# ID: svediakorp-per1008
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,742
# sentences: 587
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 9 (324) Fredagen den 2 m a r s 1894.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher • I d u n s Modet, utan kol.
pl.
....
5: — Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
4: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- 3: — a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J. Gustafva I duns porträttgalleri har för den upp- märksamme läsa- ren varit något mer än en samling biogra- fier af intressanta kvin- nor; det har varit en studie af kulturhisto- risk betydelse öfver den svenska kvinnans ställning och olika verksamhetsfält i våra dagar.
I en framtid skall man ganska lätt kunna få en öfverblick öfver hvad våra kvin- nor tänkt och verkat, öfver vidden och be- gränsningen af deras intellektuela och prak- tiska gärning.
Man behöfver blott genom- bläddra Iduns årgån- gar och låta den bro- kigt skiftande raden af kvinnofigurer pas- sera revy.
Där finnas representanter för kon stens olika grenar, för litteraturen, för den större och mindre in- dustrien, för skolan, hemmet och välgören- renheten.
Knappast något fält, det må va- ra än så obemärkt, hvarpå den moderna kvinnan är verksam, ärorepresenteradt.
Mig synes, som om endast ett porträtt saknades för att wöra o-alleriet — livad mångfaldighet Nordting.
Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
Amionspris: Utgifnlngstid: hvarje Iduns helgfri fredag.
35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » Lösnummerspris 1 5 öre 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
(lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p - rad.
Angel.
beträffar — fulländad !.
Det är en represen- tant för de tekniska uppfinningarna, ett verksamhetsfält, som i detta, de materiela framstegens århundra- de, är af utomordent- lig betydelse.
Och för att fylla denna lucka, har jag i dag vägat meddela en kort bio- grafi öfver en kvinna, som jag tror i detta af seende framför andra är representativ.
För livar och en, som ined någon uppmärksamhet följer med den dagli- ga pressen, är hennes namn väl bekant — fru Gustafva Ängel.
Man har sett det ofta omnämndt i tidningar- na, men ganska få tor- de ha kännedom om hennes personlighet el- ler om den verkliga betydelsen af hennes uppfinning, torf kolet.
Och eftersom hon själf med äkta kvinnlig blygsamhet alltid sät- ter det senare i första rummet och sig själf i det andra, må det till- låtas mig att först gif-, va Iduns läsarinnor en idé om den så kallade torfkolsfrågan och det Angelska torfkolet.
Sedan gammalt har problemet att tillgodo-
IDUN W - 1894 Om m a n v i d ö d e t s l i k s o m b i e t s s t i n g ej h å l l e r s i g s t i l l a, s å b r y t e s gadden af och stannar i såret.
J. Paul.
göra sig vårt lands vidsträckta torfmos- sar ansetts som varande af största vikt för vårt industriella lif.
Man vet, att torfmossarne innehålla ett brännmateriel af högt värde.
Bränntorf begagnas ju äfven i hnshållen i ganska stor utsträck- ning.
Men de, som försökt detsamma, veta också dess olägenheter.
För stor- industrien liksom för hemmet är torfven i denna form föga tjänlig som bränsle.
Man har därför genom kolning sökt åstad- komma ett brännmateriel, som äger sten- kolets eller koksens egenskaper.
Redan på femtonhundratalet gjordes försök i denna riktning, och man lär redan då ha framställt ett slags torfkoks.
1 vårt år- hundrade har man, särskildt i Tyskland, arbetat mycket på torfkolningsmetoder- nas förbättrande, och många framstående ingeniörer där liksom annorstädes ha äg- nat årtiondens arbete åt lösningen af det lika viktiga som svårlösta problemet.
De metoder, som användts, ha sinsemellan mycket divergerat, men de ha dock alla haft det gemensamt, att resultatet blifvit ett torfÄofe, det vill säga genom kolnin- gen ha äfven de brännbara gaserna i torfven aflägsnats och därmed äfven en stor del af produktens värde som bränn- materiel.
Fru Ängel är den första, som vid torfvets kolning lyckats bibehålla de brännbara gaserna och därigenom fram- ställa ett verkligt torfkol, jämförligt med engelska stenkol.
Betydelsen af denna uppfinning kan endast en fackman fullt uppskatta.
Det Angelska torfkolet, sådant det nu framställes vid hennes försöksuon i när- heten af Ebbes bruk i Småland, är ett fast, föga svärtande, homogent och lätt- handterligt ämne.
Det står emot väta och smulas ej sönder i stoft, som ryker omkring.
Enligt intyg från fabriker och fackmän, som jag varit i tillfälle att se, är det som eldningsmateriel jämngodt med stenkol, men öfverträffar detta, an- vändt vid järntillverkning.
Det har så- ledes alla de egenskaper, som erfordras för att ersätta och undantränga det en- gelska stenkolet.
Och jag behöfver blott nämna, att engelska stenkol årligen im- porteras till Sverige för cirka 8 (j^pn0,000 kronor för att gifva den oinvigde ett be- grepp om den utomordentliga fosterländ- ska betydelsen af denna sak.
Men det är ej nog härmed.
Torfkolet är också ämnadt att till stor del ersätta det in- hemska träkolet och veden, hvarigenom man kan hoppas på en väl behöflig be- sparing af våra illa åtgångna skogar.
Fru Ängel har nu ingått till rege- ringen med begäran om ett anslag af; 50,000 kronor för fortsättande af sina experiment — icke för att fullkomna torfkolet, ty, som jag redan sagt, är detta redan nu så godt, att det uppfyller alla rimliga anspråk, men för att framställa det så ekonomiskt som möjligt.
Medve- ten om frågans utomordentliga vikt, har regeringen tillsatt en särskild kommis- sion, bestående af tre sakkunnige män, som har att afgifva yttrande om det be- gärda anslagets utgående.
Det är när- mast med anledning af denna, så vidt jag känner, unika tilldragelse, att en kunglig kommission tillsättes för att un- dersöka en enskild persons uppfinning, som jag ansett tiden vara inne, att den stora publiken får litet närmare känne- dom om den märkliga uppfinningen, som i all tysthet är på god väg att åstad- komma en revolution inom vårt industri- ella lif.
Och nu till fru Ängel själf.
Hon hör till de personer, som icke.
göra, eller åtminstone icke vilja göra mycket väsen af sig.
Hon har själf sagt åt mig, att hon ej tycker om tidnings- artiklar, och tack vare denna hos en uppfinnare ur ekonomisk synpunkt min- dre fördelaktiga blygsamhet har det varit förenadt med ganska stora svårigheter att få några upplysningar om hennes person.
Hon är emellertid född i Vexiö den 4 januari 1838 och således 56 år, ehuru man af utseendet snarare skulle gissa på 46 år.
Gift sedan år 1865 med nuvarande stadsfiskalen G.
Ängel i Jön- köping, är hon bosatt i nämnda stad.
Af god borgerlig familj — - hon är dotter till numera afhdne fabrikören J. Bull och hans maka, född Östergren — fick hon en vårdad uppfostran, men har dock aldrig idkat ingeniörs-vetenskapliga studier.
Sina tekniska kunskaper har hon uteslutande förvärfvat genom själf studium.
Naturen ' har begåfvat henne med ett ovanligt klart och godt förstånd, en liflig iaktta- gelseförmåga samt en skarp blick för det praktiskt användbara.
Enligt hvad hon själf försäkrat, har hon i första rummet en inre ingif velse att tacka för torf kolets uppfinnande.
Historien härom är ganska intressant och förtjänade att utförligt be- rättas, om blott utrymmet tilläte det.
Så mycket kan dock sägas, att nyfikenheten — såsom den kvinnliga egenskap vanli- gen benämnes, som hos män kallas vetgi- righet — denna gång var uppfinningar- nas moder.
Hon hade hört, att man för- gäfves gjorde försök att kola torfven på ett rationelt sätt.
Nåväl, tänkte hon, jag har lust att försöka, hur pass omöj- ligt det är.
Och så började hon — • först i en upphettad mortel, om jag ej miss- minner mig, och sedan i sin egen, kära stekugn, till stor förskräckelse för husets pigor, som antagligen trodde, att hon blifvit mindre normal.
Men försöken ut- föllo öfver förväntan, och uppmuntrad af fackmän gick hon oförskräckt på.
Expe- rimenten fortsattes på andra platser, så- som Grenna och landtställen omkring Jönköping, och ingen tilläts öfvervara dem — • allt för att undgå den offentliga uppmärksamheten och dumt prat, hvilket fru Ängel framför allting tyckes af sky.
Den 12 maj 1891 hade hon kommit så långt, att patentansökan kunde inläggas.
Nu är patent beviljadt icke allenast i Sverige, utan äfven i grannländerna, Tysk- land, Österrike-Ungern, England med flere länder.
Så småningom ha hela hennes tid och intresse tagits i anspråk af torf- kolet, och den för vårt lands framtid så viktiga torfkolsfrågan har blifvit hennes lifs hufvuduppgift.
Hon har offrat myc- ket på sin idés förverkligande, och om hon också hittills hufvudsakligen skördat misstro och alla slags svårigheter hopats på hennes väg, skall hon dock, därom är jag förvissad, segrande utgå ur striden och visa, att äfven på det område, där hittillsdags den manliga intelligensen va- rit nästan allenahärskande, det kan vara en kvinna förunnadt att finna vägen, hvarest * fackmän efter årtionden af ihär- digt praktiskt och intellektuelt arbete måst uppgifva gärdet.
Hj.
Cassel.
och mörkret smyger förstulet kring låga, vacklande hus.
Och flingorna falla, falla.
.
.
De glimma vid lyktans sken och slockna sedan likt stjärnskott i modden på gatans sten.
A / ed mattare takt slår pulsen af gatans sorlande larm; och tystare klappar hjärtat i storstadens jättcbarm.
Det är som om fallande flingor på lifvet lagt sordin och gjort dess tunga andning mer kyligt spröd och j / n; som om den hvila drifvan ett dunmjukt täcke lik, hvart skärrande missljud ' lämpat till söfvande musik.
— En ensam man i mörkret går gatan fram som i dröm.
Af hunger och köld och trötthet är slappad lians tankes töm.
Då faller från en ruta, hvars glas af imma täcks, på drifvan för hans fötter en mattröd ljusreflex.
, Han stannar.
Hur varmt därinne.
.
.
En brasa som flammar och &lt;; nvr; och i en blommig karmstol en liten ljuslockig fyr.
f Han ringer med benen och lutar sitt hufvud öfver en bok; han läser väl någon läxa, men läser visst rent på tok.
Ty det blonda hufvudet sjunker allt längre mot karmen ned; han glider in helt stilla i barnadrömmens fred.
Den ensamme mannen reder sitt minnes snärjda garn.
Han söker och han jinner.
.
.
— Han bott där själj som barn.
