# ID: svediakorp-per1003
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 50,051
# sentences: 2,528
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Julbrev till Iduns läsarinnor!
Ä r a d e l ä s a r i n n o r!
Om vi nu som rubrik öfver dessa rader satte det högtidliga ordet » Anmälan » eller den icke vidare muntrande inledningen » Idun år 1 8 9 5 », frukta vi nästan, att många af Eder genast skulle hoppa öfver denna sida och gå vidare i texten med den tysta och kanske icke alldeles ogrundade rcflektionen att roligare kan man ha an att läsa tidningsanmälnin- gar — vore det o c k själfva Iduns.
» Do iiro sig då egentligen fasligt lika, år från år, och vi kunna dem sedan länge utantill! » Stopp där, kära läsarinna!
För ett så klent utbyte vilja vi ändå icke gärna offra en hel sida af vårt nya vackra julnum- mersomslag.
Därför välja vi försiktigtvis en mera diplomatisk öfverskrift, och ha vi bara fått Eder så långt som hit, och ett hjärtligt året.
flere af hufvndstadens mera framstående läkare, enlivar specialist på sitt.område, så vilja vi hoppas, o m vi bedja Eder vackert, att Ni också visar oss den artigheten läsa vårt lilla julbref till slut, riktigt till slutet!
T y visserligen är det sant, att det nog kommer att in- nehålla åtskilligt, som är gammalt och bekant, men vi våga tro, att detta gamla och bekanta nu skall vara Eder en smula kärt, sedan det under många år välvilligt pröfvats och i det hela godt befunnits af så talrika svenska kvinnor.
Och dessutom ha vi verkligen äfven flere nyheter att meddela Eder, hvilka säkerli- gen böra kunna påräkna edert lirliga intresse.
För att emellertid börja med något riktigt gammalt och godt, så begagna vi först af allt våra läsarinnors välvilliga upp- märksamhet för att tillönska dem samtliga en god jul slagsbok och rådgifvarc för kvinnan i alla möjliga förhållanden.
Fru Mathilda Langlet leder fortfarande Hjälpredans redaktion.
Dessutom ingå fortfarande i bilagan kostnadsfria läkarråd, de lif- ligt gouterade af delningarna för frågor o c h svar samt matsedlar för hvarje dag året o m med talrika matlagningsrecept.
Och nu till det nya, främst en nyhet, hvilken, som vi tro, bör kunna påräkna alla kvinnors synnerliga intresse.
För att göra myten o m Idunsäpplenas hälsobringande kraft till en faktisk verklighet för våra läsarinnor ha vi träffat aftal med tack för det gångna Det förtroende och det öfverseende, som under detta liksom under de föregående åren kommit oss till del, ha varit vår högsta glädje och uppmuntran och skola för framtiden sporra oss att icke anse någon möda för stor vid vår sträfvan att allt vidare utveckla I D U N till de svenska kvinnornas, de svenska hemmens speciella organ.
I hufvudsak blir tidningens plan äfven under år 1895 oför- ändrad.
Vår gamla medarbetarstab, som har att uppvisa ett tlertal af våra bästa inhemska pennor, blir vår läsekrets trogen och kommer alltjämt att rekryteras med friska krafter.
Liksom hittills k o m m a vi hvarje vecka igen med ett 1 6 - ä 20-sidigt num- mer; i vårt bildergalleri skola vi till föredöme och uppmuntran hugfästa kvinnlig gärning och förtjänst inom alla lifvets områ- den, i främsta hand genom svenska porträtt, men äfven genom mera intressanta utländska; alla intressen, som beröra kvinnan och hennes verksamhet i och utom hemmet, skola i vår tidning uppmärksammas och mångsidigt behandlas — vi vilja vara praktiska framför allt.
Men dessutom skola vi äfven bjuda värdefull och odlande förströelseläsning, berättelser, kulturbilder, skisser och poem, en underhållande gåtafdelning, notiser från kvinnovärlden, frän litteratur och konst m. m.
Bilagan skall allt fortfarande r y m m a den så högt värderade » Iduns Hjälpreda », hvilken under årets lopp omfattar hundratals anvisningar och rön för hus och hem på alla områden samt med sitt fullständiga sakregister utgör en oskattbar » fråga mig o m allting », en upp- om en serie artiklar i hälsovård, populärt affattade och särskildt afsedda för hemmen.
Denna serie kommer alltså att omfatta bidrag af: I&gt;:r A.
A (Velins, hudsjukdomar; «l:r C Flensbnrg, barnsjukdomar; prof *.
A.
Key-Åbcrg, örats, näsans och sval- gets sjukdomar; prof. F. Iienumalm, nervsjukdomar; «l:r A. I&lt;evertiu, badbehandling; d:r Astley Lewin, sjuk- gymnastik och massage; dir E.
Xordenson.
ögonsjukdomar; d:r E.
S. Pernian.
olycksfall och kirurgiska sjukdomar; d:r O. Sandberg, magsjukdomar; prof. R.
Tigerstedt, våra näringsämnen; d:r F. W.
Warfvinge, infektions- och bröstsjukdomar; d:r O. O.
Wetterstrand, hypnolism; d:r A.
W i d e, kroppsliga missbildningar och snedheter; d * r K a - rolina Widerströiu, fruntimmerssjukdomar.
Denna synnerligt värdefulla artikelserie införes under årets lopp, och iiro vi öfvertygadc, att densamma, i de vidaste kretsar skall framkalla lilligt och välförtjänt intresse.
En annan nyhet för det kommande året, som bör iiga be- tingelser att i hög grad fängsla, är den med 2,000 kronor prisbelönade romanen " FRU HOLMFRID " af M a t h i l d a Lönnberg, hvilken i den af oss anordnade vittra tättingen enhälligt till- dömdes priset, och hvilken från det nya årets början, försedd med ypperliga illustrationer af Viktor Andrén, införes i Iduns illu- strerade romanbibliotek.
» Fru Holmfrid » är en i klara och friska färger utförd skil- dring från Sveriges medeltid, en ypperlig tidsbild, där den om verklig sakkunskap vittnande historiska dräkten dock pä intet vis bortskymmer intrycket af personernas och handlingens lef- vande lif.
Helt visst kommer den ovanliga och fängslande ro- manen att i hög grad intressera vår läsekrets.
Iduns illustrerade romanbibliotek har för öfrigt flere intres- santa nyheter i beredskap och lämnar under årets lopp 800 bok sidor med omkring 50 helsidesillustrationer samt måste ensamt (Forts, ä omslagets 3:djc sida.)
J ti U L S T Ä ar dulfrån^arnaårsiv i?
.JSfågot kär_t Som, orr^dt) \ nnu vär sinne) \ ck, nog mihfi ur-.
J^fär i xiranea-ljfiBga ^ ä n ^ ^ i c ^; ^ ^ ^ M N I G ^ ?2^^fearn:är-i^u4cÄ^Yägen, ^ ^ ^ ^ ^ l ä u L ^ ^ Y a r r j r O T t " q c h trägen, JjXjyp gång-Ju^lj53^yltt^ä^^^^^ Gick du - dä ' f. v ^ u i ^ ^ ^ ^ '; ^ % ^ Ä, £arnakindtf fÄ £ogo, däVmaivfånd,eljuäV / &lt;v N " " ^^^C; ^Itgt bröd jörtjäna- _ Ä^&gt;^^^^^iÄÄ %V-aaknar- - V^^^fjJ^^ärna^ly^, ' \] V [å dä goto rHinneh^Yakna!
r s fadershanden gåfvan / redde,, ' / ' • ' ' /, / • '.
' /, |!
» • \ hivV \ \ ') \ / [odershanden ömt dig ledde, ' » \ /, ', " ' /;) \ llt yar godt ' i fadershuset .. ' / &gt; /.
^ v ^ / tåhga^kära här y \ miste, $lff&gt;nk när oss„ Jesu r \ rfete!
pig, får julen^ldrfg sakna. '
- Josef " X-osenius.
x
IDUN 406 Äkta?
N är kvinnor ägna sig åt det framför allt kvinnliga nöjet att — mön- stra hvarandras kläder, finner man bland andra synpunkter ofta också den, om de föremål äro äkta, hvilka man ömsesidigt beundrar.
Från plymen i hatten och sköldpaddskammen i håret, till spetsarne på klädningen och stenarne, som blixtra i smyckena, bedömes allt ur denna syn- punkt.
Och man får därunder ej sällan höra, huru ett tvifvel i en eller annan riktning af visas med yttrandet: » Inte skulle hon, som är en så verkligt fin kvinna, vilja bära något oäkta! » Det finnes verkligen också ett sam- manhang mellan sann förfining och afsky för lånad eller låtsad grannlåt; en afsky, genom hvilken en bildad kvinna, i sin klädsel och sitt hem, visar sin känslig- het för det verkligt utsökta på dessa, den fina smakens mest allmängiltiga, om- råden.
Det är därför, i yttre mening, en alldeles riktig värderingsgrund för en kvinnas finhet, att hon söker det äkta i hvad hon bär eller omger sig med, att hon föraktar att verka genom det blott skenbara, att hon afstår från den lyx, som hon icke har råd att göra gedigen.
Egendomligt är däremot, att man ännu endast söker kännetecknen för en fin kvin- na i de yttre ting, som hon väljer till sin egen eller hemmets prydnad.
Det anses däremot icke nedsättande för en fin kvinna, om hela hennes andliga klädnad är oäkta; om hon dekorerar sina samtal med låna- de omdömen, om hon möblerar sitt huf- vud med eftergjorda åsikter!
Om vi värdesätta de andliga intryck, vi t. ex. under en vinter erhållit från de kvinnor, med hvilka vi sammanträffat, så finna vi, huru mycket mera sällan vi rönt en inre fröjd genom en frisk, själf- tänkt tanke, en varm, omedelbar känsla, än vi haft en ögonfröjd genom äkta spetsar och ädelstenar.
Vi hafva hört ta- las om människor, om dagens händel- ser, om konst och litteratur.
Men vi ha icke fått höra hvad de talande själfva läst, sett och pröfvat.
Vi ha fått höra deras väns vänners meddelanden om den » alldeles sanna » sista skandalen.
Vi ha fått veta deras fäders eller mäns tankar om försvar, tullar och rösträtt.
Vi ha fått referat af den eller den tidningens konst-, teater- och litteratur-kritik.
Om vi fråga: » Känner ni de personer, hvilkas ömtåligaste förhållanden ni med- delar, hvilkas innersta känslor ni bedö- mer? » — så få vi vanligen till svar: &gt; Nej, lyckligtvis inte, men.
.
.
. » Och så följer en ström af meddelanden ur idel grumliga källor.
Om vi invända: » Har ni själf studerat frågan? » blir oftast sva- ret: » Nej, men min man säger.
.
.
. » Om man undrar, i fall den dömande själf läst boken hon underkänner, utbrister hon: » Det kan inte falla mig in, när en så ansedd granskare som D.
E.
W.
sagt, att den är omoralisk. » Om man undrar, i fall den lofordande själf sett taflan hon prisar, får man ej sällan veta, att hon icke ännu gjort det, men att hon helt litar på sin bästa väns man, som förstår konstfrågor i grund, och som sagt, att taf- lan är alldeles utmärkt.
Och så går det eftersägande sladdret från samkväm till samkväm, från krets till krets.
Allt tätare fy lies luften af osjälfständiga omdömen, och stundom växa flingorna till en snöstorm, under hvilken en människas rykte eller framtid begraf- ves.
Det är emellertid icke de sålunda off- rade, som blifva de enda beklagansvärda.
De eftersägande själfva gå också un- der.
Ty individuell utveckling och själf- ständighet äro märket på en personlighet, och i andlig mening går därför den un- der som personlighet, hvilken icke sträf- var att nå den rikast möjliga individuella utveckling och själfständighet.
Det är inifrån vi utvecklas.
Våra stu- dier, våra iakttagelser, våra intryck af andras verk, af andras tankar och käns- lor blifva för oss närande allenast i den mån vi genom vårt eget arbete, vår egen pröfning, vår egen kärlek komma i för- hållanden till dessa verk och tankar.
Endast hvad vi genom egna mödor och strider vunnit, endast hvad vi själfva sett, hört, läst, tänkt, känt, njutit, älskat, hatat, lidit — endast detta blir en orga- nisk del af vår andliga personlighet, blir lifskraft i vår utveckling.
Om vi också kunna få ägna en lång lefnad till denna utveckling, kunna vi dock icke hinna att själfva tillägna oss mer än en ringa del af kulturens resul- tat, att mer än i några fall bilda oss egna omdömen.
Men låt oss då börja att anse det som ett af tecknen på bildning, att vi af stå från att fälla omdömen i ämnen, dem vi icke känna.
Låt den goda sma- ken stadga, att man, lika väl som man afstår att bära falska juveler, när man ej äger äkta, afstår att låtsa sig äga omdö- men, utan helt enkelt säger: » Om detta har jag icke haft tillfälle eller för- måga att bilda mig en egen åsikt. » När en sådan ärlighet anses oumbärlig, för att man skall äga andlig förnämhet och förfining, då skall kulturen nästan hafva tagit ett lika stort steg framåt, som när man började bli allmänt läskunnig.
Ty näst efter möjligheten att skaffa sig de insikter, man finner önskvärda, står i kul- turvärde förmågan att se och modet att erkänna, hvilka de insikter äro, som man icke äger!
Vi kunna ej hoppas på en skönare mänsklig tillvaro, förrän hvarje männi- ska blir djupt medveten om, att så länge hon lyser med hoprafsade, eftergjorda andliga prydnader, sänker hon sin egen personlighet, försvagar sin intellektuella och moraliska karaktär, förfular och för- fuskar tillvaron.
Ty allt hänger samman.
Ingen lefver någonsin ostraffadt i andra hand, i hvad afseende det vara må.
Vi kunna icke intellektuelt draga oss fram på lån, utan att vi också moraliskt bli mindre sam- vetsgranna.
Vi äro i dag orättvisa mot en bok, en tafla, ett drama genom att döma dem efter andras ord, innan vi själfva pröfvat dem, eller genom att icke våga visa den glädje de gjort oss, ifall icke kritiken tillåtit oss att glädjas, eller genom att låtsa en ovilja, vi icke känna, men andra af oss kräfva i sma- kens eller sedlighetens namn.
Vi blifva i morgon, på liknande sätt, orättvisa eller oärliga mot en människa eller mot vår egen känsla — en orättvisa, en oärlighet, 1894 som kanske få inflytande på ett helt lifs öde.
Tillvarons summa af andlig rikedom, af andliga värden förringas genom att vi icke lämna vårt egnaste till det hela.
Detta vårt egnaste må vara stort eller litet, rikt eller ringa — när vi själf- va känt eller tänkt det, är det betydelse- fullare för andra än hvad vi blott efter- säga, om också vår auktoritet är den allra yppersta.
Och när vi nödgas stöda oss på auktoriteter, kunna vi dock in- lägga, personlighet i vårt val af dem och ärlighet i erkännandet af vår skuld till dem.
I intet fall har man tills vidare min- dre följt Honom, kring hvars jordelifs be- gynnelse jultankarne samlas, än i manin- gen att låta.
allt tal vara ja, ja, nej, nej.
Detta fullkomligt tveklösa, otväty- diga sanningskraf har en och annan ta- git till regel i fråga om uppgifter röran- de sin handel och vandel: Men lnmi få af oss känna detta sanningskraf för- bindande, när det gäller att svara för våra omdömen och tycken, våra tankar och känslor!
Ett fullt sig gifvande, en fritalighetens lidelse, en hel ärlighet, ett hänsynslöst mod, detta kännetecknar Jesu enhetliga väsen.
Världslighet är detta väsens mot- sats.
Att också i intellektuell mening försaka världens väsen är att i anda och .sanning följa julens ljus.
Ellen Key.
Fint folk och inte fint folk, Skiss af Anna Wahlenberg.
D et knackade på köksdörren, och knack- ningen besvarades genast af ett ilsket morrande.
Tom, den präktiga, tigerfärgade bull- terriern, hade för vana att på detta sätt yttra sitt misshag öfver att bli störd af visiter, och knackningar retade honörn alltid värre än ringningar, ty han hade afgjorda öfver- klassinstinkter, och hans goda uppfattning sade honom, att fint folk aldrig knackar.
Genom en enda nosning skilde hans aristo- kratiska näsa fint folk från icke fint folk, och hans antipatier mot de senare uppen- barade sig på ett så närgånget sätt, att nian aldrig vågade släppa in någon af dem, då T o m befann sig i närheten.
Kokerskan, som just var sysselsatt med att skura sina kastruller, blef förargad öfver att bli hindrad i sitt arbete, torkade sig vårdslöst o m händerna, tryckte ned lås- vredet m e d handlofven och tittade ut för att se, hvem det var.
Där stod en fattig skärslipare i slitna kläder och m e d ett ljust, beskedligt ansikte.
» Finns det några knifvar och saxar att sli.
.
.
» Längre hann han icke, ty T o m, som inte ens gillade, att man konverserade med min- dre fint folk ute i förstugan, hade knuffat upp dörren, som kokerskans handlof icke höll alltför fast, och med ett hätskt, ursinnigt tjut högg han sig fast i den stackars man- nens ena ben, hvars tunna beklädnad icke lämnade mycket skydd.
1894 Det blef ett hemskt oväsen.
Karlen gaf upp jämmerrop, kokerskan gallskrek, hun- den morrade, slet och skällde.
Alla dörrar öppnades både från grannarne och inifrån våningen, och frun i huset k o m utspringande.
På en half minut fick hon T o m kring- rappad och instängd i en garderob, skär- sliparen indragen i köket och dörren stängd bakom honom.
Sedan blef det undersök- ning, och det visade sig, att mannen lyck- ligtvis blifvit mera skrämd än egentligen illa medfaren.
Benkläderna voro visserli- gen genombitna, men rispan var icke mer än tumslång.
Och ett sår hade han fått, men det bestod i ett par tämligen obetyd- liga märken efter Torns tänder och blödde nästan icke alls.
Det blef emellertid tvättadt, pålagdt med aseptinkompress och förbundet af Torns ängsliga matmor, under det hon ideligen jämrade sig öfver olyckshändelsen.
Skär- sliparen själf, som snart hämtat sig efter det obehagliga äfventyret, var den ende, som hade lugn och besinning, och det var han, som försökte trösta henne på sitt enkla godmodiga sätt.
» Ah, kära frun, inte ska frun bry sig o m det, inte.
Det gör ingenting.
Det är ju rakt ingenting att tala om, vet jag. » Och när frun tog fram och gaf honom en stor, blank tvåkrona, då sken hans ansikte riktigt upp, och han sade o m och o m igen, att det var alldeles för mycket, och bockade sig så många gånger, innan han k o m till dörren, att Torns matmor gick in till sig igen med ett godt samvete och känslan af att hon gjort allt, som kunde begäras af matmodern till en hund, som är så välnpp- fostrad, att han endast biter små hål.
Och skärsliparen, han vände belåten sin vackra slant i handen, medan han gick nedåt gatan.
Han fann det vara ganska inkomstbringande att låta hulidbita sig.
I alla händelser var det en mera lönande sysselsättning än att gå omkring gatorna och slipa knifvar och saxar och på hela förmiddagen kanske inte förtjäna mera än femtio öre.
IDUN Han köpte öl och fläskkorf nere på magasinet, innan han gick hem till sin hustru.
D e skulle ha sig ett godt kalas på de lätt förtjänta pengarna.
Då han steg in till sig, gjorde han också tillbörligt uppseende.
Hans fru, en liten kavat människa, som betrak- tade sitt äktenskap som en mesallians, all den stund hon i sin tidigare u n g d o m lefvat i finare kretsar såsom upp- passerska på en ångbåt, spär- rade upp sina ögon och tog ett säkert tag o m korfven.
» Hvar i alla dar, Eriksson, har du fått det här ifrån? » Det var verkligen mindre vanligt, att han drog till hu- set på detta sätt, allra helst nu under vintermånaderna, då det var så klent o m för- tjänsten.
Eriksson var nämli- / gen egentligen murare, men yrket var dåligt under halfva året, och det var därför han hade hyrt sig en slipsten och försökte förtjäna sig åtminstone till salt och bröd.
Men den här gången var han lika sä- ker i sitt sätt som hon.
Han kastade mös- san på bordet och sig själf på en stol.
Medvetandet att ha gjort en g o d affär ger alltid en viss värdighet.
Och så berättade han orn sin tur att ha blifvit hundbiten.
Han satt och väntade på, att äfven hon skulle lyckönska sig till frukterna af hans väl använda arbetsdag.
Men däraf blef intet.
H o n bara teg, tittade på såret och sade, att det såg otäckt ut.
» Prat, » sade han.
— » Det ä ' läkt i morgon. » » Jo, j a g tackar!
V e t du inte, att hund- bett ä ' farliga? » » Det här lilla!
Han kan väl inte ha vattskräcken på vintern heller. » Fru Eriksson kastade en föraktfull blick på sin man, tog korfven och började skära den.
» Du är då en Jöns, » sade hon.
Men midt under det hon skar, höll hon upp.
H o n funderade på någonting, som sysselsatte henne mer än den stundande måltiden, ty hon var en kvinna, som kunde se längre än till blotta handen framför sig.
Hon kunde också tänka på morgondagen, och hon visste, att sedan man användt skalet på en citron, kan man också göra sig nytta m e d saften.
Hos Torns husbondfolk hade emellertid redan ett streck strukits öfver förmiddagens händelser.
Frun hade berättat historien för sin man med många loford öfver den hygglige skär- sliparen.
O m han velat bråka, hade man allt kunnat råka illa ut, ty det lär j u vara lagstadgadt, att hundar icke få bitas annat än inomhus, det vill säga i den våning, som bebos af husbondfolket, och T o m gjorde nu gunås icke tillräcklig skillnad på tambur och förstuga.
Så hade jungfrun fått snubbor, för att hon inte bättre sett efter hunden.
Och så hade Torns koppel blifvit fastslaget vid väg- gen i herrns rum och förordning utfärdats, att han skulle bindas, när han var hemma.
Alla lärdomar, som kunde dragas af det 407 passerade, hade blifvit dragna, och sedan herrn gått ut och gått m e d T o m, för att denne icke skulle känna sin ovana fången- skap för hårdt, satt frun i sitt soffhörn och läste en roman i lugn och ro.
Plötsligt ringde det, och hon gick själf att öppna, eftersom jungfrurna också voro utgångna.
Innan hon hann se, hvem det var, frågade en kvinnlig röst i dörrspringan: » Ä ' hund ' lös? » Men vid underrättelsen att hunden var ute och gick blef den främmande genast fri- modig och steg på utan krus ända in i saleu.
Det var ett litet fruntimmer, klädt m e d ett visst försök till elegans.
Den något grofva dolmakappan var besatt m e d snör- makerier, och den svarta sammetshatten pryddes af två små, korta plymer, en gul och en blå.
Hon presenterade sig strax som fru Eriksson.
» Det var rysligt tråkigt det där, som hände här i förmiddags, både för herrska- pet och min man, » började hon.
Frun i huset såg litet frågande och för- virrad ut.
H o n hade något besvär, innan hon kunde få klart för sig, hvad det var för » rysligt tråkigt », som händt dem på förmiddagen, och att fru Eriksson var den fattige skärsliparens fina fru.
Men var fru Eriksson fin, så förstod hon också att skicka sig fint.
H o n ställde sig helt och hållet på Torns husbondfolks sida och såg saken endast och allenast från deras synpunkt.
Hon hade tänkt som så.
Akt- ningsvärda personer i så g o d samhällsställ- ning som de skulle naturligtvis vara myc- ket ledsna, o m de inte finge godtgöra all skada, som ofrivilligt skett genom deras förvållande, och därför hade hon kommit hit för att säga dem allt som det var.
Och det var nu så, att först och främst så var hennes man inte någon skärslipare, utan han hade bara för ro skull hjälpt en fattig bekant för den dagen, medan han väntade på en anställning, som han skulle tillträda i morgon, en mycket lönande och bra anställning.
Men nu gick han miste om den, för doktorn hade sagt, att han •måste hålla sig inne en hel vecka för så- rets skull.
Och de finge tacka Gud, om det blefve bra ändå.
» Så ' na där sår ä ' så farliga, sa ' doktorn. » Och så tänkte hon, att herrskapet skulle bli glada att få veta, hur det var, för det kan j u aldrig vara trefligt att vara orsaken till kostnader och ledsamheter för andra, utan att bli i tillfälle att få godtgöra dem.
Märkvärdigt nog såg det likväl inte ut, som o m Torns matmor blifvit så strålande glad öfver dessa nyheter, som fru Eriksson trodde hon skulle bli.
Men däremot gis- sade hon alldeles rätt, då hon- förmodade, att den unga frun icke ville undandraga sig sin skyldighet att söka godtgöra alla de olyckor, som den välsignade hunden dra git öfver så många oskyldiga hufvuden.
408 Hon hade blifvit alldeles röd af ängslan, frågade efter alla detaljer i sårets utseende och skötsel, lämnade genast fem kronor till medikamenter och begärde fru Erikssons adress.
Hon skulle tala m e d sin man, så skulle det bli vidare uppgörelse i morgon.
Fru Eriksson tackade, men m e d bibe- hållen värdighet.
Det var j u ingen allmosa hon fick.
Och så skildes fruarna åt som två be- lefvade personer, som veta hvad de äro skyldiga sig själfva och hvarandra.
Torns matmor var emellertid så upprörd öfver olyckan, att klockan inte var mer än nio följande dag, då hon gick för att göra sjukbesök hos den stackars skärsliparen.
Hon knackade flere gånger på den låga dörren, utan att någon kom och öppnade.
Men slutligen hördes tunga, långsamma steg därinnanför, och hon trodde sig få se det arma linkande oöret själft i dörröpp- ningen.
Men i stället stod där en gammal gumma, som frågade, h v e m som söktes.
» Kan j a g få tala m e d herr eller fru Eriksson? » » Ne-ej.
De ä ' utgångna bägge två. » » Bägge två, » utbrast den unga frun.
» Men herr Eriksson måste j u hålla sig hemma för sitt sjuka b e n?
» » Jaså, det har jag inte hört talas o m.
Men nog gick han ut m e d slipsten i morse som vanligt. » - Och så vandrade då den människoäl- skande lilla frun hem igen med betydligt mindre oro och samvetskval, än när hon gått ut.
Och sedan hon vid middagsbordet fått uppbära åtskilligt med smälek af sin man, för att hon var så tacksam att lura, trodde hon ännu en gång, att det ' var satt punkt för skärsliparens saga, ty nu skulle man väl ändå inte våga låta höra af sig vidare.
Men de- hade knappt hunnit sluta sitt kaffe, förrän jungfrun kommer in och an- mäler, att det sitter ett fruntimmer inne i herrns rum och väntar.
Och då frun kom- mer ut, hvad får hon se, o m inte den snör- makeriprydda dolman och de blå och gula plymerna.
I dag var fru Eriksson icke lika lugn och värdig som dagen förut.
Den gamla frun, som var inackorderad hemma hos dem, hade alldeles bragt henne ur jämnvikten genom berättelsen om sitt dumma uppfö- rande, i Kan man tänka sig, att hon kunnat säga, att Eriksson var ute m e d slipstenen, då han bara hade varit hos doktorn, eftersom doktorn omöjligt hade tid att komma hem till dem.
Det var bestämdt bara elakhet af den gamla inackorderade frun, därför att man inte tog henne till förtrogen i allt hvad som hände och skedde.
Men hon hoppades i alla fall, att herrskapet, som hade så godt förstånd, inte skulle fästa sig vid hvad en gammal fnoskig g u m m a pratar.
Herrn i huset hade imder tiden^kommit in och stod småleende och betraktade sitt främmande.
» Ja visst, » sade han, » det är j u alldeles klart.
Nog ska man väl tro mera på er, lilla fru Eriksson. » Fru Eriksson måtte likväl inte ha blifvit alldeles belåten med hans vänliga ord, ty hon fick med ens en mycket sträng min.
» För resten så är det detsamma hvad herrskapet tror, » sade hon, » för Törnkvistens där hemma bredvid oss sa ' just: » Stäm dem bara, » sa ' de, » så får de betala femtio kronor och göra sig af med hund ' på kö- IDUN pet. » Och det är förstås det rättaste att göra sak af det, för en annan gång så bi- ter han en annan människa och gör honom olycklig för hela lifvet. » » Jaså, lilla fru Eriksson, » sade Torns hus- bonde, som tagit upp plånboken och stod och knäppte på den, » efter som ni är så där ädel och rättänkande och ifrar för det allmänna bästa, så är det väl inte värdt, att j a g försöker hindra rättvisans gång med tjugu kronor. » Den ädla och rättänkande lilla fru Eriks- son tittade på honom och såg nästan lika ond ut, som T o m kunde göra, då han be- traktade icke fint folk.
» Ja, se det är så m e d mig, » sade hon slutligen, » att j a g inte tycker om att bråka, så o m herrn vill göra upp, så.
.
.
» Hon sträckte redan ut handen, men han viftade den tillbaka.
» Nej, lilla fru Eriksson, » sade hon, » ni ska inte ha så brådtom.
O m j a g nu gaf er de här pengarna, så kunde ni, som är så mån o m det allmänna bästa, kanske ångra er en vacker dag och i alla fall draga saken för rätta.
N e e j, eftersom er ma a är så bra, att han kan gå ut, så ska han själf komma hit och göra upp affären och ha ett papper med sig, hvari han tillstår, att vi ä ' kvitt. » Det var icke med fullt ut lika mycken värdighet fru Eriksson gjorde sin sortie i kväll, som hon gjorde den kvällen förut.
Hon hade hetsiga flammor i ansiktet, och all den afskedshälsning hon bestod var en liten knyck på nacken.
Men det var en liten stolt knyck.
H o n hade j u i alla fall segrat och fått saken uppgjord på ganska goda villkor.
— Följande förmiddag stod åter den fattige skärsliparen i köket.
Han ringde inte på tamburdörren, han, som hans fina hustru.
Då frun kom ut, såg han knappast på henne, utan stod med nedböjdt hufvud hela tiden, medan hon talade till honom.
Han var så tafatt och generad, att han tappade kvittot två gånger, då han skulle lämna det, och när han fick pengarna, mumlade han något in i munnen, som troligtvis skulle föreställa tack, men lika väl kunde vara något annat.
» Nå, då är det klart nu, » sade frun, be- 1894 redd att aflägsna sig, då han bara stod där menande och tummande på sedlarna, utan att göra min af att vilja gå.
Men då såg han plötsligt upp.
» Det var någonting jag tänkte fråga frun om, » sade han.
» Har inte frun några knif- var och saxar, som j a g kunde få slipa för.
.
.
för ingenting? » Det var ett par ärliga, blå ögon han hade.
» För ingenting, » upprepade hon.
» Jag kunde j u komma hit hvar fjortonde dag och höra, o m här finns nå ' nting att slipa.
Snälla, goda frun, låt mig få göra det.
.
.
» Tonen var ifrig och bedjande.
Han gjorde ett underligt intryck, den där fattige man- nen.
Det var någonting i dessa ärliga, klara ögon midt i det simpla, beskedliga, litet slappa ansiktet, som rörde henne.
Om han fallit på knä, skulle han inte tydligare kunnat be henne o m förlåtelse för den roll han nyss varit tvungen att spela.
» Tack, herr Eriksson, visst får ni komma, om ni vill, » sade hon vänligt och räckte honom sin hand.
Hans ansikte ljusnade till, som om han blifvit riktigt själaglad, och han höll hennes hand, utan att våga trycka den, men utan att heller släppa den så fort.
» Ja, ser frun, det vill jag så gärna, om jag får.
.
.
» Nu tittade han inte under lugg längre.
Han stoppade ner pengarne och tog mös- san från vedlårskanten med en viss fart, och då han väl var ute, gläntade han på dörren igen.
» Frun kan lita på, att j a g kommer, » sade han.
» Det kan frun. » Och det gjorde hon också.
Hon gick genom rummen med ett leende på läpparna.
