# ID: svediakorp-per1010
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,984
# sentences: 668
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 1 (368) Prenumerationspris Fredagen den 4 januari 1895. pr år: I d u n ensam _ kr.
5 I d u o s Modet, fjortondagsuppl.
» 5 Iduns Modetido., månadsuppl.
» 3 Barngaideioben » 3 - Byrå i Klara Södra K y r k o g.
16, 1 A l l m telef.
6 1 4 7.
Redaktör och tr. P r e n u m e r a t i o n åker å a l l a post- anstalter i r i k e t utglfvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Redaktionssekr J Nordling.
helgfri Tryckeri Aktiebolag 8:de årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (] ösn:r endast för kompletteringar) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e för h v a r j e p å o ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Mathilda Lönnberg.
Hon var aderton år o c h, redan innan hon fyllt dem, hade hon stått brud.
D å var det som jag först gjorde hennesbe- kantskap, på den glada tid när ungdomens dagg låg på lifvet kvar, o c h, antingen det nu var endast medfödd hjärtegod- het eller att därtill k o m en omedveten sträfvan att häfda denna nyvunna fru- värdighet, i hvilken h o n kanske ännu i c k e kände sig säker, allt nog hon omfattade mig m e d ett slags moderligt beskyd- dande välvilja, s o m gjorde att j a g, ehuru fyra år äldre o c h på den tiden » magister för pojkar », själf kände mig inför henne som en skolpojke.
D e t vardt emellertid upp- slaget till en vänskap, som vuxit sig allt starkare m e d åren, o c h s o m i detta jubelfesternas tidehvarf skulle ha kunnat fira j a g vet ej hur många sådana.
H v a d man i bygden visste o m henne kunde j u då ännu ej vara så m y c k e t o c h rörde snarare hennes släkt än henne själf.
H o n var f ö d d den 27 september 1837, hette m e d sitt flicknamn Ma- thilda Lovisa Jakobina Stenhammar o c h var dot- ter till kyrkoherden i R i - singe af Linköpings stift, fil.
o c h teol. doktorn Bla- thias Stenhammar, samt tillhörde sålunda en ätt, s o m i början af detta år- hundrade gjort sig vida känd för vittra idrotter.
Så hade farbrodern Johan, ännu ej tjuguåttaårig, blif- vit en af de A d e r t o n, o c h doktor Mathias själf hade tre gånger vunnit pris i Svenska A k a d e m i e n, däraf en gång för psalmer, s o m till större delen funnit plats i vår nu gällande svenska psalmbok.
Efter i S t o c k h o l m fullbordad uppfostran hade fröken, eller s o m man då ännu sade, mademoiselle Sten- hammar på sommaren 1855 gift sig m e d fil.
doktor Carl J L.
Lönnberg, som till sin grad drifvit be- römliga studier i nordiska språk o c h botanik, o c h det unga paret hade där- efter slagit sig ned på fädernegården Ringstad, en knapp half mil nordväst från N o r r k ö p i n g.
I detta äktenskap föddes söner och döttrar o c h, som det brukar gå i sådana fall, hafva nu efter en mans- ålder de flesta af dessa, somliga för länge sedan, flugit ut ur boet, så att föräldrarne åter äro nästan lika m y c k e t hänvisade till hvarandra, s o m när de hand i hand började sin gemensamma vandring.
Ack, blott en droppe är ett år, Ett stänk i hafvet, Så lätt begrafvet Bland tidens böljor utan spår.
Men evighetens bilder segla Pa böljans rygg, Och ljus och trygg Ses himmelen i tidens haf sig spegla.
Frithiof Sådana äro i största korthet de yttre dragen af ett lif, som haft sina viktigaste bemärkelse- dagar inom hemmets värld.
M e n huru gick det till, att fru Lönnberg vardt författarinna?
R e d a n i tidigare dagar hade visserligen hen- nes omgifning tyckt sig märka, att hon egde en viss grad af fantasi, dock att den var så rik, att däruti skulle kunna ligga möjligheten till den lifliga författareverksamhet hon sedan utvecklat, det var visst hvad man då för tiden minst vågade ana.
Men elden slumrar i flintan, tills stålet slår an m o t henne, o c h ett sådant anslag k o m här i sinom tid, om än oväntadt hårdt.
Så säger Shakespeare: Sweet are the uses of adversity, Which, like the toad, ugly and venomous, Bears yet a precious jewel in Ms head, eller m e d Hagbergs tolkning: Ljuf är den nytta oss beskärs af motgång, Som, liksom paddan, stygg och giftbemängd, Dock bär en rik juvel uti sitt hufvud.
* Häruti ligger förklaringen till att år 1873 man för första gången fick se en dittils obe- kant signatur — th —, som sedan till vänners o c h bekantas stora öfverraskning visade sig be- tyda M a t i l d a Lönnberg.
D e n f ö r e k o m då under ett i tidskriften » F ö r r o c h N u » intaget stycke Be Fredlöse; samma år bragte Ragnfast Mårsson, en forntidsbild; o c h därefter k o m m o i snabb f ö l j d: Kåre i Miklegård, en fortsätt- ning af Ragnfast Mårsson; Gunnel, saga o m ett drömlif, 1875; Spridda blad från skären, teckningar från fantasien o c h verkligheten, 1876; Folksagans vandringar, prisbelönt i Sven- ska Familj-journalen 1876; Ur lifvet i skogs- bygden, minnen o c h berättelser, 1881; Onkel Gasimirs hem, 1882; Syrendoft o c h f e m an- dra berättelser, 1888; Sigtrygg Torbrandsson, en bild från Sveriges forntid, belönt m e d Fred- rika-Bremer-förbundets stora pris 1892.
D e s s u t o m har hon skrifvit en mängd större och mindre uppsatser o c h följetonger i tidnin- gar, kalendrar o c h tidskrifter, hvaraf här en- dast m å anföras Grufblomstret, en skärgårds- berättelse, i Svensk Kalender 1885; Rosa sem- perflorens, på samma ställe 1889; samt Episo- der ur en målares lif, som följetong i N y a Dagligt Allehanda 1887 o c h 1888.
I denna sistnämnda tidning hade ursprungligen äfven » R a g n f a s t » o c h » K å r e » förekommit på samma sätt under strecket.
Fru Lönnberg har således, som man ser, ett ganska stort litterärt bagage, som äfven vid åtskilliga tillfällen rönt erkännande att vara till sin art utmärkt, o c h ändock är hon på somliga håll så föga känd, att i fjor eller förfjor en anmälare af Sigtrygg uppenbarligen tog henne f ö r en nybörjarinna o c h i sin vänlighet gaf några välmenta råd till » den unga författarin- nan ».
E n så grof blunder är j u ägnad att väcka löje, men på samma gång pekar den dock hän på det ledsamma faktum, att litterär granskning stundom öfvas af ganska omogna personer, ty af en kritiker har man väl ändå rätt att fordra större både person- o c h sak- kännedom än af den förste bäste bland den läsande allmänheten.
M e n ett faktum är det nu verkligen i alla fall, att fru L ö n n b e r g ej blif- vit på långt när så känd s o m hon förtjänat.
K a n s k e har detta till en början i någon mån * » Som ni behagar, II, 1. berott af signaturen, som icke var rätt lyckligt v a l d; den var ej fyllig nog, den sade ingen- ting o c h, hvad värre var, den kunde vid utta- landet lätt bli vilseledande: var det — t h — eller — th eller Th — eller kanske T.
H * K o r t sagdt, den var ej en sådan, som m e d ens slår an o c h fäster sig i minnet.
Sedan k o m » d e t unga Sveriges » anlopp med buller o c h bång, som under några år tilldrog sig den mesta upp- märksamheten på litteraturens område, o c h, last but not least, kan något godt k o m m a från landsorten?
P å den frågan haf va våra älsk- värda stockholmare i alla tider fått vältaliga svar, m e n ändå göres den alltjämt.
F ö r nu- tiden kan det vara nog att hänvisa på sådana namn som Helena N y b l o m, Ernst A h l g r e n, Selma Lagerlöf, R u s t Roest, Gustaf Fröding, förutom många andra o c h bland d e m, s o m sagdt, äfven Mathilda Lönnberg.
O c h det är otvif- velaktigt en m y c k e t g o d sak, att icke här, som t. e x.
i Frankrike o c h Danmark, all vitter al- string söker sig upp till hufvudstaden o c h frodas endast inom dess hank o c h stör m e d fara för att urarta på hvarjehanda sätt.
Berättelserna behandla, som vi hafva sett, både forntid o c h nutid.
D e af det förra sla- get ådrogo sig från början stor uppmärksam- het redan af den grund, att själfva arten är så vansklig, i det den knappt tillstädjer något medelmåttigt, utan lämnar författaren som alter- nativ att antingen lyckas riktigt bra eller o c k alldeles misslyckas.
W a l t e r S c o t t är den hi- storiska novellens fader, som än i dag står oöfverträffad, knappast upphunnen af en Man- zoni eller D e V i g n y; men för den ende W a l - ter Scott, huru många dåliga kopior eller rena karrikatyrer har man i c k e l Saken är den att Scott var en ej mindre grundlig vetenskapsman än glänsande berättare, o c h detta är det för- nämsta o c h oeftergifliga krafvet, att för att kunna skrifva historiska noveller b ö r man först och främst vara historiker o c h därjämte b e - gåfvad m e d tillräcklig stark fantasi för att skapa gestalter, de där röra sig icke s o m doc- kor, utan som fullblodiga, o c h lifslefvande per- sonligheter.
Dessa båda villkor finnas nu också förenade hos fru L ö n n b e r g; men, kan man fråga, huru hade hon blifvit historiker?
H u r u hade hon kunnat lefva sig så in i vår forntid att hvarenda detalj är fullt korrekt o c h i c k e ger ens den sakkunnige mannen af facket an- ledning till anmärkning?
D e t är hennes hem- lighet; dock tyckes den förmodan ligga nära till hands, att under den första tiden af sitt äktenskap hon fattat intresse för nordisk forn- kunskap, s o m j u var ett af hennes mans älsk- lingsämnen, o c h att med hans ledning hon vun- nit dessa förvånande insikter, s o m länge gjort att man ej kunde ana, att under märket — th — dolde sig en kvinna.
Ä f v e n hennes stil bär spår af dessa källstudier; den är nämligen ovan- ligt ren o c h helsvensk samt har emellanåt, där det så bär till, behållit den gamla sagostilens vändningar, utan att man dock märker något spår af den ängsliga petighet, som annars gärna vill låda vid våra purister.
M e n detta har gett sig själft så, utan att vara » s ö k t », o c h före- faller därför alldeles naturligt.
* Som bekant användes denna signatur i lifsti- den af prof. Tbeodor Hagberg, och äfven de två föregående, måhända till och med märket — t h —, hafva förekommit.
Holmgren.
K å r e i Miklegård spelar, såsom redan titeln angifver, i Konstantinopel, där bokens hjälte blir höfding för väringarne o c h har ett m y c k e t äfventyrsrikt lif; men eljes är scenen för fru Lönnbergs noveller förlagd till det fagra Öster- götland o c h särskildt till denna tjusande R i - singebygd, dit hennes tidigaste barndomsminnen gå tillbaka, o c h s o m hon skildrar m e d sådan innerlighet.
Man vet, att Théophile Gautier var målare, innan han blef författare, o c h att, sedan han g e n o m en ögonsjukdom måst upphöra att måla, han vardt den franska romantikens ypperste kolorist, hvars skildringar äro verkliga färgrika taflor; på samma sätt sitter äfven i fru L ö n n b e r g en målarinna, s o m icke blott smyckat hemmet m e d vackra alster af denna sin konst, utan s o m har kvar de äkta målar- tagen, äfven när hon får pennan i hand i stället för penseln.
