# ID: svediakorp-law46
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 1734 års lag Förarbeten
# subtitle: vol 7
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2019-05-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Förarbeten' (Preparatory work for the 1734 Swedish law).
# genre: law
# subgenre: 
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1686--1736
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology
# annotationMethod: automatic
# words: 261,587
# sentences: 10,182
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/swe/resurs/forarbeten1734
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


# FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736 VII.
FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736 EFTER OFFENTLIGT UPPDRAG UTGIFNA AF WILHELM SJÖGREN PROFESSOR I CIVILRÄTT VID UPSALA UNIVERSITET VII.
UTLÅTANDEN ÖFVER LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG UPPSALA 1908 ALMQVIST &amp; WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.
Förord.
De utlåtanden, som afgifvits öfver Lagkommissionens förslag, bilda en särskild afdelning af förarbetena till lagen.
Öfver förslagen hafva utlåtanden i allmänhet infordrats icke blott från hofrätterna utan äfven från lagmän och häradshöfdingar samt borgmästare och råd i städerna.
I regel har domarekåren i hvarje län afgifvit gemensamt utlåtande, som blifvit med skrifvelse från Konungens befallningshafvande insändt till Kungl.
Maj: t.
Samtliga inkomna utlåtanden hafva därefter öfverlämnats till Lagkommissionen, inom hvilken de föredragits i samband med förnyad granskning af lagförslagen.
För vinnande af öfversikt öfver de framställda anmärkningarna hafva stundom utdrag ur de afgifna utlåtandena blifvit gjorda.
I regel hafva utlåtandena bevarats allenast i det till Kungl.
Maj: t inkomna exemplaret samt i de afskrifter och utdrag, som blifvit gjorda inom Lagkommissionen.
Hofrätternas utlåtanden hafva delvis återfunnits i därstädes förda protokoll och registratur.
De inkomna utlåtandena finnas numera i likhet med öfriga till lagens förarbeten hörande handlingar endast ofullständigt i behåll.
De flesta hithörande handskrifterna förvaras dels i Riksarkivet (RA) bland samlingen af förarbetena till Sveriges Rikes Lag, afdelningen » Lagförslag och påminnelser », dels i Upsala Universitets Bibliotek (UUB), allmänna handskriftsamlingen, sign. B 101.
Förslag till Konungabalk 1696.
De utlåtanden, som afgifvits öfver detta förslag, finnas till största delen samlade i ett band med titel: » Wederbörandernes påminnelser angående Konungabalken » (RA sign. KB IV).
Utlåtanden, som allenast innehålla en mer eller mindre vidlyftig förklaring, att en myndighet icke haft något att erinra mot förslaget, hafva här uteslutits.
De öfriga, som innehålla » påminnelser » vid förslaget och därför här upptagits, äro följande: 1) Svea Hofrätts utlåtande den 24 mars 1696, 2) Göta Hofrätts utlåtande den 24 mars 1696, 3) Åbo hofrätts utlåtande den 6 maj 1696, 4) Dorpats hofrätts utlåtande den 23 maj 1696, 5) Utlåtande från Kopparbergs län den 18 april 1696, 6) Utlåtanden från Upland: a) af häradshöfding von Scheffer, b) af häradshöfding J.
Kock, c) af häradshöfding Nobelius, d) från Enköping, 7) Utlåtande från Halland den 5 maj 1696, 8) Utlåtande från Wiborgs län den 27 april 1696, 9) Utlåtande från Österbotten, 10) Utlåtande från Gefleborgs län den 22 juni 1696, 11) Utlåtande från Skåne den 13 juli 1696, 12) Utlåtande från Gottland den 12 aug.
1696, 13) Utlåtande från Nyland, 14) Utlåtande från Södermanland, 15) Utlåtanden från Lifgedinget: a) af lagman Stjernroos, b) af lagman Fredenhielm.
De utlåtanden, som äro odaterade, föreligga endast i afskrift; enligt anteckning å handskriften hafva de inkommit under 1696, nämligen utlåtandet från häradshöfding von Scheffer den 1 maj, från häradshöfding Kock den 4 juni, från häradshöfding Nobelius den 4 maj, från Enköping den 30 april, från Österbotten den 10 maj, från Nyland den 28 sept., från Södermanland den 2 oktober, från lagman Stiernroos den 3 nov.
och från lagman Fredenhielm den 23 nov.
Utlåtandena hafva föredragits i Lagkommissionen den 23 — 30 mars 1697 (Bd II ss.
78 — 87).
Förslag till Giftermåls- och Ärfdabalk 1690.
Af de granskande myndigheternas utlåtanden öfver dessa förslag finnes endast ett fåtal i behåll: 1) Svea hofrätts utlåtande (RA) sign. GB.
VII ÄB II; äfven i UUB sign. N.
1220, 2) Göta Hofrätts utlåtande (UUB sign. B 101 p), 3) Utlåtande från Östergötland (UUB sign. B 101 m), 4) Utlåtande från Kronobergs län (RA sign. GB VI: 2, ÄB I: 1).
Utlåtandena hafva föredragits i Lagkommissionen under april — december 1692 (jfr.
Bd IV, Förord, p. XII och XIV).
Förslag till Jordabalk 1695.
De flesta utlåtanden öfver detta förslag finnas samlade i ett band med titel: » Inkomne påminnelser till den uppsatte Jordabalken » (RA sign. JB II).
Utlåtandena, som i tryck återgifvits i den ordning de förekomma i nämnda band, äro följande: 1) Utlåtande från Österbotten den 5 juli 1695, 2) Utlåtande från Bohus och Göteborgs län den 3 juli 1695, 3) Utlåtande från Westerås län den 24 juli 1695, 4) Utlåtande från Nyland den 13 juli 1695, 5) Utlåtande från Halland den 8 juli 1695, 6) Utlåtande från Skåne den 18 juli 1695, 7) Utlåtande från Gottland den 30 juni 1695, 8) Utlåtanden från Kalmar län: a) af häradshöfding J. Hellenstjerna och N. Colm den 21 aug.
1695, b) af Nils Ehrenström m. fl.
den 9 juli 1695, 9) Utlåtande från Kronobergs län den 3 sept.
1695, 10) Utlåtande från Linköpings län den 31 juli 1695, 11) Utlåtande från Wiborgs län den 31 aug.
1695, 12) Utlåtande från Westerbotten den 19 aug.
1695, 13) Utlåtande från Skaraborgs län den 13 aug.
1695, 14) Utlåtande från Elfsborgs län den 19 sept.
1695, 15) Utlåtande från Kopparbergs län den 10 sept.
1695, 16) Utlåtande från Gefleborgs län den 15 okt.
1695, 17) Utlåtande frän Ingermanland den 19 juli 1695, 18) Utlåtande från Kexholms län den 30 aug.
1695, 19) Utlåtanden från Blekinge län: a) från Karlshamn den 25 okt.
1695, b) från Karlskrona den 26 okt.
1695, 2°) Utlåtande från Abo hofrätt, öfverlämnadt med skrifvelse den 29 okt.
1695, 21) Utlåtande från Jönköpings län den 12 nov.
1695, 22) Utlåtande från Abo län den 2 sept.
1695, 23) Från Wehmo och Nedre Satagunda härader den 23 aug.
1695, 24) Utlåtande från Vadstena län, öfverlämnadt med skrifvelse den 23 nov.
1695, 25) Göta Hofrätts utlåtande (ur registraturet), öfverlämnadt med skrifvelse den 29 nov.
1695, 26) Utlåtande från Stockholms rådhusrätt den 22 nov.
1695, 27) Utlåtande från Lifgedinget, öfverlämnadt med skrifvelse den 14 dec.
1695, 28).
Utlåtande från Dorpats hofrätt, öfverlämnadt med skrifvelse den 7 dec.
1695, 29) Svea hofrätts utlåtande, öfverlämnadt med skrifvelse den 10 febr.
1696, 30) Utlåtande från Nyköpings län (fragment), öfverlämnadt med skrifvelse den 21 febr.
1696.
Utlåtandena hafva föredragits i Lagkommissionen under år 1696, (jfr.
Bd IV, Förord, p. XVI).
Förslag till Byggningabalk 1692.
Endast ett fåtal utlåtanden finnes i behåll: 1) Svea Hofrätts utlåtande (ur registraturet), 2) Utlåtande från Östergötland (UUB sign. B 101 m), 3) Utlåtanden från Kronobergs län (RA sign. BB I: 2).
Utlåtandena hafva föredragits i Lagkommissionen den 14 sept. — 27 okt.
1693 (Bd I ss.
476 — 499).
Förslag till Handelsbalk 1718.
Endast ett fåtal utlåtanden finnes i behåll: 1) Kommerskollegiets protokoll den 19 — 23 jan.
1719, 5 juli, 4 okt. — 10 okt.
1721, 2) Göta Hofrätts protokoll den 18 april 1721, 3) Svea Hofrätts utlåtande (ur registraturet), öfverlämnadt med skrifvelse den 11 nov.
1721.
Utlåtandena hafva föredragits i Lagkommissionen under år 1722 (Bd III s.
254 — 271).
Förslag till Missgerningsbalk 1696.
Fullständigt utlåtande öfver detta förslag finnes i behåll endast från Svea Hofrätt.
Utlåtandet har här återgifvits efter dess registratur.
I öfrigt finnas i behåll utlåtandena öfver Tjufvabalken, samlade i ett band med titel: » Påminnelser till Tiufvabalken » (RA, Missgerningsbalken 2).
I samma band finnas ock enstaka utlåtanden öfver andra delar af 1696 års förslag till Missgerningsbalk.
Den ordning, hvari utlåtandena i detta band förekomma, har här bibehållits.
De särskilda utlåtandena äro följande: 1) Svea Hofrätts utlåtande, öfverlämnadt med skrifvelse den 16 mars 1697, 2) Utlåtande från Gefleborgs län den 22 juni 1696, 3) Utlåtande från Blekinge län den 22 juni 1696, 4) Utlåtande från Vesterås län den 29 maj 1696, 5) Utlåtande från Kalmar län den 28 maj 1696, 6) Utlåtande från Jönköping, 7) Utlåtande från Skåne den 9 juli 1696, 8) Utlåtande från Kronobergs län den 27 juni 1696, 9) Utlåtande från Gottland den 25 juni 1696, 10) Utlåtande från Vesterbotten den 11 juni 1696, 11) Utlåtande från Åbo hofrätt den 19 juni 1696, 13) Utlåtande från Åbo län den 23 juli 1696, 14) Utlåtande från Halland den 27 aug.
1696, 15) Utlåtande från Nyland den 9 juli 1696, 16) Utlåtanden från Riga, Dorpat och Pernau den 16 maj 1696 (RA sign. KB IV), 17) Utlåtande från Göta hofrätt den 1 juli 1696, 18) Utlåtande från Riga den 9 juli 1696, 19) Utlåtande från Landträtten i Liffland, inkommet den 25 sept.
1696, 20) Utlåtande från Dorpat den 3 aug.
1696, 21) Utlåtande från hofrätten i Dorpat, öfverlämnadt med skrifvelse den 24 okt.
1696, 22) Utlåtande från Nyen den 23 sept.
1696, 23) Utlåtande från Kopparbergs län den 11 juni 1696, 24) Utlåtande från Vadstena län, inkommet den 14 nov.
1696.
25) Utlåtande från Ingermanland den 8 aug.
1696, 26) Utlåtande från Elfsborgs län den 31 okt.
1696, 27) Utlåtande från Skaraborgs län den 9 nov.
1696, 28) Utlåtande från Bohus, inkommet den 16 juli 1696, 29) Utlåtanden från Upland: a) från Upsala, inkommet den 11 febr.
1697, b) från häradshöfding Nobelius, inkommet den 12 aug.
1696, c) från häradshöfding Lars Welt, inkommet den 19 aug.
1696, 30) Utlåtande från Stockholms rådhusrätt den 17 febr.
1697, 31) Utlåtande från Wiborg den 3 sept.
1696, 32) Utlåtande från G. Duhre, häradshöfding i Uppland, inkommet den 20 mars 1697, 33) Utlåtande från Södermanland, inkommet den 3 april 1697, 34) Utlåtande från B. Dannerbergh, häradshöfding i Elfsborgs län, inkommet den 21 okt.
1696 (UUB 101 m), 35) Utlåtande från Alingsås den 31 okt.
1696 (UUB 101 m).
Utlåtandena hafva föredragits i Lagkommissionen under åren 1698 — 1708 (Bd II ss 92 — 348).
Förslag till Utsökningsbalk 1714.
Det enda utlåtande, som öfver detta förslag finnes i behåll, är afgifvet af Svea Hofrätt.
Utlåtandet, som afgifvits i juni 1715, har aftryckts efter hofrättens registratur.
Sannolikt har utlåtandet föredragits i Lagkommissionen vid Utsökningsbalkens granskning 1716 — 1717.
Urkunder till Rättegångsbalkens historia.
1.
Lagkommissionens betänkande 1693.
De utlåtanden, som de granskande myndigheterna afgifvit öfver de inom Lagkommissionen gjorda förarbetena till Rättegångsbalken, ansluta sig icke till förslagen till denna balk, utan till Rättegångsstadgan den 4 juli 1695.
Sedan Kungl.
Maj: t befallt Lagkommissionen att öfverse det af Svea Hofrätt utfärdade » notifikationsplakatet » den 24 april 1668 och att i samband därmed taga i öfvervägande hvad till processens förkortande och sakernas skyndsamma afhjälpande kunde finnas lämpligt, har Lagkommissionen till fullgörande af detta uppdrag utarbetat ett betänkande, som föredragits under år 1693 (Bd I ss.
421 — 422, 487 — 490, 495 — 497, 499 — 506).
Detta betänkande återfinnes bland Lagkommissionens handlingar (RA, Rättegångsbalken 2) i tre exemplar, sign. A, B och C.
Dessutom finnes en afskrift af samma betänkande i UUB, sign. B 101 m.
I RA finnes ock ett koncept, motsvarande §§ 12 — 15 i betänkandet.
Efter den med A signerade handskriften har förslaget blifvit tryckt.
2.
Utlåtanden öfver Lagkommissionens betänkande 1693.
Betänkandet öfverlämnades, sannolikt i dec.
1693, till granskning af vederbörande myndigheter.
Af utlåtandena finnas i behåll allenast: a) Svea hofrätts utlåtande den 27 febr.
1694 (ur registraturet), b) Göta hofrätts utlåtande den 8 mars 1694 (UUB sign. B 101 p), c) Utlåtande från Östergötland (UUB sign. B 101 m).
3.
Rättegångsstadgan den 4 juli 1695.
Sedan ofvan berörda utlåtanden inkommit, utarbetades i Lagkommissionen ett förslag till Rättegångsstadga under juni, sept. — nov.
1694 och april 1695, hvarpå efter föredragning i rådet den 4 juli 1695 utfärdades » Kongl.
Maij: tz stadga och förordning om någre puncter och stycken, som Kongl.
Maij: tt i nåder finner til widlyfftigheters af kortande och lindring uti rättegånger för de, så wid öfwer- som underrätterne stridande parter lända ».
Då denna förordning blef föremål för ytterligare utlåtanden från de granskande myndigheterna, har densamma ansetts böra här upptagas.
4.
Utlåtanden öfver Rättegångsstadgan 1695.
Dessa hafva fördelats i två grupper:
I. Skriftvexling angående » notifikationsskyldigheten ».
Sedan Svea Hofrätt i skrifvelse till Kungl.
Maj: t den 2 nov.
1696 (jfr.
ock Göta hofrätts skrifvelse den 28 nov.
1696) anmärkt vissa svårigheter vid tillämpning af ett särskildt stadgande i 1695 års förordning — angående vädjande parts skyldighet att » notificera » sin vederpart om vadet — uppstod efter remiss den 4 nov.
samma år en vidlyftig och långvarig skriftvexling, hvarvid Hofrätterna och Lagkommissionen upprepade gånger efter föreläggande af Kungl.
Maj: t afgåfvo särskilda utlåtanden.
På grund af det jämförelsevis ringa intresse, som numera anknyter sig till ämnet för denna skriftvexling, hafva endast de viktigaste utlåtandena här upptagits, nämligen a) Svea hofrätts skrifvelse den 2 nov.
1696 (ur registraturet) och 22 mars 1697 (RA, Rättegångsbalken 2), b) Åbo hofrätts skrifvelse den 3 febr.
1697 (RA, Rättegångsbalken 2), c) Göta hofrätts skrifvelse den 3 maj 1697 (ur registraturet), d) Lagkommissionens den 7 juli 1698 afgifna betänkande (RA, Rättegångsbalken 2) samt e) Lagkommissionens skrifvelse till K.
M: t den 9 april 1709 (RA, Rättegångsbalken 2).
II.
Öfriga utlåtanden.
Utom ofvan berörda skriftvexling, som i viss mån bildar ett helt för sig, hafva upptagits de i vanlig ordning från vederbörande myndigheter infordrade och afgifna yttrandena öfver Rättegångsstadgan.
Dessa yttranden finnas numera i behåll endast i utdrag i en handskrift sign. B 101 m (UUB).
Efter denna handskrift hafva utdragen blifvit tryckta.
Dessa utlåtanden hafva föredragits i Lagkommissionen den 12 mars — 10 juli 1712 samt den 4 sept. — 6 nov.
1712 (Bd III s.
6 — 40, s.
43 — 98).
Vid föredragningen i Lagkommissionen har man antingen följt originalhandlingarna eller ock » extracter », som ordnats efter de särskilda paragraferna i Rättegångsstadgan (Bd III s. 6).
De utdrag åter, hvilka nu finnas i behåll, äro sannolikt identiska med de » copior », som enligt Lagkommissionens protokoll den 10 nov.
1704 öfverlämnades till lagman G. Cederhjelm (Bd II s. 228, s. 230).
5.
Svea Hofrätts utlåtande öfver förslag till rättegångsstadga 1714.
Efter 1712 års föredragning omarbetades förslaget af lagman Cederhjelm och assessor Enander, hvarpå förslaget granskades i Lagkommissionen den 16 — 29 april och den 8 okt. — 10 dec.
1713 (Bd III s.
124 — 127, 132 — 140).
Därefter remitterades förslaget till Svea Hofrätt, som afgaf sitt utlåtande den 21 okt.
1714 (Bd III s. 180), hvarefter stadgan slutligen föredrogs i Lagkommissionen den 25 okt. — 8 nov.
1714 (Bd III s.
180 — 184).
Svea Hofrätts utlåtande af den 21 okt.
1714 har här tryckts efter hofrättens registratur.
Afsikten var, att den nya rättegångsstadgan skulle stadfästas att gälla, intill dess den nya rättegångsbalken, hvarå arbetet samtidigt pågått, hunnit tillika med öfriga balkar blifva utfärdad såsom lag (Bd III s. 124).
Då emellertid ett förslag till rättegångsbalk blef färdigt redan i dec.
1714, anknöt sig det fortsatta arbetet för rättegångsväsendets ordnande till detta förslag, som granskades i Lagkommissionen den 31 jan. — 3 mars 1715 (Bd III 197 — 213), hvarefter förslaget till rättegångsstadga icke vidare omtalas.
Öfver förslaget till rättegångsbalk infordrades icke myndigheternas utlåtanden.
Upsala den 21 mars 1908.
Wilhelm Sjögren.
UTLÅTANDEN ÖFVER LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG Förslag till Konungabalk 1696.
1.
Svea hofrätts utlåtande.
Kongl.
Swea Hofrätts påminnelser till den nyia Konungsbalcken.
Cap.
1.
Ad § 1.
I en så hög och angelägen saak som denna § förmäler om, skulle det synas mera efftertryckeligit, om i stället för ordet är sattes äger eller bör wara; och lämbnes der hoos till wijdare öfwerläggiande, om icke jemte ordet Swea skulle och nembnas Giöta, jembwäl och näst det ordet tillhörige och så ordet underliggiande, så att denne § kunde inrättas på detta sättet: En konung och ett konungsligit wälde äger wara öfwer alt Swea- och Giötha-rijke, med alle des tillhörige sampt underliggiande herrskaper etc.
Ad § 2.
Hemställes till närmare ompröfwande, om icke uti denna §, derest om successionen talas, kunde och inflyta det ordet ächta, såsom, ächta manliga affkomma etc. Cap.
2.
Ad § 1.
Synes wara öfwerflödigt att nemna här arff-rijke, utan allenast rijke, emedan uti föregående capittel redan är förmält, att samma rijke är ett arffrijke.
Sedan kunde sig och tilldraga, att konungen ökte sitt rijke genom wapen och conquester, hwilken deel då egenteligen eij kunde heta arff, men hörde icke dess mindre til konungens rijke.
Ad § 16.
Om meningen af denna § är, att cronejord till ewärdeliga tijder icke skall bortgifwas, så att lijffs- och behagelig tijdhs donationer dermed eij äre förbudne, så synes samma § blifwa tydeligare, om han således inrättas: Doch skall ingen cronojord eller ränta, liten eller mycken, hwarken på lähns- eller allodial-rätt bortgifwas eller sällias till ewärdeliga tijder, utan hafwe then konung som effterkommer etc.
Elliest påminnes wid detta capittel, att såsom härutinnan fuller åtskillige det konungsliga wäldet tillhörige rättigheter äre upnemde, men många flere finnas kunna, som här eij äre specificerade, och af dem, hwilka om jure publico skrifwa, elliest widlyfftigt pläga upräcknas, såsom bergwerk, pärlefisken, strömmar och konungsådrar, tullar, postwäsende och annat mehra slijkt, altså hemställes till wijdare gottfinnande, om icke wid slutet af detta capittel kunde införas ohngefehr sådane ord: med alle de flere rättigheter, som det höga konungsliga wäldet tillkomma.
2.
Göta hofrätts utlåtande.
Till underdånigste föllie af Kongl.
Maij: ttz ankombne nådigste befallning, äre desse Giötha Hoffrättz underdånigste påminnelser öfver Konungzbalcken, som den af högst bemälte Kongl.
Maij: tt till lagens öfwerseende nådigst förordnade Commission förfärdigat, nembl.
Konungzbalker.
Cap.
1.
§ 1.
Hehla Swea Rijket; tyckes Giötha, såssom ett egenteligen tillhörigt rike, böra tilläggas likmätigt dhet formulär som i gambla lagboken och rijkzdagz besluterne har warit brukeligit, och jemwäl uthi konungarnas titel warit inryckt.
— Land och landskaper; synes kunna tilläggas: som nu äre, eller häreffter tillwinnas kunna.
§ 2.
Manliga affkomma: tyckes böra heeta ächta manl ge afkomma, hwilket kommer öfwerens medh rikzdagzbesluter.
3.
Åbo hofrätts utlåtande.
Aldenstund Hans Kongl.
Maij: tt igenom dess hit ankomne nådige bref af den 14 och 28 febr.
sampt 4 april innewarande åhr i nåder behagat anbefalla Hoffrätten forderligast att införsända dess underdånigste tanckar och påminnelser öfwer de af Kongl.
Maijitt till lagens reviderande uthsedde commission förfärdigade Konungz, Högmåhls och Edzöres sampt Dråp- och Såramålabalcker; fördenskull och till underdånigste föllie deraf har Hoffrätten samma arbete sig företagit finnandes effter noga öfwerläggiande nödigt, att inkomma der wid med fölliande dess underdånigste påminnelser, nembl.
Konungzbalcker.
Ad cap.
9 § 1.
Såssom det allena tillkommer Kongl.
Maij: tt ibland annat som hörer under dess höga kongl.
macht och wälde, att lag stiffta, och älliest påbiuda och förordna, som hans Maij: tt till sitt rikes och undersåtares bästa allernådigst behagar, altså tycker Hoffrätten underdånigst, det ingen af Kongel.
Maij: ttz ämbetzmän och befallningzhafwande må hafwa tillstånd, utan hans Maij: ttz särdeles nådigste befallning och approbation, att låta uthgå något påbud eller förordning.
Ad cap.
10 circa finem.
Alldenstund den, som med oqwädensordh emot en privat person sig förser, straffes effter den för tiden brukelige lagen med ährerörige böter, men för annat neesligit tahl icke så; fördenskull och emedan uti denne § icke giöres der emellan någon åthskillnadh, utan blifwa oqwädinsordh emot Kongl.
Maij: ttz rådh ansedde, som skulle dhe icke röra äran, hwarföre den brotzlige hersammastädes belägges med en månadz fängelse wid wattn och brödh, men uti det 8 capittlet af Missgiärningzbalkens första del om högmåhl och edzöre, sakfälles en sådan in pari casu till 40 daler eller allenast 14 dagars fängelse wid watn och brödh, som synes sträfwa emot en månadz fängelse, hwar om i denna § förmält är; ty hemställes Kongl.
Maij: ttz allernådigste ompröfwande, om icke den, som understår sig att angripa konungens råd med oqwädinsordh, borde derföre med swårare straff anses, än den, hwilken talar emot dem något annat neesligit.
Så och om icke den, som således i detta måhl förgrijper sig, att han derföre fälles till penningeböte eller annat corporalt straff, bör dess utan giöra en offentelig deprecation och afbön.
Förblifwandes
Åbo 6 Maj 1696.
Allernådigste Konung Eders Kongl.
Maij: ttz allerunderdån.
och troplichtigste tienare och undersåtare Simon Ruuth.
Hendrich Stålhansk.
Erich Tigerstedt.
Daniel Pfeiff.
Adrian Rosenmuller.
Nicolaus Manus.
Joachim Schultz.
Ioh.
Roskamp.
Laurent Bromius.
Joh.
Gabrielson.
Vilhelm Johan Qvensel.
Joh.
Godenhielm.
4.
Utlåtande af hofrätten i Dorpat.
Unterthänige unvorgreiffliche Erinnerung über die von I.
K.
M: t dero Hoffgerichte eingesandte Konungs- Höghmåhls- Edzöres- Dråp- und Såramåhlbalken.
1.
Konungsballk.
Ad § 3 cap.
1.
Es wird alhier verordnet, dass ein solcher Verrähter nebst Ehre und Eigenthumb auch das Leben verwirchet habe.
Weil aber ein Richter nach diesem Gesetze ungewiss seyn würde, was vor eine Todesstraffe er einem solchen Delinqventen dictiren solte, die Umbstände der Sachen auch nicht zugeben, dass alle Zeit einerley Todesstraffen dictiret werden, indem die Umbstände dieses Verbrechen geringer oder schwerer machen können, also deücht dem Kongl.
Hoffgerichte unmassgeblich, dass es nicht undienlich seyn möchte, wen dieser § solcher gestalt eingerichtet würde, dass ein solcher Verrähter nach Bewandtniss der Sachen geschleifet oder mit glüenden Zangen gerissen und derauf gerädert oder geviertheilet, von Leben zum Todte gebracht werden solle.
Ad § unic.
cap.
X.
Dieses Caput statuiret wegen Calumnien und verächtlicher Reden contra senatorem regis eine 4 wochentliche Gefängniisstraffe.
In Höghmålsbalken aber cap.
8 § ult.
wird auf ein delictum, so diesen gleich zu seyn scheinet, die Straffe alternative auf 40 rdr oder 14-tägige Gefängniis gesetzet; daher die Frage entstehet, ob die Straffe alhier auch nicht alternative zu setzen.
Item sind allhier 4 Wochen Gefängniis statuiret, in Högmålsbalken cap.
8 aber nur 14-tägige Gefängniis, weil nun dass delictum gleich scheinet, würde hier die Conciliirung nöhtig seyn.
Item weil eine Königl.
Resolution d. d. den 23 November 1687 verhanden, dass die Geld- und Gefängniisstraffe in hoc delicto infamiren solle, also würde nöhtig seyn solche infamiam bey diesen Gesetzen auch, zu bezerer Notitz zu exprimiren.
Ad § unic.
cap.
XI.
Weil dieses Verbrechen entweder mitt bösem Vorsattz oder auss Unverstand oder Versäumniis begången zu werden pleget, würde zu richterlicher Erkäntniis hier über dienlich seyn auf beyde Fälle zugleich eine gewisse Straffe in lege zu exprimiren.
5.
Utlåtande från Kopparbergs län.
Till allerunderdånigst föllie af Hans Kongl.
Maij: ts wår allernådigste konungz till högwälborne Hr.
Baronen och landzhöfdingen herr Nils Gripenhielm nådigste bref af den 14 och 28 februarii sistledne, att Konungzbalcken af the här i lähnet warande lagmän, häradzhöfdingar, borgmestere och råd i städerne, skulle öfwersees, och wälbemälte herres sedermera till undertecknade afgångne skrifwelse af den 14 martii här om, hafwa wij uppå Fahlu rådhuus den 18 ejusdem till samman trädt, och till effterlefnad af högbemälte Kongl.
Maij: ttz förordning med denne oförgrijpeliga påminnelsen här wid wehlat uthi diupaste underdånigheet inkomma.
Konungsbalk.
Cap.
2 § 9.
Synes dee orden: målsäganden sin rett förbehållen kunna uthlåtas, i anseende till konungens rättwisa, som nogsampt uthan påminnelse låter hwar och en wederfaras des rätt, effter som och måhlsägande rätten är i lagen af den förmåån, att han altijdh är obetagen.
Om icke det kunde tagas i betänkande, att effter som konungen icke är bunden till någon beskrefwen lag i sitt rike, undersåtarne och dess uthan äre i underdånigheet försäkrade, att när Hans Maij: tt gifwer dem en lagh till rättelse, han och så allernådigst dem der wijdh bijbehåller, att Konungzbalken då icke må så som dee andre balkerna föras uthi några wisse capitel eller andre puncter, uthan allenast att konungens macht och myndigheet i alle sine omständigheter uthtryckias, och deras straff, som i någon måtta der emot bryta, eller sig der emot försee, emedan störste dehlen af de andre particulariteterna ståå införde i dhe fölljande balkerna.
Uppå mine och Hr.
Häradshöfdingen Hr Johan Gyllenadlers wegnar N. Gripenhielm.
Johan Holenius.
Jöran Drake.
And.
Barchius.
Pet.
S. Beet.
Iohann Georg Pfannschmidt.
A. Samuelsson.
Olof Biörling.
6.
Utlåtanden från Upland.
a) Af häradzhöfding von Scheffer.
Till underdånigst föllie af Hans Kongl.
Maij: tz nådiga willia och befallning, hafwer iag med flijt genomläst den opsatte och mig communicerade Konungzbalken och der wid iemföret rikzdagz besluthen med fleere giorde förordningar, angående högstbemelte Hans Maij: tz konungzliga macht och myndigheet och undersåtharnes plicht och lydno, finnandes efter mitt ringa och eenfaldiga omdöme, alt så noga och wäl der om wara infört och observerat, att intet wijdare är af mig til des bestyrkande, uthi underdånigheet att allegera och påminna, der icke Hans Kongl.
M: tz nådige willie och behag så woro, att uthi det 5 cap.
något iembwäl der om skulle blifwa infört, om och huruwida en drottning, der hon aldeles skulle resa bort uthur Sweriges rijke, och det öfwergifwa, då sitt lifgeding iämte och uthom rijket få måtte och hennes M: tz arfwingar uthom rijket i mangel af lifzarfwingar, måge komma samma til godo att niuta.
b) Af häradzhöfdingen J.
Kock.
Underdånigt och oförgripeligit betänkande öfwer Konungzbalken.
Uthi Konungzbalker synes fuller något förekomma, wed hwilket kunde lembnas een underdånig påminnelse och det i anledning af förnäme och lärde Jurisconsultorum pragmaticorum och politicorum iudiciis, hwilke icke allenast de sidste orden uthi första capitlet hållit för een lege antiqvata redan apud barbaras gentes, uthan och öfwer andre måhl, hwarom de föra åthskillige meeningar; men såsom uthi denne titulo och balk, såsom uthi ett herligit epitome, infattas alla actus publici, hwilka angå immediate konungens höga persohn, wälde, rätt och rättigheet öfwer sitt land och almoge, de der och eendast beroo och grunda sig uppå konungens arbitrio wåldgifne frijheet och fullmyndige godtfinnande, hwilken allena äger macht att biuda och befalla; een undersåthe der emoth att lyda och befalning emothtaga; altså finner iag min undersåtelige wördnat likmätigt, att innehålla, med några swaga påminnelser, uthöfwer sådane actus summæ poestatis som äro mere arbitrii, särdeles som hwar och een troplichtig undersåthe, hwarken må eller bör föda andra tankar än att ju Hans Kongl.
Maij: ttz förnembsta nöije, ifwer, lust och wällust uppå sin höga kungelige trohn, lärer endast der hän syffta, huru han må allan sin almoge såsom een god, een rättwis och een christmild konung styra och regera; i hwilket afseende iag med mitt wijdare betänkande stadnar.
c) [Af häradshöfding Nobelius.
]
Fölliande är de enfaldige påminnelser, som iag har författat wijd den nyligen af Kongl.
Lagcommissionen projecterade Konungzbalken.
Cap.
1 § 2.
Synes förra lagsens ord i begynnelsen af 3 cap.
Kongb.
L.L.
ännu kunna behållas, allenast at ordningen inverteras, eller at allena sattes: Swerges konung är ärfwande, emedan ärfwande synes wara activæ significationis och allenast seijas om den som ärfwer, men icke om det ting som ärfwes.
Cap.
2 Art. 12.
Effter Kongl.
Maij: ttz örlogskiepp komme nästan så at considereras emoth krigzmachten till siös som slott och fästen till landz; altså efter desse komma til at här opnämnas, så torde och de här blifwa nämbde.
Art. 8.
Såsom effter 31 cap.
Kongb.
L.L., 24 eodem StL.
och 14 dr. m. vill.
L.L.
frijd- och lejdebref gifwa är ock en ting, som hör till det Kongl.
wäldet allena, ty torde där om emellan den 8 och 9 puncten och blifwa förmält.
Emedan ibland de 8 jura regia som opräknas cap.
2 LL.
konungens ensak och finnes anteknad som skillies ifrån sakörene, så ehuruwäl det synes, at den kan och inbegrijpas under de orden, som i 9: de puncten finnes: öfwer alla sakören ut förordna; lijkwäl som det är en särskilt genom gamla lagen konungen tillägnad rättighet, så synes den ännu ibland de andre här opnämda konungzlige rättigheterne med fog kunna införas, hälst effter Kongl.
commissionen konungens ensak uthi ett annat rum nembligen cap.
9 § 2 infra sielf indrager.
Såsom i anledning af L.L.
Tyfb.
32, 34 samt Kl. M: tz Placat af den 5 Julii 1684 konungen äger skurätt och andehlar i fynd, deslikest effter Placatet af den 19 Decemb.
1683 samt Kl. brefwet af den 5 Jan.
1685 högst bemälte Kl. Maij: tt förbehåller sig ägande rätt uthi almänningar och ödesmarker, altså emedan högl.
Kl. commissionen verserar här uthi de fläste Kongl.
rättigheters opräknande, ty hemställes ödmiukeligen, om och icke i anledning af lagen och berörde Kongl.
förordning desse kunna och komma till at här införas.
Item om fölljande momenta wijd enden af 14 artic.
kunde tillsättias: 1: o tull på godz och wahrur sättia och den effter tijdernas beskaffenhet antingen förhöija eller lindra, 2: o compagnier, som kunna pröfwas konungen och rijket till nytta och gagn wara, inrätta eller uphäfwa.
Emedan forna legislator cap.
2 § 2 K.B.
eij uthan skiähl dicterar, at alla och the som i rijke hans byggia och boo, äga och skulo honom lydno hålda, förståendes igenom dem, som i rijket byggia, konungens undersåthare, men med de, som boo främmande, de där i lagen elliest kallas gästa, som till en tijd i landet wistas och boo, hwilka eij dess sijder äre konungen underdån och lydna skyldige; altså kunde samma formula fogligen ännu behållas och wijd slutet af detta capitlet effter ordet undersåtare komma at inflyta.
Cap.
3 § 11.
Aldenstund L.L.
förbinder konungen at krönas af erchiebiskoppen, som nu effter sin souveraine macht äger eij allenast när, hwarest och huru honom täckes, uthan och så af hwem han will uthaf biskopparne i sitt rijke låta sig kröna, ty lärer och jämte de flere circumstantierne och denne i detta rum komma till at considereras och ansees.
Cap.
10 har samma innehåld som cap.
8 Missg.b.
§ 3.
Men sanctio poenalis olijka, hwarföre lärer den i begge rummen antingen lijka och enlig göras eller ock ett dera utheslutas.
P. Nobelius.
d) Från Enköping.
Oförgripelige och eenfaldige påminnelser effter befallning i diupaste ödmiukheet insinuerade wid de communicerade nya projecter til Konungz- och Missgerningzbalken.
Uthi cap.
1 § 3 ad fin.
synes meningen wara något mörk angående det att til konungen skal stånda, huruledes han then brotzliges barn och närmaste slecht wil ansee: så att der af den eenfaldige icke wäl sluta skulle, antingen der igenom meentes, huru wida konungen af nåder wille ansee den brotzliges barn eller slächt, med någon deel af dess förbrutne godz och egendomb, eller och huru wida konungen behagade extendera sielfwa straffet til förbemälte barn och slächt.
Cap.
2 upräknar fuller jura majestatis, samt hwaruthinnan det konungzliga wäldet består; men som konungens macht och alrådande wälde öfwer alt sitt rijke är obeskränkiat, så torde oförgripeligen intet altsammans, hwar uthi högstbemälte wälde bestå skal, i detta capitel wara opteknat, eij heller kunna omskränkias och noga opteknas.
Ibland de opräknade jura majestatis lembnas och oförgripeligen til högre godtfinnande, om icke det sub n: o 8 föres om pålagt strafs skärpande eller lindrande icke kunde under n: o 4 tillika med inkomma, såsom fölljande uppå det der talas om högsta dom samt skråk- och offsochnir.
Uthi cap.
3 synes theslikes wara een heel särskilt § eller deel, det som der talas om hwad konungen tilseijer sine undersåthare wid cröningen, så att i det samma capitlet torde komma 3 särskilte delar eller § och icke twenne.
Cap.
9 § 2 synes böra iembföras med Missgerningzbalkens cap.
9, som äfwenwäl handlar om det höga Kgl.
wäldetz rättigheeters missbruk, item med cap.
8 § 1 Missgerningzbalck om högmål och Edsöre.
Dito cap.
10 jembföres med cap.
8 § 2 och 3 om lasteligit tahl emoth konungens råd
Öfrigit finne wid denne balken intet annat än att eenhälleligen alla i geemen samt i synnerheet hwar och een så som trognaste undersåthare med innerlige förböner och devote hiertan tilönska konungenom ett långt lijf och lyckosamt regemente, så [etc. etc.] 7.
Utlåtande från Halland.
Till allerunderdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tz wår allernådigste konung och herres till baronen, general major och landzhöfdingen, högwälborne herr Gustaf Tungel, ankombne breef och befallningar af den 14 och 28 Februarij, sampt den 4 Aprillis 1696, och deruppå af wälborne herr baron general major och landzhöfdingens uthgångne ordres, till alla wederbörande iustitiæ betiänte uti des höfdinge-dömme Halland, att sig inställa uti Hallmstad den 21 Aprill och till öfwerwägande taga, dhe af hans Kongl.
Maij: t wår allernådigste konung och herre, till merbem: te herr baron, generalmajor och landzhöfdingen öfwersände Konungz- Högmåhls- Edzöres- Drååp och Såramålsbalkarne, med ett derjämpte föllgt memorial att deröfwer med sina allerunderdånigste påminnelser inkomma, hafwer efter Hans Kongl.
Maij: ts allernådigste befallning, uti herr lagmannens wälborne Iacob Reenstiernas frånwaro och ställe assessoren, uti högl.
Kongl.
Giöta hoffrätt, Gustaf Örnewinge tillijka med underskrefne, så af häradzhöfdingarne å landet, som samptelige borgmästare och råd ifrån städerne, allerunderdånigst sig inställt och sine oförgrijpelige allerunderdånigste wälmente påminnelser deröfwer eenfalldigt författat, som föllier med allerunderdånigst böön, det tächtes Hans Kongl.
Maij: t wår allernådigste konung och herre bemelte samptelige des allerunderdånigste och troplichtigste tiänares och undersåtares eenfalldige förrättningh, med sin högh Kongl.
nåd och milldheet allernådigst ansee och upptaga.
Konungzbalken.
Cap.
1 ad § 1.
Synes allerunderdånigst ordet Swea tilläggia ordet Giöta, och således med mera i samma § införa: Eenn konungh och ett konungzligit wällde är och blifwer öfwer heela Swea och Giöta rijket, med alle des så nu tillhörige herrskaper, land och landskaper, som hereffter tillfalla och winnas kunna till eewärdeliga tijder.
Cap.
10 ad § 1.
Här wijd synes nödigt, det wed denna § circa finem blefwe tillsatt straffet i penningar, som det uthsatt finnes med fängelse wijd wattn och brööd, för den som talar nedsligen med oqwädinsord emoot konungens råd, och eij gå å heeder eller ähra, emeedan alla leges här till, icke allenast penningabötet uthsatt, uthan tyckes och æqviteten lijkmätigt wara, att så länge een haar penningar att bööta med icke må betagas att få expiera sitt förseende der med, innan han plichtar med kråpp, allenast derwijd giörs lijkwähl den åthskillnat, att dommaren wijd slijke förefallande måhl först noga pröfwar pärsonernes ståndh, qvalitet och malice expressionernes och ordens swårhet; hwar weed när omständigheterne så finnes synes betänkeligt wara, een sådan tillåta med penningar försona straffet, uthan med fängelse, men för de öfrige synes tillåteligit med penningar at plichta och i stället för de 40 marker, som förr warit uthsatte, och lijka emoot een månadz fängelse wijd wattn och brööd considererade, blifwa nu till daler redigerade och förhögde till 100 dahler s: mt i anledning af Kongl.
M: ts Placat af den 22 Nov.
1686, om oliudh och förargelse i kyrkiorna.
Actum Hallmstadh d.
5 Maij A: o 1696.
Gustaf Örnewinge.
Carl Swanhals.
Carl N. Lietzen.
And.
Dubb.
P. Hummel.
Petter Henning.
Hans Brandenburg.
Anthony Elisen.
Kield Rasmundsson.
Birger Morell.
Rubinus Remundus Söllzberger.
Marchus Michelsson.
Gust.
Dahlborg.
Not.
Comm: s. 8.
Utlåtande från Wiborgs län.
Högwälborne H.
Baron och Landzhöfding.
Sedan uppå Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste ordres högwälborne H. baron och landzhöfdingen behagat oss communicera den Kongl.
commissionens projecter så wehl till Konungz som Missgärningzbalken, hafwe wij tillsamman trädt, och oss understått med hoosfölliande underdånige påminnelser öfwer Missgärningzbalken att inkomma; men hwad Konungzbalken angår befinne wij den samme så högrättwisligen och med Kongl.
Maij: ttz ständers eenhällelige afskeeder, och Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste der å folgde approbationer, så högst wehlehnligen och conform wara opsatt, att wij fast mehra med underdånigste wyrdnat ehrkänne den nåden, att den oss är worden communicerat, än man sig understode något der wijd till öfwerflödh att påminna eller wijd handen gifwa, uthom det eendaste och oförgrijpeligast, att ibland Hans Kongl.
Maij: ttz höga rätt och myndigheet jemwehl det kunde införas om den geleide, Hans Kongl.
Maij: ttz undersåthare wijd hwariehanda olyckzhändelse torde blifwa nödtwungne att underdånigst giöra ansökningh såsom eendast af hans Kongl.
Maij: ttz nåd och höga Kongl.
macht och myndigheet dependerande, förblifwandes
Vijborg d.
29 Aprill A: o 1696.
Högwehlborne H.
Baron och Landzhöfdingens troskyldigste tiänare Johan Creutz.
S. Gyllenkrook.
Carl Brochius.
P. Fremling.
H. Haunman.
P. Theslef.
9.
Utlåtande från Österbotten.
Till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tz wår allernådigste konungz hijt till landzorten ankomne, och af hans nåde herr landzhöfdingen oss communicerade nådigste befalning, äre dhe af lagsens revisorer projecterade puncter, angående Konungabalken, Högmåhl och Edzöhresbrått, som och Dråpmåhl med willia och wåda, sampt Såramåhl, till högstbemelte Hans Kongl.
M: tts allernådigste och högstmogneste godtfinnande, desse effterfölliande oförgripelige påminnelser af underskrefne Österbottns iustitiæ betiente i diupeste underdånigheet fattade och hemstälte.
Hwad Konungabalken anbelangar, så alldenstund rijkzdagzbesluten med the framledne tijder och Kongl.
Maij: ttz approbationer, konungens och hööga öfwerhetens rätt merendels förklara, jembwähl dhe, af Kongl.
M: tt oss allernådigst till betänkiande nu communicerade, lagsens revisorers upsatte puncter, til at uti alle måhl uthförligen wijsa een christelig souverain konungz rätt, synes till dät konungzliga höga wäldetz styrkio, dänn konungzlige familiens arfzrättz bijbehållande, sampt till rijksens wälstånd och allgemenne bästas befordran, dät alt ganska wähl nyttigt och hälsosamt projecterat wara, så at wij närwarande underskrefne iustitiæ betiente intet annat giöra kunna, än at önska därutinnan et lyckeligit och af Gudi wälsignat regemente, hafwandes nu intet nödwändigt i de måhl, effter Kl. M: tz allernådigste befalning at påminna, utan effter wår allerunderdånigste wählmening, synes det nödwändigt och önskeligit wara, för rijksens wälfärd i gemeen, och i synnerheet til conservation af dän höga Kgl.
familien, som både uti andelige och werdzlige saker så stoor upbyggelse uti Sweriges rijke högstberömligast giordt, at et crönt hufwud eller däss af mankiön eendaste arfprintz måge skona och bespara sine egne höge Kongl.
personer, att icke utur rijket, och i synnerheet uti någon krigzfahra sig begifwa.
10.
Utlåtande från Gefleborgs län.
Såsom Hans Kongl.
Maij: tt igenom dess allernådigste breff af den 14 Feb.
sistledne, i nåder godtfunnit, at låta communicera med iustitiarierne uti Gefleborgz lähn, så på landet som i städerne det uthkast af en Konungzbalk, som Kongl.
Maij: tt pröfwadt nödigt, at låta inflyta, uthi den till öfwerseende under händer warande lagboken, att där öfwer sammanträda, och deras nödwändige påminnelser upsättia, så hafwer sedan som sådan hans Kongl.
