# ID: svediakorp-law51
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 1734 års lag Förarbeten
# subtitle: vol 6
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2019-05-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Förarbeten' (Preparatory work for the 1734 Swedish law).
# genre: law
# subgenre: 
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1719--1734
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology
# annotationMethod: automatic
# words: 245,002
# sentences: 13,794
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/swe/resurs/forarbeten1734
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736 VI.
FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736 EFTER OFFENTLIGT UPPDRAG UTGIFNA AF WILHELM SJÖGREN PROFESSOR I RÄTTSHISTORIA VID UPSALA UNIVERSITET VI.
LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG 1719 — 1734 UPSALA 1904 ALMQVIST &amp; WIKSELLS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG Förord.
Föreliggande band omfattar lagförslag från 1719 — 1734.
I skrifvelse till K.
M: t anmälde Lagkommissionen den 16 maj 1717, att lagverket med undantag af Handelsbalken vore utarbetadt och förfärdigadt.
Härmed var dock icke lagförslagens slutliga form fastställd.
Under de närmast följande åren har nämligen Lagkommissionens dåvarande ordförande, Grefve Gustaf Cronhjelm, på egen hand verkstält en fullständig omarbetning af de balkar, som den 16 maj 1717 anmäldes vara färdiga.
I Lagkommissionens protokoll för den 12 april 1722 omnämnes, att Grefve Cronhjelm » hemma igenomgådt alla balkarne, och derwid anwändt stor möda och arbete ».
Denna bearbetning har dock sannolikt icke omfattat Handelsbalken, som granskades i Lagkommissionen den 1 februari — 12 april 1722 (Bd III s.
254 — 274).
I Lagkommissionens skrifvelse till K.
M: t anmäldes den 12 februari 1723, att balkarna — jemväl Handelsbalken — nu blifvit öfversedda och till skrifarten rättade, så att öfverallt en jemn och lika lagstil blifvit införd.
Dessa 1723 års förslag finnas — med undantag af Handelsbalken — alla i behåll.
De bevarade förslagen härflyta sannolikt i det hela omedelbart från Grefve Cronhjelms bearbetning.
Detta utesluter icke, att smärre ändringar senare skett, då Lagkommissionen så att säga gjorde de Cronhjelmska förslagen till sina egna.
Sålunda föreligger Ärfdabalken dels i Grefve Cronhjelms bearbetning af 1717 års förslag, dels i omarbetadt skick från 1723.
De förslag, som här betecknats med årtalet 1723, hafva legat till grund för Lagkommissionens fortsatta arbeten 1724 — 1734.
Från 1726 finnas nya förslag till Giftermåls-, Ärfda- och Jordabalkarna.
Slutligen omarbetades samtliga förslag 1727 — 1734.
Handskrifterna förvaras samtliga i Riksarkivet och återfinnas i den med balkens namn försedda bundt bland » Lagförslag och påminnelser », tillhörande » Lagkommissionen 1686 — 1736 ».
Om tiden för de särskilda förslagens tillkomst och granskning i Lagkommissionen må anföras följande.
Giftermålsbalken.
IX.
Förslag till GB 1723.
Förslaget, i handskrift sign. GB XI, har förelegat vid första granskningen efter 1723, nämligen den 18 och 25 februari 1725 (Bd III s.
274 — 277), och är alltså i sin ursprungliga lydelse sannolikt 1723 års förslag.
I handskriften hafva antecknats ändringar, som vidtagits vid nämnda granskning.
— I en handskrift, sign. GB XII, hafva de i februari 1725 vidtagna ändringarna införts i texten.
I denna handskrift hafva ändringar blifvit gjorda den 13 mars 1725 — 1 september 1726.
Medräknas dessa ändringar, öfverensstämmer handskriftens lydelse med 1726 års förslag.
I samma handskrift finnas slutligen ändringar, som vidtagits 1729.
X.
Förslag till GB 1726.
Detta förslag, i handskrift sign. GB XIII, anmäldes i skrifvelse till K.
M: t den 1 september 1726 vara färdigt och öfverlemnades jemte förslag till ÄB och JB till ständerna samma år.
I anmärkningar, som betecknats med B (1725), har angifvits den lydelse, som återfinnes i handskriften GB XI efter granskningen i februari 1725.
I handskriften GB XII finnes, såsom ofvan anmärkts, resultatet af denna granskning i handskriftens ursprungliga text, hvarjemte såsom ändringar antecknats den lydelse, som återfinnes i handskriften GB XIII.
— En annan handskrift af 1726 års förslag, sign. GB XIV, innehåller jemväl ändringar vidtagna 1729 och 1730.
XI.
Förslag till GB 1731.
Detta förslag återgifver den tryckta texten, som förelades ständerna 1731.
Det 1726 uppsatta förslaget granskades i Lagkommissionen den 18 mars — 29 april och den 18 november 1729 samt den 14 februari — 3 mars 1730 (Bd III s.
313 — 321).
I anmärkningar, som betecknats med B (1729), har angifvits den lydelse, som återfinnes i handskriften GB XII efter granskningen 1729.
I anmärkningar, betecknade med C (1730), återgifves handskriften GB XIV med 1730 års ändringar.
Oaktadt förslaget trycktes redan 1730, har det ansetts böra betecknas såsom 1731 års förslag, enär den slutliga lydelsen af samtliga Lagkommissionens förslag, som meddelades riksdagen 1731 och 1734, bör anses föreligga först då förslagen framlades för ständerna.
(Jfr Bd VI s. 113 anm. 1 sista p.
).
Ärfdabalken.
VI.
Förslag till ÄB 1722.
Förslaget, i handskrift sign. ÄB VI, är en bearbetning af 1717 års förslag.
I 1717 års förslag gjordes smärre ändringar 1718 och 1721 (jfr Bd V, Förordet s. iv).
Förslaget har derpå i samma handskrift (ÄB VI) fullständigt omarbetats af Grefve Cronhjelm.
På grund af den ofvan anförda uppgiften ur Lagkommissionens protokoll den 12 april 1722, har förslaget i den form, som Grefve Cronhjelm gifvit åt detsamma, ansetts böra betecknas såsom 1722 års förslag.
De ändringar, som vidtogos 1721, hafva särskildt anmärkts.
VII.
Förslag till ÄB 1723.
Förslaget, i handskrift sign. ÄB VII, har enligt en marginalanteckning vid kap. 14 § 7 förelegat vid granskning i Lagkommissionen den 13 maj 1725.
Då denna granskning, som började den 4 mars 1725 (Bd III s.
279 — 280), torde hafva varit den första efter 1723, föreligger i handskriftens ursprungliga lydelse sannolikt det förslag, som i Lagkommissionens skrifvelse den 12 febr.
1723 åsyftas.
I handskriften hafva ändringar blifvit gjorda vid granskningen 1725.
Medräknas dessa ändringar, öfverensstämmer handskriftens lydelse med 1726 års förslag.
VIII.
Förslag till ÄB 1726.
Detta förslag, i handskrift sign. ÄB VIII, öfverlemnades till ständerna 1726.
Förslaget har tillkommit efter granskning i Lagkommissionen den 4 och 13 mars 1725 (Bd III s.
278 — 279).
Protokollen sluta den 13 mars, men granskningen fortgick äfven efter denna dag, såsom ofvannämda marginalanteckning vid 1723 års förslag utvisar.
— En annan handskrift, sign. ÄB IX, innehåller jemväl de ändringar, som vidtogos 1729 och 1730.
IX.
Förslag till ÄB 1731.
Detta förslag återgifver den tryckta texten, som framlades för ständerna 1731.
Det 1726 uppsatta förslaget granskades i Lagkommissionen den 29 april — 8 juli, 23 — 30 sept.
1729 samt den 3 — 24 mars 1730 (Bd III s.
315 — 317, 321 — 322).
I anmärkningar, som betecknats med B (1730), har angifvits den lydelse, som återfinnes i handskriften ÄB IX med deri senast 1730 vidtagna ändringar.
Jordabalken.
VI.
Förslag till JB 1723.
Detta förslag, i handskrift sign. JB VIII, har förelegat vid granskning 1725, då ändringar antecknades i handskriften.
Förslaget är alltså i sin ursprungliga lydelse sannolikt den Cronhjelmska bearbetningen af 1723.
Protokoll öfver 1725 års granskning saknas, men de ändringar, som då vidtogos, framgå af en jemförelse mellan detta förslag i dess ursprungliga lydelse och 1726 års förslag.
I handskriften finnas jemväl ändringar vidtagna 1729 och 1730.
— En annan handskrift, sign. JB IX, innehåller jemte samma ändringar äfven andra, som vidtagits vid den slutliga granskningen 1730.
Vid 1726 års riksdag framlades jemte GB och ÄB äfven ett förslag till JB. Af detta förslag finnes i behåll en handskrift, sign. JB X.
Å denna handskrift har antecknats: » Bårgareståndet ».
Handskriften har varit sammanhäftad med ofvan omförmälda förslag till GB och ÄB af år 1726.
En annan handskrift, sign. JB XI, innehåller ändringar vidtagna 1729 och 1730.
Då 1726 års förslag företer endast obetydliga afvikelser från det närmast föregående, har den nya lydelsen upptagits i anmärkningar, betecknade med årtalet 1726.
VII.
Förslag till JB 1731.
Detta förslag återgifver den tryckta texten, som förelades ständerna 1731.
Det 1723 uppsatta förslaget till JB granskades, såsom ofvan anmärkts, utom 1725 äfven 1729 och 1730.
Granskningen började den 12 oktober 1729, fortsattes och afslutades den 25 oktober s. å.
(Bd III s. 318), men upptogs åter den 17 och 24 mars 1730, jfr ock prot.
den 12 maj s. å.
(Bd III s. 322, 324).
I anmärkningar, som betecknats med B (1730), har angifvits några afvikelser, som föreligga i handskriften JB XI.
Med den tryckta texten öfverensstämmer fullständigt handskriften JB IX med deri vidtagna ändringar.
Byggningabalken.
IV.
Förslag till BB 1723.
Detta förslag, i handskrift sign. BB V, har enligt marginalanteckningar vid kap. 14, 19 och 23 förelegat vid granskning i Lagkommissionen 1727 — 28.
Detta bestyrkes ock af en jemförelse med protokollet öfver denna granskning, som fortgick från den 17 oktober 1727 — 13 april 1728 (Bd III s.
282 — 300).
Då förslaget förelegat vid den första granskningen efter 1723, är det i sin ursprungliga lydelse sannolikt det Cronhjelmska förslaget af sistnämnda år.
I förslaget hafva ändringar skett vid granskningen 1727 — 28.
V. Förslag till BB 1728.
Detta förslag föreligger endast i form af ändringar i och marginalanteckningar vid 1723 års förslag.
Här hafva ändringarna upptagits i texten och marginalanteckningarna i anmärkningar.
VI.
Förslag till BB 1731.
Detta förslag återgifver den tryckta texten, som förelades ständerna 1731.
Den sista bearbetningen, som företogs i Lagkommissionen den 2 juni — 9 juli 1730 (Bd III s.
324 — 325), har icke i handskrift bevarats.
Handelsbalken.
II.
Förslag till Handelsbalk 1727.
Af en jemförelse mellan protokollet för den 1 februari — 12 april 1722 och de bevarade förslagen till Handelsbalk framgår, att 1723 års förslag numera icke finnes i behåll.
Förevarande förslag, i handskrift sign. HB II, har i den ursprungliga texten upptagit bestämmelser, som ett inom Justitiedeputationen tillsatt utskott föreslagit vid 1723 års riksdag.
Då förslaget förelegat vid granskning den 11 november 1727 — 13 februari 1728 (Bd III s.
285 — 292) och närmare uppgift om tiden för dess tillkomst saknas, har förslaget i sin ursprungliga lydelse ansetts böra betecknas såsom 1727 års förslag.
Förslaget är ett fragment, som slutar med kap. 10 § 14.
Af Lagkommissionens protokoll framgår, att förslaget i sin helhet omfattat 15 kapitel (Bd III s.
292 — 297).
Några marginalanteckningar, som gjorts vid granskningen, hafva särskildt anmärkts.
I sjelfva texten hafva dessutom ändringar efter granskningen vidtagits.
Medräknas dessa ändringar, öfverensstämmer förslaget med motsvarande delar af handskriften HB III i dess ursprungliga lydelse.
III.
Förslag till Handelsbalk 1728.
Detta förslag, i handskrift sign. HB III, är i sin ursprungliga lydelse sannolikt utarbetadt efter granskningen 1727 — 28.
Kap. 1 — 10 § 11 äro likalydande med handskriften HB II med deri vidtagna ändringar.
I förslaget, som omfattar 14 kap., hafva ändringar vidtagits 1730, sannolikt den 7 april — 2 maj (Bd III s.
323 — 324).
Medräknas dessa ändringar, öfverensstämmer förslaget med handskriften HB IV i dess ursprungliga lydelse.
IV.
Förslag till Handelsbalk 1731.
Detta förslag återgifver den tryckta texten, som förelades ständerna 1731.
Förslaget föreligger jemväl i en handskrift, sign. HB IV, i hvilken ändringar vidtagits 1730, sannolikt den 10 oktober — 10 november (Bd III s.
325 — 326).
Om dessa ändringar medräknas, öfverensstämmer handskriften med det 1731 tryckta förslaget.
Den ursprungliga lydelsen (B 1730) öfverensstämmer med handskriften HB III med deri vidtagna ändringar (C 1730) och har upptagits i anmärkningar, som betecknats med BC (1730).
Missgerningsbalken.
III.
Förslag till Högmålabalk 1723.
Förslaget, i handskrift sign. HB III, har förelegat vid den första granskningen efter 1723, nämligen den 11 maj — 2 november 1728 (Bd III s.
302 — 306), samt den 8 februari 1729 (Bd III s. 311).
Alltså föreligger i handskriftens ursprungliga lydelse sannolikt det Cronhjelmska förslaget af 1723.
Förslaget är i handskriften omarbetadt på grundvalen af 1728 och 1729 års granskning.
Kap. 1 — 4 äro i handskriften endast öfverkorsade, men den nya lydelsen finnes i koncept på särskilda blad.
Medräknas dessa blad, öfverensstämmer handskriften i omarbetadt skick med kap. 1 — 17 af 1729 års förslag till Missgerningsbalk.
III.
Förslag till Edsöresbalk 1723.
Förslaget, i handskrift sign. EB II, är sannolikt författadt af Grefve Cronhjelm.
Det granskades i Lagkommissionen den 2 mars — 7 maj 1728 (Bd III s.
294 — 302).
Förslaget föreligger jemväl i en annan handskrift, sign. EB III, i hvilken de ändringar, som vidtogos vid granskningen, blifvit antecknade.
De vidtagna ändringarna hafva upptagits i den ursprungliga texten af två handskrifter, sign. EB IV och EB V. I dessa handskrifter, som i sin ursprungliga lydelse tillhöra 1729 års förslag till MB (se nedan), hafva ändringar vidtagits 1729 och 1730.
Medräknas dessa ändringar, öfverensstämma handskrifterna med kap. 18 — 23 af det förslag till MB, som 1731 förelades ständerna.
IV.
Förslag till Dråpmålabalk 1723.
Förslaget, i handskrift sign. DrB III, är sannolikt utarbetadt af Grefve Cronhjelm.
Det synes hafva förelegat vid granskning i Lagkommissionen den 2 — 12 november 1728 (Bd III s.
306 — 308).
IV.
Förslag till Såramålabalk 1723.
Förslaget, i handskrift sign. SB III, är sannolikt utarbetadt af Grefve Cronhjelm.
Det är jemväl bevaradt i en annan handskrift, sign. SB IV, som förelegat vid granskning den 12 — 19 november 1728 (Bd III s. 308).
Medräknas de ändringar, som då vidtogos, öfverensstämmer förslaget med kap. 34 — 39 af 1729 års förslag till MB.
V. Förslag till Tjufvabalk 1723.
Förslaget, i handskrift sign. TB V, är sannolikt utarbetadt af Grefve Cronhjelm.
Det föreligger jemväl i en handskrift, sign. TB VI, som förelegat vid granskning den 10 dec.
1728 — 11 jan.
1729 (Bd III s. 310).
I den nya lydelse, som förslaget då erhöll, öfverensstämmer det med kap. 40 — 51 af 1729 års förslag till MB.
III.
Förslag till Lägermålsbalk 1723.
Förslaget, i handskrift sign. LB III, har sannolikt utarbetats af Grefve Cronhjelm.
Förslaget har förelegat vid granskning i Lagkommissionen den 19 november — 7 december 1728 (Bd III s.
308 — 309).
Medräknas de ändringar, som då vidtogos, öfverensstämmer förslaget med kap. 52 — 60 af 1729 års förslag till MB.
I.
Förslag till Missgerningsbalk 1729.
Förslaget, i handskrift sign. MB I, är utarbetadt på grundvalen af ofvan berörda föredragning af de särskilda brottmålsbalkarna 1728 och 1729.
I handskriften saknas de kap., som motsvara Edsöresbalken, men vid slutet af kap. 17 är af samma hand (Jusleen), som skrifvit handskriften EB IV, antecknadt: » här införes om edsöre ».
Jfr Lagkommissionens protokoll den 15 november 1729 (Bd III s. 319).
I enlighet med denna anvisning hafva kap. 18 — 23 upptagits efter sistnämnda handskrift.
Afvikelserna i handskriften EB III hafva betecknats med B och afvikelserna i handskriften EB V med C.
I handskriften MB I likasom i handskrifterna EB IV och V hafva senare ändringar vidtagits, sannolikt vid granskningen den 25 oktober — 15 november 1729 (Bd III s.
318 — 319) samt 5 — 26 maj 1730 (Bd III s. 324).
Om dessa ändringar medräknas, öfverensstämma handskrifterna, bortsedt från några få afvikelser i MB I, med det 1731 tryckta förslaget.
— Af 1729 års förslag till MB finnes en annan handskrift, sign. MB II.
Jemväl här saknas kap. 18 — 23, dock att Jusleen äfven i denna handskrift vid slutet af kap. 17 hänvisat till handskrifterna af 1729 års förslag till EB.
Dessutom saknas i MB II kap. 52 — 62.
I handskriften återfinnas delvis samma ändringar, som i MB I.
Sannolikt innehåller MB II ändringar från 1729, men icke från 1730.
II.
Förslag till Missgerningsbalk 1731.
Detta förslag återgifver den tryckta texten, som förelades ständerna 1731.
De afvikelser, som föreligga i handskriften MB I, hafva upptagits i anmärkningar, betecknade med B (1730).
Straffbalken.
I.
Förslag till Straffbalk 1723.
Förslaget, i handskrift sign. StB I, är sannolikt utarbetadt af Grefve Cronhjelm.
Förslaget förelåg vid granskning den 15 februari — 11 mars 1729 (Bd III s.
312 — 313).
Endast två ändringar hafva antecknats (Bd VI s. 445).
II.
Förslag till Straffbalk 1729.
Förslaget, i handskrift sign. StB III, har utarbetats efter föredragningen den 15 februari — 11 mars 1729 (Bd III s.
311 — 313).
I handskriften hafva ändringar skett, sannolikt 1730.
Förslaget föreligger ock i koncept, sign. StB II.
III.
Förslag till Straffbalk 1731.
Förslaget återgifver den tryckta texten, som förelades ständerna 1731.
Efter de ändringar, som skett i handskriften StB III, öfverensstämmer samma handskrift med det 1731 tryckta förslaget.
Utsökningsbalken.
II.
Förslag till UB 1723.
Detta förslag, i handskrift sign. UB II, har sannolikt förelegat vid den granskning, som började den 27 oktober 1731 (Bd III s. 328).
Då från tiden mellan 1717 och 1731 icke någon annan bearbetning än Grefve Cronhjelms är bekant, föreligger i handskriftens ursprungliga lydelse sannolikt 1723 års förslag.
Granskningen fortsattes den 3 november — 14 december 1731 samt upptogs åter den 8 februari 1732.
För så vidt resultatet af denna granskning har antecknats i förevarande handskrift, har granskningen afslutats före den 9 maj 1732, ty sistnämnda dag uppsattes ett kapitel » om besvär hos hofrätten öfver exekutorens resolution », hvilket icke återfinnes i denna handskrift.
III.
Förslag till UB 1731 — 32.
Detta förslag föreligger endast i form af ändringar i och marginalanteckningar vid handskriften UB II.
Såsom ofvan anmärkts, har den ändrade lydelsen af 1723 års förslag tillkommit under granskning den 27 oktober 1731 — 9 maj 1732 (Bd III s.
328 — 339).
IV.
Förslag till UB 1732.
Detta förslag, i handskrift sign. UB III, är utarbetadt efter den 9 maj 1732, då kap. 9 uppsattes.
Förslaget föreligger jemväl i en annan handskrift, sign. UB IV.
Båda handskrifterna innehålla ändringar, sannolikt från den 9 maj — 14 november 1732 (Bd III s.
339 — 341), den senare äfven från den 20 — 27 febr.
1733 (Bd III s.
343 — 344).
V. Förslag till UB 1734.
Detta förslag återgifver den tryckta texten, som förelades ständerna 1734.
Med detta förslag öfverensstämmer handskriften UB IV med deri gjorda ändringar.
Rättegångsbalken.
III.
Förslag till RB 1723.
Detta förslag, i handskrift sign. RB III, är en afskrift af 1717 års förslag (RB II) i dess af Grefve Cronhjelm omarbetade skick (jfr Bd V Förordet s. IX).
Kap. 8 och 9 af 1717 års förslag äro i RB II oförändrade, dock att kap. 8 § 1 (senare delen) och kap. 8 § 3 mom. 3 äro öfverkorsade.
I RB III äro motsvarande kap. (XVI och XVII) skrifna med annan handstil än föregående och närmast följande kap. Kap. XVII är skrifvet af Grefve Cronhjelm.
I öfrigt öfverensstämmer den ändrade lydelsen af RB II med den ursprungliga texten i RB III.
I RB III hafva några ändringar antecknats, till största delen af Grefve Cronhjelm.
Dessa ändringar hafva upptagits i anmärkningar.
Efter 1723 omnämnes Rättegångsbalken först den 14 oktober 1732 i Lagkommissionens protokoll (Bd III s. 340).
IV.
Förslag till RB 1734.
Detta förslag återgifver den tryckta texten, som framlades för ständerna 1734.
Förslaget, som utarbetats af Hofrättsrådet J. Rosenstolpe, granskades i Lagkommissionen den 14 oktober 1732 — 14 augusti 1734 (Bd III s.
340 — 349).
I anmärkningar, som betecknats med B, har angifvits den ursprungliga lydelsen af en handskrift, sign. RB IV, som förelegat vid Lagkommissionens sista granskning af Rättegångsbalken.
Handskriften öfverensstämmer, om deri antecknade ändringar medräknas, fullständigt med det för ständerna framlagda förslaget.
—
För utgifvandet af myndigheternas utlåtanden öfver de inom Lagkommissionen utarbetade förslag till särskilda balkar hafva förberedande åtgärder blifvit vidtagna.
Upsala den 1 november 1904.
Wilhelm Sjögren.
GIFTERMÅLSBALKEN IX.
Förslag till Giftermålsbalk 1723.
Giftomålabalker.
Cap.
1.
Om laga giftomål, och hwar som rätter giftoman wara skal.
§ 1.
Wil man hionalag byggia; tå skal han mö af rättom giftomanne bedia.
Hwar som henne med wålde tager, eller hemligen til sig lockar, plichte som i Kyrkiolagen och framdeles urskils.
§ 2.
Fader är sina dotters rätta giftoman, och moder må ther til råd gifwa.
Är fader död; tå är moder med skyldaste fränders råde.
Lefwer ej fader eller moder; ware tå then, som fader med fullt förstånd, munteligen eller skrifteligen; eller moder med nästa fränders råde til giftoman nämdt hafwer.
§ 3.
Äre ej the til; tå är sambroder; thernäst halfbroder af fäderne; sedan halfbroder af möderne, dock med faderfaders eller moderfaders råde.
Lefwa ej sambröder eller halfbröder; tå är faderfader giftoman; näst honom moderfader; thernäst faderbroder; sedan moderbroder.
Är ej han til; tå är then som henne skyldaster är å fäderne, eller möderne.
Äro the både jemskylde; ware tå then närmast som å fäderne är, och ej af möderne, man och ej qwinna, dock med nästa skyldemans och laga förmyndares råde.
Lefwa ej skyldemän, utan förmyndaren allena; tå skal han hennes rätta giftoman wara.
§ 4.
Nu dela thesse förenämde om giftomanna rätt; eller synes rätter giftoman ej wara thertill fallen, eller wälwilliande: tå skal domaren therom stadga, som han efter lag och efter bästa kunnist och samwete sino skäligast pröfwar.
Doch äger så qwinnans som mannens friwilliga ja och samtycke thet giftomål fästa.
§ 5.
Ingen man eller qwinna må träda i ächtenskap, förrän han hafwer fyllt aderton år, och hon fiorton.
Cap.
2.
Om laga fästning eller trolofning.
§ 1.
Ej må fästning eller trolofning ske, utan i rätta giftomans och twäggia manna witnes närwaro eller ware ogilt, om giftoman therå kärar.
Och skola the som sig olagligen fäst hafwa, hwarthera böta tio daler til the fattiga.
Gillas then fästning af giftomannen; waren tå både saklöse.
§ 2.
Nu förbinder man sig skrifteligen til ächtenskap med giftomans samtycke, hafwe tå ej wåld thet löfte ryggia, eller sig annor qwinna fästa.
Gör thet omyndig hemligen; ware ogilt.
§ 3.
Fäster någor man eller gifter annar än rätter målsman, som förr är sagt; böte tiugu daler til treskiptes och skadan åter; och fästning ware ogill.
§ 4.
Hwilken man som fäster twenne ena mö; böte fyratio daler, halft til konungen, och halft til häradet eller staden, och gälde skadan åter.
§ 5.
Fäster sig någor then qwinna, som förr lagligen fäst är; böte tå han trettio daler, och hon sextio til treskiptes.
Äro både förr fäste; böte hwarthera sextio daler.
Kommer lägersmål thertil; tå skola the plichta som i Lägersmålsbalken urskils: hafwen ock förwärkat til the fattiga alla them emellan gifna gåfwor.
§ 6.
Fäster man sig owetandes then qwinna, eller qwinna then man, som förr fäst är; ware saklös, och then brotslige böte sextio daler, och skadan åter: hafwe och förbrutit til then saklösa, alla them emellan gifna gåfvor.
Är någor annorlunda til skilnad i fästning wållande; eller fäster han sig then han för skyldskap, eller annat hinder ej ächta må; ware lag samma.
§ 7.
Äre bägge lika wållande til fästningeskilnad; hafwen tå förwärkat til the fattiga, alla them emellan gifna gåfwor, och böte hwarthera sextio daler til treskiptes.
Wåller annarthera mer, och annarthera mindre; böte then halft som mindre wåller, men gåfworne waren förbrutne til the fattiga.
§ 8.
Nu kommer okänder man, och gifwer sig ut för then han ej är: warder qwinna theraf bedragen til fästning med honom; böte tå han ottatio daler, halft til henne, och halft til the fattiga: hafwe ock förbrutit til henne alla them emellan wexlade gåfwor; och fästningen ware ogil.
Åkommer wigsel, af samma list, och kan domcapitlet them ej förlika, tå bötes dubbelt, och åter skadan, och ware han ej man thes bättre.
Gånge ock thet giftermål åter.
§ 9.
Fästes barn tilsamman af föräldrar, eller giftomän uti theras barndoms år, thet måge the hålla eller återbryta, när the til mogen ålder komma.
§ 10.
Hwilken som mycket drucken sig fäster, eller är thertil twungen eller förledd; ware ej skyldig thet löfte hålla och fullkomna låta.
§ 11.
Ej må man eller hustru, mädan the sammanlefwa, sig annan fästa, eller förplichta sig, then samma efter annartheras död at ächta.
Sker thet, ware ogilt: och skal then thet giör, så ock then thertil samtycker, bägge straffas, som i Högmålsbalken urskils.
§ 12.
Nu gifwa fästehion hwarandrom gåfwor, i penningar eller lösöron för äcktenskaps skull; dör sedan fästeqwinna förrän wigsel åkommer: gifwe tå fästeman til then dödas föräldrar eller arfwingar alt igen, hwad han fådt, och tage åter hwad han gifwit hafwer.
Dör fästeman ifrån fästeqwinna; tage hon sina gåfwor åter, och behålle hwad henne gifwit war.
Cap.
3.
Om barn som aflas i fästom; eller i lönskaläge; eller i twegifte; och om giftorätt i twegifte.
§ 1.
Aflar man barn med sin fästeqwinna; eller under ächtenskapslöfte; eller i lönskaläge, therå sedan fästning eller ächtenskap föllier: the barn äro ächta barn; och qwinnan niuter laggift hustrus rätt.
§ 2.
Nu går man i andra gifte lagligen, och aflar barn; fins sedan, at förre man eller hustru lefwer: tå äro ock the barn ächta, och taga arf, som i Ärfdabalkens ... cap.
sägs.
§ 3.
Kommer förre man eller hustru åter; tå brytes thet senare gifte: utan them annorledes åsämjer.
Och tage then som måste wika och afflyttia, alt thet åter, som han eller hon kan bewisa sig i bo hafwa infördt, eller med egna slögder ther wunnit.
Är thet hustrun som wika måste; tage hon ock thertil sin morgongåfwo.
Hafwa the barn samman i gifte som brytes, och wil moder them til upfostran taga; pröfwe tå domaren, om hon thet förestå gitter, och lägge så them emellan, hwad fadren thertil årligen gifwa bör.
Ej måge skilde makar annan rätt til hwartheras bo och ägendom niuta, än nu sagt är.
§ 4.
Träder man i annat gifte, ändock man wet, at förra man eller hustru lefwer: plichte som i Högmålsbalken skils.
Cap.
4.
Sker giftomål emot föräldrars eller rätta giftomans wilia; och om giftoman hindrar giftomål.
§ 1.
Hwilken mö som tager man emot faders wilia eller moders, ehwad hon tager honom til laggift man, eller lönskaläge; hafwe förgiordt fäderne och möderne, och ej något annat arf.
Wil fader och moder förlåta henne thet brott, tå tage hon fullan arfslott.
Ej må then som mö lägrat hafwer, få henne til ächta, utan fader och moder gifwer ther ja och samtycke til, eller wigtiga skiäl thertil styrka.
§ 2.
Nu gifter sig son, eller dotter som är enkia, emot föräldrars wilia, mädan han eller hon i theras hus wistas och bröd theras äta; eller tager man icke theras råd til giftomålet: sker thet af föracht och sidwördnad; eller med then som ej hafwer godt namn och rychte: ware lag samma.
Lefwa the utom föräldrars bo; waren äntå plichtige at sökia theras råd, såsom i Kyrkiolagen sägs.
§ 3.
Gifter sig mö, efter faders och moders död, utan närmaste giftomans ja och samtycke; och hafwer hon rätt til arf efter honom: tå äger han macht at göra henne arflös til aflingejord och lösören.
Är hon ej hans arfwinge; böte tå af egna lösören och aflinge, tiugunde delen til the fattiga, om giftoman therå kärer.
§ 4.
Nu kan så hända, at fader eller moder, eller efter theras död, rätter giftoman, wil utan skiäl, för egen winning, eller andra orsaker, hindra et lagligen sökt giftomål, gånge tå therom, som i Kyrkiolagen stadgat är: och giftoman böte femtio daler, och rätte up allan skada och kostnad.
Men af föräldrar måge barn hwarken böter eller skadestånd i thy måle sökia.
Cap.
5.
Om wigsel oskäligen wägras eller uppehålles.
§ 1.
Nu hafwer man qwinna lagligen fäst, och wid ächtenskap med wigsel fullkomna; tå skal han tilsäija giftomanne sex wekor förut.
Söns hon honom förfallolös; lite tå til konungens befallningshafwande, at wigsel utan uppehåll skie må: och giftoman böte sedan för olaga hinder femtio daler til treskiptes, och skadan åter.
§ 2.
Wil enthera utan skiäl undandraga sig wigsel, eller then uppehålla; gånge therom, som om giftoman sagt är.
Framhärdar han i thenna sin motwilia; tå äger hon heta hans ächta hustru, och niute full giftorätt i bo hans.
Gör hon thet; hafwe han samma macht.
Rymmer fästeman ifrån sin fästeqwinna, som af honom häfdad är; ware tå therom som Kyrkiolagen skillier om man och hustru.
§ 3.
Söker man å sina eller andras wägnar, med hwarjehanda jäf och klander, ächtenskap at hindra eller uppehålla; tå äger domaren thet pröfwa: dock skal käranden förut ställa borgen för all skada och kostnad.
Finnas hans jäf och klander oskiäliga; böte femtio daler til treskiptes, och rätte up allan skada.
Samma lag ware om the jäf, som utaf domcapitlet efter Kyrkiolagen skärskådas böra.
Cap.
6.
Huru förord ske måge emellan them, som hionalag byggia wilia.
§ 1.
Göra man och qwinna, eller målsman å hennes wägnar, förord sin emellan före ächtenskapet; antingen om then giftorätt hwarthera äga skulle; eller huru bägges bo emellan them och theras barn, eller arfwingar, efter theras död skiftas skal: thet äger kraft och witsord, när thet ej sker them til förfång, som bättre rätt til ägendomen å then tid hafwa, eller hafwa kunna.
Ej måge sådana förord gälla, utan the före wigseln i goda mäns närwaro skrifteligen författade äro, och at the sedan intecknas å nästa ting, och i staden straxt efter wigseln.
Warde ock then egendom noga uptecknad, som hwarthera tå rätteligen råder, eller rätt till hafwer.
Dock stånde them frit, hwad heldre the thenna förteckning öppen eller förseglad uti rätten inläggia wilia.
§ 2.
Nu göra man och qwinna sådana förord utomlands, och wilia at the ock inrikes gälla skola för then ägendom, the här hafwa, ändock the sielfwa ej hitkomma; gitta the bewisa, at förorden äro före ächtenskapet utrikes med witnen uprättada, och inrikes inom natt och år hos domaren angifna och intecknada: tå äga the förord laga kraft.
§ 3.
Göra the sådana förord utländes, och komma sedan sielfwa hit i landet; tå skola the inländes födde inom sex wekor, och utländske som sig här nedersättia, inom sex månader sedan the ankomne äro, them på sätt som förr är sagdt, här inteckna låta.
Sker thet ej; hafwen the förord ingen macht.
Cap.
7.
Om mansens målsmansrätt for sin hustru; och om morgongåfwo.
§ 1.
Nu sedan man och qwinna wigde äro; tå är han hennes rätte målsman, och äger sökia och swara för henne, och ej förr.
Uti brottmål bör hon sielf swara och umgälla: dock må mannen för rätta göra henne thet bistånd, som Rättegångsbalken androm uti lika mål tillåter.
§ 2.
Förr wigseln skal han til henne wiss morgongåfwa utfästa, i löst eller fast, eller i båda tillika, ehwad han med mö eller enka sig gifter.
§ 3.
Gifs morgongåfwa i jord och fast gods; tå skal then ej wara större, än trediung af mansens behållna arfwejord och lott i thet fasta, när han dör.
Och ehwad sådan morgongåfwa, i staden eller å landet, af frälse- eller ofrälsemän utfästes; hafwe ej hustrun annan rätt thertill, än at hon then nyttiar, så länge hon enkia sitter och ärliga lefwer: ware ock tå skyldig hålla then wid macht, och eij låta igenom sit förwållande förwärras.
Dör hon; eller går i andra gifte; eller beträdes med oärligit lefwerne; tå hemfaller morgongåfwan til mansens barn, eller andra hans arfwingar.
§ 4.
Nu utfäster man morgongåfwa i lösören; gifwe tå ej mer än tionde delen af then giftorätt, som han theruti äger wid dödsfallet: och sedan förblifwe samma gåfwa hustrunes fullkomlige egendom.
§ 5.
Hafwer man utfäst morgongåfwo både i jord, hus, och lösören; tå får hustrun ej mer än siettedelen af thet fasta, och tiugundelen af lösören.
§ 6.
Ej må större morgongåfwa gifwas, än nu är sagt; men wäl mindre.
§ 7.
Nu fins ej fast gods efter mansens död; tå äger hustrun sin morgongåfworätt uti lösöron.
Samma lag ware, ther ej lösören finnes, och tage tå hustrun trediung af mansens fasta gods, som sagt är.
§ 8.
Dör mannen, och har han ej viss morgongåfwo utfäst; niute tå hustrun hälften af thet han högst i morgongåfva gifwa kunde.
Gap.
8.
Om gifftorätt i bo.
§ 1.
Efter landsrätt giftes mannen til twå delar, och hustrun til trediung i alla lösören, som the äga eller äga få; och i alt thet fasta gods, som the i hjonalag wärfva och sammanafla.
Men jord, hus, eller watnwärk, som man eller hustru, förr eller under ächtenskapet ärft, eller förut lagligen förwärft hafwer; thet må hwar för sig enskylt behålla, och ej äga giftorätt til: dock bör all ränta och afrad, som theraf årligen i boet inflyter, under lösören räknas.
§ 2.
Äger frälseman eller bonde jord, hus, gård, tomt, eller watnvärk i staden, eller inom stadsens mark och råmärke; gånge tå therom efter stadsrätt.
§ 3.
I alt thet gods, som man eller hustru under stadsrätt lydande, äger eller äga får i staden, eller inom thes mark, ehwad thet är jord eller lösöre; hafwe hwar sin giftorätt til hälften.
Men hwad the å landet äga, eller äga få, i jord eller fast med boskap och åkerredskap; thet ligge alt under landsrätt.
§ 4.
Then qwinna, som med laga dom är för ächta hustru förklarad, fastän wigsel ej åkommer, niute ock giftorätt.
Drager sig någon man undan wigsel af motwilia; hafwe förlorat sin giftorätt, utan han sig rättar och låter sammanwigas.
Cap.
9.
Huru mannen må hustrunes fasta gods bortskipta, förpanta, eller sällia; och huru the hwars annars gäld gälda skola, så ock om hustru må köpslagan drifwa.
§ 1.
Ingen man hafwe macht, sine, hustrus jord och fasta gods å landet eller i staden at bortskiffta, förpanta eller sällia, ehwad the hafwa barn samman, eller ej; utan han hafver thertil hennes friwilliga ja och underskrift, eller at hon för rätta thet munteligen tilstår.
Sker skifte sålunda; skifte tå til bättre, och ej til wärre.
Nu tränger nöd at sälia; therom urskils i Jordabalkens 5 cap.
och 4 §.
§ 2.
Hafwer man eller hustru giordt gäld före ächtenskapet; gälde hwar af sino godse.
Ej skal i thy måle mansens lott eller enskylta gods häfta för hustruns gäld, och ej hennes lott eller gods för mansens gäld, ehwad the under lands- eller stadsrätt lyda.
Odaljords ränta, som wid afradsdag har i boet influtit, eller inflyta bordt, så ock inbärgad årsväxt, må en gång för alla, och ej widare til gäldens betalning i mät gånga.
§ 3.
Nu kunna the både, eller enthera, hafwa giordt gäld i warande ächtenskap, eller til fästning och bröllopskostnad; thet skal af bo oskipto i lösören och aflinge gäldas, så ock af bägges theras hus och egendom i staden.
Räcker thet ej til fulla gälden; tå fylles thet som brister af bägges enskylta arfwejord och odalfasta å landet: mannen gälde två deler, och hustrun tridiung.
Hafwer ej utan enthera egen jord: är thet mannen; betale tå thet som återstår och gäldas skal, med sin arfwejord, så långt then räcker.
Är thet hustrun; gälde ej mer än tridiung: ej må hon af sina odalfasta gods mera gälda, än tridiung af gälden, ehuru stor ock samma gäld wara må.
§ 4.
Är gäld tilkommen af mansens eller hustrunes särskilta wållande, missgärning, slösande, dobbel, eller annat sådant; gånge tå ej then saklöses fasta gods, eller giftorätt, til sådan gälds betalning: ty hvar äger sin sak ensamer böta, och ej annars lott förwärka.
§ 5.
Hafwer enthera under warande ächtenskap, med bägges theras andel i bo, sin enskylta gäld guldit; tå skal thet wid arfskifte af thes egen andel godtgöras.
§ 6.
Ej må hustru köpslaga om fast gods, eller sälia något af lösören i bo; utan thet sker med mansens samtycke och fullmacht; eller af the lösören, som til salu lemnade äro; eller at mannen är afwita; eller frånwarande; eller förlöper sin hustru.
Sitter hon tå med barnen hemma, och tarfwar födo för sig och them; eller ther hon barnslös är, kan sig ej annorledes föda; eller annor nöd tränger: tå må hon saklöss til nödtorft sälia; dock med nästa fränders råd och bifall, om thet är fast gods, som sällies.
Sker thet annorledes; hafwe mannen wåld thet med hustrun giorda köp at ryggia och återkalla, som sägs i Handelsbalken.
§ 7.
Hafwer man sålt sin hustrus eller hustru sin mans odaljord til sin enskylte nytta; gifwe tå åter til fullo af sin odaljord.
Är then jord till bägges theras nytta såld; fylle tå hwar af sin arfwejord eller giftorätt, mannen twå delar, och hustrun tridiung.
§ 8.
Nu fins ingen jemgod jord, eller lösöre; och är hustruns jord med hennes samtycke såld: hafwe skadan sielf.
Hafwer mannen såldt then jord utan hennes lof och minne, söke tå then igen med laga dom innan natt och år: och skylle sig sielf then olagligen köpte.
Dör hustrun förr än mannen; tå äga hennes arfwingar therå tala innan natt och år efter hennes död.
Cap.
10.
Om afwittring; och olaga sammanflyttning, förr än man går i annat giffte.
§ 1.
Hafwe ingen enkling, eller enka wåld å annat gifte gånga, förr än barnen, eller andra arfwingar ther ej barn äro, afwittrade äro.
Gör thet någor; hafve tå förwärkat til barnen eller andra arfwingarne trediung af sin del i boet efter förra gifte.
Understår sig någor prest at wiga enkling eller enkia, förr än afwittring lagliga skiedd är; plichte som i Kyrkiolagen sägs.
§ 2.
Then som går i annat gifte, må ej med sin fästeman eller fästeqwinna hålla hus och bo samman, förr än sorgetiden efter Kyrkiolagen är ute, och wigsel lagligen åkommer.
Göra the thet; böte hwarthera tio daler til the fattiga, och flytten imedlertid ifrån hvarannan.
Cap.
11.
Gör man, eller hustru, hor, eller löper man från sin hustru, eller hustru från sin man: och huru barn upfostras skola, ther ächtenskapsskillnad skier.
§ 1.
Gör mannen hor; eller af ondsko löper från sin ächta hustru, och wil ej längre med henne i hionalag lefwa; ther må ächtenskapet skillias efter Kyrkiolagen: och hafwe han til henne förvärkat hälften af sin giftorätt.
Gör hustrun thet; ware lag samma: thertill miste hon ock sin morgongåfwa; och tage fader barnen under sin wåld och wärjo.
Sämjer them åter; eller läggia the sig i säng samman: niute tå then brotslige fullan gifträtt, och hustrun morgongåfwa sin; utan the sin emellan annor förord giordt hafva.
§ 2.
Wil ej mannen thet sine hustru förlåta; eller hafwa the sedan ej legat i säng samman; behålle tå han sin fulla giftorätt til sit och barnens underhåll, eller, ther barn icke til äro, til egen nytto, så länge han ogift är: niute ock thet hon af sin rätt förwärkat hafwer, som sagt är.
Går han i annat gifte; falle thet tå til barnen, eller, ther inga barn äro, til honom sielfwer, och sedan til hans nästa arfwingar efter hans död, som alt annat gods.
Samma lag ware om hustrun, ther hon ej wil förlåta mannens brott.
§ 3.
Nu hafwa the barn sammanaflat, och åsämjer them ej, hwilkenthera barnen när sig hafwa skal; ware tå thertil närmast, then sin rätt ej förbrutit hafwer.
Är thensamma ej fallen barnom at förese; tå äger domaren skåda, hwad heller then brotsliga, eller någor annor them til sig taga må: och antingen the blifwa när then brotslige, eller när andra; gånge til födo theras och upfostring, så mycket både af fadrens och modrens gods, inkomster, lön, eller slögder, som domaren skiäligt pröfwar.
§ 4.
Hafwer man eller hustru, i fästom haft lägersmål med någon annan, och föllier therå skilnad lagligen, sedan man thet efter wigseln weta får; ware lag samma.
Warder qwinna efter wigseln tilwunnen, at annar henne förr fästningen lägrat hafwer, och wil ej mannen thet henne förlåta, utan skier således laga skilnad; tage tå mannen åter, alt thet han med sig i boet infördt; så ock kostnad, som han til fästning och bröllop giordt hafwer, med alla the gåfwor han henne gifwit: behålle ock, hwad hon honom, litet eller mycket, gifwit hafwer.
§ 5.
Är man eller qwinna af naturen wanför, och til äcktenskap plat oskickelig; eller drages han eller hon med obetelig smittande siuka, förtiger thet, och swikeligen förleder annan til giftomål med sig: warder thet fulltygat; gånge tå ächtenskapet åter efter Kyrkiolagen, och niute then brotslige ingen rätt i boet: uprätte ock allan skada, och plichte, som för annat bedrägeri framdeles skils.
Cap.
12.
Om kif och osämja emellan man och hustru; och om the sig skilia til säng, bord, och säte.
§ 1.
Ther emellan man och hustru, hat och bitterhet så råda få, at the hwarken igenom domkapitlets warning, eller förelagt wite åter sämjas kunna; tå skal werldslig rätt pröfwa, hwad heller enthera, eller bägge det wålda; och böte then brotslige femtio daler til treskiptes, eller plichte med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Wåller annarthera mer, och annarthera mindre; warde straffet therefter lämpat.
Bättrar han eller hon sig ej; tå ökes bot thes hwarje gång med femtio daler.
§ 2.
Skillier sig man wid hustru, eller hustru wid man til säng och säte, och af hat eller motwilia går omkring i landet, ther then saklöse bor; eller drifwer mannen sin hustru, eller hustrun sin man ur hus och bo, och nyttiar ther bägges gods och egendom: ware lag samma.
§ 3.
Nu kan så illa åtbäras, at man eller hustru, af wrede och ondsko, slå hvarannan blå eller blodigan, laman eller lyttan; plichte tå, som i Såramålsbalken skils.
Cap.
13.
Huru med bo och barnens uppehälle gånga skal, tå ächtenskap lagligen skils til säng och säte.
§ 1.
Warda man och hustru på någon tid lagligen skilda til säng och säte, och är mannen thertil wållande, blifwe tå egendomen wid boet qvar.
Hafwa the barn samman; tå lemnas the hos hustrun til upfostring.
Nu är ej hon fallen, at allena them och boet förestå; nämne tå domaren en god man, som mot skälig wedergällning henne råda och hielpa må.
Mannen skal ock af boet niuta underhåll, som domaren thet pröfwar, och boet tål; utan han med tienst och slögder sig sielfwer uppehålla kan.
Fins i thet bo ej annat, än ränta af mansens odalgods, eller hans lön och förtienst; niute tå hustrun med barnen theraf twå delar, och mannen til sin födo och nödtorft trediung.
Är hustrun til skilnaden wållande; warde hon skild ifrån boets förwaltning och domaren pröfwe, huru mycket henne til uppehälle af mannen gifwas skal, om hon sig med arbete ej nära gitter.
§ 2.
Nu äro de bägge til skilnaden wållande; tå äger then boet och barnen förese, som bäst thertil fallen är: och then andra niute theraf til nödigt uppehälle, så mycket som domaren pröfwar.
Äro the lika thertil fallne; ware tå mannen närmare.
Men är ingenthera thertil fallen; nämne tå domaren twänne goda män, som barnen och egendomen wårda, och låte mannen och hustrun theraf underhåll fa.
§ 3.
Ehwad nu mannen eller hustrun, boet och egendommen om händer far; tå skal full säkerhet och borgen therföre sättias.
Cap.
14.
Om medgift och medfolgd.
§ 1.
Gifter man sin son eller dotter, och gifwer hemfölgd med, jord eller lösören; hafwe thet, mädan han lefwer som gaf.
Tå han är döder; bäre äter med swornom ede til skiftes med them, som ärfwa skola: dock må räntan eller nyttan theraf ej beräknas.
Samma lag ware, ther man gifwer hemfölgd med, tå barn ur hus och bo skilias, eller wid annat tilfälle.
Wil man gifwa them lösören, eller aflinge jord, til arf och egit; hafwe ther fri macht til: ej må thet gods til skiftes återbäras, som så gifwit är, utan någor annar tå hade bättre rätt thertill.
Arfwejord hafwa ej föräldrar wåld at bortgifwa, utan til bruk och nyttan allena, och thet ej längre än til arf skiftas.
§ 2.
Dör son eller dotter barnlös; gånge tå hemfölgd åter, til then som gaf.
Lefwa barn efter; behållen the med samma wilkor, som theras föräldrar then haft.
Dö the barn förrän han, som hemfölgd gaf, gånge till honom åter.
Cap.
15.
Om mansens, eller hustrunes fördehl af bo oskipto.
§ 1.
Dör man eller hustru; tage tå then som öfwerlefwer, fördel sin af bo oskipto, uti alt thet som han eller hon hälst wil af lösören hafwa: dock må thet ej wara mera, än tiugundedelen af the lösören och aflingejord, som äga til skiftes gånga.
Är bo fattigt och ringa; tage tå sin fästningaring, dageliga säng och nödvändiga gångkläder, fastän thet alt något öfwer tiugundedelen stiga kunde.
Huru man och hustru thenna fördel uttaga skola, sägs i Ärfdabalken.
X.
Förslag till Giftermålsbalk 1726.
Giftmåla balker.
Cap.
1.
Om laga gifftermåhl, och hwar som rätter gifftoman wara skall.
§ 1.
Will man hionalag bygga, tå skall han mö af rätta gifftoman begiära, och eij med wåld taga, eller hemligen till sig låcka B (1725): Will man hionalag bygga med then qwinna, som under målsman står, tå skall han begära henne af rätta gifftoman och ej med wåld taga, eller hemligen till sig låcka.
.
§ 2.
Fader är sin dotters B (1725): sin omyndiga dotters.
rätter gifftoman, och moder må ther till råd gifwa.
Ar fader död; tå är moder med skyldaste fränders råde.
Lefwer eij fader eller moder; ware tå then som fader munteligen eller skriffteligen: eller moder med nästa frändes råde, till gifftoman nämdt hafwer.
§ 3.
Aro eij the till; tå är sambroder; thernäst halfbroder af fäderne, sedan halfbroder af möderne, dock tage the faderfaders eller moderfaders råd ther till: lefwa eij sambroder eller halfbroder: tå är faderfader gifftoman, näst honom moderfader, thernäst faderbroder, sedan moderbroder; är eij han till, tå är then som henne skyldaster är å fäderne eller möderne.
Äro the båda jämskylde, ware tå then närmast som å fäderne är, man och eij qwinna, dock med mödernes skyldemans och laga förmyndares råde.
Lefwer eij skyldemän utan förmyndare allena, tå skall han hennes rätta gifftoman wara.
§ 4.
Nu dela thesse förenämda om gifftomannarätt, eller synes rätter gifftoman eij wara ther till fallen, eller wälwiljande: tå skall domaren therom stadga, som han effter lag, och effter bästa förstånd, och samwete sino skiäligast pröfwar.
§ 5.
Ingen må twingas till gifftomål; utan äger så qwinnans som mannens friwilliga ja och samtycke gifftomåhlet fästa.
§ 6.
Eij må man eller qwinna träda i ächtenskap, förr än han hafwer fylt tiugu ett åhr, och hon femton: utan konungen pröfwar skiäligt att ther till lof gifwa.
Cap.
2.
Om them som ächtenskap med hwarannan icke bygga måge.
§ 1.
Eij må man till hustru taga, then hans ächta eller oächta fräncka är, uti rätt uppstigande eller nedstigande skyldskap eller swågerskap, icke häller uti then första skyldskapz- eller swågerskapzled å sidone.
Är enthera i then förste, eller annortera i then andre led å sidone, ware och tå ächtenskap them emellan förbudit: är enthera i första skyldskapz led, och annorthera i then andre, wari lag samma; så och ther annortera i annat swågerlag, är uti föräldrars ställe, eller theras anseende hafwer, som widare om förbudne leder i Lägermåhlsbalcker stadgat är B (1725): som om förbudne leder widare i Lägersmålsbalken stadgat är.
.
§ 2.
Samsyskons barn, eller the som äre uti andra swågerlagetz rätta upstigande eller nederstigande leder, måge icke häller taga hwar annan till ächta, utan konungen gifwer lof ther till.
§ 3.
Eij må then som mö lägrat hafwer, fa henne till ächta; utan fader och moder gifwer ther ja och samtycke till, eller goda skäl ther till styrcka.
§ 4.
The som hor med hwar annan giordt hafwer, måge icke ächtenskap bygga, äntå att then oskyldiga makan död är.
§ 5.
Wijger någor präst them som ächtenskap icke bygga måge, miste B (1725): Wijger någor prest them ächtenskap icke tillåtit är, miste.
embetet och plichte dessutan med häckte wid wattn och bröd effter brått sitt.
Cap.
3.
Om laga fästning eller trolåfning.
§ 1.
Tå fästning ske skall, bör gifftoman och twägge manna wittnen när wara, sker thet annorledes, ware then fästning ogill, om gifftoman therå kiärer, och böte hwarthera som sig olagliga fäst, tijo daler till the fattige: gillas then fästning af gifftoman; ware tå både saklöse.
§ 2.
Nu förbinder man sig skriffteligen till ächtenskap; är B (1725): Nu förbinder sig man skriffteligen till äktenskap med qwinna, och är.
ther till gifftomans samtycke, hafwe sedan eij macht thet löffte rygga, eller sig annor qwinna fästa.
§ 3.
Fäster någor man eller giffter annar än rätter gifftoman som förr är sagt: böte tiugu daler till treskifftes, och skadan åter, och fästning ware ogill.
§ 4.
Hwilcken man som fäster en mö med twänne; böte fyratijo daler, halfft till konungen, och halfft till häradet eller staden, och skadan åter.
§ 5.
Fäster man sig then qwinna som förr lagligen fäst är, böte tå han trettijo daler och hon sextijo till treskifftes.
Äro både förr fäste, böte hwarthera sextijo daler: kommer lägersmål thertill, så skola the plichta som i Lägermålsbalcken urskils; hafwe ock förwärkat till the fattiga, alla them emellan gifna gåfwor.
Fäster man sig twänne, böte sextio daler, och ware then första fästning gill, äntå att han then senare häfdat; will then förra eij bygga ächtenskap med honom, blifwe tå med then senare wigder.
§ 6.
Fäster man sig owettandes then qwinna, eller qwinna then man, som förr fäst är: ware saklös, och then brotzlige böte sextijo daler, och skadan åter; hafwe och förbrutit till then saklöse, alla the gåfwor, som then samma både fådt och gifwit.
Är någor annorlunda till skillnad i fästning wållande, eller fäster han sig then han för skyldskap eller annat hinder, eij ächta må, ware lag samma.
§ 7.
Äro bägge lika wållande till fästninge skilnad, hafwe tå förwärckat till the fattige, alla them emellan gifna gåfwor, och böte hwartera sextijo daler till treskifftes.
Wåller annorthera mehr, och annorthera mindre, böte then halfft som mindre wåller; men gåfworne ware förbrutne till the fattiga.
§ 8.
Nu gifwa fästehion hwarandra gåfwor, i penningar eller lösören, för ächtenskaps skuld.
Dör sedan fästeqwinnan förr än wigzel åkommer, gifwe tå fästeman till then dödas föräldrar eller arfwingar alt igen hwad han fådt, och tage åter hwad han gifwit hafwer; dör fästeman ifrån fästeqwinna, tage hon sina gåfwor åter, och behålle hwad henne gifwit war.
§ 9.
Häfdar man sin fästeqwinna, tå är thet ett ächtenskap som med wigzel fullkomnas skall, ehwad trolåfningen är med eller utan wilckor, äntå att samma wilckor icke fullgiorda äro: undandrager han sig wigzlen, gånge therom som i 7 cap.
3 § sägs.
Häfdar man qwinna under ächtenskapslöffte, tå skall han taga henne till ächta, och ther hon motwillig är, ware lag som i samma cap.
och § stadgas.
Nekar han till löfftet, döme tå rätten therom.
Cap.
4.
Om skilnad i trolåfningar.
§ 1.
Warder någor twungen, att sig med annan fästa, och sedan sitt samtycke thertill eij märcka låter, tå then samma utan twång är, eller om the hwarannan icke häfdat hafwa.
Dömme tå rätten till skilnad them emellan.
§ 2.
Kommer hat och illwilja fästehion emellan, af then orsak, som för fästning them eij kunnog war: och kunna the eij förlijkte warda; gånge och then fästning åter.
Samma lag ware ther entera förr eller effter fästning begådt lägersmåhl, eller någon sådan missgiärning, som thess ähra och goda namn rörer.
§ 3.
Hafwer entera smitttosam och obotelig siukdom, hemligen förr fästningen, eller effteråt theruti råkat, såsom spetälska, fallandesot, wettlösa, raserij, påckor af lösachtighet, eller wederstyggelige och stora fehl och lyten, blifwe och the fästehion från hwar annan skilda.
§ 4.
Nu kommer okänder man, och gifwer sig ut för then han eij är; warder qwinnan theraf bedragen till fästning med honom, böte tå han åttatijo daler, halfft till henne, och halfft till the fattige: hafwe och till henne förbrutit gåfworna, och fästningen ware ogill.
Akommer wigzel af samma list, och kunna the eij förlikte warda, tå bötes dubbelt, och åter skadan, och ware eij man thess bättre: gånge och thet gifftermål åter.
§ 5.
Hwilcken som drucken sig fäster eller på swikeligit sätt thertill förledd är; ware eij skyldig thet löffte hålla.
§ 6.
Reser man egenwilligt bort ifrån sin fästeqwinna, och blifwer emot hennes samtycke borta öfwer åhr och dag; will hon från then fästning lös warda, tå må domaren thet tillåta.
Cap.
5.
Om barn som aflas i fästom, eller i twegiffte; och om gifftorätt i thy måhl B (1725): Om barn som aflas i fästom, eller i lönskaläge, och om giftorätt i twegifte.
.
§ 1.
Aflar man barn med sin fästeqwinna, eller under ächtenskapz löffte, eller i lönskaläge, therå sedan fästning eller ächtenskap följer: the barn äro ächta barn, och qwinnan niuter laggifft hustrus rätt.
§ 2.
Nu går man i annat giffte, och aflar barn; fins sedan att förre man eller hustru lefwer, tå äro och the barn ächta, och taga arf som i Ärfdabalkens ... cap.
sägs.
§ 3.
Kommer förra man eller hustru åter; tå brytes thet senare giffte; utan them annorledes åsämjer: och tage then som måste wijka och afflytta, alt thet åter, som han eller hon kan bewisa sig i bo hafwa infördt, så och sin dehl uti thet som the under ächtenskapet, med egne slögder förwärfwat.
Är thet hustru som wijka måste, tage hon och thertill sin morgongåfwa: hafwa the barn samman i giffte som brytes, och will moder them till upfostran taga, pröfwe tå domaren, om hon them förestå gitter, och lägge så them emellan, hwad fadren thertill åhrligen gifwa bör.
Eij måge skillda makar, annan rätt till hwarteras bo och ägendom niuta, än nu sagt är.
§ 4.
Träder någor i annat giffte, och wet att förra makan lefwer, straffas som i Högmålsbalcken skils.
Cap.
6.
Om gifftomåhl emot föräldrars eller rätta gifftomans willia; och om gifftoman hindrar gifftomåhl.
§ 1.
Giffter mö sig emot faders willia, eller moders; hafwe förgiordt fäderne och möderne, ther fader och moder icke förlåta henne thet brått.
§ 2.
Giffter sig son eller dotter som är enkia emot föräldrars willia, medan han eller hon i theras hus wistas, och bröd theras äta; sker thet af föracht och sijdwördnad; eller med then som eij hafwer godt namn och rychte, ware lag samma.
§ 3.
Giffter sig mö effter faders och moders död, utan rätta gifftomans ja och samtycke, och hafwer hon rätt till arf effter honom: tå äger han macht att giöra henne arflös till aflinge jord och lösören.
Är hon eij hans arfwinge, böte tå af egne lösören och aflinge tiugonde dehlen till the fattige, om gifftoman thärå kiärer.
§ 4.
Nu kan så hända, att fader eller moder, eller effter theras död, rätter gifftoman hindrar thet gifftomåhl, som lagligen sökes, pröfwe tå domaren om skähl ther till är.
Gör gifftoman thet för egen nytta, eller annor sådan orsak skuld, böte femtijo daler och rätte up allan skada och kåstnad: men af föräldrar måge barn hwarken böter eller skadestånd i thy mål söka.
Cap.
7.
Huru lysning ske skall till laga gifftomåhl, och om wigzel wägras eller uppehålles.
§ 1.
Nu hafwer man qwinna lagligen fäst, och will ächtenskap med wigzel fullkomna, tå skall han tillsäga gifftomannen, sex weckor förut, wägras hon honom utan laga orsak, lijte tå till konungens befallningshafwande att wigzel utan uppehåld ske må: och gifftoman böte sedan för olaga hinder femtijo daler till treskiptes, och skadan åter.
§ 2.
Förrän wigzel skier, skall tre söndagar lysas af predijkstolen i then försambling, ther bruden tages; utan upbrått sker emot fiende, eller mannen för annat rijksens ährende utskickad warder, tå må lysning allenast på en sön- eller helgedag ske, som uti Kyrckioordningen widare sägs.
Wijger präst, utan lysning föregådt, miste sitt embete.
§ 3.
Undandrager sig entera, wigzel utan skiähl, eller then uppehåller; böte femtijo daler; och dommaren förelägge wiss tid till wigzeln B (1725): och förelägge domaren wiss tid thertill.
.
Framhärdar han i thenna sin motwillia, warde tå hon förklarad för hans ächta hustru, och niute full gifftorätt i bo hans effter cap.
10 § 4 i denna balck.
Gör hon thet ware lag samma.
Rymmer fästeman ifrån sin fästeqwinna, som af honom häfdad är, gånge therom som i 13 cap.
om man och hustru stadgas.
§ 4.
Will man å sina eller andras wägnar jäf göra emot ächtenskap, gifwe tå i twänne mäns närwaru sådant kyrckoherden tillkänna, och ställe straxt bårgen hos konungens befallningzhafwande för all skada och kåstnad: och tage sedan stämning till nästa rättegångstima, å then som jäf göres emot; finner domaren intet laga skäl thertill, böte tå käranden femtijo dahler till treskiptes, och rätte up allan skada.
Cap.
8.
Huru förord ske måge emellan them som hionalag bygga willia.
§ 1.
Göra man och qwinna, eller gifftoman å hennes wägnar, förord sin emellan för ächtenskapet, om then gifftorätt hwartera niuta skall; thet äger krafft och witzord, när thet eij sker them till förfång, som bättre rätt till ägendomen å then tid hafwa.
Eij måge sådana förord gälla; utan gode män wittna, att the för wigzeln författade äro, och att the sedan intecknas å nästa ting, och i staden straxt effter wigzeln.
§ 2.
Nu göra man och qwinna sådana förord uthom lands, och willia att the och inrijkes gälla skola, om then ägendom the här hafwa, ändock the sielfwa eij hijtkomma: tå skola the förord förr ächtenskapet utrijkes med wittnen uprättas, och inrijkes innom natt och åhr hos domaren ingifwas och intecknas.
§ 3.
Göra the sådana förord utländes, och komma sedan sielfwa hijt i landet; tå skola the som här födde äro, innom sex weckor, och utländske innom sex månader, sedan the sig här nedersatt, them här inteckna låta, som förr är sagt.
Sker thet eij, hafwe the förord ingen krafft.
Cap.
9.
Om mannens målsmansrätt för sin hustru; och om morgongåfwa.
§ 1.
Nu äre man och qwinna sammanwigda; tå är han hennes rätte målsman, och äger söka och swara för henne, och eij förr.
§ 2.
För wigzeln skall han till henne wiss morgongåfwa utfästa i löst eller fast, eller i båda tillijka, ehwad han med mö eller äncka sig giffter.
§ 3.
Nu är morgongåfwa gifwen i jord och fast godz, arf eller aflinge; räcker trediung thertill af mannens behåldne jord och lått i thet fasta när han dör eller morgongåfwa uttages, niute tå hustrun then fullt ut; räcker eij trediung till, hafwe eij rätt att få uti morgongåfwa något theröfwer.
Och ehwad sådan morgongåfwa i staden eller å landet utfästes, äge eij hustrun annan rätt thertill, än att hon then brukar och nyttiar, så länge hon äncka sitter, och ärliga lefwer.
Ware och tå skyldig hålla then wid macht, och eij låta migeno sitt wållande förwärras.
Dör hon; eller går i annat giffte; eller beträdes med oärligt lefwerne; tå hemfaller morgongåfwan till mannens barn eller andra hans arfwingar.
§ 4.
Utfäster man morgongåfwa i lösöron, niute hustrun eij mehr än tijondedehlen af then gifftorätt, som han theruti äger wid dödsfallet: och sedan förblifwe samma gåfwa hustruns fullkomliga ägendom.
§ 5.
Hafwer man utfäst morgongåfwa både i fast och lösöron, tå får hustrun eij mehr än siettedehlen af thet fasta och tiugonde dehlen af lösöron.
§ 6.
Eij må större morgongåfwa gifwas, än nu är sagt; men wäl mindre.
§ 7.
Nu fins eij fast ägendom effter mannens död, tå äger hustrun morgongåfwo uti lösöron taga, effter den 4 § i detta cap.
Är morgongåfwa gifwen i lösöron, och fins eij annat än fast, tage tå hustrun trediung af mannens fasta godz med the wilkor, som i den 3 § sagt är.
§ 8.
Dör mannen och har ingen morgongåfwa utfäst, niute tå hustrun hälfften af thet han högst i morgongåfwa effter thenna lag gifwa kunde, och stånde barnen eller arfwingarne fritt, ehwad the i löst eller fast then lemna willia.
Cap.
10.
Om gifftorätt i bo.
§ 1.
Effter landsrätt gifftes mannen till twå dehlar, och hustrun till trediung i alla lösöron, som the äga eller äga fa, och i alt thet fasta gods, som the i hionalag wärfwa och sammanafla.
Men jord, huus, eller wattuwärck, som man eller hustru, förr eller under ächtenskapet ärfft, eller förut lagligen förwärfft hafwer, ther äger han eller hon ingen gifftorätt uti, dock bör all ränta och afrad, som theraf åhrligen i boet inflyter, under lösöron räknas.
§ 2.
Äger frälseman eller bonde jord, hus, gård, tomt, eller wattuwärck i staden, eller innom stadsens marek och råmärcke, gånge tå therom effter stadsrätt.
§ 3.
I alt thet gods, then man eller hustrun, som lyder under stadsrätt, äger, eller äga får i staden, eller innom thess marek, ehwad thet är jord eller lösöre; hafwe hwarthera gifftorätt till hälfften.
Men hwad the å landet äga eller äga få, i jord eller fast, med boskap och åkerredskap, thet ligge alt under landsrätt.
§ 4.
Then qwinna som med laga dom är för ächta hustru förklarad, fastän wigzel eij åkommer, niute gifftorätt i mannens bo; och ther han drager sig undan wigzeln af motwillia, hafwe förlorat sin gifftorätt i hennes ägendom; utan han sig rättar och med henne sammanwigd warder.
Cap.
11.
Huru mannen må hustruns fasta gods bortskipta, förpanta eller sälja: och huru theras gäld betalas skall: så och när hustru må kiöp sluta.
§ 1.
Ingen man hafwe macht, sin hustrus fasta gods å landet, eller jord och hus i staden att bortskiffta, förpanta eller sälja, ehwad the hafwa barn samman eller eij, utan han hafwer thertill hennes friwilliga ja och underskrifft, uti twänne goda mäns närwaro, eller att hon för rätta, thet munteligen tillstår.
Tränger them nöd att sälja, therom urskils i Jordabalck ... cap.
och ... §.
§ 2.
Hafwer man eller hustru giordt gäld för ächtenskapet, gälde then hwar af sino godse.
Eij skall i thy måhl mansens lått eller enskijlta gods häffta för hustruns gäld, och eij hennes lått eller gods för mannens gäld, ehwad the under lands- eller stadsrätt höra.
Iche häller må för then enas gäld, räntan och inkomsten af then andras odaljord i betalning sökas, widare, än att samma ränta och inkomst i boet influtit eller inflyta bort, then tid skuldnärens ägendom afträdes: och thet en gäng för alla och eij flere, till så stor del som skuldnären effter thess gifftorätt therutinnan äger.
§ 3.
Nu kunna the båda eller entera hafwa giordt gäld i warande ächtenskap, eller till fästning och bröllopzkåstnad: thet skall af bo oskipto i lösöron och aflinge gäldas, så och af bägges theras hus och ägendom i staden: räcker thet eij till fulla gälden, tå fylles thet som brister af bägges enskylta arfwejord, och odalfasta å landet, effter then andehl hwartera i gälden och bolaget äger: hafwer eij utan entera egen jord; är thet mannen: betale tå thet som återstår och gäldas skall, med sin arfwejord, så långdt den räcker; är thet hustrun: betale eij mehr än thess andehl i gälden, utan så är, att man och hustru, bägge för en, och en för bägge, sig till gäldens betalning förskrifwit hafwa.
§ 4.
Är gäld tillkommen af mannens eller hustruns särskildta wållande, och förgörelse, theraf then andra ingen nytta eller dehl hafft: gånge tå eij then saklösas fasta gods eller rättighet i boet till sådan gälds betalning.
Ty hwar äger sin sak ensammer böta och ej annars lått förwärka.
§ 5.
Hafwer entera under warande ächtenskap med bägges theras dehl i bo, sin enskijlta gäld guldit, tå skall thet wid arfskifte eller delning af thess egen lått godtgiöras.
§ 6.
Eij må hustru kiöp sluta, om fast godz, eller sälja något af lösöron i bo, utan thet sker med mannens samtycke, och fullmacht, eller af the lösöron, som till sahlu lemnade äro, eller att mannen är afwijta, eller frånwarande eller förlöper sin hustru.
Sitter hon tå med barnen hemma och tarfwar födo för sig och them; eller ther hon barnlös är, och kan sig eij annorledes föda: eller annor nöd tränger, tå må hon till nödtårfft sälja: dock med nästa fränders råde och bijfall, om thet är fast godz som säljes: sker thet annorledes, hafwe mannen wåld thet kiöp som med hustrun giordt är, att rygga och återkalla, som sägs i Handelsbalcken.
§ 7.
Hafwer man såldt sin hustrus eller hustru sin mans odaljord till sin enskijlta nytta, gifwe tå så mycket igen af sin odaljord.
Är then jord till bägges thera nytta såld, fylle tå hwar af sin jord, mannen twå dehlar och hustrun trediung; är eij jord till, fylle tå af lösöron.
§ 8.
Nu fins ingen jämgod jord eller lösöron, och är hustruns jord med hennes samtycke såld, som förr är sagt: hafwe skadan sielf.
Hafwer mannen såldt then jord utan hennes låf och minne, söke tå then igen med laga dom, innan natt och åhr, sedan hon thet wetta fick: och skylle sig sielf then olagligen kiöpte: dör hustrun förr än mannen, tå äge hennes arfwingar therå tala innan natt och åhr effter hennes död.
Cap.
12.
Om afwittring och olaga sammanflyttning, förrän man går i annat giffte.
§ 1.
Ingen änckling eller äncka hafwe wåld att gå i annat giffte, förrän barnen eller andra arfwingar afwittrade äro, ehwad the äro myndige eller omyndige.
Gör thet någor; hafwe tå förwärckat till barnen eller arfwingarne trediung af sin dehl i boet effter förra gifftet och afwittre äntå effter lag.
Wijger någor präst änckling eller äncka förrän afwittring lagliga skedd är, miste embete sitt.
§ 2.
Nu kommer twist wid afwittring emellan arfwingar, och then som i annat giffte gå will: kunna the sig therom icke förena, ställe tå han borgen för thet som twistas om, ther dommarens utslag eij så snart falla kan, och dommaren icke skäl finner att ächtenskapet therföre uppehållas må.
§ 3.
Eij må änckling eller äncka i annat giffte träda, förr än han ett halfft åhr änckling, och hon ett åhr äncka warit.
Och ware fästehion förbudit, att före wigzeln i huus och bo flytta samman; göra the thet, böte hwarthera tijo daler till the fattige, och flytte emedlertid från hwarannan.
Cap.
13, Giör man eller hustru hor; eller löper man från sin hustru eller hustru från sin man; och huru barn upfostras skola ther ächtenskapzskilnad sker.
§ 1.
Gör mannen hor, och will hustrun eij honom förlåta brått sitt, och hafwer eij häller hafft sängelag med honom, sedan thet henne witterligit blef, tå må ächtenskapet skiljas: och hafwe han till henne förwärckat hälfften af sin gifftorätt; gör hustrun thet, ware lag samma: thertill miste hon ock sin morgongåfwa: hafwa the bägge hor giordt, och entera med them andra förut icke blifwit förlijkt, tå må theras ächtenskap icke skillias.
§ 2.
Eij må then som ächtenskap i hordom brutit, förr gå i annat giffte, än then oskyldige död eller gifft är B (1725): Eij må then som ächtenskap i hordom brutit, förr gå i annat, än then oskyldige död eller gift blifwit.
.
§ 3.
Öfwergifwer och förlöper någor af ondska och illwillia sin ächta maka, och far utrijkes bort i thet upsåt, att eij mehra blifwa och bo tillsamman; tage tå then öfwergifna stämmning, hos domaren å then afwekne; wet man eij hwarest then afwekna sig uppehåller, tå skall domaren öfwer hela häradet, eller i staden, om then afwekna ther boende warit, så och uti the ther intill närmast belägne socknar, låta å predijkstohlarne lysa effter honom, och sex månaders dag förelägga: kommer han icke innom föresätter tijd, dömme tå domaren till skilnad, som af biskopen och capitlet förrättes, hwarom i Kyrckioordningen sägs B (1725): Öfwergifwer — — — blifwa och bo med then tillsamman — — — dömme tå domaren till skilnad, och biskopen och capitlet förrätte then, som i Kyrkioordningen sägs.
.
§ 4.
Är man eller hustrun i något nödigt ährende utrijkes faren, och blifwer ther qwar, eller kan man icke någon kundskap fa om then frånwarande, gånge med skillnaden som i Kyrkoordningen sägs: kommer sedan then samma igen, och gitter inför domaren wijsa, thet han eij kunnat komma hem, eller gifwa någon kundskap om sig, tage tå sin maka igen, och wijke then senare, ther them eij annorledes åsämjer.
§ 5.
Nu är skillnad skedd; hafwa the barn sammanaflat, och åsämjer them eij, hwilkenthera barnen när sig hafwa skall: ware tå ther till närmast, then sin rätt eij förbrutit hafwer.
Är then samma eij fallen barnomen att föresee, tå äger domaren skåda hwad heller then brotzlige, eller någor annor them till sig taga må; och antingen the blifwa när then bråttzlige, eller när andra, gånge till födo theras och upfostring, så mycket både af fadrens och modrens godz, inkomster, lön eller slögder, som domaren skäligt pröfwar.
§ 6.
Hwad den bråttzlige i thesse måhl förwärckat, niute then oskyldige medan han ogifft är: går han i annat giffte, faller thet tå barnen till.
Äro eij barn, gifwe intet ut theraf.
§ 7.
Hafwer man eller hustru i fästom hafft lägersmåhl med någon annan, och thet effter wigzeln witterligit blifwer, gånge tå med skillnaden och gifftorätten, som i ... § sagt är.
Warder qwinna effter wigzeln tillwunnen att annor henne för fästningen lägrat hafwer, och will eij mannen thet henne förlåta, utan sker laga skillnad; tage tå mannen åter, alt thet han med sig i boet infört, så och kåstnad som han till fästning och bröllop giordt hafwer, med alla the gåfwor han henne gifwit: behålle och hwad hon honom gifwit hafwer.
§ 8.
Är man eller qwinna af naturen wanför, och till ächtenskap platt obeqwäm; eller drages han eller hon med obotelig smittosam siuka, förtijger thet, och swikeligen förleder annan till gifftomål med sig; warder thet fulltygat, gånge tå ächtenskapet åter, och niute then bråttzlige ingen gifftorätt i boet: uprätte och allan skada, och plichte, som för annat bedrägerij, therom B (1725): som.
framdeles skills.
Cap.
14.
Om kijf och osämja emellan man och hustru, och om the sig skillia till säng och säte.
§ 1.
Ther emellan man och hustru hat och bitterhet så råda få, att the effter warning, som i Kyrcko-ordningen sägs, icke sämjas kunna; tå skall rätten pröfwa, hwad heller entera eller bägge thet wålla: och böte then brotzlige femtijo dahler till treskiptes, eller plichte med fiorton dagars fängelse wid wattn och bröd.
Wåller annortera mehr och annortera mindre, warde straffet thereffter lämpat.
Låta the sig eij häller theraf rätta, döme tå rätten them att skiljas på någon tid, från hwarannan till säng och säte.
§ 2.
Skiljer mannen sig sielf wid hustrun, eller hustrun wid mannen, till säng och säte, af hat eller motwilja, och håller sig uppe i landet, från hem och hustru sin; eller drifwer mannen sin hustru, eller hustru sin man uhr hus och bo, och nyttiar ther bägges gods och ägendom, böte som i föregående § sagt är.
§ 3.
Nu kan så illa åtbäras, att man eller hustru, af wrede och onska, slå hwarannan blå eller blodigan, laman eller lyttan, plichte tå som i cap.
... § ... Såramålsbalcken skills.
Cap.
15.
Huru med bo, och barnens uppehälle gånga skall, tå ächtenskap lagligen skils till säng och säte.
§ 1.
Warda man och hustru till wiss tid lagligen skilde till säng och säte, och är mannen thertill wållande, sitte tå hustrun med ägendomen i boet qwar.
Hafwa the barn samman, tå må hustrun them när sig hafwa: nu är hon eij fallen, att allena them och boet förestå, nämne tå domaren then henne råda och hielpa må, och pröfwe hwad mannen skall niuta till födo och tarf sitt, som boet tål; utan han med tienst och slögder sig sielfwer uppehålla kan.
Fins i boet eij annat än ränta af mannens odalgods, eller thet af lön och arfwodi hans faller, niute tå hustrun med barnen theraf twå dehlar, och mannen till födo och nödtårfft trediung.
Är hustru wållande till thenna skillnad, tå må hon eij boet förestå, utan pröfwe domaren, hwad mannen henne till uppehälle gifwa skall, om hon sig sielf icke ärligen nära kan.
§ 2.
Nu äro the bägge till skillnaden wållande; tå äger then boet och barnen förese, som bäst thertill fallen är: och then andra niute theraf till nödigt uppehälle, effter thy boet tål; och domaren pröfwar.
Äro the lika thertill fallne, ware tå mannen närmare: är thet ingenthera, nämne tå domaren twänne gode män, som barnen och ägendomen wårda, och låte mannen och hustrun med barnen theraf underhåld få.
§ 3.
Ehwad mannen eller hustrun, boet och ägendomen om händer får, tå skall full säkerhet och bårgen therföre sättas.
Cap.
16.
Om medgifft eller hemfölgd.
§ 1.
Gifwer fader eller moder, son sin eller dotter hemfölgd i jord eller lösöre, wid theras gifftermåhl; behålle then thet får, medan fader och moder båda lefwa: dör entera sedan, och skall arf delas; bäre tå alltsamman åter till skiffte, och thet med swornom ede, om gifwaren thet icke uptecknat: är något theraf borta eller förnött, fylle thet tå effter gångbart wärde.
Dock må eij räknas B (1725): och skall arf skiftas, bäre tå alt sammans åter, med swornom ede till skiftes: dock må ej räknas.
then ränta eller nytta han theraf hafft.
Samma lag ware ther man gifwer hemfölgd med, tå barn uhr huus och bo skiljas, eller wid annat tillfälle.
Will man gifwa them lösöron eller aflinge jord till full ägo, hafwe ther frij macht till; eij må thet gods till skifftes återbäras som så gifwit är: men arfwejord hafwe eij föräldrar wåld att bortgifwa, utan till bruk och nyttan allena, och thet så länge then lefwer som gaf.
§ 2.
Dör son eller dotter barnlös, gånge tå hemfölgd åter.
Lefwa barn effter, behållen the med samma wilckor som theras fader eller moder thet hafft.
Dö the barn förrän någonthera af them som hemfölgd gifwit, gånge then åter.
Cap.
17.
Om mannens eller hustruns fördehl af bo oskipto.
§ 1.
Dör man eller hustru, tage tå then som lefwer effter fördel sin af bo oskipto, uti thet han eller hon hälst will af lösören; dock må thet eij wara mehra, än tiugonde dehlen af the lösöron och aflinge jord, som äga till skiptes gånga.
Är bo fattigt och ringa, tage tå sin fästningaring, dagliga säng- och nödige gångkläder; äntå att thet något öfwer tiugondedehlen stiga kunde.
XI.
Förslag till Giftermålsbalk 1731.
Cap.
1.
Om laga giftermål, och hwar som giftoman wara skal.
§ 1.
Wil man hionalag bygga, tå skal han mö af hennes giftoman begära, och ej med wåld taga, eller hemligen til sig locka.
§ 2.
Fader är sin dotters giftoman, och moder må thertil råd gifwa.
Är fader död; tå är moder med skyldaste fränders råd.
Lefwer ej fader eller moder; ware tå then som fader munteligen eller skrifteligen, eller moder med nästa fränders råd til giftoman nämt hafwer.
§ 3.
Äro ej the til; tå är sambroder, thernäst halfbroder af fäderne, sedan halfbroder af möderne, och tagen the faderfaders eller moderfaders råd ther til: lefwer ei sambroder eller halfbroder; tå är faderfader giftoman, och Detta ord saknas i C (1730).
näst honom moderfader, thernäst faderbroder, sedan moderbroder.
Är ej han til; tå är then som henne skyldast är, å fäderne eller möderne.
Äro the både jämskylde; ware tå then närmast, som å fäderne är, man och ej qwinna, och tage han näste skyldemans af mödernet och laga förmyndares råd.
Lefwa ej skyldemän, utan förmyndare allena; tå skal han hennes giftoman wara.
§ 4.
Nu twista thesse förenämde om giftomannarätt: eller synes rätte giftoman ej wara thertil fallen, eller wälwiljande; tå skal domaren therom förordna, som han efter bästa förstånd och samwete skäligt pröfwar.
§ 5.
Ingen må twingas til giftermål; utan äger så qwinnans som mannens friwillige ja och samtycke giftermålet fästa.
§ 6.
Ej må man eller qwinna träda i ächtenskap, förrän han hafwer fylt tiugu ett åhr, och hon femton, utan konungen pröfwar skäligt at thertil lof gifwa.
Cap.
2.
Om them som ächtenskap med hwar annan icke bygga måge B (1729) har bibehållit kap. 2 af 1726 års förslag med endast följande ändring: Eij må — — — entera i then förste, och annortera i then andre hela eller halfwa skyldskaps eller samma swågerskaps leder å sidone, eller thess afkomma, ware ock tå ächtenskap them emellan förbiudit: så ock ther annortera i annat swågerlag, är uti — — — är.
— C (1730) har i texten samma ändring, men senare hafva §§ 1 och 2 öfverstrukits och ett nytt förslag till kap. 2 uppgjorts, så lydande: Om them som ächtenskap med hwar annan icke bygga måge.
§ 1.
Ej må man till hustru taga then med honom är uti rätt nedstigande skyldskap, som är dotter, sonn- eller dotterdotter, och theras afkommo, ehuru långt den sträcker sig neder: icke heller uti rätt upstigande skyldskap, som är moder, fadermoder, modermoder, ock så widare till rygga i ätten.
§ 2.
Samma lag ware om them som äro uti ned- eller upstigande swågerskap, och thy må man ej ächtenskap bygga med sin sons, sonnsons, eller dottersons änkia eller sin döda dotters mans enka; icke eller med sin hustrus moder, hustrus fadermoder, eller modermoder, och så wijdare.
§ 3.
Ej må man ock taga sin stiufdotter, stiufsohns dotter eller stiufdottersdotter, eller stiufsons änkia, icke eller sin stiufmoder eller afledne hustrus stiufmoder, eller sin stiuffaders enkia.
§ 4.
Uti skyldskap å sijdone må man ej taga till hustru sin syster, broders eller systers dotter, eller theras affödo; faders eller moders syster; faderfaders syster eller moderfaders syster; fader moders syster eller modermoders syster.
§ 5.
Uti swågerskap å sijdone ware ock förbudit att giffta sig med sin afledne hustrus syster, eller sin broders enkia, eller sin hustrus broders, eller hennes systers dotter eller dotterdotter, och theras afkommo; eller sin hustrus fader syster eller moder syster, eller sin broders sons, eller systersons eller broders eller systers sonesons eller dottersons änkia; faderbroders- eller moderbroders-, faderfaders-, eller fader moders broders, moderfaders eller modermoders broders änkia.
§ 6.
Swågerskap räknas mellan mannen och hustruns slächt, och emellan hustrun och mannens slächt, men icke mellan bägges theras slächt inbördes, dock må son eij taga sin stiufmoders moder medan hans fader lefwer.
§ 7.
Syskons barn måge icke taga hwarannan till ächta, utan konungen gifwer ther lof till.
§ 8.
I alla thesse fall må ingen åtskilnad giöras emellan hel- eller half skyld; ware och ächtenskap lijka förbudit om blodsbandet kommer af ächtenskap eller lägersmåhl.
— Härefter hafva §§ 3 — 5, som bibehållits af 1726 års förslag, fått sin plats såsom §§ 9 — 11.&amp;gt;.
§ 1.
Ej må man til hustru taga, then med honom är uti rätt nedstigande skyldskap: som är dotter, sone- eller dotterdotter, och theras afkomma, ehuru långt then sträcker sig neder.
Icke heller uti rätt nedstigande skyldskap: som är moder, fadermoder, modermoder, och så widare tilrygga i ätten.
§ 2.
I skyldskap å sidone må man ej taga til hustru sin syster, broders eller systers dotter, eller theras affödo, faders eller moders syster, faderfaders syster eller moderfaders syster, fadermoders eller modermoders syster, och så widare.
§ 3.
Syskonebarn måge icke taga hwarannan til ächta, utan konungen gifwer ther lof til.
§ 4.
I rätt ned- och uppstigande swågerlag, ware ock ächtenskap förbudit: och thy må man ej til hustru taga sin sons, sonesons eller dottersons änka, sin stiufmoder, sin afledne faderfaders eller moderfaders andra hustru, ej heller sin stiufdotter, stiufsons dotter eller stiufdotters dotter, sin hustrus moder, hustrus fadermoder eller modermoder, och så widare.
§ 5.
I swågerlag å sidone må man ej gifta sig med sin broders änka, brodersons eller systersons, broders eller systers sonesons eller dottersons änka, sin faderbroders eller moderbroders, faderfaders eller fadermodersbroders änka, sin moderfaders eller modermodersbroders änka; ej heller med sin afledne hustrussyster, hustrusbroders- eller hustrussystersdotter, eller dotterdotter, och theras afkomma, hustrus fadersyster eller modersyster, hustrus faderfaders eller fadermoders syster, hustrus moderfaders eller modermoders syster.
§ 6.
Ej må man ock i andra swågerlaget ächtenskap bygga: med sin hustrus stiufmoder eller sin stiuffaders änka, ej heller med sin döda dottersmans änka, eller med sin stiufsons eller stiufsonssons änka, och så widare; men i thetta swågerlag å sidone tillåtes ächtenskap med sin hustrus broders änka, hustrus faders eller modersbroders änka.
§ 7.
Hwad om mannen i ächtenskapsmål här stadgat är, bör ock förstås om qwinnan.
§ 8.
Swågerskap räknes emellan mannen och hustruns slächt, och emellan hustrun och mannens slächt; men icke emellan begges theras slächt inbördes.
Och thy måge twenne bröder taga twenne systrar, och fader taga moder, tå son tager dottern: men ej må son taga modren, tå fader hans lefwer och hafwer dottren, at wördnaden emellan föräldrar och barn ej spillas må.
§ 9.
I alla thessa fall bör ingen åtskilnad giöras emellan heeleller halfskylde.
Ware ock ächtenskap lika förbudit, om blodsbandet kommer af ächtenskap eller lägersmål.
§ 10.
Ej må then som mö lägrat hafwer, få henne til ächta, utan fader och moder gifwa ther ja och samtycke til, eller goda skäl thertil styrka.
§ 11.
The som hoor med hwarannan giordt hafwa, måge icke ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige makan död är.
§ 12.
Wiger någor präst them, som ächtenskap icke bygga måge, miste embetet, och plichte thessutan med häckte wid watn och bröd, efter som brottet är til.
Cap.
3.
Om fästning eller trolofning,
§ 1.
Tå fästning ske skal, bör giftoman med C (1730): och.
fyra wittnen när wara; twenne å mannens wägnar och twenne å hennes.
Sker thet annorledes, ware then fästning ogild, om giftoman therå kärer, och böte hwarthera som sig olagliga fäst, tijo daler til the fattiga; gilles then fästning af giftoman, ware tå både saklöse.
§ 2.
Nu förbinder man sig skrifteligen til ächtenskap; är thertil giftomans samtycke, hafwe enthera sedan ej macht thet löffte rygga, eller sig annan fästa.
§ 3.
Fäster annar C (1730): Fäster någor annar.
än rätte giftoman, som förr är sagt; böte tiugu daler til treskifftes, och fästning ware ogild.
§ 4.
Fäster gifftoman mö åth C (1730): med.
twenne; böte fyratijo daler, hälften til konungen, och hälften til häradet eller staden, och skadan åter.
§ 5.
Fäster man sig then qwinna, som förr lagligen fäst är; böte tå han tiugu daler, och hon fyratijo: äro både förr fäste; böte hwarthera fyratijo daler.
Sker lägersmål them emellan; plichten som i Missgerningsbalken urskils, hafwen ock förwärkat til the fattiga alt hwad the hwar annan gifwit.
Fäster man sig twenne; böte fyratijo daler, och ware then första fästning gild, äntå at han then senare häfdat.
Wil then förra ej bygga ächtenskap med honom; blifwe tå han med then senare wigder.
§ 6.
Fäster man sig owetandes then qwinna, eller qwinna then man, som förr fäst är; ware saklös, och then brotslige böte fyratijo daler, och skadan åter, hafwe ock förbrutit til then saklöse alla the gåfwor, som then samma både fådt och gifwit.
Är någor annorlunda til skilnad i fästning wållande, eller fäster han sig then han för skyldskap eller annat hinder ej ächta må; ware lag samma.
§ 7.
Äro bägge lika wållande til fästningeskilnad; hafwen tå förwärkat til the fattige alt hwad the hwar annan gifwit, och böte hwarthera fyratijo daler.
Wåller annarthera mehr, och annarthera mindre; böte then halfft som mindre wåller, men gåfworne waren förbrutne til the fattiga.
§ 8.
Nu gifwa fästehion hwar annan gåfwor i reda penningar eller lösören, för ächtenskaps skuld; dör sedan fästeqwinna förrän wigsel åkommer, gifwe tå fästeman til then dödas föräldrar eller arfwingar alt igen hwad han fådt, och tage åter hwad han gifwit hafwer.
Dör fästeman ifrån fästeqwinna; tage hon sina gåfwor åter, och behålle hwad henne gifwit war i lösören.
§ 9.
Häfdar man sin fästeqwinna; tå är thet ett ächtenskap som med wigsel fullkomnas skal, ehwad trolofningen är med, eller utan wilkor, äntå at samma wilkor icke fullgiorde äro.
Undandrager han sig wigsel, och framhärdar i thenna sin motwilja; warde hon tå förklarad för hans ächta hustru, och niute full giftorätt i bo hans, som i 10 cap.
4 § i thenna balck sägs.
Giör hon thet; ware lag samma.
§ 10.
Häfdar man qwinna under ächtenskaps löfte; tå skal han taga henne til ächta, om hon thet påstår, och hennes fader och moder thertil samtycka.
Ar han motwillig; ware lag som förr sagt är.
Nekar han til löftet; döme tå rätten therom.
Warder löftet för fast förklarat, eller har han C (1730): lägersmannen.
låtit intaga henne i kyrkian, såsom sin fästeqwinna; hafwe sedan ei macht thet löfte ändra, äntå at hon sin rätt til ächtenskapet eftergifwa wil.
§ 11.
Rymmer fästeman ifrån sin fästeqwinna som af honom häfdad är; gånge therom som i 13 cap.
om man och hustru stadgas.
Cap.
4.
Om skilnad i trolofningar.
§ 1.
Warder någor til fästning twungen, och låter ej märka sitt samtycke thertil, sedan han eller hon utom twång är; ware tå then fästning ogild, utan fästehion hwarannan häfdat hafwa.
§ 2.
Hafwer enthera smittosam och obotelig siukdom hemligen förr fästningen, eller efteråth theruti råkat: såsom spetälska, fallande sot, wettlösa, raserij, pockor af löösachtighet, eller wederstyggelige och stora fel och lyten; gånge ock then fästning åter.
§ 3.
Samma lag ware, ther enthera förr eller efter fästning begådt lägersmåhl, eller giordt sådan gierning, som rörer thes goda namn.
War thet föruth kunnigt; gånge tå ej fästning åter.
§ 4.
Wilja fästehion skiljas åt, och hafwa the ej hwarannan häfdat; gifwe thet capitlet til känna, och gånge thermed fästning åter.
§ 5.
Kommer hat och bitterheet fästehion emellan, af andra besynnerlige orsaker, som icke kunnoge woro, förr än fästning skedde, och wil then ena skiljas, och then andra ej; döme tå rätten til skilnad.
Finnes ej sådane orsaker; tå må then brotslige ej bygga ächtenskap med någon annan, så länge then öfwergifne icke förlikt är, fylle ock allan skada C (1739): fylle ock then skyldige allan skada.
.
§ 6.
Nu kommer okänder man, och gifwer sig ut til namn eller stånd för annan, än then han är: warder qwinna theraf bedragen til fästning med honom; böte tå han åttatijo daler, halft til henne, och halft til the fattiga, hafwe ock til henne förbrutit gåfworne, och fästningen ware ogild.
Åkommer wigsel af samma list, och kunna the ej förlikte warda; böte han tå dubbelt, och miste äran, gånge ock thet giftermål åter.
§ 7.
Hwilken som drucken sig fäster eller på swikeligit sätt thertil förledd är; ware ej skyldig thet löffte hålla.
§ 8.
Reser man egenwilligt bort ifrån sin fästeqwinna, och blifwer emot hennes samtycke borta öfwer år och dag: wil hon från then fästning lös warda; tå må domaren thet tillåta.
Cap.
5.
Om barn som aflas i fästom eller i twegifte, och om giftorätt i thy mål.
§ 1.
Aflar man barn med sin fästeqwinna, eller under ächtenskaps löfte, eller i lönskaläge, therå sedan fästning eller ächtenskap följer; the barn äro ächta barn, och qwinnan niuter laggift hustrus rätt.
§ 2.
Nu går någor i annat gifte som sägs i 13 cap.
och aflar barn, fins sedan at förra maken lefwer; tå äro ock the barn ächta, och tagen arf som i Erfdabalken sägs.
§ 3.
Kommer förre man eller hustru åter; tå brytes thet senare gifte, utan them annorledes åsämjer, och tage then som måste wika och afflyttia alt thet åter, som han eller hon kan bewisa sig i bo hafwa infört, så ock sin dehl uti thet, som the under ächtenskapet med egna slögder förwärfwat.
Är thet hustru som wika måste; tage hon ock thertil sin morgongåfwa.
Hafwa the barn samman i thet gifte som brytes, och wil moder them til upfostran taga; pröfwe tå domaren, om hon them förestå gitter, och lägge så them emellan hwad fadren thertil årligen gifwa bör.
Ej måge tå skilde makar C (1730): Ej måge skilde makar tå annan.
annan rätt til hwartheras bo och egendom niuta, än nu sagt är.
§ 4.
Träder någor i annat gifte, och wet at förra makan lefwer; straffes som i Missgerningsbalken skils.
Cap.
6.
Om giftermål emot föräldrars eller rätta giftomans wilja; och om giftoman hindrar giftermål.
§ 1.
Gifter mö sig emot faders wilja, eller moders; hafwe fader eller moder wåld at giöra henne arflös.
§ 2.
Gifter sig son eller dotter som är änka, emot föräldrars wilja, medan han eller hon i theras hus wistas, och bröd theras äter.
Sker thet af föracht och sidwördnad, eller med then som ej hafwer godt namn och ryckte; ware lag samma.
§ 3.
Gifter sig mö, efter faders och moders död, utan rätta giftomans ja och samtycke, och hafwer hon rätt til arf efter honom; tå äger han macht at giöra henne arflös til aflingejord och lösören.
Är hon ej hans arfwinge; böte tå af egna lösören och aflinge, tiugunde delen til the fattige, om giftoman therå kärer.
§ 4.
Nu kan så hända, at fader eller moder, eller efter theras död, rätte giftoman hindrar thet giftermål, som lagligen sökes; pröfwe tå domaren, om skäl thertil är.
Giör giftoman thet för egennytta, eller annor sådan orsak skuld; böte femtijo daler, och rätte up allan skada och kostnad; men af föräldrar måge barn hwarken böter eller skadestånd i thy mål söka.
Cap.
7.
Huru lysning ske skal til laga giftermål, och om wigsel wägres eller uppehålles.
§ 1.
Nu hafwer man qwinna lagligen fäst, och wil ächtenskap med wigsel fulkomna; tå skal han säja giftomannen til, sex weckor förut.
Wägres hon honom utan laga orsak; lite tå til konungens befallningshafwande, at wigsel utan uppehåld ske må, och giftoman böte sedan för olaga hinder femtijo daler, och skadan åter.
§ 2.
Förr än wigsel sker, skal tre söndagar lysas af predikstolen i then församling, ther bruden tages, utan upbrått sker emot fiende, eller mannen för annat riksens ärende utskickad warder; tå må lysning allenast på en sön- eller helgedag, dock wigsel ej förr än twå dagar therefter ske, som uti Kyrkioordningen widare sägs.
Wiger präst förr än så lyst är; miste sitt embete.
§ 3.
Wil man å sina eller andras wägnar jäf giöra emot ächtenskap; gifwe tå uti twenne mäns närwaru sådant kyrkioherden tilkänna, ställe ock straxt borgen C (1730): och ställe straxt borgen.
hos konungens befallningshafwande för all skada och kostnad, och tage sedan stämning til nästa rättegångstima, å then som jäf giöres emot.
Finner domaren intet laga skiäl thertil; böte tå kiäranden femtijo daler, och rätte up allan skada.
Cap.
8.
Huru förord ske måge emellan them som wilja hionalag bygga.
§ 1.
Giöra man och qwinna, ther hon änka är, eller giftoman å mös wägnar, förord sin emellan för ächtenskapet, om then giftorätt hwartera niuta skal; thet äger kraft och witsord, när thet ej sker them til förfång, som bätre rätt til egendomen å then tid hafwa.
Ej måge sådane förord gälla, utan gode män witna, at the förr wigseln författade äro, och utan at de C (1730): och at the.
sedan inteknes å nästa ting, och i staden straxt efter wigseln.
§ 2.
Nu giöra man och qwinna sådane förord utom lands, och wilja at the ock inrikes gälla skola, om then egendom the här hafwa, ändoch the sielfwe ej hitkomma; tå skola the förord förr ächtenskapet utrikes med witnen uprättas, och inrikes inom natt och år hos domaren angifwas och inteknas.
§ 3.
Giöra the sådane förord utländes, och komma sedan sielfwe hit i landet; tå skola the som här födde äro, inom sex wekor, och utlänske inom sex månader sedan the sig här nedersatt, them här intekna låta, som förr är sagt.
Sker thet ej; hafwen the förord ingen kraft.
Cap.
9.
Om mannens målsmansrätt tor sin hustru; och om morgongåfwa B (1729) har bibehållit kap. 9 af 1726 års förslag med följande ändringar: § 3.
Nu är morgongåfwa gifwen i jord och fast godz, arf eller aflinge, räcker trediung ther til af mannens beholdne jord och lott i thet fasta när han döör eller morgongåfwa uthtages niute tå hustrun then fult uth.
Och ehwad sådan morgongåfwo, i staden eller å landet utfästes; äge ej hustrun annan rätt thertil, än at hon then brukar ock nyttiar, så länge hon enkia sitter och ärliga lefwer: ware ock tå skyldig hålla then wid macht, och eij låta igenom sit wållande förwärras.
Dör hon; eller går i annat gifte; eller beträdes med oärligit lefwerne; tå hemfaller morgongåfvan til mannens barn, eller andra hans arfwingar.
§ 4.
Nu räcker eij tridiung til, eller fins eij jord och fast godz, tå äger hustrun morgongofwa i lösöron taga, såsom i nästa § sägs.
§ 5.
Är morgongåfwo utfäst i lösöron, niute hustrun eij mer än tionde delen af then giftorätt, som mannen theruti äger wid dödsfallet: och sedan förblifve samma gåfwa hustruns fullkomliga ägendom.
Räcker eij sådan tiondedehl til, eller fins eij annat än jord och fast godz, tage tå hustrun theraf trediung, med the wilkohr, som i förenämbde 3 § stadgat är.
§ 6.
Hafwer man utfäst morgongåfwo både i fast och i lösören; tå får hustrun ej mer än siettedelen af thet fasta, och tiugundelen af lösören.
§ 7.
Ej må större morgongåfwo gifwas, än nu är sagt; men väl mindre.
§ 8.
Dör mannen och har ingen morgongåfwo utfäst; niute tå hustrun hälften af thet han högst i morgongåfwo efter thenna lag gifwa kunde, och stånde barnen eller arfwingarne fritt ehwad the i löst eller fast then lemna wilja.&amp;gt;.
§ 1.
Sedan man och qwinna sammanwigde äro; tå C (1730): Nu äro man och qwinna sammanwigde; tå är han hennes rätte målsman, och äger söka och swara för henne; hustrun fölljer ock mannens stånd och wilkor.
§ 2.
För wigseln skal han til henne wiss morgongåfwo utfästa, antingen i löst eller fast, men ej i både tillika, ehwad han med mö eller änka sig gifter.
§ 3.
Morgongåfwa skal tagas af mannens enskylte lott i boet.
Dör hustrun förr än mannen; ware tå morgongåfwan ock död.
Lefwer hustrun efter honom; niute efter landsrätt morgongåfwa sin, ehwad the hafwa barn samman eller ej.
Äger hustrun giftorätt efter stadsrätt; tage ingen morgongåfwa, ther hon barn efter honom hafwer.
§ 4.
Är morgongåfwa utfäst i jord och fast egendom å landet, eller hus och jord i staden, arf eller aflinge, och räcker tridiung thertil af mannens behålne lott i löst och fast, när han dör eller morgongåfwa uttages; niute hustrun sin morgongåfwa fult ut.
Är morgongåfwan större än tridiung; hafwe äntå ej rätt at få något theröfwer C (1730): hafwe ej rätt at få i morgongåfwa något theröfwer.
.
Finnes ej så mycken iord och fast egendom; tå skola mannens barn eller andre arfwingar af lösören förse hustrun med så stor ränta eller inkomst som för henne brister.
Ej må hustrun annan rätt til then morgongåfwa hafwa, som i jord gifwen är, än at then bruka och nyttia, så länge hon änka sitter och ärligen lefwer; ware ock skyldig hålla huus och jord wid macht, och ej låta genom sitt wållande förwärras.
Tå hustrun dör eller går i annat gifte; falle morgongåfwan hem till mannens barn, eller andra hans arfwingar.
§ 5.
Nu är morgongåfwa utfäst i lösören och räcker tijonde delen thertil af mannens C (1730): Är morgongåfwa utfäst i lösören och räcker tijondedelen ther till af mannens [ursprungligen: lösören och stiger then ej öfwer tijondedelen af mannens].
wid dödsfallet behålne lott i löst och fast; niute hustrun sin morgongåfwa fult ut.
Är then större än tijonde delen; tå jänkes morgongåfwan therefter.
Finnes ej så mycket i lösören, som morgongåfwa sedan wara bör; tå niute hustrun til bruk och nyttiandet i hus och jord i staden eller på landet, så mycket som emot bristen swarar, in til thes mannens barn eller arfwingar lösa henne ut, och blifwe morgongåfwan som i lösören gifwen är, hustruns ewärdeliga egendom.
§ 6.
Ej må man hustru sine större morgongåfwa gifwa, än nu sagt är, men wäl mindre.
§ 7.
Dör mannen, och har han ingen morgongåfwa utfäst; niute tå hustrun hälften af thet han högst i morgongåfwa efter thenna lag gifwa kunde, och stånde barnen eller arfwingarne fritt, ehwad the i löst eller fast then lemna wilja.
Cap.
10.
Om giftorätt i bo B (1729) har bibehållit kap. 10 af 1726 års förslag med följande ändringar: Om giftorätt i bo.
§ 1.
Efter landsrätt giftes frälseman och bonde til twå delar, och hustrun til trediung i alla lösören, som the antingen å landet eller i staden äga och äga få; och i alt thet fasta gods, som the i hionalag afla til samman.
Men jord, hus och watnwärck, ehwad the å egen eller annars grund bygde äro, som man eller hustru före eller under ächtenskapet ärft, eller förut hafwer förwärfft, ther äger han eller hon ingen gifftorätt uti: doch bör all ränta och afrad, som theraf årligen i boet inflyter, under lösören räknas.
§ 2.
Äger frälseman eller bonde jord, hus, gård, tomt, eller watnwärk i staden, eller inom stadsens mark och råmärke; som han ärft eller för ächtenskapet aflat hafwer, gånge tå thermed efter stadzrätt.
§ 3.
I alt thet gods borgare eller ofrälses män i staden och thes hustrur äga, eller äga får i staden, eller innom thess mark, ehwad thet är jord eller lösöre; hafwe hwartera giftorätt til hälften.
Men hwad the å landet äga, eller äga få, i jord eller fast med boskap och åkerredskap; thet ligge alt under landsrätt.
§ 4.
Then qwinna, som med laga dom är för ächta hustru förklarad, fastän wigsel ej åkommer niute giftorätt i mannens bo: och ther han drager sig undan wigseln af motwilia; hafwe förlorat sin giftorätt i hennes egendom, utan han sig rättar och med henne sammanwijgd warder.&amp;gt;.
§ 1.
När man och hustru äro sammanwigde, tå äger hwarthera giftorätt i boet.
§ 2.
Efter landsrätt giftes frälseman och bonde til twå delar, och hustrun til tridiung i alla lösören, som the å landet och i staden äga eller äga få, och i alt fast gods å landet som the i hionelag afla tilsammans.
Men i jord eller huus och watnwärk, ehwad the å egen eller annans grund bygde äro, som man eller hustru förr eller under ächtenskapet ärft, eller förut hafwer förwärft, äger han eller hon ingen giftorätt; doch bör all ränta och afrad som theraf årligen i boet inflyter, under lösören räknas.
§ 3.
Äga the jord, huus, gård, tomt eller watnwärk i staden, eller å stadsens mark förr ächtenskapet, eller hafwa the under hionalaget thet ärft eller förwärfwat; gånge med giftorätten efter stadsrätt.
§ 4.
The som til prästeståndet höra, ehwad the bo å landet eller i staden, äge giftorätt til hälften uti lösören, så ock huus C (1730): så och i hus.&amp;gt; och tomt i staden, och then jord å landet, som under ächtenskapet förwärfwes.
Men ej giftes the til hwars annars arfwejord å landet, ej heller til then jord som förr ächtenskapet ther aflad är&amp;lt; C (1730): å landet och then som ther för ächtenskapet aflad är.
.
§ 5.
Efter stadsrätt äger borgare och ofrälseman som i staden bor, giftorätt til helften i arf och aflinge jord och hus i staden, så ock i » alla lösören å landet och i staden.
Men hwad the å landet äga, eller äga få, i jord eller fast, med boskap och åkerredskap, therom gånge med giftorätten efter landsrätt.
§ 6.
Flytter borgare eller ofrälseman under hionalaget sit bo och hemwist ifrån staden til landet, eller kommer ofrälseman i frälsestånd; gånge med giftorätten efter thy som i i och 2 § stadgat är.
Flytter bonde in i staden; ware lag samma som i näst föregående 4 § sägs.
§ 7.
Then qwinna som med laga dom är för ächta hustru förklarad, fast än wigsel ej åkommer, niute giftorätt i mannens bo.
Och ther han drager sig undan wigseln af motwilja; hafwe förlorat sin giftorätt i hennes egendom, utan han sig rättar och med henne sammanwigd warder.
Cap.
11.
Huru mannen må hustruns fasta gods bortskipta, förpanta, eller sälja, och huru theras gäld betalas skal; så ock när hustru må köp sluta.
§ 1.
Ingen man hafwe macht sin hustrus fasta gods å landet, eller jord och hus i staden at bortskipta, förpanta eller sälja, ehwad the hafwa barn samman eller ej, utan han hafwer thertil hennes friwilliga ja och underskrift, uti twenne goda mäns närwaru, eller hon för rätta thet munteligen tilstår.
§ 2.
Hafwer man eller hustru giordt gäld för ächtenskapet; gälde then hwar af thet han eller hon förut C (1730): hwar af thet han förut.
ägde.
Ej skal i thy mal mannens egendom häfta för hustruns gäld, och ej hennes egendom for mannens gäld, ehwad the under lands- eller stadsrätt höra.
Räcker ej hwartheras gods til; gånge tå thes giftorätt i boet til gäldens betalning.
Men ej må, för then enas gäld, räntan och inkomsten af then andras odaljord i betalning sökas, widare än at samma ränta och inkomst i boet influtit eller inflyta bordt, then tid skuldnärens egendom afträdes, och thet en gång för alla och ej flere, til så stor del som skuldenären efter thes giftorätt therutinnan äger.
§ 3.
Nu kunna the både eller enthera hafwa giordt gäld i warande ächtenskap, eller til fästning och bröllops kåstnad; thet skal af bo oskipto i lösören och aflinge gäldas, så ock af bägges theras hus och egendom i staden.
Räcker thet ej til fulla gälden; tå fylles thet som brister af bägges enskylte arfwejord, och odalfasta å landet, efter then andel hwarthera i gälden och bolaget äger.
Hafwer ej utan enthera egen jord, är thet mannen; betale tå thet som återstår och gäldas skal, med sin arfwejord, så långt then räcker.
Är thet hustrun; betale ej mer än thes andel i gälden, utan så är, at man och hustru, bägge för en och en för bägge, sig til gäldens betalning förskrifwit hafwa.
§ 4.
Är gäld tilkommen af mannens eller hustruns särskilte wållande och förgiörelse, theraf then andra ingen nytta eller del haft; gånge tå ej then saklösas fasta godz eller rättighet i boet til sådan gälds betalning.
Ty hwar äger sin sak ensamer böta, och ej annars lott förwärka.
§ 5.
Hafwer enthera under warande ächtenskap med bägges theras del i bo sin enskylte gäld guldit; tå skal thet wid arfskifte eller delning på thes egen lott räknas.
§ 6.
Ej må hustrun köp sluta, om fast gods, eller sälja något af lösören i bo, utan thet sker med mannens samtycke och fullmacht, eller af the lösören som til salu lemnade äro, eller at mannen är afwita, eller frånwarande, eller förlöper sin hustru.
Sitter hon tå med barnen hemma, och tarfwar födo för sig och them, eller ther hon barnlös är, och kan ej sig annorledes föda, eller annor nöd tränger; tå må hon til nödtorft sälja, doch med nästa fränders råd och bifall, om thet är fast gods som säljes.
Sker thet annorledes; hafwe mannen wåld thet köp som med hustrun giordt är, at rygga och återkalla, som sägs i Handelsbalken.
§ 7.
Hafwer man såldt sin hustrus, eller hustru sin mans odaljord til sin enskylte nytta; gifwe tå så mycket igen af sin odaljord.
Är then jord til bägges theras nytta såld; fylle tå hwar af sin jord, mannen twå delar, och hustrun tridiung.
Är ej jord til; fylle tå af lösören.
§ 8.
Nu fins ej jord, eller lösören, och är hustruns jord med hennes samtycke såld, som förr är sagt; hafwe skadan sielf.
Hafwer mannen såldt then jord utan hennes lof och minne; söke tå then igen med laga dom, inom natt och år, sedan hon thet weta fick, och skylle sig sielf, then olagligen köpte.
Dör hustrun förr än mannen; tå äga hennes arfwingar therå tala innan natt och år efter hennes död.
Cap.
12.
Om afwitring och olaga sammanflytning, förr än man går i annat gifte.
§ 1.
Ingen änkling eller änka hafwe wåld at gå i annat gifte, förr än barnen eller andre arfwingar afwitrade äro, ehwad the äro myndige eller omyndige.
Giör thet någor; hafwe tå förwärkat til barnen, eller arfwingarne tridiung af sin del i boet efter förra gifte, och afwitre äntå efter lag.
Wiger någor präst änkling eller änka, förr än afwitring lagliga skedd är; miste embete sitt.
§ 2.
Nu kommer twist wid afwitring emellan arfwingar, och then som i annat gifte gå wil; kunna the sig therom icke förena, ställe tå han borgen för thet som twistes om, ther rättens C (1730): domarens.
utslag ej så snart falla kan, och domaren icke skäl finner, at ächtenskapet therföre uppehållas må.
§ 3.
Ej må änkling eller änka i annat gifte träda, förr än han ett halft år änkling, och hon ett år änka warit, och ware fästehion förbudit at för wigseln i hus och bo flytta samman.
Giöra the thet; böte hwartera tijo daler til the fattiga, och flytte emedlertid från hwar annan.
Cap.
13.
Om skilnad i ächtenskap, och huru barn upfostras skola, ther ächtenskaps skilnad sker.
§ 1.
Giör mannen hoor, och wil hustrun ej honom förlåta brott sitt, och hafwer ej haft C (1730): hafwer ej heller haft.
sängelag med honom, sedan thet henne witterligit blef; tå må ächtenskapet skiljas, och hafwe han til henne förwärkat hälften af sin giftorätt.
Giör hustrun thet; ware lag samma, thertil miste hon ock sin morgongåfwa.
Hafwa the bägge hoor giordt, och enthera med then andra förut icke blifwit förlikt; tå må theras ächtenskap icke skiljas.
§ 2.
Then som ächtenskap i hordom brutit, må ej förr gå i annat gifte, än then oskyldige död eller gift är, eller thertil samtycker, och konungen ther gifwer lof til.
Giör han thet; böte fyratijo daler och ware ächtenskapet ogilt.
Ej eller må then oskyldige gå i annat gifte, förr än skilnad lagligen sked är, wid tijo dalers böter.
§ 3.
Nu är skilnad sked, och åsämjer them ej, hwilkenthera barnen när sig hafwa skal; ware tå thertil närmast, then sin rätt ej förbrutit hafwer.
Är then samma ej fallen barnen at föresee; tå äger domaren skåda, hwad heller then bråtzlige, eller någor annar them til sig taga må, och antingen the blifwa när then bråtzliga eller när andra, gånge til födo theras och upfostring så mycket både af fadrens och modrens gods, inkomster, lön eller slögder, som domaren skäligt pröfwar.
§ 4.
Öfwergifwer och förlöper mannen af ondska och motwilja sin hustru, och far utrikes bort i thet upsåt at ej mera blifwa och bo med henne; hafwe ingen rätt sin lott i boet, eller fasta gods sitt at råda.
Wil hustrun ifrån honom skiljas; tage tå stämning hos domaren.
Wet man ej hwarest mannen sig uppehåller; tå skal domaren låta å predikstolarne lysa efter honom öfwer hela häradet, eller i staden, om han ther boende warit, så ock uti the närmaste soknar ther intil, och natt och år honom förelägga.
Kommer han icke inom föresattan tid; döme tå domaren til skilnad, och hafwe mannen förwärkat hela sin lott i boet.
Samma lag ware, ther hustrun sin man förlöper.
§ 5.
Hwad mannen i thesse mål förwärkat, niute hustrun medan hon ogift är, så ock nyttan och räntan af hans fasta godz.
Går hon i annat gifte; niute ej mer än thet hon war gift och gifwen til, utan falle tå mannens lott barnen til.
Ägen ock the rätt at nyttia hans enskylte fasta gods, medan han borta är.
Äro ej barn; gifwe hustrun intet ut af lösören och aflinge godset.
Bryter hustrun; gånge ock med hennes lott och gods som sagt är.
§ 6.
Reser mannen utom riket för sin kallelses skul i krig, köpenskap, eller i annat nödigt ärende, blifwer sedan länge borta, och låter hustrun ej weta hwar han wistas; kan hon få therom kunskap; gifwe thet domaren tilkänna, och domaren lägge honom dag före, at begifwa sig hem igen.
Hafwer han laga förfall; förbide tå hustrun hans hemkomst.
Wisar han ej laga förfall, och wil äntå ej komma; ransake domaren om theras sammanlefnad.
Hafwer hon wäl och ärliga sig förhållit; tå må henne efterlåtas gå i annat gifte, sedan ett år är förflutit efter then tid honom i stämningen föresatt warit, och gifwe capitlet henne skiljobref ifrån then förra.
Gifwer han henne skuld för lösachtighet eller annat otilbörligit, och wil therföre ej komma tilbaka, men hafwer ej full skäl thertil; döme äntå domaren til skilnad.
Finnes laga bewis; gånge therom, som förr om hoor är sagt.
Nu är ej wåhn at få weta, om then bortreste lefwer, eller hwar han sig uppehåller, och kommer C (1730): uppehåller, kommer.&amp;gt; han ej inom sex år igen; tå må domaren efter skedd lysning annat&amp;lt; C (1730): lysning then öfwerlemnade annat.
ächtenskap tilstädia.
Äge ock macht then tid förkorta, om goda skäl ther til äro.
Kommer then förre sedan hem igen, och wisar laga förfall med fulla skäl, och at han ej kunnat gifwa kunskap om sig; träde tå han til sin hustru, och then senare wike, ther them ej annorledes åsämjer, och then lediga hafwe wåld at gifta sig med en annan.
§ 7.
Hafwer man eller hustru, sedan the fäste blifwit, haft lägersmål med någon annan, och thet efter wigseln witterligit blifwer; gånge tå med skilnaden och giftorätten som i 1 § sagt är.
Warder qwinna efter wigseln tilwunnen, at annar henne för fästningen lägrat hafwer, och wil ej mannen thet henne förlåta, utan sker laga skilnad; tage tå mannen åter, alt thet han med sig i boet infördt, så ock kostnad, som han til fästning och bröllop giordt hafwer, med alt thet han C (1730) med alla the gåfwor han.
henne gifwit, behålle ock hwad hon honom gifwit hafwer.
§ 8.
Är man eller qwinna af naturen wanför, och til ächtenskap aldeles obeqwäm, eller drages han eller hon med obotelig smittosam siuka, förtiger thet, och swikeligen förleder annan til giftermål med sig; warder thet fultygat, gånge tå ächtenskapet åter, och niute then brotzlige ingen giftorätt i boet, uprätte ock allan skada, och plichte som för annat bedrägeri framdeles skils.
Cap.
14.
Om kijf och osämja emellan man och hustru, och om skilnad til säng och säte.
§ 1.
Ther haat och bitterhet emellan man och hustru så råda får, at the efter warning, icke sämjas kunna; tå skal rätten pröfwa, hwad heller enthera eller bägge thet wålla, och böte then bråtzlige femtio daler, eller plichte med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Wåller annarthera mer och annarthera mindre; warde straffet therefter lämpat.
Låta the sig ej eller theraf rätta; döme tå rätten them at skiljas åt, på någon tid til säng och säte.
§ 2.
Skiljer mannen sig sielf wid hustrun, eller hustrun wid mannen til säng och säte, af haat eller motwilja, och håller sig uppe i landet ifrån hem och hustru, eller drifwer man hustrun, eller hustru mannen ur hus och bo, och nyttiar ther bägges gods och egendom; böte som i föregående § sagt är, och fylle skadan.
§ 3.
Nu kan så illa åthbäras, at man eller hustru af wrede och ondska, slå hwar annan blå eller blodigan, laman eller lyttan; plichte tå som i Missgierningsbalken skils.
Cap.
15.
Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skal, tå ächtenskap lagligen skils til säng och säte.
§ 1.
Warder man och hustru lagligen skilde til säng och säte, och är mannen thertil wållande; sittie tå hustrun med egendomen i boet qwar.
Hafwa the barn samman; tå må hustrun them när sig hafwa.
Nu är hon ej fallen, at allena them och boet förestå; nämne tå domaren them henne råda och hielpa må, och pröfwe hwad mannen skal niuta til födo och tarf sitt, som boet tål, utan han med tienst och slögder sig sielfwer uppehålla kan.
Fins ej annat i boet än ränta af mannens odalgods, eller thet som af C (1730): eller thet af.
lön och arfwode hans faller; niute tå hustrun med barnen theraf twå delar, och mannen til födo och nödtorft tridiung.
Är hustru wållande til thenna skilnad; tå må hon ej boet förestå, utan pröfwe domaren, hwad mannen henne til uppehälle gifwa skal, ther hon sig sielf icke ärligen nära kan.
§ 2.
Nu äro the bägge til skilnaden wållande; tå äger then boet och barnen föresee, som bäst thertil fallen är, och then andre niute theraf til nödigt uppehälle, efter thy boet tål, och domaren pröfwar.
Äro the lika thertil falne; ware tå mannen närmare.
Är thet ingenthera; nämne tå domaren twenne gode män, som barnen och egendomen wårda, och låte mannen och hustrun med barnen theraf underhåll få.
Cap.
16.
Om medgift och hemfölgd.
§ 1.
Gifwer fader eller moder, åt son eller dotter hemfölgd, i jord eller lösöre, wid theras giftermål; behålle then thet får, medan fader och moder både lefwa.
Dör enthera, och skal arf delas; bäre tå altsamman åter til skiftes, och thet med swornom ede, om gifwaren thet icke uptecknat.
Är något theraf borta eller förnött; fylle thet tå efter gångbart wärde, doch må ej räknas then ränta eller nytta han theraf haft.
Samma lag ware, ther man gifwer hemfölgd med, tå barn ur hus och bo skiljes, eller wid annat tilfälle.
Will man gifwa them lösören eller aflinge jord, til full ägo; hafwe ther fri macht til.
Ej må thet gods til skiftes återbäras, som så gifwit är.
Men arfwejord hafwe ej föräldrar wåld at bortgifwa, utan til bruk och nyttan allena, och thet så länge then lefwer som gaf.
§ 2.
Dör son eller dotter barnlös; gånge tå hemfölgd åter.
Lefwa barn efter; behållen the med samma wilkor, som theras fader eller moder then haft.
Dö the barn förrän någorthera af them som hemfölgd gifwit; gånge then åter.
Cap.
17.
Om mannens eller hustruns fordel af bo oskipto.
§ 1.
Dör man eller hustru; tage tå then, som lefwer efter, fördel sin af bo oskipto, i thet han eller hon hälst wil, af lösören; doch må thet ej wara mera, än tiugunde delen theraf.
Är bo fattigt och ringa; tage tå sin fästningaring, dageliga säng och nödige gångkläder, äntå at thet något öfwer tiugunde delen stiga kunde.
ÄRFDABALKEN VI.
Förslag till Ärfdabalk 1722.
Ärfdabalker.
Cap.
I.
Om arf i gemen.
§ 1.
Dör man eller qwinna, ärfwe tå then, som genom then dödas yttersta wilia och testamente til arfwinge lagligen är förordnad: nu är eij testamente giordt; ärfwen tå then dödas närmaste skyldemän, effter then ordning som framdeles urskils: äro eij skyldemän till; tage tå konunger arf hans, ehwad thet är jord eller lösöra: thet kallas danaarf, hwarom framdeles widare handlas.
Cap.
II.
Om arfftahl.
§ 1.
Skyldemän thes dödas äro antingen bröstarfwingar, thet är, hans barn och theras afkommande i nederstigande leder; eller bakarfwingar, thet är, hans föräldrar och förfäder i upstigande ätten, å fäderne och möderne; eller sidoarfwingar, thet äro the, som å ene, eller å båda sidor, med honom utaf en stam komne äro.
§ 2.
All ätt räknas ledewis; och i arf ifrån then döda, som arfwet lemnat, till then, som ärfwa skall, then döda oräknad.
Cap.
III.
Om bröstarf.
§ 1.
Then dödas barn och theras afkomne äro närmaste arfwingar.
§ 2.
Egendom på landet så i löst som fast ärfwe sohn dubbelt emot dotter: men finnes ägendomen inom stadsens mark och råmärken; ärfwe tå dotter lika med son.
§ 3.
Är thet rörlig ägendom som ärfwas skal; wari sig penningar eller andra lösöra, ehwad namn the hafwa kunna; eller infordrande skuld, eller pant i fast och löst; eller skipsparter, hushyra, hemmansräntor; eller hwarjehanda frucht och afgiäld, som faste ägendomen, ware sig gots och jord hus, tomt, bruk, hamrar, qwarnar, eller andre wärk kunna af sig kasta; så wäl som förlag och ämnen wid bruk, med theras tilwärkning och afkomster: föllie tå alt sådant, ehwarest thet ligger, personens willkor, som ärfwas skal; är han frälsesman som under landzrätt lyder; tage tå son dubbelt arf emot dotter, men är han borgare, eller elliest under stadsrätt lydande; ärfwe tå dotter lika med son I marginalen: Ventilerat den 9 martii 1721.
— Jfr Bd V s. 59 anm. 2..
§ 4.
Nu äro alle, eller någre af barnen döde, och hafwa the barn effter sig; tage tå slikt sonabarn af arfwet, som son, och slikt dotterbarn som dotter: och så länge barn och bröstarfwingar, en eller flere i nedstigande leder finnes, ehwad de äro närmare eller fiermare; träden the utan åtskilnad i sina föräldrars rätt och ställe, samt niuten then dehl af arfwet, som theras fader eller moder, eller andre theras förfäder niuta bordt, om the sielfwe hade lefwat.
Cap.
IV.
Huruledes ärfwas skal emellan fader och moder, och thes dödas samsyskon och samsyskonebarn; så ock om samkulla och sunderkulla arf.
§ 1.
Äro eij bröstarfwingar til; tå äro fader och moder: lefwa the både; tagin the tå alt arfwet; fader twå delar, och moder tridiung effter landsrätt; men effter stadsrätt halfft hwarthera.
§ 2.
Lefwer eij utan enthera, fader eller moder; gången tå then dödas samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, med thensamma til arfs, och niute then dehl af arfwet, som theras afledne fader, eller moder hade bohrt niuta: lyder tå arfwet under landsrätt; tage broder twå delar emot syster; men i staden, syster lika del med broder.
§ 3.
Är ett eller flere af samsyskon döde, och lefwa barn effter them; tå träde barnen af hwarthera samsyskon, ehwad the äro ett eller flera, i föräldrars ställe, och ärfwe med then dödas fader, eller moder, och samsyskon: lefwer ingen af samsyskon, utan allena theras barn, ett eller flere; tagen the tå arf med then dödas fader eller moder, såsom nu sagdt är.
§ 4.
Äro eij samsyskon till, eller theras barn, tage fader eller moder altsamman: äro fader och moder döde, och lefwa then dödas samsyskon eller theras barn; tagen tå the altsamman, ther icke halfsyskon til äro.
§ 5.
Nu äro fader och moder döde, och lefwa ther samkulle och sunderkulle effter; dör någor af enthera kullen: ärfwen tå både å landet och i staden, then dödas samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, tre delar; och halfsyskon eller sunderkullen, ehwad ther äro en eller flere kullar, ett eller flere barn i hwarthera kullen, en fierdung af alt arfwet i löst och fast: lydde then döde under landsrätt; tage tå sunderkullen sin andehl i umägor och strögots, effter som thet gäller i bolbyn och hufwudgotsen, doch fullt emot fullt.
Äro sunderkullar flere; tå deles them sålunda emellan, at fädernes kullen tager dubbelt emot mödernes.
Äro bägge, eller flere på fädernes, eller mödernes sido; tage tå slikt kull som kull, och af them som i en kull äro, tage broder twå lotter och syster en lott; men effter stadsrätt tagin fädernes eller mödernes kullar, man eller qwinna, i löst eller fast, lika delar.
§ 6.
Är ett, eller alla samsyskon döda, och lemna barn effter sig; tå ärfwe the i sina föräldrars ställe, och taga then del, som theras afledne fader, eller moder hade ärfwa bordt.
§ 7.
Äro twå eller flere kullar, och dör sedan enthera; tå ware the kullar, som effterlefwer, thens andras arfwingar, och tage altsamman.
§ 8.
Så länge någor af samsyskonen, eller halfsyskonen, eller samsyskons barn lefwer; gånge aldrig halfsyskona barn med them till arff.
Cap.
V. Huru längre i slächtene ärfwas och delas skall, å fäderne eller möderne; samt emellan samslächt och halfslächt; och huru långt arfsrätt gå skall, förr än arfwet hemfaller konungen.
§ 1.
Nu äro ej fader eller moder; samsyskon eller thera barn; eller halfsyskon till: tå är faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder; the äro samarfwingar.
§ 2.
Äro eij the till; tå är faderfaders fader och moder; fadermoders fader och moder; moderfaders fader och moder; modermoders fader och moder; the äro ock samarfwingar.
§ 3.
Äro eij the til; tå äro halfsyskona- eller sunderkulla barn.
§ 4.
Äro eij the till; tå är faderbroder och fadersyster, moderbroder och modersyster.
§ 5.
Äro eij the till; tå äro faderfaders faderfader och faderfaders fadermoder; faderfaders moderfader och faderfaders modermoder; fadermoders faderfader och fadermoders fadermoder; fadermoders moderfader och fadermoders modermoder; moderfaders faderfader och moderfaders fadermoder; moderfaders moderfader och moderfaders modermoder; modermoders faderfader och modermoders fadermoder; modermoders moderfader och modermoders modermoder.
§ 6.
Äro eij the till; tå äro samkulla eller sunderkulla, thet är, samsyskons eller halfsyskons barnabarn.
§ 7.
Äro eij the till; tå äro faderbroders eller fadersysters, moderbroders eller modersysters barn, som eliest kallas för syskonbarn.
§ 8.
Äro eij the till; tå äro faderfaders och fadermoders, moderfaders och modermoders bröder och systrar.
§ 9.
Enär som twistas uti bakarf eller sidoarf; tå ärfwe then som then döda til leden närmast är, altsamman, och gifwe intet ut til the andra af slächtene; med mindre the äro thes dödas bröstarfwingar, eller samsyskon och theras barn: tå ärfwen the som förr är sagdt.
§ 10.
Äro the til leden jämskylde; gången tå bakarfwingar för sidoarfwingar.
§ 11.
Äro bägge som twista sidoarfwingar, och uti lika led, men olijka gren; tage tå then arfwet som af närmare gren och ättlägger, stam och förfäder med then döda kommen är.
§ 12.
Äro the både til gren och leder jämskylde; warin tå samarfwingar.
§ 13.
Effter landsrätt tagen fädernes fränder dubbelt emot mödernes fränder, och faders fäderne dubbelt emot faders möderne, och moders fäderne dubbelt emot moders möderne: så at ehwarest deles emellan fäderne och möderne, och bägge äro jämskylde then döde, hwad thet är man eller qwinna, en eller flere, heel eller halfslächt, ther ärfwes å fäderne twå lotter och å möderne trediung: äro the å samma sido; niute tå man dubbelt emot qwinna, och samslächten tre delar emot halfslächten.
Lyder arffwet under stadsrätt, tage tå halft hwarthera så å fäderne som möderne, så man som qwinna: doch halfslächten i staden som å landet eij mera än fierdung emot samslächten.
§ 14.
Är någor med then döda i twäggiehanda måtto, å fäderne och å möderne skylder; såsom the ther kallas dubble syskonebarn; niuten the tå therefter sin arfsrätt.
§ 15.
Gitter ingen sin arfwerätt och skyldskap med then döda klarligen bewisa; tillfälle tå arfwet konungen, som förr är sagdt, och framdeles widare förmäles.
Cap.
VI.
Huru ärfwas skall när twenne eller flere, som hwars annars arfwingar äro, å samma tid genom döden afgå, så at man icke wet, ho annan öfwerlefde I marginalen har Cronhjelm antecknat: Vel sic: Om arf wid någre besynnerlige händelser.
.
§ 1.
Nu föllies åt i ett skep, man, hustru och barn, och förgås tå skepet; eller sittia the alle i släde och åka i en wak; eller brinna the uti ett hus; eller faller hus öfwer them; eller kommer watnflod och fördränker them; eller faller fiende in i landet och dräper them alle i sänder; eller blifwa twenne, som äro hwars annars arfwingar, ihjälslagne i strid, eller af röfware; eller skilias the eliest åt lefwande, och spörjes sedan döde; eller warda the genom siukdom eller på annat sätt döde, och wet man eij hwilken i thessa eller andra slika händelser öfwerlefwat; tå ärfwes hwarthera särskilt af sin närmaste skyldemän.
§ 2.
Är moder död, och dör sedan fader med barnen, ehwad han har ett eller flera, och wet man eij hwilken är först död blefwen; ärfwen tå fädernes fränder fadren; men af barna mödernet och annan theras ägendom tagen fädernes arfwingar fädernes deel, och mödernes arfwingar mödernes.
Sammaledes, ther fader är död, och modren sedan dör med barnen, och man eij wist weet, om moder eller barn först dödt; tå ärfwe mödernes fränder henne och skiffte sedan barna arfwet emellan sig och nästa fädernes fränder, som lag förmår.
Lefwer annarthera effter annan; tå ware han thes arfwinge och hans arfwingar ärfwen honom I marginalen har Cronhjelm vid sista satsen antecknat: detta tyckes wara onödigt, emedan det faller af sig sjelft, att om barnen öfwerlefwa fader eller moder, fast det eij wore mehr än ett ögonblick, så äro dhe ju arfwingar, et sic vice versa.
.
Cap.
VII.
Om barn födes dödt; och om hustru säger sig hafwande wara.
§ 1.
Dödfödt barn må eij ärfwa.
Men säger moder eller hennes arfwingar thet wara lefwande födt, och barnets fädernes fränder ther till neka; gifwes tå i brist af flera witnen, en allena witsord, ware sig man, eller qwinna, som wid födslen tilstädes warit, när emot thensamma intet laga jäf är: säger tå then barnet lefwande födt wara, och modren, eller hennes fränder som der hos warit, thet med ed besanna; ärfwe tå barnet fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne.
Faller något annat arf mädan barnet ännu i moderlifwet är, eller sedan thet födes, och innan thet dör; wari lag samma.
Hafwer ingen annar än modrens fränder när warit, tå äge hwarken the eller hon witsord.
Dör modren igenom födslen, och barnet henne öfwerlefwer; ärfwe thet tå sin moder, och barnsens arfwingar barnet I marginalen har Cronhjelm antecknat: Vel sic § 1.
Dödtfödt barn må eij ärfwa.
Nu säija barnets fädernes fränder thet wara dödt födt, men moder eller hennes arfwingar säija thet wara qwickt födt.
Ther äger en allena, qwinna eller man, som när war, tweggia manna witzord.
Är eij laga jäf theremot, och fyller modren eller hennes fränder som när warit, witnets ed med sin ed att barnet war qwickt födt: ärfwe tå barn fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne.
Samma lag wari om annat arf, som kan barnet tillfalla, mädan thet ännu etc..
§ 3 [ɔ: 2] Af kap. 7 i 1717 års förslag uteslöts § 2, då Folchers anteckning (Bd V s. 64 anm. 1) ändrades sålunda: denna § utheslutes.
.
Nu dör mannen, och finnes hustrun effter honom hafwande wara; tå skall hon niuta underhåld af bo oskiffto, ehwad barnet sedan qwickt eller dödt födes.
Säijer hon sig hafwande wara, och synes thet eij straxt å henne; ställe tå borgen, ther hon will uppehälle af bo oskifto niuta.
Kan thet sedan pröfwas falskt wara; eller föder hon barnet senare, än att thet för mansens arfwinge räknas må; gälde tå åter hwad hon af mansens andehl i boet til födo niutit, eller försatt hafwer, och plickte effter lag.
Cap.
VIII.
Huru man eij then ärfwa må, som man dräper.
§ 1.
Ingen må then ärfwa som han dräper, utan ware han och hans ättlägger skilde wijd alt arff effter then döde, ther icke dråp med full wåda tijmat är; hafwe tå dråparen hwarken för sig eller sinom något arf förwärkat Denna § har öfverkorsats.
.
§ 2.
Dör man och lemnar hustru effter sig hafwande; warder hon eller fostret, eller både af mansens arfwingar dräpne; eller hon så illa handterad, at fostret derigenom förgås; och kan thet fultygas; ärfwe tå barnet fader sin, och moder barn sitt, och hennes arfwingar henne: men mansens arfwingar waren skilde wijd alt arf; och bären thet åter, om modren hade thet utgifwit förr än hon wiste sig hafwande wara.
Ther ärfwer döder och hedning, och qwicker och christen gånger från: ty at ingen må annan til arfs dräpa.
§ 3.
Dräper man hustru sina med willia eller igenom groft förwållande; är tå huset i thet stånd som thet war när the i ächtenskap sammankommo, och hafwer hustrun något ansenligit eller större delen i boet infördt; hafwe tå mannen förwärkadt all then gifftorätt, som han eliest theruti ägde, och tagen thet hennes arfwingar allena; och skifften sedan thet öfriga med honom effter lag: men är boet mycket förbättrat eller förwärrat; tå måge hustruns arfwingar undanskiffta hennes dehl i boet som thet tå står; och niute sedan then rätt som hon war gifft och gifwen till, sampt morgongåfwan när then i lösören gifwen är; böterne tages ock för henne af mansens dehl.
Kan thet ock rätteliga bewisas, att boet igenom mansens slöserij eller enskijlta förwållande så förwärrat är, att hustrun mera med sig i huset infördt, än efter boetz tå warande beskaffenhet, å hennes dehl kan belöpa; niute hon äntå af oskiffto, alt thet, hon med sig infördt, så länge något i boet finnes; blifwer något öfrigit, gången jämwäl hennes arfwingar med mannen deruti til skiffte, och tagen sedan morgongåfwan och böterne af hans del.
Dräper hustrun sin man; wari lag samma, och hafwe hon thertill förlorat sino morgongåfwo: eij eller må then, som then andra dräper, niuta någon fördel af oskiffto.
Hafwa the barn samman, som omyndige äro; tage tå then theras arf under sina wärn och göma, som thertill lagligen förordnad, eller med barnen närmast skyld är å thens sida, som skadan fick: dör ock thens son eller dotter, som således dräpen wardt, och hafwer icke barn effter sig; niute tå hwarken fader eller moder som skadan giorde, eller thess ättlägger något af thet arf, som samma barn effter theras dräpne fader eller moder fådt.
Men är något annat arf eller aflinge barnen tilfallit; hafwen tå thet icke förwärkat I marginalen har antecknats: Vel sic: Dräper man hustru sina med willia, eller igenom grofft förwållande: tå hafwer han förwärkat sin giftorätt i alt thet gods som hon i boet medbracht; then tagen hennes arfwingar, och thertil af hans gods then rätt som hon war gift til, jemte morgongåfwa, om then i lösören gifwen är, och böterne för henne: och gånge thet aldrig honom til arfs eller hans ättlägger; utan the hafwa barn samman, tå skola barnen honom ärfwa, och näste mödernes fränder skola barnen och theras arf under sine wärjo hafwa mädan the omyndige äro.
Äro eij bägges theras barn til; tå skall thet under möderne gånga som hon åtte: ty at ingen må then ärfwa som han dräper.
Kan ock thet barn dö, och hafwer eij barn efter sig; ther ärfwe aldrig thens ättlägger som dräper, utan then ättlägger som näster är och skadan feck, han ärfwe barnet.
Dräper hustru man sin, wari lag samma, och hafwe hon thertill förwärkat sina morgongåfwo: eij eller må then som dräper, niuta någon fördehl af bo oskifto.
Nu skier thet dråp med full wåda, wari tå eij skild wijd arfwet effter then döda.
— Satserna: » Dräper — wållande » samt » Nu skier — döda », äfvensom några rättelser hafva skrifvits af Cronhjelm.
I öfrigt har stadgandet sannolikt tillkommit vid granskningen 1721..
§ 4.
Agar fader eller moder så hårdeliga barn sitt, att thet får död af; eller dräpa the thet igenom annat märkeligit förseende; hafwi tå med sina fränder förwärkat alt thet han eller hon ärfwa måtte: utan moder kan liggia ihiäl barn sitt: tå är hon eij wärd lif mista eller arff.
Hafwer thet barn som dräpit är, samsyskon, tå är thet thess arfwinge.
§ 5.
Äro twänne hwars annars arfwingar, och dräpa the hwarannan uti wredes mode; ärfwe tå ingenthera then andra, utan tagen närmaste fränder thet arff hwar effter sin skyldemän.
Nu kan thet fultygas, att then ene har dräpit then andra uti rätta lifznöd; lefwer han effter, eller dör han med, och weet man eij, hwilken först eller senast dödt: ärfwe tå then oskyldige och hans arfwingar thet som then brotzlige åtte.
Cap.
IX.
Om them som igenom grofwa missgiärningar sin arfsrätt förwärka; och om landsflycktig mans och thes barns arf.
§ 1.
Then som bär afwogan skiöld, eller beträdes med förräderij och stämplingar emot konungen och sitt egit fosterland, hwarom i Högmålsbalken skils; hafwi förwärkat under cronans ewärdeliga ägo alt thet godz i löst och fast, arf och aflinge, som honom tå enskijlt tillhörer: men faller något arf honom sedan till; tagen thet tå hans närmaste arfwingar.
§ 2.
Warder någor fälter till ewärdelig landsflychtighet; eller rymer af landet för någon grof missgiärning; then äger eij arf taga medan han biltoger är; icke heller the barn som han tå aflar.
Dock måge andre närmaste arfwingar taga thet arf som imedlertid kan falla, när the full borgen therföre sättia, på thet, om han frid får i sina dagar, och konungen will honom thet arf förunna, han och thes barn thet tå fullkomligen måge återbekomma.
The barn som honom födde blifwit, eller han aflat hafwer förr än han landsflychtig wardt, måge theras fulla arfwelott niuta, ehwad han frid får, eller eij I marginalen har Cronhjelm antecknat: Vel sic: § 2.
Warder man biltoger lagder, eller rymer af landet för någon grof missgärning, then äger eij arff taga, icke eller the barn som han aflar, mädan han uthländis är.
Men war barn aflat, förrän han biltoger wardt: ehwaräst thet födes, thet må full arfslott niuta.
§ 3.
Nu kan honom eller hans barn, något arff tilfalla mädan han biltoger är: tagen tå thet närmaste fränder emoot borgen.
Får han frid i sina dagar; tå skola the thet återgifwa.
Får han eij frid, tå måge the thet arf behålla.
.
§ 3.
Är någor allenast till wiss tid biltoger lagder, stånde tå hans gots och arf honom så länge tilhanda, att han återkommer; och niute imedlertid af räntan och afgälden hwad öfrigit wara kan, sedan hans hustru och barn theraf nödigt underhåld fådt hafwa I marginalen har Cronhjelm antecknat: Vel sic: § 2.
Warder man biltoger lagder, eller rymer af landet för någon grof missgärning, then äger eij arff taga, icke eller the barn som han aflar, mädan han uthländis är.
Men war barn aflat, förrän han biltoger wardt: ehwaräst thet födes, thet må full arfslott niuta.
§ 3.
Nu kan honom eller hans barn, något arff tilfalla mädan han biltoger är: tagen tå thet närmaste fränder emoot borgen.
Får han frid i sina dagar; tå skola the thet återgifwa.
Får han eij frid, tå måge the thet arf behålla.
.
§ 4.
Hwilken som faller ifrån then rätta ewangeliska, till en willfarande tro och lära, niute aldrig något arf, rätt eller rättighet i Swerige, uthan han sig ångrar och omwänder, och får konungens nåd.
Samma lag ware, om uthländsker man sätter sig här i landet att bo, och låter emot Kyrkioordningen sina barn uti förbuden gudstienst upfödas; tå skola samma barn hwarken arf eller burskap i Swerige niuta, ther the sig eij till then rena ewangeliska lära omwända I marginalen har Cronhjelm antecknat: NB.
här föllier cap.
XI som blir det X.
Huru och för hwilka orsaker etc..
Cap.
X.
Huru och for hwilka orsaker fader eiler moder må giöra barn sitt arfwelöst.
§ 1.
Nu will fader eller moder göra sitt barn arfwelöst; giöre tå thet skriffteligen, eller munteligen med tweggia manna wittnom, och gifwe tilkänna orsaken thertill, såsom: om son eller dotter hafwer burit hand sina på fader eller moder med wrede; eller stådt them effter lifwet; eller hotat att dräpa them; eller med ord eller giärning them märkeligen wanwyrdat; eller för någon sak som theras heder och ära angår, utan skähl och bewijs angifwit; eller af arghet förledt till något, som them til lif, eller ära kunde skadeligit wara; eller ther barn kunnat, men icke welat fader eller moder uti thess siukdom skiöta; eller i thess fattigdom uppehålla och föda; eller i hwarjehanda olycka, och hälst lifsnöd hielpa; eller utur fängelse och fångenskap förlossa; eller ther son eller dotter förer et sådant lefwerne, som föräldrarna och slächten till besynnerlig wanheder länder; eller begår grofwa brott och missgiärningar Afvikelserna från kap. 11 § 1 af 1717 års förslag hafva antecknats af von Stenhagen (1721).
Vid kap. 11 §§ 1 — 3 af 1717 års förslag har antecknats: dessa 3 §§ dragas uti en §.
— Till följd häraf motsvaras § 4 af kap. 11 i 1717 års förslag af kap. 10 § 2.
De följande §§: s ordningsnummer hafva af förbiseende bibehållits.
.
§ 2.
Låter dotter lägra sig; stånde tå i faders eller moders macht, henne arflös giöra, både i fast och löst, ehwad then som henne lägrat hafwer, tager henne till ächta, eller eij.
§ 5 [ɔ: 3].
Huruwida son eller dotter må göras arflös som gifter sig emot faders eller moders willia, eller tager icke theras råd till gifftomål, therom urskils i Gifftmålabalken Denna § är tillagd i marginalen af Cronhjelm.
Dessförinnan hade i den ursprungliga texten gjorts följande ändringar: § 5.
Samma lag ware, ther son eller dotter giffter sig emot faders eller moders wilia; eller af föracht, och utan bewisligit hinder, icke tager eller föllier theras råd till gifftomålet; men kan son eller dotter lagligen bewijsa, att fader eller moder utan skiäl, för egen nyttas skuld och till barnets skada, thet ächtenskap welat förhindra, wari ogilt.
.
§ 6 [ɔ: 4].
Giöres någor arfwelös, utan laga skiäl; wari ogilt; och therföre skall granneliga pröfwas, om thet är skiedt af rättmätiga orsaker, eller af otidig wrede, och illwilliga menniskiors ingifwande Denna § är öfverkorsad.
I marginalen har antecknats: NB.
är onödigt [ursprungligen: tyckes vara onödigt].
.
§ 7 [ɔ: 5].
Nu hafwer fader eller moder barn sitt arfwelöst giordt, och will thet sedan återkalla, och brottet förlåta; hafwe thertill macht, och giöre tå thet skriffteligen, eller munteligen med trowärdiga manna wittnom.
Cap.
XI.
Huruwijda barn, som aflas i lönskaläge och fästom; i twegiffto, hordom och i förbudna leder, måge arf taga.
§ 1.
Aflar man barn i lönskaläge: och tager sedan qwinnan til ächta ehwad wigsel åkommer eller eij; tå tager thet barn arff som barn af laggiffto säng: ty tå han bättrade qwinnan, tå bättrade han ock barnet.
§ 2.
Samma lag ware, ther fasteman häfdar sin fästeqwinna; eller ther man låckar och lägrar mö eller enkia under echtenskaps löffte, och aflar barn med henne.
§ 3.
Fäster man sig twenne, som eij weeta af hwars annans trolåfning; ehwad han tå aflar barn med sin första eller andra fästeqwinna eller med bägge: wari lag samma Innan Cronhjelm formulerat §§ 1 — 3 på detta sätt, hade han ändrat kap. 12 § 1 af 1717 års förslag sålunda: Aflar man barn — — öfwergifwer; tå tager thet barn arff som annat barn af laggiffto säng.
I samma måtto — — fullt arf, ehwad ächtenskapet — — eller eij.
.
§ 4.
Nu trolofwar eller giffter man sig med twenne, och kan then senare fästeqwinna eller hustru öfwertygas, att hafwa wetat af then förra fästeqwinna eller hustru; afla the barn samman; tå är thet barn horobarn, och skildt wid alt arff; dock skola föräldrar thet sä länge föda och upfostra att thet sig sielf nära kan.
§ 5.
Samma lag wari om barn som aflas i hordom; eller med then qwinna, som honom i blodet eller swågerlaget närmare är förbunden, än att them emellan ächtenskap må byggas; eller med skiökor och sådana som hafwa tillförene låtit lägra sig.
§ 6.
Nu will man i andra giffte gånga, och kan ingenthera weeta, att förra makan lefwer: är thet gifftermål bewilliat, som i Kyrkiolagen sägs, och afla the barn samman: tå äger thet barn taga fullt arf effter them både.
§ 7.
Är qwinna wåldtagen, och kan thet lagligen bewisas; warder hon theraf hafwande, och föder barn: niute tå thet barn samma rätt, som annat ächta barn.
§ 8.
Aflar man barn i lönskaläge utan ächtenskaps låfwen, med mö eller änkia, som eij berycktat lefwerne fördt hafwer, eller tilförene låtit sig lägra; thet barn kallas frillobarn och tager eij annat arf effter fader eller moder, än hwad rätter arfwinge thy förunna will.
Eij må thet til arf gå, utan effter egna barn och bröstarfwingar: doch niute både af fader och moder nödtorfftig födo och upfostring, til thess thet sig sielf nära kan.
Dör fader eller moder och lemnar intet effter sig; föde tå barnet then som effterlefwer, ehwad thet är fader eller moder.
§ 8 [ɔ: 9].
Nu kan frillobarn eller horobarn penningar wäxa: faller thet barn från, och äro ther penningar effter; gånge sä om thet arff som om all annor arff Ursprungligen har Cronhjelm ändrat kap. 12 § 8 af 1717 års förslag sålunda: Nu kan så hända — — komma, och att the sedan döö utan barn och bröstarfwingar; gånge tå thermed som om annat arf, så framt the icke sielfwe annorledes therom förordnat.
— Derjemte finnes antecknad följande lydelse: § 8.
Med arf effter oächta barn och horebarn, gånge som om annat arf.
.
Cap.
XII.
Om egendomens laga upteckning effter then döda.
§ 1.
Dör man och lembnar egendom effter sig i löst eller fast; tå skola nästa arfwingar, eller dhe betjänte och andra som egendommen om händer hafft, altsamman tillijka med alla skriffter och handlingar, så richtigt och redelige upgifwa och upteckna låta, som the med swornom ede besanna kunna.
Hwar som theremot finnes hafwa något upsåteligen undandölgt, eller falskeligen upgifwit; plickte effter omständigheterne.
§ 2.
Nu lembnar man arff effter sig å landet: tå skall thet häradshöfdingen tillkänna gifwas, och han äger straxt sielf, eller igenom någon i sitt ställe med en eller flere af nemden bijwista upteckningen och noga tillse, at alt wäl och lagligen förrättat warder.
Är arfwet af ringa wärde; tå må länsmannen thertill kallas med en, eller twå af nemden, doch skall thenna förrätning wijd nästa häradzting upwijsas och pröfwas.
Lyder arfwet under stadzrätt; tå skola borgmästare och råd straxt thertil förordna twänne eller flera redeliga män, doch stånde frälsisman fritt så å landet som i staden att therwijd bruka några uhr hofrätten eller andra.
§ 3.
Upteckning må icke längre upskiutas, än högst tre månader effter dödsfallet; och hafwi domaren noga upsicht therå: men ther intet upskåf tålas kan; warde tå alt, effter som nu sagdt är, genast uptecknat; eller förseglat, och i säkert förwar satt.
§ 4.
Är bo widlöftigt, eller så beskaffat, at thet icke straxt eller innan förenämde tid kan uptecknas; tå skall domaren wiss dag thertill föreläggia: dock må ingalunda sådant upskåf til andras förfång och utan wigtiga orsaker tillåtas.
§ 5.
Nu är bo således noga uptecknat; tå skall man å landet wid nästa häradsting, och i staden inom tredie rådstugudag en afskrifft af samma upteckning hos domaren ingifwa och förwara låta.
Then rätt som omyndige barn theruti äga, warde jemwäl intecknad.
Af frälsismän inlägges slijk uti hofrätten inom 6 wekor.
Thesse upteckningar kunna förseglas af them, som theröfwer warit hafwa, och sedan lembnas i rätten oupbrutna, til thes man wid laga tilfälle them behöfwer öpna.
§ 6.
Försumar man, att richtigt och i rättan tid alt således upteckna, som nu sagdt är; böte tiugu daler, och domaren föreläggie annan wiss tid: försumas then; böte femtio daler: sker thet eij äntå; böte hundrade daler; och domaren sättie tå ägendom under qwarstad och låte then upteckna.
Finnes arfwinge imedlertid hafwa then egendom nyttiat eller förwaltat til andras förfång; niute tå ingen upteckningsrätt mera till godo, utan sware till fulla giälden, ehwad ägendommen tilräcker, eller eij.
Bryter förmyndare: wari arfwinge saklös, tå han med swornom ede upgifwer alt thet han af arfwet niutit; och förmyndare betale the föresatta witen af sitt egit godz.
Cap.
XIII.
Hwad som af bo oskipto bör afgå, förr än arff må skifftas.
§ 1.
Nu är allt rätteligen uptecknat; warde tå theri från afskilt alt thet som androm tillhörer Vid §§ 1 och 2 har i marginalen antecknats: NB.
§ 1 et 2 finnes uti Handelsbalker.
— Senare hafva dessa §§ öfverkorsats.
.
§ 2.
Sedan gånge af boo oskiffto en skiälig begrafnings omkostnad Vid §§ 1 och 2 har i marginalen antecknats: NB.
§ 1 et 2 finnes uti Handelsbalker.
— Senare hafva dessa §§ öfverkorsats.
.
§ 3.
Sammaledes gånge morgongåfwa och testamente så å landet som i staden af thes andel som gifwit hafwer, sedan giäld guldin är Vid denna §, som öfverkorsats, har Cronhjelm antecknat: Om morgongåfwo införes uti Gifftmålabalk och om testamente bättre fram, där enkannerligen om testament handlas.
Orden: » om testamente — — handlas » äro öfverkorsade.
.
§ 4.
Hafwer enthera maken under warande ächtenskap med bägges theras andel i bo oskiffto sin enskijlta gäld betalt; tå bör sådant wid skifftet utaf thens andras andel godtgiöras: dock med förbehåll af andras bättre rätt och förmon I marginalen har af Cronhjelm antecknats: § 4, 5, 6 transporteras til Giftmålabalken.
.
§ 5.
Nu hafwer enthera maken försålt thens andras odaljord til sin enskijlta nytta; sättin tå wid delningen jämgodt wederlag af sina odaljord i stället igen.
Är jorden til bäggetheras nytto föryttrad; upfylle tå then som then andras arfwejord til godo niutit, af sin andel så mycket, som han eller hon effter sin gifftorätt i boet kommer at swara före.
§ 6.
Finnes ingen jämgod jord eller annan ägendom, hwarmed then föryttrade återgiäldas kan: är tå hustruns jord med hennes egit samtyckie såld; wari hennes egen skada thet som kommer at brista: är jorden henne oweterligen eller utan hennes samtyckio såld; söke tå hon, innan natt och åhr effter mannens död, eller hennes arfwingar, om hon förr än mannen död är, innan samma tid effter hennes död samma försålde arfwejord med laga dom igen, af then som olagligen kiöpte eller i handom hafwer Afvikelserna från kap. 14 och 15 af 1717 års förslag hafva delvis antecknats af von Stenhagen (1721).
Senare hafva §§ 7 och 8 af ofvanstående kap. 13 öfverkorsats.
.
§ 7.
Skifftar man eller tager arf, innan all witterlig gäld är guldin; sware tå til fulla gälden, ehwad arfwet warit litet eller mycket, och stånde uti thy måle skuldfordraren fritt, at söka för sin fordran ehwad han will hela sterbhuset, eller then af arfwingom, som honom kan lägligast falla Afvikelserna från kap. 14 och 15 af 1717 års förslag hafva delvis antecknats af von Stenhagen (1721).
Senare hafva §§ 7 och 8 af ofvanstående kap. 13 öfverkorsats.
.
§ 8.
Yppar sig then dödas giäld sedan arfwet är skifftat; waren tå arfwingarne befriade, när the effter giord uptekning samt richtig delningslisto med ede återbära alt hwad the emottagit; eller, ther thet woro förskingrat, tå thes rätta wärde; doch niute arfwingen för all nödig omkåstnad och nyttig förbättring en skiälig wedergällning Afvikelserna från kap. 14 och 15 af 1717 års förslag hafva delvis antecknats af von Stenhagen (1721).
Senare hafva §§ 7 och 8 af ofvanstående kap. 13 öfverkorsats.
.
Cap.
XIV.
Om arfwingar som sammanlefwa i bo oskiffto.
§ 1.
Nu är then dödes egendom rätteligen uptecknad, och gäld gulden; hafwin tå arfwingar wåld att i bo oskiffto sammanlefwa, om thet utan annars förfång skie kan Afvikelserna från kap. 14 och 15 af 1717 års förslag hafva delvis antecknats af von Stenhagen (1721).
Senare hafva §§ 7 och 8 af ofvanstående kap. 13 öfverkorsats.
.
§ 2.
Åsämjes them att lefwa samman i bo oskiffto; tå skola theras bolags wilkor skriffteligen upsättias, i twänne gode mäns närwaro: eller stånde til theras egit äfwentyr, ehwad boet igenom thens enas flijt och arbete förbättrat, eller igenom thens andras wållande förwärrat warder.
Doch må eij slijkt bolag slutas, förrän omyndig med förmyndare försedd är.
Cap.
XV.
Huru arf skifftas och utdelas skall.
§ 1.
Nu willia några eller en af arfwingarna til skiffte träda, men the andre wägra eller uppehålla, tå skall domaren föreläggia them alla wiss tid att sammankomma, til then ort, ther skifftet ske bör.
Komma the hwarken sielfwe, eller theras laga fullmächtig; eller är någon så fierran stadder, att intet bud inom föresattan dag kan till och ifrån honom komma; förordne tå domaren någon som företräder hans rätt och ställe wid arfsskifftet: doch stånde honom fritt, ther han wijser laga förfall, att inom tre månader sedan han therom kunskap fick, lagligen therå tala.
§ 2.
Dör fader eller moder, och lefwa bägges thera barn effter: äro barnen myndige, och begära theras del i arfwet; eller pröfwar domaren, tå barnen omyndige äro, icke rådeligit wara att låta arfwet hos fader eller moder längre innestå; wari tå then som arfwet i handom hafwer, skyldig thet at utgifwa, innan then dag som domaren förelägger.
Träder fader eller moder i andra giffte, och icke först afwitrar sina barn; plichte som i Gifftomålabalken stadgat är.
§ 3.
Alt arfskiffte skall förrättas uti redeliga och trowärdiga mäns närwaro på lika sätt, som tilförene om egendommens uptekning sagdt är.
§ 4.
Thesse män skola alt arfwet fast, och löst, redbart, och utestående skuld, uti så lika lotter emellan arfwingarna läggia, att ingen therigenom lijder.
Sedan behålle hwar och en thet som honom medelst lott tillfaller; åsämjes arfwingar, ther the alle myndige äro, att utan lottande dela arfwet sin emellan: wari thet äfwen så gilt, som hade hwar sitt igenom lottande undfångit.
Äro arfwingar omyndige, tå skall intet arf utan lottning skifftas: sker annorlunda; wari ogilt, om omyndig thet i laga tid, sedan han myndig warder, klandrar.
§ 5.
Nu hafwer fader eller moder sinom barnom något förut gifwit i fast eller löst; är thet af något wärde och hafwer eij fader eller moder therom annorlunda stadgat; warde thet tå beräknat: doch eij räntan eller nyttan theraf såsom i Gifftmålabalken sagt är Kap. 16 § 5 af 1717 års förslag har af Cronhjelm ursprungligen ändrats sålunda: Nu hafwer fader eller moder sinom barnom något förut gifwit i — — beräknat: dock så wida thet som gifwit är pröfwas af nogot wärde wara, och ther föräldrarne hwarken — — wilia; eller om barnen icke gitta — — gifwen.
Ther ock thet som gifwit är, blifwer barnomen beräknat, tå bör — — i ... capitlet.
.
§ 6.
Göra föräldrar uppå en eller flere af barnen märkelig bekostnad til resor, bröllop, eller annat utom theras nödtorfftiga födo, kläder och uptucktelse; stånde them tå fritt, mädan the bägge lefwa, att förordna, ehwad thet skall på arfslotten beräknas, eller eij.
§ 7.
Hafwer fader eller moder intet wist förordnat, huru med fasta egendomen på landet skall effter theras död emellan barnen utan någontheras förfång förhållas; tå äge bröderne tagelotten för systrarna, både i fäderne och möderne; och äldste brodern eller hans manlige bröstarfwingar för the yngre bröder, dock i fädernet allena.
Lotterne skola så jämkas af goda och oweldiga man: och ther något brister i thet fasta, tå skall thet uppfyllas med penningar eller andra lösören.
Blifwa flere delachtige i en sätegård eller jord, som icke wäl delas eller klyfwas kan; tå må then som större delen, eller eliest större rätt och förmån äger, uthlösa the andra effter mätismanna ordom.
Samskylde äga ock tagelott för them som halfskylde äro: men är thet fädernes gots; hafwe halfbroder å fädernet tagelott för samsyster: och ehwarest flere samarfwingar äro; ägin the å fädernet, til fädernes, och the å mödernet til mödernesgotsen tagelott.
Är thet aflinge; hafwin the å fädernet tagelott för them å mödernet.
The andre arfwingar måge sedan med lottning åthskilde warda ther them icke annorledes åsämjes, som förr är sagdt.
§ 8.
Nu är lottat i bolbyn, tå är lottat i alla ägor som til bolbyn liggia.
§ 9.
All ägendom som i städerne ärfwes, stånde under lottande allena, ehwad thet är broder eller syster, fast eller löst.
Eij må någon theruthi tagelott niuta.
Cap.
XVI, Om någor klagar och klandrar sedan skifft är, huru tå skall göras.
§ 1.
Nu klagar någor, att wijd arfskifftet är honom för när skedt; söke tå domaren å landet, inom natt och åhr, och i staden, inom tre månaders tid.
Pröfwes then giorde klagan wara skiälig, tå skall arfwingarna emellan så jämkas, att lotterne icke rifwas; utan then som lijdit, niute tilbörlig fyllnad af the andra medarfwingar, hwilket sedan warde af domaren stadfäst I marginalen har Cronhjelm vid §§ 1 och 2 antecknat: Vel sic potius: säger någor sin lott wärre wara, och beder om jämkning, å landet innan natt och åhr, och i staden innan tre månader: tå skall jämkas och så bättras, och eij af nyo skifftas.
Och gånge sedan aldrig jämkning mera them emellan; utan behålle hwar thet han hafwer fångit, och tage ther domarens bref å..
§ 2.
När sålunda en gång lagligen med alla arfwingarnes samtyckio är jämkat; wari tå ständigt, och gånge eij sedermera til ny jämkning I marginalen har Cronhjelm vid §§ 1 och 2 antecknat: Vel sic potius: säger någor sin lott wärre wara, och beder om jämkning, å landet innan natt och åhr, och i staden innan tre månader: tå skall jämkas och så bättras, och eij af nyo skifftas.
Och gånge sedan aldrig jämkning mera them emellan; utan behålle hwar thet han hafwer fångit, och tage ther domarens bref å..
§ 3.
Giöres thet som någothera på sin lott bekommit, utan thess förwållande, twistigt; gifwe han thet strax när klandret begynnes, i tid sina medarfwingar tilkiänna, och waken så the tillika med honom i saken: förmå the thet eij lagligen wärja; upfylles tå thet som afgår, effter hwars och ens andel, men lotterne rifwas eij, som förr är sagdt I marginalen har Cronhjelm antecknat: Vel sic: Nu kan thet klandras, som i arff är kommit: klandras thet för en, tå klandras thet för alla, hwad helder the skola thet behålla eller uthgifwa.
Och wärjen arfwingarne thet med lag eller utgifwen, och skifften sedan af nyo.
Men ther elliest jämkas och bättras kan, ther må eij ny delning skie.
.
§ 4.