O c h hon målar lika förträffligt både land o c h sjö, det vida fradgande hafvet o c h den mörka hemlighetsfulla skogbygden eller Glans täcka stränder.
H o n har en djup natur- känsla, o c h som ett prof däraf såväl som af hennes konst må här meddelas några af de verser, i hvilka hon sjunger sitt farväl till skä- ren efter en där tillbragt sommar: Jag satt i tankar kvar där hela natten och lyssnade ännu till vågens - suck och bladens fall uti den frida lunden, där ek och björkar stå i höstlig färg och böja sina kronors rund och hviska.
Men nattens timmar skrida mer och mer — se, huru solen sig i hafvet badar — det glänser rödt, nu himlen ock tar färg, dess matta glans förbyts i gyllne lågor, och vinden väekes — • länge nog den sof vid andra strand, nu är den åter vaken.
Den ilar hän utöfvor hafvets slätt och bjuder upp till dans i morgonstunden hvar hafvets tärna, hvarje blåögd våg.
Se, hafvets döttrar lyfta sina slöjor, det hvita skummet syns på böljans topp, och seglen svälla upp af morgonbrisen och skeppen sväfva fram på hafvets ban.
Se, båtar ila fram utöfver djupen att bringa hem de lagda nät och garn.
N u fyren släckes, ty på himlen lågar i mäktig strålglans solens gyllne vagn.
Jag vet det väl — hvarföre söka teckna med bläck och penna hvad som ögat ser?
Hvem kan väl måla blomstrens färger friska, den mörka skog och så den ljufva lund, det djupa hafvet med dess alla under, dess klara böljor och dess musslors mängd, dess gröna skogar, hvari fisken vandrar så tyst framåt i stora silfverstim, och där så många drömda väsen slumra och skymta fram för fantasin ibland?
Hvem kan väl måla klippan där i svallet af bränningen, som brusar ständigt hvit?
Hvem kan väl tälja också allt, som röres, i folkets sinnen?
Hvem dess männers mod, dess kvinnors vänlek?
Flickor, vilda rosor I växen lika invid hafvets strand.
— Hvem kan väl — och ändå jag vill försöka att måla utan saft och utan färg.
Säkert skall mången m e d mig anse, att redan i denna profbit finnes tillräckligt både saft o c h färg för att jäfva innehållet i sista raden.
D e moderna novellerna torde snarast kunna jämföras m e d de tyska » b y h i s t o r i e r n a », som först k o m m o till heders genom A u e r b a c h.
Oftast är det en folksägen, hvilken, så att säga, bil- dar varpen eller ränningen, medan författarin- nans fantasi lämnat inslaget i den romantiska konstväfven, eller, som hon själf säger på ett ställe, hon upprepar berättelserna icke med sin
sagesmans egna ord, utan så som de föddes för hennes inbillningskraft g e n o m hans ord.
Så uppstår ett författarskap, som visserligen ej har m y c k e t gemensamt m e d den grofva realism, för hvilken Z o l a är den representative mannen, men s o m ändock inrymmer nog verklighet, för att framställningen skall af läsaren kännas s o m sann.
Men visserligen får man då icke hylla den satsen, att.
endast det fula är sant, ty för det fula finnes på det hela taget ingen plats i fru Lönnbergs diktning.
Denna kan någon gång- vara litet hemsk, såsom i » E f t e r långa å r » o c h » H v e m var h a n?
», m e n det hemska ligger då i själf va den begagnade folksägnen o c h efter- lämnar i c k e något obehagligt intryck.
E n skapelse af alldeles eget slag är Onkel Casimirs hem, hvartill man hos oss knappast torde kunna uppleta!
något motstycke.
D e t är en liten bit r o k o k o från en svensk landsorts- stad, målad med dämpade färger o c h af den mest intagande verkan, ett stycke gammalt Sévres, hvars dekoration tolkats i ord.
Trots det att denna pjäs i c k e erhållit något pris eller annan mention honorable, tvekar jag f ö r min del icke att sätta den högst af alla författarin- nans alster med moderna ämnen.
D o c k — man återkommer j u alltid till sin första kärlek, o c h så har äfven fru Lönnberg vändt tillbaka, i c k e så långt s o m till vikinga- tiden eller brytningen mellan hedendom o c h kristendom, men till Sveriges medeltid, s o m väl o c k erbjuder ett rikare o c h mångsidigare innehåll, mera att göra af.
A t t o c h huru hon lyckats därmed, är allmänt bekant, o c h ett en- hälligt o m d ö m e af så kompetente domare som de, hvilka haft sig prisfrågans afgörande an- förtrodt, skall nog biträdas äfven af Iduns lä- sarinnor.
O m således man kan lyckönska för- fattarinnan till det vunna priset, så har dock vår svenska litteratur säkerligen gjort en ännu större vinning.
L å t o m oss hoppas, att denna vinning äfven skall blifva varaktig, o c h att, såsom det gått i D a n m a r k med Bernhard Se- werin Ingeman, äfven i vårt land många kom- mande släktled skola glädjas åt » Fru Holmfrid » samt lära sig att i kärlek o c h vördnad vårda namnet Mathilda L ö n n b e r g.
Edvard Lidforss.
# skogens skymmande tempelsal, där mossan är mjuk, där luften är sval bland furornas pelargångar, där möter du mig, du skogens rå; vi sitta vid tjärnens strand, vi två, och i drömmars nät du mig fångar.
Bin blick är som skogssjön dunkelklar; din barm lik en näckros vaggas bar; ditt hår öfver skuldrorna svallar; så sällsamt blek din lena kind som töcknet, som böljar för kvällens vind mellan myrens tofviga tallar.
Och skogens vilddjur sig smyga fram emellan snåren bak sten och stam.
De komma som goda vänner, och ulfven blickar ej lömskt med hot, men kryper fägnande till din fot: dig väl sen gammalt han känner.
Och granarna susa sitt dystra sus, och stjärnorna tända sitt matta ljus, och skogens stämmor de klaga.
Jag hvilar mitt hufvud invid din barm; du lindar omkring mig din mjuka arm och hviskar mång underlig saga.
Jag lyss till ditt veka hjärtas slag och ser, hur ett ' stilla svårmodsdrag lätt skälfver kring läppar fina.
Då gripes af längtans ve mitt sinn '; då är det, som ville jag somna in för evigt i armarna dina.
Från bygden till vildmarkens ensliga trakt med sånger af dunkel trolldomsmakt att ditt bräddade guldhorn tömma du dårande lockar, du skogens rå.
Vi mötas i skymningens stund, vi två, i skogens djupaste gömma.
Edu.
Hammarstedt.
§ a l a t m o s f ä r.
å l ä n d a n d e ljus o c h b l o m d o f t, sprittande d a n s m u s i k, strålande ö g o n o c h leende munnar.
F r i s k a skönheter i förtjusande toa- letter, o m s v ä r m a d e a f eleganta kavaljerer.
F e s t s t ä m n i n g p å allas ansikten, s k ä m t o c h g l a m, o c h ö f v e r det hela — » flirtation ».
H e l a luften är l i k s o m impregnerad d ä r m e d!
M a n anar den i alla v i n k l a r o c h vrår, b a k o m g r a c i ö s t fläktande solfjädrar o c h, framför allt, b a k o m d e v ä n l i g t diskreta a f d e l n i n g s s k ä r m - arne, h v i l k a t y c k a s e n k o m s k a p a d e för detta ändamål.
D e t råder endast en m e n i n g o m d e n n a b a l; det är d e n bäst arrangerade o c h mest ani- merade under hela s ä s o n g e n.
O c k s å skiner värden a f belåtenhet, o c h värdinnan är idel leenden.
D e t finns v ä l k n a p p a s t ett e n d a anlete, öfver h v i l k e t det i c k e l i g g e r solsken i kväll, ty h v e m kan u n d g å att r y c k a s m e d a f den a l l m ä n n a m u n t e r h e t e n?
— D e t kan t y c k a s så för en y t l i g betraktare!
F ö r h o n o m, den tyste, u p p m ä r k s a m m e iakttagaren, b v i l k e u från sin u n d a n g ö m d a v r å b l i c k a r ut ö f v e r salen, förefaller detta slags solsken l i k a k a l l t o c h o v e r k l i g t s o m det b l e k a elektriska ljuset, j ä m f ö r d t m e d det v e r k l i g a, v a r m a, lifgifvande solskenet.
H v i l k a glimtar a f d e mest ut- tråkade miner, har han i c k e u p p f å n g a t i obevakade ögonblick!
H u r lura i c k e leda o c h a f s m a k u n d e r den glatta, k o n v e n t i o n e l l t uppsluppna ansiktsmasken!
Hur många s v i k n a f ö r h o p p n i n g a r, r a m l a d e illusioner, k v a l - f y l l d a hjärtan a n a r han i c k e b a k o m d e mer o c h m i n d r e stereotypa leenden, h v i l k a han ser d y k a u p p b l a n d det h a f a f ansikten, s o m ständigt hvirflar f ö r b i h o n o m efter valsens toner!
U n g d o m o c h glädje p l ä g a j u vara tvänne m e d h v a r a n d r a o u p p l ö s l i g t förenade b e g r e p p.
U n g d o m finns här n o g a f — hans b l i c k glider b e u n d r a n d e ut öfver så m y c k e n ung- domsfrisk fägring — men hvar finns den äkta, okonstlade glädjen?
F ö r hans ö g o n hvilar det n å g o n t i n g ansträngdt maskinmässigt, nå- g o n t i n g t r y c k a n d e ö f v e r det hela.
Luften blir h o n o m m e d ens för tung i det m ä n n i s k o u p p f y l l d a, upphettade, stora rummet, o c h han går tyst ut därifrån.
D e n lille gråhårsmannen m e d den k l o k a, v a k n a b l i c k e n passerar o b e m ä r k t g e n o m d e öfriga nästan t o m m a r u m m e n i den eleganta våningen.
A l l r a längst in finner han ett in- b j u d a n d e litet g e m a k, där en a n g e n ä m, matt- r ö d halfdager härskar, d u b b e l t v ä l g ö r a n d e efter det nästan f ö r b l i n d a n d e elektriska ljuset därute, o c h dit d a n s m u s i k e n endast dä o c h d å s v a g t intränger.
H a n ämnar j u s t slå sig till ro, för att njuta a f lugnet o c h tystnaden härinne, d å han varseblifver, att h a n ej är ensam.
T i l l hälften d o l d b a k o m en s k ä r m, skönjer han en smärt, h v i t k l ä d d gestalt, o c h d ä han träder närmare, igenkänner han med f ö r v å n i n g sin egen niéce.
H o n sitter djupt böjd öfver ett p r a k t v e r k, h v a r a f hon i den här r å d a n d e s k y m n i n g e n i själfva verket ingenting ser.
» Sitter d u här så ensam, min lilla S o n j a?
» — » Å h, är det d u, o n k e l!
» svarar h o n m e d en ton a f lättnad.
H o n har sett u p p o c h, ehuru h o n b l i x t s n a b b t åter sänkt b l i c k e n, har han l i k v ä l hunnit uppfatta, att de k l a r a ö g o n e n äro tårfyllda.
Ä r detta grämelse öfver att hon blifvit f ö r s m å d d, stackars liten?
K n a p p t har d e n n a tanke hunnit k o r s a hans hjärna, förrän han ö g o n b l i c k l i g e n säger: » V ä r d i g a s stolts j u n g f r u n med sin g a m l e f r ä n d e?
