# ID: svediakorp-per1007
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,070
# sentences: 605
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, lâuns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 8 (323) Prenumerationspris pr år: Fredagen den 23 februari 1894.
Byra: Idun ensam kr.
5: — &lt; Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. Iduns Modetidning jämte ko- Allm.
telef.
6147. lorerade planscher ...: » 4: 50 Prenumeration sker å alla post- Iduns Modet, utan kol.
pl.
... • 3: — anstalter i riket.
Bedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Eedaktionssekr.
: J. Nordling.
Charlotte född Släkten Bottiger härstammar i- från T y s k l a n d, där d e n synes hafva ä g t sitt egentliga stamhåll i det sachsiska V o i g t - land, m e n ö m s o m sla- g i t n e d sina b o p å l a r i Sachsen, ömsom i Preussen, tills en af dess m e d l e m m a r, un- der k o n u n g F r e d r i k s regering, flyttade ö f v e r till Sverige.
E n af förfäderna var d e n be- r ö m d e uppfinnaren af sachsiska porslinet.
Ett u t m ä r k a n d e d r a g h o s släkten v a r h å g e n f ö r de kemiska studi- erna, s o m g j o r d e, att d e n l e d efter l e d äg- n a d e sig åt farmako- pén.
D e n till S v e r i g e öfverflyttade Daniel Vilhelm Bottiger k ö p t e år 1739 akademiapote- ket i Upsala, blef snart nära v ä n m e d L i n n é och berömmes mycket f ö r skicklighet i sitt y r k e samt f ö r sina vackra o d l i n g a r af me- dicinalväxter.
H a n s s o n K a r l Fre- drik trädde o c k s å i faderns fotspår o c h blef apotekare, först i E n k ö p i n g, sedan i V e - sterås.
H a n var tren- ne g å n g e r gift o c h äg- de m e d senaste hust- 7:de årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerspris I 5 öre (lösmr endast för kompletteringar) Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
hvarje helgfri fredag.
Ekman, Böttiger.
run, Sofia Vilhelmina Hiilphers, i c k e m i n d r e än t r e t t o n barn.
D e t tredje af dessa syskon var Charlotte, född den 9 oktober 1803 i Vesterås.
För- ä l d r a h e m m e t u t g j ordes af ett l å n g t h ö r n h u s v i d en af d e broar, s o m g å öfver Svartån, och utanför hvilket några gamla präktiga lindar s t o d o s o m skilt- vakter.
En dubbel stentrappa l e d d e u p p till ett par dörrar, öf- ver hvilka i förgyllda b o k s t ä f v e r s t o d att lä- sa: Apoteket Hjorten.
G å r d o c h a p o t e k äg- des af innehafvaren.
Därinne i hemmet r å d d e sträng o r d n i n g, arbete o c h flit, p å sam- m a g å n g s o m trefnad o c h gästfrihet.
Främ- lingar och resande, s o m af en eller annan a n l e d n i n g k o m m o i be- r ö r i n g m e d d e n kun- skapsrike apotekaren, i n b j ö d o s ofta till fa- miljens m i d d a g s b o r d, s t u n d o m till i c k e r i n g a förlägenhet f ö r hus m o d e r n, s o m i c k e blif- vit p å f ö r h a n d under- rättad d ä r o m.
D e t sätt, hvarpå h o n f ö r s t o d att u n d e r h å l l a sina gäster, och den angenäma stämning, s o m r å d d e i
IDUN 58 G ö r, h v a d alla prisa mage, Om det h e l a v ä r l d e n sage, 1894 Gör det, så att ingen ser det.
Och fördubblad ära ger det.
Räcker t.
* 44 * 4 * * * 444 * * * 4444 * 4 * * * 4^ hemmet, ersatte d o c k i fullt mått h v a d s o m m ö j l i g e n fattades i d e n enkla an- rättningen.
I detta h e m u p p v ä x t e n u en talrik barnskara, m e d f ö r a n d e ut i lifvet det rika arfvet af g o d a m i n n e n från barn- domshemmet.
Bland syskonen framstod Charlotte tidigt såsom ett o v a n l i g t begåf- v a d t barn.
Så snart h o n lärt att läsa, var det hennes största g l ä d j e att sitta u p p k r u p e n i ett soffhörn m e d d e n stora familjebibeln f r a m f ö r sig, f ö r d j u p a n d e sig i l ä s n i n g e n af bibelns historiska b ö c - ker, m e d hvilka h o n snart blef så be- kant, att h o n v i d h u s f ö r h ö r e n f ö r v å n a d e prästen m e d sina svar, äfven p å g a n s k a b r y d s a m m a frågor.
N ä r T e g n é r s s k a l d e s t y c k e n först ut- k o m m o, var h o n o m k r i n g sju år.
D e lä- stes m e d hänförelse i h e m m e t, o c h d e n lilla t o g då g ä r n a plats p å tröskeln till r u m m e t, där de äldre d e k l a m e r a d e Svea.
L y s s n a n d e d r a c k h o n in o r d e n, s o m blom- m a n dricker in regnet, o c h o m e d v e t e t fä- ste de sig så i hennes sinne, att h o n ända in i sena å l d e r d o m e n k u n d e utantill läsa u p p l å n g a s t y c k e n af T e g n é r s p o e m e r, ja, hela Frithiofs saga från första bladet till det sista.
H v a d s o m från barndo- m e n u t m ä r k t e h e n n e var ett f ö r v å n a n d e skarpt minne, hvilket h o n b e h ö l l lifvet igenom.
S k a l d e n C.
W.
B o t t i g e r berättar i sin själfbiografi f ö l j a n d e: Wallin, u n d e r tre år d o m p r o s t i Vesterås, var d e n förste af tidens litterära storheter, till h v i l k e n j a g slöt m i g m e d beundran.
D e n n a de- lades på det lifligaste af m i n a äldre syst- rar.
E n af d e m var i kraft af sitt för- träffliga m i n n e i stånd att en g å n g v i d h e m k o m s t e n från k y r k a n o r d f ö r o r d uppläsa en l å n g f ö l j d af verser, m e d hvilka han afslutat sin predikan.
P å ef- t e r m i d d a g e n b e s ö k t e oss W a l l i n.
M i n m o r b e k l a g a d e, att h o n i f ö l j d af illa- m å e n d e n ö d g a t s g å miste o m hans pre- dikan, m e n tillade, att h o n g e n o m en af sina döttrar likväl fått del af de härliga slutversarne.
W a l l i n såg f ö r u n d r a d ut.
» Verserna, » sade han, » d e m har j a g skrif- vit i d a g p å m o r g o n e n.
De ha aldrig varit tryckta. » N u framkallades m i n sy- ster.
R o d n a n d e uppläste h o n d e m.
I c k e ett o r d var galet.
NågOn tid efteråt skickade W a l l i n till h e n n e fru L e n n g r e n s arbeten m e d d e n n a vers: P å samma g å n g var h o n d o c k lifligt intresserad äfven af praktiska sysselsätt- ningar, biträdde m o d e r n i h e m m e t o c h skötte m e d stor n o g g r a n n h e t h ö n s e n.
D e s s u t o m tillägnade h o n sig en sällspord skicklighet i alla slags handarbeten.
N ä r 1819 års p s a l m b o k först u t k o m, e m o t t o g s den, s o m b e k a n t är, icke m e d o d e l a d t bifall.
D e äldre saknade ut- tryckssätt, h v a r v i d de blifvit vana, hvar- j ä m t e en af d e anmärkningar, s o m gjor- des e m o t den, var, att f o l k e t icke för- stod den h ö g a poetiska flykten i de W a l - linska psalmerna.
Detta förtröt i h ö g g r a d den lifliga flickan, s o m m e d hän- r y c k n i n g läste dessa psalmer o c h snart k u n d e hela p s a l m b o k e n utantill.
D å en d a g en fattig g u m m a k o m in i föräldra- h e m m e t o c h där fick se en v a c k e r kruk- v ä x t, h v a r v i d h o n andaktsfullt utbrast: » Och minsta blomma på min stig Är ock en hälsning, Gud, från dig, » ansåg sig Charlotte hafva fått full be- kräftelse p å sin åsikt, att f o l k e t m y c k e t väl f ö r s t o d de W a l l i n s k a psalmerna.
F a d e r l ö s v i d s e x t o n års ålder o c h m e d så m å n g a y n g r e syskon, måste d e n u n g a flickan redan tidigt i f r ä m m a n d e h e m söka sin u t k o m s t s o m lärarinna.
Hvart h o n k o m, blef h o n d o c k u p p t a g e n s o m m e d l e m af familjen, älskad o c h värderad.
M e d sitt fina timgängessätt, sin k v i c k h e t o c h sina kunskaper f ö r s t o d h o n att vinna hjärtan o c h sprida trefnad öfverallt.
I n å g r a år var h o n lärarinna i lands- h ö f d i n g v o n K r œ m e r s hus i U p s a l a o c h fann i d e n familjen t r o g n a vänner f ö r lifvet.
U n d e r sin vistelse där h ö r d e h o n närmast till d e n krets, där T ö r n e r o s, Gei- jer, Ä t t e r b o m m. fl.
af våra b o r t g å n g n e store m ä n f ö r d e spiran, o c h h v i l k e n krets T e k l a K n ö s skildrat i sina bekanta » F o - tografier af det f o r n a U p s a l a l i f v e t ».
A t t ett sinne, sådant s o m Charlotte B o t t i g e r s, skulle i fulla d r a g njuta af detta umgängeslif, faller af sig själf t, m e n h o n icke b l o t t t o g e m o t, h o n d e l a d e o c k ut af d e n andens r i k e d o m, s o m fallit p å hennes l o t t; h o n icke b l o t t älskade o c h h ä n f ö r d e s af skaldekonstens, skapel- ser, h o n strängade o c k själf lyran o c h strödde o m k r i n g sig en m ä n g d tillfällig- h e t s p o e m, o m hvilka hennes b r o d e r, skal- d e n C.
W.
B o t t i g e r, yttrat, att de varit väl förtjänta af att samlas o c h utgifvas.
» När som Betty här beskrifves, B l o t t ett e n d a af dessa stycken m å h ä r Enkel, blygsam, utan flärd, finna r u m.