Maij: t nådigste wilia och befallning, igenom herr general maioren och landzhöfdingen welborne herr Carl Gustaf Frölich oss kungiord är, wij till den beramade tijden, den 9: de uti innewarande månadh oss här uti Gefle stadh infunnit, och till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste ordres, oss samma uthkast af Konungzbalken företagit och igenom läsit, och som wij ersedt det samma wara författadt, i anledning af dee rijkzdagzbesluter och stadgar, hwarutinnan Hans Kongl.
Maij: tz höga macht, myndigheet, wälde, sampt rätt och rättigheeter beskrifwas, så hafwom wij något särdelles härwijd icke funnit att påminna, uthan allenast desse fölliande få annotationer i underdånigheet upsatt, merndels angående ordningen aff sielfwe sakerne och momenterne, sampt huad som ännu wijdh denne ballk oförgrijpeligen skulle synas kunna införas, eller och tillijka med något, som nu här andraget är, till andra balkar alldelles utsättias.
Ad cap.
1 et § 1.
1.
Wid the orden Swea Rike påminnes underdånigst, om icke Giötha och så må till sättias, såsom ett gammallt, uhrminnes, i wärlden mycket bekant och nampnkunnigt rijke.
2.
Om det icke woro nödigt, at then konungzliga successionsordningen uti sielfwa lagen blefwe infördh, så till Hans Kongl.
Maij: ts och dess konungzlige families egen säkerheet, som hwars och eens dästo bättre efterrättelse, at kunna achta sigh för een så stoor och grooff förgrijpelse, sampt där på fölliande hårda straff.
Ad cap.
2.
1.
Emedan som i detta capitlet och 1 § ifrån det 1 momentet til det 5: te handlas om Kongl.
Maij: ts höga macht uti iustitiæ wäsendet, så synes oförgripeligen dett 8: de och 9: de momentet om strafs lindrande och skierpande, sampt sakören därpå kunna föllia, efftersom dhe alle äro af enahanda natur, och sedan därefter fogas om ämbetes uthdeelning och huad öfrigit är.
Så tyckes och underdånigst, at huad som under dett 13 momentet om sändebudz utsändande sampt under det 14: de om nödiga pålagors åläggiande andragas, iempte andre där uti uprepade Kongl.
Maij: ts höga rättigheeter, uti nya momenter kunna införas, så at hwar sak för sig må blifwa serskilt rördh och omtalld.
2.
Effter som uti detta capitlet intet nämbnes om Kongl.
Maij: ts rätt at uthgifwa leidebreff, och sådant lijkwäll är ett iblandh Kongl.
Maij: ts höga rättigheeter, så påminnes underdånigst, om deth icke wore nödigt at sådant iemwäl infördes.
Ad cap.
3.
Såsom uti rijksdagz besluterne ingen wiss tijd nembnes, wijd huad ållder een konungzlig arffprintz skall träda till regementet, så giörs den underdånigste påminnelse, om deth icke kunde i lagen insättias, huru där medh skulle förhållas, när som dhen förra konungen härom uti någon dess nådige disposition och testamente icke förordnat, på huilket fall een sådan disposition för een oföränderlig lag hålles och efterläfwas skall.
Ad cap.
10.
1.
Ifrån thesse orden: The skola och elliess i allo stycken, som lända till styrkio och konungens högheet och in till ändan af samma punct, synes stijlen något mörck, eller ock att ther uti något ord lärer fattas.
Ad § 2.
1.
Heemställes underdånigst, om icke dee orden, som i det 9: de cap.
Konungabalken Stadzlagen införas, och gitter eij fulltyga, som nu utslutne äre, kunde här blifwa indragne.
Ad cap.
12 § 1.
1.
Om det icke wore nödigtt, at i denna § iura fisci något utförligare utsattes, såsom och något nemdes om den præference, som konungen fram för andre till kommer, när debitor intet förmår at betahla alle.
2.
Huad som i detta capitlet, om kyrkiors, gymnasiers, scholars och hospitalers rätt tahlas, synes oförgripeligen wid Jordabalken lämpligare än som här kunna införas, emedan som i denne balk allenast handlas om Kongl.
Maij: ttz egen höga rätt och rättigheet.
I lijka måtto huad som om barnejord nembnes dijth lembnas, emedan sådant där allaredhan infördt är.
Ellies tyckes oförgripelligen nödigt at öfwerläggias, om det, som ifrån det 7: de till det 13 cap.
Högmåhls- och Edzöres balker införes, angående them, som eftersättia, eller göra emoth konungens hög- och rättigheet, så wäll som konungens höga ämbetzmäns heder, här eller uti bemelte Edzöres- och Högmåhlsbalker må kunna indragas, och ifall dee där skola blifwa beståendes, så påminnes underdånigst, om icke huad som om sådanne förgrijpelser och straff uti Konungzbalken nu omröres, till ofwanbemälte balker må utsatt warda, och sålledes alt huad som detta måhl bekräfftar, uppå ett ställe blifua omtahlat och afgiordt.
Såsom uti den nu bruklige lagen, och den där uti införde Konungzbalken, mycket tahlas om wapntienst, huru den hållas skall, så giöres den underdånigste påminnelse, om rosttienstordningens innehåld i lagen må införas, och på huad ställe sådant må skee.
Skulle den som een serdelles förordning uthur lagen kunna uthslutas, så heemställes allerunderdånigst, om icke dee förordningar om eder och sabbatzbrått, som nu under Högmåhls- och Edzöresbalkar införas, men uti alla måhl icke synas competenter dijt höra, äfwen wäll kunde derifrån uthsluthas, och föllia Kyrkiolagen, med hwilka dhe och alt här in till hafwe warit sammanfogade.
Sidst erindres allerunderdånigst, om icke ibland andre förgrijpelser något må nämbnas om deras straff, som brytha konungens doom.
Datum Gefle den 22 Iunij Anno 1696.
Jacob Bure.
Anders Plantin.
Samuel Forsell.
Lars Stridzberg.
Sven Gyllensköld.
Mauritz Biörner.
Petrus Salin.
Oloff Pedersson Ströhm.
Magnus Sundström.
Olof Genbergh.
Petrus Wolgemüth.
11.
Utlåtande från Skåne.
Allerunderdånigste och oförgrijpelige påminnelser wid dhen nedersende Konungabalken, som uti hans excell.
general lieutnantens och gouverneurens högwälborne baron herr Otto Wellingks öfwerwarande är af underteknade iustitiæ betiente uti Skånska gouvernementet genomsedd.
Cap.
1.
§ 1.
Öfwer hehla Swea rijket.
Påminnes underdånigst om icke för antiqviteten och dhe berömlige göthers bedriffter skull motte införas öfwer Swea och Götha rijke etc. Cap.
12.
§ 1.
Samma lag är om kyrkiors, academiers, gymnasiers, scholars och hospitalers rett.
Synes oförgrijpeligen, at kyrkior och hospitaler, så wijda dhe hafwa sine curatorer och förståndare, som åligger dheras rett bewaka, icke kunna utesluta dhem, som i sin rett fram för dhem lagligen vigilerat, såsom till exempel om någon lent penningar till dhen, hwilken sedan et låhn af kyrkian och hospitalet undfår, och steller dherföre nöijachtig borgen, procederades dhen första creditoren både med laga inprotocollering af obligationen, och hwad elliest till hans retts bewakande pröfwas nödigt, såsom och, då han förnimmer at debitoren blifwer insolvendo, söker honom inför lag och rett, undfåendes dom öfwer honom at han honom förnöija skall, hwaruppå han och uti dhet endaste godz, som debitoren hafwa torde, dhet och honom kunde wara hypoticerat, erhåller immission; när nu kyrkio- och hospitalsförståndarne sådant erfahra, treda dhe fram, och aldenstund cautionisten är och imedlertijd blefwen insolvendo, anholla om præferencen, hwilket i föllie af dhetta capitel och dhe generale orden, at kyrkiors och hospitalers rettigheeter, det ware sig i jordagodz, renttor, inkomster eller hwarjehanda thet hälst wara må, icke kunna innan någon tijd beskrenkias, utan at alt framgent yppet står uppå them at tahla och dhem återkalla, synes icke böra dhem afslås; hwarföre som all laga vigilance och pantterettigheet på sådant set wore om intet; så synes oförgripeligen, at dhetta meriterade uti något närmare öfwerwägande at tagas.
Desutan som intet exprimerat är, huruwijda laga vigilance emellan dhem, som i dhetta capitel lijka rett tillegnas, gella skall; så synes ock wara nödigt at dhet till alles effterrettelse, och dhe i framtijden upkommande twifwelsmåhls betagande utföras motte.
Desse äro dhe allerunderdånigste påminnelser, som wij oförgripeligen funnit wara nödige at anföra, hwilka Eders Kongl.
Maij: tt i nåder ansee täcktes; och wij med underdånigste wördnat i grafwen framherda.
Malmöe d.
9 Iulij 1696.
Allernådigste konung Eders Kongl.
Maij: tts allerunderdånigste och troplichtigste tienare och undersåtare J. Ehrenbusch.
Iohann Anckerstråle.
Carl Lilliengrijp.
W. Tigerschiöldh.
Magnus Paulin.
Peter Rosentvist.
B. Baaz.
Ifrån städerne: Staden Malmoe: Bengt Seth.
Oluf Klug ifrån Christianstad.
Iohann Range ifrån Ydstedh.
P. Tolsteen ifrån Lund.
Nicol.
Psilander ifrån Cimbrishamn.
12.
Utlåtande från Gottland.
Iustitiæ betientes uthi Gottland aldraunderdånigste och aldra oförgripeligaste betenckiande, till det dem communicerade uthkastet, uthaf Konungabalcken.
Cap.
1 § 1.
Att een konungh och ett konungzligit wälde är öfwer alt Swea rijke.
Heemstelles aldra oförgripeligst, uthi anledning af den förre lagen, som med omstendigheeter beskrifwer Swea och Giötha rijke, såsom och till det låfwärde Giötha rijkes och dess manliga bedriffters stedzwarande glorieuse ihugkommelse; icke mindre än för den heeder rijket har, det fremmande nationer, serdeles Spanien, än i denna dag giör dess största estime der af, att dheras grandes wetta leeda och framwijsa dheras uhrsprung ifrån Giötharne, så wähl som och uthi anseende till det, att wår aldranådigste konung sielf införer uthi dess konungzliga titull, sig wara Swea och Giötha konung, heemstelles aldra oförgripeligast, om icke till det ordet Swea kunde jembwähl tillsättias Giötha rijke.
Med alle dess tillhörige härskaper, land och landskaper.
Förfahrenheeten påminner bland annat, uthaf den med Ryssland A: o 1660 uthi Kardis upprättade äfwiga fredens 2 puncht, men serdeles den upå Plyse 1666 hafde ryske tractaten, hwad swårheeter sig kunna yppa, potentaterne emellan, om dheras höga titlar.
Heemstelles dy aldraunderdån- och oförgripeligast, om icke till styrkia och befestelse af konungens oföranderliga rätt, kunde desse orden jembwäll indragas: medh alle, så nu tillhörige, som och dhe här effter tillfallande eller tillwinnande härskaper, land och landskaper, till ewerdeliga tijder etc.
§ 2.
Som i den konungzliga successionsordningen wijdare warder förmählt.
Här wijdh påminnes aldra oförgripeligast, i: mo om det icke torde wara nödigdt, att högstbem: te successionsordning såsom ett så högwichtigdt instrument, blefwe jembwähl anten fremst eller effterst uthi sielfwa lagbooken inryckt och för een äfwigwarande oföränderlig lag, för allom, af trycket publicerat; 2: do der som den konungzliga cronan skulle komma att ärfwas upå qwinnokiöhnet, som inträdde gifftermåhl med een fremmande printz, huru wijda, som på den hendelsen, een sådan eventual disposition, anten genom sielfwa lagen, eller andre Kongl.
förordningar, wore nödig, som betoge hoppet, och förekomme, att rijket der igenom wijd dödelige hendelser, serdeles i mangell af dheras lijfzarfwingar, eij komme att kunna prætenderas eller förfalla under fremmande härskap, hwar om förre tijders efftertenckelige exempell närmare påminna.
§ 3.
Beträdes någon af undersåtharne etc.
Torde aldra oförgripeligast böra tillsättias: eller någon af dess folck, anhörige, eller hoos sig hafwande giäster, eller och andre fremmande illwilljare och spioner, som sig uthi rijket upehålla.
Ty offta har man folck, anhöriga och giäster, som upehålla sig hoos eenom, helst upå grentzohrterne, och experiancen uthi Skåhne lärer, som icke så just äre konungens undersåtare.
Then samme och alle the i rådh äre ther om, eller der af wetta, och icke tillkienna gifwa.
Heemstelles aldra oförgripeligast, om här icke borde tillsättias: och alle dhe som wettandes sådane omgåå, hysa och herbergera, och emedlertijdh icke straxt, uthan anseende till wänskap, fruchtan, haat eller afwund, söker med yttersta kraffter och förmågo, sådane anhålla, hindra och afwärja etc. hwarigenom hwar och een må wetta see sig före hwad folck han omgåår och hyser.
Cap.
2 § 1.
Konungen är allena etc. Heemstelles aldraunderdån- och aldra oförgripeligast, om icke detta capitel kunde således begynnas: Konungen, såsom sitt arfwerijkes lefwande, sampt högsta och oföranderliga grundwaldz-lag, är allena rådande etc.
Konungen äger macht öfwer heela sitt arfrijke.
Uthi anledning af Kongl.
Maij: ttz rådz och stenders förklaring, af den 16 och 22 Novembr 1682, och Kongl.
Maij: ttz nådigste approbation af den 9 Decembr samma åhr, heemstelles aldra oförgripeligast, om här icke borde tillsättias: Konungen allena äger högsta macht, effter egen godtyckio, öfwer heela sitt arfrijke, lag etc. att stiffta.
Påbiuda eller förandra.
Torde böra till läggas: förklara, förmehra, förminska, uphäfwa den af honom sielf eller dess förfäder uthgifne lagen, så och undantaga ifrån lagen, hwem, och hwad honom sielf behagar.
§ 5.
Alle embeten i gemehn, effter sitt konungzliga behag, att gifwa och uthdehla.
Torde böra till läggas: sampt till- och afsättia alle betiente, så höge som låge.
§ 12.
Såsom och krijgh att föhra.
Torde böra tillsättias: krijg att föhra och giöra, begynna och ända.
§ 13.
Fred och förbund att giöra.
Torde böra tillsättias: freed och förbund att sluuta, förandra, och uphäfwa, med hwem och när han det gott finner.
§ 14.
Sampt nödiga pålagor etc.
Torde böra tillsättias: tull och contributioner, dess undersåtare etc. åläggia.
§ 17.
Heemstelles aldraoförgripeligst, om icke uthi sluutet af denna sidste § kunde tillökas: Och hafwe ingen macht att förminska, eller förandra den lag, som konungen gifwer, effter hwilken landet äger allena dömmas och rättas.
Cap.
6.
Uthi anledning af detta cap., som tahlar om Kongl.
barnens underhåld, bröllopzkostnad, och hemgifft, gees anledning att påminna, om det och icke borde uthi lagen införas och determineras, det konungens barn, wijd een eller annan förefallande action och twistig hendelse, böra för ingen annan domare swara, än som för konungen allena, eller den hans Kongl.
Maij: tt sielf der till förordnade, och icke plichtige, att stå för någon annan till swars, eller giöra redo för dheras actioner.
Cap.
9 § 1.
Then trooheets och lydnos eed, honom swäria, som han them föreläggandes warder.
Uthi anledning af förre lagen, som införer sielfwa eeden, effter dhe tijders sätt, och wahl-rijke, gees tillfelle att allerunderdån- och oförgripeligast påminna, om och icke sielfwa formuläret af denna nu nödige eeden, serdeles uthi dhe måhl, som äre, och böre wara uthi sig alldeles oföränderlige, oigenkallelige, och uthi sig äfwigwarande, borde och kunde nu jembwähl, om icke uthi alt, doch till een dehl, uthsättias, såsom een lag, nembligen att skohla wara konungen och det kongl.
huuset huld och trogen, hans Kongl.
Maij: ttz gagn och bästa altijd troligen, flijteligen och oaflåteligen sökia, men skada och förderf, effter yttersta kraffter, afwärja, och uthi tijdh tillkienna gifwa, men uthi synnerheet, igenom denne eeden förplichtas, det Kongl.
Maij: ttz souverainitet, öfwer dess arfrijke, oföranderligen bijbehålles, och conserveras, och allena upå Kongl.
Maij: ttz rättmätige successorer och arfwingar, fortsatt warder, och hwar och een skyldig och förplichtat, att der på wåga lijf och godz, och icke tillstädia, eller samtyckia, att någon, ehwem det och wore, något præjudicerligit der emot hemblig eller uppenbarlig företager, tahlar eller stemplar, uthan wijdh slijk oförmodelig hendelse, wara högst förplichtat, genast, både att uthan försyn hindra, och jembwähl straxt oförsummeligen uppenbara, och gifwa sådant hans Kongl.
Maij: tt tillkienna etc. Och så wijdare hwad Kongl.
Maij: tt dem föreläggandes warder
Cap.
9 § 3.
Undersåtarnes trooheet för konungen består ther utinnan.
Heemstelles aldra oförgripeligast, om icke här borde, såsom för det förste, tillsättias: att hafwa och hålla konungen, såsom dheras af Gudh sielf tillsatte yppersta och högsta hufwud, här på jorden, öfwer all mennisklig lag, och dy att tijdigt, och i alla måtto, att sökia konungens etc.
Efterkomma konungens budh etc.
Torde kunna tillsättias: effterkomma konungens lagh, budh etc.
§ 2.
Eller stämplar på något sätt ther eemoth.
Torde kunna tillsättias: eller giör sig dehlachtig af någon förrädelig stempling, som uthi Missgierningzbalken om högmåhl uprächnas.
Cap.
10 § 1.
Circa finem: ligge i hächtelse een månad wijd wattn och bröd.
Detta synes aldra oförgripeligast sträfwa emot det 8 cap.
om högmåhl, hwarest § 3 ståår: Finnes orden annorledes, och sådane, som intet röra des embetes heeder och ähra, böthe 40 dahler eller sittie 14 dagar i konungens fengzle wijd wattn och brödh.
Hwilcka begge rum, synas oförgripeligast böra rättas, till lijka och enahanda straaff, så wijda dhe begge röra enahanda brått.
Lembnas fördenskull aldra oförgripeligast 1: mo om icke straffet borde äfwen så wähl här uthsättias uthi penningar som fengzle, lijka som det ibland högmåhlen uthsätties både till penningar och fengzle.
2: do huru wijda een likheet, må så här uthi, som uthi alle andre tillfellen kunna observeras, emot böther, fengelse, gatulopp och rijsslijtande, så att corporal straffen, emot penningeböther, må uthi slijke måhl, hafwa een proportionerat lijkheet.
Cap.
11: m.
Till konungens tienst, och dess rättigheeters i acht tagande.
Heemstelles aldra oförgripeligst, om icke här wijd borde tillsättias, konungens befallningshafwandes plicht, att både hörsamma och handhafwa konungens lag, påbud och befallningar: såsom och, med hwad straff dhe böra ansees, som försittia eller försumma konungens påbud, eller öfwerträda och bryta emot konungens, eller på dess wägnar, dess befallningshafwares, förbudh.
Wisby den 22 Iunij Anno 1696.
J. Cedercrantz.
Lars Söderhielm.
Ioh.
Colwijn.
Iohan Huus.
J. Giedda.
Samuel Lyttner.
13.
Utlåtande från Nyland.
I allerunderdånigst föllie af Hans Kongl.
Maij: ttz nådigste willia, hafwa underskrefne, effter ordres, warit här tilsamman, igenomsedt och öfwerläset, både det uthkast af Konungabalken, som Hans Kongl.
Maij: tt i nåder pröfwar nödigt låta inflyta uti den til öfwerseende under händer warande lagbooken, och een dehl af Missgierningzbalken, rörande Högmåhl och Edzöresbrott: hwar wid desse äre wåre underdånige och oförgripelige tankar och korte påminnelser.
Konungzbalken.
Med diupaste underdånigheet och wyrdnat, ehrkennes hwad som Hans Kongl.
M: tt allernådigst behagadt, iembwähl låta uti den allmänne lagen under denne balck, hwar och een af dess trogne undersåtare till desto nermare underdånig effterrättelse, införa och förmähla om des höga rätt, macht och myndigheet, sampt alle des undersåthares plicht och skyldigheet, uti heela des Kongl.
arfrijke; warandes der wid alles wår underdånigste önskan, att den högste Guden, som konungzlige wälden på jorden förordnat och insatt, dem styrker och styrer, wille och nådeligen wår allernådigste konungz höga Kungl.
regiemente och macht, altid stärkia och wälsigna, sampt undersåtharne stedze wid den underdånige plicht och skyldigheet ehrhålla och bewara, som dhe dhet eenswäldige höga konungzlige wäldet högst ähre förbundne till.
Elliest är wid denne balck eij något af oss funnit, att i underdånigheet påminna, uthan om det skulle skattas nödigt, att wid 1 Cap.
§ 1.
Näst effter det ordet landskaper, för större tydeligheet införes och tilsettes: Så dhe hwilka af ålder der under legat eller sedermehra der til wundne ähre, som dhe frambdeles winnas och intagas kunna.
2 Cap.
Effter som jempte det här förmäles, huru som konungens macht och wälde öfwer hehla des arfrijke, är aldeles obeskränkiat, och Hans Kgl.
M: tt äger lag och förordningar i alla måhl påbiuda och förandra, iembwähl upnembnes åthskillige speciale regalier; så underställes det Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste willia och behag, huru wijda der wid skulle wara nödigt, att och må röras, om des höga och eenskijlte rett uti alle bergwerck, grufwor och perlefiskerier, landzflychtige med frijd och geleigde att benåda, iärnbref och skonsmåhl för skuld och gieldskyldige uthdeela, äganderätten till fyndh och skatter med strandwrak, då han eij i laga tijd sig infinner, at widkennas, academier, gymnasier och scholar inretta, sampt mått och wicht at förordna.
14.
Utlåtande från Södermanland.
Underdånigste påminnelser wijdh den af Hans Kongl.
Maij: ttz tillförordnade commission, projecterade Konungabalck.
Cap.
1.
1 §.
Att een konung allenast och ett konungsligit wälde är öfwer hela rijket, och att rijket medh alla dhes dhelar, bör ewärdeliga wara osöndrat.
2 §.
Konungslige cronan är ärfwande både på man och qwinkönet.
3 §.
Dhes straff, som bryter eller stämplar här emoot, eller weet dher af, och eij i tijdh uppenbarer.
Ad § 2.
Såsom uppå Hans Kongl.
Maij: ttz wår allernådigste konungz, sampt dhes uppå man- och qwinkönet effterkommanders och bröstarfwingars höga arfzrätt till sitt rijke heela dhes inbyggiares timmeliga wälfärd beroor, och iu tydeligare lagen uti ett så högst angelägit måhl författas, så mycket större tryggheet och säkerheet finner dher wijdh hwar och een trogen undersåtare.
Alt så göres dher wijdh den underdånige påminnelse, om icke Hans Kongl.
Maij: z höga person, uppå hvilkens kongl.
lijfz-arfwingar Swerriges crona erfwandes är till ewärdeliga tijder, må i synnerhet nämbnas, så wähl uti sielfwe Konungabalcken, som Kongl.
successionsordningen.
Ad § 3.
Att dheras barn, hwilcka emot sin underdånigste edh och trooheetzplicht stifftat irringh och oreda emoot Kongl.
successionsordningen, blifwa delachtige af samma föräldrarne förestående olägenheet och wanheder, synes wara så mycket skäligare, som dhe på annan händelse, del hafft, uti hwariehanda lycka och tillwäxande förmonner; men att närmaste slächten, som på intet sätt kunde öfwerbewijsas, medh upsåt, ordh eller gärningar, att hafwa uti een sådan fördömmeligh gärningh conspirerat, skulle dher igenom råka uti fara och twijfwelsmåhl, om sin höga öfwerheetz nådh, kunde synas så mycket efftertänckeligare, som dhen obrotzlige således thorde komma för den brotzlige att lijda, gifwandes 1604 åhrs beslut wijdh handen, att icke allenast närmaste slächten, utan och iämbwähl barnen, så wijda dhe af föräldrarnas föräderie icke kunnat weeta, eller och så öfwermagar warit, hade till een dhel hafft, sin oskyldighet att åtniuta.
Cap.
2.
Hwarutinnan den konungzlige macht och wälde består.
Ad § 1.
Emedan Hans Kongl.
Maij: tt ett så absolut och fullkombligit wälde öfwer sitt arfrijke och undersåtare tillhörer, att han af sigh sielf dem alla i gemen, och hwar och een i synnerheet, lagh sampt ehwadh rijkzens gagn och bästa fordrar, föreskrifwa må, och alt effter ägit behagh förordna, utan att wara till någon mera än Gudz lagh förbunden, eller räkenskap för sina actioner skylldigh; altså synes oförgrijpeligen alla konungslige rättigheeter utan åtskillnadh wara dher under begrepne, och det konungzlige wäldet så mycket mindre kunna till några wissa och särskillte iura majestatis circumscriberas, som dhe så monge äro, att icke lätt är, dhem att upräkna, warandes oemotseijeligit, att Hans Kongl.
Maij: tt, som uti sitt rijke öfwer allt wärdzligit sampt kyrckiowäsendet högsta rätt, sampt een obeskränckiat styrsel hafwer, och så icke mindre macht äger, uti hwarjehanda dher af härrörande måhl, såsom skrock- och ofsockner att bryta, privilegier att utdehla eller uphäfwa, trogne undersåtare medh benådningar ihugkomma, allmänna fastodagar påbiuda, wanrycktade eller af oächta sängh födde medh uprättelse benåda, mynt slå, med hwadh mera; hemställes fördenskull underdånigst, huruwijda det, hwar å det högsta och fullkombligaste wäldet i synnerheet beroor, hwilket Hans Kongl.
Maij: tt såsom een souverain och allbiudande konungh tillkommer, allena här uttryckias må.
Cap.
3.
1 §.
Om konungens cröningh.
2 §.
Om cröningzhielp.
§ 1.
Att den konungh, som till regimentet träder, eij förbindes till någon edh, hwar effter han sitt rijke styra må, i anledningh af den för tijden brukelige Konungabalcken, kunna wij eij annat, än underdånigst finna sådant på æquiteten sigh så mycket mera grunda, som konungens Maij: tt och högheet förnämbligast dher å synes beroo, sampt rijkzens och det gemena bästa fordra, att dhes konungslige wälde, macht och myndigheet, hwilken undersåtarnes rätta frijheetzpellare är, på intet sätt inskränckt warder, förmedelst några dhem förbehollne rättigheeter, privilegier, eller hwariehanda conditioner och hwilckor; kommandes icke heller slijka eds-former öfwereens medh den underdånige förtröstan, som alla undersåtare i gemeen hafwa böra dhessutan, om sin nådige öfwerheetz höga rättwijsa styrelse, hwarföre hwar och een medh underdånigste devotion hafwer att ehrkänna, att konungen i nåder tillseijer sina undersåtare, wijdh dheras rätta religion så och lagh och rättwijsan dhem att beskydda, sampt för all utwärtes öfwerwåldh förswara.
Ad.
§ 2.
Alldenstundh nästföregående cap.
in genere förmår, att under konungens macht och wälde är, widh hwariehanda påfordrande fall, nödige pålagor dhes undersåtare åläggia, ty thorde detta, som in specie förmähles om cröningzhiälp, iämbwähl uti det 4: de och 7: de om brölops omkostnadh och begrafningzhiälp, kunna dherunder comprehenderas, så wijda berörde 2 cap.
iämbnlijkt, undersåtarne plichtige äro, utan exception att effterkomma, alt hwadh konungen för skäligt finner dem att påläggia.
Cap.
9.
1 §.
Om undersåtarnes plicht i gemen.
2 §.
Förbrytares straff.
Ad.
§ 2.
Remarqueras underdånigst, att ehuruwähl denne casus, enär någon på hwariehanda sätt grijper uti dhe Kongl.
rättigheeter, synes wara eenahanda medh dem, som uti det 9 cap.
§ 1 af Missgärningzbalckens första dhel förmähles, der någon utfärdar sådane bref, som löpa emoot konungens rättigheeter, så synes doch icke straffet komma öfwerens, effter som uti det första utsätties lijf, ära och godz, men uti det sennare ära och lijf.
Cap.
10.
1 § om konungens rådh.
Ad.
§ 1.
Sammaledes finnes i denne § straffet skilliachtigt angående den, som neslighet tahlar om konungens rådh, ifrån det, som i det 8 cap.
§ 3 af Missgärningzbalckens första dhel utsatt är.
Warandes detta, hwadh wij, medh diupaste underdånigheet erkännandes, att Hans Kongl.
Maij: tt i nåder behagat wåre underdånigste påminnelser infordra låta, wijdh den projecterade Konungabalcken, icke underlåta kunnat, att allerunderdånigst andraga.
Herman Fleming.
Gab.
Weldt.
15.
Utlåtanden från Lifgedinget Gripsholms, Eskilstuna och Strömsholms län.
.
a) Af lagman Johan Stjerneroos.
Till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tts allernådigste förordning, insinueras desse faå och oförgrijpelige påminnellser, wijd dhen af Kongl.
Lagecommissionen communicerade Konungebalck, hwarmed jag eij dristat, för hans höggreflige Excell.
Kongl.
rådetz præsidentens och gouverneurens högwälborne grefwe Carl Gyllenstiernas itererade ordres skull, alldeles utheblifwa, fastän jag mig icke allenast siällf oskickelig pröfwat uthi Hans Kongl.
Maij: tts höga souveraine rätt och myndigheet att raisonera; uthan och häradzhöfdingarne med borgmästarne uthi Hennes Kgl.
Maij: tts rijkzenkiedrottningens lijfgedinge, sig förklarat, intet hafwa dherwijd att påminna; allt doch Hans Kongl.
Maij: tts allernådigste wählbehag och Kongl.
commissionens mognare och högwijsare ompröfwande i underdånigheet hembställandes och submitterandes.
Cap.
1.
§ 1.
Effter som konungarna af ållder sig hafwa skrifwit såwähl till Giötha som Swea rijke, hwilket icke är en ringa deehl dheraf, så synes något efftertänkeligit, det ordet Giötha att uthlåta.
§ 2.
Såsom uthi nya lagen och Ärfdaballcken, i mangell af ächta arfwingar, och oächta för laga arfwa synes blifwa förklarade, hwillkom den Kongl.
cronan eij lärer competera, om sådanne uthi frambtijden skulle komma till att existera; så thorde till hwariehanda oroligheters förekommande, per expressum ächta mannelige afkomma ehrfordras uthi lagen att införa.
Item, om arfzrätten till Kongl.
cronan skulle medh tijden någon af qwinnokiöhnet tillfalla, som träder i gifftermåhl medh en uthländsker herre, och den arfregerande drottningen uthan bröstarfwingar döör, måtte lätteligen Kongl.
cronan af effterlefwande konungen och hans närskyllda igenom gifftorätt erffteligen prætenderas, och således een oroligheet opkomma emillan dhem, och den döda arfägande drottningens sijdo arfwa.
Hwarom, medh mehra och huru wijda cronans arfzrättigheet till sijdoarfwa må extenderas, uthan all twifwel uthi successionsordningen lärer stadgat blifwa; dy woro önskeligit, berörde successionsordning uthi Kungaballcken inbegrepes.
§ 3.
Såsom een trogen och rättsinnad undersåthe icke mindre fruchtan bäär till konungens rättwijsa hämbd öfwer den bråtzelige, änn een försäkran hafwer om des Kongl.
nådh och mildheet emoot den bråtzeliges oskylldige barn och slächt; så draga och altijdh desse seenare den underdånige tillförsicht, att i nåder ansees wijdh den bråttzliges förwärkade egendomb, som och ståår uthi konungens wählbehag, huruledes han på des barn och närmaste slächt således täckts reflectera, uthan att dhe till lijka för sigh siällfwa måge befahra någon delachtigheet uthi den dömbdes brått till lijf, ähra eller gods, för blåtta skylldskapen skull.
Cap.
3.
Hembstelles och i underdånigheet, att enär en uthländsker herre eller konung tillträder regementet igenom gifftermåhl, som rijketz beskaffenheet, lagh och stadgar sig icke bekandt hafwer, om han icke må undersåtarne annan försäkran giöra, änn den konung, som till cronan buhren och födder är?
Cap.
8.
Wijd Kongl.
testamenters upprättande thorde nödwändigt reqvireras, och här införas, att dhe samma lijkmätigt successionsordningen inrättas, så och den händellsen förekommas, ifall een regerande konung eller dronning, som uthan lijfzarfwingar affollo, skulle i framtijden emoot all förmodan fatta behagh, konungarijket eller des disposition eenom eller androm serdeles uthländske herrskaper att testamentera och updraga.
Hwillket med allt öfrigt Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste wählbehagh underdånigst heemställes.
Iohan B. Stierneroos.
b) Af lagman Fredenhielm Lifgedinget och Vadstena län.
.
Effter Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste uthgångne befallningh, sampt der på fölliande Kongl.
Rådetz, Presidentens och Gouverneurens H: s Gref.
Excell: s högwälborne Hr Carl Gyllenstiernas ordres, inkomma wij här undertecknade i diupaste underdånighet medh några aldeles oförgrijpelige påminnelser öfwer Konungzbalken, bediandes att denne wår underdåniga lydna sampt wählmeenta trooplichtigheet emoth wår nådigste konungh sampt des Kongl.
famille med nåder uptagas och ansees måtte.
Cap.
2 § 1.
Hwarutinnan den konungzlige macht och wäldet består.
Ad ea verba: lag, stadgar och ordningar så i werldzlige som kyrkie rätt att stiffta.
Enär någon nödwändigh revision eller förandringh öfwer wår allmänne lagh medh tijden hoos hans Kongl.
Maijitz effterkommande, i tredie och fierde ledh etc. skulle fodras, i synnerheet när regementet fölle på qwinkönet, dhe kongl.
princesserne, widh hwilket tillfälle een fremmande förste komme i rijket, icke warandes bekant om rijksens lägenheet och tillstånd, såsom och att provincierna och landzorterna till deras tarfwer, art och beskaffenheet äre mycket skilde från hwar andra, woro önskandes i förmågo af Kongl.
Maij: tz rådz och samptl.
ständers underdånigste förklaringh af den 16 Novemb.
1682 sampt der på fölliande Hans Kongl.
Maij: tz egen nådigste approbation af den 9 Decemb.
bemelte åhr, att ständerne finge då som nu, icke af någon rättigheet eller förfång uti den kongl.
högheet, utan af nådigst kongl.
bewågh part deraf, att inkomma medh deras underdånigste tanckar uti det dhe oförgrijpeligen tyckte wid sådant tillfälle wara nödigt och nyttigt.
Hwilket i diupaste underdånighet hemstelles Kongl.
Maij: ts högst begripliga försichtigheet och omsårg till sitt rijkes bästa.
Ad ea verba: högsta domb hafwa etc. och sanningen i allahanda ährender, antingen effter laga process eller sitt konungzliga gottfinnande uthleeta.
Desse ord förstå wij oförgrijpeligen sålunda: att Hans Kongl.
Maij: t högst wäldigh, är icke tillbunden någon process för sin höga person, mycket mindre den, som undersåtarne högst skyldige är att observera, utan kan sanningh uthleeta, det är: een förekommen saakz natur och egentlige beskaffenheet efftersökia och uthleeta, när, huru och hwarest Hans Kongl.
Maij: t bäst och behageligast finner.
Och i des nådigste revisions förekommande saaker, än skiönt undersåtarne eller andre fremmande, hwilka strängeligen som sagt är, böra wara processen tillbundne, hafwa af fåkunnigheet eller hwariehanda annan orsaak, widh ordinarie domstohlarne icke fullgiordt den samma, ändoch icke des mindre widh konungens höga rättwijsaste thron niuta saken till godo, effter befundne meriter och beskaffenheet, hwilket ock i andra rijken sampt republiqver practiceras.
In camera imperiali nullitates processus, causæ principali non præjudicantes, sed tantum figuram solennitatemqve iudiciorum respicientes, non attenduntur, cum alias de meritis causæ ex actis sufficienter et liqvido constat.
Och står allenast i Hans Kongl.
Maij: ttz nådigste omdömme, att annorledes afstraffa committerade fehlachtigheeter i processen, än medh heela hufwudsakens förlust, där han eliest i sigh sielf godh befunnes, medan processen är för sakens uthförande skull, men icke twert om; hwilket wij utan præjudicio underdånigst till denne puncts större förklaringh påmint.
Ad ea verba: öfwer alla saaköron att förordna, doch måhlsäganden sin rätt förbehållen; här synes alla saakören bytas i twenne dehlar emellan konungen och måhlsäganden; men i dhe fölliande Missgiärningzbalkarna så wähl som tillförende af lagen uthgånget är, finnes dhe treedeelte (undantagandes hwadh uthtryckeligen konungens eensaak är) emellan målsäganden, konungen och häradet eller staden.
Ad ea verba: krijgh att föra.
Såsom alt defensive krijgh är naturbilligt och uhrsächteligit, så är alt offensive betänkeligit; altfördy frågas i underdånigheet oförgrijpeligen, om det icke woro Hans Kongl.
Maij: ttz effterkommande så wähl dhe regerande som lydande, säkert och nyttigt, när offensive krijgh begynnas skall, besynnerlig sedan konungzlige familien genom bijläger medh tijderne blifwer ju mehr och mehr beblandat medh fremmande blodh, att sammankalla Kongl.
Maij: tz ständer som ett större concilium, hwar widh dhe tänckia skola sigh wara dijt komne mehr att lyda än råda.
Cap.
3.
Ad ea verba: Han tillsäger och så sina undersåtare etc.
Kanske wore rådligit Hans Kongl.
Maij: ttz effterkommande, sedan den Kongl.
familien genom echtenskap medh fremmande blodh, som förr underdånigst påmint, blefwe beblandat, att denne tillsäijelsen, skriffteligen försäkrat, bekräfftades medh eed af desse trenne hufwudpuncter:
att han den reena ewangeliske läran etc. och alle sine undersåtare widh nödwändigh och nyttig landzens lagh och rättwijsan, beskydda; theslijkest sitt rijke för alt uthwärtes öfwerwåld förswara.
Cap.
6.
§ 2.
Om Kongl.
barnens bröllopskåstnad och hemgifft.
Woro önskandes, att dhe Kongl.
printzer och princesser altid sökte sigh gemåhler af den reena ewangeliske lähran, eller i fall det för Kongl.
husetz säkerheet och rijketz wählfärd icke altid erhållas kunde, åhtminstone dhe då aldrigh wore catholske (papistiske) i regard till den stoora olägenheet sampt owäsende, som förorsakades wårt rijke genom mariagen med Pålniska princessan, sedan Sweriges dråttningh, Catarina Iagellonica.
Ehuruwähl wij medh alle rättsinnige patrioter så af högre som nedre stånd och wilkor, trohierteligen önska, att Gudz nåde täcktes medh godh hälsa i många otahlige åhr uppehålla hans Kongl.
Maij: tt widh des högsta wälde, macht och herligheet, jemwähl och dhe Kongl.
lijfzarfwingarne måtte äfwen så florera till oändelige leeder, så länge himmelens dagar wara; dock icke des mindre, om Gudh för wåre och wåre effterkommandes stora synder skuld låte om sijder detta af rijkzens inbyggiare högstälskelige kongl.
blodet aldeles uthslåckna, kan wår ringa umhugsan och kårta förstånd icke uthsee, huru då med regementet och successionen förfahras skall, dy förfrågas underdånigst, om Hans Kongl.
Maij: tt wår högsta wärldzlige herre, hwilken Gudh och så medh högsta förståndet och försichtigheeten begåfwat, icke nådeligen täcktes till dess rijkes stedze warande roo och säkerheet, att något på berörde händelse måtte i denne balck, som een publiqve lagh infördt blifwa.
Cap.
10.
Om konungens rådh.
Ad ea verba: Ingen må tahla uppå konungens rådh det som des heeder och ähra angår etc.
Denne lagh är upreepat i det ottonde capitlet Högmåhlsbalken medh det additament: een eller fleere, och det eij fulltyga kan; kanskee torde denne lagen, som ett högmåhl, där bättre finna des rum; hwar widh synes oförgrijpeligen wara een märckeligh åthskildnat emellan konungens hehla rådh (senatum) och ett rådh eller högt förnähm membro där af (senatorem) och altså när något ährerörigt eller neesligit i detta fallet talas, böra fölia åthskilligt straf; swårare i det förra och mindre i det seenare; hwilken åthskildnat wår än brukelige lagh 12 cap.
Konungabalken Stadslagen i sämbre collegio (borgmästare och rådh) attenderat.
Elliest kunna och offta Kongl.
råden wara inwecklade i rättegångzprocesser, på hwilken händelse dhe icke considereras i regard till deras höga embete, utan som wederparter, och altså hwadh på een eller annan sijda till hwars och eens upsåtz rättmätiga befrämiande eller defension skrifwes, må icke appliceras till detta, utan andre cap.
i lagen, angående undersåtarne i gemeen, hwilken åthskildnat Kongl.
Maij: tt sielf nådigst den 4 Decemb.
1680 på ridderskapets och adelns underdånigst insinuerade ährender, till hörsam effterrättelse lämbnat hafwer.
På häradzhöfdingarnes i Wadstena lään sampt borgemästares och rådz i Wadstena och Schenninge, så och ägne wägnar.
Pehr Fredenhielm.
Förslag till Giftermåls- och Ärfdabalk 1690.
1.
Svea hofrätts utlåtande.
Kongl.
Maj: ts Swea Håfrättz underdånige påminnelser wijd Gifftomåhla och Erfdebalckerne.
Till underdånigt föllje af hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste breef och ordres af den 18 Novemb.
1690 har den Kongl.
Rätten sig företagit at igenomsee Gifftomåhla och Erfdabalckerne af nya lagboken, som den af Kongl.
Maij: tt tillförordnade Commissionen opsatt, och Kongl.
Rätten fådt communication uthaf, sampt befallning at gifwa sitt underdånige betänckiande öfwer, och där wijd funnit nödigt at giöra dhe påminnelser, som här effter föllja, nembl.
1: o angående det memorialet som framför Gifftomåhlabalcken är bijfogat Detta var af följande lydelse: Memorial.
1.
Landz- och Stadzlagen dragas här tillsammans uti ett corpus; men i dee måhl, som dee egenteligen böra differera, finnes åtskillnaden uti sine särskilte paragraphis och meningar expresse införd.
— 2.
Uti detta wärcket har man mäst haft afseende på sielfwa materien; men hwad stylen anbelangar, så skall den framdeles, när hoffrätterne med deras betänckiande öfwer sielfwa materien äro inkomne, elaboreras ock rättas.
— 3.
Hwad till andra balckar hörer, det är här jämwäl ut slutit, som sedan på dess behörige rum uptages ock införes.
— 4.
Hwad anbelangar att man icke hållit sig aldeles stricte efter den förra lagen, utan något gått derifrån, så utwijser Kongl.
Maij: ttz nådigste bref, huruwida man dertill warit befogat.
— 5.
Hwad i förra lagen om lönskeläger ock hoor finnes infört, det har man så wäl som alle andre criminalia till sitt särskilte rum i lagen utstält.
Sammaledes, hwad till Kyrkioordningen hörer, det har man dijt lembnat.
— 6.
Angående förmynderskap, så skall hwad deröfwer upsatt blifwer forderligast föllja.
, så påminnes underdånigst:
Ad 1: m punctum, där som förmäles, at Landz- och Stadzlagen dragas här tillsammans uti ett corpus, etc. att ehuruwähl sådant är skilljachtigt ifrån gambla lagen, däräst Stadz- och Landzlag uti twenne särskilte wärk fördeelte äre, så kan dock Kongl.
Rätten intet annat giöra, än häruthinnan conformera sig med Kongl.
Commissionen, och tyckia det wara nyttigt och gagneligit, at dhe nu, på det sättet, som här förmäles, uti ett wärk sammanfogas.
Ad 2: m punctum, såsom Kongl.
Commissionen förmäler sig nu mäst hafft afseende på sielfwa materien, och intet så mycket på stylen, uthlåtandes sig därjempte, att willja framdeles, när Håffrätterne med dheras betänckiande öfwer materien äre inkombne, sielfwa stylen elaborera och förbättra; så kan Kongl.
Rätten om orde-formerne sig nu eij heller något yttra.
Men tycker lijkwähl sin underdånige plicht wara, här wijd att påminna, det mycket nödigt och angelägit är, at alt med klare och conveniente ord blifwer exprimerat och uthsatt, effter som orden uti lags stiftande äre mycket essentielle och det delicateste.
Ad 4: m punctum, hwad det anbelangar, at Kongl.
Commissionen icke hållit sig aldeles stricte effter den förra lagen, uthan något gådt därifrån; så lärer Commissionen bäst weta, hwad dem i detta måhl af hans Kongl.
Maij: tt allernådigst kan wara befalt, tyckiandes dock Kongl.
Rätten sin skyldigheet wara, at nembna hwaräst någon förändring finnes skiedd, sampt sine tanckar därom i underdånigheet wijd handen gifwa.
Gifftmålabalck.
Cap.
1.
Om rätta gifftoman och laga ålder till gifftermåhl.
Ad 1 §.
1: mo Ehuruwähl här giörs någon förändring i Landzlagen, i det moder erkennes för gifftoman med näste skyldemans rådh; lijkwähl emedan bemälte lag förmår, att dottren intet må giffta sigh uthan med modrens råde, så kan den Kongl.
Rätten intet annat giöra än bijfalla denne förändring, men påminner där hoos underdånigst, om icke näste skyldemäns så wähl samtycke som rådh här till bör fordras, så at meningen blifwer uthsatt på detta sättet: moder med nästa skyldemäns rådh och samptycke, emedan Landzlagen, som förnembligast seer på familiens heder och conservation, för det qwinliga kiönetz swagheet skull gådt modren förbij, och det är at befruchta, det modren, sedan hon trädt i annat gifftermåhl, torde af stiuffadren eller andra, låta intahla sigh, att giffta sin dotter med den persohn, af hwilcken slächten föga heder hafwa kunde, warandes detta een rättigheet, som i synnerheet näste skyldemän, effter fadrens dödh competerar, hwilken i sådant måhl præsumeras bäst see på det, som länder den omyndige och hennes slächt till heder och nytta.