» tråda en dans » T a c k, o n k e l, så snällt a f d i g, » svarade hon s k ä l m s k t leende, » m e n det offret vill j a g ej ta ' e m o t!
V i l l d u i c k e i stället engagera m i g till en » k o n v e r s a t i o n s d a n s » här i n n e?
D e t s k u l l e j a g finna bra m y c k e t r o l i g a r e.
» D å slår h a n sig n e d v i d hennes sida o c h stryker ö m t hennes h a n d m e d b l i c k e n fäst p å hennes ansikte: » H v a d a n dessa bedröfvelsens spår p å eljes så g l a d a flickas a n l e t e?
» min » Äh, dårskap bara det är ingenting att af mig. » tala o m, » M e n o m j a g nu vill veta d e t?
» » A c k, det är j u ingenting, säger j a g d i g!
» E n liten p a u s, o c h så utbrister h o n plöts- ligt m e d häftighet: » D e t är blott d e n n a — — — denna förskräckliga kyla, j a g icke kan tåla. » ' » H v e m behandlar dig kyligt? » » I n t e m i g särskildt • — • — — det är nå- g o n slags a l l m ä n k y l a — — — den ligger visst i luften v i d sådana här tillställningar. » » F ö r k l a r a d i g tydligare, mitt b a r n.
» » J a, o m j a g blott k u n d e, men d e t är en så d u n k e l o c h flyktig k ä n s l a, att den viker ifrån m i g, d å j a g vill f ö r s ö k a k l ä d a den i ord, o c h d e n u p p l ö s e r sig till ett intet, d å j a g tror m i g nästan k n n n a gripa den m e d handen.
» J a g kan ej f ö r k l a r a, h v a r f ö r j a g från alla baler s k a l l m e d f ö r a ett i n t r y c k a f d j u p nedslagenhet.
A l d r i g känner j a g m i g så tröstlöst, öfvergifvet e n s a m s o m midt i b l a n d den f e s t k l ä d d a skaran, o c h aldrig erfar j a g en sådan b e k l ä m n i n g s o m m i d t under det u p p s l u p p n a skämtet o c h g l a m m e t rundt o m - kring m i g.
J a g måste g ö r a v å l d p å m i g för att i c k e brista i g r å t!
H e l a tiden har j a g en f ö r n i m m e l s e af, att a l l d e n n a föregifna munterhet är ihålig o c h k o n s t l a d.
D e t före- faller mig, s o m o m alla, l i k s o m g e n o m en ty3t inre ö f v e r e n s k o m m e l s e, t y c k a s täfla o m att g r u n d l i g t g e n o m i s a hvarandra, utan att d o c k en yttre utsökt höflighet p å minsta vis kränkes däraf.
D e t är m i g emellertid en omöjlighet att utforska anledningen till, eller d e närmare beståndsdelarne a f detta stoftfina,
i s k a l l a n å g o t, s o m o u p p h ö r l i g t stöter sig till- hvarje andedrag insupa?
b a k a från skulle erfordras mikroskopets alla dessa artigt l e e n d e m ä n n i s k o r.
mig ifall till särskilja åtskilliga af blott k o m m e stoftfina partiklar, kan j a g dock, tack från främlingar, men det som min del visa s a m m a k y l i g a sätt.
mig med en vore jag dem de mina vänner D e k u n n a g å förbi så kall o c h l i k g i l t i g min, s o m vildt vara främmande, så frånvarande, ens b e m ä r k a min tillvaro.
att de hufvudsakligaste öfver hufvud i bland dem.
balatmosfären vägande mängd vore de icke kunde föiblifva så om någon, fullt som sig inandas själf.
den, Med och de den- bedöfvaude blomsterdoften berusande m e d det under dansen u p p h v i r f så känner l a u d e d a m m e t b l a n d a sig o ä n d l i g t fina atomer det är d e m totalt lik- svar, att m a n t y d l i g t märker deras u p p m ä r k - samhet v a r a riktad p å annat af fiärd afund och lättsinne, behagsjuka, fåfänga, o c h framför allt a f sjalfviskhet — begär att ö f v e r g l a n s a h v a r a n d r a — o c h mera d y l i k t, håll.
» D e t är, s o m o m d e i c k e v o r o i stånd » A l l a dessa giftiga m i k r o b e r utstråla k ö l d till att ä g n a sin t a n k e f ö r m å g a åt n å g o n t i n g a n n a t i än herrarne o c h sina d a n s p r o g r a m.
Till och finkänsligt med här d e n n a luft o c h lider däraf, under det den a f min bästa v ä n k a n v i d s å d a n a fallen jag vara så o d r ä g l i g t tråkig knappt ur vägen efter », till o c h stel, att känner igen henne o c h helst går för som henne!
jag Det är först återfinner » dagen min v ä n sig lik » Nu men har j a g v a n t m i g n å g o r l u n d a i början var denna allmänna, gjorde att mina att jag jag djupt uppenbara trodde flickbekanta.
Jag därvid, kränkt öfver a f s k y d d a f alla vet ju nu äfven, det i c k e är j a g e n s a m s o m får l i d a däraf, likväl kan okänslig jag icke därför.
ännu Det säga mig vara ofta u n d r a t, o m a l l a d e a n d r a verkligen ha ' roligt. » Hennes som åhört hittills henne, hvad jag domen nu hjärtans för man sitt yttre, att roa sig i på mera de ha gång betviflat!
att af i världen man ett och mera anspråkslöst tillfredsställande sätt.
Nu danslista tror hufvudsak- l y s a, visa sina d y r b a r a sportmässigt!
toaletter, D e b e d r i f v a dansen nästan Man täflar o m h v e m som p å skall kunna u p p v i s a d e flesta och bästa med sina g j o r d a namnen, följd riktigt Förr alla händelser förstod o c h féteras.
» I konsten och man skryter gärna eröfringar.
häraf måste allt intresse k o n c e n t - reras kring d e u n g a m ä n n e n, o c h så har man naturligt » Man visande, n o g ingen tid öfrig blir t a n k s p r i d d nästan f ö r sina vänner.
o c h iakttager fiendtlig » All sann hållning gentemot vill därför ej är och tränges tillbaka och r u m f ö r en c e r e m o n i ö s artighet, visserligen » Det hjärtlighet är synas m e d detta gift som m e d så m å n g e t annat, har en rusgifvande i n v e r k a n o c h blir så Då o c h d å g ö r a sig d o c k dess giftiga v e r k - ningar märkbara.
» Du har ju gifvit som vänlig, men som just midt under skrattet?
det kall tomheten inunder o c h — på isyta.
man blank Man anar g l a d a pratet o c h säger, att » en ä n g e l sväfvar förbi » 1 » I själfva in » på verket är det giftet, sinnena hämmar göra och själens a n d e d r ä k t på » slår Det det Ofta ser m a n plötsligt drager sig väl tystna liksom en hans ö g o n, o c h han måste sig för att förjaga den djupa honom, och förklara.
hvars Just uppkomst då har, han icke kan h o n o m o v e t a n d e, en sådan där m i k r o b f y l l d, i s k a l l p u s t slagit h o n o m till m ö t e s!
» Äfven händer d e t u n d e r s t u n d o m, d å man från en balsal man andas träder Man fyller sina l u n g o r m e d ren l u f t!
ut med ut i fria luften, en känsla säker, att det i c k e b l o t t är ett fysiskt, äfven ett psykiskt behof, man o m e d v e t e t söker f y l l a!
att a f lättnad.
på Var utan så sätt M e n hör — redan tystna valsens toner, o c h i n o m en minut skola vi lugna vrå.
vara öfverrumplade Huruvida jag härinne i vår lyckats i någon m å n k l a r g ö r a d i n a k ä n s l o r f ö r d i g, mitt barn, lämnar j a g därhän.
» D e t är j u alltid ytterst svårt att precisera de subtila i n t r y c k, s o m d a l l r a p å en k v i n n a s fina på känslosträngar!
det du denna icke E t t vill j a g blott t i l l ä g g a, må rädas att andas fritt i luft.
finns preserverande m e d e l m o t m i n a omnämnda mikrober!
ifrån barndomen, år, D e b ö r a helst i n y m p a s men kunna liksom vaccinen.
o c k förnyas i De heta: ett » D e t är j u så — har j a g förstått d i g r ä t t?
» o k o n s t l a d t väsen, anspråkslöshet, v a r m t intresse Hon för andra, sätter l å n g s a m t, l i k s o m talande f ö r sig själf, ord, ett med sinnelag.
nickar instämmande, b l i c k e n riktad turlighet i luften » Vill fort- m o t taket.
na- med o c h o s ö k t lifsglädje l ä m n a r u m för igenom är det s å?
konstlade, Emedan, han H v a r f ö r måste » Hvarför denna och kyliga afbild däraf?
s o m d u själf sade, det l i g g e r k y l a — j u s t i själfva du, Äger du m o t alla, m e d ett totalt detta själfförgätande motgift, kan l u g n g å din v ä g fram, j a, d u k a n l y c k a s sprida kring dig, närhet — v i s a d i g alla de Nu m i k r o b e r, eller h v a d det n u är, balsalen, som omkring däri, hjärtlighet du där- så m y c k e n v ä r m e o m - att k ö l d m i k r o b e r n a utrotas i din ty detta slags mikrober dö i värmen! » balatmosfären!
j a g skall sann kärleksfullt, köldatomer, simma att och som vi med sig v ä r m d d ä r a f ä n d a in i — Herbert.
inströmmar den Den stora boknyheten.
Af Hellen Lindgren.
Lille Eyolf, Ibsens senaste skådespel, är icke något problemdrama.
Ibseus senaste problemdramer, R o s - mershoim, Fruen fra Havet, Hedda Gabler, ha fördjupat sig i en symbolistiskt subjektiv värld, där vi ofta ej kunnat följa diktaren.
M^d Lille Eyolf är det icke så — vi se här allt klart.
Och därför vill jag för min del ge detta skådespel ett bestämdt företräde.
Det är intet gåtdrama.
Tid- ningarnas lörsta redogörelse, de s. k. blixtreferaten, voro vilseledande, därigenom att de talade så mycket o m » de onda barnaögonen », vi kände oss hälft förskrämda som inför Rosmersholms » hvita hästai ».
Det är emellertid icke pa något mys- tiskt motiv, Ibsens senaste drama är byggdt.
Det är en ganska alldaglig familjekonflikt, och sorgens stora tragik, s o m skildras med mästarens mest nobla konst, har en storartad fred öfver sig, en lugn allmänmänsklig honzontvidd, som verkar med den slags upplifvande ro, som aftonens färgtoner kunna skänka ett landskap, när solen har slutat att hetta.
Vi känna oss inför detta diktarens nyaste verk fyllda af tankfull o c h lugn glädje.
Det är det mjuka o c h dock fasta handtaget af en kamrat i lifvets strid, vi tycka oss känna efter genomläsningen.
Ja, hfvet är hårdt, missförstånden mångahanda, men när den mänskliga ädelheten finns på botten af karaktärerna, så går dock allt på det hela bra.
Titeln uttrycker styckets stämning.
