# ID: svediakorp-per1001
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,787
# sentences: 638
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


ShriJiulm, Fredagen den 2 februari 1894.
N:r 5 (320) Byrå: Prenumerationspris pr å r / Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. Idun ensam kr.
5: — Allm.
telef.
6147.
Iduns Modetidning jämte ko- lorerade planscher • 4: 50 Prenumeration sker å, alla post- [duns Modet, utan kol.
pl.
... » 3: — anstalter i riket.
Redaktör och FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Eedaktionssekr.
: J, Vilhelmina Då I d u n satt så- s o m sitt mål att framställa d e n sven- ska kvinnan icke blott där h o n framträder i det mera offentliga lif vet, på konstens o c h litteraturens o m r å d e n, utan o c k där h o n ut- för sin stilla, välsig- nelsebringande verk- samhet i n o m h e m m e t eller såsom den hjäl- pande o c h tröstande deltagarinnan i andras n ö d — måste vi m e d v ö r d n a d se u p p till den åldriga kvinna, hvars bild m ö t e r oss i dag.
Bakom henne ligger ett l å n g t lif af frivilligt o c h uthålligt, arbete i människokär- lekens tjänst, o c h j u mer de glesna, leden af dessa t r o g n a arbe- terskor, s o m hålla lam- pan så h ö g t, att lju- set måste s t r å l a ' ut, men p å samma g å n g så lågt, att handen, som håller den, icke synes, dess angeläg- nare må det vara f ö r oss att g ö m m a bilden af d e m o c h g ö r a oss till g o d o den f o n d af erfarenhet de samlat.
; Aurora Vilhelmina Schöne var f ö d d i Fa- lun den 17 april 1813 och dotter af den be- römde juristen, lag- utglfvare: Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag Lösnummerspris 15 öre (lösn:r endast för komplotteringar) Idutia Tryckeri Akt&amp;tbtiJéf.
7:de årg.
\ im » iiN|iris: 35 öre pr nonparelllerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utlandska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Schöne.
mannen o c h härads- h ö f d i n g e n N i l s Caller- h o l m o c h hans maka, Fredrika G ö t h e.
För- äldrarne flyttade sedan till H e d e m o r a, där fa- dern j ä m v ä l blef b o r g mästare.
D e n unga dottern erhöll en om- sorgsfull uppfostran o c h utmärkte sig ti- digt f ö r snabb upp- fattning o c h klar tan- k e g å n g, n å g o t som lif- vet i g e n o m var be- t e c k n a n d e f ö r henne.
Å r 1835 i n g i c k h o n äktenskap m e d dåva- rande fiskalen i Svea hofrä / tt, sedermera hof- rättsrådet o c h sekre- teraren i n ä m n d a h o f rätt, Gustaf Schöne, en h ö g t aktad ämbets- man.
Deras äkten- skap var i h ö g grad lyckligt, m e n upplöstes genom mannens död, efter en k o r t s j u k d o m, år 1866.
F ö r u t h a d e modershjärtat träffats af svåra s o r g e r g e n o m tvänne förhoppnings- fulla söners d ö d, af hvilka d e n äldste re- d a n var student samt särdeles b e g å f v a d o c h lof vande.
B l o t t en d o t - ter återstod nu i hem- met.
M e d r ö r a n d e un- dergifvenhet bar d o c k modern o c h makan dessa hårda slag.
E n
IDUN 34 F ö r v ä r f v a Med sorg aldrig för din ä r a o c h en enda Ett annat sätt f ö r hennes verksamhet var » Sällskapet till arbetsamhetens upp- m u n t r a n ', hvars syfte var att b e r e d a ar- betsförtjänst åt fattiga kvinnor, hvilka iigde att en viss d a g i v e c k a n infinna sig å b e s t ä m d l o k a l f ö r erhållande af tillklippta arbeten.
Fru S c h ö n e var från början kassaförvaltare i d e n n a f ö r e n i n g o c h hade d e s s u t o m sin d r y g a del af » klipp- ningen » o c h arbetet i dess helhet I an- ledning häraf k o m h o n ofta i b e r ö r i n g m e d d r o t t n i n g Josefina, s o m gärna lyss- nade till hennes upplysta o m d ö m e i frå- g o r, rörande d e fattiga o c h sättet att hjälpa dem.
D r o t t n i n g e n p l ä g a d e äfven af f ö r e n i n g e n i n k ö p a förråder af tinne o c h kläder f ö r u t d e l n i n g åt fattiga m ö - drar, hvilka af sällskapet f ö r » ö m o c h sed- lig m o d e r s v å r d » utsagos därtill.
N ä r år 1873 ä n k e d r o t t n i n g e n på f e m t i o n d e års- d a g e n af sin a n k o m s t till S v e r i g e upp- vaktades af åtskilliga välgörenhetsförenin- gar, anfördes d e p u t a t i o n e n från » Arbet- samhetens u p p m u n t r a n » af fru S c h ö n e, livarvid d r o t t n i n g e n såsom minnesgåfva öfverlämnade åt h e n n e en m e d a l j o n g m e d sitt porträtt.
D e n u p p g i f t o f v a n n ä m n d a sällskap före- satt sig i n g i c k efterhand i de arbetsför- eningar, s o m bildades i de särskilda för- samlingarna i hufvudstaden, o c h fru S c h ö n e blef då, så att säga, själen i Klara arbets- förening.
D ä r j ä m t e var h o n m e d l e m af direktionen i sällskapet » D e n ö d l i d a n d e s v ä n n e r », ä f v e n s o m af » Sällskapet f ö r ö m o c h sedlig m o d e r s v å r d ».
A l l t ifrån all- m ä n n a s k y d d s f ö r e n i n g e n s b e g y n n e l s e var h o n intill år 1884 en synnerligen verk- sam m e d l e m af K l a r a församlings skydds- k o m i t é o c h l ä n g e dess representant i cen- tra lkomitén.
M a n skulle nästan vara f ä r d i g att före- ställa sig, det så m y c k e n b e r ö r i n g m e d det m ä n s k l i g a eländet skulle kunna verka en viss kyla i sinnet o c h härda hjärta o c h nerver m o t i n t r y c k e n af d e n m å n g e n g å n g själfförvållade n ö d e n, m e n detta var fröjd din ringaste W. ansedd upsalaläkare, s o m skötte den äld- ste s o n e n u n d e r hans s j u k d o m o c h där- vid g j o r d e fru S c h ö n e s bekantskap, fällde o m henne det karaktäristiska yttrandet: » Hufvtid utan skryt o c h hjärta utan pip. » I stället f ö r att själfviskt rufva öfver sin e g e n s o r g o c h ö f v e r l ä m n a sig åt en dåd- lös overksamhet, sökte d e n p r ö f v a d e kvin- nan ännu m e r a än förut att ä g n a sig åt arbetet f ö r andra o c h i b ä r a n d e t af deras b ö r d o r finna lättnad f ö r sin e g e n.
R e d a n långt förut h a d e h o n p å m å n g f a l d i g t sätt i h a n d l i n g ådagalagt sitt d e l t a g a n d e f ö r n ö d e n s barn.
Så t. e x.
var h o n en af de verksammaste v i d bildandet af den förening, som efter k o l e r a e p i d e m i e n i bör- j a n af 1850-talet t o g till u p p g i f t att vårda sig om o c h hjälpa barn, hvilka ge- n o m epidemien blifvit hem- o c h föräldra- lösa.
D e t t a gal ' h e n n e ganska m y c k e t att g ö r a, då h o n icke var den, s o m åt- n ö j d e sig m e d att b l o t t gifva sitt pen- n i n g e b i d r a g eller att sätta andra i rö- relse, utan g a f sig själf m e d hela sitt varma intresse åt arbetet.
1894 like.
Wordsicorth.
i n g a l u n d a fallet m e d fru S c h ö n e.
Vis- serligen f ö r d u n k l a d e s aldrig hennes klara b l i c k o c h sunda o m d ö m e af en p j u n k i g sentimentalitet, l i k s o m h o n i allmänhet var m e r a förstånds- än k ä n s l o m ä n n i s k a; d o c k r ö r d e sig alltjämt p å djupet af hen- nes hjärta ett v a r m t d e l t a g a n d e f ö r den verkliga n ö d e n, l i k s o m ett allvarligt b e g ä r att kunna lindra den.
E n personf s o m under en l å n g f ö l j d af år stått henne nära, skrifver: » H u f v u d d r a g e n i hennes karaktär o c h väsen voro en innerlig g o d h e t, f ö r e n a d m e d mildt allvar, upp- riktighet, rättvisa o c h sanning, klarhet o c h reda i allt, en lätt o c h snabb upp- fattning o c h ett praktiskt förstånd.
Där- till k o m ett o v a n l i g t ordningssinne o c h en arbetsamhet o c h flit, s o m aldrig tilläto n å g o n öfverflödig hvila.
H e n n e s flitiga hand väckte beundran, såväl när ilen skötte synålen, som när den f ö r d e p e n n a n v i d u p p g ö r a n d e af räkenskaper i föreningarna eller v i d brefskrifning till kära vänner. » A t t dessa egenskaper skulle g ö r a h e n n e värderad af alla, m e d hvilka h o n korn i beröring, var en gifven sak.
I sitt h e m var h o n d e n outtröttligt verk- samma h u s m o d e r n, s o m i n g a l u n d a lät de närmaste plikterna.
stå tillbaka f ö r de utomstående.
Enkel, b l y g s a m o c h flärd- fri i hela sitt uppträdande, d r o g h o n sig gärna u n d a n det, s o m på n å g o t sätt k u n d e v ä c k a uppseende, l i k s o m h o n hade svårt att förlika sig ined allt, s o m k u n d e hänföras till den nyare tidens kvinno- emancipation.
Ä f v e n den längsta dag har emellertid sin afton, o c h sålunda n ö d g a d e aftynande krafter fru S c h ö n e att v i d sjuttioett års ålder lämna det f ö r h e n n e sä kära arbe- tet i n o m K l a r a församling.