Går någrom thes hela lott eller bästa delen ifrån, och kan thet icke genom jämkning med annat jämngodt upfyllas; tå skall af nyo lottläggas och skifftas så framt alle de andre arfwingars lotter äro behålldne och ny delning ske kan; elliest jämkes them emellan och ersätties som det sig bäst giöra låter: war någon sätesgård och byggnad på then afgångne lotten, och hafwer then som lotten fångit, något therföre til the andra uti förra delningen utbetalt; tå bör thetsamma godtgöras wid then nya delningen, effter hwars och ens andel.
Men hafwer han sielf den lott som honom frångångin är med bygnad eller eliest förbättrat; äge tå wid then nya delningen ingen rätt therpå att tala.
Är någon af the behåldne lotter märkeligen af ägaren förbätrad, särdeles med byggnad på sätesgård, eller ägors uptagande och förbättrande, komme samma förbättring wid nya delningen eller jämkningen then förra ägaren som förbättringen giordt, eller thes nästa arfwingar til godo, så att han eller the måge, om the wilia, taga then lott, som then förbättrade gården blifwer lagd uppå; eller om allenast en sådan förbättrad sätesgård är öfrig; hafwe tå ägaren som förbättrade, macht the andra i boet delachtiga med umägor eller penningar att utbyta eller lösa, och gånge sedan mellan the öfriga arfwingar til delnings, eller jämkning som förr är sagdt.
Wid nya delningen bör gårdzbyggnad och ägor således anses, som the woro när förra låttläggningen och delningen skedde.
Hafwer någor sin förra lott genom egit wållande förwärrat; komme thet honom eller hans arfwingar til last.
Uti alla måhl, ther något af enthera eller flere lotter, afgår, och kan thetsamma således igen upfyllas, att lotterna kunna igenom jämkning jämngode giöras; ther skall then förre lottläggning intet brytas Efter några få ändringar af Cronhjelms hand har denna § öfverkorsats.
.
Cap.
XVII.
Om jäf i arf.
§ 1.
Twistas emellan them som ärfwa wilia, hwilkenthera then döda skyldare är; bewise tå hwarthera sin skyldskap in för rätten, och gånge then til arfwet som skyldast pröfwas.
Talar eij någor närmare utländsk arfwinge lagligen på arfwet innan åhr och dag, sedan det föll, behålle then arff som i handom hafwer.
Men kan rätter arfwinge laga förfall hafwa, som honom hindra sin rätt att bewaka, wijse tå innan sex månaders dag sedan samma hinder uphöra, them in för domaren I marginalen har Cronhjelm antecknat: Vel sic: § 1.
Dela någre om arff, och kalla sig både arff med rätta äga; tå är thet både rätt och lag, att then som bewijsas sig skyldast wara, skall arff taga.
§ 2 fit ex 6 §.
— Samtidigt hafva orden: » Talar eij — domaren », äfvensom §§ 2 — 5 af kap. 18 i 1717 års förslag öfverkorsats samt § 6 af sistnämnda förslag erhållit den lydelse, som § 5 af den här tryckta texten utvisar.
.
§ 2.
Är rätter arfwinge inrikes, dock så långt borta boendes, att han om arfwet eij kunskap hafwa kan; eller är han uthrijkes stadder: och man wet hwar han är; tå skall slächten gifwa thet domaren tilkänna, hvilken sedan bör gifwa arfwingen therom kunskap.
Kommer han eij och talar på sitt arf innan natt och åhr; hafwi sedermera therå ingen talan uthan han wijsar laga förfall.
§ 3.
Nu wet man icke hwar inländsker arfwinge wistas, tå skall arf under säkert förwar sättias, till thess han kommer.
§ 4.
Wet man ingen arfwinge, och kommer eij bud af honom eller någon kunskap innan natt och åhr: hemfalle tå arfwet konungen.
§ 6 [ɔ: 5].
Träder oskylder man til arfwet; och säger sig skylder wara: eller är han then dödas skyldeman, och weet honom hafwa närmare arfwingar; warder thet sedan kunnigt; och hafwer rätter arfwinge utan laga förfall sin talan försummat; tå faller thet arf til konungen; och then som falskade, gälde åter alt thet han upburit hafwer, och plichte som för annat bedrägerij I marginalen har Cronhjelm antecknat: NB.
Heic incipit cap.
XVIII.
Om dana arf etc..
Cap.
XVIII.
Om utrikes arfwinge, och thens arfsrätt som öfwergifwer sitt fädernesland, och sätter sig neder att bygga och bo å utländska orter.
§ 1.
Hafwer man utrikes arfwingar å then ort boende, hwarest svensker man intet arf niuter; niuten tå eij eller the något arf i Swerige, uthan the här i landet willia byggia och bo, och borgen therföre ställa innan natt och åhr.
Elliest måge then dödas inrikes arfwingar taga samma arf: hafwer then döda inga inrikes arfwingar; tage tå konungen altsamman.
Thet kallas dana arff.
Bor utrikes arfwinge å then ort, hwarest swensker man arf niuter; tå niute ock han arf här i Swerige, om han sätter sig här neder att bygga och bo: wil han utrijkes förblifwa; tage tå ej mera än hälfften af arfwet; thet öfriga tage konungen.
Kommer ej sådan utrikes arfwinge innan natt och åhr sedan arfwet föll, och med fulla skiähl wisar att han är rätter arfwinge; tagen tå andre thens dödas närmaste inrikes arfwingar samma arf, ther the inom trij månada dag effter natt och åhr sin rätt lagligen bewaka: äro inga inrijkes arfwingar till, tage konungen altsamman, som förr är sagdt Denna § har jemte kapitlets rubrik öfverkorsats.
.
§ 2.
Öfwergifwer någor sitt fädernesland, och sätter sig aldeles neder att byggia och bo under fremmande herrskap; niute ej större rätt till thet arf som sedermera i Swerige falla kan, än andre å samma ort boende uthländske arfwingar: flytter han hijt i landet igen: tage sedan arf som andre inrijkes arfwingar.
Hafwer han barn, och lembnar them i landet qwar; wari tå theras rätt them förbehållen.
Tager han them med sig utländes, mädan the omyndige äro; och flyttia the innan natt och åhr sedan the myndige warda, in i landet igen; tå äga the samma rätt som hemma warande barn.
Aflar man barn utländis; tå föllia the faders sins willkor, och eij niuta här något arf; uthan the, eller fader med them komma hijt, och sättia sig här neder att byggia och boo; tagen tå thet arf som them sedermehra tillfalla kan.
Cap.
XIX.
Om mans eller qwinnas yttersta wilia och testament.
§ 1.
Wil någor man eller qwinna göra testament, heelbregd eller siuker: hafwi tå wåld göra thet munteligen eller skriffteligen med eller utan wilkor.
Finnes thet wara giordt med sundt och fuldt förstånd, af frij willia, och utan twång eller förledande; tå äger thet testamente witzord och laga krafft Af 1717 års förslag hafva kap. 19 §§ 2 — 4 öfverkorsats.
Äfven § 1, som utbytts mot den i texten upptagna, af Cronhjelm affattade, har öfverkorsats.
Likaså ursprungligen § 5, men vid denna har i marginalen antecknats: stabit.
Denna § 5 har blifvit § 2 och § 6 har blifvit § 3.
Före öfverkorsandet har § 2 i 1717 års förslag ändrats sålunda: § 2.
Warder någor å sådana ort stadder, att han inga witne wid handena hafwa kan, och sitt testamente likwäl wid sundt och fullt förstånd med egna hand upsätter, och thet med sine hands och namns underskrifft bekräfftar, så att therom intet twifwelsmål är; tå niute samma testamente icke thesmindre kraft.
.
§ 2.
Hustru må med mansens råde och samtyckio af sin gifftorätt testamente giöra.
Nu wil mannen af egen nytta, eller annan orsaak thet hindra, tå äger domaren therom pröfwa och stadga.
§ 3.
Mö, som til godt och moget förstånd kommen är, hafwi wåld göra lagligit testament, fastän hon under förmyndares wärjo är.
Cap.
XX.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa Vid kap. 20 af 1717 års förslag har von Stenhagen (1721) antecknat: Stockh [olm] den 25 Maj 1721.
Hela detta capitel går uth, emedan allt synes wara inneslutet i de orden: med eller utan wilkor.
.
§ 1.
Ingen hafwe macht arfwejord å landet igenom testamente bortgifwa.
Eij må ock någor förordna huru med arfwejord effter hans död förhållas skall, utan allena fader och moder barn emellan, fader om fädernes, och moder om mödernes jord; dock at ingenthera af barnom therigenom för när sker.
§ 2.
Nu hafwer man bortbytt, såldt eller förpantat sin arfwejord; eller är then genom hwarjahanda hans förwållande lagligen kommen i annans mans hand: tå skall jämgod aflinge jord, eller ther ingen fast ägendom fins, arfwejordens fulla wärde uti penningar och lösören sättias i stället, innan man får niuta testament.
§ 3.
Byrdkiöpt jord må eij til arfwingars eller byrdamäns förfång genom testamente borgifwas, men wäl thet hon är wärd eller kiöpter före; och hafwi byrdaman mackt förrän laga stånd therå kommer, then jord för samma wärde at inlösa.
§ 4.
All förbättring som är giord på arfwe- eller byrdkiöpt jord må man bortgifwa; dock må byrdeman then inlösa effter mätismanna ordom.
Skåden the tå noga godsets willkor, och pröfwen, huruwida samma förbättring har warit nödig och nyttig, eller till lust och prydnad; och mäten sedan thereffter.
Nöijes ej han thermed som testamentet skall niuta, stånde honom tå fritt thet afföra, eller thermed lagligen giöra som han bäst kan och gitter.
§ 5.
All aflingejord, och ärfde eller förwärfde lösören, må man effter landsrätt bortgifwa eller testamentera til hwem man will, egna eller fremmande, barn eller andra arfwingar, och hafwi ingen macht therå at tala.
Äro ther omyndige barn, som ej något til födo och upfostran äga; tå skal them först effter stånd och wärde så mycket af aflinge och lösören lemnas, som domaren thet skiäligt pröfwar, til thes the sig sielfwa nära kunna.
§ 6.
Effter stadsrätt må ingen, af ärfft eller förwärft, rörligit eller orörligit gots, gifwa eller testamentera mera än hwar siette penning ther barn och bröstarfwingar lefwa effter.
Hafwer han ej barn, utan andre inländske arfwingar: hafwi tå wåld att gifwa alt halfft thet han äger.
Äro ej inländske arfwingar utan utländske allena; tå må han gifwa altsamman, til inländsk man.
Willia barn och inländska arfwingar til sig återlösa huus, tomt, gård eller jord; stånde them fritt innan natt och åhr.
Samma rätt ägen utländske arfwingar, om the i landet inflyttia att ther byggia och bo.
§ 7.
Gifwer någor mera, än lag förmår; warde tå testament rättat effter lagen, och gälle i allt öfrigit Denna § har öfverkorsats, men senare har von Stenhagen (1721) antecknat: denna § bör icke wara utstruken.
— Derjemte har antecknats: stabit.
.
Cap.
XXI.
Om man gör testament och wet ej at hans hustru hafwande är, eller att någor af thes barn tå lefwer.
§ 1.
Dör gäldbunden man eller qwinna tå skall gäld af boo oskiffto gäldas, innan testament eller arf tages I marginalen har af Cronhjelm antecknats: Vel sic: Dör man och äro gäld effter honom, tå skall gäld af boo hans oskipto gäldas, innan testament eller arff tages.
— Denna anteckning är öfverkorsad.
.
§ 2.
Nu hafwer man skiälig orsak at befara, thet then döde gäldbunden warit; men är sterbhuset, tå arf skifftas skall, ej therom kunnigt; wet ej eller om man för then giäld kan befrias eller ej.
Finnes therom någon fara, tå må hwarken arf eller testamente uttagas, utan emot borgen.
Men finnes then gäld kunnig, och träder någor til arfs, innan then gäld guldin är; gånge thermed som i 14 cap.
7 § stadgas.
§ 3.
Fordras någor skuld, som aldeles okunnig war när arf och testamente uttogs; tå bör hwar och en återbära til skuldens betalning effter thy som han af arfwet mer eller mindre bekommit.
Men har någor sitt undfångna arf eller testamente i mediertid förtärt, och gitter thet eij återbära, eller sin del i skulden betala; gälden tå the andre medarfwingar hela skulden, så långt thet tilräcker, som the af arfwet effter richtig upteckning undfått.
§ 4.
Nu dör någor, som förut sin ägendom borttestamenterat hafwer, och wiste icke, att hustrun effter honom, eller hans sonahustru war hafwande; eller at hans frånwarande barn, son eller dotter ännu lefde; ärfwe tå barn eller barnabarn fader sin, ehwad thet effter hans död födes, eller lefwande återkommer, och wari testamente ogilt Vid § 3 af kap. 22 i 1717 års förslag har von Stenhagen (1721) antecknat: Den 25 maj 1721.
Syntes billigt at ingen af arfwingarne betalar mehr än sin andehl i skulden.
— Senare hafwa §§ 1 — 3 öfverkorsats, hvarigenom § 4 blifvit § 1..
Cap.
XXII.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil, och om arfwinge som thet undandöllier.
§ 1.
Hwar som något testamente fådt hafwer, ware skyldig att innan tre månada dag effter gifwarens död stämma närmaste arfwingar för rätta; och upwise tå testamentet eller om han thet ej i handom hafwer, göre kunnigt, att thet til honom giordt är.
Försummar han thetta utan laga förfall; wari testamente ogilt.
Är han utrikes; niute samma tid och rätt som om utrikes staddan inländsk arfwinge tilförne sagdt är I marginalen [öfverkorsadt]: reguleras effter den 10 § i Testamentsförordningen och den derpå grundade praxin.
.
§ 2.
Nu kan så hända att närmaste arfwinge hafwer testamentet i sine giömo, och döllier thet undan: kan thet fulltygas; gifwe tå uth alt thet gots, som han således sökt under sig draga; och böte tiugundedehlen af testamentets wärde till treskifftes, och skadan åter.
§ 3.
Will man klandra något testamente; göre tå thet innan natt och åhr effter dödzfallet.
Och then som thet fådt hafwer, ställe therföre borgen: eller stånde thet i qwarstad; eller i goda mäns händer och wård, til laga utslag.
§ 4.
Är arfwinge uthrikes, hafwi wåld att tala å testament innan natt och åhr, sedan han thet weta fick.
§ 5.
Ej må någor annar än närmaste arfwinge klandra testament: och hwad af honom warder samtyckt eller försummat; therå måge sedan fiermare arfwingar icke tala.
Cap.
XXIII.
Om förmyndare; och huru the förordnas skola.
§ 1.
Fader wari sina barns rätte målsman: och ther han träder i andra giffte, tage uti barnens angelägne måhl nästa mödernes fränders råd och hielp.
§ 2.
Dör fader, hafwi tå moder witsord att see för sina barn och theras godz, med nästa fädernes fränders eller förmyndares råde.
Går hon i andra gifte; äge tå ej längre förmynderskapet: doch låte sig om barnen wårda, och hafwi macht att behålla them uti sitt hus och bröd, ther hon så will och gitter.
§ 3.
Äro fader och moder både döde; wari tå then barnaförmyndare, som the med fullt förstånd och witnen munteligen eller skriffteligen ther til förordnadt hafwa.
§ 4.
Nu hafwa the ej någon förordnadt; wari tå then förmyndare, som skyldaster är och thertil fallen, såsom i Gifftomålabalken stadgat är.
§ 5.
Will ej then som bör, förmynderskap antaga, tå skall domaren wid wite thet honom påläggia, ther icke laga förfall kunna wisas: wägrar han äntå; rätte up barnomen allan skada; och domaren förordne sedan then til förmyndare, som han pröfwar skickeligast wara af the andre skyldaste fränder.
§ 6.
Hafwer omyndig inga skyldemän; eller kunna the ej wara förmyndare: tå skall domaren förordna twänne andra goda män, eller så många, som pröfwes nödige.
§ 7.
Nu kan så hända, at rätter och ständig förmyndare ej straxt tillsättias kan, eller förmynderskapet tillträda; warde tå utaf domaren en god uppsyningzman förordnad, som the omyndigas bästa i mediertid i acht tager Denna § är öfverkorsad.
I marginalen har Cronhjelm antecknat: Vel sic: Nu kan så hända, att rätter målsman eij kan straxt tilsättias, eller lagligen träda til samma förmynderskap: tå äger domaren förordna någon annan god man att imedlertijd see på barnens bästa.
.
§ 8.
Ej må then wara förmyndare, som är oförståndig, mycket gammal, wanföör, gäldbunden, och slösare, barnens widerdeloman, icke boor här i riket; eller som är af en wilfarande läro, eller hafwer cronones och andra slika medel under händer.
Cap.
XXIV.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap.
§ 1.
Nu hafwer någor laga förfall, hwarföre han icke förmyndare wara kan: gifwi tå sådant i rätten tilkänna, och wari frij; såsom, om han utrikes i konungens tienst brukas; å så wida belägna orter i riket boendes är, att han på the omyndiga barna ägendom och skiötsel behörigt upseende ej kan hafwa; om han inrikes ett så trägit ämbete förträder, som honom therifrån afhålla kan; af siukdom eller fattigdom så beswärad är, att han thens omyndigas bästa ej förmår att skiöta; om han är under sina tjugufem åhr; eller öfwer sextijo åhr; om han sielfwer många barn hafwer, eller flera kullar att förestå; om han redan förträder twenne förmynderskap; eller ett mycket widlöfftigt; eller med thet som honom anbiudes, stridigt; och om han andra sådana skiäl hafwer, som af domaren rätteliga skola pröfwas I marginalen har af Cronhjelm antecknats: Vel sic: Thesse äro laga förfall ifrån förmynderskap: om man utrikes stadder är, eller så fierran i landet boende eller så trägit embete hafwer, eller så siuk eller fattig är; att han eij barnen eller theras godz rätteliga wårda kan; om man är mindre än 25 och mehr än 60 åhr gammal: om man sielf många barn hafwer, eller flera kullar att föresee; om man redan med twenne förmynderskap beswärad är eller med ett sådant som annat eij tåla kan.
.
Cap.
XXV.
Om förmyndares plicht och skyldighet.
§ 1.
Nu är förmyndare lagl [igen] förordnad och tilsatt: göre sig tå noga underrättad om the omyndiges arff i löst och fast.
Är ingen förteckning therå giord, låte thet straxt skie, på sätt som tilförne sagt är, och wårde sedan barnagodz som sitt egit, eller gälde skadan.
§ 2.
Förmyndare skall noga tilsee, att omyndig warder uti rätta ewangeliska läran, gudsfruchtan, dygd och ära uptuchtad, och til sådana öfningar och handteringar hållen, som thess stånd, willkor och ämne likmätiga äro.
§ 3.
Ej må förmyndare bortsällia eller skiffta omyndige barns jord och fasta egendomb, utan i högsta trångmål, och til theras fördel, med närmaste fränders och domarens wettskap och samtycke: skier annorledes, wari ogilt, om omyndig lagl [igen] therå talar innan natt och åhr sedan han myndig warder: therom med mehra, och om omyndigas bördzrätt, skils uti Jordb.
cap.
6 § 7, 8.
§ 4.
The löösören som omyndig eij sielf behöfwer, skola til hans nytta förytras: och hans redbara penningar skall förmyndare i bästa måtto förränta och förkofra.
Cap.
XXVI.
Huru förmyndare skall giöra räkenskap, och förmynderskap afträda.
§ 1.
Förmyndare äger hwart åhr räkenskap göra för nästa fränder eller ther the ej till äro, för domaren, eller för then som han thertil förordnar.
§ 2.
Nu skall man afträda förmynderskap: göre tå redo och räkning, och gifwe ifrån sig alt hwad han om händer haftt, och tage therå qwittobref.
§ 3.
Treskas förmyndare, eller will ej redo och räkenskap lagligen giöra; tå skall domaren honom wissan dag wid wite föreläggia.
Nu bjuder han sig thertil och warder uppehållen eller hindrad, ingifwe tå räkning sin hos domaren, och wari ej widare til answar eller räkenskap förbunden, ther icke omyndig lagligen therå talar innan natt och åhr, sedan han til mogande ålder kommen är, eller möö gifft warder, eller weetwillinger får sitt förstånd igen, eller then hemkommer, som uthrikes wistas.
§ 4.
Nu äro flere förmyndare än en; giöre tå hwar för sig räkenskap.
Men hafwa the med samnad hand, och utan åtskilnad trädt til hela förmynderskapet; sware tå en för alla och alla för en, ther någonthera fälles och ej fuldt gälda kan.
§ 5.
Är förmyndares räkning richtig, och hafwer han sitt kali wäl och troligen förestådt: wari saaklös, och niute then lön och wedergälning, som domaren pröfwar skiälig, ther han ej annars sig åthnöija låter.
§ 6.
Nu är man myndig, och beswärar sin förmyndare med onödig rättegång, eller wijser honom sidwördnad, eller gör honom orätt med ord eller gärning: gälde tå dubbla böter, och skadan åter.
Cap.
XXVII.
Om laga ålder, thå man myndig wara må.
§ 1.
Nu hafwer öfwermagi fyldt sina aderton åhr: tå är han myndig och sin egen målsman.
§ 2.
Mö af hwad ålder hon ock wara må, wari altid under förmynderskap.
§ 3.
Enkia råde sig och sitt sielf.
VII.
Förslag till Ärfdabalk 1723.
Ärfda balker.
Cap.
I.
Om arf i gemen, och huru ätt räknas skall.
§ 1.
Nu skall arf skifftas efter man eller qwinna; gånge tå bröstarf til och bakarf och sidoarf ifrån.
The äro bröstarfwingar, som födas hwar fram af androm i slächtene; och bakarfwingar åter til ryggia i ättene; men sidoarfwingar äro the, som å en sida, eller å båda med then döda utaf en stam härkomne äro.
§ 2.
All ätt räknes ledewijs, och i arf ifrån, och ej med, then döda, til then som ärfwer.
Cap.
II.
Om bröstarf.
§ 1.
Dör fader eller moder; ärfwe tå, effter landsrätt, frälsemans och bondes son twå lätter, och dotter trediung: men efter stadsrätt, tage prästs och borgares son halft och halft dotter.
Och som borgarens jord å landet med boskap och åkerredskap skifftes efter landsrätt: så skifftes frälsemans och bondes hus och fasta gods i städerna, efter stadsrätt.
§ 2.
Äro alla barnen, eller nägre döda, och lefwa barn eller barnabarn effter, tage slikt sonebarn eller sons barnabarn af arfwet, som son, och slikt dotterbarn eller dotters barnabarn, som dotter.
Ej må någon annar arf taga, så länge bröstarfwingar äro til hwad the äro närmare eller färmare uti rätt nederstigande leder.
Och träden the alle, utan åtskilnad, en eller flere, i föräldrars eller förfäders ställe, och niuten theras del af arfwet.
Cap.
III, Om bakarf och sidoarf.
§ 1.
Äro ej bröstarfwingar til, tå äro fader och moder.
Lefwa the både; ärfwe fader efter landsrätt twå delar, och moder trediung; men efter stadsrätt halft hwarthera.
§ 2.
Lefwer ej utan enthera, tå ärfwa och then dödas samsyskon, ehwad the äro et eller flera, och tage then del af arfwet, som theras fader eller moder hade bort niuta.
§ 3.
Är et eller flera af samsyskon döda, och lefwa barn efter, niuten tå the föräldras rätt, ehwad the äro et eller flera, och tagen arf med then dödas fader eller moder, och samsyskon.
Lefwa ej samsyskon, utan barn theras, et eller flera; tå tage the arf med farfader eller modermoder som sagt är.
§ 4.
Nu äro ej samsyskon til, eller theras barn; tage fader eller moder altsamman.
Samma lag ware om fader och moder döda äro, och om samsyskon et eller flera efterlefwa, eller theras barn: tagen tå the altsamman, utan halfsyskon til äro.
§ 5.
Nu äro ej fader eller moder, samsyskon eller theras barn eller halfsyskon til; tå är faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder; the äro samarfwa.
§ 6.
Äro ej the til; tå äro faderfaders fader och moder, fadermoders fader och moder, moderfaders fader och moder, modermoders fader och moder; the äro ock samarfwa.
§ 7.
Äro ej the til; tå äro halfsyskona eller sunderkulla barn.
§ 8.
Äro ej the til; tå är faderbroder och fadersyster, moderbroder och modersyster.
§ 9.
Äro ej the til; tå äro faderfaders faderfader och faderfaders fadermoder, faderfaders moderfader och faderfaders modermoder; fadermoders faderfader och fadermoders fadermoder, fadermoders moderfader, och fadermoders modermoder; moderfaders faderfader och moderfaders fadermoder, moderfaders moderfader och moderfaders modermoder; modermoders faderfader och modermoders fadermoder, modermoders moderfader och modermoders modermoder.
§ 10.
Äro ej the til; tå äro samsyskons eller halfsyskons barnabarn.
§ 11.
Äro ej the til; tå äro faderbroders eller fadersysters, moderbroders eller modersysters barn, som eliest kallas syskonabarn.
§ 12.
Aro ej the til, tå äro faderfader och fadermoders, moderfaders och moderbroders bröder och systrar.
§ 13.
Nu äro bakarfwingar och sidoarfwingar til leden jemskylde; gånge tå bakarf til och sidoarf ifrån.
§ 14.
Twista sidoarfwingar sin emellan, och äro the uti lika led, men olika gren; tage tå then arfwet, som af närmare gren och ättlägger med then döda härstammar.
Äro the både til gren och led jemskylde; waren tå samarfwa.
§ 15.
Nu delas emellan fäderne och möderne, båda jemskylda; ärfwen tå, efter landsrätt, fädernes fränder dubbelt emot mödernes fränder, och faders fäderne dubbelt emot faders möderne, och moders fäderne dubbelt emot moders möderne: men efter stadsrätt, halft hwarthera.
Hwad thet är man eller qwinna, en eller flere; tage altid fäderne fädernes del, och möderne mödernes.
Är annar närmare; tage altsamman, och gifwe ej något ut til the andra i slächtena.
Cap.
IV.
Om samkulla och sunderkulla arf.
§ 1.
Nu äro fader och moder döde, och barn lefwa efter, både samkulla och sunderkulla, thet är, samsyskon och halfsyskon: dör et af samkullen; ärfwe tå samkulle tri delar, och sunderkulle fierdung så efter stadsrätt som efter landsrätt.
Ehwad thet är syster eller broder, en eller flera i sunderkullen; the få ej mera än fierdung, och i umägor och strögods efter thy som thet gäller i bolbyn och hufwudgodsen, doch fullt gen fullo.
§ 2.
Äro sunderkullar flere efter frälseman och bonde; tå deles förenämde fierdung them sä emellan, at fädernes kullen tager dubbelt emot mödernes.
Äro the flere kullar å fäderne eller å möderne; tage tå slikt kull som kull, och af them som i en kull äro, broder twå lotter och syster en lott.
Efter präst och borgare ärfwer mödernes kullen lika med fädernes, och syster lika med broder.
§ 3.
Emellan samslächt och halfslächt uti alla andra närmare eller fiermare leder, deles på lika sätt som nu sagt är.
§ 4.
Samsyskons barn måge ärfwa så med halfsyskon, som med samsyskon; men halfsyskons barn kunna ej taga arf med samsyskon, eller theras barn, eller med halfsyskon.
§ 5.
Dör enthera kull allesamman; tå ärfwer kuller kull, och ingen annor man eller qwinna.
Cap.
V. Om arf wid några besynnerliga händelser.
§ 1.
Nu fölias åt i et skep, man, hustru och barn, och skeppet förgås, eller sitia the alle i släda, och åka i en wak; elier brinna the uti et hus, eller faller hus öfwer them; eller kommer wattuflod och fördränker them; eller faller fiende in i landet, och dräper them alla i sänder; eller blifwa twänne, som äro hwars annars arfwingar, ihjälslagne i strid, eller af röfware; eller skilias the eliest åt lefwande och spörjas sedan döde; eller warda the af siukdom eller på annat sätt döde, och man wet ej, hwilken i thessa eller andra slika händelser öfwerlefwat hafwer: tå ärfwes hwarthera särskilt af sin närmasta skyldemän.
§ 2.
Är moder död, och dör sedan fader med barnen, ehwad han har ett eller flera; och wet man ej, hwilken först död blef: ärfwe tå fädernes fränder fadren; men af barna mödernet och annat theras gods, tagen fädernas arfwingar fädernes del, och mödernes arfwingar mödernes.
Sammaledes, ther fader är död, och modren dör sedan med barnen, och man ej wist wet, om moder eller barn först dödt; tå ärfwa mödernes fränder henne, och skiffta sedan barnaarfwet emellan sig och nästa fädernes fränder, som lag skillier.
Lefwer annerthera efter annan; tå ware han thes arfwinge, och hans arfwingar ärfwen honom.
Cap.
VI.
Om barn födes dödt; och om hustru säger sig hafwande wara.
§ 1.
Dödt födt barn må ej ärfwa.
Nu säga barnets fädernes fränder thet wara dödt födt, men moder eller hennes arfwingar säija thet wara qwickt födt; ther äger en, qwinna eller man, som när war, twäggia manna witsord.
Är ej laga jäf theremot, och fyller moder, eller hennes fränder som när woro, witnets ed med sin ed, at barnet war qwickt födt; ärfwe tå barn fader sin, moder barn sit, och hennes arfwingar henne.
Samma lag ware om annat arf, som kan barnet tilfalla, mädan thet ännu i moderlifwet är, eller sedan thet födes, och innan thet dör.
Hafwer ingen annar än modrens fränder när warit; tå äga hwarken the eller hon witsord.
Dör modren igenom födslen, och barnet henne öfwerlefwer; ärfwe thet tå sin moder, och barnsens arfwingar barnet.
§ 2.
Nu dör mannen, och finnes hustrun efter honom hafwande wara, tå skal hon niuta underhåll af bo oskipto, ehwad barnet sedan qwickt eller dödt födes.
Säger hon sig hafwande wara, och synes thet ej å henne; ställe tå borgen, om hon wil uppehälle af bo oskifto niuta.
Kan thet sedan pröfwas falskt wara; eller föder hon barnet senare, än at thet för mansens arfwinge räknas må; gälde tå åter, hwad hon af mansens lott i boet til födo niutit, eller försatt hafwer, och plichte efter lag.
Cap.
VII.
Huru man ej then ärfwa må, som man dräper.
§ 1.
Dör mannen och lemnar hustrun efter sig hafwande, warder hon eller fostret, eller båda, af mansens arfwingar dräpne; eller warder hon så illa hamblad och handterad, at fostret theraf förgås: ärfwe tå barnet fader sin, och moder barn sitt, och hennes arfwingar henne.
Men mansens arfwingar waren skilde wid alt arf, och bären thet åter, om modren gaf thet ut, förr än hon wiste sig hafwande wara.
Ther ärfwer döder, och qwicker gånger ifrån: ty at ingen må annan sig til arfs dräpa.
§ 2.
Dräper man hustru sina med wilia eller af groft förwållande; tå hafwer han förwärkat sin giftorätt i alt thet gods, som hon i boet medbracht: then tage hennes arfwingar, och thertil af hans gods then rätt som han war gift til, så ock morgongåfwan om then i lösöron gifwen är, och böterna för henne: och gånge thet aldrig honom til arfs, eller hans ättlägger: utan the hafwa barn samman; tå skola barnen henne ärfwa, och nästa mödernes fränder skola barnen och theras arf under sine wärjo hafwa, mädan the omyndige äro.
Äro ej bägges theras barn til; tå skal thet under möderne gånga, som hon åtte: ty at ingen må then ärfwa som han dräper: kan ock thet barn dö, och hafwer ej barn efter sig; ther ärfwa aldrig thens ättlägger som dräper, utan thens ättlägger som näster är och skadan feck; han ärfwe barnet.
Dräper hustru man sin, ware lag samma, och hafwe hon thertil förwärkat sin morgongåfwo.
Ej må ock then som dräper niuta någon fördel af bo oskipto.
Nu sker thet dråp med full wåda; ware tå ej skild wid arfwet efter then döde.
§ 3.
Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet får död af; eller dräpa the thet af annat märkeligit förseende: hafwe tå med sina fränder förwärkat alt thet han eller hon ärfwa måtte; utan moder kan ligga ihiäl barn sit, tå är hon ej wärd lif mista eller arf.
Hafwer thet barn som dräpit är, samsyskon, tå äro the thes arfwingar.
§ 4.
Aro twenne hwars annars arfwingar, och dräpa the hwarannan i wredesmode; ärfwe tå ingenthera then andra, utan tagen närmaste fränder thet arf, hwar efter sin skyldemän.
Nu kan thet pröfwas, at annarthera hafwer dräpit annan uti rätta lifsnöd: lefwer han efter, eller dör han ock, wet ingen hwem först dör eller senast; tå ärfwe then saklöse, och sedan hans arfwingar, thet then brotslige åtte.
Cap.
VIII.
Om them som igenom grofva missgärningar sin arfsrätt förwärka, och om biltoger mans och thes barns arf.
§ 1.
Then som bär afwog sköld, eller beträdes med förräderi, och stämplingar emot konungen och sit egit fosterland, hwarom i Högmålsbalken skils; hafwe förwärkat under cronans ewärdeliga ägo alt thet gods i löst och fast, arf och aflinge, som honom tå enskijlt tilhörer.
Men faller något arf honom sedan til; tagen thet tå hans närmaste arfwingar.
§ 2.
Warder man biltoger lagder, eller rymmer af landet för någon grof missgärning; then äger ej arf taga, eller thess barn som han aflar mädan han utländes är.
War barn aflat, förrän han biltoger blef; ehwarest thet födes, thet må full arfslott niuta.
§ 3.
Nu kan honom eller hans barn något arf tilfalla, mädan han biltoger är; tagen thet närmaste fränder emot borgen.
Får han frijd i sina dagar; tå skola the thet återgifwa.
Får han ej frid; tå måge the thet arf behålla.
§ 4.
Är någon til wiss tid biltoger lagder; stånde hans gods och arf honom tilhanda, tå han återkommer.
Imedlertid niute af räntan och afgäldet, hwad öfrigit wara kan, sedan hans hustru och barn theraf nödigt underhåll fådt hafwa.
§ 5.
Hwilken som faller ifrån then rätta ewangeliska, til en willfarande tro och lära; niute aldrig något arf, rätt och rättighet i Swerige; utan han sig ångrar och omwänder och får konungens nåd.
Samma lag ware, om utländsker man sätter sig här i landet at bo, och låter sina barn uti förbuden gudstienst upfödas: tå skola samma barn hwarken arf eller burskap i Swerige niuta; utan the sig til then rena ewangeliska lära omwända.
Cap.
IX.
Huru, och för hwilka orsaker fader eller moder må göra sit barn arflöst.
§ 1.
Nu wil fader eller moder göra sit barn arfwelöst; göre tå thet med sit öpna bref och insegel eller med twäggia manna witnom, och kunnoge orsaken thertil, såsom om son eller dotter hafwer burit hand å fader eller moder med wrede: eller welat them lifwet afhända; eller hotat at dräpa them; eller med ord eller gärning them märckeligen orätt giordt; eller gifwit them skuld, utan skäl och bewis, för någon sak, som å heder och ära theras går; eller af arghet förledt them til något, som them til lif och ära kunde skadeligit wara; eller, ther barn kunnat, och ej welat fader eller moder uti thes siukdom skiöta; eller i thes fattigdom uppehålla och föda; eller i hwarjehanda olycka, och häist i lifsnöd hielpa; eller utur hächtelse eller fångenskap förlossa; eller ther son eller dotter förer et sådant lefwerne, som länder föräldrar och slächt til besynnerlig wanheder, eller begår grofwa brott och missgärningar.
§ 2.
Låter dotter lägra sig; hafwe tå fader eller moder wåld henne arflös göra både i fast och löst, ehwad then henne lägrat hafwer tager henne til ächta eller ej.
§ 3.
Huruwida son eller dotter må göras arflös, som gifter sig mot faders eller moders wilia, eller tager icke theras råd til giftomål, therom urskils i Giftmålabalken.
§ 4.
Nu hafwa fader eller moder barn sit arflöst giordt, och wil thet sedan återkalla, och brottet förlåta; hafwe thertil macht, och göre thet skrifteligen, i twäggia manna närwaro.
Cap.
X. Huruwida barn, som aflas i lönskaläge och fästning, i twegifte, hordom och förbudna leder måge arf taga.
§ 1.
Aflar man barn i lönskaläge, och tager sedan qwinnan til ächta, ehwad wigsel åkommer eller eij; tå tage thet barn arf, som barn af laggifto säng: ty tå han bättrade qwinnan, tå bättrade han ock barnet.
§ 2.
Samma lag ware, ther fästeman häfdar sin fästeqwinna; eller ther man låckar och lägrar mö eller enka under äcktenskaps löfte, och aflar barn med henne.
§ 3.
Fäster man sig twänne, som ej weta af hwarannars fästning; ehwad han tå aflar barn med sin första eller andra fästeqwinna, eller med bägge; ware lag samma.
§ 4.
Nu fäster eller gifter man sig twänne, och kan then senare fästeqwinna eller hustru öfwertygas, at hafwa wetat af then förra fästeqwinna, eller hustru; afla the barn samman, tå är thet barn horbarn, och skildt wid alt arf: dock skola föräldrar thet så länge föda och uppfostra, at thet sig sielft nära kan.
§ 5.
Samma lag ware om barn som aflas i hordom; eller med then qwinna, som honom i blodet eller swågerlaget närmare är, än at them emellan ächtenskap må byggas; eller skiökor och sådana, som hafwa tilförerne låtit lägra sig.
§ 6.
Nu wil man i andra gifte gånga, och kan ingenthera weta, at förre man eller hustru lefwer: är thet giftermål bewilliat som i Kyrkiolagen sägs, och afla the barn samman; tå äger thet barn taga fullt arf efter them båda.
§ 7.
Är qwinna wåldtagen och kan thet lagligen bewisas: warder hon theraf hafwande, och föder barn; niute tå thet barn samma rätt, som annat ächta barn.
§ 8.
Aflar man barn i lönskaläge utom ächtenskaps lofwen, med mö eller enkia, som ej berychtat lefwerne fördt hafwer, eller tilförene låtit sig lägra; thet barn kallas frillobarn, och tager ej annat arf efter fader eller moder, än hwad rätter arfwinge thy förunna wil.
Ej må thet til arf gå, utan efter egna barn och bröstarfwingar.
Dock niute både af fader och moder nödtorftig födo och uppfostran til thes thet sig sielft nära kan.
Dör fader, eller moder, och lemna ej gods efter sig; föde tå barnet then som efterlefwer, ehwad thet är fader eller moder.
§ 9.
Nu kan frillobarn, eller horobarne penningar wäxa; faller thet barn från, och äro ther penningar efter; gånge så om thet arf som all annor arf.
Cap.
XI.
Om egendomens laga upteckning efter then döda.
§ 1.
Dör man och lemnar efter sig löst eller fast gods, tå skola näste arfwingar, eller the betiente och andre, som thet gods om händer haft, altsamman tillika med alla skrifter och handlingar, så richtigt och redeligen upgifwa och upteckna låta, som the med swornom ede besanna kunna.
Hwar som theremot fins hafwa något upsåteligen undandölgt, eller falskeligen upgifwit; plichte efter omständigheterna.
§ 2.
Nu lemnar man arf efter sig å landet; tå skal thet häradshöfdingen kunnogas: och han äger straxt sielf, eller igenom någon i sit ställe, med en eller flere af nämden, bewista upteckningen och noga tilse, at alt wäl och lagligen förrättat warder.
Är arfwet af ringa wärde; tå må länsmannen thertil kallas, med en eller twå af nämden.
Dock skal thenne förrättning wid nästa häradsting upwisas och pröfwas.
Lyder arfwet under stadsrätt; tå skola borgmästare och råd genast thertill nämna twänne eller flere redelige män.
Stånde dock frälseman fritt så å landet, som i staden, at therwid bruka några uhr hofrätten, eller andra.
§ 3.
Upteckning må ej längre upskiutas, än högst tri månader efter dödsfallet, och ligge ther domarens wårdnader å.
Kan ej något upskåf tålas; wårde tå alt, efter thy som nu sagt är, genast uptecknat, eller förseglat, och i säkert förwar satt.
§ 4.
Är bo widlöftigt eller så beskaffat, at thet ej genast, eller inom förenämde tid kan uptecknas; lägge tå domaren wiss dag före.
Dock må ingalunda sådant upskåf androm til förfång, och utan wigtiga orsaker skie.
§ 5.
Nu är boet noga uptecknadt; tå skal man å nästa häradsting, och i staden inom tredie rådstugu dag, en afskrift af samma upteckning hos domaren ingifwa och förwara låta.
Warde ock then rätt intecknad, som omyndiga barn theruti äga.
Af frälsemän må thet inläggas uti hofrätten inom 6 wekor.
Thessa upteckningar kunna förseglas af them, som theröfwer warit hafwa, och sedan lemnas i rätten oupbrutne til thes man wid laga tilfälle them behöfwer öpna.
§ 6.
Försummar man at richtigt och i rättan tid alt upteckna, som nu är sagt; böte tiugu daler: och domaren förelägge annan wiss tid.
Försumas then; böte femtio daler, och domaren sättie godset under qwarstad, och låte thet uptecknas.
Hafwer arfwinge imedlertid nyttiat och förwaltat godset androm til förfång; niute ingen uptecknings rätt mera, utan sware til fulla gälden, ehwad ägendomen tilräcker, eller ej.
Bryter förmyndare; ware arfwinge saklös, tå han med swornom ede upgifwer alt thet han af arfwet niutit; och förmyndare betale the föresatte witen af sit egit gods.
Cap.
XII.
Huru död mans gäld äger gäldas.
§ 1.
Dör man och är gäld efter honom; tå gäldes gäld hans af bo oskipto, och arfwingarne skiften thet åter är.
Ingen hafwe wåld skifta något arf, förr än gäld gulden är.
Är ej godset mera än gälden; gånge thet alt i betalning.
Fins ej gods til, tå är ondt ther penningar taga, som inge äro til, och arfwingar waren saklöse.
§ 2.
Nu skifftar man arf utan laga upteckning, och förr än all witterlig gäld gulden är; sware tå till fulla gälden, ehwad arfwet är mera eller mindre, som tilförene i XI Cap.
6 § sagt är.
Och hafwe målsäganden macht at söka alla arfwingarna, eller hwilken thera han hälst wil.
§ 3.
Yppar sig then dödas gäld, sedan arf skifftat är; tå skola arfwingar bära thet åter med swornom ede.
Är thet förskingrat och ej mera til; betale tå thes rätta wärde, och waren sedan saklöse.
Dock måge the niuta skiälig wedergällning för all therå giord nödig kåstnad.
§ 4.
Är gälden mindre än arfwet, och hafwer någon imedlertid sin arfslott förtärt eller förslöst, och gitter ej återbära, eller sin del i gäldén gälda; tå måge hans medarfwingar ej mera gifwa ut, än hwar sin del i gälden, och ej swara til thet som brister.
Så skal hwar sin gäld ensamer gälda, och ingen annars lott förwärka.
Samma lag ware om them, som testamente fådt hafwa.
§ 5.
Nu fruchtar man, eller wet gäld wara efter then döda; och är owist, om man för samma gäld må kunna befrias; låte tå thet rätten weta, och tage sedan arf eller testamente emot full borgen.
§ 6.
Räcker ej gods til fullom gäldom; eller fins annars mans gods i bo: gånge tå therom, som i Giftmålabalkens IX cap.
och Handelsbalkens .... cap.
urskils.
Cap.
XIII.
Om arfwingar, som sammanlefwa i bo oskifto.
§ 1.
Nu är then dödas egendom rätteligen upteknad, och gäld gulden; hafwen tå arfwingar wåld at i bo oskifto sammanlefwa, om thet utan annars förfång ske kan.
§ 2.
Åsämjer them att lefwa samman i bo oskifto; tå skola theras bolags wilkor upskrifwas i twänne goda mäns närwaro: eller stånde till theras egit äfwentyr, ehwad boet igenom then enes flit och arbete förbättrat, eller igenom thens andres wållande förwärrat warder.
Dock må ej slikt bolag slutas, förrän omyndig med förmyndare försedd är.
Cap.
XIV.
Huru arf skiftas skall.
§ 1.
Nu wil en eller flere, och icke alle arf skifta; hafwe then witsord som skifta wil.
Och tå skal domaren föreläggia arfwingarna wiss tid, at sammankomma til then ort, ther arfskifftet ske bör.
Blifwer någor ute, och kommer ej hans laga fullmächtig; eller är någor så fierran stadder, at intet bud inom föresattan dag kan til och ifrån honom komma; nämne tå domaren någon i hans ställe.
Dock stånde honom fritt, ther han wisar laga förfall, at inom tre månader, sedan han therom kundskap fick, lagligen å thet skifte tala.
§ 2.
Dör fader eller moder, och lefwa bägges thera barn efter; äro barnen myndige, och begära theras del i arfwet; eller pröfwar domaren, tå barnen omyndige äro, icke rådeligit wara, at låta arfwet hos fader eller moder längre innestå; ware tå then som arfwet i handom hafwer, skyldig thet at utgifwa, innan then dag som domaren förelägger.
Träder fader eller moder i andra giffte, och icke först afwitrar sina barn; plichte som i Gifftmålabalken urskilt är.
§ 3.
Alle arfskiften skole ske uti redeliga och trowärdiga mäns närwaro, på lika sätt, som tilförene om egendomens upteckning sagt är.
§ 4.
Thesse män skola alt arfwet, fast och löst, redbart och utestående skuld, uti så lika lotter emellan arfwingarna läggia, at ingen therigenom lider.
Sedan behålle hwar och en, thet honom med lott tilfaller.
Asämjes arfwingar, ther the alla myndige äro, at utan lottande dela arfwet sin emellan; ware thet äfwen så gilt, som hade hwar sit med lottande fångit.
Äro arfwingar omyndige; tå skal intet arf utan lottning skiftas.
Sker annorlunda, ware ogilt, om omyndig thet i laga tid, sedan han myndig warder, klandrar.
§ 5.
Nu hafwer fader eller moder åt sina barn något förut gifwit i fast eller löst; är thet af något wärde, och hafwer ej fader eller moder therom annorlunda stadgat: warde thet tå beräknat; dock ej räntan eller nyttan theraf, såsom i Giftomålabalken sagt är.
§ 6.
Göra föräldrar å en eller flera af barnen märkelig bekåstnad, til resor, bröllop, eller annat, utom theras nödtorftiga födo, kläder, och uptucktelse; therom måge the stadga mädan the bägge lefwa, hwad thet skal wid arfskiffte beräknas, eller ej.
§ 7.
Hafwer ej fader eller moder giordt någon wiss förordning, huru theras fasta gods å landet, efter theras död, emellan barnen skiptas skal utan någontheras förfång; tå äga bröderne tagelotten för systrarna, både i fäderne och möderne;, och äldste broder eller hans manlige bröstarfwingar, för the yngre bröder, dock i fädernet allena.
Samskylde äga ock tagelott för them som halfskylde äro.
Men är thet fädernes gods; hafwe halfbroder å fäderne tagelott för samsyster: och ehwarest flere samarfwingar äro; tå äga the å fädernet til fädernes, och the å mödernet til mödernes godsen tagelott.
Är thet aflinge; hafwen the å fäderne tagelott för them å mödernet.
§ 8.
Alt thet gods som man i staden ärfwer, ehwad thet är fast eller löst, gånge til skiptes, efter thy som lotten faller.
Ej hafwe ther någon tagelott, hwarken broder eller syster.
§ 9.
Blifwa flere delachtige i en sätegård eller jord, som icke wäl delas eller klyfwas kan; tå må then som större delen, eller eliest större rätt och förmon äger, utlösa the andra efter mätismanna ordom.
Broder äger ock taga sin lott i sätegården och syster i umägom.
§ 10.
Lotterne skola jämkas af redeliga och owilduga män.
Brister något i thet fasta; tå skal thet fyllas med penningar eller andra lösöron.
§ 11.
Nu är lottat i bolbyn, tå är lottat i alla ägor som til bolbyn ligga.
Cap.
XV.
Nu klagar någor och klandrar, sedan skift är.
§ 1.
Säger någor sin lott wärre wara, och beder om jämkning, å landet innan natt och är, och i staden innan tre månader; tå skal jämkas och så bättras, och ej af nyo skifftas.
Gånge sedan aldrig jämkning mera them emellan, utan behålle hwar thet han hafwer fångit, och tage ther domarens bref å.
§ 2.
Nu kan thet klandras, som i arf är kommit; klandras thet för en, tå klandras thet för alla, hwad heldre the skola thet behålla eller utgifwa: och wärjen arfwingarna thet med lag, eller utgifwen, och skiften sedan af nyo.
Ther eliest jämkas och bättras kan, må ej ny delning ske.
§ 3.
Nu skiftes af nyo; tå skal jord och bygnad så mätas, som wid förra skifte, och ej annorlunda.
Är någor wållande at thet är sämre än förr; hafwe sielfwer skadan.
Hafwer man förbättrat; ware hans egen nytta, och stånde honom frit at taga then lott, som förbättrat gods warder lagt å.
§ 4.
Hwar som en sätesgård på sin lott fådt hafwer, och märckeligen förbättrat; hafwe macht, tå å nyo skiftes, then med umägor eller med penningar at lösa.
§ 5.
Hafwer man sin bortmista arfslott förbättrat; äge tå ingen rätt wid ny delning å then kostnad at tala, utan söke then som klandrat, om han gitter.
Cap.
XVI.
Om jäf i arf.
§ 1.
Dela män om arf, och säija sig bägge arf med rätta äga; tå är thet både rätt och lag, at then som bewiser sig skyldast wara, skal arf taga.
§ 2.
Träder oskylder man til arfwet, och säger sig skylder wara, eller är han then dödes skyldemän, och wet honom hafwa närmare arfwingar: warder thet sedan kunnigt, och hafwer rätter arfwinge utan laga förfall sin talan försumat; tå faller thet arf til konungen, och then som falskade, gälde åter alt thet han upburit hafwer, och plichte som för annat bedrägeri.
Cap.
XVII.
Om danaarf, och inlänsk mans arfsrätt, ther han frånwarande är.
§ 1.
Nu dör then man, som hafwer arfwingar utrikes å then ort boende, ther swensker man ej arf niuter; tagen tå the ej något arf i Swerige, utan hans son eller bröstarfwinger här i landet wil sättia sig neder at bygga och bo, och ställa therföre borgen innan natt och år.
Eliest måge then dödes inrikes arfwingar taga samma arf.
Hafwer han inga arfwingar inrikes; tage tå konungen alt gods hans, hwad thet är jord eller lösöron som han ej lagligen gifwit hafwer.
Thet kallades fordom danaarf.
§ 2.
Bor utländsk arfwinge å then ort, ther swensker man arf niuter, tå niute och han arf i Swerige, om han sig här nedersätter at bygga och bo.
Wil han utrikes förblifwa; tage tå halft, och halft konunger.
Kommer han ej innan natt och år, och med fulla skiäl wisar at han är rätter arfwinge; tage tå närmaste inlänsk arfwinge samma arf, ther han inom tre månader efter natt och åhr sin rätt lagligen bewakar.
Är ingen inlänsk arfwinge til; tage tå konunger altsamman.
§ 3.
Nu hafwer then döda arfwingar inrikes; skifta the arfwet, och kommer ej skyldare utlänsk arfwinge innan natt och åhr, eller wiser laga förfall: behålle tå then arfwet som i handom hafwer, och gifwe intet ut.
§ 4.
Är rätter inlänsk arfwinge inrikes, dock så långt bort boende, at han om arfwet ej kundskap hafwa kan; eller är han utrikes, och man wet hwar han är: tå skall domaren honom thet weta låta.
Kommer han ej innan natt och år, sedan han thet weta fick; hafwe therå ingen talan, utan han wiser laga förfall.
§ 5.
Nu wet man hans inlänska arfwinge, men ej hwar han är; tå skall arf under säkert förwar sättias til thes han kommer; eller emot full borgen af fiermare arfwinge lyftas.
Kommer han ej inom tiugu år; ware skild wid arfwet.
§ 6.
Wet man ej hans arfwinge och kommer ej bud af honom, eller wiss kundskap hwar han är, eller ock han sielfwer utan laga förfall inom natt och åhr; tå tager konunger arf hans.
§ 7.
Öfwergifwer någor sit fädernesland, och sätter sig aldeles neder at bygga och bo under fremmande herskap; niute ej större rätt til thet arf, som sedermera i Swerige falla kan, än andre å samma ort boende utlänske arfwingar.
Flytter han hit i landet igen; tage sedan arf som andre inrikes arfwingar.
Hafwer han barn, och lemnar them i landet qwar; ware tå theras rätt them förbehållen.
Tager han them med sig utländes, mädan the omyndige äro, och flyttia the innan natt och åhr sedan the myndige warda, in i landet igen; tå äga the samma rätt som hemmawarande barn.
Aflar man barn utländes; tå föllia the faders sins wilkor.
Cap.
XVIII.
Om mans eller qwinnas yttersta wilia och testamente.
§ 1.
Wil någor, man eller qwinna, göra testamente, helbregda eller siuker; hafwe tå wåld göra thet munteligen eller skrifteligen, med eller utan wilkor.
Fins thet wara giordt med sundt och fullt förstånd, af fri wilia, och utan twång eller förledande; hafwe tå thet testamente witsord och laga kraft.
§ 2.
Hustru må med mansens råde och samtycke af sin giftorätt testamente göra.
Wil mannen af egennytta, eller annor orsak thet hindra; tå äger domaren thet pröfwa och skilia.
§ 3.
Mö, som til godt och moget förstånd kommen är, hafwe wåld göra lagligit testamente, fastän hon under förmyndares wärjo är.
Cap.
XIX.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa.
§ 1.
Ingen hafwe macht arfwejord å landet igenom testamente bortgifwa.
Ej må ock någor annar stadga, huru arfwejord efter hans död til skiptes gånga skal, utan fader och moder barn emellan; fader om fädernes, och moder om mödernes jord: dock äger hwart barn taga fullan arfslott.
§ 2.
Nu hafwer man bortbytt, sålt eller förpantat sin arfwejord; eller är then igenom hwarjehanda hans förwållande lagligen kommen i annars mans hand: tå skal jemgod aflinge jord, eller, ther ej fast gods fins, arfwejordens fulla wärde med penningar eller andra lösöron fyllas och sättias i stället, förrän man får niuta testamente.
§ 3.
Byrdköpt jord må ej til arfwingars eller byrdemäns förfång genom testamente bortgifwas; men wäl thet hon är wärd och köpter före: och hafwe byrdaman macht, förr än laga stånd therå kommer, then jord för samma wärde at inlösa.
§ 4.
All förbättring som är giord å arfwe- eller byrdköpt jord må man bortgifwa: dock må byrdaman then inlösa efter mätesmanna ordom, sedan the noga skådat hafwa godsets wilkor, och pröfwat huruwida samma förbättring har warit nödig och nyttig, eller til lust och prydnad; och therefter äga the mäta.
Nöijes ej then theråt, som testamentet fådt hafwer; tå må han afföra, thet mera bygdt är, och afföras kan, eller thermed lagligen göra, som han bäst kan och gitter.
§ 5.
All aflingejord, och ärfde eller förwärfde lösöron, må man efter landsrätt bortgifwa eller testamentera, till hwem man wil, egna eller fremmande, barn eller andra arfwingar; och hafwe ingen macht therå at tala.
Äro ther omyndiga barn, som ej något til födo och upfostran äga; tå skal them först efter stånd och wärde så mycket af aflinge och lösöron lemnas, som domaren thet skäligt pröfwar, til thes the sig sielfwa nära kunna.
§ 6.
Efter stadsrätt må ingen, af ärft eller förwärft, rörligit eller orörligit gods, gifwa eller testamentera mera, än hwar siette penning, ther barn eller bröstarfwingar lefwa efter.
Hafwer han ej barn, utan andra inländska arfwingar; hafwe tå wäld at gifwa alt halft thet han äger.
Äro ej barn till, eller inlänske arfwingar, utan utlänske allena; tå må han gifwa altsamman til inlänsk man.
Wilia barn och inlänske arfwingar till sig återlösa, hus, tomt, gård, eller jord; stånde thet them frit innan natt och år.
Samma rätt äga utlänske arfwingar, om the i landet inflyttia at ther byggia och bo.
§ 7.
Gifwer någor mera, än lag säger; warde tå testamente rättat efter lagen, och gälle i alt öfrigit.
Cap.
XX.
Gör mannen testamente, och wet ej, at hans hustru hafwande är, eller at någor af thes barn tå lefwer.
§ 1.
Nu dör någor, som förut sin egendom borttestamenterat hafwer, och wiste icke, at hustru efter honom, eller hans sonahustru, hafwande war; eller at hans frånwarande barn, son eller dotter tå lefde: ärfwe tå barn eller barnabarn fader sin, ehwad thet efter hans död födes, eller lefwande återkommer; och ware testamente ogilt.
Cap.
XXI.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil; och om arfwinge som thet undandöllier.
§ 1.
Hwar som något testamente fådt hafwer; ware skyldig at innan tre månada dag efter gifwarens död, stämma nämnda arfwingar til rätta, och upwise tå testamentet; eller om han thet ej i handom hafwer, låte tå weta, at thet til honom giordt är.
Försummar han thetta utan laga förfall; ware testamente ogilt.
Är han utrikes; niute samma tid och rätt, som om utrikes staddan inlänsk arfwinge tilförene sagt är.
§ 2.
Nu kan så hända, at närmaste arfwinge hafwer testamentet i sin gömo, och döllier thet undan; gifwe tå ut alt thet gods, som han således sökt under sig draga, och böte tiugunde delen af testamentets wärde til treskiptes, och skadan åter.
§ 3.
Wil man klandra något testamente; göre thet innan natt och åhr, efter dödsfallet: och then som thet fådt hafwer, ställe therföre borgen, eller stånde thet i qwarstad, eller i goda mäns händer och wård, til laga utslag.
§ 4.
Är arfwinge utrikes; hafwe wåld tala å testamente innan natt och åhr, sedan han thet weta feck.
§ 5.
Ej må någor annar än närmaste arfwinge klandra testamente; och hwad af honom warder samtyckt eller försummat, therå måge sedan fiermare arfwingar icke tala.
Cap.
XXII.
Om förmyndare, och huru the förordnas skola.
§ 1.
Fader ware sina barns rätter målsman; och ther han träder i andra gifte; tage uti barnens angelägna mål nästa mödernes fränders råd och hielp.
§ 2.
Dör fader; hafwe tå moder witsord at se för sina barn och theras gods, med nästa fädernes fränders, eller förmyndares råde.
Går hon i andra gifte, äge tå ej längre förmyndarskapet; dock låte sig om barnen wärda, och hafwe macht at behålla them uti sit hus och bröd, ther hon så wil och gitter.
§ 3.
Äro fader och moder båda döde; ware tå then barna förmyndare, som the med tweggia manna witnen, eller med öpno brefwe thertil nämdt hafwa.
§ 4.
Nu hafwe the ej någon nämdt; tå är then, som skyldaster är och thertill fallen, såsom i Giftmålabalken stadgat är.
§ 5.
Wil ej then som tilbör, förmyndare wara; tå äger rätten läggia honom wite före, utan han gitter wisa laga förfall.
Wägrar han äntå; rätte up barnomen allan skada, och rätten nämne sedan then thernäst skyldaste frände, som thertill pröfwas bäst fallen wara.
§ 6.
Hafwer omyndig inga skyldemän, eller kunna the ej wara förmyndare; nämne tå rätten twänne andra goda män, eller så många, som pröfwas nödige.
§ 7.
Nu kan så hända, att rätter målsman ej kan straxt nämnas, eller lagligen träda til förmyndarskap sit; tå äger domaren nämna någon annan god man, som imedlertid för barnagodset se må.
§ 8.
Ej må then wara förmyndare som litet wetande är, mycket gammal, wanför, gäldbunden och slösare, ej barnens wederdeloman, eller then af wilfarande läro är, och ej then som hafwer cronones eller andra slika medel under händer.
Cap.
XXIII.
Om laga ursächt ifrån förmyndarskap.
§ 1.
Thessa äro laga förfall ifrån förmyndarskap: om man utrikes stadder är, eller så fierran i landet boende, eller så trägit ämbete hafwer, eller så siuk, eller fattig är, at han ej barnen eller theras gods rätteliga wårda kan: om man är mindre än tiugufem, och mer än sextio år gammal: om man sielfwer många barn äger; eller om flere kullar äro, them han förse bör: om man redan twenne förmynderskap hafwer, eller sådant et, som annat ej tåla kan.
Cap.
XXIV.
Hwad förmyndares plicht och skyldighet är.
§ 1.
Nu är förmyndare lagligen nämder och skipad; tå äger han sig noga underrätta om then omyndigas arf i löst och fast.
Är ej godset uptecknat, låte thet genast så ske, som tilförene sagt är: och wårde han sedan barnagods som sit egit, eller gälde skadan.
§ 2.
Omyndig skal uti rätta ewangeliska läran, gudsfruchtan, dygd och ära uptuchtas, och til sådana öfningar och handteringar hållen warda, som thes stånd, wilkor och ämne kräfwa.
§ 3.
Ej må förmyndare bortsällia eller skifta omyndiga barns jord och fasta gods; utan i högsta trångmål: och til theras fördel med närmaste fränders och rättens vetskap och samtycke.
Sker annorledes, ware ogilt, om omyndig lagligen therå talar innan natt och år, sedan han myndig warder, therom med mera, och om omyndigas bördsrätt, skils uti Jordabalkens 6 Cap.
7 och 8 §§.
§ 4.
The lösören, som omyndig ej sjelf behöfwer, skola til hans nytta föryttras; och hans redbara penningar äger förmyndaren i bästa måtto förränta och förkofra.
Cap.
XXV.
Huru förmyndare skall göra räkenskap, och förmynderskap afträda.
§ 1.
Förmyndare äger hwart år räkenskap göra för nästa fränder, eller, om the ej til äro, för domaren, eller för then, som han thertil nämner.
§ 2.
Nu skal man afträda förmyndarskap; göre tå redo och räkning, och gifwe ut alt hwad han om händer haft, och tage therå qwittobref.
§ 3.
Treskas förmyndare, eller wet ej redo och räkenskap lagligen göra; tå skal rätten honom wissan dag wid wite föreläggia.
Nu biuder han sig thertil, och warder utan skiäl uppehållen eller hindrad; ingifwe tå räkning sin hos domaren, och ware ej widare til answar eller räkenskap förbunden; utan omyndig lagligen therå talar innan natt och år, sedan han til mognande ålder kommen är; och mö gift warder; eller wetwillinge får sit förstånd igen; eller then hemkommer som utrikes wistas.
§ 4.
Nu äro flere förmyndare än en; göre tå hwar för sig räkenskap.
Men hafwa the med samnad hand, och utan åtskilnad trädt til hela förmynderskapet; sware tå en för alla, och alle för en, ther någonthera fälles och ej fullt gälda kan.
§ 5.
Fins förmyndares räkning richtig, och hafwer han sit kall wäl och troligen förestådt; ware saklös, och niute then löhn och wedergällning, som rätten pröfwar skiälig; utan han sig annars åtnöija låter.
§ 6.
Nu är man myndig, och beswärar sin förmyndare med onödig rättegång; eller wisar honom sidowördnad; eller gör honom orätt, med ord eller gärning; ligge tå i tweböte, och gälde skadan åter.
Cap.
XXVI.
Huru gammal öfwermagi wara skal, förrän han myndig warder: och om mö och enkia.
§ 1.
Nu hafwer öfwermagi fyllt sina aderton år; tå är han myndig och sin egen målsman.
§ 2.
Mö, af hwad ålder hon ock wara må, ware alltid under förmyndarskap.
§ 3.
Enkia råde sig och sit sielf.
VIII.
Förslag till Ärfdabalk 1726.
Ärfda balker.
Cap.
I.
Om arff i gemen och huru ätt räknas skall.
§ 1.
Nu skall arff skifftas efter man eller qwinna; gånge tå bröstarfwingar till, och the som till ryggia eller å sijdone i ättene äro ifrån.
Bröstarfwingar äro the som födas framåth i slächten, såsom son och dåtter och theras barn.
Till ryggia i ätten äro förälldrar och förfäder; sijdoarfwingar äro the, som å en sijda eller å både med then döda uthaf en stam komne äro, såsom broder och syster eller theras barn.
§ 2.
Ätt räknas ledewijs ifrån, och ej med then döda, til och med then som ärfwer.
Cap.
II.
Om bröstarff.
§ 1.
Dör fader eller moder, ärfwe tå effter landzrätt, frällsemans och bondens son twå låtter och dåtter trediung.
Men effter stadsrätt tage präste och bårgares son hallfft och hallfft dåtter.
Doch skifftes then jord med boskap och åkerredskap som bårgare å landet äger, effter landzrätt, och frällsemans och bondes huus och tåmpt i staden effter stadzrätt.
§ 2.
Äro alla barnen döda, eller någor af them, och lefwa barn eller barnabarn effter, tage slijkt sonabarn eller sons barnabarn af arfwet, som son, och slijkt dåtterbarn eller dåtters barnabarn som dåtter, och ehwad the äro flere eller färre, niute äntå ej mera eller mindre än theras fader eller moder taga borde, ther han eller hon lefde.
Ej må någon annar arf taga, så länge bröstarfwingar äro till, antingen the äro närmare eller fiermare uthi rätt nederstijgande leed.
Cap.
III.
Om bakarff och sidoarff.
§ 1.
Äro ej bröstarfwingar till, tå äro fader och moder, lefwa the båda, ärfwe fader effter landzrätt twå delar och moder trediung, men effter stadzrätt halfft hwarthera.
§ 2.
Lefwer ej utan enthera, tå ärfwa och then dödas samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, och taga then deel af arfwet, som theras fader eller moder hade bort niuta, om then lefwat.
§ 3.
Är ett eller flere af samsyskon döda, och lefwa barn effter, niuten tå the sina förälldrars rätt, ehwad the äro ett eller flera, och tagen arf med then dödas fader eller moder och samsyskon.
Lefwa ej samsyskon, utan barn theras, ett eller flera, tå tage the arf med faderfader eller modermoder, som sagt är.
§ 4.
Nu äro ej samsyskon til eller theras barn, tage fader eller moder altsamman.
Samma lag ware om fader och moder döde äro, och om samsyskon ett eller flera effterlefwa, eller theras barn, tagen tå the altsamman: utan halfsyskon till äro.
§ 5.
Nu äro ej fader eller moder, samsyskon eller theras barn, eller hallfsyskon till, tå är faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder, the äro samarfwa.
§ 6.
Äro ej the till: tå äro faderfaders fader och moder, fadermoders fader och moder, moderfaders fader och moder, modermoders fader och moder, the äro och samarfwa.
§ 7.
Äro the ej till, tå äro hallfsyskona eller sunderkulla barn.
§ 8.
Äro ej the till, tå är faderbroder och fadersyster, moderbroder och modersyster.
§ 9.
Äro ej the till tå är faderfaders faderfader, och faderfaders fadermoder, faderfaders moderfader och faderfaders modermoder, fadermoders faderfader och fadermoders fadermoder, fadermoders moderfader och fadermoders modermoder; moderfaders faderfader och moderfaders fadermoder, moders faders moderfader, och moderfaders modermoder; modermoders faderfader, och modermoders fadermoder; modermoders moderfader, och modermoders modermoder.
§ 10.
Äro ej the till; tå äro samsyskons barnebarn, och ther ej the till äro, hallfsyskons barnebarn.
§ 11.
Äro ej the till; tå äro faderbroders eller fadersysters, moderbroders eller modersysters barn, som kallas syskonebarn; dele the arfwet sin emellan lijka som syskon.
§ 12.
Äro ej the till; tå äro farfaders och fadermoders, moderfaders och modermoders bröder och systrar.
§ 13.
Nu äro arfwingar till rygga i ättene, och arfwingar å sijdone, till leden jämskyllde; gånge tå bakarf till och sijdoarf ifrån.
§ 14.
Twista sidoarfwingar sin emellan, och äro the i lijka led, men olika gren; tage tå then arfwet, som af närmare gren och ättlägger med then döda är.
Äro the både till gren och led jämskylde, ware tå samarfwa.
§ 15.
Nu skifftes arf emellan fäderne och möderne, som jämskylde äro med then döda, ärfwe tå, effter landzrätt fädernes fränder dubbelt emoot mödernes fränder, och faders fäderne dubbelt emot faders möderne, och moders fäderne dubbelt emot moders möderne; men effter stadzrätt hallfft hwarthera.
Hwad thet är man eller qwinna, en eller flera, tage fädernet alltid fädernes deel och möderne mödernes.
Är annan närmare, tage allt samman, och gifwe ej något ut till the andre i slächtene.
Cap.
IV.
Om samkulla och sunderkulla arf.
§ 1.
Nu äro fader och moder döde och barn lefwa effter, både samkulla och sunderkulla, thet är samsyskon och hallfsyskon: dör ett af samkullen, ärfwe tå samkulle tre delar och sunderkulla fiärdung, så effter stadzrätt som effter landzrätt, ehwad thet är syster eller broder, en eller flere i sunderkullen, the få ej mera än fiärdung, och i umägor och strögodz effter thy som thet gäller i bålbyn och hufwudgodzen, doch fult gen fullo.
§ 2.
Äro sunderkullar flere effter frälseman och bonde; tå delas thenne fiärdung them så emellan, att fädernes kullen tager dubbelt emot mödernes.
Äro the flera kullar å fäderne eller å möderne, tage tå slikt kull som kull, och af them som i en kull äro, broder twå lätter, och syster en lått.
Effter präst och bårgare ärfwa mödernes kull lijka med fädernes, och syster lijka med broder.
§ 3.
Emellan samslächt och halfslächt, uti alla andra närmare eller fiärmare leder, delas på lijka sätt som nu sagt är.
§ 4.
Samsyskons barn ärfwa så med halfsyskon, som med samsyskon; men halfsyskons barn få ej arf med samsyskon eller theras barn eller med halfsyskon.
§ 5.
Dör entera kull allesamman, tå ärfwer kuller kull, och ingen annor man eller qwinna.
Cap.
V. Om arf wid några synnerliga händellser.
§ 1.
Nu föllias åt i ett skiepp förälldrar och barn, och skieppet förgås; eller sittia the alle i släda, och åka i en wak, eller brinna the uti ett huus; eller faller huus öfwer them, eller kommer wattuflod och fördränker them eller faller fiende i landet och dräper them alla eller blifwa twänne, som äro hwars annars arfwingar ihiälslagne i strid, eller af röfware; eller skillias the elliest åt lefwande och spörias sedan döde, eller warda the af siukdom, eller på annat sätt döde, och man wet ej, hwilken i thesse eller andre slijka händelser lefwat effter annan, tå ärfwes hwarthera särskilt af sin närmaste skyldemän.
§ 2.
Är moder död, och dör fader sedan med barnen, ehwad han har ett eller flere, och wet man ej, hwilken först död blef, ärfwe tå fädernes fränder fadren; men af barnens möderne och annat theras godz, tage fädernes arfwingar fädernes del, och mödernes arfwingar mödernes.
Sammaledes ther fader är död och modren dör sedan med barnen, och man ej wist wet, om moder eller barn först dödt; tå ärfwe mödernes fränder henne, och skiffte sedan barna arfwet emellan sig och näste fädernes fränder som lag skillier.
§ 3.
Kan thet i thessa fall bewisas, att entera längre lefwat, ware han thess arfwinge, och hans arfwingar ärfwe honom.
Cap.
VI.
Om barn födes död [t] och om hustru säger sig hafwande wara.
§ 1.
Thet barn som dödt födes, må ej ärfwa.
Nu säija barnetz fädernes fränder att thet war dödt födt; men moder eller hennes arfwingar säija att thet war qwickt födt; är ther till ej mer än ett wittne, qwinna eller man som när war, then ej är laga jäf emot, och modren eller hennes fränder som therwid tillstädes woro, kunna thet wittnetz ed med ed sin fylla, att barnet war qwickt födt; ärfwe tå barn fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne.
Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifwet är, eller sedan thet födes, och innan thet dör, ware lag samma.
Hafwer ingen annan än modrens fränder när warit, tå äge hwarken the eller hon witsord.
Dör modren igenom födzlen, och barnet lefwer effter henne; ärfwe thet tå sin moder, och barnetz arfwingar barnet.
§ 2.
Nu dör mannen och finnes hustrune effter honom hafwande wara; tå skall hon underhåll niuta af bo oskipto, ehwad barnet sedan qwickt eller dödt födes.
Säger hon sig hafwande wara, och synes thet ej å henne, stelle tå bårgen om hon uppehälle af boet niuta will.
Kan sedan pröfwas, att hon thet fallskeligen föregifwit, eller föder hon barnet senare, än att thet för mannens arfwinge hållas må, gälde tå åter, hwad hon af mannens lått i boet till födo fått eller försatt hafwer.
Cap.
VII.
Att then ej ärfwa må som annan dräper.
§ 1.
Dör mannen och lemnar hustru effter sig hafwande, warder hon eller fostret eller både af mannens arfwingar dräpne, eller warder hon så illa hamlat och handterat, att fostret theraf förgås: ärfwe tå barnet fader sin och moder barn sitt, och hennes arfwingar henne, men mannens arfwingar ware skilde wid alt arf, och bäre thet åter, om modren gaf thet ut, förr än hon wisste sig hafwande wara.
§ 2.
Dräper man hustru sin med willia eller af grofft wållande, tå hafwer han förwärkat sin giffto rätt, i allt det godz som hon i boet medbracht, then tage hennes arfwingar, och thertill af thet öfriga i boet thet hustrun war gifft och gifwen till, så och morgongåfwa, om then i lösöron gifwen är, och komme thet honom aldrig till arf, eller hans ättlägger, utan the hafwa barn samman, tå skola barnen henne ärfwa, och tage nästa mödernes fränder barnen och theras arf, i sine wärjo, medan the omyndige äro.
Dö the barn och haffwa ej barn effter sig, ther ärfwe aldrig then som dräpit hafwer, eller hans ättlägger något af thet arf som barnen effter theras dräpne moder fått hafwer, utan ärfwe thens ättlägger som näster är och skadan fick.
Dräper hustru man sin, ware lag samma, och hafwe hon thertill förwärkat sin märgongåfwo.
§ 3.
Nu sker dråp med wåda, hafwe tå ingenthera förgiort sin rätt.
§ 4.
Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, att thet får död ther af, eller dräpa the thet af annat swårt förseende, hafwe tå för sig och sine fränder förwärkat alt thet han eller hon ärfwa borde, men kan thet så hända, att moder ligger ihiäl barn sitt, miste tå icke arf utan thet pröfwes af stor wårdzlösheet skedt wara.
§ 5.
Äro twänne hwars annars arfwingar, och dräpa the hwar annan i wredesmode, ärfwe tå ingentera then andre fast then ena lefwer längre än then andra, utan tage närmaste fränder arf, hwar effter sin skyldman.
Nu kan thet pröfwas att annarthera hafwer dräpit annan uti rätta lijfsnöd; tå ärfwer then saklöse och sedan hans arfwingar, thet then bråtzlige ägde.
Cap.
VIII.
Om them som igenom grofwa missgiärningar sin arfzrätt förwärka och om biltoger mans och thess barns arf.
§ 1.
Hafwer någor förwärkat sitt godz och ägendom under cronan, hwar om i Högmålsbalker skills, och faller honom arf till, sedan han sakfäld är, tage tå han ej thet arf, utan närmaste arfwinge hans.
§ 2.
Warder man biltoger lagder, eller rymmer af landet för någon grof missgerning, then äger ej här något arf taga, icke heller hans barn som aflade äro medan han biltog war, utan tage thet närmaste fränder emot bårgen.
Får han frid, tå skola the återgifwa, får han ej frid, tå måge the thet arf behålla.
War barn aflat förr än han biltoger blef, eller afwek, thet må full arfslått niuta, äntå att thet utländes födes.
§ 3.
Är någor till wiss tid biltoger lagder, stånde hans godz och arf honom tillhanda, tå han återkommer; och niute han räntan och afgäldet, sedan hans hustru och barn först ther af nödigt underhåll fådt hafwa.
§ 4.
Hafwer någor fallit ifrån then rätte ewangeliske tro och lära, niute han aldrig något arf i Swerige, utan han sig ångrar och får konungens nåd.
Cap.
IX.
Huruwijda barn som aflas i lönskeläge och fästning hordom och förbudne leder måge något arf taga.
§ 1.
Aflar man barn i lönskaläge ock tager qwinnan till ächta, eller henne ächtenskap tillsäger, men enthera dör förr än wigsel åkommer, tå tage thet arf, som barn af laggifto säng.
§ 2.
Samma lag ware, ther fästeman häfdar sin fästeqwinna, eller ther man lägrar mö eller enka under ächtenskaps löffte, och aflar barn med henne.
§ 3.
Fäster man sig twänne som weta af hwars annars fästning, ehwad han tå aflar barn med sin första eller andra fästeqwinna, eller med begge, ware lag samma.
§ 4.
Fäster eller gifter man sig med twänne, och kan then senare fästeqwinna eller hustru öfwertygas, att hafwa wetat af then förra fästeqwinna eller hustru, afla the barn samman; tage thet barn tå intet arf; doch skola föräldrar thet så länge föda och uppfostra, att thet sig sielf nära kan.
§ 5.
Samma lag ware om barn som aflas i hordom, eller i förbudne leder, eller med skiökor och sådana som hafwa tillförene låtit lägra sig.
§ 6.
Hafwer någor gådt i annat giffte, tå ingenthera wiste, att förra man eller hustrun lefde, och fådt ther låf till, som lag säger, tå skola the barn som i thet ächtenskap aflade äro, taga fult arf effter them både, ändock sedan finnes, thet förra makan lefwat.
§ 7.
Är qwinna wåldtagen och warder ther af hafwande och föder barn, niute tå thet barn samma rätt, som annat ächta barn.
§ 8.
Aflar man barn i lönskaläge, utom ächtenskaps låfwen, tage thet barn ej annat arf effter fader eller moder, än hwad rätter arfwinge thy unna will.
Ej må thet till arf gå, utan effter egne barn och bröstarfwingar, doch niute både af fader och moder nödtårfftig födo och upfostran, till thess thet sig sielfft nära kan.
Dör fader eller moder och lemna ej godz effter sig, föde tå then barnet som effterlefwer.
§ 9.
Dör thet barn som i hordom eller lönskaläge födt är, och lemnar någon ägendom effter sig, gånge så om thet arf, som annat arf.
Cap.
X.
Om ägendomens laga upteckning effter then döda.
§ 1.
När dödzfall tijmar, tå skall ehwad förord giorde äro, then effterlefwande maka, eller om then ej till är, then dödas arfwingar, eller the som ägendomen om händer hafft, alt samman i boet, så löst som fast, sådant som det wid dödztimman war, tillijka med alla skriffter och handlingar, fordringar och gäld, uthi samptelige wederbörandes närwaru richtigt upgifwa och noga upteckna låta, och samma upteckning, ther then gälla skall, med sådan edelig förplichtelse underskrifwa, att intet med willia och wetskap är utlemnat, och undandölgt, utan alt richtigt upgifwet.
Ware och plichtige, ther så fordras, then samma med liflig ed att besanna; är ägendommen å landet, eller sådan som ärfwes effter landzrätt, kalle tå gode män som effter bästa förstånd then wärdera och upteckningen jämwähl underskrifwa; men lyder arfwet under stadzrätt, tå skohla bårgmästare och råd, nämna twänne eller flere redelige män, som thet förrätta.
§ 2.
Med uptekning må ej längre upskiutas, än högst tre månader effter dödzfallet, och ligge ther dommarens wårdnader å; kan ej något upskåf tålas, warde tå alt effter thy, som nu sagt är genast uptecknat, eller förseglat, och i säkert förwar satt.
§ 3.
Ähr bo wädlyfftigt eller så beskaffat, att thet ej gienast, eller innom förenämbde tid kan uptecknas, och sådant i rätten angifwes, lägge tå dommaren wiss dag före.
§ 4.
Nu är boet uptecknat, tå bör en afskrifft af upteckningen, antingen öppen eller förseglad hoos domaren ingifwes, innom en månad ther effter, men uti häradzrätten wid nästa ting, ther någor af arfwingarne är omyndig eller utrijkes stadd.
Warde och then rätt lagligen intecknat, som omyndig eller uthrijkes wistande uti arfwet äger.
§ 5.
Försummar then effterlefwande maka utan laga förfall, att i rättan tid låta upteckna ägendommen som nu är sagt; miste fierdedelen af alt hwad then i samfält bo äger, och tage arfwingarne helfften, ther the till drögsmålet icke wållande äro, och then andra helfften falle the fattige till; är thet någon annan, böte femtijo daler till treskiptes, och dommaren sättie godzet i qwarstad, och läte laga upteckning ther å ske.
§ 6.
Är boet gäldbundet, och then make som effterlefwer, eller arfwingarne, sättia sig i förwaltning af ägendommen, och then förut ej upteckna låta, niute ingen uptecknings förmån, utan sware till fulla gälden, ehwad egendommen tillräcker eller eij.
Bryter förmyndare; ware arfwinge saklöös, tå han med swornom ede upgifwer, alt thet han af arfwet niutit; och förmyndaren betale the föresatte böter af sitt egit godz.
§ 7.
Hwar som något upsåteligen undandölier eller falskeligen uppgifwer, hafwe förbrutit thess andel ther uthi; och betale äntå så mycket som undandölgt är, till arfwingarne, böte och för mened som i Rättegångzbalker ... Cap.
... § sägs.
Är thet betiente, som ägendommen upgifwa borde, stånde tiufs rätt.
Cap.
XI.
Huru död mans giäld bör gäldas.
§ 1.
Dör man och är gäld effter honom, tå gälldes gäld hans af bo oskiffto, och arfwingarna skiffte thet åter är.
Ingen hafwe wåld skiffta något arf, eller testamente taga, förr än gäld gulden är.
Räcker ägendomen icke till gäldens betalning, ware arfwinge frij för thet som brister, tå han intet af thet arf niutit.
§ 2.
Skiffter man arf utan laga upteckning, och förr än all witterlig gäld gulden är, sware tå till fulla gälden, som förr är sagt, och hafwe then fordrande macht att söka alla arfwingarna eller hwilkenthera han hälst will.
§ 3.
Yppar sig gäld effter then döda, sedan arf skifftat är, tå skola arfwingar bära thet arf åter med swornom ede, så och utgifwa the theraf upburna räntor.
Är arfwet förskingrat, betale tå thess rätta wärde och ware sedan saklöse.
Doch måge the niuta skiälig wedergiälning, för all ther å giord nödig kåstnad.
§ 4.
Nu fruchtar man, eller wet gäld wara effter then döda; och är man owiss om han för samma gäld må kunna befrijas, eller huru stor den blifwa kan; låte han tå rätten thet weta, och tage sedan arf eller testamente emot full borgen.
§ 5.
Räcker ej godz till fulla gälden, eller fins annars mans godz i bo; gånge tå ther om som i Gifftmålabalkens ... cap.
och Handelsbalkens ... cap.
urskills.
Cap.
XII.
Om arfwingar som samman lefwa i bo oskiffto.
§ 1.
Nu är then dödas ägendom uptecknad, och gälld gulden, åsämier arfwingarne sedan, att lefwa i boo oskiffto samman och thet utan annars förfång ske kan, tå skall skriffteligen upsättias, med hwad willkor the sig therom förent, och twänne wittnen thet underskrifwa; försumma the thet, och gitta elliest the willkor icke lagligen wijsa, komme tå på theras egit äfwentyr, ehwad boet igenom then enes flijt och arbete förbättradt, eller igenom then andras förwållande förwärrat warder, men ther någon af arfwingarne är omyndig, må ingen förening om slikt bolag ske, förr än han förmyndare fått, och förmyndaren sitt samtyckie ther till gifwer.
§ 2.
Nu will en eller flere och icke alle arf skiffta, hafwe then witsord som skiffta will.
Cap.
XIII.
Huru arf skiftas skall.
§ 1.
När arf skifftas skall, tå skola arfwingarne wiss dag ther til utsätta, och til then ort sammankomma ther arfskifftet skee skall, kunna the sig ther om eij förena, tå skall dommaren arfwingarna tijd och ort till thet skifftet förelägga; är någor af them så fiärran stadder, att intet säkert bud kan till eller ifrån honom komma, förordne tå domaren någon som then frånwarandes rätt kan i acht taga.
§ 2.
Dör fader eller moder och lefwa bägges thera barn effter; äro barnen myndige, och begiära theras del i arfwet; eller pröfwar dommaren, tå barnen omyndige äro, icke rådeligit wara, att låta arfwet hos fader eller moder längre innestå, ware tå then som arfwet i handom hafwer, skyldig thet att utgifwa, innan then dag som dommaren förelägger.
Träder fader eller moder i annat giffte, och eij först afwittrar sina barn, plichte som i Gifftmålabalken stadgat är.
§ 3.
Alla arfskifften skola ske, uti redeliga och trowärdiga mäns närwaro, på lijka sätt, som tillförene om ägendomens upteckning sagt är.
§ 4.
Wid arfskifftet skall ägendommen i fast och löst, redbart och utestå [e] nde skulld uti så lijka och iämgoda låtter emellan arfwingarne läggas, att ingen therigenom lijder, sedan behålle hwar och en thet honom med lått tillfaller.
Åsämies arfwingar, ther the alle myndige äro, att utan låttande dela arfwet sin emellan, ware thet så gilt, som hade hwar sitt med låttande fångit.
Äro arfwingar omyndige, tå skall intet arf utan låttning skifftas, sker annorlunda, ware ogilt, om omyndige thet i laga tijd klandrar, sedan han myndig warder.
§ 5.
Hafwer fader eller moder gifwit åt sina barn något förut i fast eller löst; är thet af något wärde, och hafwer eij fader eller moder ther om annorlunda stadgat, warde thet tå beräknat, dock eij räntan eller nyttan ther af såsom i Gifftmålabalken ... cap.
om hemfölgd sagt är.
§ 6.
Giöra förälldrar å en eller flera af barnen märkelig kåstnad, till resor, bröllop eller annat, utom theras nödtårfftige födo, kläder och uptuchtelse, therom måge the stadga, medan the begge lefwa, hwad thet skall wid arfskiffte beräknas eller ej.
§ 7.
Uti fasta godz å landet äger broder eller broders barn taga lått för syster eller systers barn, ehwem arfwet faller effter; samkulla äger och tage lått för sunderkulla; men är thet fädernes godz, hafwe halfbroder å fäderne tagelått för samsyster, och ehwaräst flere samarfwingar äro, tå äga the å fädernet till fädernes, och the å mödernes till mödernes godzen tagelått.
Är thet aflinge; hafwe the å fädernet tage lått för them å mödernet.
§ 8.
Falla ej flere än en sätesgård till arfz, äge tå brödren taga sin lått ther uthi, oeh syster sin lått i strögodz.
§ 9.
Nu få flera del i sätesgård eller jord, kan then icke wähl dehlas eller klyfwas, hafwe tå then rätt som större delen äger, att lösa the andre ut effter mätismanna ordom, antingen med penningar eller hemmansränta, hwillketthera then helst will, som lösen taga skall.
§ 10.
Alt thet godz som man i staden ärfwer ehwad thet är fast eller löst, gånge till skiftes, effter thy som låtten faller.
Ej hafwe ther någor tagelått, hwarken broder eller syster.
Cap.
XIV.
Om jämkning sedan arf skifftat är.
§ 1.
Finner någon sin lått sämre wara och will jämkning hafwa, sökie tå then hoos dommaren å landet innom natt och åhr och i staden innom tree månader sedan skifftet skiedde, och nämne dommaren twänne goda män, som låtterne öfwerse och jämka, om något ther uti brister, doch så att hwar sin hufwudlått behåller, och ej å nyo skifftas; låta arfwingarne sig med then jämkning nöija, behålla tå hwar thet han fådt, och hafwe ej macht annan jämkning ther å sökia, åtnöijer them icke, tage tå dommarens utslag.
§ 2.
Kommer klander å thet godz som i arf gångit är, gifwe then som samma godz på sin lått bekommit, sine medarfwingar thet tilkänna och wärje the med honom thet lagligen.
Förmå the thet icke, tå skall thet fyllas som afgår, och ej nytt skiffte ske, ther icke någon mist hela sin lått, eller bästa delen theraf, så att then med annat godz ej kan jämkas, tå skall å nyo låttas, doch ther någon med stor kåstnad, sin förre lått förbättrat, eller är then i annars mans hand lagligen kommen, tå må han wederlag för sin del i stellet gifwa.
Cap.
XV.
Om jäf i arf.
§ 1.
Twista män om arf, hwilkenthera ther till närmare är, tage tå then arf som wijsar sig skylldast wara.
§ 2.
Träder oskyllder man till arfwet, och säger att han skylder är, eller är han then dödas skylldeman, och wet annan närmare arfwinge wara, blifwer thet sedan kunnigt, och hafwer rätter arfwinge utan laga förfall sin talan försummat, tå faller thet arf til konungen, och then som falskeligen arfwet tagit, gälde åter alt thet han upburit hafwer, och plichte som för annat bedrägerij.
Cap.
XVI.
Om danaarf och inländsk mans arfzrätt ther han frånwarande är.
§ 1.
Nu dör then man, som hafwer arfwingar utrijkes å then ort boende, ther swänsker man ej arf niuter, tage tå the ej något arf i Swerige, utan the äro then dödes barn eller bröstarfwingar, och willia sätta sig neder här i landet att bygga och bo, tå the och bårgen therföre innom natt och åhr stella skola; elliest måge then dödas inrijkes arfwingar taga samma arf.
Hafwer han inga arfwingar inrijkes, tage tå konunger alt godz hans, hwad thet är jord eller lösöron.
Thet kallades fordom danaarf.
§ 2.
Bor utländsk arfwinge å then ort ther swänsker man arf niuter, tå niute och han arf i Swerige, om han sig här nedersätter att bygga och bo.
Will han utrijkes förblifwa; tage tå halfft och halfft konungen, kommer han ej innan natt och åhr, och med fulla skähl wijsar, att han är rätter arfwinge; tage tå närmaste inlänsk arfwinge samma arf, ther han innom tree månader effter natt och åhr, sin rätt lagligen bewakar.
Giör han thet icke, eller är ingen inlänsk arfwinge till, tage tå konungen altsammans.
§ 3.
Nu hafwer then döde skylldemän inrijkes; skiffte the arfwet, och kommer ej skylldare utländsk arfwinge innom natt och åhr effter dödzfallet, eller wijsar laga förfall, behålle tå then arfwet som i handom hafwer och gifwe intet ut.
§ 4.
Är rätter inlänsk arfwinge inrijkes, dock så långt bårt boende, att han om arfwet ej kundskap hafwa kan, eller är han utrijkes, och man wet hwar han är, tå skall dommaren honom thet weta låta, kommer han ej innom natt och åhr, sedan han thet weta feck, hafwe therå ingen talan, utan han wijser laga förfall.
§ 5.
Nu wet man hans inlänska arfwinge, men ej hwar han är, tå skall arf under säkert förwar sättias, till thess han kommer, eller emot full bårgen af fiärmare arfwinge lyfftas; kommer han ej innom tiugu åhr, ware skilld wed arfwet.
§ 6.
Wet man ej hans arfwinge, och kommer ej bud af honom, eller wiss kundskap hwar han är, eller och han sielfwer innom natt och åhr, tå falle arfwet konungen till ther icke arfwinge sedan laga förfall wijsar.
§ 7.
Öfwergifwer någor sitt fädernesland och sätter sig alldeles neder att byggia och bo under främmande härskap, niute ej större rätt till thet arf, som sedermera i Swerige falla kan, än andra utländske å samma ort.
Flyttar han hijt i landet igen, tage thet arf som sedan falla kan.
Hafwer han barn och lembnar them i landet qwar, ware theras rätt them förbehållen.
Tager han them med sig uthländes, medan the omyndige äro, och flyttia the innan natt och åhr, sedan the myndige warda, in i landet igen, tå äga the samma rätt, som the hemmawarande barn.
Aflar man barn utländes, tå föllia the fader sins willkor.
Cap.
XVII.
Om mans eller qwinnas yttersta willia och testamente.
§ 1.
Will någor man eller qwinna giöra testamente, hafwe wåld giöra thet munteligen eller skriffteligen med eller utan willkor, och wittne twänne gode män, att thet testamente tå war giort, med sundt och fult förstånd, och af frij willia; stånde och honom fritt, att låta samma wittnen weta thess innehåld eller icke, äro ej wittnen att tillgå, och finnes testamentet med egen hand wara skrifwet och underskrifwit, äge och thet laga krafft.
§ 2.
Mö som till gått och moget förstånd kommen är, hafwe wåld giöra testamente, ändoch hon under förmyndares wärjo är.
Cap.
XVIII.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa.
§ 1.
Ingen hafwe macht arfwejord å landet igenom testamente bårtgifwa eller annorledes therom förordna, än lag säger.
§ 2.
Hafwer man bårtbytt, sålt eller förpantat sin arfwejord, eller är then igenom hwarjehanda hans förwållande lageligen kommen i annars mans hand, tå skall effter hans död jämgod aflingejord, eller ther ej fast godz fins, arfwejordens fulla wärde med penningar eller andra lösöron fyllas och sättias i stellet, innan testamente tages.
§ 3.
Gifwer någon bort sin byrdkiöpta jord, genom testamente, hafwe arfwingarne macht att lösa then tillbaka, innan laga stånd åkommer efter thet wärde som then är kiöpt före.
§ 4.
All aflingejord och ärfde eller förwärfde lösöron, må man effter landzrätt bårtgifwa eller testamentera, till hwem man will, skyld eller oskyld, barn eller andra arfwingar, doch ther omyndige barn äro, som icke äga något til födo och upfostran, skall them först effter stånd och wärde så mycket lemnas, som dommaren skäligt pröfwar, till thess the sig sielfwa nära kunna.
§ 5.
Effter stadzrätt, må ingen af ärfft eller förwärfft, rörligit eller orörligit godz gifwa i testamente, mera än hwar siette penning, ther barn eller bröstarfwingar lefwa efter; hafwer han ej barn, utan andra inlänske arfwingar, äge tå macht att gifwa helfften, af alt thet han äger.
Äro ej barn eller inländske arfwingar, utan utlänska allena, tå må han gifwa alt samman till inlänsk man.
Willia barn och inlänske arfwinge till sig återlösa hus, tåmpt, gård eller jord, stånde thet them fritt innan natt och åhr.
Samma rätt äga utlänske arfwingar, om the i landet inflyttia att ther bygga och bo.
§ 6.
Gifwer någor mera än lag säger, warde tå testamentet rättat effter lagen, och gälle i alt öfrigt.
Cap.
XIX.
Giör mannen testamente och wet ej att hans hustru hafwande är, eller att någor af thess barn tå lefwer.
§ 1.
Dör någor som sin ägendom borttestamenterat hafwer, och wiste icke att hustrun effter honom eller hans sonahustru hafwande war, eller att hans frånwarande barn, son eller dåtter tå lefde, ärfwe tå barn eller barnabarn fader sin, ehwad thet efter hans död födes, eller lefwande återkommer och ware testamentet ogilt.
Cap.
XX.
Hwad then bör i acht taga som testamente till godo niuta, eller therå tala will, och om arfwinge som thet undandöllier.
§ 1.
Hwar som något testamente fådt hafwer ware skyldig innan tree månada dag, sedan han om gifwarens död och testamentet weta fick, thet inför dommaren att upwijsa och gifwe tå tillijka en richtig afskrifft, som arfwingarne tillställas skall.
Hafwer han ej thet testamente i handom, låte thå weta, att thet till honom giordt är.
Försummar han thetta utan laga förfall, ware testamentet ogildt.
Är han utrijkes, niute samma tijd och rätt som om utrijkes staddan inlänsk arfwinge tillförne sagt är.
§ 2.
Nu kan så hända att närmaste arfwinge hafwer testamentet i sin gömo, och döllier thet undan, gifwe tå uth alt thet godz, som han således sökt under sig draga och skadan åter, böte och trediung af testamentetz wärde till treskifftes.
§ 3.
Will man klandra något testamente giöre thet innan natt och åhr, sedan han ther om kunskap fick, och then som testamentet fått hafwer, behålle icke thess mindre thet honom ther igenom gifwit är, ther han bårgen ther före steller.
Elliest stånde thet i qwarstad eller gode mäns händer och wård till laga uthslag.
§ 4.
Ej må någor annar, än närmaste arfwinge klandra testamente, och hwad af honom warder samtyckt eller försummat, ther å måge sedan fiermare arfwingar [icke] tahla.
Cap.
XXI.
Om then som under förmyndare stå bör.
§ 1.
Then som ej hafwer fylt sina tiuguett åhr, äger icke macht, att sielf förestå sitt arf, men ther han sig något kan förwärfwa, må han theröfwer sielf råda, sedan han femton åhr gammall är.
§ 2.
Mö af hwad ållder hon och wara må, stånde under förmynderskap.
§ 3.
Änka råde sig och sitt sielf.
§ 4.
Ther någor för wanwett, slöserij eller andre orsaker, icke kan wårda godz sitt, tå bör han under förmyndare ställas.
Cap.
XXII.
Om förmyndare och huru the förordnas skohla.
§ 1.
Fader ware sina barns rätte förmyndare, och ther han träder i annat giffte, tage näste mödernes fränders råd uthi the måhl, som barnens wällfärd angå.
§ 2.
Dör fader, hafwe tå moder rätt att förestå sina barn och theras godz, med nästa fädernes fränders, eller förmyndares råde.
Går hon i annat giffte, äge tå ej längre förmynderskapet, doch låte sig om barnen wårda, och hafwe macht att behålla them uti sitt huus och bröd, om hon så will, och ej laga hinder ther emoot är.
§ 3.
Ähro fader och moder både döde, ware tå then barnens förmyndare, som the med twägge manna wittne, eller skriffteligen ther till nämt hafwa, och tage han dommarens bewijs therom.
§ 4.
Nu hafwa the ej någon nämdt, ware tå then förmyndare, som skyldaster och ther till fallen är, och gifwe han dommaren tillkenna, wid nästa rättegångzdag, att han thet förmyndarskapet tillträdt.
§ 5.
Will ej then som tillbör förmyndare wara, wijse tå å förenämde dag, hoos dommaren sine laga förfall, gitter han thet icke, tå äger rätten wid wijte thet honom pålägga, och sware then sig wägrar, till allan skada.
§ 6.
Hafwer omyndig inga skyldemän eller kunna the ej wara förmyndare, nämne tå rätten twänne andre gode män, eller så många som pröfwas nödige.
§ 7.
Nu kan så hända att rätter förmyndare ej kan straxt nämbnas, eller lagligen träda till thet förmynderskap: förordne då dommaren någon annan god man, som medlertijd barnagodzet wårda må.
§ 8.
Ej må then wara förmyndare, som lijtet wettande, mycket gammall, wahnför, giälldbunden och slösare är, ej heller barnens wederdeloman, eller then af annan läro är, eller then som hafwer cronones eller under slijka medell under händer.
Cap.
XXIII.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap.
§ 1.
Thesse äro laga förfall ifrån förmynderskapet, om man utrijkes stader är, eller så fiärran i landet boende, eller så trägit embete hafwer, eller så siuk, eller fattig är, att han ej barnen eller theras godz rätteligen wårda kan.
Om man är mindre än tiugufemb, och mer än sextijo åhr gammal.
Om man sielfwer många barn äger eller om flere kullar äro, them han förese bör, om man redan twänne förmynderskap hafwer, eller sådant ett, som annat ej tåla kan.
Cap.
XXIV.
Hwad förmyndares plicht och skyldigheet är.
§ 1.
Nu är förmyndare lagligen nämbd, tå äger han sig noga underrätta, om then omyndigas arf i löst och fast.
Ähr thet ej uptecknat, låte thet genast skee, som förr sagt är, och wårde han barnagodzet, som sitt egit, eller gälde skadan.
§ 2.
Förmyndaren skall låta then omyndige uptuchtas uti rätta ewangeliske läran, gudzfruchtan, dygd och ähra, och till sådanne öfningar och handlingar hålla som thess stånd, willckor och ämne kräfwer.
§ 3.
Ej må förmyndare bårtsällia omyndige barns jord och fasta godz, utan i nöd och trångmåhl, ej heller then skiffta.
utan till barnens nytta, och tage närmaste frändernes råd och dommarens samtycke till thet kiöp eller skiflte som i ... cap.
Jordab.
wijdare sägs.
§ 4.
The lösören som omyndig ej sielf behöfwer, skola till hans nytta föryttras, och hans redbare penningar skall förmyndaren så förränta och förkåfra, som bäst och säkrast pröfwas.
Cap.
XXV.
Huru förmyndare skall giöra redo och räkning, och förmynderskapet afträda.
§ 1.
Förmyndaren, ware sig fader, moder, eller andra, skall författa richtig räkning öfwer thet han under händer hafwer, så att han wid hwarie års slut, för nästa fränder må kunna redogiöra, om så fordras, begiäre the thet icke, ware äntå skyldig att tillställa them hwart tredie åhr en sluten räkning, med the bewijs, som ther till höra, att the then öfwerse måge.
Äro ej fränder till, eller wilia the sig thet ej åtaga, förordne dommaren någon i theras stelle.
Finnes mot then räkning något att påminna, tå bör dommaren tillsee, att then omyndige rätt skier.
Är omyndig till the år kommen, att han sielf kan finna, thet förmyndaren icke wähl thess ägendom förestår, stånde och honom fritt, thet hos dommaren att angifwa, och sin rätt utföra, äntå att han öfwer sitt arf ej råda får, förr än han till laga ållder kommit, som förr är sagt.
§ 2.
Treskas förmyndare eller will ej räkenskap göra, tå skall rätten honom wissan dag wid wijte förelägga.
§ 3.
Will man afträda förmynderskapet, giöre tå redo och räkning som sagt är, och gifwe ut alt hwad han om händer hafft, till then som dommaren i hans stelle forordnat hafwer, och tage ther å bewijs, att han sitt förmynderskap wähl förestått, och ware sedan för answar frij, utan swek ther i finnes.
§ 4.
Nu hafwer man fylt tiuguett åhr, eller är mö gifft blifwen, eller wettwillinge fått sitt förstånd igen, eller then hemkommit som uthrijkes warit, tå skall förmyndaren godzet till them genast utgifwa, och för dess förwalltning redo giöra; tala the ej lagligen på then räkning, innan natt och åhr sedan the then fått, ware förmyndaren för alt answar och wijdare räkenskap frij.
§ 5.
Äro flere förmyndare än en och willia the dela förwaltningen af barnagodzet, tage ther till domarens bijfall, och giöre sedan hwar för sig reda och räkenskap, men hafwa the barnagodzet under samnad hand, sware the tå tillijka för förwaltningen, och upfylle allan skada, ther then omyndige något ther igenom lijdit, doch ware then ene ej skyldig att umgälla then andras brått och förseelse, som han ej förekomma kunnat, icke eller att betala then del i skadan, som hos then andra kan brista.
Hafwer han förmyndarskapet wähl och troligen förestått, niute then lön och wedergällning, som rätten pröfwar skälig, utan han sig annars åthnöija låter.
§ 6.
Beswärer någon sin förmyndare med onödig rättegång, sedan han myndig är, eller wijsar honom sijdwördnad, eller giör honom orätt med ord eller gärning, ligge tå i tweböte och gälde skadan åter.
IX.
Förslag till Ärfdabalk 1731.
Cap.
I.
Om arf i gemen, och huru ätt räknas skal.
§ 1.
Nu skal arf skiftas efter man eller qwinna; gånge tå bröstarfwingar til, och the ifrån, som äro tilrygga eller å sidone i ätten.
Bröstarfwingar äro the, som födas framåt i slächten, såsom son och dotter och theras barn.
Tilrygga i ätten äro föräldrar och förfäder.
Sidoarfwingar äro the, som å en sida, eller å både, med then döda utaf en stam komne äro, såsom broder och syster, eller theras afkomma.
§ 2.
Att räknas ledewis, ifrån och ej med then döda, til och med then som ärfwer.
Cap.
II.
Om bröstarf.
§ 1.
Dör fader eller moder; ärfwe tå frälsemans och bondes son efter landsrätt twå lotter, och dotter tridiung.
Men efter stadsrätt, tage präste- och borgares son halft, och halft dotter.
Doch skiftes efter landsrätt then jord, med boskap och åkerredskap, som borgare å landet äger, och efter stadsrätt frälsemans och bondes hus och tomt i staden.
§ 2.
Äro alle barnen döde, eller någor af them, och lefwa barn eller barnabarn efter; tage sons barn eller hans afkomma så mycket af arfwet som son, och dotters barn eller hennes afkomma så mycket som dotter.
Och ehwad the äro flere eller färre, niute äntå ej mera eller mindre än theras fader eller moder taga borde, ther han eller hon lefde.
Ej må någor annar arf taga, så länge bröstarfwingar äro til, antingen the äro närmare eller fiärmare i rätt nederstigande ätt.
Cap.
III.
Om bakarf och sidoarf.
§ 1.
Äro ej bröstarfwingar til efter then döde; tå äro fader och moder.
Lefwa the både; ärfwe efter landsrätt, fader twå delar och moder tridiung, men efter stadsrätt halft hwarthera.
§ 2.
Lefwer ej utan enthera af them, och äro syskon til, ett eller flere, efter then döda som ärfwas skal; ärfwen the med fader eller moder, och tage fader eller moder sin del, som i i § sagt är, och syskonen thet som theras fader eller moder ärfwa bordt, om then lefwat.
Äro ock then dödas halfsyskon til, och komma the alle af samma fader eller moder som död är; ärfwen ock the med samsyskonen lika, broder broders-del och syster systers-del.
Är någotthera af sam- eller halfsyskonen, eller the alla döde, och lefwa barn efter them; träden tå the i fader eller moder sins ställe och rätt.
Lefwa ej sam- eller halfsyskon, eller barn efter them, utan barnabarn; tage fader eller moder, som lefwer, altsammans.
Likaledes tagen hel- och halfsyskonen, eller theras barn, alt arfwet, om både fader och moder döde äro, och delen thet sin emellan som i 3 § sägs.
Äro halfsyskonen födde af then fader eller moder, som lefwer och sielf arf tager; tå äga the ej någon del i thet arf.
§ 3.
Nu äro både fader och moder döde, och lefwa syskon efter; delen the sin emellan arfwet, och tage broder efter landsrätt twå delar och syster tridiung, och efter stadsrätt halft hwarthera.
Äro ock then dödas halfsyskon til; waren the med samsyskonen samarfwa, och tagen the alle, som af samma fader äro, then del som theras fader taga bordt, och the, som af samma moder äro, then del hon taga bordt, och delen sin emellan som förr sagt är.
Är någor af sam- eller halfsyskon, eller the alle döde; ärfwen tå theras barn som i then 2 § stadgat är.
§ 4.
Äro ej fader eller moder, sam- eller halfsyskon, eller theras barn til; ärfwen tå faderfader och fadermoder, eller ther enthera död är, then som lefwer, twå delar, och moderfader och modermoder likaledes en tridiung, ther then döde lydt under landsrätt, men hälften ther then lydt under stadsrätt.
Äro the å enthera sidan både döde, och lefwer någor å andra sidan; tage then altsammans, ehwad then är å fädernet eller mödernet.
§ 5.
Äro ej the til; tå är faders hel- och halfbroder, och faders hel- och halfsyster, moders hel- eller halfbroder, och moders hel- eller halfsyster, the äro samarfwa, och tagen then dödas fädernesfränder fädernesdel, och mödernesfränder mödernesdel, som i 3 § sagt är.
Ej måge the af halfslächten til annan del af arfwet träda med helslächten, än then, som theras fader eller moder, genom hwilken the med hwar annan skylde äro, hade efter ätteräkningen taga bordt, om then lefwat.
§ 6.
Äro ej the til; tå äro faderfaders fader och moder, fadermoders fader och moder, moderfaders fader och moder, modermoders fader och moder samarfwa.
§ 7.
Äro ej the til; tå äro then dödas sam- eller halfsyskons barnabarn.
§ 8.
Äro ej the til; tå äro bryllingar, som äro faders hel- eller halfbroders, och faders hel- eller halfsysters barn, så ock sysslingar, eller moders hel- eller halfbroders och moders hel- eller halfsysters barn, samarfwa, the kallas syskonebarn.
Är någor af them både å fäderne och å möderne skyld med then döda; niute tå han både fädernes och mödernes del.
§ 9.
Äro ej the til; tå äro faderfaders och fadermoders, moderfaders och modermoders hel- eller halfbröder och systrar.
§ 10.
Äro ej the til; tå är faderfaders faderfader, och faderfaders fadermoder, faderfaders moderfader, och faderfaders modermoder, fadermoders faderfader, och fadermoders fadermoder, fadermoders moderfader, och fadermoders modermoder, moderfaders faderfader, och moderfaders fadermoder, moderfaders moderfader och moderfaders modermoder, modermoders faderfader, och modermoders fadermoder, modermoders moderfader och modermoders modermoder.
§ 11.
Twista fiärmare sidoarfwingar sin emellan, och äro the i lika led, men olika gren; tage tå then arfwet, som är af närmare stamfader med then döda.
Äro the både til gren och led jämskylde; ware tå samarfwa.
§ 12.
Äro bröstarf, sidoarf, eller bakarf falne tilsamman uti thens hand som ärfwes; gånge thermed som här ofwanföre sagt är, utan åtskilnad ifrån hwad stam egendomen kommen är Innan kap. 3 erhöll denna lydelse, hade (sannolikt 1729) kap. 3 af 1726 års förslag ändrats på följande sätt: Cap.
III.
Om bakarf och sijdoarf.
§ 1.
Äro eij bröstarfwingar till, tå äro fader och moder.
Lefwa the både, ärfwe efter landzrätt fader twå dehlar, och moder trediung; men effter stadzrätt halfft hwarthera.
§ 2.
Lefwer eij uthan enthera, tå ärfwen och then dödas sam- och halfsyskon, ehwad the äro ett eller flere, och tagen then dehl af arfwet, som hade bordt falla theras fader eller moder till, om then lefwat.
Äro eij samsyskon utan halfsyskon till tagen the then dehl som fader eller moder taga bordt om then lefwat.
§ 3.
Är ett eller flere af sam- eller halfsyskon döda, och lefwa barn effter, niute tå the sina föräldrars rätt, ehwad the äro ett eller flere, och tagen arf med then dödas fader, eller moder och sam- eller halfsyskon.
Lefwa eij sam- eller halfsyskon utan barn theras tagen och the arf med then dödas fader eller moder, som sagt är.
§ 4.
Nu äro eij sam- eller halfsyskon till, eller theras barn, tage then dödes fader eller moder altsamman.
Samma lag ware, om fader och moder både döde äro, och om sam- eller halfsyskon ett eller flera efterlefwa, eller theras barn: tagen tå the alt samman.
§ 5.
Lefwa eij fader eller moder, sam- eller halfsyskon eller theras barn; tå äro faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder samarfwa.
§ 6.
Äro eij the til, tå äro faderfaders fader och moder, fadermoders fader och moder, moderfaders fader och moder, modermoders fader och moder, och samarfwa.
§ 7.
Äro eij the til, tå är faderfaders faderfader och faderfaders fadermoder, faderfaders moderfader och faderfaders modermoder; fadermoders faderfader och fadermoders fadermoder, fadermoders moderfader och fadermoders modermoder; moderfaders faderfader och moderfaders fadermoder, moderfaders moderfader och moderfaders modermoder; modermoders faderfader och modermoders fadermoder, modermoders moderfader och modermoders modermoder.
§ 8.
Äro eij the til, tå är faders hehl- eller halfbroder och faders hehl- eller halfsyster, moders hehl- eller halfbroder och moders hehl- eller halfsyster.
§ 9.
Äro eij the till; tå äro then dödes sam- eller halfsyskons barnabarn.
§ 10.
Äro eij the till; tå äro faders hehl- eller halfbroders eller faders hehl- eller halfsysters, moders hehl- eller halfbroders eller moders hehl- eller halfsysters barn, som kallas hehl- eller halfsyskonabarn; är någon af syskonabarnen både å fäderne och å möderne skiyld med then döde niute tå han både fädernes och mödernes dehl.
§ 11.
Äro eij the till; tå äro faderfaders och fadermoders, moderfaders och modermoders hehl eller halfbröder och systrar.
— Innan §§ 13, 14, 15 af kap. 3 i 1726 års förslag öfverkorsats, hafva följande ändringar skett: § 13.
Nu äro arfwingar till ryggia i rätt uppstigande ätt — — ifrån.
§ 14.
Twista — — gren; tage tå then arfwet som är af närmaste stamfader med then döda.
Äro — — samarfwa.
§ 15.
Nu — — mödernes.
Är annan närmare, ware sig hehl eller halfslächt, tage altsamman — — slächtene.
— Till 1729 eller 1730 års bearbetning hör sannolikt ett af Lagkommissionens sekreterare, Jusleen, uppsatt utkast till kap. 3 § 13, så lydande: § 13.
När arf skifftes emellan then dödas fädernes och mödernes fränder, som med honom jemskylde äro, ärfwen alle effter hufwudtalet, ehwad the äro flere eller färre å fädernet eller mödernet, och tage effter landzrätt then man som af fädernet är, dubbelt emot then af mödernet, och qwinna af fädernet, dubbelt mot then af mödernet är; men effter stadzrätt ärfwen then dödes fädernes och mödernes fränder lika.
Dele och heel och halfslächt sig så emellan, att then i halfslächten är ej niuter mehra än halfft emot then i samslächten är af samma kiön.
Är annor närmare, ware sig heel eller halfslächt, tage altsamman; doch the fall undantagne, ther then dödes barnabarn, eller och broders eller systers barn träda i sina föräldrars ställe som förr i det 2 cap.
§ 2, och i detta capitels 2, 3, och 4 §§ sagt är.
— Denna § 13 har vid förslagets tryckning 1730 af misstag influtit i texten.
Då förslaget framlades för ständerna 1731, hade rättelse skett genom insättande af ett nytt blad.
.
Cap.
IV.
Huru ärfwas skal, när man icke wet hwilken af arfwingar annan öfwerlefwat.
§ 1.
Timar then olycka, at the, som hwars annars arfwingar äro, dö uti krig, siönöd, pest eller andre sådane fall, och wet man ej hwilkenthera annan öfwerlefwat; tå ärfwes hwarthera af sin närmaste skyldeman.
§ 2.
Är moder död, och dör fader sedan med barnen, ehwad han har ett eller flere, och wet man ej, hwilken först död blef; ärfwe tå fädernes fränder fadren, men af barnens möderne och annat theras gods, tage fädernes arfwingar fädernes del, och mödernes arfwingar mödernes.
Sammaledes ther fader är död, och modren dör sedan med barnen, och man ej wist wet, om moder eller barn först dödt; tå ärfwe mödernes fränder henne, och skifte sedan barna-arfwet emellan sig och nästa fädernes fränder, som lag skiljer.
§ 3.
Kan thet i thesse fall bewisas, at enthera längre lefwat; ware han thes arfwinge, och hans arfwingar ärfwe honom.
Cap.
V. Om barn födes dödt, och om hustru säger sig hafwande wara, tå mannen dör.
§ 1.
Thet barn som dödt födes, må ej ärfwa.
Nu säga barnets fädernes fränder, at thet war dödt födt, och moder eller hennes arfwingar, at thet war qwickt födt, är thertil ej mer än et witne, qwinna eller man, som när war, och modren eller hennes fränder som wid födslen warit, kunna thet witnets ed med ed sin fylla, at barnet war qwickt födt; ärfwe tå barn fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne.
Faller annat arf medan barnet ännu i moderlifwet är, och födes thet med lif fram; ware lag samma.
Hafwer ingen, utan modrens fränder, när warit; tå äga hwarken hon eller the witsord.
Dör modren i födslen, och barnet lefwer efter henne; ärfwe tå thet sin moder, och barnets arfwingar barnet.
§ 2.
Nu dör mannen, och finnes hustrun efter honom hafwande wara; niute hon tå underhåll af bo oskipto, medan hon hafwande är, ehwad barnet sedan födes qwickt eller dödt.
Säger hon sig hafwande wara, och synes thet ej å henne; ställe tå borgen, om hon uppehälle af boet niuta wil.
Kan sedan pröfwas, at hon thet swikeliga föregifwit, eller föder hon barnet senare, än at thet för mannens arfwinge hållas må; gälde tå åter hwad hon af mannens lott i boet til födo fådt, eller försatt hafwer.
Cap.
VI.
At then ej ärfwa må som annan dräper.
§ 1.
Ej må någor arf taga efter then som han med wilja dräpit, utan ware han och alle therifrån skilde, som genom honom kunde komma at ärfwa.
§ 2.
Dör mannen och lemnar hustru efter sig hafwande, warder hon eller fostret, eller både, af mannens arfwingar dräpne, eller warder hon så illa hamlad och handterad, at fostret theraf förgås; ärfwe tå barnet fader sin, och moder barn sitt, och hennes arfwingar henne.
Hafwer modren gifwit arf ut til mannens arfwingar, förr än hon wiste sig hafwande wara; bären the thet åter.
§ 3.
Dräper man sin hustru med wilja eller af groft wållande; tå hafwer han förwärkat sin giftorätt, i alt thet gods, som hon fördt med sig i boet, thet tage hennes arfwingar, och thertil af thet öfrige i boet, thet hustrun war gift och gifwen til, så ock morgongåfwo, om then i lösören utfäst är.
Hafwa the barn samman; tå skola the henne ärfwa, och tage näste mödernes-fränder barnen och theras arf i sin wärjo, medan the omyndige äro.
Dö the barn, och hafwa ej barn efter sig; ther ärfwe aldrig fader som dräpit hafwer, eller hans skyldemän något af thet arf, som barnen efter theras dräpne moder fådt hafwa, utan gånge thet til barnens skyldemän å mödernet.
Dräper hustru man sin; ware lag samma, och hafwe hon thertil förwärkat sin morgongåfwo.
§ 4.
Nu sker dråp med wåda; hafwe tå ingenthera förgiordt sin rätt.
§ 5.
Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet får död theraf, eller dräpa the thet af annat swårt förseende; hafwe tå för sig och sina fränder förwärkat alt thet han eller hon ärfwa borde.
Men kan thet så hända, at moder emot sin wilja ligger ihjäl barn sitt; miste tå ej arf.
§ 6.
Äro twänne hwars annars arfwingar, och dräpa the hwar annan i wredes mode; ärfwe tå ingenthera then andre, äntå at then ene lefwer längre än then andre, utan tage närmaste fränder arf, hwar efter sin skyldeman.
Nu kan thet pröfwas, at enthera hafwer dräpit then andra uti rätta lifsnöd; tå ärfwe then saklöse, och sedan hans arfwingar, thet then brotslige ägde.
Cap.
VII.
Om them som igenom grofwa missgiärningar sin arfsrätt förwärka, och om biltoger mans och thes barns arf.
§ 1.
Hafwer någor förwärkat sitt gods fast eller löst under cronan, hwarom i Missgiärningsbalken skils, och faller honom arf til, sedan han sakfäld är; tage han tå ej thet arf, utan närmaste arfwinge hans.
§ 2.
Warder man biltog lagder, eller rymmer af landet för grof missgiärning; tå äger han ej något arf här i riket taga, icke heller hans barn som aflade äro, medan han biltog war, utan tagen thet hans närmaste fränder emot borgen.
Får han frid; gifwen the thet åter.
Får han ej frid; tå måge the thet arf behålla.
War barn aflat förrän han biltoger blef, eller afwek; thet må full arfslott niuta, äntå at thet utländes födes.
§ 3.
Ar någor til wiss tid biltog lagder; stånde hans gods och arf honom tilhanda, til thes han kommer åter, och niute han af räntan och afgäldet thet qwar är, sedan hustrun och barnen theraf nödigt underhåll fådt hafwa.
§ 4.
Hafwer någor fallit ifrån then rätta ewangeliska tro och lära; niute han aldrig något arf i Swerige, utan tagen thet näste arfwingar, ther han sig ej ångrar, och får konungens nåd.
Cap.
VIII.
Huru wida barn som aflas i fästning, lönskaläge, hordom eller förbudne leder, måge arf taga.
§ 1.
Aflar man barn i lönskaläge, och tager sedan qwinnan til ächta, eller henne ächtenskap tilsäger, men enthera dör förr än wigsel åkommer; tå tage barnet arf, som barn af lag-gifto säng.
§ 2.
Samma lag ware, ther fästeman häfdar sin fästeqwinna; eller ther man lägrar mö eller änka under ächtenskaps löfte, och aflar barn med henne.
§ 3.
Fäster man sig twänne, som ej weta af hwars annars fästning, ehwad han tå aflar barn med then första eller andra af them, eller med bägge; ware lag samma.
§ 4.
Fäster eller gifter man sig med twänne, och kan then senare fästeqwinna eller hustru öfwertygas, at hafwa wetat af then förra fästeqwinna eller hustru: afla the barn samman; niuten the ej annan rätt, än i then 7 § sägs.
§ 5.
Hafwer någor gådt i annat gifte, tå ingenthera wiste, at förra man eller hustru lefde, och fådt ther lof til, som lag säger; tagen the barn, som i thet ächtenskap aflade äro, fult arf efter fader och moder, ändoch sedan finnes thet förra makan lefwat.
§ 6.
Är qwinna wåldtagen och warder theraf hafwande, och föder barn; niute tå thet barn samma rätt som annat ächta barn.
§ 7.
Aflar man barn i lönskaläge utan ächtenskaps lofwen, eller i hordom eller i förbudne leder; the barn måge ej annat arf taga, än efter egna barn och bröstarfwingar, doch niuten the af fader och moder nödtorftig födo och upfostran, til thes the sig sielfwa nära kunna.
Dör enthera af föräldrarne, och lemnar ej gods efter sig; föde tå then barnet som efterlefwer.
§ 8.
Dör thet barn som i hordom eller lönskaläge födt är, och lemnar egendom efter sig; gånge så thermed, som stadgat är om annat arf.
Cap.
IX.
Om egendomens laga uptekning efter then döda.
§ 1.
När dödsfall timar; tå skal man eller hustru, som annanthera lefwer efter, ehwad förord gjorde äro, richtigt upgifwa och låta noga uptekna altsammans i boet, så löst som fast, sådant som thet wid dödstiman war, tillika med alla skrifter och handlingar, fordringar och gäld, uti arfwingarnes eller theras förmyndares eller ombudsmäns närwaru: skrifwe ock samma uptekning under, ther then gälla skal, med edelig förplichtelse, at intet med wilja och wetskap är dölgt och utelemnat, utan alt richtigt upgifwit, och ware äntå plichtig, ther så fordras, then med liflig ed at besanna.
Lefwer ej man eller hustru; gifwe tå arfwingarne up egendomen til uptekning, eller the som then wid dödsfallet om händer haft, och skrifwe uptekningen under, som nu är sagt.
Är egendomen å landet, eller sådan som ärfwes efter landsrätt; kalle tå goda män, som efter bästa förstånd then wärdera, och skrifwa uptekningen jemwäl under.
Men lyder arfwet under stadsrätt; tå skola borgmästare och råd nämna twänne eller flere redelige män, som thet förrätta.
§ 2.
Med uptekning må ej längre upskiutas, än högst tre månader efter dödsfallet, och ligge ther domarens wårdnader å.
Kan ej något upskof tålas; warde tå alt, efter thy som nu sagt är, genast upteknat eller försegladt, och i säkert förwar satt.
§ 3.
Är bo widlyftigt, eller så beskaffat, at thet ej genast eller inom förenämde tid kan upteknas, och sådant i rätten angifwes; lägge tå domaren wiss dag före.
§ 4.
Nu är boet upteknat; tå bör en afskrift af uptekningen, antingen öppen eller förseglad, hos domaren ingifwas inom en månad therefter.
Men uti häradsrätten wid nästa ting.
Om någor af arfwingarne är omyndig, eller utrikes stadd; warde ock then rätt hoos domaren anteknad, som omyndig eller utrikes wistande uti arfwet äger.
§ 5.
Försummar then maka som efterlefwer, utan laga förfall, at i rättan tid låta uptekna egendomen, som nu är sagt; miste fierdedelen af alt hwad then i samfält bo äger, och tage arfwingarne hälften theraf, ther the til drogsmålet icke wållande äro, och then andra hälften falle til the fattiga.
Är thet någor annar; böte femtijo daler B (1730); femtijo dahler till treskiptes.
, och domaren sättie godset i qwarstad, och låte laga uptekning therå ske.
§ 6.
Är boet gäldbundit, och then maka som lefwer efter, eller arfwingarne, sätta sig i egendomen, then the förut ej uptekna låtit; niute ingen uptekningsförmån, utan sware til fulla gälden, ehwad egendomen räcker til eller ej.
Bryter förmyndare; ware arfwinge saklös, tå han med swornom ede upgifwer alt thet han af arfwet niutit, och förmyndaren betale the föresatte böter af sitt egit gods.
§ 7.
Hwar som döljer något upsåteligen undan, eller falskeligen upgifwer; hafwe förbrutit thes andel theruti, och betale äntå til arfwingarne så mycket som undandölgdt är, böte ock för mened, som i Rättegångsbalken sägs.
Är thet betiente i huset, som borde egendomen upgifwa; stånde tiufsrätt.
Cap.
X.
Huru gäld wid dödsfall gäldas bör.
§ 1.
Dör man och är gäld i boet; tå skal then af oskipto gäldas, och arfwingarne skiften thet åter är.
Ingen hafwe wåld skipta något arf, eller testamente taga, förrän gäld gulden är.
Räcker egendomen ej til gäldens betalning; ware arfwinge fri för thet som brister, tå han intet af thet arf niutit.
§ 2.
Skifter man arf utan laga uptekning, och förr än all witterlig gäld gulden är; sware tå til fulla gälden som förr är sagt, och hafwe then fordrande macht at söka alla arfwingarne, eller hwilkenthera han hälst wil.
§ 3.
Är gäld okunnig, och yppar sig sedan arf skiftat är; tå skola arfwingarne med swornom ede bära thet arf åter, eller thes wärde, om thet förskingrat är, gifwe ock the räntor ut som the theraf upburit, doch ej ränta på ränta, eller hwad the med sin försichtighet och flit hafwa förtient, och ware sedan saklöse, niute ock skälig wedergälning för all nödig och nyttig kostnad, then the å arfwet giordt hafwa.
§ 4.
Nu fruchtar man, eller wet gäld wara efter then döda, och är owiss, om han för then gäld må kunna befrias, eller huru stor then blifwa kan; låte tå rätten B (1730): tå han rätten.
thet weta, och tage sedan arf eller testamente emot full borgen.
§ 5.
Räcker ej gods til fulla gälden; gånge therom som i Giftermåls- och Handelsbalkerne urskils.
Cap.
XI.
Om arfwingar som lefwa samman i bo oskifto.
§ 1.
Nu är then dödas egendom upteknad och gäld gulden, åsämjer arfwingarne sedan, at lefwa i bo oskipto samman, och thet utan annars förfång ske kan; tå skal skrifteligen upsättas, med hwad wilkor the sig therom förent, och twänne witnen thet underskrifwa.
Försumma arfwingar thet, och gitta eljest the wilkor icke lagligen wisa; komme tå på theras egit äfwentyr, ehwad boet igenom then enas flit och arbete förbättrat, eller genom then andras wållande förwärrat warder.
Är någor af arfwingarne omyndig; tå må ej någon förening om slikt bolag ske, förrän then förmyndare fått, och förmyndaren sitt samtycke thertil gifwer.
§ 2.
Nu wil en eller flere, och icke alle, arf skifta; hafwe then witsord som skifta wil.
Cap.
XII.
Huru arf skiftas skal.
§ 1.
När arf skal skiftas; tå böra arfwingarne wiss dag thertil utsättia och til then ort sammankomma ther skiftet ske skal.
Kunna the sig therom ej förena; lägge tå domaren arfwingarne tid och ort före til thet skifte.
Är någor af them så fierran stadder, at ej säkert bud kan til eller ifrån honom komma; förordne domaren någon som then frånwarandes rätt i acht tager.
§ 2.
Alle arfskiften skola ske uti redelige och trowärdige mäns närwaro, på lika sätt, som tilförene om egendomens uptekning sagt är.
§ 3.
Lefwer man eller hustru efter; tage tå först sin fördel ut, och thernäst sin giftorätt i boet efter lotning.
Är thet hustru som efterlefwer; niute hon ock morgongåfwo sin af mannens del, efterthy som i Giftermålsbalken stadgat är.
Arfwingarne skifte sedan arfwet sin emellan.
§ 4.
Wid skiftet skal egendomen i fast och löst, redbart och fordringar, i jämgoda delar läggas, så at ingen therigenom lider.
Sedan behålle hwarthera thet honom med lott tilfaller.
Åsämjas arfwingar, ther the alle myndige äro, at dela arfwet utan lotning; ware thet så gilt, som hade hwar sitt med lott fångit.
Äro arfwingar omyndige; tå skal ej arf utan lotning skiftas.
Sker annorlunda; ware ogils, om omyndig klandrar thet i laga tid, sedan han myndig warder.
§ 5.
När faste gods å landet äro lagde i jämgode delar som nu sagt är; tå äge broder, eller ther flere bröder äro, the alle, taga deras delar först ut, ehwem arfwet faller efter, och lotte sedan sig emellan, hwilken del hwarthera få skal.
Om the öfrige delarne lotte systrarna sin emellan.
Broders barn äge ock lika tagelott som broder.
Delen ock altid andre arfwingar faste gods å landet så sin emellan, at then som större del ärfwer, niuter tagelott för then som mindre får, och lotten skilje them emellan som lika del hafwa.
§ 6.
Faller ej mer än en sätesgård til arfs; äge tå brödren B (1730): broder.
taga sin lott theruti, och syster niute sin lott i strögods, med sådan förbättring på hennes del, som emot sätesgården swarar.
§ 7.
Nu få flere del i sätesgård eller annan jord; kan then icke wäl delas eller klyfwas; hafwe tå then rätt som större delen äger, at efter laga wärdering lösa the andra ut, anten med penningar eller jämgod ränta, hwilket thera then hälst wil som lösn taga skal.
§ 8.
Alt thet gods som man i staden ärfwer, ehwad thet är fast eller löst, gånge til skiftes, efter thy som lotten faller.
Ej hafwe ther någor tagelott hwarken broder eller syster.
§ 9.
Hafwer fader eller moder gifwit åt sina barn något förut, är thet af wärde, och hafwer ej fader eller moder therom annorlunda stadgat; warde thet tå beräknat, doch ej räntan eller nyttan theraf, som i Giftermålsbalken om hemfölgd sagt är.
§ 10.
Hwad föräldrar kostat på sine barn til theras nödtorftige födo, kläder, uptuchtelse och bröllopskost, thet må ej räknas, stånde doch föräldrarne fritt, om the wilja, ther emot lägga the andra sine barn något til, som mindre niutit hafwa.
§ 11.
Alla arfskiften skola underskrifwas af arfwingarne, eller theras ombudsmän, så ock af the goda män som delningen biwistat hafwa.
Cap.
XIII.
Om jämkning sedan arf skiftat är.
§ 1.
Finner någon sin lott sämre wara, och wil jämkning hafwa; söke tå then hos domaren å landet inom natt och år, och i staden inom tre månader sedan skiftet skedde, och nämne domaren twänne goda män, som lotterne Öfwerse och jämka, om något theruti brister, doch så at hwar sin hufwudlott behåller, och ej å nyo skiftes.
Låta arfwingarne sig med then jämkning nöija; behålle tå hwar thet han fådt, och hafwe ej macht annan jämkning therå söka.
Åtnöjer them icke; tage tå domarens utslag.
§ 2.
Kommer klander å thet gods, som i arf gångit är; gifwe then, som samma gods på sin lott bekommit, sine medarfwingar thet tilkänna, och wärjen the med honom thet lagligen.
Förmå the thet icke; tå skal thet fyllas som afgår, och ej nytt skifte ske, ther icke någon mist hela sin lott, eller bästa delen theraf, så at then med annat gods ej kan jämkas, tå skal å nyo lottas.
Doch ther någon med stor kostnad sin förre lott förbätrat, eller är then i annars mans hand lagligen kommen; tå må han wederlag för sin del i stället gifwa.
Cap.
XIV.
Om jäf i arf.
§ 1.
Twista män om arf, hwilkenthera ther til närmare är; tage tå then arf som wisar sig skyldast wara.
§ 2.
Träder oskylder man til arfwet, och säger at han skylder är, eller är han then dödas skyldemän, och wet annan närmare arfwinge wara, blifwer thet sedan kunnigt, och hafwer rätter arfwinge utan laga förfall sin talan försumat; tå falle thet arf til konungen, och then som falskeligen arfwet tog, gälde åter alt thet han upburit hafwer, och plichte som för annat bedrägeri.
Cap.
XV.
Om dana arf och inlänsk mans arfsrätt ther han frånwarande är.
§ 1.
Nu dör then man, som hafwer arfwingar utrikes å then ort boende, ther swensker man ej arf niuter; tagen tå the ej något arf i Swerige, utan the äro then dödas barn eller bröstarfwingar, och wilja sättia sig neder här i landet at bygga och bo, tå the ock skola borgen therföre ställa inom natt och år.
Eljest måge then dödas inlänske arfwingar taga samma arf.
Hafwer han inga arfwingar inrikes; tage tå konungen alt gods hans, hwad thet är jord eller lösören.
Thet kallades fordom dana arf.
§ 2.
Bor utlänsk arfwinge å then ort, ther swensker man arf niuter; tå niute ock han arf i Swerige, om han sätter sig här neder at bygga och bo.
Wil han utrikes förblifwa; tage tå han halft och halft konungen.
Kommer han ej inom natt och år, och med fulla skäl wisar at han är rätter arfwinge; tage tå närmaste inlänsk arfwinge samma arf, om then inom tre månader efter natt och år, sin rätt lagligen bewakar.
Giör han thet icke, eller är ingen inlänsk arfwinge til; tage tå konungen altsammans.
§ 3.
Nu hafwer then döda skyldemän inrikes, skifta the arfwet, och kommer ej skyldare utlänsk arfwinge inom natt och år efter dödsfallet, eller wisar laga förfall; behålle tå then arfwet som i handom hafwer, och gifwe intet ut.
§ 4.
Är rätter inlänsk arfwinge inrikes, doch så långt bort boende, at han om arfwet ej kundskap hafwa kan, eller är han utrikes, och man wet hwar han är; tå skal domaren honom thet weta låta.
Kommer han ej inom natt och år, sedan han thet weta fick; hafwe therå ingen talan, utan han wisar laga förfall.
§ 5.
Nu wet man hans inlänska arfwinge, men ej hwar han är; tå skal arf under säkert förwar sättas til thes han kommer, eller emot full borgen af fiärmare lyftas.
Kommer han ej inom tiugu år; ware skild från arfwet.
§ 6.
Wet man ej hans arfwinge, och kommer ej bud af honom, eller wiss kundskap hwar han är, eller kommer han ej sielf inom natt och år; tå falle arfwet konungen til, ther icke arfwingen sedan laga förfall wisar.
§ 7.
Öfwergifwer någor sitt fädernesland, och sätter sig aldeles neder at bygga och bo under fremmande herrskap; niute ej större rätt til thet arf, som sedan här i riket falla kan, än andre utlänske å samma ort.
Flytter han hijt i landet igen; tage thet arf som sedan faller.
Hafwer han barn, och lemnar them i landet qwar; ware theras rätt them förbehållen.
Tager han them med sig utländes, medan the omyndige äro, och flytta the inom natt och åhr, sedan the myndige warda, in i landet igen; tå äga the samma rätt som the hemmawarande barn.
Aflar man barn utländes; tå följa the fader sins wilkor.
Cap.
XVI.
Om mans eller qwinnas yttersta wilja och testamente.
§ 1.
Wil någor, man eller qwinna, giöra testamente; hafwe wåld giöra thet munteligen eller skrifteligen, med eller utan wilkor, och witne twenne goda män, at thet testamente tå war giordt med sundt och fult förstånd, och af fri wilja, stånde ock honom fritt, at låta samma witnen weta thes innehåll eller icke.
Äro ej witnen at tilgå, och finnes testamentet med egen hand wara skrifwit och underskrifwit; äge ock thet laga kraft.
§ 2.
Mö, som til godt och moget förstånd kommen är, hafwe wåld giöra testamente, ändoch hon under förmyndares wärjo är.
§ 3.
Nu hafwer man sitt testamente ändrat eller återkallat; gälle tå thet hans yttersta wilja war, äntå at han i thet förre sig förbundit hade, thet ej at ändra eller återkalla.
Cap.
XVII.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa.
§ 1.
Ingen hafwe macht arfwejord å landet igenom testamente bortgifwa, eller annorledes therom förordna än lag förmår.
Ej eller må någor bortgifwa från arfwejord then förbätring, som ther å giord är.
§ 2.
Hafwer man wid arfskifte tagit lösören eller fast egendom i staden för arfwejord å landet, eller hafwer man bortbytt, såldt, eller förpantat sin arfwejord, eller är then igenom hwarjehanda hans förwållande lagligen kommen i annars mans hand; tå skal efter hans död jämgod aflingejord, eller ther ej fast gods fins, penningar eller andra lösören, eller ock fast egendom i staden sättas i stället.
Behålle thet ock arfwejords egenskap i hans hand, som thet tå ärfwer.
Men sedan gånge the penningar, lösören, och fast egendom i staden i arf, som om lösören och fast egendom i staden sagt är.
§ 3.
Gifwer någor bort sin byrdköpte jord genom testamente; hafwe arfwingarne macht at lösa then tilbaka, innan laga stånd åkommer, efter thet wärde som then är köpt före.
Gälden ock åter all therå giord nödig förbätring.
§ 4.
All aflinge jord, och ärfde eller förwärfde lösören, mä man efter landsrätt bortgifwa eller testamentera til hwem man wil, skyld eller oskyld, barn eller andre arfwingar.
Doch ther omyndige barn äro, som icke äga något til födo och upfostran; tå skal them först efter stånd och wärde så mycket lemnas, som domaren skäligt pröfwar, til thes the sig sielfwe nära kunna.
§ 5.
Efter stadsrätt må ingen, af ärft eller förwärft, rörligit eller orörligit gods, gifwa i testamente mera än hwar siette penning, ther barn eller bröstarfwingar lefwa efter.
Hafwer han ej barn, utan andre inlänske arfwingar; äge tå macht at gifwa hälften, af alt thet han äger.
Äro ej barn eller inlänske arfwingar, utan utlänske allena; tå må han gifwa altsamman til inlänsk man.
Wilja barn och inlänske arfwingar til sig lösa hus, tomt, gård, eller jord; stånde thet them fritt innan natt och år.
Samma rätt äga utlänske arfwingar, om the i landet inflytta, och ther B (1730): inflytta, att ther.
bygga och bo.
§ 6.
Testamente må ej tagas af oskifto bo, utan af thens del som gifwit hafwer.
§ 7, Gifwer någor mera än lag säger; warde tå testamentet rättat efter lagen, och gälle i alt öfrigt.
Ej må ock någor i testamente införa, at hwar som thet klandrar skal wid thes arfsrätt skild wara I B (1730) följer härefter ett kap. XIX [ɔ: XVIII] med samma rubrik som kap. 19 af 1726 års förslag.
Kapitlet, som i handskriften öfverkorsats, innehåller endast en så lydande § 1: Hafwer någor sin ägendom borttestementerat, och wiste icke att hustrun effter honom, eller hans afledne sons hustru hafwande war, eller att hans frånwarande barn, son eller dotter tå lefde: ärfwe tå barn eller barnabarn, ehwad thet effter hans död födes, eller lefwande återkommer; och ware testamentet ogilt.
.
Cap.
XVIII.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil; och om arfwinge som thet undandöljer.
§ 1.
Hwar som något testamente fått hafwer, ware skyldig innan sex månader, sedan han om gifwarens död och testamentet weta fick, thet in för domaren at upwisa, och gifwe tå tillika en richtig afskrift, som arfwingarne tilställas skal.
Hafwer han ej thet testamente i handom; låte tå weta, at thet til honom giordt är.
Försummar han thetta utan laga förfall; ware testamentet ogilt.
Är han utrikes; niute samma tid och rätt, som om utrikes staddan inlänsk arfwinge tilförene sagt är.
§ 2.
Nu kan så hända, at närmaste arfwinge hafwer testamentet i sin giömo, och döljer thet undan; gifwe tå ut alt thet gods, som han således sökt under sig draga och skadan åter, böte ock tridiung af testamentets wärde B (1730): wärde till treskiptes.
.
§ 3.
Wil man klandra något testamente; giöre thet innan natt och år, sedan han therom kunskap fick, som i 1 § sagt är, och then som testamentet fått hafwer, behålle icke thes mindre, thet honom therigenom gifwit är, ther han borgen therföre ställer.
Eljest stånde thet i qwarstad eller i gode mäns händer och wård, til laga utslag.
§ 4.
Ej må någor annor, än närmaste arfwinge, klandra testamente, och hwad af honom warder samtyckt eller försummat, therå måge sedan fiärmare arfwingar icke tala.
Cap.
XIX.
Om then som under förmyndare stå bör.
§ 1.
Then som ej hafwer fylt sina tiugu ett år, äger icke macht, at sielf förestå sitt arf.
Men ther han sig något kan förwärfwa, må han theröfwer sielf råda, sedan han femton år gammal är.
§ 2.
Mö, af hwad ålder hon ock wara må, stånde under förmynderskap.
§ 3.
Änka råde sig och gods sitt sielf.
§ 4.
Ther någor för wanwett, slöseri, eller andre orsaker, icke kan wårda gods sitt; tå bör han under förmyndare ställas.
Gap, XX.
Om förmyndare och huru the förordnas skola.
§ 1.
Fader ware sine barns rätta förmyndare, och ther han träder i annat gifte; tage nästa mödernesfränders råd uti the mål, som barnens wälfärd angå.
§ 2.
Dör fader; hafwi tå moder rätt at förestå sine barn och theras gods, med nästa fädernesfränders, eller förmyndares råd.
Går hon i annat gifte; förträde ej längre förmynderskapet, doch låte sig om barnen wårda, och hafwe macht at behålla them uti sitt hus och bröd, om hon så wil, och ej laga hinder theremot är.
§ 3.
Äro fader och moder både döde; ware tå then barnens förmyndare, som the med twägge manna witne, eller skrifteligen, thertil nämt hafwa, och tage han domarens bewis therå.
§ 4.
Nu hafwa the ej någon nämt; ware tå then förmyndare, som skyldaster och thertil fallen är, och gifwe han domaren tilkänna wid nästa rättegångs dag, at han thet förmynderskapet tilträdt.
§ 5.
Wil ej then som tilbör förmyndare wara, wise tå hos domaren sine laga förfall.
Gitter han thet icke; tå äger rätten wid wite thet honom pålägga, och sware then sig wägrar til allan skada.
§ 6.
Hafwer omyndig inga skyldemän, eller kunna the ej wara förmyndare; nämne tå rätten en annan god man, eller flere, ther så nödigt pröfwes.
§ 7.
Nu kan så hända at rätter förmyndare ej kan straxt nämnas, eller lagligen träda til thet förmynderskap; förordne tå domaren någon god man, som emedlertid barn-godset wårda må.
§ 8.
Ej må then wara förmyndare, som litet wetande, gäldbunden, slösare eller barnens wederdeloman är, eller then, som icke fylt sine tiugufem år, eller är så gammal och wanför, eller så fattig, at han förmynderskapet ej förestå kan.
Icke eller then af annan läro är, eller then som hafwer cronones eller andra sådane medel under händer B (1730): Ej — — — gäldbunden slösare — — — så fattig är at — — — händer.
.
Cap.
XXI.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap.
§ 1.
Thesse äro laga skäl, med hwilka man sig ifrån förmynderskap ursächta må: om någon utrikes stadder är, eller så fiärran i landet boende, eller så trägit ämbete hafwer, eller så siuk, at han ej barnen eller theras gods rätteligen wårda kan.
Om man är mer än sextijo år gammal.
Om man sielfwer många barn äger, eller om flera kullar äro, them han förese bör.
Om man redan twänne förmynderskap hafwer, eller sådant ett, som annat ej tåla kan.
Cap.
XXII.
Hwad förmyndares plicht och skyldighet är.
§ 1.
Nu är förmyndare lagligen nämnd; tå äger han sig noga underrätta om then omyndigas arf i löst och fast.
Är thet ej upteknat, låte thet genast ske, som förr sagt är, och wårde han barnagodset som sitt egit, eller gälde skadan.
§ 2.
Förmyndare skal låta then omyndige uptuktas uti rätta ewangeliska läran, gudsfruchtan, dygd och ära, och til sådane öfningar och handteringar hålla, som thes stånd, wilkor och ämne kräfwa.
§ 3.
Ej må förmyndare bortsälja omyndige barns jord och fasta gods, utan i nöd och trångmål, ej eller then skifta, utan til barnens nytta, och tage närmaste fränders råd, och domarens samtycke, til thet köp eller skifte, som i jordabalken widare sägs.
§ 4.
The lösören, som omyndig ej sielf behöfwer, skola til hans nytta föryttras, och hans redbare penningar skal förmyndaren så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfwes.
Men ej må förmyndare sielf handla sig til något af then omyndigas gods, löst eller fast.
Cap.
XXIII.
Huru förmyndare skal giöra redo och räkning, och förmynderskap afträda.
§ 1.
Förmyndaren skal B (1730) ursprungligen: Förmyndaren, ware sig fader, moder eller andra skal.
författa richtig räkning öfwer thet han under händer hafwer, så at han wid hwarje års slut, för nästa fränder, må kunna redo giöra, om så fordras.
Begära the thet icke; ware äntå skyldig at tilställa them hwart tredie år en sluten räkning, med the bewis som thertil höra, at the then öfwerse måge.
Äro ej fränder til, eller wilja the sig thet ej åtaga; förordne domaren någon i theras ställe.
Finnes emot then räkning något at påminna; tå bör domaren tilse at then omyndige rätt sker.
Är omyndig til the år kommen, at han sielf kan finna, thet förmyndaren icke wäl thes egendom förestår; stånde ock honom fritt thet hos domaren at angifwa, och sin rätt utföra, äntå at han öfwer sitt arf ej råda får, förrän han til laga ålder kommit, som förr är sagt.
§ 2.
Treskas förmyndare eller wil ej räkenskap giöra; tå skal rätten honom wissan dag wid wite förelägga.
§ 3.
Wil man afträda förmynderskapet; giöre tå redo och räkning, som sagt är, och gifwe ut alt hwad han om händer haft, til then, som domaren i hans ställe förordnat hafwer, och tage therå bewis, at han sit förmynderskap wäl föreståt, och ware sedan för answar frij.
§ 4.
Nu hafwer man fylt tiuguett år, eller är mö gift blefwen, eller wetwillinge fått sitt förstånd igen, eller then hemkommit som utrikes warit; tå skal förmyndaren godset til them genast utgifwa, och för thes förwaltning redo giöra.
Tala the ej lagligen å then räkning innan natt och år, sedan the then fått; ware förmyndaren för alt answar och ytterligare räkenskap frij.
§ 5.
Äro flere förmyndare än en, och wilja the dela förwaltningen af barnagodset; tage thertil domarens bifall, och giöre sedan hwar för sig redo och räkenskap.
Men hafwa the barnagodset under samnad hand; sware the tå lika för förwaltningen, och upfylle allan skada, ther then omyndige något therigenom lidit.
Doch ware then ene ej skyldig, at umgälla then andras brott och förseelse, som han ej förekomma kunnat, icke eller at betala den del i skadan, som hos then andra kan brista.
Hafwer han förmynderskapet wäl och troligen förestådt; niute then lön och wedergälning, som rätten pröfwar skälig, utan han sig annars åtnöja låter.
§ 6.
Beswärar någor sin förmyndare med onödig rättegång, sedan han myndig är, eller wisar honom sidwördnad, eller giör honom orätt, med ord eller giärning; ligge tå i tweböte och gälde skadan åter.
JORDABALKEN VI.
Förslag till Jordabalk 1723.
Jordabalker.
Cap.
I.
Om laga fång å jord, hus, och grund, å landet och i staden.
§ 1.
Thesse äro laga fång, therigenom man jord, hus och grund, å landet och i staden förwärfwa må.
Et är arf, om lagligen ärft är; annat är skiffte, om lagligen skift är; tredie är köp, om lagligen köpt är; fierde är gåfwa, om lagligen gifwit är; femte är pant, om then lagligen pantsatt och förstånden är; alt efter som i thenna lagbok finnes skrifwit.
Lagligit stånde och olagligit återgånge 1726: Thesse äro — — — lagbok skrifwit står.
Lagligt — — — återgånge.
.
§ 2.
Köp, skifte och gåfwa, skola skrifteligen skie med tweggia manna witne, och the wilkor theruti sättias, hwar å samma köp, skifte och gåfwa sig grundar, och sedan lagföllias å then ort ther hwarthera är belägit, som framdeles skills.
Cap.
II.
Om arfwejord.
Thet är arfwejord som efter föräldrar, barn, syskon eller andra fränder ärfwes; så och then aflinge jord som kommer i stället att sättias, för then arfwejord, man sig på hwarjehanda sätt lagligen afhänt hafwer.
Cap.
III.
Om skifte, och huru jord å landet, eller hus tomt och jord i staden skiftas må.
§ 1.
Nu will man arfwejord sin emot annan jord å landet skifta, hafwe ther wåld till, och then man med skipte fåt ware arfwejord i stället; thet skifte må eij af bördeman klandras.
Skiftar man hus, tomt eller gård i staden, emot hus, tomt eller gård i samma stad eller annor; hafwe eij eller bördemän rätt therå att klandra, utan behålle theremot bördemännen å begge sidor, hwartera sin rätt till det tillskifta.
Eij må man arfwejord å landet emot hus och jord i staden skifta.
§ 2.
Nu skiftar man bort arfwejord sin å landet, och får therföre igen både jord och penningar, är jorden mera än penningar, tå gånge thermed som om skifte sagdt är.
Är then mindre och penningar mera eller bada jämt, tå dömes jord i börd, som wore hon till salu gången.
Sker skifte i staden pä lijka sätt, ware lag samma.
Cap.
IV.
Om köp och hwad jord å landet, hus, gård och tomt i staden sälljas må.
§ 1.
Sälljer man jord sin å landet; tå skall köparen inför rätten i thet härad jorden ligger, upwisa köpebref sitt, och jorden offenteligen på tre allmänna häradsting upbiuda låta.
Göres eij å then jord klander inom natt och åhr efter tredie upbudet, gifwe tå häradshöfdinge faste bref therå med thes namn, häradets, och sitt insegel.
Nu kan then jord som såld är, ligga i flere härader, tå skall man uppbiuda hwartera å rätta häradsting, och ther taga fasta å.
§ 2.
Then jord, hus och tomt man i staden sällier, skall och allmänneligen wed öpna dörrar å rådstugu tre måndagar upbiudas, fyra weckor emillan hwart upbud; faller helgedag in å upbudzdag, tå fullföllie upbud nästa måndag ther efter.
Kommer eij något klander å thet köp innom tålf weckor från tredie upbud, ware thet tå lagståndet och sedan friskilling gifwin är, skall thet af stadzens borgmästare bekräftas.
Eij må fastebref utgifwas i staden, förr än sälliaren sielf eller genom fullmächtig inför rätten handsträckning giordt hafwer, och tillståt köpeskillingen betald wara.
I fastebrefwet skall och nämnas, huru många alnar then gård eller tomt, är bred och lång, så och i hwilket qwarter och fierding, och emellan hwilka gator och gränder then belägen är.
Om skifte och gåfwo ware lag samma.
§ 3.
Uti alla upbud skall then summa nämnas, hwarföre then jord, hus eller tomt upbiudes.
§ 4.
Sällier man jord, huus eller tomt, then han förr till annan sålt hafwer, ware thet kiöp gilt som först giordes, och böte then som twem ett sålde siettedelen af kiöpeskillingen till treskiftes och skadan åter.
§ 5.
Nu kan skattejord utom börd sällias; tå skall köparen hembjuda then honom 1726: köparen then hembiuda honom.
, som räntan theraf äger, innan therå upbud tages, och hafwe han macht then jord att lösa och sedan lagligen upbiuda låta, som sagt är.
§ 6.
Köper man thet som å annans jord och grund i staden bygt är, tå skall han thet honom lagligen hembiuda.
§ 7.
Ingen må sluta kiöp eller skifte med öfwermaga, jungfru eller wetwilling om theras jord; skier thet ware ogilt och lagfart therå förbuden.
§ 8.
Tränger förmyndare till att sälja något af the omyndigas fasta arf, till theras födo och nödige upfostring, lijte tå domaren åt och wijse rätta nöd; och tå domaren ther öfwer hört nästa fränder som i rijket äro, och til thet kiöp samtycke gifwit, samt therå sedan laga stånd kommit, ware tå thet köp fritt för theras klander, tå the myndige blifwa.
§ 9.
Nu kunna jordabref förderfwas eller förloras, äge tå härads- eller stadsens dombok wijtsord.
Gifwe 1726: witzord.
Och gifwe.
häradshöfdinge eller borgmästare och råd therå nytt bref.
Cap.
V. Huru jord å landet och hus, gård och tomt i staden, bördas och lösas må.
§ 1.
Will bördemannen till sig lösa arfwejord som å landet såld är, sättie tå i rätten innom natt och åhr från tredje upbudet, fulla köpeskillingen, som then i köpebrefwet står, eller framlägge the bewijs på sådane insatte reda penningar som allmänt i rijket gälla.
I staden äger och bördeman rätt att lösa jord, hus och tomt ehwad thet är arf eller aflinge, innom tolf wekor från tredie upbudet.
Sedan niute bördemannen så å landet som i staden the upbud till godo, som för köparen skedde äro.
Men så ofta nytt kiöp om jord, hus eller tomt slutes, skall then äter upbiudas och lagfaras.
§ 2.
Ingen bördeman hafwe wåld att börda en dehl af then arfwejord som i ett köp såld är, utan både öfwerenskomma thet att skillia.
§ 3.
Aflinge jord å landet hafwe skyldeman ingen rätt att börda ther sälljaren then icke i börd köpt hafwer; och tå gånge thermed som om arfwejord sagt är.
§ 4.
Nu är arfwe- och aflingajord uti ett köp å landet; will bördeman then arfwejord börda, ware och plichtig att lösa aflingejorden ther köparen sielf then icke behålla will; äro husgeråd och afwel under thet köp, ware lag samma.
§ 5.
Eij må köpare och säljare bördemannen till förfång uphäfwa, eller i annan handel förbyta thet köp the giort hafwa, icke eller under något falskt skeen skifte göra.
Sker thet, ware ogilt, och böte hwarthera femtijo daler silfwermynt till treskifftes.
§ 6.
Köparen och sälliaren ware skyldige att med ed styrka, thet på 1726: skyldige, med eed styrcka, att på.&amp;gt; god tro them emellan så är tingat och betalt som köpebrefwet innehåller, ther&amp;lt; 1726: om.&amp;gt; bördeman thet äskar.
Bördeman ware och plichtig med eed sanna, thet&amp;lt; 1726: att.&amp;gt; han utan list för sig och ingen annan bördar, doch må bördemannen med the penningar börda, han&amp;lt; 1726: börda, som han.
lånt hafwer.
Warder någor öfwertygad att han i thesse måhl swijkeligen handlat, böte femtijo daler till treskiptes.
§ 7.
Nu är man twungen till gälds betalning att afstå 1726: twungen att ten gäldz betalning afstå.
sin arfwejord å landet, eller hus och tomt i staden, hafwe tå bördaman wåld then lösa, efter som enthera borgenären eller annan köpare therföre gifwa will; hafwer och bördeman wåld eed fordra, att therunder intet swek är.
§ 8.
Uti börd gälle aldrig klander utan med penningar; will man för annor orsak tala å thet köp, gifwe sig an inför rätten, ther upbuden ske, och tage till samma rätt stämning på then som wederbör.
§ 9.
Ingen bördeman underskrifwe något köpebref som witna utan förbehåll af sin bördsrätt, giör han thet, ware sin bördsrätt förlustig.
§ 10.
Bördespenningar måge af ingen i qwarstad sättias eller lyftas, utan af kiöparen allena, med rättens wetskap.
§ 11.
Giör kiöparen jäf emot bördelösen, och theraf twist kommer, tå skall then slijtas ther hufwudgården, eller om ingen fins, ther mästa godzen belägne äro, och må köparen bördeskillingen lyfta utan förfång af sin rätt, och betale tå thär han tappar saken fem för hundrade från then tijd penningarne blefwo insatte, till dess godzet afträdes.
Will han eij lyfta, ware äntå skylldig ränta theraf betala.
Winner bördeman, ställe tå köparen åter all then nödige kåstnad han på godset och för thess skull giort innan han thet afträder 1726: Giör köparen jäf emot bördelösen, och kommer twist theraf, tå skall then slitas ther hufwudgården, eller mästa godsen belägne äro, om under kiöpet eij hufwudgård lins; och må kiöparen bördeskillingen lyffta utan förfång af sin rätt; lyffter han, betale tå fem för hundrade från then tijd penningarne blefwo insatte, till dess godzet afträdes, hwad han tappar eller winner; will han eij lyffta, ware äntå skyldig lijka stor ränta therföre betahla, ther han saker tappar.
Winner bördeman, ställe tå han till köparen åter all then nödige kåstnad han å godzet och för thess skull giordt innan han thet afträder.
.
§ 12.
Dömes jord i börd för Thomasmässodag 1726: Thomassadag.&amp;gt;, träde tå köparen therifrån nästa fardag therefter; faller dom efter Thomasmässo&amp;lt; 1726: Thomassadag.
, niute tå fardag, och sitte qwar ett åhr efter nästa midfasto, om them eij annars åsämjer.
Cap.
VI.
Om then som rätt till börd äger.
§ 1.
Bördemän äro säljarens barn och bröstarfwingar så länge the till äro, och sedan föräldrar och förfäder, och the som honom å sijdone skylde äro, till och med syskonebarn, hwar efter som han 1726: syskonebarn, hwarthera som.
är närmare i slächten; dock mågo icke säljarens fädernes fränder börda säljarens mödernes jord, icke eller mödernes fränder säljarens fädernes jord.
§ 2.
Nu kan fader ärfwa sine barns mödernes jord, eller moder theras fädernes jord, will man then jord sedan 1726: will man jord sedan.
sällja, löse tå then i börd, som närmast är att ärfwa.
§ 3.
Kiöper eller löser annar then jord, som hustrun äger börd till, hafwe tå hon eller hennes arfwingar macht efter mannens död, hans arfwingar utlösa, med all therå giord nyttig förbättring; löser hustru then jord mannen 1726: jord som mannen.
hafwer börd till, ware lag samma.
§ 4.
Dela män om börd, ware then närmare att lösa i börd som närmare är efter arftalet.
Äro bördemän flere och jemskylde, löse broder broders lått och syster systers lått: kan then jord, huus eller tomt eij delas, eller tåhla mer än en åbo, och åsämjer them eij hwilken thera börda skall, löse tå then som största delen hafwer.
Äga the lika dehl, tå skall therom låttas.
§ 5.
Är näster bördeman öfwermage, eller jungfru, eller wettwilling, eller utrikes faren eller fången, löse tå målsman eller ombudsman å theras wägnar, innom lagfarts tijden, om han thet gitter och nyttigt pröfwar: sedan hafwe omyndig, tå han myndig warder, eller wettwilling, tå han till förstånd kommer, eller utrikes faren eller fången, tå han återkommer, ingen macht therå att tahla.
Nu hafwa the ingen målsman eller ombudsman, stånde them äntå icke fritt någon jord i börd återwinna, therå eij i rättan tijd tahlt är, utan behålle jord, hus och tomt, then köpt hafwer.
Cap.
VII.
Om wijderboende och nabo rätt.
§ 1.
Hafwer man köpt hus, eller tomt i staden, tå skall han then 1726: thet.
widerboenden och naboen hembiuda, förrän therå upbud tages.
Löser eij bördeman thet hus eller tomt, innom tolf wekor från tredie upbudet, hafwe tå widerboende eller nabo rätt fiorton dagar therefter thet hus eller tomt att lösa.
§ 2.
Widerboende rätt hafwa the som uti ett hus och tomt i staden del äga.
§ 3.
Är hus och tomt ifrån nabo styckad och söndrad, honom till skada och trängsell, hafwe tå han rätt then att lösa.
§ 4.
Samma rätt äge och then som hafwer halfwa muren jemte en annars, eller nyttiar en annars mur eller wägg, eller på sin grundmur hafwer en annars mur eller nyttiar en annars grundmur.
§ 5.
Lijder någor märkeligit beswär af annars mans huus, såsom af takdråpp, mörker, fönster gluggar 1726: fönster, gluggar.
, wattudräckt, och annat meen, eller äger ett trångt huus eller tomt, hafwe och tå han rätt till lösn.
§ 6.
Nu twista män om bättre rätt til hus eller tomt som sålt är, pröfwe tå domaren, hwilken thet bäst tarfwar, och ware i alla thessa måhl ingen skillnad emellan frij eller ofrij grund, ther staden then ofria tomt eij behålla will.
§ 7.
Kommer twist emellan nabo eller widerboenden och köparen om rätta köpeskillingen, gånge tå thermed som om börd sagt är i thet föregående femte cap.
och 6 §.
Cap.
VIII.
Huru man må lagligen bortgifwa jord, hus eller tomt.
§ 1.
Ingen må arfwejord bortgifwa; sker thet, hafwe arfwinge macht thet att återkalla, tå han död är som thet gaf, doch ware eij förment att af arfwegods på lijfstijd förläna något hemman, åt then som trogen tienst giort hafwer, ther ingen aflingejord är.
Aflingejord må man gifwa hwem man will; är jord bördkiöpt tå kan thess wärde bortgifwas.
§ 2.
Nu fins, att man hafwer giort sinom gifware, hans barn eller första arftagare märkelig orätt, otienst och skada, stånde tå them fritt, gåfwan att återkalla, om han som gåfwan fått then i hand hafwer, och rätten pröfwar henne rätteligen förwärkad wara.
Är slik gåfwa för mödo och arbete eller giord tienst gifwen, gånge tå eij åter.
§ 3.
Äger man jord hus eller tomt i staden, hafwe wåld theraf bortgifwa siette dehlen, ehwad thet är ärft eller aflat.
Om medgift, mårgongåfwo och testamente, skills i Giftmåla och Erfdabalker.
Cap.
IX.
Om pantsatt jord, hus eller tomt så och thess inteckning.
§ 1.
Pantsätter man jord sin, hus eller tomt för reda penningar eller waror, them man till wist prijs i penningar räkna bör, och warder ther dag till betahlning förelagd, löse tå jorden åter efter förskrifning.
Är ingen wiss dag förelagd, tå bör panthafwanden sin gälldnär förkunna, att han sin betahlning hafwa will, eller elljest panten lagfara låta.
§ 2.
Låter man sin pant å häradzting eller å rådstugu lagligen inteckna, niute sin säkerhet framför allom them, som genom köp eller skifte sig then jord sedan tillägna willia.
§ 3.
Nu löser man eij innan föresattan dag, eller sedan thet honom förkunnas, tå må han then pant 1726: han panten upbiuda.
upbiuda, som om köp sagt är; och låte then wärdera innan laga stånd till ända går, ther eij annars om wist prijs them åsämia kan.
Löser eij jordäganden innan natt och åhr efter tredie upbud med fulla penningar, hafwe tå bördeman wåld att lösa arfwejord å landet innom eller wid nästa ting therefter.
Uti staden må äganden panten återlösa innom tolf wekor ifrån thet tredie upbud.
Löser eij han, tå äge bördemannen fyra weckor, och naboen sedan fiorton dagar ther efter rätt thet pantsatte hus eller tomt att lösa: och insätte han i rätten både pantskilling och hwad panten högre wärderas före, ther utbrytning eij kan ske, som i Utsökningz balker urskils.
§ 4.
Wärderas then pant högre än then war utsatt före, tage thet äganden; warder then mindre wärderad, fylle tå af annat sitt godz hwad theri brister.
§ 5.
Nu förpantar man jord hus eller tomt, till flere än en, utan thens wetskap och samtycke, som then först i pant fått, och kunna the eij alla niuta theraf full betahlning, böte tå siette delen af thet panten war högre utsatt före, än för them allom tillräcka kan, och gånge samma siettedel af annat hans godz till treskiftes.
§ 6.
Will någor afstå sin pant till en annan, niute tå hans rätt then honom utlöser.
§ 7.
Sätter man sin jord hus eller tomt i pant och gifwer thär genast wärkelig införsell uti, med the wilkor att långifwaren på winst och förlust, skall till thess hufwudstolen betalas, niuta all afgiäld som ther bör afgå, ware thet gilt, som them bådom åsämier.
§ 8.
Ingen som annars mans gods i pant hafwer, må thet till nytta och wärde förringa.
Eij må man och therå göra emot ägandens willia, annan kåstnad än panten tarfwar.
Giör han annorledes, ware ogillt.
Cap.
X.
Huru man annars jord hus och tomt sällia, skifta och förpanta, och enär theröfwer dömas må.
§ 1.
Eij må någor sällia, förbyta eller förpanta annars mans jord, hus eller tomt, utan han hafwer hans öpne bref och fullmacht ther till.
§ 2.