&gt; Lille Eyolf » — i denna titel ligger något af det vemodsfulla hopp, den grund- ton af ömhet, som är styckets stämning.
o c h f ö r en s e k u n d talförmågan.
våld som blir så starkt, att nedslagenhet, s o m så p l ö t s l i g t b e m ä k t i g a r sig äldre fryser.
dessa nästan s o m i b l a n d uppstå allmänna Man » Det s o m rörde m a n sig på en men akt p i n s a m t t r y c k a n d e pauser, det.
glittrande, större förhåller det en af- dem.
lämnar allt sig fördystras.
unga damerna gå på bal l i g e n f ö r att med och roligt.
så ytterst T y det ser n u u p p o c h in- k a n s k e m i n d r e p å sig själf o c h på därför tiden grund tänkte sin insupes en u p p s l u p p e n skämtare f ö r e k o m m e r m i g, s o m för3tode i c k e ung- ses flertalet ock mången Ett f ö r hvarje g å n g.
m ö r k s k u g g a öfver » Just jag stora grad.
s o m ditt angripes h å r d t a f tyst o c h u p p - faller: Det mindre sinne paralyserar onkel, märksamt eller välbehag förstör nöjet f ö r m i g helt o c h hållet, j a g erkänner det, o c h j a g har riktigt det ovänlighet, s o m mig högre s m å n i n g o m ett behof, ett stimulerande m e d e l.
igen, ä l s k l i g o c h v ä n l i g s o m förr.
— öfver- parfymerna, m a n, att känner D e t fiuus en m a n mä n ä m n a h v i l k e t ä m n e s o m helst — M a n får endast så h ö g t i d l i g t afmätta han vare — giltigt.
att sitt innersta.
vackra, k v ä f v e h a h i g a ä m n e n, att un- derligt T i l l t a l a r man d e m dessa m i n d r e att sLÖrre lifserfarenhet, f ö r d i g u t p e k a några af ibland ja, det för bemötande sårar m i g så obeskrifligt, är att kunna glas detta » K a n s k e skulle j a g ej bry mig så m y c k e t därom, N å v ä l, ehuru sorlande hopen från o c h S o n j a hinner till svar b l o t t g e sin o n k e l ett förstående leende, så ä k t a s o l i g t, * Rita Allmers se vi först, medan hon är sysselsatt med att uppacka sin nyss hemkomne mans kapp- säck, pratande med hans halfsyster Asta.
Hon är en berusande vacker kvinna.
Hon är förälskad så s o m en ung kvinna kan vara förälskad, for- drande på mannens karlek som en ung kvinna kan vara det, för hvilken lifvet for första gången öppnar sina portar i och med kärleken.
För första gängen känner Rita Allmers som många andra unga fruar, att hon också har makt, kärlekens makt öfver en annan, för första gången förstår hon fullt, hur härligt lifvet är, när man kan här- ska öfver någon; denna nya värld, som äkten- skapet öppnar för den unga frun, har berusat henne, och hon vill härska med kärleken, hon fordrar att vara ensam o m att äga sin man.
Det ligger jubel i detta första samtal mellan Asta och Rita från den senares sida, ett menande jubel öfver att åter rå om mannen och ha honom åter.
Han kommer hem, denne stille innerlige Allmers, men hur förändrad är han ej.
Han har var t på en fottur i fjällen — doktorn har föreskrifvit det.
Förr hade han arbetat på en bok, som hustrun ansett vara sin rival, en bok o m det mänskliga ansvaret.
Och nu kommer han tillbaka och talar o m för henne och Asta att boken, den har han nu uppgifvit.
Han har ett annat lifsmål nu.
AKtså — hon skall få äga honom helt o c h hållet, hustrun, jihnej, bokens lifsmål är icke uppgifvet, det har blott bytt plats, till lijoet är det nu Allmers vill förflytta det mänskliga ansvar, som han vill arbeta på.
Nu skall han verka för, att Eyolf skall bli hans arftagare, han vill vara en sann far för honom, j a han vill, han skall göra honom till den, som skall kunna utföra hans tankar många gånger bättre än han själf.
Han skall uppfostra honom med en sådan ömhet, att han glömmer sitt lyte — haa är nämligen halt — o c h gossen skall fylla alla de löften, han fordom gjort sig själf.
Eyolf är halt, men när gossen visar sig för oss i pjäsen, märka vi lätt, att krymplingen ser med glada barnaögon ut i världen.
Han jublar öfver de nya uniformskläder, modern låtit göra h o n o m, och som göra ett så smärtsamt intryck på fadern, han vill bli soldat, han vill lära sig simma, han vill gå med far på bergvandringar.
Han vill — han vill, men han kan ej — det inser fadern och alla.
En besynnerlig företeelse inkastas nu — som man kunde tycka nästan meningslöst i denna familjekrets.
Rättjungfrun är en af dessa Ibsens spöksyner, som verka på oss som gengån- gare från sagans värld.
Om hon spelas väl, skall
hon kunna låta oss äldre erfara barndomens hem- lighetsfulla rysning en gäng ännu.
Det är en förkrympt, gammal svagsint människa, som sä allra ödmjukast erbjuder herrskapet sin tjänst.
Åh, råttorna, de K ä r a, små djuren I Hon lockar dem, o c h de komma.
Hon kan befria herrskapet från allt i huset, s o m gnager och skafver.
Eyolf hör på med vidöppna ögon.
Se det rör sig något i påsen, hu I Och ur påsen sticker en hund upp sin trubbiga nos.
Hun frågar honom, om hunden ej är älsklig, tycker icke lilla hjärtekungen det!
Eyolf ser pä henne med förundrande ögon och utbrister s å: nej, aldrig har han sett något så förfärligt s o m denna hund med sin breda nos.
Men han drages till hunden, barnets fantasi har erfarit det hemlighetsfulla i denna sagouppen- barelse.
När påsen väl är tillknuten, gar han fram och smeker påsen med hunden i — åh, hvad det är hemskt och intressant allt detta I Och rätt- jungfrun berättar om sin hemlighetsfulla makt.
Hon vet, att råttorna skola komma, när hon lockar, hon skall bädda dem sä mjukt på hafsbottnen, dessa stackars små, som hon vill så väl och som människorna förakta — åh, hon älskar dem!
Förr i tiden lockade hon människor, det var då, när hon lockade sm egen älskling samuja väg i haf- sens djup, men det var länge sedan.
När hon tar afsked, smyger ocksä Eyolf, sum följt hennes tal med lysande ögon, sig ut.
Nu kommer ett samtal mellan Allmers o c h Rita Hon söker smeka sig till ett at dessa kärleksrus, som äro hennes lycka, och när det icke lyckas, hotar hon och rasar.
Hon iefver för honom, han iefver ej för henne!
Således skall hon ej ända ta första rummet i hans själl Eyolf är den rival, hon skall kämpa emot nu.
Hellre än att han skall stå emellan dem, hellre.
.
.
må han dä aldrig ha vant f ö d d.
.
.
Men Rita!
förmanar Allmers.
Nej, han far taga henne som hon är, hon kan ej dela.
•• Under tiden har Asta ett samtal med vägbyg- garen, en lifskraftig ung man, som tror, att lifvets svårigheter kunna lekas bort, och som älskar Asta.
Ingeniören friar till den unga fröken, men Asta har blifvit så underlig på sista tiden, och när de återkomma från sin promenad, förstår man, att hon svarat nej.
Asta som förut synts benägen för den hurtige mannen, tycks på senare tider ha fått mycket att tänka på, ocn hon lämnar Allmers en packe gamla bref, som beröra familjeförhållan- den o c h som hon genomläst.
Och medan de full- vuxne ha fört sin kamp om sina intressen, har lille Eyolf därute på fjorden kämpat sin sista strid.
Vid bryggan därnere vid fjorden, där har han tumlat i, medan råttjungfrun rodde bort, just som en liten råtta, en af dessa, som gnaga och skafva och s o m huset bör befrias ifrän, och ingen af de duktiga trasiga barfotaungarna, som kunna simma, har räckt h o n o m en hjälpsam band.
Blott kryc- kan flyter därute på vattnet.
Skrik och tumult därifrån väcka Allmars o c h hans fru.
Skräck- slagen, lam förtviflan hos dem bägge.
Lille Eyolf är blott ett minne nu.
Andra akten visar oss lif och sorg i sin för- färliga motsats.
Allmers sitter i dof förtviflan och ser utat fjorden.
Hvad är lifvet, när döden finns, döden, som afklipper, dumt och obarmhärtigt, före mognad och fruktsättning; hvad är lifvets mening, när slumpen, tillfälligbeten har rättighet alt gripa in pä delta sätt?
Är dä hela tillvaron ett skepps- vrak, som drifver vind för våg.
Hvad finns det för möjlighet att iefva med detta minne, som evigt förebrår?
Hvad är lifvet utan mål, och lifvet med en sådan oläklig sorg, kan detlefvas; Iefver man, när man Iefver utan hopp, utan möjlighet att godt- göra?
En förlust, s o m man ej kan reparera, är en evig förtviflan, o c h lifvet med evig förtviflan hvad är det?
Hvad är det för ett gäckeri i allt detta outgrundliga?
Fjorden svarar ej på detta, den ligger därute kallt leende med sina färgreflexer.
Asta kommer till Allmers, innerligt deltagande, han är bra olycklig, stackars, stackars Allmers.
Han får ej fråga så förfärligt.
Hon ber om nåd inför hans frågor.
Minns han, när de två voro en- samma i världen?
Han minns.
Och hur de sträf- vade?
Ja, han minns.
Nåja, det var j u egentligen han, som fick sträfva och slita.
Åhnej, det var hon också.
Och så erinrade de sig dessa scener från ungdomslifvet.
Hur hon klädde sig i goss- kläder, därför att han ej hade någon bror och ville ha en.
Han kallade henne Eyolf.
Plötsligt störtar han u p p; nej, han får icke glömma på detta sätt, han måste minnas Eyolf, annars är sorgen ingenting värd.
Hvad är sorgen, om den ej är evig, helt upptagande!
Nej, han måste sörja.
Strax efter kommer Rita.
Hon är lika förtviflad som han.
Med grymhet erinrar han henne om heunes själfviskhet.
Hon påminner h o n o m om hans själfviskhet.
De göra hvarandra förebråelser.
V©l * ll.b&lt; ?.l * i?
J i \ U r f a b r i k ö r Stockholm, Gustaf Adolfs Tore.
Åhnej, var hon brottslig, var han det också.
Eyolf blef halt, när han ramlade ned från bordet, j a hon hade lämnat honom utan tillsyn, men ban också — nåväl de voro bägge lika goda — de hade glömt Eyolf för sin karlek.
Det ena ordet tar det andra.
De göra hvarandra elaka, Allmers inser det, o c h han vill bort; de måste skiljas, ty detta förtviflade samlif går icke längre.
Barnet är dödt, lyckan är död, lifvet är dödt, de ha bägge varit pliktiorgätna.
Sä kommer ett samtal mellan Allmers o c h Asta, som torde vara bland det nob lasie Ibsen någonsin skrifvit.
Han vill bort från Rita, meddelar han Asta, och de två skola lefva som förr gemensamt, som bror och syster.
Hon svarar nej.
Men hvarför?
Därför, säger hon, att de ej kunna det.
Han o c h hon äro icke syskon, familjebrefven ha upplyst henne därom.
Han studsar ett ögonblick.
Men så fattar han sig — däri ligger intet hinder, allt skall bli som förr.
Men hon vägrar — nej, han har själf sagt, att allt är underkastadt förvandlingens lag, allt utom förhåilaudet mellan bror och syster, men nu äro de ej bror och syster vidare.
Men icke deras förhållande förklarar han, hvarför vägrar h o n?
Jo därför att, därför a t t.
.
.
hon kan icke förklara det bättre, än hon redan gjort med förvandlingens lag.
Man kan icke finare uttrycka ett kvinnligt bjärlas fruktan för en hotande möjlighet af en kärlek, som redan börjat gry rcli som kan växa.