2: o Angående at den skall wara gifftoman, när fader och moder äre döde, som fader wijd fult förstånd med wittnen eller modren med näste skyldemäns råde där till förordnat hafwer: så ändock detta synes hafwa sin grund i Stadzlagen, tycker icke desto mindre största deelen af Kongl.
Rätten, att emedan denne respect och wördnat för nästa skyldemän flyter icke så mycket aff wärdslig som af Gudz och naturlig lag, det Landzlagen häruthinnan är billigare, och för den skull är af den tanckan, at näste skyldemän böra gå för dem, som fader eller moder förordnat hafwa, dock så, at hans rådh, som af dem förordnat är, intet förbijgåås.
Men een eller annan äre af den meningen, at den fadren eller modren således förordnat hafwer, bör äga förträdet, doch med det willkohr, at neste skyldemäns rådh och samptycke iembwähl inhämptas.
Ad 2: m §.
Såsom opräcknandet af skyldemännen i denne § är laghenlig, så haar den Kongl.
Rätten där wijd intet at påminna, så frampt hans Maij: tt i nåder behagar at gilla Kongl.
Commissionens mening i nästföregående §, at den giftoman, som af fader eller moder är förordnat, bör sättias för nästa skyldeman; men skulle H: s Maij: tt i nåder finna bättre, at näste skyldeman præfereras, så kommer denne § där effter at ändras.
Och hwad den meningen angår, som wid ändan af denne § införes, at der någon annan än rätta gifftoman skulle wara förordnat till förmyndare, tå bör och hans rådh och samptycke tagas; så är Kongl.
Rättens oförgrijpelige mening, att samptycke kan uthslutas, och stå allenast, at hans rådh bör tagas, emedan det är een rättigheet, som skyldeman förnembligast competerar, och åthskillige förmyndare af olijka stånd torde finnas, som däruthinnan sins emillan differerade.
Ad 3: m §.
Wijd dhe orden i denne §, at hennes frije willje och behag tillbörligen skall ansees och af domaren skilljas, där någon twist kommer emillan gifftoman och henne om gifftermålet, som i 4 cap.
wijdare förmäles, kan Kongl.
Rätten intet opåmint låta, om icke i lagen dhe orsaker och så kunde blifwa anförde, som een domare wijd sådane tillfällen till at ogilla gifftermålet bör ansee, som kan wara främmande religion, elakt nampn och rychte, smittosam siuukdoom, slöösachtigheet, olijkheet i ålder, stånd och willkohr, och sådane flere, på det domaren må hafwa någon wiss regel och rättesnöre i slijke måhl at föllja.
Ad 4: m §.
Här wijd tycker Kl. Rätten, propter rationes politicas, mycket wähl wara, at ingen trädde i echtenskap, förr än han kommit till den ålder som här omtahlas, men propter rationes theologicas, weet intet Kongl.
Rätten, om det så wähl låter sigh giöra, och därföre håller större deelen af rätten för rådeligare, at sluta denne § aldeles uth, efftersom därom i förra lagen intet något är förordnat: men the öfrige äre af den tankan, at een sådan ålderstermin, för samma orsaker skull, med nytta wäll allom kan föreskrifwas, allenast det intet skier absolute, uthan med någon limitation, nembl.
så frampt icke stoore och wichtige orsaker annat kunna råda och medgifwa; och där Hans Kl. M: tt skulle finna rådeligare at lembna denne § aldeles uth, så kommer och rubriqven af detta capitlet där effter att ändras.
Cap.
2.
Om troolåfningar.
Ad 1: m §.
Ehuruwähl Landzl.
cap.
2 Gifftmålab.
i detta fall fordrar twenne wittnen på hwardera sijdan, och Stl.
cap.
2 ejusdem tituli, sex wittnen på hwar sijda; så haar dock Kongl.
Rätten intet wijdare häruthinnan at påminna, emedan Hans Kl. M: tt om wittnens antahl i detta måhl redan i Kyrkiolagen allernådigst behagat giöra een förändring.
Ad 2: m § påminnes underdånigst, om icke wijd den meningen, uthfäster någon annan än rätta gifftoman een möö, bör tillsättias desse ord: ware såsom ogiordt, och böte han som uthfäste 40 dahler etc.
Dessuthan är een af assessorerne i den meningen, at efftersom åffta kan hända, det möö, sedan hon blifwit uthfäst af den, som intet är hennes rätta gifftoman, straxt giffter sig med sin fästeman, eller låter lägra sigh af honom, förrän rätta gifftomannen får om gifftermåhlet någon kundskap, hwilket sedan intet står at reparera, så skola dhe böter, hwarom i denne § förmäles, wara för ringa, när man anseer dhe böter, som lagen i slijke måhl determinerar, emedan dhe 40 marker, hwarom uti det 2: dra capitlet Gifft.b.
tahlas, hafwa belupit sig till ett anseenligit, som det 37 cap.
Byggb.
uthwijsar, och således tycker, att böterne i sådant måhl kunde af domaren proportioneras effter personernes stånd och willkohr, som uthfäste, och den skada, som af slijkt uthfästande kan wara tijmad.
Ad 4: m § kan Kongl.
Rätten eij mindre, än giöra den underdånige påminnelsen; om icke wijd slutet af denne § desse ord kunna annecteras: så frampt det icke skier för några wichtige och i Kyrkiolagen tillåtelige orsaker skull.
Cap.
3.
Om barn, som aflas under warande troolåfling, eller i lönskeläger, när man henne sedan ächtar.
Ad 1: m §.
Påminnes underdånigst, om icke för större fullkombligheet skull torde wara nödigt, at fölljande meningar blefwo här tillagde, och capitlet där af begyntes på detta sättet:
§ 1.
Ingen bör sin troolåfwade häfda, förr än echtenskapet med kyrckians band och wahnlige ceremonier fullbordat warder, giör det någon, och ächtar henne sedan, så förhålles som i Kyrkiolagen, sampt hwars och eens ståndz privilegier förmält är; men hwad hälst wijgzlen därpå föllier, eller eij, så warde hon dock hållen för hans ächta hustru, och niute, jempte sin mårgongåfwa, hustrurätt; och dhe barn som man under troolåfning, eller etc. Cap.
4.
Om möö tager man emoot faders, moders eller rätta gifftomans willja.
Ad 1 §.
1.
Blifwer underdånigst påmint, om icke första orden af denna § kunna införas på detta sättet: Giffter sig dotter eller möö emoot faders, eller effter hans dödh, emoot moders willja, eller låter lägra sigh, etc.
2.
Såsom här blifwer stadgat, at dotter eller möö, som giffter sig moot faders eller moders willja, skall hafwa förwärckat tijonde deelen af sin då hafwande egendoom, och således skrijdes ifrån förre lagen, i förmågo af hwilcken hon allenast hafwer förgiordt fäderne och möderne, men intet annat arf, så kan Kongl.
Rätten eij underlåta det samma at påminna, och tycker oförgrijpeligen bäst wara, om här uthinnan blifwer wijd det, som förr har warit, effter som man intet seer någre wichtige skiähl till at gå där ifrån.
Ad 2 §.
Ehuruwähl i denne § iembwähl något nytt indrages, i det här förmäles, att samma lagh skall wara om sohn eller änckia, som i förra lagen intet fins infördt: så tycker doch större dehlen af Kongl.
Rätten sigh intet finna någre skiähl at ogilla det samma; men een eller annan hålla för wara noog, om förälldrarne macht hafwa, at då giöra son eller änckia, som äre i dheras huus och brödh, arfwelöse, när dhe emoot dheras willja och dem till förtreet giffta sig med oanständige och waanfrägdade personer, men elliest intet.
Ad 3 §.
Såsom här förmäles, at möö som giffter sigh uthom rätta gifftomans samptycke, skall böta 20: de deelen af sin egendoom, så kan Kongl.
Rätten eij annat giöra, än häruthinnan påminna, hwad som wijdh 1 § 2: do af detta capitlet anfördt är.
Ad 4 §.
Aldenstund intet twijfwelsmåhl synes wara, at möö af adeligit stånd ju böör draga samma respect och wördnat för sin fader och moder, som een af annat stånd för sine föräldrar; så tycker Kongl.
Rätten oförgrijpeligen, att prius membrum af denna § är öfwerflödigt; och wijd posterius membrum, där desse orden stå: hafwe och förwärckat sin frällse-rätt och förmån; påminnes underdånigst, at här synes det statueras om fadren, som i privilegierne är stadgat om barnen.
Ad 5 §.
Tycker Kongl.
Rätten bäst wara, at denne § för större fullkomligheet skull blifwer således inrättat: hindra föräldrar eller någon annan gifftoman oskiähligen, etc. Cap.
5.
Om wijgselen oskiäligen wägras, eller uppehålles.
Ad 1: m §.
Såsom det synes wara nödigt, at domaren, så mycket möjeligit är, hafwer i alla måhl een wiss regel att rätta sig effter, så påminnes wijd denne § underdånigst, om icke här borde tillsättias orsakerne, hwarföre wijgselen antingen må aldeles wägras, eller och opskiutas, som kunde skiee på detta sättet: att wijgselen intet må wägras uthan för dhe orsaker skull, som i Kyrchiolagen äre opräcknade, för hwilcka troolåfningen kan ryggias och återgå; eij heller opskiutas uthan wichtige skiähl, som kan wara hennes siukdoom eller andra sådane laga hinder; item, om icke wijd ändan af denne § kan tillsättias, at wederbörande executor bör honom handen räckia, at wdjgselen må ofördröijeligen winna sin fortgång och fullbordan.
Cap.
6.
Om förord, som man och hustru giöra emillan sigh, förrän dhe träda i echtenskap.
Här wijd kan Kongl.
Rätten eij underlåta at påminna, at detta capitel är heelt och hållit nytt, och fins intet i förra lagboken, men kan dock intet annat finna, än denne lagen är både nyttig och nödig.
Ad 1 §.
1: mo.
Den meningen, som i denne § införes, och så lyder: hålles i krafft och wärde, när dhe äre uthan någens förfång, som den tijden till egendomen någon rättigheet hafwa kan; tyckes någon strijdigheet kunna förorsaka, och således håller Kongl.
Rätten bättre wara, at det blifwer inrättat på detta sättet: hålles i krafft och wärde, när dhe allenast där igenom afsäija sigh den rättigheet, som dhe genom gifftermålet i hwars annars egendoom kunna fåå och icke bewisas kan, at den ena, igenom gåfwa, eller på annat sätt, något af den andra för uth bekommit creditoren till förfång.
Ad § eundem.
2: do.
Om icke för dessa orden: sampt med oprättat inventario och oppsatz; kunde sättias: sampt öfwer den egendoom dhe då äga inventarium upprättas, och hwad dem sedan kan tillfalla, med laga skiähl bewijsas.
Ad 2 § är denne påminnelsen at bijfoga, om icke denne § kunde författas således: Giöres sådane förord uthom landz emillan man och hustru, som willja, at dhe här i rijket giälla skola, så böra dhe inom 6 månaders dag, sedan dhe uprättade äre, dem här inteckna låta på orth och ställe, som åfwan till förmält är; men äre personerne främmande, så skola dhe det giöra låta inom 6 weckor, sedan dhe här inkomma.
Cap.
7.
Om mannens måhlsmansrätt för hustrun, och om morgongåfwor.
Ad 1 §.
Såsom här skrijdes ifrån förra lagen, i det här stadgas och förordnas, att mannen skall wara hustruns rätta måhlsman, när dhe wijgde äre, men effter förre lagen blifwer han intet hennes måhlsman, förr än dhe hafwa natt sammanlegat; så haar Kongl.
Rätten intet bordt sådant opåmint låta, warandes elliest des oförgrijpelige mening, at i detta måhl wore säkrare at blifwa wijd förra lagen, som förmår, at man intet blifwer hustruns måhlsman, förr än dhe hafwa natt sammanlegat, effter som af Kyrkiolagen synes, som skulle gifftermålet intet förr wara aldeles fullkomnat.
Ad 2 §.
1.
Såsom 9 och 10: de cap.
Gifftomåhlb.
L.L.
förmäla, at morgongåfwa eij böör gifwas, förrän å rättan hinderdag, när dhe hafwa natt sammanlegat, så finner wäl Kongl.
Rätten, att här förordnas något nytt, i det morgongåfwan skall uthfästas samma dag och förr än wijgselen skier, men har dock intet wijdare där wijd at påminna, efftersom lagen i detta måhl redan genom praxin är förändrat; tyckiandes i det öfrige meningen af denne § blifwa klarare, om nest effter ordet morgongåfwo desse orden inflöte: hwilcket om det skier i aflinge och löösörer, bör han intet högre gifwa än en siettedel af etc.
Ad 2 §.
2: do.
Wijd desse orden: dock icke högre än till een siettedeehl af sin, wijd hans dödzfall, behåldne egendoom i aflinge och löösören, äre wähl någre af Rättens ledamöter eense med Commission om den uthsatte proportionen af een siettedehl, men tyckia där hoos, at det intet kan räcknas effter som egendomen fins wijd hans dödh, uthan wijd des inträde i echtenskapet, och det i anseende så till Gudz som andre republiqvers, sampt Sweriges lag, och at hustrun må wara om något wist försäkrat, sampt mannen, som skyldig är henne morgongåfwo gifwa, icke måtte lembnas frijtt den samma genom sin disposition, uthan hennes förwållande igen at förgiöra, kunnandes mannen, i fall han wijd inträdet i ächtenskapet intet stoort skulle äga at gifwa morgongåfwa uthaf, den samma sedermehra på något sätt förbättra, när han kommer till större förmögenheet; een deel åter förmehna underdånigst det wara billigt och nyttigt, at een wiss summa i lagen föresätties, den dhe wijd inträdet i ächtenskapet, effter hwars och eens stånd och willkohr i morgongåfwa, och intet där öfwer, men wähl under, må gifwa, för hwilken summa hustrun såsom een creditrix må hafwa sin rätt i mansens boo at åthniuta; dhe öfrige äre i detta måhl aldeles eense med Kongl.
Commissionen.
Ad 3 § påminnes underdånigst 1: mo, om icke för större klaarheet skull, nest effter dhe orden, på landet: kan tillsättias: i löösöron och aflinge, och 2: do, om icke wijd dhe orden: ingentheras arfwinge, bör i stället för theras stå hennes, item, 3: o wijd ändan desse ord tilläggias: så frampt han icke däröfwer, som sitt aflinge, annorledes disponerat hafwer; dessuthan giörs och wijd denne § den underdånige påminnelsen, at i anseende till adelsståndet, trädes jembwähl häruthinnan ifrån förra lagen, eller 1644 åhrs stadga, i det här statueras, at morgongåfwa, som gifwes på landet i aflinge, skall räcknas barnomen för möderne, där lijkwähl i stadgan är förordnat, at morgongåfwan adelige personer emällan skall räcknas för fäderne, uthan at giöra någon åthskildnat emillan arfwe- och aflingejord, warandes Kongl.
Rättens oförgrijpelige tanckar, at häruthinnan wore rådeligare blifwa wijd stadgan och det som däruthinnan är förordnat.
Ad 4 § gifwes underdånigst wijd handen, om icke wijd dhe förste orden kan tillsättias det ordet, aflinge, så at meningen blifwer denne: gifwes morgongåfwa i staden uti aflingejord, huus etc., och det för den orsaken skull, som här effter wijd 6 § påminnes.
Ad 5 §.
1: mo.
Såsom i denne § förordnas, at morgongåfwa i arfwejord på landet eij må gifwas högre än till een tridiung, och eij till ewärdelig egendom, uthan allenast till nyttan och bruket, så finner Kongl.
Rätten, at häruthinnan något nytt statueras, så wähl i anseende till adelsståndet, i det här sättes ett annat qvantum än 1644 åhrs stadga innehåller, som till bondeståndet, aldenstund dem effter förra lagen warit effterlåtit at gifwa i morgongåfwo af sin arfwejord icke allenast mehra, än här statueras, uthan och det till ewärdelig egendoom; tyckiandes Kongl.
Rätten intet orådeligit wara, om uti det, som adelståndet anbelangar, blifwer där wijd, som för detta warit, och 1644 åhrs stadga förmår, och hwad bondeståndet anbelangar, så kan wäl Kongl.
Rätten intet annat see, än det är nyttigt, at dhe af bondeståndet intet få gifwa morgongåfwa i sin fasta arfwejord wijdare, än till nyttan och bruket; men om qvanto är Rätten af åthskillig mening, hållandes een deel före, att een tridiung är altför lijten, men tyckia där hoos intet rådeligit wara, at dhe skola få gifwa högre än till halfparten; een deel äre af den tanckan, at om dem af bondeståndet blefwo i lagen effterlåtit at gifwa af sin arfwejord i morgongåfwo effter dheras willja, rådh och lägenheet, skulle det intet wara onyttigt, men dhe öfrige äre med Commissionen om een tridiung aldeles eense.
Ad 5 §.
2: do.
Påminnes underdånigst, om icke för dhe orden: där han förnötter är: kunde sättias: och hwad förnött är, kortes på hennes andeel, och 3: o om icke dhe sidste orden i denne § så lydandes: om dhe till äro, kunna kallas för öfwerflödiga, och därföre uthslutas, och i des ställe insättias denne mening: där hon icke tillförende annorledes där öfwer lagligen disponerat hafwer.
Ad 6 §.
Aldenstund i denne § finnes något nytt, och giörs, i anseende till morgongåfwan, distinction och åthskildnat emillan arf- och aflinge jordh och huus i staden, men i nästfölljande 8 cap.
3 § är ingen sådan distinction, i anseende till gifftorätten giord, så skulle Kongl.
Rätten, i betrachtande af dhe stoore orsaker skull, som därtill äre, at een sådan åthskildnat i gamble lagen intet giord är, oförgrijpeligen tyckia denna distinctionen intet wara nödig, på hwilken händelse denne § aldeles kunde utheslutas, och i detta måhl förblifwa wijd det, som i 4: de § är förordnat, hwilken och då tyckes blifwa den 5: te i ordningen, och föllja näst på den §, som handlar om morgongåfwa, som å landet gifwes i arfwejord; men huru stoor morgongåfwan effter stadzrätt skall wara, äre Kongl.
Rättens ledamöter intet alle af een mening, uthan större deelen tycker den kunna determineras till een siettedeel af hans egendom, när han inträder i echtenskapet; een eller annan åter at den effter hwars och eens profession, willkor och lägenheet proportioneras till een wiss summa, och det aldrahögst till 2,000 dahler silfverm: t, hwar öfwer ingen må gifwa, men wäl under; och någre äro wähl eense, at det blifwer een siättedeel, men intet efftersom egendomen wijd inträdet i echtenskapet, uthan som den wijd mansens dödzfall funnen warder.
Ad § 7.
Såsom hustrun på denne händelsen sielf welat lembna sin rätt uti owissheet, så tycker een deel af Kongl.
Rättens ledamöter, at een tålfftedeel kan wara noog till morgongåfwa för henne i detta fall; men somblige hålla tålfftedeelen wara för lijten och påminna, om det icke kunde blifwa een nijondedeel.
Cap.
8.
Om gifftorätt.
Till den frågan, som Kongl.
Commissionen här in margine behagat tillsättia, nembligen huru jord, som för ächtenskapet är aflat, böör considereras, i anseende till gifftorätt?
Swaras: Att såsom dhe orden adul och odal bemärckia uti wårt gambla swänska tungomåhl egentligen det, som är eens egit och enom med fullkomblig ägande rätt tillkommer, som af Wästgiötelagen Jordb.
fl.
2, Östgiötalagen, Egnasahl.
fluck 16, item 2 cap.
Giffmb.
L.L.
och StL.
är att inhempta, warandes sådane godz, som mannen sielf för echtenskapet lagligen hafwer aflat, des egendoom, som honom med fullan rätt tillkommer; altså och emedan Landzlagen uti 5 cap.
Gifftmb., 28 cap.
Jordb.
och 31 cap.
Edzöresb.
§ 1 tydeligen förmälar, at hwarken man gifftes i adul eller odal jord, huus eller wattuwärcka hustru sina, och hon eij heller i hans, uthan i alla andra löösörer, så sees klarligen där af, at mannen eller hustrun ingen gifftorätt hafwa uti hwars annars godz, som dhe för echtenskapet hafwa aflat och förwärfwat, hwarmed och praxis wijd doomstoolarne öfwereenskommer.
Ad 1 §.
1: mo.
Dhet, som i denna § införes, at hustrun blifwer deelachtig af mannens heeder och wärde, finnes wähl intet i förra lagen; men som därom i Kongl.
Maijittz stadga om rangen redan är förordnat, så haar den Kongl.
Rätten intet wijdare här wijd at påminna, uthan i underdånigheet ställer till Kongl.
Maij: ttz nådigste behag och omdöme, om een hustru, som gifft sig i ringare stånd, än hon är åkommen, eller tillförende warit uti, skall sedan fa behålla titul af det förra ståndet, eller allenast niuta den, effter sin då warande mans stånd och willkohr.
2: do påminnes här wijd underdånigst, om icke moot ändan af denne § i stället för dhe orden: som om andre löösörer, etc. kan tillsättias: som om annat aflinge och löösörer.
Ad 2: m § påminnes underdånigst, om icke denna § för den naturlige ordningen skull, synes bättre kunna sättias effter den 3 § eller och wijd ändan uti den 3: die inneslutas, på detta sättet: desslijkest blifwer med huus, gårdar, tompter och jord, som den, hwilken under landzrätt hörer, i städerne äger, effter stadzrätt.
Ad 5 §.
Det är wähl något nytt, som här statueras, at den sig wijgselen undandrager skall wara sin gifftorätt i den andres egendoom förlustig, men tyckes likwähl intet wara oskiäligit.
Cap.
9.
Huru wijda mannen må sin hustrus jord eller gård bortskipta, förpanta, eller försällja, eller i giäldz betahlning gifwa, och huru wijda hustrun må hafwa macht sigh i handel at inlåta.
Ad 1: m §.
Såsom i denne § utheslutes hustruns arfwingars samptycke, som 19 cap.
Gifftb.
L.L.
i sådant fall fordrar, och wijd slutet af § förmäles om nödfall, dock utan at dhe specificeras, som i 27 och 28 cap.
Jordb.
L.L.
skiedt är; altså och emedan det synes wara angelägit, at nödfallen specificeras, så frampt något därom skall nembnas, och där dhe specificeras, tyckes och, at nästa arfwingens samptycke intet wähl kan uthslutas, emedan det måste wara någon, som haar rätt att tahla på det kiöp och skipte, eller förpantning, som af hustruns jord skieer annorledes än i rätt nödfall, som ingen annan kan wara än hennes nästa arfwingar; ty äre den Kongl.
Rättens ledamöter öfwer den frågan: om det skall wara nyttigt och rådeligit, at i denna § införes så om hustruns arfwingars samptycke, som om nödfall och dess opräcknande, eller ock, at det alt sammans eller något dhera gåås aldeles förbij, och utheslutes?
råkade uti differente meningar.
Hållandes een deel före, at som redan genom Kongl.
M: ttz förordning om testamenten är förekommit det, som här befaras; nembligen at mannen uthan laga orsaak skall sällja, förbyta eller förpanta hustruns jord, hennes arfwingar till præjudice och förfång, i det högstbem: te Kongl.
förordning innehåller och förmår, at så mycket och så godh jord af aflinge jord eller penningar, där dhe wijd dödzfallet äre att tillgå, böra sättias i stället igen, så skall det hwarken behöfwas, at här insätties om arfwingarnes samptycke, eller och om nödfallen.
Men een deel tyckia, att som genom praxin redan är ändrat det, som i 19 cap.
Gifftmb.
L.L.
är stadgat om hustruns arfwingars samptycke, så skall och här intet behöfwas, at något där om införes, uthan är noog, at den, som således sin hustrus jord med hennes samptycke will föryttra eller gravera, detsamma i rätten angifwer; men at om nödfallen icke allenast nembnes, uthan och dhe samma specificeras och upräcknas, hålla dhe för wara rådeligit.
Ad 3 §.
1: mo.
Påminnes underdånigst, om icke i begynnelsen i stället för hustruns jord, woro bättre att sättia: hustruns egendoom på landet etc., emedan sådant är conformt med 1669 åhrs stadga, och hennes löösörer synas intet mehr än jorden böra angrijpas, till mansens för echtenskapet giorde giäldz betahlning.
2: do.
Om icke wijd dhe orden: är och giälden giord under warande echtenskap, wore nödigt för större fullkomligheet skull at tillsättia: eller till bröllopet, efftersom sådant i 1669 åhrs stadga considereras som giord giäld under warande echtenskap.
3: tio.
Synes och här wijd kunne komma i consideration det, som i 6 cap.
ad 1 § 1: mo är påmint, när den ena makan genom gåfwa eller på annat sätt något af den andra föruth bekommit creditoren till förfång.
4: to.
Om icke wijd dhe orden: än at sedan mannens och hustruns löösören och aflinge, bör tillsättias: som i ächtenskapet förwärfwat är.
Ad 4 §.
Kan Kongl.
Rätten eij underlåta at påminna, om icke denne § till att undwijka inconvenientier torde kunna på det sättet inrättas, at hustrun intet måtte sällja någon fast egendoom uthan mannens fullmacht, och i dhe fall, som i gambla lagen ähre uthsatte, eij heller löösörer uthan mannens samptycke, så at löösörer komma at stå i stället för boolagz saker, och at hustrun i staden äger rätt at sällja det, som till sahlu satt är, item, där annars skieer, om icke då, föruthan det at mannen hafwer wåld sådant kiöp att ogilla och återkalla, hustrun och så borde med något straff ansees.
Cap.
10.
Om afwittring for inträde i annat giffte.
Ad 1 §.
Hwad detta capitel anbelangar, så tycker Kongl.
Rätten eenhälligt mycket wähl wara, at wijd anseenligit wijte förbiudes, det änckling och änckia intet måge begifwa sigh i annat giffte, förrän dhe sine barn afwittrat hafwa, warandes och någre aldeles af den tanckan, at straffet för den, som där emoot bryter, må wähl wara een tridiedeel af des andeel i boet, men större deelen heemställa Hans M: tts nådiga omdöme, om icke samma straff skulle synas wara för hårdt, tyckiandes een eller annan af dem, att een tijonde deel wore noog, men dhe öfrige hålla sigh wijd een fierdedeel, dock är sampteliges mening, at under samma 3: die eller fierdedeel intet begrijpes arfwegodz, uthan allenast löösörer och aflinge.
Cap.
11.
Hwad rätt man eller hustru förbryter, som giör hoor etc.
Ad 1 §.
Kan Kongl.
Rätten i underdånigheet eij onämbt låta, at i denna § statueras något nytt, i det den, som förseer sig genom hoor, eller öfwergifwer den andra, skall hafwa förbrutit halfparten af den deel, som den eller des arfwingar elliest i boet hafwa borde, men effter 10 cap.
Gifftm.b.
StL.
warder genom sådant eij mehr än mårgongåfwan och fördeelen förwärkad, tyckiandes större deelen af Kongl.
Rättens ledamöter bäst wara, at i detta måhl blifwa wijd det gambla, men 3 eller 4 äre häruthinnan eense med commissionen, dock så, at där dheras mening får bifall, påminna dhe oförgrijpeligen, om då icke denne § skulle i begynnelsen kunna således inrättas, nembligen: när skildnad skieer ächta folck emillan, eller den ena makan elliest af onsko och argheet öfwergifwer och förlöper den andra, hafwe då den skyldige förbrutit till den oskyldige halfparten af den deel, den eller dess etc.
Ad 2 §.
Synes dhe orden: jemte sin egen: wara här öfwerflödige, och sedan frågas, effter här förmäles, at när den oskyldige går till annat giffte, skall den förbrutne deelen falla till barnen, eller där dhe döde äre, till dheras med-arfwingar; huru där med förhållas skall, när den, som brutit hafwer, är barnens närmaste arfwinge?
Ad 3: m § påminnes oförgrijpeligen, om intet i stället för dhe orden: så ware han plichtig anten af sine godz räntor, eller sin åhrlige förtienst och löhn låta etc. wore rådeligit at sättia: ware begge plichtige, at anten af sine godz räntor eller åhrlig förtienst och löhn låta så mycket komma barnen till nödtorfftig födo och upfostring, som domaren effter dheras rådh och ämbne skiäligt finner; item: om hustrun bryter, wari lag samma.
Ad 4 §.
Såsom det synes wara något hårdt, at den qwinna, som för troolåfningen har försedt sigh, och det effter wigselen uppenbahras, skall icke allenast bestå all på bröllopet anwänd omkåstnad, och mista så wähl dhe förähringar hon bekommit, som dhe hon uthgifwit, uthan och där till med förlora en fierdedeel af sin egendoom, så heemställes Hans Kongl.
Maij: ttz nådigste ompröfwande, om icke dhe sidste orden, som angå fierdedeelen af hennes egendoom, aldeles kunde uthslutas.
Ad 5 § giörs sammaledes påminnelse, om icke det skulle falla för swårt, at den, som i detta måhl sine feel förtijger, skal derföre hafwa förwärkat något af sin inbrachte egendoom i boet, och om icke i stället för dhe orden: hafwe förwärckat samma rätt i boet som här 1 § förmält är, kunde sättias: då hafwe den samma ingen rätt till sin makas egendoom, uthan ware alt såsom ogiordt och betahle den andra all skada och omkåstnadt etc. Cap.
13.
Huru förhållas skall med boet och barnens underhåld, när skildnad skeer emillan ächta folck till umgänge, bordh och säng.
Ad 2 §.
Påminnes oförgrijpeligen, om icke i detta måhl, när så mycket af inkomsten i boet är aftagit, som till barnens nödige underhåld behöfwes, skiäligt wore, at det, som sedan är öfrigit, kommer så wäll den ena som den andra makan till godo proportionaliter effter hwars och ens andeel i boet.
Item: om icke wijd dhe orden: förordne domaren wisse män: kunde tilläggias desse ordh: hälst af närmaste slächten, at förestå egendomen etc.
Ad 3: m § wijd dhe orden: emoot försächring och borgen: kan Kongl.
Rätten eij underlåta detta at påminna, at efftersom wijd desse tijder är swårt at få borgen, om då här icke kunde tillsättias: och där borgen intet kan bekommas, giöre då åhrligen för sig räckenskap, lijkmätigt 15 cap.
Gifftmb.
StL.
och 20 cap.
ejusd.
tit.
L.L.
Cap.
14.
Om medgifft, som föräldrar gifwa sina barn wijd dheras gifftermåhl.
Ad 1 §.
Blijfwer oförgrijpeligen påmint, om icke för dhe orden: dock stånde wijd samma tillfälle föräldrarne frijtt att gifwa barnen etc. torde för större fullkombligheet skull wara nödigt at sättias: stånde föräldrarne, som höra under landzrätt, frijtt at gifwa barnen af dheras aflingejord och löösören, och de i staden af huus och löösörer owillkorligen etc. Item, om icke den meningen: allenast det skieer uthan någons förfång, som i dheras egendoom allareda den tijden någon rättigheet hafwa kan: kunde således införas: allenast det icke skier af något, hwaruti een annan sig redan någon laga rättigheet förwärfwat hafwer.
Cap.
15.
Om mannens eller hustruns fördeel af boo oskipto.
Wijd detta capitel kan Kongl.
Rätten eij opåmint låta, om icke nyttigt wara torde, at i det ställe här in specie nembnes pertzedlar, hwaruti mansens och hustruns fördeel skall bestå, såsom gångkläder, sängkläder etc. blefwo satt, att den makan, som effterlefwer, bör hafwa sin fördeel af oskipto uti det, som han helst åstundar, dock så, at den intet öfwerstijger tiugonde deelen af egendomen i boo oskipto, som till deelningz gå böör.
Erfdabalck.
Såsom fram för denne balck bijfogas een arftafla, hwilken Kongl.
Rätten tycker wara nyttig och wähl fattad, så heemställes Kongl.
Maij: ttz nådige ompröfwande, huruwijda den samma kan infattas i sielfwa lagboken, när den kommer af trycket at uthgå; och på den händelsen giörs i underdånigheet där wijd fölljande påminnelser, såsom
1: o. Om icke de latinske orden, hwarmed dhe nederstijgande, opstijgande och sijdolinierne uthmärckias, böra förswänskas.
2: o. Om icke de öfwerste annotationerne sub signo NB.
kunna så inrättas, at på eene sijdan dhe orden: werldslig rättz uthräckning, och på andra sijdan de orden: slächträckning efter Kyrckiolagen, aldeles uthslutas, och i det stället införas, på hwad sätt det böör räcknas, uthan att nembna werldslig rätt eller Kyrckiolagen.
Då och
3: o dhe swarta ziphrerne, som stå öfwerst in cellulis, kunna uthslutas, äfwensom det och
4: o synes rådeligit wara, at den annotationen, som på taflan står nederst wijd b@gra handen om ordine succedendi blifwer uthelycht, at där igenom icke må yppas något tillfälle och anledning till scrupler och disputer.
Cap.
2.
Om bröstarf.
Ad 4: m §.
Såsom det förra membrum af denne § synes tahla allenast om löösören och aflinge, så påminnes i underdånigheet, om icke för större klaarheet skull wore nödigt, at näst effter dhe orden: löös eller fast egendoom är; tillädes, i aflinge, och emedan det i senare membro något tyckes strijda ifrån det, som här till warit waanligit, så haar Kongl.
Rätten sådant, såsom hela prästeståndet angående, eij kunnat onembt låta.
Ad 5: m § påminnes, om icke det ordet, färre, kan uthelyckias och i dess ställe meningen således inrättas: ehwad dhe äro een, eller flere.
Cap.
3.
Huruledes ärfwas skall emillan fader och moder, och den dödas samsyskon etc.
Ad 1: m § blifwer i underdånigheet påmint, at här wijkes ifrån 2 cap.
Erfdb.
L.L.
så wäll som och ifrån praxi och den bijfogade arftaflan, och fölljes simpliciter Stadzlagen, i det här statueras, at när fader och moder lefwa begge, skola samsyskonen intet få taga något arf.
Ad 2: m §.
I lijka måtto trädes här ifrån förra lagen, i det när allenast eendera af fader eller moder lefwer, skola samsyskonen bekomma den deel af arfwet, som fader eller moder niuta bordt om dhe lefwat, men effter förra lagen haar halfparten af arfwet emoot fader eller moder samsyskonen tillfallit.
Ad 5: m §.
Sammaledes skrijdes och här ifrån gambla lagen, hwareffter halfsyskonen fådt fierding af arfwet, men här deelas det effter stamtahlet, dock tycker Kongl.
Rätten, at uti denne senare proportionen och deelningen är större æqvitet, än i den förra.
Dessuthan påminnes oförgrijpeligen, om icke i stället för dhe orden i denne §, som så lyda: Lefwer efter föräldrarnes dödh både sam- och halfsyskon: kunde för större tydeligheet skull sättias: Äre eij föräldrar till, och den dödas både sam- och halfsyskon lefwa, gånge tå halfsyskonen till arfs etc.
Ad 6 §.
För större fullkombligheet skull synes något wijd begynnelsen af denne § böra tillsättias, at meningen kan blifwa klarare, och på detta sättet inrättad: I städerne skall uti arftagande ingen åthskildnat wara emillan man och qwinna etc.
Ad 7 §.
I begynnelsen af denne § synas dhe twänne orden: eller alle, kunna uthslutas och således begynnas: äre någre af samsyskonen döde, och hafwa dock barn effter sigh, etc. Cap.
4.
Huru längre i slächten ärfwas och deelas skall å fädernet, eller mödernet, etc.
Ad 4 §.
Såsom i denne § synes statueras, at half farbroder och half morbroder etc. skall uti arftagande lijka concurrera med heel farbroder och heel moorbroder, etc. så haar een deel af Kongl.
Rättens ledamöter hållit nödigt här wijd at påminna, om icke half farbroder och half moorbroder i detta fall af heel faarbroder och heel moorbroder ifrån arfwet böra uthslutas, äfwen som i nest föregående capitel och des 9 § halfsyskons barn af sam- och halfsyskon sampt samsyskone barn utheslutas, så at denne § effter dheras mening kunde således inrättas: äre eij the till, då är heelfarbroder och faster, heel moderbroder och moster till, och äre eij the till, då är halffarbroder och halffaster och half moderbroder och moster till; den öfrige deelen håller åter före, at det kan wäll blifwa ståendes som commissionen uppsatt, allenast tillagt blifwer, at halffaderbroder intet får meer än een deel, när heel faderbroder tager twå, effter det principium, som uti nest föregående capitel och des 5 § tagit är, angående deelningen emillan samsyskon och halfsyskon, emedan häruthinnan synes wara samma beskiedh.
Ad 5 §.
Effter som intet gierna händer, at någon af dhe pehrsoner och heldst dhe sidsta, som här upräcknas, kan öfwerlefwa den döda, så påminnes, om icke wijd ändan af §: en kan tilläggias desse ordh: om dhe till äre.
Ad 6 §.
Giörs den oförgrijpelige påminnelsen, om icke denne § kunde sättias på detta sättet: äro eij the till, då är samkulla barnebarn, och äre eij the till, då är sunderkulla barnebarn.
Ad 7 §.
Gifwes i underdånigheet wijd handen, om icke här borde tillsättias denne mening: dock at syslingar eij taga mehra än halfft emoot bryllungar.
Ad 11 §.
I stället för det at här införes, at när een äger alle tree af de här uppräcknade förmånner, skall densamma hafwa åtta låtter emoot den andras ena lått, tyckies böra sättias, at han emoot den ena lotten skall allenast få sex låtter, effter som 3 gånger 2 eij blifwer mehr än sex.
Cap.
6.
Om det barns arfwerätt, som födes dödt eller effter och förr 40 weckor, etc.
Ad 1: m §.
Aldenstund dhe orden: faller något annat arf, medan barnet ännu i moderlijfwet är etc. synas wara således til förståendes, at oansedt samma barn intet blifwer lefwandes födt, men kan lijkwähl bewijsas, at det i moderlifwet lefwadt den tijden arfwet föll, så skall det hafwa rätt till samma arf, och modren sedan effter barnet komma det at åthniuta, så kan Kongl.
Rätten eij opåmint låta, at uti det fallet skrijdes ifrån förra lagen, som fordrar, at barnet skall wara lefwandes födt.
Ad 1: m § 2.
Påminnes allenast, at i wår lags 5 cap.
Gifftb.
L.L.
och 4 cap.
ejusdem tit.
StL.
är intet den distinction giord, angående dem, som warit tillstädes, när barnet föddes, om dhe warit af hennes slächt, eller intet.
3.
Tahlas jembwähl i bem: te capitel om christendomb, som här dock aldeles förbijgås.
Cap.
7.
Om den må ärfwa, som annan dräper.
Ad 1: m §.
Wijd den åthskildnad, som här giörs uti arftagande, när dråpet skieer med willja, och när det skieer med full wåda, kan Kongl.
Rätten eij opåmint låta, at wår förra lagh i det måhlet, när dråpet skiedt med wåda, synes wara skilljachtig, och det eena lagsens rum strijda emoot det andra, som serdeles sees af 12 cap.
Erfdab.
och 3 cap.
Högmb.
L.L., item 10 cap.
Eedzöresb.
och 2 cap.
Högmålsb.
StL., så at den exception, som i denna § giörs, när dråpet af wåda tillkommit, är således eenligit med ett eller annat af ofwan bemälte lagsens rum, men med dhe öfrige kommer det intet öfwereens.
Ad 3: m § I.
Såsom i denne § wijdlyfftigt förmäles, huru i anseende till boetz tillstånd deelas skall, när mannen dräper sin hustru, men altsammans synes gå där på uth, at det hustrun inbracht i boet, skall först undantagas till hennes arfwingar allena, och det som sedan är öfwer, deelas emillan dem och mannen effter lagh, så påminnes underdånigst, om icke detta kunde sammandragas och giöras något kortare, på sådant sätt: Dräper mannen sin hustru, ware sigh med willja eller uthan opsåth at dräpa, men dock igenom grofft förwållande, då tage hennes arfwingar först undan alt det, som hon med sigh i boet inbracht, och gånge jembwähl sedan med mannen uti det, som öfwer är, till skiptes, effter lagh.
2: o. Påminnes wijd denne § sammaledes, om icke emoot ändan näst effter dhe orden: som samma barn effter sin dräpne fader eller moder niutit: synes nödigt at tilläggia denne mening: uthan falle då den dräpnes slächt och dess arfwingar till.
Item 3: o. Om icke närmare emoot ändan, wijd dhe orden: så hafwe då dhe: i stället för, dhe, kunde för större klaarheet skull, sättias, slächten, och orden således inrättas: så hafwe då slächten där uti sin rättigheet icke förwärkat.
Ad 5 §.
Wijd dhe orden: och hafwer han honom öfwerlefwat etc., giörs den påminnelsen, at fast han honom intet öfwerlefwat, tyckes ändå wara billigt, at den oskyldige eller hans arfwingar niuta arfwet effter den brottzlige.
Cap.
8.
Om dem som genom grofwa missgärningar sin arfwerätt förwärka etc.
Ad 1: m §.
Emedan dhet, som i denne § stadgas, differerar ifrån privilegierne, och angår ett heelt ståndh; så har Kongl.
Rätten skolat sådant nembna och till Kongl.
Maj: ttz egit nådiga behag heemställa.
Ad 2: m § blifwer underdånigst påmint, om icke rådeligit wore, at näst effter dhe orden: om dhe full borgen därföre sättia willja, kunde tilläggas, och den fölljande meningen således inrättas: på det om han frijd far i sine dagar, och konungen will honom arfwet förunna, det samma då måtte honom och hans barnom fullkomligen tillbakars gifwas.
Ad 3 § påminnes 1: o om intet barn eller arfwingar hemma till äre, huru då med räntan och afgiälden skall förhållas, och 2: o där dhe finnas, om då icke denne sidste meningen skulle tyckias stå bättre på detta sättet: men af räntan och afgiälden niute han i medlertijd eij mehr än Iwad öfwer är, sedan hans hustru och barn sitt nödige underhåld där af bekommit hafwa, dock all annors rätt, som elliest något laga tilltahl till hans egendomb hafwa kunde, förbehållen.
Ad 4: m § kan Kongl.
Rätten eij opåmint låta, om icke, wijd ändan af denne §, där som förordnas, at barn, som af sine föräldrar uppfostras i förbuden gudztienst, icke skola niuta arf eller burskap i Swerige, skulle wara billigt och skiäligit, at een sådan clausel tillädes: så frampt dhe icke wijd sine mogne åhr till den rätta gudztiensten sigh omwända.
Cap.
9.
Om uthrijkes arfwinge och dens arfwerätt, som öfwergifwer sitt fädernesland, etc.
Ad 1: m § gifwes wijd handen, om icke bättre torde wara, at begynna denne § således: Döör någon, som hafwer hwarcken in- eller uthrijkes arfwingar, då tage konungen det arf; hafwer han uthrijkes arfwingar å den orthen boendes, hwarest swänsker man intet arf niuter, så niute eij heller dhe något arf i Swerige; är samma uthrijkes arfwinge etc.
2.
Om icke wijd den meningen: Boor uthrijkes arfwinge å den orth, hwarest swänsker man arf niuter, så niute och han arf här i Swerige; kunde i stället för orden: niute och han arf, sättias: niute och han heela arfwet här i Swerige.
3: o. Om icke i stället för desse ord: så tage eij mehr än hälften, kunde sättias: så tage så mycket som swänsker man niuter där uthe.
Ad 2 §.
I.
Till dhe orden: Öfwergifwer någon sitt fädernesland Swerige, tyckes wara nödigt att tilläggia desse ordh: och där under begrepne landskaper.
2.
Widh dhe orden: Aflar han barn uthländes, tyckes och kunna tilläggias fölljande, nembligen, på dhe orter, där swänskom eij tillåtes arf taga.
Cap.
10.
Huru och för hwad orsaker skull, fader eller moder måge sitt barn arflöst giöra.
Ad 1: m § påminnes 1: o där som står: treggia manna wdttne, om icke tweggia manna wittne kan giöra tillfyllest.
2.
Om icke i stället för dhe orden: ett otillbörligit föracht wijsar, woro bättre att sättia: grofweligen handterar och bemöter.
3.
Det som uti denne § införes om dhem, som uthan all skiähl med otijdige processer omföra sine föräldrar, eller obewijsligen för någon groof saak, som dheras heder och ähra angår, anklaga, hålla wäll somblige af Kongl.
Rättens ledamöter rådeligit, at det blifwer ståendes som det står, men een deel heemställa hans Kongl.
Maj: tt underdånigst, om icke bättre wore, at det heelt och hållit blefwe uthslutit.
Och den yttersta meningen, som är: om någon af argheet förleder och bringar sine föräldrar till det, som dem till lijf, heder eller ähra kan skadeligit wara, tycker samptl.
Kongl.
Rätten rådsampt wara heelt och hållit att uthlembna.
Ad 5 §.
Beropar sigh Kongl.
Rätten i underdånigheet på des wijd 4 cap.
Giffm.b.
redan i underdånigheet giorde påminnelser.
Ad 7 §.
Synes till större uplyssning lända, om i stället för desse ytterste orden: i troowärdige wittnens närwaro, sättes: i äfwen så troowärdige wittnens närwaro som ofwantill i förste § förmält är.
Cap.
11.
Huru barn, som i fastom, lönskeläger etc. aflade eller födde äre, måge arff taga.
Ad 1: m § påminnes allenast, om icke i stället för dhe orden: där icke och wijgselen sedermehra där på fölljer, woro bättre at sättia: där icke ett lagligit echtenskap där på fölljer.
Cap.
12.
Om inventario.
Ad 1: m § giörs een underdånig påminnelse, om icke i stället för den meningen: opförandes därhoos hwad som uthaf samma qwarlåtenskapen afgå bör: för större klarheet skull sättias kunde: optecknandes därhoos, hwad som finnes uthaf samma qwarlåtenskap afgå böra.
Ad 2 § kan Kongl.
Rätten eij opåmint låta: om det skall wara nödigt, at häradzhöfdingen altijd skall gifwas tillkienna, och hans egen, eller des tillförordnades närwarelse änteligen fordras, när något inventarium skall uprättas öfwer det arfskap, som å landet belägit är, och om det icke torde wara rådeligare at lembna till hwars och eens frijheet, som inventarium oprätta böör, at tillkalla antingen häradzhöfdingen, eller andre redelige och troowärdige män, som honom bäst synes, helst den samma, i fall om inventarii richtigheet någon twist upkomma skulle, ändå måste det med sin edh besanna.
