra kunskapsbetygen ligga där som ett dödt kapital; flitbetyget, » stora A », är tyvärr en ironi öfver hennes närvarande lef- nadssätt, som består i ett ändlöst, ofruktbart grubblande öfver lifvets problem.
Se henne, där hon står vid fönstret i för- maket, stödd mot väggen och till hälften dold bakom gardinen, medan blicken trött stirrar på det rastlösa lifvet där nere på gatan!
Btöstet är insjunket, kinderna ha en matt, gråaktig färg, under de stora, vemodiga ögo- nen har bleksoten dragit skarpt markerade blåa ringar.
Hon lyssnar till det monotona rasslet på gatan, som aldrig tystnar, vare sig natt eller dag.
Detta rassel kan göra henne förtviflad.
H u r välgörande det skulle vara för hennes marterade nerver att blott en enda dag njuta af landets fridfulla, rogifvande still- het, att i stället för att stirra sig trött på den grå husväggen midt emot, som obarm- härtigt utestänger sol och luft, låta blicken fara ut öfver solbelysta skogar och fält!
Läkaren säger, att ett års vistelse på lan- det skulle vara ytterst välgörande för henne.
» TÖ3en behöfver taga igen sig, » sade han senast i går.
» Det här skolarbetet har all- deles medtagit hennes krafter, och det är nöd- vändigt, att hon grundligt hvilar ut sig, innan hon kan tänka på att med allvar taga ihop med någonting nytt. » I ett förtroligt meddelande till fadern har han tillagt, att lilla Marta har predisposition för lungsot och att det nuvarande svaghets- tillståndet lätt kan blifva ödesdigert för henne.
» Hvad hon behöfver är stillhet och frisk luft, barrskogsluft och god omvårdnad på landet, » voro hans sista ord.
Detta meddelande förorsakar hr D. mycket bekymmer.
Hans affärer ha under senaste tiden gått ganska dåligt.
Affärslifvet i hufvud- staden är tryckt, och det ser inte ut att snart bli någon lättnad.
H u r skall han få råd att inackordera sin flicka på landet?
Om han kunde hyra ut något rum?
De ligga så till, att detta är en omöjlighet.
Nå, taga en inackordering då?
J a, om han blott kände någon.
Annonsera lönar sig knappast.
Tid- ningarna äro fulla af dylika annonser.
Oeh medan han hör sig för hos aflägsna släktin- gar och bekanta, som möjligen kunde vilja inackordera en flicka hos honom, går tiden.
Och Marta blir allt mer modlös och svag.
III.
» Hade j a g vingar.
.
.
» » Mamma, jag skulle så gärna vilja ut och resa! » ropade fröken Karin B — man, en glad Göteborgstös om nitton vårar, då hon härom dagen kom hem från » kontoret », där hon yar kassörska.
» Jag ville resa, hvart som helst — till Stockholm eller till Helsingborg eller Kristiania eller Köpenhamn.
Det vore så lifvadt att komma ut på en liten tripp, då man som jag är dömd att tillbringa sitt lif på en skrufstol.
J a g får nu fjorton dars permission, och inte är det något nöje att gå och drifva i det här gamla Göteborg hela tiden. » » Men, kära barn, du kan väl inte ge dig ut och resa alldeles ensam? » » Om jag bara kände någon familj någon- stans, i Stockholm eller Köpenhamn t. ex.
O, hvad jag gärna ville se Köpenhamn! » » Köpenhama?
Inte har du råd att resa dit? » » Jo, för all del, resan har jag nog råd till.
Men det är hotellen, som äro så dyra.
Och så har jag ju inte något sällskap. » » Nej, så törs jag inte skicka ut dig.
Du får allt stanna hemma. » » Ja, jag får väl det. » De sista orden ledsagades af en resignerad suck.
I Köpenhamn satt samtidigt en äldre, ännu ungdomlig borgarfru tillsammans med en prat- sam väninna framför ett inbjudande kaffebord med de nättaste små koppar och många » dej- lige » småbröd.
Värdinnan beklagade sig öfver, att henues » lille pige », som, inom parentes sagdt, var fyllda 2 3 år, ännu knappast sett mer af värl- den än Tivoli och Klampenborg.
Hon ville så gärna skicka ut den » lille pigen » på en liten tur till Sverige, som hon själf besökt en gång i sin ungdom och funnit vara » et meget smukt land ».
Men den » lille pigen » hade nu en gång en » så forfrerlig skrtck for alt usedvanligt », och själf kunde hon inte komma från hemmet och resa med.
Visste hon bara något » hyggeligt folk » i Göteborg eller Stockholm, — Skåne tyckte hon inte om; det var ju nästan som Köpenhamn — som ville taga emot hennes Eulalia, så skulle hon skicka henne dit.
Och väninnan, som också hade en » lille pige », som ville ut och resa, men af ena- handa skäl vackert fick bli hemma, instämde och tog på sig samma min, som tillhör de fromma önskningarna.
Min lilla novellsamling är icke slut på långt när än, men jag afklipper den här, emedan den, såsom så många andra, har en viss be- nägenhet att upprepa sig själf och läsarinnan således, utan att göra sig besvär att läsa den, kan tänka sig de » nya uppslag », den bjuder.
J a g hoppas emellertid, att den skarpsinniga läsarinnan nu genomskådat sammanhanget mellan själfva novellsamlingen och dess något kuriösa titel.
Som jag i början sade, lösnin- gen till problemet ligger just i titeln.
Låt den med naturen missnöjda Anna Stina byta ut sin friska, soliga prästgård vid den idyl- liska B-sjön mot den stackars öfveransträngda Martas studerkammare vid en af hufvudsta- dens pulsådror.
Låt fröken Karin B — man, den glada Göteborgstösen, tillbringa sin korta se- mester i Köpenhamn och njuta af Tivoli och Klampenborg, som fröken Eulalia sett sig trött på, och låt » den lille pigen », som har en sådan » skrrek for alt usedvanligt », komma ut och stärka sina nerver och sitt själfförtroende på en uppfriskande resa till Göteborg.