Det grämde henne inte längre, att hon blif- vit lurad, och det hade hon j u inte heller blifvit.
Hvar fjortonde dag skulle hon j u få sina knifvar och saxar slipade, och de skulle rista in hos henne det angenäma minnet, att o m det finns skärsliparfruar, som äro så fina, att de ha dolmor med snörmakerier och blå och gula plymer i hatten, så finns det också fattiga skärsli- pare, som ha någonting fint i sina ärliga, bla ögon.
(Illustratör: Jenny ifyttröm.)
y y y y x x x x x x x y y y y x x yf " &gt;e ' n vältrar-decembernatten F r å n frostig sal tsj östrand " _ - * Med tunga .böljor af,-mörker In öfver hufvudstaden.
Det suckar doft ifrån djupéjl, / ' Det knakar i ise,ns tyshd^- ' / / Och dagens brand Nyss släckte sin,-sista gnista V i d slottsfasade ' n. '
Kristina, kungamodern, N u sitter vid, piltens bädd, F ö r d r ö m m a r och framtidsfrågor A r mörkret s o m vore d e t gifvet.
I. stigande skymnings skuggor Ä r modersaningen ' klädd, Och darrande rädd Går bönens suck: » Gud skydde Det späda lifvet! » Då brytes plötsligt en stråle Mot isig rutas bly I n i den s k u m m a k a m m a r Med skär och mystisk ljusning.
I kvalda modershjärtat Den väcker en stämning ny, Och hastigt fly De tunga tankarne hän F ö r sällsam tjusning.
Förvisst v a r det julens stjärna, Som steg v i d fästets rand, T y den allena förmådde Så mäktigt tygla natten!
Förvisst en ljuflig hälsning Ifrån en fjärran strand, F r å n himlens land Ett heligt sändningabåd Öfver mörka vatten!
Och se: s o m piltens öga H o n möter i samma stund Fullvaket mot sig g l i m m a I blåa stjärneglansen — - Ej förr hon såg det sådant (Illustratör: Jttiiii / Xi / vtröm.)
LjLlI IIXIXLL * I X T T T I I I T T I I I I I T T T y x x x x x x x x y y x x y y x T Qeh rörd till hjärtats grund, M e d s k ä l f v a n d e miind På * knä * hon trycker en kyss Mot " örngåttsfränsen: X » Stjärnöga, hvilka skiften Din framtid innebär, Det känner blott H a n, som råder F ö r spröda mänskoöden ..
Men fuller tycks jag förnimma, Att Herrans kraft är när, H a n s stjärna skär M å n d lysa alltjämt d i n väg I lifvet och döden! » I kväll står Betlehemsljuset På nytt v i d fäsfets rand I klarhet, ofördunklad A f trenne sekelnätter.
Det lyser ett folk, förenadt T i l l fest i nordanland A f minnets band K r i n g hjälten, s o m göt sitt blod På Liitzens slätter.
D u svaga modershjärta!
Nog^slark v a r dock d i n bön ' ^ T " t ä n d a i skyhög flamma f5e-&gt;-&amp;ndligen förtryckta; E n häpnande värld omsveptes Utaf dess vinges d ö n, Och stjärnan skön Gick pilten före alltjämt, " a n s fötters lykta — og stark att ännu tona M e d fulla fröjdeljud gröna granarnas skugga •ing svenska juleborden, är vinterdrifvorna; breda n hvita högtidsskrud ch anglarnes b u d ugsvalar från Österland en bidande jorden.
Johan Nordling X X
IDUN 410 Ett hem under Gustavianska tiden.
Några drag, upptecknade af Georg Nordensvan.
Assessor Gjörwel N är man studerar urkunder från förra århundradet — upplysningens, dygde- sökandets och de lätta sedernas århundrade - — så är det med en känsla af verklig lätt- nad, man vid sidan af de nöjeslystna ka- valjererna och de galanta damerna från » den stora och granna världen », med dess tusen skvallerhistorier och dess otaliga kär- leksintriger, träffar på enkla, sunda, okonst- lade människor, som äro hvarken spiritu- ella eller frivola.
De göra intet väsen af sig, dessa stilla i landena, de lefva sitt dagliga lif, sprida glädje och trefnad hvar i sin krets, fylla sina plikter och sin plats i lifvet, och vi skulle ej veta någonting om dem, om ej en skrifhågad anhörig be- rättat ett eller annat om en och annan af dem i anteckningar, som blifvit bevarade åt eftervärlden, eller om ej en kärleksfull hand samlat några af deras bref, där de okonstladt gifvit uttryck åt sina känslor och tankar.
I den gustavianska tidens historia — så- väl i den politiska historien som i hofkrö- nikan och i 1 ' histoire scandaleuse — lysa många klingande namn med mer och min- dre ren glans.
Bland dem, som gifvit åt eftervärlden detta skedes intima historia, som genom anteckningar och bref bidragit till att belysa dess karaktär och dess mera framskjutna personligheter, intages en akt- ningsvärd plats af kunglige bibliotekarien, assessor Gjörwell, sin tids flitigaste samlare och mest outtröttlige brefskrifvare, också han en typ för en 1700-talsmänniska och en hedersman, men minst af allt för en hoffjäril och ett kvickhufvud.
Han är den oförvitlige medborgaren och den lojale undersåten, som förblir sin » oför- liknelige » konung orubbligt trogen, fast denne ej skänker hans nitiska arbete någon egentlig uppmuntran, utan tvärtom tyckes hysa en viss misstro till honom, fruktan för hans allt för stora sanningskärlek i de uppgifter ur samtidens historia han lämnar åt eftervärlden.
Han är den anspråkslöse och tålmodige arbetsträlen, och han är den gode och belåtne familj ef adren, som i sitt hemlif har en aldrig sviktande motvikt mot alla motigheter och nedslående intryck från den yttre världen.
I sina bref till gamla vänner skildrar han — vid sidan af allt annat — rätt ofta sitt hem och sin familj, målar hvardags- Jifvets och landtlifvets sällhet för en dyg- dens och naturens dyrkare och uttrycker sin belåtenhet öfver att i studier och om gifven af de sina få lefva i lä af tidens stormilar och fjärran från dess blindskär.
Det är ingen historia, jag har att berätta om denna familj, endast ett par smådrag, jag vill lägga fram.
De belysa, också de, en fas — en tämligen obeaktad — af stock- holmslifvet under kung Gustafs dagar.
I många år bodde Gjörwell utanför Stock- holm, på Kaptensudden invid Djurgårds- bron.
Där hade assessorn sitt stora biblio- tek, sin trädgård, Djurgården som sin pro- menadplats och de härligaste utsikter från fönstren och från terrassen såväl åt sta- den till som inåt Djurgårdsbrunnsviken.
» Stockholms hela härlighet och ett det skö- naste landskap mötas här för att sätta mitt öga på en gång i förundran och förtjus- ning, » yttrar han i ett bref.
Han kan ej nog prisa sitt » torp », och den titel, han helst ger sig själf, är den af » torparen på Kaptensudden ».
Han hade gift sig vid 34 års ålder.
Intill dess hade bokmalen tyckt, att han hellre kunde vara utan en hustru än en bok, och han hade undrat, om hustrun skulle vara » så beskedlig som böckerna ».
Men år 1765 ingår han ett kristligt äkta förbund med Brita Nera Mullern och erkänner för en af sina vänner, att » det kostar på en 30 års gammal karl att lära sig något så all- deles nytt. » Han hyser likväl de bästa förhoppningar om framtiden.
Hans äktenskap är bygdt på ordning och helighet till bevarande af godt samvete och en ärlig sammanlefnad, » säker som nu så föga aktas ».
» Vår för- bindelse » — yttrar han längre fram — » har varit å ömse sidor så enfaldig, så oskyl- dig, utan all annan afsikt än att äga hvar- andras hjärtan och under dagligt bemö- dande på inbördes förbättring. » Mer än tjugu år senare (1789) omtalar han sin hustru, » fru Brita Nora » — ibland för korthetens skull » Bribri » kallad — på föl- jande sätt: » Hon har ett sundt och skäligen uppodladt människovett, värderar tänkesätt, egenskaper och dygder hos människor mer än stånd, namn och frillmakt.
Hon känner sig icke förnedrad genom vördnad och lyd- nad för konungen, hvilken hon tror på sin bondska vara satt af Gud till vår öfverhet, men vi andra icke berättigade att kasta oss upp till hans herrar. » (Detta en snärt åt de efter 1789 års riksdag oppositionella adelsdamerna.)
» Hennes naturliga skick är att vara glad och god. » Hon är » en re- spektabel fru, icke modem ».
Hon trifs godt i unga människors krets, har en stor för- måga att lifva upp ett trumpet sällskap, deltager gärna i utflykter i det gröna om sommaren och har alls ingenting emot att en och annan gång om vintern slå sig lös och gå på operan — där man satt » insvept i päls » — eller att skämta med maskerna på en redouite.
Hon var också med om 1894 den olyckliga maskeraden den 16 mars 1792, då Gustaf den tredje träffades af det mördande skottet, och hon fick där bland de efter ogärningen demaskerade återse kap- ten Anckarström, som förr varit en trägen gäst i Gjörwells hus, och som där lärt känna den fröken von Löwen, som blifvit hans hustru.
— — » Inom detta mitt hus hyser jag en kär och vacker familj samt ett bibliotek af mer än ett tusen band, » har Gjörwell belåtet berättat.
Den » vackra » familjen bestod förutom af fru Bribri af en son, som i brefven of- tast får heta don Carlos — han blef med tiden arkitekt och professor — och af » två däjeliga döttrar », Brita-Lovisa och Gustava.
Flickorna voro enligt den lycklige faderns utsago vackra och glada som en vårdag, » pryddes dock bäst af sina år, medan det nöjda hjärtat lyste ur ögonen ».
De hade vackra maner och god smak, bråddes äfven i detta af seende på » sin söta och glada mor ».
» De äro dygdiga och nöjda, såle- des lyckliga. » Lycklig är ock deras fader, fastän hans liksom andras lefnad ej var utan sina mo- tigheter.
Samlifvet med familjen och med dess lilla » cercle » af goda och vittra vänner är hans vederkvickelse efter arbetet.
När han sitter vid skrifbordet, hör han väfsto- lens buller från rummet utanför.
Det är flickorna, som väfva nya kjortlar åt sig, » hvilket lilla pastorala slammer låter allt för godt i mina patriarkaliska öron ».
Efter slutadt arbete händer det, att den ena » till belöning » kopierar » en suite basreliefer från herr Masreliez, den andra öfvar sig på cittran. » Om sommaren promenerar man gärna ut åt Djurgården.
Man går på förmiddagen ut till surbrunnen (Djurgårdsbrunn) för att se på brunnssällskapet eller beger man sig till Manilla, till » den kinesiska malmgår- den ».
I förbifarten slår man sig ner hos Lindberg och består sig en landtlig frukost af färskt smör, ägg och nybakadt bröd, det hela kostar 8 skillingar specie.
Eller går man om söndagarne ut för att se på de lustvandrande eller ror man ut på viken, hvärvid » herden Alexis » spelar på sin pipa.
Midsommardagen 1789 skildras på föl- jande sätt: Fru Brita Nora och rektor Björk- gren, en af familjens intima vänner, hade byggt en löfsal nere vid stranden på det allra sötaste ställe, hvarifrån man kunde åse de lustvandrandes glädje på land och vatten.
Under detta låga, men gröna tak åt man frukost » en famille » — tjänstfolket hade » sin billiga frihet » att roa sig hela dagen, vi serverade oss själfva och slöto gårdsporten till stora vägen.
Middagen njöts måttlig och sund, en skål föreslogs för fru Brita Nora, och till henne öfverräcktes en bukett med en krans Vergiss mein nicht.
.
.
IDUN 1894 Enkla och flärdlösa människor äro dessa lyckliga inbyggare på torpet.
Döttrarna äro okonstlade, minst af allt uppfostrade till att lysa i salongerna.
» Mina flickor », berättar fadern, då de båda redan äro för- vandlade till fruar, » hafva endast fått sin education, sedan den hos fru Plagemann upphörde, af deras mor, de ha växt upp afsides på den skönaste landtgård utmed Stockholm, de ha aldrig synts på assem- bléer och baler, varit af ingen orden, ej en gång den så kallade Tinnocence de Kungs- holm *, kort sagdt besökt inga af de stäl- len, hvar våra unga damer vanligtvis etalera sina gracer och hvar våra kavaljerer täfla om eröfringen af dessa gracer.
Inom ett och samma år få dessa mina landtflickor unga, förmögna och hederlige män.
Skulle jag då ej vara glad och tacksam! » Redan ett par år förut har gud Amor trängt sig in i djurgårdsidyllen.
Om en ung herre har fadern berättat, att » han håller af min yngsta dotter Gustava med en för- tjusning, som vore hon redan hans her- dinna, men också med en respekt, som vore hon en liten Guds ängel.
Denna oskyldiga kärlek håller det Unga begäret i ordning, och af denna grund må detta pastorala ga- lanteri äga rum.
Gud gifve goda tider! » 411 gamle lefva fortfarande i största förtrolig- het med de unga familjerna.
Under våren och sommaren 1792, då den allmänna upp- hetsningen inom samhället och de märkliga nyheterna o m den allt mera omkring sig gripande revolutionen i Frankrike upprörde en hvar tänkande, då finner han en mot- vikt mot alla dessa styggelser i tanke på barnens lycka och på barnbarnen, som nu väntas.
Och en sommarkväll, då den gamle i sällskap med ett par vänner rest ut till Skanstull, där de varit uppe på galgbac- ken och sett Anckarströms i fyra delar styckade kropp, som hängde där på stegel, då sätter han sig på hemvägen att hvila i Kungsträdgården, och där förjagar han de nedstämmande reflexionerna öfver männi- skornas ondska och blindhet och öfver de sällsamma händelser, som fylla denna märk- värdiga epok, genom att låta sina tankar hvila ut i den stillande friden och lugnet inom hemmets väggar.
Och han tänker tacksam på sin lyckliga ålderdom vid fru Brita Noras sida, på sina glada barn och på de ännu ofödda, som redan äga allas kärlek.
(Il ustratör: Victor Andrén.)
» Flickorna » — heter det en annan gång — » äro icke utan sina så kallade adora- törer, efter de äga vackra egenskaper, men då de icke äga de ändå vackrare pen- ningarne, så står det till tiden och lyc- kona, huruvida de komma att uppstiga i fruståndet eller försänkas uti något jung- frustift af ofrälse rasen. » Till en af dem friar en herre, » klander- lös, lärd och dygdig, men flickans hjärta kunde ej vinnas. » Men så kommer en dag en stor och glad nyhet: » Himlens konung har låtit nedfalla på mitt torp en svåra rik, ganska vitter och genombeskedlig grosshandlare från Norrkö- ping, herr Johan Niklas Lindahl, som ändt- ligen ville anamma min dotter, skäligen vacker flicka, Gustava, till sin hustru samt för hvilka ock redan lyst är. » att Familjebanden äro alls ej lösta, för det » flickorna » flugit in i nya bon.
D e * Den amm fortli / fvande Innoeenccn.
läste: Konsten att bli gammal.
» Nå, » utbrast Lilly skrattande, » den kon- sten har du g o d tid att studera, lilla mor.
Alla tro ju, att vi äro systrar.
Jag kan knappast tänka mig den tid, då du skall likna en af dessa skrynkliga, krokiga, hop- torkade, hvassnästa, tandlösa — j a g höll på att säga käringar, som j a g ibland möter på gatan, och som j a g ryser åt, då j a g går förbi dem. » » Ser du, » sade modern m e d en suck, » ser du, hvilket intryck ålderdomen gör pä dig.
Äfven öfver min Lillys läppar kan det där öknamnet, som i allmänna meningen innefattar allt motbjudande och till och med elakt, bana sig väg.
Det synes nog, att konsten att bli gammal är en svårlärd konst, och att man behöfver börja i tid att stu- dera den. » » Men, mamma, hvarför skall man för- dystra medelåldern (eftersom du ville dölja det för mig, så skall j a g väl icke säga ung- domen) m e d det?
Kanske man aldrig blir gammal. » » Då har det ändå haft den nyttan med sig, att man lärt sig att ha medkänsla för de åldriga.
Jag vill icke säga » vörda », ty det är icke ålderdomen ensam, som gör en människa vördnadsvärd.
Man kan åldras i synd, i ovanor, i pretentioner, i alla möjliga slags obehagliga egenskaper. » » Ja, det är då alldeles visst och säkert.
Som till exempel.
.
.
» » Vi ska inte nämna några namn, Lilly.
Jag skrifver bara för mig själf, inte o m andra. » » Får j a g läsa litet, mamma, » sade Lilly med någonting varmt i sina vackra ögon.
» Nå ja, läs, o m inte för annat, så för att du aldrig skall begagna ordet käring mera.
Det både smärtar och sårar mig, det må vara yttradt o m hög eller låg.
Ä r det den benämningen vi skola skörda för ett långt lif? » Lilly fäste ett ögonblick sina nu helt all- varsamma ögon på modern.
» Ack, du lilla morsgumma, » sade hon, » d u är den sötaste mor på jorden. » » Ä n så länge, » sade fru Brun sakta.
Lilly hotade henne med fingret och bör- jade läsa.
I maj 1791 stod bröllopet på torpet i all enkelhet eller, som det på den tiden hette, incognito: » Ingen var klädd en forme, iitom bruden, alla andra i habit de gout, själfva brudgummen en frac, ty allt skedde i dju- paste incognito. » Och med okonstlad känsla skildrar fadren sin dotters afsked från det hem, där hon dittills gladt alla med sin barnsliga oskuld och sin ungdomliga grace, huru sorgen öf- ver att skiljas från ömma föräldrar blan da de sig m e d sällheten att få följa sitt hjärtas kung till eget hem, hur de alla följde henne genom staden till Liljeholmen, där man för sista gången omfamnade hvar- andra, och där de kvarblifvande stodo vif- tande vid vägkanten, då vagnen förde bort den unga bruden.
Samma år på själfva julafton stod lilla Louises bröllop m e d kommissarien C.
G. Almqvist på Haga.
Naivt och trohjärtadt skrifva de unga fruarna bref till söta far, bref, dem han besvarar lika omsorgsfullt som hans öfriga korrespondenters uttalan- den i politiska eller vittra frågor.
böjde fram hufvudet öfver hennes axel och Konsten » IX / Tamma ', hvad är det där för en bok, 1VX som du nu igen sitter och gör dina anteckningar i, och hvarför håller du alltid handen för, när j a g kommer nära skrifbor- det, » sade Lilly Brun, i det hon med ett på samma gång komiskt hotande och skälm- aktigt uttryck betraktade sin mor.
» Ah, det är ingenting, som kan intressera dig för närvarande, » sade modern med en lätt rodnad.
» Har du hemligheter för mig, m a m m a?
» sade Lilly och lade mjukt armen o m mo- derns hals.
» Och jag, som trodde att vi meddelade alla känslor och alla tankar åt h varandra. » Och med en skämtsamt trotsig, ehuru mild rörelse förde hon undan moderns hälft mot- sträfviga hand, som låg öfver bokens blad, att bli gammal.
» Påminnelser till mig själf.
Att bli gammal innebär, att lifskraften af- tar, att synen försvagas, att hörseln blir klen, att lederna bli stela, att krämporna infinna sig.
Alla dessa saker äro icke blott till plåga för en själf, utan också för andra.
Måtte jag alltid komma ihåg detta sista.
Jag blir nödsakad att be om hjälp att träda på nålen, när j a g syr, att fråga o m, när man talar till mig, att stödja mig på någon, när j a g promenerar ute.
Efter som det är så mycket, hvarmed det blir mig nödvän- digt att besvära andra, bör j a g således söka att undvika allt, som skulle göra onödigt besvär.
Med ett ord ha så få fordringar som möjligt. » » O, lilla mor, » sade Lilly med strålande ögon, » jag skall trä på ett dussin nålar i sender, och du skall alltid stödja dig på mig, och aldrig kan du fråga för ofta. » » Fortsätt, » sade fru Brun.
» En af ålderdomens ganska påkostande verkningar är den, att vi bli så fula.
Från det att dess första tecken, några små rynko, under hakan, visa sig, går det alltjämt
IDUN 412 framåt mot förstöringen.
Ögonen förlora un glans.
.
.
» » Jag hoppar öfver den där beskrifningen, », ade Lilly.
» Ja, du gjorde den nyss själf tillräckligt drastisk, » sade fru Brun.
» Så här slutar det där långa stycket, som beskrifver den hemska förvandlingen: och det värsta är, att alla dessa skarpa linier och streck, dessa hvassa drag komma oss att se elaka ut, vi förlora ansiktets uttryck af godhet och mildhet. » » Aldrig, » ropade Lilly, » jag kastar den här boken i kakelugnen.
Aldrig kommer min egen lilla mor att se elak ut.
Men jag tror, jag vill se ändå, hur du skall bära dig åt med din elakhet, » tillade hon skrattande.
Och hon fortsatte: » Detta bör lära oss att beflita oss om en mildhet, ett tålamod och en fördragsamhet, som något kan motverka det intryck vi göra med vårt yttre.
Vi böra o c k s å - s o m mot- vikt beflita oss o m att alltid bibehålla en värdig prydlighet i vår klädsel.
Det är så lätt att förfalla i likgiltighet för det yttre, när vi själf va icke längre pryda kläderna.
En gammal människa bör ägna stor nog- grannhet åt sin toalett, först och främst med afseende på snygghet och därnäst med af- seende på lämplig och klädande dräkt, dock alltid m e d uppmärksamheten fästad vid det för åldersgraden passande.
Jag skulle önska, att gamla kvinnor begagnade hvita mössor och hvita kragar (men aldrig halfsmutsiga), ty det pryder åldriga ansikten. » » Jag skall hålla dem snöhvita åt dig, » sade Lilly leende och nickade åt lienne.
» Jag vill påminna mig själf och lära mig redan nu att kunna vara ensam.
Ingen ting är mer tröttande och besvärligt än gamla, som icke kunna vara allena.
Jag vill redan nu börja att öfva mig i att ej alltid vara m e d om de samtal, som föras omkring mig, att kunna sitta tyst utan sur- mulenhet, att kunna se människor tala rummet utan nyfikenhet.
Jag vill påminna mig, när jag blir gammal, att icke trötta andra med mina ungdomshistorier, att, utom vid sällsynta tillfällen, behålla mina minnen för mig själf, och framför allt att icke upp- repa samma historier många gånger.
Jag vill försöka att icke tala o m och beskrifva mina krämpor.
Sjukdomsbeskrifningar äro alltid ointressanta, och de förslöa medlidan- det i stället för att öka detsamma.
Om de personer, som då omge mig, skulle ön- ska att ibland se mig m e d i en större vän- eller familjekrets, så bör jag icke draga mig helt och hållet undan, utan någon gång vara med, äfven om det skulle kosta mig någon ansträngning.
Jag vill redan nu öfva mig i att icke sätta mig själf i främsta rummet, och om, på grund af mina år, man seder- mera skulle vilja gifva mig det, så vill jag bjuda till att intaga det m e d ödmjukhet.
Och hvad jag alltid vill beflita mig o m är ett deltagande hjärta och ett samvetsgrant och fullkomligt bevarande af andras hem- ligheter, då de blifvit mig anförtrodda.
Har jag dessa båda egenskaper, verkligt del- tagande och fullt pålitlig förmåga att tiga, så skall jag aldrig bli fullkomligt ensam, ty det skall alltid i världen finnas lidande människor, som behöfva deltagande, sorger som bli lättare att bära, då de få utgjuta sig i ett annat fullt pålitligt människohjärta.
Och nu kommer jag till det svåraste af alltsammans: ålderdomen skall veta sin tid att draga sig tillbaka och öfverlämna rege- mentet åt yngre krafter.
Man skall förstå den tidpunkten, då man måste bli till föga nytta, man skall förstå utan afund och miss- troende, och man skall utbedja sig att kunna bära medvetandet att i viss mån vara en börda utan någon sinnets bitterhet.
Ålder- domen skall vara fridstiftande, den skall hämta dagligen ur den fridens källa, som är fördold för världen i allmänhet.
Men ack, oaktadt allt hvad jag säger mig själf, så är konsten att bli gammal en större konst än mången tror, och jag får nog göra sorgliga erfarenheter om, hur lätt det är att teoretisera, och hur svårt det är att i lifvet dag för dag utföra sina egna teorier.
Det finns en företrädesrätt, som ungdomen äger och ålderdomen saknar.
Det är den att bli tillrättavisad och med kärlek uppmärk- sammad på sina fel.
Får den senare någon tillrättavisning, så är det ofta i form af en snäsa eller en pik, hvilka båda sätt icke verka till godo, utan till ondo.
Man anser sig af naturliga skäl icke ha rätt att uppträda upp- fostrande gent emot ålderdomen.
Detta har utan tvifvel en ädel grund, men dess mer noggrann bör därför hvarje åldring vara att uppfostra och tillrättavisa sig själf.
Jag vill dagligen söka påminna mig att icke låta själfviskheten få något öfvertag öfver mig, att icke bli bortskämd, därför att jag måste låta betjäna mig, och att betrakta mänskligheten med kjirlek, fastän jag själf Lyktan.
E n julberättelse af Selma Lagerlöf.
r det icke riktigt under; bart, om man rätt tänker på det?
Dagarna före jul, då är det ett stök och ett fläng och en brådska och en oro.
Dammet flyger, kvastar- na rusa öfver golfven, viskor och trasor rasa bland möblerna, brodérnålarna gnissla och köken fyllas af baktråg och plåtar.
Och det är detsamma både ute och inne; bråk och strid på gator och torg.
Men så kom- mer då julen.
Och det blir stilla som genom ett troll- slag.
Man vet ej, livar det blef af allt detta, som störde och väsnades och arbeta- de och larmade.
Det ligger mer i detta än först kan synas, ty det gäller ej bara om våra rum och våra gator.
Julen har nu sitt eget sätt att också komma in i hjärtat och ställa till rätta.
Du skulle bara ge akt på den.
Det är ting 1894 alltmer glider ur dess kretsar.
Ålderdomen är förlusternas tid.
Barndomsvännerna ryc- kas småningom bort, och en n y generation med andra åsikter växer upp omkring mig, åsikter som jag ofta icke förstår, och som jag ännu oftare känner mig böjd att ogilla.
Må jag dock af hålla mig från förmaningar, som börja m e d: » I min ungdom, då.
.
. » Men skulle i min närvaro det som är svart förklaras för hvitt, skulle den evigt gällande samvetsmoralen kränkas, då må jag icke, därför att jag är svag, gammal och skröplig, frukta att höja min röst med det lugn och det saktmod, som lifvet bör ha lärt mig, till försvar för hvad jag anser rätt.
Men för öfrigt skall jag veta att utan miss- tröstan helt trygg och lugn lägga mänsklig- hetens utveckling genom mörker och ljus, blod, strider, misstag och eldsdop i Hans hand, som nog vet att styra efter sin out- grundliga vishets lagar. » Lilly slog ihop boken och satt tyst med nedslagna ögon.
» Mamma, » sade hon slutligen, i det hon reste sig upp och lutade sitt hufvud mot moderns, » måtte Gud låta oss behålla dig, till dess du blir hundra år, men den här boken skall du ge mig till arf — fast nej — jag vill hellre studera det alltsammans på dig själf, du lilla hjärtemor. » Amanda Kerfstedt.
(IHua därinne, som synas vara all- deles på tok, så kommer ju- len, och så blir det som det bör vara.
När en gång julens stora och härliga krönika blir skrif- ven, så lär det komma fram många historier om, hur den vridit rätt hvad som varit skeft eller snedt.
Till dess må en livar prisa den, så godt han kan med att tala hvad han hört om den,) ch icke fördölja det.
Och " ' .se här en af de sägner, som ' ' J m a n förtalt mig om julen.
, - ®et var på den tiden, då ungt folk läste Tegnér och läste honom så väl, att de kunde utantill såväl Axel som Frithiof och flere af små- styckena.
Då, som nu, funnos där män- miskor, som bara ville grubbla och grubbla och kunde hålla på med det, tills de visste hvarken ut eller in.
Då, som nu, funnos där sådana, som, då de voro riktigt i far- ten, kunde grubbla bort både kärlek och lifslycka.
Och unge herr Leonard, han var riktigt i farten.
Han hade grubblat ut, att han var sin - fästmö ovärdig, att han ej längre kunde hålla henne bunden till att gå och vänta på en fattig karl som han, att han ej ville göra henne så olycklig som hon nödvändigt måste bli, o m hon skulle gifta sig med honom.
Känner ni någon resande från det landet Ångest och den staden Betänksamhet?
Se, därifrån var herr Leonard kommen, och dess vanor behöll han.
När han kom i sikte af målet, som han jagat, vek han af från det, och den fyllda bägaren flyttade han undan sina läppar, innan han fuktat dem.
Den kära, gamla tösen med det ärliga ansiktet och det godmodiga lynnet, som varit hans barndoms käresta redan, höll af
1894 honom lika fullt och troget som någonsin.
Men nu hade hon ej fått råka honom på väl ett år.
Hon var guvernant söderut i landet, och han gick i Stockholm som extra i äm- betsverken.
Då det nu låg räddhåga bak- om hvarje rad, som herr Leonard skref, och tvifvel i hvarje kärleksbön, så började hon undra, om han ännu älskade henne som förr.
Hufvudstadslifvet kunde j u hafva förändrat honom.
T y hon kunde ej förstå, att den riktiga kärleken skulle kunna förmå sig att i hvarje bref bjuda henne friheten och ej hel- ler, att den kunde vara så rädd för att föra henne hän till ett lif af fattig- dom och arbete.
IDUN Och han tänkte: jag måste ge henne an- ledning att slå upp, jag måste slå ett raskt slag och befria henne ifrån mig.
Han gick på bal en kväll, strax efter det han fått ett dylikt litet försakelsebref, och i stället för att kyssa det och förstå, att det hetaste kärleksbref hon skrifvit ej inne- höll så mycken värme söm dessa fattiga förfrusna rader, så blef han retad af dem.
Och då han kommit på balen, började han göra en af skönheterna sin kur.
Därvid valde han för sig den yppersta 413 vill dock försöka att lämpa mig.
Lifvet borde j u vara lätt förtjänadt bland en så- dan rikedom.
Man måste söka det bästa i denna värld, o m det än icke är det ro- ligaste. » Men då han uppvaktat den fina blomman en stund, märkte han till sin stora förvå- ning, att hon liksom gaf efter för honom, att hon ville låta sig vinnas och kufvas.
Då blef äfven han litet yr af leken.
Hon var rent förföriskt vacker, och det var eggan- de att se, att hon liksom kom honom när- mare och närmare, att hon blef honom allt mer underdånig.
Den kvällen kom han dock ej längre än till att kyssa hennes arm, just där handsken sluta- de.
Han var j u icke fri, så han kunde icke tala om kär- lek.
Då han kom hem från balen och rik- tigt kände, hur mot- bjudande hela den- na kurtis var honom, så blef han först fullt öfvertygad, att han gick på den rätta vä- gen.
När han tänk- te på, att han äm- nade gifta sig med en rik, bortskämd, nöjeslysten kvinna, för att hon, som skul- le beredt honom ett varmt och enkelt hem, skulle få fri- het att öfvergifva honom, då kände han, att han en gång verkligen uppoffrade något för tösen och var nöjd m e d sig själf.
Hon förstod ho- nom • delvis, men ej helt.
Hon märkte, att han ofta sadla- de, utan att rida, och gjorde sådd, där han ej gitte bärga in skörd.
Men hon trodde detta höra till hans yttre vä- sen och ej till det djupast bestämman- de hos honom.
Se, han var en stor, stark karl m e d en präktig manlig röst och ett förnämt, litet förbehållsamt sätt.
Det var ej lätt att misstänka, att hans beslutsamhet alltid trampade ned i en dy af hänsyn och ovisshet, att han var en körsven, som ej tordes sätta vag- nen i gång, därför att den då också kunde komma att välta.