» Kom med till Rita, » manar Asta, o c h Allmers följer.
Han förstår, och han följer, o c h läsaren känner något af religiös vördnad för dessa två, som ej vilja taga lifvets lycka med röfvarhand.
Tredje akten visar oss först en kampscen mel- lan vägbyggaren och Asta.
Hvarför, frågar denne, vill hon ej motta hans anbud?
Lyckan ligger där, nåja, måhända först i framtiden pä andra sidan om äktenskapet, måhända skall den då först komma, men komma skall den.
— Och tror hon, tror hon verkligen, att lyckan erbjudes så många gånger här i iifvel?
Rita och Allmers uppträda.
Rita är be- klagansvärd, hon är rädd för ensamheten, och Asta, som ser hennes vånda, flyr från detta hem, där hon skulle kunna stifta olycka — nåväl ja, hon skall komma med vägbyggaren, svarar hon honom, hon förkunnar sitt beslut att resa samma vägled som han och reser.
Dessa bada, Rita och Allmers, äro nu ensamma.
Nu skall han alltså resa ifrån henne.
Nåväl, så skall hon taga haud om de stackars förvildade tiggarungarne, som de så ofta förargat sig öfver där nere vid ångbåtsbryggan.
De skola få leka med Eyolfs leksaker, titta i hans böcker.
Allmers hör på henne misstroget.
Hon?
sådant duger hon ej till.
— Ahja, så får hon lära sig.
De förebrå- ende barnaögonen, som se mot henne ur djupet, skola kanske få ett annat uttryck då.
— Allmers grubblar.
Är Rita förvandlad, vill hon då sträfva hon o c k s å?
Men då är icke lille Eyolf död för- gäfves?
Han frågar henne, om han får vara med, o m hon kanske tillåter honom.
Ja, han får vara med.
Kanske skola de båda kunna lefva för något, o m de aibeta ärligt, men hårdt arbete blir det.
Och kanske skola de få höra anderöster tala till dem utan förebråelse, j a kanske skall sorgen ge dem ett nytt lifsinnehåll.
Och så skall hau lefva alltjämt, han, som är borta, ja de skola våga se mot stjärnorna, våga se upp mot den eviga still- hetens värld.
Ja det är ändå lille Eyolf, som med sin död lärt dem lifvet, ansvarets lif.
Om nyårshälsningar oeh nyårskort.
Af M a t h i l d a L a n g l e t.
nyårshälsningen har naturligtvis sitt ur- s p r u n g i den k ä n s l a, s o m v i d årsskif- tet intager hvarje t ä n k a n d e människa, känslan af att d e d a g a r s o m flytt a l d r i g s k o l a å t e r k o m m a, a f att ett år oåterkalleligen run- nit bort i tidens h a f o c h ett nytt före- står m e d o k ä n d a ö d e n o c h skiftande sorg o c h glädje.
D ä r f ö r r o p a r man till den vän man under de första d a g a r n a af det n y a året m ö - ter: g o d t nytt år!
måtte det k o m m a n d e året blifva dig l y c k o s a m t!
O c h blir m a n så själf hälsad, v a k n a r i sinnet en v ä r m a n d e känsla a f h o p p o c h förtröstan, s o m väl k a n h ä n d a flyr l i k a hastigt s o m den k o m, men d o c k alltid l ä m n a r k v a r ett visst v ä l b e h a g.
Icke underligt därför att e n h v a r m e d en sådan hälsning s ö k e r glädja sina vänner, b å d e när- m a r e o c h tjärmare.
M e n det är m e d nyårshälsningarna s o m med j u l k l a p p a r n a — d e antaga sä v ä l d i g a dimensioner, att d e s t u n d o m blifva, först till en s k y l d i g h e t o c h i c k e, s o m d e borde, en a f hjärtats k ä n s l a f r a m k a l l a d handling, o c h se- dan till en p å l a g a, ett slags indirekt skatt, s o m k a n s k e för m å n g e n kännes rätt tryckan- de.
Utgiften är j u egentligen o b e t y d l i g; l ä t o m oss g ö r a ett litet r ä k n e - e x e m p e l: 1 0 0 visit- k o r t ä 2 kr., 5 0 kuvert å 2 o c h 5 0 å 4 öre, s u m m a 5 k r o n o r.
D e t är för den bämed- l a d e så godt s o m ingenting o c h äfven för den m i n d r e b e m e d l a d e icke särdeles kännbart, helst d e n n a antagligen kan m i n s k a s u m m a n för kuverten.
M e n i a l l a fall måste v ä l m e d g i f - vas, att s u m m a n, liten eller stor, s k u l l e k u n - n a bättre a n v ä n d a s än till i n k ö p o c h för- s ä n d n i n g a f några k a r t o n g l a p p a r, s o m n å g r a d a g a r l i g g a i en visitkortskorg o c h sedan kastas bort eller i bästa fall blifva till » n y s t - gods ».
D e t svåraste, det s o m egentligen är t r y c k a n d e, det är k a n h ä n d a d o c k tanken p å att m a n måste, om man ej vill v a r a ohöflig eller visa brist p å lefnadsvett, » s k i c k a k o r t » hit o c h dit, till h v a r o c h en, s o m m a n blott en g å n g till bevis a f v ä n l i g h å g k o m s t r å k a t s ä n d a ett kort, äfven o m d e n n a person, den vi a l d r i g mer i lifvet återse, s m å n i n g o m i värt m i n n e alldeles b l e k n a t bort.
S e d a n k o m - m a alla de, till h v i l k a m a n n å g o n g å u g stått i n å g o t slags f ö r h å l l a n d e, alla, s o m k u n n a ä g a anspråk p å att fordra n å g o t artighetsbe- vis a f o s s.
O c h det värsta a f allt är, att o m man glömmer någon af dem, som man förut u p p v a k t a t, måste denna n å g o n anse sig, o m ej precis f ö r o l ä m p a d, så d o c k litet förbi- sedd.
V i sade nyss, att utgiften är o b e t y d l i g, m e n det gitves i c k e sä sällan f ö r h a l l a n d e n, d ä äf- ven en rätt liten utbetalning är kännbar, helst o m m a n i själ o c h hjärta finner den öf- verflödig o c h onyttig.
D e t gifves personer, s o m k o m m a i beröring med m å n g a mäuniskor, som utan stora tillgångar o c h utan m ö j l i g h e t att » b j u d a i g e n » d o c k äro g ä r n a s e d d a o e h i n b j u d a s v i d tillfällen, där d e g ö r a m å n g a bekantskaper, o c h för s å d a n a personer blir afsändandet a f nyårskort i flere afseenden be- tungande.
M a n i n v ä n d e r, att detta b r u k förskaffar en stor o c h välbehöflig i n k o m s t såväl för a c c i - denstryckerierna s o m o c k — o c h i första r u m m e t — för postverket.
D e t t a medgifves villigt, men h v a d tryckerierna beträffar, gäller o m d e m, s o m o m en hel del andra arbetsområden, att m a n i c k e kan eller b ö r s k a p a b e h o f för att sysselsätta krafter, h v i l k a k u n d e nyttigare användas.
A l t postverkets inkomster äro stora o c h k u n d e v a r a välbehöfliga, k a n ej heller nekas, o c h visste m a n att m e d nyårs- kortens k r i n g s ä n d a n d e bereddes en sannerli- gen v ä l b e h ö f l i g förbättring i » postbetjäntes » aflöningar, s k u l l e man m e d glädje betala den förhöjda skatt nyårshälsningarna p å l ä g g a.
M e n det vet m a n i c k e.
E l l e r k a n s k e m a n vet, att så icke sker.
I hvilket fall s o m helst kän- ner m a n sig d o c k i c k e u p p m u n t r a d att endast för att ö k a postverkets inkomster f ö r o r d a bru- ket a f kringsändandet a f nyårsbref.
D e n stora allmänhet, s o m b l o t t i breflådan kastar ned sina p a c k o r a f nyårskort, har ingen aning o m det o e r h ö r d a arbete, s o m d ä r i g e n o m å l ä g g e s postpersonalen.
H v a r t o e h ett a f dessa 1, 2 0 0, 0 0 0 — säger en million tvåhundratusen — rekommenderar till j u l e n sitt stora och förs klassiga lager af alla sorters F I C K - U R i guld- silfecr- och metotf-boetter för dajner o c h herrar.
G u l d k e d j o r, P l ä t e r a d e k e d j o r o. B e r l o c k e r.
V ä g g u r o.
J B o r d s u r, J N a t t v a k t k o n t r o l l u r o. V ä c k a r u r m. m., passande såsom gäfvor vid alla tillfällen.
som p å det g a m l a årets sista o c h det n y a årets för- sta d a g passerade S t o c k h o l m s p o s t k o n t o r skulle naturligtvis afstämplas.
E n d a s t detta represente- rar ett rätt stort antal styfva d a g s v e r k e n.
A f - hämtningen från l å d o r n a, sorteringen o c h kring- bäringen kräfva ä n d å mera arbete, o c h därtill ett forceradt arbete.
T y allt skall ske fortast möjligt — k o m m a ej korten fram p å nyårs- d a g e n, är d e t hela förfeladt.
S å s k o l a nyårskorten besvaras — n ä m l i g e n o m m a n får från personer, till h v i l k a m a n ej s k i c k a t förut.
N y a besvär, o c h så måste äf- ven dessa nä3ta g å n g i h å g k o m m a s.
O c h så sväller floden allt m e r o c h mer, kräfver större o c h ä n n u mera forceradt arbete — till h v a d nytta?
A t t » nyårsvisiterna » utträngdes a f nyårs- korten v a r j u alltid en g o d s a k, m e n s k a l l detta b r u k u t v e c k l a s i s a m m a proportion s o m hittills, visar d e t sig m å h ä n d a, att m a n äfven här, s o m p å så m å n g a a n d r a håll, råkar b o t a ett o n d t m e d hälften värre.
Den e n d a reela fördel, s o m nyårskorten medföra, är den, att m a n g e n o m sådana k a n m e d j ä m f ö r e l s e v i s ringa besvär o c h k o s t n a d visa, att m a n i v ä n l i g h å g k o m s t behåller per- soner, s o m en g å n g visat oss artighet eller g o d h e t, d e n v i ej med annat än t a c k s a m k ä n s l a k u n n a återgälda.
O c h h ä r o m är ingenting a n n a t än g o d t att säga.
V i s s e r l i g e n k a n m a n t ä n k a sig, att den g e n o m nyårskorten under- h å l l n a h å g k o m s t e n rätt snart torde f ö r b l e k n a o c h att g o d t k ö p s a r t i g h e t e n i c k e är a f n å g o t ofantligt stort v ä r d e, l i k s o m o c k s å den frågan måste framställa s i g: huru länge s k a l l m a n fort- sätta m e d d e n n a u p p v a k t n i n g p å k o r t?
H e l a lifvet i g e n o m?
E l l e r blott ett p a r a r?
O c h när m a n u p p h ö r därmed, s k a l l detta v a r a ett tec- ken, till att hela b e k a n t s k a p e n s k a l l u p p h ö r a?
M e n s o m sagdt, detta är j u alltid en fördel, ehuru d e n naturligtvis k o m m e r j ä m f ö r e l s e v i s endast få till d e l.
E n prisuppgift.
E n viktig fråga för alla Stockholms internationella lärarinnehem.
husmödrar.
K^|y|er än en h u s m o d e r h a r h e l t visst, s y n n e r h g a s t vintertiden, d å fönstren i våra h e m i r e g e l ej k u n n a slås u p p o c h m a n f ö r l u f t v ä x l i n g e n uteslutande är hän- v i s a d till fönsterventilerna, u n d e r pågå- e n d e städning erfarit h u f v u d b r y.
