# ID: svediakorp-law52
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 1734 års lag Förarbeten
# subtitle: vol 5
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2019-05-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Förarbeten' (Preparatory work for the 1734 Swedish law).
# genre: law
# subgenre: 
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1698--1718
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology
# annotationMethod: automatic
# words: 188,364
# sentences: 8,192
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/swe/resurs/forarbeten1734
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736 V. FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736 EFTER OFFENTLIGT UPPDRAG UTGIFNA AF WILHELM SJÖGREN PROFESSOR I RÄTTSHISTORIA VID UPSALA UNIVERSITET V. LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG 1698 — 1718 UPSALA 1903 ALMQVIST &amp; WIKSELLS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG Förord.
Föreliggande band omfattar lagförslag från 1698 — 1718.
De flesta här meddelade förslag äro författade af Juris Professorn i Upsala Carl Lundius.
I original förvaras dessa af Lundius egenhändigt skrifna förslag numera i Riksarkivet i ett särskildt band med ryggtitel: » Redaktionsförslag af Carolus Lundius 1713. » Lundius var icke ledamot af Lagkommissionen, men hade genom Kongl.
brefvet den 18 mars 1712 erhållit uppdrag att granska de balkar, som utarbetats inom Lagkommissionen (jfr Bd II, s. 364, Bd III ss.
21, 37, 131, 140 — 143).
De af Lundius författade förslagen äro daterade den 1 september 1713, men synas icke hafva inkommit till Lagkommissionen förr än i december 1713 eller januari 1714 (Bd III s.
140 — 141).
I en inledning har Lundius lämnat en kort redogörelse för de grammatiska regler, som han vid sitt arbete tillämpat, äfvensom meddelat några antydningar om arbetets allmänna plan m. m.
Denna inledning, som hvarken i juridiskt eller språkligt afseende erbjuder något nämnvärdt intresse, har icke här upptagits.
Utom de af Lundius författade förslag finnas från 1698 — 1718 några i särskilda handskrifter bevarade förslag till åtskilliga balkar.
Dessa handskrifter förvaras samtliga i Riksarkivet med undantag af den till grund för den tryckta texten af Utsökningsbalken lagda handskriften, som tillhör Upsala Universitets bibliotek.
I Riksarkivet återfinnas dessa handskrifter i den med balkens namn försedda bundt bland » Lagförslag och påminnelser », tillhörande » Lagkommissionen 1686 — 1736 ».
Om tiden för de särskilda förslagens tillkomst och granskning inom Lagkommissionen må anföras följande.
Giftermålsbalken.
VIII.
Förslag till GB 1713.
Förslaget, i handskrift sign, GB X, är utarbetadt af Professor C. Lundius.
Det granskades i Lagkommissionen den 11 februari — 8 oktober 1714 (Bd III s.
143 — 166, jfr 168 — 171).
— Ett förslag till GB, författadt af Assessor J. Enander, föredrogs i Lagkommissionen den 13 november — 4 december 1712 (Bd III s.
99 — 106), men finnes numera icke i behåll.
Icke heller har det förslag bevarats, som utskrefs efter 1714 års granskning.
Huruvida GB blifvit underkastad förnyad granskning före den 16 maj 1717, då balken i skrifvelse till K.
M: t anmäldes vara färdig, kan icke afgöras, enär protokoll saknas frän 9 februari 1716 — 26 oktober 1721.
Ärfdabalken.
IV.
Förslag till Ärfdabalk 1713.
Detta förslag, i handskrift sign. ÄB V, är utarbetadt af Professor C. Lundius.
Af förslaget granskades de fyra första kapitlen i Lagkommissionen den 19 november 1714 (Bd III s.
188 — 190).
— Det på grundvalen af denna föredragning utarbetade förslaget finnes icke i behåll.
V. Förslag till ÄB 1717.
Detta förslag, i handskrift sign. ÄB VI, är en omarbetning af Lundii, men öfverensstämmer icke med Lagkommissionens beslut den 19 november 1714.
Då förslaget enligt marginalanteckningar vid kap. 20 § 6 och 22 § 3 förelegat vid granskning den 28 mars 1718, är det sannolikt det förslag, som i skrifvelse till K.
M: t den 16 maj 1717 anmäldes vara färdigt.
Enär protokoll saknas från den 9 februari 1716 — den 26 oktober 1721, är det icke möjligt att närmare bestämma den tid, då föreliggande förslag i Lagkommissionen erhöll sin slutliga gestalt.
I förslaget har Z. Folcher, som efter Becchii död (1703) blef Lagkommissionens sekreterare, antecknat ändringar, som sannolikt beslutats i Lagkommissionen 1718.
Dessa ändringar hafva vid förslagets utgifvande särskildt anmärkts.
I handskriften förekomma talrika öfverstrykningar, af hvilka de flesta tillhöra tiden efter 1718, men måhända hafva några af dessa öfverstrykningar redan företagits vid 1718 års granskning.
Det har dock i regel icke ansetts möjligt att från hvarandra skilja öfverstrykningar, som skett på olika tider.
I förslaget finnas dessutom ändringar, som blifvit gjorda af Folchers efterträdare, F. von Stenhagen, som 1720 blef Lagkommissionens sekreterare.
Dessa ändringar hafva sannolikt tillkommit 1721 och skola upptagas i nästa band under form af anmärkningar till förslaget i dess senaste gestalt.
Förslaget har nämligen fullständigt omarbetats af Lagkommissionens ordförande, Grefve G. Cronhjelm.
Från denna sista omarbetning härleda sig sannolikt de flesta öfverstrykningarna af den ursprungliga texten.
Jordabalken.
III.
Förslag till JB 1713.
Förslaget, i handskrift sign. JB V, är utarbetadt af Professor C. Lundius.
Det granskades i Lagkommissionen den 7 mars — 27 september 1715 (Bd III s.
214 — 235).
— I Lagkommissionen föredrogs 1697 års förslag till JB den 12 februari — 19 mars 1713 (Bd III s.
113 — 123).
Granskningen stannade dock vid kap. 8 § 7, enär fråga uppstod, huruvida man i Grefve Cronhjelms frånvaro kunde göra några ändringar.
Vid granskningen förelåg 1697 års förslag i en handskrift, numera sign. JB IV.
De ändringar, som i handskriften antecknats, äro endast följande: kap. 5 § 2 ..... eller twert emot gången är, behåller ..... kap. 6 § 14.
Sällier någon åt twenne ..... kap. 8 rubr ..... förmån och inteckning ..... kap. 8 § 2 ... tå hafwer den senare lånaren ..... kap. 8 § 3 ... dåck inom samma ting å landet ....
Ändringarna äro gjorda af Folcher.
Dessutom förekomma tvenne marginalanteckningar: vid kap. 8 § 3: » Vid.
prot.
19 martii 1713 », och vid kap. 8 § 14: » Potius utmätningzstadgan. »
IV.
Förslag till JB 1715.
Förslaget, i handskrift sign. JB VII, har förelegat vid granskningen 1715.
A handskriftens första sida har nämligen antecknats: » ifrån den 7 mars 1715 » och å sista sidan » 8 september 1715 ».
Förslagets författare är okänd.
Handskriften innehåller endast de tio första kapitlen.
Huruvida ett fullständigt förslag förelegat, är icke bekant.
V. Förslag till JB 1717.
Handskriften, sign. JB VI, innehåller i sin ursprungliga lydelse 1697 års förslag, som jemväl förelåg vid granskningen 1715.
De därvid gjorda ändringarna hafva antecknats dels i texten, dels under form af marginalanteckningar.
I den tryckta texten har det icke ansetts nödigt att upptaga mera än afvikelserna från 1697 års förslag.
I en annan handskrift af 1697 års förslag, numera sign. JB III, återfinnas ock några ändringar, som blifvit gjorda vid granskningen 1715.
Denna handskrift har betecknats med B.
Enär mera betydande ändringar i förslaget till JB sannolikt icke skett under tiden från afslutandet af 1715 års granskning till den 16 maj 1717, då denna balk i skrifvelse till K.
M: t anmäldes vara färdig, har JB VI i sin ändrade lydelse ansetts kunna betecknas såsom 1717 års förslag.
Den vid kap. 4 § 6 och kap. 6 § 1 gjorda anteckningen: » Describatur ut in meo » syftar möjligen på 1715 års förslag (jfr Bd III s. 221).
Byggningabalken.
III.
Förslag till Byggningabalk 1713.
Förslaget, i handskrift sign. BB IV, är utarbetadt af Professor C. Lundius.
Det granskades i Lagkommissionen den 27 september — 15 november 1715 (Bd III s.
234 — 245).
Det härtill fogade förslaget till Byggningsordning i städer, i handskrift sign. BSt.
IV, har samtidigt med Byggningabalken utarbetats af Lundius.
Förslaget granskades i Lagkommissionen den 22 november 1715 (Bd III s. 245).
De på grundvalen af föredragningen 1715 utarbetade förslag till Byggningabalk och Byggningsordning i städer (1717 års förslag) finnas numera icke i behåll.
Handelsbalken.
I.
Förslag till Handelsbalk 1718.
Detta förslag, i handskrift sign. HB I, delgafs genom K.
Res.
den 8 maj 1718 vederbörande myndigheter.
Å handskriftens första sida finnes antecknadt: » Hr Baron Gen.
och Öfverståthållaren », hvilket visar, att handskriften blifvit delgifven öfverståthållareembetet.
Förslaget, som sannolikt är grundadt på ett utkast af Rådman P. Aulævill (jfr Bd III s. 156), torde hafva föredragits i Lagkommissionen under tiden närmast före den 8 maj 1718.
Huru mycket förslaget i sin nuvarande gestalt afviker från äldre, nu förlorade, utkast, kan icke afgöras, då protokoll saknas från den 9 februari 1716 — 26 oktober 1721.
Missgerningsbalken.
II.
Förslag till Högmålabalk 1713.
Förslaget, i handskrift sign. HB II, är utarbetadt af Professor C. Lundius.
Det föredrogs i Lagkommissionen den 8 december 1715 — 9 februari 1716 (Bd III s.
246 — 251).
— Äldre förslag, utarbetade under ifrågavarande period (Bd II s. 92, 174, 299 — 328) finnas icke i behåll.
Icke heller har bevarats det på grundvalen af föredragningen 1715 — 1716 utarbetade förslaget (1717 års förslag).
II.
Förslag till Edsöresbalk 1713.
Förslaget, i handskrift sign. EB I, är utarbetadt af Professor C. Lundius.
Det föredrogs i Lagkommissionen den 10 februari 1716 — 16 maj 1717.
Då protokoll öfver granskningen af detta och följande till Missgerningsbalken hörande 1713 — 1717 utarbetade förslag saknas, kan tiden för granskningen icke närmare angifvas än genom att beteckna den 10 februari 1716, då luckan i protokollen börjar, såsom begynnelsepunkt, och den 16 maj 1717, då Missgerningsbalken i skrifvelse till K.
M: t anmäldes vara färdig, såsom slutpunkt.
— Tidigare förslag, utarbetade under ifrågavarande period (Bd II s. 169, 340 — 348), finnas numera icke i behåll.
Icke heller har bevarats det förslag, som utarbetats på grundvalen af Lundii (1717 års förslag).
III.
Förslag till Dråpmålabalk 1713.
Förslaget, i handskrift sign. DrB II, är utarbetadt af Professor C. Lundius.
Det föredrogs i Lagkommissionen den 10 februari 1716 — 16 maj 1717.
— Tidigare förslag utarbetade under ifrågavarade period (Bd II s.
254 — 263, 271 — 279, 289 — 292) finnas numera icke i behåll.
Icke heller har bevarats det förslag, som utarbetats på grundvalen af Lundii (1717 års förslag).
III.
Förslag till Såramålabalk 1713.
Förslaget, i handskrift sign. SB II, har utarbetats af Professor C. Lundius.
Det föredrogs i Lagkommissionen den 10 februari 1716 — 16 maj 1717.
— Tidigare förslag, utarbetade under ifrågavarande period (Bd II s.
284 — 289, 292 — 293), finnas numera icke i behåll.
Icke heller har bevarats det förslag, som utarbetats på grundvalen af Lundii (1717 års förslag).
II.
Förslag till Tjufvabalk 1706.
Förslaget, i handskrift sign. TB II, är författadt af Rådman M. Nyman.
Det föredrogs i Lagkommissionen den 25 maj och den 14 juni 1706 (Bd II s.
264 — 268 jfr Bd, II s. 272).
Derefter föredrogs förslaget ånyo den 8 november och 13 december 1706 (Bd II s.
280 — 283).
Äfven de ändringar, som då beslutades, finnas införda i förevarande förslag.
Å handskriftens första sida har af Folcher antecknats: » Thetta exemplar är det som sist blef corrigerat in Decembri 1706 och färdigt låta komma under Kl: e M: tts nådige adprobation, allenast att qvantum af böter enstädes bör specificeras, som skall ske, när böterne allestädes i balkarne komma att iämkas. » — Tidigare förslag utarbetade under ifrågavarande period (Bd II s.
88 — 92, 176 — 226, 241 — 254) finnas numera icke i behåll.
III.
Förslag till Tjufvabalk 1713.
Förslaget, i handskrift sign. TB III, är utarbetadt af Professor C. Lundius.
Det föredrogs i Lagkommissionen den 10 februari 1716 — 16 maj 1717.
IV.
Förslag till Tjufvabalk 1717.
Förslaget, i handskrift sign. TB IV, är inom Lagkommissionen utarbetadt på grundvalen af föredragningen den 10 februari 1716 — 16 maj 1717.
A handskriftens första sida har af Folcher antecknats: » Sidsta exemplaret, som är corrigerat 1716 och färdigt Kl: e M: tt underdånigst att föredragas. » Derpå följer en anteckning med annan stil: » Denuo reviderat a: o 1717 den 4 maj. »
II.
Förslag till Lägermålsbalk 1713.
Förslaget, i handskrift sign. LB II, har utarbetats af Professor C. Lundius.
Det föredrogs i Lagkommissionen den 10 februari 1716 — 16 maj 1717.
— Tidigare förslag, utarbetade under ifrågavarande period (Bd II s.
163 — 165, 230), finnas numera icke i behåll.
Icke heller har bevarats det förslag, som utarbetats på grundvalen af Lundii (1717 års förslag).
Utsökningsbalken.
I.
Förslag till Utsökningsbalk 1714.
Förslaget, som sannolikt är författadt af Assessor J. Enander (Bd III s.
187 — 188) föredrogs i Lagkommissionen den 19 november — 10 december 1714 (Bd III s.
188 — 195).
Det föreligger i två handskrifter, af hvilka den ena in 4: o, sign. B.
101 f. (UB I: 1) tillhör Upsala Universitets bibliotek, den andra in fol., sign. UB I: 2, förvaras i Riksarkivet.
Den förra handskriften är en jemförelsevis gammal afskrift.
Efter denna handskrift, som betecknats med A, har förslaget blifvit tryckt.
Den senare handskriften (B) är en yngre, mycket bristfällig afskrift.
Endast ett fåtal afvikande läsarter hafva upptagits, enär de flesta afvikelserna bero af felskrifning.
Å första sidan af denna handskrift finnes följande anteckning: » Den kongl.
Lagkommissionens utkast och project till en ny Executionsstadga, afsändt till hans höggrefvel.
Excell: s Kongl.
Rådet Fältmarskalkens och Generalgouverneurens, men då warande Generalgouverneurens öfwerseende den 16 dec.
a: o 1714. » — Ett af Lundius utarbetadt förslag till Utsökningsbalk (Bd III s. 171) granskades i Lagkommissionen den 18 oktober — 15 november 1714 (Bd III s.
172 — 187), men finnes numera icke i behåll.
Icke heller har bevarats det på grundvalen af den i november — december 1714 skedda föredragningen utarbetade förslaget (1717 års förslag).
Rättegångsbalken.
II.
Förslag till Rättegångsbalk 1717.
Förslaget, i handskrift sign. RB II, är byggdt på ett utkast, som enligt Lagkommissionens beslut den 13 december 1714 (Bd III s. 196) öfverlemnades till granskning af Lagman G. Cederhjelm samt Assessorerna J. Enander och Isak Silfverstråle.
Efter denna granskning föredrogs utkastet i Lagkommissionen den 31 januari — 3 mars 1715 (Bd III 193 — 213).
Emellertid öfverensstämmer förevarande förslag icke fullständigt med protokollet öfver denna granskning.
Det måste sålunda antagas, att förslaget efter den 3 mars 1715 ånyo omarbetats, innan RB i skrifvelse till K.
M: t den 16 maj 1717 anmäldes vara färdig.
Förslaget har, såsom handskriften utvisar, fullständigt omarbetats af Grefve Cronhjelm.
— Tidigare förslag, utarbetade under frågavarande period (Bd III s.
124 — 127, 180 — 184), finnas numera icke i behåll.
Upsala den 15 november 1903.
Wilhelm Sjögren.
GIFTERMÅLSBALKEN VIII.
Förslag till Giftermålsbalk 1713.
Giftomålabalker.
Cap.
I. Hwar som rätter giftoman skal wara, och om laga giftomål.
§ 1.
Wil man hionalag byggia; tå skal han mö af rättom giftomanne bedia, och ey med wålde taga, eller hemligen til sig locka: giör thet någor; straffes han tå efter Kyrkiolagen, och thy som framdeles urskils i thessom balk och Edsörismålom.
§ 2.
Fader är sine dotters rätte giftoman, doch må moders råd thertil höras.
Är fader död, tå är moder med nästa skyldmanna råde: lefwer ey fader, eller moder; wari tå then, som fader wid fullt förstånd med witnom; eller med ypno och sanno brefwe sino och insigle, ther witne ey kunnat wid handena wara Kongl.
M.
Förord.
om testam.
3 Jul.
1686 art. 9 fin., cap.
8 § 1 Kiöpmb.
LL.
orden: witne eller bref etc.; eller moder med nästa frända råde til giftoman stadgadt hafwer.
§ 3.
Äro ey the til; tå är sambroder, ther näst halfbroder af fäderne; sedan halfbroder af möderne; doch med faderfaders, eller moderfaders råde: lefwa ey sambröder, eller halfbröder; tå är faderfader giftoman; näst honom moderfader; thernäst faderbroder; sedan moderbroder; näst them the henne skyldast äre å fäderne, eller möderne: äro the både iämskylde; wari tå then närmast som å fäderne är, man och ey qwinna; doch med nästa skyldmans af möderne och laga förmyndares råde: lefwa ey skyldmän, eller är ey någor af them ther til fallen, utan förmyndaren allena, tå skal han hennes rätter giftoman wara.
§ 4.
Nu twistas emellan thesse förnämda om giftomans rätt; eller fins ey näster giftoman wälwiliande, eller beqwäm rätteliga at förese, och giörligen utleta hennes bätsta som til ächta begäres; pröfwe tå thet domaren, och therom förordne, som han efter lag, kunnist och bästo samwete sino skäligast finner; doch så, at ett friwilligt qwinnones så wäl som mansens ia och samtycke thet giftomål fästa.
§ 5.
Ingom må lätteligen ächtenskap tilstädias, som ey til laga och moganda ålder kommen är; mannen upfyllt aderton, och qwinnan fiorton åhr Kongl.
M. Kyrkiolag cap.
15 § 5.
Jure rom.
sägs och: plena maris pubertas expletis 18 annis, § 4 Instit.
de adopt.
1.
11, § 1 ff. eod.
tit.
Add.
comment.
doctorum variarum gentium, et cap.
28 § 1 uti originalutkastet af Erfdab., ty om eliest, fordras härutinnan wisserligen, at en sådan är sig sielfwom rådande, wid godt och fullt förstånd.
Synes och legislatoris mening så wara.
.
Cap.
II.
Om laga trolåfning.
§ 1.
Laga trolåfning bör i rätta giftomans, och tu witnes af mankön närwaro efter Kyrkiolagen förrättas Kyrkiolagen cit.
cap.
§ 10.: skier thet ey; wari ogilt, om giftoman ther å klagar: och bötin tå the sig olagligen fäst hafwa; hwarthera tyo daler til the fattiga: gillas then trolåfning af giftomanne; warin tå båden saklöse.
§ 2.
Förbinder sig eliest någon fullmyndig skrifteligen med wederböranda godwilia och samtychio til ächtenskap med ene qwinno, som ärlig är, men sedan wil löftet ryggia, och taga ena andra; then samme ware plichtig sine hands skrift och förbindelse at fullborda Ratio, at thenne § synes kunna tilläggas.
Matrimonii obligatio är res iure divino sanctissima, som jurisconsulti tala, och therför bör sine fraude fullkomnas.
Gillar och S.
L. likaledes uti contractibus bref och witne.
Finnes thertil exempla rerum ita iudicatarum.&amp;gt;.
Giör thet omyndig hemligen; wari tå thet ogilt, som Kyrkiolagen säger&amp;lt; Kyrkiolagen cit.
cap.
et §.
.
§ 3.
Fäster annar mö, än rätter giftoman; eller hans wisse ombudsman, som hans fulla macht ther til hafwer med brefwe och insigle, eller med witnom C.
15 § 1 fin.
Jordab.
LL.
R.
J.: Quod qvis per alium facit per se fecisse videtur, c.
72 in 6: o de R.
J.; wari ogilt, och bote som olagligen fäste tiugu daler, samt giälde allan skada åter.
Fäster giftoman twem ena mö; böte fyratyo daler och skadan åter.
§ 4.
Nu fäster sig någor wetandes med then som förr lagliga förlåfwad är; böte tå then oförlåfwade tretyo, och then förlåfwade sextyo daler: äro ock båden förrut androm trolåfwade; böte hwarthera sextyo daler.
Kommer lägersmål ther til; plichten som framdeles stadgas i Lägersmålom: hafwin och ther til förwärkadt alla them emellan gifna gåfwor them fattigom til tarwa Ratio methodi synes fordra, at thenne § må fölia, och sedan then som handlar om honom, som owetandes thet giör.
.
§ 5.
Fäster sig någor owetandes med the qwinno, eller qwinna med them manne, som förr trolåfwad är; wari saklös: och then som sig i fästom med androm trolåfwar; böte sextyo daler, som förr är sagdt, samt fylle allan ther af timande skada och omkostnadt: hafwin ock thesutan förbrutit til then saklösa alla them emellan gifna gåfwor.
Ar någor på annat sätt til skilnaden i fästning wållandes; eller fäster sig wetandes med then han ey må för skyldskap, eller annor hinder skul, efter Kyrkiona rätt, hionalag byggia; wari lag samma.
§ 6.
Wålda bägge lika fästninga skilnaden; hafwin tå förwärkadt alla them emellan gifna gåfwor til the fattiga; och böte hwarthera sextyo daler.
§ 7.
Äro ey både lika wållande ther til, utan enthera mera thes wiliande och wållande: wari tå thes bot, som mindre skyldig är, ther effter; men gåfworna förbrutna til the fattiga Ratio: ubi eadem ratio, idem etiam ius; ubi diversa, diversum quoque ius, 1.
32 ff. ad leg. Aqvil.
et DD.
Så skilies och casus cap.
12 § 1 inf.
d. t. efter hr Assessorens Enandri likmätiga ther med lagen tilsats; som och här synes kunna skie.
.
§ 8.
Gifwer sig någor okiänder ut at wara annan til namn, eller stånd, än then han eller hon är, och therigenom bedrager någon til trolåfning med sig; böte ottatyo daler til tweskiptes, och tagi halft then beswiken blef, och andra helftena the fattige; hafwi ock förbrutit til then saklösa alla them emellan wäxlade gåfwor, och wari fästningen ogill.
Kommer thet til giftomål them emellan; pröfve tå andelig rätt, hwad thet heller skal stånda, eller återgånga: dömes thet åter; plichte tå then brottslige, som förr är förmält, med ottatyo daler, och thertil för groft bedrägeri, som framdeles skils i Tiufwamålom uti 7 cap.
7 § och giälde til then beswikna allan skada åter och bekostnadt Ratio: R.
J.: Gravioris delicti asperior poena esse debet.
Uti herra Collectorum utkast fins här och bedrägerij begångit af then som så listeligen sökt ächtenskap, och om thes straff uti capite, som iag citerat.
Synes altså anständigt, at then som förleder annan til wigsel och fullkomligit ächtenskap ey mindre plichta skal, än then som allenast til trolofning.
För bedrägerie är 10 dalers bot cit.
cap., hwarför kan iag icke annat finna än herra Collectorum mening warit, som här utsättes klarligare.
.
§ 9.
Låfwas barn til samman af föräldromen, eller giftomanne uti thera barndoms åhr; thet måge the hålla, eller återbryta, enär the til laga och moganda ålder komma.
§ 10.
Hwar som mycket drucken sig trolofwar, och sedan nöchter thet icke ångrar, utan sig ther wid alwarliga håller och gillar: eller af räddhoga och twång ingår trolåfning, och sedan ther til rätteliga samtycker: eller med konstande förledder sig therutinnan alldeles begifwer: eller trolåfnings wilkoren fullkomligen sielfwer upphäfwer: hafwin thesse inga macht thenna så fastan stälta trolåfning sedan att ryggia Ratio til thessa här tilsatta casus, och thera decision fins i J.
R. sålunda: qvod ab initio iure non subsistit, novo accedente consensu convalescit.
Eller som andre uttyda: res ab initio vitiosa robur sumit, si impedimentum cessat, et nova causa superveniat, qva actum confirmat.
Bronchorst ad 1.
29 [D.
] de R.
J.
Synes och Kyrkiolagen på sådana casus hafwa sitt afseende, cap.
15 § 11, 12, 15..
§ 11.
Ingen man eller qwinna må sig fästa och förplichta i mediertid the lefwa uti ächtenskap, annan at ächta: skier thet; wari ogilt: och skola the som thenna förplichtelse giöra, eller sig ther til förskrifwa, så wäl som the sådana förplichtelse eller förskrifning taga, straffas såsom framdeles i slikom målom urskils i Högmålom uti 24 cap.
2 § Conferantur canones conciliorum uti Concordant.
Canonum d. t. och Carpz [ovii] Consistor.
Jurisprud.
lib.
2 tit.
1 def.
15 n.
5 samt K. Christiani V nya Danska lag lib.
3 cap.
16 § 7, theruti och samme casus kan läsas.
.
§ 12.
Ingen å naturens wägnar, eller af kropsens brächlighet platt oförmögen til ächtenskaps plicht må med then trolåfwas, som thertil skickelig är: skier thet; wari ogilt: och hafwi ther til förwärkadt the utgifna gåfwor til then oskyldiga, samt uprätte allan skada åter.
Fullbordas svikeliga ächtenskapet; gånge tå thermed som Kyrkiolagen förmår, och framdeles stadgas i thessom balk 11 cap.
5 § Thenne § synes och kunna tilläggias i anledning af cap.
15 § 1 n.
1 i Kyrkolagen.
.
§ 13.
Gifwa fästehion sin emillan gåfwor i penningom eller lösörom för ächtenskaps skuld: dör sedan fästeqwinna förr än wigelse åkommer; gifwe tå fästeman til thes dödas föräldrar, eller arfwingar alt hwad han fått, och tagi åter alt hwad han gifwit hafwer: döör fästeman ifrå fästeqwinno sine; tagi hon sina gåfwor åter, och behålle hwad henne gifwit war.
Är testamente giordt; blifwe tå therwid som i Erfdabalkenom skils.
Cap.
III.
Om barn som aflas i fästom; eller i lönskaläge, ther ächtenskap folier; eller i twegifto; och om giftorätt i twegifto.
§ 1.
Aflar man barn med fästeqwinno sine; eller med någro andro under ächtenskaps låfwen; eller begår lönskaläge, ther å sedan ächtenskap med the förkränkta, eller fästning fölier äntå at wigningen ey tilkommer: warin tå the barn ächta; ty ther modrens wilkor bättras, ther bättras också barnsens.
§ 2.
Träder någor til annat giftomål lagligen och med kyrkiona låf, och aflar barn: fins tå sedan, at förre mannen lefwer; the barn warin och ächta.
Om arf thera skils i Erfdabalkenom.
§ 3.
Kommer then förre åter; ther brytes thet senare giftomål, om them ey annorledes åsämier: tagi tå then senare, som efter Kyrkiolagen ur bo wika bör, alt thet åter, som han gitter fulltyga i bo med sig infördt, eller med egnom slögdom ther wunnit hafwa.
Är thet hustrun som wika måste; tagi hon ock ther til morgongåfwo sina.
Hafwa the barn samman i gifto som brytes, och wil moder them til upfostring taga; pröfwe tå domaren, om hon thet gitter och kan, och lägge så them emellan hwad fadren ther til årligen gifwa må.
Ey mågo skilde makar annan rätt til hwarthera bo och ägendom niuta, än nu är sagdt.
Huru barn af twegifto ärfwa skola, stadgas i Erfdabalkenom Cap.
17 § 4..
§ 4.
Träder man eller qwinna thes wetandes at förra maken lefwer, af ondt upsåt, eller list, emot lag och kyrkiona låf i annat giftomål; plichte tå som i Högmålom sägs.
Cap.
IV.
Om giftomål emot föräldrars, eller rätta giftomans willia: och om giftoman hindrar giftomål.
§ 1.
Gifter sig mö mot föräldrars wilia; eller begår hordom, eller lönskaläge; stånde tå i föräldrarna macht efter lag i Erfdabalkenom henne arflösa att giöra i löst och fast: ey må then, som ena mö lägradt hafwer, få henne til ächta, utan fader och moder gifwa ther ia och samtyckio til, eller at wigtiga skiäl ther til styrkia.
§ 2.
Gifter sig son eller enkia emot föräldrars wilia, mädan the i thera hus och bröd lefwa: skier thet föräldromen til förtret och wanwyrdning, eller med wanrycktada personer; wari lag samma.
Lefwa the utom föräldrarna bo; warin icke thes mindre plichtige at sökia thera råd til giftomål, såsom i Kyrkiolagen 15 cap.
och Erfdabalkenom uti 16 cap.
5 § stadgas.
§ 3.
Nu gifter sig mö, efter faders och moders död, utan rätta giftomans ia och samtyckio, och är eliest til thes arf efter lag berättigad; hafwi han macht at giöra henne arflösa til aflinga iord och lösöra: är hon ey til arfwet berättigad; böte tå af egno aflinga sino och lösörom tiugunda delen til the fattiga, om giftoman ther å klagar, och wil ey til thet giftomål samtyckia.
§ 4.
Hindrar giftoman oskiäligen af hårdhet och ilwilia, för egna winning, eller andra fåfänga orsaker, ett lagliga sökt giftomål; förhålles tå thermed efter Kyrkiolagen Conf.
Kyrkiolagen c.
15 § 6.: kommer äntå saken til werdslig rätt ther at afdömas, och pröfwas giftoman ther til saker; böte femtyo daler, och uprätte allan skada och kostnadt åter: men af föräldromen mågo barn hwarken böter eller skadestånd i thy måle sökia.
Cap.
V. Om ächtenskaps fullbordande, eller wigning oskiäliga wägras, eller uppehålles.
§ 1.
Nu hafwer man qwinno lagligen fäst, och wil ächtenskap igenom kyrkiona band fullkomna; tilsägie han tå giftomanne therom sex wekor förrut: wägrar han thet emot hennes wilia, utan skiäliga orsaker, ock ther icke eller skilnader i trolåfningen sökes Sal.
hr Hofrådets och Kongl.
Revis.
Secreterarens Stiernhöks observatio mss.
; anlite han tå konungens befallningshafwanda bistånd til wigelsens fullbordande utan uppehåld; och böte sedan giftoman för olaga hinder och drögsmål femtyo daler, och fylle allan skadan, som fästemannen ther i fångit hafwer, och kostnaden åter efter domarens ompröfwande: men är så hennes wilie, och sökes förthenskul för laga orsaker af giftomanne skilnader; tå förfares thermed efter Kyrkiolagen uti 16 cap.
1 §.
§ 2.
Ther någor af them trolåfwadom oskiäliga undandrager sig wigningen, eller söker then utan fog uppehålla; gånge thermed som om giftomanne sagdt är.
Framhärdar någor thera i thes motwilia at draga sig undan wigningen; wari tå then oskyldige ey thes mindre för thes ächta maka förklarad, och niute fullan giftorätt i thens brotsligas ägendom.
Förrymer fästeman ifrån sine fästeqwinno, som af honom häfdad är; förfares tå thermed som i Kyrkiolagen stadgas om ächta makar Kongl.
M. Rescript 10 Octob.
1699..
§ 3.
Söker någor å sina eller andras wägna, genom hwariahanda iäf och klander, ett ächtenskap at hindra, eller uppehålla; tå må wäl domaren thet mål pröfwa: men ställe doch kiäranden förrut borgen för allom skada och kostnade, som them trolåfwadom Kyrkiolagen cap.
15 § ult.
har » brudefolket »; synes altså kunna sättias i num.
plur.
ther af tima kan: gitter han tå sedan iäf och klander sitt ey fulltyga; böte femtyo daler, och upfylle både skada och kostnadt.
Samma lag wari om the iäf, som under Kyrkiolagen höra.
Cap.
VI.
Om förord före ächtenskapet, emellan them, som hionalag byggia willia.
§ 1.
Förordom bör kraft och witsord gifwas, som man och qwinna, eller hennes målsman, ther hon mö är, sin emellan före ächtenskapet giöra: ware sig om then giftorätt hwarthera äga skal, eller huru beggia thera bo emellan them och theras barn och arfwingar wid dödsfall skiftas skal; utan the skie med thens förfång, som bättre skiäl och rätt til ägendomen then tiden äger, eller äga kan.
Mågo förthenskull förord thessa ey giälla; utan at the före wigslen i goda manna närwaro skrifteligen fattada blifwit, och iämte noga uptekning öfwer then ägendom hwarthera tå rätteliga äger, eller rätt til hafwer, inteknada så snart thet sig giöra låter, och högst innan sex wekor § 3 h. c., wid rätten ther the bo, eller then förordade ägendomen är belägen: doch må them fritt stånda; hwad han, eller hon wil thenna uptekning ypnada, eller förseglada wid rätten inläggia, allenast förord thera til alla delar och omständigheter uti then uprättada och inteknada skriften äro införda.
§ 2.
Giöra man och qwinna sin emellan thessa förord utom lands, och wilia at the ock inrikes giälla skola uti then ägendomen the här äga, ändoch the sielfwe hit eij inkomma: gitta the tå bewisa, at sådana förord före ächtenskap thera utrikes med witnom uprättada, och innan twå månader ther efter inrikis wid rätten, som sagdt är, angifna och inteknada äro; hafwin the tå laga kraft.
§ 3.
Giöra the sådana förord utländis, och komma sedan sielfwe hit i landet; tå skola the som inländis födde äro inom sex wekor, men utländske, som sig här nidersättia, innan natt och åhr sedan the ankomne äro, sådant på sätt, som förr är sagdt, här intekna låta: skier thet ey; hafwin the förord inga macht.
Cap.
VII.
Om mansens målsmansrätt för hustru sine, och om morgongåfwor.
§ 1.
Sedan man och qwinna wigde äro, tå är han hennes rätte målsman, som må och bör för henne tala och swara.
Uti missgiärningar bör hon sielf swara Ratio: eftersom af domaren skie skal plena causæ inqvisitio, l.
9 C. de iudiciis, och han efter S. lag bör fulla sanning utleta.
, och lida thet straff som lagen stadgar: doch må mannen, henne bistånd giöra uti thy Rättegångsbalken kan tillåta.
§ 2.
Före wigningen skal han henne wissa morgongåfwo utfästa och nämna, ehwad han med mö eller enkio sig gifter.
§ 3.
Gifs the morgongåfwa i iord och gårdom, wari sig arf eller aflinge; tå må the ey wara mera än at hon swarar emot tridia delen af mansens behåldna fasta ägendom och andehl i bo, när han igenom döden afgår: och ehwad morgongåfwa i stadenom, eller å landet, af frälses eller ofrälses män utfästas kan, winner ey hustrun annan rätt thertil, än at hon the nyttiar och brukar sig til godo i sinom lifstid, eller så länge hon änkia sitter, och i sinom enkiodom ärliga lefwer: wari hon ock förplichtad, medan hon morgongåfwo sina i handom hafwer, at hålla the wid macht, och ey låta genom sitt wållande förwärras: men dör hustrun enkia; eller gånger å andra gifto; eller beträdes med oärligo lefwerne; afträde hon tå morgongåfwone med allo boredo och boskapi, såsom hon alt emot tagit hafwer, til mansens barn, eller andra arfwingar.
§ 4.
Nu utfästar man morgongåfwo i lösörom; gifwe tå ey högre än til hwarn tionda penning eller dehl af sinom behåldna lösa ägendom och andehl i bo wid thes dödsfall, och förblifwe tå samma gåfwa hustrune fullkomlige ägendom.
§ 5.
En man må hustru sine morgongåfwo gifwa, hwad han heller wil i löso eller fasto gotse, eller af bådom tillika; doch ej högre af hwario thera, än nu är sagdt, men wäl mindre.
§ 6.
Dör mannen, och fins ey wissa morgongåfwo wara utfästan; niute tå hustrun til morgongåfwo helftena af thy mannen högst i morgongåfwo gifwa kunde som förr är sagdt.
Cap.
VIII.
Om giftorätt i bo.
§ 1.
Laga giftorätt är mellan man och hustru, af frälse, eller ofrälse, som under landslagom lyda: at i allom lösörom, the förr ächtenskapet äga, eller under ächtenskapet äga få, och i allo orörligo gotse, wari sig in- eller utom riket Kongl.
M.
Bref 29 Mart.
1682., mädan the i hionalag äro, wärfwa och samman afla kunna, ther äger mannen rätt å til twå delar, och hustrun til tridia delen: men all annor iord, hus, eller watnwärk, som man, eller hustru förr ächtenskapet ärft, eller lagligen wärft hafwer; eller hwad them, mädan hionalaget är, i iord och fasto gotse til arfs falla kan, thet må ey til giftorätt räknas, utan hwar för sig enskylt behålla: doch så; at alla räntor, årswäxt och inkomster, som theraf årligen i boet inflyta, för lösöra anses, och förthenskul mågo the theraf hwar sin giftorätt niuta, efter thy som förr är sagdt.
§ 2.
Äger then under landsrätt hörer iord, hus, gårdar, tomter, eller watnwärka i stadenom, eller inom stadsens mark och rätt; förhålles tå thermed efter stadslag Kongl.
M. Resol.
16 Mart.
1689 § 3, c.
12 § 1 et 2 Rådstb: r..
§ 3.
I allo thy gotse man eller hustru under staden och thes rätt lydande i stadenom, eller inom thes mark äga, eller förwärfwa, ehwad thet är iord, eller lösöra; hafwin the hwar sin giftorätt efter stadsrätt til hälftena: men hwad the å landet äga, eller äga få, i löso och fasto gotse, som här ofwan förmält är, och i Erfdabalkenom widare upräknas; ligge thet alt under landslagom.
§ 4.
Är någor genom laga dom för ächta maka förklarad, fast wigningen eij åkommer; åtniute han ock thenna giftorätt: men drager sig någor undan wigelse af motwilia; hafwi han förlorat sin giftorätt i thens andras ägendom, utan han sig rättar och låter sammanwigias.
Cap.
IX.
Huru mannen må hustrune iord och fasta ägendom, gods eller gård bortskifta, förpanta, eller sälia: och huru the hwars annars giäld af gotse thera giälda skola: så och om hustru må sig i handel inlåta.
§ 1.
Ingen man hafwi macht sine hustrus iord och fasta gots på landet at bortskifta, förpanta, eller sälia, ehwad the barn samman hafwa, eller ey; utan han hafwi ther til hustrune friwilliga ia, samtyckio och underskrift; eller at hon wid wederbörande domstol thet munteligen rätteliga tilstår.
Skier skifte sålunda; skifte tå til bättra, och ey til wärra.
Tiltränger nöd at sälia ther om i Jordb.
5 cap.
3 § handlas; säli tå, eller förpante ey mera af hennes fasta ägendom och iorde, än tridiung mot twå delar af sine.
§ 2.
I stadenom hafwi ey heller mannen macht hustrune fasta ägendom, tomt, eller gård at sälia, utan hennes ia och samtyckio.
§ 3.
Hafwer man, eller hustru giordt giäld före ächtenskapet; the giälde hwar af sino gotse: ey skal thens enas andehl i bo, eller enskylte gots för thens andras giäld i thy måle til betalning gånga, ehwad the under lands [-] eller stadslagom lyda.
Och förthenskul ther ägendomens afträdande skie skal til sådana skulds betalning, och odalgots räntor och inkomster wid afradsdagen i boet influtit, eller inflyta bohrt, och all åhrswäxten inbärgad är, och utmätningen wid samma tid skier; tillåtes tå en gång för alla, och ey widare, fördelningen ther af til giälds betalning efter giftorätten, på thet then oskyldige makan icke komma må sedan at lida Ursprungliga: komma må orätteliga sedan at lida.
— Kongl.
M.
Förklaring 28 Maji 1687, memb.
1 § 1..
§ 4.
Nu kunna the båden, eller enthera giälden giordt hafwa i warande ächtenskap, eller til trolåfning, och bröllops kostnadt: thet må för beggia thera giäld hållas, och af bo thera oskipto i lösörom och aflinge giäldas; såsom ock af beggia thera hus och ägendom i stadenom, så långt then räcker.
Räckia ey the til fulla giälda; fylles tå thet som brister af beggia thera enskylto gotse och odalfasta å landet: mannen giälde twå delar, och hustrun tridiung.
Nu har ey utan annat thera egen iord och fast ägendom: är thet mannen; betale han tå thet återstår och giäldas skal med sinom enskylta ägendom å landet, så långt then räcker: är thet hustrun; giälde hon tå af enskylto gotse sino å landet ey mer än tridiung af thy som i betalningen brister: ey må hon af sino odalfasta gotse mera giälda än tridiung af giälden, äntå at giäldet är mera.
§ 5.
Äro giäld tilkommen af mansens eller hustrune särskilta wållande, eller förgiörelse, brott, eller missgiärning, slösande, dobbel, eller annat sådant, ther i then andre hwarken dehl, eller nytto haft, eller förwänta kunnat: wari tå thens oskyldigas faste ägendom, och hela thes andehl i boet för sådana giäld frikallad: ty at hwar bör sina sak ensamm böta, och ingens annars lott förwärka.
§ 6.
Hafwi inga hustru macht at låta sig i handel om fasto gotse, eller sälia något af lösörom i bo thera, utan thet skier med mansens samtyckio och fullmacht; eller af them lösörom, som til salu satte äro; eller at mannen är afwita, eller frånwarande, eller öfwergifwer och förlöper sine hustru: sitter hon tå med barnomen hema, och torf wider födo för sig och them, eller ther hon barnlös är, sig annorledes ey föda kan; eller annor nöd tiltränger: tå må hon åt saklöso til nödtorft sälia; doch med råde och ia nästa frända, om thet fast gots är som sälies: skier thet annorledes; hafwi tå mannen wåld thet wid hustruna giorda kiöp at ryggia och återkalla, som sägs i Handelsbalkenom.
Cap.
X.
Om barna eller Ursprungligen: och.
arfwinga afwitring för inträdet i andra gifto.
§ 1.
Hafwi ingen enkling, eller enkia macht å andra gifto gånga förr än the barn thera af förra gifto, eller thens dödas arfwingar, ther ey barn äro, efter then rätt them efter lands [-] eller stadsrätt tilkommer, afwitradt hafwa: giör thet någor; hafwi han tå förwärkadt til barn eller arfwingar tridiung af sinom behåldna andehl i boet efter förra gifto.
Understår sig ock någor prester at wigia någon enkling, eller några enkio förr än afwittring lagliga skiedd är; straffes han, som i Kyrkiolagen stadgas Kyrkiolagen c.
15 § 24..
§ 2.
Flyttar enkling, eller enkia, som gånga wil å andra gifto, att hålla hus och bohag tilsamman, innan Ursprungligen: tilsamman, ey afwäntandes til.&amp;gt; thes sorgetiden efter Kyrkiolagen är ute; plichten tå the brotslige, hwar för sig med tyo daler, och flytten icke thes mindre ifrån hwar androm til thes the lagligen kunna blifwa wigde&amp;lt; Kongl.
M.
Förord.
20 Octob.
1698 och bref til alla hofrätter.
.
Cap.
XI.
Om man eller hustru giör hor: eller af arghet och ondsko förlöper sitt ächtenskap, och kommer ey åter, hwad rätt the förwärkadt hafwa: och huru barn må födas och upfostras ther fullkommelig ächtenskaps skillnader skier.
§ 1.
Begår man eller hustru hor, eller af ondsko och arghet förlöper sin ächta maka, och håller sig undan i upsåt, at ey mer med then samma i thy hionalagi lefwa; tillåtes tå uti ächtenskapet skilnader efter Kyrkiolagen, och hafwi then brotslige således förwärkadt til then obrotsliga helftena af sinom giftorätt: är thet hustru; hafwi hon och förgiordt morgongåfwo sina: och tagi fader barnen, om the til äro, under wåld och wärio sina.
Sämier them åter; eller förlåter then oskyldige hwad i thesse måtto brutit är; eller blanda the sig i säng samman; niute tå then brottslige fullan giftorätt, och hustrun morgongåfwo sina, med mindre the sin emellan annor förord giordt hafwa; hwilkom bör ock i thesso måleno witsord gifwas.
§ 2.
Wil icke man eller hustru förlåta thet enthera således brutit hafwer, och fins ey, at the sedan samlag haft: behålle tå then oskyldige til sitt och barnana underhåld, eller ther barn icke äro, til egna nytto, medan han, eller hon ogift är, sin fulla giftorätt; och ther til hwad then brotslige af sinom rätt förwärkadt hafwer, som sagdt är: går then oskyldige å andra gifto; tilfalle tå thet förwärkat war barnomen; eller ther barn döde äro, eller the ey haft barn samman, til then oskyldiga, och sedan hans nästa arfwingar Ty at ingen må annan qwikkan ärwa, c.
8 princ.
Ärfdab.
Upl.L., l.
1 ff. de heredit.
vel act.
vend.
et l.
1 ff. pro herede.
: ty at ey må then brotslige niuta, eller någor å hans sido uti then dehl til arfs komma, som han med brutum sinom förwärkadt hafwer i thy måleno.
§ 3.
När nu man, eller hustru således ächtenskap thera förbryta, och hafwa barn samman aflat: åsämier them ey, ho barnen när sig hafwa skal; wari tå ther til närmast then rätt sin icke förbrutit: är then ther til ey fallen barnomen at förese; pröfwe tå domaren, hwad heller fader, eller moder, eller någor annar them til sig taga må at upfostra: och ehwad the barn dömas när fadren, eller modren, eller när andra at wara; skal tå til födo thera och upfostring så mycket af beggia thera ägendom, inkomster, lön, eller slögdom ther til tagas, som domaren efter barnana wilkor och antahl, så ock hwars och ens förmågo skiäligit pröfwar.
§ 4.
Hafwer man eller hustru begådt lägersmål med någrom androm, under then tid the lagligen fäste warit, och blifwer thet kunnigt efter wigelse thera, och skilnader lagligen therpå fölier; wari lag samma.
Fins qwinna wara häfdad af enom androm förr fästningen, och warder ther til wunnen efter wigelsen: wil ey mannen förlåta henne thes brott, utan kommer således skilnader uti ächtenskapet them emellan lagligen; tagi tå mannen åter alt thet han med sig i boet infördt, så och kostnadt han till fästningen och bröllopet gjordt hafwer, med alla the gåfwor han henne gifwit; behålle och ther til hwad hon honom, litet, eller mycket, gifwit hafwer.
§ 5.
Är någor man, eller qwinna af naturen, som förr är sagdt, wanför, oförmögen, och til ächtenskap platt oskickelig; eller drages med ene oboteliga smittande siuko, förtiger thet och förleder annan Ursprungligen: förleder i samme sot annan.
swikligen til giftomål med sig: warder thet fulltygat; gånge thå ächtenskapet åter efter Kyrkiolagen, och niute then brotslige ingen rätt i boet, efter thy här ofwanföre förmält är; uprätte ock them, som beswiken blef, allan skada och kostnadt, samt plichte som för annat bedrägeri, framdeles skils.
Cap.
XII.
Om olåt, kif och osämio mellan man och hustru; och om the olagligen sig skilia til säng, bord och sätu.
§ 1.
Ehuru wäl man och hustru efter Guds skickelse äro ett; spöries doch, ty wärr!
ofta, at them emellan hat, wrede och wrånghet så råda få, at hwarken domkapitlets warning, eller förelagt wite them åter sämia gitter: tå bör werldslig rätt ther handena wid läggia och pröfwa, hwad heller enthera, eller begge ther skul til äro: och plichte ther efter then brotslige, hwar för sig, med femtyo daler, eller fiorton dagars hächtelse wid watn och bröd: wålder then ene mer, then andre mindre; lämpes tå straffet ther efter: bättra the sig icke; fördubbles tå straffet så ofta ther öfwer med skiälom kan klagas.
§ 2.
Skilier sig man, eller hustru olagligen wid hwar annan til säng, bord och sätu, och af tresko, hat, eller motwilia wräkias omkring i thy härade och biskopsdöme, ther then andre maken boandes är; eller drifwer man, eller hustru hwar annan ur hus och bo: sitter tå enthera qwar och nyttiar beggia thera gots och ägendom; wari lag samma: doch mågo the tilhållas allwarliga i fridi och enighet sammanbo ther så giörligit är.
§ 3.
Nu kan så illa åtbäras, at man eller hustru, af wrede och bitterhet, slå hwar annan blå, eller blodigan, laman, eller lyttan; förhålles tå thermed och straffes som stadgas i Såramålom I Såramålom fins icke något om qwinnan, tå hon slår sin man; hwarföre iag och then casum ther tilsatt hafwer.
.
Cap.
XIII.
Huru med bo och barnana uppehälle förhållas skal, när ächtenskap lagligen skils til säng, bord och sätu.
§ 1.
Warda ächta folk på någon tid lagligen skilda til säng, bord och sätu, och är mannen ther til wållande; blifwe tå ägendomen wid boet, och lemnes barnen, om the några samman hafwa, hustrune til upfostring: är hon ey skickelig allena them och boet at förestå; sättes tå iämte henne af domaren wisse föreståndare til thenna förwaltning, och tillägges them, efter som the mer eller mindre beswär hafwa kunna, och thet bo förmöget är, theras skiäliga wedergiäldning: mannen skal ock af boet underhåld niuta efter domarens ompröfwande och boets wilkor, med mindre han med tienist sine, eller slögdom sig uppehålla kan: är intet i thy bo, utan allenast å lande räntor af mansens odalgotse, eller inkomster af lönen och förtienstene; niute tå hustrun med barnomen theraf twå delar, och mannen til sina födo och nödtorft tridiungen: är hon barnlös Synes thenne casus således kunna tilläggias efter hennes giftorätt af odalgotsens räntor.
; bekomme tå hon tridiung, ther hon sig thermed uppehålla kan, och thet öfriga wari mansens: är hustrun til skilnaden wållande; blifwe hon therigenom skild ifrån allo förwaltning af boet, och pröfwe domaren, huru mycket henne til nödtorftigt uppehälle af mannenom gifwas skal; utan så är, at hon sig ock med arbete nära kan.
§ 2.
Nu wålda bådin, man och hustru skilnaden i ächtenskapi; tå bör then som af them skickeligast är, doch hälst mannen, boet och barnomen förestå, och erhålle then andre theraf så myckit til nödigt underhälle domaren pröfwar: är ingen thera ther til skickelig; förordne tå domaren goda män, som ägendomen och barnen skiöta, och ther af, mannenom och hustrune, samt barnomen theras underhåld och födo efter boets och hwars thera wilkor gifwa mågo.
§ 3.
Ehwad mannenom, eller hustrune wid thenna ächtenskaps skilnaden anförtros ägendomen och boet at förestå, och under händer hafwa; skal tå thet emot borgen skie, at ägendomen förswarligen skiötas, och ey förslösas må.
Cap.
XIV.
Om medgift, som föräldrar gifwa barnom sinom wid giftomål.
§ 1.
Gifwa föräldrar barnom sinom medgift, iord eller lösöra wid giftomål; eller tå the utur hus och bo thera skilias; eller när thet hälst skie kan: tå skal thet alt rätteliga af them upteknas med thes wärde Synes wara legislatoris mening, som här kan wara tillsatt, af the skiäl iag förr allra ödmiukeligast wid handen gifwit hafwer.&amp;gt;: och hafwi tå then thet undfick bruket och räntona theraf oberäknada så länge fader och moder båden lefwa: döör enthera sedan medgift gafs, och arfwet nu skiftas skal; bäri tå hwar och en med sielfs sins ede altsamman åter; ther uptekning, som sagdt är, icke skiedt; eller thet eliest nu ey wisst och kunnigt är, och syskene sig icke annarledes i fehl af nogare underrättelse kunna åt ordom thera nögia låta; och gånge sedan ther i til laga skifte.
Thet är så underståndande: at alt hwad som behållit och oförnött är, thet skal til skiftes med syskenom, och fader, eller moder, som lefwer, återbäras: men är thet ey behållit, eller är förnött; gifwes tå up som wärdet war tå thet gafs: bestod thet uti penningar; bäres åter samma slags mynt, om thet finnas kan, eller thes fulla wärde som war tå thet utgafs&amp;lt; Orden: » om thet — — — utgafs » äro tillskrifna i marginalen.
: så hafwer en eller annar mera bekommit, än hwart syskene hans eller hennes af fäderne eller möderne, sedan giäld rätteliga guldin är, kan få; gifwes thet ut, på thet hwar och en sin fullan arfwa lott åtniuta må, som i Erfdabalkenom sägs.
Wilia doch föräldrar gifwa barnom sinom, enom eller flerom, til giftomål thera, eller wid annat tillfälle, något i löso gotse, penningar, eller aflinga iord, utan sådana wilkor, til arf och egit; hafwin tå the ther fria macht til: ey må thet gots til skiftes återbäras, som så bewises gifwit wara; utan thet skiedt til thens förfång, som thertil then tiden bättre rätt ägde: men arfwe iord hafwin ey föräldrar wåld at bortgifwa, utan till bruk och nyttona allena, och doch ey länger än til arf skiftas skal efter fader, eller moder.
§ 2.
Gifwer annar giftoman skyldmanne sinom, eller skyldqwinno sine, som thes arfwinge ock så är, medgift wilkorligen, som förmält är, eller utan wilkor i löso och aflado gotse; eller, som lag är, i arfweiord; wari lag samma emellan honom som medgiften, eller owilkorliga gåfwona fått, och hans medarfwingar, tå ärfwas skal efter honom framdeles som så gifwit hade.
§ 3.
Dör son, eller dotter, som hemfölgd fått, barnalös; gånge tå medgift åter til then som gaf: lefwa barn efter; behållen the hemfölgd med samma wilkor som föräldrar thera henne haft: dö the barn förr än then som medgift gaf; gånge tå medgift åter til gifwaren.
§ 4.
Samma lag wari om androm giftomanne, som nästa skyldan man, eller qwinno, således som 2 § säger, ifrån sig gifter, i anseende til them som äro samarfwingar, och niuta tillika arfsrätt efter lag (I marginalen): Såsom om man gifwer medgift sinom sambroder, eller samsyster, och enthera af them dör och lemnar barn efter sig; hwilka äro samarfwingar med thes dödas sambroder eller samsyster.
.
§ 5.
Nu gifwer annar och oskylder medgift; stånde tå therwid, som honom hälst och bäst behagar therom at förordna uti thy efter lag är tillåteligit.
Cap.
XV.
Om mansens, eller hustrune fördehl af bo oskipto.
§ 1.
Dör man, eller hustru: tagi tå then som öfwerlefwer fördehl sin af bo oskipto uti allo thy som han, eller hon hälst wil af lösörom hafwa; doch så, at thet ey stiga må öfwer tiugunda delen af ägendomen i löso gotse och aflinga iorde, som til skiftes bör gånga: är bo fattigt och ringa; tagi tå then som öfwerlefwer sin fästninga ring, dageliga säng sina och nödwändiga gångkläder Cap.
6 Gip: b. Suderm.
LL.&amp;gt;, ändoch the något öfwer tiugunda delen af boets behåldna ägendom stiga kunna.
Huru man och hustru thenna fördehl uttaga skola, sägs i Erfdabalkenom&amp;lt; Cap.
6 Gip: b. Suderm.
LL.
.
§ 2.
Alla böter äga til treskiptes gånga, utan the, som lagen til tweskiptes, eller enskylt uttryckeliga efterlåter.
ÄRFDABALKEN IV.
Förslag till Ärfdabalk 1713.
Erfdabalker.
Cap.
I.
Om arf i gemen.
§ 1.
Dör någor man eller qwinna, och lemnar efter sig ägendom, wari sig rörlig, eller orörlig; tilfalle tå then, sedan gäld guldin äro, antingen them, hwilka han eller hon igenom sin yttersta wilia til sina arfwingar lagligen förordnadt hafwer; eller, ther thet ey skiedt är, them, som för skyldskapsens skuld, efter lag thertil närmaste arfwingar äro; eller ther rätter arfwinge icke är, eller efter lag kommer; tage konunger gots hans, hwad thet är jord, eller lösöra, som fordom kallades danaarf; hwarom också framdeles widare skils i thessom balk.
Cap.
II.
Om ens yttersta wilia eller testamente, huru thet lagligen skal förrättas, och ho thet giöra må Efter capitis primi anledning, och rationem methodi synes anständigt först tala om testamente.
Ther til med förmäles ock uti Iure Rom.
l.
1 princ.
ff. Si tabulæ testamenti wara iuris ordinarii, ante de iudiciis testantium (testamentis) deinde successione ab intestato loqvi.
Och således skier thet icke allenast i Iure Rom., utan ock in legibus aliarum moratarum gentium.
Ty, ther testamente är, komma icke the eliest wederbörande äro, efter lag at ärfwa.
Qvamdiu possit valere testamentum, tamdiu legitimus non admittitur, l.
89 [D.
] de R.
J.
Sedan äro paragraphi här satte efter then ordning som synes tienligast; nemligen först om testamente, och sedan ho thet giöra kan.
Så handlas ock i Iure Rom.
först om testamentis, och sedan om them som få giöra, eller icke giöra testament.
Conf.
tit.
Instit.
de testam.
ord.
et seqq.
Hwilken method then store I [uris] c [onsul] tus Cujacius säger sådana wara, qva nulla comptior esse potest.
.
§ 1.
Alt testamente bör förrättas med klara ord tydeligen och til alla omständigheter fulleligen, uti goda manna närwaro, som ther til witne äro, antingen skrifteligen, eller, ther omständigheterna så fordra, munteligen.
Skier thet skrifteligen; förrättes tå, iämte namns underskrift, med antekning af tid och rum, när, och hwarest thet giordt och underskrifwit blef, och at witnen edeligen, ther så fordras, kunna betyga, at the af testamentsgifwaren warit til witne ther öfwer kallade, och at han med godt och sundt förnuft för them förklarat sin mening therutinnan och wilia aldeles wara sådana, som thet af them underskrefna och bekräftada testamente innehåller och förmäler: doch stånde under hans fria utlåtelse, som testamentet skrifteligen hafwer upsatt, om han wil witnen thes innehåld weta och läsa låta, eller ey: skier testamentet munteligen; kalles ock tå ther til tu eller try witne likaledes, som sagdt är, fulleligen ther om at witna och betyga Stadga om Testamenten 1686 art. 9, conf.
c.
10 § 1 et 7 uti originalet h. tit.
.
§ 2.
Warder någor å sådana ort stadder, at han inga witne wid handen a hafwa kan, och sitt testamente likwäl wid sundt och fullt förstånd med egna hand upsätter, och thet med sine hands och namns underskrift och insigle bekräftar, så at ther om intet skiäligit twifwelsmål är; tå niute samma testamente icke thes mindre laga kraft Kongl.
M: ts cit.
Förord.
om Testament.
1686 art. 9 fin.
jämte thet af S.
Lag til Giftomålabalken antecknadt är.
: men hade han eliest med egna hand sitt testamente upsatt, eller munteligen giordt, och honom sedan tid och lägenhet warit witne ther öfwer at kalla, och alt rätteliga fullkomna, men han sådant wiliandes aflåtit; hafwi tå thet inga macht.
§ 3.
Ho testamente giöra wil, han skal wara kommen til laga ålder, sig och allo sino, som i testamentet inflyter, sielfwer rådande, wid godt och fullt förstånd, samt giöra thet af fria utlåtelse och wilia, utan twång, lockande, och ens eller annars swikeliga förledande.
§ 4.
Om enkio, uti allo thy, som efter lag är tillåteligit, wari lag samma Efter som här talas om mannen först, och sedan om hustrun, och sidst om ene iungfru; ty synes ock kunna något insättias om enkio, efter som hon ock är efter lag sig och sino rådande, c.
28 § 2 uti originalutkastet.
.
§ 5.
Hustru må ock med mansens råde och samtyckio af sinom rätt och andehl i boet testamente giöra.
Nu wil mannen af egennyttighet, eller i andro måtto henne ther uti wara hinderlig; tå stånde thet til domarens skiäliga ompröfwande.
§ 6.
Giftwuxen iungfru, som til godt förstånd och wetenskap kommen är, och kan något förwärfwa, eller spara, hafwi ock macht, ändoch hon under förmyndares wärio är, at giöra testamente om thy som hon rätteliga äger, och efter lag tillätes; så framt thet ock skier friwilleliga, utan förledande, och af skiäliga orsaker.
Cap.
III.
Om wilkorligit testamente.
§ 1.
Giör någor wilkorligit testamente; hålles tå samma förordning fullkomligen och framgent til alla sina stycken och wilkor, som således lagligen i testamentet upsatta och giorda äro, så wäl af them som först testamentet bekommet hafwa, som af theras efterkommandom, uti hwilko slächte och led the ock wara kunna.
§ 2.
Wari förthenskul hwariom och enom tillåteligit, at giöra til sine slächts och huses heder och wälstånd, så wäl såsom i andra tillfällen, ena ständig förordning; at barnen, eller the andre arfwingarna icke skola hafwa macht något således i testamentet lemnat gots, hus, fruchtbart kapital och hufwudstohl, eller andra kosteliga lösöra, som igenom nyttiande icke förtäras, at dela, förminska, eller förytra, utan man efter man låta sig nögia med ther af åhrligen flytande nyttone.
§ 3.
Hwar någor af efterkommandom felar, och giör emot the wilkor som testamentsgifwaren förskrifwit hafwer; förfares tå med honom som testamentet förordnar: eller ther icke något therutinnan i synnerhet förmäles; wari icke thes mindre plichtig efter lag och billighet testamentet at efterlefwa, at hans goda upsåt och wilie som testamentet giordt hafwer, therigenom icke må komma at lida, eller testamentet therföre rubbas och mista sina kraft: hafwandes altså ingen störra macht och rättighet uti wilkorligo testamente, än sielfwa wilkoren klarligen medgifwa och uttryckia: mågo icke heller andre, såsom föreskrefna åtniutara skuldfordrare, eller mågar och sonahustrur begära eller sökia annan rätt och förmon, än sielfwa testamentet efterlåter, och thes nyttiare uti theras lifstid årligen theraf kunnat och bohrt hafwa.
§ 4.
Icke heller må någor åtniutare igenom sitt förseende eller brott förfördela andra uti samma testamente delachtiga, och the som med tiden, efter testamentsgifwarens föreskrefna wilkor, theruti hafwa någon rätt och nytto at förwänta.
§ 5.
Nu kan thet hända, at the föreskrefna wilkoren på något sätt ändas, så at ey widare i testamentet om samma ägendom stadgat finnes; tå gånge thet gots, rörligit och orörligit, efter almanna lagen, wid thens sidsta åtniutarens tid så til arfs, som alt annat arf.
§ 6.
Blifwer eliest uti ett testamente skiäl och orsak utsatt till hans gynnande, som testamentet til godo åtniuta skal, och ey så kan befinnas; wari icke thes mindre testamentet efter hans wilia, som thet giordt hafwer, giltigt och fast Qvia ratio testandi testamento aut legato non cohæret, l.
72 § 6 ff. de cond.
et demonstr.
et citra rationem adiectam testamentum vel legatum constare potest.
Add.
DD ad h. l..
Cap.
IV.
Hwad, och huru mycket man må gifwa i testamente.
§ 1.
Arfweiord å landet må ingen i testamente bortgifwa, oachtat efter hwilken hon til arfs warit fallen.
Ingen må ock några förordning om arfweiord giöra, huru eliest efter hans död thermed skal hållas, widare än föräldrar barn emellan, som framdeles stadgas 21 c.
7 §.
: nemligen fader om fädernes, och moder om mödernes iord; doch utan någors thera af barnomen förfång.
Hafwer och någor bortbytt, försåldt, eller förpantat arfweiord sina; eller är hon igenom hwariahanda hans förwållande, skuld, eller brott med dom och utmätning, eller laga bud och stånd kommen i annars mans hand; sättin tå wederbörande, förr än testamentet utgår, så myckla och iämgoda iord i så godo läge, eller ther fast ägendom icke finnes, thes fulla wärde i lösörom och penningom wid delningen i stället igen: och hafwi ingen några macht under något skien och konstande sina arfwingar therutinnan at förfördela.
§ 2.
Byrdkiöpta iord må man ey heller til nästa arfwinga eller byrdamanna förfång i testamente bortgifwa, uthan thes wärde som hon är kiöpt före; och stånde tå byrdamanne fritt innan laga bud och stånd för samma wärde henne at lösa.
§ 3.
Sammaledes wari ock tillåteligit all byrdkiöpta och arfweiords förbättring at bortgifwa; doch så at byrdamannen henne lösa och betala må efter mätismanna ordom, som hon wid samma tid kan pröfwas wärd wara; tå ock mätismännerna noga böra anse alla godsets wilkor, och hwad nödig och nyttig förbättring therpå anwänd är.
Pröfwas then som testamentet giordt hafwer, til lust och utan nöd eller nytto något hafwa påkostadt, och mätismännerna thet så ock skatta, och förthenskul ey wilia så werdera, som honom åtnöger hwilken testamentet skal niuta; tå må han sådant afföra, eller ther med giöra hwad honom hälst lagligen behagar.
§ 4.
Aflinga iord, och ärfda eller förwärfwada lösöra må man efter landsrätt gifwa, eller i testamente lemna hwem han wil, egnom, eller främmandom, barnom, eller androm arfwingom, mer eller mindre, så at ingen ther å macht hafwa skal at tala.
Under aflinge förstås alt thet man kan på hwariohanda lofligit sätt förwärfwa och föröka; såsom ock alla i boet inflytande räntor och inkomster af allo gotse, thet ware sig ärft, eller förwärfwat.
§ 5.
Nu äro barnen omyndiga, och ännu icke bekommit upfostran, eller sig sielfwa kunna förwärfwa födona, ey heller hafwa något annat arf at lefwa utaf; i thy måle warin föräldrarna, som wilia testamente giöra, skyldoge först lemna them, efter stånd och wilkor, af sine aflingaiord och lösörom så mycket, som the, efter domarens skiäliga ompröfwande, wäl mågo upfostras med, til thes the på något tienligit sätt sig sielfwa kunna försöria och nära.
§ 6.
Efter stadsrätt hafwi ingen, som barn och brystarfwingar efter sig lemnar, oachtat til hwem testamentet skier, antingen til thes ächta maka, barn, eller andra, macht mer at gifwa än hwar sietta penning af allo sino gotse rörligo och orörligo, antingen thet ärft, eller aflat är: äro ey barn til, utan andre inländske arfwingar; gifwe tå alt halft af thy han äger: hafwer han hwarken barn, eller inländska, utan utländis boande arfwingar; gifwe altsamman, om han thet til inländskan i testamente lemnar: doch må ingen gifwa hus, tomt, gård eller iord undan barnom sinom och inländskom arfwingom eller utländskom, om the wilia in i landet flyttia, ther bo och byggia, utan så, at arfwingarna mågo thet til sig återlösa, om the wilia innan natt och åhr.
Samma lag ware, ther andra stånds personer äga hus, tomt, gård, eller iord i stadenom, eller innan stadsens råmärken och mark.
§ 7.
Gifwer någor mera i testamente än lag förmår; tå rättes testamentet efter lag, och hafwi laga kraft uti thet öfriga som tillåteligit är.
Cap.
V. Om testamente uti giäldbundno sterbhuse; eller när hustrun hafwande, eller barnen eliest lefwande äro, och fadren i okunnighet theraf sin ägendom i testamente bortgifwer.
§ 1.
Dör man eller qwinna, och äro giäld efter; tå giäldes och utbetales all giäld af oskipto förr än något i testamente lemnat, eller arf må tagas.
Sedan uträknes huru mycket i tå behåldna qwarlåtenskapen både arfwingen, och then, hwilkom testamentet gifwit är, efter lag skola niuta.
§ 2.
Warder uti eno sterbhuse fruchtan och fahre för giäld, som then döde rätteliga kan hafwa skylduger warit; men äntå icke aldeles therom kunnigt är, och förthenskul owist, om sterbhuset ther ifrån befriat blifwer, eller ey: tå angifwes sådant för domaren, som thet granneliga undersökia skal och pröfwa, och i fall fahre således befinnes, må hwarken arf, eller testamente, utan emot borgan för fullo widergiälde, uttagas.
Är giäldet kunnigt och trädes likwäl til arfwet; gånge tå ther med som lag säger i 19 cap.
8 §.
§ 3.
Nu war skulden aldeles oweterlig när arfwet och testamentet uttogs, och hafwer någor af arfwingomen mera upburit än honom tilbohrt, sedan samma skuld af oskipto blifwer afräknad; gifwi tå thet åter; som widare förmäles i nästförnämdo cap.
19 § 8 Conf.
c.
19 § 9 inf.
.
§ 4.
Är någor af them i mediertid så fattig blefwen, at han sitt undfångna arf, eller testamentsgotset ey återbära gitter, och ingen borgans man therföre stälter warit; giäldin tå the andre giäldet, så långt thet tilräcker, som the nutit eller undfånget hafwa efter richtig uptekning, som lag säger i 19 cap.
9 §.
§ 5.
Dör någor barnalös, och i testamente bortgifwer sin ägendom, icke wetandes, at hustrun efter honom är hafwandes: föder hon sedan barnet lefwande; tå ärfwe thet sin fader, och testamentet wari ogilt, så framt han icke annorlunda tydeligen theruti och lagligen hafwer förordnadt.
§ 6.
Samma lag ware, om sonahustrun är hafwande, och swärfadren uti okunnighet theraf ägendomen i testamente bortgifwit: eller om fadren, eller modren icke annat i the sak wiste tå testamentet giordes, än at thera son eller dotter warit död, som doch sedan wid lifwet spöries wara.
Cap.
VI.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil.
§ 1.
Hafwer then, som testamentet niuta skal, thet samma i sine giömo; eller är testamentet honom eliest kunnigt, och han förfallalös låter sin rätt opåtald och förtigad liggia, och försumar således innan tre månada dag efter testamentsgifwarens död, thet uti nästa arfwinga, som ther til stemnas måste, närwaro, at framwisa och intekna låta å orten hwarest thet honom i testamentet gifna arfwet fallit, eller beläget är; wari han tå sitt testamente förlustig.
Är han utrikis stadder; niute tå samma rätt och tid, som utrikis stadder inländsker arfwinge, efter thy framdeles skils uti 23 cap.
§ 2.
Hafwer arfwingen testamentet i sine förwaring, och undandölier thet för then som thet skal niuta; gifwe han tå åter, när thet blifwer kunnigt, icke allenast thet i testamentet gifna gotset och ägendomen i löst och fast som han swikligen således sökt under sig draga, utan betale ock til then, som testamentet bohrt niuta, thes tagna skada, och stånde ther til tiufs rätt, som skils i Tiufwamålom 7 cap.
10 §.
§ 3.
Hwar som med rätt och skiäl wil tala å ett testamente; giöre thet innan natt och åhr efter thes död som hafwer giordt testamentet, så framt han icke laga förfall hafwer; i hwilko händelse han niuter lika lång tid efter thet förfallet uphörer, eller testamentet honom kunnigt blifwer: pröfwar tå domaren iäfwet af några wigt; säti tå then som testamentet hafwer undfånget, eller påstår at undfå, nögachtig borgan, eller stånde thet i qwarstad, eller goda manna händer och wård, til thes laga och ändteligit utslag ther å fölier.
§ 4.
Them omyndigom förwares natt och åhr sedan the myn dige blifwa; och ther the i sina omyndiga åhr dö; förbehålles theras arfwingom samma rätt å testamentet at tala innan natt och åhr efter theras död.
Är någor utrikis stadder; niute han tå natt och åhr sedan han thet weta fick.
§ 5.
Ey mågo andre på något testamente tala än the som wid testamentgifwarens dödsfall äro laglige och näste samarfwingar: och hwad af them blifwer antingen samtyckt, eller försumat, kunna fiermare arfwingar, mågar, eller sonahustrur uti framtiden, och wid andra dödsfall ey påtala.
Cap.
VII.
Om skyldmanna arf, och arftahlet i gemen.
§ 1.
Nu är icke något testamente giordt; eller ther thet giordt är, befinnes äntå icke lagligit, och förthenskul icke kan hafwa bestånd; eller warder eliest af förenämda orsaker i 5 cap.
ogilt: bekomme tå then arfwet, som them döda skyldaster är efter led och förmon Thenne § är tillagd at wisa sammanhanget, eftersom härtils talat är om testamente.
.
§ 2.
Skyldmän thes dödas äro antingen brystarfwingar, thet är, hans barn, och thera efterkommande, som födde äro hwar fram af androm i slächtene; eller bakarfwingar, thet är, hans föräldrar och förfäder å fäderne och möderne; eller sidoarfwingar, thet äro the, som å ene, eller å båda sidor, utaf samma stam med honom härkomne äro.
Hafwin doch the sidoarfwingar förmon sin, som å ene sidone äro efter thy som framdeles skils Thenne § är tagen af § 2 cap.
1 i utkastet, och hijt anförd för ordningen skul.
.
§ 3.
All ätt räknes ledewis; och i arf, ifrån them döda, som arfwet faller efter, til then som ärfwa skal, them döda undantagnom i räkningen.
I giftomålom och lägersmålom räknes lederna, såsom förmäles i Lägersmålabalkenom All slächt räknas icke ifrån them döda etc. som sägs i utkastet, utan allenast i arf; therföre iag ock tillsatt » och i arf » etc. I thessom balk räknas skyldskapen rätteliga efter generationes och Ius civile romanum: men i Lägersmålabalken efter Ius canonicum.
Ty the som ther förmälas cap.
7 i första leden, äro rätteliga i andra leden, som äro broder och syster; men sättias likwäl i första leden etc..
Cap.
VIII.
Om brystarf.
§ 1.
Barn och alle nederstigande i ättene: warin närmaste sina föräldrar at ärfwa.
§ 2.
Är arfwet fast ägendom: såsom iord och landgots med thes afwel och boskapenom, samt hwad eliest til thes bruk nödigt wara kan; tomt, gård, hus, och hwad therwid nagelfast är; eller bruk, hamrar, qwarnar, och andra fasta wärk, samt ther til hörande redskap; tagi tå son theraf dubbelt emot dotter, om samme ägendom å landet ligger: men finnes ägendomen inom stadsens mark och råmärken; ärfwe tå dotter lika såsom son.
§ 3.
Är thet som ärfwas skal rörlig ägendom; ware sig penningar, eller andra lösöra, ehwad namn the tå hafwa kunna; eller infordrande skuld, eller pant i fast och löst; eller skipsparter, hushyra, hemmans räntor; eller hwariahanda frucht och afgiäld, som faste ägendomen, ware sig gots och iord, hus eller tomt, bruk, hamrar, qwarnar, eller all annor wärk kunna af sig kasta; så ock the förlag och ämnen som wid ett bruk finnes med the theraf flytande utwärkning och afkomster: föllie tå alt sådant, ehwarest thet ligger, personens wilkor som ärfwas skal; så at är han frälsesman, eller bonde, eller annar under landet lydande ofrälsesman; tage tå son dubbelt emot dotter: är han borgare, eller lyder eliest å hwariohanda sätt under stadsrätt; tagi tå dotter så mycket som son.
§ 4.
Nu äro alle, eller någre af barnomen döde, och hafwa the barn efter sig; tå tagin slikt sonabarn af arfwet, som son, och slikt dotterbarn, som dotter: så at barnen och alle nederstigande utan åtskilnad af lederna, så länge någor brystarfwinge til är, uti sina föräldrars ställe och rätt träda, ehwad the en, eller flere äro, then lott niutande, som theras fader eller moder, eller widare, som leden är til, upstigande niuta bohrt, ther the hade sielfwe lefwat.
Cap.
IX.
Huruledes ärfwas skal emellan fader och moder, och thes dödas samsysken och samsyskena barn; samt om samkulla och sunderkulla arf.
§ 1.
Äro ey brystarfwingar til; tå äro thes dödas föräldrar, fader och moder: lefwa the bådin; tagin the tå alt arfwet; fader twå delar, och moder tridiung efter landsrätt, men efter stadsrätt halft hwar thera.
§ 2.
Lefwer allenast en thera, fader eller moder; gångin tå samsyskenen thes dödas, ehwad the ett eller flera äro, med then samma til arfs, och niute then dehl af arfwet, som thes afledne fader, eller moder bohrt niuta om then hade lefwat: hwaraf sedan bekomme broder, om arfwet, eller personen, som thet faller efter, hörer under landet, twå delar emot syster; men i stadenom syster lika dehl som broder.
§ 3.
Är något af samsyskenom dödt, och lefwa barn ett eller flera efter thet samma; eller flera af them lemna barn efter sig; niutin tå barnen af hwariothera samsyskene, ehwad the äro ett eller flera, sina föräldrars ställe och rätt i arfwet med fader eller moder, och samsyskenen thes döda.
Samma lag wari, om ingen af samsyskenom lefwer, utan thera barn efter ett eller flera; tagin the tå arf med fader eller moder thes döda, såsom nu är sagdt Så distincte talar ock cap.
2 h. tit.
LL.
Men annorlunda förordnar Ius rom.
i thenna casu Nov.
127.
Jag har allenast tilsatt thenna casum förmodeligen efter legislatoris mening.
.
§ 4.
Äro ey samsyskene til, eller thera barn; tagi fader eller moder alt samman: men om fader och moder döde äro; tagin tå samsyskenen och thera barn alt samman, om icke halfsyskene äro til; hwarom här näst förmält warder.
§ 5.
Lefwa efter beggia föräldrars död samkulle och sunderkulle, och dör någor af eno thera kullenom; ärfwin tå både på landet och i stadenom samsyskene thes dödas, ehwad the ett eller flera äro, tre delar, och halfsyskene, ehwad the flere kullar äro eller en, en eller flere män eller qwinnor i hwariothera kulle, then ena fierdungen af allo arfwe, i löso gotse och orörligo: och om then döde under landsrätt lyder; tagi tå sunderkullen sin andehl i umägor och strögots, efter som thet giäller i bolbyn och hufwudgotsen, doch fullt emot fullt Här synes något emot legislatoris för fädernes förmon intention skrifwit, e. c. thes dödas ena samsyster får efter thenna lag emot 8 halfbröder å fäderne hufwudgotset och i annat som af fäderne härkommet tre delar, och the otta allesamman i strögotsen fierda delen af arfwet; kommande således hufwudgotset, och annat merendels ifrån familien til en annor familie.
Conf.
sal.
Hr Hofråd och Kongl.
Revis.
Secret.
Stiernhöks observationes å swensko til c.
9 h. t. LL.
Conferatur etiam cap.
15 § 7 uti originalutkastet, och eliest efter thenna ordningen cap.
21 § 7, at uti fädernes gotse halfbroder å fädernet skal hafwa tagelott för samsyster; hwilket skier ther i anseende til familien och thes conservation, eftersom hon träder igenom giftomål i annor familie.
Hwar blifwer nu tagelotten i förmälta exempel?
tå samsyster får fädernes hufwudgotset, eller sätugården, och 8 halfbröderna strögotsen, som alla knapt, kan hända, swara theremot, utan måste thertil efter lagen taga penningar för thy som brista kan i gotsen etc. Hwarföre ock synes thetta kunna något distinetius förklaras, hwartil iag intet tilstånd hafwer.
.
Äro sunderkullar flere; tå delin the sin emellan således then them tilfallna fierda delen, at fädernes kullen tager dubbelt emot mödernes.
Äro begge eller flere på fädernes, eller mödernes sido; tagin tå slikt kull som kull, och af them som uti enom kulle äro, tagi broder twå lotter, och syster en lott: men efter stadsrätt tagin fädernes och mödernes kullar, man eller qwinna, i löst eller fast, lika delar.
§ 6.
Är något, eller alla samsyskene döda, och hafwa doch barn efter sig; trädin the tå, som sagdt är, i sina föräldrars rätt, och ärfwin med samsyskenom om the til äro, eller ey, och halfsyskenom thes dödas then dehl, som theras fader eller moder tilbohrt, ther then hade lefwat.
§ 7.
Lefwa twå kullar, och dör sedan annar thera kuller aller samman; tå wari then kuller som efterlefwer thens andras arfwinge, och tagi alt samman.
§ 8.
Så länge någor af samsyskenom, eller halfsyskenom, eller samsyskena barnen lefwer; kommin tå icke halfsyskena barn til något arf med them, och hafwi ingen rätt at träda i sina föräldrars ställe.
Cap.
X.
Huru länge i slächtene ärfwas och delas skal å fäderne eller möderne; samt emellan samslächtingar och halfslächtingar; och huru långt arfsrätt gå skal förr än arfwet hemfaller konunge.
§ 1.
Nu äro ey fader eller moder; samsyskene eller thera barn; eller halfsyskene til: tå är faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder; the äro samarfwingar.
§ 2.
Äro ey the til; tå är faderfaders fader och moder; fadermoders fader och moder; moderfaders fader och moder; modermoders fader och moder: the äro samarfwingar.
§ 3.
Äro ey the til; tå äro halfsyskena- eller sunderkulla barn.
§ 4.
Äro ey the til; tå är faderbroder och fadersyster; moderbroder och modersyster.
§ 5.
Äro ey the til; tå äro faderfaders faderfader och faderfaders fadermoder; faderfaders moderfader och faderfaders modermoder; fadermoders faderfader och fadermoders fadermoder; fadermoders moderfader och fadermoders modermoder; moderfaders moderfader och moderfaders modermoder; modermoders faderfader och modermoders fadermoder; modermoders moderfader och modermoders modermoder.
§ 6.
Äro ey the til; tå äro samkulla eller sunderkulla barnabarn: delin the arfwet sin emellan kullatals såsom förr är förmält.
§ 7.
Äro ey the til; tå äro sambryllungar och samsydslungar thes dödas NB.
Thesse äro icke thens dödas samsyskena barn; emedan thes dödas samsyskena barn, äro thes sambroders och samsysters barn, och måste altså här åtskillias.
Om samsyskona barna arf är förr förmält, conf.
c.
3 § 2 h. t. LL.
et cap.
2 fin., princ.
eod.
tit.
StL.
Förthenskul har iag i stället för thens dödas samsyskena barn, hwarom i 3 cap.
§ 3 et 9 originalutkastet förmälas, satt här bryllungar och sydslungar thes dödas; om hwilka talas uti originalutkastet cap.
4 § 7 et 14.: the äro bryllungar, som födde äro af faderbroder hans, eller fadersyster: the äro sydslungar, som födde äro af moderbroder eller modersyster.
§ 8.
Äro ey the til; tå äro faderfaders och fadermoders; moderfaders och modermoders bröder och systrar.
§ 9.
Ehwarest som twistas i slächtene, antingen uti bakarf.
eller sidoarf; eller i bakarf och sidoarf sin emellan: tå tagi then som them döda til leden närmast är altsamman, och gifwi intet ut til the andra af slächtene; med mindre thet äro thes dödas brystarfwingar, eller samsyskene och theras barn: ärfwin the som förr är sagdt.
§ 10.
Äro the till leden iämskylde; gångin tå bakarfwingar för sido arfwingar.
§ 11.
Äro begge som twista sidoarfwingar, och uti lika led, men i olika lineo och ättlägger; tage tå then arfwet, som af närmare lineone, stam och förfäder med them döda kommen, och gånge then ifrån som länger är i bakarf.
§ 12.
Äro the båda till leden och lineona iämskylde; warin tå samarfwingar: och om then döde, eller arfwet, som efter honom delas skal, under landsrätt lyder; tagi tå thes dödas fäderne dubbelt emot thes möderne, och faders fäderne dubbelt emot thes faders möderne; och thes moders fäderne dubbelt emot thes moders möderne: så at ehwad thet emellan fäderne och möderne, närmare eller fiermare i slächtene twistas; bekommen the tå å fädernet, wari sig man eller qwinna, en eller flere, hel eller half slächting, twå delar, och the å mödernet en dehl: men äro the å samma sido; niute tå mannen dubbelt emot qwinnona, och samslächten tre delar emot halfslächtena.
§ 13.
Hörer then döde, eller arfwet, som skiftas skal, under stadsrätt; tage tå halft hwarthera så å fäderne som möderne, så man som qwinna: doch halfslächten i stadenom som å landet ey mera än fierdung emot samslächtena; warin the sig flere eller färre i halfslächtene.
§ 14.
Är någor them döda i tweggia handa måtto, å fäderne och å möderne skylder; såsom the, som både bryllungar och sydslungar äro tillika; niutin tå the ther efter sin arfsrätt Här sättes ock i ställe för thens dödas syskenabarn bryllungar och sydslungar, at skilia them ifrån thens dödas syskenabarn, som förr är förmält, och äro thes broders och systers barn.
— Bryllungar och sydslungar kallas i Iure romano consobrini: men thes dödas syskona barn, fratrum et sororum filii et filiæ.
Och skier fördubblingen uti thenna casu i slächtene, när twenne bröder taga twå systrar af andro huse.
.
§ 15.
Gitter ingen sin arfwerätt och skyldskap med them döda klarligen bewisa; tilfalle tå arfwet konungenom, som förr är sagdt, och framdeles widare förmälat warder.
Cap.
XI.
Huru ärfwas skal, när twenne eller flere, som hwars annars arfwingar äro, å samma tid genom döden afgå, så at man icke wet ho annan öfwerlefde.
§ 1.
Fölies åt i eno skiepi man, hustru och barn, och förgås thet skiepet; eller åka the alle i wak ena; eller brinna the uti eno huse; eller faller hus öfwer them; eller kommer watnflod och fördränker them; eller faller fiende i landet och dräper them alla i sänder; eller blifwa twenne, som hwarthera är annars arfwinge, slagne i strid, eller af röfware; eller skilias the eliest åt lefwande och spörias döde; eller liggia siuke i eno huse, och igenom siukdom, eller hwariahanda händelse tillika dö, at man icke wet ho i thessa och slika olyckeliga händelser efter annan lefwat; tagin tå hwars och ens arfwingar skyldmans sins arfdehl och efterlåtenskap.
§ 2.
Är moder död, och dör sedan fader med barnen, wari sig ett, eller flera, at man ey wet ho af them först afgick; tagin tå fädernes fränder allena then andehl som fadren tillhörer; men af barna mödernet och androm ägendom niutin fädernes arfwingar fädernes, och mödernes arfwingar mödernes lott.
Sammaledes, när fader är död, och modren sedan dör med eno barne eller flerom, och man ey wist wet, ho af thessa först afled, moder eller barn; gångin tå mödernes fränder til hennes andehl, och barna arfwet skiftes emellan them och nästa fädernes fränder, så at hwarthera sin lott bekommer, såsom förr är sagdt.
§ 3.
Lefwer then ene efter then andra, huru litet thet wara må, äntå han giti ey talat, och thet rätteliga bewises; wari han tå thes arfwinge, och hans arfwingar ärfwe honom.
Cap.
XII.
Om barn födes dödt; eller före fyratyo wekor; eller efter; och om hustru säger sig hafwande wara.
§ 1.
Dödt födt barn må ey ärfwa.
Nu säger moder, eller hennes arfwingar barn wara qwickt födt, och fädernes fränder barnsens sägia thet wara dödt födt; gifwes tå, i mangel af flerom witnom, witsord eno, ware sig man, eller qwinna, som wid födslona tilstädes warit, när emot then samma intet laga iäf är: säger then barnet lefwande födt wara, och modren, eller hennes anhörige, som tå ock ther hos warit, thet med ede besanna; ärfwe tå barnet fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne.
Faller något annat arf medan barnet ännu i moderlifwet är; eller sedan thet födes, och innan thes thet dör; wari tå lag samma.
Hafwer ingen utan modren, eller hennes slächt när warit tå barnet föddes; gifwes tå henne och hennes arfwingar i thesso måleno intet witsord.
Dör modren igenom födslona, och barnet henne något öfwerlefwer; ärfwe thet tå moder sina, och barnsens arfwingar barnet.
§ 2.
Födes något barn före fyratyo wekor så bittigt, eller i synnerhet efter fyratyo wekor så sent, at mannen ey kan pröfwas för fader til samma foster; wari tå thet ey hans arfwinge.
Lete doch rätten giörliga tå sådant timar, at barnet ey utslutes ifrån arfwet, utan med godom skiälom Ratio, ty septimo mense kan nasci perfectus partus, l.
12 ff. de statu hominum, c.
10 § 5 Ärfdab.
UplL., och partus mensis undecimi kallas ock legitimus af DD ad leg. cit.
Hafwer ock Joh.
Volk [maras] Beck [mann] i sin comment.
Pand.
Theor.
pract.
til legi cit.
infördt responsa Scab.
Fins ther til i Decreto Imp.
Hadriani thet samma, reqvisitis sententiis philosophorum et medicorum.
Gell.
N.
A. lib.
3 c.
16.
Conferantur etiam notæ Gothof.
ad Nov.
Iust.
39 c.
2..
§ 3.
Nu dör mannen, och hustrun befinnes efter honom hafwande wara; niute hon tå sitt underhåld af bo oskifto så länge hon hafwande är, ehwad barnet sedan qwickt, eller dödt födes.
Föregifwer hon sig hafwande wara, och synes thet ey straxt å henne; ställe tå borgan för sig, om hon niuta wil sitt uppehälle af thy bo oskipto.
Kan thet sedan pröfwas, at hon sådant falskeligen föregifwit; eller föder hon barnet senare, än thet för mansens arfwinge räknas må; giälde tå åter hwad hon af mansens andehl i boet til födo sina åtnutit, eller försatt hafwer, och böte som för annat bedrägeri.
Cap.
XIII.
Om then må ärfwa som annan dräper.
§ 1.
Ingen må annan sig til arfs dräpa, utan wari then som drap, och alle af honom nederstigande i ättene, som för hans skul eliest kunde komma at ärfwa, skilde ifrån allo arfwe efter then döda: ther icke klarligen bewisas kan, at dråpet af rättom och fullom wåda, aldeles utan dråparens wilia, eller någro hans brottsliga tilskyndande timat är; hafwi han tå hwarken för sig eller sinom samma arf förwärkat.
§ 2.
Dör någor, och lemnar efter sig hustrun hafwande: blifwer hon tå dräpin, eller förgiord; eller fostret; eller både hon och fostret af mansens arfwingar; eller hon elliest illa handterad, så at fostret therigenom förgås, och kan thet klarligen bewisas; tå ärfwe barnet fader sin, och modren barnet sitt, och hennes arfwingar henne: men mansens arfwingar warin skilde therifrån; eller bärin thet åter, om modren ey wetandes sig hafwande warit, arfwet hade utgifwit, och plichte ther til för sine giärning som framdeles urskils i stad sinom.
§ 3.
Dräper man hustru sina, wari sig med wilia, eller utan upsåt at dräpa, men doch igenom groft förwållande; fins tå huset oförändrat i thy stånde, som thet war när the i ächtenskap sammankommo, och hafwer hustrun med sig något anseenligit, eller störra delen af boet infördt; hafwi han tå förwärkat allan then giftorätt, som han elliest ther uti ägde, och tagin then hennes arfwingar allena, skiftande sedan thet öfriga med honom efter lag: men är boet mycket förbättrat, eller förwärrat; undanskiften tå hustruns arfwingar hennes andehl i boet, som thet tå står, och niuten sedan iämwäl then dehl hon war gifwin och gift til, samt morgongåfwona, om hon i lösörom gifwin war, och böterna för henne af mansens andehl.
Kan thet ock rätteliga bewisat, at boet genom mansens slöseri, eller enskylta förwållande så förwärrat är, at hustrun mera med sig i huset infördt, än efter boets tå för tiden warande beskaffenhet, å hennes dehl kan belöpa; utmätes tå icke thes mindre af oskifto all then förmögenhet som hon med sig infördt, så länge något i boet fins at tilgå; och ther äntå något kan blifwa öfrigit; gångin tå iämwäl hennes arfwingar med mannenom ther uti til skiftes, tagande sedan morgongåfwona och böterna för henne af hans dehl.
Dräper hustru sin man; wari lag samma, och hafwi hon ther til med förwärkat morgongåfwo sina: så må ey heller then, som then andra dräper, få nogon fördehl af oskifto.
Hafwa the barn til samman, som omyndiga äro; tagi tå then theras arf under sina wärio och förwaltning, som thertil lagligen förordnad, eller barnomen närmast skylder är å thens sido, som skadan led: dör thens son eller dotter, som således dräpen blef, och hafwer icke barn efter sig; niute tå hwarken fader, eller moder som skadan giorde, eller the riederstigande af slächtene, som sin arfwerätt igenom dråparen eliest äga, något af thy arfwe som samma barn efter sin dräpna fader, eller moder bekommit: är nogot annat arf, eller aflinge thy barne tilfallit; hafwin tå ther uti sin rätt behållen.
§ 4.
Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet ther igenom dör; eller dräpa the thet eliest genom hwariahanda grof förseelse, ärfwe tå icke then som til barnsens död orsaken är, undantagno när moder kan emot wilia sin, och af olycko liggia i hiäl barn sitt; miste hon tå icke arf, med mindre thet pröfwas igenom ena oförswarlig wårdslöshet sig tilldragit.
Hafwer barnet, som således omkommit, samsyskene, eller halfsyskene, eller andra närskylta fränder som til olyckona oskyldige äro, hwilkas arfwerättighet af then brotsliga icke härflyter; tagin tå the arfwet.
§ 5.
Äro twenne hwars annars arfwingar, och dräper hwar thera annan med wreds wilia Cap.
1 Dråpm.
med wil.
LL.
; ärfwe tå ingen thera then andra, fast än then ene af them then andra efterlefwat, utan tagin theras arfwingar, hwar thet han med rätta efter sin skyldman taga äger: kan thet bewisas, at then ene af them drap then andra uti laga lifsnöd, och hafwer honom öfwerlefwat, eller är med honom i sänder så omkommen, at man icke för wisso wet, ho then andra öfwerlefde: tagi tå then oskyldige, och hans arfwingar arfwet efter then brottsliga.
Cap.
XIV.
Om them som genom grofwa missgiärningar sin arfwerätt förwärka; och om landsflychtig mans arf; och om thes barne något arf tilfalla kan.
§ 1.
Förer någor afwogan skiöld; eller beträdes med förräderi och andra stemplingar, som i Högmålom förmälas, emot konungen, thet konungsliga huset, och fäderneslandet; hafwi then samme förwärkat för sig och sinom arfwingom, allan ägendom i löst och fast, arf och aflinge, som honom, tå giärningen giörs, enskylt tilkommer, och tilfalle thet altsamman konungenom: men faller något arf sedan han dömder är, som han eliest hade warit berättigad til; tagin thet tå the andre thens dödas närmaste arfwingar.
§ 2.
Warder någor fälter til ewerdeliga landsflychtighet; eller rymer af landet för några grofwa missgiärning; then må ey något arf taga medan han således flychtig är; ey heller the barn som han tå aflar.
Andre närmaste arfwingar tagin thet arf som i mediertid kan falla när the fulla borgan therföre sättia; på thet, at om han frid får i sinom dagom, och konungen wil honom arfwet förunna, thet samma kunde tå honom, och thes barnom fullkomligen återgifwas.
The barn som honom födde blifwit, eller han aflat hafwer förr än han landsflychtig wardt, niutin sin fulla arfwelott oförkränktan, ehwad han frid får, eller ey.
§ 3.
Är någor allenast til en wiss tid landsflychtig dömder; stånde tå hans gods och arf honom tilhanda, til thes han återkommer: men af räntone och afgiälden niute han i mediertid ey mera än hwad öfrigit är, sedan hans hustru och barn theraf sitt nödiga underhåld hafwa bekommit.
§ 4.
The som falla i från wår rätta ewangeliska, til ena willfarande tro och läro, niutin aldrig något arf, rätt, eller rättighet inom Sweriges gränsor, och tagin förthenskul thera näste arfwingar arfwet, så framt the sig icke ångra och omwända, och få således konungens nåd Efter Kyrkiolagen cap.
1 § 2 fin.
och Kongl.
M: ts Rescript 28 Mart.
1695..
Sammaledes om någor af främmande läro sätter sig här i landet at bo, och låter emot Kyrkioordningen sina barn i ene förbudna gudstienist upfödas; niutin tå samma barn hwarken arf, eller burskap i Swerige, ther the sig ey til wår rena christeliga läro omwända.
Cap.
XV.
Om utrikis arfwinge, och thens arfsrätt som öfwergifwer sitt fädernesland, och sätter sig neder at byggia och bo å utländska orter.
§ 1.
Hafwer någor utrikes arfwingar å then orten boende, hwarest swensker man sådant arf icke niuter; niutin tå ey heller the något arf i Swerige, utan tagin thes dödas inrikes arfwingar samma arf: hafwer then döde inga inrikes arfwingar; tagi tå konungen alt samman.
Är utrikes arfwinge thes dödas son, eller brystarfwinge, och wil sättia sig här i Swerige neder at byggia och bo, samt ställer innan natt och åhr, sedan arfwet föll, fullan borgen för sig, at han här stadigt och framgent skal förblifwa; gånge han tå til arfwet.
Bor utrikes arfwinge å then ort, hwarest swensker man arf niuter; niute tå ock han arf här i Swerige, om han sätter sig här neder at byggia och bo: wil han utrikes förblifwa; tagi tå ey mera än halft af arfwet; thet öfriga tagi konungen: kommer ey sådan utrikes arfwinge innan natt och åhr sedan arfwet föll, och med fullom skiälom lagligen bewiser, at han är rätter arfwinge; tagin tå the andre thes dödas närmaste inrikes arfwingar samma arf, om the innan tre månada dag efter natt och åhr sin rätt lagligen bewaka: äro inge inrikis arfwingar til; tagi konungen altsamman, som förr är sagdt.
§ 2.
Öfwergifwer någor fädernesland sitt Sweriges rike, och sätter sig aldeles neder at byggia och bo under främmande herrskap; niute ey heller han til thet arf, som sedermer i Swerige kan falla, större rätt än andre å samma ort boende utrikes arfwingar: flytter han å nyo i landet igen här at byggia och bo; niute tå samma rätt som andre inrikis arfwingar til thet arf, som efter then tiden kan falla: hafwer han barn, och blifwa the i landet qwara, när föräldrarna begifwa sig härifrån; wari tå theras rättighet them aldeles obetagen.
Taga them föräldrarna med sig utländes medan the omyndige äro, och flyttia the innan natt och åhr, sedan the myndige blifwit in i landet igen; niutin tå samma rätt, som the framgent här hemma warit hade: flyttia the ey in i landet förr än efter besagdan tid; ägin the tå å thet arf sedan icke tala, som fallit medan the utrikes woro.
Aflar någor barn utländes; fölien the tå faders sins wilkor, och niuten här i Swerige intet arf; utan the, eller fader med them kunna flyttia in i landet igen; tagin tå thet arf, som efter then tiden them kan tillfalla.
Cap.
XVI.
Huru, och för hwilka orsaker fader eller moder mågo giöra sitt barn arfwelöst.
§ 1.
Nu wil fader eller moder giöra barn sitt arfwelöst; giören tå thet skrifteligen, eller munteligen med tweggia manna witnom, och gifwen tilkänna orsaken, som them ther til anfördt hafwer: såsom; om son eller dotter hafwer burit hand sina på fader eller moder med wrede; eller undsagdt och stådt them efter lifwet; eller aldeles afklädt sig then wördnad the them skyldige äro, och them i ord eller giärningar ett otilbörligit föracht bewisat; eller them utan skiäl med otidiga rättegånger omfördt; eller för några grofwa sak, som theras heder och äro angår, obewisliga anklagat, eller angifwit; eller utaf arghet förledt och förfördt them til thet, som til thera lif, heder eller äro kunnat skadeligit wara.
§ 2.
Sammaledes; om barnet kunnat, och doch icke wiliat sin fader eller moder uti thes siukdom skiöta; i thes swåra olägenhet, eller fattigdom nära; i hwariohanda olycko, och hälst lifsnöd hielpa; eller utur fängelse, wari sig för skuld, eller hos fienden fången, förlossa.
§ 3.
I lika måtto; om son eller dotter hafwa, emot föräldrarnas wilia, gifwit sig til fördärfweligit, oärligit och beryktat sälskap; tagit sig sådana handtering och lefwerne före, som föräldromen och slächtene til wanheder länder; eller begådt grofwa och stora missgiärningar, som äro och lif angå.
§ 4.
Förser sig dotter med lägersmål; stånde ock tå i faders eller moders macht henne arflösan at giöra, som i Giftomålabalken förmäles; ehwad then som henne lägradt hafwer, tager henne til ächta, eller ey.
§ 5.
Likaledes; om son eller dotter, wari sig uti sina föräldrars hus och bröd, eller ther uthom, gifter sig emot faders och moders wilia och samtyckio, särdeles med beryktade personer; eller försuma the af föracht til föräldrarna, och utan bewisligit hinder, at höra och taga til giftomålet theras råd; hafwi tå fader eller moder, som til giftomälet ey hafwa samtyckt, macht at skilia ett sådant olydigt och wanartigt barn ifrån allo arfwe efter sig; ther icke för werldslig rätt bewisat warder, at föräldrarna utan skiäl eller af androm förledde, til barnsens skada, thet ächtenskap welat förhindra.
§ 6.
Inga arfwelösgiörelse hålles giltig, som icke på fog och skiäl sig grundar: pröfwes ock granneligen, antingen föräldrarna igenom rättmätiga orsaker, eller otidiga wrede, och illwilliga menniskiors ingifwande ther til äro förorsakade.
§ 7.
Hafwa föräldrarna sitt barn arflöst giordt, och wilia sedan thet återkalla, och brottet tilgifwa; stånde tå thet i thera macht, och giörin thet skrifteligen, eller munteligen med trowärdiga manna witnom.
Cap.
XVII.
Huru barn, som under trolåfning, lönskaläge, twegifto, och i förbudna leder aflada äro, arf taga mågo, eller ey.
§ 1.
Aflar någor barn i lönskeläge, och tager, som förr är sagdt i Giftomålabalkenom, the förnedrada sedan til hustru; eller sig med henne lagligen trolåfwar, och dör han eller hon förr än wigningen åkommer; eller lockar mö eller enkio til lägersmål, och aflar barn med henne under ächtenskaps låfwen och henne sedan motwilligen öfwergifwer; niute tå barnet samma rätt, som annat barn af laggifto säng.
I lika måtto; trolåfwar sig någor med twem; och inga thera wet honom några trolåfning förr ingådt hafwa, ehwad han tå aflar barn med sine första fästeqwinno, eller the andro, eller med bådom; tagin the barn fullt arf, antingen ächtenskapet fullbordat blifwer, eller ey.
§ 2.
Uti allo trolåfning och giftomål, ther en man förbinder sig med twem, och the senara fästeqwinna, eller hustru öfwertygas at hafwa wetat af the förra festeqwinno, eller hustru: heten the barn, som ther af födas, horobarn, och niuten intet arf hwarken effter fader eller moder; doch waren föräldrarna plichtige at upfostra them til thes the sig sielfwe nära kunna.
§ 3.
Lag samma ware om the barn, som aflas i hordom; eller med the qwinno som honom i blodet, eller swågerlaget närmare är förbunden, än at them emellan ächtenskap må byggias; eller med skökior som beryktat lefwerne fördt hafwa, och med lägersmål tilförene warit beträdda.
§ 4.
Uti twegifto mål, när ingenthera maken kunde weta förra makan wara i lifwet, och the thermed efter Kyrkiolagen förfarit hafwa; niuten the barn, som the tilsamman aflat, fullt arf så efter fader, som moder Cap.
3 Giftb.
§ 3..
§ 5.
Warder qwinna wåldtagen, som lagligen kan bewisas, och hon i thy blifwer hafwande; wari tå befriad för allo tilwitelse, som i Edsöresmålom stadgas, och barnet förthenskul niute samma rätt, som barn af ächta säng.
§ 6.
Aflar någor barn i lönskaläge, och ächtenskapslåfwen icke kan bewisas, med mö, eller enkio, som intet beryktat lefwerne fördt, ey eller med olåfligit lägersmål tilförene beträdd warit; thessa barn warin oächta, och niutin doch af fader och moder bådom behörig upfostring och födo efter hwars och ens wilkor och lägenhet til thes the sig sielfwe nära kunna.
Skier thet lägersmål med ene sådana qwinno, som sedan för andro synd mister lifwet; upföde tå han allena barnet til thes thet sielft sig födona förskaffa kan, när ey något fins efter then andra Ius in caussa positum l.
52 § 2 ff. ad legem Aqvil.
.
Nu dör eliest en thera, som aflat barn i lönskeläge; wari lag samma.
§ 7.
Är fadren lösker, och blifwer ey någorstads stadugar, så at man sedan han dömd är gitter honom finna; säti fullan borgan för sig: får han ey borgan; ledes i hächtelse til thes han betalar til barnsens uppehälle efter sina lägenhet och wilkor: warder han med tiden bolfaster; gånge tå med barnsens upfostring och födo som förr är sagdt, och fylle sina skyldighet som återstår Cap.
ult.
Kiöpm.
b: r LL., c.
19 Rådst.
b: r, Exsecut.
Ord.
1669 art. 14 verbis: Then är skiäligen etc..
§ 8.
Faller arf efter fadren eller modren; bekommen tå the barn, ehwad the ett, eller flera äro tre daler efter fadren, och tre daler efter modren, med mindre qwarlåtenskapen så ringa äro, at ächta barn, hwar son tolf daler, hwaria dotter sex daler efter landslag, men efter stadslagen, son och dotter hwarthera sina nijo daler ey bekomma kunna: i thesso måleno niutin the als tinges intet: och warin ey eller i thet öfriga berättigade til något arf, utan thet falla kan efter theras egna ächta brystarfwingar.
§ 9.
Händer thet så, at oächta barn, eller horobarn med tienist och slögdom til förmögenhet kunna komma, och dö utan barn och brystarfwingar; gånge tå thera qwarlåtenskap til the fattiga, ther the boande äro, så framt the inga andra rättelse och förordning therom giordt hafwa.
Cap.
XVIII.
Om inventario och uptekning af thens dödas qwarlåtenskap.
§ 1.
Enär någor med döden afgår; upgifwe tå then efterlefwande maken alt til at upteknas så richtigt och redeligen, som med ede kan besannas; eller om then ey är; barnen, eller theras förmyndare; och ther the ey eller äro; annar näster arfwinge, på then ort ther arfwet fallet och beläget är, wari sig löst eller fast, redbara medel, eller utstående så wiss som owiss skuld, och hwariahanda fordring och rättighet, samt hwad hwar och en arfwinge med thy wilkor pröfwas förrut hafwa bekommit, at thet bör i hans arfslott beräknas; tillika med stetbhusets skrifter, förskrifningar, böcker och räkningar, ingo undantagno thy som tilbör och ther til hörer, aldeles efter thet stånd och wilkor som thet war uti wid sielfwa dödsfallet; upföres ock therhos hwad som af samma qwarlåtenskap bör afgå.
Finnes någor theremot något upsåteligen hafwa undandolt; eller falskeligen upgifwit; plichte han tå som för tiufnad, efter thy som sägs i Tiufwamålom 7 cap.
10 §.
§ 2.
Är arfskapet å landet, och then som thet faller efter fräls eller ofräls man, i konungens tienst, eller eliest af förmöget wilkor; gifwe tå then efterlemnade maken, eller arfwingen, eller thes förmyndare häradshöfdingen å orten thet tilkiänna, som antingen sielfwer, eller någor i thes ställe tilordnader, iämte en annan edsworen man af nämdene uptekningen ofördrögeligen förrätta och noga tilse skal, at alt som tilbör i acht tagas kan.
Är han bonde; eller sterbhuset af ringa wilkor; eller är häradshöfdingen ey så när wid handena; kalles tå ther til antingen länsmannen, eller twå, eller en af nämdene, och en annar beskedelig man af nästom grannom, eller någrannom, som uptekningen skrifteligen författa kan, med theras namn och bomärken som ther öfwer warit.
Faller arfwet i stadenom; ålite tå then efterlemnade maken, eller arfwingen, eller förmyndaren, som under stadsrätt således lyder, borgmästara och råd therom, som straxt twenne, eller flera redeliga män, eftersom sterbhusets beskaffenhet thet fordra kan, ther til förordna: ware doch adelen så å landet som i städerna obetaget, at kalla och bruka några af hofrätternas medel, eller andra, efter sitt behag och godtfinnande wid sådana uptekningar och arfskiften.
§ 3.
Upteknandet efter then döda upskiutes icke länger, än til thet högsta, tre månader efter dödsfallet; hwaruppå hofrätter och wederbörande domare på landet och i städerna böra hafwa noga upsicht: men äro ther wid the omständigheter, som intet upskof af uptekningen tillåta; så skall alt, som förbemält är, af them förnämdom, när the samme therom anlitas, utan drögsmål upteknas, eller om thet icke strax skie kan, förseglas, eller i förwahr och säkerhet sättias, til thes uptekningen, så snart then sig giöra låter, kan fullbordas: lemnas doch fritt domaren hwad han til sterbhusets behof och nytto nödigt pröfwar.
§ 4.
Är boet widlyftigt, eller så beskaffat, at thet icke så strax, eller innan ofwanbemältan tid kan upteknas, och anhåller then som thet bör upgifwa, om något upskof; förelägge tå domaren wissan dag och tid ther til, efter som han then nödwändig kan pröfwa: doch må ingalunda sådant upskof til andras förfång, och utan thes wigtigare orsaker tillåtas: och förthenskul skal domaren i mediertid ther öfwer noga upseende hafwa, at intet af godset blifwer förkommet eller förderfwat.
§ 5.
När ett bo således upteknat är; låte tå then öfwerlefwande maken, eller arfwingen, eller förmyndaren thet wid nästa ting på landet, eller inom tridia rådstufwudag i stadenom wid rätten intekna, och ena afskrift af samma uptekning i rättens förwaro ingifwa: men the af adelsståndet inläggen then uti hofrätten inom sex wekor efter thy uptekningen är förrättad.
The uptekningar, som sålunda i rätterna inläggias, kunna förseglas af them som ther öfwer warit hafwa, och sedan oupbrutna i rätten förwaras til thes ther på wid laga tilfälle kan fordras.
§ 6.
Försumar sig then efterlefwande maken, eller arfwingen, eller förmyndaren richtigt och innan föresattan tid qwarlåtenskapet at uptekna låta; böte tå tiugu daler, och domaren förelägge honom en annan wissan tid til uptekningens förrättande: försumas ock then; böte femtyo daler: försumar han tridia budsdagen; wari tå förfallen til ett hundrat dalers böter, och säti domaren ägendomen i qwarstad, samt låte straxt uptekningen skie Synes kunna utsättias, at thessa witen äro rätternas ensak, hwarest förbrotten skie efter Kongl.
Förordningens anledning 1695, art. 24 fin.
.
Fins arfwingen i mediertid hafwa nyttiat, eller förwaltat ägendomen, eller någon dehl ther af til wederbörandens förfång; niute tå ingen upteknings rättighet, utan sware til alt giäldet, ehwad qwarlåtenskapet, som han tilgripit hafwer, ther til förslår, eller ey.
War arfwingen sielfwer omyndig tå arfwet föll, och förmyndaren sig således förser; wari tå arfwingen saklös, när han på ed och samwete upgifwer alt thet arf han nutit hafwer, och förmyndaren thesso förberörda wite underkastad.
Cap.
XIX.
Hwad som af bo oskipto afgå skal förr än skifte må skie.
§ 1.
Nu är alt som i thes dödas bo finnes behörigen upteknat: åtskilies tå hwad thet wara kan som androm tilkommer, och utgifwes rätteliga utan några afkortning: som äro konungen och thes kronos inkomster ehwad namn the hafwa kunna, och til thet gemena bästa höra; kyrkio, schole, hospitala, och alla slika medel, som under thens dödas förwaltning finnes; iämwäl thet som länt är; til förwaring anförtrodt, om thet tå är i boet behållit; under hans förwaltande stående barnapenningar; bolags penningar; bortstulna saker som ägaren kan i boet igenfinna; wilkorligen gifna saker, at the wid gifwarens död skola återgånga; lefrerada och icke borgada saker eller penningar at kiöpa något före åt någrom, som kunna bewisas och igenfinnas; samt annat slikt som androm tilhörer, och i boet finnas kan.
§ 2.
Gånge ock af oskipto en skälig, och ther som något iäf är, af domaren pröfwad och gillad måttelig efter stånd och wilkor begrafningsomkostnad.
Samma lag wari om läkiaren för omak han haft wid thes siukas skiötsel Kongl.
M: ts Resol.
1 Aug.
1698 för Collegio Med.
§ 4.; såsom ock apothekaren för förskutna läkiedoms medel.
§ 3.
Afdrages sedan giälden, och förfares thermed som i stad sinom urskils; och i anseende til mansens eller hustrune delar, som i Giftomålabalkenom förmält är.
§ 4.
Sammaledes gånge morgongåfwa och testamente, så å landet, som i stadenom af thes andehl som gifwit hafwer, sedan giäld guldin äro.
§ 5.
Hafwer enthera maken under warande ächtenskap med beggia thera gotse i bo oskifto sina enskylta skuld betalt; ersätties tå och godtgiöres hwad af thens oskyldiga makans andehl ther til är tagit, samma maka, eller thes arfwingom wid skiftet utaf thens andras andel: doch förbehålles androm sin större rätt och förmon, om någor är then til.
§ 6.
Nu hafwer enthera maken försåldt thens andras odaliord til sina enskylta nytto; ersätties och thet wid delningen med iämgodt wederlag af hans odaliord som sålde, til then andra, eller thes arfwingar.
Är hon til beggia thera nytto förytrad: ersätter tå then maken, hwilkom thens andras arfweiord således til godo kommen är, them androm, eller thes arfwingom af sinom andehl så mycket igen, som honom eller henne efter sin giftorätt i boet tilkommer at swara til.
§ 7.
Finnes i sterbhuset inga iämgod obeswärad iord, eller annar ägendom, hwarmed the förytrada iord ersättias kan: är tå hustrune iord med hennes samtyckio såld; wari hennes egen skade hwad som således kan brista: är thet henne owetande, eller utan hennes bewisliga godwilia skiedt; söke tå hon innan natt och åhr efter mansens, eller om hon förr än mannen dör, hennes arfwingar efter hennes död samma försålda arfweiord med laga dom igen, af then som iorden olagligen kiöpt, eller i handom hafwer: doch wore något theraf kommet til theras bos nytto; betale tå hustrun, eller hennes arfwingar hennes andehl theruti, som förbemält är.
§ 8.
Ey må någor arfwinge til arfwet träda, eller om the flere äro, thet sin emellan skifta förr än giäld guldin äro som förr är sagdt: giör thet någor; sware tå til alt giäldet, ehwad arfwet warit litet eller mycket, och stånde i skuldfordrarens macht, at sökia för sin fordran, ehwad han wil hela sterbhuset, eller then af arfwingom, som honom kan lägligast falla.
§ 9.
Yppar sig thens dödas skuld sedan arfwet efter honom är dehlt, och war, tå delningen skiedde, aldeles okunnig; warin tå arfwingarna befriade, när the efter laga uptekningen af ägendomen och delningslistona, så ock med swornom ede ifrån sig lefrera alt hwad the emot tagit; eller ther thet är förskingrat, thes rätta wärde, iämte alla wahnliga och bewisliga räntor, som ägendomen af sig kastade när arfwet togs; doch utan ränto och winning på samma räntor, förbehållno allo thy arfwingom, som the med sine försichtighet och flit therigenom eliest förtient hafwa.
Sammaledes bör ock tå arfwingom all bewislig omkostnad, samt nödig och nyttig förbättring bestås Vid [e] cap.
5 § 4 sup.
Erfdab: r..
§ 10.
The skuldfordrare, som icke med giltiga skäl kunna bewisa, sig inom tiugu åra tid, antingen sielfwa, eller igenom någon annan, skrifteligen, eller muntligen hafwa påtalt sin fordran, och låtit kräfia sin skuldner; hafwin ingen rätt efter then tid å samma skuld at tala, än mindre utur eno sterbhuse sina betalning sökia: kunnandes doch konungens höga rätt härunder icke begripas; emot hwilken uti sådana måhl hwarken wahne, häfd, eller några af tidsens längd inwänd rättighet kan eller bör gillas Kongl.
M: tz Resol.
för R. och A.
29 Nov.
1680, Kongl.
M: tz Förklarning 3 Nov.
1691, Kongl.
M: tz bref til Kongl.
Camm.
13 Jul.
1691..
Cap.
XX.
Huru emellan arfwingar förhållas skal, när the i oskifto bo sammanlefwa.
§ 1.
Sedan sterbhusets förmögenhet rätteligen är upteknad, och giäld guldin; stånde tå uti the myndiga arfwingars, och uti förmyndara för them omyndigom behag, ehwad the i bo oskipto lefwa, eller straxt skifta wilia; doch så, at thet utan någons förfång skier.
§ 2.
Åsämies them at lefwa i bo oskifto; upsättin tå sina bolags wilkor skrifteligen i tweggia goda manna närwaro: försuma the thet; stånde tå til theras egit äfwentyr, och hwad boet igenom thens enas flit och arbete förbättras, eller igenom thens andras lättio och förseende förwärras kan.
Omyndiga barna rätt blifwe aldeles oförkränkt til thes the sina laga förmyndara bekommit hafwa.
Cap.
XXI.
Huru arf skall skiftas och utdelas.
§ 1.
Nu wilia en eller någre af arfwingom träda til skifte, och the andre wägra, eller uppehålla thet; ålite tå then som skifta wil domaren å orten, ther som sterbhuset är.
Förelägge then samme en wissan tid allom arfwingom, at sammankomma til then ort, hwarest skiftet bör förrättas: komma the hwarken sielfwe, eller någor theras laga fullmächtig til föresagdan dag; eller är någor å så långwäga ort stadder, at intet bud kan, innan föresattan dag, til och ifrån honom komma; förordne tå rätten någon som förträder thes ställe och rätt wid arfwedelningen; doch så, at honom, som är frånwarande och hafwer laga förfall, lemnas tre månada dag, sedan han therom kundskap hafwer bekommit, lagligen ther å at tala.
§ 2.
Dör enthera af föräldromen, och lefwer then andre med beggia thera barn efter, och äro barnen myndige, the ther begära, eller thera sak eliest så beskaffad är Nemligen igenom skuld eller brott thera.
Tit.
C. ne filius pro patre, vel pater pro filio.
Hwar skal sina sak ensam en böta, 21 fin.
Edsörisb.
LL.
, at theras andehl them skal utgifwas; eller pröfwar domaren, tå barnen äro omyndiga, icke rådeligit, at låta arfwet hos fader eller moder länger innestå: wari tå then förplichtad at utgifwa barnomen sina andelar, inom then dag som domaren förelägger.
Träda fader eller moder i andra gifto, utan at afwitra sina barn; plichte tå som i Giftomålabalkenom stadgadt finnes.
§ 3.
Alt arfskifte så å landet som i stadenom förrättes på lika sätt uti redeliga och trowärdiga manna närwaro, som tilförene om ägendomens uptekning utförligare är förmält.
§ 4.
Thesse skola alt arfwet fast eller löst, redobart, eller utstående skuld uti så lika lotter them emellan läggia, at ingenthera ther igenom må blifwa förfördelad, och niute tå hwar och en wärkeligen thet som honom medelst lott kan tilfalla; så framt arfwingom, om the alle äro myndige, icke åsämias kan utan lottande sina andelar taga: hwilket wari så gilt, som hade hwar och en sitt med lottande undfånget.
Men ther omyndige arfwingar äro, må intet arf utan lottkastning skiftas: skier ther i något skifte annorlunda; wari tå thet ogilt, så wida then omyndige thet i laga tid, sedan han myndig warder, wil klandra.
§ 5.
Hafwa fader och moder bådin, eller en thera sinom barnom något förrut gifwit i fast eller löst: tå skal thet som war gifwit, så wida thet i anseende till boets wilkor pröfwas af något wärde, och om föräldrarna hwarken skrifteligen, eller med witnom annorlunda förklarat hafwa sin wilia; eller barnen eliest ey kunna bewisa gåfwona wara owilkorligen giordan, barnomen å theras arfslott beräknas, när the framdeles komma at ärfwa efter fader och moder, såsom urskils i Giftomålabalkenom Thet som nu fölier i sielfwa originalet [kap. 15 § 5 af 1694 års förslag] synes kunna gå ut, emedan thet fins i Giftomålsbalken utförligen stadgat.
.
§ 6.
Bekosta föräldrar uppå en eller flera af barnomen något ansenligit til resor, bröllops kost, eller eliest utom theras nödtorftiga födo, kläder och uptuchtning; stånde tå them fritt medan the bådin lefwa; eller, efter ens thera död, them som efterlefwer, af sino at förordna, antingen thet skal på arfslotten beräknas, eller ey Reg.
Jur.: Nam suæ quidem quisque rei moderator ac arbiter est de ea pro lubitu disponens, l.
21 C. mandati.
Hwar äger sielfwer sino råda.
.
§ 7.
Uti fast ägendom på landet, ther fader eller moder intet wist förrut hafwa stadgadt om hwars thera iord, huru barnen emellan ther med efter sin död utan någons thera förfång skal hållas; niutin tå bröder tagelotten för systrar både i fäderne och möderne, och äldste broder och hans manlige brystarfwingar för the yngre bröder, doch i fädernet allena.
Lotterna lägges och iämkes således af godom och oweldugom ther til med alla arfwinga goda minne och wetenskap förordnadom mannom, at wärdet är til nyttona aldeles iämgodt i fast; eller ther thet brister, upfylles med penningom och androm lösörom.
Blifwa flere delachtige af enom sätesgårde, eller iorde som icke wäl delas och skilias kan; utlöse tå then som störra delen, eller eliest störra rätt och förmon äger, the andra efter mätesmanna ordom.
Samskylde ägin också tagelott för them som halfskylde äro: men är thet fädernes gots; hafwi tå halfbroder å fädernet tagelott för samsyster: och ehwarest flere samarfwingar äro; ägin the å fädernet til fädernes, och the å mödernet til mödernes gotsen tagelott.
Är thet aflinge; hafwin the å fädernet tagelott för them å mödernet.
Sämias sedan the andre arfwingar icke annorledes; åtskilies tå the med lottkastning, som förr bemält är.
§ 8.
Hwad ägendomen angår, som i stadenom är; stånde alt til lottande, wari sig broder eller syster, fast eller lös ägendom, emedan ingen tagelott therutinnan må bestås.
Cap.
XXII.
Om iämkning, när någor klagar sig wanlottad wara; eller ther något, sedan ärft och skift är, af någons thera lott, eller all lotten afgår.
§ 1.
Nu förmenar någor, sedan ett skifte lagligen förrättadt är, sig therwid wara förfördelad, och therföre begärar med sig iämkas; ansöke tå domhafwanden ther om å landet inom natt och åhr, men i stadenom inom tre månada dag efter thy skiftet skiedde: hwilken tå tilordna skal twenne goda män, som samma skifte öfwerse, och ther klagan pröfwas skiälig, emellan arfwingarna så iämka böra, at lotterna icke rifwas, utan then som förfördelad är, sin tillbörliga fyllnad af them androm bekommer; som af domaren sedan till säkerhet i längden kan ompröfwas, ther så begäres, och stadfästas.
§ 2.
När sålunda en gång med alla wederböranda samtyckio befinnes iämkat och stadgat; wari thet tå ständigt, och gånge sedermera ey til iämkning å nyo.
§ 3.
Giörs något af arfwet någrom på hwariohanda sätt, utan thes förwållande, twistigt; gifwi tå then, när klandret begynnes i tid thet sinom medarfwingom tilkiänna, och wakin så the tillika med honom i sakene: förmå the thet, som klandras, ey wäria lagligen; upfylles tå thet, som afgår, efter hwars ock ens andehl, men lotterna rifwas ey, som förbemält är.
Försumar någor sin rätt at bewaka i slika måhl, och sinom medarfwingom tidigt tilkänna gifwa; hafwi sielfwer skadan.
§ 4.
Går någrom thes hele lott, eller bäste delen ifrån, så at then samme icke kan genom iämkning emot annat iämgodt upfyllas; tå skal af nyo skiftas och lottläggias.
War sätugård och bygnad på then afgångna lotten, och then som lotten fångit, hafwer något therföre til the andra uti förriga delningen utbetalt; upfylles tå thet samma honom igen wid then nya delningen, efter hwars och ens andehl, med mindre thet befinnes honom eliest therföre blefwet förnögd; antingen til fullo, och tå hafwer han intet mera at fordra; eller til en dehl, som bör i nya delningen afdragas: men hafwer han sielfwer sin afgångna lott med bygnad, eller eliest förbättradt; äge tå wid the nya delningen ingen rätt therå at tala.
Är någor af the behållna lotter märkeligen af ägaren förbättrad, särdeles med bygnadt på sätugård, eller ägors uptagande; tå bör the samma förbättring wid then nya delningen hälst komma förra ägaren, eller thes nästom arfwingom til godo, så at han, eller the, mågo, om the wilia, taga then lott, som then förbättrade gård blifwer lagder uppå; eller om en sådan förbättrad sätugård allenast är öfrig; hafwi tå ägaren, som then förbättradt, macht the andra i boet dehlachtiga med umägor och pänningar at utbyta eller lösa.
Emellan the öfriga i sterbhuset delachtiga gånge til delnings som förr är sagdt.
Wid nya lottläggningar anses gårdsbygnad och ägor således, som the tå woro, när förra lottläggningen och delningen skiedde: och therföre hafwer någor sin förra lott genom egit wållande förwärradt; komme tå thet honom, eller hans arfwingom til last.
I allom målom, ther något af enothera, eller flera lotter, litet, eller mycket afgår, och thet samma kan ersättias, så at lotterna kunna giöras igenom iämkning igen iämgode; ther må ey then förra lottläggningen brytas.
Cap.
XXIII.
Om klander i arf.
§ 1.
Twistas emellan them, som ärfwa wilia, hwilken thera then döda skyldare är; bewise tå hwarthera skyldskap sin in för rättenom, och gånge sedan til arfwet, som pröfwas skyldast.
Talar ey någor närmare utlänsk arfwinge lagligen på thet arfwet innan åhr och dag sedan thet föll; behålle tå then arfwet som i handom hafwer: men kan rätter arfwinge laga förfall hafwa, som honom hindra at bewaka sin rätt; efterlåtes tå honom innan sex månada däg sedan samma hinder uphöra, them in för domaren framföra och bewisa.
§ 2.
Är rätter arfwinge inrikes man, doch så fierran boandes, at han om arfwet ey så noga kundskap kan hafwa; eller är han utrikes i konungens, eller sina ärender stadder: wet man tå ho, och hwarest han är; gifwin tå the af slächtene, som wid handena äro, wid wist wite, efter domarens ompröfwande, domhafwanden å orten, och domhafwanden sedan arfwingen om arfwet tilkänna: kommer han ey tå, och talar på sitt arf innan natt och åhr sedan thet föll; hafwi sedan inga laga talu ther å, med mindre han å så widt belägna utrikes orter wistas, at intet bud til och ifrån honom innan natt och åhr kan komma; eller han eliest något laga förfall hafwer: kan tå han icke öfwertygas, at han warit orsak til några försumelse, och han gitter eden ther om gånga; niute tå, om han inrikes är, tre månader, men om han utländes är, åhr och dag ifrån thy han thet weta fick.
§ 3.
Wet man ho, men icke hwarest inländsker arfwinge är; tå skal arfwet sättias under säkert förwahr til thes han kommer: kan han tå med ede erhålla, at han tilförene hwarken af arfwet wetat, eller kunnat therpå tala; tagi samma arf: gitter han ey; eller kan han öfwertygas, at han af arfwet wetat, eller kunnat weta; hafwi sin rätt förwärkat.
§ 4.
Wet man ingen laga arfwinge, och kommer ey bud af honom, eller några kundskap innan natt och åhr, som förr är sagdt; hemfalle tå thet arf til konungen.
§ 5.
Ingen arfwinge som uti tiugu åhra tid icke hafwer gifwit sinom anhörigom i fäderneslandet om sitt tilstånd tilkänna, må taga thet arf, som således utan hans efterfrågan i tiugu åhr hafwer stådt, ehwad förfall han tå wil föregifwa.
§ 6.
Träder oskylder man igenom falskt föregifwande af skyldskap til arf; eller är han them döda skylder, och wiste doch annan närmare wara: kan thet sedan kunnigt, och honom öfwertygat blifwa; hafwer ock rätter arfwinge, utan laga förfall, talu sina försumat; wari tå samma arf til konungen förfallit, och then som falskeligen ther med umgick, ersättie alt thet han ther af upburit hafwer, och plichte som för annor bedrägeri.
Cap.
XXIV.
Hwar som barna förmyndare skal wara, them och thera gotse, som the i arf fånget, at förese; och huru han förordnas må Thenna rubrica kan så ställas at wisa sammanhanget med capitibus seqventibus.
.
§ 1.
Fader wari sina barna rätte målsman: dör moder, och han i andra gifto träder; tagi tå barnana närmasta mödernes fränder sig til råds, när något wigtigt, angående barnen, eller thera ägendom förefaller.
§ 2.
Dör fader; hafwi tå moder witsord at se före barnom sinom och thera gotse, med nästa theras fädernes frända, eller förmyndara råde.
Går hon i andra gifto; ägi hon tå icke macht länger förmynderskapet förträda: hafwi doch sedan, som förr, inseende på sina barn, och wari närmast at hafwa them uti sitt hus och bröd, om hon så wil, och icke laga hinder äro i wägen.
§ 3.
Nu äro föräldrarna döde, wari tå then barna förmyndare, som the med fullt förstånd och witnom munteligen, eller eliest i testamente skrifteligen, ther til förordnat hafwa.
§ 4.