Svårigheten är just för de båda parter, som ha behof af hvarandras hjälp, att finna hvar- andra.
Men jag tror, att äfven denna svårig- het låter sig öfvervinnas — t. ex. genom anlitande af vår goda vän » Iduns » annons- afdelning.
Ej.
Ca usel.
Vaka.
E t t litet n a t t s t y c k e f ö r I d u n af Bell Grot.
är de främmande gått, skrufvade mamma ner 1 salslampan och släckte den.
Med ett frynt- ligt: » Nu ska man kika efter kattsvansarna! » öpp- nade pappa fönsterventilen och stack ut hufvudel.
Blåsten och snön piskade honom i ansiktet.
» Syns de? » frågade mamma.
» Det finns inte en katt, långt mindre en katt- svan-s på l e t a gatan, » svarade pappa och slrök vätan från kinder och skägg.
» Men ännu kunna de godt hinna hem, innan porten stängs. » » Det var ju för eländigt, att Greta, den slarf- majan, skulle glömma portnyckeln.
Om de nu komma hem bara en endaste minut efter tio, så — » » Då kan man släppa ner nyckeln på ett snöre, » ifyllde pappa lugnande.
» Vill du jag ska läsa litet högt för dig? » frå- gade han, när de äter kommit in i salongen.
» Hvad är det värdt?
De kunna j u vara här hvilket ögonblick som helst.
Se så, nu slår kloc- kan!
Det här tycks bli riktigt trefligt.
Nu får man naturligtvis springa benen af sig. » » Var lugn, Malin lilla, den kommersen sköter jag, » sade pappa, i det h a n drog fram en anteck- ningsbok och började göra kalkyler.
» Jag begriper inte fru Tibell, som håller kvar dem så oförsvarligt länge, » sade fru Malin, då hon cn halftimme senare kom in från köket.
» Kära du, hon kan väl inte köra af dem heller, » invände pappa, som ögnade i en illustrerad tid- ning.
» Kan hon inte?
Jo, hon både kan och bör, om de inte hafva vettet att minna sig själfva.
Det ska jag låta henne veta, nästa gång vi träffas. » Fru Malin ryckte till sig en manschett ur sy- korgen, blåste energiskt i fingerborgen och fort- satte nervöst ett påbörjadt knapphål.
Men det slog knut på tråden.
Då hon sökte få bort den genom att gång på gång draga den mellan tum- men och pekfmgersnageln, gick tråden af.
Att nödgas fästa midt i ett knapphål var det harm- ligaste mamma visste.
» Nej se, här är ett porträtt af Frankrikes de- serterade president! » utbrast pappa intresserad.
» Den karlen är bestämdt bättre att ha till vän än till ovän. » » Tyst! » af bröt mamma otåligt.
» Jag tyckte det bultade på porlen.
Snälla du — Nej vänta, jag går själf. » Hon rusade upp.
Ett ryck i bordduken — och lampan gjorde en öfverhalning, och kupan knäckte glaset, sä att bitar af detta flögo kring och en svart rökpelare uppsteg mot taket.
» Ja jag säger dä det!
Är det inte, så man kan bli tokig! » skrek mamma.
» Tag fast k u p a n!
!
.
.
.
H ä l l!
.
.
.
Akta!
Släck!
Jag måste j u — » Flämtande af sinnesrörelse, störtade hon ut i salen, slog upp rutan och slungade ut ett häftigt » Är ni där? » Intet svar.
Lik en ursinnig magister, som luf- var om sina pojkar, tog vinden och ruskade trä- den på andra trottoaren, så att småkvistar röko omkring dem.
En dof oro började jäsa inom Malin.
Skogs- stigen på Liljeholmen var bestämdt igenyrd.
Tänk hvad drifvorna där skulle vara höga!
De räckte nog Tuttan upp till magen.
Så hon skulle snubbla, den lilla stackaren!
Och kanske gråta till på kö- pet, så sömnig som hon var.
Greta höll henne kanske inte ens i handen.
Förfärligt med så ' na där tanklösa, egoistiska slarfvor!
Visen kunde man ju inte räkna stort på.
Hon var j u bara barnet än.
Och pojkarne!
Tacka Gud, att de togo vara på sig själfva!
Men ängen — ängen!!!
Tänk om de ginge åt vänster — ut på viken — där man dagarna förut huggit vakar — » Men, Malin då, du tar j u rent lifvet af dig för ungarnas skull, » ljöd pappas röst från salongen.
» Vill du komma in, och det genast!
Annars blir det jag, som hämtar dig med tjänliga medel. » Den glada, godmodiga rösten verkade som olja på sjudande vågor.
Med en smäll som åt sin egen dumma rädsla slog Malin igen fönstret och skyndade in till sin man.
Allt var åter ordnadt där inne.
Taklampan var tänd, och glasbitarna hade blifvit utsopade af jungfrun.
» Hör du, Malin, du, jag sa ' åt Stina, att h o n och Johanna kunde lägga sig, » förkunnade pappa och snappade i förbifarten åt sig en af mammas händer, som h a n kysste.
» Vi vänta väl själfva ut ungarna, eller hur? » » Ja, det blir väl bäst, i synnerhet som de inte gärna kunna dröja länge till, » svarade mamma, i det hon tog upp en kvarlämnad skärfva.
» Men nu ska vi försöka ställa det så bra som möjligt, » föreslog pappa.
» Jag har gjort upp en krigsplan.
Nu är klockan tolf.
Längre än till half ett kunna de inte dröja.
Jag läser högt, an- tingen du hör på eller ej, för annars somnar jag.
Och hvar femte minut ränner jag ut och kikar efter gryllingarna. » » Käre, välsignade Ludde!
Du är då den allra raraste pappa, som finns! » utbrast Malin med verklig hänförelse.
» Se så, för sjutton, nu h a r sex minuter gått! » skrek Ludde, skinande af belåtenhet öfver loftalet och mån om att ytterligare göra sig förtjänt af detsamma.
» Ännu hörs ingenting af, » upplyste ban ögon- blicket därefter med orubbligt jämnmod.