07 IDU N 1894 En gång for längesedan ined lika sorglöst sinn vid samma eldstads glitter som barn han slumrat in.
.
, Han skakas af en snyftning från hjässan till domnade knän.
Så vacklar han gatan framåt — vet knappast själf hvarthän — allt medan sista resten dar bort af dagens l / us och mörkret smyger förstulet kring låga, vacklande hus.
t Hjalmar Söderberg.
Några ord om kvinnor oeh kvinnoarbete.
Af Mathilda Langlet.
IV.
(Sista artikeln.)
fpäp a n n a n g r u n d till a t t förneka det k v i n n - liga arbetet s a m m a lön som m a n n e n s vill m a n finna d ä r u t i, a t t m a n n e n v ä n t a s skola g r u n d a familj och försörja d e n s a m m a, hvilket k v i n n a n icke behöfver.
H o n skall blott försörja sig själf.
D e t t a vore alldeles r ä t t resonneradt, om det blott vore s a n t.
M e n r ä t t a förhållandet ä r, a t t d e flesta arbe- t a n d e ogifta k v i n n o r verkligen m å s t e v a r a till en viss grad familjeförsörjare.
H u r u ofta h ä n d e r det ej, a t t en dotter m å s t e försöja en g a m m a l moder, ofta k a n s k e en fader, b r u t e n i förtid af olyckor och m o t g å n g a r, k a n s k e också af e t t slösaktigt och dåligt lefnadssätt.
E l l e r hon h a r syskon i l ä r o å r e n, eller sjuk- liga syskon, eller en g a m m a l faster eller mo- ster, alldeles beroende af h e n n e s arbetsför- tjänst.
Månne man d å k a n påstå, att hon, af det s k ä l a t t hon h a r blott sig själf a t t försörja, bör sättas p å i n d r a g n i n g s s t a t i fråga om l ö n e n?
O c h alla d e gifta k v i n n o r, som, d å m a n n e n af ren oduglighet, k a r a k t ä r s l ö s h e t och brist p å » ryggrad » — ty s å d a n a m ä n finnas verkligen - — ej k a n fullgöra sina plik- ter, m å s t e blifva familjeförsörjare, så a t t rol- l e r n a blifva fullständigt o m b y t t a, hvem r ä k n a r väl d e m?
D ä r e m o t måste medgifvas, a t t det med full r ä t t betecknas såsom i n t r å n g, n ä r k v i n n o r, som r e d a n af a n d r a ä r o fullt försörjda, som m å h ä n d a tillhöra r i k a familjer, t a g a för sig väl aflönade och b e k v ä m a platser, eller däri- genom a t t deras förmögenhetsvillkor t i l l å t a dem a r b e t a för en r i n g a r e ersättning, g å i vägen för a n d r a b å d e m ä n och k v i n n o r, som måste lefva af sitt arbete, icke b l o t t för- skaffa sig l y x och nöjen d ä r m e d.
Visserligen k a n härvid i n v ä n d a s, först a t t d e t ä r v ä l h å r d t a t t beröfva den r i k a och v ä l b e r g a d e flickan a l l a tillfällen a t t g a g n a med en k a n - ske större förmåga, u p p ö f v a s l u m r a n d e a n l a g, tillfredsställa det v e r k s a m h e t s b e g ä r, som u p p - s t å r hos alla ä d l a r e n a t u r e r o. s. v., och sedan a t t det vore illa a t t u n d a n d r a g a s a m h ä l l e t m å h ä n d a dess b ä s t a krafter för a t t e r s ä t t a dem med u n d e r h a l t i g a r e s å d a n a.
H ä r t i l l sva- ras först, a t t det finnes en m ä n g d arbeten, som icke betalas, icke k u n n a b e t a l a s, och som också blifva ogjorda, d e m d e verksamhetstör- s t a n d e u n g a d a m e r n a skulle k u n n a t a g a fatt på, och d ä r de med fördel k u n d e a n b r i n g a både sin f ö r m å g a och sin e n t u s i a s m; v i d a r e skulle antagligen s a m h ä l l e t k u n n a i b e t y d a n d e m å n g a g n a s, o m till dessa a r b e t e n medfördes de e m i n e n t a krafter, som n u i b a n k l o k a l e r o. d. f ö r b r u k a s till n a c k d e l för m å n g e n k a n - ske a n d l i g e n l i k a begåfvad, m e n i fråga om timliga håfvor b e t y d l i g t s ä m r e u t r u s t a d.
D e n som t ö r s t a r efter v e r k s a m h e t, som h a r tid och medel till sitt förfogande, torde u t a n svårighet finna u t v ä g a t t a n v ä n d a b å d a de- larna.
Så många barn växa upp utan vård och u n d e r v i s n i n g, så m å n g e n s a k n a r arbete, därför a t t h a n ej fått l ä r a a t t a r b e t a, så m å n g a k ä r l e k s v e r k blifva ogjorda, därför a t t de, som h a f v a tid och r å d, icke h a t v a ö g a och t a n k a r för h v a d som brister.
A t t a r b e t a, a t t veta a t t m a n utför e t t arbete, s o m blifver till n y t t a, d e t ä r d e t e n d a, som ger lifvet v ä r d e, d e t e n d a, som ger lefnadsmod och kraft.
O c h det vilja vi medgifva, a t t kvin- n o r n a, m e n icke blott k v i n n o r n a, u t a n också m ä n n e n, i v å r a tider behöfva s a m l a så myc- k e t som möjligt af lefnadsmod och k a r a k t ä r s - s t y r k a, och d e t t a k a n ej s k e p å m e r ä n e t t s ä t t — genom s a m v e t s g r a n t a r b e t e p å d e n p l a t s, d ä r d e blifvit s a t t a, s å v ä l k v i n n o r som m ä n, och troget u t f ö r a n d e d e t a r b e t e, som k o m m e r oss fcr h a n d, a n t i n g e n vi ä r o k v i n - nor eller m ä n.
En audiens hos konung Osear II *.
an hade nyss stigit u p p från frukostbor- det och var sysselsatt a t t genomögna morgontidningen, då en häftig ringning hördes frän t a m b u r k l o c k a n.
E n tjänarinna gick u t och öppnade.
Utan- för dörren stodo tvänne dalkarlar, iklädda sina skinnpälsar.
» Bor inte våian riksdagsman h ä r?
» frågade den ene.
» Jo, det gör han, » svarade jungfrun.
» Kan vi få tal ve a n?
» » Åhja, det kan j a g väl t r o; stig in, så ska ' jag gå in och fråga. » H a n gick ut till gubbarne.
» Ä ' du våran riksdagsman, d u?
» sporde dalamännen, i det de räckte fram händerna till hälsning.
» Jo, så lärer det väl stå till — hvad kun- nen I vilja för godt, mina v ä n n e r?
» » Vi vill fäll, att du s k a ' följa OS9 te kun- gen, » svarade " Gunnars P e r Olson, som egent- ligeu förde ordet.
» Till k u n g e n?
D e t var nog.
H v a d kunnen I vilja kungen d å?
» » Jo, vi ska ' be ' n te ge oss en gudfruktig präst, må du väta, » och därvid tog han fram u r sin skinnväska, den han hade hängande öfver axeln, ett något nedsuddadt protokoll j ä m t e en lika illa medfaren böneskrift till ko- nungen.
D e t framgick af de båda dokumenten, a t t det hade varit prästval i det lilla regala p a - storatet, och a t t en präst, som en del af för- samlingen icke kunde gilla, hade fått de flesta rösterna, under det en annan, som visat sig med nit och allvar vilja u t r o t a lönkrögeri och annan orättrådighet i församlingen, fått mindre- talet.
Riksdagsmannen skakade vid genomläsnin- gen af valprotokollet b e t ä n k s a m t på hufvudet och mente, a t t det vore föga lönt a t t gå till * Följande intressanta och ord för ord sannfär- diga skildring af en audiens hos vår konung är för Idun nedskrifven af den däri omtalade dalade- putationens ledare.
kungen i denna sak, då deras kandidat ej fått mer än en tredjedel af de afgifna rösterna.
» Sä kan du fäll ticka, » inföll G u n n a r s otå- ligt, » m e n v i ' o p p a s på ' ärran, vä, och ' an vill inte a t t vi ska ' få en supare till präst, utan en som lär oss Guds väg r ä t t.
Det är då fäll som så, må du väta, a t t den som fått de flesta rösterna ha sutti ' å supi ' med bön- dren på gässivargåla och därför ticka de om ' an, men ingen h ' allvarlig kristen ' ar rösta p å ' a n, inte. » » Nåja, jag får väl följa med er u p p till kungen, » svarade riksdagsmannen, tog på sig fracken och ytterrocken och ledsagade de båda hederliga dannemännen i den tidiga vinter- morgonen u p p till slottet.
Lyckligtvis var det just en tisdag, konungens mottagningsdag, då man kunde vara viss pä a t t få audiens.
U p p k o m n a i västra slottshvalfvets stora t r a p p a, som leder u p p till konungens våning, stannade G u n n a r s och lät sina ögon fara om- kring åt alla sidor.
D ä r p å utropade h a n: » ' Ö r du, Bog A n d e r s, du, tror du det kan vara stort ' ärligare i h i m l o m?
» » Hocken kan väta, men nog här det a r storhartadt, dä ' ä ' då fäll visst och sant, det, » svarade Bog A n d e r s och stod en stund all- deles häpen öfver den ståtliga trappuppgången.
U p p k o m n a i förrummet blefvo de ytterli- gare förvånade öfver de fyra uniformsklädda ordonanserna, som sutto där, och öfver de silfvergalonerade lakejerna, hvilka togo emot de audienssökandes ytterplagg.
Desse senare mätte med ögonen de båda dalgubbarne från hufvud till fot och voro synbarligen tveksamma, om de skulle släppa in dessa i skinnpälsar klädda » masar » bland de guldsmidda, ordens- prydda herrar, som kommit för a t t uppvakta hans majestät och nu gingo af och an i den stora väntsalen.
f Riksdagsfullmäktigen hjälpte dem dock ur förlägenheten, i det han kort och godt till- kännagaf, a t t de t r e utgjorde en deputation till konungen.
Därvid slogos dörrarne u p p till biljardsalen, hvilken skyndsamt passerades, och därpå trädde man in i den vackra vänt- salen.
Dalamännens häpnad och förundran låter sig ej beskrifva.
D e vågade knappt sätta ned sina fötter pä det bonade golfvet, som var halt och spegelblankt som i s.
A t t sätta sig på de med gult siden öfverklädda stolarne var heller icke t ä n k b a r t.
D e stodo därför in- nanfär dörren helt förlägna och stirrade på kristallkronorna — de stora speglarne och de många i olika uniformer klädda herrarne.
