# ID: svediakorp-law56
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 1734 års lag
# subtitle: Lagtext
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2019-05-02
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 1734 års lag (Swedish law from 1734).
# genre: law
# subgenre: 
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1734
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology
# annotationMethod: automatic
# words: 67,166
# sentences: 4,595
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/swe/resurs/lag1734
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ärfda Balk.
I. CAP.
Om arf i gemen, och huru ätt räknas skal.
1.
§.
Nu skal arf skiftas efter man eller qvinno; gånge tå bröstarfvingar til, och the från, som äro til rygga eller å sidone i ätten.
Bröstarfvingar äro the, som födas framåt i slächten, såsom son och dotter och theras barn.
Til rygga i ätten äro föräldrar och förfäder.
Sidoarfvingar äro the, som å en sida, eller å båda, med then döda utaf en stamm komne äro, såsom broder och syster, eller theras afkomma.
2.
§.
Ätt räknas ledevis, ifrån och ej med then döda, til och med then som ärfver.
II.
CAP.
Om bröstarf.
1.
§.
Dör fader, eller moder; ärfve tå Frälsemans och Bondes son efter landsrätt två lotter, och dotter tridiung.
Men efter stadsrätt, tage Prest och Borgares son halft, och halft dotter.
Doch skiftes efter landsrätt then jord, med boskap och åkerredskap, som Borgare å landet äger; och efter stadsrätt Frälsemans och Bondes hus och tomt i staden.
2.
§.
Äro alle barnen döde, eller någor af them, och lefva barn, eller barnabarn efter; tage sons barn, eller hans afkomma, så mycket af arfvet, så mycket, som dotter.
Och ehvad the äro flere, eller färre, niute äntå ej mer, eller mindre, än thera fader eller moder taga borde, ther han, eller hon lefde.
Ej må någor annar arf taga, så länge bröstarfvingar äro til, antingen the äro närmare, eller fiermare i rätt nederstigande ätt.
III.
CAP.
Om bakarf och sidoarf.
1.
§
Äro ej bröstarfvingar til efter then döda; tå äro fader och moder.
Lefva the både; ärfve, efter landsrätt, fader två delar, och moder tridiung; men efter stadsrätt halft hvarthera.
2.
§.
Lefver ej utan enthera af them, och äro syskon til ett eller flere, efter then döda, som ärfvas skal; ärfven the med fader, eller moder, och tage fader eller moder sin del, som i 1.
§.
ärfva bordt, om then lefvat.
Äro ock then dödas halfsyskon til, och komma the alle af samma fader eller moder som död är; äfven ock the med samsyskonen lika, broder broders del, och syster systers del.
Är någotthera af sam eller halfsyskonen, eller the alle döde, och lefva barn efter them; träden tå the i fader eller moder sin ställe och rätt.
Är ej utan ett sam eller halfsyskon, som arf med moder tager; niute tå halft hvarthera.
Lefva ej sam eller halfsyskon, eller barn efter them, utan barnabarn: tage fader, eller moder, som lefver, altsamman.
Likaledes tagen hel och halfsyskonen, eller theras barn, alt arfvet, om både fader och moder döde äro; och delen thet sig emellan som i 3.
§.
sägs.
Äro halfsyskonen födde af then fader, eller moder, som lefver och sielf arf tager; tå äga the ej någon del i thet arf.
3.
§.
Nu äro både fader och moder döde, och lefva syskon efter; delen the sig emellan arfvet, och tage efter landsrätt broder två delar, och syster tridiung, och efter stadsrätt halft hvarthera.
Äro ock then dödas halfsyskon til, varen the med sam syskonen samarfva; och tagen the alle, som af samma fader äro, then del, som theras fader taga bordt, och the, som af samma moder äro, then del hon taga bordt, och delen sig emellan som förr sagdt är.
Är frågor af sam eller halfsyskon, eller the alle döde; ärfven tå theras barn, som i then 2.
§.
stadgadt är.
4.
§.
Äro ej fader eller moder, sam eller halfsyskon eller theras barn til; ärven tå faderfader och fadermoder, eller, ther enthera död är, then som lefver, två delar, och moderfader och modermoder likaledes en tridiung, ther then döde lydt under landsrätt, men hälften ther then lydt under stadsrätt.
Äro the å enthera sidan både döde, och lefver någor å andra sidan; tage then altsamman, ehvad then är å fädernet, eler mödernet.
5.
§.
Äro ej the til; tå är faders hel och halfbroder, och faders hel och halfsyster, moders hel eller halfbroder, och moders hel eller halfsyster, the äro samarfva; och tagen then dödas fädernes fränder fädernes del, och mödernes fränder mödernes del, som i 3.
§.
sagdt är.
Ej måge the af halfslächten til annan del af arfvet träda med helslächten, än then, som theras fader eller moder, genom hvilken the med hvar annan skylde äro, hade efter ätteräkningen taga bordt, om then lefvat.
6.
§.
Äro ej the til; tå äro faderfaders fader och moder, fadrmoders fader och moder, moder- faders fader och moder, modermoders fader och moder samarfva.
7.
§.
Äro ej the til; tå äro then dödas sam eller halfsyskons barnabarn.
8.
§.
Äro ej the til; tå äro bryllingar, som äro faders hel eller halfbroders, och faders hel eller halfsysters barn, så ock syslingar eller moders hel eller halfbroders och moders hel eller halfsysters barn, samarfva; the kallas syskonebarn.
Är nogor af them både å fäderne och å möderne skyld med then döda; niute tå han både fädernes och mödernes del.
9.
§.
Äro ej the til; tå äro faderfaders och fadrmoders, moderfaders och modermoders hel eller halfbröder och systrar.
10.
§.
Är ej the til; tå är faderfaders faderfader och faderfaders fadermoder, faderfaders moderfader, och faderfaders modermoder, fadermoders faderfader, och fadermoders fadermoder, fadermoders moderfader, och fadermoders modermoder, moderfaders faderfader, och moderfaders fadermoder, moderfaders moderfader, och moederfaders modermoder, modermoders faderfader, och modermoders fadermoder, modermoders moderfader, och modermoders modermoder.
11.
§.
Tvista fiermare sidoarfvingar sig emellan, och äro the i lika led, men olika gren; tage tå then arfvet, som är af närmare stamfader med then döda.
Äro the både til gren och led jämnskylde; vare tå samarfva.
12 §.
Äro bröstarf, sidoarf, eller bakarf fallne tilsammans i thens hand, som ärfves; gånge thermed, som lagdt är, utan åtskilnad ifrån hvad stamm egendomen kommen är.
IV.
CAP.
Huru ärvas skal, när man ej vet hvilken af arfvingar annan öfverlefvat.
1.
§.
Timar then olycka, at the, som hvars annars arf vingar äro, dö i krig, siönöd, pest, eller andra sådana fall och vet man ej hvilkenthera annan öfverlefvat; tå ärfves hvarthera af sin närmasta skyldeman.
2.
§.
Är moder död, och dör fader sedan med barnen, ehvad han hafver ett eller flera, och vet man ej, hvilken först död blef; ärfve tå fädernes fränder fadren, men af barnens mödene och annat theras gods, tage fädernes arfvingar fäderns del, och mödernes arfvingar mödernes del.
Sammaledes ther fader är död, och modren dör sedan med barnen, och man ej vist vet, om moder, eller barn först dödt; tå ärfve mödernes fränder henne, och skifte sedan barna arfvet emellan sig och nästa fädernes fränder, som lag skiljer.
3.
§.
Kan thet i thessa fall visas, at enthera längre lefvat; vare han thes arfvinge, och hans arfvingar ärfve honom.
V. CAP.
Om barn födes dödt; och om hustru säger sig hafvande vara, tå mannen dör.
1.
§.
Thet barn som dödt födes, må ej ärfva.
Nu säga barnets fädernes fränder, at thet var dödt födt, och moder, eller hennes arvingar, at thet var qvickt födt, är thertil ej mer än ett vitne, qvinna eller man, som när var, och modren eller hennes fränder, som vid födslen varit, kunna thet vitnets ed med ed sin fylla, at barnet var qvickt födt; ärfve tå barn fader sin, moder barn sitt, och henes arfvingar henne.
Faller annat arf medan barnet ännu i moderlivet är, och födes thet med lif fram; vare lag samma.
Hafver ingen, utan modrens fränder, när varit; tå äger hvarken hon, eller the vitsord.
Dör modren i födslen, och barnet lefver efter henne; ärfe tå thet sin moder, och barnets arfvingar barnet.
2.
§.
Nu dör mannen, och finnes hustrun efter honom hafvande vara; niute hon tå underhåll af bo oskifto, medan han hafvande är, ehvad barnet sedan födes qvickt eller dödt.
Säger hon sig hafvande vara, och synes thet ej å henne; ställe tå borgen, om hon uppehälle af boet niuta vil.
Kan sedan pröfvas, at hon thet svikeliga föregifvit, eller föder hon barnet senare, än at thet för mannens arfvinge hållas må; gälde tå åter, hvad hon af mannens lott i boet til födo fått, eller försatt hafver.
VI.
CAP.
At then ej ärfva må, som annan dräper.
1.§.
Ej må någor arf taga efter then, som han med vilja dräpit, utan vare han och alle therifrån skilde, som genom honom kunde komma at ärfva.
2.
§.
Dör mannen, och lemnar hustru efter sig hafvande, varder hon, eller fostret, eller både, af mannens arfvingar dräpne, eller varder hon så illa samlad och handterad, at fostret theraf förgås; ärfve tå barnet fader sin, och moder barn sitt, och hennes arfvingar henne.
Hafver modren gifvit arf ut til mannens arfvingar, för än hon viste sig hafvande vara: bären the thet åter.
3.
§.
Dräper man sin hustru med vilja, eller af groft vållande; tå hafver han förverkadt sin giftorät, i alt thet gods, som hon fördt med sig i boet; och thet tage hennes arfvingar, så ock thertil af thet öfriga i boet, thet hustrun var gift och gifven til, och morgongåfvan, om then i lösören utfäst är.
Hafva the barn samman; tå skola the henne ärfva, och tage näste mödernes fränder barnen och theras arf i sin värjo, medan the omyndige äro.
Dö the barn, och hafva ej barn efter sig; thet ärfve aldrig fader, som dräpt hafver, eller hans skyldemän något af thet arf, som barnen efter theras dräpna moder fått hafva, utan gånge thet til barnens skyldemän å mödernet.
Dräper hustru man sin; vare lag samma, och hafve hon thertil förvekadt sin morgongåfvo.
4.
§ Nu sker dråp med våda; tå hafve ingenthera förbrutit sin rätt.
5.
§.
Agar fader eller moder barn sitt så härdeliga, at thet får död ther af, eller dräpa the thet af annat svårt förseende; hafve tå för sig och sina fränder förverkadt alt, thet han eller hon ärfva borde.
Ligger moder ihiäl barn sitt emot sin vilja, miste tå ej arf.
6.
§.
Äro tvänne hvars annars arfvingar, och dräpa the hvar annan i vredes mode; ärfve tå ingenthera then andra, äntå at then ene lefver längre, än then andre, utan tage närmaste fränder arf, hvar efter sin skyldeman.
Nu kan thet pröfvas, at enthera hafver dräpit then andra i rätta lifsnöd; tå ärfve then saklöse, och sedan hans arfvingar, thet then brotslige ägde.
VII.
CAP.
Om them, som genom grofva missgierningar sin arfsrätt förverka, och om biltoger mans, och thes barns arf.
1.
§.
Hafver någor förverkadt sitt gods, fast eller löst, under Kronan, som i Misgiernings Balken skils, och faller honom arf til, sedan han sakfäld är; tage han tå ej thet arf, utan närmaste arfvinge hans.
2.
§.
Varder man biltog lagd, eller rymmer af landet för grof missgierning: tå äger han ej något arf här i riket taga, ej heller hans barn, som aflade äro, medan han biltog var, utan tagen thet hans närmaste fränder emot borgen.
Får han ej frid; gifven the thet åter.
Får han ej frid; tå måge the thet arf behålla.
Var barn afladt, förr än han biltog blef, eller afvek; thet må full arfslott niuta, äntå at thet utländes födes.
3.
§.
Är någor til viss tid biltog lagd; stånde hans gods och arf honom tilhanda, til thes han kommer åter, och niute han af räntan och afgäldet thet qvar är, sedan hustrun och barnen theraf nödigt underhåll fått hafva.
4.
§.
Varder någor, för affall ifrån vår rätta evangeliska tro och läro, förvist Riket: eller träder svensk man utrikes til vilfarande läro; then må ej sedan arf i Sverige taga, utan falle thet andra then dödas nästa arfvingar til, ther han ej låter sig rätta, och kommer på Konungens nåd åter, inom fem åhr; ifrån thet han Riket förvistes, eller utländes affall giorde: doch hafve ej rätt ti then ränta, som förut upburen är.
VIII.
CAP.
Huruvida barn, som aflas i fästning, lönska läge, hordom, eller förbudna leder, måge arf taga.
1.
§.
Aflar man barn i lönskaläge och tager sedan qvinnan til ächta, eller henne ächtenskap tilsäger, men enthera dör, förr än vigsel åkommer; tå tage barnet arf, som barn af laggifto säng.
2.
§.
Samma lag vare, ther fästeman häfdar sin fästeqvinno; eller ther man lägrar mö eller enka, under ächtenskaps löfte, och aflar barn med henne.
3.
§.
Fäster man sig tvänne, som ej veta af hvars annars fästning, ehvad han tå aflar barn med then första, eller andra af them, eller med begge; vare lag samma.
4.
§.
Fäster, eller gifter man sig med tvänne, och kan then senare fästeqvinna eller hustru öfvertygas, at hon vetat at then förra fästeqvinnan eller hustrun: afla the barn samman; niute thet ej annan rätt, än i then 7.
§.
sägs.
5.
§.
Hafver någor gått i annat gifte, tå ingenthera viste, at förre man eller hustru lefde, och fått ther lof til, som lag säger; tagen the barn, som i thet ächtenskap aflade äro, fullt arf efter fader och moder, ändoch sedan finnes, thet förre maken lefvat.
6.
§.
Är qvinna våldtagen och varder theraf hafvande, och föder barn; niute thet barn samma rätt, som annat ächta barn.
7.
§.
Aflar man barn i lönskaläge utan ächtenskaps lofven, eller i hordom eller i förbudna leder; the barn måge ej annat arf taga, än efter egna barn och bröstarfvingar, doch niuten the af fader och moder nödtorftig födo och upfostran, til thes the sig sielfva nära kunna.
Dör enthera af föräldrarna, och lemnar ej gods efter sig; föde tå then barnet, som efter lefver.
IX.
CAP.
Om egendomens laga uptekning efter then döda.
1.
§.
När dödsfall timar, så skal man eller hustru, som lefver efter, ehvad förord giorde äro, richtigt upgifva och låta noga uptekna altsammans i boet, så löst som fast, sådant, som thet vid dödstiman var, med alla skrifter och handlingar, fordringar och gäld, i arfvingarnes, eller theras förmyndares, eller ombudsmäns närvaro: skrifve ock samma uptekning under, ther then gälla skal, med edelig förplichtelse, at ej något med vilja och vetskap är dölgdt och utelemnadt, utan alt richtigt uppgifvit; och vare äntå plichtig, ther så fordras, at then med liflig ed besanna.
Lefver ej man eller hustru; gifve tå arfvingarne up egendomen til uptekning, eller the, som then vid dödsfallet om händer haft, och skrifve uptekningen under, som nu är sagdt.
Är egendomen å landet, eller sådan, som ärfves eftre landsrätt; kalle tå goda män, som efter bästa förstånd then värdera, och skrifva uptekningen jemväl under.
Lyder arfvet under stadsrätt: tå skola Borgmästare och Råd nämna tvänne, eller flera redeliga män, som thet förrätta.
I prestahus måge arfvingar kalla och bruka thertil, then the helst sielfve vilja.
2.
§.
Med upteknig må ej längre upskiutas, än högst tre månader efter dödsfallet, och ligge ther Domarens vårdnader å.
Kan ej något upskof tolas; varde tå alt, efter thy, som nu sagdt är, genast upteknadt, eller försegladt och i säkert förvar satt.
3.
§.
Är bo vidlyftigt, eller så beskaffadt, at thet ej genast, eller inom föreskrifna tid kan upteknas och sådant i Rätten angifves; lägge tå Domaren viss dag före.
4.
§.
Nu är boet upteknadt; tå bör en afskrift af uptekningen, antingen öppen, eller förseglad, hos Domaren ingifvas inom en månad therefter; men i Härads Rätten vid nästa Ting.
Är någor af arfvingarna omyndig, eller utrikes stadd; varde ock then rätt hos Domaren inteknad, som omyndig eller utrikes vistande i arfvet äger.
5.
§.
Försummar then make, som efterlefver, utan laga förfall, at i rättan tid låta uptekna egendomen, som nu är lagdt; miste fierdung af alt hvad then i samfäldt bo äger, och then tage arfvingarne.
Äro the tillika vållande til then försummelse, tå bötes af hela egendomen tre daler för hvarje hundrade, the fattigas ensak.
Varder thet försummadt af någon annan, som egendomen upgifva borde, böte efter thy, som boet är förmöget til, ifrån tijo, til hundrade daler: Domaren sätte ock godset i qvarstad, och låte laga uptekning ther å ske.
6.
§.
Är boet giäldbundit, och then make som lefver efter, eller arfvingarne, sätta sig i egendomen, then the förut ej uptekna låtit; niute ingen upteknings förmon, utan svare til fulla gälden, ehvad egendomen räcker til, eller ej.
Bryter förmyndare; vare arfvinge saklös, tå han med svornom ede upgif ver alt, thet han af arfvet nutit, och förmyndaren betale the föresatta böter af sitt egit gods.
7.
§.
Hvar som döljer något upsåteliga undan, eller falskeliga upgifver; hafve förbrutit sin andel ther i, och betale äntå til arfvingarna så mycket, som undandölgdt är; böte ock för mened, som i Rättegångs Balken sägs.
Är thet betiente i huset, som borde egendomen upgifva; stånde tiufs rätt.
X. CAP.
Huru gäld vid dödsfall gäldas bör.
1.
§.
Dör man och är gäld i boet; så skal then af oskifto gäldas, och arfvingarne skiften thet åter är.
Ingen hafve våld skifta något arf, eller testamente taga, förr än gäld gulden är.
Räcker egendomen ej til gäldens betalning; vare arfvinge fri för thet, som brister, så han ej något af thet arf nutit.
2.
§.
Skifter man arf utan laga uptekning, och förr än all vitterlig gäld gulden är; svare tå til fulla gälden, som förr är sagdt, och hafve then fordrande macht at söka alla arfvingarna, eller hvilkenthera han helst vil.
3.
§.
Är gäld okunnig, och yppar sig sedan arf skiftadt är; tå skola arfvingarne med svornom ede bära thet arf åter, eller thes värde, om thet förskingradt är; gifve ock the räntor ut, som the theraf upburit, dock ej ränta på ränta, eller hvad the med förplichtighet och flit hafva förtient, och vare sedan saklöse; niute ock skälig vedergälning för all nödig och nyttig kostnad, then the å arfvet giordt.
Hafver någor af arfvingarna sin lott förskingradt: betalen äntå the öfrige gälden, så långt arf theras räcker; men försummar borgenär, at efter dödsfallet inom tu åhr, ther han utrikes vistas, eller ett åhr, om han i Riket är, gifva sin fordran tilkänna, ther then honom vitterlig var: gälde ej arfvinge mer af sin lott, än på thes del i gälden löper.
4.
§.
Nu fruchtar man, eller vet gäld vara efter then döda, och är oviss, om han för then gäld må kunna befrias, eller huru stor then blifva kan; låte tå Rätten thet veta, och tage sedan arf, eller testamente mot full borgen.
5.
§.
Räcker ej gods til fulla gälden; gånge therom, som i Giftermåls och Handels Balkarna urskils.
XI.
CAP.
Om arfvingar, som lefva samman i bo oskifto.
1.
§.
Nu är then dödas egendom upteknad och gäld gulden, åsämjer arfvingarne sedan, at lefva i bo oskifto samman, och thet utan annars förfång ske kan; tå skal skrifteliga upsättas, med hvad vilkor the sig therom förent, och tvänne vitnen thet underskrifva.
Försumma arfvingar thet, och gitta eljest the vilkor ej lagliga visa; komme tå på theras egit efventyr, ehvad boet genom then enas flit och arbete förbättradt, eller genom then andras vållande förvärradt varder.
Är någor af arfvingarna omyndig; tå må ej någon förening slikt bolag ske, förr än then förmyndare fått, och förmyndaren sitt samtycke thertil gifver.
2.
§.
Nu vil en, eller flere, och icke alle, arf skifta; hafve then vitsord, som skifta vil.
XII.
CAP.
Huru arf skiftas skal.
1.
§.
När arf skal skiftas; tå böra arfvingarne viss dag thertil utsätta, och til then ort sammankomma, ther skftet ske skal.
Kunna the sig therom ej förena; lägge tå Domaren arfvingarna tid och ort före til thet skifte.
Är nogor af them så fierran stådd, at ej säkert bud kan til eller ifån honom komma; förordne Domaren någon, som then frånvarandes rätt i acht tager.
2.
§.
Alle arfskiften skola ske i redeliga och trovärdiga mäns närvaro, på olika sätt, som tilförene om egendomens uptekning sagdt är.
3.
§.
Lefver man eller hustru efter; tage tå först sin fördel ut, och thernäft sin giftorätt i boet efter lottning.
Är thet hustru som efterlefver; niute hon ock morgongåfvo sin af mannens del, efter thy, som i Gifermåls Balken stadgadt är.
Arfvingarne skifte sedan arfvet sig emellan.
4.
§.
Vid skift skal egendomen i fast och löst, redbart, och fordringar, i jämngoda delar läggas, så at ej någor therigenom lider.
Sedan behålle hvarthera thet honom med lott tilfaller.
Åsämjas arfvingar, ther the alle myndige äro, at dela arfvet utan lottning; vare thet så gildt, som hade hvar sitt med lott fångit.
Äro arfvingar omyndige, tå skal ej arf utan lottning skiftas.
Sker annorlunda; vare ogildt, om omyndig klandrar thet i laga tid, sedan han myndig varder.
5.
§.
När faste gods å landet äro lagde i jämngoda delar, som nu sagdt är; tå äge broder, eller ther flere bröder äro, the alle, taga theras delar först ut, ehvem arfvet faller efter, och lotte sedan sig emellan, hvilken del hvarthera få skal.
Om the öfriga delarna lotte systrarna sig emellan.
Broders barn äge ock lika tagelott som bröder.
Delen ock altid andre arfvingar fasta gods å landet så sig emellan, at then, som större del ärfver, niuter tagelott för then, som mindre får, och lotten skilje them emellan, som lika del hafva.
6.
§.
Faller ej mer än en sätesgård til arfs; äge tå broder taga sin lott ther, och syster niute sin lott i strögods, med sådan förbättring som emot sätesgården svarar.
7.
§.
Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan then ej väl delas, eller klyfvas; hafve tå then rätt, som större delen äger, at efter laga värdering lösa the andra ut, antingen med penningar, eller jämngod ränta, hvilket thera then helst vil, som lösn taga skall.
8.
§.
Alt thet gods, som man i staden ärfver ehvad thet är fast eller löst, gånge til skiftes, efter thy som lotten faller.
Ej hafve ther någor tagelott, hvarken broder eller syster.
9.
§.
Hafver fader eller moder gifvit åt sina barn något förut; är thet af värde, och hafver ej fader eller moder therom annorlunda stadgadt; varde thet tå beräknadt, doch ej räntan eller nyttan theraf, som i Giftermåls Balken om hemfölgd sagdt är.
10.
§.
Hvad föräldrar kostat på sina barn, til theras nödtorftiga födo, kläder, uptuchtelse och bröllopskost, thet må ej räknas; stånde doch föräldrarna fritt, om the vilja, ther emot lägga the andra fina barn något til, som mindre nutit hafva.
11.
§.
Alle arfskiften skola underskrifvas af arfvingarna, eller theras ombudsmän, så ock the goda män, som delningen bivistat hafva.
XIII.
CAP.
.
Om jämkning, sedan arf skiftadt är.
1.
§.
Finner någor sin lott sämre vara, och vil jämnkning hafva; söke then hos Domare, å landet inom natt och åhr, och i staden inom tre månader, sedan skiftet skedde; och nämne Domaren tvänne goda män, som lotterna öfverse och jämnka, om något ther i brister, doch få, at hvar sin hufvudlott behåller, och ej å nyo skiftes.
Låta arfvingarne sig med then jämnkning nöja; behålle tå hvar thet han fått, och hafve ej macht annan jämnkning ther å söka.
Ätnöjer them ej; tage tå Domarens utslag.
2.
§.
Kommer klander å thet gods, som i arf gångit är; gifve then, som fått godset på sin lott, thet sina medarfvingar tilkänna, och värjen the med honom thet lagliga.
Gitta the thet ej; så skal thet fyllas, som afgår, och ej nytt skifte ske.
Mister någor hela sin lott, eller bästa delen theraf, få at then med annat gods ej jämnkas kan; tå skal å nyo lottas: doch ther någorthera med stor kostad fin lott förbättradt, eller then är i annars mans hand lagliga kommen; tå må han för sin del vederlag i stället gifva.
XVI.
CAP.
Om jäf i arf.
1.
§.
Tvista män om arf, hvilkenthera ther til närmare är; tage then arf, som viser sig skyldast vara.
2.
§.
Träder oskyld man til arfvet, och säger, at han skylder är; eller är han then dödas skyldeman, och vet annan närmare arfvinge vara; blifver thet sedan kunnigt, och hafver rätter arfvinge, utan laga förfall sin talan försummadt; tå falle thet arf til Konungen; ther andre arfvingar ej til äro efter then döda; och then som falskeliga arfvet tog, gälde åter alt, thet han upburit hafver, och plichte som för annat bedrägeri.
XV.
CAP.
Om dana arf; och inländsk mans arfsrätt, ther han frånvarande är.
1.
§.
Nu dör then man, som hafver arfvingar utrikes, å then ort boende, ther svensk man ej arf niuter; tagen tå the ej något arf i Sverige, utan the äro then dödas barn eller bröstarfvingar, och vilja sätta sig neder här i landet at bygga och bo, så ock borgen therföre ställa inom natt och åhr.
Eljest tage then dödas inländske arfvingar samma arf.
Hafver han ej arfvingar inrikes; tage tå Konungen alt gods hans, ehvad thet är jord eller lösören.
Thet kallades fordom dana arf.
2.
§.
Bor utländsk arfvinge å then ort, ther svensk man arf niuter; tå niute ock han samma rätt i Sverige: vil han thet arf utur Riket föra; gifve tå siette penningen theraf til Konungen, eller then han sin rätt förlänt hafver, ther ej annorlunda mellan begge Riken slutit är.
Kommer han ej inom natt och åhr, och med fulla skiäl visar, at han är rätter arfvinge; tage tå närmaste inländsk arfvinge samma arf, om then inom tre månader, efter natt och åhr, sin rätt lagliga bevakar.
Giör han thet ej, eller är ej inländsk arfvinge til; tage tå Konungen, eller then han sin rätt förlänt hafver, altsammans.
3.
§.
Nu hafver then döde skyldemän inrikes; skifta the arfvet, och kommer ej skyldare utländsk arfvinge, inom natt och åhr efter dödsfallet, eller visar laga förfall; behålle tå then arfvet som i handom hafver, och gifve ej något ut.
4.
§.
Är rätter inländsk arfvinge inrikes, doch så fierran boende, at han om arfvet ej kunskap hafva kan; eller är han utrikes, och kunnigt hvar han är; tå skal Domaren honom thet veta låta.
Kommer han ej inom natt och åhr, sedan han thet veta fick; hafve ther å ingen talan, utan han viser laga förfall.
5.
§.
Nu vet man hans inländska arfvinge, men ej hvar han är; tå skal arfvet under säkert förvar sättas til thes han kommer, eller emot full borgen af fiermare lyftas.
Kommer han ej inom tiugu åhr; vare från arfvet skild, ther han ej laga förfall viser.
6.
§.
Vet man ej hans arfvinge och kommer ej bud af honom, eller viss kunskap hvar han är, eller kommer han ej sielf, inom natt och åhr; tå falle arfvet Konungen til, ther ej arfvingen sedan laga förfall viser.
7.
§.
Öfvergifver någor sitt fädernsland och sätter sig aldeles neder at bygga och bo under fremmande Herrskap; niute ej större rätt til thet arf, som sedan här i Riket falla kan, än andre utländske å samma ort.
Flytter han hit i landet igen; tage thet arf, som sedan faller.
Hafver han barn, och lemnar them i landet qvar; vare theras rätt them förbehållen.
Tager han them med sig utländes, medan the omyndige äro, och flytta the, inom natt och åhr, sedan the myndige varda, in i landet igen: tå äga the samma rätt, som the hemmavarande barn.
Aflar man barn utländes; tå följa the sin faders vilkor.
XVI.
CAP.
Om mans, eller qvinnos, yttersta vilja och testamente.
1.
§.
Vil någor, man eller qvinna, giöra testamente; hafve våld giöra thet munteliga eller skrifteliga, med eller utan vilkor, och vitne tvänne gode män, at thet testamente tå var giordt med sundt och fullt förstånd, och af fri vilja; stånde ock honom fritt, at låta vitnen veta thes innehåll, eller ej.
Äro ej vitnen at tilgå, och finnes testamentet med egen hand vara skrifvit och underskrifvit; äge ock thet laga krafft.
2.
§.
Mö, som til godt och moget förstånd kommen är, hafve våld giöra testamente ändoch hon under förmyndares värjo är.
3.
§.
Nu hafver man sitt testamente ändradt, eller återkalladt; gälle tå thet hans yttersta vilja var, äntå at han i thet förra sig förbundit, thet ej at ändra, eller återkalla.
XVII.
CAP.
Hvad, och huru mycket, man må i testamente gifva.
1.
§.
Ingen hafve macht arfvejord å landet genom testamente bortgifva, eller annorledes therom förordna än lag förmår.
Ej heller må nogor bortgifva från arfvejord then förbättring, som ther å giord är.
2.
§.
Hafver man vid arfskifte tagit lösören, eller fast egendom i staden, för arfvejord å landet; eller hafver man bortbytt, såldt, eller förpantadt sin arfvejord, eller är then genom hvarjehanda hans för vållande lagliga kommen i annars mans hand; tå skal efter hans död jämngod aflingejord, eller, ther ej fast gods finnes, penningar, eller andre lösören, eller ock fast egenom i staden, sättas i stället, och thet behålle arfvejords egenskap i hans hand, som thet tå ärfver: men sedan gånge the penningar, lösören, och fast egenom i staden, i arf, som om lösören och haft egendom i staden sagdt är.
3.
§.
Gifver någor bort sin bördkiöpta jord genom testamente; hafve arfvingarne macht, at lösa then åter, innan laga stånd åkommer, efter thet värde, som then är kiöpt före.
Gälden ock åter all ther å giord nödig förbättring.
4.
§.
All aflinge jord, och ärfda eller förvärfda lösören, må man efter landsrätt bortgifva, eller testamentera, til hvem man vil, skyld eller oskyld, barn eller andra arfvingar.
Doch ther omyndige barn äro, som icke äga något til födo och upfostran, tå skal them först, efter stånd och värde, så mycket lemnas, som Domaren skiäligt pröfvar, til thes the sielfve sig nära kunna.
5.
§.
Efter stadsrätt må ej någor, af ärfdt eller förvärfdt, rörligit eller orörligit gods, gifva i testamente mer, än hvar siette penning, ther barn eller börstarfvingar lefva efter.
Hafver han ej barn, utan andra inländska arfvingar; äge tå macht, at gifva hälften, af alt thet han äger.
Äro ej barn, eller inländske arfvingar, utan utländske allena; tå må han gifva altsamman til inländsk man.
Vilja barn och inändske arfvingar til sig lösa hus, tomt, gård, eller jord; stånde thet them fritt, inom natt och åhr.
Samma rätt äga utländske arfvingar, om the i landet inflytta, och ther bygga och bo.
Vilja the giöra testamente, som til prestaståndet höra, om then egendom, ther the giftorätt hafva efter stadsrätt, som i X. Cap.
4, §.
Giftermåls Balken sägs: vare tå lag samma, som här stadgadt är, ehvad the bo å landet, eller i staden: med arfvejord theras å landet, och then, som förr ächtenskapet ther aflad är, gånge i thy fall efter landsrätt.
.
6.
§.
Testamente må ej tagas af bo oskifto, utan af thens del, som gifvit hafver.
7.
§.
Gifver någor mer, än lag säger; vare tå testamentet rättadt efter lagen, och gälle i alt öfrigt.
Ej må ock någor föra i testamente in, at hvar som thet klandrar, skal vid thes arfsrätt skild vara.
XVIII.
CAP.
Hvad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala vil; och om arfvinge, som thet undandöljer.
1.§.
Hvar som något testamente fått hafver, vare skyldig inom sex månader, sedan han gifvarens död och testamentet veta fick, thet in för Domaren at upvisa; och gifve in tillika en richtig afskrift, som arfvingarna tilställas skal.
Hafver han thet ej i handom; låte tå Rätten veta, at testamente til honom giordt är.
Försummar han thetta, utan laga förfall; vare testamentet ogildt.
Är han utrikes; niute samma tid och rätt, som förr sagdt är om inländsk arfvinge, then utrikes vistas.
2.
§.
Nu kan så hända, at närmaste arfvinge hafver testamentet i sin giömo, och döljer thet undan; gifve tå ut alt thet gods, som han således sökt under sig draga, och skadan åter; böte ock tridiung af testamentets värde.
3.
§.
Vil man klandra testamente; giöre thet inom natt och åhr, sedan han therom kunskap fick, som i 1.
§.
sagdt är, och tehn, som testamentet fått hafver, behålle ej thes mindre thet honom therigenom gifvit är, ther han borgen therföre ställer.
Eljest stånde thet i qvarstad, eller i goda mäns händer och vård, til laga utslag.
4.
§.
Ej må någor annar, än närmaste arfvinge, klandra testamente; och hvad af honom varder samtyckt eller försummadt, therå måge sedan fiermare arfvingar ej tala.
XIX.
CAP.
Om then, som under förmyndare stå bör.
1.
§.
Then som ej hafver fyldt tiugu ett åhr, äge icke macht, at sielf förestå sitt arf.
Kan han något förvärfva, theröfver må han sielf råda, sedan han femton åhr gammal är.
2.
§.
Mö, af hvad ålder hon vara må, stånde under förmynderskap.
3.
§.
Enka råde sig och gods sitt sielf.
4.
§.
Then för vanvett, slöseri, eller andra orsaker, ej kan vårda gods sitt; varde under förmyndare stäld.
XX.
CAP.
Om förmyndare, och huru the förordas skola.
1.
§.
Fader vare sina barns rätte förmyndare; går han i annat gifte, tage nästa mödernes frändes råd i the mål, som barnens välfärd angå.
2.
§.
Dör fader, hafve tå moder rätt at förestå sina barn och theras gods, med nästa fädernes fränders, eller förmyndares råd.
Går hon i annat gifte, träde från förmynderskapet; låte doch sig om barnen vårda, och hafve macht, at behålla them i sitt hus och bröd, om hon så vil, och ej laga hinder theremot är.
3.
§.
Äro både fader och moder döde; vare så then barnens förmyndare, som the med tvägga manna vitne eller skrifteliga thertil nämndt hafva, och tage han Domarens bevis therå.
4.
§.
Nu hafva the ej någon nämndt; vare tå then förmyndare, som skyldast och thertil fallen är; och gifve han Domaren tilkänna vid nästa rättegångs dag, at han thet förmynderskap tilträdt.
5.
§.
Vil ej then, som bör, förmyndare vara; vise tå hos Domaren laga förfall.
Gitter han thet ej; tå äger Rätten honom thet vid vite pålägga, och svare, then sig vägrar, til allan skada.
6.
§.
Hafve omyndig ej skyldemän, eller kunna the ej var förmyndare; nämne tå Rätten en annan god man, eller flera, ther så nödigt pröfvas.
7.
§.
Nu kan så hända, at rätter förmyndare ej kan strax nämnas, eller lagliga träda til thet förmynderskap; förordne tå Domaren någon god man, som imedlertid barnagodset vårda må.
8.
§.
Ej må then vara förmyndare, som litet vetande, gäldbunden, slösare, eller barnens vederdeloman är, eller then, som ej fyldt tiugu fem åhr, eller är så gammal och vanför, eller så fattig, at han förmynderskapet ej förestå kan: icke eller utländsk man, eller then af annan läro är, eller then, som hafver Kronones, eller andra sådana medel under händer.
XXI.
CAP.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap.
1.
§.
Theffe äro laga skiäl, med hvilka man sig ifrån förmynderskap ursächta må: om någor utrikes stadd är, eller så fierran i landet boende, eller så trägit embete hafver, eller så siuk är, at han ej barnen, eller theras gods rätteliga vårda kan: om man är sextijo åhr gammal: om man sielf många barn äger, eller om flere kullar äro, them han förese bör: om man redan tvänne förmynderskap hafver, eller ett sådant, som annat ej tola kan.
XXII.
CAP.
Hvad förmyndares plicht och skyldighet är.
1.
§.
Nu är förmyndare lagliga nämnd; underrätte sig tå noga, om then omyndigas arf i löst och fast.
Är thet ej upteknadt: låte thet genast ske, som förr sagdt är, och vårde han barnagodset som sitt eget, eller gälde skadan.
2.
2.
§.
Förmyndare skal låta then omyndiga uptuchtas i rätta evangeliska läran, gudsfruchtan, dygd och ära, och til sådana öfningar och handteringar hålla, som thes stånd, vilkor och ämne kräfva.
3.
§.
Ej må förmyndare bortsälja omyndiga barns jord och fasta gods, utan i nöd och trångmål; ej eller them skifta, utan til barnens nytto, och tage närmasta fränders råd, och Domarens samtycke, til thet kiöp eller skifte, som i Jordabalken sägs.
4.
§.
The lösören, som omyndig ej sielf behöfver, böra til hans nytto föryttras, och hans redbara penningar skal förmyndare så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfvas.
Men ej må förmyndare sielf handla til sig något af then omyndigas gods, löst eller fast.
XXIII.
CAP.
Huru förmyndare skal giöra redo och räkning, och förmynderskap afträda.
1.
§.
Förmyndaren skal författa richtig räkning över thet, han under händer hafver, så at han, vid hvart åhrs slut, för nästa fränder må kunna redo giöra, om så fordras.
Begiära the thet ej; vare äntå skyldig, at tilställa them hvart tridie åhr en sluten räkning, med the bevis, som thertil höra, at the then öfverse måge.
Äro ej fränder til, eller vilja the sig thet ej åtaga, förordne Domaren någon i theras ställe.
Finnes emot then räkning något at påminna; tå bör Domaren tilse, at then omyndiga rätt sker.
Är omyndig til the åhr kommen, at han sielf kan finna, thet förmyndaren ej väl thes egenom förestår; stånde ock honom fritt, thet hos Domaren at angifva, och sin rätt utföra, äntå at han öfver sitt arf ej råda får, förr än han til laga ålder kommit, som förr är sagdt.
2.
§.
Treskas förmyndare, eller vil ej räken skap giöra; tå skal Rätten honom viss dag vid vite förelägga.
3.
§.
Vil man afträda förmyderskapet; giöre tå redo och räkning, som sagdt är, och gifve ut alt, hvad han om händer hafver, til then, som Domaren i hans ställe, förordnadt, och tage therå bevis, at han sitt förmyderskap väl förestått, och vare sedan för ansvar fri.
4.
§.
Nu hafver man fyldt tiugu ett åhr; eller mö blifvit gift; eller vanvettig fått sitt förstånd igen; eller then hemkommit, som utrikes varit; gifve tå förmyndaren godset genast til them ut, och giöre för thes förvaltning redo.
Tala the ej lagliga å then räkning, inom natt och åhr, sedan the then fått; vare förmyndaren för alt ansvar och ytteligare räkenskap fri.
5, §.
Äro flere förmyndare än en, och vilja the dela förvaltningen sig emellan; tage thertil Domarens bifall, och giöre sedan hvar för sig redo och räkenskap.
Hafva the barnagodset under samnad hand; svare the tå lika förvaltningen, och uppfylle allan skada, ther then omyndige något therigenom lidit; doch vare then ene ej skyldig, at umgälla then andras brott och förseelse, som han ej förekomma kunnat, eller at betala then del i skadan, som hos then andra kan brista.
Then förmynderskap väl och troliga förestått; niute then lön och vedergällning, som Rätten pröfvar skiälig, utan han sig annorledes åtnöja låter.
6.
§.
Besvärar någor sin förmyndare med onödig rättegång, sedan han myndig är, eller viser honom sidvördnad, eller giör honom orätt med ord eller gierning; ligge thet i tveböte, och gälde skadan åter.
Jorda Balk.
I. CAP.
Om laga fång å jord, hus och grund, å landet, och i staden.
1.
§.
Thesse äro laga fång, therigenom man jord, hus och grund, å landet och i staden, förvärfva må: ett är arf, om lagliga ärfdt är; annat är skifte, om lagliga skift är; tridie är kiöp, om lagliga kiöpt är; fierde är gåfva, om lagliga gifvit är; femte är pant, om then lagliga pantsatt och förstånden är: alt efter som i thenna lagbok skrifvit står.
Lagligit stånde, olagligit återgånge.
2.
§.
Kiöp, skifte, och gåfva skola skrifteliga ske med tvägga manna vitne, och the vilkor theri sättas, hvar å samma kiöp, skifte, eller gåfva sig grundar, och sedan lagfölja å then ort, ther hvathera är belägit som framdeles skils.
II.
CAP.
Om arfvejord.
1.
§.
Thet är arfvejord som efter föräldrar, barn, syskon, eller andra fränder ärfves; så ock then aflingejord, som sättes i stället för arfvejord, then man sig på hvarjehanda sätt afhändt hafver.
III.
CAP.
Om skifte, och huru jord å landet, eller hus, tomt, och jord i staden, skiftas må.
1.
§.
Nu vil man arfvejord sin emot annan jord å landet skifta; hafve ther våld til, och then man med skifte fått, vare arfvejord i stället.
Thet skifte må ej af bördeman klandras.
Skiftar man hus, tomt eller gård i staden, emot hus, tomt eller gård i samma stad, eller annor; hafve ej eller bördeman rätt at ther å klandra, utan behålle ther emot bördemännen å begge sidor, hvarthera sin rätt til thet tilskifta.
Ej må man arfvejord å landet emot hus och jord i staden skifta.
2.
§.
Nu skiftar man bort arfvejord sin å landet, och får ther före igen både jord och penningar.
Är jord mer än penningar; tå gånge thermed, som om skifte sagdt är: Är then mindre, och penningar mer, eller både jämnt; tå dömes ord i börd, som vore then til salu gången.
Om skifte i staden vare lag samma.
IV.
CAP.
Om kiöp, och huru jord å landet, hus, gård, och tomt i staden, säljas må.
1.
§.
Säljer man jord sin å landet; tå skal kiöparen in för Rätten i thet härad jorden ligger, visa kiöpebref sitt, och jorden offenteliga upbuda låta, på try almänna Häradsting.
Giöres ej å then jord klander, inom natt och åhr, efter tridie uppbudet; eller vid thet Ting, tå tridie uppbudet sker i then landsort, ther allenast ett Ting hvart åhr hålles; gifve tå Häradshöfding fastebref ther å, med thes namn, häradets och sitt insegel.
Ligger i thet som som såldt är, i flera Härader; tå skal hvarthera upbiudas å rätta Häradsting, och fasta ther å tagas; Varde ock fastebref i härads dombok inskrifvit.
2.
§.
Jord, hus och tomt i staden, som säljes, skal ock offenteliga vid öppna dörar å Rådstufvu tre måndagar upbiudas, fyra veckor emellan hvart upbud.
Faller Helgedag in å upbudsdag; tå fullföljes upbud nästa måndag therefter.
Kommer ej klander å thet kiöp, inom tolf vekor ifrån tridie upbudet; vare thet tå lagståndit, och sedan friskilling gifven är, skal thet med Rättens fastebref bekräftas.
Ej må fastebref utgifvas i staden, förr än säljaren sielf, eller genom fullmächtig, in för Rätten handstreckning giordt hafver och tillåtit kiöpeskillingen betald vara.
I fastebrefvet skal nämnas, huru många alnar then gård eller tomt är bred och lång, så ock i hvilket qvarter och fierding, och emellan hvilka gator och gränder, then beägen är.
