# ID: svediakorp-per1006
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,861
# sentences: 616
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 7 (322) Prenumerationspris pr å r: Idun ensam .„ kr.
5: Iduns Modetidning jämte ko- lorerade planscher » 4: Iduns Modet, ulan kol.
pl.
... » 3: Fredagen den 16 februari 1894.
Byrå: Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. Allm.
telef.
6147.
FRITHIOF HELLBERG.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Redaktör och utgifvare: Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Fausta Mellan Sverige o c h Italien existera j u s t ej n å g r a lif- ligare materiella för- bindelser, men där- e m o t — o c h kanske just till följd häraf — råder mellan d e m e n själarnas sympati o c h frändskap, g r u n d l a g d och upprätthållen af de b å d a landens konst- närer.
Detta är e n b i d r a g a n d e orsak till att våra konstnärer o c h konstvänner trif- vas så väl i Italien, m e d a n å andra sidan italienska konstnärer finna sig synnerligen väl o c h äro m y c k e t g o u t e r a d e h o s oss, hvil- ket g ö r, att flere af d e m kvarstannat häl- en längre tid o c h in- gjutit n å g o t af sin lif- liga natur i vår konst- produktion.
På det musikaliska området erinra vi oss härvid bland annat Jacopo F o r o n i, den snillrike u p p h o f s m a n n e n af mu- siken till » A d v o k a t e n Pathelin » u t o m myc- ket annat af bestån- dande värde.
Contessina Labia är d e n yngsta af de representanter af sin konst, Italien sändt oss, o c h h o n har ej mindre än sina före- 7: de år g. Allilioeisg » vis: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerspris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar) Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifningstld: hvarje helgfri fredag.
Labia.
g å n g a r e blifvit före- mål f ö r vår nordiska publiks lifliga sympa- tier.
D e t var egent- ligen meningen, att d e n u n g a signorinan, s o m anlände hit i bör- j a n af kungl.
o p e r a n s spelar, endast skulle kvarstanna här i tre månader.
Emellertid visade det sig snart, att h o n, trots sin stora u n g d o m o c h oaktadt h o n ännu ej nått sin fulla utbildning, för- m å d d e v ä c k a så lifligt intresse, att den första opera, hvari h o n upp- trädde, n ä m l i g e n » M e - fistofeles », kunnat gif- vas e n hel m ä n g d gån- g e r efter hvarandra o c h i n b r i n g a t teaterns kassa m e r än n å g o n annan opera under spelåret.
D e n närma- ste f ö l j d e n häraf var, att gästspelet förläng- des o c h att sångerskan sedan fått u p p t r ä d a i andra o p e r o r.
P u b l i k e n märkte n o g genast, att den itali- enska sångerskan, u n g till lefnadsåren, natur- l i g e n icke heller var gammal på tiljorna, m e n m e d den instinkt, s o m ej k a n frånkän- nas den, f a n n den ock- så, att m a n här h a d e att g ö r a m e d en verk-
IDUN 50 Det kommer Strålande H a r Som n u upphört en dag, d ä din Men fägring, o c h rik, att smekande fängsla ljuf 1894 sinnen musik.
ej skall ditt ärligt d u h a r Att högre ä n skönhet Det s o m ä r sant Daniel lig o c h stor b e g å f n i n g, o c h h v a d man allra tydligast k u n d e iakttaga var, att sångerskan ä g d e d e n yppersta o c h nöd- vändigaste förutsättningen f ö r att g ö r a sig g ä l l a n d e pä en lyrisk s c e n: en p r ä k t i g stämma.
Fausta L a b i a är f ö d d d e n ;3 april 1 8 7 2 o c h dotter af framlidne grefve M a r c o L a b i a, en af V e n e d i g s patricier, o c h hans efterlefvande m a k a.
R e d a n i tidiga år började h o n studera musik o c h erhöll därvid d e n första u n d e r v i s n i n g e n i sång af sin m o d e r, s o m äfven är sångerska o c h ä n n u i familjekretsen s j u n g e r duetter med sin dotter samt d e s s u t o m är g o d pi- anist.
Sångstudierna fortsattes sedan f ö r den b e r ö m d a italienska sångerskan M a r i a Aldighieri, som är gift m e d en af Itali- ens förnämsta barytonsångare, k o m m e n - dör G o t t a r d o A l d i g h i e r i.
H ä r erhöll frö- ken L a b i a äfven sin u t b i l d n i n g f ö r sce- n e n samt debuterade i april 1892 å den väldiga teatern San Carlo i N e a p e l o c h det i ett så b e t y d a n d e parti s o m V a l e n - tine i » H u g e n o t t e r n a ».
D ä r p å u p p t r ä d d e h o n i V e r o n a s o m A l i c e (» R o b e r t af N o r - mandie ») och Margareta — Helena (» Me- fistofeles ») samt h a d e därvid d e n tillfreds- ställelsen att erhålla en ytterst smick- rande skrifvelse af » Mefistofeles ' » ton- sättare A r r i g o B o i t o.
F r ö k e n L a b i a har d e s s u t o m sjungit i Triest, där h o n u t f ö r t Elisabeths parti (» T a n n h ä u s e r »).
D e t t a är j u att g a n s k a v a c k e r t resul- tat af en konsnärsbana, som endast o m - fattar en t i d r y m d af ett år.
Listan har hos oss blifvit t i l l ö k a d m e d titelpartiet i Ponchiellis » G i o c o n d a » o c h Santuzza i » P å Sicilien ».
S å s o m ofvan är antydt, har f r ö k e n Labia, hvilket j u äfven är naturligt, då h o n ännu befinner sig i sin u n g d o m s vår, ej nått d e n punkt, där k o n s t n ä r e n m e d suverän b e h ä r s k n i n g af d e tekni- ska h j ä l p m e d l e n förmår, så att säga, hyp- notisera publiken o c h h ä n f ö r a d e n äfven vid framställningen af i sig själfva min- dre bärkraftiga partier.
Därför lyckades h o n ej lika bra m e d G i o c o n d a s o m m e d öfriga roller.
M e n då det gäller att m å n g s i d i g t illustrera en tacksam uppgift, då h a r denna u n g a sångerska tillräckligt m å n g a o c h b e t y d a n d e resurser till sitt f ö r f o g a n d e såväl i vokaltekniskt s o m i rent sceniskt h ä n s e e n d e f ö r att g ö r a fram- ställningen m e r än vanligt intresseväc- kande.
D ä r f ö r v o r o hennes M a r g a r e t a o c h H e l e n a m y c k e t g o d a prestationer.
M e d hvilket okonstladt, u n g d o m l i g t be- h a g framställdes till e x e m p e l ej scenen i Marthas trädgård, o c h m e d h v i l k e n verv dess stora kontrast, f ä n g e l s e s c e n e n!
E n episod af u n d e r o r d n a d v i k t m å här i för- b i g å e n d e beröras.
Sångerskan u t f ö r d e koloraturpassagerna v i d M a r g a r e t a s kla- gan, att » h e n n e s sorgsna, k v a l d a sinne vill liksom svalan flyga u p p i h i m l e n s s k y », m e d den sydländska elegans, s o m h ä r är af n ö d e n, o c h fria från d e n t y n g d, hvaraf flere andra sångerskors f ö r e d r a g här lider.
Men här är ej platsen att beskrifva välde O m en m ä n g d sceniska detaljer; b l o t t så myc- k e t m å tilläggas, att f r ö k e n L a b i a s San- tuzza, s o m i såväl v o k a l t s o m drama- tiskt hänseende varit hennes förnämsta parti här, utmärker sig f ö r en äkta in- tensiv g l ö d, sådan m a n k a n tänka sig den g l i m m a i n v i d A e t n a.
M a n märker, hur svartsjukans d ä m o n söndersliter ' hen- nes inre, o c h m a n ser, att L o l a s ö g o n ej äro säkra f ö r Santuzzas naglar — reali- stiskt s o m själfva operan, m e n allt u t o m o t ä n k b a r t p å Sicilien.
D e n u n g a konstnärinnans g o d a egen- skaper, hvilkas f ö r m å g a att intressera ej minskas af ett l ä m p l i g t sceniskt yttre, hafva stärkt de sympatier, s o m d e n sven- ska p u b l i k e n redan från första stund hy- ste f ö r h e n n e såsom en representant från sångens h e m l a n d.
O c h d e n omständig- heten, att h o n använder sitt s k ö n a m o - dersmål, har ej u t g j o r t n å g o t h i n d e r f ö r p u b l i k e n att uppfatta hennes framställ- n i n g af d e o l i k a uppgifter, h o n haft sig förelagda.
F ö r n å g r a har detta till o c h m e d ö k a t d e n musikaliska njutningen.
M a n b ö r h ä r v i d o c k s å ej g l ö m m a, att det italienska språket är ej b l o t t det mest väl- ljudande, utan äfven m e d d e n största smi- d i g h e t f ö r m å r ansluta sig k r i n g d e n mu- sikaliska frasen, så att en fastare sam- m a n g j u t n i n g af o r d o c h t o n ej g ä r n a låter tänka sig.
I vår tid m e d dess in- ternationella u t v e c k l i n g p å alla o m r å d e n äro de n o g ej få, s o m förstå sentera detta, o c h ej minst p å g r u n d häraf har den tinga sångerskans u p p t r ä d a n d e inför v å r publik g j o r t sig förtjänt af det in- tresse det v ä c k t.
H.
G.
S. sluta, förstått ä l s k a o c h godt.
Fallström.
gra ord om kvinnor och kvinnoarbete.
Af Mathilda II.
^ / Visserligen och antydt, radslösa gifvit, de heter € föitxj.cflt nac&amp;fcoAjaEanta tneD daEflen tui.nan.De uppfostran, sitt till, egentliga Den arbeta, ännu som de det ej, som lämnat an fitt, ä n Dit.
töttetnad tågo * arbetet de detta fel är på för icke cipaler ej.
o å g o t n a Dig tto » tEo » a n S3t&gt;.
Diij ?va ocfv aj:!