Ad 5 §.
Hwad det anbelangar, at inventarium på landet skall wijd nästa ting inprotocolleras, och een afskrifft däraf i rättens förwaring gifwas; så emedan det åffta torde lända sterbhuset och des interessenter till gravation och skada, om hwar och een skulle till pricka få weta des willkor och tillstånd, hwar till dem tillfälle gifwes, medelst det at en afskrifft af inventario skall förwaras i rätten; så hålla någre af Kongl.
Rättens ledamöter för rådeligare, at inventarium allenast wijd tinget inprotocolleras, men intet heelt och hållit förwaras ad acta, een deel åter tyckia för större säkerheet skull wara nödigt, at ett exemplar däraf inlägges, och förwaras i rätten, men intet öppet, uthan förseglat, till des någon disput opkommer, och nödigt är det at upbryta, och detta besynnerligen när någre af sterbhuus interessenterne äre antingen frånwarande, eller omyndige, at dhe sielfwe sin rätt intet straxt kunna invigilera och bewaka, på hwilken händelse och några hålla för bäst wara, at 3: ne lijka lydande exemplar förfärdigades, af hwilke ett kunde blifwa hoos den, som inventariumet oprättat, det andra gifwes till wederbörande sterbhuus interessenter eller närwarande och myndige arfwingar, och det 3: dje inlägges och förwaras i rätten, förseglat: men een af Kongl.
Rättens ledamöter bijfaller heelt och hållit det, som af Kongl.
Commissionen i detta måhl är upsatt.
Ad 6 §.
I.
Såsom hwar och een genom denne lagen medelst straff förbindes at uprätta inventarium till arfwingarnes underrättelse om qwarlåtenskapen och des tillstånd, men imedlertijd lijkwähl kan hända, at arfwingarne heller willja föreenas med dhen, som inventarium elliest skulle oprätta och arfwet uthgifwa, om ett wist, för sin arfwedeel, uti ett för alt, därmed at undwijka all oreeda och disputer, som elliest wijd inventarii oprättande torde yppas och förorsakas, så påminner een eller annan af Kongl.
Rättens ledamöter underdånigst, om icke nyttigt wara torde, at här wijd och så infördes den clausulen, at den, som inventarium oprättar, må wara obetagit at öfwer arfwet föreenas med arfwingarne, så wijda dhe äre myndige och sielfrådande.
2.
Det straff, som här införes, at een tridiedeel af det hon i boet undfångit, skall bötas till nästa hospital, tycker Kongl.
Rätten eenhälleligen wara för hårdt; hållandes een deel före wara noog, at hon blifwer inventarii rättigheeten förlustig, och skall swara till fulla giälden, ehwad arfwet där till förslår, eller intet, och därföre i underdånigheet bijfoga den påminnelsen, om det icke där wijd kunde beroo, så at den fölljande meningen om tridie dehlens bötande till nästa hospital blifwer uthsluten; een deel åter tyckia fuller något straff i detta måhl böra wara, men heemställa Kongl.
Maij: tt i underdånigheet, om det icke skulle kunna wara skiäligit, at det blefwo modererat till något mindre än en tridiedeel.
Cap.
13.
Om det som af ett boo afgå böör, förr än arfwingarne arfwet skipta måge.
Ad 2 § giörs af somblige een underdånig påminnelse, huruwijda den effterlefwande makans fördeel skall, som här statueras, kunna sättias framför giäld.
Ad 3 §.
Såsom dhe här införde orden: till begges nytta, synas gifwa anledning till månge disputer man och hustru emillan, så heemställes Kongl.
Maj: tt underdånigst, om dhe orden icke kunna uthslutas, emedan den meningen, som effterföllier: nembligen, är det någondheras eenskijlte giäld, ändå noogsampt synas giöra åthskildnat emillan dhet, som hwar och een af sin eenskijlte andeel giälda böör.
Ad 4 §.
Det som här stadgat blifwer, nembligen, at testamente så på landet, som i staden, böör gå af dens andeel, som gifwit hafwer, synes fuller skrijda ifrån Stadzlagen cap.
17 et 19 Erfdb., men kan dock intet annat än bijfallas af Kongl.
Rätten, effter som det både i sig sielfft är skiäligit, som och med Landzlagen conformt och eenligit.
Ad 5 §.
Angående det som här förordnas, at morgongåfwa skall gå för giäld, när hon förr än giälden är intecknad, så äre wäll någre af Kongl.
Rättens ledamöter eense med Kongl.
Commissionen däruthinnan; men större dehlen påminner uti underdånigheet, om icke giälden i sådant fall bör gå för mårgongåfwan, när hon är äldre, fast än morgongåfwan kan förr blifwit intecknad, och om icke denne § fördenskull kunde inrättas på fölljande sätt: nembl.
är morgongåfwan, förr än giälden giordes, gifwen och intecknad, gånge morgongåfwa för etc.
Ad 8 § påminnes ödmiukeligast: at det som här förordnas om hustruns jordz sälljande med hennes samtycke, är wäll conformt och eenligit med den een tijd bort åth öflige praxi wijd doomstoolarne; men skrijder dock ifrån lagen, som för det qwinliga kiönetz swagheet skull, i det 19 cap.
Gifftmb.
L.L.
och 16 cap.
Jordb.
StL., hustruns samtycke i slijke måhl så wijda welat beskränkia, at där till och reqvireras arfwingarnes och näste fränders willja.
Ad 9 § och dhe orden: Eij må någon arfwinge till arfwet träda, eller om dhe flere äro, det sins emillan skipta, förrän giälden betahlt är; kan Kongl.
Rätten eij underlåta at påminna, när giälden är disputabel, om icke arfwingarne då må tillåtas at tillträda och dehla arfwet sins emillan, allenast dhe först deponera, eller i tridie mans hand sättia så mycket af det redbaraste, som till samma giäldz betahlning swara kan, där hon för ständig skulle blifwa förklarad, eller och därföre ställa nöjachtig borgen.
Ad 10 §.
Wijd dhe orden: med des opburne afgiäld och ränta, är denne Kongl.
Rättens oförgrijpelige påminnelse, om icke, i sådant fall, besynnetligen där giälden war aldeles okunnig, när arfwet deeltes, arfwingen må såsom bonæ fidei possessor, dhe räntor, som han in till dhen tijd giälden blef honom kunnig, och för ständig ansedd eller förklarad, kan hafwa uppburit, sielf behålla, lijkmätigt 19 cap.
Jordb.
L.L.
och 14 cap.
ejusdem tit.
StL., hwarmed och 4 § cap.
17 här nedan före öfwereens kommer.
Cap.
15.
Huru arf skiptas skall.
Ad 3 § hwarest förmäles, at alt arfskipte skall skiee åthminstone uti twenne redelige mäns närwaru; kan Kongl.
Rätten eij opåmint låta, om intet arfwingarne, när dhe äre myndige, och sins emillan wähl åsämjas, må tillåtas at deela sins emillan, uthan gode mäns närwaro, allenast det skeer skriffteligen och på det sättet, at man ändå kan hafwa där om säker effterrättelse, i fall där öfwer framdeles någon twistigheet sig yppa skulle.
Ad 5 § wijd dhe orden: ware sig fast eller löst, heemställes Kongl.
M: tt underdånigst, om icke nest efter ordet fast wore nödigt att tilläggia ordet, aflinge, så at meningen blifwer denne: ware sig löst eller fast aflinge, etc.
Ad 7 §.
Såsom åfftast händer, at arfwingarne, emillan hwilcka låttningen skee bör, antingen äre alle eller till een deel omyndige, eller och alle myndige, men kunna sins emillan om lottläggningen intet föreenas, så synes oförgrijpeligen nödigt wara, at wijd denne § tillsättes, hwem i sådant fall låttningen dem emillan förrätta skall.
Ad 8 § påminnes underdånigst, 1: mo, om icke wijd dhe orden: flere åboer, än högst 4, wore nödigt at tilläggia een slijk clausel: så frampt icke höga öfwerheeten för en eller annan orthz beskaffenheet skuld annorledes behagat förordna.
2: do, om icke wijd den meningen: låte sig af dhe andre uthlösa, det ordet, andra, kunde uthslutas, och sättias: låte sig af den, som större deelen äger, med penningar uthlösa; och
3: o, om icke den meningen: wägrar han ändå dem där straxt at emoottaga, icke skulle skiäligen således kunna förändras, at i stället för straxt, blefwe satt, inom natt och åhr.
Cap.
16.
Om ny jämkning af arf, när skiptet klandras.
Ad 1: m §.
Såsom i denne § statueras, at allenast 4 gode män skola förordnas, att jämka emillan arfwingarne, så kan Kongl.
Rätten eij opåmint låta, at här skrijdes ifrån förra lagen; hwareffter sådane män å landet åthminstone skole wara tolff, effter 15 cap.
Erfdb.
L.L.
och i staden 6 effter 10 cap.
Erfdb.
StL.
Sedan och skulle dhe samma inför rätten swärja, at dhe intet kunde bättre jämka dem emillan, hwarom här intet något förmäles; hållandes dock Kongl.
Rätten oförgrijpeligen före, detta senare wara nödigt, och därföre sådant Eders Kongl.
Maij.tz nådige omdöme underkastar.
Ad 2: m § påminnes i underdånigheet, om icke wijd ändan af denne § wore nödigt at tilläggia denne mening, nembl., så frampt icke någon ny händelse tillkommer, hwarigenom heela arfzdeelningen rubbas.
Cap, 17.
Om klander uti arf.
Ad 1: m § giörs een underdånig påminnelse, 1: o om icke näst effter dhe orden: behålle dhen arfwet, som det i händer hafwer, för större fullkombligheet skull kunde tilläggias, at cautionen då och skall uphöra.
2. att i denne § fins något nytt, i det här lembnas den, som laga förfall hafft, allenast 3 månader at tahla på arfwet, sedan hindret ophörer, men effter förra lagen 18 cap.
Jordb.
L.L.
är i sådan händelse honom lembnat 3 åhr sin rätt at påtahla.
Ad 4: m § blifwer allenast påmint, at denne § uti det, som afgiälden och räntan angår, är eenlig och conform med det, som wijd 10 § uti 13 cap.
här åfwanföre af Kongl.
Rätten omrördt är.
Ad 6 §.
Wijd det som här förmäles, at konungen och nästa hospital skall taga arfwet, när den uthrijkes boendes arfwingen eij inom natt och åhr kommer; kan Kongl.
Rätten eij obemält låta, at som detta är konungens egen höga rätt, så står det och i konungens macht at effterlåta detta hwem han helst will det i nåder förunna.
Ad 8 §.
Wijd dhe orden, at han kunnat det wetha; tyckes oförgrijpeligen det ordet: lätteligen, kunna tilläggias och meningen således inrättas, at han lätteligen kunnat det weta.
Cap.
18.
Om testamente etc.
Ad 3 § påminnes, om icke i stället för gifftwuxne, wore nödigt och nyttigt, at sättia een wiss tijd och ålder, hwilcken Kongl.
Rätten håller före kunna wara, när hon opfylt sitt adertonde åhr, eller kommit där öfwer.
Ad 6 § kan Kongl.
Rätten eij opåmint låta, om icke för större fullkombligheet skull wore nödigt, at nest effter den meningen: och om des hands eller nampns underskrifft intet skiäligit twijfwelsmåhl wore; tillägges: och det elliest uti alt richtigt befunnes.
Cap.
19.
Om willkorlige testamenten.
Ad 5 §.
Såsom i den händelsen, at willkohren på något sätt uthslockna, så at om det borttestementerade icke wijdare stadgat finnes, den Kongl.
Rätten är af den oförgripelige tanckan, at samma egendoom bör wijd den sidste åthniutarens tijd considereras som arf, och intet som aflinge, så påminnes underdånigst, om icke i stället för dhe yttersta orden; nembl.
achtas såsom annan des owillkorlige egendoom; woro bättre at sättia: achtas såsom annat des lagligen tillfallne arf.
Cap.
20.
Huru mycket man må testementera.
Ad 1, 2 et 3 §.
Dhe reglor, som uti desse §§ opräcknas, huru man skall få testementera och disponera om sin arfwejord, finner Kongl.
Rätten wara nye och intet med förra lagen och praxi conforme och eenlige, hållandes Kongl.
Rätten rådeligare, at blifwa wijd det gambla, och at ingen må effter landzlag sin arfwejord testamentera, eller den, effter egen godtyckio, emillan barnen deela, med mindre icke arfwingarne och barnen där till samptyckia och där med till fredz äre.
Ad 4 et 5 §.
I lijka måtto blifwer här något nytt förordnat, som i förra lagen intet fins, hwilcken Kongl.
Rätten dock tycker bättre wara häruthinnan at föllia.
Ad 9 §.
Såsom ärfde och förwärfde löösöhren äre uti förra lagen lijka considererade, så är och det, som här statueras, något nytt.
Ad 10 §.
Sammaledes skrijdes och i denne § ifrån förre lagen, sampt Kongl.
Maj: tz förordning om testamenten, som på landet lembnar hwarjom och eenom aldeles frij disposition öfwer all sin aflinge jord och löösöhre, det och Kongl.
Rätten nu tycker bäst wara, och fins hwars och eens mening därom uthförligare uti Kongl.
Rättens tillförende öfwer denne materien opsände underdånige sentiment.
Ad 11 §.
Det som här förordnas, at man skall få testamentera bort sin arfwejordh till oskylde män inrijkes boendes, ifrån sin uthrijkes warande arfwinge, är jembwähl något nytt, som Kongl.
Rätten intet finner sig kunna bijfalla.
Ad 13 §.
Påminnes underdånigst, om icke arfwejordh på landet bör i detta fall och så undantagas.
Ad 14 §.
I fall detta capitlet blifwer så ståendes, som Commissionen det upsatt, så påminnes oförgrijpeligen, om icke på den händelsen, wijd ändan af denne § desse ord kunde tilläggias, nembl.
så frampt dhe tillslagne portiones legitimse intet tillräckia.
Cap.
23.
Huru wijda ett testamente kan hafwa stånd, när sterbhuset giäldbundet, eller när hustru hafwande är, etc.
Ad 3 § påminnes 1: o, om icke testamentarius altijd först böör sökias, så långt det tillräcker, som han undfångit hafwer.
2.
Om icke i detta fall, äfwen som tillförende är påmint, wijd 13 cap.
och 10 § sampt 16 cap.
4 § fructus bona fide percepti böra undantagas.
Ad 5 § giörs en oförgrijpelig påminnelse, om icke denne § skulle bättre kunna inrättas på detta sättet, nembl.
: Samma lag ware jembwähl om barnebarn; och när elliest finnes, at testator hafft andra nähra blodzförwanter i lijfwet, som han intet wiste uthaf, då redigeras testamentet till legitimam.
Cap, 24.
Hwad den bör achta, som ett testamente niuta eller där på tahla will.
Ad 1: m §.
Bijfogas een underdånig påminnelse, om icke när den, som testamentet niuta böör, är uthan landz stadder, med testamentets upwijsande och intechnande må så förhållas, som med arftagande procederas, när arfwingen är uthrijkes stadder.
Ad 2: m §.
Om icke i stället för orden, stånde tiufzrätt: kunde sättias: ware icke man des bättre.
Ad 4 §.
Påminnes underdånigst, om icke i detta fall borde räcknas a tempore scientiæ, i fall den omyndige, eller des arfwingar wore frånwarande, och kunde intet så snart om testamentet få kunskap.
Cap.
25.
Hwilken barna förmyndare wara, och huru den tillordnas skall.
Här wijd påminnes underdånigst af een deel Kongl.
Rättens ledamöter, effter som i förra lagen handlas om förmynderskap i Gifftmålab., om då icke wore bäst at häruthinnan ochså föllja samma methode och ordning, så at det, som handlar om förmynderskap, nu jembwähl blifwer infördt i Gifftomålabalcken.
Ad 2: m §.
Emedan hwar och een præsumeras wara sådan, som han bör wara, till des contrarium bewijses, så anföres här wijd den underdånige påminnelse; om icke i stället för desse ytterste orden: där han pröfwas där till fallen wara, wore bättre at sättia: där emoot honom icke något laga jäf wore.
Ad 4: m §.
Tyckes nödigt wara, at här i stället för orden, effter lagh och upprättade inventarier: sättes, effter lag, och näst effter modrens dödh oprättade inventarier.
Ad 5 §.
Synes för större fullkombligheet skull intet wara orådeligit, at näst effter dhe orden: förmyndares råde: den fölljande meningen således infördes: som antingen barnen å fädernet närmast skyllde äre, eller rätten där till förordnat, där fadren igenom testamente ingen uthnämbt hafwer.
Ad 6: m § blifwer påmint, om icke nödigt är, här något tydeligare uthsättia, hwad wördnat modren här uthinnan competerar, hwilcken synes förnembligst där uti bestå, at hon altijd blifwer hörd och intet förbijgången.
Ad 7 § påminnes, om icke denne § kunde således begynnas: Ingen moder ware tillåteligit at träda i annat giffte, wijd straff, som åfwan till förmält är.
Ad 13 §.
Synes det ordet: af slächten: wara förskrifwit, och böra heeta: af rätten.
Ad 14 §.
Såsom uti här effterfölljande 28 cap.
§ 6 stadgas, at den, som lagligen kommit till något förmynderskap, men det illa och egennyttigt förwaltar, skall betala den omyndige skadan och bristen dubbelt, så påminnes underdånigst, om och den, som hwarken är skyldman, eller genom testamente förordnat, eller och af rätten tillsatt, uthan elliest sig till förmynderskapet intränger, icke böör åthminstone undergå samma straff, och betahla skadan dubbelt, där icke pröfwas, at han det giordt af oförsichtigheet.
Cap.
26.
Hwem till förmynderskap skickelig wara må, eller eij, och om laga uhrsächt ifrån förmynderskap.
Ad 1: m §.
Aldenstund det redan är mycket swårt, och undertijden ogiörligit, at bekomma någon, som will antaga sig förmynderskap, det och skulle blifwa än mycket swårare, i fall alle een förmyndares i denne § opräcknade qvaliteter skulle i lagen nembnas och införas, så påminner een deel af Kongl.
Rätten, om icke bättre wore, at allenast jäfwen, hwarföre een intet måtte blifwa förmyndare, specificerades, men intet qvaliteterne, som hoos förmyndaren fordras, uthan heller lembna dem till domarens ompröfwande.
Een deel åter tyckia alt hwad i denne § är upnembt, kunna blifwa ståendes, som det är uppsatt, allenast det lembnas uth, som 5: to förmäles om förmyndarens förmögenheet och cautionsställande, och det ordet, full, där som tahlas om full borgen, jembwähl utheslutas, och i des ställe sättias, at förmyndaren åhrligen bör giöra räckenskap; item at wijd det, som 7: mo förmäles om den, som är barnens wederdehloman; dhe orden; eller framdeles komma kan: jembwähl kunna uthslutas.
Ad 2: m § påminnes 1: o underdånigst, om icke wijd det, som 2: o anföres om den, som inrijkes ett så högt och wichtigt eller trägit embete förträder, dhe orden, högt och wichtigt, kunde uthslutas och sättias allenast, trägit.
2.
Om icke det, som här tahlas om 25 åhr, kunde skiee med någon limitation, nembl.
om han icke redan wore capabel erkiend at förwalta någon annan beställning, som wichtigare eller så wichtig wore som bem: te förmynderskap.
Cap.
28.
Om förmyndarens plicht wijd förwaltande af dens omyndiges medell.
Ad 1: m §, angående inventarii inlefwererande i rätten och till näste fränder, så påminnes där wijd det samma som åfwantill cap.
12 § 5 är anfördt wordet.
Ad 9: m § påminnes, om icke wijd slutet, och i det, som där förmäles, at öfwerskåttet af räntan skall giöras till ny hufwudstool: wore bättre at sättia, det förmyndaren, om möjeligit är, skall sökia sådant at giöra.
Ad 13 §.
Synes nödigt wijd ändan af denne § att tilläggia denne mening, nembl., hwar öfwer om någon twist emillan förmyndaren och nästa fränder opkommer, så stånde det till domarens ompröfwande och uthslag.
Ad 14 § blifwer påmint, om icke näst dhe orden: inhemptar räckenskap, wore nödigt at tilläggia desse ord: sampt rächningarne wederbörligen reviderar och öfwerseer, etc. Cap.
29.
Huru förmyndaren räckenskap giöra, och sitt förmynderskap afträda skall.
Ad 3: m §.
Såsom i denne Kongl.
Rätten den casus förefallit, at när förmyndarne warit twänne och den ena hållitz för bättre solvendo, än den andra, hafwer pupillen påstådt at få hålla sig in solidum till den som bäst är solvendo, så påminnes oförgrijpeligen, om icke nödigt wore, at här och något infördes, huru samma qvæstion och flere sådane skola decideras och slijtas.
Cap.
30.
Om laga ålder och hwilcken sin egen måhlsman wara må.
Ad 1: m et 2: m §.
Att laga ålder här uthsättes till 20 åhr, och längre, är något nytt, som intet kommer öfwereens med förre lagen; och håller Kongl.
Rätten eenhälligt oförgrijpeligen så före, at det är rådeligare här uthinnan föllja förre lagen, effter som där till månge skiähl och motiver finnas kunna.
Ad 3: m § påminnes I. om icke det skulle wara billigt, at jungfru finge wara sin egen måhlsman, när domaren pröfwar henne wara af det förstånd och skickeligheet, at hon sielf sitt wähl kan förestå.
2.
Håller wähl Kongl.
Rätten skiäligt, at uti det, som hustru anbelangar, hwilcken under mannens wåld står, förblifwer wijd den påminnelse, som i Gifftomåhlab.
ad § 4 cap.
9 giord är, men när någon twist opkommer man och hustru emillan, tyckes billigt wara, at hustru då hafwer macht och myndigheet för sig sielf at tahla och swara.
Cap.
31.
Om förmyndarens löön och wedergällning.
Ad 2 § blifwer underdånigst påmint, angående den löön och wedergiällning, som förmyndaren här tillegnas, at den samma wähl synes med skiähl böra bestås dhe förmyndare, som intet äre af slächten, men dhe af slächten tyckias så mycket mindre böra den åthniuta, som dhe för skyldskapen skuld äre dhe omyndige mehra förbundne, och hopp hafwa kunna med tijden at blifwa dheras arfwingar, och dheras goda således bekomma.
2.
Göta hofrätts utlåtande.
Underdånige påminnelser öfwer Gifftermåhl- och Erfdabalkarne, som then af Hans Kongl.
M: t till lagens öfwerseende nådigst förordnade commissionen förfärdigat, och högst bemälte Hans Kongl.
Maij: ttz dess Giötha Hoffrätt i nåder anbefalt, medh ett mogett betenkiande att igenom gåå, och sedan medh sine underdånige tankar der öfwer inkomma.
Gifftermåhlabalcken.
Cap.
1.
Såssom uthi Kongl.
Maijittz kyrkolagh och ordningh mycket finnes stadgat, som både dhem, hwilka uthi ächtenskap inträda weehla, och them, som öfwer gifftermålssaaker döma skola, nödigt är att weeta, så på det sådant thess nogare må i acht tagas, och ingen förmena thet till någon [del?
] afskaffadh wara, therföre att thet icke är alt uthi dhenna lagen infördt, ty synes icke onödigt wara, att dhenna Gifftermåhlabalcken uppå högstbemälte kyrkiolagh sigh der uthinnan beroopar, lijkasom Kongl.
Executionsstadgan af åhr 1669 i dess första punct inpå Tingmåhla och Rådstugubalkarna sampt Rättegångzordinantien och processen uthi executionswäsendet sigh refererar.
Och som [i] Sweriges nu brukelige lagh Gifftermåhlabalcken medh desse ordh begynner: Will man sigh konu bidia, tå skall han gifftoman och skyldaste fränder henna å hitta och böön sina börja; det samma göra och dhee gamble lagarne, ehuru medh olijka ordesätt, så skulle till een lijkformigheet dher af här een sådan rubric tiäna: huru man må begiära sigh hustru, hwilken hennes rätta gifftoman skall wara, och om laga ållder till gifftermåhl; hwar effter sielfwa capitlet sedan kunde således begynnas: När man will sigh i ächtenskap begifwa, tå skall han af rättan gifftomanne sigh hustru bidia.
Ad § 1.
Skählen hwarföre lagens eller rätternes förordning om gifftoman eij må hafwa rum, när uthi förälldrarnes testamente någon wiss gifftoman tillsatt är, finnes uthi första puncten af Kl. Förmyndareordningen de A: o 1669, och derföre hafwer Giötha Hoffrätt wijdh dhenna § allenast detta att påminna, att såsom ther på eij ringa macht ligger, hwem gifftoman wara skall, så är det icke nogh, att här ståår fadren widh fullt förståndh medh wittnen, uthan synes böra tilläggias antingen som cap.
1 Gifftermb.
Stl.
och Förmyndareordningen uthi 1 § tahla, med fullom wittnom eller som Kyrkioordningen cap.
15 § 10 om trolofningar förmähles, med twänne ährliga och trowerdige wittnen, effter som och uthi Kongl.
Maij: ttz stadga och förordning angående testamenten af åhr 1686 § 9 [talas om] oemootseijelige wittnen, särdeles uthi muntelige testamentaliske förordningar.
Ad § 2.
Att sambrodren här föredrages farfadren och morfadren till att wara gifftoman, kan hafwa sine skiähl, så uthi conformitet af dhen härtillz öflige lagen som i betrachtande, att dhen är närmast att draga detta beswäret, som [wid] dhen omyndigas dödh nermast är honom att ärfwa, men som lijkwäll farfader och morfader gemeenligen ällska dheras barnabarn högre, eller in till det ringaste ju så högdt som sine egne, äro och till förståndet mognare än sambrodren; ty synes både för then omyndigas nytta och farfadrens och morfadrens heeder skuldh icke obilligdt wara, att sambroder, när han gifftoman är, förplichtas att uthi sådane måhl farfadrens och morfaderens råådh och samptyckie söökia.
Ad § 4.
Att alldeles förbiuda, det ingen mansperson, som icke är kommen till sitt 20: de åhr, må i ächtenskap träda, håller man betänkeligit wara, emedan omständigheeterna, som här wedh infalla kunna och annat fordra, äro fast många, så att sådant förbudh tyckes åthminstone kunna lindras medh desse ord: icke lätteligen tillåtas; emoot dhen beskrifningh här görs af mogen ållder, när man är kommen till sitt tiugunde åhr, infaller: 1. att det är strijdande emoot lagh och 36 art. af 1669 åhrs Förmyndareordning, som förmå, att när een hafwer fylt sine 15 åhr, så är han myndigh och sin egen man; men 2. såssom effter det 10 cap.
Dråpmb.
med våda L.L.
är öfwermaga willja gärdh som mogande mans wåda gärdh, och man nu hoos många öfwermagars missgärningar finner een sådan argheet, som dheras ållder vidt öfwergåår; altså ther mogande ålldren skulle ifrån det 20: de åhret begynnas, torde mången, som woro 16, 17, 18 eller 19 åhr gammal draga långt mindre fruchtan een och annan groof gierningh att begå, när han medh så lindrigt straff kunde afkomma, warandes i det öfrige något orimmeligit, att samma peerson skulle uthi sompt för mogen man, uthi annat för öfwermaga förklarad blifwa; 3. så wille och deraf mycken oreeda opväxa i åthskillige civilmåhl, uthi hwilka dhen, som sine 15 åhr fylt hafwer, härtillz effter lagh och Kongl.
förordningar som myndigh är ansedd worden, till att förtijga dhen dheraf fölljande afsaknaden uthi rosstiensten, som ridderskapet och adelen af dheras jordegodz præstera bööra, emedan privilegiernes 41 § så wäll som andre Kongl.
förordningar öfwermagar derifrån eximera till dhen dagh, som Sweriges lagh förmåår, att dhee måge dheras egne måhlsmän wara, thessförinnan och alla andre ifrån manthalspenningars och contributioners erläggiande för sine personer frije äre; säger Kyrkiolagen uthi 15 cap.
§ 14, att när then, som icke är kommen till mogen ållder, uthan ståår under förälldrars eller förmyndares vällde, under ächtenskapz löffte lockar en möö till lägersmåhl, och henne sedan mootwilligen öfwergifwer, tå böör han intet så högdt strengas till ächtenskapet, medh mindre förälldrarne willja det samptyckia, hwarest dhee orden: böör intet så strängias implicera een tillåtelse att wijgas, om han sielf och förälldrarne dertill samptyckia; elliest och kunde detta synas så wijda skilliachtigt ifrån Kyrkiolagen, som i dhen samma förmähles, cap.
15 § 5: så skall och hwarken man eller qwinna giffta sigh, förr än de äre kombne till lagligh och mogen ållder, hwilken effter lagh och publicerade Kongl.
förordningar härtillz haar warit och änn är, när man sitt 15 åhr öfwerlefwat hafwer.
Cap.
2.
Om troolofningar.
Ad § 1.
När dhenna § jemföres medh Kyrkiolagens 15 cap.
§ 10, så tyckes wara nödigt att här tillsättia dhee orden: twenne ährlige och troowördige wittnen af mankiön, een å hwarthera sijdan föruthom förälldrar och förmyndare.
Så lärer och fuller både uthi detta och alle andre måhl i lagen skola förmählas om böthernes fördeelning och när dhee eenskijlt enom tillfalla.
Kongl.
förordningar eenkannerligen adelige privilegiers 4 p. de A: o 1622 är lijkmätigt, att bööter uthi ächtenskapzmåhl ad pios usus anslås.
Ad § 2.
Såssom uthi nästfölliande § uthan åthskillnadh af man eller qwinna förordnas, att dher någon förlofwar sigh, som tillförende är fäst medh een annan, tå skall then bööta 80 daler sm: t, och effter denna § saakfälles then gifftoman, som fäster een möö till twänne män, allenast till halfparten dher emoot, ther doch een gifftoman försichtigare och af större förståndh än dess pupill wara böör, hwarföre tyckes och så gifftomannen förmedelst een möös uthfästande till twänne män åtminstone lijka stort straff, nembl.
80 dir sm: t bööter sigh öfwerdraga.
Skeer then senare troolofningen icke [af] fästemöens eenträgenheet, uthan mera af gifftomannens inrådande och pådryftande, och fästemöen, när saaken kommer inför andeligh eller werldzligh rätt, sigh åtrar, och will medh dhen personen ächtenskap byggia, som hon först blef troolofwadh, då förmenar man underdånigst, att hon för bööter kunde förskonas, men straffet för gifftoman skierpas, efftersom hända kan, att gifftoman för skänker och gåfwor eller fiendskap honom och förra fästemannen emellan, eller annor sin private nytta skulldh sin pupill till sådan ostadigheet lätteligen disponerar och intahlar; ther doch uthi Gudz lagh, Deut.
22 v. 23 — 24 ansees een trolofwat qwinna, såsom en hustru kallas, och sålunda Matth.
1 v. 20, kunnandes snart genom slicht troolofwande icke allenast haat och owänskap, uthan och offta slagzmåhl och drååp emellan then förre och senare fästemannen förordsakas.
Cap.
7.
Ad § 3.
Här förmähles, att om man och hustru eij hafwa barn sigh emellan och hustrun döör för än mannen, tå hafwi ingen theras arfwinge rätt på morgongåfwan att tahla, hwilka ord ingen theras arfwinge tyckes göra meningen något mörk, och att liusare woro, om i det stället sattes: tå hafwe hennes arfwingar ingen rätt derpå att tahla, uthan then lööse egendommen som i morgongåfwa gifwen waar, [gångef] så uthi deehlningh som annor qwarlåtenskap, emedan fastän morgongåfwan weedh sådan händellse upphörer, så sträcker sigh doch dhen dödas gifftorätt jembwäll till participation af dhee uthi morgongåfwan inbegrepne löösörer, hwar ifrån elliest arfwingarna under förberörde ordh skulle synas utheslutne blifwa.
Ad § 4.
Såssom fast månge äro af dhen meningen, att när ächta personer i stadhen afla barn samman, så är morgongåfwan dödh, effter det 9: de cap.
5 § Gifftermb.
Stl., så att barnen döö för än fadren, och hustrun således lefwer effter mannen barnlöös, tå är hon till morgongåfwan icke berättigadh, oachtat dhet hon för dess medh barnen uthståndne beswär och af deras frånfälle, hafwande sorg, mera än dhen, som inge barn fått, synes till morgongåfwona wara befogadh; altså till bättre betagande af een sådan obilligheet torde icke onödigt wara, att näst effter dhee ordhen, så uphörer morgongåfwa tillsättias desse: medh mindre barnen döö förr än fadren och hustrun således barnlöös öfwerlefwer.
Ad § 5.
Effter som uthi fölljande capitel blifwer stadgatt, att mannen eller hustrun gifftes icke i hwars annars jordh, huus eller wattnwärke, som dhee för echtenskapet på hwarjehanda sätt förwerft eller aflat; så synes och nödigt, att uthi dhenna § i stället för dhee ordhen: gifwes morgongåfwo i arfwejordh på landet blifwer satt uthi fast jordh på landet, på det om mannen gofwo sin hustru uthi morgongåfwa af dhess aflade jordh för ecntenskapet, som i detta måhl far samma natur och beskaffenheet som arfwejordh, sådant ifrån dhenne meningh icke måtte wara genom det ordet arfwejordh uthslutit.
Ad § 7.
Uthi dhen andra § af detta capitel tillåtes mannen gifwa sin hustru i morgongåfwa een siettedehl af sin weedh hans dödz infall beholldne egendomb i aflinge och löösöhron, men här inskränkes det till halfparten mindre, nembl.
1 / 12; ther doch mannen eller dess arfwingar ingen fördehl synes therigenom bööra tillwäxa, att han underlåtit effter sin plicht dermedh sin hustru förr att hedra, hwarföre och på det hustruns rätt hwarken derigenom eller elliest i så måtto, att skrifftelige bewijs torde förekomma [ɔ: förkomma] eller laga wittnen till utfäst morgongåfwa bordt döö, præjudiceras måtte; ty håller man före, att denna punct borde conformeras medh dhen andra föregående §, så att effter dess anledningh hustrun jembwäll, när ingen wiss morgongåfwa finnes wara uthfäst, niuter en siettedeehl i morgongåfwo.
Cap.
8.
Att mannen och hustrun effter landzrätt icke gifftes i hwars annars jordh, huus eller wattnwärke, som dhee för echtenskapet på hwargehanda lagligit sätt förwärfwat, är på gode skiähl grundadh; ty 1. såssom dhen ene makan medh betalningen af then andras för ächtenskapet giorde gälldh icke beswäras wijdare än i anseende till gifftorätten uthi löösöhron, så är rättwijst, att dee och eij wijdare af hwars annars för ächtenskapet förwärfwade goda deehlachtige giöras, effter som elljest skulle ofta jembwäll dhen jordh, under ett annat ächtenskap vore afladh, obilligt dragas uthi främmande händer; 2. såssom sällan skeer, att hustrun för ächtenskapet någon jordh förwärfwar, så skulle een sådan förordningh, hustrun och hennes arfwingar till een märkeligh fördeehl, men mannen och dess arftagande till afsaknadh och skada lända, dragandes så mycket större betenkiande att häruthinnan hustruns framför mansens willkor förbättra, som dessuthom i dee måhl, ther gällden aff mansens embetes förseelser, eller annor dess brutt och förgiörellse härröra, heela hustruns andehl i boet ifrån sådan gäldh är eximerad och frijkalladh, i föllje af Kl. M: ts resolution de A: o 1682 och åthskillige præjudicatis; 3. giör Sweriges landz lagh een stoor åthskillnadh emellan löösören och det fasta, sampt hafwer dher ett besynnerligit uthseende, att dhen faste egendommen wijdh familien till dess styrkio och heeder må bijbehållas, hwilket och är ändamåhlet af 1644 åhrs stadga om morgongåfwor; 4. landzlagen talar och icke om någon annor jordz deehlachtigheet mannen och hustrun emellan, än then som dhee kiöpa samman, medan dhee i hionelag äro, cap.
29 Jordb.
L.L.
; 5. allmänningz jordh blifwer fuller uthi lagen kalladh löösöre, men dhet skeer i anseende der till, att then, som dher bygdt, allenast usum fructum, men icke någon full äganderätt dher af hafwer; för desse och flere skiähl är dhenne Kongl.
Rätten medh Kongl.
Commissionens project eenigh, att gifftorätten sigh icke sträcker till then jordh, som för inträde i ächtenskapet af eenthera makan afladh är, hwar om dhenna Kongl.
Rätten uthaf Kongl.
Commissionens speciale begäran föranlåten worden sine tankar att yttra.
Cap.
10.
Till att göra meningen så mycket klarare, att dhen trijdie dheelen, som här omröres, icke böör tagas af boo oskipto, uthan af bondens lått, sedan emellan fader eller moder och barnen skipt är, kunde här brukas desse ordh: een trijdiedeehl uthaf sin afskijlda andeehl.
Cap.
11.
I förstone talas här uthan åtskillnadh, att dhen sigh förseande makan förbryter halfparten af dhen deehl, som dhen eller dess arfwingar effter lagh uthur boet hafwa borde; sädan att hustrun, när hon bryter, hafwer der jempte förwärkat sin morgongåfwa och annor rätt, som hon war gifft till; hwilket synes wara både mörkt och strijdande, ty haar hustrun förwärkat sin morgongåfwa och all annor rätt, som hon är gifft till, som är generalt, så synes icke uthan strijdigheet kunna seijas, att hon förwärkat halfdeelen, när det mera inbegrijper det mindre; hwarföre tyckes här wara nödigt att göra een klarare åthskillnadh, emellan mannens och hustruns plicht, effter sielfwa rubrikens anledningh; så att dhenne § i stället för then makan således begynnas: förseer sig mannen etc.
Denne § kunde och slutas medh desse eller slijke ordh: förlåter dhen bråttzlige sin brutt, och hafwer medh dhen samma lägersmåhl eller halfwa sängh, som lagen tahlar, så igenbekommer dhen brottzlige och så then öfrige deraf hängiande gifftorätten, medh mindre här öfwer särskilt göres något annat förordh och afhandlingh.
Medan som tillförende är stadgat, att morgongåfwa i fast jordh böör rächnas barnomen för fäderne och eij för möderne, så tyckes, att mannen här kommer till att lijda, om morgongåfwan skulle falla barnen till genom hustruens förbrytellse, då mannen wille uthi annat giffte gånga; ty som morgongåfwo uthi fast jordh eij kan ärfwas som möderne, synes detta medh desse ordz tillsättiande intet obilligdt kunna restringeras: falle tå samma deehl (morgongåfwan i fast jordh undantagandes) till barnen etc. Cap.
12.
Ad § 3.
Uthi denne § kunde skähligen inryckias desse ordh: och det warder honom lagligen öfwertygat.
Cap.
13.
Till detta capitelz upplysningh länder, att uthi dess rubric desse ordh insättias: till umgenge, bordh och sängh, hwilka allenast i det förra ifrån H. Kl. M: t, men icke i det senare ifrån Commission hijt skickade project af Gifftermåhlabalken finnas.
Ad § 3.
Såssom then, hwilken anten enthera makan eller dommaren förordnar, egendomen i boet, weedh dhen häruthinnan förmählte händellse, emoot försäkringh och borgen att förestå, måste dermedh hafwa flijt och mödo ospardh, och ingen böör för sin wällgärningh skada lijda; altså synes dhenna § böra tilläggas desse ordh: och niute dhen tillförordnade för sitt derweedh hafwande omaak dhen wedergällningh, som dommaren pröfwar skählig.
Cap.
14.
Ad § 2.
Såssom medh ächtenskapz fullbordan fölljer ächta folkz gifftorätt uthi alle hwars annars löösöhron, och uthi undfågne medgifft hafwer son eller dotter så wijda arfzrätt, som dhee i förmågo af det 12 cap.
Gifftermb.
L.L.
dhen samma behålla, medan han lefwer, som gaf, effter hwilkens dödh medhgifften icke för annor orsaak återbäras, än att pröfwas må, om hon är större än innehafwarens arfzlott sigh kan bestijga, som och på thet i fall then mindre är, han eller hon sin rätta fyllnadh skall bekomma; altså och emedan then andre makan, så wijda dhen samma dher uthi någon gifftorätt hafwer, till förfångh will lända, ther som effter sonens eller dottrens afgångh medgifften, uthan then igenlefwande makans deelachtigheet, barnomen, och effter dessas dödh, honom skall hemfalla, som gifwit hafwer, effter som och uthi detta 14: de capitels nest föregående punct och [ɔ: är] förordnat, så synes denne andra § såsom onödigh och födande af sigh någon oreeda wäll kunna uthlembnas.
Cap.
15.
Här finner man nödigt att påminna om een wiss förordning, huru wijda effter hustruns dödh mannens bibliotheek under then af oskiffto honom tillkommande fördeehl böör begrijpas, hwarom weedh dombstolarne strijdigheeter offta förefalla, pröfwandes dhenne Kongl.
Rätt för sin underdånige meningh skähligdt att såsom i föllie af det 17 cap.
Gifftermb.
L.L.
och 9: de dito § 4 S.L. tager mannen af oskipto wapn sin och dheras, som sådane ämbeten bekläda, hwilka studier reqvirera, förnembste och mehrendels endeste wapn äro dheras böcker; altså böra arfwingarne lembna mannen uthi sin lijfztijdh, dess bibliotek alldeles oförycht och sigh ther medh benöija låta, att böckerne inventeras och effter hans dödh them till arfz komma.
Erfdabalken.
Cap.
4.
Ad § 14.
Meningen och contexten af dhenne § synes reqvirera det ordet dhen döde, som twijfwelsuthan genom copistens hastigheet lärer utheslutit wara.
Cap.
7.
Här förordnas, att är boet mycket förbättrat, eller förwärrat, så undanskipte tå hustruns arfwingar hennes andeehl i anseende till boet, som det då ståår, och niute jembwäll sedan then deehl, som hon war gifwen och gifft till, hwilket man förmenar wara så tillförståendes, att hustruns arfwingar först taga een trijdiedehl af heela boet, och sedan af det, som der öfrigit är, åther een triding.
Nu såssom detta hafwer det anseande, som skulle gifftorätten till samma arfwingar twå gånger uthtagas, man och icke finner, hwarföre det boo, som är i samma ståndh oförandrat, som det war wijdh inträde i ächtenskapet, och ett sedermera förbättrat eller förwärrat boo till gifftorätten olijka måste ansees, medh mindre förwärrandet (hwar om uthi dhen dher på näst fölliande periodo handlas) genom dhen ene makans slösserij eller eenskijlte förwållande skedt wore; ty elliest är dhet medh bolags natur och rätta beskaffenheet eenligit, att bättras dheras godz, tå bättres för bådom, cap.
33 Jordb.
LL.
; altså synes dhee här ofwan införde ordhen bäst kunna uthlembnas, att morgongåfwan och böterne för henne tagas af mannens andeehl blifwer ståendes, doch så, att wijdh ordet morgongåfwan bijfogas dhen limitation, så wijda hon i löösöron gifwen är, effter som uthi dhenna nya Gifftermåhlab.
7 cap.
3 punct rätteligen statueras, att morgongåfwa, gifwen i arfwegods på landet effter modrens dödh barnomen för fäderne och der inga barn äro, mannens arfwingar hemfaller, som och § 6 att samma lagh är om arfwejordh och huus i staden, som på slicht willkor gifwas; blifwandes wijdh sådane händellser altijdh hustruns inbrachte goda henne och dess arfwingar oafkortat, så långt boet åthräcker.
Cap.
8.
Ad § 2: m. Uthi dhen andra § finnas desse ordh: ware han och barnen ifrån samma arf skijllde, ther man här näst för barnen will tillsättia ordet dhe, så blifwer derigenom klarare, om hwilka den billtogas barn det böör förstås, i det att ordet dhe binder meningen till dhee näst förr omtahlte.
Ad § 4: m.
Att dhee, som falla ifrån den rätta evangeliske till een willfarande troo och lära, sammaledes och dhe barn, som uthi een förbuden gudztienst uppfostras, alldrig skole niuta något arff i Swerige, är till den rätta religionens bijbehållan och förplantande nyttigt, men derjembte synes wara nödigt att tillkennagifwas, hwem wijdh sådane händellsser arfwet hafwer att tillträda; oförgrijpeligen förmenar man, att medh sådan egendomb lijka som medh biltoge personers arf skäligen kunde förfaras, så att dhee, som således på een willfarande wäg kombne äre, ther dhee sig igen så rätta, att hoos dhem af wederbörande pröfwas een allwarsam omwändellse, och dhee sig här huusligen nedsättia, arf tå niuta måge, effter som ingen förbudit wara böör, att sig bättra, men imedlertijdh hafwa andre dess närmare inrijkes arfwingar arfwet sig att antaga och nyttia.
Cap.
9.
Ad § 2: dum.
Här stadgas, att när fader öfwergifwer sitt fäderneslandh Swerige, och sätter sig alldeles neder att byggia och boo på främmande orter, då skola dhe barnen, som han tager medh sig uthländes, fastän dhee innan natt och åhr, sedan dhee till sine mogne åhr kombne äro, flyttia in i landet igen, lijkwijst mista det arff, som genom fadren, och för hans skuldh them kunnat tillflyta, men dhee wijdh fadrens afträde här ifrån i landet qwarblifwande barnens rättigheet wara dhem alldeles oförkränkt.
Såssom nu hwar och een, som uthi Swerige af swenske undersåthare födas, och uthi dhen rätta religionen uppfostras, och [ɔ: är] der igenom befogadh, det honom här tillfallande arf att åthniuta, och en sådan dess rättigheet, uthan något dess brutt, wållande eller samptyckio icke kan honom medh rätta betagas, altså och emedan omyndige barn der igenom, att dhee af fadren, under hwillkens wällde dhe stå, tagas medh uthom landz, icke kunna medh skiähl seijas antingen något bryta eller wålla, eller till fäderneslandetz öfwergifwande samtyckia, när dee förmedelst inflyttiande hijt in igen, inom natt och åhr, sedan deras omyndigheet upphörer, sin kierleek till fosterlandet wijsa, helst som effter lag bör öfwermagis willja gärdh achtas som mogande mans wåda gärdh, föruthan dhet att så medelst månge nyttige personer i landet igen kunna inlåckas; förthenskuldh afseer man icke, hwarföre dhee af fadren uthrijkes medhtagne, men innom förbemälde tijdh hijt igen inflyttande barns rätt sämbre wara skall, än dhe qwarblifnas, uthan fast mera them emellan een lijkheet häruthinnan kunna giöras.
