# ID: svediakorp-per1004
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,109
# sentences: 571
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 52 (367) Prenumerationspris Idun ensam hluns Modet-, fjortondagsuppl.
Iduns Morietido., inänadsuppl.
Barngaideioben år: kr.
&gt; » &gt; 5 5 B: 3 Byrå: Redaktör och K l a r a Södra K y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t kl.
Prenumeration sker å alla a n s t a l t e r i riket.
post- Redaktionssekr.
: J.
2 — 3.
Nordllng.
Utgifningatid: hvarje helgfri Tryckeri AklMoln^ 7:de årg.
Fredagen den 28 december 1894. pr Muns fredag.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar) Annonsprls: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d Fredrika Ehrenborg, född Carlqvist.
B en 15:de sistlidno mars var det jämnt hundra år, sedan lion, livilkens bild i dag upptager den vanliga plat- sen i Iduns kvinnogalleri, såg dagen.
J) et är vidare 21 år sedan hon gick ur tiden.
Hon är sålunda för mängden af denna tid- nings läsare en alldeles obekant person.
Ett och an- nat hundratal af dessakän- na dock väl till både henne och hennes lifsgärning, och minnestecknaren är öfver- tygad, att dessa med till- fredsställelse skola se, icke blott att minnet af henne upplifvas, utan äfven att den heder, som visas detta, ej blir för stor, då det sättes i förbindelse med sekularåret.
Fredrika Eh- renborg har nämligen som författarinna redan inta- git en plats i vår odlings- historia.
Hvilken betydel- se hon som sådan en gång skall få, det kommer fram- tiden först att utvisa, men att hon emellertid redan nu intager en sådan, det skall förgäfves kunna be- stridas.
Hennes lefnads- historia är dessutom ingen hvardagshistoria och skall redan från denna syn- punkt — vi hoppas det åtminstone • — lyckas till- vinna sig ett visst intresse.
På henne kunna nämligen som pä mången annan, men knappt i fullare mått, tillämpas orden: » Jag såg ej, hvart du ledde mig, långt från det mål mitt öga fäste » ty icke var hennes blick, till att börja med, riktad åt det håll, hvaråt den sedermera kom att vända sig; nej, hon leddes, utan att hon själf visste det, mot det mål, som för henne blifvit utstakadt.
Fredrika Ehrenborg föd- des i Karlstad, där hen- nes far var handlande.
Hennes lif börjades med ett vågstycke, som lätt kunnat afklippa den af nornan nyss påbörjade lifstråden.
Vattenståndet i Klarelfven var nämligen ej så regleradt som i våra dagar, och hon kunde, synnerligen vid islossnin- gen, ibland så svämma öfver sina bräddar, att de olika stadsdelame lågo som små öar, skilda från hvar- andra genom de lössläppta vattenmassorna.
Det var i mars månad och just en sådan tid.
Föräldra- hemmet hörde till » övärl- den », och man kunde livarken komma dit eller dän genom vanliga sam- färdsmedel.
Döpas skulle emellertid den nyfödda, och nu åtogo sig tvänne behjärtade personer att föra henne till prästen: en handtverkarefru satte
IDUN 438 Tjäna!
vare vårt valspråk.
Men hvem?
Alla.
.
Hvem representerar alla?
1894 Plikten.
TIi.
Vischer.
sig på en kälke med den lilla i famnen, me- dan hennes man gick bakefter och sköt den på de stora i stillvattnet * flunkande isstyckena.
P / et lifsfarliga företaget lyckades, och hon som i lycklig okunnighet om den dödsfara, för hvilken hon var utsatt, fick genomgå denna, lefde för att själf kunna omtala den.
Denna händelse hade ett afgörande inflytande på Fredrika Carlqvistos lif.
Fostermodren, barn- lös, men mycket barnkär, kände från den stun- den, som om äfven hon hade en del i barnet, för hvilket hon satt sitt lif på spel, och be- sökte därför oftare än förut huset.
Barnet, liksom djuret, känner instinktlikt, livar det har sina vänner, så äfven här, och den lilla tydde sig vftnligt till gudmodren.
Ett par år förgingo på detta sätt, men en dag öfverraskades den sistnämnda, som dittills varit den som genom sina besök uppehållit umgänget, af att själf emottaga ett sådant, och hvem var det som kom?
Jo, den lilla Fredrika — nu en försig- kommen treåring — som med en leksakslåda under armen var stadd på flyttning, i thy att hon mycket bestämdt förklarade, att hon tänkte stanna hos gudmodern.
— » Dä ska du visst få, mitt kära barn, » svarade denna, omfamnande den lilla.
.
.
.
» Dä ä väl ingen närmare än ja ', som vågat lifvet för dig, att ta vård om dig, då du kommer så här. » Denna uppgörelse emellan de båda hufvud- parterna behöfde emellertid bekräftelse både af den lillas mor och hattmakarfruns man.
Sådan erhölls från båda hållen, af den förra säkerli- gen med stor glädje, då hon efter sin mans död blifvit bragt i små omständigheter, och flickan öfverflyttades till det nya hemmet.
Här stannade hon under hela sin uppväxt och de första ungdomsåren, ända tills hennes öde ge- nom ett oväntadt anbud fick en riktning, hvar- om ingen, och allra minst hon själf, kunnat ens drömma.
Fosterföräldrarne voro, som sagdt, ett väl- burget och inom sin krets ansedt handtverkar- folk.
Boningshuset hade tvänne våningar, af hvilka den nedre beboddes af värdfolket; den öfre var afsedd för gäster eller till uthyrning.
Vistelsen i detta hem blef nyttig på så sätt, att fosterdottren, i mån af växande krafter, tidigt fick lära sig tillhandagå gudmodren, och hon var ej mer än femton år, då hon under fosterföräldrarnes marknadsresor på egen hand fick förestå huset, med ett ord: hon fick lära sig att lita på sig själf.
Detta gaf henne vis- serligen för framtiden den praktiska duglighet, som alltid utmärkte henne både som husmoder och i andra afseenden, men den alstrade äfven i lynnet en viss själfrådighet, ett begär att alltid få sin vilja fram, som äfven följde henne lifvet igenom.
— Hvad som åter felades i detta hem, det var undervisning i bokligt hänseende.
Fosterföräldrarne hade själfva intet lärt och ändå slagit sig godt fram, hvad skulle foster- dottren göra med mera bildning än andra flic- kor inom deras stånd?
Det inneboende » gryet » inom henne och hennes brinnande kunskapsbe- gär gjorde dock, att hon på egen hand och i hemlighet skaffade sig ett litet kunskapsförråd, ovanligt både för hennes ålder och hennes stånd.
* Härmed menade fru E.
— hon har själf om- talt händelsen — det vatten, som svämmat öfver stränderna och ej tillhörde själfva strömfåran.
Det var 1809, det år, då vårt lands tillvaro som själfständigt rike mer än någonsin hängde på ett hår.
Truppsammandragningar ägde rum öfver allt, synnerligen på västra gränsen, och inkvarteringar hörde till ordningen för dagen.
Karlstad blef i detta afseende icke skonadt och hattmakerehuset äfven uppfyldt af de oväl- komna gästerna.
Dessa alla voro officerare och bodde i den öfre våningen.
En dag kom emel- lertid en stadsbetjänt, medförande skriftlig re- kvisition om inkvartering för en kommissaria- tets tjänsteman, en ung fältsekter Ehrenborg.
Det hade sig litet svårt att emottaga honom, då huset redan förut var till sista plats upp- taget, men saken rangerades emellertid, och några dagar därefter inflyttade han i huset.
På detta sätt kom den unga Fredrika att göra bekantskap med den man, som af ödet var ko- rad till hennes blifvande make, och den under så prosaiska omständigheter började frierihisto- rien slutade halftannat år därefter, den 1 september 1811, med vigsel i Karlstads dom- kyrka, dä bruden var 17, brudgummen 22 år gammal.
Ehrenborg var redan då utnämnd till lands- sekter med vitsord från den, som rekommen- derat honom, att » en statssekreterareplats skulle vara för honom den mest lämpliga. » Efter nio års tjänstgöring förordnades han till vice landshöfding och halftannat år därefter till justititieombudsman.
Hade han lefvat, skulle han — mänskligt att döma — nog i sinom tid blifvit kallad till justitiestatsminister: » ingen plats hade varit honom för hög » — så sades det vid hans timade bortgång.
Till denne mans sida hade nu den fattiga, obildade och ingalunda vackra sjuttonåriga bor- garflickan upplyftats.
Hon gjorde sig emeller- tid ej ovärdig denna plats: genom sin ambition, sin kraft oeh lysande begåfning visste hon snart att ersätta bristerna i sin tidigare upp- fostran, medan hon genom sitt goda hufvud och medfödda takt väl förstod att på ett ledigt och elegant sätt fylla sin plats som värdinna i deras gemensamma hem på det natursköna Kå- bäck på Kinnekulle i Mariestad och sist på landshöfdingeresidenset Marieholm.
Ehienborg- ska huset var nämligen på sin tid omtaladt för sin fina ton, och därför hade dot kanske i första rummet sin spirituella värdinna att tacka.
Denna lycka blef dock kortlifvad.
Efter ett tolfårigt äktenskap bortrycktes den framstående mannen i en ålder af blott trettiofem år.
Hans bortgång ansågs som en riksförlust.
Den för- samlade riksdagen följde hans stoft till grafven, redd vid Klara södra kyrkodörr, där vården till senaste åldrar skall påminna om en af vårt lands ädlaste och mest dugande män.
Detta dödsfall blef en ny vändpunkt i Fre- drika Ehrenborgs lif.
I denne make hade hon haft sitt allt.
Icke nog med, att han som en trogen och kärleksfull man gifvit sin hustru allt hvad en sådan kan önska af hemlifvets stilla lycka, utan han hade äfven lyftat henne, den obemärkta, från hennes låga ställning till en sfer, som passade för hennes uppåtsträfvan- dc, kanske något stolta sinne, och inom hvilken hennes lysande själsegenskaper under den utmärkte makens ledning fått tillfälle att dag för dag utveckla sig.