D e t är d a g t e c k n a d t d e n 8 Glad och vis, fast icke lärd, september 1 8 4 4 o c h är en välkomsthäls- I en huslig krets du trifves n i n g till b r o d e r n, p r o f e s s o r B o t t i g e r o c h Hellre än i modets värld, Flicka, vet, att sällhet gifves, hans maka, D i s a T e g n é r, då efter deras När du så är henne värd. » b r ö l l o p en familjefest firades f ö r d e m i D e n s k o l b i l d n i n g, s o m d e n tiden be- S t o c k h o l m.
stods, var icke att förlikna m e d d e n våra dagars s k o l o r o c h seminarier - erbjuda ett S y s k o n h ä l s n i n g till Carl o c h Disa.
kunskapstörstande sinne, m e n d e n ifver, Ur den trogna syskonringen h v a r m e d Charlotte B o t t i g e r kastade sig Ingen saknad höje vingen!
öfver alla b ö c k e r h o n k u n d e k o m m a åt, Samma toner här ju klinga, Som 1 hört vid Helgas strand.
j ä m t e det o t r o l i g t starka minnet, hvar- Och välkomme, så tillhopa i g e n o m h o n b e h ö l l allt h v a d h o n läste, Alla med en slamma ropa — g j o r d e h e n n e till en f ö r sin tid o v a n l i g t Tron att kärlek lätt kan slinga bildad kvinna.
Blomsterband kring skilda landl Broder. '
Du ej mer skall lida, Se den hulda vid din sida Yill ditt hjärta lugn bereda Och din lefnads stjärna bli.
Då hon vårdar lagerkransen, Inga törnen skymma glansen.
Änglar skaldens hydda freda, Då en ängel bor däri.
Skalde-dotter!
Skalde-maka!
Den, som älskar, kan försaka, Minnets purpursky ej döljer Hoppets silfverklara ny.
Nya hjärtan mot dig böjas, Nya böner för dig böjas, Och från barndomshemmet följer Gammal kärlek, evigt ny.
Hell er då i syskonrunden!
Hell den festligt glada stunden, Då ett eget hem er sluter Snart uti sin lugna famn.
Ja, välkomne till oss alla, Skäll det ock vid Fyris skälla!
Syskonkedjan sammangjuter Sig kring edra kära namn!
Å r 1852 i n g i c k Charlotte B o t t i g e r äk- tenskap m e d l e k t o r n i matematik vid V e x i ö läroverk iV.
Ek-man o c h ä g n a d e sig nu m e d lif o c h lust åt de n y a plik- ter s o m f ö l j d e härmed.
D e n äktenskap- liga l y c k a n blef d o c k icke af lång var- aktighet, ty redan f ö l j a n d e året träffa- des m a n n e n af en slagattack, o c h från d e n n a tid blef m a k a n hans t r o g n a vår- darinna, p å s a m m a g å n g h o n m e d uthål- l i g h e t o c h o r d n i n g skötte sitt hus.
H o n h a d e en sällspord f ö r m å g a att vårda sjuka, o c h o a k t a d t hennes ovanliga liflighet h a d e hennes närvaro vid en s j u k b ä d d n å g o t l u g n a n d e m e d sig.
I en senare tid plä- g a d e h o n o c k säga, att o m det i hennes u n g d o m varit brukligt f ö r u n g a flickor att bli sjuksköterskor, hade h o n säkert valt det kallet.
Efter trenne års outtröttlig vaka vid m a n n e n s s j u k b ä d d stod h o n år 1856 som änka, åter lika ensam i lifvet s o m förut, ifall m a n k a n tala o m ensamhet f ö r den, s o m g l ö m s k af sig själf i kärlek gifver sig ut - för andra.
P r o f e s s o r B o t t i g e r skref i sin minnes- sång öfver E k m a n: * » Hon, som älskat uti lust och nöd, Hon, hvars öga log, fast hjärtat blödde, Hon, som rosor kring hans törnen strödde, Hon, hvars svaga arm gaf honom stöd, Hon har slutat nu sitt sköna kall, Aldrig mer hon vakar vid hans läger, Ingen mer att stödja nu hon äger, Och hvem är, som henne stödja skall? » F ö r s t ö f v e r t o g h o n nu vården af en sjuk bror, som k o r t f ö r u t blifvit änkling o c h f ö r hvars barn o c h h e m h o n fyllde en m o d e r s o c h husmoders plats.
N ä r äfven detta h e m blifvit upplöst, bosatte h o n sig i Upsala, där h o n sedan h a d e sitt h e m intill sin d ö d.
H ä r äg- n a d e h o n sig åt en brorsdotters uppfost- ran o c h var därefter alltjämt en outtrött- lig o c h d e l t a g a n d e hjälparinna än h o s d e n ene, än h o s d e n andre af sina vän- ner, lika g ä r n a sedd af y n g r e o c h äldre.
A l l a ville h o n tjäna o c h allt mindes h o n.
D e u n g a fingo höra o m sina föräldrars
I DU N 1894 b a r n d o m o c h de g a m l e återflyttades ge- nom hennes lifliga berättelser till länge- sedan förflutna tider.
H e n n e s största g l ä d j e v a r att gifva.
I n g e n fattig fick g å från hennes dörr, utan att ha ätit sig mätt, o c h sina vän- ner ville h o n alltid b j u d a på n å g o t g o d t och var så g l a d, när det smakade d e m.
Universitetsstaden bibehöll alltjämt m y c k e t af intresse f ö r ett sinne, i n i ål- d e r d o m e n ännu så vaket, äfven f ö r en nyare tids sträfvanden o c h då en o c h annan af de y n g r e universitetslärarne be- sökte den gamla, ansågo de sig alltid g e n o m hennes m e d d e l a n d e n inhösta e n rik behållning af hvarje sådant besök.
» In i sena åldern, » yttrar minnesteckna- ren vid hennes graf, » b a r h o n de stora tankarnes o c h idéernas f a c k l a h ö g t.
I ett minne, s o m aldrig svek, b e v a r a d e h o n de skönaste u t t r y c k e n f ö r vårt f o l k s o c h vår kyrkas andelif, o c h alltid var h o n r e d o att m e d en liflig v ä n l i g h e t låta h v a r och en, s o m k o m h e n n e nära, f å del af hennes r i k e d o m.
Skulle icke det ljus, som h o n så bar, utöfva en t ä n d a n d e, en p å en g å n g f ö r ö d m j u k a n d e o c h v ä c k a n d e inverkan på oss, vi, s o m r e d a n v i d så m y c k e t y n g r e år låta små lidanden, o m - sorger o c h v e d e r v ä r d i g h e t e r v ä n d a tan- ken b o r t från det h ö g r e, det h ö g s t a?
» Efter ett b e s ö k h o s d e n g a m l a u n d e r hennes sista lefnadsår skref u n g d o m s - vännen, b a r o n R.
v. Krsemer, ett skalde- bref till h e n n e, h v a r i det b l a n d annat heter: » Jag gratulerar till så sällspord lott Som din, att snart nå upp till nittitalet!
Det enda är, att » nitti » låter galet, När man, som du, alltjämt är ung till sinnes Och allt med fotografisk trohet minnes.
De längst förflutna tider du besvärjer, Strax rullas taflor upp med lif och färger.
Om Vasaborgen, Geijer, Atterbom, Om Bottiger, som nyss kom hem från Rom, Om Tekla och fru Knös, som då tillsamman På altarhärden underhöllo flamman. » Sedan han därefter talat o m de g a m l a och n y a vänner, som ännu sökte henne, heter det v i d a r e: » Men blir ändock du ensam någon gång, Så hör du strax de flydda tiders sång, Må ingen tro, att ensam då du sitter, Du sällskap har, och stort, när helst du gitter. » E n allvarsam p r ö f n i n g träffade u n d e r de senaste lefnadsåren d e n lifliga g a m l a, i det ö g o n e n n e k a d e h e n n e sin tjänst, hon k u n d e i c k e längre läsa själf, m e n ännu b i b e h ö l l h o n d o c k m i n n e t skarpt som f o r d o m, så att h o n k u n d e utantill uppläsa l å n g a stycken, s o m h o n ett par g å n g e r h ö r t sig föreläsas, o c h detta g ä l l d e icke b l o t t h v a d h o n h ö r t i y n g r e dagar.
E h u r u i h ö g g r a d k o n s e r v a t i v o c h vid- h ä n g a n d e g a m l a v ä n n e r o c h g a m l a min- nen, k n ö t h o n icke dess m i n d r e p å ål- derns dagar v ä n s k a p s b a n d m e d y n g r e generationer, o c h d ä r i g e n o m m i n s k a d e s den ensamhet, s o m skulle blifvit hennes lott, då h o n öfverlefde alla sina s y s k o n och de flesta af sina u n g d o m s v ä n n e r.
E n u n g systerdotter ä g n a d e sig u n d e r de senaste t i o åren m e d dotterlig kär- lek åt d e n gamla, läste h ö g t f ö r h e n n e, o m g a f h e n n e m e d en aldrig t r ö t t n a n d e ö m h e t o c h blef i allt, så att säga, det personifierade svaret p å skaldens f r å g a: » H v e m är, s o m h e n n e stödja s k a l l?
» U n d e r de sista åren k u n d e h o n b l o t t o b e t y d l i g r ö r a sig.
H o n h a d e d å van- 59 l i g e n sin plats i en länstol, b a k o m hvil- ken s t o d ett g a m m a l t skåp, s o m tillhört T e g n é r, o c h hvari h a n p l ä g a t f ö r v a r a sina manuskript.
T e g n é r s svärson h a d e ärft detta efter svärfadern, o c h efter profes- sor B o t t i g e r s d ö d ö f v e r g i c k det till sy- stern, d e n v a r m a beundrarinnan af T e g - nér.
H o n skattade det o c k h ö g t o c h be- rättade, h u r u hennes b r o d e r, m e d a n det befanns i hans ä g o, en g å n g v i d ett be- sök af k o n u n g O s c a r visat det f ö r, h o - nom j ä m t e det ännu k v a r l i g g a n d e origi- nalmanuskriptet till » Fritiofs s a g a », samt att k o n u n g e n synts h ö g e l i g e n intresserad häraf.
O f v a n p å skåpet h a d e en afgjut- n i n g af T e g n é r s t o d e n p å L u n d a g å r d sin plats.
B å d a dessa skatter synas p å vår bild, s o m är u t f ö r d efter en ej länge- sedan i den g a m l a s h e m t a g e n fotografi.
För sin o m g i f n i n g ville h o n intill d e t sista vara så litet besvärlig s o m m ö j l i g t, h v a r f ö r h o n, äfven sedan h e n n e s ö g o n f ö r m ö r k a t s, sökte till det mesta reda sig själf o c h aldrig tillät n å g o n att b o inne hos sig.