» ' Adde vi inte riksdagsman mä ' oss, så nog ba ' vi te få gå ' ärifrån på eviga fläcken, » mente G u n n a r s.
» Allri k u n n e fäll en tro, a t t det skulle vara så g r a n n t oppe när kungen. » » J a, » inföll Bog A n d e r s, » men när det kan vara så ogrundadt ' ärligt ' os våran jordiske konung, ' ur ska ' de ' inte då vara där oppe när alla konungars k o n u n g?
Micke ska ' vi få te förundra oss öfver, när vi komma dit en gång — i det palats, som icke med ' änder gjordt h ä r.
» Excellenser och generaler, presidenter och andre civila och militära ämbetsmän gingo af och an, samtalande med b v a r a n d r a, kastande då och då en och annan frägande blick på » daladeputationen ».
Några kommo äfven ned till de hederliga bondgubbarne och inläto sig i samspråk med dem.
Efter flere t i m m a r s väntan uppropade adju- tanten omsider de t r e dalamännens namn.
D e gingo nu in i en lång sal, hvars väggar voro beklädda med p u r p u r s a m m e t och breda guld- bårder.
E n äkta turkisk m a t t a betäckte golf- vet, soffor och stolar, klädda med samma kost-
I DU N 68 bara tyg som väggarne, utgjorde tillaammans med ett par stora i marmormosaik konstnär- ligt utförda bord, möbleringen.
E n k a m m a r h e r r e mottog här deputationen och gjorde sig något underrättad om deras ärende o. s. v. Sedan de väntat här ännu en stund, nalkades ändtligen det ögonblick, då tu- ren kom till dem att träda in för majestätet.
Riksdagsmannen bugade sig höfviskt och G u n n a r s och Bog A n d e r s nego så djupt, att skörten af deras skinnpälsar snuddade vid golfvet.
K o n u n g Oscar I I stod där, hufvudet högre än allt folket; men den majestätiska hållnin- gen hade ingenting skräckinjagande.
Den obe- skrifliga vänlighet och mildhet, hvarmed han mottager hög och låg, äro fast mer ägnade att ingifva mod ooh förtröstan, äfven hos den rin- gaste undersåte.
» God dag, mina vänner, livad viljen I?
» började konungen, i det han vänligt räckte de båda dalkarlarne hvar sin hand.
D e togo den kungliga handen i sina af h å r d t och groft arbete valkiga näfvar och tryckte den på ärligt dalasätt.
» Vi ' a kommi ' hit för att be ' an om te ge oss en gudfruktig präst, » svarade G u n n a r s rättfram på saken.
» D e t är det minsta ni kunna begära, och det bör ni få, » svarade konungen.
» J a, men det kan å vara de största,- » åter- tog G u n n a r s.
» J a, ja, det kan du ha rätt i, min vän, » återtog konungen och t i l l a d e: » Låt mig se på edra papper. » G u n n a r s tog nu fram ur sin kalfskinnsvä- ska de båda viktiga dokumenten och framräckte desamma.
Konungen mottog papperen och genomög- nade dem.
Efter genomläsningen yttrade hans majestät: » Mina vänner, det ser icke mycket lofvande u t för er.
Den präst, I viljen ha, har ju icke fått stort mer än en tredjedel af de afgifna rösterna. » » J a, h a n s majestät, nog är det så, men ehuru den andre ' ar fått flere röster efter ' emmantal, så ' ar vår, den vi vill ha, de fleste personernas. » » J a, ja, det kan väl så vara, det, » svarade konungen eftertänksamt, » men ser ni, jag må- ste följa landets lagar och författningar, annars vore jag icke en rättvis konung. » » Lagar och författningar, ja, » inföll Gun- n a r s, » hm, inte finns det fäll någon svensk lag som säger, att vi skola ha en ogudaktig präst, vet ja.
Si, oppe i våran socken finnes ännu ingen körklig söndring eller några sepra- t i s t e r; men ingen vet, h u r det kan gå, om vi inte få en verklig själasörjare.
Nog lär väl körkvägen då få snöga igen för oss — int ' ska ' vi skott ' opp ' en. » » J a, se, ' ans majestät, » inföll nu Bog An- ders, » ' an får förlåta, om vi tala olärdt, vi förstå inte b ä t t r e; men se skrefta säger, att en blind kan inte leda en blind, ty då falla de bägge i gropen, och vi vill inte falla i gropen, inte, utan vi vill ' a en sann andans man, som leder oss rätt, å töcken ä ' an, vi ' a rösta på. » » Nå, huru veten I, att icke den andre, som fått de flesta rösterna, också är en andans m a n?
» sporde konungen.
» H a c k, ' ans majestät, det är ej konstigt att förstå: Af frukten känner man trädet, säger Frälsaren.
Den som kan t i t t a på gässgifvare- gål ' n å supa, den kan väl inte va ' nå ' n rikti ' präst, häller, inte. » Konungen hörde med tålamod och synbart 1894 intresse på de oförskräckta dalamännens rätt- framma språk, och svarade slutligen: » J a, mina vänner, nu har jag hört hvad I önsken; jag skall behålla edra papper och tala om saken med mina laglige rådgifvare, och hvad jag kan göra för eder, det skall jag — farväl med er nu, och hälsa upp till Dalarne. » » Stor tack, » utropade G u n n a r s.
» Gör ' an hvad ' an kan, nog få vi fäll då den präst vi vill ' a och som leder oss rätt, allti '. » Audiensen var slut.
Konungen räckte bond- gubbarne ånyo sin hand, de ville kyssa den, hvilket konungen icke tillät.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
" Five o ' eloek tea. "
åra svenska damer komma nog inte sä lätt att uppge sina kära » kafferep », men icke dess mindre har på senare tid det engelska mo- det flee o ' clock tea (tebjudning kl. 5) blifvit allt allmännare, särdeles i Stockholm och nog äfven på somliga håll i landsorten.
Det har också sina behag — i synnerhet vintertiden, när stormen hviner om knuten och tekökets puttrande därinne i den varma salongen helt hemtrefligt förenar sig med brasans sorl.
Till ett floe öclock tea utsändas i regel inga bestämda inbjudningar; alla bekanta veta, att fri- herrinnan von X. eller fru Z. på måndag eller torsdag eftermiddag är hemma och att hvarje be- sökande är välkommen.
Förberedelserna träffas vanligen på följande vis: i salongen eller förmaket ordnas fåtöljer och stolar bekvämt kring soffan och ett framförstäende me- delstort bord, detta senare betäckes med en da- mastduk eller en broderad serveringsduk, på hvil- ken man ställer en liten skål med årstidens blom- ster.
På små assietter, korgar och tallrikar ord- nar man prydligt doppet till teet — naturtigtvis kan man allt efter omständigheterna lämpa ett rikare eller enklare urval.
Framför allt passa till floe o ' clock tea de olika slag af engelsk paste, som man nu erhåller i delikatesshandeln — hos Percy Luck i Stockholm exempelvis — hvilka blandas med smör och bredas på tunna hvetebrödskifvor — färska eller rostade — ett mycket omtyckt och smakligt tillbehör till tebordet.
På tallrikar lägger man små brödskifvor med olika pålägg (spicken och kokt skinka, tunna äggskifvor, garnerade med sardellstrimlor, kaviar o. s. v. användas därtill), ej heller få saknas skifvor af hvetebröd och råg- limpa, enbart bestrukna med smör.
I en silfver- korg ordnar man lätt bakverk, och en skål fylles med konfekt, bonbons och färska och kanderade frukter.
Allt efter smak kan man också placera på bordet en liten glasskål med gelé eller marme- lad och en dito med pickles — men alltsammans måste ordnas lätt och sirligt.
Bredvid den plats, som är bestämd för värdinnan — hon intar vid flee o ' clock tea vanligen den vänstra soffplatsen — placeras det lilla tebordet med ett tillräck- ligt antal koppar, tallrikar, assietter, skedar o. s. v liksom tekök, kanna, gräddsnäcka och socker- skål.
Värdinnan kan vid flve o ' clock tea uppträda i elegant hemdräkt med lös jacka eller blus, de vuxna döttrarna i hemdräkt med ett af dessa koketta små förkläden, som redan fått namnet » teförkläden ».
Frun och döttrarna i huset till- reda utan hjälp af tjänare teet och servera det åt gästerna.
Dessa komma i promenad- eller visitdräkt, aflägga i tamburen kappor och scha- lar, men behålla hatt och handskar på.
Nu sprakar man tillsammans bort en stund vid en kopp doftande te, så lämna de besökande plat- sen för senare ankommande.
Äro inbjudningar till fl.ee o ' clock tea utsända, så aflägga gästerna äfven hatten i tamburen, och af en liten stund kunna bli flere, som man i all trefnad tillbringar tillsammans.
Cl.
F. Sen till, att Idun tidning och Iduns Mode- finnas hos alla edra bekanta I Spanska hem.
S k i l d r a d e för I d u n af G.
H. E. R — y.
I — f ö r a t t k u n n a g ö r a oss en föreställning JsS om s p a n s k a hem, m å s t e vi först och främst veta, h u r u de s p a n s k a husen äro b y g g d a.
L i t e t h v a r hafva vi j u reda p å det n ä s t a n ö s t e r l ä n d s k a lefnadssättet i södra Spanien, d ä r a l l a h u s hafva p l a t t a t a k och r u m m e n ä r o o r d n a d e k r i n g en f y r k a n t i g patio, eller gård, m e d m a r m o r g o l f och en s p r i n g b r u n n i midten, d ä r familjen ständigt vistas u n d e r den h e t a årstiden.
I mellersta och norra S p a - nien däremot, d ä r k l i m a t e t ä r h å r d a r e, k u n n a d y l i k a h u s icke a n v ä n d a s och m a n bor i van- liga v å n i n g a r.
N u m e r a finnes det i M a d r i d och a l l a större städer b å d e stora hus och v a c k r a h u s, och, t a c k v a r e f r a n s k a tapet- serare och målare, äfven väl i n r e d d a vånin- g a r a t t tillgå med b å d e vattenledning, g a s och e l e k t r i s k a r i n g a p p a r a t e r.
T i l l och m e d i de tarfligaste v å n i n g a r n a börja nu tapeter a t t e r s ä t t a den g a m m a l m o d i g a hvitlimningen, golfven b o n a s och en och a n n a n eldstad in- sattes.
I g a m l a h u s d ä r e m o t förvånas m a n öfver den r å d a n d e o s u n d h e t e n och otrefnaden, bristen p å a l l a försök till dekorering s a m t d e t r å n g a, m ö r k a och osnygga t r a p p u p p g å n - garna.
Ofta s a k n a s till och med en ordent- lig i n g å n g och a l l a h u s e t s i n n e v å n a r e måste g å u t och in genom den b u t i k som blifvit i n r y m d i bottenvåningen.