Hade hon vetat detta riktigt, så skul- le hon bara skrattat åt hans oroliga bref.
Men nu, fastän hon visste, att han var en trogen människa i andra förhållanden, så tänkte hon, att kärleken var en sak för sig.
Det var sä- kert så, att han ön- skade sig fri från henne, fast han ej sade det öppet.
Och så höllo de på att glida ifrån hvarandra, dessa två, som just tycktes skapade så, att de skulle uppväga hvarandra och jämna ut lifvet för hvarandra.
Det var just strax före jul, som det bör- jade se ut, som om hon lämpat sig efter hans idéer och upptagit tanken på att skiljas, och det hade hon gjort, den stackars, öm- ma varelsen, bara för att behaga honom.
Då stormade herr Leonard af som i sken.
T y det låg riktigt för honom att få göra sig olycklig, det var hans lisa att få offra sig.
1 af dem alla, hon, som var både rikast och förnämast och mest omfladdrad.
T y han hade dock ett hemligt hopp, att han icke skulle få någon lön för riddartjänsten hos detta fina balblomster.
Det fanns ännu något inom honom, som k o m honom att vilja misslyckas i försöket, ty gick det inte, så skulle han liksom ha rätt att hålla fast vid den kära, gamla tösen.
Det var som då skogsfjäriln kommer in i en trädgård.
» Kära, stora, ståtliga blommor, » säger den, » det var ej här jag skulle vara, men jag Så skref han upp- sägelsebrefvet till henne, så litet så- rande och ändå så bestämdt, som han kunde.
Han berät- tade o m balen och kyssen och gjorde ett stort nummer af detta.
Han hade komprometterat den unga damen, måste åtminstone fria till henne för att se, o m hon ville hafva ho- nom, men på samma gång var han för- tviflad öfver att nödgas lämna hen- ne, hans lefnads bästa vän.
Och han af- bröt sig m e d utrop af ånger och tirader öfver sin fördömliga ombytlighet.
Han grät, medan han skref, han tänkte sig som en rik hustrus fattige man, och han var olycklig nog för att en gång känna, att han handlade rätt.
Han hade kommit hem från balen vid fyratiden, och brefvet med dess omskrifningar och utstrykningar, med dess utrop och half- sagda sanningar och milslånga omsägningar och kloka grymheter och fördolda smek-
IDUN ningar, det tog sina tre timmar att skrifva.
Då det var färdigt, brydde han sig ej om att gå till sängs, utan han tog sig en pro- menad och bar på samma gång sitt bref på posten.
Han var rädd för att sofva, ty han visste ej i hvad lynne han kunde vakna.
Ä n n u hade han det bra, ty han ångrade sig ej.
Han var rädd för ångern.
Hela dagen k o m han nu att gå som i en dvala.
Han afhöll sig från allt redigt tänkande.
I stället för att besinna hvad han gjort, lät han hjärnan tumla o m med alla möjliga lösa hugskott.
Han gick och betraktade dem, som man betraktar städer i molnen eller figurerna, som bildas af fal- nande glöd.
Tänka fick han ej, förr än han friat till den andra och gjort skilsmässan oåterkallelig.
Han sof ej?
heller nästa natt.
Tankar stego upp mot medvetandets tröskel, men rycktes genast ned af andra, som också ville upp.
Ingen kunde komma riktigt fram, utan de bara trängdes och trängdes.
Han låg och blef trött och uttråkad af det, men han höll det ändå för bättre än att tänka riktigt och ångra.
Nästa dag var det julafton.
När han drog upp gardinen på morgonen, såg han en stor karl med snöig päls fara fram längs gatan.
Han hade sin stora släde högt lastad med varor och öfverst på lasset ett par julgranar.
Karlen satt och skratta- de, två pigga hästar hade han att köra, bjällror hade han, så det skramlade om ho- nom, och i brusande fart gick det.
» Det är julen, » sade herr Leonard små- leende.
» Det är den käre fader Jul, som åker rundt med sina gåfvor.
Skulle just vilja, veta, o m han för något med åt m i g?
» Så undrade han, hvad han för sin del skulle önska sig af julen.
» Gamle fader Jul, » sade herr Leonard, » du borde dock vara trött på att utdela sypåsar och rökmössor.
D u skulle ej bro- dera flere tofflor, det är ej sådant vi begära af dig.
Men o m du kunde komma med en liten lykta, i hvilken det brunne visdom, och som hjälpte oss att se in i våra egna själar och i våra grannars!
Då, Jul, skulle du bli välkommen vid många dörrar. » Och han tänkte på, hvilken frid detta skulle medföra till jorden!
Människoviljan, som vräker världen upp och ned likt ett haf i storm, skulle se sin litenhet och lägga sig till ro.
Och den maktlystna kärleken skulle se, att den dock aldrig fullt kan bli herre i en annans hjärta, och fälla hop sina vingar till hvila.
» O fader Jul, » utbrast han helt högt, » om jag bara, bara kunde se in i tösens hjärta, så att jag visste, hvad jag skulle tro! » Längre fram på dagen gick herr Leonard ut och såg på julmarknaden.
På vägen dit såg han åter bonden m e d de två jul- granarna.
Han svängde förbi i ett hörn, lika brådtom hade han, och lika raskt klinga- de bjällrorna.
Herr Leonard nästan ryckte till, när han såg honom.
Han blef allt mer benägen att tro, att bonden var gamle fader Jul.
Då han kom fram till marknaden, var bonden redan där.
Han hade hängt stora täcken öfver hästarna, vräkt granarna af lasset och packade nu upp sina varor.
Herr Leonard ryckte till än en gång, då han såg varorna.
Mannen var lykthandlare.
Det kom en egen, mystisk stämning öfver herr Leonard.
Alldeles så som o m en högre med att skrifva.
Nu fick han resa själf makt vakade öfver honom och styrde honom.
och tigga om att bli tagen till nåder.
Han Han kände sig ej själf ständig, utan förd fick brådtom.
Han måste åstad genast, och fängslad.
Ingenting kunde vara honom utan uppskof.
angenämare.
I rummet var mörkt, men ute på gatan Bonden var en känd figur på julmarkna- var det ljus och rörelse.
Då han fick ljus den.
Folk samlade sig genast om honom.
tändt, såg han, att hans klocka stannat på Han gaf skämt i växel och jämnade ut alla fyra.
Han förstod nu, att han sofvit bort fel hos sina lyktor m e d lustigheter.
hela julkvällen och julnatten, att det var » Jag skall ha en god lykta, » sade herr morgon, och att folket drog till julottan.
Leonard.
Nu bröt han brefvet, som han ej orkat » Bäst att vara sitt eget ljus, » sade bon- läsa förra dagen.
Det var en skrifvelse från den, » men eftersom herrn är så dum och den andra flickans far med en inbjudan att vill ha en, så skall jag inte neka. » tillbringa julaftonen hos dem.
» Det skulle inte vara en vanlig lykta Den bjudningen hade han sofvit sig heller, » sade herr Leonard, » utan en sådan, ifrån, men hvad hade ej kunnat ske, om du vet, som man hade i gamla tider för han kommit att g å!
Och han kände sig att finna människor. » åter under en stor och vänlig makts beskydd.
» Förstår, » sade bonden, » den skall lysa » Det måtte vara gamle fader Jul, som vakar öfver mig, » sade han.
Aldrig hade han längre än till håren och tänderna. » » Ä n d a in i hjärtat, » sade herr Leonard känt sig så liten, och aldrig hade han känt och trodde nästan, att bonden på ett ma- sig så nöjd.
giskt sätt förstått hvad han önskade sig.
Genast hörde han ett muntert bjällrande » Kära hjärtandes, herrn, skaffa sig först ute på gatan och sprang fram till fönstret.
en, som lyser upp hans eget förstånd, » sade Jo riktigt, lykthandlaren kom körande med bonden och räckte honom en lykta.
sin vanliga fart, men nu stannade han utan- I samma ögonblick som herr Leonard för hans port.
hade lyktan i sin hand, erfor han en stark Strax därefter knackade det på dörren, lust att sofva.
Det var ingenting underligt, och värdinnan kom in.
» Å h, se herrn är eftersom han ej på tvänne nätter slutit uppe.
.
.
I går sof herrn så, att ingen kunde sina ögon till sömn, men för honom var väcka herrn.
Men här är en bonde. » det, som o m det utgått från lyktan.
Han Bakom henne stod mannen med lyktorna gick också genast hem och kastade sig på och framförde sitt ärende m e d vanlig tal- sin soffa.
Han såg, att det låg ett bref på förhet.
Han var från Småland och från den hans skrifbord, men han var så trött, att socken, herrn vet, där herrn hade sin fäst- han ej orkade bryta det.
mö, för se han måtte väl tala med rätt herre.
Och nu hade han gjort sin lilla Så somnade han och d r ö m d e: Det var mörk natt, och han gick ute på affärsresa och skulle fara hem, och då han gatan m e d sin lykta i handen.
Han var i for hemifrån, hade herremannen, som var stor brådska, det var något han skulle söka hans granne, sagt till honom, att om han reda på, men han kunde icke rätt minnas kunde få fatt i guvernantens fästman och hvad.
Han bara kände en mördande oro föra honom med dit ned, så kunde det vara roligt, för de tyckte om guvernanten, och och ångest.
Han tyckte sig gå öfver torget fifememot hon gick visst och längtade, ty hon var Norrbro.
Just då han steg upp på bron, inte glad af sig.
Ja, och så var meningen såg han, att något hvitt och ljust k o m ho- den, att han skulle bjuda på skjuts, om nom till mötes från brons andra sida.
Då herrn ej ville försmå och kunde bli snart detta ljus k o m nära honom, såg han, att färdig.
det var hans fästmö.
Men det var, som I sanning man skulle kunna tro, att herr om tösen blifvit på något sätt förklarad.
Leonard hade gissat rätt, och att det var Hon var större, och det strålade o m henne.
gamle fader Jul i egen hög person, som var Som hon k o m där i natten, låg det en kommen, för att ställa o m frid o c h " lycka hög mildhet och en nästan majestätisk sorg öfver hela jorden.
öfver henne.
Han, som gick där m e d lyktan, (Illustratör: Viktor Andrén.)
• tänkte, att han aldrig trott, att tösen skulle kunna se så ståtlig ut.
I detsamma på- minde han sig, att han gått ut med lyktan för att läsa i människors själar, och förstod, att han här ej såg sin jordiska fästmö, utan hennes andliga jag.
Och han genombäfva- des af salighet vid att se på henne.
Men hon gick emot honom m e d en före- brående blick och sade, just som hon stod framför h o n o m: » Om du med din lykta söker Rundt om hela vida jorden, Aldrig skall du någon finna, Som dig älskar så som jag. » Strax därpå var han vaken.
Så sprang han upp och visste, att h aldrig skulle öfverge henne, den ärliga, gofia, gamla tösen, som älskade honom.
T y han och hans folk äro ett besynner- ligt släkte.
Han kunde aldrig tro jjåjS.-den.
påtagligaste verklighet, men han kuni sin salighet på en dröm.
Och brefvet, som han skrifvit.
.
.
Han stod och funderade.
Detta kunde ej hjälpas
IDUN 1894 415 T v å gånger två ä r - f e m!
Kraft.
Proverb i en akt af Frans Hedberg.
LYDIA.
Åja, den versen gick väl an — men sedan STERNER.
Herre gud, det är väl inte bara poe- terna, som ha rättighet att vara dumma heller — en annan syndare kan väl också få försöka?
LYDIA.
Och så att allt oupphörligt rimmar på » Lydda ».
STERNER.
Ja, men det är just det fina!
Som den här versen — den är, ta ' mig tusan, riktigt stilig: PERSONER: LÖJTNANT STKRNKR.
LYDIA, hans fru.
HÄRADSHÖFDING HULT.
ADA, hans fästmö.
ARTISTEN HALVAR HALL.
Scenen hos löjtnantens.
ätta morgonstrålar vårgladt vid leka min fönster- karm; krukväxtskotten, ge spädgrönt de mången Agapantus ' solkyss blåa glimtar från af knoppar rosens vinternakna, Käckt Aralian de stå stolta Men fast utaf denna Ty för där, mig en kruka, nästan måste djupt se det lilla till som af längtan Redan d,öd lif sig mig mot endast utur sin graf mig förklara, så mycken ondo sig saft?
ej blytung det, som ut i sol vill köld Att, fast gnistan den fick lif till var sist Sigrid Andrén.)
kraft försvara Att Viktor gaf.
solskensposten, i en plantas (Illustratör: fått.
vinterfrosten du undret att höja, styrka stängel den upp det finns böja skott, första att sänkes tom.
vid första Kan skänkes vågar ått,.hoppfull står raden, förut.
rikedom, som .Nu hela än blicken att Maden, ut, likväl jag försona stam.
ögonfröjd ljusast fram, sy ?i ' s svälla mera till stängel öppnar Ficusskotten snart varm.
krona sin dräkt veka, kan tvinga slå?
så ringa, ändå?
Elmblad (Toivo).
» För mig stå lifvets gåtor tydda A f dig, af dig, min lilla Lydda! » LYDIA.
Åja, det säger jag ingenting o m; men sedan — STERNER.
Jaså, du menar väl tredje strofen?
Och den, som jag tycker är riktigt storstyf: » För mig är lifvets bästa krydda En kyss utaf min lilla Lydda! » LYDIA.
Ja gudbevars, den är nog inte så illa — för oss!
Men hvarför rimmade du inte på Lydia (Elegant salong med portierer for öppna dörrar i fon- i stället?
den och stängda till sidorummen.
Modern inredning.
STERNER.
Lydia kan man j u inte få rim på, och Flygel på ena sidan.
Pä den andra staffli af eben- därför är det orimligt af dig att begära — holts med Lydias porträtt i olja, vändt till hälften utåt.
LYDIA (häftigt).
Jaså, är jag nu orimlig?
Små soffor och atenienner, hvilstolar och kåsöser här STERNER.
Inte du, Lydia lilla, men ditt namn!
och där.
Det får l o f att bli » Lyddan », annars får man hvar- Lydia sitter vid flygeln och fantiserar sakta öfver ken fram hyddan eller kryddan!
en melodi ur Faust.
Sterner halfligger i en soffa till LYDIA.
Å h, o m du älskade mig som förut, vänster och håller pä att somna öfver en bok.
Vid ett så — — starkare ackord af Lydia rycker han till och ser sig STERNER.
Det är våra föräldrars fel — för det omkring litet förvirrad.)
är alldeles på samma sätt med mitt I Ingen män- niska kan rimma på Axel — men säger man Acke, STERNER.
Sa ' du något, min vän?
då går det tvärt!
Då kan man till exempel säga LYDIA.
N e j.
så här: STERNER.
Jaså — j a g tyckte precis — — » I lifvets branta uppförsbacke LYDIA (spetsigt).
Kära du, det var bara flygeln.
Du stödes af din trogne A c k e.
» STERNER (kväfver en gäspning).
Den tiger nog — om inte du klinkar på den I LYDIA (ömt).
Ack Acke!
LYDIA.
Klinkar?
Tackar så mycket!
STERNER (likaså).
Lyddan lilla!
Eller också STERNER.
Ja, vet du, Lyddan lilla, du får ur- så här: säkta; men man blir verkligen nervös af det där » Med lilla foten på hans nacke, LYDIA.
Jaså, du sofver, när du blir nervös?
Hon styrde lätt sin trogna A c k e!
» — Annars brukar man — — STERNER.
Jag har visst inte sofvit!
men det gör du inte?
Eller hur, Lyddan lilla?
LYDIA.
Långt ifrån var det nog inte, tror jag.
LYDIA.
Aldrig, A c k e!
STERNER.
Nåja, när man skall hänga på baler STERNER.
För ser du, om du försökte, så skulle och supéer hvarenda natt.
det kunna gå så här: LYDIA.
Dansa litet flitigare, så slipper du » hänga&gt;.
» Blir hon för stygg emot sin Acke, STERNER.
Den, som finge vara hemma en kväll Så g ö r han uppror som Nils Dacke! » — riktigt i fred — riktigt för oss själfva I LYDIA (ser på honom förvånad).
Ville du d e t?
LYDIA.
Men det gör du inte, A c k e?
STERNER.
Ja, hvarför skulle j a g inte vilja det?
STERNER.
Inte, o m du är snäll, Lyddan lilla!
LYDIA.
JO — jag tänkte bara hvad skulle Det är så säkert som att två gånger två är fyra!
vi då göra?
LYDIA (stiger upp).
Ja — • är det så säkert, det?
STERNER.
K o r s!
Prata — spela litet piket eller STERNER (förvånad).
Hvilket?
ecarté — dricka en kopp te LYDIA.
Att två gånger två är fyra?
LYDIA.
Så poetiskt!
STERNER.
Ja, det är j u ett axiom I STERNER (fortsätter).
Och lägga oss tidigt!
.LYDIA (smeker honom).
Men o m jag nu säger, LYDIA.
Sofva, j a, det förstås!
Du tänker då att två gånger två är fem — går du inte in på det, inte på annat nu mera!
Under vår förlofnings- A c k e lilla?
tid STERNER.
Nej, vet du — det — STERNER.
Ja, då kunde jag inte sofva af o r o!
LYDIA.
Å h, om jag nu ber d i g!
LYDIA.
Nej, då kunde du dansa hela nattenl STERNER.
Något så tokigt kan du inte be ' mig om!
STERNER.
Ja, hvarför?
F ö r att jag inte kunde LYDIA.
Men o m jag nu gör det ändå — bara få rå o m dig på andra villkor!
Tänk dig bara ett för att se, om du inte för min skull — åh, söta sådant år!
Och därför är det nu bara en helt na- A c k e!
G ö r det för min skull!
turlig reaktion efter all oron — alla ansträngnin- STERNER.
Nej, det kan jag verkligen inte!
garna.
LYDIA (går ifrån honom).
När vi voro nyförlof LYDIA.
A t t du inte gör annat än vill ha ' r o?
vade, hade du gjort det!
STERNER.
Å h, förlåt mig I — (stiger upp och går STERNKR.
Det tror j a g inte.
till henne) D u vet själf mycket väl, att LYDIA.
JO, det hade du!
D u hade det be- LYDIA.
Låt mig vara!
stämdt!
STERNER.
Seså, » Lyddan » lilla!
STERNKR.
Ja, jag vill inte svära på det!
F ö r LYDIA (vänder sig hastigt om pä pianostolen och då gör man j u allt hvad galet är — på lek förstås!
slår armarne om hans hals).
A c k e!
Du älskar mig Men nu ä ' vi ju gifta — nu har allvaret kommit!
inte mera!
Nu är det slut på leken.
STERNER.
Gör inte j a g?
J o, så!
LYDIA.
Ja, gunås!
LYDIA.
Inte som förut!
STERNKR.
Och nu får jag en kyss, o c h så tala STERNER.
Nej, mycket, mycket mera!
Det har vi inte mera om den saken!
(Till henne).
du rätt i!
LYDIA (drar sig undan).
N e j, det får du inte!
LYDIA.
Mycket, mycket mindre!
Aldrig skrif- STERNKR.
Får jag inte!
Det vill jag väl se!
ver du vers mer — aldrig ligger du på knä — (Efter henne).
aldrig bär du mig.
LYDIA.
Pytt fick du!
(Skyndar bakom flygeln).
STERNER.
G ö r inte j a g?
STERNKR.
Tror du inte jag kan få tag i dig?
LYDIA.
N e j, det gör du visst inte!
LYDIA.
Nej, det tror jag inte!
STERNER.
Ja men, &gt;Lyddan&gt; lilla, nu när du (De jaga hvarandra under skratt och nojs.
Slutligen är min hustru, så behöfver j a g j u inte hålla ett får han fatt i henne.)
sådant där vådligt rej som förut, innan du var det.
LYDIA.
Släpp mig genast!
För resten narras du!
Skref jag inte vers i förra STKRNER.
Nej, först skall du betala plikt!
(Kysser veckan på din födelsedag?
Och i natt, när vi kom henne upprepade gånger) T v å och två.
hem, låg jag då inte på knä för dig och tog af LYDIA.
Ä r fyra!
— N u vet jag det!
(Vill draga dig din skor?
sig undan).
LYDIA.
Ja, var det för mycket, det — när jag STKRNER.
I det här fallet kan det gärna vara var så trött, och när Anna hade gått och lagt sig?
fem!
(Kysser henne en gäng till.)
Och dina verser, de va ' j u så dumma!
LYDIA.
Nå, ser du det!
STERNKR.
Å h, förlåt!
— STKRNER.
Ja, på det viset!
» Den bästa skatten i min hydda Ä r du, min egen lilla Lydda! » LYDIA.
Således medger du, att två gånger två kan vara fem?
IDUN 410 STERNER (tar ännu en kyss).
Nej sex!
Nej (ajlägsen ringning utanför).
Hvad nu då?
Alltid skall det komma någon I LYDIA.
Kära du — det är bestämdt A d a!
STERNER.
Usch då!
Hvad vill hon?
LYDIA.
Minns du inte det?
Hon kommer ju Kr att presentera sin fästman!
STERNER.
Hvilkendera?
LYDIA.
Fy A c k e!
Inte vara stygg!
Den sista naturligtvis.
STERNER.
A r det säkert, det?
LYDIA.
Tills vidare åtminstone!
Häradshöfding Hult!
STERNER.
Nåja, han är då tillräckligt korkad!
LYDIA.
Nu skall Acke vara en snäll gosse!
Där ha ' vi dem!
(Går emot de kommande i ytterrum- met).
Nej, hvad ser j a g?
Å h, så roligt!
STERNER (för sig).
Så hon ljuger, ni I DE FÖRRE.
HÄRADSHÖFDINGEN.
ADA.
LYDIA (kommer in ined dem).
Rysligt välkomna!
Å söta A d a!
hvad det var snällt af dig!
ADA.
Goda Lydia!
Här får jag presentera min fästman, häradshöfding Hult!
Fru Sterner, min bästa väninna!
LYDIA.
Fägnar mig särdeles, herr häradshöfding.
Har den äran att gra- tulera!
Axel och jag sade just nyss ADA.
Å h, nej, se löjt- nanten är hemma!
K o m, Hinke lilla!
(För honom fram till Sterner).
Här får jag presentera min fästman, hä- radshöfding Hult — löjtnant Sterner!
STERNER.
V i känna ju hvarann förut!
Gratulerar, mitt herrskap!
HULT.
Hm — • ja!
he he!
— Tackar!
— Vill minnas, att det var på Grand.
STERNER.
Nej, var det inte på Hasselbacken?
ADA.
Nej, då var det nog på Grand!
För Hinke går aldrig på Hasselbacken — det har han sagt.
HULT.
H m!
— • nej he he!
— inte om vintern just.
ADA.
Nej, för då är det ju stängdt.
Men inte om sommaren heller, har du sagt.
HULT.
H m!
— nej — he he!
— för då sitter jag ting!
ADA.
Men om våren?
HULT.
Hm!
— ja — he he!
— om jag inte skrifver protokoll!
ADA.
A c k ja — gud!
— * att vara domare, hvad det måtte vara intressant!
Det är det som fäst mig vid Hin- ke — för se, jag har alltid drömt om att bli gift med en domare!
O!
— och att få höra på en raftsaksiing i någon mordsak — åh, hvad det skulle vara pikant.
— Du får snart lof att skaffa mig någon mordsak, Hinke lilla — hör du det?
HULT.
Hm — ja — he he!
— så fort jag kan, så — ADA.
Men nu ska ' vi riktigt prata, snälla, lilla Lydia!
O, om du visste — (till Hult, som närmar sig).
Nej, Hinke lilla, du får inte höra på — du får prata med löjtnanten.
— (Hult lomar helt be- skedligt af till Sterner, som tar honom med sig till en soffa på högra sidan.
Ada fortfar halfhögt till Lydia:) O, om du visste, hvad han är nyfiken!
Jag undrar, om alla karlar ä ' så där nyfikna?
Det vet nog du, som är gift!
Å h, gud, ja gift!
— Jag riktigt ryser, när jag tänker på det — ja, vet du, det gör jag verkligen — — och ändå, åh — — (fortfar tyst och ifrigt).
STERNER (till Hult).
Får det vara en cigarett?
HULT.
Nej tack — he he!
— Ada tycker inte om röken.
STERNER.
Det var ledsamt.
Hur skall det gå?
HULT.
Hm — ja — he he!
— tycker fru Ster- ner om den, hon?
STERNER.
Jag har vant henne vid den.
HULT.
Tänker jag också — sedan, he he!
— nu röker jag bara i smyg och sköljer mig i mun med aseptin!
(Får se porträttet, som står vändt åt dem).
Nej se, he he!
— A r det färglagd fotografi, det där?
STERNER.
Nej, det är olja.
HULT.
Å h — och så likt, sen!
För det ska ' ju vara frun?
STERNER.
Ja.
HULT.
H m!
— ja — he he!
— hon är mycket vackrare än Ada.
STERNER.
Tycker häradshöfdingen?
HULT.
Ja då!
Ada är inte precis vacker — men pikant!
Hvasa '?
Tycker inte löjtnanten, att hon är pikant?
STERNER.
JO, mycket.
HULT.
Och så — he he!
— så har hon ett sätt, som • — — • och ett par och tretti tusen — och i dessa tider — he he!
— löjtnanten förstår — för en fattig jurist — STERNER.
Ja visst HULT.
Hm — ja!
he he!
Det talar svenska, det!
En domsaga kostar slantar, ska ' jag säga!
Jaså, det.
är olja!
Jaha, nu ser jag — det blänker af det!
Hvem har gjort det?
o STERNER.
Det är en artist, som heter Hall.
HULT (häftigt) Halvar Hall?
1894 LYDIA.
Ja, det är en af Axels goda vänner, som målat det.
ADA.
Sedan ni blef gifta?
LYDIA.
Ja, naturligtvis.
ADA.
Hvarför var det så naturligt?
LYDIA.
Pappa och mamma ville aldrig, att jag skulle låta måla mig.
ADA.
Men din man ville det, han?
LYDIA.
Ja — strax efter sen vi blifvit gifta!
ADA.
Ja — gud!
— hvad de männerna ä ' härliga!
LYDIA.
Hvad menar du?
ADA.
Åh, just ingenting!
Var det en ung artist, han som målade dig?
LYDIA.
Ja — och du känner honom nog!
Hal- var Hall!
ADA.
Jaså, den!
(föraktligt).
Nå, den är då inte vidare farlig!
LYDIA.
Hur var det?
Va ' inte ni förlofvade?
ADA.
V i?
Nej då.
Han friade till mig två gånger — första gången på basaren för Skansen, när jag stod i buffeten, och andra gången på Dalarö — men han fick korgen alla fyra gångerna!
HULT (höjer rösten i samtalet med Sterner).
Ja se, efteråt sa ' hon, att hon inte brydde sig om honom, förstås!
Det säga de alltid!
ADA (foW att han talar till henne; med skärpa) Åh förlåt, det sa ' jag förut också!
HULT (förbluffad).
Hvasa '?
ADA.
Kors, jag trodde du talte till mig, Hinke!
HULT.
Hm — nej!
— he he — A lilla!
STERNER.
Hvad kallar häradshöfdingen henne?
HULT.
Bara &gt;A&gt; — jag tycker det är vigare.
STERNER.
Mycket riktigt.
HULT.
Jag har bedt henne kalla mig för bara &gt;H&gt; — fast det vill hon inte.
Men i alla fall — he he!
— så säger jag A!
STERNER.
Häradshöfdingen får väl säga O — sedan.
HULT.
Hvad?
STERNER.
När ni bli vigda, menar jag!
HULT.
H m!
Jaså!
Jaha — he he!
Nu förstår jag; har man sagt a, så får man säga o I Förbaskadt kvickt!
ha ha ha!
ADA.
Hvad skrattar du åt, Hinke lilla?
HULT (hastigt allvarsam).
Just in- genting — he he!
ADA (sakta till Lydia).
Din man sa ' bestämdt någonting elakt!
— Men säg mig nu (sänker rösten).
Är han lika kär än?
LYDIA.
Ja, hvarför skulle han inte vara det?
b ADA.
Jo visst, lilla du visst skall han det — så söt som du är — — men du vet, karlarne!
För dem är det där alltid öfvergå- endc — för oss där- emot — • — LYDIA.
Åh, det är nog öfvergående för som- liga af oss också!
ADA.
Ja gudbevars!
jag förstår mycket väl piken; men att jag varit förlofvad förut, det är bara därför att jag har så godt hjärta.
Jag kan aldrig säga nej åt någon, som går och är olycklig — och Halvar Hall till exempel — (ringning på afständ.)
STERNER.
Det är säkert Halvar!
Han kommer att sluta Lydias porträtt!
ADA.
Då ska ' vi.
inte störa längre, du Hinke!
HULT (till Sterner).
Hm — — ja — he he!
— jag skulle allt bra gärna vilja se honom ändå!
STERNER.
Stanna kvar därför.
HULT.
Hm — ja — men se, A — — STERNER.
Ja.
Känner häradshöfdingen honom?
ADA.
Adjö lilla söta Lydia!
— Det var rysligt HULT.
Bara par renommé — hm!
F y tusan!
roligt — — (Sänker rösten). '
Han har varit förlofvad med min LYDIA.
Ska ' ni verkligen gå genast?
fästmö!
ADA.
Ja du förstår — — det skulle ju bara STERNER.
Nej!
Har han?
HULT.
Hva ', ja!
— he he!
— Före mig, förstås!
plåga honom att se, hur lyckliga vi ä ', Hinke och jag!
(Halvar Hall inträder från fonden.
Sterner och STERNER.
Ja, det är klart.
Lydia gå mot honom.
Ada går hastigt öfver till Hult HULT.
Men han suddade, och därför slog hon och tar honom under armen.)
upp med honom!
Se, A d a är praktisk, och de där STERNER.
Välkommen, Halvar!
Här får jag artisterna är sådana flaxar!
STERNER.
Halvar Hall och jag äro ungdoms- presentera häradshöfding Hult med sin fästmö.
HALL.
Fästmön, har jag redan den förmån att vänner!
.
känna — — det skall glädja mig ofantligt att ta HULT.
Ja — he he!
— det hindrar väl inte, att lära känna fästmannen!
(Bugar sig för Ada och räcker han är en flax.
—: Se, när jag auskulterade nere i Tjänare, herr häradshöf Småln hos häradshöfding Blommert, så var han fram sin hand åt Hult).
ding!
Lyckönskar er på det allra hjärtligaste!
där nere och målade — och då var det en flicka, (Kramar lians hand duktigt).
som — hm!
— (sänker rösten och fortfar ifrigt sakta).
HULT (grinande).
Hm — he he!
— tackar!
ADA (har under tiden talat sakta ined Lydia, men HALL.
Ingen kan göra det mera ärligt än jag af och till haft öra för herrarnes samtal och hört nam- — ty jag vet bäst, hvilken ängel ni varit nog lyck- net Halvar Hall, hvarvid hon ryckt till).
Ä r det ditt lig att vinna!
En ängel, som.
porträtt, lilla Lydia?
IDUN 1894 •4 ADA (sakta till Hult).
K o m nu Hinke, så gå vi!
HULT.
Nej, men hvarför det, A lilla?
Han är ju riktigt hygglig!
HALL.
En ängel, som förtjänar att få en man sådan som ni, — praktisk, rangerad, med bästa ut- sikter till en god domsaga, en liten fin nordstjärna på fracken — — och en ängel, som knyter hvita halsduken — ADA.
Adjö, söta Lydia lilla — nu få vi lof att gå, vi ha så många visiter!
Hinke lilla, bocka dig för fru Sterner!
HULT.
H m — ja — he he!
(går fram till Lydia och Sterner, som stå på motsatt sida).
Mjukaste tjä- nare — he he!
— hoppas det inte blir sista gån- gen LYDIA.
Nej, för all del!
— STKRNER.
V i få ha ' oss en liten middag någon dag ADA (under tiden till Halvar).
Ni är ett odjur!
HALL (likaså).