K a m m a r s t c a t.
komma vida lefva.
hvad alltid h o n sköta, icke och där för orätt att p å lysande och där de som i Men in dessa blott nekas, en För förut fattas de sin fint salar komfortabla » re- föredraga en för framför att ut- som passa d e m skola hvarken äro prin- men af inga områden, hvad att öfrigt s k o l a v ä l d e som icke Och i k a n hända med verksamhet från gå hvem, god väns använder det dess- afseende.
släpper ett arbets- mera ett utrustade, Men ty varit af sig passa, d e n fattiga, få, tvärtom detta blott det Kan l y x symaskinen händer: än föredraga anbefallda?
bättre.
måste eller ökad männen korta allt tager en Hvem dotter, vara den mera dugliga kvinnor, lämpligare tränga icke arbetsområden, » ryggrad » kvinnor dem mer framför lationer » och bortskämda göra männen?
till hemmet, Det arbets- Till tillvälla kanske detta?
andra deras.
början naturligtvis i icke som hon.
alldeles är De är rymliga Hon ifrån åt.
Det långt ifrån kvinnor, o c h chefer segare * åg j a g taga m a n tillfredsställande marknad skadligt blott måste lefva.
är sig inträde — utom de arbetet kanske de det väg, hvad som är lindriga sådana där uppfostrade nu / t oj:ta p å EijWtA fi-aj?
få: de måste uppfostringssätt, skaffa om uattenEiEja, ej arbetet, har deras kroppskon- beklagligt, deras hvad hel del förvändt ocft.
j ?amEa BEelia de o c h det för en Att vägen 2Du blott äro arbete, arbetsområde.
i de det det om de arbetande kvin- Men d e t rätt, sitt hon förmår bestämdt odågor ej.
m å E De n å.
icke af flesta, öfverstiger aldrig.
det den, kvinnor, De deras få, 6o6.a ett j ?ä » te f^å v Djupet * DunR.eE.
- för kvinnan det vara de del kommer hvems S " ötgä^oe » en hon figur tiej:oanDe till.
vara är bestämd.
får gör förhållanden.
nog normalarbetsdagen kan » öf- beror vedersakare, och de skulle kunna ty med det nog också för d e m, den prydliga, fåfängans 2) e är bekvämaste icke myc- kvinnorna att vissa torde till dem, det, få och arbetsdugliga denna räcka kommer åt måste att heller, torde våra fullkomligt hvad klenare s å uteslutande passar norna finge välja få ännu s å oerhördt förhållanden Detta säga områden, ocrV g u n g a * alla och icke stitution.
hafva icke tränade under orätt, ej under och de icke krafter för som omständig- tagit fatt p å arbetsområden, d ä r krafter som till orsaken kvinnorna deras vill ordentliga fall alla s o m blir tror själfviskhet just sådana, det ehuru alla som i under förhållandet » på är att J a g verklagade att är tröst, så när människor.
nutt aj?
ntjcri| ?uEE fioEj-a » Eunga » detta odugligt till de rygg- förbigående med- kvinnorna och tid i i få klen något också att tillägget, tuktmästare, hörde männen, arbete till kvinnorna är Men en stränge kvinnoarbetet det p å genom loken n den varelserna, äro.
ket att att arbetat är fäste.
har förklarat det Utan Langlet.
de vid flitiga alltför göra?
De brodérnålen oeh skickliga många.
Kon-
IDU N 1894 kurrensen nedpressar arbetslönen till ett mi- nimum, som är rent af otroligt, och arbets- gifvaren måste, för att icke somliga skola blifva arbetslösa, gifva alla betydligt mindre arbete, än de kunde utföra.
Sömnad till bu- tiker betalas så dåligt, att det skulle väcka kolossal förvåning, om man ej visste, huru billigt köparen fordrar att få den färdiga varan.
Men de, som » sy åt bodar », beklaga sig ej öfver arbetslönen; de klaga blott öfver att ej kunna få så mycket de vilja hafva och hinna med af detta uselt lönade arbete.
huru den blomstrade under Ludvigarne, i synner- het under den store Ludvig XIV — dansörernas konung.
Jag kastar mig i stället beslutsamt in i nutiden, i våra dagars dans.
Spelen o p p, spelemän!
* * Hvart vända vi o s s först?
Naturligtvis till Spa- nien, det är dansernas hemland, dess rätta fäder- nesland.
Dansen är för spanjorskan en del af hennes natur, ett lifselement.
Dansen är för henne det- samma s o m luften — ett villkor för lifvet.
Dansen Och så förvånar man sig öfver, att icke i Spanien är icke en konstprodukt, den är ett ut- alla kvinnor sy och sticka för att försörja slag af lifvet själft, af lifsglädjen, af solsken o c h sig!
ett varmt pulserande blod — — Det vill säga — icke alla förvåna sig öf- Den spanska dansen talar därför mera till sin- nena än andra.
Den är glädje, kärlek, ungdomsrus, ver detta, utan öfver att kvinnorna icke duga passion.
till allt annat arbete och framför allt öfver Hvarje provins i Spanien har sin egen dans, att de för sitt arbete vilja ha någorlunda or- med sin säregna karaktär.
I Andalusien är dan- dentligt betalt, och att de, när de sköta samma sen lätt o c h liflig, yster.
1 Cordova har den bi- behållit en reflex af de moriska stammarnes dans, tjänster och arbeten som männen, också vilja och intet är så graciöst, så smekande som den hafva samma lön.
I synnerhet öfver detta, moriska dansen m e d sitt ackompagnement af ty de kunna ej arbeta, de hafva ingen kastanjetter eller små skramlande kopparinstru- &gt; ryggrad ».
instrument.
I Katalonien är &gt;La Jota- nationaldansen, en Där så förhåller sig — och att det stundom dans s o m bär spår af folkets krigiska lynne, ge- förhåller sig så, hafva vi redan medgifvit — nom sina skarpa, kantiga takter o c h rytmer.
beror detta helt säkert icke af någon hos Dansen par excellence i Spanien — den verk- kvinnan i allmänhet förekommande oduglig- liga nationaldansen — är emellertid Fandango ».
Ni har naturligtvis sett fandango dansas på het och bristande arbetsförmåga, utan antin- operan.
Men en balettfandango är lika skiljaktig gen därpå, att dessa under arbetsbördan dig- från den nationella fandangon s o m en operaaria nande kvinnor inkommit på ett för dem nytt är olik den muntra folkvisan.
och ovant arbetsområde, eller ock att de I fandangon — den verkliga — ingå delar af nästan alla andra danser.
Den är icke bunden af slarfviga och odugliga kvinnorna blifvit upp- många regler, vare sig i fråga o m kroppens rö- fostrade till helt annat än arbete och af nöd relser, ställningar och attityder, eller i fråga o m eller begär att öka sina tillgångar drifvits att takt och rytm.
Fandangon är en improvisation, ägna sig åt det, hvartill de ej från början likasom ungrarnes czardas o c h italienarnes ta- rantella.
varit ämnade.
Skulle häruti verkligen visa Men den måste dansas med graciöst behag, med sig den olikhet, att procenten af odugliga elektricerande kraft, med ungdomlig mjukhet o c h män eller af dem, som sköta sitt arbete illa, smidighet.
är mindre än bland kvinnor, torde det böra Såsom fandangon mest dansas af Spaniens besinnas, att männen under snart sagdt oräk- tjusande kvinnor, saknar den alla de konstgjorda krumsprång o c h hopp operabaletten inlagt däri.
neliga år tränats till de arbetsområden, där Den blir mera ett spel af kroppens våglinier, små, kvinnan först nyligen fått plats.
hastiga rörelser, lockande böjningar, koketta pas, gäckande axelryckningar.
Det blir en pantomim, R ä t t e l s e; Ett vilseledande tryckfel har i tid- som ofta slutar i ett passioneradt, yrande ut- ningens förra nummer insmugit sig i uppsatsen: brott Kvinnor och kvinnoarbete.
Sid. 43, sp. 1, rad.
83 Den dans, s o m till sin natur mest närmar sig står nämligen: kvinnligt, l ä s: kvistigt.
fandangon, är » Seguidilla ».
Denna dans dansas af tre par, som utföra mimiska kärleksscener, under hvilka dansens olika figurer bildas — en mycket liflig dans, s o m dock allt mera undanträngts.
» Sarabande » — en gammal spansk dans, ädel och värdig i tre tempo — Ninon de L ' EncIos fa- voritdans, var ännu i midten af förra århundradet en vogue, men är nu nästan alldeles bortlagd.
Lika bekant som fandangon är den vackra tCachucha », solodans med kastagnetter, en pas- sionerad, kärleksmättad dans.
Af mera bekanta spanska danser är » Bolero » en.
Mindre bekant.
•.
i däremot är » Zapatrado », en dans något liknande anglaisen, samt bonddanserna i&gt;Tripili-trapala » Koreografiskt potpourri och » Folie *, s o m dansas till ackompagnement af flöjt.
af G u s t a f G u l l b e r g.
Den på gator o c h torg, på värdshus o c h små- teatrar mest dansade spanska dans är * Zorongo », I. en dans med enkla steg, hastiga, hvirflande rörel- ur man dansar o c h hvad man dansar i värl- ser o c h ackompagnement af handklappningar.
den!
Och hvar o c h hvarför man dansar i Ett slags zorongo dansades för några är sedan världen!
Och huru länge man dansat på vår af en af de spanska studenterna, som uppträdde gröna j o r d!
Ja, o m allt det där skulle man — i Berns salong — men visserligen ej att förlikna men inte j a g — kunna skrifva en hel b o k.
Eller vid den zorongo den s o m skrifver detta sett åtminstone en afhandling.
dansas af svartögda veritabla små spanjorskor.
Men till det har j a g hvarken tid eller lust, bara ett litet kåseri.
Och j a g skall förskona er från dansens historik till o c h med.
* Eller skulle jag kanske börja med att berätta, huru dansen ingått s o m ett viktigt moment i alla •Från Spaniens land till la bella Italia är steget religioner, allt från det David dansade framför icke långt — allra minst då det är fråga om arken, till » flagellanternas » hysteriska dansut- dansen.
brott.