För att på ett varaktigt sätt hugfästa detta bety- delsefulla arbete, stiftades vid detta till- fälle af f ö r s a m l i n g s m e d l e m m a r en sär- skild f o n d, b e n ä m n d Mimmi Schönes fond, hvars afkastning användes till u n d e r s t ö d åt fattiga, sjuka fruntimmer, o c h hvars u t d e l n i n g ä g e r rum p å Vilhelininadagen.
D e n i sin krafts dagar så ' v e r k s a m m a kvinnan måste till slut finna sig v i d full- k o m l i g overksamhet.
I c k e blott kropps- krafterna v o r o f ö r s v a g a d e o c h ö g o n e n s ljus släckt, äfven minnet n e k a d e sin tjänst, j ä m t e det att det förr så klara förståndet m e r o c h mer o m t ö c k n a d e s.
D e n v ä n t a d e befriaren k o m m e d nyårs- dagens m o r g o n innevarande är, då den åttioåriga gamla, saknad af barn o c h barn- barn o c h välsignad af m å n g a, s o m h o n varit till hjälp o c h stöd, fick l ä g g a sitt trötta h u f v u d till r o i f ö r b i d a n af en d a g utan svaghet o c h brist.
L.
S.
Det gifves inga obevekligare och hårdare människor Un de, som alltid äro sysselsatta med att betrakta sin egen olycka.
E.
(' hr.
Kleist.
loies » JM i o be Några synpunkter.
fuiHien märkliga nutidsskildring, som den store norske författaren senast skänkt oss, har allestädes uppväckt en osed- vanlig uppmärksamhet och mer än hans före- gående arbeten blifvit satt under debatt.
Den talar också till oss så mäktigt verklighetens eget lefvande språk, att vi måste lyssna till detsamma.
Det är den gamla sagan om henne, som af vredgade gudamakter straffas genom den blomstrande barnaskarans undergång, som Lie flyttat till vår tid.
Vi föras in i doktor Baarvigs, distriktläka- rens hem.
Han är en man af gamla stammen, outtröttlig och plikttrogen, men häftig och kan- hända ensidig i sina domar.
Han står allde- les oförstående inför de moderna åsikter, hvil- ka hans barn hänsynslöst förfäkta.
Hans hustru, fru Bente, däremot söker sätta sig in i de nya tankeströmningarna.
Hon är en af dessa uppoff- rande naturer, som lifvet igenom ägna hela sin sträfvan åt man och barn, åt hemmet, hvars goda genius och sammanhållande kraft hon blir genom sin ständiga själfuppoffring.
Emel- lan henne och mannen råder en stark och tro- fast kärlek, som aldrig rubbas, äfven när de ej kunna bli ense.
Barnen äga i henne stöd och hjälp, när helst de vilja vända sig till henne; hon begär intet bättre än att få ägna dem all sin omsorg och bibehålla deras oin- skränkta förtroende.
Det är därför, som hon söker i allt följa med deras utvekling och lära förstå den nya lifsäskådning, som de hylla Endast den näst äldste sonen, Kjel, affärs- mannen, står till henne i ett mera kyligt för- hållande än de andra.
Dessa glida dock äfven de allt mer undan henne, hon är för » gam- malmodig » — emedan hon ej i allt kan gilla deras nya åsikter, hvilka i deras ögon äro ofelbara evangelier.
Men hon söker allvarligt att förstå dem, och ofta då hon ej lyckas häri, ger hon likväl oftast efter — hennes kärlek gör henne svag.
Har Lie i de båda äldre tecknat typer från » den gamla, goda tiden », hvilka trots sina fel och svagheter dock äro sympatiska genom den offrande hängifvenhet, som de lägga i dagen, den redliga vilja och den handlingskraft, som utmärka dem, sä har han däremot i barnen framställt föga tilltalande representanter för ett uppväxande släkte, som karaktäriseras genom sitt pockande på jagets rättigheter, sin oför- måga af plikttroget arbete, sin brist på djup och sin otacksamhet mot föräldrarne.
Äldste sonen, Endre, skall vara en anhän- gare af de moderna idéerna, men han begag- nar dem endast som täckmantel för egoism och dådlöshet.
Han slår ikring sig med fra- ser, talar om talangens rätt att få följa sin böjelse, men är i själfva verket endast böjd för att göra ingenting.
Han vacklar mellan än en, än en annan lifsuppgift, men finner jämt, att han misstagit sig om sitt kall.
Han är en förslappad, bekväm lätting, utan tillstymmelse till sena eller kraft.
Fru Bente tror på ho- nom och uppoffrar för hans skull hela sitt arf, tills hon slutligen inser hela grundlösheten af sina förhoppningar.
IDUN 1894 Kjel är faderns älskling.
Han har visserli- gen ej heller arbetshåg, men ger sig ej in på Kndres estetiska svamruel, utan har sin blick riktad på förvärfvandet af rikedom.
Denna vill han vinna i hast genom spekulationer och ryckes så allt mer och mer in i deras hvirf- vel.
Han slår på stort, dels af begär att lysa, dels för att stärka krediten.
Allt vildare blir den affärssvindel, på hvilken han inlåter sig, och från hvilken han en gång räddas blott för att ånyo råka ut därför och gå under.
» De nya tankarne, som upplösa så mycken sed, de nya lifskrafven, de nya planerna, » sade han, » det kom alltsammans till vårt samfund som en stormil.
När de unga störtade ut öf- ver tröskeln, så funnos därutanför blott dim- mor, och de körde hufvudet mot fjällväggen. » Men det är icke ensamt de nya idéerna, som bära skulden för ödeläggelsen af Baarvigska hemmet.
Såväl föräldrarne som barnen äro medskyldiga däri.
Ty de handlande personer- nas egna fel och missgrepp samverka med det nya, som bryter in, att skapa den ödesdigra katastrofen.
Och i stormtid som i lugn bära vi alla ansvar för våra gärningar.
Hans hustru, Thekla Fiering, är också en modern typ.
Först guvernant och skriftställar- inna i de moderna idéernas tjänst, gifter hon sig med Kjel, som anses rik, men kastar sig sedan in på behandlingen af tidsfrågorna igen och vill, då hon hos sin man saknar den själs- frändskap, som hon finner hos en ung läkare på platsen, skilja sig från den förre, samtidigt med att ryktet om hans ekonomiska obestånd når henne.
När hans affärsställning åter för- bättras, afstår hon dock därifrån.
Om man förallmänligar det enskilda fall, som Lie behandlat — och genom sin förkla- ring har han själf gifvit en viss rättighet där- till — så står man framför en af samhällets mest vidtgående konflikter, söndringen mellan tvänne i lifsåskådning vidt skilda generationer.
Denna skarpa motsats i åsikter och i fordrin- gar på lifvet gör sitt fördärfbringande infly- tande gällande särskildt i en mycket viktig fråga: uppfostran, det unga släktets daning.
Och med beundransvärd sanning har Lie lyc- kats teckna de kampandes olika tänkesätt och sträfvanden.
Minka, Kjels och Endres syster, är i myc- ket lik den sistnämnde.
Hon är i hög grad nervös och fåfäng, vill väcka uppmärksamhet och beundran, men är innehållslös och hård.
Modern, som dock för henne offrat så mycket, låter hon aldrig få del af sina tankar och sträfvar blott att få komma ut ur hemmet, bort till stora världen, hvars ytliga glans loc- kar henne.
Hon råkar till sist under infly tände af en hypnotiker, som begagnar henne till experiment.
De bägge yngsta barnen, Berthea och Arnt, tillhöra en ännu senare generation.
Deras egoism är ej mindre än de äldre syskonens, men de äga mera handlingskraft än dessa, till- godogöra sig bättre det nya i tiden och gå därför ej under som de.
Dessa äro de viktigaste af de handlande personerna.
Berättelsen skildrar deras karak- tärsutveckling, huru barnen trotsa sig till rätt, hur fru Bente ger efter och öfvertalar doktor Baarvig till medgifvanden — blott för att bi- behålla barnens kärlek.
Allt mer och mer försjunka Endre och Minka i förslappning och kraftlöshet, likväl alltjämt pockande på rättig- heter och hjälp.
För att hjälpa Kjel, hvars ruin är öfverhängande, anlägger fadern mord- brand i hans väl försäkrade sågverk och täres sedan af samvetsagg.
Förtvinande om möjlig- heten att hålla familjens anseende uppe, för- tvinande om framtiden, beröfvar han sig själf lifvet.
Fru Bente står ensam i världen med sina tre barn — Endre, som återkommit hem än en gång, beröfvad hvarje rest af dådkraft och utslungande ständiga hotelser om själf- mord; Minka, som förklarar sig besluten att som medium medfölja vid en serie spiritistiska séancer genom Europa; Kjel, som står inför en vanärande bankrutt, bruten och slö.
Hon kan ej uthärda detta.
Hon söker reda på Arnts, ingeniörens dynamitpatroner och sprän- ger sig i luften med sina trenne barn — dessa lefnadströtte, dem all hennes rika kärlek ej mäktar upprätta.
Det är en mörk tafia, som Lie rullat upp för oss.
Men han blir aldrig skarp eller bit- ter, tonen är alltigenom behärskad och jämn, med en klang af vemod och resignation.
Dock, hvilket mäktigt patos i hela den gripande skil- dringen, särskildt i de bägge sista kapitlen.
v * *, i ' a_ Hvad har Lie velat säga sin samtid genom denna nutidstragedi?
H vilka lärdomar skola vi draga därur?
Han har själf yttrat sig om » Niobe » och därigenom gifvit oss en ledning vid dess tolkning.
| I \ I;:: |; 38 Endres fordringar förefalla i än högre giad absurda.
Minka äger Endres afsmak för- arbete, haus moderna teorier, med en tillsats af nervsvaghet och mysticism.
Till henne yttrar fadern ungefär: » hvorfor kan du for Eksempel ikke bj; clpe mor i Hus- holdningen?
Hvorfor skal absolut bon trave i det Dognet rundt, medens Fröken Datter sover — og hviler — og maa ha Ro til att lsese interessante Vajrker — og passé paa Sjfelen og Fidelser og Stemninger. » Det är detta, som de yngre ej vilja erkänna vara berättigadt.