1 E n s p a n s k v å n i n g erbjuder åtskilligt egen- domligt s p a n s k t, hvartill en främling s n a r t lägger m ä r k e.
Äfven i n o r r a Spaniens bo- n i n g s h u s utgöres m e d e l p u n k t e n af en patio, k r i n g h v i l k e n v å n i n g a r n a ligga, men olik de r y m l i g a och trefliga g å r d a r n e i svenska stads- h u s ä r d e n n a gård så t r å n g, a t t den s n a r a r e förtjänar n a m n af b r u n n än af gård.
De r u m, h v i l k a ligga å t gårdssidan, m o t t a g a också h v a r k e n sol eller ljus, hvarför m a n oftast icke ens gör sig b e s v ä r med a t t a n b r i n g a a n n a t ä n helt s m å g l u g g a r p å de å t g å r d e n v e t t a n d e v ä g g a r n e.
D e r u m, h v i l k a afses åt tjänstefolket, äro till och med alldeles u t a n fönster och därför särdeles o s u n d a och obe- hagliga.
G o d luft k a n icke heller i n t r ä n g a i h u s e t från d e n n a gård, ty äro husets inne- v å n a r e icke a l l a s a m t och synnerligen m y c k e t n o g g r a n n a med renligheten (och i Spanien ä r m a n i a l l m ä n h e t alls icke n o g r ä k n a d i d e t t a afseende), blir b r u n n e n s botten l ä t t det ställe, dit a l l t i n g k a s t a s u p p i f r å n de m å n g a vånin- g a r n a.
Äfven bringas m a n genom gårdens r i n g a y t a i m y c k e t n ä r a b e r ö r i n g med sina g r a n n a r p å a n d r a sidan om d e n s a m m a och a l l a husets i n n e v å n a r e k u n n a n ä s t a n sägas bo t i l l s a m m a n s en famille.
Tjänarne kunns o b e h i n d r a d t s a m t a l a med h v a r a n d r a t v ä r s öf- ver gården, och d å v ä g g a r och t r o s s b o t t n a r m e r ä n d e l s äro m y c k e t t u n n a, k a n m a n lätt i a k t t a g a sina g r a n n a r s m i n s t a g ö r a n d e och låtande.
E n s p a n s k våning, den m å n u vara liten eller stor, ä r alltid så fördelad, a t t en kor- ridor löper igenom d e n, åtskiljande de t v ä n n e l ä n g o r n a af r u m — den å t gården m ö r k, osund och till och med i l l a l u k t a n d e — den å t g a t a n solig, glad och luftig.
H ä r i n t r ä n g a n ä m l i g e n b å d e solsken och luft genom de höga fönstren, h v i l k a i själfva v e r k e t icke äro fön- ster, u t a n d ö r r a r, h v i l k a leda u t till de aldrig felande b a l k o n g e r n a med sina b r e d a stengolf och prydligt a r b e t a d e j ä r n b a l u s t r a d e r.
D e s s a d ö r r a r gå från golf till t a k och stå nästan
1894 alltid ö p p n a.
Ä r det en större p r a k t v å n i n g, leda n å g r a af de främre r u m m e n i h v a r a n - dra, men i a l l m ä n h e t h a r hvarje r u m blott en dörr å t korridoren, hvarför det h e l a l ä t t gör intryck af hotell.
E l d s t ä d e r finnas få eller IDGA, till och m e d i de b ä s t i n r e d d a och modernaste husen s a k n a s de ofta h e l t och hållet, emedan m a n anser dem s k a d l i g a för hälsan!!
M a n föredrager a t t om v i n t r a r n e sitta insvept i k a p p o r och s c h a l a r de tider d å k y l a n ä r så stor, a t t den ej n e u t r a l i s e r a s af solen.
Blir det alldeles för o u t h ä r d l i g t, t a g e r m a n sin tillflykt till den g a m l a g e n u i n t s p a n s k a v ä r m e a p p a r a t, som k a l l a s » brazero » och be- står af en ofantlig messings- eller k o p p a r s k å l, fylld med en g l ö d a n d e mörja af s m å fina, enkom därtill b e r e d d a t r ä k o l.
Denna skål hvilar p å en t r ä s t ä l l n i n g och får ofta p l a t s u n d e r m a t b o r d e t s a m t sprider en behaglig t e m p e r a t u r i r u m m e t, så l ä n g e kolen ä r o v a r m a.
A l l t e m e l l a n å t rör husfadern om i g l ö d e n med en särskildt liten m ä s s i n g s k r o k, och en d y l i k brazero k a n r ä c k a i g a n s k a m å n g a t i m m a r, i n n a n den behöfver lyftas u t i k ö k e t för a t t förnyas.
D e n ä r dock otvifvelaktigt l å n g t ohälsosammare än någon eldstad, t y d e t s v a g a os den sprider i r u m m e t förorsakar l ä t t b å d e h u f v u d v ä r k och u p p k a s t n i n g a r.
E n egendomlighet i s p a n s k a v å n i n g a r ä r ock a t t a l l a b ä t t r e sofrum, d. v. s. de, som ligga u t å t g a t a n, äro försedda med s. k. al- kover, ofta n ä s t a n l i k a stora som själfva r u m - met och afskilda därifrån a n t i n g e n af ett p a r v a c k r a g l a s d ö r r a r eller med ett s m a k f u l l t dra- peri.
Ä r o dessa alkover blott ej alltför d j u p a och m ö r k a, så a t t ljus och luft verkligen k u n n a i n t r ä n g a dit genom r u m m e t s b a l k o n g d ö r r a r, så ä r d e t t a b r u k l å n g t ifrån otrefligt.
I ett d y l i k t r u m h a r m a n d å ett g a n s k a komfor- t a b e l t sofrum med t i l l h ö r a n d e m o t t a g n i n g s r u m och m a n behöfver icke, såsom m å n g e n g å n g h ä r h e m m a, u t b y t a sängen mot en liggsoffa.
I Spanien sätter man mycket värde på goda sängar, och till s p a n s k hemtrefnad h ö r a först och främst b r e d a och r y m l i g a s å d a n a, oftast af j ä r n eller m ä s s i n g med u t m ä r k t a resårmadrasser.
O f v a n p å dessa lägges s e d a n ä n n u en m a d r a s s, liksom k u d d a r n e s t o p p a d med u l l, p å h v i l k e n m a n t y c k s h a f v a god r å d.
F j ä d e r d ä r e m o t a n v ä n d e s aldrig.
På sina s ä n g k l ä d e r s v å r d a n d e n e d l ä g g e r m a t m o - dern stor omsorg, och minst en g å n g om året g e n o m g å s hela förrådet, ullen u t t a g e s, p i s k a s och t v ä t t a s och m a d r a s s e r n a s t o p p a s å n y o, så a t t det h e l a blir som n y t t.
Alla lakan äro af linne och försedda med en m y c k e t bred spets, fastsydd vid l a k a n e t s k a n t.
Örngot- ten äro, som k u d d a r n e, l å n g a och s m a l a med b å d a k o r t s i d o r n a ö p p n a och k a n t a d e m e d b r e d a spetsar.
Mycket vackra hvita täcken b e t ä c k a s ä n g a r n e, och till och med i tarfliga och fattiga hus förvånas m a n öfver de verk- ligt g o d a och s n y g g a s ä n g k l ä d e r n a.
E t t a n n a t g a n s k a trefligt s p a n s k t b r u k ä r a t t förse husen med » m i r a d o r e r ».
Så kallas n ä m l i g e n de större b a l k o n g e r, som k r i n g b y g - gas med v ä g g a r och t a k af g l a s.
I en större v å n i n g förekomma t v å eller tre d y l i k a.
De k l ä d a s merändels i n v ä n d i g t med fina rullgar- diner och d r a p e r a s m e d g a r d i n e r i g l a d a fär- ger.
E n gungstol, eller chaiselongue, får ofta r u m i en mirador, eller också flere m i n d r e stolar och ett litet bord.
D e n u t g ö r ofta fa- voritplatsen för familjens d a m e r.
M a n k a n d ä r v ä r m a sig, då solen lyser, och se, u t a n a t t själf blifva sedd.
L i g g e r miradoren i e t t h ö r n r u m, h a r m a n därifrån u t s i k t å t flere ga- tor.
M y c k e t ofta a n v ä n d e s den om vintern som drifhus för k r u k v ä x t e r, h v a r t i l l ' den j u I DU N (i!)
särdeles väl l ä m p a r sig.
M a n förser den d å med hyllor och b l o m k r u k o r och b l o t t a sol- v ä r m e n drifver så, a t t dess inre s n a r t för- v a n d l a s till en riktig löfsal af k l a n g r o s o r, j a s m i n, heliotrop, p a s s i o n s b l o m m o r och m u r - g r ö n a.
E n väl v å r d a d b l o m s t e r m i r a d o r ä r en förtjusande syn och h e l a husets p r y d n a d.
H e r r n i h u s e t ä r ofta den, som r o a r sig med blomsterskötseln, och m å n g e n hederlig s p a n s k familjefader med liten lön och m å n g a b a r n h a r, u t o m sin cigarrett, blott en e n d a för- ströelse — sin b l o m s t e r m i r a d o r.
K o m m e r m a n händelsevis tidigt p å m o r g o n e n till h a n s h e m, får m a n se honom i s k j o r t ä r m a r n e med vat- t e n k a n n a n i h a n d p y s s l a med sina b l o m m o r, i n n a n h a n begifver sig af till ä m b e t s r u m m e t eller affärslokalen.
Ä f v e n b a l k o n g e r n a äro i de flesta h e m fulla med b l o m k r u k o r, och från g a t a n t a g a sig dessa m y c k e t v a c k e r t u t.
Un- der den hetaste årstiden s k y d d a r m a n sig och r u m m e n mot solens g l ö d a n d e s t r å l a r genom a t t fästa öfre delen af ett stort s k y n k e, van- ligen hvitt och r ö d t r a n d i g t, öfver dörren till b a l k o n g e n, s a m t dess n e d r e ä n d a vid ba- l u s t r a d e n.
P å d e t t a s ä t t får m a n ett slags t ä l t t a k, h v a r u n d e r flere personer k u n n a sitta.
Ä f v e n d e t t a b r u k b i d r a g e r a t t g ö r a en s m a l s p a n s k g a t a med dess h ö g a h u s g a n s k a pit- toresk, men dess a n b l i c k i h v a r d a g s l a g ä r ett intet emot den m a n får p å n å g o n af årets stora k y r k l i g a eller n a t i o n e l l a h ö g t i d s d a g a r, d å a l l a b a l k o n g e r d r a p e r a s m e d e n k o m där- till afsedda s k y n k e n i r ö d t och gult, de s p a n - ska nationalfärgerna.