D e n dag- l i g a städningens ä n d a m å l — här afses ej de p e r i o d v i s å t e r k o m m a n d e r e n g ö r i n g a r - n a — är i h u f v u d s a k d a m m e t s bortskaf- fande.
V i n n e s detta ä n d a m å l p å det n u öfliga sättet att städa, o c h k a n städnin- gen sägas bedrifvas efter en rationell metod?
Består d e n i c k e fastmer till stor del i att försätta d a m m e t i ett o u p p h ö r - l i g t k r e t s l o p p: från m a t t a n eller g o l f vet u p p i luften, därifrån p å m ö b l e r o c h gar- diner, slutligen n e d p å g o l f v e t i g e n f ö r att nästa m o r g o n åter b ö r j a s a m m a färd, eller, f ö r att tala m e d miss N i g h t i n g a l e, » röras u p p från g o l f v e t, där det g ö r min- sta skadan, i luften, där det g ö r oberäk- n e l i g skada. » D e s s a eller slika t a n k a r r ö r a sig nos: u n d e r s t u n d o m i h e n n e s hjärna.
jsJMSj A t t g e n o m d e n v a n l i g a sopnings-, borst- nings- o c h d a m n i n g s p r o c e s s e n en h e l del d a m m m e d f ö l j e r i sopskyffeln o c h handdu- k e n, är visserligen sant, m e n vi f r å g a: h u r u m y c k e t stannar k v a r?
D ä r o m får m a n ett n å g o t så när klart b e g r e p p, när s o l e n en ljus v å r d a g lyser i n i våra rum.
H u r u ter sig l u f t e n d å?
J o, i vissa dagrar s o m en m o l n v ä g g, b e s t å e n d e af m i l l i o n e r små partiklar.
M a n måste rent af för- skräckas öfver, att m a n inandas allt detta d a m m, o c h ännu m e r däröfver, att det skall m e d f ö l j a in i barnens små l u n g o r.
Och h u r u f ö r h å l l e r det sig, o m m a n skakar A t t m e r ä n en anser det v i d t utsträckta en g a r d i n eller ett d ö r r f ö r h ä n g e?
Man b r u k e t a f nyårskortens k r i n g s ä n d a n d e såsom h o s t a r till o c h ser en f i n r ö k.
A f dessa öfverflödigt eller oriktigt, visar sig a f d e t n u e x e m p e l, h ä m t a d e från h e m, m e d talrik föreslagna o c h äfven accepterade sättet att g e - p e r s o n a l o c h m å n g a b e s ö k a n d e — i famil- n o m d e a l l m ä n n a tidningarna utbringa sina j e r p å två, tre p e r s o n e r o c h u t a n y r a n d e n y å r s ö n s k n i n g a r.
E m e l l e r t i d u p p f y l l e r d e t i c k e b a r n är det f ö r m o d l i g e n i detta afseende f u l l k o m l i g t sitt ä n d a m å l.
D e n, s o m g e n o m en bättre — f r a m g å r t y d l i g t, att v i i allmän- tidning m e d d e l a r, att h a n eller h o n i c k e ä m - h e t lefva i e n d a m m u p p f y l l d o m g i f n i n g, nar s k i c k a nyårskort, underförstår naturligtvis o c h att v å r a d a g l i g a f ö r s ö k att g ö r a oss d ä r v i d, att h a n eller h o n ej heller väntar att till herrar ö f v e r f i e n d e n d a m m e t måste m o t t a g a några.
E l j e s är saken till hälften betecknas som temligen vanmäktiga.
M e n förfelad.
D e t t a tillkännagifvande b o r d e där- n u h a r v e t e n s k a p e n u p p l y s t, att d a m m e t för k o m m a ett p a r d a g a r före nyåret.
Ty i fråga o m v å r hälsa eller ohälsa spelar när n u k o r t skola s k i c k a s, k a n m a n j u ej en l å n g t från o v ä s e n t l i g r o l l; m o t d e n n a vänta, tills e x e m p e l v i s n y å r s k v ä l l e n s aftontid- sida af saken t o r d e ej heller n u m e r a n i n g förkunnar, h v i l k a a f v å r a vänner, s o m n å g o n v i l j a i n v ä n d a.
S v å r i g h e t e n är b l o t t vilja o c h i c k e vilja sända o c h m o t t a g a nyårs- att m i d t i våra d a m m i g a städer k u n n a kort.
O c h förminskningen a f dessa postför- å s t a d k o m m a d a m m f r i h e t i våra b o n i n g a r.
sändelser b l i r naturligtvis d å försvinnande F u l l t lär n o g i n g e n l y c k a s l ö s a d e n n a liten.
svåra u p p g i f t, m e n d å v i äro ö f v e r t y g a d e I tidernas l ä n g d torde d o c k h ä r m e d vinnas o m, att våra m e r upplysta, erfarna o c h dugande husmödrar-läsarinnor kommit i c k e så litet, äfven så s o m saken n u är » s a n n i n g e n n ä r m a r e » o c h h u n n i t längre ställd — o c h k a n h ä n d a att d e n ej k a n ställas annorlunda.
T y d å t o n g i f v a n d e personer år i k o n s t e n än d e t stora flertalet, h a v i efter år f ö r k l a r a sig vilja aflysa nyårskorten, t r o t t oss g a g n a detta flertal g e n o m att låta dessa f ö r r a y t t r a sig i d e n n a v i k t i g a torde d e t så s m å n i n g o m blifva l i k a » m o d e r n t » att i c k e s k i c k a n y å r s k o r t s o m n u att s k i c k a fråga samt g i f v a n å g r a n y t t i g a r e g l e r o c h dem.
M e n under tiden — skulle icke hvar .råd o m, h u r m a n b ö r f ö r f a r a v i d d e n dag- o c h en t ä n k a n d e m ä n n i s k a k u n n a k o m m a l i g a s t ä d n i n g e n f ö r e r n å e n d e af det m ö j - öfverens m e d sig själf o m att icke k ä n n a sig ligast bästa resultat, o c h f ö r d e n s k u l l ut- (25) kronor f ö r stött eller anse sig ohöfligt bemött, o m fäst ett pris af tjugufem d e n bäst u t r e d a n d e uppsats i ä m n e t: vänner eller andra, s o m förr skickat En rationell städning af våra boningsrum.
nyårskort, s k u l l e a f rent s u n d a förnuftsskäl u p p h ö r a att vidare k r i n g s ä n d a s å d a n a?
Redaktionen.
en s y n n e r l i g a behjärtansvärda tanke, s o m l i g g e r u t t r y c k t i detta n a m n, o c h o m h v i i k e n I d u n redan ett p a r g å n g e r g a n s k a utförligt talat, h a r från d e t n y a årets första d a g n u tagit verklighetens gestalt.
Sistlidne l ö r d a g h a d e vi nöjet d e l t a g a i en enkel in- vigningsfest samt d ä r v i d bese h e m m e t s s y n - nerligen i n b j u d a n d e o c h hemtrefligt inredda l o k a l v i d K u n g s g a t a n, n:r 2 6, 4 tr. u p p.
D e n b e k v ä m a v å n i n g e n består a f sju r u m o c h k ö k.
A f r u m m e n är ett afsedt f ö r före- ståndarinnan, fröken L o u i s e A n d r i é, fyra f ö r i n a c k o r d e r i n g a r n a o c h ett f ö r tjänstepersona- len; d e t sjunde a n v ä n d e s till matsal o c h sam- lingsrum.
D e t v a r hösten 1 8 9 3, s o m n å g r a v a r m - hjärtade personer s a m m a n k a l l a d e ett m ö t e f ö r att diskutera möjligheten a f att i S t o c k h o l m upprätta en sådan fristad, s o m d e flesta a f utlandets större städer h a f v a att erbjuda un- der n a m n a f lärarinnehem.
E n k o m i t é till- sattes, åt h v i i k e n ö f v e r l ä m n a d e s u p p d r a g e t att utarbeta f ö r s l a g till p l a n o c h stadgai samt att insamla m e d e l.
I maj konstituera- des en förening — S t o c k h o l m s internationella lärarinnehem — m e d syfte att u p p r ä t t a en tillflyktsort, d ä r k v i n n o r, såväl a f s v e n s k s o m u t l ä n d s k b ö r d, h v i l k a ä g n a sig åt undervis- ning o c h uppfostran, kunna, särskildt u n d e r tider, d å d e ä r o utan anställning eller i be- h o f a f h v i l a, f ö r billigt pri3 erhålla g o d i n - a c k o r d e r i n g i förening m e d m o d e r l i g l e d n i n g o c h o m v å r d n a d.
T a c k v a r e d e t nitiska o c h uppoffrande arbetet h o s alla d e personer, s o m haft s a k e n o m hand, h a r m a n så s n a b b t hun- nit till den första målstenen.
T y att h e m m e t i sitt n u v a r a n d e s k i c k endast v i l l betraktas som ett framtidsfrö, m ä k t i g t a f t i l l v ä x t o c h u t v e c k l i n g i m å n a f b e h o f o c h tillslutning, är naturligt.
S o m v i t a g a för gifvet, att a l l a d e a f I d u n s läsarinnor, h v i l k a möjligen k u n n a t ä n k a p å att personligen d r a g a n y t t a a f h e m m e t, intressera sig f ö r d e ordningsregler, s o m g ä l l a för inträde o c h vistelse v i d d e t s a m m a, m e d - dela v i d e m här fullständigt: § I- Ansökan o m inträde i hemmet ställes till dess föreståndarinna o c h bör vara försedd med präst- betyg samt af tillförlitlig person utfärdadt intyg om sökandens speciella verksamhet.
§ 2.
Inackorderingsafgiften erlägges förskottsvis o c h för en månad i sender.
Pensionär, som önskar lämna hemmet, tillsäge därom föreståndarinnan minst en månad i förväg; sker ej detta, vare hon skyldig, därest ej styrelsen finner skäligt att där- ifrån meddela befrielse, att erlägga inackorderings- afgift äfven för denna månad.
Personer, s o m för kortare tid än en månad vistas i hemmet, betala förskottsvis per vecka o c h, när uppehållet varit kortare än en vecka, vid afresan.
§ 3.
Pensionär, s o m angripes af smittosam eller eljes längre o c h svårare sjukdom, vare skyldig att ge- nast afflytta från hemmet, hvarvid den del af i förskott erlagd inackorderingsafgift, för hviiken tiden ej ännu utlupit, till henne återlämnas.
§ 4.
Förutom möbleradt rum, sängkläder och, om så önskas, linne, erhålles full kost, bestående af fru- kost, ' mellanfrukost, middag, kaffe och aftonmåltid.
Priserna ä r o: För » deladt rum, utan linne, 45 kr.
per månad.
» » med » 47 » » »
1DU N 1895 För » » För deladt rum, med linne, l l, s o k r.
per vecka; » » » » 1,75 » dygn: ' » » » » O.eo » natt; ensamt rum, utan linne, 55 kr.
per månad, med 57 » » » 14 » » vecka; 2,i » dygn; 1 » » natt.
Resande, som b o i hemmet, kunna därstädes till billigt pris erhålla enstaka måltider.
» § 5.
På hemmets bekostnad lämnas till hvarje rum en lampa samt därtill erforderlig fotogen.
Utgifter för öfrigt lyse, äfvensom för tvätt, läkarevård o c h medicin, ingå ej i inackorderingspriset.
§ 6.
Drickspenningar få icke gifvas till tjänarne.