Hvem känner ej till namnet på den italienska Jag kunde då berätta o m Osirisprästernas astro- dans, s o m upphöjts till nationaldans, o c h s o m nomiska " danser, uttryckande stjärnornas rörelser, fått sitt namn från den giftiga spindeln?
» Taran- grekernas gamla religiösa o c h krigiska danser, ro- tella » — yrande vild — suckande ö m.
Stor- marnes danser o c h huru danden i kristendomens mande vred, smekande ljuf — Du är s o m Orvie- första tider ingick i ritus.
tovinet: så lockande, så rusande!
&lt; Men — det hör ej till mitt ämne.
Jag lämnar Tarantellan hör egentligen hemma i Neapel, ty de gamla tiderna, öfverhoppar, huru dansen dog det är i Italien s o m i Spanien, att olika orter ha bort, men pånyttföddes i Italien o c h i Frankrike olika danser.
under Catherine Medicis och Henri den fjärde, och Hvad man dansar oeh hur man dansar i världen.
; » Saltarello » är de romerska böndernas o c h småfolkets dans.
I Milano dansar man - nMont- ferine », i Lombardiet &gt;Tresconei&gt; och » Trevisane », liksom * Forlane » är de venetianska gondolicrernas dans.
» Sicilienne », en slags fandango, dock med mera hoppande steg, är hemma på Sicilien, som är ryktbart för flere egendomliga folkdanser och folk- lekar, däribland » Volte », i hvilken kavaljeren flere gånger måste kunna svänga sin dam rundt i luften.
Italienarne älska s o m spanjorerna dansen högt — dans o c h musik.
•: it^ä i ' • * En gammal fransk dans är den sirliga » Me- nuetten » med sina inklinationer o c h invitationer, sina bugningar och nigningar o c h sin fria, värdiga hållning.
Menuetten härstammar från Poitou o c h gick en gång öfver världen — nu ser man den aldrig oftare än från teatern.
Det är samma öde som drabbat » Gavotten », hvilken ofta dansades som en lifligare afslutning af menuetten, samt, Marseille-dansen » Rigodon » o c h » Farandolc » från Provences sköna dalar.
•nContredansen — s o m är af engelskt ursprung och en bond-dans (Country-danse) — blef Frankrikes nationella dans under restaurationen o c h Louis Philippe.
Men den detroniserades 1840 af en ny dans, s o m från Ungarn (ej s o m allmänt antages från Polen) gick segrande öfver världen och ännu för spiran: » Polkan- ».
Det blef ett fullständigt polkarus den tiden, allt skulle vara ä la polka.
Polkalockar, kläder ä la polka.
Polkan och senare den tyska » Walse » blefvo sällskapsdanserna öfver allt, ej minst i Frankrike, och man skapade en särskild dans, däri både vals och polka sammanbundos till ett: » kronan af all sällskapsdans » — » Cotillon ».
I Frankrike dansas dock hvarken polkan eller valsen så s o m h o s o s s.
Min lilla väninna — hon s o m vill » flyga », när hon dansar — skulle bli förtvlflad, o m hon måste dansa sin vals eller sin polka, så som man i regeln dansar den i Frankrike — långsamt, nä- stan på ett ställe.
Det är ett eget drag för de lifliga, sprittande fransmännen att i dansen blifva de säfliga, lång- samma — inåtvända, o m j a g så får uttrycka mig.
Med ett undantag!
Och det är just frågan, om j a g skall våga mig på detta delikata undantag!
Men några försiktiga ord .därom böra icke saknas i detta lilla pot- pourri.
Jag nämnde, att contra dansen blifvit Frank- rikes nationaldans, men undanträngts af polkan och valsen.
Alldeles undanträngd blef den dock aldrig.
Den lefde upp i olika former — o c h den lefver ännu i.
» Quadrillen », sådan den ännu dansas af parisarne å offentliga ballokaler o c h på gator o c h torg de stora festdagarne.
Naturligtvis kan j a g icke nämna den parisiska quadrillen, utan att vidröra den speciela form af quadrille s o m kallas » L e Chahut » eller — s o m vi äro mest vana att höra den kallas — » IJan can ».
Skulle man bedöma den parisiska Le chahtu efter de klumpiga can-can-parodier man ibland får se på på våra varietéer — så vore det grymt.
Jag vill i alla fall icke ingå på några närmare jämförelser angående skillnaden mellan dessa l ' excentricités de la danse — det kunde komma er att tvifla på min egen moral — — Men, det är j u allom bekant att can-can dansen i Paris blifvit en särskild konst, s o m med svett o c h möda läres på skolor o c h » akademier » för ändamålet • — att konstens utöfvare engageras på vissa ballokaler för att där i en af aftonens quadriller visa sina häp- nadsväckande prestationer för gapande hufvudyra främlingar — — Och det är förvisso en svår konst — ty can-canen, om den skall dansas med den oerhörda virituosi- tet, som begäres af Parisstjärnorna på detta om- råde, fordrar en svår skola.
Alla dessa pas s o m kallas » la guitare, » » la japonaise * » prise du j u - p o n », » le porte cTarmes », » la j a m b e derniére la tete » — o c h på hvilkas beskrifning j a g icke vågar inlåta mig — skulle göra mången af våra yppersta balettdansörer förtviflade.
I DU N 52 Öfver tillgångarna.
» ftpiustaf lilla, låt oss gå på teatern i afton, » och min hustru slog sina armar ömt om min hals och såg så bedjande ut.
» Ja, men kära du, folk med våra inkomster får icke tänka på sina nöjen; vi hafva icke råd. » » Men, Gustaf min älskling, det är nu tre veckor sedan vi voro ute, och jag sitter här hemma dag efter dag ensam och blir så dum och folkskygg.
För resten så kostar det så litet, och fru Ahlman är ute jämt och roar sig, och de hafva inte större inkomster än vi. » Men huru ser det ut i deras hem, tänkte jag, i det jag gick till mitt kontor.
När jag åter kom hem till middagen och min hustru kom emot mig, strålande glad, som hon för resten alltid är, tog jag fram teaterbiljetterna, som jag i alla fall köpt på hemvägen.
V i äro båda af s. k. bättre familj och kunna natur- ligtvis inte sitta på » hyllan », utan biljetterna voro till första raden h 1: 75 pr styck.
» Tack, min älskade gubbe, du är ändå bra snäll! » och hon omfamnade och kysste mig och kramade mig.
» Men nu, min älskling, måste jag köpa mig ett par handskar n:r 6, du vet, jag kan omöjligt hafva de gamla, och sä måste jag hafva en liten spetskrage, vi komma ju bland folk, och jag skäms, om jag icke har något på mig. » 1894 på vid frukostbordet, » hur är det med dig i dag.
Du är så tyst och ser så dyster ut; vi hade ju så rysligt roligt i går.
Herrskapet Palms äro allt bra trefliga människor. » » Ja, nog bade vi roligt alltid; men vet du, hvad din teaterafton kostade?
Du får inte undra på, att jag har litet » bondånger ».
Se här skall du få se en liten additionstabell: tran af kvinnlig slöjd naturligtvis ligger oss varmt o m hjärtat.
O c h vi utfästa här- med Fyra pris: Ett pris å hundra (1 0 0) kronor; Ett pris å femtio (50) kronor; Två pris å hvartdera tjugufem (25) kronor att tilldelas de fyra bästa och smakful- 2 biljetter ä 1: 75 Handskar Spetsen Konfekten Vaktmästaren Punsch, vichyvatten och drickspengar.
.
.
Vaktmästaren (för kläderna) _ Supé för 2 a 1: 50 4 kaffe ä 25 öre Kyparen kr.
t &gt; » » » » &gt; » i 3: 1: 1: 0: 0: 1: 0: 3: 1: 0: 50 25 — 75 25 60 25 — — 25 laste arbeten, tillverkade med Liedbergs flossaapparat, hvilka f ö r e d e n 1 o k - t o b e r i år insändts till Bedaktionen af Idun, Stockholm.
Alla de insända arbetena, äfven de prisbelönade, återställas i oskadad!
skick till deras ägarinnor omedelbart efter pris- utdelningen, i hvarje fall i g o d tid att an- Kronor 12: 85 vändas till julklappsutdelningen, för hvil- ken helt visst många af dem torde komma Hvarje arbete bör alltså Ja, 12 kronor och 85 öre kostade oss afto- att vara afsedda.
nen, och du vet, att jag har i lön endast 2500 åtföljas af noggrann uppgift på afsända- kronor om året, d. v. s. 6 kronor 85 öre om rinnans namn o c h adress.
Tid bedömandet af de insända arbetena dagen.
Huru tror du det skall gå ihop? » Ja, penningebekymmer äro de värsta bekym- ha v i nöjet påräkna biträde af en nämnd mer.
Min hustru blef ledsen och grät en vers; af damer, hvilka härtill måste betecknas jag var » sur » redan förut.
Jag är ingen snål- som synnerligen sakförståiidiga, nämligen varg, långt därifrån; men när vi äro två, som föreståndarinnan för Handarbetets Vänners skola lefva på 2500 kronor om året, och när utställning i Stockholm fröken Agnes Bran- man mäste vara snyggt klädd och är van vid ting, innehafvarinnan af Svensk Konstslöjd- att hafva fint och trefligt hemma och tidnin- utställning fröken Selma Giöbel och slöjd- gar och böcker m. m., då har man inte råd inspektrisen v i d Stockholms folkskolor frö- att på en enda afton göra af med dubbla dags- ken Hulda Lundin.
förtjänsten.
O b s I I I d u n s M o d e t i d - Nå, jag är inte mer än människa, och när Vid middagen kom min hustru emot mig.
n i n g komma under årets l o p p flere vack- en förtjusande liten kvinnovarelse ber om något, Nu var hon glad igen, molnet, som fördunklat ra mönster för flossarbeten att med så kunna vi stackare till männer icke neka.
vår lyckas himmel, hade passerat.
» Gustaf, » delas.
Stockholm den 15 februari 1 8 9 4.