F r u n och d ö t t r a r n a i h u s e t g ö r a sig tidigt p å m o r g o n e n e t t nöje af att själfva k n y t a fast dessa stora d u k a r i a l l a hörnen och leda de l å n g a v å d e r n a öf- ver från den e n a b a l k o n g e n till den a n d r a.
Ä r n u en d y l i k v å n i n g b e b o d d af förmöget folk, l i k n a r den i v å r t n i t t o n d e å r h u n d r a d e, h v a d möbleringen a n g å r, g a n s k a m y c k e t vå- ningar i andra länder.
M a n ser mer eller m i n d r e d y r b a r a m a t t o r och möbler, mer eller m i n d r e s m a k f u l l a s a m m a n s t ä l l n i n g a r af fär- ger, men p å d e t h e l a t a g e t ä r a l l t s a m m a n s vanligt nog, om än m o d e r n t och p r y d l i g t.
A l l t s a m m a n s k o m m e r också i de flesta fall direkte från F r a n k r i k e, ty s p a n s k a h a n d t v e r - k a r e göra oftast d y r t och u n d e r h a l t i g t a r b e t e.
Böcker, p l a n s c h v e r k och k o n s t f ö r e m å l l y s a n ä s t a n u t a n u n d a n t a g m e d sin f r å n v a r o, och p å sin höjd ser m a n en eller a n n a n a n d a k t s - b o k ligga f r a m m e på sängkammarbordet.
H o s de m i n d r e f ö r m ö g n a d ä r e m o t f ö r v å n a s m a n ofta öfver den f u l l k o m l i g a bristen p å h e m t r e f n a d och komfort.
M ö b l e r n a ä r o få och dåliga, ofta i n k ö p t a p å a u k t i o n e r, och m a n ser ej en s k y m t af s m a k eller p r y d l i g - het.
I a n d r a hem å t e r bestå f ö r m a k e t s pryd- n a d e r u t i b u k e t t e r af p a p p e r s b l o m m o r, tarfliga oljetryck och s m a k l ö s a h a n d a r b e t e n.
I dy- l i k a s p a n s k a h e m får m a n ofta a n l e d n i n g a t t a n s t ä l l a b e t r a k t e l s e r öfver den r e l a t i v a bety- delsen af ordet o u m b ä r l i g t och a t t se h u r u lifvets förnödenheter k u n n a i n s k r ä n k a s till g a n s k a få.
E n svensk h u s m o d e r k u n d e d ä r få l ä r a sig med h u r u litet m a n i själfva ver- k e t k a n r e d a sig i fråga om porslin, k o k - k ä r l o. s. v. och h u r u m a n, d å o m s t ä n d i g - h e t e r n a t v i n g a, får l å t a sig nöja m e d tarfligt h u s g e r å d, o m a k a k o p p a r och t a l l r i k a r, gaff- l a r och s k e d a r af t e n n eller bleck, och d e t t a i familjer m e d en viss s t ä l l n i n g och borger- ligt anseende.
H u r u föga t i l l d r a g a n d e ett d y l i k t h v a r d a g s l i f ter sig för den, som icke ä r van a t t så t i l l d e t y t t e r s t a d r a g a in p å allt, som k a n b i d r a g a till a t t f ö r s k ö n a det- s a m m a, k a n m a n äfven l ä r a, isynnerhet om husets d a m e r h ö r a till de v å r d s l ö s a och or- Liiforsäkrinffsbol.
N e w - Y o r k I L / fräntor till 8, 10, 12, H, 16 I Ann keslösa, h v i l k a f ö r s u m m a a t t h å l l a o r d n i n g och r e n l i g h e t vid m a k t och själfva, i enlighet med ett i S p a n i e n m y c k e t v a n l i g t bruk, h e m m a gå i den s t ö r s t a d e s h a b i l l é.
Personer som m a n sett b å d e t r a s i g a och s m u t s i g a i n o m h u s, k a n m a n dagen d ä r p å m ö t a p å g a t a n i toi- letter så e l e g a n t a, a t t m a n k n a p p a s t k a n tro dem v a r a s a m m a m ä n n i s k o r.
M e n så h a f v a de k a n s k e också i veckor, j a m å n a d e r, rent af svält sig, - d. v. s. lefvat e n d a s t på c h o k o - l a d och b r ö d, för a t t förskaffa sig dessa k l ä - der och för a t t en tid b o r t å t k u n n a u p p t r ä d a » som sig b ö r ».
(Slut i nästa n:r.)
Våra barns tidning.
I vår tidningsläsande tid vilja till och med v&amp;ra barn ha sin egen t i d n i n g; men vid valet af denna är för visso viktigt att finna, hvad som verkligen är godt.
E t t blad, som under sin korta tillvaro gjort sig förtjänt af att syn- nerligen beaktas såsom ungdomsläsning och som också vunnit föräldrars och lärares erkännande därför, är emellertid » K a m r a t e n, illustrerad tidning för Sveriges ungdom. » P å samma gång denna tidskrift, som sagdt, förvärfvat målsmännens gillande för den genomgående fosterländska, rena och friska anda, som be- själar densamma, h a r den också i sällsynt grad förmått förvärfva det uppväxande släktets sym- patier genom sitt rikhaltiga och intressanta innehåll, med omsorg afpassadt efter de ungas lifliga fantasi, vetgirighet och verksamhets- begär.
U n d e r lästerminen får väl icke, i förstån- diga hem åtminstone, lexan så uteslutande lägga beslag på barnens tid, a t t ej några stunder lämnas öfriga till en sund förströelses hvila.
D å bjuder K a m r a t e n på underhållande skil- dringar från alla världens ändar och alla äf- ventyrens riken, praktisk handledning till frisk friluftssport och lekar ute och inne, ständigt nya uppslag till nyttig och roande sysselsätt- ning, illustrerade framställningar af olika slags slöjd, samlingar och experiment — allt sådant, som alltjämt lika lifligt fängslar unga sinnen och som, r ä t t handhafdt, blir lika mycket käl- lor till nöje som till kunskaper.
Och när ferierna k o m m a, ja, då är K a m - raten o u m b ä r l i g!
I alla u t t r ö t t a d e och uttrå- kade stackars m a m m o r, som många gånger, hälft förtvinade, söka ett svar på edra ung- domars oupphörliga: » hvad skola vi göra — hvad skola vi g ö r a?
» • — er blir K a m r a t e n snart den tryggaste bundsförvandten.
D e t just nyss u t k o m n a n u m r e t för den 1 mars ligger framför oss, och vi anse oss ej bättre kunna gifva våra läsarinnor ett begrepp om den trefliga ungdomstidningens plan än genom en kort öfversikt öfver detta nummers inne- håll.
Det inledes med den spännande indian- berättelsen » Skatten vid Silfversjön » af den vida bekante ungdomsförfattaren Carl May, hvilken berättelse utgör K a m r a t e n s » följetong » och är rikt illustrerad.
V i d a r e följa » Råd för nybörjare i skidlöpning », en rolig illustrerad uppsats, om h u r u vi skola måla och dekorera våra » P å s k ä g g », fortsättning på den illustre- rade artikelserien » Den unge t e a t e r d i r e k t ö r e n », som meddelar fullständiga anvisningar för säll- skapsteatern, en illustrerad beskrifning att göra » En musikalisk s n u r r a », » Trolleri » o. s. v. E n liten fin berättelse är E.
S — n s » E t t vin- teräfventyr » och synnerligen högstämdt och fosterländskt tändande Curt Telanders poem » S.
M.
F. » (6 ' kolungdomens 71 / inbåts 7&lt; ond) 7 Tillg.
1 jan.
1893 I ifnäntofnnd kr.
513,064,511 ±R 9 \ R Q7A
I D U N 70 med sin vackra illustration.
Följa så vidare pristäflingsuppgifter, » Från skolorna », » Pre- numeranternas bidrag » och » Prenumeranternas brefväxling ».
Denna sista afdelning, som fö- rekommer i bvarje nummer, intresserar mycket lifligt de unga genom sitt rikhaltiga utbyte af alla slags anvisningar och råd.
Här finnas notiser om frimärkssamlingar, autografsamlingar, mineraler, sigill och herbarier, trefliga kotil- jongsdekorationer, folkdräkter och handarbeten, att göra en isjakt, ett hammarverk, ett skrid- skosegel, gjuta tennsoldater, skrifva stenografi, spela occarina, bilda skolföreningar, polera löf- sågningaarbeten, ta ur fettfläckar, göra lase^ och repstege, binda in Kamraten o. s. v. o. s. v. Allt detta blott i ett nummer!
I sanning en ganska lustig profkarta på alla de ting, som kunna sysselsätta unga hjärnor.
Efter hvad vi känna, kunna ännu alla num- mer erhållas fullständigt trån årets början, om någon snäll mamma efter detta så godt först som sist fattar det beslutet att för sina unga prenumerera på Kamraten.
Priset för hela året är endast tre kronor.
En större och var- aktigare glädje kan hon svårligen bereda dem.
För patienee-amatörer.
» De sju högarne. » (^ y; i e l a s med två lekar, hvilka väl samman- blandas.
* * * * * Man lägger 7 kort i en rad; om bland dem förekomma några ess, utlagas dessa och läggas ofvanför.
Finnas så tvåor, läggas dessa på essen, men härvid är att märka, att röd tvåa skall läg- gas på svart ess och tvärtom, därefter röd trea på svart tvåa och tvärtom, ända tills esshögarne sluta med kungar.
Om bland de första 7 korten intet ess finnes, efterses om dessa 7 kunna sinsemellan ordnas, men därvid så att exempelvis en fyra lägges på femman, en tre på fyran, en nia på tian o. s. v. allt under det man iakttager att rödt kommer på svart och svart på rödt.
Om härigenom endast fyra högar blifvit af de sju, utläggas tre nya kort, så att städse 7 högar finnas.
Skulle nu hvarken ess framkommit eller dc 7 högarne kunna ordnas vidare, slås ett nytt kort upp och lägges under de 7 högarne; passar ej det, lägges ett nytt ofvanpå detsamma o. s. v. hvar- igenom denna sista hög blir såsom talong.
Esshö- garne kunna således ökas dels direkt från talongen och dels från de sju högarne.
Genom attde 7 högarne gå bakåt, försvinner alltid en hel hög vid hvarje ökning därifrån och nytt kort tages från talongen.
Om sä alla esshögarne blifvit färdiga intill kungen, iir patiencen ute.
Nytt förvärf.
et finns v ä l i n ä r v a r a n d e s t u n d ingen s t a d i v å r t k ä r a fädernesland, d e n m å n u v a r a a l d r i g så liten, som ej ä g e r en re- staurant.
H ä r finna s k a p e l s e n s h e r r a r a l l t h v a d som till k r o p p e n s n ä r i n g och nödtorft h ö r — från ett glas öl och en s m ö r g å s till den y p p i g a s t e m å l t i d m e d J o h a n n i s b e r g e r och V e u v e Cliquot.