Nu slog sig pappa bekvämt ned i gungstolen, härskade sig och började läsa.
Malin, som sjun- kit ned på braskudden vid hans fötter, nickade sömntyngd.
Dock hann hon aldrig somna, ty hvar femte minut vältrade sig Ludde ur gungsto- len med ett om de gamla väktareropen påmin- nande: » Tio minuter öfver tolf! » » En kvart öfver tolf! » » Tio minuter i half ett! » e t c, hvarefter han kilade ut i salen och vräkte sig halfvägs ut genom fönstret.
Då pappa klockan half två återkom från ännu en misslyckad expedition, vek han högtidligt ett hundöra i boken och sade till sin yrvakna hustru: » Nu lägger du dig.
Du gör hvarken ungarna eller dig själf någon tjänst genom att sitta här och bli utvakad, din lilla stackare.
Jag tar päl- sen på mig och går ett par slag här utanför, för jag är som en is om fötterna. » » Sakramenskade byke! » mumlade han en half- timme senare, där han, snöig som en julgubbe, trafvade fram och tillbaka utanför porten.
» Jag hade, min själ, lust att lägga upp dem, hela ra- den, och låta dem smaka på färskt björkris, dop- padt i saltlake, eller, som det heter på konstsprå- ket, smällimentos i sljärtamentos. » Han skrattade godlynt midt i förargelsen vid minnet af den upp- fostrande verkan dessa mystiska slagord, uttalade med fruktansvärd röst och min, fordom utöfvat på hans lilla skara.
» Men tänk, » han tvärstan- nade med en knyck, » tänk om de skulle stanna där öfver nalten!
Värre har man sett.
Tuttan och Otto ha somnat i någon vrå, och fru Tibell har inte hjärta alt släppa ut dem i delta hund- väder.
Det är alldeles tydligt och klart.
Men dä ska också tusan gå här längre och stöfla. » Porten föll igen efter honom.
I den becksvarta tamburen slog h a n näsan i kanten af en garde- robsdörr, som för luftväxlingens skull lämnades öppen om natten.
Med en halfkväfd ed förde han sina fingrar undersökande längs näsan.
Därefter slog han sig lugnad ned på vedlåren och drog af sina stöflar för att icke störa Malin.
Men vid sängkammardörrens knarrande vaknade mamma.
Under det pappa drog fram sina tofflor under sängen, hugnade han sin hustru med den försäkran, att ungarna naturligtvis stannade hos Tibells öfver natten, att de fått hvarsin kudde och filt och mådde som göken, och att hon tryggt kunde lägga sig igen och » snusa på ».
» Än du själf då? » frågade Malin, tacksam för den henne bibragta öfvertygelsen.
» För säkerhets skull lägger jag mig inte förr än klockan tre.
Men se ' n ska ingen mänsklig makt förmå mig att vara uppe längre. » » Svep in dig i resfilten, käre lille Ludde! » ro- pade Malin efter honom, då h a n på tåspetsarna drog sig ut i salongen.
» Den ligger på garderobs- hyllan. » » Svepa in mig! » puttrade Ludde, i det han åter sjönk ned i gungstolen.
» Det tjänar just inte mycket till, när man ska upp på utkik hvar femte minut.
Jo jo, så är det att vara pappa, och ett beskedligt fä till pappa till på köpet! » Han ruskade på sig, sträckte armarna i vädret, så det knakade i lederna, och gäspade så hörbart, att ban blef rädd och lyssnande vände örat mot sängkammaren.
Se ' n grep han åter till boken för att fortsätta den på egen hand.
Klockan tre kvart på tre begynte lampan, som länge sett olustig ut, att flämta, smattra och osa.
Med ett vresigt: » Det fattades bara det! » slängde Ludde ifrån sig boken, tände ett af stearinljusen på spegelbordet och blåste ut lampan.
Återstoden af sina korta hvilostunder tillbragte han hopsjun- ken i filten, som han slutligen måst gripa till för att skydda sig mot kylan, med ögonen slött föl- jande visarens gång på det framför honom lig- gande uret.
När Ludde klockan tre för tjugusjunde gången stängde ventilen — h a n hade bestått sig det me- lankoliska nöjet att räkna sina fönsterpromenader — utstötte han ett lättnadens: » Se så, nu är det slut för denna gången! » Men då orden äfven för hans töckniga hjärna tycktes båda ondt för fram- tiden, tillade h a n eftertryckligt: » Och för alltid, såvida jag har något att säga i huset. » Därpå började h a n skyndsamt kläda af sig.
Då pappa, i skjortan och strumplästen, med famnen full af sina aftagna gångkläder, stod redo att ljudlöst förpassa sig in i sängkammaren, öfver- mannades h a n än en gång af sitt ömma faders- hjärta.
Försiktigt nedläggande sin börda, smög han, fantastiskt draperad i fillen, åter ut i salen.
Snöyran hade upphört.
I lyktan tvärs öfver ga- tan fladdrade lågan som ett irrbloss och kastade ett ostadigt sken på en bredvid lyktstolpen befint- lig mörk massa, som oafbrutet ändrade form.
För Luddes grumlade blick såg den ut som en jätle- stor polyp, hvilken slungade ut sina sugarmar hit och dit samt åter drog dem till sig.
Ännu hälft medvetslös stirrande på fenomenet, väcktes h a n S r S S ffl ITI ä Handväfda T v i n n e h e v i o t e r, K l ä d n i n g s -, K o s t y m - _.
och K a p p t y g e r samt G o s s k l ä d e r, S e h a l a r, F i l t a r, r r II cl T!
G a r n e r, G a r d i n e r etc. b i l l i g a s t, då ull o. stickylie inlämnas till besinning af en duns mot fönstret, som kom rutorna att skallra.
» Det är ungarna!
De kasta snöboll hit upp för att väcka oss! » Med af ifver skälfvande fingrar ryckte Ludde upp ventilen, grep den i papper insvepta och vid ett snöre fastbundna portnyckeln, firade ned den och ropade med stentorsröst: » Tag emot, där nere! » » Se där är pappa! » » Så länge vi fått vänta! » » Tack, lilla snälla pappa!
