# ID: svediakorp-per1005
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,963
# sentences: 548
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 6 (321) Fredagen den 9 februari 1894.
Byrå: Prenumerationspris pr å r: Mun ensam kr.
5: — Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. Allm.
telef.
6147.
Iduns Modetidning jämte ko- lorerade planscher • 4: 50 Prenumeration sker å alla post- Iduns Modet, utan kol.
pl.
... • 3: — anstalter i riket.
Redaktör och Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: Maria Judit Idun har r e d a n förut notifierat det nyli- g e n t i m a d e från- fället af d e n kvin- na, hvars bild i d a g bringas.
H e n n e s lifs- g ä r n i n g var emellertid af den betydelse, att den icke m e d dessa få o r d b ö r f ö r b i g å s i de svenska k v i n n o r n a s blad.
V i b e d j a där- f ö r i d a g våra läsarin- n o r att en stund ä g n a sin u p p m ä r k s a m h e t åt följande skildring, hvil- ken vi hufvudsakligen ha b y g g t på en lef- nadsteckning i den bekanta, v ä l r e d i g e r a d e » Svensk ning ».
Läraretid- Judit W e c k m a n föd- des i S t o c k h o l m d e n 14 september 1812.
Fadern hade m e d h e d e r deltagit i f e j d e r n a m o t Ryssland.
Som en t j u g u å r i g y n g l i n g ha- de han s o m underoffi- c e r i svenska flottan deltagit i sjöslaget v i d H ö g l a n d, där han m e d berömmelse k ä m p a d e vid hertig K a r l s sida.
I sista finska kriget hade han likaledes ut- märkt sig i flere drabb- ningar.
Efter freden i Fredrikshamn, då Sverige f ö r l o r a d e Fin- land, dr ef kärleken till fäderneslandet ho- utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
J. Nordling.
7:de årg.
A ii i i o n s | » ri s: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerspris 1 5 ö r e 25 öre för hvarje pabörjadt tiotal stafv.
(lösu:r endast för kompletteringar) Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifningstid: hvarje h e l g f r i fredag.
Weckman.
n o m att flytta öfver till S t o c k h o l m, där h a n erhöll plats såsom h a m n f o g d e, o c h där h a n varit bosatt tvän- n e år, då e n d o t t e r föddes, s o m erhöll nam- net M a r i a Judit.
I föräldrahemmet fick d e n u n g a flickan en v å r d a d uppfostran o c h vistades där, tills h o n var n i t t o n år, d å faderns d ö d t v i n g a d e h e n n e att själf skaffa sig u t k o m s t i lifvet.
U n d e r n å g r a år h a d e h o n plats i åtskilliga familjer s å s o m hus- fruns närmaste hjälp- reda, tills h o n v i d tju- g u f e m års ålder k o m till sin broder, s o m då var lärare uti en folk- skola i L u n d a försam- ling i Södermanland.
H ä r t o r d e hennes in- neboende anlag för lärarinnekallet hafva blifvit väckta, o c h det stod snart f ö r h e n n e klart, att hennes lifs u p p g i f t måste blifva de u n g a s undervisning o c h uppfostran.
Sedan h o n o m k r i n g ett år vistats h o s b r o d e r n, m o t t o g h o n plats så- s o m lärarinna i familj p å V r e t a e g e n d o m, V * mil från Nyköping, där h o n fick i u p p d r a g att b e r e d a ett par g o s -
IDUN 42 O, m o d e r s s o r g o c h modersfrpjd — oändligt v i d ä r himlens höjd, dock ä n omätligare ä r den glädje, s o m ditt hjärta n ä r!
1894 O c h mera djup ä n h dit aldrig mänskligt d e n smärta utan ro s o m sarga k a n ett afvets våg, öga såg, o c h tröst modersbröst!
August sar till inträde i N y k ö p i n g s läroverk, ett u p p d r a g s o m h o n u t f ö r d e så, att h o n v a n n föräldrars o c h rektors, m e n isyn- nerhet läroverksinspektorn, p r o s t e n Gran- delii e r k ä n n a n d e såsom en u t o m o r d e n t - l i g t skicklig lärarinna.
Det var detta vitsord, s o m skaffade h e n n e plats v i d flickskolan i N y k ö p i n g den 7 september 1 8 4 1.
N y k ö p i n g s f o l k s k o l o r b e f u n n o sig då ännu i sin b a r n d o m.
D e n första flick- skolan h a d e varit i v e r k s a m h e t endast nio år, då J u d i t W e c k m a n a n t o g s till dess föreståndarinna.
N u t i d e n s lärare o c h lärarinnor k u n n a n ä p p e l i g e n g ö r a sig en föreställning o m det arbete, s o m d e n tidens lärare h a d e att utföra.
A t t undervisa 100 till 1 7 0 barn uti trånga o c h o s u n d a lokaler, hvilka förhyrdes än här o c h än där uti staden, o c h f ö r sådant arbete u p p b ä r a i l ö n 2 0 0 till 2 5 0 r d r b a n k o, detta synes vara e n i n g a l u n d a afundsvärd lott.
Och dock k ä n d e mamsell W e c k m a n detta arbete i c k e t u n g t o c h m ö d o s a m t, ty kärleken till d e u n g a g j o r d e arbetet lätt.
O c h sin bästa l ö n ä g d e h o n i k ä r l e k e n h o s d e små barnen, s o m m e d v ö r d n a d o c h akt- n i n g b l i c k a d e u p p till den så h ö g t af- hållna lärarinnan.
M a m s e l l W e c k m a n h a d e blifvit anta- gen till lärarinna, utan att k u n n a förete några e x a m e n s b e t y g, h v i l k e t icke heller erfordrades på d e n tid, då folkskolestad- gan ännu i c k e var utfärdad o c h d å folk- skolelärareseminarier ännu icke blifvit inrättade.
U n d e r hennes trettiotvå-åriga tjänstetid i f o l k s k o l a n u t g i n g o flere ge- nerationer af lärare från seminarierna med allt m e r skärpta seminariekurser.
A f f o l k s k o l e i n s p e k t ö r e r n a s ämbetsberät- telser finner m a n d o c k, att i n g e n skola i p r o v i n s e n k u n d e b i b r i n g a sina elever större insikter än N y k ö p i n g s flickskola, hvilken alltid tmder hennes tjänstetid in- t o g första r u m m e t.
D å m a m s e l l W e c k m a n år 1867 i n g i c k till k o n g l.
maj:t m e d a n s ö k a n att blifva delaktig i f olkskollärarnes pensionsinrätt- ning, f ö r o r d a d e s d e n n a a n s ö k a n af folk- skoleinspektören, s o m b l a n d annat ytt- rade, att m a m s e l l W e c k m a n i detta kall å d a g a l a g t e n sällspord skicklighet, för- enad m e d utmärktaste o m s o r g o c h d e t största nit.
.ar 1873 n e d l a d e h o n sin lärarinnebe- fattning v i d flickskolan, o c h g r i p a n d e var den examensafslutning, s o m v i d detta tillfälle förrättades.
O m m ö j l i g t ännu mer h ö g t i d l i g var d e n examen, s o m för- rättades t i o år därefter, d å flickskolans f e m t i o å r s j u b i l e u m firades, o c h då äfven mamsell W e c k m a n h a d e blifvit o m b e d d att närvara.
Sedan doktor Ahlberger med kraftiga o c h vältaliga o r d u t f ö r l i g t r e d o g j o r t f ö r flickskolans historia, slutade h a n sitt h ö g s t ä m d a tal m e d u n g e f ä r föl- jande ord: » Ä n n u haf va v i d o c k k v a r b l a n d oss skolans största v ä l g ö r a r i n n a, e n s o m m e r arbetat än d e andra.
J a g har redan u ä m n t hennes namn.
M e n b e h ö f d e j a g väl n ä m n a d e t?
D e t står skrifvet i mån- gas hjärtan, d e där m e d t a c k s a m h e t o c h kärlek skola b e v a r a hennes minne, så l ä n g e d e ännu f ö r m å att bära p å ett minne. » A l l a s b l i c k a r riktades m o t den åldriga lärarinnan, o c h talaren v ä n d e sig n u o c k p e r s o n l i g e n till h e n n e: » D u har u n d e r d e trettiotvå år, du verkat i n o m N y k ö p i n g s flickskola, i or- dets e g e n t l i g a m e n i n g lefvat f ö r den- samma.
D i n a gåfvor, dina m ö d o r, dina insikter o c h din erfarenhet har d u ägnat de u n g a.
D i t t ö g a har v a k a t öfver d e m o c h ditt hjärta har o m f a t t a t d e m m e d den varmaste kärlek.
O m d e m ö d o r, du haft att g e n o m k ä m p a, k u n n a ej det nu- varande släktets lärare o c h lärarinnor g ö r a sig en föreställning.
M e n d u har k ä m p a t d i g fram, styrkt af d e t m e d v e - tandet, att du följts af h o n o m, s o m s a g t: » föd mina lam! » M e n äfven d e största m i n n e n k u n n a f ö r b l e k n a.
F ö r att s k y d d a m i n n e t af d i g därför, hafva n å g r a af skolans v ä n n e r g e n o m insamling åstad- k o m m i t en p r e m i e f o n d, s o m i närvarande stund u p p g å r till nära n i o h u n d r a k r o n o r.
D e n n a f o n d skall bära n a m n e t » M a r i a J u d i t W e c k m a n s p r e m i e f o n d », o c h skall räntan af d e n s a m m a årligen utdelas åt flickor i n o m d e n n a skola, h v i l k a g e n o m flit, o r d e n t l i g s k o l g å n g o c h g o d t u p p f ö - rande g j o r t sig förtjänta däraf.
Det v o r e oss n u kärt, o m d u i detta ville se en blid, e n m i l d ljusstråle i din lefnads höst, o m d e t l y c k a t s oss att b e r e d a ditt g a m l a hjärta glädje.
E e r r e n vare n u med d i g o c h skänke d i g en l u g n lef- nadsafton, låte h a n sin nåd n u o c h allt f r a m g e n t hvila öfver d i g!