» Ä n g l a r n e h j ä l p a ' m i g, » sade hon ofta m e d barnslig trostillit o c h till- lade i c k e sällan: » T a c k, små änglar. » Till m i n n e häraf s j ö n g s o c k v i d hennes j o r d f ä s t n i n g d e n s k ö n a versen i vår psalm- bok: » S ä n d, H e r r e, dina änglar ut, att själen m å v i d lifvets slut af d e m till h i m l e n föras. » Från b a r n d o m e n h a d e h o n v ö r d n a d o c h kärlek f ö r G u d s o r d, m e n blef i c k e så litet b e r ö r d af sin tids snilledyrkan.
I y n g r e år t o r d e o c k hennes rika begåf- n i n g hafva k o m m i t h e n n e att m e d en viss ö f v e r l ä g s e n h e t anse de flesta männi- skor f ö r e n f a l d i g a; s m å n i n g o m fostrades hon d o c k u n d e r lifvets p r ö f n i n g a r till en själf k ä n n e d o m, s o m g j o r d e h e n n e ö d m j u k och r i n g a i e g n a ö g o n.
M e d stort tåla- m o d b ö j d e h o n sig o c k f ö r H e r r e n s tuk- tande h a n d o c h bar m e d stilla j ä m n m o d de l i d a n d e n, s o m v o r o oskiljaktiga från hennes h ö g a ålder.
H e n n e s ofta uppre- p a d e b ö n därunder var d e n n a: «Gör mig tålig, stilla, trogen, Och när frukten helst är mogen, På din vink den falle af! » Den 10 j a n u a r i innevarande år fick hon o c k, v i d d e n h ö g a åldern af n å g o t öfver nittio år, såsom en m o g e n frukt falla i sin Förlossares armar.
L S.
Några ord om kvinnor och kvinnoarbete.
Af Mathilda Lmujlet.
III.
et har blifvit sagdt, att de lägre klas- sernas kvinnor hafva lärt sig arbete och därför arbeta de också samvetsgrant och plikttroget.
Därför skulle ju också te- lefonfröknar utbytas mot telefonpigor och postfröknar mot » betjänte », det vill förmod- ligen säga personer med tarfligare vanor, som lättare försörja sig på de löneförmåner, hvilka komma de stackars » ryggradslösa ordningarna » till del.
Emellertid avancera nog telefonpi- gorna till fröknar och pretentionerna i samma mån, och så bli de ypperliga arbetskvinuorna » ryggradslösa », de med.
Det ligger visserligen någon sanning i att arbetskvinnan lärt arbeta, men detta är icke hela sanningen.
Riktigare vore om man sade, att hon blifvit tvingad att lära sig arbeta.
Hennes kropp är icke förvekligad, hennes krafter hafva från barndomen blifvit öfvade och tränade, och hon har arbetskraft att an- vända, när hon vill och när hon är tvungen.
Men tag bort den tvingande nödvändigheten, tag bort den ständiga tillsynen, och vi få se hos huru pass många lärdomen sitter kvar.
Ytlighet och fåfänga förekomma fullkomligt lika ofta och i lika hög grad hos arbetskvin- nan som hos den stackars ryggradslösa frö- ken, med den lilla skillnaden, att hos den förra sällan finnes någon motvikt af bildning och förstånd.
Den af medgång och hög af- löning bortskämda arbetskvinnan torde ha sin ryggrad i bästa behåll, men sällan faller det henne in att slita på den, om hon ej är där- till nödd och tvungen.
Hvar och en, som haft med tjänare att göra, vet nog att det icke är de flesta, som utan tvång eller till- syn arbeta med den sega uthållighet, som så mycket prisas och verkligen också är pris- värd.
Och det kallar jag icke att hafva lärt att arbeta eller att arbeta » med ryggrad », när man icke af egen arbetshåg, god vilja och plikttrohet, utan blott därför att man ej slipper undan med mindre, gör sitt arbete uthålligt och ordentligt, när man kan det.
Sätten arbetskvinnan till ett intellektuelt arbete, får man nog se, huru pass » ryggrad » hon har.
Att hennes kroppskrafter räcka till.
för kroppsarbete, det beror, som redan är vi- sadt, förnämligast på den milieu, hvari hon rör sig, uppväxer och lefver.
Men nu, för att jämförelsen icke skall halta, borde dock den intellektuelt anlagda, fostrade och arbetande kvinnan kunna sköta sådant arbete, när hon måste det, likaväl som arbetskvinnan sitt.
Och det är det hon icke kan, säges det, hvilket väl ändå ej torde vara så lätt att bevisa.
För att nu börja med studier, så påstås kvinnan ej däruti kunna arbeta lika uthålligt som mannen.
Möjligt är att hon ännu icke kan det.
Och visserligen har ännu blott ett fåtal af dem, som ägnat sig åt studier, hunnit därtill att på ett mera i ögonen fal- lande sätt göra dessa fruktbärande.
Men tänker man först på de många, långa ti- der, som männen fått ägna sig åt studier, och sedan på de oräkneliga massor af män, som ägnat sig däråt, samt slutligen på dem, som bland dessa oräkneliga under dessa långa tider verkat och gjort sina studier fruktbä- rande i lifvet, så blir måhända procenten icke mycket högre än bland de få, som under några korta decennier åtnjutit samma förmå- ner — märk väl, utan samma omsorgsfulla förarbeten.
Men må så vara; låtom oss medgifva, att kvinnor i allmänhet icke så väl som männen arbetat med studierna, men det lär väl ej heller vara meningen att kvinnan annat än undantagsvis skall ägna sig däråt.
Och så mycket få väl våra belackare å sin sida med- gifva, att undantagsvis arbetar kvinnan lika uthålligt som mannen, undantagsvis har också hon » ryggrad ».
Gäller det uthållighet, torde sjuksköterskan lika mycket som läkaren vara i behof däraf.
Och om äfven här och där förekomma slarf- viga, ryggradslösa, nonchalanta individer bland sjuksköterskor, torde dock våra läkare själfva kunna intyga, att sådana ej äro mycket tal-
I DU N 60 rikare än individer af samma skaplynne bland männen — j a, kanske till och med inom själfva den aktade läkarekaren.
T y om ock med påminnelsen om » Läkareansvar » följde åt- skilliga för mycket omfattande domslut, kan väl ej nekas, att äfven inom gruppen af de ädlaste män då och då framträda ryggrads- lösa arbetare.
Men om vi nu antaga, att de anklagelser vi här söka bemöta träffa förnämligast de ytliga, fåfänga damer, som, bortskämda i ett godt hem, vana vid endast rättigheter utan plikter, vårdslösa sitt arbete och dock fordra lön som för fullgodt sådant — i detta fall kommer frågan in i ett annat skede.
Det blir då arbetsgifvårens plikt att afskeda dem och ersätta dem med dugliga kvinnor, ty — med hrr Lokes och konsorters till- låtelse — sådana finnas.
Här får ingen hän- syn gälla; bättre, vida bättre att afskeda de odugliga än att låta dem slarfva sig fram för en dålig lön för att i samma ordning gifva rum för andra af samma slag.
Veta kvinnorna, att det icke går för sig att komma med underhaltigt arbete, så rätta de sig där- efter och söka sig ej in annat än der de kunna utföra ett dugande arbete.
Och här ligger enda korrektivet med det » öfverklagade onda », där det verkligen förekommer *.
Häremot invändes kanhända, att kvinnorna » tränga sig in » öfverallt på alla områden, antingen de duga eller ej till de arbeten de fika efter.
Därpå svaras, att hvarken kvin- norna själfva eller någon annan ännu vet, hvar kvinnan passar, och hvilka arbeten hon har ryggrad till, när hon kommer utom det område, som civilisationen anvisat henne an- tingen af missriktad välvilja eller obefogad ringaktning af hennes krafter.
V i säga med flit civilisationen, ty hos de vilda folk«n är det oftast kvinnan, som är den arbetande, är familjeförsörjaren, medan mannen inskränker sig till att vara krigare eller jägare.
Inom civilisationens råmärken måste kvinnan emal- lertid försöksvis ägna sig åt en mängd ar- beten, innan hon finDer det, som mest ägnar sig för henne.
Och att hon, där hon förmår prestera lika godt arbete, icke skulle få dela mannens arbetsområde, det vore väl ändock en smula orättvist.
IIJPI En korsdragerska och hennes existensminimum.
Anteckningar meddelade genom Esseide.
* * å i höstas en viss gammal fru satt och och arbetade vid sin aftonlampa, an- mälde man, att ett välklädt fruntimmer ön- skade träffa » Fredrika-Bremer-Förbundets stif- tarinna ».
Den främmande inträdde och, till- frågad hvad hon önskade, svarade hon med dof röst blott det enda ordet » arbete »!
och lade på bordet ett papper med prof på en ovanligt vacker handstil.
Då skriften beröm- des, svarade hon, under tyst, förtäckt gråt, att hon icke desto mindre var ur stånd att medels renskrifning eller på annat sätt er- hålla något arbete.
* Det torde emellertid icke saknas exempel på, att äfven män prestera underhaltigt arbete och dock fordra stor lön, om ock detta icke af män- nen » öfverklagas » och framhålles.
* * Detta lilla utdrag af en olycklig kvinnas berät- telse om sig själf har samtidigt lämnats till Dagny och Idun.
1894 Under vidare samtal berättade den främ- mande, att hon var dotter af en nu afliden sidenväfvare, ssmt att hon lefvat en sjuklings lif alltsedan två års ålder.
Hennes lidande kom af hvad läkare kallat » medfödda skrof- ler », som under olidliga plågor angripit huf- vud och ögon samt slutligen påkallat en ope- ration, som läkt det onda, men lämnat ett ärr, hvilket i någon mån vanställt hennes an- sikte och kommer människorna att misstroget afvisa henne, då hon söker arbete.
Häri ligger orsaken till hennes oförvållade bittra nöd.
I följd af hennes sjuklighet hade all den undervisning hon erhållit utgjorts af en tre års folkskola samt 6 månaders privat semi- nariekurs för småbarns undervisning.
Hon hade vackra betyg, men skulle fåfängt hafva sökt plats i skola.
Den gamla frun, som under många förny- ade samtal tagit del af hennes, sorgliga öde och omfattat henne med varmt deltagande, frågade henne slutligen, om hon kunde upp- sätta en enkel skriftlig redogörelse för, huru hon varit i stånd att uppehålla lifvet under sådana förhållanden.