Hafwa icke föräldrarna någon wissan förmyndare förordnadt; anträde tå then som skyldaster är förmynderskapet, såsom i Giftomålabalkenom förmäles, så framt han ther til fallen är, som af domaren först pröfwas måste.
§ 5.
Wil ey then, som wederbör, förmynderskapet antaga; tilhålles han tå af rättenom wid straff och wite, om ey laga förfall kunna bewisas, sina skyldighet therutinnan at efterkomma: wägrar han thet äntå; swari til skadan, som barnen ther igenom kunna taga, och sätties sedan then til förmyndare, som rätten pröfwar skickeligast af androm ther näst skyldastom frändom.
§ 6.
Hafwer then omyndige inga skyldmän; eller äro the til förmynderskapet oskickelige; eller hafwa the sina laga förfall: förordne tå rätten twenne andra goda män, eller så många, som pröfwas nödige, til barna förmyndara.
§ 7.
Nu kan så hända, at rätter och ständig förmyndare ey straxt tilordnas kan, eller sitt förmynderskap behörigen anträda; förordne tå rätten någon godan upsyningsman, som the omyndigas bästa i mediertid i acht tager.
§ 8.
Then som är barnana widerdeloman; eller mycket giäldbunden; eller konungens räntor, och andra slika medel under händer hafwer; eller här i riket icke sittiande; eller af ene willfarande läro; eller af oförstånd, eller slöseri, eller annor lefwerne och fehl til förmynderskapet icke skickelig; han må ey blifwa förmyndare Förmynd.
Ord.
1669 art. 15, m.
4 och art. 32..
Cap.
XXV.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap.
§ 1.
Nu hafwer någor laga förfall, hwarföre han icke kan förmynderskapet antaga; gifwe tå sådant i rättenom tilkiänna, och wari therföre ifrån förmynderskapet befriad: såsom, om han utrikes i konungens tienist brukas; eller å så wida belägna orter i rikeno boandes är, at han på the omyndiga barna ägendom och skiötsel behörigt upseende ey kan hafwa; eller om han inrikis ett så trägit ämbete förträder, som honom ther ifrån kan afhålla; eller af siukdom; eller fattigdom så beswärad är, at han thens omyndigas bästa ey behörigen förmår att skiöta; eller om han är under sina tiugufäm åhr; eller öfwer sextyo åhr; eller om han sielfwer många barn hafwer; eller flera kullar at förestå; eller om han redo förträder tu förmynderskap; eller ett mycket widlyftigt; eller med thy, som honom anbiudes, stridigt; eller om han andra sådana skiäl hafwer, som af domaren rätteliga skola pröfwas.
Cap.
XXVI.
Om förmyndara plicht och embetes skyldighet wid thens omyndigas upfödsel och uptuchtelse.
§ 1.
Wari allom förmyndarom angelägit, at the omyndige blifwa uti rätta evangeliska lärone, Guds fruchtan, dygd och ährone uptuchtade, och til sådana handteringar och öfningar hålldne, som äro theras stånd, kyni och wilkor likmätiga, och the omyndige bäst och hälst kunna finnas bögde och fallne til: så böra och förmyndara uti allo thy som til the omyndiga barna upfostring nödigt är, ingen omkostnad hafwa ospard; doch at alt lämpas må efter hwars och ens medel, stånd och ämne.
§ 2.
Kan then omyndige för fattigdom skul ey tilhållas sådant at lära, som fordrar annan kostnad, drage tå förmyndaren försorg, at then samme må blifwa antagen hos en godan husbonda i tienist; eller något ämbete utan betalning at lära; eller om then omyndige i sinom späda ungdom ännu til sådant är oförmögen, then samme tå i barna, eller andra slika tuchthus, som redo inrättada äro, eller här efter inrättas kunna, må inkomma; ther han, eller hon kan sitt underhåld niuta, och til något lofligit handtwärk warda upfostrad Landshöfd.
Instruct.
1687 art. 19..
Cap.
XXVII.
Om förmyndara plicht wid förwaltande af the omyndiga barna ägendom.
§ 1.
Wari förmyndaren plichtig straxt wid förmynderskapets antagande, om sterbhusets tilstånd och beskaffenhet, så af sterbhusets handlingar, som domböcker i the rätter hwarunder sterbhuset, och thes gots och ägendom egentligen lyder, sig noga underrättad at giöra; samt om inga uptekning på thens omyndigas ägendom äntå förrättad wore, the samma straxt lagligen upsättia låta, och ena afskrift theraf i rätten, hwarunder sterbhuset hörer, och the andra til barnsens närmaste fränder lefrera.
Ey må eller skal förmyndare tilträda omyndiga barna ägendoms förwaltande förr än richtig uptekning af allo thera ägendom lagligen förrättad är, wid tiugu dalers böter til treskiptes Ratio: J.
R. Ne facultas tutori grassandi in re familiari pupilli concedatur.
Conf.
Förmynd.
O. 1669 art. 11.
Böterna hafwer iag tilsatt efter cap: tis 18 § 6 anledning; som är i orig.
utkastet 12 cap.
§ 6, som här kunna synas utgå til treskiptes.
.
§ 2.
Drage ock förmyndaren om omyndiga barna fasta ägendom then försorg at han blifwer wäl häfdad och wid macht hållen; och hafwi ingen förmyndare macht at försälia, eller bortskifta thens omyndigas iordagots och fasta ägendom å landet utan högsta trångmål och thens omyndigas särdeles fördehl och nytto, samt närmasta frända och wederbörande rätts samtyckio: och när thet tå finnes således lagligen ther med tilgånget; stånde tå thet kiöp, eller skifte, och ey qwälies yttermer, om laga bud och fastabref ther å kommit är.
Giör förmyndaren annarledes; wari thet ogilt, om then omyndige innan natt och åhr sedan han myndig, och jungfru sedan hon gift blifwer, lagligen ther å talar.
Tilhandlar sig förmyndaren sielfwer thens omyndigas fasta ägendom; tå bör thet ey under annor wilkor skie, än at then omyndige innan ofwanbemälta tid thet må klandra, och sina iord för samma wärde, som hon såld är, igenlösa.
Är några förbättring ther å giord; gånge ther med som lag säger om nödig och nyttig förbättring.
§ 3.
Sammaledes sälie ey heller förmyndaren thens omyndigas fasta ägendom i stadenom utan nästa frända råde, och rättens samtyckio.
§ 4.
Lösöra som ofruchtsamma äro, särdeles the som igenom länge liggiande kunna förderfwas, föryttres them omyndigom til bästa fördehl, i tienligasta måtto och sätt; doch så, at om thet sig icke annarledes giöra låter, thet tå skie må igenom utrop i kiöpstadom, hälst wid marknadstider til mästbiudande, med mindre theribland icke något wara kunde, som för kostbarhetens skul ey utan skada föryttras; eller til föräldrarnas åminnelse tiena; eller them omyndigom sielfwom, at behålla och bruka, nyttigt och nödigt pröfwas skulle.
Befinnes thet, at förmyndaren thermed egennytteligen handlat; eller något barnomen ringare beräknadt, än han therföre bekommit hafwer; betale tå them omyndigom skadan, eller bristen dubbelt.
§ 5.
Barnapenningar skal förmyndaren så snart som skie kan, å sådana ort, som säker hålles, och emot swarsgodan pant, eller andra nögachtig försäkring på ränto utsättia: händer sedan några oförmodelig olycka, som han ey kunnat förrut se, eller förekomma; eller kan ey så penningar strax på wissan ort utsättia; wari tå saklös, när han både wid utlänandet och lånets utkräfiande troligen och så warsamligen som en förståndig och flitig husfader med sino umgår: men om han egenwilligen och försumeligen låter barnapenningar liggia ofruchtsamma; eller wetandes och wiliandes utsätter them på osäkran ort; eller låter them wårdslöst hos annan innestå, samt afgiäldet och räntona ey åhrligen utfordrar, så wida thet skie kan; giälde tå fullkomligen, och upfylle skadan och bristen, som then omyndige i thessa måtto genom hans förwållande kan taga.
§ 6.
Finner förmyndaren, wid sitt anträde til förmynderskapet, thens omyndigas medel på osäkran ort wara utsatta; söke han tå med thet första, som giörligit är, draga them in igen, och säkrare sedan anläggia.
Är fordringen oklar; utföre han tå behörigen hwad stridigt är igenom rättegång, eller annat laga medel, och utsöke sedan lagligen hwad som tå winnas, eller ostridigt blifwa kan.
§ 7.
Förmyndaren wari ey plichtig at swara til störra ränto för the han handa mellom hafwer barnapenningar, än konungens lag efter beskaffenheten af tiden, och andra omständigheter, ringast förmår och innehåller.
§ 8.
Är sterbhuset mycket giäldbundet; låte tå förmyndaren med thens omyndigas närmasta skyldmanna minne och råde, alla them som fordran i sterbhuset hafwa, igenom wederbörande rätt til wissan tid och dag instemma, at the thes innan med giltiga bewis och räkningar på sina fordringar inkomma, och han med them efter hwars och ens fordrings beskaffenhet ena behöriga richtighet giöra må: tå och förmyndaren, så wida thet utan andras förfång skie kan, bör noga tilse, at the giäld först afbördas, som sterbhuset mäst äro til tunga; så lagandes, at, om mögeliget är, giäld emot gäld qwittas; och, om thet ey kan skie, med lösörom betalas: räckia ey the til; hålles tå thet, som af then fasta ägendomen säkrast, och sterbhuset nyttigast och angelägnast är til thet yttersta.
§ 9.
Äro giäld ey så mycken, at the iu nogsamt kunna blifwa guldin; ey eller sterbhuset til så stor tunga, at thet iu både nyttigare och drägeligare pröfwas, efter handena, än strax betala; stånde tå til förmyndarens egna försichtighet, sig therutinnan med them som fordrande äro, lagligen at förena.
§ 10.
Sedan skulden är afdragen, och förmyndaren således wet huru stor behållen egendom i sterbhuset är; lämpe tå han utgiften therefter sålunda, at af inkomsten tages först hwad til barnsens födo, kläder och upfostring; sedan ock hwad til nödiga betienta underhållande, och andra sterbhusets nödiga och nyttiga omkostningar fordras; och om äntå något blifwer öfrigit, thet på ränto utsättes, så wida thet säkerligen, som förr sagdt är, låter sig giöra: men hufwudstolen röres icke utan i nödfall med nästa frända minne och wetskap.
§ 11.
Förmyndaren må ingom androm anförtro at upbära barnaräntor, eller sterbhusets medel at förwalta, än then som kan borgan therföre ställa; eller om han ingen sådana ther til kan bekomma, tå then, som han sitt eget wil anförtro; hwilken för rättenom ställas, och ther sin trohets ed afläggia skal.
När förmyndaren med thessa warsamhet umgår, och ther hos åhrlig och richtig räkenskap giör; wari tå otiltald i fall sådan ombudsman sig förser, och til korto kommer.
Cap.
XXVIII.
Huru förmyndaren skal giöra räkenskap, och förmynderskapet afträda.
§ 1.
Hwar som hafwer barnagots under sine förwaltning; ware sig fader eller moder, eller annar förmyndare; författe han richtiga räkningar öfwer barnana åhrliga inkomster och utgifter, och låte them sedan åtminsto hwario åhreno efter öfwerses af barnana nästom frändom Förmynd.
Ordn.
1669, art. 33.
Ty åhrliga inkomsters räkningar kunna ey utan andra åhret efter öfwerses.
; eller ther the ey äro, utaf rättenom, eller them som rätten ther til förordnar: finnes tå, förmyndaren hafwa förwaltadt barnagotset med the trohet, flit och åhoga, som en förståndig och flitig husfader skiöter och wårdar sino; ware han tå fri för alt åtal, ther igenom watn, eld, eller annor olyckelig händelse, utan hans förwållande något af barnagotse kunde förfaras: men försumas then åhrlige räkenskapen; stånde tå förmyndaren therföre, och giälde allan skada åter.
§ 2.
Wil fader, eller moder, eller then som barnagots under förmynderskaps wälde och giömo tager til åhrlig räkenskap icke wara förbunden; eller antager sig barnaägendomen och upfostringen för ene wissa summo; sware han tå til fulla hufwudsummona af samma barnegotse, och räkne intet theraf thet som på barnomen kan kostas: och när barnagots sålunda tages i antwardning; tå må thet för barnomen hwarken siunka eller brinna, utan alt fullt återbetalas, när the myndige blifwa: ty skal ock then som thet således til sig tager, ingom undantagnom, utan fadrenom eller modrenom, fullan och fastan borgan therföre sättia.
§ 3.
Nu wil förmyndaren antingen til then som myndig efter lag blifwit hafwer, eller til en annan förmyndare förmynderskapet afträda: giöre tå uti närmasta frända, eller några af rättenom tilordnada manna närwaro för sine förwaltning å sätt, som sagdt är, redo och räkenskap, samt ock lefrere ifrån sig hwad han tå innehafwer, med ther til höriga böcker, skrifter och räkningar; tagandes sedan ther å behörigt qwittobref, hwarmed han för widare tiltal i längden skal oqwald blifwa.
Treskas förmyndaren, eller wil ey redo och räkenskap för sig lagligen giöra; hålles tå ther til af rättenom wid förelagt wite.
Biuder han sig till räkenskap, och then myndige uppehåller thet; ingifwe tå förmyndaren räkning för sig i rättenom: och om tå then, som under förmynderskap warit, innan natt och åhr efter thy han mogande, eller jungfru, sedan hon gift är, eller then utrikes wistas, sedan han hemkommer, ey lagligen ther på talar; wari förmyndaren til intet widare answar, eller räkenskap förbunden.
§ 4.
Äro uti eno sterbhuse flere förmyndare än en; giöre tå hwar för sig räkenskap, och swari til thet han om händer bekommit, om hwar och en af them med wederbörande rätts, och nästa skyldmanna wetskap och samtyckio sin särskilta och wissan dehl af thens omyndigas ägendom under sina förwaltning tagit: men hafwa the med samnade hand, och utan åtskilnad til hela förmynderskapet stigit; swarin the tå en för allom, och alle för enom, til thens omyndigas medel, om någor af them the sig anförtrodda barnapenningar förslöser, och intet hafwer at betala med: doch så, at then, som thens omyndigas medel försatt hafwer, först sökes, om, och så länge något hos honom finnes at tilgå.
Cap.
XXIX.
Om laga ålder; och hwilken sin egen målsman må wara.
§ 1.
När then omyndige hafwer fyllt sina aderton åhr, wari han tå myndig och sin egen man, och giöre sig tå förmyndaren fri, som förbemält är, ifrån förmynderskapet.
§ 2.
Jungfru, huru gammal hon wara kan, må ey sin egen målsman wara.
Enkia wari sielf sig och sino rådande.
Cap.
XXX.
Om förmyndara lön och wedergiällning för beswär thera.
§ 1.
Förmyndaren hafwe til wedergiällning för the beswär thenna förwaltning fölia, hwad domaren efter sterbhusets wilkor, och hans hafda mödo och omak skiäligit pröfwar: doch at hufwudstolen icke utan thes wichtigare skiäl angripes; och at thet ther iämte noga anses, antingen han för skyldskapsens skuld ther til warit förbunden; eller thet eliest sielfwilligt efterstådt; eller om han utan någro sine skyldighet af rättenom ther til blifwit förordnad: skola ock förmyndarom thes utan bestås skiäliga belöningar åt them betientom, som the til sterbhusets angelägenheter hafwa brukat, samt kost och resopenningar, när en förmyndare antingen sielfwer uti thens omyndigas ärender til ting, eller annarstads resa, eller någon annan å stad sända måste.
Cap.
XXXI.
Om otacksamhets straff emot then som warit förmyndare.
§ 1.
Hwar som sedan han warder myndig så otacksam finnes emot sin förmyndare, at han honom belastar med oskiälig rättegång; eller eliest med otilbörliga si [d] wyrdning; eller giör några wåldsgiärninga å honom, eller orätt: wari sådant alt i twebotum.
V. Förslag till Ärfdabalk 1717.
Ärfdabalker.
I Capittel.
Om arf i gemen.
1 §.
Dör man eller qwinna, och lemnar effter sig ägendom rörlig eller orörlig; wari tå then hans arfwinge, sedan giäld af oskipto först guldin är, som genom then dödas yttersta wilia och testamente thertil lagligen är förordnad: finnes eij testamente; gången tå till arfwet then dödas närmaste skyldemän, effter then ordning som framdeles urskils: äro eij skyldemän till; tage tå konunger arf hans, ehwad thet är jord eller lösöra: thet kallades fordom dana arf, therom ock framdeles widare handlas.
II Capittel.
Om skyldmanna arf, och arftahlet i gemen.
1 §.
Skyldmän thes dödas äro antingen bröstarfwingar, thet är, hans barn och theras effterkommande i nederstigande leder; eller bakarfwingar; thet är, hans föräldrar och förfäder i upstigande ätten, å fäderne och möderne; eller sidoarfwingar, thet äro the, som å ene, eller å båda sidor, med honom utaf en stam komne äro.
2 §.
All ätt räknas ledewis; och i arf, ifrån then döda, som arfwet lemnat, till then, som ärfwa skall, then döda oberäknad.
III Capittel.
Om bröstarf.
1 §.
Barn och theras afkomne, warin närmaste sina föräldrar at ärfwa.
2 §.
Består arfwet uti fast ägendom: såsom jord och landgots, med thes afwel, boskap, och hwad elliest till gårds Ursprungligen: till thes gårds.
bruket nödigt är; så ock tomt, gård, hus, och hwad therwid nagelfast är; eller bruk, hamrar, qwarnar, och andra fasta wärk I marginalen: adde ex Lund.
et 1: a compil.
: » samt thertill hörande redskap ».
Denna anmärkning, hvaraf de anförda orden äro försedda med insigneringstecken, är skrifven med samma handstil som den ursprungliga texten.
, som å landet belägna äro; tagi tå son theraf dubbelt i arf emot dotter: men finnes ägendomen inom stadsens mark och råmärken; ärfwe tå dotter lika med son.
3 §.
Är thet rörlig ägendom som ärfwas skal; wari sig penningar eller andra lösöra, ehwad namn the hafwa kunna; eller infordrande skuld, eller pant i fast och löst; eller skipsparter, hushyra, hemmansräntor; eller hwarjehanda frucht och afgiäld, som faste ägendomen, ware sig gots och jord hus, tomt, bruk, hamrar, qwarnar, eller andre wärk kunna af sig kasta; så wäl som förlag och ämnen wid bruk, med theras tilwärkning och afkomster: föllie tå alt sådant, ehwarest thet ligger, personens willkor, som ärfwas skal; är han frälsesman som under landet lyder; tage tå son dubbelt arf emot dotter, men är han borgare, eller å hwarjohanda sätt elliest under stadsrätt lydande; ärfwe tå dotter lika med son I marginalen: denna § uthställes till H: s Gr. Excell: ns Præsidis ankomst, att då widare derom öfwerläggas kan.
— Af Folcher har 1718 antecknats: inrättes sålunda: Är thet rörlig egendom som ärfwas skall, reda penningar, infordrande skuld, hushyra, hemmansränta, inkomst af qwarnar och andra wärk, ehwarest the belägne äro, då skiptes arfwet effter som then dödas willkor hafwa warit effter frälse eller ofrälse etc. ad evitandam taphtologiam.
.
4 §.
Nu äro alle, eller någre af barnen döde, och hafwa the barn effter sig; tå tagin slikt sonabarn af arfwet, som son, och slikt dotterbarn som dotter: och så länge barn och bröstarfwingar, en eller flere i nedstigande leder finnes, ehwad de äro närmare eller fiermare; träden the utan åtskilnad i sina föräldrars rätt och ställe, samt niuten then dehl af arfwet, som theras fader eller moder, eller andre theras förfäder niuta bordt, om the sielfwe hade lefwat.
IV Capittel.
Huruledes ärfwas skal emellan fader och moder, och thes dödas samsyskon och samsyskonebarn; så ock om samkulla och sunderkulla arf.
1 §.
Äro eij bröstarfwingar til; tå äro thes dödas föräldrar, fader och moder: lefwa the både; tagin the tå alt arfwet; fader twå delar, och moder tridiung effter landsrätt; men effter stadsrätt halfft hwarthera.
2 §.
Lefwer eij utan enthera, fader eller moder; gången tå then dödas samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, med thensamma til arfs, och niute then dehl af arfwet, som theras afledne fader, eller moder bohrt niuta om then hade lefwat: lyder tå arfwet I marginalen har Folcher (1718) antecknat: Pro memoria: ordet » arfwet » bör gå uth, ty persona defuncti anses och intet egendomen eller qwarlåtenskapen.
, eller then thet effterlemnat under landet; tage broder twå delar emot syster, men i staden, syster lika del med broder.
3 §.
Är ett eller flere af samsyskon döde, och lefwa barn effter them; niuten tå hwarthera barnen af hwarthera samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, sina föräldrars ställe, och ärfwen med then dödas Orden: » then dödas » hafva tillskrifvits öfver raden.
fader, eller moder, och samsyskon: lefwer ingen af samsyskon, utan allena theras barn, ett eller flere; tagen the tå arf med then dödas fader eller moder, såsom nu är sagdt.
4 §.
Äro eij samsyskon till, eller theras barn, tage fader eller moder altsamman: äro fader och moder döde, och lefwa then dödas samsyskon eller theras barn; tagen tå the altsamman, ther icke halfsyskon til äro, hwarom i nästa § förmäles.
5 §.
Nu äro fader och moder döde, och lefwa ther samkulle och sunderkulle effter; dör någor af enthera kullen: ärfwen tå både å landet och i staden, then dödas samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, tre delar; och halfsyskon eller sunderkullen, ehwad ther äro en eller flere kullar, ett eller flere barn, män eller qwinnor i hwarthera kullen, tagen then ena fierdung af alt arfwet i löst och fast: lyder Ursprungligen: och om lyder.
ock then döde under landsrätt; tage tå sunderkullen sin andehl i umägor och strögots, effter som thet gäller i bolbyn och hufwudgotsen, doch fullt emot fullt.
Äro sunderkullar flere; tå delen then fierdedel them tilföll sålunda sin emellan, at fädernes kullen tager dubbelt emot mödernes.
Äro bägge, eller flere på fädernes, eller mödernes sido; tage tå slikt kull som kull, och af them som i en kull äro, tage broder twå lotter och syster en lott; men effter stadsrätt tagin fädernes eller mödernes kullar, man eller qwinna, i löst eller fast, lika delar.
6 §.
Är ett, eller alla samsyskonen döda, och hafwa barn effter sig; träden tå barnen i sina föräldrars ställen til arfs med then dödas samsyskon om the til äro, eller eij, så ock med halfsyskon, och tagen then del, som theras fader, eller [moder] Detta ord, som af förbiseende utelemnats i 1717 års förslag, har tillskrifvits af Cronhjelm.&amp;gt; ärfwa bordt, ther&amp;lt; Ändradt till: om.
then hade lefwat.
7 §.
Lefwa twå kullar, och dör sedan enthera allesamman; tå ware then kull som effterlefwer, thens andras arfwinge, och tage altsamman.
8 §.
Så länge någor af samsyskonen, eller halfsyskonen, eller samsyskona barnen lefwer; kommen tå icke halfsyskona barn til något arf med them, och hafwe ingen rätt att träda i sina föräldrars ställen.
V Capittel.
Huru längre i slächtene ärfwas och delas skall, å fäderne eller möderne; samt emellan samslächt och halfslächt; och huru långt arfsrätt gå skall, förr än arfwet hemfaller konungen.
1 §.
Nu äro ej fader eller moder; samsyskon eller thera barn; eller halfsyskon till: tå är faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder; the äro samarfwingar.
2 §.
Äro eij the till; tå är faderfaders fader och moder; fadermoders fader och moder; moderfaders fader och moder; modermoders fader och moder; the äro samarfwingar.
3 §.
Äro eij the til; tå äro halfsyskona- eller sunderkulla barn.
4 §.
Äro eij the till; tå är faderbroder och fadersyster, moderbroder och modersyster.
5 §.
Äro eij the till; tå äro faderfaders faderfader och faderfaders fadermoder; faderfaders moderfader och faderfader [s] modermoder; fadermoders faderfader och fadermoders fadermoder; fadermoders moderfader och fadersmoders modermoder; moderfaders faderfader och moderfaders fadermoder; moderfaders moderfader och moderfaders modermoder; modermoders faderfader och modermoders fadermoder; modermoders moderfader och modermoders modermoder.
6.
Äro eij the till; tå äro samkulla eller sunderkulla barnabarn: delen the arfwet sin emellan kullatals, som förr är sagdt.
7 §.
Äro eij the till; tå äro faderbroders eller fadersysters, moderbroders eller modersysters barn, som eliest kallas för syskonebarn.
8 §.
Äro eij the till; tå äro faderfaders och fadermoders, moderfaders och modermoders bröder och systrar.
9 §.
Ehwarest som twistas i slächtene antingen uti bakarf eller sidoarf; eller i bakarf och sidoarf sin emellan; tå tage then som then döda til leden närmast är, altsamman, och gifwe intet ut til the andra af slächtene; med mindre thet äro then dödas brystarfwingar, eller samsyskon och theras barn: ärfwen the som förr är sagdt.
10 §.
Äro the til leden jämskylde; gången tå bakarfwingar för sidoarfwingar.
11 §.
Äro bägge som twista sidoarfwingar, och uti lika led, men olijka gren; tage tå then arfwet som af närmare gren och ättlägger, stam och förfäder med then döda kommen, och gånge then ifrån, som längre är i bakarf.
12 §.
Äro the både til gren och leder jämskylde; warin tå samarfwingar: och om then döde, eller arfwet, som effter honom delas skall, under landsrätt lyder; tagen tå thes dödas fädernes fränder dubbelt emot thes mödernes fränder, och faders fäderne dubbelt emot thes faders möderne, och thes moders fäderne dubbelt emot thes moders möderne: så at ehwarest thet emellan fäderne och möderne, närmare eller fiermare i slächtene twistas; bekommen tå the å fädernet, ware sig man eller qwinna, en eller flere, hel- eller halfslächting twå delar; och the å mödernet en trediedel: men äro the å samma sido; niute tå man dubbelt emot qwinna, och samslächten tre delar emot halfslächten.
13 §.
Hörer then döde, eller arfwet, som skifftas skall, under stadsrätt; tage tå halft hwarthera så å fäderne som möderne, sä man som qwinna: doch halfslächten i staden som å landet eij mera än fierdung emot samslächten.
14 §.
Är någor med then döda i twäggiehanda måtto, å fäderne och å möderne skylder; såsom the ther kallas dubble syskonebarn; niuten the tå therefter sin arfsrätt.
15 §.
Gitter ingen sin arfwerätt och skyldskap med then döda klarligen bewisa; tillfalle tå arfwet konungen, som förr är sagdt, och framdeles widare förmäles.
VI.
Capittel.
Huru ärfwas skall när twenne eller flere, som hwars annars arfwingar äro, å samma tid genom döden afgå, så at man icke wet, ho annan öfwerlefde.
1 §.
Nu föllies åt i ett skep, man, hustru och barn, och förgås tå skepet; eller åka the alle i en wak; eller brinna the uti ett hus; eller faller hus öfwer them; eller kommer watnflod och fördränker them; eller faller fiende in i landet och dräper them alle i sänder; eller blifwa twenne, som hwars annars arfwingar äro, slagne i strid, eller af röfware; eller skilias the eliest åt lefwande, och spörjes sedan döde; eller genom siukdom eller hwariehanda händelse dö, och wet man eij hwilken i thessa eller andra slika händelser then andre öfwerlefwat; gånge tå hwar och en til arfs effter sin skyldeman uti thet gots han effter sig lemnat.
2 §.
Är moder död, och dör sedan fader med barnen, wari sig ett eller flera, och wet man eij ho af them först afled Ursprungligen: afgick.
; tagen tå fädernes fränder allena then andel som fadren tilhörer; men af barna mödernet och annan ägendom tagen fädernes arfwingar fädernes, och mödernes arfwingar mödernes lott.
Sammaledes, när fader är död, och modren sedan dör med ett barn eller flera, och wet man eij wist, ho af them först afled, moder eller barn; gången tå mödernes fränder til hennes andel, och barna arfwet skifftes emellan them och nästa fädernes fränder, så att hwarthera sin lott bekommer som förr är sagdt.
Men öfwerlefwer then ene then andre; ware han tå thes arfwinge, och hans arfwingar ärfwen honom.
VII Capittel.
Om barn födes dödt; eller för fyratijo wekor; eller effter; och om hustru säger sig hafwande wara.
1 §.
Dödtfödt barn må eij ärfwa.
Men säger moder eller hennes arfwingar barn wara lefwande födt, och barnets fädernes fränder ther till neka; gifwes tå i brist af flera witnen, en allena fullt witsord, ware sig man, eller qwinna, som wid födslen tilstädes warit, när emot thensamma intet laga jäf är: säger then barnet lefwande födt wara, och modren, eller hennes arfwingar som tå jämwäl ther hos warit, thet med ed besanna; ärfwe tå barnet fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne.
Faller något annat arf mädan barnet ännu i moderlifwet är, eller sedan thet födes, och innan thet dör; wari tå lag samma.
Hafwer ingen utan modren, eller någon af hennes slächt när warit tå barnet föddes; gifwes tå henne och hennes arfwingar i thet måhl intet witsord.
Dör ock modren igenom födslen, och barnet henne något öfwerlefwer; ärfwe thet tå moder sina, och barnsens arfwingar barnet.
2 §.
Födes något barn för fyratijo wekor så bittigt, eller i synnerhet efter fyratijo wekor så sent, att mannen eij kan pröfwas wara fader til samma foster; wari tå thet eij eller hans arfwinge.
Pröfwe dock domaren i sådana måhl granneliga, att barn eij må utan fullgoda skiäl från arf slutas I marginalen har af Folcher (1718) antecknats: » denna § synes kunna uthslutas ».
.
3 §.
Nu dör mannen, och hustrun befinnes effter honom hafwande wara; niute hon tå sitt underhåld af bo oskiffto, så länge hon hafwande är, ehwad barnet sedan qwickt eller dödt födes.
Säijer hon sig hafwande wara, och synes thet eij straxt å henne; ställe tå borgen för sig, om hon will sitt uppehälle af bo oskifto niuta.
Kan thet sedan pröfwas, att hon sådant falskeligen föregifwit; eller föder hon barnet senare, än att thet för mansens arfwinge räknas må; gälde tå åter hwad hon af mansens andehl i boet til födo sina niutit, eller försatt hafwer, och böte som för annat bedrägerij.
VIII.
Capittel.
Om then må ärfwa, som annan dräper.
1 §.
Ingen må annan sig til arfs dräpa, utan ware then som drap, och alle the som af honom i ätten nederstiga, och för hans skull elliest kunnat til arfs komma, skilde ifrån alt arf effter then döda; ther icke klarligen bewisas kan, att dråpet igenom full wåda och aldeles utan dråparens willia, eller någon hans brotsliga tilskyndan timat är; hafwe han tå hwarken för sig eller sinom något arf förwärkat.
2 §.
Dör någor och lemnar hustrun effter sig hafwande; blifwer hon eller fostret, eller både hon och fostret af mansens arfwingar dräpne, eller förgiorde; eller hon så illa handterad, at fostret therigenom förgås; och kan thet klarligen bewijsas; ärfwe tå barnet fader sin, och modren sitt barn, och hennes arfwingar henne: men mansens arfwingar waren skilde ifrån alt arf; eller bären thet åter, om modren hade thet utgifwit förr än hon wiste sig hafwande wara.
3 §.
Dräper man hustru sina, ware sig med wilia, eller utan upsåt att dräpa, men doch igenom groft förwållande; är tå huset i thet stånd som thet war tå the i ächtenskap sammankommo, och hafwer hustrun något ansenligit eller större delen af boet med sig infördt, hafwe han tå förwärkadt allan then gifftorätt, som han eliest theruti ägde, och tagen thet hennes arfwingar allena; och skifften sedan thet öfriga med honom effter lag: men är boet mycket förbättrat eller förwärrat; undanskifften tå hustruns arfwingar hennes andehl i boet som thet tå står; och niuten sedan jämwäl then del som hon war gifwen och gifft till, samt morgongåfwan när then i lösören gifwen är, och böterne för henne, af mansens andehl.
Kan thet ock rätteliga bewisas, att boet igenom mansens slöserij eller enskijlta förwållande så förwärrat är, att hustrun mera med sig i huset infördt, än efter boetz beskaffenhet då för tiden, å hennes dehl kan belöpa; utmätes tå icke thess mindre af oskiffto, all then förmögenhet som hon med sig infördt, så länge något i boet finnes; blifwer tå något öfrigit, gången jämwäl hennes arfwingar med mannen deruti til skifftes, och sedan morgongåfwan och böterne för henne af hans del.
Dräper ock hustrun sin man; wari lag samma, och hafwe hon thertill förlorat sino morgongåfwo: så må eij eller then, som then andra dräper, hafwa att fordra någon fördel af oskiffto.
Hafwa the barn samman, som omyndige äro; tage tå then theras arf i sin wärjo och förwaltning, som thertill lagligen förordnad, eller med barnet närmast skyld å thens sida som skadan led: dör ock thens son eller dotter, som således dräpen wardt, och hafwer icke barn effter sig; niute tå hwarken fader eller moder som skadan giorde, eller theras nederstigande af slechten, som sin arfwerätt igenom dråparen eliest äga skulle, något af thet arf, som samma barn effter sin dräpne fader eller moder niutit: men är något annat arf eller aflinge samma barn tillfallit; hafwe tå theruti sin rättighet icke förwärkat.
4 §.
Agar fader eller moder barn sitt, så att thet therigenom dör; eller dräpa the thet eliest igenom hwarjehanda grof förseelse; wari tå then, som til barnets död orsak är, skilder ifrån alt arf, undantagno när moder kan emot sin wilia och af olycka ligga ihiäl barn sitt, tå miste hon eij arf, med mindre then giärning pröfwas genom oförswarlig wårdslöshet sig tildragit.
Hafwer barnet, som således omkom, sam- eller halfsyskon, eller ock andra närskylta fränder, som til then olycka oskyldige äro, och härflyter eij theras arfsrätt ifrån then brotsliges, tagen tå the arfwet.
5 §.
Äro twänne hwars annars arfwingar, och dräpa the hwarannan uti wredes mode; ärfwe tå ingenthera then andra, fastän en af them then andra öfwerlefwat, utan tagen theras arfwingar hwar och en effter sin skyldeman then rätt som honom lagligen tillhör.
Kan thet bewisas att then ene then andra drap uti laga lifznöd; och hafwer han honom öfwerlefwat, eller är med honom å samma tid så omkommen, att man icke wist wet, ho then andra öfwerlefde: tage tå then oskyldige och hans arfwingar arfwet effter then brotzliga.
IX.
Cap.
Om them som igenom grofwa missgiärningar sin arfsrätt förwärka; och om landsflycktig mans och thes barns arf.
1 §.
Förer någor afwogan skiöld, eller beträdes med förräderij och onda stämplingar emot konungen, thet konungsliga huset, och fäderneslandet, therom i Högmålom skils; hafwe han förwärkat för sig och sina arfwingar all then ägendom i löst och fast, arf och aflinge, som honom tå enskijlt tillkommer, och tillfalle thet altsamman konungen: men faller något arf sedan han sakfält är, som han eliest hade warit berättigad till; tagen thet tå the andre thens dödes närmaste arfwingar.
2 §.
Warder någor fälter till ewärdelig landsflychtighet; eller rymer af landet för någon grof missgiärning; then må eij något arf taga medan han således flychtig är, eij eller the barn som han then tiden aflar.
Tagen dock andre närmaste arfwingar thet arf som imedlertid kan falla, när the full borgen therföre sättia, på thet, om han frid får i sina dagar, och konungen will honom thet arf förunna, han och thes barn thet tå fullkomligen måge återbekomma.
The barn som honom födde blifwit, eller han aflat hafwer förr än han landsflychtig wardt, mågo theras fulla arfwelott oförkränkt niuta, ehwad han frid får, eller eij.
3 §.
Är någor allenast till wiss tid landsflychtig dömder, stånde tå hans gots och arf honom tilhanda, till thes han återkommer; men niute dock imedlertid af räntan och afgälden hwad som öfrigit wara kan, sedan hans hustru och barn theraf sitt nödiga underhåld bekommit hafwa.
4 §.
The som falla ifrån wår rätta evangeliska, till en willfarande tro och lära, niuten aldrig något arf, rätt eller rättighet i Swerige, så framt the sig icke ångra och omwända, och få konungens nåd.
Sammaledes om någor af främmande lära sätter sig här i landet att bo, och låter emot Kyrkioordningen sina barn uti en förbuden gudstienst upfödas; niuten tå samma barn hwarken arf eller burskap i Swerige, ther the sig eij till wår rena christeliga lära omwända.
X. Cap.
Om utrikes arfwinge, och thens arfsrätt som öfwergifwer sitt fädernesland och sätter sig neder att bygga och bo å utländska orter.
1 §.
Hafwer någor utrikes arfwingar å then ort boende, hwarest swensker man intet arf niuter; niuten tå eij eller the något arf i Swerige, utan tagen then dödas inrikes arfwingar samma arf: hafwer then döda inga inrikes arfwingar; tage tå konungen altsamman.
Är utrikes arfwinge thess dödas son eller bröstarfwinge, och will sig här i Swerige nedersättia att bygga och bo, samt ställer innan natt och åhr, sedan arfwet föll, borgen för sig, att han här stadigt och framgent skall förblifwa; tage tå han arfwet.
Bor utrikes arfwinge å then ort, hwarest swensker man arf niuter; tå niute ock han arf här i Swerige, om han sätter sig här neder att bygga och bo: wil han utrijkes förblifwa; tage tå eij mera än hälfften af arfwet; thet öfriga tage konungen.
Kommer eij sådan utrikes arfwinge innan natt och åhr sedan arfwet föll, och med fulla skiähl lagligen bewisar att han är rätter arfwinge; tagen tå andre thens dödas närmaste inrikes arfwingar samma arf, om the inom trij månada dag effter natt och åhr sin rätt lagligen bewaka: äro inga inrijkes arfwingar till, tage konungen altsamman, som förr är sagdt.
2 §.
Öfwergifwer någor sitt fädernesland Swerige Ordet: » Swerige » synes hafwa utstrukits af Folcher (1718).
, och sätter sig aldeles neder att byggia och bo under fremmande herrskap; niute eij eller han till thet arf som sedermera i Swerige falla kan, större rätt än andre å samma ort boende uthrijkes arfwingar: flytter han å nyo i landet igen: här att byggia och bo; niute tå samma rätt som andre inrijkes arfwingar till thet arf som effter then tiden kan falla.
Hafwer han barn, och blifwa the i landet qwara, när föräldrarne begifwa sig här ifrån; wari tå theras rättighet them aldeles obetagen.
Taga föräldrarne them med sig utländes, mädan the omyndige äro; och flyttia the innan natt och åhr sedan the myndige blifwit in i landet igen; niuten tå samma rätt som the hemma warande barn.
Flyttia the eij in i landet förr än effter besagdan tid; ägin the tå sedan å thet arf ingen talan, som fallit medan the utrikes woro.
Aflar någor barn utländes; föllien the tå faders sins willkor, och niuten här i Swerige intet arf; utan the, eller fader med them kunna flyttia hijt i landet igen; tagen the tå thet arf som them effter then tiden kan tillfalla.
XI.
Cap.
Huru och for hwilka orsaker fader eller moder måge giöra barn sitt arfwelöst.
1 §.
Nu will fader eller moder göra sitt barn arfwelöst; giören tå thet skriffteligen, eller munteligen med tweggia manna wittnom, och gifwen tillkänna orsaken som them thertill drifwit hafwer: såsom, om son eller dotter hafwer burit hand sina på fader eller moder med wrede; eller undsagdt och stådt them effter lifwet; eller aldeles afklädt sig then wördnad the them skyldige äro, och them i ord eller giärningar ett otillbörligit föracht bewijsat; eller them utan skiäl med otidiga rättegångar omfördt; eller för någon grof sak som theras heder och ära angår, obewisligen angifwit eller anklagat; eller utaf arghet förledt och förfördt them till thet, som them til lif, heder eller ära kunnat skadeligit wara.
2 §.
Sammaledes om barnet kunnat, och doch icke welat sin fader eller moder uti thess siukdom skiöta; i thess fattigdom nära; i hwariehanda olycka, och hälst lifsnöd hielpa; eller utur fängelse, ther någonthera hos fienden fången woro, förlossa.
3 §.
I lika måtto; om son eller dotter emot föräldrarnes willia gifwer sig till fördärfweligit, oärligit och beryktat sälskap; tager sig sådan handtering och lefwerne före, som föräldrarna och slächten till wanheder länder; eller begår stora och grofwa missgiärningar, som ära och lif angå.
4 §.
Förser sig dotter med lägersmål; stånde tå i faders eller moders macht, henne arflösan att giöra, som i Gifftomålom skils, ehwad then som henne lägrat hafwer, tager henne till ächta, eller eij.
5 §.
Likaledes; om son eller dotter, wari sig uti sina föräldrars hus och bröd, eller ther utom, giffter sig emot faders och moders wilia och samtyckie, särdeles med beryktade personer; eller försuma the af föracht till föräldrarna, och utan bewisligit hinder, att höra och taga till gifftomålet theras råd; hafwi tå fader eller moder som til giftomålet eij samtyckte, macht att skilia ett sådant olydigt och wanartigt barn ifrån alt arf effter sig; ther icke för werldslig rätt bewisas kan, att föräldrarne utan skiäl och till sitt egit barns skada, thet ächtenskap welat förhindra.
6 §.
Giöres någor arfwelös, och grundar sig eij sådant uppå fog och goda skiäl; wari thet ogilt, och skall ther granneliga pröfwas, antingen föräldrarne af rättmätiga orsaker, eller af otidig wrede, och illwilliga menniskiors ingifwande thertill komne äro.
7 §.
Nu hafwa föräldrar barn sitt arfwelöst giordt, och willia thet sedan återkalla, och brottet tilgifwa; stånde thet i theras macht, och giören thet tå skriffteligen, eller munteligen med trowärdiga manna wittnom.
XII Cap.
Huru barn, som under trolåfning, lönskaläge, twegiffto, hordom och i förbudna leder aflade äro, mågo arf taga.
1 §.
Aflar någor barn i lönskaläge, och tager then förnedrada sedan til hustru; eller trolåfwar han sig med henne lagligen, och dör han eller hon förr än wigslen åkommer; eller låckar någor ena mö till lägersmål, och aflar barn med henne under ächtenskapslåfwen, och henne sedan motwilligen öfwergifwer; niute tå barnet samma rätt som annat barn af laggiffto säng.
I lika måtto; om någor trolåfwar sig med twenne, och wiste ingenthera af hwars annars trolåfning, ehwad han tå aflar barn med sin första eller andra eller bägge fästeqwinnor; tagen tå the barn fullt arf, antingen ächtenskapet fullbordat warder, eller eij.
§ 2.
Uti all trolåfning eller gifftomål, ther en man förbinder sig med twenne, och then senare fästeqwinna eller hustru öfwertygas, att hafwa wetat af then förra fästeqwinna eller hustru; tå äro the barn, som theraf födas, horobarn, och niuten intet arf hwarken effter fader eller moder; dock warin föräldrarne plichtige att upfostra them till thess the sig sielfwe nära kunna.
3 §.
Samma lag wari om the barn som aflas i hordom; eller med then qwinna, som honom i blodet eller swågerlaget närmare är förbunden, än att them emellan ächtenskap må byggas; eller med skiökor, som berycktat lefwerne fördt hafwa Orden: » som — — — hafwa » synes vara utstrukna af Folcher (1718).
, och med lägersmål tillförene warit beträdda.
4 §.
Uti twegiffto mål, ther ingenthera makan kunde weta förra makan wara i lifwet, och the thermed effter Kyrkiolagen förfarit hafwa; niuten the barn, som the tilsammans aflat hafwa, fullt arf, så effter fader, som moder.
5 §.
Warder qwinna wåldtagen, och kan thet lagligen bewisas; blifwer hon tå theraf hafwande; niute tå thet barn samma rätt, som barn af ächta säng.
6 §.
Aflar någor barn i lönskaläge utan ächtenskaps låfwen, med mö eller änkia, som intet berycktat lefwerne fördt, eller med olofligit lägersmål tilförene beträdd warit; thesse barn warin oächta; niuten doch både af fader och moder nödtorfftig födo och upfostring, effter hwars och ens willkor och lägenhet, til thess the sig sjelfwe nära kunna.
Dör fader eller moder och lemnar intet effter sig; föde tå barnet then som effterlefwer, ehwad thet är fader eller moder, som sagdt är.
Är fadren lösker man, och på ingen ort stadigt wistande; sätte tå borgen för sig eller ledes i hächtelse till thes han betalar til barnsens födo effter sina lägenhet.
7 §.
Enär arf faller effter förenämde oächta barns fader eller moder, ehwad the barn ett, eller flera äro; niuten tå eij mer än tre daler effter fader och tre daler effter moder.
Men är arfwet så ringa att ächta barn, neml: n son eij bekommer tolf daler och dotter sex daler effter landslag, och effter stadslagen hwarthera nijo daler effter fader eller moder; niuten tå oächta barn alls intet arf.
Warin eij eller i thet öfriga til något arf berättigade, utan till thet som faller effter theras egna ächta bröstarfwingar.
8 §.
Händer thet så att oächta barn eller horobarn med tienst och slögder til förmögenhet komma kunna, och dö the sedan utan barn och bröstarfwingar; komme tå alt, hwad the effter sig lemna, them fattigom till godo å then ort the boende warit, så framt the inga andra rättelse och förordning therom giordt hafwa.
XIII Capittel.
Om inventario och upteckning af thens dödas qwarlåtenskap.
1 §.
Enär någor med döden afgår; tå skall then effterlefwande makan; eller om then eij till är, barnen, eller theras förmyndare, och ther the eij eller till äro, annor näster arfwinge på then ort, ther arfwet fallit och belägit är, all then effterlemnade ägendomen, i löst och fast, så richtigt och redeligen till anteckning upgifwa, som the med ede besanna kunna, intet undantagno af redbara medel, eller utstående wiss och owiss skuld, hwarjehanda fordringar och rättigheter, samt hwad hwar och en af arfwingarna med thet willkor förut bekommit, att thet framdeles på hans arf borde beräknas.
Ther skola ock edeligen upgifwas och antecknas sterbhusets skriffter, förskrifningar, böcker och räkningar, med alt som ther till hörer och lyder, aldeles effter thet stånd och wilkor, som thet war uti wid sielfwa dödsfallet; upföres ock therhos hwad som utaf samma gods och ägendom afgå bör.
Finnes någor theremot hafwa något upsåteligen undandölgt, eller falskeligen upgifwit; plichte tå som för annor tiufnad.
2 §.
Är arfskapet å landet belägit, och är then thet effterlemnar frälsesman, eller ofrälse i konungens tienst, eller eliest af förmöget wilkor; gifwe tå then effterlemnade makan, eller arfwingen, eller förmyndaren, häradshöfdingen i orten thet tilkiänna, som antingen sielf, eller igenom någon i thes ställe tilordnad, jemte en annan edsworen man af nemden thenna upteckning ofördröijeligen bewista och noga tilse skall, at alt behörigen i acht tages.
Är han bonde; eller är sterbhuset af ringa willkor, eller häradshöfdingen eij så när wid handen; kalles tå thertil antingen länsmannen, eller en, eller twå af nemden, tillika med en annan beskedelig man af nästa grannar, som upteckningen skriffteligen författa kan med theras namn och bomärken som theröfwer warit.
Faller arfwet i staden; anlite tå then effterlemnade maken, eller arfwingen, eller förmyndaren, som under stadsrätt lyder, borgmästare och råd therom, och förordne the strax thertill twänne eller flera redeliga män, eftersom sterbhusets beskaffenhet thet fordra kan.
Wari dock adelen så å landet som i städerne obetagit, att kalla och bruka några af hofrättens medel, eller andra, effter theras behag och godtfinnande, wid sådane upteckningar och arfskifften.
3 §.
Upteckningen på all ägendomen effter then döda må icke längre upskiutas, än til thet högsta tre månader effter dödsfallet; hwaruppå hofrätterna och andre domare på landet och i städerne noga upsicht hafwa böra.
Men äro therwid the omständigheter, som intet upskåf med upteckningen tåla; låte tå thesse förenämde, när the therom anlitas, alt, effter som nu sagdt är, utan drögsmål uptecknas; eller, om thet icke strax skie kan, förseglas, eller i förwar och säkerhet sättias, til thess upteckningen så snart thet sig giöra låter, kan fullbordas: doch lämnes domaren fritt, hwad han til sterbhusets behof och nytto nödigt pröfwar.
4 §.
Är boet widlyftigt, eller så beskaffat, at thet icke så strax eller innan förenämde tid kan upteknas; och anhåller then som thet upgifwa bör, om något upskåf; förelägge tå domaren wiss dag och tid thertill, effter som han thet nödwändigt pröfwar: dock må ingalunda sådant upskåf til andras förfång och utan thes wigtigare orsaker tillåtas: hafwe imedlertid domaren noga inseende therå, att intet af thy godse må förkomma eller förderfwas.
5 §.
När ett bo således noga uptecknat är; låte tå then öfwerlefwande maken, eller arfwingen eller thes förmyndare wid nästa ting å landet, men inom tredie rådstugudag i städerne thet intekna, och en afskrifft af samma uptekning uti rättens förwaring ingifwa.
Men the af adelsståndet inlägga then i hofrätten inom 6 wekor effter thet then är förrättad.
The upteckningar af boet som således i rätterna inläggas, kunna förseglas af them, som theröfwer warit hafwa, och oupbrutna sedan i rätten förwaras, til thes therpå wid laga tillfälle kan fordras I marginalen har Folcher (1718) antecknat: Denna § lämpas efter nya förordningen om inventeringen som wäntas blifwa publicerad af kongl.
Hofrätten.
.
6 §.
Försumar sig then effterlefwande maken eller arfwingen, richtigt och i rättan tid all boets förmögenhet således att upteckna, som nu sagdt är; böte tiugu daler, och domaren läggin honom en annan wiss tid före til upteckningens förrättande: försumas then; böte femtio daler: sker thet eij, tå tredie gången tid thertill förelagd blifwer; böte hundrade daler; och sättie tå domaren ägendommen under qwarstad, och låte then upteckna.
Finnes arfwingen imedlertid hafwa nyttiat, eller til andras förfång, ägendomen, eller någon del theraf förwaltat; niute tå ingen uptecknings rätt mera til godo, utan sware till fulla giälden, ehwad then tilgrepna ägendomen thertil förslår, eller eij.
War arfwingen omyndig, tå arfwet föll, och förser sig förmyndaren på sätt som nu sagt är; wari arfwingen saklös, när han på ed upgifwer alt thet han af arfwet niutit; och betale förmyndaren the föresatta witen af sino egno gotse.
XIV Cap.
Hwad som af bo oskipto bör afgå, förr än skiffte må ske.
1 §.
Nu är alt som i thens dödas bo finnes rätteligen upteknat; afskilies tå therifrån alt thet gods som androm tilkommer, och utgifwes utan afkortning: som äro konungens och thes kronos inkomster, eller hwad thet är som til thet gemena bästa hörer; kyrkio-, scholo-, hospitals, och alla slika medel som under thens dödas förwaltning stått; så ock thet som är länt, eller til förwaring anförtrodt, om thet tå är i boet behållit; jämwäl under hans förwaltande satte barnapenningar; bolagspenningar; bortstulne saker them ägaren kan i boet igenfinna; wilkorligen gifne gåfwor som återbäras böra wid gifwarens död; lefwererade men icke borgade saker eller penningar att kiöpa något före att [ɔ: åt] androm, eller androm at tilställa, om the kunna bewisas och igenfinnas i boet, med mera sådant.
2 §.
Gånge sedan af boo oskiffto en skiälig, och ther något jäf är, af domaren pröfwad och gillad måttelig begrafnings omkostnad effter hwars och ens stånd och wärde.
3 §.
Sammaledes gånge morgongåfwa och testamente så å landet som i staden af thens andel som gifwit hafwer, sedan giäld guldin är.
4 §.
Hafwer enthera maken under warande ächtenskap med bägges theras andel i bo oskiffto sin enskijlta gäld och skuld betalt; tå bör hwad af then oskyldiga makans andehl thertill är tagit samma maka eller thes arfwingom wid skifftet utaf thens andras andel ersättias och godtgöras: dock med förbehåll af andras bättre rätt och förmon.
5 §.
Nu hafwer enthera maken försålt thens andras odaljord til sin enskijlta nytta; sättin tå wid delningen honom som miste eller thes arfwingom jämgodt wederlag af sina odaljord i stället igen.
Är jorden til bäggetheras nytto föryttrad; förnöije tå then maken som then andras arfwejord til godo niutit, honom eller hans arfwingar af sin andel så mycket igen, som han eller hon effter sin gifftorätt i boet kommer att swara före.
6 §.
Finnes i sterbhuset ingen jämgod obeswärad jord eller annan ägendom, hwarmed then föryttrade återgiäldas kan: är tå hustruns jord med hennes egit samtyckie såld; wari hennes egen skada thet som kommer at brista: är jorden henne oweterligen eller utan hennes bewisliga samtyckio såld; söke tå hon eller hennes arfwingar, ther hon före mannen död är, innan natt och åhr effter hennes död samma försålde arfwejord med laga dom igen, af then som henne olagligen kiöpte eller i handom hafwer.
Men är theraf något kommit til bäggietheras bos nytto; behålle tå hustrun eller hennes arfwingar hennes andel theruti, som förr är sagdt.
7 §.
Eij må någor arfwinge til arfwet träda, eller om the flere äro, thet sin emellan skiffta, innan all witterlig gäld är guldin som förr är sagdt: giör thet någor; sware tå til fulla gälden, ehwad arfwet warit litet eller mycket, och stånde i thy måle uti skuldfordrarens macht, at söka för sin fordran ehwad han will hela sterbhuset, eller then af arfwingom, som honom kan lägligast falla.
8 §.
Yppar sig then dödas giäld sedan arfwet effter honom är skifftat, och war then när delningen skedde aldeles okunnig; waren tå arfwingarne befriade, när the effter giord uptekning öfwer boets förmögenhet samt richtig delningsiisto med swornom ede ifrån sig lefwerera alt hwad the emottagit; eller, ther thet woro förskingrat, tå thes rätta wärde, jemte alla the wanliga och bewisliga räntor som ägendomen af sig kastat, när arfwet togs: doch utan ränta och winning på samma räntor, samt oberäknat, hwad arfwingen med sin flit och försichtighet therigenom eliest förtienat; niute ock arfwingen för all bewislig omkåstnad och nyttig förbättring en skiälig wedergällning I marginalen har Folcher (1718) antecknat: Conferatur cum cap.
i Handelsbalker om gäldbundne hus.
.
XV Cap.
Huru arfwingar emellan förhållas skal, när the i oskiffto bo sammanlefwa.
1 §.
Sedan sterbhusets förmögenhet rätteligen är uptecknad, och gäld betald, stånde tå uti arfwingarnes, eller theras förmyndares behag, om the omyndige äro, ehwad the i bo oskiffto lefwa, eller straxt skiffta willia; doch så, att thet utan någors förfång sker.
2 §.
Åsämjes them att lefwa i bo oskiffto; upsättien tå sina bolags wilkor skriffteligen, i twänne goda mäns närwaro: försummas thet; stånde tå til theras egit äfwentyr, ehwad boet igenom thens enas flijt och arbete förbättras, eller igenom thens andras lättia och förseende förwärras kan.
Omyndigas [ɔ: Omyndiga] barns rätt blifwe ock oförkränkt, til thes the sina laga förmyndare bekommit hafwa Ändradt af Folcher (1718) sålunda: andras förwållande förwärras kan, doch ther omyndige barn äro, böre the med förmyndare försees innan slijkt bolag slutes.
.
XVI Cap.
Huru arf skifftas och utdelas skall.
1 §.
Willia en eller några af arfwingarna til skiffte träda, och the andre thet wägra eller uppehålla; ålite tå then som skiffta will, domhafwanden å orten, ther sterbhuset är, och förelägge han samteliga arfwingarna wiss tid att sammankomma, til then ort, hwarest skifftet ske bör.
Komma the hwarken sielfwe, eller någon theras laga fullmächtig til föresagdan dag; eller är någor å så långwägad ort stadder, att intet bud inom föresattan dag kan till och ifrån honom komma; förordne tå rätten någon som förträder thes rätt och ställe wid arfsdelningen: doch så, att honom, som frånwarande är och laga förfall hafwer, lemnas tre månader sedan han therom kundskap bekommit, lagligen therå att tala.
2 §.
Dör enthera af föräldrarna, och lefwer then andre med bägges thera barn effter: äro barnen myndige, och begära theras andel i arfwet; eller pröfwar domaren, tå barnen omyndige äro, icke rådeligit wara att låta arfwet hos fader eller moder längre innestå; wari tå then arfwet i handom hafwer, plichtig thet at utgifwa, innan then dag som domaren förelägger.
Träda fader eller moder i annat giffte, och icke först afwitra sina barn; plichten som i Gifftomålabalken förmäles.
3 §.
Alt arfskiffte så å landet som i städerna förrättas på lika sätt uti redeliga och trowärdiga mäns närwaro, som tilförene om boets uptekning stadgat är.
4 §.
Thesse män skola alt arfwet fast, eller löst, redbart, eller utestående skuld, uti så lika lotter emellan arfwingarna läggia, att ingen therigenom må blifwa förfördelad; ock niute tå hwar och en thet som honom medelst lott kan tillfalla; med mindre arfwingarna emellan, om the alle myndige äro, åsämjas kan, utan lottande sina andelar att taga: hwilket wari tå äfwen så gilt, som hade hwar sitt med lottande undfångit.
Ther omyndige arfwingar äro, må intet arf utan lottkastning skifftas: sker skiffte annorlunda; wari thet ogilt, såwida then omyndige thet i laga tid, sedan han myndig warder, klandrar.
5 §.
Hafwa föräldrarne bägge eller enthera sinom barnom något förut gifwit i fast eller löst; warde tå thet som gifwit war, å hwars och ens arfslott beräknat, när the framdeles til arfs träda effter fader eller moder: doch så wida thet gifna i anseende til boets wilkor pröfwas af något wärde wara; och att föräldrarne hwarken skriffteligen, eller med wittnen munteligen annorlunda förklarat sin wilia; eller att barnen elliest gitta bewisa gåfwan wara owilkorligen gifwen I marginalen: » NB.
Lund.
add.
: eij ».
— Jfr 1713 års förslag kap. 21 § 5..
Ther ock thet gifna kommer att beräknas barnomen; bör then theraf niutne räntan eller nyttan ther under icke förstås, som i Gifftomålom stadgas i 14: de capitlet.
6 §.
Bekosta föräldrar uppå en eller flera af barnen något ansenligit til resor, bröllopskost, eller eliest utom theras nödtorfftiga födo, kläder och uptucktning; stånde them tå fritt, mädan the bägge lefwa, att förordna, antingen thet skall på arfslotten beräknas, eller eij.
7 §.
Uti fast ägendom på landet, ther fader eller moder intet wist förordnat, huru med hwarthera jord skall effter theras död emellan barnen utan någontheras förfång förhållas; hafwin tå bröderne tagelotten för systrarna, både i fäderne och möderne; och äldste brodern eller hans manlige bröstarfwingar för the yngre bröder, dock i fädernet allena.
Lotterne skola således läggas och jämkas af goda och opartiska Ändradt af Folcher (1718) till: owelduge.&amp;gt; thertill förordnade män, att wärdet är til nyttan aldeles jämngodt i thet fasta, eller ther något brister, upfylles tå med penningar och&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) till: eller.
andra lösören.
Blifwa flere delachtige i en sätegård eller jord, som icke wäl delas eller klyfwas kan; uthlöse tå then som större delen, eller eliest större rätt och förmån äger, the andra effter mätismanna ordom.
Samskylde äga också tagelott för them som halfskylde äro: men är thet fädernes gots; hafwe halfbroder å fädernet tagelott för samsyster: och ehwarest flere samarfwingar äro; ägin the å fädernet, til fädernes, och the å mödernet til mödernesgotsen tagelott.
Är thet aflinge; hafwin the å fädernet tagelott för them å mödernet.
Sämjes sedan the andre arfwingar icke annorledes, åtskillies tå the med lottkastning som förr är sagdt.
8 §.
All ägendom som i städerne till arfs faller, stånde under lottande allena, ehwad thet är broder eller syster, fast eller lös ägendom; therutinnan må ingen tagelott gifwas.
XVII Cap.
Om jämkning när någor klagar sig wanlottad wara; eller af entheras lott någon dehl, eller altsammans afgår Ändradt af Folcher (1718) sålunda: af entheras lott minskas, eller aldeles bortgår.
.
§ 1.
Nu förmenar någor, sedan arfskiffte lagligen förrättat är, sig therutinnan wara för när skedt, och begärer att med honom jämkas må; ansöke tå domaren therom å landet, inom natt och åhr, och i staden, inom tre månaders tid, sedan skifftet skedde: och tilordne han twänne goda män som samma arfskiffte öfwerse.
Pröfwes tå then giorde klagan wara skiälig; tå skall arfwingarna emellan så jämkas, att lotterne icke rifwas; utan then som för när skedt, bekommer sin tilbörliga fyllnad af the andra medarfwingar, som sedan til säkerhet i längden, kan af domaren skärskådas och stadfästas.
2 §.
När sålunda en gång lagligen med alla arfwingarnes samtyckio befinnes wara jämkat och stadgat; wari thet tå ständigt, och gånge eij sedermera til ny jämkning.
3 §.
Giöres något af arfwet någrom på hwarjehanda sätt, utan thess förwållande, twistigt Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Giöres det, som någonthera på sin lott bekommit utan — — — twistigt.&amp;gt;; gifwe han thet strax när klandret begynnes, i tid sina medarfwingar tilkiänna, och waken så the tillika med honom i saken: förmå the thet eij lagligen wärja; upfylles tå thet som afgår, effter hwars och ens andel, men lotterne rifwas eij, som förr är sagdt.
Försumar någor sin rätt i slika mål således att bewaka, och sina medarfwingar tidig kundskap therom gifwa; hafwi sielfwe skadan&amp;lt; I marginalen har Folcher (1718) antecknat: Denna clausula synes wara något swår der någor enfaldig arfwinge eij skulle förstå att denunciera litem sine medarfwingar; excludi posse videtur.
.
4 §.
Går någrom thes hela lott eller bästa delen ifrån, så att thensamma icke kan genom jämkning med annat jämngodt upfyllas; tå skall arfwingarna emellan å nyo lottläggas och skifftas I marginalen har Folcher (1718) tillagt: så framt alle de andre arfwingars lotter äro behålldne och ny delning ske kan; elliest jämkes them emellan och ersätties som det sig bäst giöra låter.&amp;gt;: war någon sätesgård och byggnad på then afgångne lotten, och then som lotten fångit, hafwer något therföre til the andra uti förra delningen utbetalt; upfylles honom tå thetsamma igen wid then nya delningen, effter hwars och ens andel; med mindre thet befinnes honom eliest therföre blifwit förnögd, antingen til fullo, och hafwe han tå intet widare att fordra; eller till en del, och warde then tå uti nya delningen afdragin.
Men hafwer han sielf sin afgångne lott&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) sålunda: sjelf den lott som honom frångångin är.
— I marginalen har Folcher derjemte antecknat: redigeras i kortare lagstyl.
med bygnad eller eliest förbätrat; äge han wid then nya delningen ingen rätt therpå att tala.
Men är någon utaf the behåldne lotter märkeligen af sin ägare förbättrad, särdeles med byggnad på sätesgård, eller ägors uptagande I marginalen har Folcher (1718) tillagt: och förbättrande.&amp;gt;, komme hälst&amp;lt; Detta ord synes vara utstruket af Folcher (1718) .&amp;gt; samma förbättring wid nya delningen&amp;lt; I marginalen har Folcher tillagt: eller jämkningen.&amp;gt; then förra ägaren som förbättringen giordt, eller thes nästa arfwingar til godo, så att han eller the måge, om the wilia, taga then lott, som then förbättrade gården blifwer lagd uppå; eller om allenast en sådan förbättrad sätesgård är öfrig; hafwe tå ägaren, som förbättrade, macht the andra i boet delachtiga med umägor och&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) till: eller.&amp;gt; penningar att utbyta eller lösa, och gånge sedan mellan the öfriga arfwingar til delnings&amp;lt; Af Folcher har (1718) tillagts: eller jämkning.&amp;gt;, som förr är sagdt.
Wid nya lottlägningen&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) till: delningen.&amp;gt; bör gårdzbyggnad och ägor således anses, som the woro när förra lottläggningen och delningen skedde.
Och hafwer altså någor&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) till: hafwer någor.&amp;gt; sin förra lott genom egit wållande förwärrat; komme thet honom eller hans arfwingar til last.
Uti alla måhl, ther något af enthera eller flera lotter, litet eller mycket&amp;lt; Orden: » litet eller mycket » synas vara utstrukna af Folcher (1718).
afgår, och kan thetsamma således igen upfyllas, att lotterna kunna igenom jämkning jämngode giöras; ther skall then förre lottläggning intet brytas.
XVIII Cap.
Om klander i arf.
1 §.
Twistas emellan them som ärfwa wilia, hwilkenthera then döda skyldare är; bewise tå hwarthera sin skyldskap in för rätten, och gånge then til arfwet som skyldast pröfwas.
Talar eij någor närmare utländsk arfwinge lagligen på arfwet innan åhr och dag, sedan det föll, behålle tå then som i handom hafwer.
Men kan rätter arfwinge laga förfall hafwa, som honom hindra sin rätt att bewaka, tå effterlåtes honom innan sex månaders dag sedan samma hinder uphöra, them in för domaren framföra och bewisa.
2 §.
Är rätter arfwinge inrikes man Detta ord synes vara utstruket af Folcher (1718).
, dock så långt borta boendes, att han om arfwet eij så noga kundskap kan hafwa; eller är han utrikes i konungens eller sine ärender stadder: wet man tå ho, och hwarest han är; gifwen tå the af slächten som wid handen äro, wid wite tilgiörandes domaren i orten Ändradt af Folcher (1718) sålunda: eller är han utrijkes: wet man tå ho och hwarest han är, gifwe tå slächten domaren i orten.&amp;gt; om thet arffall tilkänna, och domaren gifwe sedan arfwingen therom kundskap.
Kommer han tå eij och talar på sitt arf innan natt och åhr sedan thet föll, hafwi sedermera therå ingen laga talan&amp;lt; Denna § har af Folcher (1718) afslutats sålunda: hafwi sedermera therå ingen talan uthan han wijser laga förfall.
, med mindre han å så widt belägna utrikes orter stadder är, att intet bud till och ifrån honom innan natt och åhr komma kan; eller att han eliest något laga förfall hafwer: kan tå honom intet öfwertygas, att han warit orsak til någon försumelse, och han gitter eden therom gånga; niute, om han inrikes är, tre månader, och om han utlandes är, åhr och dag, ifrån thet han thet weta fick.
3 §.
Wet man ho inländsker arfwinge är, men icke hwarest han är wistande Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Nu wet man icke hwar inländsker arfwinge wistas.
; sätties tå arfwet under säkert förwar, till thess han kommer.
Kan han tå med sin ed betyga, att han tilförene hwarken af arfwet wetat, eller therå tala kunnat; tage tå samma arf.
Gitter han thet eij, eller kan honom öfwertygas, at han af arfwet förr wist eller weta kunnat, och hafwer sig äntå eij rätteligen angifwit; hafwe sin rätt förwärkat.
4 §.
Wet man ingen laga arfwinge, och kommer eij bud af honom eller någon kundskap innan natt och åhr, som förr är sagdt: hemfalle tå arfwet til konungen I marginalen med Folchers stil: Conf.
verba legis cap.
23 och 18 Erfdb.
LL.
och StL.
.
5 §.
Then arfwinge som uti tjugu åhrs tid icke hafwer gifwit sina anhöriga i fäderneslandet om sitt tillstånd tilkänna, wari skild ifrån thet arf som således utan hans effterfrågan i tjugu åhr stådt opåtalt, ehwad förfall han tå will föregifwa.
6 §.
Träder oskylder man igenom falskt föregifwande af skyldskap til arfwet; eller är han then döda skylder, och wiste dock annan närmare wara: kan thet sedan kunnigt och honom öfwertygadt warda; eller hafwer rätter arfwinge utan laga förfall sin talan försummat; wari så samma arf til konungen förfallit, och then som falskeligen thermed umgeck, gälde åter alt thet han theraf upburit, och plichte som för annat bedrägerij.
XIX Capitel.
Om ens yttersta wilia och testamente, huru thet lagligen skall förrättas, och ho thet giöra må.
1 §.
Alt testamente bör förrättas med klara ord tydeligen och til alla omständigheter fulleligen, uti goda mäns närwaro, som thertil witne äro, antingen skriffteligen, eller ther omständigheterna så fordra, munteligea.
Sker thet skriffteligen; förrättes tå jemte namns underskrifft, med anteckning af tid och rum, när och hwarest thet giordt och underskrifwit blef, och att wittnen, edeligen ther så påfordras, kunna betyga, att the af testamentsgifwaren warit til wittne theröfwer kallade, och at han med godt och sundt förnufft för them förklarat sin mening therutinnan och wilia, aldeles wara sådana, som thet af them underskrefna och bekräfftada testamente innehåller och förmäler: doch stånde under hans fria utlåtelse, som testamentet skriffteligen hafwer upsatt, om han will witnen thes innehåld weta och läsa låta, eller eij: sker testamentet munteligen; kalles ock tå thertill tu eller trij witne likaledes, som sagdt är, fulleligen therom att witna och betyga I marginalen med Folchers stil: Redigeres i kortare lagstyl.
— Conf.
H.
Ex: ce Grefwe G. Cronhielms annotation som sålunda lyder: testamente munteligit eller skriffteligit som befinnes wara giort med sundt och fult förstånd af frij willia uthan twång eller förledande, så att intet skiäligit twifwelsmål ther om wara må, thet skall hållas för aldeles richtigt och äga laga krafft.
— Äfven detta är skrifvet med Folchers stil åtminstone från och med orden: » som sålunda lyder ».
— Å ett särskildt inhäftadt blad finnes af Folchers hand samma anteckning [afvikelser: — — — twång och förledande — — — och äga krafft.
] med rubrik: Copia af det project Hans Excell: s Kl. Rådet och Præsidenten Gr. Cronhielm gjort huru det i nya lagen kortast införas kan om testamenten.
.
2 §.
Warder någor å sådana ort stadder, att han inga witne wid handena hafwa kan, och sitt testamente likwäl wid sundt och fullt förstånd med egna hand upsätter, och thet med sine hands och namns underskrifft och insigle bekräfftar, så att therom intet skiäligt twifwelsmål är; tå niute samma testamente icke thesmindre laga krafft: men hade han eliest med egna hand sitt testamente upsatt, eller munteligen giordt, och honom sedan tid och lägenhet warit wittne theröfwer at kalla, och alt rätteligen fullkomna, men han sådant wiliandes aflåtit; hafwi tå thet ingen macht.
3 §.
Ho testamente giöra will, han skall wara kommen til laga ålder, sig och sino, som i testamentet inflyter, sielfwer rådande, wid godt och fullt förstånd, samt giöra thet af frij utlåtelse och wilia, utan twång, låckande, och ens eller annans swikeliga förledande.
4 §.
Om enkio, uti alt thet, som effter lag är tillåteligit, wari lag samma.
5 §.
Hustru må ock med mansens råde och samtyckio af sinom rätt och andehl i boet testamente giöra.
Nu wil mannen af egennyttighet, eller i andro måtto henne theruti wara hinderlig; tå stånde thet til domarens skiäliga ompröfwande.
6 §.
Gifftwuxen jungfru, som til godt förstånd och wetenskap kommen är, och kan något förwärfwa, eller spara, hafwi ock macht, ändock hon under förmyndares wärjo är, att giöra testamente om thy som hon rätteligen äger, och effter lag tillåtes; så framt thet ock skier friwilleliga, utan förledande, och af skiäliga orsaker.
XX Cap.
Om wilkorligit testamente.
1 §.
Giör någor wilkorligit testamente; hålles tå samma förordning fullkommeligen och framgent til alla sina stycken och willkor, som således lagligen i testamentet upsatta och giorda äro, så wäl af them som först testamentet bekommit hafwa, som af theras effterkommande, uti hwilko slächte och led the ock wara kunna I marginalen med Folchers stil: NB.
Kan göras kortare.
.
2 §.
Wari förthenskull hwarjom och enom tillåteligit, at giöra til sine slächts och huses heder och wälstånd, så wäl som i andra tilfällen, en ständig förordning; att barnen, eller the andre arfwingarna icke skola hafwa macht något således i testamentet lemnat gots, hus, fruchtbart capital och hufwudstohl, eller andra kosteliga lösöron, som igenom nyttiande icke förtäres, at dela, förminska, eller föryttra, utan man effter man låta sig nögia med theraf åhrligen flytande räntan.
3 §.
Hwar någor af effterkommandom felar, och giör emot the wilkor, som testamentsgifwaren föreskrifwit hafwer; förfares tå med honom, som testamentet förordnar: eller ther icke något therutinnan i synnerhet förmäles; wari icke thes mindre plichtig effter lag och billighet testamentet att effterlefwa, att hans goda upsåt och wilia, som testamentet giordt hafwer, therigenom icke må komma at lida, eller testamentet therföre rubbas och mista sin krafft: hafwandes altså ingen större macht och rättighet uti willkorligit testamente, än sielfwa willkoren klarligen medgifwa och uttryckia: mågo icke heller andre, såsom föreskrefne åtniutares skuldfordrare, eller mågar och sonahustrur begära och sökia annan rätt och förmon, än sielfwa testamentet effterlåter, och thes nyttiare uti theras lifstid åhrligen theraf kunnat och bordt hafwa.
4 §.
Icke heller må någor åtniutare igenom sitt förseende eller brott förfördela andra uti samma testamente delachtiga, och the som med tiden, effter testamentsgifwarens föreskrefna wilkor, theruti hafwa någon rätt eller nytto att förwänta.
5 §.
Nu kan thet hända, at the föreskrefna willkoren på något sätt ändas, så att eij widare i testamentet om samma ägendom stadgat finnes; tå gånge thet gots, rörligit eller orörligit, effter allmänna lagen, wid then sidsta åtniutarens tid så til arfs, som alt annat arf.
6 §.
Blifwer eliest uti ett testamente skiäl utsatt och orsak til hans gynnande, som testamentet til godo åtniuta skall, och eij så kan befinnas; wari icke thesmindre testamentet efter hans wilia, som thet giordt hafwer, giltigt och fast I marginalen: 1718 NB den 28 Martii vid [e] protocol [lum].
.
XXI Cap.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa.
1 §.
Ingen hafwi macht arfwejord å landet i Ändradt af Folcher (1718) till: igenom.&amp;gt; testamente at bortgifwa, ifrån hwem then ock til arfs fallit.
Eij heller må&amp;lt; Af Folchers hand är tillagdt ordet: ock.&amp;gt; någor förordna huru med arfwejord effter hans död förhållas skall, utan allena föräldrar til sina barns nytto, fader&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) sålunda: allena fader och moder barn emellan, fader.&amp;gt; om fädernes, och moder om mödernes jord; dock at ingenthera af barnom therigenom för när sker, som framdeles stadgas&amp;lt; Orden: » ej heller — — — stadgas » äro öfverstrukna, möjligen af Folcher (1718).
.
2 §.
Nu hafwer någor bortbytt, försåldt eller förpantat sin arfwejord; eller är then genom hwarjehanda thes förwållande, skuld eller brott, med dom och utmätning, eller laga upbud och stånd kommen i annan mans hand: sätties tå wid delningen effter honom, innan testamente uttages, så mycken jämgod Ordet: » aflinge » är tillagdt öfver raden.
jord och i så godt läge, eller ther ingen fast ägendom finnes, arfwejordens fulla wärde uti penningar och lösören i stället igen; och hafwi ingen någon macht sina arfwingar theruti under hwarjehanda sken och konstande något förfång at giöra.
3 §.
Byrdkiöpt jord må man eij eller til nästa arfwingars eller byrdamäns förfång genom testamente bortgifwa, men wäl thes wärde som hon är kiöpt före; och stånde byrdamannen fritt, innan laga stånd therå kommer, then jord för samma wärde at inlösa.
4 §.
All förbättring som är giord på arfwe- eller byrdkiöpt jord må man bortgifwa; dock så att byrdeman fritt står then att inlösa och betala, som hon tå pröfwas wärd wara effter mätismanna ordom.
Men skåden mätismän noga godsets willkor, och pröfwen så om then giorda förbättring nödig och nyttig warit, eller til lust, utan nöd eller nytta anwänd; och mäten then sedan thereffter.
Nöijes eij han thermed som testamentet skall niuta, tå må han sådant afföra, eller thermed lagligen giöra som han bäst kan och gitter.
5 §.
All aflingejord, och ärfde eller förwärfde lösören, må man effter landsrätt bortgifwa eller testamentera til hwem man will, egna eller fremmande, barn eller andra arfwingar, och hafwi ingen någon macht therå at tala.
Under aflinge förstås alt thet man på hwarjehanda lofligit sätt kan wärfwa och föröka, så ock alle the räntor och inkomster som af ärfde eller förwärfde gods i bo inflyta.
Men äro ther omyndige barn, som intet til födo och upfostran äga; tå skall them först effter stånd och wärde så mycket af aflinge och lösören lemnas, som thertil effter domarens ompröfwande erfordras, in til thes the sig sielfwa på tienligit sätt nära kunna; och gälle sedan testamente och gåfwo i thet öfriga.
6 §.
Effter stadsrätt hafwi ingen, som barn och bröstarfwingar effterlemnar, någon macht, af ärfft eller förwärfft, rörligit eller orörligit gots, att gifwa eller testementera til androm, thet wari sig hans ächta maka eller barn, mera än hwar siette penning.
Hafwer han eij barn, utan inländske arfwingar; gifwe tå alt halfft.
Äro eij barn, eller inländske arfwingar utan utländske allena; gifwe altsamman, när testamentet til någon inländskan giordt är: dock må ingen gifwa hus, tomt, gård eller jord, undan sina barn och inländska arfwingar, eller utländske, om the i landet inflyttia och ther byggia och bo wilia; utan på thet sätt, att barn eller arfwingar måge thet til sig återlösa innan natt och åhr.
Samma lag wari, ther andre ståndspersoner äga tomt, gård eller jord i staden, eller innan stadsens mark och råmärken.
7 §.
Gifwer någor mera i testamente, än lag förmår; rättes tå testamente effter lagen, och hafwe sina krafft i allt thet som tillåteligit är.
XXII Cap.
Om testamente i gäldbundne sterbhus; och om then som testamentet giör, eij wet at hans hustru hafwande är, eller att någor af thes barn tå lefwer.
§ 1.
Dör man eller qwinna och är gäld effter; tå skall gäld af oskiffto gäldas Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Dör gäldbunden man eller qwinna, tå skall gäld af oskiffto betalas.
, innan testamente eller arf tages: hwad tå öfwerblifwer, kommer honom som testamente hafwer, eller rättom arfwinge effter lag til godo.
2 §.
Nu hafwer man skiälig orsak at befara, thet then dödc gäldbunden warit; men är sterbhuset, tå arf skifftas skall, eij fulleligen therom kunnigt; wet eij eller om man för then giäld kan befrias eller eij: angifwes tå sådant hos domaren, och pröfwe han granneliga hwad ther fara för gäld är eller icke.
Finnes therom någon fara, tå må hwarken arf eller testamente uttagas, utan emot borgen för fullo wedergäld.
Men finnes then gäld kunnig, och träder någor til arfs, innan then gäld guldin är; gånge thermed som i 19 [ɔ: 27?
] cap.
8 § här effter I marginalen har antecknats: 14 cap.
7 §, cap.
27 § 8. stadgas.
3 §.
Fordras någor skuld, som aldeles okunnig war när arf och testamente uttogs; tå bör hwar och en återbära til skuldens betalning effter thy som han af arfwet mer eller mindre bekommit.
Men har någor sitt undfångna arf eller testamente imedlertid förtärt, och gitter thet eij återbära, eller sin del i skulden betala; gälden tå the andre medarfwingar hela skulden, så långt thet tilräcker, som the af arffwet effter richtig upteckning undfått, therom i .... I marginalen: 14 cap.&amp;gt; widare förmäles&amp;lt; I marginalen: Vid [e] prot.
d.
28 Martii 1718..
4 §.
Nu dör någor barnlös, som förut genom testamente sin ägendom åt androm bortgifwit, och wiste han eij, att hustru hans effter honom, eller hans sonahustru war hafwandes; eller at hans frånwarande barn, son eller dotter, äntå lefwande war; ärfwe tå barn eller barnabarn fader sin, ehwad the effter hans död födas, eller lefwande återkomma, och wari testamentet kraftlöst; med mindre theruti om sådan händelse annorlunda, och med tydeliga ord lagliga finnes förordnat.
XXIII Cap.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil.
1 §.
Hafwer någor fått testamente, ehwad han thet i sina giömo hafwer, eller warder thet honom eliest kunnogt; stämme tå innan tre månada dag effter hans död som testamentet utgaf, nästa arfwingar för rätta å then ort, ther thet gifne arf fallit eller belägit är: och förewise tå, eller kundgiöre i theras närwaro testamentet.
Försummar han thetta förfallolös, och lemnar thet längre förtegat eller opåtalt; wari han tå sitt testamente förlustig.
Men är han utrikes; niute tå samma tid och rätt som om utrikes staddan inländsk arfwinge i ... cap.
... § urskils.
2 §.
Nu kunna thes dödas närmaste skyldmän få testamentet under theras förwaring, och dölia the thet undan för honom som thet niuta skall: kan thet them fulltygas; gifwen åter alt thet gots och ägendom i löst eller fast som i testamentet war bortgifwit, och the swikligen sökt under sig draga; betalen ock thertil åt honom som testamentet bör niuta all tagin skada och kostnad, och stånden tiufsrätt effter thy som i Tiufsmålom skils Ändradt af Folcher (1718) sålunda: draga; och böten tiugundehlen af testamentetz wärde till treskifftes.
.
3 §.
Hwar som rätt och skiäl hafwer at tala på något testamente giöre thet innan natt och åhr effter thes död som testamentet giorde; utan han kan hafwa laga förfall: niute tå förenämde tid ifrån thet at hans förfall uphörer, eller testamentet honom kunnigt blifwer.
Pröfwar domaren thet jäf skiäligt; sättie tå then som testamentet niuta söker, nöijachtig borgen för thet han om händer får; eller stånde thet i qwarstad; eller i goda mäns händer och wård, til thes laga utslag theröfwer i rätten faller Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Hwar som — — — natt och åhr, sedan testamentet inför domaren opwist är och der erfwingarna sig förklara att lagligen willia fullföllia sin talan emot testamentet, sättie thå then, som testamentet niuta söker, nöjachtig borgen [ändradt: emot testamentet, then som thet niuta will, ställe derför nöjachtig borgen] eller stånde thet i — — — och wård til laga utslag.
.
4 §.
Them omyndigom förwaras natt och åhr, sedan the myndige blifwa, att tala på något testamente.
Dö the uti theras omyndiga åhr; hafwen theras arfwingar samma tid ifrån theras död: och then utrikes stadder är, natt och åhr sedan han thet weta fick.
5 §.
Eij mågo andre på något testamente tala, än the som wid testamentsgifwarens dödsfall äro hans laglige och näste samarfwingar: och hwad af them blifwer antingen samtyckt eller försummat; thet mågo hwarken fiermare arfwingar eller mågar och sonahustrur i framtiden och wid andra dödsfall påtala.
XXIV Cap.
Hwem som barna förmyndare skall wara, them och theras gots, som the i arf fångit, at förestå; och huru han förordnas må.
1 §.
Fader wari sina barns rätte målsman: dör moder och han i andra gifte träder; tagi tå barnens nästa mödernes fränder sig til råds, när något wigtigt angående barnen, eller theras ägendom, förefaller.
2 §.
Dör fader, hafwi tå moder witsord att se före barnom sinom och theras godse, med nästa theras fädernes frända eller förmyndara råde.
Går hon i andra gifte; ägi hon tå icke macht länger förmynderskapet förträda: hafwi doch sedan, som förr, inseende på sina barn, och wari närmast att hafwa them uti sitt hus och bröd, om hon så will, och icke laga hinder äro i wägen.
3 §.
Nu äro föräldrarna döde; wari tå then barnaförmyndare, som the med fullt förstånd och witnom munteligen eller eliest i testamente skriffteligen ther til förordnadt hafwa.
4 §.
Hafwa icke föräldrarna någon wissan förmyndare förordnadt; anträde tå then som skyldaster är förmynderskapet, såsom i Gifftomålabalken förmäles, så framt han tliertil fallen är, som af domaren först pröfwas måste.
5 §.
Will eij then som wederbör, förmynderskapet antaga, tilhålles han tå af rätten wid straff och wite, om eij laga förfall kunna bewisas, sina skyldighet therutinnan att effterkomma: wägrar han thet äntå; swari til skadan, som barnen therigenom kunna taga, och sätties sedan then til förmyndare, som rätten pröfwar skickeligast af androm thernäst skyldastom frändom.
6 §.
Hafwer then omyndige inga skyldmän; eller äro the til förmynderskapet oskickelige; eller hafwa the sina laga förfall: förordne tå rätten twänne andra goda män, eller så många, som pröfwas nödige, til barna förmyndare.
7 §.
Nu kan så hända, at rätter och ständig förmyndare eij straxt tilordnas kan, eller sitt förmynderskap behörigen anträda; förordne tå rätten någon god uppsyningzman, som the omyndigas bästa imedlertid i acht tager.
8 §.
Then som är barnana widerdeloman; eller mycket gäldbunden; eller konungens räntor, och andra slika medel under händer hafwer; eller här i riket icke sittiande; eller af ena willfarande läro; eller af oförstånd eller slöserij, eller annor lefwerne och fehl til förmynderskapet icke skickelig; han må eij blifwa förmyndare.
XXV Capitel.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap.
1 §.
Nu hafwer någor laga förfall, hwarföre han icke kan förmynderskapet antaga; gifwi tå sådant i rätten tilkänna, och wari therföre ifrån förmynderskapet befriad; såsom: om han utrikes i konungens tienst brukas; eller å så wida belägna orter i riket boendes är, att han på the omyndiga barna ägendom och skiötsel behörigt upseende eij kan hafwa; eller om han inrikes ett så trägit ämbete förträder, som honom therifrån kan afhålla; eller af siukdom eller af fattigdom så beswärad är, att han thens omyndigas bästa eij förmår att skiöta; eller om han är under sina tjugufem åhr; eller öfwer sextijo åhr; eller om han sielfwer många barn hafwer, eller flera kullar att förestå; eller om han redan förträder tu förmynderskap; eller ett mycket widlöfftigt; eller med thet som honom anbiudes, stridigt; eller om han andra sådana skiäl hafwer, som af domaren rätteliga skola pröfwas.
XXVI Capitel.
Om förmyndares plicht och embetes skyldighet wid thens omyndiges upfödsel och uptuchtelse.
1 §.
Wari allom förmyndarom angelägit, att the omyndiga blifwa uti rätta ewangeliska läran, gudsfruchtan, dygd och ära uptuchtade, och til sådana handteringar och öfningar hålldne, som äro theras stånd, kön och willkor likmätiga, och the omyndige hälst och bäst kunna finnas böjde och fallne till: så böra ock förmyndare uti alt thet som til the omyndiga barna upfostring nödigt är, ingen omkostnad hafwa ospard, dock at alt lämpas må effter hwars och ens medel, stånd och ämne Ändradt af Folcher (1718) sålunda: nödigt är, så att ingen nödig omkostnad derwid sparas; förmyndaren bör strax giöra sig noga underrättad om rätta beskaffenheten af then omyndigas egendom i fast och löst, som han under sin förwaltning tager, och om ingen förteckning derpå sedan wore giord, tå låta sådant lagl [igen] skie, innan han sig dermed befattar.
.
2 §.
Kan then omyndige för fattigdom skull eij tilhållas sådant at lära, som fordrar annan kostnad, drage tå förmyndaren försorg, at thensamme må blifwa antagen hos en godan husbonde i tienst; eller något ämbete utan betalning at lära; eller om then omyndige i sin späda ungdom ännu til sådant är oförmögen, thensamma tå i barnahus, eller andra slika tuckthus, som redan inrättade äro, eller häreffter inrättas kunna, må inkomma; ther han, eller hon sitt underhåld niuta, och til något låfligit handtwärk warda upfostrad.
XXVII Cap.
Om förmyndara plicht wid förwaltande af the omyndiga barna ägendom I marginalen med Folchers stil: Conf.
cap.
6 § 6, 7 Jordb.
.
1 §.
Wari förmyndaren plichtig straxt wid förmynderskapets antagande, om sterbhusets tilstånd och beskaffenhet, så af sterbhusets handlingar, som domböcker i the rätter, hwarunder sterbhuset, och thes gots och ägendom egenteligen lyder, sig noga underrättad att giöra; samt om ingen upteckning på thens omyndigas ägendom äntå förrättad wore, thensamma straxt lagligen upsättia låta, och en afskrifft theraf i rätten, hwarunder sterbhuset hörer, och then andra till barnsens närmaste fränder lefrera.
Eij må eller skall förmyndare tillträda omyndiga barna ägendoms förwaltande förr än richtig upteckning af all theras ägendom lagligen förrättad är, wid tiugu dalers böter til treskiptes.
2 §.
Drage ock förmyndare om omyndiga barna fasta ägendom then försorg, att han blifwer wäl häfdad och wid macht hållen; och hafwi ingen förmyndare macht att försällia, eller bortskifta thens omyndigas jordagots och fasta ägendom å landet utan högsta trångmål och thens omyndigas särdeles fördehl och nytta, samt med närmasta fränders och wederbörande rätts samtyckio Ändradt af Folcher (1718) till: fränders och domarens samtyckio.
: och när thet tå finnes således lagligen thermed tilgångit; stånde tå thet kiöp eller skifte, och eij qwällies yttermer, om laga bud och fastabref therå kommit är.
Giör förmyndare annorledes; wari thet ogilt, om then omyndige innan natt och åhr sedan han myndig, och jungfru sedan hon gifft blifwer, lagligen therå talar Det följande till §: ns slut är ändradt af Folcher (1718) sålunda: Men eij må förmyndaren sjelf den omyndigas iord och fasta ägendom sig tillhandla, är af förmyndaren therå någon förbättring giord gånge thermed som lag säger om nödigh förbättring.
.
Tilhandlar sig förmyndaren sielfwer thens omyndigas fasta ägendom, tå bör thet eij under annor willkor skie, än at then omyndige innan ofwanbemälta tid thet må klandra, och sina jord för samma wärde, som hon såld är, igenlösa.
Är någor förbättring therå giord; gånge thermed som lag säger om nödig och nyttig förbättring.
3 §.
Sammaledes sälie eij heller förmyndare thens omyndigas fasta ägendom i stadenom utan nästa frända råde, och rättens samtyckio.
4 §.
Lösöre som ofruchtsamma äro, särdeles the som igenom länge liggiande kunna förderfwas, föryttras them omyndigom til bästa fördehl, i tienligasta måtto och sätt; dock så, att om thet sig icke annorledes giöra låter, thet tå skie må igenom utrop i kiöpstadom, hälst wid marknadstider til mästbiudande, med mindre ther ibland icke något wara kunde, som för kostbarhetens skull eij utan skada föryttras; eller til föräldrarnas åminnelse tiena; eller them omyndigom sielfwom att behålla och bruka, nyttigt och nödigt pröfwas skulle.
Befinnes thet, at förmyndare thermed egennytteligen handlat; eller något barnomen ringare beräknadt, än han therföre bekommit hafwer; betale tå them omyndigom skadan, eller bristen dubbelt I marginalen har Folcher (1718) antecknat: § 4.
Lösören som dhe omyndige eij sjelfwe behöfwa, skola till deras fördehl föryttras.
.
5 §.
Barnapenningar skall förmyndaren så snart som skie kan, å sådana ort, som säker hålles och emot swarsgodan pant, eller annan nöijachtig försäkring på ränto utsättia: händer sedan någon oförmodelig olycka, som han eij kunnat förut förese, eller förekomma; eller kan eij få penningar straxt på wissan ort utsättia; wari tå saklös, när han både wid utlänandet och lånets utkräfjande troligen och så warsamligen som en förståndig och flitig husfader med sino umgår.
Men om han egenwilligen och försumeligen låter barnapenningar ligga ofruchtsamma; eller wetandes och wiliandes utsätter them på osäkran ort; eller låter them wårdslöst hos annan innestå, samt afgiäldet och räntona eij åhrligen utfordrar, så wida thet skie kan; gälde tå fullkomligen, och upfylle skadan och bristen, som then omyndige i thessa måtto genom hans förwållande kan taga I marginalen har Folcher (1718) antecknat: 5 §.
Omyndigas penningar skola med (ursprungligen: emot) säkerhet förräntas och i bästa (ursprungligen: i giörligsta) måtto förkofras, försummar förmyndaren något ....
6 §.
Finner förmyndare wid sitt anträde til förmynderskapet, thens omyndigas medel på osäkran ort wara utsatta; söke han tå med thet första, som giörligit är, draga them in igen, och säkrare sedan anläggia.
Är fordringen oklar; utföre han tå behörigen hwad stridigt är, igenom rättegång, eller annat laga medel, och utsöke sedan lagligen hwad som tå winnas, eller ostridigt blifwa kan.
7 §.
Förmyndare wari eij plichtig att swara til större ränta för the han handa mellan hafwer barnapenningar, än konungens lag effter beskaffenheten af tiden, och andra omständigheter, ringast förmår och innehåller.
8 §.
Är sterbhuset mycket gäldbundit; låte tå förmyndaren med thens omyndigas närmasta skyldmanna minne och råde, alla them som fordran i sterbhuset hafwa, igenom wederbörande rätt till wissan tid och dag instemma, att the thes innan med giltige bewis och räkningar på sine fordringar inkomma, och han med them effter hwars och ens fordrings beskaffenhet en behörig richtighet giöra må: tå ock förmyndaren, så wida thet utan andras förfång skie kan, bör noga tilse, att the gäld först af bördas, som sterbhuset mäst äro til tunga; så lagandes, att, om möijeligit är, giäld emot giäld qwittas; och, om thet eij kan skie, med lösöron betalas: räckia eij the till; hålles tå thet, som af then fasta ägendomen säkrast, och sterbhuset nyttigast och angelägnast är, til thet yttersta.
9 §.
Äro giäld eij så mycken, att the ju nogsamt kunna blifwa guldin; eij eller sterbhuset til så stor tunga, att thet ju både nyttigare och drägeligare pröfwas, effter handen, än strax betala; stånde tå til förmyndarens egen försichtighet, sig therutinnan med them som fordrande äro, att förena.
10 §.
Sedan skulden är afdragen, och förmyndaren således wet huru stor behållen ägendom i sterbhuset är; lämpe tå han utgiften thereffter sålunda, att af inkomsten tages först hwad til barnsens födo, kläder och upfostring; sedan ock hwad til nödige betientes underhållande, och andra sterbhusets nödiga och nyttiga omkåstningar fordras; och om äntå något blifwer öfrigit, thet på ränto utsättas, så wida thet säkerligen, som förr sagdt är, låter sig giöra: men hufwudstolen röres icke utan i nödfall med nästa frända minne och wetskap.
11 §.
Förmyndare må ingom androm anförtro, at upbära barnaräntor, eller sterbhusets medel at förwalta, än then som kan borgen therföre ställa; eller om han ingen sådan kan thertill bekomma, tå then som han sitt egit wil anförtro, hwilken för rätten ställas och ther sin trohetsed afläggia skal.
När förmyndaren med thessa warsamhet umgår, och therhos åhrlig och richtig räkenskap giör; wari tå otiltald i fall sådan ombudsman sig förser, och til korto kommer.
XXVIII Cap.
Huru förmyndare skall giöra räkenskap, och förmynderskapet afträda.
1 §.
Hwar som hafwer barnagots under sine förwaltning; wari sig fader eller moder, eller annar förmyndare; författe han richtiga räkningar öfwer barnens Ändradt af Folcher (1718) till: de omyndigas.&amp;gt; åhrliga inkomster och utgiffter, och låte them sedan hwart åhr effter öfwerses af barnena nästom frändom&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) till: theras nästa fränder.&amp;gt;; eller ther the eij äro, utaf rätten, eller them som rätten thertil förordnar.
Finnes tå förmyndaren hafwa förwaltat barnagotset med then trohet, flith och åhoga, som en förståndig och flitig husfader skiöter och wårdar sino; wari then tå fri för alt åtal, ther&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) till: om.
igenom watn, eld eller annor olyckelig händelse, utan hans förwållande något af barnagotse kunde förfaras: men försumas then åhrlige räkenskapen; stånde tå then förmyndaren therföre, och giälde allan skada åter.
2 §.
Wil fader, eller moder, eller then som barnagots under förmynderskaps wälde och giömo tager til åhrlig räkenskap icke wara förbunden; eller antager sig barna ägendomen och upfostringen för ena wissa summo; swari han tå til fulla hufwudsumman af samma barnagotse, och räkne intet theraf thet som på barnomen kan kostas: och när barnagots således tages i antwardning; tå må thet för barnomen hwarken siunka eller brinna, utan alt fullt återbetalas, när the myndige blifwa: ty skal ock then som thet således til sig tager, ingom undantagnom, fadrenom eller modrenom, fullan och fastan borgen therföre sättia.
3 §.
Nu wil förmyndaren antingen til then som myndig effter lag blifwit hafwer, eller til annan förmyndare förmynderskapet Ändradt af Folcher (1718) sålunda: then som myndig är eller till annan förmynderskapet.&amp;gt; afträda: giöre tå uti närmasta frända, eller några af rättenom tilordnada manna närwaro för sine förwaltning å sätt, som sagdt är, redo och räkenskap, samt ock lefrere ifrån sig hwad han tå innehafwer, med thertil höriga böcker, skriffter och räkningar; tagandes sedan therå behörigt qwittobref, hwarmed han för widare tiltal i längden skall oqwald blifwa.
Treskas förmyndaren, eller will eij redo och räkenskap för sig lagligen giöra; hålles tå thertil af rättenom wid förelagdt wite.
Biuder han sig til räkenskap, och then omyndige uppehåller thet&amp;lt; Ändradt af Folcher (1718) sålunda: räkenskap och ther emot hinder sker.
; ingifwe tå förmyndaren räkning för sig i rättenom: och om tå then, som under förmynderskap warit innan natt och åhr effter thy han mogande, eller jungfru, sedan hon gifft är, eller then utrikes wistas, sedan han hemkommer, eij lagligen therpå talar; wari förmyndare til intet widare answar, eller räkenskap förbunden.
4 §.
Äro uti ett sterbhus flere förmyndare än en; giöre tå hwar för sig räkenskap, och swari til thet han Ändradt af Folcher (1718) till: the.
om händer bekommit, om hwar och en af them med wederbörande rätts, och nästa skyldmanna wetskap och samtyckio, sin särskilta och wissan dehl af thens omyndigas ägendom under sina förwaltning tagit.
Men hafwa the med samnada hand, och utan åtskilnad til hela förmynderskapet stigit; swari the tå en för allom och alla för enom, til thens omyndigas medel, om någor af them the sig anförtrodda barnapenningar förslöser, och intet hafwer att betala med: doch så, att then som thens omyndigas medel försatt hafwer, först sökes, om, och så länge något hos honom finnes att tilgå.
XXIX Cap.
Om laga ålder, och hwilken sin egen målsman må wara Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Om laga ålder tå en myndig wara må.
.
1 §.
När then omyndige hafwer fyllt sina aderton åhr; wari han tå myndig Ändradt af Folcher (1718) sålunda: är han myndig.
och sin egen man, och göre tå förmyndaren sig ifrån förmynderskapet fri som förr är sagdt.
2 §.
Jungfru af hwad ålder hon ock wara kan, må eij sin egen målsman wara Ändradt af Folcher (1718) sålunda: wara kan, wari altid under förmynderskap.
.
Enkia ware sielf om sig och sitt rådande.
XXX Cap.
Om förmyndares lön och wedergällning för beswär theras Orden: » för beswär theras » synas hafva utsrukits af Folcher (1718).
.
1 §.
Förmyndaren hafwi til wedergällning för the beswär som thenna förwaltning fölia, hwad som domaren emot sterbhusets wilkor och hans hafda omak pröfwar swara: doch att hufwudstolen icke utan thes wigtigare skiäl angripes, och att thet noga anses, antingen han för skyldskapens skuld thertil warit förbunden; eller thet eliest sielfwilligt effterstådt Ändradt af Folcher (1718) till: antagit.
; eller om han utan någon sin skyldighet af föräldrar eller rätten thertil blifwit förordnad.
Så skall ock förmyndaren thes utom bestås skiäliga belöningar åt the betiente, som han til sterbhusets nytta och tienst hafwer brukat, samt kåst och resepenningar, när han antingen sielf uti thens omyndigas ärender til ting, eller annorstädes resa, eller någon annan åstad sända måste.
XXXI Capitel.
Huru otacksamhet emot then som hans förmyndare warit, anses bör.
1 §.
Hwar som sedan han warder myndig så otacksam finnes emot sin förmyndare, at han honom belastar med oskiälig rättegång; eller eliest med otilbörliga sidwördning; eller giör någon wåldsgiärning å honom, eller orätt; wari sådant alt i twebotum I marginalen: Conf.
Lagman Fehmans annotation, som verbotinus i ställe för denna § införes, vid [e] pag.
seq.
— Å följande sida har af Folcher (1718) antecknats: Fehm [ans] annot: Hwilken som sedan han är myndig worden [ursprungligen: blifwen] uthan skiäl [ursprungligen: » lag och orsak »] beswärar honom som förmyndare warit med rättegång, bör icke allenast wedergälla och uppfylla all then skada och olägenhet som therigenom förorsakas, uthan och om han någon sidwördning wisar, eller med ord och gerningar angriper och orätt gör, derföre twådubbelt plichta och umgälla.
.
JORDABALKEN III.
Förslag till Jordabalk 1713.
Jordabalker.
Cap.
I.
Huru många slag jorda äro å landet och i stadenom.
§ 1.
Å landet äro try slag egna jorda, krono, frälses, och skatta jordar; hwilka i allom iorda målom rätteligen böra åtskilias.
§ 2.
Alle the, som besittnings rätt allenast hafwa, äro icke jordägande, wari sig stadge- stubbe- städio- och sämiojord, eller annor af slikom rätt, effter som the allenast besittias kunna på wissa wilkor: ärfwes förthenskul therutinnan, och skiftes icke annars än til förbättringen och bygnaden, såsom lösöra, syskena och slächtena mellan: sämier them ey; ligge tå thet til rättens dom och laga werdering.
§ 3.
I städer äro och så krono jord och tomter, fri och egen grund, ofria eller stadsens tomter, samt kyrkio, schole, fattigo folks eller hospitala hus, iord, eller grund.
Under stadenom lyda och frälsesåkrar och hagar; skatta och wilkorliga bördsrätts iordar och åkrar efter brefvens lydelse, och inom stadsens råmärke och mark.
Cap.
II.
Om rätt och rättighet, hwarmed hwaria ofwannämda jord innehafwas och besittias kan samt kiöpas och sälias.
§ 1.
Kronojord må ingen undan kronone kiöpa, eller til ewärdeliga gåfwo begära: giör thet någor; hafwe konunger som effterkommer macht the iord för samma wärde at igenlösa, som hon före kiöpter är, eller gåfwona återkalla.
Kyrkio, schole, fattiga manna och hospitala iord på landet eller i stadenom skal hwarken bortgifwas, eller sälias: ey eller mågo borgmästara och råd i städerna något hus, tomt, eller andra ägor bortgifwa: sälies några tomt til frian och egnan grund; inrättes tå hufwudstolen således, at then kan kasta af sig the ränto som swarar emot tomtöre som förr warit hafwer: finnes något i fastigheter af borgmästaromen och rådeno bortgifwit, waren sig grafwar i kyrkione, eller andra tomter; sättens the tå ofördrögeligen i sitt förra stånd, och under allmanna bästo til stadsens nytto åter.
Skattaiord, som under rusthåld och til rustnings stam är, må ey i morgongåfwo gifwas, ey eller förpantas, eller försällias, eller för rusthållarens böter, eller giäld gå i betalning, med mindre, sedan skuldens richtighet af domaren är pröfwad, skuldfordranden, och then som sig iordena tilpantar, eller kiöper, wilia och kunna then wanliga rustningen, som ifrån iordeno icke skilias kan, richtigt uppehålla; hwilket landshöfdingen med häradzrättenom äger pröfwa och ransaka, och konungenom förr berätta, samt thes nådiga ther öfwer willia inhämta, än ther å fasta gifwes Kongl.
M: tz bref 24 Sept.
1688, Kongl.
M: tz resol.
10 Novemb.
1691 och.
Kongl.
M: tz bref d.
13 Jul.
1696..
I lika måtto bör ey eller sådana skatteiord delas flera arfwingar mellan, som icke i sielfwa rusthållet dehl hafwa, utan utlöse then som äldst, eller bäst ther til fallen är, och förmår rustningen wid macht hålla, the andra arfwingar; går the iord til salu utom börd; hembiudes hon tå konungenom genom landshöfdingen å orten; och wari altid then som räntona af skattiorden äger, närmast henne at inlösa framför oskylda män och utom börd.
§ 2.
Med frälses iorde må rätter ägande handla som han sielfwer bäst wil, kan och gitter efter lag; allenast hon icke så klyfwes, eller delas, at konungens ther af ingiäld, och knechtahållet therigenom förminskat och rubbat warder.
§ 3.
Skattaiord må ochså både kiöpas och sälias, halft och fierdadels, samt allaredo skattlagda och särskilt afråada ottodels hemman, men ey mindre: må och aldrig skattskyldig iord stycketals ifrån bolby sinom sälias, eller förpantas, än mindre ther å fasta gifwas: skier thet; böte så kiöparen, som säliaren, hwarthera fyratyo daler, konungens, som skadan therigenom lider, ensak, och gånge han åter til penninga, som them utgaf Conf.
c.
30 fin.
Konungsb.
LL.
.
Samma lag wari om krono och krigshemmans ägor; och kiöp [-] eller pantskillingen til konungen förbruten.
Så skal ey eller ett skattahemman ibland flera fördelas, brytas, eller sälias, än the theruppå kunna pröfwas fullsäde och besittiande, och högst till fyra: hwarom ransake häradsrätten med kronofogden, och hafwi then wåld slikan iord til hemmanet återlösa, som större delen tilförene äger, så framt the både eller flere icke fullsutne äro: kan hemmanet flera åboar tåla; löse tå hwar som han til arf och börd rätt hafwer: doch mågo hammarställen, strömmar, skog och grufwodelar i bärgslagen, bärgsmansbo och hyttoställen här under icke begripas, hwilka allaredo inrättade är, eller härefter inrättas och anläggias kunna utan bolbyarna skada och afsaknad: wari doch grunden af the bortsålda skogar i bärgslagen, sedan then afkolad är, til sina hemman igen förfallen.
Äga twenne eller flere uti enom gårde qwarn, härd uti ene smidio, grufwodelar, eller hwariehanda andra slika wärk och bruk tilhopa; warin tå the samme närmast hwar annan at utlösa, när gärd, qwarn, härd, eller bruksdehl utom börd til salu går.
Om hus och tomter i stadenom wari lag samma.
Äger ingen annan dehl i sådana wärk; wari tå jordäganden, på hwars grund sådana wärk upsatta äro, efter börda och bolagsman then närmaste.
§ 4.
Stadge och stubbehemans åboar, och theras arfwingar niutin besittningsrätt så länge the förmå alla årliga utskylder betala, eller å andro åhre thy nästa sig rätta och afrad upfylla, gårdarna med thera ägor hägna, förswara, och wid macht hålla, samt the tienist theraf giöra, som them af rättom jordägande pålagd warder C.
31 Bygb.
LL.
: men sämio och städiohemman niutin sin bestämdan tid til godo, så länge sämian och städian warar, som lag säger i 18 cap.
Sälier eller förpantar någor sådana hemman utan iordäganda lof och minne; hafwi tå förgiordt sin besittnings rätt til samma iord, med mindre honom slika wilkor uttryckeligen af konungen, eller jordäganden förunte äro; hwilkas utgifna bref böra witsord hafwa.
§ 5.
Wil någor sälia then gård, eller hus, som å stadsens, kyrkio, eller hospitala grund bygt är; hembiude han thet lagliga stadsens, kyrkions eller hospitala föreståndarom: wilia the then gård, hus eller tomt ey lösa; gifwin tå kiöparen, eller säliaren enthera, eller båden, som them åsämier, til staden, kyrkiona, eller hospitalet uti erkändsel hwarn tretyonde penning af kiöpskillingen så ofta, och til hwem huset, eller gärden sälias kan: förbryter sig någon heremot; böte til them hwarn tyonde penning af kiöpsummone, och wan kiöpet ogilt.
Fria och egna hus och tomter i stadenom må man sälia och sig afhända; doch at the så wäl som ofria tomter icke sålunda fördelas, at stadsens synrätta strek och tomtedelning therigenom rubbad warder emot Byggningsordningen i städerna Senare har tillskrifvits: 1 cap.
.
Hwaröfwer hafwin borgmästare och råd noga upsicht.
Arf och egna grafwar hembiudes förr kyrkione än the til någon främmande utom börd försälias kunna.
Uti egna grafwar skola inga andras lijk, utom wederböranda, the warin sig från- eller närwarande, godwilia läggias: mågo eij eller egna grafwar arfwingom afhändas, så länge the wilia och kunna them wid macht hålla, enär the therom ansökte blifwa.
Börds wilkorliga under staden lydande ägor gånge til salu efter thera brefs lydelse: men andra skattaiord säli äganden i stadenom lagligen, som framdeles skils uti 6 capitlo.
Cap.
III.
Om laga fång uppå iord, hus och grund.
§ 1.
Siu äro laga fång iorda, så och åt husom och grundom å lande och i stadenom.
Ett är arf; annat är skiffte; tridie är kiöp; fierde är gåfwa; femte är pant, eller wädsättning; siette är laga dom och utmätning; siunde är laga häfd Häfd synes och rätteliga föras til laga fång efter jus Rom.
och alla moratarum gentium leges.
Ty laga fång är modus acqvirendi, som innesluter uti sig titulum och ipsam traditionem eller possessionem, som förnämligast synes uti usucapione och häfd; thet och enligit är med cap.
8 § ult.
och cap.
11 § 8 h. t. infra.
: alt som herefter i thessom balk finnes tydeliga beskrifwit; så at thet som annorlunda och therföre olagligen är fångit, är ofångit til urminnis häfd åkommer, then ingen må qwälia; hwarom och framdeles förmäles i 15 cap.
Om mansens och hustrune giftorätt, och aflada iorde i ächtenskap thera handlas i Giftomålabalkenom 8 capit.
Cap.
IV.
Om arfweiord, huru hon lagligen ärfwas och förswaras bör.
§ 1.
Arfweiord är, som efter föräldrar, barn, och syskene, eller andra närskylda fränder ärfwes efter ordningen, som uti Erfdabalkenom urskils.
§ 2.
Klandras the iord sedan; kundgiöres tå straxt medarfwingom, och med samnade hand wäries: afgår något med rätto; ersätties och upfylles å sätt och måtto, som i Erfdabalken förmäles uti 22 capitlo.
§ 3.
Kiöper eller bördar man arfweiord; tå är thes wärde aflinge, warande bördamanne sin rätt förbehållen, om hon framdeles åter sälies eller förhandlas, som i Erfdabalken förmäles 4 cap.
2 och 3 §, uti originalet 20 cap.
2 och 3 §.
.
§ 4.
Kiöper man eller inlöser under warande ächtenskap the iord, som hustrun kan wara bördägande til; hafwi hon tå, eller hennes barn och arfwingar macht, wid mansens död, hans arfwingar at utlösa med allo therpå anwända nyttigo förbättring: om hans iord af hustrune inlöses; wari lag samma.
§ 5.
Nu kan fader ärfwa sina barna mödernes iord, eller moder thera fädernesiord: wilia the then sedan sälia; hafwi tå then bördaman macht iorden at återlösa, som närmast är at ärfwa efter ordningen som i Erfdabalkenom liusliga skrifwen står Uti landslagen c.
2 h. t. står: » upbiuda fädernes frändom fäderne och mödernes frändom möderne ».
Ratio: At godset i familien til thes understöd och upprätthållande må behållet warda.
Ty upbod skier til lösande.
Och thenna lagsens mening wara utvisar iämwäl cap.
6 eiusdem tituli klarligen, ther som talas om them som delande äro om lösn, at the efter arftali, thet är efter computationem graduum skola härutinnan förfara, at the som närmare äro til leden at ärfwa, skola och närmare wara til lösn, och thet iämwäl til repræsentationem: men äro the lika skylde; tå skola the, som ther sägs, få lösa både half hwarthera, som icke förstås kan om fädernes och mödernes fränder tillika.
Ty tå skulle insatt blifwit efter cap.
3 § 3 Erfdab.
dubbelt å fäderne, och icke halft hwarthera.
Hafwer och H: s högstsal.
Kongl.
M: t samma capitis 6: ti rätta mening stadfästadt i sin nådiga Förklaring 6 Maji 1689; add.
c.
1 princ.
h. t.
SL.
; til at förtiga gamla domar som thet samma utwisa och iag communicerat med H: s Höggrefl. Excel: se Gref Lindskiöld, tå iag n@a observationer i diupesta ödmiukhet efter befallning öfwersände.
Hemställer altså thetta uti högl.
Kongl.
Lagcommissionens högrättwisa godtfinnande efter som iag förnummit annorlunda nyligare dömt wara.
.
§ 6.
Sälier man sitt eller sine hustrus fäderne, möderne eller andra arfweiord, och kiöper annarstads iord, hus eller tomt igen, thet är arfwe- och icke aflinga iord: skal och altid wid dödsfall så myckin aflinga iord, om hon til är, sättias i stället för the bortsålda arfweiord å landet, förr än någre frihet öfwer aflinga iorden tillåtas må; och tages twå delar af mansens, och en dehl af hustruns aflada iord: fins ey så mycket fast gods; tages tå thes wärde i penningom och lösörom, så mycket som för the sålda upburit är, och af arfwingom tillägges förr än giftorätt kan uttagas: tager mannen lösn för sine hustru iord; niutin tå barnen wid arfskiftet therföre fyllnad i aflinga iorden, eller lösörom, som här ofvanföre är förmält.
Fins intet testamente, eller förordning öfver aflinga iord; niutin tå rätte arfwingar utan åtskilnade så liuft som ledt efter then döda.
Cap.
V. Huru jord å landet, eller hus, tomt, och iord i stadenom må bytas.
§ 1.
Wil någor sina arfweiord, hus, eller tomt bortbyta, anten iord emot iord å landet, ifrån landet i staden, eller utur stadenom på landet; stånde tå hwariom och enom fritt thet at giöra, enär han får fullt emot fullo, eller och för annor sine särskilda nytto och lägenhet skul annarledes åsämies: blifvande hwart och ett thens rätta arf, som thet i skifte får, ehwad thet är fäderne, eller möderne.
Thet iordabyte må icke af bördamän eller arfwingom klandras, och å lande eller i stadenom hembiudas, utan efter laga upbod och stånd, så framt the iord, hus eller tomt icke förr för androm intecknad är, med härads, eller stadsens fastobref bekräftas, hwart och ett å then ort thet belägit är, sä att bördaman thet ey må hindra: kommer theruti både kiöp och skifte, och kiöpet är mindre än bytet; tå blifwe bytet fast: men är skiftet mindre och kiöpet mera, eller lika mycket: dömes tå iord i börd, som wore hon til salu gången: doch således, at bördamannen löser så mycket som för penningar såldt är, och gångin the andre, hwar til sina iord, hus, eller tomt igen, med mindre at then som sitt bortbytte eller sålde är tilfreds at låta altsamman fara: ware tå bördamannen plichtig thet öfriga efter mätismanna ordom at betala, om the ey sielfwe om kiöpet öfwerens komma kunna.
§ 2.
The iord som således tilbytes ifrån landet i staden, eller twert emot, behålle samma wilkor och rättighet, som the bortbytta i nästo arffall efter honom som then bortbytte, men sedan erfwes hon, hus, eller tomt efter lands- eller stadslag ther hon är belägen, och deles ther efter rätta arfwingar mellan: giöres och i allo andro thermed som lag säger ther iorden ligger, så til upbåd, som annat lagfarande.
§ 3.
Ey må man sine hustrus, eller hustru sina egna, eller sins mans iord, hus, eller tomt förbyta, panta, eller sälia annarledes än uti 9 cap.
Giftom [ålabalk] er sägs; med mindre ena sådana olycka händer, at enthera fången warder, och intet annat är at tilgå then fångna med at återlösa; eller them hunger händer, och then ene hwarken iord, eller lösöra hafwer: giöres doch alt sådant å tinge, eller rådstufwu, och bewises hwad nöd them ther til drifwer: äga the bådin iord; löses tå man eller hustru af sine egna iord: men til födo sälies twå delar af mansens, och en tridie dehl af hustrune iord, hus eller tomt å landet; men i stadenom lika Ratio: efter giftorätten.
Conf.
c.
8 § 10 infra i utkastet hoc titulo, som uttryckeligen här uppå synes at peka.
Then andra casus är tilsatt efter Hr Skyttes Förklaring i thesso måleno öfwer lagen.&amp;gt;.
Mannen må och hustrune iord sälia rusttiensten at uppehålla för hennes iordagotse och räntor å lande, ther intet annat är at tilgå.
Enkia må sielf iord sine råda, sälia, bortgifwa, förbyta och förpanta; doch undantagno hwad lag om bördamanna rätt förmår och innehåller.
Om omyndiga barnaiord förhålles som uti Erfdabalkenom förmäles&amp;lt; Senare har tillskrifvits: 27 cap.
.
§ 4.
Kyrkio, acad [emie], schole, fattigo folks och hospitala gots må ey eller bortbytas, fast än thet synes wara til bättre, utan konungens lof och minne.
Lefwer then som gåfwona gifwit hafwer; tå må ey eller sådant skie utan hans samtyckio.
Är han döder, efterfölies hans theröfwer satta lag och wilkor i sinom yttersta wilia, om gåfwan i testamente gifwen är; såsom och eliest wilkoren böra i acht tagas efter gåfwobrefwets lydelse Kongl.
M: ts Förklaring 1687, 28 Maji, memb.
2 § 3..
§ 5.
Wilia grannar, eller andre, som sielfwe iordägande äro, häfdabyte giöra; kundgiöres tå thet lagligen å tinge, eller rådstufwu, och uphöre sedan wid föresattan tid, med mindre thet antingen å nyo förlängias kan, eller med beggia thera samtyckio til ewärdeligit byte lagligen förändras igenom ordenteligit lagfarande.
Uti odelt bo, och ther hinder emellan kommer at fullkomligit arfskifte ey slutas må, tillåtes och sådant häfdabyte arfwingar emellan, doch så at ingenthera sin lott förwärrar, förpantar, eller försälier wid fyratyo dalers bot, til treskiptes, och alt ogilt som häremot giordt är, samt skadan åter til the andra arfwingar efter mätesmanna ordom, om något förwärrat är: fins något märkeligen förbättrat, komme tå thet honom til godo, som förbättringen giordt hafwer.
Cap.
VI.
Med hwad rätt och wilkor arfwe- och bördkiöpt jord må sälias och bördlösas.
§ 1.
Wil någon sina arfwe- eller bördkiöpta iord å landet sälia; hembiude han the samma sinom nästom frändom, eller bördamannom innan första upbud, eller han som kiöper; hwilken och bör innan natt och åhr efter slutit kiöp å tinge thet tilkännagifwa, och lagligen upbiuda låta uppå try allmanna wahnliga häradsting: samma upbud skola och, sedan the inskrefne äro, uppenbarliga upläsas och förkunnas, ho som söker, til hwem, och för huru stor summo penninga: wil någon bördaman the iord börda, och therföre gifwa, som annar biuder; angifwe han sig innan natt och åhr ifrån första upbud uti rättenom, och insättie så många penningar, hwilka af ingom mågo i qwarstad sättias, eller af någrom androm lyftas, än af kiöparen allena med rättens wetenskap: hafwi och ingen macht at klandra en dehl af kiöpet, med mindre them bådom åsämies thet at åtskilia: är kiöpet på wissa wilkor och betalningstider stält; niute och tå bördamannen the samma emot nögachtig borgan, eller andra säkerhet, och sedan fullgiöre, åtniutandes thens andras upbud til godo: men så ofta nytt kiöp om iorden skier; upbiudes tå å nyo, och altid förr ransakes, om hon är tilförene med skuld förbunden och inteknad.
§ 2.
Så bör och iord, hus, och tomt i stadenom, ehwad thet är arf, eller aflinge, tre måndagar uti tre månader efter hwarannan allmänneliga wid öpna dörar å rådstufwu upbiudas, samt nästom frändom, så och widerboandom uti thera hus hembiudas igenom twå trowärdiga män, och kundgiöras, hwilken som sälier och kiöper, och för huru många penningar: sedan warin the förplichtade inom then dag, som om laga stemning uti Rättegångsbalken förmäles, ifrån then tid hembudet skiedde, efter hwars och ens orts aflägenhet förklara sig, om the thet hus, eller the tomt, eller iord börda wilia; och giälle i ofwantalda måhl intet ordaklander i börd, med mindre penningar uti laga tid i rättenom insatte blifwa: klandrar någor thet kiöp för annor orsak och förmehnta rättighet; upwise han strax sina skäl wid ting eller rådstufwu, tage på säliaren stemning, och lagligen å nästo tinge, eller rättegångsdag i stadenom utföre: skier thet ey; wari tå thet klander ogilt.
Wil någor bruka rättens bistånd i hembud til annan rätt; förskylle them som ther till brukas för omaket, och betale omkostnaden.
Utrikes boande man äge hwarken börds- eller hembudsrätt, med mindre han i konungens tienist stadder är; hwilken inom förelagdan tid sig förklara bör, så framt han för andra bördsrätt niuta will.
§ 3.
Nu wil ey näster bördaman innan bemältan tid thet försålda hus, iord, eller tomt til sig lösa: stånde tå them som länger bort i slächtene, doch rätter bördaman är, fritt, inom sex wekor å landet, och fiorton dagar i stadenom at börda Conferatur constitutio in comitiis 1720 facta de jure retractus die 27 Junii.
; sedan hafwi nabo i stadenom äntå fiorton dagar, så framt konungen, eller staden the iord, tomt, eller hus til konungens eller stadsens nytto icke nödigt pröfwa; til hwilken ända och hembud til them giöras skal, såsom och til frälsismannen, om han räntona af jordene äger: warande naboens rätt altid at räkna fiorton dagar sedan bördamans, eller räntoägarens rätt i thesso måleno ute är: och böra alle fiärmare bördamän inom förbemälta sex wekor å landet, och fiorton dagar i stadenom sig angifwa, och sin rätt bewaka, samt arfsrätt räkna låta, om the then försålda iorden börda wilia: lösa the ey; behålle tå then som kiöpt hafwer, och stånde hus, eller gård i stadenom på kiöparens fahra och äfwentyr, sedan han then kiöpta gård, hus, eller tomt i sitt wåld och händer bekommit, in til thess sig bördaman, eller nabo förklaradt hafwer; men sedan för theras äfwentyr, om the then lösa wilia.
§ 4.
Bördaman och nabo ägi ingen lösningsrätt til aflinga iord utom börd å landet, och ofria tomter i stadenom, utan allenast egna barn i stadenom.
Men, när aflinga iord, medelst ägendomens til the skuldfordrande afträde, skal gå i betalning; efterlåtes tå arfwingom och bördamannen the samma framför främmande at inlösa för samma pris, som en af them skuldfordrandom, eller annan uprichteligen högst biuder Kongl.
M: ts Förordning den 18 April 1699..
§ 5.
Twista män om bördarätt; ägi tå then förträde som närmare är at ärfwa när dödsfall händer, efter the ordning som i Erfdabalkenom upräknas, och förr är sagdt: hwilket skåde then rätt, hwarunder iord, hus, eller tomt belägen är: äro the bådin iämskylde; löse halft hwarthera, doch broder å landet twå delar, och syster trediung, om iorden består af flera heman, eller flera åboar än en tåla kan: men i stadenom lösen broder och syster lika, om thet hus, eller tomt delas kan.
Ware och lag samma, om naboar komma sin emellan at dela; hwilket skåden borgmästara och råd.
§ 6.
Är the försålda iord å landet i flera härader belägen; upbiudes tå hwart och ett heman wid sitt rätta häradsting, och tages ther fasta å: men twisten om bördarätten utföres ther hufwudgården, eller the mästa gots belägna äro.
§ 7.
Är rätter bördaman öfwermagi, iungfru, eller wetwilling; ägi tå förmyndaren thera rätt i acht taga, om han något af barnagotse hafwer händer emellan hwarmed bördas kan, eller gifwi thet rättenom tilkiänna, hwarföre han thet ey giöra gitter, och wari således saklös, och hafwi sedan then omyndige, tå han til mogande ålder kommer, inga macht å then bördarätt at tala: så må ey eller then omyndige några iord återwinna, som honom ey sielfwom lagliga tilhördt, och han i rättom tid icke klandradt hafwer.
§ 8.
Ingen må stadga något kiöp, eller byte med öfwermage, jungfru, eller wetwilling om thera iord: giör thet någor; wari ogilt, och hafwi förmyndaren, när han thet weta får, så och then omyndige sielf macht thet kiöp eller byte uphäfwa inom natt och åhr sedan han til laga ålder kommer, mö gift, eller wetwilling wetande warder: äfwen så theras, om the thesförinnan igenom döden afgå, arfwingar.
§ 9.
Naborätt i stadenom ägin icke allenast the som ett hus tilsamman bygdt hafwa, utan och the som iämte, eller bakom hwar annan boande äro.
Bo twenne lika när; löse helftena hwar, om thet hus, eller tomt delas kan: hwar icke; skåde thet rätten, hwilkenthera mäst omtränger.
Är icke sådant trångmål; hafwi then witsord, som torget bor närmare, och gitter til stadsens störra säkerhet och prydning byggia Vet.
glossa öfwer SL.
som tillika med Lagen uplästes årligen.
Conf.
c.
23 Kon: br SL.
: är enthera nabo på twå sidor; eller går lius och fönster, watndropp, rännosten, eller annor sådana rättighet in i hans gård, hwaraf han olägenhet hafwa kan; ägi tå han och til naborätten förträde.
Samma lag wari, om tu hus på en grundmur, och med enom skiliomur upbygda äro.
§ 10.
Nu kan skiälig misstancke infalla om rätta kiöpskillingen, bördamannom och kiöparen emellan; insättie tå bördamannen först fulla summona efter kiöpbrefwets lydelse, och andrage sedan sina skiäl inför domaren; hwilken hafwi macht, efter saksens omständigheter, at påläggia antingen kiöparen allena, eller och honom och säliaren tillika, med sielfs sins ede besanna så mycket therföre wärkeligen utgifwit wara.
Eliest må ägaren iord sina förytra som han bäst kan och gitter, utan andras hinder.
Tager någor mera penningar än han sielfwer utgaf; böte femtyo daler konungom, målsägandenom och stadenom, eller häradeno, om han thertil lagligen öfwertygad warder.
Samma lag wari om säliaren, när han så swikeliga samgiordt hafwer bördamanne börd at afskära, eller til sine nytto Conf.
§ 12 h. cap.
Ubi eadem ratio, idem quoque ius.
.
§ 11.
Betarfwar man penningar til läns taga, iord thermed i börd at lösa sig och them sinom til godo; thet kan ingom wägras: men ey må någor androm bördamannom eller widerboandom til förfång med annars mans penningar inlösa, eller börda iord, hus, eller tomt oskyldom mannom tilhanda; hwarföre skal han och henne å landet i sex, men i stadenom try åhr behålla, så framt han icke af fattigdom trängd warder the iord, hus eller tomt förr at sälia, hwilket rätten granneliga undersöke, och hwarföre han thet giöra wil: giör någor häremot; böte femtyo daler til treskiptes, och wari klandret ogilt.
§ 12.
Ey må kiöparen och säliaren bördamanne till förfång sitt en gång giorda kiöp uphäfwa; eller uti annan stadga och handel förwäxla; icke eller något byte under skien uprätta, börd thermed at undwika: skier sådant, och märkeliga pröfwas, wari ogilt, och bötin the begge, hwarthera sina femtyo daler.
Äro barn myndige, och föräldrar sina iord sälia; tå måge the henne lösa, om the penningar hafwa och rätt sin efter lag bewaka Thessa ord äro tagna af fin.
§ 17 h. cap.
i utkastet och hit synes höra efter methoden.
.
§ 13.
Nu kan then man som iord, hus eller tomt å landet, eller i stadenom äger, så giäldskyldiger blifwa, at hans fasta ägendom måste gå them skuldfordrandom til betalning, af hwilkom then ene för them androm kan laga inteckning och förmon hafwa; gifwes tå then af skuldfordrandom witsord, som till allas nytto och betalning mäst biuder, och hafwi ingen bördaman macht at påstå werdering theremot, utan gifwi han sä mycket som annar biuder om han the iord, hus, eller tomt börda wil, sedan then mästbiudande sin ed therpå aflagdt hafwer, at han thet samma uprichteliga giör för sig sielfwom, och icke at ägendomen til bördamansens förfång under en främmande komma måtte Kongl.
M: ts Förordning 18 April 1699.; skolandes likwäl en wiss dag föreläggias til godsets föryttrande, tå the skuldfordrande så wäl som andra få biuda therpå: och bör then som högsta budet sålunda giordt å nästo häradstinge, om godset är belägit å landet, men i stadenom å nästom rättegångsdag låta samma gots bördamannom första gången upbiuda, och thermed andra, samt tridia resone efter lag fortfara; stånde sedan bördamannom fritt, å landet inom ett åhr och sex wekor ifrån första upbudet, och i stadenom inom fiorton dagar ifrån thet sidsta, gotset för thy wärde, som högst budet är, at inlösa: men i fall thet finnes wara allenast en skuldfordrande som tilbudit hafwer, för hwilkens skul ägendomens afträde skiedt, och han ser at godset til hans fulla betalning icke räckia kan, wiliandes han tå heller antaga thet samma öfwer thes rätta wärde, än unna thet bördamannom för skiäligit pris; i the händelse inlöses tå godset af arfwingom, eller bördamannom icke så högt som then ensamme skuldfordranden, utan som någor annan therföre högst biuder, hwilken och sin ed afläggia skal, at han för sig sielfwom, och icke i några måtto them enom skuldfordrande til nytto ärnar kiöpa godset: men finnes ingen annan som therföre skiäligit wärde gifwa wil; lösin tå arfwingarna godset efter mätismanna ordom, som thet dyrast kan värdt wara.