De fordra för sig själfva frihet och rätt till utveckling och hvad det allt heter, men för- bise det praktiska, glömma alldeles att se på realiteten i lifvet.
De förgäta också den blo- diga orätt de tillfoga föräldrarne.
Ty det är på dem, som hela bördan faller.
Do skola uppoffra sig, de skola förnöta sitt lif i tung sträfvan, blott för det att barnen må fä följa en nyck, en tillfällig stämning.
Denna barnens egoism är så tanklös och hård, att den förkla- rar rent ut: gif hvad jag vill, annars — dö- den.
Så säger Minka: » faar jeg ikke fulge det, jeg har lyst og Träng til, saa skjonner jeg ikke, hvorfor jeg skal leve dette Livet heller. » Hon hyser ej en tanke åt, hur för- äldrarnes lif förflyter, om de måhända ock äga förhoppningar och önskningar, som gå nnder, emedan barnens vilja måste fram.
Denna hän- synslösa egoism röjes äfven hos Kjel.
Han nästan nödgar fadern att taga del i hans svind- lerier och förstör själfviskt den gamles ro.
Han besväras ej af samvetsskrupler, han har ingen tanke på ansvar.
Lefva godt och ståtligt, se där, hvad hans sträfvan går ut på.
Fru Bente, medelpunkten i berättelsen, står som medlande mellan de båda ytterligheterna, det gamla och det nya.
Hon hyllar de gam- malmodiga åsikterna i grund och botten, men af kärlek till sina barn för hon deras talan inför sin man.
Han för den äldre åskådnin- gens runor med kraft, och hans hugg äro ofta dräpande.
När t. ex. Endre efter att hafva tröttnat på teologi och filosofi vill bli sångare, utbrister den förbittrade fadern om ungdomen: » de skal snuse og snuse efter, hvad de kan Den tredje medverkande orsaken till den ha mest Glsede af i Livet.
.
.
.
De har faat ödeläggande familjetragedien är föräldrakärleken, det med at ha et ' indre Vrosen, som maa reddes ' där denna öfvergår till svaghet.
Fru Bente — skal först og fremst finde ud, hvad f0r utbrister en gång: » jeg tror nok, vi kan sige, Dogenigtsliv, de kunde ha mest lyst paa. » vi plukker Dunet af vort eget Bryst — saa Och han hånar Endres uttryck » att offra sig vi ncesten ribber os for hvert Barn, vi ha • — för konsten », » et Lukensrresonnement » som at vi ssetter hele vor Tilvairelse og Lykke ind han kallar det, och tillfogar: » du kjober jagu paa dem.
.
.
Det er bare, saa at sige, vort Sko for at slippe at fryse og ikke for at op- Instinkt. » Hon har rätt, del finnes ingenting, hjrelpe Skomagerprofessionen. » När Endre vä- som det gamla paret ej gör för att bereda grar att bli en ämbetsman, emedan han då sina barn lycka.
Doktor Baarvig blir ju mord- skulle känna sig » som en Ting, som Tappen brännare för att rädda Kjel från ruin, och fru i et Maskineri, » så blir detta för honom en Bente offrar hela sitt arf för Endres skull.
galenskap, ett obegripligt nonsens.
Och hvar- Deras afsikter äro de bästa, och likväl miss- för?
Jo, ty han har vuxit upp i en annan tid, lyckas de.
Hvarför?
Jo, de gå för långt i då man icke tillstadde känslorna ett sådant öf- eftergifvenhet.
Genom att låta barnen följa vervägande herravälde öfver sina handlingar.
sina obestämda och vacklande framtidsplaner, För honom är det helt enkelt en plikt, både!
uppgifver föräldrakärleken sin plikt att råda mot samhället och den Oud, som skänkt ho- och, där så erfordras, bestämma.
Ty de äldre nom lifvet, att han lefver det till gagn för alla, få ej åt dem, som stå utan lifserfarenhet, öf- så långt hans förmåga sträcker sig.
Och han verlämna ansvaret fullt och helt.
De böra slår ofta hufvudet på spiken i sina angrepp; säga: härutinnan kunna vi ej låta eder få följa vi måste gifva honom rätt, då han, hänvisande er böjelse, ty vi, som äga mer lifserfarenhet än till lifvet själft, bevisar det ohållbara och fal- ni, vi se, att ni här fara vill och att det blott ska, som föranleder Endres slutliga misslyc- skulle bringa er olycka, om ni finge er vilja kande.
fram.
En gång vid mognare år skola barnen vara tacksamma härför, om än detta tal till Endre känner endast rättigheter.
Han har en början klingar hårdt i deras öron.
inga förpliktelser mot sina föräldrar, samhället Det är mycket Lie har haft att säga både är en dålig uppfinning af en orättvis försyn eller, hellre, en olycklig följd af sammanträf- föräldrar och barn, mycket att taga fasta på.
fande omständigheter, en tummelplats för veld Ty han har sett, hvilka brister vidlåda den och orättrådighet.
Samhället står i skuld till nutida uppfostran, och sagt bägge parterna honom, ej tvärtom.
Hans floskler om » Kald », sanningen.
Hans stränga objektivitet gör, att » Livsopgave » och slikt äro endast frasgrann- ingen behöfver såras, men tänkande personer Måtte låt; han inser ej att lifvet fordrar arbete, plikt- skola däremot finna mycket att lära.
» Niobe » få många läsare — och läsarinnor.
trogen sträfvan, och förnekar, att det har rätt att fordra detta af oss genom att predika en Den är ett ord i sinom tid.
sorts undantagslag för talangen.
Vi måste frukta, att doktor Baarvig, om han haft en son med utpräglad böjelse för konstnärens kall, skulle med samma missnöje betraktat hans sträfvanden, åtminstone till en början, men Lennart Hennings.
IDUN 36 Mera ljus.
Prisnämnd V p l s r o l i g e n ha vi alla mången gång erfarit, att V T / man först riktigt värderar något godt, då man ej längre har det, eller då det ej mera står oss till buds i öfvermått.
— Så går det oss äfven med ljuset, urkällan till vår hälsa o c h vårt bestånd.
Nu först under den ljusfattiga årslideu lära vi oss mest värdera den gyllne ljuskällan.
Den långa grå morgonskymningen med sina täta dimslöjor erbjuder oss en dålig ersättning för det strålande dagsljuset.
Många timmar är nu vårt dagsverke beröfvadt dagsljuset, o c h säkert är, att man då inte arbetar med samma lif o c h lust, s o m då de muntra solstrålarne lifva o s s till flit.
Och likaså se vi klagande den korta dagen, som knappast mer än börjat, åter försvinna, äfven om den gemytliga vinterkvällen vid lampans förtroliga sken har sitt eget behag.
Borde nu ej de ljuskarga dagarne mana oss till att öfvergifva vår tids modedårskap, som går ut på att så mycket s o m möjligt utestänga dagsljuset från våra r u m?
Oaktadt vetenskapen oupphörligt och med framgång bemödar sig att alltjämt åstad- komma mera bländande ljuseffekter, äro vi likväl för ett modes skull i stånd att genom målade fön- ster, jalusier, skärmar och tjocka draperier ute stänga dagern, som om vi voro ljusskygga.
Hvil- ken despotisk härskarinna är ej modet, för hvars skull till och med hälsan offras!
Låtom oss blott en gång hålla mönstring med våra moderna, stilenliga våningar, låtom oss vandra från hem till hem, och vi skola snart bli öfver- tygade o m, huru ljusfiendtligt dessa äro inrättade.
De ljusa, glada tapeterna, de hvita blommiga gar- dinerna äro nästan helt och hållet försvunna från de fina rummen.
1 stället se vi blott mörka färg- toner i tapeterna, crémefärgade eller mörka gar- diner, därtill oftast mörka fönsterposter, mörka dörrar, tunga takdekorationer, hvilka genom öf- vermåttet af stuckprydnader nedkasta djupa skug- gor.
Vidare gardiner, framdragna för nästan hela fönstren, släpande mörka draperier, kakelugnarnes och de mörka möblernas dystra färgton, korteligen ett verkligt skuggrike trots all den därpå använda prakten och härligheterna o c h de vackra konst- föremålen, s o m i det klara solljuset blott skulle göra sig så mycket mera gällande.
Till och rr.ed o m kvällen tycker man om den magiska belys- ningen genom en mängd ljusdöljande och moderna slöjor och skärmar.
Men så se också invånarne i sådana rum bleka ut.
Men äfven detta är j u den » fina färgen ».
Som om inte ett friskt, rödblommigt ansikte med hälsans prägel vore en vackrare anblick, om än mera sällsynt.
Månne icke detta oupphörliga ute- stängande af dager och ljus bär en del af skulden till denna blekhet.
Våra nerver, som så våldsamt anlitas af den oroligt pulserande tidsströmningen, borde först och främst erhålla sina bölsobrunnar: ljus och luft.
Men af båda dessa, lilksom af den tredje i förbundet, vattnet, få de ofta allt för litet.
Vi se blott på växten, hur den sträfvar till ljuset och hur den, då den är undandragen detta, med all makt tänjer o c h sträcker på sig, tills den nått ljuset för att i dubbel rikedom ånyo utveckla sina blad.
Har människan icke ännu mera behof af det för att vara frisk?
Ett barn har vid sitt inträde i lifvet full rätt att få del af ljuset o c h bör icke, såsom oftast är fallet med de stackars dibarnen, hänvisas åt underjordens mörker.
Afund- samma schalar och förbängen, sufletter och säng- himlar, bvarmed barnet pjåskande omges, utestänga dess blick från dagern.
Och när det ändtligen får del af de gyllne ljusfloderna, måste barnet blän- dadt sluta ögonen.
Hvilket välgörande inflytande utöfvar ej dagsljuset på de sjukas själstillstånd och lynne, hvilkas fantasi feberaktigt uppjagas af det nattliga mörkret, hvilkas drömbilder genom detla bli allt oroligare och mera ängslande.
Huru plågas ej de ögonsjuka genom att undandragas ljuset.
Mörk cell var förr ett allmänt, mycket hårdt fängelsestraff.