Ingen hafwe och wåld att döma öfwer någors mans jordagodz, eller sättia hans jord i qwarstad, utan äganden ware lagligen stämder, eller sielfwer till swars, eller hans wissa ombud.
Sker annorledes ware ogilt, fast än therå laga upbud och stånd är kommit 1726: uppbud och stånd kommit.
.
Om qwarstad å fast gods skills uti Rättegångz och Utsökningzbalker.
Cap.
XI.
Om klander och hemul i jordafång.
§ 1.
Köper man jord, hus eller tomt, och klandras thet kiöp, tage tå köparen stämning å then som sålde, kan thet köp wärjas stånde thet fast, kan thet eij, betale tå sälliaren thet han upburit hafwer, och rätte upp allan skadan, som köparen ther af tagit, och gälde then som jorden winner all nödig och nyttig förbättring åter.
§ 2.
Nu hafwer then som sålde icke upburit fulla penningar, ändock han i köpebrefwet tillstått sig köpeskillingen till fullo hafwa bekommit, niute tå sin säkerhet uti thet som sålt är, framför andra, in till thess laga stånd åkommer, hafwer han thesförinnan sin rätt icke intecknat, äge tå sedan ingen bättre rätt än andra skulldenärer.
§ 3.
Kunna fångamän flere wara, som hwar af androm fångit hafwa, lede tå hwar till sin man lagliga, och then böte sex daler till treskiftes som åt hemul brister.
Hafwer hemulsman medarfwingar, them han med sig till hemul binda will, tå skall han them sielf tillsäija.
Brister köparen hos näste hemulsman, hafwe tå macht, att gå till then andra, tredie eller längre; doch i ordning efter hwarannan.
§ 4.
Nu går jord bort, som man emot annan jord med skifte fångit, gånge han tå till sin jord åter, så länge then är i hans händer, som skiftet med honom giorde, eller i dess arfwingars.
Är samma jord genom nytt skifte, köp, pant eller gåfwo, eller genom laga mätning för gäld i annars mans hand kommen, och upbud eller inteckning therå skedd, hafwe sedan icke wåld therå tala utan söke sin fångaman, som han bäst gitter.
§ 5.
Är rätter fångaman död tå äga arfwingar i hemul stånda, ther the sig arfwet icke lagligen afsagt eller afsäga willia, och bötes eij.
Hafwa och barn sine föräldrars bortsålde jord, hus eller tomt i börd löst, och eij något ärft, utan arfwet sig afsagt eller återburit, tå äro the eij skyldiga att hemula.
§ 6.
Skifter man eller sälljer jord, hus eller tomt, och will eij hemul stånda 1726: eij i hemul.
, förbehålle tå sig thet uttryckeligen uti bref sitt, hwarmed han samma jord, hus eller tomt sig afhänder.
§ 7.
Yppar sig ägotwist grannar emellan, om rå och rör, eller annan bolstada skillnad, tå försware köparen sina gräntzer som han bäst kan och gitter.
Ware och hemulsman plichtig, att låta köparen få the skäl och bewis, som i hans wärjo finnes, förhåller han them och warder dertill öfwertygad, uppfylle skadan efter mätismanna ordom.
Cap.
XII.
Om rå och rör, så och andra bolstada skäl bya emellan.
§ 1.
Rå och rör bya emellan skola läggas med fem stenar, fyra utan och en hiertesten mitt uti.
Then bör wara half annar aln åfwan jord och en aln i jord, the andra trij qwarter, alla med sten under och kringskolade, the böra och wara mehra än mans byrda, med sine kanter wijsa streket tädan rågången kommer, och tijt han gå skall.
Eij må rågång skiuta in på hiertestenen genom yppen gawel, utan på thess kant, öfwer en af the stenar som utom ligga, tädan stafleden kommer.
Under hiertestenen lägges en stadig häll, theruti hugges samma wäderstrek som hiertestenen wijsar, antingen leden går rätt fram eller i knä.
Fins eij häll, tå må stenbro i ställe läggas, som rätta leden wijsar.
Är sijdländ mark, tå lägges stenhäll på lafwe af trä.
Sättes rör på berg, warde wäderstrecket theri hugget.
§ 2.
Stöta flere bya ägor samman, och stanna på ett rör, tå bör hiertestenen med sina kanter ther efter wara rättad, så att hwar kant swarar emot sin bolstad.
Wed hwart femstena rör, bör en utliggare sättas strax der hos ther leden går ut och högst tijo alnar therifrån, och derefter wijsare eller ledare till nästa femstena rör, ej längre hwar wijsare från annan än rop them emellan höres.
§ 3.
Dela bya om skillnad them emellan, gälle the rå och rör som af ålder warit, eller med dom gillade äro.
Finnes eij rå och rör, hafwe tå gambla gärdesgårdar, och forne bergz- och stenrösier, dijken, häckar, eller annor märke witsord, ther the af ålder för laga skillnad hållna blifwit; ligger å siö, eller sund bya emellan, the måga och bolstada skäl wara, om inge rå och rör theremot äro.
§ 4.
Är å siö, eller sund sijdolångz byar emillan, ägen tå halft hwarthera, ligger holme mitt uti insiö eller ström, ware lag samma; ligger han andro lande närmare, hafwe then holme som watn äger efter rågång och bya skilnad.
Flottholme hafwer then, som honom wid land sitt fäster.
Kan insiö eller en dehl theraf till äng wäxa, äge hwar äng eller land, såsom han i siön rådande warit.
Ligger by wed ändan eller å sijdo wed stora siöar, äge tå i siö eller holme efter rågång och bolstad sin.
Hafwer någon urminnes häfd på uthålmar, fisken, eller fiskeskiär i stora allmänna siöar, tå äger han then rätt oqwald behålla.
Om kungzådran i siöar och strömmar urskills i Byggningabalker.
§ 5.
Sträcka sig bya ägor öfwer landz- härads- och sochnaskillnader ware thet gilt, om ther till, rå och rör eller annor skiäl äro.
§ 6.
Nu finnes uti skog eller löt, och yppen betesmark bya emillan inga rå och rör, eller annor skillnad, tå äger hwar sin del ther uti efter öre och örtug.
Ligga flere byar innom en rågång, och icke äro sin emillan åtskilde, ware lag samma, och äge ödesby lijka rätt som bygder by.
§ 7.
Grannar äga sin rågång å alla sijdor upgå, åtminstone hwart tredie åhr, så att den till sine skilliemärken altijd richtig hålles.
Cap.
XIII.
Huru then plichta skall, som rå och rör rubbar, uprifwer eller å annan inflytter.
§ 1.
Ingen må bolstada rå uptaga, eller nedersätta, utan häradshöfdinge med några af nämbden, tå alla jordägande tillkallade och therom ense äro: och gifwe häradshöfdinge bewijs therå, som sedan i häradsdomboken införas bör.
Tomterå och farwägsrå, måge byamän sielfwa nedsätta, om alla the som i by råda ther till samtycka.
Sämjer them eij, tå skola the till tingz fara och dom taga.
Till tomte- och farwägzrå, må en sten gill wara.
§ 2.
Nu kan then som till laga år kommen är, af okynne eller sielfzwåld, rör och råstenar, eller andra skilliemärken uptaga, ändra och bortkasta, böte tiugu daler till treskiftes.
Giör thet öfwermage, tå skall then af föräldrar eller husbonde i någon af cronobetientes närwåro therföre näpsas 1726: närwaro näpsas.
.
§ 3.
Nu rijfwer, flyttar eller wrijder, then som till laga år kommen är, rå och rör eller skilliemärken, eller sätter andra neder af arghet och illwillia, att dermed förwilla annans rågång: böte fyratijo daler, och ware ärelös.
§ 4.
Samma lag ware om then som hafwer annan, yngre eller äldre biudit, trugat, intalt eller låckat sådan gerning att giöra, eller thertill hulpit, eller med i råd warit.
Cap.
XIV.
Om ägotwister och om laga syner therå.
§ 1.
Dela jordägande om ägor och bolstada skäl, tå må the sins emellan förena 1726: tå måge the sig förena.
om wiss dag, och ägande syn hålla; sämjer them eij, söke tå domaren och wise sine skäl å tinge.
Kan twisten eij slutas utan syn, döme tå rätten till häradssyn; then bör häradshöfdingen med nämbden hålla, och ther synedomb them emellan afsäga.
§ 2.
Thesse syner skola hållas emellan Wallborgsmässo och 1726: Wallborgs- och.
alla helgona dag.
Är orten så oläglig, att man på then årstijden tijt eij kan komma; eller åsämjer them therom å alle sijdor, tå måge sådane syner ske å annan tijd enär bar mark är.
§ 3.
Nu will någon med then synedom sig eij åtnöija, wädie tå under nästa lagmans ting, som i Rättegångzbalker sägs, och döme lagmansrätten till syn, om så nödigt pröfwas.
Lagmanssyn skall hållas med nästa uthäradz nämd, och emot thess domb må ingen wädia; utan söke konungen om riddare syn, innom tre månaders tijd, som i Rättegångsbalker sägs, och sättie borgen för all kostnad och skada
§ 4.
Thesse syner skola ske å kärandens kåstnad; men stannar på then som domaren wid sakens slut thertill skylldig pröfwar.
§ 5.
Är twist härader emillan, söke tå the hofrätten om uthärads domare och nämbd.
Är then emillan län eller landskap, gifwe thet befallningshafwande konungen tillkenna, som förordnar then theröfwer döma må.
Cap.
XV.
Om urminnes häfd.
§ 1.
Thet är urminnes häfd, ther man någon fast egendom eller rättighet innom eller utom annars bolstad, ägo och råmärke, i så långan tijd oqwald och ohindrad besuttit, nyttiat och brukat hafwer, att ingen minnes eller af sanna sagu wet, huru han och hans förfäder eller fångamän först ther till komne äro 1726: Ther är — — — rättighet i så långan tijd — — — komne äro.
.
§ 2.
Sådan häfd gäller eij i en by och tegeskifte, eller uti thess åker, äng, siö, skog och mark, skift eller oskift, utan niute hwar sin del efter öre och örtug, aln och stångtal, eller som thet i hwarie landzort brukeligit är.
§ 3.
Eij må urminnes häfd gälla uti yppen skog och mark, bya emillan, utan rå och rör eller annan bolstada skillnad.
Men hafwer man utjord eller urfiäld, uti åker, äng, skog eller mark, med rå och rör, eller gård och wård instängd, eller qwarn och qwarnställe eller annat wattuwärk, ther må urminnes häfd gälla.
§ 4.
Förebär någor urminnes häfd then klandrad warder; wijse tå then med 1726: wijse tå med.
gambla och laggille bref och skrifter, eller trowärdiga och bofaste män, the ther om orten väl kunnoge äro, och på ed sin witna kunna, at the hwarken sielfwa weta, eller af andra hört någon tijd annorlunda warit hafwa.
Gitter han thetta eij, ware tå then häfd, utan kraft och wärkan.
Cap.
XVI.
Om städzel, lego och fardag.
§ 1.
Nu will jordäganden sitt hemman till landboe uplåta, tå måge the sig förena om städian antingen på längre eller mindre tijd.
§ 2.
Städier någor hemman på lifstijd, niute tå then städia till godo, så länge han lefwer och utgiör sitt afrad, eller annan åhrlig skatt och tunga, samt wårdar hus, åker och äng efter lag och Byggningabalker.
Hustrun niute then och efter honom medan hon änka sitter.
Går hon i annat gifte, ware tå then städia förfallen, och hafwe jordäganden wåld städia sin gård till hwem han will; doch ware landbo i rättan tijd upsagd, och niute laga fardag.
§ 3.
Är städia på wissa år gifwen: hafwe ingen macht, landboen thess hustru eller barn afsäga, så länge giftostämma warar.
§ 4.
Dör then man som städian gaf eller henne feck, stånde äntå giftostämma för änkan eller barnen, till thess then ute är, sedan råde jordäganden sielfwer jord sin, som sagt är.
§ 5.
Sitter landboe qwar i trij år, och eij bygger efter lag, böte och rätte allan skadan upp, efter skedd besichtning, som i Byggningabalker urskils.
Hafwe och jordägande wåld honom wed nästa fardag derifrån wräka.
§ 6.
Nu will landbo sig ifrån hemman och thess bruk säga, eller jordäganden landbo sin, göre thet med twänne gode män före Thomasmässo 1726: Thomassadag.
, ett år, förrän giftostämma är ute, och sitte sedan landbo qwar det fölliande året och så långt på det andra, att om Kyndelmässo halfwa hus kunna inrymmas till then som efterkommer.
Andra hälften behålle then som afflytta skall, till fiortonde dag uti April månad.
§ 7.
Eij må landbo jord upsäga medan gifftostämma räcker utan han skaffar annan åbo, åt hwilken jordäganden skiäligen nöijas kan.
Sitter landbo qwar öfwer fardag, och hafwer eij lagligen upsagt, stånde för alla thet årets utskylder.
Leger man ut eller till lego tager gods och gårdar med wilkor, tå äger man å både sijdor rätta sig efter thet, som therom aftalt är.
§ 8.
Rymmer landboe bort innan stämmotijden, och finner jordäganden honom på wägen tå han afwiker, hafwe tå wåld hämta honom åter och alt det, hwad han med sig förer.
Hafwer landbo satt sig neder å annan ort, lijte tå jordäganden, befallningzhafwanden terom till, och böte landboen, för olaga afflyttning tolf daler jordägandens ensak, eller thens, som jordägandens rätt i handom hafwer; och alla the som ther med wore, att hielpa landboen afflytta, böte hwartera sex daler till treskiftes.
§ 9.
Ställer sig landboen till wärn och får han skada, eller the honom wärja willia, ware alt ogilt: warder han eller någor af them dräpen, böte tå som i Dråpmålabalker skills.
Får jordäganden som efterkommer eller the med honom äro, någon skada, sår, blånad, eller blodwijte, ligge alt i twebotum: kommer dråp uti, warde straffad som i Edzöresbalker stadgat är.
§ 10.
Tager man upp hemman som öde ligger, ther äger husbonden gifwa landboe bref å then frijhet, som han therföre niuter, och ware landbo skyldig bygga, dijka, stänga, och hemmanet så uprätta, att skatten theraf utgå kan, tå frijhets åren ute äre.
§ 11.
I staden är rätter fardag om wåren, then sista dag i Martii månad, och om hösten sista September, men legotijden blifwer then, som bådom åsämjer.
§ 12.
Leger man gård eller hus i staden, och will sedan them eij behålla, sware äntå till hyran för huset, så länge legostämman räcker; dock stånde honom fritt, sättia en annan så god hyresman i sitt ställe.
Gitter han för dommaren wijsa laga förfall, betale tå hyran till nästa fardag, och ware sedan frij.
§ 13.
Låfwar äganden hus täcka, och wäl omboa och förbättra, hwad hus thet hälst är, och gör thet eij; bygge tå gästen sielfwer, sedan han med twänne wittnen honom therom lagligen tillsagt hafwer 1726: therom tillsagdt hafwer.
, och kårte så mycket af hyran, som han bewiser thet kåstat hafwa, eller gode män pröfwa thet wärdt wara.
Fördärfwar gäster hus eller gård, eller något af thet som honom är med upteckning antewardat, gälde åter skadan.
§ 14.
Will äganden sitt hus eller gård sielfwer igentaga, eller till androm hyra, enär stämmodag är ute, eller will gästen tå icke längre i gården qwarblifwa, säge hwarannan till med twägge manna witnom, twå månader före stämmodager: försummar thet någonthera, stånde thet till nästa fardag.
§ 15.
Betahlar gäster eij hyran 1726: Betahler eij gäster hyran.
, å then tijd, som aftalt är, eller förer ett 1726: förer han ett.
lastbart och lösachtigt lefwerne, så att hus theraf berychtat warder; stånde tå äganden fritt, honom strax utsäga, och ware han äntå plichtig att betala hyran till nästa fardag.
§ 16.
Sällier man bort hemman å lande, eller huus och tomt i staden, tå bryter köp legostämma, och hafwe köparen macht, landbo och hyresman i rättan tijd upsäga; doch sitte qwar till laga fardag.
§ 17.
Warder äganden huswill och tränger jord sin å landet eller hus i staden sielf nyttia, ware om upsägning och fardag lag samma.
§ 18.
Städier någon hemman å landet, eller leger hus och gård i staden, till twenne, behålle then som först stadde eller legde, och äganden böte siettedelen af första åhrets afrad eller lega, till treskiftes, och skaffe then andra så godan lägenhet igen, eller gälde honom skadan.
Cap.
XVII.
Om afrad och afradsdag å landet och hushyra i staden.
§ 1.
Rätter afradsdag är Thomasmässodag 1726: Thomassadag.
före juhl, tå skall bonde, ehwad jord han åbor afrad utgifwa.
§ 2.
Treskas bonde att gälda 1726: uthgöra.
afradet, i rättan tijd, tå må han stämmas för tresko, till nästa häradsting efter juhl, och böte siettedelen, af thet som återstår, till then som räntan hafwer, och söke äganden ut både afrad och saköre; men hafwer han sielf afradet uttagit, innan landbo lagsökes, ware tå för böter frij.
§ 3.
Hushyra i staden betalas åtta dagar, förr än legostämma ute är, eller sökes ut lagligen, å hwarje hyres tijd efter hwar annan; hafwe och äganden macht, att behålla gästens gods, till dess han rätt för sig giordt 1726: giordt hafwer.
.
§ 4.
Nu twistas om afradet guldit är, wijse thet landboen med qwittobref eller witne.
Gitter han eij: gifwe ut afradet och böte som sagt är.
§ 5.
Dör bonde och hafwer afrad eller utlagor inne med sig, tå utmätes the förrän något arf skiftes.
Är han gäldskyldig, och skall mätning 1726: mät.
och utsökning honom öfwergå, äge tå altijd samma års afrad bättre rätt, än all annor gäld.
Innestår afrad för trij år, och wiser äganden then thet hafwa bör, att han thet eij förr få kunnat, niute tå samma rätt och förmån; men om afrad för flera år är obetalt, hafwe tå äganden förmån efter dom 1726: hafwe tå ej annan förmån än effter dom.
eller inteckning: ware och altijd skattejorden underpant för trij åhrs ränta framför alla them som sin fordran hafwa inteckna låtit, eller med dom wunnit; så och framför the böter, bonden warder sakfälter till.
§ 6.
Går skattehemman till salu och winner köparen therå laga fasta, hafwe then som räntan äger, ingen talan mera till sielfwa jorden, utan söke annan bondens ägendom.
Cap.
XVIII.
Om then som jord, hus, skog, watn eller watnwärka af androm med wåld tager.
§ 1.
Hwar som tager med wåld, af then i handom hafwer jord, hus, skog, watn eller watnwärka, eller med någrahanda åtgärd för honom onytt gör, och will sig thet ägna, gälde åter skadan, och böte han, och alla the, som med honom i samma gerning warit, hwar för sig fyratio daler.
VII.
Förslag till Jordabalk 1731.
Cap.
I.
Om laga fång å jord, hus och grund, å landet och i staden.
§ 1.
Thesse äro laga fång, therigenom man jord, hus och grund, å landet och i staden förwärfwa må: ett är arf, om lagligen ärft är; annat är skipte, om lagligen skipt är; tridie är köp, om lagligen köpt är; fierde är gåfwa, om lagligen gifwit är; femte är pant, om then lagliga pantsat och förstånden är.
Alt eftersom i thenna lagbok skrifwit står: lagligit stånde, olagligit återgånge.
§ 2.
Köp, skipte, och gåfwa skola skrifteligen ske med twäggia manna witne, och the wilkor theruti sättas, hwarå samma köp, skipte, eller gåfwa sig grundar, och sedan lagföljas å then ort, ther hwarthera är belägit, som framdeles skils.
Cap.
II.
Om arfwejord.
Thet är arfwejord, som efter föräldrar, barn, syskon eller andra fränder ärfwes, så ock then aflingejord, som kommer at sättas i stället för then arfwejord man sig på hwarjehanda sätt afhändt hafwer.
Cap.
III.
Om skipte, och huru jord å landet, eller hus, tomt, och jord i staden skiptas må.
§ 1.
Nu wil man arfwejord sin emot annan jord å landet skipta; hafwe ther wåld til, och then man med skipte fått ware arfwejord i stället.
Thet skipte må ej af bördeman klandras.
Skiptar man hus, tomt eller gård i staden, emot hus, tomt eller gård i samma stad, eller annor; hafwe ej eller bördeman rätt therå at klandra, utan behållen ther emot bördemännen å begge sidor hwarthera sin rätt til thet tilskipta.
Ej må man arfwejord å landet emot hus och jord i staden skipta.
§ 2.
Nu skiptar man bort arfwejord sin å landet, och får therföre igen både jord och penningar.
Är jord mera än penningar; tå gånge thermed som om skipte sagt är.
Är then mindre, och penningar mera, eller både jämt; tå dömes jord i börd, som wore hon til salu gången.
Om skipte i staden ware lag samma.
Cap.
IV.
Om köp, och huru jord å landet, hus, gård, och tomt i staden säljas må.
§ 1.
Säljer man jord sin å landet; tå skal köparen in för rätten, i thet härad jorden ligger, wisa köpebref sitt, och jorden offenteliga upbiuda låta, på tre almänne häradsting.
Giöres ej å then jord klander, inom natt och år efter tridie upbudet; gifwe tå häradshöfdinge fastebref therå med thes namn, häradets och sitt insegel.
Nu kan then jord som såld är, ligga i flere härader; tå skal man upbiuda hwarthera å rätta häradsting, och taga fasta å. Warde ock samma fastebref i härads dombok inskrifwit.
§ 2.
Jord, hus och tomt i staden, som säljes, skal ock almänneliga wid öpna dörar å rådstugu tre måndagar upbiudas, fyra wekor emellan hwart upbud.
Faller helgedag in å upbudsdag; tå fulfölje upbud nästa måndag therefter.
Kommer ej klander å thet köp inom tolf wekor från tridie upbud; ware thet tå lagståndit, och sedan friskilling gifwen är, skal thet med rättens fastebref bekräftas.
Ej må fastebref utgifwas i staden, förr än säljaren sielf, eller genom fullmächtig, in för rätten handsträkning giordt hafwer, och tilståt köpeskillingen betalt wara.
I fastebrefwet skal nämnas, huru många alnar then gård eller tomt är bred och lång, så ock i hwilket qwarter och fierding, och emellan hwilka gator och gränder then belägen är.
Om skipte och gåfwo ware lag samma.
§ 3.
Uti alla upbud skal summan nämnas, hwarföre then jord, hus eller tomt upbiudes.
§ 4.
Säljer man jord, hus eller tomt, then han förr til annan sålt hafwer; ware thet köp gilt som först giordes, och böte then, som twem ett sålde, siettedelen af köpeskillingen, och skadan åter.
§ 5.
Nu kan skattejord utom börd säljas; tå skal köparen then hembiuda honom, som räntan theraf äger, innan upbud therå tages, och hafwe han macht then jord at lösa, och sedan lagliga upbiuda låta, som sagt är.
§ 6.
Köper man thet som å annars jord och grund i staden bygt är; tå skal han thet honom lagligen hembiuda.
§ 7.
Ingen må sluta köp eller skipte med öfwermaga, jungfru eller wetwilling om theras jord.
Sker thet; ware ogilt, och lagfart therå förbuden.
§ 8.
Tränger förmyndare, at sälja något af the omyndigas fasta arf, til theras födo och nödige upfostring; lite tå domaren åt, och wise rätta nöd, och tå domaren ther öfwer hört nästa fränder, som i riket äro, och han til thet köp samtycke gifwit, samt laga stånd sedan therå kommit, ware thet köp fritt för theras klander, tå the myndige blifwa.
§ 9.
Nu kunna jordabref förderfwas eller förloras; äge tå härads- eller stadsens dombok witsord, och gifwe häradshöfdinge eller borgmästare och råd nytt bref therå.
Cap.
V. Huru jord å landet, och hus, gård och tomt i staden bördas och lösas må.
§ 1.
Wil bördeman til sig lösa arfwejord, som å landet såld är; sätte tå i rätten genast, eller inom natt och år från tridie upbudet, fulla köpeskillingen, i thet mynt, som i köpebrefwet står, eller framlägge på insatte penningar sådane bewijs, som allmänt i riket gälla.
I staden äge ock bördeman rätt at lösa jord, hus och tomt, ehwad thet är arf eller aflinge, inom tolf wekor från tridie upbudet.
Sedan niute bördemannen, så å landet som i staden, the upbud til godo, som för köparen skedde äro.
Men så ofta nytt köp om jord, hus eller tomt slutes, skal then åter upbiudas och lagfaras.
§ 2.
Ingen bördeman hafwe wåld at börda en del af then arfwejord, som i ett köp såld är, ther icke både öfwerens komma thet at skilja.
§ 3.
Aflingejord å landet hafwe skyldemän ingen rätt at börda, ther säljaren then icke i börd köpt hafwer.
I thy fall gånge thermed, som om arfwejord sagt är.
§ 4.
Nu är både arfwe- och aflingejord uti ett köp å landet.
Wil bördeman then arfwejord börda; ware ock plichtig at lösa aflingejorden, ther köparen sielf then icke behålla wil.
Äro husgeråd och afwel under thet köp; ware lag samma.
§ 5.
Ej må köpare och säljare bördemannen til förfång uphäfwa, eller i annan handel förbyta thet köp the giordt hafwa, icke eller under något falskt sken skipte giöra.
Sker thet; ware ogilt, och böte hwarthera femtijo daler.
§ 6.
Köparen och säljaren ware skyldige med ed styrka, at them emellan på god tro så är tingat och betalt, som köpebrefwet innehåller, om bördemannen thet äskar.
Bördeman ware ock plichtig med ed sanna, at han utan list för sig och ingen annan bördar.
Doch må bördemannen med the penningar börda, som han lånt hafwer.
Warder någor öfwertygad, at han i thesse mål swikeligen handlat, böte femtijo daler.
§ 7.
Nu är man twungen, at til gälds betalning afstå sin arfwejord å landet, eller hus och tomt i staden; hafwe tå bördeman rätt then lösa, eftersom borgenären eller annan köpare therföre gifwa wil.
Hafwe ock bördeman wåld ed fordra, at therunder intet swek är.
§ 8.
Uti börd gälle aldrig klander, utan med penningar.
Wil man för annor orsak tala å thet köp; gifwe sig an in för rätten, ther upbuden ske, och tage til samma rätt stämning, å then som wederbör.
Ehwad klander emot upbud giöras, gånge the äntå fort, doch gifwes ej fasta åth then, som upbiuda låtit, innan öfwer klandret dömt är, och domen wunnit laga kraft.
Winner then, som klandrade; äge tå upbuden och lagfarten emot honom ingen wärkan.
§ 9.
Skrifwer bördeman under något köpebref som witne, utan förbehåll af sin börd; hafwe ej rätt at börda thet som tå sålt är.
§ 10.
Bördepenningar måge af ingen i qwarstad sättas, eller lyftas af någon annan, utan af köparen allena, med rättens wetskap, eller af bördemannen sielf, ther han sitt klander afstår B (1730): afstå will.
.
§ 11.
Giör köparen jäf emot bördelösen och kommer twist theraf; tå skal then slitas ther hufwudgården, eller ther mästa godsen belägne äro, om hufwudgård ej under köpet fins, och må köparen bördeskillingen lyfta utan förfång af sin rätt.
Lyfter han; betale tå fem för hundrade från then tid penningarne blefwo insatte, ehwad han tappar eller winner.
Wil han ej lyfta; ware äntå skyldig lika stor ränta therföre betala, ther han saken tappar.
Winner bördeman; ställe tå han til köparen åter all then nödige kostnad han å godset och för thes skul giort, inan han thet afträder.
§ 12.
Dömes jord i börd för Thomä-dag; träde tå köparen therifrån nästa fardag therefter.
Faller dom efter Thomä-dag; niute tå fardag, och sitte qwar ett år efter nästa midfasto, om them ej annorledes åsämjer.
Cap.
VI.
Om then som rätt til börd äger.
§ 1.
Bördemän äro säljarens barn och bröstarfwingar, så länge the til äro, och sedan föräldrar och förfäder, och the som honom å sidone skylde äro til och med syskonebarn, eller the som i lika led med them äro.
Doch måge icke säljarens fädernes-fränder börda säljarens mödernes-jord, icke eller mödernes-fränder säljarens fädernes-jord.
§ 2.
Nu kan fader ärfwa sine barns mödernes-jord, eller moder theras fädernes-jord.
Wil man then jord sedan sälja; löse tå then i börd, som närmast är at ärfwa honom som säljer.
§ 3.
Dela män om börd; ware then närmare at lösa i börd, som närmare är at taga arf, alt efter som förut i 2 och 3 cap.
sagt är.
Äro bördemän flere och jämskylde; löse broder broders lott, och syster systers lott.
Kan then jord, hus eller tomt ej delas, eller tåla mer än en åboe, och åsämjer them ej hwilkenthera börda skal; löse tå then, som största delen hafwer.
Äga the lika del; tå skal therom lottas.
§ 4.
Är näster bördeman öfwermaga eller mö, eller wetwilling, eller utrikes faren, eller fången; löse tå målsman eller ombudsman å theras wägnar, inom laga stånd, ther han gitter och thet nyttigt pröfwar.
Sedan hafwe omyndig, tå han myndig warder, eller wetwilling, tå han til förstånd kommer, eller utrikesfaren eller fången, tå han återkommer, ingen macht therå at tala.
Nu hafwa the ingen målsman eller ombudsman; stånde them äntå icke fritt någon jord i börd återwinna, therå ej i rättan tid talt är, utan behålle jord, hus och tomt, then köpt hafwer.
Cap.
VII.
Om widerboende och nabo-rätt.
§ 1.
Hafwer man köpt hus eller tomt i staden; tå skal han then åt widerboenden och naboen hembiuda, förr än therå upbud tages.
Löser ej bördeman thet hus eller tomt, inom tolf weckor från tridie upbudet; hafwe tå widerboende eller naboe rätt, fiorton dagar therefter, thet hus eller tomt at lösa.
§ 2.
Widerboende-rätt hafwa the, som uti ett hus och tomt i staden del äga, och naborätt the, som ther intil bo, och äge widerboende rätt til lösen, fram för naboen.
§ 3.
Är hus och tomt ifrån naboe styckad och söndrad, honom til mehn och trängsel; hafwe tå han rätt then at lösa, fram för annan naboe.
§ 4.
Samma rätt äge ock then, som hafwer halfwa muren jemte en annars, eller nyttiar en annars mur eller wägg, eller på sin grundmur hafwer en annars mur, eller nyttiar en annars grundmur.
§ 5.
Lider någor märkeligt beswär af annars mans hus, såsom af takdrop, mörker, fenster, gluggar, watndrächt och annat meen, eller äger ett trångt hus eller tomt; hafwe ock tå han rätt til lösn.
§ 6.
Nu twista naboer om bätre rätt til thet hus eller tomt, som såldt är; pröfwe tå domaren, hwilken thet bäst tarfwar, och ware i alla thesse mål ingen skilnad emellan fri eller ofri grund, ther staden then ofrie tomt ej behålla wil.
§ 7.
Kommer twist emellan naboe eller widerboenden och köparen, om rätta köpeskillingen; gånge tå thermed, som om börd sagt är i thet föregående femte cap.
och 6 §.
Cap.
VIII.
Huru man må lagligen bortgifwa jord, hus eller tomt.
§ 1.
Ingen må arfwejord bortgifwa.
Sker thet; hafwe arfwinge macht thet at återkalla, tå han död är som thet gaf.
Doch ware ej förment at af arfwegods på lifstid förläna något hemman, åt then som trogen tienst giordt hafwer, ther ingen aflingejord är.
Aflingejord må man gifwa hwem man wil.
Är jord bördköpt; tå kan thes wärde bortgifwas.
§ 2.
Nu fins, at man hafwer giordt sinom gifware, hans barn eller första arftagaren, märkelig orätt, otienst och skada; stånde tå them fritt, gåfwan at återkalla, om han, som gåfwan fått, then i hand hafwer, och rätten pröfwar henne rätteligen förwärkad wara.
Är slik gåfwa för mödo och arbete eller giord tienst gifwen; gånge tå ej åter.
§ 3.
Äger män jord, hus eller tomt i staden; hafwe wåld theraf bortgifwa siette delen, ehwad thet är ärft eller aflat.
Om medgift, morgongåfwa och testamente, skils i Giftermåls- och Ärfda-balckar.
Cap.
IX.
Om pantsatt jord, hus eller tomt, så ock thes intekning.
§ 1.
Pantsätter man jord sin, hus eller tomt för reda penningar eller waror, som i thy fall til wist pris i penningar räknas skola, och warder ther dag til betalning förelagd; löse tå jorden åter efter förskrifning.
Är ingen wiss dag förelagd; tå bör panthafwanden sin gäldnär kungiöra, at han wil med panten lagfara låta, ther han ej sin betalning får.
§ 2.
Låter man sin pant å häradsting eller å rådstugu lagligen intekna; niute sin säkerhet fram för them, som genom köp eller skipte sig then jord sedan tilägna wilja.
§ 3.
Nu löser man ej inan föresattan dag, eller sedan thet honom förkunnes; tå må han panten upbiuda, som om köp sagt är, och låte then wärdera, inan laga stånd til ända går, ther ej annars om wist pris them åsämja kan.
Löser ej jordäganden inan natt och år efter tridie upbud med fulla penningar; hafwe tå bördeman wåld åt lösa arfwejord å landet, inom eller wid nästa ting therefter.
Uti staden må ägaren panten återlösa inom tolf weckor ifrån tridie upbud.
Löser ej han; tå må bördeman fyra weckor, och widerboende eller naboe sedan fiorton dagar therefter thet pantsatte hus eller tomt lösa, och insätte han i rätten både pantskilling, och hwad panten högre wärderes före, ther utbrytning ej ske kan, som i Utsökningsbalken urskils.
§ 4.
Wärderes panten högre, än then war utsatt före; tage thet ägaren.
Warder then mindre wärderad; fylle tå af annat sitt gods hwad theri brister.
§ 5.
Nu förpantar man jord, hus eller tomt, til flere än en, utan thens wetskap och samtycke, som then först i pant fått, och kunna the ej alla niuta theraf full betalning; böte tå siette delen af thet panten war högre utsatt före, än för them allom tilräcka kan, och gånge samma siette del af annat hans gods.
§ 6.
Wil någor afstå sin panträttighet til en annan; kungiöre thet först pantägaren.
§ 7.
Sätter man sin jord, hus eller tomt i pant, och gifwer ther genast wärkelig införsel uti, med the wilkor, at långifwaren på winst och förlust skal, til thes hufwudstolen betales, niuta all afgäld som ther bör afgå; ware thet gilt, som them bådom åsämjer.
§ 8.
Ingen som annars mans gods i pant hafwer, må thet förwärra.
Ej må man ock emot ägarens wilja therå giöra annan kåstnad, än panten tarfwar.
§ 9.
Hafwer man pantsatt jord sin på wiss tid, och dör förr än samma tid ute är; ägen tå arfwingarne macht, at efter hans död lösa then jord åter, doch niute panthafwaren laga fardag.
Cap.
X.
Om then som annars jord, hus och tomt sälja, skipta eller förpanta kan.
§ 1.
Ingen hafwe wåld förbyta eller förpanta annars mans jord, hus eller tomt, utan han hafwer hans öpna bref och fullmacht thertil.
Sker annorledes; ware ogilt, äntå at upbud och stånd therå kommit, böte ock then thet giordt hafwer fyratijo daler, och skadan åter.
§ 2.
Ej må man ock döma öfwer någors mans jordagods, eller sätta hans jord i qwarstad, utan äganden är lagliga stämder, eller sielfwer til swars, eller hans wissa ombud.
Cap.
XI.
Om klander i jordafång och om hemul.
§ 1.
Köper man jord, hus eller tomt, och klandras thet köp; tage tå köparen stämning å then som sålde.
Kan thet köp wärjas; stånde thet fast.
Kan thet ej; betale tå säljaren thet han upburit hafwer, och rätte up allan skada, som köparen theraf tagit, gälde ock then, som jorden winner, all nödig och nyttig förbätring åter.
§ 2.
Nu hafwer then, som sålde, icke upburit fulla penningar, ändoch han i köpebrefwet tilståt, sig hafwa köpeskillingen fyllest bekommit; niute han tå sin säkerhet uti thet som såldt är, fram för andra köparens borgenärer, in til thes laga stånd åkommer.
Hafwer han thes förinnan sin rätt icke inteknat; äge tå sedan ingen bätre rätt, än the andra.
§ 3.
Kunna fångamän flere wara, som hwar af andra fångit hafwa; lede tå hwar til sin man lagliga, och then böte sex daler som åt hemul brister.
Hafwer hemulsman med-arfwingar, them han med sig til hemul binda wil; tå skal han them sielf tilsäga.
Brister köparen hos nästa hemulsman; hafwe tå macht, at gå til then andra, tridie eller längre, doch i ordning efter hwar annan.
§ 4.
Nu går jord bort, som man emot annan jord med skipte fångit; gånge han tå til sin jord åter, så länge then är i hans händer, som skiptet med honom giorde, eller i thes arfwingars.
Är samma jord genom nytt skipte, köp, pant eller gåfwo, eller genom laga mätning för gäld i annars mans hand kommen, och upbud eller intekning ther å skedd; hafwe sedan icke wåld therå tala, utan söke sin fångaman, som han bäst gitter.
§ 5.
Är rätter fångaman död; tå skola arfwingar i hemul stånda, ther the sig arfwet icke lagliga afsagt, eller afsäja wilja, och bötes ej.
§ 6.
Skiptar man eller säljer jord, hus eller tomt, och wil ej i hemul stånda; förbehålle tå sig thet uttryckeliga uti bref sitt, hwarmed han samma jord, hus eller tomt sig afhänder.
§ 7.
Yppar sig ägotwist grannar emellan, om rå och rör, eller annan bolstada skilnad; tå försware köparen sina gräntsor som han bäst kan och gitter, ware ock hemulsman plichtig, at låta köparen få the skäl och bewis, som i hans wärjo finnes.
Förhåller han them och warder thertil öfwertygad; fylle skadan efter mätismanna ordom.
Cap.
XII.
Om rå och rör, så ock andra bolstad skäl bya mellan.
§ 1.
Rå och rör bya mellan skola läggas med fem stenar, fyra utan, och en hiertesten mitt uti.
Then bör wara half annar aln ofwan jord och en aln i jord, the andre tre qwarter, alla med sten under och kring skolade.
The böra ock wara mera än mans börda, med sine kanter wisa streket tädan rå-gången kommer, och tit han gå skal.
Ej må rå-gång skiuta in på hiertestenen genom yppen gafwel, utan på thes kant, öfwer en af the stenar som utom ligga, tädan staf-leden kommer.
Under hiertestenen lägges en stadig häll, theruti hugges samma wäderstrek som hiertestenen wisar, antingen leden går rätt fram eller i knä.
Fins ej häll; tå må sten-bro i stället läggas, som rätta leden wisar.
Är sidländ mark; tå lägges sten-häll på lafwa af trä.
Sättes rör på berg; warde wäderstreket ther i huggit.
§ 2.
Stöta flere byars ägor samman, och stanna på et rör; tå bör hiertestenen med sina kanter, therefter wara rättad, så at hwar kant swarar emot sin bolstad.
Wid hwart fem-stena rör, bör en utliggare sättas straxt ther hos ther leden går ut, och högst tijo alnar therifrån, och therefter wisare eller ledare til nästa fem-stena rör, ej längre hwar wisare från annan, än rop them emellan höres.
§ 3.
Dela byar om skilnad them emellan; gälle the rå och rör som af ålder warit, eller med dom gillade äro.
Finnes ej rå och rör; hafwe tå gamla gärdesgårdar, och forne bergs- och stenrösier, dijken, häckar, eller annor märke witsord, ther the af ålder för laga skilnad hålne blifwit.
Ligger å, siö eller sund bya mellan; the måge ock bolstada skäl wara, om inge rå och rör ther emot äro.
§ 4.
Är å, siö eller sund sidolångs byar emellan; ägen tå halft hwarthera.
Ligger holme mitt uti insiö eller ström; ware lag samma.
Ligger han andro lande närmare; hafwe then holma som watn äger, efter rågång och bya skilnad.
Flotholma hafwe then, som honom wid land sit fäster.
Kan insiö eller en del theraf til äng wäxa; äge hwar äng eller land, såsom han i siön rådande warit.
Ligger by wid ändan eller å sido wid stora siöar; äge tå i siö eller holme efter rågång och bolstad sin.
Hafwer någor urminnes häfd på utholmar, fisken eller fiske-skär; tå äger han then rätt oqwald behålla.
Om kungs-ådren i siöar och strömar urskils i Bygninga-balken.
§ 5.
Sträcka sig bya-ägor öfwer lands- härads- och sokne-skilnader; ware thet gilt, om rå och rör eller annor skäl thertil äro.
§ 6.
Nu finnes uti skog eller löt, och yppen betesmark bya mellan inga rå och rör, eller annor skilnad; tå äger hwar sin del theruti efter öre och örtug.
Ligga flere byar inom en rågång, och icke äro sin emellan åtskilde; ware lag samma, och äge ödesby lika rätt som bygder by.
§ 7.
Grannar skola rågång sin å alla sidor upgå, åtminstone hwart tridie år, så at then til sine skiljemärken altid richtig hålles.
Cap.
XIII.
Huru then plichta skal, som rå och rör rubbar, uprifwer, eller å annan inflytter.
§ 1.
Ingen må bolstada rå uptaga, eller nedersätta, utan häradshöfdinge med några af nämden, tå alla jordägande tilkallade och therom ense äro, och gifwe häradshöfdinge bewis therå, som sedan i härads dombok införas bör.
Tomte-rå och farwägs-rå, måge byamän sielfwe nedsättia, om alla the som i by råda thertil samtycka.
Sämjer them ej; tå skola the til tings fara och dom taga.
Til tomte- och farwägsrå, må en sten gild wara.
§ 2.
Ther någor som til laga år kommen är, af okynne eller sielfswåld, rör- och rå-stenar, eller andra skilje-märken uplägger [ɔ: uptager] B (1730): uptager.
, ändrar eller bortkastar; böte tiugu daler.
Giör thet öfwermaga; tå skal then af föräldrar eller husbonde i någon crono betientes närwaro näpsas.
§ 3.
Nu rifwer, flytter eller wrider then som til laga år kommen är rå eller rör, eller skilje-märken, eller sätter andra neder af arghet och ilwilja, at thermed förwilla annars rå-gång; böte fyratijo daler, och ware ärelös.
§ 4.
Samma lag ware om then som hafwer annan, yngre eller äldre, budit, trugat, intalt eller lockat sådan giärning at giöra, eller thertil hulpit, eller med i råd warit.
Cap.
XIV.
Om ägo-twister, och om laga syner ther å.
§ 1.
Twista jordägande om ägor och bolstada skäl; tå måge the sig förena om wiss dag, och ägande syn hålla.
Sämjer them ej; söke tå domaren, och wise sine skäl å tinge.
Kan twisten ej slutas utan syn; döme tå rätten til härads-syn.
Then bör häradshöfdingen med nämden hålla, och ther syne-dom them emellan afsäga.
§ 2.
Thesse syner skola hållas emellan Walborgs- och alla Helgonadag.
Är orten så oläglig, at man på then årstiden tit ej kan komma, eller åsämjer them therom å alle sidor; tå måge sådane syner ske å annan tid, enär bar mark är.
§ 3.
Nu wil någor med then syne-dom sig ej åtnöja; wädie tå under nästa lagmans ting, som i Rättegångsbalken sägs, och döme lagmans rätten til syn, om så nödigt pröfwes.
Lagmans-syn skal hållas med nästa ut-härads nämd, och emot thes dom må ingen wädia, utan söke konungen om riddare-syn, inom tre månaders tid, som i Rättegångsbalken sägs, och sätte borgen för all kostnad och skada.
§ 4.
Thesse syner skola ske å kärandens kostnad, men stannar på then, som domaren wid sakens slut thertil skyldig pröfwar.
§ 5.
Är twist härader emellan; söke tå the hofrätten om uthärads domare och nämd.
Är then emellan län eller landskap; gifwe thet befalningshafwande konungen tilkänna, som förordnar then theröfwer döma må.
Cap.
XV.
Om urminnes häfd.
§ 1.
Thet är urminnes häfd: ther man någon fast egendom eller rättighet i så långan tid oqwald och obehindrad besuttit, nyttiat och brukat hafwer, at ingen minnes eller af sanna sagu wet, huru hans förfäder eller fångamän först thertil komne äro.
§ 2.
Sådan häfd gäller ej i en by och tegeskipte, eller uti thes åker, äng, siö, skog och mark, skipt eller oskipt, utan niute hwar sin del efter öre och örtug, aln och stång tal, eller som thet i hwarje landsort brukeligit är.
§ 3.
Ej må urminnes häfd gälla uti yppen skog och mark, bya mellan, utan rå och rör eller annan bolstada skilnad.
Men hafwer man ut-jord eller ur-fiäld, uti åker, äng, skog eller mark, med rå och rör, eller gård och wård instängd, eller qwarn och qwarnställe, eller annat watuwärck, eller öjar och holmar; ther må urminnes häfd gälla.
§ 4.
Förebär någor urminnes häfd som klandrad warder; wise tå med gamle och laggille bref och skrifter, eller trowärdige män, the ther om orten wäl kunnoge äro, och på ed sin witna kunna, at the hwarken sielfwa weta, eller af andre hördt, någon tid annorlunda warit hafwa.
Gitter han thetta ej; ware tå then häfd utan kraft och wärkan.
Cap.
XVI.
Om städsel, lego och fardag.
§ 1.
Nu wil jord-äganden sitt hemman til landboe uplåta; tå måge the sig förena om städian, antingen på längre eller mindre tid.
§ 2.
Städier någor hemman på lifstid; niute tå then städia til godo, så länge han lefwer och utgiör afrad, eller annan årlig skatt och tunga, samt wårdar hus, åker och äng, efter lag och Bygningabalken.
Hustrun niute then ock efter honom, medan hon änka sitter.
Går hon i annat gifte; ware tå then städia förfallen, och hafwe jordäganden wåld städia sin gård til hwem han wil, doch warde landboe i rättan tid upsagd, och niute laga fardag.
§ 3.
Är städia på wisse år gifwen; hafwe ingen macht, landboen, thes hustru eller barn afsäga, så länge giftostämma warar.
§ 4.
Dör then man som städian gaf, eller henne fick; stånde äntå gifto-stämma för änkan eller barnen, til thes then ute är, sedan råde jord-äganden sielfwer jord sin, som sagt är.
§ 5.
Sitter landboe qwar i try år, och ej bygger efter lag; böte och rätte allan skada up, som i Bygningabalken urskils.
Hafwe ock jord-ägande wåld honom wid nästa fardag therifrån wräka.
§ 6.
Nu wil landboe sig ifrån hemman och thes bruk säga, eller jord-äganden landbo sin; giöre thet med twänne gode män, förr Thomä-dag et år, förr än gifto-stämma är ute, och sitte sedan landboe qwar thet följande året, och så långt på thet andra, at om Kyndelmässo halfwa hus kunna inrymmas til then som efterkommer.
Andre hälften behålle then som afflytta skal, til fiortonde dag uti April månad.
§ 7.
Ej må landboe jord upsäja medan giftostämma räcker, utan han skaffar annan åboe, som jord-äganden skäligen kan wara nögd med.
Sitter landboe qwar öfwer fardag, och hafwer ej lagliga upsagt; stånde för alla thet årets utskylder.
Leger man ut, eller til lego tager gods och gårdar med wilkor; tå bör man å både sidor rätta sig efter thet, som aftalt är.
§ 8.
Rymmer landboe bort innan stämmo tiden, och finner jord-äganden honom på wägen tå han afwiker; hafwe tå wåld hämta honom äter, och alt hwad han med sig förer.
Hafwer landboe satt sig neder å annan ort; lite tå jord-äganden befalningshafwanden therom til, och böte landboen, för olaga afflytning tolf daler jord-ägandens ensak, eller thens, som jordägandens rätt i handom hafwer, och alla the som ther med woro at hielpa landboen aflytta, böte hwarthera sex daler.
§ 9.
Ställer sig landboen til wärn och får han skada, eller the honom wärja wille; ware alt ogilt.
Warder han eller någor af them dräpen; böte tå, som i Missgiärningsbalken skils.
Får jord-äganden som efterkommer, eller the med honom äro, någon skada, sår, blånad eller blodwite; ligge alt i twe böte.
Kommer dråp uti; warde straffad som om edsöre stadgat är.
§ 10.
Tager man up hemman som öde ligger; ther äger husbonden gifwa landboe bref å then frihet, som han therföre niuter, och ware landboe skyldig bygga, dika, stänga, och hemmanet så uprätta, at skatten theraf utgå kan, tå frihets åren ute äro.
§ 11.
I staden är rätter fardag om wåren, then siste dag i Martii månad, och om hösten sista September; men lego-tiden blifwer then, som bådom åsämjer.
§ 12.
Leger man gård eller hus i staden, och wil sedan them ej behålla; sware äntå til hyran för huset, så länge lego-stämman räcker, doch stånde honom fritt, sättia en annan så god hyresman i sitt ställe.
Gitter han för domaren wisa laga förfall; betale tå hyran til nästa fardag, och ware sedan fri.
§ 13.
Lofwar äganden hus täcka, och wäl omboa och förbätra, hwad hus thet hälst är, och giör thet ej; bygge tå gästen sielfwer, sedan han med twänne witnen honom therom tilsagt hafwer, och korte så mycket af hyran, som han bewiser thet kostat hafwa, eller gode män pröfwa thet wärdt wara.
Fördärfwar gäster hus eller gård, eller något af thet som honom är med uptekning antwardat; gälde åter skadan.
§ 14.
Wil äganden sitt hus eller gård sielfwer intaga, eller til andra hyra, enär stämmo-dag är ute, eller wil gästen tå icke längre i gården qwarblifwa; säge hwarannan til med twägge manna witne, twå månader förr stämmo-dagar.
Försummar thet någorthera, stånde thet til nästa fardag.
§ 15.
Betalar ej gäster hyran å then tid, som aftalt är, eller förer han et lastbart och lösachtigt lefwerne, så at hus theraf berychtat warder; stånde tå äganden fritt, honom straxt utsäga, och ware han äntå plichtig at betala hyran til nästa fardag.
§ 16.
Säljer man bort hemman å landet, eller hus och tomt i staden; tå bryter köp lego-stämma, och hafwe köparen macht, landboe och hyresman i rättan tid upsäga, doch sitte qwar til nästa fardag.
§ 17.
Warder äganden hus-will, och tränger jord sin å landet eller hus i staden sielf nyttia; ware om upsägning och fardag lag samma.
§ 18.
Städier någor hemman å landet, eller leger hus och gård i staden, til twänne; behålle then som först stadde eller legde, och äganden böte siette delen af första årets afrad eller lega, och skaffe then andra så god lägenhet igen, eller gälde honom skadan.
Cap.
XVII.
Om afrad och afrads-dag å landet och hushyra i staden.
§ 1.
Rätter afradsdag är Thome-dag före jul: tå skal bonde, ehwad jord han åbor, afrad utgifwa.
§ 2.
Nu twistas om afrad guldit är; wise thet landboe med qwittobref eller witne.
Gitter han ej; gifwe ut afradet.
§ 3.
Dör bonde, och hafwer afrad eller utlagor inne med sig; tå utmätes the förr än något arf skiptes.
Är han gäldskyldig, och skal mät- och utsökning honom öfwergå; äge tå altid samma års afrad bätre rätt, än all annor gäld.
Innestår afrad för try år, och wisar then thet hafwa bör, at han thet ej förr få kunnat; niute han tå samma rätt och förmon.
Är afrad för flere år obetalt; hafwe tå ej annan förmon, än efter dom eller intekning.
Ware ock altid skattejorden underpant för try års ränta, fram för alla them som sin fordran hafwa intekna låtit, eller med dom wunnit.
§ 4.
Går skattehemman til salu, och winner köparen ther å laga fasta; hafwe then som räntan äger, ingen talan mera til sielfwa jorden, utan söke annan bondens egendom.
§ 5.
Hushyra i staden betales åtta dagar förr än lego-stämma ute är, eller sökes ut lagliga å hwarje hyre tid efter hwar annan; hafwe ock äganden macht, at behålla gästens gods, til thes han rätt för sig giordt hafwer.
Cap.
XVIII.
Om then som jord, hus, skog, watn eller watnwärka af androm med wåld tager.
Hwar som tager med wåld, af then i händer hafwer, jord, hus, skog, watn eller watnwärka, eller med någorhanda åtgiärd för honom onytt giör, och wil sig thet ägna; gälde åter skadan, och böte han, och alle the, som med honom i samma giärning warit, hwar för sig fyratijo daler.
BYGGNINGABALKEN IV.
Förslag till Byggningabalk 1723.
Bygningabalker.
Cap.
I.
Om bolbys egenskap och afgärda bys rätt.
§ 1.
Bolby äger wara med rå och rör omlagd, eller med annan laga skilnad inbegripen, som i Jordabalken sägs.
§ 2.
Afgärda by heter then, som är bygd å bolbys mark, och hafwer sina ägor inom hanck och stör af odalby.
Han äger ock med odalby af bys allmänning, timmer af dödwida och ofruchtbara trä, och ej af ek och bok, gårdafång och wedabrand, näfwerflät och fägång, tårfskyrd och lertägt, så ock the kärreslåttar, som bolby ej sielfwer häfda wil eller gitter.
Gången ther hans swin, som fä hans går, så många som han föder wid sin loga och lada.
Nyttie ock thet fiske, som ligger til hans rätta intagor och hägnad, dock utan bolbys mehn och hinder uti siön.
Ej må han några afsalur af skog giöra, och ej lof therå gifwa, hwarken med lån eller lego: utan lite åt thet han med gärdesgård hägnat, eller inom rå och rör af ålder haft hafwer.
Sälier någor i afgärda by af bolbys oskifta skog, böte som 16 cap.
säger.
Gör han intagor af bolbys ägor; plichte som i 17 cap.
4 § urskils.
§ 3.
Wil bolby intaga något af sin skog och mark; tå skal han ej afgärda by innetäppa: utan lemna honom nödig wäg til allmännings utmark, mulbete och watngång, wid laga bot som 29 cap.
9 § förmår.
Cap.
II.
Huru by, hemman eller torp äger byggias af nyo, å cronones jord, eller å allmänning.
Och om then som ensamer äger jord i by, eller bygger utan lof.
§ 1.
Wil man af nyo byggia by, hemman eller torp å cronones jord och skog, eller lands- härads- eller sokna-allmänning; tilsäge först häradsfogden.
Han skal å nästa häradsting skåda och ransaka, huruwida then mark kan intagas, utan andra bolbyars, allmänna skogars, bruks och bergwärcks mehn och skada.
Sedan äger landshöfdinge therom stadga, som han thet nyttigt och skiäligt pröfwar: och tå lägges om then mark laga rå och rör.
§ 2.
Äger man ensammer jord i by; bygge tå som han bäst kan och gitter.
Hafwe ock macht at therå byggia torp.
Warder thet torp af honom skattlagt til ottonde dels hemman eller mera, göre tå ock til cronan alla wanliga utskylder efter gårdatalet.
§ 3.
Bygger någor utan lof och tilstånd å allmänning, eller å then jord han icke äger; hafwe sin bygnad til jordäganden förwärkat, och böte, för thet han sig annars jord tilegna wil, fyratio daler, som urskils i Edsöresbalkens 6 cap.
5 §.
Intager någor mera, än honom för skatt rätteliga tillagt är; ware lag samma.
Cap.
III.
Äga flere i ödeby byggia, och huru man skal honom lagligen tilstädia; och om flere willia sedan byggia.
§ 1.
Nu kan then by öde liggia, som flere äro ägande i; wil tå en byggia och bruka sin del, och the andre willia ej byggia eller täppa med honom; nämne tå häradshöfdinge med honom, som byggia wil, några af nämden.
The skola tit fara, och efter bästa skiäl läggia honom en hop af bolstaden både i äng och åker, så stor som the pröfwa kunna, at han äga bör, efter öre och örtug, pund eller tunnoränta.
Then hopen må han saklöst och ohindrader intaga, täppa och bruka sig til gagn.
Och fä hans gånge ehwar thet kan å bysens utmark och ägor: utan någor wil sin del täppa, och laga wärn om hålla.
§ 2.
Nu hafwer han sin hop upgiordt och afrögt i åker och äng; och hine willia tå infara och byggia hwar sin ägodel; giören tå up och afrödien lika med honom.
Och när the hafwa, hwar efter sina ägor, giordt sin del lika god wid hans del; tå må hwar taga sin lott i åker och äng och alla utägor, och skifte efter tomt sin, som lag säger.
Tager någor eller åwärkar hans lott som först upgiorde, annorledes än sagt är, böte som i 17 cap.
urskils, och åter skadan efter mätesmanna ordom.
Cap.
IV.
Huru tomt äger brytas och läggias.
§ 1.
Wilia bönder af nyo byggia by, eller är han rifwen, afbränd eller ödelagd; tå äger tomt brytas efter hwars ägodel i by efter mark, öre och örtug, pund och tunnoränta, alt som hwarje landsorts gamle sed är at mäta och räkna.
§ 2.
Tomt i by lägges efter rätta solskipte och wäderstrek, som är öster och wester, norr och söder: och hwar uptage och råde sin rätta och jämgoda lott.
Nu kan berg i tomt liggia; nyter thet bryta eller bränna, hysa eller häfda: tå räknes helt eij mer än för halft.
Nyter thet eij; ware thet alt utom byamål och mätning.
Är bäck i tomt, och nyter byllia eller hyllia, eller nyter ej; ware samma rätt.
Och then som slikt menföre i sin tomt hafwer, niute jämning af nästa jord i samma by.
Thet skal och alt af häradsrätten noga uptecknas, så at then, som therföre hafwer fått större tomt, ej må therefter sin lott i andra ägor med tiden sträckia och winna.
Ligger berg, eller är bäck i åker eller äng; gånge ther lika skipt och mätning å, som å tomt.
§ 3.
Rifwes eller brinner en gård i by, ther bönder hwarandrom för när bygt hafwa; tå skal honom som lider, annor tomt jämgod och lika stor af oskipto tildelas, och ther ämne til är: och ligge then förre til byamarken igen.
§ 4.
Nu wil någor flyttia och byggia å bys oskifta ägo och swina wall; bedie tå at honom theraf så stor tomt tildelas må, som then förre war, hwilken åter til oskifta bys ägor läggias bör: utan alle jordägande sämjas kunna, at han ock må behålla sin förra tomt, och hwar af them taga jämgod del af swinawallen.
Får han annan tomt, och bygger; lyde tå åker, äng, och andre ägor i byn til then nya tomt, som the förr til then gamla legat hafwa.
Cap.
V. Huru tomt må byggias.
§ 1.
Nu willia bönder hus å tomt sine sättia: bygger någor så när annars tomt, at han hafwer ej stöde- eller stolparum, thet är, halfannar aln å hwartheras tomt emellan husen; tage up och ryme, och böte en daler.
Äger man tomt å båda sidor wid gatan; tå må han med häradsrättens dom gatan til tomt intaga, och af sin tomt annan jämgodan gata läggia.
§ 2.
Wil han ej uptaga, thet han olagligen bygt hafwer; tilsäije honom tå härads länsman at rifwa och inflytta sina hus.
Gör han thet ej, dömes å häradsting, at inom wiss tid sin olaga bygning uptaga, och böte som sagt är, så ock tre mark för thet han eij uptaga wille, sedan han så tilsagd blef: rätte ock up allan skada.
§ 3.
Nu skal bygder by lagligen rifwas och jämnas; rätte tå hwar sit therefter, och flytte, å then tomt som honom tildeles, sina hus innan trij åhr, eller böte en daler.
Lemnar han äntå sina hus å annars tomt; hafwe äganden macht husen at nedtaga och af tomten föra, och niute ther skiälig betalning före.
§ 4.
I mangården äro laga hus thessa: sätesstugu med förstugu och kammar, så ock gästestugu, ther gården så stor är, källare wistehus, sädesbod och miölbod, redskapshus och hemligit hus, port och lider, badstugu och mältehus.
Dock skola badstugu, och mältehus rija och smidia altid sättias afsides frän gården.
Alle eldstäder och skorstenar äga och wara så stälte och förwarade, at al eldskada möijeligast må förekommas.
I ladugården bygges stall, fähus, och foderhus, logar och lador särskilt ifrån mangården.
Hwilken häremot bryter; böta för hwart om sig twå daler, och bygge ej thess sider, som sagt är.
§ 5.
Bygger ej landbo förfallelös nödiga hus, som lag säger; tå skal han å tinge warnas.
Bättrar han sig äntå icke; warde i laga tid från hemmanet sagd, eller, ther saken så förewitter, stånde hans egendom i borgen för all skada.
Skattebonde miste ej jord sin, enär han böta och skadan gälda gitter.
§ 6.
Nu hafwer bonde eller landbo bygt laga hus, efter thy som sagt är; tå äger han them wid macht hålla, och förr än han af gården far, alt färdigt ifrån sig antwarda.
Brister något i häfd eller bygnad, bättre och böte, som i 30 cap.
skils.
§ 7.
För trij års bygnad, å en stor hel gård, räknas stugu tolf eller fiorton alnar lång, och tio alnar bred inom knutar, med spisel och ugn, godt tak och alt innanrede; sammaledes dubble bodar, eller med loft, godt tak och innanrede: loge med sina tu golf, tålf eller fiorton alnar långt hwarthera: fähus sexton alnar långt med fullt inrede, så ock stall och andra hus, som med flera knutar byggas.
Andra enkla, dock gilla hus af fyra knutar i man- eller fägården räknas för et års bygnad.
A mindre hemman må byggas efter nödtorften och skal ingen högre betungas, än gården tarfwar, efter landsens bruk och lägenhet är.
Bonde eller landbo ware ock skyldig, ther så behöfwes, täckia tiugu alnar nytt tak om året.
Cap.
VI.
Om wådeld i by.
§ 1.
Nu kan så illa åtbäras, at eld warder lös i by, thet sker antingen med wilia, eller wangömo ock försummelse; eller ock af wåda: thet första skils i Högmålsbalken.
Sitter bonde ensamer i by, then som jord och hus äger; kommer elden lös af honom, hans hustru, eller barn, och brinner ther gård och hus up; hafwe sielfwer skadan.
Är thet landbo, och äger sielfwer husen; hafwe ock sielfwer skadan.
Äger han hwarken hus eller jord, warder ther eld lös af försummelse eller wangömo hans, som är; at han wid husesyn, eller å annor tid är warnad sina eldsmurar och tak at bättra, och gör thet ej; sielfwer utbär, eller tilstädier någon at hafwa och bära lius och eld i uthus utan lychto, eller ther man hafwer lin, hampa, hö, spån, eller annat slikt, som snart eld taga kan; sätter lius å wägg, drucken eller odrucken; gör eld i ugn eller å golf, och går therifrån; ligger och läser i säng wid lius, och somnar ifrån, röker tobak i lada, foderhus, eller annorstädes, ther eld lätteliga kan tändas; eller är owarsam i skiutande åt hus eller tak; eller warder eld lös af annor slik försummelse, ther man kunde och måtte bättre wachta för skada; brinner hus och gård up; tå bygge åter gård jämgodan, och niute ej brandstud eller eftergift å afradet.
Är han mindre wållande; gälde fierdung af husets wärde.
Brinna up tillika andras hus och gårdar, qwarnar; eller andra wärk och bygningar; gälde af sin egendom så långt then räcker, och böte tolf daler för hwarje gård.
Brinner up kyrkia som när står, böte hundrade daler til kyrkiobygnad.
Brinner ther folk inne; böte half mansbot, och stånde kyrkioplicht.
Är han warnad, och hafwer ej åtlydt; böte full mansbot, och stånde kyrkioplicht.
§ 2.
Sker thet af rättan wåda, som man ej kan förese eller wachta, förrän skada skier; ware saklös.
Vet man ej huru elden är kommen lös; wite tå med sielf sins wådaed, at thet ej af hans wangömo eller wållande skiedt är.
Brister han åt eden; böte som i föregående § sagt är.
§ 3.
Hafwer legohion, emot husbondens warning och wilia, burit eld til uthus och andra rum, eller annorledes owarsamt thermed umgåt, som förr är sagt; ware tå husbonde saklös, och legohion gälde then skada, som theraf tima kan, eller plichte med kropp.
Kommer eld lös af gäst eller wägfarande, och brinner up gästgifwarens eller annars mans hus; ware lag samma.
§ 4.
Nu är thet af wåda skiedt, eller ock genom thess wållande, som skadan ej gälda kan; ware häradet skyldigt brandstud gifwa, efter thy som häradshöfdingen och nemden skadan pröfwa och mäla; dock å husen allena, och ej å säd, strå, foder, boskap, eller andra lösören.
Ej må någor gå omkring, och sökia eller liggia [ɔ: tiggia] brandstud å landet eller i staden och then prest som sit bref therå gifwer, böte sex daler.
Cap.
VII.
Huru ägor i by skola delas och jämkas, efter hwars och ens tomt och ägande rätt.
§ 1.
Nu sedan hwarthera sin tomt i by fått hafwer; tå äger ock hwar therefter niuta och uptaga sin lott i åker och äng, och alla andra tilägor, bättre och sämre, alt som han mer eller mindre i by äger.
§ 2.
Tomt är grund til all delning och skipte i by.
Ty skola ther alle andre ägor efter hwars och ens tomt i solskipte och wäderstreck läggias och indelas, så at then gård och tomt hafwer öster i by, äger ock sin teg och skipte hafwa öster i alt. Möta them tegar ifrån söder åt norr; tage hwar sin teg näst efter annan, som the i by bo, och tomt hafwa: och then äger, utan annars förfång, åkerskipten och ängeskipten råda, som mäst äger i by.
§ 3.
Hafwe ingen wåld then by rifwa, som i rätta solskipt ligger; utan med alla jordägandes willia.
Klagar någor sig hafwa fått mindre lott i by, än han hafwa bör; söke tå laga syn och ransakning.
Fins at han lider skada; tå äga alle jordägande göra theras delar lika och jämgoda, inom then tid, som förelagd warder: och sedan jämkas och rättes them så emellan, at hwar får, efter sin ägande rätt, lika och jemgodan del uti alt, ware sig bättre jord eller sämre.
Dock må ingen, som ej äger fierdedels hemman i by, winna ny jemkning.
Ej må ock emot sådan jemkning grannar emellan uti en by, gälla antingen urminnes, eller annor häfd, som i Jordabalken sägs i 14 cap.
Cap.
VIII.
Huru wägar och dike i by och gärde läggas skola.
§ 1.
Hwar by äger hafwa sin gata, tolf alnar bred, wid byn emellan tomterna; och farwäg til och frå by, så in- som utom gärde, tio alnar.
Ther allmän landswäg til städer, marknads- och lastplatser genomlöper, tages tolf alnar, och en alns tilökningsjord å hwar sida om wägen, så ock til dike, ther thet tarfwas, twå alnar: och warde thet alt tagit af oskipto.
§ 2.
Wid alla åkrar, som ligga näst wägen, renar, diken, och gärdesgårdar, lägges en aln tilökningsjord af oskipto; och til diken af alla ändeåkrar twå alnar, så at en aln må wara emellan åker och dike, och emellan wäg och dike.
Til aflops dike, som förer watn ur gärde, lägges af oskipto twå och half aln, och en alns tilökning å sidan, ther thet wid wäg eller åker löper.
Men til thet dike, som går ut med ängswall, gifs ingen tilökning.
Lägges dike emellan grannars åkrar; tå gånge halft dike å hwartheras åker.
Cap.
IX.
Om laga wärn, täppning och hägnad.
§ 1.
Byaled och grindar, ther wäg går fram, skola af alla grannar byggias och uppehållas.
Led til egen åker eller äng, må hwar för sig byggia och wårda.
§ 2.
Alle grannar och byar, som hafwa åker och äng tilsamman, skola them omstängia och wårda med gilla gärdesgårdar, hwar för sin åker eller teg, eller efter sin lott, som han i by och gärde äger.
Wil hwar sit gärde ifrån annars stängia; upgärde tå efter sin ägodel af thet som sammanlöper.
Nu wil man sit ifrån annars, uti en eller flera byars gärde, äng, mark, eller skog, til sin enskijlta nytta stängia; hålle tå allena sådan hägnad, utan annars förfång och skada: ej må han the andre til hägnad i thy mål med sig twinga.
Möter bys eller grannes skog, beteshaga och utmark, annars åker eller äng; hålle ock tå hägnad then allena, som åker eller äng äger.
§ 3.
Gärdslegård bör wara så gill, at then ej lätteliga rifwas eller falla kan; och så hög och tät, at boskap och swin ej inkomma.
Ligge ock til alla grannars och wärnalagars wårdnad, at gärdesgårdar uppehållas måge, af then som thet giöra bör; eller gälde han skadan åter, som thet försummar.
§ 4.
I staden skola wisse gärdeswachtare, dageligen noga upsicht hafwa å alla gärdesgårdar, kring åkrar, ängiar, hagar, humlegårdar, kålgårdar, eller andra slika stadsens ägor.
Fins therå brist; tilsägen tå äganden med witnen, at han them genast, och inom dygnets förlopp, sedan han thet weta fick, bättrar och upbygger.
Skier thet eij; böte som i fölliande § sägs, och skadan åter efter mätesmanna ordom.
Gärdeswachtaren tilsäge ock them, som i nästliggande byar boende äro, och theras hägnader tilsammans med stadsens hafwa, at jemwäl the wid samma straff, sina gärdesgårdar, hägnader, och grindar uppehålla och bättra, ther brist å är.
Gör gärdeswachtare thet ej; gälde skadan, eller böte med kropp.
Släpper någor in sit fä inom annars wärn; plichte som lag framdeles i 13 cap.
6 § säger.
§ 5.
Nu är marken bar, och kiälen ur jorden; tå skole alle grannar för swin täpt hafwa.
Waren ock gärdesgårdar gille, tå tid är at harfwa och så om höst eller wår: och tilsäge tå i staden, gärdeswachtare them som tilbör, och å landet grannar hwarandrom, at the stängia.
Sker thet ej til föresattan dag; böte then som ogill gärdesgård hafwer, tolf öre för hwar gård, och sedan dubbelt, så ofta han tilsagd warder med witnen, och gård sin ej stänger eller bättrar: gälde ock skadan åter.
Bättrar han ej osökter för rätta; böte thertil en daler.
§ 6.
Är granne i by ej när, eller kan eller wil ej sin gärdesgård uppehålla; sker thet af fattigdom eller ödesmål; tå skola alle grannarne stängia hans del, och dika, ther så behöfwes: och niuten therföre betalning af hans åkerlindor och renar i gärdet.
Sker thet af wårdslöso och motwilia; tå gäldes och bötes af hans egit gods.
§ 7.
Ware om äng laga hägnad, och täpt för swin; så länge marken är bar; och om hö, äng och sädesgärde til thes all årsgrödan kan införd blifwa.
Ej må äng eller gärde förr til boskaps bete öpnas och upgifwas, wid samma böter, som 13 cap.
säger.
§ 8.
Hafwer någor hö, eller säd utestående, sedan alle grannar infördt hafwa; warde tå tilsagd, at ock föra sit in.
Gitter han wisa hinder och trång; tå måge the ej theras boskap insläppa: utan tilbiude sig, at hielpa honom för skiälig betalning, bärga och införa, eller hö i stack, och säd i dös sättia, och omstängia.
Wil han thet ej, eller fins ej nöd och trångmål; hafwe sielf then skada, som han å sit hö eller säd får af annars boskap, sedan honom så tilsagt och tilbudit är.
§ 9.
Står annars mans åker oskuren, eller äng oslagen i wägen för then, sin säd och hö inåka wil; tilsäge tå honom at undanskära.
Sker thet ej; tå må han, ther skadan minst är, hans säd eller gräs undanslå, i band binda, och axen eller gräset hopräfsa och sammanföra, och sedan saklöst öfwer thes åker eller ängsteg åka.
Gör han thet förr; böte en daler och skadan åter.
§ 10.
Hwilken som med wåld sönderhugger, nedrifwer, bränner, eller bortkastar grind eller gärdesgård; gälde skadan och böte för wåldswärket, som i Edsöresbalkens 5 cap.
13 § skils.
Bryter eller rifwer han annorledes; böte tre daler.
Stiäl han gärdesgård, och förer hem til sig; gånge therom, som om annan tiufnad ute på marken.
Stiäl han mindre än ett lass; böte som för annan tjufnad, tå ostängt är, och dubbelt, sedan stängt är.
Kastar man stång ned af annars gärdesgård; böte för hwar stång en marek.
Hugger stör af; böte för hwart par en daler, och åter skadan.
§ 11.
Kommer fä i gärde genom ogill eller rifwen gärdesgård; gälde han skadan, som gärdesgården äger, eller rifwit hafwer, och löse fä som 13 och 14 cap.
förmå.
Cap.
X.
Huru åker och äng skola häfdas och ökas, samt gärdesgårdar och diken årligen göras.
§ 1.
Landbo äger sin åker wäl häfda och giöda, ängar rödia, och för swinabökande wachta.
Ware ock skyldig, ther skog och betesmark ej skadas, at efter handen uptaga och uprödia til åker eller äng, så mycket som behöfwes, och wäl häfdas och brukas kan; eller böte som i 30 cap.
sägs.
§ 2.
Nytt dike skall then som tarfwar, för sin åker årligen gräfwa til fyratio famnar, en aln djupt, twå alnar ofwan, och en aln å botn; eller upränse ottatio famnars gammalt dike, och hålle the öfrige alla wid macht.
Gräfwe ock för hwar skiliofor i åker et utlop genom ren, ned til dike, ther så behöfwes.
Gör han thet ej; böte som i 30 cap.
5 § urskils.
§ 3.
Nu liggia grannars åkrar ut med hwarannan; hafwe tå halft dike hwarthera.
Möta ens bys dike eller ägor annars diken; gräfwe tå hwar för sig up igenom sina ägor, eller böte then, som ej wil låta watnet bortlöpa, twå daler och fylle skadan.
Alle i by äro skyldige at hålla aflops- och floddike, efter ägo sin: thet skall wara twå och half aln bredt.
och en aln i botn.
§ 4.
Hwarje år skal ock, ther så tarfwas, femtio famnar ny gärdesgård uprättas, och the gamle alle wid macht hollas, så gille som i 9 cap.
stadgat är.
Cap.
XI.
Huru humlegårdar skola läggias och uppehållas.
§ 1.
Alle bönder och landboer skola hafwa humlegårdar, och läggia goda rötter, til fyratio stänger hwarje år; och sedan så länge wäl sköta och öka, at the blifwa twåhundrade å et helt hemman, ther humle wäxa kan.
Sker thet ej; böte för hwart år en daler, och lägge äntå som sagt är: utan häradsnämd pröfwar sådant mehn i bole och å mark theras wara, at ther ej humlegård läggias, eller humle wäxa kan.
§ 2.
Hwar länsman käre å höstetinge til then, som humlegård således ej lagt hafwer, och uptage böterne innan Thomasmässo dag af alle krono och skattebönder, ehwad konunger sielfwer afradet behåller eller androm thet förundt hafwer.
Af frälset, niute frälsesman som jorden äger, förenämda böter, och uttage innan samma tid.
Gör han thet ej, utsöke tå länsman böterne å nästa ting för konungen, och niute trediung theraf för sine mödo.
Försummar länsman; gifwe sielfwer samma böter ut.
§ 3.
Finner bonde för sig humlegård til twåhundrade stänger; hålle tå then wid macht, och öke, ther han gitter.
Låter han humlegården förfalla; böte en daler för hwarje fyratio stänger.
Lägger han then aldeles öde; böte femton daler; och skadan åter.
Cap.
XII.
Åwärkar man annars åker och äng.
§ 1.
Åwärkar man annars åker eller ängsteg; återgälde korn mot korn, och hö mot hö.
Är rätt wid råen, och krokot emellan å ömse sidor, så at ingen skada sker; ware saklös.
Går krok å grannes sida allena; böte then som åwärkat hafwer, en daler för hwarie del, och åter skadan.
§ 2.
Hwilken som sår å annars åkerskipte eller linde; före ej til sig hwad sådt är, eller böte en daler, och gifwe ut thet han infördt hafwer ty: at hwar äger niuta thet å hans ägor wäxer.
§ 3.
Intager eller ingiärdar någor sin grannes ägodel i jord eller watn, ther skifte och rå finnes; böte tre daler och bryte sielfwer up, eller ligge i tweböte.
Intager han och ingiärdar annars del med sielfwa röret; böte sex daler, och bryte sammaledes sielfwer up, eller böte dubbelt.
Hafwer han rör wridit, förändrat eller bortkastat; plichte som lag säger i Jordabalkens 12 cap.
§ 4.
Hwar som kastar uti annars åker landhafra, snarbindel, skerffrö, eller annat hwad thet hälst wara må, ther ogräs wäxer af; ware ärolös, och böte femtio daler lör hwart åkerstycke, som han så förderfwa welat; rätte ock up allan skada, eller plichte med kropp.
Cap.
XIII.
Huru skade, som fä gör i annars ägor, skal gäldas.
§ 1.
Nu hafwer annars mans fä giort skada uti inhägnade ägor, kalle tå han som hägnaden äger, och hälst then, som skadan liutit hafwer, twå eller flera goda män af grannar eller någrannar, at syna och mäta skadan.
Finna the hwar fä ingångit är, och pröfwes gärdesgård eller grind ogill; böte then som wårda borde, efter thet 9 cap.
för gården, och gälde genast skadan, efter thy, som samma män then mäta.
Är ock fä rätteliga intagit; tå bör thet straxt med reda penningar, pant, eller borgen lösas, och icke annorledes igentagas, som nästa cap.
förmår.
§ 2.
Samma lag ware om then, som grind eller gärdesgård bryter, eller öpnar och ej efter sig igenstänger; eller om han ej sielfwer stängia kan, tå icke tilsäger them som i byn bo.
§ 3.
Nöijas ej the som twista, åt thet wärde, som å skadan satt är; tå måge andre gode män, med läns- nämde- eller fierdingsman nämnas at therom ransaka, och å nästa häradsting witna; och sedan dömmes therefter.
§ 4.
Bättrar man ej sin gärdesgård, eller grind, som grannar eller någrannar med syn ogilla; böte tre marker och skadan, som sagt är, så ofta fä therigenom går och kommer.
§ 5.
Tages wallhion tillika med hiorden, inom annars hägnad och öijar; plichte wallhion sielft, eller bewise at husbonden hafwer budit fara tit och beta.
§ 6.
Hwilken som med wilia släpper sin boskap uti annars ägor och öijar; eller tiudrar häst, eller annat fä, i hans äng eller sädesgärde; böte tre marek, och åter skadan.
§ 7.
Släpper man sit fä, förr än rätter tid är, utan alla jordäganders wetskap, å öijar, eller andra oskifta ägor och betesmark, ther han ock sielf del hafwer; böte tolf öre, och åter skadan efter mätesmanna ordom.
§ 8.
Äger man okynnes eller otamt fä, thet gill gärdesgård bryter, eller öfwerflöger, och får någor skada af thy fä, antingen i åker eller äng; tå gälde then åter skadan, som fä äger.
Wiste han, at thet fa sådan owana hade; eller warder han therom tilsagd, och thet äntå ej wårdar och utehåller; böte en daler, annan gäng dubbelt, och skadan åter.
Cap.
XIV.
Huru fä af inhägnad mark eller öijar intagas, wårdas och lösas skal; så ock om bi.
§ 1.
Hwar som finner annars mans boskap uti sina inhägnade ägor eller öijar, må thet fä intaga med wittnen och hem til sig drifwa, doch ej illa medfara.
Han äger ock genast thet lysa för sina grannar och socknemän, om han ej sielfwer wet äganden.
Wet han thet, eller genom hwars gård, grind eller wållande fä inkom; säge tå honom til med twänne goda män, at boskapen utlösa, och skadan gälda.
Ligge ock thes wårdnad å fä, som intog, til thess lagligen lyst och tilsagt hafwer.
§ 2.
Nu kommer then sit fä wil återlösa, och biuder rätt för skadan, efter mätesmanna ordom: wil then som intog, thet ej utgifwa; sätte tå med witne fullt wärde pant eller borgen hos grannar, nämdeman eller fierdingsman, och utkräfwe fä sit med samma manna witnen.
Kan thet honom sedan sönjas; tå bötes en daler för hwar natt, och skadan åter.
Sammaledes böte ock then, som öfwer natten innehåller, och med witnen ej wisa kan, sig hafwa annars boskap och fä af sina inhägnada ägor intagit, och sedan lyst och tilsagt.
Pröfwes han ej kunna hafwa witne; wite tå med sielf sins ede, at han boskapen utur sin hägnad intagit hafwer.
§ 3.
Kommer ej han som fä äger, eller wil ej utlösa; ware tå then som lagligen intagit, lyst och tilsagt hafwer, frij för hwad thy fä hända kan utan hans wilia och handawärk; och hafwe äganden sielfwer skadan, eller söke sin rätt hos then han wisa kan hafwa otamt fä, eller ogillan gärdesgård haft, eller led eller grind öpnat, therigenom boskapen inkomma kunnat.
Widerkännes ingen samma boskap innan sex wekor, sedan lagligen lyst är; nämne tå häradshöfdingen å tinge, om thet inne är, eller elliest, och i hans frånwaru, fogden, eller länsman tre goda män, at thet fä wärdera, och theraf tildela honom, som intagit hafwer, wedergällning för kostnad och liden skada.
Thet som öfwerstiger, skal under theras förwar tagas, och honom, som samma fä äger, tilhandahållas natt och år.
Söker ingen imedlertid thessa penningar; tå äro the til nästa fattighus förfallne.
§ 4.
Hwar som hemligen borttager thet fä, som lagligen är intagit, hwad fä thet hälst är; böte sex daler.
Gör han thet med wåld och rån; plichte som skils i Edsöresbalken.
§ 5.
Nu kan fä, större eller mindre, annorledes förkomma; tå må man thet återtaga utan lösn, sedan lyst är: gälde dock all bewislig skada och kostnad.
Kommer någors mans boskap til annan; eller finnes och intages; tå then wilse drifwer, gånge therom, som uti 1 och 3 § sagt är.
Flyga mans foglar eller bi bort, och kan äganden them föllia, och rummet märkia, och wisa tit the först inflögo; hafwe ingen wåld honom them förtaga.
Kommer annar efter, och kännes wid them; äge then förr lyste.
Flyger biswärm i bärande och fridlysta trä; tå skal han stockas, och ej trä huggas neder eller spillas, wid laga böter.
Flyger han i dödwida och ofruchtbara trä; hugge neder, och tage bi sin saklöst.
§ 6.
Nu kan man bi hitta i sin bolstad, eller å skog ther han äger lott uti; ware hans som hitte.
Finner man them å annars mans bolstad ingärdes; tå hafwe therföre tack och ingen hittelön.
Hittar man utgärdes i annars mans skog; äge ther trediung af, och byamän alle twå lotter.
Sägia twänne hafwa hitt bistock en; niute then hittelön, som först lyste.
Ej må man lysa, utan bi å annars ägor hittas.
Om them som å annars ägor hitta och ej lysa, och om them som med mat och bete til sig locka annars mans boskap, bi eller foglar, urskils i Tiufwabalker.
Cap.
XV.
Om then som sårar eller dödar annars fa eller hund: och om någor köper eller sällier siukt fä: så ock, om fä eller hund skadar annars fä.
§ 1.
Kastar man eller skiuter åt annars fä, som uhr åker eller äng inwräkes; kan wärre taga än han wille, och liuter fä död af; gälde åter qwickt för dödt, eller som thet wärdt är.
Nu sargar man eller slår thet fä, och liuter thet ej död af; tage thet och läke.
Warder thet olytt, gifwe thet åter, och böte ej.
Warder thet lamt och lytt; behålle thet sielfwer, och gälde åter olytt eller wärdet.
§ 2.
Sargar man med wilia annars mans häst, oxe eller ko, å hwad tid thet hälst sker; gifwe så godt fä til hans sysslo och nytta, och läke thet såra, och böte fierdung af thes wärde.
Kommer thet sig före, och warder friskt som förr; tage hwar sit åter.
Dör thet, eller warder lamt eller lytt, eller mister öga, öra, horn, eller ben; gälde åter jemgodt, och böte som sagt är.
§ 3.
Dräper man med wåda annars fä som ätas må; tage och behålle thet sielfwer, efter mätsmanna mät.
För annat fä, thet ej matnytt är, gälde fierdung af thy thet wärdt är.
§ 4.
Tager någor lön före, at läka fä eller blodlåta, och får thet sedan död eller skada af hans förwållande; gälde åter fullom gäldom.
Gitter han fulltyga, sig ej hafwa warit ther til williande eller wållande; ware saklös.
§ 5.
Köper man och förer hem fä ifrån then ort, ther boskaps siuka är; dräpe thet genast och böte tre daler.
Nu säger han, at han thet ej wisste, och gitter fulltyga; tå bötes ej.
Wil han thet ej dräpa, ändock grannar i by therom påminna, böte dubbelt och skadan åter: och then thet sällier, eller aflåter, gälde åter skadan, och böte för hwart fä nio daler.
Alt fä, oxe, häst, hund, eller hwarjehanda fä thet hälst är, som af sot dör, eller måste dräpas som sagt är, skal nedgräfwas afsides från by, wägar, och siöar; och ware bondens legohion skyldigt thet at göra.
Drager sig någon undan och wägrar; miste halfwa årslönen, och böte thertil twå daler.
Hwilken som någrom förwiter, at han sotdödt fä, häst eller hund utfört hafwer, och huden afdragit, eller lefwande fä hulpit, åderlåtit, botat, eller wallackat, böte fyratio daler, eller plichte med kropp.
§ 6.
Dräper man annars hund med wilia; böte tre daler, och åter skadan.
Är han wallhund, jagthund, eller bunden gårdshund; böte dubbelt.
Okynneshund, som biter folk eller fä, må ingen hafwa: hwar som then ifrån sig, eller ifrån fä drifwer, och til döds slår, ther nöden så fordrar; ware saklös.
Jagthund hafwe man wåld å egen mark uptaga och qwarhålla: och then hunden äger, löse med tre daler; och gälde skadan, om han med willia hafwer släppt honom å annars ägor.
§ 7.
Dräper fä annars mans fä, häst eller hors, eller thet fä, som ej nytter äta; gälde tå äganden hälften af thy thet wärdt är.
Dräpes oxe eller ko, eller annat fä, som ätas må; böte fierdiung af fullo giälde, och then tage thet döda som förr åtte.
Dräpa bi annars bistock; ware lag samma.
Nu warder fä sargat af fä; betale halfwa läkeslön och halfwa skadan.
Wet han, eller är han warnad, at hans fä plägar göra skada; gälde fullt åter.
Hafwer man hund, som fä biter eller fänad; biter han något til döds, eller sargar; tage then som hund äger, thet döda eller såra, och gälde åter qwickt jemgodt.
Biter han andra gången; gälde åter skadan, och böte hälften af thy thet wärdt är; eller förgöre hunden.
Gör han skada tredie gången; gälde skadan åter, och böte fulla wärdet.
§ 8.
Hund som wild warder, skal man genast instängia, eller döda; eller böte tio daler.
Nu wiste man honom will wara, och har honom icke instängt eller dödat: sargar han tå, eller dräper fä; böte som sagt är, tio daler, och åter skadan.
Sker thet andra gången; böte dubbelt, och gälde skadan.
Hissar man hund å annars fä; eller drifwer af öfwermod häst, oxe, eller hwad fä thet är, så hårdt å annars fä, at thet skada får; gälde fullt åter, och böte halfwa skadan.
Håller man wilia diur, biörn, warg, lokatt, räf, eller annat odiur, och stänger them icke så inne, at the annars fä ej skada göra måge; böte tio daler och skadan åter.
Sker thet annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan.
Får hund som hissas, eller fä som å annars fä drifwes, någon skada; ware ogilt.
Sargar eller dräper okynnes fä, hund eller annat diur, någon människia; therom urskils i Dråp- och Såramålabalken.
Cap.
XVI.
Huru bys oskifte ägor i jord och fiskewatn måge nyttias och then straffas, som oskift, eller annars del olagligen brukar.
§ 1.
I oskipt skog och mark, måge alle jordägande uti by taga til nödtorft sin, tårf, näfwer, wed, kål, timmer, gärdsel, eller annat sådant och ej af bole, föra eller sällia.
Hwar som häremot gör, gälde skadan, och böte för hwar mans-börda fyra öre, och för hwart lass twå mark.
Sällier någor af bys oskifta ägor och mark, sedan skifte lagligen begärt är, böte som sägs i 3 §.
Äger man jord i twänne byar; tage tå ej af ens bys mark wed, timber, näfwer, gärdsel, eller annat slikt, och före til annan by, wid samma bot: utan skipt är, och lite tå hwar åt sin lott, hwad han sielfwer tarfwar bruka eller sällia.
§ 2.
Oskift mark som til äng tienar, må ej med tårfskyrd förderfwas, wid samma bot som i i § sagt är.
Ej må ock trä ned- eller topp-huggas til at få löf och näfwer, utan flås och qwistas.
§ 3.
Hwilken som å allmänne härads- sokne- och bys ägor, ther han sielfwer ingen del hafwer i, eller å annars afdelta och enskylta skog, olåfwandes hugger, eller tager torf, näfwer, löf, bast, wed, gärdsel, timmer, eller hwad thet hälst är; gälde skadan, och böte för hwar mans börda första gången en daler, för hwart hästelass fyra daler: annan gång dubbelt.
Sker thet i konungens afmärckta parker och diurgårdar; böte för hwart trä, första gången tio daler, och annan gång dubbelt och för bärande trä, skepswärke och masteträ särskilt, som 21 och 30 cap.
förmå.
§ 4.
Oskipt fiskewatn mågo the, som thet tilsamman äga, oskift bruka, eller til skifte begära, och fiskewärk, hwar efter sin ägolott i by, eller hwar för sin teg uprätta.
Willia någre bruka fiskewärck i oskift watn, men andre hwar sin lott weta, och för sig hafwa; råde tå the, som flere sammanhålla och största delen af watnet äga.
Samma lag ware, om flere wilia not sammanhafwa, och oskift watn til fiskning bruka, och andre wilia dela.
Dock må ingen i oskift watn, tå fisken uti fiskelek upstiger, med not, liuster, eller nät fara, eller i någon måtto hinder göra; wid tre dalers böter, och hafwe all sin fiskeredskap förwärkat.
§ 5.
Lägger man miärda, eller nät i annars fiskewatn, eller far med liuster utom fiskelek, eller med hwarjehanda fisketyg han far; böte tre daler, och i fiskelek dubbelt, hafwe ock förwärkat hwad han fångit.
Drager man not i annars fiskewatn, ehwad thet är i fiskelek eller utom; böte sex daler: och må then som fiskewatn äger, taga af honom til widermäle, båt, not, och nät, häst och släda, eller annat, och behålle så länge qwar, at han thet återlöser, efter som i 14 cap.
om intagit fä stadgat är.
Cap.
XVII.
Huru bys oskifte ägor måge intagas, rödieskog brukas, och then plichta, som olagligen intager.
§ 1.
Nu wil jordägande i by något thet oskipt är, antingen uti jord eller watn, intaga til sine nytto, säge tå alla byamän lagligen til, och biude them med sig at häfda och bygga.
§ 2.
Wilia the ej, och söker han tå laga skifte, och wil sin del i skog, jord eller watn häfda och byggia; ligge thet til häradsnämd, och therefter niute han sin del uti alt oskift, som delas kan, eller byggias och nyttias, androm skadelöst.
Wägrar någor, och hindrar then som begärer laga skifte, och lika wäl brukar hans och byns oskifta ägor; böte som i föregående cap.
och 3 § säges.
§ 3.
Äro ther forsar, strömar, eller annat, som ej må eller kan delas; begäre tå then som byggia wil, häradsrättens dom, huru och när han ther wärck byggia och nyttia må: och bygge sedan allena, om andre jordägande ej wilia inom år och dag med honom på lika sätt byggia.
Nu hafwer han niutit fullt för sin kostnad efter mätesmanna ordom; tå måge alle jordägande samma wärk nyttia, hwar efter ägo sin; eller förene han sig med them; eller söke häradsrättens dom, huruwida then bygning ännu längre stå måtte och häfdas, för samma eller annar afgäld.
§ 4.
Hwilken som utan lof bygger eller intager torp, och afstänger bys oskifta ägor; hafwe sit arbete och fruchten til jordägande förwärkat: och böte första är tolf daler, och sedan dubbelt för hwart år han oskifta ägor innehafwer och häfdar.
§ 5.
Nu kunna män i by rydskog och mark äga, och then rydia wilia; tå må hwarthera rydia åt oskipto saklöst, och hafwe thet i trij år til hö, säd, rofwor, mulbete, eller hwad thet är, och lägge thet sedan åter til byns oskifta ägor.
Hafwer han thet längre; hafwe förgiort ärfwode sit, och böte som sagt är: utan thet pröfwas kan, at hemmanet sådana intagor tarfwer, och at byn til utmark och mulbete ej skadas.
Wil en skifta, och annar ej; tå gifs honom wåld til skiptes dela, som thet wil, och them androm tilbudit hafwer; och råde sedan hwar sin lott.
§ 6.
Rifwer någor then bygning, som upsatt är med the flästa och största jordäganders, eller häradsrättens lof; böte för wåldswärkan, som i Edsöresbalken skils, och bygge åter up.
Cap.
XVIII.
Om qwarnar och fiskewärck.
§ 1.
Ligger mölnostader inom by och bolstad; tå tage hwar sin lott theraf, som han äger i tomt, åker, eller äng.
Ligger han bolstäder emellan; hafwe halfwan mölnostada hwar bolstad, så långt som byns ägor räckia.
Annat oskattlagt watn och strömmar til fiske och annor wärck, som ligga wid flera byars ägor, måge alle nyttia, hwarthera efter sin ägodel i bolbyn, oskaddan cronones, och allmogens rätt til allmänna fisken, siöar, och strömar.
§ 2.
Ingen hafwee qwarn, fiskewärk, eller annan bygning, eller låte pålar qwar, uti åar, strömmar, och watn; utan han lemnar, ther konungsådran är, trediung af watnet öpen; och ther segelled är, tolf alnar; til båtaled otta alnar i diupaste watnet.
Hwar som annorlunda bygger, rifwe up, och böte första år tolf daler; sedan dubbelt för hwart år, han häfdar sådan bygning, och gälde skadan.
Dock måge alle bergwärk, bruk, och hamrar niuta theras rätt, häfd, och frihet oförkränkt; så ock skattlagde qwarnar och fiskewärk, som med konungens lof, och til landsens nytto och bästa lagligen bygde äro, eller inrättas kunna.
§ 3.
Mölnostad må ingen androm til skada byggia.
Ej ofwan, så at watn täppes, och går up å åker eller äng; och ej så nidanföre, at thet swäfwar för then ofwan ligger.
Gör thet någor; böte tolf daler.
Nu kan ny åwärkan skada gamla åwärkan; tå äger gamle åwärckan witsord nya åwärkan uprifwa.
Äro både bygde nedre och yfre, och liggia både i laga läge, ehwad the äro twå eller flere; hålde ej then yfre watn för then nidre, och then nidre stämme ej på then yfre.
Drage sielfwer up stigbord sin; eller böte första gången tre daler, annan gång dubbelt, och åter allan skada.
Then som hafwer sägeqwarn, förware så med kistor under sågen, eller annorledes, at sågespån ej upfyller ån, eller kommer å åker eller äng.
Hwar som häremot bryter; böte tolf daler, och skadan åter.
§ 4.
Utan häradsrättens syn och dom må man ej göra nya renlar, diken, skyrder och grafwar, eller annan upgärd och bygnad, i oskifto eller egit watn, at thermed diupet och fiskeri ur förra rätta läge och ställe från andra förwända.
Sker thet; böte tolf daler, och fylle skadan: läggie ock alt åter, som förr warit hafwer.
§ 5.
Ther skattlagde och förr lagligen bygde qwarnar när äro, må ingen sättia ny qwarn, förr än häradsrätten therom ransakat, och med landshöfdingens lof och minne dömt hafwer, hwarest och huru ny qwarn må byggias, som kronone och landet til nytto pröfwes, och jordäganden finnes hafwa rätt til, utan annars skada och mehn.
Om wäderqwarnar ware lag samma.
Intager någor annars mäld på oskattlagdan qwarn utan lof, som sagt är; böte första gången fem daler; sedan hwar gång dubbelt, och hafwe förwärkat qwarntullen.
Cap.
XIX.
Huru swin måge ringas och å ållonskog släppas.
§ 1.
Alla swin skola ringade wara, tå kiälen ur jorden är; och gånge brofogden hwarje weka genom sochnen, från by och til by om sommaren, och uptage alla the swin, som han oringade finner.
Wil ej äganden them med fierdung af thet the wärde äro, straxt lösa; före tå brofogden them til härads länsman: ther må äganden them sedan för halfwa wärde lösa, och brofogden niute theraf trediung för sin möda.
Försummar brofogden thet, böte för hwarje weka tre daler; och tage then som wil och gitter, the oringade swin, hälst han som them i sina ägor finner, och skada lider, och niute samma rätt som brofogden.
§ 2.
Äga flere tilsamman ållonskog; tå skola the sig i rättan tid förena, huru många swin therå kunna födas: och insläppe sedan hwar efter thy som han i skog äger, eller för andras del afgäld gifwer.
Insläpper någon flera swin än han bör; hafwe the andra wåld them intaga och han böte en mark för hwart swin och åter skadan.
Förena the sig ej; tå måge the icke hindra, eller intaga annars swin, som hwart om annat löpa, ther skogar ostängde sammanliggia.
Kan ock en så många swin ej hafwa, eller fä, at insläppa; niute then andre hans del saklöst.
Hwilken som tager annars swin och boskap til foder för lego; skaffe them åter, eller gälde thet the wärde woro, tå the emottoges: utan han gitter bewisa, at the af sot eller annan händelse och ej af hans wållande förkommit.
§ 3.
Nu komma annars swin å then ållonskog, som ifrån annan ligger och afskild är; säge tå skogäganden första och andra gången honom til, som swinen äger, at han them tädan hämtar och afhåller.
Finnas the ther sedan; tå mågo the intagas, och warde af gode män pröfwat, hwad för them betalas skal; utan bägge sig therom sämja låta.
§ 4.
Släpper någor med willia sina swin å annars inhägnade ållonskog, ther han ingen del äger; hafwe förgiordt swinen, skogäganden enskijlt.
Komma swin, eller annat fä, som ållon äter, inom annars inhägnade ållonskog annorledes; gånge tå therom, som uti 13 och 14 capitlen urskilt är.
Cap.
XX.
Huru flera byars oskifta mark må nyttias; och huru med mulbete, hiordawård och wallgång skal förhållas.
§ 1.
Ligger skog och mark odelt flera byar emellan; then må hwar by oskift nyttia, eller till rätt skipte begära, som om bys oskifta ägor i 17 cap.
sagt är.
Äro ägor byar emellan delta, och häfdar man annars ägor; böte tå hwart om sig, som lag säger.
§ 2.
Ostängd mark och hiordawall måge alle, som then äga, til mulbete nyttia, och låta ther fä sit hwart om annat gå.
Then by, som sielfwer hiordawall ej äger; förene sig med androm, och lege för sit fä.
§ 3.
Bo bönder samman uti en by eller flera, och förena sig om boskapens wård och hiordahåld sit; ther äger hwar androm rätt göra.
Nu fäller en hiordhåld theras; gälde tå then skada, som fä af hans wållande eller försummelse giör, eller får.
Och bör man i stället för gåssar, til wallgång heldre bruka qwinfolk, så wida thet ske kan.
Samma lag ware om hiordhåll i staden.
§ 4.
Tappar wallhion bort något fä; eller gör willdiur skada, then wallhionet pröfwes hafwa kunnat hindra; gälde med sin tienstlego, eller med kropp.
Försummar sig wallhion, och är ej när, så at hiorden skada theraf liuter; ware lag samma.
§ 5.
Nu giör man i laga tid gilder och snara, och lyser; warne tå husbonde sit wallhion, och wise hwar gilder och snara ligger.
Wachtar ej wallhionet ther fä före; ware lag samma: och warnar ej husbonden som sagt är; hafwe sielfwer skadan.
Äro ej gilder laglysta, gälde skadan then gilder lade.
§ 6.
Nu får man eller qwinna bana af annars gilder; böte tå och plichte som i Dråpmålabalken skils.
Cap.
XXI.
Huru bötas skal, när bärande trä olofligen hugges, och huru andra igen planteras skola.
§ 1.
Bärande trä som är ek, bok, apel, oxel, hägg, hassel och dylika, hafwe frälsesman wåld å sin egen frälsesjord sielfwer fälla, eller tillåta androm at fälla.
§ 2.
Ej må någor annar, antingen å egna eller å kronones ägor och allmänningar, hugga och fälla bärande trä, eller å hwarjehanda annat sätt, skada och förderfwa.
Hwar som thet gör, hafwe förwärkat thet trä, och gälde nijo daler til konungen enskylt, så ock böte tre daler til treskiftes för ek, bok, apel och oxel.
Sker thet å frälsejord, eller å skattefrälse; niute frälseman samma rätt som konungen.
För hassel, hägg, eller andra sådana bärande trä botes halft mindre.
Samma lag ware, om frälsesman hugger eller skadar bärande trä uti oskifta bya-ägor, eller å allmänningar: och trä ware förfallit til them, som jord i samma by med honom äga, en eller flere, efter öretalet.
§ 3.
Nu sker thet uti konungens park, ligge thet tå i tweböte, konungens ensak.
Sker thet å crono-allmänning, böte som sagt är i 2 §.
§ 4.
Nederhugger eller förspiller någor med willia annars bärande trä, eller the som man til prydnad wid sina hus, wägar, eller annorstädes hafwer planterat; plichte som lag säger i Edsöresbalkens 5 cap.
12 §.
§ 5.
Fins å allmänning, eller å skatte- eller cronojord något bärande trä, som är öfwerflödigt, gammalt, och förtårckat; eller står ek, bok, eller apel, åker eller äng til mehn och skada; söke tå then som thet trä gärna fälla wil, och hälst then som jorden äger, eller skada theraf lider, landshöfdingens lof: och han må sedan therom förordna, som skiäligt och nyttigt pröfwes.
Står thet trä uti konungens enskylta parkar; tå ransakes therom af konungens jägeri-betiente eller andra thertil bestälta: men uti härads- och lands-allmänning af häradshöfdingen och nämden.
Hafwer någor i thetta mål annorlunda ransakat och witnat, än rätt är; sker thet af förseende, böte fem daler: är thet med willia; böte tio daler, och trä ware til konungen förwärkat.
Öfwerflödiga, så ock gamla, och torra trä, som landet til ingen nytta äro, må man ock gifwa eller sällia til handtwärkares och andras nödtorft: dock skal ek och bok först med cronones hammar märkas.
Hägg, oxel, och dylika trä, som åker eller ängs wall til mehn stå, mågo saklöst afrödias, sedan någor af jägeri-betiente them synat hafwer.
Sker thet annorledes; böte som förr är sagt: och then som ej orkar botum, böte med kropp.
§ 6.
Nu gör man förut hemligit aftal med then, som man brukar til olofligit hygge, at willia för honom böta, om han therföre warder lagförd och sakfälter; tå skola the både hwar för sig plichta som sagt är.
§ 7.
Alle, så frälsesmän, som andre, hwilka bärande trä å egen jord eller annorstäds, hafwa tilstånd at hugga, så ock the som them utan lof och olagligen fälla eller skada; ware skyldige at sättia för hwart trä, å samma ställe, sex slika trä af ållon eller kärnar; och i allmänningen och konungens parkar åtta.
Sedan skal man them omgärda och skiöta, til thess the ur boskapsbet wuxne äro; eller böte för hwart trä, som ej planteras och wårdas, fierdung af botum för olofligit hygge.
Fäller, eller tager man up lönn, lind, alm, ask eller annat sådant trä, som större nytta med sig hafwer, än andra ofruchtbara; plantere sammaledes, och wårde sex i stället af lika art. Gör han thet ej; böte en daler för hwart trä.
§ 8.
Af alt thet som fälles, antingen til timmer, wed, gärdsle, eller hwad thet hälst är, skall straxt qwistarne och alt som afhugges, tillika med förtorckade trä, rijs, stubbar, och windfälle wäl upränsas och afrödias.
Hwilken thet försummar; böte första gången sex marek, och sedan för hwar gång dubbelt.
Cap.
XXII.
Huru bötas skal, tå högdiur, hare, och fogel olagligen skiutes eller fångas.
§ 1.
Hafwe ingen wåld fälla eller fånga högdiur, som är, elg, hiort, och rå; utan frälseman å sina ägor allena, som i 4 § urskils.
Ej må och någor annar skiuta, eller med nät och gilder fånga hara, tieder, orre, hierpe, rapp- och åkerhöns, swan, willgås, änder och thess lika.
Hwar som thet giör eller tillåter; böte för elg eller hiort femtio daler, för rädiur tiugufem daler, för hara eller fogel tio daler, och gifwe åter thet han fångat och skutit hafwer, eller thes wärde.
Dock undantages i laga tid thesse landskaper: Dahl i Westergötland, Wermeland, Dahla i Bergslagen, Norrland och Finland.
§ 2.
Skiuter någor eller fångar högdiur eller fogel, i konungens diurgårdar eller fridkallade parkar, eller i annars mans hägnada diurgård; hafwe tå förgiordt thet han feck, så ock bössa, nät eller gilder, och böte första gången för rå, eller annat högdiur hundrade daler, annan gång dubbelt, och tridie gång miste lifwet.
För hara och fogel böte första gången tiugu daler, andra gången dubbelt, och ökes böter hans så ofta han thermed funnen warder.
§ 3.
Emellan Medfasto och Olofsmässo, hafwe ingen macht eller tilstånd at skiuta eller fånga, å egen eller annars jord, elg, hiort, rå, hara, tieder, orre, hierpe, rapp- och åkerhöns eller swanor.
Gör frälseman thet å sina ägor, böte som i första § sagt är.
Är han ofrälsesman; böte dubbelt, och hafwe förgiort thet han skiöt eller fångade.
Dock må frälsesman å egna ägor skiuta wid foglalekar, och fälla harar, hägrar, storckar och thylika.
The som i skiärgårdarna och annorstädes bo, måge och fånga siöfogel med nät, och elliest skiuta, som the bäst kunna och gitta, men ej ungar och ägg aldeles utöda.
§ 4.
Utom förenämda förbudna tid, äger frälsesman fälla allahanda slags diur, å sin enskylta frälsejord, eller berustada sätesgårds ägor.
Äger han jord uti oskift by, eller å allmänningen; tå må han fälla eller fånga rådiur, hara, eller fogel til egit husbehof, och ej til salu.
Elg, rapp- och åkerhöns waren förbudne.
Nu kan så hända, at hans skytt olofligen sällier, thet han skiutit eller fångat hafwer; plichte som för annan tiufnad.
Jagar någor frälsesmans tienare å hans ägor, utan thes rätta lof och minne; böte som i i § sagt är.
§ 5.
Hwilken som lägger spiut, gilder eller snara för förbudna diur och fogel, eller med jagttyg går them efter; böte tio daler, ändock han ej något diur fångar.
Samma lag ware, om frälseman thet gör i förbuden tid, och å annars mark.
Gifwer ofrälseman androm lof at jaga, å sina eller å kronones ägor; ligge så han, som then diur fäller, både i lika botum.
Men then jägeribetient, som sielfwer, utan konungens särskilta tilstånd, jagar til egen nytta, eller gifwer androm lof, å then tid, eller ort, han ej jaga må; ware i tweböte för hwart som fångas, eller fälles, och hafwe sin tienst förwärckat.
Wet han ock at någor olofligen jagar, och kärer ej genast therå för sin förman, eller å nästa häradsting; plichte för hwart mål, som i 4 § sagt är.
§ 6.
Af then som jagar i olaga tid, eller å förbuden ort, må man saklöst taga byssa, nät och redskap, sä ock jagthundar, eller dräpa them.
Äro hundar löse, och inkomma uti konungens jägareplatsar och diurgårdar; ware lag samma.
Hwar som therföre giärning å någon giör, straffes som i Edsöresbalkens 3 cap.
urskils.
§ 7.
Hittar man högdiur, som af warg eller annat rofdiur rifwit är; eller fångas thet, sedan man hafwer lagligen uprättat nät, spiut, skall, wargegårdar och gropar för skadediur, tilsäge tå nästa jägeribetiente, eller ther the ej när äro, twänne andra goda män, och wise, hurudan skade diuret fått hafwer.
Skier thet ej; böte som i 4 § skrifwit står.
Är ej diuret förderfwat; gifwe thet åter, wid plicht och bot som förr är sagt.
Hittar frälseman å egen jord, eller ther han jaga och skiuta må; ware saklös.
§ 8.
Uti skärjom må man ej å andras holmar fogel fånga, eller ägg hämta, wid fyra dalers bot; och gifwe åter, hwad han ther tagit hafwer, eller thess wärde.
Cap.
XXIII.
Huru skadediur måge fallas, så och skall och wargegårdar hållas.
§ 1.
Biörn, warg, lo, räf, jerf, mård, utter, bäfwer, själ, och flera sådana skadediur, må hwar man allestädes, saklöst dräpa; så ock roffoglar, örn, hök, glada, och ugla.
§ 2.
Alle skola nät och skallbud uppehålla, så frälse, som bönder, krigs- och gästmän: alle the ko och so hafwa, och sin egen disk och duk; utan the laga förfall hafwa.
Präster och klockare, oskattlagde torpare, och inhyseshion waren frije.
Hwart helt hemman äger hålla warganät, som är fyra famnar långt och fem alnar högt; och hafwe thet färdigt, tå skallbud kommer.
Thet bör och wara så starckt, at thet ej brister, eller löses, tå en annan klifwer therå up.
§ 3.
Nu warder man bådad til skall; tå äger en man komma ifrån hwart matlag med byssa, jagtspiut, eller yxa, så tidigt, som han kallad warder: utan han hafwer laga förfall, och twå män så witna för skallafogden.
Hwilken sig i tid ej infinner; eller kommer utan dugeligit nät, eller jagttyg; eller blifwer ej stående ther han ställes; eller wisar sig otidig, gör oliud, slår och tänder up eld; eller går ifrån skallen förr än lof gifwes: böte en daler.
Blifwer han aldeles ute; böte twå daler, och annan gång dubbelt.
Thessa böter må skallefogden med nämdeman utkräfja, och niute theraf femtedelen för sin möda.
Gifwes ej böterne ut inom fiorton dagar, sedan han tilsagd warder; böte thertil å nästa ting en fierdung för tresko, utan han pröfwes laga ursächt hafwa.
Förtiger skallafogden någon, som borto warit hafwer, eller sig, som sagt är, förbrutit; eller gifwer han, eller annar, någrom lof at förfallelös uteblifwa; böte twå daler.
§ 4.
I hwarje sochn, ther thet behöfwes, skola alla som ther bo och jord äga, hwar efter ägodel sin, byggia en wargagård: och then skal fierdung af sochnen färdig hålla, hwar sit år.
Torpare bygge och uppehälle med sin bolby.
Ligger ödesjord i sochnen; tå hålle then wargagård uppe, som ängen slår, från then dagen han hafwer ängen slagit, och thet året omkring.
Elliest bygge hela sochnen för ödesjorden.
Hwilken som kallad warder til thenna bygnad, och ej kommer, böte sex marcker, och bygge ej thes sider.
Förfaller wargagård; böte then fierdung femton daler, som uppehålla borde, och rätte åter up.
§ 5.
Försummar någor sin wacht och arbete sit wid wargagrop, tå han tilsagd warder, bete ther at hålla; böte för hwar dag en daler: och then som thet upsatta bete dräper, eller nederrifwer, böte tre daler.
Slår någor neder wargagrop, och thes tyg; böte tio daler, och rätte alt up igen.
§ 6.
Nu warder fä sotdödt, eller odugeligit, å then ort, ther jagttyg eller wargagårdar brukas; thet fä må man ej utkasta, utan kundgöre therom nästa skogswachtare; och han utwise sedan, hwart ludret föras skal.
Tilsäger icke then som fä miste, eller thet ej tit förer; böte tre daler.
Gifwer någor sin häst, eller annat stort fä at dräpas, eller thet som dör, til luderorten förer; ware thet året fri för jagt och skall, och niute för thet som lefwande tit föres, något af jägerj-sakören.
§ 7.
Nu kan någor sådana skadediur igenom gilder eller wargagrop eller hwarjehanda annat medel dräpa och fälla, niute tå af härads eller jägeri sakören, eller ther thet skier å stadsens ägor, af stadsens medel, fyra daler för hwar stor biörn; för biörnunge en daler; för hwar warg twå daler, och för wargunge en daler.
Cap.
XXIV.
Huru man å egna, oskifta, och allmänna ägor swedia må.
§ 1.
Uti egna ägor inom gärdesgård och hägnad, må hwar til sin nödtorft fälla och swedia små oduglig skog: dock så, at bärande trä, maste- skeps- eller timmerwärcke ej thermed skadas.
§ 2.
Frälseman hafwe wåld swedia, eller androm thet tillåta å sin enskylta skog, inom eller utom hägnad, ther han äger både jorden och afradet: dock allmänna bruk och bergwärck oskadde.
Oskiftan skog och mark må frälseman ej annorledes än 4 § säger, til swidior bruka.
§ 3.
Ther bruk och bergwärk med konungens lof och nytto uprättada äro eller warda; må ingen swidia inom then ort konungen biuder, eller ther stor timmerskog, maste-trä eller bärande trä i myckenhet finnes.
Hwar som häremot bryter, och fäller eller swidiar i allmänna skogar och å förbudna orter; böte som för wåldswärk, konungens ensak, och gälde then skada, som bruk och bergwärk therigenom taga.
§ 4.
Fins annar jord eller mark inom wärn och hägnad, som bonde eller landbo kan til åker och äng rödia och rothugga, kringgräfwa och med aflops diken tilreda; fälle han tå inga swedior utom sin wärn och hägnad.
Fins ej sådan jord, och kan eller tarfwar bonden mera häfda, än han upbrukat hafwer; låte tå häradsrätten med häradsfogden, honom få uti oskifto byes skog så mycket, som han årligen må i skogen swidia, hälst af sådan mark, som han sedan til åker och äng bruka och inhägna kan.
Swidiar någor utan lof å egen skog, eller mera än nu sagt är, böte trettio daler.
För oskift bys skog, så ock ther landbo utan jordägandens lof swidior fäller, botes dubbelt och åter skadan.
Nu kan hända, at bonden fäller til swedioland stora mastträn eller andra slika trä, och thermed förderfwar eller onytta giör diurstånd, foglalekar, eller annat; böte tå hundrade daler, och miste grödan.
Om them som i oträngt mål hugga och fälla skog å the orter, som icke låta uprödia sig; ware lag samma.
Cap.
XXV.
Om skogseld.
§ 1.
Nu wil man å swedioland elden itända; afrödie tå skogen näst omkring, rothugge, gräfwe up jorden, och hafwe watn i beredskap, och annat som tienar at släcka elden.
Tilsäge ock nästa grannar at wara wid handen, och komma til hielp, ther så omtränger.
Hwar som förr, än han thet alt giordt hafwer, eller tå starckt wäder, tårkår och heta är, tänder eld å swedioland; böte tio daler, ändock ingen skade skier, och hafwe sit säde och arbete til konungen förwärkat.
Skier skade; gälde af gods sit, och böte hundrade daler.
§ 2.
Nu kan elden widare gå, eller sig fördöllia, och sedan skada giöra; tilsäge tå, wid samma bot, flera grannar: och ther kyrkia när är, låte klämta, och thermed folk til hielp sammankalla.
Böte och sedan wådabot för hwar byskog som brinner, tiugu daler, ägandens ensak; och för hwar ek och bok tre daler; och plante nya trä som förr är sagt.
För by och kyrkia bötes, som lag i thet 6 cap.
förmår.
Skier ingen skade, ware saklös.
§ 3.
Tänder man up eld ute på marken af annor orsak eller tilfälle; eller gör thet wägfarande man, och sedan ej wäl utsläcker; böte trettio daler.
Tänder man up, tå starkt wäder är, eller långsam tårka, eller ther skog och annat kan itändas, och släcker ej elden; ligge i tweböte, fast ingen skade skier.
Kommer ther skada af; gälde åter, och böte hundrade daler; och then som jorden äger, eller först åkärer, niute målsägande rätt, och hafwe wåld taga obekandt och löst folk i förwar, som i 7 § skils.
§ 4.
Ej må man tilstädia wallbarn, at eld utbära, och i skogen uptända wid bot, som i 1 § föreskrifwen är.
§ 5.
Enär och hwarest skogseld upkommer; tå äga the som blifwa then warse, eller ock tilsagde äro, skynda sig tit at släckia; eller böten tiugu daler.
Tiltager faran, sägen tå häradsfogden eller länsman och fierdingsmän, så ock nästa bergs- och jägeri-betiente i orten til: och skal then som först kommer med budkafla, biuda och tilhålla alla närboende af allmogen, at titsända åtminstone en man af hwarje gård, och en soldat af nästa kneckterota, med yxor, bilar, hackar, spadar och wattukäril.
Ej må ther budkafle nedläggias, wid tiugu dalers böter.
§ 6.
Hwilken som uteblifwer, eller kommer för sent, utan laga förfall, eller träder från sit arbete eller ställe, förr än elden dämpad är, och rätt hemlof gifwes; böte tiugu daler.
§ 7.
Häradsfogden skal genast på platsen noga ransaka, huru elden lös kommen är.
Fins bofast man wara ther wållande til, och gitter han gälda; eller willia grannar gå för honom i borgen; tå stämmes han til nästa ting at swara i saken.
Är han wägfarande, eller lösker dräng, eller en sådan som kännes ej god skadan at gälda, och ej borgen får; tages tå i förwar, och dömes å häradsting, som straxt hållas skal.
Nu får man ej weta, huru elden utkommen är, böte tå häradet, som then 2 § säger: och skola alle uti häradet boende, så frälsemän, som präster och bönder, efter hemmantalet ther til sammanskiuta.
§ 8.
Komma ej härads- och bruksfogdar, jägmästare och landtjägare til skogseld, när the blifwa then warse, eller få bud; och göra the icke ämbete sit: böte fyratio daler hwarthera; men länsman, och the ringare betiente, halft mindre.
Försummar häradsfogden, eller länsman, at genast undersöka, ho skogseld utsläpt hafwer, och hafwa honom sedan för rätta: böte sielfwer hans sak.
Cap.
XXVI.
Huru allmänningar, store skogar och ägor nyttias mågo.
§ 1.
Alle som bo inom lands- eller häradsgräntsen, hälst the som ingen nödig skog och utmark sielfwe äga; mågo å allmänning niuta mulbete, och til egen nytta och nödtorft taga timmer, wed, gärdsel, näfwer, tårf, och hwad mer ther falla kan; och ej til andra sällia, wid straff som lag säger i 16 cap.
om olaga häfd i oskifto skog och mark: söke dock först landshöfdingen om skogs och timmerhygget.
§ 2.
Äger man jord i twänne landskaper eller härader; före tå ej wed, timmer och slikt ifrån allmänningen til thet hemman, som ther utom ligger, eller böte som sagt är i 16 cap.
Ej må ock af then del i allmänningen, som til landets nytta och skogens tilwäxt fredlyses, något huggas, wid bot, som om konungens parkar uti samma cap.
stadgat är.
§ 3.
Häfdar någor annar allmänning; eller mer, och annorlunda brukar, än lof gifwes: plichte som lag säger i 16 cap.
3 §.
Och må ingen något särskilt intaga, bruka och häfda i allmänningen, förr än han sin laga del fått hafwer, och honom sättet och afgäldet föreskrifwit är, som Jordabalken förmår: och niuten sedan the hemman, som å allmänningen uptagas, afgärda bys rätt.
Wårde ock hwar sina broar och intagor, eller rå och rör i allmänningen.
Om andra broar och landswägar til och uti allmänningen, gånge efter thet 29 cap.
§ 4.
Ej må man förr än efter Pedersmässa slå, eller nyttia hö och gräs i oskifto allmänning, eller något som ther wäxer, afhämta, innan thet wäl moget är.
Ållon och boknötter skola ther upnötas, och ej bortföras.
Hwilken annorledes giör; böte tre daler, och hafwe förwärkat hwad han ther tager.
Cap.
XXVII.
Om konungens enskylta, och frikallada, så ock om andra allmänna fiskerier.
§ 1.
Konungens enskijlte fiskerier i stora elfwar, åar, strömmar, insiöar, eller saltsiön, waren aldeles frikallade.
Ej må ther någor fiska, utan konungens, eller hans embetsmans lof och minne.
Hwar som här emot bryter; böte lika med then, som skiuter diur i konungens parkar, och hafwe förwärkat, thet han ther fångit.
§ 2.
Uti konungens allmänna fiskelägen och grund i skärgårdarna, må hwar och en, som inom häradet eller sochnen bygga och bo, i rättan tid sinom fisken bruka och bodar upsättia: dock söke först låf thertil, eller böte hwarje gång tre daler.
§ 3.
Ingen må fiska uti sådana konungens allmänna fiskerier, utan wiss skatt theraf til konungen.
Hwar som något undandöllier, eller konungens rätt annars försnillar; miste fiskeredskap, och thet han swikeliga undandölgt hafwer, och böte som för annan tiufnad.
§ 4.
Nu wil någor utom häradet eller sochn boende bruka sådana fiskerier; söke tå konungens embetesmans, eller häradsfogdens lof och tilstånd.
Gör han thet annorledes, eller sker them som i häradet eller sochn bo, något mehn och förfång, böte tre daler, och miste fiskeriredskap, så ock thet han ej rätteliga fångit hafwer.
Cap.
XXVIII.
Huru allmänna lands- härads- och sochne-hus skola byggias.
§ 1.
Allmänna bygnader och hus, som för landet, häradet, eller sochn pröfwas nödige, skola ther utaf alla byggias och uppehållas efter gårdatalet.
Ther äger ingen fräls före wara, utan präster och klockare.
Och må then som sielfwer ej hafwer nödig skog, taga ofruchtsama trä och wärcke af lands- och härads- allmänning.
Förfalla thessa hus; böten alle som them äga uppehålla twegilla husröta böter.
Om röto å annor laga hus, skils i 30 capitle.
Wet hwar sin dehl, och ej uppehåller; ware lag samma.
§ 2.
Alle skola kyrkio och hwad thertil hörer byggia och uppehålla, både frälses och ofrälsesmän, som i sochn jord och hemwist hafwa, eller uti staden byggia och bo.
Ej måga andre än adelens sätesgårdar ther wara fri före.
§ 3.
Kyrkioherdar och kyrkiowärjande å landet och i staden, skola om Walborgsmässo noga bese kyrkiones egendom, bygnad och brister; och sedan om hösten inför härads- eller stadsrätten tilkännagifwa, hwad bygt och bättrat är.
Försummas thet af kyrkioherden, eller om han gammal är eller siuk, af then som hans ställe förträder, så ock af kyrkiowärjande; tå bötes första året sex daler, andra dubbelt, och skadan åter.
§ 4.
Å landet skal thet ock skie hwart tredie år, af häradshöfdingen, häradsfogden, och nämden, uti probstens närwaru; och i staden af borgmästare och råd, kyrkioherden och kyrkiowärjande.
Sedan förfares thermed, som Kyrkiolagen biuder.
§ 5.
Kyrkioherden äger kyrkio, thes redskap, skrud, hus, och bygnad wårda, och klockaren tilhålla, thet alt wäl förwara och göma, eller för all skada af hans försummelse swara.
Om domkyrkio skrud och förwaring, så ock byggnad och kyrkiokistor, ware som i Kyrkiolagens 26 cap.
stadgat är.
Klockare skal klocko ringa, och henne wårda.
Ringes i otid, eller af then som icke är ombetrodd; böte han fem daler, och skadan åter, som ther af tima kan.
§ 6.
Alle som i sochn bo och jord äga, ingen undantagen, utan säterier, präste- och klockarebol, äro skyldige, at efter gårdatalet å kyrkiones rätta prästegård byggia, och uppehålla nödiga tarfhus, som äro: sätesstugu, tolf alnar lång, och tio alnar bred inom knutar, och ther til kammar, kiök, och förstugu; giästestugu af lika storlek; sädeslada och siu alna loga med tu golf, hwarthera åtminstone fiorton alnar långt, och tolf alnar bredt inom knutar: hästastall siu alnar, och siu alna oxastall under et tolf alna tak efter bredden: tu fähus, hwarthera fiorton alnar långt, och tolf alnar bredt: mälte- och brygehus tio alna fyrkantigt; sädesbod och wistehus, hwartthera tio alnar, eller å hwart annat med dubbel wåning, thet ena uppå thet andra.
§ 7.
Wil kyrkioherde hafwa flera hus; bygge och holle them å egen kostnad, och förene sig med then som efterkommer, om theras skiäliga wärde och betalning, eller afföre.
Äro samma hus wid gården nödiga; tå skola the blifwa ther qwarstående, och betalas efter mätesmanna ordom, eller som them bägge åsämjas kan.
Hafwer kyrkioherden them i trij åhr nyttiat, eller hafwer sochn största delen upbygt; tå kännas the til prästegården utan betalning.
Samma lag ware, om kyrkioherden hafwer märckeligen förbättrat prästegårdens ägor, med nödiga intagor, torp och torpställen, qwarnar eller fiskewärck.
Sedan hålle then som efter kommer, alt wid macht, och lemne thet bättre och ej wärre efter sig.
Skier annorledes; böte som i 30 cap.
urskils, och bygge alt nödigt åter up.
§ 8.
Soknahus, som präster och klockare färdiga anamma, skola the bewara för takdropp, röta och all then skada, som med rätta acht och mindre kostnad kan bättras.
Thet som samma hus tarfwa af nyo til tak, golf, stockar, syllar eller ås, när thet alt af ålder och långt bruk, och ej af prästens wangömo förfaller, äga sochnemän byggia och bättra; eller böten dubbelt mot thet, i 30 cap.
om husröta sägs: dock må prästegården af sit gamla rum och ställe ej flyttias utan sochnemäns wilia, och landshöfdingens lof och minne.
§ 9.
Nu warda härads- och sochneboer rätteligen sammankallade, at föra timmer och wärke til allmänna hus, eller til prestegårds byggnad; tå bötes för hwart drängedagswärcke, som man försummar och fäller neder, en daler, och för hwart ökedagswärke dubbelt, så ock, om bygnaden therigenom hindras och stannar, tre daler.
The böter skola til kyrkiobyggning läggas: och fylle han äntå dagswärken.
Hafwer ock någor af the andra giort hans dagswärke; gälde fullt åter, och böte som sagt är.
Gitter han wisa laga förfall; ware för böter fri.
Cap.
XXIX.
Om wägar och broar, huru the göras och byggias, wårdas och synas skola.
§ 1.
Hwar landshöfdinge låte läggia landswäg ther som tarfwas i länet, så rättan och jämnan som skie kan, och tage thertil af oskifto the ägor, som möta och föreliggia.
Möta backar, berg, eller watn, som antingen aldeles icke, eller ju med största beswär jämkas och brytas, fyllas och broas kunna; tå tages til wäg å sidan, hwad som näst ligger, och hafwe ingen macht thet at wägra.
Hwilken som något märckeligen mister af sina ägor, hälst uti åker och äng; niute fyllnad af nästa ägor, eller af samteliga häradsboer.
§ 2.
Landswägen, then allmogen skall framfara, ware tolf alnar bred, som förr är sagt, och ther mehnföre, bäckar, pussar, och broar, äro, tio alnar.
Wäg til ting, kyrkio och qwarn, så ock al annor fä- och farwäg inom bys bolstad och ägor, ther ej allmän landswäg är, ware ock tio alnar bred, och bro sex alnar.
§ 3.
Nu sedan alle store landswägar rätteligen lagde och afmätte äro, tå äger häradet wid hwarje hel mil, som håller sextusende famnar, uprätta och uppehålla större stenar eller stolpar, och wid hwarje half och fierdedels mil, mindre, och warde å thessa stenar eller stolpar miletalet utmärckt.
§ 4.
Allastäds ther wägar bära af til andra städer, landskaper, socknar, bruk, siöhamnar, eller andra kundbara orter, skola wissa mareken utwijsa, til hwad ort man å samma wäg resa kan.
§ 5.
Rifwer man eller kullkastar, eller ock sönderslår thessa milestenar och märcken; plichte som i Edsöresbalken urskils i 6 capitle.
§ 6.
Ther sanckt är, skola wägar fyllas, och aflopsdiken göras.
Öfwer diup watn och åar bygges bro af godt wärke, och gode kantade stockar på fasta pålar, eller stenkistor, frie för watnlopp och flod.
Man skal ock dika å både sidor om wägen, ther lehr och swartmylla är, och ther watn stå och stanna kan.
Trediung eller mera af wägen uphöijes mitt på, med grof sand och gräs, och bättres således årligen.
Ej må sedan lehrjord therå kastas.
§ 7.
Winterwäg skal göras öfwer siöar och måssar, ther isen starkast är, och minsta fara.
Thet härad eller then by, som watnet äger, utstake sedan samma wäg i rättan tid, och ändre så ofta thet tarfwas.
Häradsfogden skal ock låta stora wakar, och uptagna råkar utmärkas, kringledas eller med bro öfwerbyggas, alt wid samma bot, som lag säger om lands- och byawäg.
Hwar som med wilia hugger up winterwäg öfwer siö, plichte som i Edsöresbalkens 6 cap.
och 7 § urskils, och sware til skadan.
Ojämn marck, kärr och pussar, therå winterwäg framlöper, skola om sommaren rödias, och med broar byggias.
§ 8.
Alle äge broar byggia och wägar rödia, så then som mindre äger i by som then ther mera äger; hwar efter ägo sin.
Säterier och prästegårdar, så ock boställen, måge hålla theras wägestycken å then landswäg, som igenom theras ägor löper, eller näst ther in til ligger.
The skiärhemman som sielfwe hafwa renlar på grunden wid farwatnet at ränsa och uppehålla, waren fri för wägarödning och brobygning.
§ 9.
Hwilken som lägger någon byawäg af förra ställe, utan alla jordägandes och tingsrättens lof och minne, böte tre daler.
Lägger han allmän wäg af then stad, han förr låg, böte dubbelt, och lägge wägen åter som han förr legat hafwer.
§ 10.
Allmän landswäg och bro bör rödias, byggias och uppehållas, inom häradsgräntsen, utaf the härader, som näst och ther omkring ligga.
Kräfwer thet mycket större kostnad och arbete än annorstädes, tå äga the andre härader i länet hielpa til.
Skillia berg, ström, å eller watn härader åt; rödie tå och bygge å båda sidor, hwarthera härad sin dehl.
§ 11.
Nu skola wägar rödias och broar byggias; tå äger häradsfogden med läns- och fierdingsmän underwisa allmogen, huru thet bäst ske må.
Och tage hwar sin lott, ther närmast är och lägligast faller, hälst inom häradet; eller om landswäg ther ej är, uti nästa härade: och skola the lisas, som annorstädes swår wäg underhålla måste, eller längre wäg hafwa at resa, och wärcke föra.
Ej må någrom mer än tu wägastycken tildelas, utan nöden thet kräfwer.
Öfwer alt thetta hålle häradsfogden i hwarje härade richtig förteckning, och låte then i häradskistan förwaras.
§ 12.
Til landswäg må sand tagas af nästa backar, ehwar the liggia; och af allmänning, alt hwad man eliest så thertil, som til bygning tarfwar, dock oskadt stort timmer, bärande trä, och alt skepswärke.
§ 13.
Wäge- och broa-syner skola wara twå om hwart år, annar om Walborgsmässa, och annar om Michelsmässa, och inge flere.
Hwilken som til wäga- och broa-bygning kallad warder, och ej kommer, böte tre daler för hwar dag, och gälde åter med fullom gäldom, thet som andre i hans ställe bygt och bättrat hafwa.
Finnes wäg eller bro annan tid ogill, tå skola synemän och grannar tilsäija honom, som wägstycket åtte wårda, thet genast at bättra.
Sker thet ej innan dag förelagdan; böte som i nästa § sägs.
§ 14.
Hafwer then bro någon brist, som by eller bonde allena hålla skal; böte tå för hwar stock en mark.
Är then aldeles fördärfwad; böte tre daler, och bygge genast up, eller ligge i tweböte.
Är bro på landswäg oför; tå botes för en stock twå marck, så för annan och så för tredie.
Ligger bro aldeles nider; böten alle the, som ej bygt hafwa, tilhopa tio daler, och byggen straxt, eller böten dubbelt, om the tilsagde warda, eller weta bro nederliggia.
§ 15.
Nu kan bro bortgånga med öfwerflodswatn eller eld: ehwar han hälst ligger i häradet och landet, byar eller bolstäder emellan; ther äga the färjo och flota hålla, til thes bron gill warder.
Ware samma lag, ther bro ej byggias må.
Hålla the ej färjo eller flota, böten tio daler för hwar weka, som ej hålles, och åter skadan, om någor therigenom skada får.
Bygges ej bron up innan en månad, sedan flod är bortgången, och wädret sig så hafwer, at man byggia kan; tå bötes fyratio daler.
§ 16.
Nu är bro ogill; fylle tå then som bron åtte wårda, all skada och hinder.
Sårar ther eller bryter sig någor; gälde läkarelön och halfwan sårabot.
Liutter folk ther död af; böte som i Dråpmålabalken i 8 cap.
skils.
Får fä skada; gifwe läkeslön och fierdung at skadan.
Dör thet fä; gälde fierdung af thes wärde.
Är han warnad, och ej bättrar; gälde fullt åter.
§ 17.
Hwar som finner ogillan wäg eller bro, käre therå genast, och niute målsägande rätt, hälst then som skada liuttit hafwer.
Gör thet ingen annan; ware tå länsman kärande, eller brofogde, och äge målsägande rätten.
Och skola läns- och nämdemän, eller näste grannar straxt hålla syn, och therom å nästa ting witna, som rätta syningsmän.
Häfwer man up, eller förderfwar allmänna broar; plichte som lag säger i Edsöresbalken.
Cap.
XXX.
Huru husesyn må hållas och then plichta, som ej lagligen jord bygt och häfdat hafwer.
§ 1.
Alle husesyner skola hållas emellan Walborgsmässo och Allhelgonadag, såsom i Jordabalkens 13 cap.
om syner, land och härader, så ock bolbyar och grannar emellan sagt är.
§ 2.
Hus skal synas å syllar, wäggar, tak, golf, skorsten, eldstad och ungnar, fönster, lås, spiell och dörar.
Thet som brist är å, bättre man, eller gälde efter mätsmanna ordom.
Fins skade å hus, som färdigt emottagit är; tå bötes, för röto å en stock en marck, för annan och tredie twå marcker; för flera, och för röto å kroppås och syll, som ej bättras kan, så ock för ogillt och förfallit hus, sex daler.
Går watn genom tak, wägg, golf, eller är röste bart; bötes sex marck: för dörr som är förderfwad, bötes en mark; och för spiell och skorsten en daler.
Är eldstad och brandmur swag och bräckter; eller är tak sådant, som lätteligen kan förorsaka skada af eld och watn; warde tå åboen tilsagd, at thet rifwa och förbättra.
Gör han thet ej; böte twå marcker.
Hafwer man såldt och affördt the hus, som å gården bygda äro, och ther äga qwar stånda; böte tio daler, och bygge så godt hus åter, eller gälde som thet wärdt är.
Alle thesse böter tage halft häradet, och halft jordäganden.
§ 3.
Ther näst synes äng och åker, dike och gärdesgårdar.
Är åker ej uptagen af nyo; ther så behöfwes, eller ligger mer än tilbör, igen; eller är äng skoglupen, eller af swin, genom åboens förwållande, uppgräfwen: böte en daler för hwart spanland.
Äro diken eller rennilar för skilliofor eller gärdesgårdar ogille; böte för hwarje tre famnar et öre.
Hafwer han gärdsel til gärdesgård liggande; ware saklös, om han then lagligen och genast uprättar.
§ 4.
Nu är skogen utan rätt tarf olagligen brukad och utödd, så ock skade å bärande trä, timmer, maste- och skepswärke; gälde tå åter.
Hafwe ock ingen landbo wåld, utan jordägandens lof, af bole föra eller sällia hö, halm, näfwer, gärdsel, tårf, wed, timmer, eller hwad hälst af gårdsens ägor tagit är.
Kan något wara öfwer; upnöte thet antingen sielfwer å bole, eller sällie, tå han affar, til jordäganden, eller til then som efter honom kommer.
Fins han annorlunda, än lag säger i 16 cap., hafwa huggit, eller hugga låtit, såldt eller affördt; böte för hwar timmer- eller sågestock, och för hwart lass wed, löf och gärdsel twå marker; och för hwart lass näfwer, gödsel, hö och halm en daler: eller wise sig så mycket hafwa köpt och tit fördt.
Hafwer han bortfördt stort skepswärke och masteträ; böte för hwart tre daler; och för lass med lönn, ask, alm, lind, rönn, en daler.
§ 5.
Åkerlyckor, ängs- och nödiga beteshagar, tomter, dammar, qwarnar, och alt som til nytto uppehållas kan och bör; antwarde han så åter, som han thet alt annammat hafwer, bättre och ej wärre; eller böte för hwart och et, som igenlägges, tio daler, och fylle skadan efter mätesmanna ordom.
§ 6.
Landbo ware skyldig, tå han af gårde far, at lemna efter sig trij färdiga dörrlås, spiell i skorstenar, fönster, långbord och säte; så ock wäggfasta bänckar och sängar, med alt fast innanrede, som till bodar, kölnor, lador, stall, och fähus hörer.
§ 7.
Alt hwad synemän lagligen pröfwa wara brist eller röto å; bättre, eller gälde landbo förr än han af bole far, eller något bortför.
Sker thet ej; hafwe jordäganden wåld, at til gårdens bygnad och nytto, så mycket af hans egendom qwarhålla, som skadan fylla må; och af böterna tage halft jordäganden, och halft häradet.
Nu kan åboen med pant eller borgen försäkra, at han inom år och dag, och i rättan tid alt bättra skal; ware tå för widare åtal fri.
Gör han thet ej, gälde och böte som sagt är.
Cap.
XXXI.
Om gästgifware.
§ 1.
Wid allmänna lands- och siöwägar, skola gästgifware och skiutsrättare wara hwarandrom när uppå halfannan eller twå milar, och ej fiermare.
Landshöfdinge äger them läggia och skicka, i hwarjo härade, hälst å cronones jord.
Fins ej något kronohemman så när; hafwe tå frälseman eller skattebonde them å sin jord, eller skipte med konungen och tage wederlag.
Uti hwarje köpstad äga ock wara så månge gästgifware och formän, som ther behöfwes: dock må ingen gästgifware utlega sina hästar och tyg längre, än til nästa omskifte i staden och å landet.
§ 2.
Häradet bygge å konungens gästgifwaregård nödiga hus för wägfarande män, gästestugu med sina kamrar, stall och wagnslider med alt innanrede; och hålle sedan wid macht, eller böte, som om allmänna hus i 28 cap.
sagt är.
The hus, som gästgifwaren til egen nödtorft brukar, bygge han och wårde sielfwer.
§ 3.
Gästgifware skal för skiälig betalning åt wägfarande hus läna, sofherberge och stallrum.
Wårde och alt thet som giästen införer, och i hans gömo antwardar; eller giälde straxt åter hwad af hans husfolk, eller af hans egit wållande förkommer, eller förderfwas.
Komma flere giäster, än gästgifwarens hus tilräckia; tå wise han them til nästa grannar, och lägge så många til hwar man, som han pröfwar at rum få och bergning för theras penningar.
Wägrar någor at taga them til sig; böte som lag säger om gästgifwaren i 7 §.
§ 4.
Gästgifware sällie hwad öl, win och matwaror han gitter och förmår.
Bor han å landet; tå hafwe han wåld thet som ther fins, til sin nödtorft upköpa, och i sit hus utspisa.
Husmanskost och dricka, säng, lius, wed, och hästefoder skal han altid för penningar aflåta.
Hafwe ock i beredskap så många egna hästar, wagnar, kärror, slädar, och rodarbåtar, så ock wägwisare, som han pröfwas kunna och böra hålla.
Skier thet ej, eller är icke alt så godt och färdigt, som thet wara bör; böte som i 7 § skils.
§ 5.
Nu tarfwas flere hästar, än gästgifware sielfwer äger hafwa och hålla; tå skal häradet thermed komma honom til hielp, som fogden och häradsrätten thet nödigt och skiäligast pröfwa.
Ware samma lag och rätt i stad: ther äga borgare hiälpa.
§ 6.
Ingen tage then skiutshäst, som annar man af gästgifwaren bestelt och tingat hafwer.
Hwar som thet giör; böte tio daler: låter gästgifware någon annan skiutsa, än then som bör, utan han gifwer ther sielf lof til; böte tå han sammaledes.
§ 7.
Wid alla gästgifwaregårdar skal en tafla upsättias, som noga utwisar, huru lång wäg är til nästa stad och gästgifwaregård, och huru mycket i båte- och hästelego betalas bör.
Hwilken gästgifware eller forman ej upsätter sin tafla; eller tager mer för häst eller annat, än taxan förmår; böte tio daler, annan gång dubbelt, och skadan åter.
Samma lag ware, ther han ej hafwer goda båtar, hästar och tyg, eller wägrar herberge, säng, lius, mat, dricka, och foder; eller ther bonde eller borgare skiutsen försummar.
Och hafwe wägfarande macht, the lediga hästar och tyg som gästgifwaren eller formannen äger, at i staden genom stadsbetiente, och å landet sielfwer wägrar för betalning uttaga och bruka; utan bewisas kan, at the androm tilhöra, eller at the redan legde äro, eller i skiutsfärd nyss warit hafwa.
Warder wägfarande man hindrad och uppehållen, igenom gästgifwares och formans wållande; tå bötes en daler för hwar tima.
§ 8.
Nu kan gästgifwaregård något långt afsides från wägen liggia; ware tå wägen utmärkter, som tit åt bär, så at man sig ther efter rätta må.
§ 9.
Ej må någor man wid tio dalers bot göra gästgifwaren mehn och förfång, och å allmänna wägar hästar utlega, eller herberge, mat, eller dricka, för wägfarande män fahlt hålla; utan så är, at landshöfdinge pröfwar smärre krogar och gästehus wara nödiga, emellan the gästgifwaregårdar, som något långt från hwarandra wed stora resewägar liggia.
§ 10.
Tager giäst, eller hans tienstefolk med wåld, emot gästgifwares eller bondes wilia, och utan betalning, häst, öl, mat, hafra, eller stråfoder, eller annat hwad thet är, eller reser bort och ej betalar; böte twegilla wåldsböter.
Brukar man gästgifwarens eller formans tyg eller hästar, längre än til nästa omskifte; ware lag samma.
Rånar man elliest något af them; plichte som skils i Edsöresbalkens 5 capittel.
§ 11.
Gör giäst wåld, med sår, blånad, eller blodwite, å gästgifware eller hans husfolk; straffes tå, som för annat edsöre, och ware ogilt alt thet han i samma wåldsgiärning får.
Gifwer wåldgiästen them oqwädins och hädiska ord, eller annat tilfogar, som ej rörer edsöre; ligge thet alt i tweböte.
§ 12.
Hwilken som af sielfswåld, far illa med skiutshästar eller tyg, eller något annat hos gästgifwaren af wårdslöso förderfwar; gälde åter efter mätesmanna ordom.
Skadar han af upsåt och illwillia; gälde dubbelt: och må han sielfwer eller hans gods så länge hållas qwar, at alt guldit är, som han eller hans legohion förtärt, eller brutit hafwa.
Går någon wagn eller tyg sönder, utan hans eller theras wållande; ware saklös.
Och wärden sware siälfwer för all then orätt, som han eller hans husfolk them wägfarande giöra; ligge ock för bedrägeri, stöld, eller wåldswärkan i tweböte.
Sammaledes äger giästen swara och böta för sit tienstefolks brott; eller låta them sielfwa böta med kropp.
§ 13.
Ej må man läggia å kärra eller släda med en häst före, mer än et skeppunds tyngd: och ej skola flere än en man eller qwinna rida å en häst.
Twå måge åka å släda eller kärra med en häst före; och tre i wagn med twå hästar, tå wägen är god; och tage hwar med sig ej annat än en wåtsäck, eller liten kista.
§ 14.
Hwilken som brukar falskt pass, och thermed, eller med annan osanning, tager fri skiuts eller förtäring af allmogen, eller af gästgifware; böte hundrade daler, och för falskheten särskilt, som then är til: och må han genast gripas och i hächtelse sättias, ther han intet hafwer at widerwåga, eller ther han borgen ej för sig ställa kan, til nästa häradsting; tå rätten öfwer honom gå skal.
V. Förslag till Byggningabalk 1728.
Detta förslag föreligger endast i form af ändringar i och marginalanteckningar vid 1723 års förslag.
Här hafva ändringarna upptagits i texten och marginalanteckningarna i anm. Bygningabalker.
Cap.
I.
Om bolby, och afgärda bys rätt.
§ 1.
Bohlby är then, som å egen bohlstad ligger.
§ 2.
Afgärda by heter then, som är bygd å bolbys mark, och hafwer sina ägor inom hanck och stör ifrån odalby.
Then äger til thes nödtorft af odalbys dödwida skog, och ej af fruchtbara trä, timmer, gårdafång, wedabrand och näfwerflät och hafwer å odalbys utmark, tårfskyrd och lertägt, så och mulbete för fä och swin, så många som wid thes loga och lada födas; nyttie och the kärreslåttar som bolby ej sielfwer will häfda eller häfda låta.
Fiske eller note, warp äger och afgärdaby wid sin strand ther han sine rätta intagor och hägnader hafwer, och eij längre i siö.
Ej må han några afsalur af skog giöra, eller något af thet föresagt är, androm uplåta, hwarken med lån eller lego, eij heller något af bohlbys skog och mark intaga, utan lite åt thet han innom wård och gård af ålder hafft hafwer.
Giör han annorledes, böte för åwerkan som i 16 och 17 cap.
sägs.
§ 3.
Wil bolby intaga något af sin skog och mark; tå skal han ej afgärda by innestänga ifrån utmark, mulbete och watngång, wid laga bot som 29 cap.
9 § innehåller, och giöre eij större intagor, än at afgiärdaby hafwer sin nödtorft som förr är sagt.
§ 4.
Nu wilja byaman i odalby skog och utmark skifta, tå niute afgiärdaby efter sit öre eller hemmantal fierdung mindre emot bolbyn.
Cap.
II.
Huru by — — — — — utan lof I marginalen: Detta capitelet går ut, emedan det innehåller pura œconomica.
D.
17 octob.
[1727] resolverades at detta cap.
lemnas ute.
.
§ 1.
Wil man — — — — — — — — rå och rör.
§ 2.
Äger man — — — — — — — — gårdatalet.
§ 3.
Bygger någor — — — — — — — lag samma I marginalen: Denna § införes i Jordb: r och hwad som elliest passar uti capit.
17 om åwärkan.
.
Cap.
III I marginalen: Detta cap.
är infördt och rättat i project.&amp;gt;.
Äga flere — — — — byggia&amp;lt; I marginalen: Om ödesby huru then åter byggas och igen uptagas må, ther flere äga dehl uti [öfverkorsadt].
.
§ 2 [ɔ: § 1] Då kap. 2 utgick, skulle kap. 3 af 1723 års förslag hafva blifvit kap. 2, men äfven detta kapitel ansågs den 17 okt.
1727 böra utgå.
Man hade ock för afsigt att bilda ett nytt kap. 2 af § 1 af det ursprungliga kap. 4, §§ 2 och 3 af det ursprungliga kap. 2 [jfr.
s. 207 anm.
1.
] samt §§ 2 — 4 [ɔ: 4 — 6] af det ursprungliga kap. 4.
Den 21 okt.
1727 öfvergafs emellertid denna plan.
Man beslöt då, att ett särskildt kap. om ödesby skulle införas [Bd.
III s. 283].
Härigenom förklaras icke blott paragrafernas oriktiga nummer [§ 2 ɔ: § 1, § 3 ɔ: 2], som af förbiseende bibehållits, utan ock följande marginalanteckningar: (vid kap. 3 § 2 ɔ: § 1) » 1 § utur 3 cap.
(d. v. s. det ursprungliga kap. 4), samt (vid kap. 3 § 2 ɔ: § 1): » går aldeles ut) och (vid kap. 3 § 3 ɔ: § 2) » går ut ».
— Full samstämmighet mellan de olika anteckningarna torde knappast föreligga.
Beslutet af den 17 okt.
1727 afsåg, att kapitlet om ödesby skulle utgå, beslutet af den 21 okt.
samma år, att detta kapitel skulle kvarstå, men marginalanteckningarna antyda en tredje påtänkt anordning, enligt hvilken detta kapitels innehåll skulle bilda §§ 2 och 3 af ett nytt kap. 2.
— Början af kap. 3 § 2 [ɔ: § 1] ydde före sista ändringen: Ligger by öde, then flere äga dehl uti, och will en af them byggia och bruka sin del, och the andre ej; nämne tå häradshofdinge o. s. v. — Vid utgifvandet hafva de gamla kapitelnumren bibehållits för att underlätta jemförelsen med 1723 års förslag.
.
Nu will en bygga i ödesby och the andra eij; nämne tå häradshöfdinge några af nämden, som tit fara, och efter bästa skiäl läggia honom till af bolstaden både i äng och åker, så stor dehl, som the pröfwa, at han äga bör, efter öre och örtug, pund eller tunneränta.
Thet må han saklöst och ohindrader intaga, täppa och bruka sig til gagn.
Och fä hans gånge ehwar thet kan å byens utmark och ägor.
§ 3 [ɔ: § 2].
Nu hafwer han sin dehl upbrukat och afrögt i åker och äng; willia the andra sedan och så nyttia hwar sin ägodel; bruke tå up och rödie som han giort.
Och när the hafwa, hwar effter sina ägor, giordt sin del lika god som hans; tå må hwar igenom skiffte få sig lott i åker och äng och alla utägor.
Tager någor annorlunda dehl i by än nu sagt är, böte som i 17 cap.
urskils.
Cap.
IV.
Huru by skall ånyo byggas och tomt brytas och läggias.
§ 1.
Wilia bönder af nyo byggia by, eller är han rifwen, afbränd eller ödelagd; tå äger tomt brytas efter öre och örtug, pund och tunneränta, alt som hwarje landsorts gamle sed är at mäta och räkna.
§ 4 [ɔ: § 2] Denna § har blifvet betecknad såsom § 4, hvarjemte i marginalen antecknats: 2 § och 3 § tages af föregående cap.
Såsom ofvan (s. 206 anm. 5) blifvit anfördt, blef den ifrågasatta anordningen icke utförd.
.
Tomt i by lägges efter rätta solskipte och wäderstreck, uti öster och wester, norr och söder: så att hwar får sin rätta och jämgoda lott.
Nu kan berg — — — — — som å tomt.
§ 3.
Rifwes — — — — — — — bya marken igen I marginalen: Denna § synes onödig, emedan detta ankommer på byamännens öfwerenskommande.
.
§ 4.
Nu wil någor flyttia och byggia å bys oskipta mark eller swinawall — — — legat hafwa.
Cap.
V. Huru å tomt må byggias.
§ 1.
Will bonde hus å tomt sin sättia: bygge eij närmare intil annars tomt, än halfannar aln, at han hafwer ej stöde eller stolparum, thet är, halfannar aln å hwartheras tomt emellan husen; tage up och flytte in sitt hus.
Äger man tomt å båda sidor wid gatan; tå må han med häradsrättens dom gatan til tomt intaga, och af sin tomt annan jämgodan gata läggia Vid orden: » Äger man — — — gata läggia » har i marginalen antecknats: Måste flyttias til et beqvämligare rum.
.
§ 2.
Wil han thet ej; tilsäije tå härads länsman honom therom.
Gör han äntå thet icke; lägge rätten honom före wiss tid ther til, och böte han 1 daler för olaga bygnad, så ock tre mark för thet han sig förr ej rättat, sedan han så tilsagd blef: fylle ock up allan skada I marginalen: § 2 införes i föregående § post verba: flytte in sitt hus.
.
§ 3.
Nu skal bygder by lagligen rifwas och jämnas; flytte tå hwar sine hus, innan try åhr, å then tomt som honom tildelas, eller böte en daler.
Lemnar han äntå sina hus å andras tomt; hafwe äganden macht husen at nedtaga och af tomten föra, och niute ther skiälig betalning före.
§ 4.
I mangården äro laga hus thessa: sätesstugu med förstugu och kammar, så och gästestuga, ther gården så stor är, källare wistehus och sädesbod, redskapshus, och hemligit hus, port och lider Hvad härefter följer i 1723 års förslag: » badstugu och — — — förekommas » är i handskriften öfverkorsadt.
I marginalen har vid satsen: » Alle eldstäder — — — förekommas » antecknats: föres bättre in längre fram uti cap.
om wådeld.
.
Tarfwar bonde flere, bygge sig til lägenhet, thet bästa han gitter.
Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och ther skola wara stall, fä, får och swinehus med nödige foderrum, så och loga och lada efftersom gården är stor til.
Badstuga eller mältehus skall och byggas så och ria ther skog är, och the afsides sättias.
Bygger eij bonde laga hus som nu är sagt; böte för hwarthera twå daler, och bygge ej thess mindre.
Eij må någon så långt ut på sin tomt bygga, at han ej stöderum hafwer.
§ 5.
Bygger ej — — — — — — — — gälda gitter I marginalen: vide Lundii.
Är dels observeradt i Jordb: r dels är onödigt.
Och hwad nödigt synes kan observeras i det 30 om husesyner.
.
§ 6.
Nu hafwer bonde eller landbo bygt laga hus, efter thy som sagt är; tå äger han them wid mackt hålla och alt färdigt ifrån sig antwarda förr än han af gården flyttar.
Brister något i häfd eller bygnad, bättre och böte, som i 30 cap.
skils.
§ 7 I marginalen: Synes böra transporteras til 30 cap.
om husesyner, och der öfwerses.
.
För trij års bygnad, räknas å hel gård en stugu tolf eller fiorton alnar lång, och tio alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn, godt tak och alt innanrede; sammaledes 2: ne bodar, eller en med loft, godt tak och innanrede: loge med sina tu golf, tålf eller fiorton alnar långt hwarthera: fähus sexton alnar långt med fullt inrede, så ock stall och andra hus, som med flera knutar byggas.
Andra gilla hus af fyra knutar i man- eller fägården räknas för et års bygnad.
Å mindre hemman må smärre hus byggas efter nödtorften och giälla the för lika bygnad, som sagt är.
Ware och bonde skyldig, ther så behöfwes, at täckia tiugu alnar nytt tak om året.
Ingen ware plichtig at bygga mera, än gården tarfwar efter landsens bruk och lägenhet.
Cap.
VI.
Om wådeld i by I marginalen: Hit föres utur föregående cap.
och 4 §: Alla eldstäder etc. vide 30 cap.
§ 2.
Är eldstad etc..
§ 1.
Warder eld lös i by then landbo brukar, och skier thet af försummelse eller wangömo hans, som är; at han sielf förut märkt faran, eller är therom warnad, och then ej förekommit; sielfwer utbär eller tilstädier någon at hafwa och bära utan lyckta lius och eld i uthus, eller ther man hafwer lin, hampa, hö, spån, eller annat slikt, som snart eld taga kan; sätter lius å wägg; gör eld i ugn eller spijs och then ej wårdar; hafwer lius wid säng, och somnar ther ifrån, röker tobak i lada, foderhus, eller annorstädes, ther eld lätteligen kan tändas, eller skiuter owarsamt åt hus eller tak, eller warder eld lös af annar slik försummelse, ther man kunde och borde bättre wachta för skada: brinner hus och gård up, bygge åter jämgodan, och niute ej brandstud eller eftergift å afradet.
Äger bonde hus och jord sielf, hafwe han ock sielf skadan.
Brinna tillika up andras hus och gårdar, eller andra bygnader; gälde af sin egendom så långt then räcker, och böte tolf daler för hwarje gård.
Brinner folk inne, böte full mansbot för hwarthera; brinner kyrkia up, böte hundrade daler til kyrkiobygnad.
Är han mindre wållande gälde fierdung af thy som sagt är.
§ 2.
Sker thet — — — — — — — — sagt är I marginalen: om brandstod vide 31 § i almogens beswär.
.
§ 3.
Hafwer legohion — — — — — — — lag samma.
§ 4.
Nu är thet — — — — — — — — sex daler.
Cap.
VII.
Huru ägor — — — — äganderätt.
§ 1.
Nu sedan — — — — — — — — — by äger.
§ 2.
Tomt är — — — — — — — — — äger i by.
§ 3.
Hafwe ingen — — — — — — — — 14 cap.
Cap.
VIII.
Huru wägar och diken läggas skola.
§ 1 I marginalen: införd i 1 cap.
1 § nya projectet.
.
Hwar by — — — — — — — — af oskipto.
§ 2.
Wid alla — — — — — — — hwartheras åker.
Cap.
IX.
Om laga — — — — — och hägnad.
§ 1.
Led och grindar, ther byawäg går — — — och wårda.
§ 2.
Alle grannar — — — — — — — — äng äger.
§ 3.
Gärdslegård — — — — — — — — försummar.
§ 4 I marginalen: angår staden.
.
I staden skola — — — — — 13 cap.
6 § säger.
§ 5.
Nu är marken — — — — — — — — en daler.
§ 6 I marginalen: 5 cap.
4 §.
.
Är granne — — — — — — — — egit gods.
§ 7.
Ware om äng — — — — — — 13 cap.
säger.
§ 8.
Hafwer någor hö — — — — — — tilbudit är.
§ 9.
Står annars mans åker oskuren i wägen för then sin säd och hö införa wil, tilsäge tå honom at undanskära.
Sker thet ej, tå må han som införa will, then andras säd eller gräs undanskära och sammanlägga, och sedan saklöst öfwer thes åker eller ängsteg åka.
Gör han thet förr; böte en daler och skadan åter.
§ 10.
Then som af ondsko och öfwerdåd hugger sönder, rifwer neder, eller fördärfwar grind eller gärdesgård; gälde skadan och böte 10 daler.
Bryter eller rifwer han annorledes, böte tre daler.
Kastar man stång ned af annars gärdesgård; böte för hwar stång en mark.
Hugger stör af så at gård ter af men får; böte för hwart par en daler, och åter skadan.
Stiäl någor bårt gärdesgård; gånge therom, som i Tiufbalker stadgas och ware thet i twebotum then tid om åker och äng täpt wara bör.
§ 11 I marginalen: Går ut.
Cap.
9 § 3..
Kommer fä — — — — — — — — förmå.
Cap.
X.
Huru åker och äng skola häfdas och ökas, samt gärdesgårdar och diken Orden: » gärdesgårdar och diken » äro i handskriften understrukna.
årligen göras.
§ 1 I marginalen: cap.
6 § 1..
Bonde bör sin åker wäl häfda och giöda, ängar rödia, och wårda at swin ther eij skada giöra.
Ware ock skyldig, ther så lägenhet är, at efter handen uptaga och uprödia til åker eller äng, så mycket som behöfwes, och wäl häfdas och brukas kan åtminstone et spanland på helt hemman; eller böte som i 30 cap.
sägs.
§ 2.
Nytt dike skal then som tarfwar, för sin åker årligen gräfwa til fyratio famnar, så diupt och bredt, som för är sagt; eller upränse ottatio famnar gammalt dike, och hålle the öfrige alla wid macht.
Gräfwe och för hwar skiliofor i åker et utlop genom ren, ned til dike, ther så behöfwes.
Gör han thet ej, böte som i 30 cap.
5 § urskils.
§ 3.
Nu liggia grannars åkrar utmed hwarannan; hafwe tå halft dike hwarthera.
Möta ens bys dike eller ägor annars diken; gräfwe tå hwar för sig up igenom sina ägor, eller böte then, som ej wil läta watnet bortlöpa, twå daler och fylle skadan.
Alle i by skohla hålla aflops- och floddike, efter ägo sine.
§ 4.
Hwarje år — — — — — — — — stadgat är.
Cap.
XI.
Huru humlegårdar skola läggas och uppehållas.
§ 1.
Hwart hemman bör humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter, til fyratio stänger hwart år; til thes the blifwa twåhundrade wid helt hemman.
Sker thet ej; böte för hwart år en daler, och lägge äntå som sagt är: utan häradsnämd pröfwar sådant mehn ther wara, at humlegård ej läggias, eller humle wäxa kan.
§ 2.
Länsman käre å hösteting til then, som humlegård således ej lagt hafwer, och uttage böterne innan Thomas mässodag.
Försummar thet länsman; gifwe sielfwer the böter ut.
§ 3.
Finner bonde — — — — — — — skadan åter.
Cap.
XII.
Om åwärkan i annars åker och äng.
§ 1.
Skiär eller slår någor på sin grannes åker eller ängsteg; gälde åter säd mot säd, och hö mot hö; böte och för åwerkan å hwarje teg en daler, och skadan åter.
§ 2.
Sår någor å annars åkerskipte, tage han grödan som jord äger.
Bärgar han som sådde, böte en daler, och gifwe ut thet han infördt hafwer.
§ 3.
Tager eller giärdar någor in sin grannes ägodel i jord eller watn, ther skifte och rå finnes; bryte sielfwer up och böte icke thes mindre tre daler.
Bryter han ej up, tå han therom warnad blifwit, böte dubbelt.
Tager han och ingärdar annars del med sielfwa råen; böte sex daler, och bryte sammaledes sielfwer up, eller böte dubbelt.
Hafwer han råen wridit, ändrat eller borttagit; plichte som sägs i Jordabalkens ... cap.
§ 4.
Kastar någor uti annars åker landhafra, snarbindel, skerffrö, eller annat hwad hälst är, at ogräs theraf wäxa må; ware ärolös, och böte femtio daler för hwar åker, som han så förderfwa welat: rätte ock up allan skada, eller plichte med kroppen.
Cap.
XIII.
Huru skada skal gäldas, som fä gör i annars ägor.
§ 1.
Kommer fä in uti annars mans ägor, som instängde äro och giör ther skada, tå kalle han som skadan liutit hafwer, twå eller flera goda män af grannar eller någrannar, at syna och mäta skadan.
Finna the hwar fä ingångit är, och pröfwes gärdesgård eller grind ogill; böte then giärdesgård äger, som i 9 cap.
sägs I marginalen: 9 cap.
3 §.&amp;gt; och gälde skadan genast, efter thy, som samma män then mäta.
Är ock — — — — förmår&amp;lt; Orden: » Är ock — — — förmår » äro i handskriften öfverkorsade.
I marginalen har antecknats: finnes i följande cap.
.
§ 2.
Bryter någor gärdesgård eller led neder och skier skada therigenom af fä, böte som i 9 cap.
... § sägs, och giälde skadan åter.
Far någor igenom led eller grind, och then icke efter sig stänger, böte 3 mark äntå at ingen skada skier.
§ 3.
Nu nöijes man eij åt thet wärde, som å skadan satt är; kalle tå 2: ne nämdemän som skadan syna, och döme sedan rätten therom.
§ 4.
Bättrar man ej sin gärdesgård, eller grind, som grannar eller någrannar med syn ogilla; böte tre marker och skadan, som sagt är, så ofta fä therigenom kommer.
§ 5.
Tages wallhion tillika med hiorden, inom annars hägnad och öijar; plichte wallhion tre mark och skadan åter, eller bewise at husbonden hafwer budit fara tit och beta.
§ 6.
Släpper någor med wilia sin boskap uti annars ägor och öijar; eller tiudrar häst, eller annat fä, i hans äng eller sädesgärde; böte tre mark, och åter skadan.
§ 7.
Släpper man sit fä, förr än rätter tid är, utan alla grannars wetskap, å öijar, eller andra oskifta ägor och betesmark, ther han ock sielf del hafwer; böte tolf öre, och åter skadan efter mätesmanna ordom.
§ 8.
Hwar som äger okynnes eller otamt fä, thet gill gärdesgård bryter, eller öfwerflöger, och skada giör i åker eller äng; gälde åter skadan, then fä äger.
Wiste han then owanan hos fä sit, eller warder han therom tilsagd, och thet äntå ej wårdar eller häftar; böte en daler, annan gång dubbelt, och skadan åter.
Cap.
XIV.
Huru fä — — — — — så ock om bi.
§ 1.
Finner någor annar mans fä uti sin åker, äng, hage, ö eller skifft skog, tå må han thet intaga.
Wet han hwilken thet fä äger, eller genom hwars gård, grind, eller wållande fä inkom; säge tå honom til med twänne goda män, at thet utlösa, och skadan gälda.
Wet han thet ej, lyse thet för sina grannar, och ther thet ej weta, för sochnamännen å nästa kyrkiodag.
Giör han thet ej, böte en daler för hwart dygn han thet fä innehåller.
Wårde och then fä, som intagit hafwer, til thes så lyst och tilsagt är, och ware sedan fri för hwad thet fä hända kan utan hans wilja och handawärk, hafwe och wåld thet nyttia och bruka, men ej illa medfara och spilla.
§ 2.