Allt detta kände hon sig plötsligen beröfvad.
Under detta slag dig- nade hon till en början.
Dock, den inre spän- stighet, ' som karaktäriserar alla stora naturer, förnekade sig icke heller hos henne, och hon reste sig för att börj a ett nytt lif.
Ja, hon började, som hon en gång yttrade till nedskrif- varen af dessa rader, nu först att lefva i detta ords högre mening, ja, hon nödgades mot slu- tet af sitt lif erkänna, att det som hon till en början ansett som sin djupaste olycka, värdet som blef källan till en lycka, högre än äfven den, som hon en gång fann inom sitt äkten- skap.
Hennes djupa kärlek till den bortgångne maken förde nämligen hennes spekulativa och inåtvända sinne på lifvet efter detta, hvars högsta lycksalighet för henne skulle bestå i återförening med honom.
Till en sådan ville hon göra sig allt mera värdig.
Under det hennes tankar sålunda jämnt omsväfvade den bortgångne, uppstodo helt naturligt frågorna: Hvarför veta vi så litet om tillståndet på an- dra sidan grafven?
Var denna fortvaro endast » cet grand peutétre », hvarom meningarna äro så ofantligt delade?
Nej, nej!
Så kunde det icke vara: » det finns, det finns » hördes det med tusenfaldiga ekon i hennes själ, men frå- gorna: hurudana äro dess gestaltningar?
huru- dant blir det lif, som vi, en gång återförenade, skola gemensamt lefva?
blefvo ständigt obesva- rade.
För att finna nyckeln till dessa genom- gick hon det ena arbetet efter det andra, men ingenstädes fann hon dem besvarade.
Slutligen kom hon dock af en tillfällighet att göra be- kantskap med Svedenborgs skrifter, hvilka vid den tiden hade vunnit stor tillslutning i Skara stift.
L dessa trodde hon sig finna hvad hon sökte.
Lifvet efter detta är enligt dessa ej ett hopp till idel nya förhållanden, utan blott ett nytt utvecklingsskede, uppvuxet ur jordelifvet, och hvars lycksalighet eller olycklighet beror på, hurudant detta under jordelifvet varit och de böjelser i ondt och godt, med hvilka män- niskorna här införlifvat sig och som de » gjort till sina egna. » — Att så måste vara blef henne allt tydligare och hela hennes väsen sam- manväxte med dessa åsikter.
Under dessa stu- dier fann hon dessutom förklaringen, hvarför hon under den tid, då hon ansett sig stå på höjden af sin lycka, dock understundom öfver- fallits af en outsäglig känsla af tomhet, som, tidtals återkommande, hon ej kunde förklara och därför också helt naturligt ej kunde råda bot för.
— Nu hade denna försvunnit; hon hade funnit det enda nödvändiga, förutan hvil- ket vi alltid skola bygga på lösan sand.
Så förflöto flere år, tillbragta under stilla begrund- ning, hvarundcr hon började vinna klarhet inåt och lugn utåt.
Dessa skatter ville hon äfven meddela åt andra, först genom en sig alltmer utvidgande korrespondens och sedan genom en skriftställarcvcrksamhet, som till en början ringa efter hand fick allt större omfatt- ning.
Af hennes utgifna arbeten vilja vi här uppräkna nedanstående: » Bönpå julaftonen », en liten ströskrift, som utkom på 30-talet var den med hvilken hon debuterade.
Den väckte mycken uppmärksamhet, både därför att den fyllde en erkänd brist, men kanske ännu mer därigenom, att J. O. Wallin uppgafs som dess författare.
Detta uppmuntrade, och nu utkom » Prostinnans flickskola », skildringar ur hus- liga lifvet af » Onämd », första delen 1846, den andra följande året.
Detta blef hennes första
I DU N 1894 och sista roman.
Hon var for mycket förstånds- människa, för att hon skulle lyckas på ett om- råde, där fantasien skulle tagas i anspåk; hon saknade alldeles sådan.
Hon vände sig därför åt ett annat håll, kanske påverkad af ett bref frän friherrinnan Knorring, hvilken, ehuru rin- ga bekant, tog sig anledning att skrifva till henne för att orda om romanen.
Denna slu- tade brefvet med yttrande, att som hvarje för- fattare alltid liar något parti, hvaruti han vi- sar sin starkaste sida, så hade äfven fru Ehren- borg detta: hennes begåfning låg ovilkorligen åt barnlitteraturen, ^vt denna borde hon ägna sig, hvarigenom hon i sin mån kunde verka för utträngande af den usla läsning, som er- bjöds barnen om jularne.
Fru Ehrenborg hade ett för godt hufvud att ej bredvid detta direkta råd mellan raderna se ett annat: hon borde af- stå från romanskrifning, hvaråt hennes begåf- ning ej låg.
Det välvilliga rådet följdes, och nu utkom i snabb följd » Läsning för barn » (1847), fyra häften, » Bikupan », kalender för ungdom (1848), små betraktelser öfver » Sab- bats- och högtidsdagarnes evangelier » (1848); kom så: » Barnvännen », tidskrift för barn (1847 — 1 8 5 2), » Några bref från England » (1 8 5 2 — 1853), » Något nytt *, läsning] om och för en ny tid, tikskrift i fria häften (1857 — - 1864), » Tjugufyra bref från Frankrike, Tyskland och Schweitx, » (1855 — 1856), » Om lif och ljus » (1862 — 1867) samt slutligen » Ett kristligt sän- debud », hennes sista arbete, äfven detta ut- kommande i fria häften (1868 — 1873).
Man ser häraf, att Fredrika Ehrenborg ut- vecklade en icke obetydlig skriftställareverk- samhet och äfven på detta område förvärfvade ett aktadt namn.
I hennes skrifter röjer sig emellertid ofta ett drag af spiritism, tillkommet af hennes djupa, outsläckliga kärlek till den bortgångne mannen.
Hon ville genom hvad medel som helst komma i någon slags rapport med ho- nom och försmådde därvid icke äfven att ge- nom konstgjorda medel (medier och dylikt) vin- na detta mål.
Hon, i andra afseenden så klar- synt, föll i detta fall ett offer för sin lättro- genhet, så snart hon kom in på detta område, hvilket bedröfvade hennes vänner.
Detta dock mest under de år, då hon vistades i utlandet, England och Schweitz.
Betydelsen af hennes litterära verksamhet, hvarigenom hon, som vi i inledningen yttrade, beredt sig en plats i vår litteraturhistoria, lig- ger däri, att hennes skrifter kommo att utgöra en föreningslänk mellan svedenborgianismens då få anhängare inom vårt land.
Genom dessa skrifter tillväxte dock dessa efter hand, hvil- ket möjliggjorde bildandet af den första sve- denborgska församlingen inom landet i medlet af sjuttiotalet.
Det finnes numera flere sådana — däraf två i Stockholm — visserligen med få medlemmar i hvarje, men inom hvilka rå- der en stor inre lifaktighet.
De hafva sina egna tidningsorgan, sitt eget prästerskap, sina egna kyrkobruk och äro af staten erkända.
Fredrika Ehrenborgs namn tillhör sålunda vår odlingshistoria, särskildt den del, som af- handlar dissenters inom kyrkan.
Denna tidpunkt fick hon emellertid ej upp- lefva.
Det är andra händer, som vid den af henne vidmakthållna, fastän flämtande lågan tände den eld, vid hvilken så många andligt sökande tycka sig ha fått både värme och ljus.
För att rätt förstå denna lära äro dock, en- ligt vår mening, den allmänna kulturens förut- sättningar alldeles nödvändiga.
Det är detta, som i förening med den svårfattliga korrespon- densläran, lägger ett stort hinder för att sve- denborgianismen skall kunna bli en folkreligion •439 i den mening, att den skall kunna genomträn- ga massan af folket.
I Amerika, där detta villkor delvis är uppfyldt, räknarden emellertid ett stort antal församlingar och anhängare i tusen- tal.
Hvad framtid den i vårt land skall få, är naturligtvis omöjligt att förutsäga, men för förutsägelsen, att dess framsteg komma att gä ytterst långsamt, behöfver man ej mycket skarpsinne.
Vår minnosruna öfver Frekrika Ehrenborg må härmed vara af slutad.
Hennes betydelse som en kulturhistorisk person skall nog halka förbi många, ja, kanske mängden af Iduns läsarin- nor, men hvad som ej bör och icke heller gör det, det är framställningen af de underbara skickelser, som gåfvo detta lif dess innehåll.
De påpeka den ovedersägliga tillvaron af ett personligt väsen, som icke blott utstakat världs- klotens banor och satt » tonen till sferernas harmoni », utan hvilket äfven i allt leder män- niskans lif, då hon vill underkasta sig denna ledning.
Denna tro utgjorde hennes medelål- ders lif och hennes ålderdomströst; det var denna som fyllde den en gång kända tomheten inom henne; det var denna som gjorde, att hon säkerligen mången gång såg himlen öpp- nare öfver sig, än någosin under sin barndoms drömmar.
Johannes Sundblad.
På nyårsaftonen.
• ffiindj-eit,stjärnor i rymder Strålen klart på de sista Af det år, som i natt skall Ned i tidens ändlösa haf!
omätliga, timmame sjunka Sjungen, böljor i blånande fjärdarne Ljuft de smekande vaggsångstoncrua För det svinnande år, som lägger Sig till hvila i öppnad gr af.
Susen, vindar, sd stilla i aftonen, Susen sakta, att ej den slumrande Störas må!
Låten gamla året Utan stormar i ro få dö ' - Flydda år, för de lyckliga Som du skänkt, tagen varm På din graf skola Jiärligt Fvighetsblommor ur deras Fanny stuudcrua, tacksägelse!
spira frö.
Chrysander.
» Hvad tänker du på!
Mamma får aldrig stå som löfte3bryterska, » svarade hon, » något, om än aldrig så litet, måste jag ha med mig! » Därvid blef det också.