Om skifte och gåfvo vare lag samma.
3.
§.
I alla upbud skal summan nämnas, för hvilken then jord, hus eller tomt upbuides.
4.
§.
Säljer man jord, hus eller tomt, then han förr til annan såldt hafver; vare thet kiöp gildt som först giordes, och böte then, som tvem ett sålde, siettedelen af kiöpeskillingen, och skadan åter.
5.
§.
Nu kan skattejord utom börd säljas; är thet kronoskatte, hembiude thet kronan, och thet som frälseskatte är, honom, som frälserätt ther å äger, innan tridie upbud ther å tages, och hafve the macht then jord at lösa, och sedan lagfarten fullfölja låta, som sagdt är.
6.
§.
Kiöper man thet, som å annars jord och grund i staden bygdt är; tå skal han thet honom lagliga hembiuda.
7.
§.
Ej må någor sluta kiöp, eller skifte med öfvermaga, jungfru eller vanvettig om theras jord.
Sker thet; vare ogildt, och lagfart therå förbuden.
8.
§.
Tränger förmyndare, at sälja något af the omyndigas fasta arf, til theras födo och nödiga upfostring; vise in för Domaren rätta nöd, och tå Domaren ther öfver hördt nästa fränder, som i Riket äro, och han til thet kiöp samtycke gifvit, samt laga stånd sedan therå kommit, vare thet kiöp fritt för theras klander, tå the myndige blifva.
9.
§.
Ej må then, som å skattskyldig jord sitter genom kiöp, skifte, eller å annat sätt, något söndra och minska af thet, som thertil med rätta hörer; giör thet någor; vare ogildt.
10.
§.
Nu kunna jordabref förderfvas eller förloras; äge tå härads eller stadens dombok vitsord, och gifve Häradshöfding eller Borgmästare och Råd nytt bref ther å.
V. CAP.
Huru jord å landet, och hus, gård och tomt i staden, bördas och lösas må.
1.
§.
Vil bördeman til sig lösa arfvejord, som å landet såld är; sätte tå i Rätten genast, eller inom natt och åhr ifrån tridie upbudet, fulla kiöpeskillingen, i thet mynt, som i kiöpebrefvet står, eller framlägge på insatta penningar sådana bevis som almänt i Riket gälla.
I staden äge ock bördeman rätt, at lösa jord, hus och tomt, ehvad thet är arf, eller aflinge, inom tolf veckor från tridie upbudet.
Sedan niute bördeman, så å landet, som i staden, the upbud til godo, som för kiöparen skedde äro.
Men får ofta nytt kiöp om jord, hus eller tomt slutes, skal then åter upbiudas och lagfaras.
2.
§.
Ingen bördeman hafve våld, at börda en del af then arfvejord, som i ett kiöp såld är, ther ej både öfverens komma, thet at skilja.
3.
§.
Aflingejord å landet hafve skyldeman ej rätt at börda, ther säljaren then ej i börd kiöpt hafver.
I thy fall gånge thermed, som om arfvejord sagdt är.
4.
§.
Nu är både arfve och aflingejord i ett kiöp å landet: Vil bördeman then arfvejord börda; vare ock plichtig at lösa aflingejorden, ther kiöparen sielf then ej behålla vil.
Äro husgeråd och afvel under thet kiöp; vare lag samma.
5.
§.
Ej må kiöpare och säljare, bördemannen til förfång, uphäfva, eller i annan handel förbyta thet kiöp the gjordt hafva, ej eller under något falskt sken skifte giöra.
Sker thet, vare ogildt, och böte hvarthera femtijo daler.
6.
§.
Kiöparen och säljaren vare skyldige med ed styrcka, at them emellan på god tro så är tingadt och betalt, som kiöpebrefvet inehåller, om bördemannen thet äskar.
Bördeman vare ock plichtig med ed sanna, at han, utan list, för sig och ingen annan bördar; doch må bördeman med the penningar bördas, som han lånt hafver.
Varder någor öfvertygad, at han i thessa mål svikeliga handladt; böte femtio daler.
7.
§.
Nu är man tvungen, at til gälds betalning afstå sin arfvejord å landet, eller hus och tomt i staden; hafve tå bördeman rätt at then lösa efter thy, som borgenären eller annan kiöpare therföre gifva vil.
Hafve och bördeman våld ed fordra, at ej svek therunder är.
8.
§.
I börd gälle aldrig klander, utan med penningar.
Vil man för annan orsak tala å thet kiöp; gifve sig an in för Rätten, ther upbuden ske, och tage til samma Rätt stemning å then, som vederbör.
Ehvad klander emot upbud giöras, gånge the äntå fort; doch gifves ej fasta åt then, som upbiuda låtit, innan öfver klandret dömdt är, och domen vunnit laga krafft.
Vinner then, som klandrade; äge tå upbuden och lagfarten emot honom ingen verkan.
9.
§.
Skrifver bördeman under kiöpebref som vitne, utan förbehåll af sin börd; hafve ej rätt at börda thet, om tå såldt är.
10.
§.
Bördedepenningar måge af ingen i qvarstad sättas, ej eller lyftas af någon annan, än af kiöparen allena, med Rättens vetskap, eller af bördemannen sielf, ther han sitt klander afstår.
11.
§.
Giör kiöparen jäf emot bördelösen, och kommer tvist theraf; tå skal then slitas ther hufvudgården eller ther mäste godsen belägne äro, om hufvudgård ej under kiöpet finnes: och må kiöparen bördeskillingen lyfta utan förfång af sin rätt.
Lyfter han; betale tå fem för hundrande, från then tid penningarne insattes, ehvad han tappar eller vinner: vil han ej lyfta; vare äntå skydig lika stor ränta för them betala, ther han saken tappar.
Vinner bördeman; betale til kiöparen all then nödiga kostnad, han å godset och för thes skul giordt, innan han thet afträder.
12.
§.
Dömes jord i börd förr Thome dag; träde tå kiöparen therifrån nästa fardag therefter.
Faller dom efter Thome dag; niute fardag, och sitte qvar ett åhr efter nästa midfasto, om them ej annorledes åsämjer.
VI.
CAP.
Om then, som rätt til börd äger.
1.
§.
Bördemän äro säljarens barn och bröstarfvingar, så länge the til äro: sedan föräldrar och förfäder, och the som honom å sidone skylde äro til och med syskonebarn, eller the, som i lika led med them äro.
Doch måge ej säljaren fädernes fränder börda säljarens mödernes jord, ej eller mödernes fränder säljares färdenes jord.
2.
§.
Nu kan fader ärfva sina barns mödernes jord, eller moder theras fädernes jord: vil man then jord sedan säja; löse then i börd, som närmast är at ärfva honom som säljer.
3.
§.
Dela män om börd; vare then närmare at lösa i börd, som närmare är at taga arf, alt efter som i 2. och 3.
Cap.
Ärfda Balken sagdt är.
Äro bördemän flere, och jämnskylde: löse broder broders lott, och syster systers lott.
Kan then jord, hus eller tomt ej delas, eller tola mer än en åbo, och åsämjer them ej, hvilkenthera börda skal; löse then, som största delen hafver: äga the lika del; tå skal therom lottas.
4.
§.
Är näster bördeman öfvermage, eller mö, eller vanvettig, eller utrikes faren, eller fången; löse målsman eller ombudsman å theras vägnar, inom laga stånd, ther han gitter och thet nyttigt, pröfvar.
Sedan hafve omyndig tå han myndig varder, eller vanvettig tå han til bättre förstånd kommer, eller utrikes faren eller fången tå han återkommer, ingen macht ther å tala.
Nu hafva the ej målsman eller ombudsman; stånde them äntå ej fritt jord i börd återvinna, ther å i rättan tid ej talt är, utan behålle jord, hus och tomt, then kiöpt hafver.
VII.
CAP.
Om viderboende och nabo rätt.
1.
§.
Hafver man kiöpt hus eller tomt i staden; tå skal han then åt viderboenden och nabon hembiuda, förr än the å upbud tages.
Löser ej bördman thet hus eller tomt, inom tolf vekor ifrån tridie upbudet; hafve tå viderboende eller nabo rätt, fiorton dagar therefter, thet hus eller tomt at lösa.
2.
§.
Viderboende rätt hava the, som uti ett hus och tomt i staden del äga, och nabo rätt the, som ther in til bo, och äge viderboende rätt til lösn, fram för nabo.
3.
§.
Är hus och tomt ifrå nabo, styckad och söndrad, honom til mehn och trängsel; hafve han rätt the at lösa, fram för annan nabo.
4.
§.
Samma rätt äge ock then, som hafver halfva muren jemte annars, eller nyttjar annars mur eller vägg, eller på sin grundmur hafver annars mur, eller nyttjar annars grundmur.
5.
§.
Lider någor märkeligit besvär af annars mans hus; såsom af takdrop, mörker, fenster, gluggar, vatndrägt, och annat mehn; eller äger ett trångt hus eller tomt; hafve ock han rätt til lösn.
6.
§.
Nu tvista nabor om bättre rätt til thet hus eller tomt, som såldt är; pröfve tå Domaren, hvilken thet bäst tarfvar, och vare i alla thessa mål ingen skilnad emellan fri eller ofri grund, ther staden then ofria tomt ej behålla vil.
7.
§.
Kommer tvist emellan nabon eller viderboenden, och kiöparen, om rätta kiöpeskillingen; gånge thermed, som om börd i V. Cap, 6.
§.
sagdt är.
VIII.
CAP.
Huru man må lagliga bortgifva jord, hus eller tomt.
1.
§.
Ingen må arfvejord bortgifva.
Sker thet, hafve arfvinge macht ther at återkalla, tå han död är, som thet gaf: vare doch ej förment at af arfvegods på lifstid förläna något hemman åt then, som trogen tienst giordt hafver, ther ingen aflingejord är.
Aflingejord må man gifva hvem man vil.
Är jord bördkiöpt; då kan thes värde bortgifvas.
2.
§.
Nu finnes, at man hafver giordt gifvaren, hans barn, eller första arftagaren, märkelig orätt, otienst och skada; stånde them tå fritt, gåfvan at återkalla, om han, som gåfvan fått, then i handom hafver, och Rätten pröfvar henne rätteliga förverkad vara.
Är gåfva för mödo och arbete, eller giord tienst gifven; gånge tå ej åter.
3.
§.
Äger man jord, hus eller tomt i staden; hafve våld bortgifva siette delen theraf, ehvad thet är ärfdt eller afladt.
Om medgift, morgongåfvo, och testamente, skils i Giftermåls och Ärfda Balkarna.
XI.
CAP.
Om pantsatt jord, hus eller tomt, så ock thes intekning.
1.
§.
Pantsätter man jord sin, hus eller tomt för reda penningar eller vahror, som i thy fall til vist pris i penningar räknas skola, och varder ther dag til betalning förelagd; Löse tå åter efter förskrifning.
Är ej viss dag förelagd; tå bör panthafvaren sin gäldenär kungiöra, at han vil med panten lagfara låta, ther han ej betalning får.
2.
§.
Låter man sin pant å Häradsting, eller å Rådstufvu lagliga intekna; niute sin säkerhet fram för them, som genom kiöp, eller skifte, sig then sedan tilägna vilja.
3.
§.
Nu löser man ej inom föresattan dag, eller sedan thet honom förkunnas; tå må han panten upbiuda, som om kiöp sagdt är, och låte then värdera, innan laga stånd til ända går, ther ej annars om vist pris them åsämjer.
Löser ej jordägaren inom natt och åhr efter tridie upbudet med fulla penningar; hafve bördeman våld, at lösa arfvejord å landet, inom, eller vid nästa Ting therefter.
I staden må ägaren panten återlösa, inom tolf veckor ifrån tridie upbudet.
Löser ej han; tå må bördeman fyra vekor, och viderboende eller nabo sedan, fiorton dagar therefter, thet pantsatta hus eller tomt lösa, och sätte han i Rätten in både pantskilling, och hvad panten högre värderas före, ther utbrytning ej ske kan, som i Utsöknings Balken urskils.
4.
§.
Värderas panten högre, än then var utsatt före; tage thet ägaren.
Varder then för mindre värderad; fylle af annat sitt gods, hvad som brister.
5.
§.
Nu förpantar man jord, hus eller tomt, til flera än en, utom thens vettskap och samtycke, som then först i pant fått, och kunna the ej alle niuta theraf full betalning; böte tå siette delen af thet, som panten var högre utsatt före, än för them allom tilräcker, och gånge then bot utaf annat hans gods.
6.
§.
Vil någor afstå sin panträttighet til en annan: kungiöre thet först pantägaren.
7.
§.
Sätter man jord, hus eller tomt i pant, och gifver genast verklig införsel theri, med the vilkor, at långifvaren på vinst och förlust skal niuta all afgäld, som theraf gå bör, til thes hufvudstolen betales; giöre thet med vitnen, och vare thet gildt som them bådom åsämjer.
Är then egendom sådan, som bördas kan, och vil then, som rätt til börd äger, lösa långifvaren ut; hafve ther våld til, och hålle han låntagare the vilkor, som i pantebrefet tingade äro.
Hafver långifvaren ej annorledes fått in försel, än at han för lånet skal niuta ränta t ex af hundrade; äge ock bördeman macht, at lösa honom ut.
Hafver låntagaren ej gifvit införsel i panten; äge så bördeman ej rätt til lösn, så länge han lefver, som lånet tog.
8.
§.
Then annars mans gods i pant hafver, må thet ej förvärra, eller emot ägarens vilja giöra ther å annan kostnad, än panten tarfvar.
9.
§.
Hafver man pantsatt jord sin på viss tid, och dör förr än samma tid ute är; ägen tå arfvingarne macht, at efter hans död lösa then jord åter, doch niute panthafvaren laga fardag.
X. CAP.
Om then, som annars jord, hus och tomt, sälja, skifta, eller förpanta kan.
1.
§.
Ingen hafve våld at sälja, förbyta, eller förpanta annars mans jord, hus eller tomt, utan han hafver hans öppna bref och fulmacht ther til.
Sker annorledes; vare ogildt, äntå at upbud och stånd ther å kommit; böte och then thet giordt hafver, fyratijo daler, och skadan åter.
2.
§.
Ej må man ock döma öfver någors mans iordagods, eller sätta hans jord i qvarstad, utan ägaren är lagliga stemd, eller sielf til svars, eller hans visse ombud.
XI.
CAP.
Om klander i jordafång, och om hemul.
1.
§.
Kiöper man jord, hus eller tomt, och klandras thet kiöp; tage tå kiöparen stemning å then, som sålde.
Kan thet kiöp värjas; stånde thet fast: Kan thet ej; betale tå säljaren thet han uppburit hafver, och rätte up allan skada, som kiöparen theraf tagit; gälde ock then, som jorden vinner, all nödig och nyttig förbättring åter.
2.
§.
Nu hafver then, som sålde, icke upburit fulla penningar, ändoch han i kiöpebrefvet til stådt, at han kiöpeskilingen til fullo bekommit; niute sin säkerhet i thet, som såldt är, fram för andra kiöparens borgenärer, in til thes laga stånd åkommer.
Hafver han thes förrinnan sin rätt icke inteknadt; äge sedan ej bättre rätt, än the andre.
3.
§.
Kunna fångamän flere vara, som hvar af annan fångit hafva; lede hvar til sin man lagliga, och then böte sex daler, som åt hemul brister.
Hafver hemulsman medarfvingar, them han med sig til hemul binda vil; tå skal han them sielf tilsäga.
Brister för kiöparen hos nästa hemulsman; hafve acht, at gå then andra, tridie, eller längre, doch i ordning efter hvar annan.
4.
§.
Nu går jord bort, som man emot annan jord med skifte fångit; gånge han til sin jord åter, så länge then är i hans händer, som skifte med honom giorde, eller i thes arfvingars.
Är samma jord genom nytt skifte, kiöp, pant eller gåfvo, eller geom laga mätning för gäld, i annars mans hand kommen, och upbud eller intekning ther å skedd; hafve sedan ej väld ther å tala, utan söke sin fångaman, som han bäst gitter.
5.
§.
Är rätter fångaman död; tå skola arfvingar i hemul stånda, ther the sig arfvet ej lagliga afsagdt, eller afsäga vilja, och bötes ej.
6.
§.
Skiftar man, eller säljer jord, hus eller tomt, och vil ej i hemul stånda; förbehålle sig thet uttryckeliga i bref sitt, thermed han samma jord, hus eller tomt sig afhänder.
7.
§.
Yppar sig ägotvist grannar emellan om rå och rör, eller annan bolstada skilnad; tå försvare kiöparen sina gränsor, som han bäst kan och gitter; vare ock hemulsman plichtig, at låta köparen få the skiäl och bevis som i hans värjo finnas.
Förhåller han them, och varder thertil öfvertygad; fylle skadan efter mätismanna ordom.
XII.
CAP.
Om rå och rör, så ock andra bolstada skiäl byar emellan.
1.
§.
Rå och rör byar emellan skola läggas med fem stenar, fyra utan, och en hiertesten mtt uti; then böra vara halfannar aln ofvan jord, och en aln i jord, the andre try qvarter, alle med sten under och kring skolade.
The böra ock vara mer, än mans börda, och med sina kantar visa streket, tädan rågången kommer, och tit han gå skal.
Ej må rågång skiuta in på hiertestenen genom öppen gafvel, utan på thes kant, öfver en af the stenar som utom ligga, tädan stafleden kommer.
Under hiertestenen lägges en stadig häll, ther i hugges samme väderstrek, som hiertestenen viser, antingen leden går rätt fram, eller i knä.
Finnes ej häll; tå må stenbro i stället läggas, som rätta leden viser.
Är marken sidländ; tå äges stenhäll på lafva af trä.
Sättes rör på berg; varde väderstreket ther i huggit.
2.
§.
Stöta flera byars ägor samman, och stadna på ett rör; varde hiertestenen, med sina kantar, therefter rättad, så at hvar kant svarar emot sin bolstad.
Vid hvart femstenarör, bör en utliggare sättas strax ther hos, ther leden går ut, och högst tijo alnar therifrån, och therefter visare eller ledare til nästa femstena rör, hvar visare ej längre från annan, än rop them emellan höres.
3.
§.
Dela byar om skilnad them emellan; gälle the rå och rör, som af ålder varit, eller med dom gillade äro.
Finnas ej rå och rör; hafve tå gamle gärdesgårdar, berg, och forne stenrösen, diken, häckar, eller annat märke vitsord, ther the af ålder för laga skilnad hållne blifvit.
Ligge å, siö, eller sund byar emellan; the måge ock bolstada skiäl vara, om ej rå och rör ther emot äro.
4.
§.
Är å, siö, eller sund sidolångs byar emellan; ägen tå halft hvarthera.
Ligger holme mitt uti insiö eller ström; vare lag samma.
Ligger then etthera landet närmare; hafve then holma, som vatn äger, efter rågång och bya skilnad.
Flotholma hafve han, som then vid land sitt fäster.
Kan insiö, eller en del theraf, til äng växa; äge hvar äng eller land, efter thy, som han i siön rådande varit.
Ligger by vid ändan, eller å sido vid stora siöar; äge tå i siö eller holma efter rågång och bolstad sin.
Hafver någor urminnes häfd på utholmar, fisken eller fiske skiär; tå äger han then rätt oqvald behålla.
Om Kongs ådra i siöar och strömar urskils i Bygninga Balken.
5.
§.
Strecka sig byaägor öfver lands, härads, och sokne skilnader; vare thet gild, om rå och rör, eller andra skiäl thertil äro.
6.
§.
Nu finnas i skog eller löt, och öppen betesmark byar emellan, inge rå och rör, eller annar skilnad; tå äger hvar sin del theri, efter öre och örtug.
Ligga flere byar inom en rågång, och äro the ej sig emellan åtskilde; vare lag samma.
Ödesby äge lika rätt, som bygder by.
7.
§.
Grannar skola rågng sin å alla sidor upgå, åtminstone hvart tridie åhr, at then til sina skiljemärken altid richtig hålles.
XIII.
CAP.
Huru then plichta skal, som rå och rör rubbar, uprifver, eller annan inflytter.
1.
§.
Ingen må bolstad rå upptaga, eller nedersätta, utan Häradshöfding med några af Nämnden, tå alle jordägare tilkallade och therom ense äro; Häradshöfding gifve bevis therå, och före thet in i härads dombok.
Tomta rå och farvägs rå måge byamän sielfve nedsätta, om alle, som i by råda, thertil samtycka.
Sämjer them ej; tå skola the til Tings fara, och dom taga.
Til tomta och farvägs rå må en sten gild vara.
2.
§.
Uptager, ändrar eller bortkastar någor, som til laga åhr kommen är, rör och råstenar, eller andra skiljemärken, af okynne eller sielfsvåld; böte tiugu daler.
Giör thet öfvermage, varde therföre näpst af föräldrar eller husbonda, i någon kronobetientes närvaro.
3.
§.
Nu rifver, flytter eller vrider then, som til laga åhr kommen är, rå och rör, eller skiljemärken, eller sätter andra neder, af arghet och illvilja, at thermed förvilla annars rågång; böte fyratijo daler, och vare ärelös.
4.
§.
Samma lag vare om then, som annan, ynge eller äldre, budit, trugadt, intaldt eller lockadt sådan gierning at giöra, eller thertil hulpit, eller med i råd varit.
XIV.
CAP.
Om ägotvist, och laga syn.
1.
§.
Tvista jordägare om ägor och bolstada skiäl; tå måge the sig förena om viss dag, och ägande syn hålla.
Sämjer them ej; söke tå domaren, och vise sina skiäl å Tinget.
Kan tvisten ej slutas utan syn; döme tå Rätten til härads syn: then bör Häradshöfding med Nämnden hålla, och ther synedom them emellan afsäga.
2.
§.
Syn skal hållas emellan Valborgs och Allhelgondag.
Är orten så oläglig, at man på then åhrstiden tit ej komma kan, eller åsämjer them therom å alla sidor; tå må syn ske å annan tid, när bar mark är.
3.
§.
Nu vil någor med then synedom sig ej åtnöja; vädje tå under nästa Lagmans Ting, som i Rättegångs Balken sägs, och döme Lagmans Rätten til syn, om så nödigt pröfvas.
Lagmans syn skal hållas med nästa uthärads Nämnd, och emot then synedom må ingen vädja, utan söke Konungen om Riddare syn; inom tre månaders tid, som i Rätte gångs Balken sägs, och sätte borgen för all kostnad och skada.
4.
§.
Syn skal ske å kärandens kostnad, men stadnar på then, som Domaren vid sakens slut ther til skyldig pröfvar.
5.
§.
Är tvist härader emellan; söke the Hofrätten om uthärads Domare och Nämnd.
Är then emellan Län eller Landskap; gifve Betalningshafvande thet Konungen tilkänna, som förordnar then theröfver döma må.
XV.
CAP.
Om urminnes häfd.
1.
§.
Thet är urminnes häfd; ther man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid qvald och obehindradt besuttit, nyttjadt och brukadt hafver, at ingen minnes, eller af sanna sago vet, huru hans förfader, eller fångamän först thertil komne äro.
2.
§.
Sådan häfd gäller ej i en by och tegeskifte, eller i thes åker, äng, siö, skog och mark, skift eller oskift, utan niute hvar sin del efter öre och örtug, aln och stångtal, eller som thet i hvarje landsort brukeligit är.
3.
§.
Ej må urminnes häfd gälla uti öppen skog och mark, byar emellan, utan rå och rör eller annan bolstada skilnad.
Hafver man utjord eller urfield, i åker, äng, skog eller mark, med rå och rör, eller gård och vård instängd, eller qvarn och qvarnställe, eller annat vatnverk, eller öar och holmar; ther må urminnes häfd gälla.
4.
§.
Förebär någor urminnes häfd, som klandrad varder; vise tå med gamla och laggilda bref och skrifter, eller trovärdiga män, the ther om orten väl kunnige äro, och på ed sin vitna kunna, at the hvarken sielfve veta, eller af andra hördt, någon tid annorlunda varit hafva.
Gitter han thet ej; vare tå then häfd utan krafft och verkan.
XVI.
CAP.
Om städsel, lego, och fardag.
1.
§.
Nu vil jordägare sitt hemman til landbo uplåta; förene sig tå om städjan, antingen på längre eller kortare tid.
2.
§.
Städjer någor hemman på lifvstid; niute then städja til godo, så länge han lefver och utgör afrad, eller annan åhrlig skatt och tunga, och vårdar hus, åker och äng, efter lag och Bygninga Balken.
Hustrun niute then ock efter honom; medan hon enka sitter.
Går hon i annat gifte; vare tå städjan förfallen, och hafve jordägaren våld städja sin gård til hvem han vil; doch varde landbo i rättan tid upsagd och niute laga fardag.
3.
§.
Är städja på vissa åhr gifven; hafve ingen macht landbon, thes hustru eller barn, afsäga, så länge giftostemma varar.
Dör then man, som städjan gaf, eller henne fick; stånde äntå giftostemna för enkan eller barnen, til thes then ute är; sedan råde jordägaren sielf jord sin, som sagdt är.
4.
§.
Sitter landbo qvar i try åhr, och bygger ej efter lag; böte, och räte allan skada up, som i Bygninga Balken urskils.
Hafve ock jordägare våld, honom vid nästa fardag ther ifrån vräka.
5.
§.
Nu vil landbo sig ifrån hemman och thes bruk säga, eller jordägare landbo sin; giöre thet med tvänne goda män förr Thome dag ett åhr, förr än giftostemna är ute, och sitte sedan landbo qvar thet följande åhret, och på thet andra, til fiortonde dagen i Mars månad: doch inrymme om Kyndelmesso honom som efter kommer, halfva husen.
I the landsorter, ther annorlunda förbehålles med upsägning och afflyttning, rätte hvar sig efter vanligit bruk.
6.
§.
Ej må landbo jord upsäga medan giftostemna räcker, utan han skaffar annan åbo, then jordgaren skiäliga kan vara nögd med.
Sitter landbo qvar öfver fardag, och hafver ej lagliga upsagdt; stånde för alla ther åhrets utskylder.
Leger man ut, eller til lego tager, gods och gårdar med vilkor; rätte sig å båda sidor efter thet, som aftalt är.
7.
§.
Rymmer landbo bort inom stemmo tid, och finner jordägaren honom på vägen, tå han afviker; hafve våld hemta honom åter, och alt thet han med sig förer.
Hafver landbo satt sig neder å annan ort; lite jordägare Befalningshafvanden therom til, och böte landbon, för olaga afflyttning tijo daler, jordägarens ensak, eller thens, som jordägarens rätt hafver; och alle the som med voro at hielpa landbon afflytta, böte hvarthera fem daler.
8.
§.
Ställer sig landbon til värn, och får han skada, eller the honom värja ville; vare alt ogildt.
Varder han, eller någor af them, dräpe; böte, som i Missgiernings Balken skils.
Får jordägaren, som efterkommer, eller the med honom äro, någon skada, sår, blånad elle blodvite; ligge alt i tveböte.
Kommer dråp ther i; vare straffet, som om edsöre stadgadt är.
9.
§.
Tager man upp hemman som öde ligger; ther äger husbonde gifva landbo bref å then frihet, om han therföre niuta skal; och vare landbo skyldig bygga, dika, stänga, och hemmanet så upprätta, at räntan theraf utgå kan, tå frihets åhren ute äro.
10.
§.
I staden är rätter fardag, om våren, then sidsta dag i Mars månad, och om höften sidsta September; men legotiden blifver then, som både sämjas om.
11.
§.
Leger man gård eller hus i staden, och vil sedan them ej behålla; svare äntå til hyran för huset, så länge legostemnan räcker; dock stånde honom fritt, at sätta en annan så god hyresman i sitt ställe.
Gitter han för Domaren visa laga förfall; betale tå hyran til nästa fardag, och vare sedan fri.
12.
§.
Lofvar ägaren hus täcka, och väl omboa och förbätta, hvad hus thet helst är, och giör thet ej; bygge tå gästen sielf, sedan han med tvänne vitnen honom therom tilsagdt hafver, och korte få mycket af hyran, som han viser thet kostat hafva, eller gode män pröfva thet värdt vara.
Förderfvar gästen hus eller gård, eller något af thet, som honom med uptekning antvardat är; gäld åter skadan.
13.
§.
Vil ägaren sitt hus eller gård sielf hafva, eller til andra hyra, när stemnodag är ute; eller vil gästen tå ej blifva länge i gården qvar; säge hvarannan til med tvänne goda män, två månader förr stemnodag.
Försummar thet någothera; stånde legostema til nästa fardag.
14.
§.
Betalar ej gäst hyran å then tid, som aftalat, eller förer han ett lastbart och lösachtigt lefverne, at hus theraf berychtadt varder; stånde ägaren fritt, honom strax utsäga och vare han äntå plichtig, at betala hyran til nästa fardag.
15.
§.
Säljer man bort hemman å landet, eller hus och tomt i staden; tå bryter kiöp legostemna, och hafve kiöparen macht, landbo och hyresman i rättan tid upsäga, doch sitte qvar til laga fardag.
Varder ägaren husvill, och tränger jord sin å landet, eller hus i staden sielf nyttja; vare om upsägning och fardag lag samma.
I thessa fall gifves landbo så mycket af städjan åter, som svarar emot then tid honom i legostemnan brister, och fylles honom bevislig skada.
Lifstid städja å landet må ej brytas, utan gånge therom som förr sagdt är.
16.
§.
Städjer någor hemman å landet, eller leger hus och gård i staden, til tvänne; behålle the, som först stadde eller legde, och ägaren böte siette delen af första åhrets afrad eller lego, och skaffe then andra så god lägenhet igen, eller gälde honom skadan.
XVII.
CAP.
Om afrad och afradsdag å landet, och hushyro i staden.
1.
§.
Rätter afradsdag är Thome dag förr Jul: tå skal bonde, ehvad jord han åbor, afrad utgifva.
2.
§.
Nu tvistas om afrad gulden är; vise thet landbo med qvittobref eller vitne.
Gitter han ej; gifve afrad ut.
3.
§.
Dör bonde, och hafver afrad eller utlagor inne med sig; tå utmätes the förr än arf skiftes.
Är han gäldbunden, och skal gods hans til utmätning gå; äge tå altid samma åhrs afrad bättre rätt, än annor gäld.
Står afrad inne för try åhr, och viser han som then hafva bör, at han then ej förr så kunnat; niute tå samma rätt och förmon.
Är afrad för flera åhr obetald; hafve ej annan förmon, än efter dom eller intekning.
Vare ock alltid skattejorden underpant för try åhrs ränta, fram för alla them, som sin fordran hafva intekna låtit, eller med dom vunnit.
4.
§.
Går skattehemman til salu, och vinner kiöparen ther å laga fasta; hafve then, som räntan äger, ingen talan å sielfa jorden, utan söke annan bondans egendom.
5.
§.
Hushyra i staden betale gästen åtta dagar förr än legostemna ute är, eller varde then lagliga utsökt å hvarje hyrestid efter hvar annan; hafve ock ägare macht, at hålla gästens gods qvar, til thes han rätt för sig giordt hafver.
XVII.
CAP.
Om then, som jord, hus, skog, vatn eller vatnverk af annan med våld tager.
1.
§.
Hvar som tager med våld, af then i handom hafver, jord, hus, skog, vatn eller vatnverk, eller med någorhanda åtgierd för honom onyttigt giör, och vil sig thet ägna; gälde åter skadan, och böte han, och alle the som med honom i samma gierning varit, fyratijo daler hvarthtera.
Bygninga Balk.
I. CAP.
Huru tomt til by skal läggas, och ägor skiftas.
1.
§.
Vilja bönder bygga by af nyo; tå skal så stor tomt ther til läggas, som ske kan och nödig, pröfvas, at hvar gård, för eldsvåda skul, kan ifrån annan bygd varda.
Tomt skal delas til hvarje gård i byn, efter öre och örtug, pund och tunne ränta, eller hemmantal, alt som hvarje landsorts gamle sed är at mäta och räkna, eller framdeles stagas kan.
Then skal ock lägga i rätta solskifte, som är öster och väster, norr och söder, och om hvarje tomt särskilte råmärken sättas.
Gata lägges af oskifto mellan hvarje tomt i by, efter thy, som lägenhet thertil är.
Farväg, til och ifrån, hafve så then by, som för mindre ligger, som then för mera ligger.
2.
§.
Hvar gård bör sin rätta och jämngoda lott i tomt hafva.
Är berg eller bäck i tomt, som skiftas skal, och kan berget brytas, eller brännas, och bäcken fyllas, eller the öfverbyggas och nyttjas; gälle tå för halft emot annan jord i tomt, och niute then, som sådant mehn i tomt får, två alnar af berg eller bäck för en.
Kan intetthera giöras; vare thet alt utom mätning och låte byamän i Häradsrättens dombok intekna, huru them emellan skift är.
3.
§.
Nu hafver hvarthera sin tomt i by fått, tå deles til hvar och en thes lott i åker och äng, och alla tilägor så af thet bäste, som thet sämre; och vare tomt grunden til all delning och skifte i by, therefter alla andra ägor delas skola.
Hvarthera skal få sitt skifte, then ene efter then andra, som hans tomt ligger til i folkskifte och väderstrek, och råde han, eller the, som största del i by äga, i huru många skiften åker och äng läggas må; doch at hvar niuter jämngodt emot annan.
4.
§.
Ingen hafve våld then by rifva, som i rätta solskifte lagd är, utan alle jordägare therom åsämjas.
Klagar någor, ehvad han hafver mer, eller mindre i by, at han fått mindre eller sämre lott, än han hafva bör; söke laga syn ther å, och jämnke Domaren them emellan.
II.
CAP.
Huru å tomt skal byggas.
1.
§.
Tom skal byggas til mangård och ladugård.
I mangården skola vara stufva med förstufvu och kamar, så ock gästestufva, ther gården så stor är, kellare, visthus och sädesbod, redskapshus och hemligit hus, port och lider.
Tarfvar bonde flera hus; bygge sig til lägenhet thet bästa han gitter.
Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och ther skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhues, med nödiga foderrum, så ock loga och lador, efter som gården är stor til.
Badstufva eller mältehus skal ock byggas, så ock rija, ther skog är, och the afsides sättas.
Ej må någor närmare til grannans tomt bygga, än at han til stöde eller stolparum en och en half aln å sin tomt lemnar.
2.
§.
Bygger någor annan til mehn; rifve thet up, tå han varder therom tilsagd.
Giör han thet ej; böte tre daler, och gälde skadan åter, tå theröfver klagas å Tinge.
3.
§.
Nu hafver bonde bygdt hus, efter thy, som sagdt är; tå äger han them vid macht hålla.
Brister något i häfd eller byggnad; bättre och böte, som i 27 Cap.
skils.
4.
§.
Rifves eller brinner en gård i by, ther bönder hvarannan för när bygdt hafva; tå skola byamän för then gård utse annan tomt, jämngod och lika stor af oskifto, om lägenhet ther til är, och ligge then förra til byamark igen.
5.
§.
Nu vil någor flytta och bygga å bys oskifto mark, eller svinavall, och lägga sin tomt i stället ut igen; stånde thet til byamäns samtycke.
Vägra the honom thet; begiäre han tå skifte å Tinget, och bygge sedan å sin lott; och lyde åker, äng, och andra ägor i byn til then nya tomt, såsom the förr til then gamla legat hafva.
IIII.
CAP.
Om ödesby.
1.
§.
Är by öde, ther flere hemman äro, och vil en sitt uptaga, och the andra vilja ej bygga eller täppa med honom; nämne tå Häradshöfding några af nämnden, som tit fara, och lägga honom til så mycket af ägorna, som emot thes hemman svarar, och bäst hägnas och häfdas kan.
2.
§.
Nu hafver han sin del upbrukadt och afrögdt i åker och äng, och vilja the andre sedan nyttja hvar sin ägodel; bruke tå up och rödje, som han giordt.
Och när the alle upbrukadt och bättradt sina delar som han; niute tå genom skifte hvar sin lott i åker, äng och alla ägor, som förr är sagdt.
Tager någor annorledes del i by; böte, som i 10 Cap.
urskils.
IV.
CAP.
Huru vägar och diken i by läggas skola, och hvad tilökning then niuta skal, som sin åker thervid får.
1.
§.
Farväg til och ifrån by, så ock til åker och äng, Kyrkio och qvarn bör läggas af oskifto, sex alnar bred, och thes utan två alnar å hvarthera sidan til dike, om så tarfvas.
Almän landsväg skal vara tijo alnar bred emellan diken; ther landsväg redan tolf alnar bred är, varde then så vid macht hållen.
2.
§.
Aflops dike bör läggas af oskift mark, två och en half, eller två alnar bredt, en aln diupt, och en aln på botn, alt som nödigt är, och lägenhet thertil finnes.
Och then sin åker thervid får, niute en aln til ren, utom byamål.
Samma lag vare, ther väg eller gärdesgård åkren möter.
Går väg eller dike vid ängevall; ther gifves ingen tilökning.
Tarfvar dike läggas emellan grannars åkrar; tå gånge halft dike å hvartheras åker.
Vid ändan för åker, dike hvar af sitt.
V. CAP.
Om laga värn, täppning och hägnad.
1.
§.
Led och grind, ther byaväg fram går, skola af alla grannar bygga och uppehållas.
Led til egen åker eller äng må hvar för sig bygga och vårda.
2.
§.
Grannar, som ligga i byalag med hvar andra, böra stänga och hägna om the ägor, som the tilsammans hafva, hvar efter sin ägodel.
Vil enthera i by stänga något särskilt in, af sin lott, och thet utan annars mehn ske kan, hålle then hägnad allena.
Möter by annan by i åker och äng, och til then ene sitt ifrån annars skilja; kan the ske utan hans förfång; tå gifves honom vitsord, som slänga vil, och gärde then by mer, som för mera ligger, och then mindre, som för mindre ligger.
Möter skog, beteshage, eller utmark, åker eller äng; hålle then gården allena, som åker eller äng äger.
3.
§.
Gärdesgård bör stängas tät och fast, två alnar hög, och två alnar emellan hvart par stör; och hålle byamän hand theröfver, at hvar så stänger, som nu sagdt är.
Ther gård af sten, eller annat, efter ortens lägenhet giöres, bör ock then vara så fast, at then ej lätteliga rifvas eller falla kan, och så hög och tät, at boskap och svin måge hållas ute.
4.
§.
När mark bar är, och kiäle ur jord; tå bör om sädesåker täppt vara, och hvar hafva sin gård gild, när tiden inne är at få, ehvad thet är höst eller vår.
Försummar någor thet; böte två öre för hvart par stör.
Sker skade therigenom; gälde ock then åter.
Ligger led eller grind neder; böte en daler.
Äng bör första dag i Maji månad stängd vara.
Ligger gård eller grind sedan neder för äng; böte hälften mindre.
Stänger eller bättrar han ej, tå han af thes grannar therom tilsagd varder; böte dubbelt.
Nödgas byamän stänga för then, som brister; niute therföre vedergällning til fullo.
5.
§.
Äng och åker böra i hägn stå, til thes hvarthera bärgad är.
Ej måge the förr til boskaps bet upgifvas, vid bot som i 9 Cap.
sägs.
6.
§.
Hafver någor hö eller säd ute, sedan hans grannar sitt infördt hafva; tå the säga honom til, at han ock förer sitt in.
Gitter han visa hinder och trång; tå måge the fä sitt ej insläppa, utan biuden sig til, at hielpa honom, för skiälig lön, bärga och införa, eller hö i stack, och säd i dös sätta, och ther om stänga.
Vil han thet icke, eller fins ej nöd och trångmål; hafve sielft then skada, som han å sitt hö eller säd får af annars boskap, sedan honom så tilsagdt är.
Säga the ej til, och skada af fä theras sker; fylle then up och böte, som i 9.
Cap.
stadgas.
7.
§.
Står annars mans åker oskuren i vägen för then, som sin säd införa vil; säge tå honom til at undanskiära.
Sker thet ej; tå må han, som införa vil, then andras säd undanskära, ther skadan minst är, i band binda, och ax undanhemta, och sedan saklös ther framåka.
Är ock äng oslagen, tå skal i sådant fall både slås och undanträffas.
Far någor annorledes öfver åker eller ängsteg; böte en daler för hvar teg, och likadan åter.
8.
§.
Then, som af ondsko och öfverdåd, hugger sönder, rifver neder, eller förderfar grind eller gärdesgård; gälde skadan, och böte tijo daler.
Bryter eller rifver han annorledes; böte tre daler.
Kastar man stång ned af annars gärdesgård; böte för hvar stång en marck.
Hugger man stör af, så at gård theraf mehn får; böte för hvart par en daler, och skadan åter.
Stiäl någor bort gärdesgård; gånge therom, som i Missgiernings Balken stadgas.
Vare ock alt i tveböte, then tid om åker och äng täppt vara bör.
VI.
CAP.
Huru åker och äng skola häfdas och ökas, gärdsgårdan stängas, och diken gräfvas.
1.
§.
Bonde bör sin åker väl häfda och giöda, ängar rödja och vårda.
Vare ock skyldig, ther så lägenhet är, och skog eller betesmark ej skadas, at efter handen uptaga och rödja til åker eller äng så mycket, som väl häfdas och brukas kan, eller böte, som i 27.
Cap.
sägs.
2.
§.
Alle i by skola hålla aflops och floddike efter theras ägor.
Nytt dike skal then, som tarfvar, för sin åker åhrliga gräfva minst fyratijo famnar, eller uprensa åttatijo famnar gammalt dike; aflopsdike så diupt och bredt, som förr sagdt är, och skårdiken sex qvarter breda ofvan, try qvarter botn, och en aln diupa.
Gräfve ock utlop genom ren ned til dike, för hvarje skiljofohr i åker, ther så behöves.
Giör han thet ej; böte som i 27.
Cap.
urskils.
3.
§.
Nu ligga grannars åkrar vid hvarandra; hafve tå halft dike hvarthera.
Möta bys diken annars bys diken, gräfve hvar up för sig genom sina ägor, eller böte två daler, och fylle skadan.
Lägger man dike genom sitt gärde eller äng, och möter annars bys äng, hiordavall, eller annan byamark; ther må then by ej hindra vatnets aflop.
Kan thet ej föras af utan dike, och åsämjer them ej, hvilken dika skal; lägge Domaren them emellan, som nyttigt och nödigt pröfvas.
4.
§.
Hvarje åhr skal ock, ther så tarfvas, femtijo famnar ny gärdesgård uprättas, och the gamle alle vid macht hållas, så gilde som i 5 cap.
Cap.
stadgadt är.
VII.
CAP.
Huru humblegård skal läggas och uppehållas.
1.
§.
Alle hemman böra humblegård hafva, och lägge bonde goda rötter til fyratijo stänger hvart åhr, til thes the blifva tuhundrade vid helt hemman.
Sker thet ej; böte för hvart åhr en daler, och lägge äntå som sagdt är, utan thet pröfvas, at humblegård ther ej läggas, eller uppehållas kan.
2.
§.
Länsman käre å höste Ting til then, som humblegård således ej lagdt hafver, och uttage böterna innan Thome dag.
Försummar thet Länsman; gifve sielf the böter ut.
3.
§.
Finner bonde för sig humblegård til tuhundrade stänger; hålle then vid macht, och öke, ther han gitter.
Låter han humblegården förfalla; böte en daler för hvarje fyratijo stänger.
Lägger han then aldeles öde; böte tijo daler, och rätte humblegård up igen.
VIII, CAP.
Om åverkan i åker och äng, 1.
§.
Skiär eller slår någor in på sin grannas åker eller ängsteg; gälde åter säd mot säd, och hö mot hö; böte ock för åverkan å hvarje teg en daler.
2.
§.
Sår någor å annars åkerskifte; tage han grödan, som skiftet äger.
Bärgar han som sådde; böte en daler, och gifve ut thet han infördt hafver.
3.
§.
Intager någor sin grannas ägodel och skifte; böte tre daler, och bryte sielf up.
Bryter han ej up, tå han therom varnad blifver; ligge thet i tveböte.
Intage han annars del med sielfva råmärket; böte sex daler, och bryte sammaledes sielf up, eller böte dubbelt.
Hafver han råmärket vridit, ändradt, borttagit, eller hölgdt; plichte som sagdt är i Jorda Balkens 13.
Cap.
4.
§.
Kastar någor i annars åker, landhafra, snarbindel, skerffrö, eller annat hvad thet helst är, at ogräs theraf växa må; vare ärelös, rätte up allan skada, och böte femtijodaler för hvar åker, som han så förderfva velat; orkar han ej skadan fylla; tiene then af med arbete.