Till r e s t a u r a n t e r n a h ä n v i s a s de m å n g a m ä n, som s t å u t a n familj och eget h u s h å l l: s t u d e n t e r, t j ä n s t e m ä n, k ö p m ä u o. s. v.
H ä r finna d e s ä l l s k a p s a m t v ä l s m a k a n d e och billig m a t, t y h ä r liksom öfverallt h a r k o n k u r r e n s e n t r y c k t ned p r i s e r n a.
M e n för d e b i l d a d e k v i n n o r n a, som u t a n hem och familj lefva i en s t a d, ä r d e t i d e t t a afseende b r a m y c k e t styfmoderligare sörjdt.
Visserligen h a r d e t för l ä n g e s e d a n blifvit e t t b r u k, a t t d a m e r n a i h e r r s ä l l s k a p 1894 b e s ö k a d e offentliga r e s t a u r a n t e r n a — m e n ensamma?
D e t få d e i d e flesta fall v a c k e r t l å t a bli, o m d e ej vilja u t s ä t t a sig för a r g t f Hilma Zanäer.
Den 23 februari afled i förtal och m å n g a o b e h a g.
E m e l l e r t i d finnes en stor m ä n g d flickor, som m å s t e u t i d e t Stockholm af lunginflammation en af stiftarne af fientliga lifvet för a t t som l ä r a r i n n o r, b o k - den för många svenska kvinnor så bekanta Zan- förerskor o. s. v. förtjäna sitt b r ö d och som derska pensionen, fröken Hilma Zander, 68 år k a n s k e ä r o h ä n v i s a d e till a t t i n ä r h e t e n af gammal.
Då Idun redan i nästa nummer ämnar sin v e r k s a m h e t h y r a e t t eller t v å m ö b l e r a d e återkomma till en närmare skildring af den du- r u m.
D e s s a d a m e r, som ofta u t g å från g o d a, gande kvinnans lifsgärning och då äfven bringa b i l d a d e familjer, behöfva, d å d e p å m i d d a g e n hennes för många så kära bild, inskränka vi oss k o m m a från sitt m ö d o s a m m a, a n s t r ä n g a n d e för dagen till detta korta omnämnande.
Ett an- a r b e t e, en kraftig och v ä l s m a k a n d e m å l t i d — tal damer i hufvudstaden, har utfärdat ett upprop m e n h u r s v å r t ä r d e t ej ofta a t t få en d y l i k!
till den aflidnas » vänner, forna lärarinnor och A t t g å till r e s t a u r a n t e r n a eller h u s h å l l s s k o - elever, som ämnat hedra hennes minne med dyr- l o r n a, som äfven b e s ö k a s a f h e r r a r, anses bara kransar eller blommor, att i stället lämna icke g ä r n a p a s s a n d e; a t t själf l a g a till n å g o t ett bidrag till bildandet af en fond, ' som för fram- länders å t sig ä r m e s t a d e l s omöjligt p å g r u n d af d e n ' tiden kunde hugfästa minnet af Hilma k o r t a m i d d a g s p a u s e n och ä r för resten ej lifsgärning.
* n å g o t nöje, och a t t l å t a h ä m t a m a t e n h a r m å n g a Fondens ändamål vore att bereda pension åt s k u g g s i d o r med sig.
F ö r d e t första fås m a t e n någon äldre, i behof stadd lärarinna, i första ofta kall, för d e t a n d r a blir m a n l ä t t led p å rummet någon, som varit anställd i fröknarna den i s m å portioner u t d e l a d e kosten, och för Zanders pension.
Bidragen mottagas och redovi- d e t tredje s m a k a r icke äfven d e n b ä s t a m å l - sas af fru Blauche von Sydow, Brännkyrkogatan tid, om m a n d a g u t och d a g in m å s t e ä t a 7, 1 tr. till höger och fru Annie Rosenberg, Val- utan sällskap.
hallavägen 25, 4 tr. upp.
Ur H u r s k u l l e d e t v a r a, om p å a l l a p l a t s e r med ett t i l l r ä c k l i g t stort a n t a l e n s a m s t å e n d e b i l d a d e f r u n t i m m e r, d a m e r funnos, som i n - r ä t t a d e en m a t s a l e n d e s t för d e t feminina könet?
J a g k ä n n e r en energisk, ä l d r e flicka, som p å d e t t a s ä t t skaffade sig en a n g e n ä m verk- s a m h e t s k r e t s och en förträfflig i n k o m s t k ä l l a.
H o n h y r d e i treflig t r a k t en v å n i n g med en v a c k e r, r y m l i g s a l.
D e t t a r u m i n r e d d e s ej k a l l t och stelt k l a r e s t a u r a n t, u t a n r i k t i g t hemtrefligt och i n b j u d a n d e.
Matbordet du- k a d e s alltid p å d e t a l l r a p r y d l i g a s t e.
Före- s t å n d a r i n n a n skaffade sig fina d a m a s t d u k a r, v a c k e r servis och v a c k e r b o r d u p p s a t s, och för hvarje k u v e r t tog hon d e t möjligast billiga pris.
H o n l a g a d e e n k e l, men u t o m o r d e n t l i g t välsmakande m a t — riktig husmanskost: p å s ö n d a g e n buljong, p å h v a r d a g a r n e o m v ä x l a n d e g o d a frukt-, g r ö n s a k s -, vin-, mjölk- och v a t t - soppor, d ä r t i l l k o m en k r a f t i g k o k t eller s t e k t k ö t t r ä t t med g r ö n s a k e r eller s a l l a d och fruk- ter, en g å n g i v e c k a n fisk.
O m s ö n d a g a r n e dessutom en söt p u d d i n g, k r ä m eller d y l i k t.
D e t var hela matordningen.
— Men så de- lades ej ä n g s l i g t u t å t h v a r o c h en en a f m ä t t portion, u t a n d e fulla faten m e d d e t p r y d l i g t serverade i n n e h å l l e t gjorde o u p p h ö r l i g t sin r o n d k r i n g bordet, och h v a r och en k u n d e ä t a af h j ä r t a u s l u s t.
O c h s å godt d e t s m a - k a d e a l l a i d e n b e h a g l i g a omgifningen vid det p r y d l i g t d u k a d e b o r d e t och i d e t a n g e - näma sällskapet!
D å j a g en g å n g l y c k ö n s k a d e f ö r e s t å n d a - r i n n a n till d e t h a s t i g t u p p b l o m s t r a d e företa- get, s a d e h o n: » J a g tror, a t t j a g h u f v u d s a k - ligen h a r m i n a a l l t j ä m t r e n a b o r d d u k a r och servietter a t t t a c k a för det.
F r å n början fö- r e s a t t e j a g m i g a t t alltid b y t a om b o r d d u k, så s n a r t en fläck fanns p å d e n.
N i k a n t ä n k a er, a t t d e t m å s t e s k e n ä s t a n d a g l i g e n.
M e n d e t l å t e r j a g ej a f s k r ä c k a m i g.
J a g s t ä l l e r m i g hellre själf vid t v ä t t b a l j a n, ä n j a g p å m i t t bord för en e n d a m i d d a g k a n t å l a s å s m u t s i g a d u k a r som m a n ofta får se på restauranter.
D e t a l l t j ä m n t r e n a, glän- s a n d e linnet skaffade m i g s n a r t r y k t e om en ordentlig, d u k t i g v ä r d i n n a, och t a c k v a r e d e t t a r y k t e h a r m i t t företag g å t t f r a m å t m e d stora steg. » H v e m följer d e n n a d a m s e x e m p e l?
Sin egen.
notisboken.
* Marskalkames silfverbröllopsgäfva.
Ar- tisten John Kindborg är för närvarande sysselsatt med att — på beställning af de ännu kvarlefvande svenska, norska och danska marskalkar, hvilka uppvaktade danske kronprinsen Fredrik och svenska prinsessan Lovisa vid deras förmälning — ut- föra vyer af Stockholms samt Haga och Ulriks- dals slott.
De tre, särdeles fint utförda vyerna komma att infattas i eu gemensam praktfull ram, prydd med svenska, norska och danska riks- vapnen.
Idun har redan gått i författning om, att hen- nes läsarinnor i sinom tid skola alldeles särskildt bli delaktiga af » sessans » vackra silfverbröllops- gafva.
* Den äldsla kända sömmerskeräkning har i dessa dagar blifvit funnen på en tegeltafla från ruinerna af templet Nippur i Kaldeen.
Den handlar om leveransen af 92 klädningar och tu- nikor, däraf 14 parfymerade med myrrha, aloe och cassia (ett slags acacia).
Räkningen utskrefs un- gefär 2,800 år före Kristi födelse.
* För fäderneslandet.
1 likhet med hvad som skedde i fjol anordnar äfven i år Allmänna försvarsföreningen en s. k. försakelsevecka till förmån för Sveriges sjöförsvar.
Härför är utsatt veckan 4 — 10 dennes, hvilket vi meddela alla dem till efterrättelse, som i denna form önska offra något på fäderneslandets altare.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Om måndag gifves första gången det nya med stort intresse motsedda programmet: Glucks » Orfeus » och Hummels » Mara ».
Vasateatern bjöd i lördags afton på den högst ovanliga nyheten af en svensk operett, och mot- togs densamma erkänsamt af en talrik publik.
Efter Sardous komedi » Les premiéres armes de Figaro » har Ernst Vallmark utarbetat libretton till » Figaro i slyngelåren », och den i de två se- nare akterna ganska lustiga och på förvecklingar rika handlingen hade lämnat Nils Kjellander väx- lande motiv till en delvis riktigt vacker, alltid liflig och rytmisk musik.
I det hela var den an- märkningsvärdt fri från banaliteter — af vida högre värde än mången utländsk produkt, som gjort framgång.
Fru Castegren var en frisk och liflig Figaro och skötte som alltid den vokala framställningen med fin smak.
Fröken Ekström som Susanna hade en af sina bästa uppgifter och var äfven för röstens vidkommande lyckligt disponerad.
Fru Lindström- Marcellina och fröken TViM^m-Jacotta förtjäna likaså erkännande.
Svagare var afgjordt den manliga
I DU N 1894 uppsättningen.
Med undantag af hr Salnison, som ganska väl genomförde sin Basil, voro de ko- miska figurerna merendels rätt tragiska, både hr Pettersons alkald, hr Rönnblads trädgårdsmästare och hr Gardts doktor Bartholo.
Hr Klinger var Almaviva — och att för honom sjunga tenorpar- tier har allt för länge tillhört det sorglustiga.
Emellertid voro välviljan och bifallet gentemot den svenska operetten lifliga och torde en tid hålla den uppe på programmet.
Johannes Elmblad, vår kände framstående sångare, lär med det snaraste hitväntas för att konsertera.