För en tioöring köptes litet smått och godt, som till rarite- terna på den stora bjudningen nog förhöll sig som surkartar till klara astrakaner — men det var ändå något, och barnen voro fullkomligt nöjda, ty mamma hade som van- ligt hållit ord.
Och det är, när allt kommer omkring, ändock hufvudsaken, vare sig det gäller små eller stora barn.
Hade nu mamma nämnt ett enda ord om hvad som egentligen vankades på festen, skulle helt säkert de tarfliga rariteterna förlorat i värde och en misstämning väckts.
Men detta gjorde hon försiktigtvis icke, och därför var allt utmärkt tillfredsställande.
På detta sätt är det möjligt att med de minsta resurser hålla barnen vid ständig be- låtenhet — och vid ständigt förtroende.
En liten uppmuntran i form af ett vänligt löfte om det eller det är mycket verksam i uppfostran till medgörlighet och goda seder.
Därför borde sådana löften sparas så litet som möjligt — då de med förståndiga modi- fikationer i uppfyllandet koäta så ringa — men framför allt hållas så mycket som möjligt.
Ty det finns högst få företeelser inom det dagliga samlifvet, hvilka demoralisera barnen till den grad som löftesbrott.
D e slappa de- ras egen rättskänsla och föda misstroende i deras sinnen samt uppamma konsten att hand- skas ovarsamt med sanningen.
Ett löfte måste hållas — det får ej vara blott tomma förespeglingar, utan ha åtmin- stone något så när anstrykning af motsvarig het i realiteten; därvid tillhör det den en- skilda fyndigheten att, om ma,n får så säga, manipulera dess uppfyllelse efter råd och lägenhet.
Saknas ej denna fyndighet, skall man se, hur förvånansvärdt långt man tack vare det oskyldigaste lockbete kan komma med bar- nen i godo och liksom på lek, där kompakt allvar, stränga befallningar eller rent af aga hjälpa till intet.
Detta tillvägagångssätt sorterar under en mera allmän rubrik, som spelar en särdeles väsentlig roll inom barnens värld och upp- fostran; den skulle kunna kallas » fällor », ofarliga » fällor » — ty det gifves äfven far- liga » fällor », och till dessa höra framför allt just de som lockbeten begagnade bedrägliga löftena.
För att hålla oss till de förra kunna ota- liga exempel anföras till rekommendation i praktiken.
Se här ett!
Man vet, att barnen kunna vara rent för- skräckliga, när det gäller att få dem i säng.
Den lilles ögon äro som tennknappar och benen segna under honom: men gå till sängs » ffeglm ni äro riktigt snälla, medan jag är — aldrig!
Omsider förlorar mamma tålamo- ^ f a » borta, få ni något godt, när jag kom- det och förklarar förargad, att nu skall bar- mer hem! » sade mamma till sina små, då net i säng.
Gallskrikande och med kroppen styft bakåtböjd, föres den lille in i barn- hon gick.
Några » kakor », nötter och annat nämnarn kammaren; kläderna krängas från stretande tänkte sig nämligen mamma alltid kunna armar och ben, så blir det smäll med åt- » berga » med sig hem, såsom hon också städ- följande nya nödrop, och så är orosmaka- se plägade göra.
Barnen voro därför litet ren ändtligen förpassad under täcket.
Där- vana därvid, och mammas ord, det var na- efter vidtager barnjungfruns enformigt melan-; koliska trallande, som gör den lille ännu turligtvis fast som hälleberget.
» A c k, nu har jag ju glömt mitt löfte! » mer rebellisk, ända tills slutligen sömnen sliter meningsskiljaktigheterna.
utbrast hon på hemvägen.
" Fällor ".
I stället för allt oväsen kunde det hela » Nå, det är väl inte .hela världen för en gång, » menade hennes man och drog henne gå för sig under långt behagligare former, [om man blott ville göra sig besvär att på med sig, då hon gjorde min af att stanna.
i DUN 440 1894 Mamma har genom anbringandet af en liten » fälla » helt välvilligt lyft sin lilla dotter upp på en skenbar öfverlägeenhetsståndpunkt, från hvilken den senare finner sig ha en humani- tetens mission att fylla, långt kärare och värdefullare än hela dockan någonsin varit.
» Mamma ska inte vara ledsen längre, » tröstar och smeker hon, » vi ska skaffa oss en annan docka, som ä ' mycket snällare! » På samma sätt som löftena böra vara oryggliga, så böra äfven hotelserna — som Därför släcktes lampan, och nu förevisades ju också äro ett slags löften och inverknings- genom ett lagom stort titthål vid sidan af medel — aldrig vara tomma ord.
I det se- gardinen ingen mer eller mindre än allas nare fallet höra de till de farliga » iällorna ».
vår vän — månen, en stor grann fullmåne, Ty de ljuga och ingifva barnet förakt för som den lille sett så många, många gånger den myndighet, som måste skaffa sig hjälp- förut, men som nu, efter dessa alldeles spe- medel i skuggbilder.
Hotas den ostyrige alltjämt med » sotarn » ciela och litet hemlighetsfulla anordningar af mamma, för honom fick ett oväntadt nytt in- och det bevisar sig, att d e n E e aldrig hörsam- mar afstraffningsmandatet, får han alldeles tresse.
följdiiktigt ringaktning för betydelsen af hvar- Därpå erhöll han del af alla de månens märkvärdigheter, mamma kunde hitta på, och je hotelse och varning, hur befogad och lätt just då han skulle taga notis om » gubben i verkställd den än möjligen är.
Likaså vänjer han sig snart nog att med månen », afiöste Jon Blund hans mamma.
— Det var nog en » fälla », den senare lagt, största lugn höra talas om den behornade » busen », som han aldrig ser till och som men hon hade, i alla fall stått vid sitt ord, och det är ganska sannolikt, att gossen en han följaktligen föraktar — som ett fattig- annan afton själf yrkade på en fortsatt be- domsbevis på de vuxnes makt öfver honom.
Märker han så tillika, att i allmänhet den kantskap med månen.
Lyckas det ej i första vändningen att till- utlofvade näpst, som äfven för honom ter sig fredsställa den lilla frågvises kanske nog kin- inom möjlighetens gränser, helt och hållet kiga pretentioner på det utlofvades soliditet, uteblifver, då har han till eget och uppfost- läggas helt försiktigt nya » fällor », som för- rarens förfång äfven fått blicken öppen för ändra hans synriktning och leda honom in alla dessa för hans säkerhet ofarliga » fäl- på andra spår.
Hans fantasi fogar sig mer^.
lor » — som i själfva verket äro de farligaste.
Er ny.
endels mycket medgörligt, och, när allt kom- mer till allt, nöjer han sig med mycket litet — blott det har något af varaktighetens sub- stans.
Denna metod, som i alla möjliga facer af barnets lif kstn ledas i välgörande tillämp- ning, kommer ej minst till godo i fråga om invänjandet af lydnad — denna viktiga hörn- sten i barnets moraliska utveckling.
Den utesluter ej en sund stränghet, där sådan kräfves, men den ersätter undvikliga fall af en stränghet, som, isynnerhet om den med som i förra veckan kora våra prenumeran- pedantisk barskhet fordrar soldatmässig punkt- ter tillhanda, har väckt allmänt bifall, en- lighet på bestämda klockslag, lätt får karak- ligt hvad många till oss ingångna skrifvel- tären af brutalitet och gärna ingifver barnet ser gifva vid handen.
Några tveksamma den föreställningen, att rätt är blott detsam- ha gjort förfrågningar, om det verkligen är ma som öfvermakt, lyda blott detsamma som meningen, att hvarje prenumerant erhåller tvingas.
numret med detta eleganta omslag helt och Barnet skall lyda, utan att reflektera, säger ett behändigt sätt anbriDga » fällor » här och hvar.
En moder lofvade sin lilla skrikhals, att bara han godvilligt följde med in i sängkam- maren, skulle han få se något riktigt märk- värdigt, som hon skulle förklara för honom.
Det tog skruf.
Men saken var tillika den, att man icke såg det riktigt bra annat än från bädden.
Det blef en anledning att raskt förfoga sig dit.
Vidare borde lampan vara släckt, så blef det mycket vackrare.
\ Det vackra jul- numret, en och annan.
Det är en skef uppfattning.
Läres barnet att, på samma gång det lyder, i sin mån äfven reflektera öfver det nyttiga och lämpliga i att lyda, vinnes en vida högre grad af lydnad, med ett vida rikare inre värde, än tvångets oreflekterade lydnad be- sitter.
Det kan vara svårt nog ibland att trösta de små i deras sorger och förluster, såvida man icke har till hands en reel ersättning, som håller den lidande skadeslös.
I stället för några tomma tröstegrunder, som barnet från sin ståndpunkt ej alls fat- tar i — för att nu ej tala om kall likgiltig- het — kunde det vid sådana fall ej skada att genom applicerandet af en högst ofarlig » fälla » leda in den sörjandes tankar på nya banor och därmed höja hans mod.
Då flickan slagit sönder sin vackraste docka och förråder alla symptomer af otröstlighet, verkar det i hög grad ambitiöst lyftande på hennes tryckta sinnesstämning, om hon dess- likes ser mamma så pass ledsen öfver kata- strofen, att hon känner sig manad trösta mamma en smula.
hållet l fritt krona och hvad det åsatta priset — — har att betyda M e d anled- ning häraf svara vi, att — något som väl också står klart för de allra flesta — Iduns julnummer gratis numeranter gången, gäller sändts till alla våra pre- som n:r 51 i den löpande år- och att det åsatta priset endast för en mindre upplaga, som undan- tagsvis säljes lösnummervis i bokhandeln åt icke-abonnenter.
Ingenting än kan högre glädja behag, till och vi lofva att till nästa år kom- ma igen med något minst lika Vi hoppas därför rekommendera värdefullt.
ock att få behålla alla våra gamla vänner och att fullt redaktionen, att julnumret varit våra läsarinnor Idun för det nu ingående året.
dessa godhets- till många nya Om kalenderåret.