§ 7, Pensionär skall med aktsamhet handhafva hem- mets tillhörigheter, genast ersätta föremål, som af henne förstöras eller skadas, ej slå spikar eller krokar i väggarne, själf damma egna tillhörigheter, efter bästa förmåga bidraga till ett godt samlif i n o m hemmet, samt för öfrigt i allt, som rör ord- ningen därinom, rätta sig efter föreståndarinnans föreskrifter o c h uppmaningar.
Pens onär, som störer ordningen och samlifvet inom hemmet eller eljes befinnes utöfva ett men- ligt inflytande på detsamma, må kunna uppsägas till afflyttning.
: 7 ställa det kvinnliga arbetets utveckling — handens så väl som tankens — århundraden igenom, utan än mer att visa, hur långt den nordiska kvinnan nått i det 19:de århundradet, och framför allt: att ge- nom utställningen höja den kvinnliga hemindu- strien, på hvilka handtverksområden som helst, så att arbeterskorna själfva må kunna få en öf- verblick öfver hvad de förmå.
Kvinnliaa medaljörer.
Medaljen i guld med inskrift » Illis quorum meruere labores » har tilldelats framlidne kommendören Axel Adlerspar- res eflerlämnade änka Karin Sophia Adlersparre, född Leijonhufvud, för hennes förtjänstfulla verk- samhet till främjande af kvinnlig bildning, samt framlidne underlöjtnanten frih.
C.
A. Rappes efter- lämnade änka Ranghild Thorborg Rappe för hen- nes förljänstfulla verksamhet för sinnesslöas un- dervisning och vård.
En medarbetar inna i JJagäahls JeokboJc.
Annandag jul afled härstädes fröken Henrika Hag- dahl, 51 år gammal.
Hon var brorsdotter till doktor G.
E Hagdahl, hvilkens handsekreterare hon varit vid författandet af den bekanta Hag- dahls kokbok.
Därjämte har fröken Hagdahl till- sammans med en syster utgifvit den mycket spridda boken » Fråga mig om allt » samt ännu ett arbete benämndt » Det bästa af allt ».
Vi torde närmare återkomma till den hädangångnas i flere afseen- den berömvärda lifsgärning.
§ 8.
Till måltiderna, som intagas på bestämda tider, bör pensionär punktligt infinna sig.
Ur notisboken.
Julen pä liofvet.
Den kungliga familjens julafton firades helt en famille.
Sedan middag intagits i pelarsalen, samlades man i det rum i drottningens våning, där julklappsutdelningen plä- gar äga rum.
Såsom vanligt voro julklapparna där placerade i grupper för hvar och en af fa- miljens medlemmar.
Ett stort antal julgranar med snöglitfer och tusende tindrande ljus prun- kade i rummet.
Konungen bevistade icke detta år, såsom han eljes plägat göra, juldagens otta i Klara kyrka, men däremot högmässogudstjänsten i Slottskyr- kan.
Kronprinsen med sina båda äldsta söner deltog i julottan i Storkyrkan.
På juldagen intogs b o s konungen kl. half 7 e. m. middag, i hviiken alla den k. familjens med- lemmar samt prins Bernadottes familj deltogo.
Kvinnlig pristagarinna vid SvensJca akademien.
Som vanligt firade vår vittra areo- pag sin högtidsdag den 20 sistlidne december un- der stor tillslutning af intresserade åhörare, sär- deles damer.
Hvad som i år gjorde högtidssam- mankomsten särskildt bemärkansvärd var den o m - ständigheten, att det högsta och enda priset för året, akademiens andra pris, utdelades åt en kvinnlig täflingsskrift, benämnd » Lyriska stämnin- gar », och hviiken till författarinna befunnits äga fru Ellen Lundberg född Nyblom.
Den unga fru Lundberg, gift i Stockholm med den bekante bild- huggaren Theodor Lundberg, är dotter af profes- sor C.
R. Nyblom och hans maka, den för våra läsarinnor vä kända författarinnan fru Helena Ny- blom, samt har således det bästa literära påbrå och bar äfven själf tidigare gjort sig känd som begåfvad skaldinna.
Kvinnornas utställning i Köpenhamn.
Den officiella inbjudningen till svenska och nor- ska kvinnor att deltaga i de danska kvinnornas tillämnade — och af oss förut omnämnda — ut- ställning sommaren 1895 är nu utsänd.
Med all ifver arbeta i den danska hufvudstaden och pro- vinserna de olika komitéerna för att samla o c h ordna hvad som dagligdags strömmar in.
Det är att hoppas, att äfven det svenska kvinnoarbetets deltagande må bli sådant, att det gör vårt land den största möjliga heder.
Afsikten med utställningen är ej blott att fram- bra, särskildt om man tar i betraktande, att det parti hon valt för sin debut väl är något för makt- påliggande för en debutant.
En viss benägenhet att slå öfver i tonen, som särskildt vid första upp- trädandet förmärktes, torde få tillskrifvas en lätt förklarlig oro hos den unga sångerskan.
Spelet kommer nog ock med tiden att förbättras.
I v o - kalt hänsende torde emellertid fröken Sparrmans debut få räknas till de mera löftesrika, som på senare åren förekommit vid k. operan.
Nyårsdagen återupptogs den populära operan » Oberon ».
Hufvudpartierna utfördes nu som förut af fru Östberg och hr Ödmann.
Den förra var tydligen ej väl disponerad för aftonen, men ut- förde sitt svåra parti det oaktadt med en sällsynt konst och bravur.
Med hr Ödmann, hviiken här som bekant har en af sina glansroller, delade hon ock aftonens triumf.
S ö d r a t e a t e r n bjuder sedan förlidne fredag på ett nytt program, som i ganska hög grad är ägnadt att med harmlös munterhet fylla det lilla konst- templet på Mosebacke höjder.
En inledande enak- tare » Himmelsblått » af M. Bernstein kunde visser- ligen nog vara ännu roligare, men får ett hurtigt och gladlynt utförande af hrr Änder och Sternvnll.
Efterpjäsen — » Vildsvinet » i tre akter af Karl Pander — är däremot alltigenom uppsluppet be- fängd o c h föres fram med just det rätta lifvet och farten.
Hr Ekelund hade åter en lycklig kväll liksom hr Lambert; o c h på kvinnosidan må näm- nas fröknarna Caspér, Lindsén och Pakluni som hvar i sin stad på sin rätta plats.
Vill man ha en glad teaterafton mellan jul- och nyårskalasen, bör » Södran » alltså komma i åtanke.
3^3^ • » Ghimman Strömberg. » En i vida kretsar inom hufvudstaden mycket bekant personlighet skattade den 28 dec.
åt förgängelsen.
Det var enkefru Johanna Kristina Strömberg, allmänt kal- lad » gumman Strömberg », som då efter långvarigt lidande skildes hädan i en ålder af 64 år.
Ända sedan sin barndom hade hon idkat fiskaffär på Hötorget och genom sitt redliga bemötande mot sina kunder kunde hon snart till dessa räkna så väl de förnämsta etablissement som en mängd enskilde.
Outtröttlig i sitt arbete o c h utrustad med ett godt hjärta, hörde hon till dessa, hvilka i tysthet räckt mången en hjälpsam hand.
Hennes hem var själfva gästfrihetens, och många äro de som beklaga » gumman Strömbergs » bortgång.
Hon sörjes närmast af en son, skådespelaren vid Dra- matiska tea ' ern Johan Strömberg, och två dotter- barn.
1 huslig elconomi börjar ny kurs vid Ateneum for flickor härstädes den 21 instundande januari.
Vid senaste hösttermins slut erhöllo sex lärarinne- elever i matlagningskursen afgångsbelyg.
Deras examen omfattade kunskaper i teoretisk hushålls- lära, färdighet i praktisk matlagning och under- visningsprof.
Med anledning af det statsbidrag, som erhållits för innevarande skolår, har största vikt lagts på elevernas utbildning för undervisning i huslig ekonomi uti folkskolorna.
Sofia Säger, den på sin tid i vida kretsar bekanta originella författarinnan, föreläsarinnan m. m., som då o c h då brukar » aflifvas » i en eller annan tidning, Iefver ännu i Amerika, enligt hvad som framgår af ett bref, hvilket på sistlidne Anna- dag ingick från henne till släktingar i Sverige.
Sedan några år änka efter en astronom, Wiener, har hon nu, hunnit den respektabla åldern af 74 år och vistats i Amerika i 40 år, där hon Iefver i goda omständigheter.
Ännu för några få år sedan uppträdde hon därute och höll föreläsnin- gar, hvilka utmärkte sig för mycken originalitet.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Sedan vi senast hade tillfälle med- dela något från vår första sångscen, har å den- samma uppträdt en debutant, om hviiken man torde kunna hysa mycket goda förhoppningar för framtiden.
Julias parti i » R o m e o och Julia » har nämligen ett par gånger sjungits af en ung fröken Sparrman.
I besittning af en välljudande sopran- stämma med god utbildning, om ock ej fullt ut- vecklad, redde hon sig på det hela taget mycket Oupplösliga band.
N o v e l l för I d u n af Sylvia.
ag kan inte lefva utan d i g!
» D e s s a ord h v i s k a d e s i mitt öra, o e h j a g k ä n d e mig tryckt intill ett klappande bröst.
D e n n a ö m m a s c e n tilldrog sig, just s o m j a g skulle passera g e n o m en tambur, o c h varade i c k e öfver en s e k u n d, m e n det var s o m o m en g l ö d a n d e vind farit öfver m i g o e h j a g k ä n d e mig nästan kväfd.
Hur hastigt ö f v e r g å e n d e vår tableau vivant än var, skulle den rent af förstenat den sam- ling af fashionabelt folk, s o m min tant från höstens början o e h så allt framgent u n d e r vinterns l o p p ett.
par gånger i m å n a d e n gärna såg o m k r i n g sig.
Detta var h e n n e s första b j u d n i n g efter vår h e m k o m s t från en b a d s e j o u r.
R u m m e n v o r o rikt upplysta o c h dörrarna v o r o uppslagna på vid gafvel.
I förmaket h a d e endast n å g o n behöft v ä n d a på hufvudet o c h då — j a g ryser ännu vid den föreställningen 1 Lyckligtvis var m a n s o m bäst i b e g r e p p alt p l a c e r a sig vid s p e l b o r d e n, hvilka j a g nyss ordnat, o c h m e d v å l d s a m hjärtklappning k u n d e j a g tämligen o b e m ä r k t s k y n d a in i den s k r u b b, s o m min tant u p p h ö j t till h e d e r o c h värdighet af s e r v e r i n g s r u m.
En stol h a d e där nätt o c h j ä m n t plats i ett h ö r n bredvid några hyllor.
Begrafvande mitt ansikte i hän- derna, kastade j a g m i g skälfvande ned, utan att b e k y m r a m i g o m, att ett par kristallskå- lar m e d frukt höllo på att ramla öfver m i g.
» Inte lefva utan m i g?
.
.
.
O c h j a g?
» Att en dylik stund s o m denna skulle k o m m a, h a d e j a g under de sistförflutna da- garna nästan anat, m e n att d e n skulle k o m m a så här å p r o p o s, rent af s o m en ö f v e r r u m p Ung, detta var något, h v a r o m j a g i c k e ens kunnat d r ö m m a.
Hvarje känsloutbrott af h o - nom h a d e j a g b e r e d t m i g på att vända i skämt.
Då stunden emellertid nu var k o m - men, tog j a g den så seriöst, att en snyftning
I I) t I 8 nästan var färdig arbeta sig fram, m t d a n j a g fann, att de ord han nyss hviskat påtrugade mig en känsla af, att j a g aldrig skulle åter- vinna den lätta ton, h v a r m e d j a g förut talat till h o n o m.