Nu h a vi den. » » Tack så mycket för i afton, ingeniör Wigert! » » Sof godt och dröm om mig, fröken Greta! » » Hvad vi ha haft skojigt! » » Kuckeliku, sof inte nu! » » Kanske vi skulle sträcka ut promenaden, kandi- dat Ström? » » Jag är våt ända upp till magen. » - Kläm inte min hand så med dina klometrar! » » Säger du det, långskank? » » Så fånig du är! » » Nej, nu måste vi gå!
Godnatt, godnatt!
Pax för drogen i morgon! » Så ljöd det förvirradt upp till Ludde.
De hade åtminstone haft roligt.
Till och med Tuttans röst smattrade som en liten trumpet.
Men det här- made pappa, att de ej hållit måttan och äfven nu, i sista minuten, drogo ut på tiden.
Ett ögonblick frestades han att göra slag i saken genom ett dundrande: » Upp med er, ungar, och det på eviga momangen! » Men så blef han rädd att göra sig löjlig för ingeniör Wigert och kandidat Ström och hvad de nu allt hette, de okända storheterna.
Och så nöjde h a n sig med att demonstrativt smälla igen fönstret.
I salongen kom han att tänka på, det barnen förmodligen inte heller hade tamburnyckel.
Små- trätande skyndade h a n ut i tamburen, drog frän patentlåset, sköt rigeln för det och tillslöt åter dörren.
Viss, att mamma ändå snart skulle bli väckt af barnen, intog pappa sängen med mindre försik- tighet än annars under liknande omständigheter.
Med ett klagande: » Det är då för väl, att det ändt- ligen blir ro i huset! » vände sig Malin otåligt om i sängen.
» Kära du, nu äro de här, » underrättade Ludde försiktigt.
» Kors i allan dar! » Malin blef genast spritt vaken.
» Du sa ' ju, att de hade stanna.t där i natt? » » Ja, jag kunde väl inte tänka mig annat.
Del här är ju uppåt väggarna.
Men vänta mej! » En gäll ringning på tamburklockan afbröt ho- nom.
» Se så, nu ha de kräken inte vett att känna efter om dörren — » En ny, ännu skarpare ringning ljöd.
» Det är nästan starkt, att inte Stina eller Jo- hanna kunna idas stiga upp och öppna, utan att jag ska sta ' igen, » utbröt Ludde förargad, i det han slog tillbaka täcket och satte sina iskalla föt- ter på golfvet.
» Kära du, du vet ju, att de sofva som stockar. » » Så är det, » mumlade Ludde, i det han grep det brinnande ljuset, » ju mer man skonar dem, dess mer — » » Kanske jag skulle — » » Liksom det vore bättre! » » Ludde lille, sätt för all del någonting på dig!
Du går ju rakt och förkyler dig, » jämrade Malin och tog hvad som var närmast till hands — sin egen röda yllekjol — samt kastade den efter pappa.
Men denne, som nu var mäkta förgrymmad, fort- satte obevekligt sin gång, barfotad och i blotta skjortan.
I salen, hvars golf bestod af hart när ohyflade bräder, fick h a n en tumsläng sticka i foten.
» Aj, f ö r.
.
.
!
» skrek Ludde och hoppade till, så att smält stearin flödade ned på hans hand.
I detsamma rycktes tamburdörren upp, och bar- nen, som ändtligen börjat trefva på låset och fun- nit dörren öppen, stormade in.
» Nej, se på pappa, så Iifvad han ser ut! » skrek Folke och slängde mössan upp i taket.
» Nej, men pappa, pappa då — » » Tig, ungar! » röt Ludde, sårad i sin faderliga värdighet och satte med kläm staken på pianot.
» Kläd af er på fläcken och laga er sen in i säng- kammaren.
Där ska ni få se på annat! » Och stödjande blott på hälen af den skadade fo- ten, linkade pappa in i sängkammaren igen, i det uppbyggliga medvetandet att göra en slät figur i barnens obarmhärtiga och skrattlyslna ögon.
K a m r a t e n är obestridligen vårt lands för- nämsta ungdomstidning och den enda, som utkom- mer hvar fjortonde dag hela året om.
Se vidare annonsafdelningen!
Färgning, beredning o ke- m i s k t v ä t t j e r k s t a i i e s mycket Alla färger äkta o. giftfria; HILDUR ANDERSSON Hufvudaffär: Hötorget 12.
Eikstel.
163.
Allm.
tel. 7Ö53.
Filial: Södermalmstorg 4.
Allm.
tel. 30 135.
Från London for hon till Frankrike, därifrån till Tyskland, så till Danmark och därifrån till Sverige.
Härifrån går färden via Norge tillbaka till Frank- rike, därifrån till London, och sedan reser miss Reynolds, hvilken som äkta amerikanska oj drager i ringaste betänkande att ensam resa jorden rundt, till fjärran Australien, där äfven skott finnas af den stora föreningen K. F. U.
K. Alvilde Prydz, den norska författarinnan, som för närvarande gästar oss, och hvilkens porträtt vi nyligen meddelade, uppläste vid Kvinnliga Iduns samkväm i lördags ett af sina stämningsstycken, » Et Liv ».
Sånger af Söderman, Grieg m. fl.
ut- fördes af fröken Helfrid af Wetterstedt och piano- stycken af Godard och Lack af fröken Emilie Ulf- sax.
Konstutställningen för aftonen utgjordes af programmet till 10-årsfesten samt en serie vid den samma förekommande skämtsamma målningar af fröken Ellen Jolin och af en hedersadress till säll- skapets stiftarinna, fru Calla Curman, utförd af fröken Emy Meyer.
En hedrande utmärkelse bereddes härom- dagen fröken Gunilla von Vegesack, hvilken under en lång följd af år varit anställd vid lifförsäkrings- bolaget » Oden » i Stockholm, men nu lämnat sin plats för att inträda i ett annat » bolag för lif- vet » — äktenskapet.