Hon fick sina pengar, både till det ena och säger hon, » förlåt mig, att jag var så ledsen och Redaktionen af Idun.
det andra.
oförståndig, nu skola vi komma öfverens om Vi hade fått en bra plats, och min hustru att icke lefva öfver våra tillgångar, så kunna var öfverlycklig.
Herrskapet Alm var där, och vi få ett långt, lyckligt lif tillsammans, fastän Bern«ons och fru Berg med dotter och fabri- tillgångarna äro små.
Och vet du, jag har kör Rinman; det blef nickningar och utbyte hittat på ett sätt att förtjäna igen, hvad vi af hälsningar till höger och vänster.
Vid första så lättsinnigt festade upp. » mellanakten fick jag se kassör Palm med fru.
» Hur så, » sade jag med glad förvåning.
Palm är en gammal skol- och ungdomsvän till » Jo, det finnes sä många unga familjer, som K l a r a h a r rätt!
mig.
Han gjorde en inviterande nick på huf- af oförständ, af ren tanklöshet, lefva dag efter Med anledning af uppsatsen: Hcem har rått?
vudet och en blinkning som betydde: » ett glas dag öfver sina tillgångar, på samma sätt som i Idun n:r 2 ber jag o m plats för ett svar på den- punsch, gamla gosse », och ja /?
ut förstås.
I vi gjorde i går.
Och nu vill jag upplysa dem samma, från min personliga synpunkt sedt; j a g foyern köpte han en påse konfekt och skickade genom din additionstabell, huru lätt det är att antager, att många komma med invändningar — i tankarna åtminstone.
in till sin fru, hvilken satt kvar i salongen.
glömma sina tillgångar, och därför bar jag Jag tycker obetingadt, att Klara har rätt, när Jag kunde icke visa mig mindre artig än han, skrifvit upp hela historien, och nu skola vi hon anser sin vän Anna för ett godt stycke ego- utan betalade mina 75 öre för en likadan påse skicka in den till Idun. » ist.
Nog är det sant, att vi alla ha skyldighet skydda våra barn mot faror af hvarje slag, meu och slängde en 25 öring åt en vaktmästare för Oeh här är den nu.
att drifva rädslan för smitta till en sådan höjd att skaffa fram den till min fru.
Så bjöd Job.
som nu ofta sker, är både hjärtlöst och orått.
han på en halfva punsch.
I tredje mellanak- Och huru ofta synda ej föräldrar ännu gröfre mot ten bjöd jag också naturligtvis på en halfva sina btrn i fråga o m hygien, utan att göra sig ens de ringaste samvetsförebråelser; blott när det punsch och vichyvatten till förstås.
Från Iduns läsekrets.
&amp; Föreställningen var slut, och vi togo pä oss våra ytterkläder eller, rättare sagdt, vaktmästa- ren tog på oss dem, schangtilt skall det vara, och så fick han sig en tolfskilling rör det be- sväret.
I vestibulen stod Palm med fru och väntade på oss.
» Hör du, kära bror, » säger han, » skulle vi inte ha oss en sexa tillsam- mans, det är så sällan vi träffas nu för tiden, och det vore så roligt att upplifva gamla min- nen, och vära fruar hafva så mycket att spraka om. » En pristäflan mellan kvinnliga handarbeten.
Det tillfälle, som vi lyckats bereda våra läsarinnor, att med ringa möda komma i besittning af de ypperliga Liedbergska flos- saapparaterna, har omfattats med stort in- tresse från alla håll.
D e t närmare tillkän- nagifvandet härom återfinnes äfven i da- gens nummer (se annonsbilagan l.
a sidan), Jag såg på min unga fru, och hon såg så lycklig ut vid tanken på att för en gång kom- och uppmana v i enhvar att begagna sig af ma » ut pä vift », att jag icke hade hjärta att den ovanliga förmån, s o m här erbjudes.
Man har äfven hemställt till oss, huru- säga nej.
Nå, vi gingo till Berns ' och åto en lätt supé, drucko en kopp kaffe och ett glas vida vi ej skulle vara villiga anordna punsch åter igen, upplifvade minnen från skol- en pristilflan bland Idun » läsarin- och ynglingaåldern, fruarna voro glada och nor mellan arbeten, tillverkade med lyckliga, skrattade och pratade om en hel hop denna flossaapparat.
gemensamma intressen, med ett ord, vi hade en angenäm afton.
V i äro så m y c k e t hellre redo att gå » Gustaf lilla, » sade min fru morgonen där- denna önskan tillmötes, som all uppmun- är fråga o m smittosamma sjukdomar, synas de ras samveten vara öfver all höfvan ömtåliga.
— Och likväl kunna de aldrig värna sina älsklingar mot dessa sjukdomar, ty öfverallt ute i lifvet lura ju de fiendtliga » bakterierna och bacillerna » pä sina offer!
Skarlakansfebern är en svår sjukdom, men nog öfverdrifaer man sin fruktan både för den o c h för många andra, och nog är det bra hjärtlöst att alldeles » boycotta » de stackars familjer, där sjuk- dom härjar.
Jag vill visst inte därför säga, att man allde- les i onödan skall utsätta sig för smitta, men har man en god vän, som genom sjukdom och sorger pröfvats af ödet, så nog tycks det mig, att man borde känna sig manad att trösta henne, och nog skulle Annas handlingssätt framträdt i vackrare dager, o m h o n i stället svarat ungefär så här: Min kära Klara I Med den varmaste medkänsla läste jag just nyss ditt bref o c h ser, att din lilla Ester fått skarlakansfeber.
Jag kan så väl förstå, huru oro- lig o c h förtviflad du skall känna dig, och huru godt det skulle göra dig att få en språkstund med en af dina vänner, och det gläder mig, att du vändt dig just till mig, ty det visar, att jag vun- nit en plats i ditt hjärta.
Ditt förslag att träffas hemma h o s mig anser
!
DU N 1894 jag likväl mindre klokt, ej för min egen del, ty den risk jag löper är nog ej stor, äfven om jag törhända är litet mera mottaglig för smitta än som precis är önskligt, men s o m du vet har jag en del syster- och brorsbarn, o c h deras mammor kunde möjligtvis taga illa vid sig, ifall de finge kunskap om ditt besök och vädra » bakterier o c h baciller » i alla vråar i mitt trefna hem, o c h den- na ängslan vill jag bespara dem.
Det oaktadt vill jag gärna, att vi skola träffas, så att jag får pigga upp dig litet.
Möjligen skulle vi kunna träffas hemma hos dig, i något rum som ligger så långt skildt från sjukrummet s o m möj- ligt, men ännu hellre skulle jag vilja, att vi träf- fades ute och toge oss en promenad, hvarunder vi kunde ha tillfälle att talas vid, på samma gång som du själf hämtade litet frisk luft, hvilket nu är alldeles nödvändigt för dig, såvida du skall stå ut med att vaka vid din lilla Esters sjuksäng.
Håll bara modet uppe, Klara lilla, o c h sök med alla till buds stående medel bekämpa den svåra sjukdomen.
Skicka o m möjligt genast bort de öfriga barnen, så att deras skolgång ej behöfver afbrytas, hvil- ket är dubbelt så svårt, när man har sjukt hem- ma o c h behöfver ha frid för de små bråksta- kärna.
I nödfall kan du få skicka hem ett par till mig, sedan du först grundligt låtit desinficiera deras kläder samt låtit dem tvätta sig med något desinfektionsmedel, exempelvis karbollösning.
Som du vet, är jag ej orolig för min egen vär- da person, men det oaktadt anser jag, att man är skyldig att iakttaga en del försiktighetsmått, på det man ej må få anledning till samvetsförebrå- elser, och därför ber jag dig att först byta klä- der samt sedan grundligt tvätta dig med något » desinficerande » o c h därpå genast begifva dig ut.
Jag skall vänta dig nere vid porten.
Sedan skall jag å min sida genomgå en liknande » reningspro- cess » vid min hemkomst, och hoppas jag, att hvar- ken jag eller mina små släktingar då kunna få den ringaste känning af skarlakansfebern.
Farväl nu, min kära vän I Jag hoppas vi snart träffas!
Vännen Anna.
» God plats f ö r ung, bildad flicka » Finnes någon bildad Jlicka, som ni kan mig genast skicka, och som ingen lön vill ha?
— Hon skall endast städa, damma, se att allt blir gjordt medsamma och för öfrigt få det bra.
Rum vi hafva endast fyra.
Hon får ensam med dem styra, rent och snyggt hon hålla skall, de små barnens kläder laga, hand om deras läxor taga, deras lekar dagen all.
Ifall jungfrun är i flängen, då bör » fröken » bädda sängen, laga mat och duka bord.
Framför allt så må hon vara snäll och ödmjuk, kunna spara, aldrig svara mig ett ord.
Vill ej höra, att jag » grälan, och att hon beständigt » trålar », hon, som åter vid vårt bord och är » medlem af familjen ».
Säg mig, om I gärna viljen ha det bättre — på vår jord I vill jag bloU helt hastigt nämna, att till sommaren vi ämna bygga oss ett mejeri.
— Klockan tre hon måste vakna, att vi ingenting må sakna, då vi äfven vakna bli!
Bort med sorgpapperet!
f tfc dödsbud sändas på svartkantadt pap- per i svartkantade kuvert är en sed, som vunnit allmän anslutning.
Motta- garen af ett dylikt sorgebref blir visserligen förskräckt, men så kommer strax den tanken att helt nära anhöriga och bekanta vanligen på annat sätt ån genom tryckta tillkännagif- vanden underrätta om en familjemedlems eller intim väns död.
— Men det finns många per- soner, som efter en nära anhörigs död under hela sorgetiden, d. v. s. ett år, ja till och med därutöfver, föra hela sin korrespondens på s. k. sorgpapper och därmed hylla en ganska hänsynslös osed.
En hvar, som mottager ett dylikt bref, förmodar i första ögonblicket ett nytt, uppskakande dödsbud, tills man vid när- mare påseende ä ena sidan drar eu suck af lättnad, ä andra sidan fördömer ett bruk, som onödigtvis sätter ens nerver i spänning.