För att jag kallar er en ängel?
ADA.
Och jag förstår mycket väl, hvarför ni går här och målar!
Men var säker på, att jag skall varna mannen!
HALL.
A n om jag skulle varna honom då?
(Pekar på Hult).
ADA.
Försök!
Men han är för dum för att tro er!
— (Går till Sterners, medan Hult kommer till- baka till Hall).
Adjö, herr löjtnant!
Hvad jag gratulerar, för att det där porträttet är färdigt!
STERNER.
Hvarför det?
ADA.
För att det är så vackert, naturligtvis!
HULT (till Hall).
När vi bli gifta, A och jag, så ska ' ni komma och hälsa på oss!
HALL.
Tack, men jag tror inte, att jag skulle bli välkommen hos frun!
HULT.
H m!
hvarför det?
He h e!
.
Man kan väl vara goda vänner, fast man varit förlofvade.
STERNER (till Ada).
Ni menade bestämdt någon- ting mera.
LYDIA.
Det tror jag också!
ADA.
Jag menade bara, att det är roligt för Lydia, att det är slut med sittningarna — och för er också!
(Går till Hult och tar hans arm).
K o m nu, Hinke lilla!
— (Bugningar och afsked.
När de komma upp till dörren, säger Ada sakta till Hult).
Hvad sa ' han där, Hinke?
HULT.
Han sa ' ingenting!
Det var jag som — he he!
— bad honom komma och hälsa på oss — när vi bli gifta!
ADA.
Gjorde du?
Nåja, då kan det så vara!
(De gä genom fonden; Lydia följer dem ut).
HALL (pekar efter de bortgående).
Den där är väl försörjd!
STERNKR.
Han vill väl inte ha ' det annorlunda.
— K o m du för att måla färdigt?
HALL.
Ja, det var meningen — men nu kan jag inte 1 STERNER.
Hvarför det då?
HALL.
Hon har gjort mig nervös, den där ängeln!
STERNER.
Och han mig — den där korkpåsen!
(Hastigt med ett skratt).
Ha ha ha!
HALL.
Hvad skrattar du åt?
STERNER.
Lydia hade ett infall nyss: hon påstod att två gånger två är fem.
HALL.
N å?
STERNKR.
V i va ' verkligen två par nyss — och så kom du!
HALL.
Som femte hjulet un- der vagnen, me- nar d u?
.
STERNER.
Nej — du, som har dina försänk- ningar hos bäg- ge, menade jag.
HALL (ser pä honom).
LYDIA (kom- mer tillbaka).
Vill herr Hall, att jag skall sitta nu?
HALL.
Det var verkligen därför jag kom; — men jag tror det är bättre, om vi dröja till i morgon.
LYDIA.
Som ni vill.
STERNER.
Jag tycker då för min del, att porträttet är fär- digt.
\ 417 HALL.
Tycker du?
STKRNKR.
Ja — någon liten retoucho behöfs kanske — men den kan du göra sedan — längre fram.
HALL.
När färgen har tagit in bättre?
Hvad ?.
STERNER.
Just det, j a!
HALL.
Kanske det kanske det inte helle^- behöfs alls — och i alla fall, så — adjö så länge!
STERNER.
Går du redan?
HALL.
Ja — jag har litet hrådtom!
(Bugar sig för Lydia).
Farväl, fru Sterner!
(Går hastigt.)
(Paus.)
LYDIA (ser förvånad först efter honom, sedan pä sin man).
Hvad gick det åt honom och hvad är det åt dig?
STERNER.
Mig?
Ingenting!
LYDIA (till honom).
N u narras du, A c k e!
Det är någonting 1 STERNER.
Jag bara står och tänker på en sak.
LYDIA.
Hvad d å?
STERNER.
Två och två kan verkligen bli fem, du LYDIA (triumferande).
Ja, ser du det!
STERNER (slår armarne om henne).
Men en sak skall du lofva mig, Lyddan lilla!
En och en får aldrig bli trel LYDIA.
NU förstår jag dig inte!
STERNER.
Inte tre lika stora, förstår du!
Sa.
ar Annars får det gärna bli både ett och fyra ^jgfcsalade ja, till och med — h1 \ U ' i&gt; LYDIA (ömt, i det hon lutar sig intill honom).
Tyst, i detta omutliga blå, som Acke lilla!
— (Hon täpper munnen pä honom med: Ä a .stifla^Qcb starkt, upp- h^alfveAs en kyss).
ö f v e r ' ossr * (Illustratör: Viktor Andrén.)
jBommardag ligga i gräset Och att i och se upp feSoin \ (let gröna spetsfloret af i i ra,, kronor eller sitta på en björkarna^ mossbeklädd täten i Vkogen och so den djupa blå färgen b r y t a l sig m o t furornas mörka kronor — kan det finnas något ljufligare och vackrare?
Jag ser i andanom det medlidsamma små- 3 a g binder af hedens rödaste löje, som nu spelar på så mångas läppar; j a g hör de mera vänliga och artiga yttra: » ja, ljung ... mycket vackert, » hvarvid de dock knappast ägna en half tanke vare sig åt hvad j a g ch nu, när ljungen klipporna klär sagt eller hvad de själfva säga.
» Så lyck- och hafvet suckar och klagar, ligt att finna glädje och nöje i så litet! » jag binder af blommor, som hösten bär, infaller en annan, hvarvid j a g dock helt ett tack för sommarens dagar.
visst kan fröjda mig åt, att denna min lycka icke väcker en gnista afund i den Jag binder kransen, där ormbunken står talandes själ.
förbränd och gulnad bland stenar, Jag vet också, att med de djupa kun- och stormen med hvin öfver näset går skaper, hvarmed en nyare tids uppfostran och rister i tallarnas grenar.
utrustat ungdomen, mången skall möta mig at Och medan jag samlar så ljungens glöd, jag lyssnar till hafvets vågor och minns det löfte, » i lif och död », du gaf på de skälfvande frågor.
Se, hafvet låg blankt från skär till skär, och vildros i snåren glödde, och nattens speglade stjärnehär en himmel i djupet födde.
Hur lätt gick det icke att svärma då, att gifva löften så runda — hvem tänkte, när himlen var juniblå, på mörka dagar, som stunda?
Hvem tänkte, att smekande sunnanvind skulle bytas i isande nordan, att frost skulle härja drömmarnes lind och hösten gå i fullbordan?
Men jag binder af hedens rödaste ljung ett tack för allt hvad du varit — mina ögons ljus och mitt hjärtas kung i sommardagar, som farit!
zom.
eV med den invändningen, att himmelen hvar- ken » hvälfver » sig öfver oss eller är » b l å », att detta, som synes mig så verkligt, beror på — ja, hvad det beror på, kan j a g verk- ligen inte säga: j a g vet blott, att det är något, där orden eter, atmosfär, jordens rundning och åtskilligt i samma väg före- komma.
Men oaktadt alla de lyktor lär- domen tänder för att upplysa de olärdas mörka förstånd, blir detta oändliga blå för mig dock alltid en himmel, hvars åsyn verkar lugnande och ljufligt på mitt sinne, och j a g tackar Gud att så är.
Himmelen är icke alltid blå; lifvet är icke alltid gladt.
Tvärtom äro kanske de mörka, mulna dagarne flere än de klara och ljusa, lifvets sorgedagar flere än glädjens korta stunder.
Javäl, men så m y c k e t nödvän- digare är det då att taga vara på dessa små glada stunder, dess angelägnare att fröjdas, när himmelen är blå, eftersom den j u så lätt och snart åter kan blifva mulen.
T y det är de små glädjestunderna, som göra lifvets lycka, liksom det är pärlorna, hvar för sig små och ringa, som tillsam- mans blifva ett rikt och präktigt smycke, ett pärlband, oskattbart i värde.
Och det bästa — eller kanske det värsta?
— är att det beror på oss själfva att få flere eller färre pärlor i vårt pärlband.
Det är näm- ligen icke alla, som bry sig o m att glädjas öfver det lilla; det är kanhända numera en- dast några få, som äro nog anspråkslösa att
IDUN 418 1894 nöja sig med, att himmelen är blå: de flesta glädjas åt, att man lefver och andas, att skulle vilja rycka ned solen från himme- solen lyser och jorden grönskar, att blom- lens rund, fråssa i dess glans och — brinna morna dofta och fåglar sjunga — med ett upp däri I ord, åt att allt lefver o c h andas!
O c h så Det har talats mycket o m, att alla män- kunna vi j u fröjdas likaväl under vadmals- niskor hafva anspråk på » lifsglädje », be- tröjan som under adelsjackan, och gudilof, rättigade anspråk.
Men skall då lifsglädjen vi behöfva ej stiga uppför lyckans högsta för alla bestå i detsamma?
Skall den bestå trappa för att kunna se och känna oss lyck- i sådant, som, medan det pågår, smakar liga, när himmelen är blå!
» såsom honung i din m u n », men sedan Mathilda Lang / et.
» rifver » och slår dig » så till d ö d s »?
Skall (Illustratör: Jenny Nyström.)
det vara vår lefnads mål att fylla lifvet 4 * med ett så brännande, bländande solsken, att vi ej ens kunna se, o m himmelen är blå, i eller o m denna sol, som kanske blott är ett irrsken, bryter fram mellan svarta moln, de där snart skola släcka den i förtviflans natt?
Jämlikhet är ett ord, som skulle komma som en befrielse, men människorna hafva gjort det till ett tvång.
A t t alla människor äro bröder och ingen högre eller bättre, så- som människa betraktad, att den enas and- liga personlighet är lika dyrbar, lika mycket värd s o m den andras, det är den rätta jämlikheten.
Men att, o m några förhäfva sig och stiga högt och säga, att den rätta ståndpunkten är där de stå, att lifsglädjen kan fångas endast på deras sätt, att då alla skola äflas att få samma plats, att i yttre omständigheter likna dessa, det är den jämlikhet, som blifver icke till frihet, utan till tvång.
T y hvaruti ligger det an- genäma att stå högt, o m ej däruti att så många stå lägre?
Och detta drager nedåt T^oineo och Julia.
Berättelse H af Lea.
ur hjärtat klappade på den sextonåriga, där hon stod i sitt fönster och tittade ut längs den lilla stadens storgata!
Hon tyckte det låg feststämning däröfver, trots att det var rama lördagsförmiddagen, och trots att lifvet där ute — o m det nu skulle kallas lif — var alldeles detsamma som på årets alla andra hvardagar.
En och annan bondvagn skramlade förbi på vägen till » kvarteret ».
En skomakar- pojke trafvade åstad m e d ett par nylagade kängor i handen, dem han vårdslöst svängde fram och åter, medan han hvisslade en skärande melodi.
I den öppna boddörren midt emot kastade en tjänstfiicka hufvudet — man måste se n e d: man ser ej upp, o m också himmelen är aldrig så strålande blå.
bakut och skrattade af full hals åt någon O c h där Jag vet väl, att det är och förblir en ro- kvickhet, s o m bokhållarn sagt.
kom en sotarmurre m e d stegen öfver axeln, pandes röst i öknen, men dock vill jag ropa!
viskan under armen o c h i de svarta näf- Jag ville säga, främst till de unga: glädjen eder af lifvet, af all den skönhet, som är varne en klunga körsbär, dem han expe- ren, af edert ungdomsmod; glömmen e j, att dierade under gåendet, medan han siktade glädjens pärlor äro lika äkta, fast de äro med kärnorna efter borgmästarns katt, som små, och att o m också molnen gå mellan satt och reflekterade i källargluggen.
Hvad allt detta såg trefligt och märk- himmel och jord, är dock himlen alltid blå där uppe, ofvan dem.
O c h det är dit upp värdigt stämningsfullt ut: en riktig små- vi skola se, icke ned, och det är himlens stadsidyll.
blå, o m o c k blott en skymt däraf, som skall Hur glada tycktes henne glädja oss, icke ett lysande fyrverkeri af ej alla dessa välbekanta figu- solar, som — slockna lika hastigt, som de rer (utom, förstås, katten), tändas.
men allra gladast var hon O m det bara ville Men j a g vill också säga ett ord till de själf.
gamla, och j a g vill bedja dem att så mycket bli kväll en gång, men hur som möjligt lära de unga att se, » när him- det skulle gå till, begrep melen är blå ».
Äfven barndomen och ung- hon inte.
domen ha sina " sorger, m e n det är en g o d Den gamla pendylens vi- lärdom, när de äldre visa på en skymt af sare rörde sig j u icke ur klarblått ljus bakom mörka moln.
Den mulna fläcken; de voro just två dagen kommer tillräckligt snart och säkert otäcka sniglar.
H o n knöt — hvarför skulle vi ej då alltid passa på sin lilla hand m o t dem och log, i det hon halfhögt hvi- att glädja oss, när himmelen är blå?
Det är de stora anspråken, som göra, att skade: » O m ni visste hvad glädjen blir liten.
Det jordiska har små- jag vet, så skenade ni i stäl- ningom blifvit det högsta.
» Låtom oss äta let för att evigt stå på och dricka, ty.
i morgon skola vi dö. » Så samma punkt, s o m o m ni lyder valspråket, och det leder till ständigt vore förtrollade.
Och kloc- nya, ständigt stegrade fordringar på den kan sju skall ändå den märk- lifsglädje, som blott består i njutningslyst- värdiga händelsen inträffa nadens tillfredsställande.
Därför skall man — så vida j a g icke dör upp, högt upp, långt fram!
Därför spejar af oro innan dess, eller mo- man blott efter den röda glansen af denna ster Betta blir sjuk, eller strålande lyckas sol, som så ofta plötsligt här blir jordbäfning eller går ned och lämnar himlen mörk, mörk, skyfall eller något annat utan ens en liten stjärnas ljus!
Det är då förskräckligt.
Men så grymt som det multna stödet brister, hoppet har kan icke ödet vara. » gått förloradt, tron är död, lifvet har blifvit Ödet var icke så grymt.
en ödemark, och till sist kommer döden — Det blef verkligen kväll.
nej, han kommer icke till människorna — Redan klockan fem hade de söka h o n o m!
vår unga dam tre gånger Och hvad är lifsglädje?
Ä r det icke att varit inne i moster Bettas rum för att se, o m moster börjat göra sig i ordning till sitt maktpåliggande värf som förkläde, och sista gången hade moster Betta svarat: » D u ser ju, kära Anna, att jag håller på.
Vi komma tids nog. » Och klockan half sju knackade det på dörren — eller på lilla Annas hjärta, hvil- ket kunde komma på ett ut, ty det var naturligtvis » han », s o m knackade.
Ögonblicket därefter stod han inne i sa- len, hälft förlägen, helt glad, starkt poma- derad och betydligt omogen, men — så lycklig!
Moster Betta var bara så där tämligen vänlig, ty » han » hade nyss fyllt tjugu år och hade ingenting annat att komma m e d än ett vackert studentbetyg och skyhöga för- hoppningar.
Hvad var det för lilla Anna, som själf ingenting hade?
Moster, af hvil ken hon berodde, var just heller ingen guld- grufva, så att n o g var det skäl att se upp alltid.
Men för denna enda gång hade moster låtit beveka sig.
» Människan », slarfven, var j u ändå ingen » utböling ».
Hela sta- den kände ju, att han var postmästarns son.
Och så skulle han resa i nästa vecka, som väl var, så blef man af med den barnsligheten.
Medan han sedan arbetade på sin framtid, skulle nog moster arbeta på annat håll för Annas.
» Barndomstj^cke, ungdomssvärmeri — tsch, vet j a g visst! » fnyste moster Betta.
» Hur gick det för tretti år se ' n m e d mig och stadsfiskalen?
Tack vackert för några framtidsvyer! » » Men det förstås, att en liten rolighet kan man j u vara med o m för en gång, efter som nu de där teatermänniskorna kommit hit, och efter som Romeo och Julia ska vara en riktigt bra komedi.
Och när nu Anna aldrig i sitt lif sett någe ' tocket, så hade j a g inte hjärta i mig att neka henne.
Men
1894 IDUN 419 det lofvar jag mig själf att nog skall j a g se opp, alltid. » — Och så trafvade alla tre i väg till ladan utom staden, där föreställ- ningen skulle äga rum.
Moster höll ärligen ord.
Under balkongscenen kom hon m o t sin vilja i svärmisk stämning, » såg opp » — men i kronan, tänkande på den trolöse stadsfiskalen, på deras gemensamma ung- domslycka och sitt senare ensliga lif.
De båda unga åter voro m e d sina hjär- tan nära n o g i himlen — och m e d hän- derna bak moster Bettas rygg.
Tryckning på tryckning sade där lika tydligt som o r d: » O, vore j a g din Romeo!
— A c k, vore j a g din Julia! » Så ville de evigt lefva för hvarandra.
Och efter scenen i grafkoret, där Romeo till den älskade skendöda deklamerar, innan han tömmer giftflaskan: ligt, o m hon orkat Från lifvets sällhet nu förskjuten, sta så mycket som Flyr jag till dig, o graf, där Julia slumrat nyss._ en enda blick därpå!
I armar, henne ömt för sista gången sluten!
Men hon blickade i stället m e d stora I läppar, henne gifven nu min sista kyss!
tacksamma ögon u p p till honom, s o m be- Din skål, min hulda Julia!
.
.
.
redt henne ett så utsökt nöje.
» Tack; jag är så lycklig! » hviskade hon m e d af — ja, vid denna scen kände de unga för tårar skälfvande stämma.
» Jag skall aldrig, visso, att så ville de dö för och m e d hvar- aldrig kunna glömma denna afton. » andra, o m ett oblidt öde skulle skilja dem åt.
» Ja, » medgaf moster Betta, » det är själfva Alla milda makter!
Var man verkligen i kassingen till folk, de där aktörerna.
Abä- den gamla ladan eller var man i Verona?
kade de sig inte, så man kunde tro, att allt- Denne härlige Romeo med det ädla, stop- ihop var rena allvaret.
Så han damp, den pade bröstet (och de kanske äfvenledes stop- där Twyback, eller hvad han hette, och så pade trikåerna), kunde det vara den lång- vackert Julia skepade sig på balkongen.
skranglige, rödnäste Tillman, som bodde Men munken, som smidde ihop d e m utan hos bagare Grönvalls och åt på kredit hos vidare, den hade då hin tagit här i landet.
fru Söderström?
Och hans tjusande Julia, Roligt var det emellertid alltihop, och allra Capulets stolta dotter, kunde hon vara en roligast att liken stego upp igen, så man vanlig dödlig flicka, s o m lade sig o m kväl- såg att alltihop var komedi.
T a c k skall du larne m e d papiljotter och pjaskade omkring ha, Nils Oskar! » om mornarne i nedkippade skor och m e d Medan moster Betta proberade portnyc- trasig kjolkant, som hennes värdinna, gum- keln, då de hunnit hem, skänktes de unga man Malmros, påstod att hon gjorde?
ett kort ögonblick, det de begagnade m e d » Nämn mig en vrå, dit förtalet ej når, » älskandes vanliga fyndighet: deklamerade inom sig lilla Anna, och så » Julia! » hviskade Nils Oskar och tillade beundrade hon af hjärtans lust allt hvad frågande: » min Julia? » hon såg, hvilket är dens företräde, som sett » G o d natt, Romeo — min R o m e o!
» sva- litet eller intet i världen.
Maskeradscenen, Capvdetska » palatset » (närmast likt en gam- rade lilla A n n a än saktare.
Så gick por- mal trädgårdspaviljong på landet), balkongen ten u p p och, efter ett formelt afsked, mo- med sin repstege, den hemlighetsfulla mu- ster Betta och lilla A n n a in, medan Nils ren i fonden, allt syntes henne härligt, — och Oskar stod utanför m e d hatten i hand och först och sist de älskande.
Under fäkt- hjärtat i brand, fast besluten att kämpa ningen mellan Romeo och Tybald uppgaf till blods för henne, soni han skulle älska hon ett halfkväfdt rop, det kunde hon ej intill döden.
hjälpa, och vid anblicken af Julia i graf- koret grät hon högt.
Ja, det var något m e d den » komedien, » för att tala i moster Bettas stil, något som man aldrig kunde glömma, lefde man än, tills håret blefve hvitt som snö och kin- derna bleka som liljor.
Och nu skulle man gå.
Det hela var slut, oåterkalleligen slut.
Ridån hade gått ned för allra sista gången; de intressanta liken hade stigit u p p och bugat sig för publiken; salongen började utrymmas, o c h den ena efter den andra af de osande lam- porna släcktes.
Men i lilla Annas själ strå- lade och flammade det; hennes bröst häf- des, medan hennes blick sänktes för allt det hvardagliga omkring henne: det half- skumma kapprummet m e d stadens ende krokryggige vaktmästare, madamen som ännu satt kvar vid biljettluckan, gatpoj- karne, som kilade ned från ladans baksida, genom hvars springor de sökt att uppfånga en skymt af den ovana härligheten — • åh hvad hon skulle funnit alltsammans ömk- icke förstod, att hon nu mer än någonsin behöft » se o p p ».
Hon mindes också en annan tid, då det blef längre och längre mellan brefven, på samma gång dessa blefvo allt mindre varma, tills de slutligen alldeles uteblefvo.
Och därefter tänkte hon m e d en ännu stickande känsla på de två långa, grämelsefulla år, hvarunder hon alls icke sport till honom, förrän en vacker dag hans förlofning med en annan stod annonserad i tidningarna.
D e n natten, liksom många följande, grät hon sig mätt.
D e n tiden och långt efter stod hen- nes själ på bår, liksom en gång Julias fagra gestalt i Capuletska grafkoret.
Men liksom en gång Julia, så var äfven lilla Anna bara skendöd.
H o n vaknade så småningom till lif, o m hon också aldrig mera blef hvad hon en gång varit.
Vidare drog förbi hennes minne, huru flere år därefter, då moster Betta redan hvilade i sin graf o c h lilla Anna stod en- sam och värnlös i världen, hon efter lång tvekan räckte sin hand åt en äldre hederlig man, s o m länge hållit henne kär, o c h s o m varit henne en trofast v ä n till det sista.
Lycklig?
N e j, det hade hon icke varit, men skyddad o c h älskad, o c h det är myc- ket.
Hon mindes den bortgångne m e d upp- riktig tacksamhet.
Att Nils Oskar hade blifvit änkeman un- gefär samtidigt hade hon äfvenledes sett af tidningarna.
Men hört något från honom Höstkvällens skuggor föllo täta och skym- sedan dess hade hon aldrig.
Nå ja, hvad mande in genom fönstret till en liten vå- var det m e r?
E n krossad illusion, sådan ning v i d en af hufvudstadens aflägsnare som tusende andra fått erfara; ett enfal- digt litet flickhjärtas första och enda d r ö m; gator.
Vid fönstret satt i drömmande tankar en några stunders oblandad lycka och en lång medelålders, ännu behagfull kvinna o c h halfmulen, m e n stormfri dag.
Det ringde på tamburklockan.
stödde hufvudet m o t handen, medan hen- Fru Anna spratt till.
Gick då icke jung- nes blickar mekaniskt följde det för blåsten fladdrande skenet af gastyktan midt emot.
frun och öppnade?
Nej, det var sant: Anna Grupper af brådskande vandrare aflöste hvar- hade skickat bort henne.
H o n gick således andra, hållande antingen fast i brättet till själf för att se, h v e m det var.
I den öppnade dörren stod en manlig hatten, som hotade att flyga bort, eller kring kappor och själar, som svepte för vinden figur, hvars drag skymningen dolde.
Men kring deras gestalter.
H o n såg dem, o c h vid hans fråga: » bor fru Wimmers här? » hon såg d e m icke.
Hennes tankar dröjde stack det till i Annas hjärta, och allt hen- vid flydda tider, v i d ungdomsdrömmar, al- nes blod rasade till kinderna.
Denna röst?
Ja, hon hade hört den förr, o m den också drig fullt förgätna.
H o n hade hört den i lif- Hon mindes de eldiga bref hon, efter en nu var djupare.
vets vårdagar, i drömmen, i minnet tusende härlig teaterafton, mottagit af den kort därpå afreste Nils Oskar.
H o n log ett ve- gånger.
Och nu — » var god och stig in! » modigt löje v i d tanken på alla de finter bjöd hon m e d icke fullt säker stämma.
(Forts. &amp; sid. 4 3 4.)
hon och han måst tillgripa för att dölja denna korrespondens för moster Betta, s o m ^
IDUN 1894 drömde någon.
— • Eller kanske han finns i verkligheten?
H o n talade o m det hem, hon skulle skapa åt honom, o m de små barnen.
Den 13 mars.
I dag lät hon mig förstå, att hon mött denne man, som älskade henne för hennes egen skull — hon sade ej hans namn, det var också detsamma, j a g känner ju ingen från hennes hembygd.
Men hon beskref honom.
Att det kan finnas en så- dan inkarnation af all manlig fullkomlighet till i världen, fick hon mig icke ett ögon- blick att tro, men har han blott hälften af de inre och yttre företräden, hon utmålade, kan hon i sanning prisa sig lycklig.
— Den 16 mars.
Åh, det är han, han!
Det blef mig plötsligen alldeles klart — hon förrådde sig, utan att ana det!
H v a d j a g önskar, att j a g inte kände honom!
Jag för- modar, att j a g gjorde rätt i att ej omtala för henne, att j a g känner honom, och hur mycket j a g känner honom.
Det kan j u hända, att det stannar vid blott och bart kurtis, och att han ej friar.
Gör han det, hvad skall j a g då göra?
— — — inte egentligen, hvad det är, som låter mig hålla af Petra Ström.
Hennes yttre är alldeles icke tilldragande, tvärtom, hon är ovanligt ful.
Och hon har detta öfver- spända i sitt sätt, som alltid brukar lämna mig kall och oförstående.
Kan det vara möjligt, att j a g låtit besticka mig af denna kärlek vid första ögonkastet, hon ägnat m i g?
En ung flickas kritiklösa beundran af den mognare kvinnan,.
och som omfattar allt, från mina ögon till den minsta småsak i mitt hem, hvart ord jag säger, hvar rörelse, jag gör.
Men det är möjligt, att det kan vara endast detta!
— Kanske det, att hon är svår att förstå sig på, och att upptäckts- resor alltid intresserat mig.
— Det ligger något bundet öfver henne, trots all exalta- tion.
• — 30 januari.
» Kunde j a g blott tro på någon, skulle j a g kunna bli fullkomligt lyck- lig, » sade Petra i dag, då hon satt på.
golf- vet med båda armarna lagda i mitt knä och såg upp på mig.
» Du menar — » » Ja, det menar jag.
Vet du, huru många friare j a g haft dessa sista två år?
Minst tio!
Ingen enda för min egen skull, alla penningfriare, hvarenda en! » » Är du så säker på d e t?
» » Ja alldeles. » Och hon drog fram flere exempel för att låta mig döma, o m hon inte gjort rätt, som varit försiktig och misstrogen.
Jag tror det.
Har hon en någorlunda klar föreställning om sin yttre människa, undrar j a g ej på, att hon kommit till ett nedslående resultat.
Jag satt och såg på henne, medan hon talade, och försökte se henne m e d en mans ögon.
Nej, det är omöjligt att känna sig intagen af denna kantiga, nästan knotiga figur, de utstående blå ögonen, det linfärgade håret utan den minsta strimma af sol eller guld, den nästan tragiska lilla uppnäsan, som gör att hennes ansikte i profil förefaller näslös!
O, hvad det gör mig ondt o m en sådan stackars flicka, hvars hela längtan, medveten och omedveten, står till att blifva maka och mor, och som af några rent yttre tillfällig- heter, en centimeter eller möjligen blott en half centimeter för kort eller för lång näsa, några drag eller former, som ej tilltala skön- hetssinnet, blir hindrad att uppfylla denna sin kallelse!
Eller skulle bli det, om hon vore en fattig flicka — under det härvidlag den motsats äger rum, medvetandet o m den tolerans dessa brister möta, till följd af den allt förskönande rikedomen, gör denna unga flicka bitter och beröfvar henne alla ungdomliga illusioner!
Den 3 februari.
H v a d naturen är grym, som nedlagt denna glödande själ i detta opoetiska omhölje!
I dag har j a g fått henne att tala.
En bikt, aflagd m e d en passion, som var formligen ängslande.
Hennes var- maste önskan, mest brännande åtrå är att bli älskad för sin egen skull, endast under denna förutsättning, m e d denna fullkomliga visshet kunde hon ingå ett äktenskap!
Och hon vill gärna gifta sig.
Någon annan fram- tid kunde hon inte tänka sig, hur m y c k e t hon än försökte.
H o n visste, att hon kunde lyckliggöra den man, som älskade henne, genom sin gränslösa hängifvenhet, sitt full- komliga uppgående i alla hans intressen och sträfvanden.
» Ser du, j a g har inte mer än en begåfning, men den har j a g fullt ut, och det är att älska, älska. » — Hon sträckte ut båda armarne liksom för att famna denne Om han endast vore en flyktig och opålitlig kurtisör, ginge det väl an, han kunde det oaktadt göra henne lycklig — det har man sett exempel på, — men han är till ytter- lighet kall, beräknande och hänsynslös och har alltid för mig haft detta obeskrifliga något, som gör, att j a g instinktlikt känner, att han ej är någon bra människa.
Endast det sätt, på hvilket han ser på ett frun- timmer • — Och det han säger sedan!
• — Stackars Petra, han, denne estetiske fin- smakare, denne nästan besvärlige skönhets- dyrkare, älska henne för hennes egen skull!
Jag kan inte räkna alla de rika flickor, till hvilka han friat, sedan han för några år sedan kom hit.
Det kunde jag möjligtvis låtit Petra förstå — visst inte för att jag tror, att det skulle hjälpa — sådant hjälper aldrig — o m j a g inte själf hade varit ett af föremålen för hans spekulation och j a g ej hade för princip att anse hemlighållandet af ett af slaget frieri för en hederssak.
— Jag kan så väl förstå, att han hade an- vändning för mina pengar, helst jag som änka har dem till min disposition och dess- utom inte har någon annan att taga till råds än » mitt eget hjärta », hur många gånger har han inte sagt det?
Fröken Petra däremot tycktes ha en kritisk pappa, som, efter hvad j a g förstod af hennes half va för- troende, är så pass kritisk, att han ser ho- nom med allt annat än blida ögon.
Hvad henne beträffar, är det som o m tron på denne man och på hans oegennyttiga kär- lek blifvit det centrala i hennes lif.
Hon tycks höra till de olyckliga, som när de tro på någon, göra det blindt m e d hvarje fiber af sin varelse, hvarje skälfvande nerv, hvarje bloddroppe.
Det vore grymt att rubba denna tro.
Den 28 mars.
Och ändå!
Jag har hört honom tala om henne, jag hade icke behöft det för att veta, hvad han tycker och tän- her — jag känner honom så väl.
Natur- ligtvis talade han ej om för mig, att han gör henne sin kur, det vore i mer än ett hänseende ogrannlaga, samtidigt med att han försäkrar mig, att han ej vill taga mitt nej för afgörande, fast j a g så många gånger sagt honom, att det var det, oåterkalleligt.
I går var han ovanligt aimabel mot mig, det var nog min egen skuld.
Jag brukar vanligtvis hålla honom på afstånd, nu för- sökte j a g af intresse för Petra få lite reda på honom, se, om j a g dömt honom för hårdt;
1894 IDUN 421 det kunde j u vara en möjlighet, att j a g såge honom i ett annat ljus, o m j a g kunde vara fullkomligt opartisk.
— Jag försökte lägga band på min aversion.
Han förde själf samtalet på henne.
» Jag råkade i går fröken Ström ifrån Norr- land, » sade han.
» Hon talade o m er i de mest entusiastiska ordalag, och jag var nog raffinerad att låtsa, som j a g ej kände er, för att få nöjet höra så m y c k e t mer.
Jag roade mig med att göra några inkast, men det var som att tala för döfva öron.
» Ni kunde inte låta bli att beundra fru Kruse, o m ni kände henne, » sade hon.
Apropos, ni har inte talat o m för fröken Ström, att ni och jag äro gamla bekanta!
