# ID: svediakorp-per1000
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,177
# sentences: 617
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 49 (364) Prenumerationspris Fredagen den 7 december 1894. pr kvartal: Byr »: Klara Södra K y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Idun ensam _ _. k r.
1 (O I d u n s M o d e t i d n i n g Jämte k o - lorerade planscher • ii 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r &amp; alla post- I d u n s M o d e t, utan kol.
pl.
....
1- — anstalter i riket Redaktör och FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
helgfri J.
G U S T Å F-Å D O L F S - M I N N E T S Nordling.
Aktiebolag.
7 d e årg.
fredag.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Bedaktionssekr.
: Tryckeri Anu » u8|irl8: Utglfnlngstld: hvarje Iduns Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar) 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
K V I N N O G E S XÅ LTER
IDUN 390 1894 — Det - — • — • — • ä r mannens ä r a a t t vara k v i n n a n s hufvud, men det ä r k v i n n a n s ära a t t v a r a m a n n e n s hjärta, o c h den ena bördan ä r i c k e t y n g r e ä n den andra.
I. Gustaf-Adolfs-minnets kvinnogestalter.
Gustaf II Adolfs moder, syster, maka.
Skildrade för Idun af Ellen Fries.
årt land firar i dessa dagar minnet af sin störste s o n: hjälten, s o m bevarade norra Europa åt en större andlig frihet, statsmannen, s o m närmade det aflägsna Sverige till Europas stora nationer, o c h konungen, s o m nydanande ingrep i hvarje gren a f vårt sam- hällslif o c h vår odling.
Mänsklighetens store, de som befriande, upp- lysande, lyckliggörande, f ö r evigt inrista sina namn i häfderna, tåla ej ofta att mätas ens m e d samma mått, s o m fordras af vanliga död- liga, då det gäller ädla, upphöjda känslor o c h personlig älskvärdhet.
Gustaf A d o l f däremot beundra vi ej blott på slagfältet o c h v i d rådsbor- det, utan äfven i det enskilda lifvet framstår han såsom ett föredöme af ädel, harmonisk mänsk- lighet.
F e l saknas e j, hans egna o c h hans tidehvarfs, men lian är en personlighet, som utvecklar sig, lär af lifvet, o c h ej minst häri ligger hans sant mänskliga storhet.
H a n var en g o d son, en ö m broder, en trogen make.
Han hyste tilltro till kvinnlig klokhet o c h omtanke — det visar hans förhållande till mor o c h syster liksom bestämmelserna o m hans dotters uppfostran; han beundrade kvinnlig skön- het, måhända var det d e allvarliga regentplik- terna, som räddade h o n o m från att bedåras af sinnenas lockelser; h a n hade en äkta manlig omtanke inför kvinnlig vekhet, det visar hans outtröttliga ömhet f ö r den svaga Maria E l e o - nora.
bitterhet m o t konung Sigismund, möjligen hade e j hennes fiender så orätt, d å d e sade, att hon var den E v a, s o m förledde hertig K a r l att bita i riksäplet.
Möjligen grämde det henne, furstedottern, att i rang stå efter de två änke- drottningarna a f adlig börd, Gunilla B j e l k e o c h Katarina S t e n b o c k.
Ärelysten var hon, det är i hvarje fall säkert, hon höll noga på sina tit- lar o c h var mån o m sin värdighet.
M e n så hade hon o c k e n drottnings egen- skaper.
H o n hade en ståtlig hållning, var m o - dig, viljestark o c h klok.
F ö r e hertig K a r l hade hon haft till friare hans brorson, den polske konung Sigismund, men när förhoppningar yppade sig för denne att ingå släktskap m e d det mäktiga Habsburgska huset, afbröt han förbindelserna m e d Holstein, o c h Kristina, som haft till friare e n konung, fick hålla till godo med en hertig, som därtill var tjugutre år äldre än hon själf.
Möjligen K. hyste hertig K a r l s gemål en dold » T tiv elerare ANDERSON 1 Jakobstorg: 1 pjunk, när hon var sjuk, ville hon vara ensam.
Alltid fordrade hon, att andra skötte sina plik- ter m e d samma trohet som hon själf.
Kristinas stränghet framträdde såväl mot G u - staf A d o l f s ungdomskärlek, som m o t den yng- sta dottern Maria Elisabet, hvilken hon tvang att m o t sin vilja äkta sin kusin hertig J o h a n.
Statsklokhet låg till grund för hennes handlings- sätt; hennes rykte hos en känslosam eftervärld har dock lidit af hennes uppträdande i dessa äktenskapsfrågor, huru berättigadt det än må hafva varit.
T r o g e t följde hon sin gemål, hvarthelst re- gentplikterna förde h o n o m.
Å r 1600 reste hon m e d h o n o m öfver till Estland, f ö d d e i R e v a l sin yngste son K a r l Filip o c h for kort därefter till Å b o o c h sedan vidare på den långa resan kring Bottniska viken, e n resa, hvars m ö d a o c h besvärligheter ingen drottning efter henne vågat trotsa.
D å kan eftervärlden m e d större f o g klandra henne f ö r hennes partiskhet f ö r den yngste sonen, K a r l Filip, för hvars rättigheter hon in- skred flere gånger ganska hänsynslöst.
D e t blef d o c k aldrig någon brytning, ty Kristina hyste i grund o c h botten en stor beundran för sin äldste son o c h böjde sig inför konunga- makten.
Gustaf A d o l f å sin sida glömde ej Några år därefter var hon konung K a r l följak- inför m o d e r o c h broder, att han var Sveriges konung o c h såsom sådan hade rättigheter att tig, då han gjorde sin eriksgata.
Besvärligheterna i Sveriges mera b e b y g g d a trakter v o r o af ett bevaka, men han g l ö m d e icke heller den vörd- nad h a n var skyldig sin moder o c h den väl- annat, ej så af skräckande slag: långa festtal vilja h a n ville visa sin yngre broder.
oeh långa festmåltider.
Flere gånger visade konungen det förtroende han hyste för sin drottnings duglighet.
Sålunda gjorde han henne i sitt testamente till sina omyndiga barns förmyndare o c h insatte henne i d e n regering, som skulle bestyra o m tron- följden efter hans d ö d.
Förhållandet mellan makarne v a r sålunda det bästa.
G e n o m sitt lugn o c h sitt förstånd dämpade h o n hans häftiga lynne.
Däremot hade hon allt för höga tankar o m en konungs makt för att någonsin mildra sin gemåls sträng- het e m o t adeln.
E n ovanlig duglighet visade hon vid skötande af sitt lifgeding och Karl Filips hertigdöme under hans minderårighet.
R å d e t framhöll hen- nes vård om gods o c h gårdar såsom ett efter- följansvärdt f ö r e d ö m e.
H e n n e s ekonomiska för- Tre kvinnor stodo framför alla andra konun- stånd var öfverlägset, o c h hon kunde flere än gen nära.
Deras största b e r ö m m e l s e är att en gång försträcka svenska staten penningar.
tröstande o c h glädjande hafva omgifvit h o n o m.
L i k a väl som hennes son såg hon m e d oblida A t t påminna sig dem, det är att belysa några ögon, när gemene man l e d våld eller orätt.
drag af hans personlighet, obetydliga o m man Så t. e x.
skref hon till J o h a n Skytte 1615, så vill, m e n dock utgörande en del af den som då förestod kammarärendena: » V o r e g o d t strålglans, som utgår från hans minne.
o m I så handlade m e d K.
M:ts undersåtar, att de kunde någorledes blifva behållna, o c h i K.
* M:ts frånvaro icke i grund förderfvade — V å r älskclige son aktar sina undersåtar så högt, D e n 2 2 aug 1592 ankom till N y k ö p i n g att Hans K ä r l i g h e t i alla farligheter själf vå- den nittonåriga prinsessan Kristina af Holslein.
gar ^ifvet f ö r d e m.
D ä r f ö r e v i icke kunna H o n mottogs v i d hamnen af Södermanlands adel o c h sin blifvande make, hertig K a r l.
B i - tro, att H a n s K ä r l i g h e t vill, att de här h e m m a alldeles skola förderfvas. » lägret firades redan samma dag, o c h de nygifta togo sin bostad på N y k ö p i n g s slott.
Sparsamhet kallas ofta i vårt land snålhet, Kristina af Holstein v a r dotter till hertig A d o l f a f Holstein, en ärelysten, viljekraftig herre, s o m m e d utmärkelse styrde sitt hertig- d ö m e, o c h Kristina af Hessen, dotter till Filip den ädelmodige, en af protestantismens främste förkämpar.
Fibiger.
o c h detta fel h a r man påbördat henne, kanske utan att noga pröfva beskyllningens halt.
Politiska ärenden intresserade henne, o c h särskilds följde hon med vaken blick händel- serna i Tyskland, men hon sökte icke blanda sig i politiken, utan hänsköt allt till konungens och riksrådets åtgörande.
F ö r sina barns uppfostran hade hon alltid dragit en moderlig försorg.
H o n vaktade dem för dåligt sällskap o c h klemade ej bort d e m i onödan.
Gustaf A d o l f insåg också den tack- samhet han var henne s k y l d i g.
I hennes väsen fanns något rättframt, som stundom kunde såra, m e n hon menade i grund o c h botten väl.
H o n tyckte ej o m pjåsk o c h Änkedrottningen hade sorgen att öfverlefva sin älsklingsson o c h d o g 1625 den 8 d e c.
När man granskar Kristinas personlighet i bref o c h offentliga handlingar, ej blott tanklöst eftersäger, hvad hennes fiender lättsinnigt o m h e n n e yttrat, finner man bilden af en ovanligt rikt utrustad k v i n n a: ett modigt sinne, ett skarpt hufvud o c h under en sträf yta ett varmt hjärta o c h ett rättrådigt lynne.
Gustaf A d o l f s moder, Kristina a f Holstein, var enligt A x e l Oxenstiernas ord, som hade haft tillfälle lära känna henne: » h ö g och ädel till m o d o c h sinne. » A t t store män h a haft mödrar, som genom ett rikt själslif höjt sig öfver sin omgifning, det är e n ofta upprepad sats, som ej jäfvas af Gustaf A d o l f s m o d e r.
H o s Vasaättens största telning har förenat sig denna märkvärdiga släkts bästa egenskaper: m o d, viljekraft, förståndsskärpa, kunskapsinne.
D e mörka släktdragen, misstänksamheten, det våldsamma lynnet, saknas helt o c h hållet eller dämpas g e n o m den kraftiga, på ädla, höga mål riktade viljan.
Gustaf A d o l f är f ö r oss svenskar så helt Vasasonen, att vi sällan tänka på, att han ge- n o m mödernet är arftagare af andra släktdrag, som h o s honom sammansmält till ett helt af sällsynt harmonisk styrka.
* * • D e t mjuka, medelsamma, milda elementet i Gustaf A d o l f s u n g d o m s h e m v a r halfsystern Katarina.
Hon var K a r l d e n niondes dotter i ett föregående äktenskap m e d Maria af 1 ' falz, o c h var vid Gustaf A d o l f s födelse tio år.
Man märker ej några slitningar mellan henne o c h styfmodern, de tyckas tvärtom varit innerligt fastade vid hvarandra, o c h bandet med halfsyskonen blef fast knutet.
Katarina var familjens själ; den stränge fa- dern önskade ha henne v i d sin sjukbädd, drott- ningen ville h a henne i sin närhet.
D å den unge Gustaf A d o l f svärmade för sin mors vac- kra hofjungfru, E b b a B r a h e, var » K ä t c h e n » J u v e l -, g u l d - och N l l l v e r a r b e t e n, passande till lysnings- och hederspresenter.