, j i l m a n a c k a n för nästa år har utkommit från &lt;3r trycket, » berätta oss tidningarna, och en hvar vet strax, huru hon ter sig, vår gamla bekanta från i år o c h från svunna år, o c h att hon i sin tur med sina dagar, solens upp- och nedgångs- tider, blomster- o c h vintermånad, jul och pingst, kommer att ersättas ett år härefter af en annan med en annan söndagsbokstaf, och andra upplys- ningar om solcirkel mån- o c h solförmörkelser.
Men vi besinna ej allt det myckna arbete och alla iakttagelser, som föregått, innan hon låg där så fallfärdig.
En uttömmande historik kan ej ifråga- komma, men en hastig blick tillbaka är frestande.
Årets indelning i trehundrasextiofem och en kvart dag härrör från de gamla egyptierna.
Hi- storien frän äldsta tider föranleder oss att antaga, att Nildalens mörkhyade söner varit de förste, som iakttago sols och stjärnors gång och därefter uppgjorde lidsberäkningar.
Och en del af vak- samme forskare nyligen_ gjorda upptäckter synas vilja tyda för oss, huru de förste astrologerne sattes i stånd att räkna solårets dagar.
Långa pelaregångar tjänade som ingång till de stora temp- len vid Nilen och ledde från floden till helge- domens inre — ett slags tunnel; inne i somliga af dessa funnos sfinxer o c h andra ofantliga sten- bilder.
Pelargångens mynning vände sig mot en viss del af himlahvalfvet och så att den ned- gående solens strålar endast en gång under året kunda tränga ditin.
Detta inföll antingen vid som- marsolståndet, då solen stod längst i norr, eller vid någon annan solens eller någon stjärnas pe- riodiska ställning.
Man kan tänka sig den egyptiske astrologen, där han stod i templets innersta, afvaktande den stund, då ett nytt år skulle taga sin början.
Den långa raden pelare verkade såsom ett teleskop, genom hvilket första glimt at den sjunkande solen kunde iakttagas.
Plötsligt bryter en solstråle ge- nom det allra heligaste; i samma ögonblick den tränger in i helgedomen, utmärkes stunden af den lärde, som nu vet, att ett nytt år ingått.
Från denna tidpunkt räknar han dag efter dag, intill dess att, när trehundrasextiofem dagar åter igen förflutit, solens röda stråle än en gång flammar genom tunneln och ännu ett år gått förbi och är till ända.
Det synes troligt, att våra dagar till börja med sålunda räknades och indelades.
Andra folkslag, äfven greker och romare, bru kade månen till ledning och delade året i mån- månader.
Men i tidernas lopp fann man, att stora oregelbundenheter insmugit sig; månaderna sva- rade ej längre mot årstiderna; april blef juni och höstmånaderna vinter.
Egyptiernas solar antogs då allmänt.
Men äfven detta brngtes i oreda och ändrade sig genom de romerske prästernas okun- nighet, o c h slutligen bestämde Julius Caesar, som var intresserad af astrologi, att kalendern skulle underkastas rättelser.
Ar - 45 f. Kr.
infördes af h o n o m den Julianska kalendern, den gamla stilen.
Och hans vän, egyptiern Sosigenes, kunna vi till- skrifva vår tidsindelning.
Astronomi var den od- lade romarens favoritstudium, och från det egyp- tiska Alexandria, den tidens vetenskapliga centrum, hämtade de sina mest ansedde mästare och sina böcker om stjärnorna.
Cajsar fastställde den för- sta januari såsom sitt års begynnelsedag — - en tid af lustbarheter o c h nöjen hos de gamle egyp- tierna, liksom i våra dagar.
Enligt den julianska kalendern bestämdes det astronomiska årets längd till 365,25 dagar.
Det blir därför nödvändigt att hvart fjärde år tillägga ytterligare en dag.
Denna dag, skottdagen, in- skjutes vid den 24:de februari.
Då Kristi födolse begagnas såsom epok för tidräkningen, är det be- stämdt, att skottåren skola inträffa på de år, hvars årtal äro jämnt delbara med 4.
Den gregorianska kalendern, nya stileti, infördes af päfven Gregorius XIII år 1582 och har små- ningom antagits i de flesta civiliserade land; i Sverige antogs den 1753.
Den skiljer sig från den julianska hufvudsakligen genom en noggrannare bestämning af årets längd, hvilken är fastställd till 365,242 » dagar.
Skottårens antal måste med an- ledning häraf något inskränkas, och sker detta därigenom, att år med jämna hundratal räknas såsom skottår, blott då deras årtal med afskiljande af de två nollorna äro delbara med 4.
För att uträkna årets dagar begagnade egyp- tierna ännu ett sätt, detta rättade sig efter gången af hundstjärnan Sirius, af de gamla egyptierna kallad Sothis.
Detta var kändt under benämnin- gen Sotis-systemet och är ett ytterligare bevis på egyptiernas sorgfälliga studium af stjärnhimlen.
De uppstälde en period, sotis-perioden, efter hvars
I DUN 1894 förlopp årstiderna åter inträffade vid samma da- tum af det borgerliga egyptiska året.
Sotis-perio- den omfattade 1,460 år.
Man antager att pyramiderna byggts under de stjärnkunniges ledning, och att många af de min- dre tempelbyggnaderna riktats mot någon viss stjärna.
Men det är mer än sannolikt, hvilket äf- ven senare dagars forskningar gifva vid handen, att solen, eller Ra, såsom den nämndes af de gamle egyptierna, under den period, då deras ci- vilisation stod som högst, varit den förnämsta gudomen och dess kretslopp den ende tidmätaren.
I likhet med konungaätten Inka, som vid tiden för Amerikas upptäckande regerade i Peru, gjorde Pharaonerna anspråk på att härstamma från so- len; på gamla inskriftstenar och i papyrusrullar synes öfverst solen stående i en cirkel och där- under en gås, det symboliska tecknet för afkomma eller son.
Såsom ättlingar af Ra ansågos också de tolf egyptiske konungarne Ramses, de mest an- sedde af Egyptens eröfrare och af synnerlig för- tjänst om dess byggnader, och hvars ofantliga bild- stoder än i dag hålla vakt på Nilens stränder.
Från egyptiernas Ra hafva vi lärt att indela ti- den, att med fester högtidlighålla det nya årets ingång, men för det, som är af mera praktisk be- tydelse, alt uppdela den i månader och dagar, äro vi tack skyldige de oförtrutne stjärnkunnige, som en gång lefde på stränderna kring Nilen.
Hvarje moder torde komma att med särskildt taga del af det profnummer af intresse Barngarde- roben, som medföljer detta nummer af Idun.
Huru ofta har ej i hemmen, där j u barn- kläderna på i de flesta fall alltid sys, bristen lämpliga och trefliga mönster till dräkter gjort sig kännbar!
barn- Barngarderoben vill i detta fall bli en g o d rådgifvare.
Men den vill också hjälpa mödrarna på ett an- nat viktigt område, nämligen att i hemmen skaffa sysselsättning för barnen.
Tidoingen nummer utkommer med ett 8 sidigt i månaden, innehållande omkring hundra illustrationer och åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga med talrika till- klippningsmönster.
Arspriset är endast 3 kr., postbefordringsafgiften inberäknad.
Vi taga för gifvet, att de flesta mödrar skola skynda att skaffa sig denna råd- gifvare.
Till grönsakernas historia.
Anteckningar af A x e l E n.
vilken betydande roll » grönsaker » inta- ga i våra dagars kokkonst, vet j u en och hvar.
Allt mer och mer har man börjat inse den stora och betydelsefulla nytta, som växtriket kan göra oss i hushållsväg, och de hem torde nu vara få, där ej någon af våra vanliga s. k. grönsaker ingår i den dagliga kosten.
Grönsakerna ha en mycket gammal historia, lika gammal som den mänskliga kulturens, med hvilken den naturligt nog har många föreningspunkter.
Och liksom man vanligen kallar Ostindien för » kulturens vagga », så kan man äfveD, som här nedan skall visas, kalla Indien för de flesta grönsakers rätta hemland.
Men det har gått om många hun- dra år, innan åtskilliga af dessa växtproduk- T 7 ^ + ™ « f \ ™ H / T ^ ™ ^ »!
^ ter banat sig väg till alla de vidt skilda kök, där de nu i våra dagar blifvit så godt som omistliga.
I detta liksom i så många andra fall ha fördomar och dåliga kommunikationer utgjort de förnämsta hindren.
Den tidigare asiatiska kokkonsten berättar åtskilligt om torlmde bönor, detta redan 2000 år före Kr.
Men de egyptiske prästerna gjorde hvad de kunde för att utrota bönätandet, före- gifvande detta vara både farligt och — ogudak- tigt.
Till och med Pythagoras, som hufvud- sakligast fått sin bildning från Egypten, var- nade för bönätande, helt säkert endast på den grund att i de egyptiska religionsbegreppen voro bönor s. k.
» dödsfrukter », d. v. s. ute- slutande näringsmedel åt de aflidnes andar.
Under Karl den Stores tid (1500-talet) blefvo bönfrukter vidt utbredda ända upp mot det nordliga Tyskland till följd af direkta påbud af denne mäktige och framsynte regent.
Från Tysklnnd banade de sig sedan väg till Nederländerna, men först i början af sexton- hundratalet kan man spåra deras tillvaro i engelska kök.
Ungefär i medlet af femton- hundratalet finner man dem först här i Sverige, ehuru rätt sparsamt.
Ärtorna härstamma från mellersta Asien.
Greken och romaren kände redan till deras bruk, och under de romerska eröfringstågen fördes de redan vida omkring bland europeiska folk.
Bruket af s. k. gröna ärtor torde dock i Europa ej vara äldre än högst två hundra år.
Före denna tid användes detta ärtslag hufvusakligast till kreatursfoder, synnerligast åt hästar.
A r 1696 skrifver madame de Maintenon: » D e gröna ärtorna utgöra fort- farande ett ämne till många samtal.