Ett outialadt svärmeri, däri låg icke något annat än ett slags lek, m e n då han syntes ha anlag att g e leken en mera allvarlig prä- gel, så måste den ha ett s l u t.
.
.
se där allt!
.
.
.
O c h härvid öfverraskade j a g mig att finna mina händer öfversköljda af tårar.
Under de sistförflujna åren hade det k o m - mit n å g o t trögt o c h tungt öfver mig, s o m hans närhet emellanåt h a d e skingrat.
P å det angenämaste sätt förstod han konsten att prata b o r t en stund, o c h det var i c k e utan att b å d e min tant o c h j a g riktigt längtade efter det ö g o n b l i c k, då han skulle titta in till o s s, o c h tyckte det var tomt, o m han n å g o n gång blef b o r t a.
Det föreföll o s s nästan, s o m o m vi h a d e känt h o n o m u n d e r hela vårt lif, m e n i verkligheten daterade sig vår bekant- skap i c k e långt tillbaka.
D e n i n l e d d e s i en temligen kritisk stund, då j a g utanför vår p o r t på ett oförsiktigt sätt h o p p a d e ur en spårvagn.
Det var verkligen ett svårt olyckstillbud, hvarvid j a g riskerade krossa hufvudskålen eller näsan.
Hvilket s o m helst k o m m e r detta ungefärligen p å ett ut.
Innan j a g likväl på ett ohjälpligt sätt b e r ö r d e trottoaren, k ä n d e jag m i g u p p r y c k t o c h, fastän j a g är en gan- ska eterisk varelse, måste det d o c k varit m e d en ovanlig kraftansträngning, s o m mitt o l y c k s - ö d e blef förhindradt, ty min räddare v a c k l a d e en sekund, innan han återvann j ä m n v i k t e n.
Detta passerade inför min tants ö g o n.
H o n u p p g a f ett skri, hvari en del passagerare s y m - Redigeras af Sophie mottagas med långt.
tacksamhet.
» A l d r i g h o p p a ur, förrän hästarna stanna, » r o p a d e h o n, » h a r j a g inte sagt det tusen gån- g e r, » o c h i s a m m a andedrag ö f v e r h o p a d e h o n min räddare m e d tacksägelser.
» J a g förstår inte, att d u, Gabriella, ej är det minsta altererad, » fortfor h o n.
» S e hur jag s k ä l f v e r.
.
.
» O e h då vi k o m m o under- fund m e d, att min räddare b o d d e i s a m m a hus s o m vi, fattade h o n utan tvekan den arm han e r b j ö d.
» Hviiken lyckträff för o s s, er h e m; » återtog tant, s o m oeh därtill en s m u l a andfådd då.
» V i b o således v ä g g grannar.
.
.
» C h a r a d - g å t a.
Mitt första kan göras på flerfaldigt f a t t, Mea lyckas däri är ej alltid så l ä t t; Därtill fordras pengar — men dock framför allt Att tanken är verksam och hjärtat ej kallt.
Så g r a D n l a g e n h e ' e n och klokbeten båda I hvarje insiaas lika mycket få råda.
Att något mitt andra få höra och se, Därför vore många vis-t färdiga ge Lif, hälsa och rykte — ja, allt hvad de ba '.
Mitt andra att få, är j u roligt och bra, Men undfadt, är det icke längre mitt andra.
Det är en naturlag; den får man ej klandra.
Mitt hela är ej något själfständigt ord: Af trenne det bildats — och vi«U kring vår jord Det årligen löper, i » ar och i skur », » Ni är praktisk, » anmärkte tant.
» D e t får m a n lära s i g, » svarade han på ett gladt o c h hurtigt sätt, » d å man s o m j a g, alltifrån b a r n d o m e n, har måst vara sin egen lyckas s m e d.
» » N ä r a grannar ha vi endast varit ett par d a g a r, » inföll han, » o c h j a g tänker snart ge mig bort igen samt väntar endast på bref ifrån min b r o r,.
.
han är bosatt i C h i c a g o.
.
.
» » O c h ni tycks vara rätt belåten m e d er sfräfvan, » småskrattade tant.
» Ni kommer nog att p a s s a därborta.
Jag h o p p a s ni blir o u m b ä r l i g för er n y a principal, s o m kanske till på köpet är b a r n l ö s.
» » Ni tänker er s å l e d e s öfver Atlanten, » sade hon.
» Jag förstår inte, hvarför en sådan m ä n g d u n g d o m a r b e g e sig bort för att s ö k a en o v i s s u t k o m s t?
» jag » N å g o n arfvinge blir j a g inte.
sport, finnas trenne döttrar. » » H o p p e t j a, m å så v a r a, » återtog tant.
» E n och annan emigrant har visserligen fått en god utkomst, m e n flertalet?
.
.
.
Min bäste herre, man tiger m e d flertalet ...
j a g menar dem s o m d u k a u n d e r.
» Innehållsförteckning.
Mathilda Lönnberg; af Edvard Lidforss.
(M e d porträtt).
— Skosens r å; poem af Edv.
Hammarsiedt — Balatm ' &gt;s är.
af Herbert.
— Den stora boknyheten; af Hellen Lindgren.
—: Om nyårshälsningar och n y å r s k o r t; af Mathilda Langlet.
— En prisuppgift; en viktig fråga för alla husmödrar.
— Stock- holms internationela lärarinnehem — TJr notisboken.
— T e a - ter och musik.
— Oupplösliga b a n d; berättelse af &gt;Sylvia *.
Tidsfördrif.
f » M e n j a g k o m m e r inte att h ö r a till flerta- let o c h kanske o c k s å inte till d e få utvalda.
Min utkomst är n å g o r l u n d a tryggad.
Genom hela!
— älskvärda publik.
V i tillropa er: må enhvar blifva rik På fyllda förhoppningar, hälsa och fröjd; Och tröst skänkas den, som af lidandet böjd Mot kommande dagar blott skådar med Mitt bäf7an!
Må framgång belöna hvar ihärdig sträf- van!
Hvar like, för resten, jag önskar i dag Så lycka som g ' ädje af tusende slag — Och goda » partier » i — whist och • — vmariage », Samt att hvar förtret n&gt;å få bastig passage!
— Ja, allt hvad jag här i min gifmildhets ifver Af hjärtat båd ' tänker och hoppas och skrifver.
Mitt tredje är namn på en flod, jag ej sett, Som speglar en sol, hviiken skiner rätt hett.
Mitt fjärde en samling — af hvad — af pokaler?
Ack nej, blott helt simpelt en rad af vokaler.
En skog i mitt femte är ljuflig att se, Kan narra en misslynt att klarna och le.
Blott icke mitt sjätte där ligger på lur, Ty dylik en fuling är säkrast i bur.
G å t o r.
1) Ä n är jag kort, än är jag lång, än glad, än tråkig mången gång.
2) Jag är kort, men längre, när jag är kortare.
Hvad är det?
3) Utan mitt första ej mitt andra kan blifva mitt hela.
Calle C. Sifferlogogryf.
Mitt sjunde, man sagt mig, på vågeu för fram Mörkhyade männ&lt;r af slavisk stam.
Den åttonde länken i kedjan, så vän, Ä r i; amn på en socken i Malmöhus län.
Hur djärf jag har varit, som plockat isär En fommarens skönhet, för människan kär.
Men hoppas och ber att, en annan Linné, Du vårdar dess fägring med öm pieté.
S. 1 2 11 4 5 = öfverhetsperson.
2 11 4 5 7 8 9 = afstrafiaingsinstru * ment.
2 3 4 = del af en växt.
2 7 8 9 = trohetssymbol.
13 11 12 8 = förmörkande.
1 7 8 = pronomen.
9 3 1 4 = adjektiv.
12 3 = djur.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 = slott i Syeiige.
Esther S — n.
L.
L ö s n i n g a r.
Aeolus.
Med Med Med Efter h v a d (Forts.) » H o p p e t h ä g r a r, » inföll han, o c h s o m j a g j u s t i trappan v ä n d e mig o m för att se efter tant, s o m pustande hade stannat, så märkte jag, att han h a d e ett vackert l e e n d e.
T a b u l a V o k a l f ö r ä n d r i n g s g å t a.
Mitt tredje — hvad är det, hvad liknar det?
— säg!
— Jo, milstolpar, resta långs » Solgudens » väg.
För hvar och en a f dem vi färdas förbi, Oss möter förändring, — men månne vi b l i (Hvad Skaparens mening från början nog varit) Allt mer och mer visa, ju längre vi farit?!
min b r o r har j a g fått löfte att sköta en större e g e n d o m.
.
.
j a g har gått i g e n o m ett landt- hruksinstitut o e h har d e s s u t o m praktisk er- farenhet.
Jag tror, att allt skall gå bra.
Min blifvande p r i n c i p a l, » fortfor han lifligt, » är a f svensk b ö r d o c h ö n s k a r en landsman i sin n ä r h e t.
.
.
n å g o n till hviiken han kan ha för- t r o e n d e, ty själf kan han inte befatta sig med e g e n d o m e n s tillsyn.
Han lider nämligen af svåra giktanfall, o c h j a g håller för n ä r v a r a n d e på att lära m i g m a s s a g e för att kunna g e honom nödig behandling. » att ni j u s t tänkte alltjämt u p p r ö r d stannade då o c h i v ä g g.
.
.
nära gång blott — (vi hörde det nyss — eller hur?)
Och då för att hälsning och välönskan bringa; — Ibland ock att liknöjdt i rymden för- klinga.
Mitt hela!
1895 patiskt instämde, o c h h o n påstod, att h o n var mera d ö d än lefvande, när hon släpade sig ned för vagnssteget.
En Bidrag IM Molntapp.
Triangelgåtan: al, 5) r a du i skogen nog såg mig, u är för frihet jag vådlig, y är jag fint genomskådlig.
Sibylla.
L ä n k - c h a r a d.
Mitt första var hatten som flickan tog på, När hon med sin mamma till festen fick gå, Men då hon ej väl sig uppförde, mitt andra Till varning hon fick, och det bör man ej kla dra.
Charaden: m a g i c a.
1 1 2 2 2 3 3 4 4 4 5 5 6 6 6 6 7 7 8 8 9 10 11 12 3) lfyllningsgåtan: 1) A n a n a s, 2) Panama, A k a b a h, 4) Malaga, 5) Ararat, 6) Sahara.
Aritmogryfen: Fettisdagsbulle; 1) f, 2) e, e, 3) tät, 4) takt, 5) isfri, 6) snömos, 7) d u k - bård, 8) askmörja, 9) gödselhög, 10) siden- svans, 11) bläräf, cjubb, 12) utskottsfuru, 13) literkastrull, 14) löningspannmål, 15) embets- äliggande, 16) lokomotivstall, 17) liktornsme- del, 18) ungmor, hustru, 19) blonderbarb, 20) spegelglas, 21) g ' älaktig, 22) andtäppa, 23) dunbadd, 24) solros, 25) ironi, 26) tält, 27) tät, 28) e, e, 29) f. 13 Omflytta talen i de 25 runorna, så att sifbrradema — antingen man hop- lägger dem lodrätt, vågrätt eller dia- gonals — gifva summan 29.
HULf MANS Cacao &amp; Chocolad 1) Husar, 2) Ural, 3) sal, 4) 8. rekommenderas som Anagram: Oåtan: K u r s — r u s k, skur — krus.
Sångare.
L. den bastå och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0: s o n Gadde, C.
J.
A s k samt doktor Olof Moberg.