B o r d s i l f v e r, elegauta mönster till lägsta pris efter dagens kurs å silfrer.
A r m b a n d, B r o s c h e r, N å l a r, R i n g a r, K e d j o r etc i stor och modernt urral till bil.igaste pris.
l H a i u n u l r i n g a r med 1, 3 och 5 diamanter frän 20, 6 0 och 125 kr.
B#~ Reela varor.
B i l l i g a p r i s e r.
— Bref besvaras omgående " ^d
I DU N 1894 hans förtrogna, o c h då systern Maria Elisabet fann lifvet allt f ö r tråkigt h o s hertig Johan på V a d s t e n a slott, skulle Katarina dit f ö r att muntra u p p henne.
Ingen tyckes ha önskat, att hon skulle bilda medelpunkten i ett eget h e m.
Men vid trettio års ålder fattade h o n en allvarlig böjelse f ö r pfalzgrefvcn Johan K a s i m i r, s o m under en tid gästat hennes moders hof.
Hvarken Gustaf A d o l f eller drottningen ville, att hon skulle taga h o - nom till äkta, men h o n var fast i sitt beslut.
Brölloppet påskyndades, ty Gustaf A d o l f ville föra sin älskade syster i brudstol, innan han b e - gaf sig i ryska kriget.
H a n skänkte själf hvad han ägde af siden o c h sammet till utstyrseln, lånade silfvertapeter o e h sängkläder till de tal- rika gäster, s o m samlades f ö r bilägrets firande den 11 juni 1615.
Pfalzgrefven önskade efter några är åter- vända till sina gods i Pfalz.
H a n fick o c k 1618 af den svenske konungen i uppdrag att bevaka Sveriges diplomatiska intressen i T y s k - land.
Stridigheterna mellan de protestantiska o c h katolska partierna hade just v i d denna tid tagit sin början.
M e d sorgsna känslor lämnade Katarina sitt fädernesland.
H o n trifdes aldrig utomlands.
D e n största glädjen h o n hade därute var då Gustaf A d o l f inkognito s o m kapten Garz b e - sökte P f a l z.
» H e n n e s furstliga N å d e visste intet af vår ankomst, » skrifver en af hans följeslagare, » förrän Hans Majestät stod h o s henne i hennes r u m.
D e t är sant, att j a g såg Hennes furstliga nåde aldrig så glad, s o m hon blef, när hon fick se H.
M: t, o c h aldrig så bedröfvad, s o m när H.
M: t drog b o r t.
» Gustaf A d o l f fann sin syster lefva under små villkor i utlandet, o c h h a n vardt ganska ifrig att få henne åter till S v e r i g e.
D e n kärlek, som rådde mellan medlemmarne af Gustaf A d o l f s familj, framträder tydligt vid hertig K a r l Filips d ö d 1622.
Gustaf A d o l f har i innerliga ordalag gifvit uttryck åt sin stora sorg, Katarina delade den, o c h d e n gamla änkedrottningen var djupt nedtryckt af sin Benjamins bortgång.
» Ö n s k a r j a g, » skrifver Gustaf A d o l f den 3 april 1622 till Katarina, » att E r s kärlighet måtte snart vara h o s oss, på det vi genom E r s kärlighets närvaro måtte någorlunda oss igen vederkvicka af den ensamhet, därutinnan v i, G u d bättre, råkade arom. » Katarina återkom verkligen till Sverige m e d sin familj i augusti 1622.
I sitt vänliga välkomstbref till henne hoppas Gustaf A d o l f, att det måtte hafva skett i en » lycksalig stund, o c h att hon måtte blifva fäg- nad såsom sig borde. » H a n gläder sig att efter sin återkomst från R i g a få träffa henne o c h få » tala o m hela tillståndet o c h hvad mera är. » D e n pfalzgrefliga familjen b o d d e på Stege- borg vid Slätbaken, nu endast en ruin, men då en präktig b o r g.
Understundom gästade hon Nyköping, o c h där f ö d d e s, h o s hennes moder, Karl Gustaf, Sveriges blifvande konung.
hans gemål, Maria E l e o n o r a, v a r orolig, pjun- kig o c h nyckfull, var det Katarina, s o m skulle lugna o c h trösta henne.
Gustaf A d o l f hade visserligen en stor makt öfver henne, m e n han var ej alltid i hennes närhet.
D å konungen 1630 reste öfver till Tyskland, var Katarina ute v i d Elfsnabben på hans far- tyg f ö r att säga h o n o m farväl.
E h u r u hennes känsliga hjärta djupt plågades af krigets fasor, hade hon dock alltid önskat, att denne broder, till hvilken h o n hyste en obegränsad tilltro, skulle taga sig an de stackars förtryckta pro- testanternas sak.
» M å t t e d e våra, » skrifver hon till mannen, » blott förlita sig på G u d o c h ej blott på en stor makt, så skall också H a n gifva d e m sin gudomliga hand o c h hjälpa så, att de skola segra. » O c h de segrade.
M e d ö d m j u k tacksägelse till G u d mottogos segerposterna.
» A c k, min nådiga furstinna, » skrifver till Katarina en förtrogen väninna, » h v e m hade väl tänkt d e t t a?
N u spårar m a n, hvad G u d s hand kan uträtta, o c h att det icke är människors, utan G u d s verk.
H a n skall o c k föra det till sin ära.
O m någon hade sagt förut, att Hans majestät skulle k o m m a så långt, hade ingen människa trott d e t.
» Dylika uttryck från Gustaf A d o l f s närmaste omgifning äro e j utan betydelse f ö r att förstå hans uppfattning af krigsföretaget.
När Maria E l e o n o r a reste efter sin gemål till Tyskland, anförtrodde Gustaf A d o l f sitt enda barn, arfvingen till sitt rike, åt systern.
» Ä n d o c k, » skrifver han, » d e t väl är något dristigt af m i g gjordt därmed att b e m ö d a, d o c k är mitt förtroende till E r s kärlighet så stort, att h o n g ö r det gärna. » O c h samma förtroende ställde svenska rege- ringen till Katarina efter d e n store konungens död.
Katarina öfverlefde d o c k e j länge sin bro- der.
R e d a n 1638 den 13 d e c.
utandades hon sin sista suck på Vesterås slott.
Hennes d ö d beklagades allmänt, o c h P e r B r a h e menade, att pfalzgrefvinnan hade f ö r d e n unga drott- ningen varit mera värd än halfva konungariket.
Gustaf A d o l f s dotter v a r då tolf år gammal.
Katarina lämnade ett t o m r u m, som ingen fyllde.
D e n unga Kristina k o m att sakna den milda, fasta, moderliga vård, s o m hennes trotsiga lynne så högt hade af nöden.
Prinsessan Katarinas inflytande i vår histo- ria är så tyst o c h stilla, så äkta kvinnligt, att man måste omsorgsfullt studera alla bevarade familjepapper från denna tid f ö r att k o m m a det på spåren.
D ä r f ö r är h o n o c k ofta glömd i våra Gustaf-Adolfs-biografier, där h o n d o c k alltid b o r d e äga en plats.
D e t är e n betecknande sida af Gustaf A d o l f s storhet, att på samma gång han ägde en kraf- tig vilja o c h en själfständig karaktär, förstod han att upptaga det bästa af de människor, med hvilka han trädde i närmare beröring.
E n äldre syster m e d sådana egenskaper som Katarina, m e d ett väsen så sympatiskt o c h kärleksfullt, ett hufvud så klart, en t r o så Katarinas kärlek v a r just af det äkta slag, innerlig, måste ha ägt en sedligt stärkande som j u flere den delas åt, desto mera k o m m e r makt öfver en yngre broder m e d en sådan på hvars o c h ens lott o c h desto rikare förråd finnes kvar.
H o n förstod att lifva u p p d e n karaktär s o m Gustaf A d o l f s.
något knarrige pfalzgrefven; hennes barns bästa till själ o c h kropp låg ständigt i hennes tan- kar; så länge änkedrottningen Iefde, var h o n Hänsyn till fäderneslandets bästa förmådde hennes hugnad, o c h f ö r Gustaf A d o l f o c h hans Gustaf A d o l f att följa sin moders råd o c h slå gemål var h o n den vänligaste, trognaste syster.
ur hågen en äktenskaplig förbindelse m e d en Hennes medkänsla o c h omtanka f ö r de fattiga undersåte, o c h äfven af samma hänsyn förmåd- o c h lidande voro f ö r hennes tid högst ovanliga.
des han att vid d e t brandenburgska hofvet söka Gustaf A d o l f besökte, så ofta han kunde, Stegeborg, talade m e d systern o m d e stora tidsfrågorna o c h de små dagshändelserna.
N ä r ^MjapHk ÉL w i a i M f [- 5&gt;^J / \ ' I " I sig en maka.
Å r 1620 reste han inkognito med sin svåger, J o h a n K a s i m i r, till B e r l i n.
D e anlände en H v a r o c h e n, s o m före d e n 2 0 d e c e m b e r från u n d e r t e c k n a d e r e k v i - reraren Flqsaaapparat, erhåller gratis ett p ä t y g uppritadt.
färglagdt 391 afton o c h blefvo utvisade från tvänne värds- hus, därför att m a n t o g dem f ö r engelska offi- cerare, hvilka f ö r tillfället gjort sig ett dåligt namn f ö r lösa seder.
F ö l j a n d e dag väckte de båda främlingarne hoffolkets undran, då de b e - vistade gudstjänsten i slottskyrkan.
Ä n mor undran väcktes därigenom att de inbjödos till kurfurstinnan Anna.
Gustaf A d o l f fick där göra bekantskap m e d hennes dotter, den tjugu- ettåriga prinsessan Maria E l e o n o r a.
Hennes fägring piisas af alla, äfven sedan åren o c h sorgerna borttagit ungdomsbehaget.
D e afbild- ningar vi af henne äga motsvara dock knap- past de förväntningar, samtidas skildringar fram- kalla.
V i s s t är, att d e n fagra prinsessan vann den unge konungens t y c k e.
H o n hade o c k andra egenskaper att tjusa ett manligt, kraftigt lynne.
H o n var ytterligt liflig, ombytlig, behagsjuk o c h passionerad.
H a n blef enda föremål f ö r hen- nes ö m h e t, tillgifvenhet o c h tillbedjan, han blef hela hennes värld.
Innan G u s t a f A d o l f lämnade Berlin, v a r Maria E l e o n o r a hans trolofvade, o c h han hade skänkt henne en diamantring, s o m kostat 185 skpd koppar.
E n präktig beskickning utrustades f ö r att hämta bruden, åtta de största örlogsskeppen under K a r l Karlsson G y l l e n h j e l m s befäl, ltiks- kanslären A x e l Oxenstierna anförde ambassaden, flere o c h sjuttio personer v o r o i hans följe, därtill 11 vagnar o c h 57 hästar.
Gustaf A d o l f mottog i K a l m a r sin brud, eller såsom h o n helt artigt i samtida handlingar kallas » H a n s K o n g l.
Maj:ts Mäträss. » I S t o c k h o l m hölls det lysande intåget d e n 25 nov., o c h samma dag firades bilägret.
K o n u n g e n var ytterst betagen i sin unga gemål.
Änkedrottningen o c h pfalzgrefvinnan uttrycka sin glädje öfver deras lycka.
Gustaf A d o l f skulle d o c k få erfara, att denna öfversvinnliga kvinnliga ö m h e t hade sina skugg- sidor.
H a n fick söka både sin moders kloka råd o c h sin systers förståndiga ömhet f ö r att få makt öfver en varelse, lika envis o c h nyck- full s o m v e k o c h kärleksrik.