Förar- gelsen öfver att ännu icke hafva ätit gröna ärtor och glädjen öfver att redan ha fått sma- ka dylika och att åter kunna få äta sådana äro de tre vinkelhörn, kring hvilka våra sam- tal sedan några dagar rört sig.
Här finnas damer, som ehuru de redan vid den kungliga taffeln fått smaka denna rätt, dock, innan de gå till sängs, nödvändigt måste hafva ännu ett par skedar ärtor, ehuru man berättat mig, att kroppens välbefinnande lider däraf.
Men rätten har nu blifvit en modesak och hela världen är tokig däri. » Hufvudrätten bland grönsaker, ty till dessa får man väl ändå lof att räkna den, är dock potatisen, som nu är så godt som en stående rätt på såväl de rikes som de fattiges bord.
Historiskt eedt är potatisen yngst bland våra grönsaker och har trots sin stora betydelse haft cirka två hundra års sträfsamt arbete för att ernå sin nuvarande ställning.
Men i Syd- Amerika, särskildt i Peru, var potatisen redan en kulturplanta för många hundra år sedan bland inkas-folket och dess konungar.
Till Europa kom potatisen 1565 genom en irländsk slafhandlare vid namn Hawkins, men blef först i medlet af 1700-talet vidare allmän i Eng- land.
Att Sverige har Jonas Alströmer att tacka för denna nyttiga rotbildning är all- mänt bekant.
I sammanhang härmed torde kunna anföras, att den tyska benämningen på potatisen först var Tartiiffel af det italienska tartufo (= tryffel), hvaraf man sedan genom förvrängning fått ordet Kartoffel.
I Sverige kallades potatisen föist och äm u delvis i landsorten för jordpäron.
Fransmännen säga jordäpplen (pommes de terre) och engelsmännen potåtoes, hvaraf vi fått potäter och slutligen potatis.
I Tyskland kom potatisen i fart under det 30-åriga krigets nöd och elände.
Det kan synas egendomligt, att de massor svenska kri- gare, som då trampade Tysklands jord, icke (Qualité Jnghilterra) härstädes lagrad alls kommo till insikt om nyttan af potatis- plantan eller hemförde den bland andra seger- byten till fosterjordens fattiga tegar.
Kanske anågs hon då ännu för tropisk för att kunna odlas i vårt kallare klimat?
Gurkan har gamla anor.
Man antager, att denna grönsak härstammar från Indien tch leder sitt namn från det hindostanska Oahira.
Araberna fiogp däraf namnet chijar och gre- kerna augurion.
Att redan egyptierna kände till denna frukt, bevisa bl.
a. åtskilliga af- bildningar af densamma, hvilka man funnit å deras monumentala figurinristningar.
Från Nilens stränder kom gurkan till Grekland och Italien under femte århundratet före Krist, föd.
Romarne föredrogo i synnerhet en stor gurkart, som åts såväl rå som kokt och stekt.
Kejsar Tiberius var en så passionerad gurkä- tare, att han lät uppföra särskilda drifhus för gurkor, på det att han äfven under vintern skulle få färska sådana.
De hos oss brukliga gurksorterna härstamma närmast från Byzanz, hvarifrån de kommo till norra Europa först under 17:de århundradet.
Sparrisen härstammar också från Asien.
Redan de gamle romarne betraktade sparris som en utsökt delikatess.
De kände äfven till den vilda sparrisen (Asparagus officina- lis), som äfven af romarne påträffades i såväl hemlandet Italien som i England och Syd- frankrike.
Äfven i Tyskland och i åtskilliga delar af Sverige kan man finna vild sparris, fastän sparsamt och mindre god sådan.
A n - tikens läkare brukade sparris till läkemedel mot gikt, vattusot och hjärtlidande.
Man antager, att den förädlade sparrisen blifvit förd öfver Alperna af munkar från sydligare klosterträdgårdar vid tiden för reformationens början.
I Sverige odlades sparris veterligt i kl osterträdgårdarn a.
Kål af åtskilliga slag kan räknas till en bland de äldsta grönsaker man känner.
A f gamla grekiska författare erfar man, att kål och kålsoppor ingingo bland antikens maträt- ter.
Såväl Cato som Cicero anbefalla kål så- som en blodrenande föda.
Särskildt omtyckt synes blomkål ha varit sedan gamla tider.
Denna kålart medfördes af romarne från Afri- ka.
Till oss kom blomkålen först i mediet af 17:de århundradet.
Surkålen ' hör sedan gammalt till de grön- saker, som människan brukat till föda.
Hora- tius anbefaller surkål som hälsosam näring dagen efter större gästabud.
Då såsom nu utgjorde sålunda surkålen ett bekant rekrea- tionsmedel för gastronomiska liebhabrar.
Rofvorna tillhöra äfven de gamla tidernas maträtter, först i vildt tillstånd, sedermera för- ädlade i köksträdgårdarna.
D e gamle iudar- ne, såväl som greker och romare, kände till rofvornas bruk.
Till oss ha rofvorna kommit öfver Finland från Ryssland.
Till grönsakerna hör äfven sallat, som veter- ligen först kom i bruk hos romarne under kej- sardömenas tid.
Särdeles omtyckt var där en sallad rätt af riskor, som finskuros, begötos med olivolja, ättika och något honing.
Meren- dels saltades salladen starkt, hvaraf namnet (lat.
sal=sall).
Äfven användes ofta af klas- siske skriftställare laktuks-sallat liksom selle- risallat.
Under medeltiden råkade sallatsbe- redningen nära nog i glömska.
Däremot kom lökberedningen då på modet.
Vid denna tid kan man säga, att såväl vildlöken som den portugisiska löken först användes till maträt- ter, synnerligast i Sydfrankrike och Italien.
Ätliga svampar synas hafva varit kända se- dan många århundraden till och med bland vildarne eller kanske rättare först kommit i sedan 1891 Vid un- K. A.
Nvdalll &amp; C:O
IDUN 442 bruk hos naturfolken under deras ströftåg i skog och mark.
Tryffeln anses vara den för- sta matsvamp som fatt användning i Europa.
Brillat-Savarin skrifver 1825 i sin » Sma- kens physiologie » bl.
a.
» Tryffeln var redan bekant hos romarne, dock synes den franska ätten icke varit densamma som romarnes tryffel, som infördes från Afrika och i syn- nerhet från L ' byen.
Dess kött var blekrödt och af en fin aromatisk smak. » Efter att hafva talt om, att svampätandet en längre tid W a t i lägervall i Europa, fortsätter Savarin: » År 1780 var tryffeln ännu en sällynthet i Paris.
Att arten därefttr kommit till heders ha vi närmast våra delikatesshandlare att tacka för. » I 1894 juletid.
Berättelse af Hedvig Indebetou.
(Forts. o.
slut.)
Helene spratt till.
I nästa ögonblick lyfte hon upp barnet i sitt knä och tryckte det hårdt intill sig, under det att hon riktade sina tårfyllda ögon mot svärmodern med ett uttryck, som tydligare utsade hennes mening än de ord kunnat göra, dem hon nu förgäf- ves bemödade sig att få fram.
Den gamla frun tryckte varmt hennes hand och nickade bifallande.
Och så hviskade Helene till den Slutligen torde till grönsakerna äfven räk- lilla: » Ja, det skall lilla Astrid få göra! » Das ris, såsom varande en skidfrukt af bety- Så hade då hela denna ömtåliga fråga denhet.
Namnet ris härstammar från det fornin- blifvit afgjord utan ett ord, annat än dem diska ordet arudschi (= exportkorn), man och kan den lilla flickan själf uttalat.
Men nu gjorde med skäl antaga, att risets hemland är Indien.
Helene hvad hon hittills aldrig gjort — • hon Sedan tre tusen år före Kr.
har riset varit kastade sig om svärmors hals och kysste ett af Kinas hufvudnäringsmedel.
Genom henne med en häftighet, som bättre än något Alexander af Macedonien kom riset till flod- annat tolkade hennes tacksamhet och glädje.
bäddarne af Eufrat och Tigris och vidare in Hon började tro, att hon gjort svärmor orätt i Europa.
Araberna förde riset till Nilens i — kanske hade denna aldrig tviflat på Helenes stränder.
Det Amerikanska s. k. Karolina- förmåga eller inre djup; och om hon någon riset anses af kännare vara det bästa.
Till gång tviflat därpå, gjorde hon det bestämdt Amerika kom det först i början af år 1700 inte nu vidare.
Och det kom som ett hem- från Madagaskar.
Nästan allt ris, som föres ligt förstånd mellan dessa båda kvinnor, hvil- i handel, är 8. k. sumpris.
Det mera spar- ket aldrig funnits där förr — ett samband, samt förekommande bergriset finnes i Indien som icke vidare skulle slitas, det hoppades på torra höjder och lär betydligt öfverträffa och kände de båda.
Och lilla Astrid satt sumpriset i godhet.
förvånad vid detta för henne obegripliga, stumma språk — • blott en sak hade hon be- gripit, och det var att hon skulle få följa med tant Helene; och då var hon belåten.
Porträtt af pristagarinnan i Iduns stora romanpristäfling, fru Mafhilda Lönnberg, kommer att pryda vårt första num- mer för 1895, samtidigt med att det belöna- de arbetet » Fru Holmfrid » begynner i roman- bilagan.
Till porträttet har den framstående skriftställaren professor Edv.
Lidforss i Lund godhetsfullt åtagit sig att författa den bio- grafiska texten.
V i nämna detta som svar på många intresserades förfrågningar och upp- maningar.
När saken senare underställdes svärfars utslag, visade äfven han sig mera nöjd med anordningen, än Helene vågat hoppas.
Visst hade äfven han fäst sig vid barnet och stun- dom funnit sig road af dess lek och joller; men han var i det stora hela icke heller missbelåten med att inte vidare behöfva ha någon rival om sin hustrus tid och intresse.
Det kom till och med fram, att hon själf mer än en gång yttrat en viss oro för, hur redan åldrade fosterföräldrar skulle kunna vara för barnet allt hvad det behöfde.