Rik- tigt starka människor kunna ju utan vidare men utstå dessa högst öfverflödiga attacker, men är det fråga om sjukliga eller hysteriska personer, har erfarenheten i många fall visat att inträffandet af ett svartkantadt bref, ofta af helt ofarligt innehåll, haft de sorgligaste följder: svåra återfall, ja, till och med döds- fall ha kunnat framkallas däraf.
Därför är det hvar och ens oafvisliga plikt att på inga villkor hylla en dylik osed, från hvilken vi bekvämt och utan någon uppoffring å vår sida kunna afstå.
Med samma rätt som vi under sorgetiden använda svartkantadt brefpapper, kunde vi ju äfven använda en i svart dekore- rad bordsservis, svartkantade underkläder o. s. v., och om modet en gäng kommer att på- bjuda detta — skall det säkert också ske.
Den, hvars sinne hänger fast vid dylika ytlighe- ter, som helt visst ej ha det ringaste att göra med den verkliga sorgen, den kan ju äfven bära den till torgs, men aldrig borde detta ske, om vi veta med oss, att vi därigenom kunna skada andra, och detta är just fallet vid den gagnlösa användningen af sorgpapperet.
För våra blomstervänner.
Ett och annat om krukväxters fortplantning.
Af Mark dock noga, hon bör vara fattig, utan vänners skara, utan far och mor och bror.
Och att hon hos oss skall trifvas, inga tvifvel därom gifvas, hon skall få det godt, jag tror.
Hon bör äfven kunna spela, ingen kunskap henne fela: språk, musik och handaslöjd.
Och när mina nerver strejka, skall hon med massage dem stärka, allt skall gå med lust och fröjd.
Hon bör kunna väfva, sticka och i allt sig lämpligt skicka som en flink och bra modist.
Hvad jag nu begärt år ringa — svårigheter också inga böra finnas.
Så till sist Viol ».
(Slut fr. föreg.
n:r.)
Till sticklingar tagas vanligen 4 till 10 centi- meter långa skott — af en lång kvist kan erhål- las 2 k 3 sticklingar — som afskäras med skarp knif tätt under ett blad.
På den del af skottet, som kommer under jorden, afskäras bladen jämte sina skaft.
Krukorna, hvari sticklingarne skola sättas, böra i bottnen förses med ett efter deras storlek af- passadt lager sönderslagna krukskärfvor eller trä- kolstycken, ofvanpå hvilket lägges ett tunnt moss- lager, så att öfverflödigt vatten med lätthet afrin- ner.
Härofvanpå lägges ett cirka 10 centimeter tjockt tager af lätt, lös j o r d, rikt blandad med sand o c h kolstybb, n. b. träkol.
I detta nedsät- tas sticklingarna blott så djupt att de stå stadigt och ej falla omkull.
Jorden tilltryckes ganska fast omkring dem.
Det brukas vanligen af amatörer att i nedre än- dan af sticklingen insticka ett rågkorn; fackmän 53 skratta däråt.
Verkan däraf torde också vara om- tvistad.
För egen del tror jag, att det hvarken gagnar eller skadar.
Hufvudsaken är nog att de k o m m a i åtnjutande af lagom värme o c h i syn- nerhet att j o r d e n ej hålles så sur, att de ruttna, lika litet s o m den får torka för mycket.
Med de sorter, som villigt slå rot, behöfver man vanligen ej göra sig mycken möda, betäckning med glas är vid dessa ej af nöden.
I allmänhet fordras dock att den yttre, torra luften utestänges, och det skadar j u ej att öfvertäcka äfven de sorter, som lätt » taga rot », helst om man ej vet med säker- het, hvilka som besitta den egenskapen.
Krukorna placeras lämpligast i eller i närheten af ett soligt fönster, såsom varande den varmaste platsen, en tämligen hög värme i jorden är nämligen nödvän dig för rotbildningen.
De böra dock på ett eller annat sätt skuggas mot starkt solsken.
Glasen böra dagligen aftagas o c h torkas invändigt.
Då sticklingarna fått goda rötter, aftages glasbe- täckningen o c h de planteras isär samt vattnas med försiktighet, tills de rotat sig o c h börja växa, då de behandlas s o m äldre exemplar af samma slag.
Sticklingar af kakteer o c h andra » köttiga » väx- ter böra ligga någon tid o c h torka, innan de sät- tas, glasbetäckning är vid flere af dessa ej nödig, de ställas i ett soligt fönster o c h vattnas mycket sparsamt, tills de fått rötter.
Sticklingar af pelargoner sältas helst en o c h en i små krukor o c h hållas i det närmaste torra, tills de rotat sig, de taga särdeles lätt röta, o m jor- den är något mera fuktig, Sticklingar af ficus o c h nerium sättas vanligen i flaskor eller buteljer fyllda med vatten.
Af ficus aftagas i mars eller april med 4 — 6 blad försedda skott, två eller tre af de nedre bla- den afskäras, sticklingarna tå ligga, tills den hvita mjölksaften upphört att rinna o c h såret torkat, då de sättas så djupt, att de nå ned 5 å 6 centi- meter i vattnet.
Flaskorna ställas i fönstret af ett varmt rum, o c h man har intet vidare att skaffa än att påfylla vatten, allt efter som det gamla af- dunstar.
Då sticklingarna blifvit försedda med goda röt- ter, inplanteras de i krukor.
Med sticklingar af nerium förfares på samma sätt; de sättas dock, strax efter det de blifvit aftagna.
Af nerium kan man föröfrigt sätta sticklingar på vanligt sätt i j o r d, i vatten försiggår rotbildningen något fortare.
Växters förökning genom delning och rotskott är vida bekvämare än de föregående föröknings- metoderna.
Vid delning åtföljes alltid den frånskilda delen af mer eller mindre goda rötter o c h detta är äf- ven ofta händelsen med rotskott.
De planteras därför genast hvar o c h en i sin egen kruka, stäl- las varmt och skuggigt, samt, hvad som är kan ske det viktigaste, vattnas med omtanke, tills de rotat sig o c h kommit i växt, ty af mycken fuk- tighet ruttna de lätt.
Äro de af mera kinkiga sorter, gör man äfven vid dem klokt i att öfver- täcka dem med glaskupor eller dricksglas.
Delning företages vanligen samtidigt med att moderväxten omplanteras.
Rotskott frånskiljas bäst under våren och sommaren.
Framkomma sådana om hösten o c h man vill begagna sig af dem för erhållande af nya exemplar, gör man bäst i att låta dem kvarstå vid moderplantan till våren.
Det är ofta nog svårt att behålla rotade växter vid lif öfver våra långa, ogynsamma vin- trar, o c h ännu kinkigare blir detta ifråga o m så- dana, som sakna rötter.
Fortplantning genom ympning och oculerinp fö- rekommer vid växtodling j boningsrum näppeli- gen i andra fall, än o m man inplanterat vilda nyponstammar i krukor för att erhålla stamrosor.
Vildstammarne böra i så fall inplanteras om hösten, öfvervintras i källare eller dylik lokal och intagas i varmt rum i slutet af februari eller bör- jan af mars för att ympas, sedan de kommit nå- got i växt.
Huru själfva ympningen tillgår, läres lättare praktiskt än genom beskrifningar.
Oculering utföres på sommaren i juli o c h au- gusti o c h lyckas förträffligt på stammar, plante- rade i det fria, hvilka sedan kunna inplanteras i krukor: dock kunna äfven stammarne förut vara rotade i krukorna.
Sen till, att tidning Idun finnas hos och Iduns Mode- alla edra bekantat
IDUN 54 Ur Under inöfning att s o m nästa repris uppföras lär » Figaros bröllop » vara.
Likaså torde » Huge- notterna » med signora Labia s o m Valentine ej länge låta vänta på sig.
Vidare lär ett nytt o c h intressant program komma att sammanställas af Glucks härliga opera » Orfeus » (med fru Linden i titelpartiet) o c h Hummels realistiska 1-aktsopera » Mara », hvilken senast rönt mycken framgång på flere framstående operascener i Tyskland o c h här är alldeles n y.
Den nyhet å vår k. opera, s o m emellertid torde komma att väcka mesta uppmärk- samheten o c h största intresset, är Verdis » Fal- staff » med hr Lundqvist i titelpartiet.
Såsom synes är operadirektionen fortfarande synnerligen nitisk i sin sträfvan att bereda publiken en rik omväx- ling i repertoaren.
notisboken.
» Kvinnans ställning sådan den bör vara » var ämnet för ett föredrag, s o m doktor Anton Nyström höll häromdagen på en välgörenhetssoaré härstädes.
Han uppträdde häri på sakrikt o c h underhållande sätt mot kvinnoemancipationens öfverdrifter, under starkt betonande af de hinder, som redan ur biologisk synpunkt måste ställa sig mot kvinnans fria täflan med mannen inom en stor del yrken o c h vetenskaper.
Talaren belöna- des med starkt bifall.
Ett tyskt furstegemak frän Sverige.
Ett tyskt furstegemak har nyligen blifvit i sin helhet utfördt i Sverige.
Det är furst Solms-Braunfels, såsom bekant gift med en svensk fröken Lavonius, som till sitt hem i Wiesbaden gjort denna ovanliga beställning.
På Handarbetets vänners lokal ha i dagarne utställts åtskilliga föremål, s o m för detta rum blifvit utförda på föreningens atelierer: väf- nader af olika slag, två vackra flossamattor, en större o c h en mindre, dessutom kuddar till en väggfast hörnbänk, draperier, portiéer, ryggstycken till stolar m. m.
Alla dessa föremål äro utförda efter svenska mönster, o c h samtliga utmärka sig för den solida elegans, s o m i allmänhet känne- tecknar föreningens arbeten.
De flesta äro utförda efter ritningar af fröken Gisbcrg.
K.
Dramatiska teatern.
Efter malheuren med det senaste programmet var denna teater i måndags åter färdig med ett nytt, men o m ock detta m ö j - ligen håller sig något längre uppe än det föregå- ende, torde det visserligen ej bli bland de mera långlifvade.