5.
§.
Landbo må ej låta annan nyttja och bruka något af gårdens ägor, vid bot tijo daler, utan jordägaren gifver ther lof til.
IX.
CAP.
Huru skada skal gäldas, som fä giör i annars ägor, så ock huru fä intagas må, 1.
§.
Finner någor annars mans fä i sin åker, äng, haga eller ö; tå må han thet intaga.
Vet han hvilken thet fä äger: låte honom ther om strax tilsäga, och kalle två eller flera goda män af sina grannar, at syna och mäta skadan, och löse then, som fä äger, thet ther efter ut.
Nöjes man ej åt thet värde som å skadan satt är; kalle tå tvänne Nämndemän, som then mäta, och döme sedan Rätten vid Tinget therom, ther the ej åsämjas.
Vet ej then, som fä intog, hvilken thet äger; lyse thet strax up för sina grannar, och låte skadan syna, som sagdt är.
Veta ej grannar ägaren; lyse tå up för soknemännen å nästa Kyrkiodag.
Giör han thet ej; böte en daler för hvart dygn, han thet fä innehåller.
Vårde ock then fä, som intagit hafver, til thes så lyst och tilsagdt är; sedan hafve han våld thet nyttja och bruka, men ej illa medfara.
2.
§.
Nu kommer then fä äger, och biuder rätt för skadan, efter thy, som mätismän säga; vil then som intog, thet ej utgifva; sätte tå med vitnen så många penningar, som skadan är mäten til, eller full pant eller borgen ther före, hos någon af hans grannar, Nämndeman eller fierdingsman, och kräfve fä sitt ut med samma vitnen.
Nekas thet honom äntå; lite Kronones Fogda eller Länsman til, och böte han, som qvarhåller, en daler för hvart dygn, och skadan åter.
Tvistas om thet fä lagliga intagit är, och gitter ej then, som invräkt, med vitnen, andra skiäl, eller sielf sins ed visa, at han the fä ther funnit och intagit, som lagdt är; böte sammaledes, och gälde skadan åter.
3.
§.
Nu finnes, at thet fä gått in genom annars ogilda gärdesgård, eller grind; gifve han fä löst som intog, och then gärdesgård eller grind uppehålla borde, gälde skadan genast, och böte, som i 5.
Cap.
sagdt är.
4.
§.
Hvar som hemliga borttager sitt fä, som af annan är intagit, hvad fä thet helst är, böte tre daler; Giör han thet med våld eller rån; plichte som skils i Missgiernings Balken.
5.
§ Bryter någor gärdesgård eller led neder, och sker skada ther igenom af fä; böte som i 5.
Cap.
sagdt är, och gälde skadan åter.
Far någor genom led eller grind, och then icke stänger efter sig; böte en daler, äntå at ingen skada sker.
6.
§.
Hvilken som med vilja släpper sin boskap i annars obärgada åker, eller oslagna äng, böte för häst och gammalt nöt, eller svin tre marck, för ungnöt, get eller får tolf öre, för kid, kalf eller lam fyra öre, och skadan åter.
Tiudrar man ther häst eller annat fä; vare lag samma.
Är gröden afbärgad, eller sker thetta i beteshaga; vare bot hälften mindre.
Låter någor drifva och valla sitt fä å annars enskilta skog eller mark; böte fierde parten.
Drifver vallhion in fä; böte efter thy, som här sagdt är.
7.
§.
Släpper någor i byalag sitt fä, ett eller flera, i gärde, äng, hagar eller öar, för än rätter tid är, och grannar ther om ense äro; böte fierdung emot thet, som i 6.§.
sagdt är, och hafve grannar macht, at drifva thet ut.
8.
§.
Hvar som äger okynnes eller otamt fä, thet gild gärdesgård bryter, eller flöger öfver, och skada giör i åker eller äng; gälde skadan åter.
Viste han, at thet fä sådan ovana hade, eller varder han therom tilsagd, och thet äntå ej vårdar, eller fängsel ther å lägger, böte en daler: sker thet annangång, eller flera; böte dubbelt, och hvarjegång skadan åter.
X. CAP.
Huru bys oskifte ägor i skog och mark måge nyttjas eller intagas; så ock om åverkan å oskift, eller annars man skog och mark.
1.
§.
I oskift skog och mark måge alle jordägare i by taga torf, näfver, ed, timmer, gärdsel, löf och annat, som til hus och gård tarfvas, men ej föra thet af bole, eller åt annan sälja eller uplåta.
Hvar som här emot giör; böte för timmer eller sågestock sexton öre, för hvart lass at thet andra sexton öre, och för mans bördo fyra öre; betale ock thesutan til the andra jordägare så mycket, som på teras del af värdet löper.
Äger man jord i tvänne byar; nyttje ej then ena byns oskifta skog eller makr til annan by, vid samma bot.
Säljer någor af bys oskifta ägor och mark, sedan skifte lagliga begiärt är, böte, som sägs i 5.§.
2.§.
Torf må ej skäras å oskift mark, som til äng tienar, vid bot, som i 1.§.
sagdt är.
Ej må ock trä fällas, eller topphuggas til löf och näfver, utan slås och qvistas.
3.§.
Masteträ må ingen hugga på Krono-ägor, utan Konungens Befalningshafvandes lof.
Giör thet någor; betale thes värde, och böte femtijo daler.
Finnes masteträ på skattejord; thet må ej huggas eller säljas, förr än thet Kronan hembudit är, vid samma bot.
4.
§.
Vil jordägare i by intaga något thet oskift är; säge tå alla byamän til.
Vilja the ej stänga och häfda med honom; söke tå Rätten om laga skifte, och niute hvar sin del i alt, som skiftas kan.
Hvar som annorlunda intager och nyttjar: hafve förverkadt sitt arbete och thet åhrets gröda til the andra jordägare, och böte fem daler för thet han så intagit och häfdadt hafver.
Samma lag vare, ther skog och mark ligger odeld flera byar emellan.
5.§.
Tager någor torf, näfver, löf, bast, eller hugger ved, gärdsel, stör, timmer, eller hvad thet helst är, å then bys ägor, ther i han sielf ingen del hafver, eller å annars afdelta och enskilta skog i then by han del äger; betale värdet för thet han tagit, och böte dubbelt emot thet som.
1.
§.
sagdt är.
Hafve ock Domaren macht, ther sådan åverkan oftare sker, utom thessa böter, vite förelägga.
Giör någor sådan åverkan i Konungens parkar och diurgårdar; böte för hvart masteträ hundrade daler, för annat stort trä tijo daler, och betale thesutan värdet; och vare bot för thet andra, som här ofvan nämndt är; fyradubbel, Konungens ensak.
6.
§.
Kärer någor til annan för intagor, eller annan åverkan och then, som käres til, säger at the ägor komma honom til; pröfve Rätten först om käranden then skog och mark tå brukadt och innehaft, och ther sådant liufliga finnes, lägge han som åverkan giorde, thet ut, som han ingärdadt, och återställe hvad han tagit hafver, böte ock som förr sagdt är.
Finnes thet ej; tå skal thet, som tvistas om, i qvarstad sättas, och vid vite förbiudas.
Sedan skilje Domaren them emellan om äganderätten.
Tappar han saken, som åverkan giorde; böte för våld, eller åverkan, alt som målet är til.
7.
§.
Landbo eller then annars jord brukar, hafve ej våld at sälja timmer, ved, gärdsel eller annat sådant af gårdens ägor, utan han hafver ther jordägarens lof til.
Giör han thet, eller tillåter han annan thet giöra; böten både, som i 5.
§.
sagdt är.
8.
§.
Skattebonde må nyttja enskilta skog til hustarf och salu; doch thet så sparsamt, at skogen ej utdödes, och hemmanet förderfvas.
Vare ock skyldig, at först taga vindfälle, torra trän, qvistar och stubbar til vedbrand, innan friske trän ther til fällas.
Finnes skattebonde sin frihet missbruka; böte tijo daler.
Then räntan af hemmanet äger, hafve ther inseende å.
9.
§.
I the skogar, som til bergsbruk höra, må ingen til kohlning eller andra ämnen, fälla något trä, som til storbygnad vid bergverken nyttigt är, vid femtijo dalers bot för hvart trä.
10.
§.
Ej må ock invånare i städerna, utan lof och minne, hugga på andras skogar, som ligga ther omkring inom en och en half mihl, vid tijo dalers bot för hvart lass, och värdet åter.
XI.
CAP.
Om muhlbete, hiordavård, och vallgång.
1.
§.
Ostängd mark och hiordavall måge alle, som ther i del hafva, til muhlbte nyttja, och låta ther fä sitt hvart om annat gå.
Men ej må någor drifva eller valla sit fä å annars enskilta skog eller mark, vid bot, som i 9.
Cap.
och 7.
§.
sägs.
2.
§ Hafva the, som bo samman i en by eller flera, förent sig om boskapens vård och hiordahåll, och försummar någor thet at uppehålla, gälde then skada, som fä af hans vållande eller försummelse giör, eller får.
Til vallgång skola qvinfolk brukas, ther thet ske kan, och ej gossar, vid tijo dalers bot.
3.
§.
Tappar vallhion bort fä, eller giör villdiur skada, ther vallhionet pröfvas thet hindra kunnat; umgälle thet med sin lön, eller arbete.
4.
§.
Tå kiäle ur jorden är, skola svin ringade vara, at the ej måge rota up gräsmarken, och vare Brofogde skyldig, at hafva noga acht ther å. Tage ock up, eller märke alla the svin, som han oringada finner, och löse ägaren them igen af honom, med två marck för hvarthera.
Vil ej ägaren them lösa; stemme Brofogde honom för Rätta, och betale tå ägaren til Brofogden dubbelt för hvart svin.
Försummar Brofogde thetta; böte en daler, och tage then, som vil och gitter, the oringada svinen, helst han, som them å sina ägor finner, och skada lider, och niute samma rätt, som Brofogde.
XII.
CAP.
Huru svin måge i ållonskog släppas.
1.
§.
Äga flere ållonskog samman, tå skola the i rättan tid sig förena, huru många svin ther kunna födas, och släppe sedan hvar in efter thy, som han del i skog äger.
Släpper någor flera in; hafven the andre våld at staga them up, och han böte en marck för hvart svin, och skadan åter.
Äger han ej sielf så många svin, som han på sin del föda kan, stånde honom fritt andras svin för lego intaga.
Giör han thet ej; tå måge the andre hans del saklöst nyttja.
2.
§.
Hvar som tager annars svin för lego, skaffe them åter, eller gälde thet the värde voro, tå the togos emot.
Gitter han visa, at the af sot dödt, eller förkommit af anor händelse, och finnes han ej hafva varit ther vållande til; vare saklös.
Samma lag vare, ther boskap för lego til bete eller foder tages.
3.
§.
Löpa svin ur en skog i annan, som ej ligga samman; säge tå skogsägaren första och andra gången honom til, som svinen äger, at taga them bort, och hålla them therifrån.
Finna the ther sedan; må skogsägaren them uptaga, och låte goda män pröfva, hvad för them betalas skal, ther them begge ej therom åsämjer.
4.
§.
Släpper någor med vilja svin å annars ållonskog, som inhägnad är; hafve them til skogsägaren förverkadt.
Komma svin, eller annat fä, som ällon äter, annorledes ther in; gånge ther om som i 9.
Cap.
urskildt är.
Varda svin dräpne, eller slagne: tå bötes, och gäldes the åter, som om annat fä i 22 Cap.
stadgas.
XIII.
CAP.
Huru bötas skal, när bärande trä olofliga hugges, och huru andre igen planteras skola.
1.
§.
Ingen hafve macht å Kronones ägor och almänningar, eller å skattejord, at hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller å hvarjehanda annat sätt them förderfva.
Hvar som thet giör; böte för ek och bok nio daler, och för apel och oxel tre daler, alt til treskiftes, och gälde träs värde til Konungen.
Sker thet å frälsejord, eller å skattefrälse; niute Frälseman samma rätt, som Konungen.
Hugger eller skadar Frälseman bärande trä i oskifta bya ägor, eller å almänning; vare lag samma, och trä vare förfallit til Kronan eller Frälseman, ther någor i samma by med honom del äger, hvarthera efter lott sin.
2.
§.
Nu sker thet i Konungens park eller diurgård; ligge thet i tveböte, Konungens ensak.
3.
§.
Hugger någor neder, eller förderfvar med vilja annars trä, som man til prydna vid hus, vägar eller annorstädes hafver planteradt; plichte som i Missgiernings Balken sägs.
4.
§.
Finnes å almänning, eller å skatte eller Kronojord, gammal och förtorkad ek eller bok, eller stå the åker eller äng til mehn och skada; söke then, som thet trä fälla vil, eller skada theraf lider, Konungens Befalningshafvandes lof, och låte han, genom jägeri betienta och tvänne af Nämnden, thet trä syna, och förordne sedan hvad skiäligt och nyttigt pröfvas: Doch må ej något sådant trä fällas, förr än thet med Kronones hammar utmärkt är.
Vitna synemän här om annorlunda än sant är; böte hvarthera tijo daler.
Apel och oxel må i thy fall saklöst fällas.
5.
§.
Alle the ther bärande trän å skatte eller Krono jord hugga, skola plantera för hvart trä tu af samma slag, men fyra, ther hygget å Konungens park skedt; vårde ock them sedan, til thes the nedan boskaps bet vuxne äro, eller böte för hvart trä, som ej planteras och vårdas, fierdung af bot för olofligit hygge.
Fäller eller tager man up lönn, lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytto med sig hafver, än andre ofruchtbare trän; plantere andra i stället, och vårde som sagdt är.
Giör han thet ej; böte en daler för hvart trä.
6.
§.
När trä fälles, antingen til timmer, ved, gärdsel, eller hvad thet helst är; skola topp och qvistar borttagas, at muhlbetet ther af ej skadas må, vid sex marckers bot, och skola, vid lika bot, torre trän, vindfällen, ris och stubbar, efter handen utrödjas.
XIV.
CAP.
Om svedjande.
1.
§.
I åkergärde, äng och beteshaga, må hvar och en fälla och svedja små oduglig skog; doch at bärande trä, masteträ, skieps eller timmer verke ej thermed skadas, eller thet misbruk sker, at skog och mark til äng och åker gärdet stänges, och skogen, under sken af rödning, bortsvedjes.
Bryter någor här emot; böte för bärande trä, masteträ och timmerstock, som i 10 och 13.
Cap.
sagdt är.
2.
§.
Utom hägnad må ingen svedja, ther han åker och äng ej rödja vil, och lägenhet ej thertil finnes inom värn och hägnad, eller thet för muhlbetet nödigt är.
Vil någor å skatte eller Kronojord för then orsak svedja; gifve thet Häradshöfdingen tilkänna, och förordne han tvänne af Nämnden, som med någon jägeri eller Kronobetient then lägenhet skåda; sedan the hörde äro, pröfve Tings Rätten, om thet tilstädjas kan, eller ej; låte ock Konungens befalningshafvande thet veta, om ther til lof gifver, om han thet nyttigt finner.
Svedjar någor utan lof, eller mera, än han hafver lof til; plichte tijo daler, och miste arbetet sitt och grödan.
Är han åbo och sielf ej jordägare; rätte ock up allan skada.
I oskift skog må ingen, vid samma bot, svedja, utan alle jordägare therom ense äro, och lof thertil gifves, som här stadgat är.
Lägge ock ut til muhlbete, thet han thertil svedjadt, sedan han thet try åhr nyttjadt, eller böte, som i 10.
Cap.
sagdt är.
3.
§.
Ej måge synemän annan mark til svedjeland utsyna vid tijo dalers bot, eller Rätten thet bevilja, än nu sagdt är.
Ej måge the ock för arfvode sitt eller lofsedel betalning taga; hvar som thet giör, miste ett åhrs lön.
4.
§.
Å frälsejord må ägaren sielf svedja, eller thet annan tillåta, å sin enskilta skog, inom, eller utom hägnad.
Svedjer landbo å frälsejord, utan ägarens lof och minne; böte som i 2.
§.
sagdt är.
5.
§.
Ther bruk och bergverk nu äro, eller upprättade varda, må ingen svedja inom then ort Konungen biuder, ej eller å almänning, vid hundrade dalers bot.
Sker thet å Konungens enskilta parkar; ligge i tveböte, Konunens ensak, och skadan åter.
XV.
CAP.
Om skogseld.
1.
§.
Vil man svedjeland bränna; afrödje tå skogen näst omkring, gräfve up jorden, och hafve vatn ther hos och annan redskap, som tienar at släcka elden med.
Tilsäge ock nästa grannar at vara vid handen, och komma til hielp, ther så omtränger.
Hvar som förr, än han thet alt gjordt hafver, eller tå starckt väder, stor torka och hete är, tänder eld å svedjeland eller går therifrån, innan elden aldeles utsläckt är; böte tijo daler, ändoch ingen skada sker.
Sker skada; gälde af gods sitt, och böte hundrade daler.
2.
§.
Nu hafver han tagit thet i acht, som här sagdt är, och händer sig, at elden ändå vidare går, eller hafver elden sig så fördölgdt, at then ej kunnat märkas, och giör sedan skada; tilsäge tå, vid tijo dalers bot, flera grannar och låte klämta vid nästa Kyrkio, at ther med folk til hielp kalla.
Brinner tå byaskog, böte fem daler vådabot för hvarthera, ägarens ensak, och ther til för hvar ek och bok sexton öre; plantere ock sådana trän i stället, som förr är sagdt.
För by och Kyrkio bötes, som i 24.
Cap urskils.
3.
§.
Tänder någor up eld ute på marken, af annan orsak eller tilfälle, eller giör thet vägfarande man, och släcker ej sedan väl ut; böte tiugu daler.
Tänder man up, tå starckt väder är, eller långsam torka, eller ther skog och annat kan itändas, och släcker ej elden; ligge i tveböte, äntå at ingen skada sker.
Kommer ther skada af, gälde åter, och böte hundrade daler, och then som jorden äger, eller åkärer, niute målsäganderätt, och hafve våld taga okändt och löst folk i förvar, som i 5.
§.
skils.
Kommer eld af tienstefolk, eller vallhion; böte, och gälde skada, som sagdt är.
Orka the thet ej; arbete för skadan, och plichte med kroppen för böterna.
Är skadan så stor, at then ej kan genom arbete fyllas; plichte med kroppen både för böte och skada.
4.
§.
Tå skogseld upkommmer; skola grannar och soknemän skynda sig tit at släcka, eller böte två daler.
Tager fahran til; kungiöre thet nästa Kronobetienta, och låte strax budkafla gå byar emellan.
Hvar som then nedlägger, böte tijo daler.
Af hvart matlag skal en man komma til elden, så ock hvar ryttare soldat och båtsman, med yxa, eller bila, spada och vatukäril.
Blifver någor aldeles borto, utan laga förfall; böte fem daler.
Kommer någor för sent, eller träder ifrån sitt arbete och ställe, förr än hemlof gifves; böte tre daler.
Nu är elden så dämpad, at ej alle ther nödige äro; förordne tå Kronobetiente vissa män som hålla ther vacht, hvar efter annan, til thes ingen fahra är.
5.
§.
Förr än manskapet skiljes åt, skal noga efterfrågas, helst af Kronobetienterna, huru elden är kommen lös.
Finnes vägfarande vara ther til vållande, eller lösker dräng, eller then ej kännes god at gälda skadan, och får han ej borgen för sig; tå skal han i förvar tagas, och Härads Rätten strax theröfver ransaka och döma.
Är thet bofast man; varde stemd til nästa Ting.
6.
§.
Komma ej Härads och Bergsfogdar, Jägmästare, och Landtjägare til skogseld, när the then varse blifva, eller bud ther om få, och giöra the icke embete sitt; böte tretijo daler hvarthera, men Länsman och ringare betiente tijo daler.
XVI.
CAP.
Huru almänningar nyttjas måge.
1.
§.
Lands almänning måge the nyttja, som inom Länet bygga och bo, och Härads eller sokne almänning the, som i Häradet eller soknen äro.
Ther måge the, som ej hafva sådant på egna ägor, niuta muhlbete, timmer, ved, gärdsel, löf, näfver, torf, bast och annat, som ther finnes til egen nödtorft, men ej något theraf til annan uplåta eller sälja.
Vil man ther hugga timmer, ved, gärdsel och stör; gifve thet först vid Tinget tilkänna och pröfve Rätten huru mycket han tarfar, sedan söke han lof ther til af Konungens Befalningshafvande, som i 14 Cap.
sagdt är.
Nyttjar någor almänning annorledes; böte som i 10.
Cap.
1.
§.
stadgadt är.
2.
§.
Äger man gård i annat Län, Härad eller sokn; före ej något från almänning til then gård, som ther utom ligger, eller böte för åverkan, som sagdt är.
3.
§.
Varder någor del af almänning i frid lyst, at skogen tilväxa må, eller för annan orsak; böte then, som ther hugger, för åverkan, och betale ther til vite, som förelagdt är, och skadan åter.
4.
§.
Ej må någor tillåtas at giöra intagor å almänning.
Tager någor ther af in; rifve thet genast up, och böte, som i 10 Cap.
och 4.
§.
sagdt är.
XVII.
CAP.
Huru bys fiskevatn nyttjas må.
1.
§.
Oskift fiskevatn måge the, som äga del theri, bruka med not och nät, hvar til nödtorft sin.
Vil någor fiskeverk bygga; giöre thet efter sin ägolott i by, alt efter som lägenhet ther til är.
Vil en skifta, och annar ej; hafve then vitsord, som skifta vil, ther Domaren pröfvar, at thet utan andras förfång ske kan.
2.
§.
Vil någor bygga fiskeverk i forssar, strömar eller sund, som ej kunna delas; biude tå granar at bygga med sig, Vilja the ej, och pröfvar Rätten thet ske kunna, utan theras skada; förelägge tå honom, på hvad sätt, vilkor och tid, han thet verk bygga och nyttja må.
3.
§.
Lägger man miärda eller nät i annars fiskevatn, eller far med liuster, eller annat fisketyg; böte tre daler.
Sker thet i fiskelek; böte dubbelt, hafve och förverkadt hvad han fångadt.
Drager man not i annars fiskevatn; böte fem daler.
Sker thet i fiskelek; böte tijo daler; Och må the, som fiskevatn äger, taga af honom båt, not och nät, eller annat til vidermäle och pant, och behålla thet ospildt, til thes han rätt för sig biuder.
4.
§.
Ingen bygge så fiskeverk, at han ther med stänger Kongsådra, eller farled, och annars fiskeverk ofvan eller nedan onyttiga giör.
Sker thet; tage up, och böte tijo daler, fylle ock up allan skada.
XVIII.
CAP.
Om Konungens enskilta och fridkallada, så ock andra almänna fiskerier.
1.
§.
I Konungens enskilta fisken i saltsiön, stora elfvar, åar, strömar och insiöar, må ingen fiska, utan Konungens Befalningshafvandes lof och minne.
Hvar som här emot bryter; böte femtijo daler Konungens ensak, och hafve förverkadt thet han ther fångadt.
2.
§.
Vid Konungens almänna fiskelägen och grund i skiären måge the, som inom Häradet eller soknen bygga och bo, i rättan tid fiske bruka, och bodar uprätta mot viss afgäld, alt efter thy, som lof thertil gifves.
Fiskar ther någor utan lof; miste fiskeredskapen, och böte, för hvar gång, tre daler.
3.
§.
Finnes å almänning fiskevatn; ägen tå alle som i almänning rättighet hafva, våld thet at nyttja.
Går almänning til siös; ther måge the, som bo siön närmast, ej stänga them ifrån fisket, som fiermare äro.
4.
§.
Vil någor, som utom Häradet eller soknen bor, bruka thessa fisken: söke Konungens Befalninghafvande.
Kan thet ske utan theras förfång och mehn, som i Häradet, eller i soknen bo; gifve han lof thertil.
Fiskar någor utan lof; böte fem daler, och miste fiskeredskap sin, så ock then fisk han ther fångadt.
XIX.
CAP.
Om afgärda bys rätt.
1.
§.
Bolby är gammal by, och afgärda by then, som å bolbys mark bygd är, och hafver sina ägor, inom hank och stör, af bolbyn.
2.
§.
Afgärda by niuter med bolby, til sin nödtorft, å thes utmark, timmer, gärdsel och vedbrand, näfverflät, torfskyrd, sand och lertägt, muhlbete och hiordavall för sina kreatur, så många, som vid thes loga och lado födas, så ock kiärreflåttar, som ej instängde äro, så länge bolby ej sielf vil eller kan them häfda.
Han äger ock fiske och notvarp vid then strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader; doch må bolby ej hindras, at fiska ther utanföre i siön.
Ej må afgärda by af thessa rättigheter något til annan uplåta, eller af bolbys skog och mark mer intaga, än thet han inom gård och vård, eller vissa råmärken, af ålder haft; ej heller af bolbys skog och mark, eller egna hägnader afsalu giöra.
Sker annorledes; böte för åverkan, som i 10.Cap.
sagdt är.
3.
§.
Vil bolby intaga något af sin skog och mark; tå skal then ej afgärda by stänga från utmark, muhlbete, och vatngång, vid bot, som i 25.
Cap.
9.
§.
sägs; och giöre ej större intagor, än at afgärda by hafver sin nödtorft, som förr är sagdt.
4.
§.
Nu vilja byamän i odalby skog och utmark skifta; tå niute afgärda by eller sitt öre eller hemmantal, häften mindre, än bolby, och äge sedan bolbys rätt ther å: men ej må afgärda by sådant skifte söka.
XX.
CAP.
Om qvarnar.
1.
§.
Löper Löper ström eller bäck genom bys ägor, och kan ther qvarn, eller annat vatneverk byggas; niute byamän lott theri, hvar efter thy, som han del i by äger.
Går ström eller bäck emellan tvännebyar, och äga the begge del i qvarnställe; niute hälften hvar.
Vil en bygga, och annar ej; gånge ther med, som om fiskeverk sagdt är.
2.
§.
Ej må någor så bygga, at annar ofvan eller nedan ther af mehn hafver.
Giör thet någor; böte tijo daler, och rifve up thet så bygdt är.
Samma lag vare, om Kongsådra, eller farled stänges.
3.
§.
Ther Kongsådra af ålder varit hafver skal tridiung af vatnet öppen lemnas, och ther segelled är, tolf alnar; til båtaled åtta alnar, alt i diupesta vatnet, och hålle Konungens Befalningshafvande hand ther öfver, at then ej igenstänges.
Bergverk, så ock skattlagde qvarnar, och fiskeverk, niute then rätt och frihet, som them förund är.
4.
§.
Hvar som ny vatn eller väderqvarn bygga vil, kungiöre thet å Tinget, och Häradshöfding skåde med Nämnden then lägenhet, höre ock grannar ther omkring, och them, som gamla qvarnar ther närmast hafva, och pröfve ther efter, om ny qvarn utan theras, eller andras skada, ther byggas må, gifve thet ock sedan Konungens befalningshafvande tilkänna, som äger at ther om förordna.
Om sågeqvarnar vare lag samma.
5.
§.
Tager någor mäld in af annan på oskattlagd qvarn; böte första gången tre daler, andra gången och sedan hvar gång sex daler, och hafve förverkadt qvarntullen.
6.
§.
Nu äro qvarnar lagliga bygde ofvan och nedan i ström; hålle them öfre ej vatn ifrån then nedra, och then nedra stäme ej på then öfra, utan drage sielf up stigbord sitt, eller böte första gången tre daler, och sedan hvar gång sex daler; gälde ock skadan.
Första dag i Maji månad skal damlucka öppnas, ther vatn kan åker eller äng skada.
Giör man thet ej; böte som sagdt är.
Ther sågeqvarn är, vårde ägaren, at spån ej fyller ström, eller flyter på åker eller äng.
Hvarsom här emot bryer; böte tijo daler, och skadan åter.
7.
§.
Ingen gräfve nya skyrdar och renlar ur siöar, åar eller bäckar, eller drage til sig på annat sätt vatnet och fisket, ur thes förra diup och läge, annan til skada och mehn.
Sker thet; böte tijo daler, och fylle skadan; lägge ock alt åter, som thet förr varit.
XXI.
CAP.
Om Bi.
Flyga bi bort i annars skog, och följer ägaren them til stock och hol, märker samma trä, och gifver thet byamän tilkänna; hafve ingen våld honom them förtaga.
Hafver bisverm satt sig i bärande och fridlyst trä; tå skal then stockas, och ej trä huggas, eller spillas, vid bot, som i 13.
Cap.
är sagdt.
Är then i annat trä; hugge neder, och tage bi sin saklöst.
2.
§.
Hittar man bi å egen bolstad, eller then han äger lott i; vare han, som hitte.
Är thet landbo; niute han tridiung, och jordägaren två lotter.
Hittar man them inom annars hägnad; niute ingen lott theraf;: hittar man them utom hägnad, i annars skog och mark; äge tridiung, och jordägaren två lotter.
Säga tvänne sig samma bi hittat; niute han thenne hittelön som först lyfte.
Om then, som å annars ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om then, som med mat och bete til sig lockar annars mans bi, urskils i Missgiernings Balken.
XXII.
CAP.
Om then, som sårar eller dödar annars fä eller hund, och om någor kiöper eller säljer siukt fä; så ock om fä eller hund skadar annars fä.
1.
§.
Slår man annars fä värre, än man ville, tå man thet ur sina ägor och hägnader drifver eller intager, och dör thet theraf; gifve honom jämngodt igen, eller thes fulla värde.
Dör thet ej, utan varder sargadt; tager thet hem til sig och läke.
Varder thet lahmt och lytt; behålle thet sielf, och gifve ägaren olytt igen, eller thes värde.
2.
§.
Sargar man med vilja annars fä annan tid, eller tå man thet intaga vil; läke thet såra, och böte fierdung af thes värde.
Är thet häst, oxe eller ko; sätte ock genast så godt fä i stället til hans bruk och nytto.
Blifver thet fä friskt, om förr; tage hvar sitt åter.
Dör thet, eller varder lahmt eller lytt; gälde åter jämngodt, och böte, som sagdt är.
3.
§.
Dräper man med våda annars fä, som ätas kan; betale värdet, och behålle thet fä sielf.
För annat fä, som ej matnytt är, gälde fierdung af thy thet värdt är.
4.
§.
Tager någor lön före, at läka eller åderlåta fä, och får thet död eller skada genom hans vållande; gälde fä åter, och behålle thet.
Gitter han fulltyga, at han ej varit ther til vållande; vare saklös.
5.
§.
Äger någor fä, som smittosam siuko hafver; hålle thet särskilt, at annars fä theraf ej smittas må.
Giör han thet ej; böte tre daler, och skadan åter.
Ur by, ther boskaps sot är, må ingen sälja eller kiöpa fä.
Sker thet; gälde skadan som theraf händer, och böte hvarthera tijo daler, eller värje sig med laga skiäl eller ed, at han ej viste ther sot vara: dräpe ock then fä, som köpt, och hem til sig fördt, tå grannar her om påminna; eller böte dubbelt, och hafven the macht thet fä döda.
Oxe, häst, hund, eller hvad fä thet helst är, som af farsot dör, eller måste dräpas, som sagdt är, skal genast med hud och allo gräfvas två alnar djupt ner i jord, afsides ifrån by, vägar och siöar, och vare legohion skyldighet thet at giöra; grannar hielpe ock thertil, om så tarfvas.
Drager sig legohion undan; miste halft åhrs lön.
Dör fä af annan siuko, eller eljest dödas; tå må hud afdragas, och giöre thet legohion vid bot, som sagdt är.
Hvar som förviter någon sådant, eller at han fä hulpit, åderlåtit, botadt, eller snöpt; böte tiugu daler, eller plikte med kroppen.
6.
§.
Dräper man annars hund med vilja; böte tre daler.
Är thet vallhund, jagthund, eller bunden gårdshund; böte dubbelt, och värdet åter.
Okynnes hund, som biter folk eller fä, bör ej lös vara.
7.
§.
Dräper fä annars fä, som ej ätas kan; betale ägaren hälften af thes värde, som dräpit blef.
Kan thet ätas; gälde fierdung, och thet döda tage han, som thet förr ägde.
Nu varder fä sargadt af fä; betale halfva läkeslön och halfva skadan.
Är fä vant at skada giöra, och vet thet ägaren, eller är han ther om varnad; gälde dubbelt mer än sagdt är.
Samma lag vare om hund, som fä biter, eller sargar.
Giör hund skada tridie gången; betale thes ägare som sagdt är, och döde hunden.
8.
§.
Hund, eller annat diur, som vildt varder, skal ägaren strax instänga, eller döda, tå han thet veta får.
Giör han thet ej; böte tijo daler.
Sker skada; gälde ock then åter.
Hittar man hund å annars fä, ock får thet skada; gälde fullt åter, och böte fierdung af thes värde.
Får hunden skada, vare thet ogildt.
Hafver man vilda diur, biörn, varg, lokatt, räf, eller annat odiur, och ej hächtar eller stänger them så inne, at the annars fä ej kunna skada; böte tijo daler, och skadan åter.
Sker thet annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan.
Sargar eller dräper okynnes fä, hund eller annat odiur, någon menniskia; therom skils i Missgernings Balken.
XXIII.
CAP.
Huru skadediur måges fällas, så ock skall och vargagårdar hållas böra.
1.
§.
Biörn, varg, lo, räf, jerf, mård, utter, biur, siähl, och andra skadedjur, så ock örn, hök, uf, glada, och flera rof foglar må hvar man saklöst skiuta eller fånga, och them behålla.
2.
§.
Varganät skal hvart helt hemman hålla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och the mindre så mycket, som theremot svarar; thet skal färdigt vara, tå skallbud kommer, och så starkt, at thet ej brister, tå en man klifver ther å up.
Skallbud skola ock alle lyda, som kreatur hafva: ingen vare ther fri före, utan Prest å prestegård, ther å han sielf bor, så ock klockare å klockare bol, och inhyses qvinna.
3.
§.
Nu varder thet til Häradskall bodadt, tå bör en man ifrån hvart matlag, och af sätesgårds torpare hvar annar komma, med bössa, jagtspiut, eller yxa, så tidigt, som han kallad varder; men tå skall sker inom soknen, får ingen sig therifrån undandraga, som något boskaps kreatur hafver.
Hvilken sig ej i tid infinner, eller kommer utan dugligit nät och jagttyg, eller blifver ej stående ther han ställes, och giör hvad honom befalt blifver, eller viser sig otidig, eller giör oliud, eller går ifrån skallet förr än manskapet är upropadt, och lof gifves; böte en daler.
Blifver han aldeles ute; böte två daler, och annan gång, dubbelt; utan Domaren pröfvar, at han laga förfall haft.
Förtiger then, som skallet förestår, någon, som borto varit, eller sig förbrutit, som sagdt är, eller gifver han, eller annar, någon lof, at bliva förfallelös ifrån skallet; böte två daler.
4.
§.
I hvarje sokn, ther thet tarfvas, och ske kan, skola alle, som ther bo och jord äga, hvar efter ägodel sin, bygga en vargagård eller vargagrop, och then skal fierdung af soknen uppehålla hvar sitt åhr.
Torpare hielpe bolby theras at bygga och uppehålla.
Är ther ödesjord: tå hålle then vargagård uppe, som ängen slår, ifrån then dag han then slagit, och åhret om: Eljest bygge hela soknen för ödesjorden.
Kommer ej then, som kallad varder til denna bygnad böte; sex marck, och bygge ej thes mindre.
Förfaller vargagård; böte then fierdung tijo daler, som uppehålla borde, och rätten then åter up.
5.
§.
Försummar någor sin vacht och arbete sitt vid vargagrop, tå han varder tilsagd, at hålla ther bete; böte för hvar dag en daler.
Och then thet uppsatta bete dräper eller rifver neder, böte tre daler.
Förderfvar någon vargagrop; böte tijo daler, och rätte alt up igen.
6.
§.
Jägeri betiente och almogen skola, å then tid skadediuren yngla, vinlägga sig, at ungarna fånga och utdöda; och niute then, som utom skall, fångar eller fäller skadediur, af Häradssakören, eller af Stadens medel, ther thet sker å Stadens mark, fyra daler för hvar stor börn, för biörnunge, en daler, för varg två daler, för vargunge en daler, för räf sexton öre, och för räfunge åtta öre.
XXIV.
CAP.
Om vådeld i by.
§.
1.
Alle eldstäder och skorstenar böra så vara stäldte och förvarade, at eldskada förekomma må.
Varder eld lös i by, then landbo brukar, och sker thet af försummelse, eller vangiömo hans, som är: at han sielf förut märkt fahran, eller är therom varnad, och then ej förekommit: bär sielf ut, eller tilstädjer annan at hafva och bära lius utan lychto, och eld i uthus, eller ther man hafver lin, hampa, hö, spån eller annat slikt, ther i eld snart taga kan; sätter lius vid vägg; giör eld i ugn eller spisel, och then ej vårdar; hafver lius vid säng, och somnar ther ifrån; röker tobak i lada, foderhus, eller annorstädes, ther eld lätteliga kan tändas; eller skiuter ovarsamt åt hus eller tak; eller varder eld lös af annor sådan försummelse, ther man kunde och borde bättre vachta för skada; brinner tå hus och gård up; bygge åter jämngodan, och niute ej brandstod eller eftergift å afradet.
Äger bonde hus och jord sielf; hafve han ock sielf skadan.
Brinna tillika up andras hus och gårdar, eller andre bygnader; gälde af sin egendom så långt then räcker, och böte två daler för hvart hus, jordägarens ensak; orkar han ej skadan och böter gälda, tiene thet af med arbete, eller plichte med kroppen, hvilketthera han helst vil, som skadan lidit.
Brinner folk inne; böte full mans bot för hvarthera.
Brinner Kyrkia up; böte hundrade daler til Kyrkio bygnad.
Är han mindre vållande; gälde fierdung af thy, som sagdt är.
Then ovarsamt med eld omgår, å sätt som nu är sagdt, böte fem daler, äntå at ingen skada sker.
2.
§.
Timar skada af rätt våda, som man ej kan förese eller vachta, förr än skada händer; vare saklös.
Vet man ej huru eld är kommen lös; vite tå med sielfsins vådaed, at thet ej af hans vangiömo eller vållande skedt är.
Brister han åt eden; böte, som i 1.
§.
sagdt är.
3.
§.
Hafver legohion, emot husbondans varning och vilja, burit eld i uthus och andra rum, eller annorledes ovarsamt thermed omgått, som förr är sagdt; vare å husbonde saklös, och legohion gälde then skadan theraf timar eller plichte med kroppen.
Kommer eld lös af gäst eller vägfarande, och brinner up gästgifvarens, eller annars mans hus; vare lag samma.
4.
§.
När skada af våda skedt, eller genom thens vållade, som skadan ej gälda kan; tå bör Häradet brandstod gifva för hus, som the voro, när the afbrändes, och för bonde nödige äro, så ock för säd, foder, och boskap som til gårdens bruk tarfvas, och han mist hafver: men för andra lösören, och husgeråd, gifves ej brandstod, ej eller för badstufvu och kölna.
5.
§.
Af alla hemman i häradet skal brandstod gifvas efter hemmantalet.
Frälsemans sätes och ladugård, så ock prestegård, måge ej brandstod niuta, ther the ej then gifva: ej mätes hus therå högre, än å bondehemman.
6.
§.
I hvarje landsort skal å Tinget, i Konungens Befalningshafvandes närvaro, Häradsboerne emellan förening uprättad vara, huru mycket för hvart och ett nytt hus, å helt hemman eller mindre, i brandstod gifvas skal; och när eldskada sedan timar, söke then, som lidit, Häradshöfdingen, och han nämne synemän, som skadan skåda.
The skola noga undersöka, hurudane the hus, som brunnit, tå voro, nye eller gamle: och Härads Rätten pröfve thet sedan, och döme, huru stor brandstoden af hvarje hemman, efter föreningen och husens beskaffenhet, vara skal.
Hvad Rätten dömdt, vise then, som skadan händt, hos Konungens Befalningshafvande up, och förordne han, at then brandstod utan dröjsmål upbäras må.
7.
§.
Ej må någor gå omkring och brandstod tigga.
Hvar som bref thertil gifver; böte sex daler.
XXV.
CAP.
Om vägar och broar, huru the giöras, och byggas skola.
1.
§.
Landsväg skal läggas i Länet ther then tarfvas; och låte Konungens Befalninghafvande vid Tinget ransaka, hvar then jämnast och genast giöras kan.
Varde ock the ägor thertil tagne, som möta och föreligga, utan at någor thet vägra må; och niute by, som mister i åker eller äng, ther före sin fyllnad af Kronan.
2.
§.
Landsväg skal vara tijo alnar bred, som förr är sagdt: Väg til Ting, Kyrkio, och qvarn, så ock annar farväg sex alnar; bro öfver ström eller bäck efter thy, som vägens bredd är.
3.
§.
Vid hvarje hel mihl å landsväg rätte Häradet up stolpar, eller stora stenar, och mindre vid hvarje half och fierdedels mihl, ther å mihletalet utmärkt är.
4.
§.
Ther väg löper til stad, sokn, bruk, siöhamn, eller annan kunbar ort, skola märken sättas, the ther visa til hvad ort then väg ligger.
5.
§.
Rifver någor neder, eller slår sönder, thessa mihlstenar och märken; plichte, som i Misgiernings Balken urskils.
6.
§.
Vägar skola fyllas, och högas up med sand och grus, och åhrliga bätras, så at vatn therå ej stadnar.
Å båda sidor skola diken giöras, ther thet ske kan, så ock aflop ther utur, hvar så nödigt är.
7.
§.
Almän vinterväg öfver siöar och mossar, skal hvar by för sina ägor utstaka, ther isen starckast är, och minsta fahra; Ther store siöar äro, giöre thet soknarne, som ther omkring ligga; ändre ock väg så ofta thet tarfvas, och märke the ställen ut, ther stor vakar och vråkar äro, och lede väg ther förbi eller bygge bro öfver, vid tre dalers bot.
Häradsfogde hafve ther inseende å, at sådant i rättan tid sker.
Väcker nogor notevak vid vinterväg; märke sielf then ut.
Hvar som hugger up vinterväg öfver siö, eller förderfvar bro; plichte som i Missgiernings Balken stadgas, och svare til skadan.
8.
§.
Alle, som å landet hemman äga eller bruk, skola vägar rödja, och broar bygga; och vare ej eller Konungens gårdar och ladugårdar therföre frie.
Hvar skal sitt skifte få, efter then del han i by äger, och som thet för allom lägligast faller; och ligge ther Konungens Befalninghafvandes vård å, at then ene ej mera betungas, än then andre.
Städerne rödje och hålle väg och broar, så långt stadens ägor räcka.
9.
§.
Hvar som lägger farväg af förra stället, utan Tings Rättens lof och minne; böte tre daler.
Lägger man landsväg af thes förra stad; böte dubbelt, och lägge vägen åter, som then förr legat hafver.
Giör någor sig farväg eller gångstig öfver annars åker eller äng; böte två daler, och skada åter.
10.
§.
Finnes brist å bro; böte then uppehålla borde, en marck för första stock, och så för andra och tridie, och bättre strax.
Ligga flere stockar nedre, eller bro all; böte tre daler.
Är thet å almän landsväg; böte dubbelt.
Blifver han varnad, och bättrar ej; vare tvegildt emot thet, som nu är sagdt.
11.
§.
Hvar som ogild väg hafver, och til vägrödning och brobyggnad kallad varder, men kommer ej å fastan dag; böte tre daler, och hafve Häradsfogde, eller then Kronobetient, som när är, våld at låta hans vägstycke bättra för lego, och taga then ut af honom, som treskas.
Samma macht äge ock Borgmästare och Råd, ther stadens väg ej bättras.
Kommer ej then i rättan tid, som väg eller bro syna skal; plichte dubbelt.
12.
§.
Til landsväg må sand och ris tagas, ther thet närmast finnes, och af almäning verke som tarfvas och utmärkt varder.
13.
§.
Nu är bro ogild, och sker ther skada af; fylle tå then, som bron skulle vårda, all skada och hinder.
Får ther någor menniskia skada; gälde läkare lön, och half sårabot.
Liuter någor död theraf; böte som i Missgiernings Balken sägs.
Får fä skada eller död; gång therom, som i 22.
Cap.
i thenna Balk stadgadt är.
Kommer skada ther af, at vinterväg eller notevak ej utmärkt är; vare i thessa fall lag samma.
14.
§.