» Ä n n u ett tiotal år fick d e n g a m l a njuta lefnadsaftonens r o i tillgifven tacksam- hets h ä g n.
D e n 17 f ö r l i d e n m å n a d g i c k hon en n y m o r g o n m e d en h ö g r e klar- het tillmötes.
Beeker.
Jnne 6i^6oEa un3et ut ttj.6tn.a3 öj^uet ftot3etA Pampan Attt JCtetAen l / uAAnat t c.ilblj) fukten V * M i Set j - a m n t muntett fitaftan.
Aj-unaet oftamntngat 0ppnaA ftot t eftot v ftafteEu ocft AuAat.
ftomma, i 6£än3ftultt ocft t t) ttj:t&gt;otna Satute 3et » tåt- ftnaiapet x.ppet ftBä3t, cjnatt 0 j W t möBefnA fiona3e tö3t j&amp;t 3et ftt&gt;å£Cen mot Atajuat på oitymta * j ?tån j ?Pa33tat en Eeen3e (9cft fott,t en tanften på ocft Atatfta utöjWt oinga * på t uattnen Atlogevv j-ag un3et damtai ot3 Apfttet ocft ftutu uagen på.
ftnoga på åt ftäAtat t ef3 lo * v fiatnj; (!ocft stimmat ftttng Atofl tttvSta Sunftfet, J; tån punftt Atugotna ut, t ooft otntetttDet.
BeAtut, AfittSet.
jä£f !t fampan gtam Attt 3oft, a^tonfttetAen, ocft 3a tte^naS ocft SHLej-Den å t ut3 p u n f l t, £j.u6en.
fycftfiga en toEtg Boll, ApetAen.
ocft Auemfta Ano p å titntetmånaSet ftåWen tnte 3en ocft ä n n u Aen.
^enom Aom, Anön ApänAttgt ftafftatna.
Atatft ute ftxn3tft.uA Aotgetna ugnen, iga tettaAAen, atftetAfaAAen.
93acftenA ät Aj-oat, » noat.
6&amp;t|.mningen - riting - tj-uSetj matft, ftutta tAen me3an ocft.
Attåcftt, AuenAfta ocft 3et Aet, oacftt, Auafna, j; al !na, Den Aflogat pCotAftgt ftanAEotna fitänDetna 3at 3tt, tij-cfle, Catt » flog » Btt, Atåmntngen, j; Ptj,ftta ocft ocft i-nAj-ÖAtucfte.
ftunnit s å a m m a fttt aj?
o a x t a n S e 6ttan3Btf3, me3an ftötn, tij-ggat, taj; Cotna otj-et ett » duggat, Atat / uettetnaA ftttng än.
j£ånga g t e n t t i l f l j: onAttet eft BöcftetnaA oppnan3e ^atma, mötfl, ftnuten.
j ocft A n ö t u u n n g q r S Peft j ?otutttat.
tttat, ApegefAfti j; u o t n a otu3 * at gfä3j,en 9TLe££an AftuggotA cSftenet ftotntumAtntettotn, fitå3t •Bott ocft ^uttaA.
CuAet j ^ Aucftan.
aj; S a g t a t A |; Eacftan3e j ?Cu.
&lt; YV | {ammotna * aj: t&gt;tn3eno utnftfatna — fij-ötft inneACuten.
t t- tj-tt- ftaftePugnAtucftan, genom nät Aptingot.
ttm^toAtApunnen Dtöntmet, ojnatt ttä3gåt3en pEanftetA ocft Atämntngat oaferv man.
tätt, j ^mcjot, Pugn j; ängA£at 6at me3an.
2) agen ä t j; utf !3 a j; j ä f f a n S e tätanSe JtinotjWi ocft mj-uft öän3et.
o6tot3t EaAeA, fij-ätfetftttnganSe, Anöat ftän3et, matta A&amp;Lmmet fiollen., s o m ©cft ^Y^te 3u.fi j^vttaja aofj?
o c f t Atatft e m f i e m t r e f n a d.
t&gt;u) åt ftem — taften.
j ^em, t5 u a f t e n.
Aommat uttte oaa — famnat, t.
A f t i j ^ m m a H S e ftemmen fteff, uatat ftuätf Apatat!
ungt |tu- Curt Thelander.
IDUN 1894 Några ord om kvinnor oeh kvinnoarbete.
Af Mathilda Langlet.
I. j j j e t har blifvit sagdt, att kvinnoarbetet är i så fall underlägset, att däri skulle _ saknas nödig » ryggrad », det vill säga den ihärdiga kraft och uthållighet, som ford- ras för ett samvetsgrant och fortgående ar- bete.
Och det har blifvit sagdt, att detta vore kännetecknet på kvinnoarbete i allmän- het, denna brist på seg uthållighet, som skulle vara männens arfvedel, alltsedan den tid, då » Adam gräfde och Eva spann ».
Medgifvas måste, att Adam hade det tyngre och Eva det lättare arbetet, men om ej deras söner och döttrar alltför mycket vansläktats, kan man med temlig säkerhet antaga, att när Adam slutat att gräfva, sträckte han sig i sykomorens skugga och hvilade ljufligen, tills Eva väckte honom med några stekta äpplen och kornkakor, hvarmed han stärkte sig till nya ansträngningar.
Likaledes kan man tämli- gen tryggt antaga, att Eva måste spinna un- gefär lika ihärdigt som Adam gräfde, efter- som uppväxande söner och döttrar troligen, liksom föräldrarne, » blygdes att de voro nakna ».
Men huru troget hon än satt vid sitt arbete, måste hon j u dock laga mat, och det tog alltid sin tid, äfven om det var så enkelt som att steka äpplen och krossa korn mellan stenar för att sedan baka några pri- mitiva pannkakor däraf.
Och så måste hon j n ägna barnen så pass tillsyn, att de icke slogo ihjäl hvarandra — förrän de blefvo fullvuxna, åtminstone.
Sist, men icke minst, måste hon visa Adam ett gladt ansikte, när han kom hem, ty, som vi veta, var han dels rätt benägen att skylla alla ledsamheter på henne, dels hade han ju god reda på, att han fått henne till » ena hjälp ».
Och om allt detta i den förhistoriska tiden var kvinnligt nog, så är det minsann icke ett grand lättare i våra tider med dess kompli- cerade kulturförhållanden.
Och det fordras icke så dålig » ryggrad », som en och annan synes föreställa sig, för att bära den dagliga bördan af de dagliga göromålen inomhus, barnens uppfostran och tillsyn, ordningen i hemmet, tjänares slarf och uppstudsighet, mannens ofta ömtåliga och retliga lynne och med allt detta ändock behöfva med träget arbete bidraga till husets underhåll och för- kofran.
Men det var måhända ej heller detta för- kastelsedomen gällde.
Det var blott den Eva, som ej funnit, som kanske aldrig finner Bin Adam, utan måste » grafva » själf för att få det korn, som fordras till hennes dagliga bröd, det var kanske hon, som icke hade den sega uthålligheten i arbetet.
Möjligt.
Men hvaraf kommer det då, att kvinnorna blifva antagna till sådant arbete, j a, till och med föredragas framför männen?
Icke kan det vara endast för den ringare lönens skull, ty då borde aldrig viktigare befattningar, såsom i banker och allmänna kassor, blifva dem an- förtrodda.
Till sådant arbete kan man väl ej gärna för billighetens skull nöja sig med underhaltigt arbete.
I åtskilliga embetsverk, såsom exempelvis posten, där visserligen nog- grant följes den grundsats att största spar- samhet bör iakttagas, äfven där äro män och kvinnor likställda — nämligen lika aflönade med alldeles samma arbetstid.
V i d efterfrå- gan kan en och hvar där göra sig underrät- tad om, huruvida någon annan skillnad i ar- bete och punktlighet där förekommer än den, att somliga män och somliga kvinnor äro fullkomligt ordentliga, arbetsamma och plikt- trogna, somliga mindre, somliga icke alls, och att öfverhufvud taget denna klassificering utfaller snarare till kvinnornas förmån än tvärtom.
Gå vi till banker och handelskon- tor, se vi kvinnor äfven där, och helt säkert få vi äfven där samma svar: duglighet med mera olika hos olika människor, icke fram- för allt olika hos män och kvinnor.
Komma vi så till skolan, folkskolan näm- ligen, möter oss en mängd kvinnliga arbets- krafter, om hvilka omdömet längsedan är stadgadt, nämligen att de fullt ut, med lika seg uthållighet som någonsin männen, fylla sitt kall.
Att de mycket förkättrade guver- nanterna icke såväl fylla sin plats, torde, om så förhåller sig, till stor del bero på den mindre tillfredsställande undervisning de i flickskolorna erhålla.
Detta senare närmast till följd däraf, att endast få af dessa skolor hafva något understöd af staten, hvarför rätt dryga terminsafgifter måste påläggas eleverna.
D e mindre bemedlade bland dessa tvingas därför ofta att börja i en högre klass, dit de med knapp nöd examineras in, än deras gåf- vor och mognad egentligen kräfde, och få sedan svårt att slita sig igenom, för att med möjligaste minsta kostnad få ett afgångsbe- tyg.
Vida mera torde dock bero på, att af guvernanterna fordras icke blott barnens un- dervisning i » vanliga skolämnen, handarbeten och musik », utan äfven — som man dagli- gen af tidningsannonserna kan se — » biträde med sömnad och lättare hushållsgöromål. » Skurning och tvätt ingå således ej i fordrin- garna, men nog undrar jag, om ens männens ryggrad skulle räcka till för ett så mångsi- digt arbete, helst när det betalas med 1 0 0 — 150 kronor pr år.
Nog skulle jag vilja se, hvilken min herr informatorn skulle påtaga, om han efter slutad läsning med disciplarna beordrades att kratta gården, göra ren herr- skapsvagnen, rykta hästarne, slakta grisarne och andra » lättare » landtbrukssysslor?
Eller om han blefve ombedd att på lediga stunder sköta principalens korrespondens och bokfö- ring?