Hvarför har ni inte gjort det?
H v a d ligger under detta!
Det är alltid svårt att förstå sig på vackra fruar, men bland alla vackra kvinnoproblem är ni det svåraste att lösa. » Han försökte lägga in i sina ögon ett ömt uttryck.
— » Vi ha verkligen inte talat o m er de gånger, j a g råkat fröken Ström, » sade j a g kallt.
Det är också sant, hans namn har aldrig blifvit nämn dt oss emellan.
» Nå hvad säger ni o m henne, » fortsatte han försiktigt.
» Jag tycker o m Petra Ström, » svarade jag genast.
» Vore jag fruntimmer, skulle j a g troligen också göra det, hon är ingen konkurrent.
Och det är nog en liten snäll flicka, och godt omdöme har hon, det var inte första gången j a g märkte det i går. » Hans ut- tryck sade mig så tydligt, hvad han inte märkte första gången, att det kokade inom mig.
Jag lämnade honom.
Strax efter k o m von Dittner fram till mig.
» Hör du, Anna, » sade han, » du vet nog, att j a g aldrig brakar blanda mig i dina angelägenheter, men som nära släkting och barndomsvän tar du j u inte illa upp, om jag säger: akta dig att ha något att göra med den där herrn, det är en dålig karl. » » H v a d vet du om h o n o m?
» frågade j a g ifrigt.
» En hel del saker, som jag inte kan tala om för ett fruntimmer. » » Vet du något, som går direkt på heder och ära? » Jag såg, att von Dittner tänkte, att jag var intresserad för egen del.
— » Ja, » svarade han utan den minsta tvekan, » det vet jag.
Det är en dålig, genomrutten karaktär, som förr eller senare slutar illa.
Den kvinna, som fäster sig vid honom, går sin säkra olycka till mötes. » - — De orden ha ringt för mina öron hela dagen.
Jag känner v o n Dittner tillräckligt för att veta, att han ej skulle hafva fällt dem, o m han ej vore fullt säker på sin sak.
Petra kom upp i eftermiddag, o m möjligt ännu mer tagen.
H o n lät mig förstå, att hon talat m e d » honom » o m mig, och att han sagt henne, att han började hålla af mig på blotta beskrifningen — för hennes skull.
Jag försökte k o m m a med några kritiska in- kast, möjligen var han endast en kurtisör af det vanliga slaget, hon nyligen beskrif- vit för mig.
H v e m visste, o m han var att lita på?
Men det var omöjligt, hon hörde mig inte.
Och allt hvad hon sade sedan — Nej, det skulle vara den största grymhet att störa denna jublande kärleks- och lycko- hymn med tviflets skärande missljud!
Nu hoppas j a g innerligt, att han anser henne för ful för att riskera se henne dag- ligen och således ej anhåller o m hennes hand, eller att fadern nekar sitt samtycke.
Hvad skall j a g i motsatt fall göra?
ml kkkttAN ej &lt;) I T C:: C -; ^ I \ 1 HoyiÅi / ifl; k. » .sk \ RM.
T H X s ^ u x r var s u ' • Sr / /?
WVs * .S ' Ä J.iVNl ' 1: MOS IJOOA OCH STfKKA IM 11 V OCH NÄTTER OCH DRÖMMA.
i I JfilV VlféVVVlir HENNES, HECT^-SRAl-Å-kSTOLN jj \!
/ - J ^ ^ A Ö K AF DEN SJUKAS V l U A — | H, - O "; BvK HO^JPC E^ BEEK.STAMMIG BLOMMA AVOX !.S« (, X - - .^S » / !El$VMA.VDE DJUPRÖDA U U A.
n:; Ollt DÖDEN KVÄPPE ÖÄRTRUPS KUST OmpS&amp;PE TANKEPLOCKEN.
. '
==^C: !^~ ' i .. ' '; /. \ \ A5i KORSADE ' HÄNDERNA PÅ MEN ?fES^BR&lt;&gt;ST Offit SÄNICTE ÖGONLOCKEN, \ ' I!
x? ' '
• * ' \ jx / / fi \ MAS TALAPE SÄLLSAMT KjLJNöANDE ORD.
1 P0DENS STORHET NAKNA, * OmjSML, - SOM STIGER UOI^l^E^PRÅN jp » ®2&gt;- ^ ^ t i O O N LUGNA OCH VAKNA.
$OJ \ i PÖR -- UKT EN LARKA,V^OLLWS KLAPP,.
INSJUNKANDE DRILLAR AP TRÄNGTAN,- — ' AVl; N-BLOMAtAN STRÄCKTE PKÅN ÖÄRTRUPS # ÄDP BCSTÄNPlfiT SIN ROPA LÄNGTAN.
==: • I !j 1 I -, '! '
•!
1 I * - • ' ' ' Wk m m m m.
C ' — - '!
/ / Dl: ' ÖPPNA LÄPPARNA STELNADE TUNGT, " \ LlN KLAGAN T.VLKTES DE BÄRA: - Min tanke brann och mitt blod vak un jfr.
PaKUTE.
PANNS L1PVET ATT LÄRA.
PäRPTE FAMNS GLÄDJEN MED SMHTAN PORÖST () tll ShKATTANPI: WN ATT K&gt;SNA, " " PÄRVTE FANNS&lt;SÖROE \ ATT TÄTT TILL SITT BRÖST 1 STXRKANPE ' TIMMAR OSS vySSA.
•XV Jm&gt; KXNNF.R AUG EJ, HAR ALDRIG VALT, HAR ALDRIG .SPEöLATS 1 HANPLlNlJ.
1 .MÖRKER JAG T^OÄT OCH AREN TALT TljiL MIN STUNPA&amp;PE IVÄKlLSPÖRVANT&gt;klXö.
.H \ AP L1PVCT LJIPT PLLEK BITTERT dh h a VET EJ, Sl » R (&gt;.
ELLKR LVCKA,, - ' limREjw awllén pä msGRAP!
S k a l l imin pötia längtan a \ ig t r j c K a.
W-Ål HVLLSIRÖW m m K % ;\ • S i
IDUN 422 Den 3 april.
Hon var uppe i dag, en- dast några ögonblick.
Jag såg genast på uttrycket i hennes ansikte, hvad som händt.
Han hade friat.
H o n talade om för mig, hur det gått till.
Från första ögonblicket hade han älskat henne, men han hade tvekat i det längsta att säga henne det, därför att hon var rik, han fattig.
— H v a d j a g kände väl den frasen, j a g spratt till, när hon upprepade den.
— Men nu hade hans känslor blifvit honom öfvermäktiga etc. etc. — Borde j a g talat, j a g vet det inte, j a g teg.
Inte en skugga af tvifvel!
H o n hade rätt, det fattades henne endast att tro för att bli lycklig, o c h hon var lycklig — tusen- faldt lyckligare, än hon kunnat drömma o m att någonsin bli.
» H v a d världen var skön, full af kärleksunder och kärleksfröjder, och hur solljus, molnfri, nästan ängslande moln- fri, var inte framtiden! » Jag har aldrig hört något dylikt.
Det var som o m dam- luckorna plötsligt blifvit öppnade och det frigjorda brusande vattnet forsat ner m e d solstrimmor och månglitter öfver hvarje skummande vågkaskad.
— Det var lifsglädje!
Jag sökte med all makt tvinga mig in i hennes tankegång, se m e d hennes ögon, hypnotisera mig till att inte veta mer än hon vet, att glömma, att j a g för knappt en månad sedan hört samma kärleksförklaring från hans läppar och ännu senare den för- säkran, som jag, innan han yttrade den, visste vara sanning, att han aldrig skulle kunna älska en kvinna med ett sådant yttre som hennes.
Huru som helst!
Jag kan inte använda knifven.
Som det nu är, är hon åt- minstone lycklig för ögonblicket, fullt och helt lycklig; hvad mer, o m jag tror, att lyc- kan är byggd på den lösaste sand; hvilken lycka är ej det, i det ena eller andra ' afseendet!
Att ha varit lycklig, om ock blott en kort minut, uppväger det ej ett helt lifs sorger och lidanden?
Hon skulle kanske inte tro mig eller tro, att det är sårad, kvinnlig få- fänga öfver att han visat sig så föga otröst- lig öfver mitt afslag, som dikterat min var- ning — ifall j a g varnade.
Men hvarför skulle jag göra det, när j a g inte är tvun- gen.
— Den 16 april.
Jag har haft ett långt bref från Petras far.
Han ber mig i de mest bevekliga ordalag att använda mitt in- flytande öfver hans » stackars förblindade barn ».
Han nekade sitt samtycke till för- lofningen, emedan han från skilda håll hört de mest ofördelaktiga omdömen o m Petras friare.
» Han lär inte ha suttit inne, » skref lian, » m e n efter allt hvad jag hört, borde han göra det.
Jag har sagt Petra allt, men det hjälper inte.
Kunde inte ni försöka öfvertala henne att afstå från att göra sig olycklig. » — Han gaf mig en mängd fakta.
Det tycks inte vara något tvifvel om, att de tala sanning.
Detta är en konflikt.
H v a d skall jag göra?
Låt mig tänka.
— Hon vet detsamma som jag, och hon är inte något oreflekterande barn.
Tvekar j a g att säga något, därför att j a g är rädd för att såra och smärta?
— Inte endast därför.
Men kan man väl spela försyn, när man inte är allvetande?
Kunde man se in i framtiden, visste man, hvilket som vore mest barmhärtigt, minst olycksbringande!
— Jag tror inte, att j a g skulle uträtta något m e d att tala, och j a g vet inte, o m det inte är mindre ' grymt att tiga.
1894 Gifter hon sig med honom, är det m y c k e t troligt, att hon blir olycklig, men det finns ändå chancer för att hon dock inte behöf- ver bli så olycklig, som vi nu kunna ha skäl att frukta.
M e d de förbättrade ekono- miska förhållandena upphöra j u många af de frestelser, han nu faller för.
Det kan j u hända, att den tacksamhetsskuld, i hvil- ken han måste känna sig stå till henne, gör h o n o m till en bättre människa — — För en natur sådan som hennes är upp- offrandet af sig själf för den man älskar, själfva lidandet en lycka.
— O c h de små barnen — o m de k o m m a — Å andra sidan: som ogift — som åld- rande kvinna m e d dessa kväfda hustru- o c h modersinstinkter inom sig — m e d hennes passionerade natur, som utan tvifvel skulle omsättas i bitterhet — Hon hör inte till de kvinnor, som kunna resignera sig till lugn.
Jag ser henne för mig som en hård o c h misstrogen gammal mö, sökande och finnande i all vänlighet, hon röner, nya bevis på människors egennytta o c h falskhet.
Hon själf har ej tänkt sig annan framtid än som T D et är då verkligen, som o m det vore förryckt, » utbrast unga frun otåligt; » aldrig har någon höst varit så stökig: po- tatisplockning, pigflyttning o c h tvätt — allt i en härfva, och kan j a g inte få Lovisa i torpet att se till barnen i morgon, så går det rakt på tok alltsammans! » V a r m och röd satte hon kappa och hatt på o c h skyndade ut.
Efter det strida höst- regn, som varat dagar o c h veckor, hade luften ändtligen höjt sig.
Mild och fylld af skogsdoft, nästan som o m våren, smekte den hennes upphettade ansikte och kom den modfällda minen att klarna.
H o n gick den lilla bakvägen bortom den stora stallbyggnaden o c h vek af på stigen, som förde upp till skogsbrynet.
T y torpet låg i själfva utkanten af skogen, hvars för- sta led bildades af höga mörka granar.
Hon måste hoppa från sten till sten, enär stora vattenpussar fyllde den lilla vägens hålig- heter.
Slutligen klef hon upp på den långa platta klipphäll, hvilken som ett slags hög- landsplatå i miniatyr sträckte sig ett godt stycke fram m o t skogen och bildade en bekväm gångbana.
Det var mot aftonen; solen höll på att sjunka ned bakom syn- randen, o c h dess sista sneda strålar lyste på granträden och glimmade i det röd- strukna torpets låga fönster.
gift.
Således ej möjligheten att hennes rikedom skulle kunna varda henne en källa till lycka genom de tillfällen den bjuder henne att blifva till välsignelse för andra!
En mängd tankar och intryck strömma öfver mig.
— Månne ej känslan af att ha blifvit tvingad afstå från det, man drömt sig som lycka, är bittrare att bära än olyckan själf?
Månne vi stackars människobarn ej kunna unna hvarandra så mycken fri vilja, att vi låta enhvar få välja, på hvad sätt han vill göra sig olycklig!
V i kunna ej välja, på hvad sätt vi vilja bli lyckliga, därtill står för mycket i v ä g e n: ohälsa, död, fattigdom, dåliga anlag, kroppsliga brister och tusen andra » tillfälligheter », som göra oss ofria i trots af den beprisade » fria viljan », vi fått från ofvan!
Men den personliga olyckan.
— Jag vet ej, hvad som är rätt.
Jag vet blott, att j a g känner det så — Andra skulle troligen — Jag kan inte — Jag skrifver i dag till Petras far o c h säger — Jenny Nyström.)
(Illustratör: O N R O Snart var framme och in- trädde i det lilla kö- ket, hvars dörr stod öppen till kammaren innanför.
Därifrån hör- de hon talas högt.
— » Så förargligt, Lovisa har främmande! » tänkte hon och stannade.
— — — » Herre, du är mitt ljus och min hälsa: för hvem skulle j a g frukta m i g?
Du är min lifskraft: för hvem skulle j a g grufva m i g?
På dig förlitar sig mitt hjärta och varder hulpet.
Allt här intill hafver du hulpit m i g; du vill ock hädanefter, hjälpa — — — » s Den gamlas röst ljöd emot / I henne klart o c h högtidligt.
J Hon nalkades sakta och tittade in.
Gumman var allena och hörde henne e j.
Hon satt vid fönstret m e d glasögon på och m e d knäppta händer, böjd öfver den slitna gamla bönboken med NAiMtrr.
1894 dess stora gammaldags bokstäfver.
Med andaktsfull betoning läste hon den långa aftonbönen högt för sig själf.
De röda strålar, som solen just i nedgången sände in i rummet, snuddade öfver den läsande kvinnan vid fönstret; de kommo hvarje rynka i det gamla ansiktet att skarpt fram- träda; aldrig förr hade hon synts så böjd och skrumpen, så knotig och utsliten.
Men var det aftonsolen därute — eller kom detta skimmer annorstädes ifrån?
Utom den läsandes röst därinne hördes ej ett ljud; djup stillhet hvilade öfver skog och slätt.
Och gripen af en sällan förnum- men andakt, satte sig den obemärkta lyss- nerskan tyst och tankfull på en stol vid dörren.
Lovisa i torpet var » unga fruns » tillflykt i alla kinkiga fall.
Allt från den första dag, denna som nygift, nästan bara ett barn, kommit till den för henne främmande trakten, där alla mera nyfiket och spejande än just vänligt emottagit och iakttagit henne, hade hon i » gamla Lovisa » haft ett slags moderligt stöd.
Det hade blifvit en vana, att Lovisa när som helst tittade in till sin » lilla fru », och alltid fanns det då till- fälle att göra nytta på något håll och att taga ett tag än här, än där.
O m ej an- nat, så i allt fall att säga ett gladt ord till den ifriga, men ovana husmodern, som un- derstundom tappade koncepterna inför mäng- den af de landtliga bestyren.
» Asch då, » brukade Lovisa vanligen säga, » inte är det så farligt, som frun tror, inte; en ska ' bara inte ta ' för hett vid sig, frua lilla! » Orden brukade åtföljas af en hälft för- trolig, hälft aktningsfull klapp på unga fruns axel, något som verkade särskildt lugnande på dennas lifliga lynne.
När sedan småbarnen kommo till värl- den, då var det naturligtvis åt Lovisas vård de ständigt anförtroddes; hon skulle leka med dem, gå med dem, valla dem som kycklingar, och » lilla frun » kallade henne också skrattande sin bästa » kycklingshöna ».
Lovisas stuga nämndes i hela trakten » Frid- h e m ».
Den lilla platsen föreföll också så- som fridlyst.
Den tillhörde herrgården, men innehades på lifstid af Lovisa såsom be- löning för » 30-årig trogen tjänst ».
Så hade herrgårdens förre ägare förordnat det vid sin död.
Och det var bättre än medalj, tyckte alla.
Hur det kommit sig, att Lovisa blifvit den hon var och satt där hon satt i sitt Fridhem, hedrad af alla, det visste hela trakten mycket väl.
Det hade en gång i tiden varit en synnerligen ventilerad historia, men den var nu så gammal, att ingen mera tänkte på den.
Den var alldeles naturlig, tyckte man; det kunde j u inte på annat sätt ha varit.
Men unga frun hade hört den af Lovisa själf; denna, som sedan sina unga dagar aldrig öppnat sin mun till ett ord o m sitt lifs historia, hade en gång försökt att med den stilla sin » lilla frus » tårar.
Hon hade nämligen en aftonstund funnit denna framstupa i sin soffa, snyftande och förtviflad öfver första äktenskapliga tvisten, som drifvit hennes man i otålighet ut på ägorna och fälten.
» Kära hjärtandes frun lilla, så hon grå- ter! » hade då Lovisa sagt, medan hon läste IDUN igen dörren bakom sig och tröstande strök och strök den fina armen, som låg böjd öfver soffkanten.
» Trösta sig nu bara — inte är det så farligt heller, bara en inte tar så hett vid sig! » » Det där förstår alls inte Lovisa! » ljöd det häftigt och kväfdt från soffkudden, » Lo- visa, som aldrig hållit af någon och inte vet, hur det känns, när man gjort den led- sen som — åh — hå — — — » Snyftningarna fördubblades.
» Kära söta barnet lilla, nog kan hon ha rätt i det!
— Men annars var det nog så, att — ja si — j a g är j u skröplig nu och gammal och redo, när Herren kallar men j a g var också ung för många många år se ' n, vet frun lilla, — — och det var allt något, som en gång narrade mig att gråta så, som frun nu gör där — fast det var sena natten då, och ute på den gröna mossan i djupa skogen.
Jag höll å någon, jag m e d en gång, och nog gjorde j a g ho- nom ledsen — men hur j a g grät och grät, så gjorde j a g det aldrig godt igen — nä — nä — —.
» Lovisas eljes leende ansikte hade mörk- nat, och hon suckade djupt.
» Lilla frun » satte sig plötsligt upp, strök håret från pan- nan och vände det förgråtna ansiktet mot den gamla.
» Hur var det, Lovisa, säg?
D u ser så ledsen ut?
Sätt dig här — — tala om för mig, hur det var! » ljöd det vänligt och bedjande, och den egna sorgen tycktes glömd.
Lovisa satte sig aktningsfullt på yttersta kanten af en stol, strök ett par gånger för- klädet slätt öfver knät och såg allvarligt in i de lifliga ögon, som riktades mot henne.
» — — — Ja si, frun lär väl knappast tro det, men en gång - — det var långt in- nan frun var född, och j a g hade bara tjänt fem år här på herrgården då — så sa ' folk, att j a g var en vacker flicka, och rund och röd var j a g då och slät och fin i skinnet och munter, jag som andra, och flink i föt- terna, när det dansades kring valborgs- messoeldarna, eller j i ä r man på trefaldig- hetsafton gick till trefaldighetskällan borta i grannsocken.
Se, man gjorde så då på den tiden, och hela ljusa sommarnatten var det fullt af flickor och gossar, som k o m och drack ur källan — de k o m från alla socknar, par o m par • — kärestor förstås, eller också hela raden flickor för sig och gossar för sig.
För på trefaldighetsafton är källans vatten besynnerligt kraftigt, och de som dricker bli trogna i kärlek — — Jag hade nyss från hjälpflicka blifvit husa på herrgården — frun var så sjuk; det var första året, hon låg — det räckte j u se ' n i nära tjugu år!
Och hon grät så ofta då, och j a g tyckte så synd om henne och ville så gärna göra henne till lags.
O c h hon sa ' också ibland: du är så snäll, Lovisa, du får inte läm- na mig.
Och ser frun lilla, så ' na ord från en förnäm herrgårdsfru till en fattig piga, de gå nog djupare än trefal- dighetskällans vatten — j o men, j o » .^ Lovisa suckade åter och såg ut genom fönstret m e d en blick, som tyck- 423 tes irra långt bort, liksom sökande något för längesedan försvunnet.
H o n var tyst en stund.
Lyssnade hon på något sakta genljud från en längesedan tystnad, tår- kväfd röst?
— » N å?
» sade lilla frun slutligen lågt.
— — » Jo, j a g höll så å frun, vet frua lilla.
Och fast j a g var så begifven på dans och all munterhet, så var det liksom ingen ro i mig, förrän j a g kom hem igen, och alltid gick j a g i strumpfoten och lyssna ' vid dörren, om hon sof — för si, dansen var j u alltid o m natten, vet jag.
— Jo — men så var där en ung karl — han var då en riktigt vacker gosse, vet frun, och soldat var han, och han hette Frisk, lik- som andra soldater, som förr haft hans nummer och torp — frun vet nog, att namnet följer m e d soldattorpet!
— Det är just den stugan, som man far förbi half- annan mil härifrån på väg till sta ' n — alldeles i utkanten, där skogen tar slut, o m frun minns!
— Jag var j u inte så ryn- kig då som nu, utan riktigt rosig och rund i ansiktet och munter i sinnet.
— Och så vardt vi fästefolk; och vi gick tillsammans till källan trefaldighetsnatt, och j a g dan- sade inte m e d nå ' n ann.
Och stolt var jag öfver honom, när han kom i sin uni- form och bad herrskapet, att j a g skulle bli fri från tjänsten för att giftas med ho- n o m före hösten.
För si, frun, vi var kä- restor på riktigt vis, för j a g var alltid en anständig flicka, som fruktade Gud, fast jag var så skrattmild af mig.
— Jag såg nog, att herrskapet blef ledsna, men de gåfvo mig fri, som j a g ville!
Och j a g fick hemgift, en hel hop fina och rara saker; vet frun; » — Lovisa böjde sig fram och hvi- skade — » jag har dem kvar i kistan, och frun lilla ska ' nog få se på det en gång — hon är j u nästan som min egen fru var i gamla dar, fast vår Herre bevare henne från att lida så — — » Den gamlas röst darrade, och tårar rul- lade utför de vissnade kinderna, som med sin skarpa rodnad liknade skrumpna vin- teräpplen — — » Gamla, snälla Lovisa, » mumlade den unga rörd och klappade hennes hand, » och hur g i c k det s e ' n?
» — — » Jo, det gick så, att brölloppet var bestämdt till samma söndag som skörde- festen; si på den tiden, ser frun, hade de ett slags höstfest i kyrkan som tack för välsignad bärgning, o c h då var hon klädd m e d kärfvar och frukter från mark och trädgård, o c h det ansågs som varsel för lycka att stå brud då.
Och så lyste det
IDUN för oss.
Och Frisk hade stugan i ordning — han bodde där själf, se.
— Men hvad det led, så hade jag ingen ro, nej, ingen alls.
Jag såg, hur lessen min sjuka fru var; och j a g tänkte på, h v e m väl nu skulle kamma henne och passa henne, och jag tyckte, att hvart jag gick, så hörde jag henne hviska efter mig: gå inte från mig, Lovisa!
— Ja, kära, kära frun, jag gick ju inte heller, jag stannade ju hos frun till det sista — — — » Den gamla hade knäppt ihop händerna och talade nästan för sig själf.
Orden k o m m o entonigt och frånvarande öfver de tunna darrande läpparna.
» — — — Jag hörde det öfver allt, ja.
Och så blef jag allt värre och värre ängs- lig.
Jag kunde inte skratta mer, och bara jag såg frun, sved det i sinnet, och j a g tyckte det aldrig kunde gå mig väl.
Och så var det en lördagskväll.
Nästa dag skulle det lysa ut.
Och jag kunde inte sofva.
Nä — nä — det var så sant, det; — • jag vred och vände mig och hade en sådan svår ängslan — jag kunde inte flytta, jag kunde inte " lämna det här stället, och giftas fick h v e m som helst, men j a g ville inte vara m e d om ' et.
Till sist väckte jag en af de andra flickorna, min medkam- rat, och bad henne för Guds barmhärtig- hets skull gå m e d till fästmannen min och säga ifrån, att det var rakt omöjligt allt- sammans, och att vi måtte be kyrkherden inte lysa ut.
Och så gick v i; — hon blef snart efter, för jag var raskare på foten.
Det var sena natten, innan jag k o m fram och klappade på hans fönster.
» Nej, men är det du, Lovisa! » Han k o m m e d fart i lite kläder och ut i farstudörren — det var en så grann höstnatt, och det var ett sus i skogen som orgelmusik.
Men jag bara stod och andades så tungt, och han såg alldeles skrämd ut.
» Ä r du sjuk Lovisa — kom in! » — Nej, så måtte det ju fram.
Jag var inte röd på kinderna då, nej men, jag frös i hela kroppen, fast j a g var ge- nomsvett — » Jaså, det är så, du håller dina vackra ord, du, » sade han, och jag kände inte igen rösten.
Han bad mig förstås be- sinna mig, innan jag gjorde ' n rent olyck- lig, för han hade inte haft annan käresta än m i g i hela sitt lif — på allvar förstås, för soldater är ju annars vanskligt folk att lita på.
Men jag sade nej och nej och nej.
Och han vardt så ond och sade, att detta skulle jag få ångra, och gick in och slog igen dörrn, och jag sprang in i sko- gen, för jag kunde inte utstå det, tyckte jag, så ondt gjorde det här i bröstet, och jag låg på mossan och grät länge, länge — den var mjuk och kall åt ansiktet.
Och det blåste en vind genom skogen, så det brusade — jag minns det alltid och hör det än, när jag vill — och jag vardt rädd och reste mig och tordes inte se tillbaka på stugan — sprang hela vägen hem — Och när frun som vanligt skulle ha sin passning på morgonen, så gick jag in och bad, att hon skulle behålla mig, o m jag kunde få stanna — och så sjuk hon var, satte hon sig upp i sängen, liksom lilla frun där på soffan, och sa ' • — — — » — » Å Lovisa, kära, snälla Lovisa! » — — — » G u d löne dig till evig tid, » — sa ' hon, min sjuka fru.
Och m e d de orden kom det en sådan ro öfver mig.
Det var som en välsignelse.
Och när det nån- gång stack i hjärtat, då jag se ' n hörde, att Frisk tagit sig en annan flicka, så tänkte jag på det, och då vardt jag lugn.
Och ångrade mig, det gjorde jag aldrig — nej aldrig.
Och när j a g nu tänker på det allt- sammans, så säger j a g: ske alltid Guds vilja, och lofvadt vare hans namn — min tid är snart ute, aftonen är inne, och då kommer friden — • — men si, frun lilla, jag har också gråtit en gång, för det jag gjort någon en sorg, och för det jag aldrig kunde göra det godt igen.
Och därför, ser hon, barnet lilla, kunde jag nog säga till henne: trösta sig, det är inte så farligt, som man tror — — — ».
— — — » Si min Gud, o m dagen ropar jag till dig, och du svarar m i g; o m natten suckar jag, och du bönhör mig.
När jag går till hvila, följer mig ditt vakande ö g a; 1894 när jag uppvaknar, möter mig din öppna faderliga famn.
Du är i allt min hjälp, mitt skydd, min tröst.
När en gång min dödstimma nalkas och den eviga hvilan in- stundar, så förläna mig din nåd, att jag i en sann tro må insomna och på yttersta dagen uppstå till ett evigt lif — — —.
» Den läsandes röst hade på slutet darrat, liksom den gång, då hon för att trösta en annan berättat sitt lifs stora tilldragelse.
Granskogen utanför stod stilla och mörk, och höstrodnaden på himlen hade nästan alldeles bleknat bort.
Men skimret i stugan tycktes dröja kvar.
Aftonro — aftonfrid öfver en stilla kvin- nas trogna lifssträfvan.
Den lyssnandes läppar rörde sig sakta: » Gud löne dig till evig tid — — —.
» Cecilia Bååth-Holmberg.
(Illustratör: V.
Germndt.)
bortom den här världen, och ljuset, som brinner vid hennes bädd, får » lik- spån » hvarje kväll. » Allt hvad penningar, omsorger och en innerlig kärlek i förening kunna åstadkomma gjordes för att rädda prinsessan åt lifvet, och hälsans Gud tyckfes också upp- fyllt föräldrars och undersåtars böner, ty prinsessans lif sparades, men hälsan, den efterlängtade och om- bedda, återkom icke.
Den fagra blomman var knäckt och kunde icke mer räta upp sin stängel.
Blek och tärd låg hon alltjämt på sin bädd, men » det där », som hennes gamla sköterska ta- lat om, hade vikit ur hennes blick och lämnat rum för ett stilla, litet sorgset leende, som trots de kroppsliga smärtorna aldrig vek från hennes ansikte.
Upptecknad äf •-lWCmttildsk.«Roös.
D et var tyst och tungt i kungaborgens gemak, allas ansikten buro en sorgsen prägel, och man talade i hviskande ton m e d hvarandra.
T y prinsessan, konungaparets enda dotter, låg sjuk sedan ett år tillbaka.
Hon, som förr var hela borgens, ungas och gamlas, högas och lågas glädje, hon låg nu blek och tyst och orkade icke annat än småle m o t sina kära, då de k o m m o in och sutto hos henne.
En förrädisk sjukdom sög ut kraften i den fina gestalten, smärt och litet böjd som en lilja, hvilken ej orkar bära upp sin kalk — tärde på det bleka ansiktet m e d de stora mörka, underbart skimrande ögonen.
» Hon kan aldrig lefva, » snyftade hennes sköterska, en gammal trotjänarinna, som vår- dat prinsessan sedan hennes födelse, och som nu natt och dag vakade vid sin älsklings bädd, » hennes blick har redan fått » det där », som ögonen få, då de se någonting En natt, då prinsessan efter en stund af svåra plågor insom- nade strax före midnatt, hade hon en underbart skön dröm.
Hon tyckte, att hon stod på en vid slätt, och öfver sig såg hon bimlahvalfvet fullt af gnistrande tjärnor.
Hon hade aldrig förr sett stjärnorna så praktfulla; än tycktes de liksom hänga i rymden likt stora glän- sande ljusdroppar, än sutto de liksom smyc ken af gnistrande juveler, än liknade de blott töcken af ljus, som flämtade fram ur oänd- lighetens djup.
En outsäglig känsla sam- manpressade hennes hjärta, och tankarne inom henne blefvo så oroliga, så grubblande, att hon tyckte bröstet ville sprängas däraf.
Kroppen tryckte henne som en olidlig börda, klämde henne likt en bur, mot hvil- ken hon förgäfves slog sin tankes vingar.
Evighetslängtan fyllde hela hennes själ, hon sträckte bedjande armarne mot den stjärn- sådda rymden och frammumlade ett kvidan- de: » Herre.
.
.
när.
.
.
när?
.
.
. » I detsamma nalkades vid hennes sida ett hemlighetsfullt väsen.
Hon kunde ej i jorddunklet se dess gestalt och ansiktsdrag, hon såg blott ett par outsägligt milda och kärleksfullt leende ögon, som glänste i stjärn- ljuset och en framsträckt hand, som bar ett praktfullt juvelsmycke.
IDUN 1894 2 ' olen skiner varm öfver slätter &lt;£jusets flod öfver jorden bryter; Xängre bli dagarne, kortare nätterna, r \ Yällen med morgonen sammanflyter.
Saften flödar ur lifyets källa, frörf^och rötter och knoppar svälla, " " " " " " Och på gungande Xöfvad gren sitter fågeln sjungande £usenfaldigt formade, Surra yrfän omkring i värmen: blommorna locka dem, honungen bärga de, Ungen blir utan i hela svärmen.
JJäst de fröjdas och bäst de leta, J3li de, utan att ens det Yeta, Jufvets ' tjänare, Tjjälp åt frukten, som kommer senare.