Brinner bro up, eller går bort med flod; tå skola the, som then bygga böra, färjo eller flota hålla, til thes bro gild varder.
Bygges ej bro up innan dag förelagdan; tå böte then, som treskas, tijo daler.
Ther färja eller flota eljest är, böte then, som hålla bör, tijo daler för hvar veko, han then nederlägger.
Sker ther igenom skada; gälde ock then åter.
15.
§.
Hvar som finner ogildan väg eller bro; käre ther å, och niute målsägande rätt, helst then, som skada liutit hafver.
Giör thet ej annar; vare tå Länsman kärande, eller Brofogde, och äge målsäganderätten.
Länsman och nämndemän, eller näste grannar skola strax syn hålla, och ther om å nästa Ting vitna.
XXVI.
CAP.
Huru almänne hus skola byggas 1.
§.
Alle, som i soknen bo, skola Kyrkio bygga och uppehålla, och hvad ther til hörer: såsom klockostapel, kyrkiomur, soknestuvu, och fattigstufvu.
Bygningsverke, körsslor, och annar kostnad, utgiöres härtil efter hemmantalet, och dagsverken efter matlagen.
Innan något i thy mål företages, skola soknemännen kallas tilhopa, at therom samrådas, och sig förena.
2.
§.
Prestegård skola ock alle bygga efter gårdatalet; men fästes och ladugårdar, så ock afhyste rå och rörs hemman varen ther frie före.
I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och loft, visthus, lada med tu golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt therom stadgadt är.
Thessa hus, och ej flera, äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, at hålla them vid macht med egen kostnad.
När the af ålder och bruk, och ej af Prestens vanrycht förfalla; tå skola soknemän them bygga och bättra på theras kostnad, och må verke å prestebolagets ägor tagas, om ther tilräckelig skog är.
Tarfvar prestegård, efter thes ägor och lägenheter, flera hus, bygge och uppehålle Prest them sielf, eller gälde thet, som brister.
Flyttes han ifrån thet gäll, och finner han vid husesyn hafva bygdt mer, än han i århlig bygnad bordt, niute therföre betalning af then, som efterkommer, doch må hus, som i 27.
Cap.
3.
§.
står för try åhrs bygnad, räknas å prestebol för fem åhrs bygnad och the mindre ther efter.
Bygger Prest flera hus, än prestegård tarfvar, til sin beqvämlighet, och vilje then, som sedan i hans ställe kommer, them behålla efter laga mätning; tå må han, som bygdt hafver, them bortföra.
Är timmer ther til tagit af prestegårds skog, betale thet efter thy, som synemän thet pröfva, och komme the penningar soknemännen til godo, vid theras bygning å prestegård.
3.
§.
I staden byggen och förbättren the hus och gård för Prest, som ther hus eller grund äga, eller ther borgelig näring idka, och ej särskilt therföre befriade äro.
Sedan the hus lagliga bygde äro; vårde them Prest, at the ej förderfvas, och af vårdslöshet förfalla.
4.
§.
Tingsbygning skal hvart Härad bygga, efter gårdatalet, å vanlig tingstad, eller ther Konunggens Befalninghafvande pröfvar thet för almogen lägligast, sedan Rätten theröfver hörd är.
Ther skal vara en stufva så stor, som tarfvas, och två kamrar; och vare Häradet skyldigt then bygning uppehålla.
Vid hvart tingställe skal ock ett fängelse vara, ther missgierningsmän måge i förvar hållas.
För thenna bygnad vare ingen fri, utan sätes och ladugårdar, afhyste rå och rörs hemman, så ock preste och klockare bol.
5.
§.
Ther tijondebod nödig är; bygge then alle the i soknen, eller staden, som Kronotijonde utgiöra.
6.
§.
Varda Härads eller soknemän bodade til thenna almänna byggnad, och bliver någor borto; böte för drängedagsverke en daler, och för ökedagsverke dubbelt.
Kommer byggnad genom någors tresko at stadna; böte tre daler, och fylle äntå dagsverket.
Thesse böte skola til samma bygnad gå.
XXVII.
CAP.
Huru husesyn skal hållas.
1.
§.
Hvart tridie åhr, eller oftare ther så tarfvas, skal Kronofogde eller Länsman, med tvänne af Nämnden, å tid, som i 14.
Cap.
2.
§.
Jorda Balken sagdt är, skåda, huru bonde, å Kronojord, bygdt och häfdadt hafver, och å skattejord, när vanhäfd och missbyggnad ther å märkes: och tilsge tå bonde at bygga och bättre thet, som felar.
Märkes ther stor vanhäfd vara; syne the tå hus til syllar, väggar, tak, golf, skorstenar, eldstäder och ugnar, fenster, lås, spiell och dörar, så ock åker, äng, diken, gärdesgårdar och skog; och tekne noga up, hvad hus han bygdt hafver, så ock all then brist, som vid gården finnes; och sätte i penningar ut, hvad thet kostar at bättra eller bygga, som han för sin tid försummadt.
2.
§.
Then husesyn skal sedan å Tinget visas, och af Rätten pröfvas.
Kan thet, som tvistigt är, ther ej slitas, eller begiärer någor nysyn; tå skal Häradshöfding med half Nämnd syn hålla, och strax vid synen döma.
Finnes skada å hus, som färdigt var, tå bonde trädde ther til; böte för röto å stock två öre, för annan och tridie fyra öre; för flera, och för röto å kroppås och syll, som ej bättras kan, böte sex marck, och för ogildt och förfallit hus, två daler.
Är röste bart å hus, böte sex öre.
Går vatn genom tak, vägg, eller golf, eller är röta å röste, böte tre marck.
För dör, som oduglig är, en marck, och för skorsten två daler.
3.
§.
För try åhrs bygnad räknas å hel gård thesse hus; stufva tolf eller fiorton alnar lång, och tijo alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn, spiell i skorstenen, godt tak, fenster, lås, och alt innanrede, som väggfast är; tvänne bodar af samma storlek tilhopa, eller en hälften mindre med loft, alle med innanrede.
Loga med tu golf, tolf eller fiorton alnar långt hvarthera: Fähus sexton alnar långt med fullt innanrede; så ock stall, eller andre hus så store, eller mindre med flera knutar bygde.
Andre gilde hus af fyra knutar, i mangård eller ladugård, räknas för ett åhrs bygnad.
Å mindre hemman må smärre hus vara efter nödtorften, och gälle the för lika åhrs bygnad, som sagdt är.
Vare ock åbo skyldig, at täcka tiugu alnar nytt tak hvarje åhr, ther så behöfves, och hålla the hus, som bygde äro, vid macht.
Ingen vare plichtig at bygga mera, än gården tarfvar, efter landets bruk och lägenhet.
4.
§.
Är åker ej upptagen af nyo, ther lägenhet ther til finnes, eller hafver bonde lagdt i linda thet, som brukas kan, eller är äng skoglupen, eller af svin upgräfven; böte åtta öre för hvart spanland.
Är dike eller gärdesgård ogild; böte för hvarje tre famnar ett öre.
5.
§.
Hvad som brister i bygnad och häfd, skal bonde, utom böterna, bättra innan han af bole far; eller gälda efter thy, som synemän, eller Rätten, thet mätit hafva.
Begiärer han dag thertil; sätte pant eller borgen therföre.
6.
§.
Nu är skog öfver nödtorften och olagliga brukad och utödd, eller har bonde fäldt bärande trä, masteträ, och skiepsverke; gälde skadan åter, och böte, som i 10. och 13.
Cap, stadgadt är.
7.
§.
När hemman upsagdt är, skal husesyn hållas förr än bonde afflytter, och lemnas honom, som tilträder, en afskrift theraf, til bevis, huru han thet hemman emottager.
8.
§.
Frälseman må med sin frälsebonde husesyn hålla, genom tvänne ovälduga män af Nämnden, så ofta han thet nödigt finner, och bristen utmäta.
Menar landbo at honom thervid förnär skedt; stånde honom fritt, at thet vid Härads Rätten återvinna.
9.
§.
Nu nöjes man ej åt Härads Rättens slut i thessa mål.
Är thet Kronogård, ther å syn hållen är; söke tå, inom en månads tid, Konungens Befalningshafvande, och äge han våld then syn pröfva och rätta.
Är thet frälse eller skatte; fullfölje hos Domaren sin klagan, som i Rättegångs Balken om laga vad sägs.
10.
§.
Tå bonde från hemman flytta skal, må han ej af bole föra näfver, gärdsel, torf, ved, timmer, eller hvad thet helst är, som han af gårdens ägor tagit, ej eller giödsel.
Giör han thet; böte som i 10.
Cap.
sägs, och före thet åter.
Ej eller må han förr fardag fä eller foder af bole föra, vid tijo dalers bot.
Hafver han, tå fardag inne är, foder öfver, och vil thet sälja; biude thet jordägaren, eller honom, som efterkommer.
Vare ock bonde skyldig, at qvar vid gården lemna the lås, som vid dör eller vägg fäste äro, så ock spiell, fenster, långbord och säte, väggfasta bänkar och sängar, och annat fast innanrede, som til bod, kölna, lada, stall och fähus hörer.
Förer han något ther af bort; böte för hvarthera två marck, och skaffe thet åter.
XXVIII.
CAP.
Om gästgifvare.
1.
§.
Vid almänna lands och siö vägar skola nödige skiuts och gästgifvare gårdar vara, ej längre från hvar annan, än högst två mihl.
Konungens Befalningshafvande äger å Härads Ting them lägga och inrätta i hvarje Härad, helst å Kronones jord.
Finnes ej Kronohemman så när; hafve tå Frälseman, eller skattebonde, them å sin jord, eller skifte med Konungen, och tage vederlag.
I hvarje kiöpstad böra ock vara gästgifvare och formän, så månge, som ther behöfvas.
2.
§.
Häradet bygge å gästgifvare gård på Kronojord nödiga hus för vägfarande, gästestufvu med sina kamrar, stall och vagnslider med alt innanrede; och hålle gästgifvare them sedan vid macht; eller böte, som om almänna hus i 26.
Cap.
sagdt är.
The hus, som gästgifvare til egen nödtorft brukar, bygge han, och vårde sielf.
Vil någor å Kronojord på egen kostnad hus bygga, at ther gästgifveri få upehålla; vare tå häradet för bygnaden fritt.
Å frälse och skattegrund bygge jordägaren, ther han vil gästgifveriet nyttja.
Vil han thet ej och kräfver ortens belägenhet, at gästgifveri ther nödvändigt läggas måste, och åtnöje han ej, at af Kronan vederlag taga; tå bygge Häradet, som sagdt är.
3.
§.
Gästgifvare skal för skiälig betalning åt vägfarande hus läna och stallrum.
Vårde ock alt thet, som gästen i hans giömo antvardar, eller gälde strax åter hvad af hans husfolk, eller af hans egit vållande förkommer, eller förderfvas.
Komma flere gäster, än gästgifvarens hus tilräcka; tå lägge han them til nästa grannar, så många til hvarthera, som han pröfvar ther rum få, och bärgning för theras penningar.
Vägrar någor at taga them til sig; böte, som sägs om gästgifvare i 7.
§.
4.
§.
Gästgifvare må sälja vin och öl kanne och stopetals, och matvahror, som han gitter och förmår hålla.
Bor han å landet; hafve våld, at thet, som ther finnes, til sin nödtorft upkiöpa, och i sitt hus utspisa.
Husmans kost och dricka, säng, lius, ved och hästefoder skal han altid för vägfarande i förråd hafva.
Konungens Befalninghafvande bör stadga, för hvad pris hvart och ett säljas skal; vare ock skyldig, at hafva ther noga inseende å, at thet ej högre stegras.
Hästar, sadlar, vagnar, kärror, fjädrar och båtar, hålle gästgifvare så många, som honom ålagdt är.
Giör han thet ej, eller är ej alt så godt och färdigt, som thet vara bör, böte som i 7.
§.
skils.
5.
§.
Nu tarfvas fler hästar, än gästgifvare sielf äger hafva och hålla; tå skola näste grannar honom til hielp komma.
Är ther större farväg, än at skiutsen så kan uppehållas; lägge Härads Rätten thertil hållskiuts, efter som thet nödigt och skiäligt pröfves, och af Konungens Befalninghafvande gilladt varder.
I staden, ther ombyte är, skola borgare skiutsen uppehålla.
6.
§.
Ej må gästgifvare åtaga sig at hålla skiutsen för någon annan, eller fria någon ther ifrån, som under skiutsen hörer.
Giör han thet; böte tijo daler.
Låter gästgifvare någon annan skiutsa, än then som bör och gitter, och gifver then sielf ej lof ther til; böte fem daler.
Leger någor ut sina hästar och tyg längre, än til nästa omskifte i staden, eller å landet; vare bot samma.
7.
§.
Vid hvarje gästgifvaregård skal en tafla sättas ut, som viser mihletaget til nästa ombyte och huru mycket i båta och hästalego betalas bör.
Hvilken gästgifvare, eller forman ej hafver sin tafla ute, eller tager mer för häst eller annat, än stadgadt är; böte tijo daler, annan gång dubbelt, och gifve åter thet han theröfver tagit.
Samma bot vare, ther han ej hafver goda båtar, hästar och tyg, eller mat, dricka och foder, säng och lius.
Försummar bonde eller borgare skiutsen; böte sex marck.
Varder vägfarande man hindrad och uppehållen, genom gästgifarens och formans vållande; tå bötes en daler för hvar tima.
8.
§.
Ej må någor, gästgifvaren til mehn, almänna vägar hästar utlega, eller herbärge, mat eller dricka, för vägfarande fahlt hålla.
Hvar som thet giör; böte fem daler.
9.
§.
Tager gäst med våld af gästgifvare mat och dricka, eller annat hvad thet är; böte tvegilda vålds böter, och skadan åter.
Hafver gästgifvaren utan skiäl sådant vägradt; pröfve thet Domaren, som förr är sagdt.
Reser gäst bort, och betalar ej, eller brukar gästgifvarens eller formans tyg eller hästar längre än til nästa omskifte; böte tiugu daler.
10.
§.
" Giör gäst våld, med sår, blånad, eller " blodvite, å gästgifvaren, eller hans hion; hafve " brutit edsöre; och vare ogildt alt thet han i samma " gierning får.
Slår våldgäst them annorledes, eller " kallar them oqvädins ord; ligge thet i alt tveböte.
" Samma lag vare ther gästgifvare, eller hans hion, " sådan gierning giöra å gäst eller hans hion.
"
11.
§.
Hvar som af sielfsvåld skiutshäst eller tyg illa medfar, eller något annat förderfvar; gälde åter efter thy, som thet mätit varder.
Giör han skada af upsåt; böte ther til tijo daler.
Går vagn eller tyg sönder, och är vägfarande, eller hans hion, ej thertil vållande; vare saklös.
12.
§.
Gästgifvare svare sielf för then orätt, som han, eller hans hion giör then vägfarande, och för bedrägeri eller stöld böte dubbelt.
13.
§.
Ej må man större tyngd lägga å kärra, eller släda, med en häst, än ett skieppund, och efter två dubbelt.
Ej skola och flere, än en man, rida å en häst.
Två måge åka å släda, eller kärra, med en häst, och tre i vagn med två hästar, och före hvar ej mera med sig, än en våtsäck, eller liten kista.
14.
§.
Hvar som genom falskt pass, eller annat svek, tager fri skiuts eller förtäring af gästgifvaren eller almogen; böte hundrade daler, och för svek sitt särskilt, som thet är til.
Han må ock genast gripas och i häckte sättas, ther han intet hafver at vidervåga, eller borgen för sig ej ställa kan.
Sedan döme Rätten theröfver vid nästa Ting.
15.
§.
Vid hvarje Ting skal Rätten noga fråga ther efter, huru gästgifvare fullgiör thet honom bör.
Varder öfver honom klagadt; kalle tå Rätten honom strax in, eller ther thet ej ske kan, til nästa Ting, och umgälle han hvad lag förmår.
Rättar han sig icke äntå; kungiöre Rätten Konungens Befalningshafvande therom, och förordne han om gästgifveriet, som thes embete fordrar.
XXIX.
CAP.
Om husbygnad i städerna.
1.
§.
Huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock hvad eljest til stadens nytto och prydnad i acht tagas bör, therom är särskilt stadgat.
Konungens Befalningshafvande med Borgmästare och Råd äga ther å vård hafva.
Handels Balk.
I. CAP.
Om kiöp och skifte.
1.
§.
Kiöp bör ske utan tvång eller list, med säljarens och kiöparens goda ja och samtycke.
Sker thet annorledes; vare ogildt.
2.
§.
Nu hafver man slutit laga kiöp; thet skal stånda, och ej återgånga.
Hvar som thet bryta vil, böte tre daler, och gälde skadan.
3.
§.
Klandras thet, som såldt är, eller thet man i värde fick; värje hvar thet han utgaf, eller böte tijo daler, och skadan åter.
4.
§.
Nu säljer man then vahra, som sedan finnes hafva fel, varder säljaren lagliga tilvunnen, at hafa thet fel vetat och ej uppenbaradt; tag sitt åter, och gifve ut värdet; gälde ock allan skada, och böte tijo daler.
Finnes i sielfva vahran förborgadt fel, så at hvarken kiöparen eller säljaren thet förut varse blifvit; gånge thet kiöp åter, och tage hvar sitt igen.
Är kiöpet skedt med thet förord, at kiöparen skal godset behålla, ehvad thet är bätte eller sämre; stånde kiöpet fast.
Tå häst kiöpes, hafve kiöparen frestetid try dygn.
5.
§.
Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, och böte tijo daler; och then behålle godset, som först kiöpte.
6.
§.
Ingen inlåte sig i annars mans kiöp, eller biude tå öfver, medan kiöparen och säljaren om priset tinga; hvar som thet giör, böte tre daler.
7.
§.
Nu kiöper man vahror som skola vägas, mätas eller räknas; vårde them säljaren, til thes thet skedt är; sedan vårde them kiöparen.
8.
§.
Ingen må något kiöpa af annars mans hustru, barn, eller tiestehion, utan the hafva lof at sälja, eller i kiöpslagan satte äro.
Giör thet någor, och åkäres; vare thet ogildt, och böte tijo daler.
9.
§.
Förfalskar man något gods, gånge therom som om annan tiufnad.
Giör thet handtverkare; miste ock frihet at sitt handtverk idka.
Säljer någor thet han vet förfalskad vara, eller ther flärd i är, såsom ondt för godt, mängdt för omängdt; vare lag samma.
Om falskt mått och vigt stadgas i 8.
Cap.
och om falskt mynt i Missgiernings Balken.
10.
§.
The vahror, som af stadens vräkare böra skådas och pröfvas, må kiöparen ej taga til sig, förr än thet skedt är; eller böte kiöparen och säljaren, hvarthera tijo daler.
11.
§.
Hvar som sätter annar handtverkares märke å sitt arbete, böte femtijo daler.
Finne ther i flärd eller fals, plichte ther til som sagdt är.
II.
CAP.
Om Stapelstäders och Upstäders handel: 1.
§.
Stapelstads borgare äga, hvar i sin stad, kiöpslaga med inländska och utländska män.
Ej måge the, utom frimarknad i Upfäderna, med andra kiöpenskap drifva, än med Borgare ther sammastädes; hafve doch ej macht at tå sälja til them annorledes, än i gross.
2.
§.
Upstads borgare måge reda i skiep, så ock uti Stapelstäderna sälja i gross the vahror, som the få in; eller låte them föras til then stad, ther the sielfve bygga och bo.
III.
CAP.
Huru burskap vinnas må.
1.
§.
Vil någor burskap vinna, ehvad han är inländsk eller utländsk man; söke thet hos Borgmästare och Råd, och höre the Stadens Borgerskap ther öfver: varder thet honom tå af Borgmästare och Råd beviljadt; sätte ther borgen at han skal til thet minsta sex åhr i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter macht sin uppehålla; nämne ock then handel och näring, eller thet handtverk, ther han i stadens bok må inskrifvas före, och giöre så vanlig Borgare ed; sedan gifves honom burbref ther å.
2.
§.
Then, som hafver sitt hemvist utrikes, må ej vinna burskap här i Riket, så länge han står i lydno under annan Öfverhet.
3.
§.
Ej må någor vara Borgare i tvänne städer tillika, eller idka både kiöpenskap och handtverk i en stad.
Varder någor ther med funnen, böte femtijo daler.
Vil någor Bruka fler handtverk än ett; söke ther lof til.
4.
§.
Nu vil handtverkare kiöpman varda; säge tå upp för Borgmästare och Råd handtverk sitt, och tage bref å kiöpenskap.
5.
§.
Vil man säga up burskap; giöre thet in för Borgmästare och Råd, sex månader förr, än han sin borgerliga näring afträder, eller ifrån orten flytter, och vise, at han sin Borgareplicht fullgjordt hafver, som sagdt är.
Flytter han utrikes; gifve ut siette penningen af all sin egendom, Konungen och Staden til tveskiftes.
Förer han egendomen ut, eller biuder han til at skaffa then bort, förr än afgiften betald är; hafve tå förverkadt hälften ther af.
Viker han ock sielf af, innan han i thetta fall rätt för sig giordt; varde för menedare förklarad.
Flytter han til annan ort inrikes; vare för afgift fri, ther ej annorlunda särskilt stadgadt är.
Flytter han, förr än han burskap upsagdt, och bevis undfådt, at han sin Borgareplicht fullgjordt; böte femtijo daler, och niute thesförrinnan ej burskap i annor stad.
IV.
CAP.
Om gross och krämare handel.
1.
§.
Then som handlar i gross, må ej sälja utan hela och halfva stycken; hela och halfva läster; hela och halfva skieppund; hela och halfva tunnor, eller mindre käril, ther tunnegods kommit i sådana käril til salu in; hela kistor eller packor, vål, dussin och skocketals som vahran är til; skinnvahror hela däcker eller timmer.
Säljer han något i mindre; hafve thet förbrutit, eller böte så mycket, som thet värdt är.
Ej må ock then, som handlar i gross med vin och andra fremmande drycker, sälja i mindre käril, än halft anckar, vid samnma bot.
2.
§.
Ej må någor annar än Borgare idka handtverk, hålla öppen bod, eller sälja sina vahror i minut: giör någor ther emot; hafve förbrutit vahran, och böte fyratijo daler.
3.
§.
The, som i städerna hafva handtverks hus, måge ther hålla öppna bodar, och sälja i minut, hvad af them tilverkadt är, och betale therföre til staden sådan afgift, som emot bodhandelen svarar.
Samma lag vare för them, eller theras förslagsmän, som å landet hålla handtverkshus, ther järn, stål, messing, eller andra inländska rå vahror utarbetas, om the i staden vilja bod hålla.
4.
§.
I hvarje stad skal stadskällare vara, en eller flere, ther vin och öl säljes.
5.
§.
Alla vahror, som komma från landet in til salu, skola til stadens torg och hamnar föras, och ej annorstädes säljas.
Fördristar sig någor vid tullen, eller å gator och gränder them kiöpa eller sälja; hafve then som sålde, förbrutit vahran, och kiöparen sina penningar.
V. CAP.
Huru utländsk man kiöpenskap drifva må.
1.
§.
Utländsk man, som kiöpenskap drifva vil, skal gifva sig an hos Borgmästare och Råd så snart han i staden kommer.
Then vare förfallen til tiugu dalers böter, som honom herbärgerar, och ej genast angifver.
2.
§.
Tå han med sina vahror til Stapelstad kommer, skal han ther sälja them i gross, och ej til annan ort här i Riket föra, vid plicht, som i 4.
Cap.
1.
§.
stadgat är.
Hafver han af någor vahra mindre; sälje then icke utan altsamman.
3.
§.
Utländsk man må matvahror til salu hafva i skiep och farkost, och andra vahror i the rum, som Borgmästare och Råd ther til nämna, och ej i gästherbärge sitt, eller i öppna gatubodar.
Ej heller må han igenom andra them utmångla låta, eller sielf resa ur stad och i stad, eller i bergslagerna, och kiöpenskap ther drifva, borga ther något ut, eller kräfva gäld in, vidhundrade dalers bot; hafve ock i alla thetta fall förverkadt thet han handlade med.
Giör han thet annan gång; ligge i tveböte.
4.
§.
Borgare, som emot lag går fremmande kiöpmän tilhanda med understucken handel, böte femhundrade daler.
Giör han thet åter; vare tvegildt, och tridie gången miste han sin borgarerätt.
VI.
CAP.
Om landskiöp.
1.
§.
Ingen må å landet hålla kiöpmanna vahror fahla i sitt hus, eller thermed fara från by och til by at kiöpslaga.
Ej må man ock å landet upkiöpa landtvahror, at them ther, eller i kiöpstad sälja; hvar som thet giör, hafve första gången förbrutit vahran, och tage Konungen theraf en tridiung, annan angifaren och then tridie näste fattighus.
Varder han oftare thermed funnen; böte ther til i tiugu daler.
2.
§.
Samma lag vare om, them, som å landet hafva något nederlag: Doch vare ej förbudit, at lägga sin egen afvel och afrad up, och then sälja hvar han vil.
3.
§.
Byter Landtmannen, til bärgning och nödtorft sin, vahra i vahra, eller kiöper för reda penningar, hvad annar af sin afvel låta kan; thet må ej landskiöp heta.
4.
§.
The, som kiöpslaga med hästar, måge fara omkring i landet, och them kiöpa och sälja.
Stadens kiöttmånglare och fiskare måge ock å landet kiöpa slachteboskap och färsk fisk, til stadens behof.
VII.
CAP.
Om marknader.
1.
§.
Marknader skola åhrliga hållas, å then ort och tid, som ther til föreskrifven är.
2.
§.
Ej må marknadsgods säljas förr, än marknad lyft, eller sedan then aflyft är; utan vare kiöpet ogildt, och böte kiöparen och säljaren hvarthera tijo daler.
3.
§.
Alle inrikes boende måga, å frimarkand, antingen ur skiep, och fartyg, eller å torg, eller å andra platsar, som ther til förordnade äro, sälja eller skifta sina vahror; men ej må Upstads borgare föryttra sitt gods til någon utländsk man, eller med honom byta vahra i vahra, vid vahrans förlust, och tiugu dalers bot; utan vare thet Stapelstads borgare allena tillåtit.
4.
§.
Fremmande, som utrikes ifrån med gods inkomma, måge thet, under frimarknad, i Stapelstäderna sälja til alla, både inrikes och utrikes boende, ur skiep eller bodar, i stort eller smått, för reda penningar, eller ock thet utborga.
Ej äge the gods emot gods byta, eller af Upstadsbo och landtman något kiöpa eller borga.
Af them, som äro borgare i samma Stapelstad, ther marknad hålles, måge the saklöst kiöpa och byta.
5.
§.
Utländske män måge ej å Upstads marknad handla eller vandla.
Hvar som thet giör; hafve förbrutit vahran, och böte ther til hundrade daler.
6.
§.
Sker buller, oväsende och slagsmål, sedan offentlig marknad lyst är; plichte then thet giör, efter lag, och böte tijodaler för fridsbrott.
VIII.
CAP.
Om mått och vigt.
1.
§.
Enahanda mått och vigt skal vara i hela Riket, gilladt med Kronones märke.
Ej må någor, som kiöpenskap drifver, hafva annat mått och vigt, utan varde thet honom afhändt och sönderslagit, böte ock thertil tijo daler.
2.
§.
Brukar någor i handel, upbörd eller utgift, falskt mått eller vigt; sraffes som för tiufnad.
3.
§.
Falskar then mått eller vigt, som är förordnad at them rätta och märka; miste lifvet.
Varder annar man tilvunnen ath hafva satt Kronones märke å mått eller vigt; miste äran, och böte hundrade daler.
Ändrar någor krönt mått eller vigt, och thet således falskar; varde ock ärelös, och böte femtijo daler.
4.
§.
Giör någor i mätande eller vägande orätt, äntå at han rätt krönt mått eller vigt ther vid brukar; böte tijo daler, och åter skadan.
Bryter Krononens Upbördsman här emot: miste embetet, och böte dubbelt.
XI.
CAP.
Om förstreckningar i penningar, eller vahror, och ränta theraf.
1.
§.
Förstrecker man annan reda penningar, eller hvad thet vara må; giöre thet i tvänne vitnens närvaro, eller tage bref ther å.
2.
§.
Thet som förstreckt är, skal å dag förelagdan, til borgenären, eller hans ombudsman, eller til then hans rätt innehafver, i samma slag, jämngodt, och til fullo återgäldas.
3.
§.
Kan ej then, som gälda bör, skaffa samma slags mynt, eller vahror, som utläntes; stånde til honom, som förstreckte, hvad han helre vänta vil, eller taga fyllnad i annat slag, efter thy, som thet utlänte vid förfalldagen högst gäller.
4.
§.
Nu är ej viss dag til betalning förelagd; söke tå then som utgaf, sitt åter, när han vil.
5.
§.
Hafver någor af samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, at för thet ena gifva större ränta, och thet andra mindre, eller ingen; ther må skuldenär afräkna thet, som betales, å hvilketthera lån han helst vil; doch ej förr, än förfalldagen inne är.
Ej må något på hufvudstolen afräkas, förr än räntan gulden är.
6.
§.
Ingen tage, eller låte förskrifva sig större ränta, än sex hundrade om åhret; hvar som thet giör eller tager ränta på ränta, hafve förbrutit hela räntan, och böte tijonde delen af hufvudstolen til the fattiga.
7.
§.
Nu varder skuldebref med begges samtycke förnyadt, och räntan lagt til hufvudstolen; thet skal ej för ocker räknas.
8.
§.
Borgar man gods, och utfäster at betala til viss dag, och giör thet ej; gifve tå ränta til sex för hundrade om åhret, ifrån förfalldagen.
Är ej viss tid betingad; tå räknas fem för hundrade, ifrån then dag, han hos Konungens Befalningshafvande eller Domaren sökt varder.
9.
§.
Ej må then vinst för ocker räknas, som kommer af loflig handel, elle thet kiöp, som lagliga slutit är.
Samma lag vare, ther jord för penningelån förskrifven är, och afrad på vinst och förlust, i stället för räntan af thet lån ehvad afraden varder mer eller mindre.
10.
§.
Hafver man lånt penningar på viss tid, och ej ränta för them utfäst; vare tå ej skyldig then at gifva.
Betalar han ej å föreskrifven tid; gälde sedan ränta sex för hundrade om åhret.
Är ingen tid nämnd; gånge therom, som i 8.
§.
stadgadt är.
11.
§.
Fordrar någor then gäld, han vet gulden vara; böte hälften af thet han fordradt, målsägandens ensak.
12.
§.
Hafver man fordran hos annan, i gods, penningar, eller hvad thet är, och kräfver then ej skrifteliga, eller munteliga, eller gifver then ej an för Rätta, eller hos Konungens Befalninghafvande, inom tiugu åhr; äge sedan ej någon talan ther å.
X. CAP.
Om pant och borgen.
1.
§.
Sätter man i pant gull, silfver, eller hvad thet helst är i lösören; giöre thet med tvänne vitnen, eller tage ther å handskrift af honom, som panten i händer får.
2.
§.
Nu är dag ute, och löses ej panten åter; hafve tå panthafvaren våld, at then å Häradstinget en gång, och i Staden å tre måndagar, upbiuda, och sedan lagliga värdera och mäta låta.
Vil tå ägaren lösa panten åter; giör thet, i staden inom fiorton dagar, och å landet inom en månad, sedan thet honom kungiordt var, och gälde thertil then ränta, som han utfäst hafver.
Vil eller gitter han ej; stånde honom fritt, hvad han helre vil låta panten under offenteligit utrop til salu gå, eller låta borgenären then behålla efter värderingen.
Varder panten högre värderad, eller försåld, än gälden är; niute tå gäldenären thet öfver är; panten mindre; fylle han bristen.
3.
§.
Pant bör väl giömas och vårdas, och ej utan ägarens lof och minne brukas, eller utlånas, vid sex dalers bot, och skadan åter.
4.
§.
Kommer skada å pant, förthy, at then, som panten hade, then ej rätteliga vårdadt; gälde han fullt åter.
Sker thet af våda, och ej af vangiömo; vare skadan ägarens, och gälde ej thes mindre, hvad panten stod före.
5.
§.
Sätter man ut falsk pant med vilja; gälde åter skadan, och plichte för bedrägeriet tridiung af thet han lånt, eller begiärt at låna.
6.
§.
Vil någor sätta ut til annan then pant, som han i händer hafver; säge tå först ägaren therom til, eller, ther han ej när är, gifve thet Rätten eller Konungens Befalninghafvande tilkänna, och sätte panten ej högre ut, eller med andra vilkor, än then hos honom häftar före, eller böte en siette del af pantens värde, och skadan åter.
Nekar någor emot bättre vetande, til then pant han emottagit hafver; böte hälften af thet panten värd är.
7.
§.
Försätter eller förskingrar man pant, förr än then värderad och lagstånden är; böte fierdung af pantens värde, och gälde skadan åter.
8.
§.
Går någor i löfte för annars mans gäld; betale han thet gäldenär sielf ej gälda gitter.
Håller gäldenär sig undan, när tiden til betalningen inne är, eller är han utrikes faren, och finnes ej gods hans; lägge tå Konungens Befalninghafvande löftesmannen dag före, at skulden betala.
9.
§.
Nu hafver löftesman sig åtagit annrs mans gäld, som sin egen, och utfäst betalning å viss tid, eller ort, eller ock sig lika med gäldenären ther til förbundit; söke tå borgenär hvilkenthera han helst vil.
10.
§.
Dör gäldenär; svare tå thes arfvingar, så långt gods hans räcker, och gälde löftesman thet som brister.
Dör löftesman, medan han under borgen står; vare tå borgenär skyldig, at strax fordra ny borgen af gäldenären: gitter han then skaffa; vare then förra löftesmannens arfvingar frie: gitter han ej; söke borgenär betalningen genast ut af gäldenären, och bristen af löftesmannens gods.
11.
§.
Hafva två eller flere, i borgen gått, och sig en för alla, och alle för en, til ansvar bundit; ther må man för fulla gälden söka hvilkenthera man helst vil.
Är ej borgen sålunda utfäst; svare hvar för sin del.
12.
§.
Nu hafver man borgadt för sielfa personen, och ej för hans gäld; skaffe honom fram, och vare saklös.
Komme ej personen fram; betale tå löftesman gälden.
13.
§.
Ej må omyndig i borgen gå; och ej hustru, utan mannens ja och samtycke.
Enka hafve macht, at gå med sit gods i borgen.
XI.
CAP.
Om lån.
1.
§.
Lånar man något af annan, dödt eller qvickt; gifve åter så godt, som han thet tog.
Ej må lån misfaras.
2.
§.
Nu nekar man til lånet, och finnes sedan, at han thet vitterliga innehafver; gifve thet ut, och gälde skadan åter, böte ock thertil hälften af värdet.
3.
§.
Ingen må, för egen, eller annars skuldfordran hålla thet inne, som han til låns fått, utan han theri panträtt hafver, eller med ägarens vilja nödig kostnad ther å gjordt.
Sker thet; böte tijo daler, och gifve thet lånta åter.
4.
§.
Säljer, pantsätter, eller bortgifver någor, utan ägarens ja och samtycke, thet han lånt hafver; betale han thet fullt til then, som lånet gaf, och böte hälften af thes värde.
Äge ock långifvaren macht, at lösa thet åter.
Finnes svek hos then, som kiöpte, i pant tog, eller gåfvan fick; gifve thet åter til ägaren utan lösn, och böte ther til som nu sagdt är.
Samma lag vare, ther någor tager lån i annars namn, och gitter ej sedan visa, at thet med hans lof och minne skedt är.
XII.
CAP.
Om inslagsfä, eller nedsatt och förtrodt gods.
1.
§.
Lägger man in hos annan i förvar gull, silfver, penningar, eller annat löst gods; lägge in med vitnen, eller tage bref ther å.
2.
§.
Inlagsfä, och förtrodt gods, bör man vårda som sitt egit.
Missfares, eller förkomer thet, af hans vangiömo, eller vållande; gälde fullt åter.
Sker thet af våda; vare saklös.
3.
§.
Sätter man under annars förvar tilslutna eller förseglada kistor, skåp eller packor, och vet ej then, som anammade, hvad ther i är; eller är thet honom ej, stycke från stycke, til vigt, mått eller antal, i händer gifvit; påstår sedan then, som inlade mera under förvar gifvit vara, än han åter fick; vare then, som emottog fri, ther han alt obrutit och oskadt utgifver, som han the anammade.
Finnes thet vara brutit, och saknar ägaren något; fulltyge tå med vitnen, eller ed sin, huru mycket han inlagdt hafver.
Gitter han thet; svare then godset under sin vård hafver, för allan skada, eller vise med goda skiäl eller svärje, at thet at han ej theraf kunskap och nytto haft.
Varder han öfvertygad, at han med vilja thet försnilladt; stånde tiufs rätt.
4.
§.
Nöter man förtrodt gods, eller sig til nytto thet brukar, utan ägarens samtycke; böte tijo daler, och skadan åter.
Säljer man thet, förpantar, eller förskingrar; gånge thermed, som i 11.
Cap.
4.
§.
om lån sagdt är.
5.
§.
Hafva flere satt gods under annars vård, ther i the alle del äga; thet må ej å entheras begiäran gifvas åter, utan han allas fullmacht ther å viser.
Gifver then godset i vård hade thet annorlunda ut; svare han hvarthera för thes del, och söke sin man.
6.
§.
Nu vil ej then, som godset emottog, hafva thet längre i förvar; såge tå honom til, som insatte, at han må hemta thet åter, och tage bevis ther å.
Tager ägaren thet ej åter; stånde sielf allan fahra.
7.
§.
Dör then, som inlagsfä om händer hade; tå böra hans arfvingar ther svara före, och gifva fullt åter.
8.
§.
Hafver man å nedsatt gods nödig kostnad giordt, eller betalt hyra för thet rum, ther i godset förvaras; tå bör ägaren thet gälda, förr än godset återgifves.
9.
§.
Nekar man, emot bättre vetande, til inlagsfä, eller förtrodt gods; plichte, som i thet 11.
Cap.
och 2.
§.
om lån sagdt är.
10.
§.
Förtror man åt annan sitt gods, at vårda, tå thet ur eld, siö, eller ifrån fienda frälsadt är; nekar han thertil, som emottog, och varder öfvertygad, at han thet svikeliga dölgdt; straffes med tredubbla böter, som för tiufnad.
11.
§.
Dömes gods under tridie mans förvar, thet bör vårdas, som annat inslagfä, och ej gifvas ut, förr än Domaren eller Befalningshafvanden thet tillåter.
12.
§.
Säljer, eller förpantar handtverkare, thet honom til gierning för viss lön i händer sättes; gälde skadan åter, och böte så han, som then vitterliga annars gods kiöpte, hvarthera tjugu daler.
XIII.
CAP.
Om lego och hyro.
1.
§.
Leger man til annan hus, gård, tomt, eller hvad thet är, för hyro i penningar eller vahror, med vissa vilkor, eller utan; thet bör fast stånda, ehvad fästepenning ther å gifven är, eller ej.
2.
§.
Leger man tvem ett; behålle then, som först hyrde, ehvad then senare mera utlofvadt hafver, eller ej; och böte then, som utlegde, tijo daler, och skadan åter.
Samma lag vare om then, som hyrer thet han viste til annan uthyrdt vara.
3.
§.
Leger man bort annars mans gods, utan ägarens vetskap oc vilja; gälde legan och allan skada, och böte sex daler.
4.
§.
Huru gods å landet, så ock hus, gårdar, och tomter i staden, legas och hyras måge, urskils i Jorda Balken.
Om hästars, vagnars, och båtars lego af gästgifvare, och hvad lag är, tå the spillas och missfaras, är stadgadt i Bygninga Balken.
XIV.
CAP.
Om legohion.
1.
§.
Legohion må man ej städja, utan emellan Larsmesso och Michelsmesso dag; ej eller förr, än man viss är, at thet sin förra tienst upsagdt.
Giör thet någor; böte tijo daler.
Samma bot vare för tienstehion, som sig förr bortlofvar, eller städja låter.
2.
§.
Rätta legostemna skal vara från Michelsmessodag til samma tid åhret therefter, så i staden, som å landet.
3.
§.
Städjer någor sig til tvänne husbönder; blifve när then, som först stadde, och gälde ett åhrs lön til then som lider.
Kommer tvist för Rätta, hvilkenthera först stadde; gånge legohion genast i tienst hos then, som saken ther vinner, äntå at emot domen vädjas.
Varder then dom sedan vid högre Rätt ändrad; niute then ther vinner alt skadestånd åter.
4.
§.
Siu dagar efter Michelsmesso dag skal lagstadt legohion å landet i tienst gånga, och i staden tre eller högst fyra dagar.
Sker thet ej, och vil husbonden legohionet behålla; lite tå Befalningshafvanden i orten til, som genast låter thet i tiensten ställa.
Vil husbonden thet ej behålla; böte legohionet ett åhrs lön.
Orkar thet ej böta; arbete så länge, at thet sig thermed lösa må.
5.
§.
Nu hafver legohion i tiensten gått; giöre tå med flit och trohet the syslor, som husbonde thy skäliga föresätter.
Är någor försummelig och gensträfvig; then skal först rättas med godo, och sedan med måttelig husaga.
Vil han äntå ej bättra sig; varde ur tiensten vräkter utan pass och afsked, och miste lön sin.
Ej må dräng eller piga hafva sin kista annorstädes, än ther the tiena.
6.
§.
Löper tienstehion utan affsked bort, förr än stemmodag ute är; hafve tå husbonde våld hemta thet åter, som i Jorda Balken Cap.
16.
§.
7. om landbo sagdt är, och blifve legohion i tiensten til rättan stemmodag utan lön.
Vil husbonde thet ej behålla, gifve tienstehionet honom städjepenning åter, och thertil så mycket, som thy i lön tilsagdt var, husbondans ensak.
7.
§.
Hvar som lockar legohion ifrån annan; böte så han, som then sig thertil bruka låter, tijo daler hvarthera.
8.
§.
Hafve ingen våld at vräka legohion utan sak.
Giör thet någor; gälde skada, och gifve ut fulla lönen, och gånge sedan legohion i annan tienst.
9.
§.
Kan legohion siukt varda; tå äger husbonden thet vårda och skiöta.
Hvad å läkare och läkedom kostas, må han å lönen afräkna om han vil.
10.
§.
Vil legohion skiljas vid husbonda sin; säge up tiensten emellan Olofsmesso och Larsmesso dag.
Sker thet ej; tiene yttermera til nästa stemmotid för samma lön, som tilförene.
Å samma tid äger ock husbonde legohion upsäga, om han thes tienst ej längre åstundar, eller tarfvar.
Giör han thet ej; behålle thet til annan stemmotid, och gifve ty så stor lön som tilförene.
11.
§.
Hindrar husbonde legohion, at träda ur tiensten, sedan thet så upsagdt hafver, eller vägrar hvad han ty utfäst hade, äntå, at thet försvarliga tienst hafver; gifve ut lönen, och böte ther til hälften legohionets ensak.
Hafver husbonde å egen kostnad låtit någon lära handtverk, räknekonst, eller annat slikt, then må ej skiljas vid husbondan, förr än han honom skäliga förnögdt hafver.
12.
§.
Husbonde hafve ej väld, at utan sak vägra laga afsked, vid tijo dalers bot.
Ej eller må han gifva annat afskedspass, än legohion förtient hafver: giör han thet; böte tiugu daler.
13.
§.
Hvad eljest emellan husbonda och tienstehion i acht tagas bör, thermed förhålles, som särskilt stadgadt är.
XV.
CAP.
Huru bolag skal läggas, hållas, och brytas.
1.
§.
Vil man med annan bolag lägga, och drifva handel samman; tå skal afhandling ther om skrifteliga ske, och alle the vilkor tydeliga nämnas, som betingade varda.
2.
§.
Bolagsmän äga svara alle för en, och en för alla, til then handel, som för bolaget slutes.
Niuta bolagsmän förstreckning af andra i penningar eller gods, och reser enthera bort; söke tå borgenären sitt åter af them, som qvar sitta.
3.
§.
Hafver man förtrodt til bolaget penningar eller annat, som ej guldit är, tå bolag brytes, och varder någor bolagsman fattig och oförmögen, eller viker undan; varen äntå the andre skyldige at gälda alt, hvad bolaget häftar före.
4.
§.
Bolagsman som med bedrägeri, och för sin egen nytto, giör then andra mehn och skada, varde skild vid sin bolagsrätt; äntå at bolagsstemma ej ute är: och tage then andre af hans lott och egendom så mycket, som gode män, eller Rätten, pröfvad skadan vara; Plichte ock för bedrägeri, som saken är til.