Och hur ofta förefaller oss ej en sorg, ett bekymmer eller en förargelse ökade genom nattens skuggor, som dagen med sitt har- moniska inflytande på själ o c h sinne mildrar o c h skingrar?
Ljuset upplifvar vårt mod och ökar för- troendet till våra krafter.
Därför borde vi under en årstid, då dagsljuset är oss så mycket spar sammare tillmätt, betänka hvilken härlig himla- gåfva blifvit oss skänkt med ljuset.
Vi äro barn af en Jjusomfluten värld, och vi skulle ej låta ett dåraktigt mode inkräkta på detta prerogativl Fru Hildegard.
i / duns 1894 literära pristäf / an.
det går nog inte.
Folk har inga intressen här.
Och så är här för snyggt och stelt för mig.
Alla människor se så ledsamt städade och bor- stade ut.
Och alla gå de och titta på hvarann.
I Paris sköter hvar och en sig själf.
Jag städade min atelier högst egenhändigt — det skulle vara opassande om man här gick och städade.
Det var i en artiatkasern vid bou- levard Arago — aderton atelierer i rad.
Jag har bott där nu i tre år.
Där bodde medal- jörer och nybörjare vägg om vägg.
Om morg- narne kom vi knogande med våra hinkar, hvar från sitt håll, till trädgården, där vattenled- ningen var.
Det var alls inte några stockholms- vanor!
Man skulle förlora allt anseende.
Och lilla jag ' kokade min frukost själf på kaminen, jag lärde mig steka biffar och kramsfågel.
.
.
» Som bekant utlyste vi sistlidne december en literär pristäflan, i hvilken för en svensk ori- ginalroman, afsedd för Iduns romanbibliotek, utfåstes ett pris å 2,000 kr.
kontant och en honnörsbokupplaga pä 500 ex. under närmare bestämmelser, som förut tillkännagifvits.
Vid denna täflan, till hvilken inlämningstiden utgår den 1 sepl.
i år, skulle jämte redaktionen fun- gera en prisnämnd af 4 personer.
Vi hafva nu nöjet meddela, alt vi till medlemmar af denna nämnd lyckats förvärfva: Professorskan Fru Helena Nyblom, » Det var roligt, att du lärde dig något där Skriftställaren Herr Frans Hedberg, i ute, » inföll ett kvickhufvud.
Literaturkrilikern Herr Hellen Lindgren, » Ja, det lärde jag mig riktigt ändå, » skratta- Litteraturkritikern Herr J.
A. Runström.
— namn, hvilka borga för ett sakkunnigt och de Aja Borgström.
» Kramsfågel var min speci- samvetsgrant bedömande.
Vi begagna detta alitet. » tillfälle alt ännu en gång på det varmaste an- Vår värdinna menade, att man kunde in- befalla den mindre vanliga täflingen till svensk- rätta sig trefiigt också här hemma.
skrifvande författare och författarinnor.
» Ja, det är den här kvällen 3tt exempel på, » inföll en artig herre.
» Ja, hos dig, det tror jag 1 » ropade Aja och flög upp från sin plats.
» Du som är begåfvad med så många trefliga kamrater. » Hon tog den eleganta värdinnan om lifvet och svängde henne rundt.
£ ja.
Berättelse af Georg Nordensvan.
I.
' ijå en atelieifest i vintras träffade jag Aja Borgström, målarinnaa, som jag inte sett sedan i Paris för fem, sex år sedan.
Det var till ära för henne, som en af hennes kvinnliga kamrater från deras akademitid stält till den lilla festen — gamla bekanta skulle råkas, man skulle upplifva gemensamma minnen och känna sig lika ung och sorglös som i de flydda dagarna.
Aja — » Muntergöken », som en af professo- rerna kallat henne, när hon gick på akademien, till skilnad från » Lergökens, som var skulp- tris — hade vistats i Frankrike allt sedan den där våren för.
.
.
ja, det var hela sex år se- dan dess.
Nu var hon nyligen hemkommen för att se efter, om hon skulle trifvas i Sverige och om hon hade något där att göra.
I annat fall så fanns Paris kvar på dess vanliga plats, och sin atelier där hade hon hyrt för hela året.
« * §r ' Liflig och glad var hon som förr — till och med ännu mera än förr — pratsam och obe- svärad, ibland skäligen tanklös i sina yttranden och minst af allt fullärd i förställningens konst.
Nu liksom förr blef hon röd öfver hela an- siktet, när hon sagt något som befanns en smula vågadt eller förhastadt - — men så skratta- de hon för att dölja sin förlägenhet, och innan hon slutat skratta, gällde skrattet hennes egen tåpighet och smittade ofelbart oss andra att instämma.
Hvad hon tyckte om Stockholm, frågade henne vår värdinna för aftonen — hon hade blifvit societetsdam under dessa år, medan Aja Borg- ström lefvat pariserlif.
Hon hade vunnit en position som porträttmålarinna här hemma.
Hon var elegant och korrekt och sade ingenting, som hon behöfde rodna öfver eller som andra kunde skratta åt.
Åhjo, Stockholm var en bra stad att hälsa på för en kort tid.
» Men trifvas här länge, » För resten » — hon strök håret ur pannan, hennes ostyriga hår hängde alltid ner i ögonen — » för öfrigt så har jag roligt hvart jag kom- mer.
Allt sen jag kom hem, har jag ramlat från den ena tillställningen till den andra.
Små middagar och små fester hos alla människor.
Och så skulle jag förstås se alla de nya kafé- erna, och det tar tid.
Det tycks inte vara någon brist pä småmynt här i stan.
Men inte blir någon stockholmare så full, så att han köper taflor. » Hon skrattade åt sitt infall, och de andra skrattade åt hennes lustighet ocb åt hennes skratt.
» Muntergöken » befanns vara sig lik, munvig och skojfrisk alldeles som förr i värl- den • — på den tiden, då professorn sade, att han aldrig sett någon som kunde se så nosig ' ut som hon.
Hon satt uppkrupen i ett hörn i divanen, hade ett glas punsch inom nåhåll — man skulle förstås vara patriotisk nu och smaka på punschen — och rökte den ena cigaretten efter den andra.
» Att röka, det är min stora passion, jag röker in mig för att hålla mig färsk i det längsta. » Men i mina ögon var hon ändå inte alldeles den gamla muntergöken, likasom stämningen här nppe ej var den samma osökt glädtiga som förr i världen på dylika kamrattillställ- ningar.
Det kom, ju längre aftonen led, Dågot tvuDget in i stämningen, något forceradt i gläd- jen.
Det var som — åtminstone inbillade jag mig det — som om dessa människor ej rätt passade till samman, och som om de kände det och försökte dölja det.
Det var egentligen sedan Sven Richert fallit ned som från skyarna midt i sällskapet, som jag tyckte mig märka en viss oro i luften.
Han befanns ha kommit till staden dagen förut — från sin bröllopsresa till Sicilien och Marokko — och det var till allmän öfverraskning, han och hans unga fru gjorde sin entrée ibland oss.
Bredaxlad och tvärsäker kom ban, solbränd och kämpilik, den personifierade styrkan och friskheten.
E q liflig blick, ett fast bandslag, stark basröst, myndig, afgörande ton, själfsäker hållning — en ung man, som haft tur och som förstått att skaffa sig tur, då den ej kom-
IDUN 1894 mit själfvilligt, och som nu var säker på sin framtid.
Hana fru var smärt och elegant, en liten vacker docka med ljusa blå ögon och späda skuldror.
Hon föreföll något blyg, främmande som hon var för oss, men söt var hon.
Allt hon sett under resan hade varit förtjusande — hennes beundrande blickar sökte ofta upp mannen och hängde fast vid hans ord och hans rörelser.
Han var ändå det mest förtjusande af allt, resan till Marokko skänkt henne.
Aja hade suttit och talat med Edvard Asp, landskapsmålaren, då det indiska rördraperiet, som skylde tamburdörren, rasslande delade på sig och Sven Richerts högresta gestalt blef synlig.
Om det var inbillning af mig, törs jag inte säga, men nog tyckte jag, att Asp och hon sågo på hvar andra med en blick, som ej uttryckte endast förvåning öfver att sä oväntadt få återse en gammal bekant.
» Se på Aja! » ropade Richert.
» Ä r du i stan?
» Han presenterade » min lilla gumma — fröken Borgström », och med en blick på Aja sade han till sin hustru: » Vi bida ha haft mycket roligt till sammans, skall du tro. » När jag såg de tre — - Aja mellan Edvard Asp och Richert — stod den konflikt, jag sett dem invecklade uti — • en liten konflikt, som kunde ha utvecklat sig till en hel roman — så klart för mitt minne, som hade historien utspelats i går och ej för åtskilliga år sedan.
Och när jag sent på natten — en vacker, stjärnklar, ljum vinternatt — vandrade hemåt, ordnade sig de minnen, jag hade förenade med dessa tre, i mitt hufvud, och jag genomlefde på nytt den där historien, som kunde ha blif- vit en roman.
Hvad jag » genomlefde » var följande.
Det var på landet en sommar, jag blef be- kant med fröken Borgström.
Några unga ar- tister - — däribland hon — hade hyrt sig in på samma ställe, där jag kommit att slå mig ner.
De målade studier ute i det gröna, mer och mindre flitigt.
Den lataste af dem var Nisse Lind — hans uppgift tycktes egentligen vara den att vara rolig och att gratis bjuda ut goda råd åt alla, som ville eller icke ville ha dem.
Han, liksom Aja Borgström, hade under vå- ren varit i Paris.
Han var fullproppad med moderna teorier och hade klart för sig, både hvad som borde målas och hur allting borde målas, liksom han också visste hur allt annat borde göras.
Vår bekantskap började med, att han under- visade mig i det finaste sättet att spela bräde — att han genast blef » jan », hindrade honom inte på minsta sätt att låta undervisningen fortgå och de goda råden flöda.
För öfrigt tyckte han mycket om att ligga i fröken Borg- ströms hängmatta, dricka vermout och vara sommarlat.
I den konsten visade han en så- dan färdighet, så att jag undrade, om han ej var sommarlat också om vintern.
Fröken Borgström var i stället flitig för två.