Gustaf A d o l f behöfde e j frukta, att hans gemål skulle blanda sig i politiken.
F ö r den var h o n alldeles likgiltig, m e n h o n kunde ej inse dess kraf på hennes gemåls tid o c h kraf- ter.
H o n ville m e d lidelsefull egoism i h o n o m ej se den f ö r sitt fäderneslands bästa nitiske konungen, utan endast d e n m o t henne upp- m ä r k s a m m e älskaren.
O m Gustaf A d o l f reste bort, var hon förtviflad, blef sjuk, lät sig af intet tröstas, ville resa efter, försökte det, m e n kunde ej såsom sin svärmoder m e d lugn o c h m o d trotsa faror o c h mödor.
Gustaf A d o l f u p p h ö r d e ej att ägna sin maka en trofast ö m h e t, m e n äfven hans tålamod kunde tröttna på hennes ojämna lynne, på tårar, ö m m a scener o c h öfvermått af kärlek.
H a n lär o c k hafva yttrat, då man prisade hans l y c k a: » Ä f v e n j a g har mitt huskors, s o m trycker o c h hindrar m i g från att blifva öfver- m o d i g öfver mina många framgångar. » E n dotter d o g strax efter födelsen, en son föddes f ö r tidigt; så blef drottningen välsignad m e d ett tredje barn.
Astrologerna spådde en son.
D e t blef en dotter.
I början ville man ej tala o m d e t f ö r konungen, m e n pfalzgref- vinnan åtog sig att till h o n o m bära fram d e n lilla.
Gustaf A d o l f tog dock missräkningen gladt.
» J a g tviflar i c k e, » sade han, » att denna dotter skall blifva m i g lika g o d s o m en s o n.
H o n måste åtminstone blifva rätt slug m e d tiden, då h o n nu redan narrat oss alla ».
D e n n a dotter blef d e n ryktbara drottning Kristina.
9 I inrihopfT Qöpl / nTono m CtoHnQtTci P LlulJUuljJ « D Q Li i \ JJ I G11 0 111 Cl O M 11 (1 II fl I
I 392 Då Gustaf Tyskland, lät H a n befallde, på ett h o n o m A d o l f stod såsom segerherre i han kalla till sig sin drottning.
att h o n skulle i allo utrustas o c h svenska folket värdigt sätt.
H u r u svag Maria Eleonora än var f ö r kvinn- liga prydnader, gaf hon sig d o c k ej till tåls med de långa tillrustningarna.
H o n ville ej invänta hofskräddaren, som efterskickades från H a m b u r g, h o n längtade blott efter att slutas i sin gemåls armar.
I Tyskland blef hon mottagen m e d stor ståt.
H a d e hon Gustaf A d o l f v i d sin sida, gladde hon sig åt festligheterna; var han borta, så undanbad hon sig alla n ö j e n; då hade de f ö r henne intet behag, ty då förtärdes hon af o r o och längtan.
S o r g e b u d e t från åt alla de dystra E l e o n o r a i hennes fels fick hon återse konungen, hennes vanställd af sår.
Lutzen gaf en bekräftelse aningar, s o m plågat Maria ensliga stunder.
I Weisen- Tysklands besegrare, hjälte- älskade herre, såsom d ö d, H e l a hennes tankevärld, all hennes ö m h e t samlade sig nu kring stoftet.
I n g a ärebety- gelser f ö r den d ö d e syntes henne f ö r stora.
Hon åtföljde liktåget g e n o m Tyskland o c h från W o l g a s t till Sverige, där det nedsattes på slot- tet i N y k ö p i n g under förberedelserna till b e - grafningen.
Änkedrottningen lät nästan dagligen öppna locket af kistan.
H o n hade låtit uttaga konun- gens hjärta o c h förvarade det i en gulddosa, från hvilken hon aldrig skilde sig.
H o n fram- ställde nu också en begäran, att konungen aldrig skulle begrafvas.
D e n b l e f likväl af rådet af- slagen, o c h konungens lik nedsattes i R i d d a r - holmskyrkans grafkor i juni 1634.
Maria Eleonora ville d o c k ej ens nu afstå från att få beskåda den älskades drag.
H o n framställde till rådet en begäran att få medtaga sin makes lik till S t r ö m s h o l m, där hon tänkte slå sig ned.
Det var E b b a B r a h e, nu J a k o b de la Gardies maka, s o m å Maria Eleonoras vägnar fram- ställde denna begäran.
Pfalzgrefvinnan Kata- rina sökte förgäfves med sin lugna ömhet dämpa sin svägerskas lidelsefullhet.
R å d e t afslog bestämdt denna begäran, f ö r så vidt Maria E l e o n o r a någonsin mera ville se och omfamna sin dotter.
O c h från henne ville hon ej afstå.
Likgil- tig f ö r henne förut, omfattade hon henne nu med tröttande ömhet.
Maria Eleonora afskydde n u Sverige o c h allt svenskt, hennes nyckfullhet o c h ombytlighet hade inga gränser.
R å d e t vardt till följd häraf oroligt f ö r sin unga drottnings uppfostran o c h förde henne åter till den förståndiga pfalzgref- vinnans h e m.
Detta försämrade ytterligare förhållandet mel- lan änkedrottningen o c h förmyndarne.
O m Maria Eleonoras senare lefnadsöden må vi fatta oss kort, endast påminna o m, att hon förslösade på utlänningar svenska penningar, flydde 1640 till Sveriges fiender danskarne o c h intrigerade sedan i utlandet m o t svenska rege- ringen.
Först 1648 k o m h o n åter till Sverige och förde sedan ett mera lugnt lif på N y k ö p i n g s slott.
Sin dotter förstod hon aldrig, o c h den- nas afsägelse af den svenska kronan o c h den luterska religionen förbittrade hennes sista da- gar.
D e n 18 mars 1655 lämnade hon detta jordiska.
Svaghet o c h nyckfullhet äro fästa vid hennes minne, men » h o n var d o c k den store Gustaf A d o l f s m a k a », o c h det var h o n o m hon hade ägnat sitt lifs djupaste känsla.
— ~£o Fotogenköket " F K I M F S " — hittills OÖTVERTRATTADT 1 0 0, 0 0 0 st. n u tillverkade ocli sålda.
SäUcs 1 a !la Jérc- &amp; Ecsättnlnssaffärcr är Fru DUN 1894 Argus.
) änniskorna skulle kunna vara m y c k e t lyck- ligare än de oftast ä r o, blott de läm- n a d e h v a r a n d r a litet m e r a i fred, eller o m de bara ville offra lika m y c k e t tid o c h in- tresse åt sina e g n a, s o m d e nu g e m e n l i g e n offra åt andras a n g e l ä g e n h e t e r.
Hvarken d e n, s o m o n ö d i g t v i s l ä g g e r sig i en annans affärer, eller d e n, s o m blir utsatt för d e n o p å k a l l a d e inblandningen, t o r d e däraf hafva n å g o n egent- lig tillfredsställelse.
Men det finns m ä n n i s k o r, som lida af den där inblandningslusten s o m af en p a s s i o n, hvilken d e i c k e äro mäktiga att b e h ä r s k a.
D e kunna i c k e lefva, o m de i c k e få förbittra a n d r a s lif m e d sina varnin- gar, råd, pikar giftighefer o c h intriger.
De inbilla sig alltid handla i d e g o d a s e d e r n a s eller den h o l a d e m o r a l e n s n a m n, åtminstone ta de sig en ton, s o m o m de så g j o r d e.
Men i regeln är drifkraften b a k o m d e r a s handlin- gar intet annat än afundsjuka öfver andras l y c k a; man finner det däraf, alt d e vanligen i c k e k o m m a i r ö r e l s e förr, än det är fråga om att förstöra n å g o t, s o m hotar alt föra l y c k a m e d sig, o c h m a n ser det ytterligare på d e r a s s k a d e g l ä d j e, när d e r a s åtgöranden ha burit ö n s k a d frukt.
Det g ö r m i g o n d t alt så skall vara förhål- landet, m e n sanningen till ära måste j a g k o n - statera, alt den o s y m p a t i s k a v a r e l s e, hvaraf jag här ofvan antydt konturerna, i d e allra flesta fall är en kvinna.
D e n n a kvinna har ingen viss ålder.
Man gör » d e gamla tanterna » orätt, o m man på- står, att det f ö r e t r ä d e s v i s skulle vara i n o m d e r a s krets m o r a l e n s intrigerande väktarinna k u n d e anträffas.
Då är långt ifrån fallet.
Den h e d e r v ä r d a d a m e n u p p t r ä d e r i alla s k e p n a d e r och i n o m alla åldersklasser.
Sällsyntast är hon naturligtvis bland d e u n g a, s o m ännu hafva lifvet för sig eller å t m i n s t o n e ännu icke sett den sista f ö r h o p p n i n g e n o m lefnadslycka gå i kvaf.
Än är h o n en f. d. s k ö n h e t, s o m haft m å n g a » a n b u d », m e n refyserat d e m alla, o c h n u länge m e n förgäfves väntat på ett tillfälle att få f ö r s o n a sina hjärtlösheter o c h uttala ett l y c k l i g g ö r a n d e j a.
Ä n är h o n en änka, s o m verklig s o r g för- bittrat, gjort hård o c h k ä n s l o l ö s, än en e n s a m, som alltid varit e n s a m o c h vet, att.
h o n all- tid skall förblifva e n s a m.
Men h o n kan o c k s å vara en till det yttre lycklig ung fru, s o m d o c k n å g o t m i s s r ä k n a t sig o c h har svårt att se andra på väg till en l y c k a, s o m h o n kanske endast d e l v i s u p p n å d d e.
M e d ett o r d, h o n har m å n g a ansikten, o c h mångt o c h m y c k e t kan det vara, s o m har gjort h e n n e till den hon är.
Vanligtvis ligger g r ä m e l s e öfver fel- slagna f ö r h o p p n i n g a r eller sköflad lefnadslycka inunder, o c h häri kan j u spåras n å g o t för- s o n a n d e; det är väl i det minsta antalet fall, s o m o l y c k a verkar f ö r ä d l a n d e.
Emellertid, sådan h o n n u är o c h hur h o n hlifvit d e n n a d y g d e n s o c h m o r a l e n s skarp- ö g d a väktarinna, så är h o n en s k r ä c k o c h förbannelse för alla u n g a älskande par, s o m k o m m a i n o m h e n n e s räckhåll.
Hvilka floder af tårar h a i c k e badat v a c k r a ö g o n för hen- n e s 3kull!
Hvilken otalig m ä n g d af missför- stånd har h o n i c k e tillskapat!
Hur m å n g a l e d s a m h e t e r o c h u p p t r ä d e n har h o n i c k e ställt till!
I att u p p d a g a en g r y e n d e b ö j e l s e besitter hon rent af virtuositet.
H o n ä g e r en u t o m - ordentlig s k a r p b l i c k o c h har det finaste vä- derkorn.
D e m y c k e t nyttiga djur, s o m på £ Varnas lör * B.
A. värdelös » efteranuingar.
K Hjorth &amp; Co. 5?
B Klara N.
Kyrkogata.
Stockholm.
•, grund af sitt känsliga luktsinne dresseras att u p p s ö k a tryffel, ä r o klåpare i sin konst, j ä m - förda m e d k ä r l e k s u p p s p å r e r s k a n — ty h o n vädrar tryfflen b å d e där den finns, funnits o c h m ö j l i g e n eller o m ö j l i g e n kan k o m m a att fin- nas.