Därtill vore antaligen hans ryggrad alltför styf.
Invändas kan, att informatorn oftast be- höfver sin lediga tid för egna studier, på hvilka hans framtid beror.
Men skulle detta ej äfven kunna vara fallet med guvernaten?
Om hon också ej läser på någon examen, kan hon väl behöfva ägna någon tid till egna studier för att hålla sina kunskaper uppe och ej blifva efter sina konkurrenter.
Ty, märk väl, guvernanten har ej, som informatorn, blott en öfvergående befattning.
När eleverna i det ena hemmet vuxit upp, måste hon söka sig ett annat och där börja samma arbete igen, och detta om och om, ända tills hon blir för gammal eller för gammalmodig.
Och jag ber att få fästa herrskapets uppmärksam- het * på, att det behöfves en ganska god och bastant ryggrad för att bara bära den fram- tidsutsikten och arbeta samvetsgrant ändå.
Återstå nu de stackars telefonfröknarna.
De skulle framför allt höra till de ryggrads- lösa.
D e skulle sköta sin tjänst så dåligt, att man vore tvungen att ersätta dem med tarfligare kvinnor, arbetskvinnor, de där som lärt sig arbeta — den » lärdomen » skola vi återkomma till.
Månne detta dock egentligen beror på bristande arbetsduglighet, på bri- stande » seg uthållighet »?
Det är j u kanske 43 förtal — men eljes påstås det tämligen all- mänt, att rätta orsaken vore den, att en ar- betskvinna lättare kommer ut med den ringa aflöning, som bestås telefonister: det talas om 40, högst 50, lägst 25, säger tjugufem kr.
i månaden.
Huruvida detta är riktigt, kan j u den, som ej är inom i verket, ej bedöma; men äfven femtio kr.
i månaden synes vara tämligen knappt tilltaget för en tjänstgöring, som utan tvifvel måste vara allt för ansträn- gande för att medgifva någon annan som helst utsikt till förhöjda inkomster, ingen högre af- lönad post, ingen ålderdomspension.
Det är sant att på femtio kronor i månaden kan man j u draga sig fram, men att lägga af något är ej gärna möjligt, i alla fall icke så mycket, att man däraf han på ålderdomen beräkna något stöd.
Såsom ett skäl till förändringen har också framdragits de större krafter den arbetande kvinnan skulle till telefonarbetet medföra.
Men hvad bevisar väl detta, om ej att arbetet är i hög grad ansträngande och följaktligen också mycket för litet betaldt?
Att kvinnan af arbetsklassen skulle bättre härda ut med detta nervretande arbete är för öfrigt långt ifrån säkert.
H o n står ut med sådant, hvar- vid hennes nerver blifvit vana och härdade, men hon visar sig ofta ytterst ömtålig i ovana förhållanden, och hon tål icke alltid vid stil- lasittande arbete.
Detta om detta.
I det följande skola vi närmare skärskåda roten och upphofvet till det » öfverklagade förhållande » [är det öfver- klagadt?)
att kvinnorna äro odugliga till ord- nadt, punktligt och uthålligt arbete.
I " damernas Idun ".
En afton i N y a I d u n *, tecknad af S i g r i d Elmblad.
» É p j o J | e n kan ni verkligen ha något roligt i W &amp; ' % det där Idun? » är en fråga, som jag stundom - — naturligtvis från manliga läppar — hört med ett litet tviflande löje framställas, och om samma manliga läppar ej högt tillagt, ha de utan tvifvel af höflig- het nedsväljt det tänkta slagordet: bara frun- timmer!
Ja, mina herrar, hvem som än vill veta det, vi roa oss verkligen, ty se ni, det är inte » bara fruntimmer » i Nya Idun, utan äfven begåfvade fruntimmer; det är talanger, kun- skaper och vaket intresse, som stämt möte, och om dessa egenskaper nu äro iförda kjolar eller de onämnbara, förstå de alltid att skapa ett angenämt och lifvande satnkväm.
Om ni blott visste, hvilka små glada nach- spiel där hållas, då ord till » älvor og lyst » falla likt tändande gnistor i laget, och däri- från man går hem med en rätt varm känsla af andlig underhållning — och det utan ett enda glas punsch.
Gör det efter, mina herrar!
Om det är frimärkenas förtjänst, att kvin- norna fått reformlust, vill jag lämna osagdt, * Efter mönstret af det manliga stockholmssäll- skapet Idun stiftades som bekant för några år sedan i hufvudstaden ett liknande kvinnligt säll- skap: Nya Idun; det är från dettas senaste sam- mankomst sistlidne lördag, som Sigrid Elmblad här lämnat en liten skildring, som helt visst med nöje skall mottagas af våra läsarinnor.
I DUN 4J men ungefär samtidigt med att de små stämp- lade papperslapparna började flyga kring jorden, höjdes det första ropet på kvinnans likställighet med mannen, det rop som nu är ett härskri öfver hela världen, ämnadt att bringa fördomens Jerichomurar på fall.
Men det skrias ej blott för, utan kanske ännu mera mot vår sak.
Mången panna molnas, många läppar krusas hånfullt på tal om kvinnofrågan, och den stora, ädla tanken: samarbete dukar oftast under i partistridig- heter.
Men för det Nya Idun var det af- gjordt ett odeladt nöje att på dess sista sam- kväm lyssna till fröken Hulda Lundins ord, då hon i ett spirituellt kåserande föredrag berättade om » hvad hon såg i Amerika ».
Fröken Lundin var som bekant medlem af den kvinnokomité, som utsändes att re- presentera Sverige vid Cbicagoutställningen, och hon har ej försummat tillfället att göra rika studier och samla angenäm erfarenhet.
Tänk eder blott något så kätterskt, att guvernören för staten Wyoming, där kvinnorna redan ett fjärdedels sekel haft politisk röst- rätt, erkände för fröken Lundin, att hans stat var den lyckligaste af dem alla.
» Och hvarför följa ej de andra exemplet? » frågade fröken Lundin.
» De komma snart att göra det, » blef svaret.
Sedan dessa ord uttalades, har äfven Co- lorado eröfrats och — det är alltjämt citat — Newyork och Kansas torde snart följa i spåret, ty republikanerna, som med all san- nolikhet återfå sin makt vid nästa valperiod, ha satt kvinnans politiska rösträtt på sitt val- program, och på västervågornas breda ryggar föras j u alltid så småningom de nya idéerna, öfver till oss — sedan de hunnit bli half- gamla på andra sidan Atlanten.
Det är ej min afsikt att närmare referera fröken Hulda Lundins föredrag; det vore obehöfligt, då detsamma kommer att tryckas i Dagnys marsnummer och skall utan tvifvel finna många intresserade läsare och ännu flere läsarinnor.
Men ett och annat kan jag ej neka mig nöjet att med benäget tillstånd återberätta.
A f de fyra kvinnliga förkämparna för kvinnosaken, mrs Stone, mrs Stanton och miss Anthony, lefva blott de tvänne sistnämnda.
Susan Anthony är kanske en af de ifrigaste fältherrarna, energi och vältalighet ha i rikt mått kommit på hennes lott, och hon går med hela sin själ upp i sin sträfvan.
Hon nedlade för tjugu år sedan sin verksamhet som skollärarinna för att göra kvinnans po- litiska rösträtt till sitt mål, och hon säger själf, att hon ej kan dö, innan hon vunnit seger.
Två generationer kämpa tillsamman, säger fröken Lundin, och det är ej utan att gråhårsdamerna väcka det största intresset.
Man känner förtroende för deras djupa in- sikter och stora erfarenheter; de yngre utmärka sig främst för energi och ovanlig organisa- tionsförmåga.
En person som gjorde djupt intryck på fröken L.
var kvinnokongressens ordförande mrs May Wright Sewall.
Man kan icke nog beundra denna storslagna kvinna, säger hon, och hennes underbara förmåga att afleda obe- hagliga sammanstötningar och att bringa stri- diga element till samverkan, kvinnliga pro- fessorer, läkare, jurister, präster, skådespeler- skor med flere, så att kongressen kunde af- löpa utan ett enda störande intermezzo.
Mrs Sewall lefver för en idé, en vidt omfattande idé, som hon redan har satt i praktisk till — lämpning.
Hon har nämligen grundat » In- 1894 ternational Council of Womeni&gt;, ämnad att bilda en sammanslutning af alla länders kvin- noföreningar.
I hvarje land skall en inhemsk kvinnoförening utgöra en förmedlande länk mellan olika därvarande föreningar, utan att i någon mån inverka hämmande på deras enskilda syften: ordföranden i hvarje sådan inhemsk förening är ex officio vicepresident i » International Council », som hvart femte år sammanträder i olika länder.
Hvart land skall äga tvänne röstberättigade.
Rösträtten utöfvas af hvarje förenings ordförande och en delegerad.
Nästa kongress är bestämd att hållas i London 1898, under lady Aberdeens ordförandeskap, till vice ordförande är mrs May Wright Sewall utsedd, till första sekre- terare mrä Mac Låren, engelska, andra sekrete- rare madame Marie Mortin, fransyska, kassör Alexandra Gripenberg, finska, och doktor Ellen Fries till korresponderande ledamot för Sverige, alltså representanter för fem olika länder.
(Det ligger en storslagen tanke till grund för denna stiftelse.
I en tid, då samma in- tresse förenar världens kvinnor, är det af vikt, att de ömsesidigt kunna meddela hvarandra sina intryck, åsikter, erfarenheter och idéer, Det är helt visst ett grobart frö utsådt i bästa jordmån.
Ett litet lustigt bon mot, värdt att repete- ras, är följande utläggning af mrs Jeness Miller öfver hvarför männen ha så mycket större inflytande på de flesta områden än kvinnorna.
Det beror därpå, sade hon, att de från bör- jan ha fått så många praktiska fickor på sina kläder.
Tänk blott, om en liten flicka vill skära af en segelgarnståt, då måste hon ge nast be sin bror eller en annan gosse om en knif, som han naturligtvis bär på sig i en af sina många fickor, och därmed börjar redan beroendet.