§ 14.
Sälier någor twem ena iord, hus, eller tomt; gifwes tå them witsord som först kiöpte, med mindre then senare igenom börd, eller naborätt ther till förmon äger; och böte then som twem ett sålde för ohemult hwarn sietta penning af kiöpsummone til treskiptes, och rätte honom som owetandes således kiöpte allan skadan upp.
§ 15.
Hafwi ingen sysloman, eller åbo wåld at sälia, förbyta, eller förpanta sins herras iord, hus, eller tomt, utan han hafwer hans öpna bref och fullmacht thertil: hafwi ey eller någor macht at döma öfwer någors mans iord, hus, tomt eller andra ägodelar, utan äganden är lagliga stemder; icke eller at sättia någors mans iord, eller afgiäld i qwarstad, så länge then i handom hafwer wil för rättenom komma och till rätta swara: dömes thesse måhl; hafwin inga kraft.
Huru eliest med qwarstad af fasto gotse efter lag förfaras skal, förmäles uti Rättegångsbalkenom Thet som fölier synes höra til en ny § hwarför thet nu så skier.
.
§ 16.
Nu twista kronobönder sin emellan; ägi tå landshöfdingen igenom häradsrätten och kronones befallningsman ther öfwer ransaka låta, och han sielfwer rätta, delandes iorden them emellan efter öre och örtug Kongl.
M: tz Resol.
15 octob.
1692, 30 jun.
1693, Kongl.
M: tz bref 22 febr.
1699..
Om academie krono och eij skattaheman wari lag sama: stånde doch fritt academien, eller thes räntomästare inför landshöfdingen giöra wid slika måhl the påminnelser, som efter saksens beskaffenhet och omständigheter nödiga pröfwas, så at henne i ingo måtto förnär skier.
§ 17.
Finnes twisten emellan kronoiord och andra ägor; kundgiöres tå landshöfdingen å orten therom; hwilkom åligger en fullmächtiga, som på kronones wägnar tala och swara bör, samt thes rätt noga i acht taga.
Med kyrkioägor förfares efter Kyrkiolagen 26 cap.
5 §.
§ 18.
Kommer twist kiöparen och säliaren emellan, om jorden är lagliga upbuden, eller eij; bewise tå thet å landet med härads, och i stadenom med stadsens dombok hwad thertil skiedt är: med hwilka upbud fastbrefwen böra öfwerens komma, och sålunda gifs them witsord: til hwilken ända och i allom fastabrefwom skrifwas och införas skal tiden, när hwart och ett upbud är skiedt; och gifwes intet fastabref ut förr än hembudsmän sina förrättning munt- eller skrifteligen inför rättenom tilstådt och betygadt hafwa.
Och ägi ingen macht the iord mehr qwälia, som en gång så ward är; förthy tå lagliga är wardt för enom, tå är wardt för allom them som framdeles klandra wilia.
§ 19 Thenne § är then 17 uti utkastet.&amp;gt;.
Är thet afgiärda by som sälies utom börd; hafwi tå bonde i bolbynom wåld the iord at inlösa framför oskyldom mannom; och thet är naborätt å landet, hwilken och med hembudi skie bör: men icke må sådana iord afhysas, eller under bolbyn läggias, så at kronones eller frälsismansens inkomst theraf förminskas, utan giälde sedan som förr alla utskylder the iord tilhöra.
Samma lag wari om obygda skatta utiordar och urfieldar, ehwad the in eller utom börd til salu gå, allenast at theras ränta iorden efterfölier, som lag säger 16 cap.
7 § i thessom balk.
Äga twå eller flere oskylde frälsismän eller skattabönder en gård til samman; hafwin och the naborätt til then dehl i gården som således utom börd til salu går&amp;lt; Thet som fölier uti utkastet synes höra til § 12 sup.
hwarest thet och infördt är.
.
Cap.
VII.
Huru man må sina arfweiord, hus, eller tomt lagligen bortgifwa, så och aflinga och bördkiöpta iord, samt morgongåfwo i stadenom och på landet.
§ 1.
Wil någor emedan han lefwer af sine arfweiord på landet något ewärdeliga, eller på lifstid skänkia; han må ey mehr bortgifwa än hwarn tyonda penning: hwad theröfwer gifwes; hafwin arfwingarna macht at återkalla, när han döder är som gifwit hafwer; bördamanne sinom rätt til inlösning efter mätesmanna ordom förbehållnom.
Gifwer någor mehr än sagdt är, och näste arfwinge säger ther ia til; hafwi tå ingen efterkommande arfwinge, eller länger bort i slächtene wåld å the gåfwo at tala, som rätter arfwinge en gång samtyckt hafwer.
Aflinga iord må man gifwa til hwem han wil: är iord bördkiöpt; tå kan thes wärde och förbättring bortgifwas; och ware bördamanne rätt sin til lösn förbehållen efter thy om testamente skils i Erfdabalkenom cap.
2 och 3 Conf.
originalutkastet cap.
20 § 2 et 3 Erfdb: r samt Förord.
om testam.
3 Jul.
1686 art. 3..
§ 2.
Nu tiltränga fader eller moder, sedan the inga lösöra hafwa, sina iord, hus, eller tomt för födo sine utgifwa; tilbiudin tå the sinom barnom, och rätten förelägge them, huru mycket hwario åhr til förtäring gifwas skal: liwaremot the och föda skola sina föräldrar; äldsta barnet först; sedan hwart efter annat, som åldren är til, broder efter broders lott och syster efter systers lott; och afdrage hwar sin dehl som han fått hafwer, när framdeles efter then döda ärfwes skal, och alle arfwingar skiften som öfwerlöper af thy han eller hon åtte: wari doch föräldromen obetaget, at sälia sina iord, om the så wilia, eller hos ett thera barnet stadigt blifwa; doch allom them bördsrätt förbehållnom.
Hafwer fader eller moder inga iord, eller lösöra; ägin tå barnen, som förmå, them uppehålla och föda utan wedergiäldning: giöra the thet ey, stånde til rättens skiärskodande, huru mycket the them årligen til födo efter råd och ämne gifwa skola: kan och ett oförmöget barn sedermera förmöget blifwa; wedergiälde tå thet them, som föräldrarna mera, eller förr födt hafwa.
§ 3.
Wilia, eller kunna barnen them eij emottaga, och kosten uppehålla, eller äro the ey til; söken tå sig föräldrar om först hos nästa slächtena, som eliest ärfwa skulle: neka the; söken tå sig om annarstäds som the bäst kunna, och hafwin barn, eller arfwingar inga macht å the iord sedan at tala, som så för födo upgången är, utan allenast til bördsrätten, när hon upbuden warder.
§ 4.
Gifwer man iord, hus, eller tomt i medgift til son eller dotter, eller andra, eller sine hustru i morgongåfwo; förhålles thermed som i Giftomålabalkenom stadgat finnes.
§ 5.
Kan honom, som gotset anten ewärdeliga, eller på lifstid undfått, öfwerbewisas, at hafwa giordt, eller giöra gifwaren, hans barnom, eller them, som förste arftagare äro, några märkeliga otienst, eller otrohet: såsom igenom swåra försmädelser; hugg och slag; ägendoms otilbörliga afhändande; falskt angifwande til heder, eller äro; listigt stämplande om lifwet at bringa; onödiga rättegånger; eller annat groft: hafwi tå gifwaren eller the andre, macht the samma gåfwo återkalla, om the wilia, och domaren pröfwar the gåfwo således rätteliga förwärkad wara l. ult.
C. de revocandis donat.
et obs.
DD.
variarum moratarum gentium.&amp;gt;.
Men är gåfwan för mödo och arbete, förrättad tienist, til wädergäldning gifwen, warde tå ey återgiörande&amp;lt; Ratio: Talis donatio remuneratoria est propter bene merita, ad quam naturaliter obligamur, l.
25 § 11 ff. de petit.
hered.
et idcirco donatio simplex et proprie sic dicta non censetur; add.
l.
87 D.
R.
J..
§ 6.
Äger man fria iord, hus eller tomt i stadenom; han må theraf gifwa hwarn siette penning, ehwad hon är ärfd, eller aflad, iämwäl och til sine födo och nödtorft sälia som han bäst kan; allenast hon barnomen hembiudes, om hon til salu går, som i sietta capitlo omtalas.
Cap.
VIII.
Huru iord må pantsättias och återlösas, så och om panthafwarens intekning och förmon.
§ 1.
Nu pantsätter någon sina iord, hus eller tomt för redo penningar, eller penningawärde; thet skal alt til wissa summo och pris uträknas, och dag föreläggias, huru lenge then pant stånda må, och tå med samma slags mynt owägerligen, om thet kan finnas, eller efter thes fulla wärde, tå thet läntes, emot annat godt och gångbart, återlösas och betalas.
Är ingen wiss dag förelagd, stemne tå panthafwanden sin skuldner til wederbörande rätt, och således lagligen förkunne, när han sin pant wil lagfara: låter panthafwanden sin pant pä häradstinge å landet, ther gotset är beläget, och å rådstufwu i stadenom lagligen intekna til alla omständigheter; niute tå sina säkerhet för allom them, som sedan genom pant, kiöp, eller byte wilia sig ther iord tilägna: löser ey then som pantsatte wid föresattan tid, eller får ther förlängning på; låte tå panthafwanden then samma på landet wid try häradsting, och i stadenom å rådstufwone tre månadadagar, enom måndag i hwariom månade, likaså som kiöpta iord, upbiuda, intekna, inom första upbud hembiuda, samt mediertid lagligen werdera, i fall the annars om wist pris sin emellan ey förenas kunna.
Löser ey iordäganden innan tridia upbod för så mänga penningar hon pantsatt är; hafwi tå bördamannen wåld arfweiorden på landet at inlösa innan natt och åhr efter första upbudet, eller sex wekor efter thet tredia, om natt och åhr innan alla try upbuden förflutit är, om han pantsummona, så och hwad panten högre werderas insätter, som lag säger i 6 cap.
Werderas jorden för mera än hon pantsatt är; niute thet iordäganden tilgodo: werderas hon för mindre; niute pantäganden sin fyllnad af honom som pantsatte, så framt han med panten ey tilfyllest förnögd är: doch at alt hwad panten mediertid af sig kastat, kortas först på räntone, sedan på hufwudgieldeno, efter thet pris, the sin emellan therpå satt hafwa, eller efter hwart åhrs markgång, som then finnes warit om nästom afradsdag i nästa kiöpstad: och må ingen twingas sinom förskrefna, inteknada, eller lagfarna pante afträda, om iordäganden, eller bördamannen then i rättom tid ey inlöser, ey eller förr än han sina betalning rätteliga niutit hafwer, mindre för andra, än redo penningar, eller thy han sielfwer med förnögd är.
Påstår någor skulden wara betaltan; fulltyge han thet inom tridia upbud.
§ 2.
Eho som förpantar iord, hus, eller tomt til flera än en, utan thens förras wetskap och samtyckio, så at the begge ey kunna niuta af iordene sina betalning; böte siettadelen af summone som panten är mera utsatt före än til beggia thera betalning förslå kan, och thet af androm sinom ägendom til treskiptes, och behålle then förste sin pant, om the begge lika til ting, eller rådstufwu komma: men hafwer then senare sin rätt förr intekna, eller panten wärkeligen sig genom konungens befallningshafwande tillägna låtit och tilträdt; ägi tå han förträde.
Löser någor til sig annars pant; niute hans rätt oförkränkt: löser then giäldskyldige med annars mans penningar, hafwi tå lånaren på thens förras rätt intet at tala, med mindre han sig iämwäl af honom then samma förskrifwa, och hans bref til sig taga, eller å tinge eller rådstufwu therom försäkra låtit.
§ 3.
Låta twenne panthafwande wid ett ting, eller å rådstufwo på en dag sin pant intekna, niutin the lika rätt, oachtat, att then ene förr än then andre kommer; dock inom en tingsdag å landet, eller rättegångs tima innan klåckan tolf i stadenom.
§ 4.
Komma twenne til ting eller rådstufwu, och sökia af giäldeneren sina betalning; then ene hafwer ena förpantning i gemen på all ens ägendom, then andre på en wissan förskrefnan pant, warande begge panter på eno tinge, eller eno rådstufwudag, eller af ingom thera tilförne, inteknade, niute tå then ene förträde til sin wissa utnämda pant, til thes han förnögd blifwer: skiuter theraf något öfwer; komme thet the allmänna förpantningen tilgodo: är allmänna förpantningen förr inteknad; hafwi hon för then senare förträde til all then ägendom som finnes ther intekningen giord är, som uti 1 och 15 § Är 1 och 14 i utkastet.
förmäles.
§ 5.
Hafwer någor ena blotta förskrifning, eller underskrefna räkning utan pant, och låter the samma intekna ther giäldenärens gots är belägit; hafwi sådana intekning för andra fordrande förmon, som sig samma gots, hus, eller tomt hafwa förskrifwa, men icke intekna, låtit, kommande öfwerskåttet them androm til godo.
Hafwer någor tilförene wunnit domarens, eller befallningshafwarens införsel i något gots; ägi tå han witsord fram för alla andra, som iord, hus, eller tomt eij förr intekna låtit.
Dela twenne om betalning utur eno gotse, huse, eller tomt, som ey af någrom thera inteknad är; niute tå han förträde, hwilkom iorden förpantad är; framför then andra, som skuldbref utan pant hafwer.
Lösöra pant behålle then, som honom i handom hafwer til thes han sina betalning fått til ränto och hufwudstohl: skiuter något öfwer; gifwi thet ut them androm skuldfordrandom til godo.
§ 6.
Nu kan then ene hafwa sin pant lagligen inteknadt, och then andre undfår sedan befallningshafwandens införsel; ägi tå äldre intekning witsord och förmon: är införslen äldre, grundandes sig på dom, eller partens egna bekiännelse; niute tå sina införsel til godo, om the sin emellan komma at strida.
§ 7.
Allastads ther man niuter laga qwarstad uppå fast, eller lös ägendom, skal then i rättenom angifwas, ther thens skyldigas ägendom är belägen, och wederbörligen inteknas, så framt han niuta wil förträde för andra skuldfordrande, som sedermera sig intekna låta Kongl.
M: ts Förord.
24 Jan.
1684..
§ 8.
Konungens rätt går framför all intekning uti thens skyldigas ägendom ifrån then tid skulden begynt och sammandragen finnes: är annars intekning äldre än kronoskulden begyntes, niute tå wederbörande the samma til godo.
Samma lag wari om kyrkio, schole, hospitala och fattiga manna, så och omyndiga barna medel, så länge the stå under theras förwaltning, som therom betrodde äro, men warda the af them til andra utlänta; förfares tå thermed som med alle andro skulde, och sware then them utlänt för thy som brista kan.
Samma rätt framför intekning ägi och innestående afrad, tomtöra och hushyra i stadenom, som widare i 19 cap.
5 § förmäles: förtient lön lika så.
Bor någor kronobetienter för afrad, eller wissa ränto, och blifwer skyldig; niute tå jordäganden förmon så länge säden står på åkren, eller ligger i ladone in til afrads dagen: men blifwer räntan, eller afradet honom länger i händer betrodt, och med hans andra ägendom inblandat; ägi tå konungen för iordäganden förmon.
§ 9.
Dör eller wiker giäldskyldiger man staden, eller landet, utan thera wetskap som han skyldig är, och lemnar efter sig fast eller lös ägendom; wari tå all intekning ogill, som skier hos domare, eller befallningshafwande, sedan then skyldige, efter klart bewis, bortrymdt; eller döder blifwit; eller bofällig: samma lag wari, ther intekning på orätto rum och domställe tilförene, eller sedan giord är: så at the alle blifwa lika til ägendomen berättigade, enär then samma them emellan delas skal, och fällas slikt af mark, som af mark, om gotset eij tilräcker til fulla giälda Kongl.
M: tz Resol.
3 Decemb.
1664, Hög.
Kongl.
Senatens bref til K.
S [wea] H [ofrätt] 18 April 1700, och til borgmäst.
och råd i Götheborg 4 Maji samma åhr.
.
Warde samme rätter, om panten flerom förskrefwen är, men ey förstånden, eller tilförene icke lagligen inteknad eller införsel skiedt: niutandes doch then förträde, hwilkom iorden förpantad är, framför andra, som skuldbref utan pantsättning hafwa, som förr sagdt är i 5 §.
§ 10.
Nu kan någors, som inteknadan pant hafwer utan införsel, dehl af fordran befinnas stridig, och förthenskul en annar sedan efter klar förskrifning, eller dom söker och så ther utur sina betalning; säti tå befallningshafwanden i qwarstad räntona af samma gotse, eller lösa ägendomen, hwarutur betalning sökes, til thes then förre sin stridiga fordran lagligen hafwer utfördt; niutandes han sedan sina laga intekning til godo, efter sine fordrings richtighet och förmon: doch må imedlertid thet ostridiga icke uppehållas för thes skul som twist är om Kongl.
M: ts Resol.
d.
29 Novemb.
1688 § 2.
— Kongl.
M: tz Execut.
ordn.
10 Jul.
1669 § 5..
§ 11.
Wid hustrune, öfwermaga, jungfru och witwillinga iorda pantsättiande wari lag samma, som tilförene stadgad är om säliande: och gånge iu altid twå delar af bondans, emot tridiung af hustrune å landet ägendom; men i stadenom lika.
§ 12.
Sätter någor sina iord, hus eller tomt i pant, och gifwer ther strax wärkelig införsel uti med them skälom, at långifwaren skal bruka pantens afkomst så länge penningarna borto blifwa; wari thet gilt som them bådom åsämier efter lag, och som förr sagdt är i 1 §.
§ 13.
Förringe ingen pants innehafware sin i handom hafwande pant til nytto eller wärde; ey eller therpå giöre utan ägarens wilia annan kostnad, än then som til pantens nödiga uppehållande och förswar tarfwes: giör han annarledes; hafwi intet therföre at fordra, utan uppehålle honom så godan, som han emottaget hafwer.
§ 14.
All pantaiord, hus, eller tomt, som ey förstånden är, skattes som lösöra, när then arfwingar emellan skal delas: och ehwar iord, hus, eller tomt går i betalning, til salu, i skifte, eller mätning; niute tå altid åboen laga fardag.
§ 15.
Ther ena allmänna förskrifning til alla ens ägendom, eller ingen wiss panter förskrefen är; angripes icke iord, hus, eller tomt förr än redo penningar, eller lösöra uttagne äro, efter som om mätning widare förmäles i Rättegångsbalken.
§ 16.
Pantsatt och för wiss giäld inteknada iord, hus, eller tomt upbiude ingen domare för androm til salu förr än fulleliga bewijst är, the samma ifrån sinom förra panthafware lösan och frian wara: skier thet annarledes; wari kraftlöst, och niute then inteknade panthafwaren sin laga förmon, oachtat fasta åkommit, alt in til thes triggia åra häfd ther åkommer efter erhållet fastabref, som framdeles urskils i 11 cap.
Cap.
IX.
Om laga mätning och utsökn.
§ 1.
Ehwarest mätning och utsökn skie skal, ther ingen wiss panter är förskrefwen, utan sökes betalning för giäld eller brott: hafwi tå then skyldige macht, sedan redo penningar, lösöra, gångande fä, hö och säd, utstående wiss skuld, som strax infordras kan, är utmätt, at nämna hwad han wil af sinom fasta ägendom låta i betalning gå, antingen i stadenom, eller på landet, arf, eller aflinge, efter mätismanna, triggia å hwars thera wägnar, ordom, iämte häradshöfdingen, å landet; men i stadenom, efter borgmästara och rådmanna werdering: nöger icke enom thera, eller bådom åt första werdering; hafwin macht at sökia ena andra, iämwäl och tridia; hwarwid the sedan skola förblifwa.
§ 2.
Hwilkom ey nöger åt första werdering; ware han plichtig å landet inom nästa otta dagar, eller i stadenom innan tridia rådstufwudag thet tilkänna gifwa: försumar han thet; stånde tå fast som giordt är: första werderingen å landet förrätte häradshöfdingen med thertil af them, som twista, samtyckta och förordnada werderingsmän; then andra, lagmannen med sex androm; hwilka innan sex wekor hos honom sökias skal ifrå them dagenom häradshöfdingen sitt witnesbörd therå gifwit hafwer: nöger icke, som sagt är, sökes tå igenom lagmansens witnesbörd uti hofrätten then tridia innan samma tid: i stadenom, ther ey så månge rådmän finnes, som til twå werderingar behöfwes; förrättes tå then första af enom rådmanne, med sex androm, som af them twistandom utnämde, och af rättenom ther til förordnade äro; men then andra af borgmästaromen och allo rådeno; then tridia förordnas af hofrätten på lika sätt och tid som om landet stadgat är; hwarwid thet och förblifwa bör, så framt klaganden icke gifwer wid handena synnerliga omständigheter, som af hofrätten skiärskodas och afgiöras kunna.
§ 3.
Alle werderingsmän, som förr ey edsworne äro, äga och skola ed sin giöra, at så werdera, som the sielfwe wille både kiöpa och sälia sådana ägendom efter thes lägenheter och nytto, utan at wara plichtige then at behålla.
§ 4.
Hafwi ingen skuldfordrande macht at träda til något fast gots, som honom icke förskrifwit är, eij eller under ene förskrifning i gemen af ägendomen, förr än alt löst utmätt är, och ther then skyldige antingen icke wil, eller kan; såsom frånwarande ägare eller arfwinge, hustru, omyndig, icke rådande sinnom eller skälom sinom, något wist utnämna; gånge tå först, efter lösöra, thet fasta i stadenom, tomt, hus och iord, sedan urfielder och utiord å landet, och thernäst strögots förr än sätugården eller bostället angripes; doch honom som skyldig är, eller hustrune, barnomen och thera förmyndarom altid förbehållno wahlet, hwad han, eller the hälst mista wilia.
§ 5.
Ey må för någrom mätas förr än han för sak sine lagligen stemder och dömder är, som i Rättegångsbalkenom förmäles.
Under mätning kommin och klara förskrifningar, och slika måhl ther intet iäf uti är, och förthenskul under dom icke kunna eller böra skiutas Execut.
Stadg.
10 Jul.
1669 art. 5..
§ 6.
Så ofta man i stadenom, eller på landet saker warder för brott sino; skiftes tå hustrune lott ifrån både i iord och lösörom: bryter hustrun; bötes af hennes gotse och andehl.
Bryter myndige och til laga åhr komne söner, eller döttrar, hwilkas lott fadren eller modren innehafwa; wari lag samma.
Så skal hwar sina sak böta, och ingen annars lott förwärka.
§ 7.
All the iord som således utmätes på landet, eller i stadenom, upbiudes som kiöp och panter; doch icke förr än alla tre werderingar äro förbij, om the begäras: löser ey bonden sielfwer, eller hustrun, eller andra wederbörande innan natt och åhr efter första upbud; hafwi tå bördaman macht arfweiord at lösa å landet innan sex wekor, men i stadenom fiorton dagar; och naboen i stadenom sedan, fiorton dagar Här i utkastet står otta dagar för naboende, men i cit.
cap.
6 § 3 förmäles 14 dagar hwarföre iag så utsatt hafwer.
; som skils om kiöp i siette capitlo, 3 §.
§ 8.
Hafwer bonde eller byaman hos sig inne, tå mätas skal, krono, kyrkio, academie, schole, hospitala och annor slika medel, tiond, afrad, annan årlig skatt, omyndiga barna, förtrodda och länta saker, inlagspenningar, bolagspenningar i handel, förtient lön, hushyro, skieplego, och hwad annat wara kan som androm tilhörer: thet må ey i mät gånga, om man thertill fulla bewisning hafwer, så wäl som til annat, som upräknas i Erfdabalkenom uti 19 Uti originalutkastet är cap.
13.&amp;gt; cap.&amp;lt; Synes eliest thenna § 8 så kunna läsas: Hafwer bonde eller byaman hos sig inne, tå utmätning skie skal, thet androm tillhörer, och i Erfdabalkenom upräknes uti 19 cap.
thet må ey i mät gånga, om man thertil fulla bewisning hafwer.
Cap.
X.
Huru alt kiöp, byte, och gåfwor skola giöras, lagfaras och stadfästas.
§ 1.
Alt kiöp, byte, och gåfwor skola skrifteligen uprättas, och theruti förmälas the wilkor, hwaruppå sig kiöp, byte, eller gåfwa grundar; hwilka med tweggia manna witnom skola bekräftas, och när the utan klander, som här ofwanföre är förmält, lagbudna och lagståndna äro; ägi tå häradshöfdingen å landet sitt bref ther å gifwa med härads insigle, af thetta innehåld: thenne man afhänder sig, och sinom arfwingom, sina iord lagbudna och lagståndna, så myckla, i them stad, härade, sokn och by, med allo thy som thertil ligger, med rätto lyda bör, och med lag tilwinnas kan, innan gård och utan, skog och mark, när by och fiärran, i wåto och torro, med torp och torpställen, qwarn och qwarnställen, fiskewatn och fiskerij, för så många penningar; eller genom byte, för the iord igen; igenom gåfwo och särdeles god wilia, för tienist, eller andra orsaker, och tilägnar the samma iord sinom kiöpare, bytesmanne, eller them han gifwit hafwer, och hans hustru, och arfwingom til ewärdeliga tider; och thesse tolf suto i nemden, och äro ther fasta åt Här är något tillagdt, at conseqventia kunna aldeles swara emot præcedentia til fyllnaden: så wäl som något wid ändan af föliande §.
.
§ 2.
I stadenom gifwes sammaledes bref när kiöpet är lagbudet, hembudet och lagståndet, och sedan friskilling gifwen; hwilket af stadsens ordhafwande borgmästare och secreterare underskrifwas skal, och med stadsens insigle bekräftas: och må intet fastabref utgifwas i stadenom förr än säliaren inför rättenom giordt hafwer til kiöparen handstreckning och i sanning tilstådt, til sig fulleliga hela summona betaltan wara: skal och införas, huru många alnar thet hus, gård, eller tomt är bred och lång, och i hwilko qwarter och fierdung, emellan hwilka gatur och grändar hon belägen är.
Om byte och gåfwo ware lag samma i thesso måleno.
§ 3.
Nu kan säliaren, eller then som sig sålunda afhända skal Ratio: synes sålunda kunna tilsättias, at swara emot thet som fölier.
, siuk wara, at han til rådstufwo ey komma gitter, eller annor laga förfall hafwa; gifwi han tå enom androm skriftelig fullmacht, eller munteligit tilstånd med tweggia manna witnom, å hans wägnar handstreckning at giöra: sedan hafwi ingen macht at klandra på kiöpets, bytets, eller gåfwans richtighet.
§ 4.
Warda jordabref förderfwada, eller förkomna i wådaeld, krig, eller annor olyckelig händelse: ägi tå stadsens, eller häradets dombok witsord at fulltyga hwad sant är i thy måhl, och gifwi ther häradshöfdingen å landet, och borgmästare och råd i stadenom nytt bref å; och niute wederbörande therföre lika som för thy förra sino brefwe, som stadgas i Rättegångsbalkenom.
Cap.
XI.
Om klander och hemuld i jordafång, så och om laga häfd.
§ 1.
Eho som til en annan sälier, förpantar, eller förbyter iord sina, hus, eller tomt; han äger och skall henne hemula, såsom och kiöparen wårda wärd och hela kiöpsummona, samt wilkoren fullgiöra: kommer ther något klander uti; tiltales tå fångamannen lagligen: kan han the iord, hus, eller tomt hemula, så at han, som iorden undfått, får henne ohindrada och oqwalda behålla; stånde tå thet fast som giordt är: gitter han ey; gånge then til iord som henne mist, om therpå innan laga tid talt warder, som härefter urskils: doch betale han til kiöparen all nyttig och nödig förbättring; hwilken söke sina penningar igen af honom som ohemult såldt hafwer.
Om hemuld i gåfwo förhålles efter brefwets innehåld.
§ 2.
Hafwer then som sålde icke fulla penningar upburit, och doch i kiöpbrefwet låtit inflyta qwittaord emot kiöparens försäkringsskrift; äge macht uppå kiöpet at tala, in til thes fasta åkommit: men sedan hafwi han ey wåld kiöpet at qwälia, eller tala framför andra på iorden, med mindre hon honom å nyo förpantad, och lagligen inteknad är; utan söke sina betalning uti iord eller penningar, lika såsom för annor skuld och giäld utaf honom, som han med handlat hafwer.
§ 3.
Nu kunna fångamän flere wara, som hwar af androm fångit hafwer, lede tå hwar til sin man lagligen, och böte then som icke hemula kan sex daler til treskiptes, men the andre warin saklöse.
Hafwer någor sig the iord med wålde tilägnadt; böte fyratyo daler til treskiftes, och uprätte allan skada.
Hafwer hemulsman medarfwingar; them äger han sielf tilsegia, om han them med sig til hemulsmän binda wil; hwilke i thy måhl efter hwars och ens andehl med honom häfta.
Brister kiöparen hos nästa hemulsman; hafwi tå macht at gå til then andra och tridia, och så widare, doch i ordningen efter annan.
Kiöpgots ifrån kronone må för thy wärde af kronone inlösas, som the försålda äro, oachtat i hwars hand the wara mågo, tillika med ene skäliga wedergiäldning för anwända nyttigo och nödigo förbättring.
Samma lag wari och om kyrkio, schole, hospitala och fattigamanna bortsålda iord, hus och tomtar.
§ 4.
Winner någor iord, hus, eller tomt med dome för afradsdag å landet, eller fardag i stadenom; niute han och ränton, eller hyrona theraf för thy åreno; men med afradet, hö, eller säd af iordene, som genom kiöp, byte, och gåfwo med fås, förhålles efter then afhandling theröfwer giöras kan, åboen altid laga fardag förbehållnom.
§ 5.
Hafwer man iord emot iord igenom byte fått, och går enom ifrån; hålle han sig tå igen til sina bortbytta iord, så länge hon är i thens andras, eller hans arfwingars händer: men är hon imedlertid å nyo skiptad, bortsåld, förpantad, eller bortgifwen, och laga fasta åkommit, inteknad, eller lagligen i mät gången; ägi tå til the iord inga talu, utan hålle sig til sin fångaman, och hans egendom, som han bäst kan och gitter.
§ 6.
Söker någor uti laga tid genom arf, eller annan rätt, som i Erfdabalkenom förmäles, the iord, som en annor med kiöp, eller byte fångit: gitter fångaman hemula; stånde thet giordt är, och han söke sin man som mister: kan fångaman ey hemula; gånge tå then förre til iord sina, och söke then andre sin fångaman, som han bäst kan, så framt laga fasta och häfd therå ey kommit.
§ 7.
Nu kan fångaman utom lagsagu, eller utrikis wara; niute tå then tid för rättenom at framkomma, sedan thet honom kungiordt blifwer, som i Rättegångsbalkenom urskils: kan han annor bewisliga förfall hafwa; wari lag samma, och stånde jord, hus, eller tomt i qwarstadu til thes han framkommer, med mindre han kan ther sättia fulla borgan före.
§ 8.
Hafwer någor iord, hus eller tomt oqwalda och ohindrada uti try åhr sedan hon lagbuden och lagstånden är: hafwi tå ingen macht henne at qwälia, och å the iord, hus, eller tomt tala, oachtat at någor thera af fångamän kunde i hemuld brista; utan söke then, som iord, hus, eller tomt bortmist hafwer, honom, som han förmenar sig the samma afhändt, och ohemuld såldt, som han bäst kan och gitter; hwilken rätte honom allan skadan up, och iord iämgoda igen, hus eller tomt i så godo läge, eller med penningar, inom sex wekors tid, och böte ther til sex daler för ohemult til treskiptes: men är ther wåldswärk ikommit; betale alla åhrs räntor eller hyro, och böte ther til fyratyo daler ochså til treskiptes.
Jungfru, öfwermagi, wetwilling, utrikes, och fången man niuten thessa try åhr; mö, sedan hon gifft, öfwermagi myndig, wetwilling wetande, utrikes man hemkommen, eller fången fri warder.
Hwilket alt är så underståndande, om någor the iord borthandlat hafwer, som han ey rätteliga sielfwer ägdt.
Om bördsrätt, och thes klander fins stadgat i sietta capitlo.
§ 9.
Är rätter fångaman döder; warin hans arfwingar hemulsmän, och plichtige at ersättia iorden, men för botum saklöse: hafwa the sig arfwet lagliga afsagdt, eller afsägia när twist upkommer, och domen them ändteliga under ögonen går; warin så wäl för ersättiandet som böterna frie, när the efter laga uptekningen af ägendomen, och delningslistona alt ifrån sig lefrera, thet the emottaget hafwa, som skils i Erfdabalkenom.
Hafwa barn i börd löst sina föräldrars bortsålda iord; stånde the tå ey i hemuld, så framt the intet ärfdt, eller arfwet lagligen upsägia, som förr är förmält.
§ 10.
Alla laga upbud, intekningar, och fastabref skola skie och gifwas å häradstinge och rådstufwone, ther iord, hus, eller tomt är belägen: ther skal och alt laga klander giöras, som iorden är upbuden, eller inteknad; skier thet annarstadas; hafwi inga kraft.
§ 11.
Öfwerdrager någor sina rättighet til något gots, hus, eller tomt, eller thet byter och sälier åt någrom androm, och wil therföre ey i hemuld stånda; förbehålle sig thet i sino brefwe uttryckeligen: giör han thet ey; wari tå til hemuld förbunden, lika såsom i allom androm iordakiöpum, och hafwi ther inga undflycht före.
§ 12.
Yppar sig ägotwist grannar emellan om råå och rör, eller andra bolstada skäl, ther icke delas om rättigheten til sielfwa byn, helan, halfwan, eller fierdung; ther til äger ey hemulsman kallas, utan försware kiöparen sina gränsor, som han bäst kan och gitter: dock ware hemulsmannen plichtig at meddela honom alla underrättelse, bewis och skiäl, som i hans wärio finnas: förhåller han them, och warder thertill lagligen öfwertygad; upfylle allan skada efter mätsmanna ordom: går skadan til fierda delen af hela gårdsens, husets, eller tomtens wärde, eller ther öfwer; hafwi tå kiöparen wåld hwad han wil thet kiöp hålla, eller ey: är skadan mindre; stånde tå kiöpet, och upfylle säliaren thet bortmista efter mätsmanna ordom.
§ 13.
Uti stadsgotseno äger säliaren altid hemula alnatalet, och the utlåfwada frihet på hus och tomt, och hafwi ingen några inwändning theremot: äfwen så och på landet hålles all frihet och förmon, som i brefwet utfästad är, och af kiöparens förwållande icke förwärkas.
Cap.
XII.
Om råå och rör, eller tiäldra, samt andra bolstada skiäl bya mellan.
§ 1.
Alle råå och rör som här efter skola läggias, böra bestå af fem stenom, fyrom utan, och enom innan, som kallas hiertesten: han äger wara half annor aln öfwer iordena; the andre, try qvarter; alle med stenom underskolade, och så store, at the äro mehr än mans byrda, och så satte, at the med sine kanter, framföre och bakefter hiertestenen wisa strecket tädan rågången kommer, och tijt han gå skal: och må ey någor rågång komma in på hiertestenen genom ypnan gafwel, icke eller på flata sidone, utan uppå kanten eller ryggen af hiertestenen öfwer en af them omliggiandom stenom, tädan stafleden kommer: ey må eller någon rågång ifrå hiertestenen annarledes utgå: skola och uppå then ort, ther röör här efter böra läggias, alle stenar rundtomkring afrödias, så at platsen blifwer ren, och röret ifrån andra stenar afskildt; lägges och iämwäl under hiertestenen ena aln neder i iordene tweggia eller triggia alna lång stenhäll, och uthugges theruti wäderstrecket, som hiertestenen å båda sidor wisa bör, ut och in, ehwad thet är rätt råå, eller krokråå när stafwen icke wisar synrätt för urminnes häfd, eller annor hinder skull: men ther sådana hällar ey finnes; läggis tå neder i iordene ena stenbro, som rätta strecket på båda sidor utwisa kan, ther någor sten rubbas skulle: sättias röör uppå bärg; hugges tå wäderstrecket i bärgshällan på båda sidor som thet bör gå: uppå nedriga ställen, ther röör läggias måste, giöres ena lafwa af trä så wijd som til röret behöfwes, och läggis stenhällen, om hon fins, therpå, och omskolis wäl sedan råstenarna, läggies och broar af stockar på ömsa sidor långs efter, som råstreket böra wisa.
Thessa röör upsättes wäl och beskedeliga af häradshöfdingen och nemden samt landtmätaren, om han oförhindrad är, och införes sedan i härads dombokena til rättelse i framtiden huru twisten är ändad, och rören ifrån begynnelsen til ändan lagda.
Imedlertid blifwa the gamla rören som med domar stadfästa, eller af ålder förwisso therföre håldna warit, uti sine laga kraft.
Men på the orter, ther här til inge råstenar eller rågånger warit, utan diken, renar, gamle och forne gärdesgårdar, gårdsstodar och heckar, träkors, bärgshällar, stenrösior, och annor märke, skola wid yppande twist, eller med iordäganda samtyckio röör upsättias, samt the sköflada förnyas; niutin doch imedlertid och thessa af ålder håldna skiliemärken sina laga kraft och witsord.
§ 2.
Stöta flera byaägor tilsamman, eller stanna på ett röör, thet kallas ringråå, wari tå hiertestenen med sina kanter thereffter beskaffad, så at en trekantig sten skilier tre bolstada, och en fyrkantig fyra; iu så at the omkring liggiande wisare öfwerensstämma med hiertestenens kanter sä wäl uti utgående som inkommande: thessa röör böra och hafwa sina utliggare, eller the stenar som utwisa strecket ända fram til nästa laga röör, eller ändaråå, icke längre ifrån hwar androm, än at man med rop them emellan höra kan, och rätta strecket ther igenom förfara; under hwilka wisestenar och utliggare också kunna hällar eller stenbroar giöras wid hwarn fierda eller femta ledare, ther rågången emellan hufwudrören läng är: böra och rören, såsom här ofwanföre är förmält, beskaffada wara, när rågången antingen stannar, eller gaflar, eller för andra emotstötande ägor en annan led och twärstreck tager.
The byar, som emot stora skogar gränsa, och tillförne lagligen icke rörlagda äro, niuten, efter thera rätt och hemmana tahl, så mycken skog, som til thera widmachthållande nödig pröfwas; thet öfriga räknas för allmänning efter hwario landskaps eller härads art, nödtorft och beskaffenhet, och sättes iu allastads hädanefter femstena röör, så wäl i skogar och på bärg, som slätte markene, och undankastes alle owalde stenar.
§ 3.
Uppå the orter, ther oländ ig skogsmark och bärg äro, och i the landskaper, ther sådant tilförene af ålder och urminnes tider har brukeligit warit, må och en sten, råhäll, eller tiäldra, som med andra flera omskolad är, och särdeles then, som med sine omwäxta måssa efter stenens art thes ålder utwisar, för röör giälla, enär then hafwer sina behöriga kanter efter ortens beskaffenhet, och skolad är efter sedwänion i thy landskapino, samt hafwer sina wisestenar uti samma streck til den andra gamla hufwud- eller ändarån som theremot swara bör; hwilka skolning eller kista bör så beskaffad wara, at man ther utaf, så wäl som ledestenarna kan se huru hiertestenen stådt hafwer, i fall then rubbad, eller bortkastad wore; dock mågo icke alle stenar, som några liknelse ther til hafwa, för röör skattas, utan allenast the, som af ålder therföre håldne warit, samt thera kista och omskolning med omwäxta måssa, laga witnom, eller laga domom befästad, som byahäfden bewisa kunna.
Ey mågo röör och råmärken, utan nöden så fordrar, sättias på nedriga orter i måssar, eller kärr, utan på fasta och höga rum, ther the wäl synas och bestå kunna, så at the ey nedersiunka, eller å sido falla, och rågången thermed förwilla.
§ 4.
Ey måge och flere stenar än fem röör heta, med mindre at icke någre äro utanföre lagde, såsom broar eller utliggiare, the ther strecket utwisa skola.
Fyra, tre, eller twå stenar skattes ey eller för råå och laga skiäl bolstada emellan, med mindre the med laga domar tilförene bekräftade äro: men i byamåhl och tegeskiften grannar emellan gifwes enom stene witsord, dock icke widare, än at om någor finner sig märkeliga förfördelad emot sitt öretahl, eller tunnoränto; må tå honom iämkning tillåtas efter öre och örtuga, tunnopunda- eller pänningaränto, så framt han äger fierdungs hemman i by, som lag säger i Byggningabalkenom 7 cap.
Ändaröör i byamålom skola efter ortens belägenhet med breda eller kantiga stenar utmärkias.
§ 5.
Jordfaste och orörlige stenar hålles ey för laggilla råmärken, med mindre at uppå them andra laga femstena röör kunna lagda wara; eller the med särdeles märke uthuggne; eller så namnkunnige äro, at giörliga pröfwas kan, them ther til utwalda, och therföre håldna blifwit.
§ 6.
Alle konungens parkar och enskylta ägor, lands, härads, sokna och bya allmänningar, bolbyar, afgiärda och afråada skattlagda hemman som för minna liggia, eller för mera, bärgsbruks och grufwoskogar, utängiar och utiordar, urfieldar och odalqwarnar som några iord hafwa, äga med råå och röör wara omlagda: hwilka om the finnas; wari som thet af ålder warit hafwer: finnas the ey, utan gamle och forne gärdesgårdar och gårdsstodar, eller andra skiliomärken; gifs tå them, som förr är sagdt, witsord byar emellan.
Ligger åå, siö, eller sund bya mellan; the mågo och bolstada skiäl wara, om the af ålder therföre håldna warit, och inge råå och röör til äro: finnas uti skog eller löt och ypna betesmarkene byar emellan inge råå och röör, ström, eller annar skilnader; deles tå the mark them emellan efter öre och örtuga, ehwad thet är dödwida, eller bärande skoger.
Liggia flere byar inom en wärnkallad rågång; wari lag samma, och dele the bya almenning sin emellan efter öre och örtuga, pund och tunnoränta.
§ 7.
Liggia twenne byar sidolånge wid ström eller elf, siö eller sund; ägi tå halfwan ström eller elf, siö eller sund hwar by: ligger holme mitt uti insiö eller ström; wari lag samma: ligger andro lande närmer, hafwi then holma, som watn äger efter rågången och bya skilnaden.
Flotholma hafwi then, som honom gitter wid land sitt fästa.
Kan insiö all eller en dehl til äng förwäxa; ägi hwar och en äng, eller land, som han i siön rådande warit.
Ligger by wid ändan, eller å sidone wid stora siöar; ägi han tå så mycket i siö, eller holma, som hans bolstad och rågång medgifwer, alt intil diupesta watnet emottager: thet äger för allom them, som omkring siön boo, allmännings fiske wara.
Hafwer någor urminnes häfd på utholmar, fiske, eller fiskeskiär i stora och allmänna siöar, eller är therföre särdeles skattlagd; ägi han then rätt oqwaldan behålla.
Om kånungsådran i siöar och strömmar finnes stadgat i Bygningsbalkenom 18 cap.
2 §.
§ 8.
Landa, härada och sokna skilnadar böra med störra stenar utmärkias, så at hiertestenen i femstena råå, eller uti thy omskolada enstens röret åt minsto är twå alnar hög: lika så kronone enskylte parkar, allmänningar, och fredkallade skogar: och hafwi ingen wåld på them torp uptaga, eller skog rödia annarledes än uti Bygningabalken förmäles: af them, som allaredo skattlagda äro, tagi konunger skatt, och ey härade gift och afrad, som fordom.
§ 9.
Nu kunna sådane parkar och fredkallade skogar, eller andra bolbya enskylta ägor sträckia sig öfwer lands- härads- och soknaskilnader: tå böra the med sina särskilta råmärken wara omlagda; hwilka klarligen bewisa kunna, huru långt samma ägor sig in uti annat härade sträckia; dock lands- härads- och soknasträngen orubbadom: men ingen allmänning sträckie sig öfwer sins lands- härads- eller soknaskilnaden, och rätta råmärken.
§ 10.
Såsom tomt är åkers moder; så bör hon och äng tilsägia, så wäl inom by, som utom, ängiategar skogtege, skogteger rörtege, rörteger å watn ut, watn fiskewatn, warp och wärka skifta, at hwar och en må rätteliga niuta innan by efter öre och örtuga, pund och tunno ränto, som och utom byn, aldeles efter sin rågång, eller urminnes laga häfd, så mycket honom med rätto tilkommer: ty at then äger watn, som land och strand äger, och ther skola iämwäl råstenar sättias, som til siös wisa.
§ 11.
Uti stadenom wari altid stadsens tomtabok, med borgmästara och rådmanna utgifno brefwe, hwariom och enom til thes hus, gård och tomtena säkerhet och wissa efterrättelse.
Cap.
XIII.
Om thens straff som råå och röör rubbar, uprifwer eller på annan inflytter.
§ 1.
Ingen åbo må bolstada råå uptaga, eller nedersättia, utan at alle jordägande stemde äro, och dom thertil å tinge rätteliga gifwin; sedan uprättas the af häradshöfdingen och någrom af nemdene.
Tomtaråå och farwägsråå måge uti alla lagligen ther til kallade iordäganda närwaro, som i byn råda, och med theras samtyckio nedersättias uti domarens närwaro, som thet sedan uti domboken införer: ey behöfwa the dom ther til å tinge taga: men sämier them ey; tå skola the til tings fara, och dom begära.
Til sådana tomta [-] och farwägsråå må, efter tomta och farwägs läglighet, en wäl beskaffad sten brukas och gillas, om ther femstena röör tilförene ey upresta finnas: tomtaråå må ingen qwälia som icke äger fierdung i by.
Wilia grannar sin rågång årligen å alla sidor upgå: thet mågo the åt saklöso giöra, men icke några nya röör, som förr sagdt är, upsättia.
§ 2.
Beträdes någor wetwilling, och then som til laga åhr ey kommen är: såsom wallbarn, eller andre, af owet och sielfswåld, hafwa the upsatta röör och råstenar, eller andra skiliomärken förändrat, uptagit eller bortkastat, then samme skal af fader eller husbonda sinom i någors kronobetientes närwaro med ris näpsas efter som thes ålder och wanart pröfwas til.
§ 3.
Ther någor som sina laga åhr fyllt hafwer, och wetande warder, af okynne och sielfswåld, råå och röör, eller andra laga skiliomärken uptager och förändrar; böte tiugu daler, eller plichte, som lag säger, med kroppen.
§ 4.
Pröfwas någor, som til laga åhr kommen är, och wetande, af egna arghet och illwillia, eller af androm legd, eller lockad, hafwa the upsatta råå, röör och skiliomärken rifwit, borttagit, eller wridit, eller andra råå och wisare olagligen nedsatt, til at thermed förwilla och förswaga ens annars rågång, eller domaren och andra therigenom at förleda; böte then samme fyratyo daler, och stånde uppenbara skrift, samt wari ther til aldrig witnesgill och trowärdig.
Om then, som öfwertygas kan, hafwa annan ware sig yngre eller äldre, kiöpt, befalt, intalt och lockadt, eller ther til hulpit, eller med i råde warit, ena sådana giärning at giöra, wari lag samma Twenne Kongl.
M: ts Förord.
29 Jul.
1698..
§ 5.
Eho, som sielfwer pröfwas råå och röör eller annat laga skiliomärke hafwa wridit, eller flyttiat af sitt rätta ställe, inpå annars bolstad, eller något nytt råmärke upsatt sig, eller androm til nytto, och ens annars iord, watn, eller andra ägendom til sig, eller annan at komma; then samme, så och then som någon ther til hafwer legdt, eller lockadt, befalt, eller ther til hulpit, eller med i råde warit, hafwin förwärkadt sina lösa ägendom til treskiptes, och lösin högra hand sina med femtyo daler och til treskiptes af sine iord, eller plichte med fem gatulopp, hete tiufwer, och stånde tre söndagar wid soknakyrkiodörena, och sedan uppenbara skrift.
Warder och samma rätter hans, som efter lego, befallning, intalande och lockande sådant bedrifwit hafwer.
Cap.
XIV.
Om laga syner, och ägors förswar.
§ 1.
Alla syner bya eller enskylta bolstada mellan, härades och landa skola hållas emellan walborgamässo och alla helgona dag: alla the som förr eller sedan hålles; warin ogilda.
Doch mågo på olägliga eliest orter; och när konungen biuder; eller the twistande, för wissa orsaker, thet sielfwe å båda sidor begära, och bar mark är, samt wäderleken sig så hafwer, utom förbemälta tider sådana syner hållas; men icke annars Sådana syner efter parternas begäran, och wederböranda befallning hafwer iag och hållit och förrättadt efter alla helgona dag.
.
§ 2.
Dela twå eller flera byar sin emellan om råmärke; gångin tå ey in uppå hwar annan til tomtaråå, eller andra til bya skilnad icke hörande, utan upwisen rätta bolstada skiäl och råstenar; och hafwin doch först ägande syn Synes thetta kunna för methoden skul tilläggias, och wäl i lagen förr achtadt är, cap.
26 § 4 Bygb: r. LL.
.
Sämier them ey, farin tå til tings, och begäre dom til häradssyn, som utaf häradshöfdingen och edsworna nemden förrättas skal.
Är twisten kronohemman allena emellan; förhålles tå thermed som uti sietta capitlo, 16 § stadgat är.
§ 3.
Nu beropar sig annar af them twistandom på rättråå: och annor på krokråå; hafwi tå rättråå witsord, med mindre laggille stenar, eller gamla bref och domar märkeligen utwisa strecket annarledes böra gå; eller med witnom häfden kan befästas, och krokråen så warit hafwa.
Sämier them, som delande äro, å bådom ändaråom; gånge tå strecket synrätt, så framt krokråå lagliga ey bewisas kunna, som förr är sagdt.
§ 4.
Förebär någor urminnes häfd i ägoskilnaden, och wil therföre syn ey tillåta: sådana inwändning må ey giälla, utan gånge syn för sig, och bewise wederbörande på platsen samma häfd lagligen, såsom i 15 cap.
om urminnes häfd, och 16 cap.
om utiordar och urfieldar stadgat finnes.
§ 5.
Sämier them ey åt häradssynen; wädies tå med tre daler innan otta dagar til nästa lagmansting, och tagen ther dom til lagmans syn, som af lagmannen, och twem androm lagfarnom mannom, som bådom åsämier, samt uthärads nemd förrättas skal på lika sätt, som om häradssyn tilförene sagdt är, at the som icke sworit hafwa sin ed afläggia skola; men the andre, som sworit, om sinom domara ede och plicht alwarligen påminnas.
Emot lagmans syn må ingen wädia, utan söke then som finner sig märkeliga beswärad hos konungen med ene böneskrift om konungs eller riddara syn, och säti borgen för thy allo som ther på kostas och fölia kan; hwilket han och lagmannen innan otta dagar kundgiöra, och hans bewis ther uppå taga bör, at han sin dombok, med alla omständigheter, kan til riddara synen färdig hafwa, hwarom parten hos konungen underdånligen anhålla bör innan then tid som uti Rättegångsbalken ifrån hofrätten förelagd är: hwilken tid lagmannen honom i sino bewis kundgiöra skal.
Konungens eller riddara synens dom må ingen qwälia wid straff för konungens dombrott.
§ 6.
Alla sådana syner förrättes på klagandens omkostnad, som synen begärar, men betales sedan af then som saken förlorar: stämma härads och lagmans syn öfwerens; betale tå then tappande parten omkostnaden för bägge: skilier them åt; wari för then senare omkostnaden fri, om han wid förra synen wunnit hafwer: gillar konungs synen the twå förra; betale then som förlorar kostnaden för alla tre: hafwer någor wunnit the twå förra; wari för the sidsta fri: kunna the hwarthera hafwa för sig en dom; drager tå bägge then sidsta omkostnaden til helftena hwar.
§ 7.
Dela sin emellan bygder by och ödesby; finnes kring ödesby råå och röör; tå gifs them witsord, och gånge ther bygder by icke öfwer: finnes ey råå och röör, utan öre och örtug på bådom, deles ägorna therefter: finnes ey öretahl på them bådom; behålle tå bygder by thet han med gårdom af ålder inbegripit hafwer, så framt med fullom skiälom ey bewisas kan, at thet til ödesbyn tilförene lydt och legat hafwer.
§ 8.
Är twist emellan tu härader, eller theras allmänningar; tå skal hwar häradshöfding och häradsfogde med thera nemd sin häradsrätt bewaka och förswara: sämier them å; thet är wäl: sämier them ey; söken tå til samman hofrätten om en uthärads domare och nemd, och hafwi ingenthera macht för sig allena uti allmännings, eller enskylta til häradssträngen stötande twister til syn at döma, eller then gånga: är en häradshöfding öfwer them, eller flera; wari lag samma, och niute then saken förlorar sitt laga wad under lagmannen till godo.
Stöta tu landskapers skilnadar ther til; ägin tå både lagmännerna hos hofrätten en annan oweldugan lagman och nemd begära, som om båda lagsagors råmärken och skilnaden döma skola.
§ 9.
Gränsa någre skogar eller bärgwärk in til the stridiga ägor; tå skal bärgmästaren ther när wara; lika så och wid allmänningstwister i bärgslagen: men äro sådane skogar til en del, eller aldeles til bärgswärk anslagne, ägi tå bärgstingsrätten allena bruken emellan döma öfwer then skog, som inom bemälta gränsor belägen är.
§ 10.
Twista twenne eller flere byar sin emellan om iord, allahanda ägor, eller gränso skilnad, och en af iordägandom i enom by wil sig ifrån trätone sägia; giöre thet å tinge för rättenom förr än dom i sakene går, eller sedan dömt är innan wädiat warder: tappar then by; wari han saklös som sig afsade: winner han; tå wari then sig afsade utsluten både ifrån iord och omkostnaden, som therpå giord är: säger sig någor iordägande ifrån twisten, sedan både dömt och wädiat är under högre rätt förr än hon ändas; betale sin dehl uti then allaredo giorda omkostnaden, och wari skild ifrån sakene, ehwad the andre winna eller tappa.
Cap.
XV.
Om urminnes häfd.
§ 1.
Urminnes häfd är en lång, stadig och obehindrad besittning, samt oförnekat witterligit bruk och nyttiande af fast ägendom, eller rättighet inom ens annars bolstad, ägo och råmärke, eller af annor rättighet utom Ratio: emedan urminnes häfd wara kan icke allenast å ägendom inom annars bolstad, utan ock å hela gods och gårdar, cap.
4 § 4 Konb: r LL., samt hwariahanda rättigheter, så inom, som utom ens annars bolstad, såsom uti almenna ägor och siöar, cap.
12 § 7 et 10 h. t. supra; angående gamla bref, hafwa och sådane casus sig tildragit, och the therefter afdömde blifwit.
; hwars fång ingen minnes, eller af sanna sagu wet, eller med gamla bref och domar utwisa kan, huru then häfden af begynnelsen til hans förfäder, eller andra ägara kommen är, af hwilkom han sig samma ägendom och rättighet tilhandlat, eller eliest erhållit hafwer.
§ 2.
Sådana häfd giälle icke i enom by och bolstad til ägo och tegaskiften grannar emellan, med mindre någor sig then samma ifrån androm by tilhandlat, eller eliest lagliga bekommit hafwer Ratio: såsom igenom arf ab intestato, testamentum, legatum, gåfwo.
som therom särskilt rådande warit; utan öre och örtug, alna och stångatahl, pund och tunnoränta, som förr sagdt är: giälle ey eller uti skog och mark, ther klöf om klöf, hof om hof går, och yx om yxe brukas, oachtat, at någor kunde bewisa sig ther åwärkat hafwa; utan allenast i åker, äng, afskilda och utmärkta skogar, kärr, hagar, holmar, som med råå och röör, eller gård och wård inbegrepne äro; så och til fiskewärka, notadrägt, nätioläggiande och qwarnaställe.
§ 3.
Til laga bewis af sådana häfd, om hon kommer med laga skiäl at bestridas, fordras trowärdige, gamle, bofaste, om orten wäl kunnige män, som edeligen bewitna kunna, sig hwarken annarledes wetat, eller af sinom förfädrom hördt hafwa: kan och ägaren framte gamla domar, arfslottar, iordaböcker, och andra lagliga skrifter, emot hwilka ingen för sig sielfwer, eller af androm sägia wet annarledes warit hafwa; sådant alt styrker ock urminnes häfden.
§ 4.
Förebär någor urminnes häfd, och theremot framtes laggilla skiäl, the ther fullkomligen betyga icke så sig förhålla; bewise tå then, som påstår sig wara ägare, sitt laga fång.
§ 5.
Äro och andra wissa rättigheter, som igenom urminnes häfd kunna wara förwärfwada: såsom å landet gångestig öfwer ens ägor; watu [-] och siöwäg, och allmanna wäg, och annat slikt: iämwäl och i stadenom; såsom dråprum; watudrägt eller ränna; lius åt annars mans tomt; rättighet at giöra wägg af annars hus, och mera sådant: hwilket dock snarare i stadenom altid Ändradt sålunda: hwilket senare dock i stadenom altid.
sökes wid rifwande at rättas, efter then wid Bygningsbalken författada Bygningsordningen.
Angående the rättigheter, som personer allenast fölia i theras lifstid til bruk, eller fulla nytto af annars ägendom Såsom usus, ususfructus, habitatio.
; hålles therutinnan som thera bref utwisa.
§ 6.
Twista parter sin emellan, hwilkenthera then andra med bewis förekomma bör, anten then som häfden bestrida, eller förswara wil; gifwes tå honom witsord, som i handom hafwer, om han så påstår, sina häfd lagligen at bewisa: doch undersöke domaren wäl och noga parternas skiäl och witnens beskaffenhet å båda sidor förr än han låter til edgång komma.
§ 7.
Ey må urminnes häfd på en wissan ort några styrkio, eller ägoskilnad gifwa, widare än omkring sig sielfwan, och inom sina egna gränsor; med mindre hela bysens urgamle skilnad med sådana häfd, och laga witnom kan befästas.
Cap.
XIV.
Om utiordar och urfieldar, samt thera rättigheter.
§ 1.
Äger någor skattlagda utiord inom annars rörlagdan bolstad, som doch häfdas til annan by: hafwer han tomt i by, samt öretahl och tegaskifte i åker och äng; ägi tå han och rätt i skog och mark, til fiske och näfraflåt med byn efter sitt öretahl och stångafall, gårdafång och stengsel, samt mulbet för boskapi, som af utiordens åker och äng födas kan; iämwäl och til timmer och wedabrand, om äganden the tomt bebyggia wil: men ey må han androm skog sälia, eller låf gifwa at hugga, ey eller sielfwer af bole til annan by föra wid laga böter, som i Bygningabalkenom förmäles, utan som här nedanföre sägs: hon äger och under refning gå, när by skal til iämföris delas.
§ 2.
Är utiorden så stor uti åker, äng och skog, at hon för fierdungs hemman läggias kan; tå äger hon med hus bebyggias, med mindre hennes skatter är uti then byn inräknad och inslagen som henne brukar, och samme by thesutan icke bestå kan: tå må ock ägaren efter sine utiords öretahl skogen nyttia, eller sig afwitra låta.
§ 3.
Hafwer utiord hwarken tomt, eller öretahl i by, ey eller sina wissa skiften i åker och äng; äge tå the iord i skog och mark ingen rätt, utan lite äganden åt thy, som af ålder warit hafwer.
Liggia flere byar inom en rågång, men likwäl icke i tegaskifte, utan hafwa med gärdesgårdar, dijke, eller renar allenast åtskilda inägor af åker och äng; hafwin dhe til mulbete och skog likan rätt efter öre och örtug, som inom theras rågång belägen är, ehwad the länger eller närmare skogen liggia.
Om afgiärda bys rätt talas i Bygningabalken 1 cap.
§ 4.
The utiord, som til öre och örtug ligger, äger och laga wärn med byn uppehålla: är hon mindre än til öre; tå äger hon ey wärn uppehålla, utan bärgie sin åker och äng, när bolbysins grannar bärgia, med mindre äganden om henne sielfwer gärda wil.
§ 5.
Urfielder som icke ligger i byamåhl och tegaskifte, utan är en särdeles med sina gränsor afskild park i skogenom, som af androm by brukas, gånge icke til refnings, utan wari sådan, som han af ålder warit hafwer, om han med sådana råå och rör åtskild är, som i then landsorten för laga råmärken skattas, eller med gård och wård omstängd finnes, ehwad en eller flere honom äga.
Är urfield i åkrom eller ängiom uti enom by; hafwer han gård och wård om sig, wari så mycken han af urminnes tider warit hafwer Conf.
c.
14 fin.
Byg.b.
LL.
Finnes och sådane urfieldar mångastads, som och rätteliga kallas urfieldar, och skilias ifrån utiordar, som af andra byar ägas än the liggia uti.
.
§ 6.
Är utiord i åker och äng ey med råå och röör, utan med gård och wård, gamla dijker, renar, eller wissa märken kringstängd, samt urminnes häfd åkommen, som sägs i 15 cap.
giälle the tå för råå och röör.
§ 7.
Kommer utiord, eller urfield til salu in [-] eller utom börd; löse tå then som gården äger, tädan the iord först kommen war: wil ey han; lösin tå the, som i byn med henne i wad och for å båda sidor liggia, helftena hwar.
Wil ingen i byn the iord lösa; sälie tå ägaren til hwem han wil: och bör altid räntan fölia iordena, som af ålder therutaf gången är, och i 6 cap.
§ 19 Är then 17 § uti utkastet.
förmäles.
Cap.
XVII.
Om tyond.
§ 1.
Nu skal man tyonda af allo sine säds frucht afsättia å åkre eller swädiolande: och ägi hon wara med rätto hwar tyonde skyl, eller hwart tyonda band af hwete, råg, korn, hafra, ärter, bönor, rofwor, bohwete, humbla, lijne och hampo: sedan räknes säden uppå the orter, hwarest om tyonden efter hemana talet, eller utsädet intet wist stadgat ar, af the ther til förordnada kyrkiones sexmän utan försumelse, så fort som säden blifwer afskuren och i band bunden, så at hon af owäder icke warder bortskämd; hwaraf tages sedan en skyl, rök, snes, trafwe, band efter landsortens sedwänio, icke the bästa säd, och icke the wärsta, och tröskes prof theraf, och upteknes af wederbörandom på ene listo, eller karfwestock, til thes tiondlängden uprättas kan; tå profwet iämte skyltalet inskrifwes: men på the orter wiss tyondafgift efter skyl, rök, trafwa, snes, eller band i godom eller ondom tijd förordnad är, giöres inga proftröskning, utan räknes allenast som sagdt är.
I stadenom räknes i lika måtto af them ther til satte äro af borgmästaromen och rådeno.
§ 2.
Af thenna tyond föres twå delar in uti kyrkioherberget, til the riksens tarwa, som konungen bäst och nödigast finner at utdelas: men then tridie delen föres til kyrkioherden i soknen efter landsens läglighet, antingen i skafttyond eller uttröskada säd efter gammal sedwänio: för hwilko tyond ingen hög eller låg, som någon åker, eller några swedio brukar, fri är, eller wara bör: och skal kyrkioherden wara förplichtad at ingifwa til häradsfogdan ena uprichtig och oförfalskad listo på by och bonda, ingom undantagnom, samt skylspann, och kappatalet af allo tyond han undfår, hwilka med syningsmännernas uptekning iämföres, som säden på åkren räknadt hafwa, när stämning med allmogenom i soknastufwune hålles, och tyondlängden upläses, så at alle mågo weta, hwad tyond then ene så wäl som then andre erlagdt hafwer; och i fall något fehl wore begångit, efter sine trohets plicht til känna gifwa.
I stadenom införes tridie delen likaledes i kyrkioherdens tyondlado.
§ 3.
Ifrån the twå delars utgifwande befrias först adelens sätugårdar, med thera råå och rörs skattlagda och oskattlagda hemman och torp, som inom theras rätta rågång, och laga byaskilnadt belägna äro samt thera ladugårdar.
Men om någor hade nödigt af enom androm in til sätugården belägna bolby förbättra sin sätugård, och af samma by taga förnämsta delen af ägorna til sätugårdens märkeliga förbättring; räknes ey tå then samme by under säteriets råå och rörs frihet Kongl.
M: tz Förord.
1 Mart.
1681 och 6 Novemb.
1683., ey eller begripes flere oafhyste bolbyar under ens sätu och ladugårds råå och röör, än ther sielfwe sätu- eller ladugården är bygder uppå: warande lika, om råstenar emellan sätes och ladugårdarne, och the andra oafhysta bolbyarna, eller andre skilnadar finnes, som för bolstada skiäl efter lag böra gillas.
Sedan befrias och kyrkioprestebol och stomnar, kapellans och klockarabol, samt fattiga manna och hospitala ladugårdar.
Om af knecktastufwor och ryttara boställen må gifwas tyond til kronona, skiutes under konungen, när the them sielfwe med egne afwel bruka.
Men utaf alla andra, gamla, eller nybygda, störra eller mindra skattlaga, eller oskattlagda hemman, torp, utiordar, urfieldar, the warin sig adelens egne, eller förlänte; såsom och af presta, kronones och adelens betiänte, allahanda stånds personers, meniga allmoga och borgara åkrom i städerna skal utan allo gensagu och inwändning utgiöras rätta tyond af all slags säd, som här ofwanföre är förmält, ehwad thet är litet eller mycket, hwart slag för sig, efter som Gud årswäxten gifwer: i lika måtto af allom gårdom och hemmanom, som uppå krigsbefället, eller andra betiente äro indelta; så wida the, eller någor annar icke särdeles och uttryckeligen af konungen äro, eller blifwa för sino tienster, rusthåld, eller af gunst och nåde therifrån undantagne och befriade.
§ 4.
Bryter någor adelsman häremot, och rätta tyond fördölier af the hemman han utom the frikallada brukar; angifwes han tå af wederbörandom kronones betientom hos landshöfdingen; hwilken om sakene grannerliga skal ransaka låta, om thet med hans wetskap och befallning, eller igenom thes folks förwållande skiedt är, och efter saksens beskaffenhet antingen förmana, och låta honom giöra til kronona sina wederbörliga rättighet tilfyllest; eller och ther han sig icke godwilligt beqwämer; eller saken så grof är, honom hos konungens hofrätt angifwa och döma låta Synes i så grof sak förfaras kunna efter Kongl.
M: tz Förord.
7 Aug.
1699., wid wilkorligit straff af konungen, om ther wid något försumas: är thet ofrälsisman af hwariohanda stånd och ämbete, prester, borgare, eller bonde; blifwe tå af häradsfogden eller länsmannen tingförder, och ther han öfwertygas; böte första gången tre spänn för enom, andra gången sex, tridia nijo; hwilka böter så deles: tagi kronan halft, och andra helftena härads eller tyonda fogden, kyrkioherden och upsyningsmännerna til treskiptes: kommer han flera resor igen; böte som sagdt är, och miste ther til tienstena, om han några hafwer: är han utan tienst, borgare, eller bonde; förwises häradet eller staden, och wari ey man thes bättre: dölier upsyningsmannen, eller proftröskaren med någrom thes underslef, och warder ther med beslagen; böte så mycket som then andra med sitt försnillande undandölgdt hafwer.
Cap.
XVIII.
Om hemmans laga städsel och bruk å landet, samt hus och gårdars hyrande i stadenom, och theras upsägiande.
§ 1.
Tweggiahanda wari egentligen hemmana städia; ena uppå lifstijd; andra på wissan tid, som kallas gifto [-] eller legostemna.
§ 2.
Städier någor hemman på lifstid; niute han the städio så länge han lefwer, och aflägger sitt afrad, landgille, eller annan åhrlig skatt, samt allan wanlig tunga undergår, hus, åker och äng efter lag och Bygningabalken i 30 cap.
wid macht håller; iämwäl och hustrun efter honom, emedan hon enkia sitter: men går hon å annor giftomål; wari tå the städia förfallen, och råde iordäganden at städia sin gård til hwem han wil, anten thens dödas barn, enkiones senara man, eller någon annan.
Och bör alt upsägande å landet skie åhret förut, och före afradsdag, när husbonden näst tilstundande wåhr träde sielfwer bruka, eller enom androm uplåta wil.
§ 3.
Giftostemna eller städsel på wissan tid wari sex åhr; och tå städies å nyo, eftersom them bådom åsämier, jordägande och landboe, lika såsom i förstone.
Är, eller blifwer städian uti then årliga skatten inslagen; tå må hon ey mer än första gången kräfias: och hafwi ingen macht landboen at afsägia så länge giftostemna warar, och han rätt för sig giör; med mindre nöd tränger jordäganden sielfwan til jordena at flyttia: hwar så är; gifwi tå han landboen all återstående städiona igen, sägie honom up före afradsdag, och låte honom niuta laga fardag, sedan han sitt höst [-] och wårsäde bärgat hafwer: är giftostemna ute; råde tå äganden sielfwer öfwer sina iord, enär lagligen upsagdt är: wari doch ingom förmehnt om kortare tid och städsel at förenas.
§ 4.
Sitter landbo qwar med tresko i try åhr, och intet nytt hus bygger, eller andra märkelig förbättring giör; böte efter laga syn Kongl.
M: tz Husesynsord.
18 Jul.
1681., som i Bygningabalken förmäles, och hafwi iordägande macht honom ifrån gotset at wräkia; låtandes först lagligen utmäta alt skadestånd af hans behållna ägendom: lägger han ett förr upbrukat spanland, annat, och tridia i lindo; wari lag samma, som och skils i 16 § i thesso capitle; treskas han, och gifwer ey sina årliga laga utskylder, som han utfäst hafwer; wari samma lag: likaledes i stadenom; tå giäster efter lång tid giordan hyrostadga, then samma richtigt icke hålla wil, och efterlefwa hwad han utlofwat hafwer så til hyrorna, som annat: förer han ett orenligit lefwerne i sino hyrda huse, eller gårde, hållande ther samnad af lösachtiga konor, så at huset, eller gärden warder berychtad Conf.
Mevius, Considerat.
Juridic.
punct.
5 p.
223 et 230; Speckh.
et al.
pl.
; tillätes tå ägaren af huset eller gården i thessom målom honom att afsägia, och wari giästen icke thes mindre plichtig hyrorna iämwäl för thy åre at betala, som han för thessa skiäl afsagd blifwer.
§ 5.
Dör then man som städiona gaf, eller henne emottog; stånde tå giftostemnan lika fullt för enkione, eller barnomen, såsom annat arf, til thes hon ute är: sedan råde äganden sielfwer, som sagdt är, iord sine, at sättia ther åboa på, som honom godt synes.
§ 6.
Ey må landboen iord upsäga emedan giftostemnan räcker, med mindre han skaffar annan åbo, med hwilkom jordäganden skiäligen åtnögias kan; eller gifwi ut fullt afrad för thy efterkommanda åre, sedan han olagligen upsagdt hafwer, samt uppehälle allan tunga som thertil hörer, ehwad han sått hafwer, eller icke: upsäger landboen efter afradsdagen, sedan lagilgen upsagdt wara borde efter 2 § dock inom fardag förr än sidsta åhret af giftostemnone ute är, antwarde jordägandenom träddan åker, eller fulla trädis lön om intet trädt är, och hafwi thertil sitt rågsäde förwärkat för thy föliande åre: sitter han qwar, utan at lagligen upsägia, öfwer fardag; stånde thy åre för alla utskylder.
Leger någor, eller til lego tager gots och gårdar på särdeles wilkor; thet äga the å båda sidor efterlefwa, som them emellan stadgat blifwer: skier annars; upfylle allan skadan, som lagligen bewisas kan therigenom wara förorsakad.
§ 7.
Rymer landbo bort förr än stemnan ute är; hafwi tå iordaganden macht med kronobetientens wetskap och tilhielp honom igenföra med boskapi sinom och afwel: wil iordäganden ey hafwa honom igen; låte tå lagligen af hans ägendom sig tilmäta så mycket thy årono tilhörer, och alt annat han rätteliga skyldig blifwer, och i nästföregående § sagdt är.
§ 8.
Ställer sig landbo til wärn, och får skada, eller the honom wäria wilia, utan dråp; wari saklöst: kommer ther dråp i; botes med fyratyo daler konungens ensak, och stånde then kyrkioplicht som drap: får iordäganden, eller the med honom äro, någon skada i sårom, eller blånad, och blodwite; ligge thet alt i twebotum, och böte hwarthera af them som landboen hulpit hafwa at afflyttia sex daler til treskiptes; men landboen sielfwer tolf daler jordägandens ensak, eller thens, hwilkom hemmanet förlänt, eller förpachtat är, och iordägandens rätt i handom hafwer, så och uprätte allan theraf tagnan skada: giörs geerning på kronones betiente eller kommer dråp uti; plichtes som i Edsöresbalkenom 3 cap.
§ 1 och 8 cap.
1 § Uti utkastet står: Högmåhlsbalken 21 cap.
§ 1.
Men ther fins intet therom.
stadgat finnes.
§ 9.
Rätter fardagar å landet är torsdagen för midfastosöndag; men om kyndelsmässo skola halfwa hus inrymmas til then som efterkommer: andra helftena behålle then som afflyttia skall, til then fiortonde dag uti aprilis månade.
I stadenom är rätte fardag och legostemna twå gånger i hwario åreno; om wåhren, then sidste dagen i martii månade, och sidste septembris om hösten: doch kan stemnodagen blifwa så lång som bådom åsämier: hwilket skrifteligen med tweggia manna witnom uprättas bör, tillika med ene laga uptekning af allo thy som i huset eller gården är, och så godt åter antwardas skal, när tiden ute är, eller elliest skilnader af förr bemälta orsaker skier: är något förkommet, eller förwärrat; betales tå hwart efter thy som thet är wärdt til, och i 12 § stadgas.
§ 10.
Hyrer någor gård eller hus i stadenom, hehlt, eller halft åhr, och wil sedan ey hålla hyrona; gifwi ut halfwa husalegona, och wari sedan fri, om han ey inflydt hafwer: flytter han in, och wil sedan bortfara; gifwi ägandenom fulla husalego för thy åreno: wil ey äganden hålla legostemnona; wari lag samma.
§ 11.
Wil äganden sitt hus, eller gård sielfwer igen hafwa, eller androm hyra, eller giästen icke längre i gården förblifwa; tilsägie tå hwar androm med tweggia manna witnom sex wekor förr än stemmodagen ute är: försumar thet någor thera; stånde thet, som them emeltan tilförene slutet war, til nästa stemnodag.
§ 12.
Utlofwar äganden hus täckia, och wäl omboa och förbättra, ehwad hus thet hälst är, och håller thet icke; tå må giästen sielfwer byggia, sedan han med twem witnom honom therom lagligen tilsagdt hafwer, och kårte så mycket af hyrone, som han bewiser thet kåstat hafwa, eller gode män pröfwa thet så wärdt wara: förderfwar giästen hus eller gård, eller något af thy som honom är med laga uptekning antwardat; giälde åter skadan, efter thes wärde, som förr är sagdt, och thet igenom rättens ompröfwande, eller goda manna mätsordom.
§ 13.
När stemnodag är ute och lagliga upsagdt; hafwi tå landbo, eller hyroman fria macht at af och utflyttia, sedan han til äganden hafwer afradet och legona betalt, och hemmanet, gården, eller huset så fritt och färdigt åter lefrerat, som han alt emottagit.
Om husesyn på landet, samt foders afförande stadgas uti Bygningabalken 30 cap.
Om elds bewarande och wådelde skils i samma balk 6 cap.
samt städernes Byggningsordnings 6 capitlo.
§ 14.
Hafwer landbo mera bygdt, än honom efter lag giöra bör, och han wid husasyn bewisa kan, sig timber och annat wärke ifrån andra orter förskaffat; niute han tå af iordägandenom, eller them som efterkommer ena skiälig wedergiällning, hwilka honom framdeles wid nästa husasyn bör til godo komma: kan thet hus utan hemmanets skada mistas; hafwi han, som så bygdt, macht thet samma afföra, sä framt thet ingenthera behålla wil, och skiälig betalning gifwa: men är thet hus af gårdsens timber och wärke upbygdt; niute för arbete och kostnadt på samma hus helftena af thes wärde.
För bärande trä, som landbo planterat hafwer, må han skiäligen förnögias; eller hafwi macht them at afföra.
§ 15.
Tager någor hemman up som öde legat; ther äger husbonden bref å gifwa, huru långa frihet landboen förunnas skal; hwaremot han tomt med hus bebyggia, samt åker och äng dijka och stängia bör, så at hemmanet wid frihetsårens förlop kan sin tilbörliga skatt gifwa, samt annan tunga uppehålla, wid straff som i Bygningsbalkenom om husesyn förmäles.
§ 16.
Lägger landbo förr upbrukad åker til spanland i lindo; böte en daler, så för annat och tridia: plögar han them ey up igen efter åtwarning; hafwi iordäganden macht honom från hemmanet afsägia, och sig annan åboa skaffa: tager landbo up thet för honom i lindo legat hafwer; niute för hwario spanland en daler.
§ 17.
Sälier någor bort hemman, hus, eller gård i stadenom, eller på landet, emedan legostemnan räcker; niute landbo, eller hyroman sina städio eller hyro för thy åreno til godo, så och til nästa fardag ther efter, om lagligen upsagdt warder.
§ 18.
Städier någor hemman, eller borthyrer hus eller gård i stadenom, eller på landet til twenne; behålle tå then som först stadde eller hyrde, och jordägande böte sietta delen af hyro summone til treskiptes, och skaffe them andre så goda lägenhet igen, eller betale honom skadan efter rättens ompröfwande.
§ 19.
Äga twå eller flera ett hemman, hus, eller gård och en af them wil them bruka eller bebo; wari tå han närmast för andra främmande, när han alt thet giör och undergår, som hemmanet skylda bör, eller en annar i hyro biuder, eftersom här ofwanföre förmält är.
Cap.
XIX.
Om afrad och afradsdaga, landgille och andra utlagor, upbörd å landet, samt hushyro i stadenom.
§ 1.
Afrad, som landboen utgifwa skal, landgille och andra utlagor lämpes efter landsortens beskaffenhet, samt hemmanets storlek och tilägor i åker, äng, skog och fiskewatn, til persedlar eller penningar, sä at åboen them efter jordaboken må kunna betala, och annan kronone tunga ther iämte uppehålla: och hafwi ingen macht at twinga bondan til penningar, enär han wil och förmår persedlerna efter iordaboken utgiöra.
§ 2.
Ther sommarskatter eller tomtöre pålagd är; utgifwes the dagen näst efter Johannemessa Baptista dag om midian sommar: men all annor laga afrad och årliga laga utskylder böra wederbörande utgiöra och utan alla tresko betala Thomasamässo dag för jul, som är rätter afrads och landgilledag.
Hushyran i stadenom betales otta dagar förr än legostemnan ute är; eller sökes lagligen hwarn hyrotid efter annan: och må ingen af gården på landet, eller i stadenom utflyttia, förr än han afradet och hyrona betalt hafwer: giör thet någor emot jord- och husägarens wilia; böte til honom enskylt sietta delen af thy som återstår, och utgifwi thertil fulla hyrona, och iord- eller husäganden hafwi macht åboans eller giästens gots så länge innehålla, til thes afradet, eller hyran, iämte böterna, betald är.
§ 3.
Alla kronones utlagor bör häradsfogden, eller hans upbördsman, bondanom uti ene bok qwitta: sammalunda och frälsismannen eller hans upbördsman: så och then som något hemman på tienist, rusthåld, eller förläning hafwer.
§ 4.
Treskas bonden at årligen betala afradet på landet å rättan afradsdag; stemnes til nästa ting efter jul, och böte för tresko sine sietta delen emot thet som återstå kan; hwilka böter, så wäl som afrad och utlagor af bo hans utmätas skola: samma lag wari om tomtören i stadenom.
Ey må frälsisman låta hos skattbondan innestå utlagor ifrån thy eno åreno efter thet andra, hans jord nnder sig ther igenom at winna, utan angifwe rätteliga wid tinget hwad som ey betales, som sedan må i penningar efter markgången inom lagsagun erläggias; om bonden the persedlar af skattenom icke åstadkomma kan.
§ 5.
Dör bonde, eller hustru, och hafwa afrad, eller utlagor inne med sig; utmätes the tå först, och förr än något arf skiftas kan.
Warder man giäldskyldig, så at mätning och utsökn honom skal öfwergå; tå bör altid samma åhrs afrad, tomtöre, och hushyra gå fram för allo andra skulde, men för the söm återstår på förra åren niute iord- eller husägaren förmon efter tiden af dom eller intekning, om han rätt sin lagligen bewakadt hafwer: hwilket alt utsökes af lösörom förr än man til hus och iord griper: wari och altid iorden konungens, eller frälsismannens wederpant för sidsta årets ränto framför allom them som sin fordrane intekna låtit, eller något tildömt blifwit, eller landbo och hyroman sakfälter warder: kan ey eller i gemen någor skuldner igenom brott sin förwärka annars mans penningar, som han rätteliga skyldig warit förr än han brotslig blef Cap.
ult.
Högmbl.
LL.
Tantum in bonis esse censetur, qvantum superest de ducto ære alieno, l.
39 § 1 de V. S..
Går skattehemman til salu, och winner kiöparen ther uppå laga fasta; hafwi then som räntona äger til sielfwa iorden inga mera talu, utan söke sitt igen af sins giäldeners andra ägendom.
§ 6.
Ey må skattabonde twingas sitt afrad, eller landgille längre föra, än inom lagsagun, eller ther hon widlyftig är, icke högre än uppå femton milar wägs: men andra persedlar til nästa kiöpstad.
Krono och frälsismans bönder fören sina utlagor til then ort them förelagd warder.
§ 7.
Hwario åhr skal af wederbörandom hållas jordaransakning och räfsteting, så med krono, som skatta och frälsisbondom, så at hwar bonde må weta, huru mycket han skyldig blifwer på framfarna års skatt och utlagor.
§ 8.
Händer allmänna misswäxt i landeno, eller i ene eller andro sokn och ort; gifwi tå bonden thet krono [-] eller landbofogdanom tilkänna förr än han årswäxten infördt hafwer, at skådas må, hurudana brist han lider, och ena skiäliga förmedling honom theremot förunnas kan: men medelmåttiga åhr, och thera brist bör af the bättra och ymnogara upfyllas: och skola alla utlagor med flit årligen utsökias, så at bonden icke åt trånglöso måle rest uppå sig draga må.
§ 9.
Finner landbo, eller någor som annars iord åbor iordgrafwit gots; lyse thet lagliga up, och tagi en lott konunger, annan iordägande och tridie upfinnaren.
Finner frälsisman, eller annar jordägande sielfwer; behålle han twå delar, och konungen then tridia.
Finner någor penningar, eller annan skatt i allmennings och krono iorde; behålle konungen twå delar, och upfinnaren then tredia: lyser ey then up som funnit hafwer; wari dehl hans til the fattiga, eller nästa hospitala, eller soknafattiga stufwo förwärkad Thenna § synes kunna gå ut, emedan uti Tiufwab: n annorlunda i thessa casibus förmäles.
.
§ 10.
Finner någor malmstreck på sina, eller andras ägor, ehwad namn the hafwa kunna; tilhörin the konungenom och kronone enskylt, och förhålles med jordägandenom, och honom som upfunnit hafwer, eftersom privilegier och bärgsarticlar förmå; och niute konungen af them, som grufwor uptaga, tull och sina bärgsrättighet.
IV.
Förslag till Jordabalk 1715.
Jordebalkar.
1 Cap.
Om allehanda jord och fast egendom på landet och i staden.
§ 1.
Thet är egen jord å lande, ther man full ägande rätt, till grund och besittning hafwer: såsom crono frälse och skatte.
Men thet är besittningzjord, ther man sielf eij råder grunden, utan macht äger then allenast på wisse willkår att besittia: såsom stadge och stubbe städie och sämie hemman.
§ 2.
Egen jord är fast och orörlig egendom och må then både erfwas skiptas och sällias.
Men besittningzjord är såsom lösöron; then erfwes och skifftes slächt och syskon emellan, dock allena till besittningzrätt, förbättring, och å [byg] nad.
Sämies eij them emellan; [ligge?
] thet till rättens dom och laga [wer] derning.
§ 3.
I städer är och cronojord sampt [tomp?
] ter af frij och egen grund; ofr [ija eller?
] stadsens tompter; iämwäl [kyrkors?
] skolårs, fattigas, och hospitalz huus, jord, eller grund.
Under staden lyda och frälsesåkrar och hagar; skatte och wilkorliga bördzrättsjordar och åkrar, allt effter bref [wens?
] lydelse, och inom stadz mark och råmärkie.
2 Cap.
Hwad rättigheet och egenskaper hwartera af förenembde jord äger.
§ 1.
Cronojord som till skatte kiöpes, äger samma rätt och egenskap som all annan gammal skattejord.
Men ther cronojords ränta åth någon sällias, gifwes eller förlänes; stånde then under lösen och återkallande till cronan.
§ 2.
Ingen hafwi mackt kyrkio-, skole, fattigas, eller hospitals jord på landet eller i staden att bortgifwa, förbyta eller försällia, uthan konungens särskilte tillåtelse; eij eller måge borgm [ästare] och råd i städerne något huus tompt eller andra ägor bortgifwa: finnes thet skiedt wara; tå bör sådant ofördröijeligen sättias i förra stånd, till stadsens allmenna nytto.
Men ther någor tomt till frij och egen grund skall sällias; tå bör kiöpesumman så inrättas, att then åthminstone kan kasta af sig den ränta som swarar emot skiälige tomptöron.
§ 3.
Med frälsejord må rätter ägande handla som han bäst will och gitter, effter lag.
§ 4.
Skattejord må också både kiöpas och sällias: dock må alldrig skattejord stycketals från bolby sinom sällias eller förpantas; mindre ther å fasta gifwes.
Skier thet; böte så kiöparen som sälliaren, hwarthera fyratijo dahler, honom till ensak Ursprungligen: dahler till dens ensak.&amp;gt; som räntan ther af äger; tå&amp;lt; Ordet: » tå » är tillskrifvet öfver raden.
dömes och then jord under bolby åter, och gånge han åter till penningar som them uthgaf.
Om crono- och krigzhemmans ägor wari lag samma, och kiöp- eller pantskillingen till konungen förbrutin.
§ 5.
Nu kan skattejord uthom börd till sahlu gånga, tå skall then först konungen genom landzhöfdingen åter hembiudas: och wari then alltijd närmast skattejord framför oskylde män och uthom börd att lösa, som räntan eller skatten ther af ä [ger?
].
§ 6.
Eij måge skattehemman, em [ellan] flere fördelas, brytas eller sällias [än?
] the ther uppå kunna pröfwas full [suttne?
] och besittiande wara, högst till [fyra å?
] hwarje hemman; och ransake [therom?
] häradzrätten med cronofog [den]; [hafve?
] och then wåld the andras deelar till sig at lösa Ursprungligen: deel återlösa.
som större delen i skattejorden tillförenne äger, så framt the bägge eller flere ther å fullsuttne äro.
Kan thet hemman flere åboar tåhla; löse hwar, som han till arf och börd, ratt äger.
§ 7.
Nu kunna hammarställen, strömmar, sk [og] och grufwedelar i bergzlagen; bergzmans bo, och hytteställen, på någons ägor utan bolbyens skada och afsaknad inrättade wara, eller här effter inrättas; warin the under thenna lag icke begrepne: dock må grunden af the bortsålde skogar sedan the afkohlade äro, till sine hemman återfalla.
§ 8.
Äga twenne eller flere dehl tillhopa uthi Ursprungligen: flere uthi.&amp;gt; en gård, qwarn, härd i ena smidio, grufwo-&amp;lt; Ursprungligen: grufwodelar.&amp;gt;, eller hwarjehanda andre sådane wärk och bruk&amp;lt; Ursprungligen: bruk tillhopa.
; wari the närmast hwar annan ther uthur lösa när en theras andel uthom börd går till sahlu.
Samma lag wari om hus och tompter i staden.
§ 9.
Nu äger man allena förenembde bruk och wärk, och ingen annan hafwer ther del uthi Ursprungligen: och hafwer ingen annan del ther uti.&amp;gt;; wari tå jordäganden, på hwars grund the wärk uppsatte äro, näst effter bördes- och bolagzmän, till lösen berättigad&amp;lt; Ursprungligen: uppsatte äro effter bördes- och bolagzmän, till lösen närmast.
.
§ 10.
Stadge och stubbehemmans åboer, med theras arfwingar, niuta besittningzrätten, så länge the förmå åhrlige laga uthskylder uthgiöra Ursprungligen: gällda.&amp;gt;, eller nästfölliande åhr upfylla thet som brister&amp;lt; Ursprungligen: eller att de nästfölliande åhr der effter uppfylla brist.&amp;gt;; så och hemman och theras ägor wäl häfda, hägna, förswara och wijd macht hällda, sampt then tienist giöra som them af rättom jordägande skiäigen pålagd warder.
Men städie- och sämiehemmans åboer, niuta theras bestämbde tijd till godo, så länge städian och sämian warar, som framdeles förmäles&amp;lt; Ursprungligen: som i 18 cap.
förmäles.
.
§ 11.
Sällier eller förpantar någor thesse förbenembde hemman, uthan jord-ägandens låff och minne; hafwi tå förgiordt sin besittningz rätt: med mindre honom sådana wilkor af Ursprungligen: wilkor uthtryckeligen af.
konungen eller jordägande uthtryckeligen förunte äro.
§ 12.
Nu will någor sällia den gård eller huus som å stadzens kyrkans eller hospitals grund bygd är; tå bör han then hwarjethera föreståndare först lagl [igen] hembiuda: willia the then gård huus eller tompt eij lösa; sällie then tå till hwem han will; dock med så skiälom att kiöparen eller sälliaren, eller bägge tillsamman, effter som them åsämier, gifwa till staden kyrkian eller hospitalet, hwilkenthera grunden äger, den 30: de delen af kiöpeskillingen, så offta thet huus eller gård sällies; bryter någor häremot; hafwi förgiordt 10: de penningen af kiöpesumman under staden, och thet kiöp wari ogilt.
§ 13.
Frije och egne huus och tompter i staden stånde ägaren fritt att sällia och sig afhända; dock så att hwarken the, eller andra tompter, måge sålunda brytas och fördelas, att stadsens synrätta-streck och tompta-delning, ther igenom kommer att rubbas, emot Byggningsordningen för städerne första capitle: och ther å skole borgm [ästare] och råd noga inseende hafwa.
§ 14.
Bördz willkorliga ägor under staden gånge till salu, effter theras brefs lydelse.
Men annan Ursprungligen: andra.
skatta-jord sällje ägaren stadenom lagl [igen] som framdeles skills i 6 capitle.
Cap.
3.
Om laga fång på jord, huus och grund Ursprungligen har detta kap. saknat öfverskrift, men i stället har antecknats: Cap.
III.
Compil.
novissima inrättas sequenti modo.
.
§ 1.
Femb äro laga jordafång i Ursprungligen: laga fång på jord i. Sweriges lag: ett är arf, om lagligen ärfdt är: annat är skiffte, om lagligen skifft är: tredie är kiöp om lagligen kiöpt är: fierde är jäff, om lagligen gifwit är; femte är pantejord om then lagligen pantsatt och förståndin är.
Thessa äro fullkomblige fång så till jord, som wattn, och wattuwärck, ägor, huus, och tompter, effter thy som liusligen står i lagbok thenna skrifwit huru hwarthera är lagligit eller olagligit i sinom stad.
Lagligit stånde och olagligit återgånge.
Ty alt lagfångit är rätt fångit, och alt olaga fångit är såsom ofångit, till urminnes häfd åkommer; tå är thet lagfångit och må thet ingen qwällia.
Cap.
4.
Om arfwejord huru den lagl [igen] erfwas och förswaras bör.
§ 1.
Thet är arfwejord som effter föräldrar, barn, och syskon, eller andre närskyllte fränder, ärfwes, alt effter den ordning i Erfdabalker upräknas.
§ 2.
Klandras the jord i arff fallin är; tå skall thet medarfwingom genast kundgöras, och wärjas med thera Ordet: » thera » är tillagdt öfver raden.
samnade hand: afgår ther något med rätta; tå bör thet genast upfyllas och återgälldas effter som i Erfdabalkens 22 cap.
urskills.
§ 3.
Kiöper eller bördar man arfwejord; tå är thet i kiöparens hand aflinge Ursprungligen: tå är thess wärde aflinge.&amp;gt;: dock bördeman theras&amp;lt; Ursprungligen: sin.
rätt förbehållen, om samma jord framdeles åter sällies eller förhandlas, som i Erfdabalken förmäles i 4: de cap.
2 och 3 §§.
§ 4.
Kiöper någon man Ursprungligen: Kiöper mannen.
, eller inlöser under warande echtenskap then jord som hustrun kan wara börd-ägande till; hafwi tå hon eller hennes barn och arfwingar macht, wijd mansens död, hans arfwingar att uthlösa, med alt ther på wänd nyttig förbättring.
Om mansens jord af hustrun inlöses, wari lag samma.
§ 5.
Nu kan fader erfwa sine barns mödernes jord, eller moder theras fädernes jord; willia the then sedan sällia; hafwi tå then bördeman macht jorden att åter lösa, som närmast är att erfwa, effter then ordning som i Erfdabalken upräknas.
§ 6.
Sällier man sitt eller sine hustrus fäderne, möderne, eller andra arfwejord, och kiöper annorstädes jord, huus, eller tompt igen; thet är arfwe- och eij aflinge-jord: hwar och någon arfwejord å landet under warande echtenskap såld är; ther skall så myckin aflinge-jord i ställe sättias, om han till är, som then sålde arfwejorden å landet war; förr må ingom frijheet öfwer aflingejorden tillåtas: fins eij så mycket fast godz som arfwejorden war; fylles tå af bo oskipto thess wärde i penningar och löösöron, så myckit som för then sålda uppburit är: förr än thet skiedt är, må ingen gifftorätt tagas: hafwer och mannen lähn tagit för Ursprungligen: tager mannen lähn för.
sine hustrus jord; niute tå barnen, wijd arfskiffte, fyllnad therföre i aflinge jorden eller lösöron, som för är sagdt.
Finnes intet testamente eller förordning öfwer aflinge; niute tå rätte arfwingar uthan åthskillnad så liuft som ledt effter then döde.
Cap.
5.
Huru jord å landet eller huus tompt och jord i staden må bytas.
§ 1.
Will någor sina arfwejord mot annan jord å lande; eller huus tompt och gård i staden, emot jord å landet bortbyta Ursprungligen: Will någor — — — å lande bortbyta; eller huus — — — å landet.
; thet må ingen wägras när fult gifwes mot fullo; eller att the som byte giöra, för egen nytta och läglighet skull, med ringare åsämjes: och hwad man emot arfwejord i skiffte får; thet blifwer lijka arf i stället, ehwad thet är fäderne eller möderne som bortbyttes: eij må thet byte af bördamän eller arfwingom klandras; eij eller å landet eller i staden hembiudas; uthan, när then jord huus eller gård lagligen upbudin och lagståndin är, effter thy then å landet eller i staden belägen är, och fins ther å ingen inteckning för androm skedd wara; tå skall bytet med härads eller stadsens fastobref bekräfftas, och thet måge byrdamän eij hindra.
Men byter någor arfwejord bort, mot huus tompt eller gård i staden; tå skall then å häradstinge först lagföllias och byrdamannom biudas; lösa the eij; skiffte tå med hwem han will i staden, och gifwes ther fasta å, som förr är sagdt.
§ 2.
Nu kommer i then handel både kiöp och skiffte: är kiöp mindre, och byte mer; tå blifwer byte fast effter ty som förr sagdt är: men är skifftet mindre, och kiöpet mer, eller lijka myckit; dömmes tå jord i börd, som woro hon till sahlu gången; dock så att bördeman löser thet som för penningar såldt är, och gången the andra hwar till sina jord, huus eller tompt igen; med mindre then som sitt bortbytte eller sålde, är till freds alt samman fara låta; och betale tå bördeman thet öfriga effter mätismanna ordom, om them eij annars ther öfwer åsämier.
§ 3.
The jord som således till bytes ifrån landet i staden går Ordet: » går » är tillskrifvet öfver raden.&amp;gt; eller twert emot; behåller samma rätt och wilckor som then bortbytte, i nästa arffall effter honom som then bortbytte, men sedan, ärfwes samma jord, huus, och tompt effter landz- eller stadzlag, alt efftersom then ther under belägen är; förfares&amp;lt; Ursprungligen: giöres.&amp;gt; och ther med i alt annat som lag seger å then ort, jorden ligger, så till upbud som lagstånd och fasta&amp;lt; Ursprungligen: som lag seger ther jord ligger, så til upbud som lagfarande.
§ 4.
Eij må någon man Ursprungligen: Eij må man.&amp;gt; sine hustrus, eller hustrun sina egna, eller sin mans jord, huus eller tomt förbyta, panta, eller sällia annorledes än som 9 cap.
Gifftomålab [alken] sägs; med mindre then olycka händer, att enthera fången warder, och är ther eij annat att tillgå them med att återlösa; eller ther hunger them händer&amp;lt; Ursprungligen: hunger händer.
, och äger enthera hwarken jord eller lösöra: thetta alt skall dock å ting eller rådstufvu giöras, och ther bewijsas, hwad nöd them ther till drifwer; äga the både jord; löses tå then fångne af sin egen jord, ehwad thet är man eller hustru; men till födo sällies å landet twå delar af mansens, och en trediedeel af hustruns jord, huus eller tompt; i staden lijka myckit af hwarthera.
Mannen må och hustruns jord sällia, rusttiensten att uppehålla för hennes jorda-godz och räntor å landet: enkia äger sielf jord sin råda, sällia, bortgifwa, förbyta, och förpanta; dock att bördamän niuta theras rätt, effter thy som lag förmår.
Med omyndige barns jord förhålles som i Erfdabalkens 27 cap.
förmähles.
§ 5.
Kyrkio, academie, schole, fattigas Ursprungligen: fattigfolckz.&amp;gt;, och hospitals godz må eij eller bortbytas, fast det syntes wara till bättre, uthan konungens låf och minne, som i andra cap.
2 § sagdt är; är thet af androm gifwit, och lefwer gifwaren; tå må sådant eij heller ske uthan hans samtyckie&amp;lt; Ursprungligen: lefwer han tå må eij sådant skie uthan hans samtyckie.
: är han dööd; tå bör hans, öfwer gåfwan satte lag och willkor, ehwad the äro genom testamente eller annat gåfwobref gifwne, alldeles effter thess willia, och brefwens lydelse, i acht tagas.
§ 6.
Willia grannar, eller andra som sielfwa jordägande äro, häfdabyte giöra; thet bör å tinge eller rådstufwu lagligen kundgiöras; och uphöre sedan wijd föresattan tijd, om thet eij med bägge thera samtycke förlängies eller till ewärdeligit byte genom ordenteligit lagfarande förändras.
Uthi odehlt boo ther hinder emellan komma att fullkombligit arfskiffte eij slutas må, tillåtes och sådant häfdebyte arfwingarne emellan; dock så att ingen thera sin Ursprungligen: dess.
lått förwärra, förpanta, eller försällia må, wijd 40 dalers böte till 3-skiptes, och alt ogilt som här emot giöres, sampt skadan åter till the andra arfwingar effter mätismanna ordom, om något förwärrat är: fins och något märkeligen förbättrat; komme thet honom till godo som förbättrat hafwer.
Cap.
6.
Med hwad rätt och wilkor arfwe- och bördkiöpt jord må sällias och i börd lösas.
§ 1.
Will någor sin arfwe- eller bördkiöpte jord å landet sällia; tå skall han eller kiöparen, the jord å tre allmenne wahnlige häradsting lagligen upbiuda låta; och hafwi ther näste fädernes fränder macht, at lösa till sig fädernes, och mödernes fränder mödernes jord, effter ty som i 5 § af thetta capitle Orden: » af thetta capitle » hafva senare tillskrifvits.
Husliga förmäles.
Thesse opbod skola hwarje gång the inskrefne äro, af domaren uppenbarliga och Ordet: » och » är tillskrifvet öfver raden.&amp;gt; öfwerliudt föreläsas, och förkunnas ho som sällier; till hwem; och för huru stora summo penningar: hafwi tå näster bördaman tijd inom natt och år från första upbod, sig i rätten angifwa om han the jord börda will; och skall han innom samma tijd fulla kiöpesumman i rätten insättia: sämier them eij sedan om rätta wärdet, gånge tå effter mätismanna ordom; med mindre the jord gäldbundin woro, tå förfares ther med som i 13 § af thetta capitle&amp;lt; Orden: » af thetta capitle » hafva senare tillskrifvits.&amp;gt; säges.
Thesse penningar måge af ingom i qwarstad sättias, eller lyfftas, utan af kiöparen allena med&amp;lt; Ursprungligen: wijd.
rättens wetskap.
Hafwi och ingen macht, en deel af kiöpet klandra, och under börd draga, med mindre bådom åsämier thet att skillia.
Är kiöpet på wissa wilkor och betalningstijder stält; niute tå bördaman mot borgen the samma, och fullgiöre ther effter; niute och ther till then andras skedde upbod till godo: men så offta nytt kiöp om jorden sker; skall then och å nyo upbiudas och altijd föruth ransakas om hon är tillförene med skuld förbunden och intecknad.
§ 2.
Jord huus och tompt i staden, som man sällia will, ehwad thet är arf eller aflinge, skall tre måndagar i tre månader effter hwarannan, allmenneliga wijd öppna dörar å rådstufwu upbiudas; och wijd upbudin kundgiöras Ursprungligen: kundskap göras.&amp;gt;, sampt öfwerliudt föreläsas, hwilken som sällier och kiöper, och för huru många penningar: warin sedan bördemän förplichtade, ifrån första upbudet, innom then dag som om laga stämning i Rättegångsbalken förmäles, effter hwars och en orts aflägenheet, förklara sig, om the thet huus, tompt eller jord börda willia: the skola och innan samma tijd, redo penningar therföre, effter kiöpebrefwets lydelse i rätten&amp;lt; Ursprungligen: penningar effter kiöpebrefwets lydelse therföre i rätten.
insätta, och gälle aldrig i börd blott ordaklander.
Men bestrijder någor thet kiöp för annor orsak, och bättre rättigheet till thet som såldes, tå bör han ther öfwer strax sine skiäl wijd ting eller rådstufwu framwijsa, och stämning å sälliaren taga, sampt å näste ting, eller rättegångs dag i staden, saken lagligen uthföra: sker thet eij, wari thet klander ogilt: förklarar sigh eij bördeman innom förelagdan tijd om han bördzrätt niuta will, wari han sin talan förlustig.
§ 3.
Nu will eij näster bördaman innan föresagdan tijd then försålde jord å landet, eller huus och gård i staden i börd lösa; stånde tå then som fiärmare i slächten, dock rätter bördeman är fritt, innan 6 weckor å landet, och 14 dagar i staden att börda: sedan hafwe nabo i staden äntå fiorton dagar, dock så, att ther konunger eller staden innom samma tijd nödigt pröfwa, thet huus, gård, eller tompt för sig att inlösa; gånge theras rätt för naborätt.
Sammaledes hafwer och then som räntan af någon jord å landet eller i staden äger, mackt Ordet: » mackt » är tillskrifvet öfver raden.&amp;gt;, then sålde jord eller hemman till sig att lösa, allenast thet sker innom then tijd som fiermare bördeman i staden och på landet förelagd är om the thet sielfwe eij lösa wilia&amp;lt; Orden: » om the — — — willia » hafva senare tillskrifvits i marginalen.
.
I staden skall och naboens rätt altijd räknas 14 dagar, sedan bördemäns och theras rätt som ränta af stadzjord äger, uthe är.
Försummar nu bördeman ehwad han är then näste eller fiermer i slächter, eller någor ränto-ägare, eller nabo i staden, såld jord huus eller tompt å landet eller i staden innom then tijd som hwarjom och enom nu förelagd är, att inlösa; behålle tå then som kiöpt hafwer, och ägi then aldrig någon rätt, på thet kiöp sedan att tahla.
Stånde och jord huus eller gård å landet och i staden uppå kiöparens fara, sedan han then i sitt wåld och händer bekommit hafwer, in till thess then som lösningsrätten äger, sig ther till förklarat hafwer; men wari thet sedan å hans fara.
§ 4.
Aflingejord å landet, then sälliaren eij sielf i börd kiöpt; hafwi bördaman ingen rätt att lösa tå then sällies.
Så hafwi och hwarken bördamän eller naboer lösningzrätt till ofrije tompter i staden som till sahlu gånga, uthan allenast sälliarens barn i staden.
§ 5.
Twista män om bördzrätt; tå äger then förträde fädernes jord att inlösa, som å fäderne närmast är att ärfwa när dödzfall händer; och löse then mödernes jord som å möderne närmast är, alt effter then ordning i Erfdabalken upräknas; thet skall domaren pröfwa, ther huus, jord eller tompt belägen är; och gånge aldrig fädernes fränder till börd uthi mödernes jord, eller mödernes, i fäderne, ändock the till arftächt närmare äro, så länge hwar sitt börda gitter.
Äro bördemän å fäderne eller å möderne jämskyllde; löse halft hwarthera; doch broder å landet twå delar och syster trediung; men i staden halft hwarthera: kan then jord, huus eller tompt eij delas the jämskyldiga emellan, eij eller mer Ursprungligen: widare.
än en åbo tåhla, och åsämier them eij, hwilkenthera börda skall; skillie tå rätten them emellan eller gånge till låttning.
Kommer och twist om företräde naboer emellan; skåde tå borgm [ästare] och råd, och lägge them emellan, hwad then ena eller andre lösa må, effter som i 9 § wijdare stadgas.
§ 6.
Nu kan then försålde jorden å landet i flera härader wara belägen; tå upbiudes hwart hemman wijd sitt rätta härads ting, och tages ther fasta å: men ther twist om bördarätt infaller; tå skall then uthföras ther hufwudgården, eller the mäste godz belägne äro.
§ 7.
Ar öfwermagi, jungfru, eller wettwilling, eller uthrijkes farin, eller fångin, then näste bördeman; tå må theras förmyndare, måhlsman, eller fullmächtig theras rätt i acht taga om han then bördlösen gagnelig finner, och af godze thera så nog i händer hafwer, hwar med bördas kann: eller gifwe han rätten till känna af hwad orsak han then eij börda gitter, och wari ther med saaklös: hafwi och framdeles hwarken then omyndige tå han myndig warder Ordet: » warder » har senare tillskrifvits öfver raden.&amp;gt;, eller wettwilling tå han till förstånd kommer, eller uthrikes farin eller fången tå the åter komma, någon macht å then bördarätt mer att tahla som eij i rättan tijd, effter thy som&amp;lt; Ordet: » som » har senare tillskrifvits öfver raden.&amp;gt; förr sagdt är, inlöses&amp;lt; Ursprungligen: inlöst är.&amp;gt;; och wari thet lag om all börd af then jord som omyndigom, eller wettwilling, uthrijkes staddan, eller fångan, sielf icke tillhört, uthan från andra i slächten sällies, att när then eij bördas inom then tijden nu&amp;lt; Ordet: » nu » är senare tillskrifvet öfver raden.
sagdt är, tå hafwin the ther å framdeles när the till stadga komma, ingen tahlan, ehwad the hafft förmyndare, måhlzmän, och fullmächtige som therå tahlt eller icke, uthan behålle jorden then som henne kiöpt hafwer.
§ 8.
Nu äga öfwermagi jungfru eller wettwilling sielfwe någon jord; ther öfwer må ingen med them ingå kiöp eller byte: sker thet; wari ogilt, och hafwi thera förmyndare eller laga måhlsman när han thet weta får, så och then omyndige sielf, macht thet kiöp eller byte att uphäfwa innom natt och år, sedan han till laga ålder kommer, mö gifft, och wettwilling wetandes warder: döö the innom samma åhr; hafwi tå nästa arfwingar innom samma tijd en lijka rätt thet kiöp eller byte att åter bryta om the så gitta: klandras thet eij innom föresagde tijd, tå äge ther å ingen wijdare tahlan: är och thet kiöp eller byte af rättom förmyndare eller målzman lagligen och med rättens wetskap och samtyckie stadgat; tå skall thet fast stånda Ursprungligen: thet skall fasf stånda.&amp;gt;, och hafwi ingen macht thet wijdare att qwällia dock bördamans rätt oförkränkt som förr är sagdt&amp;lt; Orden: » dock bördamans — — — sagdt » äro senare tillskrifna i marginalen.
; men sällies then jord som någon omyndig, wetwilling, uthrijkes staddan eller fången man tillhörer, olagligen, af någon annan som jorden eij ägdt; ther om handlas i 9 capittles 8 §.
§ 9.
Naborätt i staden äga så wähl the, hwilka itt huus till samman bygdt hafwa, som the, hwilka jemte, eller bakom hwarannan boende äro: bo twenne lijka när; löse halfft hwarthera, om thet huus eller tompt delas kan: tåhl thet eij dehlning; pröfwe tå rätten hwilkenthera mäst omtränger: trängia the lijka, hafwi then witzord som torget bor närmare, och bäst gitter till stadzens säkerheet och prydning byggia: är enthera nabo på twå sijdor; eller går lius och fönster, wattudropp rännosten, eller annat sådant in Ursprungligen: annan sådan rättighet in.
i hans gård, ther af han olägenhet hafwa kan; äge han tå till naborätten förträde.
Samma lag wari, ther twå huus, en grundmur, och med en skilliomur upbygde äro.
§ 10.
Nu kan bördaman eller nabo hafwa skälig misstanka att kiöparen eij så myckit för then jord huus eller tompt gifwit eller utfäst hafwer Ordet: » hafwer » har senare tillskrifvits öfver raden.
som af them fordras; sättie icke thess mindre fulla summan effter kiöpebrefwet i rätten; sedan må han sine skiäl hos domaren andraga; och ther the om jord å landet eij annars åsämies; gånge then i börd effter mätismanna orden som förr är sagdt.
Men i staden hafwi domaren macht, ther wichtige omständigheter wijsas, att påläggia anten kiöparen allena, eller honom och sälliaren tillijka, med sielf sins ede besanna, huru myckit för det huus eller tompt gifwit är, eller wärkeligen gifwas bör; och löses thet tå sedan ther effter.
Finnes någon kiöpare mera penningar af bördeman eller nabo taga, an han sielfwer uthgaf, och warder ther om lagligen tillwunnin, böte fembtijo daler till treskifftes, konungen, målsäganden, och staden eller häradet.
Samma lag wari om sälliaren, ther han af samråd med kiöparen, anten för egna nytto skull, eller att hindra ther med börda- och naborätt, ena falska kiöposummo upgifwit hafwer Orden: » ena falska — — — hafwer » äro senare tillskrifna.
.
§ 11.
Betarfwar man penningar till låns taga, jord ther med sig och sinom till godo i börd att lösa; thet kan ingom wägras.
Men eij må någre andre bördemän, eller wijderboende till förfång, jord huus eller grund med annars mans penningar, oskyldom till nytta börda eller inlösa; uthan skall then som huus eller jord under börd löser, then samme i tre åhr, så å landet som i staden för sig behålla, med mindre han af fattigdom tilltränger then förr att sällia; thet skall rätten pröfwa, och noga tillsee hwad orsak han hafwer, the jord sig att afhända: giör någor här emot; böte fembtijo daler till treskiptes, så sälliaren, som ock Ordet: » ock » har senare tillskrifvits.
kiöparen om han thes wetande kiöpet skifftat; wari och thet giorde börda-klander ogilt.
§ 12.
Eij må kiöparen eller sälliaren, bördamannen till förfång, sitt en gång giorde kiöp uphäfwa, eller i annan handel Ursprungligen: annan stadga och handel.&amp;gt; förwäxla; icke heller något byte under falsko skeen&amp;lt; Ursprungligen: under skeen.&amp;gt;, börda lösen till hinder, uprätta: sker thet, och warder märkeliga pröfwat; wari ogilt, och böte hwarthera&amp;lt; Ursprungligen: böthe the begge hwarthera.
fembtijo daler.
Sällia föräldrar jord sin, och äro barn thera myndige; tå måge the framför andra then jord till sig lösa om the penningar hafwa, och rätt sin lagliga bewaka.
§ 13.
Nu kan then som jord, huus eller tompt å landet, eller i staden äger, råka i så stor gäld, att all thes fasta och lösa egendom måste till skuldfordrandes betahlning upgifwas; och hafwer ther å hwar för androm fått Ordet: » fått » är senare tillskrifvet öfver raden.
laga inteckning och förmohn; ther må wäl rätter bördaman arfwejord huus eller tompt i börd lösa, men icke effter mätismanna ordom, uthan effter thy som någon af the skuldfordrande eller annan högst therföre i redo penningar biuder; dock skall han med sielf sins ede betyga, att han thet kiöp uprichteliga för sig sielf giör, och icke till bördemäns förfång, egendomen i främmande händer draga tänker.
Domaren äger i slika måhl wiss dag föreläggia till godsens föryttrande, och stånde ther både skuldfordran [den] och andre frijtt, ther på att biuda: låte sedan then som högsta budet giordt, pä landet å nästa häradzting och Ordet: » och » är tillskrifvet öfver raden.&amp;gt; i staden på måndagen i nästa månad, bördamannom thet godz första gången uppbiuda, och så andra och tredie resan effter lag, och stånde så bördamannom frijtt innom itt åhr och sex weckor från första upbodet och&amp;lt; Ordet: » och » är tillskrifvet öfver raden.&amp;gt; i staden inom 14 dagar effter sidsta upbudet, thet godz huus eller grund för thet wärde som högst budit är att inlösa.
Fins ther å en skuldfordrande allena, för hwilkens skuld egendommens afträde skedt, och seer han wäl att godzet till hans fulla betahlning eij förslår, men will thet dock heller öfwer thess wärde taga&amp;lt; Ordet: » taga » har senare tillskrifvits öfver raden.
än thet åth bördamän för skiäligt prijs unna; ther må the eij förplichtas, thet godz eller huus så högdt att inlösa, som then ene skuldfordranden, uthan som någon annan therföre högst biuder; hwilken och med ed sin erhålla skall, att han thet för sig sielf och icke then ena skuldfordranden till nytto ärnar kiöpa: men finnes ingen annan som therföre skiäligdt wärde gifwa will; löse tå arfwingar och bördemän godzet effter mätesmanna ordom som thet dyrast kan wärdt wara.
Stånde och them i thetta måhl, ther hela egendommen till skuldfordrande afträdes, frijtt, aflingejord framför främmande att inlösa, när the therföre gifwa willia hwad en annan högst biuder på lijka sätt som ofwan förmält är.
§ 14.
Sällier någor till twenne en jord, huus eller tompt; hafwi then witzord ther wid blifwa som först kiöpte; med mindre then senare genom börd eller naborätt bättre rätt ther till äger; och böte then för ohemult Orden: » för ohemult » hafva senare tillskrifvits i marginalen.&amp;gt; som ena jord eller itt huus åth twenne såldt, hwar&amp;lt; Ursprungligen: såldt för ohemult, hwar.&amp;gt; siette penning af kiöpesumman till tre skifftes&amp;lt; Ursprungligen: tredieskifftes.
, och upprätte honom som owetandes kiöpte, allan skada och kostnad.
§ 15.
Hafwi ingen syssloman, eller åbo, macht att sällia, förbyta, eller förpanta sin herres jord, huus, eller tompt, uthan han hafwer hans öpna bref och fullmacht ther till: hafwi eij heller någon domare Ordet: » domare », har senare tillskrifvits öfver raden.&amp;gt; macht att dömma öfwer jord&amp;lt; Ursprungligen: öfwer någors mans jord.
, huus tompt, eller andra ägodelar, uthan äganden är lagliga stämbder; icke eller att sättia någon mans jord eller afgiäld i qwarstad, sä länge then i handom hafwer, will för rätten komma, och till rätta swara: dömes i thesse måhl; hafwi thet ingen krafft.
Huru eliest med qwarstad å fastegodz förfaras skall; förmäles uthi Rättegångz- och Uthsökningzbalker.
§ 16.
Nu twista kronobönder sins emellan om jord och ägor; låti tå landzhöfdingen genom häradzhöfdingen och kronones befallningzman ther öfwer ransaka, och rätte sedan sielfwer them emellan.
Om kronohemman, som kyrkior, skolar, eller academier äro förlänte, wari lag samma; och måge the som sådane hemman bekommit eller till deras förswar och wärjo satte äro, frijtt hafwa, när twist ther öfwer uppkommer, med theras påminnelser att inkomma, samt någon fullmechtig för sig insända.
Rätte sedan landzhöfdingen them emellan som förr är sagdt.
§ 17.
Ar twisten emellan kronojord och andra ägor; tå skall thet landzhöfdingen i orten kundgiöras, och förordne han nu fullmechtig som på kronones wägnar tala och swara, sampt thess rätt noga i acht taga må.
§ 18.
Nu kommer twist emellan kiöparen och sälliaren, om jord är lagliga upbudin eller eij, tå må på Ordet: » på » är senare tillskrifvet öfver raden.
landet med häradz och i staden med stadzens dombook bewijsas, hwad ther wijd skiedt är.
Och ägi ingen macht, the jord mer qwällia som en gång så ward är; för ty tå lagliga är wardt för enom, tå är och wardt för allom them som framdeles klandra willia.
§ 19.
Är thet afgärda by som sällies uthom börd, hafwi tå bohlby macht the jord framföra oskylde att inlösa: och thetta är naborätt å landet.
Eij må sådan jord afhysas eller under bolby läggas, så att kronones eller frälsismans inkomst ther af minskas; uthan gälde then Ordet: » then » är senare tillskrifvet öfver raden.&amp;gt; så sedan som förr, alle uthskylder som&amp;lt; Ordet: » som » har senare tillskrifvits i marginalen.&amp;gt; ther till höra.
Samma lag wari om obygde skattejordar och uhrfiäldar, ehwad the in- eller uthom börd till sahlu gå, allenast att theras ränta jorden effter föllier, som lag säger i 16 cap.
2 §&amp;lt; Orden: » 16 cap.
2 § » äro i handskriften understrukna.
af thenna balk.
Äga twå, eller flere oskylde frelsesmän, eller skattabönder en gård tillsamman; hafwin the och naborätt till den dehl i gården som således uthom börd till sahlu går.
7 Cap.
Huru man må lagligen bortgifwa sina arfwejord, huus eller tompt, så och aflinga- och byrdkiöpta jord, samt morgongåfwa i staden och på landet.
§ 1.
Will någon emedan han lefwer bortgifwa något af sine arfwejord, ewerderliga, eller på lijfztijd; gifwe eij mera än hwar tijonde penning: hwad ther öfwer gifwes; hafwe arfwingarna macht att återkalla, när han dör som gifwit hafwer: wari och bördamannen sin rätt till inlösning effter mätismanna ordom förbehållen.
Men gifwer någor mer än nu sagt är, och säger ther näster arfwinge ja till; tå må ingen af them som fiermer i slächten äro, thet Ordet: » thet » har senare tillskrifvits öfver raden.&amp;gt; qwällia, uthan stånde then gåfwa fast.
Aflingejord må man gifwa till hwem man will.
Ar jord bördkiöpt; tå kan thess wärde och förbättring bortgifwas, och wari bördemannen rätt sin till lösn förbehållen effter som om testament skills i Erfdabalkens 4 cap.
och 2 §&amp;lt; Orden: » 4 cap.
och 2 § » äro i handskriften understrukna.
.
§ 2.
Nu tilltränger fader eller moder, sedan the inga lösöron hafwa, sina jord, huus eller tompt, för födo sine, uthgifwa, tillbiude tå sine barn thet att lösa; och rätten föreläggie them huru mycket hwarjo åhr till förtärning gifwas skall, ther emot Ursprungligen: och.&amp;gt; skola the föräldrar sine föda&amp;lt; Ursprungligen: sine ther emot föda.
, äldsta barnet först, sedan hwart effter annat, som the åldrige äro, broder broders lott, och syster systers lott; afdrage sedan framdeles, när effter then döda erfwas skall, hwar sin dehl som han fått hafwer, och alle arfwingar skipte thet öfwer är af hwad han eller hon åtte; wari dock föräldrarne obetagit att sällia sina jord om the så willia; eller hoos ett thera barnet stadigt blifwa, allom likwäl bördsrätt förbehållin.
Hafwa fader eller moder hwarken jord eller lösöron; tå äga barn som thet förmå, them uthan wedergällning föda och uppehålla: giöra the thet eij, stånde till rättens ompröfwande, huru myckit the them åhrligen till födo, effter råd och embne gifwa skola.
Kommer oförmögit barn sedan till god förmögenhet, widergälde thet them androm, som föräldrarne förr och längre födt hafwa.
§ 3.
Willia eller kunna eij Ordet: » eij » är senare tillskrifvet öfver raden.
barn föräldrar emottaga, och kostin uppehålla; eller äro eij barn till; sökie thå föräldrar therom näste slächt och erfwingar: neka the; söke sig om annorstädes som the bäst kunna, och hafwin barn eller arfwingar sedan inga macht å the jord att tahla som sålunda till födo uppgången är, dock bördsrätten them förbehållen när jorden upbuden warder.
§ 4.
Giffwer man medgifft till sohn eller dotter, jord, huus eller tomt; eller gifwer hustru sine morgongåfwa; ther med förhålles som i Gifftomåhlabalken stadgat finnes.
§ 5.
Nu kan honom fulltygas, som godz af någrom ewerdeliga eller på lijfztijd till gåfwo fått, att han giordt eller giör gifwaren, hans barn, eller förste arftagare, märkelig otienst och skada, genom swåre försmädelser, hugg och slag, egendoms otillbörlige afhändande, falskt angifwande till heder och äro, lijstiga stämplingar effter hans lijf, onödig rättegång, eller annan grofhet och otack, hafwe tå gifwaren, eller hans barn, och förste arftagare, macht, samma gåfwa att återkalla, om the så willia, och domaren pröfwar gåfwa ther igenom rätteliga förwärkad wara; men är gåfwo någrom för möda och arbete, eller giord tiänist, till wedergällning gifwin; tå må them eij återgånga.
§ 6.
Äger någor frija jord, huus eller tompt i stadenom; hafwe fritt ther af bortgifwa hwar siette penning, ehwad thet är ärfdt eller afladt: hafwi och macht ther af till födo och nödtorfft att sällia, som han bäst kan och gitter; dock att till barn hans först anbiudes Ursprungligen: bjudes.
hwad till sahlu går.
8 Cap.
Huru jord må pantsättias och återlösas: så och om panthafwarens inteckning och förmåhn.
§ 1.
Pantsätter man jord sina, huus eller tompt för reda penningar, eller penninga-wärde, som till wist prijs och reena summo i penningar sättias bör; och blifwer ther wiss dag till betahlning förelagd; löse tå jorden igen med samma slags mynt som uthgafs; eller om de hos honom eij finnes; löse tå Orden: » löse tå » hafva senare tillskrifvits öfver raden.&amp;gt; effter dess fulla wärde som thet war&amp;lt; Orden: » som thet war » hafva senare tillskrifvits öfver raden.
tå thet läntes, med annat gott och gångbart mynt i stället: är ingen wiss dag them emillan till pantens återlösning förelagd, stemme tå panthafwanden sin skuldnär till rätta, och förkunne honom lagligen när han panten lagfara will; fari och sedan der med fort som wijdare stadgas i 3 §.
§ 2.
Ehwar någon panthafware låter pant sin på häradzting å lande eller på rådstufwu i stadenom, alt effter som godzet belägit är, lagligen, och effter alla omständigheter inteckna; ther må han och både säkerhet och förträde till samma godz niuta, fram för allom them som sedan genom pant kiöp eller byte sig the jord tilägna willia.
§ 3.
Nu löser eij then som pantsatte, wijd föresattan tijd, eller tå honom lagligen ther om förkunnas som förr är sagt; får eij heller förlängning ther med; låte tå panthafwanden pant sin å landet wijd tre häradzting, men i staden å rådstugun tre månadadagar, en måndag i hvarje månad, lagligen upbiuda, lijka som kiöpta jord; låte then och emellertijd werdera, i fall the eij annars om wisst prijs förenas kunna.
Löser eij jordägande innom tredie upbud med fulla penningar; hafwi tå bördaman wåld arfwejord å landet att lösa innom natt och åhr effter första upbudet, eller sex wekor effter det tredie, om upboden eij alle skedt innan samma åhr; doch att han både pantesumman, och hwad panten högre wärderas, i rätten insätter, som i 6 capittle stadgas.
§ 4.
Wärderas the jord högre än han pantsatt är; niute thet jordägande till godo: werderas han för mindre; fylle han till panthafwaren thet som brister, af annan egendom, om han eij med panten allena åthnöijes; doch att alt hwad panten emellertijd af sig kastat, först kortas på räntan, och sedan på hufwudgälden, effter thet prijs the ther å sin emellan satt hafwa eller effter hwart åhrs markegång wijd afradzdag i nästa kiöpstad.
§ 5.
Ingen må twingas sin förskrefne, intecknade eller lagfarne pant att afträda förr än han sin fulla betahlning rätteliga niutit ehwad jordäganden eller bördemän the jord inlösa eller icke: eij eller må honom annat än reda penningar gifwas; med mindre han sielf med annat nöijes: påstår någon skulden wara betahlt; fulltyge det klarliga, innan tredie upbod åkommer.
§ 6.
Eho som förpantar jord, huus, eller tompt till flera än en, uthan then förras wetskap och samtyckio; och kunna the bägge eij niuta af jorden sin betahlning; böte han Ordet: » han » är senare tillskrifvet öfver raden.
siette delen af then summa panten högre uppsatt är, än till beggie thera bethalning förslå kan: och gånge then siette dehl af annan thess egendom, till treskiptes: behålle och then första sin pant, om the lijka wijd ting eller rådstugu inteckning niuta; men hafwer then senare sin rätt förr inteckna, eller låtit sig panten genom konungs befallningshafwande tillägna, och then tillträdt; ägi tå förträde.
§ 7.
Löser någor till sig annars pant; niute hans rätt oförkränkt: löser then gäldskylldige sin pant med annars mans penningar in; hafwi tå långifwaren på then förras rätt intet att tahla, med mindre han jämbwäl hafwer dess förskrifning ther å, och bref hans till sig tagit, eller å tinge eller rådstugu sig försäkring ther å gifwa låtit.
§ 8.
Nu kunna twenne panthafwande, wijd itt ting, eller å rådstufwu på en dag sin pant inteckna låta; niutin the lijka rätt, ändock att then ene kommer förr än then andra; allenast det sker aff begge wijd samma ting å lande, och på alt en rättegångsdag i staden innan klockan tolff.
§ 9.
Kommer twenne till ting eller rådstugu, och sökia af gäldnären betahlning, then ena äger förpantning i gemen på all hans egendom, then andra på någon wiss förskrifwin deel theraf; och äro ther begges panter på itt ting eller samma rådstufwudag, eller af ingenthera tillförene intecknade; hafwi then förträde som wiss uthnembd pant sig förskrifwa låtit, och niuta ther af sin fyllnad: skiuter ther af något öfwer; komme thet then allmenna förpantningen till goda: är allmenna förpantningen förr intecknad; hafwi han för then senare förträde, till all then egendom, som finnes, ther inteckning giord är.
§ 10.
Hafwer någor en blott förskrifning, eller underskrifwin räkning uthan pant, och låter then samma inteckna ther gäldenärens godz är belägit; hafwi thenna inteckning för andra fordrande förmon som sig samma godz, huus eller tompt förskrifwa, men eij inteckna låtit: komme dock öfwerskottet them till godo Ursprungligen: men öfwerskottet kommer them till godo.
.
§ 11.
Hafwer någor wunnit domarens eller befallningshafwarens införsel i något godz; äge han tå witzord framför alla andra, som jord, huus eller tompt, eij förr inteckna låtit.
§ 12.
Dela twenne om betalning uthur eno godse, huuse, eller tompt, och hafwer ingenthera inteckning ther å; niute tå then förträde som panträtt i jorden äger, framför honom som skulldbref uthan pant äger: lösöhrepant behålle then i handom hafwer, till thess han fått sin fulla betalning till ränta och hufwudstohl: skiuter något öfwer; gifwe thet uth them androm till godo.
§ 13.
Nu kan then ena hafwa sin pant lagligen intecknat, och undfår then andra sedan befallningshafwarens införsel ther i; äge tå äldre inteckning witzord och förmon: är införslen äldre och grundar sig på dom eller partens egen bekiännelse; niute tå sin införsel till godo, om the sins emellan komma att strijda.
§ 14.
Allestädes ther man winner laga qwarstad uppå fast eller löös egendom, skall then i rätten angifwas ther then skylldigas egendom belägen är och behörigen ther intecknas, om han elliest niuta will förträde för andra skuldfordrande som sedan inteckna låta.
§ 15.
Konungens rätt till afrad, tijonde och laga uthskylder går fram för all inteckning i den skyldigas egendom ifrån den tijd skulden begynt och stadgad finnes.
Är annars skuld eldre än tå cronoskulden begyntes; niute han sin rätt till godo.
Samma lag wari om kyrkio- schole- hospitals och fattigas så och omyndige barns medel, så länge de stå under theras förwaltning som ther om betrodde äro; men warda the af them till andra uthlänte; förfares tå ther med som med all annan skuld, och swari then them uthlänt för thet som brista kan.
Samma rätt framför inteckning, ägi och innestående afrad, tomtöra och huushyra i staden therom framdeles wijdare stadgas.
Förtient lööhn lijka så.
Boor någon cronobetiente på annars jord för afrad, eller wisse ränto, och blifwer han skyldig; niute tå jordägande förmon så länge säden står på åkren, eller ligger i ladone in till afradzdag: men blifwer räntan eller afradet honom längre i händer betrodt, och med hans andra egendom inblandat; ägi tå konungen för jordäganden förmon I marginalen har antecknats: Deliberatum in Commissione regia legum, an hic § 15 huius loci esse debeat?
Cum autem sit qvasi exceptio qvædam a regula generali supra § 2 exhibita om intecknings krafft; forsan non incongrue hoc loco inseri posse videtur, qvod arbitrio superioris relictum.
.
§ 16.