» Och när den lilla kommer i så goda händer, » slöt farfa- dern, i det han tryckte sons och sonhustrus hand, » vore det orätt af oss att söka hålla henne kvar. » En sida af saken började emellertid att göra grosshandlaren litet bryderi.
» Vi ha då egentligen inte något rum, som lämpar Första priset i don » fosterländska täflan&gt;, sig bra för henne, » sade han samma afton hvilken af Tekniska fabriken R ö d a korset anord- något betänksamt till sin hustru, med en nades o c h annonserades i n:r 34 af denna tid- obestämd fruktan för att Helene skulle komma ning, har nu, enligt hvad oss meddelas, tiller- känts fröken Beda Sandell, Wäderstad, som in- fram med förslag om att de skulle flytta.
sändt uppgift pä icke mindre än 522, i nämnda Men Helene slog honom i stället lekfullt på fabriks lista och almanackan ej förut upptagna armen och sade skämtande: » Ack, ni herrar namn.
äro er då alltid lika!
— först nu kommer du fram med en fråga, som jag för länge- sedan tänkt på att ordna. » » Men hvilket rum har du då menat? » » Det finns inte mer än ett.
Mitt lilla skrif- rum ligger ju bredvid sängkammaren och passar alldeles förträffligt att inreda åt vår som ännu ej förnyat prenumerationen för lilla flicka, och jag behöfver — • — » här sväf- nästa år, följa med dagens nummer pre- vade hon ett ögonblick på rösten, men fort- numerationsblanketter, som härvid kunna satte genast i helt glad och bestämd ton — användas.
De som vilja vara säkra att i ordent ig tid erhålla alla nummer, måste » jag behöfver det ju inte alls. » nu ofördröjligen verkställa prenumera- » Men Helene — • ditt lilla skrifrurn, ditt tionen.
älsklingstillhåll — —?
» » Jag skrifver ju aldrig annat än bref och hushållsräkenskaper, och det kan jag lika bra göra i sängkammaren, där bordet har god plats vid andra fönstret — och det är nu i U r notisboken.
Till bekvämlighet för alla, Fotogénltöket " 1 ' i t l.
H l S är h i t t i l l s oöfvertrkltadt 100,000 s t.
ru t i l l v e r k a d e o c h s å l d a.
£ Varnas för värdelös » efterapningar.
B.
A.
H j o r t h &amp; C o.
alla fall redan afgjordt! » tillade Helene med ett friskt skratt och tystade sin man med en kyss.
Men hon var glad, att det var skym- ning, s å att Axel inte rätt kunde se uttrycket i hennes ansikte.
Ty Axel visste inte, och skulle aldrig få veta, hur mycket denna upp- offring kostat på hans hustru, innan den blef bestämd — hur hon legat vaken halfva den natten, innan han kom hem från Göteborg, och hvilken strid då utkämpats i hennes sinne mellan lilla Astrid och skrifrummet, innan Astrid afgick med segern.
Men nu hade hon gjort det en gång för alla.
Och Helene kände nu en så sann glädje, öfver att hon kunnat göra denna försakelse för barnets skull, att hon höll af den lilla mera, bara för det.
Och hon kom nu ihåg, hur hennes erfarne, gamle far brukat säga: » att den för hvars skull man gör en uppoffring, den älskar man mera därefter — och desto mer, ju större upp- offringen varit. » Hon visste inte, om det alltid gick så — men hon visste, att det gått så nu!
När Axel och Helene dagen efter nyårs- dagen åter sutto i jernvägskupén på återväg hem, hade de lilla Astrid emellan sig, som satt där utan aning om allt det goda hon åstadkommit och gjorde frågor om de många nya föremål hon såg under vägen.
Denna gång hade Helene med verklig saknad skilts från det gamla stället, hvars innevånare hon tyckte sig stå närmare än förr, och dem hon först nu lärt rätt känna och värdera.
Hon kände, att hon aldrig skulle glömma denna jul, som utgjort en vändpunkt i hennes lif och blifvit en af milstolparna på hennes lef- nadsväg.
Det var bara en sak hon inte riktigt kunde bli klok på, och det var om bjudningen till julbesöket varit en fin » krigslist » af svärmor, eller om alltsammans blott skett » händelse- vis », som man i dagligt tal kallar det.
Men som hon aldrig rätt kunde f å veta det, brydde hon sig heller inte om att längre fundera därpå, utan tackade Gud för det som var!
Men hon tyckte, att hon aldrig så som nu förstått de orden: » Då tog Han ett barn och ställde midt ibland dem. » Vandringsmannens oeh san- ningens tempel.
Allegori.
Från engelskan af Ellen Borgström.
jet var en gång en vandringsman, som, trött och utmattad af den långa väg, han tillryggalagt, mödosamt stretade uppför sista branten af den stig, som ledde t i l l top- pen af ett högt berg.
Där på toppen stod ett tempel, och vandraren hade gjort ett löfte, att han skulle hinna dit upp, innan döden lade hinder i vägen därför.
Han visste, att resan var l å n g och besvärlig och att just detta berg var det svårtillgängligaste p å hela den kedja, man gifvit namnet Idealerna.
Men i hans s j ä l brann hoppet, och han gick med fasta steg.
Tiden glömde han, men sitt hopp uppgaf han ej.
» Åfven om jag skulle stupa pä v ä g e D, » sade han till sig själf, » och ej lyckas nå toppen, ä r det i alla händelser något värdt " P R I M U S M A T T A N, Pris 75 öre st. f ö r e k o m m e r absolut a l l ö f v e r k o k n i n g
I DUN 1894 att gå den väg, som leder uppför Idea- lerna. » Med dessa trösteord intalade han sig nytt mod, när han tröttnade.
Mer modlös blef han icke, och det var vackert så.
Nu hade han hunnit fram till templet.
Han ringde på, och en gammal man med isgrålt hufvud öppnade porten.
Denne log sorgset, då han varsnade vandraren.
» Ännu en, » mumlade han.
» Hvad månde då detta betyda? » Vandringsmannen hörde icke, hvad gubben mumlade.
Säg mig, gubbe, » sade han, » är jag nu ändtligen framme vid det underbara Sannin- gens tempel.
Hela njitt lif har jag varit på väg hit.
Men ack, hvilket styft göra att klättra uppför Idealerna! » Gubben lade sin hand på vandrarens arm och sade i vänlig ton: » Detta är icke San- ningens tempel och icke heller äro Idealerna någon bergskedja.
Idealerna äro en sträcka af slätter, och midt på den ligger Sannin- gens tempel.
Ni har gått vilse, och jag be- klagar er, stackars vandrare. » Glansen i hans ögon hade slocknat.
H o p - pet i hans hjärta dog, och med ens blef han gammal och vissnad.
Han stödde sig tungt mot sin staf.
» Kan man få hvila här? » frågade han med matt stämma.
» Nej. » » Finnes det någon väg, som leder utför berget på motsatta sidan? » » Nej. » » Hvad heta dessa berg? » » De hafva intet namn. » » Men templet då, hvad kallas det? » 443 » Det har heller intet namn. » » Då vill jag kalla det Det svikna hop- pets tempel, » sade vandraren.
Och därpå vände han om och gick där- ifrån; men gubben följde efter honom.
» Broder, » sade han, » ni är ej den förste, som kommit hit, men ni kan blifva den siste.
Återvänd ned till slätterna och förtälj för inbyggarne där, att Sanningens tempel står midt ibland dem, och att hvilken, som vill, får ingå i det, portarna äro ej stängda.
Temp- let har alltid stått på slätten, vid själfva härden för det rastlösa lifvet och arbetet.
Tänkaren får ingå där, men äfven dagsver- karen.
Ni måste ha sett denna enkla och vördnadsbjudande byggning, om hvilken jag talar. » hit upp, kan ni bedja gå tillbaka, och dem, som just äro i färd med att börja vandrin- gen åt detta håll, kan ni föreställa, hvilken orimlighet det vore att antaga, att Sannin- gens tempel skulle blifvit uppfördt på ett afsides liggande berg, hvars bestigande är förenadt med många faror.
Säg dem, att ehuru Gud stundom kan förefalla sträng i sina vägar, hård är han icke.
S i g dem, att Idealerna icke äro en bergsträcka, utan deras hembygds slätter, på hvilka deras deras stä- der äro belägna, på hvilka säden växer och män och kvinnor arbeta, visserligen stundom under vedermöda, men också dessemellan i fröjd och gamman. » » Ja, jag skall återvända, » sade vandraren.
Och han gick.
Men han hade blifvit gammal och trött, och vägen var lång.
Att gå tillbaka mödar mer än gå framåt.
Vägen uppför hade varit tillräckligt mödosam den, trots det att han då haft till hjälp både hopp och krafter; vägen utför utan kraft och utan hopp blef honom nästan outhärdlig.
.
» Ja, jag vet nu, jag har sett barnen leka utanför den, » sade vardraren, » och själf bru- kade jag ock leka där som barn.
O, hade jag blott vetat!
Men det förflutna kommer aldrig mer igen! » Han ville hvila sig och sätta sig på en sten vid vägkanten, men gubben hindrade honom.
» Hvila er icke, » sade han, » ty ni skulle sedan ej kunna fortsätta vägen igen.
Först när man hvilar sig, känner man huru trött man verkligen är. » » Jag har ingen önskan att gå vidare, » sade vandraren.
» Min vandring är fullbor- dad; låt vara att den ledt till orätt mål, fullbordad är den lika fullt. » » Nej, nej, ni får ej dröja här, » ifrade gub- ben.
» Vänd om!
Ehuru ni fått edra för- hoppningar svikna, kunna andra ej behöfva göra samma sorgliga erfarenhet.
Ni kan rädda dem därifrån.
Dem, ni möter på väg Så det var icke sannolikt, att han med lifvet uppnådde slätten.
Men vare sig han gjorde det eller ej, så bjöd han likväl till.
Och icke alla vandringsmän göra det.