» Med nöje, » svarade hon och såg glad ut öfver uppdraget och återkom efter ett par dagar med sin redogörelse, skrifven helt och hållet af hennes egen hand och här nedan meddelad utan den ringaste rättelse eller ändring.
* Virknålen * såsom medel till självför- sörjning- I en tid, då upplysningar samlas angående sven- ska kvinnans löne- och arbetsförhållanden, kan det kanske ej vara alldeles utan intresse att er- fara hvad ett fruntimmer i hufvudstaden, som un- der närmare ett års tid genom omständigheternas tvång ej haft annan inkomstkälla än spetsvirkning, knnnat förtjäna, och hur hon burit sig åt att kunna existera på denna inkomst.
Det är här icke fråga om några särdeles fina eller konstnärligt arbetade spetsar, utan vanliga enkla, lätt säljbara sådana till lakan, örngått m. m.
Jag har alltid sålt till återförsäljare (klädstånd och andra mindre butiker), emedan detta varit enda sättet tillförsäkra mig någorlunda jämnt ar bete.
Och då konkurrensen äfven på detta område af arbetsmarknaden är stor och återförsäljaren ju själf måste ha avance, har det högsta pris jag lyckats erhålla varit 35 öre för aln för cirka 10 à 12 ' centimeter breda spetsar (jag räknar här alnvis, emedan detta är mest brukligt i de små bodar, som varit mina afnämare).
En och annan gång har det händt, att om mönst- ret å spetsen af någon anledning ej behagat bod- ägaren eller ägarinnan, priset blifvit ytterligare nedprutadt till 25, ja, 20 öre aln.
En gång till och med, då det i min kassa var fullständig ebb, måste jag sälja en bred lakanspets på 3 och en half aln för 50 öre för att åtminstone återfå hvad jag gifvit ut för tråd.
För mer än en och en half dags flitigt arbete kunde jag den gången glädja mig åt en förtjänst af ungefär 18 öre.
Med stor flit under ungefär 10 timmars - arbets- dag kan jag medhinna 11 alnar i veckan, hvilket efter 30 öre alnen gör 3 kronor 85 öre.
Till dessa 11 alnar åtgå cirka 6 nystan Clarks ankartråd à 16 öre eller tillsammans 96 öre, som dragna från ofvanstående 3 kronor 85 öre lämna en nettobe hållning af 2 kronor 89 öre, som då skall räcka till hyra, mat m. m. för 8 dagars tid.
Eget rum kan naturligtvis ej ifrågakomma, så- som inneboende betalar jag 1 kr.
25 öre i vec- kan *.
Till lyse och för att koka mina tarfliga * Här några upplysningar om bostaden.
Rum- met äges af en mycket snäll och renlig gumma, tvätterska till yrket.
Tvätten går i liten skala, men försiggår och torkas i det lilla rummet, hvil- ket ej förbättrar luften.
När gumman stryker, behöfver hon det enda bordet och den inneboende måste, om hon är nog lycklig att ha fått något skrifarbete, utföra det stående vid en halfhög skänk.
Hennes bädd, som har sin plats vid en dragig dörr, består af två stolar och ett strykbräde med goda sängkläder, stoppade med små tyglappar.
anrättningar åtgå hvarje vecka en och en half liter rysk fotogen à 12 öre.
Uppvärmning af rum- met kommer naturligtvis på min värdinnas konto.
Kaffe har jag ej råd att begagna; mjölk, te, choklad o. d. lika litet.
Men för att åtminstone hafva någon slags ersättning för den kära kaffe tåren, har jag ändå funnit på råd.
Jag köper näm- ligen s. k. rysk cikoria, ett långt paket för 35 öre.
Ett sådant paket räcker till dryck 2 gånger dag- ligen i ungefär 2 månaders tid, hvilket gör en kost- nad af ej fullt 5 öre i veckan.
Jag kokar och dricker denna cikoriablandning som kaffe, men utan minsta tillsättning af kaffe.
Denna dryck föreföll mig väl att börja med något fadd, men tillsatt med några korn salt blef den bättre, och sedan jag nu blifvit van därvid, finner jag den till och med ganska smaklig.
Grädde har jag al- drig råd att köpa; men ett hektogram socker i veckan kan jag dock ej försaka.
Under sommar- månaderna brukade jag plocka ärenpris eller, som det på folkspråket kallas, » sjömanste », hvilket, kokadt som te med tillsättning af något socker, gaf en särdeles välsmakande dryck.
Kaffebröd består jag mig ej.
För hvarje dag köper jag en mjuk, grof rågkaka, hvilket slags bröd jag funnit vara det mest mättande af olika brödslag.
En half kaka ätes till frukost kl. 10 f. m., och den andra halfvan ätes till middagsbröd.
Smör och sofvel till brödet har jag ej råd att köpa.
3 liter potatis och en stor sill å 10 öre måste jag dela så, att däraf blir tillräckligt för fem roidda gar.
En gång i veckan, merendels på lördagen, blir festmåltid: då hämtas nämligen en helportion middagsmat från ångköket, eller folkköket, som det mera allmänt kallas, af hvilken portion dock hälften gömmes till söndagens middag och då uppvärmes.
Dessa tillfällen äro de enda, då fläsk eller kött och supanmat förekomma.
Sedan jag ätit middag kl. 1 eller något senare, dricker jag mitt cikoriakaffe kl. 5 utan dopp, och sedan äro matbestyren slut för dagen, ty någon aftonvard eller kvällsvard tillåta ej finanserna.
Se här en tablå öfver utgifterna under en vecka: En veckas hyra kr 1: 25 1 och ' / Î liter rysk fotogen à 12 öre —: 18 7 kakor rågbröd il 5 öre - —: 35 Rysk cikoria —: 5 1 hektogram socker —: 8 En folkköksmiddag, hel portion —: 20 3 liter potatis å •£ öre —: 12 En stor sill —: 10 En bundt tändstickor och en tvål à 5 öre —: 6 De löpande utgifterna f. veckan bli alltså kr.
2: 39 Återstå alltså _ kr.
—: 50 hvilka läggas till » reservfonden »; som skall be- strida tvätt, inköp af sytråd, salt och dylika små- artiklar.
De veckor, då jag genom för lågt arbetspris eller af någon annan orsak ej lyckats bringa full harmoni mellan debet och kredit, har jag genom försäljning eller pantsättning af någon af mina tillhörigheter dock lyckats återställa jämnvikten.
Det faller af sig själf, att det aldrig varit min tanke att i längden kunna existera på så ytterligt inskränkta villkor, utan att det endast kan gå under en mellantid, till dess något mera lönande arbete yppar sig; ty äfven om hälsa och krafter i längden skulle kunna stå bi med ofvan anförda knappa diet (hvilket jag dock redan tydligen mär- ker vara otänkbart), så skola dock aldrig några medel blifva öfver till inköp eller reparation af kläder och skodon och min ställning inom kort blifva i bokstafligaste mening ohållbar.
Att hvarje detalj i ofvanstående uppgifter är fullkomligt sanningsenlig, vore jag villig att om så fordrades med ed bekräfta.
Det anförda kan ju vara intressant nog för att visa, under hvilka knappa och torftiga förhållanden en flitigt arbe- tande kvinnlig individ kan nödgas draga sig fram midt i vårt yppiga, moderna storstadssamhälle.
T En af många ».
* Så långt vår korsdragerska.
Ingen torde kunna stänga sitt hjärta för hennes nöd, äfven om man känner blott den teckning, hon här ofvan gifvit af sitt sätt att lefva lifvet; ännu mindre kan man göra sig hård eller liknöjd, när man fått en inblick i hela omfånget af hennes sorgliga öde.
I båda fallen frågar man sig: huru kunna vi hjälpa?
Hvar och en är nog redo att gifva sin
1894 IDU N akärf; men de spridda slantarna blifva ofta en hjälp blott för ögonblicket.
Det fordras att gifvarna hålla i någon mån tillsammans och att man handlar efter en gifven plan, syftande att bereda själf hjälp.
En sådan plan har man redan så smått börjat sätta i verket.
Den första åtgärden gällde att göra den olyckligas öde kändt; för detta ändamål vill man i tryck utgifva hen- nes egenhändigt nedskrifna historia för att genom dess försäljning afhjälpa den svåraste nöden och bereda den stackars kvinnan en människovärdig tillvaro.
Denna tryckning har Idun åtagit sig att bekosta.
Vidare har man ordnat listor föv anteck- ning dels af penninggåfvor till en framtida reservkassa, dels af anbud på arbete.
På listan n:r 1 står redan hennes majestät drott- ningen som en blid vägvisare för de gifmilda.
Här må blott tilläggas, att den lilla skriften under titel En korsdragerska och hennes exi- stens-minimum, så snart den hinner tryckas, skall hållas till salu à 50 öra hos hrr bok- handlare Samson &amp; Wallin Drottninggatan, Fritzes k. hofbokhandel, Gustaf Adolfs torg, samt H. Sandberg, 8 Sturegatau i Stockholm.
Inkomna gåfvomedel skola uppbäras och redovisas af fröken Martha Leijonhufvud Gref- turegatan 76 b, och brukspatronen hr Arved Nordensson, Fleroingsberg, Kungsh.
Sthlm.
sande i trikolorens färger eller i blekrödt och guld sno sig smala och som det tyckes oänd- liga pappersremsor — dessa » serpentins », som för ögonblicket äro så på modet, från rad till rad, från loge till loge — snärjande garn, som man måste slita, om man ville tränga sig fram.
öfver detta gungande nät slungas ett myller af konfettis — lätta pappersflingor, som spela i alla färger och fästa sig likt brokiga moucher på en eller annan hals.
Striden har rasat ända ifrån midnatt, men ingen känner sig trött.
Man slåss i logerna, på scenen och ända ut i gallerierna.
Med ett fång af ser- pentins i famnen böjer sig en ung strålande dam \ — stjärnan vid en af Paris ' teatrar - omaskerad och klädd i sällskapstoalett — öfver barrièren till sin loge och står där ett ögon- blick och betraktar vimlet.
Så kastar hon med en snabb, kattlik plötslighet sitt brokiga pappersnystan på några beundrare därnere och glider därefter in i logens bakgrund, fort och lätt som en skugga.
Det är för att undgå bomben, som riktas emot henne, men ögon- blicket därpå är hon tillbaka, beväpnad med två konfettistrutar, och de fem sex herrar, som underdånigast omge henne, förse henne oupp- hörligt med nya anfallsvapen.