Döör eller wijker gäldskyldiger man staden eller landet, uthan thera wetskap som han skyldig är, och lembnar effter sig fast eller löös egendom; wari tå all inteckning ogill som skeer sedan den skyldige, effter klart bewijs, bortrymt eller döder blifwit, eller bofällig.
Samma lag wari, ther inteckning på orätt rum och domställe, förr eller senare giord är: så att the alle blifwa till egendomen lijka berättigade när then samme them emellan dehlas skall, och fälles slijkt af mark som af mark, om godzet eij tillräcker till fulla gällda; warde samma rätter, om panten till flere förskrifwin, men eij förstånden eller tillförene lagligen intecknad är, eij eller införsel ther i skedd är, dock att then niuter förträde, hwilkom jorden förpantad är, framför andra som skulldbref uthan pantsättning hafwa, som förr är sagdt.
§ 17.
Nu hafwer någor intecknad pant men ingen införsel, och finnes ther en del af hans fordring strijdig; kommer tå annor med klart skuldbref, eller dom, och söker iembwäl uthur samma pant sin betahlning; sättie tå befallningshafwanden räntan af godzet eller, then löse egendomen hwar af betalningen sökes, i qwarstad, till dess den förre sin strijdige fordring lagligen hafwer uthfördt, och niute han sedan sin laga inteckning till godo, effter ty som fordring hans richtig är och förmon äger: dock att det ostrijdige i medlertijd icke må uppehållas för thet som strijdigt är I marginalen har antecknats: Not.
denna casus fins wäl i Uthsökningsbalker, men propter connexitatem materiæ synes den och här kunna behållas.
.
§ 18.
Wijd hustrune- öfwermaga- jungfru- och wettwillinga-jords pantsättiande wari lag samma som förr om sälliande stadgat är; och gånge iu altijd å landet twå delar af bondans egendom mot tridiung af hustruns; men i stadenom lijka.
§ 19.
Sätter någor sina jord huus eller tompt i pant och gifwer ther straxt wärkelig införsel uthi, med the wilkor att långifwaren skall niuta pantens afkomst så länge penningarne borta äro, wari thet gilt som them bådom effter lag åsämmier.
§ 20.
Ingen som annars pant i händer hafwer, hafwi macht then till nytto eller wärde att förringa; eij eller må han ther pä giöra mot ägarens willia annan kostnad än then som till pantens nödiga uppehälle och förswar tarfwas: giör han annorledes; hafwi intet therföre att fordra, uthan uppehälle han honom så godan som han then Ordet: » then » har senare tillskrifvits öfver raden.
emottagit hafwer.
§ 21.
All pantajord, huus eller tompt, som eij förståndin är, skattas som lösöra när then arfwingar emellan delas skall: och ehwar jord, huus, eller tompt går i betahlning, till salu, i skiffte eller mätning; ther bör åboen laga fardag niuta Ursprungligen: niute tå åboen laga fardag.
.
§ 22.
Hafwer någor allmänn förskrifning till all ens egendom, men är honom ingen wiss andel förpantad; ther må hwarken jord huus eller tomt angrijpas, innan reda penningar eller lösöra först uttagne är; effter ty som wijdare ther om i Uthsökningsbalkar stadgas.
§ 23.
The jord huus eller tompt som pantsatt, och för wiss gäld redan intecknad är, hafwi ingen domare macht för androm till salu att upbiuda, förr än fulleliga bewijst är, then samma från sin förra panthafware lös och frij wara: sker thet annorledes; wari krafftlöst; och niute then intecknade panthafware sin laga förmon till godo ändock att fasta åkommit, alt in till triggia åra häfd sedan fasta gafs, som framdeles urskils.
§ 24.
All then jord som uthmätes på landet eller i staden, skall, som kiöp och panter, lagligen upbiudas, när wärdering först der å skedt: men sökes ther å flere än en werdering; thet bör icke hindra upbuden.
Löser sedan hwarken bonden sielfwer eller hustru, eller andra som rätt ther till hafwa innan natt och år effter första upbud; hafwi tå bördaman macht arfwejord att lösa å landet innan nästa sex weckor, men i stadenom fiorton dagar ther effter; och hafwi sedan i stadenom naboen fiorton dagar som skils om kiöp i siette cappittlo.
9 Cap, Huru alt kiöp byte och gåfwor skola giöras, lagfaras och stadfästas.
§ 1.
Alt kiöp byte och gåfwor öfwer fast egendom skola skriffteligen uprättas, och ther uthi förmählas the willkor hwaruppå hwart och itt sig grundar; the skola och med tweggia manna wittnom bekräfftas; warda the sedan uthan klander lagbudne och lagståndne; tå skall häradzhöfdingen å landet sitt bref therå gifwa med häradz insegle af detta innehåld: thenne man afhänder sig och sinom arfwingom sina jord lagbudna och lagståndna, så myckla å then ort, och i thet härad, sochn och by, med allo thy som ther till ligger, och med rätto lyda bör, och lag tillwinnas kan Ursprungligen: bör.
, innan gård och uthan, skog och mark, när by och fierran, i wåto och torro, med torp och torpställe, qwarn och qwarnställen, fiskewattn och fiskerie för så många penningar; eller genom byte för the jord igen; igenom gåfwo och serdeles god willio; för tienst eller andra orsaker; och tillägnar samma jord sinom kiöpare, bytesman, eller them han henne Ordet: » henne » har senare tillskrifvits öfver raden.
gifwit hafwer, och hans hustru och arfwingar till ewerdeliga tijder; och thesse tolff suto i nembden, och äro ther fasta åt.
§ 2.
I staden gifwes sammaledes fastebref när kiöpet äro lagbudit och lagståndit, och fridskilling gifwen Ursprungligen: fridskilling sedan gifwen.&amp;gt;; hwilket af stadsens borgmästare och secreterare underskrifwas, så och med stadsens insegle skall bekräfftas: eij må fastebref uthgifwas i staden förr än sälliaren sielf eller genom fullmechtig inför rätten handstreckning till kiöparen giort hafwer, och i sanning tillstådt, hela summan fulleligen&amp;lt; Ursprungligen: summan till sig fulleligen.
betalt wara.
Ther skall och införas i fastebref huru många alnar thet huus, gård, eller tompt är bred och lång; i hwilka qwarter och fierdung; så och emellan hwilka gator och gränder hon belägen är.
Om byte och gåfwo wari lag samma i thesso måhl: och sedan thetta alt lagligen skedt som nu är sagdt, hafwi ingen macht att klandra på kiöpets bytets eller gåfwans richtighet.
§ 3.
Warda jordabref förderfwade eller förkomna genom wådeld, krijg eller annat missfall, ägi tå stadzens eller häradz dombok witsord att fulltyga hwad sant är i thy måhl; och gifwe therå häradzhöfdingen å landet, och borgmästare och råd i staden nytt bref, och tagin therföre så nog som for sitt förra effter wahnliga taxan.
10 Cap.
Om klander och hemuld i jordafång så och om laga häfd.
§ 1.
Eho som till en annan sällier förpantar eller förbyter jord sina, huus eller tompt; han bör och therföre i hemuld stånda; och kiöparen wärd och hela kiöpesumman wårda, samt wilkoren fullgiöra: kommer ther något klander uti; tå tilltales fångoman lagligen: kan han the jord tompt eller huus hemmula, så att han som jorden undfåt, får henne ohindrada och oqwalda behålla; stånde tå thet fast som gjordt är; gitter han eij; gånge then till jord som henne mist, om ther på innan laga tijd talt warder som här effter urskils; dock betale han till kiöparen all nyttig och nödig förbättring; men sökie kiöparen sine penningar af honom som ohemmult sålde.
Om hemmuld i gåfwo förhålles effter brefwets innehåld och anledning.
§ 2.
Nu hafwer then som sålde, icke upburit fulla penningar, men doch i kiöpebrefwet låtit inflyta qwittaord, emot kiöparens försäkringsskrifft; ägi tå macht uppå thet kiöp att tala in till dess fasta åkommit; men sedan hafwi han eij wåld thet kiöp att qwällia, eller på the jord framför andra, att tala, med mindre hon honom å nyo förpantad och lagligen intecknad woro: stånde honom doch fritt, sin fylnad i penningar eller i annan jord att sökia af then som med honom handlat hafwer, lijka som för all annor gäld och skuld.
§ 3.
Nu äro fångamän flere som the jord hwar af androm fångit hafwa; lede tå hwar till sin man lagligen, och böte then som åth hemmul brister sex daler till treskiptes, men the andre warin saklöse.
Hafwer någor the jord sig med wålde tillägnat, böte fyratio daler till treskiptes och upprätte allan skada.
Hafwer hemmulsman medarfwingar; them äger han sielf till säija om han them med sig till hemulsman binda will, och måge the effter hwars och ens andel med honom häffta: brister kiöparen hos nästa hemmulsman; hafwi tå macht att gå till then andra, och tredie, och så wijdare, doch i ordningen effter hwar annan.
§ 4.
Then som någon jord hus eller tompt winner med dom för afradzdag å landet, eller fardag i staden; honom bör och niuta ther af räntan eller hyran för det samma åhret.
Men får någor eliest rätt till afrad, hö eller säd af jord, genom kiöp, byte, eller gåfwo; tå må han thet tillträda effter then afhandling ther om giöres; åboen dock alltijd laga fardag förbehållen.
§ 5.
Nu går någrom the jord ifrån, som han mot annan jord sig tillbytt hafwer; gånge han tå till sin bortbytta jord igen, så länge then i hans eller hans arfwingars händer är som bytet med honom giorde; men är the jord genom nytt skipte, kiöp, pant eller gåfwa, eller genom laga mätning för gäld, redan utur hans händer kommin, och laga fasta ther å gifwin, eller inteckning för androm skedd; ägi tå på the jord ingen wijdare talan, uthan sökie sin fångaman och godz hans, som han bäst kan och gitter.
§ 6.
Hafwer man jord genom kiöp eller skipte fångit, och kommer ther annor i laga tijd som wijsar arfsrätt ther till, effter Ärfdabalken: gitter tå fångaman, the jord hemmula; stånde thet giordt är: och sökie then sin man som mister.
Kan fångaman eij hemmula; gånge then förra till jord sina, och sökie then andra sin rätt hos honom som åth hemmul brister, med mindre laga fasta och häfd derå kommit som lag seija.
§ 7.
Nu kan fångaman uthom lagsagu eller uthrijkes wara; tå skall thet honom kundgiöras, och niute sedan then tijd för rätten att komma som i Rättegångsbalken urskils: nu kan han annor bewisliga förfall hafwa; wari lag samma, och stånde jord huus eller tompt i qwarstad, till dess han framkommer, eller sättie then i handom hafwer, fulla borgen therföre.
§ 8.
The jord huus eller tompt man oqwalda och ohindrada hafft uti trij åhr sedan hon lagbudin och lagståndin är, hafwi ingen macht att qwällia eller ther å tala, ändock att någon af fångamän i hemmul brister: uthan sökie then som mist hafwer, honom som förmenes till mistningen wållande wara, eller ohemult såldt hafwa, som han bäst kan och gitter: warder han öfwertygad; rätte tå allan skada up och jord huus eller tompt jämgoda igen, och i så godt läge; eller gälde med penningar innom sex weckors tijd, och böte ther till sex daler till treskiptes för ohemult.
Men är ther wåldswärk ikommit, gälde åter alla åhrs räntor eller hyro, och böte ther till fyratijo daler till treskiptes.
Hafwi och jungfru, öfwermagi, wettwilling, uthrijkes, och fången man, frit, jord thera att återwinna som eij af rättom ägande borthandlad är, innan thesse trij åhr sedan mö gifft, öfwermagi myndig, wettwilling wetande, uthrijkes man hemkommin, eller fången man frij warder; med mindre förmyndare eller målsman, med rättens tillstånd, the jord såldt hafwer, som i siette cap.
I marginalen har antecknats: cap.
VI § 8. stadgas, eller laga fullmacht af ägaren tå han myndig är, ther till gifwin warit.
Om bördsrätt och thess klander handlas i samma siette capittle.
§ 9.
Är rätter fangaman döder; swari tå arfwingar hans för hemul: brister them ther å; ersättie tå jord som förr är sagdt, och warin för botum saklöse: hafwa the sig arfwet afsagdt Orden: » och warin — — — afsagdt » hafva senare tillskrifvits i marginalen.&amp;gt;, eller lagligen afsäija, när twist upkommer, och dom mot them fallit; warin så wäl för ersättning som böterne frije; doch at the effter laga upteckning af egendommen, och delnings lijstan, alt från sig gifwa som the af arfwet upburit hafwa&amp;lt; Ordet: » hafwa » är senare tillskrifvet öfver raden.
; effter thy som skills i Erfdabalkenom: hafwa och barn, thera föreldrars bortsålde jord i börd löst, och ther til intet ärfdt, eller arfwet lagligen afsagdt och återburit, som förr är sagdt, warin tå för hemuld i thy måhl befrijade Ursprungligen: frijade.
.
§ 10.
Alla laga inteckningar upbod och fastebref skola gifwas å häradztinge, och rådstufwu, ther jord, huus, eller tompt är belägin: ther skall och alt laga klander giöras, som jorden är intecknad, eller upbiudin: sker thet annorstädes, hafwi ingen krafft.
§ 11.
Öfwerdrager någor sin rättighet till något gods, huus eller tompt, eller thet byter och sällier åth androm, och will eij therföre i hemuld stånda; tå bör han thet sig i sino brefwe, ther i han godset sig afhänder, uthtryckeligen förbehålla: giör han thet eij, wari tå till hemuld förbunden såsom i alle andre jordakiöp, och hafwi ther ingen undflycht före.
§ 12.
Nu hafwer man gods huus eller tompt [af] androm genom kiöp eller skiffte fått, och delas sedan grannar emellan om ägor, rå och röör, eller andra bolstada skiäl; förswari tå hwar sin gränts lagligen, och wari hemuldzman plichtig alla the skiäl som hos honom ther öfwer finnas, kiöparen att meddela; går tå något ther ifrån med laga dom, och stiger then skada icke till fierdung eller högre, af sielfwa godset, hus eller tompten, stånde tå kiöp eller skiffte fast, och fylle sälljaren then brist effter mätismanna ordom.
Men angår twisten sielfwa rättigheten till helt, halfft eller fierdung af thet som kiöpt war; och dömes ther en fierdung eller mera ifrån; hafwi tå kiöparen frit, hwad han heller will thet kiöp och skiffte återbryta, eller taga ther fyllnad före af hemulsmannen.
§ 13.
Uthi stadsgodz äger sälliaren altijd hemula alnetalet, så och then uthfästa frijhet på hus tompt, eller gård, om then uthan kiöparens wållande rubbas.
Med frijhet och förmon som å landgods genom sälliarens bref Ursprungligen: genom sälliaren i thess bref.
uthfäst är, wari lag samma.
V. Förslag till Jordabalk 1717 Detta förslag föreligger endast i form af ändringar i och marginalanteckningar vid 1697 års förslag.
Här hafva ändringarna upptagits i texten och marginalanteckningarna i anm..
Jorda balck.
Cap.
1.
Huru — — — — — — — — — — staden.
§ 1.
Trehanda — — — — — — — — — skatte.
§ 2.
Alla — — — — — — — — — — wärdering.
§ 3.
I staden — — — — — — — — — — grund.
Cap.
2.
Med hwad rättighet — — — — — — besitties.
§ 1.
Cronojord — — — — — — — — — återkalla.
§ 2.
Kyrkio — — — bortgifwas förbytas eller sällias uthan konungens loff och tillstånd; eij må — — — bortgifwa.
§ 3.
Sällies — — — då bör kiöpesumman så inrättas, att den åtminstone kan kasta af sig den ränta som swarar emot skälige tomtöron.
§ 4.
Skattejord — — — — — — — — — börd.
§ 2 [ɔ: 5].
Med — — — — — — — — — rubbas.
§ 3 [ɔ: 6].
Skatteiord — — — — — — — närmast.
§ 4 [ɔ: 7].
Stadge — — — — — — — — gifwas.
§ s [ɔ: 8].
Will — — — — — — — — försällias.
Cap.
3.
Om laga — — — — — — — — — grund.
§ 1.
Tesse — — — — — — — Gifftermålsbalcken.
Cap.
4.
Om arfwejord — — — — — — — — bör.
§ 1.
Arfwejord — — — — — — — — upräknas.
§ 2.
Klandras — — — — — — — — — förmäles.
§ 3.
Kiöper — — — — — — — — — förmäles.
§ 4.
Kiöper — — — — — — — — — inlöses.
§ 5.
Nu — — — — — — — — — — förmäles.
§ 6.
Sällier — — — — — — — — — — döda I marginalen: Describatur ut in meo.
.
Cap.
5.
Huru — — — — — — — — — — bytas.
§ 1.
Will — — — — — — — — — — kunna I marginalen: Effter Lundii.
.
§ 2.
Den jord — — — — — — — — lagfarande I marginalen: Effter Lundii.
.
§ 3.
Eij — — — — — — — — — — förmå I marginalen: Combineras med cap.
9 § 1 Gifftb.
[öfverkorsadt].
— Effter Lundii exemplar dock att in § 1 cap.
9 Gifftb.
detta capitel allegeras sequenti modo ad verba: » Tillträngier nöd att sällia », adde: ther om i Jordb.
5 cap.
3 § handlas.
Cætera ut in Lundii exempl.
αὐτογράφΨ.
.
§ 4.
Kyrckiors, — — — — — — — — — ske I marginalen: Effter Prof. Lundii exemplar.
.
§ 5.
Willja — — — wid 40 dalers boot till treskifftes och alt — — — hafwer I marginalen: Lundii exemplar föllies in hoc.
.
Cap.
6.
Med hwad rätt — — — — — — — bördas.
§ 1.
Will — — — — fullgöra, honom skall och den andras opbod till goda komma; men — — — intecknad I marginalen har vid orden: » nästa fränder — — — hembiuda » antecknats: 1) Inrättas effter Jordb.
cap.
1 LL.
Hembod förwidga processen och hålles onödiga; 2: do sättes till: fädernes fränder fäderne etc.
Sedan detta öfverkorsats, har antecknats: Describatur ut in meo.
— Vid orden: » uppenbarligen läsas och förkunnas » har i marginalen antecknats: Retinendum.
— Vid orden: » och therföre gifwa som annan biuder » har i marginalen antecknats: Not.
bör skee effter mätesmanna ordom.
.
§ 2.
Så — — — — — — — — — — — will I marginalen: Effter Lundii exemplar.
.
§ 3.
Skulle — — — den försålde jorden å landet eller huus — — — tompt i staden icke börda — — — nödigt pröfwa; hafwer konungen eller någon annan räntan af iorden å landet eller i staden, niutin tå rätt till inlösning [ursprungligen: niutin de särskilte hembud till godo], till hwilken ända — — — tingat hafwer och hafwe ingen bördeman aldrig någon macht på thet kiöp att tala, och stånde — — — i staden eller åbyggnad å landet på köparens fahra — — — willia I marginalen: Reformeras.
NB.
om fränder å landet eij lösa afgärda by, när den skal sällias, bör bolby wara för extraneis närmast then att lösa.
— Vid orden: » til hwilken ända — — — jorden äger » har i marginalen antecknats: eliminentur hæc verba, de cætero exemplari Lundii insistendum.
— Vid orden: » behålle den som tingat hafwer » har i marginalen antecknats: ut in lege antiqva.
.
§ 4.
Till — — — — — — — — — — staden I marginalen: Inrättas så att aflinge å landet må eij bördas ther hon eij bördkiöpt är, ofrije tomter i staden må icke heller någre andre börda än sälliarens egne barn.
— Vid slutet har antecknats: Addatur appendix Lundii och extenderas både till arfwe och aflingejord som med gäld graverad är, novo forsan paragrapho.
.
§ 5.
Twista män om bördzrätt sins emellan antingen fädernes om fäderne eller mödernes om möderne godz, tå äger then å fädernes sijdan hafwa förträde fädernes jord att inlösa, som för the andra närmare är att ärfwa när dödsfall händer effter den ordning som i Erfdabalken upräknas, om mödernes fränder till mödernes jord wari lag samma: hwilket skåde then domaren ther jord huus eller tompt belägen är.
Äro the båda å fäderne jemskylde ther fädernes jord, eller å möderne ther mödernes jord sällies, löse halfft hwar — — — råd I marginalen: Describatur ut in margine.
— Den i marginalen antecknade lydelsen har upptagits i texten.
I marginalen tillägges: etc. ut in textu.
.
§ 6.
Är — — — — — — — — — — — äro I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 7.
Är — — — — — — — — — — hafwer I marginalen (vid slutet): Exprimatur clarius.
— Vid orden: » rättan tid » har i marginalen antecknats: år och dag efter första up [budet].
— Denna anteckning har öfverkorsats.
.
§ 8.
Ingen må — — — arfwingar samma tijd om de — — döden afgå.
Men är then jord af förmyndare eller rättom målsman med rättens wetskap och godtfinnande såld, thet kiöp må sedan ingen wijdare qwällia.
§ 9.
Naborätt — — — — — — — — — — äro I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 10.
Kan — — — — — — — — — — warder I marginalen (vid början): An naboer emellan idem jus.
— Vid orden: » andrage sedan sine skiähl inför dommaren » o. s. v. har antecknats: Not.
lämpas effter förra decision om mätismanna ordom.
.
§ 11.
Tarfwar — — — — — — — — — ogilt I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid orden: » å landet i sex, men i staden » o. s. v. har antecknats: Not.
mutetur ut triennium in urbe et ruri observetur, arg [umen] to cap.
18 Jordb.
LL.
.
§ 12.
Eij — — — — — — — — — — daler I marginalen: Ut in Lundii.
— I slutet: adde appendicem Lundii.
.
§ 13.
Nu — — — — — — — — — — aflagt I marginalen: Ut in Lundii exemplari; inträttas effter stadgan 18 Apr.
år 1699.
— Not.
uthi Lundii står » rättegångsdag » bör vara: måndag i hwar månad.
— Item addatur det siste i b [emäl] te stadga om aflingegodz, att det retraheras in cessione af cognatis vel agnatis.
.
§ 14.
Sällier — — — — — — — — — — lida I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 15.
Hafwe — — — — — — — — hafwe ingen krafft Vid orden: » dömes thesse måhl hafwe ingen krafft » har antecknats: claudatur § hic prout in Lundii.&amp;gt;: finnes ibland&amp;lt; Vid orden: » finnes ibland » har antecknats: Nov.
§ fiat 16.&amp;gt; — — — — — och sedan sielfwe rätta&amp;lt; I marginalen: § 16 ut in Lundii.
Omittatur clausula Lundii: » dele effter öre och örtug »; addatur om academ.
godz etc. att them står frit vigilera, att der i intet intrång sker.
Nomen quæstoris excludatur.
— Vid slutet: Not.
ultimum competit satrapæ, dock att [om] cronohemman äre förlente scolar kyrkor acad [emier] måge the ther öfwer först höras hwad the ther om hafwa att påminna att the theras fullmackter der wid insända, då landshöfdingen deras twist sedan rättar.
Excludatur allegatio ex Körkiolagen.
.
§ 16.
Kommer — — — — — — — — — kunna Vid § 16, som i handskriften ändrats till § 18, har i marginalen antecknats: § 17 inferatur ut in Lundii, om kyrkioägor in spec. excludatur [ursprungligen: adde till kyrkiogodz etiam hospitals godz].
Postpone clausulam § 16: ti; verbum fullmechtiga fiat nomen, mut.
mut.
— § 18: ut in Lundii.
— Vid orden: » gifves intet fastebref ut förr än hembudsmän » o. s. v. har antecknats: å landet ske inga hembud, altså rättes detta der effter [öfverkorsadt].
Alle hembud å landet och i staden äro in hac sessione per plurima vota aldeles uphäfne, altså inrättes hela balken dereffter.
.
§ 17.
Är — — — — — — — — — — bewaka Vid cap.
6 § 17, som i handskriften ändrats till § 19, har i marginalen antecknats (vid början): § 19 ut in Lundii.
Men thenna casus kan in cap.
hoc VI sup.
§ 3 uthslutas.
— Vid orden: » bonde i bolbyen »: Not.
för » bonde i bolby » sättes jordägande i stället.
— Vid orden: » hwilcken medh hembud » o. s. v. har antecknats: deleatur, effter alla hembud äro uphäfne, ut ad cap.
præced.
— Vid orden: » så hafwe och the naborätt till den del i gården » o. s. v., har antecknats: attendatur livad förr är sagdt, att egendom, som i börd går, må eij skillias och en del under börd dragas, en deel recuseras; supra de hoc casu dictum cap .... —.
Cap.
7.
Huru — — — — — — — — — — landet.
§ 1.
Will — — — — — — — — — — capitlet I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid orden: » efter mätismanna ordom förbehållen » har antecknats: adde: gifwin jord bör lagfaras å nästa ting post mortem donantis, och hafwi tå bördeman inlösningsrätt [öfverkorsadt]; delendum, effter in § 2 capitis 10 här om stadgas.
.
§ 2.
Tilltränga — — — — — — — — — hafwer I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 3.
Willia — — — — — — — — — — warder I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 4.
Gifwer — — — — — — — — — finnes I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 5.
Kan — — — — — — — — — — wara I marginalen: Ut in Lundii.
— Addatur appendix de remuneratoria donatione.
.
§ 6.
Af — — — — — — — — — — omtalas I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid orden: » barnen hembiudes » har antecknats: » hembiudes », videndum ut alio vocabulo liberis hoc ius tribuatur.
Leg [atur] biudas.
— Slutorden i denna §: » som i det siette capitel omtalas » äro öfverkorsade och i marginalen har antecknats: delenda postquam hembod in cap.
6 cessant; videndum, an alioquin allegatio hæc quadret.
.
Cap.
8.
Huru — — — — — — — — — inteckning.
§ 1.
Pantsätter — — — penninga wärde, tå skall dag föreläggas — — — och rådstugun i staden inteckna till alla omständigheter, niute sin — — — — kiöpt iord, opbiuda, samt mediertid lagligen werdera — — — innom tredie opbud I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid orden: » det skall allt till wiss summa och prijs uthräknas », har antecknats: deleantur hæc verba.
— Vid orden: » wederbörande innom första opbud hembiuda », har i marginalen antecknats: tolle.
— Derjemte har anmärkts: destinguatur in plures §§ pro diversitate materiæ.
.
§ 2.
Eho — — — — — — — — — — låtit I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 3.
Låta — — — — — — — — — — staden.
§ 4.
Komma — — — — — — — — — förmäles I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 5.
Hafwer — — — — — — — — — til godo I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 6.
Kan — — — — — — — — — — strida I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 7.
Allestädes — — — — angifwas och behörigen intecknas; så — — — låta I marginalen: Itidem.
.
§ 8.
Konungens rätt i afrad tijonde och tillhörige laga uthskylder går framför alla enskijlte skuldfordrandes inteckning uti den skyldiges egendom — — — bor någon cronobetiente på annars godz för afrad — — — — förmån I marginalen har antecknats: Hic § non videtur esse huius loci, quia agit de jure regio; quoniam vero limitat § 1 h. c. om intecknings krafft; hic locum invenire posse videtur, quod tamen arbitrio superioris relinquitur.
.
§ 9.
Dör — — — — — — — — intecknad är I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid orden: » som skeer hos domare eller befallningshafwande » har anmärkts: superfluum, nec enim valet intimatio facta apud executorem.
— Vid orden: » död blef, staden eller landet rymde », har antecknats: addatur appendix Lundii.
— Vid slutet: Ut in Lundii ratione adjecti.
.
§ 10.
Wid — — — — — — — — — — lika I marginalen: Not.
Prof. Lundii tillsatte § 10 excluderas.
Ratio: Denna casus fins expressis verbis i Utsökningsbalker, ergo hic excludatur [öfverkorsadt].
— Denna § 10 sättes effter Lundii.
.
§ 11.
Sätter — — — — — — — — — stadgar I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 12.
Ingen — — — — — — — — — hafwer I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 13.
All — — — — — — — — — — fardag I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 14.
Der — — — — — — — — — förmäles I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid orden » wijdare i Rättegångsbalken förmäles » har antecknats: leg [atur]: Utsöknings-, hvarjemte ordet: » Rättegångs- » öfver korsats.
.
§ 15.
Pantsatt — — — — — — — — — fasta I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid kapitlets slut nar antecknats: § 16 hic addatur ex cap.
hoc 9 et § 7 inseratur ex Lundii exemplari.
.
Cap.
9.
Om laga mätning, och utsöken I marginalen: Not.
detta capitel elimineras aldeles effter materia executionis hörer under Utsökningsbalker.
— Vid början af § 7 finnes antecknadt: inseratur ad finem capitis præcedentis paucis mutatis.
— Vid orden: » dåck icke förr än alle tre wärderingar äro förbij » har antecknats: här finnas anledning af magistratens påminnelser till Utsökningsbalker, att endra detta, så att uppboden wäl synas af [öfver raden: för] creditoren ske kunna medan werderingztiden wahrar.
— Tiden för nabos lösningsrätt, som i 1697 års förslag bestämmes till 8 dagar, har här ändrats till 14 dagar.
— Då enligt Lagkommissionens beslut kap. 9 skulle utgå, hafva samtliga följande kapitelnummer ändrats i öfverensstämmelse härmed.
Vid utgifvandet hafva emellertid de gamla kapitelnumren bibehållits för att underlätta lagrummens uppsökande i 1697 års förslag.
.
Cap.
10.
Huru alle jorde- och gårdakiöp, byte och — — — stadfästas Rubriken har i B ändrats sålunda: Huru alla — — — gåfwor i fast egendom skole göras — — stadfästas.
.
§ 1.
Alla jorde- och gårdakiöp, byte — — — lagståndne äro, thå skall å landet häradzhöfdingen sitt bref — — — fasta åt I marginalen: Ut in Lundii, additis paucis.
— Vid orden: » genom gåfwa etc. » har i marginalen antecknats: notetur appendix Lundii h.
§.
.
§ 2.
I staden — — — lagbudet och lagståndet — — — stadzens borgmästare och stadsens skrifware underskrifwas skal och med stadsens insegle bekräfftas; och må — — sälliaren eller dess fullmächtig inför — — belägen är.
Om byte och gåfwa wari lag samma I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid slutet af denna § är ock antecknadt: Ut in Lundii.
— I marginalen af B har vid » ordhafwande » antecknats: går uth.
.
§ 3.
Nu — — — — — — — — — richtighet I marginalen: Excludatur såsom in § præced.
inbegrepen per verba: » eller genom laga fullmächtig ».
.
§ 4.
Warda — — — fulltyga hwad therom sant är, och gifwe — — — det förra brefwet effter wanlige taxan.
Cap.
11.
Om klander — — — — — — — — häfd.
§ 1.
Eho I marginalen: Ut in Lundii fere.
— Vid orden: » han äger then » har antecknats: leg [atur]: skall [öfverkorsadt] bör.&amp;gt; — — — effter brefwetz innehåld och anledning&amp;lt; Vid orden: » såldt hafwer » har i marginalen antecknats: Men gåfwa må eij hemulas med mindre sådant utfäst eller förbrefvat är, eller bewijsas kan att gåfwan såsom wedergällning gifwin är.
— Detta stycke har öfverkorsats och i stället införts den ändring som texten utvisar.
.
§ 2 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Hafwer — — — på sjelfwa jorden&amp;lt; I marginalen: Mutetur » på jorden », ut sensus non fiat anceps.
— — — hafwer.
§ 3 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Äro flere hemulsman&amp;lt; I marginalen: Mutetur; leg [atur]: fångemän.&amp;gt; — — — till hemul med sig binda will&amp;lt; I marginalen: Additio Lundii excludatur.&amp;gt; — — — tompter&amp;lt; Vid orden: » Kiöpegods ifrån cronan — — — tompter » har i marginalen antecknats: Eliminetur hic textus qui circa publicam caronam versatur et non est juris privati inter privatos [öfverkorsadt].
Eliminetur ob causas dietas.
.
§ 4.
Winner — — — — — — — — förbehållen I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid ordet: » undfås » har antecknats: aliis verbis exprimetur.
.
§ 5 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Är — — — går enom ifrån&amp;lt; I marginalen: Stilus emendetur.
— — — gitter.
§ 6.
Söker — — — — — — — — — — är I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 7.
Nu — — — — — — — — — — sätties I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 8 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Hafwer — — — hwilket allt är till förstå&amp;lt; I marginalen: Lundii » underståndandes » mutetur et concilietur cum cap.
6 § 8 sup.&amp;gt; — — — capitel&amp;lt; Denna § har i B ändrats sålunda: Hafwer någon — — — — hwilken rätte honom all skada up med iämgod — — — — sex daler för ohemult till treskiptes — — — utrikes man hemkommen — — — — capitel.
.
§ 9.
Är — — — — — — — — — — förmält I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 10.
Alle — — — — — — — — — — krafft I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 11.
Öfwerdrager — — — — — — — — föra I marginalen: Itidem.
.
§ 12 I marginalen: Itidem.&amp;gt;.
Yppar — — — — — — — — — ordom&amp;lt; Vid orden: » dertill äger eij hemulsman kallas » o. s. v. har i marginalen antecknats: Clarius exprimatur, ne repugnet finali hujus capitis.
Sensus enim est ad litem prosequendam non quidem teneri evictorem nisi quartam partem fundi concernat, tenetur tamen restituere quod jure fundo decedit etsi non rescindatur emtio venditio, ut in priori casu ubi quartam vel dimidiam partem fundi amittit emtor.
.
§ 13.
Uti — — — — — — — — — förwärkas I marginalen: Ut in Lundii.
— Denna § har i B ändrats sålunda: Uti — — — ingen inwändning före — — — förwärkas.
.
12 Cap.
Om råå och röör eller tiäldra, samt andra bohlstads skäl byar emellan I marginalen: Ut in Lundii mut.
styl.
.
§ 1 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
All råå och röör som här effter skola läggas, böra bestå af femb stenar, fyra uthan, och en innan, som kallas hiertesten: han äger wara halfannor aln öfwer jorden; the andre trij qwarter, alle med stenar underskolade, och så store, att de äro mehra än mans byrda; och så satte, att the med theras kanter, framföre och baak effter hiertestenen wijsa strecket, thädan rågången kommer och thijt han gå skall; och må ej någon rågång komma in på hiertestenen genom öppen gafwel, icke heller på flata sijdan, uthan uppå kanten eller ryggen af hiertestenen öfwer en af de omliggande stenar tädan stafleden kommer.
Eij må eller någon rågång ifrå hiertestenen annorledes uthgå: skola och uppå den orth, der röör här effter böra läggas, alle stenar rundt omkring afrödias, så att platzen blifwer reen, och röret frän andra stenar afskildt; lägges och under hiertestenen en aln nedre i jorden, en tweggia eller triggia alnar lång stenhäll, och uthhugges der uthi wäderstrecket, som hiertestenen på båda sijdor wijsa bör, uth och in, ehwad thet är rätt rå eller krokrå&amp;lt; I marginalen har antecknats: supple ex Lundii mss.
[öfverkorsadt], hvarefter från Lundii förslag den följande satsen tillskrifvits i marginalen.
när stafven icke wisar synrätt för urminnes häfd, eller annor hinder skull.
Men der sådane hällar eij finnas, lägges tå neder i jorden een stenbro, som rätta strecket på båda sijdor uthwijsa kan, der någon sten rubbas skulle: sättes röör uppå berg, hugges tå wederstrecket i bergzhällen på både sijdor som det gå bör.
Uppå nedrige ställen, der rör läggas måste, giöres en lafwa af trää, så wijd, som till röret behöfwes, och läggies steenhellen, om hon finnes, derpå och omskoles sedan råstenarne wäl; läggies och broar af stockar på ömse sijdor långz effter, som råstrecket böra wijsa.
Thesse röör upsätties wäl och beskedeligen af häradzhöfdingen och nembden, samt landtmätaren, om han oförhindrad är, och införes sedan i häradz dombook, till rättelse i framtiden, huru twisten är ändat och rören från begynnelsen till ändan lagde, imedlertijd blifwa the gamble röör som med domar stadfäste, eller af ålder förwisso therföre håldne warit, uthi sin laga krafft.
Men på de orter, der här til inga råstenar eller Denna ändring finnes också i B, men icke i de öfriga.
rågångar warit, uthan dijken, renar, gamble och forne gärdesgårdar, gårdzstodar och heckar, träkors bergzhällar stenryssior och annor märkie skola wid yppande twist, eller med jordägandens samtycke, röör upsättias, samt de sköfwlade förnyas: niutin doch imedlertijd thesse af ålder håldne skiliiemärken sin laga krafft och witzord.
§ 2 I marginalen: Ut in Lundii.
.
Stöta flera byaägor tillsammans, eller stanna uppå ett röör thet kallas ringråå; wari tå hiertestenen med sine kanter ther effter beskaffat, så att en trekantig steen skilier tre bohlstada, och en fyrkantig fyra; ju så, att de wijsestenar som omkringliggia öfwerensstämma med hiertestenens kanter, så wähl i uthgående som inkommande: thesse röör böra och hafwa sine uthliggiare, eller the stenar som uthwijsa strecket ända fram till nästa laga röör eller ändaråå, icke längre ifrån hwaarannan än att man med roop them emellan höra kan, och rätta strecket der igenom förfara; under hwilka wijsestenar och uthliggare ochså kunna hällar eller stenbroar giöras, wid hwar fierde eller fembte ledare, ther rågången emellan hufwudrören lång är; böre och rören såsom här ofwanföre är förmält beskaffade wara, enär rågången antingen stadnar eller gawlar, eller för andra emotstötande ägor en annor leedh och twärstreck tager.
The byar som emoth stoora skogar grentza, och tilförende icke lagligen rörlagde äro, niuti effter theras rätt och hemantahl så mycken skog som nödig pröfwas them wid macht att hålda, thet öfriga räknas för almenning, effter hwar och ett landskapz eller häradz arth, nödtorfft oçh beskaffenheet; och sättes iu allestädes hädan effter fremstena röör, så wähl i skogar och på bärg, som slättmarker och undanrödies ther alla owalde stenar.
§ 3.
Uppå — — — — — — — — — förwilla I marginalen: Ut in Lundii.
— Denna § har i B ändrats sålunda: Uppå — — — andra gamla hufwud- eller änderå — — — förwilla.
.
§ 4.
Eij måge — — — grannar emellan, äger en sten witzord, dock icke wijdare, än att om någon finner sig märkeligen lijda emoot sitt öretahl eller ränta, tå må honom jämkning ther effter tillåtas, så frampt han äger fiärdingz hemman i by, som i Byggningebalken 7 cap.
förmäles.
Änderöör — — — — uthmärkas I marginalen: Ut in Lundii.
— Denna § har äfven i B ändrats på detta sätt.
.
§ 5.
Eij måge — — — — — — — håldne warit I marginalen: Ut in Lundii.
— Denna § har i B ändrats sålunda: Eij måge — — — — dem dertill wara uthwalde och dherföre håldne.
.
§ 6.
Alla — — — — — — — — — tunneränta I marginalen: Ut in Lundii.
— Denna § har i B ändrats sålunda: Alla — — — rå och rör, ström eller annor skilnader, då dele — — — tunneränta.
.
§ 7.
Ligga — — — som honom gitter Så äfven i B.&amp;gt; wid land — — — — stora siöar eller holmar, thå äger — — — 16 cap.
4 §&amp;lt; Orden: » alt intill dess djupaste — — — allmeningz fiske wara » äro understrukna [delvis öfverstrukna].
I marginalen har antecknats: detta synes böra uthslutas [ändradt: detta utslutes], att icke en åbo som offta har djupesta wattnet in wid sitt hemman må derigenom skadas, om han ingen särskilt nytta af thet watn som in till hans gräntz går, får niuta, uthan för wattnets diup måste tillstädia allmenningsfiske theruti.
— Vid ofvan anförda ord har i marginalen af B antecknats: NB.
Hæc verba videntur posse elidi.
.
§ 8 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Landskapers — — — konunger skatt, men härade niute eij theraf gifft och afrad som fordom&amp;lt; I marginalen: » Clarius », hvarefter den nya lydelsen införts.
.
§ 9.
Kunna — — — — — — — — — råmärke I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 10 I marginalen: Ut in Lundii.
— Not.
convertatur in stylum modernum [öfverkorsadt] .&amp;gt;.
Såsom — — — så wäll innom by som utom&amp;lt; I marginalen: Restringatur på det sätt att ägor proportioneras effter tomter så frampt ägorne äro emellan byägarne commune, men eij om någon har laga titulum till något, som han för sig och sin enskylte del kiöpt och acquirerat [öfverkorsadt].
— — — wisa.
§ 11.
Uti — — — — — — — — — effterrättelse I marginalen: Ut in Lundii.
.
Cap.
13.
Om — — — — — — — — — — inflytter.
§ 1.
Ingen — — — — — — — — — upsättia I marginalen: Ut in Lundii: Retine åbo.
.
§ 2 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Beträdes någon wetwilling eller ock den&amp;lt; Orden: » wetwilling eller ock » äro utstrukna.
Meningen har dock icke varit, att dessa ord skulle uteslutas, utan blott att ordet » wetwilling » skulle ersättas med » wanartad ».
Jfr Bd III s. 230.
— — — ålder och wahnart pröfwas till.
§ 3.
Har någon som till sine laga åhr och förstånd kommit hafwer, af okynne I marginalen: Exclud [atur] adj. Lundii: som wetandes warder.
— — — kroppen.
§ 4 I marginalen: Ut in Lundii.
.
Pröfwas — — — åhr och förstånd kommen — — — eller andra råå — — — andra kiöpt, befalt, intalt — — — föröfwa.
§ 5 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Ehoo som sjelfmant pröfwes — — — låckar, hafwe såsom en annan edzöresbrytare förwerkat — — — egendomb, och plichte med 50 daler af sin jord, eller och med 5 gatulopp och wari ehrelös&amp;lt; I marginalen: Mutetur Lundii om » hand sin ».
— Not.
» hete tiufwer » etc. eliminentur, non enim datur furtum rei immobilis.&amp;gt;, stånde och 3 söndagar wid soknekyrkiodören och gånge under uppenbara skrifft&amp;lt; I marginalen (vid slutet): Addatur ex Lundii.
.
Cap.
14.
Om — — — — — — — — — — förswar.
§ 1.
Alla — — — — — — — — — — intet I marginalen: Ut in hoc exemplari.
Ursprungligen: Ut in Lundii.
— Vid slutet har antecknats: Addatur adjectio Lundii et explicetur clarius per verba: när alla the som thetta angår komma ther om öfwerens.
.
§ 2.
Dela — — — — — — det 6 capitlet stadgat är I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 3.
Beropar — — — — — — — — — — sagt I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 4.
Förebär — — — — — — — — — finnes I marginalen ursprungligen: Ut in Lundii.
Dessa ord hafva öfverstrukits, paragrafen öfverkorsats och i marginalen antecknats: eliminetur quia in cap.
seqq § 4 hoc clarius explicatur.
.
§ 5 I marginalen: Ut in Lundii mut.
mut.&amp;gt;.
Nöijer — — — med 3 daler&amp;lt; I marginalen: Vid [eatur] Rätteg [ångs] balker, om icke appellation bör ske med 3 marker ut olim.&amp;gt; — — — af lagmannen sampt&amp;lt; Orden: » och twenne — — — åsämjes » hafva öfverstrukits och i marginalen antecknats: eliminetur » som parten åsämies », effter desse ändå intet votum hafwa.&amp;gt; uthäradz nembd — — — den samma aflägga, men de andre&amp;lt; I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt; — — — parten hos konungen&amp;lt; I marginalen: Eliminetur adjectio Lundii: » underdåneligen ».
anhålla — — — dombbrut.
§ 6.
Alle sådane — — — — — — — saken förlorar I marginalen: Eliminentur sequentia och beropar man sig på Rätteg.
balker cap.
om extraord.
ting.
— Confer Rättegångsbalken cap.
om extraord.
ting. — Denna § har i B ändrats sålunda: » Alla — — — gillar konnngz syn de twå förra [i marginalen: en eller begge] betale — — — alla tre »; det återstående har öfverkorsats och i marginalen antecknats: äro de twenne förre domar honom som i handom hafft och swarande warit tillhanda gångne, ware tå eij plichtig att betala mehr än den sidsta synens omkostnadt.
.
§ 7.
Dela — — — — — — — — — — hafwer I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 8 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Är twist — — — allena uthi allmenningtwister som häradssträngen beröra&amp;lt; I marginalen: Clarius; not.
enskijlte ägor eliminari posse videtur; stylus emendetur.
— I öfverensstämmelse härmed har den nya lydelsen affattats.
till syn att döma — — — skole.
§ 9 I marginalen: Ut in Lundii.
.
Gräntze — — — till en del eller aldeles till — — — är.
§ 10.
Twista — — — — — — — — — tappa I marginalen: Ut in Lundii mutato stylo.
— Vid slutet: NB.
an exclud [atur] innan saken ändas; meo voto negatur, ty post conclusam causam i öfwerrätten .....
Cap.
15.
Om urminnes häfd.
§ 1.
Urminnes — — — innom en annans ägor och råmärke — — — till honom eller hans förfäder eller den kommin är af hwilken — — — tillhandlat eller fått hafwer I marginalen: Ut in Lundii mut.
paucis circa stylum.
Denna § har i B ändrats sålunda: Urminnes — — — en lång stadig — — — ägendom [i marginalen: eller rättighet] inom en annans bohlstad ägo och råmärke — — — säija wet eller med gambla bref och domar uthwisa kan, huru — — — kommen är.
.
§ 2 I marginalen: Ut in Lundii; adde quod ....
En sådan — — — någon sig häfden ifrån — — — inbegrepne warit eller äre — — — qwarneställen.
§ 3.
Till — — — — — — — — — — häfden I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 4.
Förebär — — — — — — — — — bewisa I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 5.
Äre — — — hwilket senare dock — — — Byggningzordning I marginalen: Ut in Lundii; lege » senare » ubi » snarare » est in Lundii.
— Vid slutet: addatur Lundii bihang; stylus blifver klarare.
.
§ 6.
Twista parter hwilkenthera — — — — — komma.
§ 7.
Eij — — — — — — — — — — befästes I marginalen: Eliminetur ut superfluum et ansam præbens litibus.
.
Cap.
16.
Om uthjordar — — — rättigheter.
§ 1.
Äger — — — — när by skall till jämkning komma I marginalen: Ut in Lundii; adde finale ut in hoc.
.
§ 2.
Är — — — — — — — — — — — låta I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 3.
Hafwer — — — — — — — — — — i cap.
I marginalen: Ut in Lundii.
§ 4.
Then uthjord som till öre och örtug ligger, äger och laga wärn och hägn med byen uppehålla, är hon mindre än öre, warde tå therföre frijkallad, och bärge sin åker och äng, när bohlbyns grannar berga, med mindre äganden om sigh sielf gierda will I marginalen: Mute [tur] ut in Lundii et observetur quod in hoc § mutatum, om hägn.
— Denna § har i B ändrats sålunda: Then uthjord — — — wärn och hägn med byen — — — öre, tå ware hon frikallad för sådant, uthan bärge — — — will.
.
§ 5.
Urfiäll — — — — — — — — — — äga I marginalen: Adde ex Lundii: Är urfiäld etc..
§ 6.
Är — — — — — — — — — — — rör.
§ 7.
Kommer — — — — — — — — — förmäles I marginalen: Ut in Lundii.
— Confer cap.
6 § 19 med., ubi idem casus videtur tractari.
[Denna sats är öfverstruken.
] — Denna § har i B ändrats sålunda: Kommer — — — liggia, hälftena hwar — — — förmäles.
.
Cap.
17.
Om tijonde I marginalen: Ut in Lundii [öfverkorsadt].
— Not.
Hoc caput videtur excludi debere, tractat enim specialia et œconomica mutationi obnoxia, nisi forte in revisione legum a Rege ipso vel senatu regio hic inseri jubeatur.
— Vid §§ 1 — 4 har i marginalen antecknats: excludatur.
— B har i § 1 följande ändring: Tijonde — — — böner, rofwor, bohwete — — — räknas.
.
Cap.
18.
Om — — — — — — — — — upsäijande I marginalen: distinguatur in §§ secundum compilatione Lundii.
.
§ 1.
Tweggiehanda — — — — — — — legostämma I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 2.
Städier — — — — — — — — — — will I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 3 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Giftostämma — — — — — — — försummas&amp;lt; I marginalen: Observetur: additio D. Lundii i § 4 om orenligit lefwerne mutetur hoc modo: förer man så lastbart och lösachtigt lefwerne i det hyrda huset eller gården, att the ther igenom warde berycktade.
— I marginalen af B har antecknats: Här tillsättes § 4 som Prof. Lundius i sitt exemplar tillagt 1713..
§ 4.
Dör — — — — — — — — — — — synes.
§ 5.
Eij må — — — sitter han qwar öfwer fardag och hafwer eij lagligen upsagdt, stånde det åhret — — — blifwer I marginalen: Ut in Lundii et correctione nostra.
.
§ 6.
Rymmer — — — — — — — — — — är I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 7.
Ställer — — — och får han, eller the honom wäria willia, skada, uthan dråp — — — kyrckioplicht som dråp giorde; får — — — eller thens som hemmanet nyttiar och jordägandes rätt i handom — — — böte som i Edzb.
3 cap.
1 § stadgat finnes I marginalen: Ut in Lundii et nostro.
— Denna § har i B ändrats sålunda: Ställer — — — i Edzörisbalken stadgat finnes.
.
§ 8.
Rätta fardag å landet är torsdagen — — — upteckning på alt hwad — — — wärde.
§ 9.
Hyrer — — — — — — — — — — samma I marginalen (vid slutet): Addatur ut in Lundii.
.
§ 10.
Will — — — — — — — — — stämmodag I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 11.
Utlåfwar — — — — — — — — mätisord I marginalen: Ut in Lundii.
— Vid slutet af denna § har antecknats: Addatur novus § ex Lundii.
.
§ 12.
När — — — — — — — — — — capitel I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 13.
Hafwer — — — — — — — — — afföra I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 14.
Tager — — — — — — — — — förmäles Denna § har i B ändrats sålunda: Tager — — — stängia bör, så att — — — förmäles.
.
§ 15.
Lagger — — — — — — — — — daler I marginalen: Ut in Lundii.
.
§ 16.
Sällier — — — — — — — — — warder.
§ 17.
Städier — — — — — — — — ompröfwande.
§ 18.
Äga — — — — — — — — — — — är I marginalen: Ut in Lundii.
.
Cap.
19.
Om afrad — — — — — — — — — staden.
§ 1.
All — — — — — — — — — — utgiöra I marginalen: Ut in Lundii [öfverkorsadt].
Derefter har antecknats: hic § excludatur: bona coronæ enim in hoc passu dispositione cameræ subjacent, et nobilium bona pro lubitu domini censeri posse videntur.
.
§ 2.
Der — — — — — — — — — — — är I marginalen: Not.
Om sommarskatt slutes här uth, såsom i alle landzorter icke wanlig och begynnes capitlet: Afrad bör landbo uthgiöra wijd Tomasmässo för juhl, cætera ut in Lundii.
— I handskriften hafva orden: » Der sommarskatten — — — för Juhl » blifvit inneslutna inom [].
.
§ 3.
Alla — — — — — — — — — — hafwa I marginalen: Ut in Lundii [öfverkorsadt].
Derefter har antecknats: hic § emendetur secundum.
expressa verba cap.
22 princ.
(är cap.
21 pr.
med.
): Nu seijer landbo etc. I stället för » goda manna ed », sättes: quittenser och wittne.
.
§ 4 I marginalen: Ut in Lundii.&amp;gt;.
Treskas — — — — — — — — — i staden&amp;lt; I marginalen: Excludantur sequentia, videntur enim derogare juri nobilium et ansam præbere litigandi.
Colonus enim cum domino in his convenire inter se potest.
.
§ 5.
Dör — — — — — — — — — — egendom I marginalen: Ut in Lundii, sed nota sequens inseratur in margine: Not.
Den casus, huruwijda det som återstår på förra åhren bör hafwa lijka præference som för det senare åhret (hwar till goda skäl wijd förläsandet andragne äro) relinquitur decisioni Regis.
.
§ 6.
Eij — — — — — — — — — — warder I marginalen: Ut in Lundii.
Sed deleatur: skatte och crono.
— Den senare satsen är öfverstruken.
.
§ 7.
Hwart — — — — — — — — — utlagor I marginalen: Eliminetur, videtur enim privatis oneri esse, et publici ius in hoc passu camene regiæ relictum est, ut pro qualitate circumstantiarum disponant.
— Denna § har i B ändrats sålunda: Hwart — — — och frälsebönder, så att — — — utlagor.
.
§ 8.
Händer — — — — — — — — — — må I marginalen: Eliminetur ob dietas causas, § præced.
— Denna § har likasom den närmast föregående i handskriften öfverkorsats.
.
§ 9.
Finner — — — — — — — — — förwärckat I marginalen: Denna § elimineras här, och transporteras till Tiufwabalken, der om fynd rätteligen handlas, då och Lundii påminnelser till denna § böra komma i consideration, conferatur etiam Const.
reg.
de anno 1688 den 5 Julii om hittemynt.
— B har följande marginalanteckning: Hwad som talas om fynd de re mobili, bör inryckias i Tiufb.
cap.
8 § 3 och suppleres samma rum hwad här står inryckt om lös fynd.
.
§ 10.
Finner — — — och upfinnaren effter privilegier och bergsförordningar I marginalen: Ut in Lundii.
.
BYGGNINGABALKEN III.
Förslag till Byggningabalk 1713.
Bygningabalker.
Cap.
I.
Om bolbya egenskap och afgärda bya rätt.
§ 1.
Alle bolbyar äga til sina tomter, åkrar, ängar, och alla tilägor med råå och röör omlagde, eller med androm laga skilnade inbegrepne wara, som urskils i Jordabalkenom.
§ 2.
Afgiärda by hete, som bygd är på bolbysins mark, och hafver sina ägor inom hank och stör af odelby, niutande tillika med bolby af thes utmark och skoge ofruktsama trä til sina enskylta nytto och nödtorft, timber, gärdafång och wedabrand, näfwer, torf, ler och sand, omstängda kärreslåttar så långt bolbyn icke sielfwer wil, eller kan them häfda, muhlbete och hiordawall för eget fä, och swijn som födes wid samma bys ladugård, så ock thet fiske som ligger in til och för hans rätta intagor och hägnad, doch utan allo bolbysens hinder uti [ɔ: ute i?
] siön: men intet af thessom förnämdom må han sälia, eller något med låne eller lego til andra uplåta af bysens skog, mark och ägor; eller mera råda och intaga, än han inom hägn och giärdan gård, råå eller röör af ålder haft, och hafwa bör.
Sälier någor i afgiärda by af bolbysens oskifto skoge; böte tå som 16 capittel säger: giör han intagor af thes ägor; förhålles thermed, som 17 cap.
4 § förmäler.
§ 3.
Wil bolby intaga något af sinom skoge och mark, tå må han ey afgiärda byn afstängia, utan lemne honom nödigan wäg til almennings utmark, muhlbete och watngång; skier ther emot; plichte som 29 cap.
9 § urskilier.
§ 4.
Nu pröfwas nödigt för bolbyn skogen at skifta, bekomme tå afgiärda by så mycket i skoge som han skyldar och ligger i skatt före C.
28 § 6 Bygdab.
ÖGL.
.
§ 5.
Aldrig må afgiärda by odalby til skada byggias: blifwer han androm skadelöst bygder; tå bör han ey ödeläggias.
Låter någor fogde thet skie; straffes han som konungens otrogen tienare Kongl.
M: ts Husesyns Ord.
1681 art. 23, Landshöfd.
Instruct.
1687 art. 42..
Cap.
II.
Huru iord å nyo må uptagas.
§ 1.
Wil någor af nyo byggia by, heman, eller torp på kronones iord, lands- härads- eller sokna almenningar; tilsäge först therom kronofogdanom, som thet på nästa häradstinge bör angifva, och häradshöfdingen med fogdanom och nemdene ransaka, om the mark kan intagas utan andra bolbya, almenna skogars och strömmars, bruks och bärgwärks förfång och skada, och gifwe sedan landshöfdingen om allo thes lägenhet tilkänna: förordne tå landshöfdingen therom utan andras förfång, och som konungenom til landets bruk nyttigast finnes; och omläggies the mark, som således tillåtes kan at intagas, med laga råå och röör.
§ 2.
Äga andre frälsis eller skattskyldige män med krono tilsamman the iord som man wil intaga; höres tå alle iordägande, och gifwes honom witsord och bifall som wil och kan byggia androm skadalöst, krono rätt och ingiäldom til förbättring.
§ 3.
Frälsismän råden sielfwe iord sine, och henne at byggia som the bäst kunna och gitta; torp för sina tienare och arbetes hion upsättia utan någro räntos förhögning så länge the oskattlagda äro: men skattläggias the af frälsismannom til ottondadehls heman, eller mera; giöre the tå och til kronona alla wahnliga utskylder efter hemmannatalet.
§ 4, Skattabonde hafwi och rätt at byggia torp til hemmanets förbättring; dock så, at hemmanet tå med torpet af landshöfdingen, häradshöfdingen, häradsnemdene och thertil förordnada landtmätare må refwas, å nyo skattläggias, och i kronones iordabok til förbättring anteknas: niutandes skattabonden samma rätt i sin ägendom, antingen skatten tilhörer konungen eller frälsismannen Kongl.
M: ts Skogsord.
1647 och 1664 art. XI.
.
§ 5.
Nu hafwer skattabonde widlyftigare mark, tienlig til åker och äng, än han sielfwer upbruka och bebyggia kan, och icke skadar hans timber skog och wedabrand, gårdafång, muhlbete och bysens hwariohanda nödtorft, men sätter ey ther sielf åbo på, utan thet försumar; förordne tå therom landshöfdingen efter laga ransakning, som thet pröfwas kan at lända til kronones nytto, oskaddom skattebonda rätt, som sagt är, i thes ägendom.
§ 6.
Bygger någor annorlunda än med låf, som är förmält, uti almenningar, skogar, eller the iord han icke äger; hafwi han sina byggning til jordäganden förwärkat, och böte ther til såsom then sig annars iord tilegna wil fyratyo daler, och urskils i Edsöresbalkenom 6 cap.
5 §.
Intager någor mera, än honom för skatt rätteliga tillagt är; wari lag samma.
Cap.
III.
Huru ödelagd by och iord skal å nyo uptagas.
§ 1.
Wil iordägande sina ödesiord i by uptaga, som flere i by eller iord äro ägande i; tilegne tå häradshöfdingen och nemden honom sä storan dehl, som han pröfwas kan rätteliga böra äga efter örtugum och örum, pund och tunno ränto.
§ 2.
Then dehl som honom lagliga tillägges må han obehindrad stängia och bruka sig til gagn och nytto, och gånge hans boskap ehwar the kunna på bysens utmark och ägor, kronones rätt til skog, watn, åker och äng oskaddom.
§ 3.
Enär han hafwer upgiordt och afrögt sin dehl; wilia tå the som och iordägande äro, eller andre med iordäganda låf byggia och bo med honom, och sina delar i åkrom och ängstegom hafwa; tagin the tå up af bysens iorde som öde ligger så mycket the mågo äga, och them tildelas kan, uprödin, stängin och giörin thet alt lika godt wid then dehl som förr upbrukad är, och när the alle, hwar efter ägo sine, hafwa giordt sina delar lika goda med träde, säde, gårdom och dijkom, eller fulla wedergällning gifwit efter mätesmanna ordom, eller laga domum; tå må hwar taga och få sin lott til teg och skifte, som honom bör och tilhörer efter öra och örtug, eller ränto, uti åker, äng, och alla tilägor: intager någor någon dehl i by oskifto annorlunda; plichte som 17 cap.
säger.
§ 4.
Ingen må bruka egen, eller kronones ödesgård, äng och ägor för gräsgäld.
Giör thet någon utan wederbörande rätta låf och minne, doch at båtsmannen och knekten sina rättighet bekomma Kongl.
M: ts resol.
för almogen 22 Decemb.
1697 art. 8.; gälde ödesgårdsens hela årliga ränto.
Hwad öfrigit wara kan om knektar och båtsmän i sådana måhl, som them angå, efterfölies konungens särskilta therom giorda förordningar.
Cap.
IV.
Huru tomt skall delas.
§ 1.
Them by, som å nyo uptages, eller händer att rifwas, brinna, eller förödas och åter byggias, tillägges så stor tomt, som hon kan nödig pröfwas, at hwar gård til sina tomt må ifrån andro, som 5 cap.
säger, för eldswåda skul särskild byggias: doch hafwi hwar gård i bolbynom ey störra tomt, än hon til alna och stånga tahl swara kan emot thes ägodel i bynom efter mark, öra och örtug, pund och tunno ränta.
§ 2.
Tomten lägges efter rätta solskift och wäderstreck, som äro norr och söder, öster och wäster, och så deles, at hwar och en får sin rätta dehl och iämgodan: men ligger bärg, eller bäck ther en granne får sina tomt, och pröfwas kunna bortbrytas, brännas, eller fyllas, så at [det] nyttias må; gånge tå halft uti mätning så at twå alnar af bärg eller bäck gifwes för ene til tomt: kan ey nyttias; wari utan allo byamåle och mätning, och then som sådant hinder och mehn i sine tomt hafwer niute therföre iämkning af the nästbelägna ägor i samma by: hwilket alt noga mätas, och af häradsrättenom anteknas skal, på thet at then, som för slikt mehn fått störra tomt, ey må sin ägodel therefter i gärde och andra ägor med tiden nå och winna.
Samma lag wari, om bärg och bäck liggia i åker och äng: men sträcker sig sådant mehnföre och hinder länger och til fleres delar; skiftes tå lika grannar emellan.
§ 3.
Rifwes, eller brinner en gård i by, ther the när in på hwar annan bygt hafwa; tildeles tå honom, om så finnes lägenhet til, annor afskild tomt, som sagt är, af oskifto iämngod och iämnstor, och the förra ligge til byamark igen.
§ 4.
Nu wil någor sielfwer flyttia, och byggia gärd sin på bysens oskipto och swinawallenom; bedis tå til skiptes, och intage så mycket til tomt, som the förra war, och lägges thenna åter til oskifta bysens ägor, med mindre the andre iordägande och grannar therom förenas kunna, at han och må behålla sina förra tomt, och hwar och en af them taga sin rätta dehl med honom af swinawallenom: får han andra tomt och bygger; lyde tå åker, äng och andra ägor i bynom til the nya tomt, som the förr til the gamla legat hafwa.
Cap.
V. Huru tomt må byggias.
§ 1.
Ingen bygge utöfwer sina på annars, eller bysens almenna tomt, gatu, eller farwäg, ey eller så när ut på sine egna tomt, ther gårdstomter måste ändteliga sammanlöpa, att icke lemnas stöda eller stolpa rum och takdråp, thet är, half annor alin å hwars thera tomt emellan husen: bygger han annarledes; tage up thet han bygt hafwer, och böte en daler, tå theröfwer klagat warder å tinge Synes så klarare sammanhang med thet som fölier § seq.
.
Äger någor tomt til en gård å båda sidor wid gatun; han må med häradsrättens dome gatun til tomt intaga, och af sine tomt andra iämgoda gatu läggia och giöra.
§ 2.
Nu wil han ey uptaga thet han olagligen bygt hafwer; tilsäije honom tå härads länsman at rifwa och inflyttia sina hus: giör han thet ey; sökes wid häradsting, och dömes sina olaga bygning inom wiss tid at uptaga, och böte, som sagt är, en daler, och tre mark at han ey uptaga wille, sedan han så tillsagd blef, åt osökto Ratio: at han oachtad länsmansens befallning, låtit sina olaga bygning stå qwarra, och han för then skul måst å tinge therföre sökias.
Och sålunda böter i S.
L. then som icke wil rätt giöra osökter uti casibus pluribus.
, samt uprätte skadan, om then giord är.
§ 3.
När bygder by lagligen rifwas och iämnas skal; rätte hwar sin gård ther efter, och på the tomt honom tå tildelas flytte innan try åhr sina hus, eller böte en daler, och hafwi sedan tomtäganden rätt emot skälig betalning efter, mätesmanna ordom, eller laga bewis, hans hus uptaga, och af tomten föra.
§ 4.
I mangårdenom warin thessa laga hus: sätesstufwa med sine förstufwu och kamrar, källare, wistahus, sädes- och miölbod, redskaps och hemligit hus, port oeh lider, mältohus och badstufwa; dock så, at mältohus och badstufwa, så wäl som ther smidior och rijor byggias, sättas afsides ifrån gården: stall och fägården bygges och särskild ifrån mangården, och efter thes ägors storlek, stall- fä, fåra- och foderhus, logar och lador, och, ther skog finnes i förråd, rijor.
Alle skorstenar skola ringast wara til tre alna högd öfwer taket; eller böte then thet försummar twå daler, och bygge icke thes mindre.
§ 5.
Alla skattabönder, landboar och the som besittia krono iord, gårdar och heman för rusttienist fördehl, lön eller boställe, byggin hwario åhr på gården efter theras ägor och storlek laga hus, til thes the så uti man- som fägården alla nödiga hus hafwa efter thy, som sagdt är, och hwad som således bygt är, eller blifwer, hållen med tak, gålf, och alt tilhörigt wid macht, och antwarden förr än the ifrån gården skilias mågo alt färdigt ifrån sig: brister något i gårdens häfd och bygnade; böten som i 30 cap.
förmäles.
§ 6.
På enom stor helgård räknes för try åhrs bygnade stufwa tolf eller fiorton alnar lång, och tyo alnar bred inom knutar, med godt gålf och tak, spisel, bakugn, läst dör, fenster och wäggiafast innanredo: sammaledes så stor, dubbel, eller halfwo mindra bod med loft och sino innanredo; äfwen så loga med sine tu gålf, tolf eller fiorton alnar hwart, nöthus, sexton alnar långt med fullo innanredo: iämwäll så stort stall och andra hus, eller mindre som dubbla, eller med flerom jämte annat ståendom hus sammanbyggias: men andra enkla, doch gilla hus af fyra knutar i man- eller fägårdom räknes för ett åhrs bygnade.
På mindre heman må byggias efter nödtorften; och betunges ingen öfwer gårdsens tarf, eller landsens bruk och lägenhet: men ther så behöfwes, täckies tiugu alna nytt tak hwario åre.
Cap.
VI.
Om wådelde i by.
§ 1.
Bor bonde i by allena, som ther äger hus och iord, eller är han landbo och några hus hafwer; kommer elden lös af honom, hans hustru, eller barnom, brinner ther gård och hus up, hafwi sielfver skadan.
Sitter han på annars iord, och äger ey sielfwer husen, och upkommer elder af honom, hans hustru, eller til laga åhr komne barn och tienstafolk af försumelse, wårdslöso och wangömo, som är: ther man wid husasyn, eller annan tid är warnad sina eldsmurar och tak omlaga, och giör thet ey; sielfwer utbär, eller sitt folk tilstädier at hafwa och bära lius och eld i uthus utan lyktor, och hafwer ther lijn, hampo, hö, spån, eller annat slikt som snart eld taga kan, lemnar lius wid wägg; giör eld i ugn och hus, och går ther ifrån; ligger och läser, eller skrifwer i säng wid lius, och somnar ifrån; röker tobak i lado, foderhuse, eller annarstads, ther elden lätteligen kan uptändas; eller begår slikan owarsamhet i skiutande åt hus eller tak, eller ena andra försummelse, then man kunde och borde bättre förewachta The casus som allegeras af 25 cap.
om skogseld synes icke höra hit, hwarest talas om elde som förorsakas i husom och gårde.
Är ock decisio helt ulijk.
: brinner tå up hus och gård; hafwi sielfwer skadan, och bygge up igen utan eftergift i utlagorna, och niute ey brandstud.
Brinner up husbondans, och tillika flera andras hus och gårdar, qwarnar, eller andra wärk och bygningar; betale med sin ägendom, och niutin theraf alle lika rätt, hwar och en efter sin skada, och han böte thertil tolf daler för hwariom gårde.
Brinner kyrkia som när står; böte hundrade daler til kyrkiobygnadt.
Brinner och folk i huse inne; böte halfwan mansbot, och stånde uppenbara skrift, men i thy måle han warnad och tilsagd warit at bättra och thet ey giordt, böte han full mansbot och stånde kyrkioplicht Conf.
h. t.
29 cap.
16 §.
.
§ 2.
Kommer elder igenom mur och tak, ther man ingen brist har wetat, eller af androm wåda, then man pröfwas ey så Ordet: » så » är skrifvet öfver raden.
— I marginalen: lägges » så » til: ty ubi nulla culpa, ibi nulla quoque mulcta, l.
22 C. de poenis, c.
29 fin.
Tingmb.
LL.
ingom bör osakum böta, hwarföre och i Iure Rom.
distingueras inter latam, som i casibus prioribus, och levem culpam.
warit wållande til; gälde bonden fierdadelen af thes wärde som brunnit: wet man ey huru elden utkommit; befrie sig med sielfs sins wådaede, at thet ey af hans försummelse eller wållande skiedt är: brister han åt ede; böte som i föregående § sagdt är: orkar han ey botum; plichte med kropp,
§ 3.
För eldsskada som skier igenom tienstahion, hwilka emot husbondens warning och wilia til uthus och andra rum eld föra, eller annorledes.
owarsamt, som förbemält är, bruka; wari husbonden fri, och gälde then skadan som förwålladt hafwer, eller plichte med kropp: kommer elder genom giäst och resandes förwållande uti gästgifwarens, eller andras hus; wari lag samma.
Om mordbrand förhålles som uti Högmåla balkenom förmäles.
§ 4.
Til then som skada får af wåda och annars wållande som skadan ey betala och gälda kan, wari häradet skyldigt brandstod at gifwa, eftersom häradshöfdingen med nemdene til landshöfdingens widare skärskådande pröfwar skaden wara til i hus, säd, foder, och boskap.
Brandstod är fyra öre i penningar, eller til bygnadt nyttigt wärke, af hwariom helgårde, och halft af halfgårde, ifrån halfgårde til fierdadels gård twå öra, heman ther under en öre: och läte häradshöfdingen brandstod i häradet upbära och wederböranden tilställa: men ingom må efterlåtas, at eliest gå omkring, och å landet, eller i städerna begära brandstud; ey eller prestomen, sådana skrifter för någrom utfärda.
Cap.
VII.
Huru ägor i by skola delas och iämkas cfter hwars och ens ägolott och tomt.
§ 1.
Sedan hwariom gårde i by tomt sina tilmäten är; tildeles och tå hwariom och enom sin dehl i alla ägor bättre och sämre, til kåhl och humblagårdar, kalfwa och beteshagar, åker, äng, skog, mark, watn, fiske, och alt thet honom i bysens ägor rätteliga tilkommer; oskaddom allom kronones rätt til stora skogar, slättar, siö och strömmar, bruk och bärgswärk.
§ 2.
Efter som tomt är åkers och andra ägors moder; ty deles och lägges efter hwars och ens tomt til solskifte och wäderstreck, alla andra ägor och skiften i by, så at tomt må i brist af andra gilla skäl wara ett rättesnöre, hwarefter åker, äng och alla tilägor skola til storlek och belägenhet delas, och hwar dehl emot annan swara, och förthenskul then sin gård och tomt hafwer och bor öster i by, han skal och sin teg och skifte hafwa öster i allo gärde, åker, äng, skog och watn som ligger ifrån östan til wästan: möta them tegar ifrån sönnan nårråt; tage hwar sin näst efter annan, eftersom the i by bo och tomt hafwa.
All iämgod mark deles grannar emellan, at hwar får efter ägo sine: möter sämra iord, bärg och watn; förrättas tå delningen efter som förr är sagdt: och then som mäst äger i by råde uti huru många skifte, åker och äng hon må rätteliga delas, utan annars förfång.
§ 3.
Then by som i rätto solskipt til tomt och andra ägor ligger, och rätteligen delter är, må ey rifwas, eller förändras: men klagar någor, sig hafwa mindre dehl af ägor, än han bör; söke han laga syn och ransakning: pröfwas i thenna synene honom lida skada; giörin tå alle grannar sina delar lika och iämgoda inom then tid som föresatt warder, och sålunda iämkes och rättas, at hwar får efter sine ägo likan och iämgodan dehl uti allo, wari sig bättre iord eller sämra: doch må ingen, som fierdadels hemman ey äger, nyan iämkning i by winna.
Emot sådana iämkning grannar emellan i enom by tillätes hwarken annor, eller urminnes häfd, som i Jordabalken förmäles 5 cap.
§ 2.
Cap.
VIII.
Huru wägar, dike och renar i by och gärde läggias, och af oskipt tagas mågo.
§ 1.
Alle byar hafwin sina gatu tolf alnar bredan wid byn emellan tomterna, så och sin farwäg til och ifrån by, så in [-] som utom gärde, tyo alnar: men ther almene landswäg til städer, marknads- och lastplatser, stora bruk och hamrar genomlöper, tages tolf alnar, och ene alens tilöknings iord på hwario sidone wid wägen, så och til dike, ther thet tarfwas twå alnar; hwilket alt tages af oskipto.
§ 2.
Wid alla åkrar som liggia näst wägen, renar, diken och gärdesgårdar lägges ene alins tilöknings iord af oskipto, så och til diken af alla ända åkrar twå alnar, så att en aln må wara emellan åker och dike, så ock emellan wäg och dike.
Så lägges och til aflopsdike, som förer watn ur gärde, af oskipto twå och half aln, och ene alins tilökning på sidone, ther thet wid wäg eller åker löper: men til thet dike som går ut med ängiawall gifwes inga tilökning: lägges eliest dike emellan grannars åkrar; gånge tå iämt af hwars thera delar.
Cap.
IX.
Om laga wärn, täppning och hägnad.
§ 1.
Bysens farled och grindar, ther wäg går fram, upbyggen först alle grannar, sedan hålle hwar och en sin tid, eller efter gårdatalet, wid macht: men annat led til egen åker, eller äng, må hwar för sig byggia och wårda.
§ 2.
Alle grannar och byar som åker och ängsgärde samman hafwa, ombyggen them och wården med gilda gärdesgårdar, hwar för sinom åker eller tege, eller efter thy som han i by och gärde äger: wilia the sitt gärde ifrån hwars annars stängia; upgärde tå hwar efter sin dehl han äger af thy som sammanlöper.
Nu wil man sitt ifrån annars, uti ens, eller flera byars gärde, mark, eller skog til sina enskylta nytto stängia: hålle tå och åtniute sin egen hägnad utan annars förfång och skada: ey må han the andra til hägnaden i thy måle med sig twinga.
Möter ens bys, eller grannes skog, beteshage och utmark annars åker, eller äng; hålle och tå then hägnaden allena, som åker eller äng äger.
§ 3.
Gärdesgård må af sten, eller annat, efter landsortens lägenhet giöras; så stark, at then ey lätteligen rifwas eller falla kan; så hög och tät, att boskap och swijn mågo utehållas.
Warin och alle grannar och wärnalaga plichtige, hwar efter ägo sine i by wissa gärdeswachtare at hålla, eller hwar sin tid upsyn hafwa med gärdesgårdar, at the wid macht hållas och uprättas af wederbörandom, eller sielf för sine försummelse böta then skada som således skier, när gården af ägaren i rättan tid är gild giord och återbygd, om honom händer af owanligit stormwäder, eller annan olycko, eller omilda hand förfalla, eller ogild blifwa.
§ 4.
Hwad städerna angår, skola och ther förordnas wisse gärdeswachtare, hwilkas plicht och skyldighet wari, dageligen noga inseende at hafwa på alla gärdesgårdar kring åkrar, ängiar, hagar, humblagårdar, kåhlgårdar, eller andra under staden hörande ägor, som innan wärn skola wara, och ther the något fehl befinna, äganden strax therom med witnom kundgiöra och förmana, at han them utan försumelse, och högst inom dygnets förlopp, sedan han wetenskap therom fått, förbättrar och upbygger: skier thet ey; böte som i föliande § förmäles, och skadan åter efter mätsmanna ordom.
Tilsägen och likaledes gärdswachtara them, som i nästliggande byar boende äro, och sina hägnader tilsamman med stadsens hafwa, at och the sina gärdesgårdar och hägnader, samt grindar wid macht hålla, och uplaga ther något fehl ther uti wara kan, wid samma straff, och skadans uprättande.
Försuma the som ther til satte äro at upsyn hafwa; böte skadan, som sagdt är, och ther the thet icke kunna; plichte med kropp.
Släpper någor in sitt fä innan annars wärn; straffes efter thy som framdeles förordnas i 13 cap.
6 §.
§ 5.
När jorden är bar och brukelig om wåren; wari tå swijntäpt om wintersäden, och gille gärdesgårdar när tid är at harfwa och såå höst eller wåhr, och tilsäge tå i stadenom gärdeswachtare wederbörandom, och å landet grannar, hwar androm, at the stängia: skier thet ey til föresattan dag; böte then som ogildan gärdesgård hafwer tolf öra, ensak sielfwa thera för hwariom gårde, och sedan dubbelt så ofta han tilsagd warder med witnom, och sin gård ey stänger eller bättrar.
Skier therigenom skade; upsätte och then.
Giör han thet ey åt åsökto för rättenom; böte ther til tre marker Conf.
cap.
8 § 1 fin.
Bygn.
br.
LL.
Add.
c.
3 § 6 fin.
eod.
tit.
etc., 21 § 3 fin.
etc..
§ 6.
Är granne i by ey när, eller kan, eller wil ey sin gärdesgård uppehålla; skier thet af fattigdom och ödesmål; stängin tå alle grannar hans dehl, dikin, och af hans åkerlindor och renar i gärdet niuten sina betalning; dock at kneckten och båtsmannen först få sin rätt, som förr är sagdt.
Skier thet åt trånglöso måle och af ilwilia; bekomme tå grannar sina fulla betalning och böter, som sagt är, af hans ägendom.
§ 7.
Om äng wari så länge marken är bar swijntäpt, och laga hägnad: om hö, äng och sädesgärde til thes all årsgrödan kan införd blifwa; så at gärdet förr til boskaps bet och drift ey öpnas och upgifwes, under samma böter som 13 cap.
säger.
§ 8.
Står ens grannas hö, eller säd ute, sedan the andre alle infördt hafwa; påminnen honom grannar, att han sitt och införer: kan han wisa sitt hinder och trång, hwarföre thet utestår; insläppen ey tå the andre sin boskap, utan tilbiuden sig för skäliga lön honom at hielpa, bärga och införa, eller hö i stack och säd i dyss sättia, och omstängia.
Wil han thet ey, eller fins ey nöd och trångmål; hafwe sielf then skada, som han på sitt hö, eller säd tager af annars boskap, sedan honom så tilsagdt och tilbudet är.
§ 9.
Står annars åker oskurin, eller äng oslagen i wägen för then sina säd och hö införa wil; tilsäge tå sinom granne at undan skära: skier thet ey; tå må han ther skadan minst är, först thes säd, eller gräs undanslå, i band binda, och axen, eller gräset hopräfsa och sammanföra: åke sedan åt saklöso öfwer thes åker, eller ängstege: far han förr; böte en daler, och betale skadan.
§ 10.
Hwilken som af ondsko och med wålde sönderhugger, nederrifwer, bränner, eller bortkastar grind, eller gärdesgård; gälde skadan, och böte för wåldswärket, som i Edsöresbalkenom stadgas 5 cap.
13 § för hvariom gärdesgårde, eller grinde Uti utkastet c.
4 § 12 är 10 dalers bot i Edsöresbalken för gärdesgård.&amp;gt;.
Bryter eller rifwer någor annorledes, böte tre daler.
Stiäl han gärdsgård, och förer hem til sig; gånge thermed som om annan tiufnad stadgas ute på markene.
Stiäl han mindre än till ett lass; böte tå som eliest för annan tiufnad then tid ostängt är; och när stängt är, wari thet i tweböte&amp;lt; Conf.
c.
4 § 1 Tiufw.
b. i Utkastet.
.
Kastar man stång ned af annars gärdesgårde; böte för hwario ena mark; hugger stör af; böte för hwart par en daler, och betale skadan.
§ 11.
Kommer fä i gärde genom ogildan eller rifwen gärdesgård; gälde then gärdsgården äger, eller rifwit hafwer, skadan, så ock löse fä, som sägs 13 och 14 cap.
Cap.
X.
Huru åker och äng skola häfdas och förökas, samt gärdesgårdar och diken åhrligen uprättas.
§ 1.
Hwar åbo och landbo beflite sig om sin åker wäl at häfda och giöda, ängiar årligen rödia, at skog them ey öfwerwäxer, så och för swinabökande förwara, och ther skog och betesmark ey skadas, hwario åhr uptaga et spanland til åker, eller äng, eller uprödia nästa åhr hwad ther uti brister, til thes så mycket i åker och äng blifwer uptaget som wäl kan häfdas och brukas, eller böte som 30 cap.
säger.
§ 2.
Nytt dike gräfwe hwar och en som tarfwar för sinom åkre årligen til fyratyo famnar, ene alen diupt, twå alnar ofwan, och tu qwarter på botn; eller upränse ottatyo famnars gammalt dike, och hålle the öfriga alla wid macht; gräfwe ther til hwar för sine skiliofohr i åkre en rennel genom ren ned til dike: giörs thet ey som nu sagdt är; böte efter thy uti 30 cap.
5 § urskils.
§ 3.
Nu liggia grannars åkrar ut med hwar annan; gräfwe och hålle wid macht halft dike hwarthera: möta ens bys dike eller ägor annars dike; gräfwe tå för sig up igenom sina ägor, eller böte then som ey wil låta watne bortlöpa, twå daler, och upfylle skadan.
Alle i by äga upgräfwa och hålla aflops och flod dike, som skal ringast wara twå och half aln bredt, och ena alen i botn; hwar efter ägo sine.
§ 4.
Hwario åhr skal och, ther så tarfwas, femtyo famnars ny gärdesgård upprättas, och the gamle alle wid macht och så gille hållas, som 9 cap.
stadgar.
Cap.
XI.
Huru humblagårdar skola läggias och uppehållas.
§ 1.
Alle bönder och landboar hafwin humblagårdar, och läggin goda rötter til fyratyo stänger hwart åhr, och skötin wäl och öken til thes the blifwa tuhundrat, som humbla kan wäxa wid: skier thet ey; böten hwart åhr tre daler, och anläggin än tå som sagdt är; utan häradsnämd pröfwar sådant mehn i bole och å mark thera wara, at ther humblagård ey läggias, och humbla wäxa kan.
§ 2.
Hwar länsman angifwe i sino härade wid hösttinget them som humblagård således ey lagdt hafwa, och uptage böter innan Thomasmässodag af allom krono- och skattabondom, och å lande boandom, antingen konungen sielfwer afrad theraf bekommer, eller androm förundt hafwer.
Af frälset niute frälsismannen, som iordena äger, förnämda böter, och uttage innan samma tid; eller hafwi sin rätt förtegadt, och utsöke then sedan länsmannen å nästo tinge för konungen, och niute tredia delen theraf för sine mödo: försumer länsmannen thet; gifwi sielfwer bemälta böter ut.
§ 3.
Finner bonde för sig humblagård til tuhundrat stänger; hålle then wid macht, och öke om han kan: låter han humblagården förfalla: böte tre daler för hwario fyratyo stänger: lägges han aldeles öde; böte femton daler, och skadan åter.
Cap.
XII.
Om åwärkan uti annars åker och äng.
§ 1.
Åwärkar man in på annars åker, eller ängsteg; återgälde korn emot korn, och hö emot hö: är thet rätt wid råån, och krokot emellan på ömsa sidor, så at ingen skade således skier; wari för böter fri: går krok på grannans sido allena; böte then så åwärkadt hafwer en daler för hwariom dehl, och gälde thertil skadan åter.
§ 2.
Hwilken som sår å annars åkerskipte, återlaga iord eller lindo; införe ey til sig hwad sådt är: giör han thet; böte en daler, och gifwe ut thet han infördt hafwer: för ty hwar och en bör thet niuta, som wäxer på hans ägor.
§ 3.
Intager eller ingärdar någor granne annars ägodehl i iord eller watn ther skifte och råå finnes; böte tre daler, och bryte sielfwer up, eller ware i twebotum: intager han och ingärdar annars dehl med sielfwa röret; böte sex daler, och bryte sammaledes sielfwer up, eller böte dubbelt.
Hafwer han röret wridit, förändrat, eller bortkastadt; straffes tå som lag säger i Jordabalkenom i 13 cap.
§ 4.
Hwar som kastar uti annars åker landhafra, snarbindel, skerffrö, eller annat hwad thet hälst wara kan, hwaraf ogräs wäxer; dömes ärolös, och böte thertil femtyo daler för hwario åkrestycke, som han så fördärfwa wil, samt uprätte allan skada; eller plichte med kropp.
Cap.
XIII.
Huru then skade, som fä giör i annars ägor, skal gäldas.
§ 1.
Kommer annars fä och boskap uti inhägnada ägor, eller öyar; kalle then som hägnaden äger, och hälst then som skadan lider, twå eller flera goda män af grannom eller någrannom, uti wederbörandens närwaro at syna och skadan wärdera: finna the, hwar fä ingångit är, och pröfwas then gärdesgård eller grind ogill; böte then som wårda borde efter 9 capitlet för gården, och gälde thertil strax skadan efter thy samme män then mäta: är ock boskapen rätteliga intagen, bör han thensamma strax genom pänningar, pant eller borgen lösan giöra, och icke annorledes igentaga, som härefter sägs.
§ 2.
Samma lag wari om then, som grind eller gärdesgård bryter, eller öpnar, och ey efter sig ingenstänger; eller, om han ey sielfwer stängia kan, icke tilsäger them som i bynom bo: och må obekant resande och lös man, som sådant giör; eller såddan åker, och oslagen äng öfwerfar och skadar, af grannar i byn qwarhållas, til thes han borgan, pant, eller pänningar för skadan gifwer; och böte thesutan en daler then som såddan åker, eller oslagen äng således öfwerfar, som förr är sagdt Cap.
9 § 8..
§ 3.
Förnögas ey the som twista med thy tu Ursprungligen: thy the tu.
sluta om skadans wärde; kallas tå andre gode män, med läns- nämda- eller fierdingsmannen, som therom ransaka, och å nästo häradstinge sina utsago, som rätta witne, giöra, och fälle sedan häradsrätten therom dom.
§ 4.
Bättrar ey then sin gärdesgård, eller grind, som grannar och någrannar med syn ogilla; böte tre marker, och skadan, som sagt är, hwar gång boskap therigenom går och kommer.
§ 5.
Tages wallhion tillika med boskapshiorden inom annars hägnadt och öijar; plichte hionet sielft, eller bewise, at husbonden budet tijt fara och beta.
§ 6.
Eho som wiliande släpper sin boskap uti annars ägor och öijar; eller tiudrar häst, eller annat fä i äng eller sädesgärde; böte tre mark, och giälde skadan.
Orkar ey wallhionet botum och skadan upfylla; slite tå ris wid tings eller rådstufwu dörena.
§ 7.
Släpper man sitt fä före rättan tid, utan andra ägara wetskap på öijar, eller andra oskifta ägor och betesmark, ther han och sielfwer dehl hafwer; böte tolf öra, och betale skadan efter mätsmanna ordom.
§ 8.
Hwar som äger okynnis eller otamt fä, som gildan gärdesgård bryter, eller öfwerspringer; giälde han skadan, som thet i annars ägor giör, och wari för andro bot fri, om han ey wetat at hans fä sådana owana haft: wet han thet förr, eller eliest warder therom tilsagd, och thy fä ey wårdar och utehåller; böte en daler, och annan gång dubbelt, samt skadan åter.
Cap.
XIV.
Huru fä af inhägnad mark och öijar intagas, lysas, wårdas och lösas skal; så och om bij.
§ 1.
Finner någor annars boskap uti sina inhägnada ägor, eller öijar; intage thet fä med witnom, hem til sig drifwe, men ey illa medfare, och kundgöre thet strax sinom grannom, så och wid nästa kyrkiodag å kyrkiowallenom sinom soknamannom, om han ey sielfwer wet, ho thet äger: wet han thes ägare, eller genom hwilkens gård, grind, eller förwållande thet inkom; sände tå twå goda män, och biude honom komma skadan att giälda, och boskapen utlösa, och han som intog sware til thee skada fä får, til thes han lagligen lyst och tilsagdt hafwer, men sedan åligge thet honom som thet äger, eller gärdesgården wårda bör.
§ 2.
Nu kommer wederbörande och wil fä återlösa, och biuder wedergiällning för skadan efter mätsmanna ordom, och then som intog wil thet ey utgifwa; säti tå med witnom fullt wärde, pant, eller borgan hos grannar, nämda- eller fierdingsman, och utfordre fä sitt med samma manna witnom: förhålles thet sedan; böte han som qwarhåller en daler för hwario natt, och allan skada, som fä och thes ägare fångit sedan thet intogs: sammaledes böte ock then som öfwer nattena innehåller, och med witnom ey wisa kan, sig hafwa annars boskap och fä af sina inhägnada ägor intagit, och sedan lagligen lyst och tilsagdt.
Pröfwas han ey kunna witne hafwa; betyge tå med sielfs sins ede sig hafwa intagit boskapen utur sinom hägnade.
§ 3.
Kommer han ey som fä äger, eller wil ey utlösa; wari tå then, som lagliga intagit, lyst och tilsagdt hafwer, fri för hwad som thy fä hända kan utan hans wilia och handawärk, och hafwi ägaren skadan, eller söke sin rätt hos then han wisa kan otamt fä, eller ogildan gärdesgård haft, eller led, eller grind öpnadt, at boskapen således kunnat inkomma.
Wederkiännes ingen boskapen innan sex weckor sedan lagligen lyst är: förordne tå häradshöfdingen å tinge, om thet så när är, eller eliest, och i thes frånwaro fogden, eller länsmannen tre goda män, som thet fä wärdera, och theraf tildela honom, som intagit hafwer, wedergiällning för sinom kostnade, och then skada thet fä giordt hafwer: men hwad som öfwerstiger må the under sitt förwahr taga, och honom, som samma fä äger, tilhandahålla natt och åhr ifrå then dagen: söker ingen innan natt och åhr samma penningar; warin the tå til nästa fattigahus förfallna.
§ 4.
Hwar som hemligen borttager lagligen intagit fä, hwariahanda thet hälst är, förr än han honom som intog, förnöjdt och rätt budit hafwer; böte sex daler: skier thet med wålde och rån; straffes som skils i Edsöresmålom 5 Cap, 15 § Eftersom i utkastet finnes nogot som her icke enligit synes med thy som i Edsöresb.
therom förmäles; therföre har iag the senasta ord i thenna § therefter lämpat; i utkastet är 4 cap, 14 §.
.
§ 5.
Förkommer någors mans boskap större eller mindre annarledes; lyses therom wid nästa kyrkio och helgedag, och återtages utan lösn: giälde dock then skada, eller kostnaden, som bewisas kan wara giord.
Kommer någors boskap til annan, eller finnes och intages tå then wilse drifwer; lyses och förhålles thermed som lag säger uti § 1 och 3.
Bortflyga mans foglar och bij, och kan han som äger them fölia, rumet märkia och tilkiänna gifwa tijt the först influgit; hafwi ingen wåld honom them förtaga.
Wil någor annar them widkiännas; ägi tå then som wisa kan sig först lyst hafwa: och mågo ofruktbara trä, ther bij sig satt, nederhuggas, men ey bärande och fridlysta wid laga böter fällas, utan bijn therutur tagas och ståckas.
§ 6.
Finner någor bij uti skoge och mark, som han sielfwer äger, eller lott uti hafwer, eller för afrad, tienist, boställe, eller förläning; wari hans som hitte.
Finner man them uti annars mans ingärdes ägor; hafwi inga hittelön: hitter utgärdes i annars skoge; tagi then som hitte trediung, och byamän, eller iordägande twå lotter: sägia twå sig hafwa hitt samma bistock; niute then hittelön som först lyste.
Ey må man bij uplysa, utan han them på annars ägor finner; tå tage han, som sagdt är, tridiung som hitte.
Om them som bij på annars ägor hitta och ey uplysa; såsom ock om them, som med mat och bete locka til sig annars boskap, bij och foglar, eller annarledes stiäla, talas om i Tiufwa målom Thenna § synes så kunna läsas, eftersom något synes uti utkastet misskrefwet, och något utlåtit.
.
Cap.
XV.
Om man sårar eller dödar annars fä, eller hund; och om man kiöper, eller sälier siukt fä; så ock om fä, eller hund skadar annars fä.
§ 1.
Slår man annars fä wärre än han wille, när han thet ur sina ägor och hägnade wil drifwa och intaga, så at thet dör; betale thes fulla wärde: sargas thet; läke igen och böte intet: blifwer thet lamt eller lytt; behålle thet och giälde wärdet.
§ 2.
Men ho som annan tid, eller tå han wil inwräka, med wilia och upsåt sargar annars wärkhäst, oxa, eller ko som målkar; gifwe ägaren så gott fä igen til sina tarfwa och nytto, och läke thet siuka, samt böte halft af thes wärde: blifwer thet så friskt som thet förr warit; tage hwar sitt åter: dör thet, eller blifwer lamt eller lytt, eller mister öga, öra, horn eller ben; betale iämgott, och böte som sagdt är.
§ 3.
Påstår then som drap thet med wåda wara skedt; giöre sielfs sins wåda ed, och behålle thet som ätas må för skäligit wärde efter mätsmanna ordom; men för andro, som ey matnytt är, betale fierdadelen af thes wärde.
§ 4.
Tager någor lön förr at läka boskap, eller åderlåta, som får sedan död eller skada af hans förwållande; betale wärdet åter: kan han med witnom eller ther han ey orkar witnom, med ens sins ede betyga, sig ey warit thertil williande eller wållande; wari saklös.
§ 5.
Hwilken som hemförer fä ifrån then ort ther boskapssiuka är; dräpe thet straxt och nedergräfwe, och böte thertil tre daler; eller wärie sig med sielfs sins ede, sig ey wetat boskapssiuko ther warit: men om grannar påminna honom, och han ey strax wil nederslå thet fä; böte dubbelt, och betale allan skada: så skal och then som sälier, och bortlåter thet fä, han wet siukt wara, för hwario böta tre daler och giälda skadan: bör och alt thet fä, oxe, häst, hund och hwad thet är som af sot dör, eller dräpas måste, föras til luderorter, eller ther the ey äro, nedergräfwas afsides ifrån byn, wägar och siöar, och wari bondans legohion skyldigt til thetta så wäl som alt annat lofligit arbete: undandrager sig någor thet at giöra; miste halfwa åhrslönen, och betale thertil twå daler: hwilken någrom förwitar thet, at han hafwer sådant sotdödt fä, hästar, eller hundar utfördt, huden afdragit och nedergräfwit, eller lefwande boskap hulpit, åderlåtit, botat, eller wallackadt; böte fyratyo daler, eller plichte med kropp.
§ 6.
Dräper man annars hund; betale then, och böte ther til tre daler: är han wall- iagt- eller bunden gårdshund; böte dubbelt: wanartig hund, och then folk eller fä biter, må ingen hafwa: ho then ifrån sig, eller ifrån fä drifwer, och til döds slår, om nöden så fordrar, wari saklös.
Jagthund må man på sin mark uptaga och qwarhålla; then ägaren sedan löse med tre daler, och betale skadan, om han wiliande låtit släppa honom på annars ägor.
§ 7.
Dräper fä annars boskap och fä som ey ätas må; betale ägaren, hwars fä skadan giorde, helftena af thes wärde som dödt blef: kan thet ätas; betale fierdadelen af wärdet, och then hafwe thet döda, som thet förr ägde: dräpa bij annars biståck; wari lag samma.
Sargas fä; betale halfwa läkislön och halfwan skada: wet han, eller är therom påminter, at hans fä wahnt är at giöra skada; giälde åter med fullom giäldom thet som dödas, eller såras, ware sig läkislön för såramålet, eller annar skade: gälde och then som hund äger hwad fä han första gången dödar, eller sårar, och förgiöre hunden; eller andra gången betale hwad han skadar, och böte iämwäl helftena af thes wärde; men tredia gängen betale skadan, och böte thertil så mycket thet wärdt är som han skadat hafwer.
§ 8.
Hwilkens hund blifwer wild, och ägaren, strax han thet weta får, honom ey instänger, eller dräper: sarger han några människo böte tyo daler Synes i utkastet något utlåtit wara eftersom ther icke talas menniskio.
Conf.
c.
5 § 3 i Såramålom.&amp;gt;: sargar han fä, eller annat qwickt i boskapi annars; betale ägaren skadan, och böte thertil thes halfwa wärde.
Sargar han annan gång; giälde skadan åter, och böte thes fulla wärde som sargat blef&amp;lt; C.
47 h. t. LL.
.
Cap.
XVI.
Huru bys oskifta ägor i iord och fiskewatn må nyttias, och then straffas som oskift olagligen, eller annars dehl brukar.
§ 1.
Bysins skog och mark, som oskift är, bruke hwar och en som i by bor sig til nödtorft, och äge theraf taga och hemta tårf, näfwer, wed, kol, timber, bielkar, gärdsel och hwad til thes hus och gård tarfwas, men ey af bole föra, eller androm uplåta och sälia: giör thet någor; betale skadan, och böte för hwario mansbördo fyra öra, för hwart lass twå mark: äro flere jordägande i by; ther må then, som begärar, sin dehl igenom laga skifte afskilia och lagligen häfda: sälier någor af bys oskipta ägor och mark, sedan skifte lagligen begärt är; böte som sägs § 3.
Är man och iordägande i twenne byom; tage tå ey af ens bys mark wed, timber, näfwer, gärdsel och slikt, och före til annan by, wid samma bot, utan skipt är, och nyttie tå och lite hwar åt sinom lott, hwad hon har af nöden sielfwer at bruka, eller sälia.
§ 2.
Oskift mark, som til äng tienar, förderfwes ey med torfskyrd wid bot samma som § 1 sagt är; ey eller ned- eller topphugges trä för löf och näfwer skuld, utan flås och qwistes.
§ 3.
Eho som på almenna härads- sokna- och bys ägor, ther han ingen dehl sielfwer hafwer, eller på annars afdeltom och enskyldom skoge olåfwandes hugger, eller tager tårf, näfwer, löf, bast, wed, gärdsel, timber, eller hwad thet är; giälde allan skadan, och böte för hwario mansbördo första gången en daler, för hwart hästelass fyra daler, annan gång dubbelt: skier thet i konungens afmärkta parkar och diurgårdar; böte för hwario trä första gången tyo daler, annan gång dubbelt: men för bärande trä, skipswärke och mastträ särskilt, som cap.
21 och 30 säger.
§ 4.
Oskift fiskewatn måge the, som thet tilsamman äga, oskift bruka, eller til skiftes begära, och fiskewärk, hwar efter sin ägolott i by, eller hwar för tege sinom uprätta: wilia någre fiskewärka i oskifto watne bruka, men andre hwar sin lott weta, och för sig hafwa; råde tå the som flere sammanhålla och äga största delen af watnet.
Samma lag wari, om flere wilia not sammanhafwa, och oskift watn til fiskning bruka, och andre wilia dela: dock må ingen i oskift watn, när fisken uti fiskelek upstiger, med not, liustro, eller nät fara, eller på något sätt hinder giöra wid tre dalers böter, och hafwi ther til allan sin redskap förwärkat.
§ 5.
Lägger man miärda, eller nät i annars fiskewatn, eller far ther med liustro utom fiskelek; böte tre daler, men i fiskelek dubbelt, och hafwi förwärkat hwad han fångit: drager han not; böte sex daler, och må hans redskap, båt, not och nät, häst och släda, eller hwad thet är han far med, som finnes inom annars ägor med the åwärkan, tagas och qwarhållas til thes the återlösas; men ey hemligen, eller med wålde afhändas wid bot som 14 cap.
4 § förmäles.
Cap.
XVII.
Huru bysens oskifta ägor mågo intagas, rydskog brukas, och then plichta som olagliga intager.
§ 1.
Nu wil then i byn bor, och iord äger, ånyo uptaga något af ene eller flera bysens oskifta ägor uti iord eller watn; tilsägi han tå allom iordägandom först lagligen, och tilbiude iämte sig at byggia.
§ 2.
Wilia the ey, utan han söker laga skifte, och wil sin dehl i skog, iord, eller watn häfda och byggia: ransake tå therom häradsrätten och döme, och förhielpe honom til sin dehl uti allo oskifto, som kan delas, eller byggias och nyttias androm skadelöst: men then af grannom, som wägrar och hindrar annan som begärar laga skifte, och likawäl brukar hans och byns oskifta ägor, böte som föregående capitel 3 § säger.
§ 3.
Äro ther forsar, strömmar och annat, som ey må, eller kan delas; begäre then, som byggia wil, häradsrättens låf och dom på hwad sätt, wilkor och tid han må ther wärk byggia och nyttia, och bygge tå allena, om andre iordägande ey wilia innan åhr och dag med honom på samma wilkor byggia.
Nu hafwer han nyttiat och fult för sinom kostnad fått efter mätsmanna ordom; nyttin tå alle iordägande samma wärk, hwar efter ägo sine; eller förene han sig som bygdt hafwer med them; eller söke häradsrättens låf och dom, om the bygning ännu länger må stå och häfdas för samma, eller annor afgiäld til iord- och skattägande.
§ 4.
Hwilken som utan låf bygger, eller intager torp, och stänger bysins oskifta ägor; hafwi sitt arbete och frukten til jordägande förwärkat, och böte första åhr tolf daler, och sedan dubbelt för hwario åhr han oskifta ägor innehafwer och häfdar.
§ 5.
Rydskog och mark må hwar och en som i by äger grannom sinom tilbiuda med sig at dela, och hwar sin dehl uptaga.
Nu får han sin laga dehl af; nyttie then tå, och behålle bäst han kan och gitter.
Blifwer skogen ey delter; stängie ey länger än try åhr til hö, säd, rofwor, mulbete, eller hwad thet är, sedan läggi åter til byens oskifta ägor, eller böte som sagdt är; med mindre thet pröfwas kan, at gården och åboen sådana intagor betarfwar, och byn til utmark och mulbete ey skadas: wari dock hwariom och enom efterlåtit sin dehl theremot lagligen at åtniuta.
§ 6.
Rifwer någor the bygning som uppsatt är med mästa och största iordägande, eller häradsrättens lof; böte för wåldswärkan, som i Edsöresbalken skils, och bygge up igen som förr war.
Cap, XVIII.
Om qwarnar och fiskewärk.
§ 1.
Ligger mölnostader inom ens bys bolstad; niute hwar och en som i by äger sin rätta lott at byggia och intaga: ligger han emellan flera bolstada; hafwi halfwan hwar så långt som bysins ägor räckia: men annat oskattlagdt watn och strömmar til fiske och annor wärk, som liggia wid flera byars ägor, nyttin alle efter then dehl the i bolbynom äga, oskaddom konungsligom och kronones rätt, samt allmogans til allmenna fiske, siö och strömmar.
§ 2.
Eij må någor qwarn, fiskewärk, eller andra bygning läggia och hafwa; eller låta pålar qwarstå uti åom, strömom och watnom, utan han lemnar, ther konungs ådren är, tridia delen af watnet öpen, och ther segelled är tolf alnar, til båtaled otta alnar i diupesta watnet.
Hwar annorlunda bygger; rifwe up, och böte första åhr tolf daler, sedan dubbelt för hwario åhr han häfdar sådana bygning, och giälde skadan: hafwin dock sin rätt, häfd och frihet förbehållen och oförskränkt alla bergwärk, bruk och hamrar, skattlagda qwarnar och fiskewärk, som med konungens lof och til landsens nytto och bästa lagligen bygda äro, eller inrättas kunna.
§ 3.
Byggi ey eller någor wid tolf dalers böter, eller dammar nedanhålle så at watnet går och swäfwar på andras ägor och bygnadt, ey eller ofwan så at thet brister och förbehålles för then som nedan bor och lagligen bygdt hafwer: öpne hwar och en Walborgsmässotid sin dam och luko för watnet som til åker och äng flyter; eller böte första gången tre daler, annan gång dubbelt, och giälde allan skadan åter: förwaren och the, som hafwa sågqwarnar, med kistor under sågen och annarledes, at sågespån ey upfylla åån, eller på åker och äng komma; eller böten tolf daler, och fyllen skadan.
§ 4.
Giöre och ingen utan häradsrättens syn och dom nya renlar, dijken, skyrdar och grafwar eller andra åwärkan och byggning i oskifto eller egno watne, thermed diupet och fiskeri ur förra rätta läge och ställe ifrån androm at förwända: skier thet; böte tolf daler, och läggi alt åter som förr warit hafwer, och uprätte ther til skadan.
§ 5.
Ther skattlagda och förr lagligen bygda qwarnar när äro, må ingen sättia ny qwarn förr än häradsrätten therom ransakat hafwer, och gifwit landshöfdingen tilkiänna, hwilken må förordna och låta häradsrätten lagligen döma, hwarest och huru ny qwarn må byggias, som kronone och landet til nytto pröfwas, samt iordäganden finnes berättigad til utan annars laga förfång.
Om wäderqwarnar wari lag samma.
Intager någor annars mäld på oskattlagdan qwarn utan lof, som sagdt är; böte första gången fem daler, sedan hwar gång dubbelt, och hafwi thertil förwärkat qwarntullen som han alla gånger tagit.
Cap.
XIX.
Huru swijn mågo ringas, och på ållina skog släppas.
§ 1.
Alla swijn som gräfwa kunna skola ringada wara then tid tiälan ur iorden är; och rese brofogden hwario weko genom sokn, ther honom befalt är at påse, ifrån by och til by om sommaren, och uptagi alla the swijn han oringada finner, och ther äganden ey wil them med fierdung af thy the wärda äro strax lösa, före till häradslänsmannen, hwarest äganden them sedan för halfwo wärde må lösa, och brofogden niute af thy allo tridia delen för mödo sine: försummar brofogden thet, tagi eho som wil och kan the oringada swijn, helst then som them i sina ägor finner, och skada lider, och niute samma rätt som brofogden: häradsfogaten och länsmannen skola hafwa inseende, at brofogden rätteliga giör sitt embete, eller låta honom bota tre daler för hwario weko han försumar som nu sagdt är.
§ 2.
Äga flere tilsamman ållina skog, eller bokskog; förene the sig i rättan tid, huru många swijn therpå kunna födas, och insläppe hwar efter thy han i skoge äger, eller for andras andehl afgiäld gifwer: insläpper någor flera swijn än han bör; hafwin the andre macht, them at intaga, och han böte för hwart ena mark, och gälde skadan: förena ey the sig, som sagdt är; hafwi tå inga macht at hindra, eller intaga annars swijn, som hwart om annat löpa ur skog och i skog, ther the ostängde samman liggia; kan och en så många swijn ey hafwa, eller fä at insläppa; niute the andra hans dehl saklöst.
Then som antager annars swijn och boskap til foder för lego; återskaffe them, eller giälde wärdet som war tå the emottogos, eller wise at the af sot eller annor händelse, hwartil han icke warit wållande, förkommit.
§ 3.
Nu kommer annars swijn på then ållina skog som ifrån androm ligger och afskild är; sägi tå skogäganden swijnägandenom til första och andra gången, at han them tädan hemtar och afhåller: finnas the ther sedan; tå mågo the intagas, och ägande med hwarandrom förenas; eller gode män pröfwen hwad för them skal betalas, och om the qwarra gå, eller borttagas skola.
§ 4.
Släpper någor wiliande sina swijn uti annars inhägnadan ållina skog, ther han ingen dehl äger; hafwi förgiordt swijnen skogägandom enskylt: men komma swijn och fä, som åldon äta inom annars inhägnada ållina skog annarledes; gånge tå thermed som 13 och 14 cap.
förmäla.
Cap.
XX.
Huru flera bya oskift mark må nyttias, och huru med mulbete, hiordawård och wallgång skal förhållas.
§ 1.
Ligger skog och mark odelt flera bya emellan; then må hwar by oskiftan nyttia, eller til rätta skift begära, som om bys oskifta ägor i 17 cap.
sagdt är: äro ägor bya mellan delta, och häfdar man annars ägor; böte tå hwart om sig, som lag säger.
§ 2.
Ostängd mark och hiordawall mågo alle, som then äga til mulbete nyttia, och theras fä hwart om annat gå: then by, som sielfwer hiordawall ey äger, förene sig med androm, och läge för fä sino.
§ 3.
Förena sig bönder uti enom by eller flerom om sitt gärdes eller boskaps wård och hiordahåld; betale then som ey håller, ehwad boskapen af hans förwållande eller försumelse giör, eller far skada, och mågo i ställe för poikar til wallgång heller brukas qwinfolk, så mycket som möjeligit är, och hwars och ens lägenhet och wilkår kunna tillåta Kongl.
M: ts bref 17 Novemb.
1686..
Samma lag wari om hiordhåld i stadenom.
§ 4.
Tappar wallhion bort något af boskapi; eller willdiur giör skada, then wallhionet pröfwes kunnat hindra; betale med sine tienstlego, eller kropsplicht: försummar wallhion, och är ey när, at skade hiordenom therigenom skier; wari lag samma Ubi eadem ratio, idem quoque ius, l.
... ff. Ad leg. Aqvil.
et DD ad h. l., cap.
48 § 2 fin.
Bygbr.
LL.
.
§ 5.
Lägges gildror och snaror uti laga tid, och lyses, och warnar husbonde sitt wallhion, och wisar hwar the liggia, boskapen thes bättre för them at achta, men wallhionet giör thet ey; wari lag samma: warnar ey således husbonden; hafwi sielfwer skadan: äro ey gilder laglyste; giälde skadan then gildror satte.
§ 6.
Får folk död af annars gildror; dömes som i Dråpmålom stadgas.
Cap.
XXI.
Huru bötas skal när bärande trä olofligen hugges, och at andra igen planteras skola.
§ 1.
Bärande trä, som äro ek, bok, apel, oxel, hägg, hassel och thylika må frälsisman uti egna afdelta ägor, ther han iorden och afradet äger sig til nytto sielfwer fälla, eller tillåta androm at hugga.
§ 2.
Hwilken skattabonde, landbo, prester, eller the som skatta och krono iordagots och heman på lön, boställe, eller rusttienist besittia och hafwa, på sina gårdars, eller andra kronoägor och allmänningar hugga, eller på hwariohanda annat sätt skada bärande trä, at något thera förtorkas eller förfaller; hafwin the förwärkat thet trä, och böten nyo daler til konungen, om thet skier på skatta och krono iord, så ock tre daler til treskiftes för ek och bok: skier thet på frälsisiord; niute frälsisman samma rätt i böter: hugger man apel, eller oxel; böte och för hwario trä tre daler, och halfwo mindre för hassel, hägg, och andra sådana bärande trä: samma lag wari, om frälsisman hugger, eller skadar bärande trä uti oskifta byaägor och allmänningar, och trät förfallit til them, som iord i samma by med honom äga, en eller flera, efter öratalet.
§ 3.
Nu skier thet uti konungens park; ligge tå thet i twebotum, som konungenom allena tilfalla: skier thet i krono allmenningar; böte som sagdt är 2 §.
§ 4.
Nederhugger eller förspiller någor upsåteligen annars bärande trä, eller the som man för prydnaden skul wid sina hus, wägar, eller annarstads hafwer planterat; plichte som i Edsörisbalkenom 5 cap.
12 § förmäles Thet som i utkastet fölier synes kunna gå ut, och i stället skrifwas, som här utsatt är, eftersom om thessa casibus stadgat är uti c.
4 § 11 i Edsörisbalkenom, och thet annorlunda än i thenna balk.
.
§ 5.
Finnes uti allmänningen, eller skatta och kronoägor bärande trä som är öfwerflödigt, gammalt och förtorkat; eller står ek, bok, apel, åker, eller äng til mehn och skada: söke tå then som begärer them at hugga, hälst then iorden äger, eller skada lider, landshöfdingen om lof; han må sedan therom förordna som skiäligit och nyttigt pröfwas: dock så, at om thet trä är uti konungens enskylta parkar; låte tå therom igenom konungens jägeribetiente och the flera thertil bestälta ransakas; men uti härads och landsallmänningar igenom landshöfdingen och nemden förrättas.
Pröfwas någor i thesso måleno annarledes hafwa ransakat och witnat än som tilbör: skier thet af förseende; böte fem daler: skier thet af wilia och upsåt; böte tyo daler, och trät wari konungenom hemfallit Synes kunna uti utkastet utgå: » häradet hemfallit ».
Ty thesse allmenningar höra konungen til, Kongl.
M: ts Bref 5 Jan.
1685, Kongl.
M: ts Förordn.
3 Febr.
1691, Kongl.
M.
Bref 23 Nov.
1696..
Mågo och öfwerflödiga så och gamla och torra trä landet till nytto för rätta orsaker, eller skiälig til konungen betalning uplåtas, serdeles them, som theraf bygning och handawärk giöra kunna och wilia: dock skall all ek och bok, som tillåtes at huggas först af jägeribetiente med kronones hammar märkas: men hägg, oxel och theslika trä, som åker och ängswallenom til mehn och hinder stå, må iordäganden afrödia, doch först låta någon af jägeribetientom them syna: hassel må jordägande efter nödtorften afrödia.
Skier thet annarledes; böte som förr är sagdt, och then som ey orkar botum, plichte med kroppen.
§ 6.
Alla förbudna trä, som någor olofligen i förbemälta orter emot konungens rätt hafwer nederfält, fast än han therföre, som sagdt är, plichtat med penningaböter, eller kropp, hemfalle konungenom Högstb: te Förordn.
23 Nov.
1696..
Nu kan någor lagligen öfwertygas, med androm i sådana måtto hemliga, sig till nytto, handlat hafwa, at om han therföre blefwe anklagad och sakfälter, intet hafwande at böta med, utan måste således undergå kroppsplicht, honom tå bestås skulle för hwario trä något serdeles: then som så giör, ligge i samma botum.
Under thesso lag warin och the ekar och ekeplankor, samt andra förbudna trä, som hemligen kunna huggas, och til kiöpstäder olofligen framföras.
§ 7.
Alle the frälsismän och andre, som bärande trä unga eller gamla uti egna ägor, eller annarstads mågo hugga; så och then, som them utan lof olagligen fäller, eller skadar, sätin för hwario trä uti samma skog och ägor af ållon eller kiärnan sex trä af samma slag, men i allmänningen och konungens parkar otta, och them omgärden och sköten til thes the utur boskapsbeten wuxna äro, eller böten för hwart trä, som ey planteras och wårdas, fierdadels bot emot then som olofliga hugger.
Så plantere ock then och wårde sex i stället för eno, som han fäller, hugger och uptager af lön, lind, alm, ask, och slika flera trä, som störra nytto med sig hafwa än andra ofruktbara: giör han thet ey; böte en daler för hwario träno.
§ 8.
Af allo thy som i skoge fälles antingen til timber, wed, gärdsel, eller hwad thet helst är, skola strax qwistarna, och alt som afhugges, tillika med förtorkade trä, nederliggiande ris, stubbar och windfälle wäl upränsas och bortföras; eller ther thet icke tå, och [på?
] en gång skie kan, annan tid wäl sammanhemtas och afrödias Synes här kunna straff tilsättias; eliest synes lagen wara ofullkomlig.
.
Cap.
XXII.
Om högdiur, hara och fogel, eller huru bötas skal, när the olagligen skiutas eller fångas.
§ 1.
Emellan Medfasto och Olofsmässo skiute ingen eller fånge högdiur, elg, hiort och råå, såsom ey eller harar och foglar, tiädrar, orrar, hierpar, rapp- och åkerhöns, och swanor; wid straff för elg och hiort femtyo daler, rådiur tiugufem daler, hara och fogel tyo daler; undantagno, at frälsisman må sina frihet niuta på sina egna ägor wid foglalekar, samt harar, hägrar, stårkar och them lika skiuta.
Efterlåtis och them som i skiärgårdarna och annarstads bo at fånga siöfogel med nätiom, och eliest skiuta, som the bäst kunna och gitta; dock att theras ägg och ungar ey aldeles utödas mågo Kongl.
M: ts Stadga om diur och fogelsk [iutande] 1664 art. 2..
§ 2.
Ey eller skiute eller iage någor utan konungens särskilta lof, en eller annan tid, uti någrom af konungens fredkallada parkar: giör thet någor; hafwi förwärkat thet han ther fått [ɔ: fält?
], och böte för råå och annor högdiur första gången femtyo daler, annan gång dubbelt, och tridia gången miste lifwet: för hara och fogel första gången tiugu daler, andra gången dubbelt.
Skier thet i annars inhägnada diurgårdar; straffes som 4 § säger, och gånge thertil i botum för hara och fogel, som om annan tiufnad.
§ 3.
Utom berörda tid och orter må frälsisman fälla [alla] handa slags diur uti sina enskylta ägor: men ther the tillika med androm äga iorden uti oskifta bysens ägor och almänningar, mågo the allenast fånga, eller fälla råå, hara och fogel til egit husbehof, men ey at sälia, ey eller elg, hiort, rapp- och åkerhöns fånga: men then skytt och tienare, som af husbondenom til diur- och fogla iagt brukas, och olofligen til andra förhandlar ehwad han fångar, böte som för annan tiufnad: iagar ock någor frälsismans tienare på hans ägor, utan thes rätta lof och minne; plichte som nästa § säger.
§ 4.
Ingen frälsisman iage eller skiute uti annars ägor, ther han någon dehl icke äger, utan rätta iordägandens lof, som sielfwer rätt hafwer at iaga; ey eller bönder, landboar, prester, eller någor ofrälsis man på någon tid eller ort; ey eller the frälsismän som besittia konungens gårdar, bruk och hemman för lön, boställe, rusttienst, eller afrad och arende; ey eller bruksförwaltare, eller theras folk, någon tid på samma eller andra kronoägor och allmänningar: skiuter någor förbudna diur och fogel, eller med snaro, gildror, eller iagt sielfwer fångar, eller androm thet tillåter; böte för elg och hiort femtyo daler, rådiur tiugufem daler, hara och fogel tyo daler, och iordäganden niute diuret, eller thes wärde: giör han thet på förbuden tid och ort; straffes thertil som § 1 och 2 säger: doch undantages thessa landskap, som äro Dahl i Westergötland, Wermeland, Dala i Bärgslagen, Norlanden och Finland Thessa landskap synes kunna här inflyta utan anwisning til Kongl.
Förord.
såsom the och i S. LL.
uttryckeligen upräknas.
; hwilkas inbyggiarom wari som härtils efterlåtit them i laga tid at fälla.
Förbryta sig emot thet som sagdt är oskattlagde torpare, löst folk, och the som i stora skogar sig nedsatt och skattlagda hemman ey åbo; wari lag samma.
§ 5.
Hwilken ofrälsisman någon tid, eller frälsisman på olaga tid och ort lägger spiut, eller snaro för förbudna diur och fogel, eller med iagttyg går; böte tyo daler fast han intet fångar: så böte och then ofrälsisman, som gifwer androm lof at iaga på sina, eller kronones ägor, och han som diur fäller, böte ey thes mindre.
Men then iägeribetiente, som sielfwer utan konungens särskilta befallning, eller tilstånd til sina nytto iagar, eller gifwer androm lof på then tid eller ort han ey må iaga; böte för hwario som fångas, eller fälles dubbelt, och wari thertil sina tienist förlustig: wet han ock, at någor olofligen iagar, och ey wid nästa häradsting lagligen söker then brotsliga, han ware sig hög, eller låg, ey eller förr thet för sinom förman angifwer; böte för hwart och ett som § 4 förmäler.
§ 6.
Kronones betiente mågo them, som på olaga tid och ort finnes, aftaga deras nät och redskap, samt borttaga eller dräpa the iagthundar, som någor utan lof med sig förer; eller löse äro, och inkomma uti konungens iageplatsar och diurgårdar.
Tilfogar någor therföre kronones betientom hugg, slag och oförrätt, och enär the sina tienst i thesso måleno rätteligen giöra straffes som i Edsöresbalkenom 3 cap.
Ursprungligen: 2 cap.&amp;gt; urskils&amp;lt; Thetta är infördt efter Cap.
2 Edsörisb.
eftersom ther annarledes therom stadgas uti utkastet.
.
§ 7.
Finner någor, then eliest ey må fånga, högdiur, som af warg, eller andro rofdiur rifwit är, och thet uptager; eller fångas thet när man hafwer lagligen uprättadt nät, spiut, skall, wargagårdar och gropar för wargar och andra skadediur; tilsäge han tå nästom iägeribetientom, eller ther the ey när wid handena finnes, twem androm godom mannom, och wise, huru och hwad diuret fått til skada: skier thet ey; böte som 4 § säger: är thet ey förderfwat; gifwes åter wid samma straff, som förr är sagdt.
§ 8.
Uti skäriom må ey eller någon på andras holmar fogel fånga, eller ägg hemta wid fyra dalers böter: och gifwi thertil åter thet han ther tagit hafwer, eller thes wärde.
Cap.
XXIII.
Huru skadediur mågo fällas, samt skall och wargagårdar hållas.
§ 1.
Hwar man fånge och skiute åt saklöso skadeliga diur: såsom biörn, warg, lo, räf, ierf, mård, utter, bäfwer, och flera sådana; så och roffoglar, örn, hök, glado, uglo, samt siel, ehwar the kunna finnas.
§ 2.
Alle the i länet bo, frälse, krigsbefehl och bönder, ingom undantagnom, utan the äro prestar, klockare, oskattlagde torpare och inhyses folk, uppehälle skall och iagt, så at för hwario gårde hålles, och när iagten påbiudes färdigt hafwes fyra famna långt, och fem alna högt warganät, så starkt, at thet ey brister när en man stiger theruppå; eller i ställe för nät iagtlappar med sitt tilbehör: ther och allmogen förr intet nät hafwer; giöres ther til wist sammanskott, som häradsfogden bör upbära Thet som fölier synes uti utkastet icke behöfwas, eftersom thet samma förr sägs.
.
§ 3.
Ifrån hwario matlag och gårde infinne sig på dag och ort, som till skall förordnas, en wuxen man, antingen med bösso, iagtwärio, eller yxa så tidigt som the blifwa kallade: hwilken utan laga förfall, som för skallafogdanom af twem mannom witnas skola, sig i tid ey infinner; eller kommer utan dugeligit nät, eller iagttyg; eller ey står ther han stälter blifwer; eller ställer sig otidig, giör oliud, upslår och uptänder eld; eller går ifrån skallen förr än lof gifwes, böte en daler: blifwer han aldeles ute; böte twå daler, och annan gång dubbelt: thessa böter må skallafogden med enom af nemden rätteligen af then brotsliga upkräfia, och hafwa theraf femta delen för sine mödo: wil then brotslige ey utgifwa böterna inom fiorton dagar sedan han tilsagd warder; stemmes tå til nästa ting, och böte ther til för tresko efter Rättegångsbalken, utan han pröfwas kan något theremot skiäligen inwända, som och bör lagligen höras.
Förtiger skallafogden then som borto war, eller sig, som sagt är, förbrutit; eller gifwer han, eller annar någrom lof utan skiälig orsak at wara borto; böte twå daler.
§ 4.
I hwario sokn, thersom behöfwes, byggin alle som ther bo och iord äga, hwar efter ägo sine, en wargagård, then en fierdung af soknen hålle hwart åhr wid macht, och hielpe thertil torpare sin bolby, så och then ängena får slå, eller byggin alle samtligen för ödesgårdarna.
Hwilken som kallad warder til thenna bygning, och ey kommer; böte sex marker, och bygge äntå icke thes mindre: förfaller wargagård; böte then fierdung, som wid macht hålla borde, femton daler.
§ 5.
Försumar någor sina wacht och arbete wid wargagropena, tå han tilsagd warder bete ther at hålla: böte hwar dag en daler: och then som thet upsatte betet dräper, eller nederrifwer; böte tre daler: slår någor neder wargagrop och thes tyg; böte tyo daler, och rätte henne up igen.
§ 6.
Hwilkens fä sotdör, eller odugeligit blifwer i thy län som iagttyg med lappar, eller wargagårdar brukas; han må thet ey utkasta, utan nästom skogswaktarom kundgiöra; hwilken utwise föresattan ort ther luder läggias skal, och sedan thijtföres ludret wid tre dalers bot: tilsäger icke han som miste, eller thijt ey förer; böte, som sagt är, tre daler: gifwer någor sin häst, eller annat stort fä at dräpas, eller thet som dör til luderorten förer; wari thet året fri för iagt och skall, och niute thertil för thy som lefwande thijt föres något af iägeri sakörom.
§ 7.
Försumar iägmästare i rättom tid genom skogen skalla ther iagt bör anställas; eller giöra ey thes betiente hwad them biudes; eller ey infinna sig i tid när iagt anställes; druckne komma, giöra oredo, och allmogen rätteligen ey anföra; böte iägmästare tyo daler, landtiägare och heijderidare fem daler, kronoskytt och skogswaktare twå daler; annan gång dubbelt, och gälde skadan: men tredia gången warin quitte tienist sine.
§ 8.
På thet och wissa skall i hwario landskapi igenom skallalag thesto bättre mågo anställas, så at skadeliga diur, som icke alla fällas kunna, åtminstone fördrifwas utur the landskap som bäst bebygda, och med boskapi mäst försedda och försorgda äro: ty hafwi och hwar landshöfding noga inseende therwid, at alt som til willdiurens utödning och förderfwelse kan finnas nödigt och nyttigt, må skaffas wid handena och wärkställas Kongl.
M: t Förord.
1647 art. 17, och 1664 cit.
art..
§ 9.
Utom förnämda skall, wari och iägmästare plichtig med sinom underhafwandom, biörnar, wargår, och andra slika skadediur sökia at skiuta och fälla; sålunda och så lagande, at alle under hans lydno stående kronoskyttar sig til then ända sammansättia, fördela, och thet wärkeligen fullkomna: tå the och hafwa kunna efter flit och förtienst af iägeri sakörom at bekomma.
§ 10.
Nu kan så hända, at någre af allmogenom å landet thessa skadeliga willdiur, igenom gildror eller wargakulor, eller hwariohanda annat medel kunna dräpa och fälla; eller under staden hörande på stadsens ägor: tå må landshöfdingen å orten tilse, at the som befinnas i sanning sådana willdiur fält och dräpit hafwa, bekomma fyra daler för hwariom gammal biörn, för biörnunge en daler, för hwariom warg twå daler, wargunge en daler Cit.
constit.
1647 art. 18 och 1664 eod.
art. Conf.
c.
27 Bygnb.
Suderm.
LL.&amp;gt;: hwilka penningar konungen bestå wil, i stadenom af stadsens medel at utgifwas, och å landet af landsens räntor i samma härade, eller jägeri sakörom, ther icke i häradskistone kunde wara at tilgå&amp;lt; Then 8 artic.
uti utkastet synes kunna gå ut, eftersom i the förordningar icke finnes något här til hörande som icke här indragit är, och än mehr.
.
Cap.
XXIV.
Huru egna, oskifta och allmenna ägor mågo til swedior brukas.
§ 1.
Uti egna ägor inom gärdesgård och hägnadt fälle och swedie hwar och en små skog som til åker och ängiarödning tienlig är: men skadas ey therigenom mastskiepswärke och timberskog.
§ 2.
Frälsisman hafwi macht swedioland at fälla, eller androm thet tillåta uti thes enskylta skog inom eller utom gärde, ther han äger både iorden och afradet; dock så at allmenna bruk och bärgswärk ey skadas: oskiftan skog och mark må frälsisman ey annarledes än 4 § säger til swedior bruka.
§ 3.
Ther stora bruk och bärgswärk med konungens lof och nytto uprättada äro, eller blifwa, skola alle afstå med swediande inom then ort konungen biuder; iämwäl ther stor timberskog, mastoch bärande trä i myckenhet finnes: ho som theremot bryter och fäller, eller sweder i allmenna skogar och förbudna orter; böte som för wåldswärk, och giälde allan skadan bruk och bärgswärk therigenom taga, konungens ensak.
§ 4.
Finnes annor iord eller mark inom wärn och gärde, som bonde eller landbo kan til åker och äng rödia, rothugga, kringgräfwa och med aflopsdiken bereda; fälle han tå inga swedior utom sitt gärde och hägnadt: fins ey sådana iord, och kan eller tarfwar bonden mera häfda än han upbrukat hafwer; söke hos häradsrätten, som med häradsfogdanom må honom sin wissa dehl uti oskiftom bysens skoge tildela, och så mycket som han årligen må i skogenom swedia, helst af sådana mark, som han sedan kan til åker och äng bruka och inhägna: hwar annarledes än med lof, eller mehr än sagdt är, til swedior i egnom skoge fäller; böte tretyo daler: men för oskiftom bysens skog, så ock landbo, som utan iordägandens lof swedior fäller; böte dubbelt och giälde skadan.
Nu kan hända, at bonde missbrukar sin ägendom thet gemena bästa til afsaknad i thy at han stora mastträn, diurstånd, och annat slikt hugger til swediofall: plichte tå med hundrade daler, och miste ther til grödona Kongl.
M: tz Rescript 24 Mart.
1698..
Om them som föröfwa onödigt skogsfällande på the orter, som icke låta uprödia sig, wari lag samma.
Cap.
XXV.
Huru skogseld skall förekommas.
§ 1.
Hwar som swedioland antända wil och må; han achte och förese med allo warsamhet och åhugo, at elden therutom ey komma må widare; i synnerhet afrödie han skogen näst omkring swediolandet, rothugge och, om skie kan, jorden upgrafwe, watn och redskap wid handena hafwe, så och nästom grannom tilsäge at beredda när eller hema wara, honom, ther så behof giörs, at hielpa, til thes elden wäl warder utsläckt; eho förr än han så beredt hafwer, eller när starkt wäder, stora torkåhr och hete är, uptänder swedioland; böte tyo daler, ändock ingen skade skier, och wari sitt säde och arbete till konungen förlustig: skier och skade; giälde then samma med sine ägendom, och böte hundrade daler.
§ 2.
Nu kan then eld, som så är achtad, widare fara, eller sig fördölia, och sedan skada giöra, tilsägi han tå, som elden uptände, wid samma bot, flerom grannom, och ther kyrkia när är, med klemtande hielp påkalle, och sedan till wådabot gifwi, för hwariom byskoge, som brinner, tiugu daler ägandens ensak, för hwario ek och bok tre daler, iämte plantering af nya trän, som förr är sagdt, men för by och kyrkior som 6 cap.
säger: skier ingen skade; wari saklös.
§ 3 Här synes § 4 uti utkastet kunna fölia näst efter § 2 och altså blifwa 3..