Innehållsförteckning.
Fredrika Ehrenborg, född Carlqvist; af Johanes Sandblad.
(Med porträtt).
— Pä nyäisaftoneu; poem af Fanny Crysan- der.
— » Fällor »; af Emy.
— Det vackra julnumret.
— Om kalenderåret.
— Hvarje moder.
— Till grönsakernas historia; anteckningar af Axel En.
— Porträtt af pristagarinnan — U r notisboken.
— I j u l e l i d; b rättelse af Hedvig Indebelou.
iForts.
o. B l u t.)
— V a n d r i n g s m a n n e n och sanningens t e m p e l: allegori, fran engelskan af Ellen Bergström.
— Tidslördrif.
— E n fyrväpling.
Triangelgåta.
Aritmogryf af 6 — g.
1 Redigeras af Sophie IÄnge.
Charad.
En seglare mitt första är.
Som ånga i eitt sköte bär.
Mitt andra är en liten dam För hvad man ej vill släppa fram.
Mitt hela, som mitt första, just Med vinden har ibland en dust Och drifves då ett redlöst ting På ändlös ocean omkring.
S.
L. Anagram.
Såvida milt första du riktigt får in, På gissningens knaggliga bana, Så hittar du vägen, och äran blir din, Att höja på segrarens fana.
Vid gästabud, fordom, mitt fjärde fick g * Kring bordet till gästernas nöje; Hur simpelt!
Nu vore det ej » com- rue il faut » (Ijh skulle bli hälsadt med löje.
Sibylla.
Ji \ ^r^« 1 TftfllhAI ' 9 ' 4 5 1 5 4 10 10 2 4 22 14 19 17 3 10 1 5 4 10 9 23 5 7 16 14 15 6 9 11 14 7 3 9 10 7 6 7 8 9 9 3 1 19 13 23 16 15 21 19 12 1 2 10 6 11 12 3 4 13 14 15 5 4 6 4 6 6 9 2 11 8 8 4 15 3 2 19 8 21 3 8 16 4 16 8 8 17 5 1 ' 4 11 18 11 11 11 15 23 8 20 13 5 4 9 9 9 10 16 6 10 3 19 * 19 9 16 5 10 9 1 6 9 4 10 19 9 20 3 4 22 10 1 18 7 20 15 9 1 1 6 21 1 23 3 19 17 14 9 8 7 9 11 2 8 7 1 22 9 6 7 21 14 19 6 21 10 16 12 19 6 10 18 3 23 9 8 9 9 17 19 19 4 14 18 3 9 24 7 ' 25 4 16 19 16 8 11 2 10 10 7 10 15 17 17 3 4 1 22 22 17 12 11 7 4 17 10 15 16 6 8 10 2 19 16 10 13 8 23 6 17 4 22 3 16 17 8 14 15 8 4 15 Om hastigt mitt tredje ditt nöje för- stör, När du i det gröna vill vandra, Så blir du förargad, ja, hän tydan gör Att: » ständigt det är då mitt andra.
* 3 2 oo Bidrag mottagas med tacksamhet.
2 1 2 15 8 16 16 14 14 17 8 T 16 8 O 9 11 17 18 19 20 10 27 18 19 16 11 17 19 22 21 4 1 3 9 7 10 4 5 29 24 25 26 27 28 29 21 22 23 10 Jag är en person — kan ock vara en fågel — men tag bort min första bokstaf,så är jag ett fortskaffningsmedel.
B — r — o.
Lösningar.
Kvadratens fyra sidor 1 — 15 29 — 15 bilda namnet på en maträtt.
A nästa diagonalt återfinnas orden: 1 en konsonant; 2 — - 2 två vokaler; 3 — 3 en solid egenskap; 4 — 4 är godt att ha och att kunna hålla; 5 — 5 sjöns beskaffenhet sommartid; 6 — 6 någonting lätt; 7 — 7 ett sgå-bort-arbete »; 8 — 8 en plats för sagans barn; 9 — 9 står i efterfrågan i februari; 10 — 10 en fågel; 11 — 11 2 slags pälsverk; 12 — 12 brädgårdsvara; 13 — 13 kökskärl; 14 — 14 en inkomst; 15 — 15 en plikt; 16 — 16 hör till järnvägar; 17 — 17 en lisa; 18 — 18 tvänne titlar for kvinnor; 19 — 19 brukas af fruar; 20 — 20 en blank yta; 21 — 21 hvad man ej bör vara; 22 — 22 en åkomma; 23 — 23 ett läger; 24 — 24 en blomma; 25 — 25 spefullt talesätt; 26 — 26 ett skydd; 27 — 27 göres af repslagaren; 28 — 28 2 vokaler; 29 en konsonant.
rekommenderar till i u l e n sitt stora orh förstblaBsio-n im » er » f niin Jag om krigslist dig påminner.
Sök i Asien, där j » g rinner.
Du i alla slott mig finner.
Om j » g tänds, jag också brinner.
Säkert finns jag uti vinner.
C.
C.
S.
Gåta.
26 28 6 1) 2) 3) 4) 5) Charad-logogryfen: Farkost; kors, ros, rost, T o r, tro, torska, prost, kraft, tok, skatt, stork, torsk, ras, rak, arf, fart, fot, sko, r o, ost, saft, Oskar, ask, os.
Julgåtan: Julklappar och julstök Ska fliten i både förmak och kök.
Palindromen: tal — lat.
Vokalförändringsgätan: läst, löst.
cnricr » Charaden: Lamphatt.
wr .ni.r - WTi * Last, list, lust, låst,
domar; d:r A. Levertin, badbehandling: d:r Asthy Levin, sjukgymnastik och massage; drF.
Norden son, ögonsjukdomar; d:r E.
S. Perman, olycksfall och kirurgiska sjukdomar; d:r O. Sandberg, magsjuk- domar; prof. B. Tiger&amp;tedt.
våra näringsämnen; d:r F. W. Warfeinge.
infektions- och bröstsjukdomar; d:r O. G. Wetterstrand, hypnotism; d.r A. Wide, yrväplingen är lyckans sjmibol.
En oförmodadt kroppsliga missbildningar och snedheter; d:r Karo- funnen fyrväpling anses medföra lycka.
Och lina Widerström, fruntimerssjukdomar.
A f huru stort vill Ni, ärade läsarinna, låta lyckan bestå i den framgång, Ni kan vinna inom hemmets värld, värde en dylik artikelserie från sakkunnigt håll bör och den tillfredsställelse, denna framgång kan skänka, varda, ligger i öppen dag.
då vilja vi erbjuda Eder en fyrväpling, som skall Nämna vi så till sist det rikhaltiga och ele- varda Eder en god talisman för vinnande af denna ganta j u l n u m r e t med sina inemot 30 originalbidrag framgång, denna tillfredsställelse.
af våra förnämsta pennor och mer än 40 illustrationer af de mest framstående tecknare, hvilket nummer Första bladet i denna fyrväpling sköt fram redan gratis kommer alla prenumeranter tillhanda, för sju år sedan.
Det var då Idun begynte utgif- vas.
Från en liten och blygsam början har denna, torde vi hafva gifvit en någorlunda utförlig före- ställning om hvad Idun bjuder sina läsarinnor.
kvinnan och hemmet tillägnade publikation växt ut, Och allt detta för det onekligen mycket billiga pri- så att den nu bildar ett fast föreningsband mel- set af endast 5 kronor o m året.
Allmänt erkänd!
lan tusentals svenska h e m.
I denna tidnings spalter mötas kvinnornas tankar, här hafva de till- är ock, att ingen svensk veckotidning någonsin fållo att utbyta åsikter och synpunkter, och här torr lämnat sina prenumeranter så riklig och värde- full läsning för ett så ringa pris.
hafva de en ständigt flödande källa till förströelse, hjälp och undervisning.
* Den ovanliga uppmuntran, som år efter år i allt högre grad kommit Idun till del, har tydligen gifvit vid handen, att den plan Redaktionen följt, varit Fyrväplingens andra blad framkom kort efter det god.
Den är ock allt fortfarande i hufvudsak den- första.
Liksom detta senare, enligt hvad ofvan samma som från början, om den ock under årens synes, kan kallas ett blad &gt;af värde », så kan man lopp utvecklats och förbättrats.
Allt har ock gjorts kalla det andra ett blad » af värld », utan att det och göres för att till medarbetare i Idun förvärfva därför, såsom här skall visas, bör anses för värde- vårt lands bästa pennor på de områden, som tid- löst.
ningen omfattar.
Också torde ingen annan tidning Detta andra blad heter Iduns M o d e t i d n i n g Då härstädes kunna uppvisa en så rik och framstående denna publikation hufvudsakligen säger, huru Ni medarbetarelista, liksom ej heller någon annan skall kläda er och sköta ert yttre, torde mången svensk tidning är så jämnt spridd öfver hela landet måhända anse den som alltför världslig.
V i d när- som Idun, hvilken nu utgår till närmare 2, 0 0 0 mare betraktande är den nog emellertid oumbärlig, af landets ungefär 2, 2 0 0 postanstalter med en ty huru skulle väl en kvinna reda sig utan en dylik prenumerantsiffra, som redan öfvorskjutit det andra rådgifvare?
Förut hafva modejournalerna nästan tiotusentalet.
uteslutande funnits på syatelicrerna, och damerna hafva nöjt sig med att lita på sina resp. sömmer- Då nu ett årsskifte stundar, är det därför gifvet, skor och hos dem studera modejournalen.
Numera att Redaktionen går detsamma till mötes med fast vill man dock gärna i hvarje hem hafva eh dy- föresats att i alla afseenden ytterligare förbättra lik rådgifvare till hands.
Detta låter sig nu ock tidningen och såmedels göra sig förtjänt af det lättare göra, sedan modejournaler börjat utgifvas till stora förtroende och det välvilliga öfverseende, som betydligt billigare pris än de förutvarandes, men visats densamma från allmänhetens sida.