Nisse gjorde ingen enda studie färdig, och man fick aldrig se de märkliga saker, han målade enligt sina pariserregler.
Men hon var outtröttlig.
Och munter och hurtig var hon.
Det fanns inte ett spår af tillgjordhet hos henne.
Man behöfde bara se henne för att fä lust att skratta och vara glad.
Vacker var hon inte.
Hon hade runda bul- lar till kinder, små pigga, bruna ögon, en käck näsa, högröda läppar, en kraftigt formad haka, en fyllig hals med mjuka linier.
Och hår- testarne hängde henne i pannan och om öro- nen, omöjliga att hålla styr på Liten och knubbig var hon, hade mycket vackra händer, af den typ, man ser på italien- ska taflor från renässansen, och små nätta föt- ter, men var tämligen tjock om lifvet och alls inte växt som en älf«a.
Hon smågnolade nästan jämt, då hon inte skrattade, och hon gick alltid med cigarett- papper i fickan.
Hon begagnade sin mfilar- paraplys käpp till promenadstaf — den var särskildt lämplig till att sätta tjurar i respekt med — bar en hvit barett på sitt burriga hufvud och ett högrödt bluslif, som lyste gladt och käckt i landskapet.
Alltid var hon med lif och pjäl inne i sin sysselsättning, antingen hon arbetade eller drog sig i hängmattan — efter att ha hvälft Nisse ur den eller lockat honom upp genom att ställa något ätbart eller drickbart på kaffebor- det, som stod ett par steg därifrån med benen fastkilade i marken, så det ej kunde flyttas närmare.
Man fick det intrycket, att hon aldrig var sysslolös, inte ens när hon hvilade sig, och att allt slags göra roade henne, antingen det för tillfället gällde att måla en studie, att binda ihop en bukett, sådan ingen annan bukett nå- gonsin sett ut, eller att laga sina strumpor.
Allting var roligt, till o:-h med att gräla om konst eller om annat med Nisse.
Att klättra i berg och backar eller att ligga i en båt och låta den drifva var det allra härliga- ste af allt.
Vi höllo mer än en midsommarvaka under de ljusa nätterna.
Nu var det kväll till dess det blef morgon, himlen var sä klar, så att det inte ens lönade sig att tända ljus i månen, utan han fick sitta där han satt, onödig, och blek som ett pjerrotansikte.
Nu var årets vackraste tid inne, med skogen full af sippor och fruktträden hvita som snö.
Nu fick det inte bli natt, och nu hade naturen inte tid att sofva.
Flera gånger kommo vi hem från båtfärder först efter midnatt, och då kunde vi bli sit- tande ute, till dess solen skrattade oss rätt i ansiktet.
Då hände det, att Aja Borgström tog sitt badlakan öfver axeln, neg för herrarna och försvann på stigen, som gick ned åt sjön.
Aldrig var det friskare i vattnet än strax ef- ter soluppgången.
Eller också stannade hon ensam ute vid häng- mattan, när vi andra gingo och lade oss.
Hon var inte den, som hade tråkigt i sitt eget sällskap.
När jag fällde ner min gardin, såg jag glöden från hennes cigarett tindra som en stjärna nere i trädgården, där hon låg i hängmattan och njöt af sin sorgfria tillvaro.
En dag kom Nisse med en nyhet.
Asp, landskapsmålaren, hade kommit resande med ångbåten och tagit in på gästgifvargården.
» Det är visst en tråkig janne, hva '? » » Inte är han så tjusig som du, bror lilla, » menade Aja.
» Men han kan väl få vara folk för det » » Behöfver han bli uppskojad, » sade jag, » så ska ' vi rekommendera honom åt er.
För resten är han en mycket präktig » janne ».
Och en skick- lig målare är han ju också. » » Skicklig, det är just hva han är, » sade Aja.
(Forts.) Lifiärsäkiwsbol.
New-York ||| Lif 37 Elise Hwasser.
et är l i k s o m i d r ö m.
.
.
Mot kusten och högt öfver till 8, 10, 12, 14, 16 1R o /, hen.
nå ålder l glitter k l i p p o r n a, där h e n n e s Vestråt står.
Och ensam jag vid h e n n e s dödsbädd sitter.
J a g ser de välbekanta, kära drag, jag ä n n u m i n n e s ifrån g o s s e å r e n, när hon från scenen vann de stora slag, när hon var varm och segrande som våren.
Och stormen ryter.
men h ö g a vålnader o m k r i n g m i g gästa — det är som g a f m i g denna d ö d e n s natt, hvad lifvet en L j u s e n flämta matt, gång skänkte af det bästa.
F ö r b i m i g skrida skepnader från förr — jag Hjördis ser, ser Sigrid, Desdemona, o c h i n v i d Duncans hemska, tysta dörr står l a d y n — h o n s o m ville makten råna.
Hon vrider händren.
.
.
O, Veronas natt med stjärneljus o c h slag af n ä k t e r g a l e n — jag g l ö m m e r d ö d e n, g l ö m m e r den f ö r att i nästa nu g å m e d på Ånyo tjuter fru Ingrid karnevalen.
s t o r m e n — h ö r dess skri; kämpar att sin son befria — i nästa stund är d e n n a scen f ö r b i, och b ö d e l n s bila väntar nu Maria.
Gif akt, en g i f akt, jag ser praktfull sal o, skön är — Myrrha, skön som i n g e n bedårad d r ö m m e r k u n g annan, Sardanapal o c h sköter ö m s o m sländan, ö m s o m kannan.
Ett stänk m o t rutan — k l a n g af tam- burin — Nora, N o r a tråder åter dansen Kleopatra i bägarn skänker vin, se och Men nakna armar härma — marmorglansen.
här är d ö d e n s r o.
I s v e p n i n g klädd hon hvilar, h o n, s o m dikten lif v e t s k ä n k t e — välan, o m j a g var rik, k r i n g denna b ä d d ett haf af ljus i vinternatten blänkte — om j a g var rik, ifrån Hesperiens vår jag h ä m t a d e en last af r o s o r r ö d a, de skulle r e g n a öfver h e n n e s bår, som u n g d o m s d r ö m m a r skulle där de g l ö d a.
Din u n g d o m s d r ö m d e n var att du blef bli det äfven: drottning — konsten själf dig krönte, och kronan strålade af fantasi, och makalös var h y l l n i n g e n du rönte.
.
.
I natt, Elise, d u större h y l l n i n g får: din dräpa spelar storm o c h s j u n g a vågor, och januarinattens norrskenslågor de hälsa d i g, när d u till V a l h a l l g å r.
.
.
Daniel räntor slår ett haf i storm o c h stänker skum Tillg.
jan.
1893 Lifräntefond Fallström.
kr.
513,064,511, 46.216.974
IDUN Från Iduns läsekrets.
» Spinn, spinn.
.
•&gt; Nu, fruar o c h fröknar, är det tid att låta spinn- rocken surra både i salong o c h kök.
Sedan jul- stöket är öfver o c h helgen genomlefvad med sina kalas o c h större eller mindre tillställningar, kom- mer hemmet i sin ordning igen, o c h då blir tid både för mamma o c h döttrar samt tjänare att spinna lin o c h ull eller väfva hvad under förra året spanns.
Lägg ej bort vår gamla husslöjd, efterapen ej utländskt, utan vården på alla sätt hvad för vårt land kan vara originelt.
Fast de ej spinna o c h väfva i Paris, låt o s s dock göra det i Sverige.
Hemslöjden förtager ej intresset för hvad s o m händer o c h sker i världen, vare sig på det politiska eller intellektuella området, så- som Henirette Goldschmidt tyckes tro, s o m kän- ner gsig så lycklig öfver att fabrikerna öfvertagit arbete, s o m egentligen hör hemmen till.
Fabriksar- bete kan ej jämföras med det hemarbetade i styrka och mången gång i finhet.
Det jag väfver i hem- met, vet jag är för mig själf, och icke halfva värl- den har lika, alldeles som en uniform.
U r notisboken.
Elise Hivasser är död!
I söudags kl. 4, 2 0 på eftermiddagen afied den fröjdade skådespelerskan Elise Hwasser i Fiskebäcks- kil.
Dödsorsaken var lunginflammation — ett kräftartadt lidande hade under de sista åren undergräft hennes krafter.
I den svenska teaterns historia under se- nare hälften af detta århundrade intager Elise Hwasser en af de främsta platserna, ibland de kvinnliga artisterna den allra främsta.
F ö r föga mer än ett år sedan meddelade Idun i samband med Dramatiska teaterns femtio- års-jubileum den stora konstnärinnans bild jämte en utförlig biografi af Georg Norden- svan, hvarför det torde vara nog att nu hän- visa våra läsarinnor till detta nummer (4 4, årg.
1 8 9 2).
Tänk på våra mor- och farmödrar, icke voro de mindre lyckliga, aktade eller hade mindre makt än nutidens fruar i sina hem, ändock de icke gått igenom 8-klassiga läroverk, ej visste hvad » nerver » ville säga eller kunde diskutera i da- gens brännande frågor.
Däremot kunde de spinna, väfva o c h s y o c h satte sin heder uti att med egen hand tillaga mannens favoriträtter.
Kommen ihåg, mina damer, att de voro mycket lyckligare än ni, ty de voro nöjda med sin lott, då ni med allt edert vetande känna begär efter ännu mera.
Alla kvinnor kunna ej bli gifta, sä- ges det, o c h därför skola alla fostras så, att de kunna känna sig oberoende.
Men förr i världen blefvo flere kvinnor gifta, o c h landet var ej så fullt m e d gamla ungkarlar s o m nu.
Hvems är felet?
Jag tror, att det är kvinnans, s o m genom sin uppfostran dragés allt mer ifrån det husliga och enkla.
En man med små inkomster har ej råd att hålla både hustru o c h hushållerska, han skaffar sig det sednare naturligtvis såsom varande billigast, han har ändå ett slags hem.
Hvad skall han göra med ett sådant där onyttigt ting, som endast har fordringar att bli elegant klädd, gå på baler o c h spektakler o c h sedan, när » nerverna » blifvit förstörda, göra dyrbara badresor.