Uptänder någor eld af annor orsak eller tilfälle, eller resande man, ute på markene, och ey wäl utsläcker: böte tretijo daler: uptänder han tå starkt wäder är, och långsam torka, eller ther skog och fahre är, och ey släcker; böte dubbelt, fast ingen skada skier: kommer ther skade af; gälde skadan, och böte hundrade daler, och hafwi then som iordena äger, eller eho först åkärer målsäganda rätt, och macht at qwarhålla obekanta och lösa personer, som § 7 säger.
§ 4.
Ey må man någon tid tilstädia sina wallbarn eld utbära och i skogenom uptända wid the böter som 1 § förmäler: skier och skada; böte hwart om sig.
§ 5.
Enär och hwarest skogseld upkommer och tiltager, skola the, som then warse, eller tilsagde blifwa, til thes släckiande sig strax begifwa; eller böten tiugu daler: tiltager faren; sägin the thå nästa landsbetienta i orten till, hwilke skola alle, så härads- bruks- bärgshytto- och grufwofogdar, som iägeribetiente och skogswachtare, läns- och fierdungsmän, strax the skogselden sielfwe se, therom höra, eller tilsägias, sig tijt begifwa, och hwilken först tijt kommer, med bud och budkafla, som wid tiugu dalers bot ey nederläggias må, biude och tilhålle alle närboande af allmoganom at afsända åt minstone en man af hwariom gårde, samt en soldat af nästa kneckterota med yxer, bilor, hackor, spadar och watnkäriller.
§ 6.
Hwilken af allmoganom med bud och budkafla om wådeld tilsagd warder, och ey kommer; eller förr än elden fördämpad är, och rätt lof gifwes, ifrån sitt arbete och ställe träder: böte tiugu daler.
Kommer han elliest alt för sehnt, ther han förr komma kunnat; wari lag samma.
§ 7.
Häradsfogdar och landsbetiente, skola strax på platsen noga ransaka, hwilken elden uptändt hafwer: finnes then, och är han bofast och förmögen at giälda, eller wilia hans grannar gå för honom i borgen; stemmes til nästa ting at swara i sakene: är han resande, lös person, eller sådan som kännes ey god skadan at giälda och ey borgen får; tages i förwar, och angifwes hos häradshöfdingen, som strax ting stemma skal, och thes sak och brott lagligen afdöma: fins ingen som elden utburit hafwer; böte häradet hwart om sig, som 2 § säger; doch så, at alle uti häradet belägne så konungs- sätu- och ladugårdar, som prästgårdar och hwariahanda bondahemman, efter hemmannatalet sammaskiuta skola: nemligen tu halfwa, och fyra fierdadels hemman, och så widare at räkna emot ett helt, och säterien efter hemmannatalet, hwaraf the bestå Kongl.
M: ts bref 6 Decemb.
1695..
§ 8.
Nu försuma härads- och bruksfogdar, iägemästare och landtiägare til skogseld at komma, när the blifwa then warse, eller få bud, och icke göra sitt ämbete; böten fyratyo daler, länsman och the andre halfwo mindre: försumar häradsfogden och länsman at utleta, hwilken skogselden utsläpt hafwer, och then til answar ställa; bötin sielfwe thes sak.
Cap.
XXVI.
Huru allmänningar, store skogar och ägor nyttias mågo.
§ 1.
Alle the som bo inom lands och häradsgräntsom, serdeles the ingen nödig skog och utmark sielfwe äga, måge thes allmänning til mulbete, timber, wed, gärdsel, näfwer, tårf, och hwad mehr ther falla kan, nyttia til egen gård och hustomt, men ey androm uplåta, eller sälia wid straff som lag säger 16 cap.
om olaga häfd i oskiftom skoge och mark; ansöke doch, hwad skogs och timberhygget angår, först landshöfdingen å orten, som thet sedan så frälsis som ofrälsis mannom, efter beskaffenheten, må tillåta Kongl.
M: ts många resolutioner och förklaringar, och isynnerhet öfver Adelns beswär 1686, 25 Octob.
art. 28 och Allmog.
samma åhr 11 Novemb.
art. 21, åhr 1689 9 Mart.
art. 1 och 22 Decemb.
1697 art. 20 samt Landshöfd.
Instruct.
28 Jan.
1687 art. 44 princ.
.
§ 2.
Äger man gårdar i tu landskaper och häraden; före ey han wed, timber och slikt ifrån allmänningen til thet hemman som therutom ligger, wid samma bot, som sagdt är i 16 cap.
Ey eller må af then dehl i allmänningen, som til landets nytto, och skogens tilwäxt fredlyses, något huggas wid samma böter, som om konungens parkar uti bemälta cap.
sägs: men ther så store skogar äro, såsom uti Wästernorlanden, Dalarne, Finn- och Wärmalanden, Öster- och Wästerbottn, och annarstädes, som med skog öfwerflöda, förhålles efter konungens särskilta förordningar.
§ 3.
Häfdar någor annars allmänning, eller mer och annorlunda brukar än lof gifwes; plichte som lag säger i 16 cap.
3 §.
Och må ingom tillåtas särskilta intagor, bruk och häfd i allmänningen, förr än honom, som thet begärar, sin laga dehl och sätt, samt therefter afradet och afgäldet förelagdt är, som Jordabalken förordnar; och niute sedan the hemman, som på allmenningen uptagas kunna, afgärda bya rätt: wårde och hwar sinom broom och wägom inom sina intagor, eller råå och rör i allmänningom; men med androm landsbroom och wägom til och uti allmänningen förhålles som lag säger i 29 cap.
§ 4.
För Pedermässodagen må ingen hö och gräs i oskiftom allmänningom slå eller nyttia, och hemta hwad ther wäxer förr än wäl moget är; ållon och boknötter nötes ther, och ey bortföres: ho annarledes giör; böte tre daler, och hafwi ther til förwärkat thet han ther tager.
Cap.
XXVII.
Om konungens enskylta och frikallade, så ock om andra allmänna fiskerier.
§ 1.
Alla fisken, som konungens enskylta äro i stora elfwar, åar, strömmar, insiöar, eller saltsiön; warin the aldeles frikallade, sä at ingen, eho han är, må sig understä något sådant fiske at företaga, utan then allena, som konungen, eller thes ämbetsmän ther til förordna, eller tillstånd rätteligen gifwa; bryter någor häremot; böte han, såsom then i konungens parkar diur skiuter, och hafwi förwärkat thet han ther fått.
§ 2.
Uti konungens allmanna fiskalägen och grund i skärgårdarna mägo alle the som inom häradet eller sokn byggia och bo, i rättom tid, sina fisken bruka och bodar upsättia; dock så, at thet skier igenom konungens ämbetsmäns, eller thes tilstånd the theröfwer förordna: bryter någor häremot; böte hwar gång tre daler.
§ 3.
Ingen fiskie uti sådana konungens allmanna fiskerier, utan han gifwer konungenom skatt theraf efter konungens sattan lag: finnes någor något undandölia, och konungens rätt försnilla; miste han fiskredskap, och thet han swikliga undandölier, och böte som för annan tiufnad.
§ 4.
Nu wil någor utom häradet eller sokn boande bruka sådana fiskeri: tå må han thet giöra; dock så, at thet skier med konungens ämbetsmans eller hamnafogdans lof och minne, och at ingom af them som bo i häradet eller sokn therigenom skier förnär: giör han någrom af them härutinnan förfång; miste sina fiskeredskaper, och thet han orätteliga fångit hafwer, samt böte tre daler.
Cap.
XXVIII.
Huru allmänna lands- härads- och soknahus skola byggias.
§ 1.
Alle i ett land och lähn hemwist hafwande, frälse, eller ofrälse, ingom undantagnom, utan presta och klockara bol, skola allmanna bygnader och hus, som landet pröfwas nödiga, rätteligen byggia och upehålla efter gärdatalet, så at twå halfwe swara emot en hel, och så widare: iämwäl hwart härad sina tingsstufwu på rättom tingsplatse, eller å then ort landshöfdingen för allmogenom beqwämastan pröfwar och förordnar: och må then, som sielfwer ey hafwer thertil nödig skog, taga ofruktsamma trä och wärke af lands- och häradsallmenninge: förfalla thessa hus; botin alle som them böra uppehålla dubbelt högre än för annor laga hus, som sägs i 30 capitlo: wet hwar sin dehl, och ey uppehåller; böte som sagdt är.
§ 2.
Uppehållen och alle the frälsis och ofrälsismän, som i sokn iord och hemwist hafwa, så ock the, uti stadenom bo, kyrkiobygnadt och hwad thertil hörer; byggen kyrkio efter sina macht, hållen med tak, gålf, och allo innanredo; uprätten och wården klockostapel, kyrkiogårde med led och murar, tiondebod, fattigstufwu, samt klockara och soknastufwu; inhägnen alla ägor i skog och mark, som kyrkian til särskilta nytto kan hafwa, och thet alt hwar efter ägo sine, eller med samnade hand; utgiörandes hwar och en sitt dagswärke efter mantalet, men kiörslor och alt wärke efter gårda och hemanatalet, ther kyrkian annor medel thertil ey hafwer, sätesgårdenom härutinnan undantagnom.
§ 3.
Kyrkioherdar och kyrkiowäriande pä landet och i stadenom skola hwario åhr Walborgamässotid noga bese kyrkiones ägendom, så och allan thes husbygnad och brister, och om hösten inför härads- eller stadsrättenom tilkänna gifwa hwad bygt och bättrat är: försumar kyrkioherden, eller, om han gammal och svag är, then hans ställe förträder, och kyrkiowäriande thetta, bötin första åhr sex daler, andra dubbelt, och gälde skadan theraf förorsakas kan.
§ 4.
Skal och thertil på landet häradshöfdingen med häradsfogdanom och häradsnembdene; borgmästare och stadsrätten i stadenom med kyrkioherden och kyrkiowäriandom, hwario tridia åhr noga bese kyrkian med thes kyrkio- och prestebols bygnad, och tå iämwäl i probstans närwaro på landet af kyrkiones inventarier och räkenskaper sig underrätta, hwad mehn och brister ther wid kunna finnas, och thet alt å nästo häradstinge lagligen afdöma, eller, ther skadan och brottet större är, landshöfdingen tillkännagifwa; tå och med thes utförande förfares, som Kyrkiolagen biuder.
§ 5.
Kyrkioherden bör kyrkio, thes redskapi, skrud, husom och bygnaden wårda, och klockaren tilhålla at förwara och wäl tilslutna hålla, eller, för allo thy, som af hans försumelse händer, swara.
Klockaren skal klocko ringa och henne wårda: ringer någon, som ther til icke är ombetrodder, eller i otid; böte fem daler: skier och tå skade; wedergälle then samma.
§ 6.
Alle the i sokn bo och iord äga, ingom undantagnom, utan säteri, prest- och klockarebol, skola efter gårda och hemmanatalet på kyrkiones rätta prestgårde byggia och uppehålla thes nödiga tarfhus: som äro sätisstufwa tolf alnar lång och tyo alnar bred inom knutar, och thertil kammar, kök och förstufwa; gästastufwa af lika storlek; sädeslada och siu alna loge, samt tu golf, hwart åt minsto fiorton alnar långt, och tolf alnar bredt inom knutar; hästa stall siu alna, och siu alna oxa stall under eno tolf alna tak efter bredden; tu fähus, hwartthera fiorton alnar långt och tolf alnar bredt; mälto- och bryggiohus tyo alna fyrhörnat; sädesbod och wistahus, hwart tyo alna, eller med dubbla wåning, the ene på the andro.
Består ett gäld af flera soknar; byggen tå alle ther i boande prestegården, som förr är sagdt.
§ 7.
Wil kyrkioherden hafwa flera hus; bygge tå han och hålle them å sin egen kost, och förene sig med then som efterkommer om thes skiäliga betalning och wärde, eller afföre, som han, eller thes arfwingar, om han döder är, bäst kunna och wilia: men äro the wid gården nödiga; blifwe tå ther stående för thy wärde the åsämias, eller the lagliga kunna werderas: hafwer kyrkioherden them try åhr nyttiat, eller sokn största delen upbygdt; tilkännes the tå prestgårdenom utan betalning.
Samma lag wari, om kyrkioherden hafwer märkeligen förbättradt prestgården och thes ägor med nödiga intagor, torp och torpställen, qwarnar och fiskewärk: och then som efterkommer hålle alt wid macht, så at han thet bättra och ey wärra efter sig lemnar: skier thet annarledes; böte som lag säger i 30 capitlo, och bygge alt nödigt up igen.
§ 8.
Soknahus, som prester och klockare färdiga emottaga, skola the bewara för takdropp, röto och allom skada, som med rätta acht, åhogo, och mindre kostnade kan bättras: men hwad samma hus tarfwa uti nyo, och til tak, golf, ståckar, syllar, eller ås, som af ålder och bruk, och ey af prestens wårdslöso och försumelse förfalla kunna, byggen och bättren soknamän, eller böten dubbelt emot thy, som i förnämda 30 capitlo förmäles om husröto: doch må prestegården af sino gamla rum och ställe ey flyttias utan soknamanna wilia, och landshöfdingens godtfinnande, hwarest han bäst och hälst må sättias.
§ 9.
Enär och hwarest härads och soknaboar rätteliga biudes at sammankomma, och wärke föra til allmanna hus och prestegårds bygnadt, och the ey lyda; botin för hwario drengadagswärke en daler, för hwario öke- och åkedagswärke dubbelt, och thertil om bygnaden therigenom hindras och stannar, tre daler, och fullgiören annan tid bygnaden.
Bygga the som när warit sin och hans dehl som hafwer uteblifwit; betale han hwariom och enom sitt arbete fulleliga, och böte, som sagdt är, theras ensak som hans dehl bygdt hafwa: kunna af honom laga förfall wisas; wari tå ifrå böter befriad.
Cap.
XXIX.
Huru wägar läggias, mätas, rödias, och broar byggias, wårdas, samt synas skola.
§ 1.
Hwar landshöfdinge i län sino låte landtmätare läggia landswäg ther som tarfwas, så rättan och iämnan som skie kan, och thertil af oskifto taga the ägor som möta och föreliggia kunna: möta backar, bärg eller watn, som antingen icke, eller med ganska stort beswär iämkas, brytas, fyllas, och med bro fogas kunna, tages tå til wäg å sidone hwad som näst ligger, och theremot hafwi ingen några macht at neka: och then som något märkeligen mister af sina ägor, särdeles uti åkrom och ängiom; niute han wedergällning af nästa ägor, eller af häradsboar samteligen sin dehl och fyllnad.
§ 2.
Landswäger, ther allmogen skal framfara, äger wara tolf alnar breder, som förr är sagdt, men ther mehnföre, bäckar, och putsar äro, och broar, tyo alnar.
Afmäten landtmätare, tillika med häradsfogdans, läns- och fierdingsmansens tilhielp på landet, och stadsrättens inom stadsens ägor, alla wägar som ther i längden liggia, med wist milatahl, räknande ifrån konungens slott i Stockholm igenom land och städer intil gränsom, så at hwar hel mijl til summona håller sex tusende famnar: och skola wid hwar helan större, wid hwar halfwan och fierdadels mijl mindre stenar eller stockar, som sina milatahls märken inhuggna hafwa, med härads bekostnade sättias, och wid macht hållas: hwarom länsmän, landsgewaldigern, och brofogdar dragin försorg, wid böter, som lag säger i 11 §.
§ 3.
Alla stads ther wägar bära af til andra städer, landskaper, soknar, bruk, siöhamnar, eller andra märkeliga orter, skola märken så ställas, at the förmäla och utwisa orten, tijt man på samma wäg kan resa.
§ 4.
Rifwer någor, kullkastar, eller sönderslår thessa milostenar och märken; plichte som i Edsörisbalkenom urskils i sietta capitlo Här hafwer iag tilsatt balken hwarest sådant förmäles, med thy straff som ther uttryckes, och är i utkastet 5 cap.
.
§ 5.
Ehwarest som sankt är skola wägar fyllas, och om så tarfwas, aflopsdiken giöras: men öfwer diupt watn och åar lägges broar af godt wärke, samt gode kantade stockar på fasta pålar, eller stenkistor fria för watnlopp och flod: hålles och diken å båda sidor om wägen, ther eliest watn kan stå och stanna, leer och swartmylla är, och uphöges åtminsto tredie delen af wägenom mitt på med grof sand och grus, och årligen förbättras, hwarpå inga leeriord sedan må kastas; hwaröfwer och landshöfdingen hafwi inseende.
§ 6.
Häradsfogden skal upsicht hafwa, at winterwäg ställes öfwer siö och måssar, ther isen starkast, och minst strömt är, och af thy härade eller by, som watnet äger, i tid utstakas, och så ofta behöfwas kan, rättes och ändras; serdeles at stora wakar och upstegna råkar utmärkas, kringledes, eller med bro öfwerbygges, wid samma bot, som lag säger om lands och bywäg: men then som med upsåt uphugger winterwäg öfwer siö; plichte eftersom i Edsörisbalkenom i slikom målom förmäles 6 cap.
7 § Then § här införes är then 6 uti utkastet, 5 cap.
hwartil iag efter lagsens anledning klarare och fulleligare något tilsatt.
och sware til skadan.
Skal och oiämn mark, kärr och putsar, ther som winterwäg öfwerlöper om sommaren rödias, och med broar byggias.
§ 7.
Alle the som på landet, så och twå mila när landswägen belägne öijar och skär, boa och iord äga, eller bruka; rödien wägar, och byggen, samt uppehållen broar, hwar efter ägo sine, så sätes- och bondagårdar, som presta och klockarabol, och hålle hwars och ens torpare tillika med bolbynom wägar, och allmanna bygning; dock mågo sätes- och prestegårdar, så och boställen, theras wägastycken få på then landswäg, som igenom theras ägor löper, eller om then ther icke är, på näst ther intil belägna landswäg: the skärhemman, som sielfwa hafwa renlar på grunden wid farwatnet at rensa, och wid macht hålla; warin fria för wägarödning och broabyggning.
§ 8.
Byggin ock, samt uppehållen alle the i by bo wägar och broar til kyrkio, qwarn, och allan annan fä- och farwäg inom bysens bolstad och ägor, ther som ey allmanna landswägar är; och wari then wägen tyo alnar bred, och bro sex alnar.
§ 9.
Hwar som lägger förra bys wäg af förra ställe utan alla äganda, eller tingsrättens lof och wilia; böte tre daler: lägger han så allmanna wäg af them stad han förra låg; böte dubbelt, och lägge wägen åter som han förra warit hafwer.
§ 10.
Allmanna landswäg och bro rödin, byggin och uppehållen the härader som näst och theromkring liggia inom häradsgränsom: men fordras ther til märkelig större kostnad och byggning, än annarstädes; hielpe tå thertil the andra härader i länet: skilia bärg, ström, åå, eller watn härader åt; rödin och byggin härader på båda sidor, hwart sin dehl.
§ 11.
Landshöfdingen förordne häradsfogdan och gewaldigern, at tillika med läns- och fierdingsmän, samt brofogdar när wara tå bro och wägar skola byggias och bättras och allmogen underwisa huru thet bäst skie må, samt hwario härade, sokn, fierdung, by, och allom i by boandom sin lott tildela uti wägar, så och sina stockar, pålar, stenkar och kistor uti bro, som rätt och likast är, så at hwar efter annan får then dehl, som honom kan närmast och beqwämligast falla, hälst inom häradet, eller om landswäg ther ey är, uti nästo härade, och at the mindre beswäras, som annarstädes swår wäg fatt hafwa att underhålla, eller längre wäg att resa och wärke föra, sätis- och prestagårds rätt, som förr är sagdt, i allo thy obetagnom; och skola ingom mer än tu wägastycken tildelas, hwar icke nöden thet eliest fordrar: öfwer hwilket alt kronofogden bör i hwario härade ena wissa förteckning hålla, och i häradskistone förwara.
§ 12.
Til landswägar må sand af nästa backar, ehwar the liggia, och af allmenninge alt tagas hwad til landswäg och bro betarfwes; stort timber, maste- och bärande trä, samt allo skiepswärke oskaddo.
§ 13.
Häradsfogden låte länsmannen, gewaldigern och brofogdan hwario åhr Walborga- och Michelsmässotid syna broar, wägar, milastenar och märken, och allmogenom tillsäga, om så behöfwes, them att bättra och bota: försumar någor häruti sitt ämbete förfallalös; böte häradsfogden sex daler, länsmannen och gewaldigern tre daler, brofogden en daler, så och then som til wäga och broabyggning kallad warder, och ey kommer, en daler för hwariom dag, och betale fullt åt them som hans dehl bygdt och bättradt hafwa: finnes wäg eller bro annan tid ogill; tilsägin tå synemän och andre grannar honom, som stycket tilhörer, thet genast at bättra: skier thet ey innan dag förelagdan; böte som i nästa § förmäles.
§ 14.
Är bro söndrig, the by eller bonde allena hålla skall; böte för hwariom stock ena mark: är hon aldeles oför; böte tre daler, och bygge strax up, eller böte dubbelt.
Är bro på landswäg söndrig; bötes tå för enom stock twå mark, så för andra och tridia: är bron oför; botin alle the ey bygdt hafwa tyo daler, och byggin strax, eller bötin dubbelt om the tilsagde blifwa, eller kunna weta bron neder liggia.
§ 15.
Löper landswäg til och öfwer sund och watn, och ey bro byggias kan, eller må; så och ther bro förderfwas af flod, eld, eller annarledes förfallnar; hållin tå the, som brona äga, färio och flotta, eller bötin tyo daler för hwario weko, som ey hålles: uprättes ey bro innan en månad sedan hon byggias kan; bötin fyratyo daler.
§ 16.
Nu är wäg eller bro ogill; giälde then hwars dehl ofärdig är, skada och hinder, som folk therigenom tager: sårar, eller bryter sig någor; botes läkislön och halfwa sårabot: dör någor ther af; botes wåda bot, thes dödas arfwinga ensak: men är han som brona äger wårda förr warnad och tilsagd at bättra, och giör thet ey; böte fulla mansbot, och stånde uppenbara skrift: får boskap skada; gifwe han läkislön och fierdadehl af skadan: dör thet fä; betale fierdadehl af thes wärde: men är han warnad, och ey bättrar; gälde alt fullt åter.
§ 17.
Hwar som finner ogildan wäg eller bro, och ey så lagad, som sagdt är, eller hälst then som skada ther uti lidit; angifwe han thet, och niute målsäganda rätten: giör thet ingen annar, klage länsman, eller brofogde, och äge målsäganda rätten: och enär öfwer bro och wäg klagas; synen therom genast läns- och nämdamän, eller andre gode män som näst bo, och wid nästa ting berätten och witnen som rätte syningsmän.
Uphäfwer eller förderfwar någor allmanna broar; plichte som lag säger i Edsörisbalkenom.
Cap.
XXX.
Huru husa- och ägosyn må hållas och then plichta, som ey lagligen bygdt och stängdt hafwer.
§ 1.
Hwario åhr skal häradsfogde af läns och fierdingsmannom på höstatinget besked inhemta, huru the, som för afrade, lön, eller tienist åboa, och hafwa kronoiord och skattagårdar, them häfda och byggia.
Angifwes någor åbo, at han sin gård ey lagligen bygdt hafwer; förordne tå häradsrätten några af nembdene med fogdanom eller länsmannenom, at hålla theröfwer laga syn, och läte sedan åboen, som försumelig finnes, til nästa ting instemnas, at plichta som 2 § förmäler.
Hålle thesutan häradsfogden, eller länsmannen med några af nemdene husasyn hwario åhr, eller åtminsto hwario tredia åhr med alla krono och skattahemmans åboar i häradet, iämwäl altid när någor afflyttia må och wil, i hans, eller thes arfwingars, så och hans som til gården i stället kommer, närwaro; tå och noga skal upteknas, huru gården til alla stycken bygd och häfdad finnes, in- eller utom tomt och gärde.
Lika så låte sielfwe frälsismän ransakas, huru theras bönder och landboar; iämwäl och the, hwilkom åligger at påse, huru the som kronogårdar och hemman på lön och boställe niuta, them byggia och häfda; eller swarin sielfwe för allom skada gården tager: dock mågo the bönder, hwilke til them afradet gifwa, som alle andre för häradsrättenom för sådana försumelse sökias och dömas.
§ 2.
Efterfråge och the, som hålla allmanna husa- och ägosyn, alla bya och bolstada råå och rör, och andra skiliomärken, och så framt några iord och ägodel finnes ifrån sina rätto bole på något sätt förändrad och minskad, angifwe thet wid nästa häradsting; tå häradsrätten therom bör ransaka, och sättia alt olaga wärk och intagor i sitt förra stånd, til thes laga syn och dom therutinnan gången är.
§ 3.
Warnes thesutan och tilsäges åbo lagligen å tinge som kronoiord brukar, och ey bygger nödiga hus, som lag säger i 5 cap.
eller wise han sig rätta hinder haft: bättrar han sig icke; gifwes thet hos landshöfdingen tilkänna, hwilken tå må honom ifrån hemmanet i laga tid afsättia, eller, ther saken så förewitter, sig af hans ägendom för allom skada lagligen försäkra.
Frälsisman hafwi och så macht sin landbo för sådana sak att afsättia som sägs i Jordabalkenom.
Skattabonde miste ey iord sina, när han kan bota och skadan giälda, utan lagsökes efter thy brotten äro, och såsom för annor orätt och skuld.
§ 4.
Nu skal husasyn skie: synes då syll och wäggar, tak, golf, skårsten, eldstad och ugnar, fenster, lås, spiäll och dörar, och bättres hwad som felas, eller betales efter mätsmanna ordom: men om skade finnes på hus, som färdigt emottagit är, och så hållas bör; bötes för röto på en stock en mark, för annan och tridia twå marker; för flera, så och kroppås, och syllaröto, som ey bättras kan, utan att tak och wägg nedtagas måste, iämwäl för ogilt och förfallet hus sex daler: går watn genom tak, wägg, golf, eller är roste bart; böte sex mark: för dörr som är förfallen; bötes en mark; för spiäll och skorsten en daler: pröfwes eldstad och brandmur swag och bräckt, eller tak sådant som lätteligen kan förorsaka skada af eld och watn; tilsäges tå åboen them at rifwa och förbättra: giör han thet ey, böte twå marker.
Fins någor hafwa såldt och affördt the hus, som på gården bygda äro, och ther böra stå; böte tyo daler, och bygge så godt hus igen, eller giälde thes wärde.
Med thessa böter förhålles som lag säger § 10.
§ 5.
Uti gärde skal och synas, om med äng och åker, dike och gärdesgårdar så beskaffat är, som lag säger i 10 capitlo.
Är åker ey uptagen å nyo ther så behöfwes, eller ligger mer än tilbör igen, och äng skoglupen, eller af swijn igenom åboens förwållande upgräfwen; böte en daler för hwario spanland: äro laga dike, ränillar för skilliefohr, och gärdesgårdar ey uprättade; böte för hwaria tre famnar en öre: hafwer han gärdsel til gärdesgård liggiande; niute thet til godo, om han then lagligen och utan drögsmål uprättar.
§ 6.
Synes och skoger, samt betales om then är utan rätta tarf olagligen brukad och utödd, bärande trä, timber, mast- och skiepswärke skadat.
Landbo och kronohemmans åbo må ey utan iordägandens lof af bole och skogenom föra förr, eller tå han affar, hö, halm, näfwer, gärdsel, tårf, wed, timber, eller hwad af gårdsens ägor fallet och tagit är, som til hus och gårdsens häfd nödigt tarfwes och hörer, utan upnöte thet, som han öfwer hafwa kan, anten sielfwer wid bolet, eller tå han affar uplåte för skiälig betalning til iordäganden, eller then som efter honom kommer: finns han någon tid annorlunda än lag säger i 16 cap.
och gården til skada huggit, eller hugga låtit, såldt, eller affördt; böte för hwariom timber- eller sågestock, samt för hwario lass wed, löf och gärdsel twå marker, för lass näfwer, gödsel, hö och halm en daler; eller wise sig hafwa annan tid så mycket kiöpt och tijt fördt: hafwe han bortfördt stort skiepswärke och mastträ; böte för hwario tre daler, för lass med lönn, ask, alm, lind, rönn en daler.
§ 7.
Åkerlyckor, ängia- och nödige beteshagar, tomter, dammar, qwarnar, och alt som til nytto wid macht hållas kan och bör; antwardes åter såsom thet alt emottagit är, bättre och ey wärre, eller bötes för hwart och ett som igen lägges tyo daler, och fylles skadan efter mätismanna ordom.
Om humblagårde finnes stadgat i 11 cap.
Kongl.
M.
Hus.
ord.
1681 art. 11.
Af trägårde tage jordägande hwario åhr halfwa frucht, och antwardes åter så god som han emottogs.
§ 8.
Så skola ock alle prestar, och andra betiente som konungens gårdar på lön och boställe besitia, them iämwäl häfda, med gärdesgårdar och dike hålla, wid samma bot som förr är sagd.
§ 9.
Bonde som ifrån gårde flyttar, lemne efter sig try färdiga döralås, spiäll i skorstenom, fenster, långbord och säte som ther til hörer, samt wäggfasta bänkar och sängar, iämwäl alt fast innanredo, som til bodar, kölnor, lador, stall och fähus hörer och wara bör.
§ 10.
Alt hwad synemän lagligen pröfwa i bygnaden och bruket fela, bättres af then som åbodt hafwer, förr än han, eller thes arfwinger affara, eller något af gårde föra; eller ther thet icke skier, qwarhålles så mycket af ägendomen, och anwändes til gårdsens bygnadt och nytto.
§ 11.
Böterna skola och af honom som åbodt hafwer betalas, och tagi konungen halft af alla kronobönder och gårdar, och andra hälftena häradet: men af frälsismanna bönder och landboar niute häradet halft, och andra helftena häradet: men af frälsismanna bönder och landboar niute häradet halft, och andra helftena frälsismän.
Hafwer skatta iordägande annan åboa; gäldes tå skadan åt jordägandenom, men böterne gången til tweskiptes emellan then som skatten upbär och häradet.
Kan åboen igenom pant eller borgen försäkra hwad han rätteliga skyldig finnes, och i byggiande brister, sig inom åhr och dag at åter byggia, och i rättom tid wilia och kunna bättra alt hwad i häfd, gärdesgårdar och dike felar, och thet fullgiör; wari för widare åtal fri: giör han thet ey; betale och böte som sagt är.
Cap.
XXXI.
Om giästgifware, thes hus, plicht och rätt.
§ 1.
Wid allmanna lands och siöwägar skola nödige skiuts- och giästgifwara gårdar inrättas; hwar til konungens ämbetsman och fogde med häradshöfdingen och nembdene böra på landet utse beqwäma lägenheter och ställen, hwart andro när uppå halfannan, eller högst twå milor wägs, hälst på kronones ägor och gårdar: men liggia the ey til rätta lägenhet; tillåtes tå androm iordägandom, skiuts- och gästgifwara gårdar, ther the kunna utses, upbyggia och hålla; eller uplåtin the, emot skiäligit wederlag, iorden til kronona.
Uti hwariom köpstad skola och borgmästara och råd föreslå någre män, och konungens ämbetsman eller landshöfdinge förordne efter ortens lägenhet så i stadenom som på landet goda män til giästgifware och fohrmän för alla resande til siös och lands; doch må ingen giästgifware utlegia sina hästar och tyg längre än til nästa omskifte i stadenom och å landet.
§ 2.
Allmogen i hwario härade upbygge på konungens giästgifwara gårdar nödiga hus för the resande efter ortens beskaffenhet giästastufwu med sina kamrar, stall och wagnslider med allo innanredo, och them sedan wid macht hålle, eller böte som om allmanna hus lag säger i 28 cap.
The hus, som giästgifwaren sielfwer bebor och til sitt egit hushåld nyttiar, bygge han och wårde sielfwer.
§ 3.
Giästgifware skal hus, stall och wagnsrum wäl beredda och förwarada hafwa, och them resandom uplåta nattherberge och hwilorum i beqwäma sängar för skiälig betalning, så och wårda allo thy som giästen införer, och honom til förwaring antwardar, eller strax återgiälda hwad af hans husfolk, eller försumelse, af thy gotse stiäls och förkommer, eller fördärfwas.
Komma flere giäste, än the hos giästgifwaren kunna rum hafwa; inskaffe han tå them hos nästn grannar til herberge; hwilke sig ey wägra skola them at emottaga wid samma wilkor och bot, som lag säger om giästgifwaren.
§ 4.
Giästgifware må för sinom giästom fahlt hafwa hwad öl, wijn och matwaror han gitter och förmår; och then giästgifware som på landet bor, hwad ther finnes, til sin nödtorft upköpa, och i sino huse utspisa; husmanskost och dricko, säng, lius, wed, och hästafoder skal giästgifwaren för betalning altid hålla och uplåta, samt så på större som allmanna mindre wägar hafwa beredda så många egna hästar, wagnar, kärror och slädar, så och wid siöfarten sina båtar med tilhörige redskap, rodarfolk och wägwisara, som landshöfdingen pröfwar honom underhålla kunna och böra emot then frihet och förmon honom förunnas; hwilket alt skal så godt och färdigt hållas, at then resande kan thet til nästa omskifte utan hinder wäl bruka: giör thet ey giästgifwaren; böte som nästföliande § säger.
Finner landshöfdingen någorstads flera hästar och tyg behöfwas, än them giästgifwaren sielfwer hålla kan och bör; befalle han tå allmoganom wid hwarn giästgifwaregård å lande, så och flerom borgarom i stadenom på wissa dagar hästar at hålla efter nödtorften, hwilka giästgifwaren skal them resandenom tilställa: och tagi ingen then häst, som giästgifwaren utgifwer til then resande, ifrån honom, wijd tyo dalers bot: böte och giästgifware, som ens annars, än rätta fohrmans häst, utan ägarens lof, framgifwer, tyo daler.
Framdeles är och märkiande, at thet skal allastads ena tafla wid alla giästgifwara gårdar upsättias som noga utwisa må huru lång wäg är til nästa stad och omskifte, och huru båta- och hästalega skal betalas.
§ 5.
Hwilken giästgifware och fohrman ey upsätter sina taflo, eller tager mer än taxan, som landshöfdingen underskrifwit, och i giästgifwarens stufwu hängia skal, tillåter för häst eller annat; eller goda båtar, hästar och tyg ey hafwer och leger; eller herberge, säng, lius, mat, dricko, och foder wägfaranden wägrar; eller then af allmogenom och borgarom, som tilbör, hästar til skiuts beredda ey håller, och när giästgifwarens egne hästar i skiutsfärd anten äro, eller nyligen warit, ey utlegia wil: böte tyo daler, annan gång dubbelt, och giälde skadan åter, som ther af förorsakas: och hafwi then resande macht the hästar och tyg han lediga finner, och pröfwa kan giästgifwaren, eller fohrmannenom tilhöra, om the wägras, i stadenom genom stadsbetiente, men å landet sielfwer för betalning uttaga och nyttia, utan giästgifwaren bewisa kan them tilhöra androm eller legda wara, eller samma i skiutsfärd nyligen warit; tå han tid hafwa bör andra at anskaffa, eller sina, om the pröfwas orka, oförsumligen tilreda och utlegia: giör giästgifwaren annarledes, eller fohrmannen; böte tå en daler för hwariom tima han then resande utan laga orsak uppehåller.
§ 6.
Nu kan giästgifwarens gård något långt ifrån wägenom liggia; utmärkes tå thet på then wägen, som tijt ät bär, them resandom til efterrättelse.
§ 7.
Ingen må til rätta giästgifwara och fohrmanna förfång och hinder i thera näring, wid allmanna wägar hestar utlegia, herberge, mat eller dricko för resandom fahlt hålla wid tyo dalers böter; utan så är, at landshöfdingen profwar smärre krogar och giästahus nödiga emellan giästgifwaragårdar, som något långt hwar från androm wid stora resowägar liggia.
§ 8.
Förr än then resande utur gårdenom far, betale han richtigt sina lego, och all förtäring uti öl, mat, hö, hafra och annat som han nutit efter taxona, eller som han med wärdenom sig bäst förena kan.
§ 9.
Nu tager giäster, eller hans tienstafolk utan betalning häst, eller något annat af giästgifwaren eller fohrmannenom; eller bortreser och ey betalar sina hästalego, förtäring, eller hwad han af wärdenom tagit och undfått hafwer; böte tå dubbelt mer än för annat wåld.
Om någor brukar giästgifwarens, eller fohrmansens tyg eller hästar längre än til nästa omskifte; wari lag samma.
Rånar någor eliest af them; gånge thermed som skils i Edsörisbalkenom i 5 capitlo Är i utkastet cap.
4..
§ 10.
Såsom skuld må emot ständig skuld qwittas Kongl.
M.
Förord, om Exsecut.
i gemen 10 Jul.
1669 art. 10.; ty må och giäster, ther giästgifwaren honom något rätteliga skyldig är, thet i betalningen afkorta.
Tilställer giästen, som afresa wil, giästgifwarenom nögachtigan pant, eller borgen för sig om ene skyndsamma betalning; wari tå giäster qwitter och lös för allo wålde: kan och giäster sig annorleds med wärdenom förlika wari lag samma.
§ 11.
Gör giäste wåld med sår, blånad, eller blodwite på giästgifware eller fohrman, eller thes husfolk, tå han sig, sitt hus och ägendom rätteliga förswarar emot then som med wålde wil honom något aftaga, eller utan betalning afresa; straffes tå som för andro edsöre, och wari ogilt alt som han i sine wåldsgiärning får Kongl.
M.
Förord.
1664 29 Aug.
art. 24..
Gifwer wåldgiästare them oqwädins och hädiska ord, eller annat tilfogar, som edsöre ey rörer; ligge thet alt i twebotum.
§ 12.
Hwilken the hästar och tyg, som utlegias, af kätio illa medfar, eller något annat hos giästgifwaren af wårdslöso förderfwar; betale efter mätsmanna ordom, Skadar han af upsåt och ilwilia thes resotyg och hästar; betale dubbelt, och må han sielfwer, eller thes gots qwarhåilas, til thes alt guldit är, som han, eller hans tienista hion fortärt, eller brutit hafwa.
Går wagn, eller tyg, som leges, sönder af thes rätta bruk; eller föra giästgifwarens folk och hion then resande, och fördärfwa sielfwe häst, wagn, eller tyg; wari tå then resande fri för allo thy, som utom hans rätta förwållande skier; och sware wärden för allo thy han, hans hus- och tienistafolk emot then resande föröfwa med bedrägeri, stöld, eller wåldswärkan: hwarföre och then brotslige dubbelt mer än annar plichta skal i thesso måleno: äfwen skal och giästen ey allenast för sitt, som sagdt är, utan och för sitt folks brott swara och gälda, och dubbelt böta, eller then brotsliga qwarlemna och plichta låta, om han sielfwer oskyldig är, och för honom ey böta wil.
§ 13.
På hwariom skiutshäst med kärro eller slädo må ey mer än ett skieppunds tyngd läggias, eller flere än en rida: slädo och kärro efter en häst mågo twå personer nyttia, och tre personer en wagn eller slädo efter twå hästar, och tå ey mer än hwar sin wåtsäck, eller liten kisto med sig föra: hwilken med större tunga hästen beswära wil; förene sig med giästgifwaren om legone.
§ 14.
Hwar häradsfogde i sino härade underrätte sig med länsmanne, eller twem af nemden hwario halfwo åhr, och tilse huru giästgifwaren sitt ämbete i acht tager och förestår, hus med allo innanredo håller, hurudana sängar, sängakläder, bord, stolar, tyg, hästar, fartyg, husfolk och tienistahion han hafwer, och honom alwarligen tilhålle, alt thet skada och oredo förorsaka kan, at bättra och afskaffa, samt wid nästa ting thet, och alt hwad som brister och klagas öfwer angifwe.
Försumar fogden thetta; böte hwar gång fem daler, och sware för then skada, som therigenom hända kan.
§ 15.
Hwilken som fria förtäring och skiuts genom landet, igenom falska pass och andra osanning, af almoganom, eller giästgifwaromen tager; böte hundrade daler, och för falskheten särskilt tyo daler Vid [e] c.
7 § 7 om tiufweri i utkastet.&amp;gt;: och wari häradsfogden plichtig then, som så brottslig finnes, til nästa ting qwarhålla, om han med sino ägendom, eller borgan sig ey kan och må lös giöra: försumar häradsfogden härutinnan ett troget bistånd, och warder thertil lagligen öfwertygad; böte femtyo daler&amp;lt; Efter som lagen utan straff synes ofullkomlig; therföre kan och thenna bot tilläggias efter Kongl.
M.
Förord.
23 Nov.
1686.: beträdes han annan gång med sådana försumelse; böte dubbelt.
Byggningsordning i städer.
Cap.
I.
Om städers bebyggiande i gemen.
§ 1.
Uti hwariom stad skola konungens ämbetsmän, samt borgmästara och råd så laga, at med allo bygning rätt- och skickeligen tilgår, så wäl the stadenom sielfwom, som the inwånarom enskylt tilhörer.
Förordnes och wisse män, som theröfwer ett flitigt upseende hafwa, samt thet som behöfwes rätta, at wid hwariahanda byggiande, hwarken stadenom, eller någrom thes inwånarom skier något mehn eller intrång i några måtto.
§ 2.
Öfwer the städer, som efter konungens wilia, eller tillåtelse, af nyo komma at anläggias, skal ena rätta afritning författas, och af konungenom gillas till ett skickeligit bebyggiande, som utwisa kan synrätta gator, gränder, torg och andra allmanna platser; emot hwilka afdelning ingen bygnad bör tillåtas.
Skiftes sedan alt uti fiäraungar; the ther så wäl som torg, gator och gränder, med sina wissa namn utmärkias skola: ther efter mågo, med konungens ämbetsmäns, samt borgmästara och råds godtfinnande, tomter utdelas för them som ther byggia wilia.
§ 3.
Alla qwarter skola anläggias efter rättan winkel, ther thet mögeligen så skie kan, och gator therwid således inrättas, at hwaria tomt kan hafwa aflop för sino watne ut på gatona.
Alla tomter utstakas til sina rätta radar, bredden åt gatan, och längden in åt qwarteret.
Ingen må sådana tomta skilnad utan borgmästara och råds lof och minne sedan förändra.
Giör thet någor; böte tiugu daler, och lägge tomt i samma läge hon förr legat hafwer.
§ 4.
Allmanna stråkgator uti städer, som af nyo byggias, warin tiugufyra alnar breda; men twärra gator och gränder sexton alnar.
§ 5.
Uti gamla städer, hwarest alt thetta icke blifwit i acht taget, inrättes wärkeligen äfwen sådant skick, som sagdt är, wid gifna tilfällen, med allmanna platsar, gator, gränder, och tomta skilnade; särdeles ther någor stad antingen hel, eller til en dehl igenom hwaria olyckelig händelse afbränd warder.
§ 6.
Nu skall en allmanna plats, eller gata til stadsens nytto, antingen af sådant tilfälle, som ofwanbemält är, eller eliest efter konungens befallning inrättas, och sålunda ens eller annars fria och egna tomt, gård eller hus nödwändeligen ther til helt, eller til ett stycke intagas och afrymas; hafwi tå äganden inga macht för sig samma tomt och hus at behålla, eller annarledes at bebyggia, än the öfwer samma ort giorda författning tillåter: dock bör then, som således mister, och afträder sino, niuta efter laga werdering, sina fulla betalning, eller skiäligit wederlag.
§ 7.
Wil ey ägaren sig rätta låta, och thet som af hans gårde och tomt kan öfrigit blifwa, efter giordan afstakning, byggia och behålla; hafwin tå borgmästara och råd macht thet, efter föregående werdering, til en annan at uplåta och försälia, som thet byggia wil, och niute kiöparen theruppå stadsens fastabref, sedan han wärdet uti penningar hafwer ägaren igenom witne tilbudit, eller, ther han icke wiliat them emottaga, honom til handa i rättenom, och, som lag fordrar, satt, samt therhos befinnes, samma tomt wara lagbudnan och lagståndnan.
§ 8.
Hörer the tomt stadenom til; tå må hon utan lösn wid sådana gaturättning intagas och brukas: men honom, som afträda måste, kan, ther han så begärar, och lägenhet ther til finnes, på annat ställe ena tomt inrymas med lika wilkor at byggia och bebo: är uppå the förra tomt några särdeles märkelig förbättring giord; niute tå ägaren så wäl therföre, som för sine bygning, eller thes afflyttiande ena billigan wedergiällning.
Cap.
II.
Om oskickeliga och förbudna bygningar i gemen.
§ 1.
Ingen uptage af stadsens mark och grund några tomt, än mindre the samma bygge utan konungens ämbetsmans, samt borgmästara och råds lof och tillåtelse, så och therpå folgda tilbörliga utstakning: hwilken annorlunda giör; miste then så intagna platsen, och rifwe sina bygning neder, samt böte tiugu daler.
§ 2.
Så må ock ingen uppå sine egna, eller stadsens honom tilmätta tomt några bygning å nyo företaga störra eller mindra, af sten eller träwärke, förr än han sig therom hos borgmästara och råd angifwit, och honom sedan af then, som ther til förordnad är, utwijst warder, huru han sina bygning rätta skall, at hwarken staden eller hans granne theraf lider mehn och skada: giör någor theremot; böte tiugu daler, och rifwe strax thet neder, som så oskickeligen bygt war: far han fort emot förbud och warning med sine bygning; böte dubbelt, och rifwe, som sagdt är, neder: wil han sig äntå ey rätta; låte tå borgmästare och råd uppå hans bekostnadt thet som bygt är nederrifwa; och böte then motwillige tredubbelt.
§ 3.
Om then som gammalt hus, gård, mur, eller plank rifwa, och sedan ånyo upsättia wil, wari lag samma.
§ 4.
Fördriste sig ingen byggmästare, murmästare, murkarl, eller timberman några bygning för någrom i stadenom at anläggia, knutstenar och syllar at nedsättia förr än han för wisso wet, at af konungens ämbetsmanne, samt borgmästaromen och rådeno lof ther til gifwit, och ena rätta afstakning therpå skiedd är.
Giör någor af thessom förnämdo theremot; böte första gången tyo daler: kommer han annan, eller flera gånger igen; böte hwar gång dubbelt.
Böra och thesse ändra och bättra utan betalning thet the emot hans, som byggia wil, wetenskap, eller orätteliga, honom ti!
skada mura eller byggia Ratio: är hans, som byggia låter, wilie; tå bör han efter lagen sielfwer ändra: men är thet emot hans wetenskap giordt, eller eliest orätteliga bygdt; tå bör then som så murar, eller bygger utan betalning ändra och bättra.
R.
J.
R.: ubi culpa, ibi poena, J.
Patr.
: Hwar skal sak sina ensamen böta.
.
§ 5.
Ingen tillåtes at byggia något ut på allmanna gator, wari sig trappor eller bislag, ther icke ena särdeles nödwändig omständighet thet kräfwer: och hwarest sådant må skie; achtes thet tå ändteliga, at thet ey går öfwer tijo qwarter ifrån sielfwa huset: men ther gatan är så beskaffad, at hon af trängsel lider något mehn; tå skal sådant icke tillåtas: giör någor theremot; bryte strax neder, och böte tiugu daler.
§ 6.
Ingen må och öfwer gränder hwalf byggia wid bot samma: och the gamla hwalf, som kunna öfwer några gränder finnas, böra wid gifwet tilfälle, som förr är sagdt, borttagas, och ey åter byggias.
§ 7.
Hwar som wid allmanna gata, eller gränd hemligit hus bygger, eller några orena waturänno sättia låter; böte tijo daler, och rifwe strax bort: treskas han, och icke sielfwer rifwa wil innan förlagdan tid; ligge thet i twebotum, och afskaffes med thens omkostnade som ey hölt lydnona.
§ 8.
Låter någor tomt sina öfwer try åhr, sedan han warnad är, i stadenom obygdan liggia; wari tå the tomt til staden förfallen, och sälies sedan åt them som byggia wil och gitter.
Samma lag wari om förfallande hus, hwaraf staden wanheder hafwer, och någor skade snart hända kan.
§ 9.
Mågo ey eller i stadenom, ther folk bo och byggia kan, och ther synnerliget utryme ey finnes, stora tomter til trägårdar och annat sådant intagas: och ther sådane platser, efter giordan åtwarning, icke warda bebygde; uplåtes the tå sammaledes til andra, som them lagligen byggia wilia.
Cap.
III.
Huru gator, torg, broar, och andre platser uptagas och renhållas skola.
§ 1.
Alle som hus, gårdar och tomter i stadenom äga, ingom undantagnom, fyllen gatu, iämnen, och stenläggen så långt thera tomt sig sträcker, efter högd och skick, som förskrifwet warder och rätteliga utwijst.
Nu är icke ägaren så när, at han thetta sielfwer förrätta kan; drage tå then, som gården eller tomten på hwariohanda sätt besitter och åbor, försorg, at gatulägningen blifwer fullgiord, och afräkne sedan thes bewisliga bekostnadt med ägaren.
The som å båda sidor om gatun, gent emot hwar annan byggia, böra hwarthera för gatuns halfdel swara, och huus således läggia, at hon iämt tilsammanfogad warder: och skal then samme, som wid torg och hamnaplatser hafwer hus sitt eller gård liggiande, iämwäl ifrå sino huse så långt fylla och stenläggia, som ena halfwa gata sig sträckia bör.
§ 2.
Ingom må tillåtas, efter eget behag, och utan thens, som thertil rätteliga förordnad är, laga utstakning, sin gatu läggia, så at hon til högd, eller diuphet, blifwer iämn emot grannens: giör någor theremot; böte tijo daler, och ware thertil skyldig efter utstakningen sin dehl strax at rätta och iämna.
§ 3.
Befinnes någor, tå han herom tilsagd warder, trög, och således försumar thet at giöra, när hans grannar bredewid och gent emot honom boande sådant i wärket ställa; böte första gången tyo daler, och andra gången dubbelt: men om han äntå är motwillig; lage tå och lägge.
then, som å stadsens wägnar är förordnad at hafwa här med upsyn, igenom annat ther til bestält folk, hans andel i gatone, och låte sedan fulla betalning af hans ägendom therföre utmätas och uttagas; och böte ther hos then motwillige för tresko sine tredubbelt Conf.
c.
2 § 2 fin.
.
§ 4.
Alla gator skola iämwäl goda rennstenar hafwa til watnets fria utlop: ställer någor sina rennstenar sålunda at watnloppet förhindras; böte tijo daler, och rätte genast thet som felar.
§ 5.
Eho som wid watnet byggia wil, ther bro i ställe för gato behöfwes, then skall henne strax för sina tomt uplaga: skier thet ey; böte tijo daler, och låte borgmästara och råd, igenom stadsens folk brona förfärdiga, samt betalning therföre af tomtäganden uttaga.
§ 6.
Alle skola och för sitt hus, gärd, och tomt, halfwa gatona emot sin gent öfwer boande granna renhålla, orenligheten in til sina sido sammanföra, och sedan strax afföra til the platsar som tillåteligit är: försummar någor thetta, eller utur sino huse och gårde några orenlighet ut på gatona förer; böte fem daler första gången, och sedan dubbelt, så ofta han heremot bryter.
§ 7.
Kastar någor sina orenlighet in på ens annans gata; före hona strax bort, och böte så ofta han thermed beträdes, tijo daler: kastas något ut på gatona igenom fenster eller glugg; wari lag samma: skier theraf någor skade; betales iämwäl then samme: händer therigenom sår eller dråp; plichte tå, som lag säger uti Dråp- och Såramålom.
§ 8.
Nu kan någor så motwillig finnas, at sedan han en och flera gånger är warnad, och straffad warden, låter äntå orenligheten blifwa på gatone liggiande; låte tå then, som på stadsens wägnar hermed bör hafwa inseende, igenom några thertil bestälta, the samma bortföra; och then motwillige betale strax bekostnaden, samt för sinom motwilia böte tiugu daler.
§ 9.
Ingen skal uppå almanna gatu hafwa liggiande stockar, brädhögar, stenhögar, eller hwad annat thet wara må, så at fria resor och farter therigenom hindras och obeqwäme giöras: therföre och then som wid första åtwarning sådant icke borttager; böte tijo daler, och sedan dubbelt: men är någor uti bygning stadder, och nödwändeligen til sitt bygningswärk något rum af gatone til en liten tid behöfwer; söke han therpå af borgmästaromen och rådeno tilstånd; tå honom så mycket thertil må uplåtas, som gatans läglighet kan tåla.
§ 10.
Uti stora, folkrika och andra förnäma städer tillåtes ingom låta sina swijn gå ute på gatun wid tijo dalers plicht, så ofta någor thermed beträdes, och hafwi hwar och en fria macht sådana swijn at borttaga: men wil ingen annar; tå skal then, som ther til förordnad warder, them i hiäl slå och af wägen skaffa.
§ 11.
Nu kan så hända, at något fä, eller annat diur dör i ens gårde; tå må han thet igenom sina egna legohion, wid samma plicht som i Byggningabalkenom förmäles, om the sig undandraga, eller igenom andra, som thertil förordnade äro, bortföra låta: kastar någor ett sådant utpå gatona, eller i watnet, ther thet icke strax afflyta kan, utan blifwer liggiande; böte tijo daler, och skaffe thet sammaledes utan upskof bort: men ther sådant, som kommer på allmanna platser och gator at utkastas, eller uti watn at wräkas, och ther liggia, wetandes ingen, hwem thet tilhördt, eller ho thet giordt hafwer; låte tå staden, för wissa betalning, igenom them, som ther til förordnade äro, afföra; hwilke, om the sig therifrån undandraga; böte hwar för sig sex daler, och tilhålles icke thes mindre thet samma at förrätta: men ther någor enom sådant såsom nesligit förwiter; plichte therföre som lag säger i 15 capitlo och 5 § i Byggningabalkenom The bot som cit.
cap.
15 förmäles är och enlig med Kongl.
M.
Förord.
23 Maji 1696..
§ 12.
Torg, hamnar, broar, och flero allmanna stadsens platser, skola antingen igenom indelta dagswärken, eller eliest af stadsens medel, eller sammanskott af thes inwånarom, efter som lägenheten finnes, wid macht hållas, och rensas.
§ 13.
Hafwi ingen uti hamnen toma farkoster liggiande androm til hinder: giör thet någor; böte tyo daler: men then som förer orenlighet, barlast, och gamla wrak tijt; böte tiugu daler, och wari förplichtad med sinom omkostnade sådant at bortskaffa.
Cap.
IV.
Om bygning grannar emellan.
§ 1.
Ingen bygge för när sinom granna, och honom till skada: och förthenskul eho som något byggia wil bredewid sins grannes hus, och tomt, eller nederrifwa gammalt hus, mur eller plank, wari han i thessom målom plichtig sinom granna fiorton dagar förr ut therom at tilsägia: och syne iämwäl the, som ther til förordnade äro, som förr är sagdt i 1 cap.
§ 1.
§ 2.
Sammaledes må och ingen bredewid sins grannas tomt, hus, brunn, eller annat sådant, sina tomt, husgrund, källare, eller brunn så när och diup gräfwa, at grannen theraf i några måtto får skada; hwarföre och så bör grannans wetskap föregå, och warning skie förr än något sådant wärkeligen kan företagas.
§ 3.
Hwar som byggia wil skal och sielfwer så laga, at hans takdrop drages in på hans egna tomt, med enkelt roste emot grannan: men ther thet åt grannans gård wändas skal, bör han ena alin brett dråprum emellan sitt och grannans hus, watnet emottaga uti ena undersatta ränno, och sedan igenom sina tomt afleda; wändes gaflen åt grannans bygning, må wäl knut emot knut, och mur emot mur sättias; dock så at takdråppet tijt ey wändes, ther thet grannanom kan skada.
§ 4.
Bygge ingen något hus in til sins grannas wägg, mur, eller plank, utan hans lof och minne, med mindre han ther emellan warachtig wägg sielfwer sättia låter utan grannans skada: framledes och i synnerhet är märkiande, at the hus, som swåran stank förorsaka, skola afsides, och så långt, som möjeligt är, ifrån grannans wåhnhusom byggias: bör ock ingen emot sins grannas wägg några orenlighet sanka, eller något watnlop så ställa, at han theraf skada och olägenhet lider, utan bör hwar och en igenom sina egna tomt sådant afföra.
§ 5.
Ey eller må någor hafwa fenster, eller glugg uti sins grannas gärd och tomt utan thes lof och minne, eller at therpå wisas kan laga häfd, eller annor rättighgt, som framdeles skils Per testamenta, lesata etc..
§ 6.
Hwilken man som något i thessom målum annorlunda giör, bygger och lagar så at grannen theraf pröfwas lida mehn och skada; ändre han och rätte sina bygning, betale skadan, och ther til böte tolf daler.
§ 7.
Faller mans bygning af wanskiötsel neder, och giör skada på annars bygning; wedergiälde tå then wållande samma skada, och böte iämwäl tolf daler: är han therom förra warnad, och äntå försumar at bättra thet som bättras borde, och ther igenom skier skade; böte dubbelt.
Förorsakas således dråp, eller sår; böte tå som i Dråp- och Såramålom urskils.
§ 8.
The som hafwa sina tomter tilsamman; hållin halft plank och stängsel emot hwarannan: försumar thet någor thera, och theraf skier skade; betale then samme och bättre strax thet som felar, och böte thertil tolf daler, om öfwer hans tresko klagat warder.
§ 9.
Samma bot wari, om ens grannas tomt ligger högre emot the andra, och iorden samt thes fyllning nödwändeliga behöfwer med stenmur at emotstödias; ty then som för sine tomt hafwer störra nytto häraf, wari han och plichtig, efter skiäligit ompröfwande, at hafwa större delen uti thetta beswäret.
§ 10.
Komma och twå eller flera at äga ett hus tilsamman; tå skal hwar och en af them efter sin andel kosta på thy som rätteliga länder til husets wid macht hållande: skier thet ey; uttages tå then nödige ther til giorde omkostnad, af thens, som försumar när han lagligen therom tilsagd är, antingen andel i samma huse, eller androm redbara ägendome.
§ 11.
Påstår någor sig hafwa rättighet något at nyttia inpå sins grannas hus, gård, eller tomt, thet honom länder til beswär och olägenhet; upwise tå klara skiäl, at han ther til med rätto kommen är: såsom igenom laga häfd; ens, som ther öfwer rådande warit, yttersta wilia och förordning; framgent warande af handling; laga dom och utslag: eliest bör sådana rättighet ingom tillåtas.
Cap.
V. Om stadsens bygningar.
§ 1.
Wid stadsens enskylta bygningar; såsom hus, broar, och annat mera, hafwin konungens ämbetsmän, samt borgmästara och råd noga inseende, at the wäl skiötas och wid macht hålles.
Omkostnaden, som therpå nödwändeligen måste anwändas, skal tagas af stadsens inkomster, om the finnas: men ther the icke äro at tilgå; bör tå ther til ett allmanna sammanskott skie af them som under staden höra.
§ 2.
Ifrån the beställningar, som genom dagswärken med folk och hästar kunna göras, undandrage sig ingen under staden lydande när han therom tilsagd warder; eller betale therföre så mycket uti penningar, som thet af androm kan legas före: treskas någor härwid; böte första gången tijo daler, och sedan hwar gång dubbelt, och thet han skyldig således blifwer at giälda, uttages af hans ägendom.
Cap.
VI.
Om eldens bewarande uti städer.
§ 1.
Alle eldstäder inrättes med särdeles warsamhet, och bygges så at therwid intet fel må begås, hwarigenom elden kan wäggar, bielkar, eller tak itända: i synnerhet böra the eldstäder, hwarutinnan mycken eld och ofta brukas skal, så mycket som möjeligit är, långt ifrån wäggomen anläggias: skier thet annorlunda, och husägaren thet som felar icke strax rättar och lagar tå han therom wid brandsynen, eller eliest warnad blifwer; böte femton daler, och sware iämwäl til skadan, som theraf kan hända.
§ 2.
Så böra ock the som med eldstäders upbyggiande omgå, särdeles murmästara, när the pröfwas hafwa thetta försumat, böta tiugu daler, och ther iämte wara skyldige på sin bekostnadt thet, som felachtigt war, at rätta och afskaffa, som förr är sagdt: men wore thet och skiedt med husägandens wilia och wetskap; böte iämwäl han tiugu daler, och skadan åter, som androm kan therigenom tilfogas.
§ 3.
Skola och uti alla städer öfwer wissa thera delar och qwarter brandmästara och rotmästara så månge förordnas, som stadsens lägenhet, och inwånarena myckenhet fordrar: hwilke i gemen böra hafwa ett waksamt och flitigt inseende på alt thet, som til at förekomma eldswåda nödigt och nyttigt pröfwes: och undandrage sig ingen, som til thenna beställning af borgmästaromen och rådeno utwald warder, utan laga förfall, wid tijo dalers böter: doch böra the blifwa ifrån thesso ämbete aflöste af androm, antingen årligen, eller eliest, eftersåsom lägenheten thet kan medgifwa.
§ 4.
Nu kan så hända, at the sålunda tilsatte brand- och rotmästara af siuko, eller andra laga förfall kunna hindras, och således ey wara tilstädes: ty böra och andre iämwäl wara förordnade, theras ställe, wid sådana händelse at förträda; på thet, enär så behöfwes, talet af slikom upsyningsmannom altid må wara fullt, och icke någor skade, eller afsaknad så medelst förorsakas: blifwande och the så ifrån thessa beställning aflöste, som the förrige, och andre åter i thera ställen antagne.
§ 5.
I synnerhet wid brandsyn, som twå gånger om året hållas skal, och eliest så ofta borgmästara och råd nödigt pröfwa, skola thesse brand- och rotmästara weta sin skyldighet wara, tillika med androm stadsens betientom, samt murmästarom, och andro bygningsfolke, uti the them tilordnada delar af stadenom, hus ifrån hus, och gård ifrån gård, noga bese alla eldstäder: granneliga också tilse, huru snickara, swarfwara, wagn- och hiulmakara, och flere slike med eldenom sig förhålla, och them förmana som med sådana saker omgå, hwaraf brand kan lätteligen hända, at the elden warsamliga handtera: ther til med ransaka i stallgårdar, om foderhusen äro när wid skorstenar, eller andra hus, hwaraf eldswåda kan befaras, på thet alt sådant må kunna i tid, och som wederbör, rättas: the mågo och utmärkia, huru med ödestomter och bygningar är beskaffat, och sedan borgmästaromen och rådeno thet wid handena gifwa, och förwara, så att ey eller af ödeshusom någor eldskade stadenom må tilskyndas: skola ock i lika måtto wederbörandom tilsägia, inga starka eldar i otid och sehnt pä nattene at hafwa, utan ther slika beställningar kunna wara, som sådana eldar fordra: i hwilko händelse bör om aftonen alt tilredas, och bittideliga sedan om morgonen thet öfriga förrättas, doch mågo the som öfwer sina brygning och rosta waka, eller malt torka, öfwer nattena eld hafwa, när the warsamligen thermed omgå: yttermera böra ock brandmästara med sino folie uptekna alla, som ey kunna wisa sig nyligen låtit sota sina skorstenar, eller rättadt annat fehl med them finnes, hwaraf eldswåda lätteligen, särdeles om wåhr och sommar tå stor hete är, kan förorsakas: ther iämte i husom och gårdom allwarligen förmana, at ingen bär bar eld eller lius oförwarat och utan lyktor i sådana hus eller rum, hwarest hö, halm, wed, näfwer, spån, lijn, hampa, eller annat slikt förwaras, ey eller sådant, som lätteligen kan itändas, på ugnar, eller annat farligit och löst rum blifwer liggiande: therhos åligger och them med flit ransaka, om brygghus, kölnor, badstufwor, smedior, kiök, bagara och krukomakara ugnar, och flera sådana eldstäder, som starka eldar fordra, rätteliga bygde, förwarade, och renhåldne äro; och ehwarest the i någro huse, eller gårde, ingom undantagnom, finna något fehl, antingen i eldstäder, gamla tak och träbygningar, eller hwad annat hälst wara kan, som någon fara af eldswåda med sig hafwer, thet böra the föreläggia husägaren, eller honom som husrummet åbor och innehafwer, wissan dag alt at laga och rätta: försummar han thet sedan innan samma dag at giöra; böte femton daler, och hafwi brandmästaren fulla macht thet felachtiga tå utan längre upskof at nederslå och kullrifwa; hwilket ägaren, eller then i hans ställe är, strax skal låta uprätta och laga wid samma straff: tillåtes och honom, som för hyro, eller eliest pantewis huset eller gården besitter, alt thet, som härpå nödwändeligen kostas, pä ägarens räkning at afföra.
§ 6.
Upkommer någor skade af elde sedan thenna warning skiedd är; böte tå then brotslige femtijo daler, och återgiälde skadan, eller plichte med kroppen.
§ 7.
Hindrar någor eller wägrar them, som ena sådana brandsyn förrätta, noga at ransaka och besichtiga alla rum som the uti huseno, eller gårdenom nödigt pröfwa at bese; böte tijo daler: och then oförrätt them skier i thesso måleno med ordom eller giärningom ligge i tweböte.
Kommer wåld med hugg och slag theruti, som edsöre rörer; plichte som i. Edsöresmålom urskils.
§ 8.
Ingen som bor, eller giäster i stadenom gånge sielfwer, eller tillåte sitt folk och tienstehion at gå uti hus, och särdeles i sådana rum, som sagdt är, och ther något kan wara liggiande, som för eldswåda farligit är, med bart lius, eller androm oförwarada elde; pröfwes theraf eld wara upkommen, och någor skade skiedd; ware samma lag, som här frammanföre 6 § förmäles: giör thet legohion emot husbondans warning och wetskap, och ey orkar botum; plichte tå med kropp eller arbete, som skadan är till.
I lika måtto straffes och the som i sina sängar liggande dricka tobak, eller wid oforwarat lius skrifwa eller läsa, och therigenom skade af eldenom upkommer.
Om them, som inom städer kasta swärmara, och them lika eldar, hwaraf brand upstiger, wari lag samma, skier ingen skada; bötin i allom thessom målom tijo daler Uti några brandordningar, så wäl som Upsala stads är och 40 marka bot, ther ingen skade skier.
.
§ 9.
The som uti sina hus med sådana waror omgå, hwaraf elder snart och lätteligen kan uptändas; förwaren them wäl på the ställen afsides, ther elder icke behöfwes at nyttias: sammaledes the som sådana handteringar idka, therwid eld särdeles är farlig, tagen sig ock som nogast til wahra uti alla tilfällen: kan thet pröfwas, at the thet icke giordt hafwa, och skade således igenom eld förorsakes; plichte tå iämwäl the therföre som sagdt är i 6 och 8 §.
§ 10.
Ingen winskänk, giästgifware, eller krögare hafwi något lius, eller eld för någrom sinom giäste som til dricks sitter sedan klockan är nijo slagen om aftonen, och förr än ur wård är ringt om morgonen: giör thet någor; böte första gången tijo daler, och sedan dubbelt, så ofta han thermed beträdes.
§ 11.
Alle warin plichtige at låta the i stadenom bestälta skorstensfejara så ofta, som behöfwes, rensa och sota sina skorstenar: men händer thet så at sot brinner, och then som huset bebor icke kan bewisa, at han så ofta, som behöfwes, låtit sin skorsten rensa; böte tå sex daler första gången, och sedan dubbelt: kan och pröfwas, något fehl, eller försummelse thermed af skorstensfejaren wara begången; böte han lika mycket, eller plichte uti fängelse wid watn och bröd uti otta dagar första gången: kommer han sedan igen med samma försumelse; lide tå thet straff i fiorton dagar och afskaffes.
§ 12.
Uppå the tider om året, som stor hete och torka är, skal också brandwacht uti staden omkring gå, och then til så stort antahl, som behöfwes, igenom en af hwario huse och hushåld, ingom undantagnom, in til thes at skiftet gådt hafwer igenom hela staden: hwartil låtin brand- och rotmästara biuda och tilsägia dugeligit folk at komma med tilhörigom redskap: kommer ey then på förelagdom tid och ställe tilstädes, som härtil ansagd warder; böte hwar gång fem daler: hafwer icke någor i sitt hushåld något härtil tienligit hion; förskaffe tå thet för lego wid samma bot.
§ 13.
Thesse, som brandwacht gå, böra, ther the någon eldsfara finna, then strax upenbara, och sökia at afwäria: såsom och ther någon förbuden eld warse blifwa, tilhålla husfolket then at utsläckia, och dagen efter hos domaren angifwa: försumas thetta af hwariohanda tilfälle och wårdslöshet; böte tå brand- eller rotmästare fem daler, och alle the med honom, hwar för sig en daler: sätter sig någor emot thenna wacht, och them på något sätt oförrättar, tå wachten rätteliga i allom ärandom framfar; ligge thet alt i twebotum, hwad thet är ord eller giärning.
§ 14.
Tornwäcktara skola och tilsättias, som alla behöriga stunder, särdeles om nätterna uti stadenom wacht hålla, samt när någor eldsfahre sig yppar, strax igenom ett wist tekn thet til känna gifwa: försumar tornwächtaren thet; plichte med otta dagars fängelse wid watn och bröd: skier thet af honom mer än en gång; wari tå sådant hans straff uti fiorton dagar, och sättes ifrån tiensten, och en annar i hans ställe: börande ingen, som af borgmästaromen och rådeno thertil skickelig pröfwas, sig therifrån utan laga förfall undandraga, wid straff af otta dagars fängelse, som nu sagdt är, och tilhålles icke thes mindre samma tienist at antaga.
Cap.
VII.
Om brandredskap, och hwad ther til hörer.
§ 1.
Hwar och en husägare hafwi uti sino huse allan nödig och färdig brandredskap, såsom gildan stega, och ther bygningar i gårdenom äro flera, en til hwaria bygning, så framt the icke så inrättada äro, at man kan lätteligen komma af thy eno take til thet andra, en haka eller flera, ena eldyxe, eller flera som husen wara kunna, tu eller flera läderämbar, watnkar, handsprutor och watntunnor med qwastar ther til, samt hwad mera wid sådana olyckeliga händelser kan pröfwas nyttigt i förråd at hafwa, och efter hwars och ens orts och tids lägenhet af borgmästarom och rådeno kan til stadsens och inwånarena nytto förordnat blifwa.
§ 2.
Äger någor flera hus eller gårdar än han sielfwer bebor; förese tå them androm iämwäl med sådana nödiga brandredskap, eller så lage, at then som huset eller gården hyrer alt sådant wid handena skaffar: wil husägaren sig ey tilbörligen therom wårda; pålägges tå hyromannenom sådant at fullborda, hwars bekostnadt han af the betingada hyrone skal hafwa fullkomliga macht at korta.
§ 3.
Öfwer thetta skola och brandmästara, och them tilförordnada wid brandsyn, och eliest så ofta tilfället fordrar noga ransaka, och ther the befinna, någon hafwa antingen ingen, eller emot ordningen och sina lägenhet alt för ringa brandredskap, förmana honom alwarliga, och wissan dag föreläggia, thet som wid hans brandredskap felar sig at förskaffa: försumar han thet; angifwin the tå honom strax hos borgmästara och råd, och böte han tå för ene sådana försumelse första gången tolf daler, och sedan dubbelt.
§ 4.
Föruthan thenna redskap, som alle stadsens inwånare uti sina hus och gårdar hafwa böra, skal och hwart och ett brandmästarskap, eller then del af stadenom, som under enom brandmästare hörer, hafwa sin särskilta brandredskap uti goda watnsprutor, stora brandsegel, och alt thet öfriga thertil fordras, i förråd, som på wissan och beqwäman ort uti samma brandmästarskap bör wara under thes brandmästares förwar och giömo.
Til inkiöp af allo thesso skola först anwändas the böter, som uti samma brandmästarskap efter brandordningen falla kunna; och ther the ey förslå; förskiutin tå alle uti brandmästarskapet boande och husägande ther til efter ägo thera i husom: treskas någor thet at utgifwa, som honom i thesso måleno skiäligen, som sagdt är, pålagdt warder; böte tå tijo daler, och thet, han utläggia borde, uttages och af hans ägendom igenom borgmästara och råd: försumar brandmästaren här wid sitt ämbete, eller något af thesso redskap igenom wårdslöso låter förfaras; böte sex daler och skaffe thet med sinom bekostnade til rätto som förfarit är.
§ 5.
Så bör och hwar och en stad, efter sina lägenhet, utöfwer alt thetta, hafwa ett enskylt förråd, til allmanna nytto, af god, warachtig och tienlig brandredskap, och til thes förwarande wissa hus upbygda, så många, och på the orter i stadenom, som thes storlek och beqwämlighet hälst pröfwas fordra: hwaröfwer konungens ämbetsman med borgmästaromen och rådeno, igenom wissa betienta skola hafwa ett noga inseende, at alt som ther til behöfwas kan, förskaffes, samt färdigt och wid macht hålles.
§ 6.
På the orter i stadenom, som tarfwen fordra, och beqwämligheten medgifwer, inrättes iämwäl gode allmanna brunnar med stadsens omkostnade, och hålles sedan altid färdige.
Cap.
VIII.
Om wådelds släckiande.
§ 1.
Ho som först warse blifwer, at någor wådeld är itänd; gifwe han strax them närmast boandom med rop och åkallan, eller eliest tilkänna, skolandes ingen i tysthet sökia at dämpa then eld som någon särdeles fahra synes med sig hafwa, och ther igenom gifwa honom tilfälle mer och mer at tiltaga och sig utbreda: bryter någor häremot; ware tå thet honom räknat för ene försumelse, och plichte som skadan kan wara stor til, som theraf förorsakas.
§ 2.
Alle the som uti grannaskapet bo, när ena sådana olycka af wådelde upkommer, waren skyldige, ther fahren icke är alt för stor, och them för när, först sökia at släckia elden så mycket som mögeligit är, innan the sig företaga sina saker at undanflyttia, och eldsläckningen thermed försuma.
§ 3.
Alle brandmästara och rotmästara, samt någre af hwariom gårde i stadenom, eftersom thera lägenhet är, skola wara tilstädes med hästar och wagnar, eller kiälkar, watnkar, ämbarom och allom androm redskapi, som thertil tienlig är, när sådana olyckelig händelse sig tildrager, och arbeta på eldens dämpande, samt thera sakers räddande, som i största faran äro: försummes thetta utan laga förfall; böte tå brandmästare tijo daler, rotmästare fem daler, och alla the andre, som sig ey infunnit hafwa, hwar för sig tre daler.
§ 4.
The som efter hwars och ens stads ordning äro bestälte til wissa syslor uti sådana händelse, ware sig antingen med watnsprutors, brandsegels, eller andra sakers och redskaps tilskaffande, eller til annat nödigt arbete, böra utan allo drögsmål komma tilstädes, samt hwar och en sitt tilordnada arbete med flit förrätta: finnes någor härwid hafwa warit försumelig, eller i otid utan lof bortgången, eller tagit hästar och annan redskap therifrån; böte tiugu daler.
§ 5.
Nu kan nödigt pröfwas, at några hus, til at förekomma eldens utwidgande måste kullkastas; säte sig tå ingen theremot, eller i några måtto hindre wid tiugu dalers bot, och wedergiälde ther til then skada som ther af upkommer.
§ 6.
Alt löst folk, som bruka sådant tilfälle til sina nytto, och andre onyttige, som intet arbete giöra kunna, skola af brandmästaromen och androm, som härwid hafwa at befalla, drifwas utur wägen: ställer sig någon motwillig, och i ene eller andro måtto oförrättar någon af them, som härwid hafwa at biuda och befalla, eller öfwerfaller och af arghet hindrar någon uti sino laga arbete: ställes han tå för rättenom, och afstraffes såsom för fredsbrott med fyratio daler: kommer giärning theruti, eller oqwädins ord; plichte thesutan, som lag säger om androm stadsens betientom, när them uti thera laga beställningar sådant wederfares.
§ 7.
Råkar någor i olycka, som wid eldens släckiande arbetar; gifwes tå honom therföre af allmanna medel wedergiällning.
§ 8.
I lika måtto bekomme ock then som af wådelden utan sino förwållande någon skada lider, en af stadsens inwånarom gifwen och samlad brandstud, efter domarens ompröfwande, til undsättning och uprättelse: men ther någors hus, eller gård, til at förekomma störra olycko, måste nederrifwas, och wådelden therigenom kommer att stanna; tilordnes honom tå therföre full betalning af theras ägendom som således blifwit behållen, efter then iämlikhet, som domaren pröfwar och sielfwa rättwisan fordrar C.
22 § 5 Byggb.
SL.
.
§ 9.
Röfwar eller stiäl någor wid wådeld; straffes han therföre efter thy som liusligen står skrifwit i Edsöres- och Tiufwamålom.
§ 10.
När elden är dämpader, skola af brand- och rotmästaromen wisse wachtare tilsättias, som gemenligen böra tilse och achta, at elden å nyo ey upkommer, ingalunda bortgående förr än the af androm rätteliga aflöste blifwa, wid samma bot, som lag säger i 4 §.
Sedan elden aldeles släckter är; ransakas tå strax af rättenom, huru then war utkommen, och ther någor ther til finnes brotslig och wållande efter som förra sagdt är; dömes han tå, och straffes som saksens beskaffenhet fordrar, och här ofwantill förmält är: men pröfwas thet wara skiedt med wilia; förhålles tå thermed som i Högmålom urskils.
§ 11.
I thessom målom äga böter så skiftas, at staden tagi halft, och brandmästaraskapet andra helftena, hwaruti then brotslige är boandes.
HANDELSBALKEN I.
Förslag till Handelsbalk 1718.
Handelsbalker.
I Capitel.
Om köp och skiffte.
1 §.
Allt köp om löst eller fast skal ske utan twång eller list, med säljarens och köparens goda ja och samtycke; och hwad olagligen blifwer slutet hafwe intet bestånd.
2 §.
När säljare och köpare äro om wahran och priset enige, tå skal köpet fast stånda: men är thet af stort wärde; tå upprättas afhandlingen skrifteligen, eller brukes therwid edsworne mäklare eller andra witnen.
3 §.
Nu är köp om lös ägendom slutet, ehwad thet wara kan; gifwe tå säljaren ut wahran och köparen then utfästa betalningen.
4 §.
Klandras thet som sålt är, eller thet i wärde gafs; försware hwar thet han utgaf, eller böte tijo daler til treskifftes, konungen, målsäganden och häradet eller staden, och skadan åter.
5 §.
Befinnes wahran wid lefwereringen hafwa något fehl, som en försigtig köpare eij kunnat blifwa warse; men säljaren wetat och eij uppenbarat: ware tå säljaren pligtig taga then igen, och gifwa wärdet åter, gälda allan skada och böta tijo daler til treskifftes.
Men är köpet skedt med thet förord, at köparen skal godzet behålla, om thet är bättre eller sembre; hafwe köparen ingen widare talan.
6 §.
Säljer någor en wahra til twenne, böte sex daler til treskifftes, och then behålle wahran, som först köpte.
7 §.
Ingen tränge sig i annars köp, eller öfwerbiude hwad annar redan begynt tinga på, wid tre dalers böter til treskifftes.
8 §.
Slutes köp om wahror och wil enthera thet sedan bryta; men then andre icke: gånge tå köp fram och icke åter, och then böte tre daler til treskifftes, som redeligen slutet köp bryta wil.
9 §.
Finnes i sielfwa wahran et så förborgat fel, at hwarken köpare eller säljare kunnat thet förut se; eller at en then andre eij rätt förstådt: ware thet återgångs köp och tage hwar sit.
10 §.
Köper man sådana wahror, som förut wägas eller mätas böra, innan the lefwereras; ligge under köparens wård, och för hans fahra, sedan the til honom mätne eller wägne äro.
11 §.
Hwar och en som effter lag är myndig, må antingen sielf, eller igenom andra försälja sin ägendom; och bör thet köp som af köpmannens til handel satta hustru, barn och tienstefolk slutet blifwer för lagligit anses.
12 §.
Ingen inlåte sig i handel med omyndiga eller wettwillingar, uthan theras rätta målsmans råd och samtycke.
Gör thet någor, och warder theröfwer klagat; ware then handel ogill, och gälde han allan skada, som med them handlade, samt böte tijo daler til treskifftes: men äro the theraf förbättrade, och målsmannen thet gillar; ware handelen fast och ständig.
13 §.
Säljer någor godz theruti flärd finnes, såsom ondt för godt, mängt för omängt; hafwe then som witterligen sålde förbrutit godzet til the fattiga, böte fyratio daler til treskifftes, samt återställe köparen then undfångna betalningen.
14 §.
Säljer guldsmed arbetat guld eller sölfwer, som eij befinnes af rätt finhet; hafwe förwärkat wahran til the fattiga, och pligte som för annan flärd.
Om tenngiutare ware lag samma.
15 §.
Ingen må sälja eller köpa sådana waror, som böra wräkas, innan stadzens tillförordnade wräkare them wräkt hafwa.
Sker thet annorledes; pligte både köpare och säljare hwar sina tijo daler til treskifftes.
16 §.
Finnes fals i köp, så at ondt skyles under godo, koppar under guld, hwit koppar säljes för sölfwer, och oächta stenar för ächta, eller annat slikt; straffas tå säljaren som för annan tiufnad, och tillåtes eij bruka then handtering ther wid han falskhet begådt hade.
17 §.
Then som sätter annan mästares märke på sit arbete, böte femtijo daler til treskifftes, än dock thet samma är förswarligit.
Men är uti thet arbete flärd eller fals; pligte thes utan som tilförene om flärd och fals stadgat är.
II Capitel.
Om stapel- och upstäders handel.
1 §.
Stapelstadz borgare hafwe tilstånd så wäl uti marknader, som eljest, at handla med ditkommande inländska och främmande.
Men uti upstäderna och bergslagen måge the, utom marknaderna, ingen köpenskap drifwa.
2 §.
Upstadz borgare måge reda i skepp, och the wahror som the inbekomma, uti stapelstäderna i gross försälja, eller til then staden föra låta, hwarest the boende äro.
Uti marknader måge the handla som the bäst gitta med ankommande inländska, och af främmande köpa för reda, eller borga; men icke til them sälja.
III Capitel.
Huru burskap skal winnas.
1 §.
Wil någor burskap winna, ware sig inländsk, eller främmande; ställe tå inför borgmästare och råd borgen, at han åtminstone skal sex åhr i staden bo och all stadz rätt och rättighet effter sin förmågo uppehålla; aflägge thertil then vanliga borgare eden och gifwe sig an til någon wiss handel, nähring, eller handtwärk, therföre han i stadzens bok må inskrifwas: och tå gifwes honom ther å burbref.
Wil handtwärkare köpman warda; afsäije tå inför borgmästare och råd handtwärk sit, och winne för köpenskap burbref.
2 §.
Ingen som eij är borgare må drifwa handel i smått, eller bruka handtwärk och annan borgerlig nähring, wid plicht som i nästa cap.
3 § stadgas.
3 §.
Then som har sit hemwist uti främmande land, eller erkänner annan öfwerhet, honom ware icke tillåteligit här i riket at tillika winna burskap.
Eij eller må inländsk man tillika wara borgare i twänne städer, eller hafwa twänne borgerliga handteringar, then ena i staden, then andra utom staden.
Beträdes någor ther med; böte et hundrade daler til treskifftes, konungen, staden och angifwaren.
4 §.
Wil någor burskap upsäija; göre thet sex månader förr än han tänker flyttia från orten, och wise at han fullgiort alt hwad honom som borgare ålegat hafwer.
Flytter han utrikes; gifwe tå ut, effter aflagd ed, eller mätesmanna ordom siette penningen af all sin ägendom konungen och staden till tweskifftes.
Flytter han til annan inrikes ort; ware från all sådan afgift befriad.
IV Capitel.
Om gross och krämare handel.
1 §.
Borgare och andre måga drifwa handel i gross, och köpa eller sälja uti hela och halfwa stycken, hela och halfwa läster, hela och halfwa skeppund, hela tunnor, kistor och packor, wahl- dussin- och skocketals, skinnwahror hela decker eller timber.
Hwad som af them annorledes och i mindre försäljes ware förbrutit och thertil så mycket thet wärdt är till treskifftes, konungen, staden och angifwaren.
The som med win och andra främmande drycker i gross handla sälje icke uti mindre käril än halfankar, wid samma bot.
2 §.
Adelen och konungens betiente måge, fast the icke wilja winna burskap, handla antingen i gross för sig sielfwa, eller uti sälskap med borgare.
Hafwe ock tilstånd handla med wexlar, inrätta handwärks hus och bruk, reda i skepp, låta inkomma och i gross försälja allehanda utländske wahror, sedan the sig, effter handelens beskaffenhet, med borgmästare och råd förenat om någon wiss afgift til staden.
Men ware eljest för theras egna personer och hus i staden inga borgerliga beswär undergifne.
3 §.
Ingen som icke är borgare må i städerna hålla öpna bodar och sälja sina wahror i smått, såsom med aln, lispund, halftunna, eller mindre wigt och måt.
Handlar någor ther emot, ware sig inländsk, eller främmande; hafwe förbrutit then wahra han handlar med, och å fyratijo daler til treskifftes.
4 §.
The som i städerna hafwa inrättade handtwärks hus, måge thersammastädes uti öpna bodar försälja i smått hwad af them eller theras folk förfärdigat är, när the uti borgerskapets utlagor så stor del draga, som emot bodhandelen swara kan.
Samma frihet ware för them, eller theras förlags män, som å landet hålla handtwärks hus, ther jern, ståhl, messing, eller andre inrikes råwahror utarbetas.
5 §.
I alla städer skola wisse stadzkällare wara, åtminstone en, ther godt win och öhl säljes stop- och kannetals.
Wilja borgmästare och råd them på theras kostnad hålla; stånde them fritt, eller förordne ther til någon annan.
6 §.
Beträdes någor at förfalska win, eller andra drycker; hafwe förwärkat wahran, och böte första gången tiugu daler; andra gången dubbelt; och tredie gången ware sin nähring förlustig.
Samma lag ware om krögare, som sina wahror förfalska.
7 §.
Alla wahror som från landet til salu inkomma, skola til stadzens torg och hamnar föras, och eij annorstädes försäljas.
Dristar sig någor wid tullen, eller på gator och gränder några sådana wahror köpa eller sälja; hafwe then som sålde förbrutit sin wahra, och köparen sine penningar, och böte hwarthera fyratijo daler til treskifftes, konungen, staden och angifwaren.
V Capitel.
Om främmandes handel.
1 §.
Främmande som til inrikes siö- och stapelstäder med wahror och godz ankomma, eller wilja ther köpenskap eller annan förrättning drifwa, ware pligtige wid första ankomst sig hos konungens befallningshafwande, samt borgmästare och råd at angifwa, och theras ärende kundgöra.
Försummar thet någor främmande, ehwad han är köpman, handtwärkare eller annat; böte et hundrade daler til treskifftes.
Ware ock then wärd eller wärdinna, som en sådan til härbärge antager och eij genast angifwer, förfallen till femtijo daler til treskifftes.
2 §.
The som med wahror til någon stapelstad ankomma, skola them ther sälja på sätt som i IV cap.
1 § stadgat är.
Hafwa the af någon wahra mindre; sälje then icke utan alt samman.
3 §.
Icke må utländsk man sin köpenskap längre drifwa, än thes liggedagar räckia, wid fyratijo daler för hwar dag, konungen, staden och angifwaren til treskifftes.
Köpslagar han öfwer åtta dagar; fördubbles böterne, och ware then wahra förbruten, som han sedan köpt eller sålt hafwer.
Icke eller skal honom wara tillåtit sina wahror uti thes gästhärberge, eller öpna gatubodar at hafwa eller sälja; utan allenast i skepp och farkost, samt the rum som borgmästare och råd ther til förordna.
Eij må han för köpenskap resa ifrån then ena staden til then andra, eller i bergslagarna, wid ethundrade dalers böter första gången; andra gången böte dubbelt, och hafwe förbrutit til treskifftes thet som han handlade med.
4 §.
Wil någor främmande öfwer thes liggedagar här i riket handla; angifwe sig tå hos borgmästare och råd, som böra förordna huru wida och med hwad wilkor sådant bör effterlåtas.
5 §.
Then förning skeppare och båtsmän tillåtit är för sig sielfwa i smått försälja; bör uti theras skepp och farkostar fahl hållas, och eij i bodar upläggias, eller til salu kringbäras, wid förbrott af wahran.
VI Capitel.
Om landsköp.
1 §.
Ingen fare å landet med något köpmanna gods och drifwe köpslagan til by och från by; eij eller upköpe å landet allehanda landtwahror, at fara med them til köpstadz och förytra.
Warder någor thermed beslagen; hafwe första andra och tredie gången förbrutit godzet och fyratijo daler til treskifftes, konungen, nästa köpstad och angifwaren; fierde gången pligte som sagt är, och förwises landet.
2 §.
Ingom å landet ware tillåtit köpa och under sig slå spannemål och andra landtwahror, at thermed bruka köpslagan; eij eller hafwe på landet något nederlag, wid pligt, som här ofwanföre stadgat är.
Dock ware eij förbudit at upläggia sin egen afwel och afrad.
3 §.
Eij må thet landzköp heta, när landtmannen til sin nödtorfft byter wahra i wahra, eller sig för penningar tilhandlar hwad en annar af sin afwel kan aflåta.
4 §.
Häste köpmän måge then frihet hafwa i landet omfara, at handla med hästar och stor: ware ock städernas slagtare och fiskare tillåtit på landet inköpa slagteboskap och färsk fisk til stadsens behof, alt effter som the af borgmästare och råd wiss tid eller frihet thertil bekomma.
VII Capitel.
Om marknader.
1 §.
Marknader måge åhrligen hållas i städerna på the tider som wanligit är.
Om första marknadz dag infaller på en sön- eller högtides dag; upskiutes tå til andra dagen.
Men på apostle dagar må köpslagan ske, effter hållen gudztienst och eij förr, wid fyratijo dalers böter til treskifftes konungen, staden och angifwaren.
2 §.
Ingen köpslage innan marknad pålyst är, eij eller sedan then aflyst är; utan ware köpet ogilt och böte så köpare som säljare fyratijo daler til treskifftes.
3 §.
Alle inrikes boende hafwe frihet på marknader antingen utur skepp och fartyg, eller ock på torgen och the af borgmästare och råd them tildelte platsar, at sälja sine wahror, eller them med hwarannan förbyta; men icke at förytra sit inländska gods åt någon främmande, eller med honom wahra i wahra förbyta, wid förbrott af wahran och tiugu dalers böter til treskifftes: utan stånde sådant borgare i then staden allena fritt, och them som sådant igenom någon särskilt frihet tillåtit är.
Dock måge the för reda penningar köpa eller på förstreckning taga af främmande så wäl som af inländsk borgare.
4 §.
Främmande som utrikes ifrån med gods ankomma måge thet under warande marknad i stapelstäderna försälja til alla både inrikes och utrikes boende, utur skepp eller bodar, i stort eller smått, för reda penningar eller på förstreckning: men icke godz emot gods byta, eller af upstadsboer köpa.
Af them som äro borgare i then samma stapelstaden, hwarest marknad hålles, måge the saklöst köpa och byta, jemwäl af andra som på then handel med särskilt frihet försedde äro.
5 §.
Främmande och utrikes köpmän hafwe eij frihet på marknader i upstäderna at handla eller wandla, wid förbrott af köpenskapen, och et hundrade dalers böter til treskifftes, som förr är sagt.
6 §.
Gör någor, sedan offentelig marknad lyst är, buller och owäsende, eller föröfwar slagsmål; straffas effter lag, och böte ther til fyratijo daler för fridzbrottet, konungens ensak.
För otidigt skiutande på marknad, serdeles effter klockan nije om afftonen, böte femtijo daler til treskifftes.
VIII Capitel.
Om måt och wigt.
1 §.
Öfwer hela riket skal wara enahanda måt och wigt, inrättat effter som thet uti hwar och en stad, samt hos konungens befallningshafwande å landet med kronomärke finnes anteknat.
Finnes något annat måt och wigt, mindre eller större, som eij med thet gillade måtet håller lika; warde thet ägaren fråntagit och sönderslagit, och straffas han effter personens wilkor och saksens omständigheter.
2 §.
Falskar then måt och wigt, som sielf förordnad är them at märka; miste lifwet.
Förfalskar någor annar; straffas som för annan tiufnad.
Blifwer någor beslagen at hafwa krönt med falskt effterstemplat kronomärke; ware ärelös och böte et hundrade daler til treskifftes.
IX Capitel.
Om förstreckningar i penningar eller wahror och ränta theraf.
1 §.
Förstrecker någor androm reda penningar, eller hwad thet wara må; göre thet i twänne witnens närwaro eller anamme af låntagaren skuldbref.
2 §.
Hwad således förstreckt är skal wid förelagdan dag til borgenären, thes rätts innehafware, eller fullmägtige i samma slag jemngodt och lika mycket betalas.
3 §.
Kan eij then som betala bör öfwerkomma samma slags mynt eller wahror som utläntes; stånde tå honom som förstreckte fritt, ehwad han heldre wil gifwa längre anstånd med betalningen, til thes samma slag skaffas kan; eller taga sin fyllnad i annat slag, effter som thet utlänte wid betalningstiden högst geller.
4 §.
Nu är eij wiss dag them emellan til betalning förelagd; fordre tå then som utgaf sit åter när han wil.
Dock så at gäldenären åtminstone sex weckor förut ansäijes med betalningen redo wara.
Men är något til wiss handel förstreckt; thet må eij för thes slut fordras, ther eij annat förord them emellan warit.
5 §.
Ingen gifwe skuldbref innan han therföre niutit fullt wärde.
Sker thet, och talar eij then skuldbref gaf innan sex månader ther å inför domaren, eller konungens befallningshafwande, eller genom goda män hos then som skuldbrefwet emottog, och kommer thet emellertid oklandrat i andra, tredie eller fierde hand; gälde tå til innehafwaren hwad han i skuldbrefwet utfäst, och söke sin man.
Gitter han eij innan the sex månader fulltyga, at han hwarken penningar eller wärde för sit skuldbref undfått; hafwe ther å eij widare talan, med mindre laga förfall honom hindrat ther å tala; niute tå rätt sin effter ty han bewis framter.
6 §.
Finnes någor af list och upsåt hafwa tagit annars skuldbref, och mot aftal penningarna eller wärdet inbehållit; ware skuldbrefwet kraftlöst, när ther å talt är inom nästa tre månader, sedan then list och bedrägeri förmärktes, ehwad thet är kommit i andra eller tredie mans hand, eller icke.
Öfwertyges och någor, at sielf fordra, eller af androm uptaga betalning för thet skuldbref han med list, utan penningar eller wärde af annan fådt; straffes som för annat bedrägeri effter saksens beskaffenhet.
7 §.
Gifwer någor på goda tro sit qwittobref ifrån sig på betalta penningar, och blifwa the honom sedan förhåldne; tale ther å innan månads dag lagligen eller med witnen til innehafwaren, och ware qwittobrefwet thermed kraftlöst til thes penningarne lefwereras.
Hindra honom laga förfall innan förenämda tid ther å tala; niute tå samma tid sedan han förfallalös klef.
Finnes hos någon thera list eller bedrägeri, i ty mål straffes som i föregående § stadgas.
8 §.
Warder någor genom annars list förledd, eller med wåld och hotelser trugad at sluta handel med annan, eller af rättan fara och räddhåga något utfäst, och gifwer thet an hos domaren eller konungens befallningshafwande innan nästa sex weckor sedan han thet wåld och fara undkom, och innan tre månader sedan han then list och bedrägeri förmärkte; gitter ock ther sin oskuld med goda skäl och witnen framte: ware från förbindelsen lös och pligte then brotzlige för hwart om sig som i Edsöres- och Tiufwabalkar stadgas.
9 §.
Gör någor förstreckning af annars mans förtrodda gods eller penningar, utan ägarens fullmagt; gälde åter fullom gäldom, och böte ther til en tredie del så mycket han utlänte, til treskifftes, målsäganden, konungen och staden eller häradet.
10 §.
Nu hafwer then som annars penningar utlånte, låtit ställa skuldbrefwet på ägarens namn, eller öfwerdrager honom thet skuldbref, som han på sit namn fådt; stånde ägaren fritt hwad han enthera, eller bägge för thet som utlåntes sökia wil.
11 §.
Förstrecker någor wetandes sina penningar eller wahror til oloflig och förbuden handel, eller at befordra någon last och ogerning; hafwe förbrutit förstreckningen, och then henne emottog gifwe ut, och böte thes fulla wärde til treskifftes.
Sker någor oloflig gerning ther i genom; pligte thes utan begge effter lag.
12 §.
Hafwer någor undfådt åtskilliga förstreckningar af annan, och förbundit sig å then ena större, å then andra mindre ränta at betala; ther må han afräkna then betalning han först ärlägger på hwilken förstreckning han wil, och ju helst på then som största räntan drager; så wida förfalledagen inne är, eller wiss tid thertil icke förafskedad warit.
Eij må något på hufwudstolen afräknas förr än ränta gulden är.
13 §.
Nu är skuldbref förfallet och sänder then gäldskyldige betalningen med sit eller annat folk til honom som utlänte, och förkommer then eller förderfwas under wägen; ware skadan hans som utsände.
Låter någor genom sit folk fordra och emottaga betalningen och kommer ther å til skada; skylle sig sielf, som eij wissare bud sände.
14 §.
Ränta må icke til högre än sex af hwarje hundrade åhrligen förskrifwas, fordras eller tagas.
Tager någor mera, eller räknar ränta på ränta; hafwe förbrutit all ränta, och böte tiugu daler til the fattiga.
15 §.
Ränta på förstreckt godz eller wahror beräknas effter godzets wärde then tid thet förstrecktes, och effter thet wärde gifwes sex af hundrade åhrligen, ther eij mindre ränta betingad är.
16 §.
Nu kan skuldbref med bägges samtycke på thet sätt förnyat wara, at skälig upwuxen ränta är til hufwudstolen slagen: ther må sedan alt samman för hufwudstol räknas och förräntas; men eij för åcker eller oloflig ränta på ränta anses.
17 §.
Then winnest som kommer af et rätt och lagligen slutet köp, eller loflig handel, bör icke under åcker förstås; eij eller ther wiss godseränta emot interesse på utlänta penningar sålunda förskrifwen är, at thet ena emot thet andra, ehwad thet är mera eller mindre, upgå skal.
Utfäster någor loflig ränta, och therhos underkastar sig något wite, ther han med betalningen längre uteblifwer, än långifwaren then umbära kan; thet skal fast stånda och icke för åcker anses.
I hwad mål aftal och förening slutes med wisst wite emot then som bryter, gälde thet han som bröt, och stånde eij thes mindre hwad slutit och aftalt war.
18 §.
Är någor förstreckning i penningar giord; men ingen ränta förskrifwen: ther må then eij eller til förelagdan förfalledag fordras.
Men följer eij tå betalningen, och warder gäldenären ther om med witnen påmint, eller lagligen sökter; betale ränta til sex af hundrade ifrån then dag han sålunda tiltaltes.
Samma lag ware för then gäldenär, som ingen wiss dag til betalningen utsatt, eller sig förbundit wid anfordran at betala.
19 §.
Är fordringen stridig och kommer under domaren; tå dömes then som förstreckning undfick, at gifwa ther å förenämda ränta från then dag han i hufwudsaken swarat hafwer.
Men är ther ingen wiss och ren summa, innan then förordnas af domaren; tå betales ränta från then dag domen föll.
20 §.
Nu är förstreckning til wiss tid giord, och ränta ther å förskrifwen; wil tå gäldenären förr än förfalledagen kommer, hufwudstolen med ränta til then tid betala: stånde honom som förstreckningen giorde, fritt, om han thet emottaga, eller full ränta intil förfalledagen effter skuldbrefwet fordra wil.
21 §.
Händer thet at någons skuldbref, eller andre skrifter och bewis til thes fordran förderfwas, eller aldeles förkomma; och nekar gäldenären sin skuld; är fordringen i stadsens eller häradets bok intecknad; eller gitter han lika lydande afskrifft af trowärdiga män undertecknad upwisa; eller med witnen, eller gäldenärens egen bekännelse skulden bewisa; eller sin bok ther fordringen står antecknad med ed bestyrka: ware så gilt som sielfwa skuldbrefwet, och betale gäldenären, eller möte med qwittobref, eller annor bewis at thet guldit är, och warde ther med thet förkomna skuldbrefwet dödat.
22 §.
Dichtar någor skuld å annan, eller eljest nekar öfwer skuld til slut och richtighet komma; hafwe then magt som therigenom lider, honom för rätta stämma, sin fordring ther at bewisa, eller theröfwer richtighet göra.
Sätie och domaren honom wiss dag thertil.
Kommer han eij tå förfallalös, eller gitter eij någon skuld bewisa; böte tijo daler til treskifftes, och hafwe ingen magt widare ther å tala.
23 §.
Fordrar någor upsåteligen och mot bättre wetande then skuld som en gång betald är, och kan ther om öfwertygas; betale hälften af thet han andra gången fordrar, til treskifftes.
X Capitel.
Om pant och borgen.
1 §.
Utsätter någor lös pant, guld, sölfwer, eller hwad thet wara må; göre thet i twänne witnens närwaro, eller tage ther å handskrifft af honom som panten emottager.
2 §.
Löses eij pant wid stämmodagen in; stånde innehafwaren fritt, at låta then på landet wid häradztinget en gång, och i staden tre rådstugu dagar upbiuda, och af the män som rätten tilförordnar, wärdera.
Wil tå ägaren panten igenlösa; göre thet inom åtta dagar sedan thetta honom lagligen kundgiort war, och betale wärde och ränta så mycket som han utfäst.
Wil eller förmår han thet eij; stånde tå uti gäldenärens fria behag, om han wil låta borgenären behålla panten, effter som then werderad är, eller under offenteligit utrop försäljas; tå gäldenären til godo niuter hwad panten högre werderas eller säljes.
Men hinner thet eij til then fordrandes fulla betalning; upfylle gäldenären bristen af annan sin ägendom.
3 §.
Pant bör wäl förwaras och wårdas, och icke utom ägarens tilstånd, brukas, nötas, eller utlånas, wider sex dalers böter til treskifftes, och skadan åter.
4 §.
Kommer skada å pant, ther af at innehafwaren honom icke tilbörligen wårdat hafwer; gälde fullt åter.
Sker thet af wådelig händelse, och kan icke bewisas wangöma eller wållande; ware ägarens skada och betale icke thesmindre hwad han på panten skyldig är.
5 §.
Sätter någor til annan falsk pant, och warder therom öfwertygad; gälde skadan och pligte för sit bedrägeri effter som i Tiufwabalken stadgas.
6 §.
Then som annars gods, utan ägarens wett och wilja pantsätter, gälde all skadan åter och böte tiugu daler til treskifftes.
7 §.
Ingen må bondens åkerredskap, dragare och hwad til gårdsens bruk nödwändigt hörer til pant taga.
Then thet gör böte tre daler til treskifftes och gifwe panten åter.
8 §.
Nu tager någor pantförskrifning i annars lösöron; men lemnar them hos ägaren.
Kommer sedan annar och får samma pant under egit förwar; äge bästa rätt then i handom hafwer.
9 §.
Wil någor then pant han i handom hafwer til annan updraga; säije tå ägaren först therom til, och sättie then eij högre ut, än han hos honom stod; eller böte en siette del af pantens wärde, til treskifftes och skadan åter.
I thet mål söke altid hwar sin man.
10 §.
Tilgripes och förskingras pant alldeles, förr än han sålunda, som bemält är, lagfaren och werderad warder; pligte then honom inne hade fyratio daler til treskifftes och hålle ägaren skadelös.
11 §.
Förbättras thet pantsatte godz i thens hand thet satt war, såsom ther guld eller sölfwer til wärde stiger, pantsatt boskap til afwel formeras; ware ägarens nytta: men gälde han theremot hwad innehafwaren å panten rätteligen kostat hafwer.
12 §.
Ingen förhålle pant sedan then skuld han rätteliga war satt före gulden är.
Gör thet någor, böte tijo daler til treskifftes, gifwe panten ut, och sware för alt hwad panten wederfaras kunnat, sedan fullkomlig lösen gifwen eller tillbuden war.
13 §.
Nu kommer twist öfwer utsatt pant, säger innehafwaren mera ther å länt wara, och han som utsatte säger mindre; finnes eij ther å bref eller witnen: hafwe then witzord, som panten utsatte, edeligen at betyga hwad han ther å til läns bekommit; betale sedan ther effter och tage panten åter.
14 §.
Låter någor förskrifwa sig pant med thet wilkor, at ther lånet eij betalas til föresagd dag, skal panten höra honom, utan widare werdering til; ware ogillt, och böte then på sådant sätt utlånte tre daler til treskifftes, och gånge med pant som förr är sagt.
15 §.
Hafwer någor emot giord förstreckning låtit försäkra sig med borgamän; ware the skyldige, när rätte gäldenären eij mägtar betala, at gälda hwad the borgade.
16 §.
Nu borgar någor för sielfwa personen, och eij för hans skuld; flyr tå gäldenären undan, och gitter borgaman honom, enär så påfordras, til rätta ställa; ware han fri både från skuld och borgen; gitter han eij; sware sielf för skulden som för sin egen.
17 §.
Nu hafwer borgaman annars skuld som sin egen antagit, och utfäst til wiss tid, eller på wiss ort betalning; eller sig med gäldenären lika thertil förbundit, och sig all sin rätt och förmohn uttryckeligen afsagt: söke tå borgenär hwilkenthera han wil, och then honom närmast wid handen är.
18 §.
Borgaman skal wara af the wilkor, at han för skulden swara och then betala kan, när så påfordras.
Är therom skäligt twifwelsmål och wil then fordrande honom som anbiudes för borgen icke god känna; tå inskaffas först behörigit witnesbörd om thes förmögenhet, och sware emedlertid gäldenärens person.
Men är borgaman af the wilkor, at han almänt för god ärkännes, och wil än tå then fordrande honom eij antaga; hafwe tå then domare eller befallningshafwande som therom sökes, magt, borgamannen för god at känna.
19 §.
Ingen omyndig må ärkännas för borgaman; icke eller hustru, utan mannens underskrifft.
Men wäl må enkia med sin ägendom för andra borga.
20 §.
Är sielfwe gäldenären bortrester then tid betalningen ske borde; eller wistas på annan ort än ther betalningen med borgen utfäst är; tå lägges borgaman wiss tid före then frånwarande at inskaffa, eller sielf skulden gälda.
21 §.
Hafwa twå eller flere borgat, och sig en för alla, eller alla för en til answar förbundit; ther söke skuldfordrande hwilkenthera han wil för fulla gälden.
Men är eij borgen sålunda utfäst; sware hwar för sin andel.
22 §.
Dör gäldenär under then tid han borgen ställt hafwer; sware tå then dödas arfwingar så långt hans ägendom tilräcker, och betale borgaman bristen.
Dör ock borgaman medan han under borgen står; tilhålles tå hans arfwingar at swara til thet som borgat war, när saken eij är i thet stånd, at the borgen upsäija måge, eller när gäldenären sielf, eller hans arfwingar eij förmå skulden gälda.
Dock må hustruns lott och ägendom eij häffta, när mannen samma borgen utan hennes samtycke utfäst, eller hon befinnes ther til trugad, förledd, eller oskäligen lockad wara.
XI Capitel.
Huru gäldbunden man sina borgenärer må til fridz ställa och om swikelig banqwerot.
1 §.
Är någor genom olyckeliga och wådeliga händelser så af sig kommen, at han eij mägtar på en gång sin skuld betala, och wilja en del af them han skyldig är hafwa tålamod med honom, eller något efftergifwa, och en del intet; stånde tå wid thet the flästa, som bästa rätten äga, med honom sluta.
Hafwa alla lika rätt; fälles tå slikt af mark som af mark.
Men hafwer någor ostridig förmohn för the andra och wil eij samtyckia til föreningen; bekomme tå sit fullt ut, oacktat hwad the slutit hafwa, som sämre rätt äga.
2 §.
Nu söker then gäldbundne hela sin ägendom på en gång til sina skuldfordrande updraga, eller warder han ther til trängder och twungen; låte tå rätten genom offenteligit anslag alla thes skuldfordrande inkalla, och förfare thermed som i Rättegångsbalken stadgas.
Finnes at then gäldbundne genom olyckor och wådeliga händelser i then fattigdom råkad är; tå måge thes skuldfordrande, hwar effter sin hafwande rätt, om förträde i then uplåtna ägendomen twista; och niute hwar sin förmohn til goda, effter som i nästa cap.
urskils.
3 §.
Kan hans wilkor, som således hela sin ägendom i betalning uplåtit, framdeles genom arf, tienst eller slögdom bättras; och sökes han tå för bristen i thet hans ägendom eij räckte til fullom gäldom: har han tå otwungen sin ägendom på en gång afstådt; gälde samma brist af thet han sedermera ärft eller wärfwat hafwer.
Men är han af sina skuldfordrande en gång trängder och twungen all sin ägendom at upgifwa, ware af them sedan otiltald.
4 §.
Hafwer någor genom slöseri och lastefullt lefwerne råkat i then fattigdom, at han eij mägtar sin skuld betala; warde dömd til fängelse eller arbete, och afräknes på skulden för hwar dag tiugu fyra öre.
Dock bör han niuta nödtorfftig föda, om han sielf thertil intet äger.
5 §.
Kan thet pröfwas at någor, sedan han dragit och lockat til sig andras medel, upsåteligen af swek och arghet, under tilbod at uplåta all sin ägendom till skuldz betalning, eller genom andra bedrägeliga grep och påfunder, söker at skada them han skyldig är och theras medel under sig med orätta behålla; warde tå som en bedragare til nesligit åskådande satt wid en påla på allmänna torget, och straffes sedan med fängelse eller arbete i konungens fästning, alt effter saksens omständigheter, och betale eij thes mindre så långt godz hans tilräcker.
6 §.
Befinnes någor hafwa hulpit och befordrat sådant bedrägeri, i thet han then gäldskyldigas gods och penningar undangömt, med honom falska köp och afhandlingar updichtat, eller gifwit sig ut för borgenär ther han als intet, eller långt mindre hade at fordra, allt til then ända, at undandraga the rätta skuldfordrande theras skäliga betalning; then betale til thet förfallna boets borgenärer dubbelt så stort wärde som han them försnilla tänkt, och böte thertil fyratijo daler, angifwaren och the fattiga til tweskifftes.
7 §.
Dör gäldbunden man, ware thes arfwingar skyldige innan twå månader uprätta förteckning på all boets ägendom.
Men ther nödwändigheten så fordrar, må thet straxt ske, eller ägendomen af domaren eller konungens befallningshafwande förseglas och under förwar hållas, til thes förteckningen straxt ther på förrättas kan.
Hafwe ock arfwingarne inom tre månader effter dödzfallet tid at förklara sig om the til gälden swara, eller then dödas hela bo heldre thertil upgifwa wilja.
Befinnes någor swikeliga ther med umgå, eller någon del af bo witterligen undandölja; sware til all gäld ehwad godzet tilräcker, eller eij.
8 §.
Nu kan död mans bo eij så snart, och innan förenämda tid til richtighet bringas; och är så owisst om ägendomen förslår til gäldz betalning, eller eij; tå måge arfwingarne af domaren längre tid begära.
Men ther fahra är at ägendomen emedlertid förskingras, eller missfares; ställe arfwingarne therföre borgen, eller sättie domaren någon trowärdig man, at hafwa ther å upsigt och skötzel.
9 §.
Död mans ägendom, ther then til gäldz betalning af arfwingarna uplåtes, skal så angifwas och antecknas, som then til alla delar war beskaffad när then gäldbundne död blef, jemte alla räntor som af man och hustrus godz i bo tå influtit, eller inflyta bort, så ock åhrswexten, som i ladorna inbergad är, och anses thet såsom andra lösöron uti et sammanaflat bo, som til gäldz betalning en gång för alla och eij widare gå böra.
Är then ene maken oskyldig i then andras gäld; niute sin rätt til godo effter ty som i Gifftmålabalken stadgas.
10 §.
Yppa sig framdeles gäld på död mans ägendom, them man wid arfskiffte eij af wiste, och räcker eij arfwet til full betalning; ware tå arfwingar frie, när the upgifwa edsworen anteckning på ägendomen, som then wid gäldenärens död war beskaffad, effter ty som i föregående § säijes; och afträde sedan samma ägendom, med alla theraf effter hans död upburna räntor; dock utan interesse ther å, effter som i Erfdabalken widare stadgas.
XII Capitel.
Om skuldfordrandes förträde til gäldbunden ägendom.
1 §.
När skuldfordrande genom rättens offenteliga anslag instämde äro och hwar sin rätt til gäldenärens uplåtna ägendom bewisat; skilje tå domaren hwars och ens fordring, effter thes egenskap från hwarannan, och göre therutöfwer följande ordning och indelning.
Dock at först af oskifft bo tages then anwände nödige begrafnings kostnad, läkiarelöhn, och apothekarens betalning, jemte theras aflöhning, som i then aflednas siukdom, eller wid thes jordefärd honom, utom egit husfolk, tient hafwa.
2 §.
Under första ordningen höra the, som sit egit ifrån then gäldskyldigas bo sökia at skilja och återbekomma, såsom låntagit godz, inlags fä, bolagspenningar, utsatte panter mot panteskillingens betalning; dock så at thesse ting än nu i boet för handen äro, och eij förwäxlade eller förödde blifwit.
Finnes och andras stulne eller röfwade godz i bo; tage thet ägaren förut utan lösn.
Hit höra ock innestående arf; omyndiga barns penningar, ther then gäldbundne warit förmyndare, then i gälden oskyldige makans arfwegods och andel i bo, dock utan mårgongåfwa; tienstefolks löningar, och sådant mera, som eij hörer til gäldbunden mans bo.
3 §.
Finnes eij thet länta godz, inlags fä, bolags penningar, eller panter i bo wara behåldne; utan skingrade och förödde: niute hwar och en förmohn, effter ty han sin rätt bewakat.
4 §.
Til andra ordningen höra the, som emot theras försträckning fådt wiss pant i fast eller löst, ehwad the then i händer fådt, lagligen inteckna låtit, eller hafwa någon dom för sig; alt effter som hwar och en äldre rätt wärfwat hafwer.
Är bägges rätt lika; niute tå lika förmohn.
5 §.
Hit höra ock the, som effter klar pantförskrifning förstreckt sina medel til någon gårdz, hus, eller skeps bygnad och förbättring; eller til skeps folks underhåll; eller til bruks drifwande, mot förpantning af tilwärkningen; äge thesse förmohn hwar til sin pant.
6 §.
Nu hafwa flere än en giort förlag til bruk, skepsbygnad, eller skepsfolks underhåll; niute sidsta förstreckning i thessa mål första betalning.
7 §.
Effter thessa niuta sin betalning the som ingen uttryckelig pantförskrifning fådt; men gitta likwäl bewisa theras förstreckning wara anlagd at byggia eller förbättra hus, gård, skepp, eller annat, som än nu i bo för handen är.
8 §.
The som hus, skepp, eller godz å landet til androm uthyrt, niuta förmohn uti thet som af hyromannen ther infört är, til thes hyra betales.
Jemwäl handtwärkare i thet the fådt at arbeta för androm, til thes arbetes lönen betales.
9 §.
Sedan komma the som utan förskrifwen pant fådt dom, eller genom inteckning sig bättre rätt förwärfwat.
Men qwarstad gifwer eij större rätt, än then fordrande ägde innan qwarstad söktes.
10 §.
Under thenna ordning äger konungen förmohn til thes åhrliga ränta och andra laga utskylder af then gäldskyldiges godz; jemwäl kyrkior och hospitaler af theras godz, som gäldenären innehafft.
Frälsemän hos theras betiente, landbo, eller förpachtare för innestående ränta eller åhrlig afgifft; niute dock the senare theras förmohn allena i sidsta åhrets gröda, än dock the flera åhrs utskylder then gäldbundna borgat, hwilke til tredie ordningen höra.
11 §.
Under tredie ordningen ställas först the som effter rena wexlar, eller giorda försträckningar til handtwärks husen, något hafwa at fordra, och niuta the af hwad som än öfrigit är theras fulla betalning.
Sedan komma the som skuldbref, handskriffter, eller af gäldenären gillade räkningar upwist, eller eljest theras ägendom på hwarjehanda sätt, dock utan panträtt eller inteckning, honom förtrodt hafwa: niute alle thesse enahanda rätt, och när ägendomen eij tilräcker, fälle slikt af mark som af mark, ehwad then enas fordring äldre eller yngre är, än then andras.
12 §.
Then som effter föregående ordningar winner förträde för annan; niute sin fulla betalning först ut, så til hufwudstol som ränta: men gälle dock ingen inteckning som skedd är sedan gäldenären aldeles af sig kommit, eller död är.
XIII Capitel.
Om låhn.
1 §.
Lånar man något af androm at bruka på wiss tid eller sätt, thet skal han ägaren okrafder så godt och oförderfwat återställa, som han thet emottog.
Missfares eller bortkommer thet af thes wållande; gälde thet fullom gäldom åter.
2 §.
Nekar någor til undfångit låhn, eller säger thet lika godt återgifwit wara, och finnes sedan med skäl och witnen, at han thet witterligen hos sig behåller, eller förderfwat återställt; gifwe ut låhn och thes fulla förbättring; böte ock thertil siette delen eller mer af lånets wärde, effter som thes upsåt och omständigheterna finnas.
3 §.
Ingen må annars länta eller förtrodda godz för sin egen eller annars fordring innehålla, när ingen panträtt ther i werfwad är, eller med ägarens wilja nödig kostnad ther å giord.
Sker thet utan skälig orsak; böte then brotzlige femtijo daler til treskifftes och gifwe thet länta fullt åter.
4 §.
Säljer, pantsätter eller bortgifwer någor thet ting han af androm lånt, ägaren oåtsport; gälde fullom gäldom åter, betale alt skadestånd, och böte fyratijo daler til treskifftes.
Samma lag ware för then som uti annars namn något til låns tager, och kan sedan then sammas wettskap och tilstånd icke bewisa.
5 §.
Lånar någor androm med wettskap och wilja bedrägeligit godz, ther å then som låhntog til skada kommer; såsom okynnes fä eller häst, siuk och smittande boskap, eller hwad thet är, och kundgör icke therom för ut honom, som låhn fick; gälde allan skada åter, och straffes som för annat bedrägeri: missfares eller omkommer thet som så utlåntes; ware ogillt.
6 §.
Nu kan thet som utlånt är af wådelig händelse, såsom eld, siönöd, eller annat missfall, utom hans wållande som låntog, förderfwas eller förgås; eller warder thet med låntagarens godz tillika bortstulit eller röfwat, och kan honom eij wangömma eller försummelse öfwertygas; ware ägarens skada.
7 §.
Blifwer then som låhntog sielf tilfälle til skadan, genom låhnets missbruk, såsom ther låhntagen ridhäst spännes för tungt lass; rides längre än lofwat war, eller fars ther med, mot ägarens samtycke, någon osäker wäg; eller ock förhålles öfwer then bestämda tiden, och tå förderfwas; ware skadan hans som låhntog, och gälde fullom gäldom åter.
8 §.
Nu bjuder then som låhn fick, thet samma ägaren ospillt åter, och nekar han thet emottaga; kommer sedan skada ther å utan låhntagarens wållande; ware för återgäldning fri.
9 §.
Ingen göre på låhntagit godz någon förbättring och omkostnad, utan ägarens samtyckio, med mindre han sielf thet förderfwat, och så bota bör, eller thet sker at förekomma skada ther å; såsom ther utlänt fä eller häst siuknar, och tages thertil läkiare, eller utlänt redskap utan förbättring eij brukas kan; niute tå kostnad åter innan låhn gifwes til baka.
10 §.
Förderfwas låhn eller omkommer när thet til eller från honom som låhntog föras skal; gånge ther om som omförsträcknings betalning i IX cap.
13 § stadgas.
XIV Capitel.
Om nedsatt och förtrodt godz.
1 §.
Lägger någor in hos annan, som thet emottaga wil, guld, sölfwer, penningar, eller annan lös ägendom til förwaring; göre thet med witnen, eller tage hans bref ther å som emottog; och fordre thereffter sit åter.
2 §.
Inlags fä eller förtrodt godz bör hwar wårda som sit egit.
Missfares eller förkommer thet genom hans försummelse, wangöma och wållande, som thet emottog; gälde fullt åter.
Sker thet af wådelig händelse; ware för återgäldning fri.
Niuter then som annars godz til förwar emottagit, therföre lön och wedergäldning; sware jemwäl thertil, om någon försummelse föregådt hafwer.
3 §.
Nu sätter man under annars förwar tilslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor, och wet eij then som emottog hwad ther uti är; eller är thet honom eij stycke från stycke til wigt, måt eller antal i händer gifwit; och påstår sedan then som inlade mera under förwar gifwit wara, än han återfick: ware then som emottog otiltald, när han allt obrutit och oskadt ifrån sig gifwer, såsom han thet emottog, effter bref eller i witnens närwaro; och skylle then sig sielf, som eij förut allt nogare anteckna och emottaga lät.
4 §.
Finnes wid återgifwande af inlagt godz, någon förseglad kista eller packa hemligen å annan ort, än förseglingen war, bruten; eller förseglad pung, säck eller possa i sömmen öpnad och åter tilsydd; eller är försegling eller lås brutet, och gitter ägaren med witnen eller ed sin fulltyga, något therutur stulet wara, sware then godzet under sin wård hade för allan skada; eller bewise med goda skäl och sielf sins ede, at thet af hans wangömo och wållande eij tilkommit är, eller at han ther af kundskap och nytta hafft.
5 §.
Ho som witterligen af ondt upsåt annars inlagda och förtrodda godz försnillar, öpnar, eller ägaren til skada minskar; straffes som för annan tiufnad.
6 §.
Nekar någor förtrodt godz återgifwa tå thet fordras; eller nöter och sig til nytta brukar; eller säljer, förpantar eller skingrar thet utan ägarens samtycke; pligte som om pant och låhn sagt är, och uprätte allan skada.
7 §.
Nu kan förtrodt godz eller inlags fä af sig sielf förderfwas, eller förgås, utan innehafwarens wållande; såsom ther häst eller fä störtar, inlagt korn, win, eller andra wahror förliggia, och hafwer eij innehafwaren sådan wård och answar sig åtagit: ware ägarens skade.
Samma lag ware om thet godz som i annars hus insättes eller lemnas, och är om thes wård intet aftal med huswärden eller andra giort.
8 §.
Gifwer någor inlags fä och förtrodt godz ifrån sig under tredie mans wård, emot ägarens wettskap; sware honom som insatte til allan skada som ther å kommer, och söke sedan sin man som han bäst gitter.
9 §.
Nu sättia flere godz under annars förwar, ther i the alle del äga; thet må eij på entheras begäran återgifwas, utan af allom fullmagt bewises.
Gör thet någor; sware hwarjom sin del och söke sin man.
10 §.
Dör then som inlags fä om händer hade; sware hans arfwingar och gifwe fullt åter.
Dör han som inlagde; fordre hans arfwingar sammaledes.
Äro the stridige om arfwet; stånde innehafwaren fritt hwad han heldre wil behålla godzet til thes twisten slutes, eller thet under domarens wärjo sättia.
11 §.
Bewisar then som nedsatt godz hos sig hafwer, at han nödig omkostnad ther på giort, eller för thet rum thet förwaras uti, hyra betalt; gälde thet ägaren, innan godzet återgifwes.
12 §.
Wil then hos hwilken godset nedsatt är thet längre i förwar eij behålla; tage han äter som nedsatte.
Gör han thet eij; stånde sielf all fahra, och förnöije skäligen then som thet sedan förwarar.
13 §.
Kommer inlagt eller förtrodt godz i tredie mans hand genom köp, pant eller annat laga fång; söke hwar sin man.
Och eho som förtrodt godz utan swek och list i händer fådt, af honom skal thet lösas och eij eljest återtagas.
14 §.
Förtror man androm sit godz at wårda, som undan eld och siöskada, eller fiendens hand räddat är, och gifwes eij åter när påfordras, eller eljest upsåteligen döljes och undanhålles; straffes then thet gör som i Tiufwabalken stadgas.
15 §.
Stridigt godz som under tredie mans förwar dömes skal ther orört stå, til thes domaren skäligt pröfwar, at thet til rättan ägare utgifwas, eller emot borgen lyfftas må.
XV Capitel.
Om lega och hyra.
1 §.
Leger man til annan hus, gård, tomt, eller hwad thet är, emot betingad hyra i penningar eller wahror, med wissa wilkor, eller utan, ehwad thet skriffteligen eller munteligen med witnen sker; thet bör fast stånda, antingen fästepenning ther å gifwes, eller icke.
2 §.
Nu twista män om lega, then ene säger mera, then andre mindre utfäst wara; bewise tå han som fordrar lagligen huru mycket som betingat war.
Kan han thet eij fulltyga; ärhålle tå hyresman med ed sin huru mycket thet war.
Ther ingen wiss lega betingad är betales effter wanligit bruk, eller mätesmanna ordom.
3 §.
Allt hwad man af annan hyrer och leger thet skal man sköta och wårda som sit egit.
Förnötes thet under sit rätta bruk, hwar til thet legt war, eller skadas thet af wåda; lide tå skadan then som niuter legan.
Sker thet af hans försummelse, wanskötzel eller missbruk, som legde; fylle han ägaren skadan och betale än tå legan.
4 §.
Utleger någor ondt för godt; och tager then som legt hafwer ther af skada; gifwe tå legan åter och upfylle skadan.
5 §.
Utleger någor til twänne et ting; behålle then som först hyrde, ehwad then senare mer utlofwat, eller eij; och böte then så utlegde tijo daler til treskifftes, och skadan åter.
Hyrer ock någor thet han wiste til annan uthyrt wara; drage skadan sielf, och stånde under samma bot.
6 §.
Bortleger man annars godz, utan ägarens wettskap och wilja; sware honom til allan skada, och böte sex daler til treskifftes.
7 §.
Huru godz å landet, samt hus, gårdar och tomter i staden leijas och hyras må, urskils i Jordabalken.
Om hästalego, wagnars och båtars uthyrande af gästgifware å landet eller i staden, och om the spillas och missfaras, stadgas i Bygningabalken.
8 §.
Betingar någor wisst arbete af handtwärkare eller andra, och förderfwas thet af theras wårdzlösa eller oförfarenhet; behålle then thet förderfwade, och gälde ägaren sit åter, böte ock thertil effter saksens omständigheter.
9 §.
Blifwer thet beställte arbete wäl och förswarligen giort, och wil eij then som beställte arbetslönen gälda, hafwe magt han som arbete giort thet hos sig qwarhålla, til thes han full arfwodes lön niuter.
10 §.
Säljer eller förpantar handtwärkare thet honom til gärning mot wiss lön i händer sattes; tage ägaren thet åter ehwar thet finnes, utan widare lön än hwad för arfwode utfäst war, och plichte the som witterligen sådan handel om annars godz drifwit hwarthera sex daler til treskifftes.
11 §.
Nu göres wisst förord och aftal med then som annars arbete mot lön emottager, at thet til wiss tid skal färdigt wara; och blifwer then til arbetes utgaf, genom then andras försummelse och tredsko, längre til sin skada uppehållen: betale then som aftal bröt all skada åter, och stånde honom fritt som arbete beställt, hwad han widare wil ther på wänta, eller för sit full återgäldning fordra.
Är ock något thertil på handen gifwit; tage thet åter som utgaf.
12 §.
Legohion skal man städia och fästepenning gifwa sex wekor för Michaelis tid, sedan thet först upwist sin förra husbondes afskeds pas och witnesbörd om thes ärliga förhållande.
Hwilken som städier någon förr än han är förwissad, at then ifrån sin förra husbonde är ledig och fådt afsked, böte så mycket han samma tienstehion uti et åhrs löhn tilsagt hafwer, til treskifftes.
13 §.
Rätta legostämma skal wara ifrån Michaelis til Michaelis tid åhret igenom.
Å landet må eij mer än en legostämma om åhret wara.
Men wil någor i staden twänne legostämmor hafwa; stånde thet til husbondens och tienstehionets öfwerenskommande och ware tå Påska andra legostämma.
14 §.
Städier sig någor til twänne husbönder på en tid; betale til then som ther igenom lider, ett åhrs lön.
15 §.
Siu dagar effter Michaelis dag måge lagstadde legohion frie wara, och eij längre; sedan skola the på then åttonde träda i tiensten.
Försummar thet någor; hafwe husbonde magt genom befallningshafwandes handräckning, at låta hämta honom i then tienst, ther til han sig lagligen fäst hafwer, om han honom behålla wil.
Hwar om icke; böte så mycket, som husbonden kan sig et annat tienstehion för thet åhret leija.
Orkar han eij botum; gånge så länge til arbete, at han sig ther med lösa må.
16 §.
Sedan legohion hafwa sig i laga tid husbonde fäst, och äro gångne i tiensten, skola the sig therutinnan trogne och flitige finna låta, och altid göra the syslor som husbonde och matmoder them skäligen föresättia, och som theras plicht fordrar.
Är någor therutinnan försummelig, gensträfwig eller otrogen; rättes först med goda; förmanes ther näst alfwarligen: och ther sådant eij wil hielpa; hålles thertil med skälig och tilbörlig aga, eller anklages för landzhöfdingen och befallningsmannen å landet, samt för borgmästare och råd T staden, at the måge en sådan tilbörligen straffa, eller til tienligit arbete hålla.
Eij må dreng eller piga hafwa sin kista annorstädes, än i thet hus the tiena.
17 §.
Nu är legohion i tienst gångit, och löper sedan utan afsked bort förr än stämma ute är; gifwe städiepenning åter och så mycket, som thy i lön tilsagt war, husbondens ensak.
Wil han taga samma hion igen; göre thet lagligen genom befallningshafwandes tilhielp; och i stället för böter, tiene thet til rättan stämmodag utan lön, samt gälde alt hwad husbonden til thes återhemtande rätteliga utgifwit hade.
18 §.
Låckar någor annars legohion utur tiensten; böte fyratijo daler til treskifftes, och husbonden tage thet igen genom laga medel, som sagde äro.
19 §.
Wräker husbonde legohion bort utan sak, och wil thet icke återtaga, när han therom med witnen tilsäijes; gifwe tå åt tienstehionet lönen för fulla stämmotiden samt afskedz pass, och tiene thet sedan hwar thet bäst gitter.
20 §.
Kommer någor af sådant, eller annat särdeles tilfälle, at träda i tienst, utom laga städie eller stämmo tid, eller ock at tiena för kost och kläder, utan wiss betingad lön; ware, sedan han husbondens bröd ätit, honom lika til tienst och lydna förbunden, som then ther lagliga stadder är; och wike eij utur tiensten förr än han laga afsked fådt, och stämmotid ute är.
21 §.