Det var en glädjande sak att höra det de kvinnliga utställningsföremålen på nästan alla områden kunde mäta sig med männens utom kommunikationsbyggnader, elektriska bygg- nader och grufbyggnader, hvilket hade med sig det ganska vackra resultatet, att 100 kvinnor mot 500 män invaldes i prisnämn- den, där deras arbete värderades med lika högt honorar som männens.
Att kvinnorna skötte sig väl, framgår däraf, att doktor Shirr från Arkansas, författaren till » History of the Americain People », väckt motion om en särskild tacksägelse till pris- juryn för Liberal Arts, hvaraf äfven fröken Lundin var medlem, för den ypperliga insats damerna gjort i ett arbete, som varit både drygt och ansträngande.
Jag vill ej längre uppehålla mig vid det sakrika föredraget, utan tillägger blott, att det slutade med en allmän treflig liten interwiew, hvarunder många frågor ofta roligt besvara- des, som då på spörsmålet, hur de amerikanska kvinnorna förklara bibelordet: kvinnan ti ge i församlingen, svaret utföll: Ja, de mena, att det är en känd sak, att kvinnor af natu- ren ha svårt att tiga, när andra tala, och förmaningen kan blott anses gälla ett till- fälligt nedtystande, men ej någon allmän lag.
Hur de amerikanska kvinnornas prästdräkt ter sig, lät oss äfven interwiewen veta, och be- skrifningen var verkligen både smakfull och värdig.
Hon bär en hvit klädning och där- öfver en svart, veckrik toga med långa upp- skurna ärmar och kring halsen ett rikt vec- kadt krås.
D e amerikanska kvinnliga prä- sterna äro i allmänhet vältalarinnor, besjä- lade af sitt kall, hvilket är mer än som kan sägas om alla manliga predikanter.
Föredraget hälsades med lifliga applåder och snart lockade från angränsade rum Cho- pins lekande rytmer med sin vemodsfulla underton till ny underhållning, men musiken blef ej i kväll berättigadt uppmärksammad, man var ännu allt för upptagen af tankarne på detta härliga land i fjärran västern, där allt hvad kvinnan drömt om, frihet och obe- roende, redan är förverkligad t, och man fort- for i tur och ordning att interwiewa fröken Lundin hela aftonen, utan att hennes älsk- värda min mulnade eller hennes beredvillig- het att svara svalnade.
Nya Idun har äfven en materiell under- hållning, en liten god supé serverad till bil- ligt pris.
Maten är ju en viktig del af svenskt sällskapslif — äfven därvidlag står Amerika framför oss, där bjuda de sina gä- ster på litet förfriskningar och undantagsvis en kopp te.
Hvilket idealiskt umgängeslif!
Att kunna taga emot sina vänner, utan att dessa dystra tankar måste flyga igenom ens hjärna: Har jag något att bjuda dem på?
Och har man det inte, ja, då sitter man hela tiden och är smått förargad, att det skulle falla sig så olägligt, att de kommo just i dag.
Men nachspielet nalkas!
Anekdoterna fö- das, de roliga infallen blixtra fram, och innan man vet ordet af, lider det redan mot små- timmarna.
Ja, så roar man sig en kväll i Nya Idun.
Alla våra läsarinnor uppmana vi att noga beakta vårt tillkännagi / vande på första sidan i dagens annonsbilaga och det säll- synta anbud, som däri göres dem.
Huru våra sjukdomar uppstå.
För Idun af S.
H. o h kors, är hon sjuk; det var sorgligt.
Men jag förstår inte det.
Det var icke längesedan jag såg henne frisk och kry, och sannerligen jag begriper, hur hon har kunnat blifva sjuk, hon som är så rädd om sig, och som är i tillfälle att få skona sig på alla vis.
Ungefär med dessa ord.hör man ofta un- derrättelsen om ett sjukdomsfall mottagas, och vi måste medge, att mången gång är förvå- ningen fullt berättigad.
Sjukdomsorsaken är långt ifrån alltid tydlig och lätt att finna, och man står undrande och spörjande, sär- skildt då man icke känner sig riktigt öfver- tygad, att » hon har förkylt sig. » Att det ges omständigheter, som kunna för längre eller kortare tid beröfva oss hälsan, har man af erfarenhet vetat sedan gammalt, men det är först på senare tider man sökt att närmare lära känna dessa omständigheter.
Den tid ligger icke många decennier tillbaka, då lä- karen ännu stod i det närmaste främmande för alla de förhållanden, af hvilka en sjuk- dom betingas, då sjukdomsorsakerna ännu endast i ringa grad utgjorde föremål för hans uppmärksamhet.
Men i samma mån läkar- vetenskapen gått framåt, har studiet af sjuk- domarnes uppkomst blifvit allt mer uppmärk - sammadt, och i närvarande stund utgör kun- skapen därom — den så kallade etiologien
IDUN — en viktig del af läkarens vetande- Och denna kunskap äger ingalunda sitt värde en- dast genom sitt teoretiska intresse: dess prak- tiska betydelse är fullt ut lika stor och be- rättigar mer än väl all den möda, som ned- lagts på studiet af etiologien.
Tillämpningen af dessa studier har redan lämnat lysande resultat både vid sjukbehandlingen och kan- ske än mer på hälsovårdens område, där det gäller förebygga uppkomsten och spridningen af sjukdomar.
En betydande roll såsom sjukdomsorsak spela bakterier.
Det gifves helt visst få, om ens några lefvande varelser, som kunna glädja sig öfver ett så lifligt intresse från mänsk- lighetens sida som bakterier, oaktadt de re- presentera, så vidt man ännu vet, den lägsta formen af organiskt lif.
Men det är också icke endast det mänskliga begäret att blotta naturens hemligheter, som gjort dem så upp- märksammade och gett studiet af deras lif och verksamhet en så framskjuten plats inom den moderna naturforskningen.
Man skulle kunna säga, att det är själfbevarelsedriften som till god del framkallar vårt intresse för dessa små tingestar, ty på samma gång vi inom bakteriernas stora klass äga trogna bundsför- vanter, utan hvilkas hjälp vi icke kunna exi- stera, hafva vi också där att söka de värsta och de mest oförsonliga fienderna till vår hälsa och vårt lif.
Numera vet nära nog en bvar, att många af våra svåraste sjukdomar fram- kallas af detta lefvande smittämne, hvilket vi i många fall kunna identifiera med någon viss bakterieart.
Listan öfver dessa bakterie- sjukdomar är mycket stor; vi finnna där nerv- feber, skarlakansfeber, messling, koppor, ros, difteri, influensa, rödsot, kolera, frossa, mjält- brand, lungsot, blodförgiftning m. in.
Som man redan på förhand kan antaga med den kännedom vi äga om deras uppkomst, äro de allra flesta af dessa sjukdomar smittsamma.
De sjukdomsalstrande bakterierna öfverföras från den ena individen till den andra, vare sig genom direkt beröring eller på andra vä- gar, och erfarenheten har lärt oss, att dessa vägar kunna vara mycket långa och mer än en gång omöjliga att påvisa.
Men vi hafva också en glädjande erfarenhet, som säger, att långt ifrån alla människor, som komma i be- röring med dessa bakterier, insjukna, äfven- som att sjukdomen, där den framkallas, mån- gen gång endast antager en lindrig karaktär.
För att kunna förklara detta ovedersägliga faktum måste vi antaga, att skilda personer äga en i högsta grad olika mottaglighet.
En del människor synes fullkomligt otillgänglig för en sjukdom, som hos andra åter uppträder vid minsta anledning.
Denna individuella disposition framträder icke endast vid de sjukdomar, som förorsakas af bakterier, utan spelar vid uppkomsten af hardt när alla sjukdomar en viktig roll.
Hvarpå den beror kan icke sägas ännu vara till fullo utredt.
Att ett medfödt moment i de flesta fall före- finnes, torde vara utom allt tvifvel, men där- jämte måste vi äfven taga i beräkning en mängd andra omständigheter, som kunna be- röfva organismen mer eller mindre af dess motståndskraft, och hvilka sålunda komma att utgöra så att säga predispouerande orsaker.
De allmänna hygieniska förhållanden, under hvilka en människa lefver, måste härvidlag tillerkännas en stor betydelse.
Det är ett faktum, som på intet vis låter sig bortreso- neras, att dödligheten är större inom de fat- tiga klssserna än inom de mera bergade.
Fråusedt att den fattige vid ett sjukdomsfall icke kan komma i åtnjutande af all den vård | och den mången gång dyrbara behandling, som står den förmögnare till buds, bidraga härtill många omständigheter.
Födans, klä- dernas och bostadens beskaffenhet är ingalunda utan inflytande på hälsan, lika litet som ett tungt och ansträngande arbete, hvilket dess- utom måste verkställas utan afseende å väder och vind, » i ur och skur ».
Ett nedsatt nä- ringstillstånd hos organismen med däraf föl- jande minskad motståndskraft mot t. ex. bak- teriesjukdomar blir med tiden en oundviklig följd, hvarjämte en mängd kroniska sjukdo- mar så småningom grundlägges: magkatarr, rheumatism, bjärtfel, njurlidande etc. En sjukdomsorsak, som sedan gammalt ägt ett godt namn, åtminstone hos allmänheten, är förkylningen.
Bland läkarne däremot hafva meningarna varit temligen delade, rörande dess etiologiska betydelse, och det har funnits tider, då man knappt velat anse den såsom en egentlig sjukdomsorsak, utan på sin höjd såsoro ett predispouerande moment.
Och för- nekas kan icke, att förkylningen blifvit och än i dag blir mycket missbrukad, och att på dess räkning skrifvits många sjukdomsfall, som näppeligen stå i något som helst sam- manhang med densamma.
Det är så lätt att erinra sig ett tillfälle, då man » blifvit för- kyld », och att antaga, att eus sjukdom da- terar sig från samma tillfälle, om det ock icke låter sig direkt påvisas, att så varit förhållandet.
Men att därför vilja frånkäuna förkylningen dess betydelse såsom hufvudor- sak till många sjukdomar torde vara oberät- tigadt.