Cap.
11.
Ad § 1: m.
På thet att af thee här befindtelige ordhen effter dhen brotzlige niute allenast arfwerätt uthi det, som dhen samma under dhet senare ächtenskapet förwärfwa kan icke någon dhen meningen må taga, som skulle det senare ächtenskapet ändteligen blifwa beståendes, och det således gälla, mer än det förra, synes nödigt, att näst uppå dhee ordhen senare ächtenskapet, följer dhenne cautell: så frampt det icke, förmedelst dhen förre oskylldige makans påstående, dhen brotzlige att intaga [ɔ: igentaga], upphäfwit warder.
Ad § 2: m. Såssom man billigdt befarar, att genom een sådan sjettedels arfzrätt effter fader eller moder emoot barn af ächta säng, som här tillägnas det barn, som någon aflar i lönskeläger uthan någon bewijslig ächtenskaps [låfwen] medh möö eller enkia, som intet berychtat lefwerne fördt, skulle till Gudz förtörnellse, som all löössachtigheet och oreenligheet förbjuder och hatar, lönskelägers synden mycket tilltaga, och dhee ächta barnena rätt lijda meen; altså och på det lijkmätigt Gudz ordh ächtenskapet, såssom en Gudz ordning, må så mycket mera uthi heeder och wördnat hållas, och olåflig beblandellsse afböijas, är dhenne Kongl.
Rätten uthi dhen mening, att ett sådant oächta barn ingen arfzrätt må tilläggas, men förälldrarne förplichtas till en behörig försorg för barnetz födo och uppfostring, till dess dhet sig sielfft nähra kan, warandes märkeligit det Sara sade till Abraham: drijf dhenna tiensteqwinnona uth med hennes son, ty dhenne tiensteqwinnones son skall icke ärfwa medh min son Isaac; och Gudh sade till honom: alt thet Sara tigh sagdt hafwer, så lydh henne, Gens.
21 v. 10, 11, 12, hwarmed doch icke betages förälldrarne att af dheras aflinge och löösöron sådane sine oächta barn medh skählige gåfwor och skenker ihogkomma effter Abrahams excempell, som gaf alt sitt godz Isac, men dhe barnen, som han hade af frillorne, gaf han skenker och lät dhem fara ifrån sin son Isaac, medan han än lefde, Gen.
25 v. 5, 6.
Ad § 4: m. Hwadh om siettedeels arfzrätt wijdh dhen 2 § påmint är, det samma hafwer och rum wijdh thet, som uthi 4 § om een lijka arfzrätt talas.
Cap.
12.
Här hafwer dhenne Kongl.
Rätten intet meer at tilläggia, än det ordet uppsåtheligen, nembl.
: finnes någon der emoot uppsåtheligen undandölgt etc., hwilket således bättre swarar emoot det swåra derpå satte straff.
Ad § 2: m. Dhe skähl, som dertill styrkia kunna, att wijdh inventarii upprättande altijdh någon af wederbörande dommare å landet och i städerne måste wara tillstädes, lembnar man uthi sitt goda warde, men kan härwijdh icke opåmint lembna, att såssom uthi somblige landzorther i Swerige, men serdeles i Finlandh finnes härader, som många mijhl widt begrepne äro, och mästadels hafwer een häradzhöfding 3 eller 4 härader, så wille det wara för sterbhusen een stoor gravation att häradzhöfdingen för sådan dess långe reesor och hafwande omaak wedergälla och förnöija.
Här står fuller är han bonde eller sterbhuset af ringa willkor, eller är häradzhöfdingen eij så när wijd handen, så kallas der till twå eller een af nembdhen, tillijka medh en annan beskedelig man af nästa grannar; ofta är sterbhuset så fattigt, att dhet icke eens kan tohla dhen wedergällning, som een nembdeman för sådant sitt omaak skulle weehla fordra, och alt derföre underkastas hans Kl. Maij: tz nådigste behag, om icke, som härtills laglijkmätigt och brukeligit warit, till arfwingarnes egit skiön och gottfinnande kunde lembnas, der weedh bruka någre beskedelige män, antingen af dheras fränder eller af rättens medell, såssom och om icke desse senare strängeligen måtte anbefalles, att när dhee wijdh inventeringar eller arffskifften brukade warda, icke något mera för den förrättningen än det dhee i conformitet af Kongl.
den 23 November 1686 publicerade förordning och taxa, angående extraordinarie ting, syner och desslijke förrättningar, kunna wara befogade till, på det dhen elliest ofta förekommande klagan öfwer dheras wijdh sådane tillfällen brukade stora egennyttigheet må der igenom blifwa afböjdh och betagen.
Ad § 6: tum.
Såssom beneficium inventarii är af then wärkan, at then, som medh förbehåldh deraf något arf tillträder, icke är wijdare än arfwet tillräcker creditorerne obligerad, men ther emot ehoo, som uthan en sådan arfwetz uppteckning dertill stiger, dhen samma niuter sedermera ingen inventarii rättigheet, uthan måste swara till fulla gällden, ehwad arfwet, som han undfångit, dertill förslår eller intet; altså och emedan hwar och een, som till laga åhr kommen, och sin egen man är, fritt ståår, att sig afseija, hwadh honom elliest till förmåhn, gagn och bästa kunde lända, effter som enom sielfrådande någon wällgärningh icke plägar påtwingas, som här skulle skee, ther een fullmyndig och rätter arfwinge, som sitt arff uthan inventario tillträder, och således giör sigh till all sterbhuusetz gäldh skylldig att swara (hwilket synes nogh wara honom för straff), pålägges att dertill med bötha, som här förmäles, till nästa hospital eller barnhuus, een trijdiedehl af det han i boet undfångit, ty håller man så före, at hwadh här om bemälde trediedeehlz bööther infördt är, må uthelyckias, och det öfrige oförandrat lembnas.
Cap.
13.
Ad § 2: dum.
Emedan adelige ståndzperssoners begrafningsomkostnadh icke kan af häradzhöfdingarne, uthan måste af hoffrätterne pröfwas och gillas, ty tillsätter man uthi denne § desse ordh: wederbörande domare, effter dhen afledhnas ståndh och willkor.
Och såssom iblandh dhee tingh, hwilka till trätor anledning gifwa, är i synnerheet detta, när i stället för dhen harmonie, som emellan alle lagens rum wara böör, någre emoot hwar andra finnas strijdige, så kan man medh stillatijgiande icke förbijgå dhen skilliachtigheeten, att här ofwanföre uthi det 15 cap.
§ 1 Gifftermb.
finnas desse ordh: när mannen eller hustrun döör, böör dhen, som öfwerlefwer, undfå sin fördeehl af oskipto, sedan gäldh gullden är, hwilket och medh then här tills öflige lagh och praxi eenligit är, men uthi detta 13: de cap.
§ 2 Erffdb.
afgåår af sterbhusetz oskipto medell, näst begrafningsomkostnaden, then effterlefwande makens fördeehl, och så dher näst gäldh, hwilke twänne capitell uthi det momentet, antingen gällden, eller then effterlefwande makans fördeehl af oskipto præference gifwas böör, icke synas medh hwar andra kunna considereras [ɔ: concilieras].
Ad § 5: m.
Ther man hustruns inprotocollerade morgongåfwa framför manssens annor gäldh, som fuller icke uthi protocollet införde, men doch klar och oförneekeligh är, företräde will tillägna, tå gifwes dher igenom tillfälle till dhee creditorers förfördehlande, som sigh förlåtandes på gälldenärens troo och lofwen dheras fordringar icke inprotocollera låtit, hwar wijdh är att besinna det både rätterne och de trafiquerande till alt för stort beswär wille lända, ther handelsmän, hwar gångh dhee något af sine waror uthborga, straxt dess inprotocollering sökia skola, i det stället här tillz iblandh them warit then seedh, att jembwäll uthan obligation kiöparen sitt godz förtroo.
Kiöphandelen, som är näst Gudz wällsignellsse ett af dhee importanteste medell till landh och rikzens förkofringh och wällståndh, meriterar och behöfwer befordringh, men ju flere omswef, inwändningar och undflychter uthi gäldz betahlningen tillåtas, thess mera minskas och förfaller crediten, som doch så nödwändigh är, att then föruthan icke kan beständigt underhållas och idkas någon stor handel!
och wandell, hwarwijdh icke så altijdh och noga alle subtiliteter och minutier [i lagh och processer, i acht tagas kunna].
Som fördenskull för sielfwa rättwijsan och alless bästa i gemeen är angelägit, att ordh och afskeedh må styrkias och dhee rätte giäldhkreijande komma till deras oafkortade betahlningh, dessuthan och när twenne om een tingh twijsta, tå gifwer billigheeten cæteris paribus honom större bijfall, som titulo oneroso dertill är befogadh och sööker att undwijka sin märkelige skada, än then, som hafwer dhertill allenast titulum lucrativum och sträfwar effter sin winst; ty förblifwer man häruthinnan wijdh dhen härtillz öflige Sweriges lagh cap.
17 Erfdb.
Stl., som säger: är eigh godzet mera än gälldet är, tå gälldes gälldet och testement och morgongåfwa kom ther till, effter som eij heller Kl. Maij: ttz hällssosamma förordningar angående gäldz betahlningh morgongåfwan der ifrån frijkalla.
Ad § 10.
Wijdh dhee ordhen medh dess uppburne afgäldh och ränta påminnandes underdånigst, att så länge gällden är arfwingen alldeles owitterligh, och inge documenter eller skriffter i sterbhuset finnas, som anledningh gifwa, att om samma skulldh kunnigh blifwa, så är arfwingen sitt wällfångne arfz bonæ fidei possessor, och conseqventer befogadh then deraf uppburne räntan att behålla, hafwandes creditoren sin derigenom lijdande afsaknadh deras egen försummellsse att tillskrifwa, som sådan deras skullfordran icke förr wederbörligen angifwer.
Cap.
14.
Wijdh ändan af dhenna § kunna desse ordh tillsättias: så wijda thet uthan någon annors förfångh skeer, effter som uthi Kl. M: ts nådige förklaring af åhr 1687 den 31 December angående adelens rusttjenst påbiudes, att dhe omyndigas godz böra åthskillias ifrån dhee myndigas, och icke effterlåtas, under hwadh skeen och förewändningh thet och wara må, effter godtyckio att hafwa ett odelt boo, sampt derigenom obilligen och till Kl. M: ts skada, förswara något myndigt barns godz.
Cap.
15.
Ad § 6.
Näst effter dhee orden, doch att förälldrarne sine barn föruth weeta låta, kunde insättias, eller elliest wederbörligen förklara deras willie, att sådant them framdeles berächnas skall.
Ad § 7: m. Såssom både lagen och Kongl.
förordningar gerna see, att till familiernes heeder och uppkombst then fasta egendomen, så mycket skähligen skee kan, hoos sönerne må bijbehållas, såssom dhee dher familiens nampn, skiöldemerke och lustre in på effterkommanderne fortplanta och uthwijdga skola, och ther emoot ju större deehl af arfwegodzen genom döttrarnes gifftermåhl, uthi främmande orter [ɔ: ätter] drages, dess mera familiens wällståndh och anseande afftager och förminskas, så förmenar dhenne Kongl: e Rätten icke obilligdt wara, att wijdh arfskifften å landet broderen åthniuter tagelått framför dess systrar; men iblandh flere bröder then ällste icke må hafwa wahlet af låtterne, dertill äre desse skähl: 1) fortplantandet af familiens nampn, wapn och skiöldh kan medh tijden lijka så wäll skee genom dhe yngre bröder, som genom then äldste; 2) äldste broderens förmohn för dhee yngre är dessuthom stoor, i thet han uthi fadrens lifztijdh får sin oberäcknade uppfostring, och uppå dess befordringh hafwer fadren gemeenligen all flijt och omkostnadt ospardh, på dhet dhenne, effter fadrens dödh, må thess bättre kunna dhee yngre syskonen understödja och hielpa; 3) så mycket spädare eens ållder är, thess större medell och hieip han betarfwar, förr än [han] sielf kan till sitt uppehälle något förwärfwa, hwilket twijfwelzuthan warit orsaken till det wijdh arfskifften här i landet fordomb öflige bruuk, att effter låtternes föregångne jemkningh hafwer dhen yngste warit tillåtit att wällja, hwilken thera han helst wille, och sedan then broderen, som till ålldren war honom närmast och så wijdare uppföre in till dhen älldste, Södermannelagen cap.
1 Erffdb., hafwandes dhee således weehlat gifwa yngre någon fyllnadh emoot dhet goda, som the älldre uthi förälldrarnes lijfztijdh mera af dhem undfått; 4) ju större olijkheet i arfftagandet bröderne emellan, thess större afwunden och oenigheeten familien til skada och fördärf.
Blifwer altså effter dhenne Kongl.
Rättens meningh arfwet flere bröder emellan uthan någon förmåhn af tagelått uthi lijka låtter fördelt och skifftat.
Cap.
17.
Om laga förfall eller hinder att sökia arff och om laga tijdh dertill, sedan förfallet uphört och arfwingen det weeta fick, att arfwet föll, om hwilket handlar § 1 fine uthi det 15 cap.
denna tit.
och § 1 fine uthi det 17 cap.
§ 2, 3, 4, som alla till een lijkheet sin emellan under een § synes kunna dereffter så författas: Om man weet, hoo arfwingen är, men icke hwar han wijstas, att hans slecht eller samarfwa icke kunna, som dhe elliest borde, gifwa domaren derom wijdh handen, och han honom på dheras bekostnadt det kundgöra genom bref till dhen dommaren, under hwilkens jurisdiction han wore, att arfwet fallit waar, så att dherigenom een behörigh wissheet, att arfwingen fått kunskap derom när arfwet föll, icke kan inhemptas, då förordnar rätten någon, som weedh arfzdeehlningen dess rätt förträder och i acht tager, in till dess sådan hans okunnigheetz eller annat hwargehanda laga förfall upphöra kunde, att han sedan innom 3 månader der ifrå öfwer laga åhret och ifrå det han weeta fick, att arfwet föll, om han är inrijkes, att han dess uthsökande bewakar, men om han är uthrijkes, då ett åhr öfwer laga åhret ifrå det förfallet uphördt, och han fått kundskap om arfwet; ty elliest om han seedan bewijsligen det försummat, hafwi han då sin rätt och talan der å förwärkat; men weet man ingen hwarken inrijkes eller uthrijkes arfwinge och kommer eij budh af honom eller någon kundskap innom natt och åhr, effter det arfwet föll, tagi då konungen arfwet, (som det 4 cap.
§ 14 Erffdb.
och den 7 § här uthi cap.
17 innehåller); kommer arfwinge sedan och gitter innom förbemälte tijdh sine laga förfall bewijsa, nembl.
innom 3 månader öfwer laga åhret ifrå dhet förfallet upphörde, om han är inrijkes, eller om han uthländes är, åhr och dagh öfwer laga åhret, sedan förfallet upphörde och han detta weeta fick, när arfwet föll, hafwi macht sitt arff, doch uthan afgäldh och ränta, att åtherfordra.
Ad § 5 och dhee ordh der i om 20 åhr att kunna gåås förbij och således uthryckes som fölljer: Ingen arfwinge, ehwadh förfall han och hafwa kan, må någon tahlan till något arf hafwa, sedan thee så stadgade laga förfalstijder, innom hwilka förfallet upphördt, förflutne ähre; ty elliest om dhee laga förfals tijder blifwa i gemeen på 20 åhr uthsatte, torde hwar och een, som trätosam woro, taga sigh deraf tillfälle på een så långh tijdh innom dhee 20 åhr genom föregifwande af något laga förfall att göra enom icke allenast uthi sin hafwande rätt och rättigheet, uthan och allom alltingh twistige, medhan ingen af Hans Kongl.
M: ts troo undersåter är, som icke kan af något sterbhuus, anten något lagligen ärfft, eller af dhee, som ärfft, och dess effterkommande något förwärfft, eller redeligen sigh tillhandlat hafwa, genom dhee laga fångh af kiöp, skiffte, förstånden pant, eller elliest, att hwars och eens egendomb så i löst som fast, uthi det mäste så wäll som minste, således kunde blifwa satt i owissheet, nu af een, nu af annan, som innom hwarge 20 åhr effter andre, wille göra sigh saak dermedh först att begynna söka sterbhusen, på alle dheras afhandlare, det att fullföllga.
Hwarigenom trätor och twijstigheeter icke allenast till befarande för månge parter emellan, uthan och till alle, både under- och öfwerdommares otahlige beswäär, då blefwe oändelige, och dhe 3 åhrs laga häfdh om arf, sigh grundandes på det 16 cap.
Erffdb.
LL.
och tillijka alle andre laga fångs häfdar, stodo då all fara att falla om kull och blifwa till intet.
Hwilka sådane af hwargehanda tillfälle sigh yppande strijdigheeter all godh lag gemeenligh plägar förekomma, och synes i detta måhl wara så mycket nödigare, som elliest ingen af Hans Kongl.
Maij: ttz trooplichtige undersåter kunde af dhee trätesamme få blifwa i någon roo eller säkerheet om sin egendomb, uthan i den osäkerheet och oroo komma, att man woro så godht som owiss om altsamman.
Ty hwadh elliest dhee Kongl.
förordningar om 20 åhrs förbudne skulldhfordringar anbelangar, som der innom icke warit till rätta lagligen sökte, äre af een fast annan beskaffenheet dee så länge förtegade och abandonerade twijstigheeter uthan någon sedan tillåteligit förfarande deraf enkannerligen att afskära.
Noch ad § 4: m. Uthi det 4: de capitell 14 § i dhenne ballk stadgas, att är ingen, som sin arfwerättigheet medh dhen döde klarligen gitter bewijsa, så hemfaller arfwet konungen, som det och här tills in praxi för konungens eensaak blifwit antagit, men här warder uthi samme måhl förordnat, att konungen tager allenast halfft, och halfft näste hospital.
Och som twänne så skilliachtige förordningar öfwer ett måhl icke kunna begge blifwa beståandes, så synes dhenne § böra rättas effter det allegerade 4: de capitels 14 punct till att dher medh så mycket mera hoos dhee oförståndige uthesluta dhen papistiske tanka, som skulle dhen dödas siähl något dher igenom hielpas, att helfften af hans qwarlåtenskap hospitalet tilldelt warder.
Ad § 6.
Hijt hörer den annotation, som man widh dhen föregående 4: de § uthi detta capitell giort, så att i mangell af rätter arfwinge eller wijdh dess laga tijdz försittiande uthan laga förfall, arfwet konungen allena tillfaller, hwar medh och dhen här nest fölljande 7: de § instämmer.
Såssom een reedelig man, som wijdh dess kiöp alle juris solennia observerat och således förmedelst laga fångh och lagfarande sitter uthi possession af någon egendomb befästat lijkmätigt lagh och Kl. Reductionsstadgan, icke må der uthinnan qwälljas, så synes een sådan kiöpare medh dhen här omtahlte befrijellsse eeden, att han reedeligen och intet wetandes det någon annan än dhen, som sållde, der till berättigadh war, sigh det tillhandlat, så mycket mindre böra graveras, som samma eedh någon förwijteligh beskyllningh af sweek och list med sigh förer, och dessuthom i gemeen effter laga process är eedhen i sigh sielf farligh och synes något neesligh, then och ingalunda uthan i wichtige och angelägne saaker och när præsumptionerne, tecknen och lijknellserne äro i sigh krafftige och starke, åläggias må.
Hwaraf förmodeligen är att sluta, att hwadh uthi dhenne § [8] om een sådan eedh tahlas wäll kunde uthelyckias.
Ad § 9: m. Såssom dhee orden här ståå sterbhusetz rätt illa förswarat wisserligen skulle öpna ett stort tillfälle till trätor, så synes nödwändigheeten fordra, att dhee utheslutas, i hwilkas ställe kunde insättias sterbhussetz rätt förtegat, såssom och för det öfrige, att näst effter dhee orden uthan dhe andre arfwingarnes rådh och weetskap, tilläggas desse: dher han them till råds taga kunnat, sigh uthi process inlåtit, och sterbhussets rätt försummat eller efftergifwit hafwer etc. Cap.
20.
Ad § 1: m. Förmedelst een sådan willkorligh gåfwa eller testamente till een af samarfwingarne, som här omtahlas, warder fuller arfwejorden ifrån slächten icke abalienerat, men lijkwijst præjudiceras derigenom dhee andre samarfwingarne, i thet thee inkompsten deraf umbära måste, och tyckes een sådan gåfwa, emoot dheras willje, så mycket mindre kunna bestå, som Kl. Maij: ttz stadga om testamenten af åhr 1686 uthi första puncten i gemeen förbiuder, att uthan lagligh arflöös görande orsaak testementera och någon förordningh göra om odelljordh, warandes rättwijst, att dhen jordh, som wij, uthan något wårt beswäi, blått och allena gienom arfzrätt bekommit, blifwer sammaledes af oss wåra arfwingar effterlembnadh, och att hwar och een sådan sin arfzrätt, när han dhen icke efftergifwit, eller icke förwärkat, oafkortat må åthniuta.
Ad § 2.
Af samma skähl, som emoot nestföregångne § anförde äre, såssom och, på det sämja och enigheet syskonen emellan thess bättre må bijbehållas, skulle man heller till lättande, än till förälldrarnes förordningh lembna arfwegodzen barnen emellan att skiffta och fördeehla.
Ad § 3.
Thet är fuller icke uthan, att Sweriges lagh will, det arfwegodzen skola så mycket möijeligit wijdh familien bijbehållas, men så drager hon större afseande på arfzrätten, såssom härrörande [af] naturens lagh och wärkan, och lijka som blodet wijdhhängiande, seijandes uthi det 3 cap.
Erffdb.
L.L.
är annat närmare, tagi alt samman, och gifwi engti uth i andro slächtena.
Såssom nu eens arffzrätt uthi dhee godz, som å mödernet uthur een annor familia enom tillfalla, är af lijka krafft som arfzrätten uthi fädernes godzen, så är man i underdånigheet i then meening, att samma arfzrätt hindrar, att man eij må (det doch här tillåtes) närmaste arfwingen till förfångh, fast än han allenast å mödernet skylldh och således af een annor ätt woro, abalienera något fädernes arfwegodz till een fiermare å fädernet skylldh, förbiudandes som ofwan förmält är, Kongl.
Testamentzstadgans i punct att uthan lagligh arfwelöös giörande orsaak testementera och göra någon förordningh om odalljordh, oachtat effter hwilken dhen till arfz fallen woro.
Ad § 4, 5: m.
Desse paragraphi gåå ifrån det 19 cap.
Erffdb.
Stl.
men ther emoot drager Kongl.
Rätten een underdånigh reflexion uppå det, som uthi 4 puncten af Kongl.
M: ts stadga och förordningh om testamenten biudes och befalles, att uthi dheras strijdigheeter, som under stadzlagh höra, skola dombstohlarne sigh alldeles rätta effter förbemälde capitell uthan anseande till dhee resolutioner och præjudicater der emoot kunna uthwärkade wara.
Ad 9 et 10.
Uthi underdånigheet remarqverar man här wijdh 1) att här görs een åthskillnadh emellan arfftelige löösöron och aflinge jordh, huus eller löösöron, ther doch uthi 1 puncten af Kl. M: ts stadga och förordningh om testementen förklaras, att ärfde och förwärfde löösöron effter gammalt bruuk och sedwänjo hållas för lijka, föruthom det att genom een sådan åthskillnadh skulle gifwas tillfälle till månge trätor eenkannerligen wijdh dhee perssoners testementen, som länge i ächtenskap lefwat, och icke kunnat öfwer deras ärfde, förwärfde eller uppgorde eller omarbetade löösören någon book hålla; 2) här inskränkes och icke lijtet then af Sweriges lagh och högstbemälte Kongl.
stadga rätta ägaren förundte frija disposition öfwer dess aflinge jordh och löösöron å landet; 3) meer högstbemälte Kl. stadga om testamenten befaller uthtrykeligen, att man uthi testamenten och gåfwor wäll skall achta dhee grader och steegh, som uthi det 19 cap.
Erffdb.
Stl.
påbiudes, men projectet gåår något wijda der ifrån, tillåtandes att långdt mera ifrån barnen borttestementera; 4) dhe månge limitationer och grader, hwar effter desse § tillstädia att bortgifwas må, nu een tredingh, nu twåtrediedelar, nu een fierdiung, nu tree fierdedelar, nu fyra femptedehlar, nu een siettedeehl, nu halfparten etc. göra lagen mörk och swåår, som doch effter Kongl.
M: ts ankombne nådigste bref af den 18 Novemb.
sidstledne måste wara tydelig och klaar.
In summa, dhenne Kl. Rätten kan icke finna dhee skähl, hwaraf man må föranlåtas att ifrån skrijda något af det, som H.
K.
M. så nyligen och effter ett så moget betänkande och öfwerläggande för rättwijst pröfwat om testamenten, att stadga och publicera låta, till att som een wiss och stadigh warande lagh i acht tagas och effterlefwas.
Ad § 12.
Såssom uthaf dhee uthi nästföregående elffte § införde orden om uthrijkes arfwinge eij i landet flyttia will, klart nogh wara synes, att sätter samma uthrijkes arfwinge sigh needer här i rijket, att bygga och boo, tå niuter han inrijkes arfwinge rätt, och är ogilt, om ifrån honom till een annan mera för testamenterat är, än lagh förmåår, så kunde dhenne 12 § wäll uthelembnas, effter som till lagens gravitet länder, att dhen samme effter möijeligheeten så sammandrages, att dher uthi något fåfängt eller onödigt ord icke må finnas.
Cap.
21.
Ad § 1: m. Hwadh här förmähles om fast arffz testementerande till ett adopterat barn, som är af testatoris egen ätt, behöfwer thenne restriction: så wijda testatoris näste arfwingar dertill samptyckia, emedan deras rätt till dhet fasta arfwet må icke uthan dheras förbrytande, eller egit begifwande till een fierding för them förminskat warda.
Cap.
24.
Hwadh man wijdh thet 20 capitlet i dhenne ballk om förbudne testamenten och förordningar öfwer arfwejordh påmint, det samma förmenar man och så wara att ihogkomma wijdh dhen § [6] så wäll som elliest, ehwarest någon annor förordningh om arfwejordh, än then, som medh Kl. M: ts nådiga stadga om testamenten kan öfwereens komma, tillåten warder.
Cap.
29.
Ther som dhen myndigh blefne öpit lembnas, att förmyndaren för dess förwaltningh tilltahla, enär han det framdeles giöra will under beskyllningh af någon swikeligh handell, hwartill dhen clausul, som wijdh ändan af dhenne § finnes, anledning tyckes [gifwa], tå lärer then och så dessuthom store swåårheeten att få någon till förmyndare der igenom mycket förökas.
Hwilken clausul förthenskulldh kunde uthelåtas, eller innom någon wiss tijdh inneslutas, eller åthminstone således limiteras, att förmyndarens effterlembnade hustru och barn icke må medh een sådan action beswäras, när then icke emoot förmyndaren sielf uthi dess lijfztijdh är moverat wordhen.
Cap.
30.
Ad § 1: m.
Huru som icke någon ringa oreda wille föllia, ther ingen, som icke fylt sine 20 åhr, skulle wara myndigh och sin egen man, thet förmodar man wijdh Gifftermåhlaballkens 1 capitells 3: die § bewijst wara, så att detta wijdh 36 puncten af Kl. förmyndare ordningen de A: o 1669 rådeligst lembnas kunde, men uthi dee händellser, att then fembtonåhrige wederbörligen angåfwos, att icke wara af det förståndh och stadigheet, att sig sielfwan och sitt uthan andras anförande förestå kunna, seer man eij annor uthwägh, än att dhet till rättens ompröfwande och förordningh hemställes, effter som jembwäll för det gemena bästa ligger ther macht uppå, att hwar och een sitt goda rätteligen brukar och anwänder.
Cap.
31.
Ad § 2: m.
I slutet af dhenna § torde desse ordh icke onödige wara: antingen een eller flere förmyndare äre, böör doch till dheras belöningh af dhee omyndigas räntor mera än förbemält är, icke afgå.
Hwadh uthi Kl. förmyndareordningens de A: o 1669 20 punct, till hemmande af skadelige uthrijkes reesor, stadgat är, thet finner man wara på så gode skiähl grundat, att thet och här synes böra införas.
Så tyckes och dhen 39 puncten af högstbemälte förmyndareordning icke wara att förbijgå, emedan dhen samme handlar om dhen lydno och wördnat, som dhee omyndige dheras målssman skylldige äro, blifwandes elliest genom dhee omyndigas halsstarrige gensträfwigheet målsmannens för them och dheras goda dragande trogna försorgh och omwårdnat offta fruchtlöös och förgäfwes, förmyndaren till förtreet och dhee omyndige till skada.
I gemeen wijdh heela wärket påminnes underdånigst, 1: o) om een wiss determination af böthernas qvanto, så och fördeehlning wijdh hwarge måhl, 2: o) att dher Hans Kongl.
M: t, när dhen nya lagen blifwer fullkombligen utharbetat och förr än dhen samma af trycket uthgåår, skulle i nåder behaga at loca parallela allestädes in margine, lijka som uthi.
dhen gambla lagen skedt är tillsättias, wore thet både för dommaren och andre een godh hielp och underrättellse.
3.
Utlåtande från Östergötland.
Underdånige tankar, som öfwer några måhl wid dhe nyia Giffto- och Erfdabalckers igenomgående förefallit och till underdånigste effterlefwande af Hans Kongl.
Maij: tz nådigst gifne befallningh af den 16 nästledne Maij uti all som diupaste wördnadh här in under upgifwes; medh den allerödmiukeste böön och tillförsicht at alt hwadh härwijdh proponeras och andrages medh gunst och ynnest considereras och ansees, emädan man desse fölljande momenter allenast af een innocent och wählmeent bekymbersamheet at underdånigst wörda Hans Kongl.
Maij: tz högst nådige försorg om lagens förfatningh underdånigst erhindrat, som man och dem den Kongl.
Laghcommissions mogneste öfwerwägande och bästa gåtfinnande ödmiukeligast underkastar.
Giftmålabalken.
1.
Uti det 2: dra cap: s 2 § finnas 40 dir sm: tz plicht wara den pålagdh, som obefogadt icke warande rätta gifftoman någon möö uthfäster, men förmäles intet, huru samma plicht bör fördelas, eller hwadh annat straff, som i mangell af medel påläggias bör, dy synes härwid så wähl som alle anderstädes wara nödigt, at hoos hwar och een boot lijka som i wår förra lagh tillsättes, huru dhen bör fördelas i eensaak, twe- tree- eller fleerskifftes, och huruledes i feel af böter annorledes plichtas bör, emädan hwar och een saakz egenskap och hwar och een partz rätt synes således jämbwähl till dommarens underrättellsse och särdeles till erhållande af lijkheet wid alla dommar och domstohlar böra discerneras.
2.
Uti dhet 2: dra cap: s 3, 4 och 5 § giör den, som är tillförne fäst och sigh medh een annan, som intet deraf weet, förlåfwar, och den, som orsaaken är till skildnadh uti förlåfningar med dem, som lägersmåhl begåå under förlåfningh, med dem som förr äro förlåfwade, föruthan den derpå dömbde plicht, de wäxlade gåfvor förlustige, som den oskylldige eller de fattige skola tilkomma; nu kunna dhe een deel wara alldeles försatte och borta, een deel uthslitne och oduglige, så frågas oförgripeligen, om icke derwijdh är nödigt att exprimeras i sådant fall gåfwornes rätta wärde, antingen den tijden de äro uthgifne eller den tijden de förwärkas.
3.
Dhet 4 cap.
förmäler uti den 1 §, att den dotter och möö, som giffter sigh emot faders och moders willja eller låter lägra sigh, skall hafwa förwärkat till dhe fattige io: de dehlen af sin då hafwande ägendomb, som synes fullan willja förståå alt hwad henne tillkommer i löst och fast, men som henne kunnat förr erffteligen tillfalla antingen å möderne, fäderne eller från någonthera sijdan något iordegodz, antingen sätherij eller hemman, som hennes arfwingar intet giärna willa eller kunna skillja åth, så kunna icke allenast den qvæstion af dem moveras, at hennes arfwegodz intet förståås härunder, effter dhe således icke allenast skulle oskyldigt lijda både dheras fränkas waanheeder och godzets bortgående ifrån familien, och i fall hennes arfwegodz under sådan hennes förwärkade egendomb skulle förståås, torde dhe som bördesmän iure retractus prætendera där på lösen, som fördenskull synes liusare willja förklaras.
4.
Effter uti det 7: de cap.
§ 4 införes, att om een hustru döör barnlöös för än mannen, så hafwa hennes arfwingar till morgongåfwan ingen rätt, men som de icke desto mindre hafwa hennes legittimam uti boet at undfå, upwäxer den qvæstion, om mannen will af boo oskiffto undantaga och behålla heela morgongåfwan, som han uthfäst, om det wore 1 / 6 del, eller om ingen wore uthnämbdh, 1 / 12 del af den behåldne sterbhusetz ägendomb effter det 10 cap.
§ 1 Gifftmålabalken L.L: n, och arfwingarne deremot påstå een uthfäst morgongåfwa flyta allenast i booet tillbakars, och de i anseande till sterbhusetz så mycket större förmögenheet erhålla så mycket mehra arf, och der ingen morgongåfwa wore uthfäst, at mannen den 12: te parten, som den hustrun skulle tillfalla, som ingen morgongåfwa woro gifwen, ingaledes måtte räckna sigh tillfallande och förbehållen, effter den icke widare hustrun tillkommet än hon sin man öfwerlefwat, hwaruthinnan något närmare liuus för dommaren synes jämbwähl reqvireras.
Desslikest synes och någon närmare explication nödigh öfwer den 7 § i förbemälte capitel, hwarest förordnas, at där mannen döör och ingen wiss morgongåfwa finnes uthfäst, skall hustrun hafwa för morgongåfwa 1 / 12 part af mannens behålldne medell i boet, som gieer den twist och det twifwelsmåhl, om den 12: te parten skall beräcknas i löst och fast arf och aflinge eller uti det lösa allena, som uti boet finnes, och som een sådan enkias wilkohr tyckes slätt och ringa noog i anseende dertill, at fleere fattige än förmögne huus finnas, der hon än finge under morgongåfworätt 1 / 12 part af heela sterbhuusetz ägendomb i löst och fast, arf och aflinge, så synes wähl det fasta böra derunder wara begripit, men är nödigt till dommarens mehra säkerheet och parternes säkrare underrättelse att uthförligare nämbnas.
5.
Uti wår nu brukeliga laagh 19 cap.
Gifftmålb.
L.L.
förbiudes mannen at bortskiffta sin hustrus jordh, uthan hustruns och hennes arfwingars goda willja, men uti det 9 cap.
af denna senare effterlåtes mannen att bortskiffta, förpanta, försällja och i giäldz afbetahlningh gifwa sin hustrus jordh, när dhet kan skie medh hennes frija willja och sambtycke, hwarwijdh hennes arfwingars råd och tillståndh utheslutes, som lijkwähl synes betänkeligit aldeles at förbijgåå, dy i: mo, som lagen tillförne intet gifwit mannen tillståndh at bortskiffta sin hustrus jordh uti annan och bättre jordh uthan hennes arfwingars goda willja, så synes så mycket betänkeligare at tillstädia mannen icke allenast bortbyta uthan och försällja, förpanta, i giäldz betahlningh bortgifwa sin hustrus jordh, arfwingarna alldeles oåthspordt, hwaraf 2. intention af det 8 cap., som ingalunda tillåter hustru eller man gifftas uti hwars annars fasta ägendomb, ärfde eller förwärfde, på mångahanda sätt skulle kunna illuderas, emädan oppå ett så fritt abalienerande kunde lätt föllja ett oskiäligt wärdetz förslösande; 3. kunde een hustru, besynnerligh den, som wore sielf benägen till någon fåfängh utgifft, eller den, som för mycken kiärleek intet wille, eller den, som för mycken räddhåga och blödigheet intet torde, eller den, som af mycken eenfalldigheet intet wiste att säija sin man i det fallet emoth, snart bringas af det skiähl, som inga skiähl wore, at samtyckia till sine godz föryttrande, som kunde icke allenast lända hennes arfwingar, uthan och henne sielf och hennes barn i längden till största nackdeel och fattigdomb; 4. kunde godzen, som tiäna till familiernes conservation igenom een godwilligh eller lättsinnigh hustrus antingen godwilliga eller af räddhåga gifne bijfall snart försättias, som till det 5: te fast säkrare och längre synes widh den slächt, af hwilkens stam de äro förwärfwade, bibehållas, där arfwingarnes samtycke wedh sådan handell jämbwähl inhämptas skulle, som för det 6: te synes särdeles nödigt, när de inga barn sins emällan hafwa, för hwilkas wälfärd och upkompst fadern kan och bör wara bekymbradh, att fadren då icke för sin och sin hustrus egen lust sökte till förtreet och skada sådant arfwegodz at förslösa, hwilket igenom den skylldigheeten at intaga först hennes fränders rådh och tillståndh lätteligen kunde förekommas och hemmas; kunnandes för 7: de the afwoges och owilligas mootståndh så mycket mindre blifwa något hinder för dem, som nödgas af twingande orsaaker sådan jordh föryttra, emädan rätten kunne sådanne måhl effter lagen skiärskåda och der de befinnas straxt lagfarande derpå bewillja, at icke slächtens begiärligheet till arfwet måtte hindra ägarens skiähliga förordningh och derpå stödiande wählfärdh; hwartill för det 8: de synes bööra komma i betänkiande, om mannen och sielf är till någon fast jord ägande, som han proportionaliter emot sin hustrus kan i nödfall bortsällia, hwarföre någon distinction häruthinnan tyckes desidereras, så at den man, som sielf hafwer godz och äger barn medh den sin hustro, hwars godz skifftas, uthsättias eller sälljes skulle, åthnjuter den frijheeten, men den, som hwarken barn eller ägendomb hafwer, tyckes böra till mindre fritt förfarande adstringeras, hwilken åthskildnadh och finnes uti andra länders laagar observerad.
Erfdabalcken.
6.
Dhet 20 cap.
§ 10 Erfdabalken beskrifwer, hurulunda aflinge jordh, huus och löösöron barnomen emällan och huru mycket ifrån barnen må testementeras, hwarigenom den frijheeten, som det g cap.
Jordab: n L.L: n och förra testementzordningen tillförne medgifwit wid eens aflinges och löösörons disponerande blifwer något limiterat och beskränkt, hwilket och tyckes något efftertänkeligit.
1.
Effter den frijheet och absolute macht, som hwar och een öfwer sitt aflinge och löösöron härtills hafft, icke synes wara funnen för någon skadeligh, emädan alla förälldrar, så wijda de hafwa sensum cum brutis communem, inexstingvibili naturæ propensione et storgia älska och giärna upfostra sina barn, så länge de sig som barn ägnar och bör skicka och förhålla, då de ingen annan häldre unna och effterlåta, hwadh de förwärfwat och sammandragit.
2.
Synes een sådan frijhet, som i så långh tijdh warit medgifwen och så sällan någon hafft att klaga öfwer, yttermehra och hädaneffter wara nödwändigh, emädan den intet är det ringeste argument till att öfwertala barnen ad officia pietatis et obseqvii erga parentes, som dhe elliest offta kombne uthur förälldrarnes huus, brödh och umbgiänge wid förälldrarnes ålderdomb och swagheeter, antingen alldeles förgiäta eller åthminstone intet wederbörligen effterkomma, som de lijkwähl skulle så mycket mehra i achtning taga, när till den naturlige kiärleken komme den fruchtan, at andra igenom skickeligare tillhandagående skulle giöra sigh wärdigare till deras förälldrars aflinge.
3.
Tyckes igenom afskiärandet af sådant aflinges frija disponerande duplicem infligi parentibus injuriam, först att dhe intet så wähl skola betroos att förwalta sin ägendomb, som de den wähl förwärfwat, till det andra, att de skulle kunna wara oskiäligare än barnen, så att dhe skulle lembna dem mindre af sin ägendomb än dhe förtiänt, som är contra naturam, emädan kiärleeken stiger långt starkare ifrån föräldrarne til barnen än han går tillbakars ifrån barnen till föräldrarna.
4.
Som inga goda och wählartade barn kunna igenom een sådan förälldrarnes frijheet lijda, så kunna och många sällsinte igenom den frijhetens betagande förwärras, seendes sina föräldrar wara förneekat at undangifwa allt dheras aflinge och så mycket mehra förwägrat uthan desto mehr evidente skiähl at skrijda till exhserederandet, warandes nogsampt kunnigt, att föräldrar af naturligh kiärleek långt häldre förtijga och döllja sina barns förgrijpeligheeter än de dem uppenbara, fruchtandes uppå deras missgiärningar sådant straff, som skulle wara dem icke allenast till större sorgh, uthan och till blygsell och wanähra, hwarföre de sådant intet skulle willja upptäckia till skiähl af arflöösgiörande, och skulle de då för de förbårgade orsaaker, som de af ömbsinnigheet intet wille gifwa wid handen, icke hafwa den machten at undraga een så waanartigh sitt aflinge, så hade den onda och goda lijka förmåhn.
5.
Fölljer och det, at ingen hafwer mehra något absolutum dominium öfwer någon sin ägendomb, uthan at barnen så de olydige som de lydige ipso acqvisitionis momento deruthinnan med föräldrarna participera, som skulle föranlåta den, som förolyckades medh swåra och waanartige barn, att mehra dissipera än föröka sin förmögenheet, särdeles wid sin ålders tima, hwilket wore för det allmänna bästa skadeligit, interest enim reipublicæ ne qvis re sua male utatur.
6.
Synes det och wara emot aflinge rättz natur, som effter naturlig lagh lembnar det förwärfwade uti förwärfwarens frija disposition och wåldh, så länge han förmår sigh och sitt goda styra och föreståå, hwarföre och denne lagen synes kunna tempereras så, at de ächta folck, som något aflat och förwärfwat, måga, så länge de lefwa tillsammans, om sådant sitt aflinge fritt disponera och råda, som de hällst willja och gitta, uthan att derföre giöra någon reeda och beskeedh, men ifrån det att eendera frånfaller och den andra kan påtänkia eller ingå annat gifftermåhl, hwarigenom kiärleeken till dhe förra barnen per novercalia illinimenta kan kyhlas och förminskas, så tyckes billigt, att dispositionen af det antingen på sin andehl erhåldne eller under enklingeeller enkieståndet tilkombne aflinge bör effter denne lagz giorde moderation adstringeras.
7.
Som man uthaf företalide skiähl förmeenar, at de ächta folck, som tillsammans något förwärfwa, måga öfwer det förwärfwade, ware sigh löst eller fast, hafwa frij disposition och macht, så synes och widh det 22 cap.
wara at påminna, at ächta folck åth minstone af det de sielfwa under deras echtenskap genom egen försichtigheet, snällheet och achtsamheet wunnit och tillhopa lagt, måga till hwarandra något mehra testementera, än giement till andra effterlåtes, och om icke owilkorligen, dok till den eenas eller den andras dödztima, eller ringast till dess et annat echtenskap föreföllo, i synnerheet der inga lifzarfwingar wore, dy elljest synes den effterlefwande allt för snart skola gåå det qwitt, som medh mycken möda, stort beswär och bekymbersampt släp, medh sambnadh handh till ålderdommens underhåldh blifwit sammanlagdt, och emädan inga uthom dem, som medh echtenskaps bandh äre bundne tillsammans, för ett considereras kunna, så tyckes och här den naturlige ordningen willa fordra, at man och hustru af hwars annars andehl i boet måga hwarandra något mehra tillägna, än de elljest någon deruthom gienom testamenter kunna anslåå, dy som de allena måst lijda med hwarannan liufft och lett, så skulle och ingenthera willa, at den öfwerlefwande skulle aflåta det, som icke uthan största beswär kunne afståås, och som dominia rerum naturaliter transferantur voluntate possessoris, lib.
41 D. tit.
1 ll.
9, art. 3 de acqvir.
rer.
dominio!
nihil enim tam conveniens est naturali æqvitati, qvam voluntatem domini volentis rem suam in alium transferre, ratam haberi, dy tyckes dheras wählwillja emot hwarandra, som bäst pröfwat hwar annars försichtigheet och omsorgh, intet skola kunna impedieras och hindras, uthan at de reciproca testamenta, som de sins emällan om deras aflinge och löösöron kunna giöra, måga uthan restringerande till någon wiss andehl af boet, blifwa rata et firma, fast än någon tijdh och condition dertill skulle determineras.
8.
Det 23 cap.
förmäler uti 2 och 3 paragrapherne, ät arf och testamenten skola bäras tillbakars, när giäldh, som wid skifften warit owitterligh, effterkommer, och der den eena är imedlertijdh blefwen så fattig, at han intet gitter sitt arf eller testamente återbetala, så skall den andra swara till giälden, så länge något rächte af dhet han undfått, hwarwid den qvæstion kan upwäxa, så frampt een niutit något fruchtbärande tingh som penningar eller godz, om creditoren skall wara berättigadh att åtherfordra dess i medlertijdh åthniutne ränta och inkompst, till dess han fåår sin fyldnadh, men om det warit ofruchtbart, effter hwadh tijdh dess wärde må ansees, antingen som det warit, när arfwingen eller testamentarien det emottagit, eller som det funnes, när giälden blefwe kunnigh, och det borde gåå tillbakars, och i händellsse af det förra synes sådan ägendomb alltijdh böra icke allenast inventeras, uthan och wärderas, innan den af någon arfwinge eller testamentario tillhanda ställes.
9.
Uti det 28 cap.