Nu kan legohion siukdom åkomma; drage tå husbonden försorg om theras föda och skötsel.
Hwad til läkiare och läkedomar påkostas må han, om han wil, på theras lön afräkna.
22 §.
När tienstehion ärligen och wäl sit åhr eller stämmotid uttient hafwa, och wilja icke längre blifwa i tiensten, tå skola the twå månader förr än the uttient hafwa, gifwa husbonden sådant tilkänna, och om et godt bewis och afsked anhålla.
Göra the thet eij; ware tå pligtige at tiena än nu et åhr eller til stämmotid, för så stor lön, som the åhret tilförene bekommit hafwa.
Wid samma tid skal ock husbonde legohion upsäija, om han thes tienst eij längre åstundar.
Sker thet eij; behålle til annan stämmotid, och gifwe så stor lön som tilförene.
23 §.
Hindrar husbonde tienstehion at träda utur tiensten, när the sålunda som sagt är then upsagt hafwa; eller wägrar them theras tilsagda lön, när the ostraffeligen tient hafwa: gifwe ut lönen och än nu halfft så mycket tienstehionets ensak.
Men hafwer husbonde på egen bekostnad låtit lära någon handtwärk, bokhålleri och slikt; then må icke afträda förr än husbonden skäligen förnögd är: utan tilhållas, at häldre tiena honom än en annan.
24 §.
Ingen husbonde gifwe tienstehion annat afskedz pass, än thet som swarar emot thes tienst och förhållande.
Hwilken annat pass utgifwer böte fyratijo daler til treskifftes.
XVI Capitel.
Om bolag och sälskaps handel.
1 §.
Wilja twänne eller flere tilsamman sin handel drifwa, eller i bolag med hwar annan träda; tå skal en af them underskrefwen afhandling författas, och ther uti alla the wilkor, som ingångne och betingade äro tydeligen upsättias, som them sedan wid theras wärf til noga rättelse tiena skal.
2 §.
Nu kan bolag med en eller flera på the wilkor och förrord inrättas, at annar lägger mer, och annar mindre penningar eller wahror thertil; eller en lägger allt, och annar intet; men skal dock winnest och skade lika them emellan delas: stånde thet aftal effter förrordom thera; ty af entheras styrsel och slögdom bättras offta bolag mer än af inlagt godz och penningar.
3 §.
Är bolag mellan wissa personer fastställt; sware tå alle för en och en för alla i then handel och wandel, som med androm för bolaget slutes, ehwad theraf båtnad eller skade följer.
Försträckes och bolagsmän penningar eller godz af androm, och reser enthera bort; fordre then som förstreckning gaf sit åter af honom som qwar sitter, och niute af bolags godzet sin fyllnad.
4 §.
Hafwer någor förtrodt bolag penningar eller annat, som obetalt kan wara sedan bolag brutit är, och kommer någor som i bolaget warit, af sig, eller wiker undan; betale än tå the öfrige alt hwad bolaget häfftar före.
5 §.
Brukar en af bolagsmän bedrägeri eller egen nytta, the andra til skada, eller slår under sig then winnest, som alle niuta borde; warde skild ifrån sin bolags rätt, ändock at bolags stämma eij ute är, och tage the andre af hans andel full återgäldning, effter domarens eller goda mäns ompröfwande; straffes ock för bedrägeri, effter saksens beskaffenhet.
6 §.
Skadas bolags godz och handel af någontheras särskilta försummelse eller wårdzlösa; uprättas tå skaden af hans del allena.
Men sker thet af wådelig händelse, ther hwar och en all görlig flit brukat, och skadan eij förese kunnat; deles tå emellan them alla.
7 §.
Gör någor bolagsman för sig sielf handel med egna eller andras medel, som i bolaget icke insatte warit; hafwe thes bolagsmän thermed intet at beställa, eller tage någon del hwarken i winnest eller förlust.
Gör han således gäld, eller går i borgen för annan, utom thes bolagsmäns wilja, eller bolagets nytta; sware allena thertil.
Eij må hans bolags gods eller penningar therföre sökias, innan the andras del i bolag först undanskifftes, och them rätt sker.
8 §.
Nu wil bolagsman sättia annan i sit ställe och sielf afträda; wilja the andre thertil samtyckia, tå må thet ske: men mot theras wilja må ingen i bolaget inträngias.
Samma lag ware om någon bolagsman tager en annan med sig i then del som han sielf i bolaget äger, och ware the andre bolagsmän eij skyldige honom at ärkänna; utan söke han sin rätt hos then allena, som honom antog.
9 §.
Wil någor wid sattan stämmodag från bolag skiljas, eller nytt aftal göra; säije sina bolagsmän therom til med witnen tre månader för bolagsstämma, och skiljes tå tiden ute är, eller förene sig om nytt bolag.
10 §.
Nu är ingen wiss bolags tid utsatt, och äro dock bolagets medel på sådant sätt anwände, at the öfrige bolagsmän skulle theraf skada taga, om enthera effter godtyckio finge sig ther i från upsäija: ther må eij bolag af någrom brytas förr än then handel hwartil penningarne insatte blifwit, så är fullkomnad, at hwar och en af det handlade eller tilwärkade godzet, utan hinder och skada, sin andel nyttia kan.
11 §.
När bolag rätteliga ändas, tå skal richtig upsats författas på bolagets redbara medel, fast och löst godz, utestående fordringar och thet the skyldige äro.
Thereffter göres sedan delning, och tage hwar så mycket af liufft och ledt, som swarar emot thes insatta penningar, eller thet wid bolagets inrättande giorda afsked; sedan uphörer bolag.
12 §.
Nu kan någrom fulltygas bolag therföre upsagt hafwa, at han någon winnest som i bolag inflyta borde för sig allena ärnat behålla; ware skilder wid bolag, och komme winsten them androm til goda.
13 §.
Upsäijer någor bolag förr än stämmodag ute; stånde them samteliga fritt som i bolaget delachtige äro, hwad the thertil samtyckia wilja, eller icke.
14 §.
Warder någor bolagsman trängder för gäld all sin ägendom til betalning uplåta; eller förbryter then under kronan; eller uphörer then handel hwaröfwer bolag giort war: ware bolag thermed brutit och tage hwar sit, som förr är sagt.
15 §.
Intet bolag må således inrättas, at ther under sökes handel med några särdeles wahror, så at androm then samma handelen aldeles betages, och wahrorna, then allmänna nähringen til mehn, stegras.
16 §.
Nu är i thet slutna aftal om bolag och sälskaps handel allena om winstens delning, och eij hwem skadan draga skal förordnat; deles tå skaden effter thy hwar sin del i winsten äger; ty then bör stå fahran som båtnaden hafwer.
17 §.
Råkar någor bolagsman genom sin beställning för bolaget i wådelig skada, skeppsbrott, eldzwåda, eller warder på wägen i bolags ärender bestulen, röfwad, sargad, eller eljest illa medfaren; then skada bör af bolagsmän, hwar effter theras andel, honom god göras.
Men lider han skada af egit wållande, eller i sina enskylta ärender, eller i thet som bolaget eij angår; drage then allena.
18 §.
Dör någor bolagsman ifrån thet bolag, ther i han sig ingen annan rätt betingat hade, än then som emot thes insatta godz eller penningar swara skulle; ther måge och böra thes änkia och arfwingar fullfölja bolagshandelen lika som i hans lifstid skedt hade.
19 §.
Dör någor, som mera för thes snille och slögdom, än för några insatta penningar i bolag antagen warit; ther må eij enkia eller arfwingar til bolag i hans ställe träda, med mindre alle som del i bolag äga thertil samtyckia.
Sker thet eij; ware bolag them emellan skilt, och niute arfwingar then aflednes del i liufft och ledt, effter ty som förr är sagt.
20 §.
Huruledes förhållas skal med bo- och samlags handel uti skeps rederier, ther om är stadgat uti Siölagen.
XVII Capitel.
Om syslomän och beställningshafware.
1 §.
Warder någor af androm ombuden och anlitter antingen någon wiss förrättning, eller alla thes beställningar på någon ort antaga, och säger han ther ja til; träde eij än tå ther til förr än han fullmagt eller bref på allt thet undfådt hafwer, hwaruti then honom anförtrodda beställning skal bestå, och huru wida hon sig strecka bör: ware sedan förbunden all görlig flit och omsorg ther wid bruka, och göre honom hwars beställning han sig antagit all richtig reda och besked för thet han om händer får.
2 §.
Hwad en beställningsman således effter bref och fullmagt för sin hufwudman gör, sluter och handlar, thet bör så giltigt wara, som han thet sielf giort och slutit hade.
Öfwerskrider beställningsmannen i någor måtto sin fullmagt, eller går widare än honom betrodt är; ware hufwudmannen therwid icke bunden; utan rätte han sielf up allan skada, och böte tiugu daler til treskifftes.
3 §.
Handlar sysloman oredeliga; brukar arga list mot honom som fullmagt gaf; wänder sig hans ägendom til nytta; utlånar hans medel; eller upptager i hans namn af andra, utan uttryckelig befallning: sware til allan skada, och straffes effter omständigheterna: ware ock then fullmagt utgaf otiltalt uti allt hwad sysloman, utan thes ombod eller wilja, af androm uplänt, eller med them slutit hafwer; utan thet bewises honom til nytta anwänt wara.
4 §.
Hafwer någor fådt fullmagt i annars beställning at göra och låta, och kommer han ther å til skada som fullmagt gaf; skylle sig sielf som ingen bättre sysloman utwalt.
Men är han genom försummelse eller swek wållande til skadan; söke hans person, som sagt är.
5 §.
När sysloman i the ombetrodda beställningar giort effter bästa förstånd, och utan allt swek och försummelse; ware för allt answar eller oförmodelig timad skada i annars syslor, otiltald.
6 §.
Ingen fordre reda af sysloman för flera beställningar, än han sig af fri wilja och samtycke åtagit; eij eller til längre tid än theras förord lyda.
7 §.
Sysloman bör niuta skälig lön och wedergeldning för sin beställning, jemte ersättning för thet han å annars ärende rätteligen kostat hafwer.
Är therom intet aftal giort; eller kunna the ther om eij åsämjas: stånde tå til domarens ompröfwande.
8 §.
Utborgar beställningsman sin hufwudmans godz och wahror til then som för besuten och fullgod man bekant är; men sedan af sig kommer innan han full betalning therföre erlagt hafwer: ware beställningsman icke skyldig thet at upfylla, med mindre han särskilt wedergäldning niuter för thet han sådant äfwentyr stå skal.
9 §.
Then som androm oskäliga, lastefulla eller bedrägeliga och förbudna beställningar i händer sätter, och then them emottager ware under lika straff, effter ty som saken är och lag förmår.
10 §.
Nu hafwer någor til wiss tid annars beställningar antagit, eller någon förrättning lofwat til slut drifwa; och kan han för konungens tienst, siukdom, eller egna syslor, eller annan skälig orsak eij blifwa therwid; låte tå sin hufwudman tidigt ther om weta, at han annan i thes ställe antaga må; och ware befriad när han för then tid reda gör, som han syslorna fört.
11 §.
Dör then som annan til sysloman antagit; ther uphörer then antagnas beställning, och göre han then dödas arfwingar redo, för thet han beställt, eller tage ny fullmagt, om them så åsämjes.
Dör ock then antagne sysloman innan thes beställningar til slut komma, och blifwer han något skyldig; sware hans arfwingar så långt hans ägendom räcker.
Men til andra hans brott måga the eij swara, utan the del ther i hafft.
12 §.
Then som icke talar på syslomans förrättning, eller honom lagsöker för något thes förmenta fel eller orichtighet, innan åhr och dag sedan han från syslorna skildes, eller hans arfwingar, om han död är; ware ther om eij widare hörd.
Hafwer han laga förfall, af siukdom eller långlig frånwara eller annat sådant; niute samma tid sedan förfall uphörde.
13 §.
Hafwer någor af hastig resa eij fådt tid och rådrum någon sysloman för sina beställningar antaga; eller kan eljest i någons frånwaro något angeläget förefalla, ther i han, utom annars omwårdnad, skulle komma at lida: ware tå någon af hans wänner eller skyldemän på then ort saken förekommer, icke förbudit för honom i thet mål at tala och swara, när han, ther så fordras, borgen ställer, at then frånwarande hwad han ther i gör och låter för godt känna, och thes fullmagt så snart ske kan, insända skal.
MISSGERNINGSBALKEN II.
Förslag till Högmålabalk 1713.
Högmålabalk.
Gap.
I.
Om alfall ifrån Gudi och christeliga trone, och förbund med satanom.
§ 1.
Kunde någor finnas så förgätin af sino heliga dop och christendoms förbund, at han försakar och afsäger sig ifrån Gudi, som en alsmächtig alla werldenes skapare och herre är; halshugges han tå, och i båle brännes.
§ 2.
Ware lag samma om then, som på hwariohanda sätt förbinder sig satanom och hans anhang, til umgänge, tienist och lydno; eller anropar the onda andar, och söker sålunda at läggia möte med them; eller om hielp och råd anliter.
§ 3.
Är thenna grofwa missgiärning ingom androm, än Gudi och syndaren, eller them i synden delachtige äro, bekant, och samme syndare henne för Guds ords tienarom bekänner och ångrar, utlofwandes bättring; förfares tå thermed som Kyrkiolagen Cap.
VII § 2 et seq.&amp;gt; innehåller: men uppenbarar han samma grofwa afgudiska synd och styggelse androm förr, än han therföre hos domaren angifwes och lagföres; ångrandes äwen, och bediandes, at Guds församling wille för honom til Gud trogna och christeliga förböner giöra; tå må han med lindrigare straff, efter omständigheterna, anses; och ther han lifwet, af konungens nåde, får behålla, stånde uppenbara skrift och kyrkioplicht&amp;lt; Således är sententia optimorum qvorumcumque doctorum: och ehuruwäl Joh.
å Felde uti Elementis Juris Universi i the mening är uti casu hoc posteriori, at poena corporis afflictiva ey må påläggas: finnes doch exempla rerum ita iudicatarum, som orden nu här lyda.
.
Cap.
II.
Om truldom, och widskepelse.
§ 1.
Hwar som genom hwariehanda diefwuls konster förtrullar och skadar annan til lif, lekamen, eller ägendom, och honom sådant med klara skiäl, eller witnom öfwerbewisas kan, eller att egna bekännelse rätteligen skier, bestående af klara och säkra omständigheter Om sådana bekiännelse fins cap.
11 fin.
Dråp m. wil.
SL., Förord.
1683 aug.
22 och 1685, ead.
reg.
judic.&amp;gt;; stegles mannen, och konan i båle brännes&amp;lt; Så dömdes och af Trullcommissionen i Bållnäs, och hans högst sal.
M: t konung Carl XI samma dom gillade i sino rescripto til hane Commissionem.
.
§ 2.
Låter annar giöra androm skada igenom slika fördömeliga konster, eller eliest råder ther til, hielper och förfordrar sådana ogiärning, så at hon wärkeligen therigenom fullkomnad warder; ware lag samma Kongl.
M: tz Förord.
1683 tit.
15 art. 87 och 1685 tit.
40 art. 243, Kgl.
M: tz bref 29 Jul.
1698..
§ 3.
Eho som far med spådom, signeri, löfweri, och slika widskepelse; straffes första gången med fyrtijo daler, eller, i brist af penningar, med tre weckors fängelse wid watn och bröd: giör han thet annan gång, straffes dubbelt: kommer han åter tridia gången; straffes tå med gatulop och landsflycht, ther hans mansperson är; men qwinna med risslitande, och fängelse wid watn och bröd efter the fördubbling som nu är sagd Ty kona må ey landsflychtig blifwa, c.
36 Edsörisb.
LL.
.
§ 4.
Söker någor råd hos sådana signara eller spåmän; låter giöra efter thet som bortmist är; begärer bot mot siukdom; eller uppenbarelse i ene eller annor måtto; eller annat slikt: plichte med tretijo daler; eller ther han ey orkar botum, med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Cap.
III.
Om affall ifrån wår rätta läro.
§ 1.
Hwilken som faller ifrån wår rätta christeliga läro, såsom the samma uti Kyrkiolagen är beskrefwen, til några wilfarande, och theruti hårdnackad framhärdar, och sig icke rättar; förwises han riket, och med thes arf och ägendom förhålles, som i Erfdabalkenom i 14 cap.
I utkastet är 8 cap.
förmäles.
§ 2.
Kommer någor in i riket, eller är i rikeno boende, som med tal, eller skrifter upsåteligen söker at giöra irringar uti wåro rätta läro; straffes han till lifwet.
§ 3.
Kan någor öfwertygas, at hafwa några för sig nya irringar i rätta lärone, och sig icke märkeliga rättar; warde aldrig betrodder om läroämbete här i rikeno; eller wärdig at niuta några förfordring Efter Kongl.
M: tz förordningar och bref, iämwäl til Academ.
.
Cap.
IV.
Om Guds, thes ords och sacramenters försmädande.
§ 1.
Hwar som upsåteligen munt- eller skrifteligen, nöchter eller drucken, försmädar Gud, hans heliga ord och sakramenter, och warder öfwertygad igenom tu laga witne; miste lifwet, samt tungo, eller hand Krigsarticl.
1683 tit.
1 art. 2 och Siöarticl.
1685 tit.
1 art. 2..
§ 2.
Pröfwas orden wara framkomna af hastighet, och han som them fält hafwer, sig ångrar och om nåde beder; plichte med fyratijo daler: orkar han ey botum; straffes tå med gatulopp eller risslitande, eller fängelse wid watn och bröd, och stånde, ehwad han botum orkar, eller ey, kyrkioplicht Synes kunna så tilläggias at undfly förfrågningar och åtskilligt af åtskilligom arbitrerande.
Conf.
Kongl.
M: ts Förord.
1683 tit.
1 art. 4 och 1685 tit.
1 art. 3.: förbryter han sig på sådant sätt annan gång; plichte dubbelt, men för tridia gången straffes till lifwet, samt efter saksens omständigheter till tungo, eller hand.
§ 3.
Giör han eliest gäckeri af gudstienisten, Guds ord och te heliga sacramenter utan sådana försmädelse, hwarom förr sagdt är, allenast af lättsinnighet och oförstånd; plichte med tretijo daler, gatulop eller risslitande, eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd, och stånde kyrkioplicht: kommer han andra gången; straffes dubbelt: men tridia resone miste lifwet Kongl.
M: tz högstbemälte Förord.
1683 tit.
1 art. 3 et 4 och 1685 tit.
1 art. 3.&amp;gt;.
Om gudeliga böners och låfsångers missbruk til gäckeri wari lag samma&amp;lt; Conferat.
Kongl.
M: ts Resul.
til Acad.
om enom student uti Dr. Scytts sak.
.
Cap.
V. Om eder och swordom.
§ 1.
Hwilken som förtörnar Gud med bannor, eder och swordom, och på första eller andra åtwarning sig ey rätta låter; straffes, om han är öfwermagi, med ris af sinom målsmanne, i närwaro af rättens ther til förordnadom betientom; sedan, ther han framhärdar, med stocken wid kyrkiodörena Kongl.
M: ts Förord, om eder 17 octob.
1687 art. 7.: är han til laga åhr kommen; stämmes tå till rätta, och böte en daler, eller sitte i stocken en söndag wid kyrkiodörena: lagföres han för sliko brått annan gång; böte fem daler, eller sitte i stocken twå söndagar: tridia resone böte tijo daler, eller sitte tre söndagar i stocken, och stånde ther til uppenbara skrift: framhärdar han än widare med swordom och banskap; warde afsatt ifrån sino ämbete, om han något hafwer, och gånge under kyrkioplicht, utståendes sedermer swårt arbete på wissa åhr, eller hela sin lifstid, som saken är til.
§ 2.
Ofwar någor upsåtelig swordom under warande gudstienst, eller inför sittiande rätt, böte femtijo daler, och stånde uppenbara kyrkioplicht, eller löse sig med femtijo daler: giör thet någor wid annat samqwem uti hus, eller på gatu, krogar, eller källare; böte tiugufem daler.
§ 3.
Giör någor mened för rättenom; bötes hundrade daler, och stånde uppenbara kyrkioplicht, och wari aldrig mer witnesbär § 3 uti utkastet synes gå ut, emedan therom förr förmält är, och thenna blifwer i stället then 3..
§ 4.
Prester och andre wederbörande warin plichtige at först warna, och sedan, ther the thermed något icke uträtta kunna, angifwa them som the höra eda och swordom begå, wid samma straff, om sådant angifwande upsåteligen försumas, som the, hwilke sielfwe sig sålunda förbryta.
Likaledes förplichtes huswärdar, ther samqwem, krogar och käliare äro, strax, eller dagen efter, sådant hos wederbörande at angifwa Kongl.
M: ts Förord.
17 oct.
1687 art. 5..
Saksökiarena i städerna och på landet skola sedan anklaga och utföra saken: böter för ofwannämde mål tilfalla kyrkione, hospitalet, eller sochnens fattigom, samt angifwarenom och saksökiarenom til treskiptes.
Begår prester sådana swordom; gånge thermed som Kyrkiolagen stadgar i 19 cap.
23 §.
§ 5.
Hwilken som falskeligen föregifwer med ede, eller utan ede, sig wara behäftad med fallandesot, eller annarledes laman och bräckeligan, therigenom at bedraga åt sig penningar och almoso, eller annor hielp; plichte med risslitande, eller fängelse wid watn och bröd.
Giör någor sig i lika måtto til fullan med sår, döfwan, eller dumban, eller besattan, ey rådande sinnom eller skiälom sinom, eller rasande, wari lag samma Damhouderius in Praxi rerum criminal.
cap.
110 n.
56 et D.
D. ad tit.
C. de mendicantibus valedic.
1. un.
et Novell.
80 cap.
5..
Cap.
VI.
Om Guds ords predikans föracht, och sabbatsbrott.
§ 1.
Om någor på sön- och högtidsdagar förfallalös aldeles förlåter Guds ords åhörande, eller sitt husfolk håller och hindrar therifrån, til andra syslor; böte tijo daler I Kyrkiolagen kan iag icke finna såsom uti utkastet förmäles: hwarföre synes kunna sättias, i anledning af Kongl.
M: ts Förord.
17 Octob.
1687 art. 1 et 3, 4, 10 dalers böter.
: men finnes han så ogudachtig, at han sällan, eller aldrig kommer til kyrkio, och söker att förswara ett sådant kyrkioföracht; stånde then samme uppenbara skrift, och plichte med swårt arbete på wissan tid, eller framgent, som brotten äro til.
§ 2.
Hwilken som under gudstienstene kommer drucken, eller eliest oliud och förargelse i kyrkio; eller annarstads ther Guds församling är, och när tingspredikningar förrättas i länsmansgårdarna, ther tingsställen något ifrån kyrkiorna äro aflägna; böte femtijo daler, och stånde kyrkioplicht Kongl.
M.
Förord.
16 Sept.
1700..
Giör någor pä andre ställen, än nu sagdt är, om sön- och högtidsdagar oliud och förargelse med rop, skiutande, slagsmål, dobbel, spel, dryckenskap, eller annor otilbörlighet; böte tiugufem daler, och för giärningen dubbelt emot thet, som annan tid skier.
§ 3.
Gånger man fram til then heliga nattwarden drucken, oskriftader, eller af prestenom warnader för skiäliga orsaker at hålla sig therifrån, sålunda kommandes åstad förargelse; förfares tå med honom som i Kyrkiolagen urskils i 11 cap.
9 §.
Hafwer han gått till skrift, och sedan en annan öfwerfallit, men icke thes mindre oförlikter framgådt och anammat Herrans nattward; wari lag samma Kongl.
M: ts Resol, 25 Sept.
1697..
§ 4.
Håller, eller begifwer sig någor uti offenteliga spelhus til comoedier, eller at spela boll, kort, tärning, och slikt om sön- och högtidsdagar; plichte med tiugufem daler så then som spelhuset håller, som then ther spelar.
§ 5.
Ther någor på landet, eller i stadenom handtwärkare och giärningsman, eller af annor handtering om sön- och högtidsdagar arbetar, eller idkar thet hans handtwärk eller handtering andra dagar tilhörer; böte tijo daler, eller ther han ey orkar botum, plichte med otta dagars fängelse wid watn och bröd Kongl.
M: ts Förord.
1687 art. 4 et 5, vid.
Kiöpmb.&amp;gt;.
Samma lag wari om kramlådor, eller andra bodar ypnas the dagar til salu: doch mågo källare och krogar, och hökara samt bagara bodar i städerna ypnas om aftonen efter förrättad gudstienist, så at the torftige tå må få kiöpa thet the tarfwa til sitt uppehälle.
Uppå Apostladagar förhålles, som Kyrkiolagen förmäler.
Om handel i båtum och farkostom på samma tider stadgas i Handelsbalkenom&amp;lt; NB locus capitis.
.
§ 6.
Sammaledes bör och afstås med alt resande til siös och lands, skiutande och fiskiande under samma plicht Cit.
constit art. 3 et 11.: är någor på landet uppå resone stadder, ridande, kiörande, eller å watn roande; försume ey eller tå gudstienistena wid nästa kyrkio, och tage therpå bewis: kan then til siös är resande icke komma till kyrkio; hålle tå bön, och prise Gud ther han är: äro fiskelekar för handene, och fahre är, at rätte tiden til theras nyttiande förflyter; tå mågo the efter förrättad gudstienst skiötas och i acht tagas.
Under thesso förbud ware icke, när fahre, eller förderf eliest är förhandene, och icke tillåtas kan något upskof; särdeles wid bärgsbruk, hwarest under tiden efter syslornas beskaffenhet stundelig acht, upsicht, och omsorg fordras.
Cap.
VII.
Om förrädeliga stemplingar emot konungen, och thes rike.
§ 1.
Hwar som något förrädeligen stemplar emot riksens herra och konung, drotning och rättsägande til riket, williandes them några wåldsgiärningar tilfoga; eller förer afwogan skiöld emot sin konung och riket; eller söker på någrohanda förrädeliga sätt at skada och förderfwa riksens fästningar, skiep, och annat slikt; hafwi then samme, och alle the med honom warit, fast än the ingen skada giöra kunnat, förbrutit äro och lif, och gånge thera gots så rörligit som orörligit under kronone ewärdeliga ägo.
§ 2.
Samma lag wari om then, som ett sådant förräderi med bref, råde, eller hwariohanda bistånd wetandes och wiliandes underhielper och befordrar.
§ 3.
Eho som ock wet sådana förrädeliga stemplingar å färde wara, och efter macht och förmågo ey afwäriar, eller i tid uppenbarar; wari han under samma rätt.
§ 4.
Sammaledes plichte och then, som hafwer konungens hemliga rådslag och skrifter om händer, och sig fördristar något thet ringesta theraf, som hemligit hållas bör, på hwad sätt thet och skie kan, uppenbara; eller utan laga lof och tilstånd androm meddela och yppa Kongl.
M.
Förord.
9 Decemb.
1696..
§ 5.
I lika måtto straffes och the, som wid utrikis beställningar af konungenom brukade blifwa, och sig understå uti någro, som them kan anförtros at wärkställa, sin egen nyttighet, förmedelst gåfwors anammande, och ingiälders åtniutande af främmande herrskap; eller något thylikt förehafwande, in- eller utrikes, sökia och befrämia til konungens och riksens skada Cit.
constit.
.
§ 6.
Nu rymer förrädaren af lande, sitt wälförtiänta straff at undgå, och förthenskul icke kan fångas; ey eller efter Rättegångsbalken i riket inkommer i sine sak lagligen at swara, och therefter dömas; sättes tå hans af bild med afstympado hufwud, och thertil hörande öfwerskrift wid kåken, och tilfalle hans gots så rörligit som orörligit, thet han i rikeno hafwer, konunge och thes krono ewärdeligen Efter Jurisconsultorum skrifter ad legem Jul.
majestatis, och exempel hos andra populos, til Kongl.
Lagcommissionens widare godtfinnande eller correction.
.
Cap.
VIII.
Om lasteligit tal emot konungen och thes råd.
§ 1.
Hwilken som talar, eller uti koppar, eller eliest, utsticker, skrifwer eller trycka låter något lasteligit emot konungen, thet ware sig i form af samtal, rim, wisor, eller annor art; eller eliest sig smädeligen utlåter öfwer konungens regemente och riksens styrelse; hafwi han förwärkat sitt lif Conf.
Kongl.
M. Placat om pasqviller och smädeskrifter 21 April 1665.&amp;gt;.
Sker sådana försmädelse emot drotningen, eller rättsägande til riket; wari lag samma&amp;lt; Kongl.
M. Förordn.
2 Mart.
1683 art. 11 § 2..
§ 2.
Talar någor nesligen å konungens råd, en, eller flera, uti thy som theras äro och ämbetes heder angår; miste lifwet.
§ 3.
Finnes orden annarledes, at the icke röra theras ämbetes heder och äro; giöre tå offentliga af bön, och böte fyratijo daler, eller ligge fiorton dagar i kronones häftelse wid watn och bröd.
Cap.
IX.
Om förgripelser emot konungens höghet och rättigheter.
§ 1.
Hwar som utom konungens uttryckeliga befallning pålägger konungens undersåtarom någon skatt, giärder, förslor eller annan tunga, under hurudana skien thet tå wara må; emottager, eller infordra låter til sina nytto; upbiuder, eller behåller sitt underhafwande krigsfolk, sedan konungen thet afdankat hafwer; eller olofligen wärfwar lands eller båtsfolk, och anten thet, eller andra konungens undersåtare af rikeno förer, och til andra herrskaper i tienist öfwerlåter; slår mynt; eller eliest på hwariohanda andro sätt tilegnar sig och brukar the förmoner och rättigheter som thy höga kongeliga wälde enskylt tilhöra, och i Konungsbalkenom upräknas; hafwi förwärkat äro och lif Kongl.
M.
Förord.
25 April 1696..
Cap.
X.
Om sak thes, som wåldsgiärning, eller orätt giör emot then, som konungen hafwer tagit i sin frid.
§ 1.
Hwilken som wet, at konungen hafwer tagit någon i sin frid genom särskilt bref, eller påbud, och likwäl å then samma wåld giör uti the mål han friden fått; hafwi förwärkat lif och lösöra.
§ 2.
Ingen som leidabref af konungenom fått hafwer; antingen han in- eller utrikis sig på flychtene undanhållit, at han ey kunnat fångas, niute något beskydd af konungens leide utom thet mål, som i konungens leidabrefwe uttryckt är: hafwer han tilförene något giordt, eller sedermer något giör emot lag; plichte tå efter lag Kongl.
M. Rescript d.
11 Jan.
1695..
§ 3.
Hwar som wetandes öfwerfaller höga främmande herrskapers sänningabud; straffes, som giärningen, och hans ämbetes wärde, som öfwerfallen blef, bör anses, til lif, eller fängelse, eller eliest, som honom, eller hans höga herrskap skiäligen til nöje wara kan Eftersom H: s högstsal.
Kongl.
M: t uti sitt Rescript til S [wea] H [ofrätt] 9 Febr.
1689 til ius gentium sig i thesso mål refererar, så synes och kunna thetta tilsättias efter scriptorum observationer och exempel öfwer sådana fall och händelser.
.
Cap.
XI.
Om myteri och upror.
§ 1.
Eho som uphissar och styrker gemena man til olydno emot sin rätta konung och herra; straffes til lif och ägendom.
Skier thet emot them, som på öfwerhetens wägnar biuda och befalla, och han således kommer buller och upror åstad; hafwi förbrutit sitt lif; och stånden alle, som uti samma upsåt med warit, samma straff, ändoch the ingen skada giöra kunnat.
§ 2.
Blifwer någor, som kommer til, samma upror at stilla, dräpen; eller någor af them, som å ämbetes wägna rätteliga befalt hafwa: straffes tå dråparen, och alle the som buro hugg och slag på honom som dräpen blef, med stegel och hiul, och hafwin ther hos förwärkat sina lösöra: men warder någon dräpen af them, som i then uproriska samnadenom woro; ligge ogill.
§ 3.
Hwar som sådana uproriska weterligen hysar och hägnar, eller på hwariohanda andro sätt tilhanda går, eller til theras upror samtyckt, eller råd gifwit; wari han samma straff underkastad, som the uproriske sielfwe Kongl.
M.
Förord.
29 Jul.
1698..
§ 4.
Kan någor uti sådana samnade kommen wara af enfaldighet, eller twång, och sedermera icke söker efter all möjelighet at söndra sig therifrån, plichte tå then samme med gatulop, fängelse wid watn och bröd, eller landsflychtighet, eftersom han mer, eller mindre brotslig finnes.
§ 5.
Ther någor om sådana samlingar wetat förrut, men icke uptäckt och för wederbörandom uppenbarat, utan sielfwa uproret therpå fölgdt; eller eliest i ene eller andra måtto giordt sig theraf delachtig; lämpes tå straffet therefter, antingen til fängelse wid watn och bröd, gatulop, eller risslitande, eller landsflycht, aldeles såsom omständigheterna thet kunna fordra Supra cit.
constit.
1698..
§ [6].
Hwilken som upstutsar then enfaldiga allmogan til oskiäligit klagomål; eller i ondo upsåt wrångwisliga uttyder konungens stadgar och förordningar; eller annat slikt förehafwer, som några tredsko eller owilia emot öfwerheten förorsaka kan; straffes til lif, fängelse, eller landsflychtighet, eftersom saken kan wara til.
Cap.
XII.
Om utspridande och uphof af falska tidningar, som röra riksens säkerhet.
§ 1.
Hwar som i skadeligo upsåt updichtar, eller löper kring landet med lögner och falska tidningar, som röra riksens säkerhet; eller kommer något allment buller therigenom och owäsende åstad; plichte tå then samme efter som brottet kan wara til, med lif Lägges til: lif: ty upsåteligen komma buller åstad, som rörer riksens säkerhet, är capitalt.
, fängelse wid watn och bröd, gatulop, eller landsflycht.
Cap.
XIII.
Om then som tager störra utlagor och tull än han bör; eller försnillar och förminskar kronones gods och ingiälder.
§ 1.
Understår sig någor at upbära högre tull, skatt och utlagor af in- eller utländskom mannom än med konungens påbud och ordningar enligit är; betale målsägandenom allan theraf tagnan skada, och straffes thertil dubbelt emot annan tiufnad.
§ 2.
Hwilken upbördsman som förslöser kronones ingiälder och räntor, wari sig i penningar eller wahror; upfylle skadan, och stånde tiufsrätt.
§ 3.
Drager någor swikeligen under sig kronones skattskyldiga iord, eller andra kronones inkomster; wari lag samma I.
R. lus in causa positum.
Samma sak fordrar samma rätt.
Ubi eadem ratio, idem quoque ius, 1.
32 et 52 § 2 ff. ad leg. Aqvil.
.
Cap.
XIV.
Om then som utan sak angifwer; eller falskeligen witnar emot annan.
§ 1.
Nu kan någor oskyldig, på falskt, eller emot bättre wetandens giorda angifwande, eller witnesbörd, wärkeligen komma at lida til kropp, äro, eller lif: gången tå både angifwaren och witnen under samma straff, som the öfwer then andre förorsakadt hafwa: men skulle then angifne, eller anklagade komma at befrias; straffes tå then, som således sökt then oskyldiga til äro och lif at beliuga, med arbete, fängelse, eller landsflychtighet, och wari ärolös, samt giälde allan bewislig skada.
Om then som icke angifwer, eller anklagar någon, utan eliest munteligen, eller med smädeskrifter utförer och beliuger honom til äro, eller lif, som oskyldig är, och kommer honom i rop och ondt rykte; wari lag samma Conf.
c.
12 § 4 Konungsb.
SL.
och cap.
30 Rådstufwub.
och skils i lagen ifrån them som ey orka wid sakena binda in för rättenom, cap.
11 Högmålb: r § 2 SL.
et c.
20 § unic.
Tingb.
LL.
.
§ 2.
Hwar som förtalar annan hos sin öfwerhet, honom thermed at förolämpa, eller i obestånd at försättia; then samme dömes, när saken blifwer til rätten förwist, at ther offenteligen taga sina ord igen, giöra afbön, och plichta med fängelse, eller bota til the fattiga, efter som brottet, och personerna kunna wara til.
Angår saken lif eller äro; plichte som förra är sagdt.
Cap.
XV.
Om förfalskande af mynt och allmänna skrifter, samt konungens och collegiernas hand och insigel.
§ 1.
Slår man, eller giuter falskt mynt, och thermed någon bedrager; upfylle skadan, och hafwi förbrutit äro och lif.
Sammaledes straffes och then, som thertil i råde warit, wärket hulpit och förfordradt hafwer, at giärningen ther igenom skiedd är Högstb: te Förord.
1698..
§ 2.
Hafwer han icke således med honom warit i råde och ther til lika wållande, utan sedan giärningen blifwit giord, wetandes thet falska myntet utprånglat, upfylle skadan, och straffes med fängelse wid watn och bröd, eller gatulop, eller risslitande, eftersom bedrägeri kan wara til Högstb: te Förordning.
.
§ 3.
Blifwer någor med falsko mynteslag sielfwer bedragen, och sådant wetandes til andra utgifwer; upfylle skadan, och straffes til fängelse.
§ 4.
Hwar som klipper mynt af hurudana slag thet wara kan; eller thet på hwariohanda sätt förfalskar, eller förringar; giälde skadan åter, och plichte med fängelse wid watn och bröd, gatulop, arbete, eller landsflycht Efter ius Rom.
är sådant delictum capitalt.
Och then som sådant giör, han klipper och många som man icke får weta, och förthenskul en så stor skada icke kan således giälda.
Conf.
Tit.
Cod.
Theod.
Si qvis solidi circulum exteriorem inciderit.
Hwarest förmäles lika synd wara solidum circumcidere, arrodere, och falsam monetam facere.
.
§ 5.
Förfalskar man, eller missbrukar konungens namn, eller insigle til förkränkning af konungens höga rätt, samt riksens skada; eller til annars förfång; eller til sin, eller annars fördel: ersätte han skadan, och hafwi ther til förgiordt lif sitt.
§ 6.
Hwilken några falskhet föröfwar uti konungens, rättens, befallningsmäns, häraders, eller städers namn; wari ärolös, och plichte med fängelse wid watn och bröd, eller arbete: giör han och thermed skada; giälde then samma åter, och böte dubbelt emot annan tiufnad.
§ 7.
Eho som förfalskar domböcker, rättens handlingar, tänkieböcker, och andra räkningar, skrifter och böcker, som till allmenna nytto och efterrättelse wara böra; upfylle skadan, och stånde offenteligen wid pålan, samt plichte med arbete, eller landsflychtighet.
Cap.
XVI.
Om mordbrand.
§ 1.
Hwar som förrädeligen sätter eld på konungens hus, slott och fäste, skiep, krut, förråd, tyghus, eller något annat sådant; straffes som om förrädarom stadgat är, til äro, lif och gots, och sedan å båle brännes.
Om them som ther til biuda, råda och hielpa wari lag samma Conferantur supra cit.
constitutiones.
.
§ 2.
Sätter någor upsåteligen eld i annars mans hus; halshugges och i båle brännes, och skadan återgiäldes af hans lösa och fasta ägendom.
Skier thet ock at tillika bränna up folk, och sådan skade iemte fölier; warde lefwandes råbråkad, och sedan steglas Härtil höra många præiudicata i Kongl.
Hofrätterna.
.
§ 3.
Bär man wiliandes eld på annars skog, sädes- hö- eller halmstack; straffes til lifwet, och upfylle skadan.
§ 4.
Bäres mordbrand pä annan; straffes med risslitande, eller arbete, ändock elden släckt blifwer, och ingen skade skier Här synes thetta grofwa delictum förtiena lifsstraff, fast ingen skade skier.
Conf.
c.
23 § 1 infra h. t. Utrumque är horrendum facinus: bära mordbrand och bära mordgift.
Videatur etiam Carpz.
p.
1 Pr.
Crim.
q.
39 n.
5..
Cap.
XVII.
Om mord och nidingswärk.
§ 1.
Hwilken man eller kwinna som mördar annan, antingen han lägger å lön, eller ey; halshugges, man stegles, och qwinna i båle brännes.
Then som thertil biuder, leger, råder, samtycker och hielper stånde samma rätt Cit.
constit.
1683 tit.
15 art. 87, 1685 tit.
40 art. 243 och Förord.
1698..
§ 2.
Tager man annan med wålde, rifwer ut ögon, eller tänder pä honom, skär af tungo, näso, eller annan lem; hafwi förwärkat lif och lösöra.
§ 3.
Samma lag wari om then, som dräper öfwermaga minna är tyo åhr; eller man sofwande, simmande, badande, tarfwa sina niutande, eller then som af ålder och siukdom oförmögen är sig sielfwan at wäria Cap.
1 Arderbalk Westg.
LL.
§ 6 [ɔ: VGL.
I Orbotæ mal § 6].
.
Cap.
XVIII.
Om sielfspillingar.
§ 1.
Nu kan så illa åtbäras, at någor wiliandes förgiör sig sielf af harm, skuld, otålighet, eller förtwiflan, huruledes thet tå hälst hända kan: tä skal han af bödlenom til skogs föras och nedergrafwas: pröfwes han så från sinnom warit hafwa, at han ingom wåda wägia wetat; tå må han i stillhet nedergrafwas afsides i kyrkiogårde.
§ 2.
Kan thet ock så hända, at någor kommer til at skära neder någon som sig uphängdt hafwer, eller eliest fria then som på hwariohanda andro sätt sig förgiöra welat: lände sådant honom, som hielpa wille, til ingen wanheder; utan näpses then, som således sökt sig sielf lifwet at afhända och hulpen warder, med fängelse, eller annor kropsens plicht, efter saksens omständigheter.
§ 3.
Finnes någor döder, och ingen weta kan, huru han är omkommen; begrafwes tå then samme hederligen: men hafwer han ett ogudaktigt lefwerne fördt; lägges afsides i kyrkiogårde.
Cap.
XIX.
Om dråp föräldrar och barn emellan.
§ 1.
Dräper fader eller moder med wilia barn sitt, stiufbarn, eller måg; barn fader sin, eller moder sina, stiuffader eller stiufmoder, swärfader eller swärmoder; man hustru sina, eller fästoqwinno, eller hon honom; broder eller syster; eller någon som för föräldrar, eller barn räknas kan Regula Jwrisconsultorum: Correlativorum eadem est ratio, idemque ius.
: stegles tå man, och qwinna i båle brännes.
§ 2.
Slår barn fader, moder, eller them, som theraf namn bära, och således rätteliga anses böra; miste lifwet.
Bannar någor fader, eller moder; wari lag samma Levit.
20 v. 9.
Kong.
Carl.
IX additament til LL.
och stadfäst, på lagboken.
.
Cap.
XX.
Om dråp och oförrätt emot sin husbonda, och förman.
§ 1.
Dräper någor tienare med wilia sin husbonda, eller matmoder; miste hand, hufwud, och lösöra, och warde thertil man steglad, och qwinna i båle bränd.
§ 2.
Bär någor upsåteligen hugg och slag på sin husbonda, eller matmoder, ändoch ingenthera theraf död liuter; miste lifwet.
§ 3.
Skier slag i hastighet på husbonda, eller matmoder; plichte man med nijo gatulop, qwinna med risslitande, eller månads fängelse wid watn och bröd.
§ 4.
Upsätter sig någor emot någon thera med hot, eller wanwördnade; plichte med fängelse.
§ 5.
För oqwädins ord böte fyradubbelt; och i allom thessom målom giöre then, som med lifsstraff ey belägges, sinom husbonda eller matmoder offenteliga afbön.
§ 6.
Hwilken som dräper sin förman, eller then som står i husbondans ställe; stegles man, och qwinna brännes.
§ 7.
Eho som slår sin förman, eller then husbondans ställe förträder; böte fyradubbelt.
§ 8.
För oqwädins ord plichtes tredubbelt; för hot och wanwyrdande, med fängelse.
§ 9.
Swentienare, kneckter och rotebåtsmän, som thera rusthållare och rotebönder, eller thera hustrur, eller barn och legohion på någro sätt missfyrma eller skada till kropp eller ägendom tilfoga; giörin the offenteliga afbön, och plichten med dubbla böter så till straffet som skadans ersättiande: orka the ey botum; plichte tå med kropp, gatulop, fängelse, eller arbete Kongl.
Senatens Reser, och K.
S [wea] H [ofrätts] bref 5 Nov.
1712..
Cap.
XXI.
Om belgmord.
§ 1.
Förgiör moder, eller fördrifwer sitt foster; eller någor annar sådana giärning med råde och hielp witterligen befordrar; hafwi förwärkat lifwet.
§ 2.
Hafwer någor tilbudit at fördrifwa fostret; böte fyratyo daler, fast än wärkan therpå ey är fölgd.
Orkar then ey botum; plichte med fängelse, gatulop, eller risslitande.
Cap.
XXII.
Om barnamord, och fosters utkastande.
§ 1.
The kona, som genom olåflig beblandelse finner sig hafwande, thet för ingom uppenbarar förr födslen, eller söker enslighet wid eller i fodslone, eller ock efter födslona lägger fostret å lön; hielpe icke från lifsstraffet hennes föregifwande, at fostret war dödt födt, eller ey fullgånget, utan halshugges ena sådana kona, och i båle brännes.
Framkommer fostret, och pröfwas thet icke fullgånget, eller hafwa något tekn til wåldsamt handterande; straffes tå modren med risslitande, eller fängelse, och arbete.
§ 2.
Angifwer sig kona strax sielf, och kan bewisa sig haft missfödsel, timad antingen af oförmodeligo fall, eller annor händelse; plichte tå allenast för lägersmål efter lag.
§ 3.
Kastar eller wräker kona af arghet, eller wanskiötsel ut sitt foster på mark eller gatu, så att thet af hunger, kiöld eller annor händelse blifwer dödt; hafwi förwärkat lifwet.
§ 4.
Kommer fostret therigenom eliest at lida til sina helso; straffes tå then som thet utwräkt med risslitande: men får fostret ingen skada; plichte then thet utkastadt hafwer med fängelse.
Cap.
XXIII.
Om någor bär förgiärninga å annan.
§ 1.
Bär man eller qwinna förgiärninga å annan, ehwad han theraf tager skada, eller ey; stegles tå man, och qwinna brännes i båle, samt thera lösöra gången til treskiptes.
§ 2.
Samma lag wari om then, som på hwariohanda sätt förgiftar något, hwad thet hälst wara kan, i upsåt thermed menniskior, eller tamda creatur til lif, hälso, eller trefnadt at skada.
§ 3.
Öfwertygas någor hafwa såldt, eller tilredt förgift i upsåt thermed någon at förgiöra, eller warit i samma råd och giärning; miste lifwet.
§ 4.
Sälie ingen apothekare, eller någor annar, eho han wara kan, något förgift åt någrom, som icke hafwer med sig sedel af trowärdigom manne, eller qwinno, med åhr och dag, til bewis, om therefter något frågas, eller eliest omträngia skulle; och förware thertil förgiftet i papper försegladt wid straff af femtijo daler: skier och therigenom skade; böte dubbelt Kongl.
M. Förordn.
30 Octob.
1668 art. 23..
Cap.
XXIV.
Om twegifto.
§ 1.
Går man, eho han är, ifrån sine laggifta maka, fäster, eller låter sig wigia med andro, och then samma häfdar, emedan then förra lefwer, och icke är lagligen ifrån henne skild; straffes til lifwet.
Om qwinno wari lag samma.
§ 2.
Fäster gifter man, eller laggifta hustru sig annan, och ey häfdar; böte sextijo daler: låter sig med then samma wigia; böte dubbelt.
Och stånde then skyldiga therefter i thessom målom uppenbara kyrkioplicht Hwad som fölier uti utkastet förmäles uti Lägersmålabalken i utkastet cap.
2 § 2, men kan blifwa ther § 3.
Synes förthenskul här kunna gå ut, eftersom then casus til bemälte cap.
rätteliga tyckes höra.
.
Cap.
XXV.
Om tidelag med fa, eller androm oskiäligom diurom.
§ 1.
Hwilken människia, som af satanom, och sine onda begärelse så långt låter förföra sig, at han hafwer ena onaturliga och wederstyggeliga beblandelse med fä någro, eller androm oskiäligom diurom; halshugges han tå, och i båle brännes, samt diuret tillika dödes, och nedergräfwes i iordene.
§ 2.
Nu nekar någor til sådana giärning, men tilstår likwist upsåtet ther til; stånde tå then samme, om häfdande ey bewijsas kan, uppenbara kyrkioplicht, och arbete sedan i iärne ett helt, eller halft åhr efter saksens omständigheter.
II.
Förslag till Edsöresbalk 1713.
Edsörisbalker.
Cap.
I. Hwad edsöre är Ehuruwäl rubrica capitis primi sålunda lyder, men sedan icke förmäler något therom: ty hafwer iag thet upfylt som fölier och giordt theraf caput primum för methoden skul som mig synes.
.
§ 1.
Edsöre är then ed och frid, som konungen af urminnes tider efter lag framgent, tå han först til konungs togs, sworit hafwer allom sinom undersåtarom, så högom, som lågom, i åminnelse hafwa at hålla och styrkia; både i gemen, som är allmanna landsfrid och säkerhet; som och i synnerhet, kyrkiofrid, rättegångsfrid, hemfrid och qwinnofrid: och kallas therföre ännu konungens edsöre, at hans trogne undersåtare försäkrade lefwa mågo, at konungen alla rättwiso, och allan frid hålla och styrckia wil; så i anseende til the måhl gammal lag förmälat hafwer, och i thenna balk inryckta, som til the af konungen sedermer för sådana förklarade äro: så att eho, wari sig under lands eller stadsrätt lydande, emot ofwannämda frider giör dråp, sår, blånad, eller blodwite, eller andra wåldsamhet, som i thesso balke beskrifwes, han skal och straffas efter thy som liusliga här efter stadgas i 7 capitlo.
Cap.
II.
Om kyrkiofrid, rättegångsfrid, borg- och slottsfrid.
§ 1.
Kyrkiofrid, tings- och rådstufwufrid räknes ifrån ens huse til kyrkio, ting eller rådstufwu, och therifrån åter hem: tager man sig annan wäg, eller ärende före; hete tå then frider, som nu är uptalder, ey bruten.
§ 2.
Ligger någor i försåt för androm, eller med staddo råde öfwerfaller annan å kyrkiowäg, tå han far til, eller ifrån gudstiensten; eller sin rätta wäg til tings eller stadsrätten på sin wederpart stemning at begära; eller sak sina för rättenom at angifwa: hwar thet giör thes wiliande någon ifrån sådana laga ärender at hindra, eller uppehålla, och kommer dråp, sår, blånader, eller blodwite innom; hafwi tå brutit edsöret, hwad skadan skier i fram- eller återresone.
§ 3.
Nu dräper ey then som i försåt sitter, ey eller sårar, eller annan skada tilfogar som edsöre rörer, och nu sagdt är; utan eliest skadar ens ök, eller redskap; eller rifwer hans kläder; eller bryter hans wapn; eller stöter, eller skuffar honom; eller andra sådana giärning giör, hwaraf hans onda upsåt rönas kan: ersätte tå skadan, och böte dubbelt emot annat slagsmål, samt fyratijo daler för fredsbrott.
§ 4.
Eho som uti kyrkio, ware sig när gudstienst ther hålles, eller ey, å tinge eller i rådstufwu drager knif, eller blottar sina wäria til slagsmål; ändoch han ey gitter skada giöra; eller eliest någon med hugg och slag ther öfwerfaller: straffes til lifwet; men dräper han någon; miste högra hand sina och lif Kongl.
M: ts Rescript 19 Jul.
1698..
§ 5.
Skuffar eller stöter någor annan i kyrkio, anten gudstienst ther hålles, eller ey: böte hundrade daler; eller plichte med risslitande, eller sex gatulop, eller en månads fängelse wid watn och bröd, och stånde thertil uppenbara kyrkioplicht Kongl.
M: ts Förord.
22 Decemb.
1686 och förr högstb: te Förord.
1698.&amp;gt;.
The som träta och kifwa uti Guds hus; böte femtijo daler, eller ther the ey orka botum, plichte halfwo mindre med risslitande, gatulop, eller fängelse, som sagdt är, och gånge thertil under uppenbara kyrkioplicht.
Skier sådant annarstads ther Guds församling är, och när tingspredikningar hållas i länsmansgårdarna, ther tingsställen något ifrån kyrkiorna äro belägna; wari lag samma&amp;lt; Kongl.
M: ts Förord.
16 Sept.
1700..
Om annor oliud i kyrkior och Guds församlingar, och på andra ställen om sön- och högtidesdagar formäles i Högmålom.
§ 6.
Drager någor med wredes wilia sin knif, eller wärio; eller slår någon på kyrkiogårde, rådstufwu- eller tingsplatse; böte hundrade daler, eller plichte med kroppen: men giör han skada som edsöre rörer; straffes tå som annar edsöres brytare.
§ 7.
Hwem som dräper eller särar någon, eller eliest sådana skada tilfogar som edsöre rörer och förr är upräknad, til at hämnas therföre, at han wid ting eller rådstufwu lagligen angifwit Om angifwandet talas om [ɔ: ock?
] § 2. och förswarat sak sina; eller at han sitt wittnesbörd för rättenom aflagdt hafwer: eller hämnas å rätteliga afgiort eller förlikt mål; tå hafwi han, och alle the med honom woro i samma giärning, brutit edsöre.
§ 8.
Hwilken som med hugg och slag öfwerfaller domare uti, eller för thes ämbetes förrättning; hafwin förwärkat lif och lösöra: dräper han honom; miste thertil handena: giörs thet emot någon annan konungens ämbetsman uti thes ämbete; straffes han som thes skyddebref förmår.
§ 9.
Trugar någor eller undsäger bemälta ämbetsmanne uti, eller för thes beställning, eller gifwer honom skimfliga ord; böte hundrade daler: pröfwas orden äroröriga; böte dubbelt och wari ärolös: orkar han ey botum; plichte med fängelse wid watn och bröd; eller med gatulopp eller risslitande: men tilfogas någrom sådant utom ämbetes förrättning; straffes tå efter allmanna lagen.
§ 10.
Eho som anklagar kongeliga hofrätten, eller andra öfwerrätter, at hafwa illa och otilbörligen rättwisona skipat, eller rätten förwägrat rättsökiandenom; eller för annat som thera ämbetes heder angår, och sitt klagomål ey fulltyga gitter; straffes tå til lifwet.
Anklagas således andre rätter; böte then thet giör hundrade daler, och wari ärolös.
§ 11.
Föres annor obewislig klagan, eller någor eliest angriper kongeliga öfwerrätter, eller collegier med schimfeliga ord och utlåteiser; giöre offentelig afbön, och böte hundrade daler: men giör han thet någrom androm werldslig eller kyrkiorätt, böte halfwo mindre.
Cap.
III.
Om them som öfwerfalla konungens och thes ämbetsmäns, eller rätters utskickada och betienta uti thera förrättningar.
§ 1.
Öfwerfaller någor med hugg och slag uti allmanna rum konungens, och thes ämbetsmäns, eller städernas betienta, när the sina tienist och ämbete tillbörligen förrätta; miste lif: skier thet annarstads, enär the uti sina rätta ämbetes förrättningar utskickade eller begrepne äro; böte som för edsöre: gifwes them smädeord; liggin the i twebotum; så och annat, som icke edsöre rörer Ty dråp, sår, blånad och blodvite röra edsöre efter lag, och skilies i Kongl.
M.
Förordningar ifrån skuffa, stöta eller knubba etc. Conf.
c.
1 Edsörisb.
LL.
et SL.
.
§ 2.
Giör någor sådan betiente, eller utskickad uti sine förrättning någrom androm wåld eller orätt med ordom eller giärningom; böte han och dubbelt mer än en annar.
Cap.
IV.
Om fängelse, och them som fängelse bryta, och fångar lösa giöra.
§ 1.
Alla fångahus inrättas sä, att missdådare säkert ther kunna förwaras, och the fängslige män och qwinnor ey komma mågo at sittia tilhopa uti eno huse och rum, och således tilfälle hafwa til andra stora och grofwa synder och förargelser Kongl.
M. befallning 23 Mart.
1699..
§ 2.
I lifssak må ingen tillåta borgan.
Nu kan någor gå för enom i löfte, som en grof missgiärning giordt: kommer tå then skyldige at ryma; skaffe löftesmän sielfwa missgiärningsmannen åter, eller gånge under samma straff, som then andra pröfwas hafwa förskylt Kongl.
M: ts Rescript 8 Febr.
1695..
§ 3.
Hwar som bryter kronones fängelse; eller weterligen thertil lånar tyg och redskap; eller wåldsamligen förswarar någon missgiärningsman emot them som komma honom at fånga, så at then brotslige therigenom undslipper: sware til saken, såsom sielfwe missgiärningsmannen.
Släpper man någon fånga med wilia, eller med hwariohanda list uthielper; wari lag samma.
§ 4.
Tager någor med wålde någon fånga ifrån them som honom förwara; eller til fängelse, ting, rådstufwu, annan rätt, eller rätteplatsen föra skulle: hafwi förbrutit lifwet: giör han wid thet samma sår, blånad, blodwite eller hemfridsbrott; hafwe förwärkat lif och lösöra: och alle the thermed woro i råd och samnadenom med samma wilia stånde samma rätt Kongl.
M.
Förord.
29 Jul.
1698, et cap.
ult.
Edsörisb.
SL., iuncto cap.
1 utriusque codicis et tituli eiusdem.
.
§ 5.
Släpper någor wachtmästare, profoss, och andre sådane, som om fångar böra wård hafwa, någon fånga af försummelse, eller wangiömo; hafwen förwärkat tienisten, och plichten thertil med penningaböter, fängelse, arbete eller gatulop, efter som thera försumelse, och thens undankomnas brott kunna wara til.
§ 6.
Then fånge som sielfwer kronones fängelse bryter, sig lösan giör, och sedan igentagen warder; plichte för fängelsebrott med gatulop, och straffes för sak sine Synes » hächtelse » kunna gå ut, eftersom fångaförtäringen tages af kronones andel af sakörom, Kongl.
M: ts Rescript 3 Aug.
1698..
Cap.
V. Om hemfridi.
§ 1.
Hwilken som upsåteligen och i wredes mode kommer in på annars tomt, som med hus och gård intagen är; eller uti the innan eller utom gården stående hus, som bonden antingen sielfwer åbor, eller till sina nytto eller nöije bygdt hafwer; eller går i hans hus, som them legt eller lånetagit; eller går i annars farkost eller skiep, antingen thet är hyrt, länt, eller egit, och ther sammastads dräper bondan sielfwan, hans folk, eller giäst Cap.
25 Edsörisb.
LL.
; l.
5 § 2 ff. de iniur.
; eller far efter then, som sina skiäliga förswarelse och undanflycht til annars hus sökt hafwer, slår, kastar, eller skiuter, sä att thet tager honom sedan han tijt, i tomt, eller hus kommit, och död theraf får: hafwi tå, och alle the andre, som i samma wilia med woro, förbrutit thera lif och lösöra.
§ 2.
Giör han annan skada med sår, blånade, eller blodwite Thet som fölier uti utkastet synes här kunna gå ut, emedan therom förmäles c. ult.
h. t.; straffes som framdeles skils i 8 capitlo.
§ 3.
Nu tilfogas ingen skade i tomt, huse, skipi och farkoste, eller gärde, utan man drages ther utur wåldsamligen, och sådana giärning sedan thermed skier utom huset eller gården, på wäg, eller gatu; wari lag samma C.
2 Skipm.br.
SL., c. ult.
Skipmannab.
i Siölagen 1667, c.
19 h. t. LL.
et c.
18 SL.
.
§ 4.
Gånger en, eller flere hem åt androm at the wilia sådana skada giöra, men gita ey; böte tå så många the äro, hwar för sig, fyratijo daler för hemgångona.
Slås något sönder, eller på hwariohanda sätt fördärfwas; dörr, bord, kista, fenster, eller hwad thet wara kan; eller annat skier, och kommer icke nogot emellan them, som edsöre rörer: gånge thermed som i slika mål sagdt är i 2 cap.
3 §.
§ 5.
Får någor skada förr än han kommer inom skip eller farkost, gärd eller hus, hwart han fly tänkte; eller om then som hemsökes, löper utur skipi eller farkoste, huse eller gårde sinom, och antingen skadar annan, eller sielfwer skadder blifwer: hete ey hemfrid bruten.
§ 6.
Händer thet sä, at någor kommer i annars mans hus, ther sitt barn eller tienistahion at aga och straffa; ther är ingen hemfrid bruten Then 6 § i utkastet synes kunna här gå ut, eftersom förr therom förmält är.
.
§ 7.
Kommer man fredligen i annars mans farkost, eller hus och sedan af brådom skilnade slagsmål skier; ther är ey brutit edsöre: utan han gånger therutur wreder, och kommer åter, och skada giör; ther icke pröfwas kan, af tidsens korthet, warit ett sammanhang, och i samma skilnade skadan skiedd Ratio: Här är icke diversus actus, utan eiusdem continuatio.
Så är och efter principia moralia, samt ofta dömt, iämwäl i Kongl.
Hofr.
.
§ 8.
Kastar någor i annars farkost eller gård med wredes wilia sten, stång, eller annat, hwarmed skade giöras kan; böte tolf daler: kommer såramål, eller annar skade i Synes med rätwisone enligit, ther annor skade therigenom kommer, then samma och så böra uprättas.
; uprätte skadan, och böte dubbelt.
§ 9.
Hwar som utom öfwerhetens bud och befallning wåldsamligen antastar, eller binder någon, utan uppenbara sak, eller giärning; eller med wålde och orätteliga tager hans hustru, barn, eller hion, eller giäst utur hans egno, eller annars huse; eller af gatu, wäg, eller annarstads, och förer them bort emot theras wilia i fängelse, eller til annan ort: hafwi han brutit edsöre, oachtat han ingen annan skada giorde.
§ 10.
Rånar man, eller tager med wålde af androm i hans huse, å gatu, eller wäg något af hans ägendom, thet han ther hafwer, eller bär, eller med sig förer, wari sig mer eller mindre; hafwi brutit edsöre, och förwärkat lifwet.
§ 11.
Går någor i annars mans trägård som lukter är, tager frukt med wålde, och äganden, eller thes hion therwid kommande sitt at förswara blifwa dräpne, eller sårade, eller få blodvite: ther är edsöre brutit; straffes som 8 cap.
Ursprungligen: straffes som förr är sagdt.&amp;gt; urskilier&amp;lt; C.
43 h. t. LL.
et c.
25 eod.
SL.
.
§ 12.
Hwar någor af ondsko nederhugger, förderfwar, eller på hwariohanda sätt onytteliga giör annars mans fruktbärande trä; eller the man til gårdsens prydnadt, eller annarstads planterat hafwer; uprätte wärdet och skadan, som them rätteliga mätin warder; och ther the ifrån främmande land förskrefne och kiöpta äro, theras fulla wärde och kostnadt i införslen, så wäl som allan skada ägandenom enskylt: men för wåldswärkan på hwart stort och nyttigt trä tolf, för mindre och ey bärande sex daler til treskiptes.
§ 13.
Rifwer man utan rätta nöd med wålde neder ens annars bygning, plank, eller förderfwar; böte tiugu daler: är thet gärdsgård; böte tijo daler, och uprätte och i thessom målom allan skada.
Bryter han och rifwer annarledes; böte som i Byggningabalkenom förmäles uti 9 cap.
10 § Uti utkastet 9 cap.
9 §.
.
§ 14.
Går någor upsåteligen åstad til at skada bondan, eller hans folk, tå han arbetar på sin åker, eller äng, med plog, trästock, åkerharfwo, eller lija; eller om någor drifwer annan af sinom tegi och ägodelo uppå annars, och giör ther giärning å honom; böte fyratyo daler för wåldet, och skadan med twebotum.
Och enär wåldswärkan skier i androm också fallom; wari bot fyratijo daler, ther annarledes i lagen ey urskils.
§ 15.
Uptager någor annars mans fä lagligen i sino korn eller gräs, och til thes besichtning skiedd är öfwer skadan, och rätta wärdering, inom hägnadt, dör eller lås insätter; eller innehafwer, sedan syn och werdering skiedt: kommer then som fäet äger, och med wålde thet igentager; böte fyratijo daler: och ther i huseno skade honom eller hans folke tilfogas; wari edsöris brott.
Borttager han thet lönligen; böte som lag säger i Bygningabalkenom uti 14 cap.
4 §.
Cap.
VI.
Om allmanna lands och wäga frid.
§ 1.
Lägger sig en eller flere til at röfwa, til lands eller watn, på landet eller i stadenom; straffes för edsöre och til lifwet så månge the äro, thet ware sig mer eller mindre som röfwat är, och förr är sagdt.
Öfwerfalla the någon, och gitta ey sin onda wilia fullborda, miste lifwet.
§ 2.
Beträdes någor och öfwerbewises, at hafwa dag eller natt anrättadt falska eldar, andra tekn, eller wisare, i upsåt at förstöra then allmanna säkerheten i siön, och förleda the siöfarande, och sålunda gifwa tilfälle til skiepsbrott Kongl.
M: ts Påbud 6 Decemb.
1697.: plichte then samme med siu gatulop, oachtat, ingen skade therpå folgdt hafwer: gånge ock then under lika straff, som af samma upsåt bortrifwer och tager lagda wettar och wisare utaf siögrunden och strandene, eller med stenkistor, och annat slikt fyller, och giör siöar, eller strömar grunda på the orter rätte segel- eller båtaleden är; och säti thesutan sådant alt i sitt förra stånd: kommer ther skada af och skiepsbrott; halshugges tå then brotslige och stegles, samt gånge först thes lösa, och sedan fasta ägor til skadans wedergiällning.
Kan någor öfwertygas, wåldsamligen hafwa anfallit the skepsbrutna, och afhändt någrom lifwet; blifwe han lefwandes råbråkad, och sedan steglad, samt hafwi therhos förwärkat sitt lösa gots.
Sårar någor och illa handterar sådana nödlidande til thera kropp; misten lif och lösöra, hwilka i thy mål deles konungen och målsäganden emellan.
Then som tänder eld på någon strandad, eller til lands fluten farkost, hwad ther är folk om bord, eller ey; miste äwen så lif och lösöra, och gånge thes lösa och fasta ägendom målsägandenom til betalning.
Eho som wåldsameligen tager och röfwar något af sådana strandada och til lands drefna farkoster, så länge skiepsfolket när äro, eller gotset bärga wilia och kunna; warde straffad til lifwet och steglad, ehwad han them litet eller mycket med wålde afhänder, och gånge först thens brotsligas lösa, och sedan fasta ägendom målsägandenom til ersättning för skadan.
Warin och lika ansedde och straffade the i råd äro, hielpa och förfordra sådana ogiärning, eller wetande dölia til sina nytto med then brotsliga, eller delachtige finnas af then strandada och sålunda röfwada ägendomen; som then, hwilken godset röfwat, eller tagit hafwer Kongl.
M: ts högstbemälta Påbud 1697 och Kongl.
M: ts Förord.
29 Jul.
1698..
§ 3.
Rånar man eliest i wådeld, watunöd, wåldswärkom; eller ther fienden öfwergår; eller undan fahran något kan wara bärgat och hulpit; eller uti fahrsot och pestetid: hafwi i thessom målom förwärkat högra handena, lif och lösöra Ratio: Är edsöre och lifssak uti annat rån, c.
4 § 9, så synes ock thetta rån något högre böra anses: hwilke casus ock så i I.
R. kallas miserabiles.
.
Om stöld wid sådana tilfällen stadgas i Tiufwamålom.
§ 4.
Råkar någor sin tiuf, som hans tagit hafwer, och tiufwer wil thet förswara; får äganden, eller hans hion slag, sår, blånad, eller blodwite; miste tå tiufwer lifwet: kommer ey slag i; böte för tiufnaden, och ther til fyratio daler rånsbot Uti utkastet fins ock om rånsmannom, hwilket synes strida emot c.
4 § 9 och therför här allenast infördt är om tiufwen.
.
§ 5.
Hwar som med wålde drifwer annan ifrå sinom fasta ägendom, eller med arga list, orätt och någrohanda åtgiärd onyttigan giör för honom sig thensamma at tilegna; giälde åter alt thet rätte äganden kan wisa sig therigenom bortmist hafwa, och säti alt i förra stånd igen, samt böte ther til fyratijo daler, och hwar then thermed war i samma giärning Thenne § syns lämpligen kunna fölia then föregående.
.
§ 6.
Öfwerfaller någor annan upsåteligen på allmanna wäg och gatu; böte skadan efter lag, och fyratijo daler för fridsbrottet: giör han thet under jula- marknads- eller androm i Kyrkiolagen, och eliest påbudna fridi; böte dubbelt.
§ 7.
Uphäfwer, eller förderfwar någor allmanna broar; kullkastar milestolpar eller stenar; eller annor märke och wärk, som till allmanna nytto, eller prydnadt upsatta äro; böte fyratijo daler, och skadan åter Conf.
c.
29 Bygnb.
supra.
.
§ 8.
Sönderhugger någor, eller förderfwar annars plog, åkerharfwo, wält, trästock, selar, tömmar, wagnar, kiälkar, och annat slikt til hans arbete hörer; betale skadan, och böte thertil tiugu daler: skier thet enom resande manne emot warning med wålde; betale skadan, och böte dubbelt.
§ 9.
Hwar som beder, eller biuder och befaller androm manne, eller leger, eller i råde med androm thertil warit, eller hielper til at giöra, eller befordrar några ogiärning, som therigenom skier och förorsakas; stånde han samma rätt, som ogiärningsmannen sielfwer: finnes någor annarledes brotslig ther i; straffes tå, som lag säger om hwario sak efter thes omständigheter, i stad sinom Kongl.
M: ts Förord.
29 Jul.
1698, cap.
ult.
h. t. LL.
.
Cap.
VII.
Om qwinnofridi.
§ 1.
Tager man qwinno emot hennes wilia med wålde, samt främiar sin onda lusta med henne; eller med swåra hotelse til lifwet henne til lägersmål med sig twingar, och sådant lagligen bewisas kan: miste lifwet, och kvinnan förklares fria för allo tilwitelse: men kommer han ey at häfda henne; böte tå hundrade daler: warder han i thy dräpen som wåldet giör; wari ogilt.
Skier thet emot ena afwito, som ingom wåda wägia wet; eller sofwande; eller ena, som än icke fyllt siu åhr; wari lag samma Quum intellectum nullum habeant, vi qvoque stuprum censetur commissum.
D.
D. ad § 8 et 9 Instit.
de inutil.
stipul.
Om the som än icke fylt 7 åhr, vid.
Carpzov, p.
2, q.
75 n.
39 et seqq.
.
§ 2.
Råder någor, eller hielper til thenna wåldsamma giärning, för hwilko orsak thet tå skie kan; stånde samma rätt Conf.
l. un.
princ.
verb.
qvi eis auxilium C. de raptu virg; l.
54 C. de Episc., Damhoud., Prax.
rer.
crimin.
c.
95 n.
3..
§ 3.
Säger sig qwinna wåldtagen wara, och sådant hos ärligit folk, strax icke angifwer; ey eller hindralös ther öfwer klagar hos domare, eller konungs befallningshafware, eller andra trowärdiga i mening sådant at kungiöra innan nästa otta dagar; hafwi hon efter thenna tid inga macht at klaga öfwer wåldet.
§ 4.
Hwar som med wålde tager och bortförer annars hustru, eller fästeqwinna emot thes wilia; hafwi förwärkat lifwet; oachtat han henne icke häfdat hafwer: men häfdar han ock henne; hafwi thertil förwärkat sina lösöra.
§ 5.
Skier thet andro mö eller enkio som ey förlåfwad är; hafwi förgiordt lösörom sinom, och plichte ther til med fängelse wid watn och bröd en månad; häfdar han henne emot hennes wilia; miste lif och lösöra.
§ 6.
Nu förlöper qwinna ifrån manne sinom, eller omyndigt barn ifrån föräldromen; straffes tå then som them bortfördt hafwer med penningaböter, fängelse, risslitande, eller arbete, efter som brottet och omständigheterna kunna wara til.
Sammaledes plichte ock hustrun, eller barnen.
Kommer ock thertil lägersmål; plichte tå som om hor och lägersmål sagdt är i Lägersmålom: och hafwi then sin maka förlöper förwärkat thet i Giftomålabalke förmäles; woro ock Ursprungligen: i Giftomålabalken förmäles samt för förlöpande i thessa mål böte ther til hustrun med halft, och barnen med fierdedels åhrs arbete i nästa tuchthuse eller löse sig ther förre med hundrade daler: woro ock.
utur boet något mer, eller mindre tillika bortfördt, och af them upnött; betale hustrun skadan af sino: men förlåter mannen henne brottet, som sägs i Giftomålabalkenom; gånge tå thermed, så wäl som med barnomen, som lag i Tiufwamålom om bodrätt stadgar.
§ 7.
Eho som dräper ena qwinna, som han wet hafwande wara; miste hufwud sitt och lösöra.
§ 8.
Slår man ena sådana, så at fostret förgås therigenom, giälde mansbot.
Cap.
VIII.
Om edsöris straff, och huru therföre bötas må.
§ 1.
Begår någor edsöris brott, och blifwer rätteliga ther til wunnen, och dömas skal; hafwi han tå förbrutit alt thet han äger som löst är, och wari, så framt han icke lifwet också förwärkat, biltoger öfwer alt Sweriges rike: för sår, blånade, eller blodwite han uti sine wåldsamhet giordt hafwer; löse af fasto gotse sino hand sina med femtyo daler Har hafwer iag upfylt thet som uti utkastet är utlåtet.&amp;gt;: bryter han annan gång edsöre; fördubblas tå böterne af hans fasta ägendom sina hand thermed at lösa: äger han icke något fast; plichte med fängelse wid watn öch bröd, eller gatulop, som theremot swara kunna&amp;lt; Kongl.
M: ts bref d.
14 Maji 1686.&amp;gt;: och antingen edsöris brytare blifwer i sine wåldsamma giärning dräpen, eller efter dom lif mister, eller ey; wari alt hans som löst är, förwärkat&amp;lt; Cap.
35 fin.
Edsörisb.
LL.
.
Äro flere i samnadenom och samma giärning; stånden alle samma rätt.
§ 2.
All skade, som edsöresbrytare, och andra wåldswärkare få uti sine giärning, och tå the inom annars hus, gård och slikt stadde äro; wari ogill Thet som fölier uti utkastet i thenna 2 § synes icke höra hit.
.
§ 3.
Högmåls, edsöres, och wåldesgiärningars böter gånge till treskiptes emellan målsägande, konungen, och häradet, eller staden Synes alla kunna gå ut, som eliest i utkastet förmäles, på thet thenne § må wara enlig med thy som i thenna och Högmålabalken finnes stadgat.
— Synes och här iämnte, at princ.
§ 4 uti utkastet kan här först införas, och therpå fölia thet som förmäles i § 3 och sedan the sidsta orden i § 4 så at nu blifwer en § theraf.
; förutan the mål, uti hwilkom alt löst och fast efter lag faller under kronones ewärdeliga ägo; eller konunger sig och mälsägandenom förbehåller; eller eliest til tweskiptes uttryckeligen efterlåter; eller målsägandenom allena til uprättelse förunner: och erlägges thes böter som brutit hafwer af hans enskylta ägendom, och icke af hustrune rätt i bo; eller annars förmon uti innestående afrade; tyonde; giäld, som then brotslige rätteliga skyldig war förr än han edsöre bröt; icke af bolags- inlags- eller barnapenningar; eller någro thy uti edsöris brytarens hus och wärio finnas kan, som hans icke är.
Hwilken ey förmår at böta; straffes han i thessa, som andra mål, med fängelse wid watn och bröd, gatulop eller risslitande, arbete, eller landsflycht, som saken är til.
Gifwer någor them som sitter i fängelse wid watn och bröd någon annan mat eller dryck; böte han tiugu daler, och wari sielfwer i häftilsom otta dagar wid watn och bröd; eller löse sig ther ifrån med tiugufem daler Kongl.
M: ts Förord.
2 Maji 1685 tit.
33 art. 218 och Kongl.
M: ts Förord.
ther 100 daler swara emot en månads fängelse; 50 emot half månad, och 25 altså emot 8 dagar, 22 Decemb.
1686..
III.
Förslag till Dråpmålabalk 1713.
Om dråpmål med wilia och wåda.
Cap, I.
Om then som med wilia dräper annan, biuder, leger, hielper, eller råd ther til gifwer.
§ 1.
Dräper någor annan med wilia, utan rätta lifsnöd; gifwi lif för lif, och hafwi ey målsägande tilstånd af honom förlikning taga, med mindre konunger wil, för wissa saksens omständigheter, honom frid gifwa Rätteg.
Ordin.
1614 art. 16 fin., Kong.
M. bref den 31 Jan.
1682..
§ 2.
Biuder någor androm annan at dräpa; stånde samma rätt, som han thet dråp sielfwer giordt hade: och then som efter budi drap miste ock lifwet Cap.
ult.
Edsöre b: n LL., Kongl.
M.
Förord.
1683 tit.
15 art. 86, 1685 tit.
40 art. 242..
§ 3.
Nu låter man legia sig annan at dräpa; warde tå then thet giör halshuggen, och sedan steglader, så ock then som honom ther til legde Kongl.
M. högstb: te förordningar cit.
articulis.
Thetta dråp kallas assassinium, och fordrar störra straff.
Damhoud.
Prax.
rerum criminal.
c.
83 n.
11, Carpz.
p.
1 Pr.
Crim.
q.
19 n.
6 et sequentibus, Joh.
à Felde, Elem.
Juris Un.
p.
11, p.
235 et seq.
och är thenna communis sent.
Jurisconsultorum, skattande the alle thetta dråp lika emot mord och latrocinum för thes omständigheter.
.
§ 4.
Öfwertygas någor at hafwa gifwit råd til dråpet; hållit then dräpna, och hulpit til; eller wisat rum och skyndat honom thijt han wiste sådana olycko honom förestå; stånde han i thessom målom lika straff med then som dråpet giorde Thenna § 4 är then 6 uti utkastet.
.
§ 5.
Dräpa twå eller flere hwar annan uti brådom skilnade, bötes af thens ägendom som mäst ther til wållande warit hundrade daler til konungen, och äfwen så mycket til staden, eller häradet, och thens andras ägendom wari för böter friad: hafwa the döde warit lika wållande til slagsmålet; bötes tå för hwariom thera til konungen, och staden eller häradet, som förmält är: kan man icke förwisso weta, hwilkendera mer eller mindre, eller om bådin lika thertil warit wållande; wari lag samma Thenna § 5 är 2 uti utkastet.
R.
J.: In dubio præsumitur qvod tutius est.
.
§ 6.
Om flere än en i brådom skilnade läggia handena å then som dräpen blifwer, och thet kan af thy hugg, stiung, eller slag, som å then döda finnes, eller annarledes, pröfwas, hvilken af them dödssåret hafwer gifwit; miste then samme lif sitt, och the andre botin, hwar för sig, helan eller halfwan mansbot til treskiptes, efter saksens omständigheter, och stånde ther til uppenbara skrift Thenne § är 3 uti utkastet.
.
§ 7.
Finnes the alle samman hafwa lagdt lika hugg eller slag å then döda; misten tå lif för lif så månge som å then döda sådana hugg och slag burit hafwa Thenne § är 4 uti utkastet.
.
§ 8.
Hwar som med wredsmode skiuter eller kastar annan i ström, eller siö, theraf han drunknar, eller stöter ut för ställning, eller annat, hwarigenom han död får; gifwi lif för lif: kasta twenne hwarannan i ström, eller siö, ut för ställning, tak, eller annat; wari lag samma som i 5 § förmäles Thenne är § 5 uti utkastet.
.
§ 9.
Hwar som oträngder drager knif, eller swärd, spänner bösso, eller annor wapn åt androm, stinger, hugger, eller skiuter åt then samma, och thet råkar en annan, som theraf blifwer död; straffes then samme som för annat dråp med wilia: kan [ɔ: kom] han thermed ingen skada, ey eller then som han ärnade; böte tiugu daler til tweskiptes, konunge och stadenom, eller härade Thenne är § 7 uti utkastet.
.
§ 10.
Slår någon annan med sten, stång, wedträ, stör, kiäpp, eller annat, at han theraf nödwändeliga dö måste; eller tager annan i hals eller halsduk, at han sålunda strypes; gifwi lif för lif: slår man annan med knyttan näfwa, och han theraf dör; wari lag samma Efter Guds lag Num.
c.
35 vers.
17 et sequentibus, och præiudicata iämwäl i Kongl.
Hofrätterne.
Conf.
Carpz.
p.
1, q.
3, n.
38 et seq.
nec non leges ab eo cit.
.
§ 11.
Manar någon annan ut til slagsmål, och honom dräper; gifwi lif för lif, och komme ingom botum wider: blifwer han sielfwer dräpen; läggis tå lik hans i kyrkiogårde afsides neder i stillhet: om then som manter blifwit wari lag samma.
Hwad ridderskapet och adelen, samt thera wederlika angår; hafwin the sig at rätta efter konungens therom särdeles giorda förordningar.
Cap.
II.
Warder dråpare, eller annar ogiärningsman dräpin i wäriande hand; eller någor sig sielfwom igenom thens andras wärio döden förorsakar, huru hwart skal dömas.
§ 1.
Nu kan så hända, at någor dråpare, eller annor ogiärningsman sig ställer till wärn emot then som honom wil eller må fånga, eller ifrån rymandet hindra, och warder sålunda i wäriande han [d] dräpin; ligge tå ogilder.
§ 2.
Warder dråpare, eller then sitt lif förwärkat hafwer, annorledes och utan wäriande hand dräpin; bötes för honom full mansbot, hundrade daler til konungen, och hundrade daler till staden, eller häradet; och icke thes mindre, för hans brott som dråpet begådt hafwer, och dräpin sedan blef, af thes ägendom full mansbot try hundrat daler til treskiptes, konungenom, målsägandenom, och stadenom, eller häradeno.
§ 3.
Kan thet fulltygas, att någor i brådom skilnade sig sielf döden af thens andras wärio, eller androm wapnom förorsakadt hafwer; bötes tå för honom full mansbot konunge, målsägande och stadenom, eller härade, och stånde then andre uppenbara skrift.
Cap.
III.
Huru dråparen straffas skal när han kommer på flychtena; eller med lifwet af konunge benådas, och förliker målsäganden.
§ 1.
Nu rymer dråparen, och kommer på frian fot, och inom åhr och dag icke söker, eller bekommer konungens leidabref; dömes tå fridlös öfwer hela riket, och alla the andra ther til liggiande länder, och bötes af hans befintliga ägendom full mansbot så til konungen, som målsäganden, och staden, eller häradet.
§ 2.
Får han konungens leidabref, och dör förr än han är dömder; bötes tå af hans ägendom, som är förmält, full mansbot, konunge, målsägande och stadenom, eller härade: dör han, sedan han är dömder, förr än hans dager ute är; ware lag samma.
§ 3.
Kan dråparen, som konunger, eller thes domhafwande pröfwa kunna med lifwet af konunge benådas, förlika sig med målsägandenom; böte tå til konungen hundrade daler, och lika mycket til staden, eller häradet; och målsäganden niute thet til honom är utfäst: dör han förr än målsäganden är förlikter; betalas tå af hans ägendom full mansbot konunge, målsägandenom och stadenom, eller häradeno.
§ 4.
Hwilken som giör upsåteligit groft dråp, åtniute inga nåd, eftersom han inga nåd wärder är Kongl.
M. Rescript 18 Maji 1696, c.
15 fin.
Dråpm.
med wilia LL.
.
Cap.
IV.
Om dråp som skier i rätta lifsnöd.
§ 1.
Dråp i rätta lifsnöd är, tå dråparen icke warit sielfwer orsak til skilnaden, och ey kunnat tid, eller rum hafwa, på annat sätt lifsfaran at undkomma Joh.
à Felde, Elem.
Jur. Univ.
p.
11, p.
162 et seq.
et Doctores ad 1.
3 ff. de iust.
et iure.&amp;gt;.
Pröfwe förthenskul domaren thens dräpnas brott, om, och huru han dråparen hafwer til sådana giärning twungit: och så framt thet kan med giltiga skiäl bewisas, at dråparen thet giordt trängder, och i rätta, som sagdt är, lifsnöd, sig och sitt lif allenast at rädda, och icke af lust och begärelse sig sielf at hämnas; warde han tå, efter sådana befundna omständigheter, ifrån straff aldeles befriad&amp;lt; Kongl.
M. Rescript til S [wea] H [ofrätt] 19 Nov.
1695.: kan icke alt, som här til hörer, så fullkomligen bewisas; pålägges tå dråparen at förlika målsäganden; men wari fri för böter til konungen och staden, eller häradet, och stånde uppenbara skrift.
Cap.
V. När ingen baneman til dråpet innan natt och åhr i härade kan finnas.
§ 1.
Skier dråp i härade, hwars baneman innan natt och åhr icke kan finnas; bötin tå alle som i härade bo, ingom undantagnom, efter mantalet, hundrade daler tilsamman konunge och målsägandenom til tweskiptes.
Cap.
VI.
Om dråp som skier af ens förwållande, doch utan upsåt och wilia at dräpa.
§ 1.
Lägger man af wårdslöso ifrån sig laddad och spänd bösso för barnom eller androm; eller låssar bösso opröfwada, tå then är @ 4 Mar.
Salomonius, et Doctores alii ad cit.
1.
3 de j [ustitia] et j [ure], ther the skilia emellan moderamen tutelæ och moderamen tutelæ inculpatæ.
laddad, och folk är före; skiuter til måls i wägg, eller annanstads ther folk kan wara; eller efter diurom, eller fuglom, på then ort han weta kan och bör, folk pläga gå och wistas; kastar, eller falla låter stock, stång, sten, eller annat utaf hus och ställning på sådana orter, och icke warnar them som under äro; eller kastar något öfwer plank eller tak uti annars gård eller tomt, ut på allmanna gatu, eller gränd, eller igenom fenster, gluggar, och utur windar, och ser ey hwarest, eller huru det nederkommer, hwaraf folk kan död liuta, och någor theraf död blifwer: wid thessa och slika händelser straffes den brotslige med hela eller halfwa mansbot, efter som brotten äro til, och stånde uppenbara kyrkioplicht.
§ 2.
Slår man annan med hand, eller annat, så at han af slaget icke dö kan, utan faller kull och stöter emot sten, wägg, eller slikt, hwaraf han får sitt dödssår; böte then honom slog fulla mansbot til treskiptes, och stånde uppenbara skrift § 2 uti utkastet synes kunna flyttias til cap.
7, och blifwa ther § 2..
§ 3.
Fäller man sig sielf, och stöter til döds, tå han wil undwika ens annars slag, eller kastande; böte tå then som slog efter, honom halfwan mansbot.
Skier thet på murställning, eller andra slika ställen, ther fahre är med; böte then som slog fullan mansbot til treskiptes, och stånde uppenbara skrift.
§ 4.
Drifwer man annan till then wäg, ort, och arbete; eller uti watn, eller utur hus nattetid, eller om wintren, ther giörligen pröfwas kan, någon lifsfara med wara, och tager theraf någor sin död; bötes tå för honom fulla mansbot, och stånde then thet giorde uppenbara kyrkioplicht.
§ 5.
Förorsakar någor ens annars död på hwariohanda owarsamt och sielfswåldigt wis, uti lek och skiämt, igenom eld, watn, eller annarledes, huru thet hälst wara kan; warde efter brutom sinom med hela eller halfwa mansbot straffader: hafwer then döde ock sielfwer ther til warit wållande; blifwe tå thens andras brott med mindre böter ansedt.
Cap.
VII.
Om dråp som händer mer af olycko, än annars förwållande.
§ 1.
Är någor i rätta lifsnöd stadder, och sig wäria wil, men annar kommer i misshugg; eller rätteliga far til at fånga, eller ifrån rymande hindra then som lagligen gripas må, skiuter, eller slår åt honom, eller them honom wäria wilia, och råkar en annan; giöre tå banemannen sin ed, sådant emot sin wilia wara skiedt, och böte wådabot til målsäganden fyratijo daler, och stånde uppenbara kyrckioplicht: doch må ey mera än ett hugg, eller skott på en man för wåda anses, fast än flera sår kunna af eno skott eller hugge warda, tå the och til wåda böra räknas C.
2 Dråp.
med wåda princ.
LL.
.
§ 2 Thenne § införes här af c.
6 § 2.&amp;gt;.
Skiuter, eller kastar någor på then ort man sådant må giöra, och ey tänkia kunde något folk wara, eller oskiäligom diurom, fuglom, eller til måls, med bösso, båga, eller spiute; eller kastar sten, stång, eller något annat, hwad thet hälst wara kan, hwaraf någro menniskio skade händer til lifwet: erhålle tå baneman med sinom ede, thet wara tilkommet af wåda, och utan sino upsåt, eller wilia, och böte til målsäganden wådabot fyratyo daler, och stånde uppenbara skrift.
Samma lag wari om thy som man skiuter, eller kastar, om thet tager först emot iord, eller annat ställe, sten, hus, eller stock, och tädan flyger och skadar annan til lifwet.
Kan eden icke gångas; straffes som sägs uti 9 capitlo&amp;lt; Manifestæ confessionis est nolle iurare, 1.
38 ff. de iure iurando.
Regl.
c.
34.
Tingb: n LL.
et 25 Rådstb: n: fallen åt edenom, fallen til sakena.
.
§ 3.
Hugga twenne trä, eller stene wälta; wäckia wak i siö; eller äro eliest uti lika arbete, reso, eller fahra stadde: få the båden theraf död; wari ogilt: blifwer enthera skadad, så at han theraf tager död; giöre tå then andre wåda ed och böte halfwa wådabot.
Cap.
VIII.
Om någor får skada til lifwet af ens annars nedfallande hus, eller handawärkom, i brunn, bro, eller af gildrom i skoge, eller annarstads, huru tå bötas skal.
§ 1.
Faller annars mans hus, tak, wägg, taktegel, eller skorsten på någon att han tager sin död ther af; böte ägaren, som ey hafwer omlagadt, wådabot then dödes arfwingars ensak Involuntarium ex voluntario, qvod faciendum erat, ortum habens moraliter pro voluntario habetur, Grot.
lib.
2 De J.
B. et P. c.
17 § 18.
Samma regla fins ock c.
8 Dråp.
m. wåda LL.
verbis: wari i wilia wärkum och botum.
: är han tilförene warnad, och af wederbörandom befalter at bättra, men thet ey giordt; böte fulla mansbot.
Samma lag wari, om annor handawärke nederfalla; eller man tager skada til lifwet i bro, som ofärdig är, och efter warning och befallning ey lagad warder, som sägs i Byggningabalkenom 29 cap.
16 § Thär sägs och full mansbot, och icke half, som här står i utkastet.
Conf.
§ seq.
Thet som föllier i thenna § 1 är satt uti § ult.
huius capitis.
.
§ 2.
Faller någor til döds uti annars mans brunn, som ey är hölgd och inbygd; böte ägaren halfwa mansbot: är han warnader then at hölia, och thet icke giordt; böte fulla mansbot, och stånde i thessom målom uppenbara skrift.
§ 3.
Giör man gildror för oskiäligom diurom i skoge, eller annarstads med spiute, stång, grop eller snaro; laglyse tå them wid soknakyrkio, eller i stadenom, om the giöras på stadsens ägor, söndagen förr än han them läggia wil, och hwarest the liggia: giör han thet ey, och någor theraf får död; böte ägaren halfwa mansbot, och stånde kyrkioplicht: äro the lagligen lysta; eller skier thet inom ens tomt och gård, ther annars rätter farwäg ey är; böte ägaren wådabot.
§ 4 Thenna § är tagen af 1 § fin.
och hit anförd.
.
Får man skada til lifwet af redskap, som til byggning utgifwes; eller af fartyg, som giästgifware utlega; bötes therföre wådabot: är ägaren therom warnad och tilsagd at laga, och giör thet ey; böte fulla mansbot, som i 1 § förmäles.
Cap.
IX.
Om barn, eller tienistahion dräpes med wåda.
§ 1.
Dräper fader, eller moder barn sitt med wåda: lefwa de bådin, och enthera lagsöker then andra som dråpet giorde: kan tå then brotslige ed giöra, at thet med wåda skiedt är; böte therföre wådabot: men klagar ingenthera af them; wari saklös både för ed och bot: nu kan then brotslige icke giöra eden; anses tå thet som annat dråp.
Lefwer enthera, och dräp skier af wåda; wari lag samma til wåda både ed och bot: men är thet af ene grof förseelse skiedt; böte tå fulla mansbot, och gånge med arfwet, som lag säger i Erfdabalkenom Cap.
13 § 4, men i orig.
utkastet c.
7 § 4..
§ 2.
Lägger moder barn sitt hos sig i säng, och thet förqwäfies; stånde hon uppenbara skrift.
Lägger amma spädt barn hos sig, och thet således, eller på annat sätt förqwäfies; slite ris, eller plichte med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd, och stånde kyrkioplicht.
§ 3.
Ager fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet dör emot thes wilia; gifwi fulla mansbot, som sagdt är, och om arfwet wari som lag förmäler i Erfdabalken Conf.
c.
12 princ.
Erfdab.
LL., et c.
20 princ.
Edsörb: r SL.
Men synes böra efter sammanhanget med andra casibus och rättwisone så plichtas, som här utfördt är.
Conf.
D.
D. ad 1.
5 ff.
De lege Pompeja.
.
§ 4.
Agar någor husbonde, eller matmoder tienistahion sitt så hårdeliga, at thet får död thäraf; straffes som annat dråp: kommer thet af wåda; gånge wådaed, och böte wådabot til målsäganden.
Falds han ät edenom; plichte som förr är sagdt, tå eden icke giöras kan.
Cap.
X.
Om dråp af öfvermaga.
§ 1.
Dräper öfvermagi, som är mera än siu åra, och minna än femton, någon med wilia; räknes thet för wåda dråp, och böte målsman af thes ägendom tretijo daler, halft til målsäganden, och andra helftena til konungen och staden, eller häradet Uti thenna § synes til böterna dråp ringare skattas än sår § 1 capitis 5 i Såramålom.
Synes altså här och kunna sättias: halfwo mindre än för moganda mans giärning etc. som ther förmäles.&amp;gt;.
Hafwer han icke att bota med; slite tå ris i någors närwaro, som ther til af rättenom förordnad är.
Fins then brotslige wara fiorton åhr, och när til femton, och hans arghet i giärningen, efter thes omständigheter, upfylt hafwer thet öfriga; plichte tå efter thy som saksens grofhet til sina omständigheter fordrar&amp;lt; Ratio.
Mister then efter andra moratarum gentium lagar lifwet, som fylt sina fiorton åhr, och ther malitia åhren upfylt, när han när är at fylla fiorton: hwarföre må icke thet skie hos oss när han när är att fylla femton åhr, och hans ondska så stor finnes som mogandes mans?
Hålles och en sådan efter Ius Rom.
at wara doli capax, l.
111 de R.
J. när han är pubertati proximus, thet är när at fylla sina fiorton, hwaraf hos Romanos in maribus pubertas skattades.
Conf.
Carpz.
Pract.
Crim.
p.
3 q.
143 n.
48 et sequentibus.
Är och thenna sententia Jurisconsultorum communis.
.
Skier dråpet med wåda; bötes tijo daler til målsäganden.
§ 2.
Är öfwermagi siu åra, eller mindre, och dräper någon med wilia; bötes af thes ägendom fem daler, och skiftes som sagdt är: skier thet med wåda; bötes til målsäganden tre daler.
Cap.
XI.
Om qwinna någon dräper med wåda; och om hafwande qwinna med wåda dräpes.
§ 1.
Dräper qwinna någon med wåda; wari samma lag om henne, som om manne i wådabot.
§ 2.
Warder ena hafwande qwinna dräpen med wåda; ökes tå thens brotsligas straff med tolf daler, målsägandens ensak.
Cap.
XII.
Om afwita, eller otamt diur, eller okynnis fä någon dräpa.
§ 1.
Warder man, eller qwinna afwita; tå skola hans, eller hennes näste fränder, eller slächt, som närwarande äro, eller i mangel theraf andre, som therom wetenskap bekomma sig om then samma wårda, och strax kungiöra thet grannom och soknamannom, och then afwita i häftom och förwar hålla.
§ 2.
Nu blifwer then afwita icke således förwarad, eller kan komma utur häftom, och någon dräpa; räknes thet för wådadråp, och bötes af then som om honorn hade bordt sig wårda, eller i tid tillkiännagifwa, tiugu daler, halft til målsäganden, och andra helftena til konungen och staden, eller häradet.
§ 3.
Dräpa otamda diur, eller okynnis fä någon; böte then wådabot, som thet diur, eller fä äger, och wetat thet warit okynnis, men icke instängt hafwer: säger han sig thet icke wetat; befrie sig med sielfs sins ede.
Blifwer han af wederbörandom befalter thet diur, eller fä at dräpa, men giör thet ey, och thet diur eller fä dräper annan gång man eller qwinno; böte tå äganden fulla mansbot, och stånde kyrkioplicht Reglan fins c.
8 Dråp.
med wåda SL., och är med thy samma enligit, som i slikom målom tilförene, och annarstads stadgat är.
Add.
1.
199 de R.
J.
Non potest dolo carere, qvi imperio magistratus non paruit.
.
III.
Förslag till Såramålabalk 1713.
Om såramål.
Cap.
I.
Huru then böta skal, som hugger annan i ansichte, eller hals, eller afhugger någon lem, eller utslår tänder.
§ 1.
Hugger man i brådom skilnade annan fullom sårom, näso af manne, öra, hand, eller fot; eller i ansichte, eller hals; eller slår ut öga, så at han ther af warder lytter; böte för hwario thera uti lytesbot femtyo daler, och för såramålen lika mycket: warda någrom twå, eller flere af samma lemmar afhuggne; bötes för hwariom thera, som förr är förmält, både i lytes- och såramålen.
Lytesbot tagi målsägande enskylt först ut, och såraböter gånges til treskiptes, konunge, stadenom, eller härade, och målsägandenom.
§ 2.
Hugger man af androm tumelfinger, eller wrista; böte then thet giorde tretyo daler för lytet, och för såramåleno tiugu daler: hugger man af thet näst är tumelfinger; böte femton daler för lytet, och för såramåleno tyo daler: för the andra fingren åt lytet tyo daler för hwario thera, och uti såramålenom äfwen så mycket: warandes tåå så gild, som finger åt såramålom, men uti lyteno halfwo mindre.
§ 3.
Warda tänder utslagna; böte then thet giorde för hwario thera i lytes botum sex daler, och uti såramålom lika mycket Uti wåra Swea lagar fins störra bot på framtänder.
Ratio, at the hålles före vocis sermonisque regimen tenere, som Plinius talar, Nat.
Hist.
lib.
7 c.
16..
§ 4.
Bräckes arm eller ben; eller ben utlöses och uttages; eller hand, eller finger lam och onyttig giörs; bötes tå så för lytet, som för såramålen, efter thy som förr är sagdt i 2 § § 5 uti utkastet synes kunna blifwa här § 4 och § 4 åter i stället 5..
§ 5.
Hugger man åt androm, wiliandes skada giöra, och annar står för och får sådana åkomo; bötes som ofwan förmält är.
Cap.
II.
Om köttsår, slag, kinpust och hårdrag.
§ 1.
Warder man huggen, eller stungen uti kött, arm, lår, eller annarstads i kropp, ther afhugg, eller benlösning ey skier; bötes tiugu daler för sår hwario.
§ 2.
Giör man mindra sår, slår annan blå, eller blodigan; böte för hwariom blånade, eller blodwite tolf daler.
Slår man androm en kinpust med hand, och synes ey åkoma; böte sex daler.
Skier thet med staf, eller stene; böte nijo daler: och alt til treskiptes.
Om skägg- och hårdrag wari lag samma, som om kinpust med handene C.
12 Såram.
med wilia SL.&amp;gt;.
Warda lockar både af mö skorne, bötes tiugu daler: warder en; bötes tijo daler: och halfwo mindre för qwinnolockar: alt til treskiptes.
Skuffar någor, stöter eller knubbar annan, och synes ey åkoma; böte sex daler&amp;lt; Cap.
ult.
eod.
tit.
SL.
.
Cap.
III.
Huru sår skola synas och wårdas.
§ 1.
Hwilken som af androm särad och slagen warder, och thet skier i stadenom; angifwe han sig strax hos borgmästaren, eller rätten, som twå goda män, hälst stadsens läkiaren och bardberaren förordna skola, at bese och syna samma sår: hwilke och granneligen, til alla omständigheter, allan skada antekna, och sitt witnesbörd gifwa böra, som the thet med ede kunna stadfästa, när så påfordras.
Skier thet på landet, och är tingsdagen inne, eller så när; låte tå strax stemma sin wederpart, som i thy måle skal plichtig wara til swars at komma på samma eller nästa dag han stemd warder.
Är ey tingsdager inne, eller så när, eller then sårade så för, at han förmår til ting komma; låte tå häradsfogden länsmannen, eller några af nemdene, tillika med enom androm trowärdigom manne bese såren och skadan; the ther som wederbör på lika sätt skola om såren witna, som för är sagdt.
Fins skadan af sådana beskaffenhet, at besichtning ey kan rätteliga af them förrättas; tages tå thertil nästa stadsläkiare och bardberare, at fullkomligen syna och witna som förr är förmält.
§ 2.
Hwar som annan så slår och sargar, at han förorsakad blifwer at sökia läkiare, och hindras i sine näring; giälde thy alt som nödwändeligen ther til fordras, samt tidspillo, och underhåld uti thes siukdom, iämte all annor ting som i samma giärning förderfwades, och thertil för swedo och wärk, efter som skadan och personen är til.
Men blifwer någrom sin lem afhuggen, eller lam; gifwi tå then thet giorde tillika med såra- och lytesbotum ena skiäliga förnöijelse för brist i hans näring, som af domaren, efter rättwisona, pröfwas skal.
§ 3.
Nu blifwer någor så stungen, eller sårad, at lilla hiärnahinnan skadas, tinningarna bråkas, eller halsgropen förderfwes; stungen i hiertat; stora slagådren skärs sönder och fördärfwas eller stora slagådren i lungorna, stora sugådren, mosådren, mospossen, magbotn, medelbalken, magmunnen, gomen och swalglukan: thesse äro dödssår och icke kunna helas Conf: r Hippocrates 6: to Aphorismorum, et lib.
Prædictionum, Galenus, pl.
l., nec non Cornelius Celsus, De re medica, lib.
5 cap.
26 § Servari non potest; pariter cum observationibus Ronsei et aliorum ad cit.
§ och kallas i ordningen således: vulnus cerebelli, temporum cum fractione, ossium bregmatis, iuguli, cordis, arteriæ aortæ, venæ cavæ, ductus thoracici, receptaculi chyli, fundi ventriculi, diaphragmatis, orificii ventriculi, faucium et epiglottidis.
.
Hafwer någor eliest stungit annan genom lifwet, eller så sårat, skadat och kråssat thes hufwud eller bryst, at något dödeligit theraf fölia kan; ware tå banemannen ock skyldig at wårda såret och swara för thes lif, och ther han dör, gifwa lif för lif.
Kan några annor händelse thertil komma af siukdom, thes sårades eller läkiarens wårdslöshet eller andro falle; blifwe tå then såret giorde sakfälter til helan eller halfwan mansbot efter tidsens och andra omständigheter som infallit.
§ 4.
Förliker sig then sårade, och sedan dör af samma sår; hafwi tå målsäganden ey widare talu; stånde doch konungenom och stadenom, eller häradeno theras rätt yppen.
Men wederfares någrom sådant, tå han utskickad blifwer, sina tienist och ämbetes beställning lagligen at förrätta: såsom at fånga någon för sine missgiärning, eller uti thy eliest anbefallat är; straffes som i Edsörisbalkenom förmäles, och giälle inga förlikning uti sådana, och andra öfwerdådiga grofwa mål Kongl.
M: ts Rescript 7 Aug.
1696..
§ 5.
Hafwer banemannen först bött för sine sak till konungen, staden, eller häradet, och målsäganden, och sedan dör; blifwe tå wid thet som giordt är: doch fins såret sä beskaffat, som lag säger i 3 § rätte sig tå domaren therefter.
§ 6.
Komma män samman brådeliga och i wredesmode, får then ene sår, och then andre död; warde dråpet straffat, som lag säger, men såret ogilt: gifwa the hwar androm sår, och lefwa bådin; böte hwar för sine giärning Synes thenne § som uti utkastet är then 7, kunna sättias näst efter § 5..
§ 7.
Blifwer någor lem ofärdig och lam innan natt och åhr, sedan then är sårad; bötes therföre lytisbot, efter thy som sagdt är, målsägandens ensak.
Cap.
IV.
Om qwinna slår eller sargar någon; och om man slår sina hustru, eller hustru man sin; eller husbonde och matmoder sitt tienistahion.
§ 1.
Om qwinna slår eller sårar någon; wari samma lag om henne, som om manne i såra- eller lytisbotum, och bötes af hennes ägendom: warder hon slagen så at hon föder dödt barn; ökes tå bot hans, som thet giorde, til nijo daler.
§ 2.
Hwilken man som af hat och ondsko, eller i druckenskap, eller för andra qwinno skuld, som han älskar, slår hustru sina blå eller bloduga, lama eller lytta; wari thet alt i twebotum: slår hustru man sin; stånde under samma rätt Eftersom i 12 cap.
§ 3 i orig.
utkastet af Giftomålabalken förmäles om them bådom i slika casibus, och refereras hijt; ty kan och thenna casus här inflyta.
.
Näpser han henne för brott hennes skiäliga; wari saklös.
§ 3.
Slår husbonde eller matmoder legohion sitt lamt, eller lytt; böte tå som för androm: men näpsa the thy för brott thes skiäliga; wari ogilt.
Cap.
V. Om öfwermaga botum i såramål med wilia, och huru bötas skal för otamt, och okynnes fä.
§ 1.
Giör öfwermagi mera än siu åra, och mindre än femton fullsår; bötes af thes ägendom halfwo mindre än för mogande mans giärning, så i lyteno, som såramålom: giör han mindre åkomo, som är blånader, eller blodwite; böte tre daler: af öfwermaga såraböter tagi halft målsäganden, och andra helftena konungen och staden, eller häradet Fastän c.
18 fin.
Såramål med wilia LL.
et c.
19 eod.
tit.
SL.
annorlunda förmäles; fölier jag dock herrarna Collectorum anledning i Dråpmålom med wilia c.
10 § 1..
§ 2.
Är öfwermagi minna än siu åra, och giör något sår; bötes intet therföre.
§ 3.
Om hwariahanda otamt och okynnis fä sargar några menniskio, och ägaren thy fä icke wårdat, eller inhäftadt hafwer; böte therföre tyo daler, som i Byggningabalkenom 15 cap.
8 § förmäles I marginalen har tillagts: och dubbla såraböter ther till, samt läkiarelön.
Denna anteckning har öfverkorsats.&amp;gt;.
Får någor lyte theraf; böte ägaren dubbelt&amp;lt; Ändradt: dubbel lytis bot.
Ändringen har öfverkorsats.
målsägandenom enkannerliga.
Cap.
VI.
Om såramål, som skie af rättom wåda.
§ 1.
För alla the saker och händelser, hwarom i thessom balk handlas, ther man med giltiga skiäl, och sielfs sins ede kan fulltyga, skadan utan sino upsåt och wilia, och utaf rättom wåda wara tilkommen; böte tå han så i sårom, som lyte, halfwo mindre, än stadgat är öfwer the giärningar, som med wilia äro begångna, och gifwi thertil läkisgiäf och annan kostnadt uti thes sårades siuko: falder åt ede, ware tå wåde i wilia wärkum och botum Cap.
18 per tot.
och cap.
23 § 1 Wadamål och Sara.
ÖGL., samt cap.
23 § ult.
Manhb: r UpLL.
och cit.
capitis § 4 fin.
.
II.
Förslag till Tjufvabalk 1706.
Cap.
1.
Om tiufwerij.
§ 1.
Stiähl någon hwad det hälst är, warder baar och wid färska giärning åtagen, then må grijpas, och till allmänt fängelse foras; tiufnaden bör straxt wederbörligen räcknas och wärderas, och ägaren sitt åthergifwas: hwilken åligger saken ofördröijeligen gifwa domaren tillkiänna, will han och den wijdare uthföra, niute i allt måhlsägande rätt, skiuter han sin tahlan ifrån sig, då bör konungens länsman å landet och stadzfiscalerne i städerne anklaga tiufwen, och tage då han måhlsägandedehlen af bötherne, som brister i tiufnaden Enligt Bd II s. 281 skulle i kap. 1 § 1 ordet: » målsegandedelen » ersättas af orden: » det som brister i tiufnaden ».
Då denna § delades, har genom missförstånd de anförda orden influtit såsom ett tillägg i nuvarande § 1 i stället för att, såsom meningen otvifvelaktigt varit, föranleda följande ändring af nuvarande § 2: Ehwad – – – af tiufwens egendomb så långt den räcker det som brister i tiufnaden uthmäthas o. s. v., der elliest böther falla kunna, och sedan öfwer giärningen wid landz- eller stadzrätten dömmas.
Är wärdet af tiufnaden fulla sextijo dahler silfwermynt, miste lifwet, karlen hängies, och qwinnan halshugges.
§ 2.
Ehwad det belöper sig öfwer eller under 60 daler s: mt, och något wore af de stuhlna saker förskingrat, då bör först af tiufwens egendomb så långt den räcker måhlsägandedehlen uthmätas och ehrsättias, anten han med arbete, kroppen eller lijfwet kommer till att plichta: kan han som slipper dödzstraffet, giällda och betahla, böthe då tredubbelt, måhlsäganden, konungen, häradet eller staden till treskifftes: orkar han eij giällda eller bötha, arbete då under förwahr, der som arbete betarfwas skulle, wid Kongl.
Maij: ts slått, fästning, hus och gårdar eller och hos måhlsäganden, der han sådant will och kan åstadkomma, för skadan och måhlsägandedehlen af bötherne; desslikest för konungen och häradet eller staden, niutandes till sin dageliga föda, och för hwart dagzarbete afräknas effter tijdens och orthens, deröfwer författade stadgar.
§ 3.
Rymmer han och igenfås, arbete dubbelt så lång tid, som han bårto warit, försummar han en dag, arbete twå dagar för en, finnes eij arbete, plichte tå tiufwen för 8 daler s: mtz wärde med ett gatulopp fram och tillbaka, under 80 man, nembligen 40 man på hwardera sijdan, men stijger summan af wärdet högre, och gatuloppen blifwa flera, dä skall hwart genomlöpande allenast räknas för ett gatulopp eller en halff månadz trählarbete emot hwart gatulopp.
Är det qwinnesperson, slijte emot hwart gatulopp eller hwarje 8 daler s: mtz wärde, 4 par rijs, twå slag af hwardera, och det wid tingz- eller rådstugudörren.
§ 4.
Den som dierfweligen eller wåldsammeligen bryter sig in uti något rum eller hus, ändoch han alz intet får att stiähla, plichtar för första gången med ett gatulopp åther och fram, qwinnan med rijsslijtande.
Kommer någon dermed andra gången igen, straffes med dubbla gatulopp, men för 3: die och flere gånger förökes straffet dubbelt.
§ 5.
Stiähl någon i åthskillige härader, städer eller orther, innan och intill dess han blifwer derföre någon gång lagförd och afstraffat, bör då eij för lijfssak upptagas, när han skulle komma på 2: dra, 3: die eller flere domställen att dömmas, men om desse flera gånger eller på flere ställen föröfwade och tillsamansräknade stölder, öfwerstiga 60 daler s: mt, straffes till lijfwet.
§ 6.
Stiähl någon och warder andra gången lagförd, plichte med ett gatulopp för hwarje 8 daler s: mt såsom för första gången, och giöre dertill med en månadz trählarbete, eller der sådant arbete der å orthen eij finnas skulle, plichte då i stället med ett gatuloppz tillökning.
§ 7.
Stiähl någon och warder tridie gången lagförd, dömmes till döden, ehwad han litet eller mycket stuhlit hafwer.
§ 8.
Bryter sig tiufwer in uti gård och hus om nattetijd, eller sätter sig till motwärn, ware ogilt, om han såras eller dräpes, men giör han honom skada som sitt wärjer, ware ansedt för hemfredzbrått.
§ 9.
Fångar någon annan tiufwen, än den som ägare ähr, eller wårda skulle det som bårtstahls, niute hwar 20: de penning af det tiufwen på sig hade.
§ 10.
Warder tiufwen fångat, angifwen och i förwar satt, och honom någon sedan med willia släpper och uhr wägen skaffar, densamme plichte effter det 30 cap.
Edzöresbalken.
§ 11.
Kyrckioplichten angående, förhålles dermed effter Kongl.
Maij: tz stadgar och förordningar.
Cap.
2.
Om flera tillsammans stiähla.
§ 1.
Alla de som upsåtheligen sig sammansättia att stiähla, wari sig få eller många, skola hwar och en som i giärningen äre dehlachtige, afstraffas effter hela stöldens storlek och wärde, anten det går till penningeböther eller kroppzplicht.
§ 2.
Stiähla flere tillhopa, eij af sammanråd eller upsåth, uthan anten någon låckar eller biuder en minderåhrig och öfwermagi, eller man sin hustru: föräldrar sine barn: förmyndare den omyndige, en förman sine underhafwande, en husbonde och matmoder sitt tienstejohn eller inhyses folck, till att stiähla, stånde densamma tiufzrätt, såsom den der andra gången stuhlit, och förbemält är: stiger stölden öfwer 60 daler silfwerm: t, dömmes han till döden, men den som blifwit låckader, och är till fulla ålder kommen, plichte han som annor tiuf effter stöldens grofhet.
Kommer han som låckade andra gången igen, plichte för hwarie 6 daler s: mt med ett gatulopp, öfwerstijger wärdet af tiufnaden nijo gatulopp, och eij fyller 60 daler s: mt, giöre trählarbete för det som öfwerskiuter, jembwäl bör sielfwa tiufnaden åtherbetahlas af den bråtzliges egendom så långt den räcker, fast än de andre dess stallbröder äro oförmögne, och intet hafwa något att åthergiällda.
§ 3.
Der någon till tiufnaden warit så wållande, att den genom hans råd och tillhielp är timmat och förorsakat, bör [han] plichta lijka med tiufwen: men der elliest någon wettandes giömmer eller nöther det som stuhlit är, eller hafft kundskap om tiufnaden förr uth, att den warit å färde och intet uppenbarat, eller wettat tiufnaden warit skedd, och hulpit att döllia densamma, eller elliest giort sig i en eller annor måtto deraf dehlachtig, densamma skall straffas effter saksens och omständigheternes beskaffenhet, antingen med pänningeböther, fängelse, gatulopp eller rijsslitande.
Cap.
3.
Om tienstefolkz stöldh, och det som stiähls af omyndige barn, såfwande uthe på marken, uti badstugu, eller ifrån den som är mecnföhr af siukdom, under wådeld, wattnsnöd, wåldzwärkan eller allmän krigznöd, uti soth- och pästetijd, och de dödas swepning.
§ 1.
Stiähl tienstefolk som ens brödh ätha, eller löhn taga, ifrån sin husbonde eller mathmoder, bryter lås, kista, dörr eller på hwarjehanda sätt försnillar och afhänder af det dem inom eller uthom huset till skiötzell, beställning eller arbete i händer gifwes, det wari sig litet eller mycket, straffas till döden.
§ 2.
När skeppare, dess folck, och fohrmän, stiähla något under 6o daler s: mtz wärde af det dem warder gifwit till att föra och förwara, ware tiuf, giälde och böthe fyradubbelt, eller plichte med trählarbete, om det icke lijf angår.
§ 3.
Lijka så skohla de plichta som swijkeligen afhända barn, mindre än tålf åhr, eller afwijta, kläder, smide och ehwad de på sig bära, jembwähl stiähl i badstugu, eller och så af en eller flere som äre meenföre, eller med swår siukdom behäfftade, och uthan wårdnad: såsom och af någon död, eller såfwande uthe på mareken, heller och uti allmän soot- och pästetijd, derest allt folck äre döde, så och den som bryter sig in i kyrckian och lijkhuset, och upgräfwer de döda, och stiähl swepning eller kisteklädnad.
§ 4.
Stähl någon när wådeld, wattnsnöd, skiepzbrått, wåldzwärkan eller allmän fiende enom öfwergår, och förhanden är, eller och sedan något undan förberörde fara och nöd kan wara bärgat, straffas med döden, om wärdet är fulla .... daler s: mt, hafwer och jämbwähl förbrutit sine lösöron till treskiptes, är det mindre plichte karlen för första gången ....
§ 5.
Bårttager och döllier någon af det skiepp och godz, som antingen skieppsfolcket hafwa öfwergifwit, eller föruthan folck är till landz kommit, warde straffat som 1 capit.
förmähler.
§ 6.
Kiöper och någon wettandes det som således stuhlit är, betahle det igen med sin egendomb, och böte äntå tredubbellt: orkar han eij bothum, plichte effter 1 capit.
§ 7.
Stijger det kiöpte öfwer 60 daler srmtz wärde, straffes då kiöparen till lijfwet, och betahle icke dess mindre, det han således kiöpt hafwer.
Cap, 4.
Om stöld uthe på marken, och som fordom sagt är, under Gudz lås och nyckell.
§ 1.
Stiähl någon uthe på marken å åker och äng, säd eller höö, skuren eller oskuren, stackat eller ostackat, boskap som gå beth inom eller uthom hengd, dömmes till döden.
§ 2.
Samma lag wari med den som stiähl bijståckar, eller i trähumble- ärte- rofwe- och kåhlgårdar, hemptar frucht, ollon eller nötter till en hel börda eller lass, tager bårt ens annars huggne wed och timmer, stiähl i sågeqwarnar, fisk uthur annars dammar, sumpar, uthlagde näth eller hwarjehanda fiske- fogell- eller jägerieredskap, eller och sielfwa redskapen alldeles bårdtstiähl.
§ 3.
Hafwer tiufwer bolagzman, afrad, pant, bewijsligit och orubbat inlagzfä, barnepenningar, stiufbarnepenningar, eller sine egne barns penningar hos sig inne, såsom och hustruns fasta arfwegodz, och eij gifwes dem skulld, eller full skiähl äre, att de med stuhlit, wetterligen giömbdt eller nödt, då skall desses dehl först afskifftas; bindas de till saken, straffas jembwähl de som förr är sagt, men hwad som i det öfriga finnes i desses boo och egendom, och tillförenne der på eij lagligen förmedelst inteckning eller dom, tahlt är, deruthinnan äger han som genom tiufnaden sin egendom mist, tiufwen lagfört och dömma låtit, förmonnen och förträdet af oskipto sin betahlning att uthsökia; doch först åthertagas det som igenfinnes af sielfwa tiufnaden.
§ 4.
Tager någor uthaf argheet och uthan lego annars båth eller fahrtyg som äro läste, eller och hästen som fiättrat och tiudrad är, rijder, åker eller roor, och rätta ägaren honom anträffar, fångar och sådant öfwertygar, wari tiuf; men der han förmedelst trångmåhl, och uthan ondt upsäth pröfwas sådant giordt, bethale dubbel lego, och uppfylle all bewislig skada.
§ 5.
Mållkar någor annars koo, fåhr eller gietter, stånde för tingz- eller rådstugudörren en timma och skiemmes med kiärillet i handen, som målckades uti, och slijte sedan dersammastädes rijs.
Cap.
5.
Om stöld på konungens slått, fästning, hus och gårdar.
§ 1.
Stiähl någon inne på konungens slått, fästning hus eller gårdar, ammiraliteter, artollerier, proviant- kruth- tyg- och myntehus, densamma dömmes wid Kongl.
M: ts bårg- slåttz- ammiralitetz- krigz- och artiglerierätter.
§ 2.
Ehwem som konungens angelägne och tillhörige skriffter, böcker eller räckningar stiähl, miste lifwet.
Skier tiufnaden uthom förbemälte orther, dömmes wid wederbörande domställen.
§ 3.
Hwalken som wid domstohlarne anten i städerne eller på landet stiähl, och sådant öfwer 20 daler s: mtz wärde bestiger, miste lijfwet, är det under 20 daler, giälde åther skadan, och böthe femdubbelt.
Cap.
6.
Om kyrckiotiufnadt.
§ 1.
Bryter någon kyrckiofönster dörr eller lås uti kyrckian och stiähl, straffas till lijfwet och stäglas.
§ 2.
Afhänder eller bårtstiähl någon uthan brått af dörr, fönster eller lås, något af de särskildte kyrckiosaker, som till gudztienstens bruk och öfning afskilde äro, som kalcken, paten, mässe- och altarkläde, bibel och handbok, miste lijfwet.
§ 3.
Stiähl någon det som enskijlt till kyrckiones prydnad länder, anten af altaretaflorne, liuscronorne, eller annor prydnat på wäggiarne, och hwad elliest som man egenteligen plägar uti kyrckian förwara, så att wärdet är 10 daler s: mt, miste lijfwet.
Thesslijkest och der någon stiähl af det som af androm kan wara i kyrkian till förwar insatt, 15 daler s: mtz wärde miste lijfwet.
Är det under, skall densamma giällda och bötha sexdubbelt, eller undergå trählarbete, och stånde dertill med uppenbara plicht.
§ 4.
Then som stiähl under påstående gudztienst, antingen inne uti kyrckian af någon dess penningar eller kläder, eller uthe på kyrckiowallen, häst, fahrtyg eller hwad det är, under 20 daler s: mtz wärde, böthe femdubbelt, och jembwähl för sabbatzbrätt.
§ 5.
Samma lag ware och med den som stiähl uti hospitaler, uthur kyrckians waapenhus, tijondebodar, fattigbössor, på kyrkio- eller tingzwall, wid hospitaler och siukhus, på wägar eller allmänt annorstädes uthsatte.
§ 6.
Stiähl någon af desse tiufwar andra gången, fördubblas straffet.
Cap, 7.
Om bedrägerij falss och flärd.
§ 1.
Flärd är ther man sälg [ɔ: säljer] eller uthgifwer ondt för gått, mängt för omängt, såsom miöhl eller talg under wax: falss är, ther man skyler ondt under godt, såsom koppar under gulld: steen under järn och annat sådant.
§ 2.
Hafwer någon kiöpman eller någon annan förfalskat godz, eller sälljer det han antingen sielf förfalskat, eller wisste att thet förfalskat war, böthe 12 daler s: mt till konungen, häradet eller staden, och betahle honom som kiöpte dubbelt emot godzets wärde.
Säger han sig eij wettat godzet wara förfalskat, wijse sin fångesman, eller om han af god frägd är, tillåtes honom ed att swärja det han owettande sådant godz hade och sålde.
§ 3.
Brukar någon kiöpman, bårgare, eller ehwem som sälljer eller kiöpenskap drifwer, omärckt och falskt mått eller wickt, och warder tillwunnen, ware tiuf och plichte effter wärdet af skadan han dermed giordt.
§ 4.
Gulldsmed, gulldragare, eller ehwem thet är, som smälter och arbetar gulld eller sölfwer som falskt är, böthe fyratijo daler s: mt, och then som kiöpte, äge samma rätt som här i föregående § sagt är, jembwäl skall allt det gulld och silfwer som hos någon af desse uti deras wärckstäder befinnes bedrägeligen af dem förarbetat, wara till konungen, häradet eller staden förbrutit.
§ 5.
Alle andre embetzmän eller ehwem det är som falss eller flärd brukar, witterligen uthgifwer ondt för gått, gammalt för nytt, förbyter eller förfalskar materien I marginalen: embnet.
, sin fördehl och andras skada thermed söker, böthe tredie dehlen af wahrans wärde, och förnöije kiöparen på sätt och wijs som förbemält är.
Allt förfalskat och förskiämbt godz upbrännes eller försänkes, att eij någon deraf bedrages, eller till sin hälsa skadas: men der något dugeligit derunder pröfwas och finnes, hemfalle sådant de fattige.
§ 6.
Upbryter någon annars bref, läser eller androm läsa gifwer, uppenbarar och uthsprider, thet skrifwit är, söker dermed thens skada och neesa som thet angår, straffas som saken är till med böther eller fängelse, och uppfylle skadan.
§ 7.
Der någon upsåteligen förfalskar, uthplånar, tillsätter eller förändrar bref eller signete, böcker, räckningar, handskrifter och mehra sådant, dermed att skada giöra, eller och dem swijkeligen fördöllier, sönderrijfwer, förbränner, dicktar och skrifwer nya, böthe io daler, giör det någon i sitt embete, fördubblas straffet.
§ 8.
Lägger man märke å annars ting, dödt eller qwickt, will sig det tillägna; eller lägger märke å annars märke, thet förra dermed att förwilla, plichte som tiufwer effter dess wärde och bråttet wara kan.
§ 9.
Nekar någon emot sitt bättre wettande till inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant tagit eller länt är, försnillar eller förbyter det samma, plichte som för annor tiufnad.
§ 10.
Sammaledes och then som af oskiffto godz något förtiger eller undandöllier för rättan arfwinge, eller bewijslig skulldfordran eller och i sådant måhl låter gifwa sig någon falsk obligation och förskrifning, skulldfordraren till skada.
Cap.
8.
Om hittegodz och huru det bör oplysas.
§ 1.
Alt hwad man hittar, skall eij af härade eller stad föras, uthan sådant kungiöras de wägfarande som honom föllia eller möta, jemwähl låta giästgifwaren dijt han först anländer detsamma weta, såsom och låta föra detsamma till nämbsta by, hus prästgård och stad, och dersammastädes uti 2: ne ährlige bofaste mäns närwaru insättias, förseglas eller märckias, hwilka skole åliggia nästfölliande allmänna söndagar tingz- och rådstugudagar låta allt sådant uplysa, tre gånger effter hwarandra.
Kommer den det effterfrågar, och will till sig kiänna, skall han dess märke och kiännetecken, sampt med sielf sins ede stadfästa, om dommaren så nödigt pröfwar, och skiähl äre till twifwelsmåhl: kommer den som mist hafwer innan treaie gången lyst är, säger märke och som förmält, til sig kiänner, tage sitt åther uthan lösn, doch eij uthsluten bewijslig omkåstnad.
Kommer han effter lysningen, tage then som hitte tridung och ägande twå låtter: kommer ingen ägare innan natt och åhr, tage konungen twå låtter, och tridung den som hitte.
§ 2.
Uhrminnes nedergrafwen skatt eller mera sådant, der ingen ägare är till, tage konungen halftt och hälftten han som hitte.
Men angående strandwrak och bottnfynd, ther ägaren eij finnes til, dömmes effter Kongl.
Maj: tts siölag och Siöskadebalcken.
§ 3.
Finner någon några gambla saker, anten uti gammallt mynt, gulld, silfwer, koppar, metall eller andra rara stycken i konstarbete, och han det icke tillkiänna gifwer, och sin andehl icke först konungen till sahlu, och för en skiählig betahlning uplåter och hembiuder, han skall ansees för en sådan som försnillar konungen dess rätt, och derföre blifwa afstraffat.
§ 4.
Hittar man drifftefä, taambd häst eller sto, oxe, koo eller hwad nyttiefä det är, behålle det hos sig, uplyse, och tage lysninga wittne, om han inom häradet eller staden är: är den som hitte uthom häradz eller stad, indsättie och låte lysa som förr är sagt.
Med slijke creatur må man arbete giöra, sine ährender fara och nyttia inom häradet och staden, ther thet funnit är, sedan en gäng lyst, och wittnen till äro, giör thet någon förr, böte 3 daler sant till treskifftes.
Kommer den som mist hafwer, sedan lyst är, och lagligen till sig winner tage sitt åther utan lösn, och den som hitte, der tillfälle gifwes till misstankar, giöre sig uhrtiufwa med lysninga wittne och sielf sins ede, att han det eij arglisteligen, uthan som rätt drifftefä uptagit, kommer han eij innom natt och åhr, behålle då then som hitte och war inom häradet eller staden.
War han uthom, tage halfft som hitte, och andra dehlen han som sattes till och wårdade.
Är det otambt och eij nyttiefä, uplyses och nedersätties sammaledes, kommer rätter ägande inom natt och åhr betahle dä till honom som uplyste eller wårdade, foderlön och omkåstnad effter mätismanna ordom, och tage sitt åther, kommer han eij, behålle då den som hitte, är han uthom häradz, tage tå halfft emot honom som wårdade och skiötte.
§ 5.
Hittar eller finner man bij på sina egna ägor, eller skog ther man lått uti hafwer, ware hans som hitte.
Hittar man på annars mans ingiärdes ägor, hafwe ingen hittelön.
Hittar uthgiärdes i annars skog, tage then som hitte triding, och byamän eller jordäganden twå låtter: säija twänne sig hafwa hitt samma bijståck, niute then hittelöhnen som först lyste.
Eij må man bij uplysa, uthan en them på annors mans ägor finner, tå tage han, som förr är sagt, triding som hitte och uplyste, och jordäganden twå låtter, lyser man eij och dock borttager, ware som annor tiufnader.
Upsätter man toom bijståck i skogen, bijnen thermed ifrån theras wanlige boning och hemwist att låcka, böthe 3 daler s: mt, och gifwe dem tillbaka.
§ 6.
Hittar nu någon, och eij som omtalt är, uplyser, gifwe ägaren sitt, och böthe dubbellt emot wärdet som hittat är, eller och det, som af hittegodzet försnillat och förtegat warder.
Cap.
9, Om olåflig handell.
§ 1.
Kiöper någon wetterlig tiufnad, wari tiufwer, och han tage sitt åther som widkiännes, och lagligen till sig winner.
Men kiöper någon sådant godz, som skiähligen pröfwas wara misstänkt, böthe derföre io daler s: mt och åthergifwe det han så kiöpte, enär ägaren det lagligen åtherwinner.
§ 2.
Grijper någon till ledsen, säger det som klandrades, kiöpt eller qwarsatt, lego eller låntagit, och säger sig sin fångesman eller wittne weta, tå skall thet samma godz till twänne ährlige bofaste män afsättias, och han sin fångesman eller wittne framhafwa, inom den tijd som Rättegångzbalcken, angående stämbningar förmähler, kommer han inom förelagde tijd, ware tå han saklös som ifrån sig ledde, och den sware som ledes till: kan han eij wijsa laga förfall, eller brister åth wittne, gifwe ifrån sig det som klandrades, och befrije sig med sielf sins ede, om dommaren finner der till skiähl och omständigheter.
Gitter han eij eden gånga, böthe eller plickte som tiuf: hafwer han wittnen, fast han eij fångesman framskaffa kan, ware frij.
§ 3.