Hustrun är inom moderna hem hvad Norge är inom uni- onen • —, hon har endast fordringar, men vill ej veta af några skyldigheter.
Elise Hwasser var, som kändt, sedan 1 8 7 0 änka efter hofsekreteraren Daniel Hwasser.
Hon sörjes närmast af sin dotter, den fram- stående skådespelerskan fru Anna Lisa Hwas- ser-Engelbrecht, af måg och dotterson.
Därför — tag fram spinnrocken, låt väfstolen » dunka », kläd eder själf, man o c h barn i h e m - väfda kläder!
Låt romanen hvila, inskränk visi- terna, o c h ni skall känna lyckan af fullgjorda plikter!
Exemplet manar till efterföljd, edra döttrar träda i edra fotspår, o c h ni skall erfara, att världen ej blifver så full af gamla fröknar o c h ungkarlar som nu är fallet.
Tänk äfven på hvad ni är skyldig edra tjä- nare; dessa flickor blifva i sin tur husmödrar, och hvad hafva de lärt hos e r?
De k o m m a en gång i ännu mindre förhållanden än ni o c h m å ste taga reda på hvarje minut o c h göra alla m ö j - liga besparingar för att ej komma i fattigdom o c h nöd.
De ha kanske lärt endast flärd, lättja o c h öfverflöd samt ting, s o m en gäng ej gagna dem.
Lär dem däremot allt slags arbete o c h att taga vara på tiden, o c h de komma att tacka eder där- för.
Kanske någon kommer med det påståendet att det blir dyrare, det s o m arbetas i hemmet.
Det är en dålig advokatyr, ty för det första blir allt starkare, o c h o m man ej har något reelt ar- bete för händer, tages ej tiden så väl i akt, så att allt som arbetas är en ren vinst både materi- elt o c h moraliskt.
Jag vill icke därmed påstå, att i större städer hemslöjd kan så bedrifvas som på landet, utrym- met tillåter det icke, men fruarna på landet vilja gärna härma efter de fina fruarna i staden o c h gä där o c h » svansa » eller sitta med en virkning eller ett broderi i sina händer, mer för syns skull än till gagn.
Därför, alla ädla, arbetsamma, fosterlandsäl- skande kvinnor, jag beder eder: låten hemslöjden komma till heders; o c h I, som tongifvande ären, om ej annat så för exemplets skull, tagen vår gamla hederliga spinnrock och spinn det silkes- lena linet till bländhvita servietter.
Småländska i Dalarne.
En krigardotter.
I den höga åldern af när- mare 86 år afled i * dagarne i Karlskrona fröken Flora Pake, dotter af framlidne general amiralen, en af rikets herrar, grefve Johan Puke o c h hans aflidna maka, född Giertta.
Af denna urgamla svenska ätt, s o m på manssidan utgick 1837, linnes nu blott en kvarlefvande medlem, nämligen den nu aflidnas syster, fröken Louise Puke, född 1811.
Underrättelsen om den stora konstnärinnans bortgång skall mottagas med saknad af alla vänner af svensk konst.
D e kungliga teat- rarnes personal har anlagt åtta dagars sorg efter den hädangångna.
* Ur lifvets skola.
1 Norrköping har allidit fröken Johanna Sofia Landberg i en ålder af öfver 87 år.
Dotter af handlande J. Landberg i Norr- köping grundlade hon vid faderns död 1828 en mindre privatskola, som emellertid utvidgades, så att den omfattade 8 klasser och 2 förberedande afdelningar.
Efter att i 60 år ha skött skolarbetet måste hon nedlägga detsamma, och på senare åren har fröken Landberg ej varit i besittning af fulla själskrafter, hvadan döden nu kom som en be- friare.
Hon sörjes närmast af broder och half- syster.
Kvinnlig åldring.
En för mången äldre stockholmare välbekant personlighet, fröken Caro- lina F^alk i Vaxholm, fyllde i tisdags sitt 87:e år.
Redan på 1820-talet förestod hon jämte en något yngre syster sin då ännu lefvande moders gästgifveri o c h värdshusrörelse i Vaxholm.
Efter moderns d ö d i slutet af 1840-talet öfvertogo syst- rarna gemensamt rörelsen o c h skötte densamma till slutet af 1870-talet.
Under denna tid utveck- lade Carolina Falk en rastlös ifver för att göra Vaxholm till en badort.
Det är sålunda hon s o m upptäckte badgyttjan vid Blynäs o c h på egen risk anlade ett stort, tidsenligt hotell.
Det är på räk- ningen af hennes energi o c h pekuniära offervillig- het Vaxholm har att skrifva sin utveckling till hvad det nu ä r: en kär tillflyktsort om sommaren för stockholmaren.
Och, hvad mera är, få ha så rikligt s o m Carolina Falk ägnat de fattiga inom samhället sin omvårdnad o c h visat dem vacker välvilja i mångfaldig form.
Hennes namn är där- för af de gamla lika välsignadt, som hennes idog- het i kraftens dagar varit stor.
Carolina Falk besitter ännu goda själskrafter, o c h hon tager fort- farande med intresse del af dagens händelser.
Ett verksamhetsfält, lika lämpligt som många andra för kvinnan, men ännu föga odladt, är för- säkringsbranschen.
Att försäkringsbolagen själfva kommit till insikt o m, att kvinnan godt kan lämpa sig till försäkringsagent, synes däraf, att såväl i förra s o m i detta nummer af Idun annonseras efter kvinnliga försäkringsagenter.
1894 Svenska studentskor vid schiveiziskauni- versitet.
Under det senaste halfåret ha, enligt La Tribune de Geneve, vid de fem universiteten i Schweiz inalles 275 kvinnor studerat.
Af dessa voro 138 ryskor, 32 svenskor, 25 polskor, 23 ty- skor, 19 amerikanskor, men endast 16 schwei ziskor.
En verklig skatt för hvarje kvinna, som hon ej bör underlåta att förskaffa sig, är Idims Modetidning, den billigaste, rikhaltigaste och elegantaste tidning på svenskt språk inom detta fack.
I början af hvarje månad - ukommer i stort format ett 8 - sidigt, rikt illustreradt hufvudnummer, åtföljdt af en omfångsrik dubbelsidig mön- sterbilaga med talrika tillklippningsmön- Ster samt därjämte, och som llågot alldeles nytt, en 4-sidig handarbetsbilaga — kal lad Handarbets-Basaren — i samma stora format som hufvudnumret samt försedd med en mängd mönster öfver både enklare och finare handarbeten af såväl svenskt SOm utländskt Ursprung.
Dessutom erhållas mot förhöjd afgift med hvarje nummer en lin kolorerad inodeplanscli i stålstick.
Ännu är ej för sent att verkställa prenumeration!
Gör det oförtöfvadt, och Ni ångrar er e j!
Prisen: se detta nummers annonsbilaga på första sidan!
Teater och musik.
K o n g l.
operan uppförde i tisdags å nyo Mascag- nis nu så populär vordna opera » P å Sicilien ».
Rollbesättningen var denna gång den bästa tänk- bara.
Särskildt vann operan ofantligt i intresse, därigenom att den kvinnliga hufvudrollen, San- tuzza, nu öfvertagits af signora Labia, hvilken åt densamma förlänade ett utförande, prägladt af lif och glöd samt ägnadt att låta karaktärens många olika skiftningar framträda.
Den vackra stämman klingade också alldeles förträffligt.
Enligt vår åsikt slår denna uppgift främst bland de tre, s o m den unga italienska sångerskan här haft att lösa.
Vi torde ock få tillfälle att närmare dröja vid den- samma, då vi i ett af de närmaste numren med- dela signora Labias porträtt.
Toriddos, Alfios o c h Lucias partier utfördes för- träffligt af hrr Ödmann o c h Lundqoist samt fru Linden, alltså af de bästa möjliga krafter.
I Lolas lilla parti hafva vi haft en bättre representant än den nuvarande.
Programmet upptog som förpjäs Foronis karak- täristiska o c h anslående buffaoperett » Advokaten Pathelin ».
Bifallet efter båda operorna var mvc- ket lifligt.
K.
D r a m a t i s k a teatern.
Efter ett längre o c h i alla afseenden framgångsrikt gästspel, omfattande ej mindre än 58 föreställningar, tog fru Hartmann i måndags afsked af hufvudstadspubliken o c h blef vid detta tillfälle såväl s o m på hennes egen m a tiné i söndags af den fulltaliga publiken hyllad på ett sätt, s o m otvetydigt innebar ett hjärtligt välkommen åter.
I morgon lördag gifves åter nytt program, då för första gången uppföres » Strejken i Arlingford », pjäs i 3 akter af George Moore, öfvers.
från en- gelskan, o c h » Första middagen », lustspel i 1 akt af Karl Görlitz, fri öfvers.
från tyskan af N.
P.
V a s a t e a t e r n hade i tisdags afton en synnerligen animerad premiére.
En ny fransk operett, som i Paris gjort lycka, b ö r j u alltid kunna påräkna äfven Stockholmsamatörernas intresse, o c h hrr Bilhauds o c h Barres » Toto — Täta » slog synbarli- gen mycket lifligt an genom sina många lustiga förvecklingar, genom Banés ' melodiösa musik o c h det förträffliga utförande, som kom det hela till del.
Först o c h sist var aftonen fru Castegrens.
Med en beundransvärd smidighet o c h verve ut- förde hon den maktpåliggande o c h svåra dubbel- rollen, tvillingsyskonen Toto — Tata, o c h de oupp- hörliga o c h blixtsnabba omklädningarna väckte
IDUN 1894 lika mycken förbluffelse som det fina pointerandet af gossens o c h flickans olika väsen bifall.
Äfven vokalt var hennes prestation som vanligt ypperlig.
1 en fjollig skolinspektörs skepnad tog hr Holm- quist oemotståndligt skrattarne på sin sida, en- kannerligen i de drastiska situationerna i sista akten — styckets roligaste.
Hr Castegren var kanske icke fullt i sitt esse sorn den stackars syndaboc- ken Cabestan, men han är en allt för habil skåde- spelare för att någonsin skämma bort situatio- nen.