Hrr von Schönthans o c h Kadelburgs lustspel, » Två lyckliga dagar », liör icke till de ro- ligare tyska fabrikaten, ehuru ett genomgående godt utförande gjorde allt att tillvarataga de spar- samma » pointerna ».
Den långa personlistan upp- visade ett flertal af teaterns bästa krafter: fröken Ahlander hade fått en af dessa rifvande gamla tanter, som hon gör så ypperligt, hr Bwckström en jovialisk gammal onkel, för hvilken han var som skapt, hr Personne en lefnadsglad o c h oge- nerad ung man i friarärenden med den outtöm- liga svada, åt hvilken ingen bättre än han kan ge godmodigt lekande ton, fru Rundberg en af dessa söta unga flickor, s o m just hon är den rätta att göra » sä förtjusande ».
Och ändå!
Ja visst skrat- tade man litet här och där o c h applåderade litet ock vid aktsluten, men den sanna premiérestäm- ningen, den s o m bådar succés, den uteblef.
San- nerligen det var skådespelarnes fel!
Och att få skjuta skulden på de tyska författarne är j u dock alltid en tröst för publikens nationela &gt;feresfö- lelse », o m o c k kanske en smula klenare för tea- terdirektionen.
Träarbetena till det omnämnda gemaket, s o m är bestämdt att blifva prinsessans skrifrum, äro likaledes gjorda i Sverige.
Det hela lofvar — att döma efter de utställda föremålen o c h bilagda rit- ningar — att i utlandet på ett värdigt sätt repre- sentera svensk industri o c h konstslöjd.
Uppslukad af en väg.
Telegrafisten fröken Ellen Kristna Markinan promenerade i måndags i Lysekil å kajen därstädes i sällskap m e d en lärarinna.
Plötsligt korn en väldig störtvåg från det af den orkanlika stormen upprörda hafvet, rusade in öfver kajen o c h drog, dä den föll till- baka, fröken Markman med sig i djupet, där h o n Hr Ragnar Grevillius ' konsert i tisdags afton å inom kort försvann.
Lärarinnan lyckades däre- Vetenskapsakademiens hörsal bevistades af en mot rädda sig.
Den på ett så sorgligt o c h egen- domligt sätt o m k o m n a var en helt ung dam, en- talrik publik, s o m med intresse mottog det om- växlande programmet.
Konsertgifvaren själf rönte dast omkring 24 år gammal.
största framgången med Kindschers tre Lieder o c h Sjögrens » D r ö m », s o m väl lämpar sig för hans röst med dess mörka klangfärg.
För öfrigt dela- Svenska Allmänna JJjurskyddsförenin- des bifallet ganska jämnt mellan fru Ster„ys ele- gen, hvilken genom sin verksamhet inlagt så stora ganta romanssång, fröken Hjorts o c h herr Lejd- förtjänster o m en förbättrad o c h mildare vård o m ströms vårdade sångföredrag, fröken Larsons pia- våra husdjur, har i dagarne utlyst en täfling o c h nonummer o c h herr Ohlssons förtjänstfullt fram- bestämt ett pris af 200 kronor för den bästa skrift förda violin-rondo af Wieniawski.
i något af följande båda ämnen: » Djurskyddets betydelse för landtbruksekonomien » o c h » Husdju- rens vård i sjukt tillstånd ».
Närmare härom sy- nes af annonsen i förra numret af Idun.
Richard Andersson hade en afton i förra veckan en uppvisningskonsert med sina pianoelever, hvil- ken i allt bar vittne o m den utmärkta undervis- ning, s o m meddelas vid hr A:s musikinstitut.
Vid konserten biträdde med känd talang hr Tor Aulin.
F r u Dina Edling gifver i morgon lördag konsert i Musikaliska akademiens stora sal.
Minnet af de många njutningsrika stunder den högt aktade konstnärinnan beredt hufvudstadens musikaliska allmänhet skall — vi äro öfvertygade därom — fylla konserten med en fulltalig o c h tacksam pu- blik.
Teater och musik.
K u n g l.
operan.
Ändtligen gick i lördags andra symfonikonsertcn under innevarande spelar af sta- peln.
Programmet var synnerligen omväxlande och af mycket intresse.
Hufvudnumret i detsamma F r ö k e n T o r a H v a s s ' sedan i höstas uppskjutna utgjordes af Schuberts undersköna c-dur-symfoni, hvilken ej lär hafva gifvits här sedan år 18S1 o c h konsert äger rum nästkommande tisdag i Musika- liska akademiens stora sal.
sålunda för mången torde hafva varit så godt som en nyhet.
Utmärkt genom stor melodirike- dom o c h glänsande instrumentation, kan denna komposition aldrig förfela att göra ett djupt och varaktigt intryck på åhöraren, helst då utförandet blir så godt, som nu var förhållandet.
Af de öfriga numren framstod särskildt Saint-Saens ' färgrika och ypperliga » Suite Algérienne », där i synnerhet senare hälften af den karaktäristiska » rhapsodie mauresque » och det hänförande stämningsfulla » aftonsvärmeriet » väckte ett särdeles lifligt bifall, efter den sistnämnda satsen så lifligt, att den Berättelse af Georg Nordensvan.
måste omtagas.
Efter inledningsnumret, Schumanns uvertyr till » Genoveva », en anslående komposition, (Forts.) värdig den genialiske mästaren, fick man göra Y ^ ' i hade aldrig ett öre annat än det vi bekantskap med en alldeles ny tonsättare, ryssen Borodin.
A f mindre värde än flere andra här ut- knogade ihop själfva — och det var förda ryska kompositioner, förmår den dock fängsla f9 &amp; / nog kitsligt för gumman mången gång.
och intressera åhöraren genom de tilltalande öster- Men vet ni, hon var ändå lifvad och ländska melodimotiven o c h den förträffliga må- full af skoj och spektakel, så snart det lande instrumentationen: inte var allt för motigt.
Ännu när jag gick Konserten leddes af hr Hallen, o c h utförandet på akademien och hon var sexti år, så hände af de olika numren var godt.
Dock saknade man flere af de bästa förmågorna i hofkapellet.
det att vi lånade oss en kälke och gick ut och / 1894 åkte i Humlegården, se ' n det blifvit mörkt på aftonen.
Det gick Floras kulle utför, så det vyschade om fören.
När jag tänker på morsgumman — • hon är död nu för flere år se ' n — så kommer jag alltid i håg ett och annat lustigt, som jag måste skratta åt.
Det som var ledsamt, har jag glömt bort.
Men hon kunde konsten att hålla humöret uppe och att göra allt så roligt, som det stod i mänsklig makt.
Någon vidare uppfostran hann jag inte få — men jag har åtminstone blifvit praktisk, och inte är jag rädd af mig.
Och lite folk har det ändå blif- vit af mig, inte sant? » Hon hade förut aldrig sagt ett ord, som jag fått höra, om sina personliga förhållanden, om sin mor och sitt hem.
Men det klädde henne att tala om detta, hon berättade det så friskt och oförbehållsamt — som ville hon att han skulle känna henne.
Asp satt hela tiden och såg på henne med sin lugna, sökande blick.
Kanske lade hon märke till detta iakttagande i hans ögon, ty hon öfvergick med ens till att tala om sina arbeten.
» Men ni ser, att jag målar inte bara bliktaflor, inte bara sådant, som kan gå i bliken.
Det här är försök, experimenter.
är bara skräp.
Men det gör ingenting.
.
.
tycker det är så omöjligt ibland.
Men därför att det är omöjligt, är det roligt. » pu- pu- Det Jag just » Man får det ju aldrig så, som man vill ha det, » sade Asp.
» Nej, då skulle man snart ledsna på det, » fortfor Aja.
» Det enda som är » liffadt », så är det att försöka och bara försöka.
Man får alltid fram något.
Nu skall jag måla en ladu- gårdsinteriör, med Maja i dörren i solskenet — l o n är söt och nätt — tycker ni inte att hon är litet lik m i g?
» Så skrattade hon och skämdes öfver den förhastade frågan.
» Och jag har dessutom beställning på en nådig frökens porträtt här i trakten.
Stel och torr, och med en så lumpen figur, så hon borde skämmas.
Men hundra krigare kontant vankas i belöning. » Asp steg upp för att gä.
» Titta till oss, när ni har lust, » bad honom Aja.
» Det är inte nyttigt för mannen att vara allena. » » Jag kommer inte att vara allena, » sade Asp.
» Jag har skrifvit efter de mina och hyrt rum åt oss hos mjölnaren.
Men jag skall nog låta er höra af mig. » Jag följde honom ett stycke på vägen.
Han började genast tala om fröken Borgström.
» Hon är rolig att prata med, ser så lustig ut med sin uppnosiga min och sina pigga ögon — och knubbig och stadig — någon » lumpen » figur be- höfver hon då inte skämmas för, men i hennes studier är det något groft och rått — till exempel den där stora blåa, det är ju blå färg struken öfver allt, i stället för att det skulle vara luft.
Det är tillyxadt, ingenting smält, ingenting personligt.
För mig är det någon- ting motbjudande i att se naturen uppfattad på det sättet, men hon tycks sätta en ära i att undvika allt hvad känsla heter.
Och så att måla i en helt annan anda, när det är fråga om att måla taflor, som ska ' bli lätt sålda — det är cyniskt och okonstnärligt.
Men frisk och treflig är hon, flickan. » Det tycktes vara motsatserna i deras natu- rer, som kommo dem att trifvas så bra i hvar-
1894 andras sällskap — han inbunden, hänsynsfull, stillsam, hon robust och hurtig, pojkaktig och högljudd.
A f det, hon berättat, om de för- hållanden, hon växt upp uti, förstod jag myc- ket väl, hur hon blifvit sådan hon var.
» Någon vidare uppfostran hann jag inte få, » hade hon sagt.
Hon hade blifvit duktig, före- tagsam, orädd, själfständig, men någon synner- lig finhet hade ej kommit på hennes lott.
Kanske skulle hon kunna lefva sig till det, som hennes uppväxtår ej gifvit henne — möj- ligheter saknade hon inte.