Är mäcklare och wittnen till, tage then sitt uthan lösen, som lagligen till sig winner, men then som kiöpte, sökie mäcklaren om han derom någon kundskap hafwer, om sitt skadestånd, och mäcklaren sökie den som sållde.
Äre eij wittnen till, och mäcklaren nekar, befrije tå han sig som söker från sig leda, som förr är sagt.
§ 4.
Samma lag ware med qwarsättning lån och lego.
Cap.
10.
Om snatterij.
§ 1.
Snattar någon mindre än 8 daler s: mt, den samma dömmes eij till tiuf, uthan gifwe det han olåfligen afhändt, tillbaka: eller betahle det effter dess wärde, och hälfften så mycket dertill.
Men har han det samma förskingrat, och orkar eij bötha, arbete då därföre wid Kongl.
Maij: tz slått och hus, eller hos måhlsäganden, blifwandes af den bråtzliges summa 9 öre silf: mt om dagen afräcknade, och icke dess mindre honom till uppehälle gifwes wanlige fångepenningar.
Finnes eij arbete, eller den bråtzlige eij skulle förmå arbeta, då plichtar han med fängelse wid nästa stad, slått eller der fängelse är inrättat, och afräcknas 24 öre s: mt för hwart dygn: den som sig förseer andra gången, och eij bryter lås eller wijsar någon särdeles arghet, betahle dubbellt, eller plichte på förberörde sätt.
Men bryter han lås, eller och den som kommer tredie gången igen, dömmes till tiuf, betahle tredubbelt, eller straffes med spöö eller rijs, att 3 slag af ett par spöö swara emot twå och en half dahler s: mts böther, och äfwen så för ett qwinfolck, 3 slag af ett par rijs.
Cap.
11.
Om öfwermagi.
§ 1.
Stiähl öfwermagi, eller den som är under fembton åhr, så offta det skier, gifwe tiufnaden åther, rijses och näpses af föräldrar, måhlsman, eller och den de det befalla.
Men hwilken som denne låckar eller tubbar att stiähla eller att draga undan förälldrarne, straffas effter det 2 cap.
och 2 §.
Cap.
12.
Om bodrätt.
§ 1.
Drager mannen lönligen undan hustrun, hustrun undan man, barnen undan förälldrar, och således giör boodrätt: stånde det dem emellan, om de hwarannan lagsökia willia, och till dommarens skiärskådan, uti hwad upsåth det kan wara skiedt, lempandes straffet dereffter.
Cap.
13.
Huru man skall sitt wederkiännas och åtherwinna, androm tiufnad tillbinda, och effter tiufnad ransaka.
§ 1.
Ingen må det han widkiännes, ehwad det är honom ifrånstuhlit eller bårtappat, sielfwilligt och olagligen åthertaga, uthan wederbörande dommares eller befallningzhafwares wettskap eller handräckning, så frampt personen icke lösker och nog misstänckt är, giör thet någon annorlunda, böthe trediedehlen af det han olagligen åthertog.
§ 2.
Will någon ohemult sig tillägna något, och eij hafwer full skiähl och ofehlbare kiänneteckn eller wittnen, som förr är sagt, så och om så nödigt pröfwas, eij gitter med sielf sins ede betyga att det hans är, och emot hans willia honom frånkommit, wärie tå then som i handom hafwer med sielf sins ede, eller twänne wittnen om det som klandrades war hans egit: war thet hittat eller kiöpt, och som tillförne omtalt är, uplyst eller wittnen till, ware tå han frij: men then som af arghet ohemult kiändes wid, böthe hälfften af wärdet, och ware icke man dess bättre.
§ 3.
Ingen må androm tiufnad tillwijta, uthan en är baar åtagen, eller tiufnaden med laga ransakning igenfunnen, och som straxt häreffter förmähles.
Giör det någon, och eij fulltygar, stånde den samma rätt, som han enom androm gaf sak före.
§ 4.
Eij må någon sielfwilligt annars hus ransaka, uthan warder stuhlit och wåhn eller kundskap är, hwar tiuf eller tiufnaden är kommen, tå skall then ransaka will, af häradzhöfding, fougden, eller borgmästare och råd låf begiära, säija hwad som stuhlit är, så och sine skiähl, niuter han låf, hwilket eij bör tillåtas uthan skähl och orsak till misstanka, som äre, att antingen sporr in till by och hus leeda, kundskap är att den misstänckte om nattetijd uthe warit, och ther tiufnaden skiedde, näst tillförenne sedder, sampt andre flere och skiählige orsaker, eller och att han tillförende med tiufnad beträdd är, få tå med sig länsman och en nembdeman, eller twänne edsworne stadztienare, fare till nampngifne by eller hus, ther skohla the byamän eller husbonda tilltahla, och säija att de af häradzhöfding, befallningzman, eller af borgmästare och råd sände äro, sampt sig wijsa, att de uthan knyte, kappa eller bijråck i hus ingå, men then ransakan begiärte, stånde uthanföre: finna de något i gårdzhusen, ther bonden sielf, eller hustru och barn wårda lås och nyckeli till, och eij är glugg eller windhål på, antingen öfwerhölgt, nedergrafwet, eller på hwarjehanda sätt dölgt, ware tå han sielf tiuf eller hustrun eller barnen om the bråtzlige äro, och honom frijgiöra: är det glugg eller windhåhl, och eij tiufnaden dölgd, öfwerhölgd eller nedgrafwen, eller oläst uthhus och lada, tå äger han witzord att befrija sig med sielf sins ede, att han eij weth huru thet är ther inkommit: finnes thet under tienstefolckz eller husgiästens enskyllte lås och wårdnad, eller och i en af androm dersammastädes indsatt kista: wäri tå sig den det fantz hos, eller den kistan tillhörde för tiufnad om han gitter.
Finnes intet ware thå then saak- och skadeslös som ransakades hos, och han som ransakan begärte, fylle skadan, om någon är skedd å hus eller egendom när som ransakades, och giöre jembwähl ed, att han sanfärdeligen stuhlin är, och eij af illwillia ransakning sökte.
§ 5.
Ransakar någon sielfwilligt i annans hus eller emot åthwarning, och eij finner, böthe 40 daler s: mt.
§ 6.
Sättia sig byamän eller husbonda till motwärn, och eij willia tillåta ransakan, umgiälle som i Edzöresbalcken förmähles.
III.
Förslag till Tjufvabalk 1713.
Om tiufweri.
Cap.
I.
Om tiufwer warder wid färska giärning tagen; och hwad fulder tiufnader är, eller mindre; såsom och om tiufwer rymer; wåldsamliga sig inbryter; eller stiäl i åtskilliga härader, städer, eller orter; en eller flera gånger; om annar fångar tiufwen, än rätter målsägande; eller någor honom, sedan han fångad är, släpper, eller ur wägen skaffar; och om kyrkioplicht.
§ 1.
Stiäl någor hwad thet hälst är, och warder å färska giärning tagen; gripes han tå, och i allmenna fängelse föres, och werderes strax tiufnaden wederbörligen, samt till ägaren återgifwes: wil han ofördröijeligen saken hos domaren angifwa och utföra; niute i allo sin rätt: will han ey, utan skiuter talu sina ifrån sig; anklage tå å landet länsmannen för häradsrättenom, och i staden för stadsrättenom å ämbetes wägnar saksökiaren, och tagi målsäganda rätt i botum, ther böter falla kunna: är wärdet til fulla sextijo daler; miste tiufwer lifwet: man skal hängias, och qwinna halshuggas.
§ 2.
Ehwad tiufnaden belöper sig til fulla, eller under sextijo daler, och något wore af the stulna saker förskingrat; utmätes tå först af tiufwens ägendom, så lång then räcker, målsäganda skade, och ersättes, antingen han med kroppen, eller lifwet kommer att plichta: kan han, som slipper dödsstraff, giälda och betala; böte tå tredubbelt til målsägande, konungen, häradet, eller staden til treskiptes: orkar han ey giälda, eller bota; arbete tå under förwar ther som arbete betarfwas wid konungens slott, fästning, hus och gårdar, och hos målsäganden, ther han sådant wil och kan åstadkomma, för skadan och målsäganda delen af botum; theslikest för häradet, eller staden, niutandes sina dagliga födo, och för hwario dagswärke at afräknas nijo öra högst, men wäl mindre Synes kunna sättias något wist, efter Kongl.
M: tz Förklaring 30 Maji 1698..
§ 3.
Rymer tiufwer tå han arbeta skal, och igenfås; arbete dubbel så lång tid som han borto warit: försummar han en dag; arbete twå dagar för enom: finnes ey arbete; plichte tå tiufwer för otta dalers wärde som han stulit hafwer med eno gatulop fram och åter under ottatijo man, fyratijo pä hwaria sido: men stiger wärdet högre, och gatuloppen blifwa flera; räknas tå hwart genomlöpande för ett gatulop, eller halfmånada trälarbete emot hwart gatulop.
Ey må tiufwer gatulop löpa för the tredubbla böter, utan allenast för tiufnadens wärde Kongl.
M: tz Förklaring 20 Maji 1699..
Stiäl qwinna; slite hon emot hwart gatulop, eller otta dalers wärde, fyra par ris, tu slag af hwario thera, och thet wid tings- eller rådstufwudörena.
§ 4.
Hwar som dierfweligen, eller wåldsamligen bryter sig in uti något rum eller hus, ändoch han als intet får at stiäla; plichte första gången med ett gatulop af och til: men qwinna med risslitande.
Kommer någor thermed andra gången igen; straffes med dubbla gatulop; och för tridia och flera gånger förökes straffet med fördubblande.
§ 5.
Stiäl någor i åtskilliga härader, städer, eller orter, innan och in til thes han blifwer therföre någon gång lagförder och afstraffader; dömes tå ey til lifsstraff när han skulle komma på andra, tridia, eller flera domställen at dömas: men om the flera gånger, eller på flera ställen föröfwade, och til samman räknade stölder öfwerstiga sextijo daler; straffes til lifwet.
§ 6.
Stiäl någor, och warder andra gången lagförder; plichte med eno gatulop för hwaria otta daler, såsom för första gången, och giöre ther til månadadag trälarbete, eller ther sådant träla arbete ther å orten icke finnas kunde; plichte tå i stället med ett gatulops tilökning.
§ 7, Warder tiufwer tridia gången lagförder för tiufnade, dömes til döden, ehwad han litet, eller mycket tå stulit hafwer.
§ 8.
Bryter sig tiufwer in igenom fenster, eller eliest in uti gård och hus om nattatid; eller sätter sig til motwärn; wari tå ogilt om han såras eller dräpes: men giör han androm skada som sitt wäria wil; blifwe ansedt för hemfridsbrott.
§ 9.
Fångar någor annar tiufwen, än then som målsägare är, eller wårda skulle thy som bortstals; niute hwarn tiugunda penning af thy tiufwen med och på sig hade som hans egit war.
§ 10.
Warder tiufwer fångader, angifwen och i förwar satter, och honom någor sedan med wilia släpper, eller ur wägen skaffar; plichte then samme efter 4 cap.
i Edsörismålom I utkastet står 30 cap.
men äro icke så många capitel, utan skal wara här thet 4 som är i utkastet 3 i Edsörisb.
.
§ 11.
Kyrkioplichten angående; förhålles thermed efter konungens kyrkiolag, och at the som sitt werdsliga straff utstådt hafwa, kyrkioplichten sedan undergå: utan så är, at thet werldsliga straffet skal gå längre ut, och komma at bestå i fängelse eller arbete på längre tid; gånge tå kyrkioplichten förr ut Kongl.
M: tz bref 29 Octob.
1698 och 14 Decemb.
samma åhr.&amp;gt;; hwilken och fördubblas, när the åter med samma synd blifwa beträdde, och therföre dömde: men the som begå gement tiufweri, och snatta eller stiäla första gången under otta daler, förskones för then wanliga kyrkioplichten, och i thes ställe gången under aflösingen i stillhet i sacristione&amp;lt; Kongl.
M: tz Rescript til S [wea] H [ofrätt] 20 Maji 1699..
Cap.
II.
Om flere med samnade hand stiäla; eller någre ther til lockade blifwa; eller eliest i hwariohanda måtto theraf delachtige finnas.
§ 1.
Alle the som upsåteligen sig samman sättia at stiäla, warin sig få, eller många; afstraffes tå hwar och en i giärningen således delachtig efter hela stöldens storlek och wärde, utan anseende til några fördelning them mellan, antingen straffet går til penningaböter, eller kropsplicht.
§ 2.
Stiäla flere tilhopa, ey af samråde eller upsåt, utan antingen någor lockar, eller biuder androm som minderårig och öfwermagi är; eller man tubbar, eller twingar sina hustru; föräldrar sina barn; förmyndare then omyndiga; förman sina underhafwande; husbonde och matmoder sitt tienistahion, eller inhysesfolk til at stiäla: stånde then thet giör samma tiufsrätt, såsom then ther andra gången stulit, och förbemält är: stiger wärdet af stölden öfwer, eller fyller sextijo daler; dömes han til döden Cap.
1 § 1 fin.
: och then som blifwer lockader, och är til fullan ålder kommen; plichte som annar tiufwer efter stöldens grofhet: kommer han, som lockade, andra gången igen; plichte för hwaria sex daler med ett gatulop: öfwerstiger wärdet af tiufnaden nijo gatulop, och icke fyller sextijo daler, giöre tå träla arbete för thet som öfwerskiuter.
Och ehwad som stiäls, betales åter, som sagdt är, af thens brotsligas ägendom så långt then räcker; fast än the andre thes samlagar och stallbröder äro oförmögne, och icke hafwa något at återgiälda.
§ 3.
Hafwer någor til tiufnaden warit så wållade, at then genom hans råd och tilhielp är timad och förorsakad; plichte lika med tiufwen: men ther eliest någor wetandes giömer, eller nöter thet som stulit är; eller haft kundskap om tiufnaden förrut, at then warit å färde, och icke uppenbarat; eller wetat tiufnaden warit skiedd, och hulpit at dölia then samma; eller eliest giordt sig i ene eller annor måtto theraf delachtig; straffas then samme efter saksens omständigheter och beskaffenhet til penningaböter, fängelse, arbete, gatulop, eller risslitande.
Cap.
III.
Om tienistafolks stöld, och thy som stiäls af omyndigom barnom, såfwandom ute på markene, uti badstufwu, eller ifrån then som är wanför af siukdom, under wådeld, watnnöd, wåldswärkan, eller allmanna krigsnöd, uti fahrsotartid, och af thes döda swepning.
§ 1.
Stiäla tienistafolk som ens bröd äta ifrån sinom husbonda, eller matmoder, bryta lås, kisto, dör; eller på hwariohanda sätt försnilla och afhända något af thy them inom, eller utom huset til skiötsel, beställning, eller arbete i händer gifwes, wari sig litet, eller mycket; straffes til döden: om them som thertil råda och hielpa wari lag samma.
Nöta the eliest af thy som stulit är, eller i annor måtto warit delachtige; plichte som uti 2 cap.
förmäles.
§ 2.
Nu stiäla skieppare, thera folk, och fohrmän något under sextijo dalers wärde af thy them warder gifwit til at föra och förwara: warin tå the tiufgiällde, och böten fyradubbelt, eller plichten med träla arbete.
§ 3.
Likaledes plichten och the, som swikeliga afhända barnom, som mindre äro än tolf åra, eller afwitom kläder, smide, eller annat, och ehwad the på sig bära: iämwäl the, som stiäla i badstufwu; eller af enom, eller flerom som mehnföre äro, eller med swår siukdom behäftade, och utan wårdnade.
Samma lag wari, ther någor stiäl af then som döder är, eller såfwande ute på markene; eller uti allmanna fahrsotartid therest alle äro döde; eller ther någor i kyrkio och likhus upgräfwer någon dödan och stiäl swepning, eller kistoklädnadt.
§ 4.
Stiäl någor, när wådeld, watnnöd, skiepsbrott, wåldswärk, eller annar fiende enom öfwergår, och för handene är; eller sedan något undan förberörda fahra och nöd kan wara bärgat; straffes han med döden om wärdet fyller .... daler Här finnes icke utsatt i utkastet: men efter såsom Kongl.
M.
Påbud 6 Decemb.
1697 giör stöld wid skiepsbrott lika wid then som skier i kyrkio; och then som wid wådeld föröfwas lika emot kyrkiotiufnadt: ty synes och i anledning af Kongl.
M.
Förordning skiäl af 15 Nov.
1698, kunna här sättias 15 daler och som sedan fölier i utkastet här efter c.
6 § 3, ehuruwäl högstb: ta Förordningar påbiuda lifsstraff, wari sig litet eller mycket så stiäls; som ock synes rättwijst i sådana miserabilibus och omänneskeliga casibus.
, och hafwi thertil förbrutit sina lösöra til treskiptes: är thet under; böte sexdubbelt, eller gånge under träla arbete, och stånde uppenbara kyrkioplicht.
Giör han sådant andra gången, wari sig litet eller mycket, miste lif och lösöra.
§ 5.
Borttager eliest, och dölier någor något af skiepino och thy gotse, som antingen skiepsfolket hafwa öfwergifwit, eller utan folk är kommet til lands; warde straffad som i 1 cap.
förmäles.
§ 6.
Kiöper någor wetandes thet som således stulit är; betale thet igen, och böte ther til tredubbelt.
Orkar han ey botum; plichte ock efter thy som stadgat fins i 1 cap.
§ 7.
Stiger thet kiöpta öfwer, eller fyller sextijo dalers wärde; straffes tå kiöparen til lifwet Cap.
1 § 1 fin.
, och betale icke thes mindre thet han i sådana måtto kiöpt hafwer.
Cap.
IV.
Om stöld skier ute på markene och, som fordom sagdt är, under Guds lås och nykil.
§ 1.
Stiäl man ute på markene af annars åkre eller äng, säd skuren eller oskuren, hö stackat eller ostackat, boskap som gå i bet, inom, eller utom hägnadt; dömes til döden.
§ 2.
Samma lag wari, om en stiäl bistockar; eller hemtar frukt i trä- humbla- rofwo- och kålgårdar, ärter och bönor å åkre, eller i andra örtagårdar, ålden, eller nötter, til ena helan bördo, eller lass; tager bort ett lass af ens annars huggen wed och timber; stiäl och hemförer annars giärdsgård Ubi eadem ratio, idem quoque ius.
; stiäl i sågeqwarnar; fisk utur annars dammar, sumpar, nätiom; eller af hwariahanda fiske- fogla- eller iägeri redskap; eller sielfwa redskapen aldeles bortstiäl.
Stiäls mindre utur bemälta gårdar, eller af ärta- och bönoåkre än til ena helan bördo, eller lass; stånde tå med thy som stulit är en tima i handene wid tings eller rådstufwu dörena, och slite ther sedan ris Conf.
§ 5 inf.
h. c. uti utkastet.
.
§ 3.
Hafwer tiufwer bolagsman, afrad, tijond, pant, bewisligit och orubbat inlagsfä, barnapenningar, stiufbarnapenningar, eller sina egna barnapenningar hos sig inne, hustrune fasta arfwegots, och ey gifwes them skuld, eller fulla skiäl äro, at the med stulit, weterligen giömt eller nött hafwa; afskiftes tå först hwad them tilhörer: bindas the och til saken; straffes iämwäl the som förr är sagdt: men hwad som öfrigit är i hans bo och ägendom, och tilförene therpå ey lagligen förmedelst intekning eller dom talt är; therutinnan ägi then som genom tiufnaden sitt bortmist, tiufwen lagfördt, och döma låtit, förmon och förträde af oskipto sina betalning at utsökia; doch återtages aldraförst thet som igen finnes af sielfwa tiufnaden.
§ 4.
Tager någor utaf arghet, och utan lån eller lego, annars båt, eller fartyg, som äro lästa; eller häst, som fiätrad och tiudrad är, rider, åker, eller ror, och rätter ägare honom anträffar, fångar, eller eliest lagligen honom öfwertygar; wari tiufwer: men ther han förmedelst trångmål, och utan ondt upsåt pröfwas sådant giordt hafwa; betale dubbla lego, och upfylle allan skadan åter.
§ 5.
Molkas annars ko, fåhr, eller getter; stånde then thet giör för tings eller rådstufwu dörena en tima och skiämmes med kärillet i handene som molkades uti, och slite sedan ther sammastads ris.
§ 6.
Rifwer någor annars giärdan gård, och stiäl in fä i åker, eller äng, eller andra ägor; plichte som sägs i Byggningabalkenom 13 cap.
6 §.
Cap.
V. Om stöld på konungens slott, i fästning, hus och gårdar, och wid domstolar.
§ 1.
Stiäl någor på konungens slott, i fästning, hus eller gårdar, wid ammiralitetet, utur artollerie- magazins- krut- munitions- eller tyg- och myntehus; dömes wid konungens bårgs- slotts- ammiralitets- krigs- och artiglerierätter Krigs articlar 1683, tit.
17 art. 108..
§ 2.
Hwar som konungens och kronones angelägna och tilhöriga skrifter, handlingar, böcker, eller räkningar borttager, eller upsåteligen förskingrar, försälier och förytrar; blifwe han ansedder och afstraffader, som konungens och kronones tiufwer, och miste lifwet Kongl.
M.
Förbud 27 April 1695..
Hwilket straff wari iämbwäl then skyldig at undergå, som slika skrifter, och konungenom tilhöriga handlingar och böcker sig tilhandlar, och thet på wederbörligit wis och ställe icke uptäcker och angifwer.
§ 3.
Skier tiufnaden utom förbemälta orter; dömes tå wid wederbörande domställen.
§ 4.
Hwilken som wid domstolarna, antingen i stadenom, eller på landet stiäl, och thet öfwergår eller fyller tiugu dalers wärde; miste lifwet: är thet under tiugu daler; giälde åter skadan, och böte femdubbelt.
Cap.
VI.
Om kyrkiotiufnade.
§ 1.
Bryter någor kyrkiofenster, dör, eller lås uti kyrkio, och stiäl; straffes til lifwet, och stegles.
§ 2.
Afhänder eller bortstiäl någor utan brott af dörene, fenster, eller lås, något af the tyg och kyrkiosaker, som til gudstienstens bruk och öfning afskilda äro: såsom kalk, paten, mässokläde, altarakläde, bibel, och handbok; miste lifwet.
§ 3.
Stiäl man thet som enskylt til kyrkioprydnadt länder; såsom af altarataflor, liuskronor; eller annor prydnadt på och wid wäggiarna, och hwad eliest egenteligen plägar i kyrkio förwaras, så at wärdet är tyo daler; miste lifwet.
Stiäl någor af thy, som af androm kan finnas i kyrkio til förwar insatt, femton dalers wärde; miste ock lifwet.
Är thet under; giälde och böte then samme sexdubbelt, eller gånge under trälarbete, och stånde thertil uppenbara kyrkioplicht.
§ 4.
Then som stiäl under påstående gudstienist, antingen inne uti kyrkio, eller ther tingspredikning, och uppenbar gudstienist hålles, af någrom thes penningar, kläder, eller annat; eller ute på kyrkiowallen häst, fartyg, eller hwad thet är, under tiugu dalers wärde; böte femdubbelt, och iämwäl för sabbatsbrott Kongl.
M. Rescript 16 Sept, 1700.: hafwer han icke at böta med; gånge under träla arbete, och uppenbara kyrkioplicht.
Stiger wärdet öfwer, eller fylles; straffes til lifwet.
§ 5.
Samma lag wari med then som stiäl uti hospital, utur kyrkio wapnhus, tyondbodom, fattigbösso, som å kyrkio eller tingswalle, wid hospital och siukhus, wäg, eller allment annarstads utsatter är.
§ 6.
Stiäl någor af thessa tiufwar andra gången, och tiufnaden rörer ey lifwet, fördubbles straffet.
Och i allom ofwansagdom målom, ther tiufwen behåller lifwet, stånde han uppenbara kyrkioplicht.
Cap.
VII.
Om bedrägeri, fals och flärd.
§ 1.
Fals är, ther man skyler ondt under godo: såsom koppar under guide, sten under iärne, och annat sådant med tunnogotse eller eliest.
Flärd är, ther man sälier, eller utgifwer ondt för godt, mängt för omängt C.
3 § 1 fin.
Kiöpmb: r LL.
.
§ 2.
Hafwer någor kiöpman, eller annar förfalskat gots; eller sälier thet han antingen sielfwer förfalskadt hafwer, eller wiste at thet förfalskat war; böte tolf daler til konungen, häradet, eller staden, och betale honom som kiöpte dubbelt emot gotsets wärde: säger han sig icke wetat gotset warit förfalskat; wise sin fångaman; eller om han af godan frägd är, tillätes honom ed, och swärie så, at han owetande sådant gots hade och sållde.
§ 3.
Brukar någor kiöpman, borgare, eller eho som sälier, eller kiöpenskap drifwer, omärkt och falskt mått, eller wigt, och warder tilwunnen; hete tiufwer och plichte efter wärdet af skadan han thermed giordt hafwer.
§ 4.
Guldsmeder, gulddragare, eller eho han är, som smälter och arbetar guld, eller silfwer som falskt är; böte fyratijo daler, och then som kiöpte äge samma rätt, som i § 2 sagdt är: skal ock alt thet guld och silfwer, som hos någon af thessom uti theras wärkstäder befinnes bedrägeligen af them förarbetat, wara til konungen, häradet eller staden förbrutit.
§ 5.
Alle andre ämbetesmän, och handtwärkare, eller eho then är, som fals eller flärd brukar; weterligen utgifwer ondt för godt, gammalt för nytt; förbyter, försnillar, eller förfalskar ämnet til sin fördel och annars skada; böte tredia delen af thes wärde til treskiptes, och förnöije kiöparen på sätt och wis som förbemält är.
Alt förfalskat och förskiämt gots upbrännes, eller försänkes, at någor theraf ey bedragen, eller til sina hälso skadad warder: men ther något dugeligit ther under pröfwes och finnes; hemfalle sådant them fattigom.
§ 6.
Upbryter någor annars bref, läser, eller androm läsa gifwer, uppenbarar och utsprider thet skrifwit är, söker thermed thens skada och neso, som thet angår; straffes, som saken är til, med penningaböter, eller fängelse, och upfylle skadan.
§ 7.
Nu kan så hända, at någor upsåteligen förfalskar, utplånar, tilsätter, eller förändrar namn, bref, eller signete, böcker, räkningar, handskrifter, och mera sådant, thermed at skada giöra; eller them swikligen fördölier, sönderrifwer, förbränner, diktar och skrifwer nya; böte then thet giör tyo daler, och ersätte skadan.
Giör han thet i sino ämbete; wari thet tå i twebotum, och miste thertil sitt ämbete.
Förfalskas allmenna skrifter, som til allmanna nytto och efterrättelse wara böra; gånge ther med, som i Högmålabalkenom förmäles i 15 cap.
7 §.
§ 8.
Lägger man märke å annars ting dödt eller qwickt, sig thet at tilägna; eller lägger märke å annars märke, thet förra thermed at förwilla; plichte som annar tiufwer, efter thy thet wärdt är, och brottet pröfwas kan.
§ 9.
Hwar som nekar emot sitt bättre wetande til inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant taget, eller länt, och borgat är, försnillar, försälier, eller förbyter thet samma; gånge therom, som om annan tiufnad.
§ 10.
Om någor af oskipto gotse något förtiger, eller undandölier för rättom arfwinge; eller när bewislig skuld fordras; eller i sådana mål falskeligen låter gifwa sig några förskrifning och förbindelse, skuldfordrarenom thermed at skada; wari lag samma.
§ 11.
Hwar som beträdes och öfwertygas kan, upsåteligen af swek och arghet under tilbudi af sins ägendoms afstående, eller genom andra bedrägeliga grep och påfunder, som icke allenast kunna iämföras emot annat groft tiufweri, utan och ofta, efter sina omständigheter, öfwergå samma last, at wilia bedraga sina skuldfordrare, och theras medel olofligen under sig bringa, eller förslösa; warde then samme äfwen som andre falsare och bedragare, med allmenna skam och neso, såsom ärolös, utmärkter, samt wid en påla offentligen, pä allmanna platser eller torg til ett nesligit åskådande utsatter, och iämwäl sedan efter brutom sinom, och thera rätta beskaffenhet, med fängelse wid watn och bröd och träla arbete afstraffader Kongl.
M.
Påbud 14 Mart.
1699.: men the som igenom blotta olyckor, utan slöseri, och motwilligt förwållande af sig komma; warin ifrån straff befriade, när the af wederbörandom domarom ögenskienligen befinnes utom sitt förwållande, eller brott wara komne på skada och olycko.
Tagin doch skuldfordrande i bådom fallom sina betalning af theras ägendom, så långt then räcker, hwar efter sin rätt och förmon.
Cap.
VIII.
Om fynd som man hittar, och huru man bör hwad som funnit är lagligen uplysa.
§ 1.
Alt hwad man hittar föres ey af härade, eller stadenom, utan kundgiöres strax them wägfarandom som honom fölia, eller möta: iämwäl låte giästgifwarenom, tit han först kommer, thet samma weta, och låte thet föra til nästa by, hus, prestegård, eller stad, och thet sammastads uti tweggia ärliga och bolfasta manna närwaro insättias, förseglas, eller märkias: hwilkom skal åligga, nästföliande söndagar, och allmanna tings- och rådstufwudagar alt sådant uplysa låta tre gånger, hwarn efter annan: kommer tå then thet efterfrågar, och wil til sig känna; stadfäste han rätt sin med märken och kännetekn, samt sielfs sins ede, om domaren så nödigt pröfwar, och skiäl äro til twifwelsmål: kommer then som mist hafwer innan tridia gängen lyst är, säger märke, och, som förmält är, til sig känner; tagi sitt åter utan lösn, och betale bewislig omkostnadt: kommer han efter tridia lysningen; tagi then som hitte tridiung, och äganden twå delar: kommer ingen ägare innan natt och åhr; tagi konungen twå delar, och tridiung han som hitte.
§ 2.
Urminnes nedgrafwen skatt, bottnfynd, eller annat sådant, ther ingen ägare är til, tagi konungen til twå delar, och tridia han som hitte, ehwar thet finnes.
Men angående strandwrak och skipsfynd, ther ägaren ey när är; dömes efter Siölagen och Siöskadebalken Synes bottnfynd i insiöom, som uti krigstid kan nedsänkt wara, och ingen ägare sedan är til, kunna skillias ifrån skipsfynd i siönöd, hwarom siölagen talar cit.
tit.
hwarföre iag the casus och så skildt hafwer.
— At thesaurus, som efter Rom.
lagens ord kallas här urminnes nedgrafwen skatt, hwars ägare ey finnas kan, uti regnis europæis föres til regalia, och anslås fisco principis wisar Grotius lib.
2 De.
J.
B. et P. c.
8 § 7, thet och Fuccius med flerom til tit.
Inst.
De R [erum] D [ivisione] et AD.
skrifwer in plerisque locis skie, och theras leges wid handen gifwa: förmälandes ock Grotius thetta sapienter så förordnas, § 5 cit.
c. ad dignitatem etiam principis sustinendam ex eiuscemodi rebus qvæ nullius sunt.
Och när inventor i thenna casu får præmium inventionis, synes han icke hafwa rätteligen at klaga; särdeles när lagen ante occupationem har dominium til fiscum transfererat, som Gronovius talar ad cit.
§ 7 Grotii.
Conf.
Kongl.
M. Placat om fynd 5 Jul.
1684..
§ 3.
Finner någor sådana skatt, eller några gamla saker, antingen uti gammalt mynt, guld, silfwer, koppar, metall, eller andra sällan findtliga stycken i konstarbete, och han sådant döliandes, först konungenom til salu för ene skiäliga betalning sin andehl ey uplåter och hembiuder; anses han tå för then som försnillar konunge thes rätt, upfylle skadan, och afstraffes, som urskils i Högmålabalkenom uti 13 cap.
§ 4.
Hittar man driftefä, taman häst, eller sto, oxa, ko, eller hwad nyttiafä thet är; behålle thet hos sig, uplyse, och tagi lysningawitne, om han inom häradet eller staden är: är han som hitte utom häradet eller staden; nedsätte tå, och låte lysa som förr är sagdt.
Med slika fä må man arbete giöra, och sina ärender med fara, och nyttia inom häradet och staden, ther thet funnit är, sedan en gång lyst, och witne til äro: giör thet någor förr; böte tre daler til treskiptes: kommer then, som mist hafwer, sedan lyst är, och lagligen til sig kiänner; tagi sitt åter utan lösn, och then som hitte, ther tilfälle gifwes til misstankar, giöre sig urtiufwa med lysninga witnom, och sielfs sins ede, at han thet ey arglisteligen, utan som rätt driftfä uptagit: kommer han ey innan natt och åhr; behålle tå then som hitte, och war inom häradet, eller staden: war han utom; tagi halft som hitte, och andra helftena han, hwilken sattes til och wårdade.
Är thet otamt och ey nyttiafä; uplyses och nedersättes sammaledes: kommer rätter ägare inom natt och åhr; betale tå til honom, som uplyste, eller wårdade, foderlön och omkostnadt efter mätsmanna ordom, och tage sitt åter: kommer han ey; behålle tå then som hitte: är han utom häradet; tage tå halft emot honom som wårdade och skiötte.
§ 5.
Hittar man bij på annars ägor, och ey uplyser, utan borttager; wari som annar tiufnader.
Upsätter man toman bijstock i skoge, eller annarstads, bijen thermed ifrån theras wanliga boning och hemwist at locka; böte tre daler, och gifwe them åter.
Lag samma ware om them som på hwariohanda sätt, med mat och beto, locka til sig annars dufwor, eller andra foglar.
Afhänder man sålunda, eller annorledes stiäl annars boskap; gånge thermed, som om annan tiufnad Samme casus, som i utkastet i thenna § finnas, äro ock i Byggningabalken insatte, c.
14 § 6, och här förthenskul kunna utslutas: doch behålles the casus som hijt egenteliga synas höra.
Ty furtum är contrectatio fraudolosa, lucri faciendi gratia, vel ipsius rei, vel etiam usus eius, vel possessionis, § 1 Instit.
De oblig.
quæ ex delicto nascuntur och l.
1 ff. § 3 De furtis.
.
§ 6.
Nu hittar någor, och ey, som omtalt är, uplyser; gifwi tå ägandenom sitt, och böte dubbelt emot thes wärde som hittat är, eller ock thet som af hittegotset försnillat och förtigat warder.
Cap.
IX.
Om olåflig handel.
§ 1.
Kiöper någor weterligen tiufnadt; wari tiufwer, och han tage sitt åter utan lösn, som rätteliga kändt hafwer, och lagligen til sig winner.
Nu kiöper någor sådant gods, som skiäligen pröfwas kan wara misstänkt; böte tyo daler, och återgifwe thet han så kiöpte, enär ägaren thet lagligen återwinner.
Om thy som weterligen kiöps af stulno skipsgotse förmäles i 3 cap.
6 §.
§ 2.
Griper man til ledsn, säger thet, som stulit är och klandras, sig kiöpt hafwa, eller qwarsatt, lego, eller låne tagit, bytt sig till, i pant, eller gåfwo bekommit, och säger sig sin fangaman, eller witne weta; afsättes tå samma gots til twå ärliga bolfasta män, och han framhafwe sin fångaman eller witne inom then tid som Rättegångsbalken angående stemningar förmäler: kommer han inom förelagdan tid; wari tå han saklös som ifrån sig ledde, och then sware som leddes til: kan han ey wisa laga fång Ursprungligen: förfall.
, eller brister åt witnom; gifwi från sig thet som klandrades, och befrie sig med ens sins ede, om domaren finner ther til skiäl och omständigheter: gitter han ey eden gånga; böte, eller plichte som tiufwer: hafwe han witne, fast han fångaman ey framskaffa kan; ware fri.
§ 3.
Äro mäklare och witne til kiöp; tage then sitt åter utan lösn, som lagligen til sig winner; men then som kiöpte, söke mäklaren, om han therom några kundskap hafwer, om sitt skadestånd, och mäklaren then som sålde.
Äro ey witne til, och mäklaren nekar; befrie tå han sig som söker ifrån sig leda, som förr är sagdt.
§ 4.
Samma lag wari med qwarsättning, låne, lego, byte, gåfwo, eller pante.
Är thet stulit som til banken pantsatt blifwer; gånge thermed efter Bankoordningen Bankoord.
art. 57..
Cap.
X.
Om snatteri.
§ 1.
Snattar någor mindre än otta daler; dömes ey til tiuf, utan gifwe thet han olåfligen afhändt hafwer igen; och betale efter thes wärde, och halft så mycket ther til: men hafwer han thet samma förskingradt, och orkar ey botum; arbete tå therföre wid konungens slott och hus, eller hos målsäganden, och afräknes af thens brotsligas summo nijo öra om dagen, förutan wanliga fångapenninga, tre öra om dagen, som honom til uppehälle bestås: finnes ey arbete, eller then brotslige ey förmår arbeta; plichte tå med fängelse wid nästa stad, slott, eller ther fängelse är inrättat, och afräknes tiugufyra öra för hwario dygn: förser han sig andra gången, och ey bryter lås, eller wisar några särdeles arghet; betale dubbelt, eller plichte på förnämda sätt: men bryter han lås, eller kommer tridia gången igen; dömes til tiuf, och betale tredubbelt; eller straffes med spö, eller ris, at try slag af eno par spö swara emot twå och en half dalers böter; och äfwen så för qwinfolken try slag af eno par ris.
Cap.
XI.
Om öfwermagi stiäl, huru med honom skal förfaras.
§ 1.
Stiäl öfwermagi, eller then som är under femton åhr; så ofta thet skier, gifwes tiufnaden åter, och then brotslige rises och näpses af sinom föräldrom, målsmanne, eller af them the thet befalla.
Men hwilken som öfwermaga lockar eller tubbar at stiäla, eller at draga undan föräldromen; straffes han efter som lag säger i 2 cap.
2 § i thessom balk.
§ 2.
Hafwer öfwermagi fyllt sina fiorton åhr, skridande när in til femton, och hans arghet pröfwas så stor, at hon öfwergår eller fyller thet som i åldren kan fattas; plichte tå efter thy som saksens omständigheter fordra, och i Dråpmålom sagdt är Conf.
Constit.
Caroli V Imperat.
art. 164, och Carpz.
p.
2, q.
82, n.
19 et 20, hwarest och förmäles, the tiufwar som fyllt sina 14 åhr regulariter böra hängias, och the som nära ther til äro, enär theras malitia pröfwas upfyllt hafwa hwad som fattas i thy 14 ålders åhre.
.
Cap.
XII.
Om bodrätt.
§ 1.
Drager mannen lönliga undan hustrune, och hustrun undan mannenom, barnen undan föräldromen, och således skier bodrätt: stånde thet them emellan fritt, om the hwar annan lagsökia wilia: och skiärskåde domaren, när saken under honom kommer, uti hwilko upsåt sådant kan wara skiedt, och lämpe straffet therefter.
Cap.
XIII.
Huru man skal sitt wederkännas, och återtaga, annan lagligen til tiufsakena binda, och efter tiufnadt ransaka.
§ 1.
Ingen må thet han wederkännes, ehwad thet är honom ifrån stulit, eller borttappat, på sielfwilligt sätt, och olagligen återtaga, utan wederbörande domares, eller befallningshafwandens wetskap, eller handträckning, så framt personen icke är lösker, och nog misstänkter at ryma, eller tiufnader å färska giärning i handom tages: giör någor annorlunda; böte tridia delen af thy han olagligen återtog.
§ 2.
Wil någor orätteliga sig tilägna något och ey hafwer ther til skiäl, eller witne; behålle tå then i handom hafwer: hafwer han som klandrar sanlikan liknelse för sig; wärie han som i handom hafwer med tweggia manna witnom, eller sielfs sins ede, at thet som klandras är hans egit: war thet hittat, och, som tilförene omtalt är, uplyst; wari han tå fri: men then som af arghet orätteliga kändes wid; böte helftena af wärdet; och wari ey man thes bättre Æquitas naturalis fordrar, som i iure Rom.
förmäles: Si actor non potuerit rem suam esse probare, manet in suo loco possessio, § 4 Instit.
De interd.
Add.
1.
24 ff. de rei vind.
et 1.
2 C.
De probat.
et DD.
ad h.
1.
Säger ther til Dom.
regi.
Eden skal wara på swarandens sido.
Item: Thet är icke alt sant, som sanningen är likt.
.
Klandras thet kiöpt är, eller i annor måtto fångit; gånge thermed som förr är sagdt.
§ 3.
Ingen må androm tiufnadt tillwita, utan han är bar åtagen; eller tiufnaden med rätte ransakan i hans husom igen funnen, som strax herefter förmäles; eller lagligen ledder honom å händer: giör thet någor annarledes, och ey fulltyga gitter; stånde then samme samma rätt, som han androm gaf sak före.
Går then falska beskyllningen lifwet an, och then beskylte befrias; plichte som i Högmålabalkenom urskils uti 14 cap.
§ 4.
Nu warder stulit, och wån eller några kundskap är, hwart tiuf, eller tiufnader är kommen; begäre tå then, som efter tiufnaden ransaka wil, af häradshöfdingen, fogdanom, eller borgmästaromen och rådeno låf, och sägi hwad som stulit är, så ock sina skiäl, som äro thessa och slika: at spor in til by och hus leda; kundskap är, at then misstänkte om nattatid ute warit, och ther tiufnaden skiedde, näst tilförene sedder; at han förr med tiufnade, eller andra olåfliga giärningar beträdder blifwit; at sådana tiufsaker hos honom sedda, eller åt androm af honom sålda warit; at han håller sig undan, och såsom sak å bak tagit; eller warit i sällskap med androm som therföre kunna med skiäl beskyllas: niute tå låf at få med sig länsman, och en nämbdaman, och i stadenom twå edsworna stadstienare med byfogdanom, och fara til benämda by, eller hus, tå the ock husbondanom, eller byamännen berätta skola, at the således af häradshöfdingen, befallningsmannen, eller af borgmästaromen och rådeno utsände äro, samt sig wisa, at the utan knyte, kappar och biråckar ledige i hus ingå, och stånde then, som ransakan begärat hafwe, utanföre: finna the något i gårdshusom, ther bonden sielf, eller hustrun och barnen hafwa lås och nyckel til, och förthenskul efter lag wårda böra, och ey är glugger eller windshål på, at sådant kunnat af androm inkastas, utan eliest blifwit ther förwarat, öfwerhölgt, nedgrafwit, eller på hwariohanda sätt dölgt; wari tå bonden sielfwer tiufwer, eller hustrun, eller barnen, om the brotslige äro, och honom frian giöra: fins ther glugger eller windshål, och tiufnader ey dölgder, öfwerhölgder, eller nedergrafwen, eller i olästom husom och uthusom; ägi tå bonde witsord sig at befria med sielfs sins ede, at han ey wet huru thet ther är inkommet: finnes thet under tienistahions, eller husgiästens enskylta lås och wårdnade, eller i ene af androm ther sammastads indsatta kisto; wäri tå sig then thet fants hos, eller then kistan tilhörde för tiufnade, om han gitter: finnes icke thet som stulit war; wari tå then sak- och skadelös, som ransakades hos, och han, som ransakan begärte, fylle skadan, om någor skiedd är å hans hus eller ägendom när som ransakades, och giöre iämwäl ens sins ed, at han sanfärdeligen sitt mist hafwer, och ey af ilwilia ransakning sökt.
§ 5.
Ransakar någor annorlunda af sielftagna myndighet, eller emot åtwarning, i annars huse, och ey finner tiufnaden; böte fyratijo daler och uprätte ther til skadan, om någor therigenom förorsakad är.
§ 6.
Sätter sig byaman, eller bonde til motwärn, ey wiliande tillåta ransakan, utan öfwerfaller them som thertil utskickade äro med hugg och slag, eller gifwer them smädesord; plichte tå som i Edsörismålom förmäles 2 cap.
1 §.
§ 7.
Är ey husbonden sielfwer hema, utan hustrun; gånge i lika måtto ransakan för sig, som han hemma wore Cap.
47 § 3 Manh.b.
UplL.
.
Kan han ogifter wara, och hafwa för sig annan som huset förestår, eller degio, broder, eller barn; wari lag samma.
IV.
Förslag till Tjufvabalk 1717.
Om tiufwerij.
1 Cap.
§ 1.
Stiäl någon hwad det hälst är, warder bar och å färska gärning tagen, then skall gripas, til allmänt fängelse föras, och hos dommaren angifwas, som deröfwer skall ransaka och ägaren sitt genast återställa.
Finnes thet stulna wara wärdt fulla 100 daler, dömmes tå tiufwer till döden.
Will eij målsäganden saken uthföra; klage tå then å konungens wägnar klaga bör, på landet eller i staden, och niute målsäganderätt, ther böter falla.
§ 2.
Är stölden ringare; gifwe åter, thet stulit war, och böte thertill tre gånger så mycket thet wärdt war, målsäganden, konungen, häradet eller staden.
Orkar han eij botum, arbete wid konungens slått, hus eller gårdar, hwart dagsvärke räknat till 9 öre, eller plichte, man med gatulopp, och kona med risslitande efter som i Uthsökningsbalken stadgas, hwart gatulop eller tre slag med hwart par rijs emot tijo daler räknadt.
§ 3.
Ehwad tiufwer för sin missgiärning straffas till lijf eller kroppen, niute målsägande först af ägandom hans thet åter, som stulit war, eller thess fulla wedergällning, effter som thet bewises wärdt wara: men hafwer tiufwer ingen ägendom, stånde då till målsäganden, ehwad han will honom til arbete bruka, eller till kroppen straffa låta, effter thy som förr sagdt är.
§ 4.
Hwar som bryter sig in uti något rum eller hus, i upsåt at stiäla, ändock han ther alz intet far, plichte första gången med ett gatulopp åter och fram, men qwinna med rijsslitande.
Kommer någor thermed andra gången igen, straffes med dubbla gatulopp, och för tredie och flere gånger förökes straffet med fördubblande.
§ 5.
Stiäl någor å flere orter innan han någon gång tingsförd och straffad warder, kommer sedan therföre på tuu, try, eller flere domställen at dömmas; wari för lifsstraffet frij, med mindre alt hwad han i the flere resor stulit, stiger tå thet sammanräknas, öfwer 100 dalers wärde, straffes tå till lifwet.
§ 6.
Nu warder tiufwer andra gången lagförd för begången tiufnad, plichte som första gången effter tiufnadens wärde, och räknes ett gatulopp emot hwarje tijo daler, men ökes dock hans straff med en månads trälarbete, eller ther thet eij fins, med ett gatulopp.
Kommer han tredie gången igen och warder lagförd; miste lifvet, ehwad han litet eller mycket stulit hafwer.
§ 7.
Bryter sig tiufwer in genom fenster eller eliest i gård och hus om nattetijd, eller sätter sig till motwärn; wari ogilt, om han såras eller dräpes.
Men giör han androm skada, som sitt wärja will; warde ansedt för hemfredsbrått.
§ 8.
Fångar någor annar tiufwen, än den som målsägande är, eller wårda skulle det som bortstals; niute hwarn tiugunde penning, af det tiufwen med och på sig hade, som hans egit war.
§ 9.
Warder tiufwen fångader, angifwen och i förwar satter, och honom någon sedan med willia släpper och ur wägen skaffar; plichte som i Uthsöknings- och Edsöresbalkarne stadgas.
§ 10.
Sedan tiufwer således plichtat i the måhl som eij angå hans lijf; stånde uppenbara skrifft, med mindre thet ålagde straff ankommer på tijden, och består i fängelse eller arbete; gånge tå kyrckioplichten för werldslige straffet, som förr är sagdt.
Men ther tiufnaden ringa är, och någor snattar eller stiäl första gången under 10 daler; skrifftes tå, effter werldslige straffet i stillhet uti sakristijan.
2 Cap.
Om flere med samnade hand stiäla, eller någon thertill lockad är, eller elliest på något sätt uti tiufnaden dehlachtig finnes.
§ 1.
Ehwar som två eller flere sig sammansättia att stiäla; wari ther hwar och en effter hela stöldens storlek och wärde med straff ansedd, ehwad thet går til penningeböter eller kropsplicht, och ehuru the thet stulna sins emellan kunna delt hafwa: och återgäldas thet som stulit war effter thy som uti Uthsökningsbalkens andra dehl stadgas.
§ 2.
Stiäla flera tillhopa eij af sammanråd eller upsåth, utan antingen någon lockar eller biuder en minderåhrig och öfwermaga, eller man sin hustru; föräldrar sine barn, förmyndare den omyndige, en förman sine underhafvande, en husbonde och matmoder sitt tienstehion, eller inhysesfolk till att stiäla; stånde tå samma tiufsrätt, som then hwilken andra gången stuhlit, therom förr sagdt är: stiger wärdet af stölden öfwer 100 daler, dömmes han till döden.
Men den som blifwit låckad, och är till full ålder kommen, plichte som annor tiufwer effter stöldens grofhet.
Ehwad som stiäls bör åter betalas af then bråtsligas ägendom så långt den räcker, fast än the andre thess samlagar och stallbröder äro oförmögne och intet hafwa at giälda med.
§ 3.
Hafwer någor till tiufnaden warit så wållande, att then genom hans råd och tillhielp är tijmad och förorsakad; plichte lika med tiufwen.
Men ther elliest någor wetandes giömer, eller nöter thet som stulit är; eller hafwer kundskap om tiufnaden föruth at then warit å färde, och icke uppenbarat; eller wetat tiufnaden warit skedd, och hulpit at döllia thensamma; eller eliest giordt sig i en eller annor måtto theraf delachtig; straffes thensamma effter saksens omständigheter och beskaffenhet till penningeböter, fängelse, arbete, gatulopp eller rijsslitande.
3 Cap.
Om hustiufnad och annan nidingsstöld.
§ 1.
Stiäl tienstefolk och legohion ifrån sin husbonde eller matmoder, litet eller mycket; miste lifwet.
Men om the på hwarjehanda sätt försnilla och afhända af det them inom eller uthom huset till skiötsel, beställning eller arbete i händer gifwes; böte dubbelt mot annan tiufnad.
§ 2.
Stiäl någor litet eller mycket, när wådeld, watnnöd, skepsbrått, wåldswärckan eller fiende enom öfwergår, och förhanden är; eller ock sedan något undan förberörde fara och nöd kan wara bärgat; straffes med döden.
§ 3.
Nu stiäla skeppare, theras folck, och fohrmän något under 100 dalers wärde, af thet them warder gifwet till att föra och förwara; giälde the och böte fyradubbelt, eller plichte med kroppen.
§ 4.
Lijka så skola ock the plichta, som swikeliga afhända barnom som mindre äro än tolf åhr, eller afwitom kläder smide eller annat, och ehwad the på sig bära: jämväl the som stiäla i badstufwu; eller af en eller flere som mehnföre äro, eller med swår siukdom behäfftade, och utan wårdnad.
Samma lag wari, ther någor stiäl af then som döder är, eller såfwande ute på markene; eller uti allmän fahrsote tijd, therest alle äro döde.
§ 5.
Borttager och döllier någor något af thet skiepp och gods, som antingen skiepsfolket hafwa öfwergifwit, eller förutan folk är till lands kommit; warde straffad som 1 cap.
förmäler.
§ 6.
Kiöper någor wettandes thet som således stuhlit är, betale thet igen och böte äntå tredubbelt.
Orkar han eij botum, plichte effter 1 cap.
§ 7.
Stiger thet kiöpte till fulla 100 dalers wärde; straffes tå kiöparen till lijfwet, och betale icke thess mindre thet han således kiöpt hafwer.
4 Cap.
Om stöld ute på marken.
§ 1.
Stiäl någor ute på marken, på åker eller äng, säd, skuren eller oskuren, hö stackat eller ostackat, boskap som går i bet, inom, eller utom hägnadt: böte dubbelt emot annan stöld.
§ 2.
Samma lag wari, om en stiäl bijstockar; eller hemptar frukt i trä- humble- rofwo- och kålgårdar; ärter och böner å åkren, eller i andra örtagårdar, ållon eller nötter; eller annars hugger wed och timber, stiäl och hemförer annars giärdsgård; stiäl i sågeqwarnar; fisk utur annars dammar, sumpar, nät, eller af hwarjehanda fiske- fogla- eller jägerijredskap; eller sielfwa redskapen aldeles bortstiäl.
§ 3.
Hafwer tiufwer bolagsman, afrad, pant, bevijsligit och orubbat inlagsfä, egne barns eller stiufbarnapenningar hos sig inne, såsom och hustruns fasta arfwegods; och gifwes eij them skuld eller fulltygas kan, at the med stulit, witterligen giömt eller af tiufnaden nött hafwa; tå skall theras dehl först afskifftas.
Men bindas the till saken, tå straffas jemväl the, som förr är sagdt.
Men hwad som elliest finnes i hans bo och ägendom, och therpå tillförene eij lagligen genom inteckning eller dom åtalt är; therutinnan äge then som genom tiufnaden sitt bortmist, tiufwen lagfordt och dömma låtit, förmon och förträde, sin betalning att uthsökia, dock återtages först thet som igen finnes af sielfwa tiufnaden.
§ 4.
Tager någor utaf arghet, och utan lån eller lego, annars båt eller fahrtyg, som äro läste; eller häst, som fiätrad och tiudrad är; rider, åker, eller ror, och rätter ägare honom anträffar, fångar, eller elliest lagligen honom öfwertygar; wari tiufwer.
Men ther han förmedelst trångmål, och utan ondt upsåth pröfwes sådant giordt hafwa; betale dubbel lego, och uppfylle allan skada åter.
§ 5.
Molkar någor annars ko, fåhr eller getter; stånde tå han för tings- eller rådstufwudörren en tijma, och skiämmes med kärillet i handen som molkades uti, och slite ther sedan rijs.
§ 6.
Rifwer någor annars giärdan gård, och stiäl in fä i åker, eller äng, eller andra ägor; plichte som sägs i Byggningabalkens 13 cap.
6 §.
5 Cap.
Om then som stiäl konungens tillhörige skrifter samt om stöld wid domstolarna.
§ 1.
Hwar som konungens och kronones angelägna och tilhörige skrifter, handlingar, böcker, eller räkningar borttager, eller upsåteligen förskingrar, försällier och föryttrar; blifwe han ansedd och straffad, som konungens och kronones tiufwer, och miste lifwet.
Samma straff wari jämwäl then skyldig att undergå, som slike skriffter, och konungen tilhörige handlingar och böcker sig tilhandlar, och thet på vederbörligit vis och ställe icke upptäcker och angifwer.
§ 2.
Hwilken som wid domstohlarna, antingen i städerna eller på landet stiäl till trettijo dalers wärde; miste lijfwet.
Är thet mindre, gälde åter skadan, och böte femdubbelt emot annan tiufnad.
6 Cap.
Om kyrkiotiufnad.
§ 1.
Stiäl någor i kyrkio the saker som till gudstienstens bruk och öfning afskilde äro, såsom kalken, paten, mässekläde, altarekläde, bibel, och handbok: miste lijfvet.
§ 2.
Stiäles thet som enskylt till kyrkiones prydnad länder, antingen af altaretaflor, liuskronor, eller annor prydnad på wäggiarna, och hwad elliest egenteligen plägar uti kyrkian förwaras, så at wärdet är tijo daler; miste lijfwet.
Stiäl någor af thet som af androm kan wara i kyrkian till förwar insatt, femton dalers wärde; miste ock lifwet.
Är thet under, gälde och böte then samme sexdubbelt eller plichte med kroppen.
§ 3.
Then som stiäl något af androm under påstående gudstienst, antingen inne uti kyrkian, och annorstädes, ther uppenbar gudstienst hålles, eller och ute på kyrkiowallen, häst, fahrtyg, eller hwad thet är, under tiugu dalers wärde; böte femdubbelt.
Är thet fulla tiugu daler; miste lifvet.
§ 4.
Samma lag wari ock om then som stiäl utur likhuset, eller upgräfwer någon dödan, och stiäl swepning eller kistoklädnad, eller stiäl uti hospitaler, utur kyrkians wapnhus, och fattigbössor.
§ 5.
Stiäl någor af thesse tiufwar andra gången, och tiufnaden rörer eij lijfwet; fördubbles straffet och i alla ofwansagde måhl, ther tiufwer behåller lijfwet, stånde han uppenbara kyrkioplicht.
7 Cap.
Om bedrägeri, fals och flärd.
§ 1.
Hafwer någor köpman eller annor förfalskat gods; eller sällier thet han antingen sielfwer förfalskat hafwer, eller wiste at thet förfalskat war, böte tolf daler till konungen häradet eller staden, och betale honom som köpte, dubbelt emot gotsets wärde.
Säger han sig icke wetat gotset warit förfalskat; vise sin fångaman, eller om han af god frägd är, tillåtes honom ed, och swärie så, att han owetande sådant gots hade och sålde.
§ 2.
Brukar någor kiöpman, borgare, eller ehwem som sällier eller kiöpenskap drifwer, omärckt och falskt mått eller wigt, och warder tillwunnen; hete tiufwer, och plichte effter wärdet af skadan han thermed giordt hafwer.
§ 3.
Guldsmed, gulldragare, eller eho han är, som smälter och arbetar guld eller silfwer som falskt är; böte fyratijo daler och then som köpte, äge samma rätt som i 2 § sagdt är: skall ock alt thet guld och silfwer som hos någon af thesse uti theras wärckstäder befinnes bedrägeligen af them förarbetat, wara till konungen, häradet, eller staden förbrutit.
§ 4.
Alle andre ämbetesmän, och handtwärckare, eller eho then är, som fals eller flärd brukar; weterligen uthgifver ondt för godt, gammalt för nytt; förbyter, försnillar, eller förfalskar ämnet, till sin fördehl och annars skada; böte trediedelen af dess wärde till treskiptes, och förnöje kiöparen på sätt och wis som förbemält är.
Alt förfalskat och förskiämt gots upbrännes, eller försenkes, att någor theraf eij bedragen eller till sin hälso skadad warder: men ther något dugeligit therunder pröfwes och finnes; hemfalle sådant them fattigom.
§ 5.
Upbryter någor annars bref, läser, eller androm att läsa gifwer, uppenbarar och uthsprider thet skrifwet är, söker thermed theras skada och nesa, som thet angår; straffes som saken är till, med penningeböter, eller fängelse, och upfylle skadan.
§ 6.
Nu kan så hända, att någor upsåteligen förfalskar, uthplånar, tilsätter eller förändrar namn, bref, eller signete, böcker, räkningar, handskrifter, och mera sådant, thermed att skada giöra; eller them swijkligen fördöllier, sönderrifver, förbränner, dicktar och skrifwer nya; böte then thet giör, tijo daler och ersätte skadan.
Giör han thet i sitt ämbete; ware thet tå i twebotum, och miste thertill sitt ämbete.
Förfalskas allmänne skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse wara böra; gånge thermed, som i Högmålabalken förmäles i 15 cap.
7 §.
§ 7.
Lägger man märke å annars ting dödt eller qwickt, sig thet at tillägna; eller lägger märcke å annars märcke, thet förra thermed at förwilla, plichte som annor tiufwer, effter thy thet wärdt är, och bråttet pröfvas kan.
§ 8.
Nekar någor emot sitt bättre wetande till inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant tagit, eller länt och borgat är, försnillar, försällier, eller förbyter thetsamma; gånge therom, som om annor tiufnad.
§ 9.
Om någor af oskipto gots något förtiger, eller undandöllier, för rättom arfvinge, eller när bewijslig skuld fordras; eller i sådana mål falskeligen låter gifwa sig någon förskrifning och förbindelse, skuldfordrande thermed att skada; wari lag samma.
§ 10.
Nu brukar någor upsåtelig list och arghet att thermed bedraga sina skuldfordrare, ware sig genom tillbod att upgifwa all sin ägendom eller genom andra konster, thermed han annars medel olofligen söker under sig slå, ware han ansedd som en bedragare, miste sin äro och stånde sig till skam och nesa wid en påhle offenteligen på torget, straffes ock thertill effter saksens och bråttets beskaffenhet, med fängelse på vattn och bröd, eller arbete, och betale eij thess mindre hwad han skyldig är, så långt hans gots räcker.
Men ther någor elliest af nöd och olyckor utan slöserij och egit wållande tiltränger, all sin ägendom till sine skuldfordrare at afstå, och far thertill domarens samtycke, wari för straff frij, betale dock som sagdt är.
8 Cap.
Om fynd och hittegods, och huru thet bör uplysas.
§ 1.
Alt hwad man hittar, bör strax kundgiöras, och icke allenast trenne söndagar af predikestolarne, utan ock på tinget och rådstugu uplysas.
Kommer tå then thet effterfrågar, och bewisar att thet honom tillhörer; tage sitt äter, och förnöije then skiäligen, som thet funnit hafwer.
Kommer ingen ägare innan natt och åhr, tage konungen twå delar, och trediung then som hittat hafwer.
§ 2.
Urminnes nedgrafwen skatt, bottnfynd, eller annat sådant, ther ingen ägande är till, tage konungen halft, och hälften han som hitte.
Men strandwrak och skipsfynd ther eij ägare finnes till, dömmes effter Siölagen och Siöskadebalken.
§ 3.
Finner någor sådan skatt, eller några gamla saker, antingen uti gammalt mynt, guld, silfwer, koppar, metall, eller andra sällan findtliga stycken i konstarbete, och han sådant dölliandes, först konungen till salu, för en skiälig betahlning sin andehl eij uplåter och hembiuder; anses han tå för then som försnillar konungen thes rätt, upfylle skadan, och afstraffes, som urskils i Högmålabalken uti 13 cap.
§ 4.
Hittar man driftefä, taman häst, eller sto, oxe, ko, eller hwad nyttigt fä thet är, behålle thet hos sig, uplyse, och tage lysninga wittne, om han inom häradet eller staden är.
Är han som hitte utom häradet eller staden, nedsätte tå och låte lysa som förr är sagdt.
Med slike fä må man arbete göra, och sina ärender med fara och nyttia inom häradet och staden, ther thet funnet är, sedan en gäng lyst, och wittne till äro: giör thet någor förr; böte tre daler till treskiptes: kommer then, som mist hafver, sedan lyst är, och lagligen till sig kiänner, tage sitt åter utan lösn, och then som hitte, ther tillfälle gifwes till misstanckar, giöre sig urtiufwa med lysningewitnom, och sielf sins ede, att han thet eij arglisteligen, utan som rätt driftfä uptagit: kommer han eij innom natt och åhr; behålle tå then som hitte, och war inom häradet eller staden: war han utom, tage halft som hitte och andra hälfftena han, hwilken sattes till och wårdade.
Är thet otamt och eij nyttiafä, uplyses och nedersättes sammaledes.
Kommer rätter ägande inom natt och åhr; betale tå till honom, som uplyste, eller wårdade, foderlön och omkåstnadt effter mätsmanna ordom, och tage sitt åter: kommer han eij, behålle tå han som hitte: är han utom härade, tage tå halft emot honom som wårdade och skiötte.
§ 5.
Hittar man bij på annars ägor, och eij uplyser, utan borttager; wari som annor tiufnader.
Upsätter man tom bijståck i skog, eller annorstäds, bijna thermed ifrån theras wanliga boning och hemwist att locka; böte tre daler och gifwe them åter.
Lag samma wari om them, som på hwarjehanda sätt, med mat och bete, lockar til sig annars dufwor eller andra foglar.
Afhänder man sålunda, eller annorledes stiäl annars boskap, gånge thermed, som om annor tiufnad.
§ 6.
Nu hittar någor, och eij som omtalt är, uplyser; gifwe tå äganden sitt, och böte dubbelt emot thess wärde som hittat är, eller och thet som af hittegotset försnillat och förtegat warder.
9 Cap.
Om olåflig handel.
§ 1.
Kiöper någor wetterligen thet som stulit är; ware tiufwer, och then sitt således mist hafwer, bekomme thet åter utan lösn.
Men kiöper någor sådant gots, som pröfwes wara misstänckt; böte tijo daler och återgifwe thet han så kiöpte.
§ 2.
Klandras thet som stulit är, och säger innehafwaren, sig thet hafwa kiöpt hos androm nedsatt, legdt eller låntagit, eller ock att han sig thet tillbytt, i pant eller gåfwo bekommit, och will sin fångesman eller witnen wisa; tå skall thetsamma gods hos twänne ährlige bofaste män insättias, och han sin fångesman eller wittne framhafwa: kommer han inom förelagd tijd; wari tå saklös han som ifrån sig ledde, och sware han som leddes till.
Kan han eij wisa laga fång, eller brister åt witne, gifwe från sig thet som klandrades, och befrije [sig] från tiufsak med sielf sins ede, om dommaren finner thertill skiähl och omständigheter.
Gitter han eij eden gånga, böte eller plichte som tiufwer.
Hafwer han witnen, fast han eij fångesman framskaffa kan, ware frij.
§ 3.
Är mäklare och witnen till kiöp, tage then sitt åter utan lösn, som lagligen till sig winner; men then som kiöpte, sökie mäklaren om sitt skadestånd, och mäklaren then som sålde.
Äro eij witnen till, och mäklaren nekar, befrije tå han sig som söker ifrån sig leda, som förr är sagdt.
§ 4.
Samma lag wari med insatt gots, lån, lego, byte, gåfwo eller pant.
10 Cap.
Om snatteri.
§ 1.
Snattar någor mindre än tijo daler; dömmes eij till tiuf; utan gifwe thet han olåfligen afhändt, tilbaka, eller betale thet effter thess wärde, och böte hälfften så mycket thertill.
Orkar han hwarken gälda eller böta, arbete tå therföre wid konungens slått och hos målsäganden, och afräknes nijo öre om dagen, dock niute han wanlige fångepenningar.
Finnes eij arbete, eller förmår den bråtslige icke arbeta; plichte han med fängelse wid nästa stad, slått, eller ther slikt fängelse är inrättadt, och afräknes 24 öre för hwart dygn.
Förser han sig andra gången, och bryter eij lås, eller wisar någon särdeles arghet, betale åter och plichte dubbelt.
Men bryter han lås, eller kommer tredie gången igen, dömmes till tiuf, betale tredubbelt, eller straffes med spö eller rijs, att trij slag af ett par spö swara emot två och en half dalers böter, och äfwenså för qwinfolken trij slag af ett par rijs.
11 Cap.
Om öfvermaga stiäl.
§ 1.
Stiäl öfvermaga, eller then som är under femton åhr, så offta thet skier, gifwes tiufnaden åter, och then bråtslige näpses af föräldrar eller målsman.
Hwilken som öfvermaga thertill lockar eller tubbar, straffes eftter thet 2 cap.
och 2 §.
12 Cap.
Om bodrägt.
§ 1.
Drager mannen lönligen undan hustrun, hustrun undan mannen, barnen undan föräldrar; stånde thet them fritt, om the hwarannan lagsökia willia.
Kommer saken för domaren; pröfwe tå han i hwad upsåt sådant kan skiedt wara, och lämpa straffet thereffter.
13 Cap.
Huru man skall sitt wederkiännas, och återtaga, annan lagligen till tiufsak binda; och effter tiufnadt ransaka.
§ 1.
Ingen må thet han widerkännes, ehwad thet är honom ifrånstulit, eller borttappat, på sielfwilligt sätt och olagligen återtaga, utan wederbörande domares, eller befallningshafwandes wetskap och handräckning; så framt personen icke är lösker och nog misstänckter at rymma, eller tiufnaden å färska giärning i handom tages: giör någor annorlunda, böte trediedelen af thet han olagligen återtog.
§ 2.
Will någon orätteliga sig tillägna något, och eij hafwer thertill skiäl eller wittnen; behålle tå then i handom hafwer.
Hafwer han som klandrar sanlikan liknelse för sig; wärie han som i handom hafwer, med tweggia manna witne, eller sielf sins ede, att thet som klandrades är hans egit: war thet hittat, och som tillförene omtalt är, uplyst; wari han tå frij.
Men then som af arghet orätteliga kiändes wid; böte hälften af wärdet, och wari eij man thess bättre.
Klandras thet som kiöpt är, eller i annor måtto fångit; gånge thermed som förr är sagdt.
§ 3.
Ingen må androm tiufnadt tillwijta, utan han är bar åtagen, eller tiufnaden med rätte ransakan i hans huus igenfunnen, som strax härefter förmäles; eller lagligen leder honom å händer: giör thet någor annorledes, och eij fulltyga gitter; stånde samma rätt som han androm gaf sak före.
Går then falska beskyllningen lifwet an, och then beskylte befrijas; plichte som i Högmålabalcken urskils uti 14 cap.
§ 4.
Nu warder stulit, är och wån eller någon kundskap är hwart tiuf, eller tiufnader är kommen; begäre tå then som effter tiufnaden ransaka will, af häradshöfdingen, fogde eller borgmästare och råd låf, och säge ther hos, hwad som stulit är, så ock sina skiäl som äro thessa och slika: att spår synes in till by och hus leda; eller kundskap är, at then misstänkte om nattetijd ute warit, och ther tiufnaden skedde, näst tillförene sedder, att han förr med tiufnadt, eller andra olofliga giärningar beträdder blifwit; at sådanne tiufsaker hos honom sedda, eller åt androm af honom sålde warit; att han håller sig undan, och såsom sak å bak tagit; eller warit i sällskap med androm som therföre kunna med skiäl beskyllas.
Tå gifves honom med sig länsman och nämdeman, eller tvänne edsworne stadstienare, och fare the till then namngifne by eller hus, tiltale ther byamän eller husbonda och kundgiöre att the af häradshöfding, befallningsman, eller af borgmästare och råd tijt sände äro, samt wijse sig therhos, att the utan knyte, kappor och biråckar ledige i hus ingå, och stånde then, som ransakan begiärt hafwer, utanföre.
Finna the något i gårdshusom, ther bonden sielf, eller hustrun och barnen hafwa lås och nyckel till, och förthenskull effter lag wårda böra; och eij är glugger eller windshåll på, att sådant kunnat af androm inkastas, utan eliest blifwit ther förvarat, öfverhölgdt, nedgrafvit, eller på hwarjehanda sätt dölgdti wari tå bonden sielfwer tiufwer, eller hustrun, eller barnen, om the bråtsliga äro, och honom frijan giöra.
Fins ther glugg eller windshål, och tiufnader eij dölgder, öfwerhölgder, eller nedergrafwen; eller fins then i olästa hus och uthus; äge tå bonde witsord sig att befria med sielfs sins ede, at han eij wet, huru thet är inkommit.
Finnes thet under tienstehions, eller husgiästens enskylte lås och wårdnad, eller i någon af androm thersammastädes indsatta kisto; wärie tå sig then thet fants hos, eller then kistan tilhörde för tiufnadt, om han gitter.
Finnes icke thet om stulit war; wari tå then sak- och skadelös, som ransakades hos, och han som ransakan begärte, fylle skadan, om någor skiedd är ä hans hus eller ägendom, när som ransakades, och bewise eller giöre ed, at han sitt mist hafwer, och eij af illvilja ransakning sökt.
§ 5.
Ransakar någor annorlunda af sielftagen myndighet, eller emot åtwarning, i annars huus och eij finner tiufnaden; böte fyratijo daler, och uprätte skadan, om någor therigenom skedd är.
§ 6.
Sätter sig byaman, eller bonde till motwärn, och eij will tillåta ransakning, utan öfwerfaller them som thertill utskickade äro, med hugg och slag, eller gifwer them smädesord; plichte tå som i Edsöresmålom förmäles 2 cap.
1 §.
§ 7.
Är eij husbonden sielfwer hemma, utan hustrun, gånge i lika måtto ransakan för sig, som han hema wore.
Kan han ogiffter wara, och hafwer för sig annan som huset förestår; wari lag samma.
II.
Förslag till Lägersmålsbalk 1713.
Om lägersmålum.
Cap.
I.
Om mökränkning och lönskaläge.
§ 1.
Begår någor ogift man lägersmål med ogifta qwinno I marginalen har tillagts: ware sig fräls eller ofräls.
K.
M.
Bref til S [wea] H [ofrätt] 12 Febr.
1699.&amp;gt;; böte tyo daler, giör han thet annan gång med henne, eller med ene andro som ock ogift är; giälde tiugu daler: kommer han tridia resone igen; böte tretyo daler; fierda, fyratyo daler, och plichte thertil tå med halft åhrs arbete uti nästo tuchthuse, eller wid någon konungens gård.
Skier af honom lönskaläger oftare; ökes tå botum med tyo daler och halft åhrs arbete hwar gång; eller löse sig ifrån hwario halfwo åre med hundrade daler.
Kyrkioplickten blifwer efter Kyrkiolagen&amp;lt; Kyrkiolagen cap.
9 § 4.&amp;gt;; och then ther med tridia resone beträdes böte ock tu hundrade daler til kyrkiona och hospitalet, eller soknens fattiga, och stånde enom söndag på plicktepallenom, utan at få sig lösa, och sedan offenteligen skriftes och aflöses: orkar han ey thessom botum; böte tå förrän han kyrkioplichten utstår, som lag säger, med kroppen&amp;lt; Kongl.
M.
Förordning 13 Jul.
1696 och 5 Febr.
1697, samt Kongl.
M. Rescript 4 April, 29 Octob.
och 14 Decemb.
1698..
Bedrifver han fierda gången lönskaläge; böte tryhundrade daler, och stånde twå söndagar på plichtebänken: förmår han ey the penningar erläggia; ökes therefter straffet til kroppen: kommer han oftare igen; förökes sammalunda boten, och stånde doch ey mer än tre söndagar kyrkioplicht.
Begår han enkelt hor förr eller emellan; förfares tå thermed, som förmäles i 3 cap.
Nu kan thet hända, at någor under kyrkioplichten nekar giärningen, the han för werldslig rätt ey allenast bekiändt och tilstådt, utan ock lagliga plichtadt före; straffes tå then samme med otta dagars fängelse wid watn och bröd, och gånge icke thes mindre under ett nytt skriftmål Kongl.
M.
Förord.
16 Nov.
1699.&amp;gt;.
Med them främmandom ifrån wår christeliga och sanna läro, som för lägersmål och andra missgiärningar wid rätterna komma at dömas, och ey kunna, eller böra så aflösas, och i Guds församling intagas, förhålles sålunda; at the, i ställe för kyrckioplichten, böra sättias i stocken utanför kyrkiodörena på the tider och stunder, som andre then wanliga kyrkioplichten undergå skola; undantagnom them målom, hwar i tillåteligit är, med penningar sig ther ifrån at lösa&amp;lt; Kongl.
Senatens Rescript 24 Sept.
1706..
§ 2.
Lägrar ogift man ena ogifta qwinno, och tager henne sedan til ächta efter thy som skils i Giftomålabalkenom; warin tå bådin saklöse både för bot och kyrkioplicht.
§ 3.
Lägrar förmyndare the qwinno, som han under sine wärio hafwer; eller husbonde sina tienistapigo; eller läromästare the han lära och underwisa skal; eller någor the han til sådana otucht med sig fyllt hafwer; eller ena dumban; wari thet alt twegilt: qwinnan plichte såsom för andro lönskaläge i thessom målom Conf.
Joh.
à Felde, Elem.
Jur. Univ.
p.
263 art. 6 et DD.
ad tit.
Instit.
ult.
lib.
4 § 4..
§ 4.
Häfdar ogift wachtmästare, eller annar fangawaktare ena ogifta qwinno i fängelse; plichte han tå med fyra gatulop, samt för lönskaläge dubbelt: är han gifter; plichte som sagdt är, och böte för horet efter lag, och thesutan för lägersmålet, som nu sades, dubbelt.
Qwinnona straff för lägersmål med honom i fängelse wari som för annor lägersmål.
Skier thet med wålde; wari hon saklös, och han miste lifwet, som i Edsöresbalkenom förmäles Vid.
constit.
E [lectoratus] Sax.
25 p.
4, Carpz.
Jurisp.
Crim.
p.
2, q.
69, n.
23 et seqq., Joh.
à Felde cit.
p. et seq.
art. 7 et DD.
ad tit.
ff. et C. de custodia reorum.
Så ock Wurms.
de concub.
illic, Th. 104, och the skiäl han ther införer.
Conf.
etiam cap.
3 § 6 uti utkastet af Lägersm.b.
hvilkens anledning iag härutinnan fölgdt hafwer angående lägersmålet, och ställes under Högl.
Kongl.
Lagcommissionens högwisa godtfinnande.
.
§ 5.
Om afwita lägras; eller sofwande qwinna, eller the som än icke fyllt siu åhr; straffes tå then thet giör, som skils i Edsörismålom.
Är hon äldre, dock ey manwuxen; böte han dubbelt emot annat lägersmål: orkar han ey botum; plichte med gatulop Hwad afwita widkommer är annat straff satt uti Edsörismålom än i utkastet af Lägersmålab.
och synes then casus ock höra til Edsöresmåhl.
Conf.
constit.
El.
S. 31 p.
4 et Carpz.
cit.
p. et q. n.
37 et seq.
nec non q.
75 n.
38..
§ 6.
Ena ogifta qwinna, som hafwer lägersmål med ogiftom manne; böte första gången fem daler, androm resone tyo daler, tridia femton daler: men förser hon sig således fierda, eller flera gånger; ökes tå boten med fem daler hwario gång, och arbete thertil i nästo tuchthuse, såsom uti i § sagdt är.
§ 7.
Beliuger någor ena qwinna, och säger sig med henne haft lägersmål, som befinnes sedan osant; plichte han tå för lögn och osanna beskyllning, men ey för lägersmåhl, som han på sig bekiändt hafwer Kongl.
M. bref till S [wea] H [ofrätt] 5 Jan.
1697..
Cap.
II.
Om lägersmål under trolofning; eller ächtenskaps låfwen; och om trolåfnings brott.
§ 1.
Häfdar fästeman sina trolåfwada qwinno; eller någor ena andra under ächtenskaps låfwen, men henne sedan ey ächta wil; förhålles tå thermed som uti Giftomålabalkens 5 cap.
och Erfdabalkens 17 cap.
förmäles.
§ 2.
Begå förlåfvad och oförlåfwad lägersmål samman; böte tå then förlåfwade sextyo daler, och then som wiste honom wara förlåfwad, tretyo daler: men eliest plichte såsom för lönskaläge.
För trolåfnings brott straffes som i Giftomålabalkenom stadgas Thenna § är hitförder för methoden skul ifrån cap.
3 § 4 i utkastet.
.
§ 3.
Trolåfwar sig någor twem, och häfdar bägga; böte för lägersmålen hundrade daler: häfdar han allenast the senara; böte femtyo daler: och för trolåfningsbrott som sägs i Giftomålom 2 cap.
4 § och stånde uppenbara kyrkioplicht Thenna § är tagen af § 2 huius capitis i utkastet.
.
§ 4.
Besofwer någor trolåfwad ena som androm trolåfwad är; böte hwarthera hundrade och tiugu daler Thenna § är tagen af cap.
4 § 2 och synes för methoden skull hit höra: men posterior casus uti samma § synes lämpeligen kunna föras til cap.
3 § 2..
Cap.
III.
Huru enfalt hor straffas skal; och om lönskaläge kommer emellan.
§ 1.
Bedrifwer en ogift man hor med ena gifta qwinno; eller ena ogifta qwinna med giftom manne: bö [te] tå then ogift är fyratyo daler, och then gifte ottatyo daler.
Med kyrkioplichten förhålles efter Kyrkiolagen.
Hafwer thens giftas maka länge af arghet aldeles honom öfwergifwit, och owist är, om hon lefwandes eller död war, när lägersmålet af honom skiedde; tå plichte han såsom för lönskaläge: öfwergifwes så qwinna; wari lag samma, när lägersmål skier med then som ogift är Kongl.
M. bref och Förkl.
til S [wea] H [ofrätt] 18 Sept.
1697 och 27 Maij 1698..
§ 2.
Nu lägrar gift man ena som förlåfwad är; böte tå then gifte hundrade och sextyo daler, och then trolåfwad är hundrade och fyrtyo daler Thenna § är tagen af cap.
4 § 2 eftersom then synes höra til thetta cap.
som talar om enkelt hor, och dubbelt är capitalt.
.
§ 3.
Bedrifwer någor enkelt hor flera resor; förökes tå straffet hwario gång, at then ogifte böter för andra horet ottatyo daler; och för thy tridia hundrade och tiugu daler: men then gifte böte annan gång hundrade och sextyo daler; och tridia resone tuhundrade och fyratyo daler, samt arbete then sig så tridia gången försedt; then ogifte ett halft, och then gifte ett helt åhr i nästo tuchthuse; eller löse sig therifrån för hwario halfwo åre med hundrade daler: kommer någor fierda gången igen; miste tå then gift är lifwet: men then ogifte böte hundrade och sextyo daler, och arbete tu åhr i nästo tuchthuse; eller löse sig med fyrahundrade daler: kommer then ogifte femte gången åter; miste tå lifwet.
§ 4 Är § 3 i utkastet.
Thenna § synes så kunna läsas efter Kongl.
Senatens Förklaring til Kongl.
Hofr.
8 Febr.
1712..
Ther någor tilförene warit straffader för lönskaläger, och therefter förser sig med enkelt hor; förökes tå hans plicht och böter med tyo daler, och tre söndagars kyrkioplicht: förser han sig tridia gången med lönskaläge; achtes tå uti fördubblingene allenast enkla lägersmålsböter til summona af tretyo daler, fastän horoboten af fyrtyo, om han ogift, eller ottatyo, om han gift warit, förrut kommit emellan, så at tridia gången blifwer sammaledes tre söndagars kyrckioplicht.
Begår en ogift man lönskaläge, som första gången giordt hor, och therföre efter lag och kyrkioordningen plichtadt hafwer; ökes tå boten med tiugu daler, och twå söndaga kyrkioplicht: kommer han tridia gången ock för lönskaläge at dömas; belägges tå then brotslige med tretyo dalers böter och tre söndagars kyrkioplicht, förutan thet til kyrkiona och hospitalet, eller the fattiga betalas bör, som förr är sagdt.
Likaledes blifwa ock konor afstraffada i anseende til the böter som them påläggias skola.
Skier enkelt hor andra gången; lägges tå tilökningen efter enkelt hors boten; och ther någor äntå sig tridia resone therpå förser med lönskaläge, sedan hon bött twå gånger för enkelt hor; blifwe doch tilökningen ey högra än för tridia resone begångna lönskaläge, tretyo daler och tre söndaga kyrkioplicht; och böten konorna femton daler med tre söndaga kyrkioplicht: warande therhos wid kyrkioplichten at märkia, thet then stadnar wid tre gånger, fastän synden oftare skier.
§ 5.
Bedrifwer någor hor med sine tienistapigo; eller the han under sine wärio hafwer; eller med någro andre som i i cap.
3 och 5 § förmäles; böte tå för horet särskilt, och thesutan för lägersmålet, som ther stadgas.
§ 6.
Blifwer någor lagsökter på eno tid för flera lägersmål; böte tå hwart om sig, som lag säger Synes för methoden skul, at thenne § må ställas efter näst föregående.
.
§ 7.
Af botum för hor niute then oskyldige maken målsägandarätten så framt han icke behåller then brotsliga; eliest tilfalle then honom, som efter lag bör then brotsliga instemna och anklaga Kongl.
M. swar til Kongl.
Lagcommissionen S Jun.
1700..
Hafwi ock fader, eller moder, eller målsman tridiadelen af botum för lönskaläge, ther the then skyldiga anklaga.
Giöra the thet ey; hafwi tå konungens betiente samma wåld honom til sakena at binda, som målsägande, och niute samma tridia delen: men tilwiter han någrom sådant, och ey gitter honom med skiälom öfwertyga; plichte tå efter lag för olaga tilmälom.
§ 8.
Med oächta och horobarna födo och arfsrätt förhålles, som uti Erfdabalkenom urskils.
Cap.
IV.
Om dubbelt hor.
§ 1.
Giör gifter man hor med annars mans gifta qwinno; miste tå båden lifwet.
§ 2.
Skier lägersmål af giftom manne med annars förlåfwada och af sinom fästemanne häfdada kono; wari lag samma Kongl.
M. Rescript til G [öta] H [ofrätt] 12 Decemb.
1698..
Gap.
V. Om skiörlefoad och horohus.
§ 1.
Håller någor horohus, eller brukar koppleri; sättes then tre dagar wid kåken, och sedan ther hud struken plichte yttermera med try åra arbete: beträdes andra gången med sådana last; warde äfwen sä kåkstruken, och arbete thertil allan sin lifstid.
§ 2.
The qwinnor, som uti sådana rum til skiörlefnadt finnas, mågo strax uti stadsens giömo förwaras, och straffas sedan, som brotten äro til, med böter, eller arbete i tuchthusom: beträdas the andra eller flera resor med sådana synd; ökes tå straffet med arbete, eller risslitande, som brotten äro mera.
Cap.
VI.
Om lägersmål i skyldskaps, eller swågerskaps spield.
§ 1.
Hafwa syskonabarn sin emellan lägersmål haft, och thet bewises; böte hwart thera för sig ottatyo daler: skier thet med then som thet tilförene til ächta ägt, eller eliest häfdat hafwer; böten the tå som för lönskaläge.
§ 2.
Nu kan så hända, at någor som lägersmål hafwer med sine närskylda fränko i förbudnom led, är ock gift, eller fäst, eller thes husbonde, eller förmyndare, eller af slika beskaffenhet, som förr är förmälad; ökes tå boten, och böte then skyldige hwart om sig, som i 1, 2 och 3 cap.
sagdt är.
§ 3.
Förser sig någor andra gången med sådana lägersmål; fördubbles tå boten, och lagfälles efter brott sitt.
Cap.
VII.
Om blodskam.
§ 1.
Hwar som sig beblandar med sine ächta eller oächta blodsfränko uti rätta upstigande och nederstigande lineone: såsom fader med sine dotter, dotterdotter, och theras affödo: son med sine moder, modermoder, eller fadermoder; miste tå lifwet, och sedan brännes å båle Riksens stadga 1439 och K. Gust.
I 1528 art. 12; synes så kunna tilsättias, eftersom thenna styggelse är ganska stor, och kallas iämwäl veneris nefas uti hedniska skrifter, är ock olika synd med the som å sidone skier och förtienar simpelt lifsstraff.
.
§ 2.
Samma lag wari om them som uti upstigande och nederstigande swågerskaps lineone sig sammanblanda: såsom man med sino hustrus moder; eller stiufmoder sine; eller med sonahustru sine; sonasons eller dottersons hustru; stiufdotter, stiufsons dotter, eller stiufdotters dotter: eller qwinna med sins mans fader; eller sinom stiuffader; eller med sine dotters man; sonadotters man; eller dotterdotters man; eller med sinom stiufsons, thes, eller sine stiufdotters son; och så widare uti någrom led, som hafwer sådant anseende uppå föräldrar och barn.
§ 3.
Bedrifwer någor blodskam i sidolineones första skyldskaps ledenom; miste lifwet: såsom när broder lägrar samsyster sina, eller halfsyster, ächta, eller oächta.
§ 4.
Begår någor blodskam, så at then ene är i then första, och then andra uti then andra, halfwa eller hela skyldskaps ledenom i sidolineone: såsom när man ligger när sins broders dotter; syster dotter; eller thes afkommo; fadersyster, eller modersyster: eller kona häfdas af sins broders eller systers son; fader- eller moderbroder; miste tå lifwet.
§ 5.
Skier ock något enkelt, eller dubbelt hor med någrom af thessom närskyldom; warde tå mannen steglad och konan bränd.
§ 6.
Giör någor hor, eller lägersmål uti then första swågerskaps ledenom å sidone; miste lifwet: såsom ther man lägrar sino hustrus syster; broders enkio; eller andra twå systrar: eller qwinna ligger när sins mans broder, systers man, eller andra twå bröder.
§ 7.
Häfdar någor sina swägersko uti första och andra sidolineones ledenom: såsom man sine hustrus broders eller systers dotter; fader- eller moderbroders enkio: qwinna hafwer lägersmål med sins mans broderson, eller systerson; eller med sins mans fader- eller moderbroder: plichte tå för swågerskaps brott ottatyo daler: men är enthera gift; böte tå för horet särskilt Här synes ottatyo dalers straff icke wara enligit med sådana synd.
Ty regula lyder så: Qvæ damnatio valet in consangvinitate, eadem etiam locum obtinet in affinitate.
Conferatur Gerhardus tomo 7 De Coniugio § 289 p. m.
422 et § 351 p. m.
520 et seqventibus: hwarest han wisar uttryckeligen thenna gradum wara iure divino prohibitum, allegerandes ock många the förnämsta Theologos orthodoxos.
Slutar ock § seqventem sålunda: Breviter; secundus gradus lineæ inæqvalis in consangvinitate et affinitate semper est prohibitus.
Finnes ock klarligen Levit.
c.
18 v. 14 i S. Bibelen: Tu skalt icke blotta tin faderbroders blygd, så at tu tager hans hustru.
Uti grundspråket betyder så mycket, at hon är ett kiött med tinom faderbroder; eller at hon är tin fadersyster, iämwäl efter Gerhardi version: amita tua ipsa est, cum sit patrui tui uxor, et una caro cum ipso etc. Kan altså icke annat wara, än at then graden är expresse i iure divino prohibitus, iämwäl efter Lutheri senasta uttolkning, och at samma capitel är at förstå icke allenast om personer som ther upräknas, utan ock om them androm i samma gradibus.
Är thertil Kongl.
Senatens resolution och förklaring af åhr 1636 d.
1 Maij n.
10 til G [öta] H [ofrätt] så lydande, at then 17 puncten i Rättegångsordinantien af åhr 1614 uti 1 et 2 gradu lineæ inæqvalis bör wara iämwäl til straffet uti affinitate at observera.
Hwarföre ock stor åtskilnad synes wara emellan consobrinorum (syskonabarna) lägersmål, och theras som i thenna § förmäles: kommande här til, at consobrinorum nuptiæ i Guds lag icke förbiudes: men theras i thenna § ratione affinitatis expresse.
Hwaraf synes fölia, at straffen kunna stadgas åtskilliga uti thessa mål.
Äfwen ock stadgas ottatyo dalers bot för lägersmål i andro swågerlaget cap.
seq.
ther, egenteligen at tala, intet swågerlag är, mindre i Guds ord förbiudes.
Ty affinitas är allenast inter maritum et consangvineos uxoris, et inter uxorem et consangvineos mariti: hwarför ock dispensatio härutinnan skie kan, men icke i thy som i Guds lag förbiudes.
.
§ 8.
Begår någor lägersmål med ene qwinno, ey wetandes någon af sinom närskyldom, eller beswågradom henne förr häfdat hafwa; böte tå för lägersmålet efter lag, och therhos för sådana sak til the fattiga: men then som wetandes sådana missgiärning giordt hafwer, straffes efter thy som förr är sagdt.
Cap.
VIII.
Om lägersmål uti andra swågerlaget.
§ 1.
Förser sig någor igenom lägersmål uti andra swågerlagets rätta upstigande och nederstigande lineone: såsom ther man lägrar sine afledna hustrus stiufmoder; eller stiufsons hustru; eller sins stiuffaders enkio; eller sine stiufmoders stiufmoder: eller qwinna ligger när sins mans stiuffader; eller stiufdotters man; eller sine, eller sin mans stiufmoders efterlefwande man; eller stiufmoders stiuffader, emot wederbörlig wyrdnadt; böte tå för sådana swågerlags brott ottatyo daler, och för lägersmålet särskilt: skier thet i sidolineone; anses tå som annat lägersmål Kongl.
M.
Förord.
3 Novemb.
1703..
UTSÖKNINGSBALKEN I.
Förslag till Utsökningsbalk 1714.
Uthsökningsbalker eller om rätts fullbordan i skuldsaker oeh missgierningar.
Första dehlen om skuldsaker oeh fordringar.
Cap.
1.
Om befallningzhafwares persohn ämbete och betienter, sampt theras beskydd wid rättz fullbordan.
§ 1.
För ty att uthmätning af [ɔ: och] B: och.
rättz fullbordan är thet yppersta stycke i lagen, som rättwijsan styrker och rätt befrämjar; så att elliest all lag och goda förordningar i rijket krafftlösa, rättegång fåfäng och vunnin rätt nthan wärkan och nytta är.
Ty skohla alla the, hwilkom ämbete thetta i städer och på landet förtrodt är, eller blifwa kan, som wittre och förståndige män, effter bästa samwete sino ther om winläggia sig, att allmänna och eenskylta måhl, som under uthmätning och rättz fullbordan höra, med flijt och åhugsamheet drijfwas, troliga skiötas och tijdeliga ändas må; ingen rijk eller fattig, som med skiälom sitt fordrar, oförswarligen uppehållas, från rätt sin stängas, eller hielpelös lämbnas, så kärt them är konungz onåde undwijka och answar för then skada att undgå, som genom theras wållande tijmar.
§ 2.
En god och förståndig befallningshafware är så nödig som lag och uthmätningzstadgar, att han sig ther effter uthi allan [måhl] aldehles rätta må B: uthi alla måhl rätta må.&amp;gt;; hafwandes han ingalunda the macht uthi ämbete sino, effter godtyckio och egenwilligheet, att förfahra; men ther i står hans beröm, att alt af honom effter lägligheet lagas, ämbetes ifwer, nijt och rättwijsa föllias åth, then fattigas&amp;lt; B: ämbetes nijt och rättwijsans ifwer föllias, att den fattigas.
och nödstältes rätt med warkunsamt tåhlamod B: med warkunsamhet och tålamod.
uprättas, och then mothwilligas olydno dämpas; på thet ingen må oskyldiga lijda, eller från rätt sinom stängas, uthan then skyldiga ther emot tillhållas, uthan tredsko, rätt att giöra: ty ther med hållas rättwijsan under jämnwickt, när å ena sijdan högsta rätt eij blifwer genom wrångo största orätt, å the andre redeligheet uthi handell och wandell styrkes, wunnin rätt befrämjas, samt tro och lofwen till laga fullbordan skyndas.
§ 3.
Uthmätning och rätts fullbordan i allmänne och eenskylte måhl, skuldsaker eller missgierningar, skall förnämligast styras och handhafwas af konungz öfwerståthållare i Stockholm, generalgouverneurer, gouverneurer och landshöfdingar hwar och een i thes anförtrodde lähn och höfdingedömme.
Ther skohla the och när så omtränger then ena räckia then andra handen B (i marginalen): Executorer den ena den andra handen.
, och med theras samnade hand och hielp så laga, att konungz bud och befallningar efftertryckeligen fullbordas, och i alla måhl then må få rätt som rätt bör.
§ 4.
Och ändock dommares och konungz befallningshafwares ämbeten noga från hwarandra skilde äro, så att ingen befallningzhafware må sig för dommare uphäfwa, eller med dömmande befatta: skohla dock konungz befallningzhafware draga sorgfällig wård ther om, att rättwijsans skipande i städer och på landet uprätthållas och ej niderläggia må; laga tingz tijmar iackttagas, så och att wid domsätet alt wähl och skickeligen tillgår, och the måhl som thet allmänna bästa eller någons lijf, lem och ähra angå, framför andra företagne och afgjorde, sampt under fullbordan sedan rätteligen stälte blifwa B (i marginalen): Landshöfdingsinstruction de A: o 1687 § 5..
§ 5.
Finna konungz befallningshafwande, att rättwijsan på någon ort lijder meen, och wrångwiseligen förrättas, eller aldehles niderligger: warin the tå skyldige först dommaren ther om warna, och ther thet eij hielper, gifwin tå thet konungz hofrätter till kiänna.
§ 6.
Förenämbde konungz befallningzhafware böra hwar sin B: hwar å sin.&amp;gt; ort inseende hafwa på theras underhafwande och betiente, att&amp;lt; B: betiente så att.
hwar och een af them med flijt och troheet, uthan slem winning, rädhåga, afwund eller illwillia sitt kall och ämbete efftertryckeli [gen] förrätta.
§ 7.
Eij må konungz befallningzhafware sättia andre i sine ställen till ämbetes förrättningar, eller fördrista sig uthur höfdingedömme uthan konungens lof och minne att resa: men ther them å embetes wägnar eller elliest wore angelägit till annan ort reesa; skohla the först hos konungen om någon annan i sine ställen ansökning giöra.
§ 8.
Ingen häradsfogde, ländsman eller andre slijke underbetiente fördriste sig någon uthmätning eller executionsährende af egen myndigheet förrätta, med mindre the ther öfwer först hafwa thera förmäns särskilte bud och befallning.
Undantagne hwad hwarjom och enom elliest till rättelse föreskrifwit och anbefalt är, eller wid tingzbordet them updrages kan att förrätta, och fullföllia.
§ 9.
Så må icke heller någor befallningzhafware och uthsökare fordra betahlning för thes embetes förrättning i allmänne eller andra ährender.
Dock ther någor underbetiente wid förrättningar i eenskylte måhl särdeles beswär och möda hafft: wari tå ingom förbudit något therföre effter egit behag then samma att gifwa.
§ 10.
I lijka måtto böra wähl the betienter, som wid kongl.
slåtzcantzelie eller annorstädes brukas att gå med ährender, antingen någon att upkalla, ingifne skriffter meddehla, eller uthmätning beställa, niuta B: utmätning göra alla niuta.&amp;gt; något för mödan.
Dock skohle parterne ther igenom ingalunda med stoor omkåstning eller dagelig näfwalön&amp;lt; B: näfwagield.
beswäras, uthan effter behag eller wiss ther öfwer giord taxa wid saksens sluut eller början något till them uthgifwas.
Sätter sig någor betiente ther emot, eller snikes effter näfwalön, miste han, tå klagat warder, hwar gång een månads löhning eller mehra, eller straffas med trähäste eller fängelse, effter ty han förtient hafwer.
§ 11.
Inga krigsbetienter högre eller lägre mågo å landet eller i staden till uthmätningsförrättningar brukas, uthan ther konungz befallningzhafware them tarfwar wåld och gensträfwogheet med att styra, som framdehles urskils i det 12 cap.
B (i marginalen): Vid.
K.
M: s bref af d.
27 Nov.
1694..
§ 12.
Ändock att dommare i gemen eij må befatta sig med uthmätning, skall them lijkwähl eij wara förbudit i wisse måhl theras uthslag sielfwe under fullbordan ställa, såsom i stadsens ärendom att uthfordra thet som på thera answar kommer, och elliest ther böter pålägges the dommarens ensak äro, eller i ringa missgierningar, som eij angå lijf, lem eller ähra; iämbwähl i the domsaker för fattige och nödlijdande, som eij gå öfwer 20 daler: ther mågo the i staden genast, när dommen wunnit laga krafft, uthmätningen genom rättens betienter och underhafwande anställa låta, på thet then torfftige, ther saken ringa är, må utan widare kåstnad till sin rät förhielpas.
Men å landet må dommaren slijke ringa måhl genom cronones betienter genast under uthmätning skynda.
§ 13.
Ingen ehoo han är högre eller lägre grijpe konungz befallningshafware eller uthsökiare Orden: » eller uthsökiare » saknas i B.&amp;gt; i ämbete, och pante till sig sielf, eller giöre sig i annars ägendom uthom ägarens willia betahlt, ehuru den förskrifning therom parterne emellan kan giord wara: giör thet någor; skillie tå konungz befallningzhafware honom genast ifrån thet han&amp;lt; B: honom wid det han.
egenwilligt tillgrijpit, eller sielf sig till pantat hafwer, och plickte ther till, then bråtzlige såsom konungz förbudsbrytare, sampt uprätte allan skada som dommaren rättwijst pröfwar.
Dock undantagas här the måhl hwar i lagen sielf någon wiss panträtt, then fordrande tillägger, såsom i hushyra, skiplega och mehr sådant, therom framdehles urskils.
§ 14.
Konungz befallningzhafware skohla ingen som thera handräckning beskedeligen söker, med hårde ord öfwerfara, eller med oförrättad sak, ther then hielpas kan och bör, afwijsa, giör thet någor, tå skall han ther öfwer hoos then kongl.
hofrätten, när behörigen ther öfwer klagat blifwer för alt skadestånd och kåstnad till answars stånda B: när deröfwer behörigen klagat warder för all skada och omkåstnad til swars stånda.
.
§ 15.
Ther emot warda alla trogna och rättsinnige befallningzhafware wid uthsökningswärket under konungz särskilte beskydd tagne, så att ingen, ehoo then wara må, skall sig understå emot them i theras ämbetes förrättningar sig att upsättia, gensträfwigheet bruka, eller med otienliga ord och efftertahl, och spåtska skrifter eller åtbörder, att missfirma eller förolämpa B (i marginalen): Kongl.
Förordn.
dat.
2 [1 Aug.
] 1684., uthan them fastmehra all heder och lydno wijsa, wid konungens onåd.
Stånde och then befallningzhafware fritt, som på föresagde sätt oförswarligen uthi thes ämbete bemötes, een sådan först med tienlige ord, eller ther thet eij hielper, med häcktelse effter saksens beskaffenheet genast att näpsa, men ther förbrytelsen swårare är, then samma i kongl.
hofrätten att angifwa.
Ther skall then som i ty måhl bråtzlig befinnas, icke mindre än then som någon ogrundad och otijdig klagan emot konungz befallningzhafware fördt hafwer, antingen med offentelig afbön, penningeböter eller fängelse beläggas, eller af fiscalen anklagas Orden: » eller al fiscalen anklagas » saknas i B., alt efftersom saken är till och framdehles stadgas — cap.
3 § 19.
§ 16.
Men ther någon af wicktige skiähl och orsaker tilltränger sig öfwer konungz befallningzhafware hoos kongl.
hofrätten att beswära B: någon wichtige — — — orsaker hafwer, öfwer — — — hofrätten sig att beswära.&amp;gt;, effter ty som framdeles uhrskills: ther bör thet och med beskedeligheet och höflige ord skee, och sedan af hofrätten noga skillias, om befallningshafware&amp;lt; B: befallningshafwaren.
af ondo upsåt för egen winning, hat, afwund eller försummelse, någons rätt kränkt eller hindrat hafwer: är thet skedt, tå bör med honom eij genom finger sees.
Men fins han gådt och redeligit upsåth hafft sampt giordt effter bästa förstånd, ther må all otijdig klagan moth thes heder och egen persohn med straff beläggas, fast sielfwa thes gifne uthslag blefwe ändrat.
§ 17.
The som af konungz befallningzhafware i bud och ährende brukas, skohla wara edsworne, beskedelige och höfwiske män, så att the ingen hög eller låg med bittre och afwoge ord eller wåldsame gierningar bemöta, mindre af egen macht och sielftagen myndigheet öfwerskrijda eller efftersättia thet them i hwarje måhl B: det som dem i hwarjehanda måhl.&amp;gt; befalt är, icke heller för snikenheet och winning skull lindra eller uppehålla någons sak: giör thet någor och warder therom tiilwunnin; tå skall konungs befallningzhafware&amp;lt; B: befallningsman.&amp;gt;, som thes förman är, then samma genast på färska gierning, med fängelse eller på annat tienligit sätt näpsa låta, effter som saken är till eller ther then swårare är, till domaren förwijsa: ther må&amp;lt; B: bör.
och then brotzlige allan skada och kåstnad åthergiälda sampt plickta effter lag — cap.
3 § 2 Edsörisbalken.
§ 18.
Men the betienter, som med troo [-] och beskedeligheet sine ämbetes ährender fara, skohla under konungens hägn och beskydd wara.
Tillfogar någor them spott och wanheder, eller brukar mot them oqwädinsord eller med hwarjehanda otijdige gierninger them i thera ämbete öfwerfar och förolämpa B: öfwerfaller och förolämpar.&amp;gt; som icke röre eedsöre effter som sägs i Edzöresbalken, ligge thet alt i tweböter&amp;lt; B (i marginalen): K.
M: ts Res.
de A: o 1691 d.
21 Dec.
.
Men kommer ther wåld uthi med sår, blånad eller blodwijte, straffas tå then thet giorde effter saksens beskaffenheet, som cap.
3 § 2 i Edsöresmålum är stadgat.
§ 19.
Understår sig någor befallningshafware eller thes underhafwande, eller then som å konungz eller andras wägnar någon uthmätningzsak drifwit, att slå under sig någon dehl af thet som till uthmätningz gångit är och androm tillkommer: tå bör then samma tillhållas att framgifwa thet underslagne eller sättia ther redbare borgen före, och sedan anklagas hoos dommaren att ther plickta med penningeböter till een triding af thet han sig underslagit och skadan åther: orkar han eij alt sådant fullgiöra; plickte med fängelse eller sättes ifrån tiensten, alt efftersom saken och omständigheterne äro till.
Cap.
2.
Om the måhl, som under konung befallningzhafware till rätts fullbordan höra.
§ 1.
Konungs befallningshafware äger för all ting ackt therå hafwa, att konungs tillhörige rätt i alla måhl befrämjas, och eij i någor måtto kränkas, minskas eller förswagas må.
Thet är hans yppersta syssla; ty ther konungs rätt lider, ther lider och thet gemena bästa.
§ 2.
God lag är landsens styrka.
Och för then skull skohla konungs befallningshafware hwar på sin ort ther alfwarsam hand öfwer hålla, att konungens lag och stadgar eij motwilleligen öfwerträdas, wanwördas eller undertryckas måge.
Och ther thet spöries, läte tå genom fiscaler och upsyningzmän slijke öfwerträdare för rätterne angifwa och till straff befordra så att uppenbara wåld och orätt, eij nedtystas, eller missgierningar opåtahlte lämbnas måge.
§ 3.
Alt hwad af konunger sielfwom, eller thes embetesmän för then allmänne nyttan skull, ware sig öfwer konungs räntor och ingiälder, eller andre angelägne ährender, till konungz befallningzhafware skiutes, eller af konungs ombudsmän högre eller lägre, sampt fiscaler och andra å ämbetes wägnar, hoos them med skiählom angifwas; thet böra the icke nederlägga uthan till skyndesam fullbordan främja.
§ 4.
Uthi alla the ährender, som från the andra landsorterne genom konungs befallningshafware eller landzhöfdingen Orden: » eller landshöfdingen » saknas i B. inkommer, thet wari sig antingen öfwer allmänne eller enskylte måhl, hwar uthi een then andras handräckning begiärer; wari lag samma.
§ 5.
Och på thet i alla thesse allmänne måhl ther på landsens wällfärd hänger, intet efftersättias, och konungz befallningshafware ther öfwer eij må uppå answar komma: skall hädaneffter så i kongl.
slottzcancelliet i Stockholm som hwario landzcantzelie öfwer slijka allmänne saker een särskilt lista eller dagbok åhrligen hållas, ther i noga anteknas bör, när hwart och ett måhl inkommit, eller ansökningen skedd är, och sedan hwad och huru anstalt ther om giord är; på thet wid effterfrågan sådant genast upwijsas och ther af altijd sees kan, hwem skulden i thet som kunde efftersatt wara, stannar uppå.
§ 6.
Med missgierningzmåhl, som till laga afstraffande hoos konungz befallningzhafware insändas ther om i andra dehlen af thenna balck handlas, wari lag samma.
§ 7.
The enskylte måhl och ährender som under konungz befallningzhafware till fullbordan höra, bestå antingen i laga krafft wundne domar och rätternes uthslag, eller klara skuldbref, handskriffter, rena afhandlingar; gode mäns giorde uthslag, thertill bägge parterne samtyckt och theras sluuth sig uthan förbehåll underkastad; antagne wäxlar eller anwisningar, ricktige och onekeligen underskrefne räckningar och klara förlikningar, eller hwad thet är, ther i genom then ena sig emot then andra förbundit något att giöra eller låta, som tydeligen bewijsas gitter.
Ther i B: derom.
må man hoos konungs befallningshafware angifwa och sin rättz fullbordan sökia.
§ 8.
Thes uthan hörer och under konungz befallningshafware att gifwa sin handräckning, ther någon af wicktige skiähl förordsakas begiära beslag och qwarstad på gäldbundit godz, räntor eller afkomster, eller å annan lösan ägendomb, som then giäldbundne skingra, bortföra eller understicka will; eller att man twingas begiära besättning B: bysättning.
på then gäldenär, som om flyckten misstänkt är, och intet hafwer att widerwåga; eller förbud å annan, at resa af staden, för än han for rättenom swarar eller ställer säkerheet att swara till rätta; eller ther någon i ren och ricktige måhl söker huus- och skiplego, betahlning för kåst och underhåld, eller förtient och betingat löhn, eller i andre slijke måhl, ther man uthan rättegång genast sin ostridige rätt och een reen summa kan upwijsa och skyndesam hielp betarfwar, som och bör föllia i alla thessa förbem [älte] måhl, efter ty öfwer hwarie sak framdehles widare förmähles.
§ 9.
Är någon sak anhängig hoos dommaren, ther må icke konungz befallningshafware påläggia någon att blifwa qwar till saksens uthslag, eller att ställa säkerheet för det parten kunde genom domb winna; med mindre dommaren sielf befallningzhafware therom anlijtar.
Om tredsko och utheblifwandet från rätten wari lag samma.
§ 10.
Understår sig någor egenwilligt een annan i sin besittning att rubba, oroa, eller ther uthur trängia, ther skall konungz befallningshafware een sådan egenwillig wåldsamheet strax förbiuda och afstyra, och samma sak sedan hoos dommaren angifwa.
§ 11.
Antaga eller gifwa wittnesbörder om giorde inteckningar öfwer skuldbref, huus eller iordegods annars ther med må konungs befallningshafware sig eij befatta, uthan thet bör sökias wid ting och rådstugu, ther ägendommen belägen är, och ther menige man bäst kan therom kundskap bekomma.
§ 12.
Eij heller måge konungs befallningshafware blanda sig i the saker, som antingen till sielfwa uthmätningen under the kongl.
borgrätter, krigs, fortifications, artollerie eller ammiralitets rätter; eller omedelbart under konungz collegier höra, med mindre the therom af samma rätter eller collegier för wissa omständigheeter anlijte blifwa.
§ 13.
Men när officerare, soldater eller båtzmän uthi borgläger hemma i landet eller under hemlof, och icke under flygande fahna, i upbud och tåg, krigzbefallning eller i fästninger stadde äro, ther skohla the under landzlagen lyda, och konungz befallningshafware till swars och lydno stånda, thet wari sig för skuld eller brått thera.
Cap.
3.
Huru wid uthmätnings sökiande rätt och ordenteligen förfaras skall.
§ 1.
När någon hoos konungs befallningshafware handräckning söker, står honom wähl fritt genom een kort skrifft sin sak att andraga, hwilken then andra parten genast meddehlas, och wiss dag honom till förklaring förelägges bör, men ingalunda skall them emellan wijdare skrifftwäxling tillåtas, effter som uthmätningssaker uthi all möijelig kortheet till slut bringas böra.
§ 2.
Ställer nu icke then som sökes then sökande innom förelagd dag tillfreds eller möter med swar, och finnes lijkwähl liusliga, att han ther om kundgiord warit; sättie tå konungz befallningzhafware wiss dag till uthsökning och fullbordan af thet som rätteliga sökes, och låte thet then utheblifwande kundgiöras, kommer han än tå eij tillstädes eller wijsar laga förfall, niute tå then sökiande rätt sin, ehwad thes wederpart sig infinner eller eij.
§ 3.
Skulle then som uthmätning sålunda undergått, påstå sig ther igenom wara för när skiedt, stånde honom fritt innom wiss tijd i then kongl.
hofrätten sig ther öfwer beswära, effter som i 6 § af thetta cap.
stadgas.
Men är then som uthmätning fådt, oförmögen eller misstänckter att reesa bort, och begiärar then andra af honom borgen eller qwarstad å thet som uthmätt war, wijsandes sig innom laga tijd sine beswär i hofrätten inlagdt; tå må konungs befallningshafware thet icke heller förwägra.
§ 4.
Kommer then som sökes på förelagdan dag tillstädes och tillstår skulden eller hwad thet är som sökes, men begiärer något anstånd ther med; tå må honom wähl, ther skiählige orsaker så fordra en kort tijd ännu effter hwars och eens saks omständigheeter till fullbordan af sin skyldigheet förunnas, dock så, att then som sitt med rätta söker, icke må till sin skada ther igenom uppehållas, eij heller then tijd förläggias, som i någon domb till betahlning förelagd är, effter som i nästa cap.
stadgas.
§ 5.
Nekar then som fordras, till skulden eller giör ther emot jäf och inwändningar, ther bör konungz befallningzhafware i kortheet, dock noga och med flijt öfwerwäga, om the jäf någon grund och sanning med sig hafwa: finnes thet eij, gånge tå saken till uthmätning.
Men äro ther till goda och strax bewisliga skiähl, tå skiutes saken under dommaren, dock så att ren och ostridig skuld icke uppehållas för thes skuld som jäf är uthi, eij heller thet ricktige mot thet som oricktigt är upgår.
Men för blåtta munjäf eller inkast som strax bewijsas ogrundade wara, må konungz befallningzhafware ingen sak som till honom hörer ifrån sig till dommaren skiuta.
§ 6, Konungs befallningshafware är skyldig gifwa parterne skriffteligit besked när så begiäres, med skiählen å bägge sijdor.
Finner sig någon thera parten ther af missnögd; hafwi tå mackt i then staden hofrätten wistande och uthslaget fallet är, innom nästa 14 dagar effter thet han ther om genom anslag eller elliest fick kundskap, men ther uthslaget å landet eller i andra orter fallit är, innom een månad sine beswär ther emot i hofrätten inläggia.
Försummas thet, hafwi ther å ingen wijdare tahlan, uthan ställes uthslaget under fullbordan.
§ 7.
Men äro beswären i rättan tijd i hofrätten ingifne, tå skohla the med konungs befallningshafware, så wähl som then andra parten meddehlas, och then senare wiss dag till förklaring wid wijte föreläggas, blifwer tå enthera eller bägge med theras swar uthe, skall saken icke thess mindre företagas och effter the skiähl wid handen äro forderligast afgiöras.
§ 8.
Finner nu hofrätten af the inkomne förklaringar eller elliest att parten uthan alt fog mot konungs befallningshafware sig beswärat, tå skall han till åthergäldning af then förorsakade kåstnad, effter ther öffwer inlagd och af hofrätten gillad förteckning, så och till wisse penningeböter dömmas, har han och med otienlige, spotske, eller skimfelige ord konungs befallningshafware angrijpit, plickte som i Rättegångsbalcken, sampt 1 cap.
af thenna balck stadgas.
Men ther han gode skiähl och orsaker hafft, att sökia ändring i thet fallne uthslaget, ther må han och med tåhlamod höras, och frij wara både för kåstnad och böter.
Cap.
4.
Om utmätning på laga krafftwundne dommar.
§ 1.
Hafwer man wunnin domb å annan, ther emot eij är wädiat, eller åtherwinning i Rättegångsbalcken tillåten, tå bör then som tappat, wara sielfmanter till then tijd honom i dommen wid wijte pålagd är sin wederpart att tillfredzställa, giör han thet eij, stånde then som wunnit hafwer, fritt konungs befallningshafware om handräckning att ålijta, och gånge ther uthan uppehåll både domb och thet föresatte wijte till uthmätning: är och någon omkåstnad af then sökiande parten till samma uthmätning giord, som eij stiger öfwer 10 daler sm: t, tå må then effter ingifwen och af konungs befallningshafware gillad anteckning, jämbwähl wid uthmätningen godtgiöras.
Men är stor och märckelig kåstnad ther på anwänd, ther öfwer må han sökia sin wederpart inför dommaren.
§ 2.
Nu påstår then som på wunnin domb sökes, att then i något måhl mörk och annorledes till förstående är, än ansökningen lyder, och wijses ther till god och bewislig grund, eller finner konungz befallningzhafware uthan partens påminnelse, antingen twifwelsmåhl om dommens rätta mening, eller hafwer elliest wicktige orsaker att få dommarens närmare förklaring öfwer een eller annan omständigheet, innan han skrider till fullbordan ther af, hafwi tå mackt ther med så länge innehålla, till thes han sielf eller then sökiande ther om besked hoos dommaren inhämptat, och gånge sedan domen till ofördröjelig fullbordan.
§ 3.
Uthom thet måhl nu sagdt är, skall ingen konungs befallningshafware, mindre någon part sig understå öfwer någon fallin och laga krafftwunnin domb, att giöra fåfänge och ogrundade twifwelsmåhl, uthan hafwe sig then samma till rättesnöre, både hwad tijd och omständigheeterne till thes fullbordan angå, skier thet annorlunda, och blifwer ther igenom någon uthi sin wundne rätt uppehållen; sware then som sådant wåller, för all skada och kåstnad som af drögzmålet tijma.
§ 4.
Påstår then som dommen tappat, och uthmätning undergå bör, antingen att han ther emot nya skiähl upfunnit, eller att i then domb märkelig dombwilla och så kallad nullitet af dommaren begången warit; bewiser och strax, att han ther emot i rättan tijd sine beswär i hofrätten inlagdt, stånde tå hwad the nye skiählen angår, tili konungs benådning allena, att parten sig ther af betiena må, och lämbnas thet senare måhl till kongl.
hofrättens ompröfwande.
Men gånge icke thess mindre i bägge thesse måhl then wundne dommen genast under fullbordan och uthmätning, dock så, att then som wunnit hafwer, ställer borgen för thet han effter dommens lydelse bör lyffta och tillträda, eller lägges ther å qwarstad, alt effter som i Rättegångsbalcker med mehra förmähles.
§ 5.
Nu säger någor, att dom eij wunnit laga krafft, för then orsak att han saken uthi högre rätt eller hoos konungar sielf angifwit, och är hans inlagde skrifft then andra parten till förklaring meddehlt worden, ändock att mot samma domb eij lagligen wädiat är; ther må then som reen domb för sig hafwer eij blifwa i rätt sin uppehållen, uthan konungs befallningshafware domen genast under fullbordan ställa; och bör i ty måhl ingen borgen för thet som uthmätt blifwer ställas.
§ 6.
Hafwer någor wunnit twenne underrätternes dommar, eller een rådstugudomb allena, ther saken i samma rätt först instämbd warit, och sökes ther å fullbordan eller uthmätning; tå bör thet eij wägras, ehwad emot dommen wädiat är, eller eij, men med den åthskillnad, att när wad skedt är, bör then som utmätning söker, borgen ställa för thet han om händer får, eller sättes godset under qwarstad; dock bör thet hwarken skingras eller i penningar wändas, innan saken i öfwerrätten afdömbd blifwer: tapper han ther; tå bör thet uthmätne eller qwarstadde godset ägaren fult åthergifwas; men winner han eller att uthmätning sökes på någon domb ther emot eij wädiat är; gånge tå godset genom uthmätning uthan borgen till then andras fulla betahlning, effter ty som förr ther om sagdt är.
§ 7.
Nu söker någor att hindra dommens fullbordan, effter thet then lyder på flera än honom allena, tillhålla tå konungs befallningshafware hwar före sig rätt att giöra, om the ther å orten tillstädes äro, och dommen eij annars lyder.
Är någon främmande och annorstädes boende; tå uthfordras hans dehl som närwarande är; och gifwes honom som wunnit hafwer, bref till konungs befallningshafware, ther then frånwarande boendes är, att ther af gotse hans uthmätning niuta, men lyder dommen på alla för een och een för alla, ther må på thens gods uthmätning skee som närmast är och ther om sökes.
§ 8.
Nu hafwer then som dommen fullgiöra bör, redo penningar eller lösan ägendomb på then ort dommen fallin är, men är dock i annat lähn sielfwer boende, stånde tå honom fritt som wunnit hafwer, på hwilcken thera orten han sin betahlning sökia will, niuta och ther å uthmätning när then skyldige först rätteligen hörder blifwit, dock att the steg i ackttagas, som öfwer sielfwa laga uthmätningen framdehles stadgas.
§ 9.
Hafwer then som tappat eij uthan fast ägendomb på then orth dommen fallit och bethalningen sökies, och är han sielf annorstädes boende; tå skall han sökias ther han hemwist hafwer, och gånge eij thess fasta ägendomb eller hwad ther till hörer, till uthmätning, så länge han gitter med redo penningar eller löösöhron betahla, som framdehles uhrskills.
Cap.
5.
Om uthmätning på skuldbref, klara förskrifningar och gode mäns giorde uthslag med mehra som ther till hörer.
§ 1.
Nu kommer någor för konungs befallningzhafware med rent skuldbref å annan, och är then föreskrefne tijd till betahlningen redan uthe; gitter tå then, som skuldbrefwet utgaf, eij neka till sin hand och förbindelse, eller finner konungz befallningzhafware att han uthan skiähl och fog ther till nekar; ther bör uthan uppehåll then, som söker, till rätt sin förhielpas, och ther giäldenären treskas, med uthmätning i gotse hans förfaras; ty ther med styrkas allmän redeligheet i handell och wandell, att reen förskrifning och uthfästelse till fullbordan skyndas, och then, som på goda tro andras penningar eller gods niutit, tillhållas uthan drögzmåhl therföre rätt och redo giöra.
§ 2.
Nu nekar then som på skuldbref sökes till sin egen hand, och will sig ther med ifrån betahlningen undanleda; eller beträffas han med annan witterlig och uppenbar osanning eller att någon har förfalskat skuldbref sitt, wäxel eller förskrifning och kan therom genast öfwertygas; gånge tå skulden uthan drögsmåhl under uthmätning, och angifwes then brotzlige i rätten, ther af fiscalen att anklagas, och plickte effter lag som för annat swek och bedrägerij.
§ 3.
Påstår någon sig wara twingad eller wåldförd, låckad eller förled [d] skuldbrefwet att underskrifwa, och hafwa therå tahlat i rättan tijd som lag säger, biuder och nu skiähl och wittne för sig sådant att bewijsa; skiutes tå saken under dommarens ompröfwan, och sändes jämbwähl sielfwa skuldbrefwet till rätten, att thet eij i flera händer komma må, innan om thess ricktigheet först pröfwat blifwer.
§ 4.
Nu är thet skuldbref redan kommit i andre eller tredie hand, eller till flere som hwar af annan thet på goda tro inlöst, och sökes therå uthmätning, wari lag samma; ty hwar [ɔ: hwad] till sin början war krafftlöst, kan i fleras hand eij förbättras, uthan gånge ther hwar till sin man, och plickte then hoos dommaren, som antingen sielf wåld eller swek brukat, eller thess wetande, på swijkfullan skrifft annars penningar sökt, alt effter som lag förmår.
Men i all annor måhl måge ricktige löpande zedlar i hwars hand the uthan swek finnes, genast förnöjas, eller gånge under uthmätning.
§ 5.
Påstår någor skuldbref sitt betahlt hafwa, tå bör han med qwittobref möta, eller wijta, att then skedde betahlning på skuldbrefwet blef antecknat, eller med wittnom och fullom skiählom then samma genast bewijsa.
Sker thet eij, gånge tå saken till uthmätning.
Men gitter han thet fulltyga, plickte then hoos dommaren, som betahlt skuld wätterligen kräfwer, såsom för annat bedrägerij.
§ 6.
Missräkning är ingen betahlning, ehwar then finnes, ther bör then först rättas, och betahlningen sedan ther effter jämkas, med mindre parterne förr om samma missräckning äro förente, och then i andre måhl godgiord är.
§ 7.
Nu är i skuldbrefwet ingen wiss dag till betahlningen satter, och säger then fordrande sig ej kunna låhn sitt längre umbära; ther må och skulden genast betahlas; ty ther ingen dag är föresatt, ther är icke heller någon uthesluten sitt att åtherfordra.
§ 8.
Men gifwer thet skuldbref anledning till längre anstånd; eller äro the penningar till wisse måhl länte, så at låntagaren genom för hastigt åtherfordrande skulle lijda stoor skada och lånet wara honom aldeles onyttigt; tå bör konungz befallningshafware wissan dag föreläggia, effter ty han skiähl finner och sakens omständigheter wid handen gifwa.
Är och wiss ort nämnbder, ther att betahla; blifwe han och ther wid, med mindre parterne ther om annorledes förenas.
§ 9.
Finnes någon förnöijelse i skuldfordring åkommen wara, antingen att then som fordrar, een annan till sin man antagit och för betahlningen godkiendt; eller att annan dag och summa i then skuld å både sijdor bewilliad är; eller kortning mot egna eller tredie mans skuld them emellan förelupit; eller på hwad sätt skulden, ifrån thet han först uthfästes, förwäxlat sin natur och egenskap; ther må konungz befallningzhafware antingen rätta sig effter sidsta förbindelsen, eller ther jäf och grundade twifwelsmåhl infalla; saken till dommaren skiuta.
§ 10.
Ingen sökia annars fordring, med mindre then samma honom antingen genom ägarens namn och anteckning på skuldbrefwet eller genom särskilt fullmackt rätteligen updragen är.
Finnes och skuldbref af twå eller flere med samnad hand uthgifwit wara; ther löses alla the andras förbindelse, när enthera fulleligen skulden betalt.
Fordras sedan af the andra betahlning, wari lag samma, som i 5 § för thetta är stadgat.
§ 11.
Är uthi något skuldbref wiss och med lagen enlig ränta eller interesse uthfäst; hafwi then wid uthmätning lijka rätt med hufwudstohlen B: hufwudgiällden.
.
Finnes eij så mycket gods, att bägge förnöjas kunna, tå betahlas först ränttan eller interesset, och räknas sedan thet som öfwerskiuter på sielfwa hufwudstohlen.
Men finnes uthi skuld omåteligit och olagligit åkrande, eller ränta på räntta; thet må eij till uthmätning gånga, uthan bör åkraren till laga näpst hoos dommaren angifwas.
§ 12.
Nu kan skuldbref med bägges samtycke på thet sätt förnyadt wara, att skiählig upwuxen räntta är till hufwudstohlen slagen; ther må sedan altsamman för hufwudstohl räcknas och förränttas, eij må thet för oloflige ränta på räntta ansees.
§ 13.
Så skall eij heller then winst, som någrom under ett rätt och lagligen slutit kiöp, eller loflig handel uthfäst och förbetingad är, under åker förstås; uthan ther thet sökes, må thet och till fullbordan skyndas.
Ty hwad som genom bägges frijwillige förening i slijke måhl är faststält, thet må eij effter entheras behag sedan lösas, samma lag wari med windsteen af obetahlte wäxlar, och alt hwad ther till hörer blifwer effter wäxelrätt, men winst af bodmerie effter konungens siölag.
§ 14.
Är eij wiss räntta i skuldbrefwet uthfäst ther må then eij heller fordras.
Men är giäldenären wid eller effter förfalledagen om then giäld in för konungs befallningshafware sökter, och har äntå eij betahlt; ther är han till drögzmåhlet wållande, och ty bör han ifrån then tijd han således tilltahlter blifwit, räntto betahla, dock i thet fall räcknas then allenast till een af hwarjo hundrade ringare, än wanlig ränta, som förskrifwin är.
Finnes ther jäf uthi hwad räntan angår, tå utmätes hufwudstohlen, och det twistige förwijses till dommaren, som förr är sagdt.
§ 15.
Nu kan skuldbref oförmodeligen fördärfwas, förläggias eller förloras; will tå then skyldige thet eij förnya eller skulden widerkännas, och fins lijkwähl af ty skuldbrefwet trowärdig och af goda män bekräftad afskrifft, eller kan skulden elliest af book eller bref, wittnenom eller fullom skiählom in för dommaren bewijsas; ther må fördärfwad skrifft förnyas, och then som förlorad är, dödas; och niuta i ty måhl full betahlning, then som skuld sin fulltyga gitter.
3 16.
Söker någor konungz befallningzhafware om handräckning uppå giord förlijkning; tå bör then först, uti saker som för rätten warit, af dommaren, men i andra måhl af bägge parterne, sampt trowärdige wittnen wara bekräfftad, är thet skiedt; wari tå thermed, som med all annor klar förskrifning.
§ 17.
Wid uthmätnings sökiande uppå goda mäns giorde uthslag i någon sak bör tillsees om bägge parterne uthan förbehåll, sak theras under the goda män skutit, och uthfäst sig med theras slut och [ɔ: att] åthnöija.
Finnes thet klarliga, gånge tå uthslaget under uthmätning.
Finnes thet eij tå förwijses saken till dommaren.
§ 18.
Nu sökes arfwingar hoos konungz befallningshafware om död mans giäld, som reen och ostridig är, ehwad then giäld wid arfskiffte bekant war eller icke; ther böra the alla höras, och hwar sin andehl betahla, effter ty som the ärfft hafwa.
Finnes enthera eller flera, theras arf redan förtärdt, innan skulden witterlig blef, och mäckta the eij hwar sin dehl ther af betahla; tå förhålles ther med, som i Erf [da] balkenom stadgas.
Cap.
6.
I hwilko ordning uthmätning skee bör, och om the steg ther wid acktas skohla; så och huru skuld mot skuld må upgå.
§ 1.
All skuld som i redo penningar uthlänt och föreskrifwin är, bör och i samma mynt redbart betahlas, eller, ther eij penningar finnes, med gods och ägendomb, som genast till penningar wändas kunna.
§ 2.
Men är för then skuld wiss underpant i löst eller fast förskrifwin, och löses then eij med redo penningar in, gånge tå panten först under uthmätning: räcker then eij till fullan giäld; tå mätes löösöron hans, ther näst gångande fä, sedan huus, jord och tompt hans, doch att aflinge mätes för arfjord och umägor för sielfwa sätesgården.
Thetta skall hwart effter annat till penningar wändas, när then fordrande så begiärar alt effter ty som skulden stoor är, och öfwer hwart om sig här wijdare stadgas.
§ 3.
Är thet löösöron, som för giäld uthmätes; tå måge the i Stockholm och andorstädes B: och andra städer.
ther offentelige uprop, eller så kallade auctionscamrar inrättade äro, genast tijt föras, och till then mästbiudande föryttras.
§ 4.
Å landet eller i andra städer, ther allmänne uprop till salu eij finnes, skohla the uthmätne löösöron under goda och förfarna mäns wärdering ställas, will then som fordrar, them eij effter thet wärde antaga, tå må genom öppet anslag och aflysning så i staden som nästa socknar, wiss dag och ort af konungs befallningshafware förordnas, ther thesse löösöron till mäst biudande genom utrop försällias B: utrop må försälljas.
.
§ 5.
Wid alle sådane uthrop till mästbiudande, skohla wederbörande å ämbetes wägnar noga upsickt hafwa, att ingens ägendom androm till willies och ägaren till skada, för ett alt för slätt och ringa prijs, eller tå minsta försambling af folck är, föryttras, uthan att ypperste waror sparas, till thess mästa folcket samladt är, bewijses någon skada genom theras egennyttigheet och förwållande som öfwer upropen satte äro, tijmad wara, tå böra the then fult åthergälda, och ther hos plickta hoos dommaren effter lag och saksens beskaffenheet.
§ 6.
Huus, gårdar, ägor och tompter i staden eller å landet som till uthmätning komma, skohla wärderas och upbiudas effter ty som i Jordebalckenom så och uthi nästa capittel stadgas.