Fröken Ekström s o m den täcka sjukskö- terskan Cesarine delade likaså aftonens bifall, hvilket, s o m nämndt, var intensivt o c h tycks båda ett långt och gladt lif för den nya operetten.
E f t e r å t.
U r m o r m o r s A f Sophie brefpåse.
Linge.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
J plötsligt kan jag då gripas af en vild ångest, f som rycker upp mig ur min domning, en rädsla att förlora mig själf, och jag sträcker mina S ö d r a teatern har, som vi förespådde, fått en armar efter dimbilden.
Hela mitt inre är i oro, riktig kassapjäs i » Charleys tant ».
Vill man nu och mitt hjärta slär vildt af förfäran.
Men i ett ha en god plats till denna teaters föreställningar, nu är åter all ångest borta.
En ny gestalt får man lof att tinga biljett tre dagar i förväg; dyker upp bredvid den förra, och i de kraf- eljes kan det hända, att man blir utan.
tiga konturer, som aftecknas emot den dunkla vinterhimmelen, igenkänner jag Christian.
Han räcker handen ät mig, ooh i ett ögonblick sam- K o n s e r t gafs sistl. fredag i Musikaliska akade- mansmälta de båda figurerna till en, för att miens stora sal af frök.
Maria Nilsson inför en strax därpå försvinna från min synvidd.
ej synnerligen talrik publik.
Frök.
N. lär hafva 39 Tag mitt innerliga tack, det tack, som mina darrande läppar knappast ännu förmådde ut- tala, då du lämnade mig.
Du kan icke tro, hur mager och blek jag blifvit, och hur matta och infallna mina ögon äro.
Första gången jag såg mig i spegeln, kände jag knappast igen mig själf.
Min för- sta tanke var, att Christian nu skulle tycka mig vara vidunderligt ful — han som beun- drar allt skönt — men så kom jag genast ihåg, att han ej skall se mig mera, och att det nu är honom likgiltigt, hur jag än ser ut.
Och vid denna tanke gick det som ett svärd genom mitt hjärta — jag kan ej hjälpa det, Berta, men jag tror, att — jag ännu älskar honom.
Skall denna kärlek bli mitt straff härnere, den svarta tråden i mitt lif?
Nej, jag orkar ej skrifva mera.
Det skym- mer också på och en skarp nordanvind piskar massor af snö mot fönstren i mitt rum.
Men i kakelugnen sprakar en munter brasa, som varit elev af hr Fritz Arlberg, huru länge veta vi Ar detta hvad man kallar hallucinationer?
sprider sin värme ända hit.
Mamma sitter i ej, men fredagens konsert ådagalade till fullo, att Jag känner mig också kroppsligt svag samt länstolen framför elden, men hennes händer eleven galt för tidigt från mästaren.
I hrr Bel- tankeslapp, och det förefaller mig stundom, med stickstrumpan ha sjunkit ned i knät och lander och Carlandcr hade konsertgifvarinnan fått ett par goda biträdande förmågor.
D:r Bel- som om det skulle vara en njutning för mig hufvudet tillbaka mot ryggstödet.
Hennes barn landers skära och vackra tenor är välkänd från att för veckor få lägga mig till hvila på den hade också elaka drömmar i natt och störde flere studentkonserter, och hr Carlander förtjänar sjukbädd, som min mor nyss lämnat.
Vår henne emellanåt — hon ligger nu alltid i goda loford för sitt vårdade o c h smakfulla utfö- rande af Wolframs täflingssång ur operan » Tann- snälle doktor, hvilken ännu tittar hit ibland, rummet bredvid mitt.
häuser » o c h Ellings bekanta sång » Jeg vil u d ».
ruskar på hufvudet åt mina bleka kinder och Gud belöne er alla, I kära, för edra om- Konsertgifvarinnan själf lyckades ej väcka något proppar i mig stora doser af china.
Men det större intresse.
En längre tids fortsatta studier sorger.
gör endast susningen i mitt hufvud ytter värre.
torde måhända kunna utveckla hennes röst, så att Din tacksamma den blir jämnare och säkrare.
Skulle du ej få något bref af mig på länge, Heléne.
så vet du, att jag är sjuk, och skall då ej i P r o f e s s o r I v a r H a l l s t r ö m s k o n s e r t i m o r g o n lördag i Musikaliska akademien upptager tvänne större dina böner glömma tondiktningar af honom själf, af hvilka den första, Din H e l é n e.
» Skaldens hämnd », aldrig förut uppförts o c h den andra, » Blommornas undran », ej gifvits sedan flere Om du mötte mig helt oförmodadt, Berta, år tillbaka.
Denna musiktillställning lofvar sålunda att varda af stort intresse.
Vid densamma bi- sä Bkulle du knappast känna igen mig.
Man Dyra vän!
träda grefvinnan Math.
Taube, fru Edling, frök- har klippt af mig håret så nära som möjligt, Handen darrar ännu, då den skall föra pen * narna Ek, Piehl och Andersson samt hrr O. Lejd- och jag känner mig riktigt svag och tafatt ström, Lemon och en musikälskare.
Vi taga för nan och gör min skrift nästan oläslig, men sedan jag mistade denna min kvinnliga prydnad.
alldeles gifvet, att den aktade o c h framstående mitt hjärta är så fullt af tacksamhet, att jag konsertgifvaren skall få glädja sig åt till sista Mitt hufvud har blifvit så litet, att det ej måste ge det luft.
plats fylld salong.
kan rymma många förnuftiga tankar, och det Det är ännu stunder, ja, ibland hela dagar, är väl därför, som jag närmast känner mig som jag ej är mäktig mig själf, då min om- Beethovens storslagna » Missa solemnis » (d-dur- som ett nyklippt får.
Men mina krafter åter- gifning får pröfva pä mitt ojämna, nyckfulla messan), som i säsongens musiklif kommer att komma alltmera, och du skulle se, hur jag äter.
bilda en mer än vanligt betydelsefull insats.
Det lynne, men dessa stunder blifva allt färre, i Knappast har jag hunnit att s l u t a ett mål, utomordentliga verket, som bland Beethovens al- samma mån som mina krafter komma tillbaka, förrän jag känner mig hungrig igen, och ehuru ster kan jämställas endast med nionde symfonien och de, under hvilka jag behärskas af en in- i afseende på upphöjd skönhet, är bland kör- o c h jag finner det afskyvärdt att vara så glupsk, nerlig tacksamhet, blifva allt flere.
Gud har orkesterverk ensamstående äfven hvad beträffar kan jag ej motstå den frestelsen, som ligger svårigheter, hvilken omständighet gjort, att man varit mycket god emot mig, då han med se- hittills icke i Sverige vågat sig på dess utförande.
ger fört mig igenom denna långa och svåra gömd i eD blodig biff eller i en pösig ägg- kaka.
Mina kära vakterskor se p å mig med Hvad s o m emellertid lyckats i Finland, där ett sjukdom och gifvit mig tillfälle att taga igen nybiidadt musiksällskap i Helsingfors förliden vår glänsande ögon, när jag äter, och hjälpa till att mycket af hvad jag försummat — jag vet nu, framförde denna messa med sådan framgång, att fylla min tallrik, då den blir tom.
konserten måste upprepas flere gånger, det bör ej att jag varit en trög lärjunge i lifvets skola.
Före min sjukdom var mitt känslolif sjuk- vara ogörligt med våra rikare musikkrafter.
Här Mamma och moster, hur kärleksfulla och kan nämnas, att Filharmoniska sällskapets leda- ligt utveckladt, hvarje nerv var späDd och det Emellanåt möter med glädjande nit och intresse ägnat sig åt öfverseende äro de ej emot mig!
var förenadt med fara att gå ett enda steg inöfningen.
Konserten är ämnad att gifvas före är jag riktigt afakyvärd i mina egna ögon, men längre i samma riktning — nu är det krop- midten af mars.
i deras läser jag endast undfallande godhet pen som tar ut sin rätt.
och medlidande med det sjuka barnet — H e r r S v e n S c h o l a n d e r gaf i o n s d a g s sin första musik- o c h Bellmansafton för innevarande år.
mamma kallar mig nu ofta för » barn », allde- Biljetterna voro utsålda långt i förväg.
Om själfva les som om hon därmed ville ursäkta min musiktillställningen kunna vi ej yttra oss förr än oefterrättlighet i många afseenden, och ibland, i nästa nummer.
— En n y soaré gifves den 6 då jag ej kan rå med mig själf, känner jag dennes, den liksom den första i Vetenskapsaka- mig också verkligen mycket, mycket liten.
demiens hörsal.
Filharmoniska Till förmän sällskapet förbereder till f ö r S k a n s e n k o m m a under utförande den när- maste tiden några soaréer att anordnas.
I spet- sen för dessa tillställningar stå fru Anna Wallen- berg, f. v. S y d o w, generalskan L. Abelin, f. 7 e - thelius, friherrinnan E. Rudbeck, f. Ulfsparre, fru- arna D. Adlercreutz, L. Bäckström och L. Fiting- hoff.
Flere konstnärliga krafter lära komma att medverka för det bebjärtansvärda ändamålet.
Hr Richard A n d e r s s o n, den framstående pianolä- raren, anordnar den 7 dennes en musikafton å Vetenskapsakademien.
Samtliga nummer utföras af hr A:s elever med benäget biträde af hr Tor Aulin.
Men icke allenast Gud, som hållit sin hand utsträckt öfver mig och mina närmaste, hvilka gjort och ännu dagligen göra så stora offer för min skull, utan äfven dig, du trogna vän, är jag skyldig de varmaste tacksägelser.
Du, som för många veckor lämnade ditt eget hem för att under min sjukdom ägna mig de öm- maste omsorger.
Min mor skulle ej stått ut med att vaka öfver mig, då hon själf knap- past bunnit att återfå sina krafter efter den långa nervfebern, och moster Malla har ju tu- sen andra bestyr, som ta hennes tid i anspråk.
Med alla sina många förträffliga egenskaper föröfrigt är hon dessutom ej fullt lämplig för sjukrummet.
Jag sofver åter med ett barns djupa, lugna sömn — utan drömmar — och mamma har fått flytta tillbaka i sin egen ' sängkammare.