» Odens » styrelse lät därvid som ett hedersminne till fröken von V. öfverlämna ett utmärkt vackert silfverskrin under uttryckande af sin tacksamhet för hennes nitiska arbete i bo- lagels tjänst.
Teater och musik.
Kungl.
operan har dag efter dag nödgats uppskjuta d ' Andradeföreställningarna, emedan den celebre gästens hilkomst fördröjts på grund af de ogyn- samma kommunikationsförhållandena.
På tisda- gen anlände emellertid hr d ' Andrade och på ons- dagen skulle den första föreställningen äga rum med uppförande af » Don Juan ».
I afton gifves » Vihelm Tell » med hr d ' A.
i titelpartiet samt om söndag åter » Don Juan ».
Vi taga för gifvet, att de föreställningar, vid hvilka den från föregående gästspel härstädes så högt värderade ochj framstå- ende operasångaren uppträder, skola samla en fulltalig publik.
Vasateaterns nya program, Harald Molanders vå- devill » Vasariddare », rönte på premieren i tis- dags icke den odelade framgång, som man hade väntat efter de loford, hvilka från vissa håll redan i förskott slösats på pjäsen, Publikens förhopp- ningar voro därigenom också högt uppdrifna — alltid en farlig omständighet, om premiérestäm- ningen sedan icke visar sig bära den starka på- känningen.
Det kan då lätt brista med buller och bång, och efter den andra aktens minst lyck- liga aktslut med dess varietémässiga » Skans » visa på äkta stockholmsk gatslang var det ej heller långt ifrån, att så hade skett och att hyssjarne behållit sista ordet.
Nekas skall annars icke, att ej den efter en fransk idé i det hela väl lokaliserade pjäsen inne- håller både lustiga situationer och pikanta ku- pletter — det nyss nämnda undantaget, som icke passade i ramen, frånsedt — och att de medspe- lande ärligen gjorde, hvad på dem ankom, för att föra hem en seger.
Fru Anna Norrie hade llere tillfällen att glänsa med sitt fulländade ku- plettföredrag och sitt friska spel, fru Emma Berg gjorde med verksamt pikanteri en kosmopolitisk varietédiva från Sveasalen, och hrr Warberg och Svensson företrädde styckets mer eller mindre äkta män med orubbad fattning i de mest växlande situationer.
En icke föraktlig förtjänst ligger däri, att sista akten är den roligaste.
Ett delvis lifligt bifall blandades därför ock med missräkningen, och vi våga knappast ställa den nydubbade » Va- sariddarens » horoskop, när vi nu omedelbart efter första föreställningen söka samla intrycken.
Publi- kens tycke är ofta — ja, oftast — oberäkneligt, och denna inympade gren på den svenska lust- spelsdiktningens träd bär, som vi framhållit, fruk- ter till både ondo och godo.
Beror nu på, hvilka längst skola behålla smaken.
Fi.harmoniska sällskapets konsert måndagen den 11 mars, vid hvilken J.
S. Bachs » Malteus-passion » bildar programmet, kan med allt skäl varmt anbe- fallas i så väl de speciella musikvännernas som menige mans åtanke.
Man torde ej ha glömt, med hvilket allmänt erkännande detta storartade verk mottogs, då det för jämnt fem år sedan här introducerades af samma musiksällskap.
Ifriga uppmaningar från skilda håll ha nu afgjort säll- skapets beslut att återupptaga det och därigenom förbereda åt detsamma en närmelsevis så fast ställning här som i Tyskland, hvarest det har vuxit in i allmänhetens andliga behof.
Hr Salomon Smith sjunger denna gång Jesu parti.
Fru F.dling och hr Max Strandberg (Evan- gelisten) innehafva samma solopartier som förr; i de öfriga inträda fröken Alma Hulling och hr Agnar Strandberg.
Orkester är k. hofkapellet.
Oupplösliga band.
N o v e l l för I d u n af Sylvia.
(Forts.) f ag vet hvad d u vill säga och det är m e r än dumt, om du för en e h i m e r stöter bort din l y c k a.
.
.
E n framstående p o s i t i o n.
.
.
en ställning i samhället, Gabriella, j a g b e r dig på det hjärtligaste, att d u m å t t e fundera p å saken.
Men h u r j a g lägger mina kort, s å h a r j a g för tillfället inte någon t u r.
.
.
Vet d u, j a g h a r lust alt kalla den h ä r p a t i e n c e n: Sofia Albertina, » tillade hon m e d ett litet småleende.
» Det låter j u inte oäfvet, eller h u r?
Med alla sina älskvärda e g e n s k a p e r, s å k u n d e nog prinsessan också vara lite k r å n g - lig ibland.
.
.
» » Det ringer p å t a m b u r k l o c k a n, » inföll j a g och k a s t a d e hastigt en m ö n s t r a n d e blick i spegeln.
» Jag vill b a r a säga dig, » återtog tant, som nu talade i flygande fläng, » att d u gjorde mig en verklig glädje, Ella, om d u vore en smula vänlig m o t J o h n.
H a n reser j u s n a r t.
.
.
senast om en t r e, fyra veckor.
J a g ville så gärna alt vistandet h ä r skulle l ä m n a h o s h o - n o m ett behagligt intryck oeh ett kärt minne. » Hon gaf mig en liten nick, i det dörren ö p p n a d e s, m e n j a g h a d e hvarken behöft k a s t a en blick i spegeln eller r o d n a.
D e n j a g vän- tade k o m icke.
» Käre J o h n, » sade tant upplifvad, » nu skall ni hjälpa mig att fundera.
.
.
Ella ä r inte det ringaste intresserad af m i n a kort. » » Jag k u n d e j u s t tro, att tant höll p å med det h ä r och.
.
.
» nu gaf h a n mig en sido- blick, » jag k u n d e omöjligt motstå frestelsen.
.
.
» » Det blir förfärligt tomt efter er, » u t b r a s t tant, i det hon vänligt sköt fram en stol åt h o n o m.
» Förfärligt t o m t.
.
.
h a r j a g inte rätt, Ella? » » Jag h a r aldrig funderat på, h u r det kom- m e r att bli, » s v a r a d e j a g.