§ 3 förmäles, at när någon förmyndare blifwer nödtwungen att sällja någon fast ägendomb bort från een omyndigh, så skall det icke skiee uthan medh närmaste slächtz och den rättens samtycke, hwarunder sterbhuuset lyder, och det elljest skall wara ogillt; nu ehuruwähl man aldrig förwähl kan frällssa och förwara de omyndigas rätt och egendomb, så tyckes lijkwähl 1. swårt för een dommare, at gifwa till hwar och een sådan förekommande handell sitt samtycke, effter han derigenom blifwer responsabel så wähl som förmyndaren till sielfwa handelen, och således inhabilis at dömma förmyndaren och pupillen emällan, om någon strijd dem emällan derom sedermehra upwäxer; 2. kan een förmyndare mycket förebära om et sterbhuus tillståndh, som een dommare på een eensidig berättelsse måtte troo och kunna lijkwähl feela, så at på ett förwillat förebringande kunne föllja ett willsampt bijfall; 3. tyckes det falla contra officium judicis, at han på een partz blåtta relation skall resolvera till eller ifrån uti så efftertänkelige saaker, som kunne wara kiöparen eller pupillen antingen till största skada, om det hindras, och största gagn, der de föreginge, eller vice versa, emädan intet af een rätt bör sambtyckias, uthan det, som effter alle wederböranders inhämptade skiähls wissa befinteligheet är skiähligt, hwilket härwidh intet skier, emädan kiöparen eller pupillen häruthinnan intet kunna hööras, som hafwa skadan häraf förnämbligast att befara; 4. will det wara nästan omöijeligit för een dommare wid så många sysslor, som honom nu påläggias, at giöra sigh så underrättadh om alla sterbhuus tillståndh, at han skall säkert kunna sambtyckia sådane förmyndarnes actioner, dy som många sterbhuus beståå af de widlöfftigheeter både uti rättegångzprocesser och andra handlar, at dhet fordras långh tijdh at få weta rätteste sammanhangen af allt, så will der äfwen så långt betänkiande till att säija, hwadh för sterbhuuset är nyttigast eller eij; 5. tyckes et sådant samtycke, fast än der til gifwes uti den rommerske lagen af fast diverse orsaker någon anledningh, ff. lib.
27 tit.
9 ll: 1 et C. lib.
5 tit.
71 ll: 17 de prædiis et aliis rebus eorum, qvi sub tutela et cura aliorum sunt, sine decreto prætoris vel præsidis non alienandis vel obligandis, strida emot den hoos oss afläggiande dommare eedh, hwaruthinnan expresse förmäles, at dommaren intet skall på hwadh sätt och under hwadh skieen det hällst skiee kan, mehra foga och bifalla den eena än den andra, eij heller för någonthera uppenbara hwad lönligit wara böör och rådslagz wijs kan talas för eller sedan dommen blifwer afsagdh, hwaremot sådanne consilia, som rätten i sådanna måhl kunna föra, synes böra wara hemblige, till dess någon twistigh casus derom existerar, då dommaren intet bör föruth hafwa någonthera bijfallit, at han icke måtte dömma emot sin eedh och uti een saak, som han sielf är för sitt samtycke inwekladh uti, dy föreslåås oförgrijpeligen nogh wara, om förmyndarne medh wederbörande af slächten i stället för rättens samtycke giöra det med rättens wettskap, så att de ingifwa skriffteligen alla de skiähl, som drifwa dem till sådan handell, hwilka kunne i protocollet ordh ifrån ordh infattas, och lända både dem och pupillerne i längden till nogsamb effterrättellsse och förwarning, hwaröfwer och dommaren om någon twist upwuxe kunne hafwe frijare händer medh obeswärat samwete at dömma.
Tillägg.
Några casus och händellsser, som synas höra men intet finnas under de öfwersände Giffte- och Erfdebalkar uptagne och fördenskull till den Kongl.
Laghcommissions widare öfwerwägande oförgripeligen påminte att underdånigt effterkomma Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste breef och befalning af den 16 och Hr Baron och Landzhöfdingens högwälborne Hr Erik Lovisins derpå fölgde sammankallande af den 25 nästledne Maij.
Giftmålabalken.
1.
Uti det I capitlet 4 § är förordnat, at ingen må träda i echtenskap, som icke är kommen till mogen ållder, man till sitt 20: de och qwinnan sitt 15: de åhr; nu är ingen tijdh föreskrefwen, när man och qwinna måga sigh med hwar andra troolåfwa, altså kunde hända, at troolåfningen någre åhr föreginge och under förlofningen lönskeläger beginges, som och kunde skiee uppå hembligh förlåfningh och echtenskapslöffte, hwareffter den förnedrade qwinnan eller hennes rätte gifftoman torde sökia, att mannen skulle uprätta henne, och fullgiöra sin låfwen med skyndesammare wigsell, hwaremot han sigh till undflycht hade at förebära, at han det intet kunne eller måtte effterkomma, innan han hade sina 20 åhr; om han fördenskull till exempel wore uti sitt 16: de åhr, så wille föllja, at de måtte wara som förlåfwade i 4 åhrs tijdh, hwilket upskåf skulle gifwa dem mehra anledning till ett förargeligit umbgiänge, der de wore tillsammans och önskade begge echtenskapet att fullborda, och i fall de i medlertijdh tillhölies at hålla sigh ifrån hwarandra åthskillde, hindrade lagen icke allenast primarium finem conjugiorum seu sobolis procreationem, uthan kunne och igenom emällankommande dödzfall, företagande afreesor, opwäxande owänskap, owänlige afrådande och ny åtrå till andra ächtenskap antingen alldeles förekomma fullbordandet af det första löfftet, den förnedrade och dess barn till mycken nachdeel (effter dens wilkohr är alltijdh bättre, som haar sin ächta man och förswaar, än dens, som blijr förklarat för een dödz rätta enkia eller een öfwergifwares ächta maka) eller der de effter så långt uppehåll skulle komma tillhopa, kunde wänskapen och förtroendet i medlertijd mycket wara förminskade och echtenskapet uppå een sådan begynnellse och på begynnellsen föllgde drögzmåhl skulle sällan wähl aflöpa, dy synes för een sådan casu någon limitation eller åthminstone någon tydeligh lagh wara nödwändigh, särdeles der den förkränkte är yngre än mannen, och möö, som effter Gudz lagh et propter imbecilliorem sexum tycktes uthan hinder och till förekommande af swårare påfölgdh, som upskiutande af kiörkians frijheeter och undergående af ett meenligit efftertahl, i synnerheet där sådan låfwen föregått, böra igen bättras.
2.
Om een möö eller son, som är minderåhrig eller uti sine föräldrars huus och bröödh, emot sine föräldrars willje och wettskap sigh medh een owärdigan förlåfwar, och antingen lägersmåhl eller hembligh wigsell derpå fölljer, antingen hemma i landet eller uthrijkes, hwart de för den orsaken afreesa, föräldrarna till så stooi waanwördnadt och spått, at dhe änteligen begiära deruthinnan skildnadh, så är wähl uti det 2 cap.
§ 1 stadgat, at olaga förlåfningar äro ogilla, när laga gifftomän hafwa någon skiähligh orsaak at wara deremoth, men om lägersmåhl eller hembligh wigsell derpå fölgdt, och sådant gifftermåhl sökes icke deste mindre at uphäfwas, lijka som consensus parentum wore een så necessaria essentia legittimorum conjugiorum, at de skulle wara ogilla, hwarest den icke wore undfangen, finnes intet widare omtallt, än att föräldrarna hafwa fritt sådan olydna medh arflöösgiörande at afstraffa, hwaruppå de så mycket mindre torde reflectera, som få föräldrar sine barn något arf kanskiee kunna lembna, och de, som då arf hade at förwänta, skulle allena kiänna wärkeligheeten af straffet och de andra intet, hwaraf skönjes någon olijkheet af straffet uti ett lijka måhl och förseande willja föllja, men om ansökning till afskildnadh förmäles intet, och emädan någre sådanne casus och twister inom een kort tijdh äre förelupne, hwariblandh man uthan någons förtörnelse kan nämpna Ulf Grips action emot Wivallium, deciderad uti Wexiöö dombcapitel den 20 Iulij A: o 1630, som medh originalacter här kan uthwisas, och som så wähl främmande som wåre egne förordningar uti det måhls afdömmande variera, synes och det behöfwa någon effterrätteligare decision, och fastän föräldrarne i anledningh af Gudz lagh 1. at 4: de budordet som apostelen till de Collosser i det 3 cap.
v. 20 förklarar böra skiee i alltingh; 2. at dhet tilkommer föräldrarna at uthgifwa sine söner och döttrar, Deut.
7 v. 3, Ierem.
29: 6, 1 Corinth.
7 v. 38; 3. att föräldrarna måge förmeene döttrarne echtenskap med den dem belägrat, Exod.
22 v. 16 et 17, Deut.
22: 19, som de och måge uphäfwa de löfften, som de Gudi giordt, Num.
30 v. 3 et 6; 4. att föräldrarna äro i Gudz stadh, emädan han intet sielf som medh Adam och Eva uthan igenom föräldrarnas medlande gifwer hwar man sin hustro; 5. at inga arfwingar måga contra jus civile föräldromen till dheras nampn och ägendomb påtwingas, uthan dheras willja och allt skiähl, lib.
ff. 23 tit.
2 ll: 2 de ritu nuptiarum: nuptiæ consistere non possunt, nisi consentiant omnes, id est, qvi coeunt, qvorumque in potestate sunt; 6. i krafft af Kongl.
Maij: tz allernådigste förordningh angående de missbruuk, som med lönliga sammanwigningar een och annan tijdh förnimmas förelöpa, gifwen Stockholm den io Martij A: o 1665, hwaruthinnan förmäles, at där någon prästman sigh underståår at sammanwiga een jungfru af adell medh någon af samma ståndh emot föräldrarnas goda ja och samtycke, eller på något annat olaga sätt sigh till giffto låckar och tager, då skall sådan wigningh för lönligh och ogill hållas, hwareffter föräldrarna et sådant echtenskap skulle willja alldeles ogilla, hwaremoth lijkwähl tyckes böra komma i consideration, at föräldrarna kunna iblandh intet hafwa skiähl till sådanne contracters benekande, särdeles när contrahenterne äre pares moribus et genere, och res är intet mehra Integra, uthan lägersmåhl eller wigsell är tillkommit, då det synes blifwa stående, ut vitetur majus scandalum et ne maxima fiat injuria vitiatæ et desertæ mulieri, præsentim si non nuberat in honesto et turpi, multa enim impediunt matrimonium contrahendum, qvæ contractum non dissolvunt, 1. patre furioso, ff. de his, qvi sunt sui vel alieni juris; hwarföre uti een så gångbar casu, som och hoos alla dem, som jus naturæ tracterat, är funnen wärdh at uptagas, synes oförgripeligen effter omständigheeternas skilgachtigheet nödigt een effterrätteligare lagh, uti hwilket foro och af hwadh skiähl i synnerheet een lönligh och alldeles olijk sammankomst må stadfästas eller skilljas.
3.
Uti Sweriges nu brukelige lagh, cap.
4 § 1 Gifftmålabalken L.L: n, förmäles, at den, som är lagligen förlåfwat och blifwer oskiähligen och alldeles förwägrat och sändh sitt ächtenskap fullborda, må sin fästemöö saaklöst uttaga effter undfånget tillstånd af rätten och under tillordnade gode mäns bewittnande, hwarom uti denna senare intett widare finnes, än allenast om allt för långsamma upskåf omrördt, och emädan den casus icke sällan händer, uthan offta kunne upräcknas hafwa förefallit, om exemplen icke woro misshageliga, nu inom några åhr, så tyckes oförgripeligen nödigt om dess införande och decision at påminna.
4.
Det 6: te capit.
straxt därhoos affattar, huru förfares skall, när brud eller brudgumme döö, innan de hembkomma, hwilket ännu och offta timar, hwarföre synes den casus jämbwähl nu behöfwes at införas, at deraf må skönjas, hwad rätt den dödes arfwingar kunna åthniuta uti dens arf och ägendomb, som den andra öfwerlefwer.
5.
Nu händer och offta, at fästeman låter wederbörande bröllop reeda och wigsletiman ansätter och uthan skiähligh orsaak håller sigh undan eller wijdh deras hedersstundh bortlöper och sin fästemöö till waanheder och all hennes lyckas förlust sigh åtrar, fast än lägersmåhl intet emällan kommit, hwadh förehållande i sådant fall bör i acht tagas, och hwadh plicht på een så eenwettigh och orätteligh treeska föllja böör, särdeles där bruden eller hennes gifftomän intet willja mehra påståå echtenskap medh een så ostadigh och otrogen, uthan sökte allenast antingen deel af hans ägendomb eller straff på hans person eller begge, som och synes till corrigerande af slijk wispsinnigheet böra resenteras, at ingen må sigh understå at obetänksampt och illwilligt umbgåå medh det, som Gudz ordningh tillhörer.
Erfdabalken.
6.
Nu kan hembgifft wara gifwen till son eller dotter och den, som samma hembgifft undfått, döör förr än den, som henne uthgaaf, hafwandes effter sigh mehra giäld och skuld än at egendommen tillräcker, hwarföre creditorerne willja sigh all den i sterbhuuset befintelige ägendomb tillwälla, men den, som hembgifften uthgaaf eller dess arfwingar sökia hembgifften tilbakars, hwilket måhl offta händer, men intet finnes expresse omrördt, uthan synes oförgripeligen, at som sådan hembgifft bör till arf och jämbnada gånga, och gifwaren eller dess arfwingar må fa den tilbakars, emädan den som arf räcknas, och må föga bättre än låhn uti gifwarens lijfstijdh ansees, hwilket icke kan till annars mans giäldz betahlning bortgåå.
4.
Utlåtande från Kronobergs län.
Gifftermåhlabalk.
Ad cap.
6.
Det ähr icke uthan, att detta capittel synes en mycket helsosam förandringh innehafwa, i ded att hwariom och enom dhereffter åligger sine ingångne contracter behörigen att annotera och inprotocollera, lijka som och ded 12 cap.
5 paragraphen Erffdabalken biuder, att med alle inventarier widh arffskifften och slijkt skie skall, hwarmedelst så wähl behörige arfwingar i lengden kunna en säker effterrettelse om sitt godha och hwad passeret ehrhålla, som och en och annan weta, huru wijda man sigh i handel med sin nesta till sitt avantage inlåta och sin skada twert emoth föresee må, men när man å andra sidan åther considererer dhe store inconseqventier, såm dheraf synas flytha och yppa, såsom:
1.
Hwad onus det är för hwar och en att obligeras till att revellera och giöra kundbart sine wihlkåhr, som enteligen skier, när slijke contracter och sielfwe inventarierne i retterne insinueras, dhe dherjempte publice opläsas böra, hwarmed då ens tillståndh offenteligen proclameres, som det alle gemenligen welat hafwa för ett arcanum och en snällhet att kunna reticera.
2.
Skulle och serdeles commercien derigiänom merkeligen lijda, att hwar uth- och inlänsk wid ens inträdande i echtenskap uthi en så beskaffat hendelse och uthi dödzfall om sterbhusetz handlingar finge tillfelle at giöra sigh bekant, effter som och dher medelst mången skulle hindras att sökia sine saaker till ded bästa disponera och igiänom snällheet och rådh, uthur widlyfftighet sigh och dhe sine hielpa, som offta skier, när tijdh, frist och lägenhet dhertill gifwes och wihlkåret förtiges: homo enim semper plus in bonis putatur habere quam re vera habet.
3.
Will ded och falla retterne för swårt alle contracter och arffskaper, större och mindre, serdeles å landet, att widh tingen emothtaga, öfwerse, upläsa, inprotocollera och sedan förwara, dhertill både dhen cumulerande och yppande myckenhet en längre tijdh skulle ehrfodra än att slijkt widh tingztimmarna hinte förrettas, och sedan till förwarande dheraf tijdhen hwarken rumm äller lägenhet uthan serdeles kåstnad finnes; oförtegat och ded beswär, som serdeles
4. dhen gemene hopen dher medelst synes willia öfwerhengia, sigh både slijke personer wid sine ringe arffskifften att skaffa, löna och underhålla, som alt behörigen annotera och uptechna kunna, som och dermed sedan till tingen att förresa och derefter inteckna låta; icke tåhlandes lägenheten eller underståendes man sigh för widhlyfftighet skull specialiter nermare att förmäla dhen ena och dhen andra skadan, som häraf flyter och nästan orimligheten remonstrera, uthan stannar i dhe oförgripeliga tankar, att hwar och en må frijtt lembnas slijke inprotocolleringer att giöra, alenast inventarierne med wittnen inrettas, derest något skriftwärdigt ded tillåter, Ursprungligen: derest förmögenheten ded tillåter.
som och ded intecknas, som till en säkerhet af wedherbörande angifwes och begiäres; warandes
5. arfwingarnes rett, som förnembligast igiänom inprotocolleringarne sökies att conserverad blifwa och desse capittel synas syffta uppå, noch dhem i framtijdhen wetterligh och förbehållen, när inventaria ofehlbart uprettas och med wittnen confirmeras, hwilket och dess mindre försummat warder, då ded behörigen i acht tages, som 12 cap.
Erffdabalken dicteras och straff fölier på dhen, som slijkt försummar.
Ad cap.
12.
Förmår detta capitels parag.
1, att dhen dher sin maka så hathfull ähr, att inge förlijkningar och föresatte withe honom till bätringh och enighet bringa kunna, med 8 dagars fengelse eller 100 d: r sm: tz böther straffas skall, hwar widh dhen ehrhindran oförgripeligen giöras, ded Kl. Maijrttz nådigste stadga de A: o 1686 öfwer slagzmåhl och oliudh och förargelse i kyrkionne 100 d: r s: mt both emoth en månadz fengelse widh watten och brödh jembförer; blifwer således uthi böterne och corporalstraffet dher emoth en olijkhet, der doch straffordningen och lagen derwid en lijkhet observerer, och æqviteten i alle criminalsaaker ehrfodrar, och som dhen dher en större wanarth och Gudz nampn förtörnelse icke mehr än med 100 d: lr böter finnes belagdh, som bemälte stadga dicterer, så tyckes oförgripeligen, att en fierdepart dheremoth och således 8 dagars fengelse i detta fall convenient wara skulle, efftersom och för retterne en nödhwendighet ähr, att dhet föruth omrörde withe till ett wist qvantum uthnempt blifwer.
Ad cap.
13.
Parag.
3 biuder, ded widh skilnad emellan echta folk till en tijdh egendomben under andras förwaltningh lembnas skall af domaren, emott försäkringh och bårgen, hwarwid infaller, att en slijk bårgen dess omöjeligare kan erhållas, som hwar och en dessuthan icke gierna ett dylikt beswär sigh antager, ia enteligen till uhrsecht brukar, ded han ingen bårgen skaffa och bekomma kan, helst som både owist ähr, huru snart en dherifrån enledigas, som och ingen löhn dherföre finnes beståd, uthan alena omak och till äfventyrs process i längden dhertill underkastas.
Hwarföre oförgripeligen en redelig man dedh synes kunna uthan bårgen anförtroos, som och wiss löhn för erfwodi sitt tillägnas böra, och dhen wähl må uthgifwa, som en sådan oreda och beswär förorsakar, hwilket och ett expedient är, att dhen förargelsen och lasten mera afftaga och hindra.
Erffdabalken.
Ad cap.
4.
Par.
3 præfererer sunderkulla barn samkulla barnabarn, giörandes par.
6 dhem med sunderkulla barnebarn jempnärfwa, dher doch cap.
3 par.
9 samkulla barn för sunderkulla barn heele arfwet tillägnar och gamble lagen lijkmätigt ähr, och ehuru par.
8 i samma capitel förmåhr, att om dhen ene kullen dör, dhen andre då dess arfwinge wara böhr, tyckes doch oförgripeligen samkulla barnabarn i anseende af blodzens mehra förbindelse enteligen för sunderkulla barnabarn lijka så præfereras böra, som föräldromen en förmån af samkulla i dylika hendelser finnes förbehållen och tyckes jus repræsentationis således dhem, som deras förfäder föruth böra tillägnas I marginalen: Denne quæstion gås förbi, efter man icke hafwer tafian.
.
Ad cap.
8.
Uthi parag.
4 ähr wähl rettwiseligen statuerat, att dhen, som ifrån dhen retta evangeliske läran till wihlfarande troo och lära faller, intet arff i Swerige niuta bör, men så skulle oförgripeligen för mången, dhen af hwariehanda ungdombz oförstånd eller inbillat trånghmåhl låtit sig uthrijkes bedraga främmande lära att antaga, dhermedelst och wägen wara igiänstängd, sig att bätra, som der dhen lagen conditionel woro, att om han igiän komme, sin synd ångrade och rettade, han då det honom förlustige eller arffteligen tillfalne åtherfå skulle, så torde mången förlorad och opmuntras sin salighet att åthersökia, och ehuru fuller ded Gudz ordh och störste rettwisan lijkmätigt ähr, att hwar och en, oachtat alt werdzligit, dherom sig förnembligast bekymbra bör, så äro doch i wähl grundade politier alle mögelige wägar yppande och banade dhe förförde att allicera och låcka till bätringh, hållandes man oförgripeligen så före, att tillstår par.
2 och 3 grofwe missdådare wid fredz ehrhållande och åtherkombsten sitt godha och tillfalne arff att igiänfå, så mycket mer må dhen ansedd wara, som siälenes salighet åthersökier, och ehuru opponeras torde, ded detta skulle gifwa någon tillfelle, att till en tijd effter behagh för hwariehanda sin förmente timmeliga kåfring affalla, och att således vacillanter i religionen sigh yppa skulle, som ingalunda tillåtas bör, så lärer doch både hwar rettwijs dommare sanningen i dhen hendelsen uthforska, effter som och i dylikt fall ingen af denne förmån sigh må betiäna; som och plägar man fremmande, som sigh till rette evangeliske läran begifwa, i alt möjeligit favoricera, så mycket mehra egne wihlfarande får effter Frälsaren Jesu Christi exempel (Joh.
10); och som dhen store glädie förmäles (Luc.
15) öfwer dess åtherfinnande i himbelen, så tyckes och oförgripeligen dhen på allahanda sätt uppå jorden böra lysa och kunnogas.
Ad cap.
17.
Par.
4 förmåhr, att så wijda ingen arfwinge ähr wetterlig och eij kommer inom nat och åhr, skall arfwet falla helfften till chronan och helfften till hospitalet, hwilket både synes contradicera Erffdeb.
cap.
4 § 14, dito cap.
9 § 1, som och emoth gamble lagen sträfwar, och som oförgripligen all dhen höga rett, som chronan dheruthi stundom sig förbehållit, oförkränkt wåra bör, så synes och ded helt skiäligit, att denne chronones ingiäld icke igiänom någon lagh annorledes skiänkias eller disponeras må, ståendes ändå wid existerande tillfellen i dy hendelser altid Kl. Maijrtt och chronan af egit högste bewågh yppet dheraf till pios usus att gifwa hwad Kl. Maij: tt och chronan nådigst behagar; hijth och parag.
6 tituli ejusdem oförgripeligen tyckes lijka lempas böra.
Dito statuerar parag.
5 absolut och uthan limitation, ded ingen arfwinge öfwer 20 åhrs förlåp uppå ett arff tahla må, gifwandes således alle tillfelle att inom förbemälte tijdh det åqwählia, hwilket doch både andre lagsens rum i dy måhl emothsträfwer, som och orimmeligit synes och både natt och åhrs som tregia åhra häfd præjudicerar, dy tyckes oförgripeligen, att så wijda uthrijkes wetterlig arfwinge, dhen eij af arfwet wiste eller komma kunnat, der under förstås, så må det och till dedh rummet och således parag.
3 ejusdem capitis föras.
Förslag till Jordabalk 1695.
1.
Utlåtande från Österbotten.
Till underdånigste föllie af hans Kongl.
Maij: ts wår allernådigste konungz och herres allernådigste befallningh äre till dess högstmogne godtfinnande, öfwer dhe aff lagsens revisorer projecterade puncter angående Jordabalken, desse oförgrijpel.
påminnelser af underskrefne Österbotten Justitiæ betiente underdånigst fattade och hemstälte.
Ad cap.
1.
§ 2.
Effter som stubbehemman excoleras medh stort beswär, till cronans nytta, af sådan jord, som elliest fruchtlöst obrukad låge, och månge sådane hemman i Finn- och Norrlandh, såsom under jordägande och arfzrätt, af byje- och sochneallmenningar uptagne ähre, hwarest ännu sådane, till stoor myckenheet, uptagas kunna, men om den förhåppningen, af jordägandsrätt, dem afskäres, torde mången hålla betänkeligit, att taga sigh det beswär opå, medh nybygges optagande; om icke fördenskull dhe framför stadge- städie- och sämiehemman måge någon fördeel hafwa, hälst till sådane hemmans sälliande, ty oansedt igenom ärfwande kan ett hemman graveras medh gield, doch igenom sälliande kan giäld med wärdet betalas, utan cronones nachdeel.
Cap.
4.
§ 3.
Förmäles att bördejordh, som försällies, ähr aflinge, doch bördeman sin rätt förbehållen, om den framdeles försälies, hwilken meningh synes wara obscur och betänkelig.
1: o Om the, hwilkom börden tillförenne afhänd ähr, skole, ther jorden framdeles igen förhandlas, ehrkännas för bördemän, effter som uthi 6 cap.
§ 16 förmäles, att när det ähr wardt för eenom, bör det wara wardt för allom, som framdeles klandra kunna, och elliest skulle det lända äganderätten till förklening, då man sin jord försällia behöfde; alltså 2: o der emot synes skäligt, att uti senare börden, der jorden försällies, böre the senare bördemän deras rätt förbehållen wara.
Cap.
6.
§ 1.
Profwes thet skäligit, att den, som köper bördejord, skall innan natt och åhr gifwa det rätten tillkänna; altså infaller der jemte det betänkiande: hwad rätten wara skall, om sådant tillkännagifwande efftersätties.
Och som kiöpt och ärfd jordh skole upbiudas uppå 3 laga tingh, hwaremot skall klandras innom natt och åhr, ifrån första upbudet, hwilket kan procederas, där 3 laga ting om åhret hålles; men i Österbotten och Norrlandh sampt andre orter, där landsens beskaffenheet och angelägenheet eij tåhl mera än 2 tingh, såsom det och, af uhrminnes tijder, der haar practicerligit warit, synes i consideration komma, att om laga upbudh och ståndh skulle tillijka aflöpa på ett åhrs tijdh ifrån första upbudet, då kan eij mera än 2 uppbudh hållas inom fatalia, till laga fasta; men om 3 upbudh skole wara nödwändige, måste här i landzorten fatalia, till fasta och klander, på 1½ åhrs tijdh, eller till 3 ordinarie ting uthgåå.
§ 5.
Förmäles, att där hemman å landet eller huus i staden eij skifftas kan, skulle den niuta förträde så på landet som i staden, som mäst tarfwar, eller tillförenne eij fullsitten är.
Uthi sådan måtto, förekommer den underdånigste påminnelse, aff Kongl.
resolutioner och praxin, att den, som hemmanet å landet wähl förestådt, då äldre bröder och systrar eller deras barn det öfwergifwit, må hafwa förträde framför andra, att tillgodo niuta det beswär och arbete, han anwändt, till hemmanetz wedhmachthållande, hälst der som ett swagt hemman ringa haar kunnat löhna omaket och beswäret.
§ 10.
In fine föresättes 50 dahler sm: ts böter för den, som, enär fasta godz klandrat warder, tager mera penningar igen, än han sielf uthgaf; uthi sådant måhl synes komma i consideration, att som uthi små städer sälies huus och jordh af ringare wärde, än desse 50 dahler sm: ts böter, om icke sådane böter måge proportioneras til qvantumet, af det, som öfwertagit ähr, eller till dubbelt mera.
Cap.
12.
§ 7.
Där hele siön, så diupare som grunnare watn, är rålagt rundt omkringh, och der effter skattlagt, sampt gammal häfd åkommit, där synes allmenningz fiskie intet rum hafwa, ty där alt är skifftat, kan intet wara allment, utan wed hafsstränder, som ifrån bohlbyjarne aflägne ähre, der kan stråckfiskie allment wara.
Der någon hafwer sin jordeteg till siös, hwilken tillandas af det fiskewattn, som utan före samfält ähr, uthi byjamåhlet, och andra grannars tegar så belägne ähro, att dhe lijtet opgrundas, där synes i betänkiande komma: 1: o om det samfälte fiskerijet, igenom opgrunnandet, aldeles förwanskas, eller om det öfrige wattnet, utom opgrunningen, ännu fiskeligit ähr, der synes skiäligit, att hwar behåller det hans tegh tillandas; men 2: o der ett stort land opgrunnas af samfälte fiskiewatnet och tillänningen till een skickelig jordehäfd kan fördelas, där må skiffte skee, doch een ringa tilläningh må hwar wedh sin tegh behålla, sedan by är till jämförsell kommen, och kan skatten effter egendomen jämkas.
§ 9.
Uthi Finn- och Norrlandh, der sochnar eij äre åthskilde medh råår, kommer i consideration: om the skole effter öre och örtugh, eller i midiomark, som här till emellan älfwarne, där sochnarne belägne äre, haar practicerligit warit.
§ 10.
Sombligstädes, där byjarne på högden belägne ähre, åfwanföre siöarne, kan intill tompten åker, engh, röörtegar och siö på hwar annan föllia, doch på alle orter kan eij practiceras, att åkerråå medh tomteråå öfwerenskommer, effter som åkertegarne äre månge och wijdare än tompterna, eij heller komma engestegarne med åkertegarne öfwerens, der muhlbete, berg och moras dem åtskilia.
Afta haar och een bohlby, där lijtet engesbohl ähr, sine mäste ängiar innom annat byjemåhl, och upå slättmarkerne, wedh store elfwer, liggia tompt och åkrar näst intill åbröstet, men ängiarne afsijdes emot skogen.
Cap.
13.
Till att bijbehålla richtigheet medh råågånger, och att förekomma widlyfftige trätor, synes skähligit: att hwart åhr een gång eller twå emellan sielfwa interessenterne hålles ägande syyn öfwer rågånger, effter som rååstenarne åffta, utan menniskiors förwållande, af biörner i skogen förskingres, sammaledes af träns windfälle röras kunna.
Såsom och een heel bys rååbreff plägar hoos een bonde förwaras, der dhe åffta igenom wådeldh förkomma, så synes tienligit, att alle interesserade hafwa vidimerade copier af sine jordbref.
Cap.
14.
Uti somblige landzorter, såsom särdeles i Österbottn, der som myckit låglänt ähr, kan öfwer widlyfftige sänke, kärr och moras om sommartijdh omöjeligen syner hållas, utan måste nödwändigt skee om wintertijd, enär icke meenföre ähr, och haar så af ålder practicerligit warit.
Cap.
19.
§ 5.
Där skattebonde sällier sitt hemman, och kiöparen det lagligen opbiuder, laga fasta der å tager, samt hemmanetz wärde fult uthbetalar, och ingen imedlertijdh klandrar på någon innestående uthlagors rest, uthan den, som skatten tillkommer, effter åth af kiöparen den påfordrar, om icke då den skattfordrande må sökia säliarens, som skattskyldig ähr, egendom, och eij kiöparens, som lagligen procederat.
Uthi den tillförene öfwersedde Byggningabalken är åthskilligt, effter dhe där projecterade sakernes anledningh, och denne landzortens beskaffenheet, underdånigst påmint, som till Jordabalken synes kunna appliceras.
Actum Gamble Carleby Rådhuus den 5 Junii A: o 1695.
Jacob Ross.
Andreas Mathesius.
Häradshöfdinge uthi Österbåtns Södra härad.
Häradshöfding uthi Österbåtns Nårra lähn.
Joh.
Ekenbom.
Johann Mattien.
Carl J. Forsman.
Consul civit: s Wasæ.
Ny Carleby Stadz Fullmächtig.
Consul, Gamle Carlebyen.
Pehr Persson Alm.
And.
Biörnström.
Jacobi civit: s consul.
Christinæ stads fullmechtig.
2.
Utlåtande från Bohus och Göteborgs län.
Kongl.
Maijrttz allernådigste befalningh till underdånigste och hörsambste föllie, och uppå Herr General Lieutenant och Gouverneuren Baron von Schönlebens anordning, hafwa undertecknade lagman och justitiæ betiente i Bohuus och Göteborgs lähn trädt tillsammans att igenomsee den af Kongl.
Commissionen wäl författade nya Jordabalcken; och ehuruwäl densamma redan är så fulkommelig, att wij, särdeles i en sådan hastighet, näpligen förmå något wid handen gifwa, hwarigenom han kunde förbättras; så hafwe wij dock effter undfangen befalning intet underlåta bordt oss med fölliande små och oförgrijpelige påminnelser att infinna.
Ad cap.
1.
Såsom detta första capitlet icke synes innehålla någon särdeles lag eller förordning, utan allenast en fördelning af all slagz jord, hwilken hwar om sig i det andra capitlet til sitt wäsende och rättighet beskrifwes; det och icke synes nödigt att giöra twenne capitel af det, som med lijka fulkomlighet och större beqwemlighet kan författas under ett; ty hembställes Kongl.
Commissionen, om icke hela caput primum kan blifwa rubrica capitis primi, och sedan caput secundum dragas dermed tilsammans, således: om sielfägande jord ä landet, som är crono, frälse och skatte; desslijkest alle wilkorlige besittningzrättz, stadge, städie, sämje, stubbe och andra slagz hemman, sedan om stadzens, sielfägande frije eller ofrije jord, kyrkiors, academiers, scholars, fattiges eller hospitalers jord och grund, huru och med hwad rätt och rättighet hwarthera innehafwes eller besittias må.
Ad cap.
2 § 1.
Emedan Kongl.
Maij: tt nådigst resolverat, att skattejord, som under rusthåld och til rustningz stamb är, eij må bortgifwas til morgongåfwa; ty måste och det samma här utan twifwel införas, der som förbiudes att sällia eller förpanta sådan jord.
§ 3.
Det finnes här i orten på somblige ställen, att konungen äger halfparten, och bonden den andra helfften i ett skattehemman, och då twingas bonden att städia hela hemmanet af konungen, som är den bästa mannen, hwilket som det icke synes äga en fulkomligh sequitet, utan wara tilkommet af någor annan händelse i danska regeringstiden; ty hembställes underdånigst, om icke den, som besitter sielfägande jord i något skattehemman til mindre eller större deel, må här niuta samma rätt som alla andra konungens undersåthare i andra provincier, och icke gifwa städia af sin egen skattejord.
§ 3.
Om någon hädanefter försålde eller förpantade skattskyldig jord stycketahls, så borde säljaren plichta 40 marker, såsom en förbudzbrytare, och köparen mista sina utfäste eller utgifne penningar till hospitalet och dhe fattige.
Och som det förra Kongl.
placatet, som emot sådane kiöp och förpantningar stadgat är, således af månge uttydas, att den köpte eller förpantade jorden utan lösen bör tagas tilbaka, hwarigenom sälljaren offta har behållit både ägendomen och penningarne; ty synes oförgripeligen den moderation wid alle dombstohlar i sådane fall (som för detta skedde äro) böra anbefallas, att köparen, som intet så noga warit underrättad om lagen, och bona fide handlat hafwer, må af sälljaren eller hans arfwingar, om the finnas och äre solvendo, få sina penningar igen.
Ad cap.
5 § 4.
Det synes, som skulle denne § beqwämligen kunna införas i andra capitletz 1 §, hwarest ex professo talas om sådan jord, som effter egit godtycke eij förhandlas eller bortbytas må.
Ad cap.
6 § 2.
Om rätta bördeman är så långt bort boendes eller wistandes, att en fattig man eij kan eller förmår med twenne goda män beskicka och hembiuda honom den ägendomen, som sällias skall, eller om han inga bekanta äger på den orten, som bördemannen sig uppehåller, hwilka han tillijta kan att hembiuda ägendomen, huru då förhållas skall?
Om icke den ene rätten med skrifwelse till den andra, dock på requirentens omkostnat, bör hielpa en sådan sälljare tillrätta uti hembiudningen?
Om säliaren fuller weet sig hafwa någon slächtinge inrijkes, som lefwa torde, men intet förnimma kan, hwarest han sig uppehåller och wistas, huru då förhållas skall med hembiudningen?
Om bördemannen har sig uthrijkes neder satt under främmande härskap att boo, bör således hembiudas som en annan inrijkes boendes och niuta förmohn för en inrijkes boendes bördeman, som är längre bort i slächten, enär han inflyttia will?
§ 5.
Twenne bröder åstunda att börda en egendom, den deras farbroder försåldt hafwer, och borde så lösa halfft hwar.
Men ägendomen är allena en mans höfwa.
Den äldre broderen söker förträde, effter han äldre är, och har förträde och option för den yngre i arf.
Den yngre will lösa framför den äldre, effter han mäst omtränger, och den äldre är tilförne fulsuttin.
Men den äldre wil intet mista sin bördzrätt, utan häller afstå den lägenhet til broderen, som han sig tilförne sielf kiöpt, emot en skälig betalning, skattandes farbroderens försålde ägendomb för sig beqwemligare eller nyttigare, huru då förhollas böhr?
§ 9.
Denna § synes involvera en antinomie emot det andra capitlet och § 5, emedan tomtedelning i denna senare förbuden är, men i den förre tyckes tillåtas, när twå grannar få lösa helfften hwar af ena tompt.
§ 9.
När bördemän eller sijdogrannar intet lösa, om tå baakgrannar eller med ryggen intil den sålde gården stötandes bör niuta naborätt och lösa från den ena gränden in til den andra?
§ 11.
När den, som bördat hafwer, och inom 3 eller 6 åhr sällier, befinnes icke af fattigdom, utan af sielfzwåld och intriguer hafwa det giort, så tyckes, att böterna borde proportioneras som köpesumman warit större eller mindre.
§ eod.
Den förste köparen, som genom bördemannen och hans låhntagne penningar blef drefwen från ägendomen, kommer till rätten, enär bördemannen befinnes icke för fattigdom skuld eller nödträngder, utan mer af sielfzwåld inom 3 eller 6 åhr den igen hafwa til en främmande försåldt, begiärandes i anseende til sitt förra kiöp, att blifwa närmare till lösen än en annan främmande kiöpare, om wid sådan händelse icke skulle skäligt pröfwas, att den förre köparen bör tillbiudas lösen, innan ägendomen till en annan främmande försälies?
§ 14.
Eller annan rätt; tyckes böra uttryckas, hwadh detta må wara för en annan rätt, på det dommaren må hafwa en klaar lag, och trätesamma parter icke genom sådane ord få tillfälle att fingera sig någon rätt till en annans förfång eller uppehåld.
§ 17.
Twenne oskylde adelsmän besittia eller äga en frälsegård til hälfften hwardera, eller twenne oskylde bönder äga en skattegård tillsammans, den ena sällier sin halfpart till en främmande; ty frågas, om den frälseman eller skattebonde, som äger halfparten i hemmanet tilförne, eij bör wara närmast till lösen af den andra helfften, fram för en wilfrämmande, och således å landet niuta naborätt tilgodo?
Emedan gårdarnes rijfning och delning i många parter altijd är mer skadelig än nyttig, och Hans Majrtt för detta derpå altid hafft en nådig reflexion, att ägendomerne effter möjeligheten motte tilhopa blifwa.
Cap.
7 § 2.
Den andra delen af denna §, nämbligen huru barn, som det förmå, äga föda föräldrarne, som ingen fast eller löös ägendomb hafwa, tyckes beqwämligare höra till Gifftebalcken, der som tahlas de jure personarum, men här de jure rerum.
§ eod.
Om föräldrarne anten af någon särdeles enwijshet eller affection til ettdera barnet gifwa sig in till kost hoos detsamma att förtära sin fasta jord, och intet wela lijta dee andra till; det samma barnet eij heller will taga dhe af rätten til föräldrarnes åhrlige födzel deputerade penningar emot, af sine andre syskon för födzlen, med mindre det får lägga all jorden under sig allena, huru då förhollas bör?
Såsom arf- och bördköpt jord och huus genom gåfwor kunna komma uthur slächten, äfwen som genom köp och sähl, ty synes intet obilligt, att bördzrätten äfwenså motte giälla i gåfwa som köp, hwilket underkastas Kongl.
commissionens betänkande.
Cap.
8 § 1.
Finnas dhe orden effter som det utlånte den tijden wärdt war etc. Hwilket oförgripeligen tyckes på detta sättet Husligare kunna fattas, att man sätter i stället: effter som det utlänte wid betalningztijden pröfwas gälla och wärdt wara.
§ 3.
Såsom man på landet considererar tingztijmman räknas från det att tinget lyses och till dess det ändas eller aflyses, och att alle dhe, som lagligen imedlertijd något inprotocollera låta, böre niuta lijka rätt; alltså frågas, om rådstugudagen skall räknas ifrån klockan 8 om morgonen och in till 6 om afftonen, så att den, som sin prætention effter middagen angifwer hoos wederbörande borgmästare och stadzskrifwaren, skall niuta lijka rätt med den, som före middagen inprotocollera låtit, oachtat i mäste parten af städerna magistraten intet sitter rådstugu effter middagh, eller att rådstugudag allena skall räcknas före middag, och den præference, som effter middagen sökes, äga mindre rätt än den förra?
§ 4.
Denna § förmäler, att när generalis och specialis hypothecarius tillijka för rätta söka en mans ägendomb, så skall specialis först få sin betalning af det ting, som honom förskrifwit är, och hwad som öfwerskiuter komma den generale förpantningen tilgoda; men så frampt dhe bägge bona fide handlat hafwa, och wunnit sina förskrifningar, så tycktes oförgrijpeligen billigare wara, att dhe, som äga lijka rätt, och lijka snart komma till ting eller rådstugu, böra proportionaliter uthur den skyldiges ägendomb niuta sin förnöijelse, så långt den räcker, och för det öfrige brista aff mark som mark.
E. g. een man äger tree huus, hwartera 100 daler wärdt.
Nu läntager han af en annan 200 daler och generaliter pantsätter honom all sin ägendomb.
Sedan länar han särskildt af trenne andre män 300 dahler och pantsätter hwar särskildt ett huus.
Dessa creditorer komma lijka til rätten och sökia betalning, wid hwilket tilfälle det tyckes alt för swårt, att den almänne hypothecarius skulle aldeles uteslutin blifwa, och dhe andra få sin fulla betalningh.
§ 8.
Ehwar som den materien om alle creditorers förmåhn och præference in concursu får sin sedem i denna nya lagen, anten här eller Rättegångzbalken, så giörs en påminnelse om sådane som i sig sielfwe privilegierade äre secundum praxin, såsom begrafningzomkostning, läkares och apothekares löningar etc.
Cap.
9 § 2.
Emedan den förste § tydeligen wid handen gifwer, att intet mer än tre wärderingar gifwas må uppå en ting, sä woro wäl, att den 2 § något klarare sattes, nämbligen: hwilken som första och andra werderingen eij åthnöjes, ware plichtig etc.
§ 6.
Effter som ingen må annans lott förwärka, på landet eller i staden, ty skulle wara rådeligit, för större lius skull, att denna § applicerades tydeligen till staden och landet, och begyntes sålunda: Så offta bonden eller byamannen saker warder etc.
Cap.
10 § 1.
Såsom de landtmän, hwilka köp, byte och gåfwa giöra, stundom intet kunna sielfwa skrifwa, och under tijden intet kunna få någon annan, som för dhem contractet skriffteligen uprättar; ty woro bäst att desse orden kommo dertill: eller och contrahenterne sielfwe i egne personer med sine öfwerwarande witnen för rätten komma och sin afhandling inteckna låta, och sedan uthur domboken till större säkerhet skriffteligen uttaga.
Cap.
11 § 1.
Wid slutet af denna § tyckes icke obilligt införas kunna, att kiöparen söker sina penninger igen af honom som såldt hafwer; jempte andre för ten saken bewijslige giorde omkostningar.
§ 3.
Det är tilförne cap.
2 § 1 stadgat, att cronogodz eij må undan cronan kiöpas; hwarföre till att undwijka alle, så wäl apparente som evidente, contradictiones, synes oförgrijpeligen, att det här om köpt cronogodz förmäles, något tydeligare borde införas, nämbligen så eller annorlunda: har någon i forna tijder kiöpt godz ifrån cronan, han eller hans arfwingar, eller dhe som dhem än besittia, må dhem eij dyrare sällia än dhe undan cronan kiöpte äre.
§ 12.
Såsom denna § synes icke lämbna köparen locum pœnitendi eller tillfälle att uphäfwa kiöpet, med mindre den fierde delen af det köpte godzet ginge honom ifrån, altså tyckes det wara för swårt och emot billigheten, om sälliaren icke altijd motte proportionaliter holla kiöparen skadeslös, om skönt en mindre deel af det köpte utan köparens förwållande honom undanginge, hwarföre giörs här den påminnelsen, att fast köpet icke kan för någon lijten förminskning uphäfwas, sälljaren icke dess mindre motte moderera kiöpesumman, och hålla sin contrahent skadeslös, enär någon deel af ägendommen honom frångår.
Cap.
12 § 3.
Emedan nöden stundom oundwijkeligen fodrar, att man moste i mossar eller kärr anlägga röör och råmärken; ty woro nödigt, att något förmältes, huru man dermed, effter förfarenheten, bäst procedera kunde, nämbligen gräfwa först så diupt som man kan, och sedan med klappersten upfölla gropen, til dess stenrösen står öfwer horizonten, hwilket fast det går på somblige ställen beswärligen fort, så botnar det doch omsijder, och gier en fast grund, som intet swijker, och sedan planteras derå råmärke, som lagen det föreskrifwer.
§ 6.
Förmäler wäl, att ägendomen skal delas effter öre och örtug, pund och tunneränta.
Men emedan den gamble skattläggning på många ställen finnes felachtig, i det att den, som äger 3 öre bool, eller 3 pund, ofta har så mycken och god ägendom, som dess granne i samma by, hwilkens gård står för 5 öre, eller 5 punds ränta, och dhe ändå gifwa lijka utlagor, ty synes intet obilligt, der wederbörande det påstå, att delningen af byallmänningen i sådant fall borde skee effter ägornes proportion, skatt eller hemmantahl och eij effter punderäntan.
Cap.
18 § 2.
Jordäganden har på lijfztijd bortstädt en gård til bonden och hans hustru.
Effter en tijd döör hustrun från bonden, och bonden tager een annan hustru.
Sedan döör och bonden, och denna senare hustrun lefwer effter, påståendes att niuta städian i lijfztijden tilgodo, eller så länge hon enckia sitter.
Jordäganden säger deremot, att bonden och hustrun, til hwilka han jorden städde, äro bägge döde, och att den senare hustrun, som eij war med in contractu, bör eij heller niuta dess wärkan tillgodo längre än til mannens död, och sedan jordäganden råda sin jord.
Quæritur: quid juris?
§ eod.
Lagen säger, att om någon städier hemman på lijfztijd, så niuter han städian, så länge han lefwer och hustrun effter honom, emedan hon ogifft sitter.
Nu är wid städian af en ogifft man expresse intet nämbt eller aftalt om hustrun, utan städiezedelen torde wara så stäld, att den eller den har på lijfztijd städt det hemmanet.