5.
§.
Får bolagsgods och handel skada af någortheras särskilta försummelse eller vårdslöshet; rätte han tå up skadan.
Sker thet af rätt våda, som man ej kan förese eller vachta, förr än skada händer; tå hafva the alle lika del ther i.
6.
§.
Nu vil bolagsman annan i sitt ställe sätta, och sielf träda af; samtycka the andre; hafve han ther lof til.
Ej må nogor emot theras vilja tränga sig i bolaget in.
Samma lag vare, ther bolagsman vil taga någon annan med sig i then del, han sielf i bolaget äger.
7.
§.
Vil någor å sattan stemnodag vid bolag skiljas, eller nytt aftal giöra; kungiöre thet med vitnen, tre månader förut.
8.
§.
Nu är bolagstemna ute, och vilja bolagsmän skiljas åt; tå skola the noga uptekna bolagets penningar och gods, gäld theras, och hvad andre them skyldige äro: och sedan gäld gulden är; skifte och tage hvar sin del, så i ledt som liuft.
9.
§.
Tränger bolagsman at för gäld låta alt sitt gods i bealning gå, eller hafver han thet förverkadt; stånde äntå bolag til thes stemmodag ute är, och träde målsägande i hans stad och rätt, ther the andre bolagsmän hans del ej lösa vilja.
10.
§.
Dör bolagsman förr än stemnodag ute är; tå måge ej hans enka och arfvingar bolag rifva.
11.
§.
Nu dör then, som mera för thes snille och slögder, än för inlagda penningar, i bolaget intagen är; ther måge ej enka eller arfvingar i hans ställe och rätt träda, utan så är, at hela bolaget thertil samtycker.
Sker thet ej; vare bolag them emellan skildt, och tagen arfvingar lott hans i liuft och ledt, efter thy, som förr är sagdt.
12.
§.
Om bo och samlagshandel i skiepsrederi, skils i siölagen.
XVI.
CAP.
Huru gäldenär må gods sitt til thes borgenärer på en gång afstå; så ock om them, som för gäld rymma.
1.
§.
Är någor så af sig kommen, at han ej mächtar betala all sin gäld; gifve borgenärerna sitt tilstånd tilkänna, ther han åstundar upskof och tid til betalning.
Vilja the ej alle ther til samtycka, eller vil han på en gång til them afstå alt sitt gods; söke tå Domaren, och gifve strax förtekning in på alt thet han äger, och hafver at fodra, i löst och fast, så ock gäld sin, böcker och skrifter som boet angå; skrifve ock then under, med then förplichtelse, som i Ärfda Balken om uptekning sagdt är, och sätte Rätten alt thet i säkerhet och qvarstad.
Sedan kalle Rätten alla borgenärer genom offentligit anslag, och the vitterliga äntå genom särskilt kungiörelse, til viss tid in, at sig förklara öfver then befrielse, som gäldenären söker, och the skiäl han tå inlägger, så ock at tillika visa sina fordringar, och then rätt, som then ene fram för then andra äga kan; och döme Domaren på en gång theröfver.
2.
§.
Gitter gäldenär visa, at fattigdom hans är tilkommen af siöskada, fiendens infall, en eldsvåda, eller annan olycko, thertil han ej vållande varit, och finnes ej svek therunder, eller at han förledt sina borgenärer, at förstrecka sig gods eller penningar; pröfve thet Domaren, och vare gäldenär tå fri för theras tiltal, ändoch hans vilkor genom arf, gåfvo, tienst eller slögder sedan bättras; och niute borgenärer af then egendom, som gäldenären afstådt, betalning, efter hvartheras rätt, som i 17.
Cap.
skils.
3.
§.
Finnes gäldenärens fattigdom vara kommen af slöseri, dobbel, lätja, eller vårdslöshet; svare ther skyldige til, och stående borgenärerna äntå fritt, at fordra ed af gäldenären sielf, tå han hemkommer.
Borgenärer hafve ock våld, at å alla orter, ther the mena honom någon egedom eller fordringar hafva, genom Konungens Befalninghafvande, låta ther efter offenteliga lysa.
Döljer någor undan thet han vet sig vara honom skyldig, eller hafva af thes gods hos sig inne, och gifver thet ej up, inom then tid honom förelagd varder; gälde thet dubbelt.
7.
§.
Ställer gäldenär sig ej in inom två månader, ifrån thet han rymde, eller hölt sig undan; tå måge borgenärer thes egendom sälja låta, antingen genom offenteligit utrop, eller på hvad sätt the, til egen och hans nytto, thet bäst finna.
Är ther gods, som ej tol så länge ligga; varde thet i pennigar vändt, sedan thet upteknadt och värderadt är.
8.
§.
Alle the penningar, som för gäldenärens gods inflyta, skola fruchbare giöras, til thes om hvars och ens rätt dömdt är.
Kunna the ej med säkerhet på ränta sättas; tå stånde under almänt förvar, å thet ställe, som the fläste, eller the, som största fordringar äga, thet tryggast finna.
9.
§.
Nu är gäldenär på leid hemkommen, och hafver han sig angifvit, som förr sagdt är; vare han skyldig, at inom sex vekor ifrån thet han återkom, in för Domaren sig förklara, om han söka vil, at så all sin egendom til borgenärerna på en gång afstå, och sedan ifrån them fri vara.
Försitter han then tid; niute hvarken then förmon eller leidet til godo; och döme Domaren i saken, som förr sagdt är.
XVII.
CAP.
Om borgenärers rätt och förträde för hvar annan til gäldbunden egendom.
1.
§.
Räcker ej gäldenärs egndom til fulla gälden, och kunna borgenärer ej åsämjas, hvilkenthera fram för annan förmån äga må; skilje them Domaren åt.
2.
§.
Hvad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan til, thet skal först uttagas, såsom: inlagsfä; eller thet, som satt är under bolag, eller til salu; stulit, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, tå lösn therföre gifves; faddergåfva; hemgift, och annat thylikt.
Är thetta förvandladt, och ej i behåll; gånge thermed som i 16.
§.
skils.
Sedan niute borgenärer betalning af boet, efter thy, som nu sägs.
3.
§.
Hafver någor lös pant i händer; niute han therutur betalning fram för alla andra.
Samma rätt hafve ock handtverkare för arfvode å thet gods, som hos honom qvart är.
4.
§.
Är gäldbunden man död, och hafver någor förstreckt penningar, eller vahror, til hans begrafning; thet skal först gäldas, sedan thet gods afskildt är, som förr är sagdt.
Thernäst then kostnad, som å egendomens uptekning skiäliga gjord är, så ock the fattigas del, fyra öre af hvarje hundrade daler, efter egendomens värde; sedan läkarelön, läkedom och föda under then dödas sidsta siukdom, theras arfvode, som honom theri skiött hafva, så ock betienters och tienstehions lön för sidsta åhret.
5.
§.
Thernäst äge husvärd rätt til huslego för sidsta åhret, och för sidsta tre månaders kost, af thet gods, som i huset är.
Hafver husvärd ej något af hans gods inne; niute ej bättre rätt, än andre borgenärer, therom i 16.
§.
sägs.
Af gods i skiep tages först siöfolks lön, sedan fracht och skiepslega.
6.
§.
För afrad, tijonde, och all annan afgäld af fast egendom, hafve och then företräde til samma jord, som then ränta äger, ther then ej längre stått inne, än i 17.
Cap.
Jorda Balken stadgadt är.
Är gäldenär sielf ej jordägare; niute then, som afgäldet äger, samma förmon i lösören.
Häftar landbo för husröto, ehvad thet är för flera eller färra åhr; vare lag samma.
I byggnad å annars grund i staden eller på landet, hafve jordägare förträde til åbygnaden.
Stå både Kronans och jordägarens räntor inne; hafve Kronan förträde.
7.
§.
Hafver någor sådant bilbref, som i siölagen beskrifvit är; äge han förmon i skieppet, så ock i godset, tå skiepsfolk betald är, som i 5.
§.
är sagdt.
Thernäst gånge thet lån ut, som skieppare på bodMeri tagit; hafve ock thet yngre bil eller bodmeribref företräde för thet äldre.
Gifver någor förlag, at thermed drifva bergsbruk, eller andra sådana verk; niute förlagsman förmon til thet, som ther med tilverkadt är.
8.
§.
Sedan tages barnaarf ut hos föräldrar eller förmyndare, och Kyrkiors och fattighus fordringar hos theras föreståndare, så ock skuld til Kronan, eller Frälseman, för upbörd.
Hos Upbördsman, som sedan blifvit förmyndare eller föreståndare, äge Kronan, eller frälseman, förmon til thet, som å upbörden för alla åhren brister.
Var han förmyndare eller föreståndare, förr än han Upbördsman blef; hafve barnagods, Kyrkiors och Fattighus medel, förträde.
Hafver någor intekning å hans fasta gods, innan han förmyndare, föreståndare eller upbördsman blef; niute tå sin intekning til godo.
9.
§.
Efter thetta komma the, som hafva klara skuldebref och pantförskrifningar i then skyldigas fasta gods, eller hus i staden, och them å Härads Ting, eller Rådstufvu, offenteliga intekna låtit, å then ort, Härad eller Stad, ther egendomen ligger; och tage hvar betalning utur sin pant.
Är en pant til flera förskrifven, och räcker then ej til för alla; hafve then förträde, som älsdsta intekning viser.
10.
§.
Hafver någor sitt skuldebref eller annan fordran, som godkänd, eller lagliga faststäld är, intekna låtit i then Rätt, therunder gäldenärens fasta egendom ligger, äntå at then ej är til pant förskrifven; niute ej thes mindre förmon, efter thes intekning, fram för andra, som theras fordringar, eller pantskrifningar, sedan intekna låtit.
11.
§.
Hafva flere intekning fått å ett och samma Härads Ting; äge lika rätt, äntå at then ene förr, och then andre senare, sin rätt bevakadt.
Om intekningar å en Rådstufvudag vare lag samma.
12.
§.
Ej gifver intekning förmonsrätt, utan i fast egendom, then gäldenär ägde, tå intekningen skedde; ej eller then, som sker sedan gäldenär död, eller thes fattidom almänt kunnig är.
13.
§.
Sitter borgenär i fast pant; niute han betalning therutur näst them, som förr nämnde äro.
14.
§.
Växlare äge thernäst rätt hos then, som växel gifvit, tå växelbref ej godkännes af honom, som växlen betala skulle, och växelgifvaren imedlertid af sig kommit.
Är växel godkänd, och mächtar växelbetalaren then sedan ej inlösa; niute ock växlaren hos honom samma rätt, ther thet i acht är tagit, som särskilt om växel stadgadt är.
15.
§.
Räcker then skyldigas egendom för thessa borgenärer ej til; fällen tå the slikt af marck som af marck, som lika rätt med hvarannan hafva, och vare ränta så gild som huvudstol; Men ej må ränta i thessa fall borgenärer emellan längre räknas, än til then tid, tå gäldenärens egendom i qvarstad sattes.
16.
§.
Är gods at tilgå sedan then gäld är gulden, therom nu sagdt är; niuten alle the öfrige borgenärer lika rätt, och briste thesliker för them så af marck som af marck.
Böter äga minsta rätt.
XVIII.
CAP.
Om sysslomän eller ombudsmän.
1.
§.
Varder man af annan ombuden, at tå thes vägnar något syfta och uträtta, och säger ther ja til; tage fullmacht, och ligge ther sedan hans vårdnad å; giöre ock redo och besked för thet han om händer får.
2.
§.
Hvad ombudsman efter fullmacht giör och sluter, thet vare så gildt, som hufvudman thet sielf giordt och slutit hade.
Går ombudsman vidare, än honom betrodt är; rätte sielf up allan skada, och böte tiugu daler, och hufvudmannen vare saklös.
3.
§.
Handlar sysloman oredeliga, brukar list emot honom, som fullmacht gaf, vänder sig hans gods til nytto, lånar hans penningar ut, eller tager penningar up i hans namn; svare til allan skada, och plichte efter omständigheterna.
Vare ock then, som fullmacht gaf, saklös i alt, hvad sysloman utom hans ombud eller vilja, af annan lånt, eller med någon slutit hafver; utan thet vises, at thet honom til nytto användt är.
4.
§.
Hafver någor fått fullmacht, at för annan giöra och låta, och tager then skada theraf, som fullmacht gaf; skylle sig sielf, som sig ej bättre föresåg.
Är ombudsman af försummelse, eller svek, vållande til skadan; plichte tå han, som sagdt är.
5.
§.
Sysloman niute skiälig arfvodis lön, få ock vedergällning för thet, som han å annars ärender rättliga kostat hafver.
Är ej aftal therom giordt, eller åsämjer them ej; ligge thet tå til Rätten.
6.
§.
Hafver sysloman borgadt sin huvudmans gods och vahror ut til then, som för ärlig och richtig man känd var, men finnes sedan så fattig, at han ej gitter thet återgälda; vare tå sysloman ej skyldig thet at fylla, utan han särskild vedergällning niuter för thet, han slikt efventyr stånda må.
7.
§.
Nu hafver man sig åtagit, at inom viss tid något å annars vägnar sysla och beställa, eller lofvat thet til slut drifva, och varder ther ifrån hindrad af Konungens tienst, eller siukdom, egna syslor, eller annan skiälig orsak; låte tå sin hufvudman thet så tidigt veta, at han må kunna någon annan i stället taga; sedan vare ombudsman saklös, när han för then tid räkenskap giör, som han syslan haft hafver.
8.
§.
Dör hufvudman; giöre tå sysloman redo och räkning för hans arfvingar, och vare sedan vid syslan skild, ther them ej annorlunda åsämjer.
Dör sysloman, och varder något skyldig; svare hans arfvingar så långt gods hans räcker.
9.
§.
Hvar som å syslomans förrättning tala vil; giör thet lagliga inom natt och åhr, sedan han vid syslan skildes, och redo och räkning giord är af honom, eller af hans arfvingar, ther han död är.
Hafver man laga förfall; niute samma tid therefter.
10.
§.
Är någor frånvarande, och förefaller något, ther i han ej kunna sysloman nämna; tå må skyldeman, eller vän hans, för honom tala och svara, sedan han, ther så fordras, borgen satt, at then frånvarande skal för godt känna thet han giordt hafver.
Gillar frånvarande thet ej; fylle han, som utan fullmacht annars talan sig tagit, eller thes löftesmän, allan skada, som theraf timadt.
XXX Straff Balk.
I. CAP.
Om Missgierningars angifvande, och Fångars underhåll.
1.
§.
Lifssaker, och andra grofva missgierningar, skola utan upskof för Rätta angifvas.
Giör målsäganden
thet ej, utan lägger them neder; böte tiugu daler, eller mera, som saken är til; och käre å missgierningen then, som å Konungens vägnar kära bör.
Giör han thet ej; miste tiensten, eller böte, efter omständigheterna.
2.
§.
Dråpare, och andre grofve missgierningsmän, skola genast å färska gierning gripas, i häckte sättas, och utan upskof för Rätta ställas.
Ej må borgen tagas, ther saken går å lif, eller kropp, tå man med penningar ej böta må.
3.
§.
Hvar som någon häfta låter, then ej i grof misgierning bar åtagen är, vare skyldig honom så länge föda, at han för Rätta til saken bindes.
Nu orkar han honom ej föda, eller vil ej saken fullfölja; eller har man å embetes vägnar missgierningsmannen stängsla låtit: niute tå han uppehälle af almänna fånggamedel.
4.
§.
Häcktes qvinna, som spädt barn hafver, och kan thet ej annorstädes skiötsel och uppehälle hafva; niute thet hälften til födo mot thet, som modren får.
II.
CAP.
Om them, som i fängelse dö.
1.
§.
Varder missgierningsman i fängelse död, såsom: Guds och thes heliga Ords försmädare, förrädare, mördare, tidelagare, eller then, som för annan thylik svår livssak fängslig suttit, och hafver han gierningen tilstådt, eller är han af Underrätten therföre til döden dömd; låte tå Konungens Befalningshafvande then döda genast utur fängelset föra genom Skarprättaren, och gräfve han then neder i galgebackan, eller afsides i skogen.
Dör dråpare, tiuf, eller then, som annan sådan lifsak giordt; tå må hans kropp af annat folk handteras, och afsides Kyrkiogård läggas.
Sedan gifve Konungens Befalningshafvande thet Öfverdomaren tilkänna.
III.
CAP.
Om doms fulbordan i lifssaker.
1.
§.
Nu är missgierningsman til döden dömd; låte tå Konungens Befalningshafvande domen för honom läsas i fängelset, och varde dagen honom sedan kungiord, tå han straffet undergå skal.
2.
§.
Then, som til dödsstraff utföres, må väl med någon dryck styrckas, men ej skal honom tillåtas, at i fängelset, eller under vägen, sig ther med öfverlasta.
Sker thet; miste then en månads lön, som äger ther å vård hafva.
3.
§.
Förr än missgierningsman til rätteplatsen kommer, skal domen ther offenteliga för menigheten upläsas af then, som thertil förordnad är.
4.
§.
Är fånge gensträfvig och hårdnackad, och vil ej bereda sig til döden; gånge äntå domen til fullbordan.
Nu bekänner i fängelset annan missgierning än then han redan är dömd före; eller at andre ther delactige äro; eller är uppenbar siälavåda: tå gifve Konungens Befalningshafvande thet Öfverdomaren tilkänna, som dömdt hafver, och afvänte thes utslag.
Ej må med doms fullbordan uppehållas, och missgieringsman återföras, sedan han på rätteplatsen kommit, utan thes vigtigare skiäl thertil äro.
5.
§.
Tå Dom öfver svåra brott fullgiord är, skal Konungens Befalninghafvande thet genast kungiöra Öfverdomaren, som domen fäldt hafver.
6.
§.
Är qvinna hafvande, som dödsstraff eller annan kropsplicht undergå skal: eller är fånge så siuk, at han ej kan sig til döden bereda, eller straff sitt utfå: tå må thermed upskiutas, för qvinno sex veckor efter the hon födt hafver, och för siuk fånga, til thes med honom bättre varder.
7.
§.
Ther misgieringsman ej varder hängd, bränd, eller steglad, eller vid straffet i thenna lag ej utsatt är, huru med thes kropp förfaras skal, gånge thermed som i 2.
Cap.
i thenna Balk sägs.
IV.
CAP.
Om Skarprättare.
1.
§.
Skarprättare vare med hustru, barn och tienstefolk, tagen i Konungens hägn.
Ej må embete hans för nesligit hållas, och han, eller the, stängas ifrån ärligit folks umgänge, vid straff, som för annat Konungens förbudsbrott.
2.
§.
Begår Skarprättare märkeligit fel, tå missgierningsman afstraffas, antingen af oförstånd, eller af fylleri och dryckenskap; plichte med tijo daler, eller mera, eller med kroppen, efter omständigheterna.
3.
§.
Nu varder han, eller hans folk, på rätteplatsen, eller annorstädes, för theras förrättning öfverfallne, med stenar, hugg och slag; tå hafva alle the, som i samma gierning voro, edsöre brutit, ehvad Skarprättaren thes embete rätteliga giordt, eller ej.
V. CAP.
Om kropsplicht med arbete, spö och ris, så ock hächte vid vatn och bröd.
1.
§.
Fälles någor til arbete, eller at mista hud, förthy at han ej orkar böta, och är ej kropsplichten vid brottet i thenna Lag utsatt; tå räknas nijo öre för hvart dagsverke; tre daler emot ett par spö, och fyra daler emot ett par ris, try slag af hvartthera paret.
Går talet af spö eller ris, ej jämnt up emot böterna, efter thenna räkning, utan stiga böterna något ther öfver; tå ökes straffet med ett par spö, eller ris.
2.
§.
Med spö straffes man, och qvinna med ris.
Ej må man straffas med flera, än fyratijo par spö; och ej qvinna med flera, än tretijo par ris.
Å landet och i staden förrätte then straffet med spö och ris, som thertil förordnad är.
3.
§.
Häradsfogde, eller Länsman å landet, ochthen i staden ther til satt är, hafve upsicht ther å, at domen rätteliga fullbordas; ägen the ock macht, at genast näpsa then med spö, eller fängelse, som straffet med flathet verkställer.
4.
§.
Fängelse vid vatn och bröd räknas således, at emot böter ifrån en daler, til och med tijo daler, svara fyra dagar; ifrån tijo, til tiugu fem, åtta dagar; ifrån tiugu fem, til fyratijo, tolf dagar: ifrån fyratijo, til sextijo, sexton dagar; ifrån sextijo, til åttatijo, tiugu dagar; ifrån åttatijo, til etthundrade tijo, tiugu fyra dagar; och emot böter öfver etthundrade tijo daler, tiugu åtta dagar.
Ej bör någor dömas til fängelse vid vatn och bröd på längre tid, än en månad, eller tiugu åtta dagar; och ej mindre tid, än fyra dagar.
5.
§.
Med fängelse vid vatn och bröd må then brotslige straffas, ther Domaren pröfvar, at hans välfärd och heder genom annan kropslicht spilles.
6.
§.
Tillåter fångavachtare någon, som til fängelse vid vatn och bröd är dömd, at niuta annan dryck och spis; miste en månads lön, och sitte sielf åtta dagar i Konungens hächte vid vatn och bröd.
7.
§.
Orkar then, som til böter fäld är, them gälda, men vil helre plichta med kroppen; hafve ej lof thertil; utan gånge bot fyllest ut af egendom hans.
Mächtar någor ej fullt gälda; stånde kropspicht för alt.
8 §.
Ej måge böter utökas af bonda, ther han ej förmår them betala utan hemmanets förderf och ödesmål; ej eller af then, som lider ther af brist på födo och uppehälle; utan umgälle then brott sitt med kroppen.
9.
§.
Varder någor dömd til arbete på viss tid, och finnes thet ej; förfråge sig Konungens Befalningshafvande hos Öfverdomaren, huru arbetet i annat straff förbytas må.
Utsöknings Balk.
I. CAP.
Om Konungens Befalningshafvande, och the betiente, som under honom lyda.
1.
§.
Konungens Befalningshafvande skal alla utsöknings mål med flit och omsorg skiöta, och ingen, rik eller fattig, i sin rätt uppehålla, eller hielplös lemna.
2.
§.
Ej må Konungens Befalningshafvande befatta sig med thet, som Domarembetet tilhörer: hafve doch macht at tilse, thet Lag och Rätt vid Underrätterna tilbörliga skipad varder.
Finner han annorlunda skedt vara, gifve Hofrätten thet tilkänna.
Ej måge ock Domare befatta sig med utmätning, utan i the mål, ther särskilta stadgar thet tillåta, och i brottmål, som ej under högre Rätt skiutas.
3.
§.
Ingen betient, som under Konungens Befalningshafvande lyder, drifte sig at giöra någon utsökning, ther han ej hafver sin Förmans befalning: men å dom, som vunnit laga krafft, ther värdet ej stiger öfver femtijo daler, måge Borgmästare och Råd utmätning giöra, så ock Kronofogde å landet, ther värdet ej går öfver tiugu daler.
4.
§.
Hvar som griper Konungens Befalingshafvande i embetet, och sielf pantar något til sig; varde genast skild vid thet han tilgripit hafver; och sedan fälle honom Domaren at böta tiugu daler, och rätta skadan up.
Orkar han ej böta; plichte som i 10.
Cap.
i thenna Balk sägs.
5.
§.
Dierfves någor missfirma Konungens Befalningshafvande i hans embete, med ord, skrifter, eller åtbörder; varde therföre dömd af Rätten i then ort, ther brottet skedt.
Är brottet groft; tå skal han i Hofrätten anklagas och dömas.
Misfirmar någor Konungens Befalningshafvande i Stockholm; gånge thermed, som särskilt stadgadt är.
6.
§.
Brukar någor, in för Konungens Befalningshafvande, ohöfliga eller håniska ord emot sin vederpart, eller giör oliud, eller brister ut i svordom; hafve Konungens Befalningshafvande macht, at fälla honom til böter, högst tijo daler.
7.
§.
The, som af Konungens Befalningshafvande i bud och ärender brukas, skola vara edsvorne och beskedelige.
Öfverskrida the, af sielftagen myndighet, eller eftersätta thet, som them i hvarje mål befalt är, eller för veld och vinning någon sak lindra; äge tå Konungens Befalningshafvande macht, at them med ord och varning näpsa, eller i böter af them taga två eller tre månaders lön til nästa fattighus, eller ock, ther brottet svårare är, thet hos Rätten angifva.
Huru then oförrätt straffas skal, som them i embetet med ord eller gierning sker, eller then the någon annan giöra, therom skils Missgiernings Balken.
8.
§.
Nu kan så hända, at then, som utsökningen biuder, eller i verket ställa bör, står under sig någon del af thet, som utmätit är: gifve han thet strax åter, och böte så mycket thertil, eller miste sin tienst, alt som Domaren pröfvar brottet vara.
9.
§.
Konungen Befalningshafvandes bud i embetes ärender bör hvar och en lyda: och äge han macht, ther han skiäl finner, at lägga vite före; eller låta then, som treskas, til sig hemta; eller förbiuda at resa från orten.
Reser han äntå bort; varde hemtad åter, och böte tiugu daler.
I thetta och andra thyylika fall, räcke then ene Konungens Befalningshafvande then andra handen: giör han thet ej; stånde therföre til ansvar.
II.
CAP.
Huru förfaras skal, tå utmätning sökes.
1.
§.
Hos Konungens Befalningshafvande må man föreställa sitt ärende munteliga, eller genom en kort skrift: och lägge Konungens Befalningshafvande then, som sökes, viss dag och vite före, at ther å svara.
Ej måge, sedan flere skrifter växlas, ther Konungens Befalningshafvande ej finner nödigt, at fordra vidare Uplysning i saken.
2.
§.
Ställer ej then, som sökes, then fordrande til frids inom förelagd dag, eller möter med svar; vare til vitet förfallen, och sätte Konungens Befalningshafvande honom annan dag före, med större vite, och låte then sökande honom å nyo få therom kunskap.
Kommer han äntå ej med svar in; niute then sökande sin rätt, efter the skiäl han upter.
Är then, som uteblef, thermed misnögd, och menar sig vara förnär skedt; stånde honom fritt, sedan then, som vunnit, honom utslaget kungiordt, at visa sina skiäl i Hofrätten, inom then tid, som i 9.
Cap 1.
§.
sägs, och ther saken återvinna; doch gånge utmätningen ej thes mindre för sig, och varde godset i taka händer satt, thet then fordrande mot full borgen lyfta må.
3.
§.
I alla the fall, ther then, som sökes, håller sig undan, och vitna the thet, som Konungens Befalningshafvandes bud honom kungiöra skulle; låte tå Konungens Befalningshafvande skriftelig kungiörelse sätta på hans dör, och förfare sedan så med taken, som han munteliga tilsagd vore.
4.
§.
Kommer then in som sökes, och nekar ej til thet, som fordras af honom, men begiärer uppskof; tå må thet honom lemnas, efterthy som saken är til, och drögsmål tola kan, doch ej öfver tre månader.
5.
§.
Nekar han til thet, som sökes; eller giör ther emot jäf; och pröfvar Konungens Befalnings - hafvande, at han ej hafver skiäl ther til: hielpe tå then sökande til sin rätt.
Är jäfvet sådant, at saken therigenom tvistig blifver, skiute then under Domaren; och tage tå then sökande stemning å sin vederpart, inom natt och åhr therefter, eller vare all talan i thy mål qvitt.
Ej må ren och ostridig fordran uppehållas för thet, som stridigt är.
6.
§.
Konungens Befalninghafvande vare skyldig, at gifva skrifteligit utslag med skiälen thertil, och tekna ther under, inom hvad tid then, som thermed ej nöjes, får söka i Hofrätten ändring, efter thy, som i 9.
Cap.
sägs.
Konungens Befalningshafvande i Stockholm kungiöre genom anslag vid middagstima, at thes utslag i saken skal gifvas ut nästa dag therefter, och på then dagen bör utslaget stäldt vara: han må ock strax säga sitt utslag munteliga, ther så tarfvas.
III.
CAP.
Om utmätning å domar.
1.
§.
Hafver man dom å annan, theremot ej vädjadt är, eller återvinning i Rättegångs Balken tillåten; vare then, som tappadt hafver, skyldig, at inom then tid, som i domen förelagd är, sin vederdeloman tilfrids ställa.
Giör han thet ej: gånge domen utan uppehåll til utmätning.
Tå skal ock all bevislig och nödig kostnad ther å tillika uttagas, närt then ej stiger öfver femtijo daler: är then större; söke tå Domaren.
I alla andra utsökningsmål vare lag samma.
2.
§.
Nu finnes domen vara mörk; vise tå Konungens Befalningshafvande parterna til Domaren, at söka ther å förklaring.
3.
§.
Dröjer Befalningshafvande, utan skiälig orsak, at ställa domen i fullbordan; svare för all skada, som theraf tima kan.
4.
§.
Viser then, som tappadt hafver, och utmätning undergå bör, at han å högre ort klagadt öfver domvillo, eller annan felachtighet; gånge domen äntå til fullbordan; doch så, at then, som vunnit, ställer borgen för thet, han efter domen lyfta eller tilträda får, eller varde thet satt i qvarstad, ther förbud emot utmätningen ej kommer.
5.
§.
Hafver någor vunnit hos tvänne Underrätter, och varder theremot vädjadt; niute äntå utmätning, och ställe borgen för thet han om händer får, eller låte godset sättas i qvarstad.
Hafver man en Underrätt dom för sig, ther å utmätning följa bör, eller som i Rättegångs Balken skils; vare lag samma.
När godset så utmätt är, må thet sedan ej skingras, eller utom ägarens vilja föryttras, förr än saken i Hofrätten afdömd varder.
Tappar han ther: gånge thet, som utmätit, eller i qvarstad satt är, åter, med thes ränta och afgäld.
6.
§.
Nu gitter ej them, som tappadt hafver, gifva ut, hvad dömdt är, innan saken för Hofrätten kommer; sätte ther full borgen före: gitter han ej eller thet; ställe tå borgen för sig sielf, eller träde i fängelse til sakens utslag.
Om utmätning lagvadda saker, eller them, som under Konungens skärskådan komma, stadgas vidare i Rättegångs Balken.
7.
§.
Söker någor at hindra domens fullbordan, förthy at then lyder å flera, än honom allena; så äger hvar för sig rätt giöra, som när är, och Konungens Befalningshafvande gifve bref sitt, at then, som i annat Höfdingedöme bor, eller gods hafver, må ther gälda.
Lyder domen på alla för en, och en för alla; gånge med utmätning, som i 4.
Cap.
12.
§.
sägs.
8.
§.
Äger then, som dom fullgiöra bör, reda penningar eller lösören, i thet Höfdingedöme, ther domen föll; hafve then, som vunnit, macht at ther söka betalning.
Nu finnes ej annat än fast gods ther domen föll, och hafver then, som tappadt, fått hemvist annorstädes; tå skal han sökas ther han bor.
Ej må hans fast gods, eller hvad thertil hörer, i mät gånga, så länge han gitter med reda penningar eller lösören gälda, som framdeles urskils.
IV.
CAP.
Om utmätning å skuldebref, klara förskrifningar, och goda mäns utslag.
1.
§.
För skuldebref bör gäldenär sökas, ther han bor, eller sig någon tid uppehåller; utan i the mål, therom i 4.
§.
sägs.
2.
§.
Kommer man til Konungens Befalningshafvande med klart och ostridigt skuldebref, och är betalnings tiden redan ute; så äger han genast niuta utmätning.
Nekar skuldenär sin hand och förskrifning, och varder funne med osanning; låte Konungens Befalningshafvande utmätning ske, och skiute brottet under Domaren.
3.
§.
Säger någor at han blifvit tvungen, eller trugad, lockad, eller förledd, at gifva skuldebref ut, och hafver han ther å talt, inom nästa sex veckor, hos Domaren, eller Konungens Befalningshafvande, biuder ock skiäl och vitne för sig; så förvises saken til Domaren.
Är thet skuldebref redan kommit i andra eller tridie hand, eller til flera, som hvar af annan thet på god tro inlöst, och söker ther å utmätning; vare lag samma: och plichte then hos Domaren, som våld eller svek brukadt, alt efter thy lag förmår.
4.
§.
Är förskrifning stäld at betalas til innehafvaren; niute han full utmätning, som then i händer hafver.
Finnes förskrifning stäld å någon viss man, och har gäldenär ther i gifvit lof, at låta then komma i annars hand; vare lag samma.
I thessa fall må borgenär söka gäldenär, ehvar han finnes.
5.
§.
Hafver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, öfverlåtit hans förskrifning til någon annan; hafve tå han ej annan rätt, än then, som förskrifningen lyder å.
6.
§.
Hafver någor fått invisning å viss man, och får ej betalning af honom; niute utmätning hos then, som invisningen gaf, med ränta til sex för hundrade.
Förebär thenne, at han, som invisningen fått, varit vållande, at betalningen i rättan tid ej fölgdt; gånge äntå utmätningen för sig, och stånde honom sedan fritt, at söka Domaren, och vinna thet åter, om han gitter.
7.
§.
Nu tilstår gäldenär gäld sin, men vil then qvitta mot någon fordran hos borgenären: Finner Konungens Befalninghafvande samma fordring klar, ständig, och förfallen; tå må gäld emot gäld qvittas, så långt then räcker.
8.
§.
Missräkning är ingen betalning.
Ehvar then finnes, bör then först rättas, och betalning sedan ther efter ske.
9.
§.
Hafver man ej i skuldebref sitt viss dag til betalning nämndt; tå må borgenär söka sitt åter, när han vil, som i 9.
Cap.
4.
§.
Handels Balken sägs.
Doch hafve Konungens Befalningshafvande macht, at dag til betalning förelägga, länge eller kortare efterthy han finner omständigheterna, som i 2.
Cap.
4.
§.
thenna Balk sagdt är.
10.
§.
Nu är viss ort nämnd, ther betalning ske bör; rätte sig Konungens Befalningshafvande therefter.
Är ej viss ort nämnd; pröfve tå han, hvar betalning, å gäldenärens kostnad, ske bör.
11.
§.
Ingen söke annars mans skuldfordran, utan ägaren honom sin rätt skrifteliga lemnadt, eller annorledes thertil lof gifvit.
12.
§.
Hafva två eller flero skrifvit skuldebref under, med förbindelse, at en för alla, och alle för en betala; tå äger borgenär för fulla gälden utmätning få hos hvem han helst vil; och hafve then sedan lika rätt emot the andra, för thet han öfver sin del betaldt.
Hafva the sig ej så förbundit, och äro the ej i bolag samman; tå utmätes hos hvarthera thes del efter hufvudtalet.
13.
§.
Är i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve then vid utmätning lika rätt med hufvudstolen.
Om ränta, ther borgenärer tvista om förträdet för hvarannan til gäldbunden egendom, sägs i 17.
Cap.
15.
§.
Förlikning, som in för Domare, eler eljest sker, äger samma rätt, som annor klar förskrifning.
14.
§.
Förlikning, som in för Domaren, eller eljest sker, äge samma rätt, som annor klar förskrifning.
15.
§.
Hafver man å båda sidor skutit thet, som tvist är, under goda män, och utfäst sig, at nöjas åt theras slut; gånge thet til utmätning.
V. CAP Huru utmätning skal ske.
1.
§.
Hafver ej gäldenär giordt sin borgenär rätt, inom then tid, som förelagd är; gånge tå utmätning öfver honom, alt som Konungens Befalninghafvandes utslag lyder.
Reser han bort, eller håller sig undan; ther må utmätning äntå ske.
Skal viss vahra utmätas, och finnes then ej; tå bör then med reda penningar, eller med guld, eller silfver, gäldas.
Säger han sig sådant ej äga; styrcke thet, om borgenär så äskar, med sin hos Konungens Befalninghafvande, eller hos Domaren i orten, om thet beqvämligare ther ske kan.
Sedan gånge lösören i mät, som här efter sägs.
2.
§.
Hvad gäldenär minst umbära kan, såsom thet han sin näring idkar med, skal sidst utmätas.
3.
§.
Ther lösören i mät gå, skola the värderas, som the kuna säljas före.
Nöjes ej gäldenär med thet värde, eller vil borgenär ej godset ther före behålla; gånge thet til salu under offenteligit utrop.
Huru med lös pant förfaras skal, sägs i 10.
Cap.
2.
§.
Handels Balken.
4.
§.
Ej må något utrop ske, förr än viss dag thertil nämnd, och almänneliga kungiord är: Ej må ock något föryttras, androm til viljes, och gälden är til skada, eller tå allenast så äro tilstädes; ty skola the yppersta vahror så länge sparas, at mäste folket samladt är.
Pröfves någon skada timad vara, af hans egennytto eller vållande, som öfver utropen satter är; fylle han skadan, och plichte som saken är til.
5.
§.
Nu hafver gäldenär hvarken penningar, eller lösören, at gälda med; tå skal fast gods i mät gå.
Åsämjer them ej, hvad först mätas skal; gånge thet ther til, som i then ort ligger, ther han sökes, och lägges tå samman, både hufvudstol och räntan som ther å uplupen är, och niute borgenär införsel ther före, efterthy, som then behållna afkomst af godset kan svara mot sex för hvart hundra af hela fordringen.
Vil borgenär sedan thermed lagfara; gånge therom, som i 9.
Cap.
Jorda Balken om pant stadgadt är.
6.
§.
Är viss pant fast gods förskriven, och vil borgenär helre söka betalning i lösören, som snarast kunna vändas i penningar; hafve ther våld til.
Vil han hålla sig til panten, och ej afbida then tid, at panten först lagfaras må; söke införsel theri, som förr är sagdt.
7.
§.
Ther hus, tomt, jord, eller vatnverk utmätes; må ej hvart ifrån annat så söndras och skiljas, at thet, som öfver är, varder för ägaren onyttigt.
8.
§.
Nu hafver the, som mätes hos, ej annat hus och hemvist at tilgå; tå må han å landet sitta i husen qvar tre månader, efter thet utmätning skedd är, och i staden til nästa fardag.
Är annar genom lego eller hyro theri kommen, gånge som i 16.
Cap.
Jorda Balken skils.
9.
§.
All utmätning bör ske utan förfång af then rätt, som annar til gäldenärs gods äger.
10.
§.
Har gäldenär ej något at gälda med; tå må han bysättas, ther borgenär thet äskar: sedan pröfve Domaren, huru fattigdom hans tilkommen är, och gånge therom, som i Handels Balken sagdt är.
11.
§.
Är annat, som fullgiöras bör; må Konungens Befalninghafvande, genom vite, eller häckte, hålla then ther til, som treskas, alt som saken är til.
VI.
CAP.
Huru fast gods värderas skal.
1.
§.
Vil then, som införsel fått, eller panträtt i hus eller jord äger, ther med lagfara; tå skal värdering ske, innan laga stånd ther å kommer, som i 9.
Cap.
Jorda Balken sägs; och bör å landet Häradshöfding med tvänne goda män, och i staden, trenne af Rådstufvurättens Ledamöter then egendom värdera.
2.
§.
Värderingsmän, som ej edsvorne Domare äro, böra förut, i gäldenärens och borgenärens närvaro, ed gånga, the skola thet gods så värdera, som the, efter bästa förtånd och samvte, pröfva thet värdt vara.
3.
§.
Sedan alt noga värderadt och upteknadt är, skola Värderingsmän bref ther å gifva.
4.
§.
Hvar som åt then värderingen ej nöjes, skal inom en månad å landet, och åtta dagar i staden, söka hos Konungens Befalningshafvande ny värdering; och nämne han ther til andra förståndiga män.
Tridie värdering må inom lika tid, och på olika sätt sökas, och ej flera.
5.
§.
Med värdering å bruk, hamrar, hyttor, och thylika verk, gånge, som särskilta stadgar ther om förmå.
VII.
CAP.
Om thet, som vid utmätning undantagas bör.
1.
§.
Finnes i bo, ther utmätning ske skal, annars mans gods; thet må ej i mät gå, som i 11.
Cap.
Giftermåls Balken, och 17.
Cap.
Handels Balken sagdt är.
2.
§.
Hafver then, som för gäld sökes ej annat at gälda med, än åhrlig lön, eller viss förläning; gånge ej mer, än hälften ther af, hvarje åhr i betalning.
3.
§.
Nu tvistas om thet, som undantagas bör; förvise tå Konungens Befalninghafvande saken til Domaren, ther skiäl til jäf äro, och sätte imedlertid thet gods i qvarstad.
Samma lag vare, ther borgenärer söka företräde hvar för annan.
VIII.
CAP.
Om qvarstad och bysättning.
1.
§.
Söker någor hos Konungens Befalningshafvande, at gäldenär må bysättas, eller gods hans i qvarstad tagas, förthy fahra är, at han viker undan, eller sticker godset ur vägen.
Pröfvar Konungens Befalnigshafvande at then sökande hafver ther skiäl til; förordne tå, om han emot, eller utan borgen, then bysättning eller qvarstad niuta må.
2.
§.
Ej må then för gäld bysättas eller qvarhållas, som gods i Riket äger, theraf han gälda och rätt giöra kan, eller gitter sätta pant eller borgen.
3.
§.
Nu hafver man fått bysättning å gäldenär, eller qvarstad å gods hans; vare tå skyldig, at genast begiära Konungens Befalningshafvandes utslag, eller saken hos Domaren vid nästa Rättegångsdag angifva, om then ej så klar är, at utmätning ther å följa kan; giör han thet ej, gånge then bysättning eller qvarstad åter.
4.
§.
Thet, som i qvarstad satt är, må mot pant eller full borgen lyftas; och then, som för flycht misstänckt är, lösgifvas, thr han borgen för sig ställer, at han ej skal rymma, eller hålla sig undan.
Skaffar löftesman honom sedan ej fram; gånge therom, som i 10.
Cap.
Handels Balken sagdt är.
Huru löftesmän godkännas skola, ther om skils i Rättegångs Balken.
5.
§.
Ej må gäldbunden mans hustru bysättas; men väl enka, ther hon sielf giälden giordt hafver.
6.
§.
Sättes ränta eller hyra i qvarstad; nämne tå then sökande en eller flera, som then egendom vårda, och räntan eller hyran ther af upbära, och til sakens utslag förvara.
Säger then, som sökt varder, at sysloman ej är säker nog; pröfve thet Konungens Befalningshafvande.
Känner han ej honom god; nämne then sökande en annan.
Konungens Befalningshafvande äge ock macht, at sätta fast och löst gods under förbud at säljas, eller skingras, om skiäl ther til äro.
7.
§.
Varder någor, som annars mans gods inne hos sig hafver, af Konungens Befalningshafvande förbuden, at gifva thet ut, och giör ther emot; fylle up med sitt egit thet han utgaf, och böte tijo daler.
8.
§.
Hvilken som egenvilligt rubbar thet gods som Konungens Befalningshafvande låtit i qvarstad sätta, eller med Kronomärke tekna; böte fyratijo daler: Orkar ha ej böta; plichte med fiorton dagars fängelse vid vatn och bröd.
Samma lag vare om then, som brukar Kronones märke, utan han hafver ther lof til.
9.
§.
Klagar gäldenär, at han utan skiäl bysatt är, och pröfvar Domaren, at borgenär i oträngdt mål thet begiärdt; böte han tiugu daler, eller mer, som saken är til, och skadan åter.
Är gods i qvarstad tagit; fylle allan skada.
10.
§.
Söker någor förbud å annan at resa ur staden, förr än han til Rätta svarat, eller fullmächtig för sig stäldt; thet må ej vägras, eller för bysättning räknas.
11.
§.
Nu vil någor resa från orten, som skyldig är för kost, hushyro, skiepslego, eller annat slikt; hafve borgenär våld at behålla gods hans til sin säkerhet.
Räcker ej godset til, må Konungens Befalningshafvande förbiuda honom, at resa från orten innan han sin borgenär förnögdt hafver, eller ther jäf i saken är, fullmächtig och borgen för sig stäldt: lyder han thet ej; gånge therom som i 1.
Cap.
9.
§.
sagdt är.
12.
§.
Flytter gäst gods sitt bort, och betalar ej hushyro; i thy fall hafve Konungens Befalningshafvande macht, at honom bysätta, til the han rätt för sig giordt.
13, §.
Ej må the, som för gäld bysättes, i nesligit fängelse hållas.
Viser ej borgenär, at gäldenären mächtar sig sielf föda; gifve honom tå fyra öre om dagen.