Musikföreningen gifver om tisdag afton, den 6 dennes, sin trettiosjätte konsert i Musikaliska aka- demiens stora sal, hvarvid uppföres Haydns » Ars- tiderna » under professor Nerudas anförande.
•fl ja.
Berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts.) 6.
Så reste jag till P a r i s och slog mig ned vid boulevard Clichy.
E n del skandinaver, som bodde u p p å t dessa trakter, hade till sin samlingsplats valt en liten r e s t a u r a n t vid boulevarden nära till P l a c e Blan- che.
Vi brukade träffas där till dinern vid sjutiden.
D ä r var E d v a r d A s p med fru — b a r n e t hade de lämnat i svärmors och släktingarnas vård — där voro ett par andra unga svenska målare och ett par finska målarinnor.
Mera tillfälliga gäster voro Sven R i c h e r t — han höll sig eljes till ett kotteri unga fransmän — och en ung norsk författare, som var m a r t y r för sin världsåskådning.
H a n hade skrifvit en serie noveller ur brasserie-lifvet i Quartier latin — » F r i Kierlighed » var bokens titel.
D e n hade blifvit konfiskerad och hade också därför blifvit ganska mycket omtalad.
N u gjorde dess för- fattare j u s t ingenting annat än föraktade män- niskorna, ' slentrede ' omkring på gatorna och talade om att han fann sig ' vammel ' vid hela lifvet.
H a n hade ett rundt, skägglöst, pojkaktigt ansikte med kitslig uppsyn.
H a n hade håret nedstruket i pannan och gick i en konstnärligt luggsliten rock och snedgångna skor.
U t m ä r k t e sig dessutom för sitt omotståndliga begär att vara ' svinsk ', när det var damer närvarande i vår krets, och var ej ' förstådd ' af de mindre genialiska ibland oss.
R i c h e r t tog honom i försvar, han fann norr- mannen vara en snäll pojke och en i grund och botten fin pojke.
H a n hade dessutom den förtjänst ätt ej vara rädd för någonting, och han kände till åtskilliga hörn af staden, som hvarken främlingar eller parisarne själfva hade reda pä eller vågade h a reda på.
I hans sällskap hade Richert varit ute för ett par äfventyr, som hade både ovanlighetens och farans behag.
Mer än en gång hade de nattetid slagit sig ihop med uteliggare i Champs Elysées och gjort dem sällskap, hade blifvit introducerade i spelhus och bandithålor.
En gång hade de med k n a p p nöd k u n n a t rädda sig undan polisen — deras flykt hade gått öfver tak och trädgårdsmurar — då ett dylikt näste blifvit kringrändt och sällskapet fångadt.
Allt dylikt var i Richerts smak, han var inte rädd, han heller, han litade på sina kroppskrafter och på sin goda tur.
H a n hade varit omöjlig att h a i r u m under sina första år här i P a r i s.
H a n s öfversvallande valplynne plägade då taga sig sådana uttryck, som att han för a t t höja stämningen vid en fest tog en fylld vattenkarafin och slog den i väggen eller att han, när man åkte i vagn, slog u t r u t o r n a med a r m b å g a r n a för att få luft — att helt enkelt släppa nod rutorna var inte genialiskt nog — eller att han, som en gång hände, klättrade från sin atelier i sjätte vå- ningen ner till femte våningens balkong för att öfverraska ett p a r engelskor, som bodde där i pension.
Nu hade han likväl kommit öfver detta sta- dium af pojkaktighet.
H a n u p p t r ä d d e ej nu mera storskräflande och öfvermodigt, och det var något friskt och trefligt i hans pojkaktig- het.
H a n var nu en blandning af gamin och pariserartist, klädde sig elegant och hade skaffat sig vänner inom det unga F r a n k r i k e.
Äfven som målare var han obändig och oberäknelig, men talangen var afgjord, det var endast stadga och själfbehärskning som ännu fattades.
H a n var intentionist och syntetist och för- aktade naturstudiet, » den intetsägande verklig- heten » var för banal för honom och hans kotteri.
A s p och R i c h e r t hade inga vidare berörings- punkter.
I Stockholm hade A s p ett p a r år förut varit den enda, som tagit pojken Richerts parti, då alla s k r a t t a d e åt hans våldsamma impressionisttaflor — på den tiden var R i c h e r t med hull och hår impressionist.
A s p hade lyckats sälja ett par af dem, när R i c h e r t var i penningknipa.
N u hade R i c h e r t kommit in bland unga omstörtare i P a r i s, föraktade natur- ligtvis den bourgoiskonst, A s p representerade — liksom han föraktade all konst, som inte var ultramodern och radikal — och hade bör- j a t taga sig en ton, som förargade de äldre och mera sansade.
A s p hade ej kommit rätt i j ä m n v i k t i P a r i s.
H a n kände sig liksom utanför, efterblifven.
H ä r kom han midt in i en febril k a m p om framgång likaväl som om framsteg.
H a n såg mindre af den stora rörelsen, af det ärliga, rastlösa arbetet, af de själfständiga konstnärer- nas sträfvan, som gick oberoende af allt hvad moderiktningar heter, än af begäret att till hvad pris som helst ' vara med ' i främsta ledet bland utvecklingens banerförare.
A t t följa med strömmen, löpa efter hvarje vindkast, följa hvarje modets nyck, tycktes honom vara hufvudupp- giften för de unga.
Temligen isolerad, som han — • liksom flertalet af de unga svenskarne — lefvat här, såg han träden, men fick ingen öfver- blick öfver skogen.
H a n som afskydde allt hvad h u m b u g och skräflande heter, förifrade sig, när det blef tal om dagens konst, och tog de äldre målarne i försvar, fast han själf in- stinktlikt sökte det samma som de bästa bland u n g d o m e n: uttryck för den egna känslan, de egna naturintrycken.
Och h a n e r k ä n d e för sig själf och sade också till mig, att det var h a n s egna misslyckade för- sök, som gjorde honom ond på dem, som hade fanatismens eller tanklöshetens gåfva och som därför hade lättare a t t lyckas än h a n.
Ty här fanns i alla fall en m e r a liffull sträfvan och större möjligheter till utveckling än på någon annan plats.
H a n hade ej k u n n a t arbetat mycket under vintern, ingenting ville lyckas för honom.
H a n hade förirrat sig in i experiment, som alls ej lågo för honom, hade försökt sig på ögonblicks- stämningar, på luftstudium, han som h e m m a sökt först och sist få fram en kraftfull, sund och rättfram karaktär i laudskapen och som aldrig lagt hufvudvikten på deras luftverkan.
Men han var inte den som beklagade sig, och ett ord 71 af deltagande var hvad han minst af allt skulle tåla.
J a g hade nu lärt känna denna inbundna natur, som var allt för ömtålig och allt för skygg för att blotta sig och för att sträcka u t handen efter den medkänsla, han törstade efter.
H a n hörde till dem, som äro dömda att gå en- samma, hörde till de stumma, som längta efter att få tala.
Så anlände Aja Borgström en dag i början af mars, pigg och förtjust ötver att vara i P a r i s igen och få sitta och äta mat i ett näste i Clichy med bullret frän boulevarden utanför fönsterna — • spårvagnarnes trumpet- signaler, k u s k a r n e s hesa » u-up!, » tidningspoj- karnes r o p, de förbigåendes p r a t och s k r a t t.
.
.
H o n smittade hela kotteriet med sin munter- het — alla utom E m m a förstås.
E m m a satte alls ej upp något surmulet ansikte eller någon osten- tativt ogillande min, då Aja blef mindre k o r r e k t uppsluppen, och hon skractade med, då vi andra h u r r a d e åt vår nykomne kamrats present till sina landsmän.
Den bestod i en h e r m e t i s k t tillsluten bleckburk med plättar, äkta svenska plättar från Sverige 1 De smakade j u s t ingen- ting, men det var lika roligt.
Men hennes sätt visade, att hon ej kände sig sä h e m m a i sin omgifning, att hon brydde sig om a t t göra sig gällande där, a t t hon visste med sig, att hon inte hörde dit, ej delade de andras intressen.
H o n skulle ej läm- n a t det minsta tomrum efter sig, om hon för- svunnit.
Hon visste det säkert mycket väl, men brydde sig inte om att söka göra sig o m - tyckt.
Allmänna åsikten var också, att hon var en t r å k m å n s och att E d v a r d var att b e - klaga.
E n och annan ansåg kanske också, att de passade för hvarandra, att han var en lika- dan t r å k m å n s som hon.
— Vi slutade allesamman dagen p å Divan J a - ponais, som låg alldeles i n ä r h e t e n.
D e t var ett ställe, som tycktes enkom anordnadt för Aja.
Dit hade hela publiken kommit för att föra oljud, och de u p p t r ä d a n d e tycktes vara anställda endast för att man skulle ha någon att drifva ined.
Den magra för detta tenoren med sina hungriga ögon, den kollossala negres- sen med sina eleganta låter och sitt förtjusta leende med munnen u p p till öronen, gatungen som h ä r m a d e Y v e t t e Guilbert — alla mottogos de pä samma sätt.
P u b l i k e n öfverröstade sångar- ne, applåderade vildt, men skrek » non — assez », när man hotades med dacaponummer.
D ä r var en vild koncert u t e i salongen.
Man slapp helt och hållet att vara ordentlig.
Till och med E d v a r d rycktes med af den allmänna pojkaktigheten r u n d t omkring.
F ö r Aja, som kom direkt från Stockholm, var alltihop nytt och märkvärdigt — några hundra ungdomar af båda könen, som sjöngo, hvisslade, golo och kacklade men som ändå inte drucko mer än en kopp kaffe eller ett glas öl på hela aftonen.
» H ä r ska arbetas utaf bara sjutton! » u t b r a s t hon, när vi kommo u t på P l a c e Blanche.
Mu- siken från Moulin rouge hördes hit ut, och innan vi visste ordet af, dansade vi vals på torget — Aja och E d v a r d i spetsen.
Och som b a k g r u n d för den improviserade baletten stod den röda kvarnen i skarp belysning, och dess röda vingar, fullsatta med små blixtrande elek- triska ljus, s n u r r a d e sitt välkommen till det glada P a r i s.
7.
Aja hade med sig ett par landskap, afsedda för salongen.
E d v a r d hade inte fått något färdigt a t t skicka dit, men sin museitafla från fjolåret hade han fått låna för att utställa
IDUN i P a r i s, l l i c h e r t föraktade ej utsätta sig för en refus skulle hans tafla vara en härskande majoriteten inom salongen och ville — ty naturligtvis styggelse för den juryn.
Aja hade börjat » arbeta af bara sjutton ».
H o n målade modell hos J u l i e n om förmidda- garna och hade anlagt ett stort p o r t r ä t t af E m m a A s p för att ha något a t t göra på efter- middagen.