Hon visar, hur mjuk och hur spänstig och hur oberäknelig hon är, och man strider med samma häftighet, om också inte med samma grace, i avantsce- nen midt emot, där ett sällskap af herrar och damer — damerna i dyrbara svarta dominos med spetsmasker, som äro rena mästerverk af arrangement ooh bilda stora, genomskinliga sländvingar på båda sidor om hufvudet — P ö r s u m m e n ej det o v a n l i g a t i l l f ä l l e t a t t ömsesidigt öfverhölja hvarandra med en snö g r a t i s förskaffa E d e r en flossa-apparat af konfetti.
öfver allt stiger lideisan, man och d e l t a g a i v å r handarbetstäflan.
Se skrattar och jublar vid ett välriktadt slag, t i l l k ä n n a g i f v a n d e t p å f ö r s t a s i d a n i an- och ett hälft dussin förtjusande unga engelskor, nonsbilagan.
typer från Daily-News-julillustrationerna och så små, att man kunde taga dem för flickor om tio, elfva år, klappa till och med i hän- derna, där de böja sig öfver logekarmen i hvita Kate Kreenawaydräkter och med de små elfanletena försmalade af långa, mjuka, blonda Teckning för Idun af Jane Gernandt Claine.
lockperuker.
Deras barnsliga företeelse väcker sensation, och grupper af pariserhabituéer stanna och beundra denna späda krans af tusenskönor et var en gäng en kung, som skulle ställa fråp baletten eller något litet kringresande cir- till bröllop, och intet var honom ange- kussällskap.
Och de äro så lustiga och så lägnare än att bjuda alla feerna i riket.
Han lika hvaraodra med sina små späda armar, skickade sina tjänare till Ungdomen och Be- sina graciösa händer och sina stora ljusblå, haget och Kvickheten och Rikedomen, och traditionelt uttryckslösa engelska ögon, att man dessa damer tackade och svarade, att de skulle vore frestad att taga dem för en samling doc- infinna sig.
En enda glömde han att bjuda, kor, som kunna två eller tre gester, tre eller men denna enda, som blef förbigången, var fyra slags » O h!
Oh! » mäktigare än alla de andra och kunde vända svart till hvitt och rosor till törne, bara där- Klädd i en skär sidenburnos rör sig Sara för att hon icke kom.
Brown, den lilla för sin värld typiska parisi- Det är således icke klokt att utesluta feer.
skan med det engelska namnet, fram och till- De hade blifvit nog så mangrant ihågkonina baka i salongen.
Det är hon, som var drott- på operamaskeraden i Paris den tredje fe- ningen på den excentriska bal, hvilken för- bruari det nådens år 1894, ty man såg både orsakade studentoroligheterna i somras och där- Skönheten och Gracen, Kvickheten och Sma- ifrån man vet berätta, att hon uppträdde i en ken — endast Glädjen såg man icke, hvart kostym, som egentligen icke kunde ha ens de man än ville vända sig.
Man hade glömt svagaste anspråk på detta namn.
henne, helt enkelt glömt henne, den fjärils- Man ser icke till många masker.
Parisiskan vingade, som dansen lockar ooh som så gärna af värld klär sig aldrig i annat än domino, lyfter sina evigt unga armar till fiolernas ut- när hon af nyfikenhet besöker en operamaske- dragna ton.
Hon hämnades, denna förbigångna.
rad, och de, som utan att äga hennes samhälls Hon skapade ett dussin vrångbilder af sin ställning och henne värdighet likväl sträfva skugga och förklädde dem och skickade dem efter att bevara skenet, följa alltid hennes ex- på balen.
Och ingen kunde säga, hur det empel.
Det är således icke svårt att klassera gick till, men de blefvo insläppta allesammans: dessa incroyables i silkestrikåer och röda siden- den tomma munterheten, som maskerats som frackar utan ärmar, dessa bébéer i små spets- skallra, det fula skrattet, som helt enkelt var kjolar och några olyckliga, som förklädt sig en gubbe i lösperuk, och de platta påhitten, till lampskärmar och kväfvas inne i de siden- som alla kommo utklädda till grodungar.
klädda ståltrådskupor, som täcka deras an- Men om man roade sig eller icke, var ope- sikten, medan dé på sina vacklande hnfvuden ramaskeraden en bländande ögonens fest.
Ly- bära den enorma inrättning, som utgör en mo- Från operamaskeraden i Paris.
11 61 dern abat jour.
Evad man kallar karaktärs- masker äro alldeles bannlysta, ty dit får man väl icke räkna några indianer från Batignolles och en advokat i lockperuk, hvilken är betald, för att han skall dansa kadrilj.
Dessa dansöser förtjänade sitt särskilda ka pitel, om deras konst icke vore ett så botten- löst — och ett så fult — koreografiskt van- vett.
När man betraktar denna kadrilj, sä afskräckande i sin materialistiska platthet, frå- gar man sig, hvar den franska smaken, hvar det franska behaget, hvar den fina, gamla franska måttfullheten tagit vägen.
Om denna dans, hvilken alltid utföres af särskildt dres- serade och betalda artister, ändå kunde roa, men den roar icke!
Den dansas med utma- nande köld och åskådas ännu kallare, men mä det sägas till de ungas heder, att det till största delen är de gamla, som flocka sig om- kring dessa föreställningar, och som småle, när dansöserna, sjukligt bleka under kindernas smink och med döda blickar — blickar för hvilka ingenting har värde, för hvilka ingen- ting lyfter sig och strålar — göra ett af dessa språng, där det gäller att uppnå det omöjliga, det osannolika af lagen om jämvikt och dal- man framför allt uppnår att drifva det fula och det afskräckande till sin spets.
Denna bedröfliga skicklighet är det groteska resultatet af årslångt arbete.
Det finns till och med en skola — detta är verkligen ordet — där äldre stjärnor, hvilka den fruktlösa kam- pen mot åren och formernas alltför omfattande rundning tvungit att öfverge de forna trium- fernas fält, utöfva det allvarsamma kallet af lärarinnor, ett kall som åtminstone fordrar kroppskrafter.
Det gäller nämligen att, som termen lyder, » krossa » armar och ben på denna lofvande elevstat, och detta förfaringssätt är lika plågsamt för den ena parten som påko- stande för den andra.
En nyttig sysselsättning skulle kosta långt mindre tid, långt mindre ansträngning — att nu icke tala om smärtan — men dessa aspiranter, som fasa för hvarje tanke på arbete, besöka regelbundet, utan att förtröttas och utan att låta någon pina af- skräcka sig, sin skola i kvarter Pigalle.
Un- dervisningen är hvarje dag densamma.
Eleven slår sig ned på en stor getfäil, och den värda lärarinnan vrider och vänder på deras armar och ben för att bryta dem i alla leder, under det delinkventen mången gång skriker af kval.
Och allt detta för att under några år, medan ungdomens och fägringens illusion ännu varar, kunna förvåna publiken på de offentliga ba- lerna, ty hvad blir väl slutet på deras trista existens.
.
.
I bästa fall en förtidig död, ty de lefva fort, dessa olyckliga, eller också en mer än sorglig medelålder, delad mellan um- bäranden ock slö resignation, ty det är icke alla, som kunna haka sig fast vid den tvifvel- aktiga räddningsplankan att sluta som välbe- ställda lärarinnor vid skolan i kvarter Pigalle.
Men denna besynnerliga värld är föga intres- sant, och den publik, som dessa danser locka, består nästan ständigt af samma element — gråskäggiga gubbar, som längesedan förlorat förmågan att roa sig, och en del förvånade och — om någonsin med rätta — skandali- serade provinsbor.
Så såg man på senaste operamaskeraden en hederlig familj från lands- orten, bestående af mater familias och tre döttrar ängsligt gömma sig bakom de parisi- ska ryggar, som bildade en haie omkring ad- vokatens, indianernas och de alltför tunnklädda bébéernas kadrilj.
Familjen ville se och icke se — den var nyfiken och den var chokerad.
Mamma, som var landsortsindignation ända upp till hårfästet, kastade emellanåt en sned
02 blick bakom blommorna i sin spanska mantilj, medan silket i det alltför trånga sidenharnesk, som omslöt hennes mer än yppiga matrone- gestalt, knastrade på detta betecknande sätt, som endast ett sådant harnesk kan knastra.
Systrarna försökte utplåna sig bakom hvar- andra — tre långa och smala trådar, som ta- git sin blyga min, sin fyrkantiga urringning och sina höga nyckelben med sig från pro- vinsen.
De voro uppenbarligen högst besvikna på de mystiskt strålande förväntningar de gjort sig angående en operamaskerad i Paris, och deras tankar delades helt säkert af den unga fru, som lät sina stora, klara, sydfranska ögon glida öfver salongens brokiga virrvarr, medan hon, mycket lugn och mycket oberörd, stödde sig mot mannens arm.
Men då denne syd- fransman med rasens lätta företagsamhet ville draga henne med sig till den grupp, som bil- dats omkring kadriljen, stannade hon plötsligt omedgörlig.
» Mais non, Henri, » sade hon, » mais non, det är alltför dumt.
Voyons, mon ami, inte lönar det sig att resa från Marseille för att titta på det.
.
.
» Och med blicken alltjämt fäst på vimlet, som rörde sig omkring henne, sade hon med en oefterhärmlig skift- ning af öfverlägsenhet och ironi.
» Det kan vara något för parisarne.
.
.
det är ingenting för oss.
.
» Lång, blond och uttråkad, sällar sig en eller annan engelsman till dansösernas publik och vänder sig bort och lägger all sin blaserade trötthet, allt sitt engelska förakt för det, som är franskt, in i en gäspning, men han går likväl icke sin väg han stannar.
.
.
till sista man.
.
.
långt sedan de öfriga ny- fikna försvunnit.
De dominoklädda damerna försvinna en ef- ter en, och det blir allt rymligare och allt muntrare i salongen och i gallerierna.
Trötta att beundras på afstånd uppe i sin loge i andra raden, ha de små tusenskönorna från baletten vågat sig ned i salongen under det majestätiska beskyddet af sin Barnum, en herre i korrekta, engelska polissonger och korrekt engelsk frack.
De äro litet större på närmare håll, litet mera fullvuxna, men med samma öppna tomhet i sina babyögon och samma spädhet öfver sina små Kate Kreeaway-gestal- ter.
Som en procession af väluppdragna doc- kor vandra de efter Barnum, men Barnum är ändå icke lugn.