Och så fort h o n vädrat n å g o t misstänkt d. v. s. att, enligt h e n n e s f ö r m o d a n, n å g o n liten ä l s k o g s d r ö m håller på att spira, då ger hon sig ingen r o, förrän den s p ä d a plantan är u p p r y c k t m e d rötterna.
Att G u d fader själf hafver instiktat äktenskapet, det fäster hon sig inte vid, o c h att m ä n n i s k o r inte gärna kunna gifta sig m e d hvarandra, förrän d e åt- m i n s t o n e nödtorftigt gjort hvarandras bekant- s k a p, det lämnar h o n alldeles ur räkningen.
En herre har tittat på Allida på ångbåts- b r y g g a n — alltså: A l l i d a får inte gå till ång- båten mer.
Så l y d e r d o m e n, o m d y g d e v å r d a r i n n a n är i d e n ställning, att h o n har n å g o n makt att utöfva öfver sitt offer.
O c h Allida öfvervakas med stränghet från m o r g o n till kväll.
Men a c k, inte alltid hjälper det!
K ä r l e k e n är uppfinningsrik, det är nu en u t o m o r d e n t l i g t stor lycka, hvaröfver vi i c k e kunna känna o s s n o g t a c k s a m m a m o t en vis försyn.
Mitt hjärta riktigt sväller af fröjd, när j a g tänker p å alla lustiga spratt, s o m s p e - lats gamla elaka glädjeförstörerskor, alla bref som vexlats b a k o m en o m i s s t ä n k s a m rygg, alla h e m l i g a blickar, s o m trotsat o o m b e d d v a k s a m h e t, alla älskliga flickor, s o m trium- ferat, o c h alla d y g d e n s o c h m o r a l e n s själfko- rade väktarinnor, s o m blifvit grundligt, grund- ligt lurade.
K ä r l e k e n är uppfinningsrik, o c h unga flic- kor kunna se vådligt m e n l ö s a ut o c h ändå vara fåglar, s o m man inte tar p r e c i s där man sätter d e m.
T a c k vare d e s s a lyckliga omständigheter, stanna afundsjukans o c h s k a d e b e g ä r e t s an- strängningar ofta vid blotta försöket, kärleks- band knytas, förlofningar k o m m a till stånd, äktenskap ingås o c h m ä n n i s k o r blifva lyckliga — allt utan alt d y g d o c h moral däraf tagit den allra minsta skavank.
Men d e n äktenskapliga h a m n e n, hur lugn och trygg den än m å n d e vara, m o t fru A r - gus ' s p e j a n d e blickar s k y d d a r den e j.
Här ö p p n a r sig tvärtom det intressantaste fältet för h e n n e s v e r k s a m h e t.
Hon känner sina be- kantas äktenskapliga förhållanden bättre än de känna d e m själlva.
Där d e i sin stora o s k u l d och hjärtans enfald tro sig lefva ett lyckligt samlif, d ä r vet h o n berätta o m m a n n e n s kall- sinnighet o c h den b e k l a g a n s v ä r d a makans af salta tårar g e n o m d r ä n k t a örngåttskudde.
O c h som h o n naturligtvis brinner af b e g ä r att ställa allt till rätta, b e s ö k e r h o n det af o l y c - kan h e m s ö k t a h e m m e t, ger mannen pikar, hustrun tröstegrunder o c h l y c k a s kanske o c k s å, om h o n får hållas, att ställa allting riktigt på tok.
Det gagnar till intet att s ö k a taga h e n n e ur h e n n e s villfarelse.
H o n har nu en gång för alla den uppfattningen o m m ä n n e n, att de b e d r a g a sina stackars hustrur — d e n s o m i c k e har gjort det ännu, haa k o m m e r alt göra det — o c h o m fruarna, åtminstone d e yngre och b e h a g l i g a r e, att de äro » grufligt » oför- siktiga.
» Se på fru X.
bara — ute o c h p r o m e - nerar m e d f r ä m m a n d e h e r r e!
Det skulle hen- nes m a n veta, han sitter på sitt kontor, han, o c h anar ingenting. » Och så går historien vidare.
Naturligtvis vill h o n inte säga n å g o t o n d t o m den kära väninnan, m e n » n o g - — är — h o n oförsik- " P R I M U S PRIS 75 M A T T A N, ÖRE ST. förekommer ABSOLUT all öfverkokning &amp; vidbbrännlng.
393 IDUN 1894 tig. » O c h s o m den där sortens historier ha en u t o m o r d e n t l i g växtkraft, så vet man aldrig, vid hvilka d i m e n s i o n e r den skall stanna till sist.
En årsrevision.
Julbrefsmissionen.
N o g v e t h v a r o c h en, att ett » o r d n a d t » hem skall v ä n d a s u p p o c h ner o c h u t o c h in hvar T ä n k e r sedan, att d e t verkligen händer höst o c h v å r.
N ä r n u så s k e d d e h o s mig, någonting — e n skandal!
fann j a g d ä r v i d — i n o m parentes t y c k e r man Att beskrifva fru A r g u s, h u r h o n d å b ä r sig alltid h a f ö r m y c k e t a f d e n n a v ä r l d e n s sig åt, v o r e tacksamt n o g, men måste l ä m n a s.
g o d a i d e d a g a r n e, hur m y c k e t s o m ä n an- N o g af, d å firar h o n e n triumf, d å känner nars kan fattas — a t t min herr son hade 7 hon s i g s o m b e r u s a d af segerglädje^ » Var lånade b ö c k e r p å sin h y l l a, min f r ö k e n dotter det inte det jag s a?
» så börjar hon d å sin 3 nothäften o c h en stämgaffel i sitt n o t s k å p, dag, o c h hennes sista ord är: » L i k a d a n a äro s o m i c k e v o r o hennes, o c h min herr m a n e n de a l l e s a m m a n.
» v i l d t f r ä m m a n d e s n u s d o s a p å sitt s k r i f b o r d.
Det ligger i sakens nalur, att d e, s o m råka M e d a n j a g n u g i c k o c h b e r e d d e m i g till e t t m e s t illa ut för fru A r g u s ' förföljelser, ä r o de litet g r a n n l a g a f ö r e d r a g o m det orätta i a t t själfständiga naturerna, d e män o c h kvinnor i c k e å t e r l ä m n a det m a n lånat, a l l t u n d e r det s o m icke godvilligt b ö j a sig för bruket, s e d e n, j a g fortsatte mitt arbete m e d borste o c h d a m m - det s. k. p a s s a n d e, det s o m » g å r a n », utan v i p p a, föll m i g e n liten p a p p e r s r u l l e i han- i sina handlingar endast låta b e s t ä m m a sig den, s o m u p p r u l l a d befanns i n n e h å l l a mönster af h v a d d e anse rätt — utan vidare.
T y till e n soffkudde, l å n a d e i e n tapisseriaffär för fru A r g u s äro m o r a l e n o c h det p a s s a n d e a f — mig själ / förra vintern m o t en h y r a ungefär ett o c h d e l s a m m a.
O c h n ä r h o n a f 1 0 ö r e o m d a g e n.
J a g b l e f i hast o b e - d ö m t en människa för brott m o t m o r a l e n, s å skrifligt öfverseende m o t d e m i n a, o c h så be- b e t y d e r det vanligen, att den m ä n n i s k a n h a r slöt j a g a t t offentligen r å d a a l l a att g ö r a u p p sårat h e n n e s f ö r d o m a r.
H o n h a r uttalat d o - sina affärer i d e n n a o c h a l l a a n d r a riktningar, men, h o n h a r utpekat brottslingen, tusenden så att det k o m m a n d e n y a året m å m ö t a idel äro färdiga att e x e k v e r a bestraffningen.
T y rena s a m v e t e n.
O c h m e d d e t s a m m a beder h e n n e s f ö r d o m a r ä r o m ä n g d e n s fördomar, o c h j a g, a t t o m n å g o n i sina g ö m m o r finner ro- d e m trotsar ingen ostraffadt.
Att bryta e m o t m a n e n » G e o r g L i v i n g s t o n » m e d ägarinnans allmän l a g är knappt farligare ä n att bryta n a m n p å p ä r m e n, den g o d h e t s f u l l t u n d e r adress mot allmän sed, så visst s o m h v a s s a l u n g o r I d u o s b y r å, S t o c k h o l m, måtte återställas till förmå taga lifvet af en m ä n n i s k a lika säkert A.
M. s o m n å g o t annat e g g v a p e n, faslän bara m y c - ket l å n g s a m m a r e o c h g r y m m a r e.
Jag m i n n s, att j a g för ett antal år sedan rätt ofta mötte p å gatorna en herre o c h e n dam, o m hvilka j a g h a d e m i g följande b e - kant: Från Iduns läsekrets.
Något om kafferep.
» Vid kaffebordets täcka skara Till svars du innan kort skall vara Och blekna för ditt öfverdåd. » Hon försörjde s i g ärligt g e n o m n å g o t a r - bete — j a g m i n n s nu inte hvad, j a g tror, hon h a d e plats på ett affärskontor.
Han var tjänste- man.
B ä g g e v o r o aktningsvärda m ä n n i s k o r.
De syntes- p å teatrar o c h konserter tillsam- mans.
H a n följde h e n n e ofta från h e n n e s arbete.
Alltid v a r d e t bara d e två.
O c h de v o r o hvarkrn s y s k o n, ej heller gifta eller förlofvade.
A r e n g i n g o, d e följdes åt allt fortfarande, men gifte sig, gjorde d e inte, o c h inte heller förlofvade d e sig.
O, dessa kafferep 1 De värsta af dem äro på förmiddagarne, den s. k. elfvakoppen.
För någon lid sedan bjöds jag på elfvakaffe hos fru K.
Gärna hade jag stannat hemma, ty arbete fattades mig ej, o c h så visste jag, att min middag skulle bli tordärfvad och min mage upprorisk.
Jag rådgjorde med min syster, o m det » gick an » att stanna hemma.
Nej bevars, det var då alldeles omöjligt, ty dä kunde fru K. bli » stött », och jag skulle väl ej stänga mig inne, utan någon gäng komma ut en smula o. s. v. Nå, jag måste j u du.
Där dracks kaffe, snart sagdt i oändlighet, o c h kakor voro där som på ett gam- maldags skånskt bondbröllop.
Och hvad talades där o m?
Nonsens, sladder och ideligen sladder; och mången medmänniska fick » stå svarslös » för sina handlingar och icke handlingar.
Jag gick hem med en känsla af att hafva illa användt min för- middag o c h med föresals att aldrig mer vara med om nägot » elfvakafferep ».
Smaken för den sköna köttsoppa, vi skulle ha till middag, var fördärfvad.
Jag fick, så som j u alltid händer, lida följderna för min förseelse.
Jag hade syndat mot » den mäk- tigaste på j o r d e n », o c h han hämnades.
» H v a r f ö r gifta d e d å sig i n t e?
» h ö r d e j a g folk ofta säga, ifrigt.
Det k o n v e n e r a d e d e m inte.
De voro goda vänner, ingenting m e r, o c h m e r h a d e de inte heller lust att bli.
Men m ä n n i s k o r n a h a d e inte lust alt l ä m n a dem i fred.
En man o c h e n kvinna m å s t e gifta sig med hvarandra, annars b ö r a d e infe få gå p å teatrarna lillsammans.
Allt eller intet.
Vänskap?
— hml — nej!
» Det ä r o p a s s a n d e, » sade man, » att g å o c h dra ' (!)
så d ä r å r efter å r o c h aldrig gifta sig. » Mycket ondt pratades o m d e s s a b ä g g e akt- ningsvärda p e r s o n e r, o c h m y c k e t fingo d e nog o c k s å direkt höra, a l l l s a m m a n s bara för att d e tilläto sig h a e n annan uppfattning än den i deras kretsar g ä n g s e a n g å e n d e tillåt- ligheten a f v ä n s k a p — o c h intet vidare — mellan en man o c h en kvinna.