H o n målade E m m a, sådan hon satt och sydde i E d v a r d s atelier, i dubbel belysning från två fönster, af hvilka det ena släppte in en strimma af middagssolen, som åstadkom en mängd fina och lustiga reflexer i den kalla, grå tonen öfver det hela.
E m m a var en mönstermodell, hon satt stilla och tålig timme efter timme — en drömman- de melankoli skulle hvila öfver henne, sådan hon skulle målas af Aja Borgström, men ännu var hon helt och hållet uttryckslös, ty d e t var de stora färgtonerna och isynnerhet den glada solstrålens lek i den grå atelierdagern, som hufvudsakligen intresserade Aja, och som hon hittills uteslutande ägnat sin u p p m ä r k s a m h e t åt.
Uppgiften var både ny och svår, och det roade henne alltid a t t försöka sig på det omöjliga.
E d v a r d satt framför sitt staffli och kompo- nerade ett dekorativt l a n d s k a p.
J a g träffade dem sällan, hade mina vägar åt annat håll och kom endast då och då till re- stauranten vid boulevard Clichy.
R i c h e r t såg jag ej till, norrmannen grinade sitt öfverlägset ironiska smil, när man frågade efter R i c h e r t, och sade, att han var upptagen af G e r m a i n e.
J a g hade sett henne en gång, denna Ger- maine, en liten modellflicka, som var bara fem- ton år, uppväxt och uppfostrad på atelierer berättade mig själf.
T en familj blefvo två små barn sjuka i difteri.
Dessa barns moder hade en väninna, också hon moder till två små barn, denna väninna kom nu på besök under barnens sjukdom, men vägrades inträde, emedan de sjuka barnens förståndiga moder fruktade, att smitta kunde öf- verföras till väninnans barn.
Men väninnan var envis, gick in en stund och återvände så under vidtagande af alla möjliga försiktighetsmått, men — några timmar därefter voro hennes egna kära små döda i den svåra sjukdomen.
Icke nog här- med.
Nu kom en väninnans släkting för att trösta de förtviflade föräldrarne.
Då denna släkting se- dan for sin väg, tog hon smittan med sig till sitt hem, där fanns också ett litet barn — äfven detta dukade under.
Må nu dettae exmpel, ett ibland många, tala till edert förstockade hjärta.
Exemplen ropa!
I mitt hem voro vi fem syskon, och flere gån- ger lågo vi alla sjuka i de vanliga barnsjukdo- \ et gamla påståendet, att kvinnan ej fått marne, men icke kan jag påminna mig, att min skägg, därför att hon ej skulle kunna tiga mor under dessa tider skickade efter någon vä- under rakningen, har mången gång högeli- ninna ej heller besökte någon.
Hennes tröst och gen förargat mig, och jag har alltid tänkt, att det tillfredsställelse var att själf vårda oss på det om- varit ett elakt skämt af någon Adams son.
Till sörgsfullaste, så att vi snart blefvo friska.
» Språk- min stora sorg och förödmjukelse har jag dock stunder » med någon annan än oss tycktes hon ej nu genom tvänne uppsatser från Iduns läsekrets: hafva behof af.
» Hvem har rätt? » och » Klara har rätt », kommit A.
L. till den öfvertygelsen, att en god del sanning lik- väl måtte finnas i detta påstående.
Min bästa Klara!
Nog tycker jag ändå, att oron och omsorgen för eder lilla sjuka Ester borde hafva bortjagat all längtan efter en » språkstund » med någon väninna.
Behöfde ni litet tröst och upp- muntran, hade ni ej då er man?
Och edra friska Innehållsförteckning.
småttingar se ' n, som » icke visste hvad de skulle fördrifva den myckna ledigheten med » — hade ni Gustaf ra Ängel; af Hj.
Cassel.
(Med porträtt), — Vinter- ej dem att spraka med?
Det skulle hafva varit syn; poem af Hjalmar Söderberg.
— Några ord om kvinnor kvinnoarbete; af Mathilda Lam / let.
I V.
— En audiens en förströelse för både er själf och dem.
— Att och hos konung Oscar I I; af — g.
— » Five o ' clock tea »; af Cl.
F. ni kunde begära, att er väninna Anna skulle — Spanska h e m; skildrade för Idun af C.
H. E. R — y, — komma till er, endast för att ni skulle få en » språk- Våra barns tidning.
— För patience-amatörer.
— N y t t för- af Sin egen.
— Ur notisboken.
— Teater och m u s i k.
— stund », antyder, att ni antingen är mycket oför- värf; Aja; berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts.) — Från Iduns ståndig och obetänksam eller också mycket egoi- l ä s e k r e t s: E x e m p l e n ropa!
— Tidsfördrif.
stisk och hjärtlös.
Det förra vill jag dock helst tro.
Och ni, Klaras värda meningsfrände — hvad ni heter, vet jag ej — ni som ej fruktar att föra hem smitta till de små i ert eget hem — eder vill jag berätta, hvad en sjuksköterska häromdagen och bland artister, en äkta zigenarunge, en Mignon i modern pariserstil — men en Mig- non, hvars längtan ej går till ett sagoslott bland lager och orange, utan till ett litet ele- gant hus vid P a r c Monceau, med ekipager, lakejer och en diskret kammarjungfru.
(Forts.) &lt;9t F r å n Iduns läsekrets.
•fr Redigeras af Sophie Linge.
Logogryf.
Jag fordom i norden så mäktig var, — Historien lärde oss det — Min borg däri äfven ju innehar Betydande rum, som du vet; Den konungar Och drottningar Har hyst som gäster Vid glada fester; Om tala dess murar biott förmådde Du skulle få höra så visst, Att rikdom och prakt där en gång rådde Samt välde och makt först och sist.
I runor sex ses namnet sig dölja, Och gåtor små här nedan nu följa.
Hvad träder i skog och ängduuppå?
Det mannen ju söka bör att sig få.
Hur vägen bör vara som går framåt, Och huru du nämner butikernas ståt.
En liten insekt, som gladt sig svingar I höjden på fina silfvervingar.
Hvad stark och kraftig är godt att äga.
Ett djur, som, enligt hvad många säga, Om natten allenast sig visa plär.
Hvad ju att vara ej mannen klär.
Ett träd man ofta i parker får te.
Hvad var han den gamle tiggare, Som bad om en skärf?
Hur dagen var, Då med den hulda du gick att vandra.
Ku liten ting som, likt många andra, Vid toaletten man nyttja plär.
Hvad stol och soffa till stadga bär.
En prydnad som oftast finns på speglar.
Och farkost — ej den som fortast seglar.
Hvad man icke kan när vindstilla rår, Och hvad man i staden ju höra får Tyvärr allt för mycket.
Nu är det skäl Att sluta, och därför jag säger farväl!
Eilema.
MATTOXTS 4) Hvad vår kompositör säkert var.
5) Musikinstrument.
6) Hvad man ofta får se i London.
Kvadratgåta.
Charad.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
1894 Ungdom, skönhet och behag, Ljus, musik och blommor friska, Glädje i de ungas drag, Läppar, som blott le och hviska, Samt i blicken lefnadslust, Ty mitt första är det just.
Se på ungmön där, hvars kind Glöder såsom en mitt hela.
Lätt hon sväfvar, som en vind, Och det kan då inte fela, Att den skönas kavaljer Henne blott sin hyllning ger.
Det på hans mitt tredje märks — Lätt de kära sig förråda — I den tron jag mera stärks, Att de bli ett par de båda.
Han mitt andra säkert nu: Blif, o blif mitt tredje du!
F. M.
C. Akrostikon.
Följande ord, rätt uttagna, bilda med begynnelsebokstäfverna namnet på en svensk skald.
Orden äro: 1) Kuststad i Sverige.
2) Land i Afrika.
3) Stad vid EAhne.
4) Stad i Italien.
b) Världsdel.
6) Fjord i Norge.
a d d g g g g i i n n n n n n 0 0 r r t å ä å r-fTl Ii: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.
8, 9 = Ett mans- namn.
3, 4, 5, 2 = Ett till metalloiderna hö rande grundämne.
2, 8, 4 = Ett stängsel.
» Ett mansnamn.
6, 1, 2 En gud.
1, 2, 5, 4 6, 8, 6, 1 » En f.d. världsstad i Asien.
7, 4, 2, 1 » Ett finskt kvinnonamn.
4, 5, 6, 1 » Ett kvinnonamn.
5, 4, 6, 1 » En socken i Dalarne.
6, 7, 4, 1 » Ett verb.
Jirrä.
Apoköp.
1 — 4 1 — 3 1 — 2 1 När krämarn går från by till by, Bär han på mig uti sin påse, Från tvåfn, som renar flickans hy, Till annat smått, så skönt att åse.
I N I Ii A 1 A V K L T T Y C C A Ä M F Lösningar.
Logogryfen: Fotogenlampa; mat, fot, planet, moln, pol, plog, elf (eller P o, Tana, Lena), alp, magnet, planta, Lofoten, mantal och teg, fotogen, lagen, palm, e n, polenta, ampel, af- tagen, fana, nagel, alg eller nate, golf, afton, panel, talman, gap, g o m, alf, pant, ton, elg, loft, mantel eller toga, malt, Farna.
Charaden: Förstörande.
Förfelande.
Omhägnande.
Betecknande.
I L K Rättfram.
Karmosinröd.
Triavgelaritmogryfen: get, 4) e n, 5) r.
1) Lager, 2) Aten, 3) Slafvelsegålan: Longfeltow — Evangcline: Loke, orkan, narri, gemål, furie, epilog, l e - gion, Laura, oliv, Worsaae.
Aritmoremct.
Ilufvudordet: Vegetarian.
Små- o r d e n; get, tran, ria, vi, e n, garn, Vega, Er- na, gren, varg.
Mosaik.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en berömd kompositör.
1) Europeiskt konungarike.
2) Hvad en domare ej får vara.
3) Någonting som är på väg att bli urmodigt.
SALOITGS-OIÉJA!
ÄSS^^ÄSSSS Extra r ?ff !n«r " d pmerikpppk Fo^o^én.
- - Fn? ?rtad!
VMtcrk ' ar!
G Aritmogryf.
Palindrom.
Uti din mors och mormors tid Jag städse var en iviktig » enhet; Dessutom hvad du jämt rör vid, Fastän du tvifiar på dess renhet.
a Bokstäfverna i denna kvadrat skola ordnas så att de hvarandra motsvaran- de lodräta och vågräta raderna bilda samma ord.
Louise.
8.
Bakfram.
a Rökfri!
rymmande tiiinatnTrPDs 37 vtr r C a r l R M a t t o n - ' Stockholm.
Tn ri ' f!
P r n b n d i lflnd&gt;prtpn 1 r