Nu kommer then fä äger, och biuder rätt för skadan, efter ty som mätismän säga: wil then som intog, thet ej utgifwa; sätte tå med witne fullt wärde, pant eller borgen hos någon af hans grannar, nämdeman eller fierdingsman, och kräfwe fä sit ut med samma witnen.
Nekas thet honom äntå; lite cronones fogde eller länsman til, och böte han som qwarhåller en daler för hwart dygn, och skadan åter.
Gitter ej then som inwräkt med witnen, andra skiäl eller sielf sins ed wijsa at han thet fä ther funnit och intagit, som sagt är, böte sammaledes och giälde skadan åter.
§ 3.
Kommer ej — — — — kunnat Vid orden: » Kommer ej — — — kunnat » har i marginalen antecknats: ny §; § 1 i 9 cap.
Detta går ut.&amp;gt;.
Widerkänner ingen thet fä som intagit är, innom sex wekor, sedan lagligen lyst är; nämne tå häradshöfdingen å tinge, om thet inne är, eller elliest fogden, eller länsman twå af nämden, at wärdera thet fä, och niute han, som intagit hafwer, theraf sin kostnad och skada.
Är thet fä mera wärdt, tå skal thet som öfwerstiger, natt och år i förwar stå.
Söker ingen the penningar innan then tid, ware tå förfallne til socknens fattige&amp;lt; I marginalen (vid orden: » länsman twå af nämden » o. s. v.): approb.
.
§ 4.
Hwar som hemligen borttager sit fä, som af annan lagligen är intagit, hwad fä thet hälst är; böte sex daler.
Gör han thet med wåld, plichte som skils i Edsöresbalken.
§ 5 I marginalen: resol.
d.
7 Nov.
1727 at denna § lemnas ute.&amp;gt;.
Nu kan fä — — — — bi bort&amp;lt; I marginalen: NB om foglar och bij föres in på annat ställe.&amp;gt;, och han — — — — bi sin saklöst&amp;lt; I marginalen: Dräpa bi annars bistock etc., vide cap.
15 § 7..
§ 6.
Nu kan man — — — — — — — Tiufwabalker.
Cap.
XV.
Om then som sårar — — — — annars fä.
§ 1.
Kastar man — — — — — — — — eller wärdet.
§ 2.
Sargar man med wilia annars mans häst, oxe, eller ko, tå han thet intaga will, eller elliest, så at thet ej nyttias kan, sättie tå straxt så godt fä i stället och böte ... daler.
Blifwer thet friskt som förr; tage hwar sit åter, och böte icke thes mindre.
Dör det, eller warder lamt eller lytt, gälde åter jemgodt, och böte som sagt är.
§ 3.
Dräper man med wåda annars fä, som ätas kan; betale wärdet och behålle thet fä sielf.
För annat fä som eij matnytt är, gälde fierdung af thy thet wärdt är.
§ 4.
Tager någor lön före, att läka eller åderlåta fä, och får thet död eller skada genom hans wållande; gälde åter fäet, och behålle thet.
Gitter han fulltyga, sig ej hafwa warit thertil wållande; ware saklös.
§ 5 I marginalen: conf.
42 cap.
BB LL.
— Vide nye §.&amp;gt;.
Köper man och förer hem fä ifrån then ort, ther han wiste boskapssot wara; dräpe thet genast, tå grannar therom påminna, och böte tre daler eller wärje sig med laga skiäl eller ed at han ej wiste sådan sot ther wara.
Dräper han thet icke; böte dubbelt, och skadan åter: och then thet sålde eller aflät, gälde åter skadan&amp;lt; I marginalen: NB begge ersättie skadan tllsamman.
— Denna anteckning är öfverkorsad.
, och böte för hwart fä nio daler.
Oxe, häst, hund, eller hwad fä thet hälst är, som af farsot dör, eller måste dräpas, som sagt är, skal genast med hud och allo gräfwas 2 alnar diupt ned i jord afsides från by, wägar och siöar; och ware bondens legohion skyldigt thet at göra, hielpe och grannar thertil, om så tarfwas.
Drager sig legohion undan, miste halft års lön.
Dör fä af annan siuka eller elliest dödas, thå må hud afdragas, och giöre thet legohion wid bot som sagt är.
Then som förwiter någon sådant eller at han lefwande fä hulpit, åderlåtit, botat eller snöpt, böte tiugu daler, eller plichte med kroppen.
§ 6.
Dräper man annars hund med wilia; böte tre daler.
Är thet wallhund, jagthund, eller bunden gårdshund; böte dubbelt och wärdet åter.
Okynnes hund som biter folck eller fä bör ej lös wara.
Jagthund — — — annars ägor Vid orden: » Jagthund — — — annars ägor » har i marginalen antecknats: NB transporteras dit som talas om jagt.
.
§ 7.
Dräper fä annars mans fä, som ej ätas må; betale ägaren hälften af thes wärde som dräpit blef.
Kan thet ätas; giälde fierdedelen, och tage han thet döda som förr ägde.
Dräpa bi annars bistock, ware lag samma I marginalen: NB transporteras til cap.
om bij.&amp;gt;.
Nu warder fä sargat af fä; betale tå ägaren halfwa läkeslön och halfwa skadan&amp;lt; I marginalen: NB thet som onytt blifwer.
— Frågas hwad med skada förstås.
— Denna sats är öfverkorsad.
Svaret ligger väl i anteckningens förra del, som i handskriften skrifvits ofvanför den senare.&amp;gt;.
Är fä want at skada giöra, och wet thet ägaren, eller är han therom warnad; giälde dubbelt mera än sagt är.
Samma lag ware om hund som fä biter eller sargar.
Giör hund skada tridie gängen, betale thet ägaren som sagt är, och döde honom&amp;lt; Innan denna § fick ofvan upptagna lydelse, hade den, d. v. s. kap. 15 § 7 af 1723 ärs förslag, ändrats sålunda: Dräper — — — skadan.
Är fä want at skada göra, och wet thet ägaren, eller är han therom warnad, gällde fullt åter, ther annars fä dödat är, och all läkeslön och skadan, ther thet sargat är.
Biter hund fä til döds eller sargar; tage then som hund äger, thet döda eller såra, och gifwe åter qwickt jemgodt.
Biter han andra gången; fylle skadan, och böte hälften af thet fä wärdt är; eller förgöre hunden.
Gör han skada tredie gången; gälde skadan åter, och böte fulla wärdet.
.
§ 8.
Hund som wild warder, skal ägaren straxt instängia, eller döda, tå han thet wetta får; giör han thet icke, böte io daler.
Skier skada, giälde och then åter.
Hissar man hund å annars fä; och får thet skada; gällde fullt åter, och böte fierdung af thes wärde.
Hafwer man wilda diur, biörn, warg, lokatt, räf, eller annat odiur, och ej hefter eller stänger them så inne, at the så annars fä ej kunna skada; böte tio daler och skadan åter.
Sker thet annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan.
Sargar eller dräper okynnes fä, hund, eller annat odiur, någon menniskia; therom skils i Missgiärningsbalken.
Cap.
XVI.
Huru bys oskifte ägor i jord och fiskewatn måge nyttias eller intagas.
§ 1.
I oskipt skog och mark, måge alle jordägande uti by taga til nödtorft sin, tårf, näfwer, wed, kohl, timmer, gärdsel och annat som til des hus och gård tarfwas.
Men ej föra thet af bola eller androm sällia eller uplåta.
Hwar som häremot gör; böte för hwarje mansbörda fyra öre och för hwart lass twå mark och betale thes utan til the andre jordägare så mycket som af wärdet på theras del löper.
Äger man jord i twänne byar; nyttie ej then ena byens oskipte skog eller marek til annan by, wid samma bot, utan — — — eller sälia Vid orden: » utan — — — eller sälia » har i marginalen antecknats: detta går ut.
.
Säljer någor af bys oskifta ägor och mark, sedan skifte lagligen begärt är, böte som sägs i 3 §.
§ 2.
Tårf må icke skiäras å oskift mark som til äng tienar, wid bot som i 1 § sagt är.
Ej må ock trä ned- eller topp-huggas til löf och näfwer, utan flås och qwistas.
§ 3.
Hugger eller tager någon torf, näfwer, löf, bast, wed, gärdsel, timmer eller hwad thet hälst är, å then bys I marginalen: Om almäningen, herads och socken, menar man kan föras bättre in på annat ställe.
ägor, ther han sielfwer ingen del hafwer uti, eller å annars afdelta och enskijlta skog, utan han hafwer jordägandens lof ther til; gälde skadan, och böte för hwar mansbörda första gången en daler, för hwart hästelass fyra daler: annan gång dubbelt.
Sker thet i konungens afmärkta parkar och diurgårdar böte för hwart trä, första gängen tio daler, och annan gäng dubbelt och för bärande trä, skepswärke och masteträ särskilt, som 21 och 30 cap.
förmå.
§ 4 I marginalen: Cap.
huru fiskewatn nyttias må.
1 §.
.
Oskift fiskewatn — — — wid tre dalers böter, hafwe och förwärkat sin fiskeredskap.
§ 5 I marginalen; 3 § i cap.
om fiske.
.
Lägger man miärda, eller nät i annars fiskewatn, eller far med liuster, eller hwad fisketyg thet wara må; böte tre daler, skier thet i fiskelek dubbelt, hafwe ock förwärkat hwad han fångit.
Drager man not i annars fiskewatn, ehwad thet är i fiskelek eller utom; böte sex daler: och må then som fiskewatn äger, taga af honom til widermäle, båt, not och nät, häst och släde, eller annat, och behålle så länge qwar, at han löser thet åter, efter som i 14 cap.
om intagit fä stadgat är.
Cap.
XVII.
Huru bys oskipte ägor måge intagas.
§ 1.
Wil jordägande i by intaga något thet oskipt är, uti jord eller watn, säge tå alla byamän til.
Wilia ej the stänga och häfda med honom Ursprungligen har tillagts: eller gifwa lof ther til.
, söke tå rätten om laga skiffte, och niute hwar sin del uti alt, som skiftas kan.
§ 2 I marginalen: 2 § om fisket.
.
Wil någor bygga fiskewärk i forssar, strömar, eller sund, som ej kunna delas; biude tå grannar att bygga med sig.
Wilja the ej, och domaren pröfwar thet skie kunna utan theras skada, bygge tå allena och niute thet sedan i try åhrs tid.
Wilja grannar tå hans fiskewärk nyttia, betale honom thet hans bygnad wärd är, och bruke thet alle hwar efter sin del i by.
Åsämjer eij them huru the alle thet fiske nyttia måge, skilje tå rätten them imellan.
§ 4 [ɔ: § 3].
Hwar som annorledes intager och nyttiar, hafwe förwärkat sit arbete och gröda til the andre jordägande, och böte tolf daler för hwart år han oskifta ägor innehafwer och häfdar.
§ 5 [ɔ: § 4].
Äga män i by skog och mark, som tienar at rödia til åker och äng eller mulbete, tå må hwarthera rydia af oskipto saklöst, och hafwe thet i try år til hö, säd, rofwor, mulbete, eller hwad thet är.
Sedan lägge han thet åter til byns oskifta ägor.
Nyttiar han thet längre; hafwe förgiort ärfwode sit, och böte som sagt är: utan thet pröfwas kan, at hemmanet sådana intagor tarfwar Ursprungligen hafva två tillägg blifvit gjorda: — — » tarfwar, och the andra grannar intet förfång thermed skier » samt — — » tarfwar och the andra kunna få jemgodt theremot ».
— Dessa tillägg hafva öfverkorsats.
.
Wil en skifta, och annan ej; tå gifs honom wåld til skiptes dela, som thet wil, och them androm tilbudit hafwer; och råde sedan hwar sin lott.
§ 6 I marginalen: 6 § går ut.
.
Rifwer — — — — — — — — — åter up.
Cap.
XVIII.
Om qwarnar.
§ 1.
Ligger mölnostad — — — räckia.
Annat oskattlagt — — — — och strömar Vid orden: » Annat oskattlagt — — — strömmar » har i marginalen antecknats: Kan bättre föras in ther som talas om cronones almänningar.
.
§ 2.
Ingen hafwe — — — gälde skadan.
Dock måge — — — inrättas kunna Vid orden: » Dock måge — — — inrättas kunna » har i marginalen antecknats: Quæritur om detta skall införas.
.
§ 3.
Mölnostad må — — — — — — — skadan åter.
§ 4.
Utan häradsrättens — — — — — — warit hafwer.
§ 5.
Ther skattlagde — — — — — — qwarnetullen.
Cap.
XIX.
Huru swin måge i ållonskog släppas I marginalen: Detta skall flyttas til det cap.
som handlar om ägornes nyttiande med fägång.
.
§ 1.
Alla swin skola ringade wara, tå kiälen ur jorden är: och gånge brofogden genom sochnen, från by och til by om sommaren, och tage up eller märke alla the swin, som han oringade finner och löse ägaren med 2 mark af honom hwarthera.
Wil ej äganden them lösa; stämme brofogden honom för rätta och betale tå ägaren til brofogden dubbelt för hwart swin.
Försummar brofogden thetta, böte tre daler: och tage then som wil och gitter, the oringade swinen, hälst han som them i sina ägor finner, och skada lider, och niute samma rätt som brofogden.
§ 2.
Äga flere tilsamman ållonskog, förene sig i rättan tid, huru många swin therå kunna födas: och släppe sedan hwar in efter thy som han i skog äger, eller för andras del afgäld gifwer.
Släpper någor in flera swin än han bör; hafwe the andra wåld them intaga, och han böte en mark för hwart swin och skadan åter.
Förena the sig ej; tå måge the icke hindra, eller intaga annars swin, som hwart om annat löpa, ther skogar ostängde sammanliggia Vid orden: » Förena the sig — — — sammanliggia » har i marginalen antecknats: NB tyckes böra gå ut.
.
Äger han ej sielf så många swin som swarar emot hans del i skogen stånde honom fritt andras swin för lego insläppa.
Giör han thet icke, tå måge the andra hans del saklöst niuta.
§ 3.
Hwar som tager annars swin för lego; skaffe them åter, eller gälde thet the wärde woro, tå the emottoges: gitter han wisa, at the af sot dödt eller af annor händelse förkommit, och synes han ej hafwa warit thertil wållande, ware saklös.
Samma lag ware ther boskap för lego til bete eller foder tages.
§ 4.
Löpa swin ur en skog til annan, som icke tillsammans liggia; säge tå skogäganden första och andra gången honom til, som swinen äger, at han them tädan hemtar och afhåller.
Finnas the ther sedan; tå mågo the intagas, och warde af gode män pröfwat, hwad for them betalas skal; utan them emillan åsämjer.
§ 5.
Släpper någor med willia sina swin å annars inhägnade ållonskog, ther han ingen del äger uti; hafwe förgiordt swinen, skogägandenom enskijlt.
Komma swin, eller annat fä, som ållon äter, inom annars inhägnade ållonskog annorledes, gånge tå therom, som uti ... och ... capitlen urskilt är.
Cap.
XX.
Om mulbete, hiordawård och wallgång I marginalen: NB tilses om icke detta cap.
kan inryckas i de föregående.
— Innan § 1 kap. 20 af 1723 års förslag öfverkorsades, hade den ändrats sålunda: Ligger skog och mark odelt flera byar emellan; then måge the nyttia tilsamman.
eller begiära therå skipte som i XVIII cap.
sagt är.
Äro — — — säger.
— Derjemte har antecknats: NB.
Detta tyckes böra stå kvar eller föras in i 11 cap.
om ...
[?].
— Detta är öfverkorsadt.
Slutligen har antecknats: 11 cap.
5 §.
.
§ 1.
Ostängd mark och hiordewall mågo alle, som ther i del hafwa, til mulbete nyttia, och låta ther fä sit hwart om annat gå.
Men ej må någon drifwa eller walla sit fä å annars enskijlte skog eller mark wid bot som i 9 cap.
och 7 § sägs.
Then by — — — fä sitt Vid orden: » Then by — — — fä sitt » har i marginalen antecknats: går ut.
.
§ 3 [ɔ: § 2] Paragrafens ordningsnummer har bibehållits från 1723 års förslag.
.
Hafwa the som bo samman uti en by eller flera, förent sig om boskapens wård och hiordahåld; och försummar någor thet att uppehålla; gälde tå then skada, som fä af hans wållande eller försummelse giör, eller får.
Til wallgång skola och qwinfolk brukas och ej gåssar ther thet ske kan wid 10 dalers böter.
§ 4 [ɔ: § 3].
Tappar wallhjon bort fä; eller gör willdiur skada ther wallhjonet pröfwas thet hindra kunnat; umgälde thet med sin lön eller arbete.
§ 5.
Nu giör — — — — — — — — gilder lade I marginalen: Går ut.
.
§ 6.
Nu får — — — — — — Dråpmålabalken skils I marginalen: Går ut och föres till thet cap., som handlar om jacht.
— Denna marginalanteckning afser ock § 5..
Cap.
XXI.
Huru bötas skal, när bärande trä olofligen hugges, och huru andra igen planteras skola.
§ 1.
Bärande trä — — — — — — — — — fälla Denna § är öfverkorsad.
Dessförinnan hade § 1 kap. 21 af 1723 års förslag ändrats sålunda: » Bärande trä, som äre ek, bok, oxel, och apel, hafwe frälsesman wåld å sin egen frälsesjord fälla eller andra fälla låta. » — I marginalen har antecknats: » NB om häg och hassel. ».
§ 2.
Ingen hafwe macht å kronones ägor och allmänningar eller å skattejord, at hugga och fälla bärande trä som äro ek, bok, apel, och oxel, eller å hwarjehanda annat sätt them förderfwa.
Hwar som thet gör, böte nio daler til konungen enskijlt och tre daler til treskiftes, konungen, häradet och angifwaren, och trädet höre konungen til.
Sker thet å frälsejord, eller å skattefrälse; niute frälseman samma rätt som konungen I marginalen: NB Masteträn, vide 30 cap.
§ 4.
NB 3.&amp;gt;.
För hassel, hägg, eller andra sådana bärande trä bötes halft mindre&amp;lt; Vid orden: » För hassel — — — mindre » har i marginalen antecknats: går ut.
.
Hugger eller skadar frälsesman bärande trä uti oskifta bya-ägor, eller å allmänningar ware lag samma: och trä ware förfallit til kronan eller frälseman, ther någor i samma by med honom dehl äger, hwarthera efter lott sin.
§ 3.
Nu sker thet uti konungens park eller diuregård, ligge thet tå i tweböte, konungens ensak.
§ 4.
Hugger någor neder eller förspiller med willia annars trä, som man til prydnad wid sina hus, wägar, eller annorstädes hafwer planterat; plichte som i Missgärningsbalken sägs I marginalen: Conf.
Missgärningsbalken.
.
§ 5.
Fins å allmänning, eller å skatte- eller cronojord något bärande trä, som är gammalt, och förtårkat; eller står ek, bok, apel, eller oxel åker eller äng til mehn och skada; söke tå then som thet trä fälla wil, eller skada theraf lider konungens befalningshafwandes lof: och låte han igenom jägeribetiente och 2: ne af nämnden the träden syna och förordne sedan hwad skiäligt och nyttigt pröfwas, doch må ej något sådant trä fällas, förr än thet med cronones hammar utmärkt är.
Wittna synemän härom annorlunda än sant är, böte tio daler.
§ 6.
Nu gör man [Ändradt: Gör någor] — — — sagt är I marginalen: går ut.
.
§ 7.
Alle så frälsesmän, som andre, the ther bärande trä å egen eller annars jord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag; och ther hygget å allmänning eller konungens park skeedt, fyra.
Wårde och them sedan, til thes the undan boskapsbet wuxne äro; eller böte för hwart trä, som ej planteras och wårdas, fierdung emot thet som för olofligit hygge utsatt är.
Fäller, eller tager man up lönn, lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytta med sig hafwer, än andra ofruchtbara; plantere sammaledes och wårde andra i stället som sagt är.
Gör han thet ej; böte en daler för hwart trä.
§ 8 I marginalen: NB skate.
.
När träd fälles, antingen til timmer, wed, gärdsle, eller hwad thet hälst är, skola topp och qwistar borttagas at mulebete theraf ej skadas må, wid sex markers bot.
Och skola wid lika bot torra träd, windfällen, rijs och stubbar efter handen utrödias.
Cap.
XXII.
Huru bötas skal, tå högdiur, hare, och fogel olagligen skiutes, eller fångas I marginalen: NB Hit föres utur 15 cap.
och 6 § om jagthund.
Item utur 20 cap.
5 och 6 §§.
.
§ 1.
Ingen hafwe wåld at fälla eller fånga högdiur, som är, elg, hiort och rå; utan frälseman å sina ägor Ett tillägg har gjorts så lydande: » å sina ägor eller ther han låt uti hafwer så och å lands eller häradsalmänning ».
— Detta är öfverkorsadt.
Jfr § 4..
Ej må ock någor annan skiuta, eller med nät och gilder fånga hara, tieder, orre, hierpe, rapp- och åkerhöns, swan, willgås och änder.
Hwar som thet giör eller annan thertill lof gifwer; böte för elg eller hiort femtio daler, för rådiur tiugufem daler, för hara eller fogel tio daler, och thet som fångat och skutit är, eller thes wärde falle konungen til, eller frälsemannen om thet å thes jord skedt.
Dock undantages i laga tid thesse landskaper: Dahl i Westergötland, Dahla i Bergslagen, Norrland och Finland.
§ 2.
Skiuter någor eller fångar högdiur eller fogel, i konungens diurgårdar eller fridkallade parkar, eller i annars mans hägnada diurgård mijste thet han skiöt eller fångade, så ock bössa, nät, eller gilder, och böte första gången för rå eller annat högdiur hundrade daler.
För hara och fogel tiugu daler och sedan hwarje gång dubbelt.
§ 3.
Ingen hafwe macht imellan Medfasto och Olofsmässo, at skiuta eller fånga, å egen eller annars jord, elg, hiort, rå, hara, tieder, orre, hierpe, raphöns, åkerhöns och swanor.
Gör frälseman thet å sina ägor, böte som i första § sagt är.
Är han ofrälsesman; böte dubbelt, och hafwe förgiort thet han skiöt eller fångade.
Dock må frälsesman å egna ägor skiuta wid foglalekar, och fälla harar, hägrar, storkar och thylika.
The som i skiärgårdarna och annorstädes bo, måge och fånga siöfogel med nät, och elliest skiuta, som the bäst kunna och gitta, men ej ungar och ägg alldeles utöda.
§ 4.
Utom förenämda — — — — — — — sagt är.
§ 5.
Hwilken som — — — — — — — — sagt är.
§ 6.
Af then som annorstädes olofligen jagar, må man och saklöst taga byssa, nät och redskap, så ock jagthund.
Äro jagthundar löse, och komma the uti konungens jägareplatsar och diurgårdar in, tå måge the dräpas.
Finnas the å annars skog och mark, tå måge the uptagas, och ägaren löse hwarthera igen med tre daler.
§ 7.
Hittar man högdiur, som af warg eller annat rofdiur rifwit är; eller finner thet i sin wargagård eller grop; tilsäge tå nästa jägeri-betiente, eller ther the ej när äro, twänne andra goda män, och wise, hwad skada diuret fått hafwer.
Giör han thet ej; böte som i 1 § stadgat är.
Finnes diuret oskadt; släppe thet löst, wid bot som sagt är.
§ 8.
Uti skärjom — — — — — — — — thes wärde.
Cap.
XXIII.
Huru skadediur måge fällas, så ock skall och wargegårdar hållas böra I marginalen: Upläst och justerat den 10 febr.
1728..
§ 1.
Björn, warg, lo, räf, jerf, mård, utter, biur, själ och flera skadediur; så ock roffoglar, örn, hök, uf, glada, och flera roffoglar, må hwar man allestädes saklöst skiuta eller fånga, och them behålla.
§ 2.
Alle skola nät hålla och skallbud lyda som sin egen disk och duk hafwa; undantagne präster för sine prästebord som the sielfwe bo uppå, så och klockare, oskattlagde torpare, och inhyseshion.
Hwart helt hemman skal hålla warganät, fyra famnar långt och fem alnar högt; och the mindre så mycket som ther emot swarar.
Thet skal färdigt wara tå skallbud kommer och wara så starkt, at thet ej brister, tå en man klifwer therå up.
§ 3.
Nu warder bodadt til skall, tå skall en man komma från hwart matlag med byssa, jagtspiut, eller yxa, så tidigt, som han kallad warder.
Hwilken sig i tid ej infinner; eller kommer utan dugeligit nät och jagttyg; eller blifwer ej stående ther han ställes och giör hwad honom befalt blifwer, eller wijsar sig otidig, eller gör oliud, eller går ifrån skallen förr än manskapet är upropat och lof gifwes: böte en daler.
Blifwer han aldeles ute; böte twå daler, och annan gång dubbelt, utan domaren pröfwar honom hafwa haft laga förfall.
Förtiger then som skallen förestår någon, som borta warit hafwer, eller sig, som sagt är, förbrutit; eller gifwer han, eller annar, någrom lof at förfallelös uteblifwa; böte twå daler.
§ 4.
I hwarje sochn, ther thet tarfwas och skie kan, skole alla som ther bo och jord äga, hwar efter ägodel sin, byggia en wargagård eller wargegrop: och then skal fierdung af sochnen uppehålla, hwar sit år.
Torpare skola hielpa sin bolby at bygga och uppehålla.
Ligger ödesjord i sochnen; tå hålle then wargagård uppe, som ängen slår, från then dagen han then slagit, och thet året omkring.
Elliest bygge hela sochnen för ödesjorden.
Hwilken som kallad warder til thenna bygnad, och ej kommer, böte sex marcker, och bygge ej thes mindre.
Förfaller wargagård; böte then fierdung tio daler, som uppehålla borde, och rätte åter up.
§ 5.
Försummar någor sin wacht och arbete sit wid wargagrop, tå han tilsagd warder bete ther at hålla; böte för hwar dag en daler; och then som thet upsatta bete dräper eller nederrifwer, böte tre daler.
Förderfwar någor wargagrop, böte tio daler, och rätte alt up igen.
Håller någor å sine egne ägor wargagrop, ware tå fri för skall.
§ 6 Vid kap. 23 § 6 af 1723 års förslag har i marginalen antecknats: går ut.
Innan § 6 erhöll den i texten upptagna lydelsen, förelåg följande ändring: § 6.
Ther skadediur yngla, böra the som ther omkring bo gifwa noga acht therpå at the måge kunna them utöda, och then som således eller [eljes?
] fångar skadediur, niute o. s. v..
Skogwachtare och the som bo nära wid ther skadediur yngla, skola söka at utöda ungarne.
Och then som fångar eller fäller skadediur; niute af härads sakören, eller ther thet skier å stadsens ägor, af stadsens medel, fyra daler för hwar stor biörn; för biörnunge en daler; för hwar warg twå daler; för wargunge en daler, för räf sexton öre och för räfunge åtta öre.
Cap.
XXIV.
Huru man — — — — swedia må.
§ 1.
Uti ägna ägor inom gärdesgård och hägnad, må hwar fälla och swedia små oduglig skog efter thy som thet tarfwas.
Dock så, at bärande trä, maste- skeps- eller timmerwärke ej thermed skadas.
Ej må och någon skog och mark til äng och åkeren instänga, och under skien af rödning skogen bortswedia.
§ 2.
Frälseman hafwe wåld at swedia, så och androm thet tillåta å sin enskijlte skog, inom eller utom hägnad, ther han äger både jord och afrad.
I oskift skog och mark må frälseman ej annorledes swedia än 4 § säger I marginalen: Swedier någon frälsemans landbo, n. b. utan husbondens lof, böte som i ... § sagt är.
.
§ 3.
Ther bruk och bergwärk nu äro eller uprättade warda; må ingen swidia innan then ort konungen biuder.
Ej eller å allmänningar och förbudne orter; hwem som häremot bryter böte ethundrade daler.
Sker thet å konungens enskijlte parkar, böte dubbelt konungens ensak.
§ 4.
Fins annor — — — — — — — — lag samma.
Cap.
XXV.
Om skogseld.
§ I. Wil man swedioland bränna; afrödie tå skogen näst omkring, grafwe up jorden och hafwe watn therhos och annat redskap som tienar at släcka elden med.
Tilsäge ock nästa grannar at wara wid handen, och komma til hielp, ther så omtränger.
Hwar som förr, än han thet alt giordt hafwer, eller tå starckt wäder, tårkår och heta är, tänder eld å swedioland eller går therifrån innan elden aldeles utsläckt är, böte tio daler, ändock ingen skada skier, och hafwe sit säde och arbete förwärkat, twå delar til socknens fattige och treding til angifwaren.
Skier skade; gälde af gods sit, och böte hundrade daler.
§ 2.
Nu kan elden widare gå, eller sig så fördöllia, at then ej har kunnat märkias, och giör sedan skada, tilsäge tå, wid samma bot, flera grannar: och låte klämta i nästa kyrkia at thermed folk til hielp kalla.
För hwarje byaskog som brinner, böte tiugu daler wådabot, ägandens ensak; och thertil för hwar ek och bok, en daler, plantere och sådana trän i stället, som förr är sagt.
För by och kyrkia bötes som thet ... cap.
förmår.
§ 3.
Tänder man — — — — — förwar, som i 6 § skils.
§ 4.
Ej må — — — — — — — — föreskrifwen är.
§ 5.
När skogseld upkommer; tå skola grannar och socknemän skynda sig tit at släckia; eller böte tio daler.
Tiltager faran kundgöre thet nästa cronobetient ehwad thet är häradsfogde, länsman, fierdingsman, eller bergs- och jägeri-betiente: låte och straxt budkafla gå bya imellan.
Hwar som then nedlägger, böte tiugu daler.
Af hwart matlag skal en man och hwarje ryttare soldat och båtsman komma till elden med yxor, bilar, hackar, spadar och wattukäril.
Then som aldeles bårta blifwer utan laga förfall, skal böta tiugu daler.
Men kommer någor för sent eller träder från sit arbete och ställe, förr än hemlof gifwes; böte tio daler.
Nu är elden så dämpad at ej alle ther behöfwas, förordne tå cronobetiente wissa män som efter hwar andra ther wacht hålla, til thes elden aldeles utsläckt är.
§ 6.
Förrän manskapet skiljes åt, skall, helst af cronobetiente, noga efterfrågas, huru elden är lös kommen.
Finnes wägfarande wara thertil wållande, eller lösker dräng, eller then ej kännes god at gälda skadan, och får han ej borgen för sig; tå skal han i förwar tagas Ursprungligen: skal han af cronobetiente i förwar tagas.&amp;gt;, och anklagas å häradsting som häradshöfding straxt hålla skall.
Är thet bofast man, stånde thet til wanlig tingstima&amp;lt; Efter orden: » wanlig tingstima » har ursprungligen tillagts: Försummar någor thetta, böte tiugo daler.
Derefter har antecknats: domaren eller cronobetiente.
— Detta tillägg har öfverkorsats.
Vid orden: » Nu får man — — — sammanskiuta » i kap. 25 § 7 af 1723 års förslag har i marginalen antecknats: går ut.
.
§ 7.
Komma ej härads- och bergsfogdar, jägmästare och Iandtjägare til skogseld, när the blifwa then warse, eller få bud; och göra the icke ämbete sit: böte fyratio daler hwarthera; men länsman, och ringare betiente, halft mindre.
Cap.
XXVI.
Huru allmänningar nyttias mågo I marginalen af den ursprungliga texten har antecknats: (vid § 1) confer 3 § i 16 cap.
Lundii, (vid § 2) conf.
Lundii pag.
77; (vid § 3) conf.
Ab.
348 lit.
l., (vid § 4) vide 31 cap.
Bygb: n 1 och 2 §.
— Innan kapitlet erhöll den i texten upptagna lydelsen, hade följande ändringar skett: § 1.
Alla som — — — tårf, och mehra dylikt och ej til andra sällia, wid both som förr i det [20] cap.
[§ 1] sagt är.
Dock bör then som timmer, wed och giärdsel hugga will, först gifwa thet wid tinget tilkiänna, och nämne häradsrätten synemän, som pröfwa huru mycket han tarfwar, och gånge sedan ther om i 14 cap.
§ 2 [jfr 1731 års förslag] sagt är.
Hugger han ther utan lof böte som om åwerkan sagt är.
— I 1731 års förslag återfinnas de ställen, till hvilka det i texten upptagna kapitlet hänvisar.
.
§ 1.
Landsallmänning måge the nyttja som inom lähnet byggia och boo och härads eller sochne allmänning the som i häradet eller sochnene äro.
Ther måge the som eij hafwa sådant på egne ägor niuta muhlbete, och timmer, wed, giärdsel, löf, näfwer, torf, bast och annat som ther finnes till egen nödtorfft, men ej androm något ther upplåta eller sellja.
Will man ther hugga timmer wed, giärdsel och stör gifwe thet först wid tinget tilkänna och pröfwe retten huru mycket han tarfwar sedan söke han lof ther till af konungens befallningshafwande som i 14 cap.
sägz.
Nyttjar någon allmenninge annorledes, böte som i 10 cap.
§ 1 stadgat är.
§ 2.
Äger man gård i annat lähn härad eller sochen; före ej något från allmänning til then gård, som ther utom ligger, eller böte för åwärkan som sagt är.
Warder någon del af allmänning i fred lyst, at skogen tillwäxa må eller för annan orsak, böte för åwärkan och betale ther til wijtet som förelagt blifwit och skadan åter.
§ 3.
Ingen må tillåtas at giöra intagor å allmänning, tager någor in ther af rijfwe thet genast upp och böte som i 4 § 10 cap.
sägs.
Cap.
XXVII.
Om konungens enskijlta, och frikallada, så ock om andra allmänna fisken.
§ 1.
Uti konungens enskijlte fisken i saltsiön, stora elfwar, åar, strömmar och insiöar, må ingen fiska, utan konungens, eller hans befallningshafwandes lof och minne.
Hwar som häremot bryter, böte femtijo dahler konungens ensak, och hafwe förwärkat, thet han ther fångit.
§ 2.
Wijd konungens allmenna fiskelägen och grund i skiären måge the, som inom häradet eller sochnen bygga och bor, i rättan tid fiske bruka och bodar upsättia emot wiss afgiäld alt efter thy som lof ther till gifwes.
Fisker ther någor utan lof, miste fiskeredskap och böte för hwar gång tre daler.
§ 3.
Finnes å allmänning fiskewattn, ägen tå alle som i allmänning rättighet hafwa, wåld thet at nyttia.
Går allmänning till siös, ther måge the, som bo siön närmast, eij stänga the fjärmare från fisket.
§ 4.
Will någor som utom häradet eller sochnen bor bruka thessa fisken; söke tå konungens befallningshafwande eller hamnfogden, kan thet skie utan theras förfång och mehn som i häradet eller sochn bo, gifwe tå lof thertill.
Fiskar han utan lof, böte sex daler, och miste fiskeredskap, så ock then fisk han ther fångat.
Cap.
XXVIII.
Huru allmänna hus skola byggias I marginalen: Wid något cap.
som talas om byggnad skal införas denna mening: Om kyrkiobygnad, tingsstugu och andre almänne lands, härads och socknhus förhålles som i särskilte förordningar stadgat är.
.
§ 1.
Hus och bygnad för härad och socken skola ther af alla byggias och uppehållas efter gårdatalet.
Ther äger ingen wara fri före, utan präster och klockare för sine boställen.
Then sielfwer ej hafwer nödig skog, må thertil taga wärcke af lands- och häradsallmänning tå thet utsynt är.
Förfalla thessa hus; böte alle som them äga uppehålla dubbelt emot annan husröta.
§ 2.
Alle som i sockn bygga och bo skola kyrkio och hwad thertil hörer byggia och uppehålla.
§ 3.
Kyrkioherdar — — — — — — — skadan åter.
§ 4.
Å landet — — — — — — Kyrkiolagen biuder.
§ 5.
Kyrkioherden — — — — — — — — tima kan.
§ 6.
Alle — — — — — — — — — thet andra.
§ 7.
Wil — — — — — — — — — — åter up.
§ 8.
Soknahus — — — — — — — — och minne.
§ 9.
Nu warder — — — — — — — — böter frij.
Cap.
XXIX.
Om wägar och broar, huru the göras och byggias, wårdas och synas skola I marginalen: approb.
9 Martii 1728..
§ 1.
Landswäg skal läggas i länet ther then tarfwas, och låte konungens befalningshafwande wid tinget ransaka hwar then jemnast och genast giöras kan; warde ock the ägor ther til tagne som möta och föreligga utan at någon thet wägra må.
Och niute by som mister af åker eller äng af cronan therföre sin fylnad.
§ 2.
Landswäg skal wara tolf alnar bred, som förr är sagt och bro öfwer ström och bäck tio alnar.
Wäg til ting, kyrkio och qwarn, så ock annan farwäg, ware ock tio alnar bred, och bro sex alnar.
§ 3.
Wid hwarje hel mil å landswäg, bör häradet uprätta stolpar eller stora stenar, och wid hwarje half och fierdedels mil, mindre, ther å miletalet utmärkt är.
§ 4.
Ther afwägar äre til städer, landskaper, sochnar, bruk, siöhamnar, eller andra kundbara orter, skola wissa märken utwisa, til hwad ort samma wäg löper.
§ 5.
Rifwer någor, kullkastar, eller ock sönderslår thessa mihlstenar och märcken; plichte som i Edsöresbalken urskils i 6 capitel I marginalen: ses efter om förut härom är infördt.
.
§ 6.
Wägar skola fyllas, med sand och grus uphöjas, och årligen förbättras, så at watn ther å ej må stanna.
Diken skal och giöras å båda sidor om wägen, ther thet skie kan, så och aflop ther utur hwar så nödigt är.
§ 7.
Almän winterwäg öfwer siöar och måssar skal hwar by för sina ägor utstaka, men ther stora siöar äro, giöre thet socknerne som ther omkring ligga, ther isen starkast är och minsta fara och ändre så ofta thet tarfwas.
Märke och ut the ställen ther stora wakar, och wråkar äro, och lede wäg ther förbij eller öfwerbygge med bro alt wid samma bot, som lag säger om lands- och byawäg.
Hwar som hugger up winterwäg öfwer siö eller fördärfwar bro, plichte som i Edsöresbalkens 6 cap.
och 7 § urskils, och sware til skadan.
Ojämn mark — — — byggias Vid orden: » Ojämn — — — byggias » har i marginalen antecknats: går ut.
.
§ 8.
Alle äga broar byggia och wägar rödia, och hwar få sit skifte efter dehl han i by äger, och så som thet för allom lägligast faller, at then ene ej mera än then andre betungad warder.
§ 9.
Hwar som lägger farwäg af förra ställe, utan tingsrättens lof och minne, böte tre daler.
Lägger man landswäg af thes förra stad; böte dubbelt, och lägge wägen åter som han förr legat hafwer.
§ 10.
Allmän — — — — — — — — — sin dehl §§ 10 — 11 äro i handskriften öfverkorsade.
Vid § 10 har i marginalen antecknats: går ut.
.
§ 11.
Tå wägar rödias skola och broar läggias; bör häradsfogde med — — — — — — — — — — — förwaras §§ 10 — 11 äro i handskriften öfverkorsade.
Vid § 10 har i marginalen antecknats: går ut.
.
§ 12.
Til landswäg må sand tagas ther then närmast finnes och af almänning wärke som tarfwes och utmärkt warder.
§ 13.
Hwilken som til wäga- och broa bygning kallad warder, och kommer ej å föresattan dag, böte en daler och hafwe häradsfogde macht at för lego låta bättra hans wägestycke som han sedan betala skal.
Tå skal then som wägestycket äger, thet genast bygga och bättra.
Giör han thet ej, böte som i nästa § sägs.
Warder han utaf cronobetiente eller grannar therom tilsagd och warnad, böte dubbelt.
§ 14.
Hafwer — — — — — — — — — nederliggia.
§ 15.
Brinner bro up, går bårt med flod, eller faller elliest neder; tå skola the som bron äga wårda, färjo eller flota hålla, til thes bron gill warder.
Bygges ej bron up innan dag förelagdan tå bötes fyratio daler.
Ther ej bro är, utan färjo eller flota hållas bör, och thet ej sker, böte then som hålla borde, tio daler för hwar weka; skier therigenom skada, giälde och then åter.
§ 16.
Nu är bro ogill; fylle tå then som bron åtte wårda, all skada.
Sårar ther eller bryter sig någon; gälde läkarelön och half sårabot.
Liutter folck ther död af; böte som i Dråpmålabalken i 8 cap.
skils.
Får fä skada eller dör theraf, gånge therom, som i ... cap.
skiljs.
Är han warnad, och ej bättrar; gälde fullt åter I marginalen: Ses efter om detta sista finnes i förra cap.
.
§ 17.
Hwar som finner ogillan wäg eller bro, käre therå, och niute målsäganderätt, hälst then som skada liuttit hafwer.
Giör thet ingen annar; ware tå länsman kärande, eller brofogde, och äge målsäganderätten.
Läns- och nämdemän, eller näste grannar skola straxt syn hålla och therom å nästa ting witna.
Cap.
XXX, Huru husesyn skall hållas och then plichta, som ej lagligen jord bygt och häfdat hafwer I marginalen: vide 5 § 5 cap.
; item 7 §.
.
§ 1.
Alle husesyner skola hållas emellan Walborgmässo och Allhelgonadag.
§ 2.
Hus skall synas til syllar och wäggar, tak, golf, skorsten, eldstad, och ungnar, fönster, lås, spiell och dörar, så och åker, äng och gärdesgårdar, qwarnar och damar, och huru skog häfdad är.
Är brist å någotthera, bättre åbo, eller gälde efter mätismanna ordom.
Fins skada å hus, som färdigt emottagit är; tå bötes för röto å en stock en mark, för annan och tredie twå marcker; för flere, och för röto å kroppås och syll, som ej bättras kan, tre daler och för ogillt och förfallit hus, sex daler.
Går watn genom tak, wägg, golf eller är röste bart; bötes sex marek: för dörr som oduglig är, en marek; och för skorsten en daler.
Är eldstad och brandmur swag och bräckter; eller är tak sådant, som lätteligen kan förorsaka skada af eld och watn; warde tå åboen tilsagd, at thet rifwa och förbättra.
Gör han thet ej, böte twå marcker.
§ 5 Denna och följande paragrafers ordningsnummer synas bero derpå, att man haft för afsigt att såsom §§ 3 och 4 i detta kapitel införa kap. 5 §§ 5 och 7.&amp;gt;.
Är åker ej uptagen af nyo; ther lägenhet ther til är&amp;lt; I marginalen finnes antecknadt ett öfverkorsadt ändringsförslag, så lydande: Tarfwas åker til by, och hafwer åbo ej uptagit på helt hemman åtminstone et spanland åhrligen, ther lägenhet finnes o. s. v., eller hafwer han lagt i linda thet som nytter brukas, eller är äng skoglupen, eller af swin, genom åboens förwållande, upgräfwen: böte en daler för hwart spanland.
Äro diken eller rennilar för skilliofor eller gärdesgårdar ogille; böte för hwarje tre famnar et öre.
Hafwer han gärdsel til gärdesgård liggande; ware saklös, om han then laggild uprättar.
§ 6.
Nu är skogen olagligen brukad och utödd, så ock skade å bärande trä, timmer, maste- och skepswärke; gälde åbo skadan åter och böte som i 21 cap.
stadgat är.
Hafwe ock ingen landbo wåld, utan jordägandens lof, af bole föra eller sällia hö, halm, näfwer, gärdsel, torf, wed, timmer, eller hwad hälst af gårdsens ägor tagit är.
Kan något wara öfwer tå han af bole flytter, sällie thet til jordäganden, eller til then som efter honom kommer.
Fins han annorlunda, än lag säger i 16 cap., hafwa huggit, eller hugga låtit, såldt eller affördt; böte för hwar timmer- eller sågestock, och för hwart lass wed, löf, och gärdsel twå marcker; och för hwart lass näfwer, gödsel, hö och halm en daler: eller wise sig så mycket hafwa köpt och tit fördt.
Hafwer han — — — en daler Vid orden: » Hafwer han — — — en daler », har i marginalen antecknats: går ut och transporteras til.
16 och 21 cap.
.
§ 7.
Har åbo bygt flere hus än lag säger betale tå jordäganden honom therföre hwad skäligit pröfwas; wil jordäganden them ej lösa, hafwe åbo wåld them at afföra; giör han thet elliest och utan jordägarens lof och minne, böte tio daler, och före hus åter.
§ 5 [ɔ: § 8].
Åkerlyckor — — — — mätismanna ordom I marginalen: går ut.
.
§ 9.
Landbo hafwe ej wåld, tå han af gårde far, at taga med sig fastslagne lås, spiell utur skorstenar, fönster, långbord och säte; wäggfasta bänckar och sängar eller annat fast innanrede, som til bodar, kölnor, lador, stall och fähus hörer.
Giör han thet, böte 2 marker för hwartthera och före thet åter.
§ 10.
Alt hwad synemän lagligen pröfwa wara brist eller röto å; bättre eller gälde landbo förr än han af bole far, eller något bortför.
Sker thet ej; hafwe jordäganden wåld, at til gårdens bygnad och nytto, så mycket af hans gods qwarhålla, som skadan fylla må; utan åboen med pant eller borgen försäkra kan, at han inom år och dag, och i rättan tid alt bättra skal.
Cap.
XXXI.
Om gästgifware.
§ 1.
Wid allmänna lands- och siöwägar, skola nödige skiuts- och gästgifwaregårdar wara ej fiermare från hwarannan, än högst twå mil.
Konungens befallningshafwande äger å häradsting them läggia och inrätta i hwarje härad, hälst å cronones jord.
Fins ej något kronohemman sä när; hafwe tå frälseman eller skattebonde them å sin jord, eller skipte med konungen och tage wederlag.
Uti hwarje köpstad böra ock wara gästgifware och formän, så många, som ther behöfwes: dock må ingen gästgifware utlega sina hästar och tyg längre, än til nästa omskifte i staden och å landet Vid orden: » dock må — — — å landet » har i marginalen antecknats: transporteras längre neder.
.
§ 2.
Häradet bygge å gästgifwaregård nödiga hus för wägfarande, gästestugu med sine kamrar, stall och wagnslider med alt innanrede; och hålle gästgifwaren them sedan wid macht, eller böte, som om allmänna hus 27 cap.
sagt är.
The hus, som gästgifwaren til egen nödtorft brukar, bygge han och wårde sielfwer I marginalen finnes antecknadt ett öfverkorsadt tillägg, så lydande: År gästgifveriet lagdt å frälse eller skattejord, ware tå häradet fri, ther jordäganden wil och kan gästgifweriet sjelf uppehålla.
.
§ 3.
Gästgifware skal för skiälig betalning åt wägfarande hus läna och stallrum.
Wårde ock alt thet som gästen i hans gömo antwardar; eller giälde straxt åter hwad af hans husfolk, eller af hans egit wållande förkommer, eller förderfwas.
Komma flere giäster, än gästgifwarens hus tilräckia; tå lägge han them til nästa grannar, så många til hwarthera, som han pröfwar ther rum få och bergning för theras penningar.
Wägrar någor at taga them til sig; böte som sägs om gästgifware i 7 §.
§ 4.
Gästgifware må sälja win, öl och matwaror som han gitter och förmår hålla.
Bor han å landet; tå hafwe han wåld thet som ther fins, til sin nödtorft upköpa, och i sit hus utspisa.
Husmanskost och dricka, säng, lius, wed och hästefoder skal han altid för wägfarande i förråd hafwa.
Hästar, sadlar, wagnar, kärror, slädor och båtar, hålle gästgifwaren så månge som honom ålagt är, och bör konungens befallningshafwande stadga för hwad prijs hwart och ett sälljas skall, ware ock skyldig at hafwa ther noga inseende å at thet ej högre stegras må.
Giör han thet ej, eller är eij alt så godt och färdigt, som thet wara bör; böte som i 7 § skils.
§ 5.
Nu tarfwas flere hästar, än gästgifware sielfwer äger hafwa och hålla tå skola nästa grannar honom til hielp komma.
År thet större farwäg än at skiutzen så kan uppehållas, lägge häradsrätten thertil hålskiuts effter som thet nödigt och skiäligt pröfwas, och af konungens befallningshafwande gilladt warder.
I staden ther ombyte är skola borgare skiutzen uppehålla.
§ 6.
Ej må giästgifware åtaga sig at hålla skiutz för någon annan eller fria någon therifrån, som under skiutzen hörer.
Giör han thet böte tio daler.
Låter gästgifware någon annan skiutsa, än then som bör och gitter och gifwer then sielf ej lof thertill böte fem daler.
§ 7.
Wid hwarje gästgifwaregård skal en tafla sättias uth, som wisar miletalet til nästa ombyte, och huru mycket i båte- och hästelego betalas bör.
Hwilken gästgifware eller forman ej hafwer sin tafla ute; eller tager mer för häst eller annat, än stadgat är; böte tio daler, annan gång dubbelt, och gifwe åter thet han theröfwer tagit.
Samma bot ware, ther han ej hafwer goda båtar, hästar och tyg, eller wägrar mat, dricka, och foder säng och ljus; försummar bonde eller borgare skiutsen böte tre daler.
Warder wägfarande man hindrad och uppehållen, genom gästgifwares och formans wållande; tå bötes en daler för hwar tima.
§ 8.
Nu kan — — — — — — — — — rätta må Denna § är i handskriften öfverkorsad.
.
§ 9.
Ej må någor gästgifwaren til mehn å allmänna wägar hästar utlega, eller herberge, mat eller dricka, för wägfarande män fahlt hålla; hwar som thet giör, böte tio daler.
§ 10.
Tager giäst med wåld af gästgifwaren mat, och dricka, eller annat hwad thet är, böte twegilla wåldsböter och skadan åter.
Hafwer gästgifware utan skiäl wägrat, pröfwe thet domaren som förr är sagt.
Reser gäst bort och ej betalar, eller brukar gästgifwarens eller formans tyg eller hästar, längre än til nästa omskifte, böte fyratio daler.
§ 11.
Gör gäst wåld, med sår, blånad, eller blodwite, å gästgifware eller hans hion; hafwe brutit edsöre, och ware ogilt allt thet han i samma giärning får.
Slår wåldgiäst them annorledes, eller kallar them oqwädinsord; ligge thet i tweböte.
Samma lag ware ther gästgifware eller hans hion sådan giärning göra å gäst eller hans hion.
§ 12.
Hwar som af sielfswåld skiutshäst eller tyg, illa medfar, eller något annat förderfwar; gälde åter efter mätismanna ordom.
Skadar han af upsåt; böte ther til tio daler.
Går wagn eller tyg sönder, utan hans eller thes hions wållande; ware saklös.
Giästgifware Framför ordet gästgifware har i marginalen skrifvits: 13.
Meningen har varit att börja en ny paragraf.&amp;gt; sware sielfwer för then orätt, som han eller hans hion them wägfarande giöra: och för bedrägeri och stöld bötes dubbelt&amp;lt; Orden: » Sammaledes — — — med kropp » i kap. 31 § 12 af 1723 års förslag hafva öfverkorsats.
Dessförinnan hade detta stycke ändrats sålunda: Sammaledes sware giästen och böte för sit hions brott eller låte thet sjelft umiälla med kropp ».
— I marginalen har antecknats: Wil han ej för hion sit böterne betala, tå umgiälle hwar sit egit brått.
— Äfven detta är öfverkorsadt.
.
§ 13.
Ej må man större tyngd lägga å kärra eller släda med en häst före, än et skeppund och efter twå dubbelt.
Ej skola och flere än en man rida å en häst.
Twå måge åka å släda eller kärra med en häst; och tre i wagn med twå hästar och före hwar ej mera med sig, än en wåtsäck, eller liten kista.
§ 14.
Hwar som genom falskt pass, eller annat swek, tager frj skiuts eller förtäring af gästgifware eller allmogen; böte hundrade daler, och för swek sit särskilt, som thet är til: han må och genast gripas och i hächte sättias, ther han intet hafwer at widerwåga, eller borgen icke för sig ställa kan.
Sedan döme rätten theröfwer wid nästa ting.
VI.
Förslag till Byggningabalk 1731.
Bygningabalk.
Cap.
I.
Huru tomt til by skal läggas och ägor skiptas.
§ 1.
Wilja bönder bygga by af nyo; tå skal ther til så stor tomt läggas, som ske kan och nödig pröfwas, så at hwar gård, för eldswåda skul, kan från annan bygd warda.
Tomt skal delas til hwarje gård i byn, efter öre och örtug, pund och tunne-ränta eller hemmantal, alt som hwarje landsorts gamie sed är at mäta och räkna, eller framdeles stadgas kan.
Then skal ock läggas i rätta sol-skipte, som är öster och wäster, norr och söder, och om hwarje tomt särskilte råmärken sättas.
Gata lägges af oskipto emellan hwarje tomt i by, eftersom lägenhet thertil är.
Farwäg til och från, hafwe så then by som för mindre ligger, som then för mera ligger.
§ 2.
Hwar gård bör sin rätta och jämngoda lott i tomt hafwa.
Är berg eller bäck i tomt, som skiptas skal, och kan berget brytas eller brännas, och bäcken fyllas, eller the öfwerbyggas och nyttias; gälle tå för halft emot annan jord i tomt, och niute then sådant mehn i tomt får, twå alnar af berg eller bäck för en.
Kan intet thera nyttigt giöras; ware thet alt utom mätning, och låte byamän wid häradsrätten intekna, huru them emellan skipt är.
§ 3.
Nu hafwer hwarthera sin tomt i by fått, tå deles til hwar och en thes lott i åker och äng och alla tilägor, så af thet bätre, som thet sämre, och ware tomt grunden til all delning och skipte i by, hwarefter alla andra ägor delas skola.
Hwarthera skal få sitt skipte, then ene efter then andra, som hans tomt ligger til i sol-skipte och wäderstrek, och råde han eller the, som största del i by äga, uti huru många skipten åker och äng läggas må, doch at hwar niuter jämngodt emot annan.
§ 4.
Hafwe ingen wåld then by rifwa, som i rätta sol-skipte lagd är, utan alle jordägande therom åsämjas.
Klagar någor, ehwad han hafwer mer eller mindre i by, at han fått mindre eller sämre lott, än han hafwa bör; söke laga syn thera, och jämke domaren them emellan.
Cap.
II.
Huru å tomt skal byggas.
§ 1.
Tomt skal byggas til mangård och ladugård.
I mangården skola wara stugu med förstugu och kammar, så ock giästestugu, ther gården så stor är, kiällare, wisthus och sädesbod, redskapshus och hemligit hus, port och lider.
Tarfwar bonde flere hus; bygge sig til lägenhet thet bästa han gitter.
Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och ther skola wara stall, fä- får- och swin-hus, med nödige foder-rum, så ock loga och lador, eftersom gården är stor til.
Badstugu eller mälte-hus skal ock byggas, så ock rija ther skog är, och the afsides sättas.
Ej må någor närmare til sin grannes tomt bygga, än at han til stöde- eller stolpe-rum en och en half aln å sin tomt lemnar.
§ 2.
Bygger någor annan til mehn; rifwe thet up, tå han therom tilsagd blifwer.
Giör han thet icke; böte tre daler, och gälde skadan åter, tå theröfwer klagat warder å tinge.
§ 3.
Nu hafwer bonde bygt hus, efter thy som sagt är; tå äger han them wid macht hålla.
Brister något i häfd eller bygnad, bätre och böte, som i 28 cap.
skils.
§ 4.
Rifwes eller brinner en gård i by, ther bönder hwarannan för när bygt hafwa; tå skola byamän för then gård utse annan tomt jämngod och lika stor af oskipto, om så lägenhet ther til är, och ligge then förra til byamark igen.
§ 5.
Nu wil någor flytta och bygga å bys oskipto mark eller swina-wall, och utlägga sin tomt i stället igen; stånde thet til byamäns samtycke.
Wägra the honom thet; begäre han tå skipte å tinget, och bygge sedan å sin lott, och lyde åker, äng och andra ägor i byn til then nya tomt, såsom the förr til then gamla legat hafwa.
Cap.
III.
Om ödesby.
§ 1.
Är by öde, ther flere hemman äro, och wil en sitt uptaga, och the andra wilja ej bygga eller täppa med honom; nämne tå häradshofdinge några af nämden, som tit fara och lägga honom til så mycket af ägorne, som emot thes hemman swarar, och bäst hägnas och häfdas kan.
§ 2.
Nu hafwer han sin del upbrukat och afrögt i åker och äng, wilja the andre sedan ock så nyttja hwar sin ägodel; bruke tå up och rödie, som han giordt.
Och när the alle brukat up och bätrat sina delar som han; tå måge the genom skipte få hwar sin lott i åker och äng och alla utägor, som förr är sagt.
Tager någor annorlunda del i by; böte som i 10 cap.
urskils.
Cap.
IV.
Huru wägar och diken i by läggas skola, och hwad tilökning then niuta skal, som sin åker therwid får.
§ 1.
Farwäg til och från by, så ock til åker och äng, kyrkio och qwarn, bör läggas af oskipto, tijo alnar, och äntå twå alnar å hwarthera sidan til dike, om så tarfwas.
Går ther almän landswäg fram; then skal wara tolf alnar bred emellan diken.
§ 2.
Aflops-diken böra läggas af oskipto mark, twå och en half, eller twå alnar brede, en aln diupe, och en aln på botn, alt som nödigt är, och lägenhet thertil finnes.
Och then sin åker therwid får, niute en aln til ren utom byamål.
Samma lag ware ther wäg eller giärdes-gård åkren möter.
Går wäg eller dike wid ängewall; gifwes ingen tilökning.
Tarfwar dike läggas emellan grannars åkrar; tå gånge halft dike å hwartheras åker.
Wid ändan för åker, dike hwar af sitt.
Cap.
V. Om laga wärn, täpning och hägnad.
§ 1.
Led och grinder, ther bya-wäg går fram, skola af alla grannar byggas och uppehållas.
Led til egen åker eller äng, må hwar för sig bygga och wårda.
§ 2.
Grannar som ligga i byalag med hwar annan, böra stänga och hägna om the ägor, som the til samman hafwa, hwar efter sin ägodel.
Wil enthera i by stänga något särskilt in af sin lott, och thet utan annars mehn ske kan; hålle then hägnad allena.
Möter by annan by i åker och äng, wil then ena sitt ifrån annan skilja, och kan thet ske utan annars förfång; tå gifwes honom witsord som stänga wil, och gärde then by mer som för mera ligger, och then mindre som för mindre ligger.
Möter skog, betes-hage eller utmark, åker eller äng; hålle then gården allena, som åker eller äng äger.
§ 3.
Giärdes-gård bör stängas tät och fast, twå alnar hög och twå alnar emellan hwart par stör, och hålle byamän hand theröfwer, at hwar så stänger, som nu sagt är.
Ther gärd af sten eller annat, efter ortens lägenhet, giöres, bör ock then wara så fast, at then ej lätteliga rifwas eller falla kan, och så hög och tät, at boskap och swin måge hållas ute.
§ 4.
När mark bar är, och käle ur jord; tå bör om sädes-åker täpt wara, och hwar hafwe sin gård gild när tiden inne är at såå, thet ware höst eller wår.
Försummar någor thet; böte twå öre för hwart par stör.
Sker skada therigenom; gälde ock then åter.
Ligger led eller grind neder; böte tolf öre.
Äng bör förste dag i May månad stängd wara.
Ligger gård eller grind sedan neder för äng; böte hälften mindre.
Stänger eller bätrar han ej, tå han af thes grannar therom tilsagd warder; böte dubbelt.
Nödgas byamän stänga för then som brister; niute therföre wedergälning til fullo.
§ 5.
Äng och åker böra i hägn stå til thes hwarthera bärgad är.
Ej måge the förr til boskapsbet upgifwas, wid bot som 9 cap.
säger.
§ 6.
Hafwer någor hö eller säd ute, sedan hans grannar sitt infördt hafwa; tå äga the säga honom til at han ock förer sitt in.
Gitter han wisa hinder och trång; tå måge the fä theras ej insläppa, utan biuden sig til at hielpa honom för skälig lön bärga och införa, eller hö i stack, och säd i dös sätta, och therom stänga.
Wil han thet icke, eller fins ej nöd och trångmål; hafwe sielf then skada, som han å sitt hö eller säd får af annars boskap, sedan honom så tilsagt är.
Säga the ej til, och skada af fä theras sker; fylle then up och böte som i 9 cap.
sägs.
§ 7.
Står annars mans åker oskuren i wägen för then sin säd införa wil; säge tå honom til at undanskära.
Sker thet ej; tå mä han som införa wil, then andras säd undanskära, ther skadan minst är, i band binda, och ax undanhämta, och sedan saklöst ther framåka.
Är ock äng oslagen, tå skal i sådant fall både slås och undanräfsas.
Far någor annorledes öfwer åker eller ängsteg; böte en daler för hwar teg, och skadan åter.
§ 8.
Then som af ondsko och öfwerdåd hugger sönder, rifwer neder, eller fördärfwar grind eller gärdesgård; gälde skadan och böte tijo daler.
Bryter eller rifwer han annorledes; böte tre daler.
Kastar man stång ned af annars gärdesgård; böte för hwar stång en mark.
Hugger man stör af, så at gård theraf mehn får; böte för hwart par en daler och skadan åter.
Stiäl någor bort gärdesgård; gånge therom som i Missgärnings-balken stadgas.
Ware ock alt i twebotum then tid om åker och äng täpt wara bör.
Cap.
VI.
Huru åker och äng skola häfdas och ökas, samt gärdesgårdar och diken årliga giöras.
§ 1.
Bonde bör sin åker wäl häfda och göda, ängar rödia och wårda.
Ware ock skyldig, ther så lägenhet är, och skog eller betesmark ej skades, at efter handen uptaga och uprödia til åker eller äng, så mycket som wäl häfdas och brukas kan, eller böte som i 28 cap.
sägs.
§ 2.
Alle i by skola hålla aflops- och flod-diken efter theras ägor.
Nytt dike skal then som tarfwar, för sin åker årliga gräfwa til fyratijo famnar, eller upränsa åttatijo famnar gammalt dike; aflopsdike så diupt och bredt, som förr sagt är, och skår-diken sex qwarter breda åfwan, tre qwarter på botn, och en aln diupa.
Gräfwe ock för hwar skiljo-får i åker utlop genom ren ned til dike, ther så behöfwes.
Giör han thet ej; böte som i 28 cap.
urskils.
§ 3.
Nu ligga grannars åkrar wid hwarannan; hafwe tå halft dike hwarthera.
Möta ens bys diken annan bys diken, gräfwe hwar up för sig genom sina ägor, eller böte twå daler, och fylle skadan.
Lägger man dike genom sitt gärde eller äng, och möter annan bys äng, hiordawal, eller annan byamark; ther må then by ej hindra watnets aflop.
Kan thet ej föras af utan dike, och åsämjas the ej, hwilken dika skal; lägge tå domaren them emellan, som nyttigt och nödigt pröfwes.
§ 4.
Hwarje år skal ock, ther så tarfwas, femtijo famnar ny gärdesgård uprättas, och the gamle alle wid macht hållas, så gille som i 5 cap.
stadgat är.
Cap.
VII.
Huru humlegårdar skola läggas och uppehållas.
§ 1.
Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter til fyratio stänger hwart år, til thes the blifwa twåhundrade wid helt hemman.
Sker thet ej; böte för hwart år en daler, och lägge äntå som sagt är, utan thet pröfwes at ther ej humlegård läggas, eller uppehållas kan.
§ 2.
Länsman käre å höste-ting til then som humlegård således ej lagt hafwer, och uttage böterne innan Thome dag.
Försummar thet länsman; gifwe sielfwer the böter ut.
§ 3.
Finner bonde för sig humlegård til twåhundrade stänger; hålle tå then wid macht, och öke ther han gitter.
Låter han humlegården förfalla; böte en daler för hwarie fyratijo stänger.
Lägger han then aldeles öde; böte femton daler, och rätte humlegård up igen.
Cap.
VIII.
Om åwärkan i åker och äng.
§ 1.
Skär eller slår någor in på sin grannes åker eller ängsteg; gälde åter säd mot säd, och hö mot hö, böte ock för åwärkan å hwarje teg en daler.
§ 2.
Sår någor å annars åker-skipte; tage han grödan, som skiptet äger.
Bärgar han som sådde; böte en daler, och gifwe ut thet han infördt hafwer.
§ 3.
Intager någor sin grannes ägodel och skipte; böte tre daler, och bryte sielfwer up.
Bryter han ej up, tå han ther om warnad blifwer; ligge thet i tweböte.
Intager han annars del med sielfwa råmärket; böte sex daler, och bryte sammaledes sielfwer up, eller böte dubbelt.
Hafwer han råmärket wridit, ändrat, borttagit eller hölgt; plichte som sägs i Jordabalkens 13 cap.
§ 4.
Kastar någor uti annars åker, landhafra, snarbindel, skerffrö, eller annat hwad thet hälst är, at ogräs theraf wäxa må; ware ärelös och böte femtijo daler för hwar åker, som han så förderfwa welat, rätte ock up allan skada, eller plichte med kroppen.
§ 5.
Landboe må ej låta annan nyttia och bruka något af gårdsens ägor, wid bot tijo daler.
Cap.
IX.
Huru skada skal gäldas, som fä giör i annars ägor, så ock huru fä intagas må.
§ 1.
Finner någor annars mans fä uti sin åker, äng, haga eller ö; tå må han thet intaga.
Wet han hwilken thet fä äger; låte honom therom straxt tilsäga, och kalle twå eller flere gode män af sine grannar, at syna och mäta skadan, och löse then som fä äger thet therefter ut.
Nöjes man ej åt thet wärde, som å skadan satt är; kalle tå twenne nämdemän, som then mäta, och döme sedan rätten wid tinget therom, ther the ej åsämjas.
Wet ej then som fä intog hwilken thet äger; lyse thet straxt up för sine grannar, och låte skadan syna, som sagt är.
Weta ej grannar ägaren; lyse tå up för soknemännen å nästa kyrkiodag.
Giör han thet ej; böte en daler för hwart dygn han thet fä innehåller.
Wårde ock then fä som intagit hafwer, til thes så lyst och tilsagt är, sedan hafwe han wåld thet nyttia och bruka, men ej illa medfara.
§ 2.
Nu kommer then fä äger, och biuder rätt för skadan, efter thy som mätesmän säga; wil then som intog, thet ej utgifwa; sätte tå med witnen så många penningar, som skadan är mäten til, eller full pant eller borgen therföre, hos någon af hans grannar, nämdeman eller fierdingsman, och kräfwe sä sitt ut med samma witnen.
Nekas thet honom äntå; lite cronones fogde eller länsman til, och böte han som qwarhåller en daler för hwart dygn och skadan åter.
Twistas om thet fä lagliga intagit är, gitter ej then som inwräkt, med witnen, andra skiäl eller sielf sins ed wisa, at han thet fä ther funnit och intagit, som sagt är; böte sammaledes, och gälde skadan åter.
§ 3.
Nu finnes at thet fä gått in genom annars ogildan gärdesgård eller grind; gifwe han fäet löst, som intog, och then gärdesgård eller grind uppehålla borde, gälde skadan genast, och böte som i 5 cap.
sagt är.
§ 4.
Hwar som hemligen borttager sitt fä, som af annan är intagit, hwad fä thet hälst är; böte sex daler; giör han thet med wåld eller rån; plichte som skils i Missgiernings balken.
§ 5.
Bryter någor gärdesgård eller led neder, och sker skada therigenom af fä; böte som i 5 cap.
sägs, och gälde skadan åter.
Far någor genom led eller grind, och then icke stänger efter sig; böte en daler, äntå at ingen skada sker.
§ 6.
Hwilken som med wilja släpper sin boskap uti annars obärgade åker, eller äng oslagen; böte för häst och gamalt nöt eller swin tre mark, för ung nöt, get eller får tolf öre, för kid, kalf eller lamm fyra öre, och skadan åter.
Tiudrar man ther häst eller annan fä; ware lag samme.
Är grödan af bärgad eller sker thetta i beteshaga; ware bot hälften mindre.
Låter någor drifwa och walla sit fä å annors enskylte skog eller mark; böte fierde parten.
Drifwer walhion in fä; böte efter thy som här sagt är.
§ 7.
Släpper någor i byalag sitt fä, ett eller flere, i gärde, äng, hagar eller öjar, för än rätter tid är, och grannar ther om ense äro; böte en daler, och hafwe grannar macht at drifwa thet ut.
§ 8.
Hwar som äger okynnes eller otamt fä, thet gill gärdesgård bryter, eller flöger öfwer, och skada giör i åker eller äng; gälde skadan åter.
Wiste han, at thet fä sådan owana hade, eller warder han therom tilsagd, och thet äntå ej wårdar eller fängsel therå lägger; böte en daler, annan gång eller flere dubbelt, och skadan åter.
Cap.
X.
Huru bys oskipte ägor i skog och mark måge nyttias eller intagas, så ock om åwärkan å oskipt eller annars mans skog och mark.
§ 1.
I oskipt skog och mark måge alle jordägande uti by taga tårf, näfwer, wed, timmer, gärdsel, löf och annat som til hus och gård tarfwas, men ej föra thet af bole, eller åt annan sälia eller uplåta.
Hwar som häremot giör; böte för timmer- eller såge-stock sexton öre, för hwart lass af thet öfrige sexton öre, och för hwar mans börda fyra öre, betale ock thesutan til the andre jord-ägande så mycket, som af wärdet pä theras del löper.
Äger man jord i twenne byar; nyttie ej then ena byens oskipte skog eller mark til annan by, wid samma bot.
Säljer någor af bys oskipta ägor och mark, sedan skipte lagliga begärt är; böte som sägs i 5 §.
§ 2.
Tårf må icke skäras å oskipt mark, som til äng tienar, wid bot som i 1 § sagt är.
Ej må ock trä fällas eller topphuggas til löf och näfwer, utan flås och qwistas.
§ 3.
Maste-trä må ingen hugga på crono-ägor, utan konungens befalningshafwandes lof.
Giör thet någor; böte tijo daler och betale träets wärde.
Finnes maste-trä på skattejord; thet må ej huggas eller säljas, förr än thet cronan hembudit är, wid samma bot.
§ 4.
Wil jord-ägande i by intaga något thet oskipt är; säge tå alle byamän til.
Wilia ej the stänga och häfda med honom; söke tå rätten om laga skipte, och niute hwar sin del uti alt, som skiptas kan.
Hwar som annorlunda intager och nyttiar; hafwe förwärkat sitt arbete och gröda til the andre jord-ägande, och böte sex daler för hwart år han oskipta ägor innehafwer och häfdar.
Samma lag ware ther skog och mark ligger odeld flere byar emellan.
§ 5.
Tager någor tårf, näfwer, löf, bast, eller hugger wed, gärdsel, stör, timmer, eller hwad thet hälst är, å then bys ägor, ther han sielfwer ingen del hafwer uti, eller å annars afdelte och enskylte skog i then by han del äger; betale wärdet för thet han tagit, och böte dubbelt emot thet som i 1 § sagt är.
Hafwe ock domaren macht, ther sådan åwärkan oftare sker, utom thesse böter wite förelägga.
Giör någor sådan åwärkan i konungens parker och diurgårdar; böte för hwart maste-trä tiugu daler, för annat stort trä tijo daler, och betale thesutan wärdet, och ware bot för thet öfriga, som här ofwan nämdt är, fyradubbel, konungens ensak.
§ 6.
Kärer någor til annan för intagor eller annan åwärkan, och then som käres til, säger at the ägor komma honom til; pröfwe rätten först om käranden then skog och mark tå brukat och innehaft, och ther sådant liusliga finnes, lägge han, som åwärkan giorde, thet ut, som han ingärdat, och återställe hwad han tagit hafwer, böte ock som förr sagt är.
Finnes thet ej; tå skal thet, som twistas om, i qwarstad sättas och wid wite förbiudas.
Sedan skilje domaren them emellan om ägande rätten.
Tappar han saken som åwärkan giorde; böte för wåld eller åwärkan, alt som målet är til.
§ 7.
Landboe eller then annars jord brukar, hafwe ej wåld at sälja timmer, wed, gärdsel eller annat sådant af gårdsens ägor, utan han hafwer ther jordägandens lof til.
Giör han thet, eller tillåter han andra thet giöra; böten både som i 5 § sagt är.
§ 8.
Skattebonde må nyttia sin enskylte skog til hustarf och salu, doch thet så sparsamt, at skogen ej utödes, och hemmanet förderfwes.
Ware ock skyldig at först taga windfälle, torra trän, qwistar och stubbar til wedbrand, innan friske trän ther til fällas.
Finnes skattebonde sin frihet missbruka; böte tijo daler.
Then räntan af hemmanet äger, hafwe här inseende å.
§ 9.
I the skogar, som til bergsbruk höra, må ingen til kolning eller andra ämnen fälla något trä, som til storbygnad wid bergwerken nyttigt är, wid femtijo dalers bot för hwart trä.
§ 10.
Ej må ock inwånare i städerne utan lof och minne hugga på the skogar som ligga ther omkring inom en och en half mil, wid tijo dalers bot för hwart lass, och wärdet åter.
Cap.
XI.
Om mulbete, hiordawård, och wallgång.
§ 1.
Ostängd mark och hiordawall måge alle, som ther i del hafwa, til mulbete nyttia, och låta ther fä sitt hwart om annat gå.
Men ej må någor drifwa eller walla sitt fä å annars enskylte skog eller mark, wid bot som i 9 cap.
och 7 § sägs.
§ 2.
Hafwa the, som bo samman uti en by eller flere, förent sig om boskapens wård och hiordahåld, och försummar någor thet at uppehålla; gälde tå then skada, som fä af hans wållande eller försummelse giör eller får.
Til wallgång skola qwinfolk brukas ther thet ske kan, och ej gåssar, wid tijo dalers bot.
§ 3.
Tappar wallhion bort fä, eller giör wildiur skada, ther wallhionet pröfwas thet hindra kunnat; umgälle thet med sin lön eller arbete.
§ 4.
Tå käle ur jorden är, skola swin ringade wara, at the ej måge rota gräs-marken up, och ware brofogden skyldig at hafwa noga acht therpå.
Tage ock up eller märke alle the swin, som han oringade finner, och löse ägaren them igen af honom, med twå marck för hwarthera.
Wil ej äganden them lösa, stämme bro-fogden honom för rätta, och betale tå ägaren til bro-fogden dubbelt för hwart swin.
Försummar bro-fogden thetta; böte tre daler, och tage then som wil och gitter the oringade swin, hälst han som them å sina ägor finner, och skada lider, och niute samma rätt som bro-fogde.
Cap.
XII.
Huru swin måge i ållon-skog släppas.
§ 1.
Äga flere ållonskog samman; tå skola the i rättan tid sig förena huru många swin ther kunna födas, och släppe sedan hwar in efter thy som han i skog äger.
Släpper någor flere in; hafwe the andre wåld at taga them up, och han böte en mark för hwart swin och skadan åter.
Äger han ej sielf så många swin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras swin för lego intaga.
Giör han thet ej; tå måge the andre hans del saklöst nyttia.
§ 2.
Hwar som tager annars swin för lego, skaffe them åter, eller gälde thet the wärde woro, tå the toges emot.
Gitter han wisa, at the af sot dödt, eller förkommit af annor händelse, och finnes han ej hafwa warit ther til wållande; ware saklös.
Samma lag ware ther boskap för lego til bete eller foder tages.
§ 3.
Löpa swin ur en skog i annan, som icke sammanligga; säge tå skogsäganden första och andra gången honom til, som swinen äger, at taga them bort, och hålla them therifrån.
Finnas the ther sedan; tå må skogsäganden them uptaga, och låte gode män pröfwa, hwad för them betalas skal, ther them bägge ej therom åsämjer.
§ 4.
Släpper någor med wilia swin å annars ållon-skog som inhägnad är; hafwe them til skogs-äganden förwärkat.
Komma swin, eller annat fä, som ållon äter, annorledes ther in; gånge tå therom som i 9 cap.
urskilt är.
Warda swin dräpne eller slagne; bötes och återgäldes, som om annat fä i 22 cap.
stadgat är.
Cap.
XIII.
Huru bötas skal, när bärande trä olofliga hugges, och huru andra igen planteras skola.
§ 1.
Ingen hafwe macht å cronones ägor och almenningar eller å skatte-jord at hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller å hwarjehanda annat sätt them förderfwa.
Hwar som thet giör; böte för ek och bok nijo daler, och för apel och oxel tre daler, alt til treskiptes, och gälde träets wärde til konungen.
Sker thet å frälsejord, eller å skattefrälse; niute frälse-man samma rätt som konungen.
Hugger eller skadar frälse-man bärande trä uti oskipta bya ägor, eller å almenning; ware lag samma, och trä ware förfallet til cronan eller frälse-man, ther någor i samma by med honom del äger, hwarthera efter lott sin.
§ 2.
Nu sker thet uti konungens park eller diurgård; ligge thet tå i tweböte, konungens ensak.
§ 3.
Hugger någor neder eller förspiller med wilja annars trä, som man til prydnad wid sine hus, wägar eller annorstädes hafwer planterat; plichte som i Missgiärnings-balken sägs.
§ 4.
Fins å almenning, eller å skatte eller crono-jord, gammal och förtårkad ek eller bok, eller stå the åker eller äng til meen och skada; söke tå then som thet trä fälla wil, eller skada theraf lider, konungens befalningshafwandes lof, och låte han genom jägeri-betiente och twänne af nämden thet trä syna, och förordne sedan hwad skäligt och nyttigt pröfwas.
Doch må ej något sådant trä fällas, förr än thet med cronones hammar utmärckt är.
Witna synemän här om annorlunda än sant är; böten tijo daler.
Apel och oxel må i thy fal saklöst fällas.
§ 5.
Alle så frälse-män, som andre the ther bärande trä å egen eller annars jord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag, och ther hygget å almenning eller konungens parck skedt, fyra.
Wårde ock them sedan, til thes the undan boskaps bet wuxne äro, eller böte för hwart trä, som ej planteras och wårdas, fierdung af bot för olofligit hygge.
Fäller eller tager man up lönn, lind, alm, ask eller annat sådant trä, som större nytta med sig hafwer, än andre ofruchtbare trä; plantere andra i stället, och wårde som sagt är.
Giör han thet ej; böte en daler för hwart trä.
§ 6.
När trä fälles, antingen til timmer, wed, gärdsle, eller hwad thet hälst är; skola topp och qwistar borttagas, at mulbetet theraf ej skadas må, wid sex markers bot, och skola wid lika bot torra trän, windfällen, ris och stubbar efter handen utrödias.
Cap.
XIV.
Om swedjande.
§ 1.
I åker-gärde, äng och betes-haga må hwar och en fälla och swedia små oduglig skog, doch at bärande trä, masteträ, skieps eller timmer-wärke ej thermed skadas, eller thet missbruk sker, at skog och mark til äng och åker stänges, och skogen under sken af rödning bortswedies.
Bryter någor här emot; böte för bärande trä, masteträ och timmerstock, som i 10 och 13 cap.
sagt är.
§ 2.
Utom hägnad må ingen swedia, ther han åker och äng ej rödia wil, och ej lägenhet thertil finnes inom wärn och hägnad, eller thet för mulbetet nödigt är.
Wil någor å skatte eller crono-jord för then orsak swedia; gifwe thet häradshöfdingen tilkänna, och förordne han twenne af nemden, som med någon jägeri- eller cronobetient then lägenhet skåda, och pröfwe tings-rätten, sedan the hörde äro, om thet tilstädias kan eller ej.
Låte ock konungens befalningshafwande thet weta, som ther til lof gifwer, om han thet nyttigt finner.
Swediar någor utan lof, eller mera än han har lof til; plichte tretijo daler, och miste arbete sit och grödan.
Är han åboe och sielf ej jord-ägande; rätte ock up allan skada.
I oskipt skog må ingen wid samma bot swedia, utan alle jordägande therom ense äro, och lof thertil gifwes, som här stadgat är.
Lägge ock ut til mulbete, thet han thertil swediat, sedan han thet tre år nyttiat, eller böte som i 10 cap.
sagt är.
§ 3.
Ej måge syne-män någon annan mark til swedieland utsyna, wid tiugu dalers bot, eller rätten thet bewillja, än nu sagt är.
Ej måge the ock för arfwode sit eller lofsedel betalning taga, hwar som thet giör; miste et års lön.
§ 4.
A frälse-jord må äganden sielf swedia, eller androm thet tillåta, å sin enskylte skog, inom eller utom hägnad.
Swedier landboe å frälsejord, utan ägandens lof och minne; böte som i 2 § sagt är.
§ 5.
Ther bruk och bergwerk nu äro, eller uprättade warda, må ingen swedia inom then ort konungen biuder, ej eller å allmenning, wid hundrade dalers bot.
Sker thet å konungens enskylte parkar; ligge i tweböte, konungens ensak, gälde ock skadan åter.
Cap.
XV.
Om skogs-eld.
§ 1.
Wil man swedieland bränna; afrödie tå skogen näst omkring, gräfwe up jorden och hafwe watn ther hos och annan redskap, som tienar at släcka elden med.
Tilsäge ock nästa grannar at wara wid handen, och komma til hielp, ther så omtränger.
Hwar som förr, än han thet alt giordt hafwer, eller tå starkt wäder, stor torka och heta är, tänder eld å swedieland, eller går therifrån innan elden aldeles utsläckt är; böte tijo daler, ändoch ingen skada sker.
Sker skada; gälde af gods sitt, och böte hundrade daler.
§ 2.
Nu hafwer han tagit thet i acht som här sagt är, och händer sig at elden äntå widare går, eller har elden sig så fördölgt, at then ej kunnat märkas och giör sedan skada; tilsäge tå, wid tijo dalers bot, flere grannar, och låte klämta wid nästa kyrckio, at thermed folk til hielp kalla.
Brinner tå bya-skog, böte tiugu daler wådabot för hwarthera, ägandens ensak, och thertil för hwar ek och bok en daler, plantere ock sådane trän i stället, som för är sagt.
För by och kyrckia bötes som i thet 21 cap.
urskils.
§ 3.
Tänder någor up eld ute på marken af annor orsak eller tilfälle, eller giör thet wägfarande man, och släcker ej sedan wäl ut; böte tretijo daler.
Tänder man up, tå starkt wäder är, eller långsam torka, eller ther skog och annat kan itändas, och släcker ej elden; ligge i tweböte, äntå at ingen skada sker.
Kommer ther skada af, gälde åter och böte hundrade daler, och then som jorden äger, eller åkärer, niute målsägande rätt, och hafwe wåld taga okändt och löst folk i förwar, som i 6 § skils.
Kommer eld ut af tienstefolk, eller walhion; böte och gälde skadan som sagt är.
Orka the thet ej; arbete för skadan, och plichte med kroppen för böterne.
Är skadan så stor, at then ej kan genom arbete fyllas; plichte tå med kroppen både för böter och skada.
§ 4.
Husbonde ware skyldig therpå noga upsicht hafwa, at tienstefolk och walhion ej måge eld i skog bära och ther uptända.
Försummar han thet; böte tijo daler, äntå at ingen skada sker.
Timar theraf skada; gälde ock halfwa skadan.
§ 5.
Tå skogseld upkommer; skola grannar och sochnemän skynda sig tit at släcka, eller böte tijo daler.
Tiltager faran; kundgiöre thet nästa cronobetiente, låte ock straxt budkafla gå by mellan.
Hwar som then nedlägger; böte tiugu daler.
Af hwart matlag skal en man komma til elden, så ock hwar ryttare, soldat och båtsman, med yxa, bila, hacka, spada och watukäril.
Blifwer någor aldeles borto, utan laga förfall; böte tiugu daler.
Kommer någor för sent, eller träder från sit arbete och ställe, förr än hemlof gifwes; böte tijo daler.
Nu är elden så dämpad at ej alle ther nödige äro; förordne tå cronobetiente wisse män, som hålla ther wacht, hwar efter annan, til thes ingen fara är.
§ 6.
Förr än manskapet skilies åt, skal noga efterfrågas, helst af cronobetiente, huru elden är kommen lös.
Finnes wägfarande wara thertil wållande eller lösker dräng, eller then ej kännes god at gälda skadan, och får han ej borgen för sig; tå skal han i förwar tagas, och härads-rätten straxt theröfwer ransaka och döma.
Är thet bofast man; stånde til wanlig tings-tima.
§ 7.
Komma ej härads- och bergsfogdar, jägmästare och landtjägare til skogs-eld, när the then warse blifwa, eller bud therom få, och giöra the icke embete sit; böte fyratijo daler hwarthera, men länsman och ringare betiente halft mindre.
Cap.
XVI.
Huru almenningar nyttias måge.
§ 1.
Lands almenning måge the nyttia, som inom länet bygga och bo, och härads eller sochne almenning the, som i häradet eller sochnen äro.
Ther måge the, som ej hafwa sådant på egne ägor, niuta mulbete, timmer, wed, gärdsel, löf, näfwer, torf, bast och annat som ther finnes, til egen nödtorft, men ej androm något theraf uplåta eller sälja.
Wil man ther hugga timmer, wed, gärdsel och stör; gifwe thet först wid tinget tilkänna, och pröfwe rätten huru mycket han tarfwar, sedan söke han lof ther til af konungens befalningshafwande, som i 14 cap.
sägs.
Nyttiar någor almenning annorledes; böte som i 10 cap.
§ 1 stadgat är.
§ 2.
Äger man gård i annat län, härad eller sochn; före ej något från almenning til then gård, som ther utom ligger, eller böte för åwärkan, som sagt är.
§ 3.
Warder någon del af almenning i fred lyst, at skogen tilwäxa må, eller för annan orsak; böte för åwärkan, then som ther hugger, och betale ther til witet som förelagt blifwit och skadan åter.
§ 4.
Ingen må tillåtas at giöra intagor å almenning.
Tager någor theraf in; rifwe thet genast up, och böte, som i 10 cap.
och 4 § sägs.
Cap.
XVII.
Huru bys fiske-watn nyttias må.
§ 1.
Oskipt fiskewatn måge the, som äga del theruti, bruka med not och nät, hwar til nödtorft sin.
Wil någor fiske-wärk bygga; giöre thet efter sin ägolott i by, alt efter som lägenhet thertil är.
Wil en skipta och annar ej; hafwe then witsord, som skipta wil, ther domaren pröfwer at thet utan andras förfång ske kan.
§ 2.
Wil någor bygga fiske-wärck i forssar, strömmar eller sund, som ej kunna delas; biude tå grannar at bygga med sig.
Wilja the ej, och pröfwer rätten thet ske kunna utan theras skada; förelägge tå honom på hwad sätt, wilkor och tid han thet wärck bygga och nyttia må.
§ 3.
Lägger man miärda eller nät i annars fiskewatn, eller far med liuster, eller annat fisketyg; böte tre daler.
Sker thet i fiskelek; böte dubbelt, hafwe ock förwärkat hwad han fångat.
Drager man not i annars fiske-watn, ehwad thet är i fiskelek eller utom, böte sex daler.
Och må then som fiske-watn äger, taga af honom båt, not och nät, eller annat til wedermäle och pant, och behålla thet ospilt til thes han rätt för sig biuder.
§ 4.
Ingen bygge så fiske-wärck, at han thermed stänger kongsådra eller far-led, och annars fiske-wärck ofwan eller nedan onyttige giör.
Sker thet; tage up, och böte tolf daler, fylle ock up allan skada.
Cap.
XVIII, Om konungens enskylta och frikallade, så ock om andra almenne fiskerier.
§ 1.
Uti konungens enskylte fiske i salt-siön, stora elfwar, åar, strömmar och insiöar, må ingen fiska, utan konungens befalningshafwandes lof och minne.
Hwar som häremot bryter; böte femtijo daler konungens ensak, och hafwe förwärckat thet han ther fångat.
§ 2.
Wid konungens almenna fiske-lägen och grund i skiären måge the, som inom häradet eller sochnen bygga och bo, i rättan tid fiske bruka och bodar upsätia emot wis afgäld, alt efter thy som lof thertil gifwes.
Fiskar ther någor utan lof; miste fiske-redskapen, och böte för hwar gång tre daler.
§ 3.
Finnes å almenning fiske-watn; ägen tå alle, som i almenning rättighet hafwa, wåld thet at nyttia.
Går almenning til siös; ther måge the, som bo siön närmast, ej stänga the fiärmare från fisket.
§ 4.
Wil någor, som utom häradet eller sochnen bor, bruka thessa fisken; söke tå konungens befalningshafwande.
Kan thet ske utan theras förfång och meen som i häradet eller i sochnen bo; gifwe tå han lof thertil.
Fiskar någor utan lof; böte sex daler, och miste fiske-redskap sin, så ock then fisk han ther fångat.
Cap.
XIX.
Om afgiärda bys rätt.
§ 1.
Bolby är gammal by, och afgiärda by then, som å bolbys mark bygd är, och hafwer sina ägor inom hanck och stör utaf bolbyn.
§ 2.
Afgiärda by niuter med bolby til sin nödtorft å thes utmark, timmer, gårdafång och wedebrand, näfwer-fiät, torfskyrd, sand och lertägt, mulbete och hiordawal för sine creatur, så många som wid thes loga och lada födas, så ock kiärre-slåtter, som ej instängde äro, så länge bolby ej sielfwer wil eller kan them häfda.
Han äger ock fiske och not-warp wid then strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader, doch må bolby ej hindras at fiska ther utanföre i siön.
Ej må afgiärdaby af thessa rättigheter något androm uplåta, eller af bolbys skog och marek mera intaga, än thet han inom gård och wård eller wisse råmärken af ålder haft, ej eller af bolbys skog och marek eller egna hägnader afsalu giöra.
Sker annorledes; böte för åwärkan som i 10 cap.
sagt är.
§ 3.
Wil bolby intaga något af sin skog och marek; tå skal han ej afgiärda by innestänga från utmarck, mulbete och watngång, wid bot, som 26 cap.
9 § innehåller, och giöre ej större intagor, än at afgiärdaby hafwer sin nödtorft, som förr är sagt.
§ 4.
Nu wilia bya-män i odalby skog och utmark skipta; tå niute afgiärdaby efter sit öre eller hemmantal hälften mindre än bolby, och äge sedan therå bolbys rätt.
Men ej må afgiärdaby sådant skipte söka.
Cap.
XX.
Om qwarnar.
§ 1.
Löper ström eller bäck genom bys ägor, och kan ther qwarn eller annat watu-wärk byggas; niute byamän lott theruti, hwar efter thy som han del i by äger.
Går ström eller bäck mellan twenne byar, och äga the bägge del i qwarn-ställe; niute hälften hwar.
Wil en bygga, och annar ej; gånge ther med som om fiskewärk sagt är.
§ 2.
Ej må någor så bygga, at annar ofwan eller nedan ther af meen hafwer.
Giör thet någor; böte tolf daler, och rifwe up thet så bygt är.
Samma lag ware om kongs-ådra eller far-led stänges.
§ 3.
Ther kongs-ådra af ålder warit hafwer, skal tridiung af watnet öppen lemnas, och ther segel-led är, tolf alnar, til båta-led otta alnar, alt i diupaste watnet, och hålle konungens befalningshafwande hand theröfwer, at then icke igenstänges.
Berg-werk, så ock skattlagde qwarnar och fiske-werk, niute then rätt och frihet, som them förund är.
§ 4.
Hwar som ny watn- eller wäder-qwarn bygga wil, kundgiöre thet å tinge, och häradzhöfdinge skåde med nämden then lägenhet, höre ock grannar theromkring, och them som gamla qwarnar ther närmast hafwa, och pröfwe therefter, om ny qwarn utan theras eller andras skada ther byggas må; gifwe thet ock sedan konungens befalningshafwande tilkänna, som äger at förordna ther om.
Om såge-qwarnar ware lag samma.
§ 5.
Tager någor mäld in af annan på oskatlagd qwarn; böte första gången fem daler, sedan hwar gång tijo daler, och hafwe förwärkat qwarn-tullen.
§ 6.
Nu äro qwarnar lagliga bygde ofwan och nedan i ström; hålle then öfre ej watn från then nedre, och then nedre stämme ej på then öfre, utan drage sielf up stigbord sit, eller böte första gången tre daler, och sedan hwar gång sex daler, och allan skada åter.
Först i Maij månad skal dam-lucka öpnas, ther watn kan åker eller äng skada.
Giör man thet ej; böte som sagt är.
Ther säge-qwarn är, wårde ägaren, at spån icke fyller ström eller flyter på åker eller äng.
Hwar som häremot bryter; böte tolf daler, och skadan åter.
§ 7.
Ingen gräfwe nya skyrdar och renlar ur siöar, åar eller bäckar, eller drage til sig på annat sätt watnet och fisket ur thes förra diup och läge, androm til skada och meen.
Sker thet; böte tolf daler, och fylle skadan, lägge ock alt åter, som thet förr warit.
Cap.
XXI.
Om bij.
§ 1.
Flyga bij bort i annars skog, och följer äganden them til stock och hol, märker samma trä, och gifwer thet byamän tilkänna; hafwe ingen wåld honom them förtaga.
Hafwer bijswärm satt sig i bärande och fredlyst trä; tå skal han stockas, och ej trä huggas eller spillas, wid bot som i 13 cap.
sägs.
Är han i annat trä; hugge neder och tage bij sin saklöst.
§ 2.
Hittar man bij å egen bolstad, eller then han äger lott uti; ware hans som hitte.
Är thet landboe; niute han tridiung och jord-äganden twå lotter.
Hittar man them inom annars gård och hägnad; niute ingen lott theraf.
Säga twenne sig samma bij hittat; niute then hitte-lön, som först lyste.
Om then, som å annars ägor hittar, och ej lyser utan borttager, och om then som med mat och bete til sig lockar annars mans bij, urskils i Missgiärnings-balken.
Cap.
XXII.
Om then som sårar eller dödar annars fä eller hund, och om någor köper eller säljer siukt fä: så ock om fä eller hund skadar annars fä.
§ 1.
Slår man annars fä wärre än man wille, tå man thet ur sina ägor och hägnader drifwer eller intager, dör thet theraf; gifwe honom jämgodt igen, eller thes fulla wärde.
Dör thet ej, utan warder sargadt; tage thet hem til sig och läke.
Warder thet lamt och lytt; behålle thet sielfwer, och gifwe ägaren olytt igen, eller thes wärde.
§ 2.
Sargar man med wilja annars fä annan tid, eller tå man thet intaga wil; läke thet såra och böte fierdung af thes wärde.
Är thet häst, oxe eller ko; sättie ock genast så godt fä i stället til hans syssla och nytta.
Blifwer thet fä friskt som förr; tage hwar sit åter.
Dör thet, eller warder lamt eller lytt; gälde åter jämgodt, och böte som sagt är.
§ 3.
Dräper man med wåda annars fä, som ätas kan; betala wärdet, och behålle thet fä sielf.
För annat fä som ej matnyt är, gälde fierdung af thy thet wärdt är.
§ 4.
Tager någor lön före at läka eller åderlåta fä, och får thet död eller skada genom hans wållande; gälde fäet åter och behålle thet.
Gitter han fultyga sig ej hafwa warit thertil wållande; ware saklös.
§ 5.
Äger någor fä, som smittosam siuka hafwer; hålle thet särskilt, at annars fä theraf ej smittas må.
Giör han thet ej; böte tre daler och skadan åter.
Ur by, ther boskaps sot är, må ingen sälja eller köpa fä.
Sker thet; gälde skadan theraf händer, och böte hwarthera tijo daler, eller wärje sig med laga skäl eller ed, at han ej wiste ther sot wara.
Dräpe ock then fä, som köpt och hem til sig fördt, tå grannar therom påminna; eller böte dubbelt, och hafwen the macht thet fä döda.
Oxe, häst, hund eller hwad fä thet hälst är, som af far-sot dör, eller måste dräpas, som sagt är, skal genast med hud och allo gräfwas twå alnar diupt ned i jord, afsides från by, wägar och siöar, och ware legohion skyldigt thet at giöra, hielpe ock grannar thertil, om så tarfwas.
Drager sig legohion undan; miste halft års lön.
Dör fä af annan siuka, eller eliest dödas; tå må hud afdragas, och giöre thet legohion wid bot, som sagt är.
Hwar som förwiter någon sådant, eller at han fä hulpit, åderlåtit, botat eller snöpt; böte tiugu daler, eller plichte med kroppen.
§ 6.
Dräper man annars hund med wilia; böte tre daler.
Är thet walhund, jagthund, eller bunden gårdshund; böte dubbelt och wärdet åter.
Okynnes hund, som biter folk eller fä, bör ej lös wara.
§ 7.
Dräper fä annars fä, som ej ätas kan; betale ägaren hälften af thes wärde, som dräpit blef.
Kan thet ätas; gälde fierdedelen, och tage han thet döda, som thet förr ägde.
Nu warder fä sargat af fä; betale tå halfwa läkeslön och halfwa skadan.
Är fä want at skada giöra, och wet thet ägaren, eller är han ther om warnad; gälde dubbelt mer än sagt är.
Samma lag ware om hund, som fä biter eller sargar.
Giör hund skada tridie gången; betale thes ägare som sagt är, och döde honom.
§ 8.
Hund eller annat diur som wildt warder, skal ägaren straxt instänga eller döda, tå han thet weta får.
Giör han thet ej; böte tijo daler.
Sker skada; gälde ock then åter.
Hissar man hund å annars fä, och får thet skada; gälde fult åter och böte fierdung af thes wärde.
Får hunden skada, ware thet ogilt.
Hafwer man wilda diur, biörn, warg, lo-katt, räf, eller annat odiur, och ej hächtar eller stänger them så inne, at the annars fä ej kunna skada; böte tijo daler, och skadan åter.
Sker thet annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan.
Sargar eller dräper okynnes fä, hund eller annat odiur, någon menniskia; therom skils i Missgiärnings-balken.
Cap.
XXIII.
Huru bötas skal tå högdiur, hara och fogel olagliga skiutas eller fångas.
§ 1.
Frälseman hafwe rätt at jaga och skiuta diur och foglar å egne gods och ägor, och ther han hafwer lott uti, så ock å lands, härads och sochne almenningar, men icke å cronones enskylte parker och jage-platser eller annars ägor, ej eller högdiur i förbuden tid, wid bot som här efter sägs.
§ 2.
Ej må annar man, utom the landsorter ther thet särskilt tillåtit är, fälla eller fånga högdiur, som äro, elg, hiort och rå, icke eller hara, swan, tieder, orre, hierpe, rapphöns och åkerhöns.
Giör thet en eller flere; böte han eller the, som warit i samråd at fälla sådane diur eller foglar, tilsamman för elg eller hiort femtijo daler, för rådiur tiugu fem daler, för hara eller fogel fem daler, konungen, häradet och åkäranden, och thet högdiur the fångat hafwa, eller thes wärde, falle konungen til.
Sker thet å frälsemans ägor; niute han konungens rätt.
Skiuter eller fångar någor diur eller foglar i förbuden tid, som är emellan midfasto och Olufsmässo dag; ware bot hälften större.
Jagar någor eller lägger spiut, gilder eller snara, för the diur och foglar som här förbudne äro; böte fem daler, äntå at han intet skutit eller fångat.
§ 3.
Jagar, skiuter eller fångar frälseman diur och fogel på annars ägor i förbuden eller oförbuden tid; ware lag och bot samma, som i näst föregående § sagt är.
Fäller frälseman högdiur i förbuden tid å egne ägor, eller ther han skiuta far, som i i § sägs, böte för elg och hiort tiugufem daler, för rådiur tolf och en half daler, men diuret ware ej förwärkat.
§ 4.
Siöfogel må man saklöst fånga med nät, eller eliest skiuta, å egne ägor och them man åbor, men ej ungar och ägg utöda; giör thet någor å annars ägor eller holmar, böte tre daler, och gifwe ut hwad han ther skutit eller tagit hafwer, eller thes wärde.
§ 5.
Skiuter eller fångar någor, eho thet ock är, högdiur eller fogel i konungens diurgård på förbuden eller oförbuden tid; miste thet han skiöt eller fångade, så ock bössa, nät eller gilder, och böte for rå, eller annat högdiur, tuhundrade daler, och för hara och fogel tiugu daler.
Sker thet uti konungens fredkallade parker och jageplatser eller i annars hägnade diurgård; böte hälften mindre.
§ 6.
Af then, som jagar å annars ägor, må man saklöst taga bössa, nät och redskap, så ock jagthund, och hafwe äganden them förwärkat.
Kommer lös jagthund in i konungens diurgård; tå må han dräpas.
Finnes han å annars skog och mark; hafwe then hunden äger macht at lösa then med tre daler.
§ 7.
Sätter någor i thesse mål sig til wärn mot then som äger taga nät, bössa eller hund; böte fyratijo daler.
Kommer ther slagsmål uti eller oqwädins ord; ligge the i tweböte, ware ock ogild then skada han får, som sig motsatte.
Sker ther dråp; gånge therom, som i Missgiärnings-balken sägs.
§ 8.
Hittar någor högdiur, som af warg eller annat rofdiur rifwit är, eller kommer thet i hans wargegård eller grop; tilsäge tå nästa jägeri-betiente, eller ther the ej när äro, twänne andra gode män, och wise, at diuret utan hans wållande skada fått hafwer, och behålle thet tå sielf.
Säger han ej så til; böte som i 2 § stadgat är.
Finnes diuret oskadt; släppe thet löst wid samma bot.
§ 9.
Reser någor diur å sin egen mark, och löper thet in på annars jord; hafwe ej wåld at följa thet efter, utan så är, at han thet å egen mark sårat hafwer.
Giör han annorledes; plichte som förr stadgat är.
§ 10.
Skiuter eller fångar någor jägeri-betient til sin egen nytto diur och foglar, som här förbudne äro, eller gifwer androm lof thet at giöra; böte dubbelt emot thet som sagt är, miste och tiensten, ther han annan gång bryter häremot.
Cap.
XXIV.
Huru skadediur måge fällas, så ock skall och warga-gårdar hållas böra.
§ 1.
Björn, warg, lo, räf, jerf, mård, utter, biur, själ, och andra skadediur, så ock örn, höök, uf, glada och flere rof-foglar, må hwar man saklöst skiuta eller fånga, och them behålla.
§ 2.
Alle skola nät hålla och skall-bud lyda, som sin egen disk och duk hafwa, undantagne präster för sine prästebord, å them the sielfwe bo, så ock klockare, oskatlagde torpare och inhyses hion.
Hwart helt hemman skal hålla warga-nät, fyra famnar långt och fem alnar högt, och the mindre så mycket som theremot swarar.
Thet skal färdigt wara, tå skall-bud kommer, och wara så starkt, at thet ej brister, tå en man klifwer therå up.
§ 3.
Nu warder thet til skall bodat; tå bör en man från hwart mat-lag komma med bössa, jagtspiut eller yxa så tidigt, som han kallad warder.
Hwilken sig i tid ej infinner, eller kommer utan dugeligit nät och jagt-tyg, eller blifwer ej stående ther han ställes, och giör hwad honom befalt blifwer, eller wisar sig otidig, eller giör oliud, eller går ifrån skallen förr än manskapet är upropat och lof gifwes; böte en daler.
Blifwer han aldeles ute; böte twå daler, och annan gång dubbelt, utan domaren pröfwar at han laga förfall hafft.
Förtiger then, som skallen förestår, någon som borta warit, eller förbrutit sig som sagt är, eller gifwer han eller annar någon lof at blifwa förfallelös från skallen; böte twå daler.
§ 4.
I hwarje sochn, ther thet tarfwas och ske kan, skola alle, som ther bo och jord äga, hwar efter ägodel sin byggia en wargagård eller warga-grop, och then skal fierdung af sochnen uppehålla hwar sitt år.
Torpare hielpen sin bolby at byggia och uppehålla.
Är ther ödesjord; tå hålle then warga-gård uppe, som ängen slår, från then dagen han then slagit och thet året omkring.
Eliest bygge hela sochnen för ödesjorden.
Kommer ej then som kallad warder til thenna bygnad; böte sex marker, och bygge ej thes mindre.
Förfaller warga-gård; böte then fierdung tijo daler, som uppehålla borde, och rätte then åter up.
§ 5.
Försummar någor sin wacht och arbete sitt wid wargagrop, tå han warder tilsagd at hålla ther bete; böte för hwar dag en daler.
Och then thet upsatte bete dräper, eller rifwer neder, böte tre daler.
Förderfwar någor warga-grop; böte tijo daler, och rätte alt up igen.
§ 6.
Å then tid skadediuren yngla, skola jägeri-betiente, så ock almogen låta sig therom wårda, at ungarne måge fångas och utödas, och niute then som tå utom skall fångar eller fäller skadediur af häradssakören, eller af stadsens medel, ther thet sker å stadsens ägor, fyra daler för hwar stor biörn, för biörnunge en daler, for warg twå daler, för warg-unge en daler, för räf sexton öre, och för räf-unge otta öre.
Cap.
XXV.
Om wådeld i by.
§ 1.
Alla eldstäder och skorstenar böra så wara stälte och förwarade at eldskada förekommas må.
Warder eld lös i by, then landboe brukar, och sker thet af försummelse eller wangömo hans, som är: at han sielf märckt förut fara, eller är therom warnad, och then ej förekommit, sielfwer utbär, eller tilstädier någon annan at hafwa och bära lius utan lychta och eld i uthus, eller ther man hafwer lin, hampa, hö, spån, eller annat slikt, theri eld snart taga kan, sätter lius wid wägg, giör eld i ugn eller spijs, och then ej wårdar, hafwer lius wid säng, och somnar ther ifrån, röker toback i lada, foderhus, eller annorstädes, ther eld lätteliga kan tändas, eller skiuter owarsamt åt hus eller tak, eller warder eld lös af annor slick försummelse, ther man kunde och borde bättre wachta för skada, brinner hus och gård up; bygge åter jämgodan, och niute ej brandstud eller eftergift å afradet.
Äger bonde hus och jord sielf; hafwe han ock sielf skadan.
Brinna tillika up andras hus och gårdar, eller andra bygnader; gälde af sin egendom så långt then räcker, och böte tolf daler för hwarje gård.
Brinner folck inne; böte full mans bot för hwarthera.
Brinner kyrkia up; böte hundrade daler til kyrkio-bygnad.
Är han mindre wållande; gälde fierdung af thy som sagt är.
§ 2.
Sker thet af rätt wåda, som man ej kan förese eller wachta, förr än skada händer; ware saklös.
Wet man ej huru eld är kommen lös; wite tå med sielf sins wåda-ed, at thet ej af hans wangömo eller wållande skedt är.
Brister han åt eden; böte som i föregående § sagt är.
§ 3.
Hafwer legohion, mot husbondens warning och wilja, burit eld i ut-hus och andra rum, eller annorledes owarsamt ther med omgått, som förr är sagt; ware tå husbonde saklös, och legohion gälde then skada, som theraf timar, eller plichte med kroppen.
Kommer eld lös af gäst eller wägfarande, och brinner up gästgifwarens, eller annars mans hus; ware lag samma.
§ 4.
Nu är thet af wåda skedt, eller ock genom thes wållande som skadan ej gälda kan; tå bör häradet branstud gifwa, och söke then, som olyckan händt, häradshofdinge therom, och han nämne syne-män, som skadan mäta.
Sedan pröfwe rätten huru mycket han af hwarje hemman i häradet fa skal.
Eij må någor brandstud niuta för lös-öre och husgeråd, utan för hus, som the woro tå the afbrändes, och bonde tarfwar, så ock för säd, foder och boskap, som til gårdens bruk nödigt är, och han mist hafwer.
För badstugu eller kölna gifwes ingen brandstud.
§ 5.
Af alla hemman i häradet skal brandstud gifwas efter hemmantalet.
Frälsemäns sätes- och ladugårdar måge ej brandstud niuta, ther the ej then gifwa, doch mätes hus therå ej högre än å bonde-hemman.
Preste-gård ware för branstud frij.
§ 6.
Hwad rätten dömt, wise then som skadan lidit hos konungens befalnings-hafwande up, och förordne han, at then brandstud utan drögsmål upbäras må.
§ 7.
Ej må någor gå omkring och branstud tigga.
Gifwer någor bref thertil; böte han sex daler.
Cap.
XXVI.
Om wägar och broar, huru the giöras och byggas skola.
§ 1.
Landswäg skal läggas i länet ther then tarfwas, och låte konungens befalningshafwande wid tinget ransaka, hwar then jämnast och genast giöras kan.
Warde ock the ägor thertil tagne som möta och föreligga, utan at någor thet wägra må, och niute by, som mister i åker eller äng, therföre sin fylnad af cronan.
§ 2.
Landswäg skal wara tolf alnar bred, som förr är sagt, och bro öfwer ström och bäck tijo alnar.
Wäg til ting, kyrckio och qwarn, så ock annar far-wäg tijo alnar bred, och bro sex alnar.
§ 3.
Wid hwarje hel mil å landswäg rätte häradet up stolpar eller stora stenar, och mindre wid hwarje half och fierdedels mil, therå miletalet utmärckt är.
§ 4.
Ther wäg löper til stad, sochn, bruk, siö-hamn eller annan kundbar ort, skola märken sättas, the ther wisa til hwad ort then wäg ligger.
§ 5.
Rifwer någor neder eller slår sönder thessa mil-stenar och märken; plichte som i Missgiärnings-balken urskils.
§ 6.
Wägar skola fyllas och höijas up med sand och grus, och årliga bätras, så at watn therå ej stannar.
Å både sidor skola diken giöras ther thet ske kan, så ock aflop therutur, hwar så nödigt är.
§ 7.
Almen winter-wäg öfwer siöar och måssar skal hwar by för sina ägor utstaka, ther isen starkast är och minsta fara.
Ther store siöar äro, giöre thet sochnarne, som therom kring ligga, andre ock wäg så ofta thet tarfwas, och märcke the ställen ut, ther stora wakar och wråkar äro, och lede wäg ther förby eller bygge bro öfwer, wid tre dalers bot.
Härads-fogde hafwe ther inseende å, at sådant i rättan tid sker.
Wäcker någor note-wak wid winter-wäg; märke sielf then ut.
Hwar som hugger up winter-wäg öfwer siö, eller förderfwar bro; plichte som i Missgiärnings-balken stadgas, och sware til skadan.
§ 8.
Alle, som å landet hemman äga eller bruka, skola wägar rödia och broar bygga, och ware ej eller konungens gårdar och ladugårdar therföre frie.
Hwar skal sit skipte få efter then del han i by äger, och som thet för allom lägligast faller, och ligge ther konungens befalningshafwandes wård å, at then ene ej mer betunges än then andre.
Städerne rödie och hålle wäg och broar, så länge stadsens ägor räcka.
§ 9.
Hwar som lägger far-wäg af förra ställe, utan tings-rättens lof och minne; böte tre daler.
Lägger man landswäg af thes förra stad; böte dubbelt, och lägge wägen åter, som han förr legat hafwer.
Giör någor sig far-wäg eller gång-stig öfwer annars åker eller äng; böte twå daler och skadan åter.
§ 10.
Finnes brist å bro; böte then uppehålla borde, en mark för första stock, och så för andra och tridie, och bätre straxt.
Ligga flere stockar nedre eller bro all; böte tre daler.
Är thet å almen landswäg; böte dubbelt.
Blifwer han warnad och bätrar ej; ware twegilt emot thet som nu är sagt.
§ 11.
Hwar som til wäg-rödning och bro-bygnad kallad warder, och kommer ej å sattan dag; böte tre daler.
Finnes hans wäg ogild; hafwe härads-fogde, eller then crono-betient, som när är, wåld at låta hans wäge-stycke bätra för lego, och taga then utaf honom söm treskas.
§ 12.
Til landswäg må sand och rijs tagas ther thet närmast finnes, och af almenning wärke som tarfwas och utmärkt warder.
§ 13.
Nu är bro ogild och sker ther skada af; fylle tå then, som bron åtte wårda, all skada och hinder.
Får ther någon menniskia skada; gälde läkare lön och half såra-bot.
Liuter någor död theraf; böte som i Missgiärnings-balken sägs.
Får fä skada eller död; gånge therom som i 22 cap.
i thenna balk stadgat är.
Kommer skada ther af at winter-wäg eller note-wak ej så utmärkt är, som sagt är; ware i thesse fall lag samma.
§ 14.
Brinner bro up eller går bort med flod; tå skola the, som then bygga böra, färjo eller flota hålla, til thes bro gild warder.
Bygges ej bro up inan dag förelagdan; tå bötes fyratijo daler.
Ther färjo eller flota eliest är; böte then, som hålla bör, tijo daler för hwar weka han thet nederlägger.
Sker ther igenom skada; gälde ock then åter.
§ 15.
Hwar som finner ogildan wäg eller bro; käre therå, och niute målsägande-rätt, hälst then som skada liutit hafwer.
Giör thet ingen annan; ware tå länsman kärande, eller bro-fogde, och äge målsägande rätten.
Läns- och nämde-män, eller nästa grannar skola strax syn hålla, och therom å nästa ting witna.
Cap.
XXVII.
Huru almenna hus skola byggas.
§ 1.
Alle som i sochn bo, skola kyrkio bygga och uppehålla, och hwad thertil hörer, såsom klock-stapel, kyrkio-mur, sochne- och fattig-stugu.
Bygnings-wärke, kiörsslor och annan kostnad utgiöres härtil efter hemman talet, men dagswercken efter matlagen.
Innan något i thy mål företages, skola sochne-männen kallas tilhopa, at therom samrådas och sig förena.
§ 2.
Präste gård och klockare-stugu, skola ock alle, sätes- och ladugårdar så ock afhyste rå- och rörs hemman undantagne, bygga efter gårda-talet.
Och skal i präste-gård wara stugu med twå kamrar, kiök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och lofft, wisthus, lada med twenne golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek som särskilt therom stadgat är.
Thesse hus, och ej flere, äga sochne-män med tak och innanrede kyrkioherden färdige antwarda, och ware han sedan skyldig at hålla them wid macht med egen kostnad.
När the af ålder och bruk, och ej af prestens wanrycht förfalla; tå skola sochne-män them bygga och bätra på theras kostnad, och må thertil wärke å prestebolets ägor tagas, om ther tilräckelig skog är.
Wil prest flere hus hafwa; bygge och uppehälle han them sielf.
Flyttes han ifrån thet gäll; förene sig med then som efterkommer om betalningen.
Sämjer them ej; mäte tå syne-män hwad the wärde äro.
Wil then som efterkommer them ej behålla; tå må han them bortföra, som bygt hafwer, utan the af gårdsens skog bygde äro och sochne-män thertil hulpit hafwa; niute tå ej wedergäldning för sin kostnad, ther han them i sex år nyttiat.
§ 3.
I staden böra hus och gårdar för presterne byggas, och ware ingen för then bygnad fri, som ther hus eller grund äger, frälsemäns hus och gårdar undantagne.
§ 4.
Tings-bygning skal hwart härad bygga, efter gärda-talet, å wanlig ting-stad, eller ther konungens befalningshafwande pröfwar thet för almogen lägligast, sedan rätten theröfwer hörd är.
Ther skal wara en stugu så stor som tarfwas, och twenne kamrar, och ware häradet skyldigt then bygning uppehålla.
Wid hwart ting-ställe skal ock et fängelse wara, ther missgiärningsmän måge i förwar hållas.
För thenna bygnad ware ock ingen fri, utan säte- och ladugårdar, afhyste rå- och rörs hemman, så ock preste och klockare bol.
§ 5.
Ther tijonde-bod nödig är; bygge then alle the i sochnen som crono-tijonde utgiöra.
§ 6.
Warda härads- eller sochne-boer bodade til thenna almenna bygnad, och blifwer någor borto; böte för dränge-dagswerke en daler, och för öke-dagswerke dubbelt.
Kommer bygnad genom någons tresko at stanna; böte tre daler, och fylle äntå dags-werket.
Thesse böter skola til samma bygnad gå.
Cap.
XXVIII.
Huru huse-syn skal hållas.
§ 1.
Hwart tredie år, eller oftare ther så tarfwes, skal cronofogde eller länsman med twenne af nämden, å then tid som i Jordabalkens 14 cap.
2 § sägs, skåda, huru bonde, så å skatte- som cronojord, bygt och häfdat hafwer.
Och tilsäge tå bonde at bygga och bätra thet som felar.
Märkes ther stor wanhäfd wara; syne the tå hus til syllar, wäggar, tak, golf, skorstenar, eldstäder och ugnar, fenster, lås, spiel och dörar, så ock åker, äng, diken, gärdesgårdar och skog, och tekne noga up hwad hus han bygt hafwer, så ock all then brist som wid gården finnes, och sättie i penningar ut hwad thet kostar at bätra eller bygga, som han för sin tid försumat.
§ 2.
Then huse-syn skal sedan på tinget wisas och af rätten pröfwas.
Kan thet, som twistigt är, ther ej slitas, eller begär någor ny syn; tå skal häradshöfding med half nämd syn hålla och straxt wid synen döma.
Finnes skada å hus som färdigt war, tå bonde trädde thertil; böte för röto å stock en mark, och så för annan och tridie.
För flere, och för röto å kroppås och syll, som ej bätras kan, tre daler, och för ogildt och förfallit hus, sex daler.
Går watn genom tak, wägg, golf, eller är röste bart; bötes sex marker.
För dör som odugelig är, en mark, och för skorsten twå daler.
§ 3.
För try års bygnad, räknes å hel gård en stugu, tolf eller fiorton alnar lång, och tijo alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn, spiel i skorsten, godt tak, fenster, lås och alt inanrede som wäggfast är: sammaledes twenne bodar af samma storlek tilhopa, eller en hälften mindre med loft, och inanrede; loga med tu golf, tolf eller fiorton alnar långt hwarthera; fähus sexton alnar långt med fullt inanrede, och stall eller andra hus så store, eller mindre med flere knutar bygde.
Andre gilde hus af fyra knutar, i man- eller ladugård, räknas för et års bygnad.
Å mindre hemman må smärre hus wara efter nödtorften, och gälle the för lika års bygnad, som sagt är.
Ware ock åbo skyldig at täcka tiugu alnar nytt tak om året, ther så behöfwes, och hålle the hus som bygde äro, wid macht.
Ingen ware plichtig at bygga mera än gården tarfwar efter landsens bruk och lägenhet.
§ 4.
Är åker ej uptagen af nyo, ther lägenhet thertil finnes, eller hafwer bonde lagt i linda thet som brukas kan, eller är äng skog-lupen eller af swin upgräfwen; böte han en daler för hwart spanland.
Är dike eller gärdes-gård ogild; böte för hwarje tre famnar et öre.
§ 5.
Hwad som brister i bygnad och häfd, skal bonde, utom böterne, bätra innan han af bole far, eller gälda, efter thy som synemän eller rätten thet mätit hafwa.
Begärar han dag thertil; sätte pant eller borgen therföre.
§ 6.
Nu är skog öfwer rätta tarf och olagliga brukad och utödd, eller har bonde fält bärande trä, maste- och skieps-wärcke; gälde skadan åter och böte som i 10 och 13 cap.
stadgat är.
§ 7.
När hemman upsagt är, skal huse-syn hållas förr än bonde afflytter, och lemnas honom som tilträder en afskrift theraf, til bewis huru han thet hemman emottager.
§ 8.
Frälseman må med sin frälse-bonde husesyn hålla, genom twänne owälduge män af nämden, så ofta han thet nödigt finner, och bristen utmäta.
Finner landbo sig wara förnär skedt; stånde honom fritt at thet wid härads-rätten återwinna.
§ 9.
Nu nöjes man ej åt härads-rättens slut i thesse mål.
Är thet crono-gård, hwarå syn hållen är; söke tå inom en månads tid konungens befalningshafwande, och äge han med wåld then syn pröfwa och rätta.
Är thet frälse eller skatte; fulfölie hos domaren sin klagan som i Rättegångs balken om laga wad sägs.
§ 10.
Tå bonde från hemman flytta skal, må han ej af bole föra näfwer, gärdsel, torf, wed, timmer eller hwad thet hälst är, som han af gårdsens ägor tagit, ej eller gödsel.
Giör han thet; böte som i 10 cap.
sägs, och före thet åter.
Ej må han eller förr fardag fä eller foder af bole föra wid tijo dalers bot.
Hafwer han, tå fardag inne är, foder öfwer, och wil thet sälja; biude thet jordägande, eller then som efterkommer.
Ware ock bonde skyldig, at qwar wid gården lämna the lås, som wid dör eller wägg fäste äro, så ock spiel, fenster, långbord och säte, wäggfaste bänkar och sängar och annat fast innanrede, som til bod, kölna, lada, stall och fähus hörer.
Förer han något ther af bort; böte för hwarthera twå marker och skaffe thet åter.
Cap.
XXIX.
Om gästgifware.
§ 1.
Wid almenna lands- och siö-wägar skola nödige skiuts- och gästgifware-gårdar wara, ej längre från hwarannan, än högst twå mil.
Konungens befalningshafwande äger å härads-ting them lägga och inrätta i hwarje härad, hälst å cronones jord.
Fins ej något crono-hemman så när; hafwe tå frälseman eller skattebonde them å sin jord, eller skipte med konungen, och tage wederlag.
Uti hwarje köpstad böra ock wara gästgifware och formän, så månge, som ther behöfwes.
§ 2.
Häradet bygge å gästgifware gård nödige hus för wägfarande, gäste-stugu med sina kamrar, stall och wagnslider med alt inanrede, och hålle gästgifwaren them sedan wid macht; eller böte som om almenne hus i 27 cap.
sagt är.
The hus, som gästgifware til egen nödtorft brukar, bygge han och wårde sielfwer.
§ 3.
Gästgifware skal för skiälig betalning åt wägfarande hus läna och stal-rum.
Wårde ock alt thet som gästen i hans gömo antwardar, eller gälde straxt åter hwad af hans husfolck, eller af hans egit wållande förkommer, eller förderfwes.
Komma flere gäster, än gästgifwarens hus tilräcka; tå lägge han them til nästa grannar, så många til hwarthera, som han pröfwar ther rum få och bergning för theras penningar.
Wägrar någor at taga them til sig; böte som sägs om gästgifware i 7 §.
§ 4.
Gästgifware må sälja win, öl och matwaror, som han gitter och förmår hålla.
Bor han å landet; tå hafwe han wåld, thet som ther fins til sin nödtorft upköpa, och i sit hus utspisa.
Husmanskost och dricka, säng, lius, wed och häste-foder skal han altid för wägfarande i förråd hafwa, och bör konungens befalningshafwande stadga, för hwad pris hwart och et säljas skal, ware ock skyldig at hafwa ther noga inseende å, at thet ej högre stegras må.
Hästar, sadlar, wagnar, kärror, slädar och båtar hålle gästgifware så många, som honom ålagt är.
Giör han thet ej, eller är ej alt så godt och färdigt, som thet wara bör; böte som i 7 § skils.
§ 5.
Nu tarfwas fiere hästar, än gästgifware sielfwer äger hafwa och hålla; tå skola nästa grannar honom til hielp komma.
Är ther större far-wäg, än at skiutsen så kan uppehållas; lägge härads-rätten thertil hål-skiuts, efter som thet nödigt och skäligt pröfwes, och af konungens befalningshafwande gilladt warder.
I staden, ther ombyte är, skola borgare skiutsen uppehålla.
§ 6.
Ej må gästgifware åtaga sig at hålla skiutsen för någon annan, eller fria någon therifrån, som under skiutsen hörer.
Giör han thet; böte tijo daler.
Låter gästgifware någon annan skiutsa, än then som bör och gitter, och gifwer then sielf ej lof thertil; böte fem daler.
Leger någor ut sine hästar och tyg längre, än til nästa omskipte i staden eller å landet; ware bot samma.
§ 7.
Wid hwarje gästgifware gård skal en tafla sättas ut, som wisar mile-talet til nästa ombyte, och huru mycket i båte- och hästelego betalas bör.
Hwilken gästgifware eller forman ej hafwer sin tafla ute, eller tager mer för häst eller annat, än stadgat är; böte tijo daler, annan gång dubbelt, och gifwe åter thet han theröfwer tagit.
Samma bot ware, ther han ej hafwer goda båtar, hästar och tyg, eller mat, dricka och foder, säng och lius.
Försummar bonde eller borgare skiutsen; böte tre daler.
Warder wägfarande man hindrad och uppehållen, genom gästgifwarens och formans wållande; tå bötes en daler för hwar tima.
§ 8.
Ej må någor, gästgifwaren til meen, å almenna wägar hästar utlega, eller herberge, mat eller dricka, för wägfarande män falt hålla.
Hwar som thet giör; böte tijo daler.
§ 9.
Tager gäst med wåld af gästgifware mat och dricka, eller annat hwad thet är; böte twegilda wålds böter, och skadan åter.
Hafwer gästgifwaren utan skäl wägrat; pröfwe thet domaren som förr är sagt.
Reser gäst bort och ej betalar, eller brukar gästgifwares eller formans tyg eller hästar längre än til nästa omskipte; böte fyratijo daler.
§ 10.
Giör gäst wåld, med sår, blånad, eller blodwite, å gästgifware eller hans hion; hafwe brutit edsöre, och ware ogilt alt thet han i samma giärning får.
Slår wåld-gäst them annorledes, eller kallar them oqwädins ord; ligge thet alt i tweböte.
Samma lag ware ther gästgifware eller hans hion sådan giärning giöra å gäst eller hans hion.
§ 11.
Hwar som af sielfswåld skiuts-häst eller tyg illa medfar, eller något annat förderfwar; gälde åter efter mätes-manna ordom.
Skadar han af upsåt; böte ther til tijo daler.
Går wagn eller tyg sönder, utan hans eller thes hions wållande; ware saklös.
§ 12.
Gästgifware sware sielfwer för then orätt, som han eller hans hion them wägfarande giöra, och för bedrägerij eller stöld bötes dubbelt.
§ 13.
Ej må man större tyngd lägga å kärra eller släda med en häst före, än et skeppund, och efter twå dubbelt.
Ej skola ock flere än en man rida å en häst.
Twå måge åka å släda eller kärra med en häst, och tre i wagn med twå hästar, och före hwar ej mera med sig än en wåt-säk, eller liten kista.
§ 14.
Hwar som genom falskt pass, eller annat swek, tager fri skiuts eller förtäring af gästgifware eller almogen; böte hundrade daler, och för swek sitt särskilt, som thet är til.
Han må ock genast gripas och i hächte sättas; ther han intet hafwer at widerwåga, eller borgen icke för sig ställa kan.
Sedan döme rätten theröfwer wid nästa ting.
§ 15.
Wid hwarje ting skal rätten noga fråga ther efter, huru gästgifware fullgiör thet honom bör.
Warder öfwer honom klagat; kalle tå rätten honom straxt in, eller ther thet ej ske kan, til nästa ting, och umgälle han hwad lag förmår.
Rättar han sig icke äntå; kundgiöre rätten konungens befalningshafwande therom, och förordne han om gästgifweriet, som thes embete fordrar.
Cap.
XXX.
Om hus-bygnad i städerne.
§ 1.
Huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock hwad eliest til stadsens nytta och prydnad i acht tagas bör, therom är särskilt stadgat: konungens befalningshafwande med borgmästare och råd äga ther wård å. HANDELSBALKEN II.
Förslag till Handelsbalk 1727.
Handelsbalcker.
Cap.
I.
Om kiöp och skiffte.
§ 1.
Kiöp bör skee utan twång eller list, med sälljarens och kiöparens goda ja och samtycke: sker thet annorledes, ware ogillt.
§ 2.
Nu hafwer man slutit laga kiöp, tå skall thet stånda och ej återgånga: hwar som thet bryter, böte tre daler till treskiptes.
§ 3.
Klandras thet som sållt är, eller thet man i wärde gaf, wärje tå hwar thet han uthfick, eller böte tijo daler til treskiptes och skadan åter.
§ 4.
Nu sälljer man then wara, som sedan fins hafwa något fehl, thet kiöparen eij föruth see kunde; warder tå sälljaren lagligen tillwunnen at hafwa thet fehl wetat och eij uppenbarat, tage sitt åter och gifwe uth wärdet: gälde ock allan skada och böte tio daler till treskiptes.
Är kiöpet skedt med thet förord at kiöparen äger godzet behålla, ehwad thet är bättre eller sämbre, stånde tå kiöpet fast.
§ 5.
Fins i sielfwa waran et så förborgat fehl, at hwarken kiöparen eller sälljaren kunde thet föruth warseblifwa, eller hafwer enthera annan eij rätt förstådt, ware thet återgångs-kiöp, och tage hwar sitt igen.
§ 6.
Sälljer man twänne ett; gälde skadan åter och böte sex daler till treskiptes; och then behålle godzet, som först köpte.
§ 7.
Ingen tränge sig i annars mans kiöp, eller öfwerbiude hwad en tingar uppå: hwar som thet gör, böte tre daler till treskiptes.
§ 8.
Nu köper man sådana waror, som wägas, mätas eller räknas böra, förr än sälljaren them utgifwa må; wårde them sälljaren, till thes thet mätne, wägde eller räknade äro: sedan wårde them kiöparen och hafwe sielfwer skadan som therå hända kan.
§ 9 I marginalen har vid granskningen antecknats: blifwer aldra först.
.
Eij må någor köpslaga med annars mans hustru, barn eller tienstefolck; utan the till salu satte äro.
§ 10.
Ingen må köpslaga med then som omyndig är eller weetwilling utan hans rätta målsmans råd och samtycke.
Gör thet någor och åkäris, böte tijo daler till treskiptes och ware thet ogillt I marginalen har vid granskningen antecknats: Placat om borgen af den 20 okt.
1727..
§ 11.
Sälljer man godz ther flärd i finnes, thet är ondt för godt, mängt för omängt; böte then thet witterligen sålde fyratijo daler till treskiptes och skadan åter: ware och thet godz förbrutit till the fattiga.
§ 12.
Sälljer gullsmed arbetat guld eller sölfwer, som eij fins äga rättan finhet; hafwe han thet förwärkat till the fattiga och plichte som för annan flärd.
Om tenngiutare, ware lag samma.
§ 13.
The waror som af stadzens wräkare böra skådas och pröfwas, må ingen sällja eller kiöpa, förr än thet skedt är, eller böte hwarthera så köpare som sälljare tio daler till treskiptes.
§ 14.
Falskar man något godz, hwad thet hälst är, gånge tå therom som om annan tiufnad, effter thy som hwart är och skadan mätin warder.
Eij må han ock längre idka thet handtwärck ther falss fins uti.
Fals är, ther man skyler ondt under godo, som koppar under guld, hwit koppar sälljes för silfwer, och oäckta stenar för äckta, eller annat slijkt I marginalen har vid granskningen antecknats: Om falskt mått och wigt stadgas i 8 cap.
och om falskt mynt i Högmålsb.
.
§ 15.
Hwar som sätter någor annars märcke å sitt arbete, böte femtio daler till treskiptes.
Fins theri flärd eller fals, plichte thertill, som om flärd och fals, sagt är.
Cap.
II.
Om stappelstäders och upp-städers handel.
§ 1.
Stappelstadz borgare äga, hwar i sin stad, så uti marknader som elliest köpslaga med tijtkommande inländska och främmande männ: men eij må stappelstadz borgare uti uppstäderne uthom marknaden annan köpenskap drifwa änn i gross med borgarne thersammastädes.
§ 2.
Uppstadz borgare måge reda i skepp, så ock uti stappelstäderne sällja i gross the waror som the inbekomma, eller them till then stad föra låta ther the sielfwe bygga och bo.
Uti stappelstads frijmarknad måge the ock köpslaga som the bäst gitta, med inländska och af främmande köpa för reda penningar eller borga och ej till them sällja.
Cap.
III.
Huru burskap winnas må.
§ 1.
Will någor burskap winna, ehwad han är inlänsk eller utlänsk man, sätte tå borgen när borgmästare och råd, at han åthminstone skall sex åhr i staden bo, och all stadsens rätt och rättighet effter mackt sin uppehålla.
Nämbne ock then handel och näring, eller thet handtwärk ther han i stadzens bok må inskrifwas före, och göre så wanlig borgare eed; sedan gifs honom burbref therå.
§ 2.
Then som hafwer sitt hemwist uti främmande land, eller erkänner annan öfwerhet, må eij här i rijket winna burskap, utan han kommer hijt och sätter sig neder att bygga och bo.
§ 3.
Eij må någor på en tid wara borgare i twänne städer; eller tillijka idka köpenskap och handtwärck i en stad.
Warder någor thermed funnen, böte 100 daler til treskiptes.
§ 4.
Nu will handtwärckare köpman warda, säije tå upp för borgmästare och råd handtwerck sitt och tage burbref å köpenskap.
§ 5.
Will man säija upp burskap sitt, göre tå thet sex månader förr än han will flytta från orten och wise at han hafwer fullgiordt sin borgare eed.
Flyttar han utrijkes, gifwe tå uth siette penningen af all sin egendom konungen och staden till tweskiptes.
Flyttar han till annan orth inrijkes, ware ther frij före.
Cap.
IV.
Huru man må drifwa kiöpenskap i gross, så och om krähmare-handel.
§ 1.
Grosshandlare måge drifwa handel i stort och sällja hela och halfwa stycken, hela och halfwa lästar, hela och halfwa skeppund, hela tunnor, kistor eller packar, hwal, dussin, och skåcke-tals; skinnwaror hela däcker eller timmer.
Sälljer han något i mindre, hafwe thet förbrutit, eller wärdet till treskiptes.
Eij må ock then, som med stora partier wijn och andra främmande drycker handlar, sällja uti mindre käril än halfft ankar, wid samma boot.
§ 2.
Frälsemänn och cronones betiente som eij hafwa upbörd om händer, ändoch the eij willia winna burskap, måge i gross handla, antingen för sig sielfwe eller i sällskap med borgare.
The måge ock handla med wexlar, inrätta handtwerckshus och bruk, reda i skepp, låta inkomma och i gross försällja allahanda utlänska waror, sedan the med borgmästare och råd hafwa kommit öfwerens om en wiss afgifft till staden, och ware sedan sielfwe, sä ock theras huus för all borgerlig tunga frije.
§ 3.
Eij må annar än borgare idka handtwärck, hålla öpen bod och sällja sine waror i smått, såsom med alln, lisspund, halfftunna eller mindre mått och wickt.
Gör någor theremot, hafwi förbrutit wahran och böte fyratio daler till treskiptes.
§ 4.
The som i städerne hafwa inrättade hantwercks hus, måge ther hålla öpne bodar och sällja i smått, hwad af them tillwärckat är: dock at the uti borgerskapetz utlagor draga så stor dehl, som mot bodhandelen swara kan.
Samma lag ware om them, eller theras förlagzmänn som å landet hålla hantwärckshuus, ther jern, stål, messing eller andra inrijkes råwaror utarbetas.
§ 5.
I hwarje stad, skall stadzkiällare wara, en eller flere, ther godt wijn och öhl sälljes.
§ 6.
Hwilken som förfalskar wijn eller andra drycker, hafwe förwärckat waran och böte första gången tiugu daler, sedan dubbelt och tredie gången miste sin näring.
Samma lag ware om krögare.
§ 7.
Alla waror som från landet till salu inkomma, skola till stadzens torg och hambnar föras, och eij annorstädes sälljas.
Fördristar sig någor wid tullen, eller ä gator och gränder them sällja, hafwe förbrutit waran och böte tio daler till treskiptes.
Cap.
V. Huru utländsk man köpenskap drifwa må.
§ 1.
Främmande köpmän och andre som köpenskap drifwa, böre wid första ankomst i rijket och i staden gifwa sig an hos konungens befallningshafwande eller borgmästare och råd.
Och ware then wärd som honom herbergerar och eij genast angifwer, förfallen till femtijo dalers böter till treskiptes.
§ 2.
Utländsk man som med sina waror till en stappelstad kommer, skall them ther sällja i gross och eij längre in i landet fara wid plicht som i 4: de cap.
1 § stadgat är.
Hafwer han af någon wara mindre, sällje then icke utan altsamman.
§ 3.
Eij äger utlänsk man sin köpenskap längre drifwa, änn liggedagar hans räcka, eller böte 40 daler för hwarje dag.
Köpslagar han öfwer otta dagar, wari thet twegillt och hafwe han förbrutit then waran, som han sedan sålde.
Wäl må han sine waror till salu hafwa uti skepp och fahrkost, och i the rum, som borgmästare och råd thertill nämbna, och eij uti gästherberge sit, eller i öpna gatubodar.
Eij må han ock igenom andra them utmångla låta, eller sielfwer resa uhr stad och i stad, eller i bergzlagarne och köpenskap ther drifwa, wid 100 dalers böter.
Kommer han thermed åter, ligge i tweböte, och hafwe förwärckat thet han handlade med I marginalen har vid §§ 3 och 4 under granskningen antecknats: beror på placatet om expediter.
.
§ 4.
Nu äro liggedagar hans ute och will han sedan widare här i rijket köpenskap drifwa, tå äger han borgmästare och råd tillsäija, och skola the therom stadga, som the pröfwa bäst.
§ 5.
Hwilken borgare emot lag går främmande köpmän tillhanda med understucken handel, böte 40 daler.
Gör han thet åter, ware twegillt, och tredie gången miste han sin borgare rätt I marginalen har vid granskningen antecknats: Vid [e] seglat, ordn.
— Commissionshandel.
— Anstår.
.
§ 6.
Then förning som skeppare och båtzmän hafwa lof at sällja för sig sielfwa i smått, bör uti theras skepp och fartyg fal hållas och eij i bodar inläggas eller till salu kringbäras wid warans förlust.
Cap.
VI.
Om landsköp.
§ 1.
Eij må man å landet hålla köpmanna waror fahla i sitt hus, eller thermed fara till by från by och köpslaga.
Ingen köpe ock å landet up allahanda landtwaror och sällje them i köpstad.
Hwar som thet gör hafwe första gången förbrutit wahran, andra gången sammaledes och böte 40 daler I marginalen har vid granskningen antecknats: NB ...... öfver H: s M: ts remiss om landsköp.
— NB om borgare får på landet köpa till sin nödtorfft.
.
§ 2.
Samma lag ware om them, som å landet köpa och slå under sig spanmål eller andra landtwaror at thermed köpslaga, eller som ther hafwa något nederlag: dock ware eij förbudet at uplägga sin egen afwel och afrad.
§ 3.
Eij må thet landsköp heta, när landtmannen till sin nödtorfft byter wara i wara, eller köper för reda penningar, hwad annor af sin afwel låta kan.
§ 4.
The som drifwa köpslagan med hästar måge fara omkring i landet och them sällja.
Stadsens kötmånglare och fiskare måge ock å landet köpa slackteboskap och färsk fisk till stadsens behofr alt effter thy, som borgmästare och råd thertill wiss tid eller frijhet gifwa.
Cap.
VII.
Om marknader.
§ 1.
Marknader måge åhrligen hållas i städerne å the tijder som wanligit är: dock eij om söndag eller högtijdsdag.
Wäl må thet skee å apostladagar effter hållen gudstienst.
Bryter någor theremot, böte 40 daler.
I marginalen har vid granskningen antecknats: NB Kyrkoord.
vel i Högmb.
om sabbatsbrott.
§ 2.
Ingen köpslage hwarken förr än marknad lyses, eller sedan then aflyster är, utan ware köpet ogillt och böte så köpare som sälljare 40 daler.
§ 3.
Alla inrijkes boende måge å marknader, antingen utur skepp och fartyg, eller å torg och å the af borgmästare och råd them tilldelta platzer, sällja eller skipta sine waror.
Dock eij föryttra inlänske godz till någon utlänsk man eller med honom wara i wara förbyta, wid förbrott af wara och 20 dalers böter.
Eij hafwe andra än samma stadz borgare mackt thet at göra, utan för reda penningar måge the köpa eller borga, så af utlänsk man som af inlänsk borgare.
§ 4.
Främmande som utrijkes ifrån med godz inkomma, måge thet under warande marknad i stappelstäderna sällja till alla både inrijkes och utrijkes boende utur skepp eller bodar i stort eller smått, för reda penningar eller ock thet utborga.
Eij äga the godz emot godz byta eller af upstadz boer och af landtman köpa.
Af them som äro borgare i samma stappelstad ther marknad hålles, måge the saklöst köpa och byta.
§ 5.
Främmande och utrijkes köpmän, måge eij å upstadz marknad handla eller wandla, wid förbrott af köpenskapen och 100 dalers böter.
§ 6.
Gör någor sedan offentelig marknad lyst är, buller och owäsende eller föröfwar slagzmål, plickte effter lag och böte thertill tijo daler för fredzbrottet, konungens eensak.
För skiutande under marknadztiden och effter kl. nijo om afftonen bötes 6 daler för hwart skått.
Cap.
VIII.
Om mått och wigt.
§ 1.
Enahanda mått och wigt, skall gånga om alt rijket och merkas med thet cronomärke, som hwar stad och landzort till sig fådt hafwer.
Eij må man någrahanda mått eller wigt annorledes hafwa och bruka eller warde thet honom afhändt och sönderslagit.
Gör någor ther med orätt, fylle skadan, och plickte som för annat bedrägerij.
§ 2.
Falskar then mått eller wigt, som sielf förordnad är at them rätta och märcka, miste lifwet.
Gör annan thet, böte 40 daler.
Skeer ther med skada, tå skall han ock straffas som för annan tiufnad.
Warder man tillwunnen at hafwa stämplat med falskt cronomärcke ware ährelös och böte 100 daler.
Cap.
IX.
Om försträckningar i penningar eller waror och ränta theraf.
§ 1.
Försträcker man androm reda penningar, eller hwad thet wara må, göre thet i twänne wittnens närwaro eller tage bref therå.
§ 2.
Försträckt godz skall å förelagdan dag till borgnären eller hans ombudzman, eller till then hans rätt innehafwer i samma slag, jemgodt och till fullo återgäldas.
§ 3.
Kan eij then som gälda bör, skaffa samma slags mynt eller waror som utläntes, ligge thet tå till honom som försträckte, hwad han heldre wänta will, eller taga fyllnad i annat slag, effter ty thet utlånta wid betalningz tijden här gäller.
§ 4.
Nu är eij wiss dag till betalning förelagd, söke tå then som utgaf sitt åter när han will.
§ 5.
Hafwer någor af samma man fådt flere låhn änn ett, och förbundit sig at för thet ena gifwa större ränta och för thet andra mindre eller ingen, ther må han afräkna thet som först betalas å hwilcketthera låhn han hälst will, doch eij förr än förfallodagen inne är, eller ther wiss tijd icke förskrefwen war.
Eij må något af hufwudstolen afräknas, förr än ränta gulden är.
§ 6.
Ingen tage eller låte förskrifwa sig större ränta, änn sex för hundrade om åhret: hwar som thet gör eller tager ränta på ränta, hafwi förbrutet hela räntan och böte tijonde dehlen af hufwudstolen till the fattiga.
§ 7.
Nu är skuldbref med bägges samtycke så gifwit, eller warder effter förfalldagen förnyat at räntan må läggas till hufwudstohlen, thet skall eij för ocker räknas.
§ 8.
Borgar man godz och utfäster att till wiss dag betala och gör thet eij: gifwe tå ränta till sex för hundrade om åhret ifrån förfalledagen.
Är eij wiss tid betingad, tå räknas fem för hundrade ifrån then dag han krafd warder.
§ 9.
Eij må then winst för ocker räknas, som kommer af lofiig handel eller thet köp som lagligen slutet är.
Samma lag wari ther jord för penningelåhn förskrefwen är och afrad på winst och förlust, i stället för räntan af thet låhn, ehwad afraden blifwer mehr eller mindre.
§ 10.
Hafwer man låhnt penningar på wiss tid och eij ränta therföre utfäst, ware tå eij skyldig then at gifwa.
Betalar han eij å föreskrefwen tid och warder therom påmint, eller hos dommaren eller konungens befallningshafwande sökt gälde sedan ränta sex för hundrade om åhret.
Samma lag wari, ther ingen tid nämbd är, eller ther han lofwat betala tå han krafd warder.
§ 11.
Fordrar någor then gäld han weet guldin wara, böte hälfften och ware eij man thes bättre.
Cap.
X.
Om pant och borgen.
§ 1.
Sätter man någrom löös pant, gull, sölfwer eller hwad thet hälst är, tå göre thet med twänne wittnen eller tage ther bref å, af honom som panten emottager.
§ 2.
Nu är stemmodagar ute och löses eij pant åter, hafwe tå panthafwanden wåld then å häradztinget en gång och i staden å tre rådstugudagar upbiuda och sedan lagligen wärdera och mäta låta.
Will tå äganden återlösa panten, göre thet i staden innom fiorton dagar och å landet innom en månad, sedan thet honom kundgiordt war och gälde thertill then ränta, som han utfäst hade.
Will eller gittar han eij, stånde honom fritt, hwad han häldre will låta panten under offenteligit utrop till salu gånga, eller at borgenären then behålla må, effter therå gången wärdering.
Warder panten högre wärderad eller försåld, än gälden är, tå gifs honom till, så mycket som thet är bättre eller mera.
Är panten mindre, tå fylle then till, som gälda skulle.
§ 3.
Pant bör wäl gömas och wårdas och eij utom ägarens lof och minne brukas eller utlånas wider sex dalers bot och skadan åter.
§ 4.
Kommer skada å pant förty at innehafwanden then eij rätteligen wårdat hafwer; gälde fullt åter.
Skeer thet af wåda och eij af wangömo; ware ägandens skada och gälde eij thes mindre hwad panten stod före.
§ 5.
Utsätter man falsk pant med willja, gälde skadan åter och plichte för bedrägerij, som i ... cap.
§ ... B. skills.
§ 6.
Hwar som annars mans godz thet honom förtrodt är, utan ägandens samtycke pantsätter, gälde all skadan åter och böte tiugu daler.
§ 7.
Will någor then pant han i handom hafwer till annan låta, säije tå han äganden therom först till eller ther han eij närwarande är, gifwe tå rätten thet tillkänna och sättie then eij högre uth, än han hos honom står före, eller böte en siettedehl af pantens wärde och skadan åter.
§ 8.
Nu skall pant i mät gånga och kommer någor som säger samma pant höra sig till: fins tå at han hafwer gifwit sitt lof till pantens utsättning, eller att han then elliest androm förtrodt, och löses then eij in från honom, som then redeliga om händer fådt hafwer; ther må pant utmätas och söke sedan hwar sin man.
§ 9.
Tillgriper man och aldeles förskingrar panten, förr än han sålunda som sagt är lagfaren och wärderad warder, plickte fyratijo daler och gälde skadan åter.
§ 10 I marginalen har vid granskningen antecknats: 10, 11 och 12 §§ gå uth.
.
Låter man förskrifwa sig någon pant med the willkor at ther lähnet eij betalas till föresagdan dag, skall panten höra honom till, utan wärdering, ware ogillt, och böte then som således utlånte tre daler och gånge om pant som förr är sagt.
§ 11 I marginalen har vid granskningen antecknats: 10, 11 och 12 §§ gå uth.
.
Hwar som går i borgen för annars mans gälld, betale sielfwer hwad gäldenären eij orkar: doch gånge först gäldenärens godz i betalning, så långt thet räcker, löst och fast; och fylle sedan löfftesman bristen af sino godze.
§ 12 I marginalen har vid granskningen antecknats: 10, 11 och 12 §§ gå uth.
.
Nu hafwer man borgat för sielfwa mannen och eij för hans gäld, hafwe tå honom fram och wari saklöös.
Kommer eij mannen fram, tå gälde then gäld som borgat hafwer.
§ 13.
Hafwer borgeman sig åtagit annars mans gäld som sin egen och utfäst betalning innom wiss tid, eller wiss ort, eller och sig med gäldenären lijka thertill förbundit och sig all sin rätt och förmån uttryckeligen afsagt, söke tå borgenär hwilken thera han hälst will I marginalen har vid granskningen antecknats: 17 § går uth.
— Jfr.
kap. 10 § 17 af 1718 års förslag.
.
§ 14.
Eij må någon omyndig i borgen gånga och eij hustru utan mannens ja och underskrifft.
Enka hafwe mackt at med sino godze borga.
III.
Förslag till Handelsbalk 1728.
Handelsbalker.
Cap.
I.
Om köp och skipte.
§ 1.
Kiöp bör skie utan twång eller list, med säliarens och kiöparens goda ja och samtycke: sker thet annorledes, ware ogilt.
§ 2.
Nu hafwer man slutit laga köp, tå skal thet stånda, och eij återgånga: hwar som thet bryta will, böte tre daler.
§ 3.
Klandras thet som sålt är, eller thet man i wärde fick, wärie tå hwar thet han utgaf, eller böte tijo daler, och skadan åter.
§ 4.
Nu sälljer man then wahra, som sedan fins hafwa något fel; warder tå säljaren lagligen tillwunnen, at hafwa thet fehl wetat och ej uppenbarat, tage sitt åter, och gifwe ut wärdet: gälde ock allan skada, och böte tijo daler.
Fins i sielfwa wahran ett förborgat feel, så at hwarken kiöparen eller säljaren thet förut warse blifwit, gånge thet kiöp åter, och tage hwar sitt igän.
Är kiöpet skiedt med thet förord, at kiöparen skall godzet behålla, ehwad thet är bättre eller sämre, stånde tå kiöpet fast.
§ 5.
Hafwa kiöparen och säljaren hwar annan eij rätt förstådt, gånge ock tå thet kiöp åter.
§ 6.
Säljer man till twänne ett; giälde skadan åter, och böte tijo daler, och then behålle godset, som först kiöpte.
§ 7.
Ingen inlåte sig i annars mans kiöp, eller biude tå öfwer, medan kiöparen och säljaren om priset tinga: hwar som thet giör, böte tre daler.
§ 8.
Nu kiöper man wahror som böra wägas, mätas, eller räknas; wårde them säljaren, til thes thet skiedt är: sedan wårde them kiöparen.
§ 9.
Ingen må något kiöpa af annars mans hustru, barn eller tienstehion, utan the hafwa lof, eller till salu satte äro.
Giör thet någor, och äkäres, ware thet ogilt, och böte tio daler.
§ 10.
Förfalskar man något gods, gånge therom som om annan tiufnad; giör thet handtwärkare, miste och frihet at sitt handwärk idka.
Säljer någor thet förfalskat är, eller ther flärd uti finnes, såsom ondt för godt, mängt för omängt, ware lag samma.
Om falskt mått och wigt stadgas i 8 cap.
och om falskt mynt i Missgiärningsbalken.
§ 11.
The wahror som af stadzens wräkare böra skådas och pröfwas, må ingen sällja eller kiöpa förr än thet skedt är, eller böte hwarthera så köparen som sälljaren tio daler till treskiptes.
§ 12.
Hwar som sätter någor annar handtwärkares märke å sitt arbete, böte femtijo daler.
Fins ther i flärd eller fals, plickte thertil som sagt är.
Cap.
II.
Om stapelstäders och upstäders handel.
§ 1.
Stapelstads borgare äga hwar i sin stad kiöpslaga med inlänske och främmande män.
Eij måge the, tå icke är fri marknad i upstäderna, med andra kiöpenskap drifwa, än med borgare thersammastädes, hafwe doch ej mackt at tå sälja til honom annorledes än i gross.
§ 2.
Upstadz borgare måge reda i skiep, så ock uti stapelstäderne sälia i gross the wahror som the inbekomma, eller them til then stad föra låta, ther the sielfwa bygga och bo.
Cap.
III.
Huru burskap winnas må.
§ 1.
Will någor burskap winna, ehwad han är inlänsk eller utlänsk man, sätte tå borgen när borgmästare och råd, at han åtminstone skall sex åhr i staden bo, och alt stadzens rätt och rättighet, effter mackt sin uppehålla: nämne och then handel och näring, eller thet handtwärck, ther han i stadzens bok må inskrifwas före, och giöre så wanlig borgare eed: sedan gifs honom burskap therå.
§ 2.
Then som hafwer sitt hemwist uti främmande land, må ej här i riket winna burskap, så länge han står i lydno under annor öfwerhet.
§ 3.
Eij må någor tillika wara borgare i twänne städer, eller idka både köpenskap och handtwärck i en stad; warder någor thermed funnen, böte femtio daler.
Will någor bruka flera handtwärck än ett, söke ther lof til.
§ 4.
Nu wil handtwärkare köpman warda; säge tå up för borgmästare och råd handtwärk sitt, och tage bref å köpenskap.
§ 5.
Will man burskap upsäija, giöre tå thet sex månader förr än han från orten flytter, och wijse, at han hafwer fullgiordt sin borgare plickt.
Flytter han utrikes, gifwe tå ut siette penningen af all sin egendom, konungen och staden til tweskiptes.
Flytter han til annan ort inrikes, ware ther frij före.
Cap.
IV.
Om gross- och krämarehandel.
§ 1.
Then som handlar i gross, må ej sälja utan hela och halfwa stycken, hela och halfwa läster, hela och halfwa skieppund, hela och halfwa tunnor, eller mindre käril, med tunnegods, kistor eller packor, hwal, dussin, och skocke-tals, som wahran är til, skinwaror hela däcker eller timmer.
Säljer han något i mindre, hafwe thet förbrutit, eller och böte så mycket som thet wärdt är.
Eij må och then som handlar i gross med wijn och andra främmande drycker, sälja uti mindre käril än halfft ankar wid samma bot.
§ 2.
Frälseman och cronones betiente som ej hafwa upbörd om händer, ändock the ej wilia winna burskap, måge i gross handla, antingen för sig sielfwa, eller i sälskap med borgare.
The måge och handla med wäxlar, inrätta handtwärcks-huus och bruck, reda i skiep, låta inkomma och sälja i gross allehanda utlänske wahror, sedan the med borgmästare och råd hafwa kommit öfwerens om en wiss afgiflt til staden, och ware sedan sielfwe så och theras huus för all borgerlig tunga frie.
§ 3.
Eij må annor än borgare idka handtwärck, hålla öpen bod, eller sälja sine wahror i minut; giör någor theremot, hafwe förbrutit wahran, och böte fyratio daler.
§ 4.
The som i städerne hafwa handtwärcks-huus, måge ther hålla öpna bodar, och sälia i smått, hwad af them tilwärkat är: doch at de uti borgerskapetz utlagor draga så stor del, som emot bodhandelen swara kan: samma lag ware om them, eller theras förlagzmän, som å landet hålla handtwärckshuus, ther iärn, stål, messing, eller andra inrikes räwahror utarbetas.
§ 5.
I hwarje stad skal stadzkällare wara, en eller flere, ther godt wijn och öl säljas.
§ 6.
Alle wahror som från landet til salu inkomma, skola til stadzens torg och hamnar föras, och ej annorstädes sälias.
Fördristar sig någor wid tullen, eller å gator och gränder them köpa eller sälia; hafwe then som sålde, förbrutit wahran, och kiöparen sine penningar.
Cap.
V. Huru utlänsk man köpenskap drifwa må.
§ 1.
Utlänske män som wilia drifwa köpenskap, böra wid första ankomst i rijket och i staden, gifwa sig ann hoos konungens befallningshafwande eller borgmästare och råd; och ware then, som them härbergerar, och ej genast angifwer, förfallen till tiugu dalers böter.
§ 2.
Kommer han med sine wahror till någon stapelstad: tå skal han them ther sälia i gross, och ej til annan ort här i rijket föra, wid plickt som i 4 cap.
1 § stadgat är.
Hafwer han af någon wahra mindre, sälie then icke utan altsamman.
§ 3.
Eij äger utländsk man sin köpenskap längre drifwa, än liggedagar hans räcka, eller böte fyratio daler för hwarie dag.
Köpslager han öfwer åtta dagar, ware thet twegilt, och hafwe han förbrutit then wahran, som han sedan sålde.
Wäl må han sine wahror til salu hafwa uti skiep och farkost, och i the rum som borgmästare och råd thertil nämna, och eij uti giästherberge sitt eller i öpna gatubodar.
Eij må han ock igenom andra them utmångla låta, eller sielfwer resa ur stad och i stad, eller i bergslagarne, och köpenskap ther drifwa, wid ett hundrade dalers bot.
Kommer han thermed äter; ligge i tweböte, och hafwe förwärkat thet han handlade med.
§ 4.
Nu äro liggedagar hans ute, och will han sedan wijdare här i rijket kiöpenskap drifwa, tå äger han borgmästare och råd tilsäija, och skola the therom stadga, som the bäst pröfwa.
§ 5.
Hwilken borgare emot lag går främmande köpmän til handa med understucken handel; böte fyratio daler; giör han thet åter, ware twegilt, och tredie gången miste han sin borgarerätt.
§ 6.
Then förning som skeppare och båtzmän hafwa lof at sällja för sig sielfwa i smått, bör uti theras skepp och fartyg fal hållas och eij i bodar inläggas eller till salu kringbäras wid warans förlust.
Cap.
VI.
Om landsköp.
§ 1.
Ingen må å landet hålla köpmanna wahror fahla i sitt hus, eller thermed fara från by och til by at köpslaga.
Eij må man ock å landet upköpa landtwaror, att them ther eller i köpstad sälia; hwar som thet giör, hafwe första gången förbrutit wahran, helfften til cronan och hälften till angifwaren: warder han oftare thermed funnen, böte thertill fyratio daler.
§ 2.
Samma lag ware om them som å landet hafwa något nederlag: doch ware ej förbudit at upläggia sin egen afwel och afrad, och then sälia hwar han wil.
§ 3.
Eij är thet landskiöp, när landtmannen byter wahra i wahra, eller til sin nödtorfft köper för reda penningar, hwad annar af sin afwel låta kan.
§ 4.
The som drifwa köpslagan med hästar, måge fara omkring i landet och them sälia.
Stadzens köttmånglare och fiskare måge och å landet köpa slachteboskap och färsk fisk til stadzens behof, alt effter thy som borgmästare och råd thertill wiss tijd eller frihet gifwa.
Cap.
VII.
Om marknader.
§ 1.
Marknader skola årligen hållas å förordnad ort och tijd.
§ 2.
Intet marknadsgods må säljas förrän marknad lyses, eller sedan then aflyster är, utan ware köpet ogilt, och böte köparen och säljaren hwarthera tio daler.
§ 3.
Alla inrikes boende måge å frij marknad antingen utur skiepp eller fartyg, eller å torg, eller å andra thertill förordnade platzer sälia eller skipta sine wahror; men ej må upstadzborgare föryttra sitt godz till någon utlänsk man, eller med honom byta wahra i wahra, wid förbrått af wahran, och tiugu dalers bot; utan ware thet stapelstadz borgaren allena tillåtit.
§ 4.
Främmande som utrikes ifrån med godz inkomma, måge thet under frijmarknad i stapelstäderne sälia till alla, både inrikes och utrikes boende utur skiepp eller bodar, i stort eller smått, för reda penningar, eller och thet utborga.
Eij äga the godz emot godz byta, eller af upstädsboer och af landtman kiöpa.
Af them som äro borgare i samma stapelstad ther marknad hålles, måge the saklöst kiöpa och byta.
§ 5.
Utlänska män måge eij å upstadzmarknad handla eller wandla wid förbrott af kiöpenskapen, och etthundrade dalers böter.
§ 6.
Giör någor sedan offentelig marknad lyst är, buller och owäsende, eller föröfwar slagzmål, plickte effter lag och böte thertill tijo daler för fridzbrottet, konungens ensaak.
För skiutande under marknadstiden, och effter kl. nijo om afftonen, bötes sex daler för hwart skått.
Cap.
VIII.
Om mått och wigt.
§ 1.
Enahanda mått och wigt skal wara uti hela riket, gillat med cronones märke.
Eij må man annat mått och wigt bruka, utan warde thet honom afhändt och sönderslagit.
Giör någor thermed orätt, fylle skadan, och plickte tijo daler.
§ 2.
Falskar then mått eller wicht, som är förordnad at them rätta och märka; miste lifwet.
Warder annor man tilwunnen at hafwa satt cronomärke å mått och wigt, ware ährelös och böte etthundrade daler.
Ändrar någor mått och wigt, och thet således falskar, böte fyratijo daler.
Brukar någor falskt mått och wigt, böte lijkaledes.
Skier thermed skada, tå skall han jämwäl straffes som för annan tiufnad.
Cap.
IX.
Om försträckningar i penningar, eller wahror, och ränta theraf De §§, som icke fullständigt återgifvits, äro likalydande med motsvarande §§ i 1727 års förslag.
.
§ 1.
Försträcker — — — — — — — — bref therå.
§ 2.
Thet som försträckt är, skall å förelagdan dag till borgnären eller hans ombudzman, eller till then hans rätt innehafwer, i samma slag, jämgodt och till fullo återgiäldas.
§ 3.
Kan ej then som giälda bör skaffa samma slags mynt eller wahror, som utläntes; stånde till honom som försträckte, hwad han hälre wänta wil, eller taga fylnad i annat slag, effter thy thet utlänte wid betalningztiden högst giäller.
§ 4.
Nu — — — — — — — — — — han wil.
§ 5.
Hafwer — — — — — — — — — gulden är.
§ 6.
Ingen — — — — — — — — — the fattige.
§ 7.
Nu warder skuldbref med bägges samtycke förnyat, at räntan må läggas till hufwudstolen; thet skall ej för åcker räknas.
§ 8.
Borgar — — — — — — — — krafd warder.
§ 9.
Eij — — — — — — — — — eller mindre.
§ 10.
Hafwer — — — — — — — — krafd warder.
§ 11.
Fordrar — — — — — — — — thes bättre.
Cap.
X.
Om pant och borgen.
§ 1.
Sätter — — — — — — — panten emottager.
§ 2.
Nu — — — — — — — — — gälda skulle.
§ 3.
Pant — — — — — — — — — skadan åter.
§ 4.
Kommer — — — — — — — — — stod före.
§ 5.
Utsätter — — — — — — — — — — skils.
§ 6.
Hwar — — — — — — — — — tjugo daler.
§ 7.
Wil — — — — — — — — — skadan åter.
§ 8.
Nu — — — — — — — — — — sin man.
§ 9.
Tillgriper — — — — — — — och giälde ... I 1727 års förslag äro de följande orden: » skadan åter » understrukna.
Genom missförstånd har afskrifvaren utlämnat dem i 1728 års förslag.
.
§ 10.
Hafwer — — — — — — — — helst will Likalydande med § 13 af 1727 års förslag.
.
§ 11.
Eij må — — — — — — — — godze borga Likalydande med § 14 af 1727 års förslag.
.
§ 12.
Nu är giäldenär borta, tå han giälda bör, eller wistas han annorstädes, än å then ort, ther han betalning med borgen utfäst hafwer: ware tå borgeman skyldig innom then dag som konungens befallningshafwande förelägger, at skaffa honom fram, eller giälde sjelfwer.
§ 13.
Hafwa twå eller flere borgat, och sig en för alla och alla för en till answar förbundit; ther må man söka för fulla gälden hwilkenthera man hälst will: är ej borgen sålunda utfäst, sware hwar för sin lott.
§ 14.
Dör giäldenär under then tijd han borgen stält hafwer, sware tå then dödas arfwingar, så långt godz hans räcker: och giälde borgeman thet som brister.
Dör och borgeman medan han under borgen står: tå skola hans arfwingar swara till thet som han lagligen häfftar före.
Dock ware hustrus lott och egendom fri, ty at hon må eij i borgen gä.
Cap.
XI.
Om låhn.
§ 1.
Tager man låhn af androm; gifwe åter så godt, som han thet tog.
Eij må låhn missfaras: thet skall fuldt återgiäldas.
§ 2.
Nu nekar man til låhnet, och finnes sedan, at han thet wåtterligen innehafwer; gifwe thet ut, och gälde skadan åter, böte och thertill siettedelen af wärdet.
§ 3.
Ingen må annars mans utlånte eller förtrodde godz för sin eller annars skuldfordran innehålla; utan han theri panträtt hafwer, eller med ägandens wilia nödig kåstnad therå giordt.
Skier thet; böte tio daler till treskiptes, och gifwe thet lånta fult åter.
§ 4.
Säljer, pantsätter, eller bortgifwer någor utan ägandens ja och samtycke, thet man af honom lånt hafwer [ɔ: thet han lånt hafwer]; giälde fullt åter, så och allan skada, och böte fyratijo daler till treskiptes.
Samma lag ware om then som i annars namn något låhn tager, och gitter eij sedan bewisa, at thet med hans lof och minne skiedt.
Cap.
XII.
Om inlags fa eller nedersatt och förtrodt gods.
§ 1.
Lägger man in hoos annan, gull, sölfwer, penningar, eller annat löst gods; lägge in med witnen, eller tage bref therå.
§ 2.
Inlags fä, och förtrodt gods äger hwar wårda som sitt egit.
Missfares, eller förkommer thet af hans wangömo eller wållande; gälde fult åter.
Skier thet af wåda; ware saklös.
§ 3.
Sätter man under annars förwar tillslutna eller förseglade kistor, skåp, eller packor, och wet ej then som annammade, hwad theruti är; eller är thet honom ej stycke från stycke til wigt, måt eller alntal i händer gifwit: påstår sedan then som inlade, mera under förwar gifwit wara, än han återfick; ware then som mottog frij, ther han alt obrutit och oskadt utgifwer, som han thet annammade.
Finnes thet wara brutit, och gitter äganden med witnen, eller ed sin fulltyga något therutur stulit wara: sware then godset under sin wård hade för allan skada; eller bewise med goda skiäl, eller swärje, at thet af hans wangömo och wållande ej tillkommit är; eller at han ej theraf kundskap och nytta haft.
§ 4.
Hwilken som med wilia annars mans inlagde och förtrodde gods försnillar; straffes som för annan tiufnad.