Men h o n h a d e n o g rätt.
J o h n s sällskap h a d e medfört åt oss en verklig hemtrefnad.
Det låg något gladt oeh hjärtligt i h a n s sätt, något r e d b a r t, som j a g lärt mig allt m e r och m e r v ä r d e r a.
Till och m e d i s m å s a k e r v a r h a n s sanningskärlek omutlig — h u r u h a d e h a n till exempel icke rodnat, d å tant talade om en viss p r o t e g é?
J a g vet n å g o n a n n a n, som icke skulle känt sig det ringaste berörd af ett dylikt p å s t å e n d e, utan med en v ä r l d s m a n s fyndighet, i händelse af behof, varit tant behjälplig att b e v a r a ske- net.
N e j, j a g ville icke vidare göra n å g r a jämförelser!
Mer än en gång h a d e det känts plågsamt att i m å n g a af lifvets förhållanden icke k u n n a sätta Gösta f r ä m s t.
.
.
Äfven i obetydligheter ville j a g.
.
.
» Ni ser ut, s o m ni h a d e sålt smöret och t a p p a t p e n g a r n a, Ella, » a n m ä r k t e J o h n.
Med en liten skakning p å hufvudet höjde j a g lätt p å ögonbrynen åt d e n n a tarfliga lik- nelse.
» Det rör mig inte h u r j a g ser ut, » s v a r a d e j a g snäft, ty d e t m å s t e en gång för alla bli ett slut p å d e t n o n s e n s vi förut spra- kat m e d h v a r a n d r a.
Han h a d e j u själf satt en g r ä n s för del o b e s v ä r a d e och n ä s t a n sy- skonlika i v å r s a m m a n v a r o.
» Inte lefva u t a n mig! » Ett s å barnsligt tilltag.
F ö r att e r k ä n n a sanningen ligger det dock alltid en viss tillfredsställelse i att se sig u p p - skattad, isynnerhet om m a n ifrån ett visst in- t r e s s a n t håll börjar bli försummad — ett slags angenäm erfarenhet af r ä k n e s ä t t e t att » låta u d d a vara j ä m n t.
» Det oaktadt började j a g likväl k ä n n a mig orolig oeh nervös.
Oafsedt all t a c k s a m h e t för visad u p p s k a t t n i n g fruktar j a g n ä s t a n, att j a g i d e n n a stund icke v a r det älskvärda före- mål, som en u n g m a n gärna förvarar i min- net bland a n g e n ä m a h å g k o m s t e r.
Ty vid god- natt-tagandet sade J o h n Wollert åt mig, att j a g lifligt p å m i n d e honom om L o l h s h u s t r u, d å hon för alltid s t a n n a d e i n ä r h e t e n af Gomorrha.
* * Om det kan vara behagligt och tillfreds- ställande för egenkärleken att e r k ä n n a sig vara b e u n d r a d, s å ä r det raka motsatsen, d å m a n u p p t ä c k e r att personer, som svurit en evig trohet, plötsligen anse d e n n a evighet tämligen begränsad.
J a g m å u n d r a h u r en s å d a n m e n e d a r e egentligen är till m o d s?
J a g u n d r a r, h v a d h a n k ä n n e r i den stund, då h a n, efter längre eller kortare lids besin- ning, säger sig vid n ä r m a r e eftertanke h a funnit det våra lynnen icke ö f v e r e n s s t ä m m a?
.
.
.
Att han älskar oss för djupt för att vilja göra oss olyckliga i en sammanlefnad, u n d e r hvil- ken m a n icke ständigt skulle vara ett » har- m o n i s k t helt » eller något dylikt vackert och välklingande s a m t p a s s a n d e för tillfället.
J a g u n d r a r hvad h a n känner, d å han till exempel säger, det h a n upptäckt, att d e t finnes en alltför stor sympati mellan våra t o m m a por- temonnaier, att m a n h v a r för sig s a k n a r ett behöfligt brödstycke och alt h a n därför vid n ä r m a r e besinning funnit, a t t m a n icke u t e - slutande k a n lefva o c h frodas af erotik?
Eller något annat i s a m m a ande oeh stil m e d re- sultatet af en b r u t e n förbindelse.
J a g s k ä m t a r en s m u l a bittert, m e n d å m a n i ett dylikt d r a m a själf varit en af p a r t e r n a, så kan m a n r ö r a n d e detta ä m n e icke precis vara alldeles okänslig.
Oeh ä n d å ä r d e t m å n g a år, sedan j a g en natt k o m h e m från fru Holtermans festtillställning, efter alt p å h e m v ä g e n h a å h ö r t en viss förklaring.
Alldeles oförberedd v a r j a g icke p å en brytning.
U n d e r s o m m a r e n s lopp h a d e j u Göstas bref blifvit allt s p a r s a m m a r e, och h a n h a d e icke h a s t a t m e d att gåra oss besök.
Visserligen h a d e h a n en förmiddag varit u p p e h o s o s s.
Visiten skedde j u s t u n d e r v å r pro- m e n a d t i m m a.
Troligtvis h a d e h a n glömt, att tant i sina vanor var s å punktlig s o m ett godt kronometerur, ty h a n h a d e inför jungfru Lova uttryckt sin stora ledsnad öfver d e n g r y m m a oturen att ej få u p p v a k t a o s s.
Emel- lertid h o p p a s j a g, d e t vi b e r e d d e h o n o m en a n g e n ä m öfverraskning, d å h a n u p p t ä c k t e, att tant och j a g tillhörde fru Holtermans umgän- geskrets.
Då vi i n t r ä d d e, stod h a n j u s t bredvid Ada, en u n g flicka m e d vackra b r u n a ögon och ett gladt ansiktsuttryck.
Hon syntes r e d a n vara s ä k e r om sin eröfring, ty hon h a d e nådigt tillåtit h o n o m hålla h e n n e s solfjäder, m e d a n hon fäste en b l o m m a i k n a p p h å l e t p å h a n s frack.
Göstas och m i n a blickar h a d e därvid mötts.