Att Edvard slagit an på henne, kunde man se i kolmörkret.
V i träffades ofta, men de träffades, jag tror hvarje dag, och tycktes all- tid ha fullt upp att tala om.
Hon talade också gärna om honom.
Hon fann något så säkert och pålitligt och förtroen- deväckande hos honom — han hade en sä klar och god blick.
» Han hör till dem, som sprida trefnad omkring sig, inte sant, utan att göra minsta ansträngning för att vara un- derhållande?
Han är visst en människa, som man skulle kunna hålla af. » Hon hade trott, att han var konservativ, men det var han alls inte.
Och inte var han hvar- ken förbehållsam eller inbunden, när man fick tala med honom i lugn och ro.
Han hade berättat henne en massa saker.
Men han var alldeles för hänsynsfull, för litet fräck — man måste skaffa sig armbågsrum i lifvet, eljes blir man utträngd ..
Hon berättade ett drag, som var mycket ka- raktäristiskt för honom och som han kommit att tala om.
I Diisseldorf, när det inte gick framåt med hans arhete och han därför var nedstämd och misströstade, så brukade han resa bort, for hvart som helst, uppåt Rhen eller utåt landet, för att inte tråka ut andra med sitt dåliga lynne.
Så kom han igen efter några dagar och var då uppkryad och arbets- hågad.
Första året i Diisseldorf hade han inte be- höft göra några dylika resor.
Då hade han lefvat som en enstöring och bara arbetat.
Han ansåg sig inte kunna någonting, och han tyck- tes inte ansett sig värdig att sällskapa med de andra artisterna bara därför.
Det var också ett skäl!
Men när han blef känd som en lof- vande och begåfvad målare, då kom han in i artistlifvet.
Rätt gemytligt hade de haft det, men inte var det hela vidare lifvande.
Man satt mest på Malkasten eller hos Langenberg och hackade på hvarann.
En gång sa ' Dii- cher — professorn — att han inte passade i Dtis- seldorf, utan att han borde resa till Paris.
Men då for han hem till Stockholm i stället, och det var dumt gjordt af honom.
Han hade förstås sina skäl — han tyckte, att han hade länge nog varit ute och att det skulle vara roligt att studera svensk natur.
Sä hade han kommit hem och hade fått god mark- nad och hade gift sig.
Nu hade han rymt hit ut — och några da- gar efteråt drog han familjen efter sig.
Det var alls inte förståndigt.
Att han inte var i sitt rätta element i hustrans stora familj i Stock- holm, det var tydligt, fast han sagt, att de alla voro trefliga och snälla människor, och fast man kan förstå, att det var nytt och hade sitt behag för honom att få lefva litet familjelif, när han kom utifrån.
Släkten säg honom inte öfver axeln — det hade bara fattats det!
Man var tvärtom stolt öfver honom, och man trifdes utmärkt med hvar- aDn.
Alla hade anspråk på honom, det var ett ständigt spring af svågrar och tanter i hans atelier.
Det hände att man sade till honom: » Nog hinner du smörja ihop dina taflcr all- IDUN tid, » när man ville ha honom ut att åka skrid- sko och han ville arbeta.
Han hade försäkrat, att han tyckte bra om sina släktingar, men ända kom där ett visst ofrivilligt agg i tonfallen, när han talade om dem.
Han kände — om han också icke ville tillstå det för sig själf — att det lif, han förde, var till skada för honom, att han inte hade något atl göra bland dessa människor — hur älskvärda de än kunde vara • — att hans arbete fordrade en annan luft.
Han hade inte kommit sig för med något större arbete under dessa två år, han hade bara målat småtaflor — det kostade mycket pengar att bo i Stockholm och ha familj — - och han hade varit missnöjd med ' allt han gjort.
Aja blef riktigt varm, när hon talade om honom.
Han hade förstås alls inte sagt henne detta i den tonen, de hade pratat hit och dit om allt möjligt och däribland också om hans stockholmslif.
Hon blef riktigt upprörd till slut: » Det är ett fördärf för en artist att kom- ma in i en familj af icke artister, är det inte sant? » » Jo » — det medgaf jag gärna — - » så vida inte hans fru förstår honom och följer honom ut ur släkten.
Det tror jag är den enda lös- ningen. » » Fru Asp har visst aldrig kunnat tänka sig sådan lösning! » Det var med verkligt förakt i tonen, Aja kastade fram dessa ord.
55 hur pass mycket den var värld — men den hade skärpt hans själfkritik, och den försvåra- rade arbetet för honom.
Så som han af tid- ningarna blifvit framhållen, som den sunda, är- liga realismens målsman bland de unga, var det hans skyldighet att ställa fram målningar af betydenhet, som skulle rättfärdiga allmänhe- tens tro på hans konstnärsskap.
Han hade att välja mellan att hålla uppe det rykte, han oförtjänt vunnit, genom att fortsätta måla i samma anda som förr — det hade ju varit lätt — eller att, utan tanke pä fortsatt erkän- nande, gå den väg, hans eget samvete visade honom in, att med energi och kärlek och tåla- mod söka sig fram steg för steg.
Det gäller ju för konstnären att börja om från början, hvar gång han studerar ett nytt stycke verklighet.
Det gäller att se detta stycke natur och endast det.
Det gäller att aldrig göra om, hvad han eller andra gjort förut, att ständigt skapa nytt och gifva af sitt eget, aldrig stjäla af andras.
Edvard Asp var kanske ingen stor talang, med han var konstnär i sina tankar och kän- slor, och han var ärlig, alldeles för ärlig för att kunna höra till de konstnärer, som lyckas lätt.
Ju mera han arbetade, dess större växte svårigheterna för honom • — förr hade det gått så ledigt, så utan större ansträngning.
Men nu blef det endast halfhet, allt han kunde åstadkomma.
Och nervös och osäker pä sig själf, som han nu kände sig, var han så mottaglig för intryck utifrån, att han lade vida mer vikt än han * * eljes skulle gjort vid Ajas och Nisses tal om * de idéer, som för ögonblicket höllo på att Edvards fru var lång och smärt — ett blekt bryta sig fram i Paris, konstens hufvudstad, och regelbundet ansikte med stora, mörka, men också modernas.
Aja nöjde sig likväl tämligen intetsägande ögon.
Vi sågo inte sär- med att framhålla för honom, att målaren bör deles ofta till henne — hon höll sig mest i söka ljus och luft, bör bry sig katten om närheten af deras mjölnargård, satt och sydde naturens detaljer, utan endast söka totaleffekten i en skogsbacke och hade barnvagnen bredvid af dagern i motivet — medan Edvard med sina förutsättningar hufvudsakligast sökte karak- sig.
tären i landskapet och i dess enskildheter.
Men Edvard sökte ofta upp oss, eller träf- fade vi honom ute.
Så munter, som första Men Nisse kände sig smickrad öfver att Asp gången vi råkats — då vi ströfvade i bergen hörde på honom och upptog hans utläggnin- och han hvisslade Faust och jagade ekorrar gar utan att drifva både med dem och med Han och ropade på ekot — var han aldrig mer.
honom själf — han var van vid drift.
proppade » diisseldorfarens » öron fulla med sina Han blef tvärtom, ju längre det led på som- osmälta teorier, och han målade för honom i maren, allt mera inbunden och otillgänglig, och det nervösa draget öfver hans ögon framträdde luften storslagna landskap med dekorativa linier, som skulle suggerera målarens känsla in i allt starkare.
åskådarens själ, med förenklade toner, som voro Orsaken därtill var ej svår att tänka ut.
målade melodier, och sönderdelade färger, som Han var en konstnär af det slaget, som al- hvilade på ett inveckladt vetenskapligt system, drig blir tillfredsställd med sitt eget arbete, och som skulle göra revolution i konsten.
som lefver i en ständig kamp med arbetet Slutligen reste Nisse med sina aldrig färdiga och ständigt hetsas af sina fordringar på sig själf.
Hans konst var ett aflåtligt sökande ef- studier och sina halfsmälta idéer.
A f artisterna ter något, som han ej hade krafter tillräckligt voro nu, förutan Asp, endast Aja kvar — om att nå.
Han hade lärt sig en solid teknik, fjorton dagar skulle också hon resa.
Sommaren började lida mot sitt slut.
han kunde måla vackert och elegant, men det han ville nu, var ej det samma, som han och de andra sträfvat till vid den tyska konst- skolan.
Skollärdomen från Diisseldorf tyngde honom i allt, han tog sig för.
När han, ensam med naturen för sina ögon, lade upp en stämning på duken, då var det en lust och en fröjd att brottas med svårigheterna.
Men sedan, då mål- ningen skulle utarbetas i sina detaljer, då kom den lärda barlasten och trängde sig mellan ho- nom och det friska, stora, hela intrycket, och taflan blef hvarken ett solidt diisseldorfland- skap med harmonisk färgskala och effektfulla motsättningar, eller en friluftstämning, sådan, att man andades in himlens friska vindar, när man stod framför den.
Hans tidiga framgång i Stockholm hade alls ej stigit honom åt hufvudet — han insåg klart, 5.
» Kom in och drick en kopp kaffe hos mig, » sade Aja en eftermiddag, då hon och jag varit ute och gått.
När vi kommo in i hennes rum, satt Ed- vard där.
Hon blef synbart gladt öfverraskad.
» Det var riktigt hyggligt, att ni väntade på oss. » Edvard hade tagit ned flera af hennes stu- dier från väggen.
Han satt framme vid fönstret och såg på dem.
Orsaken, hvarför han kommit, var uppenbar.
Det hade inte gått att arbeta, och han hade kastat penslarna.
Och som det naturligtvis inte kunde roa honom att berätta för sia hustru,
I DU N 56 att han inte kunde arbeta, aå hade han gått hit för att tala med henne, som måste förstå hvad det betydde för en konstnär att vilja, men inte kunna.
Hon frågade honom om ingenting, utan bör- jade tala om helt andra saker — hon hade en instinktlik känsla af, hur han borde behand- las — men hon kunde inte dölja sin glädje, öfver att han kommit till henne — den lyste, denna glädje, ur hennes ögon och talade i hen- nes röst, som fick en värme, som den eljes ej ägde.