§ 5.
Nöter man förtrodt gods, eller sig till nytto thet brukar, eller säljier, förpantar, eller förskingrar utan egandens samtyckio; plickte som om pant och låhn förr är sagt, och uprätte allan skada.
§ 6.
Hafwa flere satt gods under annars wård, theri the alla dehl äga; thet må ej å entheras begiäran återgifwas; utan han allas fullmacht therå upwisar.
Giör thet någor, sware hwar och en för sin del, och söke sin man.
§ 7.
Nu wil ej then som godset emottagit, thet längre i förwar hafwa, säije honom til som insatte, at han thet må taga åter.
Giör han thet ej; stånde sielf allan fara.
§ 8.
Dör then som inlags fä om händer hade; tå äga hans arfwingar ther swara före, och gifwa fult åter.
§ 9.
Hafwer man å nedsatt gods nödig kåstnad giordt, eller för thet rum, ther godset förwaras uti, hyra betalt; tå bör äganden thet giälda, förr än godset återgifwes.
§ 10.
Kommer inlagt eller förtrodt godz i tredie mans hand med kiöp, pant, eller annat laga fång; söke hwar sin man.
Och skall förtrodt godz, som annor utan swek och list i händer fådt hafwer, af honom lösas, och eij annorledes återtagas.
§ 11.
Förtror man annan sitt gods at wårda, tå thet ur eld, siö, eller från fiende frälsat är; nekar han thertill som emottog, och warder öfwertygad at han thet swikeligen dölgt, plickte som i Tiufwabalken skills.
§ 12.
Dömes gods under tredie mans förwar, thet bör wårdas, som annat inlagsfä, och ej gifwas uth förr än domaren eller befalningshafwanden thet tillåter.
Cap.
XIII.
Om lego och hyra.
§ 1.
Leger man till annan huus, gård, tomt, eller hwad thet är, för hyra i penningar eller wahror, med wissa wilkor, eller utan; thet bör fast stånda.
§ 2.
Leger man twem ett; behålle then som först hyrde, ehwad then senare mera utlåfwat hafwer, eller ej: och böte then som utlegde, tio daler till treskiptes, och skadan åter.
Samma lag ware om then, som hyrer thet han wiste till annan uthyrt wara.
§ 3.
Bortleger man annars mans godz, utan ägandens wetskap och willia; giälde legan och allan skada, och böte sex daler till treskiptes.
§ 4.
Huru godz å landet, så ock hus, gårdar, och tomter i staden legas och hyras måge, urskils i Jordabalken.
Om hästars, wagnars, och båtars lego af gästgifware, och hwad lag är, tå the spillas och missfaras, står skrifwit i Bygningabalken.
§ 5.
Sälljer, eller förpantar handtwärkare thet honom till giärning för wiss löhn i händer sättes; giälde skadan åter, och böte så han, som then wetterligen annars gods kiöpte, hwarthera tiugu daler till treskiptes.
§ 6.
Legohion skall man städia och them fästepenning gifwa sex weckor före Michelsmässo.
Hwilken som städier någon förr, än han är förwissad, at han eller hon tienst sin upsagt hafwer, och wid sin förre huusbonde skilder är; böte till treskiptes så mycket som han thy fäst hade.
§ 7.
Rätta legostämma skall wara ifrån Michelsmässa till samma tid åhret therefter.
Will någor i staden twenne legostämmor hafwa; stånde thet till huusbondens och tienstehionets åsämjande, och ware tå then sidste dag i Martii månad andra legostämma.
§ 8.
Städer någor sig till twenne huusbönder i sänder; gälde ett åhrs löhn till then som therigenom lider.
§ 9.
Dagen efter Michaelis dag skall lagstadt legohion gå ur och i tienst; eller hafwe huusbonden macht att med Befalningshafwandens tillhielp låta hämta thet till sig.
Will han thet ej behålla; böte tå legohion ett åhrs lön.
Orkar thet ej botum; gånge så länge till arfwodis, at thet sig ther med lösa må.
§ 10.
Nu hafwer legohion sig i laga tid huusbonde fäst, och i tiensten gångit; tå äger thet med flit och trohet göra the syslor, som huusbonde thy skiäligen föresätter, och plickt thes kräfwer.
Är någor försummelig och gensträfwog, eller otrogen; tå skall han först rättas med godo och alfwarlig förmaning, och sedan med skälig och måttelig husaga.
Will han äntå ej bätra sig; warde ur tiensten förwister utan pass och afsked, och miste lön sin.
Eij må dräng eller piga hafwa sin kista annorstädes, än ther the tiena.
§ 11.
Löper legohion utan afsked bort, förr än stämmodag ute är; gifwe städiepenning åter, och thertil så mycket, som thy i lön tillsagt war, husbondens ensak.
Will han taga samma legohion igen; göre thet lagligen, och legohion blifwe i tiänsten till rättan stämmodag utan lön.
§ 12.
Hwar som lockar legohion annars; böte fyratio daler till treskiptes, och husbonde tage det sedan saklös igen, som förr är sagt.
§ 13.
Hafwe ingen wåld at wräka legohion bort utan saak.
Gör thet någor, gälde skadan, och gifwe ut fulla lönen, så ock afskedz pass: och ware sedan legohion hwar thet wara lyster.
§ 14.
Nu kan så hända, at någor af sådant eller annat tillfälle wil lega taga, utan laga städia eller stämmotid, och will lego gånga för mat och kläder, utan wiss betingad lön; ware tå skyldig, sedan han husbondens bröd ätit hafwer, at tiena honom med samma lydno och troheet, som annat lagstadt legohion; och gånge ej uhr tienst, förr än han laga afskied fådt hafwer, och stämmotid ute är.
Hwar som bryter häremot; böte tijo daler målsägandens ensak.
§ 15.
Kunna legohion siuk warda; tå äger husbonden them wårda och skiöta.
Hwad å läkiare och läkedom kåstas, må han å löhn theras afräkna, om han will.
§ 16.
Nu hafwer legohion ärligen och wäl tient sit åhr eller stämmotid ut, och will sedan skilias wid husbonde sin; söke tå afsked och bewijs twå månader förut.
Sker thet eij, tiene ännu ett år eller till stämmotiden för samma lön, som tillförene.
Å samma tid äger ock husbonden legohion upsäija, om han thes tienst eij längre åstundar eller tarfwar.
Gör han thet eij, behålle till annan stämmotid, och gifwe så stor lön som tillförene.
§ 17.
Hindrar husbonde legohion at träda ur tiensten, sedan the sålunda upsagt hafwa; eller wägrar han them hwad han hade them fäst, ändock the ostraffeligen tient hafwa, gifwe ut löhnen, och ännu halft så mycket, till legohion enskylt.
Hafwer husbonde å egen bekostnad, låtit någon lära handtwärk, räknekonsten, eller annat slikt, then må ej skilias wid honom, förr än han honom skiäligen förnögt hafwer, och ware han skyldig heldre tiena honom än andra.
§ 18.
Hafwe ingen huusbonde wåld at utan sak wägra laga afsked, wid tio dalers bot.
Eij må han ock gifwa annat afskedz pass, än legohion förtient hafwa; eller böte fyratio daler till treskiptes.
Cap.
XIV.
Huru bolag skall läggias, hållas, och brytas.
§ 1.
Will man bolag läggia med androm, eller drifwa handel samman; eller skall [ɔ: tå bör] bref therå gifwas; och skola alla the wilkor, som betingade warda, tydeligen nämnas.
§ 2.
Bolagsmän äga swara, alla för en, och en för alla, till then handel, som med androm för bolaget slutes.
Niuta bolagsmän försträckning af androm i penningar eller gods, och reser annorthera bort; söke tå försträckaren sitt åter af them, som sittia qwar.
§ 3.
Hafwer man förtrodt till bolaget penningar eller annat, som ej fins guldit wara, sedan bolag brutit är; och warder någor bolagsman fattig och oförmögen, eller wiker undan; waren äntå the andre skyldige at gälda, alt hwad bolaget häftar före.
§ 4.
Hwilken bolagsman med bedrägerij, och för sin egen nyttas skull gör them androm mehn och skada; warde skild wid sin bolags rätt, ändock bolagsstämma ej ute är: och tagen the andre af hans lott och ägendom full återgieldning, efter thy gode män eller rätten thet pröfwa och mäta.
Plickte och för bedrägerij efter saksens beskaffenhet.
§ 5.
Får bolags godz och handel skada af någontheras särskilte försummelse eller wårdslöshet; rätte han tå up skadan.
Sker thet af rättan wåda, som man ej kan förese eller wachta, förrän skada händer; tå hafwa the alle theri lika del.
§ 6.
Nu wil bolagsman sättia annan i sitt ställe, och sielf träda af; willia the andre samtyckia, hafwe han ther lof till.
Eij må någor mot theras wilia sig i bolaget inträngia.
Samma lag ware; ther bolagsman will taga någon annan med sig i then del, han sielf i bolaget äger.
§ 7.
Will någon å sattan stämmodag wid bolag skilias, eller nytt aftal giöra; säje therom till, med witnen, tre månader förut.
§ 8.
Nu är bolagsstämma ute, och wilia bolagsmän skiljas åth; tå skole the noga upteckna bolagets penningar och gods, gäld therasv och hwad andra them skyldige äro; och sedan giäld gulden är, skipte och tage hwar sin dehl, så i ledt som liufft.
§ 9.
Nödgas bolagsman för giäld låta alt sitt godz i betalning gånga; eller hafwer han thet [för] wärkat; stånde äntå bolaget till thes stämmodag ute är; och träde then målsäganden i hans stad och rätt, ther the andre bolagsmän thes dehl eij lösa wilja.
§ 10.
Dör bolagsman förrän stämmodag ute är; tå måge eij hans enkia och arfwingar bolag rifwa.
§ 11.
Nu dör then, som mera för thes snille och slögder, än för inlagde penningar i bolaget intagen är; ther måge eij enkia eller arfwingar i hans stad och rätt träda, utan hela bolaget thertill samtycker.
Sker thet eij, ware bolag them emellan skildt, och tagen arfwingar lott hans i liufft och ledt, efter thy som förr är sagt.
§ 12.
Om bo och samlags handel uti skepz-rederier, skills uti Siölagen.
IV.
Förslag till Handelsbalk 1731.
Handelsbalk.
Cap.
I.
Om köp och skipte.
§ 1.
Köp bör ske utan twång eller list, med säljarens och köparens goda ja och samtycke.
Sker thet annorledes; ware ogilt.
§ 2.
Nu hafwer man slutit laga köp; tå skal thet stånda, och ej återgånga.
Hwar som thet bryta wil, böte tre daler.
§ 3.
Klandras thet som såldt är, eller thet man i wärde fick; wärje tå hwar thet han utgaf, eller böte tijo daler och skadan åter.
§ 4.
Nu säljer man then wahra, som sedan fins hafwa något fel, warder tå säljaren lagliga tilwunnen, at hafwa thet fel wetat och ej uppenbarat; tage sit åter och gifwe ut wärdet; gälde ock allan skada, och böte tijo daler.
Fins i sielfwa wahran et förborgat fel, så at hwarken köparen eller säljaren thet förut warse blifwit; gånge thet köp åter, och tage hwar sit igen.
Är köpet skedt med thet förord, at köparen skal godset behålla, ehwad thet är bättre eller sämre; stånde tå köpet fast.
§ 5.
Säljer man til twänne et; gälde skadan åter, och böte tijo daler; och then behålle godset, som först köpte.
§ 6.
Ingen inlåte sig i annars mans köp, eller biude tå öfwer, medan köparen och säljaren om priset tinga; hwar som thet giör, böte tre daler.
§ 7.
Nu köper man wahror som skola wägas, mätas eller räknas; wårde them säljaren, til thes thet skedt är, sedan wårde them köparen.
§ 8.
Ingen må något köpa af annars mans hustru, barn eller tienste-hion, utan the hafwa lof, eller til köpslagen satte äro.
Giör thet någor, och åkäres; ware thet ogilt, och böte tijo daler.
§ 9.
Förfalskar man något gods, gånge therom som om annan tiufnad.
Giör thet handtwärkare; miste ock frihet at sit handtwärk idka.
Säljer någor thet han wet förfalskat wara, eller ther flärd uti är, såsom ondt för godt, mängt för omängt; ware lag samma.
Om falskt mått och wigt stadgas i 8 cap.
och om falskt mynt i Missgärnings balken B (1730) är likalydande med kap. 1 § 10 af 1728 års förslag.
C (1730) har öfverensstämt med 1731 års förslag, men den ändring af 1728 års förslag, genom hvilken öfverensstämmelsen vunnits, har öfverkorsats.
.
§ 10.
The wahror som af stadsens wräkare böra skådas och pröfwas, må ingen sälja eller köpa, förr än thet skedt är; eller böte hwarthera, så köparen som säljaren, tijo daler BC (1730): tio daler till treskiptes.
.
§ 11.
Hwar som sätter annan handtwärkares märke å sitt arbete, böte femtijo daler.
Fins ther i flärd eller fals, plichte thertil som sagt är.
Cap.
II.
Om stapel-städers och up-städers handel.
§ 1.
Stapelstads borgare äga, hwar i sin stad, köpslaga med inlänske och fremmande män.
Ej måge the, utom fri marknad i upstäderne BC (1730): the, tå icke frimarknad är, i upstäderne.
, med andra köpenskap drifwa, än med borgaren ther sammastädes; hafwe doch ej macht at tå sälja til honom annorledes, än i gross.
§ 2.
Up-stads borgare måge reda i skep, så ock uti stapelstäderne sälja i gross the wahror, som the inbekomma; eller låta them föras til then stad, ther the sielfwe bygga och bo.
Cap.
III.
Huru burskap winnas må.
§ 1.
Wil någor burskap winna, ehwad han är, inlänsk eller utlänsk man, sätte tå borgen hos borgmästare och råd, at han skal åtminstone sex år i staden bo, och all stadsens rätt och rättighet efter macht sin uppehålla; nämne ock then handel och näring, eller thet handtwerk, ther han i stadsens bok må inskrifwas före, och giöre så wanlig borgare ed; sedan gifwes honom burbref BC (1730): burskapsbref.
therå.
§ 2.
Then, som hafwer sitt hemwist i fremmande land, må ej winna burskap här i riket, så länge han står i lydno under annan öfwerhet.
§ 3.
Ej må någor wara borgare i twänne städer tillika, eller idka både köpenskap och handtwärk i en stad.
Warder någor thermed funnen, böte femtijo daler.
Wil någor bruka flere handtwerk än et; söke ther lof til.
§ 4.
Nu wil handtwärkare köpman warda; säge tå up för borgmästare och råd handtwärk sit, och tage bref å köpenskap.
§ 5.
Wil man säga up burskap; göre thet in för borgmästare och råd, sex månader förr, än han från orten flytter, och wise at han sin borgare plicht fulgiordt hafwer, som sagt är.
Flytter han utrikes; gifwe ut siette penningen af all sin egendom, konungen och staden til tweskiptes.
Förer han egendomen ut, eller biuder han til at skaffa then bort, förr än afgiften betalt är; hafwe tå förwärkat hälften theraf.
Wiker han ock sielf af, innan han i thetta fall rätt för sig giordt; warde för men-edare förklarad.
Flytter han til annan ort inrikes; ware för afgift fri.
Flytter han förr än han burskap upsagt, och bewis undfådt, at han sin borgare plicht fulgiordt; böte femtijo daler, och niute thes förinnan icke burskap i annor stad BC (1730): Wil man burskap upsäga, giöre — — — fulgiort hafwer.
Flytter — — — annor stad.
.
Cap.
IV.
Om gross- och krämare handel.
§ 1.
Then som handlar i gross, må ej sälja utan hela och halfwa stycken, hela och halfwa läster, hela och halfwa skeppund, hela och halfwa tunnor, eller mindre käril med tunnegods, kistor eller packor, hwal- dussin- och skocke-tals, som wahran är til, skin-wahror hela däcker eller timmer.
Säljer han något i mindre; hafwe thet förbrutit, eller böte så mycket som thet wärdt är.
Ej må ock then som handlar i gross med win och andre fremmande drycker, sälja uti mindre käril än halft anckar, wid samma bot.
§ 2.
Frälseman och cronones betiente, som ej hafwa upbörd om händer, ändoch the ej wilja winna burskap, måge i gross handla, antingen för sig sielfwa, eller i sälskap med borgare.
The måge ock handla med wäxlar, inrätta handtwärks-hus och bruk, reda i skep, låta inkomma och sälja i gross allehanda utlänska waror, sedan the sig med borgmästare och råd förent om BC (1730): waror, när the kommit öfwerens med borgmästare och råd om.
en wiss afgift til staden, så ock skrifteligen förplichtat sig, at ej drifwa någon oloflig handel, och ware sedan sielfwe, så ock theras hus, för all borgerlig tunga frie.
§ 3.
Ej må någor annor än borgare idka handtwärk, hålla öppen bod, eller sälja sine wahror i minut; giör någon theremot, hafwe förbrutit wahran, och böte fyratijo daler.
§ 4.
The som i städerne hafwa handtwärks-hus, måge ther hålla öpna bodar, och sälja i minut, hwad af them tilwärkat är, och betale therföre til staden sådan afgift, som BC (1730): sälia i smått, hwad af them tilwärkat är: doch at the uti borgerskapets utskylder draga så stor del, som.
emot bod-handelen swarar.
Samma lag ware för them, eller theras förlagsmän, som å landet hålla handtwärks-hus, ther järn, stål, messing, eller andra inrikes rå wahror utarbetas, om the i staden wilja bod hålla.
§ 5.
I hwarje stad skal stads-källare wara, en eller flere, ther win BC (1730): ther godt wijn.
och öl säljes.
§ 6.
Alle wahror, som komma från landet in til salu, skola til stadsens torg och hamnar föras, och ej annorstädes säljas.
Fördristar sig någor wid tullen, eller å gator och gränder them köpa eller sälja; hafwe then som sålde, förbrutit wahran och köparen sina penningar.
Cap.
V. Huru utlänsk man köpenskap drifwa må.
§ 1.
Utlänsk man som köpenskap drifwa wil, skal gifwa sig an hos borgmästare och råd, så snart han i staden kommer.
Ware ock then förfallen til tiugu dalers böter, som honom herbergerar, och ej genast angifwer BC (1730): likalydande med kap. 5 § 1 af 1728 års förslag.
.
§ 2.
Tå han med sine wahror til stapelstad kommer, skal han ther sälja them i gross BC (1730): Kommer han med sine wahror til stapelstad: tå skal han ther sälia them i gross.
, och ej til annan ort här i riket föra, wid plicht som i 4 cap.
1 § stadgat är.
Hafwer han af någon wahra mindre; sälje then icke utan altsamman.
§ 3.
Utlänsk man må sina wahror til salu hafwa uti skep och farkost, och i the rum som borgmästare och råd thertil nämna, och ej i gäst-herberge sitt, eller i öpna gatu-bodar.
Ej må han ock igenom andra them utmångla låta, eller sielfwer resa ur stad och i stad, eller i bergs-lagerne, och köpenskap ther drifwa, wid hundrade dalers bot.
Kommer han thermed åter; ligge i tweböte och hafwe förwärkat thet han handlade med BC (1730): likalydande med kap. 5 § 3 af 1728 års förslag.
— Härpå följde en § 4, ursprungligen likalydande med kap. 5 § 4 af 1728 års förslag.
I B (1730) har denna § öfverkorsats, men dessförinnan ändrats sålunda: Nu äro — — — drifwa, tå gifwe thet borgmästare och råd til känna, och förfaren the thermed, som med förordningarna för hwarje stad enligit är.
.
§ 4.
Hwilken borgare emot lag går fremmande köpmän tilhanda med understucken handel, böte fyratijo daler.
Giör han thet åter; ware twegilt, och tridie gången miste han sin borgare rätt.
§ 5.
Skeppare och båtsmän måge uti skeppet och fartyget sälja för sig sielfwa i småt friförning theras, men ej i bodar inlägga, eller til salu kringbära låta, wid förlust af wahran BC (1730): wid wahrans förlust.
.
Cap.
VI.
Om landsköp.
§ 1.
Ingen må å landet hålla köpmanna wahror fala i sit hus, eller thermed fara från by och til by at köpslaga.
Ej må man ock å landet upköpa landtwahror, at them ther eller i köpstad sälja; hwar som thet giör, hafwe första gången förbrutit wahran, hälften til cronan, och hälften til angifwaren.
Warder han oftare thermed funnen; böte thertil fyratijo daler.
§ 2.
Samma lag ware om them som å landet hafwa något nederlag.
Doch ware ej förbudit at lägga sin egen afwel och afrad up, och BC (1730): at upläggia sin egen afwel och afrad, och.
then sälja hwar han wil.
§ 3.
Byter landtmannen wahra i wahra, eller til sin nödtorft köper för reda penningar, hwad annar af sin afwel låta kan; thet må ej landsköp heta BC (1730): likalydande med kap. 6 § 3 af 1728 års förslag.
.
§ 4.
The som köpslaga med hästar, måge fara omkring i landet, och them köpa och sälja.
Stadsens köttmånglare och fiskare måge ock å landet köpa slachte-boskap och färsk fisk, til stadsens behof BC (1730): likalydande med kap. 6 § 4 af 1728 års förslag.
.
Cap.
VII.
Om marknader.
§ 1.
Marknader skola årliga hållas å then ort och tid, som thertil föreskrifwen är.
§ 2.
Ej må marknadsgods säljas förr än marknad lyst, eller sedan then aflyster är, utan ware köpet ogilt, och böte köparen och säljaren hwarthera tijo daler BC (1730): likalydande med kap. 7 § 2 af 1728 års förslag.
.
§ 3.
Alla inrikes boende måge å fri marknad antingen utur skep och fartyg, eller å torg, eller å andra platser, som thertil förordnade äro, sälja eller skipta sina wahror; men ej må upstads-borgare föryttra sit gods til någon utlänsk man, eller med honom byta wahra i wahra, wid wahrans förlust, och tiugu dalers bot, utan ware thet stapel-stads borgare allena tillåtit BC (1730): Alla — — — skiepp eller fartyg, eller å torg, eller å andra thertill förordnade platser sälja — — — tillåtit.
.
§ 4.
Fremmande som utrikes ifrån med gods inkomma, måge thet under fri-marknad i stapelstäderne sälja til alla, både inrikes och utrikes boende, utur skep eller bodar, i stort eller småt, för reda penningar, eller ock thet utborga.
Ej äga the gods emot gods byta, eller af upstads-boe och af landtman köpa.
Af them, som äro borgare i samma stapelstad ther marknad hålles, måge the saklöst köpa och byta.
§ 5.
Utlänske män måge ej å upstads-marknad handla eller wandla.
Hwilken thet giör; hafwe förbrutit wahran, och böte thertil hundrade daler.
§ 6.
Sker buller, owäsende och slagsmål, sedan offentelig marknad lyst är; plichte then thet giör, efter lag, och böte tijo daler för fridsbrottet, konungens ensak BC (1730): Giör någor buller, och owäsende, eller föröfwar slagsmål, sedan offentelig marknad lyst är, plichte efter lag och böte tijo daler för fridsbråttet, konungens ensak.
.
Skiuter någor tå marknad hålles, eller å annan tid, sedan klockan är nijo om aftonen, böte sex daler för hwart skott.
Cap.
VIII.
Om mått och wigt.
§ 1.
Enahanda mått och wigt skal wara uti hela riket, gilladt med cronones märke.
Ej må någor som köpenskap drifwer, hafwa annat mått och wigt, utan warde thet honom afhändt och sönderslagit, böte ock thertil tijo daler.
§ 2.
Brukar någor i handel, upbörd eller utgift, falskt mått eller wigt; straffes som för tiufnad.
§ 3.
Falskar then mått eller wigt, som är förordnad at them rätta och märka; miste lifwet.
Warder annar man tilwunnen at hafwa sat cronones märke å mått eller wigt; miste äran, och böte hundrade daler.
Ändrar någor krönt mått eller wigt, och thet således falskar; warde ock äre-lös, och böte femtijo daler.
§ 4.
Giör någor i mätande eller wägande orätt, äntå han rätt krönt mått eller wigt therwid brukar; böte tijo daler, och åter skadan.
Bryter cronones upbördsman häremot; miste embetet, och böte dubbelt.
Cap.
IX.
Om försträkningar i penningar, eller wahror, och ränta theraf.
§ 1.
Försträcker man androm reda penningar, eller hwad thet wara må; giöre thet i twänne witnens närwaru eller tage bref therå.
§ 2.
Thet som försträckt är, skal å förelagdan dag til borgenären eller hans ombudsman, eller til then hans rätt innehafwer, i samma slag, jämgodt och til fullo återgäldas.
§ 3.
Kan ej then som gälda bör, skaffa samma slags mynt, eller wahror, som utläntes; stånde til honom som försträckte, hwad han hälre wänta wil, eller taga fylnad i annat slag, efter thy thet utlänte wid förfall dagen BC (1730): betalningstiden.
högst gäller.
§ 4.
Nu är ej wiss dag til betalning förelagd; söke tå then som utgaf sit åter, när han wil.
§ 5.
Hafwer någor af samma man fådt flere lån än et, och förbundit sig at för thet ena gifwa större ränta, och för thet andra mindre, eller ingen; ther må han afräkna thet, som först betales, å hwilketthera lån han hälst wil, doch ej förr än förfall-dagen inne är.
Ej må något på hufwud-stolen afräknas, förr än räntan gulden är.
§ 6.
Ingen tage, eller låte förskrifwa sig större ränta, än sex för hundrade om året; hwar som thet giör, eller tager ränta på ränta, hafwe förbrutit hela räntan, och böte tijonde delen af hufwudstolen til the fattiga.
§ 7.
Nu warder skuldbref med bägges samtycke förnyat, och räntan lagd til hufwudstolen; thet skal ej för ocker räknas BC (1730): likalydande med kap. 9 § 7 af 1728 års förslag.
.
§ 8.
Borgar man gods, och utfäster at betala til wiss dag, och giör thet ej; gifwe tå ränta til sex för hundrade om året från förfalldagen.
Är ej wiss tid betingad; tå räknas fem for hundrade, ifrå then dag han hos konungens befallningshafwande eller domaren sökt warder.
§ 9.
Ej må then winst för ocker räknas, som kommer afloflig handel, eller thet köp som lagliga slutit är.
Samma lag ware, ther jord för penninge lån förskrifwen är, och afrad, på winst och förlust, i stället för räntan af thet lån, ehwad afraden blifwer mer eller mindre.
§ 10.
Hafwer man lånt penningar på wiss tid, och ej ränta therföre utfäst; ware tå ej skyldig then at gifwa.
Betalar han ej å föreskrifwen tid; gälde sedan ränta sex för hundrade om året.
Är ingen tid nämd; gånge therom som i 8 § stadgat är.
§ 11.
Fordrar någor then gäld han wet gulden wara; böte hälften af thet han fordrat, målsägandens ensak.
Cap.
X.
Om pant och borgen.
§ 1.
Sätter man i pant, gull, silfwer, eller hwad thet hälst är i lösören, tå giöre thet med twänne witnen, eller tage therå handskrift BC (1730): bref.
af honom som panten i händer får.
§ 2.
Nu är stämmo dag ute, och löses ej panten åter; hafwe tå pant-hafwanden wåld then å häradstinget en gång, och i staden å tre rådstugu dagar upbiuda, och sedan lagliga wärdera och mäta låta.
Wil tå ägaren lösa panten åter; giöre thet i staden inom fiorton dagar, och å landet inom en månad, sedan thet honom kungiordt war, och gälde thertil then ränta, som han utfäst hade.
Wil eller gitter han ej; stånde honom fritt, hwad han hälre wil låta panten under offenteligit utrop til salu gånga, eller at borgenären then behålla må efter wärderingen.
Warder panten högre wärderad eller försåld, än gälden är; niute tå gäldenären thet öfwer är.
Är panten mindre; fylle han bristen.
§ 3.
Pant bör wäl gömas och wårdas, och ej utan ägarens lof och minne brukas, eller utlånas, wid sex dalers bot och skadan åter.
§ 4.
Kommer skada å pant, förty at then som panten hade, then ej rätteliga wårdat; gälde han fult åter.
Sker thet af wåda och ej af wangömo; ware ägandens skada, och gälde han ej thes mindre hwad panten stod före.
§ 5.
Sätter man ut falsk pant med wilja; gälde åter skadan, och plichte för bedrägeriet tridiung af thet han lånt, eller begärt at låna BC (1730): plickte för bedrägerij.
— I B (1730) har före den slutliga lydelsen följande ändring skett: plickte för bedrägerijet, tredie delen.
.
§ 6.
Wil någor sätta ut til annan then pant han i händer hafwer; säge tå ägaren therom först til, eller ther han ej när är, gifwe thet rätten tilkänna, och sätte panten ej högre ut, eller med andra wilkor, än then hos honom häftar före, eller böte en siette del af pantens wärde, och skadan åter, Samma bot ware, ther någor nekar, emot bätre wetande, til then pant han emottagit hafwer.
§ 7.
Försätter eller förskingrar man pant, förr än then wärderad och lagstånden är; plichte fyratijo daler, och gälde skadan åter.
§ 8.
Går någor i löfte för annars mans gäld; betale han thet gäldenär sielfwer ej gälda gitter.
Håller gäldenär sig undan, när tiden inne är til betalningen, eller är han utrikes faren, och fins ej gods hans; lägge tå konungens befalningshafwande löftesmän dag före, at skulden betala.
§ 9.
Nu hafwer löftesmän sig åtagit annars mans gäld, som sin egen, och utfäst betalning å wiss tid, eller ort, eller ock sig thertil med gäldenären lika förbundit; söke tå borgenären hwilkenthera han hälst wil.
§ 10.
Dör gäldenär; sware tå thes arfwingar, så långt gods hans räcker, och gälde löftesmän thet som brister.
Dör löftesmän, medan han under borgen står; ware tå borgenären skyldig, at straxt fordra ny borgen af gäldenären.
Gitter han then skaffa; ware then förra löftesmannens arfwingar frie.
Gitter han ej; söke tå borgenären betalningen genast ut af gäldenären, och bristen af löftesmannens gods.
§ 11.
Hafwa twå eller flere i borgen gådt, och sig en för alla, och alla för en, til answar bundit; ther må man för fulla gälden söka hwilkenthera man hälst wil.
Är ej borgen sålunda utfäst; sware hwar för sin del.
§ 12.
Nu hafwer man borgat för sielfwa personen, och ej för hans gäld; skaffe tå honom fram, och ware saklös.
Kommer ej personen fram; betale tå löftesmän gälden.
§ 13.
Ej må omyndig i borgen gånga, och ej hustru utan mannens ja och samtycke.
Änka hafwe macht at gå med sitt gods i borgen.
Cap.
XI.
Om lån.
§ 1.
Lånar man något af androm, dödt eller qwikt; gifwe åter så godt, som han thet tog.
Ej må lån missfaras.
§ 2.
Nu nekar man til lånet, och finnes sedan, at han thet witterliga innehafwer; gifwe thet ut, och gälde skadan åter, böte och thertil siette delen af wärdet.
§ 3.
Ingen må för egen, eller annars skuldfordran hålla thet inne, som han til låns fådt, utan han theri panträtt hafwer, eller med ägandens wilja nödig kostnad therå giordt.
Sker thet; böte tijo daler, och gifwe thet lånta åter.
§ 4.
Säljer, pantsätter, eller bortgifwer någor utan ägandens ja och samtycke, thet han lånt hafwer; betale han thet fult til then, som lånet gaf, och böte fierdung af thes wärde BC (1730): böte tjugo daler.&amp;gt;.
Äge ock långifwaren macht at lösa thet åter.
Finnes swek hos then, som köpte, i pant tog, eller gåfwan fick; gifwe ägaren thet åter utan lösn, och böte thertil som nu sagt är&amp;lt; BC (1730): böte tjugo daler.
.
Samma lag ware ther någor tager lån i annars namn, och gitter ej sedan wisa, at thet med hans lof och minne skedt är.
Cap.
XII.
Om inlags fä eller nedsatt och förtrodt gods.
§ 1.
Lägger man in hos annan i förwar, gull, silfwer, penningar, eller annat löst gods; lägge in med witnen, eller tage bref therå.
§ 2.
Inlags fä, och förtrodt gods, bör man wårda som sit egit.
Misfares, eller förkommer thet, af hans wangömo eller wållande; gälde fult åter.
Sker thet af wåda; ware saklös.
§ 3.
Sätter man under annars förwar tilslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor, och wet ej then som anammade, hwad theruti är; eller är thet honom ej stycke från stycke til wigt, mått eller alntal, i händer gifwit, påstår sedan then som inlade, mera under förwar gifwit wara, än han åter fick; ware then som emottog fri, ther han alt obrutit och oskadt utgifwer, som han thet anammade.
Fins thet wara brutit, och saknar äganden något; fultyge tå med witnen eller ed sin, huru mycket han inlagt hafwer.
Gitter han thet; sware then godset under sin wård hade, för allan skada, eller bewise med goda skäl, eller swärje, at thet af hans wangömo och wållande ej skedt är, eller at han ej theraf kundskap och nytta haft.
Warder han öfwertygad, at han med wilia thet försnillat; stånde tiufsrätt BC (1730): försnillat; straffes som för annan tjufnad.
.
§ 4.
Nöter man förtrodt gods, eller sig til nytto thet brukar, utan ägarens samtycke; böte tijo daler, och skadan åter.
Säljer man thet, förpantar, eller förskingrar; böte fyratijo daler, och gånge thermed, som i 11 cap.
4 § om lån sagt är.
§ 5.
Hafwa flere satt gods under annars wård, theri the alla del äga; thet må ej å entheras begäran gifwas åter, utan han allas fulmacht therå wiser.
Gifwer then godset i wård hade, thet annorlunda ut; sware tå han hwarthera för thes del, och söke sin man.
§ 6.
Nu wil ej then som godset emottog, hafwa thet längre i förwar; säge tå honom til som insatte, at han må taga thet åter.
Giör ägaren thet ej; stånde sielf allan fara.
§ 7.
Dör then som inlags fä om händer hade; tå böra hans arfwingar ther swara före, och gifwa fult åter.
§ 8.
Hafwer man å nedsatt gods nödig kostnad giordt, eller för thet rum, ther godset förwaras uti, hyra betalt; tå bör äganden thet gälda, förr än godset återgifwes.
§ 9.
Nekar man emot bätre wetande til inlags fä, eller förtrodt gods; plichte som i thet 11 cap.
och 2 § om lån sagt är.
§ 10.
Förtror man åt annan BC (1730): man annan.
sitt gods at wårda, tå thet ur eld, siö, eller från fiende frälsat är; nekar han thertil som emottog, och warder öfwertygad, at han thet swikeliga dölgt; straffas med tredubble böter, som för tiufnad.
§ 11.
Dömes gods under tridie mans förwar, thet bör wårdas, som annat inlags fä, och ej gifwas ut förr än domaren eller befalningshafwanden thet tillåter.
§ 12.
Säljer, eller förpantar handtwärkare thet honom til gärning för wiss lön i händer sättes; gälde skadan åter, och böte så han, som then witterligen annars gods köpte, hwarthera tiugu daler.
Cap.
XIII.
Om lego och hyra.
§ 1.
Leger man til annan hus, gård, tomt, eller hwad thet är, för hyra i penningar eller wahror, med wissa wilkor, eller utan; thet bör fast stånda, ehwad fästepenning therå gifwen är, eller ej BC (1730) sakna orden: ehwad — — — eller ej.
.
§ 2.
Leger man twem et; behålle then som först hyrde, ehwad then senare mera utlofwat hafwer, eller ej, och böte then som utlegde, tijo daler, och skadan åter.
Samma lag ware om then, som hyrer thet han wiste til annan uthyrt wara.
§ 3.
Leger man bort annars BC (1730): Bortleger man annars.
mans gods, utan ägandens wetskap och wilja; gälde legan och allan skada, och böte sex daler.
§ 4.
Huru gods å landet, så ock hus, gårdar, och tomter i staden legas och hyras måge, urskils i Jorda-balken.
Om hästars, wagnars, och båtars lego af gästgifware, och hwad lag är, tå the spillas och missfaras, är stadgat i Bygningabalken.
Cap.
XIV.
Om lego-hion.
§ 1.
Lego-hion må man ej städia förr än then femtonde dag uti Augusti månad, ej eller förr än man wiss är, at thet sin förra tienst upsagt.
Giör thet någor; böte tijo daler.
Samma bot ware för tienstehion, som sig förr bortlofwar, eller städia låter.
§ 2.
Rätta legostämma skal wara ifrån Michaelis dag til samma tid året therefter.
Wil någor i staden twänne legostämmor hafwa; stånde thet til husbondens och tienstehionets åsämjande, och ware tå then sidste dag i Martii månad, andra legostämma.
§ 3.
Städer någor sig til twänne husbönder; blifwe när then som först stadde, och gälde et års lön til then som lider.
Kommer twist för rätta, hwilkenthera först stadde; gånge legohion genast i tienst hos then som saken ther winner, äntå at emot domen wädias.
Warder then dom sedan wid högre rätt ändrad; niute then ther winner, alt skadestånd åter.
§ 4.
Siu dagar efter Michaelis dag skal lagstadt legohion i tienst gånga.
Sker thet ej, och wil husbonden legohionet behålla; lite tå befalningshafwanden i orten til, som genast låter thet i tiensten ställa.
Wil husbonden thet ej behålla; böte legohionet et års lön.
Orkar thet ej böta; arbete så länge, at thet sig thermed lösa må BC (1730): Siu dagar efter Michaels dag skall lagstadt tjenstehion gå i sin tienst; eller hafwe huusbonden macht, at med Befallningshafwandens tillhielp låta hämta thet till sig.
Will han thet eij behålla; böte tå legohion ett åhrs lön.
Orkar thet eij böta; arbete så länge, at thet sig thermed lösa må.
.
§ 5.
Nu hafwer legohion i tiensten gådt; giöre BC (1730): legohion sig i laga tid huusbonde fått och i tiensten gångit; giöre.
tå med flit och trohet the syslor, som husbonde thy skäliga föresätter.
Är någor försummelig och gensträfwog; tå skal han först rättas med godo, och sedan med måttelig husaga.
Wil han äntå ej bättra sig; warde ur tiensten wrächter utan pass och afsked, och miste lön sin.
Ej må dräng eller piga hafwa sin kista annorstädes, än ther the tiena.
§ 6.
Löper tienste-hion utan afsked bort, förr än stämmo dag ute är; hafwe tå husbonde wåld hämta thet åter, som i Jordabalken cap.
16 § 8 om landboe sagt är, och blifwe legohion i tiensten til rättan stämmo dag utan lön.
Wil husbonde thet ej behålla, gifwe tienstehionet tå städiepenning BC (1730): gifwe tå tjenstehion städiepenning.
åter, och thertil så mycket, som thy i lön tilsagt war, husbondens ensak.
§ 7.
Hwar som lockar legohion från annan; böte så han, som then sig thertil bruka låter, tijo daler hwarthera BC (1730): Hwar som lockar legohion från annan eller sig thertill bruka låter; böte tijo daler hwarthera.
.
§ 8.
Hafwe ingen wåld at wräka lego-hion utan sak.
Giör thet någor; gälde skadan, och gifwe ut fulla lönen, och gånge sedan legohion i annan tienst BC (1730): Hafwe — — — legohion bort utan sak.
Gör — — — fulla lönen, så ock afskedspass: och gånge — — — tienst.
.
§ 9.
Kunna legohion siuk warda; tå äger husbonden them wårda och sköta.
Hwad å läkare och läkedom kostas, må han å lön theras afräkna, om han wil.
§ 10.
Wil legohion skilias wid husbonda sin; säge tå up tiensten twå månader förr än stämmodag ute är.
Sker thet ej; tiene yttermera til nästa stämmo tid för samma lön, som tilförne.
Ä samma tid äger ock husbonden legohion upsäga, om han thes tienst ej längre åstundar eller tarfwar.
Giör han thet ej; behålle thet til annan stämmotid, och gifwe så stor lön som tilförne.
§ 11.
Hindrar husbonde legohion at träda ur tiensten, sedan thet sålunda upsagt hafwer, eller wägrar Invad han thy utfäst hade, ändoch thet förswarliga tient; gifwe ut lönen, och böte thertil hälften, legohionets BC (1730): thertill halft så mycket, legohionets.
ensak.
Hafwer husbonde å egen kostnad låtit någon lära handtwärk, räknekonsten, eller annat slikt, then må ej skiljas wid honom, förr än han honom skäliga förnögt hafwer.
§ 12.
Hafwe ingen husbonde wåld, at utan sak wägra laga afsked, wid tijo dalers bot.
Ej må han ock gifwa annat afskeds-pass, än legohion förtient hafwer, eller böte tiugu daler.
Cap.
XV.
Huru bolag skal läggas, hållas, och brytas.
§ 1.
Wil man med annan bolag lägga och drifwa handel samman; tå skal bref therå gifwas, och böra alla the wilkor tydeliga nämnas, som betingade warda BC (1730): likalydande med kap. 15 § 1 af 1728 års förslag.
.
§ 2.
Bolagsmän äga swara, alla för en, och en för alla, til then handel, som för bolaget slutes BC (1730): som med androm för bolagets skull slutes.
.
Niuta bolagsmän försträkning af andra i penningar eller gods, och reser annorthera bort; söke tå försträckaren sit åter af them, som sitta qwar.
§ 3.
Hafwer man förtrodt til bolaget penningar eller annat, som ej guldit är, tå bolag brytes, och warder någor bolagsman fattig och oförmögen, eller wiker undan; waren äntå the andre skyldige at gälda, alt hwad bolaget häftar före BC (1730): §§ 3 — 12 äro likalydande med motsvarande §§ af kap. 15 i 1728 års förslag.
.
§ 4.
Hwilken bolagsman med bedrägeri, och för sin egen nytta, gör them androm meen och skada; warde skild wid sin bolagsrätt, ändoch bolags-stämma ej ute är, och tagen the andre af hans lott och egendom full återgäldning, effter thy gode män eller rätten thet pröfwa och mäta.
Plichte ock för bedrägeri, som saken är til.
§ 5.
Får bolags-gods och handel skada af någon theras särskilte försummelse eller wårdslöshet; rätte han tå up skadan.
Sker thet af rättan wåda, som man ej kan förese eller wachta, förr än skada händer; tå hafwa the alle theri lika del.
§ 6.
Nu wil bolagsman sätta annan i sit ställe, och sielf träda af, wilia the andre samtycka; hafwe han ther lof til.
Ej må någor mot theras wilia sig i bolaget intränga.
Samme lag ware, ther bolagsman wil taga någon annan med sig i then del, han sielf i bolaget äger.
§ 7.
Wil någor å sattan stämmodag wid bolag skiljas, eller nytt aftal göra; säge therom til med witnen, tre månader förut.
§ 8.
Nu är bolagsstämma ute, och wilia bolagsmän skiljas åt; tå skole the noga upteckna bolagets penningar och gods, gäld theras, och hwad andre them skyldige äro, och sedan gäld gulden är, skipte och tage hwar sin del, så i ledt som liuft.
§ 9.
Nödgas bolagsman för gäld låta alt sit gods i betalning gånga, eller hafwer han thet förwärkat; stånde äntå bolag BC (1730): bolaget.
til thes stämmodag ute är, och träde målsägande i hans stad och rätt, ther the andre bolagsmän hans del ej lösa wilia.
§ 10.
Dör bolagsman förr än stämmodag ute är; tå måge ej hans änka och arfwingar bolag rifwa.
§ 11.
Nu dör then, som mera för thes snille och slögder, än för inlagde penningar i bolaget intagen är; ther måge ej änka eller arfwingar i hans ställe och rätt träda BC (1730): i hans stad träda.
, utan hela bolaget thertil samtycker.
Sker thet ej; ware bolag them emellan skildt, och tagen arfwingar lott hans i liuft och ledt, efter thy som förr är sagt.
§ 12.
Om bo- och samlags-handel uti skieps-rederier, skils i Siölagen.
Cap.
XVI.
Huru gäldenär BC (1730): skuldenär.
må gods sitt til thes borgenärer på en gång afstå, så och om them, som för gäld rymma.
§ 1.
Är någor så af sig kommen at han ej mächtar betala all sin gäld; gifwe borgenärerne sitt tilstånd tilkänna, ther BC (1730): gifwe sitt tilstånd them tilkänna, som han skyldig är, ther.
han åstundar tid til betalning: wilia the ej alla thertil samtycka, eller wil han på en gång til them afstå alt sitt gods, söke tå dommaren, och gifwe straxt förtekning in, på alt thet han äger, och hafwer at fordra, i löst och fast, sä ock gäld sin, böcker och skriffter som boet angå, skrifwe ock then under med then förplichtelse, som uti Ärfdabalken om upteckning sagt är: och sätte tå rätten alt thet i säkerhet och qwarstad.
Sedan kalle rätten alle borgenärer genom offenteligit anslag, och the witterlige äntå genom särskilt kungiörelse in til wiss tid, at sig förklara öfwer then befrielsen, som gäldenären söker, och the skäl han tå inlägger så ock tillika wisa sine fordringar och then rätt, som then ena framför then andra hafwa kan, therom domaren på en gång döma bör.
§ 2.
Gitter gäldenär BC (1730): gäldenären.&amp;gt; wisa, at fattigdom hans är tilkommen genom siöskada&amp;lt; BC (1730): skiepsbrot.&amp;gt;, fiendens infall, eldswåda, eller annan olycka, ther til han ej wållande warit, och finnes intet swek therunder, eller at han förledt sine borgenärer, at försträcka sig gods eller penningar; pröfwe thet domaren och ware gäldenär tå&amp;lt; BC (1730): penningar: ware tå.&amp;gt; fri för theras tiltal, ändoch hans wilkor genom arf, gåfwa, tienst eller slögder sedan&amp;lt; BC (1730): ordet: » sedan » saknas.
bätras: och niute borgenärerne af then egendom, som gäldenären affstådt theras betalning, effter hwartheras rätt som uti thet 17 cap.
skils.
§ 3.
Finnes gäldenärens fattigdom wara kommen genom slöseri, dobbel, lättia, och wårdslöshet; sware tå til hela gälden, och aftiene then med arbete, eller sitte i hächte, ther borgenärerne ej annorledes sig nöja låta, och warde tå på gälden afräknat tiugufyra öre för hwar dag, doch niute han af borgenärerne födo sin som annan fånge, ther han med arbete sig ej nära gitter.
Falla honom therunder gods eller penningar til, gånge ock the til gäldens betalning.
§ 4.
Hafwer gäldenären bedrägeliga förmådt sine borgenärer at förtro honom theras egendom i händer, och then samma förslöst och undanstuckit, eller på hwariehanda sätt beträdes med swek och list emot sine borgenärer: tå skal en sådan bedragare ställas för en påle, på torg eller almenn tingsplats at skämmas twå timmar; så ock thes utan straffas med fängelse wid watn och bröd, eller arbete wid någon konungens fästning, och gånge äntå med honom sedan, som i den 3 § sagt är.
§ 5.
Rymmer någor gäldenär BC (1730): skuldenär.&amp;gt; för gäld, tå skal straxt effter honom lysas: kommer han undan utur riket, och wil söka leide hos konungen, giöre thet innom en månad ifrån thet han utländes&amp;lt; BC (1730): på utrikes ort.&amp;gt; kom: får han leide och wil thet niuta til godo; tå skal han inom otta dagar&amp;lt; BC (1730): får han leide, skal han, om han wil niuta thet til godo, innom otta dagar.&amp;gt; ifrån thet han hemkom, gifwe&amp;lt; BC (1730): gifwa.
sig an hos konungens befalningshafwande, eller hos borgmästare och råd, i närmaste stad, ther konungens befalningshafwande ej å then ort är.
Söker han ej BC (1730): icke.&amp;gt; leide, eller innom ett år gifwer laga förfall tilkänna, niute aldrig frid inom rikets gräntsor, och warde tå dömbd frånwarande&amp;lt; BC (1730): och dömes frånwarande.&amp;gt; såsom en bedragare, warde och thes namn slagit på en påla, som för bedragare upsat är i hwarie handelsstad&amp;lt; BC (1730): i hwarje handelsstad upsat är.
.
§ 6.
När gäldenär wikit BC (1730): så snart skuldenär wikit.&amp;gt; undan, må gods hans löst och fast genast&amp;lt; BC (1730): ordet: » genast » saknas.&amp;gt; i qwarstad sättas, och sedan upteckning therpå författas, som i den 1 § sagt är, låte och borgenärer thes böcker och räkningar utredas.
Äska borgenärer at then uptekning må med ed styrkas af then afwiknas hustru, myndige barn eller tienstefolk, som kunskap om boet hafwa, waren the ther skyldige til, och stånde borgenärerne äntå fritt at fordra ed af gäldenären sielf tå han&amp;lt; BC (1730): skuldenären sielf när han.&amp;gt; hemkommer; borgenärer hafwen ock wåld&amp;lt; BC (1730): macht.
, att å alla orter ther the mena honom någon egendom eller fordringar hafwa, genom konungens befalningshafwande låta thereffter offenteliga lysa.
Dölier någor undan thet han wet sig wara honom skyldig, eller hafwa af thess gods hos sig inne, och gifwer thet ej up, inom then tid honom förelagd warder, betale thet dubbelt.
§ 7.
Ställer borgenär sig ej in inom twå månader från thet han rymde eller hölt sig undan, tå måge BC (1730): Kommer ej skuldenär inom twå månader åter, måge.&amp;gt; borgenärer thess egendom sälia låta, antingen genom offenteligt utrop, eller på hwad sätt the til egen och hans nytta thet bäst finna.
Är ther gods som ej tol så länge ligga, warde thet i penningar wändt, sedan&amp;lt; BC (1730): så snart.
thet upteknadt och wärderat är.
§ 8.
Alla the penningar som för gäldenärens BC (1730): skuldenärens.
gods inflyta, skola fruchtbare giöras, tilthess om hwars och ens rätt dömt är.
Kunna the ej med säkerhet på ränta sättas, warde tå stående under alment förwar, på thet ställe the fläste eller the som största fordringar äga, thet tryggast finna.
§ 9.
Nu är gäldenär på leide hemkommen, och hafwer han sig angifwit, som förr sagt är: ware han skyldig, at inom sex wekor ifrån thet han återkom, in för domaren sig förklara, om han söka wil at få all thess egendom till sine borgenärer på en gång afstå BC (1730): öfwerlåta.
, och sedan ifrån them fri wara.
Försitter han then tid; niute hwarken then förmån eller leidet til godo, och döme domaren i saken, som förr sagt är.
Cap.
XVII.
Om borgenärers rätt och förträde för hwar annan til gäldbunden egendom.
§ 1.
Räcker ej gäldenärens egendom til fulla gälden, och kunna borgenärer ej åsämias, hwilkenthera fram för annan förmon äga må; skilie them domaren åt.
§ 2.
Hwad i gäldenärens bo fins som hörer androm til, thet skal först uttagas: såsom inlagsfä, eller thet som satt är under bolag, eller till salu: stulit, röfwat, lånt eller legt gods, pantsatt gods tå lösn therföre gifwes, faddergåfwa, hemgifft, och annat thylikt.
Är thetta förwandlat, och ej i behåll, gånge thermed som i 16 § här nedanföre skils BC (1730): annat thylikt, ther alt thetta oförwandlat i behåll är.
.
Sedan niuten borgenärer betalning af boet, effter thy som nu sägs.
§ 3.
Hafwer någor af gäldenären lös pant i händer; niute han therutur betalning fram för alla andra.
Samma rätt hafwe ock handtwärkare för arfwode å thet gods, som hos honom qwart är.
§ 4.
Är gäldbunden man död, och hafwer någor försträckt penningar eller wahror til hans begrafning; thet skal först gäldas, sedan thet gods afskilt är, som förr är sagt: thernäst then kostnad som å egendomens uptekning skäliga giord är, sä ock the fattigas del, fyra öre af hwarie hundrade daler, effter egendomens wärde; sedan läkare lön, läkedom och,föda under then dödas sista siukdom, theras arfwode som honom theri skiött hafwa, så ock betienters och tienstehions lön för sista året.
§ 5.
Thernäst äge huswärd rätt få til huslega för sista året, som för fyra månaders kost, af thet gods som i huset är; hafwer huswärd ej något af hans gods inne niute ej bätre rätt, än andre borgenärer, therom i 16 § skils BC (1730): inne, gånge thermed som om andre borgenärer här nedanföre sägs.
, gånge thermed som om andre borgenärer här nedanföre sägs.
Af gods i skiep tages först siöfolks lön, sedan fracht och skiepslega.
§ 6.
För afrad, tionde, och all annor afgäld af fast egendom, hafwe ock then förträde til samma jord, som then ränta äger, ther then längre ej stådt inne, än i 17 cap.
Jordabalken stadgat är.
Är gäldenär sielf ej jordägande; niute then som afgäldet äger samma förmon uti lösören.
Häftar landbon för husrötha, ehwad thet är för flere eller färre år, ware lag samma.
I byggnad å annars grund i staden eller på landet, hafwe jordägande förträde til åbyggnaden.
Stå både cronans och jordägandens räntor inne, hafwe tå cronan förträde.
§ 7.
Hafwer någor sådant bilbref som uti siölagen beskrifwit är; äge han förmon i skieppet, så ock i godset, tå skiepsfolk betalt är, som i 5 § är sagt BC (1730): förmon at få betalning af skieppet, så ock af godset, tå skiepsfolk och fracht betalt är, som i 5 § sagt är.
.
Thernäst gånge thet lån ut, som skeppare på bodmeri tagit; hafwe ock thet yngre bil- eller bodmeribref förträde för thet äldre, gifwer någor förlag at thermed drifwa bergsbruk, eller andra sådane wärk; niute försträckarne förmon til thet, som thermed tilwärkat är.
§ 8.
Sedan tages barna arf ut hos föräldrar eller förmyndare, och kyrkors och fattighus fordringar hos theras föreståndare, så ock skuld hos cronan eller frälseman för upbörd.
Är någor förut satt til upbördsman, och sedan förmyndare eller föreståndare blifwit; äge tå cronan eller frälseman förmon til thet som å upbörden för alla åren brister.
Är han förr blifwen förmyndare eller föreståndare; hafwe barnagods kyrkors och fattighus medel förträde.
Hafwer någor intekning å förmyndares, föreståndares, eller upbördsmans fasta gods förut; niute han tå sin intekning til godo BC (1730): § 8.
Sedan tages barnaarf hos föräldrar eller förmyndare, så och körkions och fattighus ut, ther icke någorthera förut upbörd hos cronan hafft, eller frälseman.
Thernäst skuld för upbörd hos cronan eller frälseman.
Hafwe the förut upbörden i händer hafft, och therpå skyldige äro, äge tå cronan eller frälseman therföre förträde.
Samma lag ware, om förmyndares och föreståndares fasta gods, ther the förut med intekning beswärade äro.
.
§ 9.
Effter thessa komma the, som hafwa klara skuldebref och pantförskrifningar i then skyldigas fasta gods, eller hus i staden, och them å häradsting eller rådstugu oflenteliga intekna låtit, å then ort, härad eller stad, ther the ligga, och tage betalning hwar utur sin pant: är en pant til flere förskrifwen, och räcker then ej till för alla; hafwe then förträde som älsta intekning wisar.
§ 10.
Hafwer någor sitt skuldebref, eller annar fordran, som godkänd eller lagliga faststäld är, inteckna låtit i then rätt, therunder gäldenärens fasta egendom ligger, äntå at then ej är til pant förskrifwen; niute ej thes mindre förmon effter thess intekning framför andra, som theras fordringar eller pantförskrifningar sedan intekna låtit.
§ 11.
Hafwa flere intekning fådt å ett och samma häradsting; hafwen lika rätt, fastän then ene förr och then andra senare sin rätt bewakat.
Om intekningar på en rådstugudag ware lag samma.
§ 12.
Ej gifwer intekning förmonsrätt, utan i fast egendom, then gäldenär ägde tå inteckningen skedde, ej eller sedan gäldenär död är, eller thess fattigdom alment kunnig.
§ 13.
Sitter borgenär i fast pant; niute han betalning therutur, näst them, som förr nämde äro.
§ 14.
Wäxlare äge thernäst rätt BC (1730): Thernäst äge wexlare rätt.
hos then som wäxel gifwit, tå wäxelbref ej godkännes af the, som wäxelen betala skulle, och wäxelgifwaren imedlertid af sig kommit.
Är wäxel godkänd, och mäcktar wäxelbetalaren then sedan ej inlösa; niute ock wäxlaren hos honom samma rätt ther thet i acht är tagit, som särskilt om wäxel stadgat är.
§ 15.
Räcker then skyldigas egendom för thesse borgenärer ej til; fälle tå slikt af mark som af mark, ther som lika rätt med hwarannan hafwa och ware ränta så gill som hufwudstol: men ej må ränta i thesse fall borgenärer emellan längre räknas, än til then tid, då gäldenärens egendom i qwarstad sattes.
§ 16.
Är gods at tilgå, sedan then gäld är gulden, therom nu sagt är; niuten alle the öfrige borgenärer lika rätt, och briste thesslikes för them så af mark som af mark.
Böter ägen minsta rätt.
Cap.
XVIII.
Om syslomän eller ombudsmän.
§ 1.
Warder man af annan ombuden at å thes wägnar något sysla och uträtta, och säger han ther ja til; tage fulmacht, och ligge ther sedan hans wårdnad å, giöre ock redo och besked för thet han om händer får.
§ 2.
Hwad ombudsman efter fulmacht giör och sluter, thet ware så gilt, som hufwudman thet sielf giordt och slutit hade.
Går ombudsman widare än honom betrodt är; rätte sielf up allan skada, och böte tiugu daler, och hufwudmannen ware saklös.
§ 3.
Handlar sysloman oredeliga, brukar list mot honom som fulmacht gaf, wänder sig hans gods til nytta, lånar hans penningar ut, eller tager penningar up i hans namn; sware til allan skada, och plichte efter omständigheterne.
Ware ock then, som fulmacht gaf, saklös uti alt, hwad sysloman utom thes ombud eller wilia af androm lånt, eller med them slutit hafwer, utan thet wises, at thet honom til nytta anwänt är.
§ 4.
Hafwer någor fådt fulmacht at för annan giöra och låtar och tager then skada theraf som fulmacht gaf; skylle sig sielf, som sig ej bätre föresåg.
Är ombudsman af försumelse eller swek wållande til skadan; plichte tå han som sagt är.
§ 5.
Sysloman niute skälig arfwodis lön, så ock wedergälning för thet han å annars ärender rätteliga kostat hafwer.
Är ej aftal therom giordt, eller åsämjer them ej; ligge thet tå til rätten.
§ 6.
Hafwer sysloman borgat sin hufwudmans gods och wahror ut, til then som för richtig och förmögen man känder war, men fins sedan så fattig, at han ej gitter thet tilfullo återgälda; ware tå sysloman ej skyldig thet at fylla, utan han särskild wedergälning niuter för thet han slikt äfwentyr stånda må.
§ 7.
Nu hafwer man sig åtagit, at inom wiss tid något å annars wägnar sysla och beställa, eller lofwat thet til slut drifwa, och warder therifrån hindrad i konungens tienst, eller af siukdom, egna syslor, eller annor skälig orsak; låte tå sin hufwudman thet så tidigt weta, at han må kunna någon annan i thes ställe taga, sedan ware ombudsman saklös, när han för then tid räkenskap giör, som han syslan haft hafwer.
§ 8.
Dör hufwudman; giöre tå sysloman redo och räkning til hans arfwingar, och ware sedan wid syslan skild, ther them ej annorlunda åsämjer.
Dör ock sysloman, och warder något skyldig; swaren hans arfwingar så långt gods hans räcker.
§ 9.
Hwar som å syslomans förrätning tala wil; giöre thet lagliga inom natt och år, sedan han wid syslan skildes, och redo och räkning giord är af honom, eller af hans arfwingar, ther han död är.
Hafwer man laga förfal; niute samma tid therefter.
§ 10.
Är någor frånwarande, och förefaller något, theri han ej kunnat sysloman nämna; tå må skyldeman eller wän hans för honom tala och swara, sedan han, ther så fordras, borgen satt, at then frånwarande skal för godt känna thet han giordt hafwer.
Gillar frånwarande thet ej; fylle han som utan fulmacht annars talan sig tagit, eller thes löftesmän, allan skada, som någon theraf timat.
MISSGERNINGSBALKEN III.
Förslag till Högmålabalk 1723.
Högmåla balker.
Cap.
I. Affaller någor ifrån Gud och then christeliga troone, och gjör förbund med satan.
§ 1.
Kan någor menniskia så förgäta eller förackta sitt heliga doop och christendoms förbund, at han upsåteligen förnekar eller aldeles förswär Gud, then alzmächtiga werldens skapare och herre, eller förnekar then christeliga tro och lära: warde halshuggen och i båle bränder.
§ 2.
Samma lag wari, ther man å hwarjehanda upsåteligit sätt förbinder sig til satans umgänge, tjenst och lydno, eller åkallar the onda andar, lägger möte med them, och söker hos them råd och hjelp.
§ 3.
Nu är thet ingom, utan Gudi allena bekant, eller them som i samma faseliga synd någon deel hafwa: kommer tå syndaren sjelfmanter til Gudz ordz tjenare, bekänner och ångrar sin missgärning, och låfwar bettring; gånge thermed effter Kyrkiolagens 7 cap.
Sker thet, sedan samma grofwa synd och styggelse androm är uppenbarad, och förrän then brotzlige gripen, eller lagförd warder: ligge tå til konungens nåd at lindra straffet effter omständigheterna.
Får han behålla lif sitt; stånde uppenbara kyrkioplicht.
Cap.
II.
Om truldom och widskepelse.
§ 1.
Hwar som med hwarjehanda djefwulskonster någon förtrollar och skadar till lijf, lekamen, eller godz, och warder med fulla skäl eller wittnen lagligen öfwertygad; han skall halshuggas och i båle brännas.
§ 2.
Låter man någon annan thet giöra, eller råder thertil och hjelper, så at thet wärkeligen fullkomnes; stånde samma rätt som sagt är.
§ 3.
Brukar man spådom, signeri, löfjerij eller andra slika widskepelser; böte första gången fyratijo daler.
Orkar han ej botum; ligge i häktelse fiorton dagar och äte watn och bröd.
Gjör han thet annan gång, wari twegilt.
Skjer thet tredje gången, plichte med rijsslitande och landzflycht.
§ 4.
Liter man til sådana signare eller spåmän om råd, låter giöra effter thet som bortmist är, eller söker bot emot sjukdom, eller uppenbarelse i någor måtto: böte tjugu daler, eller ligge i häcktilse åtta dagar, och äte watn och bröd.
Cap.
III.
Huru han plickta skall, som affaller från wår rena lära, och hafwer eller utsprider kätterska meningar.
§ 1.
Hwilken som affaller från wår rätta ewangeliska lära til någon willfarande, och sig icke rättar, utan ensinnigt theri framhärdar, han skal förwisas riket, och mista arf sitt.
§ 2.
Kommer någor in i riket, eller är ther boende, som medh tahl eller skriffter upsåteligen utsprider kätterska meningar: miste lifwet.
§ 3.
Kan någor öfwertygas hafwa willfarande meningar i rätta läran, och sig icke ändrar; warde aldrig betrodder om läroembete här i riket, eller wärdig at ther njuta någon befordring.
Cap.
IV.
Försmädar man Gud, thes heliga ord och sacramenten, eller gjör eljest gäckeri theraf.
§ 1.
Hwilken som af upsåt, mundteligen eller skriffteligen försmädar Gud, hans heliga ord och sacramenten; miste lifwet utan alla nåder.
§ 2.
Nu fins, at han orden framsläpt hafwer af hastigt öfwerilande, så at han ångrar sig och beder om nåde; böte tå fyratijo daler.
Orkar han ej botum, plichte med gatulopp eller rijsslitande, eller med fängelse wid watn och bröd, och stånde kyrkioplicht, ehwad han botum orkar, eller ej.
Förbryter han sig således annan gång, wari thet twegilt; gjör han thet tredje gången; miste lifwet, och thertill effter saksens omständigheter, tungo eller hand.
§ 3.
Gjör man eljest gäckerij af gudztiensten, Gudz ord och the heliga sacramenten, eller drifwer thermed sit kårtwil och narrij af lättsinnighet eller oförstånd; böte 30 daler eller straffes med gatulopp, rijsslitande, eller 14 dagars fängelse wid watn och bröd, och stånde thertil kyrkjoplicht: gjör han thet andra gången, plichte dubbelt; och tredje gången miste lifwet.
Om gycklande med gudeliga böner och låfsånger wari lag samma.
Cap.
V. Om eder och swordom.
§ 1.
Hwilken som förtörnar Gud med bannor, eder och swordom, och ej bättrar sig effter första eller andra åthwarning; böte en daler, eller sittie i stocken en söndag wid kyrkjodörren.
Kommer han andra gången åter; böte fem daler, eller sittie i stocken twå söndagar.
Tridie gången böte han tijo daler, eller sittie tre söndagar i stocken, och stånde thertil uppenbara skrifft.
Warder han thermed offtare funnen; miste embete sitt, om han något hafwer, och stånde kyrkjoplicht: gånge och til ärfwodis i några åhr, eller i all sin lifztid, som saken är til.
Är han öfwermagi, tå straffes han med rijs af sin målsman; och skola ther twå män å rättens wägnar när wara.
Giör han thet offtare: sitte thertil i stocken.
§ 2.
Öfwar man upsåtelig swordom under gudztjensten, eller inför sittiande rätt: böte femtijo daler, och stånde uppenbara kyrkjoplicht, eller löse sig med 50 daler.
Skjer thet wid annat samfund, uti huus eller å gatu: böte tjugufem daler.
§ 3.
Giör någor mened för rätten: böte etthundrade daler, och gånge under kyrkjoplicht, och wari aldrig mer witnesbär.
Cap.
VI.
Om sabbatz brott.
§ 1.
Hwar man äger helga söndagen.
Försummar tå någon gudztiensten förfallelös och med wilja, eller hindrar therifrån sitt huusfolk; böte tijo daler.
Är han så ogudachtig, at han sällan eller aldrig går i kyrkio, utan giör theraf föracht; gånge under uppenbara skrifft, och sedan halfft åhr til ärfwodis; eller löse sig ifrån arbetet med etthundrade daler.
§ 2.
Hwilken som under gudztiensten kommer drucken i kyrkjo eller annorstädes, och gjör ther tå eller elljest oljud och förargelse; böte femtijo daler och stånde kyrkjoplicht.
Gjör han thet å andra ställen, om sön- och högtidzdagar, med rop, skjutande, slagzmål, dryckenskap, eller annat slijkt; ligge i tweböte, och öke sabbatzbrottet med tiugufem daler.
§ 3.
Gånger man fram til Herrans heliga nattward, drucken eller oskrifftader, eller sedan prästen honom warnat hafwer, at för skäliga orsaker hälla sig therifrån; plichte tå som i Kyrkiolagen urskils i 11 cap.
9 §.
Gjör han effter skrifftermåhlet gärning å annan, och anammar Herrans nattward, förr än han honom försonat hafwer: wari lag samma.
§ 4.
Håller man offenteliga spelhus, eller dobblar man ther om sön- och högtidzdagar; böte tjugufem daler så then som spelhuset håller, som then sig ther låter til dobbel.
§ 5.
Inga kramlådor, eller köpmansbodar skola tå wara öpne til salu: doch måge wäl källare och krogar, hökares och bagares bodar i städerne öpnas effter förrättad gudztjenst, til nödtorfft och uppehälle.
Hafwi ock ingen macht, at tå köpslaga i skepp, båtar eller andra fahrkostar.
Bryter någor häremot; böte tijo daler, eller ligge åtta dagar i hecktelse, och äte watn och bröd.
§ 6.
Wari samma lag om then som å landet eller i staden tå gjör något arbete, eller idkar handtwärk sitt; utan fahra är å färde och nöd tränger, serdeles wid bärgsbruk, som offta tarfwar stundelig wackt och wård.
§ 7.
Ej må man ock, wid samma boot, tå resa til sjös eller landz, eller skjuta eller fiskja.
Nu är man stadder å resan: lite tå till gudztiensten i nästa kyrkjo.
Reser han sjöwägen och kan ej komma till kyrkja: hålle tå bön, och lofwe Gud ther han är.
Inom fiskelekar må man genast effter förrättad gudstienst fara och fiska med hwarjehanda fiskning thet hälst är.
§ 8.
Böterne i thetta och i thet föregående capitel skola til tweskiptes gånga, halfft tage åkäranden, och halfft nästa fattighus.
Cap.
VII.
Om förrädeliga stämplingar emot konungen och riket.
§ 1.
Hwar som något stämplar emot riksens konung och herre, drottningen eller rättom arfwinge til riket, och will å them någon wåldzgärning giöra; eller bär afwug sköld emot sin konung och sit egit fosterland; eller söker på någrahanda förrädeliga sätt at skada och förderfwa riksens fästningar, skepp och annat slikt; tå äger han och alle the med honom woro, mista ähra och lif, ehwad the skada giöra eller ej; hafwi ock förgiordt jord och godz under cronans ewärdeliga ägo.
§ 2.
Samma lag wari om then, som sådant förräderi med bref, råd, eller hielp wetandes och wiljandes styrker och främjar.
§ 3.
Nu wet man sådana stämplingar å färde wara, och them ej effter macht sin afwärjer eller i tid uppenbarar; tå straffes han likaledes.
§ 4.
Wari samma lag om then som är betrodd at weta eller giöma konungens rådslag och skrifter, och å hwarjehanda sätt utan låf och tilstånd, uppenbarar eller meddelar thet som lönligit wara bör.
§ 5.
Ej må then som i konungens ährender antingen inrikes eller utrikes brukad warder, taga gåfwor eller årlig ingäld af främmande herrskaper.
Giör thet någor, och thermed eller för annan sin egen nytta och winnest, eller för hwad thet hälst wara må, befrämjar thet som til konungens och riksens skada länder: stånde samma rätt, som nu sagdt är.
Cap.
VIII.
Talar någon lasteligen å konungen eller hans råd.
§ 1.
Hwar som talar eller skrifwer något emot konungens höghet och rätt, eller eljest smädeligen sig yttrar om konungens regemente och rikets styrelse; hafwi förwärkat lifwet.
Skjer thet emot drottningen eller näste arftagare till riket, wari lag samma.
§ 2.
Talar någor å konungens råd, en eller flere, thet å ähra theras går eller embetes heder, miste ock lifwet.
§ 3.
Finnes orden annorledes, så at the ej gå å ähra eller embetes heder; gjöre offentelig afbön, och böte femtijo daler, eller ligge fiorton dagar i häcktelse, och äte watn och bröd.
Cap.
IX.
Om förgripelse emot konungens höghet och rättigheter.
§ 1.
Ej må någor man utan konungens låf och tilstånd läggia å landet hwarjehanda skatt eller tunga thet hälst är; ej upbjuda eller behålla thet under sig stående krigzfolk, sedan konungen thet afdankat hafwer; ej olofligen wärfwa folk til landz eller sjös; och samma manskap eller någon konungens undersåtare af riket föra til andra herrskapers tjenst; ej slå mynt, eller i annor måtto tillegna sig och bruka de förmåner och rättigheter, som til thet höga kongliga wäldet enskylt höra: gjör thet någor, hafwi förwärkat ähra och lijf.
Cap.
X. Giöres wåldzgärning eller orätt å then som konungen hafwer i sin frid tagit.
§ 1.
Nu kan konungen hafwa någon tagit i sin frid med särskilt bref eller påbud; hwar som sedan witterligen å honom giör wåld i the måhl han friden fått hafwer: miste lijf och lösöron.
§ 2.
Ingen må utom the mål, som uti konungens leijdebref utnämdt är, theraf njuta hägn och beskydd; utan plichte alt lika wäl effter lag för annat sitt brott.
§ 3.
Hwilken som wetandes öfwerfaller något främmande herrskaps sänningebod; straffes till lijf eller med fängelse, alt effter som gärningen är, och thens wärdighet som öfwerfallen warder.
Cap.
XI.
Om myterij och upror.
§ 1.
Eho som uphissar och styrker gemene man till olydno emot sin rätta konung och herre, hafwi förgjordt lijf och ägendom.
Gjör han thet emot then, som å öfwerhetens wägnar bjuder och befaller, och kommer han således upror åstad, mijste lijf sitt.
Samma rätt gånge öfwer alla them, som thermed i flock och farnöte äre, ändoch the ej gitta skada giöra.
§ 2.
Nu warder then dräpen som samma upror stilla will; tå skall dråparen steglas, och alla the som burit hand å then döda; hafwin ock förwärkat theras lösa godz.
Warder någor af the uproriske dräpen; ligge ogill.
§ 3.
Wari samma lag om then som sådane uproriske witterligen hyser och hägnar, eller å hwarjehanda annat sätt hjelper, eller ther till samtycker eller råder.
§ 4.
Warder man twungen, eller i sin enfaldighet förledder at blanda sig i samma upror, och söker ej sedermera at söndra sig ther ifrån, plichte tå med gatulopp, landsflycht eller fängelse, effter som han mer eller mindre brotzlig är.
§ 5.
Nu wet man förut slikt upror wara å färde, och gifwer thet eij tijdeliga tilkänna, förrän thet skjer; eller gjör man sig eljest i hwarjehanda måtto theraf delacktig; tå lämpes straffet thereffter, antingen med fängelse wid watn och bröd, gatulopp, risslitande eller landsflycht, alt effter saksens omständigheter.
§ 6.
Hwilken som upstudsar then enfaldiga allmogen till oskäliga käremål; eller i ondt upsåt wrångwisligen uttyder konungens stadgar och förordningar, eller annat slikt förehafwer, som någon tresko eller owilja emot öfwerheten stiffta kan; miste lifwet eller plichte med landsflycht eller fängelse, som saken är till.
Cap.
XII.
Utsprider man falska tidningar som röra riksens säkerhet.
§ 1.
Hwar som i skadeligit upsåt dichtar, eller utsprider kring landet lögner och falska tidningar, som röra riksens säkerhet; eller kommer något allmänt buller och owäsende thermed åstad; miste lifwet, eller plichte med landzflycht, effter saksens beskaffenhet.
Cap.
XIII.
Om then som tager större utlagor och tull, än han bör, eller försnillar och förminskar kronones godz och ingälder.
§ 1.
Djerfwes någor witterligen, och til sin egen fördehl, upbära högre tull, skatt och uthlagor af inländska eller utländska män, än med konungens påbud och ordningar enligit är; gälde åter til målsäganden skadan, och stånde dubbel tjufs rätt.
§ 2.
Drager man swikliga under sig kronones skattskyldiga jord eller annan konungens ingäld; wari lag samma.
Cap.
XIV.
Huru hans rätt skall wara, som ljuger ähra mans af man eller qwinna, eller annorledes någon beljuger, eller kallar oqwädinsord.
§ 1.
Gifwer man någrom saak, som går å ähra eller lijf, och kan thet ej fulltyga; eller bär man falskt wittne emot någon; gjöre tå offentelig afbön och böte et hundrade daler, eller plichte med arbete, fängelse eller landsflycht, som saken är til: miste ock ähra sin, och fylle allan skada.
Är han tilförene från ähran dömd; ligge i tweböte.
I alla andra måhl gånge öfwer honom samma rätt, som öfwer then saklöse skulle hafwa gått, om han til saken hade kunnat bindas.
§ 2.
Nu kan thet pröfwas, at then ej hafwer warit brotzlig, som månde lida straff för then saak honom gafs, ty at han eij förmådde sig wärja och oskuld sin wisa: stånde tå sakgifwaren samma straff, som han samwetzlöst å honom kom.
Wari samma lag om falska wittnen.
§ 3.
Hafwer åkäranden ej fulla utan halfwa bewis, så at swaranden sig med ed wärja måste; wari ogilt å båda sidor.
§ 4.
Nu warder man annorledes, antingen med ord eller smädeskriffter beliugen til lijf eller ähra, och kommer således i ellakt roop och ryckte; wari lag samma.
§ 5.
Går ej thet utspridda ryckte å ähra mans, utan är eljest försmädeligit: böte tjugu daler, och giöre afbön.
§ 6.
Samma lag wari ther man någon hemligen förtalar eller beljuger, och will honom thermed skada, och hans lycka hindra.
§ 7.
Kallar någor annan oqwädinsord med wredesmode, och them antingen genast eller inför domaren rättar och igenkallar; böte fem daler; och för ohöfwiska och förachteliga ord eller åthäfwor halfft mindre.
Och skall rätten altid pröfwa, om man thet gjordt hafwer af hastigo mode eller fullt wite och långe wräkt.
Cap.
XV.
Förfalskar man mynt eller allmänna skriffter, och missbrukar konungens eller thess embetzmans namn och insegel, eller gjör falskhet thermed.
§ 1.
Hwar som slår eller gjuter falskt mynt och thermed någon bedrager; upfylle skadan, och miste ähra och lijff.
Samma lag wari om then som i råde warit hafwer, eller wärket hulpit och främjat, så at gärningen theraf skedd är.
§ 2.
Nu hafwer han ej således warit med i råde, eller är ther til lika wållande, utan sedan gärningen war gjord, wetandes och wiljandes hjelper til at utprångla thet falska mynt; fylle tå skadan, och plichte med fängelse wid watn och bröd, eller med gatulopp eller risslitande, effter som bedrägeriet kan wara til.
§ 3.
Warder någor med falskt mynteslag sjelfwer bedragen, och sådant wetandes sedan till andra utgifwer; gälde skadan åter och ligge i fängelse.
§ 4.
Klipper man mynt hwad slag thet helst wara kan, eller thet å hwarjehanda sätt förfalskar eller förringar och gjör thermed skada; gälde åter och plichte med fängelse wid watn och bröd, gatulopp, arbete eller landzflycht, eller ock miste lifwet alt effter saksens beskaffenhet.
§ 5.
Förfalskar någor eller missbrukar konungens namn eller insegel, til att konungens höga rätt ther med kränkja och riket skada, eller androm ther med förfång gjöra, eller sig eller androm fördel eller nytta skaffa; gälde skadan åter, och hafwi förgjort lijf sitt.
§ 6.
Gjör man thet å konungens befallningsmäns, rätters, häraders eller städers namn eller insegel; wari ärelös, och plichte med fängelse wid watn och bröd, eller med arbete: gjör han thermed skada; gälde then åter och stånde dubbel tjufs rätt.
§ 7.
Hwilken som förfalskar rättens domböcker, tänkjeböcker eller andra räkenskaper och skriffter, som till allmänna nytto och rättelse wara kunna; stånde offenteligen wid pålen, och plichte med arbete eller landzflycht; gälde ock allan skada åter.
§ 8.
Nu förfalskar man utplånar, tilsätter eller förändrar andras namn, bref eller insegel, böcker, räkningar, handskriffter, och mera sådant, ther med at skada gjöra; eller swikligen them fördöljer, sönderrifwer eller förbränner; och skrifwer nya i stället; böte tå tijo daler, och gälde skadan åter.
Gjör han thet i ämbetes ärender ligge i tweböte, och miste thertil ämbete sitt.
§ 9.
Bryter någor upp annars mans bref, läser eller androm at läsa gifwer, uppenbarar och uthsprider thet som skrifwit är, och söker ther med thess skada och nesa, som thet rörer; plichte tå med penningeböter, eller med fängelse, och bättre skadan.
Cap.
XVI.
Om man bär mordbrand å annan.
§ 1.
Sätter man eld med wilja å konungens hus, slått och fäste, skepp, kruthus, förrådzhus, tyghus eller annat sådant; tå skall han straffas som om förrädare sagdt är, till ähra lijf och godz, och sedan å båle brännas.
Om them som ther till således bjuda råda eller hjelpa at gärningen theraf sker; wari lag samma.
§ 2.
Sätter man upsåteligen eld i annars hus; warde tå halshuggen, och i båle bränder; gälde ock åter allan skada, så långt hans gods räcker.
§ 3.
Sätter någor willjandes eld å annars skog, sädesstack, höstack eller halmstack; miste lifwet och fylle skadan.
§ 4.
Bär man mordbrand å annan, och warder gripen innan hus eller hwad thet är, kommer at brinna; straffes med risslitande eller arbete, ändoch ingen skada sker.
Cap.
XVII.
Om mord och nidingswärk.
§ 1.
Nu dräper man eller kwinna annan lönliga och på försåteligit sätt, thet heter mord: hwar som lagligen tilwunnen warder, ehwad han thet mord sökt att förborga eller ej; warde halshuggen: man skall steglas, och qwinna brännas.
§ 2.
Tager man annan med wålde, rifwer ut ögon eller slår ut tänder, skjär af tunga, näsa eller annan lem, hafwi förwärkat lijf sitt och lösörone.
§ 3.
Samma lag wari om then som dräper öfwermaga mindre än tijo åhr; eller någon såfwande, simmande, badande eller i naturliga tarfwor staddan; eller then af ålder och sjukdom ej förmår sig sjelf wärja.
Cap.
XVIII.
Om sjelfspilling, eller then som förgjör sig sjelf.
§ 1.
Kan så illa åtbäras at någor menniskja med wilja förgiör sig sjelf, huruledes thet hälst hända kan; tå skall han af skarprättaren til skogs föras och i jord gräfwas.
Är thet i hufwudswaghet, raseri, eller annor sådan wånda skjedt, at han ingen wåda wägja wiste; tå må han af annat folk handteras, och i stillhet afsides i kyrkjogård begrafwas.
Huru uti slika måhl å färska gärning ransakas och eljest förfaras skal, thet står skrifwit i Rättegångsb.
cap.
2 § 2.
§ 2.
Nu kan så hända, at någor kommer och skär neder then sig sjelf uphängt hafwer, och således frälsar hans lif; eller hjelper man eljest then som å hwarjehanda annat sätt sig förgöra welat: tå skal thet ej lända honom til skam och wanheder; utan warde then som hafwer sökt sig lifwet afhända, straffad med fängelse, eller annor krops plicht, effter saksens omständigheter.
§ 3.
Fins någon liggiande död, och wet ingen huru han omkommen är; then må ährligen begrafwas.
Har han fördt et ogudachtigt lefwerne; lägges tå afsides i kyrkjogård.
Cap.
XIX.
Huru dråp på föräldrar, barn, och syskon emellan straffas skall.
§ 1.
Dräper fader eller moder med wilja barn sitt, stjufbarn eller måg: barn fader sin eller moder; stjuffader sin eller stjufmoder; swärfader sin eller swärmoder; stjufswärfader eller stjufswärmoder; man hustru sina eller fästeqwinna, eller hon honom; broder eller syster hwarannan: i alla thessa måhl skall mannen steglas och kåna i båle brännas, sedan the först äro halshuggne.
§ 2.
Slår eller bannar barn sin egen fader eller moder; miste lifwet.
§ 3.
Slår någor sin stjuffader eller stjufmoder, swärfader eller swärmoder, stjufswärfader eller stjufswärmoder; wari lag samma; utan målsäganden beder för honom, eller ock andre synnerlige omständigheter straff hans lindra; böte tå han hundrade daler, och stånde uppenbara kyrkjoplicht, så ock gjöre offentelig afbön: orkar han ej botum; böte med kropp.
§ 4.
Bannar man sin stjuffader eller stjufmoder, eller någon af them som i föregående § upräknas, wari bot halfft mindre; och stånde han thertill kyrkjoplicht, och gjöre offentelig afbön.
Cap.
XX.
Nu dräper man och oförrättar sin husbonde och förman.
§ 1.
Hwilket tjenstehjon med wilja dräper sin rätta herre eller husbonde eller matmoder, miste hand, hufwud och läsöron, och warde thertill man steglad, och qwinna i båle bränd.
§ 2.
Bär någor upsåteligen hugg och slag å sin husbonde eller matmoder, ändock han eller hon ej theraf död ljuter; miste lifwet.
Skjer thet af hastigo mode; straffes tå med gatulopp, risslitande eller fängelse wid watn och bröd, alt som saken är til.
§ 3.
Uppsätter man sig emot them med hot eller wanwördnad, liggie i fängelse en wiss tid effter saksens omständigheter.
§ 4.
Kallar man them oqwädinsord; tå böte fyradubbelt emot thet som i lagen eljest therom stadgat är.
§ 5.
Hwilken som dräper sin förman, eller then som står i husbondens ställe; gifwe lif för lif; mannen skall steglas och qwinna brännas.
§ 6.
Slår någor sin förman eller then i husbondens ställe förträder; böte fyragilla böter.
§ 7.
Fäller man oqwädinsord emot thessa förenämde, wari tregilt.
För hot och wanwyrdande plichtes med fängelse.
§ 8.
Then swentjenare, kneckt eller båtzman, som sin rusthållare eller rotebonde, eller hans hustru, barn eller legohjon missfirmar, eller gjör them skada å kropp eller godz; ligge i tweböte, och gälde skadan åter.
Orkar han ej botum, plichte tå med gatulopp, fängelse eller arbete.
§ 9.
I alla thessa förenämda mål skal then brotzlige giöra offentelig afbön, tå han ej mister lif sitt.
Cap.
XXI.
Om beigemord.
§ 1.
Förgjör moder sitt foster eller fördrifwer thet: miste lifwet.
Samma lag wari om then, som ther til witterligen råder och hjelper.
§ 2.
Nu hafwer man försökt at fördrifwa fostret, ändoch ingen wärkan therå fölgde: böte tå fyratijo daler eller plichte med fängelse, gatulopp eller risslitande.
Cap.
XXII.
Om barnamord och om man kastar ut fostret.
§ 1.
Hwilken kåna af olåflig beblandelse warder hafwande, och thet ej uppenbarar före födslen, utan söker enslighet wid sjelfwa födslen, och thereffter lägger å lönn; hon skal halshuggas och i båle brännas, ehwad hon föregifwer fostret wara dödt födt, eller icke fullgångit, Warder thet genast framskaffat, och pröfwas thet icke fullgångit, eller fins ej therå något wåldsamt teckn; tå straffes modren med risslitande, fängelse eller arbete.
§ 2.
Nu kan sådan kåna hafwa olyckelig missfödsel hafft, som af wådeligit fall eller annor händelse timad är; hafwer hon tå icke lagdt födslen å lönn, utan then genast uppenbarat, och gitter orsakerne til missfödseln wisa, plichte tå ej utan för lägersmålet allena effter lag.
Hafwer hon ej uppenbarat födslen, förrän then spordes, och hon gripen war; gånge öfwer henne samma rätt som i förra § sagdt är.
§ 3.
Kastar eller wräker kona af arghet eller wanskiötzel sit foster ut å mark eller gatu, så at thet af hunger, köld eller annor händelse dör; hafwi förwärkat lifwet.
§ 4.
Kommer fostret eljest theraf at lida til sin hälsa; tå skal hon slita ... par ris.
Men får thet ingen skada theraf, plichte hon äntå med fängelse till wiss tid, eller wid watn och bröd, alt efter omständigheterne.
Cap.
XXIII.
Huru then, som bär eller wil bära förgiärning å annan, straffas skal, och hwad försichtighet brukas bör af then som säljer förgift.
§ 1.
Hwar som annan med förgift eller annar skadelig åtgärd på arglistigt wijs af daga tager, han skal halshuggas och steglas.
Nu dör man ej theraf: warde ej thes sider halshuggen.
§ 2.
Samma lag wari om then, som å hwarjehanda sätt förgifftar något hwad thet hälst wara kan, i upsåt at thermed skada menniskjor eller tamda djur, til lif, helsa eller trefnad.
§ 3.
Hafwer man såldt eller tilredt förgifft, at någon thermed förgiöra, eller hafwer man warit i samma råd och gärning delachtig; miste lifwet.
Warder man med then förgjärning gripen, innan han böd til någon skada ther med giöra, bote fulla mans bot eller plichte man med gatulopp och qwinna med skarpt risslitande effter omständigheterne; stånde ock uppenbara kyrkjoplicht.
§ 4.
Ingen apothekare eller någor annar, eho han wara må, fördriste sig at sälja något förgifft til then som icke hafwer med sig dagsbref therå af trowärdig man eller qwinna; och skall thet papperet förseglas hwari förgifftet lägges och gjömes.
Sker thet annorledes; böte femtijo daler.
Spörjes theraf skada kommen wara; wari twegilt.
Cap.
XXIV.
Om twegiffte.
§ 1.
Gånger man från sin laggiffta hustru, och låter sig wiga med annan qwinna, och henne häfdar, medan then förra lefwer och icke är lagliga wid honom skild; hafwe förgjordt lif sitt, och qwinnan sammaledes, om hon thet gjör.
§ 2.
Fäster man ock andra qwinna medan then förra laggiffta lefwer, ändock han henne sedermera icke häfdar; böte sextijo daler.
Låter han sig med henne wiga; ligge i tweböte, och stånde uppenbara kyrkjoplicht.
Wari samma lag om qwinnan gifter sig androm manne.
Cap.
XXV.
Om then som tidelag hafwer med fä, eller andra oskäliga djur.
§ 1.
Hwilken menniskja hafwer tijdelag, med fä eller andra oskäliga djur; then skal halshuggas och i båle brännas; warde ock samma djur tillika dödat och brändt.
Ej måge the å jorden blifwa.
§ 2.
Nu kan någor neka och ej bindas til sjelfwa gärningen, ändoch han tilstår sig hafwa hafft fullt upsåt, och warit redo sådan onaturlig styggelse at fullborda; tå skal han stånda uppenbara kyrkjoplicht, och sedan jernslås och arbeta heelt eller halfft åhr, effter saksens omständigheter.
III.
Förslag till Edsöresbalk 1723.
Edsöresbalker.
Cap.
I.
Om kyrkiofrid, tingsfrid, rådstugufrid, och borg- eller slåtzfrid.
Och om man hämnas å sätt mål och bött, med mera: eller öfwerfaller domare, eller annan konungens ämbetsman, med ord eller giärning.
§ 1.
Hwar man äger frid hafwa å kyrkiowäg, tingswäg, eller rådstuguwäg, till eller från, ehwad han kommer ur sitt egit, eller annars mans hus.
§ 2.
Nu tager man annan wäg för egna wärf och ärender, tå han til eller från kyrkio, ting, eller rådstugu far; warder han ther öfwerfallen; eller kommer slagsmål them emellan af brådom skilnad; eller wiste ej then som tilkom, at annor sig til kyrkia, ting, eller rådstugu ärnat hade: ther straffes hwar effter gärning sin, och är ej brutit edsöre.
§ 3.
Sitter man för annan, eller med staddo råde öfwerfaller någon antingen å kyrkiowäg, tingswäg, rådstuguwäg, eller annorstädes, ehwad han far til eller frå, wil honom dräpa, sarga, eller slå blånad och blodwite, och giör någotthera; tå hafwer han och alle the med honom woro i samma wilia och gärning, brutit edsöre.
§ 4.
Nu sitter man i försåt för annan, och giör ej dråp, sår eller annan skada, som under allmänt fredsbrott och edsöre hörer; utan förderfwar eller skadar hans ök, eller redskap, rifwer hans kläder, eller bryter hans wapn, rycker eller skuffar, eller giör annan sådan giärning, theraf hans onda upsåt pröfwas kan; gälde skadan åter, och böte twegilla slagsmåls böter, så ock fyratio daler för fridsbrottet.
§ 5.
Drager man knif, eller blottar swärd af wredt mod i kyrkio, eller å ting, eller rådstugu, ändock han eij gitter skada göra; eller öfwerfaller han ther någon med hugg och slag; hafwe förwärckat lifwet.
Gör han dråp; miste thertill högra hand.
§ 6.
Skuffar eller stöter man annan med wredt mode i kyrkian, under gudstiensten; böte hundrade daler, eller plichte med risslitande, eller sex gatulopp, eller en månads fängelse wid watn och bröd, och stånde uppenbar kyrkioplicht.
Sker thet utom gudstiensten; ware bot halft mindre.
Kifwar man och träter i Guds hus; böte femtio daler, och stånde uppenbar kyrkioplicht.
Gör man sådant annorstädes, ther gudstienst hålles och församling är; ware lag samma.
Om annat oliud i kyrkio, och om sabbatsbrott, urskils i Högmålsbalken.
§ 7.
Drager någor med wreds wilia knif eller swärd emot annan, eller slår honom å kyrkiogård, eller å tingsstad; böte et hundrade daler.
Gör han skada, som edsöret rörer; tå straffes han som edsöresbrytare.
§ 8.
Nu hämnas man å sätt måhl och bött, eller å then som witnade emot honom för rätta, eller förty at han sit egit lagligen wärde för honom wid rätta; dräper, hugger fullsår, gör blånad eller blodwite; tå hafwer han, och alle the med honom woro, brutit edsöre.
§ 9.
Hwar som bär hugg och slag å någon domare, eller annan konungens ämbetsman, uti ämbetes ärenden, eller hämnes thermed sedan å honom; hafwe förwärckat lif och lösöron.
Dräper han honom; miste thertill sin högra hand.
Trugar eller undsäger man honom, eller gifwer honom smädeliga ord, böte hundrade daler.
Pröfwas the ord äreröriga; böte dubbelt, och ware ärelös.
Orkar han ej botum; tå straffes han med fängelse wid watn och bröd, eller med gatulopp, eller risslitande.
Skier thet utom ämbetes ärenden; plichte efter allmän lag.
§ 10.
Borg- eller slåtsfrids brott dömes efter konungens håf- och slåtsarticlar.
Cap.
II.
Warda the öfwerfallne, som konunger eller hans ämbetsman, eller rätten i embetes ärender utsänder; eller giöra the sielfwe wåld och orätt: hwad lag tå är.
§ 1.
Understår sig någor med hugg och slag å allmänna rum öfwerfalla the män, som konungens, eller hans ämbetsmäns, eller rättens ärende sökia och gånga; miste lifwet.
Sker thet annorstädes; tå hafwer han brutit edsöre.
Warder them något giordt antingen i ord eller gärningar, som ej rörer edsöret; ligge alt i tweböte.
§ 2.
Nu giöra the sielfwe i ämbetes ärenden, någon wåld eller orätt, med ord eller giärning; ware thet ock i tweböte.
Cap.
III.
Hwar som bryter fängelse, wärjer fånge, eller tager honom bort med wåld; och om wachten släpper honom lös.
§ 1.
Hwar som bryter kronones fängelse; eller med wilia och wetskap thertil utlånar tyg och redskap; eller wärjer någon missgiärnings-man, emot them som honom komma at gripa, så at han therigenom undkommer; eller släpper man fånge med wilia lös; eller med hwarjehanda list uthielper: han skal stånda samma rätt, som then brotslige.
§ 2.
Tager man honom med wåld af them som honom gripit och i gömo hafwa, eller til fängelse, för rätta, eller til ådömdt straff föra skulle; miste lifwet.
Giör han therwid sår, blånad, blodwite eller hemfridsbrott; hafwe tå han och alle the med honom i fullt råd och samnad woro, förgiordt både lif och lösöron.
§ 3.
Släpper wachtkarl någon fånge lös af försumelse eller wangiömo; miste tienst sin, och plichte thertil med böter, fängelse, arbete, eller gatulopp, allt som försumelsen, eller ock then undkomnes brott är til.
§ 4.
Bryter fånge sielf fängelse och giör sig lös; kan han återfås: ligge til domaren om han therföre särskilt plichta skall.
Cap.
IV.
Om hemfrid.
§ 1.
Kommer någor uppsåteligen och med wredes mod i annars mans tomt, som med hus och gård intagen är, eller uti the in eller utom gärden stående hus, ehwad man sielf theri bor, eller them sig til nytto eller nöje bygdt, eller til andra uthyrdt eller lånt hafwer; eller går han i annars farkost eller skep, ware sig hyrdt, länt eller egit, och dräper ther bonden sielf, hans folk eller gäst, eller then sin undflycht tit tagit hafwer; kastar eller skiuter, så at thet träffar, sedan han i tomt, hus eller farkost kommen är, och får han ther död af: hafwe tå han som thet giorde och alle the med honom i samma wilia woro, förbrutit lif och lösöron.
§ 2.
Giör han annan skada med sår, blånad eller blodwite; straffes som framdeles skils i thet 7 cap.
§ 3.
Giöres ingen skada i tomt, hus, skep eller farkost, utan warder man dragen och drifwen therut med wåld, och sker sedan å honom sådan gierning utom hus, gård, eller skep; ware lag samma.
§ 4.
Nu gånga män, en eller flere, hem åt androm och wilia skada giöra, ändock the eij gitta; tå hafwa the förbrutit hwar för sig fyratio daler för hemgången.
Slås ther något sönder, eller förderfwas dörr, bord, kista, fenster eller hwad thet är; eller göra the annan skada som eij rörer edsöre; gånge tå thermed, som i 2 cap.
3 § sagt är.
§ 5.
Söker man beskydd i annars eller egit hus, gård, skep eller farkost, och får skada af then som far til, innan han ther inkommer; eller löper then som hemsökes sielf uhr hus, gård, eller farkost, ehwad han tå skada giör eller sielf får; ther är icke hemfrid bruten.
§ 6.
Kommer någor i annars mans hus, gård, eller skep, och wil ther igensöka eller aga sit barn eller tienstehion; tå hafwer han ej brutit hemfrid.
§ 7.
Nu hittas män i gård eller farkost såte, och skilias osåte, så att them emellan skier slagsmål af brådom skilnad; ther är ej edsöre brutit eller hemfrid: utan han gånger bort wreder, och kommer sedan åter med fullt upsåt at göra skada, och thet fullbordar; tå hafwer han och alle the med honom woro, brutit edsöre.
Warde dock pröfwat af tidsens korthet och gärningens omständigheter, hwad thet under nu sagde brådom skilnad räknas må.
§ 8.
Kastar någor med wredes hand in i annars mans hus, gård, eller farkost, sten, stång, eller annat, hwarmed skada giöras kan; böte tolf daler.
Kommer såramål theraf, eller får man annan skada; gälde åter och böte dubbelt.
§ 9.
Hwar som griper, bastar och binder, eller pinar någon oförwunnen utan uppenbar sak och förbrytelse; eller tager med wåld hans hustru, barn, hion, eller gäst, utur egit eller annars hus, eller af gata, wäg, eller annorstädes, och förer bort mot theras wilia i fängelse, eller til annan ort; hafwe thermed brutit edsöre, ändock han ingen annan skada giorde.
§ 10.
Rånar man af androm, eller med full wåld tager i hans hus, gård, skep, å gata eller å wäg, något hwad thet hälst wara kan, mer eller mindre; hafwe brutit edsöre och förgiordt lif sit.
§ 11.
Går någor olåfwandes i annars trägård som stängd är, tager äple eller annan frucht med wåld, och äganden eller hion hans äro före och wilia wärja; kommer tå slag them emellan, och slår äganden eller hans hion död, sår, eller blodwite; ther är edsöre brutit.
Få the annan skada som ej rörer edsöret; böte han twegilda böter, så ock för hemfridsbrott fyratio daler, som förr är sagt.
§ 12.
Nu kan någor af ondsko, eller af sielfswåld och öfwermod nederhugga, förderfwa, eller å hwarjehanda sätt onytte göra annars mans fruchtbärande, eller til gårdsens prydnad planterade trä; uprätte skadan effter mätesmanna ordom, och plichte för wåldswärckan å hwart stort eller nyttigt trä tolf daler, och å mindre sex daler.
§ 13.
Rifwer man utan rätta nöd, med wåld neder, eller förderfwar annars mans bygnad eller plank; böte tiugu daler, för gärdesgård tio daler och skadan åter.
Bryter eller rifwer man annorledes; böte som i Byggningabalken urskilt är.
§ 14.
Går man af berådt mod åstad at skada bonden eller hans folk, tå the arbeta på åker eller äng, och gör ther skada; eller drifwer någon från sin teg och ägodel å annars mans, och gör honom ther skada; böte fyratio daler för wåldet, och skadan ligge i tweböte.
Sammaledes bötes för wåldswärkan i andra mål fyratio daler; utan i the mål lagen therom annat stadgat hafwer.
§ 15.
Nu hafwer man annars mans fä ur åker eller äng intagit, och inom hägnad, dörr eller lås inslutit, så länge at skadan synter och mäten warder: kommer tå then efter som fä äger, och tager thet åter med wåld; böte fyratio daler.
Stiäl eller borttager han thet lönligen, böte som sagt är i Byggningabalkens 14 cap.
Cap.
V. Om allmänna landz och wägafrid.
§ 1.
Hwar som lägger sig att röfwa til lands eller watn, i staden eller å landet, ehwad han röfwer mer eller mindre; tå hafwer han förwärckat lifwet, och alle the med honom woro.
Ligge och förbruten allmän lands och wäga frid under edsöresstraff.
Öfwerfalla the någon och gitta eij sin onda wilia främt; miste äntå lifwet.
§ 2.
Hafwer någor, dag eller natt, giordt falska eldar, eller andra teckn eller wisare, at thermed förleda siöfarande ur rätta leden, och gifwa tilfälle til skepsbrått; tå straffes han med siu gatulopp; ändock ingen skade sker.
Samma lag ware om then som af lika upsåt bortrifwer eller uptager lagda wettor eller wisare af siögrund eller strand, eller med stenkistor eller annat sådant fyller och stoppar rätta segelled och båtaled i siöar eller strömmar; sättie ock allt i förra stånd igen.
Kommer ther skade och skeps brått af; warde halshuggen och steglad.
Gånge ock först hans lösa och sedan hans fasta gods til skadans återgieldning.
§ 3.
Nu hafwer man wåldsamligen öfwerfallit the skepsbrutna, och någon dödat; warde tå lefwandes råbråkad, och sedan lagd å stegel och hiul, hafwe ock förwärkat alt sit lösa gods.
Sårar man och illa handterar sådana nödlidande å kropp theras; miste lifwet, och af lösöron hans tage halft konungen och halft målsäganden.
§ 4.
Sätter man eld å strandad eller til lands drifwen farkost, ehwad ther är folck om bord eller eij, hafwe förgiordt både lif och lösöron: dock gälde först till målsäganden allan skada, så långt hans gods räcker, löst och fast.
Röfwar någor eller med wålde tager af slika strandada, eller till lands drifna farkoster mer eller mindre, så länge skepsfolket när äro, eller godset bärga wilia eller kunna; warde steglad, och återgälde skadan som sagt är.
Samma lag ware om them, som med råd eller giärning hulpit hafwa, eller med then brotsliga giömdt och nött.
§ 5.
Röfwar man i wådeld, wattunöd, wåldswärckom, eller ther fienden tränger, eller ther något undan annor fara bärgat och hulpit är, eller uti farsot och pestetid, litet eller mycket; tå hafwer han i thessa mål förwärkat högra hand, lif och lösöron.
Om stöld wid slika tilfällen urskils i Tiufmålabalken.
§ 6.
Hwar som med wålde drifwer annan ifrån thes fasta gods, eller med list, orätt, eller hwarjehanda åtgiärd för honom onytt giör, at han sig thet tilegna må; gälde åter allt hwad äganden kan wisa sig therigenom mist hafwa; och sättie alt i förra stånd igen: thertill böte han, och alle the med honom i samma giärning warit, hwar för sig fyratio daler.
§ 7.
Öfwerfaller man annan upsåteligen å allmän wäg eller gata; böte skadan effter lag, och fyratio daler för fridsbrottet.
Sker thet om juhl, påsk, och pingst, eller så länge marknadsfrid lyser, eller hwad frid thet hälst wara må; ligge i tweböte.
§ 8.
Uphäfwer eller förderfwar man allmänna broar; kulkastar milestolpar eller milestenar, eller andra märcken eller wärck, som till allmän nytta eller prydnad upsatta äro; böte fyratio daler och skadan åter.
§ 9.
Sönderhugger någor eller förderfwar annars mans plog, åkerharf, wält, trästock, selar, tömmar, wagnar, kälkar, eller annat slikt, som til hans arbete hörer; böte tiugu daler och skadan åter.
Sker thet å wägfarande mans tyg, med wåld eller mot warning; ware i tweböte, och gälde åter allan skada.
§ 10.
Hwar som biuder androm, leger, eller med råd och hielp sådan eller annan wåldsam giärning främjar; stånde samma rätt som han thet sielfwer giorde.
Är han annorledes therutinnan brotslig; tå straffes han som lag skilier hwart mål om sig, effter thess omständigheter.
Cap.
VI.
Om qwinnofrid.
§ 1.
Tager man qwinna med wålde, och emot hennes wilia främjar sin onda lusta; eller med swåra hotelser at afhända henne lifwet, twingar henne til sin wilia, och warder lagligen thertill wunnen: miste lifwet och qwinnan ware saklös.
Ej må ock någor henne thet tilwita wid ... dalers bot.
Gitter han ej under slik wåidsgiärning fullborda sin onda wilia; böte äntå för wåldet hundrade daler til treskiptes.
Warder han ock i thy dräpen, ligge ogiller.
Häfdar man afwita qwinna, som ingen wåda wägia wet, eller ena sofwande, eller then ej fyllt sina nio år; ware lag samma.
§ 2.
Nu är qwinna således wåldtagen, och låter thet ej genast sin sockenpräst eller annat ärligit folck weta, eller kärar ej therå förfallelös innan nästa åtta dagar, för domaren eller konungs befallningshafwande, eller ock för andra trowärdiga män; hafwe tå sedan ingen macht öfwer wåldet at klaga.
§ 3.
Hwar som med wålde tager och bortförer annars mans hustru eller fästeqwinna emot hennes wilia; miste lifwet, ändock han henne ej häfdat hafwer.
Kommer häfd thertill; hafwe ock förgiordt alla sina lösöron.
§ 4.
Wåldföres mö eller enkia, som ej fäst är, hafwe then thet giör, förbrutit sina lösöron, och ligge en månad i fängelse, och äte watn och bröd.
Häfdar han henne thertill emot hennes wilia; miste lif och lösöron.
§ 5.
Löper qwinna från sin man, eller omyndigt barn frän fader sin eller moder; tå skal then thet gör, straffas med penningeböter, eller med fängelse, risslitande, eller arbete, efter som brottet är til.
Kommer lägersmål thertill; plichte som i Lägersmålabalken urskilt är: hafwe ock förwärckat thet i Giftomålabalken skrifwit står, och gälde åter af sino godse och gifftorätt, thet hon ur boet tillika bortfördt och sedan upnött hafwer.
Förlåter mannen henne thet brott; gånge thermed som i Giftomålom skils uti thet 11 cap.
Samma lag ware, tå mannen förlöper sin hustru.
§ 6.
Dräper någon then qwinna han wet hafwande wara; miste hufwud sit och lösöron.
§ 7.
Slår man sådan qwinna, at fostret deraf förgås; böte full mansbot, och stånde uppenbar kyrkioplicht.
Cap.
VII.
Hwad the förwärkat hafwa som edsöre bryta, och om theras gäld och annars innestående penningar.
§ 1.
Hwar som edsöre bryter, ehuru månge the samman äro i flock och farnöte, tå giärningen giöres, tå hafwa the förgiordt alt thet the i löst äga, och thertil femtio daler i böter af thet fasta; the skola ock någon tid bortåt arbeta wid konungens fästningar eller annorstädes, efter som brottet större eller mindre pröfwes.
Sker theri dråp eller fullt rån; miste lif och lösöron, och bötes ej thes sider som sagt är.
Bryta the edsöre andra gången; tå fördubbles böterne af theras fasta gods.
Äga the ej något fast, tå straffes the med gatulopp, eller längre tids arbete.
Stånde dock til konungens nåd, om någor edsöresbrytare heldre må en wiss tid förwisas landet, än allmänt arbete undergå.
§ 2.
Nu kan then som edsöre bryter, warda i sin wåldsamma giärning dräpen, sargad eller slagen, tå är thet alt ogilt han får.
§ 3.
Förenämde böter och förbrutne lösöron skola skiptas i try: tage målsäganden en lott, annan konungen, och tridie häradet eller staden; utan i the mål som uttryckeligen undantagne äro: dock så, at gäld som man rätteligen skyldig war, förr än man bröt edsöret, först gäldes af oskipto, och sedan målsägande rätten, efter thy saken är.
Räcker eij godset til gälden och målsäganderätten; fälle båda af, slikt af marek som marek.
Är godset mera; gånge thet til treskiptes som öfwerlöper, som förr är sagt.
Ej måge the förwärcka hustruns lott och rätt i bo, ej barnapenningar, ej innestående afrad eller tionde, och ej inlagsfä eller bolagspenningar, eller hwad thet hälst är, som androm tilkommer, och icke theras egit är.
Thet skiptes alt först undan, tå mätning för brut sker.
Så skal hwar sin sak ensamer böta och gälda, och ingen annars lott förwärka.
IV.
Förslag till Dråpmålabalk 1723.
Dråpmålabalker.
Cap.
I.
Om then som med willia dräper annan, biuder, leger, hielper eller thertil råder.
§ 1.
Dräper man eller qwinna annan med willia och uthan rätta lifsnöd: gifwe lijf för lif; och gälle ther hwarken förlikning eller målsägandens förbön.
§ 2.
Hwar som biuder androm att dräpa; han skall stånda samma rätt som han sielfwer dråpet giordt hade; miste ock then lif som drap.
§ 3.
Låther någor leija sig till att dräpa annan man: warde halshuggen och steglad, så then som drap, som then ther legde.
§ 4.
Warder man lagligen tilwunnen att hafwa gifwit råd till dråpet, och att thet therigenom skedt är, eller att han hafwer hållit then dräpne och hulpit till; eller wisat rum och lägenhet at dräpa; lånt swärd eller annat wapen thertill; eller skyndat någon tijt, ther han wiste sådan olycka honom förestå: tå äger så han som dråparen lif mista.
§ 5.
Dräpa twå eller flera hwarannan uti brådom skillnad; ther botes tuhundrade daler af hans godz, som mäst thertill wållande warit hafwer: tagi halfft konungen, och halfft häradet eller staden.
Hafwa the warit lika wållande: gånge tå förenämbda boot af hwartheras ägendom särskilt.
Kan eij klarligen pröfwas, hwilken thera mehr eller mindre, eller om båda lika wållande warit, ligge thet samma lag.
§ 6.
Nu hafwa flere än en, i brådom skillnad, lagdt hand å then döda, och kan man liusligen pröfwa af hugg, stiung eller slag som å honom finnes, hwilken af them dödssåret gifwit hafwer: miste tå han lif, och böten then andre hwar för sig, hel eller half mansbot til treskiptes, effter saksens omständigheter; och stånde thertill uppenbara skrifft.
§ 7.
Hafwa the alle samman lagdt lika hugg eller slag å then döda; tå äga the alle lif för lif mista.
§ 8.
Hwar som med wredesmod skiuter eller kastar annan i ström eller siö, eller stöter honom neder af tak, ställning eller annan högd, så att han theraf död får: gifwe lif för lif.
Kasta twenne hwarannan i ström eller siö, uthföre ställning, tak eller annat, och liuta the bägge död af: wari lag samma som i 5 § förr sagdt är.
§ 9.
Drager någor oträngder af wredesmode, knif eller swärd, spänner bössa, eller reser annat wapn åt androm, stinger, hugger, slår eller skiuter åt honom, och råkar thet annan, så at han far ther död af; gånge therom som om annat willia dråp.
Gitter han ej skada göra: böte äntå tiugu daler til tweskiptes, konunge och häradet eller ock staden.
§ 10.
Slår man annan med sten, stång, trä, stör, kiäpp, eller annat, så at han theraf dör; eller tager man annan i hals eller halsduk att han strypes; gifwe lif för lif.
Slår man någon ihiäl med knytnäfwe, at han liuter död af: wari lag samma; uthan sådana skiähl och omständigheter til äro att konungen må honom lif unna.
§ 11.
Manar någor annan ut till slagsmål och honom dräper; gifwe lif för lif, och komme ther ingen bot wid.
Warder han sielfwer dräpen, tå lägges lijk hans å kyrkiogårde afsides neder i stillheet.
Samma lag wari om then som manter och dräpen blef.
Cap.
II.
Warder dråpare eller annar ogiärningzman dräpen i wärjande hand, eller om någor sig sielfwom af then andras wärja döden förorsakar.
§ 1.
Nu kan dråpare eller annar ogiärningzman sig till wärn ställa mot then som honom gripa och fånga will, eller från rymmande hindra, och warder han tå i wärjande hand dräpen; ligge ogilder.
§ 2.
Warder dråpare eller then sitt lif förwärkadt hafwer annorledes och utan wärjande hand dräpen; tå botes för honom 100 daler till konungen, och 100 daler till häradet eller staden.
Och gånge thes sider af hans egit godz, full mans bot, trijhundrade daler till treskiptes.
§ 3.
Kan thet pröfwas at någor i brådom skilnad sig sielf döden af then andres wärja eller andre wapn förorsakat hafwer; böte then thet wapn eller wärja förde, full mansbot, till treskiptes, och stånde ther till uppenbara skrifft.
Cap.
III.
Huru dråpare straffas skall när han på flychten och frij foot kommer, eller ther skiäl till äro, at han lif sitt behålla må, och förlika målsäganden.
§ 1.
Rymmer dråpare, och kommer på frij foot; tå skall dråpet alt lika wähl å färska giärning ransakas.
Söker han ej konungens leijde, innan natt och åhr; eller får han leijde, och kommer eij fram förfallelös innan then tijd honom i leijdebrefwet förelagd är: dömes tå frijdlös öfwer hela rijket, och alle thertill liggiande länder, och böte af sitt godz full mansbot 300 daler till treskiptes.
§ 2.
Får han konungens leidebref, och dör förr än han dömes; eller dör sedan han är dömder och förr än dager hans ute är: tå bötes af hans godz full mansbot till treskiptes.
§ 3.
Nu kan dråparens sak af konungen eller thess domhafwande pröfwas wara sådan, at han målsäganden förlika må, och lif sitt behålla: böte tå 100 daler till konungen, och 100 daler till häradet eller staden; och målsäganden niute thet honom utfäst war.
Dör dråparen förr än han förlikt målsäganden, tå bötes af godze hans full mansbot till treskiptes.
§ 4.
Hwilken som giör upsåteligit dråp, och med berådt mode, niute thes mindre nåd, som han ingen nåd wärd är.
Cap.
IV.
Om dråp som sker i rättan lifsnöd.
§ 1.
Nu warder man oförtänkt så öfwerfallen och trängder, att han eij lif sitt frälsa kan, utan at han dräper then honom å lif tränger; gitter han med fulle skiähl bewijsa, att han dråpet i rätta lifsnöd, och eij af lust eller för annan orsak giordt hafwer: wari tå frij för alt straff; och then han drap ligge ogilder.
Brister han åt bewijs i någon omständighet: tå äger han förlika målsäganden, och böte 200 daler till tweskiptes, konungen och häradet eller staden.
Gånge ock under uppenbara skrifft.
Cap.
V. Om dulga dråp i härade.
§ 1.
Nu skier dråp i härade, och ingen kiännes wid gärningen eller warder lagligen tilwunnen innan natt och åhr effter thet dråpet war giordt: tå skola alle som i häradet eller tingslaget boo, effter mantalet, böta hundrade daler tilsamman.
Tagi halfft konungen och halfft målzäganden.
Thet kallades fordom dulga dråp.
Cap.
VI.
Nu är man elliest wållande till dråpet, ändoch thet eij skiedt med willja; hwad tå lag är.
§ 1.
Lägger man af wårdslöshet ifrån sig laddad och spänd bössa, eller annat slikt, theraf barn eller andra lätteligen kunna få skada; eller låssar man laddad bössa opröfwadan ther folk före är; eller skiuter till måls å wägg eller annars Ursprungligen: annorstädes.
eller åth diur och foglar, å then ort han weta kan och bör, folck pläga gå och wijstas; eller kastar ther, eller fäller från hus och ställning stock, sten, stång, eller annat, och eij warnar them som under äro; eller kastar öfwer plank eller tak in på annars gård och tomt, eller på allmän gata och gränd, genom fönster och glugg, eller frän wind, ther skada må af thima, och seer eij, hwar thet nederkommer: warder ther någon före stadder, och får död af: böte i thesse och slike måhl effter saksens beskaffenhet heel eller half mansbot till treskiptes och stånde thertill uppenbara kyrkioplicht.
§ 2.
Skuffar eller slår man annan af wredt mode eller föracht med hand eller annat, så at han faller theraf kull och stöter sig mot sten, wägg eller mur; theraf han får dödssår; böte tå full mansbot till treskiptes, och stånde uppenbara kyrkioplicht.
§ 3.
Nu will man undvika annars slag, hugg eller hötande, och i thet samma faller och stöter sig til dödz: böte tå then brotzlige half mansbot till treskiptes, och stånde kyrckioplicht.
Sker thet å mur, ställning eller annan högd, ther faran större är: böte full mansbot till treskiptes och stånde uppenbara skrifft.
§ 4.
Drifwer man annan till sådan wäg, ort eller arbete, eller uti wattn, eller uthur hans hus, nattetid om wintteren, ther klarligen pröfwas kan, någon lifsfara wid wara, och liuter han ther död af: wari lag samma.
§ 5.
Hwar så å hwarjehanda owarsamt eller sielfswåldigt wijs, till annars mans död wållande är, antingen uti lek och skiämt, med eld, watn och annorledes, eller huru thet hälst wara må: böte som bråttet är till, hel eller half mansbot, och stånde kyrkioplicht.
Fins ock then döda tillika sielf död sin wullit hafwa; wari tå bot thessmindre.
Cap.
VII, Om dråp, som händer mer af olycka än annars wållande.
§ 1.
Nu kan någor af rätta lifsnöd sig wärja willia, eller will fånga then man som lagligen gripas må, slår eller skiuter åth honom, eller them honom wärja willia, och annar kommer i misshugg, och får ther död af; pröfwas sådant emot willja och upsåth hans skedt wara, eller kan han thet med goda skiähl eller med ed sin fulltyga; böte tå wådabot till målsäganden fyratio daler och stånde uppenbara kyrckioplicht.
Dock bör eij mehr än ett hugg eller skått uppå en man till wåda räknas.
Warda flere sår af ett skått eller hugg: wari thet ock wåda.
§ 2.
Skiuter man med bössa, båga eller spiut, till måls, eller åth diur eller foglar, å then ort thet lofligen skie må, och ther man eij tänkia kunde folck före wara; eller kastar man å sådan ort sten, stång, eller hwad thet hälst wara må, och får ther någor menniskia död af: kan thet tå pröfwas, eller gitter baneman i brist af annor bewis ed gånga, att thetta dråp af wåda utan hans upsåth och willja skedt är, böte han 40 daler till målsäganden och stånde uppenbara skrifft.
Samma lag wari om then som skiuter eller kastar, och thet tager först mot jord, sten, hus, stock eller annat, och studsar så tädan, att annar liuter theraf död: kan eij bewisas som sagdt är, att thet wåda war; straffes tå som willia wärk.
Cap.
VIII.
Får man bana af annars nedfallande hus, eller handawärckom, eller i annars brunn, bro eller gildror i skog eller annorstädes; huru tå bötas skall.
§ 1.
Nu faller annars hus, tak eller taktegel, wägg eller skorsten ned, och slår någon till döds: wari wådabot 40 daler arfwingarnes ensak.
Är han förr warnad och tilsagd att bättra, och har thet ej giordt; böte full mansbot till treskiptes och stånde uppenbara kyrckioplickt.
Samma lag wari, ther annor handawärck faller å någon, eller om man får bana af annars mans ogilda bro, therom i Bygningabalken urskils.
§ 2.
Faller man i annars mans brunn som ej hölgd eller inbygd är, och far bane af: böte half mansbot then brunnen äger.
Är han warnad then att höllia, och hafwer thet icke giordt; böte full mansbot, och stånde uppenbara skrifft.
§ 3.
Giör man gildror för oskiäliga diur i skog eller annorstädes med spiut, stång, grop eller snaro; tå skall han thet lysa låta wid sochnekyrkian å landet, eller i staden, om the giöras å stadsens ägor, söndagen förr än han them gör, och ther med kunniga hwar the liggia skohla.
Försummar han thet, och liuter någor menniskia theraf död; böte half mansbot och stånde kyrckioplicht: är lagligen lyst, och timar ther sedan död af, eller skier slijk olycka inom tomt och gård, ther annars mans rätta farwäg eij är: wari wådabot.
§ 4.
Får man bana af annars redskap som till bygning utgifwes eller brukas, eller af fahrtyg som gästgifware utleija, böte wådabot then slijk redskap eller fartyg äger.
Är han warnad att laga, och giör thet eij; böte full mansbot och stånde kyrkioplicht.
Cap.
IX.
Om barn eller tienstehion dräpas med wåda.
§ 1.
Dräper fader eller moder barn sitt med wåda; lefwa the båda, och kärir ingenthera till annars: wari ogilt.
Kärir enthera å annan; pröfwe tå domaren, hwad heller thet af full wåda eller grof förseelse skedt är.
Fins thet senare: tå bötes full mansbot; och gånge med arfwet som i Ärfdabalken skils.
§ 2.
Lägger moder spädt barn sitt i säng hos sig, och warder thet förqwäft, gånge under skrifft, och wari för böter frij: gör barnets amma thet, och får ther barn död af, eller af annor hennes wårdslöso: slite hon rijs, eller plichte med fängelse å watn och bröd, som bråttet är till, stånde ock kyrkioplicht.
§ 3.
Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet får död af emot thes willja: böte tå full eller half mansbot, konunge och häradet eller staden til tweskiptes, alt effter saksens omständigheter, och stånde uppenbara kyrkioplicht.
Om arfwet wari som i Erfdabalkens 13 capitel skils.
§ 4.
Gör husbonde eller matmoder thet å tienstehion sitt; räknas tå för willja och eij för wåda.
Kan thet pröfwes wara händt af wåda eller emot thess upsåth och willja, ändock af groft fehl och förseende; gånge tå thermed, som om annat dråp i hwart måhl om sig sagdt är.
Cap.
X.
Dräper öfwermage någon med willja eller wåda.
§ 1.
Nu kan öfwermagi som mera är än siu åhr och yngre än femton, dräpa någon med willja: wari så öfwermagis williagärd, som mogande mans wådagärd; och böte han 30 daler; halfft tage målsäganden, och fierdung konungen, och sammaledes häradet eller staden.
Pröfwas hans giärning och ondsko swara mot mogande mans, och är han icke långt ifrån femton åhr; wari thå thes swårare straff hans.
Sker dråpet med wåda; böte tijo daler till målsäganden.
Äger han eij att bota med: warde tå rijsad af fader eller moder, eller om the eij till äro, af nästa fränder; och skall ther någor af lands- eller stadsbetiente när wara.
§ 2.
Är öfwermage siu åhr eller mindre, och dräper någon med willja; böte fem dahler till treskiptes, som sagdt är: sker thet med wåda: tå botes till målsäganden tre dahler.
Cap.
XI.
Dräper eller dräps qwinna med wåda och är hon hafwande, tå hon i wåda dräpen warder.
§ 1.
Om qwinna wari samma lag som om man, i wådebot, ehwad hon dräper eller dräpen warder.
§ 2.
Nu kan hon hafwande wara, tå hon dräps med wåda; ther ökes wådaboot med tolf dahler, målsägandens ensak.
Cap.
XII.
Warder man dräpen af then som afwijta är.
§ 1.
Warder man eller qwinna afwita, tå skohla hans eller hennes näste fränder, eller ther the eij när äro, andre så brott the thet weeta få, sig om honom eller henne wårda låta, och thet för grannar och socknamän kundgöra, och then afwijta i häffte och förwar hafwa.
§ 2.
Nu warder then afwijta icke således wårdad och förwarad; eller kan han eller hon komma uthur häffte och dräpa någon; tå räknas thet till wåda dråp; och böten the honom eller henne wårda skulle, eller thet genast tilkiänna gifwa borde, tiugu dahler, halft till målsäganden, och halft til konungen, och häradet eller staden.
Cap.
XIII.
Om otamda diur eller okynnes hund någon menniskia dräpa.
§ 1.
Dräper otamdt fä eller okynnes hund någon menniskia, och wiste eij äganden thet fä eller hund okynnes wara; gifwe uth skadediuret, och förlike målsäganden.
Kan thet pröfwas att han wiste thet okynne, och har ej aldeles instängdt eller dödat thet fä eller hund; böte tijo dahler, och thertil wådabot.
Nekar han sig thet wetat hafwa, och finnes lijkwäl halfwa skiäl och lijknelse thertill: wärje sig med sielf sins ede, eller gälde som sagdt är.
Warder han rätteligen tilsagd och buden thet fä eller hund at dräpa, och giör thet ej; skier sedan af them dråp å man eller qwinna; böte full mansbot, och stånde kyrkioplicht.
§ 2.
Hissar man hund å folck, eller jagar af öfwermod, häst, oxe eller annat diur så hårdt å annan, att han får ther död af; eller föder man hemma för sin lust, biörn, warg eller andra wilda diur, och stänger them eij wähl in, eller häfftar; warder tå någor menniskia af them dräpen; ligge thet under williadråp.
IV.
Förslag till Såramålabalk 1723.
Såramålabalker med willia och wåda.
Cap.
I.
Sårar man annan i ansichte eller hals; eller hugger af lem, eller slår ut tänder.
§ 1.
Hugger man annan fullsår i ansichte eller hals; af hugger eller förderfwar näsa, öra, hand eller fot, eller slår uth öga, så at han ther hafwer ewärdeligit lyte af: böte i lytesbot 50 daler och för såramålet sammaledes.
Warda flere lemmar, än en, afhuggne eller förderfwade: böte för hwarthera både lytes- och sårabot, som sagt är.
Lytesbot bäri målsäganden först up; och sedan skola såraböterne til treskiptes gånga.
Then brotzlige äger ock gälda läkarelön, uppehälle och hinder, och all annan kostnad och skada, och ther till för sweda och wärk.
Warder ock en sådan lem afhuggen, förlamad eller oför, thermed han sin lofliga näring idkat hafwer: pröfwe tå domaren hwad större eller mindre brist och saknad han theraf känner, och lägge honom sedan skiälig wedergällning till.
§ 2.
Hugger man af androm tummelfinger, eller wrist å fot, böte 30 daler för lytet och 20 daler för såramålet: förty at tummelfinger är half hand, och hääl halfwer foot.
Hugger man af thet som näst är til tummelfinger; böte 15 daler för lytet och 10 dalers sårabot.
För hwarthera af the andra fingren bötes åt lytet 10 dahler och för såramål likaledes.
Wari ock tåå så giller som finger i såramål, och halff mindre i lytesbot.
§ 3.
Slår man någon så at arm eller been bräckes, eller been uthlöses eller uthtages; eller hand eller finger warder lam och onyttig; wari boot för lytet och för såramålet, som nu sagdt är.
§ 4.
Warda tänder uthslagna; tå bötes för hwarthera i lytesbot 6 daler, och för såramål sammaledes.
§ 5.
Nu hugger man ät annan och will skada giöra; står annar före, och får sår eller afhugg; böte tå för hwart om sig, som förr är sagdt.
Cap.
II.
Om köttsår, slag, kindpust och hårdrag.
§ 1.
Warder man huggen eller stungen i arm, lår, eller annorstädes å kropp, ther afhugg eller benlösning ej sker; wari tå 20 dalers bot för hwart sår.
§ 2.
Giör man mindre sär, slår annan blå eller blodigan; böte för hwarn blånad eller blodwijte 12 daler.
§ 3.
Slår man annan kindpust med hand, och synes ej åkoma; böte 6 daler.
Sker thet med staf eller sten; böte 9 daler alt til treskiptes.
Ther må ingen effter kära, utan rätter målzägande.
§ 4.
Drager man annan i hår eller skägg, skuffar, stöter eller knubbar, och synes ej åkomma; wari lag samma.
Cap.
III.
Huru sår skola synas och wårdas.
§ 1.
Hwilken som i staden warder sårad eller blodig slagen, käri therå genast för borgmestaren eller rätten: och nämne han twå goda män, hälst stadsens läkjare eller bardberare, som samma sår granneligen syna skola, och therom witna.
Sker thet å landet, och är tingstima inne eller förhanden; tage tå genast then som slagen war, stämning å then som slog; och han wari sedan å samma eller nästa dag plichtig till swars komma.
Är ej tings-tima inne, eller när för handen; eller är then slagne ej så föör, at han kan sjelfwer til tings komma; låte tå han häradzhöfdingen, länsmannen eller någre af nemdene, så ock en annan trowärdig man till sig komma, at syna och mäta såren och skadan.
The äga sedan therom witna som sagdt är.
§ 2.
Warder någon så stungen, sårad, slagen eller krossad i hufwud eller bröst, at han må theraf död få: tå skal then som gärningen gjorde, thet sår wårda natt och åhr, och sware för lif hans.
Dör han innan then tijd, och pröfwes tå liusliga, at han af handawärkom hans döder blef; gifwe lif för lif.
Nu kan antingen annor sjukdom tilkomma, eller läkarens wårdzlöshet eller annat ofall; wari tå fälder till heel eller half mansbot och kyrkjoplicht, alt effter omständigheterne.
§ 3.
Förlikar sig then sårade med then som honom skada gjorde, och dör han sedan af samma sår; hafwe tå målsägande ej wåld at therå widare tala; doch stånde konunge och häradet, eller staden theras rätt öppen.
§ 4.
Komma män saman af brådom skilnad, och får annar sår, och annar död, tå straffes dråpet effter lag; och sår wari ogilt.
Sarga the hwarannan, och dör ingenthera: böte hwar för sin gärning.
§ 5.
Warder lem å manne ofärdig och lam innan natt och åhr, effter thet han slagen eller sårad war: tå bötes therföre lytesbot, som sagdt är, målsäganden enskijlt.
Cap.
IV.
Om qwinna slår eller sargar någon; och om man slår sin hustru, eller hustru sin man, eller husbonde eller matmoder legohjon sitt.
§ 1.
Slår eller sargar qwinna någon, wari hon under samma lag som man, i såra- eller lytesbot, och böte af sit egit godz.
Warder hon sjelf så illa slagen, at hon föder dödt barn; tå ökes bot hans, som henne slog med 9 dahler.
§ 2.
Hwilken man som af hat och ondsko, eller i dryckenskap, eller för andra qwinno skull, slår sin hustru blå eller blodigan, lam eller lyttan; wari thet alt i tweböte.
Slår hustru man sin, stånde samma rätt.
Näpser han henne för brått hennes skiäliga: wari saklös.
§ 3.
Slår husbonde eller matmoder legohjon sitt, så at thet warder theraf lamt eller lytt: ligge thet i laga botum, som annat folk.
Näpsa the thet för brått thess skjäliga: wari ogilt.
Cap.
V. Huru öfwermagi böta skal sår och lyte.
§ 1.
Gjör öfwermagi fullsåre, then som mera är än sju åhr, och mindre än femton; böte af sitt egit godz halft mindre än för mogande mans gärning, så i lyte som såramål: gjör han mindre åkomo, som är blånad eller blodwite; böte tre daler.
Af såraböter hans tage halfft målsägande, och then andra hälften gånge til tweskiptes konunge och häradet eller staden.
§ 2.
Är öfwermagi mindre än sju åhr, och gjör sår eller blodwijte; wari ogilt.
Ther skola ej böter före gånga.
Cap.
VI.
Warder man sargad af hund eller fä mans af andra eller wilda djur.
§ 1.
Nu kan otamt och okynnes fä, eller wilder hund bita och sarga någon menniskja och warder ej äganden med uppenbara skjäl och bewijs tilwunin, at han thet okynne wiste: gälde tå läkjarelön, och wari thermed saklös.
Hafwer han theraf wetat, och äntå thet okynnes fä eller hund icke instängdt eller döda låtit, böte tio daler som lag säger i 15 cap.
Byggningabalken och för såramål twegilda böter, så ock läkarelöhn, och skadan åter.
Får man ther lyte af; wari ock lytet i tweböte, målsägandens ensaak.
Föder man hemma björn, warg, lokatt, eller andra wilda djur; komma the lösa, och kunna slik skada gjöra; eller hissar man them eller hund å folk, eller af öfwermod jagar fä eller häst å annan, at han warder sargad theraf; wari lag samma.
Cap.
VII.
Om såramål, som ske af rättan wåda.
§ 1.
Hwar som i alla thessa föreskrefna måhl något gör med full wåda, och ej af upsåth och med wilja: böte så för såramål som för lyte hälfften mindre, än för willjagärning hwart om sig förr stadgat är.
V. Förslag till Tjufvabalk 1723.
Tiufwa balken.
Cap.
I.
Huru tiufwer som stiäl mehr eller mindre än etthundrade daler, eller bryter sig in i huus, straffas skall.
Och om annar tager tiufwen än rätter målsägande; eller om någor gifwer honom löös, sedan han gripen är.
§ 1.
Stiäl man gull, silfwer, redo penningar, eller hwad thet helst är, som mehra är än 100 daler sm: t, tå skall man uphängias, och kåna halshuggas: gifwe ock åter thet man stulit hafwer.
§ 2.
Är tiufnaden mindre; gälde tiufwer åter thet han stal, och böte trefalt så mycket; och stånde thertill uppenbara kyrkioplicht.
Orkar han eij botum, gånge till ärfwodis wid konungens slått, hus eller gård, eller miste hud sin.
§ 3.
Nu kan eij tiufwer gifwa tiufnaden åter, och hafwer intet att gälda med; ligge tå till målsägande hwad han will låta honom till ärfwodis för sig gånga eller elliest med kroppen plichta.
§ 4.
Hwar som bryter sig in uthi något rum eller hus till att stiäla, ändock han ther altzintet finner eller tager, straffes första gången med twenne gatulopp; gör kona thet, slijte rijs.
Skier thet andra gången; wari twegilt.
Kommer han tredie gången åter, plickte med sex gatulopp och fierde gången med otta.
§ 5.
Bryter sig tiufwer in genom fönster eller elliest i gård och hus om nattetijd, eller sätter sig till motwärn, och får sår eller dråp: wari ogilt.
Giör han them skada som sitt wärja willia: plickte för hemfredzbrått.
§ 6.
Nu stiäl man å flere stellen än ett, eller ock på åthskillige tijder, och hafwer eij tillförene warit för tiufnad lagförd och straffad: tå skall hwar tiufnad om sig ransakas.
Och gånge sedan dom öfwer tiufwen för altsamman.
Eij äger han lif mista, utan hela tiufnaden stiger öfwer hundrade dalers wärde.
§ 7.
Warder tiufwer andra gången lagförd; tå ökes straff hans med en månadz arbete, eller ther thet eij fins, med ett gatulopp.
Kommer han tredie gången åter; miste lifwet, ehwad han litet eller mycket stulit hafwer.
§ 8.
Tager annar man tjufwen, än then som rätter målsägande är, eller godzet wårda borde; tå äger han hwarn tiugonde penning, af alt thet tiufwen ther hade med sig, som hans egit war.
§ 9.
Will eij målsäganden sielf hafwa tiufwen för rätta; käre tå then som å konungs wägnar kära äger, och niute målzäganderätt.
§ 10.
Hwilken som med willia släpper tiufwen och honom ur wägen skaffar, sedan han gripen är och fängslad; plickte som i Utsöknings- och Edsöresbalkarne urskils.
Cap.
II.
Stiäla flere med samnad hand, eller warder någor thertill låckad eller buden, eller är man elliest uti tiufnaden dehlachtig.
§ 1.
Samsättia sig twå eller flere att stiäla; tå skall hwarthera straffas effter hela tiufnadens wärde, ehuru the then sin emellan delt hafwa; och then sitt mist hafwer, niute thet åter af godz theras.
Hafwa eij flera än en, något att gälda med; tå äger han thet återgälda.
§ 2.
Lockar man eller biuder then som är öfwermaga till att stiäla med sig; eller gör mannen thet med sin hustru; föräldrar med sina barn; förmyndare med then omyndiga; förman med sine underhafwande; husbonde eller matmoder med sitt tienstefolk; eller inhyses hion: stånde tå samma rätt then äger stå, som andre gången stulit hafwer; stiger thet öfwer hundra daler, tå dömmes han till döden, och then som war låckad eller buden att stiäla, straffes som annar tiuf, om han till mogen ålder kommen är.
§ 3.
Nu hafwer elliest någor hulpit tiufwen med råd eller dåd, stånde tå samma rätt som tiufwen sielfwer: och then som wetandes hafwer giömt eller nött med honom, eller hafft föruth kundskap, att tiufnaden skie skulle, och thet icke uppenbarat; eller wiste wara stulit och halp thet att döllia; eller ock hafwer på annat sätt tiufnaden främjat: tå dömes han till penningeböter, fängelse, arbete, gatulop eller rijsslijtande, alt efter saksens beskaffenhet.
Cap.
III.
Om hustiufnad och annan nidingsstöld.
§ 1.
Stiäl tienstefolk och legohion ifrån sin husbonde eller matmoder, litet eller mycket, miste lijfwet.
Försnilla the och afhända, thet som them inom eller uthom huset betrodt är: tå bötes twegille tiufwe-böter.
§ 2.
Stiäl man litet eller mycket, tå wådeld, watunöd, skepsbrått, wåldzwärkan eller fiende åkommer och tränger, eller ock sedan något undan förenämda fara och nöd bärgat är, miste lifwet.
§ 3.
Nu stiäla skeppare, gästgifware, krögare, fohrmän, eller theras folk, under 100 dalers wärde, af thet them gifwit är att föra eller förwara; hwar som thet gör, giälde åter och böte fyragille böter, eller plichte med kropp.
§ 4.
Samma lag wari om then som swikeliga tager af barn som yngre äro än tolf åhr, eller af them som afwijta äro, kläder, smide eller annat hwad the hälst å sig bära, så ock om them som stiäla i badstufwu; eller af mehnfört folk, eller af then som med swår siukdom behäfftad och utan wärn och wård är; eller af någon död menniskia, eller af såfwande ute å marken; eller i allmän fahrsotetijd, uthi hus ther alle siuke eller döde äro.
§ 5.
Tager man något och döllier af thet skiepp eller godz, som antingen skiepzfolket hafwa öfwergifwit, eller utan folk är till landz kommit, straffes som förr i 1 cap.
sagdt är.
Cap.
IV.
Om then som stiäl ute å marken; och i annars trädgård: och om någor tager annars mans bååt eller häst; eller målkar hans koo, får eller geet.
§ 1.
Stiäl man å åker eller äng, säd skuren eller oskuren, hö stackat eller ostackat, eller fä annars mans, som går i bet uthe på marken, inom eller uthom hängnad: wari thet i tweböte.
§ 2.
Samma lag wari, om man stiäl bijstock, eller fruckt uhr trägård, humblegård, rofwo-gård eller kålgård, ärter eller böner å åker, eller i Örtegård, ållon eller nötter, eller annars huggne wed och timber, eller gärdzgård hans, eller i sågeqwarn, eller fisk utur annars dammar, sumpar och nät, eller något af hwarjehanda fiskefogla- eller jägerijredskap, eller ock sielfwa redskapen.
§ 3.
Tager någor utan lån eller lego annars mans båt eller fahrtyg, som äro läste; eller häst, som fiätrad och tiudrad är; och gör någrehanda åwärkan thermed: kommer rätter ägande effter och fångar altsamman, eller honom lagligen öfwertygar: hete tå tiufwer.
Pröfwes han thet hafwa giort antingen af trångmål eller utan ondt och tiufachtigt upsåth; gälde dubbel lego, och allan skada åter.
§ 4.
Molkar någor annars mans ko, fåhr, eller get, stånde wijd tingz- eller rådstufwudörr en tijma med kärillet i handen som molkades uti, och slite ther sedan ... par rijs.
§ 5.
Rifwer man annars gärdslegård och släpper in fä i åker eller äng, eller i andra ägor; plichte som sägs i Bygningabalkens 13 cap.
6 §.
Cap.
V. Stiäl man konungens bref och skriffter, eller wid någon rätt.
§ 1.
Hwar som konungens och kronones angelägne och wicktige bref, skriffter, eller räckenskaper borttager och döllier, eller upsåteligen them förskingrar, sällier och föryttrar; straffes som kronones tiuf, och miste lifwet, ther omständigheterne så fordra.
Samma rätt stånde ock then som sådane bref och skriffter witterligen sig tillhandlar och eij uppenbarar.
§ 2.
Stiäl man wid någon rätt å landet eller i staden, mehra än femtijo daler, miste lifwet; är thet mindre, gälde åter skadan, och ligge i tweböte.
Cap.
VI.
Om kyrkiotiufnad.
§ 1.
Stiäl man i kyrkio the saker som til gudztienstens bruk egenteligen skipade och lembnade äro, som kalk, paten, mässekläde, altarekläde, bibell, eller handbok: miste lijfwet.
§ 2.
Samma lag wari, tå man stiäl tijo dalers wärde af thet som enskijlt till kyrkiones prydnad länder af altaretafla, liuskronor, eller annor prydnad å wägg, eller hwad elliest plägar uti kyrkian förwaras.
Stiäl man femton dalers wärde af thet som någor kan hafwa i kyrkians gömo insatt: miste och lifwet.
Är thet mindre, gälde åter och böte sexgilt eller plichte med kropp; stånde ock uppenbara kyrkioplickt.
§ 3.
Hwar som stiäl något af androm under gudstiensten, antingen inne uti kyrkian, och annorstädes, ther uppenbar gudztienst hålles, eller ock ute å kyrkiowallen, häst, fahrtyg, eller hwad thet är, under tiugu dalers wärde; böte femgilt.
Är thet mehra: miste lifwet.
§ 4.
Wari samma lag om then som stiäl i något likhus, eller gräfwer up död kropp, och tager swepning, eller kista-klädnad, eller stiäl i fattig-stufwa, eller i kyrkians wapnhus, eller uhr fattigbössa.
Cap.
VII.
Om fynd och hittegods, och huru thet bör uplysas.
§ 1.
Hwar som fynd hittar å wäg eller uthom wäg, hwad fynd thet helst är, han äger thet genast kundgiöra och tre söndagar å rad i närmaste kyrkia å landet, eller i alle stadsens kyrkior, så ock å häradzting eller rådstugu lysa låta.
Kommer then som mist hafwer och bewisar att thet honom tillhörer, tage sitt åter, och gifwe skiälig hittelön.
Kommer han eij inom natt och åhr: tage konungen twå delar, och trediung then som hitte.
§ 2.
Af urminnes nedgrafwen skatt, bottnfynd, eller annat slijkt, ther ingen är ägande till, tage konunger halfft, och halfft then som hitte.
Om strandwrak och skipsfynd urskils i Siölagen och Siöskadebalken.
§ 3.
Hitter någor sådan gammal skatt, gammalt mynt, guld, silfwer, koppar, metall, eller andra konststycken; tå äger han konungen sin lott till salu hembiuda, eller hafwi then förwärkat.
§ 4.
Hittar man driftefä, taman häst, eller sto, eller taman oxe, ko, fåår, geet, eller hwad fä thet är som nyttias kan; behålle thet hoos sig, och låte lysa, och tage lysninga wittne.
Hitte han thet utom häradet eller staden: tå skall han thet föra till nästa by eller stad, och nedersättia, och lysa låta.
Med häst, stoo, oxe må man yrkia och andre sina tarfwer göra, och ärende sina fara inom häradet och staden, och ej utom, sedan lag-lyst är.
Giör thet någor förr, böte tre daler.
Kommer then som mist hafwer sedan lyst är, och lagligen widerkännes: tage sitt åter utan lösn.
Nu är skiälig misstanka mot then som säger sig hittat hafwa; tå skall han sig urtiufwa göra med lysninga witnom och sielf sins ede, att han thet fä eij af illwillia och list, utan som rätt driftfä uptog.
Kommer han eij innan natt och åhr, som rätter ägande är; tå äger han fä som hitte inom häradet eller staden.
Är thet utom häradet eller staden: tage han tå halfft och halfft then som fä gömt och wårdat hafwer.
Wari samma lag om otamt fä, som eij nyttias eller brukas kan; doch niute then som hitte, så och then som gömde och wårdade, foderlön och all annan kostnad, effter mätzmanna ordom.
§ 5.
Hitter man bij å annars ägor, och eij lysa låter, utan borttager; gånge therom som om annan tiufnad.
Upsätter man tom bijståck i skog, eller annorstädes, och will thermed bij från theras wanlige stelle locka; böte tre daler och gifwe them åter.
Samma lag wari om then som å hwarjehanda sätt, med mat och bete, lockar till sig annars dufwor, eller andra foglar.
Afhänder man sålunda eller annorledes boskap hans: stånde tiufs rätt.
§ 6.
Nu hittar man något och eij så lysa låter, som sagdt är, gälde tå åter, och böte twefalt så mycket thet wärdt war, som han hitte, eller theraf förtiga eller försnilla monde.
Cap.
VIII.
Om stulit godz köpes och klandras, och om man lägger märke å annars ting eller märke, eller nekar till inlags fa, pant, låhn eller lego.
§ 1.
Kiöper någor witterligen thet som stulit är; stånde tiufsrätt och then sitt mist hafwer, tage thet åter utan lösn.
Nu kiöper man thet gods, som pröfwas wara misstänckt; böte tijo daler och gifwe åter thet han så kiöpte.
§ 2.
Klandras thet som stulit är, och säger man sig thet hafwa kiöpt, eller hos andra nedsatt, legdt thet eller låntagit, eller ock tillbytt i pant eller gåfwo fådt, och will sin fångesman eller wittnen wisa; tå skall samma gods hos twenne ährlige bofaste män insättias, och han sin fångesman eller wittne framhafwa.
Kommer han inom förelagd tijd, wari then saklös som ifrån sig leda gitter, och sware then som thet ledes till.
Kan han eij wisa laga fång, eller brijster han åt witne, gifwe uth thet som klandras och göre sig urtiufwa med sielf sins ede, om domaren thet skiäligit pröfwar.
Gitter han eij eden gånga, stånde tiufs rätt.
Hafwer han witne, ändoch han eij fångesman framskaffa kan; ware saklös.
§ 3.
Nu är thet köp skiedt med mäklare och wittnen, tage tå then sitt åter utan lösn, som thet lagligen till sig winner, och then som kiöpte, sökie mäklaren, och han åter honom som sålde.
Äro eij witnen till, och mäklaren nekar sig öfwer thet kiöp warit hafwa: wärje tå sig, som förr sagt är, then til ledsen griper.
Samma lag wari om nedsatt godz, lån, lego, gåfwo eller pant.
§ 4.
Lägger någor märke å annars ting dödt eller qwickt, och will thet sig thermed tillägna; eller lägger man märke å annars märke, thet förra thermed att förwilla: hwar som thet giör, stånde tiufsrätt.
§ 5.
Nekar man, emot sitt bättre wetande, till inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant tagit, eller lånt och borgat är, försnillar, försällier, eller förbryter thet; wari lag samma.
Cap.
IX.
Om snatteri.
§ 1.
Tager eller snattar man mindre än tijo daler, hete eij tiuf.
utan gifwe åter, thet han olåfligen tagit hafwer, eller gälde thess wärde, och böte helfften så mycket thertill: gånge ock under hemlig skrifft.
Orkar han hwarken gälda eller böta, arbete tå wid konungens slåt eller hos målsäganden.
Kommer han andra gången igen, och icke bryter lås eller wisar besynnerligit okynne, gälde åter, och ligge i tweböte.
Bryter han lås, eller warder thermed tredie gången funnen, stånde tå tiufsrätt.
Cap.
X.
Om öfwermaga stiäl.
§ 1.
Stiäl öfwermaga, eller then som eij Ordet » eij » bör utgå.
är under femton åhr, gifwe tiufnaden åter, så åffta thet skier, och warde näpster af föräldrar eller af målsman sin.
Hwilken som öfwermaga thertill låckar eller tubbar, straffes som i thet 2 cap.
och 2 § sagdt är.
Cap.
XI.
Om bodrägt.
§ 1.
Drager mannen något lönligen undan hustrun, eller hustrun undan mannen, eller barnen undan föräldrar; stånde them fritt, om the hwarannan therföre lagsökia willia.
Kommer saken för domaren; pröfwe tå han, i hwad upsåt sådant må wara skiedt, och lämpe straffet thereffter.
Cap.
XII.
Huru man skall sitt återtaga, eller annan lagligen till tiufsak binda, och therom ransaka låta: och om man utan skiäl androm något godz frånkänna will.
§ 1.
Ingen må thet han widkännes, ehwad thet är honom frånstulit, eller han thet bort-tappat hafwer, sielfwilligt och olagligen återtaga, utan domarens, eller befallningzhafwandens wetskap och handräckning: dock må thet återtagas af then som är lösker man eller misstänkter att rymma, eller ther tiufnaden å färska giärning i handom fins.
Giör någor annorlunda: böte trediung af thet han olagligen återtog.
§ 2.
Hwar som androm utan skiäl något gods ifrånkiänna will, och sig thet med orätta tillegna: böte helften af wärdet, och ware eij man thes bättre.
§ 3.
Ej må man androm tiufnad tillwita, utan han är bar åtagen eller tiufnaden med rätto ransakan i huus hans funnen; eller lagligen leder B: ledder.
honom å händer.
Giör någor annorledes och thet eij fulltyga gitter; stånde samma rätt han skulle stå.
Går thet å lif: warde straffad som i Högmålabalken urskils.
§ 4.
Nu hafwer man wåån å, eller någon kundskap hwart tiuf eller tiufnad är kommen; begäre tå lof af häradzhöfdinge, fogde eller borgmästare och råd, att lagligen ransaka, och säije hwad han hafwer mijst eller hurudant, så ock sina skiäl som äro thesse eller andre slike: att spår synes leda till samma by och hus, eller att then misstänckte hafwer om nattetijd ute warit, och att man näst tillförene sedt honom ther tiufnaden skiedde, eller att han förr stulit, eller i annor måtto brutit; eller att sådane tiufsaker hos honom sedde äro, eller at han them försåldt hafwer; eller att han håller sig undan, och synes taga sak å bak; eller warit i sälskap med andre som therföre kunna med skäl tillwitas; tå må eij honom ransakan sönias: utan fare han tijt, med länsman och nembdeman, eller twänne edsworne stadztienare, och förkunne ther byamän eller husbonda, att the lagligen tijt sände äro; sedan äge the lösgiorde, och utan knyte, kappor och biråckar ledige ingånga; och then som ransakan begiärt hafwer, stånde utanföre.
Hittes ther then tiufnaden som the effterleta, och hafwer bonden sielf, eller hans hustru, eller barn ther lås och nyckell till, och således effter lag äga wårda, och är ther eij glugger eller windshål så stort, att tolkit B: thet.
hade kunnat af androm inkastas, utan eliest fins ther förwaradt, öfwerhölgdt, nedgrafwit, eller å hwarjehanda sätt dölgdt; wari tå bonden sielfwer tiufwer, eller hustrun, eller barnen, om the bråtslige äro och bonden saklösan giöra.
Är ther glugg eller windshål, och tiufnaden eij dölgder, öfwerhölgder, eller nedgrafwen, eller ligger then i oläst hus och uthus, tå äger bonde witsord att wärja sig med sielfs sins ede.
Fins tiufnaden under tienstehions, eller husgiästens enskijlte lås och wård, eller i annars mans ther nidsatta kisto; tå äge the wärja sig för tiufnad, om the gitta.
Hittar man eij thet man ransaker effter; wari tå saklös för then skuld honom gifs, och then som ransakan begierte, fylle all theraf tagen skada, och bewise eller gånge ed, att han sitt mist hafwer, och eij af illwillia ransakning sökt.
§ 5.
Eij må man annorlunda ransaka af sielftagen macht, eller emot warning; gör thet någor och finner eij tiufnaden: böte fyratio daler, och rätte up all theraf tijmad skada.
§ 6.
Sätter sig byaman, eller bonde till motwärn, och will eij tillåta sådan ransakning, utan öfwerfaller them som ransaka skola, med hugg och slag, eller med smädesord; plichte tå som i Edsöresmålom skils.
§ 7.
Är eij husbonden sielfwer hemma, utan hustrun, gånge ransakan alt lika wäl.
Är han ogifft och låter någon annan huset förestå: wari lag samma.
Cap.
XIII.
Huru tiufwer eij må förwerka annars godz eller penningar.
§ 1.
Hafwer tiufwer bolagsgodz, afrad, pant, bewisligit och orubbat inlagsfä, egne barns, stiufbarns eller andre barns penningar inne hos sig; eij må han sådant alt förwärka: utan thet pröfwes med fulla skiäl, att någotthera hafwer stulit, gömt eller nött med honom; är eij thet: tå skall theras dehl först afskifftas.
§ 2.
Nu fins i tiufwens bo något annat godz som ingen tillförene med laga intekning eller dom sig förbehållit och tillägnat hafwer; tå må theraf återgäldas thet som stulit är och eij mehra hoos tiufwen fins i behåll.
III.
Förslag till Lägersmålsbalk 1723.
Lägersmålabalker.
Cap.
I.
Om mökränkning och lönskaläge; och om man liuger å qwinna, eller qwinna å man at han henne lägrat hafwer.
§ 1.
Gör man lönskaläge; böte mannen tio daler, och qwinna fem.
Sker thet andra gången; ware twegilt, och tredje gången tregilt; stånde ock uppenbar kyrckioplicht, eller löse sig therifrån med penningar, som i Kyrkiobalken urskils.
Thet är lönskaläge, när mö eller enka warder lägrad af ogift man.
Beträdes man thermed fierde gången, eller oftare; tå ökes hwarje gång bot hans med tio daler, och hennes med fem: och skola the båda thertill arbeta halfft år i nästa tuchthus, eller wid nästa konungsgård, sedan the tre söndagar å rad kyrckioplicht stått hafwa.
Wilia the sig från arbetet lösa; gälde hwarthera hundrade daler.
§ 2.
Af lönskabotum tage fader eller moder, eller målsman, målsägande rätt, ther the kärande äro.
Åkära the ej; käre tå then å konungs wägnar kära äger, och niute målsägande rätt.
Gifwer han någrom skuld, och gitter thet ej bewist; plichte för olaga tilmäle, som lag säger.
§ 3.
Orka the ej botum, som lönskaläge giort hafwa; tå skola the första gången dömas til arbete, och ej til gatulopp eller risslitande.
Ej må man för lönskaläge hud sin mista; utan thet sker andra gången eller oftare.
§ 4.
Nu bättrar mannen henne, som han lägrat hafwer, och tager henne til ächta; ware tå saklös både man och qwinna.
§ 5.
Lägrar förmyndare mö, som under hans wärjo är; eller husbonde sin tjenstepiga; eller någor annar then qwinna, som han förut hafwer giordt drucken, eller then som är dumne, eller then ej manwuxen är; ligge tå han i tweböte.
Låckar och lägrar läremästare then mö, som honom til underwisning i dygd och christendom förtrodd är; tå skärpes straffet med fängelse, eller annan kropsplicht, alt efter omständigheterna.
Om them som häfdar afwita qwinna, eller sofwande, eller mö som är yngre än nio år, urskils i Edsöresbalkens 6 cap.
§ 6.
Hwilken som liuger å ena qwinno, och säger sig henne lägrat hafwa; plichte för osan beskyllning efter lag.
Warder en man således belugen af en qwinna; ware lag samma.
Cap.
II.
Sker lägersmål i fästning, och nnder ächtenskaps löfte.
§ 1.
Häfdar fästeman sin fästeqwinna, eller häfdar man mö, eller enkia under ächtenskapslöfte, och wil henne sedan ej ächta; gånge therom, som i Giftmålabalken och Erfdabalken skils.
§ 2.
Lägrar fäster man ofästan qwinna, böte han sextio daler, och hon tiugu.
Wiste hon ej at han förr fäst war; plichte som för lönskaläge.
Samma lag ware om ofäst man, som lägrar fästan qwinna.
§ 3.
Fäster sig någor twenne, och lägrar them bägge; böte hundrade daler.
Häfdar han ej utan then senare; böte femtio daler, och plichte för fästningsbrottet, som skils i Giftmålabalken.
§ 4.
Häfdar fäster man then qwinna, som androm fäst är; böte hwarthera hundrade och tiugu daler.
Cap.
III.
Om enfalt hor; och om lönskaläge sker förut, eller sedan.
§ 1.
Gör ogift man hor med gift qwinna, eller ogift qwinna med gift man; böte then som ogift är, fyratio daler, och then gifta ottatio.
Med kyrkioplichten gånge efter Kyrkiolagen.
§ 2.
Nu hafwer man sin hustru, eller hustru sin man af ondsko aldeles öfwergifwit, och warit så länge borto, at owist är, om han eller hon död är eller lefwande: sker tå af then öfwergifna lägersmål med then som ogift är; plichte som för lönskaläge.
§ 3.
Lägrar gift man eller qwinna then som fäst och förlåfwad är; böte hundrade sextio daler, och then fäste hundrade fyratio.
§ 4.
Gör man enfalt hor andra gången; böte then som gift är, hundrade sextio daler, och then som ogift är, ottatio.
Kommer man tredie gången åter; tå ökes then giftas straff med ottatio dalers bot, och et års arbete i nästa tuckthus, och then ogiftes med fyratio dalers bot och halft års arbete.
Dock måge the sig från arbetet lösa med ethundrade daler för hwart halft åhr.
Sker thet fierde gången; miste tå lif then som gift är, och then ogifte böte ethundrade sextio daler, och arbete thertil tu år i nästa tuckthus, eller löse sig med fyrahundrade daler.
Kommer then ogifte femte gången åter; hafwe ock, han eller hon, förwärkat lifwet.
§ 5.
Hafwer man plichtat för lönskaläge, och gör sedan enfalt hor; böte för horet som sagt är och thertil lönskalägers bot.
Gör man åter lönskaläge efter horet; böte tå man trettio daler, och kona femton.
Hafwer man första gången bedrifwit enfalt hor, och therföre efter lag plichtat, och gör sedan lönskaläge; böte man tiugu daler, och kåna tio: och stånde twå söndagar kyrkioplicht.
Beträdes man andra gången med lönskaläge, efter enfalt hor; tå böte man trettio daler, och kåna femton, som är tregill lönskaläges bot: och stånde tre söndagar kyrkioplicht.
Sker lönskaläge, sedan andra gången enfalt hor giordt hafwer; plichte äntå ej högre, än tregill lönskalägesbot.
§ 6.
Gör någor hor med sin tienstepiga; eller förmyndare med mö som han under sin wärjo hafwer; eller med annor qwinna, som i 1 cap.
5 § nämnes; böte för lägersmålet, som i samma § sagt är.
§ 7.
Af böterna för enfalt hor, som mannen gör; tage hustrun sin målsägande rätt.
Förlåter hon honom thes brott, och warder ej wid honom skild; tage tå målsägande rätt, then som efter lag å honom kära äger.
Samma rätt hafwe mannen, tå hustrun gör enfalt hor.
Cap.
IV.
Om twefalt hor.
§ 1.
Gör gift man hor med annars mans hustru; miste hwarthera lifwet.
§ 2.
Lägrar gift man annars mans fästeqwinna, sedan hon af fästeman sin häfdad är; ware lag samma.
Cap.
V. Om skörlefnad och koppleri.
§ 1.
Håller någor sådana hus och samqwäm, ther otuckt och lösachtighet för winnings skull drifwes; stånde tre dagar wid kåken, och warde then tredie dagen hudstruken, och arbete sedan trij år i tuckthuset.
Warder man thermed funnen andra gången; miste sammaledes hud sin, och arbete i hela sin lifstid.
§ 2.
The qwinnor, som i sådana otucktiga hus begå skörlefnad, måge genast gripas och i stadsens gömo sättias, och sedan dömas efter brott theras, til böter eller til arbete i tuckthuset.
Komma the oftare åter; tå ökes straffet med arbete eller risslitande.
Cap.
VI.
Nu lägrar man sit syskonabarn.
§ 1.
Lägrar man sit syskonebarn; böte hwarthera ottatio daler.
Sker lägersmålet med then, som hans eller hennes syskonebarn förr til ächta ägdt, eller elliest häfdat hafwer, tå bötes som för lönskaläge.
§ 2.
Nu är then gift eller fäst, som sit syskonebarn lägrar; eller är han hennes husbonde, eller förmyndare; eller är therwid annor sådan beskaffenhet, som i första capitlets 5 § sagt är; tå ökes böterne efter hwart brott om sig, som i 2 och 3 cap.
urskils.
§ 3.
Förser sig någor andra gången med slika lägersmål; ware thet i tweböte.
Cap.
VII.
Om blodskam.
§ 1.
Lägrar någor sin äckta eller oäckta blodsfräncka, uti rätta upstigande eller nederstigande led, såsom, fader sin dotter, eller dotterdotter, och son sin moder, modermoder eller fadermoder: tå skola the bägge halshuggas.
§ 2.
Samma lag ware med them, som i upstigande eller nederstigande swågerskaps led, med hwarannan kötslig beblandelse hafwa: såsom, man med sin hustrus moder, eller sin stiufmoder, eller med sin sonahustru, sonesons eller dottersons hustru, stiufdotter, stiufsons dotter, eller stiufdotters dotter; eller qwinna med sin mans fader, eller sin stiuffader, eller sin dotters man eller med sin stiufson, eller med thes eller sin stiufdotters son, så ock widare uti någon led, ther the som föräldrar och barn sins emellan komma at räknas.
§ 3.
Sker blodskam i första skyldskapsled å sidone, såsom när broder lägrar sin samsyster, eller halfsyster, ehwad thet är ächta, eller oächta; tå hafwa the både förwärkat lifwet.
§ 4.
Nu är mannen eller konan uti then första, och kånan eller mannen i andra halfwa eller hela skyldskapsled å sido, såsom, tå man lägrar sin broders dotter, systers dotter, eller theras ättlägger, eller sin fadersyster eller modersyster; eller kåna häfdas af sin broders eller systers son, faderbroder eller moderbroder sin; miste lifwet.
§ 5.
Bedrifwes enfalt eller twefalt hor, med någon uti föresagde nära skyldskapsleder; warde tå mannen steglad, och kånan bränd, sedan the först äro halshuggne.
§ 6.
Gör man hor eller lönskaläge i första swågerskaps led å sidone, såsom ther man lägrar sin hustrus ogifta syster, broders enkia, eller twå andra systrar; eller qwinna lägras af sin mans broder, systers man, eller twänne andra bröder: tå hafwe the båda förwärkat lifwet.
§ 7.
Häfdar man sin swägerska uti första och andra led å sidone, såsom man sin hustrus broders eller systers dotter, faderbroders eller moderbroders enkia; eller ock qwinna hafwer lägersmål med sin mans broders son eller systers son, eller med sin fasters eller mosters man: böte tå för swågerskapsbrottet hwarthera ottatio daler.
Är enthera gift; böte för horet särskilt.
§ 8.
Nu lägrar man en qwinna och wet ej at någor af hans närskylda eller beswågrade fränder henne förr häfdat hafwer; böte tå för lägersmålet efter lag, och gifwe thertil något åt the fattiga, efter förmågo sin.
Cap.
VIII.
Om lägersmål i andra swågerskapetz leder.
§ 1.
Hafwer man lägersmål uti andra swågerskapets rätta upstigande eller nederstigande leder, såsom, med sin afledne hustrus stiufmoder, eller stiufsons hustru, eller med sin stiuffaders enkia, eller sine stiufmoders stiufmoder; eller qwinna med sin mans stiuffader eller stiufdotters man, eller sin eller sin mans stiufmoders efterlemnade man, eller stiufmoders stiuffader: tå bötes för swågerlagsbrottet ottatio daler, och thertil för lägersmålet särskilt.
Sker thet i sidoled; plichte som för annat lägersmål.
Cap.
IX.
Huru lägersmålsböter skiptas skola; och om man alt på en tid warder lagsökt för flera lägersmål.
§ 1.
Alle böter för lönskeläger och hor, skola til treskiptes gänga, målsäganden, konunge, och häradet eller staden.
§ 2.
Warder man alt på en tid lagsökt för flera lägersmål, böte för hwart om sig, som lag säger.
Ej må, eller skall ther straffet ökas.
I.
Förslag till Missgärningsbalk 1729.
Missgiärningzbalken.
Cap.
I.
Om försmädelse emot Gud, och affall ifrån then rena ewangeliska läran.
§ 1.
Hwilken som af upsåt med ord eller skriffter lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sacramenter, miste lifwet och brännes å båle: skier thet obetänkt och af hastighet, och ångrar han sig, böte etthundrade daler, och afbedie sitt brott offenteligen i församblingen.
Orkar han eij botum, plichte med siu gatulopp eller tre weckors fängelse wid watn och bröd.
Beträdes han thermed annan gång, böte dubbelt, eller straffes med nijo gatulopp, eller sittie en månad i fängelse wid watn och bröd.
§ 2.
Giör någon gäckeri med gudztiensten, Gudz ord och sacramenten af lättsinnighet, böte fyratijo daler.
§ 3.
Affaller någor ifrån wår rätta ewangeliska lära och träder till en willfarande, låter han sig icke rätta, tå skall han förwijsas rijket, och aldrig niuta arf eller borgerlig rättighet innom Sweries rijke.
§ 4.
Utsprider inhemsk eller främmande man willfarande lärosatzer, och effter warning thermed icke afstår, warde ock then förwijst rijket.
Äro thess meningar sådane, at lärare af then rätta tros bekiännelse therom icke äro enige, gånge thermed som i Kyrkioordningen stadgas.
Cap.
II.
Om truldom och wijdskepeise.
§ 1.
Hwar som brukar truldom och skadar annan till kropp eller egendom, och warder med fulla skiäl thertill wunnen, han skall halshuggas och i båle brännas: lijter man trulkarl till at thet giöra, eller hielpa till at then giärning fullkomnas, ware lag samma.