Prinsessan spratt till, då hennes blick föll på juvelsmycket; det liknade, som den ena droppen det andra, det halsband hon en gång fick af sin fader till en hoffest, men som aldrig burits och aldrig heller skulle komma att bäras af henne.
Det var all- deles samma gnistrande ädelstenar som de, hvilka hon, en sjuttonårig ungmö, en gång med barnslig glädje emottagit af sin fader.
— » Tag det, » — sade den hemlighetsfulle, okände och räckte henne halsbandet, — » det var en gång ditt, känner du igen det?
Du fick aldrig smycka dig därmed i hofvets salar, men i din rätta faders rike skola dessa stenar lysasomen stjärnekrona i ditt hår. » 425 Qnga sinne!
Prick ur den strömmande Glädjens källa, som vederkvicker: känslorna Yakna, de soliga, drömmande, framtiden ljusnar, ju mer du dricker.
Önder jublande ras och lekar Spira krafter som unga ekar, Öch ur fröjderna Växa Yingar, som trå till höjderna.
(Illustratör: Jenny Nyström.]
rymden hörde hon tonerna från en aflägsen, ljuf sång liksom af änglar.
.
.
tonerna blefvo allt starkare och starkare, de formade sig till en melodi, som hon väl kände till, en julpsalm, som hon älskat sedan sin barn- dom, hon kände sig jublande lycklig, det enda, som störde henne, var att hon ej kun- de höja sig m o t himmelen så snabt hen- nes längtan önskade.
.
.
Hon kämpade för att komma uppåt, och vid den ansträngning, hon då gjorde, vaknade h o n.
.
.
Nattlampan brann sömnigt och upplyste med sitt matta sken de välbekanta före- målen i rummet, taflorna på väggarna, de högkarmade stolarne, sevres-stakarna o c h klockan, som stod och pickade på marmor- spisen.
.
.
Den gamla sköterskan satt och slumrade i en länstol, och själf låg hon där, den lyckliga drömmerskan, fängslad i sin bädd, en kvald sjukling, som m e d ångest räknade slagen af nattens timmar — Full af undran tog prinsessan emot smyc- ket, som den okände räckte henne.
En känsla af glädje och befrielse genomilade henne, hon var ånyo frisk och stark, alla både sjä- lens och kroppens smärtor hade försvunnit.
Med darrande hand fäste hon smycket i sina lockar.
.
.
då tyckte hon, att hon miste Flere år förgingo.
Den unga prinsessan fotfästet och började sväfva uppåt.
Den i hade mognat till kvinna, och af hennes forna okände bredvid henne var borta, men i | fägring återstodo blott, de djupa, skimrande Gynna det J s v e n s k a arbetet / K ögonen och det ljufva leendet.
Sjukdomen hade härjat hennes ungdom, gått som en frostvind öfver hennes lifs vårgrönska, men ur det bistra lidandet framsprang, likt den äkta pärla, som alstras af musslans sjuk- dom, den själens pärla, som kallas tro, en barnafrom, lefvande tro, som gjorde hennes lif rikt och skönt och kom henne att själf kalla sig » den lyckliga ».
A f sin omgifning, af sina vänner och undersåtar kallades hon » den lyckliggörande ».
I sina rum i den gamla borgen, som hon aldrig lämnade, satt hon likt en g o d fé och spann tröst och hjälp och vederkvickelse åt de lidande; vid sitt fönster stod hon afton efter afton och såg, hur solen gick ned bakom de sekelgamla lindarna i slottsträdgården, där skvalpandet af fontänens vatten af bröt kvällens tystnad, och bad för sitt folk, för sina många » barn », anförtrodde dem åt den gode Herden, hvil- kens trofasta, läkande hand hon själf så väl kände till.
.
.
Men svåra tider k o m m o öfver landet; farsotens och hungersnödens mordänglar su- sade med sina svarta vingar ifrån nejd till ö f a b H « hörnet af Norra Smedjegatan, Stockholm- UUIIUUUII Ull
IDUN Men penningar må- ste hon hafva, myc- ket penningar.
Det fanns så många, som hungrade och fröso i landet, så många värnlösa och öfver- gifna, hvilkas rop om hjälp trängt fram till hennes öra.
Huru skulle hon kunna låta detta rop ljuda för- gäfves, hade icke Gud själf lagt dessa lidan- de små på hennes hjärta?
En outsäglig känsla af brinnande kärlek genomilade hennes bröst, hon tänkte på forntidens fromma män och kvinnor, som helt gåf- v o sig ut för lidande bröder, hon tänkte på sin herre o c h mästa- re, på hur fattig han vandrade omkring här nere och gjorde väl och hjälpte alla o c h icke ens ägde något att luta sitt hufvud till.
.
.
Tankfull öppnade hon en af sekretärens l å d o r.
.
.
Hennes blick föll på ett halsband af stora glänsande ju- veler, som hvilade på ett ljusblått sammets- h y e n d e; det var den gåfva hennes fader gifvit henne på hen- nes adertonde födel- sedag, det var ett min- ne från hennes ung- dom, från den tid hon ännu drömde o m att smycka sig till hof- vets fester.
.
.
nejd, och hvar de foro fram, där efterläm- nade de kval och ångest.
» En röst h ö r e s.
.
.
mycken gråt och jämmer ».
.
.
men här var det icke blott Rakel, som grät öfver sina barn, det var de små, som likt öfvergifna fågel- ungar ' klagande ropade på mat o c h vård, ropade nå modern, som gått bort ifrån dem.
Aldrig hade det funnits så många små för- äldralösa i stugorna, aldrig så många öfver- gifna och sörjande, aldrig så m y c k e n nöd och jämmer.
.
.
En dag stod prinsessan grubblande fram- för sin lilla sekretär af ebenholz och silfver, i hvilken hon förvarade alla sina dyrbaraste minnen, och som voro henne särskildt kära, emedan hon fått dem i arf af sin moder drottningen.
Prinsessan hade mycket bekymmer i sitt sinne.
H o n behöfde penningar, mycket pen- ningar; de många barmhärtighetsverken slukade allt hvad hon ägde, hennes kära fattiga sögo ut hennes inkomster.
Konungens skattmästare hade nekat att gifva henne mera penningar.
» Eders nåde förstår intet att med penningar förfara, » hade han sagt, och härmed måste prinsessan, så kunglig hon var, låta sig nöja.
Men i samma stund de gnistrande stenar- ne mötte hennes öga, var det liksom hade något hemlighetsfullt okändt kommit in i rummet och börjat kringsväfva henne som en vaken dröm.
H o n slöt ögonen, och stämningen af dröm blef ännu starkare; verkligheten försvann, och underliga syner och bilder började röra sig bakom hennes slutna ögonlock.
Hon såg stjärnor glänsa genom en oändlig rymd, hon förnam nattens majestät; sjukrummets djupa, ängsliga tystnad strök fram genom hennes minne.
.
.
Och i hennes själ började ljuda liksom lösgjorda ackord af en stor märklig längtan, en längtan, som sträckte sig of van stjärnorna, ut i evighetens r y m d e r.
.
.
H v a d var d e t, detta smycke ville säga henne, hvilket hemlighetsfullt ungdomsminne hängde fast därvid?
Plötsligt hörde hon en röst hviska inom sig: » I din rätta faders rike skola dessa stenar lysa som en stjärnekrona i ditt hår. » Prinsessan spratt till och slog upp sina ögon.
Nu visste hon, efter hvilket minne hennes själ famlat, det var den sällsamma dröm, hon en gång haft, då hon som sjutton- åring låg på sitt plågoläger och längtade efter en förklaring på sitt lifs underliga gåta.
,.
1894 Och hon förstod, hvad drömmen ville säga henne; hon förstod innebörden af ängelens ord.
Hon samlade ihop sina smycken, för- vandlade dem i penningar och byggde för dem ett hem, där alla de små föräldralösa flngo huld och skydd.
De blefvo hennes smycken, hennes ju- veler, hvilka en gång skulle komma att lysa som som stjärnekrona i hennes hår.
.
, Sedan dess ha många, många år förgått.
Det ena decenniet efter det andra har gri- pits af tidens bortilande ström, och hvad därunder skett, hvad därunder tänkts och ta- lats och handlats har försvunnit i djupet.
Endast af några få gärningar, några stora tankar har den glupske slukaren uppkastat minnena på stranden, där tidens barn samla upp dem och g ö m m a dem som ett dyrbart arf från förgångna tider.
I den gamla borgens salar o c h korridorer röra sig nya släktled efter hvarandra; i hvalfven tystnar ekot från den ena genera- tionens stämmor för att efterträdas af den andras.
Prinsar och prinsessor, hofdamer och krigare smycka sig till fester, ila till lustbarheter, utan att märka, att den ilande strömmen fattat äfven dem och snart skall föra dem bort.
.
.
Den goda prinsessan är för länge sedan död; hennes kista har stått i slottskapellets kor, o c h folket har samlats omkring den och gråtande hviskat till hvarandra: » Aldrig mera, aldrig mera kommer en sådan fur- stinna i den här borgen. » Hon och hennes lefnadssaga äro snart glömda; konturerna kring hennes bild blekna och upplösas, i det allt fjärmare och fjär- mare forntidsperspektivet börjar romantiken att väfva sina dunkla skuggor kring hen- nes namn.
Och i dessa skuggor lefver och skall all- tid lefva berättelsen o m de kungliga ädel- stenarne, som förvandlades till bröd åt små öfvergifna barn.
Från släkten till släkten föres den inom den gamla borgen, lefver den, ljuf och innerlig likt en legend, som tyckes susa i de gamla lindarna, då mån- skenet faller på sandgången utanför prin- sessans fönster, — lefver trofast och oför- gänglig, som murgrönans blad allt fastare och fastare sluta sig kring ruinens brutna pelare och sönderfallande hvalf.
(Illustratör: Jenny Nystrom.)
IDUN 1894 d o c k t e a t e r n.
1 dörren till dockteatern, som låg midt i badhus parken, stod en liten gosse och såg melankoliskt ut öfver den solhettade sandplanen utanför bad- huset, genom hvars under middagshvilan öppnade fönster vattenångorna tungt vältrade sig fram.
Det var en helt ynklig liten människovarelse, som stod där och hoppade i den bjärtgula dörren, en vana han tagit sig under de långa, iskalla nätterna på Paris gator, och som han sedan dess behållit.
I verkligheten var Gus åtta år, men såg inte ut att vara mer än sex.
Ansiktet var gult och hoptorkadt, händerna vissna, och den lilla kroppen, som afteck- nade sig under den söndriga lärftsblusen, sorgligt afmagrad och smutsig.
Och ändå hade Gus haft sin glansperiod, det mindes han tydligt och ändå otydligt, som när man minnes en vacker dröm.
I den drömmen fanns en ung, vacker mamma, som var så fin, så fin, och som alltid grät, när hon var ensam, och alltid skrattade, när hon var med andra.
Där fanns också så snälla, snälla herrar, som gåfvo honom slantar, läto honom sjunga visor och dricka vin.
— • Ja, ibland mindes han också en liten häst och en sammetsblus, men det var något Gus ansåg vara så onaturligt, att han nästan skämdes tro, att de varit hans.
Så kom den där underliga svarta vagnen och tog mamma — det var alldeles fullt med folk, som bar bort alla möbler — Gus var så rädd.
Han satt i en skrubb och grät.
Och så fick han komma in till grannarna — men de voro så onda på honom jämnt.
Då sprang han bort.
• — Här brast alltid tråden af Gus ' erinringar.
Hans kringirrande gatulif var någonting så hemskt, att han aldrig kunde ge form åt det.
Han mindes bara mörkret — det förfärliga mörkret, som tog honom på nätterna; — om dagarne gick det bättre — litet bättre!
— Men han var ständigt rädd, så för- färligt rädd.
Det var då, nu två år sedan, som hans nuvarande herre fann honom en natt, hop- krupen i en portgång, halfdöd af svält och kyla.
Ibland saknade Gus sitt usla lif på Paris gator lika lidelsefullt, som han saknade sin vackra dröm, men han hade fått nog af att springa bort.
Han tordes inte.
Här hade han ändå tak öfver hufvudet, och när han på nätterna sträckte ut armarna, kunde han » känna väggar » — och det var så tryggt; — och så fick han mat mest hvar dag — och när husbond ' inte druckit allt för mycket, slog han heller inte så hårdt.
— Och så hade han ju.
.
.
Här drog ett litet leende öfver de vissna dragen, ett litet hemlighetsfullt leende, som plöjde djupa linier i de infallna kinderna, men som ändå för ett ögonblick kom honom att se ut som ett verkligt och som ett lyckligt barn.
Men solskenet i det lilla ansiktet var kort.
I dag var det en så svår dag!
Kecetten hade varit ovan- ligt god i går, på söndagen, husbond ' hade varit borta » på fest » hela natten, och nu låg han på scenen och sof, utan att det lyckades Gus att få lif i honom.
Och han måste bli vaken!
Det var repre- sentation klockan tre, och hela truppen var oklädd, och trädgården skulle målas om till en stad — och — ja, det var för svårt alltsammans!
Gus hoppade allt ifrigare, men ingen råd såg han ändå!
Tänderna skallrade, när han tänkte på hvad stryk han skulle få, om han nödgades att ställa in representationen — en premiére till.
Eedan för en vecka sedan hade ju Gus klistrat upp stora, puffande affischer på trädstammarne, och flere af biljetterna voro sålda » i förköp ».
Nej, han måste ha honom vaken!
Beslutsamt öppnade Gus dörren till scenen och trädde in.
På golfvet låg en omkring fyrtifem års man, fullt påklädd, och sof drinkarens döda sömn.
Ansiktet var rödt och uppsvullet, men dragen regel- bundna och vackra, håret tätt och lockigt, figuren ståtlig, ehuru med en tydlig början till pussighet.
På människor ha börjat en teaterbana under lyckligare förhållanden än » vackre Guichet ».
Han hann knappt mer än visa sig på scenen, förrän han var blifven alla kvinnors gunstling, och som han till sina personliga företräden äfven var ut- rustad med en vacker organ, ett kolossalt minne och en rent häpnadsväckande härmningsförniåga, dröjde det icke länge, förrän han blef utropad som ett fenomen och som en stor artist.
Men Guichet tyckte inte om att vara en stor artist.
Medan » hela Paris » låg i brinnande dispyt om hans rättighet att i minsta detalj imitera Rossis Hamlet, bröt han af en nyck sitt kontrakt och började gastera i lands- orten.
Sedan hade det med svindlande fart gått » resan utför ».
Teaterdirektörer, hvilka förstodo, hvilken utilitet han var, försökte förgäfves hålla honom uppe; beundrare och beundrarinnnor af hans konst likaså.
Hans mor, som ansåg honom vara den bästa människa och den största artist på jorden, skickade honom alla sina besparingar — hans syster offrade sin hemgift för samma mål.
I ett anfall af sällsynt praktiskhet köpte han för deras sista medel en dockteater, och sedan dess kände han sig som den lyckligaste människa på jorden.
Inga band, inga pliktpengar — inga förföljande vaktmästare, inga skyldigheter — bara rättigheter, och en trupp, som aldrig knystade!
Det var just i hans smak.
Han blef en första klassens » direktör ».
Han kunde » slå i sig » hur många roller som helst, och att härma alla dessa olika röster roade honom.
Men det fatta- des » någonting ».
Ett någonting, som kunde för- rätta allt det arbete, som han afskydde, » ett någon- ting », som ingenting kostade och ändå alltid var nöj dt.
Men det var inte lätt att finna.
Det var då han träffade på Gus och af ett slags medlidande plockade upp honom, som man plockar upp en skräp- sak, inte god nog att taga reda på och inte nog dålig att låta ligga kvar!
Det var först senare han 427 kom att tänka på, att han i Gus just funnit hvad han behöfde.
Om Guichet hade vetat, hur mycket han slog barnet, hade han kanske hejdat sig, ty, lik de flesta människor af hans temperament, var han egentligen inte elak, men det visste han aldrig.
Med sitt rus hade han också sofvit bort minnet af hvad som passerat, och när han var nykter, rörde han honom aldrig — men det hände så sällan.
Ibland, när han var i sitt sentimentala stadium, brukade han hålla långa loftal öfver pysen inför sina supbröder, skryta med, hvilken kvick och begåf- vad pojke det var — bråddes på honom — ty vid sådana tillfällen trodde han fullt och fast, att Gus var hans son.
Ja, det hände till och med ibland, att han köpte leksaker med sig hem, men när han då, i stället för den påräknade glädjen, fick se Gus förskrämda min, blef han ursinnig.
Men stackars Gus hade all orsak att känna sig förskrämd, ty han hade redan räknat ut, att för hvar gång hus- bond ' gaf honom något, " ansåg han sig ha rättighet att slå honom dubbelt efteråt — och så fick han aldrig behålla sina gåfvör.
När » humöret kom på », brukade husbond ' alltid kasta ut dem genom fönst- ret, och hotelsen att låta Gus följa efter gjorde inte saken lättare.
Nu stod emellertid » någontinget » inför sin fruk- tade herre.
De små händerna öppnade och knöto sig konvul- siviskt och pannan var fuktig af kallsvett: han kände sig ohjälpligt rädd!
Men så tog han beslutsamt ett glas vatten och kastade innehållet i ansiktet på den sofvande.
En liten ryckning var den enda verkan han lycka- des att åstadkomma.
Mén så fick han en inspiration.
Om han skulle kunna klä dockorna själf!
Han var visserligen » vid lifsstraff » förbjuden att röra dem, men kanske skulle husbond ' den här gången tycka, att han handlat rätt!
Gus smög sig ut i skrubben, där dockorna för- varades, och tog med darrande händer fram styckets bof.
Allra djupast innerst i hjärtat var han för- tjust öfver att en gång » få klä dem själf », något som han åtrått, ända sedan han första dagen blef medlem af sällskapet.
Men tänk, om han gjorde något misstag!
» Truppen » bestod af fem herrar och tre damer, af hvilka senare likväl den ena aldrig uppträdde — och det fast hon var både den yngsta och den vackraste.
Direktören hade en gång, när han behöfde en brud, köpt henne för en spottstyfver af
428 IDUN Allt hans dolda hat slog ut som en eldslåga, hvil- ken oförmodadt får luft.
Han tänkte inte längre på att väcka, han tänkte bara på att slå.
Ögonen blefvo kolsvarta, de tunna, blekröda läpparna drogo sig tillbaka, så att de små, hvita tänderna blottades.
Ingen hade någonsin talat med Gus om Gud, ingen hade lärt honom, att man skall älska sina ovän- ner; också hatade han i den stunden för all den misshandel han undergått i sitt förtryckta olyck- liga lif.
Käppen stod i ett hörn — hans käpp!
Hej, så roligt det skulle bli!
Han ryckte till sig käppen och lät slagen hagla öfver den utsträckta kroppen, som började rycka på sig som oroad af myror.
Hej så roligt det var!
Svetten lackade, det insjunkna bröstet flämtade, men han slog ändå, skrikande som husbond ' brukade skrika åt honom: É^fem, » Hopp hopp, dansa din hund! » Genom dörren stirrade dockorna på den ovanliga scenen.
Herrn, husbonden, utsträckt på golfvet och » någontinget », slafven, med käppen W \ hand, skrikande, dansande, slående som en besatt, j » Hvad nu, din byting, » sa i detsamma en grof, i men godmodig basröst, » jag tror du slår din husbonde? » Det var biljettförsäljaren, som kom.
Den elaka glädjen i Gus ansikte slocknade, käppen föll till golfvet, och han började att darra i alla leder.
» Jag bara försöker väcka honom, » mumlade han skyggt.
» Snygg väckning! » brummade den nykomne, en stor grof karl med godt ansikte, » fast på det hela - S t i g e t.
.
.
» Resten dog bort i ett nytt brummande.
» Se så, upp herr Guichet! » ropade han sedan.
Med ett enda tag af sina starka armar lyfte han upp den sofvande samt ställde honom mot väggen.
» Vet ni inte hvad klockan är? » N u kommo några ruskningar så våldsamma, att en annan dockteater.
Men hon dugde inte — Guichet hälft omedvetet tog sig om hufvudet som det var något fel i mekaniken.
I stället för att, för att hålla det på sin plats.
Några omilda, nästan som sig borde, flyga sin brudgum om halsen, nöjde skadeglada doppningar i ett handfat, fylldt med hon sig med att göra två små tafatta armrörelser, vatten, fullbordade väckningen.
Men när Guichet och när det gällde att sätta sig i hans knä, nekade fattade sammanhanget, blef han ursinnig.
hon bestämdt.
Naturligtvis borde direktören ha blifvit rörd öfver så mycken kvinnlig blygsamhet, » Hvarför har du inte väckt mig! » röt han åt Gus, men i dess ställe blef han så ursinnig, att han, midt » men vänta, du ska nog få ditt! » under brinnande representation, kastade henne i Två minuter senare var hela teatern i uppror.
väggen.
» Vackra Rosa », hon hette Kosa, » låg all- Med fyra streck hade ett lusthus blifvit framtrolladt deles död en lång stund och bara surrade » (som i trädgården: det fick ersätta stad.
Tjufven, som Gus brukade tänka sig saken), men sedan dess nekade den olycklige Gus klädt i slängkappa, skulle alls hon äfven att böja på hufvudet.
Hon hade blifvit inte ha någon slängkappa förrän i andra akten — för djupt sårad i sin artistiska värdighet.
Och med i den första skulle han spela sprätt.
Länsmannen detta var hennes bana som aktris afslutad.
Guichet skulle vara trind, men fick lof att spela uthungrad, talade visserligen ibland om att » låta laga kräket », hökaren, den bestulne, som skulle ha knäbyxor och men det blef aldrig af, och under tiden fick hon skor, högst nödvändiga för förvecklingen, fick upp- följa med » bäst det föll sig » — ibland insvept i träda i ridstöflar, som han burit sedan föregående ett tidningspapper — ibland inte insvept alls.
Att dag.
Guichet arbetade, så han var blodröd, men hennes hvita bruddräkt det oaktadt alltid var fraiche, inhägnaden var redan fylld af små otåliga spekta- hennes små strumpor och skor alltid rena och det törer.
Det var tydligt, att hjältinnan, som ännu i ljusa håret alltid glänsande och vackert lockadt, fullkomligt oskyldighetstillstånd hängde på sin spik, torde ha förvånat hennes herre, om någonting hade skulle nödgas uppträda i en kostym så lätt att.
.
.
kunnat förvåna honom annat än att natten aldrig ja, med ett ord så lätt, att det rakt inte var möjligt.
var nog lång och absinten aldrig nog stark.
» Det är ingen annan råd, » sade slutligen Guichet Gus kastade en öm blick på den tredskande bru- buttert, » ta hit det där åbäket Rosa!
Det får gå den, torkade omsorgsfullt bort ett par dammkorn från som det kan. » hennes släta panna och tog », så i tu med påklä Men Gus bara stirrade.
dandet.
» Hör du inte! » röt hans herre.
» Jo — men — » stammade Gus, » hon är ju — Bofven erbjöd inga svårigheter.
Han skulle natur- hon är ju inte — » ligtvis ha slängkappan, bruna skägget och slokhatten, för det hade alla bofvarne, men sedan!
Stycket Guichet gaf honom en blick och ryckte till sig hette: » Den straifade tjufven ».
Till följd af någon dockan, det var hans enda svar, och så flög ridån slags oklar idéförbindelse tog Gus nu ihopMned i höjden.
Aldrig hado barnen haft så roligt förr!
länsmannen, men han märkte snart, att det inte var De skrattade » så de kunde dö » åt länsmannen, som lika lätt att handskas med en lagens representant fullkomligt skramlade i sina vida kläder, och när som mod mänsklighetens utskum.
För det första: » vackra Rosa » i sin hvita bruddräkt kom in och skulle han vara klädd i uniform eller inte?
Husbond ' serverade kaffe (hon var hökarens dotter), tog jublet hade aldrig repeterat i kostym.
Tänk, om han ingen ände.
inte skulle ha uniform!
Skulle han vara fet eller Man fick veta, » att hon ständigt gick klädd i spela utsvulten?
Det brukade j u barnen tycka vara bruddräkt för att kunna gifta sig när som helst, » så roligt.
Ibland undrade Gus, hvarför de tyckte och hvad hennes orubbligt stela hals och små tafatta att det var så roligt.
Det var inte roligt alls att armrörelser angår, så gjorde de fullkomlig furor.
svälta — det mindes han!
Det sved så rysligt — De små spektatörerna applåderade, bara hon visade och så drogs man ihop.
F ö r att nu vara säker att sig, och att hon, såväl som alla dockorna för öfrigt, inte göra någon dumhet, beslöt Gus att låta läns- talade med hes basröst, bara förhöjde nöjet.
man både ha uniform och spela utsvulten.
Men Det blef med ett ord en fullkomlig triumf, som det gick inte alls att klä honom.
Rocken var som nådde sin höjd i femte akten, när den otroligt listige en säck, och allting annat var så svårt att få på.
tjufven ändtligen blifvit gripen af den än listigare Nu slog klockan tre- länsmannen och utom scenen afstraffades af dennes Kallsvetten trängde åter Gus i pannan.
Nej, det skoningslösa käpp.
Aldrig hade en docka skrikit var ingen annan råd — husbond ' måste bli vaken.
så naturligt förr.
Han sprang ånyo ut på scenen, försökande att göra » Herre, söta herre, förlåt mig!
Förlåt — aj!
så mycket buller han förmådde, men det- var inte Söta herre — förlåt — jag ska aldrig mer — För- mycket han förmådde.
Då kom en alldeles vild låt!
A j!
» vrede öfver honom.
Resten dog bort i ett skärande ångestskri.
» Bravol Om igen!
Låt honom skrika om igen! » Han kastade sig öfver den utsträckta kroppen och började att slå och sparka den af alla sina krafter.
ropade barnen.
Men den kraftfulle biljettförsäljaren Först var han förskräckt öfver sitt tilltag, men sedan!
rusade in.
En kort brottning hördes — dörren till parken rycktes upp, länsmannens käpp flög genom Åh, så roligt det var!
1894 luften.
Sedan skrek inte tjufven mer.
På kvällen fanns det knappt något hem, där icke » Den straffade tjufven » repeterades, men skrika som den rätte kunde ingen.
» Till det fordrades öfning, » sade mödrarna, och de hade rätt.
På sin usla bädd i dockteatern låg Gus och stirrade ut i mörkret.
Han kände inte, hur öm och sönderslagen hans stackars lilla kropp var, han kände bara ett: Rosa skulle spela!
Det var en sådan svidande, förfärlig sorg.
Rosa skulle spela!
Han satte sig upp och tog med händerna kring det värkande hufvudet.
Rosa skulle spela!
— hvar dag nu, hade husbond ' sagt — och sedan skulle hon nog bli lagad och läsas in i stora kistan med den öfriga truppen, och så skulle nog husbond ' klä henne själf — och så skulle Gus aldrig, aldrig mer få rå om henne » all- deles för sig själf » — aldrig få somna med henne på armen mera — aldrig få tala med henne om mamma mera — icke ha någon enda människa på hela jorden, som höll af sig mera — ty Rosa höll af honom — det gjorde hon.
Här brusto snyftnin- garna löst.
Han grät så lidelsefullt, så öfvergifvet, som bara ett barn, hvilket känner sig vara, beröf- vadt allt, kan gråta.
I ett anfall af ånger öfver sin brutala och, som han snart insåg, orättvisa bestraffning hade Guichet lämnat dörren till teatern öppen och gifvit Gus lof att få komma efter på kaféet, » så skulle han få något starkt och godt. » Därtill hade han gifvit honom en hel franc och lofvat honom en ny blus — kanske af sammet, bara han var » duktig karl » och inte grät mera.
Men Gus hade hvarken hört eller förstått.
Det surrade i honom alldeles som i stackars Rosa den där gången när hon låg död.
Han kunde hvar- ken röra sig eller tänka.
Annu sent på kvällen låg han orörlig i sitt hörn.
Han försökte allt ifrigare att tänka ut något, han måste tänka ut något, men han kunde inte.
Han kunde bara känna, känna ett: Rosa skulle spela!
Rosa skulle spela!
Det var som om det stora mörkret tagit honom igen — det stora, ohyggliga, svarta mörkret.
Slut- ligen vid tiotiden reste han sig darrande och hutt- rande upp, drog undan gardinen och såg ut.
En tanke hade slutligen arbetat sig fram i hans heta hjärna.
Det var en mild juninatt och fullt månsken.
Ett litet belåtet leende drog öfver det vissna an- siktet, när han såg, hur ljus vägen var.
Så öppnade han sakta dörren till dockornas skrubb och trädde in.
Dagen därpå lästes på anslagstaflan samt på alla lämpliga trädstammar ett tillkännagifvande om, att en åtta års gosse, som såg yngre ut och var klädd så och så, försvunnit från dockteatern, antagligen medförande en större docka, klädd som brud.
Heder- lig vedergällning etc, etc.
Men ingen hade sett honom.
Guichet skaffade sig en häst och foi omkring i grannskapet, men med lika litet resultat.
Hösten kom.
Den moderna badorten blef så småningom tom på folk, och docktoatern hade försvunnit för längesedan.
Från trädstammarna fladdrade ännu fragment af tillkännagifvandet om den försvunne gossen, men ingen tänkte på honom vidare.
Då lästes en dag i platsens tidning: » Underligt fynd.
Man har i en borgsskrefva funnit liket af en liten gosse och i hans armar, omsorgsfullt insvept i en gammal tröja,- en större docka i bruddräkt.
Märken efter misshandel finnas.
Månne här föreligger ett brott?
Ifriga spaningar pågå. » Kort därefter sålde Guichet, af fruktan för efter- spaningar, sin dockteater, och sedan gled han hastigt utför de sista stegen, som föra till de glömdas värld.
Men ännu hände det, att han, bland sup- kamrater, på krogar, där brottet trifdes lika väl som lasten, grät öfver » pysen, enda glädjen, barnet som han förlorat och som han älskat så högt. » Men till brott kunde ingen locka honom.
I sam- vetet satt en tagg, som höll det öppet.
Kanske var det » någontingets » underliga mission här på jorden!
Alfhild Agrell.
(Illustratör: Viktor Andrén).
1894 IDUN 429 så on4, a \ t små barna- fötter skola vanTr^iaiak- nä öfver Snön? » Men alla spår af män- niskor försvinna snart, ty jämnt och sjtändigt faller mer och mer snö.
Det är, som o m den aldrig ville taga slut.
Jorden är ett enda fläck- jfritt hvitt, och him- melen hänger som en isäck öfver den.
Det är, som o m ett stort bolster trycktes djupare och djupare ned Öfver jorden och fÉÉto detta bolster ska- kades stora hvita fjädrar Ä t t, lätt, som ljudlöst och oändligt falla ner öf- ver allt.
Jag känner, hur dessa mil- lioner hvita flingor sväfva ned och betäcka mig m e d sitt kalla, isande fjnn, och när de falla på mina armar och i mitt hår, upp- ag vandrar genom snön, som täckt alla lösas de i stjärnor.
— Jag lyfter handen vägar.
Öfver alla gärdesgårdar, åkrar och ser på en af dessa snöstjärnor, hvaraf - nu och diken har det fallit snö.
Den ligger hela firmamentet är uppfylldt.
Det är en liten som mjuka kuddar öfver alla uppstickande kristall af den mest fulländade formation; buskar.
Den hänger som hvita fransar på ingen bergkristall är formad m e d mera ma- granarnas långa grenar, den tynger på tal- tematisk stränghet än denna lilla snöstjärna, larnas breda kronor och täcker som en som har skilt sig från de andra millionerna nunneslöja björkarnas späda kvistar.
Så- och nu ligger lätt sväf vande på min arm.
långt ögat når, ser man bara snö — snö — En enda varm fläkt från min mun, och den är upplöst i intet!
— snö!
Den har fallit under många, långa dagar Jag ser, m e d hvilken omsorg, med hvil- och nätter, tills man icke längre kan se ken underbar finhet denna lilla försvinnande skillnad på höjder och sänkningar, på vatten snöflinga blifvit danad, och j a g ser från och land.