I s a m m a s e k u n d h a d e h a n dragit sig ett steg tillbaka för att n ä s t a n ögonblickligen skynda fram till o s s.
Med idel s m å l e e n d e n, men k a n s k e något blekare än vanligt, uttryckte h a n lifligt den stora glädje han erfor öfver att vi ändtligen sammanträffade.
högsta ö n s k a n var, alt j a g med s n a r a s t e skulle välja en m a k e, som försatte mig i den ly- s a n d e ställning, hvilken en kvinna med mitt n a m n och milt värde k u n d e p r e t e n d e r a.
Han talade och j a g teg.
Med en känsla af förstening gick j a g bredvid h o n o m, lik ett slags med rörliga leder sammanfogad m a r m o r - staty.
Det e n d a j a g förmådde lägga m ä r k e till var, att h a n m å h ä n d a blef något förbryl- lad af min tystnad, s a m t att h a n troligtvis tillfölje däraf talade allt ifrigare.
Slutligen höll h a n formligen ett litet föredrag öfver det allvarliga i ä k t e n s k a p s f r å g a n, då det för man- nen gäller att försörja en h u s t r u.
J a g vet icke r ä t t hvad j a g k ä n d e, d å h a n häftigt tryckte min h a n d.
J a g vet endast, att j a g m e d en k ä n s l a af o b e h a g v ä n d e mig från honom.
Milt lynne är icke s å d a n t, att j a g låter mig förtrampas.
K a n s k e ville jag också visa, att j a g fullt ut k u n d e m ä t a mig med Ada, oeh snart h a d e j a g samlat omkring mig en m ä n g d Jag h a d e k a n s k e bort säga h o n o m en ar- kavaljerer s a m t b a r mitt hufvud så högt, att tighet öfver h a n s vältalighet, men j a g för- j a g tror det tant med förnöjelse i sitt stilla m å d d e icke r ö r a mina läppar, och då vi skilj- sinne kallade m i g: la reine.
des åt, sedan h a n i m i n a öron hviskat ett J a g d a n s a d e, j a g v a r med i tablåer, j a g ömt farväl, följde j a g tant lika s t u m oeh lika föredrog p å piano m i n a briljantaste n u m m e r känslolös.
oeh h a d e af mig själf och mina talanger en » Det var trefligt att vi i afton sammanträf- förevisning som.
.
.
nå, vare det nog sagdt, fade med öfversten.
.
.
således h a d e j a g ä n d å j a g var icke missbelåten öfver mig själf och en af v å r a intima u m g ä n g e s v ä n n e r att s p r a k a min s u c c é s.
m e d.
F r u Holterman, » h ä r s m å s k r a t t a d e tant, » fru H o l t e r m a n h a r visst den egenheten att Gustaf von Herbet insåg nog h v a d h a n i genast efter en p r e s e n t a t i o n invitera de per- mig förlorade.
Detta var å t m i n s t o n e min mening, och j a g soner, som äro en s m u l a framstående. » h o p p a s, det var med t u n g t h j ä r t a h a n vid » Ack, petite, om d u ä n d å ville v a r a för- h e m g å e n d e t — tant lät ett stycke framför oss nuftig, » fortfor hon, sedan vi tagit af oss våra e s k o r t e r a sig af öfverste Adlers — att Gösta, ytterkläder och höllo p å att r u s t a oss för som sagdt, vid h e m g å e n d e t med t u n g t hjärta n a t t e n.
.
.
» Du k a n inte föreställa dig h u r vac- talade om det omöjliga i vår förening.
kert öfversten talade om sin e n s a m h e t och sin ö n s k a n att äga ett kvinnligt väsen, till hvil- Kusin Magnus h a d e ju i fråga om peku- niär hjälp varit alldeles omedgörlig.
Skuld- ket h a n k u n d e trygga sig.
.
.
om d u.
.
. » satt oeh med ringa å r s i n k o m s t m å s t e Gösta, » Hvarför ä r det precis jag, som skall lyck- h u r s m ä r t s a m t oeh p å k o s t a n d e det än var, liggöra h o n o m?
» Vid detta mitt svar erfor d r a ' sig tillbaka.
Han ville icke längre hålla j a g n ä s t a n en viss förvåning öfver, att j a g mig b u n d e n.
J a g var fri — fri — och h a n s ä n n u h a d e mål i m u n.
» Hvarför, » tillade j a g a Anagram.
* t® 1.
En sak, som underkastad är kritik Och äges så af fattig som af rik Fast ej den ena är den andra lik.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
2.
Hvad han i förra fallet oftast är.
Men i det senare en stor konstnär Hans fader för det mesta varaplär.
3.
De tallrikar man äter steken på — De vare hvita, violetta, blå — Hur säger man dem vara, där de stå.
Charad.
Nu mitt första bildar Med mitt andra ord, Som är välbekant för En och hvar i nord.
Re ' n för dörren står det, Väldet ock det tar, Sedan nu mitt tredje Sig tillbaka drar.
4.
Hvad äfven i vårt kära fosterland Man fordom köpte utaf munkens hand Mot ångerns och mot samvetskva- lens brand.
F. M.
C. Aritmogryf.
o p.£&gt; o »?
g CO £• " O •a " co g e =3 g®.
OBS - C » Si CO £ «J m 0&gt; * ' Bfo 3 10.
17 10 Om än segerherren Visar uppsyn sträng Och ifrån mitt tredje Röfvat stor terräng, Skall dock detta — därtill Står värt glada bopp — • Med förstärkta kralter Och med makt stå opp.
F. M.
__ \ 7.
13 10 15 8 15 12 * 6 18 3 * 19 21 9 14 * 8 14 1 * 2 1 5.
4 3 14 5 8.
17 11 15 8 17.
12 17 10 11 9 6 4 * 17 14 6.
14 IF 8 19 15.
22 15 16 17 * 4 2 16 8 13 13 13 S 8 15 15 8 Rättelse.
Med anledning af att i vårt senaste nummer i artikeln » Damernas älsklingsdryck » felaktigt uppgafs, att Kathreiner ' s Kneipp-Maltkaffe innehåller » koffein » har » A.tB.