§ 2.
Far någor med spådom, signeri eller annan widskiepelse, böte första gången fyratijo daler, eller sittie i hächtelse fiorton dagar wid watn och bröd: giör han thet annan gång, böte dubbelt, eller plichte med tre weckors fängelse wid watn och bröd: söker någor råd eller bot hoos sådane signare eller spåmän, böte tiugu daler, eller sittie en weka i fängelse wid watn och bröd.
Cap.
III.
Om swordom och sabbatsbrått.
§ 1.
Hwilken som wid gudztiensten eller in för sittiande rätt utbrister i eeder och swordom, plickte med fyratijo daler, eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Skier thet af öfwerdåd eller elak wane uti samqwem, krog eller kiällare eller offenteligen på allmänna gator och platzer, böte fem daler hwarie gång han therföre lagföres; orkar han eij botum, plickte med kroppen; swär någor af hastighet och lättsinnighet, böte en daler.
Framhärdar han och warder tredie gången thermed beträdd, böte fem daler, som förr är sagt.
Giör någon mened, therom skils i Rättegångzbalker.
§ 2.
Swär öfwermaga, tå skall han af föräldrar eller huusbonde med rijs agas effter som åldren och wanarten är till: skier thet offtare, sätties i stocken wid kyrkiodören.
Försumma föräldrar at hålla sina barn ifrån swordom, böte fem daler.
§ 3.
Giör någor förackt af den allmänna gudstiensten, så at han sällan kommer till körkian på sön- och högtidsdagar: är han therföre warnad, som i Körkioordningen sägs, böte tiugu daler, håller någor sitt huusfolk ifrån körkian, således som sagt är, ware lag samma.
§ 4.
Hwilken som kommer drucken i körkian, eller ther gudstienst hålles, eller elliest giör ther oliud och förargelse, böte tiugufem daler.
§ 5.
Går man drucken eller oskriftad till Herrans heliga nattward, eller sedan [han] af prästen effter Körkioordningen är warnad at hålla sig therifrån, böte fämtijo daler.
§ 6.
Then som begår något brått på sön- eller högtidsdagar, böte tio daler för sabbatsbrått, och för giärningen särskilt.
§ 7.
Idkar någor werldzligit arbete eller handtwärk på thesse dagar, böte tijo daler för sabbatsbrått, utan thet skier till egen eller annars nödtorfft, som upskåf ej tåla kan.
§ 8.
Inga kramlådor eller andre bodar skola på sön- och högtidsdagar öpnas til salu.
Mat och drika må sälias till nödtorfft sedan gudstiensten är förbij.
Ingen hafwer macht på thesse dagar at kiöpslaga i skiep eller andre farkostar.
Bryter någor häremot, böte för sabbatsbrått som sagt är.
Samma both ware, ther man företager sig någon resa till landz eller siös i städer eller på landet förrän gudstiensten är ändad: hwar som häst eller båth thertill utlegar, böte fem daler.
Är någon på resan stadder, ställe sig in till gudztienst i then körkia, som wid wägen ligger.
Cap.
IV.
Om förräderij.
§ 1.
Förer någor afwog skiöld emot riket, eller giör någon wåidzgiärning å rijksens konung och herre, drottningen eller theras barn, eller warder öfwertygad at stämpla något antingen med inlänsk eller utlänsk man emot konungen och riket till theras skada och fördärf, eller söker at förråda riksens undersåtare, land eller folk, krigsmakt, fästningar, förrådzhuus, skiep, och annat slikt: tå bör han och alla the med honom i samma giärning och upsåt woro, mista högra hand, halshuggas och steglas, och gånge theras godz i löst och fast under cronan.
Gitta the eij skada giöra, miste äntå lif, ära och godz.
§ 2.
Styrker eller främjar någor sådant förräderij med bref, råd eller hielp, ware lag samma.
§ 3.
Wet man forrädeliga stämplingar å färde wara, och them ej afwärjer, så mycket han kan och förmår, eller i tid ej uptäcker, ware och under samma straff.
§ 4.
Nu hafwer man eij the skiäl thermed han tilltror sig kunna binda then brotzlige till giärningen eller upsåtet, gifwe tå konungen eller någon thess embetsman gienast redeligen tillkiänna alla the omständigheter som honom kunnige äro, at fahran må förekommas, och stämplingen uthletas.
Försummar han thet, straffas som förr är sagt; kan then som angifwen är, icke öfwertygas, ware han äntå frij, som thet utan swek och arghet angifwit.
§ 5.
Then som betrodt är at weta konungens och riksens hemlige rådslag eller slut, uti the ärender therå rijkets wård och säkerhet ligger, och them uppenbarar, eller utgifwer någor utan lof och minne the skrifter som han i thy mål lönlige hålla bör, stånde samma straff, som om förräderij sagt är.
§ 6.
Tager någor gåfwor eller förläningar af främmande herskap at främja thess fördel emot konungens och rijkets bästa, hafwe förwärkat lifwet, och thet han niutit hafwer; tager elliest konungens embetsman gåfwor eller förläning af främmande härskap, utan han föruth eller straxt therefter gifwer thet tillkiänna och konungen i sittiande råd thertill lof gifwer, miste ähra och embete, hafwe och förbrutit thet han fådt hafwer.
§ 7.
Eij må någon konungens och riketz undersåtare här låta sig bruka såsom sändebudh ifrån främmande herskap eller gä främmande sändebud tillhanda, uthi the ärender, som thess förrättning angå.
Bryter någor häremot, förwises rijket och miste then rätt och förmån som swensk undersåtare tillhörer.
§ 8.
Söker någor genom hemlige stämplingar eller uppenbarligen at befordra konungen till en oinskränkt regering och enwälde, eller tillskynda honom större mackt, än then riksens ständer erkiändt och faststält hafwa, straffes såsom riksens förrädare, och miste lijf, ähra och godz.
Cap.
V. Om then som lasteliga talar å konungen, eller thess och rijksens rådh.
§ 1.
Hwar som lasteliga talar eller skrifwer något emot konungen och rikets styrelse, eller drotningen, eller then som till efterträdare i regementet förklarad är, warde halshuggen.
§ 2.
Tillwiter någor konungens och riksens rådh, en eller flere, thet å ähra theras går, och gitter thet ej fulltyga, miste och lifwet.
Talar eller skrifwer någor om them thet elliest smädeligit är, giöre offentelig afbön, och böte fämtijo daler, eller ligge fiorton dagar i häcktelse wid watn och bröd.
Cap.
VI.
Om myterij och upror.
§ 1.
Hwilken som uphissar och styrker menige man till olydno emot konungen, eller then som å öfwerhetens wägnar biuder och befaller, mijste lijf sitt: kommer theraf upror, hafwe förwärkat både lijf och godz.
§ 2.
Samla sig män tillhopa, och sättia sig upp emot konungens eller thess befallningshafwandes bud; tå straffes uphofsman som, förr är sagt, och af the andre som till myteriet brotzlige äro, miste lifwet hwar tionde man, effter lått, och umgiälle the öfrige brått sitt hwarthera med nijo gatulopp, eller en månad wid watn och bröd; är någon mindre delacktig i thenna giärning, plickte effter omständigheterna.
§ 3.
Nu warder then dräpen, som konungens befalning hade, eller then som uproret stilla wil, tå skall dråparen och alla the som buro hugg och slag, å then döda, mista högra hand, halshuggas och steglas.
Warder någor af the uproriske dräpen, ligge ogill.
§ 4.
Upbådar någor befälhafwande utan konungens befallning med rådz råde, krigsfolk till upbrått eller håller tillsamman thet som hemförlofwat är, thermed at utföra skadeliga stämplingar, emot rikets säkerhet eller thess inbyggares frihet; miste lijf, ähra och godz, och bör ingen honom i thy mål lyda.
Nu faller fiende oförtänkt in i landet, och kan eij konungens befalning afbijdas, tå må befälhafwaren manskap till motwärn upbåda, men gifwe thet straxt konungen tillkiänna.
§ 5.
Hwar som i ondt upsåt dicktar eller utsprider kring landet lögner och falska ryckten, som röra riksens säkerhet, eller kommer thermed något almänt buller och owäsende åstad, miste lifwet eller plickte med landzflyckt, gatulop eller fängelse, effter saksens beskaffenhet.
Cap.
VII.
Om falska myntare.
§ 1.
Falskar then mynt som myntningen förtrodd är, miste ähra och lijf, och fylles skadan af godz hans.
Slår eller giuter annar man falskt mynt, straffas med nijo gatulop, eller en månadz fängelse wid watn och bröd, som personen är till, och arbete sedan trij åhr wid cronones fästning eller smidia; giälde och åter skadan, om han någon thermed bedragit.
Samma lag ware om then, som thertill rådt, eller hulpit, så at giärningen theraf skiedd är.
§ 2.
Utprånglar någor thet mynt han wet falskt wara, äntå at han till myntningen icke rådt eller hulpit; fylle skadan, och plickte med fängelse wid watn och bröd, eller med gatulopp, eller rijsslitande, effter som bedrägeriet är till.
§ 3.
Warder någor med falskt mynt sielfwer bedragen, och thet wetandes sedan till annan utgifwer, plickte med fängelse effter omständigheterne, och rätte upp skadan.
§ 4.
Klipper någor mynt, hwad slag thet hälst wara kan; eller thet elliest på hwarjehanda sätt förminskar, plickte med fängelse wid watn och bröd, gatulop eller arbete, alt effter saksens beskaffenhet, och giälde skadan åter.
Cap.
VIII.
Om then som förfalskar och missbrukar annars namn och skriffter.
§ 1.
Brukar någon falskeligen konungens namn eller insegel, at sig eller androm thermed fördel skaffa, eller någon skada giöra, miste ähran och straffes thertill med siu gatulop eller tre wekors fängelse wid watn och bröd, äntå at ingen skada theraf fölier.
Skier thet med konungens befallningshafwandes eller någon rättz namn eller insegel, ware och ärelös, och plickte med fyra gatulop eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd; bedrager han sig thermed godz eller penningar till, stånde tå tiufzrätt.
§ 2.
Hwilken som förfalskar rättens domböcker, tänkieböcker eller skriftter, eller cronones räkenskaper och handlingar, som till allmänna nytto och rättelse äro, han skall ställas i halsjärn wid en påla, och plickte med arbete wid konungens slått eller fästning på wisse åhr eller hela thess lifztid som giärningen är till.
§ 3.
Utplånar, tillsätter eller förandrar någor annars namn eller insegel, eller på annat sätt förfalskar böcker, räkningar, handskriffter, bref och mera, eller sönderrifwer och förbränner them och skrifwer andra i stället, at thermed skada giöra, miste ähran och böte fyratijo daler, giälde och skadan åter.
Giör han thet i ämbetes ährender, ligge i tweböte.
§ 4.
Bryter någor upp annars mans bref, läser eller androm at läsa gifwer, uppenbarar och utsprider thet som skrifwit är, och söker thermed thess skada och nesa, som thet rörer, böte tiugu daler.
Cap.
IX.
Om twegiffte.
§ 1.
Går man eller hustru från sin laggiffta maka, och låter sig wiga med annan then ogifft är, hafwe then twegiffte förgiordt lif sitt, och then som förr icke gifft warit, straffes med nio gatulop eller rijsslitande eller en månadz fängelse wid watn och bröd, om then förres ächtenskap honom eller henne förr kunnigt warit.
Hafwa the icke beblandat sig med hwar annan, böte then twegiffte åttatio daler, och then andre fyratio daler.
§ 2.
Trolofwar sig laggifft man eller hustru med annan: böte then giffte fyratijo daler.
Beblanda the sig efter trolofningen med hwar annan, tå straffas then giffte med nije gatulop, risslitande, eller en månadz fängelse wid watn och bröd: samma straff ware, ther then som af domaren är förklarad för någons maka, låter wiga sig med annan; hafwer then andre ther af wetat, straffes med fem gatulopp, risslitande, eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Cap.
X.
Om tidelag.
§ 1.
Hwar som hafwer tijdelag med fä eller andra oskiäliga diur: then skall halshuggas och i båle brännas: warde och samma diur tillika dödat och brändt.
Eij måge the å jordene blifwa.
§ 2.
Nu kan någor eij bindas till sielfwa giärningen, men finnes hafwa haft fullt upsåt och warit beredd en sådan styggelse at fullborda, tå skall han arbeta i halsjern, halftt åhr eller mera effter saksens omständigheter.
Cap.
XI.
Om mordbrand.
§ 1.
Sätter man eld med willia å konungens huus, slått och fäste, skiep, kruthuus, förrådzhuus, tyghuus, eller annat sådant, miste högra hand och warde halshuggen, och i båle bränd, hwar som thertill biuder, råder eller hielper, så at giärningen theraf skier, stånde samma straff.
§ 2.
Sätter någor upsåteliga eld i annars mans gård, och bränner ther up huus ett eller flere, warde halshuggen, och skadan giäldas af godz hans, brinner folk inne eller warder dödad, miste mordbrännaren thertill med högra hand sin.
§ 3.
Tänder någor af arghet eld å uthuus, skog, sädes- höö- eller halmstack, som långt ifrån gården äro, straffes med nijo gatulop, eller en månadz fängelse wid watn och bröd, fylle och skadan.
§ 4.
Warder mordbrännare i then giärning gripen, förrän elden öfwerhand tagit, straffes med fem gatulop eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd, ändåck ingen skada skier.
Cap.
XII.
Om mord och nidingzwärck.
§ 1.
Dräper man eller qwinna försåteligen annan, och i löndom, warde mördaren halshuggen, mannen steglad, och qwinna i båle bränd.
§ 2.
Samma lag ware om then som dräper öfwermaga mindre än tålf åhr, eller någon såfwande, simmande, badande, eller then i sådant tillstånd och ärender stadder är, at han sig ej wärja kan, slår eller sårar man honom, ligge i tweböte.
§ 3.
Tager man annan fast med wålde, rifwer uth ögon, eller slår uth tänder, skiär af tunga, näsa eller annan lem, hafwe förwärkat lif sitt.
Cap.
XIII.
Om then som förgiör sig sielf.
§ 1.
Dräper eller förgiör någor sig sielf med wilia, tå skall en sådan sielfspilling af skarprättaren till skogz föras och i jord gräfwas.
Pröfwar domaren thet i hufwudswaghet, raserij, eller annor sådan wånda skiedt wara at han ingen wåda wäja wiste, tå må han af annat folk handteras och i stillhet afsides i körkiogård begrafwas.
§ 2.
Nu kan någor frälsa hans lif som sig sielf uphängt hafwer, eller å annat sätt sig förgiöra will, giör han thet ej, plickte effter omständigheterna.
§ 3.
Fins någor liggiande död, och wet ingen huru han omkommen är, then må ärligen begrafwas.
Har han fördt ett ogudaktigt lefwerne, lägges tå afsides i körkiogård.
Cap.
XIV.
Om dråp på föräldrar, barn, och syskon, så ock ther någor slår eller oqwäder sine föräldrar.
§ 1.
Dräper fader eller moder med willia och stadgat råd barn sitt, eller dräper barn fader sin eller moder, man hustru, eller hustru man, miste högra hand, halshuggas, mannen steglas och qwinnan i båle brännas; dräper någor sin stiuffader eller stiufmoder, swärfader eller swärmoder, stiufswärfader eller stiufswärmoder; eller dräpa the stiufbarn eller måg sin, broder eller syster hwarannan: the skola halshuggas, mannen steglas, och qwinnan i båle brännas.
§ 2.
Slår barn sin egen fader eller moder, miste lifwet.
Slår någor sin stiuffader eller stiufmoder, swärfader eller swärmoder, stiufswärfader eller stiufswärmoder: böte hundrade daler.
§ 3.
Fäller barn smädeord emot fader eller moder, straffes med siu gatulop, rijsslitande, eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
Skier thet emot stiuf- eller swärföräldrar, böte fämtio daler, giöre och i alla thesse mål offentelig afbön.
Cap.
XV.
Om dråp, hugg och slag, så ock oqwädins ord emot huusbonde eller förmän.
§ 1.
Dräper tienstehion med wilia sin rätta husbonde eller matmoder, miste hand och hufwud, och warde thertill man steglad, och qwinna i båle bränd.
§ 2.
Gör någor upsåteligen hugg och slag å sin husbonde eller matmoder, ändock han eller hon eij theraf död liuter: miste lifwet.
Skier thet af hastigo mode, straffes tå med siu gatulop, rijsslitande, eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
§ 3.
Fäller tienstehion oqwädins ord emot them, böte fyradubbelt emot thet som i lagen om oqwädinsord stadgat är.
§ 4.
Upsätter sig någor emot them med hoot, eller wanwördige ord, eller åthäfwor, plickte med fängelse på wiss tijd effter saksens omständigheter.
§ 5.
Hwilken som dräper sin förman eller then som satt är i husbondens ställe: gifwe lif för lif, mannen skall steglas, och qwinnan i båle brännas.
§ 6.
Slår någor sin förman eller then i husbondens ställe är, böte fyradubbla böter.
§ 7.
Fäller man oqwädinsord emot thesse förnämde, böte tredubbla böter.
För hoot och wanwyrdnad plicktes med fängelse, efftersom saken är till.
§ 8.
Ryttare, kneckt eller båtsman som slår eller missfirmar sin rusthållare eller rotebonde, eller hans hustru eller barn eller legohion, för theras föräldrars eller huusbondes skuld, ligge i tweböte, och giälde skadan åter.
§ 9.
I alla thesse mål skall then bråtzlige giöra offentelig afbön, tå han ej mister lif sitt.
Cap.
XVI.
Om barnamord.
§ 1.
Hwilken kåna af oloflig beblandelse warder hafwande, och thet eij uppenbarar, förr födzlen, utan söker enslighet wid sielfwa födzlen och thereffter lägger fostret å lönn: hon skall halshuggas och i båle brännas, ehwad hon föregifwer fostret wara dödt födt, eller icke fullgångit.
Warder thet genast framskaffat, och pröfwes thet icke fullgångit, eller fins eij therå något wåldsamt tekn: tå straffes modren med rijsslitande, fängelse, eller arbete.
§ 2.
Nu hafwer sådan kåna hafft missfödzel, som af wådeligt fall eller annor händelse timad är, hafwer hon tå icke lagt fostret å lönn, utan thet genast uppenbarat, och gitter wijsa orsakerne till missfödzlen, plickte tå för lägersmålet allena.
§ 3.
Förgiör eller fördrifwer kåna sitt foster: miste lifwet.
Samma lag ware om then som thertill råder och hielper.
§ 4.
Hafwer någor sökt at fördrifwa fostret, ändock ingen wärkan therå fölgde: böte etthundrade daler, eller plickte med kroppen.
§ 5.
Wräker kåna af arghet eller wanskiötzel sitt foster uth å mark eller gata, så at thet af hunger, kiöld, eller annor händelse dör, hafwe förwärkat lifwet.
Warder fostret med lijf uptagit, men lider theraf till sin hälsa, straffes med rijsslitande.
Får thet ingen skada theraf, plickte hon äntå med fängelse på wiss tid, effter omständigheterne.
Cap.
XVII.
Om förgiörning genom förgifft eller annorledes.
§ 1.
Hwar som annan med förgifft eller dylikt upsåteligen förgiör, then skall halshuggas, mannen steglas och qwinna å båle brännas.
Folier ej död af sådan förgiörning, miste äntå lifwet.
§ 2.
Samma lag ware om then som å hwarjehanda sätt förgiftar något hwad thet hälst wara kan, i upsåt at thermed skada någon till lif eller hälsa.
§ 3.
Hafwer någor tillredt förgifft, at något thermed förgiöra, eller hafwer han warit i samma råd och giärning delacktig: miste och lifwet.
Warder han gripen, innan han gittat fullgiöra sin onda wilia böte etthundrade daler, eller plickte med kroppen.
§ 4.
Ingen eho han wara må, fördriste sig at sälja något förgifft, utan till trowärdig man eller qwinna, som thet med bref sitt begiärar, och warde thet äntå förseglat.
Skier thet annorledes, böte fämtio daler.
Spörjes theraf skada kommen wara, ware twegilt.
Cap.
XVIII.
Om kiörkofrid och rättegångsfrid.
§ 1.
Hwar man äger frid hafwa å wäg till och från kiörka och rättegång, ehwad man kommer uhr sitt eller annars mans huus.
Then tå dräper, eller slår någon blånad eller blodwite att hämnas på honom: han och alle the som med honom i samma wilia och giärning woro, hafwa brutit edzöre, och then frid som konungen swurit hafwer att hålla undersåtare sina.
§ 2.
Nu giör han ej sådan skada som sagt är, utan förderfwar eller skadar hans ök eller redskap, rifwer hans kläder, eller bryter hans wapn, rycker eller skuffar, eller giör annan sådan gierning theraf hans onda upsåt pröfwas kan, giälde skadan åter, och ligge i twebotum för slagzmålet, ware ock fyratio dalers bot för fridzbråttet.
§ 3.
Drager man knif eller blåttar swärd af wredt mod i kiörko under gudstiensten, eller ther rättegång hålles, och giör thermed skada, miste lijf sitt.
Skier dråp, miste thertill högra hand.
Gitter han ej skada giöra, böte tuhundrade daler: öfwerfaller han på annat sätt någon med hugg och slag, ware bot samma.
§ 4.
Skuffar eller stöter man annan, med wredsmode i kiörkan under gudztiensten, böte hundrade daler.
Skier thet utom gudztiensten, eller kijfwar och träter man i kiörkan under gudztiensten, ware boot hälfften mindre.
Giör man thet annorstädes ther gudztienst hålles och församling är, ware lag samma.
§ 5.
Drager någor i wredesmode knijf eller swärd emot annan, eller slår honom å kiörkiogård, till eller från gudztienst, eller å tingstad, ehwad han ther sak hafwer eller ej: böte etthundrade daler; kommer ther blånad eller blodwijte uti, tå straffes han som edzöresbrytare.
§ 6.
Nu tager man annan wäg för egne wärf och ährender, tå han till eller från kiörkio och rättegång far: warder han ther öfwerfallen eller kommer slagzmål them emellan af brådom skilnad, eller wiste ej then som tilkom, att annor sig till kiörkia, ting, eller rådstugu ärnat hade: ther straffes hwar effter giärning sin, och är ej brutit edzöre.
§ 7.
Nu hämnas man å sätt måhl och bött, eller å then som witnade emot honom för rätta, eller förty att han ther sin sak emot honom warde, dräper, hugger fullsår, slår blånad eller blodwijte: tå hafwer han och alla the med honom i samma upsåt och gierning woro, brutit edzöre.
§ 8.
Hwar som bär hugg och slag å någon domare, eller annan konungens embetzman, uti embetes ährender, eller hämnas therföre å honom: hafwe för edzöret förwärkat lijf och lösören.
Dräper han honom, miste thertill sin högra hand.
Höter eller undsäjer man honom, eller gifwer honom smädelige ord, böte hundrade daler.
Pröfwas the ord wara ärerörige, böte dubbelt och miste äran B: och warde ärelös.
C: och ware ärelös.
.
Årkar han ej bothum, tå straffes han med fängelse wid watn och bröd, eller med gatulopp, eller spöslitande.
Skier thet ej för embetet skuld, plickte effter almän lag.
§ 9.
Dierfwes någor med hugg och slag å almänna rum öfwerfalla them, som konungens, eller hans embetzmäns, eller rättens ährende gånga, hafwe brutit edzöre.
Skier thet annorstädes, tå ligge i tweböte så för fridzbråttet som såramålet.
Warda the med hoot eller smädeliga ord öfwerfalne, böte then thet giör tiugu daler.
Giöra the sielfwa i embetes ärender wåld eller orätt med ord eller giärning, böte twefalt emot thet almän lag förmähr.
Cap.
XIX.
Om fängelsebrått, och them som fångar wäria eller löös släppa.
§ 1.
Hwar som bryter kronones fängelse, eller thertill lånar tyg och redskap, eller wärier någon missgiärningsman emot them som honom komma att gripa, så att han therigenom undkommer, eller släpper man fånge med wilia löös, eller med hwarjehanda list hielper honom uth: han skal böta etthundrade daler.
§ 2.
Tager man honom med wåld af them som honom grijpit, och i giömo hafwa, eller till fängelse, eller för rätta, eller till ådömt straff föra skulle: hafwe brutit edzöret.
Sargar han them, eller slår blånad och blodwijte: tå hafwer han och alla the med honom i fult rådh och samma gierning woro, förgiordt både lijf och lösören.
§ 3.
Släpper wachtkarl någon fånge löös af försummelse eller wangiömo: miste tienst sin, och plickte thertill med böter, fängelse, arbete, eller gatulopp, alt som försummelsen eller ock then undkomnas brått är till.
Cap.
XX.
Om hemfrid och rån.
§ 1.
Går någor med berådt mod att skada giöra hem till annan, i dess gård eller huus, ehwad the ther stå innom eller utom gård, och han dem sielf äger, eller hafwer lof eller lego för sig: eller går han i annars farkost eller skiep, ware sig hyrdt, länt, eller egit, och dräpe ther bondan sielf, hans folk eller giäst: tå hafwer han som thet giorde, och alla the med honom i samma wilia woro, förbrutit lijf och lösören, Giör han annan skada, med såhr, blånad eller blodwijte: plichte för edzöres brått som framdeles sägs.
Samma lag ware om then som i lijka upsåth öfwerfaller någon på wäg eller gata, och honom förfölier in i annars mans hus, gård eller farkåst, tijt han sin undanflycht tager, och ther skada å honom giör, eller kastar eller skiuter effter honom, så att thet träffar, sedan han i gård BC: tomt.
, huus eller farkost kommen är.
§ 2.
Giöres ingen skada i gård BC: tomt.
, huus, eller farkost, utan warder man dragen eller drifwen therut, med wåld, och skier sedan å honom sådan giärning, ware lag samma.
§ 3.
Löper then som hemma är, uhr huus, gård, eller farkåst, tå han ther beskyd hafwa kan, och får skada, eller får then skada, som sitt beskydd ther sökia wil, förrän han tijt kommer, tå är ej edzöre brutit.
§ 4.
Nu gånga män en eller flera hem till annan, och wilia honom eller them som i hans gårde äro, skada giöra, ändoch the ej gitta: böte tå hwar för sig fyratijo daler, för hemgång.
Slå the ock något sönder eller fördärfwa, giälde then skadan åter.
§ 5.
Nu kommer man till annan i thess huus, gård, eller farkost, och skier slagzmåhl them emellan af brådom skilnad, ther är ej edzöre eller hemfrid bruten, utan han går bort wreder, och kommer sedan åter med fult upsåth att skada giöra, och thet fulbordar; pröfwe doch domaren af tijd och omständigheter om thet under then bråda skilnad räknas må.
§ 6.
Kastar någor in i annars mans huus, gård eller farkåst, steen, stång, eller annat, att thermed skada giöra, böte tolf daler.
Kommer sår theraf, böte dubbelt, och thertill för såramåhlet som lag säger.
§ 7.
Hwar som griper bastar eller binder någon oförwunnen, utan uppenbara missgiärning, therföre then gripas och hächtas mä, han hafwer brutit edzöret.
Tager man annan med wåld utur egit eller annars huus, eller af gata, wäg eller annorstädes, och förer bort emot hans wilia i fängelse, eller till annan ort; ware lag samma, ändoch han ingen annan skada giorde.
§ 8.
Pijnar man någon att thermed förmå honom till bekännelse i någon sak, tå hafwer ock then brutit edzöret, och plichte thessutan dubbelt för såramåhlet, ther sådant theri kommer.
§ 9.
Rånar man af androm, eller med fullo wålde tager i hans huus, gärd, skiep, å gata eller å wäg, något hwad thet hälst wara kan, mehr eller mindre, hafwe brutit edzöre, och miste lijf sitt.
§ 10.
Går man olofwandes i annars trägård som stängder är, tager frucht med wåld, och äganden eller hion hans wilia wäria: kommer tå slag them emellan, och skier på äganden eller hans hion dråp, sår, blånad eller blodwite: ther är edzöre brutit; få the annan skada, ligge i twebotum och böte för hemfridz brått, fyratio daler, som förr sagt är.
§ 11.
Nu kan någor af onsko, eller af sielfswåld och öfwermod nederhugga, fördärfwa, eller å hwarjehanda sätt onytte giöra, annars mans fruchtbärande eller till prydnad planterade trä: uprätte skadan effter mätismanna ordom, och plichte för wåldzwärkan å hwart trä tålf daler BC: å hwart stort och [C: eller] nyttigt trä tolf daler och å mindre sex daler.
.
§ 12.
Rifwer man utan rätta nöd med wåld neder, eller fördärfwar annars mans byggnad eller plank: böte tiugu daler, och för giärdesgård tio daler Orden: » och för giärdesgård tio daler » saknas i B, men finnas i C., giälde ock skadan åter.
Bryter eller rifwer man annorledes, böte som i Byggningabalken urskilt är.
§ 13.
Går man af berådt mod och giör skada å bonde eller hans hion, tå the arbeta å åker, äng, eller andra thess ägor, eller drifwer man någon B: Går man af berådt mod til bondan eller hans hion, tå the arbeta å åker, äng, eller andra thes ägor, och giör ther skada eller drifwer någon.
från sin teg och ägodel å annars mans, och giör honom ther skada; böte fyratio daler för wåldet, och ligge såramålet i tweböte; hugger man med wåld sönder eller fördärfwar åker- fiske- eller annan redskap, som till ens arbete hörer, böte tiugu daler, och åter skadan.
§ 14.
Nu hafwer man annars mans fä uhr åker eller äng intagit, och kommer then som fä äger, och tager thet åter med wåld, böte fyratio daler; borttager han thet lönligen, böte som i Byggningabalken sagt är.
Cap.
XXI.
Om almän landzfrid och wägafrid.
§ 1.
Lägger sig någor att röfwa till landz eller watn, å landet eller i staden, ehwad han röfwar mehr eller mindre, tå hafwer han och alla the med honom i samma wilia och giärning woro, brutit edzöre, och förwärkat lifwet BC: lifwet och brutit edzöret.&amp;gt;; öfwerfalla the någon, och gitta ej sin onda wilia fulborda, miste lifwet&amp;lt; BC: miste äntå lifwet.
.
§ 2.
Giör man falska eldar, eller sätter upp andra tekn eller wijsare, att thermed förleda siöfarande, och gifwa tilfälle till skiepzbrått: plichte med siu gatulopp, ändoch ingen skada skier: samma lag ware om then som af lijka upsåth bortrifwer eller uptager wettar eller wijsare af siögrund eller strand, eller fyller och stoppar rätta segelledh och båtaled, i siöar eller strömmar; sättie ock allt i förra stånd igen.
Skier skada och skiepzbrått, warde halshuggen och steglad, och skadan gäldes af gods hans.
§ 3.
Giör man wåld å them som skiepzbrått lidit, och dödar någon, warde råbråkad, och sedan lagd å stegel och hiul, hafwe ock förwärkat alt sitt lösa godz.
Sårar man them och illa hanterar, miste lifwet, och af lösören hans tage halfft konungen, och halfft målsäganden.
§ 4.
Sätter man eld å strandad eller till landz drifwen farkost, ehwad ther är folk ombord eller ej; hafwe förwärkat både lif och lösören, niute dock målsäganden först sin fylnad för allan skada, af hans lösa och fasta godz.
Röfwar man något af strandad eller till landz drifwen farkost, mehr eller mindre, så länge skiepzfolket när äro, eller godzet bärga wilia: warde steglad, och återgälde skadan som sagt är.
Samma lag ware om them som med råd eller gierning hulpit hafwa.
Om strandade farkoster som skiepzfolk öfwergifwit, skils i Tiufmålabalken.
§ 5.
Röfwar man elliest i wådeld, watunöd, eller ther fienden tränger, eller ther något undan annor fara bärgat och hulpit är, eller uti pest och farsoth BC: uti fahrsoth och pestetid.
, lijtet eller mycket: tå hafwer han i thesse måhl förwärkat högra hand, lijf och lösören.
Om stöld wid slijke tilfällen urskils i Tiufmålabalken.
§ 6.
Hwar som tager med wåldzwerkan af then i handom hafwer, huus, jord, skog, watn eller watnwärka, eller med hwarjehanda åtgärd för honom onytt giör, och wil sig thet tillägna, giälde åter skadan, och böte fämtio daler.
§ 7.
Sitter man i försåth för annan, ehwar thet hälst är, att honom skada giöra till lijf eller lem: sargar han honom, eller slår BC: eller lem: dräper han honom, sargar eller slår.&amp;gt; blånad eller blodwijte, tå hafwer han brutit edzöret: giör han annan wåldsam gierning å honom, eller thess godz, böte för fridzbråttet och gierning sin dubbelt, och giälde skadan åter&amp;lt; BC: och gälde thertill skadan åter.
.
§ 8.
Öfwerfaller man annan å almän wäg eller gata, med hugg och slag, eller hugger och bryter sönder wägfarande mans resetyg, böte fyratio daler för fridzbråttet, och för slagzmålet effter lag, giälde ock skadan åter.
§ 9.
Uphäfwer eller fördärfwar man almänna broar, kastar kull mijlestolpar, eller mijlestenar, eller andra märken, eller wärk, som till almänna nytto eller prydnad upsatte äro; böte fyratio daler, och skadan åter.
§ 10.
Hwar som befaller eller leger andra till att giöra sådan eller annan wåldsam gierning, eller med råd och hielp them främiar: stånde samma rätt, som han thet sielfwer giorde.
Är han annorledes theruti bråtzlig, straffes tå som lag skilier hwart måhl om sig.
Cap.
XXII.
Om qwinnofrid.
§ 1.
Tager man qwinna med wåld, och emot hennes wilia främier sin onda lusta, och warder lagligen thertill wunnen: miste lifwet, och qwinnan ware saklös; eij må ock någon henne thet tilwijta, wid fyratio dalers bot.
Gitter han ej fullborda sin onda wilia, böte äntå för wåldet hundrade daler till treskiptes: warder han ock i thy dräpen, ligge ogilder.
Häfdar man afwita qwinna, som ingen wåda wäja wiste, eller then som ej fylt sina tålf BC: nijo.
åhr, ware lag samma.
§ 2.
Nu är qwinna wåldtagen, och gifwer thet ej genast tilkänna, och kärer ej therå förfallelös wid nästa häradzting, eller innom en månad in för rätten i staden, hafwe sedan ingen macht att klaga öfwer wåldet BC: eller inför rätten i staden, inom en månad, hafwe sedan ingen macht öfwer wåldet att klaga.
.
§ 3.
Hwar som med wåld tager och bortförer annars mans hustru eller fästeqwinna, emot hennes wilia: miste lifwet, ändoch han henne ej häfdat hafwer.
Kommer häfd thertill, hafwe ock förgiordt alla sina lösören.
§ 4.
Wåldföres mö eller änkia som ej fäst är: hafwe then thet giör förbrutit sitt lösa godz, och plichte thertill med en månadz fängelse wid watn och bröd: häfdar han henne emot hennes wilia, miste lijf och lösören.
§ 5.
Dräper någor then qwinna han wet hafwande wara, miste lijf och lösören: slår han henne så att fostret theraf förgås, böte full mansboth Mot denna § svarar i B och C § 6, hvaremot § 5 i B och C är af följande lydelse: Hwar som lockar och bortförer qwinna från sin man, eller dotter från fader eller moder, eller från them som i theras ställe äro, böte hundrade daler, eller mehra, eller plichte med kroppen, eftersom personen eller brottet är till.
Kommer lägersmål thertill, straffes ock som i Lägersmålsbalken urskilt är.
— I marginalen af B har antecknats: NB flyttas till Lägersmålsbalken.
.
Cap.
XXIII Detta kapitel har i B och C följande lydelse: Hwad the förwärkat hafwa som edzöre bryta.
§ 1.
Hwar som i staden eller på landet edzöre bryter, effter thy som förr är sagt, hafwe förgiordt alt thet han äger i löst, och böte thertil ethundrade daler af thet fasta.
Orkar han ej böta, straffes som personen är till, med siu gatulopp, eller 3 wekors fängelse wid watn och bröd.
Skier theri dråp eller råhn: miste lijf och lösöron.
Bryter någon edzöre andra gången, tå gånge hans lösa egendom till skiöfling, ther han sig någon effter sitt förra brått förwärfwat hafwer, och böte han twåhundrade daler af sitt fasta godz.
Äger han ej något fast, straffes med nijo gatulopp eller en månadz fängelse wid watn och bröd.
Blifwer then som edzöre bryter, i samma gierning dräpen, sargad eller slagen; tå är ogilt alt thet han får.
§ 2.
När lösören för edzöres brått förwärkade äro: tå bör hustruns och andras egendom och rättighet i boet undantagas, och giäld giäldas: sedan niute målsäganden fylnad för sin skada, och thernäst mätes böterna uth, och af thet som öfwerblifwer, tage konungen en lut, annan häradet eller staden, och tredie the fattige.
— Jfr Bd III s. 305..
Hwad the förwärkat hafwa som edzöre bryta.
§ 1.
Hwar som edzöre bryter, man eller qwinna, i staden eller på landet, böte etthundrade daler, och miste ähran.
Then ej årkar böta, straffes som personen är till, med tre weckors fängelse wid watn och bröd, eller siu gatulopp, eller rijsslitande.
Skier theri dråp eller råhn, miste högra hand och lijf sitt.
Bryter någon edzöre andra gången, böte han twåhundrade daler, eller straffes med en månadz fängelse wid watn och bröd, eller nio gatulopp, eller rijsslitande som theremot swarar.
Blifwer then som edzöre bryter, i samma gierning dräpen, sargad, eller slagen, tå är ogilt alt thet han får.
Cap.
XXIV.
Om dråp.
§ 1.
Dräper man eller qwinna annan med willia, och utan rätta lifznöd, gifwe lijf för lijf, och gälle ther hwarken förlikning, eller målsägandens förbön.
Warder hafwande qwinna dräpen, miste thertill, then som drap, högra hand sin, om han wiste, thet hon hafwande wara.
§ 2.
Hwar som biuder androm at dräpa: han skall stånda samma straff som han sielfwer dråpet giordt hade: miste och then lif som drap.
§ 3.
Låter någor lega sig till at dräpa annan, warde halshuggen och steglad, så then som drap, som then ther legde.
§ 4.
Warder någor lagligen öfwertygad at hafwa gifwit råd till dråpet, och at thet therigenom skiedt är; eller att han hafwer hållit then dräpne och hulpit till: eller wijsat rum och lägenhet at dräpa: länt swärd eller annat wapn thertill: eller skyndat någon tit, ther han wiste sådan olycka honom förestå: tå skal både han och dråparen lif mista.
§ 5.
Dräpa twå hwarannan uti brådom skillnad: ther bötes tuhundrade daler af hans godz, som mäst thertill wållande warit hafwer; tage halftt konungen och halftt häradet eller staden; hafwa the warit lika wållande, gånge tå förenämda bot af hwartheras egendom särskilt.
Kan ej klarligen pröfwas, hwilkenthera mer eller mindre, eller om båda lika wållande warit: ligge thet i samma bot.
§ 6.
Nu hafwa flere, än en i brådom skillnad lagt hand å then döda, och kan man liusligen pröfwa af hugg, sting eller slag som å honom finnas, hwilken af them dödzsåret gifwit hafwer: miste tå han lif, och böten the andra hwar för sig hel eller half mansboth till treskiptes, effter saksens omständigheter.
§ 7.
Hafwa the allasamman lagt lika hugg eller slag å then döda: tå äga the alle lijf för lijf mista.
§ 8.
Hwar som med wredes mod skiuter eller kastar annan i ström eller siö, eller stöter honom neder af tak, ställning, eller annan högd, så at han theraf död får: gifwe lif för lif.
Kasta twenne hwarannan i ström eller siö, utföre stälning, tak, eller annat, och liuta the begge död af: ware lag samma som i 5 § förr sagt är.
§ 9.
Drager någor oträngder af wredesmode, knif eller swärd, spänner bössa, eller reser annat wapn åt androm: stinger, hugger, slår eller skiuter åth honom, och råkar thet annan, så at han får ther död af: gånge therom som om annat wilia dråp.
Skier eij skada theraf: böte äntå tiugu daler till tweskiptes, konungen och häradet eller staden.
§ 10.
Slår man annan med steen, stång, trä, stör, kiäpp, hand eller annat, så att han theraf dör; eller tager man annan i hals eller halsduk, at han strypes: gifwe lif för lif, utan sådane skiäl och omständigheter till äro, at konungen må honom lijf unna.
§ 11.
Manar någor annan ut till slagsmål, och honom dräper: miste lifwet utan all nåd.
Warder han sielfwer dräpen, tå gräfwes lijk hans neder under galgen.
Samma lag ware om then som manter blef.
Skier eij dråp, böte hwar för giärning sin, och ware ährelöse.
Förwijter någon then som ej utgick, tå han manter blef ware och ährelös.
Cap.
XXV.
Om dråpare eller ogiärningsman dräpes, tå man honom fånga will.
§ 1.
Ställer sig dråpare eller annan ogiärningsman till wärn, emot then som honom gripa och fånga will, eller från rymmande hindra, och warder tå dräpen: ligge ogilder.
§ 2.
Warder dråpare eller then sitt lif förwärkat hafwer annorledes och utan wärjande hand dräpen: tå bötes för honom hundrade daler till konungen, och hundrade daler till häradet eller staden.
Cap.
XXVI.
Huru dråpare straffas skall, när han på flykten och fri fot kommen är; eller ther skiäl till äro, att han lif sitt behålla må.
§ 1.
Rymmer dråpare och kommer på fri fot: tå skall om dråpet lika fult å färska giärning ransakas.
Söker han ej konungens leigde innan natt och åhr, eller får han leigde, och kommer eij fram förfallelös innan then tid honom i leigdebrefwet förelagd är: dömes tå fridlös öfwer hela riket, och alla thertill liggande länder, och bötes af thes godz full mansbot, tryhundrade daler till treskiptes.
§ 2.
Nu kommer han fram på konungens leigdebref, och dör sedan han till saken är fälder, och förrän dager hans ute är, tå bötes af hans gods full mansbot till treskiptes.
§ 3.
Nu kan dråparens sak af konungen, eller thes domhafwande pröfwas wara sådan, at han målsäganden förlika må, och lif sitt behålla; böte tå hundrade daler till konungen, och hundrade däler till häradet eller staden, och målsäganden niute thet honom utfäst war.
Dör dråparen förr än han förlikt målsäganden; tå bötes af godz hans full mansbot till treskiptes.
§ 4.
Nu warder man så öfwerfallen, at han ej lif sitt frälsa kan, utan att han dräper then honom å lif tränger; gitter han med fulla skiäl bewisa, at han dråpet i rätta lifsnöd giordt hafwer: ware tå frij för alt straff; och then som han drap, ligge ogilder.
Cap.
XXVII.
Om dulga dråp.
§ 1.
Finnes någon dräpen, och warder ingen lagligen till dråpet wunnen innan natt och åhr; tå skola alle, som i häradet eller staden bo böta för sådant dulgadråp hundrade daler tillsamman.
Tage halfft konungen, och halfft målsäganden.
Cap.
XXVIII.
Om dråp som skier af wållande utan upsåt at dräpa.
§ 1.
Lägger man af wårdslöshet ifrån sig laddad och spänd bössa, eller annat slikt, theraf barn eller andre lätteligen kunna få skada; eller trycker af laddad bössa opröfwadan, ther folk före är, eller skiuter till måls å wägg eller annorstädes; eller ät diur och foglar, å then ort, han weta kan och bör folk pläga gå och wistas, eller kastar ther, eller fäller från huus och ställning stock, sten, stång eller annat, och ej förut warnar them som under äro; eller kastar öfwer plank eller tak in på annars gård och tomt, eller på allmän gata och grund, genom fönster och glugg, eller från wind, ther skada kan af tima: är ther någon före stadder, och får död af; böte i thesse och slike mål hel eller half mansbot till treskiptes, som brottet är till.
§ 2.
Skuffar eller slår man annan af wredesmode, eller förackt med hand eller annat, så at han faller theraf kull, och stöter sig mot sten, wägg eller mur theraf han död far: böte tå full mansbot till treskiptes.
§ 3.
Nu will man undvika annars slag, hugg eller hötande och i thet samma faller och stöter sig till dödz; böte tå then bråtzlige half mansbot till treskiptes, och stånde kyrkioplickt.
Sker thet å mur, ställning, eller annan högd, ther faran större är, böte full mansbot till treskiptes.
§ 4.
Drifwer man annan till sådan ort, eller arbete, eller och i sådan tid, ther af klarligen pröfwas kan, någon lifsfara wid wara, och liuter han ther död af, ware lag samma.
§ 5.
Hwar som å hwarjehanda owarsam eller sielfswåldigt wis, till annars mans död wållande är, antingen uti leek och skiämt, eller huru thet hälst wara må; böte som brottet är till, hel eller half mansbot.
Finnes then döde sielf tillika hafwa död sin wullit, ware tå bot thes mindre, som domaren pröfwa må.
§ 6.
Ther twifwelsmål är om then döde af sot, eller annars handawärk döden fådt; låte domaren, eller konungens befalningshafwande syna then dödas kropp, innan then begrafwes.
Cap.
XXIX.
Om dråp och bana, som händer mer af olycka, än annars wållande.
§ 1.
Nu kan någor i rätta lifsnöd sig wärja willia; eller will fånga then man som lagligen gripas må; slår, eller skiuter åt honom, eller them honom wärja wilia, och annar kommer i misshugg, och får ther död af: pröfwes sådant emot wilia och upsåt hans skedt wara; böte tå wådabot till målsäganden tiugu daler.
Dock bör ej mer än ett hugg eller skått uppå en man till wåda räknas.
Warda flere sår af ett skått eller hugg, ware thet och wåda.
§ 2.
Skiuter man med bössa, båga eller spiut till måls, eller åt diur, eller foglar, å then ort thet låfligen ske må, och ther man ej tänkia kunde folk före wara; eller kastar man å sådan ort sten, stång, eller hwad thet hälst wara må, och får ther någor död af: kan tå pröfwas, at thetta dråp af wåda, utan hans upsåt och wilia skedt är; böte han tiugu daler, målsegandens ensak.
Samma lag ware om then som skiuter eller kastar, och thet tager först mot jord, sten, hus, stock eller annat, och studsar så tädan, at annar liuter ther af död.
§ 3.
Om qwinna ware samma lag som om man, i wåda bot, ehwad hon dräper eller dräpen warder.
§ 4.
Nu kan hon hafwande wara, tå hon dräps med wåda; ther ökes wådabot med tålf daler, målsägandens ensak.
§ 5.
Nu faller annars huus, tak, wägg eller skorsten ned, och slår någon till dödz; ware wådabot tiugu daler, målsägandens ensak.
Är han förr warnad och tillsagd at bättra och har thet ej giordt; böte full mansbot till treskiptes.
Samma lag ware, ther annor handawärk faller å någon; eller om man får skada till lif af annars mans ogilda bro, therom i Byggningabalker urskils Ändradt: Faller annars mans huus, tak, wägg, skorsten eller annat ned — — — ensak.
Är han warnad at thet bättra — — — giordt; böte half mansbot.
Samma lag ware ther ogild bro är och någor ther af död får.
.
§ 6.
Faller man i annars mans brun, som ej hölgd eller inbygd är, och får bana af; böte half mansbot then brunnen äger.
Är han warnad then att hölia och hafwer thet icke giort, böte full mansbot.
§ 7.
Leger giästgifware eller annar man uth ogilt fartyg, och omkommer någor therigenom, ware lag samma.
§ 8.
Giör man gilder för oskiäliga diur i skog eller annorstädes med spiut, stång, grop eller snara; tå skall han thet lysa låta söndagen förr än han them giör, och thermed kunniga hwar the ligga skola.
Försummar han thet, och liuter någor menniskia theraf död; böte half mansbot.
Är lagligen lyst, och timar ther sedan död af, eller sker slik olycka innom tomt och gård, ther annars mans rätta farwäg ej är; ware wådabot.
Cap.
XXX.
Om barn eller tienstehion dräpas med wåda.
§ 1.
Dräper fader eller moder barn sitt med wåda; är thet skiedt af grof förseelse; tå bötes full mansbot, och gånge med arfwet, som i Ärfdabalken skils.
§ 2.
Ligger moder ihiähl barn sitt; blifwe tå af domaren therföre warnad och ware för böter frij: lägger amma spädt barn hoos sig i säng, böte femb daler, äntå at barnet ej får theraf skada: warder barnet ther af förqwaft eller får thet död af annor hennes wårdzlösheet, slite hon rijs, eller plickte med fängelse wid watn och bröd, som brottet är till.
§ 3.
Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet får död af; böte tå full eller half mansbot, konunge, och häradet eller staden till tweskiptes, allt effter saksens omständigheter.
§ 4.
Giör husbonde eller matmoder thet å tienstehion sitt; gånge tå thermed, som om annat dråp i hwart mål om sig sagt är.
Cap.
XXXI.
Om dråp af öfwermaga.
§ 1.
Dräper öfwermaga, som mera är än siu åhr, och yngre än fämton, någon med wilia; böte tretio daler, halfft tage målsägande, och halfft konungen, och häradet eller staden.
Nu är han ej långt ifrån fämton åhr, och pröfwes hans onska och arghet wara större, än emot thes ålder swarar; ware tå straff hans thes swårare.
Skier dråpet ej med willia, men af grof förseelse; warde tå risad af fader eller moder, eller om the ej till äro, af nästa fränder, och skall ther någor af landz- eller stadzbetiente när wara.
Cap.
XXXII.
Warder man dräpen af then som afwita är.
§ 1.
Dräper afwita någon, böte the honom eller henne wårda skulle, tiugu daler, halft till målsäganden, och halft till konungen och häradet, eller staden.
Cap.
XXXIII.
Om otamt diur eller okynneshund någon dödar.
§ 1.
Dödar otamt fä, eller okynnes hund någon menniskia, och wiste ej äganden thet fä eller hund okynnes wara; gifwe ut skadediuret, och förlike målsäganden, warder någon af thy sargat, giälde tå ägaren läkarelöhn, och ware thermed saklös.
Kan thet pröfwas, at han wiste thet okynne, och hafwer eij aldeles instängt eller dödat thet fä eller hund, böte half mansbot, ther någon theraf död liuter.
Sargar thet någon, böte tijo daler, för wårdzlöshet, och half sårabot.
Får någon lyte deraf, gifwe thertill lytesbot målsägandens ensak.
Nekar han sig wetat hafwa, at thet war okynnes fä, och finnes likwäl halfwa skiäl och liknelse thertill; wärje sig med sielf sins ede, eller böte som sagt är.
Warder han lagligen tillsagd thet fä eller hund at döda, och giör thet eij; skier sedan skada å man eller qwinna till lijfwet; böte full mansbot; för sår, theraf död eij kommer, bötes fulla såraböter, och thessutan tiugu daler för det han warning eij åtlydde.
§ 2.
Hissar man hund å folk, eller jagar af öfwermod, häst, oxe, eller annat diur å någon at honom thermed skada giöra, straffes som han thet med egen hand giort hade, ehwad thet är dråp, eller sår.
§ 3.
Föder man hemma biörn, warg, eller andre wille diur, och stänger them eij wäl in, eller häftar, warder tå någon menniskia af them dödad, bötes full mansbot, och för sår som förr om wårdzlösa sagt är, warde och diuret genast dödat.
Cap.
XXXIV.
Sårar man annan i ansichte, eller hals, eller hugger af lem eller slår ut tänder.
§ 1.
Hugger man annan i ansichte eller hals, hugger af, eller förderfwar näsa, öra, hand, arm eller fot; eller slår ut öga; så at han theraf lyte far: böte i lytesbot fämtio daler, och för såramålet trättio daler.
Warda flere lemmar, än en, afhugne eller förderfwade; böte för hwarthera både lytes- och sårabot, som sagt är.
Lytesboth niute målsäganden enskijlt och såraböterne gånge till treskifftes: the skola sidst uthtagas.
§ 2.
Hugger man af annan tummelfinger, foth fram om wrist, eller hähl, böte trättio daler för lytet, och tiugu daler för såramålet.
Hugger man af thet som näst är till tummelfinger; böte tiugu daler för lytet, och femton daler för såramålet.
För hwarthera af the andra fingren bötes åt lyte femton daler, och för såramål tije daler.
Tå ware så gild i såramål, som finger och halfft mindre i lytesbot.
§ 3.
Slår man någon så, at ben bräckes eller löses i hufwud, arm, lår eller ben, och kommer eij afhugg uti, eller warder man stungen gienom lijf, eller lem, böte tiugu daler, kommer ther lyte uti bötes helfften emot afhugg; ware bot för lytet och för såramålet, som nu sagt är.
§ 4.
Warda tänder utslagne; tå bötes för hwarthera i lytesbot sex daler, och för såramålet sammaledes.
§ 5.
Nu hugger man åt annan, och will skada giöra; står annar före, och får sår eller afhugg; böte äntå för hwart om sig, som förr är sagt.
Cap.
XXXV.
Om kiöttsår, slag, kindpust, och hårdrag.
§ 1.
Warder man huggen eller stungen i arm, lår, eller annorstädes å kropp, ther afhugg eller benlösning ej skier; ware tå tijo dalers bot för hwart sår.
§ 2.
Gör man mindre sår, slår annan blå eller blodigan; böte för hwarje blånad eller blodwite sex daler.
§ 3.
Slår man annan kindpust med hand, och synes ej åkomma; böte sex daler.
Sker thet med staf eller sten; böte nio daler, alt till treskiptes.
§ 4.
Drager man annan i hår, eller skägg, skuffar, stöter eller knubbar, och synes ej åkomma; böte sex daler.
§ 5.
Komma män samman af brådom skillnad och får annar såår och annar död, tå straffes dråpet effter lag och såår ware ogilt; sarga the hwar annan och dör ingenthera, böte hwar för sin giärning, dock helfften mindre then först slagen blef.
§ 6.
Uti alle desse mål må ingen kiära, utan rätter målsägande.
Cap.
XXXVI.
Om qwinna slår eller sargar någon: och om man slår sina hustru, eller hustru sin man; eller husbonde eller matmoder legohion sitt.
§ 1.
Slår eller sargar qwinna någon; ware hon under samma lag som man, i såre- eller lytesbot, och böte af sitt egit gods.
Warder hafwande qwinna så slagen, at hon föder dödt barn; tå ökes bot hans, som henne slog, med fämtijo daler.
§ 2.
Hwilken man som af hat och ondsko, eller i dryckenskap, eller för annor qwinnas skull, slår sin hustru blå eller blodigan, lam eller lyttan; ware thet alt i tweböte.
Slår hustru man sin; stånde samma rätt.
Näpser han henne för brott hennes skiäliga; ware saklös.
§ 3.
Slår husbonde eller matmoder legohion sitt, så at thet warder theraf lamt eller lytt; ligge thet i laga bot som förr är sagt.
Näpsa the thet för brott thes skiäliga; ware ogilt.
Cap.
XXXVII.
Huru öfwermaga bota skall sår och lyte.
§ 1.
Gör öfwermaga full sår, then som mera är än siu åhr, och mindre än femton; böte halft mindre, än then ther myndig är, så i lyte som såramål.
Gör han mindre åkommo, som är blånad eller blodwite; böte tre daler.
Af såraböter hans tage halft målsäganden, och then andre helften konungen och häradet eller staden.
Hafwer han ej egit godz at böta af, rijses tå af föräldrar eller förmyndare.
§ 2.
Är öfwermaga mindre än siu åhr, och gör sår eller blodwite; ther skola ej böter före gånga.
Cap.
XXXVIII.
Om såramål, som ske af rättan wåda.
§ 1.
Hwar som i alla thessa föreskrefne mål något gör med full wåda, och ej af upsåt och med wilia; böte så för såramål, som för lyte, hälften mindre, än för wilia giärning, som hwart om sig förr stadgat är.
Cap.
XXXIX.
Huru sår skola synas och wårdas, och om läkare löhn.
§ 1.
Hwilken som i staden warder sårad, eller slagen; käre tå genast för borgmästaren eller rätten: och warde tå twå goda män nämbde hälst stadzens läkiare, som samma sår granneligen syna skola, och therom witna.
Sker thet å landet, och är tingstima inne, eller för handen; tå tage genast then som slagen war, stämning å then som slog: och han ware sedan plicktig, å samma eller nästa dag till swars komma.
Är ej tingstima inne, eller när för handen; eller är then slagne ej sä för, at han kan sielfwer till tings komma; låte tå syna såren af them som thet förstå, och sedan therom witna kunna.
§ 2.
Warder någor så stungen, sårad, slagen, eller krossad, at han dör innan natt och åhr, och pröfwes tå Husliga, at han af hans handawärkan döder blef; gifwe lif för lif.
Nu kan antingen annor siukdom tillkomma, eller läkarens wårdslöshet, eller annat ofall, ware tå fälder till hel eller half mansbot, alt efter omständigheterne.
§ 3.
Warder lem å manne ofärdig och lam, innan natt och åhr, efter thet han slagen eller sårad wardt; tå bötes therföre lytesbot, som sagt är, målsäganden enskijlt.
§ 4.
Uti alla såramål giälde then brotzlige läkarelöhn, hinder, och all annan kåstnad och skada, och thertill för sweda och wärk: pröfwe och domaren hwad brist then sårade uti sin näring theraf hafwer, och legge honom skiälig wedergiällning therföre.
Cap.
XL.
Om snatterij.
§ 1.
Tager eller snattar någor mindre än tijo dalers wärde, thet må eij stöld heta, utan gifwe thet åter och böte hälften så mycket thertill.
Orkar han eij giälda, aftiene thet med arbete hoos målsäganden och ther han eij böta kan, plickte med 3 dagars fängelse.
Giör han thet andra gången och tå eij bryter lås, eller wisar besynnerligit okynne, giälde åter och ligge i tweböte.
Bryter han lås eller [warder] med snatterij tredie gången funnen, stånde tå tiufsrätt.
Cap.
XLI.
Om stöld.
§ 1.
Hwar som första gången stiäl godz eller penningar öfwer tijo daler, böte tre gånger så mycket som thet stulne godzet wärdt är; orkar han eij böta plickte med kroppen effter stöldens wärde.
§ 2.
Stiäl någor å flere ställen än ett, eller på åtskillige tider och hafwer eij tillförene warit för tiufnad lagförd och straffad, tå skall om hwarje tiufnad särskilt å sin ort ransakas och ther pröfwas om han till tiufnaden saker är; gånge sedan dom öfwer tiufwen för altsammans, ther han sidst lagföres, och plickte såsom then ther första gången stulit.
§ 3.
Warder tiufwer för stöld andra gången lagförd, böte fyradubbelt tiufnadens wärde: orkar han eij böta, plickte med kroppen, som sagt är, och tå ökes straff hans med ett gatulop eller rijsslitande.
Kommer han tredie gången åter och stiger tiufnaden till hundrade daler, warde hängd, ehwad thet är man eller kona.
Är tiufnaden mindre, miste ej lifwet, utan plikte med kroppen och ökes straff hans med arbete i konungens häckte.
§ 4.
Alt thet stulit är bör gäldas åter, förr än böter uttagas.
Gitter tiufwer thet eij, tiene thet af med arbete hoos målsäganden när tiuf lif eij mister.
§ 5.
Stiäl någor fruckt ur trägård, humblegård, rofwe- eller kohlgård, ärter, bönor, ållon eller nötter till full mansbörda eller lass, eller stiäl och hemförer ett lass af annars huggne wed och timber giärdzle eller gärdzgård, stånde tiufsrätt.
§ 6.
Hwar som bryter sig in uti något rum eller huus, till at stiäla, ändåck han ther alls intet finner eller tager; straffes första gången med tu gatulop: gör kåna thet; slite rijs.
Skier thet andra gången; ware twegilt.
Kommer han tredie gången åter, plichte med sex gatulop, och fierde gången med otta.
§ 7.
Bryter sig tiufwer in genom fönster, eller eliest i gård och hus om nattetid; eller sätter sig till motwärn; och får sår eller dråp: ware ogilt: gör han them skada, som sitt wärja wilia; plickte för hemfredz brott.
§ 8.
Tager annar man tiufwen, än then som rätter målsägande är, eller godset wårda borde; tå äger han hwar tiugunde penning, af alt thet tiufwen ther hade med sig, som hans egit war.
§ 9.
Wil ej målsäganden sielf hafwa tiufwen för rätta; käre tå then, som å konungens wägnar kära äger, och niute målsägande rätt.
§ 10.
Hwilken med wilia släpper tiufwen, och honom ur wägen skaffar, sedan han gripen är och fängslad; plickte som i Utsökningz- och Edzöresbalkerne urskils.
Cap.
XLII.
Stiäla flere med samnad hand, eller warder någor thertil låckad eller buden, eller är man elliest uti tiufnad delachtig.
§ 1.
Samsättia sig twå eller flere at stiäla; tå skall hwarthera straffas effter hela tiufnadens wärde, ehuru the then sin emellan delt hafwa: och then sitt mist hafwer, niute thet åter af gods theras.
Hafwa ej flere än en något at gälda med; tå skall han allena thet återgiälda.
§ 2.
Lockar någor eller biuder then som är öfwermage, till at stiäla med sig; eller gör mannen thet med sin hustru; föräldrar med sina barn; förmyndare med then omyndiga; förman med sin underhafwande; husbonde eller matmoder med sitt tienstefolk, eller inhyseshion: stånde tå samma rätt som then äger stå, hwilken andra gången stulit hafwer; stiger thet öfwer hundrade daler; tå dömmes han till döden: och then som war lockad, eller buden at stiäla, straffes som annar tiuf, om han till mogen ålder kommen är.
§ 3.
Nu hafwer någor eliest hulpit tiufwen med råd eller dåd; stånde tå samma rätt som tiufwen sielfwer: och then som wetandes hafwer giömt eller nött med honom; eller haft förut kundskap, at tiufnader skie skulle, och thet icke uppenbarat; eller wiste wara stulit, och halp thet at döllia; eller och hafwer på annat sätt tiufnaden främjat: stånde tå tiufzrätt.
Cap.
XLIII.
Om hustiufnad, och annan nidingsstöld.
§ 1.
Stiäl tienstefolk och legohion ifrån sin husbonde eller matmoder, tå bötes twegilde tiufweböter.
§ 2.
Stiäl man, litet eller mycket, tå wådeld, watunöd, skepsbrott, wåldzwärkan, eller fiende åkommer och tränger, eller och sedan något undan förenämde fara och nöd bärgat är; miste lifwet.
§ 3.
Nu stiäla skeppare, gästgifware, krögare, förmän eller theras folk under hundrade dalers wärde, af thet them gifwit är at föra eller förwara; hwar som thet giör; giälde åter, och böte fyradubbelt tiufnadens wärde, eller plickte med kroppen.
§ 4.
Samma lag ware om then, som swikeliga tager af barn, som yngre är än tolf år, eller af them som afwita äro, kläder, smide, eller annat, hwad the hälst å sig bära; så och om them, som stiäla i badstugu; eller af mehnfört folk; eller af then, som med swår siukdom behäftad, och utan wärn och wård är; eller af någon död menniskia; eller af sofwande ute å marken; eller i allmän farsotz tidh, uti huus ther alle siuke eller döde äro.
§ 5.
Tager man något och döllier, af thet skiepp eller gods, som antingen skepzfolket hafwa öfwergifwit, eller utan folk är till lands kommit; stånde tiufzrätt, som i 1 cap.
sagt är.
Cap.
XLIV.
Om then som stiäl ute på marken, och i annars trägård: och om någor tager annars mans båt eller häst; eller molkar hans ko, får, eller get.
§ 1.
Stiäl man å åker eller äng, säd skuren eller oskuren, hö stackat eller ostackat; eller fä annars mans, som går i bet ute pä marken, innom eller utom hägnad; ware thet i tweböte.
§ 2.
Samma lag ware om man stiäl bistock eller i sågeqwarn; eller fisk utur annars mans dammar, sumpar, och nät, eller något af hwarjehanda fiske- fogle- eller jägeriredskap, eller och sielfwa redskapen.
§ 3.
Tager någor och brukar utan län eller lego, annars mans båt eller fartyg, som äro läste; eller häst, som fiätrad och tiudrad är; kommer rätter ägande effter och fångar altsamman, eller honom lagligen öfwertygar: hete tå tiufwer.
Pröfwes han thet hafwa giordt antingen af trångmål, eller utan ondt och tiufachtigt upsåt; gälde dubbel lego, och allan skada åter.
§ 4.
Molkar någor annars mans ko, får eller get, stånde wid tings- eller rådstugudörr en tima, med kärilet i handen som molkades uti, och slite ther sedan tre par ris.
§ 5.
Rifwer man annars gärdesgård, och släpper in fä i åker eller äng, eller i andra ägor; plickte som sägs i Bygningabalken.
Cap.
XLV.
Stiäl man konungens bref och skriffter.
§ 1.
Hwar som konungens och cronones angelägna och wigtiga bref, skriffter, eller räkenskaper borttager och döllier, eller upsåteligen them förskingrar, sällier och föryttrar; straffes som cronones tiuf, och miste lifwet, ther omständigheterne så fordra.
Samma rätt stånde och then, som sådana bref och skriffter witterligen sig tillhandlar, och eij uppenbarar.
Cap.
XLVI.
Om kyrkiotiufnad.
§ 1.
Stiäl man något i kyrkio, ehwad thet kyrkan eller androm tillhörer, är thet hundrade daler eller mera wärdt, miste lifwet.
§ 2.
Nu stiäl ther någor mindre än hundrade dalers wärde, ligge i tweböte eller plickte med kroppen och arbete thertill i konungens häckte ett eller flere åhr effter omständigheterne.
§ 3.
Hwar som stiäl något af androm under gudztiensten, antingen inne uti kyrkian och annorstädes, ther uppenbar gudstienst hålles, eller och ute å kyrkiowallen, häst, eller hwad thet är; böte dubbla tiufwa böter.
§ 4.
Ware samma lag om then, som stiäl i något likhus, eller gräfwer up död kropp, och tager swepning, eller kiste klädnad; eller stiäl i fattigstuga, eller i kyrkians wapnhus, eller uhr fattigbössa.
Cap.
XLVII.
Om fynd och hittegodz, och huru thet bör uplysas.
§ 1.
Hwar som fynd hittar, ehwad fynd thet hälst är; han bör thet genast kundgiöra, och tre söndagar å rad, i närmaste kyrkia å landet, eller i alla stadsens kyrkior, så ock häradzting eller rådstuga lysa låta.
Kommer then som mist hafwer, och bewisar at thet honom tillhörer; tage sit åter, och gifwe skiälig hittelön.
Kommer han ej innan natt och åhr; tage konungen twå delar, och trediung han som hitte.
§ 2.
Af urminnes nedgrafwen skatt, bottnfynd, eller annat slikt, ther ingen är ägande till, tage konunger halft, och halft then som hitte.
Om strandwrak och skepsfynd urskils i siölagen och Siöskadabalken.
§ 3.
Hittar någor sådan gammal skatt, gammalt mynt, guld, sölfwer, koppar, metal, eller andra konststycken; tå äger han konungen sin lott till salu biuda, eller hafwe then förwärkat.
§ 4.
Hittar man driftefä, taman häst, eller sto, eller taman oxe, ko, får, get, eller hwad fä thet är, som nyttias kan; behålle thet hos sig, och låte lysa, och tage lysninga witne.
Hittar han thet utom häradet eller staden; tå skall han thet föra til nästa by eller stad, och nedersättia, och lysa låta.
Med häst, sto, oxe, må man yrkia, och andra sina tarfwar giöra, och ärende sitt fara innom häradet och staden, och ej utom, sedan laglyst är.
Gör thet någor förr; böte tre daler.
Kommer then som mist hafwer, sedan lyst är, och lagliga widkännes; tage sitt äter utan lösn.
Nu är skiälig misstanka mot then, som säger sig hittat hafwa; tå skall han sig urtiufwa göra, med lysninga witnom och sielf sins ede, at han thet fä ej af ilwilia och list, utan som rätt driftefä uptog.
Kommer ej han innom natt och åhr, som rätter ägande är; tå äger han fä, som hitte innom häradet eller staden.
Är thet utom häradet eller staden; tage han tå halfft, och halfft then som fä gömt och wårdat hafwer.
Ware samma lag om otamt fä, som eij nyttias eller brukas kan: dock niute then som hitte, så och then som gömde och wårdade, foderlön och all annan kåstnad, efter mätesmanna ordom.
§ 5.
Hittar man bij å annars ägor och ej lysa låter, utan borttager; gånge therom som om annar tiufnad.
Upsätter man tom bijståck i skog, eller annorstädes, och will thermed bij från theras wanliga ställe låcka; böte tre daler, och gifwe them åter.
Samma lag ware om then, som å hwariehanda sätt med mat och bete, lockar till sig annars dufwor, eller andra foglar.
Afhänder man sålunda eller annorledes boskap hans; stånde tiufsrätt.
§ 6.
Nu hittar man något, och ej så lysa låter, som sagt är; gifwe tå åter, och böte twefalt så mycket, thet wärdt war som han hitte, eller theraf förtegat eller försnillat hafwer.
Cap.
XLVIII.
Om stulet gods köpes, och huru han må sig uhrtiufwa göra.
§ 1.
Köper någor witterligen thet som stulit är; stånde tiufzrätt, och then sitt mist hafwer, tage thet lagligen åter utan lösn.
Nu köper man något af misstänkt person, böte tio daler, och gifwe åter thet han så kiöpte, när godset finnes wara stulit.
§ 2.
Klandras thet som stulit är, och säger man sig thet kiöpt hafwa, eller will på annat sätt genom fångesman eller witnen sin rätt wisa; tå skall samma gods i rätten eller hoos twänne bofaste män insättias, och han fångesmannen eller witnen framhafwa.
Sker thet innom förelagd tid; ware then saklös, som ifrån sig leda gitter, och sware then som thet ledes till.
Kan han ej wisa laga fång, eller brister han åt witne; gifwe ut thet som klandras, och göre sig urtiufwa med sielf sins ede, om domaren thet skiäligt pröfwar.
Gitter han ej eden gånga; stånde tiufsrätt.
Hafwer han witne, ändock han ej fångesman framskaffa kan; ware saklös.
§ 3.
Nu är thet kiöp skedt med mäklaren och witnen; tage tå then sitt åter utan lösn, som thet lagligen till sig winner: och then som kiöpte, söke mäklaren, och han åter then som sålde.
Äro eij witnen till, och mäklaren nekar sig öfwer thet kiöp warit hafwa; wärje tå sig, som förr är sagt, then till ledsen griper.
Samma lag ware om nedsat gods, lån; lego, gåfwo eller pant.
§ 4.
Lägger någor märke å annars ting dödt eller qwickt, och will thet sig thermed tillegna; eller lägger man märke å annars märke, thet förra thermed at förwilla; hwar som thet gör; stånde tiufsrätt.
§ 5.
Nekar man, emot sitt bättre wetande, till inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant tagit, eller lånt och borgat är; försnillar, försälier, eller förbyter thet; ware lag samma.
Cap.
XLIX.
Om öfwermaga stiäl.
§ 1.
Stiäl öfwermage, som är under femton åhr, gifwe tiufnaden åter, så offta thet skier, och warde näpster af föräldrar eller af målsman sin.
Hwilken som öfwermaga thertill låckar eller tubbar; straffes som i thet 2 cap.
och 2 § sagt är.
Cap.
L.
Om bodrägt.
§ 1.
Drager mannen något lönligen undan hustrun; eller hustrun undan mannen; eller barnen undan föräldrar: stånde them frit, om the hwarannan therföre lagsökia wilia.
Kommer saken för domaren; pröfwe tå han, i hwad upsåt sådant må wara skedt, och lämpe straffet therefter.
Cap.
LI.
Huru man skall sitt återtaga, eller annan lagligen till tiufsak binda, och therom ransaka låta: och om man utan skiäl androm något godz frånkänna will.
§ 1.
Ingen må thet han widkännes, ehwad thet är honom frånstulit, eller han thet borttappat hafwer, sielfwilligt och olagligen återtaga, utan domarens eller befallningshafwandens wetskap och handräkning: dock må han thet återtaga af then, som är lösker man, eller misstänkter at rymma; eller ther tiufnader å färska gärning i handom fins.
§ 2.
Hwar som androm utan skiäl något gods ifrån känna will, och sig thet med orätta tillegna; böte hälften af wärdet, och ware ej man thes bättre.
§ 3.
Nu hafwer man wån å, eller någon kundskap, hwart tiuf eller tiufnad är kommen; begäre tå lof af häradshöfdinge, fogde, eller borgmästare och råd, at lagligen ransaka, och säge hwad han hafwer mist, eller hurudant, så och sina skiäl, som äro thessa, eller andra slika: at spår synas leda till samma by och huus; eller at then misstänkte hafwer om nattetid ute warit, och at man näst tillförene sedt honom ther tiufnaden skedde; eller at han förr stulit, eller i annor måtto brutit; eller at sådane tiufsaker hos honom sedde äro; eller at han them försålt hafwer; eller at han håller sig undan och synes taga sak å bak; eller warit i sälskap med andra, som therföre kunna med skiäl tillwitas: tå må honom ej ransakan nekas; utan fare han tit med ländzman och nämdeman, eller twenne edsworne stadstienare, och förkunne ther byamän eller husbonden, at the lagligen tit sände äro.
Sedan äga the lediga ingånga; och then som ransakan begärt hafwer, stånde utanföre.
Hittas ther then tiufnaden, som the efterleta, och hafwer bonden sielf, eller hans hustru, eller barn, ther lås och nyckel till, och således effter lag äga wårda; och är ther ej glugger eller windshåll så stort, at thet hade af androm kunnat inkastas, utan eliest fins ther förwarat, öfwerhölgt, nedgrafwit, eller å hwarjehanda sätt dölgt: ware tå bonden sielfwer tiufwer; eller hustrun, eller barnen, om the brotslige äro och bonden saklösan göra.
Är ther glugg eller windshåll, och tiufnaden ej dölgder, öfwerhölgder, eller nedgrafwen; eller ligger then i oläst hus och uthus; tå äger bonde witsord at wärja sig med sielf sins ede, at han ej wet huru then ther war inkommen.
Fins tiufnader under tienstehions, eller gästens enskijlte lås och wård, eller i annars mans ther insatte kisto; tå äga the wärja sig för tiufnad, om the gitta.
Hittar man ej, thet man ransakar efter; ware tå saklös för then skuld honom gifs; och then som ransakan begärte, fylle all theraf tagen skada, och bewise eller gånge ed, at han sitt mist hafwer, och ej af ilwilia ransakning sökt.
§ 4.
Eij må man annorlunda ransaka, af sielftagen mackt, eller emot warning: giör thet någor, och finner ej tiufnaden, böte fyratio daler, och rätte up all theraf timad skada.
§ 5.
Sätter sig byamän, eller bonde till motwärn, och will ej tillåta sådan ransakning; utan öfwerfaller them som ransaka skola, med hugg och slag, eller med smädesord; plickte tå som i Edsöresmålom skils.
§ 6.
Är ej husbonden sielfwer hemma, utan hustrun; gånge ransakan alt lika wäl.
Är han ogifft, och låter någon annan huset förestå; ware lag samma.
Cap.
LII.
Om lönskaläge.
§ 1.
Lägrar ogifft man ogifft qwinna, böte mannen tijo daler, och qwinnan fem.
Skier thet andra gången, böte dubbelt och tredie gången tredubbelt, förser sig någon thermed fierde gången, eller flere, böte för hwarje gång han ottatije dahler och hon femtijo dahler.
§ 2.
Af thesse böter tage fader eller moder, eller målsman, målsägande rätt, ther the kärande äro.
Åkära the ej; käre tå then å konungs wägnar kära äger, och niute målsägande rätt.
Gifwer han någrom skuld, och gitter thet ej bewist; plickte för olaga tilmäle, som lag säger.
§ 3.
Orka the ej botum, som lönskaläge giort hafwa; tå skall mannen första gången plickta med fiorton dagars fängelse eller arbete wijd kyrckio, slott eller fästning: för andra gången ware samma plickt dubbelt.
Skier thet tredie gången straffes med fiorton dagars fängelse wijd watn och bröd eller fembton par spö, och fierde gången eller flere en månads fängelse wijd watn och bröd eller siu gatulop som personen är till.
Qwinna straffes i thesse måhl med fängelse, arbete eller rijsslijtande hälfften mindre.
§ 4.
Lägrar någon en qwinna som dumbe är, eller husbonde sin tienstepijga, ligge thet i tweböte, ehwad thet är hoor eller lönskeläge.
Om then som häfdar afwita qwinna eller öfwermage är förr sagt.
§ 5.
Tager man then till ächta som han lägrat hafwer, gifwe till kyrkian för otijdigt sängelag twå dahler hwarthera.
§ 6.
Lägrar förmyndare mö, som under hans wärjo är; eller läremästare then som honom till underwisning förtrodd är, tå straffes med fängelse wijd watn och bröd, eller annan kropsplickt, efter omständigheterna.
Cap.
LIII.
Om lägersmål i fästning, och under ächtenskapz löfte.
§ 1.
Häfdar fästeman sin fästeqwinna, eller häfdar man mö, eller enkia under äcktenskapzlöfte, och will henne sedan ej äckta; gånge therom, som i Giftmålabalker och Erfdabalker skills.
§ 2.
Lägrar fäster man ofästan qwinna, eller låter fäst qwinna lägra sig af ofäst man, böte then fäste fyratio dahler och then andra tiugu daler.
Wiste ej then ofäste, at then andra fäst war, plickte som för lönskaläge.
§ 3.
Fäster sig någor twenne, och lägrar them begge; böte hundrade daler.
Häfdar han ej utan then senare; böte femtio daler, och plickte för det han fäst sig twänne som skils i Giftmålabalken.
Orkar han ej böta, plickte med siu gatulopp eller tre weckor wid watn och bröd.
§ 4.
Häfdar fäster man then qwinna, som androm fäst är; böte hwarthera hundrade daler.
Cap.
LIV.
Om enfalt hor.
§ 1.
Gör ogift man hor med gift qwinna, eller ogift qwinna med gift man; böte then som gift är ottetijo daler, och then ogifte fyratio.
§ 2.
Giör gift man eller qwinna hoor med then som fäst och förlåfwad är; böte hundrade tiugu daler, och then fäste ottatio.
§ 3.
För enfalt hoor andra gången böte then som gift är, hundrade sextio daler, och then som ogift är ottatio.
Kommer man tredie gången åter, tå ökes then giftas straff med ottatio dalers bot; och then ogiftas med fyratio daler.
Sker thet fierde gången; miste tå lif then som gift är, och then ogifte böte etthundrade sextio daler.
Kommer then ogifte fembte gången åter; hafwe och, han eller hon, förwärkat lifwet.
§ 4.
Hafwer ogifft man eller qwinna plicktat för lönskaläge, och gör sedan enfalt hoor; böte för horet som sagt är, och thertill lönskelägers bot.
Kommer man tredie gången igen och förser sig med lönskaläge; böte tå man trettio daler, och kona femton.
Hafwer man första gången bedrifwit enfalt hor, och therföre efter lag plicktat, och gör sedan lönskeläge; böte man tiugu daler, och kåna tio.
Sker lönskeläge, sedan man andra gången enfalt hor giordt hafwer; plickte tregill lönskalägers bot.
§ 5.
Af böterna för enfalt hor, som mannen gör; tage hustrun sin målsäganderätt.
Förlåter hon honom thes brott, och warder ej wid honom skild; tage tå målsäganderätt; then som efter lag å honom kära äger.
Samma rätt hafwe mannen, tå hustrun gör enfalt hor.
Cap.
LV. Om twefalt hor.
§ 1.
Gör gift man hor med annars mans hustru; miste både lifwet.
§ 2.
Lägrar gift man annars mans fästeqwinna, then han wiste wara häfdad af thess fästeman, plickte med nijo gatulopp eller en månadz fängelse wijd watn och bröd som personen är til.
Cap.
LVI.
Om koppleri och skiörlefnad.
§ 1.
Håller någon sådana hus och samqwäm, ther otukt och lösachtighet drifwes; stånde för sådant koppleri tre dagar wid kåken, och warde then tredie dagen hudstruken, arbete och sedan trij år i tukthuset.
Warder någon thermed funnen andra gången; blifwe sammaledes kåkstruken, och arbete i tuckthuset hela sin lifstid.
§ 2.
The qwinnor, som i sådana otucktiga huus beträdes med skörlefnad, skola genast gripas och i häckte sättias, och sedan dömas efter brott theras, til böter eller til arbete i tuckthuset.
Komma the oftare åter; straffes med rijsslijtande.
Cap.
LVII.
Om lägersmåhl med syskonabarn.
§ 1.
Lägrar man sit syskonebarn; böte hwarthera fyratio daler.
Sker lägersmålet med then, som hans eller hennes syskonebarn förr till äckta ägdt, eller elliest häfdat hafwer, tå bötes som för lönskaläge.
§ 2.
Förser sig någon andra gången, med slika lägersmål; ware thet i tweböte.
Cap.
LVIII.
Om blodskam.
§ 1.
Lägrar någor sin äckta eller oäckta blodsfränka, uti rätta upstigande eller nederstigande led, såsom, fader sin dotter, eller dotterdotter, och son sin moder, modermoder eller fadermoder, tå skola the bägge halshuggas.
§ 2.
Samma lag ware med them, som i upstigande eller nederstigande swågerskapsled, med hwarannan kötslig beblandelse hafwa: såsom, man med sin hustrus moder, eller sin stiufmoder, eller med sin sonahustru, sonesons eller dottersons hustru, stiufdotter, stiufsons dotter, eller stiufdotters dotter; eller qwinna med sin mans fader, eller sin stiuffader, eller sin dotters man, eller sin stiufson, med thess eller sin stiufdotters son.
§ 3.
Lägrar någor sin samsyster, eller halfsyster, ehwad then är äckta, eller oäckta, tå hafwe the båda förwärkat lifwet.
§ 4.
Skier lägersmåhl med broders dotter, systers dotter, eller theras afkommo, eller sin fadersyster eller modersyster; eller kåna häfdas af sin broders eller systers son, faderbroder eller moderbroder sin; ware lag samma.
§ 5.
Bedrifwes enfalt eller twefalt hor, med någon uti föresagde skyldskaps och swågerskapsleder; warde tå mannen steglad, och kånan i båhle bränd.
§ 6.
Giör man hoor med sin hustrus ogifta syster, eller hustru med sin mans broder, straffes mannen med nijo gatulop, eller en månadz fängelse wijd watn och bröd och qwinnan med skarpt rijsslijtande eller fängelse wijd watn och bröd som sagt är.
§ 7.
Lägrar man sin broders änkia eller twenne systrar eller lägras qwinna af sin afledne mans broder, afledne systers man eller twenne bröder, straffes med tre weckors fängelse wijd watn och bröd eller mannen med siu gatulopp och qwinnan med rijsslijtande.
§ 8.
Häfdar man sin hustrus broders eller systers dotter, faderbroders eller moderbroders enckia; eller och qwinna hafwer lägersmål med sin mans brodersson eller systersson, eller med sin fasters eller mosters man: böte tå för swågerskapzbrottet hwartera ottatio daler.
Är enthera gift; böte för horet särskilt.
Cap.
LIX.
Om lägersmål i andra swågerlagetz leder.
§ 1.
Hafwer man lägersmål, med sin aflidna hustrus stiufmoder, eller stiufsons hustru, eller med sin stiuffaders enkia; eller qwinna med sin mans stiuffader, eller stiufdotters man, eller sin mans stiufmoders efterlemnade man, tå bötes för swågerlagsbrottet ottatio daler, och thertil för lägersmålet särskilt.
Sker thet i sidoled; plichte som för annat lägersmål.
Cap.
LX.
Huru lägersmålsböter skiptas skola; och om man alt på en tid warder lagsökt för flera lägersmål.
§ 1.
Alla böter för lönskaläger och hor, skola til treskiptes gånga, målsäganden, konunge och häradet eller staden.
§ 2.
Warder man alt på en tid lagsökt för lägersmål med flera qwinnor, böte för hwartera enkla böter som sagt är.
Cap.
LXI.
Om then som liuger å annan och om oqwädins ord.
§ 1.
Angifwer man någon in för rätten eller konungens befallningshafwande för then sak som går å lijf eller ähra hans, och will honom därtill binda, gitter han thet eij och pröfwes at han thet falskeligen och af argt uppsåt giort: stånde tå samma straff som then angifne bordt undergå om han bråtzlig warit.
Bär någor falskt wittne i thy mål, ware lag samma.
§ 2.
Nu finnes at angifwaren thet eij af arghet giordt, böte tiugu daler eller mera effter omständigheterne och afbedie sitt brott offenteligen, rätte och upp allan skada.
§ 3.
Hafwer åkiäranden halfwa bewijs å sin sida ware frij för tillmälet.
§ 4.
Beliuger någor annan lönligen till lijf eller ähra eller sådant ryckte om honom af argt upsåt uthsprider, ware ährelöös, och plickte dess utom med gatulopp, risslitande, fängelse wid watn och bröd eller landzflycktighet, som saken och personen är till, giöre och therhoos offentelig afbön.
Sker thet hoos konungen eller riksens ständer wid theras allmenne sammankomst, ware twegilt.
§ 5.
Skrifwer och uthsprider någor sådan smädeskrifft, som rörer en eller fleres heder och ära, gode namn och ryckte, ware lag som i föregående § stadgat är, och warde smädeskrifften af bödelen offenteligen uppbränd.
Går then ej heder och ära an, men finnes elliest skimphelig och förklenlig, straffes med fängelse eller penningeböter effter omständigheter och giöre thessutan offentelig afbön.
Uthsprider någon annan sådane skriffter i ondt upsåt at them rycktbare giöra, straffes lika som hade han sielf them skrifwit.
§ 6.
Kallar någor annan oqwädinsord i wredesmod som å heder och ähra gå, och them antingen gienast eller inför domaren rätter och igienkaller: böte fem daler.
För andre ohöfwiske och förachtelige ord eller åthäfwor bötes hälfften mindre.
Skier thet i stort samqwäm eller å allmän gata ther mycket folck är, ligge i tweböte.
Cap.
LXII.
Om delachtighet i missgiärningar.
§ 1.
Hwar som råder eller hielper till någon missgiärning, så at then ther igenom skier, straffas lika med then som giärningen giorde.
§ 2.
Finnes någor elliest till giärningen mindre wållande, plickte med gatulop, spö- eller risslitande, fängelse eller arbete, effter som brottet är till.
§ 3.
Nu har han hwarken rådt eller hulpit till giärningen men wetat föruth at then war å färde och thet ingen uppenbarat; eller och sedan giärningen blifwit giord fådt ther af kunskap och hulpit then at döllja, plickte effter omständigheterne med penningar, eller som förr är sagt.
II.
Förslag till Missgärningsbalk 1731.
Misgiärningsbalk.
Cap.
I.
Om försmädelse emot Gud, och affall ifrån then rena ewangeliska läran.
§ 1.
Hwilken som af upsåt med ord eller skrifter lastar och smädar Gud, hans helige ord och sacramenten; warde halshuggen, och i båle bränd.
Sker thet obetänkt och af hastighet, och ångrar han sig; böte hundrade daler, och afbedie sitt brott offenteliga i församlingen.
Orkar han ej böta; plichte med siu gatulop eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
Giör han thet annan gång; böte dubbelt; eller straffes med nijo gatulop, eller sitte en månad i fängelse wid watn och bröd.
§ 2.
Giör någor gäckeri med gudstiensten, Guds ord och sacramenten, af lätsinnighet; böte femtijo daler.
§ 3.
Faller någor af från wår rätta ewangeliska lära, och träder til en wilfarande, låter han sig icke rätta; tå skal han förwisas riket, och niute aldrig arf eller borgerlig rättighet inom Swerjes rike.
§ 4.
Utsprider inlänsk eller fremmande man wilfarande lärosats, och efter warning thermed icke afstår; warde ock then förwist riket.
Är thes mening sådan, at lärare af then rätta tros bekännelse therom icke äro enige; gånge thermed som i Kyrko ordningen stadgas.
Cap.
II.
Om truldom och widskepelse.
§ 1.
Hwar som brukar truldom, och skadar annan til krop eller egendom, och warder med fulla skäl thertil wunnen; han skal halshuggas och i båle brännas.
Hafwer man låtit trulkarl thet giöra, eller hulpit til at then giärning fulkomna; ware lag samma.
§ 2.
Far någor med spådom, signeri eller annan widskepelse; böte första gången fyratijo daler eller sitte i hächte fiorton dagar wid watn och bröd.
Giör han thet annan gång; böte dubbelt, eller plichte med tre wekors fängelse wid watn och bröd.
Söker någor råd eller bot hos sådana signare eller spåmän; böte tiugu daler, eller sitte en weka i fängelse wid watn och bröd.
Cap.
III.
Om swordom och sabbatsbrott.
§ 1.
Brister någor ut i eder och swordom, wid gudstiensten; plichte med fyratijo daler, eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Giör thet någor in för sittande rätt; ware bot halft mindre.
Sker thet af öfwerdåd eller elak wana i samqwem, krog eller källare, eller offenteliga på almenna gator och platser; böte fem daler hwarje gång han therföre lagföres.
Orkar han ej böta; plichte med kroppen.
Swär någor eljest af hastighet och lätsinnighet; böte en daler.
Warder han tridie gången eller oftare thermed funnen; böte fem daler som förr är sagt, och gånge af thesse böter hälften til angifwaren, och hälften til the fattige.
Giör någor mened; therom skils i Rättegångs balken.
§ 2.
Swär öfwermage; tå skal han af föräldrar eller husbonde med ris agas, eftersom åldren och wanarten är til.
Sker thet oftare; sättes i stocken wid kyrkodören.
Försumma föräldrar at aga sine barn för swordom; böte fem daler.
§ 3.
Giör någor föracht af then almenna gudstiensten, så at han sällan kommer til kyrkan på sön- och högtidsdagar; är han therföre warnad, som i Kyrkoordningen sägs; böte tiugu daler.
Håller någor sitt husfolck från kyrkan, således som sagt är; ware lag samma.
§ 4.
Kommer någor drucken i kyrkan, eller ther gudstienst hålles, eller eliest giör ther oliud och förargelse; böte tiugufem daler.
§ 5.
Går man drucken eller oskriftad til Herrans helige natward, eller sedan han af prästen efter Kyrkoordningen är warnad at hålla sig therifrån; böte femtijo daler.
§ 6.
Then som begår något brott på sön- eller högtidsdagar, emellan klockan fyra om morgonen och nijo om aftonen, böte tijo daler för sabbatsbrott, och för giärningen särskilt.
§ 7.
Idkar någor arbete eller handtwärk på thesse dagar; böte tijo daler för sabbatsbrott, utan thet sker til egen eller annars nödtorft, som upskof ej tola kan.
§ 8.
Inga kramlådor eller andre bodar skola på sön- och högtidsdagar öpnas til salu.
Mat och dricka må säljas til nödtorft sedan gudstiensten är förbi.
Ingen hafwe macht på thesse dagar at köpslaga i skep eller andre farkostar; bryter någor här emot; böte för sabbatsbrott som sagt är.
Samma bot ware, ther man företager sig någon resa til lands B (1730): man tager sig någon resa före till lands.
eller siös i städer eller på landet, förr än gudstiensten är ändad.
Hwar som häst eller båt thertil utleger; böte fem daler.
Ar någor på resa stadd, ställe sig in til gudstienst i then kyrka som wid wägen ligger.
Cap.
IV.
Om förräderi.
§ 1.
Förer någor afwog skiöld emot riket, eller giör någon wåldsgiärning å riksens konung och herre, drotningen eller theras barn, eller warder tilwunnen at stämpla något, antingen med inlänsk eller utlänsk man, emot konungen och riket til theras skada och förderf, eller söker at förråda riksens undersåtare, land eller folck, krigsmacht, fästningar, förrådshus, skep, och annat slikt; tå bör han och alle the med honom i samma giärning och upsåt woro, mista högra hand, halshuggas och steglas, och gånge theras gods i löst och fast under cronan.
Gitta the ej skada giöra; miste äntå lif, ära och gods.
§ 2.
Styrker eller främjer någor sådant förräderi med bref, råd eller hielp; ware lag samma.
§ 3.
Wet man förrädelige stämplingar å färde wara, och them ej afwärjer, så mycket han kan och förmår, eller i tijd ej uptäcker; ware ock under samma straf.
§ 4.
Nu hafwer man ej the skäl, thermed han tiltror sig kunna binda then brotslige til giärningen eller upsåtet; gifwe tå konungen eller någon thes embetsman genast redeliga tilkänna, alla the omständigheter som honom kunnige äro, at faran må förekommas, och stämplingen utletas.
Försummar han thet; straffes som förr är sagt.
Kan then som angifwen är, icke öfwertygas; ware han äntå fri, som gifwit thet an utan swek och arghet.
§ 5.
Then som betrodd är at weta konungens och riksens hemlige rådslag eller slut, i the ärender, ther å rikets wård och säkerhet ligger, och them uppenbarar, eller gifwer någor utan lof och minne the skrifter ut, som han i thy mål lönliga hålla bör; stånde samma straf, som om förräderi sagt är.
§ 6.
Tager någor gåfwo eller förläning af fremmande herskap, at främja thes fördel emot konungens och rikets bästa; hafwe förwärkat lifwet, och thet han niutit.
Tager eljest konungens embetsman gåfwo eller förläning af fremmande herskap, och har ej förut eller straxt therefter gifwit thet tilkänna, och fådt konungens lof thertil; miste ära och embete, hafwe ock förbrutit thet han fådt hafwer.
§ 7.
Ej må någor undersåte i riket låta sig bruka såsom sändebud från fremmande herskap, eller gå fremmande sändebud tilhanda, uti the ärender som gå thes förrätning an.
Bryter någor här emot; förwises riket, och miste then rätt och förmon som swensk undersåte tilhörer.
§ 8.
Söker någor uppenbarliga eller genom hemlig stämpling at befordra konungen til oinskränkt regering och enwälde, eller tilskynda konungen större macht, än then riksens ständer faststält hafwa; straffes såsom riksens förrädare, och miste lif, ära och gods.
Cap.
V. Om then som lasteliga talar å konungen, eller thes och riksens råd.
§ 1.
Hwar som lasteliga talar eller skrifwer något emot konungen och rikets styrelse, eller drotningen, eller then som til efterträdare i regementet förklarad är; warde halshuggen.
§ 2.
Tilwiter någor konungens och riksens råd, en eller flera, thet å ära theras går, och gitter thet ej fulltyga; miste ock lifwet.
Talar eller skrifwer någor om them thet eliest smädeligit är; giöre offentelig afbön, och böte femtijo daler, eller ligge fiorton dagar i hächte wid watn och bröd.
Cap.
VI.
Om myteri och upror.
§ 1.
Hwilken som uphissar och styrker menige man til olydno mot konungen, eller then som å öfwerhetens wägnar biuder och befaller; miste lif sitt.
Kommer ther af upror; hafwe förwärkat både lif och gods.
§ 2.
Samla sig män tilhopa, och sätta sig up mot konungens eller thes befalningshafwandes bud; tå straffes uphofsman som förr är sagt, och af the andra miste efter lott hwar tijonde man lif sitt, och plichten the öfrige hwarthera med nijo gatulop, eller en månads hächte wid watn och bröd.
Är någor mindre delachtig i then giärning; straffes efter omständigheterne.
§ 3.
Nu warder then dräpen, som konungens befalning hade, eller then som wille uproret stilla; miste dråparen högra hand, och warde halshuggen och steglad, så ock alle the som buro hugg och slag å then döda.
Warder uprorsman dräpen; ligge ogild.
§ 4.
Bådar någor krigsfolck til upbrott utan konungens befalning med råds råde, eller håller thet manskap samman, som hemlof fådt, at thermed utföra skadelig stämpling, emot rikets säkerhet eller thes inbyggares frihet; tå skal ingen honom i thy mål lyda, och miste han lif, ära och gods.
Nu faller fiende oförtänkt in i landet, och kan ej konungens befalning afbidas; tå må wäl manskap til motwärn upbådas, doch warde thet straxt konungen kungiordt.
§ 5.
Hwar som i ondt upsåt dichtar eller sprider kring landet ut lögner och falska rychten, the ther röra riksens säkerhet, eller kommer thermed alment buller och owäsende åstad; miste lifwet, eller straffes med landsflycht, gatulop eller fängelse, efter som brottet är til.
Cap.
VII.
Om falska myntare.
§ 1.
Falskar then mynt som myntning förtrod är; miste ära och lif, och fylle skadan af gods sitt.
Slår eller giuter annar man falskt mynt; straffes som personen är til, med nijo gatulop, eller en månads fängelse B (1730): hächte.
wid watn och bröd, och arbete sedan try år wid cronones fästning eller smidia, gälde ock åter skadan, ther han någon thermed bedragit.
Samma lag ware om then som thertil rådt eller hulpit, sä at giärningen theraf sked är.
§ 2.
Prånglar någor ut thet mynt han wet falskt wara, äntå at han til myntningen ej rådt eller hulpit; fylle skadan, och plichte med fängelse wid watn och bröd, eller med gatulop eller risslitande, efter som bedrägeriet är til.
§ 3.
Warder någor med falskt mynt bedragen, och äntå han thet märkt, gifwer thet sedan til en annan ut; plichte med fängelse efter omständigheterne, och rätte skadan up.
§ 4.
Klipper någor mynt, ehwad slag thet hälst är, eller thet eliest på hwarjehanda sätt swikeliga minskar; miste äran, och plichte med try gatulop eller flere, eller med hächte wid watn och bröd, alt efter som brottet och personen är til, och gälde skadan åter.
Cap.
VIII.
Om then som förfalskar och misbrukar annars namn och skrifter.
§ 1.
Brukar någor falskeliga konungens namn eller insegel, sig til nytta eller androm til skada; miste äran, och straffes thertil med siu gatulop eller tre wekors fängelse wid watn och bröd, äntå at ingen skada theraf följer.
Sker thet med konungens befalningshafwandes eller någon rätts namn eller insegel, ware ock ärelös, och plichte med fyra gatulop eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Bedrager han sig thermed gods eller penningar til; stånde tå tiufsrätt.
§ 2.
Hwar som förfalskar rättens domböcker, tänkeböcker eller skrifter, eller cronones räkenskaper och handlingar, som til almenna nytto och rättelse äro; warde stäld i halsjärn wid en påla, och plichte med arbete wid konungens slott eller fästning på wisse år, eller hela thes lifstid, som giärningen är til.
§ 3.
Utplånar, tilsätter eller förandrar någor annars namn eller insegel, eller på annat sätt förfalskar böcker, räkningar, handskrifter, bref och mera, eller sönderrifwer och förbränner them, och skrifwer andra i stället, at thermed skada giöra; miste äran och böte fyratijo daler, giälde ock skadan åter.
Giör han thet i embetes ärender; ligge i tweböte.
§ 4.
Bryter någor up annars mans bref, läser eller androm at läsa gifwer, uppenbarar och utsprider thet som skrifwit är, och söker ther med hans skada och nesa, som thet rörer; böte tiugu daler.
Cap.
IX.
Om twegifte.
§ 1.
Går man eller hustru från sin laggifta maka, och låter sig wiga med annan then ogift är; hafwe then twegifte förgiordt lif sitt, och then som förr icke gift war, straffes med nijo gatulop eller risslitande, eller en månads fängelse wid watn och bröd, om then förras ächtenskap honom eller henne förr kunnigt war.
Hafwa the icke beblandat sig med hwar annan; böte then twegifte åttatijo daler, och then andra fyratijo daler.
§ 2.
Trolofwar sig laggift man eller hustru med annan; böte then gifte sextijo daler.
Beblanda the sig efter fästning med hwarannan; tå straffes then gifte med nijo gatulop, risslitande, eller en månads fängelse wid watn och bröd.
Samma straf ware, ther then som af domaren är förklarad för någons maka, låter wiga sig med annan.
Hafwer then andra ther af wetat; straffes med fem gatulop, risslitande, eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Cap.
X.
Om tidelag.
§ 1.
Hwar som hafwer tidelag med fä eller andra oskäliga diur; then skal halshuggas och i båle brännas, warde ock samma diur tillika dödat och bränt.
§ 2.
Nu kan någor ej bindas til sielfwa giärningen, men finnes hafwa haft fullt upsåt och warit bered en sådan styggelse at fulborda; tå skal han arbeta i halsjärn, halft år eller mera, efter saksens omständigheter.
Cap.
XI.
Om mordbrand.
§ 1.
Sätter man eld med wilja å konungens hus, slott och fäste, skep, kruthus, förrådshus, tyghus, eller annat sådant; miste högra hand och warde halshuggen, och i båle bränd, fylle ock skadan ther han gitter.
Hwar som thertil biuder, råder eller hielper, så at giärningen theraf sker; stånde samma straf.
§ 2.
Sätter någor upsåteliga eld i annars mans gård, och bränner ther up hus ett eller flere; warde halshuggen, och skadan gäldes af gods hans.
Brinner folk inne, eller warder dödat, miste mordbrännaren thertil högra hand sin.
§ 3.
Tänder någor af arghet eld å uthus, skog, sädes- höö- eller halm-stack, som långt ifrån gården äro; straffes med nijo gatulop, eller en månads fängelse wid watn och bröd, fylle ock skadan.
§ 4.
Warder mordbrännare i then giärning gripen; straffes med fem gatulop eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd, äntå at ingen skada sker.
Cap.
XII.
Om mord och nidings-wärk.
§ 1.
Dräper man eller qwinna annan försåteliga, och i löndom; warde mördaren halshuggen, mannen steglad, och qwinna i båle bränd.
§ 2.
Samma lag ware om then som dräper öfwermaga mindre än tolf år, eller någon sofwande, simmande, badande, eller then i sådant tilstånd och ärende stadd är, at han sig ej wärja kan.
Slår eller sårar man honom; ligge i tweböte.
§ 3.
Tager man annan fast med wåld, rifwer ut ögon, eller slår ut tänder, skär af tunga, näsa eller annan lem; hafwe förwärkat lif sit.
Cap.
XIII.
Om then som förgiör sig sielf.
§ 1.
Dräper eller förgiör någor sig sielf med wilja; tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfwas.
Pröfwar domaren thet i hufwudswaghet, raseri, eller annor sådan wånda skedt wara; tå må han af annat folck handteras och begrafwas.
§ 2.
Nu kan någor frälsa hans lif som sig sielf uphängt hafwer, eller å annat sätt sig förgiöra wil; giör han thet ej, plichte efter omständigheterne.
§ 3.
Fins någor liggande död, och wet ingen huru han omkommen är, then må ärliga begrafwas.
Har han fördt ett ogudachtigt lefwerne, lägges tå afsides i kyrkogård.
Cap.
XIV.
Om dråp å föräldrar, barn, och syskon, så ock ther någor slår eller oqwädar sina föräldrar.
§ 1.
Dräper fader eller moder med wilia och stadgat råd barn sitt, eller dräper barn fader sin eller moder, man hustru, eller hustru man; miste högra, hand, och halshugges, mannen stegles, och qwinna brännes i båle.
Dräper någon sin stiuffader eller stiufmoder, swärfader eller swärmoder, stiufswärfader eller stiufswärmoder, eller dräpa the stiufbarn eller måg sin, broder eller syster hwar annan; the skola halshuggas, mannen steglas, och qwinnan i båle brännas.
§ 2.
Slår barn sin egen fader eller moder; straffes med nijo gatulop, eller en månads fängelse wid watn och bröd.
Slår någor sin stiuffader eller stiufmoder, swärfader eller swärmoder, stiufswärfader eller stiufswärmoder; böte hundrade daler.
§ 3.
Fäller barn smädeord mot fader eller moder; straffes med fem gatulop, risslitande, eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Sker thet emot stiuf- eller swär-föräldrar; böte femtijo daler, giöre ock i alla thesse mål offentelig afbön.
Cap.
XV.
Om dråp, hugg och slag, så ock oqwädinsord mot husbonde eller förman.
§ 1.
Dräper tienstehion med wilia sin rätta husbonde eller matmoder; miste hand och hufwud, och warde thertil man steglad, och qwinna i båle bränd.
§ 2.
Bär någor upsåteliga hugg och slag å sin husbonde eller matmoder, ändoch han eller hon ej theraf död liuter; straffes med siu gatulop, eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
Sker thet af hastigo mode; straffes tå med fyra gatulop, risslitande, eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
§ 3.
Fäller tienstehion oqwädinsord mot them; böte fyradubbelt mot thet som i lagen om oqwädinsord stadgat är.
§ 4.
Sätter sig tienstehion up mot them med hot, eller wanwördige ord, eller åthäfwor; plichte med fängelse på wiss tid efter som saken är til.
§ 5.
Hwilken som dräper sin förman, then som satt är i husbondens ställe; gifwe lif för lif, mannen skal steglas, och qwinnan i båle brännas.
§ 6.
Slår någor sin förman eller then i husbondens ställe är; böte fyradubbla böter.
§ 7.
Fäller man oqwädinsord mot them; böte tredubbla böter.
För hot och wanwördnad böte fem daler, eller mera som saken är til.
§ 8.
Ryttare, knekt eller båtsman som slår eller misfirmar sin rusthållare eller rotebonda, eller hans hustru, eller barn eller legohion, för theras föräldrars eller husbondes skul; ligge i tweböte, och gälde skadan åter.
§ 9.
I alla thesse mål skal then brotslige giöra offentelig afbön, tå han ej mister lif sitt.
Cap.
XVI.
Om barnamord.
§ 1.
Hwilken kåna af oloflig beblandelse warder hafwande, och thet ej uppenbarar för födslen, utan söker enslighet wid sielfwa födslen, och therefter lägger fostret å lön; hon skal halshuggas och i båle brennas, ehwad hon föregifwer fostret wara dödt födt, eller icke fulgångit.
Warder thet genast framskaffat, och pröfwes thet icke fulgångit wara, eller fins ej ther å något wåldsamt tekn; tå straffes modren med risslitande, fängelse, eller arbete.
Plichte ock thertil för lägersmålet.
§ 2.
Nu hafwer sådan kåna haft misfödsel, som af wådeligt fall eller annor händelse timad är, hafwer hon tå icke lagt fostret å lön, utan thet genast uppenbarat, och gitter wisa orsakerne til misfödslen; plichte tå för lägersmålet allena.
§ 3.
Förgiör eller fördrifwer kåna sitt foster; miste lifwet.
Samma lag ware om then som thertil råder och hielper.
§ 4.
Hafwer någor sökt at fördrifwa fostret, äntå at ingen wärkan therå fölgde; böte hundrade daler, eller plichte med kroppen.
§ 5.
Wräker kåna sitt foster B (1730): foster sitt.
ut å marek eller gata, så at thet af hunger, köld, eller annor händelse dör; hafwe förwärkat lifwet.
Warder fostret med lif uptagit, men lider theraf til sin hälsa; straffes med risslitande.
Får thet ingen skada theraf; plichte hon äntå med fängelse på wis tid, efter omständigheterne.
Cap.
XVII.
Om förgiörning genom förgift eller annorledes.
§ 1.
Hwar som annan med förgift eller thylikt upsåteliga förgiör; then skal halshuggas, mannen steglas, och qwinna i båle brännas.
Följer ej död af sådan förgiörning; miste äntå lifwet.
§ 2.
Samma lag ware om then, som å hwariehanda sätt förgiftar något, hwad thet hälst wara kan, i upsåt at thermed skada någon til lif eller hälsa.
§ 3.
Hafwer man tilredt förgift, at någon thermed förgiöra, eller hafwer man warit i samma råd och giärning delachtig; miste ock lifwet.
Warder han gripen, innan han gittat fulgiöra sin onda wilja; böte hundrade daler, eller plichte med kroppen.
§ 4.
Ingen, eho han wara må, fördriste sig at sälja något förgift, utan til trowärdig man eller qwinna; sker thet annorledes, bote femtijo daler.
Är theraf skada timad; ware twegilt.
Cap.
XVIII.
Om kyrko frid och rättegångs frid.
§ 1.
Hwar man äger frid hafwa å wäg til och från kyrka och rättegång, ehwad man kommer ur sitt eller annars mans hus.
Then tå dräper eller slår någon blånad eller blodwite at hämnas å honom, han och alla the, som med honom i samma wilja och giärning woro, hafwa brutit edsöre, och then frid som konungen swurit hafwer, at hålla undersåtare sina.
§ 2.
Nu giör han ej sådan skada som sagt är, utan förderfwar eller eliest skadar hans ök eller redskap, rifwer hans kläder, eller bryter hans wapn, rycker eller skuffar, eller giör annan sådan giärning, theraf hans onda upsåt pröfwas kan; gälde skadan åter, och ligge i tweböte för slagsmålet, ware ock fyratijo dalers bot för fridsbrottet.
§ 3.
Drager man knif eller blottar swärd af wredt mod i kyrko under gudstiensten, eller ther rättegång hålles, och giör thermed skada; miste lif sitt.
Sker dråp; miste thertil högra hand.
Gitter han ej skada giöra; böte twåhundrade daler.
Öfwerfaller han på annat sätt någon med hugg och slag; ware bot samma.
§ 4.
Skuffar eller stöter man annan med wredsmode i kyrkan under gudstiensten; böte hundrade daler.
Sker thet utom gudstiensten, eller kifwar och träter man i kyrkan under gudstiensten; ware bot hälften mindre.
Giör man thet annorstädes ther gudstienst hålles och församling är; ware lag samma.
§ 5.
Drager någor i wreds mode knif eller swärd mot annan, eller slår honom å kyrkogård, tå han går til eller från gudstienst, eller å tingstad, ehwad han å tinge sak hafwer eller ej; böte hundrade daler.
Kommer ther blånad eller blodwite uti; tå hafwer han brutit edsöre.
§ 6.
Nu tager man annan wäg för egna wärf och ärender, tå han til eller från kyrko och rättegång far.
Warder han ther öfwerfallen, eller kommer slagsmål them emellan af brådom skilnad, eller wiste ej then som tilkom, at annor sig til kyrka, ting eller rådstugu ärnat; ther straffes hwar efter giärning sin, och är ej brutit edsöre.
§ 7.
Nu hämnas man å sätt mål och bött, eller å then som witnade emot honom för rätta, eller för ty at han ther sin sak för honom warde, dräper, sårar, slår blånad eller blodwite; tå hafwer han, och alle the med honom i samma upsåt och giärning woro, brutit edsöre.
§ 8.
Hwar som bär hugg och slag å någon domare, eller annan konungens embetsman, uti embetets ärender, eller hämnas therföre å honom; hafwe förwärkat lif sitt.
Dräper han honom; miste ock förut högra hand sin.
Höter eller undsäger någor honom, eller gifwer honom smädeliga ord; böte hundrade daler.
Gå the ord å heder och ära; böte dubbelt och miste äran.
Orkar han ej böta; tå straffes han med fängelse wid watn och bröd, eller med gatulop, eller spöslitande.
Sker thet ej för embetet skuld; plichte som lag eliest förmår.
§ 9.
Dierfwes någor med hugg och slag å alment rum öfwerfalla them, som konungens eller hans embetsmäns eller rättens ärende gå; tå hafwe han brutit edsöre.
Sker thet annorstädes; tå ligge i tweböte, så för fridsbrottet som såramålet.
Warda the med hot eller smäde ord öfwerfalne; böte then thet giör å alment rum, tiugu daler, och annorstädes tijo daler.
Giöra the sielfwe i embetes ärender wåld eller orätt med ord eller giärning; ligge i tweböte mot thet som eliest i thy mål stadgat är.
Cap.
XIX.
Om fängelsebrott, och them som fångar wärja eller lös släppa.
§ 1.
Hwar som bryter cronones fängelse at hielpa fånge ut, eller thertil lånar tyg och redskap, eller wärjer någon misgiärningsman mot them, som honom komma at gripa, så at han therigenom undkommer, eller släpper man fånge med wilja lös, eller med hwarjehanda list hielper honom ut; han skal böta hundrade daler.
§ 2.
Tager man fånge med wåld af them som honom gripit, och i gömo hafwa, eller til fängelse, eller för rätta, eller til ådömt straf föra skulle; hafwe brutit edsöret.
Sargar han them, eller slår blånad eller blodwite; tå hafwer han, och alle the, med honom i fullt råd och samma giärning woro, förgiordt lifwet.
§ 3.
Släpper wachtkarl fånge lös af försummelse eller wangömo; miste tienst sin, och plichte thertil med böter, fängelse, arbete eller gatulop, alt som försummelsen eller ock then undkomnas brott är.
Cap.
XX.
Om hem-frid och rån.
§ 1.
Går någor med berådt mod at skada giöra hem til annan, i thes gård eller hus, ehwad the ther stå inom eller utom gård, och han them sielf äger, eller hafwer lof eller lego för sig, eller går han i annars farkost eller skep, ware sig hyrdt, länt eller egit, och dräper ther bondan sielf, hans folk eller gäst; tå skal han, som thet giorde, och alle the med honom i samma wilja och giärning woro, mista högra hand och lifwet.
Giör han annan skada, med sår, blånad, eller blodwite; plichte för edsöres brott, som framdeles sägs.
Samma lag ware om then som i lika upsåt öfwerfaller någon på wäg eller gata, och honom förföljer i annars mans hus, gård eller farkost, tit han sin undanflycht tager, och ther skada å honom giör, eller kastar eller skiuter efter honom, så at thet träffar, sedan han i gård, hus eller farkost kommen är.
§ 2.
Giöres ingen skada i gård, hus eller farkost, utan warder man dragen eller drifwen therut med wåld, och sker sedan å honom sådan giärning; ware lag samma.
§ 3.
Löper then som hemma är, ur hus, gård, eller farkost, tå han ther beskydd hafwa kan, och får skada, eller får then skada, som sitt beskydd ther söka wil, förr än han tit kommer; tå är ej edsöre brutit.
§ 4.
Nu gånga män, en eller flere, hem til annan, och willia honom eller them som i hans gårde äro, skada giöra, äntå at the ej gitta; böte tå hwar för sig fyratijo daler, för hemgång.
Slå the ock något sönder, eller förderfwa; gälden skadan åter.
§ 5.
Nu kommer man til annan i hans hus, gård eller farkost, och sker slagsmål them emellan af brådom skilnad; ther är ej edsöre eller hemfrid bruten, utan han går bort wreder, och kommer sedan åter med fullt upsåt at skada giöra, och thet fulbordar, pröfwe doch domaren af tid och omständigheter, om thet under then bråda skilnad räknas må.
§ 6.
Kastar någor in i annars mans hus, gård eller farkost, sten, stång eller annat, at thermed skada giöra; böte tolf daler.
Kommer sår theraf; böte dubbelt, och thertil för såramålet som lag säger.
§ 7.
Hwar som griper, bastar eller binder någon oförwunnen, utan uppenbara misgiärning, therföre then gripas och hächtas må, han hafwer brutit edsöre.
Tager man annan med wåld, utur egit eller annars hus, eller af gata, wäg eller annorstädes, och förer bort emot hans wilia i fängelse, eller til annan ort; ware lag samma, äntå at han ingen annan skada giorde.
§ 8.
Pinar man någon, at thermed twinga honom til bekännelse i någon sak; tå hafwer ock then brutit edsöret, och plichte thesutan dubbelt för såramålet, ther sådant theri kommer.
§ 9.
Rånar man och med fullo wålde tager af annan i hans hus, gård, skep, å gata, eller å wäg, något hwad thet hälst wara kan, mer eller mindre; miste lif sitt.
§ 10.
Går man i annars trägård som stängder är, tager frucht med wåld, och äganden eller hion hans wilia wäria, kommer tå slag them emellan, och sker å äganden eller hans hion, sår, blånad eller blodwite; ther är edsöre brutit.
Få the annan skada; ligge i tweböte, och för hemfridsbrottet bötes fyratijo daler, som förr är sagt.
Sker dråp; miste högra hand och lif sitt.
§ 11.
Nu kan någor af onsko eller af sielfswåld och öfwermod hugga neder, förderfwa, eller å hwariehanda sätt onytte giöra, annars mans fruchtbärande trä, eller sådane som wid thes gård til prydnad planterade äro; rätte up skadan efter mätesmanna ordom, och böte för wåldswärkan å hwart trä tolf daler.
§ 12.
Rifwer man utan rätta nöd, med wåld neder, eller förderfwar annars mans bygnad eller plank; böte tiugu daler, och för gärdesgård tijo daler, gälde ock skadan åter.
Bryter eller rifwer man annorledes; böte som i Bygningabalken urskilt är.
§ 13.
Går man af berådt mod och giör skada å bonda eller hans hion, tå the arbeta å åker, äng, eller andra thes ägor, eller drifwer man någon från sin teg och ägodel å annars mans, och giör honom ther skada; böte fyratijo daler för wåldet, och ligge såramålet i tweböte.
Hugger man med wåld sönder, eller förderfwar åker- fiske- eller annan redskap, som til ens arbete hörer; böte tiugu daler, och äter skadan.
§ 14.
Nu hafwer man annars mans fä ur åker eller äng intagit, och kommer then som fä äger, och tager thet åter med wåld; böte fyratijo daler.
Tager han thet lönliga bort; böte som i Bygningabalken sagt är.
Cap.
XXI.
Om almen lands- och wäga-frid.
§ 1.
Lägger sig någor at röfwa til lands eller watn, å landet eller i staden, ehwad han röfwar mer eller mindre; tå skal han och alle the med honom i samma wilja och giärning woro, mista högra hand, halshuggas och steglas.
Öfwerfalla the någon, och gitta ej sin onda wilja fulborda; misten lifwet.
§ 2.
Giör man falska eldar, eller sätter up andra tekn eller wisare, at thermed förleda siöfarande, och gifwa tilfälle til skepsbrott; plichte med siu gatulop, äntå at ingen skada sker; samma lag ware om then som af lika upsåt bortrifwer eller uptager wettar eller wisare af siögrund eller strand, eller fyller och stoppar rätta segelled och båtaled i siöar eller strömmar, sätte ock alt i förra stånd igen.
Sker skada och skepsbrott; warde halshuggen, och steglad, och skadan gäldes af gods hans.
§ 3.
Giör man wåld å them som skepsbrott lidit, och dödar någon; warde råbråkad, och sedan lagd å stegel och hiul, hafwe ock förwärkat alt sit lösa gods.
Sårar man them och illa handterar; miste lifwet, och af lösören hans tage halft konungen, och halft målsäganden.
§ 4.
Sätter man eld å strandad eller til lands drifwen farkost, ther folck eller gods uti är; hafwe förgiordt både lif och lösören, och niute målsäganden först sin fylnad för allan skada, af hans lösa och fasta gods.
Röfwar man något af strandad eller til lands drifwen farkost, mer eller mindre, så länge skepsfolket när är, eller godset bärga wilia; warde steglad, och skadan gäldes åter, som sagt är.
Samma lag ware om them som med råd eller giärning hulpit hafwa.
Om stöld utur strandad farkost skils i 42 cap.
§ 5.
Röfwar man i wådeld, watunöd, eller ther fienden tränger, eller ther något undan annor fara bärgat och hulpit är, eller uti päst och farsot, litet eller mycket; tå hafwer han förwärkat högra hand, lif och lösören.
Om stöld i thesse fall stadgas i 42 cap.
§ 6.
Sitter man i försåt för annan, ehwar thet hälst är, at honom skada giöra til lif eller lem, sargar han honom eller slår blånad eller blodwite; tå hafwer han brutit edsöre; giör han annan wåldsam giärning å honom, eller thes gods, böte för fridsbrottet och giärningen dubbelt, och gälde skadan åter.
§ 7.
Öfwerfaller man annan å almen wäg eller gata, med hugg och slag, eller hugger och bryter sönder wägfarande mans resetyg; böte fyratijo daler för fridsbrott, och för slagsmålet efter lag, gälde ock skadan åter.
§ 8.
Ropar och skriar någor af öfwerdåd på almenna wägar, gator och gränder, eller någon med ord eller giärning förolämpar; böte fem daler, hälften til angifwaren och hälften til the fattige, äntå at ingen wåldsamhet eller skada skedt.
§ 9.
Uphäfwer eller förderfwar man almenne broar, kastar kull mile-stolpar eller mile-stenar, eller andra märken, eller wärk som til almenna nytto eller prydnad upsatte äro; böte fyratijo daler och skadan åter.
Cap.
XXII.
Om qwinno frid.
§ 1.
Tager man qwinna med wåld, och mot hennes wilja främjar sin onda lusta, och warder lagliga thertil wunnen; miste lifwet, och qwinnan ware saklös.
Ej må ock någor henne thet förwita, wid fyratijo dalers bot.
Gitter han ej fulborda sin onda wilja; böte äntå för wåldet hundrade daler.
Warder han i thy dräpen; ligge ogilder.
Häfdar man afwita qwinna, eller then som ej fylt sine tolf år; ware Jag samma.
§ 2.
Nu är qwinna wåldtagen, och gifwer thet ej genast tilkänna, och kärer ej therå förfallelös wid nästa härads-ting, eller inom en månad, in för rätten i staden; hafwe sedan ej macht at öfwer wåldet klaga.
§ 3.
Hwar som med wåld tager och bortförer annars mans hustru eller fästeqwinna, mot hennes wilja; miste lifwet, äntå at han henne ej häfdat hafwer.
Kommer häfd thertil; hafwe ock förgiordt alt sitt lösa gods.
§ 4.
Förer någor bort med wåld mö eller änka, som ej fäst är; hafwe förbrutit sitt lösa gods, och plichte thertil med en månads fängelse wid watn och bröd.
Häfdar han henne, mot hennes wilja, miste lif och lösören, som sagt är.
§ 5.
Af thet gods som i alla thesse fall förbrytes, tage halft konungen och halft målsäganden.
§ 6.
Dräper någor then qwinna han wet hafwande wara; miste högra hand och lif sitt.
Slår han henne så at fostret theraf förgås; böte full mansbot.
Wiste han ej at hon hafwande war, tå han henne slog, ökes sårabot hans med femtijo daler.
Cap.
XXIII.
Hwad the förwärkat hafwa som edsöre bryta.
§ 1.
Hwar som edsöre bryter, man eller qwinna, i staden eller å landet, böte hundrade daler och miste äran.
Then ej orkar böta, straffes som personen är til, med tre wekors fängelse wid watn och bröd, eller siu gatulop, eller risslitande.
Sker theri dråp eller rån; miste högra hand och lif sitt.
Bryter någor edsöre andra gången; tå böte han twåhundrade daler, eller straffes med en månads fängelse wid watn och bröd, eller nijo gatulop, eller risslitande, som theremot swarar.
Blifwer then som edsöre bryter, i samma giärning dräpen, sargad, eller slagen; tå är ogilt alt thet han får.
Cap.
XXIV.
Om annor dråp.
§ 1.
Dräper man eller qwinna annan med wilja, och utan rätta lifsnöd; gifwe lif för lif, och gälle ther hwarken förlikning eller målsägandes förbön.
§ 2.
Hwar som biuder androm at dräpa; stånde samma straf som han sielfwer dråpet giordt hade, miste ock then lif som drap.
§ 3.
Låter någor lega sig at dräpa annan; warde halshuggen och steglad, så then som drap, som then ther legde.
§ 4.
Warder någor öfwertygad at hafwa gifwit råd til dråpet, och thet therigenom skedt är, eller at han hafwer hållit then dräpne, och hulpit til, eller wijst rum och lägenhet at dräpa, länt swärd eller annat wapn thertil, eller skyndat någon tit, ther han wiste sådan olycka honom förestå; tå skal både han och dråparen lif mista.
§ 5.
Dräpa twå hwarannan i brådom skilnad; ther,bötes twåhundrade daler af hans gods, som mäst thertil wållande war; tage halft konungen, och halft häradet, eller staden.
Hafwa the warit lika wållande; gånge tå then bot af hwartheras egendom särskilt.
Kan ej klarliga pröfwas, hwilkenthera mer eller mindre, eller om både lika wållande warit; ware lag samma.
§ 6.
Nu hafwa flere än en i brådom skilnad lagt hand å then döda, och kan man Husliga pröfwa af hugg, sting eller slag, som å honom finnas, hwilken af them dödssåret gifwit; miste tå han lif, och böten the andre hwar för sig hel eller half mansbot, efter som omständigheterne äro.
§ 7.
Hafwa the allesamman lagt lika hugg eller slag å then döda; tå böra the alle lif mista.
§ 8.
Hwar som med wredes mod skiuter eller kastar annan i ström eller siö, eller stöter honom neder af tak, stälning, eller annan högd, så at han theraf död får, gifwe lif för lif.
Kasta twänne hwar annan i ström eller siö, utföre stälning, tak eller annat, och liuta ther bägge död af; ware lag som i 5 § förr sagt är.
§ 9.
Drager någor oträngder äf wredesmode, knif eller swärd, spänner bössa, eller reser annat wapn åt androm, stinger, hugger, slår eller skiuter åt honom, och råkar thet annan, så at han får ther död af: gånge therom som om annat wilia dråp.
Sker ej skada theraf; böte äntå tiugu daler til tweskiptes, konungen och häradet eller staden.
§ 10.
Slår man annan med sten, stång, trä, stör, käpp, hand eller annat, så at han dör theraf, eller tager man annan i hals eller halsduk, at han strypes; gifwe lif för lif.
§ 11.
Manar någor annan ut munteliga eller genom bref eller bud til slagsmål å wis tid och ort, och honom dräper; miste lifwet utan all nåd.
Warder han sielfwer dräpen; tå gräfwes lik hans under galgen.
Samma lag ware om then som manter blef.
Sker ej dråp; böte hwar för giärning sin, och ware ärelös.
Förwiter någor then som ej utgick, tå han manter blef; ware ock ärelös.
Cap.
XXV.
Om dråpare eller ogiärningsman dräpes, tå man honom fånga wil.
§ 1.
Ställer sig dråpare eller annar ogiärningsman til wärn, mot then som honom gripa och fånga wil, eller från rymmande hindra, och warder tå dräpen; ligge ogilder.
§ 2.
Warder dråpare eller then sitt lif förwärkat, annorledes och utan wärjande hand dräpen; tå bötes för honom hundrade daler til konungen, och hundrade daler til häradet eller staden.
Cap.
XXVI.
Huru dråpare straffas skal, när B (1730): tå.
han på flychten och fri fot kommen är, eller ther skäl til äro, at han lif sitt behålla må.
§ 1.
Rymmer dråpare och kommer på fri fot; ransake domaren äntå om dråpet å färska giärning.
Söker han ej konungens leide inom nat och år, eller får han leide, och kommer ej fram förfallelös inom then tid honom i leidebrefwet förelagd är; dömes tå fridlös öfwer hela riket, och alla thertil liggande länder, och bötes af thes gods full mansbot tryhundrade daler.
§ 2.
Nu kommer han fram på konungens leidebref, och dör sedan han til saken fäld är, och förr än dager hans ute är; tå bötes af hans gods full mansbot.
§ 3.
Pröfwar konungen, eller thes domhafwande dråparens giärning wara sådan, at han målsäganden förlika må, och lif sitt behålla; böte tå hundrade daler til konungen, och hundrade daler til häradet eller staden, och målsäganden niute thet til honom utfäst war.
Dör dråparen förr än han målsäganden förlikt; tå bötes af gods hans full mansbot.
§ 4.
Warder man så öfwerfallen, at han lif sitt ej frälsa kan, utan at han dräper then honom å lif tränger, gitter han then nöd med fulla skäl wisa; ware tå för alt straf fri, och then han drap, ligge ogild.
Cap.
XXVII.
Om dulga dråp.
Finnes någor å landet dräpen, och warder ingen lagliga til dråpet wunnen inom natt och år, eller skäliga therföre mistänkt; tå skal häradet efter mantalet böta för thet dulgadråp hundrade daler.
Tage halft konungen, och halft målsäganden.
Cap.
XXVIII.
Om dråp som sker af wållande utan upsåt at dräpa.
§ 1.
Lägger man af wårdslöshet laddad och spänd bössa, eller annat slikt från sig, theraf barn eller andra lätteliga kunna få skada B (1730): skada få.
, eller trycker af laddad bössa opröfwadan, ther folck före är, eller skiuter til måls å wägg eller annorstädes, eller åt diur och foglar, å then ort, han weta kan och bör, at folk pläga gå och wistas, eller kastar ther, eller fäller från hus och stälning ståck, sten, stång, eller annat, och ej förut warnar them som under äro, eller kastar något öfwer plank eller tak in på annars gård och tomt, eller på almen gata och grund, genom fenster och glugg, eller från wind, theraf skada tima kan, är ther någor förr stadder, och får död af; böte i thesse och slika mål hel eller half mansbot, som brottet är til.
§ 2.
Skuffar eller slår man annan af wreds mode eller föracht, med hand eller annat, så at han faller theraf kull, och stöter sig mot sten, wägg eller mur, at han får ther död af; böte tå full mansbot.
§ 3.
Nu wil man wika undan annars slag, hugg eller hötande, och faller i thet samma ned, och stöter sig til döds; böte then som thertil wållande war, half mansbot.
Sker thet å mur, stälning, eller annan högd, ther faran större är, böte full mansbot.
§ 4.
Drifwer man annan ut till sådan ort, eller arbete, eller ock i sådan tid, ther af lifsfara är, och liuter han ther död af; ware lag samma.
§ 5.
Hwar som owarsamliga i lek och skämt til annars död wållande är; böte som brottet är til, hel eller half mansbot.
Finnes then döde sielf tillika hafwa död sin wullit; ware tå bot thes mindre, som domaren pröfwa må.
§ 6.
Ther twifwel är om then döde af sot, eller annars handawärk döden fådt; låte domaren eller konungens befalningshafwande then dödas krop syna, innan then begrafwen warder.
Cap.
XXIX.
Om dråp och bana, som timar mer af olycka, än annars wållande.
§ 1.
Kan thet så hända, at then som i rätta lifsnöd wil sig wärja, eller far efter at fånga then, som lagliga gripas må, slår, eller skiuter åt honom, eller them honom wärja wilia, och annar kommer i mishugg, och får ther död af, pröfwes sådant mot hans wilia och upsåt skedt wara; böte tå wådabot til målsäganden tiugu daler.
Ej bör mer än ett hugg eller skott för wåda räknas.
Warda flere sår af ett skott eller hugg; ware thet ock wåda.
§ 2.
Skiuter man med bössa eller båga til måls, eller åt diur, eller foglar, å then ort thet lofliga ske må, och ther man ej tänka kunde folk före wara, eller kastar man å sådan ort sten, stång, eller hwad thet hälst är, och får ther någor död af, kan tå pröfwas, at dråpet af wåda, utan hans upsåt och wilia skedt är Detta ord är öfverstruket i B (1730).
; böte han tiugu daler, målsägandens ensak.
Samma lag ware om then som skiuter eller kastar, och thet tager först mot jord, sten, hus, ståck eller annat, och stutsar så tädan, at annar liuter ther död af.
§ 3.
Faller annars mans hus, tak, eller wägg, eller skorsten neder, och slår någon til döds; ware wåda bot tiugu daler, målsägandens ensak.
Samma lag ware, ther någor får död af annars mans ogilda bro, eller faller i annars mans brunn, som ej hölgd eller inbygd är, eller leger man ut ogilt fartyg.
Är man förut warnad; böte half mans bot.
§ 4.
Lägger man gilder för diur i skog eller annorstädes, med spiut, stång, grop, eller snara; tå skal han thet lysa låta söndagen förr än han thet giör, och thermed kunniga hwar the ligga skola.
Försummar han thet, och liuter någor menniskia theraf död; böte half mans bot.
Är lagliga lyst, eller sker slik olycka inom tomt och gård, ther annars mans rätta farwäg ej är; ware wåda bot.
§ 5.
Nu dräpes hafwande qwinna med wåda; tå ökes wåda bot med tolf daler.
§ 6.
Hwar som i oläst rum lemnar laddad bössa, så at barn eller annat folck af oförstånd kan thermed skada giöra; böte tijo daler, äntå at ingen skada theraf timat.
Cap.
XXX.
Om barn eller tienstehion dräpas med wåda.
§ 1.
Dräper fader eller moder barn sitt med wåda, är thet skedt af grof förseelse; tå bötes half mans bot, och gånge med arfwet, som i Ärfda balken skils.
§ 2.
Ligger moder ihiäl barn sitt; ransake tå therom domaren straxt ther thet i staden skedt, å landet ransakes af prästen och sochnens älsta i sochnestugan, ther cronofogde eller länsman bör när wara.
Finnes thet af wåda skedt; blifwe hon tå warnad, och ware för böter fri.
Pröfwes thet annorlunda skedt; gånge tå saken til domaren.
Lägger amma spädt barn hos sig i säng; böte fem daler, äntå at barnet ej får theraf skada.
Warder barnet theraf förqwaft, eller far thet död af annor hennes wårdslöshet; slite hon ris, eller plichte med fängelse wid watn och bröd, som brottet är til.
§ 3.
Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet får död af; böte tå full eller half mans bot, som saken är til.
§ 4.
Giör husbonde eller matmoder thet å tienstehion sitt; gånge tå therom, som om annat dråp i hwart mål om sig sagt är.
Cap.
XXXI.
Om dråp och annan misgiärning Orden: » och annan misgiärning » hafva i B (1730) först ändrats till: » och annat brott », samt derefter öfverstrukits.
af öfwermaga.
§ 1.
Dräper öfwermage, som mera är än siu år Detta ord är öfverstruket i B (1730).
, och yngre än femton år, någon med wilia; tå bötes af gods hans tretijo daler.
Orkar han ej böta; warde tå med ris agad hemma i huset, eller wid tings- eller rådstugudör, alt som onskan eller åldren är til.
Nu är han ej långt ifrån femton år, och pröfwes hans onska och arghet wara större, än mot thes ålder swarar; straffes tå som mogande man.
Sker dråpet ej med wilja, men af grof förseelse; warde tå risad af fader eller moder, eller om the ej til äro, af nästa fränder, och skal ther någor af lands- eller stads-betiente när wara I B (1730) har i marginalen antecknats: § 2.
Giör öfwermage annat brott, ages eller plichte som giärningen och omständigheterne äro till.
— § 2 [ͻ: 3].
Ar öfwermage mindre än siu år, ther bötes eij före.
— Desse §§ äro öfverstrukna.
.
Cap.
XXXII.
Om dråp af then som afwita är.
Dräper afwita någon; böte the honom eller henne wårda skulle, tiugu daler, halft til målsäganden, och halft til konungen och häradet, eller staden.
Cap.
XXXIII.
Om okynnes fä eller hund dödar man eller qwinna.
§ 1.
Dödar okynnes fä, eller hund någon menniska, och wiste ej äganden thet fä eller hund okynnes wara; gifwe ut skadediuret, och förlike målsäganden.
Warder någor af thy sargad; gälde tå ägaren läkarelön, och ware thermed saklös.
Kan thet pröfwas, at han wiste thet okynne; böte half mans bot, om någon theraf död liuter.
Sargar thet någon; böte tijo daler för wårdslöshet, och half sårabot.
Får någon lyte theraf; gifwe thertil lytesbot målsägandens ensak.
Nekar han sig wetat hafwa, at thet war okynnes fä eller hund, och finnes halfwa skäl thertil; wärje sig med sielf sins ede, eller böte som sagt är.
Warder han lagliga tilsagd, thet Detta ord är öfverstruket i B (1730) .&amp;gt; fä eller hund at döda, och giör thet ej, sker sedan skada å man eller qwinna&amp;lt; Orden: » å man eller qwinna » äro öfverstrukna i B (1730).
til lifwet; böte full mans bot.
För sår, theraf död ej kommer, bötes fulla såraböter.
§ 2.
Hissar man hund å folk, eller jagar af öfwermod häst, oxe, eller annat diur å någon, at honom thermed skada giöra; straffes som han thet med egen hand giordt hade, ehwad thet är dråp eller sår.
§ 3.
Föder man hemma biörn, warg eller andra wilda diur, och stänger them ej wäl in, eller häftar, warder tå någor menniska af them dödad; bötes hel eller half mans bot, som wårdslösheten är til.
För sår bötes fulla eller halfwa böter.
Warde ock thet diur genast dödat.
Cap.
XXXIV.
Sårar man annan i ansichte, eller hals, eller hugger af lem, eller slår ut tänder.
§ 1.
Hugger man annan i ansichte eller hals, hugger af eller förderfwar näsa, öra, hand, arm eller fot, eller slår ut öga, så at han theraf lyte får; böte i lytesbot femtijo daler, och för såramålet tretijo daler.
Warda flere lemmar än en afhugne eller förderfwade; böte för hwarthera både lytes och sårabot, som sagt är.
Lytesbot niute målsäganden enskylt, och såraböterne gånge til treskiptes; the skola sist uttagas.
§ 2.
Hugger man af annan tumel-finger, fot fram om wrist, eller häl; böte tretijo daler för lytet, och tiugu daler för såramålet.
Hugger man af thet som näst är til tumelfinger; böte tiugu daler för lytet, och femton daler för såramålet.
För hwarthera af the andra fingren bötes för lytet femton daler, och för såramål tijo daler.
Thå ware så gild i såramål, som finger, och halft mindre i lytes bot.
§ 3.
Slår man någon så, at ben bräckes eller lossas i hufwud, arm, lår eller ben, och kommer ej afhug uti, eller warder man stungen genom lif, eller lem; böte tiugu daler.
Kommer ther lyte uti; bötes hälften mot afhug.
Ware bot för lytet och för såramålet, som nu sagt är.
§ 4.
Warda tänder utslagne; tå bötes för hwarthera i lytes bot sex daler, och för såramålet sammaledes.
§ 5.
Nu hugger man åt annan, och wil skada giöra, står annor före, och far sår eller afhug; böte äntå för hwart om sig, som förr är sagt.
Cap.
XXXV.
Om kötsår, slag, kindpust och hårdrag.
§ 1.
Warder man huggen eller stungen i arm, lår eller annorstädes å krop, ther afhug eller benlösning ej sker; ware tå tijo dalers bot för hwart sår.
§ 2.
Giör man mindre sär, slår annan blå eller blodigan; böte för hwarje blånad eller blodwite sex daler.
§ 3.
Slår man annan kindpust och synes ej åkoma; böte fem daler.
§ 4.
Drager man annan i hår, eller skäg, skuffar, stöter eller knubbar, och synes ej åkoma; ware samma bot.
§ 5.
Komma män samman af brådom skilnad och får annar sår och annar död; tå straffes dråpet efter lag, och sår ware ogilt.
Sarga the hwar annan och dör ingenthera; böte hwar för sin giärning, doch hälften mindre then först slagen blef.
§ 6.
Uti alle thesse mål må ingen kära, utan rätter målsägande.
Cap.
XXXVI.
Om man slår sina hustru, eller hustru sin man; eller husbonde eller matmoder legohion sitt.
§ 1.
Hwilken man som af hat eller i dryckenskap, eller för annor qwinnas skul, slår sin hustru blå eller blodigan, lam eller lyttan; ware thet alt i tweböte.
Slår hustru man sin; stånde samma rätt.
§ 2.
Slår husbonde eller matmoder legohion sitt, så at thet warder theraf lamt eller lytt; ligge thet i laga bot som förr är sagt.
Näpsa the thet skäliga för brot thes; ware ogilt.
Cap.
XXXVII.
Huru öfwermage böta skal sår och lyte.
§ 1.
Gjör öfwermage full sår, then som mera är än siu, och mindre än femton år; böte halft mindre, än then ther myndig är, så i lyte som såramål.
Giör han mindre åkoma, som är blånad eller blodwite; böte tre daler.
Hafwer han ej egit gods at böta af; rises tå af föräldrar eller förmyndare.
Cap.
XXXVIII.
Om såramål, som ske af rättan wåda.
§ 1.
Hwar som i alla thessa föreskrefne såramål något giör med wåda, och ej af upsåt och med wilja; böte så för såramål, som för lyte, hälften eller fierdung mindre, än för wilia giärning, effterthy wådan är til.
Sker thet af full wåda, ther han skadan ej förese eller wäja kunde; ware saklös.
Cap.
XXXIX.
Huru sår skola synas och wårdas, och om läkare lön.
§ 1.
Hwilken som i staden warder sårad, eller slagen; käre tå genast för rätten, och warde tå twå goda män nämde, hälst stadsens läkare, som samma sår granneliga syna skola, och therom witna.
Sker thet å landet, och är tingstima inne, eller för handen; tå tage genast then som slagen war stämning å then som slog, och han ware sedan plichtig, å samma eller nästa dag til swars komma.
Är ej tingstima inne, eller när för handen, eller är then slagne ej så föhr, at han kan sielfwer til tings komma; låte tå syna såren af them som thet förstå, och sedan therom witna kunna.
§ 2.
Warder någor så stungen, sårad, slagen, eller krossad, at han dör innan natt och år, och pröfwes tå Husliga, at han af hans handawärkan döder blef; gifwe lif för lif.
Nu kan antingen annor siukdom tilkomma, eller läkarens wårdslöshet, eller annat ofall; ware tå fälder til hel eller half mans bot, alt som omständigheterne äro til.
§ 3.
Warder lem ofärdig och lam, efter nat och år, sedan man slagen eller sårad wardt; tå bötes therföre lytesbot, som sagt är, målsägandens ensak.
§ 4.
I alla såramål ther man böter före, gälde then brotslige läkarelön, hinder, och all annan kostnad och skada, och thertil för sweda och wärk.
Pröfwe ock domaren hwad brist then sårade i sin näring theraf hafwer, och lägge honom skälig wedergälning til.
Cap.
XL.
Om stöld.
§ 1.
Hwar som första gången stiäl gods eller penningar öfwer tijo daler; böte tre gånger så mycket som thet stulne wärdt är.
Orkar han ej böta; plichte med kroppen efter stöldens wärde.
§ 2.
Stiäl någor å flere ställen än et, eller på åtskillige tider, och hafwer ej förr warit för tiufnad lagförd och straffad; tå skal om hwarje tiufnad särskilt å sin ort ransakas, och ther pröfwas, om han til tiufnaden saker är; gånge sedan dom öfwer tiufwen för altsamman, ther han sist lagföres, och plichte såsom then ther första gången stulit.
§ 3.
Warder tiufwer för stöld andra gången lagförd; böte fyradubbelt tiufnadens wärde.
Orkar han ej böta; plichte med kroppen, som sagt är, och tå ökes straf hans med et gatulop eller risslitande.
Kommer han tridie gången åter, och stiger tiufnaden til hundrade daler; warde hängd, ehwad thet är man eller qwinna.
Är tiufnaden mindre; miste ej lifwet, utan plichte med kroppen efter stöldens wärde, och arbete i try år under konungens hächte.
§ 4.
Alt thet stulit är, bör gäldas åter, förr än böter uttagas.
Gitter tiufwer thet ej; tiene thet af med arbete hos målsäganden, när tiuf ej lif mister, eller til konungens arbete dömd är.
§ 5.
Stiäl någor frucht ur trägård, humlegård, rofwe- eller kålgård, ärter, bönor, ållon eller nötter til full mans börda eller lass, eller stiäl och förer bort et lass af annars huggen wed, timmer och gärdsel; stånde tiufsrätt.
§ 6.
Hwar som bryter sig in i något rum eller hus, til at stiäla, ändoch han alsintet finner eller tager; straffes första gången med tu gatulop.
Sker thet andra gången; ware twegilt.
Kommer han tridie gången åter; plichte med sex gatulop, och fierde gången med otta.
Hafwer han ock tå något stulit; plichte therföre särskilt, som förr sagt är.
Qwinna straffes med så många par ris som emot gatuloppen swara.
§ 7.
Bryter sig tiufwer in genom fenster, eller eliest i gård och hus om nattetid, och får sår eller dråp; ware ogilt.
Sätter han sig til motwärn ehwad thet är nat eller dag; ware lag samma.
Giör han them skada, som sitt wärja wilia; ligge i tweböte, och plichte thertil för hemfridsbrot.
§ 8.
Tager annar man tiufwen, än then som rätter målsägande är, eller godset wårda borde; tå äger han tiugunde penningen af alt thet tiufwen ther hade med sig, som hans egit war.
§ 9.
Wil ej målsäganden sielf hafwa tiufwen för rätta; käre tå then, som å konungens wägnar kära äger, och niute målsägande rätt.
§ 10.
Hwilken med wilja släpper tiufwen, och honom ur wägen skaffar, sedan han gripen är och fängslad; plichte som i Straf-balken, och förr i thenne balk urskils.
Cap.
XLI.
Stiäla flere med samnad hand, eller warder någor thertil lockad eller buden, eller är eliest uti tiufnad delachtig.
§ 1.
Sälla sig twå eller flere samman at stiäla; tå skal hwarthera straffas effter hela tiufnadens wärde, ehuru the then sin emellan delt hafwa.
Och then sitt mist, niute thet åter af thes gods som hafwer at gälda med.
§ 2.
Lockar någor eller biuder öfwermaga, til at stiäla med sig, eller giör mannen thet med sin hustru, föräldrar med sina barn, förmyndare med then omyndiga, förman med then som står under hans lydno, husbonde eller matmoder med sitt tienstefolk, eller inhyseshion; stånde tå samma rätt, som then ther andra gången stulit.
Warder han åter med sådan giärning funnen, och stiger stölden öfwer hundrade daler; warde hängd, och then som war lockad, eller buden at stiäla, straffes som annor tiuf, ther han til mogen ålder kommen är.
§ 3.
Nu hafwer någor eliest hulpit tiufwen med råd eller dåd; stånde tå samma rätt som tiufwen sielfwer, och then som wetandes gömt eller nött med honom, eller haft förut kunskap, at tiufnaden ske skulle, och thet icke uppenbarat, eller wiste wara stulit, och halp thet at dölia, eller ock hafwer på annat sätt tiufnaden främjat, stånde tå tiufsrätt.
Cap.
XLII.
Om hustiufnad, och annan nidingsstöld.
§ 1.
Snattar eller stiäl tienstefolk och legohion från sin husbonde eller matmoder; ligge i tweböte emot snatteri B (1730): emot annat snatteri.
och tiufnad.
§ 2.
Stiäl man litet eller mycket, tå wådeld, watunöd, skepsbrot, wåldswärkan, eller fiende åkommer och tränger, eller ock något undan förenämde fara och nöd bärgat är; warde hängd.
§ 3.
Stiäl skeppare, formän B (1730): forman.
, eller theras folk, thet them gifwit är at föra eller förwara; gälde thet åter, och böte fyradubbelt tiufnadens wärde.
Samma lag ware ther gästgifware eller krögare från gästen stiäl.
§ 4.
Tager någor swikeliga af barn, som yngre är än tolf år, eller af then som afwita är, kläder, smide, eller annat, hwad the hälst å sig bära, eller stiäl någor i badstugu, eller af then i swår siukdom ligger, eller af någon död menniska, eller af sofwande å marken, eller ther almen farsot i hus är; ware ock lag samma.
§ 5.
Stiäl någor af thet skep eller gods, som är strandat eller utan folk til lands kommit; straffes som nu sagt är.
Cap.
XLIII.
Om then som stiäl ute på marken, och om någor tager annars mans båt eller häst, eller miölkar hans ko, får eller get.
§ 1.
Stiäl man å åker eller äng, säd skuren eller oskuren, hö stackat eller ostackat, eller annars mans häst eller boskap som går i bet ute å marken, inom eller utom hägnad; ware thet i tweböte.
§ 2.
Samma lag ware, ther någor stiäl biståck, fisk B (1730): bistock eller fisk.
utur annars mans dammar, sumpar, nät, miärdar, katsor, eller andra fisketyg, foglar och diur ur jagtredskap, eller sielfwa redskapen, och annat thylikt.
§ 3.
Tager någor och brukar utan lån eller lego, annars mans båt eller fartyg, eller häst, och pröfwes han thet hafwa giordt utan ondt och argt upsåt; gälde dubbel lego, och allan skada åter.
§ 4.
Miölkar någor annars mans ko, får eller get; stånde wid tings- eller rådstugu dör en tima, med miölk-käril i handen B (1730): i handen och slite sedan tre par rijs.
.
§ 5.
Rifwer man annars gärdesgård, och släpper fä in i åker eller äng, eller i andra ägor; plichte som sägs i Bygninga balken.
Cap.
XLIV.
Om then som lägger skat och tunga å konungens skatskyldige undersåtare.
§ 1.
Djerfwes någor lägga skat, gierder, eller annan tunga å konungens almoge, eller swikeliga taga högre tul och skat ut, än bewiliat och påbudit är; gälde skadan åter, och stånde dubbel tiufsrätt.
§ 2.
Hwilken konungens embetsman, hög eller låg, som sielf eller genom andra intalar eller förleder almogen til något sammanskot, kostnad, utgifft, eller arbete; rätte up skadan, miste embetet, och böte twåhundrade daler.
Tager han sådant emot, tå thet såsom af fri wilia biudes; böte hundrade daler och gifwe åter thet han tog.
Cap.
XLV.
Om then som swikeliga drager til sig cronones ingäld, så ock om upbördsman något theraf förskingrar.
§ 1.
Hwar som swikeliga drager under sig cronones ingäld; stånde dubbel tiufsrätt.
§ 2.
Griper upbördsman til cronones, stadsens, eller andra almenna medel, och them förskingrar; gälde åter, miste äran, och böte fyratio daler för hwart hundrade.
Kan han thet ej återgälda, och är thet under och til hundrade daler; arbete wid konungens slott eller fästning ett år.
Stiger thet något theröfwer, eller til twåhundrade daler; arbete som sagt är i tu år, och så widare.
Stiger thet öfwer nijohundrade daler, eller til tusende; arbete i tijo år.
Går thet theröfwer; arbete i hela sin lifstid.
Cap.
XLVI.
Om kyrkotiufnad.
§ 1.
Stiäl man något i kyrko, ehwad thet kyrkan tilhörer, eller är af andra ther i förwar satt, är thet hundrade daler eller mera wärdt; warde hängd.
§ 2.
Nu stiäl ther någor mindre än hundrade dalers wärde; ligge i tweböte, arbete ock thertil wid konungens slott eller fästning ett eller flera år, efter som brottet är til.
§ 3.
Hwar som stiäl något af annan under gudstiensten, antingen inne i kyrkan, och annorstädes, ther uppenbar gudstienst hålles, eller stiäl ute å kyrkowall, häst, eller hwad thet är; böte dubbla tiufwa böter.
§ 4.
Samma lag ware om then, som stiäl i något likhus, eller gräfwer up död krop, och tager swepning, kista eller klädnad, eller stiäl i fattigstuga, eller i kyrkans wapnhus, eller ur fattigbössa, som utom kyrko är.
Cap.
XLVII.
Om snatteri.
§ 1.
Tager eller snattar någor tijo dalers wärde eller mindre; thet må ej stöld heta, utan gifwe han thet åter, och böte hälften af wärdet.
Kan han thet ej; plichte med tre dagars fängelse, och tiene thet af med arbete hos målsäganden.
Giör han thet andra gången, gälde åter och ligge i tweböte.
Sker thet tridie gången; stånde tiufsrätt.
Cap.
XLVIII.
Om fynd och hittegods, och huru thet bör lysas up.
§ 1.
Hwar som något hittar, han bör thet genast kungiöra, och lysa låta tre söndagar å rad, i närmaste kyrka å landet, eller i alla stadsens kyrkor, så ock å häradsting, eller rådstugu.
Kommer then som mist hafwer, och bewisar at thet hörer honom til; tage sitt åter, och gifwe skälig hittelön.
Kommer han ej inom natt och år, sedan lyst är; tage konungen twå delar, och tridiung then som hitte.
§ 2.
Af nedgrafwen skat, botnfynd, eller annat slikt, ther ej fins ägare til, tage konungen halft, och halft then som hitte.
Är thet gammalt mynt, gull, silfwer, koppar, metal eller andra konststycken; tå bör han konungen sin del til lösn biuda.
Om strandwrak och skepsfynd urskils i Siölagen.
§ 3.
Hittar man häst, oxe, ko, får, get, eller hwad fä thet är; låte en gång lysa, och niute af ägaren foderlön och all annan kostnad, sedan then nytta räknad är, som han theraf haft.
Nu är skälig mistanka mot then, som säger sig hittat hafwa; tå skal han sig urtiufwa giöra, med lysninga witnen och sielf sins ede, at han thet fä ej af ilwilja och list, utan som drifte-fä uptog.
Kommer ej han inom nat och år, som rätter ägande är; tå äger han fä, som hitte.
§ 4.
Hittar man bij å annars ägor, och ej lysa låter, utan tager them bort; gånge therom som i nästa § sägs.
Sätter man up tom biståck i skog, eller annorstädes, och med mat och bete lockar til sig annars mans bij; böte tre daler, och gifwe them åter.
§ 5.
Nu hittar man något, och ej så lysa låter, som sagt är; gifwe tå åter, och böte twefalt så mycket thet wärdt war, som han hitte, eller theraf förtegat eller försnillat hafwer.
Cap.
XLIX.
Om stulit gods köpes eller tages i pant, och huru man må sig urtiufwa giöra, så ock om then som swikeliga sig tilägnar annars mans gods.
§ 1.
Köper någor eller tager i pant thet han wet stulit wara; stånde tiufsrätt, och then sitt mist hafwer, tage thet lagliga åter utan lösn.
Nu köper man något af then som mistänkt är; böte tijo daler, och gifwe åter thet han så köpte, om godset är stulit.
§ 2.
Klandras thet som stulit är, och säger man sig thet köpt hafwa, eller wil på annat sätt genom fångesman eller witnen wisa sin rätt; tå skal thet gods i rätten eller hos bofast man insättas, och fångesmannen eller witnen framhafwas.
Sker thet inom then tid, som domaren förelägger; ware han saklös, som från sig leda gitter, och sware then som thet ledes til.
Kan han ej wisa laga fång; gifwe ut thet som klandras, och giöre sig urtiufwa med sielf sins ede, om domaren thet skäligt pröfwar.
Gitter han ej eden gånga; stånde tiufsrätt.
Hafwer han witne, at han thet redeliga köpt, äntå at han ej fångesman framskaffa kan; ware saklös.
§ 3.
Lägger någor märke å thet som hörer annan til, dödt eller qwikt, eller lägger märke å annars märke, och wil sig thermed något tilägna; stånde tiufsrätt.
Cap.
L.
Om öfwermage stiäl.
Stiäl öfwermage som är under femton år; gifwe tiufnaden åter, så ofta thet sker, och warde näpster af föräldrar eller af målsman sin.
Hwilken som öfwermaga thertil lockar eller tubbar; straffes som förr sagt är.
Cap.
LI.
Om bodrägt.
Drager mannen något lönliga undan hustrun, eller hustrun undan mannen, eller barnen undan föräldrar, eller the från hwar annan som i bolag äro; stånde them frit, om the then brotsliga therföre lagsöka wilia.
Kommer saken för domaren; pröfwe tå han upsåtet och omständigheterne, och lämpe straffet therefter.
Cap.
LII.
Huru man skal sit återtaga, eller annan lagliga til tiufsak binda, och therom ransaka låta, och om man utan skäl androm något gods frånkänna wil.
§ 1.
Ingen må sielfwilligt taga åter thet han widkännes, ehwad thet är honom frånstulit, eller han thet tappat hafwer, utan lite befalningshafwanden eller domaren ther om til; doch må han thet återtaga af then som är lösker man, eller mistänkter at rymma, eller ther tiufnader å färska giärning i handom fins.
§ 2.
Nu hafwer man wån å, eller någon kunskap, hwart tiuf eller tiufnad är kommen; begäre tå lof af häradsfogde, eller länsman å landet, eller af borgmästare och råd i staden, at ther ransaka, och säge hwad han hafwer mist, och hurudant, så ock sina skäl thertil, såsom at then mistänkte förr stulit, eller at sådane tiufsaker hos honom sedde äro, eller at han them försålt, eller at han håller sig undan, och synes taga sak å bak, eller warit i sälskap med andra, som tiufnaden med skäl tilwitas kan.
I thesse och flere sådane fall må ransakan honom ej nekas, utan fare han tit med twänne nämde män, eller twänne edsworne stadstienare, och förkunne ther byamän eller husbonden, at the tit sände äro.
Fins ej thet man ransakar efter; bewise tå eller gånge ed, then som ransakan begärte, at han sitt mist hafwer, och ej af ilwilja ransakning sökt.
Ej må man annorlunda ransaka af sielftagen macht.
Giör thet någor, och finner ej tiufnaden; böte fyratijo daler och fylle skadan.
§ 3.
Sätter sig byaman, eller bonde til motwärn, och wil ej tillåta sådan ransakning, utan öfwerfalla them som ransaka skola, med hugg och slag, eller med smädesord; plichte tå som i 18 cap.
9 § i thenne balk sagt är.
§ 4.
Är ej husbonden sielfwer hemma, utan hustrun; gånge ransakan lika fullt.
Är han ogift, och låter någon annan huset förestå; ware lag samma.
Cap.
LIII.
Om lönskaläge.
§ 1.
Lägrar ogift man ogift qwinna; böte mannen tijo daler, och qwinnan fem.
Sker thet andra gängen; böte dubbelt, och tridie gången tredubbelt.
Förser sig någor thermed fierde gången, eller flere; böte för hwarje gång han ottatijo daler, och hon fyratijo daler.
§ 2.
Af thesse böter tage fader eller moder, eller målsman målsägande rätt, ther the kärande äro.
Åkära the ej; käre tå then å konungs wägnar kära äger, och niute målsägande rätt.
Gifwer han någrom skuld, och gitter thet ej bewist; plichte för olaga tilmäle, som lag säger.
§ 3.
Orka the ej böta, som lönskaläge giordt hafwa; plichte tå mannen första gången med fiorton dagars fängelse eller arbete wid kyrko, slott eller fästning, och för andra gången dubbelt.
Sker thet tridie gången; straffes med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd, eller femton par spö, och fierde gången med tre wekors fängelse wid watn och bröd, eller siu gatulop som personen är til.
Qwinna straffes i thesse mål med fängelse, arbete eller risslitande, hälften mindre.
§ 4.
Lägrar någor en qwinna som dumbe är, eller husbonde sin tienstepiga; ligge thet i tweböte, ehwad thet är hor eller lönskaläge.
Om then som häfdar afwita qwinna eller öfwermaga, är förr sagt.
§ 5.
Tager man then til ächta som han lägrat hafwer; gifwe til kyrkan för otidigt sängelag twå daler hwarthera.
§ 6.
Lägrar förmyndare mö, som under hans wärjo är, eller läremästare then som honom til underwisning förtrodd är; tå straffes han med fängelse wid watn och bröd, eller annan kropsplicht, efter omständigheterne.
§ 7.
Hafwer någor haft lägersmål med flere, och för sådant brott förr ej warit lagförd; ware enfal bot för hwarthera, som sagt är.
§ 8.
Äro flere barn aflade med en qwinna, och lagsökning ej ther emellan sked är; böte som för ett lägersmål.
Cap.
LIV.
Om lägersmål i fästom, och under ächtenskaps löfte.
§ 1.
Häfdar fästeman sin fästeqwinna, eller häfdar man mö, eller änka under ächtenskaps löfte, och wil henne sedan ej ächta; gånge ther om, som i Giftmåla- och Ärfdabalkar skils.
§ 2.
Lägrar fäster man ofästan qwinna, eller låter fäst qwinna lägra sig af ofäst man; böte then fäste fyratijo daler, och then andra tiugu.
Wiste ej then ofästa, at then andra fäst war; plichte som för lönskaläge.
§ 3.
Fäster man sig twänne, och först häfdar then förra fästeqwinna, och sedan then senare; böte hundrade daler, eller plichte med siu gatulop, eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
Hafwer han först häfdat then senare, och sedan then förre; böte femtijo daler, eller plichte med fyra gatulop eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Samma bot ware, ther någor fäster sig twänne, och häfdar ej utan then senare.
§ 4.
Häfdar fäster man then qwinna, som androm fäst är; böte hwarthera hundrade daler.
Cap.
LV. Om enfalt hor.
§ 1.
Giör ogift man hor med gift qwinna, eller ogift qwinna med gift man; böte then som gift är, ottatijo daler, och then ogifte fyratijo.
Orka the ej böta; straffes then gifta med sex gatulop eller tre wekors fängelse wid watn och bröd, och then ogifte med tre gatulop eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
§ 2.
Giör gift man eller qwinna hor med then som fäst är; böte hundrade tiugu daler, och then fäste ottatijo, eller straffes then gifte med siu gatulop eller tre wekors fängelse wid watn och bröd, och then fäste med fem gatulop, eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
§ 3.
För enfalt hor andra gången, böte then som gift är, hundrade sextijo daler, och then som ogift är ottatijo, eller straffes then gifte med otta gatulop eller en månads fängelse wid watn och bröd, och then ogifte med fem gatulop eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
Kommer någor tridie gången åter; tå ökes then giftas straf med ottatijo dalers bot, och then ogiftas med fyratijo daler, eller straffes then gifte med nije gatulop, eller en månads fängelse wid watn och bröd, och then ogifte med siu gatulop eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
Sker thet fierde gången; miste tå lif then som gift är, och then ogifte böte hundrade sextijo daler.
§ 4.
Hafwer ogift man eller qwinna plichtat för lönskaläge, och giör sedan enfalt hor; böte för horet som sagt är, och thertil lönskalägers bot.
Kommer någor tridie gången igen, och förser sig med lönskaläge; böte tå mannen tretijo daler, och kåna femton.
Hafwer någor första gången bedrifwit enfalt hor, och therföre efter lag plichtat, och begår sedan lönskaläge; böte man tiugu daler, och kåna tijo.
Begår någor lönskaläge, sedan han andra gången giordt enfalt hor; plichte tre dubbel lönskalägers bot.
§ 5.
Orkar ej qwinna böta; slite hon så många par ris, som emot gatuloppen swarar.
§ 6.
I alla lägersmål, ehwad thet är hor eller lönskaläge, gifwe mannen til kyrkan fyra daler, och qwinnan twå daler.
§ 7.
Af böter för enfalt hor som mannen giör, tage hustrun målsägande rätt.
Förlåter hon honom thes brott, och warder ej wid honom skild; tage tå målsägande rätt, then som efter lag kära äger.
Samma rätt hafwe mannen, tå hustrun bryter.
Cap.
LVI.
Om twefalt hor.
§ 1.
Giör gift man hor med annars mans hustru; misten både lifwet.
§ 2.
Lägrar gift man annars fästeqwinna, then han wiste wara häfdad af thes fästeman; plichte med nijo gatulop eller en månads fängelse wid watn och bröd, som personen är til.
Cap.
LVII.
Om kopleri och skiörlefnad.
§ 1.
Håller någor sådane hus och samqwäm, ther otucht och lösachtighet drifwes; stånde för sådant kopleri tre dagar wid kåken, och warde then tridie dagen hudstruken, och hålles sedan til alment arbete i tre år.
Finnes någor thermed andra gången; warde sammaledes kåkstruken, och arbete i hela sin lifstid.
§ 2.
The qwinnor, som i sådane hus låta sig til skiörlefnad bruka, skola genast gripas och i hächte sättas, och sedan dömas efter brott theras, til böter eller til alment arbete.
Komma the oftare åter; straffas med risslitande efter omständigheterne.
Cap.
LVIII.
Om lägersmål med syskone-barn.
§ 1.
Lägrar man sitt syskonebarn; böte hwarthera fyratijo daler.
För lägersmål med then, som förr ägt hans eller hennes syskonebarn til ächta, eller eliest häfdat hafwer, bötes som för lönskaläge.
§ 2.
Bryter någor andra gången; ware thet i tweböte.
Cap.
LIX.
Om blodskam och lägersmål i andra förbudne leder.
§ 1.
Lägrar någor sin ächta eller oächta blods fränka, uti rätta upstigande eller nedstigande led, såsom fader sin dotter, eller dotterdotter, och son sin moder, modermoder eller fadermoder; tå skola the bägge halshuggas.
§ 2.
Samma lag ware med them, som i upstigande eller nedstigande swågerskaps led, med hwarannan sig beblandat hafwa, såsom: man med sin hustrus moder, eller sin stiufmoder, eller med sin sonahustru, sonesons eller dottersons hustru, stiufdotter, stiufsons dotter, eller stiufdotters dotter; eller qwinna med sin mans fader, eller sin stiuffader, eller sin dotters man, eller med sin stiufson, eller med thes eller sin stiufdotters son.
§ 3.
Lägrar någor sin samsyster, eller halfsyster, ehwad then är ächta, eller oächta; tå hafwe ock the både förwärkat lifwet.
§ 4.
Sker lägersmål med brodersdotter, systersdotter, eller theras afkomma, eller sin fadersyster, eller moderssyster, eller häfdas qwinna af sin broders- eller systersson, faderbroder eller moderbroder sin; ware lag samma.
§ 5.
Giöres enfalt eller twefalt hor, med någon i thesse skyldskaps eller swågerskaps leder; warde tå mannen steglad, och kånan i båle bränd.
§ 6.
Begår man hor med sin hustrus ogifta syster, eller hustru med sin mans broder; straffes mannen med nijo gatulop, eller en månads fängelse wid watn och bröd, och qwinnan med skarpt risslitande eller fängelse, som sagt är.
§ 7.
Lägrar man sin broders änka eller twänne systrar, eller lägras qwinna af sin afledne mans broder, afledne systers man, eller twänne bröder; straffes med tre wekors fängelse wid watn och bröd, eller mannen med siu gatulop, och qwinnan med risslitande.
§ 8.