Hela jorden är en enda hvit, den ut öfver markerna upp mot himmelen, ofiäckad, oändlig snömassa.
hvarifrån de väldiga snömassorna välta ned, Här och där synes ett spår i denna en- dessa mäktiga härskaror, som eröfrat och formiga hvithet.
En hare har skuttat öfver ännu fullständigare skola eröfra hela landet, markerna och här och hvar fallit m e d sin och som äro sammansatta af idel sådana mjuka kropp i snön.
En räf har smugit små underbara stjärnor.
sig öfver från skogen, och dess spetsiga Hvar och en af dessa flingor tyckes dö, hundspår har gjort skarpa och djupa mär- när den når marken, och dock är hvar och ken i snöskorpan.
en ett plus till den stormakt, som m e d En fågel har slagit sig ned för att söka oemotståndlig kraft snart skall behärska allt.
ett korn, och märkena efter hans klor se ut Det är tvänne stora motsatser, som man som underligt, mystiskt skriftspråk på snön.
alltid möter i naturen: en till utseendet På landsvägen ser man märken efter stora alldeles laglös vildhet, den mest passione- stöflar eller träskor.
Kälkar och slädar ha rade, lössläppta frihet, men dock, midt i dragit långa, blanka ränder efter sig, och på detta, den mest bundna stränghet och den somliga ställen ser man äfven spår efter vidunderligaste omsorg för hvarje liten dels bara fötter, barnafötter, som gått fram öfver fulländade skönhet.
snön.
De komma mig att tänka på den Det är en förfärande känsla, man erfar italienske diktarens ord: » Är världen ännu vid en sådan snöstorms annalkande.
— Först J; faller snön lodrätt, så vrider den sig och kommer hvirflande nästan horisontalt, och så lyfter den fallna snön sig från jorden och möter den nya, som kommer, till dess allt är ett enda vildt, flygande, ohyggligt uppror.
— Och i detta uppror är hvar och en af de små snösljärnorna, som falla, ut- arbetad med samma fina symmetriska nog- grannhet, som o m de skulle användas till en drottnings smycke och icke drunkna i snöhafvet.
I detta som i så mycket annat är naturen människornas läromästare.
Vi människor tro så ofta, att vi kunna åstadkomma något stort, under det vi försumma allt det lilla, hvaraf det stora består, ja, det finnes till och m e d de, som tro, att ett stort intryck blott kan frambringas genom att småsaker med af sikt försummas.
Detta kommer af vår bristande förmåga att kunna förstå det organiska sammanhanget.
Vi fuska i vår konst, i vårt lif, i vårt arbete.
Naturen fuskar aldrig!
En stor skald har en gång sagt i en dikt till en skridskoåkare: » Försök aldrig att vara djärf och elegant, förrän ni är säker, » — och detta är så sant.
Innan man grundligt känner sitt ämne, kan man ej ha sin fulla frihet.
Innan hvarje liten detalj har fått sitt fulla värde, verkar icke det hela.
Den våldsamma, imponerande snö- stormen består af oräkneliga stjärnor, som ingen ser.
De falla, falla natt och dag, och dessa millioner obetydligheter bilda små- ningom det afgörande, öfverväldigande re- sultatet.
Jorden var svart och tom, och den är nu helt öfvertäckt.
Snön har bredt sig öfver de groende rågåkrarne, så att de kunna ligga varmt och vänta på vårsolen, det är slädföre för skogsarbetarne, broar ha bildats öfver alla vattendrag, — en hel ny värld har skapats af dessa millioner fallande stjärnor.
Så falla alla lifvets små ögonblick, alla de oräkneliga goda inflytelserna öfver oss, tills de slutligen verkat så starkt, så förändrat och omskapat oss, att vi blifvit som nya människor.
O m en människa skulle tänka efter, hvad som till slut varit afgörande för henne, så skulle hon nog finna, att det varit de otaliga små erfarenhetsrönen.
Liksom snöstjärnorna falla ned öfver markerna, så falla goda ord, milda försonande blickar och leenden, alla små vänliga tecken på vänskap och del- tagande ned öfver ett lidande, förhärdadt hjärta och värmer det som ett mjukt täcke.
Intrycket af en person, ett land, en hän- delse åstadkommes vanligtvis af en mängd småsaker, som till sist skapa ett stort oför- änderligt helt.
Det är så ofta man hör sägas, att man ej skall fästa sig vid småsaker.
Men det är nu i alla händelser en sanning, att små obetydligheter belysa hufvudsaken på ett både uppbyggligt och förfärligt sätt.
Hvarje snöflinga är en del af snöstormen.
Ett ton- fall, ett leende, tårar eller skratt kunna lik- som i ett ögonblick gifva oss en upx^en- barelse af en hel personlighet.
Sakta, ljudlöst falla dessa ögonblickets snöflingor, men efter nätter och dagar blifva de oss öfvermäktiga, och de kunna då öf- vertäcka vårt hus, vårt hem, vårt hjärta, så att vi ej mer kunna finna det för snö.
Mest olycksbringande och säkrast af alla falla dock de snöflingor, af hvilka våra onda böjelser bestå.
En sådan liten flyktig,
IDUN 4.30 vacker stjärna!
Den är j u bara rolig att se sväfva ned från himmelen.
Vi veta nog, att det är den kalla, dräpande snön, men en enda liten stjärna!
Och vi taga emot den på vår hand, i vårt hjärta.
Men den följes snart af flere, o m vi icke skaka af den första, och nu växer det sakta och säkert.
Alldeles på samma sätt, kallt och ljud- löst, växer en lidelse i ett människohjärta.
Allt ser så obetydligt, så märkvärdigt, så vackert ut i början.
Man kan se hvarje stjärna, som faller, och man kan andas bort den, o m man vill.
— Men man vill ej, och de svarvande stjärnorna blifva flere och flere, de falla så lätt och så tätt, de för- dubbla sig, komma i hundratal, tusenden, — millioner!
Det är icke längre stjärnor, det är snö- bollar, — icke längre snöbollar, utan laviner, och snön störtar i vildt raseri ned från himmelen, och stormarne jaga den, och den växer och växer, tills den begrafvit hela den lefvande naturen, skogar, åkrar och boningar, tills den har knäckt träden och täckt vägarne och gjort hela landet till en hvit, död graf.
Nu minnas vi icke längre den första lilla, gnistrande stjärnan, som föll, men vi känna blott, att vi äro begrafna, hälft ihjälfrusna i en ödemark, öfver hvilken stormen tjuter.
Då hjälper det ej alltid att komma m e d snöplogen.
Snön kan ligga så hård och packad, att den icke låter maka på sig, och när ett människohjärta sålunda blifvit täckt af en våldsam, förhärjande snöstorm, då märker man först, huru vanmäktig man är, och att det öfverstiger ens krafter att söka sig en väg ut ur snölavinen.
Då återstår blott en sak, och det är att vänta på nya inflytelser.
Hvad icke människo- händer kunna uträtta, det kan himmelens sol, och sedan den under många, långa vår- dagar strålat ned på snön, då smälter den i vårbäckar, och jorden är befriad.
— — När man säger det ordet: » Fäst dig icke vid småsaker, » så vill jag därmed endast förstå, att man ej bör sätta för stort värde på yttre, materiella saker, som man kan vänja sig vid att undvara, men däremot vill jag ingalunda förstå det så, att de millioner ögonblick, hvaraf lifvet består, skulle vara likgiltiga.
Hvarje ögonblick i lifvet är lika viktigt som hvarje snöstjärna, som faller, och det kan blifva afgörande för hela vår framtid, för hela vår personlighet.
De flesta människor ha utan tvifvel mest sorger att minnas.
Lifvet är nu en gång sådant, att när det varit bäst, så har det varit arbete och m ö d a; men det som hjälpt och tröstat oss alla har varit de många tusende ögonblick, alla de glimtar af lycka, som bistått oss att uthärda det svåra.
— De flesta ha dock äfven känt ögonblick af glädje och tröst.
En solstråle, en doftande blomma, ett vänligt ord, en vacker sång, berättelsen om, hvad en g o d människa har gjort, till och med om vi icke känt henne, alla sådana ljusglimtar och många andra äro de glittrande stjärnor, hvilka, om också blott för ett ögonblick, göra lifvet lyckligt att lefva.
Alla ha sett några sådana stjär- nor falla ned öfver sig, och de flesta ha sett millioner.
Ett ögonblick förgår snart; det svinner lika hastigt som snöstjärnan på ens hand, men ett ögonblick kan vara underskönt, lika fullkomligt som teckningen i snöflingan.
Har icke många gånger en enda vänlig blick, en enda solskensstrimma kunnat hjälpa 1894 oss att genomlefva mänga hårda och mörka dagar? ..
.
Ibland får man nästan en känsla af, att vi människor här uppe i norden lefva för mycket i snö.
Det finns ett svenskt ordspråk, som säger om en person, som förhärdat sig: » Han måtte allt ha is i magen. » Men ännu van- ligare är det, att människorna hos oss ha en hel del is i hjärtat; — eller kanhända det ej sitter så djupt, utan att det bara är en isskorpa utanpå?
Nordborna hålla ju så styft på, att en verklig tillgifvenhet och godhet är så in- väudig, att man alls icke kan gifva uttryck åt den, hvarför den också ständigt förblifver osynlig.
Det är dock något onaturligt i detta, att man ej kan ge bort ett litet ögonblicks värme.
Det är nästan, som o m en människa skulle säga: » Jag har en utmärkt stämma och är mycket musikalisk, men jag vill inte sjunga! » Man är äfven så sparsam på vänliga ord, så sparsam på en liten uppmuntrande ytt- ring, så sparsam på ett litet beröm, och särskildt mot de unga.
Det är en viss för- näm, döfstum högtidlighet öfver oss, nordi- ska snömänniskor, som o m vi vore glase- rade af rimfrost och icke kunde öppna munnen af bara köld.
Men när man själf vet, huru godt ett vänligt ord gör, huru styrkande och uppfriskande i ens arbete och sträfvande det är, hvarför då vara så snål emot andra?
Naturen är icke snål.
Regnet kommer, ösande millioner droppar öfver den torra jorden, och snöstormen kommer, dansande med otaliga glittrande stjärnor.
Ögonblicken äro så viktiga och kunna vara så innehålls- rika.
Vi behöfva alla taga noga vara på dem, och alla borde vi gifva hvarandra många lyckliga ögonblick, då det ju egentligen är det enda, som vi människor kunna gifva hvarandra.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
Helena Nyblom.
Skiss af V i l m a L i n d h é.
S ocieteten gaf en festföreställ- ning på teatern » för välgö- rande ändamål ».
Säsongen led mot sitt slut, och det allmänt kända behofvet af att roa sig med ovanliga medel och på ovan- ligt sätt skulle tillfredsställas un- der barmhärtighetens och män- niskokärlekens täckmantel.
Pryda mödrar, som med med- lidsamt förakt yttrat sig om » aktriser » och varietédivor, sågo med förtjusning sina döttrar in- taga deras plats och låter, och blyga unga flickor, hvilkas hjär- tan klappat af hemlig afund öf- ver deras triumfer, efterhärmade dem så godt de kunde, beru- sade af att åtminstone för en gång vara i deras ställe och lik- som de höra applådernas åska öfver sina hufvuden — vore den också endast en godtköpsupj) laga.
En fanns dock, för hvilken det; hela ej var en lek, och som satt så godt som sin hela själ, sin framtid, sitt väl och ve på ett kort, när hon trädde fram och lät höra sig offentligt.
Det var Cecilia Rehman!
Som ung flicka hade hon väckt uppse- ende genom sin röst; men efter sitt gif- termål hade hon lefvat endast för hemmet och blifvit så godt som glömd, helst hon ständigt vägrade, när hon ombads att bi- träda vid någon konsert eller musiktillställ- ning.
» Min man vill inte, » var hennes ärliga svar, men denna gång — då det välgö- rande ändamålet bar ett så klingande stor- slaget namn, att det blifvit en hederssak att vara med — var det omöjligt att neka.
Hon hade också gifvit sitt löfte på eget ansvar.
Det var i en scen ur Carmen, hon upp- trädde, och hela salongen satt i andlös spänning, fängslad af tonernas fägring samt den glöd, det passionerade lif, den glömska af sig själf och det uppgående i den fram- ställda personligheten hon ådagalagt.
När hon slutat, låg tystnaden ännu kvar öfver den lyssnande mängden — så gick det liksom en susning, en hviskning af tack och lycka från hvarje hjärta — och därefter, såsom tolk därför, en åska af applåder.
Medan alla händer rörde sig och alla ögon strålade henne till mötes, reste sig en man från parkett och lämnade sin plats, och hon, som var föremål för all denna hyllning, såg endast honom — och under det bifallet blef allt starkare, bröto hennes tårar fram, medan hjärtat fylldes af en smärta utan mått.
I den lysande Carmendräkten stod Ceci- lia inne hos sin man, som gått direkt hem och låtit henne komma efter bäst hon kunde.
Han satt framför sitt skrifbord, med ryg- gen emot henne, så att hon ej kunde se hans ansiktsuttryck — men hon anade det.
Hvad som skulle sägas måste sägas nu — eller aldrig — hon visste det!
I matsalen utanför var uppdukad en liten supé för två, och hela hemmet bar den prägel af förfining och hemtrefnad, som en- dast kan utgå från en själfull kvinnas hand.
1894 » Hugo! » Han svarade ej.
» Hugo! » kom det ännu varmare och mera bönfallande.
» Tag af dig den där grannlåten, o m du inte vill, att j a g skall bli tokig! » sade han häftigt, med ännu en blick i spegeln, som återgaf hennes bild.
» Strax! » svarade hon, utan att röra sig ur stället.
» Nu är du väl n ö j d?
» frågade han bit- tert.
» Jag har visshet! » » Och den ger dig rättighet att bryta med allt? » » Inte bryta, men.
.
.
» hon hämtade efter andan.
» D u vet det, jag har sagt dig det!
Det är mäktigare än j a g själf — mäktigare än allt annat!
Jag kan inte.
.
.
» Hon föll på knä och gömde sitt hufvud i hans sköte, och han såg ned på detta så oändligt kära hufvud, medan den stränga, hårda blicken i hans ögon allt mera träng- des tillbaka för ett uttryck af ömhet och smärta.
» Du vet, att jag redan som flicka drömde om att bli konstnärinna — men så kom du — och kärleken upptog mig, så att j a g var färdig glömma allt annat. » » Och ändock dröjde du med ditt svar? » » Ja!
Så ung jag än var, anade jag, att det bodde en makt inom mig, som var större än jag visste, och som kunde växa ut en dag utan min vilja eller vetskap.
Därför prof sjöng j a g för en framstående musiker. » » Det är således honom j a g har att tacka för min lycka! » — • återigen hörde hon det hårda bittra tonfallet i hans stämma.
— » Och han hade inte så höga tankar om dig som du själf? » » Nej!
Jag var mindre än han väntat, » sade han.
» Det var ingen själ i föredraget, och jag saknade gnistan. » Han skrattade till.
» Och nu har egen- kärleken vuxit ut igen. » » Säg inte så!
D u vet, att det inte är fåfänga.
V e mig, om så vore!
Jag var så outvecklad på den tiden och visste inte hvad j a g ville.
Jag älskade dig så högt.
Röst och uttryck ledo af denna osäkerhet, och när j a g aflagt mitt prof, kände j a g verklig glädje öfver att ha misslyckats — ty om j a g inte gjort det.
.
.
.
» » Kanske hade det varit bättre så? » • » Kanske,- » svarade hon och reste sig upp.
» Det är också det du har att förlåta, att jag den gången satte dig öfver allt annat, .lag rår inte för, att jag vuxit sedan dess, intet står stilla, och hvad kunde ett sådant barn som j a g veta om sina möjligheter? » » Och n u?
» » Nu har det jag ville förkväfva — det bästa Gud nedlagt inom mig — hämnats genom att resa sig upp till en makt, emot hvilken jag inte längre kan kämpa. » » Men du har lefvat lycklig dessa å r?
Har du inte? » frågade han sakta — » eller har också det varit ett misstag? » » Det har jag, » svarade hon, utan att se på honom — » så lycklig j a g kunnat vara! » Hennes ögon dröjde smeksamt vid de olika föremålen i det upplysta lilla hemmet, och hon ryste till vid tanken på att lämna det.
» Det är bittert för oss båda, » sade hon tonlöst.
» Det beror ju bara på dig.
Jag skall bära dig på händerna, j a g skall.
.
.
» IDUN 431 » Det hjälper inte!
Intet hjälper!
Jag är bryr sig om, och som han ville gömma likt nästan färdig önska j a g aldrig fått konst- en fördold kostelig skatt, träder fram som närsgåfvan — men när j a g fått den.
.
.
Det ett mål för allas blickar? » är också ett pund — ett ansvar — det » Gud hjälpe oss båda!
D u har rätt — största som gifves. » men det har jag också! » » Och med dessa tankar har du gått en- » Och hvad tänker du n u?
» sam? » Hon dröjde med svaret.
» Det skall j u ändock sägas. » » Ja — ensam!
Kanske hade det aldrig » Jag tänkte gifva ett par konserter för blifvit så öfvermäktigt, om j a g kunnat med- dela mig, men j a g visste ju, att det gällde att samla medel till en vistelse utomlands och därefter taga engagement vid operan din lycka. » Han suckade djupt.
» Och j a g som trodde — antingen här hemma eller ute. » » Och därom talar du så lugnt, som om du var nöjd, när jag såg dig sj ssla här som man och barn och hem aldrig funnits till en god liten husmor. » för dig.
K o m m e d!
» » Det trodde du inte. » Han gick före och hon efteråt.
» Jag ville tro det och trodde det ända De stodo inne i sängkammaren vid foten tills.
.
.
Det var i höstas.
Din sång har för mig varit ungefär detsamma som en af den lilla bädd, i hvilken Lilian, deras älskare.
Jag kunde inte varit mera svart- enda barn, hvilade med de små knubbiga » rosenröda händerna knutna ofvanpå täcket sjuk på en sådan. » » Därför sjöng j a g heller aldrig, annat än — i den ena benet af en docka, hvilken hängde till hälften utanför sängkanten.
när du var på ditt ämbetsrum. » Den lilla hade troligen gråtit sig till sömns, » Jag kom hem en gång, utan att du märkte det, och hörde dig sjunga den där ty ett par tårar hängde ännu i de långa sången af Elling: ' Jeg vil u d!
— Her er ögonhåren, men där hon nu låg, var hon en tungt, her er trängt, her er kvalmt!
Men der bild af oskuld och glömska.
ude er aabent och vidt.
— Der er stort, » Och henne tänker du lämna? » frågade der er lyst, der er frit ' — och så sista ver- han vekt.
sen: ' Lad mig gaa, lad mig gaa hvor j e g Hon gömde med lidelsefull häftighet huf- vil!
Giv mig Frihet och Lycke dertill!
Giv vudet vid hans bröst och snyftade kramp- mig Luft, giv mig Himmel og Hav, Saa aktigt.
skal Sangen nock svulme deraf! '
Sedan » Med henne för ögonen måste du er- dess har j a g inte haft en lugn dag.
Den känna, att äktenskapet binder starkare och människa, som kan gifva uttryck åt en så- ställer större fordringar än allt annat.
dan namnlös längtan, hon.
.
.
» » Äktenskapet är inte målet » — svarade hon med en säkerhet, som visade, att tan- » Då har du också förstått m i g!
» » Och i afton, på teatern.
D u kan inte ken var henne förtrogen — » bara medlet göra dig en föreställning o m hvad j a g led! » till utveckling eller undergång — hvilket » Kanske — men j a g måste visa dig — det nu blir. » det var enda sättet — det var för dig j a g Han sköt henne ifrån sig.
» Och detta kan sjöng. » du säga m i g?
» » För mig?!
H v a d tror du en man kän- » Förlåt, » svarade hon och grep efter hans ner, när den enda kvinna i världen han hand, som han drog undan.
r
IDUN 432 » Du har lofvat att vara min i lust o c h nöd — hela lifvet igenom — och j a g kan inte släppa dig ifrån mig. » » Nej, du kan hindra mig — jag vet det — och då blir det min undergång. » Deras ögon möttes i en lång pröfvande blick.
» Du har aldrig älskat m i g!
» Hennes ögon vidgade sig liksom af för- våning.
» Du älskar mig inte! » H o n svarade ej, men kastade sig fram- stupa vid barnets bädd och lade pannan mot sängkanten.
Han stod stilla och såg på henne, där hon låg i den skimrande dräkten, så vacker, så rörande ödmjuk i sin « '.
kamp o c h förtviflan.
» I lust o c h nöd, » tänkte han, medan en varm stråle sköt fram i hans ö g o n; hvilken öm hängifven hustru hade hon ej varit, och nu var hon i nöd — i o- frid med sig själf — och han, som skulle vara hennes hjälp, lade en- dast sten på börda.
» Cecilia!
! » FJurfåglar.
H an såg henne för första gången vid en utflykt i det gröna, som på en af ångslupsbolagets båtar anordnats af några unga extraordinarier i banken o c h posten.
Hela vintern hade han stått inburad i de mörka växlingskassorna, och m e d uppkaflade skjortärmar och m e d ögon, som svedo af det ständiga gasljuset, hade han räknat säck- tals m e d smutsigt silfver från spårvagnar, ångslupar, bagare, bryggare och munkbro- fruar.
D å han nu helt plötsligt kom ut o c h kände de friska sjöbrisar- ^ Hon böjde sig endast djupare.
» Gör som du vill!
Det du väljer vid ditt barns bädd måste vara det rätta — kostar det än aldrig så mycket. » » Tack!
Gud gifve jag kunde stanna, men det finns intet val!
Det är lika svårt för mig — kanske svårare — men j a g skall komma tillbaka, » hennes mörka, outgrund- liga ögon blickade in i hans.
» Jag skall komma tillbaka, rikare utvecklad, för att gifva mera och blifva något helt äfven för de mina. » » Ä n o m du glömmer oss, för bifall och triumfer? » » Glömmer er?!
Mindre än någonsin, ty här hemma skulle mitt hjärta ändå vara därute, o c h därute skall det alltid, alltid vara hos er. » (Illustratör: David Ljungdahl.)
na m e d doft från ängar och skogsmarker kittla sig i näsan, steg våren h o n o m åt hufvudet, och han tyckte, att han aldrig i hela sitt lif sett så många vackra flickor som ombord på den lilla ångslupen, men hon var nummer ett.
Under utfärden passade han på hvarje tillfälle, då han kunde betrakta henne i smyg, och då hon före honom hoppade upp på bryggan och han såg en liten sko o c h en skymt af en stramt åtsittande strumpa, så förstod han, att hans öde var afgjordt.
D e hade under skratt och skämt presen- terats för hvarandra som tjänsteman och tjänstekvinna — han var i banken o c h hon i posten — bägge vore de fattiga o c h bägge voro de som ett par kalfvar, utsläppta i en hage.
Nej, men se så ovanligt grönt gräset var — o c h så klart vattnet var — och 1894 känn, hur det doftade ur skogen!
Men rätt som det var, möttes deras ögon, och all- ting började dansa rundt omkring dem, och de tystnade plötsligt och gingo tillbaka till de andra.
Den sommaren råkades de ofta — i bör j a n som kamrater, hvilka med viktig min uppgöra reform- och omorganisationsplaner inom sina olika verk, slutligen som fästman och fästmö.
Våren därpå och hösten sprungd de på klappjakt efter husauktioner och möbel- under-hand-försäljningar och funno till sin förfäran, att allting kostade pengar.
Men hvad skulle de vänta p å?
Ingen hade något arf i kikaren och att dröja, tills han blef ordinarie — det var jti en hel evighet till dess!
Men det skulle n o g gå ändå!
Han var i banken om för- middagarne, hela efter- middagarne till kloc- kan nio tjänstgjorde han i postsparbanken - ?fch på detta sätt för- feftj&amp;nade han femton- hundra kronor om året.
Och hennes sextio kronor i månaden voro min- sann inte att förakta, ty natur- ligtvis skulle hon vara kvar i posten.
De hade hyrt sig en liten våning på två rum och kök fyra trappor upp i början af Vasastaden, ty de kunde icke b o längre bort, om han skulle hinna ner till postsparbanken till klockan fem, och de hade hvarken råd eller möbler till flere rum.
Och en söndag togo de en täckvagn och foro till kyrkan och läto viga sig i klump med några gesäller och arbetare.
D e hade begärt tjänstledighet på mån- dagen, men då de på tisdags morgon kommo till sina platser, voro de generade.
Kam- raterna skojade med honom och frågade, om de finge bjuda den nygifta äkta mannen på ett glas svart, och kontrollören gjorde sig särskildt ärende fram till henne, för att, som han sade, se efter, om hon var sig lik.
Hon rodnade under deras blickar, då de manliga kamraterna k o m m o fram och gratu- lerade, och tyckte, att det var förfärligt obe- hagligt.
Men alla voro snälla och vänliga och ingen gjorde några närgångna antyd- ningar o m, att det finns folk, som gå och
IDUN 1894 433 gifta sig, då de ingenting ha och föga ha att vänta af lifvet.
På hemvägen gick han in i en kryddbod och köpte ett hälft kilo vindrufvor, och då han sprungit uppför de fyra trapporna, stod hon i dörren, röd och upphettad och med köksförklädet framför sig, och bjöd honom stora famnen.
— Nej, men vindrufvor!
En sådan läckergom han var!
Hon hade varit förståndig, hon, och bara köpt några äpplen!
Var han nyfiken på, hvad de skulle ha till middagen?
— Jo något!
— Och han var väl inte det minsta hungrig?
— O m han var hungrig!
Och så slet hon sig lös och sprang ut i köket, där han fick fatt i henne och kysste henne midt för näsan på den flinande landsflickan, som i ersättning för att hon kokade mjölken öfver spiseln och af princip serverade dem hvita stenar i stället för ägg uppbar den blygsamma lönen af fem kronor i månaden.
Rummen, de hyrde, voro stora och vackra med sekundärt solljus från den kalkade muren midt öfver gården, men möbleringen var oregelbunden och häntydde på sitt olika ursprung.
Men hvad gjorde det ock att hvar- dagsrummet fick tjänstgöra både som salong och matsal; sängkammaren var i alla fall riktigt nätt med sina röda täcken öfver sängarne och sin ompolerade lavoar, som såg ut alldeles som ny.
De kallade hem- met för sitt lilla näste.
Det låg så högt uppe under takåsen, och bägge drogo de j u sitt strå till boet.
Fram på våren började unga frun syn- bart falla af; hon blef blek och fick mörka ringar under ögonen.
Men det blef ingen- ting af den gången.
Hon hade sprungit för hastigt i trapporna, och den gamle kon- trollören välsignade Gud och förklarade, att han trodde på en mild försyn, som sär- skildt höll sina skyddande händer öfver fåglarne på marken och de extra i verken.
Men den äkta mannen grät vid sin hustrus säng och förbannade de fyra trapporna och bar henne de första gångerna på sina armar ner på gatan.
Då det blef sommar och semestertiden kom, blef det ett lif i banken, och nu gällde det för de extra att förtjäna sig en hacka.
Och öfverallt fylldes rummen med unga herrar, som visade sig nitiska och ännu icke lärt sig konsten att på fem timmar förrätta ett arbete, som kunde göras be- kvämt på tre.
Och i posten månglades och köpslogs med söndagsarbetet, och de, som hade råd, togo sig en dags ledighet och foro ut på landet och kommo hem friska och sol- brända, men de, som icke hade råd, stoppade några kronor i fickan och fingo vackert sitta och höra på, hur trefligt de andra haft.
De unga uppe i Vasastaden, de hade icke råd de.
Det är märkvärdigt, hvad det är dyrt att lefva.
Skomakaren behöfver pen- gar, skräddaren och sömmerskan arbeta icke för intet, maten köper sig icke själf, och den snälla doktorn kan väl icke vara utan han heller, ehuru man ser på honom, att det gör honom ondt att mottaga något.
Hon brukade komma och hämta honom om kvällarne, då han slutat sitt arbete.
Han var uttröttad och det värkte i ryggen på honom, men då han mötte hennes blick, skrattade han, och då han kände hennes arm tryggt och förtroendefullt hvila i sin, var tröttheten försvunnen.
Hade han haft myc- ket att göra i d a g?
— Ja, de fördömda småposterna voro nära att taga lif.
.
.
h m!
voro ganska besvärliga.
Nå, än hon!
Hade hon haft många bref på eftermiddagen?
— Ahnej, kära du, det är inte så mycket nu midt på sommaren!
De gingo med båten öfver till Skepps- holmen och fortsatte promenaden fram till Kastellet.
D e hörde på, hur vågorna skval- pade mot stenmuren, och sågo kuttrarna rusta sig för långfärder.
Ibland slogo de sig lösa och togo en en-kronas sexa vid den lilla restauranten, och han tvang i henne en sup — sprit var nyttigt för henne, hade doktorn sagt — och själf tog han halfvan och drack öl till och kände sig upprymd och begärde, trots hennes ifriga protester, fram kaffe och en liten åtting munk.
Och då han tändt sin cigarr och m e d en cere- nioniös böjning på hufvudet druckit henne till, tittade de på hvarandra och brusto i skratt och bägge tyckte de, att de voro ena förskräckliga festprissar.
— — Då det började lida mot hösten, fördubb- lade han sin omsorg o m henne.
Han hjälpte henne alltid ner för trapporna och blef blek, då hon trampade fel på en sten.
&gt;Lessive PICOTS TVÄTTPULVER Phenix » öfverträffar alla andra tvättmedel!
Klorfntt!
Praktiskt!
Billigt 1 25 guldmedaljer Nu började ett väldigt kalkylerande uppe i nästet.
Hela timmar kunde de sitta med hufvudena lutade öfver papperet, och han räknade och hon räknade — och si!
bägge kommo till ett godt resultat.
H o n skulle sluta i posten, men så hade han i stället fått det litet bättre i banken.
Ahjo, nog skulle det gå ihop!
Och så hade nästet fått en ny invånare och en ny mun — en glupsk liten mun, som tog alla sin mammas krafter i anspråk.
Nu var det han, som arbetade ensam, och han arbetade för två.
Öfverallt, där en slant kunde förtjänas, dök hans smala ansikte fram.
Han sålde sina söndagar, gjorde an- dras arbete, tog hem renskrifning — allt mot kontant erkänsla.
Han hade slungat sin kära eftermiddags- cigarr under förevändning, att han fick ondt i halsen af att röka, och drack bara ett glas vatten till sin tunna frukostsmörgås.
Och Gud vet, hur det gick, men gick gjorde det, och de saknade aldrig mat i grytan och aldrig pengar till hyran.
Säljes i \ -, J - och Jkilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant for Sverige: Carl R. Matton, Stockholm.
Talrika ombud 1 landsorten.
IDUN 434 De hade afskedat jungfrun, ty hvad skulle de med henne att göra nu, då hon icke längre var kvar i posten, utan bara satt hemma och gonade sig, som hon sade.
I stället hade de skaffat sig en hjälpflicka, som kom om morgnarne och förrättade alla grofsysslor m o t sju kronor i månaden och gick sin väg vid 1-tiden.
Det var nu visser- ligen ingen kontant besparing, men så myc- ket större på maten och tvätten, o c h så gick det mindre ved åt i spiseln, då frun själf skötte o m elden.
O c h för öfrigt hade den flinande bondtösen snart upphört att flina, då kamraterna i huset började flina åt hen- nes fem kronor — de skulle då vilja se det s. k. herrskap i synen, som slängde åt sin tjänare en lumpen femma i månaden!
Så talade han åtskilligt o m sitt lif o c h sina förhållanden under de senare åren, medan hon o m sina iakttog en lätt för- klarlig tystnad.
» När j a g nu var här uppe, » yttrade han slutligen, » kunde j a g icke neka mig nöjet att återse en ungdomsvän.
Man är j u i många fall så oförståndig och otillräknelig under sina första år; man har då icke själf fullkomlig reda på hvad man vet o c h vill.