Han vänder sig ofta om, han räknar dem och vakar öfver, att deras små munnar behålla det rätta uttrycket af docklik omedvetenhet.
Det är ett stycke iscensättning, som tar sig bra ut, men en förvägen parisare, som säkert anat, att det lefver ett litet öra bakom lockperukens liflösa krusning, böjer sig ned och hviskar en komplimang till den längsta och mest blåögda af de små balettmisserna.
Och Barnum — den store, lugne, engelske Barnum — utvecklar hela vidden af sin cirkus- faderliga myndighet i en verklig explosion af indignerad värdighet: » Monsiuer, » utbrister han.
» Monsieur! » svarar parisaren stridslystet, och det är det enda, som nan urskiljas af de bägge herrarnas dialog, som ett ögonblick ho- tar att urarta till handgripligheter.
Larmet växer, de små blåögda vrida de elflika hän- derna och halfgråta.
De se förtjusande u t.
.
.
Ä r detta en reklam, så har den lyckats.
Hela snobbvärldens ögon äro i detta kritiska mo- ment fastade på de blonda, unga dockorna, och man frågar hvarandra: » Men h var är det då de uppträda?
På hvilken teater? » Utan att någon människa kan säga, hur det går till, lugna sig de båda upprörda; fransmannen van- drar uppbragt och högröstad med sina kam- rater och med en förtörnad blick på denna omgifning, som är så ovärdig den sexfaldiga, I I DU N blåögda, britiska dygd han försvarar, bereder sig Barnum på ett majestätiskt återtåg genom stora operans salong, som helt säkert icke är någon barnkammare, och dit det är öfverflödigt att föra små misser, då man är så rädd om dem.
Men Barnum tänker icke ett ögonblick på att anklaga sig för denna obetänksamhet; han växer, han breder ut sig, han är idel ö- boren indignation, och medan han ännu en gång räknar sina sex blåögda, mumlar han hörbart: » A h, dessa fransmän. » Ah, dessa fransmän.
.
.
dessa fransmän.
.
.
Barnum är helt säkert icke den ende, som, svept i sina nationella dygder, blundande be- går det misstaget att döma dem efter en bal- natts glänsande dekadans.
En nyhet af stort intresse för våra husmödrar.
om en sådan anse vi oss med alll skäl kunna beteckna det fotogenkök, som under namnet Primus förts i marknaden af firman B.
A. Hjorth §• C:o i Stockholm — en soen.sk uppfinning, som på enastående kort tid genom sina goda egenska- per väckt uppseende och vunnit marknad öfver, snart sagdt, hela världen.
Efter en sådan ovan- lig framgång, som bör fägna hvarje fosterländskt sinne, torde det ej dröja, förrän den nya appa- raten äfven i svenska hem blir en oumbärlig vän, hvilket den väl förtjänar.
Det egendomliga och nya för detta lampkök är alt fotogenen förbrän- nes utan veke och att förbränningen blir så full- ständig, att den högsta värmeeffekt uppnås, utan att något det ringaste os eller sotbildning före- kommer.
All den kokning och stekning, som är af behofvet i ett hushåll,.
blir på denna apparat bil- ligare och bekvämare än på hittills begagnade, och äfven för uppvärmning af strykjärn och präss- järn ägnar den sig förträffligt.
Genom den sinn- rika konstruktionen förgasas fotogenen i själfva brännaren, och det är således egentligen fotogen- jas och ej fotogen, som gifver lågan, men all fara för explosion är totalt utesluten, emedan in- gen gas finnes i behållaren, utan endast olja i flytande form.
På 3 à 4 minuter förmår den tref- liga apparaten uppkoka en liter vatten, men är likväl ovanligt bränslebesparande, så att endast 1 liter fotogen åtgår i timmen, då köket brinner med full låga.
Vi togo härom dagen tillverkningen i betrak- tande på den nyanlagda präktiga fabriken, där arbetet genom fulländade maskiner nu uppdrifvits så långt, att 1,000 fullfärdiga apparater kunna le- vereras i veckan.
Öfver 20,000 stycken äro re- dan spridda i världsmarknaden, men ännu hin- ner knappast fabrikationen motsvara efterfrågan.
Det var oss ett verkligt nöje att i detalj iakttaga den omsorg, som nedlägges på varans solida kon struktion och utstyrsel.
Den sinnrika idé, som representeras af » Primus », samt det förträffliga sätt, på hvilket den utförts och förts ut, länder också uppfinnaren och fabrikanterna till lika myc- ken heder som den svenska industrien.
För patienee-amatörer.
elt visst finnas många bland våra läsa- rinnor, som gä lediga stunder roa sig med att lägga patience.
E n ärad insända- rinna har också foreslagit, att vi till dessas förnöjelse någon gång skulle meddela beskrif- ning på mindre kända paiiencer, hvilka ej finnas upptagna i de gängse patienceböekerna.
Brefskrifvarinnan har som en början själf sändt oss ett par dylika beskrifningar, af hvilka den ena i dag följer här nedan.
Vi uppmana alla patienceamatörer ur vår läse- krets att följa hennes exempel och insända 1894 tydliga beskrifningar på trefliga, ej förut allmänt kända patiencer.
• för * » D a m e r n a sist. » Spelas med 2 lekar, hvilka väl sammanblandas.
Man utlägger 8 kort i en rad; om bland dem förekomma några femmor och sexor, uttagas dessa och läggas i 2 rader ofvantör de 8 korten, fem- morna i en rad ocb sexorna i en.
Finnas så bland återstoden några fyror och sjuor uttagas äfven dessa och lägges fyran på femman och sjuan på sexan, men dock så att hjärter måste komma på hjärter och ruter på ruter etc.
Finnes bland de första 8 korten ingen femma eller sexa eller, om någon sådan finnes, ingen fyra eller sjua i passande färg, utlägges ånyo 8 kort ofvanpå de första.
Äfven här uttagas femmor och sexor för att bilda grunden till nya högar, hvilka ökas så att 5-högen tilltager nedåt med 8, 2, ess och kung samt högen uppåt med 7, 8, 9, 10 och knekt, hvarvid de stanna.
Funnos ej passande kort vid andra utläggningen af 8 kort, utläggas ånyo 8 och så vidare, tills alla korten äro utlagda.
Om exempelvis bland de 8 högarne en passande tia ligger öfverst på tredje högen och, när denna tia borttages, en användbar tvåa framkommer, tages äfven denna och fortgår så, tills inga passande kort ligga öfverst.
När nu båda lekarne äro utlagda på de 8 hö- garne, tager man första högen till vänster och lägger dessa kort på de andra 7 högarne, allt un- der det man borttager de passande korten; där- efter högen n:r 2 på de andra sex och så vidare, tills en hög återstår.
Ligger så en dam öfvest på denna hög, borttages damen allt eftersom hon blir första kortet, men kommer så ett annat kort öfverst, som ej passar till någon af 5- och 6 hö- garne, då är patiencen förlorad.
Hvarje hvarf kort måste utläggas, innan tag- ning får ske, så att man ej redan vid första ut- lagda kortet får taga det då möjligen passande.
Ur notisboken.
Frän Kom.
Underrättelserna om kronprinses- sans af Sverige Norge befinnande äro fortfarande tyvärr icke synnerligen tillfredsställande.
Efter an- komsten till Kom har hon endast ett par gånger kun- nat lämna fangen.
Hennes svaghetstillstånd fordrar den sorgfälligaste vård.
Till Grekland, ej till Biskra, är det kronprinsessans afsikt att begifva sig från Kom.
Genom en algerisk tidning hade spridts det ryktet, att hon skulle vid oasen Biskra tillbringa en del af vintern.
Detta rykte är emellertid full- komligt ogrundadt, och om icke någon ändring till följd af läkarnes råd äger rum, kommer kronprin- sessan att tillbringa vintermånaderna i den grekiska arkipelagen.
O-pdt behag i Norden tyckes ärkehärtigiunan af Österrike, änkekronprinsessan Stéphanie, hafva funnit.
Hon kommer nämligen att i juli månad såsom vårt kronprinspars gäst åter besöka vårt land.
Som bekant anlände hon till vår hufvndstad da- garne före midsommar förlidet år och gjorde där- efter vidsträckta utflykter inom såväl Sverige som Norge nnder ett par månaders tid.
Kvinnliga œsculaper.
Bland de medicine studerande vid Karolinska institutet denna termin märkas följande unga damer: Elin Beckman, Maria Folkeson, Thora Granström, Hertha Johansson, Signe af Klintberg, Anna Loven, Mathilda Lundberg, Sigrid Molander, Ada Nilsson och Ellen Sandelin.
Den bekanta skolföreståndarinnan i Göteborg fröken Eva Bohde har vid The Sloyd Associations of Great Brilain årsmöte den 11 d:s blifvit invald i sällskapets styrelse.
* Laktoserinlcakaon frän Th. Winborg &amp; C:os välkända fabrik hafva vi flere gånger haft anledning framhålla för våra ärade husmödrar på grund af dess utmärkta egenskaper.
Att den är angenäm och väl- smakande, veta alla, som användt densamma.
Men den är också särdeles lättsmält, enligt nyligen af kemisterna A. Th. Höglund och Klas Sondén an- ställda försök, för hvilka redogöras i läkaretidskriften Hygieas decemberhäfte.
Jämförelser hafva nämligen
IDUN 1894 härvid gjorts mellan laktoserinkakao och van Houtens kakao, och hafva dessa gifvit vid handen, att den förra innehåller mera kväfvefria beståndsdelar (52 proc.
mot 35), mindre fett (15 proc.
mot 29) samt ungefär lika mängd kväfvehaltiga beståndsdelar (om- kring 20 proc).
Teater och musik.
K.
Dramatiska teatern.
Länge förebådad!
och mot- sedt med stort intresse gick i tisdags afton det indiske dramat » Vasantasena » för första gången öfver denna teaters scen.
» Lervagnen », såsom originalet egentligen heter, utgör ett af de allra älsta prof som världsliteraturen känner af drama- tisk diktning och uppgifves vara författadt af den indiske konung Sudrâka omkring 100 år före Kristi födelse.
I den form hvari skådespelet nu framfores, har det visserligen undergått åtskillig scenisk modernisering, men denna har inskränkts till det minsta möjliga och lär i det hela vara rätt oväsentlig.