Mitt mänskliga utseende börjar också att kom- ma åter, mina kinder runda sig, och på mitt hufvud trängas små krusiga lockar.
När vädret ej är allt för dåligt, gör jag långa promenader, ibland tillsammans med mam- ma, ibland ensam, och kan åter titta in i stu- gorna till mina fattiga och sjuka.
De tyckas vara glada att se mig igen, och jag förstår nu också bättre än förr, hvad hvar och en af dem bäst behöfver.
Är det min plikt att under allt detta känna mig olycklig, Berta?
En frånskild husiru.
IDUN 40 Jag kan det ej.
Det är för mycket guld in- sprängdt i den svarta tråden.
När postbudet kom i morse — du vet, hvil- ken viktig person ett sådant är på landet — medförde det också en ask, adresserad till mig och afstämplad i Mentoue.
Hvad kunde den innehålla?
Med ifriga fingrar bröt jag sigillen och tog utaf locket.
Hela rummet fylldes af doft, ty den innehöll blommor.
Rosor af alla slag, skära, gula, hvita, men ibland dessa en enda mörkröd af ovanlig skönhet.
Jag sökte bland mossan, i hopp att finna något tecken från den, som afsändt dessa blommor, men fann ej någonting.
Ej en rad, ej ett ord.
Skulle jag låta blommorna tala i stället — hade den röda rosen, särskildt, nå- gonting att säga mig?
Jag kände det sä och genombäfvades därvid af en outsäglig glädje — kysste den gång efter annan, den hade ju varit i hans händer. '
Nu står den pä skrifbordet bredvid Chri- stians porträtt — ja, det står ännu kvar, det, och jag kan ej förmå mig till att åter gömma undan det.
Berta, dyra vän!
Du som under mina mörka dagar varit den, i hvilkens famn jag utgjutit min smärta och som alltid haft ett ord till tröst eller varning för den olyckliga, vilsekomna Heléne, du skall nu också vara den, som näst min mor och min moster skall mottaga budskapet om min nyvunna lycka.
På mina kuän har jag tackat Gud för den, och han skall nu också ge mig krafter att bättre än förr uppfylla mina plikter.
Sä hör 1i3s; f3rSrrf.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottaga * med tacksamhet.
Logogryf " Medlem utaf öfverhuset Kan med rätta man mig kalla; Också reser jag ur gruset Stolt milt hufvud öfver alla.
Underbyggnad har jag mycken, Lyckligtvis i flera stycken, Och nar uti underhu et Mörkret rår, står jag i ljuset.
' Flax ' jag har, som h var man känner, Jamt då firning är i fråga; Jag ock då för mina vänner, TJpplågsfull, en dust vill våga, T y då jjRller, just den fången, Att dem modigt hålla slangen, Om ock s o l n min hjässa bränner.
då, Berta — hör och jubla med mig.
Chri- stian har återkommit — kommit åter till mig!
Han, liksom jag, har funnit sig otillfreds- ställd och olycklig under vår skilsmässa, han, liksom jag, känner sig luttrad af striden.
När han sände mig den röda rosen, ville han där- med säga, att hans kärlek, trots allt, blom- made lika rikt och kraftigt som förr, och han ville därmed förbereda mig på sin återkomst.
Vi äro nu som tvänne lyckliga barn.
Hand i hand gä vi genom de nylöfvade skogarne, där vårsolen strör ljusa reflexer pä den gröna mossan, binda buketter af vårblommorna, för att därmed pryda hvarandra, och dröja långt in i den ljumma vårnatten, för att tillsamman lyssna till vågskvalpet vid stranden och till talltrastens mjuka, trolska toner.
Vi upplefva en ny förlofningstid, vida skönare än vår för- sta, och se mot framtiden med förhoppnings- fulla blickar.
En del af sommaren skola vi tillbringa här på Sjövik, men på höstsidan reda vi äter ett litet hem.
Hem!
Hvad det lilla ordet klin- gar skönt, och hvilken ljuf betydelse det nu fått för mig.
Förut betecknade det blott en förgylld bur, där den oroliga fågeln slog sina vingar trötta emot gallren — nu vinkar det mig i fjärran som en lustgård, där jag tryggt kan hvila ut efter en lång, tröttande färd.
Tro ej därför, att jag börjar mitt nya äktenskap- liga lif med högt spända förhoppningar på en ostörd lycka — ack, nej!
— både Christian och jag veta, att en fullständig harmoni ej ges i detta lifvet, men vi äro båda två bättre be- redda att möta hvad Gud behagar sända oss af pröfningar, och nu då vi kommit till in- sikt om, att vi häda fela, veta vi också, att vi båda böra förlåta.
Om du vid en törnhäck rörer.
För hvad Sverige vidt är kändt Prima vara producera.
H v a d till fUkarns inkomst ländt.
Väg, där du plär promenera, H v a d du ej bor gå förbi, När du efter vatten tittar; Kärl att hafva det uti, Om du intet annat hittar.
Skepparns åtrå.
när sin båt Han till annsn hamn vill föra; H v a d ban hissar då, med ståt, Att sin affärd festlig göra.
Utan — hvad?
— väl knappast kan Något bröllop existera, Snarare, om det går an.
Blir af denna sort det flera.
Pl * ts, från hvilken, v dt omkring, Ögat når, om dit du stretar; Kanske också någonting I musikväg dit sig letar.
H v a d du här i 1 fvet har Ä n n u mången obesvarad, Om ej så, du dock har kvar E n, som blir till sist förklarad.
Extra raffinerad amerikansk 1 — 5 Hvad den härsklystne gärna vill göra.
2 — 5 Fruntimmersnamn.
3 — 5 Hvad de flesta barn äro.
4 — 5 E n fornegyptisk gud.
5 U r tonernas värld.
Innehållsförteckning.
Wilhelmina Schöne; af L.
S.
(Med porträtt).
— Lies &gt;Niobe »; nägra syr punkter af Lennart Hennings.
— Mera ljus; af Fru Hildegard.
— Prisnämnd i Iduns litterära pris- täflan.
— Aja; berättelse af Georg Nordensvan.
— Till Elise Hwasser; poem af Daniel Fallström.
— Frä / i Iduns läsekrets: » Spinn, spinn ... &gt;; af Småländska i Dalarne.
— Ur notisbo- ken.
— Teater och muaik.
— Efteråt; skiss af Sophie lAnge, (Forts, och slut.)
— Tidsfördnf.
Springaregåta.
druc- nektar en ung när små vår ta efter ej ket ett färd med skug- våra af fatt vi gärd hon- och sorger på endast värld vår ärfva flitigt sista vi gor njuta men bl vår va skall död vår St efter nar gläder vi samt trfider så folket den fröjd oss offra en som skör- ost jorda sig ej våra om- hvärf- sånger Ah.
Begynnelsebokstäfverna bilda ett mansnamn från medeltiden.
1) En åldring, 2) ett fågelnäste, 3) en farkost, 4) en fältherre, 5) förva- ringsrum för handlingar.
Magiska korset: Aron.
N K V i a a 8 k r N i k 0 1 K a r 1 8 V a s a j e f r u h e r h e 1 y j u e Charaden: ± Tålamod.
e h 1 Bokstafsftjrkanfy f e y Lösningar.
Aritmogryf.
1 2 3 3 4 5 | 6 7 co MATTONS Mamma är också mycket lycklig öfver den vändning saken tagit, och moster Malla, hvil- ken alltid gråter, när hon blir glad, har på sista tiden gått med sin nästipp röd hela da- gen om.
Alla andra veta blott, att » doktorn » kommit åter från sin utländska resa för att hämta sin fru, och jag är glad öfver, att de ej veta mera.
När jag för något öfver ett hälft år sedan skref mitt första bref här hemifrån till dig, var det höst — ute, och äfven inom mig.
Nu ser jag från mitt fönster ut öfver ett solbe- lyst vårlandskap, och inom mig sjuder det ett friskt nyvaknadt lif.
Kom hit till min sida, dyra vän.
Jag lägger armen om ditt lif — det är " ju nästan som om jag hade dig här!
Se ut öfver de mjuka gräsmattorna och öfver syrengruppen med dess doftande blomklasar.
Därborta under lindarne promenerar en man — högrest, manlig, vacker!
Nu vänder han sig om, ser oss tillsamman i fönstret och nickar åt oas.
Ack, Berta — känner du, hur mitt hjärta klappar — det är min, min Christian!
S.
L.
Pro k öp.
Tiodelad hugg mig nu, Det bör bli en duktig brasa.
Stek däröfver — hvad?
— och du Snart kan börja att kalasa; Se ' n af järn ett någonting, Där dessern kan flyta kring.
Kär som vatten kokas upp, H v a d plär det då från sig gifva?
H v a d du ropar åt din tapp, O m han allt för tyst vill blifva.
H v a d som lilian för-t bör lära,, När man tröttnar henne bära, Och hvad mera, när bon se ' n Stadigt står på sina ben.
A f din kropp en liten del.
Så eD hvilpunkt för den trötte.
H v a d att hysa är ett fel, Fast man illa.
dig bemötte.
Genomskinligt tyg, och så Något man i kyrkan hörer.
Spetsigt ting du såras på, 1894 ' 9 10 11 12 13 13 14 15 16 16 17 15 18 4 | 6 11 Logogryfen: Paraply; hvaraf fås orden: py- ra, apa, lyra, pryl, yr, Tapp, par, la, lapp, rappa, yppa, ar, al, yra, alp, arla, lya, lappa.
Vattenklar!
Rebusen: Intet består.
Namvgätan: Abraham, Benjamin, Rakel, Abel, Hezekiel, Adam, Moses, Isak, Sacirak, Abednego, Kain, Jakob, Aron, Kam, Obadia, Bela (föiekoramer i 1 Mose b.
46, 21).
SALONGS-OLJA!
Fotogen.
— Ensartad!
Alma Lear Maja A r a 1 Rökfri!
I n k o m m e r 1 lådor, innehållande 2:ne h e r m e t i s k t slutna cisterner.
C a r l R.
M å t t o n, r y m m a n d e tillsammans 3 7 m e r Talrika ombud Stockholm.
i landsorten.