.
.
Men känslan af den tillgifvenhet man en gång hyst för ett värdigt föremål är j u all- tid beståndande.
Och det var den som oemotståndligt dref mig hit.
Dessutom har jag en liten tjänst att bedja er o m.
Ser ni, sedan min hustru dog, har j a g känt mig så ensam.
.
.
» — Nu är det sommar igen, och då söndags- solen skiner på väggen midt emot och värmen står het och dallrande öfver den djupa går- den, tar hon lillan på armen, medan han kånkar vagnen nedför trapporna.
De styra vägen, ut till Haga, o c h där slå de sig ner långt inne i parken med vagnen i lä för någon tät buske; och medan han drar tid- ningen ur fickan, slår hon upp en bok — ingen sådan där modern bok med psyko- logi, tandagnisslan och ^realism, utan en gammal roman m e d mycket kärlek i.
Hon vet, att det går bra, och att de få hvar- andra till slut, ty hon har kastat en för- stulen blick på sista sidan.
Men då lillan börjar röra på sig och ger till ett gny, springa de upp bägge två och spegla sig samtidigt i ett par stora blå ögon — de största och blåaste i världen.
Fru Annas hållning blef litet stram.
Skulle han verkligen, trots den där ursäktande böj- ningen på hufvudet vid talet o m det för- flutna och trots det sårande uttrycket o m » forna barnsliga dagar » ändå möjligen.
.
.
Nej, numera skulle hon aldrig kunna, det kände hon på den kyla, som m e d ens drog igenom hela hennes varelse.
» En tjänst? » upprepade hon emellertid.
» Allt för gärna, o m j a g kan. » » Jo, ser ni — m e d en gammal vän kan man j u vara uppriktig —: j a g står i be- grepp att förlofva mig. » » Nej, verkligen; det var j u förståndigt. » » Ja, var det inte?
Min blifvande fästmö — inom parentes sagdt en både förmögen och älskvärd flicka — är inackorderad här uppe hos » (här nämnde han ett för A n n a obekant namn) » o c h det dröjer ännu litet, innan vi eklatera.
För att nu kunna få träffas mera ostörda ha vi kommit öfver ens om att i morgon gå tillsammans och se Lo- hengrin.
Min lilla fästmö svärmar för Wag- ner.
Men s o m vi ej vilja ha m e d oss det där herrskapet, där hon bor, hade j a g tänkt att.
.
.
a t t.
.
.
» Ibland då unga frun sitter ensam hemma och det är alldeles tyst i sängkammaren och himlen lyser med en nästan hvitblå glans öfver takkransen, som den brukar göra på heta sommardagar, kan hon släppa en miniatyrliknande skjorta i knäet och sätta sig att drömma med öppna ögon.
Hon ser en liten stuga någonstans ute i skärgården och ett klart, genomskinligt vatten o c h ett gräs, som är så frodigt och saftigt, att man bara vill kasta sig omkull och vältra sig i det, och hon hör fågel I åt och tallsus i luften.
Och så börjar hon räkna på fingrarna.
Ett år.
.
.
två.
.
.
tre.
.
.
fyra — • kanske det kan dröja i fem eller sex år, men icke längre, innan Fredrik hunnit så långt, att burfåg- larne få en månads semester!
Thore Blanche.
(Illustratör: Viktor Andren.)
T^omeo och Julia.
B e r ä t t e l s e af Lea.
(Forts. fr. sid. 419).
^ f i l s Oskar — ty det var han — steg in.
Han tog af sig ytterkläderna och blef införd i förmaket, där lampan stod tänd.
En smula förlägen, men fryntlig o c h glad, tog han plats i emman midt emot henne.
Åh, hon hade j u nästan inte alls förändrats, sedan.
.
.
sedan forna » barnsliga » dagar, för hvilka han nu genom en leende böj- ning på hufvudet gjorde liksom ett slags ursäkt.
.
.
Anna uppfattade ögonblickligen situationen och var den lika snabbt vuxen.
Han skulle vara den siste att se, hvad hon kände.
Hon log och sprakade lika obe- sväradt som han, medan hennes hjärta slog häftiga och oregelbundna slag, likt en fån- gen fågel i bur.
Extra fin » Att j a g skulle vara förkläde, » ifyllde fru Anna m e d ett kort litet skratt, som för en mera finkänslig människa än Nils Oskar skulle förrådt allt det förakt hon kände.
» Just det, j a, » medgaf han förtjust, i det han räckte henne handen, den hon dock icke låtsade se.
» H v a d ni är g o d!
Ni bi- står oss således? » » Mer än gärna.
Det skall bli ett särdeles nöje att få göra er blifvande fästmös be- kantskap.
» » Tusen, tusen tack!
Jag skall då icke längre uppehålla er.
Tillåt mig bara säga, att ni gör mig en större tjänst än ni kan ana, eftersom min blifvande fästmö, likt frun- timmer i allmänhet, håller m y c k e t på kon- venansen och eftersom j a g i hela Stockholm icke känner någon annan, som skulle kunnat göra mig denna tjänst, o c h inte hon heller.
Ja, näst en söt liten fästmö går ingenting upp emot en storsinnad ungdomsvän.
Det är hvad j a g alltid sagt.
Mjuka tjänare, min allra bästa, snällaste fru " Wimmer, och tack för denna angenäma stund!
I morgon således, klockan sju. » » Klockan sju.
Jag skall vara i ordning. » Fru A n n a följde sin ungdomsvän ut — eller kanske rättare sagdt sista skymten af sin u n g d o m.
Dörren föll till mellan denna och henne, för att aldrig mera öppna sig.
På klockslaget följande dag stod vagnen utanför dörren, o c h lutad mot dess dynor satt en » burrig » och utstyrd ung dam, af Nils Oskar presenterad som hans blifvande fästmö för fru Anna, som lätt o c h obe- sväradt intog sin plats bredvid henne.
Marsala 1894 Den unga damen tackade under ett stän- digt och obehagligt fnissande för den stora tjänst fru Anna visade dem, ordade om Wagner, Meyerbeer, Auber o c h andra mu- sikens heroer, om sin längtan att rikligt få fördjupa sig i hnfvudstadslifvet, som hon ännu föga kände, och uttalade till sist sin förhoppning, att fru Anna o c h hon skulle bli riktigt goda vänner och att Anna fram- deles skulle komma på besök i hennes och Nils Oskars gemensamma hem i Västman- land, där denne var kronofogde i X socken — som fru A n n a väl visste.
Fru A n n a slapp att svara, ty vagnen stannade i detsamma utanför operahuset, där en mer än vanligt stark människoström böljade fram och åter, somliga studerande den uppslagna affischen; andra stannade liksom tveksamma vid ingången, och ännu andra armbågade sig fram för att riktigt k o m m a i tid.
Ett och annat obestämdt mummel af missnöje hördes äfven bland mängden, men därpå gaf vårt sällskap ej akt.
De afskedade kusken, stego uppför trappan, pälsade af sig och trädde slutligen in i sin loge.
Så märkvärdigt litet folk i salongen!
Så m y c k e t halfhögt prat, som ändtligen tystnade, då orkestern stämde upp uvertyren.
» Men hvad är detta, » utbrast förundrad Nils Oskars fästmö nästan högt.
» Det är ju alls icke " Wagner, icke Lohengrin — hvad i hela världen är d e t?
» » Ursäkta, » upplyste i logen intill vårt säll- skap en herre, som hört fästmöns förvå- ning: » Lohengrin är inställd i anseende till förste tenorens plötsligt påkomna heshet.
Man ger i stället Romeo o c h Julia m e d — » här nämnde han namnet på titelpartiets re- presentanter.
» Det stod för resten anslaget på affischen där nere — blå lapp! » Det blef ett ögonblicks tystnad i logen, där vårt sällskap satt.
» Nå j a, » yttrade slut ligen fästmön halfhögt, » det är förargligt, men vi få i alla fall vara ostörda här m e d hvarandra, o c h Romeo och Julia kan just passa för ett hemligt förlofvadt par som vi — eller hur, lille Oskar?
Vår snälla » a m m a », Gärtruds representant, ha vi i alla fall med oss ...
Låt oss bibehålla kontenansen! » Hvad fru A n n a kände?
Fråga den, som från kanten af en klippa rullar från den ena afsatsen till den andra ned i djupet; eller den, hvars lilla båt är tagen på släp af ett större fartyg — fråga honom, hvad han känner, när linan brister och vågorna slå öfver honom strömmar af brusande skum.
Kanske skola de kunna svara er.
När den första obehagliga häpnaden gått öfver, kunde fru Anna ej låta bli att göra en ögonblicklig jämförelse: Då: allt i scenisk och artistisk väg så oändligt bristfälligt, och det hela dock så hänförande härligt!
Nu: sceneri och konst af yppersta slag — och hjärtat dödt som en frusen tjärn i skogen.
Moster Betta i världen, hvilken fru Anna, nu som bäst representerade, var säkert på sin tid inte hälften så tillintet- gjord som hon själf i denna stund.
Hon önskade nu lika ifrigt, att den gripande tra- gedien skulle sluta, som hon en gång i sin ungdom önskade, att den skulle börja.
Men var väl det stora hela också en tra- gedi?
Var det icke snarare, som moster Betta en gång yttrade, en » komedi » — o c h en s o m beständigt upprepar sig?
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
Garanteras utmärkt.
Pris kr.
1: 2.3 pr but.
Finnes endast hos (Illustratör: Viktor Andrén.)
A.
N y d a h l &amp; C: d K t » c k Ii » I in.
3 S (II i .plan a Riks- o c h Allm.
Telefon.
IDUN 1894 En gammal herrgärds- sal.
Och årbräckt klaveret, men jag J hörs skogens sus o c h forsens d å n.
Och gammaldags är möbelns Och svagt därute långt bukigt med svängda ben i guld och blommigt hörnet s e ' n sexti år, det i fantasin ser en d a m i gult korkskrufslock musslin o c h spetsfichu blek och hvitt och blicken mörk o c h stor.
Och trånsjuk hon sjunger sången, v e k och ö m, mens öfvertyg.
skum orange är hennes h y snitt bred o c h d r y g, stirrar som ifrån nacken s o m en vallmodröm, vaggar af och an, om tigerjakt i Ispahan, om Bulbul och o m violers om r o s e n k v a l o c h liljero och Papilio och svart sorg, brons en byst af Bonaparte.
Från v ä g g till v ä g g h a n s h v i t a h a m och i hvita stålstick rider vid Austerlitz, vid Berezinas bro, med i Jenas ödestrots Demiurgens slag, Af i dystra ambrarök törnroseri känner och bronsfältherrn fixerar gips Karl o c h fjärilsstoft, och fyllas Peris smyga Johans långa näsan pekar djärft, den strama läppen tiger kärft, i beredd att p l ö t s l i g t brusande vulkaniskt salens fram luft, p å tå hvarje vinkelvrå, byst.
och andevaktlar Den oförnuft tyst ur i dammig och Saronsdoft, af Bulbulsfjun drag, jag Och borg.
fram p å v ä g till W a t e r l o o.
i står m e d nål af perlemor, och i fönstren minns en gammal herrgårdssal, i hälft förfall s e ' n åratal.
Ur stumt framför och ^-ag mellan 435 slunga kapp h ö r jag slå med Fågel Blå.
Qizstaf ^röding.
ut kaskad hett o m en minut en v r e d g a d g a s k o g n a d.
Ett med bär gammalt skåp af tung skulptur, romantiken massiv och mörk, i sin famn, och r y g g v i d r y g g och namn v i d namn står Atterbom Tegnér och m e d stab o c h h ä r, är m e d s o m gäst, S a r o n s liljeskald ä r där och törnroslärans En men fluga präst.
surrar urets a f o c h till, pendelknäpp sitt k v a l m j a s m i n e r s står ånga ifrån b u s k a g e n utanför, och starkt slår doften från torra törnrosblad, det blänker i kronans blekt] Då tredje lglass masurbjörk still, strör ur en vas u r slipadt prismors rad.
glas Ett sommarminne af Ches D Lundin.
et var tomt i den stora kupén, då jag kom in och tog mig en lugn plats i en vrå.
Srax där- efter klef en annan resande upp från perrongen, kastade en blick öfver tomrummet och slog sig ned i mitt bås, midt för näsan på mig.
» T y s k!
» tänkte jag, ty ännu al- drig har j a g sett en sådan komma in i en värdshussal eller järnvägs- kupé, där blott en person förut funnits, utan att han slagit sig ned bredvid denne, hvilket väl har sin orsak i den tyska nationens stora sällskaplighet.
Den här gången var det dock en svensk.
Därmed k o m jag snart underfund.
Han började genast samtal och fäste oförtöfvadt min uppmärksamhet på, huru bekvämt man hade det nu för tiden på järn- vägsresor och ångbåtsfärder, då man icke behöfde frukta några olyckor.
Jag såg frågande på honom.
» Ni är väl olycksfallförsäkrad? » sporde han och såg orolig ut.
Men då jag svarade nekande, försvann hans oro, och med glad tillförsikt förklarade han, att en sådan uraktlåtenhet vore något alldeles oförsvarligt.
Lyckligtvis kunde det genast afhjälpas.
Han vore försäkringsagent, sade han och såg riktigt munter ut.
» Hur högt ska ' vi ta försäkringsbeloppet? » frågade han och gjorde sig i ordning att anteckna mitt svar.
Då jag afböjande skakade på hufvudet, försvann agentens glada uppsyn igen.
» Dumt att fara på tredje klass, » mum- lade han och såg sig omkring.
Kupén hade rätt snart fyllts, och innan tåget sattes i gång, voro nästan alla platser upptagna.
Det var ett brokigt sällskap.
Vill man i vår tid studera folklifvet, skall man icke gå omkring i bygderna, titta in i stugorna eller ställa sig på kyrkvallen en söndagsmiddag.
Man skall sätta sig i en järnvägskupé, icke af första klassen, ty där träffar man bara generaldirektörer, som resa på inspektion, och grosshandlare från Göte- borg, ej heller i andra klassens kupéer, enär man då kommer i sällskap m e d idel ut- ländingar, på hvilka man omöjligt kan stu- dera svenskt folklif.
Nej, man skall resa på tredje klass.
Det är kanske också hvad man gör långt mer än man vill tillstå.
Det förefaller, som ville man ursäkta sig för, att att man åker så anspråkslöst.
» Jag far på tredje klass, » förklarade en herre i vagnen, » för att här är svalare. » » Man är mera obesvärad, » sade en annan, och något ditåt yttrade ännu flere öfver- klassare i underklassvagnen.
O m det bil- liga priset nämndes icke ett ord.
Man en- dast ursäktade sig, för att man ej uppträdde som millionär.
Den som däremot tycktes ursäkta sig, för att hon vågade sig in i järnvägsvagnen och icke begagnade egna ben, var en stackars kvinna, som m e d fyra barn nyss förut stigit på tåget.
H o n var ännu ung, men såg så sjuk och fattig ut, att man kunnat taga henne för en utlefvad gumma.
Det äldsta barnet kunde väl vara sju eller åtta år.
Det yngsta, en späd varelse, bars på kvinnans
IDUN skulle hjälpa dem m e d en ny- odling och se ' n stanna kvar i landet.
Respengar bestodo släktingarne där borta, men icke var hon själf alldeles utan.
Köpeskillingen på går- den i Värmland hade hon m e d sig, sade hon och slog sig på kjolsäcken.
Med ungdomslust längtade hon efter det nya landet, där hon skulle få det så bra.
O m » Minnesoten » hade hon dock mycket oredig föreställning, och om färden dit kände hon just icke mera.
arm och tycktes icke finna lifvet så behag- ligt.
Det skrek utan uppehåll, men de tre äldre voro muntra och bråkiga, klättrade omkring öfverallt i kupén och visade myc- ken lifslust.
En manlig röst hördes klaga öfver de » fördömda ungarne ».
Rösten tillhörde en gammal banvakt, som den dagen icke låtit tåget gå förbi, utan stigit på vid en mellan- station och följde med som passagerare, något som han aldrig förr försökt, försäk- rade han.
Han såg rätt ståtlig ut, snarare som brukspatron under goda järnförhållanden än som järnvägsvaktare.
Visst svor han öfver barnungarne, men glad var han öfver att ha fått tjänstledighet för flere dagar.
Nu skulle han ut för att se sig o m i världen, följde m e d kanske ända till Herrljunga, där han aldrig för varit.
Glädjen vardt ännu större, då en af herrarne tog fram sin plunta och bjöd banvakten på en läskedryck, o c h denne knöt bekantskaper på båda sidor om mellangången och skämtade till höger o c h vänster, hälsade på pluntan flere gånger och vardt allt lifligare.
Till föremål för sitt skämt hade han i synnerhet utsett en gumma, som var på väg till Amerika, enligt hvad hon omtalade för hvem som ville höra på.
» D å är det väl riktig missväxt på kvinn- timmer där borta, » förklarade banvakten.
Gumman gaf honom ett hvasst ögonkast och bad honom styra sin elaka tunga.
Med- passagerarne skrattade.
» Huru gammal är kära m o r?
» sporde någon.
» Å h, jag är väl inte så lastgammal heller, » lydde svaret.
» Den första augusti blir jag sexti år, för si jag är född på Petri fäng. » Hon var bondänka från Värmland, sade hon, och skulle nu resa till » Minnesoten », såsom hon uttryckte sig, där hon hade släk- tingar, som skickat efter henne, för att hon » Aldrig kommer hon fram, » förklarade banvakten, hvilken ej heller själf hade större reda på det stora landet bortom hafvet.
» Så ' na anskrämliga fi- gurer slippa inte genom tulln. » Det var för groft, tyckte gumman o c h af- snäste eftertryckligt samt icke utan sin kvick- het den närgångne skämtaren, hvilken nu fick alla skrattarne mot sig.
Banvakten såg snopen ut och lade sig på en bänk, som nyss förut blifvit ledig, men hvilobädden var lika kort som härd, och karlens ben räckte öfver till mitt bås.
Han somnade strax djupt, men ingalunda tyst.
Nya passa- gerare klefvo helt beskedligt öfver honom, och samma väg släpades en stor, tung säck, utan att han vaknade.
Slutligen ställde man en hög ask på hans uppåt vända mage, den enda lediga platsen i hela kupén.
Ban- vakten fortfor att sofva.
Kvinnan m e d de fyra barnen närmade sig b o n d g u m m a n och anförtrodde henne, att äfven hon och barnen ämnade sig till Amerika.
» Har ni respengar? » sporde g u m m a n och såg forskande på den stackars människan.
Denna skakade sorgset på hufvudet.
Hennes man hade rest ifrån henne o c h uppehöll sig i Amerika, det visste hon, men aldrig hade han skrifvit till henne.
Nu ville hon söka upp honom.
» Utan pengar går det inte, » sade bond- gumman grötmyndigt.
Den arma kvinnan grät, men de tre äld- sta barnen stojade och förde gladt oväsen, ända till dess de tystnade förvånade och lyssnade till en sång, som stämdes upp af ett par unga, vackra, något pråligt klädda flickor, som stigit på vid senaste station.
Munterheten lyste ur deras lifliga ögon.
D e ämna sig visst till något dansnöje, tänkte j a g o c h betraktade deras lefnads- friska sätt att vara.
Sången klingade högt och fulltonigt, men förmådde ej öfverrösta de högljudda samtalen.
H v a d var det för ord till den klingande sången?
Jag hörde » syndaträlar » och » änglasjälar », » lifsens ord » och » nådens b o r d ».
De glada flickorna sjöngo andliga sånger, men på värdsligt muntra melodier, raskt framslungade af två höga sopraner.
Där vid ena sidan satt nyss ett ungt par, sysselsatt blott med sig själf t, en ung man och en ännu yngre kvinna.
D e sågo så lyckliga ut.
Ingen störde dem.
Midt un- der de brusande samtalen, skrattsalvorna, sången och den sofvande banvaktens hög- ljudda andetag tillhörde de endast sig själfva.
V i d en station steg den unge mannen ur kupén, men stod kvar på perrongen o c h sände afskedshälsningar m e d handen.
De besvarades af den unga kvinnan, som sträckte 1894 sig långt utanför fönstret och fortfor med sina viftningar, långt efter det järnvägssta- tionen försvunnit ur sikte.
Så sjönk hon ned på bänken och grät.
Jag gjorde för mig själf upp det unga parets historia, men j a g berättar den icke, ehuru j a g dock kanske kunnat komma med något » intressant », en » skildring ur små- folkets lif », en » episod från en järnvägs- resa » eller sådant där, som man skrifver för att roa dem, som icke äro småfolk och ej ovillkorligt tvungna att begagna tredje klass, men som man i själfva verket kanske icke alls känner till.
Men hvad var det jag fick se?
Jag hade på någon stund icke mera gifvit akt på gamle banvakten och trodde, att han skulle komma sofvande till Herrljunga, det stora målet för hans långa färd, som han hade sagt.
Likaså hade j a g nästan glömt af värmlandsgumman pä utflykt till Amerika.
Nu såg j a g de två sitta i förtroligt samtal och betrakta hvarandra med belåtna blickar.
Jag kunde knappt tro mina ögon.
Hade de nu slutit fred och voro de i begrepp att ingå förbund?
Freden var fullständig, kunde j a g snart märka.
» Nu äro vi strax vid Herrljunga, » sade någon.
» Det är j u där banvakten skall stiga af. » » Jag tror vi dröjer, » sade banvakten.
» Jag har några dagars permission, vet jag, och vill se ännu mer af världen. » » Jan Persson följer med till Göteborg, » förklarade gumman.
» Och så följer han kära mor kanske ända till A m e r i k a, ' förmodade någon och stor- skrattade.
Först hade man skrattat åt gumman, då banvakten dref gäck med henne.
Sedan hade man skrattat åt banvakten, då gumman snäste af honom.
Nu skrattade man åt dem bägge.
Men det tycktes icke bekomma dem något.
» Amerika bryr jag mig inte o m, » sade gumman.
» Jag skaffar dem en annan till nyodlingen.
Den där stackars människan med barnungarna skall jag hjälpa öfver.
Får hon så inte tag i man sin, kan hon j u gå till Minnesoten och hälsa från m i g.
.
.
Hör nu, Jan Persson, det är väl riktigt säkert, att han har sina papper i ordning? » Banvakten nickade lugnande.
» Och att det finns ett litet hemman att köpa i Jan Perssons trakt. » Banvakten svor på, att det där funnes ett riktigt rart hemman.
» Då ä ' vi sams då, Jan Persson? » Banvakten svor ytterligare på, att de voro riktigt sams.
» Det gick fort det, » sade medpassage- rarne och storskrattade.
(Illustratör: Albert Engström.)
anse.s go fullgod valuta för hvad hela tidningen under året kostar.
Ännu en nyhet, som bör kunna väcka nöje, bli de små p r i s t ä f l i n g a r, som vi under nästa år då och då ämna an- ordna ' på - Tidsfördrifsafdelningen, vid hvilka pris utsättas för nätta och trefliga tanklekar af växlande slag, dock så enkla att vid deras lösande de flesta kunna deltaga.
Ja, kära läsarinna, detta var något af det vi i vårt julbref ville berätta Eder o m Idun och dess verksamhet under det stun- dande året.
Naturligtvis k o m m a vi äfven då, liksom nu, att till julen uppvakta Eder med ett präktigt julnummer.
Må det, som nu föreligger, väcka Edert behag och bidraga att angenämt för- strö en eller annan stund under den glada helgen.
Att Idun allt framgent må få bli en vän o c h trogen gäst i ert hem, är vår högsta önskan.
Vill Ni än mer stödja vårt ar- bete, så sök förmå dem af edra vänner, som ej redan hafva Idun, att försöksvis prenumerera för nästa år.
Vi skola göra allt hvad vi kunna, att ingen må hehöfva ångra utgiften af sina f e m kronor.
* *: j: Som våra läsarinnor nogsamt känna, har Idun sedan fiere år tillbaka en systertidning, o m vi så få uttrycka oss, i den väl- bekanta och omtyckta I D U N S M O D E T I D N I N G.
Då denna publikation hufvudsakligen säger, huru Ni skall kläda Er och sköta ert yttre, torde mången måhända anse den som alltför världslig.
Vid närmare betraktande är den nog emel- lertid oumbärlig, ty huru skulle väl en kvinna reda sig utan en dylik rådgifvare?
Förut hafva modejournalerna nästan uteslu tände funnits på syateliererna, och damerna hafva nöjt sig med att lita på sina resp. sömmerskor och hos dem studera mode- journalen.
Numera vill man dock gärna i hvarje hem hafva en dylik rådgifvare till hands.
Detta låter sig nu o c k lättare göra, sedan modejournaler börjat utgifvas till betydligt billigare pris än de förutvarandes, men dock lika, o m ej mera eleganta och innehållsrika än de gamla.
En banbrytare i detta hänseende i Sverige har Itluns M o d e - tidning varit.
Utgörande en svensk upplaga af en bland utlan- dets största och mest spridda modejournaler, hvilken utgifves på sju olika språk, är Iduns M o d e t i d n i n g utan all gensägelse Sveriges pä en gång största och elegantaste, modernaste och billigaste mode- journal, särskildt då den nu från och m e d det nya årets början utkommer två gånger i månaden.
Från en ringa och obetydlig början har denna publikation vuxit ut till hvad den nu Ur och för hvarje år vunnit en allt talrikare och tacksammare kundkrets, så att den för närvarande har större upplaga än öfriga här kända modejournaler tillsammans.
Den enda anmärkning, som hittills gjorts mot densamma, har varit att den utkommit blott en gång i månaden och ej två.
Utgifvaren har nu emellertid beslutit afhjälpa äfven detta och låta Iduns M o d e t i d n i n g utkomma med två 8 sidiga, rikhaltigt illustre- rade nummer månatligen, hvarje nummer åtföljdt af en stor, dubbelsidig mönsterbilaga mod talrika tillklippningsmönster.
Då dock en och annan möjligen fortfarande anser sig vara tillräck- ligt hjälpt m e d ett nummer i månaden, vill utgifvaren äfven i detta fall lämna möjligheten öppen.
Itluns M o d e t i d n i n g kommer till den ändan att under det nya året utgifvas i tvänne upplagor: fjortondagsupplagan med 2 nummer och månadsupplagan med 1 nummer i månaden.
En välkommen nyhet torde vara, att båda upplagorna komma att utan förhöjd af gift hvarje månad åtföljas af den fina och eleganta färgtrycksplanschen.
Priset å fjortondagsupplagan är endast 5 k r o n o r för helt år och för mänadsupplagan som hittills endast 3 k r o n o r, hvilka afgifter måste betraktas som ovanligt billiga, o m man betänker, att en annan känd svensk modetidning för ungefär samma valuta betingar mer än dubbelt så högt pris.
Vid prenumeration torde noga angifvas, huruvida man önskar fjortondags- eller mänadsupplagan.
* Nu för tiden vill gärna ungdomen också ha » sin egen tid- ning », och våra sträfvanden att vara ... alla medlemmarne af de svenska hemmen till nytta och nöje skulle vara ganska ofull- ständiga, om vi ej sökte fylla äfven dessa berättigade kraf.
F ö r ett par år tillbaka grundlades därför K A M R A T E N, i l l u s t r e r a d t i d n i n g f ö r S v e r i g e s u n g d o m, o c h utkommer med ett 16-sidigt illustreradt nummer 2 gånger i månaden.
Afsedd för ungdomen mellan 10 och 18 år, har tidningen af densamma omfattats med det varmaste intresse.
Men äfven från föräldrar och lärare har utgifvaren rönt otaliga bevis på erkänsla och gillande af de ten- denser, som utmärka Kamraten.
Tidningen vill för ungdomen vara en verklig kamrat pä lediga stunder, ej en sådan som för- leder de unga till odygd och stiftar ofrid d e m emellan, utan en som väcker håg för det goda o c h rätta, en som för den tillsam- mans i lugnt tankeutbyte, en som höjer fosterlandskänslan och stärker bandet mellan de unga och hemmen, mellan de unga och skolan, samt en som genom erbjudande af sund och god läs- ning lämnar ungdomen en välbehöflig förströelse mellan arbets- stunderna.
För detta ändamål har Kamraten o c k skaffat sig goda medarbetare och uppställt ett rikhaltigt och omväxlande program.
Sålunda bjuder han de unga på historiska och fosterländska berättelser samt intressanta äfventyrsberättelser, vidare poesi, en välförsedd gåtafdelning, en särskild afdelning för prenumeran- ternas egna bidrag, korrespondensafdelning m.
m.
Ytterligare förekomma uppsatser o m all slags sport och lekar samt medde- las råd för anläggande och ordnande af samlingar såsom af fri- märken, sigill, mynt, växter, mineralier m. m.
Därjämte be- skrifvas vetenskapliga experiment, s. k. trollkonster, etc. Slutli- gen anordnas intressanta pristiiflingar, i hvilka talrika och värde- fulla pris utdelas.
Det är sålunda mycket, som ungdomen bjudes på i Kamraten, och dock kostar tidningen ej mer än 3 k r o n o r för helt år eller ungefär lika mycket, som betalas för en vanlig ungdomsbok till jul.
I stället för att åt eder son eller dotter köpa en sådan bok, köp hellre en prenumerationssedel å Kamraten och edra barn hafva både nytta och nöje däraf hela året o m.
En bättre jul- klapp kan Ni ej hitta på.
* * Till sist ännu en nyhet, som vi hoppas skall blifva varmt välkomnad af alla mödrar!
Profnummcr har nämligen i dessa dagar utgifvits af en ny publikation, hvilken med all säkerhet kommer att fylla ett länge kändt behof, som det heter.
Titeln blir B A R N G A R D E R O B E N, i l l u s t r e r a d t m å n a d s b l a d f ö r b a r n - k l ä d e r s f ö r f ä r d i g a n d e o c h b a r n e n s s y s s e l s ä t t a n d e.
Huru mån- gen moder har cj råkat i förlägenhet, när hon skulle sy en ny habit åt sin gosse eller sin flicka, hvarifrån hon skulle få någon på samma gång treflig och praktisk dräkt!
Och då barnkläderna j u merendels sys i hemmen, torde det varda synnerligen väl- k o m m e t för alla mödrar att få en så god hjälpreda härutinnan, som Barngarderoben vill vara.
Här lämnas prof på och mönster till allt hvad som till ett barns beklädnad hörer, från det ytter- sta till det innersta plagget.
Barngarderoben är egentligen en in- ternationel tidning, den enda i sitt slag i hela världen.
Och då det nu lyckats oss att med den utländske ägaren af densamma få till stånd en öfverenskommelso o m utgifvande af en svensk upplaga af hans vidt spridda tidning, tro vi oss därför kunna påräkna ett säkert stöd för denna svenska upplaga hos alla mödrar.
Barngarderoben utkommer från 1895 års början med ett 8- sidigt nummer hvarje månad, innehållande omkring hundra illu- strationer o c h åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga med talrika tillklippningsmönster.
Tidningen innehåller därjämte en särdeles intressant illustrerad afdelning, som afser att lämna mö- drarna en god hjälp vid barnens sysselsättande i hemmet.
Ge- n o m att rådfråga och använda Barngarderoben torde många gån- ger om den ringa prenumerationsafgiften — 3 k r o n o r p r å r — blifva ersatt.
* Medgif således, ärade läsarinna, att denna fyrväpling af publikationer väl förtjänar att tagas vara på i hvarje hem.
Den är Eder en hjälpreda och betryggar framgången i allt, som rör Eder själf och ert hem.
Och när ett hem blir i alla afseenden väl tillgodosedt och vårdadt, då råda inom detsamma glädje, förnöjsamhet o c h tillfredsställelse.
Alla dessa egenskaper äro ju grundvalen för den sanna lyckan.
Fyrväplingcn medför sålunda lycka.
Vi hafva endast velat väcka en önskan hos Eder att iiga den, och o m Ni en gång fått den, vill Ni nog ej släppa den ifrån Eder.
Stockholm i dcc.
1894. f RITHIOF JHELLBERG, ansvarig utgifvare.