Olyckan är, att d e elaka, d e småsinte, d e afundsjuka o c h d e fördomsfulla få s å g o d hjälp af d e m, s o m af nyfikenhet syssla m e d andras angelägenheter, visserligen ulan o n d afsikt, m e n o c k s å utan tanke p å allt o n d t d e med sitt prat o c h p l a d d e r kunna k o m m a å stad.
Efraim Rosenius.
Nå, men de trefliga eftermiddagskaffekonseljerna!
Ja, då de blott inträffa i ordentlig kaffetid o c h icke urarta, så kunna de j u någon gång vara rätt uppfriskande.
Men hvad säges om detta » kaffe- spring », som hos somliga fruar med tiden urartar till riktig mani.
Ha de ej bjudning hemma eller äro bortbjudna, så ha de ingen ro i sig.
Ja, det händer t. o m. att de helt » nkelt taga sitt hand- arbete, gä bort till någon bekant (naturligtvis med kade och kallprat i perspektiv) och säga: » Kära du, jag kommer kanske olägligt, men det var så tråkigt hemma, att jag måste ut till någon af mina väuner. » Hvems skuld är det, att » det är tråkigt » hemma, o c h hur skall det bli för man och barn, när den, som skulle göra det trefligt för dem, flyr sin kos?
Är detta rim och r e s o n?
Och nu, mina kaffeälskande systrar, då I blifven bjudna på ett » ordentligt » kafferep, d. v. s. i laga tid, gå da ej för kaffets skull, låt detta bli en bi- sak, utan för att möjligtvis från kaffebordet fora med eder något lärorikt, någon god idé eller upp- friskande tanke till hemmet.
Puppa.
01 ~ \ V » T * ^OnilléM^ff * " T 7, « II t * T ft • » 1 * 1 K O f » Af E. R — y.
Nu u n d r a säkert mina läsarinnor, h v a d det kan betyda, ty i e n viss m e n i n g h a r j u hvarje bref året o m e n m i s s i o n att utföra i v ä r l d e n, i c k e alltid glad, i c k e alltid uppskat- tad, m e n i c k e förty ä m n a d att vara till nytta, u p p l y s n i n g, varning glädje eller v e d e r k v i c k e l s e — j a, s t u n d o m till d e n allra största lyftning, s å s o m vi s e a f utmärkta m ä n s o c h k v i n n o r s utgifna brefsamlingar.
Med j u l b r e f s m i s s i o n e n menas d o c k något speciell.
Man vill icke blott n å e n viss p e r s o n, i ett eller annat pri- vat ä n d a m å l, utan m a n vill i e n tid, d å hvar o c h en s ö k e r g ö r a sin nästa g o d t g e n o m kär- lek o c h välvilja, nå vissa klasser af o b e k a n t a, d e m man eljes i c k e kan n ä r m a sig till s å s o m u m g ä n g e s - eller affärsvänner.
Vänner o c h a n h ö r i g a emellan utbytas jul- o c h nyårsbref, h u r u t o m t ä r det d å i c k e d e n tiden för d e m, hvilka ej hafva n å g o n d e r a d e l e n.
Deras e n s a m - het o c h öfvergifvenhet kännas s å m y c k e t större vid årets glada, fridfulla fester.
Den kristliga kärleken är uppfinningsrik, o c h i E n g l a n d, där m y c k e t, s o m ä r praktiskt o c h förträffligt, haft sin upprinnelse, har äfven d e n n a v e r k s a m h e t fostrats.
Det v a r j u l e n 1 8 7 1 i Brighton, s o m e n ung prestdotter, m i s s E m i l y Steele Elliott, j ä m t e några j ä m n å r i g a, k o m p å den tanken att skrifva j u l b r e f till d e fattiga, sjuka o c h e n s a m m a i sin faders stora församling.
D e t utdelas ej s å m å n g a j u l g å f v o r i h e n n e s h e m - land, m e n där skrifvas flere bref o c h s ä n d a s flere j u l k o r t ä n i vårt land — därföre ä r saknaden för d e m, s o m inga få, k ä n n b a r a r e.
D e s s a bref utsirades för öfrigt m e d m å l a d e o c h p r e s s a d e b l o m m o r o c h gräs — o c h i hvarje b r e f lades ett vackert kort m e d ett tänke- språk.
M i s s Elliott, s o m k ä n d e hvarje indi- vid, k u n d e naturligtvis l ä m p a sina ord efter h v a r s o c h ens olika sinnelag o c h belägenhet, men h o n insåg, att g e n o m kopiering af d e m o c h olika öfverskrifter k u n d e d e passa till m å n g a andra än d e s s ursprungliga adressater.
J u l d a g s m o r g o n e n k r i n g b u r o s d e till fattig- o c h s j u k h u s o c h till d e enskilda h e m m e n samt skänkte sina emottagare d e n innerligaste belå- tenhet o c h u p p b y g g e l s e.
F ö l j a n d e å r värfva- d e s ännu flere skribenter, o c h antalet bref steg till tusen — b ö n e r o m bref h a d e k o m - mit från m å n g a håll, s å att till det tredje året trycktes b r e f v e n, o c h för hvarje år u n d e r de sista tjugu h a r intresset stegrats för d e s s a bref.
Det är u n d e r b a r t att följa m e d u t v e c k - lingen å r efter år, i c k e blott i England, utan i m å n g a länder nära o c h fjärran.
Det finnes knappt n å g o n m ä n n i s k o k l a s s, s o m ej nu ihåg- k o m m e s, sjuka o c h friska, fattiga o c h rika, ehuru d e b e d r ö f v a d e o c h värnlösa äro mest ihågkomna.
Brefven hafva n u e n alldeles utsökt yttre utstyrsel, o c h b l o m s f e r k o r t e n blifva allt konst- n ä r l i g a r e; d e utdelas g e n o m särskilda sekre- terare o c h undersekreterare, delvis gratis, m e n för d e t m e s t a till följe af beställningar, åt- följda a f postanvisningar.
S j u k h u s, fängelser, s ö n d a g s s k o l o r, b a r n h e m fägnas företrädesvis, men antalet af nyutgifna bref ökas bestän- digt, s å att s y m ö t e n, fatligbjudningar o c h j u l - fester n u m e r a troget i h å g k o m m a s af sina vän- ner.
S e x h u n d r a t u s e n bref hafva utdelats tills dato i E n g l a n d, för att ej s ä g a något o m d e utländska filialerna.
N ä r v a r a n d e vid liknande land, fann den, s o m skrifver att vi äfven i S v e r i g e skulle o c h nytta g e n o m liknande utdelningar i Eng- d e s s a rader, snart kunna göra glädje kärleksarbete.
rekommenderar till j u l e n sitt stora o c h förstklassiga lager af alla sorters F1CK-UR i guld-, silfver- o c h metoH-boetter för damer o c h herrar.
G u l d k e d j o r, P l ä t e r a d e k e d j o r o. B e r l o c k e r.
Väggur _, » • » j.
11 - wr k ~ i _ i _ _A „i f * j „li„ C lift:
394 I U U N År 1 8 7 8 utgåfvos därför de första brefven.
N:r 1 för sjuka o c h l i d a n d e; n:r 2 för sjuka b a r n; n:r 3 för s ö n d a g s s k o l o r n a; följande år följde n:r 4 för s o l d a t e r; n:r 5 för s j ö m ä n.
Under senare år hafva ytterligare tryckts n:r 6 för unga k v i n n o r; n:r 7 för alla stånd o c h åldrar; n:r 8 för nya året.
En del hafva alldeles tagit slut o c h å n y o utgifvits, inalles 6 0, 0 0 0 b r e f ä r o tryckta, hvaraf 4 0, 0 0 0 utdelats — o m k r i n g hälften gratis.
— Brefven ä r o tryckta m e d stor stil på stort skrifpapper.
Ett b l o m s t e r k o r t m e d - följer hvarje bref, s o m säljas till det billiga priset af 5 öre s t y c k e t; endast kortet betin- gar vanligen det priset, m e n man ö n s k a r att sprida brefven i stor m ä n g d; blefve beställ- ningarna många, skulle flere bref ulgifvas s å s o m i England, m e n ännu i åratal kunna d e s s a åtta slag utdelas, e m e d a n p u b l i k e n öfver allt, äfven i s k o l o r o c h s j u k h u s, v ä x - lar o m.
L i k s o m b l o m s t e r m i s s i o n e n, o m hvilken Idun en g å n g tidigare talat, spirade äfven detta arbete u p p på W i l h e l m s r o o c h fortsattes allt- j ä m t därifrån.
Man talar g e n o m brefven till m å n g a m ä n n i s k o r, m e d hvilka intet s a m m a n - träffande eljes är möjligt, o c h erfarenheten har utvisat, att en så ringa utgift s o m 5 ö r e nästan utan undantag b e r e d e r en öfver höf- van stor tillfredsställelse åt mottagarne.
Till utländska hamnar s ä n d a s årligen sjömansbref, s o m hälsas med glädje o c h s t u n d o m föran- leda brefväxling m e d utgifvarinnan.
Om be- ställningar på b r e f i tid ingå, blir e x p e d i e - randet lättare; j u l b r å d s k a n försvårar natur- ligtvis afsändandet för alla partier.
D e, s o m af d e s s a rader k u n d e känna sig m a n a d e att g ö r a ett litet försök m e d j u l b r e f v e n, m å v ä n d a sig till fru R a m s a y, W i l h e l m s r o, J ö n k ö p i n g.
Iduns julnummer lämnar i dessa dagar pressen och expedieras till samtliga prenumeranter såsom n:r 51 i den löpande årgången i ordinarie tid.
Till de hrr bokhandlare och öfriga kommissio- närer, som rekvirerat lösnummer, börjar expe- ditionen den 10 dennes i den tur och ordning rekvisitionerna ingått.
Ur notisboken.
Härberget för tjänst flickor, Klara östra kyrkogata 7, är en inrättning, som väl förtjänar den största uppmuntran från allmänhetens sida.
Trots sin ringa och anspråkslösa början har det under de fjorton år det ägt beslånd uirättat ofant- ligt mycket godt.
Hemmet är s o m bekant när- mast afsedt att lämna kost o c h tak öfver hufvu- det åt fattiga tjänstflickor, s o m från landsorten komma upp till hufvudstaden för att söka tjänst, men s o m här, ensamma som de vanligen äro, löpa alla slags faror.
Ej mindre än inemot 6,000 tjänstflickor hafva därstädes under de gångna åren funnit råd och hjälp o c h delvis beredts platser eller ock satts i stånd att återvända till hemorten.
Då hemmet emellertid arbetar under tryckta eko- nomiska förhållanden, måste det ibland genom anordnandet af någon försäljning skaffa sig in- komster.
En dylik försäljning är ämnad att hållas i hemmets lokal den 18 och 19 dennes, o c h vore det önskligt, att allmänheten lifligt visar intresse för densamma.
Litteris et artibus i briljnnter ötverläm- nade konungen i lördags till hofsångerskan gref- vinnan Mathilda Taube, född Grabow.
Undervisning i solosäng meddelas af hr Zacharis Köster, en sedan långt tillbaka för vår allmänhet bekant sångare, som på senare åren efter grundliga sångstudier ägnat sig åt sånglärare- kallet och med mycken framgång på detta område verkat i Hamburg och äfven i Berlin samt, någon kortare tid, äfven i hemlandet.