Den säkra karaktärsteckningen, den handlingens lifliga och konsekventa utveck- ling och den djupa fond af ursprunglig poesi, som möta oss ur detta förstlingsalster af drama- tiskt författarskap, stå alltså odeladt kvar för det- sammas egen räkning — ett beundransvärdt och intressant vittnesbörd, hur föga seklers gång rub- bat i sättet att känna och tänka inom de all- mäntmänskliga, de centrala lidelsernas område.
Vasantasena — den sköna, men lågättade ba- jadéren, hvilken luttras, höjes och till sist segrar genom makten af sin rena kärlek till den ädle brahmanen Kaiudatta — hade i fröken Soanström fått en representant, som, om icke i alla, dock i flere hänseenden lyckligt skildes vid sin uppgift.
Af den yttre fägringen gaf hon ju lätt en tillfreds- ställande bild, och för den skärhet och hjärtats renhet, som omstråla den unga kvinnan äfven midt under hennes förnedring, fann hon intagan- de uttryck, f de starkare passionerade scenerna räckte hon ej alltid till, men hade ock där flere goda moment.
Med hänsyn till de unga och för så pass fordrande uppgifter opröfvade krafterna förtjänar hennes framställning obetingadt erkän- nande.
Hr Palmes Karudatta förde med sig den- ne skådespelares kända både fel och förtjänster: värme och innerlighet, men brist på friskhet och kraft.
Af Samsthanaka — den fege vällustingen, hvilkens låga lidelser uppländts af Vasantasenas skönhet, och hvilken därför traktar efter rivalens ofärd — hade hr Hillberg utmejslat en genialisk karaktärsfigur, rik på briljanta detaljer och dock sammangjutet hel — en af den utmärkte skåde- spelarens ypperligaste skapelser.
Flere vore ännu att närmare omnämna: fru Rundbergs friska Mandanika, Vasantasenas väninna, hr Per- sonnes förträffliga Maitreja, Karudattas vän och en maskulin pendant till den förra, hr Bœckstrôms humoristiske badare-tiggarmunk, hr Skånbergs manlige Ariaka, men både utrymmet och den sena tiden, med pressläggningen förestående, hindra oss härifrån.
Framhållas måste emellertid ' hurusom intrycket af det intressanta stycket verkningsfullt förhöjes af en synnerligen praktfull iscensättning.
De alltigenom nya dekorationerna äro en heder för hr Grabow; särdeles slog tredje aktens tro- piskt yppiga trädgårdsdekoration högeligen an.
Och kostymerna stå ej efter i gedigen prakt.
Aftonen blef till en afgjord och välförtjänt suc- cés, och det ur så många synpunkter beaktans- värda skådespelet bör helt visst vara tillförsäk- radt en varaktig framgång.
Fru Dina Edlings konsert hade i lördags till sista plats fyllt Musikaliska akademiens stora sal med en publik, som på det lifligaste sätt och med det mest entusiastiska bifall lade i dagen sina känslor för den framstående och allmänt aktade konsertgifvarinnan.
Fru E. utförde Jlere nummer med sedan gammalt känd och erkänd förmåga.
Värdefullt biträde lämnades framför allt af pro- fessor Neruda samt därjämte af hr Book, fröken Ek, fru Soedbom, fröknarna E. Claëson och A. Larson samt en musikälskare.
Konserten — den första som fru Edling gifvit för egen räkning här- städes — var i sin helhet mycket lyckad.
Fröken Tora Hwass ' konsert, hvilken uppskju- tits sedan i höstas, ägde rum sistl. tisdag i Mu- sikaliska akademiens stora sal inför en ganska talrik publik.
Programmet var väl valdt, ehuru något för långt, och konsertgifvarinnan visade sig vara i besittning af en mycket aktningsvärd 63 teknik och god smak i tolkningen af såväl Beet- hoven (sonate, op. 26) som Schumann (Wiener- karnevalen) och Chopin.
Föredraget — i öfrigt som sagdt förträffligt — föreföll dock stundom något kallt.
Fröken Hwass har emellertid gått betydligt framåt och nu trädt i främsta ledet af våra inhemska pianister.
— Fru Edling sjöng med lif och värme ett par visor af Åkerberg och Grieg, och prof. Neruda föredrog på sitt oöfverträff- liga sätt sitt konsertstycke i d-moll samt ett par extranummer.
En österrikisk violinvirtuos, hr Marcello Rossi, kommer inom kort att gifva konsert härstädes.
Berättelse af Georg Nordensvan.
(Forte.)
Det var naturens uppvaknande, han målat.
Solen var ännu ej uppe, men det började glim- ma och lysa på den glasklara himlen, som bredde sig utan ett moln, men där en och annan blek stjärna glömt sig kvar.
Sjön en spegel för träd och vass och för himlens hela färgspel, allting klart och rent, friskhet, tyst- nad och stillhet öfver hela naturen.
Det är solen hon väntar på, solens rosiga glöd öfver himmel och sjö.
.
.
Och han, som lagt upp denna praktfulla stämning sä stort och djärft och så kändt, han afundades Aja Bergström hennes gåpåmåleri!
Och han gick och grämde sig öfver att han ingenting kunde.
Jag måste lofva att inte säga ett ord åt henne om taflan.
Det blef i stället hon, som talade om den för mig, fast hon ej sett den.
Hon talade mycket om honom änder dessa veckor, han intog redan nu en stor plats i hennes tankar.
Na regnade det, nu hade han taflan inne i rum.
Naturligtvis kunde han inte låta bli att måla på den.
Han skulle naturligtvis se, att den tog sig annorlunda ut nu mot när han hade den ute.
Hans Emma skulle inte ha förstånd att låsa undan penslarna och färgen för honom eller locka honom att vara sällskaps- apa så länge det regnade.
I stället för att rita mönster åt henne eller måla af barnet eller spela vira med oss som en förståndig män- niska, så skulle han börja experimentera med taflan, skulle stämma om färgen, beräknad efter ramdager, skulle komponera in verkningsfulla motsättningar för att fa färgskalan vackert af- vägd — och så en vacker dag skulle han kom- ma under fund med att han var på väg att måla ett chic-landskap och att hans tafla var hvarken det ena eller det andra.
» Det är för Borgligt!
Ni skall få se att jag får rätt — jag börjar känna honom nu.
Han målar all- deles för bra, det är hans svaghet.
Han kan inte måla enkelt. » Regnandet ville ej taga slut, och så kom den dag, då Aja måste resa sin väg.
» Nu har jag varit där » — det var samma dag, då hon skulle fara.
Hon kom och bultade på min dörr.
Hon kunde inte hålla sig stilla och hon måste tala för att få luft.
» Jag fick se på taflan, jag gaf mig inte förr än jag fick komma in.
Ja, jag hade ganska rätt.
Han hade målat på den så att det friska, det omedelbara i stäm- ningen, det som ja§ kan tänka mig ha funnits där, är borta, absolut borta.
Just det han måste ha velat ha fram i den stämningen — jag förstår det- så väl, jag har flere gånger gått och tittat på just detsamma — • och det som han säkert hade till utgångspunkt och hade klart för sig, när han började med den, just det saknar man nu.
Och det vet han mycket väl, det såg jag på honom.
Han var så nervös, som om han ville bitas.
» Säg ifrån att det är dåligt, ni är väl åtminstone inte rädd för att tala sanning, » sa ' han.
Han såg ut som om han ville Blå mig — och jag visste ett ögonblick inte hvad jag skulle ta mig till.
Men nu skall ni få höra!
Det föll mig in att reta honom för att på så sätt väcka hans själfkänsla, hans konstnärs- stolthet.
Jag sade i den mest kalla ton, jag kunde komma ut med, att det här var alls inte hvad jag väntat af honom.
Jag sade, hvad jag skulle låta honom göra om han vore min elev.
Det var oförskämdt, jag vet väl det, men sådant läder skall sådan smörja ha.
Slutklämmen blef: Tag en knif och skrapa bort alltihop det här och gör det se ' n färdigt i ett drag!
Jag var så fräck mot honom, så jag skämdes, men jag var arg — få se om det kan leda till något resultat. » Aja reste och regntiden upphörde.
Asp för- blef osynlig.
En dag gick jag på visit till mjölnargården och träffade hans fru ensam.
Edvard var ute och gick, » han har ingen ro nu för tiden, han är ständigt borta.
Han har börjat på med taflan igen, men ingen får se den.
Och han har inte en tanke på något annat än den.
Han ger sig knappast ro att sofva några t ' mmar, han stiger upp gång på gång under natten för att se efter om det mulnar. » Det var en ytterst korrekt undergifvenhet i hennes ton.
Man kunde inte misstaga sig på, att hon var en förbisedd hustru, som likväl bar sitt öde med undergifven värdighet.
På hemvägen mötte jag honom.
Han var tankspridd och nervös.
Taflan?
Ja, han hade suddat ut alltihop och lagt upp det på nytt.
Allt beror nu på om det fortfaraode blir klara morgnar — barometern står lyckligtvis högt — i annat fall är hela sommaren förspilld.
.
.
Jag blef en tid bortåt nästan lika intresserad af väderleken jag som han.
Han måste taga vara på hvarenda dag, om han skulle få taflan fär- dig.
Den tid var redan inne, då björkarna började visa en och annan gal bladruska och då färgerna om morgnar och kvällar visade ansat- ser till att bli hårda och skarpa.
Högsommaren började öfvergå i eftersommar.
När jag nästa gång träffade Edvard, var han så lugn, som jag inte sett honom sedan hans första vecka här ute.
Han talade om sitt be- slut att lämna taflan sådan den var, att inte vidare ändra någonting och inte tillägga ett enda penseldrag.
Aja hade vid sin afresa testamenterat mig en halftömd chartreusflaska, och i ett glas af den gyllene drycken tömde vi en skål för re- sultatet af hans sommar.
Att skälen äfven gällde henne, antar jag han förstod.
Sedan jag flyttat in till staden, såg jag sällan till mina sommarbekanta.
Men en middag mötte jag Aja på gatan.
Jag kunde tala om för henne en nyhet — jag ämnade resa till Paris och stanna där öfver vintern.
» Nej, så roligt!
Om jag får sälja bra, så kan det hända jag kommer dit pä en titt bästa vår.
Då ska vi ha liffadt. » Också hon hade nytt att berätta.
Hon bör- jade med att fråga, om jag sett Asps tafla, morgonstämningen.
Det hade jag inte gjort.
» Jo, kan ni tänka er, den är bra, den är riktigt bra.
Jag har inte blifvit så förvånad
IDUN (il på jag vet inte när.