Erfarenheten visar alltför tydligt, att det gifves en hel mängd sjukdomar, däribland i främsta rummet rheumatism och katar- rer i respirationsorganeu, som isynnerhet upp- träda de årstider temperaturen uudergår större vexlingar, och som med förkärlek angripa personer, som genom sin sysselsättning äro utsatta för starka temperaturdifferenser.
Det är en känd sak, att efter starkare kroppsan- strängningar inverkan af kall luft, ett glas kallt vatten eller dylikt kan vara ytterst farlig, äfvensom att hos många människor i dylika fall ständigt samma organ angripes; hos en del uppstå rheumatiska smärtor i musk- lerna, hos andra i lederna, medan hos en tredje luftrörskatarr inställer sig efter hvarje, äfven den lindrigaste förkylning.
Måste vi sålunda anse förkylning såsom den direkta orsaken till många sjukdomar, kunna vi å andra sidan icke heller undgå att medge, att en sjukdom i många fall mera indirekt förorsakats af förkylning.
Genom densamma förlorar nämligen ett organ en god del af den resistens det i friskt tillstånd äger gentemot yttre inflytelser och blir därigenom vida mottagligare för exempelvis en bakterie- infektion.
En god del af alla lunginflamma- tioner måste vi tänka oss uppstå på detta vis.
Likaså visar ett organ, som en gång varit utsatt för förkylning, stor benägenhet att ånyo insjukna, så fort det utsattes för en temperaturväxling.
På annat sätt kunna vi icke förklara det faktum, att många personer af bra liten anledning, som det kan tyckas, få snufva, » ondt i bröstet », rheumatisk värk m. m. Tomas Sydenham, en af sjuttonde århun- dradets mest berömde läkare, säger i ett af sina arbeten, att Gud är upphofsman till de akuta sjukdomarne, vi själfva till de kroni- ska.
Och vi torde icke kunna neka, att i detta yttrande ligger en god del sanning.
Som vi redan påpekat, spelar vårt lefnadssätt på mångfaldigt vis en viktig roll vid uppkom- sten af våra kroniska lidanden.
46 Det gäller härvidlag skadliga inverkningar, som i regeln endast i ringa grad göra sig gällande, men hvilka dock genom sitt ständiga inflytande så småningom förmå framkalla mycket allvarliga sjukdomar.
Och det är ingalunda endast den fattige som i detta af- seende riskerar hälsa och lif.
Äfven på den rike hämnas naturen hvarje brott mot dess lagar.
Det är ingen hemlighet, att mången förstört sin hälsa genom att alltför mycket skatta åt ett förryckt mode vis-å-vis kläde- dräkt eller genom att alltför mycket hänge sig åt vällefnad och maklighet.
Bristande kroppsrörelse och vistelse i det fria äro lika ofta orsaken till hvad vi kalla allmän svag- het och blodbrist som dålig och otillräcklig föda.
Särskildt för uppkomsten af den hos flickor ur s. k. bättre familjer vanliga blek- soten är ett instängdt, stillasittande lefnads- sätt en viktig faktor.
Vidare höra hit alla de sjukdomsformer, som förorsakas genom kronisk förgiftning med t. ex. alkohol och tobak, samt alla slag af s. k. yrkessjukdomar, äfven de till stor del beroende på förgiftning, vare sig med bly, kvicksilfver, koppar, fosfor eller något annat ämne.
Öfveransträngning, såväl i kroppsligt som andligt hänseende, och psykiska affektioner af olika slag nödgar oss erfarenheten tillskrifva stor betydelse för uppkomsten af många li- danden, särskildt inom nervsystemet.
Det är sedan gammalt en känd sak, att såväl en plötslig förskräckelse som kanske än mer långvariga bekymmer kunna blifva ganska ödesdigra för hälsan.
Under tyskfranska kri- get 1 8 7 0 — 7 1 hade man rikligt tillfälle iakt- taga, hurusom en ständig spänning och oro mäktade framkalla flere hjärn- och ryggmärgs- lidanden.
Likaså har man flere gånger kun- nat konstatera, att under tider, då ifriga börs- spekulationer bedrifvas, en mängd däri in- tresserade personer förete symptom af socker- sjuka.
Allmänt bekant är också den stora roll sinnesstämningen spelar under sjukdom.
Till och med för infektionssjukdomar är man villig anse andlig öfveransträngning och ned- tryckt sinnesstämning såsom disponerande mo- ment.
Till sist vilja vi nämna några ord om ännu en faktor, som i etiologien spelar en ingalunda oviktig roll, nämligen ärftligheten.
Huru stor denna roll i själfva verket är, torde dock ännu kunna sägas vara en öppen fråga, lik- som ock den, huruvida själfva sjukdomen ärf- ves eller endast anlaget till densamma.
Sär- skildt med afseende å lungsot har denna fråga varit föremål för olika meningar, hvilka dock alltmer enats om den åsikten, att det är sjukdomsanlaget, icke den utbildade sjuk- domen, som öfverföres från generation till generation.
Tydligast framträder ärftligheten inom nerv- och sinnessjukdomarnes gebiet, där otaliga exempel därå med lätthet kunna på- visas.
Att här ingå på alla de egendomlig- heter ärftligheten företer, skulle föra oss allt för långt utom området för denna uppsats; vi vilja endast påpeka, att sjukdomar äfven kunna ärfvas, om man så får säga, indirekt.
Det är ett sorgligt, men odisputabelt faktum, att drinkares barn ofta äro offer för svåra lidan- den, såsom epilepsi (fallandesot), idioti m. m., och tyyärr gäller härvidlag, att » fädernas missgärningar hämnas på barnen intill tredje och fjärde led. » Som vi sett, är det många och från hvar- andra vidt skilda omständigheter, genom hvilka våra sjukdomar framkallas.
Och om vi också icke kunna till fullo göra oss till herrar öfver alla de faror, som hota vår hälsa och vårt
IDUN IG lif, står det dock i vår makt att i ej ringa grad skydda oss mot desamma.
En god del af dessa faror behöfva vi endast undvika, och mot de öfriga stå vi ingalunda vapenlösa.
Alla de sanitära anordningar vår tid med sådan energi genomfört och alltjämt söker genomföra, äro i själfva verket en strid mot sjukdom och död.
Och att vi icke kämpa denna strid utan framgång, därom vittnar tydligast af allt den aktningsvärda sänkning dödlighetsprocenten har att uppvisa.
De fyra återstående prisen i den s. k. fosterlandstäflingen.
Då de tillsatta hrr prisdomare för- klarat, att deras öfriga göromål absolut förhindra dem längre sysselsätta sig med den bottenlösa ordgranskningen, får redaktionen, som fortfarande UJligt erkänner det omöjliga i att fälla en af- gjordt oomtvistlig dom, härmed såsom skäligast tilldela de fyra återstående pri- sen på hvartdera 100 kronor (hvilka fort- farande stå deponerade hos notarius publicus J.
Millar härstädcs) åt förfat- tarne till de fyra listor, som äga de högsta ordantalen, nämligen: Med.
fil.
stud. A. Olofson, Stock- holm, (20,140 ord) fru Augusta Fogelmarck, Stock- holm,, (15,015 ord) Stud. Joh.
Spolen, Torsby, (12,736 ord) och J. W. Goijer, Mönsterås, (12,700 ord).
Desse ha att snarast anmäla sig hos redaktionen för prisens utbekommande.
Stockholm den 6 febr.
1894.
Red.
af Idun.
För våra blomstervänner.
Ett och annat om krukväxters fortplantning.
Åt Viola.
^|Af rukväxter förökas i boningsrum genom frö, J p) sticklingar, delning och rotskott samt äf- ' sällan, genom ympning fj7Y och oculering.
Det naturligaste sättet, o c h det hvaraf naturen i stort begagnar sig för att fortplanta växter, är medels frösådd.
Som ett stort antal af de växter vi odla i kru- kor härstamma från trakter med vida högre vär- me än våra somrar äga, fordras vanligen mer eller mindre konstlade åtgärder, hvilka i bonings- rum svårligen kunna åstadkommas, för ernående af den temperatur de respektive fröslagen behöfva för sin groning, på grund hvaraf det blott är ett fåtal växter, som med framgång låta fortplanta sig i boningsrum genom frösådd.
Bland växter lämp- liga härtill må nämnas: Abutilon, Acasia, Aralia, Balsamin, Campanula, Canna, Capsicum (spansk peppar), Celosia (tuppkam), Cineraria, Cypress, Rucalyptus, Heliotrop, Lackviol, Nejlikor, Pelargo- ner, Petunia, ToffeJblomster, Thuja och af palmer den vanliga dadelpalmen (Pbcenix dactylifera); möjligen äfven några andra arter.
•JÖV v e n e n u m m e r a N För öfrigt kan man j u försöka äfven med an- dra, med god vård kan det nog lyckas.
Fröet till de flesta växter sås helst tidigt om våren, på det plantorna må blifva så stora s o m möjligt till vintern.
Som tiden, hvilken åtgår till groningen, är tämligen olika för olika växter, sås hvarje sort för sig i smärre krukor, hvilka till nära hälften fyllas med sönderslagna tegel- eller träkolsstjcken, öfvertäckla med ett tunt moss- lager.
Återstående tomrummet fylles på en å två centimeter när med rikt sandblandad, lös o c h myllrik j o r d, som till mycket små frön bör sållas med ett fint såll.
Löf- och ljungjord jämte sand och till några växter litet gödseljord är en i all- mänhet passande jordblandning till frösådd.
Ä r jorden torr, spritas vatten öfver den, hvarefter den omblandas, så att den blir lagom fuktig in- nan den fylles i krukorna, man behöfver då, sedan fröet blifvit utströdt öfver den jämnade jordytan, endast helt lätt öfversprita det med en fin kann- sil, för att få det att sluta sig till jorden, hvar- efter det öfvertäckes med ett jordlager af ungefär fem gånger fröets tjocklek ifråga om större frön och tre gånger dess tjocklek vid smärre.