Att hans under- visning, särskildt hvad röstutbildningen beträffar, gifvit de bästa resultat, vitsordas af pressen dels efter hans eget uppträdande som konsertsångare, dels efter prestationer af hans elever, bland hvilka han i Tyskland kan räkna döttrar inom de fram stående familjerna Mollke, Hohenlohe och Radzevill.
Litteratur.
Svenska bilder af Carl Snoilslty med teckningar af A. EdclfcU föreligga nu afshitade i den på Hugo Gebers förlag utgifna praktupplagm.
Det sista dubbelhäftet (hft 5 o. 6) har i dagarna ut- kommit o c h slår ej i något hänseende tillbaka för sina ypperliga föregångare.
Sådant arbetet nu i sin helhet framträder, torde det komma att utgöra julmarknadens mest efterfrågade verk inom bok- handelns område.
Förläggaren förtjänar synner- ligt erkännande, för det han, utan att sky några kostnader, gifvit arbetet en sä alltigenom gedigen utstyrsel.
Kvinnoregemente, roman från finska landsbygden, af K. A. Tacaststjerna, 2 delar; Albert Bonniers förlag.
— Ett alltigenom intressant arbete, säker- ligen ett af den framstående författarens allra bästa.
Charles G. Gordon, en lifsbild, tecknad af Cecilia Båålh Holmberg; I&lt;ahlcrants §• C-.os förlag.
— Den flitiga och talangfulla författarinnan, väl känd för Iduns läsekrets, har här lämnat en förträfflig skild- ring af en bland samtidens mest intressanta per sonligheter, » Englands störste son i vår tid&gt;, år- hundradets kanske förnämste hjälte näst Napoleon den store.
Boken kan läsas med det största in- tresse af både ung och gammal.
Kring långvedsbrasan, humoresker och skildringar af Thure Sällbcrg; Vilhelm Billes bokförlagsaklie- bolag.
— - En hel samling roliga och oförargliga historier har den småländske krönikören här sam lat ihop, o c h förf.
kan vara alldeles säker på, att » hvad följden än ska ' bli och hvad folket ska ' säga », så är det det, att en hvar, som tar del af dessa historier skall få sig månget godt skratt och ett angenämt tidsfördrif.
Harmonier, af Elise Polbo, öfvers.
af Annie Wall; Er.
Skoglunds förlag.
— Innehåller verkliga små pärlor till berättelser o c h kommer utan tvifvel att mottagas med glädje af förfs alla gamla vänner.
Två år, nya dikter af Fredrik Nycander; Gustaf Chelius ' förlag.
— Den unge skalden, väl känd för Iduns publik, har här samlat ett urval af de dikter han under de senaste tvänne åren i åtskil- liga tidningar offentliggjort samt tillagt flere nya.
Liksom hans första diktsamling » R ö d a skyar » vittnar äfven denna om en framstående begåfning, som ej hör till det hvardagliga slaget.
Kärlek till djuren, af fru Elisa Brightwcn, öfvers.
af Anton Stuxberg; Gustaf Chelius ' förlag.
— In- nehåller en samling vägledande exempel till täm- jandet och vården af våra skogs- o c h trädgårds- fåglar samt andra i frihet lefvande djur.
Va- fornnordiska gudasaga i samma-hang, af Kuta Dalström, med 10 illustrationer af Viktor Andrén; Vilhelm Billes bokjörlagsaktiebolag.
— Utgör en kortfattad men sammanhängande skildring af den fornnordiska gudasagan o c h torde komma väl till pass som en synnerligt lämplig läsning för både skolan och hemmet.
Författarinnan har, synes det, löst sin ingalunda lätta uppgift på ett mycket lyckligt sätt.
Frank Norris ' äfventyr bland indianer och guldgräf- vare, berättelse af G.
A. Hcnty, öfvers.
fr. engel- skan af P. Hallström, med 11 helsideplancher; Vilhelm Billes bok / örlagsaktiebolag.
— Denna bok kommer nog alt af den mognare ungdomen emot- tagas med lika stor förtjusning som det föregående af samme förf.
o c h på samma förlag utgifna arbe tet » Bland rödskinn o c h c o w b o y s ».
Boken äger alla betingelser att kunna fängsla intresset från första kapitlet till det sista.
Teater och musik Kungl.
operan uppförde sistl. fredag » Lohengrin » med hr Rothmiihl.
i titelpartiet, o c h först i denna uppgift kan man säga, att den främmande gästen slog sig helt igenom.
Visserligen saknade man äfven här det välljud, som hr Ödmann i så rikt mått äger i sin stämma, men hr R:s utförande af den höge Gralsriddarens roll var i dramatiskt hän seende af synnerligt anslående verkan, och äfven hvad sången beträffar, lyckades han särdeles i den sista aktens båda tab ' åer entusiasmera publiken.
Elsas parti utfördes af fru Östberg.
I öfrigt var rollbesättningen densamma som förut.
Med anledning af Gustaf Adolfs-dagen om sön- dag gifves denna dag stor galaföreställning å k. operan, hvarvid en serie tablåer till dikter af D. Fallström kommer att utföras.
Alla biljetter voro utsålda redan i måndags.
Festföreställningen åter- upprepas på tisdagen.
K.
Dramatiska teaterns återupptagande af Ibsens » Samhällets pelare » har följts af berättigadt in- tresse och framgång.
Stycket är utan tvifvel ett af de sceniskt mest verkningsfulla, klara och all- mäntmänskliga, som gått frän den store diktarens penna, innan denna ännu förirrat sig in på » sym- bolismens » o c h » mysticismens » dunkla vägar.
Det förfelar därför också aldrig sin verkan och har i god mening en verkligt stor publik, hvilket icke kan sägas om skaldens senare alstring.
Utföran- det pä Dramatiska teatern är äfven fullt värdigt.
Hr Hi / lberg ger en förträffligt genomförd bild af konsul Bernick, väl sekunderad af fröken Kkfberg som hans maka.
Fru Eahlmans Lona Hessel har mycken friskhet och karaktär, kanske kunde den originella figuren dock ha tålt vid ännu kraftigare färger.
Fru Scelig Lundberg o c h fru Sandell göra af Dina Dorf och fröken Bernick hvar i sitt slag goda o c h själfulla prestationer, liksom hr Olssons Johan Tönnesen förtjänar loford för vinnande ome- delbarhet.
Hr Personne som den obehaglige Hil- mar Tönnesen ger en dråplig karaktärsstudie.
Allt till allt, stödes det intressanta stycket med myc ken förtjänst af de utförande, och det lifliga bifal- let bekräftar det odelade gillande, som reprisen har väckt.
S ö d r a teatern har fått en nyhet — och en scens * nyhet till på köpet — som på premieren gjorde en verklig succés de rire.
Ernst Lmndqcists lust- spel » Ett litet troll » är visserligen ingalunda präg ladt af någon större originalitet eller psykologiskt djup, men fullt af friskt humör och lustiga situa- tioner, fyller det förträffligt sin uppgift att roa för stunden.
Det » lilla trollet » har ock i fröken Lind- zén fått en representant, så oemotståndligt frisk och intagande käck under alla sina kapriser, att den surmulnaste kapitulerar.
Hr E. Wagncr som hennes mycket afundsvärde fästman gör, förklar- ligt nog, allt att vara till sin fördel, och hr GuslaJ Bergström liksom fruarna Christiernsson och For- ncll skämma ingalunda bort sina tacksamma upp- gifter.
Det hela artar sig till en kassapjäs för teatern.
Vasateaern återupptager i nästa vecka » Niobe » med ingen mindre än fru Anna PetterssonNorrie i titelrollen.
Andra k a m m a r r u s i k s o a r é e n gafs i tisdags inför en ganska talrik bublik.
Den var ägnad åt minnet af den nyss aflidne Rubinstein o c h upptog därför tvänne kompositioner af honom, nämligen piano- trion i g-moll och stråkkvartetten i c-moll, båda förut utförda härstädes.
Utförandet var synnerligen förtjänstfullt och väckte lifligt bifall.
Programmet inleddes med en kvartett af Beethoven, op. 95, som uppgifves hafva varit ett af Rubinsteins favorit- stycken.
Nevada-konserten, som skulle hafva gifvits i ons- dags, har uppskjutits till instundande tisdag.
Arbetet tillhör jorden, bönen himmelen, lättjan helvetet.
Wernicke.
Hvad skuggorna verka i en tafla, det verkar blygsamheten bredvid förtjänsten; hon meddelar det rätta djupet och skönheten.
Bruger.
IDUN 1894 I j u l c tid.
Berättelse af Hedvig Indebeiou |] m de verkligen skulle r e s a?
Ja, nu när frågan på allvar blifvit v ä c k t, k ä n d e den unga frun sig icke o h å g a d för j u l r e s a n.
Hon hade eljes inte altid tyckt det vara så roligt att resa till svärföräldrarne — d e v o r o n o g så g o d a o c h v ä l m e n a n d e, det förstås, o c h höllo af henne på sitt sätt, men det låg ä n d o c k en viss stelhet, tyckte Helene, öfver detta gamla h e m, där lifvet u n d e r åratal gått i s a m m a hjulspår; det fanns något s o m tryckte henne o c h k o m henne att inte alldeles kunna vara sig själf, då hon vistades där, h o n s o m åtminstone under den senaste hälften af sitt lif blifvit van vid att i nästan allting få följa sin egen s m a k o c h håg.
H o n b r u k a d e ofri- villigt draga ett a n d e l a g af lättnad, då de k ö r d e ut g e n o m gårdsgrindarna igen; hon tyckte att det kanske inle var snällt, m e n hon kunde inte hjälpa d e l; o c h kanhända var det inte alldeles utan, att o c k s å A x e l kände något dylikt, fastän han på det hela trifdes ganska godt i det gamla f ö r ä l d r a h e m m e t.
Om man vid n å g o t annat tillfälle föreslagit Helene alt resa till landet midt i vintern — h o n, som inte lämnat Stockholm under någon vinter på så många år — då h a d e h o n icke ett ö g o n b l i c k allvarsamt tänkt d ä r p å; men då h o n n u för tredje g å n g e n g e n o m l ä s t sin s v ä r m o r s b r e f med svärfars e g e n h ä n d i g a post- skriptum, märkte h o n, hur skrifvelsen a n d a d e s en så uppriktig v ä l k o m s t h e l s n i n g o c h ö n s k a n alt d e skulle k o m m a, alt h o n k ä n d e en verk lig lust att fara.
Och så en j u l på landet i g e n!
Helene hade icke tillbragt n å g o n j u l på landet, sedan hon var nio år; ty vid den tiden var det, som h e n n e s föräldrar flyttat till S t o c k h o l m.
Och sedan d e s s hade h o n, under det h o n vuxit u p p i h u f v u d s l a d e n, så vuxit in i d e s s lefnadssält o c h intressen — icke minst nu vid m o g n a r e år, sedan h o n där fålt silt eget hem — alt det bredt sig en g l ö m s k a n s slöja, äfven o m den var hälft g e n o m s k i n l i g, öfver intrycken från b a r n d o m s t i d e n o c h landt- lifvet.
Men där h o n n u satt tillbakalutad i s c h ä s - l o n g e n, ännu m e d brefvet i handen, sedan hon lagt b o k e n, s o m h o n förut läst uti, ifrån sig på det lilla j a p a n e s i s k a b o r d e t b r e d v i d, var det s o m o m en frisk fläkt från landet hastigt skingrat den där t ö c k e n s l ö j a n, så att bilderna från f o r d o m framstodo klarare än på m å n g e n g e d dag.