Sker thet ej, sedan borgenär therom tilsagd är; gifve Konungens Befalninghafvande honom lös.
14.
§.
Nu beder borgenär, at efter gäldenär lysas må, förthy, at han ej igenfinnas kan; låte tå Konungens Befalningshafvande söka honom, ther han hemvist, tienst, näring, eller kost hafver: finnes han ther ej, eller kan man på thet, eller annat sätt förmögenhet ej svara mot gäld hans; hafve tå Konungens Befalningshafvande macht at låta efter honom lysa.
IX.
CAP.
Huru ändring i Konungens Befalninghafvandes utslag sökas må.
1.
§.
Nöjas parterne ej åt Konungens Befalningshafvandes utslag, och hafva the varit tilstädes, tå thet gafs; hafve tid at söka ändring i Hofrätten, innan klockan tolf å tretijonde dagen, then oräknad, tå utslaget föll.
Var then, som utmätning sökte, then tid ej när, och hafver thet utslag fallit honom emot; hafve lika tid ifrån then dag, han thet hos Konungens Befalninghafvande anammade: hafver han vunnit, tilställe genom tvänne goda män sin vederpart, om then ej tilstädes var när utslaget föll, en afskrift theraf, och niute han ifrån then dag, så lång tid, som sagdt är, at sig i Hofrätten besvära.
Öfver, Konungens Befalninghafvandes utslag i Stockholm, antingen thet skrifteliga, eller munteliga, gifvit är, böra besvären inläggas, innan klockan tolf å then femtonde dagen, then oräknad, tå utslaget föll, ehvad parterne när varit, eller ej.
Faller dagen in å Söndag eller Helgedag; gånge thermed, som i Rättegångs Balken sägs.
Går saken ej öfver tryhundrade daler, eller thes värde; niute then fordrande utmätning å Konungens Befalninghafvandes utslag, äntå at ändring theri sökt är, och lyfte thet som utmätit är, emot full borgen.
2.
§.
Nu äro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifne: finner Hofrätten at then klagande ej skiäl ther til hafver; gifve tå genast sitt utslag theröfver.
Pröfvar Hofrätten besvären vara sådana, at then andre parten förut höras bör; tå skal viss dag vid vite honom föreläggas, at sig förklara.
Blifver han med sitt svar ute; lägge Hofrätten ny dag före, och kungiöre, at han ej vidare hörd varder, om han then försitter.
Kommer han äntå ej med svar; gifve then sökande afskrift in af thes besvär, och varde saken ther på företagen, och efter thes beskaffenhet afgiord.
3.
§.
Finner Hofrätten nödigt, at ock infordra Konungens Befalninghafvandes förklaring; lägge Hofrätten honom thertil viss dag före.
4.
§.
Besvärar sig någor, utan skiäl, öfver Konungens Befalninghafvandes utslag; böte för ohemul klagan tijo daler, eller mera, efter omständigheterna, Hofrättens ensak, och gälde sin vederpart skada och kostnad, som Hofrätten skiäligt pröfvar.
Missfirmar någor i sina skrifter Konungens Befalninghafvande; böte herföre särskilt, så mycket, eller mera, som sagdt är; giöre ock offentelig afbön, om förgripelsen thet förtienar: går then å Konungens Befalningshafvandes heder och ära; låte Hofrätten then brotsliga ther anklagas, och varde han dömd, som Lag säger.
5.
§.
Nu kan så hända, at Konungens Befalningshafvande upsåteliga, af hat och afvund, eller för egen vinning, eller androm til viljes, hafver giordt then klagande orätt; varde för brott sitt lagliga dömd, som i Rättegångs Balken om Domare sägs, och fylle up allan skada.
6.
§.
Menar någor, at honom vid utmätningen förnär skedt af the Betiente, som stå under Konungens Befalningshafvandes lydno; besväre sig theröfver hos honom, och han rätte, hvad af them felat är.
Sammaledes gånge med besvär öfver then utmätning, som Underrätterna genom särskilta stadgar tillåten är.
X. CAP.
..
Huru then plichta skal, som i tvistemål ej mächtar betala thet vite, eller the böter, som honom ålagda äro.
1.
§.
Fälles någor til böter, för ohemul klagan öfver Domare, eller Konungens Befalningshafvande; eller för otienligit tal och skrifvande; eller är han til vitesbrott förfallen, och orkar ej betala; plichte med fängelse, och svare fängelse på åtta dagar emot tijo daler; fiorton dagar emot tiugu daler; tre vekor emot fyratijo eller femtijo daler; och en månads fängelse mot hundrade daler, til hundrade femtijo, och så vidare; doch må ej någor i thetta mål hållas längre i häckte, än två månader.
Hafver then brotslige ej något at uppehålla sig med; niute underhåll, som annar fånge.
2.
§.
Alla the böter, som Konungens Befalningshafvande efter thenna Balk äger macht, at fälla någon til, vare thes ensak, utan i the mål, theri annorledes förordnadt är.
.
Rättegångs Balk.
I. CAP.
Om almänna Rätter och Domstolar i gemen.
1.
§.
Förste domstol å landet är Häradsrätt.
Ther dömer Häradshöfding, med tolf bönder, som i Häradet bo, och ther til valde äro.
The tolf kallas Härads Nämnd.
2.
§.
Thernäst är Lagmansrätt, tit man ifrån Häradsrätten vädja å: och ther dömer Lagman med tolf Nämndemän ifrån Häradsrätterna i sin Lagsago.
3.
§.
I Staden är Kämnersrätt förste domstol.
Ther skal en Rådman vara, och hafva til Bisittare Stadens Kämnerer.
4.
§.
Andre domstol är Rådstufvurätt.
Ther äga Stadens Borgmästare och Rådmän döma.
I the Städer, som ej hafva Kämnersrätt, är Rådstufvurätt förste domstol.
5.
§.
Över thessa äro Hofrätter, tit Rättegångs saker ifrån Lagmans och Rådstufvu Rätterna komma måge, som framdeles i thenna Balk sägs.
6.
§.
Ej måge fader och son, svärfader och måg, två bröder eller svågrar, i en Rätt sitta, ther ej flere än siu i Rätten äro.
Aldrig måge ock flere än två, the ther i then skyldskap och svågerlag äro, som nu är sagdt, i en Rätt sitta.
7.
§.
Domare skal ed thenna svärja: Jag N.
N. lofvar och svär, vid Gud och hans heliga Evangelium, at jag vil och skal, efter mit bästa förstånd och samvete, i alla domar rätt giöra, ej mindre then fattiga, än then rika, och döma efter Guds och Sveriges Lag, och laga stadgar: aldrig lag vränga, eller orätt främja, för skyldskap, svågerskap, vän skap, afvund och illvilja, eller räddhoga: ej eller för mutor och gåfvor, eller annan orsak, under hvad sken thet vara må, och ej then saker giöra, som saklös är, eller then saklös, sam saker är.
Jag skal ock hvarken förr, än domen afsäges, eller sedan, uppenbara them, som til Rätta gå, eller androm, the rådslag, som Rätten inom lykta dörrar håller.
Thetta alt vil och skal jag, som en ärlig och uprichtig Domare troliga hålla, utan arga list och påfund, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.
Ej må någor til Domareembetet träda, förrän han så svurit hafver.
8.
§.
Lagman och Häradshöfding skal thenna ed svärja inför Hofrätten.
Är han fierran ther ifrån stadd, eller kan han sig ther ej infinna, förrän Ting skal hållas; förordne Hofrätten hvar thet ske må.
Nämndeman lägge eden af å Tinget.
Borgmästare och Rådman giöre ed sin å Rådstufvu, i Konungens Befalningshafvandes, eller thes närvaro, som han i sitt ställe förordnar, och Kämner in för Borgmästare och Rådmän.
9.
§.
Låter Domare utan lof någon i sitt ställe döma; miste embetet.
10.
§.
Nu hafver Lagman, eller Häradshöfding förfall at han sitt embete ej förrätta kan; kungiöre thet Hofrätten.
Pröfvas thet lagligit; förordne Hofrätten en skickelig man som embetet i hans ställe förestår.
Samma lag vare om Borgmästare, ther Rådstufvurätten utom honom ej domför är.
11.
§.
Domaren skal noga pröfva Lagen rätt mening och grund, och ther efter döma; men ej theremot, efter egen godtycko.
Landssed, som ej har oskiäl med sig, må han ock rätta sin dom efter, ther beskrifven lag ej finnes.
12.
§.
Fäller Domare orätt dom af uppenbar vårdslöshet, eller oförstånd; miste embetet aldeles, eller til viss tid, eller böte med penningar til treskiftes, alt efter omständigheterna, och fylle allan skada.
Giör han thet upsåteliga, af hat och illvilja, eller för vänskap, eller muto och vinning; miste embetet, och få thet aldrig åter, gälde ock skadan, och muta gånge til the fattiga.
Nu kan så hända, at någor genom sådan vrång dom mister lif eller ära; varde Domaren, för thenna sin ondsko och arghet, sielf straffad til lif eller ära.
II.
CAP.
Om Häradsting.
1.
§.
I hvart Härad skal Häradshöfding Ting hålla, å rättan tingstad, tre gånger om åhret: första gång om vintren, emellan tiugunde dag Juhl och April månad: andra gång om sommaren, emellan Valborgs och Midsommars dag: tridie gången om Hösten, emellan första September och November månads slut.
I the Landskap, ther så månge Ting ej tarfvas, gånge thermed, som särskilt stadgadt är.
Sätter Häradshöfding Ting ut, förr eller senare, än nu sagdt är; böte tiugu daler.
2.
§.
Häradshöfding vare skyldig at kungiöra Konungens Befalningshafvande, å hvad dag han Ting hålla vil, och låte thet sedan lysa å predikostolarna i Häradet, tijo veckor förut.
3.
§.
Å Tingstima skal Häradshöfding och Nämnd tideliga vid tingstad vara, och sidst klockan nio om morgonen: försummar han thet, och kommer ej til klockan tolf; böte tijo daler, the fattigas ensak i soknen.
Förr än Rätten sig sätter, skal gudstienst hållas.
Sedan lyse Häradshöfding Ting och tingsfrid, och läse the stadgar offenteliga up, som Almogen å Tinget kungiöras böra.
Ther efter tage han sakerna före i thenna ordning: först intekningar, som tå begiäras, efter thy, som i 7.
Cap.
stadgas; så ock upbud: sedan Kronones och almänna ärender: thernäst missgierningsmål: och så theras tvister, som långt ifrån tingstad bo: Sedan hvar sak, som han finner nödtorften fordra.
Vidlyftiga saker skola sidst företagas; och gifve Häradshöfding i hvar sak utslag, efter thy thet ske kan, innan han ifrån tingsstad reser.
4.
§.
När fast gods upbiudes, ther Kronan äger räntan af, gifve Häradshöfding thet Konungens Befalninghafvande tilkänna, tå tridie upbudet sker; men i the orter, ther allenast ett Ting om åhret hålles, giöre thet vid andra upbudet: och Konungens Befalninghafvande skaffe sedan besked, innan lagfarten ute är, om Kronan thet lösa vil.
Ske thet ej; hafve Häradshöfding våld, at gifva ther fasta å.
5.
§.
Kronofogde, eller Länsman bör vid Tinget altid när vara, och gå Rätten tilhanda i thet, som til theras embete hörer.
6.
§.
Häradshöfding skal richtig dombok hålla, och then sielf underskrifva; sätte och sitt, och Häradets insegel ther hos.
Vid slutet foge han förtekning på the böter, som vid Tinget fallit, och huru the fördelta äro.
Hvart åhrs dombok sände han til Hofrätten in, förr Michels dag åhret ther efter, vid bot tiugu daler.
I domboken skola ock alla synder i jorda tvister, med domen ther å, införda vara.
7.
§.
Å hvar Tingstad skal Häradskifta vara: ther giömes Häradets insegel, Riksdags besluter, almänna stadgar, och the handlingar, som Häradet angå.
Ej må Häradshöfding något theraf skingra för then, som efter honom i embetet träder.
Ther skal ock Häradets lott i sakören förvaras, och Häradshöfding giöre åhrliga ther räkning före, huru the til Häradets gemensamma nytto kommit, och sände then räkning til Konugnens Befalningshafvande in.
Til Häradskiftan skola tre nycklar vara: Häradshöfding äge en ther af hafva: annan Konofogde, eller then Häradsmän ther välja til: tridie then, som främst i Nämnden sitter.
8.
§.
Vid hvart Tings slut gifve Häradshöfding bötes eller saköres längd til Kronofogden ut, och vare han skyldig, at utan betalning sakören utsöka inom nästa Ting.
Försummar Kronofogde then tid, och kan then sakfäld är ej sedan gälda; fylle han thet sielf.
Håller han något af sakören inne för arfvode sitt; böte fyratijo daler, Häradets ensak.
III.
CAP.
Om Lagmansting.
1.
§.
Lagman skal Ting hålla i sin Lagsago, en gång hvart åhr, emellan Bärtels och Michels dag, ther landsorten ej annat kräfver; och kungiöre han Konungens Befalningshafvande dagen; låte ock sedan the lysa tre månader förut.
2.
§.
Förr än Lagmansrätten til Domaresätet träder, skal Gudstienst hållas; och må Lagman taga til hielp och råd några lagfarna män, at sitta i Rätten; men Lagman med Nämnden äger allena döma.
Ther skal ock Kronofogde eller Länsman när vara.
3.
§.
Lagman skal Ting börja så tideliga, som om Häradsrätt sagdt är.
Ej må han ransaka och döma, utan the mål som under honom vädjade äro.
Nu kan så hända, at Häradsrätt skutit ett eller flera mål i någon sak up, eller gått något aldeles förbi, äntå at the varit instemde, eller til saken höra; äge ock Lagman macht, at them uptaga och döma tillika med thet, som Häradsrätten afgiort, om thet beqvämliga ske kan.
4.
§.
Med bott och Missgernings mål befatte sig ej Lagman: doch må han öfver mindre brott döma, såsom oqvädins ord, oliud, tingsfridsbrott och slagsmål, som förefalla medan Ting pågår, och vidlyftig ransakning ej tarfva.
Hafver någor vädjat i then sak, theri ett mindre brott kommit, som af then sitt ursprung fått, och hafver en nära gemenskap thermed; ther må brottmålet följa saken åt, och döme Lagman öfver them båda.
Är thet annat brott, eller sådant, at then brotslige ej med penningar böta må; tå äger ej Lagman thet uptaga.
5.
§.
5.
§.
Ej må Lagman förr ifrån Tinget fara, än han utslag eller dombref gifvit i hvarje sak, som til honom inkommen är.
Sedan sände han in til Hofrätten sin dombok, inom then sidsta dag i Augusti månad åhret thernäst, vid bot, som i 2.
Cap.
om Häradshöfding sagdt är; och rätte sig i öfrigt efter thet, som ther föreskrifves.
Giöme ock i Landskiftan lika lydande dombok, så ock the handlingar, som til Lagmansrätten höra.
IV.
CAP.
Huru särskilt Härads och Lagmans ting skal hållas, som kallas Urtima Ting.
1.
§.
Gifves någon skuld för grof misgierning och faller ej laga Ting snart in; sätte tå Häradshöfding särskilt Ting, och kungiöre thet Konungens Befalningshafvande: Tilsäge ock Kronofogden, at kalla Nämnd samman, så ock them, som nödige äro.
Nu kommer almänt rychte up om groft brott, och finnes ther skälig mistancka til; bode ock Häradshöfding särskilt Ting, äntå at ingen ther å kärer.
2.
§.
Tvista män, och äskar käranden särskilt Ting; söke tå Hofrätten.
Vil han kostnaden hålla; tillåte thet Hofrätten, äntå at them ej ther om åsämjer.
Tappar then svarade; gälde ej annan kostnad, än then å laga Ting giöras skule.
Ej må Häradshöfdig i thy fall af egen godtycko Urtima Ting stemma.
Är någor sak så vidlyftig, at then ej kan å laga Ting slitas, och sämjas parterne in för Rätten, Dock kungiöre thet genast Hofrätten, och Konungens Befalningshafvade.
Om särskilt Lagmanting vare lag samma.
3.
§.
Kronones saker, och andre almänne mål, måge ock å särskilt Ting urskiljas, ther så omtränger, och gånge therom som förr sagdt är.
V. CAP.
Om Kämnersrätt.
1.
§.
Kämnersrätt äger i staden ransaka och döma alla tvister, så ock brottmål ther the, efter Lag eller särskilta stadgar, til annan Rätt ej höra.
Går saken å lif eller ära; tå skal ther ransakas, och ej dömas, och ransakningen genast färdas til Rådstufvurätten: Men i Stockholm döme Kämnersrätt, och ej Råd- stufvurätt, i thy mål, och sände domen genast in til Hofrättens skärskådan.
2.
§.
Kämnersrätts dombok skal skrifvas under af alla som i Rätten sitta; och varde then, med saköres längd, til Hofrätten sänd inom Michels dag åhret ther efter, vid bot tiugu daler.
Kämnersrätt i Stockholm hafve til åhrets slut ther tid til.
Äger Staden sielf sakören; tå är ej nödigt saköres längden til Hofrätten sända.
VI.
CAP.
Om Rådstufvurätt.
1.
§.
I hvarje veko skal Rådstufvurätt hållas, måndag, onsdag, och lögerdag, så ock oftare, ther thet tarfvas.
Tå skola Borgmästare och Rådmän, klockan åtta til Rådstufvu komma, och döma alla saker, som ifrån Kämnersrätten vädjade äro: rätte sig ock efter thet, som i 3.
Cap.
3 och 4.
§.§.
om lagvadda saker til Lagmansrätt stadgadt är.
Ther skal ock både ransakas och dömas öfver alla växel och siörätts saker, så ock alla tvister om flyttning i och ur hus, ehvad Domstol the eljest höra under, som tvista.
2.
§.
Söker man eller hustru, at skilja sin lott i bo från then andras, eller vil någor gäldbunden sin egendom på en gång til thes borgenärer afstå, at sedan ifrån them fri varda; therom döme ock Rådstufvurätt, och skilje borgenärer emellan, ther the ej sämjas om hvartheras rätt och företräde til thet som afstådt är, så ock, om svek hos skuldenär finnes.
3.
§.
Å Rådstufvu böra intekning, upbud och lagfart ske, och the tvister afgiöras, som ther om, eller om bördes och viderboende rätt upkomma.
Om brott och misgierningar gånge, som i thet 5.
Cap.
1.
§.
om Kämnersrätt sagdt är.
4.
§.
Ther Kämnersrätt ej är; äge Rådstufvurätt ransaka och döma alla the mål som eljest til Kämnersrätt höra.
5.
§.
Kommer tvist up om arf, förmynderskap, så ock död mans eller qvinnos yttersta vilja, och förordning om theras egendom; döme ock Rådstufvurätt i thy mål, ther ej Förmyndarekamar inrättad är, at sådant uptaga och slita.
Förmyndarekamar hafve vård om omyndigas arf och bästa, och giöre ther redo före, och Rådstufvurätt dömer ther öfver, tå thet klagas.
6.
§.
Om Rådstufvurätts dombok vare lag samma som i 5.
Cap.
sagdt är.
VII.
CAP.
Om intekningar, och hur ther med förhållas skal.
1.
§.
Vil borgenär, sig til säkerhet, låta å Ting, eller Rådstufvu, inkrop gäldenärs fasta gods; söke thet i Rätten skrifteliga, och lägge ther hos in afskrift, som med vitnen styrckt är, af skuldebref hans, eller afhandling, eller richtiga bevis, at then fordran eljest godkänd, eller lagliga faststäld är; och varde thet alt offenteliga upläst och borgenärs begiäran i Rättens dombok förd: gifve och honom vitnesbörd ther om, ther han thet äskar.
Sedan lägge Rätten gäldenären viss dag före, at ther å svara.
Kännes han tå vid skulden, eller kommr han ej, å föresatt tid, med svar in, och viser borgenär, at thes begiäran honom kungiord är; varde intekning fast och gälle för borgenär ifrån then dag, han then i Rätten sökte: skrifve ock Domaren thet å skuldebrefvet.
Nekar gäldenär skulden, och viser han strax klara skiäl, at then är gulden, eller af annan orsak försvunnen; vare han för intekning fri.
Gitter gäldenär thet ej: varde intekning beviljad.
Nöjes enthera ej åt Rättens slut ther i; hafve lof at besvära sig ther öfver i Hofrätten, inom then tid, som i 16.
Cap.
1.
§.
stadgas.
2.
§.
Betalar ej gäldenär, innan tijo åhr til ända gått, sedan intekning skedde; låte tå borgenär then förnya: niute doch förmons rätt eller första intekningen.
Giör han thet ej; vare thes intekning kraftlös, ther han ej laga förfall haft.
Tå gäldenär sin skuld til fullo betaldt; gifve han Rätten thet tilkänna, och varde thet strax i dombok skrifvit, så ock teknadt i thet åhrs dombok, tå intekningen skedde.
3.
§.
Sedan Häradshöfding hvarje gång om åhret Ting hållit hafver i Häradshöfdingedöme sitt; sände han in til Hofrätten, inom en månad ther efter, alla the intekningar, som tå skedt, vid bot tre daler för hvar dag, han ther med uteblifver.
Rådstufvurätt giöre thet för hvar månad, inom fiorton dagar ther efter, vid lika bot.
Är ej nogor intekning skedd; gifve ock thet tilkänna.
Om upbud och lagfart vare lag samma.
VIII.
CAP.
Om Hofrätt.
1.
§.
Hofrätten, som är Konungens högsta Nämnd, äger upsicht och vård hafva, at i the Domstolar, som ther under höra, rätt skipas efter Lag, och thes rätta förstånd.
2.
§.
I synnerhet äge Hofrätten at döma öfver thessa mål: 1.
Alla tit lagvadda saker.
2.
Besvär öfver Underdomares fel vid sielfva rättegången.
3.
Klagomål öfver Konungens Befalningshafvandes utslag i utmätningsmål, och thet som ther til hörer: och hafve i thetta mål macht, at döma til qvarstad, om skiäl ther til äro, så ock at then, som vunnit, får thet emot borgen lyfta, och at vederparten sedan må, inom sex månader ifrån Hofrättens utslag, söka i rättan Domstol at vinna thet åter, om han gitter.
4.
Lifssaker, som af Underrätterna ransakade och dömde äro, och them, som efter thet 25.
Cap.
5.
§.
böra sändas in til Hofrättens skärskådan, förr än domen i fullbordan ställes; så ock mindre brottmål, tå någor öfver Underrättens dom klagar.
5.
Grof försmädelse mot Gud, och hans heliga Namn, när Underrätt först ther om ransakadt 6.
Stemplingar och förgripelser emot Konungen sielf, och thes Kongliga Hus, eller Rikets frihet; landsförräderi: rådslag med fienden: förbrytelser emot Rikets Råd, som röra theras Embete och ransake Hofrätten om alt thetta sielf, tå thet ske kan.
7.
Konungens Befalningshafvandes och Underdomares embetesbrott.
8.
Tvister om arf efter Fälsemän: theras förordning vid dödstiman om theras egendom: förmynderskap för theras barn och arfvingar, som frälse äro: så ock ther Frälseman eller thes arfvinge, vil genom offenteligit anslag afstå thes egendom til borgenärer, och om hvartheras rätt och förträde ther til; eller then ene maken söker at skilja sin lott i bo från then andras enskilta gäld.
9.
Hofrätten skal ock döma öfver the brott, ther Frälseman förverkar lif, ära, adelig frihet, god, eller arfvelig rättighett: så ock enviges, och andra slagsmål, eller förgripelser med skymteliga ord och gierningar, emellan Frälsemän, eller theras vederlikar, när Domaren i orten, ther gierningen giord är, först ther om ransakadt; med flera mål, som til Hofrätterna, eller någonthera af them i synnerhet, efter särskilta stadgar höra.
3.
§.
Hvad Hofrätten dömer, ther må ingen vädja mot.
Men huru then, som tappadt, må söka ändring hos Konungen, herom skils i 30.
Cap.
IX.
CAP Om Domare rättegångstima försummar.
1.
§.
Kommer ej Häradshöfding eller Lagman til laga Ting, utan låter Rätten ligga neder: böte Häradshöfding tretijo, och Lagman sextijo daler, ther the ej laga förfall visa, och gälde them skadan åter, som Rätten sökte.
Blifver han en tingsdag ute, tå Ting flera dagar står; böte Häradshöfding tijo, och Lagman femton daler.
Försumma the syn, eller urtima Ting; vare bot hälften mindre.
2.
§.
Blifver Nämndeman ifrån Ting, ehvad thet är laga eller urtima Ting, eller Syn; böte tre daler.
För en dag bötes åtta öre.
Ther Ting eller Syn lägges neder genom Nämndens försummelse; svare ock the til skadan.
3.
§.
Kommer ej Borgmästare til Rådstufvu then dag rättegång skal hållas: böte tre daler, och Rådman, som blifver ifrån Rätten, två daler: Kämner böte en daler.
4.
§.
Försumma Domhafvande i Hofrätten rättegångsdag; böte hvarthera fem daler.
5.
§.
Alla thessa böter varen the fattigas ensak.
X. CAP.
Om laga domstol i hvarjehanda rättegångs mål.
1.
§.
Vil man til annan kära, ehvad thet är för gäld, eller i annat tvistemål, om thes person rörer; låte tå stemma honom til then Rätt, therunder han sitt bo och hemvist hafver.
Hustru, och barn medan the hemma när föräldrar äro, lyda under then Rätt, som man och fader; och tienstehion, ther the sin tienst hafva.
Then ingenstädes stadigt hemvist äger eller fremmande är, söker ther han finnes.
Nu vil then stemde kära til honom igen, som stemma låtit; vare han ock skyldig vid samma Rätt svara, ther målen med hvar andra gemenskap hafva.
2.
§.
Yppar sig tvist om arf, eller then dödas yttersta vilja; eller kräfves gäld efter then, som död är; döme thet then Rätt å landet eller i staden, ther then döde bodt, eller sin tienst haft, äntå at arfvingarne under annan Rätt bo, eller lyda, eller godset emellan sig skift hafva.
Tränger enka, at öfverlåta til Borgenärerna alt thet i boet är, eller skilja sin lott ifrån mannens; söke Rätten i then ort, ther mannen bodt, eller sin tienst haft.
Vilja arfvingar sig urarfva göra; lite then Rätt til, ther under han lydt, som ärfvas skulle.
3.
§.
Nöjas ej arfvingar tå skift är, utan säger någor sin lott sämre vara; eller fordrar någon fyllnad, som sedan mist; söke han jämnad, eller fyllnad, ther arfvet föll.
4.
§.
Vil någor kära til then, som förmyndare varit, om redo för arf sitt; stånde honom fritt at giöra thet, antingen ther hans bo var, som ärfd är, och förmyndaren thet förmyndarskap sig åtog, eller ther förmyndaren bor.
Then något är förtrodt til förvaltning, svare han, eller thes arfvingar om han död är, ther han godset förvaltadt och förestådt.
5.
§.
Kommer tvist i handel emellan kiöparen och säljaren i staden, tå marknad är, eller eljest, och klagas thet genast; döme thet Rätten, ther handelen skedt.
Ej må någor sedan stemmas ifrån hemvist sitt, utan han i staden kommer, ther handelen skedde.
Om skuld, then gäst giör för kost, huslego, och annat sitt tarf, vare lag samma.
Ther tvist varder om upsägning, och flyttning ur hus, som i staden hyrde äro; gånge thermed som i 6 Cap.
1.
§.
sagdt är.
6.
§.
Varder tvist om gäld, then flere giordt, och utfäst, at en för alla och alle för en betala; hafve borgenär våld, at söka hvilkenthera af them han vil, ther then samme bor.
Hafva the sig til betalning ej så förbundit, och yppar sig tvist om skuldens richtighet, eller hvartheras del theri; äge ock borgenär macht at stemma them alla in, ther enthera af them bor: och gånge äntå med betalningen, som i 4.
Cap.
12.
§.
Utsöknings Balken skils.
Bolagsmän sökes, ther bolaget är.
7.
§.
Äro två eller flere delachtige i tvistemål ett, och kan thet ej väl utrönas, utan the alle tillika å ett ställe svara; söke käranden then Rätt, hvarunder han hörer, som saken förnämligast angår.
8.
§.
Varder tvist om trolofning, thes fullbordan, eller skilnad ther i; döme Rätten, therunder qvinnan lyder, och sitt hemvist hafver, ehvad hon är kärande eller svarande.
Vil hon söka honom ther han finnes, hafve ock lof ther til.
9.
§.
Är qvinna lägrad, och säger, at thet under ächtenskaps löfte skedt: nekar lägersman; döm therom Rätten i then ort, ther hon häfdad är.
10.
§.
Förlöper mannen sin hustru, eller hustrun mannen, och vet man hvar then skyldige vistas; varde stemd til then Rätt, ther then oskyldige tå bor.
Nu vet man ej hvar han är, som bortvek; gånge therom, som i 13.
Cap.
4.
§.
Giftermåls Balken sagdt är.
11.
§.
Ej må någor sak, utan i rättan domstol, uptagas, äntå at parterna sielfve om annan Rätt åsämjas vilja; utan Konungen finner skiäl at gifva ther lof til.
12.
§.
Thet som af någon hufvudsak flyter, såsom skadestånd och rättegångs kostnad, med mera ther å man sig förbehållit at särskilt kära, dömes i then Rätt, som i hufvudsaken dömdt.
13.
§.
Hafver någor sin vederdeloman til rättan domstol instemma låtit, och han ther begynt i saken svara; tå bör ock then i samma Rätt slutas, äntå at svarandes stånd är under rättegången ändradt, eller han kommit under annan domstol at lyda, eller han dör, och hans arfvingar under annan lagsago höra.
I thessa fall vare i brottmål lag samma.
14.
§.
Tvista män om jord och gods å landet, ehvad thet är äganderätt, besittning och nyttjande missbyggnad, vanhäfd, afrad, bolstad skiäl, eller åverkan; thet skal alt dömas af then Rätt, ther jorden ligger.
Nu kan så vara, at bolbys ägor strecka sig öfver Häradsmärke in i annat Härad, och vil han som ther möter, något ther af klandra; käre tå i then Rätt, ther bolbyn ligger.
15.
§.
Är jordatvist Härader emellan, eller Län, eller Landskap; gånge ther om, som i 14.
Cap.
5.
§.
Jorda Balken sagdt är.
16.
§.
Tvista kronohemman, ett eller flere, om ord och byaskilnad; lägge them Konungens Befalningshafvande mellan.
Är å enthera sidan skatte eller frälsejord; gånge thet til Häradsrätt.
Gränsar til thessa almänning; vare lag samma: och förordne Konungens Befalningshafvande någon, som å embetes vägnar när är, tå Kronan del i saken hafver.
Döme ock Häradsrätt om åverkan å kronojord.
17.
§.
Om almännings skogar i Bergslagen eller å annan ort ther bergverk är, och svedjande ther å: så ock ther tvist är om besittning å bergsmans hemman, hyttors och hamrars drifvande, kohlning, malmstrek, förlag emellan Bruksidkaren och förläggaren, med mera, som til bergverkens drift, handtering och vård hörer; gånge, som särskilt therom stadgadt är.
Lagfart å Bruk och Hamrar, sökes i Häradsrätt: döme ock then om updämning annan til mehn, ther tvist ther om ej är emellan sielfva bruken.
18.
§.
Brister säljare åt hemul; lagsöke kiöparen honom, ther han bor.
19.
§.
Om hus, tomt och gård i staden, dömde then Stadsrätt, ther the ligga.
Äger staden jord och mark ther omkring, som afhyst är, och ej ifrån staden afskild, och varder tvist ther om stadens inbyggare mellan, eller missgierning ther gjord; döme ock Stadsrätt therom.
Kommer tvist up om ägoskilnad emellan borgare, och bolby som til stadsmark gränsar; döme Häradsrätt.
20.
§.
Upkommer tvist, huru i staden byggas skal; gånge ther om, som särskilt stadgadt är.
Om besvär och last, som granne af annan tola bör, eller ej, döme Rådstufvurätt.
21.
§.
Brott och misgierningsmål, svårare och mindre, ransakes och dömes ther gierningen giord är, ehvad Rätt han eljest hörer til, som butit.
Hafver någor å flera ställen giort enahanda missgierning; ransake och pröfve Domare å hvarje ort, om han til gierningen saker är; men varde dömd för altsammans af then Rätt, ther han sidst lagföres.
Hafver han flera slags misgierningar å särskilta orter giordt, som svåra äro, eller å lif gå; tå skal om hvarthera ransakas ther thet skedt, och gånge sedan dom öfver then brotsliga, ther thet timadt, som grofvast är.
Äro alle brotten ringa; dömes för hvarthera ther thet skedt, och varde ther dom i fullbordan stäld.
22.
§.
Giör svensk man dråp, eller annan svår gierning, å svensk man utrikes, och varder han ther ej gripen, utan kommer hit i Riket in; dömes ther han fångas, efter svensk rätt, om gierningen är uppenbar, äntå at ej någor målsägande åkärer.
Bryter siöman under resa från utrikes ort; ther om skils i Siölagen.
23.
§.
Står någor i thet ena Häradet, och skadar then, som är i annat; svare ther skadan timade.
Skrifver någor smädeskrift, och sänder then til annan ort; dömes ther then framgafs.
24.
§.
Tillägge man annan något brott för Rätta, och finnes han saklös; döme ock samme Rätt, huru then plichta och skadan gälda bör, som ohemult angaf och tilvite, äntå at han eljest under annan Rätt lyder.
Är thes käran, som plicht emot angifvaren påstår, sådan, at then för särskilt hufvudmål hållas bör; eller en förgripelse i angifvarens embete, och som thes tienst rörer; varde dömd i then Rätt therunder han i thy fall hörer.
25.
§.
Missfirmar någor annan med smädelig ord, i tal, eller skrifter, eller giening, in för the Konungens Embetsmän, ther ej domstol är; varde therföre dömd i första Underrätt, å then ort, ther brottet skedt.
Misfirmar han sielfva Embetsmännen; dömes i Hofrätten.
26.
§.
The mål, som then almänna hushållningen i Riket, Kronones hvarjehanda ingälder, så ock the, som någons embete och tienst, högre eller ringare, och fel ther i röra, pröfves och döms af them, som Konungen vård och inseende ther öfver betrodt hafver, efter thy, som i särskilta stadgar therom sägs.
27.
§.
Vil någor å landet söka Kronofogda Länsman, eller Upbördsman, för thet the giordt honom orätt, i hvarjehanda utmätning, upbörd, eller med egenvillig pålaga, olikhet i skiuts och giärd; eller at the pant olagliga såldt, med mera thylikt; tå må han thet giöra i Häradsrätten, å then ort, ther brottet skedt eller ther han bo, som klagar staden gånge om thessa mål, som sägs i 5.
Cap.
1.
§.
Then som ej nöjes åt Rättens slut, hafve lof at sig besvära i Hofrätten inom then tid, som 25.
Cap.
5.
§.
framdeles sägs.
Äge doch Konungens Befalninghafvande macht, at i thessa mål strax rätta, hvad så ske kan, och hielpe then til rätt sin, som lidit.
28.
§.
Om brott i almänna fiskehamnar, stadgas i Hamnordningarna.
I öfrigit rätte sig then, som i något mål tarfvar kära, efter thet, som om hvarje Rätt i synnerhet sagd är.
XI.
CAP.
Huru stemning skal tagas, och honom tilställas, som stemmes.
1.
§.
Vi man til annan kära; så äger Domaren gifva skriftelig stemning: och nämne han ther i käranden och saken, så ock å hvad ort och dag then bör til svars komma, som stemd varder: kungiöre ock ther i, at om han ej kommer sielf, eller thes laga ombud, skal saken äntå företagas och afgiöras.
2.
§.
I ringa mål, ther ej tvist är om jord eller hus, må then, som sökes, munteliga stemmas; och vare tå lag samma, som om skriftelig stemning sagdt är.
3.
§.
Begiärar någor stemning å flera i en och samma sak; tå måge the alle genom en stemning inkallas, och låte han then stemning hvarthera i rättan tid kungiöras.
4.
§.
Käranden vare skydig, at låta svarande få stemningen fiorton dagar förut, ther han inom Häradet bor: utom Häradet, eller i annan stad, tre vekor: utom Lagmans lagsago, sex vekor: i tridie eller fierde lagsago, eller längre bort, nijo vekor.
Stockholms stad räknas för särskilt lagsago.
Mellan Sverige och Finland vare stemnings tid tre månader, hvar månad räknad til tretijo dagar: emellan Pommern och Sverige fyra månader.
Är then utom Riket, som stemmas skal: hafve sex månaders tid ifrån thet han stemningen fick.
Ther stemning genom offenteligt anslag sker å Rättens dör, skal ock sex månaders dag föreläggas.
Hvad then åligger at fullgiöra, som låter thes borgenärer således instemma, och huru ther med sedan förfaras skal, sägs i 16.
Cap.
Handels Balken.
I alla thessa fall, ther stemning fordrar länge tid, än om lysning til Ting stadgadt är, må then svarande stemmas til viss månad, och underrätte han sig sedan sielf, å hvad dag Tinget hållas skal.
5.
§.
Ti Kämnersrätt stemmes i vigtiga mål åtta dagar förut, och i ringar tre, eller minst två dagar.
Til Rådstufvurätt stemmes åtta dagar förut; utan så är, at målet ej tol upskof, och ther å förr svaras kan.
I the städer, ther ej är Kämnersrätt, utan Rådstufvurätten förste domstol, gånge, som om Kämnersrätt sagdt är.
6.
§.
Vil then, som stemd är, låta stemma Käranden igen, i samma sak, eller then, som thermed gemenskap hafver; giöre thet inom hälften at then tid, som nu föreskrifven är, ther han vil, at både stemningsmålen skola följas åt.
7.
§.
Skriftelig stemning bör svaranden i händer ställas af två trovärdiga män, eller af en, ther han svarandens skrifteliga bevis ther å så kan.
Muntelig stemning å landet bör ske genom Länsman, eller någon af Nämnden, med en annan trovärdig man, som inom Häradet bor; och i staden af Rättens tienare.
Är then som stemmas skal, ej hemma i sitt hus; tå må han stemmas ehvar han finnes.
I Kyrkio må man ej stemmas, men väl å Kyrkiovall.
Håller någor sig undan, för ty, at han väntar stemning, och är thet vitterligit, at han i Häradet, eller i staden vistas; varde tå stemning fästad å husdör hans.
8.
§.
Nu sökas död mans arfvingar i oskift bo; gånge tå en stemning å alla arfvingarna tilsamman, och ej å hvarthera särskilt: Och vare then skyldig, som i boet sitter, ehvad han är arfvinge eller sysloman, at samma stemning anamma, och sedan låta hvar arfvinge en trovärdig afskrift få, och niute the stemningstid efter then ort, ther then vistas, som är längst borto.
Är bo skift; tå äger hvar arfvinge särskilt stemmas.
9.
§.
Ställer ej käranden sin vederdeloman stemningen tilhanda inom then tid, nu sagdt är; vare stemningen ogild, och tage han ny stemning ut.
10.
§.
I brottmål bör then, som käres til, genast å Rättens bud til svars komma: Giör han thet ej; må han genom Kronones eller Rättens betiente til Rätten hemtas.
XII.
CAP.
Huru förfaras skal, när stemning försittes; och om laga förfall.
1.
§.
Nu är lagliga stemdt, tå skola kärande och svarande, å dag förelagdan, för Rätten komma ther the ej laga förfall hafva.
Thesse äro laga förfall: om man siuk är: om man i Konungens och Rikets tienst är upbodad, eller faren: om man i hächtelse sitter: om man af fiende, eller annan fahra, vådeld, eller vatuflod hindras: om man ifrån sinnen kommen är: om man eller hustru, barn eller föräldrar dö then tid, man bör sig för Rätten inställa: om man förut til annan Rätt är stemd, at svara å samma tid.
Pröfve doch Domaren omständigheterna i thessa fall.
Nu kunna andre förfall gifvas före; äge Domaren ock them pröfva, om the är af then vigt, at the gälla måge.
Är förfallet lagligit; skiute tå Domaren saken up, å landet til nästa Ting, och i staden lägge han parterna annan dag före, och varen the skyldige, å landet och i staden, utan ny stemning til Rätta komma.
2.
§.
Är någor förfallelös borto, tå han ropas af Rätten fram at kära eller svara: böte vid Häradsting och Kämnersrätt en daler, i Lagmans och Rådstufvurätt två daler.
Kommer hvarken kärande eller svarade, innan Tingets slut: böte hvarthera dubbelt.
Kommer svaranden å första Ting, innan thet ändas, och blifver käranen ute: böte som sagdt är, och gälde han svaranden thes kostnad, ther han ej vid nästa Ting å landet, eller inom en månad i staden, gitter visa, thet han laga förfall haft, och at han ej kunnat Rätten thet kungiöra.
Stemmer ej käranden saken in, och then fullföljer å then tid, som nu är sagdt; vare svaranden för han käromål fri.
3.
§.
Nu kommer käranden til första Ting, eller i staden å föresatt dag til then Rätt, tit saken instemd är, men svaranden ej, och låter ej laga för fall framte: viser käranden, at svaranden stemning i laga tid fått: döme tå Rätten i saken, efter thy, som sanning ther i utletas kan, och före i domen in, huru then, som vunnit, sin vederpart om domen kungiöra skal, som i then 4.
§.
sägs.
Kommer svaranden sedan, innan tid til laga vad ute är, och begiärar vädja, och är saken af thet värde, at emot Rättens dom vädjas må, som framdeles i thenna Balk urskils; hafve ther lof til, och Rätten tit vädjadt är, döme i hufvudsaken.
Kommer han ej inom then tid, som sagdt är, eller är saken så ringa, at vad ther i ej tillåtit är; niute åtrvinning, som i nästa §.
sägs: och gånge domen i sådant återvinnings mål til utmätning, ther käranden thet äskar: och han hafve våld, at lyfta thet, som utmätit är, om han full borgen therföre ställer.
4.
§.
Hvar som således dom vunnit, kungiöre dhen, sedan tid til vad förbi är, sin vederpart: eller söke utmätning ther å, så tidigt, at vederparten, kan låta saken instemma til nästa Ting å landet, och i staden inom en månad, at återvinning söka.
Giör han thet ej, som vunnit; niute then, som tappadt, samma tid, sedan han tilsagd varder.
Pröfvas thet, at han för fattigdom ej orkar fullgiöra domen, inom then tid som sagd är; hafve äntå macht at söka återvinning.
Är thet, som dömdt är, sådant at återvinning varder onyttig, ther domen fullgöras skulle, tå gånge then ej til fulbordan.
Försummar then, som tappad, then tid nu föresatt är; hafve sedan ingen talan til återvinning.
5.
§.
Blifver svaranden ute förfallelös ifrån Lagmansrätt, eller Rådstufvurätt, tå saken ifrån Kämnersrät tit kommen är: döme Rätten på the skiäl, som käranden företer.
Gifver sig svaranden an, medan tid til vad inne är, och söker vädja; vare thet honom tillåtit, i thy fall, som i 3.
§.
sägs.
Är saken af ringare värde, eller gifver han sig ej så an; niute ej återvinning ther i, utan vare domen fast.
6.
§.
Blifver någor å förelagd tid ute, i then sak, som genom offentligit anslag å Rättens dör instemd är: hafve sedan ingen talan ther i, ehvad thet är kärande eller svarande.
7.
§.
Kommer kärande eller svarande ej til Häradssyn å dag förelagdan, utan är enthera borto; sätte tå Domaren then ut til annan tid, ehvad laga förfall framtes, eller ej.
Är ock tå någorthera ute, och viser ej laga förfall; gånge Syn ej thes mindre för sig, och döme Rätten efter som skiälen ther pröfvas kunna, så ock om Rättegångs kostnad.
Begiärar then, som tappat, och ej när var, inom laga tid vädja; thet må honom ej vägras: giör han thet ej; vare Synedom gild.
Är någor borto från Lagmanssyn: vare lag samma; doch må man ej ther väjda mot, utan gånge thermed, som i 25.
Cap.
10.
§.
stadgas.
XIII.
CAp.
Om jäf emot Domaren.
1.
§.
Nu vil kärande eller svarande jäfva Domaren; giöre thet beskedeliga, och döme Domaren sielf om thet jäf.
Thesse äro laga jäf: Om Domaren är med enthera i then skyldskap eller svågerlag, ther i ächtenskap efter 2.
Cap.