För det första öfver att taflan för det andra öfver att är färdig och det är en sådan kläm och fart i den.
Jag blef så glad, så jag kunde ha tagit honom i famn. » Jag fick från mer än ett håll bekräftelse på denna nyhet.
1891 Madame Marchesi gifver mycket få privata lek- tioner.
Nästan all hennes undervisning sker i klasser, varierande från cours préparatoire och cours do concert till instuderandet af stora ope- ror, både franska och italienska.
Amatörer un- dervisar hon icke.
Edvard A s p hade gjort ett bra arbete.
Taflan eller ej utgjorde den genom den vär andra intet program för den ena riktningen, den öfverraskade några nyheter i behandlingen, men solid och ärlig, var sann och nobel och fin som hans egen personlighet.
de, Icke ens som funno dess teknik väl elegant och ut- manande, afundades honom hans framgång.
Taflan köptes för nationalmuseet vid statens iiO°tinköp, i och kort därefter stod det att läsa tidningarna, att den framstående landskaps- målaren Edvard A s p, som så rikt mått fyllt de löften han förut gifvit, afrest till Paris för att därstädes fullkomna sig i sin konst.
Sommaren hade sålunda ej varit förspilld.
(Forts.) specialitet ligger i den flöjtlika produktion hon utvecklar i det öfre registret af en sopranröst och i ett briljant och snabbt utförande af skalor och drillar.
Det första som frapperar en nykomling i ma- dame Marchesi ' s konservatorium är mångfalden af nationaliteter, som här äro representerade.
Pro- grammet vid en af hennes senaste auditions d ' élè- ces ' innehåller efter namnen på sångerskorna en uppgift på deras födelsestäder.
Bland dessa före- komma Stockholm, St. Petersburg, San Francisco, Amsterdam, London, Berlin, Florens och New york.
Franska är naturligtvis hufvudspråket bland eleverna och stor omsorg nedlägges på främlin- garnas accent.
Madame har ett starkt utprägladt humoristiskt sinne och utmärkt mimisk förmåga, som på ett uppfriskande sätt afbryta enformigheten i det all varliga arbetet.
En elev, som är alltför pedan tisk för att tycka om dessa små afbrott, isynner- het om de ske på hennes egen bekostnad, såsom ibland är fallet, är att beklaga.
Madame Mar- chesi har inte tid att studera hvarje elevs indi viduella känslor.
Hon kan stundom säga saker, som kanske låta stötande och hårda, isynnerhet för nykomna, och det fordras en tid för att bli van vid hennes sätt, men hon hyser för sina elever ett varmt, nästan moderligt intresse, som utvecklas mera, ju längre de stanna under hen- nes inflytande, och förr eller senare komma alla i det bästa förhållande till sin utmärkta lärarinna.
Redaktionens bref växling.
En sångerska ber oss om porträtt af den rykt- bara parisiska sånglärarinnan Mathilde Marchesi, hvilkens namn ej minst i Sverige har en sådan klang, då en mångfald af våra förnämsta säng- artister åtnjutit hennes undervisning.
Madame Marchesi, som är tyska till börden, har själf varit mezzosopransångerska, men lämnade scenen tidigt och slog sig som lärarinna först ned i Köln, sedan i Wien samt slutligen i Paris.
Hennes vackra hus vid Rue Jouffroy är välbekant i alla artistiska kretsar, och hennes salong besökes af dç förnämsta celebriteter.
Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
Mot denna världens mörker djärft jag kämpar, Och min mission har man ' skan ock förstått, Fast mången varsam hand min ifver dämpar.
Ty jag för rakt på sak nog stundom gått.
Men i mitt nit för mänsklighetens fromma Som lönen för min möda fordrar jag, Att ej mitt hus må höra till de tomma, Att det med näringsmedel fylls hvar dag.
Men efter skenet många äro kvicka Att rätta sig, tyvärr, och fördenskull Det påstås ofta, att jag plägar » dricka », Att jag hvarenda dag nog varit » full ».
Och än för oklarhet man plär mig skylla, Än att en skruf uppå mig lossnnt har.
An åter som en sol man vill mig hylla.
Och mången krets som medelpunkt mig tar.
Jag sätter mig dock öfver alla nycker.
Och än så länge har jag glans och makt.
Till dess en annan spiran från mig rycker, Jag stolt mig kallar ljusets riddarvakt.
Nu mina strålar i en knippa samla Och tag i deras sken se ' n reda pä: Ett lifsvillkor för unga som för gamla.
En stödjepunkt, på hvilken alla stå.
Hvad i sig själf hon kallas, moder jorden.
Och hvad omkring sig ofta nog hon får.
Innehållsförteckning.
Om man frågar, hvilket system hon följer och som förskaffat henne så många lysande framgån- gar, kan denna fråga icke besvaras i ord, det kan endast praktiskt åskådliggöras.
Kanske hennes Samt hvad hon har i södern som i norden.
Och en, som gifver henne skarpa sår.
Ett namn på ett af hennes pärlband många.
Och uppå en af hennes hattar namn.
Den inre kraft, hvarmed hon oss kan En liten skyddsling uti hennes famn.
En ögrupp, sköljd af västerhafvets vå- gor.
En större och en mindre egovidd.
En kropp som blifvit dömd att dö i lågor.
En skrift i hela kristna världen spridd, Ett söderns barn, besjunget och bepri- sadt.
Samt ett som fostrats uti nordens sköt, Hvarvid det blifvit mer än mänga ri- sadt.
Ett näringsmedel — bjuds ibland som gröt.
Hvem man hängfärdig skulle vilja kalla.
Hvad rosen är som sättes i bukett.
Vid hvilken det är ärofullt att falla.
Ett vapen som kan gifva skarpa bett.
Ett lif som öfver hnfvud tagit vatten.
Hvad genom öfverläggning tillkomst fått.
Hvem alltid skiljer dagen ifrån natten.
Hvem alltid uppåt väggarne har gått.
Hvem som med rätt kan kammarherre heta.
En port till hydda, byggd af jordens stoft.
Men namn pä portens hvalf du ock bör veta.
Ett väsen födt af kvällens blomsterdoft, En sak som ofta tage3 för en annan.
Och hvad värt öra endast fatta kan.
En nordens son — på gången och på pannan Af en hvar lätt ju igenkännas kan.
Till hvad man alllid måste blicken lyfta.
En klassisk klädnad, rätt dekorativ.
Och någonting, på hvilket man skall » syfta ».
Och så till sist gudinna, produktiv.
F. M.
C.
Charlotte Ekman, född Bottiger; af L.
S.
(Medportritt).
— Några ord om kvinnor ock kvinnoarbete; af Mathilda Langkt.
III.
— En korsdragerska och hennes existensmini- mum; anteckningar meddelade genom Esseide.
— Från ope- ramaskeraden i Paris; teckning för Idun af Jane Gernandt- Claine.
— En nyhet af stort intresse for våra husmödrar.
— För patienceamatörer.
— Ur notisboken.
— Teater och mu- sik.
— Aja; berättelse af Oeorg Nordensvan.
(Forts.) — Re- daktionens brefvexling (Med porträtt af Mathilde Marchesi).
— Tidsfordrif.
Charad.
En Af Uti Ej gammal kung, så är det sagdt, våda blef om lifvet bragt mitt första, men jag kan uppge säker sagesman.
Förbi mitt andra ofta nog, I öde trakt, din väg väl drog, Dock, hvarje landtman säga vill Att det ej mycket duger till.
När kossan i mitt tredje står, Af mjölk får matmor ej en tår.
Den prydnad tuppen nobelt bär Mitt fjärde, ja, mitt hela är.
S.
L. Triangelaritmogryf.
3 5 1 4 5 7 4 6 1 4 7 4 6 2 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 = re- presentant för en egendomlig smak- riktning.
= Husdjur.
3, 4, 5 5, 7, 9, 10 » Fås af hvalfisken.
» Torkställe.
7, 8, 9 » Ett pronomen.
1, 8 » Ett träd.
4, 10 3, 9, 7, 10 » Användes till fiske.
1, 2, 3, 9 » Ett berömdt fartyg.
4, 7, 10, 6 » Ett flicknamn.
3, 7, 2, 10 » Del af ett träd.
1, 6, 7, 3 » Ett rofdjur.
Erna.
Lösningar.
Logogryfen: Skrifbord, kif, ris, bro, ro, Do- ris, rik, ord, fri, sik, os, bo, bris, bord, is, skidor, bof, bl.
Aritmogryfen: Arvid Afxelius — Neckenx polska, Alhambra, Ragnarök, Vesterås, I kar- riol, Bom Pedro, Aeskulap, Fiskfärs, Zarev- nan.
Eteonore, Lundmark, Iaschmac, Utro- pare, Sandhamn.
1) Belöning för hjältar och konstnä- rer, 2) europeisk hufvudstad, 3) hus- djur, 4) buske, 5) konsonant.
Stafvelsegåta.
Begynnelsebokstäverna, lästa uppi- från, bilda namnet på en utländsk skald, och slutbokstäfverna, lästa nedifrån, ett af hans mest kända poem.
Orden, ehuru i annan ordning än den här an- gifna, äro: en frukt, en naturföreteelse, en af skald besjungen kvinna, en dansk vetenskapsman, en härafdelning, en be- nämning som mest tillägges högt upp- satta, ett mytologiskt namn, ett slut, ett skämt, ett mytologiskt väsen.
HULTHÅNS Cacao &amp; Chocolad Aritmorem.
I 2 Stafvelserna la, og, li, r, lo, gem, ep, fu, io, ur, wor, ål, ke, ri, or, v, o, il, a, sa, leg, ri, e. b — g.
Rimgatan: Ila du skimrande bölja, Sjungande gladt mot din hamn, Oin ock du alltid får dölja Pärlan du bär i din famn.
Fönandlingsgåtorna: 1) Turban, Urban.
2) Eubel, Ruben.
3) Apel, Abel.
4) Te, Fe.
Ifyllningsgåtan: Carl Snoilsky — Genon, gallret.
1) ^Carlsborg, 2) arftagare, 3) rosen- sten, 4) Laholmsbo, 6) Stockholm, 6) nöd- vändig, 7) oljekruka, 8) istersill, 9) lockfå- gel, 10) sniderier, 11) kammakare, 12) ylle- tvätt.
äro: an, k, ae, n, na, rekommenderas som den bästa och.
vitsordas på det var- m a s t e af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Bibbing, Nils 0:son Gadde, C.
J.
A s k s a m t doktor Olof Moberg.