Följande dock lika, om ej mera eleganta och innehållsrika det gamla välkända programmet, skola vi i Idun än de gamla.
meddela porträtt och biografier öfver förtjänta kvinnor, ledande och undervisande uppsatser i En banbrytare i detta hänseende i Sverige bar alla ä m n e n, som beröra kvinnan samt hennes Iduns Modetidning varit.
Utgörande en svensk upp- verksamhet i och utom hemmet, svenska origi- laga af en bland utlandets största och mest spridda nalberättelser och noveller, poem, litteratur och modejournaler, hvilken utgifves på sju olika språk, konst, notiser från kvinnovärlden, en gåtafdel- är Iduns Modetidning utan all gensägelse Sveriges ning, som under året kommer att innehålla på en gång största och elegantaste, modernaste flere intressanta pristäflingar m.
m.
Allt detta och billigaste modejournal, särskildt då den nu i det 8-sidiga hufvudnumret.
I den 4- ä 8-sidiga från och med det nya årets början utkommer två gån- bilagan återfinnas matsedlar för hvarje dag året ger i månaden.
Från en likaledes ringa och obe- om, en afdelning för kostnadsfria läkareråd, tydlig början har denna publikation vuxit ut till skött af en bland hufvudstadens mera framstående hvad den nu är och för hvarje år vunnit en allt läkare; vidare de särdeles omtyckta afdelningarna talrikare och tacksammare kundkrets, så att den för för frågor och svar, där tillfälle gifvos för enhvar närvarande har större upplaga än öfriga här kända att framställa frågor i ajla möjliga ämnen och få modejournalcr tillsammans.
dem besvarade; samt framför allt Iduns Hjälpreda, Den onda anmärkning, som hittills gjorts mot hvilken uppsattes i bokform och vid årets slut bil- densamma, har varit, att den utkommit blott en dar en bok om mer än 200 sidor, innehållande hun gång i månaden och ej två.
Utgifvaren har nu dratals husliga rön och råd i allt, som kan förekomma emellertid beslutit afhjälpa detta och låta Iduns i ett hem.
Försedd med ett fullständigt sakregister Modetidning utkomma med två 8-sidiga, rikhaltigt utgör Iduns Hjälpreda en ypperlig uppslagsbokför illustrerade nummer månatligen, hvarje nummer åt- hvarje husmoder och är, o m dess praktiska anvis- följdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga med tal- ningar följas, väl värd hela tidningens prenumera- rika tillklippningsmönster.
Då dock en och annan tionspris.
Hjälpredan redigeras fortfarande som hit- möjligen fortfarande anser sig vara tillräckligt hjälpt tills af f r u Mathilda Langlet.
med ett nummer i månaden, vill utgifvaren äfven i detta fall lämna möjlighoten öppen.
Iduns Mode- Utom allt detta erhåller en hvar prenumerant tidning kommer till den ändan att under det nya hvarje vecka ett 16-sidigt oktavark af Iduns i l l u - året utgifvas i tvänne upplagor: fjortondagsupp- strerade romanbibliotek eller tillsammans under lagan med 2 nummer och månadsupplagan årets lopp mer än 8 0 0 boksidor med o m k r i n g med 1 n u m m e r i månaden.
En välkommen 5 0 originalillustrationer.
Den nya årgången öpp- nyhet torde vara, att båda upplagorna komma nas med fru Mathilda Lönnbergs briljant skrifna ro man » Fru Holmfrid » med ämne från Sveriges me- att utan förhöjd afgift hvarje månad åtföljas af den fina och eleganta färgtrycksplanschen.
deltid, hvilken roman enhälligt af prisnämden tillerkänts det i Iduns senaste stora literära Priset å fjortondagsupplagan är endast 5 kronor täfling utfästa 2, 0 0 0 - k r o n o r s priset.
Ensamt för helt år och för inånadsupplagan som hittills en- romanbiblioteket torde efter vanligt bokhandelspris dast 3 kronor, hvilka afgifter måste betraktas som vara värdt dubbelt så mycket som kostnaden för en ovanligt billiga, om man betänker, att en annan hel årgång af Idun.
känd svensk modetidning för ungefär samma valuta betingar mer än dubbelt så högt pris, En nyhet till det kommande året, hvilken i alla hem torde komma att väcka det lifligaste intresse, Vid prenumeration torde noga angifvas, huruvida bedja vi att särskildt få påpeka.
Ständigt betänkta man önskar fjortondags eller månadsupplagan.
på att vara Iduns läsarinnor till gagn och nytta, * hafva vi satt oss i förbindelse med 14 bland hufvudstadens mera framstående läkare, en hvar specialist i någon viss bransch af läkarevetenska- Kom så för ett par år sedan fyrväplingens tred- pen, och mod dem öfverenskommit om en serie je blad.
Det kan ock kallas ett blad ur ungdomens artiklar i hälsovård, populärt affattade och sär- bok.
Det heter annars Kamraten, illustrerad tid- skildt afsodda för hemmen.
Denna artikel-serie kom- ning för Sveriges ungdom och utkommer med ett 10- mer att införas under år 1895 och omfatta bidrag sidigt illustreradt nummer 2 gånger i månaden.
Af- Rf A. Afzelius, hudsjukdomar; d:r C. Flensburg, sedd för ungdomen mellan 12 och 18 år, har tid- barnsjukdomar; prof. A.
Key Åberg, örats, näsans och ningen af densamma omfattats med det varmaste svalgets sjukdomar; prof. F. Lennmalm, nervsjuk- intresse.
Men äfven från föräldrar och lärare liar Sn fonröpling.
F m • utgifvaren rönt otaliga bevis på erkänsla och gil- lande af de tendenser, som utmärka Kamraten.
Tid- ningen vill för ungdomen vara en verklig kamrat på lediga stunder, ej en sådan som förleder de unga till odygd och stiftar ofrid dem emellan, utan en, som väcker håg för det goda och rätta, en som för dem tillsammans i lugnt tankeutbyte, en som höjer fosterlandskärleken och stärker bandet mellan de unga och hemmen, mellan de unga och skolan samt en som genom erbjudande af sund och god läsning lämnar ungdomen en väl behöflig förströelse mellan arbetsstundorna.
För detta ändamål har Kamraten ock skaffat sig goda med- arbetare och uppställt ett rikhaltigt och omviix- lande program.
Sålunda bjuder han de unga på historiska och fosterländska berättelser samt i n - tressanta äventyrsberättelser, vidare poesi, en välförsedd gåtafdelning, en särskild afdelning för prenumeranternas egna bidrag, korrespondensafdol- ning m. m.
Ytterligare, förekomma uppsatser om all slags sport och lekar samt meddelas råd för anläggande och ordnande af samlingar såsom af frimärken, sigill, mynt, växter, mineralier ni.
m.
Därjämte beskrifvas vetenskapliga experiment, s. k. trollkonster etc.
Slutligen anordnas intressanta pristäflingar, i hvilka talrika och värdefulla pris utdelas.
Det är sålunda mycket, som ungdomen bjudes på i Kamraten, och dock kostar tidningen ej mer än 3 kronor för helt år eller ungefär lika myc- ket, som betalas för en vanlig ungdomsbok till jul.
* Det nu beskrifna klöfverbladet skjuter i dessa dagar ett fjärde blad, och så är fyrväplingen färdig.
Profnummer har nämligen i dessa dagar utgifvits af en ny publikation, hvilken med all säkerhet kommer att fylla ett länge kändt bohof, som det heter.
Titeln blir Barngarderoben, illustreradt må- nadsblad för barnkläders förfärdigande och barnens sysselsättande.
Huru mången moder har ej ofta rå- kat i förlägenhet, när hon skulle sy en nv habit åt sin gosse eller sin flicka, hvarifrån hon skulle få någon på samma gång treflig och praktisk dräkt!
Och då barnkläderna j u merendels sys i hemmen, torde det varda synnerligen välkommet för alla mö- drar att få en så god hjälpare och rådgifvare här- utinnan, som Barngarderoben vill vara.
Här lämnas prof på och mönster till allt hvad som till ett barns bekläcfnad hörer, från det yttersta till det innersta plagget.
Barngarderoben är egentligen en inter- nationol tidning, den enda i sitt slag ihela världen.
Och då det nu lyckats oss att med den utländske ägaren af densamma få till stånd en öfverenskom- melso om utgifvandet af en svensk upplaga af hans vidt spridda lidning, tro vi oss därför kunna på- räkna ett säkert stöd för denna svenska upplaga hos alla mödrar.
Barngarderoben utkommer från 1895 års början med ett 8 sidigt nummer hvarje månad, innehål- lande o m k r i n g hundra illustrationer och åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga med talrika till klippningsmönster.
Tidningen innehåller därjämte en särdeles intressant illustrerad afdelning, som af- ser att lämna mödrarna en god hjälp vid bar- nens sysselsättande i hemmet.
Genom att råd- fråga och använda Barngarderoben torde många gånger o m den ringa prenumerationsafgiften — 3 kronor pr år — blifva ersatt.
Medgif således, ärade läsarinna, att denna fyr- väpling af publikationer väl förtjänar att tagas vara på i hvarje hem.
Den är Eder en hjälpare, och betryggar framgången i allt, som rör Eder själf och ert hem.
Och när ett hem blir i alla afseen- den väl tillgodosedt och vårdadt, då råder inom detsamma glädje, förnöjsamhet och tillfredsställelse.
Men dessa egenskaper äro ju grundvalen för den sanna lyckan.
Fyrväplingen medför sålunda lyc- ka.
Vi hafva endast velat väcka en önskan hos Eder att äga den, och har Ni en gång fått den, vill Ni nog ej släppa den ifrån Eder.
Under tillönskan af ett godt slut på gamla året och ett godt nytt år vilja vi till sist endast meddela, att prenumeration å ofvanstående fyra publikationer mottages å hvarje postanstalt, samt att de allesammans utgifvas från Stockholm af Iduns grundläggaro roTrn-mtneTiHorns Frithiof anm den hasta nnh Hellberg, v i t s o r d a s nå.
d e t v a r -