' Svenska Maltkaffefabriken Kathreiner ' 8 Patent; - meddelat, att till i m - pregneringen af dess fabrikat mycket riktigt e t t ur kaffe- frukten utdraget extrakt användes, men aflägsnas likväl vid denna procedur det skadliga » koffeinet ».
Preparatet erhåller d e t oaktadt kaffets a och o = dess smak och lukt.
I nnehållsförteckmng.
L o t i e n E k l u n d; af Anna Kockum.
(Med porträtt).
— » Byta flickor; » af Ej.
Cassel.
— Vaka; ett litet nattstycke för Idun af Bell Orot.
— Hvilketdera önskar n i?
En fråga angående illustrationerna i Iduns romanbibliotek.
— K v i n - noarbetet i ämbetsverken; några erfarenhetens ord af en manlig f. d. chef.
— Från Iduns läsekrets: Ooidentliga äkta män; af Snorre, Fanny m. fl.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Oupplösiiga band; novell för Idun af Sylvia (Forts.).
— Tidsfördrif.
Vokalförändringsgåta.
Med u jag är en dålig ting, Med a jag förorsakar spring, En skönhels sinnebild med o, Med e befallning — ej till ro, Med ö hvad uppå åkern nog Ett hinder blir för odlarns plog, Och se ' n till sist, med e min vän Du kanske kan mig minnas än.
Inge.
5 7 3 6 2 2 3 4 7 5 5 9 8 9 5 1 7 8 19 1 2 3 4: jämte 4: jämte 4: jämte 6: jämte 2: jämte 4: jämte 6: jämte 5: jämte 4 5 6 7 nöden.
pipan.
sucken.
Medelhafvet.
barnen.
leksakerna.
Östersjön.
musik.
8 9: jämte vägen.
Kalla K. Ifyllningsgåta.
1 &gt;Lessive Phenix » tvättmedel!
alla andra 1 a a a a 2 1 1 1 r 3 r r s 4 s 5 u " 1 Bokstafsgåta.
Bilda af nedanstående bokstäfver och stafvelser 9 ord, hvilkas begyn- nelse- och slutbokstäfver utgöra tvänne geografiska n a m n: ess, re, hi, ong, at, lo, o, st, än, an, tra, a, lek, ga, del, o, rs, rn, b, rt, m, nd, b, od.
Orden ä r o: 1) Ett slags vapen, 2) stat i Amerika, 3) » glas », 4) spöke, 5) kompositör, 6) stad i Ryssland, 7) benämning på en världslig man, 8) svensk stad.
Nilep.
Lösningar.
r 1 1 j — e d a C. Triangelaritmogryf. '
1 17.)
Äro de nio orden rätt funna, läsas uppifrån i de med punkter och stjär- nor utmärkta rutorna ett forntidafolks namn, numera brukadt i skämtsam mening, samt namnet på en diktad kung, till hvars regering äfven skämt- samt hänföres.
net på ett land och slutbokstäfverna namnet på en hufvudstad.
Orden ä r o: 1) Landtbruksredskap.
2) Styrelseform.
3) Fransk skriftstäl- lare.
4) Romersk kejsare.
5) Krigs- term.
6) Förvaringsrum.
7) Land- skap i Portugal.
8) Landskap i Frank- rike.
Dno.
Sifferlogogryf.
17 ± Plötsligt höjde tant p å hufvudet och s å g bort till mig.
Antagligen fick hon i s a m m a ögonblick en aning om hvad som h ä n d t samt att det således varit i en olämplig s t u n d, hon fört talet p å den käre öfversten.
Hon reste sig hastigt, oeh i sitt fladdrande nattlinne s k y n d a d e h o n fram till mig.
(Forts.) / läroämne, 2 en casus, 3 lifsvilkor, 4 något att undvika, 5 affärsterm, G riksdagsterm, 7 numera endast på Skansen, 8 drifkraft, 9 uniformsper- sedlar, b — g.
15 12 20 17 * 12 4 PICOTS TVÄTTPULVER Öfverträffar 15 11 22 8 * 16 Och mitt första, andra Skall ej, trots dess hot, Då mitt fjärde kunna Hålla däremot, Och en segerfana Guldgul, himmelsblå Skall den segrande 1 prakt utveckla då.
6 co rae » Sr a b Detta på retur är Stadt hvarenda dag, Tills det i mitt hela Lider nederlag.
Högt mitt första, andra Då sin fana bär.
Men en vapenhvila Det dock endast är.
otåligt, » hvarför kan det inte likaså väl vara tant? » » Mon d i e u!
» T a n t sjönk ned på den mjuka b ä d d, som var a n o r d n a d för h e n n e i en soffa, d ä r hon syntes färdig att svimma.
Men jng drog hastigt t ä c k e t öfver mig, nöjd med den effekt mina ord hade frambragt och viss om att å t m i n s t o n e för tillfället v a r a befriad från allt vidare o r d a n d e i d e n n a fråga.
Lnc / of / ry / en: Unrfrniijrcnlirt.
ur, grift, gift, gren, rede, d u f v e n, g r u n d, u n d e r uf, frihet, e n i g h e t, u n g, i n g e n, v i g, h e.
t i g, grefve, fru, u g n, h e t, ifver, finhet, t u n g, v i n g e, d u n, ref, e n, n u, e v i g h e t.
Mamanlgåtan • 1) r.
2) sak.
S) lakar.
4) s a x s m e d.
5j rakspegel.
G) kameral.
7) regal.
S) del.
9) 1.
1 .... m Ordgåloma: a.
1) kök, 2) Ada, 3) sås, A) kåk.
Kask.
b.
1) r ö r, 2) a g a, 3) p i p, - 1) sus.
Kaps, Apqkopen: Börda- börd- bör- b ö.
Ofvanstående rutor skola fyllas så att begynnelsebokstäfverna bildanam- Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer Säljes i | -, J- och J-kilo-paket med beskriming å hvarje paket.
R e p r e s e n t a n t för S v e r i g e: C a r l R.
M a t t o n, S t o c k h o l m Talrika ombud I landsorten.