Häfdar man sin hustrus broders eller systersdotter, faderbroders änka, eller hafwer qwinna lägersmål med sin mans broderson eller systerson, eller med sin fasters eller mosters-man; böte tå för swågerskaps brottet hwarthera ottatijo daler, eller straffes med fem gatulop eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
Är enthera gift; straffes med siu gatulop, eller tre wekors fängelse wid watn och bröd.
§ 9.
Häfdar någor sin afledne hustrus stjufmoder, eller stiufsons hustru, eller sin stiuffaders änka, eller hafwer qwinna lägersmål med sin mans stiuffader, eller stiufdotters man, eller sin mans stiufmoders efterlemnade man; tå bötes för swågerlags brottet ottatijo daler, och thertil för lägersmålet särskilt.
Sker thet i andra swågerlaget å sidone; plichte ej mer än för annat lägersmål.
Cap.
LX.
Om then som liuger å annan, och om oqwädens ord.
§ 1.
Gifwer man någon an in för rätten eller konungens befallningshafwande, för then sak som går å lif eller ära hans, och wil honom thertil binda, men gitter thet ej, och pröfwes at han thet falskeliga och af argt upsåt giordt; stånde tå samma straf som then angifne bordt undergå, om han brotslig warit.
Bär någor falskt witne i thy mål; ware lag samma.
§ 2.
Nu hafwer han thet ej af arghet giordt; böte tiugu daler eller mera efter omständigheterne, och afbedie sitt brott offenteliga, rätte ock up allan skada.
§ 3.
Hafwer han halfwa bewis å sin sida; ware fri för tilmälet.
§ 4.
Liuger någor å annan lönliga, och går thet å lif eller ära, eller sprider sådant rychte ut om honom af argt upsåt; ware ärelös, och plichte thertil med gatulop, risslitande, fängelse wid watn och bröd, eller landsflycht, som saken och personen är til, giöre ock therhos offentelig afbön.
Sker thet hos konungen eller riksens ständer wid theras almenne sammankomst; ware twegilt.
§ 5.
Skrifwer och sprider någor ut sådan smädeskrift, som rörer en eller fleres heder och ära, goda namn och rychte; ware lag som i föregående § stadgat är, och warde smädeskriften af skarprättaren offenteliga upbränd.
Går then ej å heder och ära, men är eliest skymfelig och förklenlig; straffes med fängelse eller böter efter omständigheterne, och giöre thesutan offentelig afbön.
Utsprider någor annar sådane skrifter i ondt upsåt at them rychtbare giöra; straffes lika som hade han sielf them skrifwit.
§ 6.
Kallar någor annan oqwädens ord i wredes mod, som å heder och ära går, och thet antingen genast eller in för domaren rättar och återkallar; böte fem daler.
För andra ohöfwiske och förachtelige ord eller åthäfwor bötes hälften mindre.
Sker thet i stort samqwäm eller å almen gata ther mycket folk är; ligge i tweböte.
Cap.
LXI.
Om delachtighet i misgiärningar.
§ 1.
Hwar som biuder eller leger, råder eller hielper annan til någon misgiärning, så at then ther igenom sker, straffes lika med then som giärningen giorde.
§ 2.
Är någor eliest til giärningen mindre wållande; plichte med gatulop, spö- eller risslitande, fängelse eller arbete, efter som brottet är til.
§ 3.
Nu har han hwarken rådt eller hulpit til giärningen, men wetat förut at then war å färde, och thet ej uppenbarat, eller ock sedan giärningen är giord, fådt theraf kunskap, och hulpit then at dölja; plichte efter omständigheterne, med penningar, eller som förr är sagt.
§ 4.
Hyser och döljer man någon grof misgiärningsman; böte fyratio daler, eller mera, som saken är til.
STRAFFBALKEN I.
Förslag till Straffbalk 1723.
Straffbalker.
Cap.
I.
Ingen missgärning bör nedtystas, uthan then brotslige gripas, fängslas, och dömas Ändradt: Huru missgärningar böra angifwas och lagfölljas.
.
§ 1.
Ingen fördriste sig högmåls- halssaker, eller Orden: » Ingen — — — eller » hafva i handskriften öfverstrukits, hvarefter öfver raden skrifvits: Lifssaker.
— Jfr 1729 års förslag.
andra grofwa missgärningar at nedtysta, hemligen förlika, eller från rättwist straff skydda.
Hwar som thet gör; plichte som lag förmår, och som saken är til.
§ 2.
Dråpare och andra slike missgärningsmän skola genast å färska gärning gripas, och fängslas, och sedan för rätta ställas och dömas.
§ 3.
Nu skal fånge genom landet föras, ware tå allmogen skyldig, at gifwa fri skiuts thertil.
Och skal fånge så under wägen, som eliest noga och wäl förwaras.
Ej må man taga borgen i urbota mål, och ther saken går å lif eller kropp.
Cap.
II.
Om fängelse och hächten: så ock om fångars skiötsel och uppehälle, och om fånge rymmer eller släppes lös.
§ 1.
Hwar som för grofwa missgärningar gripen warder, skal i thet rum och hächte säkert förwaras, ther man missgärningsmän leggia plägar.
§ 2.
Fångahus skola å alla orter i riket så inrättade wara, at män och qwinnor ej sättas tilsamman, eller med hwarannan umgänge hafwa.
Then som öfwer fångahusen wacht och upsyn hafwer, låte them ofta rensas och rökas, så at fångarne ej af stank och ohyra lida mehn.
Han äger ock noga tilse, at fångahusen med järngalror, goda lås, och dörar wäl förwarade warda, och at fånge sig ej utbryta må.
Försumes thet, eller annor nödig warsamhet, och kommer fånge theraf på flychten; sware tå, och plichte som i Edsöresbalken sagt är.
§ 3.
Ej må til fånge, som på lifwet sitter, eller til döden dömd är, allahanda löst folk, särdeles om nätterna insläppas.
Man, eller hustru, eller barn, och fränder måge then fångna saklöst besöka, när thet sker i rättan tid, och fången icke får theraf tilfälle at undankomma.
Hafwe fångwachtare therå noga acht, och låte ej swalg och fylleri, dobbel, slemt och ogudachtigt snack i fängelse öfwas; utan gifwe slikt owäsende straxt tilkänna.
§ 4.
Nu kan then i hächtelse sitter, rymma och undankomma; tå skal fångawachtare häftas.
Konungens befallningshafwande låte ock genast å alla wägar efterslå then brotsliga, och sände therom budkafla til nästa lähn.
Gånge ock bref hans med första post, til the orter han förmenes genomresa, eller sig uppehålla.
Thertil skal ock af alla predikestolar i länet efter honom med klara omständigheter lysas.
§ 5.
Fins at missgärningsman sig sielf nära kan; tå må honom icke näring af androm gifwas.
Hafwer han ej sielf något til födo, och nekar han til gärningen; tå bör then som honom i hächte begärt hafwer, så länge gifwa honom trij öre om dagen, at han för rätta til saken bindes.
Orkar han ej för egen fattigdoms skull honom föda, och kännes then fängslige wid gärningen; eller är han af konungens befallningshafwande å embetes wägnar gripen och fängslad: niute tå uppehälle af the allmänna fångeförtäringsmedel.
§ 6.
Warder fånge siuk; eller tilstundar födslotid för hafwande qwinna; eller hafwer hon spädt barn när sig, tå hon fängslas: ther äger moder och barn niuta nödig förplägning och skiötsel; utan näste fränder när äro, och gitta.
§ 7.
Presterne skola hwar å sin ort besöka fångahusen, trösta the bedröfwade och botfärdiga, och förmana the hårdnackade til sanningen och en rätt omwändelse: waren ock skyldige, så ofta thet skie kan, at hålla för them gudstienst och predikan.
Hwilken prest, som thertil är förordnad, och thet försummar; han skal i domcapitlet angifwas.
Är någor häftad för andra brott, som ej gå å lif; then må hafwa frihet at under säker wacht bewista allmänna gudstiensten.
§ 8.
Nu förty at ingen må länge i fängelse sittia; ty äger konungens befallningshafwande om slut i saken tidigt påminna, och månadligen en fångalista till hofrätten insända.
Cap.
III.
Huru missgärningsmän, som i fängelse dö, så ock the som i enwigeskamp dräpa, eller dräpne warda, begrafwas skola: och huru dräpnas kroppar böra förut synas.
§ 1.
Warder någor missgärningsman i fängelse död, såsom: Guds och hans heliga ords försmädare, tidelagare, mördare, grof bolare, kyrkiotiuf, eller then som för annan swår högmålssak fängslig sitter; och hafwer han bekänt sin missgärning; eller är han af underrätten redan til döden dömd: tå äger konungens befallningshafwande genast låta skarprättaren honom ur fängelse föra, och i galgbacken, eller afsides i skog eller morast nedergräfwa.
Dör then i kronans hächte, som hafwer begådt dråp, stöld, eller andra sådana missgärningar; ther må hans kropp af annat ärligit folk handteras, och uti kyrkiogård i stillhet, och ej på wanligit sätt, begrafwas.
Thet må konungens befallningshafwande utan förfrågan och upskåf, wärkställa låta; och gifwe thet sedan hofrätten genast tilkänna.
§ 2.
Huru med theras kroppar förfaras skall, som sig sielfwe lifwet afhända; therom är urskilt i thet ... cap.
Högmålabalker, och ... cap.
Rättegångsbalker.
§ 3.
Wäl må then, som i enwigeskamp dräpen warder, begrafwas i kyrkiogård; dock skal thet ske i stillhet, och utan präst.
Om dråparen ware lag samma, sedan rätten öfwer honom gången är, och han lif för lif gifwit hafwer.
§ 4.
Finnes barn wara mördat, eller någor annar menniskia med wåldsam hand af daga tagen; låte tå konungens befallningshafwande, ther rätten afsides är, syna then dödas kropp, förrän then begrafwes; och insände therom witnesbörd til rätten.
Caq.
IV.
Om doms fullbordan i hals- och lifssaker.
§ 1.
Nu är missgärningsman til döden dömd; låte tå konungens befallningshafwande domen honom föreläsas, och dagen kundgöras, å hwilken han straffet undergå skall.
Warde ock skarprättaren therom förut tilsagd.
Och skole prästerne flitigt fången besöka, och med Guds ord trösta.
§ 2.
Dagen förrän fången til lifsstraffet utföres, warde han åter förmanter, at sig til andra dagen wäl bereda och färdig hålla.
Om spetsgård, eller annan säker wacht bör ock anstalt göras, och twå prester tilsägas, at föllia fången til rätteplatzen.
Nekar någor prest thertil, förfallelös; tå skal han af domcapitlet alfwarligen näpsas.
§ 3.
Fånge skal efter föregången gudelig beredelse, klockan nio förmiddagen til rätteplatsen utföras, och utaf presterne beledsagas och tröstas, som sagt är.
Man bör ock noga tilse, at han under wägen, eller på platsen, genom folkets tillopp och trängsel, ej undkomma, eller hinder och mehn lida må.
Och skal domen af then, som thertil förordnad är, öfwerliudt å rätteplatsen upläsas, och utan långsamt uppehåll wärkställas.
§ 4.
Then som til dödsstraffet utföres, må wäl med styrkande dryck sig wederqwecka; dock ej i fängelset eller under wägen sig thermed öfwerlasta.
Sker thet; miste tå then en månads löhn, som therå inseende hafwa bör.
§ 5.
Nu wisar sig fånge gensträfwog och hårdnackad, och wil hwarken sig til döden bereda, eller straffet godwilligt undergå; gånge äntå domen under fullbordan; utan konungens befallningshafwande wigtiga skiäl och orsaker finner, sig först at förfråga: såsom, ther ny bekännelse göres om någon annan missgärning, än then han redan bekändt; eller om fleras delachtighet therutinnan; eller ock, när uppenbar siälawåda, och andra besynnerliga omständigheter fordra något uppehåll.
§ 6.
Är qwinna som til döden utföras skal, hafwande, eller annor fånge så illa siuk, at han ej kan sig til döden rätteligen bereda; så skall med straffet, öfwer then förra, innehållas til sex wekor efter födslen, och öfwer then senare, så länge at med honom något bättre warder: och gifwe konungens befallningshafwande thet hofrätten genast tilkänna.
§ 7.
Nu kan så hända, at rep brister, och tiufwer faller med lif neder ur galgen; eller at skarprättaren ej giör första gång dödeligit hugg; eller at skåtten ej rätt träffa then som ihiälskiutas skal, eller hwad thet hälst wara kan: tå bör therföre lifsstraffet hwarken eftergifwas, eller upskiutas; utan gånge domen alt lika wäl under fullbordan.
§ 8.
Sedan dom i lifssaker på förenämda sätt fullkomnad är; tå skal konungens befallningshafwande thet hofrätten genast kundgöra.
Cap.
V. Om skarprättare.
§ 1.
Skarprättare, ware med hustru, barn och tienstefolk, uti konungens hägn tagen.
Ej må embete hans för nesligit hållas, och han eller the stängias ifrån ärligit folks umgänge, wid straff som för annat konungens förbudsbrott.
§ 2.
Begår skarprättaren wid någon fånges afstraffande märkelig felachtighet, antingen af oförstånd, eller af fylleri, eller Ändradt: och.
dryckenskap; plichte efter omständigheterna.
§ 3.
Nu warder han eller hans tienstefolk, på rätteplatsen eller annorstädes, öfwerfallne med stenar, hugg och slag, ehwad thet skier af öfwermod, eller för begångna fel under theras förrättning; tå hafwe alle the thermed äro i flock och farnöte, brutit edsöre.
Cap.
VI.
Om rätts fullbordan, ther någon är dömd til gatulopp, risslitande, fängelse, eller annat slikt.
§ 1.
Fälles man til arbete, eller at mista hud sin, för thy han ej botum orkar; tå afräknas nio öre för hwart dagswärke, och tio daler för hwart gatulopp, eller för så många par spö eller ris, som i nästa Ändradt: 3 §.
§ skils.
§ 2.
Å landet mågo gatuloppen wärkställas af allmogen under häradsfogdens eller länsmans upsicht; och i staden af stadswachten.
§ 3.
Nu måste then brotslige i stället för gatulopp slita spö, eftersom gatuloppen ej ske kunna; tå räknas för första gatuloppet fyra par, och så för thet andra och tridie: men sedan räknas för hwart af the öfriga gatuloppen, ej mera än tu par, så at thet högst kommer til tiugu och fyra, try slag af hwarje par.
Samma lag ware om risslitande.
§ 4.
Then som theråt wackta bör, låte straffet hwarken skie alt för strängt, eller för lindrigt.
§ 5.
Ej må någor straffas med flera eller swårare gatulopp, än nio, igenom tryhundrade man: och bör et genomlöpande fram och tilbaka, icke räknas för et, utan för tu gatulopp.
Nu kan thet ej skie af flera, än hundrade man, eller mindre; tå måge tu gatulopp räknas för et, och try för tu, och så widare.
§ 6.
Warder någor lagfälder til gatulopp eller risslitande, så ock til kyrkioplicht och långwarigt fängelse; eller til arbete på et eller flere år, eller i hela sin lifstid alt tillika: gånge tå gatulopp och risslitande förut, sedan kyrkioplicht, och sidst fängelse, eller arbete.
§ 7.
Är någor fälder til gatulopp eller risslitande på flera ställen, än et; eller å en dag, och sedan å en annan dag, tå skal så länge hållas up emellan hwarje gång, at fången the senare slag utstå kan.
§ 8.
Then som är dömd til fängelse på watn och bröd; niute under samma tid ej annat till födo.
Bryter fångwachtaren theremot; ware tå saker åt en månads lön, och otta dagars fängelse på watn och bröd.
§ 9.
Orkar man ej botum; tå böte then med kropp, som ej äger ko, och ware så länge under förwar, at swar kommer ifrån domaren, hurudan kropsplicht han undergå skal.
§ 10.
Samma lag ware, ther bonde ej utan hemmanets skada och ödesmål, eller gemen soldat ej utan brist på födo och näring, böterne gälda kan.
§ 11.
Nu will then som orkar botum, heldre böta med kropp; stånde thet tå honom icke frit: utan böterne skola af hans egendom fyllest utmätas.
Orkar han ej full bot, utan tilbiuder en del med penningar gälda, och för bristen med kroppen plichta, ther hafwe han lof til.
Mächtar han någon del af böterna gälda, och wil thet ej, utan heldre för altsamman plichta med kroppen; ther äger han walet, och bör ej til penningeböter twingas.
§ 12.
Warder man fälder til arbete på wiss tid, och fins thet ej; tå äger konungens befallningshafwande sig förfråga, huru arbetet i annat straff förbytas må.
II.
Förslag till Straffbalk 1729.
Straffbalken.
Cap.
I.
Om missgiärningars angifwande och fångars underhåll.
§ 1.
Lifssaker och andra grofwa missgiärningar skola för rätta angifwas: giör målsäganden thet eij, utan them nedlägger, böte tiugu daler, eller mera som saken är till, och käre å missgiärningen then som å konungens wägnar kära bör: giör han thet eij, böte dubbelt.
§ 2.
Dråpare och andra grofwa missgiärningsmän skole genast å färska giärning gripas och i häckte sättias, och utan uppehåll för rätta ställas.
Eij må borgen tagas ther saken går å lijf eller kropp, ther ej med penningar bötas må.
§ 3.
Hwar som någon häfta låter, ware skyldig honom så länge föda, at han för rätta till saken bindes.
Nu orkar han honom eij föda; eller will icke saken fullfölja eller har man å embetes wägnar missgiärningzmannen fängsla låtit; niute tå han uppehälle af allmänne fångemedel.
§ 4.
Häcktes qwinna som spädt barn hafwer, och kan thet ej annorstädes skiötsel och uppehälle hafwa, niute thet hälften till födo emot moder sin.
Cap.
II.
Om theras begrafning som i fängelse dö.
§ 1.
Warder missgiärningsmän uti fängelse död, såsom, Gudz och thess helige ordz försmädare; förrädare; tijdelagare; mördare, eller then som för annan dylik swår lifzsak fängslig sitter, och hafwer han tillstådt sin missgiärning, eller är han af underrätten therföre till döden dömd; låte tå konungens befallningshafwande genast och utan förfrågan föra honom genom skarprättaren utur fängelset, och gräfwa neder i galgbacken eller afsides i skogen.
Dör then i cronones häckte, som begådt dråp, stöld, eller mindre lifssak: tå må hans kropp af annat folk handteras och gräfwas neder i körkiogård.
Sedan gifwe konungens befallningshafwande thet öfwerrätten tillkiänna.
Cap.
III.
Om doms fullbordan i lifzsaker.
§ 1.
Nu är missgiärningsman till döden dömd, låte tå konungens befallningshafwande domen uti fängelset honom föreläsas, och dagen kundgiöras, å hwilken han straffet undergå skall.
§ 2.
Then som till dödzstraffet utföres, må wäl med styrkiande dryck sig wederqwecka, dock ej i fängelset eller under wägen sig thermed öfwerlasta, skier thet miste tå then en månadz löhn, som bör therå inseende hafwa.
§ 3.
Förrän missgiärningsman till rätteplatsen kommer, skall domen ther öfwerliudt för menigheten upläsas af then, som thertill förordnad är.
§ 4.
Är fånge gensträfwig och hårdnackad, och wil ej bereda sig till döden: gånge äntå domen till fulbordan.
Nu bekiänner han i fängelset annan missgiärning än then han redan är dömd före, eller att andra theruti delacktige äro, eller är uppenbar siälawåda: tå gifwe konungens befallningshafwande thet öfwerdomaren tillkiänna, som dömt hafwer, och afwänte thess utslag.
Eij må thet med domens fullbordan uppehållas, och missgiärningsman återföres, sedan han på rätteplatzen kommit, utan thess wicktigare skiäl och omständigheter thet fordra.
§ 5.
Sedan dom är fullgiord i lifzsaker, och andre swåre brått, skall konungens befallningshafwande thet öfwerrätten genast kungiöra.
§ 6.
Är qwinna hafwande som dödzstraff eller annan kropsplickt undergå skall: eller är fånge så illa siuk, at han ej kan sig till döden bereda, eller straff sitt utstå; tå skall thermed för qwinna upskiutas till sex wekor effter thet hon födt hafwer, och för siuk fange till thess med honom bätre warder.
Cap.
IV.
Om skarprättare.
§ 1.
Skarprättare ware med hustru, barn och tienstefolk tagen uti konungens hägn.
Eij må embete hans för nesligit hållas, och han eller the stängias ifrån ärligit folkz umgiänge, wid straff som för annat konungens förbudzbrått.
§ 2.
Begår skarprättaren märkelig felacktighet wid missgiärningsmans afstraffande, antingen af oförstånd, eller af fylleri och dryckenskap, plickte med tijo daler, eller mera, eller med kroppen effter omständigheterna.
§ 3.
Nu warder han eller hans folk på rätteplatsen eller annorstädes öfwerfallne med stenar, hugg och slag för dess förrättning; tå hafwa alla the ther i samma giärning woro, brutit edzöre, ehwad skarprättaren thess embete rätteligen giordt eller eij.
Cap.
V. Om kroppsplickt med gatulop spö och rijs, så och arbete.
§ 1.
Fälles någor till arbete, eller at mista huud sin, förty at han eij orkar böta, tå afräknas nijo öre för hwart dagswärke, och tijo daler för hwart gatulop, eller så många par spö, som i 4 § skills.
§ 2.
Å landet wärkställes gatulops straffet af allmogen, under häradzfogdens eller länsmans upsickt; och i städerne af stadzwakten.
Kan thet å landet icke beqwämligen skie; eller hafwer eij staden tillräcklig stadzwackt; tå förwandlas gatulops straffet uti spöslitande.
§ 3.
Eij må någon straffas med flera gatulop, än nije, och eij genom mindre manskap, än etthundrade, eller genom mera än trehundrade man: och skall hwart genomlöpande för ett gatulop räknas.
§ 4.
Nu skall then brotzlige med spö, eller rijs afstraffas; tå räknes ett par spö, eller rijs emot twå och en half daler.
Eij må någon med flere, än fyratijo par spö, eller rijs straffas.
§ 5.
Then som med fängelse på watn och bröd skall plickta, niute ej annat till födo under samma tijd.
Tillåter fångewacktare något theremot, miste en månadz lön, och sitte åtta dagar i konungens häckte wid watn och bröd.
§ 6.
Är någor dömd at böta med penningar, och orkar thet eij, plickte med kropp.
Nu orkar han böta, men will häldre plickta med kropp, hafwe eij lof thertill, utan gånge bot fyllest uth af egendom hans.
Mäcktar han eij fult giälda, och tillbiuder en del i penningar, plickte med kropp för thet som brister.
Will han heldre med kroppen plickta för alt; tå må han eij till penningeböter twingas.
Eij må och böter utsökas af bonde, ther han uthan hemmanets skada och ödesmål, them eij mäcktar giälda; icke eller af then som lider i brist theraf på födo och uppehälle, utan umgiälle the brott sitt med kroppen.
§ 7.
Warder någor dömd till arbete på wiss tid och fins thet eij, förfråge sig tå konungens befalningshafwande hoos domaren, huru arbetet må förbytas i annat straff.
III.
Förslag till Straffbalk 1731.
Strafbalk.
Cap.
I.
Om misgiärningars angifwande och fångars underhåll.
§ 1.
Lifssaker och andra grofwa misgiärningar skola utan upskof för rätta angifwas.
Giör målsäganden thet ej, utan them nedlägger; böte tiugu daler, eller mera som saken är til, och käre å misgiärningen then som å konungens wägnar kära bör.
Giör han thet ej; miste tiensten, eller böte efter omständigheterna.
§ 2.
Dråpare och andra grofwa misgiärningsmän, skola genast å färska giärning gripas, och i hächte sättas, och utan upskof B (1730): uppehåld.
för rätta ställas.
Ej må borgen tagas ther saken går å lif eller krop, ther ej med penningar bötas må.
§ 3.
Hwar som någon häffta låter, ware skyldig honom så länge föda, at han för rätta til saken bindes.
Nu orkar han honom ej föda, eller wil ej saken fulfölja, eller har man å embetes wägnar misgiärningsmannen fängsla låtit; niute tå han uppehälle af almenne fånge medel.
§ 4.
Hächtes qwinna som spädt barn hafwer, och kan thet ej annorstädes skiötsel och uppehälle hafwa; niute thet hälften til födo mot moder sin.
Cap.
II.
Om theras begrafning som i fängelse dö.
§ 1.
Warder misgiärningsman i fängelse död, såsom, Guds och thes helige ords försmädare, förrädare, mördare, tidelagare, eller then som för annan thylik swår lifssak fängslig suttit, och hafwer han giärningen tilstådt, eller är han af underrätten therföre til döden dömd; låte tå konungens befalningshafwande then döda genast utur fängelset föra, genom skarprättaren, och gräfwe han then neder i galgebackan, eller afsides i skogen.
Dör dråpare, tiuf, eller then som annan sådan lifssak giordt; tå må hans krop af annat folk handteras och i kyrkogård läggas.
Sedan gifwe konungens befalningshafwande thet öfwerrätten tilkänna.
Cap.
III.
Om doms fulbordan i lifssaker.
§ 1.
Nu är misgiärningsman til döden dömd; låte tå konungens befalningshafwande domen for honom läsas i fängelset, och warde dagen honom sedan kungiord, å hwilken han straffet undergå skal.
§ 2.
Then som til dödsstraf utföres, må wäl med någon dryck styrkas, men ej tillåtas, at i fängelset, eller under wägen, sig thermed öfwerlasta.
Sker thet; miste tå then en månads lön, som bör therå wård hafwa.
§ 3.
Förr än misgiärningsman til rätteplatsen kommer, skal domen ther offenteliga för menigheten upläsas, af then som thertil förordnad är.
§ 4.
Är fånge gensträfwig och hårdnackad, och wil ej bereda sig til döden; gånge äntå domen til fulbordan.
Nu bekänner han i fängelset annan misgiärning, än then han redan är dömd före, eller at andra theruti delachtige äro, eller är uppenbar siälawåda; tå gifwe konungens befalningshafwande thet öfwerdomaren tilkänna, som dömt hafwer, och afwänte thes utslag.
Ej må thet med domens fulbordan uppehållas, och misgiärningsman återföras, sedan han på rätteplatsen kommit, utan thes wigtigare skäl thertil äro.
§ 5.
Tå dom öfwer swåra brott fulgiord är, skal konungens befalningshafwande thet genast kungiöra öfwerrätten, som i saken dömt.
§ 6.
Är qwinna hafwande, som dödsstraf eller annan kropsplicht undergå skal, eller är fånge så siuk, at han ej kan sig til döden bereda, eller straf sitt utstå; tå må thermed upskiutas, för qwinna sex weckor efter thet hon födt hafwer, och för siuk fånge til thes med honom bättre warder.
Cap.
IV.
Om skarprättare.
§ 1.
Skarprättare ware med hustru, barn och tienstefolk, tagen uti konungens hägn.
Ej må embete hans för nesligit hållas, och han eller the stängas från ärligit folks umgänge, wid straf som for annat konungens förbudsbrott.
§ 2.
Begår skarprättaren märkeligit fel tå misgiärningsman afstraffes, antingen af oförstånd, eller af fylleri och dryckenskap; plichte med tijo daler, eller mera, eller med kroppen efter omständigheterna.
§ 3.
Nu warder han, eller hans folk på rätteplatsen, eller annorstädes öfwerfalne, med stenar, hugg och slag, för theras förrätning; tå hafwa alla the, som i samma giärning woro, brutit edsöre, ehwad skarprättaren thes embete rätteliga giordt, eller ej.
Cap.
V. Om kropsplicht med gatulop, spö och ris, så ock arbete.
§ 1.
Fälles någor til arbete, eller at mista hud sin, förthy at han ej orkar böta; tå afräknas nijo öre för hwart dagswärke, och tijo daler för hwart gatulop, eller så många par spö, som i 4 § skils.
§ 2.
Gatulops straf å landet förrättes af almogen, under häradsfogdens eller länsmannens upsicht, och i städerne af stadswachten.
Kan thet å landet ej beqwämliga ske, eller hafwer ej staden tilräckelig wacht; blifwe tå gatulops straffet uti spöslitande förwandlat.
§ 3.
Gatulop skola ske genom ethundrade man, och räknas hwart genomlöpande för et gatulop.
Ej må någor straffas med flere gatulop, än nijo.
§ 4.
Nu skal then brotslige med spö eller ris afstraffas; tå räknas et par spö eller ris emot twå och en half daler.
Och må mannen ej slita flera än fyratijo par spö, och qwinnan ej flera än tretijo par ris, ej eller bör någor dömas til fängelse wid watn och bröd på längre tid än en månad eller tiugu otta dagar, och ej mindre tid än fyra dagar.
Tillåter fångewachtare någon at niuta annan dryck och spis; miste en månads lön, och sitte han otta dagar i konungens hächte wid watn och bröd.
§ 5.
Är någor dömd at böta med penningar, och orkar thet ej; plichte med krop.
Nu orkar han böta, men wil hälre plichta med kroppen; hafwe ej lof thertil, utan gånge bot fyllest ut af egendom hans.
Mächtar han ej fult gälda, stånde kropsplicht för alt. Ej måge böter utsökas af bonde, ther han utan hemmanets skada och ödesmål, them ej orkar gälda, ej eller af then som lider brist theraf på födo och uppehälle, utan umgälle then brott sitt med kroppen.
§ 6.
Warder någor dömd til arbete på wiss tid, och fins thet ej; förfråge sig tå konungens befalningshafwande hos öfwerdomaren, huru arbetet må förbytas i annat straf.
UTSÖKNINGSBALKEN II.
Förslag till Utsökningsbalk 1723.
Uthsökningsbalker.
Cap.
I.
Om konungens befallningshafwande, och the betienter, som under them lyda.
§ 1.
Konungens befallningshafwande skohla alla uthsökningzmåhl med flijt och omsårg troligen skiöta, och ingen rijk eller fattig uppehålla, eller hielplös lembna.
Giör thet någor, så stånde therföre i håfrätten til answar.
§ 2.
Ej må konungens befallningshafwande sig med domareembetet befatta: doch bör han see til, at lag och rätt skipas wid underrätter i städer och å landet.
Finner han then någorstädes lijda meen; ware tå skyldig, at gifwa håfrätten sådant tilkänna.
§ 3.
Ingen betiente, som under konungens befallningzhafwande lyder fördriste sig, at giöra någon utsökning, ther han ej hafwer sin förmans befallning, eller dommarens utslag uti thy måhl, them han genast utsöka bör.
§ 4.
Uthi enskijlte måhl måge the, som utsökning förrätta, ej kräfia mehra i arfwode, än taxan lägger them till.
§ 5.
Domare i gemeen böra icke befatta sig med utsökning; doch måge the i wissa måhl theras utslag sielfwa låta wärkställa: såsom i stadsens ärender at utfordra thet, som å theras answar kommer och elljest ther sådana böter påläggas, som äro domarens eensak; så ock i the saker, som ej gå öfwer tiugu dahler.
Ther må i staden genast, sedan dommen wunnit laga krafft, skie utmätning igenom rättens, och å landet igenom cronans betiente.
§ 6.
Hwar som griper konungens befallningshafwande i ämbetet, och sielf pantar något til sig, warde genast skild wid thet, han egenwilligt tilgripit hafwer, och böte 40 daler til treskiptes: rätte ock up allan skada, som domaren rättwist pröfwar: doch begripes ej härunder, hwad man effter lag må hålla hos sig inne för hushyra, skepzlego och mehra slikt.
§ 7.
Fördristar sig någor att sättia sig up emot konungens befallningshafwande uti theras embete, eller med ord, skriffter eller åthbörder them missfirma, hafwin the tå macht honom effter sakens beskaffenhet at med tienligit tiltahl eller böter, högst till trettio dahler, eller i brist af böter med häcktelse genast näpsa: går thet å heder och ähra, tå gifwe konungens befallningshafwande thet håfrätten tilkänna, och blifwe tå then, som thertil skyldig är, af fiscalen thersammastädes anklagad.
§ 8.
Angriper någor sin wederpart med ohöflige eller håniske ord, eller giör oliud, eller öfwar swordom, tå må befallningzhafwanden ock honom med böter, högst til tiugo dahler, belägga.
Rörer han thermed sin wederpart til heder och ähra, tå må han thesutan inför dommaren sökas.
§ 9.
Finner någor sig hafwa orsak, at beswära sig hos håfrätten öfwer konungens befallningzhafwandes utslag, giöre tå thet med beskiedelighet.
Pröfwas befallningshafwanden upsåteligen af hat och afwund eller för egen winning hafwa giort honom orätt: tå hafwe han förwärkat embete sitt; och giälde all theraf tagen skada.
Men hafwer han giort effter bästa förstånd och samwete, må all otidig klagan, som hans heder och person rörer, effter omständigheterna straffas, äntå at hans utslag ändrat warder.
§ 10.
The som af konungens befallningzhafwande i bud och ärender brukas, skohla wara edsworne och beskiedelige.
Bemöta the någon med bittre och afwoge ord, eller med wåldsam gierning, eller af sielftagen myndighet öfwerskrida eller efftersättia thet, som them i hwarje måhl befalt är, eller för wäld och winning skull någon sak lindra eller uppehålla, warde the tå strax af konungens befallningzhafwande, ther mindre förseende är, med warning eller högst förlust af 3 månaders löhn, effter omständigheterna näpsta.
Men ther bråttet swårare är, tå bör dommaren theröfwer ransaka och döma.
§ 11.
Alle the betiente, som konungens befallningshafwande wid utsökningen brukar, warda under konungens särskilte hägn och beskydd tagne.
Angriper någor them med oqwädinsord, eller med hwarjehanda otidig gierning them förolämpar; ligge thet alt i twäbotum, kommer ther wåld i med hugg och slag, sår, blånad eller blodwijte, hafwe tå then thet giör edzöre brutit, och plickte thesutan för såramålet.
§ 12.
Ther någon af them, som utsökningen antingen biuder eller wärkställa bör, slår under sig någon del af thet som utmätit är, och androm tilhörer, warde tå han tilhållen at framgifwa thet han olåfligen tilgripit, eller ther han sådant icke gitter, sätte ther full borgen före, och miste sin tienst, och plichte thesutan, som domaren pröfwar brottets omständigheter fordra.
Cap.
II.
Om the måhl, som under konungens befallningzhafwande höra.
§ 1.
Könungens befallningshafwande äger noga tillsee, at ej konungens rätt i någon måtto kränkas eller förswagas må, utan fast mehra styrkas och befrämjas.
§ 2.
Alt hwad af konungen sielf eller thes embetes män til konungens befallningzhafwande skiutes, eller af konungens ombudsmän, så lägre som högre, eller af andre å embetes wägnar, hos honom med skiähl angifwes och sökes, thet skall han ingalunda nederlägga, utan i thet, som hans embete tilhörer, låta them en skiählig och skyndesam handräckning niuta.
§ 3.
I slåttz- och landz-cantzellierne skal en särskilt lista eller dagbok åhrligen hållas, och theruti noga antecknas, när hwart och ett måhl inkommit, och sedan när och hurulunda det bestält är.
§ 4.
The enskylte måhl och ärender, som under konungens befallningzhafwande til fulbordan förnämligast höra, äro laga krafft wundne domar, eller klara skuldbref, handskriffter, afhandlingar, gode mäns giorde utslag, hwilke parterne utan förbehåll sig underkastatt; antagne wäxlar eller anwisningar, richtige underskrefne räkningar, ostridige förlikningar, eller hwad hälst thet är, thermed man sig förbundet hafwer nägot at giöra eller låta, som genast tydeligen wisas kan.
§ 5.
Konungens befallningshafwande äger ock räckia handen, ther någor af goda skiähl söker beslag och qwarstad å giäldbundet godz, eller å annan lös ägendom som gäldenär skingra, bårtföra eller undansticka will; eller bysättning å then, som om flyckten misstänckt är, och intet hafwer at wederwåga, eller förbud å annan at resa uhr staden, förr än han för rätten swarar, eller ställer säkerhet, at swara til rätta; eller ther någor i klare och richtige måhl söker hus- och skeplega, betalning för kåst och underhåll, eller förtient och betingat löhn, eller i andre slike måhl, ther man utan rättegång genast sin ostridiga rätt, och en nätt och ständig summa kan upwisa och skyndesam hielp tarfwar, alt som i denna balk widare uhrskils.
§ 6.
Ej må konungens befallningzhafwande pålägga någon, at blifwa qwar, och afbida dommarens utslag i saken, eller ställa säkerhet för thet som med dom winnas kan; utan domaren sielf befallningzhafwanden derom tilliter.
Om tresko och utheblifwande ifrån rätten, wari lag samma.
§ 7.
Understår någor sig, at egenwilligt rubba eller oroa annan uti thes besittningzrätt, eller honom theruthur tränga; tå skall konungens befallningzhafwande sådan wåldsamhet straxt förbiuda och afstyra, och saken sedan til domaren förwijsa.
§ 8.
Nu ligger krigzfolket uti borgläger och qwarter hemma uti landet, eller hafwa the fått hemlof, och äro ej stadda under flygande fahna, i upbud och tåg, krigzbefallning eller i fästningar, tå äga the konungens befallningzhafwandes bud och befallningar lyda, thet wari sig för gäld eller brått theras, effter som the ock tå under landz- eller stadz-rätt lyda.
Cap.
III.
Huru wid utmätningz sökiande rätt och ordenteligen förfaras skall.
§ 1.
Hos konungens befallningzhafwande må man sitt ärende munteligen eller genom en kort skrifft föreställa.
Och therå wari hans wederdeloman skyldig innom wiss förelagd dag swara.
Ej må them emillan widare skrifftwäxling til sakens uppehåll tillåtas.
§ 2.
Ställer ej then, som sökes, then sökande innom förelagd dag tilfreds, eller möter med swar, och wises likwähl, at han therom kundgiord warit; sättie tå konungens befallningshafwande honom annan dag före med wijte, och låte then uteblifwande få therom kundskap.
Kommer han äntå ej tilstädes, eller wisar laga förfall, miste tå then sökande sin rätt effter the skiähl, han upteer.
Är then, som uteblifwit thermed missnögd, och förmenar sig wara för när skiedt, stånde honom tå fritt, at ifrån den tid honom samma utslag kundgiöras, innan en månad sig theröfwer hos håfrätten beswära, och återwinning theri sökia, och bör emedlertid thet som utmätt är, i taka händer sättias, och hafwe sedan then fordrande mackt, at lyffta thet emot full borgen.
§ 3.
Kommer then sökte å förelagd dag och tilstår gälden, eller hwad thet är, som sökes; men beder om något upskåf, ther må wäl honom en kårt tid ännu, effter hwarje saks omständigheter, förunnas; doch så, at then sökande ej til sin skada therigenom uppehållen warder, eller at then tid förlänges, som i någon dom til befallning förelagd är, effter som framdeles sägs.
§ 4.
Näkar den sökte til gälden eller giör theremot jäf och inwändningar, och pröfwar konungens befallningzhafwande thet ej hafwa någon grund och sanning, gånge tå saken til utsökning.
Äro the jäf sannolike och ej utan grund, tå skiutes saken under domaren, och ej annars; doch så at ren och ostridig fordran må icke uppehållas för thes skull, som twist är om, ej eller thet, som stridigt är mot thet richtiga upgå.
§ 5.
Konungens befallningshafwande ware skyldig att gifwa parten skriffteligit swar med skiälen å både sidor.
Then som tå med utslaget icke nögd är, må theremot, sedan thet honom kunnigt blifwer, innom en månad sine beswär i håfrätten inläggia.
Dock må thet, som utmätas borde, först sättias i qwarstad eller lyfftas emot borgen.
Försummar han förenämbde tid, hafwe sedan ingen rätt therå at tala.
§ 6.
Nu äro beswären i rättan tid uti håfrätten ingifna, tå bör konungens befallningshafwande theröfwer höras, och skall then andra parten wid wijte innom wiss förelagd dag sig therå förklara.
Blifwer han med sitt swar uthe: warde saken äntå företagen, och effter the skiähl wid handen äro afgiord.
§ 7.
Finner håfrätten, at någor utan fog sig öfwer konungens befallningzhafwande beswärar, böte tå, för ohemul klagan tiugu dahler eller mehra effter omständigheterna, och gälde all annan kostnad och skada åter, som håfrätten skiäligt pröfwar.
Hafwer han ock konungens befallningzhafwande med otidige eller skymfelige ord, som doch hans heder och ähra icke röra, förolämpat, böte ock therföre så mycket, eller mehra, som sagt är, och giöre offentelig afbön.
Cap.
IV.
Om utmätning å wundne dommar.
§ 1.
Hafwer man wunnin dom å annan, theremot ej wädiat är, eller återwinning i Rättegångzbalken tillåten, wari tå then, som tappat hafwer, skyldig, at til then tid, [af] konungens befallningzhafwande förelägges, sin widerdeloman tilfredsställa.
Giör han thet ej, gånge tå dommen utan uppehåll til utmätning; och skal all bewislig och oumgängelig omkostnad therå målsäganden tillika godtgiöras, när then ej stiger öfwer tiugufem daler: är thet mehra, söke tå dommaren.
§ 2.
Nu wisar then som sökes, at domen är mörk, eller annorledes til förstående, eller hafwer konungens befallningzhafwande sielf therom något twifwelsmål, eller behöfwer han dommarens förklaring öfwer en eller annan omständighet, ther må dommen ej under utmätning gånga, förrän swar och besked kommer.
§ 3.
Hwilken befallningzhafwande i oträngdo måle, och annars än nu sagt är, innehåller med dommens fullbordan; sware för all skada, som theraf tima kan.
§ 4.
Påstår then, som tappat hafwer, och utmätning undergå bör, at han nya skiähl funnit, eller at i domen märkelig domwilla begången är, theremot han ock i rättan tid sina beswär i högre rätt inlagt hafwer; ligge tå til konungens nåd, at han sig af the nya skiähl betiena må, och domen gånge äntå under fullbordan; doch så, at then, som wunnit hafwer, sätter borgen för thet han effter domens lydelse får lyffta eller tilträda; eller lägges therå qwarstad, alt efftersom i Rättegångzbalken med mehra sagt är.
§ 5.
Nu är emot domen hwarken wädiat eller öfwer domwillo i rättan tid klagat; kommer sedan then, som tappat hafwer, och säger sig hafwa emot sama dom ingifwit sina beswär hos öfwerdomaren, eller hos konungen sielf, bewise ock, at the beswär äro til thes wederdelomans förklaring lembnade, eller til domaren förwista; gånge äntå domen under fullbordan, utan konungen eller öfwerdomaren thet förbiuder.
§ 6.
Hafwer någor wunnit twenne underrätters dommar, eller en rådstugudom allena, och söker therå utmätning, thet må ej wägras, ehwad emot domen wädiat [är], eller eij.
Hafwer man wädiat, tå skall then, som utmätning söker, borgen ställa för thet han om händer får, eller låta godset sättias i qwarstad.
Eij må thet gods sedan skingras eller utan ägandans wilja föryttras, förrän saken i öfwerrätten afdömd warder.
§ 7.
Nu gitter then ej, som twå domar, eller rådstugudomen allena, tappat hafwer, gifwa ut hwad honom fråndömt är, innan saken för öfwerrätten kommer; sättie ther full borgen före.
Gitter han ej, ställe tå borgen för sig sielf, eller träde i häcktelse til saksens utslag.
§ 8.
Söker någor at hindra domens fullbordan, af orsak, at then lyder på flera än honom allena: tå äger hwar för sig rätt giöra, som närwarande är; och konungens befallningzhafwande gifwe bref sitt, at then, som i annat höfdingedöme boor, må ther gälda.
Lyder domen på alla för en och en för alla; gånge tå thens gods i määt, som närmast är, och therom sökes.
§ 9.
Äger then, som dom fullgöra bör, reda penningar eller lösören, å then ort, ther domen föll, och bor han sielf i annat lähn, hafwe tå then som wunnit hafwer, makt at söka betalning å hwad ort han hälst will.
Nu fins ej annat än fast godz å then ort ther domen föll och hafwer them som tappat sitt hemwist annorstädes: tå skall han sökas ther han boor.
Ej må hans fasta gods eller hwad thertill hörer, uti määt gånga, så länge han gitter med reda penningar eller lösören gälda, som framdeles urskils.
Cap.
V. Om utmätning å skuldbref, klara förskrifningar, och goda mäns giorde utslag, med mehra som thertil hörer.
§ 1.
Kommer man till konungens befallningshafwande med klart och ostridigt skuldebref, och är föreskrefwen tid till betalning redan ute: tå äger han genast niuta rätt sin.
Förnekar skuldenär sin egen hand och förskrifning, och will sig thermed ifrån betalning undanleda, eller warder han funnen med annan witterlig och uppenbar osanning och falskhet: gånge utmätning alt lika wäl, och plichte han effter lag, som för annat swek och bedrägeri.
§ 2.
Säger någor sig wara twungen eller trugad, låckad eller förledd, skuldbref att underskrifwa, och hafwer han therå talat inom nästa sex wekor, hos domaren, eller hos konungens befallningshafwande; biuder ock nu skiähl och wittne för sig: tå skiutes saken under domaren, och skuldebref sändes til rätten, at thet ej i flere händer komma må, förr än thes richtighet pröfwat warder.
§ 3.
Är skuldbref redan kommit i andra eller tredie hand eller till flere, som hwar af annan thet på god tro inlöst; och sökes therå utmätning: ware lag samma; ty hwad til sin början war krafftlöst, kan ej i flere händer bättras: utan gånge hwar til sin man, och plickte then hos dommaren, som sielf wåld eller swek brukat hafwer, alt effter thy, som lag förmår.
Richtige löpande zedlar, i hwars hand the rätteligen äro komne skola genast betalas; eller gånge utmätning therå.
§ 4.
Nu påstår man gäld sin gulden wara, och hafwer ej fulla bewisning med sig, gånge tå rätten öfwer honom.
Gitter han thet fultyga: tå straffas then, för bedrägeri, som gulden gäld witterligen kräfwer.
§ 5.
Missräkning är ingen betalning; ehwar then finnes, tå bör thet först rättas, och betalning sedan thereffter jämkas: utan man sig therom redan åsämjat hafwer, eller at thet i andra måhl godt giort är.
§ 6.
Hafwer man ej i skuldbref sit wiss dag till betalning nämt, och säger then sökande sig ej kunna sitt låhn längre ombära, ther må ock gälden genast gäldas.
Ty ther ingen wiss dag är föresatt, ther äger man sitt återfordra när man will.
§ 7.
Nu fins lånet wara sådant, at man theraf ingen nytta hafwa kan, om thet alt för brått återfordrat warder: eller kan af skuldebrefwet pröfwas, at man thet låhn längre behöfwa må: hafwe tå konungens befallningshafwande macht at wiss dag föreläggia effter skiäl och omständigheterna.
Är ock wiss ort nämder, ther betalningen skie bör, stånde thet fast, utan man sig therom annorledes åsämja låter.
§ 8.
Hafwer then sökande någon annan för betalningen godkiänt; eller har man sig om annan dag och summa å både sidor förenat, eller kortat gäld mot egen, eller tredie mans giäld, eller har gälden på annat sätt ombytt sin första natur och egenskap: rätte sig tå konungens befallningzhafwande effter sidsta förbindelsen, eller ther giltige jäf och twifwelsmål möta, skiute saken under domaren.
§ 9.
Ingen söke annars mans skuldfordran, utan äganden honom sin rätt lembnat hafwer, eller lof thertil gifwit med sitt namns tecknande å skuldbrefwet eller annorledes.
§ 10.
Fins skuldbref af twå eller flere med samnad hand utgifwit wara: tå löses alla the andras förbindelse, ther enthera fulla gälden guldit hafwer: fordrar man sedan af the andra betalning gånge som i 4 § skilt är.
§ 11.
Är uti skuldbref wiss och med lag enlig ränta utfäst, hafwe then wid utmätning lika rätt med hufwudstolen.
Räcker ej godset til, tå betales först räntan och sedan afräknas å hufwudstolen thet, som öfwerlöper.
Fins uti skuld åcker eller ränta på ränta: thet må ej til utmätning gånga, utan skiutes under domaren.
§ 12.
All förlikning, som utaf domaren fulkomligen bekräftad är, äger witzord, som annor klar förskrifning.
Samma lag ware om then förlikning, som twå eller flere sins emillan sielfwe giort hafwa uti the mål som ej för rätta warit.
§ 13.
Hafwer man å både sidor utan förbehåll skutit thet, som twist är om, under gode män, och utfäst sig åt theras slut att nöijas: gånge tå utslaget under utmätning.
Cap.
VI.
Huru utmätning skie bör, och skuld mot skuld upgå.
§ 1.
Nu kan gäldenär sin skuld med reda penningar eij gälda, tå utmätes först lösören och gångande fä; sedan hus, tomt och jord; doch aflinge förr än arfwejord, och inägor förrän sielfwa sätesgården.
§ 2.
Är lös pant föreskrefwen i then fordrandes hand, eller honom genom domb tillagd, tå skall then samma wid rätten upbiudas, och ther then innom en månad ifrån sidsta upbudet icke inlöses, tå skall panten til mät gånga, och hwad skulden öfwerskiuter äganden återställas.
§ 3.
Löses fast pant ej med penningar innom laga tid ifrån thet tredie upbudet, tå må then sama til gäldens betalning utmätas.
§ 4.
Lösören, som för gäld utmätas, ehwad the äro pantsatte eller eij, skola först af gode män wärderas; är then gäldbundne med thet åsatta wärde ej nögd, nämne tå konungens befallningzhafwande genom anslag eller lysning, så i staden som nästa sochn, wiss dag och ort, ther thesse lösören til mästbiudande genom utrop skola försäljas.
§ 5.
Eij må wid utropen något androm til wiljes, och äganden til skada, för ett alt för slätt och ringa wärde, eller tå icke många tilstädes äro, föryttras; ty skola the yppersta waror så länge sparas, at mästa folket samlat är.
Pröfwas någon skada timad wara af thess egennyttighet eller förwållande, som öfwer utropen satter är, gälde tå han fult åter och plickte effter lag och saksens beskaffenhet.
§ 6.
Hus, gårdar, ägor, och tompter i staden, eller å landet, skola wärderas, som i nästa capitel sägz.
Will ej målsäganden sådan ägendom i staden för thet wärde behålla, eller är äganden sielf thermed icke tilfredz, gånge tå ägendomen under offenteligit utrop til salu.
§ 7.
När utmätes fast ägendom, hus, tomt, jord, skog eller wattnwärk; stånde tå gäldenärn fritt att theraf i betalning upgifwa hwad han hälst will, ther thet genast wärderas kan och säljas.
Hafwe ock ingen wåld lös eller fast godz, i oträngde måle genom utmätning, hwart från annat så skilja och söndra, att thet som öfwer är, warder för äganden onyttigt.
§ 8.
Nu tilbiuder gäldenär betala skuld mot skuld, och wisar sig äga hos käranden ren och ostridig fordran: the må skuld mot skuld qwittas.
§ 9.
Kan gäldenärn öfwertygas hafwa undandölgt eller hos andra bedrägeligen undanstuckit godz sitt, och hafwer han intet annat at widerwåga: tå må han så länge bysättias, at han thet gods återställer.
Fins han ock hafwa något af sin gäldbundne ägendom til andra updragit och afstådt; gånge thet åter til then, som rätt thertill hafwer, och plichte gäldenär, som lag förmår.
Samma lag ware om them som witterligen til annars förfång anammat hafwer.
§ 10.
Alle utmätningar böra skie utan hinder eller förfång af then rätt, som någor annar man igenom underpant, äldre inteckning, eller annorledes å then skyldigas gods hafwer.
Cap.
VII.
Huru fast gods wärderas skall.
§ 1.
Nu hafwer then gäldbundne ej penningar eller lösöron at betala med, utan fast godz, som wärderas och mätas skall, och parterna ej sielfwa sig om wärderingzmän förena; nämne tå konungens befallningzhafwande thertill å landet häradzhöfdingen och twänne förståndige män, och i staden tages thertill någre af borgmästare och råds medel.
Huru pantsatt hus och jord lagfaras och wärderas bör, sägz i Jordabalker.
§ 2.
Wärderingzmän, som ej edswurne domare äro, böra förut, i gäldenärens och then fordrandes närwaro ed gånga, at the skohla samma gods så wärdera, som the pröfwa thet rätteligen wärdt wara.
§ 3.
Sedan alt noga wärderat och uptecknat är, skola wärderingzmännerne bref therå gifwa, med egen hand eller bomärken underskrifwit.
§ 4.
Hwilken, som theråth ej nöijes, hafwe wåld sökia ny wärdering efter som i Jordabalken urskils.
§ 5.
Är thet bruk, hamrar, hyttor, eller annat under Bergzrätten lydande, som mätas och wärderas skall, nämne tå konungens befallningzhafwande thertil bergmästaren med andra förståndiga bergzmän.
Cap.
VIII.
Om thet som ifrån utmätning befrias bör.
§ 1.
Fins i bo, ther utmätning skie skall, annars mans gods, som ej borgat eller förwandlat är, thet må ej i mät tagas.
Härrörer gälden af mansens enskijlte brott, förgiörelse och wållande, theruti hustrun ingen dehl hafft, tå bör jämwähl hennes andehl och gifftorätt skiljas undan.
Söka flere borgenärer then gäldbundne, och hans egendom ej räcker til theras betalning, utan then ena påstår förmohn för then andra.
Förwise tå konungens befallningzhafwande theras twist om bättre rätt til dommaren, och sättie emedlertid gäldnärens ägendom i löst och fast med thes räntor uti qwarstad.
§ 2.
Nu hafwer man all sin ägendom til gälds betalning genom rättens offenteliga anslag upgifwit; stånde tå til rättens utslag, huru med thes utmätning förfaras bör.
Samma lag ware om them som effter ägendommens afstående kommer till bättre wilkor, och sökes sedan för thet, som han förr eij gälda kunnat.
§ 3.
Sitter hyresman i hus eller gods, som för gäld mätas skall, och är ej lagligen utsagd: niute tå laga fardag, ehwad utmätningen skier eller icke.
§ 4.
Hafwer then som för gäld sökes, intet annat at gälda med, än sin lön i konungens tienst, eller hafwer han af konungens nåd fådt lifz- eller behagelig tids frihet å något gods; eller wist underhåld, eller nådeåhr: ligge tå til konungen, om något eller huru mycket theraf åhrligen gäldas må.
§ 5.
Hwad som för gäldenär omisteliget är, såsom en handtwärkares nödiga wärktyg, thermed han sig födan förtiena skall; så ock thet som til hemmans bruk egenteligen hörer; thet bör ej utmätas, utan aldra sidst, och när ej annat fins.
Ej må ock then fattige genom utmätning så utblåttas, at thet honom till nödige kläder ock födan å samma tid betarfwar, honom alt på en gång ifråntages: och hafwe målsäganden med honom warkundsamt tolamod; utan gälden kommer af slöseri, dubbell, eller annor odygd, eller at then som fordrar, är fattigare, än then som sökes.
Cap.
IX.
Om qwarstad, bysättning och förbud at resa.
§ 1.
Kommer någor til konungens befallningshafwande, och beder, at gäldenär må bysättias, eller gods hans under qwarstad tagas; säger saken ej tåla något upskåf till rätta, effter fahra är, at han wiker undan, eller godz stickas af wägen; biuder ock borgen för thet, som therå följa kan: fins tå, at then sökande äntå sin säkerhet hos gäldenären eller hans godz hafwer; och at samma qwarstad eller bysättning mera af ifwer och hämdgirighet, än för rättan fahra sökes; ther må thet ej bewiljas; fastän han borgen biuder.
Men kan med goda skiähl fulltygas, at, utan sådan handräckning, then sökande skulle märkelig skada i sin rätt lida, niute tå thet han söker, änskiönt han ej mächtar borgen ställa; doch bör han, wid nästa rättegångz dag, thereffter saken hos domaren angifwa, eller om then klar är, och under utmätning hörer, tå genast konungens befallningzhafwande om änteliget slut sökia.
Försummas thet, tå må qwarstad eller bysättning ej widare gälla.
§ 2.
Ingen må för gäld bysättias eller qwarhållas, som i riket tilräckelig fast eller lös ägendom hafwer, eller gitter sättia pant eller borgen.
Hafwer han intet at widerwåga, eller söker han gods sitt hemligen sticka af wägen och sielf wika undan, tå är han om flyckten rätteligen misstänckt.
§ 3.
Emot full pant eller borgen, må thet lyfftas, som i qwarstad satt är, och bysättning lös giöras; utan dom är emot, eller at man är brotzlig å lif sitt, therom i Missgierningzbalken urskills.
§ 4.
Ej måge jordagodz eller räntor under qwarstad sättias, när then i handom hafwer will för rätten komma, och till rätten swara.
§ 5.
Beläggas räntor eller hyror af hus och gårdar med qwarstad, nämne tå konungens befallningzhafwande genast en säker man, hälst then, om hwilken parterna sielfwa åsämjes, som the räntor eller hyror upbära och til saksens utslag förwara må.
Om andre under qwarstad satte inkomster eller skiepzlego, ware lag samma.
§ 6.
Hafwer någor annars mans godz inne hos sig, och warder af konungens befallningzhafwande om qwarstad therå tillsagd: gifwe thet ej ut, eller sware sielf til så mycket, som han emot förbud utgifwit och böte tre dahler af hwarje hundrade, till treskiftes.
§ 7.
Nu hafwer ej gäldenär något stadigt hemwist, så at han ther för gäld sin kunde sökas; men hafwer likwäl ägendom någorstädes i rijket: niute tå then, som ren skuldfordran wisar, qwarstad å godz hans.
Hafwer han hwarken säker hemwist eller godz, tå må han tiltalas och häfftas, ehwarest han finnas kan.
§ 8.
Ej må then, som inrikes med någon om gäld twistar, låta sättia annor hans ägendom utrikes under qwarstad, och thermed tilfoga honom och hans handel skada och men.
Hwar som thet giör, plichte effter saksens beskaffenhet; och skall thet qwarsatta godz genast lösgifwas; eller ther saken så fordrar, borgen therföre sättias, eller med wäxel in i riket dragas, at här stå til hans säkerhet, som winner; alt efftersom thet äganden til minsta skada länder.
§ 9.
Nu hafwer man fått bysättning å annan, eller qwarstad å godz hans, och fins sedan, at han i oträngde måle, eller af hämdgirighet thet begiärdt, eller konungens befallningshafwande thertill genom orätt berättelse föranlåtit: tå skall han til rätta stämmas, och therföre dömmas.
§ 10.
Hwilken som utan låf rörer eller rubbar thet godz, som konungens befallningzhafwande har låtit under qwarstad sättia, eller med cronomärke teckna, plichte effter saksens beskaffenhet.
Och må ingen underbetiente wid hårt straff cronomärke missbruka, eller sielfwilligt något godz cröna.
§ 11.
Söker någon förbud å annan at resa uhr staden, förr än han gäld guldit, eller till rätta swarat hafwer; thet må ej för bysättning räknas, eij eller någrom wägras, som thet med skiähl begärer.
Fins gälden wara giord ther han bofast är och sökas bör, eller far han i konungens ärender, och tåla the ej hinder eller uppehåld, ware tå ursäktad.
Reser någon bort emot förbud: gånge utmätning å godz hans.
Hafwer han å then ort ingen ägendom; tå må han sökas ther han then hafwer, eller ther han wistande är: och böte för förbudz bråttet fyratijo dahler, konungens ensak.
§ 12.
Nu will någon resa ifrån orten, som skyldig är för kåst, hushyra, skepzlego, eller annat slikt, theri man genast bör rätt giöra: behålle tå then fordrande godz hans till sin säkerhet, eller hwad han med sig infört.
Räcker ej godz till: tå må han wid wijte förbiudas at resa från orten, innan han then fordrande förnögt hafwer, eller ther jäf i saken är, fullmäcktig och borgen för sig stält.
Reser han äntå bort emot samma förbud: warde återhämtad, at, för gäld sin, rätt giöra: ware ock förfallen till witet och böte som förbudz brytare.
§ 13.
Then som för gäld bysättes, bör icke uti swårt eller näsliget fängelse läggas; utan blifwe så länge under säkert förwar, at gäld gulden är; mäcktar han icke sielf sig föda och underhålla, niute tå af then fordrande try öre om dagen.
Sker thet ej, sedan then fordrande therom tilsagd är: gifwe tå konungens befallningzhafwande honom ifrån bysättningen lös.
Cap.
X.
Om olydna och wåld samt upsättiande emot konungens befallningzhafwandes bud.
§ 1.
Hwilken som af ondska och gensträfwoghet icke will fullgiöra thet honom af konungens befallningzhafwande pålagt är, utan sätter sig i motwärn eller brukar annan wåidsamhet; han skall i håfrätten af fiscalen therföre tiltalas, och plichta, som saken är till, och i thet 1 cap.
12 § sagt är.
Konungens befallningzhafwande hafwer ock macht, at utur nästa fästning, eller utaf närmesta krigzbefäl fordra så mycket bewäpnat manskap, som han nödigt pröfwar, til at thermed wåld styra; och skall then som konungens befallningzman therom tilliter, genast gå konungens befallningzhafwande tillhanda wid tienstens förlust.
Cap.
XI.
Huru then plichta skall som i twistemål ej mäcktar böta, eller thet honom pålagda wijte betala.
Fälles någor till böter för ohemult klagomål öfwer domarens eller konungens befallningzhafwandes utslag, för försummelse wid anslag och uprop, för wijtes försittiande, eller oanständigt tahl och skrifwande, och förmår ej wijtet eller böterna betala, tå skall en månadz fängelse räknas emot 100 daler och så widare Till den ursprungliga texten har fogats följande tillägg: tå skall 4 dagars fängelse räknas emot 10 daler, siu dagars häckte emot 20 daler, fiorton dagars emot 40 eller 50 daler, samt en månads fängelse emot 100 daler och så widare.
— Detta tillägg har antecknats omedelbart efter det i den tryckta texten upptagna kap. 11 och afser tydligen att insättas i slutet af detta kap..
III.
Förslag till Utsökningsbalk 1731 — 32.
Utsökningsbalker.
Cap.
I.
Om konungens — — — the betiente, som — — — lyda.
§ 1.
Konungens befallningshafwande skall alla uthsökningzmåhl med flijt och omsorg skiöta, och ingen rijk eller fattig uppehålla, skada eller hielplös lembna.
Giör någor theremot, sware tå therföre i håfrätten och uprätte skadan för then, som therigenom lidit, samt straffes effter gärningens beskaffenhet med embetes förlust, suspension på wiss tid eller med penningeböter I marginalen: NB.
conf.
38 § uti 1615 åhrs rättegångzprocess.
.
§ 2.
Ej må — — — befatta: doch äger han tillsee, at lag och rätt tillbörliga skipas — — — til känna.
§ 3.
Ingen betiente — — — domarens utslag i the måhl, som han — — — bör I marginalen: NB.
huru mycket fogden får exsequera och hwilka personer han skall adjungera sig wid uthmätningar.
.
§ 4.
The som uthsökning förrätta, måge ej kräfia — — — arfwode, än stadgat är.
§ 5.
Domaren — — — öfwer trettio dahler — — — betiente.
Dommaren hafwe ock wåld, att sielf låta fullkomna dom sin i alla ringare bråttmåhl, som ej under högre rätt skiutas I marginalen [ötverkorsadt]: NB.
thetta hörer til then andra delen af Utsökningzbalken.
.
§ 6.
Hwar som — — — 40 daler: rätte ock — — — mehra tylickt.
§ 7.
Djärfwes någor att sätta sig up mot konungens befallningshafwande i hans embete — — — åthbörder honom missfirma, hafwe tå befallningshafwanden macht att honom genast näpsa med tienliget — — — böter till the fattige, högst tiugu dahler — — — häckte.
Är bråttet swårare, warde tå then bråtzlige i håfrätten therföre anklagad, och dömd, effter thy som lag säger.
§ 8.
Griper någor sin wederdeloman an med — — — swordom; tå må ock befallningshafwanden honom — — — högst tijo dahler belägga.
Rörer — — — thesutan sökas inför dommaren i orten, ther han boor.
Men bor then, som bröt, i annat höfdingedöme, sökes tå i then stad, ther befallningzhafwanden har sit säte.
§ 9.
Finner någor — — — — — — — — warder I marginalen: denna och den 1 §, angående befallningshafwandens straff, komma att sammanläggas, och på ett ställe, hwarest ordningen dett medgifwer, införas.
.
§ 10.
The som af — — — beskiedelige.
Öfwerskrida the af sielftagen myndighet, eller — — — winning någon — — — warden the tå strax af konungens befallningzhafwande näpste med warning eller förlust af twå eller tre månaders löhn, eller, ther brättet swårare är, hoos rätten angifne.
Huru then oförrätt straffas skall, som them i embetet med ord eller gerning skier, eller the någon annan giöra, therom skills i Missgierningzbalken.
§ 11.
Alle the — — — — — — — — såramålet Denna § är öfverkorsad.
I marginalen har antecknats: detta finnes infördt i 18 cap.
9 § Missg: b..
§ 12.
Nu kan så hända, att den som utsökningen — — — utmätit är, gifwe tå han strax thet åter, och böte så mycket ther till, eller miste sin tiänst, som dommaren pröfwar bråttet wara till.
Cap.
II.
Om the måhl — — — höra Detta kap. är öfverkorsadt.
I marginalen har antecknats (vid § 1): denna § drages in till 1 cap.
; (vid § 2): sammaledes; (vid § 3): dito; (vid § 4): denna § går aldeles ut, efftersom specielle capitel finnas om hwarje måhl.
— Innan § 5 öfverkorsades, hade följande alternativa förslag formulerats: 5 § Ther någor med skiähl söker qwarstad å gäldenärens egendom eller bysättning å hans person efter fara å färde är, att godz stickes undan, eller gäldenären afwiker, hafwe tå konungens befallningzhafwande mackt, att belägga godset med qwarstad och bysättia then som om flyckten misstänkt är o. s. v. — 5 §.
Sammaledes höra ock till konungens befallningzhafwande at sig utlåta om qwarstad å giäldbundit godz och bysättning å then som om flyckten är misttänckt, som framdeles i det 9 cap.
§ 1 skills.
— Båda dessa förslag äro öfverkorsade.
— Vid § 6 har i marginalen antecknats: NB.
thenna § synes kunna utgå, emädan thet lärer wara casus rarissimus, at någon executor sig, in civilibus, thenna macht tilwällat, när han ej derom af wederbörande domare anlitt warit.
— Denna anteckning är öfverkorsad.
— Vid § 7 har i marginalen antecknats följande ändrade lydelse: Understår — — — trängia, och theröfwer klagas; tå — — — förwijsa.
— Derjemte har antecknats: detta skall passas in uti något annat capitel, eller ock kan derom giöras ett nytt capitel.
— Vid § 8 har i marginalen antecknats: NB.
kommer ock uti ett annat Capital uti sitt rätta ställe att införas.
.
Cap.
III.
Huru forfaras skall, tå utmätning sökes.
§ 1.
Hos — — — — — — — — — — tillåtas.
§ 2.
Ställer — — — — — — — — — borgen I marginalen: NB.
Thesse måhl sättias i annan ordning, så att först utföres hwad ordenteligen skie bör och sedan utföres om executions måhl.
.
§ 3.
Kommer — — — — — — — — — — sägs.
§ 4.
Nekar — — — — — — — — — — uppgå.
§ 5.
Konungens — — — gifwa skrifteligit swar med skiälen thertill I marginalen: NB.
Kommer att observeras, om executorens resolutionsanslag och kundgörelse.&amp;gt;.
Then som tå thermed icke — — — inläggia.
Doch må — — — borde, när then sökande så begärer, om thet ej stiger öfwer 300 dahler straxt sättias — — — at tala, under hwad nambn thet ock wara må&amp;lt; I marginalen: NB.
querela nullitatis inbegrepen.
.
§ 6 I marginalen (öfverkorsadt): Efftersees hwad ifrån rijksens ständer inkommit är.
.
Nu äro — — — theröfwer höras, om hofrätten pröfwar thet nödigt; och skall wiss dag wijd wijte swaranden föreläggias att sig theri förklara.
Blifwer — — — uthe, lägge tå hofrätten honom ny dag före, och kundgöre att om han then försummar, warder han ej wijdare hörd.
Kommer han eij äntå med swar in, warde saken företagen — — — afgiord.
§ 7.
Finner — — — gälde så wäl räntan af hufwudstolen till 5 af hundradet som all annan kostnad — — — afbön.
Cap.
IV.
Om utmätning — — — dommar.
§ 1.
Hafwer man — — — Rättegångzbalken icke tillåten — — — at inom then tid som honom i domen förelagd är, sin widerdeloman — — — ställa.
Giör — — — therå tillika godtgiöras — — — öfwer femtio daler — — — dommaren.
§ 2.
Nu — — — — — — — — — — kommer.
§ 3.
Hwilken — — — — — — — — — — kan I marginalen: vid.
1 cap.
1 §.
.
§ 4.
Påstår — — — inlagt hafwer; gånge domen äntå under — — — sagt är.
§ 5.
Nu är — — — eller öfwer domwillo klagat — — — öfwerdomaren, bewisar — — — fullbordan, utan öfwerdomaren thet förbiuder.
§ 6.
Hafwer — — — wägras I marginalen: huruwida execution på en rådstugurätts domb allena må tillåtas, skills i Rättegångsbalken.
.
Hafwer — — — warder.
Tappar han ther, gifwe thet utmätne eller i qwarstad satte tillbaka, med thess ränta och afgiäld.
Winner han, niute genast utmätning.
§ 7.
Nu — — — — — — — — — — utslag I marginalen: denna § lärer gå uth och höra till Rättegångsbalken.
.
§ 8.
Söker någor — — — boor, eller egendom hafwer, må ther gälda.
Lyder — — — för alla, gånge med utmätning, som i 5 cap.
10 § stadgat är I marginalen har i stället för: » gånge — — — är » såsom tillsats till 1723 års förslag antecknats: och räcke sedan befallningzhafwanden honom handen, att få hoos de andre åter, hwad han mehr betahlt, än på hans dehl löper.
— Denna anteckning har öfverkorsats, hvarefter ändring skett såsom den tryckta texten utvisar.
.
§ 9.
Äger — — — — — — — — — — urskils.
Cap.
V. Om utmätning — — — hörer.
§ 1.
Kommer man — — — skuldenär emot bättre wett sin — — — lika wäl, och warde han förwist till dommaren att plickta effter lag.
§ 2.
Säger — — — saken under domaren.
Är sådant skuldbref redan Se kap. 5 § 3 af 1723 års förslag.&amp;gt; — — — lag samma; och plickte — — — som wåld — — — brukat, alt — — — förmår&amp;lt; I marginalen: Synes blifwa 1 §.
.
§ 3 Se kap. 5 § 3 af 1723 års förslag.
Stycket är öfverkorsadt.
.
Richtige löpande — — — betalas, thå förfallodagen ute är; eller gånge — — — therå.
§ 4.
Nu påstår — — — straffas then, som — — — kräfwer effter 9 cap.
11 § Handelsbalken.
§ 5.
Missräkning — — — bör then först — — — thereffter skie I marginalen har antecknats med afseende på orden: » utan man — — — godtgiort är » af 1723 års förslag: NB.
detta synes eij wara nödigt införa.
— Anteckningen har öfverkorsats, då ändring skett i enlighet med densamma.
.
§ 6.
Hafwer — — — nämt, tå må borgenären söka sitt åter när han will, som i 9 cap.
4 § Handelsbalken sägs: dock hafwe konungens befallningshafwande macht att dag till betalningen förelägga längre eller kortare, effter som han finner omständigheterne: men eij öfwer tre månader.
§ 7.
Nu — — — — — — — — — — — låter I marginalen: NB.
denna 7 § bör aldeles gå uth.
— I enlighet härmed har §-en öfverkorsats, dock att sista satsen omskrifvits till en ny § [9]: Nu är wiss ort nämnder, ther betalningen skie bör, rätte sig konungens befallningshafwande therefter.
Är eij wiss ort nämd, pröfwe tå han hwar betalningen å skuldenärs kostnad skie bör.
.
§ 8.
Hafwer — — — — — — — — — domaren Denna § är öfverkorsad; i marginalen har antecknats: denna § bör gå uth.
.
§ 9.
Ingen — — — rätt skriffteligen lembnat — — — annorledes.
§ 10.
Fins — — — — — — — — — — — är Denna § är öfverkorsad; i marginalen har antecknats: I stället, införes § effter som then på ett löst papper inrättat är.
— Detta » papper » finnes icke i behåll.
.
§ 11.
Är uti — — — wiss och loflig ränta — — — hufwudstolen.
§ 12.
Förlikning som utaf domaren bekräftad är, äger samma rätt som annor — — — rätta warit.
§ 13.
Hafwer man — — — gånge tå thet till utmätning I marginalen: NB.
Hit till slutet tyckes den 10 § böra flyttias.
.
Cap.
VI.
Huru — — — bör, och gäld mot gäld upgå Detta kap. är öfverkorsadt.
Innan detta skedde, hade åtskilliga ändringar och marginalanteckningar blifvit gjorda.
Vid rubr.
har antecknats: NB.
paragrapherne i detta capitel transponeras.
— Vid § 1 har i marginalen antecknats: NB.
I detta capitel bör införas, att bland lös egendom det ej mätes som till gårdens bruk hörer.
Innan § 1 öfverkorsades, hade följande ändringar blifvit gjorda: § 1.
Kan ej gäldenär sin gäld med reda penningar gälda, tå utmätes först lösören, och gångande fä; sedan fast egendom, doch aflinge förr än arfwejord, och strögods förr än hufwudgården.
— I marginalen har en ny § 2 antecknats: § 2.
När lös egendom, som pantsatt är eller ej, mätas skall, tå förfares thermed som i 10 cap.
§ 2 Handelsbalken sagt är, och med utmätning uti fast egendomb gånge, som i 9 cap.
§ 3, 4 Jordabalken skils.
— Jemväl en ny § 3 har i marginalen antecknats: § 3.
Går någon genom utmätning ifrån huus eller gård, förrän fahrdag kommer, och weet sig ej annat boställe att tillgå, hafwe tå låf att blifwa qwar til nästa fahrdag, och gifwe ther skiälig lego före.
— Äfven dessa nya §§ äro öfverkorsade.
Vid § 6 har i marginalen antecknats: vid.
9 cap.
Jordabalken nya lagen.
— Vid § 8 har antecknats: denna § är införd i det 5 cap.
— Vid § 9: detta går uth effter som i Handelsbalkens 16 cap.
6 § är straff utsatt för den som döllier skuldenärs lösören och i 9 cap.
handlas om bysättning.
— Ett nytt kap. 6, skrifvet af Jusleen, har infogats i handskriften.
Jfr 1732 års förslag kap. 5..
Cap.
VII.
Huru fast gods — — — skall I marginalen: Detta capitel skall rättas och confereras med det föregående.
NB.
i detta capitel införes den 7 § i det 6 cap.
— Dessa anteckningar äro öfverkorsade.
.
§ 1.
Nu will then som införsel fådt eller panträttighet i huus eller jord hafwer ther med lagfara, tå skall thet wärderas inan laga stånd ther å kommer som i 9 cap.
Jordabalken sägs och böra å landet häradshöfdingen med twenne gode män och i staden trenne af rådstugurättens ledamöter som then egendomb så wärdera [som the efter samwete sitt finna then wärd wara] De inom [] satta orden äro öfverkorsade.
.
§ 2.
Wärderingzmän — — — i gäldenärens och borgenärens närwaro — — — som the effter bästa förstånd och samwete pröfwa thet wärdt wara.
§ 3.
Sedan — — — — — — — — underskrifwit.
§ 4.
Hwilken som åth then wärdering eij nöijes, han skall inom en månad å landet och otta dagar i staden sökia hoos konungens befallningzhafwande ny wärdering och nämne han ther till andra förståndige män.
Tredie wärdering må inom lijka tijd och på lijka sätt sökias och eij flera.
§ 6.
Med wärdering å bruk, hamrar, hyttor och dylika werk gånge som särskilt ther om stadgadt är Ursprungligen har till 1723 års förslag fogats: [bergzmän] som ther kunskap hafwa.
Men ägorne, som ther till lyda, wärderas af häradshöfdingen som förr är sagt.
.
Cap.
VIII.
Om thet, som wid utmätning undantagas bör.
§ 1.
Fins i bo — — — gods, thet må ej i mät gå som i 11 cap.
Giftermålsbalken och 17 cap.
Handelsbalken sagt är.
§ 2 Jfr kap. 8 § 4 af 1723 års förslag.
Af kap. 8 äro §§ 2, 3 och 5 öfverkorsade.
Vid § 5 (» Hwad som — — — annat finns ») har antecknats: denna dehlen går uth i detta capitel och är införd i det 6 cap.
— Vid orden: Ej må o. s. v. har antecknats: detta blifwer stående.
— Senare har äfven denna del af § 5 öfverkorsats.
I stället har en ny § [3] tillkommit.
.
Hafwer — — — än åhrlig lön eller wiss förläning, gånge eij mehr än hälfften ther af hwarje åhr till hans giäldz betalning.
§ 3.
Nu twistas om thet som undantagas bör, förwise konungens befallningshafwande saken till domaren och sättie emedlertijd thet godz i qwarstad.
Samma lag ware ther borgenärer sökia förträde hwar för annan.
Cap.
IX.
Om qwarstad och bysättning.
§ 1.
Söker någor hoos konungens befallningshafwande, at gäldenär — — — tagas, för thy fahra är at han wiker undan eller sticker godz af wägen; pröfwar konungens befallningshafwande at then sökiande hafwer ther skiäl till, förordne tå om han emot eller utan borgen then bysättning eller qwarstad niuta må.
§ 2.
Ingen må — — — som gods i riket äger ther af han giälda och rätt giöra kan, eller gitter — — — borgen.
§ 3.
Nu hafwer han fått bysättning å giäldenär eller qwarstad å godz hans, ware tå skyldig at gienast begiära konungens befallningshafwandes uthslag eller saken hoos domaren wid nästa rättegångsdag angifwa, om then eij så klar är at uthmätning ther å föllja kan.
Giör han thet eij, gånge then bysättning eller qwarstad åter.
§ 4 Mot §§ 4, 6, 7 svara i 1723 års förslag §§ 3, 5, 6..
Emot pant eller full borgen — — — satt är, och then som för flyckt misstänkt är, löösgifwas, ther han borgen för sig ställer, at han eij rymma eller sig undanhålla skall.
Skaffar löfftesman eij honom sedan fram, gånge ther om som i 10 cap.
Handelsbalken sagt är.
§ 5.
Eij må gäldbunden mans hustru bysättias, men wäl enkia ther hon sielf giälden giordt hafwer.
§ 6.
Sättes ränta eller hyra i qwarstad, nämne — — — om hwilken sökiande och swarande åsämjas, som then ränta eller hyra må uppbära, — — — förwara.
Konungens befallningshafwande äge och macht at sättja fast eller löst godz under förbud at sälljas eller skingras ther skiähl ther till äro.
§ 7.
Hafwer — — — befallningshafwande förbuden at gifwa thet uth.
Giör han ther emot, fylle upp med sitt egit thet han uthgaf och böte tijo dahler.
§ 8 Denna § som motsvarar § 7 i 1723 års förslag, är öfverkorsad.
I marginalen har antecknats: Flyttias på annat beqwämligit ställe och confereras med 14 cap.
Kiöp.B.
L.L.&amp;gt;.
Nu hafwer — — — — — — — — — kan&amp;lt; Sedan § 8 af 1723 års förslag ändrats sålunda: » Ej må then som inrikes — — — låta utrijkes sättja gods hans under qwarstad, — — — länder », har denna § öfverkorsats.
.
§ 9.
Nu hafwer — — — måle, eller utan orsak thet begiärdt, ligge thet till domaren huru han therföre plichta och skadan fylla skall.
§ 10.
Hwilken, som rörer eller rubbar — — — plichte fyratio dahler.
Samma lag ware om then som brukar cronones märke utan han hafwer ther lof till.
§ 11.
Söker — — — räcknas, eij eller wägras ther man skiähl ther till wijsar.
Reser någor — — — förbud, böte fyratijo dahler och warde så mycket af godz hans i qwarstad satt, som emot gielden swarar.
§ 12.
Nu will — — — slikt, therföre man — — — behålle tå borgenär godz hans till sin säkerhet.
Räcker — — — till: tå må han förbiudas — — — han thess borgenär — — — ställt.
Reser — — — giöra och böte som i föregående § sagt är.
§ 13.
Ej må then som — — — bysättes, uti nehsligit fängelse hållas.
Mäcktar han eij sielf sig föda, niute tå af borgenären fyra öre om dagen.
Sker — — — sedan borgenären therom — — — honom lös.
Cap.
X.
Om olydnad och sijdwördnad emot konungens — — — bud Sedan följande ändring skett: » § 1.
Hwilken som sätter sig emot thet honom af konungens befallningshafwande — — — förlust », har detta kap. öfverkorsats.
.
Cap.
XI.
Huru then — — — betala.
§ 1.
Fälles — — — för ohemul klagan öfwer — — — uthslag eller för oanständigt — — — widare.
§ 2.
Tå skall — — — — — — — — — widare.
IV.
Förslag till Utsökningsbalk 1732.
Utsökningsbalk.
Cap.
I.
Om konungens befallningshafwande, och the betiente som under them lyda.
§ 1.
Konungens befallningshafwande skal alla uthsökningsmål med flit och omsorg sköta, och ingen rik eller fattig i sin rätt uppehålla, skada, eller hielplös lemna.
§ 2.
Eij må konungens befallningshafwande befatta sig med thet som domareembetet tilhörer: hafwe doch macht at tilse, thet lag och rätt wid underrätterne tilbörliga skipad warder.
Finner han ther någon lida meen, ware tå skyldig at gifwa håfrätten thet tilkiänna.
Eij måge ock domare befatta sig med utsökning, utan i the mål som them effter särskilte stadgar åligger at utsöka, eller i brottmål, som ej under högre rätt skiutas.
§ 3.
Ingen betiente som under konungens befallningshafwande lyder, fördriste sig at giöra någon utsökning, ther han ej hafwer sin förmans befalning; men å dom som wunnit laga krafft, må cronofogde utmätning giöra, ther wärdet ej stiger öfwer tiugu daler.
§ 4.
Hwar som griper konungens befallningshafwande i embetet, och sielf pantar något til sig; warde genast skild wid thet han tilgripit hafwer, och böte fyratio daler, rätte och up skadan, efter thy som domaren pröfwar.
§ 5.
Dierfwes någor sätta sig up mot konungens befallningshafwande i hans embete, eller med ord, skriffter, eller åtbörder honom missfirma; tå äger konungens befallningshafwande honom tienliga therföre warna, eller böter å honom lägga, doch högst tiugu daler, eller honom i hächte sätta, ther han eij orkar böta.
Är brottet swårare, warde tå then brotslige i håffrätten therföre anklagad och dömd, efter thy som lag säger.
§ 6.
Brukar någor in för konungens befallningshafwande ohöfliga eller håniska ord mot sin wederpart, eller giör oliud, eller brister ut i swordom: hafwe tå konungens befallningshafwande macht at fälla honom til böter, högst tijo daler.
§ 7.
The som af konungens befallningshafwande i bud och ärender brukas, skola wara edsworne och beskedelige.
Öfverskrida the af sielftagen myndighet, eller efftersätta thet som them i hwarie mål befalt är, eller för weld och winning någon sak lindra: hafwe tå konungens befallningshafwande macht them med ord och warning at näpsa, eller låta them böta twå eller tre månaders löhn til nästa fattighus, eller ock, ther brottet swårare är, thet hos rätten angifwa.
Huru then oförrätt straffas skal, som them i embetet med ord eller gärning sker, eller the någon annan giöra, therom skils i Missgärningsbalken.
§ 8.
Nu kan så hända, at then som utsökningen biuder, eller i wärket ställa bör, slår under sig någon del af thet som utmätit är: gifwe tå han strax thet åter, och böte så mycket thertil, eller miste sin tienst, alt som domaren pröfwar brottet wara til.
§ 9.
Konungens befallningshafwandes bud i embetes ärender bör hwar och en lyda, och äge han macht, efter thy saken fordrar, at lägga wite före, eller låta then som treskas, til sig hemta.
Cap.
II.
Huru förfaras skal tå utmätning sökes.
§ 1.
Hos konungens befalningshafwande må man föreställa sit ärende munteliga, eller genom en kort skrifft: och lägge konungens befalningshafwande then som sökes, wiss dag och wite före, at therå swara.
Eij måge sedan flere skrifter wäxlas, ther konungens befallningshafwande ej finner nödigt widare uplysning i saken fordra.
§ 2.
Ställer ej then som sökes then fordrande inom förelagd dag til freds, eller möter med swar, ware til witet förfallen, och sätte tå konungens befallningshafwande honom annan dag före, med större wite, och låte then uteblifwande få therom kunskap: kommer han äntå ej med sit swar in, eller wisar laga förfal, niute tå then sökande sin rätt effter de skäl han upter.
Är then som uteblef, thermed missnögd, och menar sig wara förnär skedt, stånde honom fritt, at wisa sina skäl i håfrätten, och återwinning söka, inom then tid som framdeles sägs, doch gånge ej thes mindre utmätningen för sig, och warde godset i taka händer satt, thet then fordrande emot full borgen lyfta må.
§ 3.
Kommer then in som sökes, och nekar ej til thet som af honom fordras, men begärer upskåf; tå må thet honom lemnas, effterthy som saken är til och drögsmål tåla kan, doch ej öfwer tre månader.
§ 4.
Nekar han til thet som sökes, eller giör theremot jäf, och pröfwar konungens befallningshafwande, at han ej skäl thertil hafwer; hielpe tå then sökande til sin rätt.
Äro the jäf sådane at saken therigenom twistig blifwer, skiute then under domaren, och tage then sökande tå stämning å thes wederpart inom nat ock år therefter, eller ware all sin talan i thy mål qwitt.
Eij må ren och ostridig fordran uppehållas för thet som stridigt är.
§ 5.
Konungens befalningshafwande ware skyldig at gifwa skrifteligit utslag med skälen thertil, och kungiöre genom anslag dagen tå thet skal gifwas ut, tekne och samma dag i utslaget, och nämne theruti, at then som thermed ej åtnöjes, må sig beswära i håfrätten inom then tid, som i IX cap.
sägs.
Nu kan så hända, at något utslag gifwes munteliga, ware lag samma, dock at anslag ej sker.
Cap.
III.
Om utmätning å domar.
§ 1.
Hafver man wunnen dom å annan, theremot ej wädiat är, eller återwinning i Rättegångsbalken ej tillåten; ware tå then, som tappat hafwer, skyldig, at inom then tid, som honom i domen förelagd är, sin wederdeloman til freds ställa: giör han thet ej, gånge tå domen utan uppehåll til utmätning; och skal all bewislig och nödig kostnad therå, tillika godtgöras, när then ej stiger öfwer femtio daler; är thet mera, söke tå domaren: uti alla andra utsökningsmål ware lag samma.
§ 2.
Nu finnes domen wara mörk, förwise tå konungens befallningshafwande parterna til domaren, at therå förklaring söka.
§ 3.
Hwilken befallningshafwande i oträngdo måle och annars än nu sagt är, innehåller med domens fulbordan: sware för all skada som theraf tima kan.
§ 4.
Wisar then som tappat hafwer och utmätning undergå bör, at han sökt få saken på nya skäl up igen, eller at han å högre ort klagat öfwer domwillo, eller annar felachtighet: gånge domen äntå til fulbordan, doch så, at then som wunnit hafwer, ställer borgen för thet han efter domen lyfta eller tilträda får, eller sättes thet i qwarstad, uthan öfwerdomaren then utmätning förbiuder.
§ 5.
Hafwer någor wunnit hos twänne underrätter, och warder theremot wädiat, niute äntå utmätning, och ställe borgen för thet han omhänder får, eller låte godset sättas i qwarstad.
Eij må thet gods sedan skingras, eller utom ägarens wilia förytras, förrän saken i öfwerrätten afdömd warder.
Tappar han ther, gånge thet som utmätt är, eller i qwarstad satt åter med des ränta och afgäld.
§ 6.
Nu gitter ej then som tappat hafwer, gifwa ut hwad dömt är, innan saken för öfwerrätten kommer; sätte ther full borgen före: gitter han ej thet eller, ställe tå borgen för sig sielf, eller träde i fängelse til sakens utslag.
Om utmätning i lagwadde saker eller them som under konungens skärskådan komma, stadgas widare i Rättegångsbalken.
§ 7.
Söker någor at hindra domens fulbordan, förthy at then lyder å flere än honom allena: tå äger hwar för sig rätt giöra som när är; och konungens befallningshafwande gifwe bref sit, at then som i annat höfdingedöme bor, eller gods hafwer, må ther gälda.
Lyder domen på alla för en och en för alla, gånge med utmätning som i IV cap.
12 § stadgat är.
§ 8.
Äger then som dom fulgiöra bör, reda penningar, eller lösören, i thet höfdingedöme ther domen föll; hafwe tå then som wunnit, macht at ther söka betalning.
Nu fins ej annat än fast gods ther domen föll, och hafwer then som tappat, sit hemwist annorstädes: tå skal han sökas ther han bor.
Eij må hans fasta gods eller hwad thertil hörer, i mät gånga, så länge han gitter med reda penningar eller lösören gälda, som framdeles urskils.
Cap.
IV.
Om utmätning å skuldbref, klara förskrifningar och goda mäns uthslag.
§ 1.
För skuldbref bör gäldenär sökas ther han bor, eller sig någon tid uppehåller, utan i the mål som här nedanföre i 4 § sägs.
§ 2.
Kommer man till konungens befallningshafwande med klart och ostridigt skuldebref, och är betalningstiden redan ute, tå äger han genast niuta utmätning.
Nekar skuldenär sin hand och förskrifning emot bätre wetande, och wil thermed betalningen undgå, eller warder han funnen med annan uppenbar osanning och falskhet: låte konungens befalningshafwande äntå ske utmätning, och skiute brottet under domaren.
§ 3.
Säger någor sig wara twungen eller trugad, lockad eller förled at gifwa skuldbref ut, och hafwer han therå talat inom nästa sex weckor hos domaren eller hos konungens befalningshafwande, biuder och nu skäl och witne för sig, tå förwisas saken til domaren: är thet skuldbref redan kommit i andra eller tredie hand, eller til flere, som hwar af annan thet på god tro inlöst, och sökes therå utmätning, ware lag samma, och plichte then hos domaren som wåld eller swek brukat, alt effter thy som lag förmår.
§ 4.
Är förskrifning stäld til innehafwaren at betalas, niute han full utmätning som then i händer hafwer.
Finnes förskrifning stäld å någon wiss man, och har gäldenär theri gifwit lof at låta then komma i annars hand, ware lag samma.
I thesse fall må borgenär söka gäldenär ehwarest han fins.
§ 5.
Har borgenär utan gäldenärs lof öfwerlåtit hans förskrifning til någon annan; hafwe tå han ej bätre rätt, än then som förskrifningen lyder å.
§ 6.
Hafwer någor fådt inwisning af annan å wiss man, och far ej betalning af honom: niute han utmätning hos then som inwisningen gaf.
Förebär thenne, at han som inwisningen fådt, warit wållande, at betalningen i rättan tid ej fölgdt, gånge äntå utmätningen för sig, och stånde honom sedan fritt at söka domaren och winna thet åter, om han gitter.
§ 7.
Nu tillstår gäldenär gäld sin, men wil then mot någon sin fordran hos borgenären qwitta: finner konungens befalningshafwande samma fordring klar ständig och förfallen, tå må gäld mot gäld qwittas så långt then räcker.
§ 8.
Misräkning är ingen betalning, ehwar then finnes, tå bör then först rättas, och betalning sedan thereffter ske.
§ 9.
Hafwer man ej i skuldbref sit wiss dag til betalning nämt, tå må borgenär söka sit åter när han wil som i 9 cap.
§ 4 Handelsbalken sägs: doch hafwe konungens befalningshafwande macht at dag til betalning förelägga, längre eller kortare efftersom han finner omständigheterne, som uti 2 cap.
§ 3 sagt är.
§ 10.
Nu är wiss ort nämd, ther betalning ske bör, rätte sig konungens befalningshafwande thereffter; är ej wiss ort nämd, pröfwe tå han hwar betalningen å gäldenärens kostnad ske bör.
§ 11.
Ingen söke annars mans skuldfordran, utan äganden honom sin rätt skrifteliga lemnat, eller lof thertil gifwit, med sit namn å skuldebrefwet, eller annorledes.
§ 12.
Hafwa twå eller flere skuldebref underskrifwit med then förbindelse, at en för alla och alla för en betala: tå äger borgenär för fulla gälden utmätning få hos hwem han hälst wil, och hafwe then sedan lika rätt emot the andra för thet han öfwer sin del betalt.
Hafwa the sig ej så förbundit, och äro the ej i bolag samman, tå utmätes hos hwarthera thes del effter hufwudtalet.
§ 13.
Är i skuldbref wiss och loflig ränta utfäst: hafwe then wid utmätning lika rätt med hufwudstolen.
Om ränta ther borgenärer om företrädet för hwarannan til gäldbunden egendom twista, sägs i 17 cap.
15 § Handelsbalken.
§ 14.
Förlikning som in för rätta eller elliest sker, äger samma rätt som annor klar förskrifning.
§ 15.
Hafwer man å både sidor skutit thet som twist är om, under goda män, och utfäst sig at nöjas åt theras slut: gånge tå thet til utmätning.
Cap.
V. Huru utmätning ske skal Detta kap. §§ 1 — 9 återgifver utan skiljaktighet i sak det ofvan s. 479 anm. 5 omtalade, af Jusleen skrifna, kap. 6..
§ 1.
Hafwer ej gäldenär sin borgenär rätt giort inom then tid som förelagd är, gånge tå utmätning öfwer honom alt effter som konungens befalningshafwandes utslag lyder.
Skal wiss wahra utmätas, och finnes then ej, tå bör then med reda penningar, eller med guld eller silfwer gäldas.
Säger han sig sådant ej äga, styrke thet med ed sin hos konungens befalningshafwande, om borgenär thet äskar.
Sedan gånge lösören i mät, som här efter sägs.
§ 2.
Hwad gäldenär minst umbära kan, såsom thet han sin näring idkar med, skal sist utmätas.
§ 3.
Tå lösören i mät gå, skola the så wärderas som the kunna sälias före: nöjes ej gäldenär med thet wärde eller wil borgenär ej godset therföre behålla: gånge tå thet til salu under offenteligt utrop.
Huru med lös pant förfaras skal, sägs i 10 cap.
2 § Handelsbalken.
§ 4.
Eij må något utrop ske förr än wiss dag thertil nämd och almenneliga kungiord är: eij må ock något förytras androm til wilies och gäldenär til skada, eller tå allenast få äro tilstädes; ty skola the ypperste wahror så länge sparas, at mästa folket samladt är.
Pröfwes någon skada timad wara af hans egennytta eller wållande som öfwer utropen satter är, fylle skadan, och plichte som saken är til.
§ 5.
Nu hafwer gäldenär hwarken penningar eller lösören at gälda med, tå skal fast gods i mät gå.
Åsämier them ej hwad först mätas skal, gånge thet thertil som i then orten ligger ther han sökes, och lägges tå samman både hufwudstol och ränta som ther å uplupen är, och niute borgenär införsel therföre, effterthy som then behålne afkomst af godset som i mät går, kan swara mot sex för hwart hundrade af hela fordringen.
Wil borgenär sedan thermed lagfara, gånge therom som i 9 cap.
Jordabalken om pant stadgat är.
§ 6.
Är wiss pant i fast gods förskrifwen, och wil borgenär hälre söka sin betalning i lösören som snarast kunna wändas i penningar: hafwe ther wåld til.
Wil han sig til panten hålla, men eij afbida then tid at panten först lagfaras må, söke införsel theri som förr är sagt.
§ 7.
Ther hus, tomt, jord, skog eller watuwärk utmätas, må ej hwart från annat så söndras och skilias, at thet som öfwer är, warder för äganden onyttigt.
§ 8.
Nu hafwer then som mätes hos, ej annat hus och hemwist at tilgå: tå må han å landet sitta i husen qwar tre månader effter thet utmätning sked är, och i staden til nästa fardag.
Är annor genom lega eller hyra theri kommen; gånge som i 16 cap.
Jordabalken skils.
§ 9.
All utmätning bör ske utan förfång af then rätt som annor til gäldenärens gods äger.
§ 10.
Har gäldenär ej något at gälda med, tå må han bysättas, ther borgenär thet äskar: sedan pröfwe domaren huru fattigdom hans tilkommen är, och gånge therom som i Handelsbalken sagt är.
§ 11.
Är annat som fulgöras bör, må konungens befalningshafwande genom wite eller hächte then treska thertil twinga, som saken är til.
Cap.
VI.
Huru fast gods wärderas skal.
§ 1.
Nu wil then som införsel fådt, eller panträtt i hus eller jord äger, thermed lagfara: tå skal thet wärderas inan laga stånd therå kommer, som i 9 cap.
Jordabalken sägs: och bör å landet häradshöfdingen med twänne goda män, och i staden twänne af rådstugurättens ledamöter then egendom wärdera.
§ 2.
Wärderingsmän som ej edswurne domare äro, böra förut i gäldenärens och borgenärens närwaro ed gånga, at the skola thet gods så wärdera, som the effter bästa förstånd och samwete pröfwa thet wärdt wara.
§ 3.
Sedan alt noga wärderat och uptecknat är, skola wärderingsmännerne bref therå gifwa.
§ 4.
Hwilken som åt then wärdering ej nöjes, skal inom en månad å landet, och åtta dagar i staden, söka hos konungens befalningshafwande ny wärdering, och nämne han thertil andra förståndiga män.
Tredie wärdering må inom lika tid och på lika sätt sökas, och ej flere.
§ 5.
Med wärdering å bruk, hamrar, hyttor, och thylika wärk, gånge som särskilt therom stadgat är.
Cap.
VII.
Om thet som wid utmätning undantagas bör.
§ 1.
Fins i bo ther utmätning ske skal, annars mans gods, thet må ej i mät gå, som i 11 cap.
Gifftermålsbalken och 17 cap.
Handelsbalken sagt är.
§ 2.
Hafwer then som för gäld sökes, ej annat at gälda med än årlig lön, eller wiss förläning: gånge ej mer än hälften theraf hwarie år i betalning.
§ 3.
Nu twistas om thet som undantagas bör: förwise tå konungens befalningshafwande saken til domaren, och sätte mediertid thet gods i qwarstad.
Samma lag ware ther borgenärer söka företräde hwar för annan.
Cap.
VIII.
Om qwarstad och bysättning.
§ 1.
Söker någor hos konungens befallningshafwande, at gäldenär må bysättas, eller gods hans i qwarstad tagas, förthy fara är, at han wiker undan, eller sticker gods af wägen; pröfwar konungens befalningshafwande at then sökande hafwer ther skäl til: förordne tå, om han mot eller utan borgen then bysättning eller qwarstad niuta må.
§ 2.
Ingen må för gäld bysättas eller qwarhållas, som gods i riket äger, theraf han gälda och rätt giöra kan, eller gitter sätta pant eller borgen.
§ 3.
Nu hafwer han fådt bysättning å gäldenär, eller qwarstad å gods hans, ware tå skyldig at genast begära konungens befalningshafwandes utslag, eller saken hos domaren wid nästa rättegångsdag angifwa, om then ej så klar är, at utmätning therå fölia kan; giör han thet ej, gånge then bysättning eller qwarstad åter.
§ 4.
Thet som i qwarstad satt är, må mot pant eller full borgen lyftas, och then som för flycht mistänkt är, lösgifwas, ther han borgen för sig ställer, at han ej skal rymma, eller hålla sig undan: skaffar löftesmän ej honom sedan fram, gånge therom som i 10 cap.
Handelsbalken sagt är.
§ 5.
Eij må gäldbunden mans hustru bysättas, men wäl änka, ther hon sielf gälden giordt hafwer.
§ 6.
Sättes ränta eller hyra i qwarstad, nämne tå then sökande en eller flere, som then egendom wårda, och räntan eller hyran theraf upbära må, och til sakens utslag förwara; säger then som sökt warder, at sysloman ej är säker nog: pröfwe thet konungens befallningshafwande: känner han ej honom god, nämne then sökande en annan.
Konungens befalningshafwande äge och macht at sätta fast och löst gods under förbud at sälias, eller skingras, om skäl thertil äro.
§ 7.
Hafwer någor annars mans gods inne hos sig, och warder af konungens befalningshafwande förbuden at gifwa thet ut: giör han theremot, fylle up med sit egit thet han utgaf, och böte tio daler.
§ 8.
Hwilken som egenwilligt rubbar thet gods, som konungens befalningshafwande låtit i qwarstad sätta, eller med cronomärke tekna, böte fyratijo daler: orkar han ej böta, plichte med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Samma lag ware om then som brukar cronones märke, utan han hafwer ther lof til.
§ 9.
Nu hafwer man fådt bysättning å annan, eller qwarstad å gods hans, och fins sedan, at han i oträngdo måle, eller utan orsak thet begärt: ligge thet til domaren, huru han therföre plichta och skadan fylla skal.
§ 10.
Söker någor förbud å annan at resa ur staden, förrän han til rätta svarat, eller fullmächtig för sig stäldt: thet må ej för bysättning räknas, eller någon wägras.
Reser någor bort emot förbud, böte fyratio daler.
§ 11.
Nu wil någor resa ifrån orten som skyldig är för kåst, hushyra, skepslega, eller annat slikt, thärföre man strax bör rätt giöra, behålle tå borgenär gods hans til sin säkerhet.
Räcker ej gods til, tå må konungens befalningshafwande förbiuda honom at resa från orten, innan han thes borgenär förnögt hafwer, eller ther jäf i saken är, fullmächtig och borgen för sig stält.
Reser han äntå bort emot samma förbud: warde hämtad åter at för gäld sin rätt giöra, och böte som i den 10 § sagt är: i thessa och thylika fall räcke then ena konungens befalningshafwande then andra handen; giör han thet ej, stånde therföre til answar.
§ 12.
Flyttar gäst gods sitt bort, och betalar ej hushyra, i thy fall hafwe konungens befalningshafwande macht at honom bysätta til thes han rätt för sig giordt.
§ 13.
Eij må then som för gäld bysättes, i nesligit fängelse hållas; mächtar han ej sielf sig föda, niute tå af borgenären fyra öre om dagen: ther thet eij, sedan borgenär therom tilsagd är; gifwe tå konungens befalningshafwande honom lös.
Cap.
IX.
Huru ändring i konungens befalningshafwandes utslag sökas må.
§ 1.
Hwar som ej åtnöjes med konungens befalningshafwandes utslag, må beswär theröfwer i håfrätten ingifwa inom klockan tålf å trettionde dagen, doch then dag ej räknat, tå utslaget föll.
Öfwer konungens befalningshafwandes utslag i Stockholm böra beswären inläggas inom hälften af samma tid.
Faller dagen in å sön- eller helgedag, gånge thermed som i Rättegångsbalken sägs.
Går saken ej öfwer trijhundrade daler, eller thes wärde, niute then fordrande utmätning på konungens befalningshafwandes utslag, äntå at ändring ther i sökt är, och lyfte thet som utmät är, emot full borgen.
§ 2.
Nu äro beswären i rättan tid i håfrätten ingifne: finner håfrätten at then klagande ej skäl thertil hafwer, gifwe tå genast sit utslag theröfwer.
Pröfwar hofträtten beswären wara sådana, at then andra parten förut höras bör: tå skal wiss dag wid wite honom föreläggas, at sig förklara.
Blifwer han med sit swar ute, lägge håfrätten ny dag före, och kungiöre at han ej widare hörd warder, om han then försitter: kommer han äntå ej med swar, gifwe then sökande afskrifft af thes beswär in, och warde saken therpå företagen, och effter thes beskaffenhet afgiord.
§ 3.
Finner håfrätten nödigt at theslikes infordra konungens befalningshafwandes förklaring, lägge och håfrätten honom ther til wiss dag före.
§ 4.
Beswärar sig någon utan skäl öfwer konungens befalningshafwandes utslag, böte för ohemul klagan tiugu daler eller mera, effter omständigheterne, håfrättens ensak, och gälde sin wederpart skada och kostnad som håfrätten thet skäligt pröfwar.
Misfirmar någor i sine skriffter konungens befalningshafwande, böte therföre särskilt så mycket eller mera, som sagt är, giöre ock offentelig afbön, om förgripelsen thet förtienar.
Går then å konungens befalningshafwandes heder och ära, låte håfrätten then brotslige ther anklagas, warde och dömd som lag säger.
§ 5.
Nu finnes at konungens befalningshafwande upsåteliga af hat och afwund, eller för egen winning, eller androm til wilies hafwer giordt then klagande orätt: warde för brot sit lagliga dömd, som i Rättegångsbalken sägs, och fylle up allan skada.
Cap.
X.
Huru then plichta skal, som i twistemål ej mächtar böta, eller betala thet wite eller böter som honom ålagde äro.
§ 1.
Fälles någor til böter för ohemul klagan, öfwer domare eller konungens befalningshafwande, eller för otienligt tal och skrifwande, eller är han til witesbrot förfallen, och orkar han ej betala: plichte med fängelse, och sware fängelse på fyra dagar emot tijo daler, siu dagar emot tiugu daler, fiorton dagar emot fyratijo eller fämtijo daler, och en månads fängelse emot hundrade daler, och så widare.
V. Förslag till Utsökningsbalk 1734.
Utsökningsbalk.
Cap.
I.
Om konungens befalningshafwande, och the betiente som under honom lyda.
§ 1.
Konungens befalningshafwande skal alla utsöknings mål med flit och omsorg skiöta, och ingen, rik eller fattig, i sin rätt uppehålla, eller hielplös lemna.
§ 2.
Ej må konungens befalningshafwande befatta sig med thet, som domare-embetet tilhörer: hafwe doch macht at tilse, thet lag och rätt wid under-rätterne tilbörliga skipad warder.
Finner han annorlunda skedt wara, gifwe tå hof-rätten thet tilkänna.
Ej måge ock domare befatta sig med utmätning, utan i the mål, ther särskilte stadgar thet tillåta, och i brottmål, som ej under högre rätt skiutas.
§ 3.
Ingen betiente, som under konungens befalningshafwande lyder, driste sig at göra någon utsökning, ther han ej hafwer sin förmans befalning: men å dom, som wunnit laga kraft, må crono-fogde utmätning göra, ther wärdet ej stiger öfwer tiugu daler.
§ 4.
Hwar som griper konungens befalningshafwande i embetet, och sielf pantar något til sig; warde genast skild wid thet han tilgripit hafwer, och böte fyratijo daler; rätte ock up skadan, efter thy som domaren pröfwar.
§ 5.
Dierfwes någor sätta sig up mot konungens befalningshafwande i hans embete; eller med ord, skrifter, eller åtbörder, honom misfirma: tå äger konungens befalningshafwande honom tienliga therföre warna, eller böter å honom lägga, högst til tiugu daler; eller honom i hächte sätta, ther han ej orkar böta.
Är brottet swårare, warde tå han i hofrätten therföre anklagad och dömd, efter thy som lag säger.
§ 6.
Brukar någor, in för konungens befalningshafwande, ohöfliga eller håniska ord mot sin wederpart, eller gör oliud, eller brister ut i swordom: hafwe tå konungens befalningshafwande macht, at fälla honom til böter, högst tio daler.
§ 7.
The, som af konungens befalningshafwande i bud och ärender brukas, skola wara edsworne och beskedelige.
Öfwerskrida the, af sielftagen myndighet, eller eftersätta thet, som them i hwarje mål befalt är, eller för weld och winning någon sak lindra; äge tå konungens befalningshafwande macht, them med ord och warning at näpsa, eller låta them böta twå eller tre månaders lön til nästa fattighus, eller ock, ther brottet swårare är, thet hos rätten angifwa.
Huru then oförrätt straffas skal, som them i embetet med ord eller gärning sker, eller then the någon annan göra, therom skils i Misgärningsbalken.
§ 8.
Nu kan så hända, at then som utsökningen biuder, eller i wärcket ställa bör, slår under sig någon del af thet, som utmätit är: gifwe tå han strax thet åter, och böte så mycket thertil, eller miste sin tienst, alt som domaren pröfwar brottet wara.
§ 9.
Konungens befalningshafwandes bud i embetes ärender bör hwar och en lyda: och äge han macht, ther han skäl finner, at lägga wite före; eller låta then som treskas til sig hämta; eller förbiuda at resa från orten.
Reser man äntå bort; warde hämtad åter, och böte fyratio daler.
I thessa och andra thylika fall, räcke then ene konungens befalningshafwande then andra handen; gör han thet ej, stånde therföre til answar.
Cap.
II.
Huru förfaras skal, tå utmätning sökes.
§ 1.
Hos konungens befalningshafwande må man föreställa sit ärende munteliga, eller genom en kort skrift: och lägge konungens befalningshafwande then som sökes, wiss dag och wite före, at therå swara.
Ej måge sedan flere skrifter wäxlas, ther konungens befalningshafwande ej finner nödigt, at fordra widare uplysning i saken.
§ 2.
Ställer ej then, som sökes, then fordrande inom förelagd dag til freds; eller möter med swar: ware til witet förfallen, och sätte tå konungens befalningshafwande honom annan dag före, med större wite, och låte then sökande honom å nyo fä therom kunskap.
Kommer han äntå ej med swar in; niute then sökande sin rätt, efter the skäl han upter.
Är then, som uteblef, thermed missnögd, och menar sig wara förnär skedt; stånde honom fritt, at wisa sina skäl i hofrätten, inom then tid som framdeles sägs, och ther saken återwinna; doch gånge utmätningen ej thes mindre för sig, och warde godset i taka händer satt, thet then fordrande mot full borgen lyfta mä.
§ 3.
I alla the fall, ther then, som sökes, håller sig undan, och witna the thet, som konungens befalningshafwandes bud honom kungöra skulle; låte tå konungens befalningshafwande skriftelig kungörelse fästa på hans dör, och förfare sedan så med saken, som han munteliga tilsagd wore.
§ 4.
Kommer then in som sökes, och nekar ej til thet som fordras af honom, men begärer upskof; tå må thet honom lemnas, efterthy som saken är til, och drögsmål tåla kan, doch ej öfwer tre månader.
§ 5.
Nekar han til thet som sökes; eller gör ther emot jäf, och pröfwar konungens befalningshafwande, at han ej hafwer skäl ther til; hielpe tå then sökande til sin rätt.
Äro the jäf sådane, at saken therigenom twistig blifwer, skiute then under domaren; och tage then sökande tå stämning å sin wederpart, inom natt och år therefter, eller ware all sin talan i thy mål qwitt.
Ej må ren och ostridig fordran uppehållas, för thet som stridigt är.
§ 6.
Konungens befalningshafwande ware skyldig, at gifwa skrifteligit utslag med skälen thertil; och kungöre dagen genom anslag, tå thet skal gifwas ut, tekne ock samma dag i utslaget, och nämne theruti, at then, som ther med ej åtnöjes, må sig beswära i hofrätten, inom then tid, som i IX cap.
sägs.
Nu kan så hända, at något utslag gifwes munteliga; ware lag samma, doch at anslag ej sker.
Cap.
III.
Om utmätning å domar.
§ 1.
Hafwer man dom å annan, theremot ej är wädiat, eller återwinning i rättegångsbalken tillåten; ware tå then, som tappat hafwer, skyldig, at inom then tid, som i domen förelagd är, sin wederdeloman tilfredsställa.
Gör han thet ej; gånge tå domen utan uppehåll til utmätning; och skal all bewislig och nödig kostnad therå tillika bestås, när then ej stiger öfwer femtio daler.
Är then större; söke tå domaren.
I alla andra utsökningsmål ware lag samma.
§ 2.
Nu finnes domen wara mörck; wise tå konungens befalningshafwande parterna til domaren, at söka therå förklaring.
§ 3.
Dröjer befalningshafwande, utan skälig orsak, at ställa domen i fulbordan; sware för all skada, som theraf tima kan.
§ 4.
Wisar then, som tappat hafwer, och utmätning undergå bör, at han å högre ort klagat öfwer domwillo, eller annan felachtighet; gånge domen äntå til fulbordan; doch så, at then som wunnit, ställer borgen för thet han efter domen lyfta eller tilträda får, eller warde thet satt i qwarstad, ther förbud mot utmätningen ej kommer.
§ 5.
Hafwer någor wunnit hos twänne underrätter, och warder theremot wädiat; niute äntå utmätning, och ställe borgen för thet han om händer får, eller låte godset sättas i qwarstad.
Hafwer man en underrätts dom för sig, therå utmätning följa bör, efter som i Rättegångs balken skils; ware lag samma.
När godset så utmät är, må thet sedan ej skingras, eller utom ägarens wilja förytras, förr än saken i hofrätten afdömd warder.
Tappar han ther; gånge thet, som utmät, eller i qwarstad satt är, åter, med thes ränta och afgäld.
§ 6.
Nu gitter ej then, som tappat hafwer, gifwa ut, hwad dömt är, innan saken för hofrätten kommer, sätte ther full borgen före: gitter han ej eller thet; ställe tå borgen för sig sielf, eller träde i fängelse til sakens utslag.
Om utmätning i lagwadde saker, eller them, som under konungens skärskådan komma, stadgas widare i Rättegångsbalken.
§ 7.
Söker någor at hindra domens fulbordan, förthy at then lyder å flere, än honom allena; tå äger hwar för sig rätt göra, som när är, och konungens befalningshafwande gifwe bref sit, at then, som i annat höfdingedöme bor, eller gods hafwer, må ther gälda.
Lyder domen på alla för en, och en för alla; gånge med utmätning, som i IV cap.
12 § sägs.
§ 8.
Äger then, som dom fulgöra bör, reda penningar eller lösören, i thet höfdingedöme ther domen föll; hafwe tå then som wunnit, macht, at ther söka betalning.
Nu fins ej annat än fast gods, ther domen föll, och hafwer then som tappat, sit hemwist annorstädes; tå skal han sökas ther han bor.
Ej må hans fasta gods, eller hwad thertil hörer, i mät gånga, så länge han gitter med reda penningar eller lösören gälda, som framdeles urskils.
Cap.
IV.
Om utmätning å skuldbref, klara förskrifningar, och goda mäns utslag.
§ 1.
För skuldbref bör gäldenär sökas, ther han bor, eller sig någon tid uppehåller, utan i the mål, som här i 4 § sägs.
§ 2.
Kommer man til konungens befalningshafwande, med klart och ostridigt skuldbref, och är betalnings tiden redan ute; tå äger han genast niuta utmätning.
Nekar skuldnär sin hand och förskrifning, och warder funnen med osanning; låte konungens befalningshafwande utmätning ske, och skiute brottet under domaren.
§ 3.
Säger någor sig wara twungen, eller trugad, lockad, eller förledd, at gifwa skuldbref ut, och hafwer han therå talt, inom nästa sex weckor, hos domaren, eller konungens befalningshafwande, biuder och skäl och witne för sig; tå förwises saken til domaren.
Är thet skuldbref redan kommit i andra eller tridie hand, eller til flere, som hwar af annan thet på god tro inlöst, och sökes therå utmätning; ware lag samma; och plichte then hos domaren, som wåld eller swek brukat, alt efter thy lag förmår.
§ 4.
Är förskrifning stäld til innehafwaren at betalas; niute han full utmätning, som then i händer hafwer.
Finnes förskrifning stäld å någon wiss man, och har gäldenär ther i gifwit lof, at låta then komma i annars hand; ware lag samma.
I thessa fall må borgenär söka gäldenär, ehwarest han fins.
§ 5.
Har borgenär, utan gäldenärs lof, öfwerlåtit hans förskrifning til någon annan; hafwe tå han ej bätre rätt, än then, som förskrifningen lyder å.
§ 6.
Hafwer någor fått inwisning ä wiss man, och får ej betalning af honom; niute han utmätning hos then, som inwisningen gaf.
Förebär thenne, at han, som inwisningen fått, warit wållande, at betalningen i rättan tid ej fölgt; gånge äntå utmätningen för sig, och stånde honom sedan frit, at söka domaren, och winna thet åter, om han gitter.
§ 7.
Nu tilstär gäldenär gäld sin, men wil then mot någon thes fordran hos borgenären qwitta: finner konungens befalningshafwande samma fordran klar, ständig, och förfallen; tå må gäld mot gäld qwittas, så långt then räcker.
§ 8.
Misräkning är ingen betalning.
Ehwar then finnes, bör then först rättas, och betalning sedan ther efter ske.
§ 9.
Hafwer man ej, i skuldbref sit, wiss dag til betalning nämt; tå må borgenär söka sit åter, när han wil, som i IX cap.
4 § Handels balken sägs.
Doch hafwe konungens befalningshafwande macht, at dag til betalning förelägga, längre, eller kortare, efterthy han finner omständigheterna, som i II cap.
4 § sagt är.
§ 10.
Nu är wiss ort nämd, ther betalning ske bör; rätte sig konungens befalningshafwande therefter.
Är ej wiss ort nämd; pröfwe tå han, hwar betalning, å gäldenärs kostnad, ske bör.
§ 11.
Ingen söke annars mans skuldfordran, utan äganden honom sin rätt skrifteliga lemnat, eller annorledes thertil lof gifwit.
§ 12.
Hafwa twå eller flere skrifwit skuldbref under, med förbindelse, at en för alla och alla för en betala; tå äger borgenär för fulla gälden utmätning få, hos hwem han hälst wil; och hafwe then sedan lika rätt mot the andra, för thet han öfwer sin del betalt.
Hafwa the sig ej så förbundit, och äro the ej i bolag samman; tå utmätes hos hwarthera thes del efter hufwudtalet.
§ 13.
Är i skuldbref wiss och loflig ränta utfäst; hafwe then wid utmätning lika rätt med hufwudstolen.
Om ränta, ther borgenärer twista om förträdet för hwarannan, til gäldbunden egendom, sägs i XVII cap.
15 § Handels balcken.
§ 14.
Förlikning, som in för domaren, eller elliest sker, äge samma rätt, som annor klar förskrifning.
§ 15.
Hafwer man ä både sidor skutit thet, som twist är om, under goda män, och utfäst sig, at nöjas åt theras slut; gånge tå thet til utmätning.
Cap.
V. Huru utmätning ske skal.
§ 1.
Hafwer ej gäldenär giort sin borgenär rätt, inom then tid, som förelagd är; gånge tå utmätning öfwer honom, alt som konungens befalningshafwandes utslag lyder.
Reser han bort, eller håller sig undan; ther må utmätning äntå ske.
Skal wiss wahra utmätas, och fins then ej; tå bör then med reda penningar, eller med guld, eller silfwer, gäldas.
Säger han sig sådant ej äga; styrke thet med ed sin hos konungens befalningshafwande, om borgenär thet äskar.
Sedan gånge lösören i mät, som här efter sägs.
§ 2.
Hwad gäldenär minst umbära kan, såsom thet han sin näring idkar med, skal sist utmätas.
§ 3.
Ther lösören i mät gå, skola the wärderas, som the kunna säljas före.
Nöjes ej gäldenär med thet wärde, eller wil borgenär ej godset therföre behålla; gånge thet til salu, under offenteligt utrop.
Huru med lös pant förfaras skal, sägs i X cap.
2 § Handelsbalcken.
§ 4.
Ej må något utrop ske, förr än wiss dag thertil nämd, och almänneliga kungiord är; ej må ock något förytras, androm til wiljes, och gäldenär til skada, eller tå allenast få äro tilstädes: ty skola the ypperste wahror så länge sparas, at mästa folcket samladt är.
Pröfwes någon skada timad wara, af hans egennytta eller wållande, som öfwer utropen satter är; fylle han skadan, och plichte som saken är til.
§ 5.
Nu hafwer gäldenär hwarken penningar, eller lösören, at gälda med; tå skal fast gods i mät gå.
Asämjer them ej, hwad först mätas skal; gånge thet thertil, som i then ort ligger, ther han sökes, och lägges tå samman, både hufwudstol och ränta, som therå uplupen är, och niute borgenär införsel therföre, efterthy som then behålne afkomst af godset, swara kan, mot sex för hwart hundrade af hela fordringen.
Wil borgenär sedan thermed lagfara; gånge therom som i IX cap.
Jordabalcken om pant stadgat är.
§ 6.
Är wiss pant i fast gods förskrifwen, och wil borgenär hälre söka betalning i lösören, som snarast kunna wändas i penningar; hafwe ther wåld til.
Wil han hålla sig til panten, och ej afbida then tid, at panten först lagfaras må; söke införsel theri, som förr är sagt.
§ 7.
Ther hus, tomt, jord, skog, eller watnwärk utmätes; må ej hwart från annat så söndras och skiljas, at thet, som öfwer är, warder för äganden onyttigt.
§ 8.
Nu hafwer then, som mätes hos, ej annat hus och hemwist at tilgå; tå må han å landet sitta i husen qwar tre månader, efter thet utmätning sked är, och i staden til nästa fardag.
Är annar genom lega eller hyra theri kommen, gånge som i XVI cap.
Jordabalken skils.
§ 9.
All utmätning bör ske, utan förfång af then rätt, som annar til gäldenärs gods äger.
§ 10.
Har gäldenär ej något at gälda med; tå må han bysättas, ther borgenär thet äskar: sedan pröfwe domaren, huru fattigdom hans tilkommen är, och gånge therom som i Handelsbalken sagt är.
§ 11.
Är annat, som fulgöras bör; må konungens befalningshafwande, genom wite eller hächte, hålla then thertil, som treskas, alt som saken är til.
Cap.
VI.
Huru fast gods wärderas skal.
§ 1.
Wil then, som införsel fått, eller panträtt i hus eller jord äger, thermed lagfara; tå skal wärdering ske, innan laga stånd therå kommer, som i IX cap.
Jordabalken sägs; och bör å landet häradshöfding, med twänne goda män, och i staden, trenne af rådstugurättens ledamöter, then egendom wärdera.
§ 2.
Wärderingsmän, som ej edsworne domare äro, böra förut, i gäldenärens och borgenärens närwaro, ed gånga, at the skola thet gods så wärdera, som the, efter bästa förstånd och samwete, pröfwa thet wärdt wara.
§ 3.
Sedan alt noga wärderadt och upteknadt är, skola wärderingsmän bref therå gifwa.
§ 4.
Hwilken som åt then wärdering ej nöjes: skal inom en månad å landet, och åtta dagar i staden, söka hos konungens befalningshafwande ny wärdering; och nämne han thertil andra förståndiga män.
Tridie wärdering må inom lika tid, och pä lika sätt sökas, och ej flere.
§ 5.
Med wärdering å bruk, hamrar, hyttor, och thylika wärk, gånge, som särskilte stadgar therom förmå.
Cap.
VII.
Om thet, som wid utmätning undantagas bör.
§ 1.
Fins i bo, ther utmätning ske skal, annars mans gods; thet må ej i mät gå, som i XI cap.
Giftermålsbalken, och XVII cap.
Handelsbalken sagt är.
§ 2.
Hafwer then som för gäld sökes, ej annat at gälda med, än årlig lön, eller wiss förläning; gånge ej mer, än hälften theraf, hwarje år i betalning.
§ 3.
Nu twistas om thet, som undantagas bör: förwise tå konungens befalningshafwande saken til domaren, ther skäl til jäf äro, och sätte imedlertid thet gods i qwarstad.
Samma lag ware, ther borgenärer söka förträde hwar för annan.
Cap.
VIII.
Om qwarstad och bysätning.
§ 1.
Söker någor hos konungens befalningshafwande, at gäldenär må bysättas, eller gods hans i qwarstad tagas, förthy fara är, at han wiker undan, eller sticker gods af wägen.
Pröfwar konungens befalningshafwande, at then sökande hafwer ther skäl til: förordne tå, om han mot, eller utan borgen, then bysätning eller qwarstad niuta må.
§ 2.
Ingen må för gäld bysättas, eller qwarhållas, som gods i riket äger, theraf han gälda och rätt giöra kan, eller gitter sätta pant eller borgen.
§ 3.
Nu hafwer man fått bysätning å gäldenär, eller qwarstad å gods hans: ware tå skyldig, at genast begära konungens befalningshafwandes utslag, eller saken hos domaren wid nästa rättegångsdag angifwa, om then ej så klar är, at utmätning therå följa kan; gör han thet ej, gånge then bysätning eller qwarstad åter.
§ 4.
Thet som i qwarstad satt är, må mot pant eller full borgen lyftas; och then som för flycht mistänkt är, lösgifwas, ther han borgen för sig ställer, at han ej skal rymma, eller hålla sig undan.
Skaffar löftesmän honom sedan ej fram; gånge therom, som i X cap.
Handelsbalken sagt är.
Huru löftesmän godkännas skola, therom skils i Rättegångsbalken.
§ 5.
Ej må gäldbunden mans hustru bysättas; men wäl änka, ther hon sielf gälden giort hafwer.
§ 6.
Sättes ränta eller hyra i qwarstad; nämne tå then sökande en eller flera, som then egendom wårda, och räntan eller hyran theraf upbära, och til sakens utslag förwara.
Säger then som sökt warder, at sysloman ej är säker nog; pröfwe thet konungens befalningshafwande.
Känner han ej honom god; nämne then sökande en annan.
Konungens befalningshafwande äge ock macht, at sätta fast och löst gods under förbud at sälias, eller skingras, om skäl thertil äro.
§ 7.
Hafwer någor annars mans gods inne hos sig, och warder af konungens befalningshafwande förbuden, at gifwa thet ut: gör han theremot; fylle up med sit egit thet han utgaf, och böte tio daler.
§ 8.
Hwilken.
som egenwilligt rubbar thet gods, som konungens befalningshafwande låtit i qwarstad sätta, eller med cronomärke tekna; böte fyratio daler: orkar han ej böta; plichte med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.
Samma lag ware om then, som brukar cronones märke, utan han hafwer ther lof til.
§ 9.
Klagar gäldenär, at han utan skäl bysatt är; pröfwar tå domaren, at borgenär i oträngt mål thet begärt: böte han tiugu daler, eller mer, som saken är til, och skadan åter.
Är gods i qwarstad tagit; fylle allan skada.
§ 10.
Söker någor förbud å annan at resa ur staden förr än han til rätta swarat, eller fulmächtig för sig stält: thet må ej wägras, eller för bysätning räknas.
§ 11.
Nu wil någor resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra, skepslego, eller annat slikt; behålle tå borgenär gods hans til sin säkerhet.
Räcker ej gods til, tå må konungens befalningshafwande förbiuda honom, at resa från orten, innan han sin borgenär förnögt hafwer, eller, ther jäf i saken är, fulmächtig och borgen för sig stält: lyder han ej; gånge therom som i I cap.
9 § sagt är.
§ 12.
Flytter gäst gods sit bort, och betalar ej hushyra; i thy fall hafwe konungens befalningshafwande macht, at honom bysätta, til thes han rätt för sig giort.
§ 13.
Ej må then som för gäld bysättes, i nesligit fängelse hållas.
Wisar ej borgenär, at gäldenären mächtar sig sielf föda; gifwe honom tå fyra öre om dagen.
Sker thet ej, sedan borgenär therom tilsagd är; gifwe tå konungens befalningshafwande honom lös.
§ 14.
Nu beder borgenär, at efter gäldenär lysas må, förthy, at han ej igenfinnas kan: låte tå konungens befalningshafwande söka honom, ther han hemwist sit, tienst, näring, eller kost hafwer; fins han ther ej, eller kan man på thet, eller annat sätt, ej få kunskap, hwar han wistas, och synes thes förmögenhet ej swara mot gäld hans: hafwe tå konungens befalningshafwande macht, at låta efter honom lysa.
Cap.
IX.
Huru ändring i konungens befalningshafwandes utslag sökas må.
§ 1.
Hwar som ej åtnöjes med konungens befalningshafwandes utslag; må beswär theröfwer i hofrätten ingifwa, inom klockan tolf å trettionde dagen, doch then dag ej räknat, tå utslaget föll.
Öfwer konungens befalningshafwandes utslag i Stockholm, böra beswären inläggas, inom hälften af samma tid.
Faller dagen in å söndag eller helgedag; gånge thermed som i Rättegångsbalken sägs.
Går saken ej öfwer tryhundrade daler, eller thes wärde; niute then fordrande utmätning, å konungens befalningshafwandes utslag, äntå at ändring theri sökt är, och lyfte thet som utmätt är, mot full borgen.
§ 2.
Nu äro beswären i rättan tid i hofrätten ingifne: finner hofrätten, at then klagande ej skäl thertil hafwer; gifwe tå genast sit utslag theröfwer.
Pröfwar hofrätten beswären wara sådane, at then andra parten förut höras bör: tå skal wiss dag wid wite honom föreläggas, at sig förklara.
Blifwer han med sit swar ute; lägge hofrätten ny dag före, och kungöre, at han ej widare hörd warder, om han then försitter.
Kommer han äntå ej med swar; gifwe then sökande afskrift af thes beswär in, och warde saken therpå företagen, och efter thes beskaffenhet afgiord.
§ 3.
Finner hofrätten nödigt, at theslikes infordra konungens befalningshafwandes förklaring: lägge ock hofrätten honom thertil wiss dag före.
§ 4.
Beswärar sig någor utan skäl, öfwet konungens befalningshafwandes utslag: böte för ohemul klagan tiugu daler, eller mera, efter omständigheterne, hofrättens ensak, och gälde sin wederpart skada och kostnad, som hofrätten skäligt pröfwar.
Misfirmar någor i sina skrifter konungens befalningshafwande; böte therföre särskilt så mycket, eller mera, som sagt är; göre ock offentelig af bön, om förgripelsen thet förtienar: går then å konungens befalningshafwandes heder och ära; låte hofrätten then brotsliga ther anklagas, och warde han dömd, som lag säger.
§ 5.
Nu kan så hända, at konungens befalningshafwande upsåteliga, af hat och afwund, eller för egen winning, eller androm til wiljes, hafwer giort then klagande orätt: warde för brott sit lagliga dömd, som i Rättegångsbalken om domare sägs, och fylle up allan skada.
§ 6.
Menar någor, at honom wid utmätningen förnär skedt, af the betiente, som stå under konungens befalningshafwandes lydno: beswäre sig theröfwer hos honom, och han rätte, hwad af them felat är.
Sammaledes gånge med beswär öfwer then utmätning, som underrätterne genom särskilte stadgar tillåten är.
Cap.
X.
Huru then plichta skal, som i twistemål ej mächtar böta, eller betala thet wite, eller böter, som honom ålagde äro.
§ 1.
Fälles någor til böter, för ohemul klagan öfwer domare, eller konungens befalningshafwande: eller för otienligt tal och skrifwande: eller är han til witesbrott förfallen, och orkar ej betala: plichte med fängelse; och sware fängelse på otta dagar mot tio daler: fiorton dagar mot tiugu daler: tre wekor mot fyratio eller femtio daler: och en månads fängelse mot hundrade daler, til hundrade femtio, och så widare; doch må ej någor i thessa mål hållas längre i hächte, än twå månader.
Hafwer then brotslige ej något at uppehålla sig med; niute tå underhåll, som annar fånge.
§ 2.
Alla the böter, som konungens befalningshafwande efter thenne balk, äger macht, at fälla någon til; ware thes ensak, utan i the mål, theri annorledes förordnat är.
RÄTTEGÅNGSBALKEN III.
Förslag till Rättegångsbalk 1723.
Rättegångsbalker.
Cap.
I.
Huru domare swärja och döma skall: om han wränger rätten och tager mutor; och om han utan lof reser bort, eller sätter annan i sitt ställe.
§ 1.
Domare äger weta lag och rätt, och eed thenna swärja: Jag låfwar och swär wid Gud och hans helga ewangelium, att jag will och skall uti Ändradt: skall wider fattige och rijke uti.&amp;gt; alla domar rätt giöra, och&amp;lt; Ändradt: sampt.&amp;gt; döma effter Gudz och Sweriges lag och stadgar, och effter mitt bästa samwete, och thet ej låta för frändsämja&amp;lt; Ändradt: och efter bästa kunnist och samwete mino, och aldrig lag wränga eller orätt styrkia för frändsämja.
, mågsämia, swågerskap eller wänskap; ej för räddhoga, afwund eller illwilja; ej för mutor och gåfwor; och ej then saklös gjöra som saker är, eller then saker som saklöser är: så sant mig Gud hjelpe til lif och själ, som jag thet troligen hålla skall.
Ej må han til domsäte sitt träda förrän han så swurit hafwer.
Och ej må han effter egen godtyckjo döma.
§ 2.
Nu kan något mål förekomma, som är mörkt eller swårt at genast uthröna; tå må han thet upskjuta och huxa sig om til nästa rättegångsdag.
Wet han äntå ej lag om thet måhl, förfråge sig ther som tilbör Ändradt: ther han bör.
.
§ 3.
Hwilken domare antingen af alt för stor wårdzlöshet, eller af groft oförstånd, fäller orättan dom, miste embete sitt och fylle allan skada.
Gjör han thet upsåteligen af afwund eller ilwilja, för wänskap eller winning, eller tager muto; öke sitt brott med etthundrade daler, och får sedan aldrig sitt domareembete eller något annat åter: gifwe Ändradt: gånge.
ock muto till the fattiga.
§ 4.
Ingen domare må utan låf och tilstånd låta någon sittia i sitt ställe och döma: hwar som häremot bryter, hafwi förwärkat sitt embete.
Ej må han ock utan låf resa af lagsagu, härade eller stad, ther han sitt domsäte hafwer: eller miste första gången tre månaders löhn, andra gången dubbelt, och tredje gången tiensten.
Cap.
II.
Om härads tingsrätt.
§ 1.
Första under-rätt å landet är häradzting: thet äger häradzhöfdinge å rättan tingsstad hålla.
Och skola tolf bönder sittia i nämden.
§ 2.
Trij skola tingztima wara om åhret i hwarje härade.
Första från tjugunde dag juhl till nijo weckor thereffter: annar från Walborgmässo til midsommardag: tredje från Michelsmesso til advent.
§ 3.
Häradshöfdinge wari skyldig gifwa landzhöfdingen tilkänna, hwad dag han will ting hafwa å.
Och lyse thet sedan twå månader föruth.
§ 4.
Nu är tings-tima inne; tå skall häradzhöfdinge, effter hållen gudztienst, först konungens ärender ransaka och döma; ther näst Ändradt: gudztienst, ransaka och döma alle måhl å landet, som icke efter lag och konungens särskilte stadgar under andre rätter lyda: först konungens och almänna ärenden; thernäst.
brott och missgärningar; och sedan andra saker, som the äro til.
Ej må han någon sak från sig skjuta, som ther skärskodas bör.
Och ej äger han af tinge resa, förr än han å hwart måhl dom gifwit hafwer med dombref sitt, så wida giörligit är.
§ 5.
Wäl måge grofwa brott och missgärningar af häradzrätten ransakas och slitas: gånge dock rätten ej öfwer then brotzlige, förr än hofrätten pröfwar både ransakning och dom: uthan så illa åtbäras kan, at någor menniskja förgiör sig sjelf; tå hafwi häradzhöfdinge wåld at låta genast fullkomna sin dom, och gifwe sedan hofrätten uthförlig berättelse therom.
Cap.
III.
Om lagmans tingzrätt.
§ 1.
Hwar lagman i lagsagu sin äger lagmansting hålla från midsommarsdag till Michelsmesso.
Thet skall han landzhöfdingen förständiga, och sedan lysa och kunnoga låta, tre månader förrän han tingtar.
§ 2.
Ej må lagman ransaka och döma utan the måhl, som man under honom mot häradzrätt wädiat hafwer: och them äger han i giörligaste måtto slita och ända, förrän han af tinge far.
Cap.
IV.
Huru särskilte häradz- och lagmansting utom laga tijd hållas skola.
§ 1.
Nu gifs någrom skuld för något högmålsbrott eller för hwad missgärning thet hälst wara kan; skäri tå genast häradshöfdinge budkafla up, och stämme särskilt ting samman: tilsäge ock landzhöfdingen therom.
§ 2.
Twista män sin emellan och låta sig sämia om särskilt ting utom laga tid: wari tå häradzhöfdinge eller lagman plicktig slijkt ting hålla; och konunge genast både hofrätten och landzhöfdingen sjelfwa målet och tingsdagen.
Sedan äger then som tappar, fylla tings-kostnad åter: utan han å häradztinge wunnit hafwer, och nu tappar å lagmansting; ej må han tå fylla then omkostnad åter.
§ 3.
Nu will annar hafwa särskilt ting, och annar ej: tå äger then allena fylla tingskostnad, som tinget begärt hafwer, ehwad han winner eller tappar.
§ 4.
Konungens saker och andra allmänna måhl måga ock, ther så omtränger, å särskilt ting slitas.
Dock skal både saken och tingstiman hofrätten, så ock landzhöfdingen kungiöras.
Cap.
V. Om cämnärs-rätt.
§ 1.
Cämnärs-rätt äger ransaka och döma alla twister och måhl i staden som til samma rätt och ej till andra rätter höra Ändradt: i staden, som icke egenteligen til andra rätter höra.
.
Går saken å lif, tå skall ther ransakas och ej dömas: och ransakningen sändes genast til rådstufwurätten.
Cap.
VI.
Om rådstufwurätt.
§ 1.
Trij äre rådstufwudagar i hwarje wecka: måndag, onsdag och lögerdag.
Tå skal borgmestare och rådmän til rådstufwu komma, och döma alla the saker som mot cämnärs-rätt lagwadde äro, eller eljest therifrån komma: och gånge med dom i lifs-saker, som om häradzrätt sagt är.
Ther skal ock både ransakas och dömas om Ändradt: öfwer.&amp;gt; alla wexel- och sjörättssaker, så ock om&amp;lt; Ändradt: öfwer.
the arfskifften och förmynderskap, som under stadz-rätt lyda, och ther ej förmyndarekammare särskilt är.
§ 2.
Nu är i staden ingen cämnärs-rätt; tå äger rådstufwurätten så ransaka som döma alla the måhl, som eljest til cämnärs-rätt höra.
Cap.
VII.
Om hofrätt och andra konungens högsta domhafwande.
§ 1.
Hofrätt äger skärskåda och döma 1) alla lagwadde måhl från lagman eller rådstufwu.
2) The käromål, som å under-rättens, dom-capitlets, eller konungens befallnings-hafwandes dom och utslag inkomma, alt som i thenna balk, så ock i Kyrkjolagen och i Utsökningsbalken widare om hwart särskilt stadgat är.
3) The saker, som röra någon grof upsåtelig försmädelse emot Gud och hans heliga namn, sedan theröfwer först i underrätten ransakat är: men alla the högmål, som röra konungens höghet och wälde, såsom stämplingar emot konungen sjelf, thes kongliga hus, eller thes höga macht och myndighet, landsförräderier, rådslag med fienden, swåra förbrått emot konungens råd, och flera sådana måhl, the skola ej utan af hofrätten både ransakas och dömas.
4) Alla the måhl, som utaf konungen sjelf therunder skjutes, eller konungens rättigheter och förmåner röra.
5) Twister om arf efter frälsemän, så ock ther någor frälseman sin ägendom, genom offenteligit anslag, til them han skyldoger är, will updraga, eller söker at skilja sin lott i bo från annars enskijlta gäld.
I alla andra måhl äger han swara å ting eller för stadzrätt.
§ 2.
Hwad hofrätten dömer, thet skall fast stånda och ej återgånga: theremot må ingen wädja.
§ 3.
Wari samma lag om andra konungens högsta domhafwande.
The äga ock lika heder och myndighet, tå the för rätten sittia.
Cap.
VIII.
När man låter rätten nederliggia, och om dombok ej i rättan tijd uti hofrätten ingifwes, hwad tå lag är.
§ 1.
Hwarn tijd som häradshöfdinge eller lagman förfallelös låter rätten nederliggia, böte häradzhöfdinge 30 daler, och lagman sextijo daler: komma Ändradt: daler; gälde ock skadan åter: komma.
ej borgmestare och rådmän til rådstufwu, tå the ther skola sittia och döma: bötes trettijo daler, utan Ändradt: daler, och skadan åter; utan.&amp;gt; the kunna wisa laga förfall.
Försummar sig cämnärsrätt förfallelös, böte tjugu daler&amp;lt; Ändradt: daler och fylle skadan.
.
§ 2.
Förenämbde domare och rätter äga åhrligen innan Michelsmesso om nästa åhret thereffter, ingifwa theras domböcker uti hofrätten; och Stockholms stad tre månader sednare.
Skjer thet ej, tå bötes för hwar gång tjugu daler: tale ock fiscalen then lagligen til, som af upsåt och tresko thet försummar.
Cap.
IX.
Om inteckningar och upbud.
§ 1.
Wil man låta inteckna eller upbjuda något godz fast eller löst, giöre thet å häradz-tinge eller å rådstufwu, och sägie genast sin gäldenär til, at Ändradt: til, eller hans wissa ombud, at.
godz eller skuldbref hans intecknat är.
§ 2.
Häradshöfdinge och rådstufwurätt skola alla ther skedde inteckningar och upbud, i hofrätten ingifwa, häradzhöfdingen inom en månad effter tingens slut; och rådstufwurätten hwarn månad; eller böte en daler för hwarn dag som öfwerlöper.
§ 3.
Alla upbud skola så brott the inskrefne äro, offenteligen och öfwerljudt föreläsas.
Ther till äger tå domaren förkunna hwilken som Ändradt: Domaren förkunne tå ock, hwilken then är som.
säljer thet godz och til hwem, så ock för huru stor köpeskilling.
Om upbud skils widare i Jordabalkens ... capitel.
Cap.
X.
Om konungens iustitiærevision Detta kap. är icke utskrifvet.
Af en anteckning vid 1717 års förslag framgår, att texten skulle utgöras af 1717 års förslag kap. 2 § 16: Will någor — — — guldpant.
.
Cap.
XI.
Om laga jäf mot domaren, och om then som sidwördar eller utan skjäl klagar å högsta domhafwande eller underrätterne.
§ 1.
Nu kan kärande eller swarande hafwa mot domaren laga jäf, antingen för skyldskap eller swågerskap, som ej bör sträckja sig uthom syskonebarn; eller ock at han thes owän eller widerdeloman är; eller at han tilförene i samma sak dömt hafwer; eller af hwad laglig orsak thet eljest wara kan: tå skall han samma jäf med beskedelighet föreställa, hälst hos själfwa domaren särskilt, och ej genast offenteligen för rätten.
Domaren äger tå ock sjelfmanter bortgånga, och annar i hans stad sättjas, så länge thet målet slits.
Hwar som annorlunda någon i underrätten jäfwar, böte tijo, tjugu eller trettijo daler, som rätten eller domaren är til; och i hofrätten etthundrade daler: understår man sig utan skjäl jäfwa någon af konungens råd, böte twåtusende Ändradt: ettusende.
daler til the fattiga.
§ 2.
Djerfwes någor wisa sidwördnad emot rätten med ord eller gärning inne eller uthe; gjör merkeligit oljud, kifwar eller swär, blottar wärja, hugger, slår, eller gjör annat slikt: böte ... daler eller mehra, som rätten och brottet äro til, och göre offentelig afbön.
Ther äger rätten sjelf döma öfwer.
§ 3.
Kärer man sig för konungen å hofrätten eller annan konungens högsta domhafwande, och gifwer them skuld, at hafwa wrångwisligen dömt, eller rätten förwägrat; eller ock lägger them annat til, som theras ähra och ämbetes heder rörer; och gitter ej fulltyga: miste lifwet.
Gjör han thet å mindre rätt, och brister åt bewijs; böte hundrade daler, och ware ährelös.
§ 4.
Nu kan thet käromål wara annorledes, och hafwer han ther ej skjäl til: gjöre tå offentelig afbön, och böte etthundrade daler.
Skjer thet å mindre rätt: böte femtijo daler, och gjöre afbön.
Cap.
XII.
Huru stämning uttagas och swaranden tillställas skall.
§ 1.
Nu will man till annan kära: tå äger rätten gifwa skriftelig stämning, och nämpne käränden och saken, som han stämpnes före: förkunne ock, å hwad ort och dag han till swars komma bör, och at, om han ej sjelfwer kommer förfallelös, eller hans rätter ombudzman, saken alt likawäl företages och afgöres.
Ej må rådstugurätt eller hofrätt gifwa stämning, utan i the måhl, som ej föruth i underrätten uptagne warda.
§ 2.
Uti ringare måhl, och ther män ej dela om jord eller hus, må swaranden munteligen stämmas.
Och wari tå samma lag, som om skrifftelig stämning nu sagdt är.
§ 3.
Åkäranden wari skyldig låta swaranden få stämning fjorton dagar föruth, ther han inom häradet bor.
Utom häradet, eller i en annor stad hafwi han 3 weckor; och utom lagsagu sex weckor.
Är han längre borto, uti tredie eller fierde lagsagu: hafwi tå nijo weckor; emellan Swerige och Finland 3 månader; och emellan Wästerbotten, Gottland, Est- Lif- och Ingermanland, Pommern, Brehmen och Swerige fyra månader.
Är han utrikes stadder, hafwi sex månader; samma tid förelägges ock them, som genom offenteligit anslag å rättens dörr, för brott och missgärning, eller uti ägo-twister, från utrikes orter instämmes.
§ 4.
Ej må then njuta offentelig stämning, som all sin ägendom til them han skyldig är, genast afstå will; utan han hafwer i rätten therå, och å alla them han skyldig är, ingifwit richtig förteckning, som han thet med ed widgå kan; afträde ock föruth sjelfwa ägendomen, eller sätte ther full borgen före, eller i taka händer.
Sedan äger domaren med offenteligit anslag å rättens dör, alla them han skyldog är instämma, och sex månader them föreläggia, så ock til hwarthera särskilt bref sit therom afgå låta; dock warde tå ej annat pröfwat, än om han sin gäld således gälda må.
Nu warder thet honom bewilljat; tå skola the genom nytt anslag och särskilta bref af nyo instämmas, och hafwa tre månaders dag at komma och wisa hwar sin rätt.
Then som effter första anslaget ej kommer och påstår, at gäldenär sin ägendom ej upgifwa må som sagdt är, njute ej thes sider effter andra anslaget sin rätt til förträdet.
§ 5.
Laga stämning til lagmansting är högst sex weckor, och ej under tre weckor, ehwad swaranden i samma härad eller stad bor eller ej; och wari then plichtig, som i häradzrätten wunnit hafver, at genast inför rätten, wiss ort inom lagsagu nämna, ther stämning honom tillställas må: men kan hwarken han sjelf, eller hans ombudzman ther igenfinnas; warde tå stämningen fästad å dörr hans, och gånge dom i saken, så som i 13 cap.
8 § urskils.
Är häradsdomen så sent utfallen, at förenämde tid ej tilräcker; tå hwilar saken til nästa lagmansting; utan them åsämjer om särskilt ting, på sådant sätt som i 4 cap.
sagdt är.
§ 6.
I staden stämmes till cämnärsrätten i angelägna måhl, åtta dagar föruth, och i ringare fyra, eller åtminstone tre dagar.
Til rådstufwurätten stämmes åtta dagar föruth; utan han är wägfarande, eller thet är sjö-rätts eller wexelssak, eller annat ährende, som ej så långt upskåf tål, och hwarå wäl förr swaras kan.
§ 7.
Nu är man saker til någon uppenbar missgärning, som å lif eller ähra går: tå skall han utan stämning gripas och för rätta hafwas ehwad han är bofaster man eller ej: för honom må man ej borgan taga.
Är gärningen icke uppenbar, utan mörk och twifwelachtig; ther må honom en kort tijd föreläggjas, at til swars komma.
Kommer han ej; eller håller han sig undan, och synes taga sak å bak: lite tå rätten til konungs befallningshafvande, at honom inskaffa.
Ty ej må och skall slijk sak afdömas, om man borto är; utan at man genom offenteligit anslag å rättens dörr instämd warder, och ej kommer tilstädes, effter som i nästa cap.
11 § sägs.
Är brottet ringare, tå stämmes han på lika sätt, som i andra rättegångs-saker.
Blifwer han förfallelös ute; warde saken äntå företagen och afgiord.
§ 8.
Will man i sak samma sökja stämning tilbaka å then som honom stämt hafwer; tå äger han thet straxt gjöra, och ej ther med dröja, til thes saken för rätta kommer; sedan skola the både, ymsom å förelagdan dag, til hwarannan kära, och alt Ändradt: och å alt. i sänder slut och dom fä.
§ 9.
Ehwad man stämmes skriffteligen eller munteligen, tå skall thet skje, å landet, genom ländzman eller någon af nämden och en annan bofast man, eller twå andra inom häradet eller sochnen boende trowärdiga män: och i staden genom twänne edsworne stadztjenare, eller en stadztjenare och en annan trowärdig man.
Är han ej hemma i sitt hus; tå må han stämmas å kyrkjowallen eller ehwar the honom finna.
Håller han sig undan, förty at han wäntar stämning; och är thet witterligit, at han i häradet eller i staden wistas; warde tå stämning af them lemnad Ändradt: af them fästad och lemnad.
å husdör hans.
§ 10.
Nu sökes död mans oskiffta bo; gånge tå stämningen, å alla arfwingarna tilsamman, och ej å hwarthera särskilt.
Och wari then skyldig, som wid boet sitter, ehwad han är medarfwinge eller syssloman, at samma stämning emottaga Ändradt: anamma.&amp;gt;, och sedan låta hwarn arfwinge en trowärdig afskrifft bekomma.
Men söker man&amp;lt; Ändradt: arfwinge få en trowärdig afskrift.
Söker man.
stämning å samteliga arfwingarne, sedan skifft är, tå äger hwar särskilt stämmas; och njute then som längst från rätten är, laga tid til swars at komma.
Cap.
XIII.
När man försitter stämning utan laga förfall, huru tå dömas, och saken i underrätterne återwinnas må.
§ 1.
Nu sedan lagligen stämt är, tå äga kärande och swarande både, å förelagdan dag, för rätten komma.
Laga förfäll äro särdeles thessa: 1) Om han i sotesäng, eller sårom ligger.
2) Om han i häcktelse sitter.
3) Om han af fienden eller annor ögonskenlig fahra hindras.
4) Om han afwita är, och ej råder sinnom eller skjälom sinom.
5) Om han af wådeld eller wattuflod nöd lider.
6) Om hustru, fader eller moder eller barn hans dör, sedan man honom stämt hafwer.
7) Om han föruth til annan rätt eller ock sedan til högre domstohl är stämd, å samma tijd at swara.
§ 2.
Hwilken kärande eller swarande, som å häradztinge ej i rättan tijd, effter hållen gudztjenst, och så snart rätten sig sätter, förfallelös tilstädes är, böte en daler; och saken sättjes up til nästa dag, eller innan tinget slutes.
Kommer han ej äntå förfallelös; warde saken effter thes beskaffenhet afdömd.
§ 3.
Samma lag wari, ther swaranden ej kommer förfallelös til rådstufwu-rätt eller cämnärs-rätt, å första stämning.
Kommer han, och ej käranden, wari saklös och njute wedergällning för sin omkostnad.
Nu komma the båda, och blifwer sedan enthera å nästa rättegångsdag förfallelös ute: böte i rådstugun tre daler, och i cämnärsrätten en daler.
Är han å tridje rättegångsdagen wid upropet borto; tå skal saken företagas och afdömas.
§ 4.
Är ej swaranden lagligen stämder, eller kan han icke öfwertygas at hafwa fått stämning, tå äger han af nyo stämmas.
§ 5.
Nu är han lagligen stämder och kommer eij, tappar han tå saken, hafwi wåld å nästa häradzting, och i stadzrätten inom en månad, wisa sina laga förfall och saken återwinna, om han gitter.
Ty skal ock then som wunnit hafwer, honom så tidigt förut domen kunnoga, at han inom förenämde tid honom ther til stämma må: gjör han thet ej; njute tå then som tappat hafwer, samma tijd til nästa ting eller månad, sedan han tilsagd warder.
Är honom domen kundgjord, och försummar han sedan at instämma widerdeloman sin, som nu sagdt är; hafwi therå ingen talan widare, och domen gånge under utmätning.
Samma lag wari om käranden.
§ 6.
När nu han laga förfall ej wisa kan, gälde Ändradt: Gitter han eij wijsa laga förfall, gälde.
tå all bewislig omkostnad och skada, och böte ... daler; tå skal ock dömas i hufwudsaken.
Och hafwi then wåld som tappar i et eller alt, wädja under högre rätt.
§ 7.
Hwar som utan laga förfall ej kommer til lagmansrätten å förelagdan dag; böte för första upropet tre daler, och så för andra och tredje.
Kommer ej åkäranden förfallelös innan tinget slutes; fylle tå all omkostnad och skada; och wari häradzdom gill.
Blifwer swaranden ute, tå dömes i saken alt lika wäl: och gånge sedan rätten öfwer honom.
§ 8.
Samma lag wari om then, som häradssyn eller lagmanssyn försummar: och gånge med kostnad å thessa syner, som i 4 cap.
... § stadgat är.
§ 9.
Är ej swaranden tilstädes uti hofrätten wid första uprop; böte fem daler; kommer han innan klockan tolf, böte tre daler.
Blifwer han hela förmiddagen ute; tå dömes i saken: utan han gitter wisa laga förfall; wari ock tå för böter fri.
Försummar åkäranden första upropet, böte tijo daler.
Kommer han innan klockan tolf; böte fem daler.
Blifwer han aldeles ute, och hafwer ej laga förfall; wari tå swaranden saklös, och njute all bewislig omkostnad åter.
Äro kärande och swarande begge wid första upropet och til klockan tolf borto; böte hwar som sagt är, och saken upphäfwes å båda sidor.
Nu hafwa the sig wid första upropet instält, och är sedan enthera å nästa upropsdag borto; böte tå käranden tijo daler, och swaranden fem.
Försummar han sig åter wid nästa uprop; gånge dom i saken.
Then som kommer oberedder, och hafwer ej skälig ursächt, böte tre daler.
Sker thet ock wid nästa anslag, warde tå saken företagen och afdömd, som förr är sagt.
§ 10.
Warder man stämder genom offenteligit anslag å rättens dörr; tå äger han wid första uprop tilstädes wara.
Kommer han ej, warde tå kärandens skrifft rätten föreläsen; doch må ej saken afdömas förr än wid slutet af then rättegångstimme, som tå inne är.
Kommer swaranden ej äntå, at gifwa ther om i rätten muntelig förklaring; gånge dom i saken.
Hafwer han ock fått rättens särskilta stämning, tå må ej dom skjutas up, och hafwi han ej wåld at widare tala eller swara i saken.
§ 11.
Hwilken sin sak med laga målsman eller fullmächtig begynt hafwer, njute sedan ej sjelf til godo the förfall, som i thetta capitels 1 § föreskrefne äro; och wari målsman hans skyldig fulfölja saken til slut: utan rätten pröfwar nödigt höra sjelfwa sakäganden, eller något upskof bewillja.
Försummar sig fullmächtigen: wari samma lag, som om åkäranden och swaranden sagt är.
Ej må han sig med sakägandens frånwaro ursächta; ty han bör om saken fulleligen underrättad wara, och alla nödiga skriffter i händer hafwa.
Cap.
XIV.
Alla skäl och bewis skola genast wid första domstohlen inläggias; och huru man ej må bruka widlyfftighet, eller ingifwa onödiga skriffter.
§ 1.
Nu skal saken i rätten företagas, tå äga kärande och swarande genast säja och hafwa fram alla theras skäl och bewisningar.
Och må hwarthera ingifwa twå skriffter.
Wari dock häradzrätt undantagen, emedan tijden är kort, och saken ther munteligen eller med en skrifft föreställas kan.
Ej må man ock bruka fåfeng widlyfftighet, eller ingifwa hwarjehanda onödiga skriffter, wid eller emellan anslagen, och således sakens tillbörliga gång hindra och uppehålla.
Gjör thet någor; böte för hwarje sak om sig, i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugu-rätten fem daler; och i häradz- och cämnärsrätten twå daler.
§ 2.
Förenämde skriffter eller inlagor skola uti rådstugu-rätten och lagmans-rätten, så ock i hofrätten dubbelt Ändradt: twefalt.
ingifwas.
Sedan blifwe then ene qwar i rätten, och swaranden tage then andra, at wid nästa anslag eller å förelagdan dag therå swara.
§ 3.
Alla bilagor äga wara lika lydande med sjelfwa hufwudskrifften, och antingen af någon rättens betjente, eller af andra trowärdiga män besannas.
Hufwudskriffterne böra ock tå rätten thet bjuder, upwisas, wid böter som i 1 § sagdt är.
Cap.
XV.
Om wrångo-eder.
§ 1.
Ingen wari skyldig at i underrätten wrångo-ed gånga.
Hwar som lag och rätt wränger, eller list brukar, emot samwete sitt, plickte som om rättegångsmissbruk i ... cap.
sägs.
§ 2.
Ej må man ock uti hofrätten, eller konungens iustitiæ revision wrångo-ed hwar af annan fordra, utan så stora skäl äro, at konungen eller rätten högstnödigt pröfwa til at sanning utleta.
Cap.
XVI.
När swaranden inkommer för rätten med hwarjehanda jäf och inwändningar, eller söker något upskof i saken hwad tå lag är.
§ 1.
Nu kommer swaranden för rätten och söker upskof i saken, eller hafwer jäf antingen mot rätten eller wittnen, eller hwad thet helst wara må: pröfwar tå rätten, att han eij hafwer ther skiäl till; gånge genast dom i hufwudsaken.
§ 2.
Ej må man therå kära eller under högre rätt wädia: utan han tappar hufwudsaken; och tå hafwi han wåld att wädia moot bägge målen i sänder.
§ 3.
Warder ther pröfwat att swaranden hafwer skiäl och orsak hafft att begiära upskof i saken, eller inkomma med jäf och inwänningar: tå äger högre rätt therå gifwa dombref sitt och sättia hufwudsaken up under första eller annan underrätt som therföre af nyo döma skall; sedan må swaranden therifrån wädia, om han tappar.
§ 4.
Nu kan så wara, att underrätten sielfwer hafwer genast funnit swarandes skiäl eller jäf och inwänningar laggilda, och förethenskull upsatt hufwudsaken.
Will eij käranden sig theråth nöija låta: stånde tå honom fridt att therå kära ifrån cämnärsrätten för rådstufwurätten innan fyra dagar, och ifrån häradzrätten, rådstufwu och lagman för hofrätten innan helfften af then tijd som beswären effter laga wad inläggias skola, therom framdeles i thenne balk urskils.
Hwar som thet försummar, hafwi sedan ingen talan thertill.
§ 5.
Hwar som i stället för reent och tydeligit swar brukar fåfänga inkast och undanflyckter, och thermed hindrar så rätten som widerdeloman sin, gälde rättegångzkåstnad, hinder och skada, och böte i häradz- och cämnärsrätten ifrån 3 till 6 daler; i lagmans- och rådstugurätten ifrån 5 till 10 daler och i hofrätten ifrån 10 till 20 daler alt som saken är till.
Cap.
XVII.
Om domwillo.
§ 1.
Thet är domwilla, när man föller sådan dom, som i lag och rätt ingen grund hafwer, och således eij bestånd äga kan.
§ 2.
Wil man kära öfwer domwilla, göre thet inom natt och åhr, sedan han therom kundskap fick.
Försummar han samma tijd, häfwe eij wåld therå wijdare tala.
§ 3.
Nu kärer man utan skiäl och laga bewijs: böte tå som i 11 cap.
2 § urskilt är, och fylle rättegångskostnad och skadestånd åter.
§ 4.
Eij må genom slijkt käremåhl hufwudsaken stadna, eller uthmätning å krafftwunnen dom hindras; utan rätten eller konungen thet skiäligt pröfwar.
§ 5.
Hwilken domare som med domwillo funnen warder, plichte som förr är sagdt uti 1 cap.
3 §.
Cap.
XVIII.
Om wittnen och andra laga bewijs.
§ 1.
Hwilken til at wittna nämder och kallad är, äger genast för rätten komma.
Kommer han ej, tå förelägges honom wiss dag wid wite.
Och then honom nämdt hafwer, gälde resekostnad hans.
Boor eller wistas han å annan ort, och är sjuk eller hafwer annat laga förfall; hafwi ther wåld wittnesed lagligen gånga, och om thet måhl rätt och sant wittna.
§ 2.
Alle wittnesmän skola förrän the wittna, ed thenna med hand å book swärja, och gånga Orden: » och gånga » äro öfverstrukna.
; och äga tå kärande och swarande både när wara: Jag låfwar och swär wid Gud och hans heliga ewangelium, at jag i thenna saak skal wittna och sant säga, om alt hwad jag frågad warder, och wet händt och sant wara; så at jag hwarken för wänskap, skyldskap eller swågerskap, gåfwor och skäncker, räddhåga, haat eller afwund, nytta eller skada, eller hwad thet wara må, något skal döllja och förtiga, som til saksens och sanningens uplysning lända kan; utan alt thet mig härom witterligit är, redeligen på mit samwete bekänna och uppenbara, så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.
§ 3.
Nu kommer man för rätten, och skal ed gånga och wittne fylla: tå äger rätten honom föruth warna för meened, om om then fahra therwid är, noga underrätta.
Gifwer målsäganden honom then ed up, gifwe tå ock rätten.
Och wari så gilder ed gifwen, som gången.
Dock må ej wittnesed i brott- och missgärningsmål gifwas up.
§ 4.
Ej må then wittna, som sjelfwer är angifware, eller någon deel i saken hafwer, eller wildug är; ej afwundzman eller wederdeloman; ej swåger eller skyldare frände, än näst effter syskonebarn; ej then som til laga ålder icke kommen är, och ej egit husfolck och enskylta betjänte; utan något inom huset händt är, och andre ej hafwa när warit.
Warde ock aldrig wittnesbär, then som bannlyster, meenedare, ährelöser eller biltoger lagder är.
§ 5.
Qwinna så ogifft som giftt, må icke mindre än man wittna, ther ej laga jäf äro.
§ 6.
Asyna wittne äger witzord fram för then, som ej sielfwer sedt hafwer eller när warit, utan af andra något om saken hördt.
§ 7.
Nu hafwa flere åsynawittnen hwar för sig serskildt, och ej tillika sedt eller när warit; thet är ej mehr än halftt bewis, och tå äger man sig med skäl och wittne, eller med sjelf sins ede wärja.
Dock må man ej i lifssaker swärja sig fri.
§ 8.
Wittnesmän skola åtskilde ransakas, så at ingenthera hörer hwad annar wittnar.
The måge ock, hwar emot annan til förhör ställas, sanningen ther med at utleta.
§ 9.
Först må käranden och sedan swaranden sina wittnen nämna och låta framkomma.
Hafwer man å båda sidor lika goda bewis och wittnen; tå gälla the mäst, som swaranden wärja: ty domaren äger heldre fria än fälla.
§ 10.
Nu fruchtar man at thes wittnen antingen resa bort eller warda döde, innan the få komma för rätten: tå må han them föruth lagligen afhöra låta.
§ 11.
Wil man med hwarjehanda bref eller räkenskaper något bewisa, tå äger man pröfwa, om the äro trowärdige och ej ensidige, eller sådane, som wäl wittna emot, men icke med honom, som them skrifwit hafwer.
Beropa the sig på något annat bref: wari ogilt, til thes thet andra tillika framwises.
§ 12.
Nu hafwer åkäranden inga skäl och bewis; hafwi tå ej wåld sitt käromåhl med ed att fullfölja; ty med ed må man ej kära; ej må ock swaranden til ed twingas; utan åkäranden halfwa skähl och bewis, eller ett wittne hafwer, som förr är sagdt.
Och skall rätten ej någon låta ed gånga eller swärja, utan i nödfall, och ther sanningen ej annars utletas kan.
§ 13.
När egen bekännelse skjer friwilligt, utan pinande, skräck eller swikeligit förledande, och af then som til laga ålder kommen och wid sundt förnufft är; tå binder thet wäl mera til saken än alt wittne och bewis.
Dock må ingen uppå sin blotta bekännelse, särdeles i lifssaker dömas saker Ändradt: i lifssaker fällas.
, innan först noga undersökt är, om alla omständigheter med bekännelsen instämma.
§ 14.
Warder någor i brottmåhl med fulla skähl och bewis öfwertygad, och domaren Ändradt: bewis tillwunnen, ändoch domaren.
ej kan förmå honom til egen bekännelse; ther gälla fulla skähl och bewis mer, än swarandens nej.
Hafwi ock ingen domare eller befallningzhafwande wåld, utan konungens låf, låta någon pinas eller plågas til at bekänna gärning sin: eller plichte som saken är til.
Cap.
XIX.
Reser kärande eller swarande bort, utan rättens låf och minne.
§ 1.
Sedan saken för rätten kommen är, hafwi ingen wåld resa therifrån, utan låf och minne, och förrän han hafwer satt målsman eller fullmächtig för sig: eller gånge dom i saken effter lag.
§ 2.
Nu hafwer man sä nödig resa, at han then ej upsättja kan; och är saken så swår och angelägen, at han then icke någrom må förtro och lembna: gifwe tå thet föruth i rätten tilkänna, och tage låf ther til.
Gjör han thet ej och reser äntå bort; böte uti hofrätten tijo daler; uti lagmans- och rådstugu-rätten fem daler; uti häradz- och cämnärs-rätten en daler; och saken afdömes som i förra § sagdt är.
Cap.
XX.
Huru skrifftelige berättelser skola utj rättegångzmåhl af domaren till the twistande utfärdas.
§ 1.