Det föreföll h e n n e s o m o m väggen midt e m o t h e n n e nu i stället in- svepts i ett dunkel, till d e s s att bara en e n d a punkt däraf syntes klar o c h tydlig — det var det där vinterlandskapet m e d s n ö t y n g d a gra- nar, s o m de en gång köpt af en o b e m e d l a d ung artist, men sedan ägnat föga u p p m ä r k - samhet, emedan det i konstnärligt afseende s l o d så långt efter de franska l a n d s k a p e n, som h ä n g d e b r e d v i d.
Men nu h a d e det rik- ligt blifvit lif i den taflan.
Den växte o c h blef större, tyckte h o n, till d e s s att den bort- s k y m d e alla de andra, o c h s k o g e n framstod så frisk, att Helene riktigt k ä n d e, hur den doftade, o c h h ö r d e, hur s n ö n knarrade u n d e r fötterna på den lilla flickan, s o m k o m m e d sin korg på armen borla på gångstigen.
.
.
det var kanske h o n själf, då h o n gick till gamla Linas stuga den där sista j u l e n; land- skapet påminte j u s t o m den lilla s k o g s v ä g e n, det var underligt att h o n aldrig märkt det förr!
Men h v a d satt h o n n u här o c h d r ö m d e om?
H o n befann sig j u i det b e k v ä m a soff- hörnet i sitt eget lilla förtjusande » s k r i f r u m », som det kallades, i sitt v a c k r a, k o m f o r t a b l a hem i S t o c k h o l m 1 O c h nu k o m h o n ihåg att A x e l, innan han gick till sitt k o n t o r, bedt h e n n e att b e s v a r a brefvet m e d m i d d a g s p o s t e n o c h tillagt, att han för sin del inte hade n å g o t e m o t resan, m e n alt h o n fick b e s t ä m m a i den saken alldeles s o m h o n själf ville.
Helene sprang u p p o c h gick fram till skrif- bordet.
H o n satte sig ned o c h skref, nästan ulan ett ö g o n b l i c k s b e t ä n k a n d e, skref o c h tackade på det hjärtligaste o c h sade, att de skulle k o m m a.
Det fanns bara en punkt som gaf n å g o t att tänka på, o c h den bad hon s v ä r m o r vara g o d o c h afgöra själf samt låta h e n n e få några rader till s v a r: det var o m hon skulle få k o m m a redan några dagar före jul, då A x e l m å s t e resa ned till Göte- b o r g i affärer, eller o m d e g a m l a hellre ville, att hon d r ö j d e o c h m ö l t e h o n o m på vägen på återresan, d a g e n före julafton, så att de då kunde följas åt till f ö r ä l d r a h e m m e t.
Kan- ske hade det varit mest i sin o r d n i n g, att hon aldrig föreslagit något annat än d e t; men hon var själf m e r a böjd för det förra alterna- tivet, ty hon h a d e ännu aldrig rest så långt utan sin m a n s sällskap, allt s e d a n de blifvit gifta, o c h tyckte att att det skulle bli grufligt tråkigt att fara hela v ä g e n e n s a m, isynnerhet dagen före helgen, då det är en sådan träng- sel i k u p é e r n a.
K a n s k e lästes det o m e d v e t e t mellan raderna, hvilken h e n n e s e g e n ö n s k a n var — alltnog: i n o m ett par dagar k o m svar från s v ä r m o r, s o m uttryckte sin glädje öfver de ungas löfte att k o m m a o c h bad s o n h u s t r u n vara m y c k e t v ä l k o m m e n några dagar före sin man, o m hon själf så ö n s k a d e o c h k u n d e trifvas i e n s a m - heten på landet.
G ä s t r u m m e n väntade d e m redan i g o d j u l - o r d n i n g, skref den gamla frun; o c h hon bad endast H e l e n e ursäkta, o m hon själf o c h tjänstefolket skulle vara n å g o t mer än vanligt u p p t a g n a dagarna näst före j u l, hvilket är o u n d v i k l i g t i ett landthushåll.
Men Helene k u n d e kanske vara road af en p r o m e n a d i s k o g o c h hagar, o m h o n fann tiden lång — det var så vackert n u, sedan s n ö n k o m m i t, stod där v i d a r e.
S v ä r m o r var aldrig m å n g o r d r i g i sina skrifvelser, så att till o c h m e d detla lilla tillägg var n å g o t min- dre vanligt.
O c h så afslutades brefvet m e d en underrättelse o m svärfars helsa, att den var s o m vanligt, inle j u s t vare sig s ä m r e eller bätlre, o c h att han m y c k e t g l a d d e sig åt att få tillbringa j u l e n tillsammans med sina barn.
Allt detta tilltalade emellertid H e l e n e, o c h hon g j o r d e sig i o r d n i n g till resan m e d mera ifver o c h i gladare stämning, än h o n på länge gjort det till n å g o n fest i staden.
A x e l var nöjd m e d a n o r d n i n g a r n a, o c h så reste d e.
Efter en half d a g s färd s k i l d e s de vid stationen, där svärfars s l ä d e, förspänd med ett par vackra hästar med klingande bjällerkransar, stod o c h v ä n t a d e; en viftning med n ä s d u k e n från Helene, m e d r e s m ö s s a n af A x e l — o c h så syntes efter tåget blott en strimma af r ö k.
H e l e n e steg u p p i slä- den o c h s v e p t e s väl in i fållarna af gamle J a k o b; ty i n g e n d e r a af svärföräldrarne v å g a d e sig ut i kylan för att m ö t a h e n n e, hvilket hon o c k s å förut artigt s ö k t afböja.
När släden satts i fart o c h H e l e n e blef e n s a m, k o m det i första ö g o n b l i c k e t ett visst m i s s m o d öfver h e n n e.
D e hvita slätterna, öfver hvilka v ä g e n först g i c k, g j o r d e ett ö d s - ligt intryck på h e n n e, allt såg så kallt o c h Extra fin Marsala 395 d ö d t ut.
S a k n a d e n efter A x e l tog ut sin rätt — de v o r o sällan skilda ål • — o c h h o n erfor nästan en känsla af ånger öfver hela resan.
Hvad h a d e h o n egentligen här nere att göra n u?
Hvarför h a d e hon känt en så o v a n l i g håg att r e s a?
Det visste h o n inte själf, det var s o m o m ett okändt » n å g o t » l o c k a t h e n n e — kanske var det bara h e n n e s s m a k för o m b y t e!
M e n i alla fall h a d e h o n n u rest, o c h därför var det förståndigast » t o m a k e the best o f i t ».
O c h efter delta beslut var det s o m o m dysterheten blåst bort b å d e från H e l e n e s sinne o c h från l a n d s k a p e t; man h a d e n u k o m m i t in i s k o g e n, o c h här k ä n d e Helene sig m e r h e m m a s t a d d.
Den friska luf- ten o c h den glada bjällerklangen h a d e o c k gjort sitt till, så att då den gamla herrgården med sitt brutna tak slutligen s k y m t a d e fram b a k o m b j ö r k d u n g a r n a, var Helene åler sig själf o c h i sitt allra glädligaste lynne.
S v ä r m o r stod på trappan o c h v ä l k o m n a d e henne.
Gamla Mina, lika oföränderlig till sitt u t s e e n d e o c h hela väsen s o m s v ä r m o r själf, aftog h e n n e s k a p p a o c h öfriga ytter- kläder i t a m b u r e n, m e d s a m m a välvilliga min o c h afmätta nigning s o m förr.
Allting var p r e c i s s o m o m det inte rört sig, sedan H e l e n e var här i s o m r a s ett år sedan, tyckte h o n.
Just det tänkte h o n på, då hon stod framför t a m b u r s p e g e l n o c h o r d n a d e sitt hår — m e n i ett n u höll h o n på att släppa den lilla k a m m e n af förvåning.
Hvad var det för en trollspegel?
Den v i s a d e h e n n e i detta ö g o n - b l i c k, hur salsdörren sakta ö p p n a d e s på glänt, o c h där syntes ett litet rosigt barnansikte med s p ö r j a n d e, nyfiken u p p s y n, o c h så k o m där ut en hel liten flicka o m en tre, fyra år, s o m sprang rakt fram till h e n n e, slog armarna o m h e n n e o c h r o p a d e: » G o d d a g, tant H e l e n e!
» Helenes första i m p u l s var att lyfta u p p den lilla på armen o c h kyssa h e n n e.
Hon k ä n d e sig så a n g e n ä m t öfverraskad af denna n y a företeelse i det gamla huset, att h o n i en skämtsammare o c h muntrare ton än hon n å g o n s i n förr där antagit, u t r o p a d e: » H v a d i all världen har s v ä r m o r lagt sig till m e d på senare t i d e r?
Ni ha väl inte inrättat ett barnhem h ä r?
» Det for ett ovanligt uttryck öfver den gamla fruns ansikte, s o m Helene inte k u n d e säga o m det b e t y d d e belåtenhet öfver hennes vän- lighet m o t barnet eller m i s s n ö j e m e d h e n n e s u t r o p — kanske b å d a d e l a r n a?
Men i det hon m e d en rörelse af h a n d e n bjöd H e l e n e att stiga in i det stora trefliga förmaket med de g a m m a l m o d i g a m ö b l e r n a, sade hon endast i sin vanliga, afmätta t o n: » D e t är Hjalmars lilla flicka. » » S v å g e r H j a l m a r s?
!
» — Ja, n u k o m Helene ihåg!
H o n o m h a d e h o n inte sett sedan sitt eget b r ö l l o p — fastän b r ö d e r n a träffats ibland på A x e l s affärsresor — o c h hans fru h a d e hon aldrig sett.
De h a d e o c k s å bott nere i Skåne o c h hade visst inte ofta haft tid eller råd till r e s o r u n d e r d e få år, d e varit gifta.
O c h nu v o r o de b å d a redan borta!
Han h a d e o f ö r m o d a d t fallit ifrån för mer än två år s e d a n; o c h nu h a d e o c k s å h o n, h u s t r u n, dött på h ö s t e n; det hade H e l e n e naturligtvis hört, m e n sedan inte j u s t tänkt vidare p å, då h o n haft så föga g e m e n s k a p med familjen o c h så m å n g a egna s m å in- tressen i tankarna.
S v ä r m o d e r n hade ej hel- ler skrifvit n å g o t d ä r o m sedan d e s s; men nu fick Helene h ö r a, att lilla Astrid redan i två m å n a d e r haft sitt h e m h o s » farfar o c h far- m o r », u n d e r det att h e n n e s b å d a b r ö d e r k o m m i t till sina morföräldrar.
(Qual.té Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
Garanteras utmärkt.
Pris kr.
1: 25 pr but.
Finnes endast hos K. A.
Nydahl &amp; C: o Stockholm, S Slureplau Riks- och A l l m.
Telefon.
3
I D U N 396 I öfrigt var allt sig s å likt h o s d e g a m l a: svärfar v a r artig o c h hjärtlig, m e n talade m e s t o m sina tilltagande å l d e r d o m s k r ä m p o r o c h o m d e n för b å d e d e m o c h landtbruket o g y n n s a m m a väderleken u n d e r h ö s t e n; — s v ä r - mor v a r s a m m a o k l a n d e r l i g a värdinna s o m alltid, såväl i fråga o m d e rikliga anrättnin- garna s o m d e n välvilliga, m e n nästan b e - svärande omtänksamheten.
O c h när Helene u n d e r aftonen satt där m e d lilla Astrid i sitt knä, tyckte h o n att s v ä r m o r s blickar m e r forskande än n å g o n s i n v o r o fästa p å h e n n e o c h h e n n e s toalett.