Det föreföll mig, som hade hon velat gå fram till honom och stryka honom öfver pannan med en mjuk, sval, beskyddande hand, sä som en moder tröstar sin gosse, då världen är hård och elak mot honom.
För honom tycktes det vara en hvila att få sitta här i vårt sällskap, helt och hållet otvungen.
Han blef snart pratsam och treflig, såsom han kunde vara, när han ej kom i håg sitt eget arbete.
Han sade inte ett ord om det och ej heller något om Ajas studier, om hvad han sett i dessa, hvad han sökt i dem och hvad han tänkt, då han satt där och granskade dem.
Men samtalet kretsade likväl omkring det, som låg bakom hans besök, det var som kunde de båda ej rycka sig helt och hållet löst därifrån, fast båda undveko att komma det för nära.
Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag är en viktig » kurre », jag, Som är i bruk hvarenda dag; I hvarje praktiskt ordnadt hem Jag står till tjänst för alla dem, Som lärt sig rätt vårt sköna språk, Ja, ock för dem som älska bråk.
Men pappa själf är rädd om mig, Och rubbas jag — så akta dig.
En trogen vän jag faktiskt är, Och därför ofta nog man plär Mig anförtro hvad ingen ann Får veta af — rätt fint minsann!
Min saga är mång ' annan lik, På sköna sommardrömmar rik, Med minnen ifrån dunkel skog, Där vinden i min mantel drog; Där sol och regn var far och mor Och hvarje buske liten bror.
Men ack, jag allt för bildbar var; Min kappa blef i gräset kvar, Men själf jag fördes att få pli För att i världen nyttig bli.
Af marokäng är nu min frack; Jag » gör » i papper, bläck och lack Och har, figurligt, nio ben, Men faktiskt — det vi räkna se ' n.
Säg, hvad modershjärtat sårar, Om hon slikt bland barnen spårar?
Hyad du fick, när du var liten, Om för lek du glömde fliten?
Hvad dig kan till nytta vara Om du öfver ån vill fara?
Träffar du ej dylik på, Säg, hvad får du göra då?
Namn man glömt, och det med rätta, Att i almanackan sätta.
Hvad nog mången önskar vara Fru Asps stora mörka ögon irrade omkring rummet, det var tydligt, att hon fann försöken att pryda det med pariserchic temligen besyn- nerliga och smaklösa.
Aja märkte mycket väl denna tysta mönstring och tog sin tillflykt till forceradt prat om allt och intet.
Efter en stund steg Edvard upp och sade god- natt.
Jag såg dem gå tysta bredvid hvarandra vägen fram.
Han var naturligtvis åter inne i dessa tankar, som han inte hade någon anled- ning att dela med henne.
Och hon?
Ja, lät oss tro, att hon kände sig en smula nedslagen, kanske utan att hon egentligen visste hvarför, och att ban blef ännu mer förstämd i känsla af, att hon var ledsen, och att han inte kunde lifva upp henne.
Nej, det hade jag inte.
Men hon hade träffat honom och det, innan tuppen fått tofflorna pä sig.
Gissa hvad klockan var?
Tre på morgonen.
Ett rendez-vous under småtimmarna!
Hon hade glömt sig kvar i hängmattan, tagit sig en lur där, hade vaknat, när det blef kyl- slaget på morgonsidan, och hade gått fram till grinden.
Solen hade ännu inte orkat upp.
Då hade hon sett Asp komma gående.
» Ä r ni också så här tidig af e r?
» hade han frågat.
Sedan talade han om, att han inte kunnat sofva.
Och nu skulle han gå ut och se sig omkring.
Men han ville inte ha sällskap, det sade han ifrån — » inte ens mitt angenäma sällskap ville han ha. » Jag är säker på, att han nu gick och in- billade sig känna en viss motvilja för Aja, därför att han fann henne äga just den käck- het, som han själf saknade.
Det måste ju reta honom, att hon af dem båda var den säkra och att hon hade rätt att se ner på hans ansatser, hans famlande.
Han kunde naturligtvis inte undgå att lägga märke till det ytliga i hennes konst, men ändå satte han sig att skärskåda hennes arbeten, då han själf ej kunde måla som han ville.
På ett par veckor syntes han sedan inte till.
Men han hade fått ut en stor duk med ång- båten, och vi visste, att han steg upp och gick ut klockan tre hvar morgon, och att han var munter och glad, när han kom hem igen vid frukostdags.
Men vårt sällskap sökte han inte upp.
Så kom fruntimmersveckan.
Det var omöj- ligt att stå ute och måla i ösregnet, och då fick jag en dag se på hans stora tafla, som han hade ställt upp i mjölnarens sal.
(Forts.) Kanske afundades han henne den obesvärade lätthet, hvarmed hon behandlade allt, som för honom var så krossande svårt.
Eller var det endast därför att hon var kvinna, som han sökte uppmuntran hos henne?
Och nu vandrade han hem till sin idyll.
Då vi sprakat ett par timmar, knackade det på dörren.
Det var Edvards fru, som kom för att se om han var där.
» Sitt ner, fru Asp. » Samtalet fick ögonblickligen en helt annan ton — det gled in på traktens lokala förhål- landen, man talade om grannarna och sommar- gästerna, om allt, som inte intresserade någon af oss.
Eedigeras af Sophie 1894 * mig Innehållsförteckning.
FaiiBta Labia; af H.
G.
S.
(Med porträtt).
— Utan fäste; poem af Edv.
Hammarstedt.
— Nägra ord om kvinnor och kvinnoarbete; af Mathilda Langlet.
II.
— Hvad man dansar och hur man dansar i världen; koreografiskt potpourri af Gu- staf Gullberg.
I.
— Öfver tillgångarna; af Job.
— En pristäf- ian mellan kvinnliga bandarbeten.
— Från Iduns läsekrets: Klara har rätt!
— » God plats för ung bildad flicka ».
— Bort med sorgpapperet.
— För våra blomstervänner; ett och an- nat om krukväxters fortplantning; af Wiola.
(Forts.) — Ur notisboken.
— Teater och mtinik.
— Aja; berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts) — TidsfÖrdrif.
* * » Har ni sett till herr Asp i dag? » frågade Aja middagstiden dagen därpå.
lästa nedifrån och upp, namnet på hans mest kända dikt.
De vågräta orden beteckna: 1) slott i Spanien, 2) mytologisk händelse, 3) stad i Sverige, 4) hvari färdas man i Norge?
5) nyligen aSiden kejsare, 6) benämning på läkare, 7) maträtt, 8) herrskarinnetitel i bestämd form, 9) kvinnonamn, 10) sångarnamn, 11) namn på turkinnornas slöja, 12) gatutyp i det gnmla Stockholm, nu endast syn- lig på Skansen, 13) svensk lotsstation.
Och man blir, om man kan spara.
Hvad man plägar » ta ur mund » På en annan, utan grund.
Ord, som älskas af hvar slaf.
Fisk uti det djupa haf.
Hvad du ej kan ta i hand, Fast det tydligt känns ibland.
Sommarnöje du nog sett — Det för dig dock ej var redt.
Hvad som skepparn hoppas på, Stilla dag, att ändtligt få.
Hvad, där sådant saknas, man Visst » till bords » ej sitta kan.
Taket uppå Rans salong.
Ting som skynda på din gång.
En som fattas bör i bur.
Så, till sist, ett flitigt djur.
Rimgåta.
T O 6 8 17 6 18 19 7 6 7 6 20 15 6 7 21 2 v E 4 11 22 4 7 23 11 2 6 7 7 10 1 8 13 1 18 14 4 13 7 1 6 4 11 2 3 8 6 14 12 2 12 24 7 11 6 7 4 5 15 6 15 4 8 4 1 15 1 7 4 13 18 6 7 2 10 6 11 16 17 18 6 16 3 22 7 1 14 6 7 4 11 6 15 13 17 6 18 16 - .1 T K S.
L.
A Lösningar.
I R Logogryfm: Näsduk; käns, dunk, nu, du, kus, Bund, näs, dun, kund, sänd, säd, uns, duns, duk, sänk, än, känn.
T Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en svensk skald, slutbokstäfver- na på ett af hans poem.
1) Centraldepöt, 2) vanlig roman- hjälte, 3) sten, på hvilken det aldrig växer någon mossa, 4) mänsklig indi- vid, 5) storstad, 6) hvad maten är för kroppen, 7) en änkas skatt, 8) västkustbo, 9) vingad siren, 10) dam- gömma, 11) handtverkare, 12) huslig förrättning.
S.
L.
Klorfritt!
Praktiskt!
Billint!
OK R A Begynnelsebokstäverna, lästa upp- ifrån och ned, bilda namnet på en svensk författare, och slutbokstäfverna, » Lessive Phenix » N I 11 15 Som — dölja — sjungande — du — får — hamn — och — göms — bölja — i — pärlan — om — skim- rande — du • — famn — alltid — din — mot — gladt — ila — din.
R 1 1 10 3 M K 9 8 Nedanstående ord skola ordnas så, att de bilda en fyr-radig vers med be- stämda slutrim.
Begynnelsebokstäfver- na bilda namnet på en ört.
R B S 5 n Med t en hufvudbonad, utan t nam- net på en påfve.
Med 1 namnet på ett mynt, med n ett bibliskt namn.
Med p ett träd, med b ett mans- naran.
Med t en dryck, med f ett sagans andeväsen.
Viola.
S Aritmogryf.
10 Förvandlingsgåtor.
Ifyllningsgåta.
Waldemar B — l.
PICOTS TVÄTTPULVER URS II Mm yt \ o I i 01- Säljes i och Figurgåtan: Richelieu, charlatan, Allana- bad, separator.
Ifyllningsgålan: t) kallops.
2) orrtupp, 3) riddare, 4) trekarl, 5) liniera, 6) Eleasar, 7) kättare.
Palindromerna: 1) Tegnér — ren, get.
2) Tor — rot.
" Tr * £ kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl B. Matton, Talfilm nmhurl i landsorten.
Stockholm.