Nu är skrijfftwäxlingen i något rättegångsmåål ändad och sluten: tå äger rätten en kort berättelse om saken skriffteligen författa; och then må först käranden och sedan swaranden hwarthera, inom åtta dagar igenomsee och underskrifwa, så öck nödiga påminnelser therwid göra.
A häradz och lagmans ting må thet eij skie för Ändradt: förmedelst.
tidsens korthet; eij eller i ringare måål uti cämnärsrätten.
§ 2.
Gifwes eij förenämbde berättelse åter inom then tid nu sagdt är, eller söker man eij att få then längre behålla; böte tå i håffrätten tijo daler; i rådstugun fem daler och i cämnärsrätten en daler, och gifwe åter inom par dagar, sker thet äntå icke; bötes sammaledes, och gånge dom i saken.
§ 3.
Nu låta the som träta, sig nöija åth thet som hwarthera i saken skrifwit hafwer, och willia eij förenämbde berättelse hafwa, att icke tijden thermed må dragas uth, wari gilt Ändradt: ther äge the mackt til.
.
Cap.
XXI.
Om munteliga förhör.
§ 1.
Will man blifwa munteligen hörd, eller pröfwar rätten thet nödigt, tå förelägges wiss dag; och then sig försummar, böte i hofrätten tijo dahler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler; och i cämnärsrätten en dahler.
Blifwer man andra gången ute: tå dömes i saken.
§ 2.
Ingen fördriste sig att munteligen af nyo föreställa, thet han tilförende skrifwit eller sagdt hafwer.
Och skola alle muntelige förhör i rättan tid begäras, och ej sedan saken till doms anslagen är: alt wid böter som i förra § sagt är; utan domaren thet nödigt pröfwar.
Cap.
XXII.
Om målzmän eller fullmächtige.
§ 1.
Hwilken målzman eller fullmächtig af lust och begärelse till trätor, eller för winst och egen nytta, uphissar och förleder någon till onödig rättegång, eller hindrar skälig förlikning, eller med hwarjehanda konstgrepp och funder saken förwillar, förmörkar eller i wijdlyfftighet drager: plickte lijka med sielfwa målsäganden; eller wari hårdare straff hans, som brottet är till.
Drager han sig sedan undan, och lembnar målzäganden i sticket: gånge rätten öfwer honom alt lika wäl.
Fullmächtigan äger ock med målzäganden underskrifwa alle inlagor till rätten; eller böte i hofrätten tijo daler, i lagmans och rådstugurätten fem daler, i häradz och cämnärsrätten en daler.
Försummar fullmächtigen eliest målsägandens rätt; stånde tå honom för rätta till swars och fylle allan skada.
§ 2.
Alle äga rätten heder och wördnad wijsa; ty skall ingen understå sig att i stellet för laga fullmächtig, låta gemena drängar och pojkar i rätten inlagorne ingifwa, eller emottaga, eller ock munteliga förhör bewista.
Gör thet någor: böte i hofrätten tijo daler, i lagmans- och rådstugurätten fem daler; och i härads- och cämnärsrätten twå daler.
Sammaledes må man hwarken skrifwa eller tala ohöfwiske eller håniske ord, och eij bruka oqwädins eller lättsinte edeer wid tijo daler, eller mehra, som domaren thet pröfwar; och ligge till widerdeloman hans, att thet lagligen åtala.
§ 3.
Ej må then wara annars mans fullmächtig eller målzman, som i samma sak tillförene sielfwer dömt hafwer, eller wid rådslagen tå när warit.
Hwar som häremot bryter, böte tijo daler, och träde från rätten af.
§ 4.
Mannen är sin hustrus rätter målzman, och äger sökia och swara för henne.
Samma lag wari om förmyndare och then som andra under sin wärjo hafwa.
Will ock någor sin frånwarande skyldemans eller wäns rätt i acht taga Ändradt: bewaka.
, och hafwer eij fullmacht: wari tå skyldig sättia borgen om så fordras, att ofördröjeligen skaffa thess fullmackt; och fullföllie imedlertijd saken.
§ 5.
Kommer någor annar än rätter målzägande eller målzman, och will för rätta kära eller swara: böte i häradz- och cämnärsrätten tre daler: i lagmans- och rådstufwurätten fem daler; och i håfrätten tijo daler.
Cap.
XXIII.
Om domar och hwad ther till hörer.
§ 1.
All dom äger Ändradt; skall.&amp;gt; stödia sig uppå klara skäl och bewis, och eij uppå skenbara misstankar och liknelser; ty thet är icke alt sant, som sanning är likt&amp;lt; Återstående del af denna § är öfverkorsad.
; och ther käranden eij gitter bewisa, ther wari swaranden saklös.
Thet är ock fast bättre uti mörka mål, och ther man ej kan utleta hwad rätt är, att fria then brotzlige, än fälla then oskylldiga.
§ 2.
Rätten äger tydeligen afdöma saken och eij i oträngde måle gifwa någon upskofzdom eller anledning till rättegång med andra, som i samma sak ej äro instämde eller hörde.
§ 3.
Twister man Ändradt: Dela män.&amp;gt; om gäld, arf, eller inbördes handell, och äro ther löpande räkningar, som slutas böra; eller skall wijss uträkning therå giöras, innan fullkomligit slut ske kan; hafwi tå domaren wåld, om han thet eij sielfwer utreda gitter, att thertill nämpna några goda och wäl förfarna män, å theras kåstnad som twista sin emellan.
Låta the sig åth theras sluträkning nöija: tå skall i domen med fulla bokstäfwer stå skrifwit, huru stor hufwudgäld och räntta gäldas bör, sä ock i hwad mynteslag, och inom hwilken tid wid wijte&amp;lt; Orden: » wid wijte » äro öfverkorsade.&amp;gt;.
I alle andre domar, som en wiss summa&amp;lt; Ändradt: ett wisst penningethal.&amp;gt; utnämna, skall ock tid och wite&amp;lt; Orden: » och wite » äro öfverkorsade.
föreläggias.
§ 4.
Kan eij richtig uträkning göras, förrän rätten therom Ändradt: theröfwer.
dömbdt hafwer: gånge tå dom under goda män; och warde af them uträkning thereffter giord, utan them åsämies som twijsta.
§ 5.
Nu äro the eij med Ändradt: åth.&amp;gt; samma uthräkning nögde, bägge eller enthera, tå äger rätten therom&amp;lt; Ändradt: theröfwer.
döma.
Och må then som tappar wädia under högre rätt.
Hwilken öfwer sådan sluträkning icke lagligen sig hos domaren beswärar: å landet inom natt och år, och i staden inom tre månader; hafwi sedan eij wåld ther å widare tala.
§ 6.
Warder man fälder till att något fullgiöra, innan saken aldeles slitas kan; tå skall thet altid skie wijd wite inom wijss tijd.
Och må ingen theremot wädia.
§ 7.
Försummar man thet innan förelagd tid att fulgöra; tå äger domaren thet föresatta wite utkräfia låta » och sedan föreläggia annan kort tijd, wid förlust af all talan wijdare i saken.
Sker thet eij äntå, dömes i hufwudsaken.
§ 8.
Nu kan så hända, at delumännerne sielfwe hos domaren sig förena om wist wite för then, som eij häller hwad them emellan förafskedat är: tå må domaren thet wäl stadfästa; men bryter sedan enthera theremot: falle tå witet till then obrotzlige och eij till domaren.
§ 9.
Till doms må man stämmas med anslag å rättens dör, dagen förut wid middagztiden.
Blifwer tå någor förfallelös ute, skylle sig sielf och böte: i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler, i häradz- och cämnärsrätten twå daler.
Bortrifwer någor med willia thetta, eller andra sådana allmänna anslag: böte tiugu daler.
§ 10.
I then stad ther håfrätten är, skola rådstugurättens domar hälst afsäijas om onsdagen, och i cämnärsrätten om tisdagen.
Af lagmans- och häradzrätten och i andra städer må thet skie så snart domen färdig är: hafwi dock häradz- och cämnärsrätt wåld domen genast och utan anslag skriffteligen eller munteligen afsäija, ther saken af ringa wärde är.
§ 11.
Håfrättens så ock lagmans och rådstugurättens domar och andra fattade slut, skole twefalt afskrifwas, förrän the afkunnade warda, så att delumännerne måge sedan innan nästa fyra dagar thereffter få uthlösa domen eller uthslaget och böte i hofrätten fem daler; och i lagmans och rådstugurätten tre daler, then som inom förenembde tijd eij löser Ändradt: then eij löser inom förenämde tijd.
.
§ 12.
Häradz- och cämnärsrättens dom så ock rådstugurättens i then stad ther ingen cämnärsrätt är, må man uttaga eller eij, om saken är af ringa wärde.
Begärer then någor, och löser eij sedan ut: böte twå daler.
§ 13.
Rätten äger så lämpa tijden til domars afsäijande, att laga tijd till wädiande icke infaller på någon helgedag.
§ 14.
Hafwer man skäl och orsak att sökia rättens förklaring å domen uti något mål, göre thet i så god tijd att widerdeloman hans, så ock rätten derå swara måge, förrän tiden till laga wad ute är; och må thermed hwarken laga tid förlängias, eller laga krafft wunnen dom återbrytas.
Gör någor häremot eller söker förklaring i the mål ther domen klar och tydelig är: böte som för dombrot i nästa capitel skils.
§ 15.
Är någor dömd från äran, och widerdeloman sielf beder för honom, hafwi eij rätten macht domen at ändra; utan ligge thet till konungens nåd.
Bor han annorstädes, än ther han dömder är; gifwe tå rätten thet konungens befallningzhafwande genast tillkänna, så at man wanfrägd hans ther weta må.
Cap.
XXIV.
Om dombrått.
§ 1.
Hwar som bryter häradzhöfdinges eller cämnärsrätz dom, böte fem daler, brytes lagmans eller rådstufwurätz dom, bötes tijo daler.
Bryter man håfrätz dom; böte etthundrade daler.
Och wari thet alt rättens ensak.
Cap.
XXV.
Huru man lagligen wädia må.
§ 1.
Will man wädia moot cämnärsrätt: tå wädi under rådstufwu med tre marker, innan klåckan tolf om tredie dagen thereffter.
§ 2.
Ifrån häradzrätt wädies under lagman med tre marker, och ther ifrån under håfrätten med sex marker, innan nästa otta dagar thereffter klockan tolf.
Sammaledes wädis från rådstufwu under hofrätten, och i siörättz- och wäxelsaker, från häradz, eller rådstufwurätt under commercie collegium, med sex marker, innan klockan tolf om ottonde dagen.
§ 3.
Ej må man wädia uti twister om penningar eller annat godz, tå saken eij är af thet wärde som hwarje stad eller landzort föreskrifwit är; dock må ej rättegångzkostnad thet fylla; utan man enskylt therom twistat hafwer.
§ 4.
Nu är eij dömdt om penningar, eller annat godz, utan om andra rättigheter och twister, eller om thet som rörer sielfwa hufwudsaken: ther må man wädia moot, ändock saken eij är af thet wärde som sagdt är.
§ 5.
Nu hafwer man ej wädiat inom förenämbdan tijd, hafwi tå domen laga krafft och gånge under utmätning.
Moot tresko dom må man eij wädia, eller sedan man saken upsåteligen förtegat och nederlagdt hafwer, och thermed förlorat sin rätt.
§ 6.
Ej må ock wädias moot hofrätz dom, utan äro ther skäl till, tå hafwi man wåld söka konungens iustitiæ revision som förr är sagdt.
§ 7.
Kommer dagen till laga wad, uppå en helgondag: tå skall then som wädia will, thess förr tillsäija, som ingen domare äger mackt förlängia then tijd inom hwilken wädias bör.
§ 8.
Nu will then som wädiat hafwer, eij fullfölja wad sitt: tå äger han igenom twå trowärdige män låta sin widerdeloman thet så långt föruth weta, att han eij onödig omkåstnad göra må: gifwe thet ock rätten till Ändradt: under.&amp;gt; hwilken han wädiat i&amp;lt; Ändradt: wädjat hafwer, i. god tijd tillkänna.
Försummar han thet, gälde all kostnad åter, som samma rätt skiäligt pröfwar, och böte i hofrätten tijo daler och i lagmans och rådstufwu rätten fem daler.
§ 9.
Hafwi ingen wåld att wädia emot dom uti brottmåål, men wäl emot tå Ändradt: ther.&amp;gt; ådömda rättegångz kåstnad och skadestånd, om summan&amp;lt; Ändradt: then.
är så stor att wädias må.
Finner sig någor eljest af domen beswärad: gifwe thet först rätten tillkienna, och qwällie sedan i hofrätten som framdeles i ... cap.
... § skils.
§ 10.
Hafwer man i twist måhl wädiat emot dom, som innefattar åtskillige punckter: stånde honom fritt at qwällia antingen hela domen, eller någon del theraf.
Cap.
XXVI.
Huru thet som dömdt är utgifwas skall, och borgen sättias, innan laga wad i hofrätten fullföljes.
§ 1.
Wädiar man från rådstufwu eller lagman under hofrätten eller annan öfwerrät: sättie tå hos konungens befallningzhafwande eller i taka händer the honom fråndömde penningar, eller afträde thet twijst är om, till hans säkerhet som wunnit hafwer, innan han sitt wad fullfölia må.
Gitter han thet eij: wari therom lag som i Utsökningzbalkens 4 cap.
7 § sägz; han äger ock sättia borgen för rättegångskostnad och skadestånd, eller hafwi förwärkat wad sitt, och äge aldrig therå sedan tala.
Cap.
XXVII.
Huru wittnesbörder å lagwadda domar eller andra rättens utslag skrifwas böra.
§ 1.
Nu är wädiat under lagman, låte tå häradshöfdinge weta med sin underskrifft å domen, att then som wädiat hafwer, bör i rättan tijd söka stämning till nästa lagmans ting å widerdeloman sin, och honom then stämning sedan tillställa; eller i hans, eller fullmägtigens frånwaro, med wittnen å then ort lembna och anslå låta, som han för häradzrätten sielfwer uthnämbdt hafwer.
§ 2.
Så snart häradztinget ändat och slutit är, skall häradzhöfdinge skrifteligen förständiga lagmannen, hwilka wädiat hafwa, och uti hwad mål.
Samma lag wari, ther ifrån cämnärsrätt under rådstufwurätt wädiat är, och ifrån lagman eller rådstugu under hofrätten: och skall altijd förkunnas, hwad dag till wadetz fullfölliande förelagd är, så att anslaget thereffter inrättas må, och upropet skie å föresattan dag.
§ 3.
I cämnärs- rådstufwu- och lagmansrätt äger så then som wunnit som then ther tappat hafwer, antingen sielf, eller hans fullmägtig afbida then tid, inom hwilken laga wad ske bör.
Sedan skrifwes å hwartheras dom: att then som wädiat hafwer, skall å förelagd dag wid upropet, antingen sielf eller genom laga fullmägtig sina beswär emot domen inläggia, och att swaranden eij wijdare stämmes, utan äger tå komma för rätta och beswären emottaga Ändradt: anamma.
, wid förlust af thens talan som eij kommer innan klockan tolf samma dag.
§ 4.
Rådstufwu rätt och lagman skrifwe ock å wädiandens dom, att han äger sättia borgen for rättegångzkostnad och skadestånd, innan wadet fullföllias må.
Äro penningar honom fråndömda, eller annat godz, tå skrifwes wijdare å dom hans: att han samma penningar hos konungens befallningshafwande eller i taka händer sättia bör, eller thet godz till sin widerdelomans säkerhet emot borgen afträda, wid förlust af wadetz fullfölliande Ändradt: af wad sitt.
.
§ 5.
Nu är man lagligen stämder till häradzting, eller stadzrätt.
Kommer han eij, utan warder fälder åth hufwudsaken; tå skrifwes å domen: att emädan hwarken han sielf eller hans fullmägtig, hafwer uppå laga stämning kommit för rätta eller upwijst laga förfall; så äger hans widerdeloman honom thenna dom i så god tid kunniga, at han å nästa häradzting, eller i staden inom en månad, må taga stämning och wijsa sine laga förfall och ther han gitter, hufwudsaken återwinna, eller hafwi förlorat sin rätt och talan.
Cap.
XXVIII.
Om förlikningar.
§ 1.
Alle domare äga söka förlikning them emellan som twista Ändradt: äga sig beflita att kunna förlika them som twista.
; utan saken är sådan att man effter lag, eij förlika och sämias må.
§ 2.
Sämies them sins emellan förän dom i saken går: tå skall thet genast kundgöras rätten, och en afskrifft af förlikningen ingifwas: är thet munteligen skiedt, låte tå rätten thet i domboken inskrifwas, begge närwarande.
Nu kan them åsämias, sedan dömdt är och enthera wädiat hafwer eller både: tå skall wadet genast sägas up, och en afskrifft af förlikningen sändas till then rätt, under hwilken wädiat är.
Sedan äger samma rätt förlikningen utan uppehåld bekräffta.
Hwilken som försummar att å föreskrifna sätt gifwa thet rätten tillkänna; böte i hofrätten tiugu daler; i lagmans och rådstufwu rätten tijo daler; och i härads- och cämnärsrätten fem daler.
Cap.
XXIX.
Huru och när the som wädiat hafwa, måge saken uti öfwerrätten fullföllia.
§ 1.
Hafwer man wädiat mot cämnärsrättens dom eller uthslag; wari tå skyldig att utan stämning ingifwa i rådstugurätten käremåål sitt å adertonde dagen, sedan cämnärsdomen uthföll, eller böte sex mark; blifwer han till klockan tålf aldeles ute: hafwi tå cämnärsdomen wunnit laga krafft.
Är eij swaranden eller hans fullmägtig tillstädes wid upropet: böte en daler.
Kommer han effter klockan tolf om samma dag, hafwi eij wåld mehra att swara hwarken skriffteligen eller munteligen, och gånge saken till doms.
§ 2.
Huru lagwadde saker ifrån häradzting till lagman instämmas och ther fullföllias måge; så ock om then sig å förelagdan tid eij infinner och om annat mera, sägz i ... cap.
... §.
§ 3.
Hwilken mot lagmans eller rådstugu rättens dom wädiat hafwer, äger i rättan tijd till hofrätten komma, och ther sine beswär emot domen wijd upropet swaranden tilställa.
Försummar han thet: böte som förr sagdt är; kommer han eij innan klockan tolf, tå tages hans inlaga eij emot; och må swaranden, om han tillstädes är, ingifwa wid nästa anslag sin skrifft, så ock förteckning å rättegångz kostnad, Blifwer swaranden utan laga förfall wid första anslag utan tå käranden sine beswär ingifwer, böte som förr är sagdt.
Blifwer han ute effter klockan tolf: hafwi sedan eij wåld att munteligen eller skriffteligen therå swara, och gånge dom i saken.
Äro the bägge wid upropet borto, eller komma the eij innan klockan tålf, wari therom lag som i ... cap.
... § urskilt är.
§ 4.
Infaller tiden uppå en helgedag, ligge till nästa rättegångzdag.
Samma lag wari i rådstugun, tå eij är laga rådstugudag, eller ther ingen sammankomst ske plägar.
I hofrätten må thesse beswär wijd upropet ingifwas och af swaranden emottagas Ändradt: anammas.
, så ock skrifftwäxlingen skie under anslag, fast än then tijd är inne, tå the flästa rättens ledamöter, med konungens låf, pläga skillias åth.
Är hofrätten i samma stad, som rådstugu rätten, tå ingifwes beswären innan en månad sedan domen utföll.
§ 5.
Sker wadet under Swea hofrätt, ifrån aflägsnare stad, eller ifrån lagmansrätten i Upland, Södermanland, Wässmanland, Kopparbärgz lähn, Närrike och Gästrikland; hafwi sex weckor effter domen: ifrån Helsingeland, Iempteland, Ångermanland, Melpad, Herredalen, nijo vekor, ifrån Wästerbotn tre månader, och ifrån Gottland fem månader.
§ 6.
Utij Göta Hofrätt hafwi then som wädiat, sex weckor effter domen, ifrån Östergötland, Calmare lähn, Småland och Wästergötland, och ifrån Halland, Skåne, Bleking, Wermeland, Dahl och Bohuslän, nijo wekor.
§ 7.
Uti Finska Hofrätten skola beswären emot lagwalda domar i Åbo lähn inläggas sex weckor sedan domen utföll: ifrån Nyland, nijo weckor: ifrån Österbotn, Rautalambi, Tawastehus, Wiborgz och Kexholms län och Ingermanland, tre månader.
Cap.
XXX.
Om rättegångz kåstnad och skadestånd.
§ 1.
Rättegångz kostnad äger man söka i sin första inlaga, och med then senare, förteckning therå gifwa: men i the mål ther eij utan en skrifft å hwarthera sidan tillätes, bör thet genast ske.
Försummar thet någor, hafwi therå ingen talan widare.
§ 2.
Är thet sådan kostnad eller skada som man eij genast weta eller nämna kan: tå må man thet sig uttryckeligen förbehålla.
§ 3.
Nu kan af hwarjehanda tillfällen eij mer än en skrifftwexling skie: hafwi äntå then wåld med förteckning att inkomma, som thet sig förbehållit hafwer.
§ 4.
Warder man nödsakad att kära eller swara för rätta: niute tå all bewislig och skälig omkostnad; och må thet som förmycket eller obilligt är, af domaren rättas och jämkas.
Äro skäl till å båda sidor at låta saken under domaren komma, gånge ther hwarthera sin kostnad qwitt.
Cap.
XXXI.
Om rättegångz missbruk och huru man plichta skall for olaga käromål.
§ 1.
Hwar som dierfwes missbruka rättegång, och twert emot klara och straxt bewisliga skäl, eller ock emot förr utfallen dom i saken, drager någon för rätta: gälde åter rättegångz kostnad, hinder och skada, och böte till the fattige enskijlt: i cämnärs- och häradsrätten ifrån 5 til 10 daler, i rådstugun och lagmans rätten ifrän tijo till trettijo daler, och i hofrätten ifrån femtijo till etthundrade daler, alt som saken eller brottet är til.
§ 2.
Hwar som tappar i hofrätten, sedan han i begge underrätterna tappat hafwer, böte efter saksens beskaffenhet ifrån 50 till 100 daler.
Tappar han jemwäl uti konungens justitiæ revision; böte ifrån 200 till 500 daler, the fattiges eller kyrkiona ensak.
Orkar han eij botum, eller gitter sättia borgen: plichte med bysättning eller fängelse.
§ 3.
Swaranden som nödgas föllia sin widerdeloman till högre rätt wari ther frij före, utan han pröfwes omgå med flärd och osanning, eller göra uppenbar orätt.
§ 4.
Nu är saken klar och grundar sig uppå bref och förskrifningar, eller swarandens egen bekännelse, eller ock uppå skiedd förlikning, eller goda mäns utslag, utan något förbehåld.
Gitter eij swaranden thet genast med lag frångå, utan söker oskäligen draga saken i widlyftighet, hafwi tå rätten wåld af hans ägendom Ändradt: af gods hans.
så mycket föruth i qwarstad döma som thet twistiga wärd är; och må käranden thet straxt Ändradt: genast.
lyffta, sedan han borgen satt hafwer, att han thet till fullo med ränta och all skada återgifwa och gälda skall, ther swaranden inom natt och år winner thet åter.
Eij må man wädia emot thenna qwarstadz dom.
Cap.
XXXII.
Huru lagwunnen dom återbrytas må, och försutin laga tid återställas.
§ 1.
Hafwi ingen wåld utan konungen allena att återbryta laga krafftwunnen dom och försuten laga tid återstella.
§ 2.
Nu hafwer dom wunnit laga krafft.
Kommer tå then som tappat hafwer och säger sig hafwa funnit nya skiäl, thermed domen brytas må: gånge tå utmätning alt lika wäl, som i Utsökningzbalken sägz.
Han äger och först söka konungens låf at wisa sina nya skiäl och sedan swärja, at han them ej tillförene wiste, eller weta kunde, eller at han ej förstådt them wara af thet wärde, och at han eij thermed söker draga saken i widlyfftighet, utan tror sig hafwa rätt; sättie ock borgen för hinder, skada och omkåstnad.
Finner rätten at thessa skäl förr Ändradt: skäl hafwa förr.&amp;gt; warit framme, eller ock at the eij förmå ändra domen; warde tå then bekräfftad; och han gälde&amp;lt; Ändradt: gälde han.
åter all kostnad och skada, och plichte för oskäligt käromål.
§ 3.
Ingen fördriste sig ock wijd förenämnda plicht, at bedia konungen återställa försutin laga tid; utan han af wåda och eij af egit wållande laga tid försummat och försuttit hafwer.
Cap.
XXXIII.
Huru böterne i lagboken mätas och gäldas skola.
§ 1.
Alla böter skola mätas och gäldas öfwer hela riket effter ett slagz mynt, som är daler sölfwer mynt.
Thet som bötes till treskifftes, gånge till konungen, målsäganden och häradet eller staden.
Och the böter som eij fördelte äro, eller till någon särskilt dömde, wari rättens ensak.
IV.
Förslag till Rättegångsbalk 1734.
Rättegångs balk.
Cap.
I.
Om almenna rätter och domstolar i gemen.
§ 1.
Förste domstol å landet är härads-rätt.
Ther dömer häradshöfding, med tolf bönder, som i häradet bo, och thertil walde äro.
The tolf kallas häradsnämd.
§ 2.
Thernäst är lagmans-rätt, tit man från härads-rätten wädia må: och ther dömer lagman med tolf nämdemän, från härads-rätterne i lagsago sin B: hans.
.
§ 3.
I staden är kämners-rätt förste domstol.
Ther skal en rådman wara, och hafwa til bisittare stadsens kämnerer.
§ 4.
Andre domstol är rådstufwu rätt.
Ther äga stadsens borgmästare och rådmän döma B: äga borgmästare och stadsens rådmän.
.
I the städer som ej hafwa kämnersrätt, är rådstufwurätt förste domstol.
§ 5.
Öfwer thessa äro hof-rätter, tit rättegångs saker från lagmans och rådstufwurätt komma måge, som framdeles i thenna balk sägs B: stadgas.
.
§ 6.
Ej måge fader och son, swärfader och måg, twå bröder eller swågrar i en rätt sitta, ther ej flere än siu i rätten äro.
Aldrig måge ock flere än twå, the ther i then skyldskap och swågerlag äro, som nu är sagt, i en rätt sitta.
§ 7.
Domare B: Hwar domare.&amp;gt; skal ed thenna swärja: Jag N.N.
lofwar och swär, wid Gud och hans heliga evangelium, at jag wil och skal, efter mitt bästa förstånd och samwete, i alla domar rätt giöra, ej mindre then fattiga, än then rika, och döma efter Guds och Sweries lag, och laga stadgar: aldrig lag wränga, eller orätt främja, för skyldskap, swågerskap, wänskap, afwund och&amp;lt; B: eller.
ilwilja, eller rädhåga: ej eller för mutor och gåfwor, eller annan orsak, under hwad sken thet wara må, och ej then saker giöra, som saklös är, eller then saklös, som saker är.
Jag skal ock hwarken förrän domen afsäges B: säges af.
, eller sedan, uppenbara them, som til rätta gå, eller, androm, the rådslag, som rätten inom lychta dörar håller.
Thetta alt wil och skal jag, som en ärlig och uprichtig domare, troliga hålla, utan arga list och påfund, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.
Ej må någor til domare embetet träda, förr än han så swurit hafwer.
§ 8.
Lagman och häradshöfding skal thenna ed swärja in för hof-rätten.
Är han ther fierran från stadd B: han fierran therifrån stadd.&amp;gt;, eller kan han ej sig ther infinna, förrän ting skal hållas; förordne tå hof-rätten, hwar thet ske må.
Nämdeman lägge eden af å&amp;lt; B: å. tinget.
Borgmästare och rådmän giöre ed sin å rådstufwu, i konungens befalningshafwandes, eller thes närwaru, som han i sitt ställe förordnar, och kämner in för borgmästare och rådmän.
§ 9.
Låter domare utan lof B: tillstånd.
någon i sitt ställe döma; miste embetet.
Ej må han ock resa utur lagsago, härad, eller stad, ther han domare är, och sitt hemwist hafwa bör, utan han hafwer ther lof til.
Giör han thet; miste första gång tre månaders lön, andra gång dubbelt, och tredie gången embetet.
§ 10.
Nu hafwer lagman, häradshöfding, eller borgmästare förfall, at han sitt embete ej förrätta kan; kungiöre thet hof-rätten.
Pröfwes thet lagligit; förordne tå hof-rätten en skickelig man, som embetet imedlertid förestår.
§ 11.
Domaren skal noga pröfwa lagens rätta mening och grund, och ther efter döma; men ej thermot efter egit godtycko.
Landssed, then ej har oskäl med sig, må han ock rätta sin dom efter, ther beskrifwen lag ej fins.
§ 12.
Fäller domare orättan dom af uppenbar wårdslöshet, eller oförstånd; miste embetet aldeles, eller til wiss tid, eller böte med penningar til treskiptes, alt B: penningar alt. efter omständigheterna, och fylle allan skada.
Giör han thet upsåteliga, af hat och ilwilja, eller för wänskap, eller muto och winning; miste embetet, och få thet aldrig åter, gälde ock skadan, och muta gånge til the fattiga.
Nu kan så hända, at någor genom sådan wrång dom mister lif eller ära; warde tå domaren, för thenna sin onsko och arghet, sielf straffad til lif eller ära.
Cap.
II.
Om härads ting.
§ 1.
I hwarje härad skal häradshöfding ting hålla, å rättan tingsstad, tre gånger om året: förste gång om wintren, mellan tiugunde dag juhl, och april månad: andre gång om sommaren, mellan Walborgs- B: Walborgzmässo.
och midsommars dag: tredie gång om hösten, mellan förste september och november månads slut.
I the landskap, ther så månge ting ej tarfwas, gånge thermed, som särskilt stadgat är.
Sätter häradshöfding ting ut, förr eller senare, än nu sagt är; böte tiugu daler.
§ 2.
Häradshöfding ware skyldig at kungiöra konungens befalningshafwande, å hwad dag han ting hålla wil, och låte thet sedan lysa å predikstolarne i häradet, tio wekor förut.
§ 3.
Å tingstima skal häradshöfding och nämd tideliga wid tingsstad wara, och sist klockan nie om morgonen; och tå skal gudstienst hållas, förr än rätten sig sätter: sedan lyse häradshöfding ting och tingsfrid, och läse the stadgar B: läse therpå the stadgar.
offenteliga up, som almogen å tinget kungiöras böra.
Therefter tage han sakerna före i thenna ordning: först intekningar och upbud, som tå begäras, efter thy som i VII cap.
stadgas: sedan kronones och almenna ärender: thernäst misgärningsmål, och så theras twister, som långt från tings stad bo: sedan hwarje sak, som han finner nödtorften fordra.
Widlyftige saker skola sist företagas; och gifwe häradshöfding i hwarje sak utslag efter thy thet ske kan, innan han från tingsstad reser.
§ 4.
Kronofogde B: Häradsfogde.
eller länsman, åligger wid tinget altid när wara, och gå rätten tilhanda, i thet som til theras embete hörer.
§ 5.
Häradshöfding skal richtig dombok hålla, och then sielf underskrifwa: sätte ock sitt, och häradets insegel therhos.
Wid slutet foge han förtekning på the böter, som wid tinget fallit, och huru the fördelte äro.
Hwart åhrs dombok sände han til hof-rätten in, förr Michels dag året therefter, wid bot tiugu daler.
I domboken skola ock alla syner i iorda twister, med domen therå, införde wara B (i marginalen): Kongl.
Rådens bref och hofrätt.
universale 1712 den 6 nov.
.
§ 6.
Å hwarje tingsstad skal härads kista wara: ther gömes härads insegel, riksdags besluter, almenne stadgar, och the handlingar, som häradet angå.
Ej må häradshöfding något theraf skingra för then, som efter honom i embetet träder.
Ther skal ock häradets lott i sakören förwaras, och häradshöfding giöre ther årliga räkning före, huru the til häradets gemensamma nytto kommit, och sände then räkning til konungens befalningshafwande in.
Til härads kista skola tre nycklar wara: häradshöfding äge en theraf hafwa: annan kronofogde, eller then häradsmän ther wälja til: tredie then, som främst i nämden sitter.
§ 7.
Wid hwarje tings slut, gifwe häradshöfding bötes eller saköres längd til kronofogden ut, och ware han skyldig, at them utan betalning inom nästa ting utsöka.
Håller han något theraf för arfwodi sit inne; böte fyratio daler, häradets ensak.
Försummar kronofogde then tid som sagt är, och kan then sakfält är, ej sedan gälda; fylle han thet sielf.
Cap.
III.
Om lagmans ting.
§ 1.
Lagman skal ting hålla i lagsagu sin, en gång hwart år, mellan Bärtels- och Michels dag, ther B: sedan lysa thet ut, tre månader förut.
Ther skal och kronofogde eller länsman altid när wara som om häradzrätt sagt är.
— Den sista satsen, som delvis tillskrifvits i marginalen, har öfverstrukits.&amp;gt; landsorten ej annat kräfwer, och kungiöre han konungens befalningshafwande dagen, låte ock sedan thet lysa tre månader förut&amp;lt; @.
§ 2.
Förrän lagmans rätten til domare sätet träder, skal gudstienst hållas, och må lagman taga til hielp och råd några lagfarna män at sitta i rätten; men lagman med nämden äger allena döma.
Ther skal ock kronofogde eller länsman när wara.
§ 3.
Lagman skal ting börja så tideliga, som om härads-rätt sagt är.
Ej må han ransaka och döma, utan the mål, som under honom wädiade äro.
Nu kan så hända, at härads-rätt skutit ett eller flera mål i någon sak opp, eller gått något aldeles förbi, äntå at the warit instämde, eller til saken höra: äge ock lagman macht, at them uptaga och döma, tillika med thet, som härads-rätten afgiordt, om thet beqwämliga skie kan.
@ 1 B: sände then til.
@ 2 B: mellan Bartolemei och Michaelis tid, ther.
§ 4.
Med brott och misgiärningsmål befatte sig ej lagman: doch må han öfver mindre brott döma, såsom oqwädens ord, oliud, tingsfridsbrott, och slagsmål, som förefalla B: som mellan parterna förefalla.&amp;gt;, medan ting påstår, och widlyftig ransakning ej tarfwa.
Hafwer någor wädiat i then sak, theri ett mindre brott kommit, som af then sitt ursprung fådt, och hafwer en nära gemenskap thermed: ther må brottmålet följa saken åt, och döme lagman öfwer them båda.
Är thet annat brott, eller sådant, at then brotslige ej&amp;lt; B: then skyldige ej.&amp;gt; med penningar böta må, tå äger ej lagman thet uptaga&amp;lt; B: I marginalen: Förordn.
d.
2 aug.
1727 § 1 et 6..
§ 5.
Ej må lagman förr från tinget fara, än han utslag B: han sit utslag.&amp;gt; eller dombref gifwit i hwarje sak, som til honom inkommen är.
Sedan sände han til hof-rätten in dombok sin, inom then sista dag i augusti månad&amp;lt; B: i Mars månad.&amp;gt; året thernäst, wid bot som i II cap.
om&amp;lt; B: som i cap.
II om.&amp;gt; häradshöfding sagt är: och rätte sig i öfrigt efter thet, som ther föreskrifwes.
Göme ock i lands-kistan lika&amp;lt; B: göme och lika.&amp;gt; lydande dombok, med the handlingar, som til lagmans rätten höra&amp;lt; B: höra, i landskistan.
.
Cap.
IV.
Huru särskilt härads och lagmans ting skal hållas, som kallas urtima ting.
§ 1.
Gifves någon skuld för grof misgiärning, och faller ej laga ting snart in; sätte tå häradshöfding särskilt ting, och kungiöre thet konungens befalningshafwande: tilsäge ock krono-fogden B: häradsfogden.&amp;gt;, at kalla nämd samman, så ock them som nödige&amp;lt; B: som wid saken nödige.&amp;gt; äro.
Nu kommer alment rychte&amp;lt; B: kommer allenast rychte.
opp om groft brott, och finnes ther skälig mistanka til; bode ock häradshöfding särskilt ting, äntå at ingen therå kärer.
§ 2.
Twista män B: män samman.&amp;gt;, och äskar käranden särskilt ting; söke tå hofrätten.
Wil han kostnaden hålla; tillåte thet hof-rätten, äntå at them ej therom åsämjer&amp;lt; B: them bådom therom ej åsämier.&amp;gt;.
Tappar then swarande; gälde ej annan kostnad, än then å laga ting giöras skulle.
Ej må häradshöfding i thy fall af egen godtycko urtima&amp;lt; B: särskilt.&amp;gt; ting stämma.
Är någor sak så widlyftig, at then ej kan å laga ting slitas, och sämjas parterne&amp;lt; B: sämias begge parterne.
in för rätten, om särskilt ting; tå må häradshöfding thet hålla: doch kungiöre thet genast hof-rätten, och konungens befalningshafwande.
Om särskilt lagmansting ware lag samma.
§ 3.
Kronones saker och andre almenne mål, måge ock å särskilt ting urskiljas, ther så omtränger, och gånge therom som B: thermed, som.
förr sagt är.
Cap.
V. Om kämners rätt.
§ 1.
Kämnersrätt B: Cemnersrätten.&amp;gt; äger i staden ransaka och döma alla twister, så ock brottmål, ther the efter lag eller särskilte stadgar til annan rätt ej höra.
Går saken å lif eller ära; tå skal ther ransakas och ej dömas, och ransakningen sändes genast til rådstufwurätten.
Men i Stockholm döme kämnersrätt, och ej rådstufwurätt i thy mål, och sände domen genast in til&amp;lt; B: domen straxt til.
hofrättens skärskådan.
§ 2 I B finnes en § 2 så lydande: Kommer twist opp om arf, förmynderskap, så ock död mans eller qwinnos yttersta wilia och förordning om theras egendom: thet skal ock cemnersrätten döma.
Ther förmyndare cammare är, hafwe then wård om omyndigas arf och bästa, och giöre ther redo före, och rådstufwurätten döme theröfwer, tå thet fordras.
— I marginalen: går ut här, och införes uti fölliande capitel om rådstugurätt.
— Mot § 2 af den tryckta texten svarar i B § 3.&amp;gt;.
Kämnersrätts dombok skal skrifwas af alla under, som i rätten sitta, och warde then, med saköres längd, til&amp;lt; B: längd therwid, til.&amp;gt; hof-rätten sänd inom Michels dag året therefter, eller böte tiugu&amp;lt; B: böten the tiugu.&amp;gt; daler.
Kämnersrätt i Stockholm hafwe til årets slut ther tid til.
Äger staden sielf sakören, tå tarfwar man ej saköres längd til hof-rätten sända&amp;lt; » Äger — — — sända » saknas i B..
Cap.
VI.
Om rådstufwu rätt.
§ 1.
I hwarje wecka skal rådstufwu rätt hållas, måndag, onsdag, och lögerdag, så ock oftare, ther thet tarfwas.
Tå skola borgmästare och rådmän klockan åtta til rådstufwu komma, och döma alla saker, som från kämnersrätten wädiade äro: rätte sig ock efter B: ock therwid effter.&amp;gt; thet som i III cap.
3 och 4 §§ om lagwadde saker til lagmansrätt&amp;lt; B: saker från lagmansrätt.&amp;gt; stadgat är&amp;lt; B: I marginalen har antecknats: Förord, af d.
2 aug.
1727.: ther skal ock både ransakas och dömas, öfwer alla wexel och siörätts saker, så ock alla twister om flyttning i och ur hus, ehwad domstol the eliest höra under, som twista.
§ 2.
Söker man eller hustru, at B: Söker then ene makan at.&amp;gt; skilja sin lott i bo från then andras, eller wil någor gäldbunden sin egendom på en gång til thes borgenärer afstå, at sedan från them fri warda; therom döme ock rådstufwurätt, och&amp;lt; B: rådstufwurätten och.&amp;gt; skilje borgenärer mellan, ther the ej sämjas om hwartheras rätt och förträde til thet som afstådt är, så ock, om swek hos skuldenär fins&amp;lt; B: finnes.
.
§ 3.
Å rådstufwu böra intekning, upbud, och lagfart B: lagfarter.&amp;gt; skie, och the twister afgiöras, som therom, eller om bördes och widerboende rätt upkomma.
Om brott och misgärningar gånge, som i thet V cap.
1 § om kämnersrätt&amp;lt; B: cemnärsrätten.
sagt är.
§ 4.
Ther ej kämners rätt är; äge rådstufwu rätt ransaka och döma alla the mål, som eliest til kämners rätt höra B tillägger: Om rätter dombok ware lag samma, som i cap.
5 sagt är.
.
§ 5.
Kommer twist opp om arf, förmynderskap, så ock död mans eller qwinnos yttersta wilja, och förordning om theras egendom; thet döme ock rådstufwurätt, ther ej förmyndare-kammar inrättad är, at sådant uptaga och slita.
Förmyndare-kammar hafwe wård om omyndigas arf och bästa, och giöre ther redo före, och rådstufwurätt döme ther öfwer, tå thet klagas.
§ 6.
Om rådstufwu rätts dombok ware lag samma, som i V cap.
sagt är I B saknas §§ 5, 6..
Cap.
VII.
Om intekningar, och huru thermed förhållas skal.
§ 1.
Wil borgenär låta sig til säkerhet, å ting eller rådstufwu intekna gäldenärs B: skuldenärs.&amp;gt; fasta gods; söke thet i rätten skrifteliga, och lägge therhos in afskrift, som med witnen styrckt är, af skuldebref hans, eller afhandling, eller richtiga bewis, at then fordran eliest godkänd, eller lagliga faststäld är: och warde thet alt offenteliga upläst, och borgenärs begiäran i rättens dombok förd: gifwe ock honom witnesbörd therom, ther han thet äskar: sedan lägge rätten gäldenär&amp;lt; B: gäldenär.
wiss dag före, at therå swara.
Kännes han tå wid skulden, eller kommer han ej å föresatt tid, med swar in, och wisar borgenär, at thes begiäran honom kungiord är; warde intekning fast, och gälle för borgenär från then dag, han then i rätten sökte: skrifwe ock domaren thet å skuldebrefwet.
Nekar gäldenär skulden, och wisar han strax klara skiäl, at then är gulden, eller af annan orsak förswunnen; ware han för intekning fri.
Gitter gäldenär thet ej; warde intekning bewilliad.
Nöjes entera ej åt rättens slut theri; hafwe lof at beswära sig theröfwer i hof-rätten, inom then tid, som i XVI cap.
1 § stadgas.
§ 2 Denna § saknas i B..
Betalar ej gäldenär, innan tio år til ända gått, sedan intekning skedde; låte tå borgenär then förnya: niute doch förmåns rätt efter första intekning.
Giör han thet ej; ware thes intekning kraftlös, ther han ej laga förfall haft.
Tå gäldenär sin skuld til fullo betalt; gifwe han rätten thet tilkänna, och warde thet strax i dombok skrifwit, så ock teknat i thet års dombok, tå intekning skedde.
§ 3.
Sedan häradshöfding hwarje gång om året ting hållit hafwer i B: hållit i.&amp;gt; häradshöfdingedöme sitt; sände han til hof-rätten, inom en månad therefter, alla the intekningar in, som tå skedt, wid bot tre daler för hwar dag, han thermed uteblifwer.
Rådstufwu rätt giöre thet för hwar månad, inom fiorton dagar therefter, wid lika bot.
Är ej någor intekning skedd; gifwe ock thet tilkänna&amp;lt; B: gifwe thet ock tå tilkänna.&amp;gt;.
Om upbud och lagfart&amp;lt; B: lagfarter.
ware lag samma.
Cap.
VIII.
Om hof-rätt.
§ 1.
Hof-rätten, som är konungens högsta nämd, äger upsicht och wård hafwa, at i the B: at wid the.
domstolar, som therunder höra, rätt skipas efter lag och thes rätta förstånd.
§ 2.
I synnerhet hafwe hof-rätt at döma öfwer thessa mål: 1.
Alla tit lagwadde saker.
2.
Beswär öfwer underdomares fel wid sielfwa rättegången.
3.
Klagomål öfwer konungens befalningshafwandes utslag i utmätningsmål, och thet som thertil hörer: och hafwe i thesse mål macht, at döma til qwarstad, om skiäl thertil äro, och at then som wunnit, får thet mot borgen lyfta, så ock at wederparten sedan må winna thet åter i rättan domstol, inom sex månader från B: inom natt och år från.&amp;gt; hof-rättens utslag, ther han thet gitter.
4.
Lifssaker, som af underrätterne ransakade och dömde äro&amp;lt; B: warda.
: så ock mindre brottmål, tå någor öfwer underrätts dom klagar.
5.
Grof försmädelse mot Gud, och hans heliga namn, när underrätt först therom ransakat.
6.
Stämplingar och förgripelser mot konungen sielf, och thes kongliga hus, eller riksens frihet: landsförräderi: rådslag med fienden: förbrytelser mot riksens råd, som röra theras embete: och ransake hof-rätten om alt thetta sielf, tå thet ske kan.
7.
Konungens befalningshafwandes och underdomares embetsbrott.
8.
Twister om arf efter frälsemän: theras förordning wid dödstiman om theras egendom B: om egendom theras.&amp;gt;: förmynderskap för theras barn och arfwingar, som frälse äro: så ock ther frälseman eller thes arfwinge, wil genom offenteligit anslag afstå thes egendom til borgenärer, och om hwarteras rätt och förträde thertil: eller then ene makan söker at skilja sin lott i bo från annars enskylta gäld.
9.
Hofrätten skal ock döma öfwer the brott, ther frälseman förwärckar lif, ära, adelig frihet, gods, eller arfwelig rättighet: så ock enwiges, och andra slagsmål, eller förgripelser med skimfelige ord och giärningar, mellan frälsemän&amp;lt; B: gärningar, frälsesmän mellan.
, eller theras wederlikar, och ransake först therom domaren i orten, ther giärningen giord är.
§ 3.
Hwad hof-rätten dömer, ther må ingen wädia mot B: theremot må ingen wädia.
.
Huru then som tappat, må söka ändring hos konungen, therom skils i XXX cap.
Cap.
IX.
Om domare rättegångs tima försummar.
§ 1.
Kommer ej häradshöfding eller lagman til laga ting, utan låter rätten ligga neder; böte häradshöfding tretijo, och lagman sextio daler, ther the ej laga förfall wisa, och gälde them skadan åter, som rätten sökte.
Blifwer han en tingsdag ute, tå ting flere dagar står; böte häradshöfding tijo, och lagman femton daler.
Försumma the syn, eller urtima ting; ware bot hälften mindre B: I marginalen: Rätteg: ordinantien 1614 § 3.
Anteckningen är öfverkorsad.
.
§ 2.
Blifwer nämdeman från ting, ehwad thet är laga eller urtima ting, eller syn; böte fyra daler.
För en dag bötes otta öre.
Ther ting eller syn lägges neder genom B: för.
nämds försummelse; sware ock the til skadan.
§ 3.
Kommer ej borgmästare til rådstufwu, then dag rättegång skal hållas; böte tre daler, och rådman som blifwer från rätten ute, twå daler.
Kämner böte en daler.
§ 4.
Försumma domhafwande i hof-rätten rättegångs dag; böte hwartera fem daler.
§ 5.
Alle thesse böter, waren the fattigas ensak.
Cap.
X.
Om laga domstol, ther B: Om rättan domstol i gemen, ther.
hwarje rättegångs mål uptagas och slitas bör.
§ 1.
Wil man til annan kära, ehwad thet är för gäld, eller i annat twistemål, som thes person rörer; stämme tå honom til then rätt, therunder han sitt bo och hemwist hafwer.
Hustru och barn, medan the hemma när föräldrar äro, lyda under then rätt, som man och fader: och tienstehion, ther the sin tienst hafwa.
Then ingenstädes stadigt hemwist äger, eller fremmande är, sökes ther han finnes.
Nu wil then stämde kära til honom igen, som stämma låtit; ware han ock skyldig wid samma rätt swara, ther målen med hwart annat gemenskap hafwa.
§ 2.
Yppar sig twist om arf, eller then dödas yttersta wilja: eller kräfwes gäld efter then som död är; döme thet then rätt, å landet eller i staden, ther then döde bodt, eller sin tienst haft, äntå at arfwingar under annan rätt bo, eller lyda, eller godset mellan sig skipt hafwa.
Tränger änka, at öfwerlåta borgenärer alt thet hon äger, eller skilja sin lott från mannens; söke rätten i then ort, ther mannen bodt, eller sin tienst haft.
Wilja arfwingar sig urarfwa giöra; lite then rätt til, ther under han lydt, som ärfwas skulle.
§ 3.
Nöjes ej arfwingar tå skipt är, utan säger någor thes lott sämre wara: eller fordrar någor fylnad, som sedan mist; söke han jämnad, eller fylnad, ther arfwet föll.
§ 4.
Wil någor kära til then, som förmyndare warit, om redo för arf sitt; stände honom fritt at giöra thet, antingen ther hans bo war, som ärfd är, och förmyndaren thet förmynderskap sig åtog, eller ther förmyndaren bor.
Then något är förtrodt til förwaltning, sware han, eller thes arfwingar, om han död är, ther han godset förwaltat och förestådt.
§ 5.
Kommer twist i handel mellan köparen och säljaren i staden, tå marknad är, eller elliest, och klagas thet genast; döme thet rätten, ther handelen skedt.
Ej må någor sedan stämmas från hemwist sitt, utan han i staden kommer, ther handelen skedde.
Om skuld, then gäst giör för kost, huslego och annan sin tarf, ware lag samma.
Ther twist warder om upsäijelse, och flytning ur hus, som i staden hyrde äro; gånge therom som i VI cap.
1 § B: som i cap.
VI § 1. sagt är.
§ 6.
Warder twist om gäld, then flere giordt, och utfäst at en för alla och alla för en betala; hafwe borgenär wåld, at söka hwilken thera af them han B: them, som han.&amp;gt; wil, ther then samme bor&amp;lt; B: then bor, eller som thet i § 2 sägs.&amp;gt;.
Hafwa the sig til betalning ej så förbundit, och yppar sig twist om skuldens richtighet, eller hwartheras del&amp;lt; B: andel.
theri; äge ock borgenär macht at stämma them alla in, ther entera af them bor: och gånge äntå med betalning, som i IV cap.
12 § Utsökningsbalken urskils.
Bolagsmän sökes, ther bolaget är.
§ 7.
Äro twå eller flere delachtige i twistemål ett, och kan thet ej wäl utrönas, utan the alle tillika å ett ställe swara; söke käranden then rätt, hwarunder han B: then.
hörer, som saken förnämligast angår.
§ 8.
Warder twist om trolofning, thes fulbordan, eller skilnad theri; döme rätten, therunder qwinnan lyder, och sitt hemwist hafwer, ehwad hon är kärande eller swarande.
Wil hon söka honom ther han fins, hafwe ock lof thertil.
§ 9.
Är qwinna lägrad, och säger thet under ächtenskaps löfte skedt wara: nekar lägersman; döme therom rätten i then ort, ther hon häfdad är.
§ 10.
Förlöper man sin hustru, eller hustru man, och wet man hwar then skyldige wistas; warde stämd til then rätt, ther then oskyldige tå bor.
Nu wet man ej hwar han är, som bortwek; gånge therom som i XIII cap.
4 § Giftermålsbalken sagt är B: §§ 8, 9, 10 äro tillskrifna på ett särskildt blad.
.
§ 11.
Ej må någon sak, utan i rättan domstol uptagas, äntå at parterne sielfwa om annan rätt åsämjas wilja; utan konungen finner skiäl at gifwa ther lof til.
§ 12.
Thet som af någon hufwudsak flyter, såsom skadestånd och rättegångs kostnad, med mera, therå man sig förbehållit at särskilt kära, dömes i then rätt, som i hufwudsaken dömt.
§ 13.
Hafwer någor sin wederdeloman til rättan domstol instämma låtit, och han ther begynt i saken swara; tå bör ock then i samma rätt slutas, äntå at swarandens stånd är under rättegången ändrat, eller han kommit under annan domstol at lyda, eller han dör, och hans B: eller ther han död warder, hans.
arfwingar under annan lagsaga höra.
I thesse fall ware i brottmål lag samma.
§ 14.
Twista män om jord och gods å landet, ehwad thet är om ägande rätt, besittning, och nyttiande, misbygnad, wanhäfd, eller afrad, bolstada skäl, eller åwärkan; thet skal alt dömas af then rätt, ther then jord ligger B: ther egendomen ligger.&amp;gt;.
Nu kan så wara, at bolbys ägor sträcka sig öfwer häradsmärke in i annat&amp;lt; B: häradsmärke i annat.
härad, och wil then ther möter, något theraf klandra; käre tå i then rätt, ther bolbyn ligger.
§ 15.
Är jordatwist härader mellan, eller lähn, eller landskap; gånge therom som i XIV cap.
5 § Jordabalken sagt är.
§ 16.
Twista kronohemman B: cronohemman allena å båda sidor.
, ett eller flere, om jord och byaskilnad; lägge them konungens befalningshafwande mellan.
Är å entera sidan, skatte eller frälsejord; gånge thet til häradsrätt.
Gränsar til thessa almenning; ware lag samma: och förordne konungens befalningshafwande någon, som å embetes wägnar när är, tå kronan del i saken hafwer.
Döme ock härads-rätt om åwärkan å kronojord.
§ 17.
Om almenings skogar i bärgslag, eller å annan ort ther bärgwärk är, och swediande therå: så ock ther twist är om besitning å bärgsmans hemman, hyttors och hamrars drifwande, kolning, malmstrek, förlag mellan bruks idkarne och förläggaren, med mera, som til bärgwärkens drift, handtering och wård hörer; gånge B: förhålles.&amp;gt;, som särskilt therom stadgat är.
Lagfart å bruk&amp;lt; B: Men lagfart på bruk.
och hamrar, sökes i häradsrätt: döme ock then om updämning annan til meen, ther then ej mellan sielfwa bruken är.
§ 18.
Brister säljare åt hemul; lagsöke köparen honom, ther han bor.
§ 19.
Om hus, tomt, och gård i staden, döme then stads-rätt B: döme stadsrätt.
, ther the ligga.
Äger staden jord och mark theromkring, som afhyst är, och ej från staden afskild, och warder twist therom stadsens inbyggare mellan, eller misgiärning ther giord; döme ock stads rätt therom.
Kommer twist opp om rättan ägoskilnad mellan borgare och bolby, som til stadsmark gränsar; döme härads-rätt.
§ 20.
Upkommer twist, huru i staden byggas skal; gånge therom som särskilt stadgat är.
Om B: Men om.
beswär och last, som granne af annan tåla bör eller ej, döme rådstufwu rätt.
§ 21.
Brott och misgiärningsmål, swårare och mindre, ransakes och dömes ther giärning giord är, ehwad rätt han elliest hörer til, som brutit.
Hafwer någor å flera ställen giordt enahanda misgiärning; ransake och pröfwe domaren å hwarje ort, om han til giärningen saker är: men warde dömd för altsamman, af then rätt, ther han sist lagföres.
Hafwer han flera slags misgärningar å särskilta orter giordt, som swåre äro, eller å lif gå; tå skal om hwartera ransakas ther thet skedt, och gånge sedan dom öfwer then brotslige ther thet timat, som grofwast är.
Äro alla brotten ringa; dömes ther hwartera skedt, och warde ther dom i fulbordan stäld.
§ 22.
Giör swensk man dråp, eller annan swår gärning, å swensk man utrikes, och warder han ther ej gripen, utan kommer hit in; dömes ther han fångas, efter swensk rätt, om giärningen B: ther giärningen.
är uppenbar, äntå at ej någor målsägande åkärer.
Bryter siöman under resa från utrikes ort; therom skils i Siölagen.
§ 23.
Står någor B: Är någor.&amp;gt; i thet ena härad, och skadar then som är i annat; sware ther skadan timade.
Skrifwer någor smädeskrift, och sänder then til annan ort; dömes ther then&amp;lt; B: han.
framgafs.
§ 24.
Tillägger man annan något brott för rätta, och finnes han saklös; döme ock samme rätt, huru then plichta och skadan gälda bör, som ohemult angaf och tilwitte, äntå at han eliest under annan rätt lyder.
Är thes käran, som plicht mot angifwaren påstår, sådan, at then för särskilt hufwudmål hållas bör: eller en förgripelse i angifwarens embete, och som thes tienst rörer; warde tå dömd i then rätt, therunder han i thy fall hörer.
§ 25.
Misfirmar någor annan med smälig ord, i tal, eller skrifter, eller gärning, in för the konungens embetsmän, ther ej domstol är; warde therföre dömd i första underrätt, å then ort, ther brottet skedt.
Misfirmar han sielfwa embetsmännen; dömes i hofrätten.
§ 26.
The mål, som en almenna hushålning i riket, kronones hwarjehanda ingälder, så ock the, som någons embete och tienst, högre eller ringare, och fel theri röra, pröfwes och dömes af them, som konungen wård och inseende theröfwer betrodt hafwer, efter thy som i särskilta stadgar therom sägs.
§ 27.
Wil någor å landet söka kronofogde, länsman eller upbördsman, för thet the giordt honom orätt, i hwarjehanda utmätning, upbörd, eller med egenwillig pålaga, olikhet i skiuts och gärd: eller at the pant olagliga sålt, med mera thylikt; tå må han thet giöra i härads-rätten, å then ort, ther brottet skedt, eller ther han bor som klagar.
I staden gånge om thesse mål, som sägs i V cap.
1 §.
Then som ej nöjes åt rättens slut, hafwe lof at sig beswära i hof-rätten, inom then tid som i XXV cap.
5 § framdeles sägs.
Äge dock konungens befalningshafwande macht, at i thessa mål straxt rätta B: befalningshafwande wåld, at i theras mål först rätta.
, hwad så ske kan, och hielpe then til rätt sin, som lidit.
§ 28.
Om brott i almenne fiskehamnar, stadgas i hamn-ordningarne.
I öfrigit rätte sig then, som i något mål tarfwar kära, efter thet, som om hwarje rätt i synnerhet sagt är.
Cap.
XI.
Huru stämning skal tagas B: uttagas.
, och then tilställas, som stämmes.
§ 1.
Wil man til annan kära; tå äger domaren gifwa skriftelig stämning: och nämne han theri käranden och saken, så ock å hwad ort och dag then bör til swars komma, som stämd warder: kungiöre ock theri, at om han B: ock, at ther han.
ej kommer sielf, eller thes laga ombud, skal saken äntå företagas och afgiöras.
§ 2.
I ringa mål, ther ej twist är om jord eller hus, må then, som sökes, munteliga stämmas: och ware tå lag samma, som om skriftelig stämning sagt är.
§ 3 B: Vid § 3 är i marginalen antecknad: NB den stämmande parten bör ändå draga försorg, att hwar af de stämde får see stämningen.
— Öfverkorsadt.&amp;gt;.
Begärer någor stämning å flera i en och samma sak; tå måge the alle genom en stämning inkallas, och låte han then stämning hwarthera i rättan tid kungiöras&amp;lt; Orden: » och låte — — — kungiöras » hafva i B antecknats i marginalen.
.
§ 4 B: I marginalen: Jämföres om månadetahlet, hwad som framdeles om wad stadgat warder.
— Öfverkorsadt.
.
Käranden ware skyldig, at låta swaranden få stämning fiorton dagar förut, ther han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad, tre weckor: utom lagmans lagsago, sex weckor, och räknas Stockholms stad för särskilt lagsaga.
Är han i tredie eller fierde lagsago, eller längre bort, nio wekor.
Mellan Swerie och Finland ware stämnings tid tre månader, hwar månad räknad til trettio dagar Orden: » hwar — — — dagar » saknas i B.&amp;gt;: mellan Pommern och Swerie, fyra månader.
Är then utom riket, som stämmas skal; hafwe sex månaders tid.
Ther stämning genom offenteligt anslag sker å rättens dörr; skal ock sex månaders dag föreläggas.
Hwad then åligger at fulgiöra, som låter thes borgenärer således instämma, och huru thermed sedan förfaras skal, sägs&amp;lt; B: Hwad then, som — — — borgenärer på thetta sätt instämma, åligger at fulgiöra och huru sedan thermed skal förfaras, sägs.&amp;gt; i XVI cap.
Handelsbalken.
I alla thessa fall, ther stämning fordrar längre tid, än om lysning til ting stadgat är, må then swarande stämmas til wiss&amp;lt; B: til en wiss.
månad, och underrätte han sig sedan sielf, å hwad dag tinget hållas skal.
§ 5.
Til kämnersrätt stämmes i wigtige mål åtta dagar förut, och i ringare tre, eller minst twå dagar.
Til rådstufwurätt stämmes åtta dagar förut; utan så är, at målet ej tål upskof, och therå förr swaras kan.
I the städer, ther ej är kämners rätt, utan rådstufwu rätten första domstol, gånge, som B: domstol, förhålles, som.
om kämnersrätt sagt är.
§ 6.
Wil then, som stämder är, låta stämma B: instämma.&amp;gt; käranden igen, i samma sak, eller then, som thermed&amp;lt; B: then thermed.&amp;gt; gemenskap hafwer; giöre thet inom hälften af then tid, som nu föreskrefwen är: ther han wil, at både stämningsmålen skola följas åt&amp;lt; Orden: » ther han — — — följas åt » saknas i B..
§ 7.
Skriftelig stämning bör swaranden i händer ställas, af twå trowärdiga män, eller af en, ther han swarandens skrifteliga bewis therå undfå kan.
Muntelig stämning å landet bör ske genom länsman, eller någon af nämden, med en annan trowärdig man, som inom häradet bor B: man, inom häradet boende.
: och i staden af rättens tienare.
Är then, som stämmas skal, ej hemma i sitt hus; tå må han stämmas ehwar han fins.
I kyrka må man ej stämmas, men wäl å kyrkowall.
Håller någor sig undan för thy, at han wäntar stämning, och är thet witterligt, at han i häradet, eller i staden wistas; warde tå stämning fästad å husdör hans.
§ 8.
Nu sökas död mans arfwingar i oskipt bo; gånge tå en stämning å alla arfwingar tilsamman, och ej å hwartera särskilt: och ware then skyldig, som i boet sitter, ehwad han är arfwinge eller sysloman, at samma stämning anamma, och sedan låta hwar arfwinge en trowärdig afskrift få, och niuten the stämningstid efter then ort, ther then wistas, som är längst borto B: then längst borto warande wistas.
.
Är bo skipt; tå äger hwar arfwinge särskilt stämmas.
§ 9.
Ställer ej käranden sin wederdeloman stämning B: stemningen.
tilhanda inom then tid nu sagt är; ware stämningen ogill, och tage han ny stämning ut.
§ 10.
I brottmål bör then, som käres til, genast å rättens bud til swars komma: giör han thet ej; tå må han genom kronones eller rättens betiente til rätten hämtas.
Cap.
XII.
Huru förfaras skal, när stämning forsittes, och om laga förfall.
§ 1.
Nu är lagliga B: är thet lagliga.&amp;gt; stämt; tå skola kärande och swarande, å dag förelagdan, för rätten komma, ther the ej laga förfall hafwa.
Thesse äro laga förfall: om man siuk är: om man i konungens och rikets tienst är upbodad, eller faren: om man i häcktelse sitter: om man af fienden, eller annan fara, wådeld, eller watuflod hindras: om man från sinnen kommen är: om man eller hustru, barn&amp;lt; B: om make, barn.
eller föräldrar dö, then tid man bör sig för rätten inställa: om man förut til annan rätt, eller ock sedan til högre domstol är stämd, at swara å samma tid.
Pröfwe doch domaren omständigheterna i thessa fall.
Nu kunna andre förfall gifwas före; äge domaren ock them pröfwa, om the äro af then wigt, at the gälla måge.
Är förfallet lagligit; skiute tå domaren saken up: å landet til nästa ting, och i staden lägge han parterne annan dag före, och waren the skyldige, å landet och i staden, utan ny stämning til rätten komma.
§ 2.
Är någor förfallelös borto, tå han ropas af rätten fram at kära eller swara; böte wid häradsting och kämnersrätt en daler: i lagmans och rådstufwurätt, twå daler.
Kommer hwarken kärande eller swarande, innan tingets slut; böte hwarthera dubbelt.
Kommer swaranden å första ting, innan thet ändas, och blifwer käranden ute; böte som sagt är, och gälde han swaranden thes kostnad, ther han ej wid nästa ting å landet, eller inom en månad i staden gitter wisa, thet han laga förfall haft, och at han ej kunnat rätten thet kungiöra.
Stämmer ej käranden saken in, och then fulföljer å then tid, som nu är sagt; ware swaranden för hans käromål fri.
§ 3.
Nu kommer käranden til första ting, eller i staden å föresatt dag, men swaranden ej, och låter ej laga förfall framte: wisar kärande, at swaranden stämning B: käranden, at han stämning.&amp;gt; i laga tid fått; döme tå rätten i saken, efter thy som sanning ther i utletas kan, och före i domen in, huru then som wunnit, sin wederpart om domen kungiöra skal, som i then 4 § sägs.
Kommer swaranden sedan, innan tid til laga wad ute är, och begärer wädia; ware thet honom tillåtit, och rätten, tit wädiat är, döme i hufwudsaken: kommer han ej inom then tid som sagt är: gånge&amp;lt; B: tillåtit: kommer han tå ej, gånge.
domen til utmätning, ther käranden thet äskar, och full borgen ställer, om han lyfta wil thet som utmätt är.
§ 4.
Hwar som således dom B: som på thetta sätt dom.
wunnit, kungiöre then, sedan tid til wad förbi är, sin wederpart: eller söke utmätning therå, så tidigt, at wederparten kan låta saken instämma til nästa ting å landet, och i staden inom en månad, at återwinning söka.
Giör han thet ej, som wunnit; niute then, som tappat, samma tid, sedan han tilsagd warder.
Pröfwes thet, at han för fattigdom ej orkar fulgiöra domen, inom then tid som sagt är; hafwe äntå macht at söka återwinning.
Är thet, som dömt är, sådant, at återwinning warder onyttig, ther domen fulgiöras skulle; tå gånge then ej til fulbordan.
Försummar then, som tappat, then tid nu föresatt är; hafwe sedan ingen talan til återwinning.
§ 5.
Blifwer swaranden ute förfalle-lös wid lagmans eller rådstufwu rätt; döme rätten på the B: rätten öfwer the.
skäl, som käranden företer.
Gifwer sig swaranden an, medan tid til wad inne är, och söker wädia; hafwe ther lof til: gifwer han sig ej så an; ware domen fast, och niute ej återwinning theri.
§ 6.
Blifwer någor å förelagd tid ute, i then sak, som genom offenteligt anslag å rättens dör instämd är; hafwe sedan ingen talan theri, ehwad thet är kärande eller swarande.
§ 7.
Kommer kärande eller swarande ej til härads syn å dag förelagdan, utan är entera borto; sätte tå domaren then ut til annan tid, ehwad laga förfall framtes eller ej.
Är ock tå B: är tå.&amp;gt; någortera ute, och wisar ej laga förfall; gånge syn ej thes mindre för sig, och döme rätten efter som skälen ther pröfwas kunna, så ock om rättegångs kostnad.
Begärer then som tappat, och ej när war, inom laga tid wädia; thet må honom ej wägras: giör han thet ej; ware synedom gill.
Är någor borto från lagmans syn; ware lag samma, doch må man ej ther wädia mot, utan gånge thermed, som i XXV cap.
10 § stadgas&amp;lt; B: I marginalen: NB om återwinning mot contumaciæ synedom.
— Öfverkorsadt.
.
Cap.
XIII.
Om jäf mot domaren.
§ 1.
Nu wil kärande eller swarande jäfwa domaren; giöre thet beskedeliga, och döme domaren sielf om thet jäf.
Thesse äro laga jäf: om domaren är med entera i then skyldskap eller swågerlag, theri ächtenskap efter thet andra cap.
Giftermålsbalken ej byggas må, hwarunder ock thes syskonebarn i skyldskap, och ej swågerlag förstås: eller är domaren thes wederdeloman, eller uppenbare owän: eller äger han, eller thes skyldemän som nu nämde äro, i then saken del, eller kunna the någon synnerlig nytta eller skada ther af wänta: eller hafwer han i annan rätt i samma sak domare warit, eller förr warit fulmächtig theri, eller witnat, eller förut såsom betient i någon rätt, eller hos konungens befalningshafwande, något slut fattat, som then saken rörer: eller hafwer han sielf en lika sak i annan rätt.
Wet domaren sådant jäf mot sig wara, äntå at parten ej är therom kunnig; träde sielfmant från rätten.
§ 2.
Jäfwar någor domaren obeskedeliga; böte i härads- och kämners-rätt tio daler: i lagmans och rådstufwu rätt tiugu daler: i hof-rätten femtio daler B: daler: rättens ensak.
.
§ 3.
Pröfwes jäf lagligit mot häradshöfding, lagman, eller borgmästare i then stad, ther ej mer än en borgmästare är B: en är.&amp;gt;; förordne hof-rätten en annan i hans ställe, på&amp;lt; B: i thens ställe, och thet på.&amp;gt; kärandens begäran och kostnad, och stanne then kostnad sedan&amp;lt; B: then sedan.
å then, som saken tappar.
§ 4.
Jäfwes någor i härads eller lagmans nämd; sätte häradshöfding och lagman annan i hans stad, så länge thet målet slites, om thet tarfwas.
Jäfwes kämner eller rådman; nämne rådstufwu rätt then i hans ställe sittia må, ther rätten ej annars domför är.
Jäfwas alle i kämners rätt; kalle rådstufwu rätt andra, som then sak B: saken.&amp;gt; döma.
Är rådstufwu rätt aller jäfwad: förordne therom hof-rätten.
Nu kan så hända, at så många af hof-rättens ledamöter jäfwade&amp;lt; B: at i hofrätten så många jäfwade.&amp;gt; warda, at rätten i thy mål ej fullsutten är; gifwe hofrätten thet konungen tilkänna, tå konungen&amp;lt; B: tå skal hofrätten thet konungen kungiöra, och konungen.
förordnar andra i theras ställen.
Ej må lagman, eller borgmästare och rådman jäfwas, ther son eller måg å härads ting, eller i kämners-rätt dömt: ej må ock någor i hof-rätten jäfwas, ther son eller måg i underrätten dömt; utan så är, at the för embetes brott ther lagliga anklagade warda.
Cap.
XIV.
Huru för rätta käras och swaras skal, så ock om munteliga förhör, och wrångoed.
§ 1.
I härads, kämners, lagmans, och rådstufwurätt i the mindre städer, bör käromålet munteliga föreställas, ther sakens wigt och widlyftighet, eller andra omständigheter ej fordra, at thet skrifteliga ske må: och warde tå parterne ej tillåtit, at flera än en skrift hwartera inlägga, ther ej saken af thes större wigt är.
§ 2 B: I marginalen: confer cap.
XII.
— Öfverkorsadt.
.
Kommer kärande til kämners rätt å dag föresattan, och gifwer thes käromål wid offenteligit uprop skrifteliga in, och swaranden tå när är; skrifwe rätten therå, at han åtta dagar therefter swara skal.
Försummar han tå at ställa sig wid upropet in, men kommer med swar innan klockan tolf; böte en daler.
Blifwer han aldeles ute, eller kommer han oberedd, utan laga ursächt; böte twå daler, och gånge åter uprop i saken åtta dagar therefter: kommer han äntå ej med swar in; böte som sagt är, och warde på kärandens inlaga i saken dömt: doch må han munteliga höras, om han thet förut begärer: ware ock honom tillåtit, ther han tappat, mot domen wädia.
Försummar käranden then dag, tå han sin wederparts swar mottaga skulle; böte en daler.
I kämners rätt i Stockholm ware upropstima klockan nie.
§ 3.
Käranden skal, ehwar rättegången börjas, alla thes skiäl och bewis genast framte: och swaranden sammaledes.
Håller någor the bewis upsåteliga inne, som til lius i saken tiena; böte fem eller tio daler, eller mera, alt som domaren pröfwar honom theri brotslig wara.
§ 4.
Alle afskrifter af the bewis, som företes, skola anten af rättens betiente, eller andra trowärdiga män bestyrckte wara, at the med sielfwa hufwudskrifterna i alt lika äro: och böra äntå hufwudskrifterne wisas up, ther rätten, eller wederparten thet äskar.
§ 5.
Käranden skal thes inlaga kort och tydeliga fatta, utan alt företal och omswef, och sakens sammanhang ther i straxt berätta, och sedan hwar i sielfwa twisten består: före ock thernäst redigt in, hwad han påstår, med skälen thertil.
Hafwer han flera käromål än ett; sätte hwart för sig ut: och sware wederdeloman i samma ordning.
Ej må något blandas i thessa skrifter in, thet til saken ej rätteliga hörer.
Giör någor annorledes; böte fem eller tio daler, eller mera, efter thy som domaren thet finner skäligt.
§ 6.
Hafwer then, som skrifteliga sin talan, eller swar företedt, sig ther i förbehållit, at ock munteliga hörd warda: eller begärer han thet sedan, eller finner domaren sielf thet nödigt; förelägge han wiss dag och tid thertil, om thet ej genast ske kan.
Hwar som tå förfallelös blifwer ute; böte i kämners-rätten twå daler, i lagmans och rådstufwurätten fem daler, i hofrätten tijo daler.
Kommer han eij tå B: Finner han sig ej in, tå.&amp;gt; han andra gången tilsagd är; warde then hörd, som när är, och döme rätten i saken.
Ej måge parterne wid munteligit förhör påstå, eller domaren tillåta, at thet upskrifwas skal, som redan i skrifterna infört är, eller til saken ej rätteliga hörer.
Hwad som wid munteligit förhör upskrifwes, thet skal för parterna upläsas&amp;lt; B: parterna föreläst warda.&amp;gt;, om the thet äska, eller rätten thet nödigt finner: kännes tå parten ej wid thet, som skrifwit är; hafwe rätten witsord at säija, hwad talat och swarat war&amp;lt; B: blifwit.&amp;gt;.
Wil någor ord och mening sin förklara&amp;lt; B: någor sina ord och mening förklara.
; thet bör eij wägras: pröfwe doch domaren, hwad kraft thet äga må.
§ 7.
Misfirmar någor sin wederdeloman in för rätta, i tal eller skriffter, med oqwädens och smäde ord, förklenliga tilmälen, eller åthäfwor; böte fem, tijo, eller tiugu daler, eller mera, efter som brottet är til.
Går thet å ära mans; döme ock samma rätt theröfwer B: rätt straxt theröfwer.&amp;gt;: men wil then som tilmälet giorde, honom ther til lagliga binda; skiute tå domaren thet til then rätt, therunder brotmålet hörer.
Talar eller skrifwer någor wanwördeliga mot domaren; böte dubbelt, eller högre, alt som domaren, ther thet skedt är, skiäligt pröfwar: giöre ock offentelig afbön, om brottet thet förtienar&amp;lt; B: I marginalen: Confer cap.
IX Utsökn.b.
§ 4, item cap.
LX 5, 6 § Misg.b.
— Öfverkorsadt.&amp;gt;.
Höter eller undsäger han domaren, eller gifwer honom smädeliga ord, eller griper honom an til heder och ära; låte tå hof-rätten then brotsliga ther anklagas, och straffes han, som i&amp;lt; B: straffas som i. Misgiärningsbalken cap.
XVIII § 8 stadgat är.
§ 8.
Skrifwer någor, eller B: någor i thes inlaga, eller.
talar in för rätta, thet han wet ej sant wara, och wil domaren thermed förleda: warder han therom öfwertygad; böte i härads och cämners rätten fem daler, i lagmans och rådstufwurätten tio daler, i hof-rätten tiugu daler.
§ 9.
Wrångo ed måge parterne ej äska af hwarannan i någon rätt: doch äge lagmans- eller rådstufwu-rätt, så ock hof-rätten, tå hufwudsaken tit kommen är B: Wrångo ed hafwe parterne ej wåld af hwarannan i någon rätt att äska: doch må lagmans och rådstufwurätt, så ock hofrätten, tå hufwudsaken tit kommen är.&amp;gt;, entera parten eller bägge pålägga thenna wrångoed, utan upskof i rättegången, swärja, om sanning ej annars utletas kan&amp;lt; B: I marginalen har antecknats: vide gamla projectet cap.
XV § 1, resol.
på Göta hofr.
memorial, d.
16 oct.
1723.
— Öfverkorsadt.&amp;gt;.
Jag N.
N. swär wid Gud, och på hans heliga ewangelium, thet jag ej annat wet och förstår, än at jag en rättwis sak hafwer, och at jag then ej drifwer af arghet och ilwilja, skal ock ej någon witterlig osanning eller list bruka, eller söka at tiden utdraga, eller saken förmörcka, eller något dölja, som til en rätt uplysning theri tienar, utan gifwa thet alt redeliga tilkänna, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.
Wil eller kan&amp;lt; B: gitter.&amp;gt; parten ej thenna ed gånga; hafwe saken tappat.
Swärje ock fulmächtig samma ed, ther domaren så nödigt pröfwar.
Gittar&amp;lt; B: Kan.
han thet ej, och är hufwudman frånwarande; lägge rätten honom wiss dag före, at in för nästa domare, ther han wistas, eden giöra, och på the nödiga frågor swara.
§ 10.
Ej må i brottmål wrångoed fordras, ehwad the äro mindre eller swårare.
Cap.
XV.
Om laga ombudsman eller fulmächtig.
§ 1.
I brottmål sware then sielf som anklagad är.
Pröfwar domaren, at han hielp i rättegången tarfwar; tå tillåtes honom fulmächtig med sig hafwa.
Mannen må ock hustrun, och målsman then omyndiga, i thy fall bistånd giöra.
I andra saker må man genom laga ombudsman kära och swara: och skal hufwudman äntå för rätta komma, när domaren thet fordrar.
§ 2.
The, som för andra måge tala och swara, skola wara oberychtade, ärlige, redelige och lagfarne män: ej bör någor thertil brukas, som af rätten ej god känd är, och lof thertil fått: stånde doch parten fritt, at thes skyldeman, eller then, som i hans tienst är, til fulmächtig hafwa.
Konungens betiente, som kronones upbörd ej hafwa B: betiente them någor cronones upbörd ej förtrod är.
, måge ock för sina wänner tala, när theras förmän thet tillåta, och the sin tienst thermed ej försumma, eller thet mot theras embetes plicht ej strider.
§ 3.
Ej må någor fulmächtig wara i then sak, ther med han sig befattat i annan rätt såsom domare, eller rättens betient, eller hos konungens befalningshafwande å embetes wägnar: ej then, som förr warit fulmächtig för wederdelomannen i samma mål: eller then, som sielf under måls-man står: ej eller then, hwars fader eller swärfader, son eller måg, broder eller swåger i rätten domare sitter Orden: » ej eller then — — — sitter » saknas i B..
§ 4.
Ingen käre eller sware för annan, innan han anten munteliga in för rätten af sakäganden ther til förordnad är, eller wisar thes öpna bref och insegel B: bref, med insegel therom.
.
Kan hufwudman sielf ej skrifwa; bör fulmachten med trowärdiga witnen styrckt wara.
§ 5.
Äger kronan del i någon twist; förordne konungens befalnings hafwande then som wid underrätten B: then wid underrätterne.
thes rätt förswarar: i hof-rätten tale i thy mål konungens ombudsman.
Skattebonde må i jordatwist sielf fulmächtig taga.
§ 6.
Wil någor, som del i saken hafwer, för the andra tala; tage theras fulmacht ther til.
§ 7.
I alla fulmachter bör nämnas domstolen, saken och mannen, som then föra skal, så ock at sakäganden wil nöjas ät thet B: wil åtnöjas med thet.
, som ombudsmannen theri giör och låter: men ej må fulmächtig annan i sin stad sätta, eller saken förlika, utan han hafwer ther uttryckeliga lof til: ej må han ock saken B: Ej eller må han saken.
i högre rätt fullfölja, utan fulmacht så stäld är: doch må han hufwudmannens rätt genom wad förwara.
§ 8.
Dör hufwudmannen under rättegången; kungiöre ombudsman thet rätten, och the som tå sakägande warda, gifwe ny fulmacht.
§ 9.
Then som fått af rätten lof, at rättegångs saker drifwa, ware skyldig, at utan betalning hielpa the fattiga för rätta, tå B: när.
domaren thet pålägger.
§ 10.
Ombudsman skal B: Ombudsmän skola.&amp;gt; redeliga och med al flit drifwa then sak, som honom förtros&amp;lt; B: the saker, som them förtros.&amp;gt;, och skrifwa alla the skrifter under, som han gifwer&amp;lt; B: som the gifwa.&amp;gt; i rätten in.
Ej må på någon inlaga dömas, om then ej satt sit&amp;lt; B: ej teknat sit.
namn therunder, som skriften författat, ther sakäganden finnes ej hafwa förstått then samma upsätta.
§ 11.
Fulmächtig hafwe ej macht i rätten afsäga sig then sak, han ther begynt, utan rätten pröfwar honom hafwa ther skäl til Denna § saknas i B..
§ 12.
Åsämjas ej fulmächtig och hufwudman om arwodis lön, och är ej wist aftal therom giordt; pröfwe domaren, som sist i saken dömt, hwad fulmächtig skäliga förtient hafwer: och äge han rätt, at hålla the rättegångs skrifter, som han om händer fått, qwar, til thes han betalning fått.
§ 13.
Försummar fulmächtig sin hufwudmans rätt; hafwe tå hufwudman wåld, at tala honom lagliga til, och söka sin skada åter.
§ 14.
Fins fulmächtig hafwa retat, eller förledt någon til oskälig rättegång, eller mot bättre wett drifwit orättfärdig sak, eller brukat witterlig falskhet; böte tio, tiugu, eller mera, til hundrade daler, eller plichte med fängelse, och warde honom ej mera tillåtit at föra andras saker för rätta, alt som domaren pröfwar thes brott wara.
Drager sådan fulmächtig sig från saken, innan slut theri warder, at straff thermed undgå; plichte äntå, som sagt är.
Warder någor öfwertygad, at han ock hemliga skrifwit i saken för hufwudmans wederpart, eller gådt honom med skäl och råd tilhanda; böte hundrade daler, eller straffes med fängelse wid watn och bröd, och ware ärelös.
§ 15.
Alla äga rätten heder och wördnad wisa: ty skal ej någor, i stället för laga fulmächtig, låta öfwermaga, tienstedräng, eller annan otienlig gifwa thes skrifter in, eller til munteligt förhör skicka.
Giör thet någor; böte i häradz och kämners-rätt twå daler: i lagmans och rådstufwu-rätt fem daler: i hof-rätten tio daler B: daler; rättens ensak.
.
§ 16.
Tager någor sig talan för rätta i then sak, ther han hwarken är målsägande, eller ombudsman, eller äger å embetes wägnar kära och söka, eller efter lag thertil lof hafwer B: I marginalen: confer Handelsb.
cap.
18 § 10.
— Öfverkorsadt.&amp;gt;; böte i härads- och kämners-rätt tre daler, i lagmans- och rådstufwurätt fem daler, i hof-rätten tio daler, eller mera, som saken är til&amp;lt; B: til, rättens ensak.
.
Sker thet hos konungens befalningshafwande; böte fem daler, thes ensak: fylle ock thertil allan skada.
Cap.
XVI.
Om hwarjehanda inwändningar i rättegång, så ock upskof.
§ 1.
Nu kommer swaranden för rätta, men säger, at saken til then domstol ej hörer; pröfwe thet domaren, och gifwe sitt utslag theröfwer.
Nöjes enthera parten ej theråt; gifwe han thet rätten tilkänna genast, eller sist innan nästa dagen til ända gådt, och B: inan tu dygn från thet, at utslaget afsades, och.
— I marginalen: utsättes hwarifrån dygnen skola räknas.
— Öfverkorsadt.&amp;gt; lägge sedan thes beswär in i hof-rätten, inom hälften af then tid, som i lagwadde saker från lagmans- och rådstufwu-rätten föreskrifwen är: ware ock domaren skyldig, at tekna å utslaget, hwad dag, klockan för tolf, thet ske bör.
Försummar then misnögde någotthera, som nu sagt är; hafwe i thy mål ej widare talan: och tå i hufwudsaken dömes; böte han tiugu daler eller mera, om thet pröfwes, at han thet inkast giordt upsåteliga, at saken thermed uppehålla&amp;lt; B: I marginalen: vid.
Förord, d.
12 april 1722..
§ 2.
Gifwer han thes beswär i hof-rätten in i rättan tid; lägge hof-rätten thes wederdeloman wiss dag före wid wite at swara, efter thy han när, eller fierran stadd är: fordre ock domarens förklaring in, om thet tarfwas: sedan döme hof-rätten ther öfwer utan upskof: och then ohemult klagat, böte tretio daler, eller mera, som saken är til.
Ej må hos konungen i thet utslag ändring sökas.
Giör någor then inwändning, mot domstolen i hof-rätten, i the saker, som ther straxt instämmas eller uptagas; kungiöre then som tappat, thes misnöje inom klockan tolf å tredie dagen, then oräknad tå utslaget föll, och sätte tillika så B: inom fyra dygn, och sätte straxt så.
mycket penningar in, som framdeles i thet XXX cap.
urskils: ställe ock sedan full borgen för kostnad och skadestånd, och lägge thes beswär in hos konungen, inom hälften af then tid, som i samma cap.
sägs.
§ 3.
Wänder någor in, thet flere hafwa i saken del, och at the instämmas böra, och tillika med honom swara; gånge thermed på samma sätt, som nu föreskrifwit är.
§ 4.
Giör någor annan inwändning, än nu sagt är, ehwad thet är mot domaren, eller mot wederpartens person, eller at han ej wil inlåta sig i twisten med honom, eller mot witnen, eller ehwad eliest inwändes, antingen förut, eller sedan han begynt i saken swara; gifwe domaren sitt utslag theröfwer särskilt, om målet thet fordrar, och antingen thet i hufwudsaken binder, eller ej, fortfare han ej thes mindre genast therpå med hufwudsaken, äntå B: med then samma, äntå.&amp;gt; at någortera parten sitt misnöje förklarar, inom then tid som i 1 och 2 §§ stadgat är.
Ej må öfwer-domaren beswär öfwer fel i rättegång mottaga, innan underdomaren i hufwudsaken dömt.
Söker then, som tappat, högre rätt i hufwudsaken; stånde&amp;lt; B: rätt ther i, stånde.
honom tå fritt, thes beswär i the fall, som sagt är, tillika framföra.
§ 5.
Alla inwändningar skola i rättegångens början på en gång företes, ther the sådane äro, at thet ske kan.
Fins någor hafwa thermed innehållit, at B: Finnes någor hålla thermed inne, at.
sakens slut hindra; böte tio, tiugu, trettio daler, eller mera, efter som saken är til.
§ 6.
Nu söker entera parten upskof i saken, för thy, at han wil flera bewis skaffa, eller för annan orsak; finner dommaren skäl til thet upskof; lägge honom wiss tid före, antingen wid wite i penningar, eller at saken äntå afgiöras skal, altsom omständigheterne thet fordra.
Öfwer thet upskof må ingen klaga, utan så är, at man menar sig kunna wisa, thet saken allenast thermed onödigt uppehälles; söke tå ändring i hof-rätten.
Cap.
XVII.
Om laga bewis i hwarjehanda mål.
§ 1.
Företer någor skrifteliga bewis, at sin talan ther med styrka; pröfwe domaren noga theras beskaffenhet och richtighet, så ock hwad witsord och wärkan the i saken äga.
§ 2.
Beropar sig någor å böcker öfwer handel och köpenskap, och finnas the innehålla B: å thes böcker som i handel och köpenskap äro hållne, och finnas the så författade, at the innehålla.&amp;gt; både hwad borgat och betalt är, med dag och år, tå thet skedt, utan någon ändring: gitter ej wederparten wisa ther fel i, eller at alt ej rätteliga upteknat är, eller the omständigheter, som boken eller personen mistänckta giöra; gälle then för fult bewis, ther han, som boken hållit eller hålla låtit, then med&amp;lt; B: hållit, then med.
ed sannar.
§ 3.
Wil någor sin talan med witne fästa; tage thet sielf med sig, eller låte thet lagliga til rätten stämma.
Beropar sig någor å flera witnen, i samma sak; the måge genom en stämning inkallas, om thet beqämliga ske kan.
Witne må ock i högre rätt höras, äntå at thet i then nedre ej nämt warit.
Kommer ej witne som stämt är; böte i härads- och kämners-rätt en daler: i lagmans och rådstufwurätt tre daler: i hof-rätten fem daler B: daler; rättens ensak.&amp;gt;: och lägge rätten sedan wiss dag och wite före.
Kommer witnet ej&amp;lt; B: Kommer thet ej.
äntå; lite konungens befalningshafwande til, at skaffa thet in.
§ 4.
Är något witne fierran, eller kan thet för annan laga orsak ej komma til then domstol, ther thet nämt och godkänt är; tå skal thet i bägge parternes, eller theras ombudsmäns närwaro, höras in för närmaste rätt, ther thet wistas, i staden eller å landet, alt som thet snarast ske kan.
Är witne siukt; warde tå hemma af hört.
§ 5.
Ej må någor, som til witne nämd warder, draga sig witnesmålet undan: giör han thet; hafwe domaren wåld, at hålla honom thertil, genom wite, eller fängelse, ther han ej orkar böta.
Then witne påkallat, betale thy sin resekostnad och täring, efter thes wärdighet.
Sämjas the ej therom; lägge them domaren så mellan, som skäligt pröfwes.
§ 6.
Nu jäfwer wederdeloman then, som til witne nämd är; pröfwe domaren, om thet jäf lagligt är, och gifwe sitt utslag theröfwer.
§ 7.
Ej må then witna, som menedare, biltog lagder, ärelös dömd, eller för sådant brott tå anklagad är: ej wederdeloman, och uppenbar owän: ej wetlös, eller then som ej fylt femton år: ej okänd och fremmande, innan man om thes frägd kunnig warder: ej ochristen, eller then, som af sådan lära är, at han om witnes eden en falsk och skadelig mening hafwer: ej egit husfolck, och enskylte tienare, tå the i tiensten äro, utan så är, at groft brott inom huset skedt, och andre ej hafwa när warit: ej i brottmål then, som angifware är, eller the som rychte therom utspridt, eller af andra thet allenast hördt hafwa: ej the, som i then skyldskap, eller swågerlag med entera af sakägarna äro, som i thet XIII cap.
1 § om jäf mot domaren sagt är, ehwad the åberopas at witna mot eller med: och ware lag samma, ther allenast trolofning skied är B: ther trolofning är.&amp;gt;: ej then som sielf, eller hwars skyldemän hafwa i saken del, eller kunna nytto eller skada theraf wänta: ej må ock fulmächtig witna om thet, som hans hufwudman honom under then rättegång förtrodt; fins thet&amp;lt; B: Finnes thet.
, at han therföre är til fulmächtig tagen, at han ej witne måtte; tå bör han saken lemna, och witne bära.
§ 8.
Tilwiter wederdeloman then som til witne kallad är, thet honom från witnesmålet stänga skulle, och nekar han thertil: gitter ej then, som jäfwet giorde, thet straxt fultyga; lägge i staden, domaren honom före wiss dag thertil.
Sker thet å landet; warde witnet ej thes mindre, för dödsfall skul, edeliga B: dödsfall, edeliga.
hördt: och hafwe han äntå rådrum, at til nästa ting bewis til jäfwet skaffa, om han thet äskar: och skiute domaren med slut i saken up.
Fins tå jäfwet lagligt; pröfwe rätten, hwad kraft then jäfwades utsaga äga må.
§ 9.
I the saker, som å lif B: lifwet.&amp;gt; gå, och andra swåra brottmål må domaren höra then, som jäfwad är, utan ed, ther anledning är, at thermed lius i saken få: doch ej föräldrar och barn, ächta makar, eller syskon mot hwarannan&amp;lt; B: hwarandra.
, ther saken ej af synnerlig wigt och swårhet är.
§ 10.
Qwinna, så gift, som ogift, må ej mindre än man witne bära: och ej måge the för lönskaläge, eller enfalt hor wräkas, när the therföre plichtat, och sedan sitt lefwerne bättrat.
§ 11.
Wachter, och the, som rättens, eller konungens befalningshafwandes bud och ärende gå, måge sielfwe edeliga witna, om thet, som them i thy fall händer, så ock om thet the uträttat, ther ej andre witnen til äro Orden: » ther — — — äro » saknas i B..
§ 12.
Tränger någor, at beropa sig å domaren til witne B: någor om, at domaren sig til witne åberopa.&amp;gt;; thet må ej wägras, och hålle sig tå domaren från saken&amp;lt; B: hålle han sig tå från then saken.
.
§ 13.
Förstår ej parten the jäf at förete, som han kan hafwa skäl til; fråge domaren tå sielf therefter B: fråge tå domaren thereffter.
, innan ed gångas må.
§ 14.
Nu kan så hända, at både kärande och swarande åsämjas, at läta then witna, som är af god frägd, men eliest jäfachtig; äge domaren äntå macht at pröfwa, om thet ske må.
§ 15.
Söker wederdeloman sak med then, som til witne kallad är, eller then han wet mot honom åberopad warda: eller tilfogar then något med ord eller giärning, i upsåt, at honom thermed jäfachtig giöra B: I marginalen: NB.
thes straf, som sådant giör.
— Öfverkorsadt.
; ware han ej thes mindre witnesgill.
Söker någor sielf, at på sådant sätt undgå, at i saken witna; ware lag samma.
§ 16.
Witnen skola, i bägge delomännens, eller theras ombudsmäns närwaro, thenna ed, med hand å bok, swärja: Jag N.
N. lofwar och swär, wid Gud, och på hans heliga ewangelium, at jag i thenna sak skal witna och gifwa tilkänna alt, hwad mig frågat warder, och jag wet händt och sant wara, så at jag, hwarken för wänskap, skyldskap, swågerskap, gåfwor och skänker, rädhoga, hat eller afwund, nytta eller skada, eller hwad thet wara må, skal något dölja och förtiga, som til sakens och sanningens uplysning lända kan: utan alt thet mig therom witterligit är, redeliga på B: redeliga och på.
mit samwete bekänna och uppenbara; så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.
§ 17.
Gifwer både kärande och swarande witnet eden up; ware gifwen ed så gill, som gången: men i swåra brottmål bör witnet ed giöra.
§ 18.
Nu är ed gången; warne tå domaren B: När ed gången är, warne domaren.&amp;gt; witnet för mened, och underwise thet noga, om then fara som therwid är&amp;lt; B: fara therwid är.&amp;gt;.
Bär någor falsk witne, böte fyratio daler, och ware aldrig witnesbär.
Hwar som med gåfwor, löften, hot, eller å annat sätt, någon förmåt hafwer at&amp;lt; B: förmåt, at.
falskeliga witna, stånde samma straff.
Går saken å lif eller ära; therom stadgas i LX cap.
i § Missgärningsbalken.
§ 19.
Giör någor mened i annat fall, tå domaren liflig eller skriftelig ed honom ålagt; böte ock fyratio daler, och ware ärelös.
§ 20.
Kärandens witnen skola först höras, ther the tilstädes äro, och sedan swarandens B: och så swarandens.&amp;gt;: är entera parten borto, och wisar ej rätta förfall; tå måge hans witnen höras, som när är, om thet äskas, och&amp;lt; B: och ej rätta förfall wist, tå måge then närwarandes witnen höras om thet så begäres, och.&amp;gt; domaren ej finner them jäfachtiga wara.
Äro witnens utsagor mörke&amp;lt; B: Ther witnens utsagor äro mörke.&amp;gt; eller stridige; tå måge witnen af&amp;lt; B: stridige, måge the af.&amp;gt; domaren til förhör ställas mot hwarannan, at sanning thermed utleta: och äge sedan then parten witsord, som bästa witnen hafwer, the ther klaraste skäl och omständigheter wid handen gifwa&amp;lt; B: omständigheter gifwa wid handen.
.
Äro å både sidor jämgode bewis och witnen; tå gällen the, som swaranden swärja, förty at domaren äger hälre fria än fälla.
§ 21.
Witnen böra särskilt B: åtskilde.&amp;gt; höras, så at ingenthere wet, hwad annar witnar.
Ej må parten med tal och frågor witnet hindra eller willa&amp;lt; B: förwilla.&amp;gt;, medan thet sin utsago giör: tarfwas thet, at witnet sedan om någon omständighet widare fråga; hafwe domaren ther macht til: stånde ock parterna fritt, at genom domaren föreställa witnet the spörsmål, som&amp;lt; B: at witnet the spörsmål genom domaren föreställa, som.
til saken rätteliga höra.
§ 22.
Nu kan så hända, at domaren fruchtar, thet witnet af B: thet witnesman af.&amp;gt; rädslo eller wördnad för then han witnar mot, ej dierfwes rent utsäja, thet han doch wet sant wara; tå må thet witne först ensides höras, så at parterne ej när äro, och läse domaren sedan hans utsago för them up: låte ock witnet widare höras i theras närwaro, om the thet åstunda&amp;lt; B: I marginalen: Kgl.
brefwet d.
26 Jan.
1688 i Just.
wärket, och Kgl.
Statutet d.
7 Juni 1725..
§ 23.
Söker någor, then ännu ej rättegång med annan hafwer, at witne för ålder, siukdom, bortresa, eller annat fall, höras må, til sanningens styrcko, ther framdeles tränga skulle; underrätte sig domaren, om skäl til jäf mot them äro: fins thet ej; afhöre them tå, och fråge alt noga ut, som til lius i thet målet tiena kan: och stånde then fritt, som witnesmålet rörer B: then, som witnesmålet rörer, fritt.
, at sedan, ther twist upkommer, thes jäf och påminnelser mot samma witnen, och theras utsago förete.
§ 24.
Witnen skola witna om thet the sielfwa sedt, eller i saken hördt hafwa, och ej thet the af andras sägn weta: utan i thy fall, ther uplysning sökes, i thet som för lång tid skedt är: pröfwe ock tå domaren hwad witsord then äga kunnat, som witnet sig åberopar.
§ 25.
Nu kunna witnen förekomma, som särskilt hwar för sig, och ej tillika, något sedt eller hördt; utlete tå domaren, hwari the sammanstämma, eller them i omständigheterna skiljer åt: och pröfwe sedan, hwad wärkan theras witnesbörd äga kan.
§ 26.
Skrifteligit witnesbörd äge ej B: Skriffteliga witnesbörder äga ej.&amp;gt; witsord, utan parterne å båda sidor hålla thet gilt, eller thet beswurit warder&amp;lt; B: sidor them godkänna, eller the beswurne warda.
.
Är witne i sin utsago ostadigt, äntå at rätten gifwer thet rådrum, at sig wäl betäncka, och säger nu ett, nu annat, nu jakar och nu nekar thet samma; thet bör ej gälla.
§ 27.
Förtiger witne något, som han B: witnet upsåteliga något af thet han.&amp;gt; wet til uplysning tiena, och thet ej genast på domarens warning uptäcker; warder han sedan, innan dom i saken gången är, af omständigheterna öfwertygad, at thet honom kunnigt är, och han thet tå först uppenbarar; böte tiugu&amp;lt; B: tio.
daler,
§ 28.
Witnens utsagor bör domaren noga upskrifwa låta, och i parternes åhöro upläsa, at witnen måge sig förklara, om theras ord och mening rätteliga fattade äro, och warde sådant therhos infördt.
Påminner sig witnet sedan något B: Skulle witne sedan påminna sig något.
mera, förr än i saken dömt är; gifwe thet straxt rätten tilkänna.
§ 29.
Tu witne äro fult bewis, theri the sammanstämma: ett witne om sielfwa målet B: twistemålet.
gälle ej mer, än för halft bewis: och tå bör then som käres til, med ed sig wärja.
Är han ej af then frägd, at thet konom tillåtas kan; tå må han ej til saken fällas.
§ 30.
Ther uppenbart, och på sannolika skäl grundat rychte, eller andre bindande omständigheter och liknelser äro mot then, som tiltales; må ock domaren wärjemålsed ålägga B: pålägga.&amp;gt;.
Men ej må thet ske, utan i nödfall, och ther sanning ej annars utletas kan.
Går saken å lif; tå bör ej til wärjemåls ed dömas&amp;lt; B: til edgång dömas.
.
§ 31.
Domaren lägge then, som med ed sig fria skal, wiss dag före, at sig betänka, om han thet åstundar: å landet til nästa ting, och i staden högst en månad.
Kommer han tå, och gitter ej eden gånga; ware åt saken fäld.
Kommer han ej, och B: fälder.
Blifwer han ute, och.
låter ej wisa laga förfall; ware lag samma.
Wisar han laga förfall; lägge rätten honom annan dag före.
§ 32.
Nu är i swårare brottmål mer än halfwa bewis mot then, som anklages, och nekar han äntå giärningen: finner domaren thet fara är om mened; lemne saken til framtiden, tå then B: lemne tå saken til framtiden, at then.
kan uppenbar warda.
§ 33.
Käranden åligger sitt käromål lagliga bewisa; eller ware swaranden fri.
Wänder swaranden någon omständighet före, at sig thermed wärja; bör ock han med bewis then styrka.
§ 34.
Med ed kan man swara, och ej kära: biuder en then andra eden, och nöjes han theråt, som eden biudes; tå må han sin utsago med ed fästa B: ed sin fästa.&amp;gt;, ehwad han är kärande eller swarande.
Men ej må thet&amp;lt; B: ej får thet.
i brottmål ske.
§ 35.
Tå stöld är skedd; hafwe målsägande B: målsäganden.&amp;gt; wåld, med ed at wita, huru mycket från honom stulit är, om thet ej annorlunda utletas kan.
Är stulit gods ej kommit til rätta, at thet kan skådas och wärderas; tå må ägaren med ed sin styrka, hwad thet wärdt är.
Samma rätt hafwe then, som genom brandskada&amp;lt; B: som i brandskada.
lidit, när then ej annars mätas kan.
§ 36.
Känd sak är så god som witnad, när then som tilkäres, och til laga ålder kommen, och ej wanwettig är, widgår friwilligt saken för rätta, och ej ther til pint, skrämd, eller swikeliga förledd är B: wanwettig, utan pinande, skräck, eller swikeligit förledande, friwilligt saken inför rätten widgår.&amp;gt;: men ej bör någor i brott&amp;lt; B: i the brott.&amp;gt;, som å lif gå, på egen bekännelse fällas, utan the omständigheter&amp;lt; B: utan sådane omständigheter.
finnas, som bekännelsen styrcka.
§ 37.
Warder någor i brotmål bunden til saken med B: brotmål med.&amp;gt; klara skäl, och fulla bewis, äntå at han ej kan förmås til bekännelse; ther gälle ej hans nekande.
Ej må domare, eller befalnings-hafwande låta&amp;lt; B: bewis til saken bunden, äntå han ej til egen bekännelse förmås kan: ther bör hans nekande ej något gälla.
Ej äger domaren eller någor befalningshafwande wåld at låta.&amp;gt; någon til bekännelse pinas och plågas: giör thet någor; plichte som saken är til.
I grofwa brotmål må domaren försöka med swårare fängelse, at få sanningen i liuset&amp;lt; B: domaren med swårare fängelse försöka, at sanningen i liuset få.&amp;gt;, ther bindande liknelser och omständigheter finnas mot then, som anklagad är: förfare doch thermed warsamliga&amp;lt; B: omständigheter mot then finnas, som anklagad är: doch förfare thermed warsamt.
.
Cap.
XVIII.
Om then, som kommer under parternas rättegång in, och B: som under parternas rättegång inkommer, och.
wil i saken tala.
§ 1.
Hwar så händer, at under parternas twist i then sak, som instämd är, någor B: then instämde sak, någor.
kommer, then hwarken är stämd, eller stämma låtit, och begärer hörd warda, förty at saken honom eller hans rätt rörer: wisar han skäl thertil; låte tå domaren honom få kunskap af thet, som ther i är talat, eller skrifwit.
Giör han sedan ett med någontera af them, som twista; höre domaren skäl hans, och döme så mellan them alla.
§ 2.
Nu klandrar han bägge delomäns rätt; lägge domaren honom tid före, å landet til nästa ting, och i staden inom wiss dag, at efter laga stämning föra sin talan ut B: I marginalen: NB.
Börds och naborätts twister exciperas.
— Öfverkorsadt.
, ther them allom ej åsämjer, at straxt i saken dömas må.
§ 3.
Hafwer någor sak genom wad kommit til lagmans- rådstufwu- eller hof-rätten, och gifwer sig en annan först ther an: är thes talan sådan, som i 1 § sägs; gånge thermed, som B: thermed effter som.&amp;gt; ther föreskrifwes.
Är then så beskaffad, som 2 § säger; tå skiute rätten then lagwadde twisten up, och förwise hans talan til första domstol&amp;lt; B: domstolen.
: utan så är, at alla theråt nöjas, at then må afgiöras i then rätt han sig angifwit, och domaren pröfwar thet ske kunna.
Cap.
XIX.
Om then, som far från rätten utan lof B: them som utan lof från rätten resa.
.
§ 1.
Reser någor bort tå B: Reser någor tå.&amp;gt; hans sak för rätta är, utan&amp;lt; B: är, bort, utan.&amp;gt; han hafwer domarens lof thertil, eller laga fulmächtig stält, och rätten thet kungiort; böte i härads- och kämners-rätt twå daler: i lagmans och rådstufwurätt fem daler: i hof-rätten tio daler, och&amp;lt; B: daler: rättens ensak.
Och.
gånge ej thes mindre dom i saken.
§ 2.
Nu hafwer man så nödig resa, at han ej kan skiuta then up, och är saken af then wigt, at han ej dristar sig förtro then åt fulmächtig B: sig then någon fulmächtig förtro.
; gifwe thet rätten tilkänna, och afbide lof at resa.
Giör han thet ej, och reser äntå bort; böte han, och gånge med saken, som förr är sagt.
Cap.
XX.
Om förlikningar.
§ 1.
Förlikas parter, sedan thet stämt, eller wädiat är, til hwad rätt thet wara må, och förr än rättegångs tima faller in; kungiöre thet rätten munteliga, eller skrifteliga, til B: eller med skrifft theras til.&amp;gt; then tid the eliest skulle ställa sig in.
Giöra the thet ej; böten i härads- och kämners-rätt fem daler, i lagmans- och rådstufwu-rätt tio daler, i hof-rätten tiugu daler: gifwen ock tilkänna, med hwad wilkor then förlikning skedt, ther saken af någon wigt är, och låten then i rättens dombok skrifwas, så ock af domaren gillas, om the thet nödigt finna&amp;lt; B: ock om the thet nödigt finna, af domaren gillas.
.
§ 2 B: I marginalen: samma böter äro utsatte i 1695 [års] processordning.
— Öfverkorsadt.&amp;gt;.
Är saken för rätta, och under skärskådan kommen; råde äntå domaren parterna at sig förena, om saken sådan&amp;lt; B: om then sådan.&amp;gt; är, at thet tillåtas må.
Åsämjas the; stadfäste thet rätten, och gifwe ther dombref å.
Ej må förlikning stadfästas, som munteliga in för domaren skedt, innan parterne widkännas, at then i dombok rätteliga inskrifwen är&amp;lt; B: then rätteliga upteknad är.&amp;gt;.
Konungens befalningshafwande äge ej macht at ställa förening&amp;lt; B: ställa then förening.&amp;gt; i fulbordan, som giord är, medan saken i rätten ligger, förr än domaren then godkänt&amp;lt; B: I marginalen: confer.
4 cap.
14 § Utsökn.b.
och 5 § i 1669 års Executionsstadga.
— Öfverkorsadt.
.
§ 3.
Konungens ombudsman hafwe ej wåld, kronones rätt genom förlikning minska: ej twenne parter then tredies, eller annars rätt; ej bonde then jord som skattskyldig är, ehwad therom mellan grannar i by, eller särskilta bolbyar twist är.
§ 4.
I brottmål må domare B: domaren.&amp;gt; förlikning ej tillåta, ther almen förargelse skedt, eller almen frid å krop, lif, eller gods bruten är.
Wil&amp;lt; B: är: utan i thy mål som lag säger.
Wil.&amp;gt; målsägande förlikas om sin rätt i böter och skadestånd; hafwe ther lof til, och käre äntå i saken, then å konungens, häradets, eller stadsens wägnar kära bör&amp;lt; B: I marginalen: NB.
35 cap.
6 § Misg.b.
— Öfverkorsadt.
.
§ 5.
Warda parter, som förlikte äro, sedan stridige, huru förlikning rätteliga förstås skal: eller säger entera, thet han swikliga förled warit, at ingå förlikning; söke tå domaren som then gillat, och förfare han thermed som sakens beskaffenhet fordrar.
Cap.
XXI.
Om rättegångs kostnad och skadestånd.
§ 1.
Hwar som i rättegång wil fordra betalning för kostnad och skada, gifwe therå straxt in förtekning, tå B: gifwe straxt förtekning therå in, tå.
han sin sak munteliga eller skrifteliga framfört: giör han thet ej, innan then til dom företages; hafwe ingen talan widare å then kostnad, som wid samma rätt giord är: doch må domaren äntå tillägga parten betalning för stämning och wadepenningar, så ock domlösen, när thet så skäligt fins.
§ 2.
Är kostnad och skada sådan, at man then genast ej weta, eller nämna kan, och förbehåller sig parten särskild rättegång therom; hafwe ther lof til.
§ 3.
Then saken tappar, gälde sin wederdeloman åter B: gälde wederdelomannen åter.&amp;gt;, alt thet han trängd warit, therå kosta.
Fins någor sak hafwa warit så&amp;lt; B: Finnes någor sak hafwa så.&amp;gt; mörk och twifwelachtig, at&amp;lt; B: twifwelaktig warit, at.
man til rättegång skälig orsak haft; eller hafwer man sin wederpart på edgång kommit; känne tå hwar sin kostnad sielf.
§ 4.
Hafwer man härads eller kämners dom för sig, men tappar i lagmans- eller rådstufwu rätt: eller hafwer domen gådt någon mot i härads eller kämners-rätt, och han wunnit i lagmans eller rådstufwu-rätt, men tappar i hof-rätten: eller hafwer han begge underrätternes domar for sig, och ändras the i hof-rätten: i alla thessa fall bör kostnaden å båda sidor mot hwarannan qwittas, ther domaren ej finner the omständigheter i något mål wara, at enthera äntå rättegångs kostnad gälda bör.
Äro i saken B: Äro i någon sak.
åtskillige käromål, och winna eller tappa parterne theri ömsom; tå stånde ock hwar sin skada.
Cap.
XXII.
Huru skrifteliga berättelser skola i rättegångs saker af domaren författas, och til parterna utgifwas.
§ 1.
I hof-rätt, och rådstufwu-rätt i the städer, ther kämnersrätt är, skal någor af rättens ledamöter, i lagwadde eller ther instämde saker, skriftelig B: lagwadde saker, och the som ther instämda äro, skrifftelig.&amp;gt; berättelse om theras sammanhang upsätta, innan the til dom företagas.
I härads och lagmans-rätt måge parterne thet ej äska, ej eller i kämners-rätt, ther rätten ej sielf finner, at sakens wigt eller&amp;lt; B: och.&amp;gt; widlyftighet thet fordrar.
Siö-rätts och wexelsaker, hyre- och utflytnings-mål i staden, så ock twister, ther gäldbunden söker at få alt thes gods til sina borgenärer afstå, eller tå boskilnad&amp;lt; B: eller boskilnad.
begäres, måge utan sådana berättelser afgiöras.
§ 2.
Thessa berättelser skola så inrättas, at sielfwa målet theri först utsättes, och hwari twisten mellan parterna egenteliga B: twisten parterna emellan egenteliga.
består: sedan drages innehållet korteliga ut, af the skrifteliga skäl och bewis, som the wid sina inlagor fogat, hwart efter thes år och dagetal: sist upteknes inlagorne, at kunna rätten föreläsas, efter then tid, som the inkommit; och rätten gifwe sedan then berättelse til parterna ut, med förelagd tid och wite, i hofrätten tio, i rådstufwurätten fem daler, at then hwar för sig genomse, underskrifwa, och återställa.
Försummar thet någor utan laga förfall; ware til witet förfallen, och rätten sätte honom annan kort tid och nytt wite före.
Finner parten nödigt, at något wid berättelsen påminna; hafwe ther lof til.
Giör han thet obeskedeliga, eller utan skäl; böte som nu sagt är, eller mera, efterthy som rättwist pröfwes.
§ 3.
Är någor frånwarande, och hafwer ej fulmächtig, som när är; thet må ej slut i saken hindra, äntå han ej berättelsen underskrifwit.
§ 4.
Åtnöjas bägge parterne, at låta dom i saken gå, utan skriftelig berättelse; tå må thet ock ske.
Cap.
XXIII.
När rätten är domför: så ock om omröstande til dom.
§ 1.
Å härads- och lagmans ting, så ock wid laga syn i jordatwist, må ej dömas, ther ej siu i nämden B: rätten.&amp;gt; äro&amp;lt; B: I marginalen: confer.
cap.
28 Bygn.b.
§ 2, och 14 cap.
Jordab.
§ 1.
— Öfverkorsadt.&amp;gt;.
I kämners-rätt måge tre döma.
I the städer, ther kämners-rätt äger brottmål afgiöra, som gå å ära och lif, må ej fiärre än fem döma.
Rådstufwu-rätt ware ej domför, ther ej fem i rätten sitta&amp;lt; B: äro.&amp;gt;.
I hof-rätten måge ringare mål af fem, eller fyra urskiljas, ther fyra om slutet ense äro: i wigtiga saker böra ther siu&amp;lt; B: böra siu.
i rätten wara.
§ 2.
När dom å härads- eller lagmans ting fällas skal; underrätte häradshöfding och lagman nämden om saken, och the skäl theri äro, så ock hwad lag i thy fall säger.
Warder nämd från häradshöfding eller lagman skiliachtig B: nämd och häradshöfding eller lagman tå skiliachtige.
; gälle then mening, som nämden faller på, och sware then för dom sin.
Äro ej alle i nämden ense; stånde wid thet, som häradshöfding eller lagman rätwist pröfwar.
§ 3.
Kunna rättens ledamöter i andra domstolar ej alle om slutet sig förena; gånge dom i saken efter thy, som the fläste säga.
Ther rösterne skiljachtige äro, och på hwartera sidan lika månge; gälle thet som then främste i rätten bifallit: men i brottmål theras mening, som fria, eller then lindrigast är B: eller lindrigast är.
.
§ 4.
Nu kan så hända, at i brotmål rättens ledamöter falla på flera skiljachtiga meningar; tå gälle B: at rättens ledamöter i brotmål på flera skilachtiga meningar falla: gällen.
theras röster, som kunna närmast til hwarannan jämkas, och gå ut på thet, som lindrigast är.
I andra saker stånde wid the flästas mening, som på en grund sig stödia, äntå at flera meningar äro, som af olika grund komma.
Äro rösterne så skiljachtige, at stridighet warder, hwilket för de flästes mening hållas kan; tå bör ock theröfwer omröstas.
§ 5.
När omröstas skal; säge then sin mening först, som ytterst sitter, och sedan hwar B: och så hwar.
efter annan, som the i rätten säte hafwa, och grunde hwar sin röst på lag och klara skäl.
Är skriftelig berättelse i saken giord; säge han först sin mening, som then berättelse författat Orden: » Är skriftelig — — — fattat » saknas i B.&amp;gt;.
Ej må någor draga sig undan, at öfwer hufwudsaken sig yttra, äntå at han förut warit mot thet slut, som the fläste stannat i öfwer något, som sielfwa rättegången rördt, ehwad parten tå wägrat at swara i saken, eller för then domstol, eller annan sådan inwändning giordt, som i XVI cap.
thenna balk sagt är.
Then annars mening och skäl bifaller, må them ej å nyo uprepa, och sakens slut thermed uppehålla: hafwer han flera skäl at styrka samma mening med, lägge them allenast til&amp;lt; B: I marginalen: Rätt.process 1615 art. 7 et 30.
— Öfverkorsadt.
.
§ 6.
Begärer någor rådrum, at för sakens wigt sig nogare betänka; hafwe ther lof til, och warde tå med omröstning upskof.
Wil någor, sedan ordenteliga til slut är omröstat, sin mening ändra, eller förklara, innan dom är afsagd; thet må ej wägras, när han goda skäl och orsaker thertil företer.
Cap.
XXIV.
Om rättens utslag och dom.
§ 1.
Domare bör sakens slut ej uppehålla med B: genom.
upskofs dom, utan så är, at wissa omständigheter thet oumgängeliga kräfwa.
Ther entera parten tå påläggas skal, at något fulgiöra; sätte honom wiss dag före, wid wite.
Giör parten thet ej; förelägge honom annan tid med större wite, eller at i hufwudsaken eliest dömas skal, alt som omständigheterne thet fordra.
§ 2.
Äro i någon sak å båda sidor så widlyftige räkningar, at theras beskaffenhet ej kan af rätten utletas, utan längre tid thertil tarfwes; förelägge tå parterna, genom upskofs dom, wiss dag och wite, at låta them först af goda män utredas, och thet ostridiga från thet stridiga skilias, och gifwe sedan dom öfwer thet, som twist är om.
Kan ej uträkning giöras, innan domaren hwarteras fordringar pröfwat, och grunden utsatt, therpå uträkning ske skal; gånge dom therå, och warde sedan räkning therefter giord.
Är någor med then räkning misnögd; döme theröfwer samme rätt, och B: then misnögd, döme samme rätt widare theröfwer, och.
före i domen med bokstäfwer ut, hwad som i hufwud stol och ränta betalas bör, så ock i hwad mynteslag thet ske skal.
§ 3.
All dom bör fästas på skäl och lag, och ej på godtycko: och skal sielfwa saken och målet, theri twisten består, med thes nödiga omständigheter, tydeliga theri utsättas, så ock the hufwudskäl, och then lag, therå slutet grundas: men utlänsk lag, må ej therwid åberopas, eller fremmande språk brukas.
Domaren skal ej gå något mål förbi, som käranden efter stämningen i saken förestält, eller swaranden i en eller annor måtto theremot inwandt, utan utslag theröfwer gifwa, efter som thet beskaffat fins.
Ej må han föra i thes slut något in, som til saken ej rätteliga hörer, eller anledning gifwa til ny rättegång, med then, som i samma sak ej stämd eller hörd är.
Om rättegångskostnad dömes tillika med hufwudsaken, så ock om någortera parten sig så förgripit, som i XIV cap.
7 § sagt är.
§ 4.
Warder dom, tå wädiat är, i högre rätt god känd; ther måge ej the förra skiäl införas, utan förklare rätten therpå samma dom för god och gill.
Hafwa flere skäl sig ther yppat; the kunna thertil läggas.
§ 5.
I alla rätter skal dom offenteliga afsägas; å härads-ting så snart then författad är: och böte parten twå daler, som borto är, tå han til doms ther upropes, och then afkunnes: häradshöfdinge gifwe ock domen, ther thet äskas, skrifteliga ut, innan han från tingsstad reser, eller böte femtio daler, och then böte tio daler, som ej löser utslag thet han begärt hafwer B: I marginalen: resol.
på almogens beswär 1723 § 82.
— Öfverkorsadt.&amp;gt;.
I andra rätter böra parterne wid middags-tima dagen förut stämmas med anslag å rättens dör, at dom å tid föresattan afhöra.
Är tå någor förfallelös ute; böte i kämnersrätt twå daler: i lagmans- och rådstufwu-rätt fem daler: i hof-rätten tio daler.
Doch må kämners-rätt, så ock rådstufwu-rätt, ther kämners rätt ej är, genast och utan anslag, munteliga eller skrifteliga dom kungiöra, ther saken af ringa wärde är: och stånde parterna i thy fall fritt, at taga then ut eller&amp;lt; B: at then uttaga eller.&amp;gt; ej.
Begärer then någortera, och löser ej sedan; böte twå daler.
Tager någor rättens offenteliga anslag&amp;lt; B: rättens almenna anslag.
bort; böte tiugu daler.
§ 6.
I the saker, som ej instämde, eller lagwadde äro, så ock tå rättens slut fordras förut öfwer någon partens inwändning i rättegången, ther afsäjes ej rättens utslag offenteliga, utan gifwe domaren thet ut efter anslag, om thet ej munteliga kungiort är B: I marginalen: vide Utsökn.b.
om anslag cap.
2 § 6.
— Öfverkorsadt.
.
§ 7.
Alle rättens domar och utslag, som efter kungiörelse å rättens dör afsägas B: afkunnas.&amp;gt;, eller utgifwas, böra förut twefalt skrifwas rent, och utan fel, at delomännen måge them med rättens underskrift och insegel utan upskof undfå, mot then lösen som särskilt stadgat är: och böte i lagmans- och rådstufwu-rätt tre daler, och i hof-rätten fem daler, then som dom eller utslag ej löser&amp;lt; B: rådstufwurätten tre daler.
I hofrätten fem daler, then ej dom eller utslag löser.&amp;gt;, i lagmans rätt, innan lagman från tinget reser: i rådstufwu och i hof-rätten inom fyra dagar, utom then dag tå dom afsagd, och utslag gifwit är: warde ock i&amp;lt; B: är: och warde i.&amp;gt; rådstufwu- och hof-rätten lika lydande förwarad&amp;lt; B: lydande särskilt förwarad.&amp;gt;, med theras underskrift, som i saken dömt&amp;lt; B: I marginalen: tyckes widlyftigare böra införas, om underskrifften och förseglingen.
— Öfverkorsadt.
.
§ 8.
När laga syn i jordatwist å landet hållen B: jordetwist hållen.&amp;gt; är, skal dom theröfwer afsägas i then ort, ther synt blifwit&amp;lt; B: I marginalen: här måste något tilläggas, när thet dömes til syn, at tid skal utsättas, och refning föregå.
— Öfverkorsadt.
.
§ 9.
Ej må dom eller utslag gifwas närmare in til högtider, eller tå rättens ledamöter skiljas B: ledamöter tillåtit är, at skilias.&amp;gt; åt, än at parterne niuta laga tid til wad, eller kunna söka, at få sin sak under konungens skärskådan fulfölia&amp;lt; B: eller at söka sin sak under konungens skärskådan få fulfölia.
.
§ 10.
Wil någortera parten rättens förklaring öfwer dom eller utslag söka; giöre thet så tideliga, at wederdeloman theröfwer höras, och rätten swar gifwa kan, förr än dom eller utslag wunnit laga kraft: och B: förrän tid til laga wad, och thet mera som i nästa § sägs, ute är.
Och.
förklare the domen allena, som öfwer saken sutit, och om slutet ense warit.
Begärer någor förklaring i thet mål, ther i domen är tydelig och klar, eller therom twist ej warit, eller eliest obeskedeliga; böte fem, tio, eller tiugu daler, eller mera, alt som omständigheterne och brottet fins.
§ 11.
Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom och utslag fallit, at förklaring ther öfwer nödig är; then bör ej wägras.
Är häradshöfding eller lagman, som dömt, ej tå i samma rätt; gifwe then, som i hans ställe kommit, förklaring med nämden.
Äro i kämners, rådstufwu, och hof-rätten ej så många qwar af them, som i utslaget ense warit, at the domföre äro; tå böra the, som sedan ther domare blifwit, utslaget förklara.
§ 12.
I brottmål, som underrätt dömt, och til hof-rättens pröfwande skutit, tarfwes ej, at hofrättens utslag offenteliga afsäges, utan sände hof-rätten thet til konungens befalningshafwande, och B: hofrättens ytterligare pröfwande skutit, må ther utslag offenteliga ej kungiöras, utan sände thet konungens befalningshafwende til, och.
han låte thet för misgärnings-mannen i hächtelset läsas.
§ 13.
Warder någor dömd från äran, och bor han annorstädes, än ther han dömd är; gifwe rätten thet konungens befalningshafwande i then ort B: orten.&amp;gt; tilkänna, så at man wanfrägd hans ther weta må&amp;lt; B: I marginalen: om reconvention införes i IX cap.
Se det XXXI cap.
i gamla projectet, om något därifrån kan föras hit.
— Öfverkorsadt.
.
Cap.
XXV.
Om laga wad, och thes fulföliande, så ock om beswär B: ock beswär.
öfwer felachtighet wid rättegången.
§ 1.
Nöjes man ej åt then dom eller utslag, som af härads-rätt i hufwudsaken å tinget, eller laga syn i jordatwist, eller husesyn å prästebol, frälse eller skattehemman, fäldt är; tå må han wädia med tre mark under lagman, antingen genast, eller sist innan fierde dagen gått til ända, then oräknad, tå domen föll: och häradshöfdinge skrifwe B: och domaren skrifwe.
strax å domen, at han lagliga wädiat, och bör saken fulfölia å nästa lagmans-ting: ware ock then, som wunnit, skyldig, at underrätta sig af domaren, om wädiat är: och när så skedt; låte ock han thet tekna til sin rättelse, i dombref sitt: ther må ej fordras särskilt betalning före.
Wädia the både; gånge thermed sammaledes.
Parterne skola sedan til lagmans ting komma, utan stämning eller särskilt kungiörelse.
Hålles lagmansting närmare än tre wekor efter häradsting, och säger then, som wädiat, at han ej kan saken så brott fulfölia; tå skal then å lagmans-ting året therefter fortsättias: skrifwe ock häradshöfding thet å dom-bref theras.
Wädia the ej, som nu är föreskrifwit; stånde härads-dom fast.
§ 2.
Wil then, som under lagman wädiat, sitt wad sedan öfwergifwa; kungiöre thet sin wederdeloman, sist tre wekor förr än lagmansting hålles, så ock lagmannen å tinget.
Giör han thet ej, och kommer swaranden tit; niute han betalning för kostnad sin: och ther må ej wädias mot.
§ 3.
Ther twist warit i wäxel- eller siörätts-sak, eller om landskiöp; tå wädies från härads-rätt under hof-rätten B: I marginalen: Kgl.
brefwet om siörätssaker.
— Öfverkorsadt.&amp;gt;: skrifwe ock domaren thet å bägge parternas dombref, så ock hwad dag käranden skal gifwa thes inlaga in, och swaranden then anamma&amp;lt; B: emottaga.
, alt som thet om wad mot lagmans dom stadgas.
§ 4.
Samma lag ware, tå ofrälseman, efter offenteligt anslag, sökt at afstå B: ofrälseman sökt, effter offenteligt anslag afstå.
all thes egendom til sina borgenärer: eller entera makan begärt skilnad i ofrälse bo: eller twist warit om hwartera borgenärens rätt och förträde til sådan gäldbundens gods.
I thessa fall sände härads rätt, the skrifter, som parterne ther wäxlat, til hof-rätten in, tre wekor förr, än the skola sig ther inställa.
§ 5.
I brottmål, ehwad the äro swårare eller mindre, hafwe ej någor lof at wädia, antingen mot wärjemåls ed, böter, eller kostnad och skada, som häradsrätt i thy fall ålagt: utan må then, som ej nöjes åt thes dom, beswära B: som med then dom ej åtnöjes, beswära.&amp;gt; sig theröfwer i hof-rätten, innan hälften af then tid, som lagwadde saker från lagmans och rådstufwu rätt fulfölias böra.
Giör han thet ej: hafwe ej talan theri widare.
Samma lag ware, om skogshygge, åwärkan, eller skogseld, ehwad thet är å krono, eller annan jord, så ock fogel och diurfång.
Om mindre brott, som fölia något twistemål åt&amp;lt; B: som något twistemål fölia.
, sägs i III cap.
4 §.
§ 6.
Från härads-rätt må man wädia, ehwad saken är af B: saken af.&amp;gt; större eller mindre wärde&amp;lt; B: wärde är.&amp;gt;: och härads rätt kungiöre lagman the saker, ther i wädiat&amp;lt; B: lagman, i hwilka saker thet wädiat.
är.
§ 7.
Mot lagmans dom B: lagmansrätts dom.&amp;gt; wädies under hofrätten med fem daler, inom samma tid, som föreskrifwit är om häradsrätt, ther hufwudsaken, med ränta eller afgäld som fordras, stiger öfwer femtio daler, utom rättegångs kostnad.
Lagman skrifwe ock å bägge parternas dom-bref, at wädiat är, som thet om häradsrätt är sagt&amp;lt; B: häradsrätt stadgas.
: och sätte dagen ut, tå the skola til hof-rätten komma, then wädiande, at gifwa thes inlaga in, och swaranden then anamma, utan stämning, eller annan kungiörelse, så ock at borgen förut bör ställas för kostnad och skada, och dom fulgiöras, efter thy som i XXVI cap.
sägs.
§ 8.
Then konungens och kronans talan fört, och högre rätt söka wil, ware för wadepenningar och borgen fri: och tage allenast sådant witnesbörd om wadet, som sagt är: gifwe ock han konungens B: ock konungens.
befalningshafwande thet straxt tilkänna.
Tå saken i hofrätten fortsättas skal; kungiöre konungens befalningshafwande thet hof-rätten, och sände domen med alla skäl och bewis så tidigt in, at then som konungens och kronans saker ther drifwa bör, kan then samma å dag föresattan fulfölia.
§ 9.
I the saker, som genom laga wad gå til Swea hof-rätt från lagmans-rätt i Upland, Södermanland, Wästmanland, Kopparbergs län, Närike och Gästrikland, gifwe käranden in thes inlaga innan klockan tolf på then fyrationde dagen, then oräknad, tå lagmans dom föll; eller hafwe sitt wad förlorat; från lagmansrätt i Hälsingeland, Jämteland, Häriedalen, Medelpad, Ångermanland, och Wästerbotn, på then sextionde dagen: från lagmansrätt å Gottland på then nittionde dagen.
I Giötha hof-rätt från lagmans-rätt i Östergötland, Kalmar län, Småland, Skaraborgs och Elfsborgs-län, på fyrationde dagen: från lagmans rätt i Halland, Skåne, Blekinge, Wermeland, Dahl, och Bohuslän på sextionde dagen.
I hof-rätten i Finland från lagmans rätt i Åbo län, på then fyrationde dagen: från lagmans rätt i Nyland, then sextionde dagen: från Österbotn, Rautalambi, Tawastehus, och Kymänegårds län, then nittionde dagen.
I wäxel och siö-rätts sak ware tid hälften kortare, at fulfölja wad från härads rätt i hwarje ort til hof-rätten B: ware tiden at wad från häradsrätt, i hwarie ort, til hofrätten fulfölia, hälften kortare.
.
§ 10.
Mot lagmans synedom må ej under hof-rätt wädias.
Hwar som åt then dom ej nöjes, hafwe lof, at inom then nittionde dagen, then oräknad tå domen föl, hos konungen riddare syn söka: och ställe ful borgen för kostnad och skada, innan han then niuta får: ware ock thet twistige, om thet skog är, i qwarstad.
Konungen äger förordna en af thes råd, eller then i heder och embete them närmast är, at med fyra andra lagfarna och ojäfachtiga män, så ock häradsnämd, then wid härads- eller lagmans-synen ej när warit, syna thet, som twist är om, och dom theröfwer fälla.
Then sådan syn äskat, skiute kostnad thertil, och riddare syne-rätt döme tillika, hwilken af parterna then sedan gälda skal.
I then dom må ej hos konungen ändring sökas.
§ 11.
Frän kämners-rätt wädies til rådstufwu-rätt med tre mark, inom then tid, som sagt är om härads-rätt, men fierde dagen räknad til klockan tolf.
I Stockholm tillåtes ej wad från kämners-rätt, ther hufwudsaken ej gär öfwer trettio dalers wärde.
Parterne låte rätten wadet å bägges dombref tekna, alt som thet om häradsrätt stadgat är, sä ock at then som wädiat, bör på then adertonde dagen, then oräknad tå domen föl, gifwa thes inlaga in i rådstufwu-rätten, innan klockan tolf, ther han wil niuta wadet til godo: och at swaranden bör then tå mottaga, utan särskilt kungiörelse.
§ 12.
Kommer käranden i rätten in med B: käranden med.&amp;gt; thes inlaga, å föreskrefwen dag, eller&amp;lt; B: dag, i rätten in, eller.
hafwer han then gifwit, tå rådstufwu-dag ej är, til then som å rättens wägnar then mottaga bör, och swaranden then tå anammat; sware han therpå wid uprop åtta dagar therefter, om thet rådstufwudag är, eller å nästa rådstufwudag therefter: och gånge sedan thermed, som i XIV cap.
2 § om kämners-rätt föreskrifwit är.
Försitter någorthera uprop; böte dubbelt mot thet, som ther sagt är.
§ 13.
I the saker, som til rådstufwu-rätt såsom första domstol äro instämde, i then stad, ther kämners-rätt är, gifwe käranden thes käromål wid uprop in: sedan gånge thermed, som Sagt är.
I thessa mål måge parterne twänne skrifter hwartera inlägga, thet twefalt ske bör, som i XXVII cap.
om hof-rätt stadges.
I lagwadda, så ock hyres- och utflytnings- wäxel- och siö-rätts-saker, käres och swares med en skrift å hwartera sidan.
§ 14.
I rådstufwu-rätten i Stockholm skal uprop ske klockan tio: och ware, i boskilnadsmål, och ther gäldbunden mans gods til hans borgenärer B: til alla borgenärerne.&amp;gt; på en gång afstås, fiorton dagar mellan hwart&amp;lt; B: hwarthera.
uprop.
§ 15.
Mot rådstufwu dom wädies under hof-rätten med fem daler: om dag thertil, och huru witnesbörd therom af rätten gifwas bör, ware lag samma, som i thetta cap.
för the andra rätter stadgat är.
Hwar som wädier från rådstufwu-rätt i then stad, ther hof-rätt sitter, gifwe thes inlaga ther in, för klockan tolf, på then trettionde dagen, then oräknad, tå domen eller utslaget föll: från annan rådstufwurätt ware dag thertil, som i 9 § om hwarje landsort B: hwarie län och ort.&amp;gt;, så ock om wäxel- och siö-rätts sak föresatt är.
Är dom fallen i sådana mål, som i 4 § nämnas&amp;lt; B: 4 § thetta cap.
nämnas.
, sände rådstufwu-rätt parternas skrifter in til hofrätten, som ther sagt är.
§ 16.
Ej må någor wädia mot rådstufwudom, ther hufwudsaken ej går öfwer femtio dalers wärde, efter thy som i 7 § sagt är.
I then stad, ther något särskilt therom stadgat är, rätte sig domaren och parten therefter.
§ 17.
Är twist sådan, at then ej rörer något som til wist wärde i penningar utsättas kan: såsom ägoskilnad å landet, jords söndrande från bolby, häfd, beswär och last, som ligger å jord af wägar, fädrift, wattuledning och mera: eller hus och tomt i staden, ther man lider meen af annan: om utbrytning, eller lösn i gård, hus och tomt tålas kan: om gäldener må afstå alt thes gods til thes borgenärer på en gång, och sedan wara för them fri, och annat thylikt; ware ther wad i tillåtit, ehwad thet är mot lagmans, kämners, eller rådstufwudom.
§ 18.
Hafwa flere del i en sak, och äga the gemensam talan: wilia the gå til högre rätt; gälle ett wad för them alla: ej må af them hwarthera wadepenningar kräfwas.
Domaren underwise ock parten, som åt thes utslag ej nöjes, antingen han wädia, eller genom beswär i högre rätt ändring söka får B: han wädia får eller — — — söka.
.
§ 19.
Wadepenningar behålle domaren som dömt, ehwad domen sedan gilles eller ej.
Biuder någor wadepenningar fram i then sak, ther i wad ej tillåtit är, och tager han them B: han, på rättens underwisning, them.&amp;gt; ej genast åter, sedan rätten honom therom underwist hafwer&amp;lt; Orden: » sedan — — — hafwer » saknas i B.&amp;gt;; gifwe domaren them til the husfattiga i then sochn eller stad, ther rätten hålles&amp;lt; B: I marginalen: om någon ångrar at han wädiat, och begär wadepengar åter.
— Öfverkorsadt.
.
§ 20.
Menar parten, at wad honom nekat är utan skäl; låte tå domaren på utslaget teckna, at han wad theremot tilbudit: och gifwe sedan in thes beswär theröfwer i hof-rätten, inom then tid, som i 5 § sagt är.
§ 21.
Nu wil entera parten wisa domwillo eller at andre sådane fel wid rättegången förelupit, at domen förthy ogillas bör, såsom: at dom är fäld af then, som ej warit til domare lagliga förordnad: eller ej swurit domare ed: eller at rätten ej warit domför: eller at dömt är öfwer thet, som ej instämt, eller ther ej wädiat, eller wad ej tillåtit warit: eller at then dom är ändrad, som wunnit laga kraft: eller at rätten dömt i hufwudsaken, innan parten fåt utslag öfwer thet, som han förut inwänt och påmint: eller tå saken warit instämd til annan dom-stol: eller dömt, laga målsman ohörd, öfwer thes rätt, som sielf ej kunnat efter lag för rätta swara: eller tå then som saken drifwit, ej haft sakägarens laga fulmacht, eller mera thylikt, som mot en laga rättegång strider; i alla thessa fall må parten sig i hof-rätten beswära, inom then tid, som then 5 § föreskrifwer B: I marginalen: wädiar man i hufwudsaken, må ock judex ad qvem utlåta sig öfwer nulliteterne.
— Öfverkorsadt.
.
§ 22.
Dömes någor frånwarande ostämd, eller fäller domare i någon twist B: twistighet.
, twänne parter mellan sådan dom, at then tredie, eller annar, som ej warit hörd, lider theraf förfång: i thy fall hafwe han wåld, at sist inom natt och år, från then dag han thet weta fick, söka theri ändring i hof-rätten.
§ 23.
Faller tid å söndag, högtids eller annan helgedag, at gifwa inlaga in i lagwadda saker; tå B: tid, at gifwa thes inlaga i lagwadda saker in, på högtidsdag, sön- eller helgedag: tå.&amp;gt; skal thet ske å nästa söknedag therefter, och sätte domaren then dag ut, i thes witnesbörd om wadet.
Samma lag ware, tå någor wil öfwer konungens befalningshafwandes, eller någon underrätts utslag i hof-rätten klaga&amp;lt; B: I marginalen: vide Utsökn.b.
cap.
9 § 1.
— Öfverkorsadt.
.
§ 24.
Besinnar han sig, som mot lagmans, eller rådstufwu dom wädiat, och wil ej sitt wad sedan fulföllia; kungiöre thet wederparten, innan hälften af then tid, som han eliest skulle til hof-rätten komma.
Giör han thet ej, gånge som i 2 § sagt är.
Cap.
XXVI.
Huru borgen skal sättas, och thet som dömt är utgifwas, innan laga wad i hof-rätten fulföljes.
§ 1.
Hwar som från lagman eller rådstufwu wädier, ställe för sig twänne löftesmän, som borga bägge för en, och en för bägge, för kostnad och skada, then han kan skyldig kännas at gälda.
§ 2.
Hafwer then som wädiat, i båda underrätterna tappat: eller i wäxel- och siö-rätts-sak i härads- eller rådstufwu-rätt: eller i rådstufwu-rätt i then stad, ther kämners-rätt är, men saken äntå til rådstufwu-rätten, såsom första domstol, hört; tå gifwe han omant ut, hwad B: tå utgifwe han omant hwad.
dömt är: och sätte thet hos konungens befalningshafwande, eller i taka händer.
Äro under-rätternes domar i något skiliachtige; gifwe ej mer ut, än thet som the äro ense i.
Ej må fulbordan fölia å rådstufwu-rätts dom i then stad, ther ej är kämnersrätt, utan i the mål nu sagt är.
§ 3.
Skola penningar efter dom gäldas: och säger then, som wädiat, at han them ej äger, ej eller silfwer och gull; styrke thet med ed sin hos konungens befalningshafwande, om wederdeloman thet äskar: och hafwe sedan lof, men ej förr, at gifwa andra lösören thertil up, med laga wärde therå.
Finnas ej the; tå gifwe up gods och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med rättens bewis, om the för annan gäld häfta eller ej.
Är twifwelsmål, om then egendom swarar mot B: egendom mot.&amp;gt; thet, som dömt är, och&amp;lt; B: är, swarar, och.&amp;gt; kan then ej mätas, innan tid&amp;lt; B: innan then tiden.&amp;gt; är inne, at inlaga skal gifwas i hofrätten in; sätte borgen, til thes wärdering therå ske kan.
Gitter han ej något thera, som nu sagt är; gånge therom&amp;lt; B: thermed.
, som i III cap.
6 § Utsökningsbalken stadgas.
§ 4.
Är thet, hwarom dömt är, sådant B: thet, som dömt blifwit, sådant.
, at wadet onyttigt wordo, ther dom fulgiöras skulle; tå gånge then ej til fulbordan.
§ 5.
Nu är i ett utslag öfwer flera särskilta mål dömt: och hafwer then, som wädiat, thet i ett eller flera fulgiordt; gälle wadet theri, och hafwe i the andra ingen talan.
§ 6.
Hwar som ej borgen stält, eller dom ej fulgiordt, som nu är sagt, innan han gifwer thes inlaga i hof-rätten in; hafwe sitt wad och talan mot under-rättens dom förlorat.
§ 7.
Huru thet lyftas må, som utgifwit är, sägs i III cap.
5 § Utsökningsbalken.
Hafwer then, som gifwit gods, hus eller gård up, til doms fulbordan, ej annat hemwist at tilgå; tå förhålles B: tilgå: förhålles.&amp;gt; thermed som i V cap.
8 § Utsökningsbalken stadgat är.
Wil then som wunnit, ej lyfta thet, som utgifwit&amp;lt; B: lyffta hwad utgifwit.
är, eller kan han ej borgen sätta; kungiöre thet straxt konungens befalningshafwande, eller domaren: och wederdelomannen B: wederparten.
tage thet åter, och sätte han borgen i stället.
§ 8.
Konungens befalningshafwande äger borgen pröfwa, när jäf thermot giöres.
Är löftesmän, eller thes wilkor honom ej kunnige; tå må han underrättelse therom af domaren i orten fordra: hafwe ock hof-rätten wåld, at sielf borgen godkänna, när så omtränger.
Ej måge löftesmän ogillas, som almänt för ärliga hållas, och af then förmögenhet, at gods theras kan swara mot thet, som the borgat före.
Cap.
XXVII.
Huru rättegångs saker böra fulföljas i hof-rätten.
§ 1.
Ther lagwadt är; gifwe käranden å dag föresattan, innan klockan tolf, thes inlaga in: och tekne then, som af hof-rätten thertil satt är, dagen therå, så ock om swaranden när warit, och then mottagit, eller ej, och gifwe thet hof-rätten tilkänna, innan rättegångs tima ute är.
Kommer swaranden, och käranden ej; begäre han skrifteliga therom bewis, och at njuta betalning för thes kostnad: och hof-rätten lägge wederparten wiss dag före med wite, at therå swara.
Gitter han ej framte laga förfall; ware sin talan qwitt, och känne hof-rätten honom skyldig, at gälda wederdeloman thes kostnad B: at wederdeloman thes kostnad gälda.
.
Wisar han laga förfall, så at ej någor försummelse hos honom fins; sätte honom wiss dag före, at saken fulfölja.
Hafwer swaranden ej funnit sig in; gånge ock thermed som sagt är.
Pröfwes han hafwa warit förfallelös ute; döme hof-rätten på the skäl, som käranden företedt.
Tappar han, som swara skulle, och söker han i rättan tid, at then dom må af konungen öfwerses; ware thet honom tillåtit, å sätt som i XXX cap.
stadges.
§ 2.
Nu hafwer käranden gifwit thes inlaga in, och swaranden then anammat; sware han wid B: then mottagit, sware han therpå wid.
offenteligt uprop klockan ellofwa, å samma dag i nästa wecka therefter, och låte hof-rätten thet kungiöra, genom anslag å thes dör, dagen förut.
Begärer han tå upskof, och hafwer skäl thertil; lägge hof-rätten honom then tid före, som nödig pröfwes.
Är han från upropet borto, eller kommer han tå, eller medan rättegångs tima warar, oberedd, och hafwer ej laga ursächt; böte sex daler: och warde anslag i saken å nyo, åtta dagar therefter.
Swarar han ej äntå, eller wisar laga förfall; döme hof-rätten i saken: doch warde han munteliga hörd, om han thet äskar B: thet begärer.&amp;gt;.
Kommer swaranden efter upropet, innan rättegångs tima är ute, och gifwer sitt&amp;lt; B: thes.
swar in; ware bot tre daler.
Är then borto, som swar mottaga skal; böte hälften mot thet, som sagt är.
Med en skrift å hwartera sidan skal käras och swaras, i hwad sak thet hälst är, som kommer genom wad in.
§ 3.
Menar swaranden, at käranden ej bör niuta thes wad til godo, förthy at han brustit i thet, som han fulgiöra bordt; gifwe thes påstående skrifteliga wid upropet in: och hofrätten höre wederparten theröfwer.
Hafwer han thet försummat, som i XXVI cap.
6 § föreskrifwit står; gånge therom, efter thy som B: gånge thermed, eftersom.&amp;gt; ther sagt är.
Fins&amp;lt; B: Finnes.&amp;gt; thet annorlunda; tå swares i saken, när anslag theri sker.
Wil någortera parten mot hof-rättens utslag i thessa fall konungen söka; giöre thet å sätt som&amp;lt; B: thet så, som.&amp;gt; i XXX cap.
i och 6 §§ sägs&amp;lt; B: stadgas.
.
§ 4.
I the saker, som hof-rätten såsom första domstol uptager, låte hof-rätten genom anslag dagen förut kungiöra, at parterne å then dag, som i stämning förelagd är, skola wid uprop wara: och gifwe tå käranden sin inlaga fram.
Sedan gånge thermed, som förr sagt är.
Och måge parterne i thessa mål gifwa twänne skrifter in hwarthera B: thessa saker twänne — — — hwarthera ingifwa.&amp;gt;, ther the ej rättan tid thertil försumma&amp;lt; B: I marginalen: vide cap.
XIV § 2.
— Öfverkorsadt.
.
I boskilnads mål för skuld, eller ther gäldbunden söker, at få alt thes gods til sina borgenärer afstå, ware tid fiorton dagar mellan hwartera uprop.
§ 5.
Kommer ej then som stämma låtit, med thes inlaga in å dag föresattan B: inlaga å dag föresattan in.&amp;gt;; lägge hof-rätten honom annan tid före, äntå at then ursächt han förebär, ej pröfwes laglig: doch böte han, för&amp;lt; B: laglig; böte doch för.&amp;gt; thet han ute blef&amp;lt; B: blifwit.
, tio daler, och gälde swaranden, som när warit, thes kostnad åter.
Kommer ej kärande andra gången utan laga förfall; tå dömes swaranden för hans talan fri.
§ 6.
Alla inlagor med bewis, som thertil höra, ehwad thet är i lagwadda eller instämda saker, skola twefalt ingifwas: then ena at wara i hofrätten qwar, then andra at gifwas til wederparten ut.
§ 7.
Tiltalar then, som å konungens wägnar i hof-rätten kära bör, någon för embetes eller annat groft brott; warde thes inlaga offenteliga upläst, så ock thes swar, som anklagad är.
§ 8.
Klagar någor öfwer fel wid rättegången, eller i brottmål, eller andra fall; gånge therom, som B: gånge thermed, som.&amp;gt; i IX cap.
2, 3, 4 §§ Utsökningsbalken stadgat är.
Then som beswären inlagt, ware skyldig, när therå teknat är, hwilken sig therå förklara skal, at taga them utan drögsmål ut, och honom tilställa: skaffe ock witnesbörd om tiden, tå thet skedt är.
Fins han hafwa thermed drögt, at uppehålla saken; böte tio, tiugu, trettio daler, eller mera, efter omständigheterna: och wederparten lägge sitt&amp;lt; B: thes.
swar twefalt in.
§ 9.
Nu hafwa parterne skriftwäxling slutit, i the saker, som lagwadde och instämde äro: tå utdele them hof-rätten til thes ledamöter, genom lott, at skrifteliga berättelser theröfwer författa B: upsätta.
, som i XXII cap.
föreskrifwit är.
Cap.
XXVIII.
Om dombrott.
§ 1.
Hwar som å nyo drager then sak för rätta, theri dom eller utslag förr är, som wunnit laga kraft: eller tadlar sådan dom för rätten, eller utom: är thet härads eller kämners dom; böte fem daler: för lagmans och rådstufwu dom, tio daler: för hof-rätts dom ett hundrade daler: för riddare synerätts dom tuhundrade daler Orden: » för riddare — — — daler » saknas i B.: är thet konungens dom; plichte med femhundrade daler.
§ 2.
Qwälies under-rätts dom för rätta; döme then rätt theröfwer, ther thet sker.
Tadlar man sådan dom utom rätten; döme theröfwer första domstol, i then ort ther brutit är.
Qwälies hofrätts, riddare synerätts, eller konungens dom, ehwad thet är för rätta, eller elliest; thet skal i hofrätten dömas.
Cap.
XXIX.
Om rättegångs misbruk.
§ 1.
Dierfwes någor misbruka rättegång, och mot klara skiäl, bätre wett, och af arghet, drager någon för rätta; böte i härads och kämnersrätt, från fem til tio daler: i lagmans och rådstufwurätt, från tio til tiugu daler, the fattigas ensak: och gälde thertil B: thesutan.
rättegångs kostnad, hinder och skada.
§ 2.
Hwar som tappat i bägge under-rätterna, och gillar hofrätten i alt theras utslag; böte från trettio til hundrade daler.
I alla thessa fall, plichte fulmächtig, som i XV cap.
14 § sagt är B: § 14 sägs.
.
Orkar then brotslige ej böta; plichte med fängelse, som i X cap.
Utsökningsbalken stadgat är.
§ 3.
Misbrukar then, som å konungens och kronans wägnar talar, rättegång til andras förfång och skada; stånde til laga answar, och dömes efter omständigheterna B: I marginalen: Misg.b.
cap.
53 § 2.
— Öfverkorsadt.
.
§ 4.
Huru then straffas skal, som utan skäl söker konungen mot hof-rätts dom, sägs i XXX cap.
Cap.
XXX.
Huru sökas skal, at konungen må hof-rätts dom öfwerse och skärskåda.
§ 1.
Hwar som söka wil, at konungen må pröfwa hofrätts dom och utslag, som i hufwudsaken fallit; gifwe thet skrifteliga tilkänna i hof-rätten, innan klockan tolf å siunde dagen, then oräknad, tå utslaget föl: och sätte ther tillika in tuhundrade daler, eller så mycket i gull eller silfwer, som thermot swarar.
Sedan wederdeloman är theröfwer hörd, gifwe hof-rätten them B: then.&amp;gt; swar, om och huru thet tillåtas kan.
Ej må thet wägras, ther ej annorlunda uttryckeliga i thenna balk stadgat fins&amp;lt; B: finnes.
.
§ 2.
Kan thet så hända, at någor efter åtta dagar, eller längre tid, sedan hof-rättens utslag föl, tarfwar förklaring theröfwer äska: innehåller then förklaring, som honom ther å gifwes, något sådant, som är ej i utslaget tydeliga utsatt; tå må honom B: må thet honom.&amp;gt; ej nekas, at könungen thermot söka, och gånge therom&amp;lt; B: thermed.
, som sagt är.
§ 3.
Nu hafwer parten fått hof-rättens swar och tilstånd; låte tå hof-rätten wäl och rent afskrifwa parternes skrifter, och alla bilagor, med skrifteliga berättelsen theröfwer, hwarå dömt är: så ock särskilt, hwad för rätta är talat och swarat, med hof-rättens omröstning til domslutet: och parten löse B: parten gifwe ther stämplat papper till, och löse.
thet alt ut med en daler hwarje ark.
Ej må tå mindre, än tiugu fyra rader skrifwas å hwar sida, eller thet mer än en gång, som på flera ställen är åberopat och bilagt.
Parten ställe ock borgen för kostnad och skada, som i XXV cap.
om wad från lagmans och rådstufwurätt föreskrifwes.
Hafwa bägge parterne sökt, at saken måtte under konungen komma; tå må thet, som sagt är, allenast en gång afskrifwas, och samfält af them lösas, ther the så begära B tillägger: I thy fall betale doch thet stämplade papper dubbelt.
.
§ 4.
Om them, som konungens och kronans saker föra, ware lag, som i XXV cap.
8 § stadgat är B: § 8 sagt är.
.
§ 5.
Then som tappat i bägge underrätterna, eller i en af them, och i hof-rätten: eller i hof-rätten tå saken ther, såsom i första domstol dömt är; gifwe ut thet han är skyldig känd, alt som i XXVI cap.
sagt är B: cap.
XXVI stadgas.&amp;gt;.
Then som wunnit i bägge underrätterna, eller i rådstufwu-rätt, när saken ther först warit uptagen, äntå at kämners rätt i then stad är, eller i härads-rätt i the mål, som gå ther från til hofrätten: eller hos konungens befalningshafwande: men tappat i hofrätten; ware fri för doms och utslags fulbordan, och ställe&amp;lt; B: fulbordan, utan ställe.
ther ful borgen före.
Huru thet lyftas må, som utgifwas skal, urskils i XXVI cap.
7 §.
§ 6.
Säger någor, at han så fattig är, at han ej äger i löst och fast gods, som för gäld ej häftar, femhundrade daler, at thermed fulgiöra, hwad i 1 och 3 §§ B: 1 och 2 §§.&amp;gt; sägs; styrke thet strax med ed sin, om wederparten thermed åtnöjes: eliest låte hof-rätten undersökas om gods hans af domaren i orten, och gifwe han sedan bewis theröfwer.
Å landet nämne häradshöfding twänne af nämden, eller andra edswurna män, som i partens hemwist thes egendom uptekna och wärdera: och gifwe häradshöfding sedan sielf witnesbörd therom.
Fins thet, som upgifwit är, ej stiga til femhundrade daler, och fäster parten thet med ed sin, in för hof-rätten, at han ej mera äger; tå må han saken fulfölja hos konungen utan penningar: ställe doch för thet, som dömt är, ful&amp;lt; B: dömt blifwit, full.&amp;gt; borgen, i thy fal som sagt är, så ock för kostnad och skada.
Förmår han thet ej; sätte borgen för sig sielf, eller träde i fängelse til sakens slut.
Then som wachten underhålla kan, må sitta hemma i&amp;lt; B: sakens utslag.
Kan han wachten underhålla, sitte hemma i. hus sitt.
Fins han mera gods äga, än föregifwit är: eller gitter han ej eden gånga; hafwe ej widare talan i saken.
Faller honom gods eller penningar til, innan han saken hos konungen fortsätta bör; fulgiöre theraf, hwad som i 1 och 3 §§ B: som i 1, 2 och 3 §§.
föreskrifwit är.
Then så stor lön för thes embete, eller årlig benådning hafwer, at hälften theraf hinner til femhundrade daler; må ej utan penningar få hofrättens dom under konungens skärskådan draga, äntå at han ej annat gods äger.
§ 7.
Alt hwad i thessa fall är stadgat, warde i hof-rätten fulgiordt, innan then tid, tå parterne skola ställa sig hos konungen in.
Brister någor theri; må saken ej til konungen komma: utan stånde wid hof-rättens dom, och behålle hof-rätten the tuhundrade daler, som ther insatte äro.
Är alt rätteliga fulgiordt; gifwe hof-rätten ut til parten, eller sände inom then tid, som sagt är, til konungen in, the inlagor, med hwad thertil hörer, som afskrefne äro: jämföre them doch parten först med hufwudskrifterna, och witne tillika med en betient wid hof-rätten, genom underskrift, at the i alt äro lika.
I the fattigas eller theras saker, som någon särskilt befrielse hafwa, så ock i them, som föras å konungens och kronans wägnar, gifwe hof-rätten ut, eller insände sielfwa skrifterna, som the ther inlagde äro.
Kan thet, som är i saken munteliga talat och swarat af parterna i hofrätten, med thes skäl til dom-slutet, ej wara tillika färdigt; tå skal thet sedan, utan drögsmål, insändas förseglat.
§ 8.
Then utrikes bor, och frånwarande är, niute sex månaders tid, at dom fulgiöra, och borgen ställa: i alt annat rätte sig hans B: thes.&amp;gt; ombudsman efter thet, som sagt är&amp;lt; B: I marginalen: Kgl.
brefwet 1696 d.
30 Sept.
— Öfverkorsadt.
.
§ 9.
I the saker, som i Swea hof-rätt dömde äro, skola parterne ställa sig hos konungen in, förr klockan tolf, twå månader ther efter; från Göta hof-rätt tre månader: från hof-rätten i Finland fyra månader: hwar månad til trettio dagar räknad, och ej then dag, tå domen föl.
Faller then tid å helgedag, gånge therom som i cap.
XXV 23 § sägs B: gånge thermed som i 23 § cap.
XXV sägs.
.
I wexel och siö-rättssak, ware tiden i Swea och Götha hof-rätt hälften kortare: i hof-rätten i Finland tre månader.
§ 10.
Å then dag nu föresatt är, gifwe then sökande thes påminnelser i saken hos konungen in, med the afskrifter han i hof-rätten undfåt: och wederparten tage them tå mot, och sware sedan therå, then tiugunde andra dagen therefter, then oräknad, när han sin wederparts skrift anammade.
Ej måge thesse parternes skrifter widlyftigare wara, än högst tre ark hwartera, wid bot tio daler för hwart ark ther öfwer är: och gifwe then som swarar, thes skrift twefalt in.
Ej ware thet tillåtit, at flera skrifter i saken inlägga.
Hafwer ej fulmächtig tillika teknat sit namn under thet, som inlägges, eller then som thet eliest för parten upsat; böte han tio daler.
Misfirmar någor i sina skrifter hof-rätten, eller wederparten; böte efter thy som konungen pröfwar brottet wara B: I marginalen: revis.stadgan 1662, § 8, resol.
1670, d.
22 oct.
§ 2, Kgl.
resol.
den 30 Jan.
1689.
— Öfverkorsadt.
.
§ II.
Hos konungen skola ej andra bewis läggas in, än the, som i hof-rätten, eller hos underdomaren framtedde warit: utan så är, at the sedan fundne äro, eller sådane, at the ej kunnat förr wid handen wara.
Hafwer någor list härwid brukat; plichte efter omständigheterna B: I marginalen: revis.
stadg.
1662, § 7.
— Öfverkorsadt.
.
§ 12.
Blifwer then, som konungen söka wille, med sina påminnelser förfallelös ute, å then dag, som sagt är; hafwe sin talan förlorat.
Kommer han och thes wederpart ej; warde then ej hos konungen i saken hörd.
§ 13.
Then saken hos konungen i thes råd föredrager, upsätte förut skriftelig berättelse om thes beskaffenhet, och hwar i twisten egenteliga består, med skälen å båda sidor, och låte parterna skrifwa then under: wilia the påminna något therwid; thet må them ej wägras.
§ 14.
Jäfwar parten någon af konungens och riksens råd, utan sådana skiäl, som sägs i XIII cap.
1 § B: sägs i 1 § cap.
XIII.&amp;gt;; böte femhundrade daler.
Giör han thet obeskedeliga; böte som brottet är til, äntå at jäfwet lagligit är.
Jäfwar någor olagliga then, som saken hos konungen föredrager; böte et hundrade daler&amp;lt; B: I marginalen: resol.
d.
27 Martii 1688, och d.
5 Febr.
1685.
— Öfverkorsadt.
.
§ 15.
Förlikas parterne förr, än saken kommer til konungen in; gifwe thet hof-rätten tilkänna, och warde förlikning ther gillad.
Skier thet sedan; stadfäste konungen then förlikning.
§ 16.
Gillar konungen hof-rätts dom; gälde then konungen sökte wederparten kostnad och skada.
Pröfwes thet, at han mot bättre wett och klara skiäl, dragit saken under konungen; böte femhundrade daler: och fulmächtigen plichte med fängelse, så lång tid, som konungen finner brott hans förtient hafwa B: I marginalen: resol.
d.
10 Dec.
1696, cap.
X Utsökn.b., cap.
XV, § 13 i thenna balk.
— Öfverkorsadt.
.
§ 17.
Ehwad parterne förlikas, eller konungen gillar hof-rätts dom; behålle hof-rätten the tuhundrade daler, som ther nedsatte äro.
Ändrar konungen hof-rätts dom; gifwe hof-rätten the penningar åter.
§ 18.
Ej hafwe någor lof, at konungen å annat sätt söka, mot dom och utslag, som i hof-rätten fallit, än nu är stadgat: utan så är, at han tiltror sig wisa, thet sådant fel wid rättegången förelupit, som i XXV cap.
21 § sägs: ställe B: som sägs i § 21 cap.
XXV; ställe.&amp;gt; tå borgen för kostnad och skada, och fulgiöre thet dömt war, efterthy som sagt är, innan han gifwer thes beswär hos konungen in, å tid som i § 9 föreskrifwes&amp;lt; B: som i § 8 föreskrifwes.
.
Wisar han ej fel i rättegången; tå må ej hufwudsaken uptagas, och böte han tuhundrade daler.
§ 19.
Brottmål grofware eller mindre, hafwe ej någor lof under konungen draga: utan han gitter wisa, antingen at han ej är fulleliga theri hörd, eller at han til swårare straff är fäld, än lag säger.
Brister han theri; warde therföre särskilt straffad, efter thy som thes klagan warit: och gånge sedan thet straff öfwer honom, som han af hofrätten är dömder til.
§ 20.
Kommer någor hos konungen med sådan klagan in, at hof-rätten wrångwisliga dömt, eller at rätten är honom nekad worden B: honom nekt worden.
; warde han först warnad för then fara therwid är.
Afstår han ej thermed, och gitter ej sin talan fultyga, utan gillar konungen hof-rättens utslag; warde han tå tillika dömd til thet straff, som närmast är til döds straffet.
§ 21.
Ej må någor söka konungen i the mål, som i någon domstol, eller hos konungens befalningshafwande böra först uptagas.
Går någor them förbi, och beswärar thermed konungen; böte tio daler, och warde förwister B: wist.
til then ort, tit saken hörer.
Rättar han sig ej äntå; böte femton daler, eller mera efter omständigheterna.
§ 22.
Utwärkar sig någor hos konungen bref, eller utslag, i hwarjehanda mål, genom osan och wrång berättelse; böte från femtio til ethundrade daler, eller plichte med kroppen, alt som brottet fins B: finnes.
.
§ 23.
The böter konungen i alla thessa fall pålägger, falle kyrcka, eller the fattiga til.
Cap.
XXXI.
Huru dom må återbrytas, som wunnit laga kraft.
§ 1.
Ej hafwe någor wåld, utan konungen allena, at bryta dom åter, som wunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försutten är.
§ 2.
Ingen driste sig hos konungen söka, at försutten laga tid må gifwas åter, ther han ej wisar synnerlig orsak och skäl, at han resning förthy i saken niuta må.
Ej skal böneskrift hans konungen föredragas, innan han fulgiordt, hwad i XXX cap.
18 § stadgat är.
Fulgiör han thet; warde wederparten hörd, och förordne konungen, som skäligt finnes.
Pröfwar konungen, at han utan skiäl har resning sökt; böte til kyrcka eller the fattiga från trettio, til ethundrade daler, eller mera, och fylle wederparten thes kostnad och skada.
§ 3.
Hafwer någor funnit nya skäl, och B: någor nya skäl funnit, och.&amp;gt; menar at dom, som wunnit laga kraft, thermed häfwas kan; söke konungens lof, at saken må å nyo skärskådas: och warde tå förwister til then rätt, som sist hafwer dömt ther i.
Innan han thes skäl ther förete må, fulgiöre han alt thet, som i förra § är sagt, och swärje, at han ej förr them wetat, eller förståt, at the af sådan wigt warit, så ock at&amp;lt; B: thet.&amp;gt; han ej thermed söker at uppehålla och skada sin wederpart i thes rätt, utan tror sig orsak hafwa them at drifwa.
Fulgiör han thet alt; pröfwe domaren the nya skäl, så ock hwad wederparten ther mot swarar, och äge macht, then förra domen ändra, ther skälen så giltige äro.
Fins annorlunda; gälde han, som sig them åberopat, wederparten kostnad och skada: plichte ock thertil, som i XXIX cap.
sagt är.
Wil entera&amp;lt; B: någorthera.
sedan söka högre rätt thermot; hafwe ther lof til: och fulgiöre thet, som förr i thenna balk om hwarje domstol föreskrifwes.
Cap.
XXXII.
Huru penningar och böter efter thenna lag räknas, gäldas, och skiptas skola B: Om böterne i lagen, huru the gäldas och delas skola.
.
§ 1.
Med alla penningar och böter i lagbok thenna, förstås daler, marek, och öre silfwermynt B: Alla böter i lagbok thenna skola förstås om daler, mark, och öre silfwermynt, och skola thereffter gäldas.
.
Ther ej fins utsatt, hwilken böter niuta skal; gången the til treskiptes: tage en lott konungen, annan häradet eller staden, tredie målsäganden.
Hafwer ej målsäganden kärat; tage hans lott then, som kärade, och rätt thertil ägde.
§ 2.
Böterne i thenna rättegångs balk, waren rättens ensak, som them ålagt, tå ej annorledes ther stadgat fins.
§ 3.
Af härads lott i sakören, behålle en trediedel häradshöfding, annan nämden, tredie häradet.
Af rättens ensak tage häradshöfding hälften, och then andra nämden.
Om lagmans-rätts ensak, ware lag samma.
I rådstufwu-rätt tage borgmästare dubbel lott mot rådman, och i kämners-rätt, rådman mot kämner.
I hof-rätten tagen alle lika del, som i rätten sitta.