Will eij i staden then fordrande samma ägendomb för thet wärde behålla; eller är ägaren med thet ther å satte wärde eij tillfreds; stånde them tå fritt att låta ägendommen under offenteligit uprop till salu komma.
§ 7.
Wid uthmätningen af fast ägendomb, huus, tompt, jord, skog eller wattuwärke, ther ingen wiss underpant förskrifwin är, må wähl then gäldskyldige mackt hafwa, hwad han will af sitt gods på ort B: på then ort.
han sökes, och betahla bör, att föreslå, och i betahlningen upgifwa, dock att thet af then beskaffenheet är, att thet genast wärderas och till penningar wändas kan, och att alt skier effter thet sätt och ordning, som i 2 § af thetta cap.
stadgas.
Så bör ock hwarken löös eller fast ägendomb i oträngdo måhle således genom uthmätning hwart från andro skillias och söndras, att thet som öfwer är blifwer för ägaren onyttigt.
§ 8.
Nu tillbiuder then som för skuld sökes att betahla skuld med skuld, och wijsar sig hoos then som fordrar, eller hoos andra ren fordring hafwa: finner konungs befallningshafware ther uthi intet jäf wara; låta tå skuld med skuld betahlas.
Men fins thet som anbiudas, wara oricktigt, som föruth slättas bör, ther må aldrig thet som oricktigt är, mot thet ricktige i betahlning omslås, eij hellre må någrom som ren fordring å annan hafwer, sådan skuld i betahlning påträngias, som antingen på annan ort står, eller för hwarjehanda orsaker skull swårare är att infordra än thess egen, utan söke ther hwar sin man, och må thet ena för thet andra eij uppehållas.
§ 9.
Finnes någor, som för skuld fordras, döllia eller hoos andra bedrägeligen undansticka sin ägendomb, och kan thet genast bewijsas; swari tå then som intet annat hafwer att widerwåga, med sin person, till des ägendommen åtherställas.
Fins och någon mot goda troo witterligen och till annars förfång then med giäld beswärade ägendommen antingen androm updragit, eller af then skyldige emottagit hafwa, gånge ägendommen genast åter till then som rätt ther till äger, och stämmas B: nämbne.
sedan then thet giordt till rätta att umgiälla hwad lag förmår; straffas och för bedrägerij, om thet ther under finnes.
§ 10.
Wid alla utmäthningar böra konungz befallningshafware noga iackttaga att the måge skee, uthan mehn, hinder eller förfång af then rätt, som någon annan förmedelst underpant, äldre inteckning eller andra laga skiähl och förmåner i then skyldigas ägendomb sig förwärfwat hafwer, alt effter som i Ärfda- och Jordabalcken ther om förmähles.
Cap.
7.
Om wärderingar på fast ägendomb.
§ 1.
Till wärderings förrättande på huus, gårdar, tompter eller ägor i stadenom, eller huus, jord, skog och wattuwärk å landet, som till uthmätning komma, må konungz befallningshafware i staden förordna borgmästare och råd; å landet någre andre förståndige män jämpte häradshöfdingen.
Och tå böra wärderingsmännerne på thet ställe wärderingen sker, först theras eed i bägge parternes närwaro afläggia, att the samma huus, eller iord så wärdera skohla, som hon then tijd pröfwas wärd wara, och the sielfwa then skulle lösa willia, om them så anstodo.
§ 2.
Sedan tagas af them thet som wärderas skall i noga ögnasickte, både till nödwändig bygnad och lägligheet, så och gårdsbruk å landet, åkrar, äng, skog, torp, qwarnar, fiskewattn, uthsäde, ränto och andra förmåner: pröfwas och ther jämpte ägendommens natur och egenskap, om thet är gammalt frälse, kiöpe- eller skattejord ther ifrån stadge stubbe- och sämjejord skillias bör: och när alt sådant noga antecknadt är, och the sins emellan om een wiss summa, hwad thet kan wärdt wara, slutit och öfwerens kommit, skall heela wärderingen under egne händers underskrifft, eller bomerkes undertecknande till konungs befallningshafware insändas, och så frampt parterne med then samma åthnöjas, skall ägendommen ther effter, honom som fordrar, i betalning anslås.
§ 3.
Åthnöjas eij parterne enthera eller bägge med samma wärdering; söke tå then som missnöjder är, ny wärdering i staden eller å landet, effter som i Jordebalcken stadgat finnes.
§ 4.
Är thet bruk, hamrar, hyttor eller annat under bergzrätten lydande; som under uthmätning gå och wärderas skall; skrifwe tå konungz befallningzhafware till kongl.
bergzcollegium, att bergmästaren jämpte andre förståndige bergzmän ther till förordnas må.
Cap.
8.
Om thet som för uthmätningen befrijas bör.
§ 1.
Finnes i thet bo, som uthmätas skall konungs afrad och uthskylder, eller annars mans bewisliga ägendomb, inlags fä, bolags gods, barnepenningar, arf, eller hustrus andehl och gifftorätt, ther skulden af mannens enskijlte brått förgiörelse eller borgen tillkommin är, eller hwad thet wara kan, som sielfwa giäldenären icke tillhörer; thet bör först undantagas och then skyldigas ägendomb allena under uthmätning gånga.
Ty att hwar bör sitt ensammer giälda och ingen annars lått förwärkia.
§ 2.
Sökes uthmätning på then som all sin ägendomb redan till sine skuldfordrande genom offenteligit anslag af rätten, upgifwit, hwilket plägar kallas cessio bonorum; ther må then eij bewillias, med mindre rätten ther saken anhängig är, thet så skiähligt pröfwar.
Samma lag wari om then som effter skedt updrag af sin ägendomb, kommer till bättre willkor, och sökes han sedan för bristen af thet han genom förre updrag eij kunnat betahla.
§ 3.
Nu sitter hyroman i thet huus eller gods, som för skuld Orden: » för skuld » saknas i B. uthmätas skall, och är han eij lagligen uthsagd; tå bör han laga fardag niuta, som lag säger, antingen uthmätning sker eller icke, med mindre parterne sig ther om annorledes förena.
§ 4.
Hafwer then som för giäld sökes intet annat att widerwåga, än löhn sin i konungens tienst; eller hafwer af konungs nåde fådt lijfs, eller behagelig tijds frijheet på något gods, eller wist underhåld eller nåde åhr; stånde tå till konungens behag, om, och huru mycket han ther af till sin skulds afbördande åhrligen gifwa skall.
§ 5.
Hwad som för skuldnären omisteligit är, såsom handtwärkares nödige wärcktyg, ther med han sig och the sina födan förtiena skall, jämbwähl thet som till ett hemmans bruk egenteligen hörer, må icke till uthmätning gånga, uthan aldra sidst, och ther intet annat är att tillgå then fordrande att förnöija med.
Så bör icke heller then fattige genom uthmätning så aldehles uthblottas, att honom thet som till nödige kläder och födan samma tijd aldehles omisteligit är, på een gång ifråntagas, uthan then skuldfordrande i thet måhl till warkundsampt tåhlamod intahlas; med mindre bewisligit woro, att then skuld af egit slöserij, dobbel eller annan odygd tillkommen woro eller att then som fordrar fattigare är än then som sökes.
Cap.
9.
Om beslag och qwarstad på annars ägendomb, bysättning och förbod att reesa.
§ 1.
Kommer någor till konungs befallningshafware och beder, att man må bysättias eller gods under beslag tagas, säges saken eij tåhla något upskåf till rätta, effter fara är, att mannen wicker undan, eller godset stickes af wägen then andras rätt till hinder och skada, biuder och borgen, för thet som ther på föllia kan; finner tå konungz befallningzhafware, att then fordrande thes uthan säkerheet nog för then gäldbundne eller godse hans hafwer, och att thet beslag eller bysättning mehra af ifwer och hämdgirigheet, än för rätta fara sökes, ther må thet icke bewillias, fast borgen ther emot biudes.
Men ther thet Husliga, och med goda skiähl pröfwas, att uthan sådane handräckning, then sökiande märckelig skada i sin rätt komme att lijda, och hade sedan intet att hålla sig wid till sin betahlning; ther bör han och effter sin begiäran handräckning niuta, fast han eij mäcktar borgen therföre ställa, dock att han wid nästa rättegångsdag ther effter, saken hoos dommaren angifwer, eller ther then ren är, och genast under uthmätning hörer, then oförtöfwat hoos konungz befallningzhafware till sluut drijfwer; försummas thet; hafwi tå beslaget eller bysättning intet wijdare bestånd.
§ 2.
Belägges någons räntor eller hyror af huus och gårdar med qwarstad; ther skall konungz befallningzhafware een säker man, eller flere, genast förordna, som the räntor eller hyror richtigt upbära och till saksens slut förwara; eller swara han sielfwer till skadan, om the förskingras eller förnötes.
Om andra under beslag och qwarstad satte inkomster eller hyror af skiepp och fahrkåster, wari lag samma.
§ 3.
Then som i rijket eller thes tillhörige landskaper gods och ägendomb hafwer, må med beslag eller bysättning i skuldsaker icke beswäras.
Men then som intet hafwer att widerwåga, eller ägendomb sin söker hemligen undansticka och sielf will resa bort; han är om flyckene rätteliga misstänckter.
§ 4.
Så må icke heller någors mans ägendomb eller räntor under qwarstad sättias, eller man bysättias för stridige skuld, öfwer then B: deröfwer.
han sig eij undandrager för rätten att swara.
§ 5.
Nu hafwer någon annars mans ägendom inne hoos sig, och lägges ther å af konungs befallningshafware beslag, gifwer han sedan af thet gods eller penningar något till andra uth, innan thet beslag låssas, fylle thå eij allenast af sino, thet han uthan lof uthgaf, uthan plickta och för olydnone till 3 daler af hwart hundrade, effter som summan war stoor till.
Är thet mindre wärdt, som så uthgafs; tå jämkas böterne ther effter.
§ 6.
Finnes then som giäldskyldig är ingenstädes stadeliga wistande, att han för skuld sin rätteliga sökias må men hafwer dock ägendomb på någon ort i rijket; ther må han först offenteligen genom anslag på rättens dör, ther ägendommen belägen är, inkallas.
Kommer han eij till dagh förelagdan, ther må then som ren fordring wijsar; i gotse hans rätt niuta.
Hafwer han eij gods att widerwåga; tå må han både tiltahlas och häfftas på then ort han finnas kan.
§ 7.
Ingen som inrijkes twist med någrom om skuld hafwer, skall utrijkes och på fremmande orter sättia then andras ägendomb under beslag och qwarstad honom och hans handel till skada och misstro: giör thet någor, plickta effter saksens beskaffenheet och omständigheter.
Ther hoos skall och när så begiäres, thet qwarsatte godset genast therifrån låssas, eller ther saken så fordrar, borgen therföre ställas; eller skall then genom wäxel in i rijket dragas, att här stå till theras säkerheet, som winner, alt effter som thet ägaren till minsta skadan länder.
§ 8.
Nu hafwer någon effter sitt påstående niutit bysättning å annan, eller beslag på hans gods, och finnes sedan att han uthan fog och i oträngdo måhl, eller af hämdgirigheet thet begiärdt, eller konungs befallningshafware ther till förledt hafwer; tå bör han till rätta stämmas och ther dömmas, att giälda all skada och omkåstnadt, samt plichta för skimpf och oförrätt, med afbön penningeböter eller fängelse, alt effter som saken och persohnen är till.
§ 9.
Understår sig någor uthan lof att röra eller rubba thet gods, som konungz befallningshafware på ämbetes wägnar under qwarstad satt och med cronomärke teckna låtit; wari tå thet tecknade förfallit under konungen och sättia then bråtzlige af andro sine godse så mycket i stället igien, blifwa och ther hoos af fiscalen anklagad.
Dock skall sig ingen underbetiente understå, uthan uttryckelig befallning af konungs befallningshafware, någons ägendom på sådant sätt att krona, eller cronomärke missbruka, wid hårdt straff tillgiörandes.
§ 10.
Söker någor förbud å androm att resa af stad förr än han giäld betahlat, eller till rätta swarat, thet må eij för bysättning räknas, eij heller någrom wägras, som med skiähl thet begiärar.
Så skall och ingen ther ifrån uhrsäcktas med mindre then samma i konungens ährender far, och konungens befallningshafware pröfwar, att the genom thess qwarhållande märkeligen skulle komma att hindras eller lijda; eller att skulden på annan ort giord är, ther han bofast är och sökias bör.
Reser någor mot thet förbud bort; gånge tå hans ägendomb under uthmätning.
Hafwer han å then ort ingen ägendomb, tå må han sökas ther han then hafwer eller ther han wistande är: plickte och ther till för förbudsbråttet.
§ 11.
Nu will then resa afstad som skyldig är för kåst, husalego, skiplego, eller andra slijka måhl, ther i man genast bör rätt göra.
Behålle tå then fordrande godz hans till sin säkerheet eller hwad han i huus hans med sig infördt, och ther hoos skall han wid wijte förbiudas att resa af staden, innan han then fordrande tillfredzstält, eller ther jäf i saken är, fullmäcktig för sig stält, som för rättenom swara, och thet som honom frånkiännas betahla må, reser han än tå mot samma förbud; tå må han åtherhämptas, ther så skie kan, och för skuld sin rätt giöra: wari och förfallin till wijtet, och plickta för olydna, som förr är sagdt.
Cap.
10.
Om pant och borgom för skuld.
§ 1.
Ingen må i skuldsaker bysättias, äller thess ägendom under beslag och qwarstad tagas, när han gitter för then skuld pant eller borgen ställa till then tijd som konungs befallningshafware förelägger, så skall och när skulden betahlt blifwer, panten så god åthergifwas som then emottogs.
Men går then för skuld under mätning; tagi tå ägaren åther hwad panten mehra giäller än skuld hans: gäller han mindre, fylle bristen af annan sin ägendomb.
§ 2.
Nu skall pant under mätning gånga, och kommer ther annor som säger then sig tillhöra.
Finnes tå att han gifwit sitt lof panten att uthsätta, eller elliest androm then förtrodt, och löses han eij in, från honom som redeliga then om händer fådt; tå förfares med mätning i panten, och förwises sedan hwar att sökia sin man.
§ 3.
Finnes och wid uthmätningen, att löös panter, huus eller jord twenne för skuld är förskrifwin, men ingenthera i händer satt, och fordra the bägge lijka rätt ther till; räcker tå panter till bägges thera betahlning; tagi hwar effter ty han rätteliga fordrar; räcker then eij; niuta första uthmätning then äldsta förskrifning och inteckning på panten äger, och tagi then senare thet som öfwerskiuter.
Fins ther jäf uthi, hwilken thera äldsta och bästa rätt till panten äger, eller att entheras fordring är reen och med domb bekräfftad, then andras hoos dommaren eller andra goda män till sluttande anhängig; tå hwilar uthmätning och panten med thess afkomst sättes under qwarstad till thes dommaren sitt uthslag om förträdet gifwit hafwer.
§ 4.
Är panten någon thera af the fordrande lagligen inrymbd, eller uprichteliga och utan swek i händer stäld; behålla tå then i handom hafwer till thess han ther lagligen uthwunnin blifwer, med mindre att bägge ther af theras fyllnad niuta kunna, som för är sagd.
§ 5.
Emot full pant eller borgen må qwarstad, beslag och bysättning löös giöras, ther eij domb är emot eller grof missgierning bedrifwin, som lijf eller lem angår, therom framdehles uhrskils i andra dehlen af thenna balcker.
§ 6.
Nu är then tijd uthe, som dommaren i thess dom eller konungs befallningshafware giäldenären till betahlningen föresatt hafwer, och biudes ther af honom borgen i ställe för ricktig betahlning; ther må then som borga will, antingen med redo penningar borga, eller honom kort tijd till penningars anskaffande sättias; ty eij må then skuld länge borgas, som genast med redo penningar bör betahlas, blifwer then sökiande till samma tijd eij tillfredsstälter, gånge tå skulden till uthmätning hoos borgaman.
§ 7.
Nu borgar någon för persohn och eij för skuld hans, flyr tå skuldenären undan, och gitter eij borgaman honom, enär så påfordras ställa B: framställa.&amp;gt;; swari tå sielfwer för skulden som sina egna&amp;lt; B: som för sin egen.
.
Kan persohnen ställas, wari tå frij både från skuld och borgan.
§ 8.
Hafwer någor för annars skuld borgat, och äger then som borgades före sielf ägendomb att giälda med; ther gånge aldrig borgemans gods till uthmätning, innan sielfwa giäldenärens ägendomb först gådt i betahlning, så långt then räcker; fylle sedan borgaman bristen af sine gotse.
§ 9.
Nu hafwa borgaman annars skuld som sin egen antagit, och uthfäst till wiss tijd eller på wiss orth betahlning, eller sig med giäldenären lijka ther till förbundit, och sig allom sin rätt och förmåhn uthtryckeligen afsagdt; söka tå skuldfordrande hwilken thera han will, och then honom närmast wid handen är.
§ 10.
Borgaman skall wara bofast man och af the willkor, att han för skulden swara och redo giöra kan, när så påfordras: är therom skiähligt twifwelsmåhl, och will then fordrande honom som anbiudes, för borgen icke godkiänna; tå bör om thess förmögenheet först behörigt witnesbörd inskaffas, och sware emedlertijd skuldnärens persohn, men är borgamannen af the willkor, att han allmänt för god erkiännes, och will än tå then fordrande honom eij antaga, hafwi tå konungs befallningshafware mackt then ensinnigas motwillia att styra, och låta then ombudne borgen för god kiännas.
§ 11.
Nu kan then som för annan gådt i borgen, hafwa någors widerborgen i then saken; ther föllie hwar sin man, och fylle widerborgen hwad af borgemans ägendomb afgår.
§ 12.
Såsom ingen omyndig må erkiännas för borgaman, så må icke heller laggifft hustru uthan mannens underskrifft inför rätten eller konungs befallningshafware, för androm i borgen träda.
Skeer thet uthom rätten; wari ogilt.
Men änckia må med sin ägendomb för androm bårga.
§ 13.
Nu är sielfwa gäldenären bortrester then tijd betahlningen ske borde, eller är på annan ort boende, än ther betahlningen med borgen uthfäst är; tå lägges borgaman wiss tijd före, then frånwarande att inskaffa eller sielf then skuld giälda; kommer then giäldskyldige äntå eij in, eller möter med betahlningen, swari tå borgamans ägendomb, och söke han sedan then han borgat före.
§ 14.
Ingen skuldfordrande må borgaman till högre strängia antingen hwad tijd, ort eller betahlningen angår, än hwad sielfwa giäldenären war plicktig fullborda.
Hafwi och ingen borgaman mackt, sin borgen att upsäija, innan först fullbordas thet han borgat före; med mindre att han till wissan tijd borgen uthfäst, och gitter tå sielfwa skuldnären honom ställa B: och gitter han tå sielfwer skullnähren ställa.
, är och ingen wiss tijd föresatt, men saken lijkwähl i samma stånd som then war tå borgen uthfästes; ther må ingen twingas längre wid then borgen stå, när han af wicktige orsaker then samma lagligen upsäger och skuldnären ställer, uthan tå tillhållas then skyldige annan borgen ställa eller med sin persohn swara, ther saken så fordrar.
§ 15.
Nu hafwa twå eller flere för skuldfordrans betahlning borgat, och sig een för alla och alla för een till answar förbundit; ther söke skuldfordrande, hwilken thera han will för fullom giäldom.
Men är eij borgen sålunda uthfäst, niuta tå borgensmän billig dehlning, att swara hwar för sin andehl.
§ 16.
Dör sielfwa skuldnären under thet tijd han borgen för sin skulds betahlning stält hafwer, swarin tå arfwingar hans för skulden, så långt then dödas ägendomb tillräcker, och betahla borgaman bristen, dör och borgaman then tijd han under borgen står, tå tillhållas hans arfwingar att swara till thet som borgat war, när saken eij är i thet stånd, att the borgan upsäija må, eller att skuldnären sielf eller hans arfwingar eij förmå then skulden giälda.
Dock må hustruens lott och ägendomb för then borgen eij häffta, när hon ther till med mannen eij samtyckt, eller att mannen henne owitterligen samma borgen uthfäst, eller att han påstår sig ther till trugad, förledd eller oskiähligen lockad wara, biuder och ther i skiähl och wittne för sig; tå skiutes saken under dommaren, som förr i slijke måhl sagdt är.
§ 17.
Nu räcker eij skuldnärens redbare ägendomb till fullom giäldom och sökes ther uthmätning för bristen hoos borgaman hans; säger han tå hoos skuldenären wara uthestående skulder, eller anhängige rättegångzsaker, ther af mehra penningar woro att förmoda, och will han skuldäganden the samma i betahlning påträngia: befinner tå konungs befallningshafware thet anbudne eij så ricktigt och redbart wara, att ther af genast penningar giöras må, uthan fordras ther till både tijd och stoor kåstnad; ther må then skuldfordrande, som till wiss tijd om sin betahlning med borgen försäkrad är, eij ther med uppehållas, uthan tå skall honom i borgamans ägendomb uthmätning gifwas, och niuta han sedan giäldenärens rätt i hwad som infordras eller lagligen winnas kan.
Men är then anbudne skulden redbar, och kan genast under uthmätning komma, ther må hon och then fordrande i betahlning anslås effter ty som förr sagdt är.
§ 18.
Är någrom i skuldsaker af hwariehanda orsak pålagt ställa borgen för sin persohn, att han eij undwijka eller bortresa skall, innan han fådt sluut i thet som moth honom sökes och kan han then borgen eij ställa, men biuder sig dock med eed sine i then sak att borga: är han tå af god frägd, och gitter ther hoos eedeligen erhålla, att han hwarken pant eller borgen mäcktar för sig ställa; tå må honom hoos dommaren tillåtas med eed sin emedlertijd borga.
Men ther saken till slut kommin är, och betahlning för reen skuld fordras; ther giäller eij eedelig borgen, med mindre måhlsäganden sielf ther med åthnöjas.
Cap.
11.
Huru bysatt giäldenär födas och ther han eij betahla kan, plickta må.
§ 1.
Then som för skuld bysättes, bör icke under swårt eller nesligit fängelse hållas, uthan under säkert förwar blifwa, till thess han ställer skuldäganden tillfredz, hafwer han och sielf intet till födo och underhåll, kan eij heller genom arbete eller slögder något förtiena; tå bör han af skuldäganden med tre öre om dagen födas, så länge han bysatter är.
t Skeer thet eij, sedan skuldäganden ther om tillsagd är; gifwi tå konungs befallningshafware honom ifrån bysättningen löös.
Men hafwer han sielf bättre förmågo sig att underhålla, än then honom bysättia låtit, eller har lärdt handtwärck, thermed han något förtiena kan, tå bör han sig sielf underhålla.
§ 2.
Nu hafwer then som för ren giäld bysatt är, intet att widerwåga, ther med han betahla kan; söker tå skuldfordrande, att han för skulden arbeta, eller till straff, i skuldtornen häfftas må: ther bör dommaren pröfwa, om then skuld genom hans egit slöserij, dobbel, swek, eller annan odygd tillkommen är, och tå dömmes han ifrån bysättning till någon tijds tienligit arbete, eller fängelse, alt effter som saken och persohnen är till.
Ther skall och dommaren föreläggia, huru mycket han alla dagar af sin skuld genom arbete eller häfftelse må aftiena: niute dock ther under nödtorfftig födo, om han sielf ther till intet äger, som förr är sagdt.
§ 3.
Men befinnes att then bysattes skuld af wådelige eller olyckelige händelser är tillkommen, och hafwer then giäldbundne elliest god loford, att han fördt skickeligit och nöchtert lefwerne; tå må skuldäganden till warkundsamt tåhlamod bewekas, eller B: bewekas, til des den andras wilkohr bättras, eller.
må han sig åthnöija låta, att giäldenären genom thess handtwärck eller slögder honom effter handen tillfredsställer.
Cap.
12.
Huru gensträfwogheet och olydno emot konungs befallningshafwares bud ansees och hämmas bör.
§ 1.
Är någon så obetänkt, att han af arghet och gensträfwogheet antingen icke will fullborda thet honom af konungs befallningshafware befalt är, fast thet i hans förmågo står, eller att han uppenbara olydno emot thes bud och befallningar wijsar; eller stifftar ther emot oroo, eller sielf öfwar wåldsamheet; hafwi tå konungz befallningshafware mackt antingen alla thess gods och räntor att ställa under qwarstad, till thess han fullbordar hwad honom pålagdt är; eller ther han them eij äger, låte thes persohn med häfftelse belägga.
Skulle och någor förspörjas sätta sig till motwärn eller bruka annan wåldsamheet; låta tå konungs befallningshafware uthur nästa fästning eller af then officerare, som närmast wid handen är, gifwa sig bewäpnat manskap så nog som han nödigt finner, then olydna, wåld, eller oro med att stilla, och bod sin att fullborda låta: skohlandes B: som han nödigt hafwer dermed all öppighet och olydno att dämpa sampt bud sitt med eftertryck under fullbordan ställa, skolandes.
then officerare som ther om ansökes, uthan wijdare befallning eller förfrågan hoos sine förmän, genast häruthinnan gå konungens befallningshafware tillhanda, wid tienstens förlust.
Ther effter skohla slijke halsstarrige, gensträfwoge eller motwillige persohner i hofrätten angifwas, att blifwa ther anklagade af fiscalen och plickta effter som lag förmår, och theras brott och gensträfwogheet förtienar.
Cap.
13.
Om böternes dehlning i thenna balck.
The böter, som i thenna balck oskifftade finnes, skohla till treskiftas dehlas, emellan konungen, angifwaren, och konungs befallningshafware.
The skohla och i swenskt silfwermynt betahlas, som all annor laga giäld.
Uthsökningsbalker.
Then andra dehlen.
Rättz fullbordan i brått och missgierningar.
Cap.
1.
Att missgierning eij må nedtystas, uthan then bråtzlige grijpas, fängslas och hoos domaren angifwas.
§ 1.
Såsom genom grofwa laster och missgierningar landsfred förstöres, oskuld förtryckes, och Guds samt konungens lag wanwördas och öfwerträdes; ty har och Gud satt swärdet i konungens hand, land sitt ther med att freda, the fromma att skydda, men wrångwise och ostyrige öfwerträdare, med ifwer och rättwijsa straffa, samt laster och odygder uhr land och rijke sino att ränsa och uthrota.
Och skall förthenskulld sig ingen högre eller lägre understå, grofwa missgierningar, högmåhl eller halssaker att nedtysta, hemligen förlika eller från rättwijst straff skydda, wid konungs högsta onåde.
Och skall then som therom öfwertygat warder, plickta effter som lag förmår och saksens beskaffenhet fordrar.
§ 2.
Så snart någon grof missgierning å landet eller i staden spörjas wara begångin, eller att någon genom öfwerwåld, fredsbrått, slagsmåhl och annat förargelig oliud then allmänna säkerheeten oroar; skall konungs befallningshafware i samma lähn, samt borgmästare och råd i städerne, then bråtzlige å färska gierning gripa och för rätten angifwa låta: är eij tå å landet laga tingstima för handen; skall domaren för then missgierning skuld genast uthom then wanliga tijden ting sammankalla; men i städerne rätten uthan upskof öfwer thet måhl ransaka och dömma, sände och sedan i lifssaker och thes lijkes grofwa måhl dommen med ransakningen under hofrättens skiärskådan innan fullbordan therpå fölljer, alt effter som therom i Rättegångzbalken stadgas.
§ 3.
Såsom emellan adelige persohner wari sig infödde eller främmande, sampt des wederlijkar alla upsåtelige så kallade dueller eller uthmaningar och enwiges slagsmåhl wid hårdt straff förbudne äro, så skola konungs befallningshafware hwar i sitt lähn, så snart någon otwifwelackteligen finnes häruthi saker wara, then samma genast inmana och straxt ther på tillijka med någre rättälskande män af adelen och thes wederlijkar sampt krigsbefählet öfwer thet måhl ransaka; sändandes sedan ransakningen till håfrätten att saken ther af fiscalen till slut drifwas må.
§ 4.
Under den tijd missgierningsmåhl och andra grofwa förbrått under domaren anhängige äro, skohla konungs befallningshafware icke allenast god försorg draga, att the fängzlige säkert förwaras, födo och tillbörlig skiötzel niuta, effter ty som wijdare i thenna balck therom stadgas, uthan och när hofrätten eller annan rätt äskar, att någon således bråtzlig införas och till förhör ställas skall, så laga att allmogen å landet gifwer ther till hwar å sin ort fri skiutz och att then anklagande B: anklagade.
eller bråtzlige wähl förwarat genom lähnet beledsagas hwilket och i nästa lähn skie bör, till thes han fram och åtherkommer.
§ 5.
Ingen må sig understå att taga borgen af then som för missgierning gripen är, ther saken antingen angår lijf eller lem eller att på brått hans annat straff till kroppen egenteligen hörer; förty att ingen then mackt öfwer lif, lem eller kropp sin äger, att han them till straff för annars missgierning upsättia må.
Cap.
2.
Om fängelse och häckten i missgierningar, fångars skiötzell och födo och om fånge rymmer eller släppes löös.
§ 1.
Then som i grofwa missgierningar å färske gierning grijpen är, eller uthan konungs leijdebref effter flere eller mindre åhr fångas, och gierningen eij neka kan, skall fängzlas, och å landet till nästa slått eller fästning föras, och ther i the rum förwaras, hwarest missgierningzmän pläga fångne hållas.
Är han eij sålunda grijpen, tillstår eij heller gierningen, eller är han af högre stånd och wärde; niute tå till des domb faller lindrigare, dock säkert häckte i staden och på landet.
Men i swåra högmålssaker, och ther redan een domb till döden öfwer then bråtzlige fälter är, skall den samma genast från stadz till cronofängsle föras och ther på behörigt sätt förwaras.
§ 2.
Fångahusen skohla å alla orter i rijket så inrättade wara, att män och qwinnor eij sättias tillsammans eller umgänge sins emellan hafwa, som i Edzörsbalcken stadgas.
Så bör och then som öfwer fängelsen mackt och upsyn hafwa, låta them som offtast rensa och rökia, att fångarne af stanck och ohyra eij fortares; jämbwähl dageligen tillsee, att fångehusen med järngaller sampt goda låås och dörar wähl förwarade äro, så att ingen hemlig ypning eller uthbryttning af the fängslige ske kan: försummas thet, eller annan nödig warsamheet och kommer ther igenom någor fånge på flyckten, swarar then som till upsyn och inseende öfwer fångehusen satt war, och plickta som i Edzöresbalken uhrskills, alt effter som thes försummelse och then undkomnes brått eller missgierning warit till.
§ 3.
Understår sig någor fångewaktare eller hoo thet wara må, som fångar till förwar anförtrodde äro, att släppa någon hamligen eller uppenbarligen löös, uthan konungs befallningshafwarens lof och befallning, ehwad thet skeer för winning, skyldskap eller någon annan orsak skuld, låti tå konungs befallningshafwaren then samma i then andras ställe genast fängslas, och sedan må han af domaren till thet straff fällas som i Eedzörsbalken effter hwar sakz beskaffenheet stadgas.
§ 4.
Nu kan någor ogierningsman eller annan som för brått sin i häfftelse sitter, rymma och på flyckten komma, tå häfftes wähl then wackt eller upsyningsman, som fången till förwahr gifwen war, som sagt är, och ransakes sedan i kortheet och huru wijda han eller någon annan ther till wållande warit; men låta dock konungz befallningshafware icke allenast then flyktige genast på alla wägar efftersättia och budkafla ther om till nästa lähn medföras; uthan och på nästa helgadag af alla prädijkestohlar i lähnet effter honom med klara omständigheeter att alla thet förstå och höra måge, lysas.
Så skall och med nästa afgående påst bref till de orter afgå, ther then flycktige förmenes genomresa eller sig uppehålla.
Dock må ingen fånge, sedan han uhr rijket kommen är, i fremmande land fasttagas och åther införes, skier thet skall thensamma tith åther till närmaste stad eller höfdinge B: stad och höfdingedömme.
föras och bewijs ther å tagas.
§ 5.
Med ogierningzmans födo under theras fängelse, förhållas sålunda, att ther han sig sielf nähra kan, ther bör honom eij nähring af androm gifwas.
Hafwer han sielf intet till födo, och är han på någors eenskijlte begiäran i häfftelse satt, men nekar till gierningen tå bör then honom föda som häffta läth med 3 öre om dagen til thes han om saken inför dommaren öfwertygat och dömder warder.
Orkar han eij för egen fattigdom skulld honom föda och kiännes then fängzlige wid gierningen eller han af konungz befallningzhafware å ämbetes wägnar grijpen och fängzlad, niute tå födo sin af the allmänne fångeförtäringzmedlen.
§ 6.
Blifwer fånge siuk i fängelse eller häffte sitt, eller kona som hafwande är, tillstunder födzlotijd, eller hafwer kona spädt barn med sig, tå hon fängzlas; tå bör fångawacktaren ifall nästa fränder eij för handen äro, anbefallas, försorg ther om draga, att then siuka, så wijda skee kan, niuter tienlig förplägning; fostret till doop och christendomb befordras och späda barn skiötzel niuta eller androm till födo i händer sättias.
§ 7.
Fångar böra ingalunda under theras fängelse från Guds ord slutas; uthan ther wisse präster eij äro, ther till af dombcapitelet förordnade, skall någon af the andra prästerne i hwarie ort anbefallas, uthom sina ordentelige sysslor att besökia fångahusen, trösta the bedröfwade och bootfärdige, men the hårdtnackade till sanningen och een rätt omwändelse förmana, jämbwähl så offta skie kan, hålla för them gudstienst och predijkningar; försummas thet; tå skall then ther till förordnade prästen i dombcapitlet angifwas och therföre plickta.
Men them som för enwige och dueller eller för andra brått som eij angå lifwet, häfftade äro, skall effter giörligheten then frijhet effterlåtas, att under säker wackt besökia Herrans huus.
§ 8.
Konungs befallningshafware skall som offtast låta gifwa sig anteckning på alla som i thes lähn fängslade eller under förwar äro; och på thet ingen må länge med fängelse qwälljas, skall han hoos behörig domare om sluut i theras saker påminna låta och åthminstone 3 gånger om åhret een fångelista till hofrätten insända.
Cap.
3.
Huru fånge, som i fängelse döör begrafwas skall och om sielfspillingar.
§ 1.
När grofwa missgierningsmän warda i fängelset döde, såsom Guds och hans helige ordz försmädare, tijdelagare, mördare, grofwa bohlare, kyrkiotiufwar eller the någon annan swår högmåhlssak begådt, och hafwer een sådan antingen tillstådt sin missgierning, eller är genom någon underrättz domb redan till döden dömbd; tå skall konungz befallningshafware genast skarprättaren befalla, then samma uthur fängelse taga, och i galgabacken eller till skogz föran, i något moras nidgrafwa.
Men döör någon i cronones häckte, som begådt dråp, eller annor tiufwerij, rymdt undan regemente eller uhr häckte, eller för hwariehanda ringare måhl hafwer fängzlig sutit; tå må thes kropp af annan ärligit folk handteras, och i kyrkiogård dock i stillheet och eij på wanligit sätt begrafwas.
Hwilket konungs befallningshafware uthan wijdare förfrågan hoos rätten och uthan uppskof skall wärkställa låta, på det the öfrige fångar af den döda kroppens stank eij må i theras fängelse beswäras.
§ 2.
Med theras kroppar, som in- eller uthom fängelse sig sielfwa lifwet afhendt, hwilka kallas sielfspillingar, förfares som i Högmåhlom i 18 cap.
stadgat är.
Men på thet med deras begrafningar som uthom fängelse sig sielfwom om lifwet brackt, tijden icke för långt utdragas må; skall domaren i orten genast öfwer thet måhl ransaka och utan wijdare förfrågan hoos hofrätten ther öfwer thes uthslag gifwa, sampt thet samma uthan drögsmåhl wärkställa låta.
§ 3.
Blifwer någon i enwigeskamp dödat, tå må han wähl i kyrkiogård, men uthan wanliga ceremonier begrafwas, om dråparen i enwigzkamp, som effter domb kommer att mista lifwet, wari lag samma.
§ 4.
Finnes antingen mördade barn eller andra persohner genom wåldsam hand afdagatagne, tå skall konungs befallningshafware ther rätten eij så när är, theras döda kroppar af tienlige persohner först besicktiga låta innan the begrafwas och therom wittnesbörd i rätten insända.
Med theras begrafning förhålles effter Kyrkiolagen.
Cap.
4.
Om domars fullbordan i hals- och lijfssaker.
§ 1.
Nu är missgierningsman till döden dömd och domen under konungz befallningzhafware till fullbordan skutit, låte han tå genast antingen then bråtzlige för sig komma, eller domen i fängelset honom af någon beskedelig betiente föreläsa, med alfwarlig förmaning sig wähl och christeligen till döden bereda, hwilket och genom prästen ther han så när wid handen är, skee bör; tå skall och honom som dömbder är wiss dag föreläggias sitt straff att undergå och ther på prästen ansäijes, honom emedlertijd flijtigt i fängelse besökia, med Guds ord trösta och från hårdnackenheet omwända.
§ 2.
Konungs befallningshafware skall och sedan skarprättaren säija låta både thet straff fången är dömbder till; som och dagen till thes fullbordan, så lagandes att hwad ther till behöfwes alt i rättan tijd honom anskaffas.
§ 3.
Till fångar som på lifwet sittia eller till döden dömbde äro, bör ingalunda allehanda löst folck otijdigt, och särdeles om nätterne insläppas; mindre i fängelse swalg och fyllerij, dobbel, slämpt och ogudaktigt snack tillåtas: ther på fångawaktare noga acht hafwa, och slijkt owäsende tijdigt tillkännagifwa böra: men så bör dock then fängsligas hustro, man eller nästa anförwanter icke wägras i rättan tijd honom eller henne besökia, allenast the icke med then fångne allena lämbnas eller ther igenom tillfälle gifwas, honom på flyckten att skaffa.
§ 4.
Dagen förr än fången till lifsstraffet uthledes, bör konungs befallningshafware genom någon beskedelig betiente så wäl som genom prästen honom åther förmahna låta, sig till andra dagen wähl bereda och färdig hålla, ther hoos skall om spetzgården eller annan säkert anstalt B: om spetsgård eller annan säker wacht anstalt.
giöras och ännu een präst eller flere som ther skickeligast är, antydas, fången till rättareplatzen att föllia och med Guds ord trösta.
Nekar någon präst thertill, tå bör han i dombcapitlet angifwas och alfwarligen därföre näpsas.
§ 5.
Fångar böra klåckan 9 förmiddagen till rättareplatzen med säker och behörig wackt uthföras sedan the först af prästerne med böner och andäcktige psalmer till döden beredde och med Herrans Nattward bespijsade blifwit.
Ther skola och prästerne honom som uthföres ledsaga, och under wägen så wähl som på platzen trösteligen tilltahla.
Så skall och then som öfwer wackten satt, eller elliest till styrsell och wärkställigheet af thenna afrättning B: förrättning.&amp;gt; är förordnat (hwartill konungs befallningshafware wederbörande betiente bruka bör) noga akt ther på hafwa, att fången under wägen eller platzen&amp;lt; B: eller på platsen.
genom folcketz tillop och trängsell hwarken undkommer eller hinder och meen i sin beredelse lider.
Sedan skall dommen af then, som ther till satt är, öfwerliudt på rättareplatzen afläsas och tå bönen förrättat och een psalm eller flere siungin är, samt fången af prästen styrkt och tröstat är, thes straff utan långsampt uppehåld ställas under fullbordan.
Ther och när någon warit dömbd allenast att halshuggas och i hiähl skiutas, skall kroppen på rättare platzen af skarprättaren genast nedgrafwas, med mindre honom i domen kyrkiogård förundt är.
§ 6.
Then persohnen, som till dödzstraffet uthledes, må wähl tillåtas med någon styrkiande dryck sig att wederqwecka, ther han så begiärer; men så skohla dock the som till wackt öfwer honom satte äro, noga tillse, att thermed intet missbruk skier, eller att han med starka drycker i fängelset eller under wägen så öfwerlastas, att han oskickelig blifwer sig med andakt till döden bereda, skier thet; plickta tå then med een månadz sold, som till inseende ther öfwer satt är.
§ 7.
Nu kan then som dödzstraffet effter dom undergå skall wijsa sig gensträfwig och hårdnackat wid uthledandet, eller å rätteplatzen och will han hwarken till döden sig bereda, Herrans Nattward undfå eller straffet godwilligt undergå, achtandes ther i hwarken befallning eller prästernes förmaning; ther må för theras hårdnackenheet skull straffetz fullbordan icke upskiutas, med mindre konungs befallningshafware thes wicktigare skiähl och orsaker finner sig ther öfwer på behörig ort, först att förfråga; såsom ther ny bekiännelse giöres om någon grofware missgierning, än then han redan bekiendt, eller om fleres dehlacktigheet i then gierning han nu bör lijda före; eller andra sådane särdehles omständigheter, som fordra något upskof med domens fullbordan.
Finnes thet eij, tå må ingen som effter domb till dödzstraff uthledd är eller uthledas bör, niuta något anstånd eller försköning.
§ 8.
Nu finnes fängslad kona som till döden uthföras skall, hafwande wara, eller annan fånge så illa siuk, att han eij kan till döden rätteliga beredas, tå innehålles straffet, med then förra till 6 weckor effter födzlen, med then senare till thes med honom något bättre blifwer; dock att sådant genast af konungs befallningshafware, på behörig ort angifwas.
§ 9.
Förefaller elliest wid afrättningen något oförmodeligit fehl eller hinder, såsom ther rep brister, när någon uphängas, och faller tiufwer med lif neder uhr galgen, eller att skarprättaren eij giör första gång dödeligit hugg; eller skåtten eij rätt träffa then som i hiäl skiutas skall; eller kona tigger lif för man eller man för kona till att äckta hwarannan; eller hwad thet wara kan: tå bör therföre lifsstraffet hwarken efftergifwas eller upskiutas, uthan ställas domen lijka fult under fullbordan.
§ 10.
När dommar i lifssaker på sätt som förr är sagt, fullkomnade äro; skall konungs befallningshafware hofrätten tijdeligen kundgiöra.
Cap.
5.
Om skarprättaren.
§ 1.
Till skarprättare skohla sådane persohner antagas, som thenna förrättning lärdt och med beskedeligheet förestå kunna.
Och som thetta ämbete ärligit är; så skall och skarprättare med sin hustro och barn, hwarken stängias frän ärligit folckz umgänge eller thes stånd i någro måtto för neesligit ansees, effter som the och härmed warda i konungens beskydd tagne.
Giör någor häremot eller them för theras embete förwijtar, eller skimfar, plickta såsom een konungs förbudsbrytare.
§ 2.
Begår skarprättaren wid någon fånges aflijfwande märckelig fehlacktigheet, antingen af oförstånd eller genom fyllerij och dryckenskap; så att han gifwer flere hugg än han borde, eller hugger eij på rätta stället ther af syndarens qwal formeras, tå bör konungs befallningshafware låta honom för rätten komma och ther med straff beläggias, alt effter som thes fehl och upsåth pröfwas warit hafwa.
§ 3.
Men understår sig elliest någon, ehoo then wara må, af sielftagen myndigheet att öfwerfalla skarprättaren eller thes folck, på rättareplatsen, eller annorstädes, antingen af öfwermod eller för begångne fehl i theras förrättning kasta stenar på them, eller med hugg och slag förföllia; ehwad thet är een eller flere, ther hafwa brutit konungz eedsöre, och ther dödzslag gifwit är, straffas och så till lifwet.
Cap.
6.
Om rättz fullbordan, ther någor är dömbder att plichta till kroppen med gatulopp, hudstrykande wid stock eller stupo, fängelse eller annat slijkt.
§ 1.
I alla förbrått och ringare missgierningar, som eij angå lif eller lem, hafwe domaren mackt straffet genast under fullbordan bringa låta, ehwad den brotzlige är dömbd till gatulopp, rijsslitande eller fängelse; med mindre att beswären där emoth i högre rätt in@1 B: (i marginalen): Kongl.
Maj: ts bref af den 5 Jan.
1699. lagde äro.
Å landet låter och domaren wid tingzbordet sådane straff gienast effter domen, gienom närwarande cronobetienter ställas under fullbordan.
§ 2.
Ther någor ogierningzman effter domb kommer att hudstrykias af skarprättaren wid stupona eller kåken eller med brännemärke straffas, ther bör han och ährelös wara, och staden, härad eller landet rymma, effter ty som domen lyder, tå skall och skarprättaren honom gienast uthdrijfwa.
Kommer han sedan uthan lof; låte konungs befallningshafware honom grijpa och i rätten angifwa, ther han med straff effter lag beläggias bör.
§ 3.
Rijsslijtande wid ståck eller påhle, slag med spöö eller hudstrykande wid tings eller rådstugudören, böra icke förrättas af skarprättaren, uthan af profossen eller andra wisse personer, som i staden eller på landet där till satte äro.
§ 4.
Wid gatulopp förhållas, som i Tiufwabalckers 1 capitle stadgas, och brukas där till i landet B: å landet.
allmogen, under någon cronobetientz styrsell och befallning.
§ 5.
Men dömmes någon soldat, som i borgläger ligger, till gatulopp tå bör thet af soldater wid nästa möte förrättas.
I städerne ther stadzwackt är, brukas then ther till; är där ingen wackt, och kunna ther gatulopp eij annars wärkställas; må then bråtzlige i det ställe af profossen för rådstugudören med så många slag af spöö straffas, som moth gatuloppen swara kunna; hwilka således skola räknade blifwa, att för första gatuloppet skier straffet med 4 par spöö, för det andra med 2 par, men för hwart af de öfrige gatuloppen ökas straffet med 1 par spöö, så att det högst kommer till 13 par, 3 slag af hwart paret.
§ 6.
Then som befallning fådt öfwer gatuloppens eller risslijtandes wärkställande skall noga tillsee, att hwarken omåtelig tucktan skier, ther af then bråtzlige kan komma om lifwet, såsom ther han swag och siuklig, eller kona hafwande är, icke heller något otijdigt skonsmåhl i straffet föröfwas.
Finnes och någon som antingen andra hindrar, eller sielf wägrar att tuckta then som igienom löper, eller med spöö eller rijs straffas skall, tå bör then samma på färska gierning med spöö näpsas effter domarens godtfinnande och saksens beskaffenhet.
§ 7.
Högsta gatulopp är nijo gånger, med flere må ingen beläggias; the böra och effter saksens beskaffenheet och persohnens kraffter sålunda jämkas, att när the förmehras och stegras, ther må ett gienomlöpande fram och tillbakars, icke räknas för ett, uthan 2: ne gatulopp.
Ingen qwinna må och för brått sin till mehr än 13 par rijs dömmas.
§ 8.
Skall domens fullbordan skie på een eller flere lijka dehlacktige tiufwar, som sakfälte äre att betahla tiufnaden och thes tredubbla wärde, och mäckta the intet ther af giälda; straffas tå hwar och een till kroppen effter stöldens fulla wärde, men icke för then tredubbla återgieldningen, effter som i Tiufwabalken stadgas: ty eij må straff eller åthergieldning them emellan fördehlas, ther alla i stölden lijka dehlacktige äro.
§ 9.
Nu kan enthera af them som i tiufnad lijka dehlacktige äro, betahla stöldens wärde, och thertill det tredubbla; tå tages thet uth hoos hwilken som thet giälda kan, och the öfrige straffas till kroppen effter stöldens enckla wärde, allena betahlas B: enkla wärde, kan eij utan stöldens wärde allena betahlas.
och icke thet tredubbla, tå tages och thet fult uth, hoos then thet giälda kan och straffes de sedan alla lijka effter stöldens enckla wärde till kroppen, ty stöld bör åthergällas och straff där till antingen i godtse med tredubbelt eller till kropp mot heela stöldens enckla wärde.
Med tiufwars kyrckioplickt förhålles som i Tiufwabalckens 1 cap.
och sidsta § stadgas.
§ 10.
Skiutes någon domb under konungens befallningshafware till fullbordan, ther then brotzlige är dömbd till rijsslijtande eller gatulopp och ther hoos till långwarigt fängelse eller arbete på ett eller flere åhr eller heela sin lifstijd, ther går gatulopp eller rijsslijtande föruth.
och kyrkioplickten ther näst, men fängelse eller arbetet föllier therpå.
§ 11.
Är någor för grofwe brott dömbd till gatulopp eller rijsslijtande på flere ställen än ett eller mehra än på een tijd allena; giöres tå så långt anstånd emellan hwarie gång, att fången af the förra slag bättras, och the andre sedan uthålla kan.
§ 12.
Är någon dömbd till fängelse på wattn och bröd, tå bör honom under samma tijd intet annat till födo gifwas: skeer thet; plickta then som till wackt och inseende ther öfwer satt är, med een månads såld och åtta dagars fängelse på wattn och bröd.
Giör thet någon annan så lönliga, att wackten thet eij weta kan, straffas som i Edzörom sägs i sidsta cap.
och 3 §.
§ 13.
Nu kan någor för brått sin till wissa böter sakfälter wara och sökes han therom hoos konungs befallningshafware, men finnes att han intet äger att giälda med; tå må wähl konungs befallningzhafware sig om hans persohn försäkra, men domaren sedan underställa hwad plickt den oförmögne moth böterne undgå B: undergå.
skall antingen arbete, fängelse, eller annat straff, hwilket dommaren och moth böter hans jämka bör, effter som saken och persohnen är till; och ställes tå sedan thes uthslag under fullbordan.
§ 14.
Samma lag wari, ther bonde, soldat eller båtzman, som i borgläger liggia till böter som stiga öfwer 8 daler dömbde äro, och finner konungz befallningshafware att bonde eij uthan hemmanets skada och ödesmål, soldat och båtzman eij uthan brist på födo och nähring böterne erläggia kunna; är tå i domen eij uthsatt huru straffet till kroppen ther emot jämkas skall, ther skiutes then sak under domaren, som förr är sagt, men stiga the pålagde böter under åtta daler gånge tå thermed som i Tiufwabalkens 10 cap.
stadgas.
§ 15.
Kan någor, som till böter sakfälter är, them skadelöst betahla, men will heldre till fängelse eller till kroppen plickta; ther bör honom wahlet icke lämbnas, uthan böterne af godtse hans, fult uthmätas.
Nu orkar han eij fullom botum, uthan tillbiuder een dehl med penningar giälda och för bristen med kroppen plickta; kan han tå uthan sin eller andras skada then anbudne dehlen ärläggia, thet må honom eij wägras, och plickta sedan för bristen med krop sin.
Nu mäcktar han wähl uthan skada någon dehl af böterne i penningar ärläggia, men will thet eij, effter han eij kan alt samman giälda uthan erbiuder för heela summan lijda till kroppen; ther hafwi han wahlet, och bör han i ty måhl eij till penningar twingas.
§ 16.
Är någon dömbd till arbete på wiss tijd, och weth eij konungs befallningshafware något cronoarbete i dy lähn att tillgå; tå må han sig å behörig ort förfråga om arbetet af then orsak, må kunna i annat straff förbytas, och på hwad sätt det skie skall.
RÄTTEGÅNGSBALKEN II.
Förslag till Rättegångsbalk 1717.
Rättegångsbalker.
1 Capitel.
Om domares ämbete och plicht.
§ 1.
Domare skola wara gudfruchtige och redelige, förståndige och beskedelige män, som sanning och rättwisa älska, och utan afseende på gunst och wänskap, nytta och winning, så wäl then fattige som then rika, med tålamod höra och till rätt förhielpa.
§ 2.
Lag är dommarens rättesnöre, therföre skal han icke döma efter egit godtyckio, utan effter lag och stadgar, samt landsens skäliga sedwänja: ther ock något mål förekommer som är mörkt eller swårt at genast utreda, må han saklöst thet upskiuta til thes han sig wäl betänkt och omhugsat.
Men skulle ingen effterrättelse i lagen finnas; tå bör han sig theröfwer förfråga, innan dommen afsäijes.
§ 3.
Hwilken domare antingen af grof wårdslöshet, eller märkeligit oförstånd hafwer fält orätt dom, then anklages af fiscalen, och warde dömd ifrån tiensten, samt upfylle allan skada.
Giör han thet upsåteligen och af arga list, eller för mutor och winning, skal han jämwäl med annan plicht beläggas, och muta wari förfallen till the fattiga.
§ 4.
Ingen domare tilträde domsätet, förr än han domareeden aflagt, effter thet sätt som nu inrättat är, eller af konungen framdeles inrättas kan.
§ 5.
Utan låf och tilstånd må ingen domare, wid tienstens förlust, låta then förrättas utaf någon annan i sitt ställe.
Icke eller må han utan låf resa ifrån then stad och landsort, ther han sitt domsäte hafwer, och ther han bo och wistas bör.
Giör thet någor, och theröfwer klagas; miste första gången tre månaders lön, andra gången dubbelt, och tredie gången tiensten.
2 Capitel.
Om rätter och domstolar, och hwad mål till them höra.
§ 1.
Första underrätt å landet är häradstingsrätt; hwilken i hwarjo härade af häradshöfdingen, jämte tolf män af allmogen, som häradsnämd kallas, bör å rättan tingsstad, på det sätt, och the tider hållas, som i nästa capitel stadgas.
§ 2.
Under häradsting lyda alla ä landet upkommande twistiga mål, the undantagna, som till annan rätt, effter lag och konungens särskilta förordning lyda.
Thenne häradsrätt skal inga saker ifrån sig skiuta, som ther uptagas böra; utan them efter beskaffenheten afdöma; och uti swåra brott och missgärningsmål, ransakningen jämte domen, ehwad then anklagade blifwer friad eller fälder, til hofrätten öfwersända, innan then ställes under fullbordan.
Men om the mål som sielfspillingar angå, skal underdomaren, så snart thet hos honom angifwes, ransaka och döma samt utslaget genast wärkställa låta, och sedan med sin berättelse therom til hofrätten inkomma.
§ 3.
Ther näst är lagmansrätt; tijt höra allenast the mål, som ifrån häradstinget lagwadde äro.
Eij må ther någon sak instämmas, som icke först wid häradsrätten afgiord är.
§ 4.
I städerna äro cämnärs- och rådstugurätt, eller i the mindre städer rådstugurätt allena.
Ther inga cämnärsrätter äro, skola alla uti staden förekommande twistiga mål uptagas i rådstugurätten: hwarest jämwäl i grofwa brott och missgärningsmål ransakas skal, och sedan thermed förhållas, som om häradsrätten sagt är.
§ 5.
I the städer ther cämnärsrätt är instämmes och afdömes alle emellan borgerskapet, och andra i staden wistande eller boende, stridige rättegångssaker, ehwad namn the hafwa kunna, förutan wäxel- och siörättssaker, sam [t] till andra rätter hörande mål, som framdeles stadgas.
Men lifssaker skola ther allenast ransakas, och icke dömas; utan ransakningen til rådstugurätten insändas.
§ 6.
Rådstugurätten består af borgmästare och rådmän, hwilka skola hålla tre ordenteliga rådstugudagar i hwarje weka, som äro måndagen, onsdagen och lögerdagen; ther uptages alla under them från cämnärsrätten lagwadde rättegångssaker, så ock the mål, hwilka genom klageskrift, antingen öfwer stadsens collegier, eller öfwer cämnärsrätten inkomma; ther skola jemwäl lifssaker skärskådas och afdömas, och sedan hofrättens ompröfwande underställas, på lika sätt som i 2 och 4 §§ förmält är.
§ 7.
I rådstugurätterne instämmes alla i staden förekommande twistige wäxel- och siörättssaker, så wäl som the mål, hwilka arf och förmynderskap angå, emellan them, som under stadsrätt lyda, och ther ingen särskilt förmyndarecammar är inrättad.
§ 8.
Under förenämda lands- och stadsrätter höra jemwäl krigsbetiente, med krigsfolket, när the stadde äro uti borgläger och qwarter hemma i landet, eller under hemlåf, och icke under flygande fana, eller i upbåd och tåg, krigsbefallning eller fästningar.
§ 9.
Upbud och inteckningar skola ske wid the domstolar, ther man bästa effterrättelse therom hafwa kan; å landet på häradsting, och i städerne inför rådstugurätten, alt som ägendomen ther under belägen är: dock att then som intekning å annars ägendom bekommer, pålägges sådant ägaren straxt at kundgiöra.
Om upbud skils widare i Jordabalker.
§ 10.
Försumma domare laga tings- och rättegångsdagar, böte cämnärsrätt tiugu daler, häradshöfdingen samt borgmästare och råd trettio daler, och lagman sextio daler för hwar gång the låta rätten nederligga, med mindre ther til laga förfall wises.
§ 11.
Till hofrätterna höra: 1.
Alla lagwadda mål från lagmanseller rådstufwurätter, när summan stiger til thet wärde, at efter hwarie stads och landsorts särskilta rättighet wädias må.
2: dra: The beswär, som öfwer underdomarens, domcapitlets, eller konungs befallningshafwandes fälta utslag inkomma, alt som i thenna balk samt i Kyrkiolagen och i Utsökningsbalken widare om hwart för sig stadgat finnes.
3: de: The saker som angå någon grof upsåtelig försmädelse emot Gud och hans heliga namn, sedan theröfwer först i underrätten ransakat är.
Men alla the högmål som röra konungens höghet och wälde, såsom stämplingar emot konungen sielf, thes kongl.
hus, eller thes höga macht och myndighet, landsförräderier, rådslag med fienden, swåra förbrott emot konungens råd, med flera sådana mål, the skola af hofrätten både uptagas, ransakas och dömmas.
4: de: Alla the mål, som utaf konungen sielf therunder skiutes, eller konungens rättigheter och förmåner angå.
5: te: Twister om arf efter adel och frälsemän, så och när någor af adelen sin ägendom, genom offenteligit anslag, til sina skuldfordrande wil updraga, eller enthera makan söker at skillja sin ägendom i bo, från betalningen af then andras enskijlta gäld.
Men i alla andra mål bör ridderskapet och adelen swara å ting och wid stadsrätterne.
6: te: Alla under hofrätten lydande domstolar skola theras domböcker tijt årligen på wiss tid insända; Stockholms stad nästa åhret ther efter uti december månad; men alla the öfriga så lagmans- och rådstugu- som härads- och cämnärsrätter innan slutet af september; eller böten för hwarje gång thet försummas tiugu daler.
Rådstugurätten skal jämwäl alla hos them skedda inteckningar och upbud månadtligen; men häradsrätten en månad efter tingens slut uti hofrätten ingifwa: sker thet eij; tå botes för hwar dag the längre uteblifwa, en daler.
Ther och någor upsåtligen och af tredsko sådant försummar, skal han thesutan af fiscalen tiltalas.
§ 12.
Hwad omröstandet i rätterna angår, samt förfrågningar och berättelser, med hwad mera, som til inbördes skick och ordning i rätterna länder, therutinnan böra förenämda rätter och domstolar, så wäl som konungens collegier, krigs- och siörätter, borg- eller slotsrätter, om hwilka här icke egenteligen handlas, aldeles rätta sig efter konungens särskilta stadgar och förordningar.
§ 13.
Hwad så nedrigare, som högre rätter och domstolar sluta och dömma, thet skal fast stånda och under fullbordan gånga, med mindre laga wad, eller sådana klagemål i rättan tid theremot inläggas, som framdeles förmäles.
Bryter eller qwäljer någor på annat sätt häradsdom eller cämnärsrättens, böte fem daler, för lagmans- eller rådstugurättens dom tijo daler; för hofrätts eller annan öfwerrätts dom etthundrade daler.
Dommaren warder ock under konungens beskydd tagen, så att eho som honom på ett eller annat sätt sidwördar, förolämpar, eller med trug och wåldsamheter bemöter, skal wara til thet straff förfallen, som lag förmår.
§ 14.
Understår sig någor, ther ting och rättegång hålles, antingen för sittiande rätt, eller nähr ther in til, giöra märkeligit oliud, föröfwa slagsmål, blåtta wärjan, eller hwad thet är, som rätten til föracht, hinder eller sidwördnad länder, tå skal sådant genast af samma rätt uptagas och afdömas.
§ 15.
I synnerhet skola konungens domhafwande, hofrätterne och andra öfwerrätter, med tilbörlig heder och wördnad af allom bemötas; och hwad ther dömes, thet skal fast stånda, och eij återgånga, theremot må ingen wädia.
§ 16.
Will någor sökia konungens justitiæ revision; giöre thet inom åttonde dagen til klockan tolf förmiddagen, sedan domen eller utslaget i öfwerrätten utföll, och insättie ther hos genast i rätten twåhundrade daler, uti redbara penningar, eller ther the eij finnas, i sölfwer och guldpant.
Men revisions och wrångoederne, måge icke fordras, med mindre konungen finner skiäligt, them at påläggia.
Uti alt öfrigit skola parterne rätta sig, efter the stadgar som konungen theröfwer särskilt författa låtit, eller widare theröfwer författa kan.
§ 17.
Nu kan någor hafwa laga jäf mot then dommare, ther saken anhängig är, antingen för skyldskap och swågerskap, hwilket dock icke bör sträckia sig widare än til syskonebarn; eller ock för owänskap och widerdelo; eller att han förr i samma sak i underrätten dömt; eller af hwad laglig orsak thet elljest wara kan: tå böra samma jäf med beskedelighet föreställas, hälst hos sielfwa domaren särskilt, och icke straxt offenteligen in för rätten.
Dommaren bör ock sielfmanter hålla sig ifrån saken, och eij theröfwer sittia, när han wäl och märker laga jäf emot sig wara.
Then som annorlunda eller obefogad någon bisittiare i underrätterna jäfwar; böte ifrån tijo til tiugu daler; och i öfwerrätterna etthundrade daler: men understår sig någor at utan skäl jäfwa någon af konungens råd, böte twåtusende daler till the fattiga.
3 Capitlet.
Huru ting inn- eller utom laga tid hållas skola.
§ 1.
Härads- och lagmansting skola på wissa tider hållas; thet förra tre gånger om åhret: wid Nyåhrs- Wallborgs- och Michelstiden.
Thet senare i augusti eller september månad, när lägligast faller.
§ 2.
Lagmän och häradshöfdingar skola hwar gång förut gifwa landshöfdingen tilkänna, til hwilken dag the ärna tinget anställa, och efter undfånget swar sielfwe och under theras egna namn tingen så långt förut lysa låta, at parterne tid och rådrum hafwa kunna, stämningarna uttaga, och hwar sin wederpart tilställa, på sätt, som i nästa capitel förmält warder: therföre skola ock häradstingen hwar gång twå månader, och lagmänstingen tre månader förut, af predikostolarne förkunnas; hwarutinnan häradsfogdarne böra gå domaren tilhanda.
§ 3.
Domaren skal wid tinget, efter föregången gudstienst, sakerna i then ordning företaga, at konungens ärender först afgöras: ther näst förbrott och missgärningsmål; sedan hwar sak efter annan, som angelägenheten thet fordra kan.
Och skall ingen häradshöfding eller lagman fördrista sig att resa ifrån tingsstället, förr än alle instämde saker företagne och efter görligheten afhulpne äro, samt the domar eller utslag som falla, skriffteligen til parterne, som thet begära, utgifne.
§ 4.
Utom thessa bestämda laga tider skola häradshöfdingarne så ofta någon högmåls- eller annan grof missgärningssak förspörjes wara begången, genast theröfwer hålla särskilt ting, och jämwäl landshöfdingen thet kundgöra.
§ 5.
När parterne äro nögde at theras sak wid särskilt ting, utom laga tid företages; tå måge så häradshöfdingar, som lagmän thet bewillja; men skola dock genast både hos hofrätten och landshöfdingen om sielfwa sakerna och til hwilken dag tinget utsättes, tillkännagifwa.
Sedan bör parten, som saken förlorar, bestå tingsomkostnad med mindre them emellan annat aftal förut giort är: söker then som wid särskilt häradsting tappat hafwer, särskilt lagmansting, och förlorar jämwäl ther sin sak; gälde sammaledes all skada och omkostnad.
Kommer eij härads och lagmans dommen öfwerens, wari tå then för senare omkostnad frij, som wid häradstinget wunnit hafwer.
§ 6.
Nu påstår enthera parten at saken til särskilt ting må utsättias; men then andra wil ther til icke samtyckia; tå må wäl domaren, ther saken widlyfftig är, efter begäran, samma ting bewillja, på sätt som förr sagt är; men ther bör och then allena bestå tingskostnaden, som tinget begärt hafwer, ehwad han saken winner eller tappar.
§ 7.
Konungens och andra allmänna mål måga jemwäl när så behöfwes, wid särskilta ting uptagas och afgöras, dock att både saken och tingstiman hofrätten så wäl som landshöfdingen kundgiöres.
4 Capitlet.
Huru stämningar uttagas och wederparten tilställas skola.
§ 1.
Uti the mål som angelägne äro, eller fast ägendom angå, skola stämningar, wid lagmans- härads- och cämnärsrätter, jemwäl i the mål som första gången i hofrätten och rådstugun uptagne warda, skriffteligen utfärdas: ther uti bör tydeligen anföras, hwilken som stämningen begärt och på hwem; i hwad mål, så och til hwilken rätt eller domstol, samt til hwad tid och ort swaranden sig infinna skall; hwarwid altid påminnes, at så framt then instämde parten sielfwer, eller genom laga fullmächtig ther man honom bruka må, sig til swars icke infinner, blifwer saken icke thes mindre företagen och afgiord.
§ 2.
Uti ringa mål måge parterne muntligen instämmas til härads- och cämnärsrätter, eller til rådstugun i the städer, ingen cämnärsrätt är: dock böra thesse muntelige stämningar innehålla samma omständigheter, som om skrifteliga sagt är.
§ 3.
Domaren bör gifwa hwar och en part som instämmes, tid och råderum sig at infinna, eftersom han längre eller närmare ifrån rätten boende är, undantagno, hwad om stämningstid til lagmansrätten i 5 § förmäles: och wari then som stämningen begärt skyldig, then samma til sin wederpart, ther han inom häradet boende är, fiorton dagar förut at lefwerera låta; utom häradet eller i annan stad, 3 weckor förut; utom lagsagu sex wekor: är han längre borta, såsom uti tredie eller fierde lagsagu, nio wekor; emellan Swerige och Finland tre månader; emellan Westerbottn, Gottland, Est- Lif- och Ingermanland, Pomern, Brehmen och Swerige fyra månader; är han utrikes stadder, sex månader; hwilken tid them ock förelägges, som genom offenteligit anslag på rätternes dörrar, för något brott och missgärning, eller uti ägendomstwister, ifrån utrikes orter instämmas.
Och må then som långwägad är, til härads- eller lagmansting åtminstone til en wiss månad instämmas, och sedan sig hos domaren om sielfwa dagen underrätta.
§ 4.
Offenteliga stämningar, uthi the mål ther någor begärar hela sin ägendom til sina skuldfordrande på en gång at afstå, må domaren eij bewilja, förän then sådant begärer, hafwer i rätten ingifwit richtig förteckning på hela ägendomen, såsom han then wid påfordran edeligen besanna kan, jemwäl på alla them som utaf honom hafwa at fordra.
Ther hos afträde förut sielfwa ägendomen, eller ställe full borgen therföre, eller blifwe thensamma i wissa sysslomäns händer satt; när thet skedt är, tå skal domaren genom offenteligit anslag på rättens dörr, alla sådana skuldfordrande til sex månader thereffter instämma; samt hwar och en särskilt, effter then giäldskyldigas ingifna förtekning, therom skriffteligen kundgiöra, och til samma tid inkalla; dock pröfwes tå allenast huruwida thens begäran som sin gäld således af börda wil, honom efterlåtas må: men när thet mål afgiordt och ägendomens afträdande af domaren bewilljad är; tå skola genom nytt anslag och särskilta bref, alle skuldfordrande åter til tre månaders tid inkallas, at twista om förträdet.
Nu hafwer någor af the skuldfordrande sig icke effter första anslaget angifwit, och ägendomens upgifwande bestridt;, then må icke thes mindre efter andra anslaget, sin fordran på förelagdan dag angifwa, och sin rätt til förträdet bewaka.
§ 5.
När efter laga wad emot häradsrättens dom, stämning sökes til lagmansting, ther må icke längre tid än högst sex weckor, swaranden föreläggias, på hwad ort han ock stadder är; men wäl kortare, dock eij under tre weckor för än lagmanstinget begynnes, fast han i samma härad eller stad boende är; och på thet samma stämning må swaranden så mycket säkrare och med mindre kostnad tillställas; wari then som någon dom i häradsrätten winner, förplichtad, at genast in för rätten, wiss ort inom lagsagun utnämna, tijt stämningen, i fall then andre parten wädiar, lefwereras må; hwilken ort, så snart wadet skeer, på then wädiandes dom skal antecknas, med mera som i 18 cap.
förmäles: finner sig sedan then som wiss ort utnämt, hwarken sielf, eller genom fullmäktig ther tilstädes, stämningen at emottaga; tå må thensamma ther anslås, och bewis theröfwer framdeles wid lagmansrätten upwisas, och saken afgiöras, såsom i 5 cap.
8 § stadgas.
Är ock häradsdomen så kort för lagmanstinget utfallen, at förenämda tijd eij mera öfrig är; tå hwilar saken til nästa lagmansting; med mindre parterne sämias om särskilt ting utom laga tid på sätt som i 3 cap.
sagt är.
§ 6.
I städerna böra stämningar til cämnärsrätten i angelägna mål, åtta dagar; men i ringare fyra, eller åtminstone tre dagar förut, honom som stämmes, tilstälte eller kundgiorde blifwa.
Til rådstugurätten stämmes åtta dagar förut, med mindre thet är någor resande, eller siörätts- och wexelsak, eller andra sådana mål, som icke så långt upskåf tåla, och wäl förr beswaras kunna.
§ 7.
Ther grofwe och uppenbare missgärningar och lifssaker sig tildragit, warde then brotslige, antingen han är bofaster, eller eij, utan stämning gripen, och til rätta förd; för honom må eij borgen tagas.
Men är giärningen icke uppenbar; utan mörk och twifwelachtig; ther må domaren then brotsliga til en kort tid instämma; kommer han eij tillstädes, eller förnimmes han hålla sig undan, och synes således saken å bak taga; tå skall domaren tillita konungens befallningshafwande i orten, ther en sådan boende eller wistande är, honom genom tienliga medel til rätten at inskaffa låta, emedan ingen sådan sak, uti then bråtsligas frånwaro bör afdömas, med mindre någon genom offentelig stämning och anslag på rättens dörr är inkallad, och eij kommer tilstädes, eftersom i nästa cap.
11 § säges.
Angifwes någor för ringare brott, som angår slagsmål eller annan oförrätt; ther gifwes stämning lika som thet skeer i andra rättegångssaker, blifwer then som stämd är förfallelös ute, warde saken äntå företagen och afgiord.
§ 8.
Nu wil någor sökia stämning igen på then, som honom stämt hafwer; tå bör sådant straxt ske, när han wederpartens stämning undfått hafwer, och ingalunda ther med uppehållas til thess saken för rätten kommer; och skal domaren, när sådant begäres, och han finner thetta senare höra til thet förra instämda mål, eller med thet samma gemenskap hafwa; gifwa honom stämning på thes wederpart igen, til samma tid och domstol, som han redan stämder är: ther böra parterne sig med theras klagomål, på förelagdan dag tillika inställa, oacktadt then som sist stämdes kortare tid niuter än then förra; sedan skola bägge på en gång til slut förhielpas.
§ 9.
Är stämning skrifteligen eller munteligen utgifwen; tå skal then som stämma låtit, å landet genom någon länds- nämde- eller fierdingsman, samt en annan bofast man til witnes, eller genom twenne andra inom häradet eller socknen boende trowärdiga män; i staden genom twenne edswurna stadstienare, eller åtminstone genom en stadsbetiente, och en annan trowärdig man, låta samma stämning i rättan tid, som för sagt är, honom som stämmes tillställa; eller må han, ther så befalt är, munteligen tilsäyas, ehwar han tå finnes; antingen hemma i thes hus och gård, eller å landet, på kyrkowallen, eller ther han sin tienst, härbärge eller boställe hafwer; och skola the som stämningen således bestält hafwa, inför rätten, när så påfordras, ther om bewittna.
Håller sig någor undan när han stämningen emottaga skall, och witterligit är, at han i socknen, häradet eller staden wistas; tå kan stämning på hans husdörr anslås, i samma goda mäns närwaro, hwilka thet sedan för rätten betyga skola.
§ 10.
Begäres stämning på död mans bo, theruti flere arfwingar delaktige äro, och är samma bo än odelt; men alle arfwingarne icke på en ort sig uppehålla; gifwe tå domaren allenast en hufstämning på them samteliga, hwilken i rättan tid, och af trowärdiga män, til then som wid boet sitter lefwereras skal, ehwad han sielf andel i saken hafwer, eller är theras fullmäktig och betiente; then samma ware plichtig, them som saken angår stämningen genast at tilställa låta: till hwilken ända, theraf så många afskriffter som nödigt är, tagas måge, och ther så begäres, af rättens medel besannas, samt med rättens insegel bekräfftas.
Men är bo delt, at hwar fått sin andel, och begäres sedan stämning på samteliga arfwingarna, tå bör hwar och en som andel i saken hafwer, af rätten särskilt stämmas, och tingstiman så långt utsättias, at then som längst ifrån rätten stadder är, kan niuta laga tid sig at infinna.
5 Capitlet.
Om stämnings försittiande utan laga förfall, huru tå dömas, och saken i underrätterna återwinnas må.
§ 1.
Nu är stämning af någon domstol gifwen, och honom som stämmes behörigen tilstäld, tå skola så kärande som swarande til förelagdan dag sig för rätten inställa, eller laga förfall wisa, som äro, först: at han i sotesäng, eller sårom ligger, hwarom när läkiare, eller andra trowärdige män, någon witnesskrifft gifwa, skola the wid påfordran then beswäria.
2: ra: i häcktelse sitter.
3: die: af fienden eller annan ögonskenlig fara hindras.
4: de: ifrån sina sinnen kommen är.
5: te: af wådeld eller wattuflod nöd lider.
6: te: när under stämningstiden wissa dödsfall, af man, hustru, föräldrar eller barn sig tilldraga.
7: de: at någor til högre, eller förut til annan rätt är stämd på samma tid at swara; med flera sådana oumgängeliga förfall, som domaren finner lagliga wara.
Och tå skiutes saken up, å landet til nästa ting, och i staden til annan rättegångsdag, som domaren skäligt pröfwar at föreläggia.
§ 2.
Wid häradsrätterne skola parterna i god tid, efter förrättat gudstienst och så snart rätten sig sätter, wara tilstädes: sker thet icke; böte then som utan laga förfall frånwarande är, tå han upropas, eller på tingsplatsen efterfrågas, en daler; och saken skiutes up til nästa dag, eller närmare emot tingets slut.
Kommer han äntå eij tillstädes, blifwe saken efter the skäl wid handen äro, afdömd.
§ 3.
Wid rådstugu- och cämnärsrätten, när then instämde parten sig på första stämning icke infinner, eller wisar laga förfall; wari lag samma.
Kommer ock then som instämd är, tillstädes, och käranden, utan laga förfall aldeles uteblifwer, tå förklares swaranden för hans tiltal fri, och niute för sin omkostnad en skälig wädergäldning.
Men hafwa parterna sig pä förelagdan dag wid rätten instält, och blifwer sedan någonthera utan laga förfall borta, när han på nästa rättegångsdag blifwer upropad; böte i rådstugun tre daler, och i cämnärsrätten en daler.
Blifwer han andra rättegångsdagen wid upropet borto; tå skal saken företagas och efter beskaffenheten afdömas.
§ 4.
När then instämde på föresattan dag uteblifwer, och eij wisar laga förfall; låte domaren, innan han skrider til saksens slut, gifwa sig wist besked, at stämningen honom behörigen och i laga tid är tilstäld: finnes thet eij, tå bör ånyo stämning gifwas.
§ 5.
Nu är swaranden til härads- rådstugu- eller cämnärsrätt behörigen stämd, men infinner sig icke; förlorar han tå saken, stånde honom fritt, å landet, wid nästa häradsting, och i stadsrätten innan en månad, sina laga förfall inför rätten att framte, och saken återwinna, om han gitter.
Therföre skall och then som emot then frånwarande wunnit hafwer, så tidigt förut om domen tillkännagifwa, at han inom bemälte tid kan låta stämma honom till saksens äterwinnande: gör han thet eij; niute tå then som tappat hafwer, samma tid til nästa ting eller månad, sedan han ansagd är.
Men blifwer honom domen kundgiord och försummar han sedan at instämma then som wunnit hafwer, til then tid nu sagt är; hafwi tå emot samma dom ingen widare talan, utan gånge then til utmätning.
Samma lag wari med käranden, ther han för sitt uteblifwande, förfallelös dömd är.
§ 6.
Sedan then som på thetta sätt förlorat hafwer, låtit till föresagdan tid, then som wunnit lagligen instämma, skal han på en gång och tillika, först wisa sina förfall, och sedan andraga alla sina skäl i sielfwa hufwudsaken.
Finner domaren hans anförda förfall eij ware lagliga; blifwe han tå dömd at förnöija sin wederpart all bewislig omkostnad och skadestånd, efter therå inlagd förteckning, och böte ifrån twå till tijo daler, eftersom personen och saken är til.
Therjämte dömes i hufwudsaken, effter the skäl och omständigheter, som å både sidor andragne äro, och lemnes then parten fritt, som i thet ena eller andra, eller och båda målen förlorat hafwer, at ther emot wädia til högre rätt.
§ 7.
Nu hafwer then som frånwarande dömd är, straxt wändt sig til hofrätten och klagat öfwer någon felachtighet i sielfwa rättegången; men får ther eij utslag innan then tid han sig til saksens återwinnande angifwa borde: wari tå skyldig rätten therom tilkänna gifwa, och niute sedan, om hofrätten ingen ändring i domen giör, samma tid til saksens återwinnande, ifrån then dag hofrättens utslag föll, som förr är sagt.
§ 8.
Blifwer någonthera parten, utan laga förfall, wid lagmansrätten på förelagdan dag ute; böte för första upropet tre daler, och sammaledes för andra och tredie.
Kommer han eij innan tinget slutes, eller wisar laga förfall, är thet käranden, tå skal häradsdomen stadfästas, och wederparten thes skäligen anwända omkostnad tilläggas.
Är thet swaranden, företages saken icke thes mindre, och efter beskaffenheten med dom afgiöras, som sedan utan wad eller återwinning ställes under fullbordan.
§ 9.
Hwad nu om the wid härads- och lagmansrätten uteblifwande parter stadgat är, thet skal på lika sätt gälla emot them, som til härads- och lagmanssyner instämde äro, när the föresattan tid försumma.
Om bekostnaden wid thessa syner, wari lag samma, som i 3 cap.
5 § stadgat är.
§ 10.
Uti the mål som i hofrätten instämde äro, böte swaranden när han försummar första uppropet, fem daler; kommer han innan klockan tolf, böte tre daler: blifwer han hela förmiddagen ute; tå skal saken företagas, och efter the skäl wid handen äro, afdömas, så framt han eij gitter upwisa laga förfall til sitt uteblifwande; ware ock tå för böter fri.
Försummar käranden första upropet, böte tijo daler.
Kommer han innan klockan tolf; böte fem daler; blifwer han aldeles ute och wisar eij laga förfall; tå skall swaranden ifrån hans tiltalan befrias, och niute efter ingifwen förtekning, all bewislig omkostnad.
Äro kärande och swarande bägge wid första upropet och til klockan tolf borta, böte hwar för sig, som förr sagt är, och saken uphäfwes å båda sidor.
När parterne sig wid första upropet instält hafwa; och försummar sedan enthera på nästa upropsdag sig at infinna, böte tå then som inlagan ingifwa bör, tijo daler, och then andra fem daler.
Försummar han sig åter igen wid nästa uprop; tå bör saken företagas, och effter the skäl wid handen äro, afdömas.
Then som kommer tilstädes oberedder, och hafwer eij skälig ursächt, böte tre daler.
Sker thet ock wid nästa anslag; warde tå saken företagen och afdömd, som förr är sagt.
§ 11.
Är offentelig stämning genom anslag på rättens dörr skedd; tå bör then instämde på första stämningsdagen sig wid upropet infinna.
Kommer han eij, skal kärandens skrifft emottagas och upläsas; men saksens företagande til doms intil slutet af tå innewarande rättegångstid upsättias, på thet om swaranden sig imidlertid infinner, han tå munteligen, hwad til thes förswar länder, må kunna anföra.
Kommer han äntå icke tilstädes, skal domen effter saksens beskaffenhet afsäijas.
Men finnes then frånwarande hafwa, utom allmän stämning, undfadt rättens särskilta inkallelsebref; gifwes tå med dom intet anstånd, och warde eij widare hörder.
§ 12.
Hafwer någon begärt at drifwa sin sak genom laga fulmägtig; then må sedan eij niuta för sin person the i första punkten beskrifne laga förfal til godo; utan skal saken genom fullmägtigen til slut föras, ther icke wigtige skäl wore, något anstånd theruti at bewilja, och sakägaren sielf öfwer någon omständighet til saksens uplysning at höra; i widrig händelse, förhålles ther med, som om parternes uteblifwande utan laga förfall stadgat är.
Ty bör ock en sådan fullmägtig, wid saksens antagande, blifwa om alla till saken hörande skäl och bewis noga underrättad, och alt som til thes förswar nödigt är, få om händer, at han sig sedan med sakägarens frånwaro eij ursäkta må.
6 Capitlet.
Alla skäl och bewis inläggas genast wid första domstolen: och om widlyftigt skrifwande.
§ 1.
Parterne skole genast wid första domstolen tydeligen framföra alt hwad til saksens uplysning lända kan, samt biläggia och upwisa alla skäl och bewis som the hafwa, eller tå hafwa kunna, så at intet theraf upsåteligen utelämnas, eller til öfrige domstolar upskiutes; och må hwarthera ingifwa twenne skriffter; förutan wid häradsrätterna, ther sakerne för tidsens korthet, munteligen, eller allenast med en skrifft föreställas kunna.
Samma skrifter skola, efter saksens egenteliga beskaffenhet, rent och läsligen inrättade wara.
Ingen fördriste ock at bruka fåfäng widlyftighet i skrifwande, eller ingifwa hwariehanda onödige skrifter, wid eller emellan anslagen, och således sakernas tilbörlige gång hindra och uppehålla: gör thet någor; böte för hwarje sak om sig, i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler; och i härads- och cämnärsrätten twå daler.
§ 2.
Förenämda skrifter eller inlagor skola wid rådstugu- lagmans- och hofrätten, dubbelt afskrifne inlefwereras, hwaraf, sedan parterne then ena skriften med then andra jämfört, blifwer then underskrifne inlagan wid rätten, och afskrifften meddelas wederparten, at til nästa anslag therå swara; eller ther inga anslag äro, förelägges honom wiss dag wid wite, med sitt swar at inkomma.
§ 3.
Alla bilagor, som wid sielfwa inlagan fogas, skola jämwäl wara rent afskrifne och ostympade, samt theras lika lydelse med sielfwa originalet eller hufwudskriften, antingen af någon rättens betiente, eller andra bekanta trowärdiga mäns underskrifft besannas, så och wid påfordran, hufwudskrifterne hos domaren upwisas, wid böter som i 1 § sagt är.
7 Capitel.
Om wrångoeder.
§ 1.
Ingen må i underrätterna med wrångoed beläggas; utan pröfwe ther domaren parternas skäl, effter lag och rättegångsordning: och ther någor sedan befinnes med list eller wrångo emot sit samwete omgå, warde straffad på sätt, som om rättegångs missbruk i 22 cap.
säges.
§ 2.
I hofrätten ware eij eller parterne tillåtit, at fordra hwar af annan, efter behag, wrångoeder; utan böra först så wigtiga skäl ther til wisas, at domaren pröfwar sanningen thes utan eij fulleligen kunna utletas; och stånde tå domaren fritt enthera eller bådom thenna edgång at påläggia.
8 Capitel.
Om hwarjehanda parternas inwänningar, och förutgående mål samt klageskriffter emot dommaren.
§ 1.
Then som wid rättegång föranlåtes at inkomma med jäf och inwänningar, skal them alla på en gång och uti en skrift tillika hos domaren andraga, och therjemte, när inwänningarne äro af then beskaffenhet, at thet ske kan, gifwa uti samma skrifft tydeligit swar i hufwudsaken, samt biläggia alla the skäl, som bägge målen bestyrka kunna.
Sedan skal domaren, när inwänningarne pröfwas onödige eller utan grund, genast tillika döma i sielfwa hufwudsaken.
Finnes någor part annorledes thermed förfara eller i stället för tydeligit swar, bruka allenast ogrundade inkast och undanflychter, betale rättegångsomkostnad och skadestånd, samt böte i härads- och cämnärsrätten ifrån tre till sex daler; i lagmans- och rådstugurätten ifrån fem til tijo daler; och i hofrätten ifrån tijo till tiugu daler alt som saken är til.
§ 2.
Nu brukar någor sådana inwänningar, som egenteligen röra hufwudsaken, och syffta til hela twistens uphäfwande: tå skal domaren theröfwer först gifwa uthslag; hwaremot then som förlorar, må wädia til högré rätt.
§ 3.
Thesutan äro någre besynnerlige inwänningar af then beskaffenhet, at hela rättegången skulle framdeles wara förgäfwes och eij hafwa bestånd, om icke domaren gofwe theröfwer sitt särskilta utslag, innan parten sig i hufwudsaken inlåter.
Fördenskul ware sådant allenast uti fölliande mål tillåteligit.
Först: Ther lagliga jäf giöras emot domarens person; eller sielfwa domstället.
2: ra: Ther wisas kan at saken til annan domstol redan instämd är.
3: die: At parten ingen målsäganderätt i saken äger, eij eller gitter wisa fullmacht af rättan målsägande, och påstår likwäl att få tala eller skrifwa i saken: men will någon sin frånwarande skyldeman eller wäns angelägenhet bewaka, och hafwer eij thes fullmacht; ställe han tå säkerhet, om så fordras, at skyndesamt inskaffa fullmacht, och fullföllje imedlertid saken.
Elliest bör ingen för rätten kära eller swara, som icke är målsägande, eller hafwer laga fullmacht.
Biuder sig någon annorledes fram, böte i härads- och cämnärsrätten tre daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler; i hofrätten tijo daler: dock bör mannen tala för sin hustru; förmyndare, eller målsman för then som under hans wärjo är; och krigsbefälet för gemena soldater, uti thet the fog och skiäl til hafwa.
4: de: Ther någor wanfrägdad är, och således för andra eij kära eller swara må.
5: te: När swaranden påstår, at saken honom icke angår, eller at han allena ther til icke swara bör.
6: te: När laga tids försummande förewändes, hwarigenom någonthera parten, antingen all widare talan förlorat hafwer, eller til hufwudsaken redan förfallen är.
7: de: Ther wederparten til wissa omständigheters fulgörande förut dömder är, och them eij fullgiordt hafwer.
§ 4.
Hwilken af domarens utslag i thessa förenämda eller andra mål, som sielfwa rättegångssättet angå, finner sig beswärad, then må utan laga wad, gifwa rätten som dömt hafwer, tilkänna therom, inom hälfften af then tid, som eljest til wädiande förordnad är; ifrån cämnärs til rådstugurätten, andra dagen innan klockan tolf: men sielfwa beswären ingifwes på tredie rådstugudagen thereffter, med mindre uppå partens ansökning, af rådstugurätten skäligen pröfwes, at längre tid thertil nödig är.
Ifrån rådstugu- härads- och lagmansrätt, til hofrätten, skal thet hos domaren kundgiöras på fierde dagen, innan klockan tolf, och beswären sedan i hofrätten inläggas inom hälfften af then tid, som uti ordenteliga wads fullfölljande är förelagd; hwilket til parternas rättelse, så wäl på kärandens, som swarandens affskrift af domen skal anteknas, och wederparten jemwäl wara förbunden sig til samma tid i öfwerrätten at inställa, och äfwen som i andra lagwadde saker, beswärsskrifften emottaga; eller wari sin rätt til widare swar förlustig.
§ 5.
Men ingom ware tillåtit sådana mål ifrån hofrätten under konungens justitiæ revision at draga, med mindre han först erlägger, inom hälften af then wanliga tiden, et hundrade daler; sedan skal han sina beswär, inom half så lång tid, som i andra revisionsmål förelagd är, ingifwa.
Inom samma tid insändes, jemwäl sielfwe skriftwäxlingen, jemte afskrift af protokollet och skälen til domen.
Swaranden ware ock tå tillstädes, at emottaga beswärsskriften, och inkomma med sin förklaring inom hälften af wanlig tid, wid förlust af sin swarande rätt.
§ 6.
Under förenämda twister skola icke the mål begripas, eller för öfwerrätten dragas, uti hwilka wad eller revisions sökiande finnes förbudit wara.
Domaren antyda och parterna alfwarligen, så framt the utan skäl draga ifrån then ena domstolen til then andra, the mål, som röra sielfwa rättegångssättet, eller förr än hufwudsaken afgiöras böra, at the tå skola til skadestånd och rättegångskostnad fällas, och thes utan för ogrundad klago plichta.
§ 7.
Ingen fördriste sig med klagomål öfwer domaren at beswära hofrätten eller konungens justitiæ revision, annorledes än nu sagt är, med mindre han gitter bewisa, thet han förmedelst sin frånwaro och okunnighet om domen eller utslaget, eller ock för andra wigtiga orsaker, eij kunnat sig af förelagda tid och sätt til sina beswärs andragande betiena, men tiltror sig likwäl kunna wisa sådan domwilla och hufwudfel i rättegången wara förelupen, som i lag och rättwisa intet bestånd hafwa kan: wid sådan händelse må honom wäl tillåtas sina beswär theremot hos öfwerdomaren at anföra; dock at han thermed til thet högsta icke droger öfwer natt och åhr ifrån thet han fådt kundskap om utslaget.
Försummas samma tid; warde han tå eij widare hörd.
§ 8.
Angår saken omyndig, wetwilling, eller afwita, som med förmyndare eller målsmän icke äro försedde, niuten the til sin rätts återwinnande then tid, som i Jordabalkens 6 cap.
8 § stadgas.
Men äro the af domaren under andras laga wärjo redan satte; eller är någor utländes eller fången och warder af rätten lagligen tilsagd at ställa fullmägtig; men giör thet eij: ware tå med honom lag samma, som om andra i föregående mål sagt är.
§ 9.
Hwilken utan grund och laga bewis klagar öfwer domwilla, eller i oträngde måle och utom föreskrefna tid och sätt, then andra partens wundna rätt genom sina beswär hindrar; then bör betala rättegångs omkostnad och skadestånd, samt plichta som i 14 cap.
4 och 5 § stadgas.
Icke eller skal af blott föreburen klago öfwer domwilla, krafftwunnen doms utmätning hindras, eller hufwudsaken stadna, med mindre hofrätten, eller annar sådan öfwerrätt, ther klagomålet inkommer, skäligt pröfwar thet at befalla.
9 Capitel.
Om anstånds och upskåtsmål.
§ 1.
Begärar någor, förmedelst saksens widlyftighet, flera skäls och wittnens anskaffande, eller andra laga förfall, något upskåf, antingen thet skier i rätten, ther saken instämd är, eller när han sina beswär emot domaren, effter laga wad, i öfwerrätten inläggia bör; tå må wäl domaren, ther laga skiäl och orsaker äro, gifwa samma anstånd; dock at then til laga wad eller revisions sökande föreskrifne tid therigenom icke förlänges.
Finner sig någor af domarens uthslag i thetta mål för när skedt; then kan sina beswär theremot hos öfwerdomaren inläggia, ifrån cämnärs- til rådstugurätten, innan fyra dagar; ock ifrån härads- rådstugu- och lagmansrätten til hofrätten, innan hälfften af then tid, som til beswärens inläggiande, effter laga wad i 20 cap.
förmäles.
Försummas samma tid; hafwe therå ingen widare talan.
10 Capitel.
Om wittnen och andra laga bewis.
§ 1.
Undandrager sig någon som til witne nämd, och af domaren kallad är, för rätten att komma, eller söker hwarjehanda undanflychter, sin utsagu at giöra; sättie tå domaren honom wite före, sig till wiss dag at infinna, och sådant fullgöra; dock bör then anwände resekostnad honom bestås af parten, som hans wittnesbörd begiärat.
Men är thet så, att wittnen annorstädes boende eller wistande, af siukdom eller laga hinder ursächtas kunde ifrån resan; tå måge the theras wittnesbörd lagligen afläggia inför then rätt, hwarunder the höra, och sändes thet sedan till rätta domare i saken.
§ 2.
Uppkommer twist emellan parterne om wittnes skickelighet, och then ene påstår niuta thes wittnande til godo, men then andre thertil nekar; pröfwe tå domaren skälen å bägge sidor med behörig försichtighet, och ther han befinner the emot wittnet giorda jäf icke wara af thet wärde, at the honom ifrån wittnande afhålla måge; blifwe samma wittne edeligen afhördt, samt then andra partens giorde jäf i protokollet noga intecknade, och hufwudsaken tillika afgiord; med hwilken thenna wittnets twist sedan fölljer til öfwerrätten, så wida hufwudsaken är så beskaffad, at then till öfwerdomaren komma bör: ther skall widare öfwer båda målen pröfwas och dömas, samt ther så erfordras, sielfwa wittnet för öfwerrätten inkallas.
§ 3.
Then som för wittne erkänd är, skal innan han wittnar, följande wittnesed i parternas närwaro, med hand å bok afläggia; dock förut af domaren om edens wigt och innehåll noga underrättas, samt för mened warnas.
Jag N.
N. låfwar och swär wid Gud och Hans heliga evangelium, at jag i thenna sak skal wittna och sant säija, uti alt hwad jag therom frågad warder, och wet hänt och sant wara, så at jag för ingen wän- eller owänskap, skyldskap eller swågerskap, gåfwor och skänker, räddhåga, hat eller afwund, nytta eller skada, eller hwad thet wara kan, något skal förtiga, som til saksens och sanningens uplysning tiena kan; utan alt thet mig härom witterligit är, redeligen på mit samwete bekänna och uppenbara, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.
§ 4.
När parterna honom som wittna skall, eden efftergifwa, må ock domaren i rättegångs- och ägendomstwister; men icke i brott- och missgärningsmål, samma wittne utan ed afhöra.
§ 5.
The som äro angifware eller på något sätt delachtige i saken, måge eij til wittne brukas, eij heller the som äro biltoge, banlyste, menedige och ärelöse, wilduge, afwunds- och widerdelomän, eller ock the som äro skylde eller beswågrade med them som saken angår, hwilket dock eij längre räknas bör än til syskonebarn.
Icke eller tillåtes egit husfolk och enskijlta betiente at wittna, med mindre någon sak inom huset skedd är, och andre wittnen eij warit tilstädes, eller at begge parterne med theras wittnesbörd tillfreds äro.
Eij eller måge the edeligen wittna, som icke til laga ålder komne äro.
§ 6.
Qwinnor så ogiffta som gifta måge icke mindre än manspersoner wittna, när emot them eij något skäligen inwändes.
§ 7.
I alla mål skal theras wittnesbörd, som när warit och sielfwe sedt thet the wittna om, gälla mer än theras, som allenast af andras berättelser något om saken hördt hafwa.
§ 8.
Nu hafwer man eij utan et wittne, eller flera, som icke tillika, utan särskilt något i saken weta at berätta: äro the hwar för sig åsyna wittne; men icke tillika sedt eller när warit; tå gör et, eller the fleras särskilte berättelse allenast halfft bewis, och ther bör then anklagade sig med skäl och wittne, eller med ede från klagomålet befria: dock må eij någor i lifssaker tillåtas at swäria sig fri, utan bör en sådan med skäl och wittne öfwertygas, såsom framdeles urskils.
§ 9.
Wittnena böra särskilt afhöras i bägge parternas närwaro, och befrågas, effter som domaren finner til saksens uplysning nödigt wara, eller parten sielf gifwer wid handen: äro the skiljachtige i theras berättelser, tå måge the emot hwar annan til förhör ställas, och sanningen således noga utletas.
§ 10.
Beropa sig bägge parterne på wittnen; stånde tå hwar och en fritt sina wittnen at framhafwa, först käranden och sedan swaranden, och gifwe domaren honom bifall, som bästa skäl och wittnen hafwer; äro å båda sidor lika goda bewis och wittnen; tå gälle the mäst, som swaranden til befrielse lända; ty domaren bör wara benägnare at fria än fälla.
§ 11.
Hafwer någor begynt en twist och fruchtar at thes wittnen antingen resa bort, eller genom döden afgå, innan theras wittnesbörd warder aflagt; tå må han förut til sanningens styrkia, samma wittnen om saksens rätta sammanhang, lagligen afhöra låta.
§ 12.
Beropar sig någor til bewis på bref, skriffter eller böcker, ther skal noga efterses om the trowärdige äro, eller ensidige, hwilke allenast tiena til bewis emot men icke med then som skrifwit hafwer.
Beropar sig then framtedde skrifften på någon annor; tå må then eij gälla innan then andra tillika framwises.
§ 13.
Hafwer någor ej andra skäl och bewis til sin klagan, än at han tilbiuder sig then samma med ed besanna; ther må han eij höras, innan han skäl och bewis för sig skaffar; ty med ed må man eij klaga; eij eller må swaranden til ed twingas, med mindre klaganden halfwa skäl och bewis, eller et wittne hafwer, som förr är sagt.
Domaren skal ock med edgång warsamt omgå, at then ingom i oträngdo måle; utan ther wichtiga omständigheter så fordra, och sanningen eij annorledes utleta kan, påläggias må.
§ 14.
Ändock egen bekännelse går för alt bewis, när then friwilligt, utan pinande, skräck eller swikeligit förledande sker, och af then som til laga ålder kommen och wid sundt förnufft är: så skal likwäl ingen på sin blotta bekännelse, särdeles i lifssaker, til straff dömas, innan först noga undersökes, om ock then bekände gärning wärkeligen skedd är, och om alla omständigheter med bekännelsen instämma.
§ 15.
Är någor i brott och missgärningar med fulla skäl och bewis öfwertygad; men domaren kan likwäl eij förmå honom til egen bekännelse; ther gälla fulla skäl och bewis mer, än then bråtsligas nekande, och domen lämpas thereffter.
Hafwi ock ingen domare eller befallningshafwande macht at låta någon som anklagad är til bekännelse pinas eller plågas.
Giör han thet; plichte efter saksens beskaffenhet.
11 Capitel.
Om parterne utan rättens låf och minne afresa.
§ 1.
Om någor part sedan saken i rätten angifwen är, eller beswären emot then afsagda domen i öfwerrätten andragne eller emottagne äro, reser ther ifrån, utan domarens lof, och innan han stält fullmägtig saken widare at utföra; tå bör sådant et fodersamt utslag icke hindra; utan skal med saksens afgörande efter lag förfaras.
§ 2.
Nu hafwer någor så nödig resa, at han eij kan ther med dröija; och är saken så swår och angelägen, at han then icke kan någrom i sin frånwaro anförtro; tå bör han sådant för sin afresa tideligen i rätten gifwa tilkänna, och domarens ompröfwande underställa: afreser han annorlunda, böte uti hofrätten tijo daler: uti lagmans- och rådstugurätten fem daler; uti härads- och cämnärsrätten en daler; och saken afgöres efter som i förra § sagt är.
12 Capitel.
Om skriffteliga berättelser som uti rättegångssaker af domaren til parterna utfärdas skola.
§ 1.
När skrifftwäxlingen i någon rättegångssak sluten är, skal i cämnärsrätten, så framt saken är angelägen, äfwensom i hof- och rådstugurätten, thes sammanhang utur the wexlade skriffter af domaren korteligen och efter tid och år författas, som först käranden, och sedan swaranden meddelas, samt hwarthera högst åtta dagars tid til igenomseende, underskrifft och nödiga påminnelser föreläggas.
Men wid härads- och lagmansting må sådant för tidsens korthet eij fordras.
§ 2.
Återställes eij then utfärdade berättelsen inom then tid nu sagt är, eij eller ansökning giöres om längre tid then at behålla; tå skal then som längre thermed ute blifwer, böta i hofrätten tijo daler; i rådstugun fem daler; och i cämnärsrätten en daler; och förelägges parten ännu twenne dagar til thes återgifwande.
Sker thet äntå icke; ware then uteblifwande til samma böter andra gången förfallen, och saken til afdömande företagen.
§ 3.
Nu sökia bägge parterne, at til saksens så mycket fodersammare afgörande, ingen sådan skrifftelig berättelse utfärdas må; utan the wexlade skriffter genast til doms företagas: hafwi tå domaren macht thet at bewilja.
13 Capitel.
Om munteliga förhör.
§ 1.
Ther någor af parterna, eller bägge begära, at blifwa munteligen hörde, eller domaren thet pröfwar til uplysning wara nödigt; tå förelägges them wiss dag sig at inställa; och then sådant försummar, böte i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler, och i cämnärsrätten en daler.
Blifwer han andra gången borta, skal wederparten icke thes mindre höras, och saken sedan med dom afhielpas.
§ 2.
Ingen fördriste sig at utaf rätterna begära, then han munteligen må hörder blifwa, som icke hafwer någon besynnerlig angelägenhet at föreställa, then han icke tilförende i sina skriffter eller munteligen anfört hafwer.
Alla munteliga förhör skola ock i rättan tid begäras, och icke sedan saken till doms anslagen är, alt wid böter som i förra § sagt är; med mindre domaren pröfwar sådant nödigt.
14 Capitel.
Om parternas fullmächtiga, och om oanständigt tal eller skrifwande.
§ 1.
Många twister förorsakas ther af, at fullmächtige, antingen af arg- och hämdgirughet, eller ock af lust til trätor, eller för winst och egennytta, reta parterna til oenighet, eller hindra skäliga förlikningar, eller under saksens drifwande, genom allahanda konster och påfund, osanning och falskhet, then samma förwilla, förmörka, eller i widlyfftighet draga: ty skal then fullmächtig, som thermed beträdes, antingen lika med sielfwa målsäganden; eller ock, ther omständigheterna så fordra, med swårare plicht beläggas; och fastän en sådan, när han parterna emot hwarannan uphissat och sammansatt, sig undandrager och således målsäganden i sticket lämnar; skal han icke thes mindre med behörig nepst anses, lika som hade han saken personligen til des slut och ändskap fullfölgt.
Alla inlagor och skriffter böra ock så utaf fullmäktigen, jemte sielfwa målsäganden, underskrifwas.
Sker thet eij, böte i hofrätten tijo daler, i lagmans- och rådstugurätten fem daler; i härads- och cämnärsrätten en daler.
Försummar fullmächtigen eljest målsägandens rätt i acht taga; stånde tå honom för rätta til swars och upfylle allan skada.
§ 2.
På thet rätterne måge hafwa theras tilbörliga heder, skal ingen part understå sig i stället för laga fullmäktig, at upskicka otienliga personer inlagorne at ingifwa eller emottaga, eller ock muntelige förhör at bewista, wid böter i hofrätten tijo daler, i lagmans- och rådstugurätten fem daler, och i härads- och cämnärsrätten twå daler.
Sammaledes förbiudes all oanständighet, oqwädins- och smädeord, samt lättsinnige eder och swordomar, så i parternes skriffter, som wid munteliga förhör, och wari then thet giör förfallen til tijo daler eller mera, effter domarens ompröfwande; stånde jemwäl wederparten fritt lagligen sådant emot honom at utföra.
§ 3.
Ingen må sig för annars fullmägtig i rätten angifwa, som uti samma sak antingen tilförene sielf dömt, eller wid rådslagen, ther saken dömt är, warit tilstädes: sker thet, böte tijo daler, och wises från rätten.
§ 4.
Then som emot domaren i thes ämbete wisar sidowördnad, eller brukar ohöfwiska och otienliga ord; böte tiugu daler, eller högre, effter som domstolen och brottet är til, samt göre offentelig afbön; och må domaren sielf theröfwer dömma: men rörer sådant domarens heder och ära, skal then brottslige af fiskalen anklagas och straffas som i Edsöresbalken stadgas.
15 Capitel.
Om domar, och theras afsäijande, med hwad som thertill hörer.
§ 1.
All dom bör befästas med wittnen och klara skäl och bewis, och icke grundas på skenbara misstankar och liknelser; ty thet är icke alt sant, som sanning är likt, och när käranden intet kan bewisa, thå är swaranden fri.
Thet är ock fast bättre uti mörka mål, och ther man eij kan utleta hwad rätt är, at fria then brotslige, än fälla then oskyldiga.
§ 2.
Domare skola sig winläggia at genom tydelig och fullkomlig dom skilja parterna ifrån hwarandra, samt effter möijeligheten undwika allahanda upskåfsdomar, och eij gifwa anledning til rättegång med andra, som i saken icke instämde eller hörde warit.
§ 3.
Angår twisten skuldfordran, arfskap, eller inbördes handel, och äro ther löpande räkningar, som slutas böra; eller skal någon wiss uträkning ther öfwer giöras, innan fullkomligit slut ske kan; förordne tå domaren om han sådant sielf eij utreda gitter, några i räkningar förfarna goda män, som på parternas omkostnad, thet sluta och til en ständig summa bringa; hwilken sedan ifall parterne med samma slut nögde äro, skal i domen med fulla bokstäfwer införas, til hufwudgäld, ränta, och mynteslag, jemte wite at innom wiss tid betalas.
I alla andra domar, som wiss summa utnämna, bör jämwäl tid och wite föreläggias.
§ 4.
Är saken så beskaffad, at domarens utslag öfwer the stridiga poster först behöfwes, innan någon richtig räkning theruti ske kan; tå bör theröfwer först dömas, och saken sedan under wissa goda män ställas, som uträkningen thereffter inrätta, när parterne icke sielfwe theröfwer kunna förenas.
§ 5.
Nu är wiss uträkning giord, thermed parterne, bägge eller enthera, eij åtnöijes; tå måge the med sina beswär hos domaren inkomma: och sedan nödige förklaringar inhämtade äro, gifwe han theröfwer utslag; och stånde then fritt, som sig theraf beswärad finner, at till högre rätt wädia.
Men then öfwer sådan sluten räkning sig icke lagligen hos domaren beswärar, på landet inom natt och år, och i staden inom tre månader; äge sedan ingen rätt therpå widare at tala.
§ 6.
Ther domaren icke undgå kan at fälla upskofsdom, hwarigenom parterna pålägges, inom wiss tid något at fullgöra, innan widare dom i saken fällas kan; tå skal altid therwid sättias ett wisst och effter hwar saks wärde lämpat wite, och må ingen emot sådan upskofsdom wädia; med mindre theruti något är, som honom til hufwudsaken binder eller beswärar.
§ 7.
Försummar någor samma upskofsdom innan förelagd tid at fullgöra; tå skall domaren thet föresatta wite utfordra låta och sedan föreläggia en annan kort tid, wid förlust af all widare talan i saken.
Sker thet än tå icke blifwe hufwudsaken företagen, och afgiord effter the skiäl wid handen äro.
§ 8.
Nu kan thet hända, at parterna sielfwa hos domaren sig förena om wist wite för then, som eij håller hwad them emellan förafskedat är; tå må domaren thet wäl stadfästa; men bryter sedan enthera theremot, tå faller witet til then oskyldiga parten, och icke til domaren.
§ 9.
Til doms afhörande måge parterne eij annorledes instämmas, än som wid hofrätten sker, igenom anslag på rättens dör, dagen förut wid middagstiden: blifwer tå någor förfallelös ute, när domen afsäijes; skylle sig sielf för all theraf timande olägenhet, och böte thertil i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler; i härads- och cämnärsrätten twå daler.
Bortrifwer och någor thetta, eller andra sådana allmänna anslag upsåteligen, när the till effterrättelse wara böra; böte tiugu daler, och skrifwes thet å nyo.
§ 10.
I the rådstugurätter hwarest hofrätten i samma stad är, måge domar hälst afsäijas om onsdagen och i cämnärsrätten om tisdagen: men wid lagmans- och häradsrätterna, samt i andra städer, kan domen, så snart then färdig är, på hwad dag domaren lägligast faller effter giort anslag eller parternas inkallande, afsagd blifwa.
Dock skal i härads- och cämnärsrätterne, ther saken af ringa wärde är, domaren icke wara betagit, genast utan anslag, domen skrifft- eller munteligen at afsäija.
§ 11.
I alla öfwerrätter samt lagmans- och rådstugurätter böra domar och andra fattade slut först dubbelt afskrifwas, innan the afkunnas, på thet parterne, så snart domen afsagd, eller slutet anslagit är, måge få theraf een afskrifft.
Försummar sedan någonthera af parterna domen eller utslaget innan fyra dagar at utlösa; böte i öfwerrätterna fem daler; i lagmans- och rådstugurätten tre daler.
§ 12.
Uti härads- och cämnärsrätterna, så ock i rådstugurätten i the städer ther ingen cämnärsrätt är, lemnas parterna, ther saken af ringa wärde är, fritt, domarna at uttaga, eller eij; allenast the uti protokollet rätt införde äro.
Men begärer någor förut, eller straxt efter afsagd dom, at få then samma skriffteligen, och löser then sedan icke ut, böte twå daler; dock at the fattige, i större eller mindre saker, icke måge til sådan lösen twingas.
§ 13.
Domaren skal så lämpa tiden til domens afsäijande, at laga tid til wädiande icke infaller på någon helgedag.
§ 14.
Hafwer någor skälig orsak at sökia domarens förklaring öfwer domen uti et eller annat mål, tå skal thet i så god tid ske, at både wederpartens swar inhämtas kan, och domaren sitt utslag theröfwer gifwa, innan tiden till laga wad ute är; och må therigenom hwarken laga tid förlängias, eller laga krafftwunnen dom återbrytas.
Gör någor häremot, eller utan fog beswärar domaren til at gifwa förklaring i the mål, ther domen klar och tydelig är, böte som förr om domqwal sagt är.
§ 15.
Är någor dömd från äran, och widerdeloman sielf beder för honom; hafwi domaren ingen macht domen therföre at ändra: utan stånde til konungen allena, at så therutinnan, som i alla andra mål nåd göra.
Bor then som ifrån äran dömder är, å annan ort; tå skal domaren genast låta konungens befallningsman thet weta, så at then bråtsligas wanfrägd, ther må kunnig warda.
16 Capitel.
Om laga wad.
§ 1.
Then som finner sig af cämnärsrättens dom beswärad, må wädia under rådstugurätten med tre marker, innan tredie dagen thereffter, til klockan tolf.
Men i the städer ther rätten eij offta tilhopa kommer, bör then wädiande sig angifwa innan klockan ellfwa på tredie dagen, på thet i fall rätten eij woro tillstädes, then tå till klockan tolf må sammankallas, och wadet sedan för sittiande rätt antagas.
§ 2.
Ifrån härads- under lagmansrätt wädies med tre marker, och therifrån under hofrätten med sex marker, innan ottonde dagen klockan tolf.
Sammaledes wädies ifrån rådstugu- til hofrätten, och i siörätts och wexelsaker, ifrån härads- eller rådstugurätt under commerciecollegium, med sex marker, innan klockan tolf på ottonde dagen; dock ther saken angår penningar eller annan ägendom, må samma wad ifrån lagmans- eller rådstugurätterne icke tillåtas, med mindre saken stiger öfwer then summa, som för hwar och en ort til laga wad faststäld är: och bör icke til samma summas fyllnad beräknas then pålagde rättegångskostnad, så framt icke hela twisten therom allena warit anstäld.
§ 3.
Nu kan dom icke angå wiss summa penningar, eller annan ägendom, utan andra rättigheter, twister, eller annat som rörer hufwudsaken; och begäres theremot laga wad; ther må thet ock effterlåtas, fastän under samma sak någon summa inflyter, hwaremot eljest eij kunde wädias.
§ 4.
Ther nu parten inom föresagda tid i rätten icke inlägger wadepenningar; hafwe domen laga krafft, och gånge til utmätning.
Är ock någon sak genom tredskodom afgiord; eller warder någor som sin sak upsåteligen förtegat och nederlagt, dömder at hafwa förlorat sin rätt; tå må theremot icke wädias.
§ 5.
Wid lagmans- och häradsting, ther domaren förmedelst andra wigtiga ämbetssysslor, eij kan sielf på then ort domen afsagd är, afwachta the åtta dagars laga tid til wädiande, må han förordna någon trowärdig man, som wadepenningarna emottager, och til parternes rättelse, skriffteligit wittnesbörd på domen således antecknar, som i 18 cap.
förmäles.
§ 6.
Emot hofrättens dom tillåtes intet wad; utan ther skäliga orsaker äro, sökes konungens justitiæ revision, som i 2 cap.
16 § af thenna balk sagt är.
§ 7.
Infaller dagen til laga wad på en helgedag, tå må laga tid therigenom icke förlängias; utan skal then wädiande sig så mycket tidigare med sitt wad angifwa, som ingen domare sig understå bör, af hwad orsak thet ock wara må, tid til laga wad at förlängia.
§ 8.
Will then som wädiat hafwer, wadet sedan afstå, och wid domen låta bero; tå skal han genom twenne beskedeliga män, sin wederpart therom i god tid, och så långt före rättegångsdagen kundgöra låta, att han all omkostnad, så till fullmäktiges antagande, som resan till rätten må undgå.
Thet samma skall han ock domaren til hwilken han wädiat, tidigt gifwa tilkänna.
Försummas thet; giälde tå all kostnad åter, effter samma domarens ompröfwande, och böte: i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler.
§ 9.
Emot domar som angå brott och missgärningar tillåtes ingom at wädia; men wäl emot then i sådana mål pålagde rättegångskostnad och skadestånd, när summan så stor är, at wädias må.
Finner sig någor eljest af domen beswärad; gifwe thet först domaren, som i saken dömt, tilkänna, och klage sedan theröfwer i hofrätten, på sätt och wis som framdeles i 18 cap.
6 § stadgas.
§ 10.
Är emot någon dom i skuld- och ägendomstwister wädiat, som begriper åtskilliga mål; stånde then wädiande fritt, ehwad han emot hela domen, eller en del theraf sina beswär andraga wil.
17 Capitel.
Huru thet som dömt är utgifwas skal, och borgen ställas, innan laga wad i hofrätten fullföljes.
§ 1.
Wädiar någor ifrån rådstugu, eller lagmansrätten under hofrätten eller andra öfwerrätter, och domen angår wiss penningesumma, eller annan ägendom, then bör hos konungens befallningshafwande insättia hwad honom fråndömt är, eller afträda then omtwistade ägendomen, honom till säkerhet som wunnit hafwer, innan han sit wad widare fullfölja må.
Förmår han thet icke; tå förfares efter Utsökningsbalkens 4 cap.
7 § sägs.
Han skall jemwäl ställa borgen för rättegångskostnad och skadestånd: sker thet eij innan then tid saken i öfwerrätten fullföljas bör, wari sitt wad och widare talan förlustig.
18 Capitel.
Huru wittnesbörder på lagwadda domar, eller andra rättens utslag skrifwas böra.
§ 1.
När ifrån härads- till lagmansrätt wädiat är, skal domaren, eller then han i sitt ställe förordnat hafwer, skrifwa på den wädiande partens dom: Emot thenna dom hafwer N.
N. lagligen och i rättan tid wädiat till lagmansrätten, och skal sig om stämning til nästa lagmansting, hos lagmannen tidigt angifwa, och stämningen sedan på then ort, som hans wederpart sielfwer inför tingsrätten utnämt, nemligen: — — — — honom i rättan tid tilställa; eller i hans, eller fullmägtigens frånwaru, med wittnen å samma ort anslå låta.
§ 2.
Så snart häradstinget slutit är, skal häradshöfdingen gifwa lagmannen skriffteligen tilkänna, hwilka parter wädiat hafwa, och uti hwad mål thet skedt är.
Sammaledes skal af cämnärsrätten til rådstugu och af lagmans- samt rådstugurätterna, til hofrätten altid afgå tidig berättelse om the wad som inläggas, jemte hwad dag til theras fullföljande förelagd är, på thet anslagen thereffter inrättas, och parternas namn sedan på föresattan dag upropas måge.
§ 3.
I cämnärs- rådstugu- och lagmansrätterna, skal icke mindre then som wunnit, än then som förlorat hafwer, antingen sielf, eller genom laga fullmächtig afbida then tid, inom hwilken laga wad ske bör.
Sedan skrifwes på bägges theras domar: Emot thenna dom hafwer N.
N. inom laga tid inlagt wadepenningar, och skal han i rådstugun (hofrätten) den — — — nästkommande, wid upropet antingen sielf, eller genom laga fullmägtig, sina beswär inläggia, och wederparten, utan widare stämning, sig tå ther infinna, beswären at emottaga, wid förlust af thens talan, som til klockan tolf samma dag uteblifwer.
§ 4.
Uti rådstugu- och lagmansrätten skrifwes jemwäl på then wädiandes dom, at han bör ställa sin wederpart borgen för rättegångskostnad och skadestånd, innan wadet kan fullföljas.
Är ock wiss summa eller ägendom honom fråndömd, tillägges i samma påskrift, at han then samma hos konungens befallningshafwande insättia bör, eller ägendomen til sin widerdelomans säkerhet emot borgen afträda, och thetta alt wid förlust af wadets fullföljande.
§ 5.
Ther någor wid härads- eller stadsrätten, genom stämnings försittiande til hufwudsaken dömes, skal på domen anteknas: Såsom N.
N. hwarken sielf eller genom fullmägtig har sig uppå laga stämning wid rätten infunnit, eller upwisat laga förfall, så åligger N.
N. hos sin wederpart thenna dom i så god tid upwisa, at han kan begära stämning (å landet til nästa ting) uti staden inom en månads tid, laga förfall at framte, och hufwudsaken återwinna, ther han gitter, eller hafwi förlorat sin rätt och talan.
§ 6.
Uti the mål som röra sielfwa rättegångssättet, eller förr än hufwudsaken afgöras böra, skal then som saken förlorat, i rättan tid gifwa domaren tillkänna, at han sig hos högre rätt beswära wil; och tå skrifwes på bägge parternes afskriffter af domen: Såsom N.
N. i rättan tid den — — — dagen sedan domen afsades, gifwit rätten til känna, at han sina beswär theröfwer hos högre rätt inläggia wil, så skal han ock then — — — nästkommande — — innan klockan tolf, samma sina beswär ther ingifwa; och wederparten sielfwer, eller genom laga fullmägtig wara tilstädes, them at emottaga, wid förlust af thens talan, som til klockan tolf samma dag uteblifwer.
19 Capitel.
Om förlikningar.
§ 1.
Domare skola sig för all ting winläggia at förlika parterna, ther målet så beskaffat är, at thet, effter lag, kan och må förlikas.
§ 2.
Förena sig parterna sielfwa, antingen innan saken til doms uptages, eller sedan then afdömd, och af enthera eller båda parterna lagwadd är; tå skall wid then förra händelsen domaren genast kundgöras therom, och om skrifftelig förlikning skedd är, en afskrifft ther af i rätten inläggias; eller ther thet skedt munteligen uti bägge parternas närwaro antecknas, och i domboken inskrifwas.
Men wid then senare händelse, skal så snart wadet upsagt blifwer, tillika en afskrifft af förlikningen til öfwerdomaren, tit wädiat är, insändas, at han theraf kan se, på hwad sätt saken them emellan sluten är.
Samma förlikning bör sedan af domaren utan uppehåll bekräfftas.
Försummar någor förlikningen på föreskrefna sätt hos domaren at angifwa, böte i hofrätten tiugu daler, i lagmans- och rådstugurätten tijo daler; i härads- och cämnärsrätten fem daler.
20 Capitel.
Huru och när parterne som wädiat hafwa, saken hos öfwerdomaren fullföllja skola.
§ 1.
Hafwer någor wädiat emot cämnärsrättens dom eller utslag, tå är ingen stämning til rådstugun nödig, utan then som wädiat hafwer, skal then adertonde dagen, efter thet cämnärsdomen afsagd är, wid upropet, uti rådstugurätten inlefwerera sina beswär, med alla skäl och bewis.
Sker thet eij; böte sex mark: men blifwer han til klockan tolf aldeles ute; tå förklares domen hafwa wunnit laga krafft.
Ställer sig swaranden eller thes fullmägtig icke in wid upropet; böte en daler.
Kommer han efter klockan tolf samma dag beswären at emottaga, skal honom icke tillåtas widare skrifft- eller munteligen i saken at swara, uthan then afgöres med dom, effter the skäl wid handen äro.
§ 2.
Huru lagwadde saker ifrån häradsting, til lagmansrätt instämmas, och ther widare fullfölljas skola; samt om theras plicht, som sig på förelagdan tid eij infinna, med mera, sägs i 4 cap.
5 § och 5 cap.
8 §.
§ 3.
Then som emot lagmans- eller rådstugurättens dom och utslag wädiat hafwer, skal utan widare stämnings sökiande eller afwäntande, inom en wiss och effter hwarje orts beskaffenhet lämpad tid, sina beswär emot domen inläggia, med alla ther tillhöriga bewis, när thes namn samma dag i hofrätten upropas.
Tå skal och wederparten wara tilstädes, beswären at emottaga.
Försummar then som sina beswär ingifwa skal, at inställa sig wid upropet, böte som förr sagt är; men om han innan klockan tolf sig eij infinner, skal thes inlaga icke widare emottagas, utan swaranden, om han tillstädes är, tillåtes wid nästa anslag sin skrifft, jemte förtekning på rättegångskostnad at infinna.
Blifwer swaranden, utan laga förfall, wid första anslaget ute, när käranden sina beswär ingifwer; böte som förr sagt är.
Men blifwer han ute öfwer klockan tolf samma dag; tillåtes honom sedan hwarken munt- eller skriffteligen therpå at swara, utan saken skall med dom, effter beskaffenheten, afhielpas.
Äro begge parterne wid upropet borto, och beswären innan klockan tolf, hwarken inlagde eller emottagne, förhålles thermed effter 5 cap.
10 §.
§ 4.
Faller tiden, tå beswären i öfwerrätten ingifwas bordt, på någon helgedag, skiutes thet up til nästa therpå fölljande rättegångsdag.
Sammaledes sker ock ther dagen i rådstugun infaller, tå icke är laga rådstugudag, eller på then tid, tå ther ingen sammankomst ske plägar.
Men så framt then i hofrätten infaller under then tiden tå rätten tillåtit är at wara åtskild, och allenast någre af thes ledamöter tilstädes äro; skola icke thes mindre beswären af them wid upropet emottagas, och skrifftwäxlingarne ske under anslag.
§ 5.
Til beswärens inläggiande i hofrätten, uti lagwadde saker, skal följande tid noga i acht tagas, och wid domars eller utslags påskrifwande, wara domaren til rättelse.
Ifrån the rådstugurätter, ther hofrätten i samma stad är, ingifwes beswären en månads tid, effter thet domen utföll.
Men sker wadet under Swea hofrätt, ifrån the aflägnare städer, eller lagmansrätterna i Upland, Södermanland, Wästmanland, Kopparbergs lähn, Närike och Gästrikeland; tå inlägges beswären sex wekor effter domen: ifrån Helsingland, Jemteland, Ångermanland, Medelpad, Herredalen, nijo wekor; ifrån Wästerbottn, tre månader, ifrån Gottland fem månader.
§ 6.
Uti Göta hofrätt inlägges beswären emot lagwadde domar, ifrån Östergötland, Calmare lähn, Småland, Skaraborgs samt Elfsborgs län, sex wekor effter domen; ifrån Halland, Skåne, Blekinge, Wermeland, Dahl och Bohuslän, nijo wekor.
§ 7.
Uti hofrätten i Finland skola beswären emot lagwadde domar i Åbo län, inläggias sex wekor effter thet domen utföll: ifrån Nyland nijo wekor: ifrån Österbottn, Räutalambi, Tawastehus, Wiborgs och Kexholms län, samt Ingermanland, tre månader.
21 Capitel.
Om rättegångsomkostnad och skadestånd.
§ 1.
Then som af sin wederpart wil fordra rättegångs bekostnad, bör i sin första inlaga thensamma begära, och wid then senare, förtekning therpå biläggia; men i the mål ther allenast en skrift å hwarthera sidan tillåtes, bör thet straxt ske.
Försumar thet någor; hafwi ther å ingen widare talan.
§ 2.
Är thet sådan kostnad, som på andra orter göras måste, och wid inlagornas ingifwande antingen okunnig är, eller til wiss summa eij anteknas kan, eller timar något skadestånd, sedan saken är begynt at drifwas i rätterna, som innan then slutes eij kan bekant wara; tå måge parterne sig i theras inlagor, sådant uttryckeligen förbehålla.
§ 3.
Nu kan af hwariehanda tilfällen eij mer än en skrifftwexling ske; hafwe icke thess mindre then sig i första inlagan förbehållit med antekning öfwer rättegångskostnaden inkomma, tilstånd, then samma at ingifwa, fast än i hufwudsaken eij widare skrifwes.
§ 4.
Warder någor till rättegång nödsakad, eller ther til med oskäl dragen, then bör all bewislig och skälig omkostnad niuta; men hwad obilligt anföres, warda til en billig summa jämkat.
Är å båda sidor skälig orsak, at låta saken under domaren komma, bestås ingenthera någon kostnad.
22 Capitel.
Om rättegångsmissbruk, samt plicht för olaga käromål.
§ 1.
Understår sig någor at missbruka rättegången, och utan grund, eller twert emot klara och straxt bewisliga skäl, eller emot förr utfallen dom i saken, draga sin wederpart för rätta; then skal återgälda all förorsakad rättegångskostnad, hinder och skadestånd; och böte i rådstugu- och lagmansrätten från tijo til trettijo daler; men i hofrätten ifrån femtijo till etthundrade daler, alt som saken och brottet är til; och gången dessa böter til the fattiga: orkar han eij botum, eller gitter therföre ställa borgen; plichte med inmaning eller fängelse, effter personens och saksens wärde.
§ 2.
Men swaranden som nödgas föllja sin wederpart til högre rätt, må med thenna plicht eij beläggias så framt han icke pröfwas omgå med witterlig falskhet, eller at han emot klara skäl, sin egen hand och skuldbref, dom eller förlikning, nekar göra wederparten rätt.
§ 3.
Kommer någor sak inför domaren, som är grundad på klara och straxt bewiseliga skäl, bref och förskrifningar, eller swarandens egen bekännelse, parternas giorda förlikning, eller goda mäns utslag, ther parterna utan förbehåll sig under theras urskiljande skutit hafwa, och then anklagade icke straxt gitter sådant lagligen wederläggia och ifrån sig gå, eller bewisa, at någonthera af förenämda skäl, igenom annan påföljd omständighet, fådt annan egenskap; utan söker allenast oskäligen draga saken i widlyfftighet; äge tå domaren magt, at förut af then skyldigas ägendom, så mycket i qwarstad döma och anamma låta, som thet twistiga wärdt är.
Och må käranden thet straxt lyffta och til sig taga, när han borgen ställer, at han thet fullt med ränta återlefwerera skal, ifall domen sedan ginge honom emot, emedan swaranden fritt står inom natt och år at winna thet igen, om han gitter.
Emot thenna qwarstads dom må ingen wädia wid förlust af hela saken.
Dock ther hofrätten på partens ansökning pröfwa skulle, någon i underrätten oskäligen med qwarstad wara beswärad, tå skal theröfwer konungens utslag inhämtas och parten sedan besked eller swar ther å meddelas.
23 Capitel.
Om lagwunna domars återbrytande och försutin laga tids återställande.
§ 1.
Ingen utan konungen allena äger magt at återbryta laga krafftwunna domar, samt försuten laga tid återställa.
§ 2.
Nu hafwer dom wunnit laga krafft och hörer under utmätning, men wederparten säger sig hafwa funnit nya skäl, hwarigenom domen brytas kunde; tå bör utmätning lika fullt ske på sätt som i Utsökningsbalken stadgas, och then som af nya skäl sig betiena will, söke först konungens tilstånd them at framwisa, och aflägge sedan sin ed, at han them eij tilförne wetat, eller weta kunnat, eller att han eij förstådt them wara af sådant wärde, som han sedan funnit, och at han thet eij söker af arghet, eller at saken thermed fåfängt uppehålla, utan tror sig wara ther til befogad, ställe och borgen för hinder, skada och omkostnad; finner domaren at thessa skäl hafwa förr warit drifna, eller at the eij förmå ändra domen; tå bekräfftas, then samma; och then som tappar, gällde åter all förorsakad kostnad och skadestånd, samt plichte för oskäligt käromål.
§ 8.
I lika måtto skal ingen wid förenämda plicht, understå sig at beswära konungen med ansökning om försutin laga tids återställande, med mindre ther til på goda skäl finnes at han hwarken genom egen upsåtelig försummelse, eller annat sitt wållande, utan af andra wådeliga och oförmodeliga händelser, them man eij kunnat hindra eller förese, har laga tid försummat och försuttit.
24 Capitel.
Om oqwädinsord och osanna tillwitelser.
§ 1.
Fäller någor emot annan oqwädinsord af wredesmode, och them antingen straxt, eller inför rätten ångrar och återkallar; böte fem daler til treskifftes: men för ohöfwiske och förachtelige ord, eller åthäfwor, halfft mindre.
Och göre domaren altid skillnad mellan thet som af hastig obetänksamhet eller fult wite händer.
§ 2.
Hwilken af ondt upsåt någon til heder och ära, skriffteller munteligen beliuger, och söker thermed komma honom i elakt ryckte; böte femtio daler till treskifftes, giöre offentelig afbön, och wari ärelös.
Är han tilförene ifrån äran dömd; böte dubbelt och giöre äfwenwäl afbön inför rätten.
§ 3.
Rörer thet utspridde ryckte icke någons ära, utan är elljest försmädeligit; böte tiugu daler til treskifftes och giöre afbön.
§ 4.
Samma lag wari, när någor hemligen annan förtalar, så at hans lycka therigenom kan lida meen.
§ 5.
Nu påstår then beskyllning gordt, eller elakt ryckte utspridt, willia thet bewisa, och eij gitter; går saken å lif eller ära; böte etthundrade daler, göre offentelig afbön och wari ärelös: men i alla andra mål lide samma straff, som then beskylte hade bort undergå, om han til saken bindas kunnat.
§ 6.
Skulle klaganden hafwa allenast halfwa bewis, och then angifne således måste sig med ed befria; tå wari all widare talan å både sidor uphäfwen.
25 Capitel.
Om böterne i lagboken.
§ 1.
Alla böter skola uträknas och betalas efter daler sölfwermynt, och the som til treskifftes gå, tillfalle konungen, målsäganden och häradet eller staden.
Men the som eij fördelte eller till någon särskilt anslagne äro, warin domarens ensak.