Helene v å g a d e aldrig, när h o n reste d i t, medtaga annat ä n sina enklaste k l ä d n i n g a r; m e n h o n märkte ä n d o c k, att s v ä r m o r s ö g o n ogillande betraktade hvarje m o d e s a k, s o m h o n inte var van att se, eller allt bjäfs s o m h o n ansåg obehöfligt.
O c h den u n g a frun var svag för sin toalett.
H o n hade j u äfven haft godt o m tid att tänka därpå u n d e r d e sju å r h o n varit gift — o c h förut o c k s å, enda barnet i ett f ö r m ö g e t h u s, s o m h o n d å varit; o c h h o n h a d e måst tänka därpå, s å m y c k e t s o m h o n varit u t e i säll- skapslifvet b å d e s o m flicka o c h fru.
M e n allt det där förstod naturligtvis inte s v ä r m o r, som satt p å landet hela året o m, o c h s o m gjort det i så m å n g a å r!
F ö r öfrigt s å var det visst inte n å g o t s å stort n ö j e, s o m andra föreställde s i g, att beständigt » v a r a m e d ».
Det r o a d e h e n n e s o m y n g r e, m e n nu b ö r j a d e hon rent a f att tröttna därpå — h o n var j u redan inne p å trettiotalet; o c h h u r t o m t h o n m å n g e n gång fann detta lefnadssätt, antingen hon själf var m e d borta i sällskap eller satt h e m m a o c h väntade p å A x e l, d å han var på h e r r m i d d a g eller spelparti — det h a d e h o n inte velat säga h o n o m, han s o m alltid var Redigera » af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Sagan sanning den gång blef, Då en sagans trogna vän Saken så med kraft bedref, Att mitt hela rests igen Upp ur mythens dunkla gömma.
I dess famn man nu kan drömma Om en forntid skön och rik På en iju-ftill romantik, Tid, som utaf stordåd fylldes Och af sagans guld förgylldes.
Från mitt helas djärfva krön Famnar blicken i ett tag Himmel, haf och jorden grön — Dock likväl i sammandrag — Ja, dess namn ej fåfängt ljuder, Det på vida vyer bjuder.
Och det bjuder äfvenså Uppå tio typer små, Hvilka i sin ordning gifva Hvad jag nedanför vill skrifva.
Huru världslig makt kan dö, Därom finnes vittnesbörd, Som exempel nämn en ö, Och en stad, numer förstörd.
Ondskans bild i sång och sägen.
Hvad går paralellt med vägen?
Järnhård hämsko kring en fot.
Nämn för mången sjukdom bot.
Ojämnhet på jordens yta.
Hvad man mot och ned kan bryta.
Hvad du en i spegeln ser Af dig t-jiilf och andra med.
Hvad den törstande du ger, Om att ge du har för sed.
1894 så g o d, o c h s o m g j o r d e s å m y c k e t för h e n n e s nöje.
D e s s a o c h dylika tankar g e n o m f o r o Helenes hjärna, u n d e r d e t h o n satt o c h samtalade med d e g a m l a.
H o n höll n o g a f d e m; men hon tröttades a f s v ä r m o r s o m u t l i g a plikt- känsla o c h rent a f retades af h e n n e s » f ö r - träfflighet », hvilken k ä n d e s s o m e n t y n g a n d e fordran p å h e n n e själf.
h e n n e b ö c k e r — o c h d e t kunde d å ibland vara fråga o m, hvilkendera s o m hade roligast af de två!
R e d a n första dagen hade H e l e n e skrifvit till A x e l o c h bedt h o n o m att i Göte- b o r g k ö p a några l e k s a k e r; j a, han fick till o c h m e d e n s å o m s t ä n d l i g beskrifning p å hurudana dockan, dockköket och barnboken skulle vara, att det g j o r d e h o n o m riktigt huf- vudbry.
O c h d a g e n d ä r p å fick han ett nytt bref m e d liknande k o m m i s s i o n e r; ty h o n h a d e Helene fann emellertid vistelsen p å landet n u bedt s v ä r m o r att få kläda julgranen, hvil- d e n n a gång a n g e n ä m a r e ä n förr.
Kanske ket m e d n ö j e beviljats h e n n e, o c h den fick kom d e t s i g d ä r a f att d e n g a m l a frun m e r i å r inte bli e n gran m e d bara ljus, s o m för än vanligt var upptagen af d e husliga g ö r o - g a m m a l t folk, utan skulle vara en riktig barn- m å l e n, s å att H e l e n e m e r a r å d d e o m sin tid och k u n d e g ö r a långa utflykter i omgifnin- j u l g r a n m e d konfekt o c h grannlåt o c h för- silfrade kottar o c h flaggor o c h j a g vet inte garna eller draga sig undan p å sitt r u m m e d en b o k under d e stunder, d å h o n i c k e höll allt h v a d, — så att g r o s s h a n d l a r A x e l fick ett grufligt bestyr.
svärfar sällskap eller läste tidningarna för h o n o m i hans h u s t r u s ställe.
Med h o n o m (Forts.) h a d e det n u alltid varit m i n d r e svårighet att ta s i g u t; h a n var s v a g för sin täcka, ele- ganta s o n h u s t r u, d e t s å g h o n m e d glädje.
Med detta nummer följer ett tillägg till firman Percy Inte för att h o n på längden skulle ha stått ut F. Luck et C:os Handelsaktiebolags senaste prisku- med att d a g ut o c h dag in p y s s l a o m h o n o m, rant, upptagande diverse prisförändringar.
vara h o n o m till sällskap o c h rätta sig efter hans s m å e g e n h e t e r så, s o m s v ä r m o r g j o r d e; men att d å o c h d å spraka m e d h o n o m o c h s p e l a för h o n o m, det gjorde h o n gärna, helst s o m h o n märkte att h o n för stunden friskade u p p h a n s l y n n e m e d silt u n g d o m l i g a sinne o c h sina skildringar från hufvudstadslifvet.
Men den s o m n u m e s t g j o r d e lifvet lättare o c h gladare i det e n f o r m i g a h e m m e t var lilla Astrid.
K a n s k e reflekterade H e l e n e inte sär- skildt d ä r ö f v e r; m e n h o n tog d e n lilla flickan med s i g ut, d å h o n ej gick för långt, åkte kälke m e d h e n n e p å gården o c h klippte o m aftnarna pappersfigurer åt h e n n e eller visade Hvem på händerna blir buren.
Klädnad, väfd utaf naturen.
Hur din tanke vara bör, Om ditt tal skall få gehör.
Nanm på mången Svea konung.
Och hvad sirup gSr och honung.
Kommenderadt kräftgångsord.
Hvad ett ö j a gifver blott.
Första offret för ett mord.
Skydd, som alla träd ha fått.
Nyttig dräng, men farlig herre, Som ibland regerar värre.
Straffredskap af hemsk natur.
Ställe, ansedt för sin » kur ».
Drömbild, ifrigt efterspanad Och af varma hjirtan anad.
Fågel, sysslande med jakt Ililmd klippor och bland skär.
Hvad i hafyet} djup man lagt Och som eningslänk nu är.
Skydd emot profana blickar, När sin vän ett ord man skickar.
Sångarnamn som nu dött ut.
Mest till » svart » ett attribut, Hvilket på det hela taget Blifver för sin uppgift slaget.
På hvad flickan tänker glad Och en köpman likaså.
Ibland fortina gudars rad En som medlande sågs stå.
Sak, oformligt tung att lyfta.
Hur ett ljud mot skog och klyfta.
Liten lingest, men som kan ' Tränga in som ingen ann '.
Åkdon ifrån gamla tider, Står i gimla prestgårdslider.
Höstens drottning, stolt och grann.
Flitens sanna sinnebild.
Hvari blommors släkte fann Just en härjare så vild.
Fall, i hvilket hvarje bölja En naturlag måste följa.
Uthus uppå landet mest.
Utaf sädeskorn en rest.
Alllid väl- och högvälboren.
Sist en vän från barndomsåren.
F. M.
C. lnnehållsforteekning.
Gustaf-Adolfs-minnets kvinnogestalter.
Gustaf I I Adolfs moder, syster, maka, skildrade för Idan af Ellen Fries.
(M e d 3 potträtt.)
— Fru A r g u s; af Efraim Rosenius.
— E n årsre- vision; af A.
M.
— Frän Iduns läsekrets: Något om kafferep, af Puppa.
— Jtilbrefmissionen; af E. It — y — U r notisboken.
— Literatnr.
— Teater ocb musik.
— I j u l e t i d; berättelse a f Hedvig Indehclou.
— Tidsfördrif.
13) 14) 15) 16) 17) 18) 19) 20) 21) 22) Namngåta.
+ + + + bre akk, oj no ön gen, sea is bad, stek das nå ' i, sena le mo, u miu Malin, ur, ideal grit, nikt snyr, lac ronde, Emma har.
+ + E n k e l e p i t é s eller tilläggsgåta.
+ Kulraderna ifyllas med sju namn ur vår svenska almanacka, och äro de rätt funna, skola de med kors beteck nade rutorna bilda ett åttonde namn.
Förvandlingsgåta.
A f bokstäfverna i nedanstående staf- velser bildas 22 ord, hvilkas begyn nelse- och slutbokstäfver utgöra namnen på tvänne mycket kända poem.
Orden äro: ett diplom, en stad, en fjö, ett vapen, en stad, en vetenskap, ett landskap, en förbindelse, ett dägg- djur, en blomma, berg, en förteckning, garfsyra, en fiskfamilj, ett öfverhufvud, en juridisk term, namnet på en hjälte, en metall, ett räknesätt, ett gift, en dramatisk skald, ett verktyg.
Stafvelserna: 1) rebb fur, 2) ly käjä vys, 3) Jöns Rösle, 4) rov ler ve, 5) kang asia, 6) ist kete, 7) en big elk, 8) igo not bila, 9) sine och ror, 10) Numa Egir, 11) en papir anne, 12) irr geste, Skiljes sig från » protes » och » meta- l l » (se Idun n:r 44) däruti, att de nya bokstäfverna kunna sättas både förr, efter och inuti utgångsordet.
4 — 5) Hvad lill förin ' else är dömdt.
4 — 6) Ett ting, i nordisk myt berömdt.
4 — 7) Hvad man vid tvättning nytlja plär.
3 — 7) Hvad blott skomakarns göra är.
1, 3 — 7) Hvad nog för mången värde har.
1 — 7) Ett ting som brasan lämnar kvar.
Lösningar.
Gåtan: Drömmar.
Charaden: Skalkaktig.
Cirkelgåtan: Marie Antnimtte — Frankrike.
Öfre fältet: 1) Fatme, 2) Brask, 3) Trosa, 4) imbad, 5) enkel, 6) armod, 7) Norge, 8) atlas, 9) broms.
10) kusin.
Nedre fältet: 1) kines, 2) Marta, 3) vä^ka, i) Japan, 5) rofva, 6) N a - mur, 7) Kalif, 8) Asien, 9) östra, 10) ettor.
Palindromen: Slup — puls.
Siffercharaden: 19,632.
Aritmoremet: Rumsdekoralion; T o r droska, Oder, A r t o i s.
Seine, ktitort, Mora.
Stafvelstgåtan: Alexandria; Al-ex-and-ria.
1 lådor, innehållande Carl R. Måtton, Stockholm.
- O L J A!
Inkommer M Å T T O N S 2:ne hermetiskt slutna cisterner, Extra raffinerad amerikansk Fotogen.
— Ensartad V!
attenklar!
Rökfri!
rymmande tillsammans 37 liter.
Talrika ombud i landsorter ..