Stoftfina frön, såsom Calceolariernas, få ej alls täckas med j o r d.
Efter verkställd sådd öfvertäc- kas krukorna med glasskifvor, för att ej så ha- stigt uttorka, samt ställas i ett soligt fönster och skuggas genom ett emellan krukan och fönstret upprest papper.
En jämn, men ej öfverflödig fuk- tighet är af nöden för groningen.
Krukor, i hvilka ytterst fina frön äro sådda, vattnas bäst genom att nedsänkas nästan till brädden i ett kärl med väften, så att jorden får suga till sig det genom afloppshålen.
Härigenom förhindras fröen att blifva rubbade ur sitt läge.
Vid vattning på van- ligt sätt ofvanifrån spolas gärna de små fröen ihop på ett ställe.
Så snart plantorna börja visa sig i jordbrynet, aftagas glasskifvorna, och plantorna vänjas så småningom vid solljuset, om de äro af sådana sor- ter, som fördraga sol.
Plantorna efter fina frön, hvilka alltid äro ytterst små, måste ägnas den sorgfälligaste vård, tills de blifvit något försig- komna.
Här duger ej att aftaga glasskifvorna strax plantorna kommit upp, det öfre jordlagret skulle då snart torka ur och rötterna, s o m just befinna sig vid själfva ytan, förtorka och på sam- ma gång hela plantan.
Glasskifvorna måste där- för bibehållas öfver krukorna, tills plantorna blif- vit mera försigkomna.
För att tillföra plantorna frisk luft, upplyftas glasskifvorna något, och små pinnar eller dylikt stickas emellan, så att en öppning af några millimeter uppstår.
Då plantorna fått ett par blad förutom hjärt- bladen, omskolas de smärre plantorna på tillräck- ligt afstånd från hvarandra i andra krukor samt planteras en och en i små krukor, då de uppnått erforderlig storlek, hvarefter de behandlas s o m äldre växter af samma slag.
Plantor efter stora frön såsom Acasia och Canna behöfva ej omsko- las, utan kunna strax de uppkommit sättas hvar och en i sin egen kruka.
Erinras bör, att fröet af vissa växter såsom Acasia, Canna och palmer bör filas med en tre- kantig fil, eller skåres med en knif en öppning på det hårda skalet, sä att fröhvitan lyser igenom; uraktlåtes detta, åtgår ofantligt mycket längre tid till groningen.
Till sist något o m en metod, som jag funnit mycket bra vid uppdragning af krukväxter genom frö.
I stället för att så fröet direkt i jord, har jag lagt det emellan fuktadt mjukt papper, härtill läm- par sig bäst hvitt läskpapper genom siu egenskap att hastigt o c h lätt taga till sig vatten — pappe- ret kan torkas och nyttjas flere gånger.
På ett tefat läggas först några lagom stora vattendränkta pappersblad, mellan hvilka ej några frön läggas, sedan kommer papperet, mellan hvilket fröen ligga, ofvanpå dessa åter några tomma pappersblad och öfver det hela ett tefat för att trycka papperen intill hvarandra.
Är det frösorter, som fordra hög värme för att g r o, kan man ställa faten i spiseln.
Dagligen genomser man alltsammans för att fukta papperen med ljumt vatten, då de börja blifva något torra, samt efterser om någon frösort grott, då fröen upplockas och utläggas på vanligt sätt i iordninggjorda krukor.
Fördelen af denna metod är att man bättre än eljes är i stånd att hålla lagom fuktighet åt fröet.
I synnerhet vid mycket fina frön, hvilka eljes äro ganska kinkiga att få att gro, är metoden af värde.
Med en fin nål är det mycket lätt att i groende tillstånd öfverflytta de små fröen från papperet till jorden i krukan.
Att man på ett eller annat sätt måste vattna krukorna, sedan fröet ditlagts, säger sig själft.
Täckning af fröet och behandling i öfrigt lika som vanligt.
Genom sticklingar förökas med bästa resultat flertalet af de krukväxter, som kunna odlas i bo- ningsrum.
Lämpligaste tiden härför är äfvenledes tidigt o m våren, dock kunna äfven af många väx- ter sticklingar med framgång sättas på andra tider.
(Slut i nästa n:r.)
1894 U r n o t i s b o k e n.
Elise Hwassers jordfästning försiggick härstädes i tisdags middag under ett så allmänt och folkligt deltagande, att det knappast ägt något motstycke, sedan August Blanche slutade sina dagar.
Bland den till åtskilliga tusen personer upp- gående, till största delen sorgklädda samlingen, som fyllde Storkyrkan till sista plats, märktes fler- talet medlemmar af hufvudstadens artistiska och litterära värld samt framstående personer inom alla samhällslager.
Den enkla, men smakfulla ekkistan var place- rad i koret och pryddes endast af en lagerkrans på hyende af cypress, midt på locket ett stort kors af hvita hyacinter, hvilande på korslagda palmkvistar, minnesgärden af Elise Hwassers dot- ter, svärson och dotterson, en stor immortellkrans med sorgflor och bukett af hyacinter, från hennes syster och svåger vid hufvudet, lager och prakt- fulla gula rosor, från broder och svägerska, vid fötterna samt på sidorna krans och buketter från två den bortgångna nära stående vänner.
Mellan de svarta fransarne på kistan slingrade sig en guirland af frisk lager.
På katafalken närmast kistan lågo de många kransar och buketter, som ägnats den bortgångna af f. d. kamrater, släktin- gar och vänner, och nedanför densammas fot de stora och praktfulla lagerkransar, som sändts från kungl.
teatrarna och öfriga hufvudstads- och lands- ortsteatrar.
Medlemmar af k. hofkapellet utförde till en bör- jan under hofkapellmästare R. Hennebergs anfö- rande en af denne för det högtidliga tillfället sär- skildt komponerad fantasi.
Sedan de sista tonerna af denna gripande musikaliska afskedshälsning till den stora dramatiska konstnärinnan förklin- gat, afsjöngs från orgelläktaren första versen af ps.
4 5 2: » Jag går mot döden, hvart jag går ».
Därefter framträdde pastor primarius Fehr till kistan och framsade med kraftig, genom hela templet trängande stämma ett längre gripande griftetal, efter hvars slut jordpåkastningen förrät- tades och ceremonien afslutades med den vackra psalmen 481 och Integer Vita; för blandad kör a capella.
Stoftet fördes härefter till krematoriet vid Nya kyrkogården för att, enligt den aflidnas förord- nande, brännas.
På onsdagen nedsattes Elise Hwassers urna i familjegrafven.
De vackra kran- sarne pryda nu griften, men de många banden jordades tillika med stoftet.
* Kronprinsessan liar nu anländt till Rom på sin resa söderut.
Enligt hvad från tillförlit- ligt håll meddelas, ha kronprinsessans krafter un- der resan visserligen varit medtagna med åter- kommande svaghetsanfall, men dessa äro hufvud- sakligen att tillskrifva hennes försvagade nerv- system och blodbrist.
* En syster till frälsningsarmens kommen- dör, Hanna Ouchterlony, fröken Amanda Ouch- terlony, afled härstädes i söndags kl. 10 förmid- dagen efter ett långvarigt lidande.
Den aflidna, som var född 1843, hade gjort sig omtyckt i vida kretsar för sitt enkla, anspråkslösa väsen och sitt vänliga sinnelag.
Fröken Ouchterlony var sär- skildt de fattiges vän och brukade ofta besöka hjonen å Sabbatsberg och Grubbens gärde och till dem utdela både andliga och materiella håf- vor.
De fattige å dessa båda inrättningar skola ock för visso sakna sin nu bortgångna välgöra- rinna.
Den framstående träslöjdlärarinnan Therese Bergström, bördig från Karlstad, hvilken under sommaren besökt Chicagoutställningen, har i Chicago ingått äktenskap med professorn vid dervarande farmaceutiska institut Carl S.
N. Hall- berg.
1 DU N Kvinnliga löjtnanter torde snart ej längre höra till ovanligheten äfven utom frälsningsarmen.
Eleverna vid Gymnastiska centralinstitutet ha näm- ligen ingått till k. m:t med ansökan o m rätt för dem att ulan genomgående af volontärskola blifva befordrade till reservunderlöjtnanter, o c h då man vet, att vid nämnda institut äfven finnas kvinnliga elever, har man j u grundad förhoppning o m att få verkliga » löjtnantskors — för så vidt nämligen k. m:t finner skäl bifalla ifrågavarande ansökan.
En kvinnoutställning, afsedd att omfatta alster af kvinnlig verksamhet på alla områden, förberedes i Köpenhamn.
För närvarande agiteras lifligt för att från statens sida erhålla ett anslag af 20,000 kr.
I hufvudstaden arbeta 80 kvinnor dagligdags på förberedelserna, i Jylland ett 50 tal — kvinnor i de mest skilda ställningar, författare, konstnärer, skolfolk o c h handtverkare.
Någon be- stämd tid för utställningens öppnande är ännu ej fastslagen; knappast torde den hinna bli färdig till sommaren, då man önskar få Sverige o c h Norge med s o m deltagare.
Emellertid drifvas för- arbetena med stor energi.
Teater och musik.
Kungl.
operan uppförde i måndags Wagners här- liga opera » Tannhäuser » med i hufvudpartierna ny rollbesättning.
Det mycket fordrande titelpar- tiet innehades nu för första gången af hr Brat- bost, hvilken rätt förtjänstfullt löste sin uppgift, om ock här liksom i andra uppgifter det ansträngt skrikiga i hans höga toner ofta verkar störande.
Någon god representant för Tannhäuser har vår k.opera på länge ej haft, o c h svårt torde alltid bli att finna någon i detta parti fullgod sådan, hvars stämma på en gång äger ' det erforderliga omfån- get, den värmande glöden o c h det smekande väl- ljudet.
Hr B. skilde sig emellertid som sagdt ganska väl från sin uppgift.
1 Elisabets parti, som senast på det förträffligaste sätt utfördes af fru Östberg, uppträdde nu fru Brag.
Med vanlig samvetsgrannhet har hon sökt sätta sig in i den henne anförtrodda uppgiften.