Sedan giffter sig bonden.
Effter någon tijd döör han bort, och hustrun lefwer efter.
Hustrun will niuta lijfztijdzstädian tilgoda effter lag, jordäganden wil råda om sin jord, emedan enckan icke war bondens hustru wid städietijden eller tempore contractus.
Quæritur: quid juris?
§ 3.
Finns om städzel på wiss tijdh eller åhr, att der jordäganden innan deras förlopp nödträngd är sielf til jorden att flyttia, att han då bör gifwa landboen all städian åther.
Hwilket som det eij allena häruthinnan har sin æquitet, utan jämwäl i lijfztijdzstädia; ty hemställes, om icke denna åthergifften borde til bägge städierne lämpas, sålunda: då gifwe han til landboen all städia åther, ehwad hon på lijfztijd eller wissa åhr ingången warit.
§ eod.
Såsom genom den upp- och afsägning från ett hemman, som skie så sent inpå åhret, upwäxa många trätor, så wäl för det höstsäde, som kan wara af åboen giort, som för annat arbete, hwilket han redan kunne anlagt hafwa för det fölliande åhret, intet annat wettandes än han skulle derwid förblifwa, ty synes oförgrijpeligen bäst wara, att alle sådane upp- och afsägningar, så på jordägandens som landboens sijda, böre skiee om Philippi Iacobi tijd, hwarigenom hwar och en winner så mycket bättre råderum att see sig om en annan lägenhet, och månge trätor och skador afböjas, som elliest upwäxa af det nederlagde arbetet.
Cap.
18 § 13.
Det är wäl och berömmeliga stadgat om hemma wäxande bärande trää, att landbo må för dhem skiäliga förnöijas, hwilket torde beweka mången till att plantera bärande trää, såsom apel, päron, kierssebärs och plommonträ.
Och när man betracktar den nytta, som särdeles äpel och päronträ af sig kasta, så woro önskeligit, att hwar landbo sig derom mer beflijtade än här til skedt är, och genom ett almänt påbuud förplichtades att plantera, skiöta och upföda ett wisst tahl af sådana trää, hälst emedan fruchten doger till att ätha råå, koka eller torcka; wil landboen ej sielf förtära henne, så kan han föra henne til torgz och får der altid skälig betalning, den han till sina utlagor bruka kan.
Han kan och dermed göda sina oskälige creatur, att dhe blifwa äfwenså feta som af korn eller miöl, och köttet winner en godh smak.
Mödan härwid är och ringa, ty när ett trää en gångh rätt planterat är, behöfwer det sedan en ringa skötzel, och förringar intet hemmanetz ägor, emedan gräset mer wäxer der inunder, och träet med tijden rijkeligen belönar mödan med sin frucht, offta till halfwa, hela, eller flere tunnor, medan det lefwer, och om det änteligen döör, så är dock stammen för sin fasthet til hwariehanda bohagz nytta tienlig.
Och fast det synes beswärliga i begynnelsen för landboen att öfwerkomma goda trään, så stå de doch til att finna i månge adelsmäns, som goda hushållare äro, trädgårdar, eller hoos präster och borgare, och der man icke kan få trää, så finner man åtminstone kärnar att plantera.
Näpligen är och någon så förlägen om platz, att han icke skulle kunna finna rum för att sätta någre få trään.
§ 15.
Tyckes oförgrijpeligen böra giöras en åthskilnat emellan god och duglig åker, som lägges i linda af lättia eller försummelse, och sådan åker, som för sin ofruchtsamhet och elake grund af nöd moste läggas öde efter syn och öfwerhetens tillåtelse.
Cap.
19 § 9.
Tyckes oförgripeligen böra förökas med nedsänckt godz i watn, att det äfwen så fördelas emellan dhen, som watnet äger, och sielfwa upfinnaren.
Men om man finner någon ting, öfwer eller under jord eller watn, til hwilket wid laga lysning en rätt och bewislig ägare sig angifwer, så bör han taga sitt igen, och gifwa en skälig hittelöön.
Om bördsrätten Det följande synes utgöra ett tillägg till granskningen af de särskilda kapitlen.
.
Det kunde sig tilldraga, att när äganden sålde arf- eller bördköpt jord eller huus till en främmande, så woro bördemannen öfwerwarande wid köpet såsom ett witne, och slogo med i hand som ett wittne, att köpet woro giort; när köparen hembiuder eller upbiuder jorden, kommer den samma fram och wil börda henne.
Köparen säger honom hafwa samtyckt köpet, och intet böra lösa i börd.
Bördemannen säger sig hafwa samtyckt köpet, men intet hafwa renuntierat eller bortgifwit sin bördzrätt, hwilken först winner sin styrka genom kiöp och lagbiudning, och är en actus ab emptione separatus.
Kunde och skie, att bördemannen intet wid köpet talat om sin bördzrätt, på det han eij motte skrämma köparen från köpet, och således han eij komma til ägendomen genom bördande, den hans skyldfrände honom til köpz eij unna wille; eller och han wid köpetijden intet wiste utwäg til penninger, til att börda med, dem han sedan wid upboden bekomma torde.
Ty hemställes underdånigst, huruwijda ett sådant bijwistande öfwer kiöpet skall præjudicera bördzrätten, anten der wart talat om bördzrätt eller eij, och om simulation der bör skada bördemannen.
Eller och om ingen renuntiation skall gälla, utan den, som tydeligen skier emot dhe twenne witnen, hwilka böra hembiuda ägendomen til lösen.
Det händer sig, att jordäganden sälljer under ett köp ett sätherij med flera hemman, eller och strögodz, hwilka i åtskilliga härader belägne äre.
Bördemannen, som rijk och förmögen wara kan, kommer till tingz och wil börda in en deel af godzet, men en deel wil han intet börda, anten för det eij är så godt, eller ligger honom intet så wäl til handa.
Köparen påstår, att han må börda alt, och lägga alt fram, som i köpebrefwet utlåfwat är, eller och att han oklandrat må alt behålla.
Eller och woro bördemannen fattig, att han intet kunde lösa godzet tilsammans, utan begärde allenast ett hemman eller twå.
Kiöparen swarade honom såsom den förra, att han moste börda alt eller intet, brukandes till raison, att bördemannen succederar til all den rätt, som sälljaren ägt och alt det onus, som köparen sig åtagit.
Säljaren woro häruti ense med köparen, att alt eller ingen deel bördas moste, till att undwijka den olägenhet, som han sedan skulle få med köparen, i fall någon deel blefwo honom frånbördat.
Ty hemställes underdånigst, att sådane twifwelsmåhl genom någon tydeligh lag motte förklaras, så wäl domaren som parterne til rättelse.
Stichus och Pomponia, twenne fremlingar, sättia sig ned här i landet och winna fast ägendomb.
Sedan afla dhe twå söner, Cajus och Sejus, som jorden ärfwa.
Cajus döör ogifft och lämbnar effter sig allenast en oächta son.
Sejus är och ogifft och barnlöös och säljer sin arfwejord til en främmande.
Caji oächta son, som genom köpenskap eller andra slögder har förwärfwat medel, begiärer börda sin farbroders arfwejord framför en willfrämmande.
Köparen exciperar emot honom, att han är oächta, och ingen sådan rätt niuta bör.
Den oächta säger sig effter denne nya lagen i Ärfdabalcken ansees som en arfwinge, och per consequens böra niuta börden tilgoda, hälst der ingen af ächta säng född bördeman finnes; ty hemställes, om dhe oächta wid slicht tilfälle, och der ingen ächta bördeman finnes, böra höras eller eij, uti detta måhl, angående bördzrätten, som allenast är effectus juris civilis.
—
Den försichtigheten, som Kongl.
commissionen brukat hafwer, att stadga om råå och röör och andre råmärcken, är så mycket berömligare, som derigenom månge twister afskäras för dem, som nu lefwa, och effterkommanderna deraf kunna hafwa en god rättelse.
Och såsom i Bohuuslähn genom tijdernas lopp och förwäxling ett stort manequement finnes på rätta och tydelige råå och röör, i det dee icke warit wäl inrättade i begynnelsen, och sedan öfwerwuxne eller nedsiunkne och förruttne äro, och det för domare och betiente så mycket beswärligare faller att finna rätta streken och åtskillia ägotwister, sampt häradz- eller sochneskillnader; ty woro mycket nyttigt, om Hans Maj: tt allernådigst anbefalla täcktes, det slijke häradz- sochne- och byars skilnader och rågånger ju förr ju häller genom wederbörligit effterseende upsökas, och der dhe finnas, med nya råå och röör förbättrade blifwa, hälst emädan sådane saker genom tijden och åldrige mäns aflijdande altijd blifwa mörckare, och omsijder stanna i fulle twifwelsmål, kunnandes och genom detta medlet mycken omkostnat för undersåtharne i längden sparas, som elliest på syner anwändas skulle.
Samma beskaffenhet finner sig på somblige ställen med lähns skilnader omkring Bohuuslähn, hwilke wäl behöfdes att renoveras.
—
Emedan I marginalen har antecknats: ad cap.
18. halfnade bruk, som på många orter i landet öfliget är, tycktes wara en sådan contract, som icke wäl kan begrijpas eller förstås under stadge- sämje- eller städiehemmans rättigheter, utan har sitt särdeles skick och maneer, i det jordäganden uplåter landboen sin jord och sielf betalar skatten; landboen deremot brukar jorden och giör alt arbetet, bägge släppa lijka till utsädet, och dela lijka åhrswäxten och grödan, med andra flere wilkor, härflytande af bygnad, husens nyttiande, ägors hägnande etc., som dem emellan accorderade blifwa, ty hemställes underdånigst, om icke den materien om halfwa bruk uti en särskildt § ihogkommes borde, anten här eller i Byggningabalken, hwad rättigheter den ene och andre parten hafwa borde.
Och detta äre altså wåre enfaldige och oförgrijpelige påminnelser, som wij uti Jordabalken wid genomläsande nödige tyckt wid handen gifwa, om wij elliest alt rätt begrepet tituli hujus compilatoris mening, submitterades altsammans med underdånigh wyrdnad til Kongl.
Maij: tts och Kongl.
Commissionens nådige och gunstige omdöme.
Datum Götheborgh den 3 Julij A: o 1695.
Alexander Cock.
Erik Sparrschiöldh.
J. Cedercrona.
Eric Simmingschiöld.
Håkan Eekman.
Willam Persson.
Anders Lindborgh.
Hans Holst.
3.
Utlåtande från Westerås län.
Till underdånigst föllie af H: s Kongl.
Maij: ts nådigste och igenom högwälborne herr baron och landzhöfdingen herr Polycarpus Cronhielm communicerade ordres, wore underskrefne församblade på Westerås rådhuus den 17 och 18 Julii att igenomläsa den nyss upsatte Jordabalken och deröfwer giöra de påminnelser, som wij enfaldigen där widh finne kunde, hwilka på fölliande sätt uthsättias och under högre omdömmen ödmiukeligen submitteras.
2 Cap.
§ 1.
Annot.
konungen, som har förlänt och gifwit godzet, competerar och macht detsamma i sin lijfztijdh att återkalla.
§ 1.
Wid ändan står: om dhe sig eij annars kunna förena.
Hwilka ord synes oförgrijpeligen kunna uthslutas, effter dhe innehålla såsom en contradiction emot det förra, hwaräst stadgas, att för månge eij måge på rustningzhemmanen sig inträngia, gåendes sådane föreningar, som förfarenheten wijsar, mäst derpå uth, att the willia alla sittia qwar, och häldre trängias medh hwar annan, än flyttia och taga lösen.
2.
Synes och Kongl.
placatet af den 16 Junij 1684 här ändras och abrogeras, så wida placatet tillåter 2, 3 à högst 4 jordägande skattejorden som berustas bebo, der hemmannen tåhla det, men här säger lagen, att den äldste eller som bäst är fallen till, skall dhe andra alla uthlösa, och flere eij tålas, uthan anseende, att somblige skattehemman så store äre, att en eij hinner dem bruka och cultivera.
Så synes och förgiätit, att skattjordh, som går till salu, bör effter Kongl.
Maj: tts Placat af åhr 1684 först konungen hembiudas, när hon sällies uthom börden.
§ 3.
Åttendedel [s], som allaredan skattlagde äre; tyckes och det böra tillsättias: häller dhe, som hädaneffter kunna blifwa skattlagde; och sådant för konungens ingiäldz förkåfran och tilltagande emedan man supponerar, att landet alt framgent kan meehr och mehr cultiveras och förbättras.
Ibidem så månge, som synas fullsuttne wara.
Tyckes wara godt för underdommare, att här definitive effter 1684 åhrs placat af den 10 junij insattes, huru många åboer hwart hemman högst tåhla och hafwa bör, hwarwid icke des mindre af häradzrätten pröfwas kunde, hwilketdera talet till ett eller annat hemman bäst lämpas kunde, och synes denne § wara emot § 1 där allenast en åbo på rustningzstammen tillåtes.
Ibidem.
Den, som större dehl i jorden äger, skall få lösa den delen i jordh, som till lösen går.
Det tyckes wara medh billigheeten enligit, att den, som mindre dehl lagligen och så besitter, att han derpå fullsutten är, kunde och proportionaliter af rättigheeten till jordens inlösen blifwa dehlachtig som han i börden är.
Widh slutet: När 2: ne härdar [äga] uthi en smedia, skall den ene få uthlösa den andre.
Synes præjudicera bördemannen.
Sidst tyckes oförgripeligen för bättre connexion den 1 och 3 § böra föllias åth och den andre effter dem.
3 Capit.
Det som införes för 5: te laga fång, nembl.
pant, synes fordra den tillsättningen: när han förstånden och lagfahren är; ty förr är det allenast hypothecariens säkerheet, och eij något fullkombligit laga fångh.
5 Capit.
§ 2.
Förekommer något mörck, och tyckes wäll wara, att den samma uthsättes medh klarare och uthtydeligare ordh för dhe enfaldige.
6 Capit.
[§ 2].
Opbud 3 månedagar.
Tyckes wara alt för kortt tijdh emot det, som bördemannen å landet förunnes.
Och wore fördenskull wäll, att det, som i många städer här i rijket ifrån långlige tijder härtillz är practicerat wordet, nembl.
att upbåden skier hwar månad emot, kunde och häreffter få practiceras, på det bördemannen för den kortta tijden skull icke må blifwa sin rätt förlustig, emedan hända kunde, att en frånwarande eller på annat sätt lagligen hindrat wore, så att han eij finge kundskap om det, som på en så kort tijdh passerar.
7 Capit.
§ 2.
Quæritur, om det icke skulle wara föräldrarne fritt att wara hos hwilketera barnet dhe willia, och bäst lijda kunde, allenast dhe andra lijka fullt hafwa sin arfzlott sig framdeles förbehållen, enär de bestå föräldrarne sin proportion uthi penningar eller wärde till underhåldh och födo?
10 Capit.
§ 2.
Och må intet fastebref uthgifwas i staden förrän sälliaren inför rätten giordt handsträckning med kiöparen.
Om mannen wore dödh, som godset såldt, och kiöpebrefwet uthgifwit, innan handsträckningen skiedde, eller han wore fierran förrest; quæritur, huru då skall procederas, emedan handsträckning såsom en essentiel ting till kiöpetz fullkombligheet nödwändigt här fordras, huruwida så mycket större swårheet wore, där wittnen iämbwäll, som offta skier, wore döde, och arfwingarne wille kiöpebrefwen och documenterne bestrijda.
2.
Synes oförgrijpeligen requireras, då hustruns jord försällies, att hon sielf underskrifwer kiöpebrefwet, aldenstund offta finnes dhe orden införde i brefwen, att kiöpet är skiedt medh hustruns sambtycke, ehuruwäl mannen det giordt ensijdigt och utan hennes ringaste wettenskap.
Kan hon ej skrifwa, då borde hon för rätten derom afhöras.
12 Capit.
§ 3.
Widh dhe orden röör och rååmärken måge eij, uthan nöden så fordrar, sättias i måsar och kiärr, synes requireras, att utsatt blefwe, huru rör eller råmärken då inrättas borde, när nöden fordrar, att dhe sättias måste i måsar och kiärr, som offta skier, der sådan sank marek finnes, så stoor att distancen älliest blifwer för långh ifrån dhe på bärgen eller hårdh wall stående röör, så frampt icke något i kiärren eller måser oprättas skulle.
14 Capit.
§ 1.
Att inga syner hålles laglige uthan dhe, som skier emellan Walborgsmessan och Allhelgonadagh.
Ähr att påminna, att som i wårt kära fäderneslandh finnes mycken sank mark och kiärr, öfwer hwilka man offta alla åhrsens tijder ej framkomma kan, uthan effter helgemessan, sedan isen och frostet giör dem starcka nog; ty synes oförgrijpeligen på sådan händelse, och widh en så beskaffat ort, en laga syn effter helgemessan då wore tillåtelig, när snöen icke hindrar, uthan marken, så och råå och rör, äfwensåwäl besichtigas kunna, som för helgamessan, ty offta skier, att om sommaren en dehl kiärr och måsar eij så uthtorckas, att man beqwämligen kan komma där fram.
§ 8.
Finnes att när twistigheet är om landzskilnaden, då skohle bägge lagmännen om skildnaden dömma medh uthhäradz nembd; detta synes eij mera giörligit, än det förra att där twänne härader äro om skildnaden stridige, då kan ingendera af dhe deröfwer warande häradzhöfdinger det skillia, uthan lagmannen måste giöra det.
På lika sätt synes widh twisten om landzskildnaden en tertius och opartisk dommare eller lagman böra uthskillia, hwadh emellan dhe 2: ne landzskapen stridigt är.
15 Capit.
§ 4.
Hafwer åkiäranden sin rätt på lagligit sätt förwärckat, ware ägendommen medh det åhretz ränta till konungen förfallen.
Detta är mörkt, och för en enfalldig dommare swårt att förstå.
18 Capit.
§ 8.
Rätta fardager är torssdagen för midfaste söndag.
Påminnes att som detta kommer öfwerens medh gambla lagen och landetz sedwana; så blir det contradictorium, som effterföllier, nembligen 1) att halfwa huus skohla inrymmas kyndelsmessodagh och uthflöttningen eij fullkombligen skier eller öfrige huus uplåtes förrän den 14 Aprilis, på hwilket sätt midfasto-torsdag ingen fahrdag blir, uthan hälften tillförende, och hälfften långt effter, att förtijga det boflyttiandet först [1.
] obequembligen synes infalla den 14 Aprilis, då offta första oföhret är, och iämbwäll sädestijden som offtast infaller; 2) äfwen tyckes det swårt för den, som tillträder, att förre bonden får lof sittia honom i wägen till den 1 Maij, på den händelsen han eij hade något hemman att flöttia på, hwilken brist offta skier af försummelse och wårdzlösheet, som han torde sielf umgiälla, och icke den, som inflöttia bör, och sig om hemman har försedt, hwarwidh och achtas, att på många hemman eij finnes flere huus än nödwändigt fordras för den bonden, som tillträder, att flere huushåldh der uthan des skada eij tillåtes kunna, sedan han dijtflödt är; 3) blir och en mächtig oordningh dermedh, att som när flöttningen skier, den ena fölljer effter den andra, så skall den bonden, som inflöttia borde, hindras afträda sitt förra hemman, och således den 3: die och 4: de, som det åhret omskiffta skulle, och sådant blott för den bondens försummelse, som sig om hemman ej i rättan tijdh försedt.
19 Capit.
§ 6.
Finnes att crono och frälsebonden skohla föhra dheras afradh till den ohrt dem förelagd warder, där doch tillförende skattebonden är tillåtit att föhra den inom lagsagan.
Påminnes härwidh, att detta synes wara twärt emot Kongl.
Maj: tts reglemente effter cronobondens wilkohr giöres där altijdh lindrigare än skattebondens, men här blir dee swårare.
Emedan den, som cronobonden har på indelning, eller hwarjehanda sätt, kunde i förmågo af denne lag påläggia honom föhra afraden till wijda aflägen ort, sig till profit, men bonden till skada och således aldrig låta sigh benöija med dhe 9 daler k: mt i ondh tijdh, som reglementet föreskrifwer.
Ut supra J. Gripenhielm.
T. Westenhielm.
Pehr Gyllenhöök.
Johan Remmer.
J. Petre.
Carl Hisingh.
Thomas Funck.
P. Westobergh.
D. Wintroos.
Matt.
Sahlström.
Torsten Falck.
Oloff J. Ählström.
4.
Utlåtande från Nyland.
Widh Iordabalken, som den till lagens öfwerseende och renoverande, af Hans Kongl.
Maij: tt i nåder förordnade, Kongl.
commissionen upsatt, ähr detta underskrefnes, dhe nu der om i Hellsingfors tillsamman warit, underdånige och oförgripelige påminnelser.
1 Cap.
§ 2.
Wijsar fuller, att stadge-, städie- och stubberettzhemman hafwe ingen iordägande rett, och måge eij ärfwas eller skifftas annars ähn som löösören, syskon och slächt emellan; men synes derwid nödigt att uthföras, hwem af arfwingarne till dem bör wara nermast, den ällsta af syskonen, eller den, som bäst der till fallen woro, och hwem derom pröfwa bör, enär twist arfwingarne emellan upkommer, sampt om een sådan besittningzrettigheet må af gode män mäthas, så wijda arfwingarne eij kunna elliest om des wärde öfwerenskomma.
Och enär någon åbo deraf eller dess barn blifwa så oförmögne, att dhe eij mechta sådane hemman förestå och tillbörligen uppehålla, om eij någon af dess slächt och afkomma ifrån samma hemman, som dertill capabel och förmögen finnes, må wara nermare att possidera det än een willfrämmande, och få träda uthi förra åboens rett, serdelles wid stubberettigheetzhemmanen.
2 Cap.
§ 1.
Så wijda kyrckiors, scholors, fattigas och hospitalers jord kunde med merkelig winning och fördehl försälljas, skulle det då icke kunna effterlåtas med konungens lof och minne, äfwen som om bythen af slijk jordh uthi cap.
5 § 4 förmähles?
§ 3.
Emedan i Finland äre små hemman, som fuller stå och upföres i jordeboken för ett helt hemman, men äre dock somblige eij mehr ähn af ½, ⅓, ¼ och 1 / 6 mantahl; fördenskull och som af ett sådant lijtet skattehemman, som eij flere än een åbo kan rymmas uppå, eij någon dehl synes kunna sällias, så frampt hemmanet igenom ətt slijkt klyfwande eij skulle förderfwas, så synes det wara nödigt, att det här betages, eller förmähles, att mantahlet och lägenheten i Finland bör komma i consideration.
Dhet förbiudes fuller här uthan åtskillnadt att försällia eller förpanta skattskyldig iord stycketahls ifrån bohlbyen, men der det märkeligen kunde pröfwas, att den skattebonden eller bohlbyen, som abalienera will, haar des uthan ägor nogh, och är fullsutten effter des skatt, och det stycket, som abalieneras skulle, wore den kiöpande parten under des skatt och ränta mycket mera nyttigt och nödigt, skulle icke då, sedan häradsretten med cronofougden der om giordt sig behörigen och wähl underrättadt, slijke afhandlingar kunna tåhlas?
5 Cap.
§ 3.
Kan eij annorledes af Erfdebalken sees, angående omyndige barns iord, och huru med den bör förhållas, ähn ur det 28 cap.
och eij det 26, som her kommer att citeras.
§ 5.
Såsom wid häfdabythe någon eij må sin lutt förwerra, så skulle det och wara billigt, att den, som giör imedlertijdh derå nyttig och nödig förbettring, får derföre, widh ett slijkt bythes uphörande, ehrsättning, lijka som den, hwilken någon pant innehafwer, effter cap.
8 § 11, bör förnöijas, för den kostnadt han derå giör till pantens nödige uppehållande och förswar.
6 Cap.
§ 15.
Förbiudes att dömma öfwer någons mans iord, tompt eller andre ägodehlar, uthan iordägande är lagligen stembder; och emedan det offta händer, att emellan frellse med skatte och crono upkommer ägotwister, och det eij här någonstädes omförmäles, hwem som å konungens wegnar för cronoiorden swara bör, och dess rett bewaka, eller kan i så måtto uppå någons ahnsökning stemmas; ty synes det oförgripeligen wara nödigt, att derom något förmält och infördt blefwe.
7 Cap.
§ 1.
Tillåter att skiänkia och bortgifwa tijonde penningen af arfwejord på landet, men Ärfdabalken 20 cap.
§ 1 förbiuder att bortgifwa eller testamentera slijk iord ifrån sine barn och nermaste arfwinge, som med honom af den stammen upprunnen är, hwadan iorden till slächten först är förwärfwat, med mindre icke i sådant måhl flere samarfwingar ähre och testamentet skier till een af dem, under thet willkor, att han samma iord allenast till bruket och inkomsten nyttia, men intet föryttra skall, hafwe tå macht att testamentera een fierdedehl, hwilka rum således synes wara skilljachtige, och huruwijda dhe nermare jembföras eller uthtydas måge, det blifwer oförgripeligast påmint.
Och refererar denne § sig fuller angående testamente uppå det 10 cap.
af Erfdabalken, men förmeenes och synes böra wara berörde 20 cap., effter som det andra eij om sådant handlar.
§ 2.
Såsom af then förordning heruthinnan giöras, att om fader eller moder tilltränga, sedan the inga löösören hafwa, sin iordh och huus för sin föda uthgifwa, då äga the sine barn den tillbiuda, och af retten föreläggia låta, huru mycket hwart åhr till förtähring skall gifwas, synes föllia, att fader eller moder eij skulle fritt stå, enär dhe helst wille och fast intet trångmåhl woro, sällia sin iord, men af capit.
4 § 6 eij annat slutas kan, ähn är det tillåteliget sällia sitt eller sin hustrus fäderne eller möderne, altså och emedan den quæstionen ägaren och arfwingar emellan, hwilka kiöpet för deras nytta skull, och att dhe hade att ärfwa godset, om det behållit och osålt woro, sökia att hindra, offta förekommer, ty skulle det wara nödigt något liusliget derom att förmähla, och stadga, och om något barn är så owilligt emoot sine förälldrar, att det dem eij, då dhe ingen iord eller ägendom hade derföre att gifwa, men barnet likwähl woro af förmögenheet, föda will; hwad straff och böther det derföre undergå bör, emedan dehls kunna finnas så obenägne, att dhe eij med mindre der uthinnan rättas kunna.
Och är här eij omförmält, af hwad egenskap aflingejordh bör wara, som och synes nödigt att uthtryckias.
8 Cap.
§ 1.
Effter som det offtast twistas emellan pante- och iordägande om wärdet af dhe godseränttor, som panteägaren åthniutit, enär det kommer dem emellan der om att liqvideras, och tillsees om panteägaren mera eller mindre ähn dess tillbörlige interesse åthniutit, prætenderandes den eene cronowärdering i ond och god tijdh, och den andre werdering effter hwarje tijdz markgång, stadz eller häradz, der godset är beläget; dy woro oförgripeligen nödigt, att herwid något derom kunde inryckias, domaren så wähl som parterne till effterrättelse.
§ 8.
Stadges, att dhe creditorer, som eij hafwa förr ähn den gieldskylldige blef dödh, eller week undan, låtit sine fordringar inteckna, skohla wara alle lijka till ägendomen berättigade, enär den samma dem emellan dehlas skall, och briste mark om mark, om det eij tillräcker; men det kan och hända, att någon creditor, som eij så tijdigt kunde wara underrättadt om den skylldiges afgång, framkommer, sedan een sådan dehlning dhe tillstädeswarande emellan skiedt, huru bör thet tå med honom förblifwa?
9 Cap.
§ 1.
Såssom här lembnes een gieldskylldiger fritt, då laga mätning och uthsökn hoos honom skier, att nembna hwad han will af sin fasta ägendom låta i betahlning gå, arf eller aflinge; så synes fuller af Erfdabalken 20 capit § 6, att så mycken och så god aflingeiord, eller der fast ägendom icke finnes, löösörer och penningar bör settias i stellet igien, och ikläda sig samma willkor och beskaffenheet.
Men huru wijda det skulle wara nödigt något derom här att förmähla, såsom i det 4 capit § 6 införes, om någon försällier arfwejord, och kiöper annan i stellet, det är allenast oförgripeligast her wid att påminna.
11 Cap.
§ 1.
Så wijda uppå det godz, som sälliaren eij kan hemola kiöparen, uthan rätta ägaren kommer, som her förmäles, sitt att igien få, woro dessförinnan af kiöparen anlagd någon nödigh och nyttig melioration och förbettring, skulle den honom icke wid afträdet förnöijas, hwar om synes wara nödigt något att förmählas.
§ 2.
Hwad tahlan uppå kiöpet lagen här förbehåller sälljaren för des obetalte penningar, till dess fasta är åkommen, det woro och nödigt att blifwa något tydeligare uthsatt; om han må ryggia kiöpet, sedan det een gång uthan willkor fullkombligen slutet är, eller hindra lagfarandet, och dess resterande betahlning wara honom uthi godset framför alle andre förbehållen, hafwandes der uthi till sin förnöijellse dess säkerheet.
§ 4.
Dhet tillägges fuller her, hwariom, som winner iord, huus, eller tompt för afradz och fahrdag, ränttan och hyran deraf för det åhret, men om någon således winner skattejord, kan han dock eij komma till att niuta ränttan deraf, uthan den bör till wederböranden, cronan eller frellsemannen, oacktadt hwem iorden innehafwer, uthgå; och synes fördenskull nödigt något therom att röras, och om den, som winner ett skattehemman innan afradzdag, bör han något på det åhretz wext, emoot förra possessorens ärfwodes förnöijande, att tahla, eller förre possessoren må niuta laga fardag och flyttietijdh sigh till godo.
§ 7.
Om fångaman haar laga förfall och derföre intet han straxt, enär klander yppas, framkomma, synes det possessoren swårt och emoot det 6 capit § 15 ofwanföre, att iorden ställes i qwarstadh.
12 Cap.
§ 3.
Emedan uthi denne orthen uthom dhe råå och röör, som här gillas, warit af gamble tijder wahnliget, iembwähl derföre att hålla trä med skurur uthi, uthmerkte berg och iordfaste steenar, med mera sådant, som med bref och wittne kunnat befästas till laga byaskillnader; så wore det af nöden, att och något der om inryckes, efftersom slijke rååmerken nu mera ähn förr eij lära kunna ogillas.
14 Cap.
§ 1.
Om eij syner måge, då marken för Walborgmessan eller effter alle hellgon så baar och beqwäm ähr, att hwarken af ijs, frost eller snö något hinder är till att see och skåda, hwadh wid een synegång nödigt är, skie och hållas, fast det woro något förr eller effter berörde tijder.
§ 2.
Förordnes att widh byars ägotwister, ther the sins emellan eij med gransämio kunna öfwereens komma, thå skohla the till tingz fahra, och domb till häradzsyyn begiera, hwilken uthaf häradzhöfdinge och eedswuren nembd förrettas, och om särdeles uthi mindre saaker een sådan syn kunde för parternes deste mindre omkostnadt afgiöras med någre af nembden, dhe der uthinnan bäst kunde hafwa underrettelse, skulle oförgripeligast wara nödigt något att omförmählas, eller om derwid alltijdh bör wara een full nembd tillstädes, och såsom der dhe å begge eller endera sijdan ähre skatte och frellse iempte cronohemman, een slijk synegång lärer, enär eendera parten, som förmeenar sig wara graverat, och af den andra för när gången, den begiärar, bewillias, och saaken wijdare wid rätta afgiöres, så synes det och nödigt, att heriempte något införes, huru det bör der med förhållas, enär bägge byarne och dhe, som twista, ähre crono, af stubbe- eller annan besittningzrättigheetzhemman, hwar och huru dhe skilljas böre, och der den ena giordt någon tillwärkning på trätesmarken, som ingen wisshet är, om hwem är egande till, eller här till i handom hafft, och den andra parten will sig een sådan tillwerkning ägna, och med egen hand tillgriper, förr än een wiss skillnadt dem emellan blifwer, huru då dermed bör förblifwa, till des saaken, som kan gå långt uth, sluten warder.
§ 5.
Angående lagmans syn stadgas, att den skall af lagmannen och twenne andra lagfarne män sampt uthäradz nembd förrettas, men som här i Finland ähr lagmansnembd i hwart härad, påminnes, om eij den så wäl som häradznembden, wid häradzsynerne, brukas kan, och om det bör wara häradz nembd, så ähr den för orthernes widlyfftigheet skull mäst uthi hwar sochn och under hwart stelle till 5 à 6 stycken i hwart häradh, som ting hålles, så att dereffter eij behöfwes gå uthom häradet, uthan allena till een annan sochn och tingzlag, hwars nembd eij tillförenne wid saaken warit.
§ 7.
Om skillnadt emellan bygder by och ödesby, och ther som förmähles, att bygder by må i mangell af råå och röör dem emellan behålla thet han med gärde inbegripit hafwer, synes oförgripeligen nödigt att tillsättias, så wida han eij mera ingierdat ähn honom af gammalt bordt, och intet någon dehl af ödesbyens bewijslige ägor intaget.
15 Cap.
§ 2.
Betages fuller urminnes hefdh uthi by och teegskiffte emellan grannar; doch om någon af grannarne hade innom byamåhlet aeqvirerat, och af andre uthom den byen, som der hafft någon gammall uhrminnes äng eller uhrfiell, sig den tillhandlat; skulle han icke böra der wid eenskylt maintineras?
Och emedan i denna orthen iembwähl äre hollmar, som innom andras råågång innehafwes med uhrminnes hefd, kunde och det ordet hollmar, iembwähl här nembnas, äfwen som åker och äng etc.
§ 4.
Hwar igenom åkäranden kan hafwa sin rett, som här förmähles, förwärkat, skulle oförgripeligen wara nödigt något nermare att omröra, och om ägendomen, då den är frellse, bör och wara till konungen förfallen.
§ 7.
Om sedan den ena parten producerat wittne och dhe swuret och befästadt hans rett, den andra partens wittne der emoot iembwähl kunna eedeligen afhöras, uthan att det må wara eedh emoot eed?
16 Cap.
§ 1.
Iempte det, som här upnembnes, een skattelagd uthjord innom annars rålagde bollstad, som hafwer tompt, öretahl och teegeskiffte i åker och ängh, bör medh samma by wara berättigadt till, synes och dermed böra, effter dess proportion, föllia fiskie, näfwerfläth och dess wederbörlige andehl i alle bysens ägor.
§ 4.
Fastähn någon uthjord woro mindre ähn öresland, och består allena af een äng eller åkerstycke; skulle icke ägaren ändå wara skylldig till att sielf hägna den, eller om den sammanligger med bysens ägor, hielpa der till effter des proportion och andehl?
18 Cap.
§ 8.
Fahrdag i denna orthen för halfna- och stadgebönder hafwer hertill warit om hösten, sedan åhrswexten warit inbergiat och sädeswexten i rijorne tröskat, lembnandes effter sig alt foder, efftersom dhe och giemenligen om hösten inkomma, och då så för sig finna.
Påminnes oförgrijpeligen, om det icke der wid med dem ännu finge förblifwa, så wijda det så å begge sijdor åsämbies, då fardagztijden för dem blefwe wid Martinij, och något derom inryckes.
§ 13.
Emedan minsta omkostnaden af byggande beståår uthi timber och werke, som kan wara taget af gårdsens ägor, kunnandes dess uthan att tilläggias tegell, kallk, glas, näfwer och bräder, som kan wara annorstädes ifrån kiöpt, sampt embetzmäns och arbetzkarlars löhn: så skulle det wara een swårigheet för den, som mera bygt ähn han om bordt, om han eij för sådane kiöpte och annorstädes ifrån anskaffade materialer och byggnadzsorter skulle af effterkommanden blifwa betahlt, eller sedan han betalat timbret och hwad wärde han taget af gårdsens ägor, få afflyttia dess öfwerloppzhuus.
19 Cap.
§ 1.
Stadge landbönder på sätherier, frällse- eller skattegårdar och rusthålldzstammar, som sittia uppå wisse contracter och för accorderade räntor och afgiffter, synes oförgripeligen derwid böra förblifwa, och sådanne eij wara berettigade till jordebooken, som herom förmäles, blifwandes och dheras afradzdag effter contracterne.
§ 6.
Effter som uthi Finland äre mycket widlyfftige lagsagur, till 70 à 80 mijhl i lengden, så att skattebonden skulle wara swårt och nästan ogiörligit, till att så långt föra sin skatt, om huusbonden det skulle påstå, serdelles dhe obeqwähme fohrerne, såsom höö och annat sådant; altså woro det nödigt, att ett wist milletahl blefwe uthnembdt, i ahnledning af reglementet och thes förklaring, innom hwilket bonden sin skatt och ränta i denne orthen föra bör.
§ 7.
Hwem som kommer att hålla iordransakning och refsteting, som här omförmähles, hemstelles ödmiukeligen Kongl.
Commissionen, om det wore nödigt att uthnembna, och på hwadh sätt sådant anstellas och skie bör.
§ 8.
Af den ordning her beskrifwes, huru som det bör ransakas, när allmän misswext händer, att så medelst skådas må, hwadh förmedling bönder deremoot förunnas kan, infaller den oförgripelige påminnellse, om een frellse eller annan jordägande deraf skall wara förbunden, att förmedla dess landbonde, enär han lijder misswäxt, oachtadt han af annan des ägendom, kan skie förr wid samma hemman fallen och förwerfwat, kunde räntan och skatten uthgiöra.
I hwilken händellse något nermare derom woro nödigt att förmählas, eller om förmedlingen må stå i hwars och eens huusbondes och iordägares frije behag och hwad han der uthinnan till godsetz och hemmanets conservation och upprätthållande giöra will.
Dher som böterne i denna balken är åsatte, och eij ännu beskrefwet, huru dhe fördelas, eller till hwem dhe falla skohle, ähr nödigt, att derom förmähles, serdelles sådanne rum som 18 cap.
15 § sampt 19 cap.
2 och 4 § ähre.
Helsingforss den 13 Iulij 1695.
Johan Höök Erick Bosin.
Er.
Loschiöldh.
J. Berger.
Gabriel Emerichsson.
Rådman i Helsingforss.
Johan Sieben.
Johann Fabritius.
Rådhman i Borgo.
5.
Utlåtande från Halland.
Effter Hans Kongl.
Maij: tts wår allernådigste konung och herres nådigste willia och befallning till höghwällborne herr baron generalmajor och landshöfdingen herr Gustaf Tungel, äre wij undertecknade justitiæ betiente här i Halland, på förelagd tijdh och orth den 8 Julij 1695 här i Halmstad sammankombne, sampt med allerunderdånigst respect emoottagit och undfått een nys författad Jordebalk, att den samma här på städen i diupaste underdånigheet igenomläsa och påsee; erkiännandes med allerunderdånigste wördnad dhen höga kongl.
nådh, som Hans Kongl.
Maj: tt dhes tienare och undersåthare icke allenast med så högh omwårdnad om lagens behörige inrättande och rätta skieppande med benådar och frögdar, uthan och allernådigst förmenar och tillstädier dhen samma att igenom- och påsee, sampt dher eenfalldigheeten een så högh diupsinnigheet icke hinner förstå och uthgrunda, ett allernådigst tillkiennagifwande i nåder will optagas och ansedt blifwa.
Uthi hwilken allerunderdånigste intention, wij med samma Jordebalkz föreläsande begynt och syns som cap.
2 § 1, då skattejord, särdeles dhen till rustningzstam anslagen är, arffallen blifwer, gifwer dhen tienligste och förmögneste af erfwingarne tillstånd dhe andre att uthlöösa, oachtat någon af dhem på gårdens conservation uthi föräldrars ållderdoom och andra tillfällen, som här offta skeer, hafwer mycket anwändt och påkåstat, sampt sin tijdh dher mäst förnödt effter förälldrars eller then arfwet effter faller begiäran och föruth giordt afftahl, och skulle tilläfwentyrs een sådan, fastän han icke dhen förmögneste wore, lijkwist med caution kunna i underdånigheet försäkra om rusttienstens uppehållande och præsterande, dher han af sådana skiähl wijdh præferencen om löösningz rätten måtte blifwa bijbehållen och conserverad.
[Cap.
1] § 5.
Förmähler om kyrkiors, hospitalers etc. föreståndares tillstånd att låtha sällia dhen gårdh eller huus, som på sådan grund bygd är, och gifwer någon tanka om, som skulle een sådan, som med låf een sådan grund bebygdt, alldeles wara undergifwen bemälte föreståndares willia och gådtfinnande, så att effter heembiudande till dhem honom lijka fullt skulle wara förmeent till någon annan försällia, så länge dhe icke gåfwo dhertill sitt samtycke.
Skulle nu en sådan ägare med bårtflyttande ifrån orten eller af annan orsak alldeles ingen nytta af samma huus och gårdh kunna hafwa, förestånderna icke heller kunde med skiähl see, att dominus fundi skulle med förmåhn sådant emoot skiähligh betahlning till sigh böra inlöösa, uthan lijka wähl af een annan kunde niuta och erhålla all dhen nytta han sigh förbehållit af dhen, som grunden först bebygde, om icke uppå een sådan försäkran igenom rättens bijfall bemälte ägare, samme sin gårdh och huus uppå een annan igenom kiöp eller bythe måtte kunna transportera?
Cap.
4 § 3.
Giör kiöpt eller bördad erfwejord till aflinga, och dåck förbehåller bördeman sin rätt, dher hon framdeles förhandlas; syns således, som skulle bördeman genom försummelse att intra fatalia börda dhet han rätt till hafwer, icke sin rätt förlora, uthan ännu framdeles kunna träda till dhet han sigh een gång begifwet eller icke förmått inlösa, men låtit antingen williandes eller icke annars lagligen förmåendes dhen samma een gång uthom eller längre i börden komma, dherigenom acqvirens uthi owiss possession syns blifwa sittiande och icke niuta dherå dhen rätt, som aflinge medförer och förunnes.
Cap.
7 § 3 förmähler om barnen eller dhe närmaste i slächten icke wehla eller kunna föda förälldrar, att främmande emoot födzlen böra niuta dheras erfwejordh; emedan här i orten gifwes dagelige exempel, huru gambla fålck lätta äre genom hwarjehanda medell att låtha sigh låcka och öfwertahla ifrån barn och slächt till andra att niuta uppehälle i ållderdomen emoot någodt ringa och lijtet dhe i lööst kunna hafwa, torde hända sådana så mycket argare blifwa, och att stichta missförstånd förälldrar och barn emellan så mycket benägnare, om dhe fast egendom uthan åtahl dherigenom winna kunde, förälldrarna och åffta uthan orsaak gifwa skulld och klagan öfwer barnen och slächt, om då icke, när barn och släckt kunna wijsa sigh oskylldige, fast förälldrarna med dhem icke williat wara benögde, dhe dåck sin arfwejord emoot skiälig betahlning för förälldrarnas föda måtte få låf tillträda och behålla?
Cap.
12.
Förmähler om rååsteenar, dhe råågången wijsa skohla, som här i Halland icke finnas eller warit brukeliga, uthan hafwes största rättelse uthi sådant af gamble män, som effter förfäder och sag wetta wijsa någodt märkie i bergh, steenröör eller annat, som förenämbdt blifwit, och man ingen annan styrkio gifwa kan, än hwad sådanas berättelse kan hafwa, och gifwer på många ställen stoor owisshet om marek- och skogzskillnader, så att mångas rätt dherunder står i fahra och pericliterar.
Cap.
15 § 7 pålägger dhen i handom hafwer att bewijsa häfden; syns aller oförgrijpeligst, som skulle orooliga och trätsamma hufwuden dher af taga orsaak till trätor och sin nästas oroo, emedan dhe uthan skiähl skulle kunna niuta dhet han i handom hafwer, intill dhess honom dhess ofoogh öfwerbewijses, eller åthminstone med halfwa skiähl honom tillbinder sin rätt lagligen bewijsa.
Hwilcka allerunderdånigst anförde ställen een dehl effter dhenna landzortz och fålckz beskaffenheet, een dehl och till wår egen och andras eenfalldigas uplysning, som dåck rätta meningen icke närmare till äfwentyrs finnas kunna, wij uthi allerdiupaste underdånigheet hafwa understådt oss effter allernådigst befallning att uppsättia; heembärandes Hans Kongl.
Maj: tt så på wåra egne som dhenna provincies inbyggiares wägnar aller underdånigst tacksäjelse för all dhen höga kongl.
försårgh och wårdnad Hans Kongl.
Maij: tt med så heelig och hällsosam lagz stichtande dhess trogne undersåthare föreseer och allernådigst omfattar; önskandes att dhen högste Gudh dhess hällsosamme fruchter öfwer Hans Kongl.
Maj: tt och dhess undersåthare täckes nådeligen föllia låtha, sampt till sitt högsta nampus prijs, Sweriges rikes styrckia och eendaste wählfärd, Hans Kongl.
Maj: tt och dhess höga Kongl.
huus, med all Kongl.
wählsignelse kröna, styrkia, stadfästa och till långwarig tijdh uppehålla täckes; dherom wij af allerunderdånigst plickt med ouphörlige böner uthi alla wåra lifzdagar anhålla skolom.
Erick Stiernman.
Carl Svanhals.
Carl N. Lietzen.
And.
Dubb.
P. Hummell.
Johann Täck.
Remundus Sölzberger.
G. Dahlberg.
Civ.
Halmstad.
Not: s. 6.
Utlåtande från Skåne.
Såssom hans Kongl.
Maj: tt allernådigst behagar inhemta dhes trogna undersåthares och justitiæ betiänters uthi hvar och een landzort allerunderdånigste meningh och tancka öfwer dhe projecter till dhen nya lagens förfärdigande, uppsatte blifwa, och till dhen ändha af herr Generallieutenanten och Gouverneuren, högwälborne herr baron Otto Vellingk dhen ifrån Hans Kongl.
Maij: tt nedsändhe nya Jordabalken öfwersendt och communiserad är; altså hafwe till närwarandhe af högwälborne herr lagman Ehrensteen uthsedde och determinerade tijdh wij undertecknade häradshöfdingar å landhet och borgmästare och råds fullmächtige ifrån städerne, oss i stadhen Lundh den 15: de Iulij af innewarandhe åhr i underdånigheet församblat, och bemälde Jordabalck medh största flijt åthskillige gånger igenomläset, öfwerwägat och betracktat, samt dhet wij nödigt funnit at påminna, dhenne landzorten i synnerheet angåendhe, effter yttersta förståndh i största underdånighet upsatt och således författat, som fölljer nembligen: Cap.