Giftermåls Balken ej byggas må, hvar under ock thes syskonebarn i skyldskap, och ej svågerlag, förstås: eller är Domaren thes vederdeloman, eller uppenbare ovän: eller Domaren, eller hans skyldemän, som nu nämnde äro, i then saken del, eller kunna the någon synnerlig nytto eller skada ther af vänta: eller hafver han i annan Rätt i samma sak Domare varit, eller förr varit fullmächtig ther i, eller vitnat, eller föut såsom Betient i någon Rätt, eller hos Konungens Befalningshafvande, något slut fattadt, som then saken rörer: eller hafver han sielf en lika sak i annan Rätt.
Vet Domaren af sådant jäf emot honom är, äntå parten ej är ther om kunnig; träde sielfmant ifrån Rätten
2.
§.
Jäfvar någor Domaren obeskedeliga; böte i Härads och Kämnerrätt tijo daler, i Lagmans och Rådstufvurätt tiugu daler, i Hofrätten femtijo daler.
3.
§.
Pröfvas jäf lagligit emot Häradshöfding, Lagman, eller Borgmästare i then stad, ther ej mer än en Borgmästare är, och Rådstufvurätten utom honom ej finnes domför; förordne Hofrätten en annan i hans ställe, på kärandens begiäran och kostnad, och stadne then kostnad sedan å then, som saken tappar.
4.
§.
Jäfvas någor i Härads eller Lagmans Nämnd; sätte Häradshöfding och Lagman, om thet tarfvas, annan i hans stad, så länge thet målet slites.
Jäfvas Kämner eller Rådman; nämne Rådstufvurätt then i hans ställe sitta å, ther Rätten ej annars domför är.
Jäfvas alle Kämnersrätt; kalle Rådstufvurätt andra, som then sak döma.
Är Rådstufvurätt aller jäfvad; förordne therom Hofrätten.
Nu kan så hända, at så månge af Hofrättens Ledamöter jäfvade varda, at Rätten i thy mål ej fullsutten är; gifve Hofrätten thet Konungen tilkänna, tå Konungen förordnar andra i theras ställen.
Ej må Borgmästare och Rådman jäfvas, ther son eller måg i Kämnersrätt dömdt; Ej må ock någor i Hofrätten jäfvas, ther son eller måg i Underrätten dömdt; utan så är, at the för embetes brott ther lagliga anklagade varda.
XIV.
CAP.
Huru för Rätta käras och svaras skal; så och om munteliga förhör, och vrångoed.
1.
§.
I Härads, Kämners, Lagmans, och Rådstufvurätt i the mindre Städer, bör käromålet munteliga förställas, ther sakens vigt och vidlyftighet, eller andra omständigheter, ej fordra, at thet skrifteliga ske må: och varde tå parterna ej tillåtit, at flera än en skrift hvarthera inlägga, ther saken och ej af thes större vigt.
2.
§.
Kommer kärande til Kämnersrätt å dag föresattan, och gifver thes käromål vid offenteligit uprop skrifteliga in, och svaranden tå när är; skrifve Rätten ther å, at han åtta dagar ther efter svara skal.
Försumma han tå at ställa sig vid upropet in, men kommer med svar innan klockan tolf; böte en daler.
Blifver han aldeles ute, eller kommer han oberedd, utan laga ursächt; böte två daler, och gånge åter uprop i saken åtta dagar ther efter.
Kommer han ej äntå med svar in; böte som lagdt är, och varde på kärandens inlaga i saken dömdt: doch må han munteligas höra, om han thet förut begiärar: vare och honom tillåtit, ther han tappadt, emot domen vädja.
Försummar käranden then då, tå han sin vederparts svar emottaga skulle; böte en daler.
I Kämnersrätt i Stocholm vare uprops tima klockan nijo.
3.
§.
Käranden skal, ehvar rättegången börjas, alla thes skiäl och bevis genast framte, och svaranden sammaledes.
Håller någor the bevis upsåteliga inne, som til lius i saken tiena; böte fem, eller tijo daler, eller mera, alt som Domaren pröfvar honom ther i brottlig vara.
4.
§.
Alla afskrifter af the bevis, som företes, skola anten af Rättens Betiente, eller andra trovärdiga män styrckta vara, at the med sielfva hufvudskrifterna i alt lika äro: och böra äntå hufvudskrifterna visas up, ther Rätten, eller vederparten thet äskar.
5.
§.
Käranden skal thes inlaga kort och tydeliga fatta, utan alt företal och omsvep, och sakens sammanhang ther i strax berätta, och sedan hvar i sielfva tvisten består: före ock thernäst redigt in, hvad han påstår med skiälen her til.
Hafver han flera käromål, än ett; sätte hvart för sig ut: och svare vederdelomannen i samma ordning.
Ej må något blandas i thessa skrifter in, thet til saken ej rätteliga hörer.
Giör någor annorledes; böte fem, eller tijo daler, efter thy, som Domaren thet finner skiäligt.
6.
§.
Hafver then, som skrifteliga sin talan, eller svar företedt, sig ther i förbehållit, at ock munteliga hörd varda; eller bigiärar han thet sedan, eller finner Domaren sielf thet nödigt: förelägge Domaren viss dag och tid ther til, om thet ej genast ske kan.
Hvar som tå förfallelös blifver ute; böte i Kämnersrätten två daler, i Lagmans och Rådstufvurätten fem daler, i Hofrätten tijo daler.
Kommer han ej tå han andra gången tilsagd är; varde then hörd, som när är, och döme Rätten i saken.
Ej måge parterne vid munteligit förhör påstå, eller Domaren tillåta, at thet upskrifvas skal, som redan i skrifterna infördt är, eller til saken ej rätteliga hörer.
Hvad som vid munteligit förhör upskrives, thet skal för parterna upläsas, om the thet äska, eller Rätten thet nödigt finner: kännes tå parten ej vid thet, om skrifvit är: hafve Rätten vitsord at säga, hvad talat och svaradt var.
Vil någor sina ord och mening förklara; bör ej vägras: pröfve doch Domaren, hvad krafft thet äga må.
7.
§.
Missfirmar någor sin vederdeloman in för Rätta, i tal eller skrifter, med oqvädins och smäde ord, förklenliga tilmälen, eller åthäfvor: böte fem, tijo, elle tiugu daler, eller mera, efter som brottet är til.
Går thet å ära mans; döme ock samma Rätt ther öfver: men vil then, som tilmälet giorde, honom ther til lagliga binda; skiute så Domaren thet til then Rätt, ther under brottsmålet hörer.
Talar eller skrifver någor vanvördeliga mot Domaren; böte dubbelt, eller högre, alt som Domaren, ther thet skedt är, skiäligit pröfvar: giöre ock offentelig afbön, om brottet thet förtienar.
Höter eller undsäger han domaren, eller gifver honom smädelig ord, eller griper honom an til heder och ära; låte tå Hofrätten then brotsliga ther anklagas, och varde han straffad, som i 18.
Cap.
8.
§.
Misgiernings Balken stadgadt är.
8.
§.
Skrifver någor, eller talar in för Rätta, thet han vet ej sant vara, och vil Domaren ther med förleda: varder han ther om öfvertygad; böte i Härads och Kämnersrätten fem daler, i Lagmans och Rådstufvurätten tijo daler, i Hofrätten tiugu daler, eller mera, alt som Domaren thet pröfvar
9.
§.
Vrångoed måge parterne ej äska af hvarannan i någon Rätt: doch äge Lagmans eller Rådstufvurätt, så ock Hofrätt, så hufvudsaken tit kommen är, pålägga enthera parten eller begge thenna vrångoed utan upskof i Rättegången svärja, om sanning ej annars utletas kan: Jag N.N.
svär vid Gud, och hans heliga Evangelium, thet jag ej annat vet och förstår, än at jag en rättvis sak hafver, och at jag then ej drifver af arghet och illvilja; ska ock ej någon vitterlig osanning eller list bruka, eller söka at tiden utdraga, eller saken förmörka, eller något dölja, som til en rätt uplysning ther i tienar; utan gifva thet alt redeliga tilkänna, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.
Vil eller kan parten ej thenna ed gånga; hafve saken tappadt.
Svärje ock fullmächtig samma ed, ther Domaren så nödigt pröfvar.
Gitter han thet ej, och är hufvudman frånvarande; lägge Rätten honom viss dag före, at in för nästa Domare, ther han vistas, eden giöra, och på the nödiga frågor svara.
10.
§.
Ej må i brottmål vrångoed fordras, ehvad the äro mindre eller svårare.
XV.
CAP.
Om laga ombudsman eller fullmächtig.
1.
§.
I Brottmål svare then sielf, som anklagad är.
Pröfvar Domare, at han hielp i rättegången tarfvar; så tillåtes honom fullmächtig med sig hafva.
Mannen må ock hustrun, och målsman then omyndiga, i thy falla bistånd giöra.
I andra saker må man genom laga ombudsman kära och svara: och skal hufvudman äntå för Rätta komma, när Domaren thet fordrar.
2.
§.
The, som för andra måge tala och svara, skola vara oberychtade, ärlige, redelige och förståndige män.
Ej bör någor almänneliga ther til brukas, som af Rätten, ther saken drifves, ej godkänd är, och lof ther til fått.
Vil parten bruka til fullmächtig sin skyldeman, eller then i hans tienst är, eller han eljest hafver förtroende til; stånde thet honom fritt.
Konungens Betiente, som Kronones upbörd ej hafva, måge ock för sina vänner tala, när theras Förmän thet tillåta, och the sin tienst thermed ej försumma, eller thet emot theras embetes plicht ej strider.
3.
§.
Ej må någor fullmächtig vara i then sak, ther med han sig befattat i annan Rätt, såsom Domare, eller Rättens betient, eller hos Konugens Befalningshafvande å embetes vägnar: ej then, som förr varit fullmächtig för vederdelomannen i samma mål: eller then, som sielf under målsman står: ej eller then, hvars fader eller svärfader, son eller måg, broder eller svåger, i Rätten Domare sitter.
Ej må någor ledamot i Öfverrätten, eller thes betient, som åhrlig lön niuter, låta bruka sig til fullmächtig, ther eller vid någon Underrätt, som ther under lyder: utan så är, at han talar för skyldeman sin til och med syskonebarn, eller för omyndig, then han är målsman före.
4.
§.
Ej må någor kära eller svara för annan innan han anten munteliga in för Rätten af Sakägaren ther til förordnad är, eller vise hans öppna bref ther om med insegel.
Kan hufvudman sielf ej skrifva; bör fullmachten med trovärdiga vitnen styrckt vara.
5.
§.
Äger Kronan del i någon tvist; förordne Konungens Befalningshafvande then, som vid Underrätten Kronans rätt försvarar: I Hofrätten tale i thy mål Konungens Ombudsman.
Skattebonde må i jordatvist sielf fullmächtig taga; gifve doch honom, som räntan äger, thet tilkänna, at han, ther så tarfvas, må skattebonda bistånd giöra.
6.
§.
Vil någor, som del i saken hafver, för the andra tala; tage theras fullmacht ther til.
7.
§.
I alla fullmachter bör nämnas Domstolen, saken och mannen som then föra skal, så ock at sakägaren vil nöjas åt thet, som ombudsmannen ther i giör och låter.
Men ej må fullmächtig annan i sin stad sätta, eller saken förlika, utan han hafver ther uttryckeliga lof til: ej må han ock saken i högre Rätt fullfölja, utan fullmachten så stäld är; doch må han hufvudmannens rätt genom vad förvara.
8.
§.
Dör Hufvudmannen under rättegången: kungiöre ombudsman thet Rätten, och the, som tå sakägare varda, gifve ny fullmacht.
9.
§.
Then som fått af Rätten lof, at rättegångs saker drifva, vare skydig, at utan betalning hielpa the fattiga för Rätta, tå Domaren thet pålägger.
10.
§.
Ombudsman skal redeliga och med all flit drifva then sak, som honom förtros, och skrifva alla the skrifter under, som han gifver i Rätten in.
Ej må på någon inlaga dömas, om then ej fatt sitt namn ther under, som skriften, författadt, ther sakägaren finnes ej hafva förstått then samma uprätta.
11.
§.
Fullmächtig hafve ej macht i Rätten afsäga sig then sak, som han ther begynt, utan Rätten pröfvar, at han skiäl ther til hafver.
12.
§.
Åsämjas ej fullmächtig och hufvudman om arfvodis lön, och är ej vist aftal ther om giordt; pröfve Domaren, som sidst i saken dömdt, hvad fullmächtig skiäliga förtient hafver: och äge han rätt, at hålla the rättegångsskrifter qvar, som han om händer fått, til thes han sin betalning får.
13.
§.
Försummar fullmächtig sin hufvudmans rätt; hafve tå hufvudman våld, at tala honom lagliga til, och söka sin skada åter.
14.
§.
Finnes fullmächtig hafva retadt, eller förledt någon til oskiälig rättegång, eller emot bättre vett drifvit orättfärdig sak, eller brukadt vitterlig falskhet; böte tijo, tiugu, eller mera, til hundrade daler, eller plichte med fängelse, och varde honom ej mera tillåtit at föra andras saker för Rätta, alt om Domaren pröfvar thes brott vara.
Drager sådan fullmächtig sig ifrån saken, innan slut ther varder, at straff thermed undgå; plichte äntå, som sagdt är.
Varder någor öfvertygad, at han ock hemliga skrifvit i saken för hufvudmannens vederpart, eller gått honom med skiäl och råd til handa; böte hundrade daler, eller straffes med fängelse vid vatn och bröd, och vare ärelös.
15.
§.
Alle äga Rätten heder och vördnad visa: Ty skal ej någor, i stället för laga fullmächtig, låta öfvermaga, tienstedräng, eller annan otienlig, gifva thes skrifter in, eller til munteligit förhör skicka.
Giör thet någor; böte i Härads och Kämnersrätt två daler, i Lagmans och Rådstufvurätt fem daler, Hofrätten tijo daler.
16.
§ Tager någor sig talan för Rätta i then sak, ther han hvarken är målsägande, eller ombudsman, eller äger å embetes vägnar kära och söka, eller efter Lag ther til lof hafver; böte i Härads och Kämnersrätt tre daler, i Lagmans och Rådstufvurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler, eller mera, som saken är til: Sker thet hos Konungens Befalningshafvande; böte fem daler, thes ensak: fylle ock i thessa fall allan skada.
XVI.
CAP.
Om hvarjehanda invändningar i rättegång; så ock upskof.
1.
§.
Nu kommer svaranen för Rätta, men säger, at saken til then Domstol ej hörer; pröfve thet Domaren, och gifve sitt utslag ther öfver.
Nöjes enthera parten ej theråt; gifve han thet Rätten tilkänna genast, eller sidst innan näste dagen til ända gått, och lägge sedan thes besvär in i Hofrätten, inom hälften af then tid, som i lagvadda saker ifrån Lagmans och Rådstufvurätten föreskrifen är: vare ock Domaren skyldig, at tekna å utslaget, hvad dag, klockan för tolf, thet ske bör.
Försummar then missnögde någotthera, som nu sagdt är; hafve i thy mål ej vidare talan: och tå i hufvudsaken dömes; böte han tiugu daler, eller mera, om thet pröfvas, at han thet inkast giordt upsåteliga, at saken ther med uppehålla.
2.
§.
Gifver han sina besvär i Hofrätten in i rättan tid; lägge Hofrätten vederdelomannen viss dag före vid vite at svara, efter thy han när eller fierran stadd är: Fordre ock Domarens förklaring in, om thet tarfvas.
Sedan döme Hofrätten ther öfver utan upskof; och then ohemult klagadt, böte treijo daler, eller mera, som saken är til.
Ej må hos Konungen i thet utslag ändring sökas.
Giör någor then invändning emot Hofrätten, i the saker, som ther strax instemmas eller uptagas; kungiöre then, som tappadt, sitt misnöje inom klockan tolf å tridie dagen then oräknad tå utslaget föll, och sätte tillika så många penningar in, som framdeles i thet 30.
Cap.
urskils: ställe ock sedan full borgen för kostnad och skadestånd, och lägge sina besvär in hos Konungen, inom hälften af then tid, som i samma Cap.
sägs.
3.
§.
Vänder någor in, thet flere hafva i saken del, och at the instemmas böra, och tillika med honom svara; gånge ther med på samma sätt, som nu förskrifvit är.
4.
§.
Giör någor annan invändning, än nu sagdt är, ehvad thet är mot Domaren, eller emot vederpartens person, eller at han ej vil inlåta sig i tvisten med honom, eller emot vitnen, eller ehvad eljest invändes, antingen förut, eller sedan han begynt i saken svara: gifve Domaren sitt utslag ther öfver särskilt, om målet thet fordar: och antingen thet hufvudsaken binder, eller ej, fortfare han ej thes mindre genast ther på med hufvudsaken, äntå at någorthera parten sitt missöje förkarar inom then tid, som i 1. och 2.
§.
§.
stadgadt är.
Ej må Öfverdomaren besvär öfver fel i rättegången emottaga, innan Underdomaren i hufvudsaken dömdt.
Söker then, som tappadt, högre Rätt i hufvudsaken; stånde honom så fritt, sina besvär i the fall, som sagd är, tillika framföra.
5.
§.
Alla invändningar skola i rättegångens början på en gång företes, ther the sådana äro, at thet ske kan.
Finnes någor hafva ther med innehållit, at sakens slut hindra; böte tijo, tiugu, tretijo daler, eller mera, efter som saken är til.
6.
§.
Nu söker enthera parten, upskof i saken för thy, at han vil flera bevis skaffa, eller för annan orsak: finner Domaren skiäl til thet upskof: lägge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller at saken äntå afgiöras skal, alt som omständigheterna thet fordra.
Öfver thet upskof må ingen klaga, utan så är, at man menar sig kunna visa, thet saken allenast ther med onödigt uppehålles; söke tå ändring i Hofrätten.
XVII.
CAP.
Om laga bevis i hvarjehanda mål.
1.
§.
Företer någor skrifteliga bevis, at sin talan ther med styrcka; pröfve Domaren noga theras beskaffenhet och richtighet, så ock hvad vitsord och verkan the i saken äga.
2.
§.
Beropar sig någor å böcker öfver handel och kiöpenskap, och finna the innehålla både hvad borgadt och betaldt är, med dag och åhr, tå thet skedt, utan någon ändring; giter ej vederparten visa ther fel i, eller at alt ej rätteliga upteknadt är, eller the omständigheter som boken eller personen misstänckta giöra; gälle then för fullt bevis, ther han, som boken hållit, eller hålla låtit, then med ed, sannar.
3.
§.
Vil någor sin talan med vitne fästa: tage thet sielf med sig, eller låte thet lagliga til Rätten stemma.
Beropar sig någor å flera vitnen, i samma sak; the måge genom en stemning inkallas, om thet beqvämliga ske kan.
Vitne må ock i högre Rätt höras, äntå at thet i then nedra ej nämndt varit.
Kommer ej vitne, som stemdt är; böte i Härads och Kämnersrätt en daler, i Lagmans och Rådstufvurätt tre daler, i Hofrätten fem daler: och lägge Rätten sedan viss dag och vite före.
Kommer vitnet ej äntå; lite Rätten å landet Konungens Befalningshafvande til, eller then Kronobetient, som närmast är, at skaffa vitnet in: i staden äge Domaren sielf macht ther til.
4.
§.
Är något vitne fierran, eller kan thet för annan laga orsak ej komma til then Domstol, ther thet nämndt och godkändt är; tå skal thet i begge parternas, eller theras ombudsmäns, närvaro, höras in för närmasta Rätt, ther thet vistas, i staden eller å landet, alt som thet snarast ske kan.
Är vitne siukt; varde tå hemma afhördt.
5.
§.
Ej må nogor, som til vitne nämnd varder, draga sig vitnesmålet undan: giör han thet; hafve Domaren våld, at hålla honom thertil, genom vite, eller fängelse, ther han ej orkar böta.
Then vitne påkalladt, betale ty sin resokostnad och täring, efter thes värdighet.
Sämjas the ej ther om: lägge them så Domaren emellan, som skiäligt pröfvas.
6.
§.
Nu jäfvar vederdeloman then, som til vitne nämnd är; pröfve Domare, om thet jäf lagligit är, och gifve sitt utslag theröfver.
7.
§.
Ej må then vitna, som menedare, biltog lagd, ärelös dömd, eller för sådant brott tå anklagad är: ej vederdeloman, och uppenbar ovän: ej vettlös, eller then, som ej fyldt femton åhr: ej okänd och fremmande, innan man om thes frägd kunnig varder: ej ochristen, eller then, som af sådan läro är, at han om vitnes eden en falsk och skadelig mening hafver: ej egit husfolk och enskilt tienare, tå the i tiensten äro, utan så är, at groft brott inom huset skedt, och andre ej havfa när varit: ej i brottmål then, som angifvare är, eller the, som rychte therom utspridt, eller af andra thet allenast hördt hafva: ej the, som i then skyldskap, eller thet svågerlag med enthera af sakägarna är, som i thet 13.
Cap.
1.
§.
om jäf emot Domaren sagdt är, ehvad the åberopas at vitna mot eller med; och vare lag samma, ther allenast trolofning skedd är: ej then, som sielf, eller hvars skyldemän hafva i saken del, eller kunna nytto eller skada ther af vänta: ej må ock fullmächtig vitna om thet, som hans hufvudman honom under then rättegång förtrodt; finnes thet, at han her före är til fullmachtig tagen, at han ej vitna måtte, tå bör han saken lemma, och vitne bära.
8.
§.
Tilviter vederdeloman then, som til vitne kallad är, thet honom ifrån vitnesmålet stänga skulle, och nekar han ther til: gitter ej then, som jäfvet giorde, thet strax fulltyga; lägge i staden, Domaren honom före viss dag ther til.
Sker thet å landet; varde vitnet ej thes mindre, för dödsfall skul, edeliga hördt, och hafve parten äntå rådrum, at til nästa Ting bevis til jäfvet skaffa, om han thet äskar: och skiute Domaren med slut i saken up.
Finns tå jäfvet lagligit; pröfve Rätten, hvad krafft then jäfvades utsaga äga må.
9.
§.
” I the saker, som å lif gå, och andra svåra brottmål må Domaren höra then, som jäfvad är, utan ed, ther anledning är, at ther med lius i saken få: doch ej föräldrar och barn, ächta makar, eller syskon, emot hvarannan, ther saken ej af synnerlig vigt och svårhet är. ”
10.
§.
Qvinna, så gift, som ogift, må ej mindre än man vitne bära; och ej måge the för lönskaläge, eller enfalt hor vräkas, när the therföre plichtat, och sedan sitt lefverne bättradt.
11.
§.
Vachter, och the, som Rättens, eller Konungens Befalningshafvande, bud och ärende gå, måge sielfve edelige vitna om thet, som them i thy fall händer, så ock om thet the uträttadt, ther ej andre vitnen til äro.
12.
§.
Tränger någor, at beropa sig å Domaren til vitne; thet må ej vägras, och hålle sig tå Domaren ifrån saken.
13.
§.
Förstår ej parten the jäf at förete, som han kan hafva skiäl til; fråge Domaren tå sielf therefter, innan ed gångas må.
14.
§.
Nu kan så hända, at både kärande och svarande åsämjas, at låte then vitna som är af god frägd, men eljest jäfachtig; äge Domaren äntå macht at pröfva, om thet ske må.
15.
§.
Söker vederdeloman, sak med then, som til vitne kallad är, eller then, han vet emot honom åberopad varda; eller tilfogar then något med ord eller gierning, i upsåt, at honom ther med jäfachtig giöra; vare han ej thes mindre vitnesgild.
Söker någor sielf på sådant sätt undgå at i saken vitna; vare lag samma.
16.
§.
Vitnen skola begge delomännens eller theras ombudsmäns, närvaro, thenna ed, med hand å bok, svärja: Jag N.N.
lofvar och svär, vid Gud och hans heliga Evangelium, at jag i thenna sak skal vitna och gifva tilkänna alt, hvad mig frågadt varder, och jag vet händt och sant vara, så at jag, hvarken för vänskap, skyldskap, svågerskap, gåfvor och skäncker, räddhoga, hat eller afvund, nytto eler skada, eller hvad thet vara må, skal något dölja och förtiga, som til sakens och sanningens uplyftning lända kan: utan alt, thet mig ther om viterligit är, redeliga på mitt samvete bekänna och uppenbara: så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.
17.
§.
Gifver både kärande och svarande vitnet eden up; vare gifven ed så gild, som gången: men i svåra brottmål bör vitnet ed giöra.
18.
§.
Nu är ed gången: vare tå Domaren vitnet för mened, och undervise thet nog om then fahra, som ther vid är.
Bär någor falskt vitnesbörd, böte fyratijo daler, the fattigas ensak, och vare aldrig vitnesbär.
Hvar som med gåfvor, löften, hot, eller å annat sätt, någon förmådt hafve at falskeliga vitna, stånde samma straff.
Går saken å lif eller ära; ther om stadgas 60.
Cap.
1.
§.
Missgiernings Balken.
19.
§.
Giör någor mened i annat fall, tå Domaren liflig eller skriftelig ed honom ålagd; böte ock fyratijo daler, the fattigas ensak, och vare ärelös.
20.
§.
Kärandens vitnen skola först höras, om the tilstädes äro, och sedan svarandens: är enthera parten borto, och viser ej rätta förfall; tå må han, som när är, låta afhöra sina vitnen, om han vil, och Domaren ej finner them jäfachtiga vara.
Äro vitnens utsagor mörka eller stridiga; tå måge vitnen af Domaren til förhör ställas emot hvarannan, at sanning ther med utleta; och äge sedan then parten vitsord, som bästa vitnen hafver, the ther klarasta skiäl och omständigheter vid handen gifva.
Äro å båda sidor jämngode bevis och vitnen: tå gällen the, som svaranden värja, förty at Domaren äger helre fria, än fälla.
21.
§.
Vitnen böra särskilt höras, så at ingenthera vet, hvad annar vitnar.
Ej må parten med tal och frågor vitnet hindra eller villa, medan thet sin utsago giör: tarfvas thet, at sedan vidare fråga vitnet om någon omständighet; hafve Domaren ther macht til: stånde ock parterna fritt at genom Domaren föreställa vitnet thet spörsmål, som til saken rätteliga höra.
22.
§.
Nu kan så hända, at Domaren fruchtar, thet vitnet af rädslo eller vördnad för then, han vitnar emot, ej dierfves rent utsäga thet han doch vet sant vara; tå må thet vitne först ensides höras, så at parterne ej när äro, och läse Domaren sedan thes utsago för them up: låte ock vitnet vidare höras i theras närvaro, om the thet åstunda.
23.
§.
Söker någor, then ännu ej rättegång med annan hafver, at vitne för ålder, siukdom, bortreso, eller annat fall, höras må, til sanningens styrcko, ther framdeles tränga skulle; underrätte sig Domaren, om skiäl til jäf emot them äro; finnes thet ej: afhöre them tå, och fråge alt noga ut, som til lius i the målet tiena kan: och stånde then fritt som vitnesmålet rörer, at sedan, tå tvist upkommer sina jäf och påminnelser emot samma vitnen och theras utsago förete.
24.
§.
Vitnen skola vitna om thet the sielfve sedt, eller i saken hördt hafva och ej thet the af andras sägn veta; utan i thy fal, ther uplysning sökes i thet som för lång tid skedt är: pröfve ock tå Domaren hvad vitsord then äga kunnat, som vitnet sig åberopar.
25.
§.
Nu kunna vitnen föekomma, om särskilt hvar för sig, och ej tillika, något sedt eller hördt; utlete tå Domaren, hvar i the sammanstemma, eller them i omständigheterna skiljer åt: och pröfve sedan, hvad verkan theras vitnesbörd äga kan.
26.
§.
Skrifteligit vitnesbörd äge ej vitsord, utan parterne å båda sidor hålla thet gildt, eller thet besvurit varder.
Är vitne i sin utsago ostadigt, äntå at Rätten gifver thet rådrum, at sig väl tänka, och säger nu ett, nu annat, nu jakar och nu nekar thet samma; thet bör ej gälla.
27.
§.
Förtiger vitne något, som han vet til uplysning tiena, och thet ej genast på Domarens varning uptäcker; varder han sedan, innan dom i saken gången är, af omständigheterna öfvertygad, at thet honom kunnigt är, och han thet tå först uppenbarar; böte tiugu daler, the fattigas ensak.
28.
§.
Vitnens utsagor bör Domaren noga upskrifva låta, och parternas åhöro upläsa, at vitnen måge sig förklara, om theras ord och mening rätteliga fattade äro, och varde sådant ther hos infördt Påminner sig vitnet sedan något mera, förr än i saken dömdt är; gifve thet strax Rätten tilkänna.
29.
§.
Tu vitne äro fult bevis, ther i the sammanstemma.
Ett vitne om sielfva målet gälle ej mer, län för halft bevis; och tå bör then som käres til, med ed sig värja.
Är han ej af then frägd, at thet honom tillåtas kan; tå må han ej til saken fällas.
30.
§.
Ther uppenbart, och på sannelika skiäl grundadt rychte, eller andra bindande omständigheter och liknelser äro mot then, som tiltales; må ock Domaren värjemåls ed ålägga.
Men ej må thet ske, utan i nödfall, och ther sanning ej annars utletas kan.
Går saken å lif; tå bör ej til värjemåls ed dömas.
31.
§.
Domaren lägge then, som med ed sig fria skal, viss dag före, at sig betäncka, om han thet åstundar, å landet til nästa Ting, och i staden högst en månad.
Kommer han tå, och gitter ej eden gånga; vare åt saken fäld.
Kommer han ej, och låte ej visa laga förfall; vare lag samma.
Viser han laga förfall; lägge Rätten honom annan dag före.
Fäller Lagman någon til ed, tå bör han then gånga, innan Tinget slutes: Är han ej sielf tilstädes, lägge eden af in för nästa Domstol i orten, inom then tid, som Lagman föreskrifver.
32.
§.
” Nu är i svårare brottmål mer än halft bevis emot then, som anklagas, och nekar han äntå gierningen: finner Domaren thet fahra är om mened; lemne saken til famtiden, tå then kan uppenbar varda. ”
33.
§.
Käranden åligger käromål lagliga bevisa; eller vare svaranden fri.
Vänder svaranden någon omständighet före, at sig ther med värja; bör ock han med bevis then styrcka.
34.
§.
Med ed kan man svara, och ej kära.
Biuder en then andra ed, och nöjer han theråt, som eden biudes; tå må han sin utsago med ed fästa, ehvad han är kärade eller svarande.
Men ej må thet i brottmål ske.
35.
§.
Tå stöld är skedd; hafve målsäganden våld med ed at vita, huru mycket ifrån honom stulit är, om thet ej annorlunda utletas kan.
Är stulit gods ej kommit til rätta, at thet kan skådas och värderas; tå må ägare med ed sin styrcka, hvad thet värt var.
Samma rätt hafve then, som skada genom brand lidit, när then ej annars mätas kan.
36.
§.
Känd sak är så god som vitnad, när then som tilkäres, och til laga ålder kommen, och ej vanvettig är, vidgår frivilligt saken för Rätta, och ej ther til pint, skrämd, eller svikeliga förledd är.
Men ej bör någor i brott, som å lif gå, fällas på egen bekännelse, utan the omständigheter finnas, som bekännelsen styrcka.
37.
§.
Varder någor i brottmål bunden til saken med klara skiäl, och fulla bevis; äntå at han ej kan förmås til bekännelse; ther gäller ej hans nekande.
Ej må Domare, eller Befalningshafvande låta någon til bekännelse pinas och plågas: giör thet någor; plichte som saken är til.
I grofva brottmål må Domaren försöka med svårare fängelse, at få sanningen i liuset, ther bindande liknelser och omständigheter finnas, emot then, som anklagad är: förfare doch ther med varsamliga.
XVIII.
CAP.
Om then, som kommer under parternas rättegång in, och vil i saken tala.
1.
§.
Hvar så händer, at under parternas tvist i then sak, som instemd är, någor kommer, then hvarken är stemd, eller stemma låtit, och begiärar hörd varda, förthy, at saken honom eller hans rätt rörer: viser han skiäl thertil; låte tå Domaren honom få kunskap af thet, som ther i är talat, eller skrifvit.
Giör han sedan ett med någonthera af them, som tvista; höre Domaren skiäl hans, och döme så mellan them alla.
2.
§.
Nu klandrar han begge delomännens rätt; lägge Domaren honom tid före, å landet til nästa Ting, och i staden inom viss dag, at efter laga stemning föra sin talan ut, ther them allom ej åsämjer at strax i saken dömas må.
3.
§.
Är någor sak genom vad kommen til Lagmans, Rådstufvu, eller Hofrätten, och gifver sig en annar först ther an: finnes hans talan sådan, som i 1.
§.
sägs; gånge ther med, som ther föreskrifves.
Är then så beskaffad, som 2.
§.
säger; tå skiute Rätten then lagvadda tvisten up, och förvise hans talan til första Domstolen; utan så är, at alla ther åt nöjas, at then må afgiöras i then Rätt han sig angifvit, och Domaren pröfva thet ske kunna.
XIX.
CAP.
Om then, som far ifrån Rätten utan lof.
1.
§.
Reser någor bort, tå hans sak för Rätta är, utan han hafver Domarens lof thertil, eller laga fullmächtig stäldt, och Rätten thet kungiort; böte i Härads och Kämnersrätt två daler, i Lagmans och Rådstufvurätt fem daler i Hofrätten tijo daler, och gånge ej thes mindre dom i saken.
2.
§.
Nu hafver man så nödig resa, at han ej kan skiuta then up, och är saken af then vigt, at han ej dristar sig förtro then åt fullmächtig; gifve thet Rätten tilkänna, och afbide lof at resa.
Giör han thet ej, och reser äntå bort: böte han och gånge med saken, som förr är sagdt.
XX.
CAP.
Om förlikningar.
1.
§.
Förlikas parter, sedan thet stemdt, eller vädjat är til hvad Rätt thet vara må, och förr än rättegångstima faller in; kungiöre thet Rätten munteliga, eller skrifteliga, til then tid the eljest skulle ställa sig in.
Giöra the thet ej; böte så svaranden, som käranden, i Härads och Kämnersrätt fem daler, i Lagmans och Rådstufvurätt tijo daler, i Hofrätten tiugu daler: Gifve ock tilkänna, med hvad vilkor then förlikning skedt, ther saken af någon vigt är, och låte then i Rättens dombok skrifvas, så ock af Domaren gillas, om the thet nödigt finna.
2.
§.
Är saken för Rätta, och under skiärskådan kommen; råde äntå Domaren parterna af sig förena, om saken sådan är, at thet tillåtas må.
Åsämjas the; stadfäste thet Rätten, och gifve ther dombref å.
Ej må förlikning stadfästas, som munteliga in för Domaren skedt, innan parterne vidkännas, at then i domboken rätteliga inskrifven är.
Konungens Befalningshafvande äge ej macht at ställa förening i fullbordan, som giord är, medan saken i Rätten ligger, förr än Domaren then godkändt.
3.
§.
Konungens Ombudsman hafve ej våld, Kronones rätt genom förlikning minska: ej tvänne parter then tridies, eller annars rätt: Ej bonde then jord, som skattskyldig är, ehvad therom, emellan grannar i by eller särskilta bolbyar tvist är.
4.
§.
I brottmål må Domare förlikning ej tillåta, ther almän förargelse skedt, eller almän frid å kropp, lif, eller gods bruten är.
Vil målsägande förlikas om sin rätt i böter och skadestånd; hafve ther lof til, och käre äntå then i saken, som å Konungens, Häradets, eller Stadens vägnar kära bör.
5.
§.
Varda parer, som förlikte äro, sedan stridige, huru förlikningen rätteliga förstås skal: eller säger enthera, thet han svikeliga förledd varit at ingå förlikning; söke han tå Domaren, som then gilladt, och förfare Domaren ther med, som sakens beskaffenet fordrar.
XXI.
CAP.
Om Rättegångskostnad och skadestånd 1.
§.
Hvar som i rättegång vil fordra betalning för kostnad och skada, gifve ther å strax in förtekning, ther han sin sak skrifteliga framfördt: hafver han thet munteliga giordt; säge tå ock genast hvar i then kostnad består: giör han thet ej innan saken til dom företages; hafve ej vidare talan å then kostnad, som vid samma Rätt giord är: doch må Domaren äntå tillägga parten betalning för stemning och vadepenningar, så ock domlösen, när thet så skiäligt finnes.
2.
§.
Är kostnad och skada sådan, at man then genast ej veta, eller nämna kan, och förbehåller sig parten särskild rättegång ther om; hafve ther lof til.
3.
§.
Then saken tappar, gälde sin vederdeloman thet alt åter, som han trängd varit ther å kosta.
Finnes någor sak hafva varit så mörk och tvifvelachtig, at man til rättegång skiälig orsak haft; eller hafver man sin vederpart på edgång kommit; känne tå hvar sin kostnad sielf.
4.
§.
Hafver man Härads eller Kämners dom för sig, men tappar i Lagmans eller Rådstufvurätt: eller hafve domen gått någon emot i Härads eller Kämnersrätt, och han vunnit i Lagmans eller Rådstufvurätt, men tappar i Hofrätten: eller hafve han begge Underrätternas domar för sig, och ändras the i Hofrätten: i alla thessa fall bör kostnaden å båda sidor emot hvar annan qvittas, ther Domaren ej finner the omständigheter i något mål vara, at enthera äntå rättegångkostnad gälda bör.
Äro i saken åtskillige käromål, och vinna eller tappa parterne ther i ömsom; tå stånde ock hvar sin skada.
XXII.
CAP.
Huru skrifteliga berättelser skola i rättegångs saker af Domaren författas, och til parterna utgifvas.
1.
§.
I Hofrätt, och Rådstuvurätt i the Städer, ther Kämnersrätt är, skal någor af Rättens Ledamöter, i lagvadda eller ther instemda saker, skriftelig berättelse om theras sammanhang upsätta, innan the til dom företagas.
I Härads och Lagmansrätt måge parterne thet ej äska, ej eller i Kämnersrätt, ther Rätten ej sielf finner, at sakens vigt eller vidlyftighet thet fordrar.
Siörätts och växelsaker, hyres och utflyttningsmål i staden, så ock tvister, ther gäldbunden söker at få alt sitt gods til sina borgenärer afstå, eller tå boskilnad begiärer, måge utan sådana berätelser afgiöras.
2.
§.
Thessa berättelser skola så inrättas, at sielfve målet ther i först utsättes, och hvar i tvisten emellan parterna egenteliga består.
Sedan drages innehållet korteliga ut af the skrifteliga skiäl och bevis, som the vid sina inlagor fogadt, hvart efter thes åhr och dagetal.
Sidst upteknes insagorna, at kunna Rätten föreläsas, efter then tid, som the inkommit; och Rätten gifve sedan then berättelse til parterna ut med förelagd tid och vite, i Hofrätten tijo, i Rådstufvurätten fem daler, at then hvar för sig genomse, underskrifva, och återställa.
Försummar parten thet utan laga förfall: gifve vitet ut, och Rätten sätte honom annan kort tid och nytt vite före.
Finner parten nödigt, at något vid berättelsen påminna; hafve ther lof til.
Giör han thet obeskedliga, eller utan skiäl; böte som nu sagdt är, eller mera, efterthy som rättvist pröfvas.
3.
§.
Är någor frånvarande, och hafver ej fullmächtig, som när är; thet må ej slut i saken hindra, äntå han ej berättelsen underskrifvit.
4.
§.
Åtnöjas begge parterne, at låta dom i saken gå, utan skriftlig berättelse; tå må thet ock ske.
XXIII.
CAP.
När Rätten är domför: så ock om omröstande til dom.
1.
§.
Å Härads och Lagmansting, så ock vid laga syn i jordatvist, må ej dömas, ther ej siu i Nämnden äro.
I Kämnersrätt måge tre döma.
I the städer, ther Kämnersrätt äger brottmål afgiöra, som å ära och lif gå, måge ej färre än fem i thy mål döma.
Rådstufvurätt vare ej domför ther ej fem i Rätten sitta.
I Hofrätten måge ringare mål urskiljas af fem, så ock af fyra, ther alle fyra om slutet ense äro: I vigtiga saker böra ther siu i Rätten vara.
2.
§.
När Dom å härads eller Lagmansting fällas skal: underrätte Häradshöfding och Lagman Nämnden om saken, och the skiäl ther i äro, så ock hvad Lag i thy fall säger.
Varder Nämnd ifrån Häradshöfding eller Lagman skiljachtig; gälle then mening, som Nämnden faller på, och hvare them för dom sin.
Äro ej alle i Nämnden ense; stånde vid thet, som Häradshöfding eller Lagman rättvist pröfvar.
3.
§.
Kunna Rättens Ledamöter i andra domstolar ej alle om slutet ense varda; gånge dom i saken efter thy, som the thesse säga.
Ther rötterna skiljachtiga äro, och på hvarhera sidan lika många; gälle thet, som then främste i Rätten bifallit: men i brottmål, theras mening som fria, eller then lindrigast är.
4.
§.
Nu kan så hända, at i brottmål Rättens Ledamöter falla på flera skiljachtiga meningar; tå gälle theras röster, som kunna närmast til hvarandra jämnkas, och gå ut på thet, som lindriga är.
I andra saker stånde vid the flestas mening, som på en grund sig stödja, äntå at flera meningar äro, som af olika grund komma.
Äro rösterna så skiljachtiga, at stri dighet varder, hvilket för the flestas mening hållas kan; tå bör ock ther öfver omröstas.
5.
§.
När omröstas skal; säge then sin mening först, som ytterst sitter, och sedan hvar efter annan, som the i Rätten säte hafva, och grunde hvar sin röst på Lag och klara skiäl.
Är skriftelig berättelse i saken giord; säge han först sin mening, som berättelsen författadt.
Ej må någor draga sig undan, at öfver hufvudsaken sig yttra, äntå at han förut varit emot thet slut, som the fleste stadnadt i öfver något, som sielfva rättegången rördt, ehvad parten tå vägradt at svara i saken, eller för then domstol, eller annan sådan invändning giordt, som i 16.
Cap.
thenna Balk sagdt är.
Then annars mening och skiäl bifaller, må them ej ånyo uprepa, och sakens slut ther med uppehålla: hafver han flera skiäl at styrcka samma mening med, lägge them allenast til.
6.
§.
Begiärar någor rådrum, at för sakens vigt sig nogare betäncka; hafve ther lof til, och vare tå med omröstning upskof, högst fyra dagar.
Vil någor, sedan ordenteliga til slut är omröstadt, sin mening ändra, eller förklara, innan dom är afsagd; thet må ej vägras, när han goda skiäl och orsaker ther til företer.
XXIV.
CAP.
Om Rättens utslag och dom.
1.
§.
Domare bör sakens slut ej uppehålla med upskofsdom, utan så är, at vissa omständigheter thet oumgängeliga kräfva.
Ther enthera parten tå påläggas skal, at något fullgiöra; sätte Domaren honom ther til viss dag före, vid vite.
Giör parten thet ej; förelägge honom annan tid med större vite, eller at i hufvudsaken eljest dömas skall, alt som omständigheterna thet fodra.
2.
§.
Äro i någon sak å båda sidor så vidlyftiga räkningar, at theras beskaffenhet ej kan af Rätten utletas, utan längre tid ther til tarfvas; förelägge tå parterna, genom upskofs dom, viss dag och vite, at låta them först af goda män utredas, och thet ostridiga från thet stridiga skilja, och gifve sedan dom öfver thet, som tvist är om.
Kan ej uträkning giöras, innan Domaren hvartheras fordringar pröfvadt, och grunden utsatt, ther på uträkningen ske skal; gånge dom ther å, och varde sedan räkningen ther efter giord.
Är någor med then räkning missnögd; döme ther öfver samme Rätt, och före i domen med bokstäfver ut, hvad som i hufvudstol och ränta betalas bör, så ock i hvad mynteslag thet ske skal.
3.
§.
All dom bör fästas på skiäl och lag, och ej på godtycko: och skal sielfva saken och målet, ther i tvisten består, med thes nödiga omständigheter, tydeliga ther i utsättas, så ock the hufvudskiäl, och then lag, ther å slutet grundas: men utländsk lag, må ej ther i åberopas, eller fremmande språk brukas.
Domaren skal ej gå något mål förbi som käranden efter stemningen i saken förestäldt, eller svaranden i en eller annor måtto ther emot invändt, utan utslag öfver gifva, efter som thet beskaffadt finnes.
Ej må han föra i sitt slut något in, som til saken ej rätteliga hörer, eller anledning gifva til ny rättegång med then, som i samma sak ej stemd, eller hörd är.