Att hvarken hennes stämma eller hennes yttre fullt lämpar sig för ett så maktpåliggande parti s o m detta, rår h o n ej för.
Hon förtjänar emellertid erkännande för sina bemödanden, s o m kröntes med en viss framgång.
I Venus ' lilla parti debuterade med öfverraskande godt resultat fröken Gerda Peterson.
Hederspriset för aftonen tillkommer dock hr Lund- gvist, hvilken i Wolframs parti har en af sina allra bästa uppgifter.
Hr Sellergren som landt- grefven förtjänar ock att framhållas.
Ofriga roll- innehafvare gjorde sitt bästa.
En förändring hade vidtagits i första aktens Venusbergs scen, hvilken tillökats med en balett och prydts med nya dekorationer.
Operan gick i sin helhet mycket bra under hr Hallens anförande.
Salongen var fullsatt till sista plats af en lifligt intresserad publik.
K.
D r a m a t i s k a t e a t e r n s senaste program gjorde föga lycka, o c h vi kunna så mycket hellre fatta oss i korthet om detsamma, s o m det redan torde vara för alltid begrafvet i glömskans natt, när detta n:r kommer våra läsarinnor till hända.
Den engelska pjäsen » Strejken i Arlingford » rörde sig, som namnet antyder, o m ett högst modernt tema, men detta var så gammalmodigt o c h långtrådigt behandladt, att hvarken fru Fahlmans eller hr Hillbergs nobla konst i ett par af hufvudrollerna förmådde rädda det.
Efterpjäsen, en tysk enak- tare: » Första middagen » af en hr Görlitz, täflade värdigt med föregångaren i intresselöshet o c h ba- nalitet.
Hr Personne.
och fröken Soanströtn hade här det otacksamma uppdraget att sauvera de klena apparancerna o c h gjorde visserligen hvad göras kunde.
Hela programmet var emellertid allt för mycket under teaterns värdighet.
Frid öfver dess minne 1 Professor I v a r Hallströms konsert hade i lördags så godt s o m till sista plats fyllt Musikaliska aka- demiens stora sal med en finfin publik, bland hvilken märktes konungen o c h prins Karl, hvilka tagit plats närmast estraden, samt hertiginnan af Dalarne.
Programmet upptog tvänne nummer, nämligen » Skaldens hämnd » (ny) o c h » Blommor- nas undran », senast uppförd för fem år sedan.
Af dessa båda kompositioner står nog den sist- nämnda främst i musikaliskt värde.
D e n första tousättningen har emellertid också att uppvisa flere 47 lyckligt funna pointer och anslående melodier.
Båda styckena fingo ett förträflligt utförande.
Men så hade konsertgifvaren också till sin disposition ej blott så goda solister s o m grefeinnan Taube, hvars härliga stämma o c h ypperliga sångkonst man tyvärr alltför sällan blir i tillfälle njuta af, fru Edling, fröknarna Ek, Piehl och Anderson samt hrr Lejdström o c h Lemon jämte en musikälskare med präktig basbariton, utan o c k en särdeles ut- vald kör.
Prof. Hallström skötte själf med v a n hand pianoackompanjemanget.
Det hela skulle nog hafva vunnit på, om orkester fnnnits.
Det lifligaste bifall samt blommor o c h lager belönade den aktade konsertgifvaren.
T v å Scholanderaftnar b a under den senaste vec- kan fyllt Vetenskapsakademiens hörsal till sista plats med en distinguerad publik, som knappast kunnat finna nog entusiastiska uttryck för sin be- undran af den originelle konstnärens sällsynta begåfning.
Om någon ägt förmågan att sjunga sig in.
i sin publiks hjärtan, är det i sanning Soen Scholander.
För alla stämningar har han toner, för alla känslor uttryck, o c h därför träffar han ung o c h gammal, den lifslustige o c h den tung- sinte, den sentimentale o c h den muntre, filosofen och drömmaren efter hand på kornet hos hvar och en af sina åhörare, så att ingen går ifrån utan en rent personlig behållning.
Hans reper- toar var redan förut stor, men han slår sig ej till ro på gamla lagrar, utan är ständigt ute på nytt förvärf.
D e gamla bekanta hör man så gärna åter, o c h de nya få genom hans framställning hvar o c h en också en alldeles ny fägring.
På den senare soarén — i tisdags afton — reciterade sångaren alldeles förträffligt en del af faderns, F. W.
Scholanders vackra ballad Den blö- dande sonen, hvilken som ett mellanummer mel- lan de förtjusande gammalfranska visorna o c h de oöfverträffligt föredragna Bellmansnumren gaf en behaglig omväxling åt programmet.
Litteratur.
Svensk tidskrift, den af Frans v o n Scheele för tjänslfullt redigerade, innehåller i häftena 12 — 17 från föregående år (häften kunria få köpas sär- skildt) ett ytterst intressant meningsutbyte mellan fröknarna Eva Fryxell o c h Ellen Key.
Det rör sig omkring Anne Charlotte Edgren- Lefflers biografi öfver Sonja Kovalevsky och Ellen Keys skildring af fru Edgren-Leffler samt är å bägge sidorna framfördt med ett lif o c h en öfver- tygelse, s o m ovillkorligt rycka läsaren med sig, vare sig han delar den enas eller den andras åsikter.
Också tillråda vi uppriktigt Iduns alla vänner, hvilka utan tvifvel intressera s ' g för de bägge af- lidna, rikt begåfvade personligheterna samt den verkan deras diktning i vida kretsar utöfvat, att genom läsningen af fröknarna Fryxells o c h Keys inlägg i frågan iakttaga, huru ett par af våra da- gars bildade o c h intelligenta kvinnor äga både själfständiga åsikter o c h m o d att öppet kämpa för dem.
Huru olika härvidlag vapnen äro, o c h huru olika de förts — j a, det är till en stor del däri intres- set ligger, äfvensom orsaken till denna vår upp- maning.
som alltid logo och alltid lyste.
blifvit kär i dig, » När jag inte så blir jag det aldrig, var lugn för det. » Hon talade skolpojke ', och alltid till » lillebror » honom som till en fann sig utan in- vändning i sin roll.
Med Edvard Asp hade jag gjort bekantskap i Stockholm, vintern före denna sommar.
Han var en älskvärd och tilldragande man.
Det var något fint och nobelt, såväl i hans utseen- de som i hans sätt.
Han var tämligen tyst- läten och förbebållsam, utan att likväl förefalla dryg eller stel.
Han hade haft fiamgång, omtalades i tid- ningarna som en talangfull konstnär och sålde ofta taflor både till konstföreningen och till privatpersoner.
För ett par år sedan hade han gift sig med dottern till en lektor i Stockholm, en rätt vacker flicka.
Han syntes inte mycket ute i stockholmslifvet, ujtan tycktes ha uppgått i fa- miljen.
Hans fru hade åtskilliga bröder och systrar, alla yngre än hon själf, och föräldrarna voro kända för sin gästfrihet och hade en stor umgängeskrets.
Det var hvad jag visste om vår sommarko- lonis sista akvisition.
För att få sällskap tycktes han inte ka kom- mit hit — det dröjde flere dagar, innan vi stötte på honom.
Men då befanns han alls inte vara någon » tråkig janne », som Nisse be- hagat uttrycka sig, och inte heller var han i behof af att bli » uppskojad » — så att han behöfde inte Ajas omvårdnad.
Han var alldeles tillräckligt uppsluppen ändå, inte sig lik, sådan jag sett honom i staden — antingen det nu var naturen eller midsomma- ren eller känslan af frihet, som gjorde det — antagligen var det allt detta tillsamman.
Vi träffade på honom ute, och han drog oss med sig på ett flere timmars långt ströf- tåg hit och dit i trakten.
Han var lifiig och pajkaktig, klättrade upp och ner för bergen, sprang efter ekorrar, hojtade efter eko, hviss- lade Faust och var glad som en flyttfågel, när han återser det land, där han är hemma.
Att det fanns något, som kallades konst och som var något mycket krångligt, tänkte ingen på under den dagen.
V i tänkte i det stora hela på ingenting annat, än att det var härligt uppe på bergen och inne i skogar- nas svalka en sådan dag vid midsommartiden.
På hemvägen frågade Aja, om herr Asp ville följa med upp till gården och äta mat med oss.
Tack, men det kunde han inte.
Han måste skrifva bref till sin hustru.
» Jag får verkligen bekänna, att jag rymt från hu9 och hem.
Ingen vet hvar jag är — det är rent af skamligt, att jag inte skrifvit för länge sedan. » Berättelse af Georg Nordensvan.
(Ports.)
|^h, han målar tråkigt, han är diisselfor- fare, » invände Nisse.
» Då skall du lära honom att måla bättre, » rådde honom Aja.
» Och så är han familjepappa, och det skall man inte vara, när man är målare.
Gift dig aldrig, bror! » Bror, det var Aja, det.
» D u kan vara så lugn, lillebror! » sade Aja och såg på honom med sina små bruna ögon, Han skrattade gladt.
» Ja, jag rymde.
Ingen annan än Emma, min hustru, visste att jag for min väg, och inte ens hon visste, hvart jag tog vägen.
Jag reste helt och hållet på måfå och steg af här, därför att här såg ut att vara vackert.
Men i dag är jag alldeles tvungen att skicka af bref.
I morgon skall jag komma på visit — tack för att ni har visat mig trakten. » Det var i själfva verket han, som hela ti- den varit före och som dragit oss med sig.
Dagen därpå blef det tal om konst.
Då var den store teoretikern Nisse med, och det
IDUN 4S dröjde inte länge, förr än han laddade ur sig den nyaste visdom, han fört med sig från Pa- ris.
Hur pass djupt han trängt in i de mo- derna idéerna och hur skarpsinnigt han upp- fattat dem, skall jag lämna osagdt.
Men ord fattades honom ej.
Aja sekunderade honom ibland, men med vida mindre säkerhet.
Asp hörde på dem med intresse — detta var tydligen nytt för honom.