Om rättegångs kostnad dömes tillika med hufvudsaken så ock om någorthera parten sig så förgripit, som i 14.
Cap.
7.
§.
sagdt är.
4.
§.
Varder dom, tå vädjadt är, i högre Rätt godkänd: ther måge ej the förre skiälen införas, utan förklare Rätten ther på samma dom för god och gild.
Hafva flera skiäl sig ther yppadt; the kunna thertil läggas.
5.
§.
I alla rätter skal dom offenteliga affsägas; å Häradsting så snart then författad är: och böte parten två daler, som borto är, å han upropas at afhöra domen: Häradshöfding gifve och domen skrifteliga ut, innan han ifrån tingstad reser, om thet så tidigt äskas, at thet ske kan: giör han thet ej; böte tiugufem, daler, och then böte fem daler, som ej löser utslag, thet han begiärdt hafver.
I andra Rätter böra parterne vid middagstima dagen förut stemmas genom anslag å Rättens dör, at dom å tid föresattan afhöra.
Är tå någor förfallelös ute; böte i Kämnersrätt två daler, i Lagmans och Rådstufvurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler: doch må Kämnersrätt, så ock Rådstufvurätt, ther Kämnersrätt ej är, genast och utan anslag dom munteliga eller skrifteliga kungiöra, ther saken af ringa värde är; och stånde parterna i ty fall fritt, af taga then ut, eller ej.
Begiärar then någorthera, och löser sedan ej; böte två daler.
Tager någor Rättens offenteliga anslag bort; böte tiugu daler.
6.
§.
I the saker, som ej instemda, eller lagvadda äro, så ock tå Rättens slut fordras förut öfver någon partens invändning i rättegången, ther afsäges ej Rättens utslag offenteliga, utan gifve Domaren thet ut efter anslag, om thet ej munteliga kungiordt är.
7.
§.
Alle Rättens domar och utslag, som efter kungiörelse å Rättens dör afsägas, eller utgifvas, böra förut tvefalt färdige skrifas utan fel, at delomännnen måge them, med Rättens underskrift och insegel, utan upskof undfå, mot then lösn, som särskilt stadgadt är: och böte i Lagmans och Rådstufvurätt tre daler, och i Hofrätten fem daler, then som dom eller utslag ej löser, i Lagmansrätt, innan lagman ifrån Tinget reser, i Rådstufvu och i Hofrätten inom fyra dagar, utom then dag, tå dom afsagd, och utslag gifvit är; varde ock i Rådstufvu och Hofrätten lika lydande förvaradt, med theras underskrift, som i saken dömdt.
8.
§.
När laga syn i jordatvist å landet hållen är, skal dom ther öfver afsägas, ther synt blifvit.
9.
§.
Ej må dom eller utslag gifvas närmare in til Högtider, eller tå Rättens Ledamöter skiljas åt, än at parterne niuta laga tid til vad, eller kunna söka, at så sin sak under Konungens skärskådan fulfölja.
10.
§.
Vil någorthera parten Rättens förklaring öfver dom eller utslag söka; giöre thet så tideliga, at vederdelomannen ther öfver höras, och Rätten svar gifva kan, förr än dom eller utslag vunnit laga kraft: och förklare the domen allena, som öfver saken suttit, och om slutet ense varit.
Begiärar någor förklaring i thet mål, ther i domen är tydelig och klar, eller ther om tvist ej varit, eller eljest obeskedeliga; böte fem, tijo, eller tiugu daler, eller mera, alt som omständigherna och brottet finnas.
11.
§.
Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom och utslag fallit, at förklaring ther öfver nödig är; then bör ej vägras.
Är Häradshöfding eller Lagman, som dömdt, ej tå i samma Rött; gifve, then, som i hans ställe kommit, förklaring med Nämnden.
Äro i Kämners, Rådstufvu, och Hofrätten ej få månge quar af them, som i utslaget ense varit, at the domföre äro; tå böra the, som sedan ther Domare blifvit, utslaget förklara.
Innehåller then förklaring, som parten gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydeliga utsatt; tå må vad ther emot tillåtas.
12.
§.
I brottmål, som Underrätt dömdt, och til Hofrättens pröfvande skutit, tarfas ej, at Hofrättens utslag offenteliga afsäges; utan sände Hofrätten thet til Konungens Befalningshafvande, och han låte thet för missgierningsmannen i häcktelset läsas.
13.
§.
Varder någor dömd ifrån äran, och bor han annorstädes, än ther han dömd är; gifve Rätten thet Konungens Befalningshafvande i then ort tilkänna, så at man vanfrägd hans ther veta må.
XXV.
CAP.
Om laga vad, och thes fullföljande; så ock om besvär öfver felachtighet vid rättegången.
1.
§.
Nöjes man ej åt then dom eller utslag, som Häradsrätt i hufvudsaken, å Tinget, eller vid laga syn i jordatvist, eller husesyn å prestebol, frälse eller skattehemman, fäldt hafver; tå må han vädja med tre marck under Lagman, antingen genast, eller sidst innan åttonde dagen gått til ända, then inräknad, tå domen föll: och Häradshöfding skrifve strax å domen, at han lagliga vädjadt, och bör saken fullfölja å nästa Lagmansting: vare ock then som vunnit skyldig, at underrätta sig af Domaren, om vädjadt är: och ther så skedt, låte ock han thet tekna, til sin rättelse, å dombref sitt; ther må ej fordras särskilt betalning före.
Vädja the både; gånge ther med sammaledes.
Parterna skola sedan til Lagmansting komma, utan stemning eller särskild kungiörelse.
Hålles Lagmansting närmare, än tre veckor efter Häradsting, och säger then som vädjadt, at han ej kan saken så brått fullföja; tå skal then å Lagmansting åhret ther efter fortsättas: skrifve ock Häradshöding the å dombref theras.
Vädja the ej, som nu är föreskrifvit; stånde Häradsdom fast.
2.
§.
Vil then, som under Lagman vädjadt, sitt vad sedan öfvergifva; kungiöre thet sin vederdeloman, sidst tre vekor förr, än Lagmansting hålles, så ock Lagmannen å Tinget.
Giör han thet ej, och kommer svaranden tit; niute han betalning för kostnad sin: och ther emot må ej vädjas.
3.
§.
Ther tvist varit i växel eller siörättssak, eller om landskiöp: tå vädje ifrån Häradsrätt under Hofrätten: skrifve ock Domaren thet å begge parternas dombref, så ock hvad dag käranden skal gifva thes inlaga in, och svaranden then anamma, alt som thet om vad emot Lagmansdom stadgas.
4.
§.
Samma lag vare, tå ofrälseman, efter offentligit anslag, sökt at afstå all thes egendom til sina borgenärer: eller enthera maken begiärdt skilnad i ofrälse bo: eller tvist varit, om borgenärers rätt och förträde til sådan gäldbundens gods.
I thessa fall sände Häradsrätt the skrifter, som parterne ther växladt, til Hofrätten in, tre vekor förr, än the skola sig ther inställa.
5.
§.
I brottmål, ehvad the äro svårare eller mindre, hafve ej någor lof at vädja, antingen emot värjemålsed, böter eller kostnad och skada, som Underrätt i thy fall ålagdt; utan må then, som ej nöjes åt thes dom, besvära sig ther öfver i Hofrätten, inom hälften af then tid, som lagvadda saker ifrån Lagmans och Rådstufvurätt fullföljas böra.
Giör han thet ej; hafve ej talan ther i vidare.
Samma lag vare om skogshygge, åverkan, eller skogseld, ehvad thet är å Krono, eller annan jord, så ock fogel och diurfång.
Hvad Underrätt dömd i grofvare brott, som til thes domstol höra, må ej i fulbordan gå; utan sände sin ransakning och dom genast in til Hofrätten, at ther först vidare pröfvas och skärskådas, såsom: tå någor gifves skuld för thet, som å lif eller ära går: försmädelse mot Gud, ehvad then af upsåt eller obetäncksamhet skedt: gäckeri med Gudstiensten: truldom och hvarjehanda vidskepelse: falskt mynt och thes utprånglande: tvegifte, och hvad mera som i 9.
Cap.
Missgiernings Balken sägs: tidelag: mordbrand: hugg och slag å egna, eller stiuf och svärföräldrar, så ock oqvädins ord emot them: barnamord, och förgiörning, med mera, som i 16, och 17.
Cap.
Missgiernings Balken utsatt är: edsöre: brott emot Kyrkiofrid, rättegångs, och qvinno frid: dråpmål, äntå at straffet vid hel eller half mansbot, eller vådabot stadnar: missgierningsmans värjande, eller släppande: hvarjehanda Kyrkiotufnad: hus och nidings tiufnad: eller annan stöld tridie gången: bodrägt: egenvilliga pålagor å Konungens undersåtare: Kronones och almänna medels tilgrep: kopleri och skörlefnad: lägersmål i förbudna leder: så ock delachtighet i thessa misgierningar.
Om mindre brott, som följa något tvistemål åt, sägs i 3.
Cap.
4.
§.
6.
§.
Från Häradsrätt må man vädja, ehvad saken är af större eller mindre värde: Och Häradsrätt kungiöre Lagman the saker, ther i vädjadt är.
7.
§.
Mot Lagmansdom vädjes under Hofrätten med fem daler, inom samma tid, som föreskrifvit är om Häradsrätt, ther hufvudsaken, med ränta eller afgäld som fordras, stiger öfver femtijo daler, utom rättegångskostnaden.
Lagman skrifve ock å begge parternas dombref, at vädjat är, som thet om Häradsrätt är sagdt: och sätte dagen ut, tå the skola til Hofrätten komma, then vädjande, at gifva sin inlaga in, och svaranden at then anamma, utan stemning eller annan kungiörelse; så ock at borgen förut bör ställas för kostnad och skada, och domen fullgiöras, efter thy som i 26.
Cap.
sägas.
8.
§.
Then Konungens och Kronans, någor stads, eller menighets talan fördt, och högre Rätt söka vi, vare för vadepenningar och borgen fri: och tage allenast sådant vittnesbörd om vadet, som sagdt är: gifve ock han Konungens Befalningshafvande thet strax tilkänna.
Tå saken i Hofrätten fortsättas skal; kungiöre Konungens Befalningshafvande thet Hofrätten, och sände domen med alla skiäl och bevis så tidigt in, at then, som Konungens och Kronans saker ther drifva bör, kan then samma, å dag föresattan, fullfölja.
9.
§.
I the saker, som genom laga vad gå til Svea Hofrätt, ifrån Lagmansrätt i Upland, Södermanland, Västmanland, Kopparbergs Län, Nerike och Gestrikeland, ingifve käranden sin inlaga, innan klockan tolf på then fyratijonde dagen, then oräknad, tå Lagmansdomen föll, eller hafve sitt vad förloradt: från Lagmansrätt i Helsingeland, Jämteland, Herjedalen, Medelpad, Ångermanland, och Västerbotn, på then sextijonde dagen: från Lagmans rätt å Gothland, på then nittijonde dagen: I Göta Hofrätt, ifrån Lagmansrätt i Östergöthland, Kalmare Län, Småland, Skaraborgs och Elfsborgs Län, på fyratijonde dagen; från Lagmansrätt i Halland, Skåne, Blekinge, Vermeland, Dahl, och Bohuslän, på sextijonde dagen: ” I Hofrätten i Finland, ifrån Lagmansrätt i Åbo Län, på then fyratijonde dagen; från Lagmansrätt i Nyland, then sextijonde dagen; från Österbotn, Rautalambi, Tavastehus, och Kymmenegårds Län, then nittijonde dagen. ” I växel och siörätts sak vare tid hälften kortare, at fullfölja vad ifrån Häradsrätt i hvarje ort til Hofrätten.
10.
§.
Mot lagmans synedom må ej under Hofrätt vädjas.
Hvar som åt then dom ej nöjes, hafve lof at inom then nittijonde dagen, then oräknad tå domen föll, hos Konungen Riddaresyn söka: och ställe full borgen för kostnad och skada, innan han then niuta får: vare ock thet tvistige, om thet skog är, i qvarstad.
Konungen äger förordna en af sina och Rikets Råd, eller then i heder och embete them närmast är, at med fyra andra lagfarna och ojäfachtiga män, så ock Häradsnämnd, then vid Härads eller Lagmanssynen ej när varit, syna thet, som tvist är om, och dom ther öfver fälla.
Then sådan syn äskadt, skiute kostnaden ther til, och Riddare Synerätt döme tillika, hvilken af parterna then sedan gälda skal.
I then dom må ej hos Konungen ändring sökas.
11.
§.
Från Kämnersrätt vädjes til Rådstufvurätt med tre marck, inom klockan tolf å fierde dagen, then oräknad tå domen föll.
I Stockholm tillåtes ej vad ifrån Kämnersrätt, ther hufvudsaken ej går öfver tretijo dalers värde.
Parterne låte Rätten tekna vadet å begges theras dombref, alt som thet om Häradsrätt stadgadt är, så ock at then som vädjadt, bör på then adertonde dagen, then oräknad tå domen föll, gifva sin inlaga in i Rådstufvurätten innan klockan tolf, ther han vil niuta vadet til godo: och at svaranden tå bör then emottaga, utan särskild kungiörelse.
12.
§.
Kommer käranden i Rätten in med sin inlaga, å föreskrifven dag, eller hafver han, så Rådstufvudag ej är, gifvit then til honom, som å Rättens vägnar then emottaga bör, och svaranden inlagan tå anammadt; svare han therpå vid uprop åtta dagar ther efter, om thet Rådstufvudag är, eller å nästa Rådstufvudag ther efter: och gånge sedan ther med, som i 14.
Cap.
2.
§.
om Kämnersrätt föreskrifvit är.
Försummar någothera uprop; böte dubbelt emot thet, som ther sagdt är.
13.
§.
I the saker, som til Rådstufvurätt, såsom första domstol, äro instemda i then Stad, ther Kämnersrätt är, gifve käranden sitt käromål vid uprop in: sedan gånge ther med, som sagdt är.
I thessa mål måge parterne tvänne skrifter hvarthera inlägga, thet tvefalt ske bör, som i 27.
Cap.
om Hofrätt stadgas.
I lagvadda, så ock hyres och utflytnings, växel och siörätts saker, käres och svares med en skrift å hvarthera sidan.
14.
§.
I Rådstufvurätten i Stockholm skal uprop ske klockan tijo: och i bokskilnads mål, och ther gäldbunden mans gods til hans borgenärer på en gång afstås, vare fiorton dagar emellan hvart utrop.
15.
§.
Mot Rådstufvudom vädjes under Hofrätten med fem daler, inom klockan tolf å åttonde dagen, then dag inräkand, tå domen föll.
Huru vitnesbörd ther om af Rätten gifvas bör, vare lag samma, som i thetta Cap.
för andra Rätter stadgadt är.
Hvar som vädjar ifrån Rådstufvurätt i then Stad, ther Hofrätt sitter, gifve ther sin inlaga in förr klockan tolf, på then tretijonde dagen, then oräknad, tå domen eller utslaget föll: från annan Rådstufvurätt vare dag thertil, som i 9.
§.
om hvarje Landsort, så ock om växel och siörätts sak är föresatt.
Är dom fallen i sådana mål, som i 4.
§.
nämnas, sände Rådstufvurätt parternas skrifter in til Hofrätten, som ther sagdt är.
16.
§.
Ej må någor vädja mot Rådstufvudom, ther hufvudsaken ej går öfver femtijo dalers värde, efter thy som i 7.
§.
sagdt är.
I then Stad, ther något särskilt ther om stadgadt är, rätte sig Domaren och parten ther efter.
17.
§.
Är tvist sådan, at then rörer något, som til vist värde i penningar ej utsättas kan, såsom: ägoskilnad å landet: jords söndrande från bolby; häfd, besvär och last som ligger å jord, af vägar, fädrift, vatuledning och mera; eller hus och tomt i Staden, ther man lider mehn af annan: om utbrytning, eller lösn i gård, hus och tomt tolas kan; om gäldenär må afstå alt sitt gods til sina borgenärer på en gång, och sedan vara för them fri och annat thylikt; vare vad ther i tillåtit, ehvad thet är emot Lagmans, Kämners, eller Rådstufvudom.
18.
§.
Hafva flere del i en sak, the ther äga gemensam talan, och vilja the gå til högre Rätt; gälle ett vad för them alla: Ej må af hvarthera vadepenningar kräfvas.
Domaren undrvise ock parten, som åt thes utslag ej nöjes, antingen han vädja, eller genom besvär får söka ändring i högre Rätt.
19.
§.
Vadepenningar behålle Domaren som dömdt, ehvad domen sedan gillas, eller ej.
Biuder någor vadepenningar fram i then sak, ther i vad ej tillåtit är, och tager han them ej genast åter, sedan Rätten honom ther om undervist hafver; gifve Domaren them til the husfattiga i then sokn, eller Stad, ther Rätten hålles.
20.
§.
Menar parten, at vad honom nekadt är utan skiäl: låte tå Domaren på utslaget tekna, at han vad ther emot tilbudit: och gifve sedan in thes besvär ther öfver i Hofrätten, inom then tid, som i 5.
§.
sagdt är.
21.
§.
Nu vil enthera parten, som sielf vid Rätten när varit, eller ther fullmächtig haft, visa domvillo, eller at andre sådane fel vid rättegången förelupit, at domen förthy ogillas bör, såsom: at dom är fäld af then, som ej varit til Domare lagliga förordnad, eller ej svurit Domare ed; eller at Rätten ej varit domför: eller at dömdt är öfver thet, som ej instemdt, eller ther ej vädjadt, eller vad ej tillåtit varit; eller at then dom är ändrad, som vunnit laga krafft; eller at Rätten dömdt i hufvudsaken, innan parten fått utslag öfver thet, som han förut invändt och påmint; eller tå saken varit instemd til annan domstol; eller dömdt, laga målsman ohörd, öfver thens rätt, som sielf ej kunnat efter lag, för Rätta svara: eller tå then, som saken drifvit, ej haft sakägarens laga fullmacht; eller mera thylikt, som emot en laga rättegång strider: i alla thessa fall må parten sig i Hofrätten besvära, inom then tid, som then 5.
§.
föreskrifver.
Försummas thet, varde thes talan i Hofrätten ej upptagen, ther Konungen ej finner skiäl, försutten tid at återställa, som i 31.
Cap.
sägs.
22.
§.
Dömes någor frånvarande ostemd; eller fäller Domare i någor tvist, tvänne parter emellan, sådan dom, at then tridie, eller annar, som ej varit hörd, lider ther af förfång: i thy fall hafve han våld, af sidst inom natt och åhr, ifrån then dag han thet veta fick, söka ther i ändring i Hofrätten.
23.
§.
Faller tid å Söndag, Högtids eller annan Helgedag, at i lagvadda saker gifva inlagan in; tå skal thet ske å nästa söknedag ther efter, och sätte Domaren then dag ut i thes vitnesbörd om vadet.
Samma lag vare, tå någor vil öfver Konungens Befalningshafvandes, eller någor Underrätts utslag i Hofrätten klaga.
24.
§.
Besinnar han sig, som emot Lagmans, eller Rådstufvudom vädjadt, och vil ej sitt vad sedan fullfölja; kungiöre thet vederparten, inom hälften af then tid, som han eljest skulle til Hofrätten komma.
Giör han thet ej; gånge som i 2.
§.
sagdt är.
XXVI.
CAP.
Huru borgen skal sättas, och thet som dömdt är utgifvas, innan laga vad i Hofrätten fullföljes.
1.
§.
Hvar som ifrån Lagman eller Rådstufvu vädjar, ställe för sig tvänne löftesmän, som borga begge för en, och en för begge, för kostnad och skada, then han kan skyldig kännas at gälda: tage theras skrift ther å, och lägge then vid inlaga i Hofrätten in.
Nu kan så hända, at han hellre vil penningar, eller silfver och guld, til säkerhet för kostnad och skada ställa, och sätter thet hos Konungens Befalningshafvande in, eller i taka händer; tå vare ock thet för borgen gildt, när Domaren thet pröfvadt hafver.
2.
§.
Hafver then, som vädjadt, i båda Unerrätterna tappadt; eller i växel och siörätts sak i Härads eller Rådstufvurätt; eller i Rådstuvurätt i then Stad, ther Kämnersrätt är, men saken äntå til Rådstufvurätten, såsom första domstol, hört: tå gifve han omant ut hvad dömdt är, och sätte thet hos Konungens Befalningshafvande, eller i taka händer.
Äro Underrätternas domar i något skiljachtige; gifve ej mer ut, än thet, som the äro ense i.
Ej må fullbordan följa å Rådstufvurätts dom i then Stad, ther ej är Kämnersrätt, utan i the mål nu sagdt är.
3.
§.
Skola penningar efter dom gäldas; och säger then, som vädjadt, at han them ej äger, ej eller silfver och gull: styrcke thet, ther vederdeloman thet äskar, med ed sin, hos Konungens Befalningshafvande eller Domaren i orten, om thet beqvämligare ther ske kan; och hafve sedan lof, men ej förr, at gifva andra lösören ther til up, med laga värde ther å.
Finnas ej the; tå gifve up gods och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med Rättens bevis, om the för annan gäld häfta, eller ej.
Är tvivfelsmål, om then egendom svarar emot thet, som dömdt är, och kan then ej mätas, innan tid är inne, at inlaga skal gifvas i Hofrätten in; sätte borgen, til thes värdering ther å ske kan.
Gitter han ej någotthera, som i thetta Cap.
nu sagdt är; gånge ther om, som i 3.
Cap.
6.
§.
Utsöknings Balken stadgas.
4.
§.
Är thet, hvarom dömdt är, sådant, at vadet onyttigt vordo, ther dom fullgiöras skulle: tå gånge then ej til fullbordan.
5.
§.
Nu är i ett utslag, öfver flera särskilta mål dömdt; och hafver then, som vädjadt, thet i ett eller flera fullgiordt: gälle vadet ther i, och hafve i the andra ingen talan.
6.
§.
Hvar som ej borgen stäldt, eller dom ej fullgiordt, som nu är sagdt, innan han gifver thes inlaga i Hofrätten in; hafve sitt vad och talan emot Underrättens dom förloradt.
7.
§.
Huru thet lyftas må, som utgifvit är, sägs i 3.
Cap.
5.
§.
Utsöknings Balken.
Hafver then, som gifvit gods, hus eller gård up, til doms fullbordan, ej annat hemvist at tilgå; tå förhålles thermed, som i 5.
Cap.
8.
§.
Utsöknings Balken stadgat är.
Vil then, som vunnit, ej lyfta thet, som utgifvit är, eller kan han ej borgen sätta; kungiöre thet strax Konungens Befalningshafvande, eller Domaren: och vederdelomannen tage thet åter, och sätte han borgen i stället.
8.
§.
Konungens Befalningshafvande äger borgen pröfva, när jäf ther emot giöres.
Är löftesman, eller thes vilkor, honom ej kunnige; tå må han underrättelse ther om af Domaren i orten fordra: hafve ock Hofrätten våld, at sielf borgen godkänna, när så omtränger.
Ej måge löftesmän ogillas, som almänt för ärliga hållas, och af then förmögenhet, at gods theras kan svara mot thet, som the borgadt före.
XXVII.
CAP.
Huru rättegångssaker böra fullföljas i Hofrätten.
1.
§.
Ther lagvadt är; gifve kärande å dag föresattan, innan klockan tolf, thes inlaga in: och tekne then, som af Hofrätten ther til satt är, dagen ther å, så ock om svaranden när varit, och then emottagit, eller ej, och gifve thet Hofrätten tilkänna, innan rättegångstima ute är.
Kommer svaranden, och käranden ej; begiäre han skrifteliga ther om bevis, och at niuta betalning för thes kostnad: och Hofrätten lägge vederparten viss dag före med vite, at ther å svara.
Gitter han ej framte laga förfall; vare som talan qvitt, och känne Hofrätten honom skyldig, at gälda vederdelomannen hans kostnad.
Viser han laga förfall, så at ej någor försummelse hos honom finnes; sätte honom viss dag före, at saken fullfölja.
Hafver svaranden ej funnit sig in; gånge ock ther med, som sagdt är.
Pröfvas han hafva varit förfallelös ute; döme Hofrätten på the skiäl, som käranden företedt.
Tappar han, som svara skulle, och söker han i rättan tid, at then dom må af Konungen öfverses; vare thet honom tillåtit, å sätt, som i 30.
Cap.
stadgas.
2.
§.
Nu hafver käranden gifvit thes inlaga in, och svaranden then anammadt; svare han vid offenteligt uprop klockan ellofva, å samma dag i nästa veko ther efter, och låte Hofrätten thet kungiöra genom anslag å thes dör, dagen förut.
Begiärar han tå upskof, och hafver skiäl ther til; lägge Hofrätten honom then tid före, som nödig pröfvas.
Är han ifrån upropet borto, eller kommer han tå, eller medan rättegångstima varar, oberedd, och hafver ej laga ursächt; böte sex daler: och varde anslag i saken å nyo, åtta dagar ther efter.
Svarar han ej äntå, eller viser laga förfall: döme Hofrätten i saken: doch varde han munteliga hörd, om han thet äskar.
Kommer svaranden efter upropet, innan rättegångstima är ute, och gifver sitt svar in; vare bot tre daler.
Är then borto, som svaret emottaga skulle; böte hälften emot thet, som sagdt är.
Med en skrift å hvarthera sidan skal kiäras och svaras, i hvad sak thet helft är, som kommer genom vad in.
3.
§.
Menar svaranden, at käranden ej bör niuta thes vad til godo, förthy, at han brutit i thet, som han fullgiöra bordt; gifve thes påstående skrifteliga vid upropet i, och Hofrätten höre vederparten ther öfver.
Hafver han thet försummat, som i 26.
Cap.
6.
§.
föreskrivit står; gånge ther om efter thy, som ther sagdt är.
Finnes thet annorlunda; tå svares i saken, när anslag ther i sker.
Vil någorthera parten emot Hofrättens utslag i thessa fall Konungen söka; giöre thet å sätt, som i 30.
Cap.
1. och 6.
§.
§.
sägs.
4.
§.
I the saker, som Hofrätten, såsom förste domstol, uptager, låte Hofrätten genom anslag dagen förut kungiöra, at parterne å then dag, som i stemning förelagd är, skola vid uprop vara; och give tå käranden sin inlaga fram: sedan gånge thermed, som förr sagdt är.
Parterne måge i thessa mål gifva tvänne skrifter in hvarthera, ther the ej rättan tid ther til försumma.
I boskilnadsmål för skuld, eller ther gäldbunden söker, at så alt thes gods til sina borgenärer afstå, vare tid fiorton dagar emellan hvarthera upropet.
5.
§.
Kommer ej then, som stemma låtit, med thes inlaga in å dag föresattan; lägge Hofrätten honom annan tid före, äntå at then ursächt han förebär, ej pröfvas laglig: doch böte han, för thet han ute blev, tijo daler, och gälde kostnaden åter til svaranden, som är varit.
Kommer ej käranden andra gången, och viser ej laga förfall; tå dömes svaranden för hans talan fri.
6.
§.
Alla inlagor med bevis, som ther til höra, ehvad det är i lagvdda eller instemda saker, skola tvefalt ingifvas; then ena at vara i Hofrätten qvar, then andra at gifvas til vederparten.
7.
§.
Tiltalar then, som å Konungens vägnar i Hofrätten kära bör, någon för embetes eller annat groft brott; varde hans inlaga offenteliga upläst, så ock thens svar, som anklagad är.
8.
§.
Klagar någor öfver fel vid rättegången, eller i brottmål, eller andra fall; gånge ther om, som
9.
Cap.
2.
3.
4.
§.
§ §.
Utsöknings Balken stadgadt är.
Then som besvären inlagdt, vare skyldig, när ther å teknadt är, hvilken sig ther å förklara skal, at taga them utan drögsmål ut, och honom tilställa: skaffe ock vitnesbörd om tiden, tå thet skedt är.
Finnes han hafva ther med drögt, at uppehålla saken; böte tijo, tiugu, tretijo daler, eller mera, efter omständigheterna: och vederparten lägge sitt svar tvefalt in.
9.
§.
Nu hafva parterna skriftväxlingen slutit, i the saker, som lagvadda och instemda äro; tå utdele them Hofrätten til thes Ledamöter, genom lott, at skrifteliga berättelser ther öfver författa, som i 22.
Cap.
föreskrifvit är.
XXVIII.
CAP.
Om dombrott.
1.
§.
Hvar som å nyo dager then sak för Rätta, ther i dom eller utslag förr är, som vunnit laga kraft; eller tadlar sådan dom för Rätten, eller utom: böte för Härads eller Kämners dom fem daler; för Lagmans och Rådstufvu dom tijo daler; för Hofrätts dom etthundrade daler; för Riddare Synerätts dom tuhundrade daler.
Är thet Konungens dom; plichte med femhundrade daler.
2.
§.
Qväljes Underrätts dom för Rätta; döme then Rätt ther öfver, ther thet sker.
Tadlar man sådan dom utom Rätten; döme ther öfver förste Domstol i then ort, ther brutit är.
Qväljes Hofrätts, Riddare Synerätts, eller Konungens dom, ehvad thet är för Rätta, eller eljest; thet skal i Hofrätten dömas.
XXIV.
CAP.
Om rättegångs missbruk.
1.
§.
Dierfves någor missbruka rättegång, och emot klara skiäl och bättre vett, af arghet, drager någon för Rätta; böte i Härads och Kämnersrätt, ifrån fem til tijo daler; i Lagmans och Rådstufvurätt, ifrån tijo til tiugu daler, the fattigas ensak: och gälde thertil rättegångs kostnad, hinder och skada.
2.
§.
Hafver någor tappadt i begge Underrätterna, och Hofrätten gillar i alt theras utslag; böte han ifrån tretijo til hundrade daler.
I alla thessa fall plichte fullmächtig, som i 15.
Cap.
14.
§.
sagdt är.
Orkar then brotslige ej böta; plichte med fängelse, som i 10.
Cap.
Utsöknings Balken stadgadt är.
3.
§.
Misbrukar then, som å Konungens och Kronans vägnar talar, rättegång, til andras förfång och skada; stånde til laga ansvar, och varde dömd efter omständigheterna.
4.
§.
Huru then straffas skal, som utan skiäl söker Konungen emot Hofrättens dom, sägs i 30.
Cap.
XXX.
CAP.
Huru sökas skal, at Konungen må Hofrätts dom öfverse och skärskåda.
1.
§.
Hvar som söka vil, at Konungen må pröfva Hofrätts dom och utslag, som i hufvudsaken fallit; gifve thet skrifteliga tilkänna i Hofrätten, innan klockan tolf å siunde dagen, then oräknad, tå utslaget föll; och sätte ther tillika in tuhundrade daler, eller så mycket i gull eller silfver, som ther emot svara.
Sedan vederdeloman är ther öfver hörd, gifve Hofrätten them svar, om, och huru thet tillåtas kan.
Ej må thet vägras, ther ej annorlunda uttryckeliga i thenna Balk stadgad finnes.
2.
§.
Kan thet så hända, at någor efter åtta dagar, eller längre tid, sedan Hofrättens utslag föll, tarfva förklaring ther öfver äska, och innehåller then förklaring, som honom ther å gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydeliga utsatt; tå må honom ej nekas, at Konungen ther emot söka, och gånge ther om, som lagdt är.
3.
§.
Nu hafver parten fått Hofrättens svar och tilstånd; låte tå Hofrätten väl och rent afskrifva parternas skrifter, och alla bilagor, med skrifteliga berättelsen ther öfver, hvar å dömt är; så ock särskilt, hvad för Rätta är taladt och svaradt, med Hofrättens omröstning til domslutet: och parten löse thet alt ut med en daler för hvart ark.
Ej må tå mindre än tiugu fyra rader skrifvas å hvarje sido, eller thet mer än en gång, som på flera ställen är åberopadt och bilagdt.
Parten ställe ock borgen för kostnad och skada, som i 25.
Cap.
om vad ifrån Lagmans och Rådstufvurätt föreskrifves.
Hafva begge parterne sökt, at saken måtte under Konungen komma; tå må thet, som sagdt är, allenast en gång afskrifvas, och samfäldt af them lösas, ther the få begiära.
4.
§.
Om them, som Konungens och Kronans saker föra, vare lag, som i 25.
Cap.
8.
§.
stadgadt är.
5.
§.
Then, som tappadt i begge Underrätterna, eller i en af them, och i Hofrätten; eller i Hofrätten, tå saken ther, såsom i första Domstol, dömd är; gifve ut thet han är skyldig känd, alt som i 26.
Cap.
sagdt är.
Then som vunnit i begge Underrätterna; eller i Rådstufvurätt, när saken ther först varit uptagen, äntå at Kämnersrätt i then Stad är; eller i Häradsrätt i the mål, som gå ther ifrån til Hofrätten; eller hos Konugens Befalningshafvande; men tappadt i Hofrätten: vare fri för doms och utslags fullbordan, och ställe ther full borgen före.
Huru thet lyftas må, som utgifvas skal, urskils i 26.
Cap.
7.
§.
6.
§.
Säger någor, at han så fattig är, at han ej äger i löst och fast gods, som för gäld ej häftar, femhundrade daler, at ther med fullgiöra, hvad i 1. och 3.
§.
§.
sägs; styrcke thet strax med ed sin, om vederparten ther med åtnöjes: eljest låte Hofrätten undersökas om gods hans af Domaren i orten, och gifve han sedan bevis ther öfver.
Å landet nämne Häradshöfding tvänne af Nämnden, eller andra edsvorna män, som i partens hemvist hans egendom uptekna och värdera: och gifve Häradshöfding sedan sielf vitnesbörd ther om.
Finnes thet, som utgifvit är, ej stiga til femhundrade daler, och fäster parten thet med ed sin, in för Hofrätten, eller med Hofrättens tilstånd, inför närmasta Domare i orten, ther han vistas, at han ej utan penningar: ställe doch för thet, som dömdt är, full borgen, i thy fall som sagdt är, så ock för kostnad och skada.
Förmår han thet ej; sätte borgen för sig sielf, eller träde i fängelse til sakens slut.
Then som vachten underhålla kan, må sitta hemma i hus sitt.
Finnes han mera gods äga, än föregifvit är; eller gitter han ej eden gånga: hafve ej vidare talan i saken.
Faller honom gods eller penningar til, innan han saken hos Konungen fortsätta bör; fullgiöre ther af, hvad som i 1. och 3.
§.
§, föreskrifvit är.
The så stor lön för sitt embete, eller årliga benådning hafver, at hälften ther af hinner til femhundrade daler, må ej utan penningar få Hof rättens dom under Konungens skärskådan draga, äntå at han ej annat gods äger.
7.
§.
Alt hvad i thessa fall är stadgd, varde i Hofrätten fullgiordt, inom then tid, at parterne skola ställa sig hos Konungen in.
Brister något ther i; må saken ej til Konungen komma: utan stånde vid Hofrättens dom, och behålle Hofrätten the tuhundrade daler, som ther insatte äro.
Är alt räteliga fullgiordt; gifve Hofrätten ut til parten, eller sände inom then tid, som sagdt är, til Konungen in, the inlagor, med hvad thertil hörer, som afskrifna äro: jämnföre them doch parten först med hufvudskrifterna, och vitne tillika med en betient vid Hofrätten, genom underskrift, at the i alt äro lika.
I the fattigas eller theras saker, som någon särskilt befrielse hafva, så ock i then, som föras å Konungens och Kronans, eller någor Stads, eller menighets vägnar, gifve Hofrätten ut, eller insände sielfva skrifterna, som ther inlagda äro.
Kan thet, som är i saken munteliga talat och svaradt af parterna i Hofrätten, med skiälen til domslutet, ej vara tillika färdigt: tå skal thet sedan, utan drögsmål, försegladt insändas.
8.
§.
Then utrikes bor, och frånvarande är, niute sex månaders tid, at dom fullgiöra, och borgen ställa: i alt annat rätte sig hans ombudsman efter thet, som sagdt är.
9.
§.
I the saker, som i Svea Hofrätt dömda äro, skola parterne ställa sig hos Konungen in, förr klockan tolf, två månader ther efter; från Götha Hofrätt tre månader; ifrån Hofrätten i Finland fyra månader: hvar månad til tretijo dagar räknad, och ej then dag, tå domen föll.
Faller then tid å Helgedag; gånge ther om, som i 25.
Cap.
23.
§.
sagdt är.
I växel och siörätts sak vare tiden ifrån Svea och Götha Hofrätt hälften kortare; från Hofrätten i Finland, tre månader.
10.
§.
Å then dag nu föresatt är, gifve then sökande sina påminnelser i saken hos Konungen in, med the afskrifter, han i Hofrätten undsatt; och vederparten tage tå them emot, och svare sedan ther å, then tiugundeandra dagen ther efter, then oräknad, när han sin vederparts skrift anammade.
Ej måge thessa parternas skrifter vidlyftigare vara, än högst try ark hvarthera, vid bot tijo daler för hvart ark ther öfver är: och gifve then, som svarar, sin skrift tvefalt in.
Ej vare thet tillåtit, at flera skrifter i saken inlägga.
Hafver ej fullmächtig tillika teknadt sitt namn under thet, som inlägges, eller then, som thet eljest för parten upsatt; böte han tijo daler.
Misfirmar någor i sina skrifter Hofrätten, eller vederparten: böte efter thy, som Konungen pröfvar brottet vara.
11.
§.
Hos Konungen skola ej andre bevis läggas in, än the, som i Hofrätten, eller hos Underdomaren framtedde varit: utan så är, at the se- dan fundne äro, eller sådane, at the ej kunna förr vid handen vara.
Hafver någor list här vid brukadt; plichte efter omständigheterna.
1 2.
§.
Bifver then, som Konungen söka ville, med sina påminnelser förfallelös ute, å then dag, som sagdt är; hafve sin talan förloradt.
Kommer han, och hans vederpart ej; varde then ej hos Konungen i saken hörd.
13.
§.
Then saken hos Konungen i hans Råd föredrager, upsätte förut skriftelig berättelse om sakens beskaffenhet, och hvar i tvisten egenteliga består, med skiälen å båda sidor, och låte parterna skrifva then under: vilja the påminna något ther vid; thet må them vägras.
14.
§.
Jäfvar parten någon af Konungens och Rikets Råd, utan sådana skiäl, som sägs i 13.
Cap.
1.
§.
; böte femhundrade daler.
Giör han thet obeskedeliga; böte som brottet är til, äntå at jäfvet lagligit är.
Jäfvar någor olagliga then, som pg&gt;256&lt; / pg&gt; saken hos Konungen föredrager; böte etthundrade daler.
15.
§.
Förlikas parterne förr, än saken kommer til Konungen in; gifve thet Hofrätten tilkänna, och varde förlikning ther gillad.
Sker thet sedan; stadfäste Konungen then förlikning.
16.
§.
Gillar Konungen Hofrättens dom; gälde then, som Konungen sökte, sin vederpart kostnad och skada.
Pröfvas thet, at han, emot bättre vett och klara skiäl, dragit saken under Konungen; böte femhundrade daler, och fullmächtigen plichte med fängelse, så lång tid, som Konungen finner brott hans förtienst hafva.
17.
§.
Ehvad parterne förlikas, eller Konungen gillar Hofrätts dom; behålle Hofrätten the tuhundrade daler, som ther nedsatte äro.
Ändrar Konungen Hofrättens dom; gifve Hofrätten the penningar åter.
18.
§.
Ej hafve någor lof, at Konungen annat sätt öka, mot dom och utslag, som i Hofrätten fallit, än nu är stadgadt; utan så är, at han tiltror sig visa, thet sådant fel vid rättegången förelupit, som i 25.
Cap.
21.
§.
sägs: ställe tå borgen för kostnad och skada, och fullgiöre thet dömdt var, efter thy, som lagdt är, innan han gifver sina besvär hos Konungen in, å tid, som i 9.
§.
föreskrifves.
Viser han ej fel i rättegången; tå må ej hufvudsaken uptagas, och böte han hundrade daler.
19.
§.
Brottmål grofvare eller mindre, hafve ej någor lof under Konungen draga; utan han gitter visa, antingen at han ej är fulleliga ther i hörd, eller at han til svårare straff är fäld än Lag säger.
Brister han ther i; varde therföre särskilt straffad, efter thy, som hans klagan varit: och gånge sedan thet straff öfver honom, som han af Hofrätten är dömd til.
20.
§.
Kommer någor hos Konungen med sådan klagan in, at Hofrätten vrångvisliga dömdt, eller at Rätten är honom nekad vorden; varde han först varnad för then fahra ther vid är.
Afstår han ej ther med, och gitter ej sin talan fulltyga, utan gillar Konungen Hofrättens utslag; varde han tå tillika dömd til thet straff, som närmast är til dödsstraffet.
21.
§.
Ej må någor söka Konungen i the mål, som i någon Domstol, eller hos Konungens Befalninghafvade böra först uptagas.
Går någor them förbi, och besvärar ther med Konungen: böte tijo daler, och varde förvist til then ort, tit saken hörer.
Rättar han sig ej äntå; böte femton daler, eller mera, efter omständigheterna.
22.
§.
Utverkar sig någor hos Konungen bref, eller utslag, i hvarjehanda mål, genom osann och vrång berättelse; böte från femtijo til hundrade daler, eller plichte med kroppen, alt som brottet finnes.
23.
§.
The böter Konungen i alla thessa fall pålägger, falle Kyrkio, ellr the fattiga til.
XXXI.
CAP.
Huru dom må återbrytas, som vunnit laga krafft.
1.
§.
Ej hafve någor våld utan allenast Konungen, at bryta dom åter, som vunnit laga krafft, eller återställa laga tid, som försutten är.
2.
§.
Ingen driste sig hos Konungen söka, at försutten laga tid må gifvas åter, ther han ej viser synnerlig orsak och skiäl, at han resning förty i saken niuta må.
Ej skal böneskrift hans Konungen föredragas, innan han fullgiordt, hvad i 30.
Cap.
18.
§.
stadgadt är.
Fullgiör han thet; varde vederparten hörd, och förordne Konungen, som skiäligit finnes.
Pröfvar Konungen, at han utan skiäl hafver resning sökt; böte til Kyrkio, eller the fattiga, från tretijo, til etthundrae daler, eller mera, och fylle vederparten thes kostnad och skada.
3.
§.
Hafver någor funnit nya skiäl, och menar at dom, som vunnit laga krafft, ther med häfvas kan; söke Konungens lof, at saken må å nyo skärskådas: och varde tå förvist til then Rätt, som sidst hafver dömdt ther i.
Innan han sina skiäl ther förete må, fullgiöre han alt thet, som i 2.
§.
är sagdt, och svärje, at han ej förr them vetat, eller förstått, at the af sådan vigt varit, så ock, at han ej ther med söker uppehålla och skada sin vederpart i hans rätt, utan tro sig orsak hafva them at drifva.
Fullgiör han thet alt; pröfve Domaren the nya skiäl, så ock hvad vederparten ther emot svarar, och äge macht, then förra domen ändra, ther skiälen så giltige äro.
Finnes annorlunda; gälde han, som sig them åberopadt, vederparten kostnad och skada: plichte ock ther til, som i 29.
Cap.
sagdt är.
Vil enthera sedan söka högre Rätt ther emot; hafve ther lof til: och fullgiöre thet, som förr i thenna Balk om hvarje domstol föreskrifves.
XXXII.
CAP.
Huru penningar och böter efter thenna Lag räknas, gäldas, och skiftas skola.
1.
§.
Med alla penningar och böter i Lagbok thenna förstås daler, marck, och öre silfvermynt.
Ther ej finnes utsatt, hvilken böterna niuta skal; gången the til triskiftes: tag en lott Konungen, annan Häradet eller Staden, tridie målsäganen.
Hafver målsägande ej kärat; tage hans lot then, som kärade, och ägde rätt at kära.
2.
§.
” Böterne i thenna Rättegångs Balk, vare Rättens ensak, som them ålagdt, tå ej an norledes ther stadgadt finnes; och then ej orkar böte, plichte som i 10.
Cap.
1.
§.
Utsöknings Balken sagdt är. ”
3.
§.
” Af Häradets lott i sakören behålle en tridiedel Häradshöfding, annan Nämnden, tridie Häradet.
Af Rättens ensak tage Häradshöfding hälften, och then andra Nämnden.
Om Lagmansrätts ensak vare lag samma.
I Rådstufvurätt tage Borgmästare dubbel lott emot Rådman, och i Kämnersrätt Rådman emot Kämner.
I Hofrätten tage alle lika del, som i Rätten sitta. ” – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