Men d-l Nisse slutat, sade han, att det icke bör få finnas något » sätt » att måla.
Man bör endast se naturen utan alla förutsättningar och försöka ge ett sant och ärligt uttryck för det man ser.
Det var den enda regel, man hade att gå efter.
Men Nisse upplyste om, att det inte var så enkelt.
Han talade om itnpressionister och luminister och pointillister.
Till slut blef hans anförande så inveckladt och dimmigt, att Aja måste bita af det med ett skämtsamt ord.
Asp tycktes också ha fått nog af lärdom, han frågade, om Nisse hade några studier, som han ville visa, men Nisse hade den principen, att aldrig visa hvad han höll pä med — den principen var nämligen den enda riktiga, om man ville bevara sin ur- sprunglighet.
Men Aja bad oss stiga in, så skulle herr Asp få se det lilla, hon hunnit få färdigt.
Hon var alls inte rädd att förlora sin origi- nalitet.
struken öfver skog och sjö, och blå färg af- satt här och hvar ibland träden.
Den andra framvisade en liten linhårig flicka ute på en äng i solgass.
Häftiga färger, det hela rått och robust, men saftigt och kraftigt.
Den tredje: ett strandparti med en hvit båt i skug- gan under pilarna, och i båten en ung dam i skär klädning och stor halmhatt.
» Det här är skräp, » sade Aja.
» Det be- höfver ni inte säga, för det har jag sagt själf.
Den här lilla söta idyllen tänker jag skall passa för publiken — just en köptafla för grosshand- larherrskapet, när man flyttat in från landet på hösten.
Jag måste sälja och inte bara måla, därför att jag inte kan lefva utan mat. » » Det få vi underkasta oss litet hvar, » sade Asp.
» För mig har det aldrig varit annat än knog för brödbiten, » fortfor Aja.
» När jag var li- ten, var det morsgumman, som knogade, sedan blef det jag själf.
Det var att hjälpa sig bäst man det kunde. » (Forts.) R e d a k t i o n e n s b r e f v ä x l i n g.
Vi flyttade oss in i hennes rum, som hon medels draperier, papperslyktor, solfjädrar och allt möjligt godtköpskram gjort så modernt pa- risiskt som möjligt.
Ofta nog framställas till oss från våra läsarinnor förfrågningar eller uttryckas önskningar, dem vi gärna skulle vilja besvara och tillmötesgå, då de synas oss äga något allmännare intresse.
Den vanliga Sreflå- dans trånga ram blir emellertid härtill för knapp, och ämna vi därför under ofvanslående rubrik då och då anslå en särskild afdelning för denna brefväxling.
Hon hade redan fem, sex färska studier upp- satta på väggarna.
Asp stannade framför den första, ett aftoiilandskap med stark blå färg, E n b e u n d r a r i n n a a f A.
L.
0.
E.
ber o s s med- dela den nyligen bortgångna författarinnans por- Bidrag mottagas med tacksamhet.
i l H A N o d d he ° a | a | a j a J a J a b i b i e | e 1 e | h h 1 h 1 r # | _ a „ c Ä a _ O Q &amp; # 11 » U l T n r » T r | r t t r | r j s | s r r r I t T Louise.
a Palindromer.
e Rättfram namnet på en skald, om- vändt namnet på två djur.
Om de tomma rutorna i ofvanstå- ende figur ifyllas, så bilda de särskilda raderna: 1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) En matträtt.
En skogens spelman.
Medellid^bjälte.
Ett sällskapsspel.
En uppgift för skolbarn.
Ett bibliskt namn.
Ett religiöst öknamn.
Begynnelsebokstäverna bilda nam- net på ett medel för tidsfordrif och slutbokstafverna namnet på den, som i dålig mening för mycket hängifver sig däråt.
Emma L. Figurgåta.
Bokstäfverna i denna figur skola ordnas så, att i de h varan dra motsva- rande genomgående vågräta och lod- räta raderna samma ord bildas.
Dessa ord betyda: 1) fransk statsman, 2) skräflare, 3) stad i Indien, 4) fram- stående svensk uppfinning.
J C 1 e A O 1 11 k Säg mig nu hastigt ett adverb Af dröjande natur!
Och få imperativ af verb, Väl kändt ju — eller hur?
— • U 1 | r d En vikt, som var och blir och är Af mycket liten vikt; Hvarmed den icke falla lär — Det tros med tillförsikt; Hvarmed jag tänker, du ej lär H a dukat under än; TJppmaningsord, hvars syfte är Ej upphöjdt just, min vän.
Just ingen sinekur jag fått, Ty tårar, blod och svett Ha ymnigt fallit på min lott, Som du ju ofta sett.
I kärleksvärf jag äfven lär H a stor erfarenhet; Och den mig får, utkorad är; Det tror jag nog du vet.
L a r Hvarpå den rike hvilar ut I prakt och yppighet; Hvad för en köpman (utan prut!)
Ä r bäst af allt han vet; Hvad den person du sände ju Odisputabelt var; I brist hvarpå helt säkert du Ej minsta brödbit har.
Jag fager är och fin och lätt Som hitnleus ljusa sky.
Men äfven stundom rätt och slätt Som dragen upp ur dy.
Jag doftar ofta som en ros Från paradisets land; Men man kan frestas fly sin kos För doften min ibland.
U 1 ^ 1 a 1 a 1 k Hvad minsta lekkamraten väl Får vara, tänker jag, Ifall den stora börjar gräl Och önskar stifta lag.
Hvad skiljer ofta tvänne land?
(Du det helt säkert vet.)
Och hvp.d förenar dem ibland?
(Du vet nog äfven det.)
I lifvets mångahanda skift Jag gärna tager del: Vid dopfund, kullerstol och grift, Vid välkomst som farväl.
I väderlekens alla skift Jag tar ej mindre del, Och höst som vår är jag på vift Hvar stund — det slår ej fel.
H Innehållsförteckning.
Maria Judit Weckman.
(Med porträtt).
— Hemtrefnad; poem af Curt Thelander.
— Några ord om kvinnor och kvinno- arbete; af Mathilda Langlet.
I.
— I » damernas Idun »; en af- ton i Nya Idun, tecknad af Sigrid fflmblad, — Hur våra sjukdomar uppstå; för Idun af S.
H.
— De fyra återstående prisen i den s. k. fosterlandstäflingen.
— För våra blomster- vänner; ett och annat om krukväxters fortplantning; af Wiola.
— Ur notisboken, — Teater och musik.
— Litteratur.
— Aja; berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts.) — Redaktionens brefväxliug.
(Med porträtt af Charlotte Tucker).
— Tidsfordrif.
Ifyllningsgåta.
Hvad, om du dig en näsknäpp får, Den säkert gör — j o, j o!
Hvad i en springlek man består Hvarandras rygg, må tro?
Hvad flyende sekunden blott Man säkert kalla må; Ett tilltalsord, förtroligt, godt, Som vän plär vän bestå.
Malicen gör mig gärna till En ögontjänare.
För näsvishet den äfven vill Mig ampla vitsord ge.
Men aldrig dock du vara lär Så riktigt helt tillfreds, Om du ej säkert vet jag är På stunden strax tillfreds.
uVSIMr Ä M C I •&lt;&amp;&gt;• I Logogryf.
V f T T T År 1875 bosatte sig Charlotte Tucker för sina återstående dagar i Indien, där hon under de tret- ton senaste åren, utom sin litterära sysselsätt- ning, verkat som zenanamissionär i förbindelse med engelska kyrkans zenanamission.
I slutet af sistlidne oktober förkylde sig Charlotte Tucker svårt, då hon bevistade invigningen af en ny kyr- ka i Bairwhal.
Trots läkarnes bemödanden o c h den mest omsorgsfulla vård förvärrades sjukdomen, så att hon afTed den 2 december.
Bortkommen är jag ej, helt visst — D.irom du nys nu fått.
Märkvärdig är jag först som sist, Det har du ju förstått?
L — a.
Se hvilken snusförnuftig min Du sätter på dig nu!
Jag var väl ej tillräckligt fin För bortskämd dam som du.
Nå, eftersom du löst min knut, Förbindligt jag dig ber, Att du mig äfven vecklar ut, Då kanske jag dig ger: Redigeras af Sophie Linge.
trätt.
Vi göra det med nöje, då mer än ett fem- tiotal af dennas arbeten öfver satts till svenska och här funnit en mycket vid läsekrets.
Char- lotte Täcker föddes i Indien 1821 och var dotter till Henry St. George Tucker, en högre en- gelsk ämbetsman.
1 skolåldern flyttade hon till England, där hon sedan stannade många år.
Sin litte- rära verksamhet bör- j a d e hon år 1854, från och med hvilket år ett hundratal större och mindre berättel- ser i kristlig anda flutit ur hennes pro- duktiva penna.
De författareinitialer, un- der hvilka hon dolde sin identitet, voro A.
L. O. E.
(A i a d y Of fng- land).
O i a d rekommenderas Rättfram ett mansnamn, omvändt del af en växt.
Viola.
Lösningar.
Logogryfen: Flaggstång; gås, lagg, ånga, gal, stå, gå, tå, staf, agg, gas, sång, tagg, stål, fångst, gång, å, så, last, tlagg, tal, as, låt, gåta.
Springaregålan: Fast drucket af nektar ett flitigt bi At skörden ej ensamt sig gläder; Så njuta vår honung ej endaBt vi, Men folket, som efter oss träder, När jorden vi offra vår sista gärd, När skuggor och död oss omhvärfva, Vi våra små sorger ta med på vår färd: En eftervärld Vår fröjd, våra sånger skall ärfva.
Måns Hultin.
Aritrnogryfen: Oösta; Gumma,Örnbo, Skepp, Tilly, Aikiv.
Prokupm: Styra, Tyra, Yra, Ra, A.
s o m d e n b ä s t a e och vitsordas p å det var- v R i b b i n § T *?
£ "?
r?
Z ^ ^ v M, - 0: s o n Gadde, C J.
A s k samt doktor Olof Moberg.
f N i l s "