2.
Ad § 1.
Skattejordh undher rusthåll må eij förpantas etc. Om icke een rusthållare, som äger skatterättigheten, kunde till rustningens så mycket färdigare uppsättande i fäjdetijd, dher dhen skulle blifwa förolyckad, effterlåtas förpantningen uthi sin skattejord till dhen, som dher på will uthlåhna penningar, doch så, att för Kongl.
Maij: tz dher undher verserande interesse ägorne eij stymplas, uthan då någon skickeligh sigh ehrbiudher, rustningen att inlösa, hwar och een må åthniutha dhet han med rätta fordrar och tillkomma kann.
2.
Dhen, som ällst eller bäst dher till fallen är och förmår rustningen widh macht hålla etc.
Såssom offta skeer, att förälldrarne een stoor dhel och undher tijdhen all sin egendomb på rustningen och hemmanetz förbättring anwändha, hvarigenom dhet märckeligen kan tilltaga, och öfwer dhet wärdie, för hwilcket dhet widh förälldrarnes dödh taxeras, större nytta af sig kasta, hwillket synes ländha dhe andre arfwingar till præjudice, när een allenast dhe andre uthlösa skall; ty påminnes i underdånighet, om icke Kongl.
Maij: tz rustning conserveras kan, då flere än een arfwinge och dhe oförmögnare, så wijdha dhe kunna præstera caution för sigh, uthi skattejordhen tillijka få participera.
Cap.
3.
Jämte flere laga fångh andrages mätt och uthsökn, hwillket synes superfluum, emedan dhet, som enom igenom laga mätt och uthsökn tillkommer, herrörer antingen af arf, byte, kiöp, gåfwa, pant eller och annan tillförbunden skylldigheet, och ej annorledes kann ansees, än som een effect och sluut af dhe laga fången, hwarigenom dhe effter sin art och beskaffenheet komma att ehrhållas, och wärkeligen nyttias, blifwandhes fördenskull uthmätt jordh efftertänkeligen in cap.
9 § 7 såssom kiöp och pantsatt jord considererad.
Cap.
5.
§ 2.
Synnes och willja något dubium anföra; ty skulle det bythe, som skeer om jord af landet och i stadhen et vice versa, behålla samma natur, willkohr och rättigheet som dhen bortbytte, så länge dhen lefwer, hwilken henne bortbytte, och sedhan i nästa arffall effter honom, men sedhan trädha i dhes förra egenskap igen; så synes dher af med tijdhen eij allenast een strijdigheet emillan arfwingarne sig skohla upreesa, uthan och een oreeda emillan grannar och naboor uppkomma, som således befunno dhes egendomb af åthskilligt, och för dhem sällsamt willkohr och egenskap, hwarigenom häradshöfdingar samt borgmästare och rådh till decisioner dherutinnan offta förorsakas skulle; woro fördenskull till äfwentyrs bättre, att jordhen widh sin egenskap och natur alltijdh blefwe, som dhen af första begynnelsen sigh iklädt hafwer.
Cap.
6.
§ 1.
Hwillka upbodh skohla sedhan dhe inskrefne äro, uppenbarliga och omständeliga läsas och förkunnas etc. På dhet bördemannen eij okunnigt wara må, när slijk jordh på tinget uppbiudes, tordhe dhet wara nödigt, att laga citation till wederbörande bördemän sådane uppbodh föreginge.
§ 5.
Och niute dhen företrädhe så på landet som i stadhen, som mäst tarfwar, eller tillförne fullsutten eij är.
Uthi cap.
2 § 1: dhen, som älldst eller bäst dher till fallen är och förmår rustningen widh mackt hålla, må dhe andre arfwingar uthlösa.
Hwillka ordh synas emot hwar annan strijdha, och någorledes contradiction införa.
2.
Såssom offta skeer, när hustrun halfwa dhelen af huus och gård, och arfwingarne hallfwa dhelen tillfaller, att dhe sin emillan om uthlösningz præferencen twista; ty synes oförgrijpeligen nödigt, att dhätta i lijka måtto uthfördes, hwillken framför dhen andra bör hafwa inlösningzrätten.
§ 6.
I marginalen: Ad cap.
4.
Om icke för tydeligare meningh skull kunne tillsättias desse ordhen: för än någon gifftorätt uthtages, dher meningen sigh sluter om försålld arfwejordz ehrsättningh, nembligen så mycket, som för dhet bortsålldhe uppburit är, och arfwingarne tilläggias, för än någon gifftorätt uttages.
§ 7.
Förmähler, att när öfwermaga, jungfru eller weetwillinghe bördemän äro, och dheras förmyndare widh förefallandhe bördz- och lösningzrätt widh wederböhrandhe dohmstohl tillkännagifwa, hwij han på sine pupillers wägnar ej bördha gitter, tå warij han saklöös, och hafwe then omyndige frambdeles på then bördzrätten ingen wijdare tahlan.
Men häremoot synes cap.
11 § 8 in fine strijda, hwillken ehuruwähl han in initio positive säijer, att all jordh, sedhan han lagbuden och laghstånden är, uthi 3 åhr oqwaldh och obehindrad possideras, skall likwist jungfru och öfwermaga, weetwillingh, uthrijkes eller fången man niuta dhesse 3 annos recuperationis till godho, sedhan dhe sui juris, eller och restituerade blifwa.
Uthi så fatte måhl synas dhesse rum någorlunda contradicera § 8 uthi förbemälte 6 cap., hwaräst allenast natt och åhr till een slijk laga åtahlan så conditionerade personer effterlåtes.
Dhet kan fördenskull oförgripeligen såledhes medh skääl argumenteras och poneras: att emedan förmyndaren bör wara sin pupill responsabel för dhes godas administrerande, undher warande dhes minorennitet, och bör i anledning dheraf, som § 7 in cap.
6 dicterar, behörigen i achttaga sin pupills förmohn, wid förefallandhe bördzrätt, eller och swara sielf till dhen dheraf flytande skadhan, så framt han widh rätten ej wijsar sonticas omittendi rationes, widh hwillken händelse han är saklös och pupillen ingen wijdare regress till inbördandhet förbehållen; så synes ju samma skiähl wara, att dher förmyndaren något af pupillens eller och fullmächtigen af dhe frånwarandes egendomb af eget bewågh och obilligt abalienerade, borde ju desse ofwannämbdhe personer, sui juris blefne, eller restituerade, hafwa sin regress till förmyndaren eller fullmächtigen, och intet till egendomen, eller dhen, som honom justo titulo förwärfwat, enär jorden, huus eller tompt woro lagbuuden och lagståndhen, och dher å 3 åhrs oklandrad possession åkommen; ty elliest kundhe man in infinitum wara osäker i sin possession, hwarigenom händher, att gårdar och grundar offta illa och wårdzlöst häfdas och brukas, såsom een osäker tingh; när fördenskull förmyndaren seer under något kiöp eller byte sin pupills förmohn versera, och dhet tillijka med dhess skylldemän wederbörande rätt tillkänna gifwa, samt dhet sedhan förrätta, synes så wähl förmyndaren böra wara saklöös, då han richtigheet för sigh giordt, samt köparen i rohligh possession lämbnas, när dhär med lagfaret är, som och pupillen, då han sui juris blifwer, eij mehra tahlan hafwa på dhet köp eller bythe, än han effter dhen 7: de § cap.
6 bör hafwa till bördzrätten.
Samma skiähl synes wara med jungfru, wethwillingh, uthrijkes mann eller fången, som seent eller alldrigh kundhe blij gifft, wettandhe, i rijket kommande eller lösgifwen, och köparen således alldrigh blifwa full säker och oqwaldher i sin possession, och i så måtto med största äfwentyr och fara kunna till sin nytta och commoditet bruka och byggia.
§ 9.
Såsom iblandh hända kann, att uthrijkes boendhe, eller uthom byss man sigh tillhandlar i stadhen huus och gårdh, när släckt eller nästa grannar eij kiöpa willja, och dhet behåller framför andra stadzens inwånare, som dhet giärna åstunda; alltså förfrågas i underdånigheet, effter [ɔ: om] stadzens inwånare, som stadzens tunga draga, och till hwarjehanda förmohner i stadhen för uthom byss förträdhe hafwa, eij tillåtas må, för främmande uti köpet præferencen hafwa, och således huus och gårdh eij allenast hembiudas släckt och nästa grannar, uthan och alle stadzens inwånare, för än det till uthom byss må försälljas.
§ 13.
Tå gifz then af giälldenärom witzordh, som till alles nytta och betahlning mäst biudher.
På thet bördemannen på något sätt härigenom eij må bedragen blifwa, föreställes i underdånigheet, om dhet eij skiähligt woro, att creditorerne sin skulldfordran, och det dhe således mer gifwa wille, med eedh bekräfftadhe.
2.
Att hans fasta egendomb måste gå hans gälldenärer till betahlningh; uthi cap.
8 § 5: dher hans gälldenärs godhz är belägen.
Här kallas in priori creditorer gälldenär och in posteriori debitorer gälldenärer, hwarwidh een åthskillnadh behöfwas tordhe.
§ 17.
Alldenstundh i dhenna parag.
om naborätt tahlas, frågas i underdånigheet, när något godhz på landhet sälljes, som bördeman eij inlösa will, om icke dhen, som närmast beläget godhz dher till hafwer, lösningzrätten framför andra åtniuta, och dhet honom hembiudas bordhe.
Cap.
8.
§ 3.
Ehuruwähl uthi dhenna parag.
förmähles, att när 2: ne panthafwande innom een tingztima å landhet, eller rättegångzdagh i stadhen sigh angifwa, och sin pant inteckna låtha, skohla dhe niutha lijka rätt, oacktadt dhen ena för dhen andra kommer; lijkwist emedhan § 6 ejusdem cap.
dicterar, att wid sådanne måhl skall dhen omständigheet considereras, att dhe komma lijka till tingh eller rådstugu; ty synes bäst, dhetta så klart uppsättia, nembl.
att panthafwarens rätt är lijka, oacktadt dhe komma wid dhen första, 3: dje eller sista dagen af häradztinget, eller på dhen första eller sidsta timan af rådstugudagen, och således ingen förmohn eller præjudice af dagarne eller tijmarne räcknas och tagas, uthan af försummadhe heela häradhzting eller rådstugudagar.
§ 4.
Synes dhen circumstantien böra observeras, att när een haar een wiss förskrifwin pant uthi .ens egendomb eller jordegodhz, dhen han låtit på tillbörligh ort inteckna, men widh uthmätningen befinner, att panten eij swarar emot försträckningen, om han då eij skall komma att participera med dhe öfrige creditorer af dhet godz på andra orter beläget, som dhe i een allmän förpantning hafft, och låtit inteckna, fast än dhet skedt senare än dhen förras intecknings som haft een particulier underpant förskrifwin, effter som han eij annat tänckt, än dhes förpantning skohlat warit sufficient.
§ 8.
Briste marek om marek etc.
Frågas i underdånigheet, fast dhen skylldige rymbder är, om icke här äfwenwähl alla priviligierade skulldher, såsom publique och barnegodhz, förmohn hafwa böra.
§ 9.
Och gånge altijdh twådehlar af bondhens emot treding af hustruns å landet, men lijka i stadhen; emedhan dhät hända kann, att bondhen med hustrun i warandhe echtenskap stoor nöd tillstötha, eller någon lägenheet yppas kunne, hwarigenom han med een post penningar märckeligen sigh förkofra, och han eij något uthan sin hustrus jordh dher till hafwa kan; ty frågas, om bondhen eij tillåthas må wid slijke tillfällen, fast han egen jord dher emot eij hadhe att tillsättia, uthi sin nöd och till dhes stora nytta, effter laga uppbod, samt hustruns och hennes nästa frändhers samtyckio, sin hustrus jord pantsättia och bortsällja.
§ 11.
Uppehålle panten effter huusesyns ordningen etc.
När panthafwanden gifwer ifrån sigh panten så godh och wählbehållen, som han emottogh: om han icke då förskonas må för effterräknandet af åhrligh nybyggnadh och reparations medels ehrläggiande?
Cap.
9.
§ 1.
Söke 3 wärderingar etc. Påminnes i underdånigheet, om icke medh wärderingar i städerne såledhes förhållas bör, att magistraten af dheras medel een eller 2 uthsee, som hwar gångh medh andre förfarne män af staden wärderingarne förrätta, och således wed alla 3 wärderingar, när dhe begäras, af magistratens medel kunna tillstädhes wara.
Cap.
10.
§ 4.
Tå äge stadzens och häradhetz dombook wijtzordh.
Såsom medh gräntzeorterne, särdeles här i Skåne, är skedt, att publique documenter och protocoller, tillijka med private jorde- och fastebreef, i krigztijden äro förkombne, så att rättens bewijs eij förskaffas kan; så påminnes i underdånigheet, om dhen, som jord eller gård i händher hafwer och med något annat wittne kan bewijsa sin åthkomst, sådan egendomb oklandradt får behålla, och sedhan dherpå rättens bewijs wijdare ehrhålla.
Cap.
13.
§ 5.
Såsom dhen med 9 gatulopp plichta bör, som råå och röör wrijder eller flytter, så påminnes i underdånigheet, genom huru många män sådanne gåtulopp skee skohla.
Cap.
15.
§ 3.
Synes till förekommandhe af all owissheet och oreeda, som offta wistas undher dhee eenfalldigas relationer, hwarpå dhe och sine eedgångar grunda, och sig siellffwa dher med ofta i största siählewådha och fara för ett och annat dher under verserande interesse skull ställa, säkrast wara, att till een laga och uhrminnes häfdhz fyllnadh häller een wiss tijdh determinerades, och dherigenom een klar åthskillnadt skee måtte emillan een uhrminnes och långligh häfdh, som dhen 6 § nämbner, emedhan dherigenom många fahrlige eeder förbijginges, som elliest till sakens upplysningh nödwändigt brukas måtte.
§ 4.
Hafwer dhertill genom något wålldzwärck eller bedrägerij kommit, betahle tå alle åhrens förfallne ränttor.
Påminnes i underdånighet, om een sådan wålldzwärckare och bedragare eij med wijdare straff beläggas bör, uthan allenast med ränttornas åthergifwande förskonas.
§ 7.
Gifz honom witzordh, som i handom hafwer.
Förfrågas i underdånigheet, om icke onus probandi bör wara hoos dhen, som klandhrar, och dhen, som i händer hafwer, dhermed eij graveras.
Cap.
18.
§ 1.
Om gifftostämma och lifztidzstädia icke böra hafwa lijka rätt, när jordäganden will sielf beboo sin gårdh, och gifwer städzlan åther, så och upsäijer i rättan tijdh, och landtboo niuther fardagh till godo?
Cap.
19.
§ 6.
Frällsebönder föra sine uthlagar till dhen ort etc. Påminnes, om dhet icke till bondens conservation wara skulle, att dhenne försslen mitigerades, och till ett wist lämpades.
§ 10.
Emedhan adeliga privilegierna de anno 1617 uthi den 24 och 25 puncten nådigst förunna ridderskapet och adelen, att få sielfwa upptaga dhe sillf- koppar- järn- och annan bruuk, som på dheras eenskijllte arfz- och egendoms ägor kunna finnas, så framt dhe sielfwa medh egen omkåstnadt dhet gitta och förmå, uti bruuk upprätta, hwaremot dhe förplichtadhe äro, att utaf dhet dhe bekomma och tillwärcka 30: delen till Kongl.
Maij: tt och cronan till wederkännelse ehrläggia, med mindre Kongl.
Maij: tt och cronan dherom med rätta jordäganden handla låther, och honom dherföre tillbörligt wederlag och ehrsättning gifwes; ty hemställes i underdånighet hans Kongl.
Maij: tt allernådigste godtfinnande och behag, om dhet eij woro bäst att wid samma Kl. privilegium låtha förblifwa, effter som dhe på æquiteten synas grundhade wara.
Sidst påminnes i underdånigheet, att domaren till effterrättelse, synes oförgrijpeligen nödigt wara, dhet uthförligare nämbnas måtte om dhe etthundrade dahler sillfwermynts böther, hwilka dhen plichta bör, som 30: de penningen af kiöpeskillingen försummar bethala, på dhet sätt, som i 2 cap.
5 § omröres; i lijka måtho om dhe böther, som i det 8 cap.
2 § specificeras, huruledes böther fördelas och hwem dhe tillfalla skohla.
Såsom inthet är om skattewrak förmält som i den 10 punct § 4 fogdeinstruction och 27 punct Huusesynsordningen omtahlas, så synes nödigt, att uthi dhenna balken i lijka måtto härom något omröras skulle.
Dhetta hafwe effter Hans Kongl.
Maij: tts allernådigste befallningh, wij kortteligen funnit nödigt härwedh i underdånigheet att påminna och widh handhen gifwa, och recommendera oss uthi Eders Kongl.
Maij: ttz höga nådh och ynnest, förblifwandes medh underdånigste zele så länge wij lefwe Eders Konglige Maij: tz allernådigste tropligtigste tiänare och undersåthe
Lundh den 18 Julij 1695 Carl Ehrensteen.
johann Anckerstråhle.
J. Ehrenbusch.
Wichman Tigerschiöld.
Andreas Klein.
Magnus Paulijn.
Ifrån städerne:
Bengt Seth ifrån Malmoe.
Påsche Larsson ifrån Landscrona.
J. Danielsson Lange ifrån Christianstadh.
G. Hanson ifrån Helsingborg.
C. W. Donner ifrån Ystadh.
P. Tolsteen ifrån Lundh.
Nicol.
Psilander ifrån Cimbrishambn.
7.
Utlåtande från Gottland.
Justitiæ betientes uthi Gottland underdånigste och alldra oförgripeligste påminnelse till Jordabalcken, affattate upå samptelig dheras wägnar af oss underskrefne uthi Wisby och Junij månadt anno 1695.
Cap.
1.
§ 2.
Ärfwas och skiftas eij heller annars än som löösören.
Kongl.
Maij: tts nådigste resolution, gifwen på rijkzdagen in septembr.
1668, medgeer fuller angående stadge- och sämiehemman, att denne rättigheeten kan och må ärfwas effter lag, som annat löösöre, doch, som orden dher lyda, detta alt så förståendes, ther icke sielfwa brefwen annat uthwijsa, efter the hafwa största wittsord.
Nu som dhe gemehnligen infatta den krafft som andra contracter, så wijda dhe effter lag taga sin uprinnelse och werckan af contrahenternes samtycke, swå som bådom åsember, cap.
20 J.
B.
LL., och som them åsember, cap.
29 § 2 B.
B.
LL., af hwars origine och consvetudine cuiusque loci omnis posterior eventus formatur, wahrandes allmenne praxin, uthi dhe incorporerade provincierne, att med mannens död, som städzlade, expirerar heela städzlerätten, och gården då straxt heemfaller till jördägandens frije disposition.
Underkastas dy aldra oförgripeligast, huruwijda till desse orden ärfwes och skiftas som löösöre torde tillsättias: eller medh sådan rätt och willkor som sielfwa stedslebrefwen, som wittsord gifwas, uthwijsa.
Cap.
2.
§ 1.
Skattejord, som under rusthåld och till rustningzstam är, må eij förpantas eller sällias.
Synes aldra oförgripeligast böra tillsättias effter Kongl.
Maij: tts nådigste resolution af den 10 november 1691: 1: mo eij eller för någon rusthållares giäld hoos creditorerne häffta eller till betalning anslåås, så frampt eij creditorn, effter laga medfart, will och kan pröfwas förmögen att antaga skattejorden, tillijka med sielfwa rusthållet, som icke böra åthskillias; item Kongl.
Maijrtts nådigste resolution af den 28 september 1694; 2: do icke eller hafwe skattebonden macht, af sådan skatterättigheet, han rustar före, som är Kongl.
Maij: tts wederpant för rustningens säkra præsterande, att afstympa den genom morgongåfwa till sin hustru.
§ 2.
Medh frällse jord må rätter ägander handla ...
Lembnas oförgripeligst, om icke till lagens större liuus och slijke förefallande twistigheeters afhielpande skulle kunna här wijd tillsättias: och den efter dess willkor, och rätta godheet (så att onus och beneficium swara emot hwart annat) uthi skatt sättia, och sig, som han bäst förmåhr, nyttig giöra.
Ibidem: allenast att den icke så klyfwes, dehlas, kunde tillsättias: och skattlägges.
Att konungens deraf tillstående ingield etc. eij förminskas, synes oförgripeligen kunna tillsättias: då frellseman bör sielf swara, och hålla konungen skadelöös.
§ 3.
Må och aldrig skattskyldig jord stycketahls ifrån bohlbyn sällias eller förpanttas.
Synes aldra oförgripeligast kunna tillsättias: det ware crone- eller skattejord, genom gåfwo, medgifft, eller på hwariehanda sätt, till förminskning af konungz ingield, abalieneras; och om icke anten det straffet, som Konungzbalken L.L.
30 cap.
infattar, emot dem, som genom skattskyldig jordz förminskning swijkeliga underslå sig konungz ingiäld, eller något annat tienliget straff, borde här wijd uthsättias, för dem, som öfwerträda denne nödige och nyttige lagen, ehuruwäl, måskie, detta torde wara uthsatt till een annan balck.
Ibidem: Hafwe then wåld slijk jord till hemmanet återlösa etc.
Effter Kongl.
Maij: ttz nådigste stadga af den 10 Junij 1684 synes oförgripeligast böra tillsättias: Wägrar han sig emottaga lösen effter mätesmanna ordom, straffes som för olydno, och penningarne ware förfaldne till krigzmanshuuset, eller näste hospital.
Ibidem: Doch måge hammarstelle, strömmar etc. icke härunder begripas.
Lembnas oförgripeligast, om icke skulle kunna tillsättias: kalckugnar, tegell- och andre bruuk, eller andre med bewillning och contract uprättade kostsahme werck, efftersom dher om esomofftast infaller swåre twister med grundägarne.
Ibidem: Äga twenne härdar uthi een smedia; kunde tillsättias: äga twå eller fleere uthi een kalckugn etc. etc., ware dhe närmast hwar andra uthlösa, när den till sahlu går, grundägarens rätt för andre tillkommande fremmande oförkränckt.
§ 4.
Gårderne wijdh macht håller.
Synes wara nödigst att tillsättia: sampt dess tillhörige skogh, ägor och hägnader lagligen hanterar, jembwäl emot andras olaga åwerkan befredar och förswarar.
Ty åffta kan een hålla gården wijd macht, men sielf och genom andre uthöder skogen, och förwerrar åker och äng, och låter hägnaden förfalla.
Men städiehemman niute sin bestembde tijd, så länge städian wahrar.
Lembnas oförgripeligst, om icke för bättre sammanhang skull, kunde tillsättias: niute sin bestembde tijd, sålunda som uthi det 18 capit.
förmähles.
Sällier eller förpanttar någon sådane hemman; det händer i sanning intet sällan, att dehl åboer, så på crone som frelsse, sedan dhe med minne uptaget ödes eller andre hemman, seetat uth frijheeten, uthödt och förderfwat skogen, och ringa bygdt på hemmanen, understå sig att sedan gå hembligen dherifrån, och öfwertahla een annan eenfaldig och oförståndig att träda uthi stellet, hwilcken sedan förebär sig intet hafwa någon frijheet och sig wara oförmögen att byggia och skatta.
Det samma giöre och dehl andre med dhe stedzlade hemmanen, som egenwilligen transportera sin besittning in på een annan, jordäganden owetande.
Heemstelles dy oförgrijpeligen, om icke till hemmande af detta missbruket kunde tillsättias, wijd desse orden, sällier och förpanttar någon sådane hemman: eller öfwerlåter dem till androm genom byte, hyra eller under andra willkor, till bruuk eller besittning, jordäganden owetande, och uthan dess låf och minne, sådant alt ware ogilt, och hafwe förgiort sin besittningzrätt etc. etc.
Hwilkas undfångne breef etc. etc.
Torde kunna tillsättias: på besittningen och dess willkor, gifwas witsord.
§ 5.
Will någon sällia den gård eller huus etc., han skall lagligen heembiuda den eller böthe 100 daler silfwermynt.
Dher nu föräldrarne nödgades sällia och afhenda sig dess gård eller huus, anten kiöpt, eller af dem sielfwa opbygdt, upå sådan stadzens, kyrckians eller hospitalers grund, då heemstelles, buruwijda dheras barn, eller närmaste anhörige, måge kunna inlösa för sig, af föräldrarne, samma fasta egendomb, uthan att wara förplichtade till detta heembudet, eller bråttzlige till böterne.
Cap.
5.
§ 3.
Enckia må sielf sin jord både sällia och gifwa, förbyta och förpantta.
Item cap.
6 § 4: Till aflinge jord etc. äger bördeman och nabo ingen rätt.
Casus: Dher man och hustru under warande echtenskap aflade samman ett godz, hwar uthi hustrun ägde een tridiedehl, och hustrun effter mannens frånfelle inträdde flere gifften, heemstelles oförgripeligst, huruwijda hon då må hafwa macht, att abalienera samma jord, undan sine förste, eller mansens egne barn, och indraga dher uthi andre, hennes tillkommande man, erfwingar eller fremmande, eller och böra wara förplichtat, till familiens och godsets conservation, att uthi anledning af 2 cap.
3 § låta uthlösa sig och dem med penningar, eller jembngott wederlag.
Cap.
6.
§ 1.
Kiöper man annars mans arfwe- eller byrdekiöpte jord, han äger innan natt och åhr, efter sluutet kiöp, wid tinget tillkiennagifwa, och lagligen upbiuda etc.
Dher nu kiöparen samme tijd sknlle försittia uthan laga förfall, eller och af befahrande klander ifrån byrdesmännerne och dherföre att han ändå intet betalt kiöpsumman, efftersatte upbuden, heemstelles, huru han då böör ansees, och om hans kiöpecontract skulle skattas för försutit eller olagligit.
§ 3.
Skulle näste bördemän jorden etc. icke börda wehla etc.
Här wijd påminnes oförgripeligst Kongl.
Maij: tts nådigste placat af den 2 Maij 1684, huru wijda i föllie dheraf Kongl.
Maij: tts rättigheet, då skattehemmanen sällies uthom bördh, må genom heembud blifwa Kongl.
Maij: tt, som ägande af ränttan, härwijd genom lagen förbehållen, effter det placatetz innehåldh.
§ 5 in fine: som mäst tarfwar, eller fullsittin eij är.
Synes oförgripeligst kunna tilläggas: så wijda det ej sträfwar emot åfwanstående 2 cap.
3 §.
§ 7.
Och wari saaklöös.
Torde kunna tilläggas: Och ware, sedan dher rätten pröfwar skiählen giltige, saaklöös.
§ 9.
Naborätt i staden äga the etc.
Dher huuset låge med frija gator på alla sijdor, hwem af grannarne, som då wore berettigat till naborätten?
§ 10.
In fine: Tager någon mehra penningar än han uthgaf etc.
Torde (effter Kongl.
Maij: tts nådigste resolutioner af den 26 november 1660 § 32 och 1 september 1664 § 69) kunna tillsättias: eller in fraudem hæredum uthi godz kiöp steller brefwen på högre summa än sanning är, och dhe kiöpas före, ware kiöpet ogilt och uphäfwet och böte etc.
§ 11.
Böthe 50 dahler.
Torde kunna tilläggas: och ware kiöpet ogilt.
§ 11, 12 nembna om 50 dalers böther, men uthan fördehlning, så wijda dhe eij förstås sålunda, som näst öfwerstående § 10 uthwijsar.
§ 15.
Dömmes thesse måhl, hafwe ingen kraft.
Emedan förfarenheeten wijst, på hwad swår bekåstnad, som een eller annan oförståndig dommare, som handlat emot denne lagen, har bracht parten, heemstelles dy oförgripeligst, om icke här kunde tillsättias: och ware dommaren plichtig att upfylla måhlsäganden all dher igenom bewijsligen tagen skada.
§ 17.
Tå äger bonde i bohlby wåld the jord inlösa fram för oskyldom mannom.
Torde böra tillsättias: konungens rättigheet till lösen dherwijd oförkränckt.
Cap.
7.
§ 1.
Han må bortgifwa.
... § 6.
Af stadsjord, huus eller tomt må man gifwa hwar 6: te penning.
Doch icke sin creditor till förfång.
Cap.
8.
§ 1.
Låter pantäganden sin pant på häradstinget etc. inteckna, niute sin säkerheet för allom them, som sedan sig den jord tillägna.
§ 9.
Wijd hustruns, öfwermagas etc. jords pantsättning ware lag samma som om sälliande, hwarom cap.
6 § 8 så talar: giör det någon, wari ogilt.
Casus: Dher jorden wore anten hustruns arfwejord, eller och barnens fädernes arf, den mannen eller fadren sielf såsom barnens förmyndare hade under sin disposition, och pantsatte den sin creditor för sin egen giäld, hwilket hustrun eller barnen för wyrdnad, försyn eller fruchtan intet mootsagdt, och creditorn låtet inteckna den sig till säkerheet; heemställes, huru wijda han uthi det anseende skulle niuta förträde, eller det 6 capitletz 7 och 8 sampt 8 capitletz 9 puncht kunna härtill appliceras, så wijda mannen eller fadren sielf förgripe sig dher emot, och om icke oförgripeligst borde för större liuus tillsättias: låter pantäganden sin rätt- och lagligen fångne pant inteckna.
Ibidem: Doch att alt hwad pantten emedlertijd af sig kastat, korttas först på ränttan.
Dher pantten intet räckte till alles betalning, huru wijda den eena må då niuta fulla ränttan och intresse, tillijka med sitt capital, och för andre dheremot brista eij allenast intresse, uthan och på sielfwa capitalet?
§ 10.
Doch att een lijkheet någorlunda skeer emellan låhnet och den nytta, som af pantten flyta kan.
Hemstelles oförgripeligst, om icke denne lijkheeten kunde här, uthi anseende till Kongl.
Maij: tts förordning om intresse, till 5 à 6 procento behåldne penningar, genom sielfwa lagen, determineras och uthsättias.
§ 11.
Ingen pantts innehafware må sin i hender hafwande pant, till nytta eller wärde, förringa.
Torde kunna tilläggas: skeer det, ware plichtig upfylla skadan.
Casus.
Dher pantten brinner, eller löösöre pant stiähles, eller på hwarjehanda sätt förkommer, hwem då äger draga skadan, och huru giälden böör sedan giäldas?
Doch torde detta wara uthsatt till een annan balck.
§ 14.
Pantsatt och för een wiss giäld intecknat jord må ingen för een annan etc.
Torde kunna tillsättias: 1: mo förre panthafwaren owetande, upbiuda till sahlu, förr än fulleliga bewijst är, den wara från sin förre pant frijgjord; 2: do eller sådant skeer, med hans samtycke.
Skeer det 3: tio annorledz, ware krafftlöst.
Oachtadt fasta wore åkommet.
Denna § synes i första påseende, som wore här uthi een contradiction emot det 11 capit: s 8 punckt.
Det kunde och hända, det een sådan panthafware, uthi hopp, att desto förr och till en wiss betingat tijd komma till sin betalning, kunde tacite samtyckt dess debitor, såsom ägare af godzet, att sällia det samma, tryggiandes honom emedlertijd wijd sin oförminskade pantträttigheet, lijkmätigt denne lagen, ja, att icke eens sielfwa fastan kunde wara honom skadelig.
Kiöparen, såsom okunnog om dhe andras handel, uthbetalte kiöpskillingen, fortsatte upbuden, och uthan någons klander, bekomme dherå laga stånd och fasta, henda må och treggia, ja fleere åhrs oklandrat häfd, som man har exempel upå, och då sådant alt wore lagligen skedt, och förre panthafwaren, seendes sig effteråth frusterader med betalningen, komme sedan att wehla hålla sig till pantten, och således i förmågo af denne lagen, wehla ogilla heela den andres laga handel och medfahrt, då wore ju kiöparen, som bona fide handlat, och tryggiat sig wijd lagen, både från penningar och godzet, det lell lagen giäller för den wakande, och icke såfwande.
Cap.
9.
§ 3.
Alla wärderingzmän etc. äga sin eed giöra; torde oförgripeligst böra tillsättias (i anledning af 29 cap.
Tingmåla b.
): för wederbörande rätt.
Cap.
10.
§ 1.
Och hafwer nu inför rätten giordt dher upå handsträckning.
Det kunde hända, att sälliaren bodde wijd Giöteborg, och godzet med kiöparen funnes uthi Finland, eller andre wijda aflägna ohrter, item att godzet wore uthi Nårie eller annan incorporerat provincie beläget, och sälliaren dher emot uthi Dannemarck boende, eller ock, det hemulsman wore anten död, eller på uthrijkes ohrter stadder, heemstelles dy, om een sådan sälliare, som intet wille, eller effter een så lång tijd, som fordras till godzetz laga upbud och laga stånd, kunde komma tillstädes, uthan hade gifwet sitt tydeliga och klara kiöpe- och skiöte- bref, af sig egenhendigen underskrefwet och förseglat, sampt med förnähme, trowärdige mäns underskrifft och wittnesbörd stadfästat, tillståendes dheruthi både kiöpetz och kiöpskillingens richtighhet uthi alla måttor afhendt sig, och alldeles tillägnat kiöparen det samma, och begiärade, det wederbörande häradzrätt, effter laga upbud och stånd, wille meddela dher öfwer häradzfasta, om då icke sådant authent [iskt] document skulle wara sufficient och krafftigt nog föruthan handstreckning eller wijdare fullmächtig?
§ 4.
Warda jordebreef genom krig, wådeld etc. förderfwade etc., då äge stadsens eller härads dombook wittsord.
Dher nu sielfwa domböckren wore tillijka förkombne, såsom uthi senaste kriget alle gottlanske, skånske, Bohuus och dhe fleere orthers domböcker, för alle krigzåhren, äre tillijka med månge wichtige, och sådane gamble jordebreef och gamble dommar, innan landen komme under Sweriges crono (hwarpå alldeles inga domböcker finnas) förkomne, heemstelles oförgripeligst, huru den nödlijdande, som har klara bewijs och original specificationer och lefwande wittnen, att sådane breef och dommar har warit, då äger hielpas till sin rätt, och huru dommaren äger sig dher wijd uthi dömmande förhålla, helst då saken bewises warit förr afdömbd, men dommen och domboken förkomne.
Cap.
11.
§ 1.
Han äger then hemula.
Synes oförgripeligst kunna tillsättias: med alle försålde frijheeter och förmåhner, effter brefwens innehåld, och det å den ohrt, hwarest godzet är beläget.
§ 2.
Uthan sökie sin betahlning lijka som all annor giäld och skuld.
Torde kunna tillsättias: af sin fångeman, med den kan handlat hafwer, der godzet genom laga medfahrt wore kommet uthi fieeras hender.
§ 8.
Hwilcken honom all skada upfylla böör.
Här torde kunna tillsättias: och föreläggas wijss tijd, nembligen sex weckor, innom hwilcken ersättningen äger skee.
§ 9.
Ähr rätte fångeman död, wahre hans arfwingar ...
Een för alla, och alla för een, der förplichtelsen så medgeer.
§ 11.
Öfwerdrager någon etc.
Torde kunna tillsättias: som wore rätter jordägande.
§ 12.
Går skadan till fierdedehlen.
Här gees anledning att fråga, dher som sälliaren hade såldt och kiöparen upå hans ord och breef bona fide kiöpt gården, till större ägor, uthi åcker, äng, skog och fiskewattn än dher werkeligen funnes, och sådant lijgwähl wore mindre än som fierdeparten af heela byens wärde, om sälliaren, som besweket kiöparen, skulle då kunna wara frij från det hemulandet.
Cap.
12.
§ 6.
Alla konungens eenskylte parckar etc. böra med råå och röör omlagde wara.
Justitiæ betiente upå Gottland hafwa uthi dheras underdånige påminnelser till Byggningebalkens 2: dra cap.
2: dres punckt bland annat giordt den oförgripeligste påminnelsen, det Gottland, een incorporerat provincie, lijka så och Skåhne, intet är försedd med andre råår och röör, än som mehrendels med utmerckte trän, jordgiärden, och dylijka, som genom tijdzens längd förruttna, förfalla och ödeläggas till effterkommandes största olägenheet; och dy yttermehr oförgripeligen heemstella, om det icke skulle wara nödigdt att genom lagen pålägga wederböranden uthi dhe ohrter, der slijke råmercken af steen warit obrukeliga, det dhe åhrligen åhrs effter handen böra upå ägarens bekostnad inrätta dem samma, effter detta nu föreskrefne sättet.
§ 10.
Såsom tompt är åkers moder; item: så att hwar och een far effter öre och örtug etc.
Emedan åcker och andre ägor, sampt all åwerkan uthi byägor böra effter 6, 25 och 33 cap.
B.
B.
L.
L. läggas och lämpas effter den rättigheet, som man äger i byamåhl och tompt; ty hemstelles oförgripeligst, huru wijda som sielfwa tompten, som äger wara åckers moder, borde här något tydeligare uthsättias, än som uthi den communicerade Byggningebalkens 5 cap.
2 § skedt, tillijka med penninge- örtugz- eller örelandetz rätta beskrifning, fördehlning och uträchning, effter alnetahlet, sampt hwad uthsäde, eng, skog, fiskewattn, som bör lagligen berächnas moot hwar penningz, örtug, öres- och marckelandz jord, hwar effter sedan een oförkorttat proportion emellan tompt och bohlby kunde indragas och grannar emellan achtas och effterföllias.
Cap.
14.
§ 5.
Så wädie innom 8 dagar till nästa lagmans ting.
Lembnas oförgripeligst, om icke sielfwa wädiepenningen borde här införas.
§ 7.
Behålle tå thet han med giärde.
...
Torde böra tillsättias: med gammal gierde, af ålder inbegrepet hafwer.
Cap.
17.
§ 2.
Men den tredie dehlen föres straxt till presten etc.
Synes nödigt, det härwijd uthsattes, der åckeren wore belägen uthi den eena och ägaren bodde uthi een annan sochn, hwilcken dehra af prästerne ägde hafwa tijenden, som oförgripeligst synes böra föllia sielfwa fundum och icke dominium, hwarom prästerne sins emellan offtast komma att twistas.
[§ 3.
] Sampt dhe fattigas och hospitalers ladugårdar .....
Dher som hospitalerne intet hade någon egen ladugård, utan uthyrde sin jord till priwat personer, lembnes oförgripeligst, huru wijda samme dheras jord bör wara frij för tijenden, och den nyttan, anten uthi sielfwa hyresumman, eller genom tijondens lefrerande uthi naturen, heemfalla hospitalet, eenskijltt till godo, föruthan någon afgifft.
Cap.
18.
§ 2.
Then städian äger han niuta, så länge han lefwer.
Emedan Upl.
L.
J.
B.
10 fl.
medgeer, att enär landbo brister i sin förplichtelse, det han då hafwer förgiort arwodi sino och jordäganden radi sielfwer jord sinni; ty heemstelles aldra oförgripeligst, om icke denne förplichtelsen, emellan jordägande och landbo, effter hwars och eens ohrtz landzseed, som och, enär den icke hafwer oskiähl med sig, bör hållas för lag, kunde till samptelig dheras rettelse blifwa här något tydeligare infattat, under fölliande aldra oförgripeligste tillsättning, såsom 1: mo: then städian äger, han niute så lenge han lefwer; och fullgiöre hwad hans undfångne städiebreef och samtyckte willkor förplichtar honom till.
Och till afrad, landgille etc. 2: do: effter föregånget afftahl och giort contract med jordäganden, aflägger, och annan wahnlig tunga etc. 3: tio.
Om icke här kunde införas samma ord som stå cap.
2 § 4 för stadge- och stubbehemmans åboer, nembligen: och deraf den tienst, som dem af rätta jordägande pålagdt warder huus, åker, äng wijd macht håller; 4: to: och icke borttager eller tillstäder andre bruka från gården åcker eller äng, icke olofligen hugger skogarne, eij eller förgriper sig med otroheet eller upsattzigheet emot jordäganden.
Jembwäll och hustrun efter honom, medan hon enckia sitter.
Sådan hustruus besittningsrätt har för detta uthi dhe incorporerade provincierne waret aldeles owanlig, twertom är den genom konung Christiani den tredies recess de anno 1558 art. 43 aldeles betagen, och henne allenast effterlåtet att sittia till laga fahrdag, der hon eij å nyo stedzlade hemmanet.
Synes och elliest wara een saak, som effter landzens wanliga seed ankommer på det afftahl, som uthi begynnelsen härom förordas.
Så kan och enckian wara oförmögen att uthstå den tunga, som henger wijd hemmanet, och doch icke dessto mindre wehla påstå den rätt, som denna lagen henne förbehåller, hwarigenom jordäganden, så wijda han intet hade macht afsäga henne hemmanet, (der lell mannen aldrig stedzlat det wijdare än för sig, men eij hustrun) torde komma att lijda uthi dess tillstående rättigheeter.
§ 3.
Och då skall å nyo städias efter som bådom åsember.
Torde oförgripeligst kunna i anledning af gamble Up [lands] lagen J.
B.
10 fl., Östg.
L.
B.
B.
9 fl.
och 20 cap.
J.
B.
L.
L. tilläggas: och gifft eller städia, afrat, arbete och annan rättigheet af hemmanet gifwas, som bådom åsember.
Ibidem: med mindre nöden tränger jordäganden sielfwer till jorden att flyttia.
Lembnas oförgripeligst, om icke detta böör förstås så wäl om lijfztijdz som wisse åhrs stedzla, emedan den, som bortstedzlat hemmanet på lijfztiden, torde wijd dödzfall, och för omyndige barn, högre trängia, än den på wisse åhr stedzlat, hwilket oförgripeligen torde kunna här något tydeligare uthsättias.
Elliest wijsar förfahrenheeten wijd indelningzwercket uthi provincierne, hwad swårheet esomofftast infaller dheraf, att bonden, som hända må, förn landen incorporerades Sweriges crono, stedzlat hemman på sin lijfztijd, påstår sin rätt, och will intet wijka undan för rusthållaren, hwilket doch Kongl.
Maij: ttz tienst och intresse fordrar.
Nu som bonden lembnas här, under wisse beswär och willkor (§ 5 h.
c.
), att utan anseende till sin förplichtelse, få up- och afsäija sig ifrån det stedzlade hemmanet; lagen 20 cap.
J.
B.
L.
L.
§ 2 fuller äfwen förbiuder afsäija landboen af jord, förre än gifftostemma är uthe, men synes lijgwähl tillåta, att det må skee, enär han geer honom alle gifftena åter, som han upbar af honom, hwarmed och Up.
L.
L.
J.
B.
13 fl.
§ 3 under wisse willkor instemmer, och att ilt är wijder äganden dehla; detta finner och sitt rum och bijfall, under wisse beswär uthi det 10, 11 och 12 cap.
B.
B. St. L., dijt hän och detta capitels fölliande 9 § syfftar; så synes och Kongl.
Maij: ts nådigste resolution, gifwen allmogen på rijksdagen 1686 och dess 11 § in fine willia gifwa sådant bijfall, hwarest förklaras, det åboerne upå officerarnes bostellen eller sielfwa rustningzstammen fuller må niuta stedzlen igen och der om i nåder försäkras, men förbehåller dherhoos, dem böra affträda hemmanet; heemstelles dy aldra oförgripeligst, om icke fördenskull jordäganden både wijd lijfztijdz så wäl som wijd wiss tijdz stedzla borde förbehållas samma rätten, att enär nödh och trång, eller andra händelser, och jordägandens wälferd så fordrade, att han då emot stedzlens, ja fast wore det med bondens nedlagde byggningzkostnadz återgifwande, ägde afsäga bonden, och sielf kunna disponera sin jord, dher han såge nöden eller eens wälferd så fordrade.
Då gifwe till landboe all stedsla åter.
Upå somblige orter hålles den seeden, att som städian, då den inslåås uthi åhrliga skatten, gemehnligen räcknas till 6 marker (2 dahler) silfwermynt om åhret, så pläga een dehl i anledning dheraf wijd städians återlefwererande dher effter proportionaliter afräckna så mycket af sielfwa summan, för dhe åhren, som bonden besutit hemmanet, argumenterandes, att dher som wijd legostemma ett tienstehion behåller sig till godo een wiss stediepenning, uthom löhnen, det och bonden, som besitter stadgehemman, synes böra uthom wanlige skatten äfwen åhrligen kortta något af städian, för det han besutet hemmanet, ifall städian skulle restitueras; heemstelles dy oförgripeligst, huru wijda det bruket må finna bijfall uthi denne lagen eller eij.
§ 6.
Låte tå lagligen af hans egendomb sig tillmäta så mycket som thet åhrets afrad.
...
Synes oförgripeligen böra tillsättias: bröstfall, och huuseröta, och alt annat tillhörer etc.
§ 7.
Får jordäganden skada, thet är alt i twebotum.
Förstodes detta emot dhe här uthsatte 40 dahler, då wore tweböterne mindre än ordinarie mansboot, synes dy oförgripeligst, för större klarheet skull, nödigt, att böterne uthsattes, eller att detta beropade sig på dess tillhörige capitel.
§ 11.
Uthlåfwar äganden huus täckia etc. ehwad huus och hälst är.
Torde aldra oförgripeligast böra tillsättias: uthi staden eller och på landet.
Hwar effter dhe disputer, som uthi slijke måhl esomofftast yppas emellan jordägande och arrendatorer på landet, jembwäl må kunna afdömmas.
§ 14.
Hwaremot han tompt medh huus bebyggia etc.
Wore nödigt att tillsättia: och förplichtat att gee för sig till sådant nöijachtig caution, som hålla jordäganden dherwijd skadeslöös, lijkmäligt Kongl.
Maij: ttz reglemente af den 5 Januarij 1684 § 2.
§ 16.
Sällier någon bort hemman etc., på landet etc. niute landbo sin städia till godo, för thet åhret, till näste fahrdag etc.
Detta geer anledning att fråga, dher som bonden hade af jordäganden stedzlat hemmanet på sin lijfztijd, och een annan komme, som sedan afkiöpte honom det samma, under frij disposition, om förståndet af denne § wore sådant, att seenare kiöpare hade då macht uphäfwa förre stedzlan, så att kiöpet ginge för hyran.
Och om bonden äger då wara förlustig af sin uthgifne stedzla, eller, ifall den skulle återlefwereras, hwem som då wore skyldig att erlägga den samme, den, som den först upbahr, och sedan sålde hemmanet, eller den, som det kiöpt, och intet niutet af stedzlan?
Cap.
19.
§ 1.
Och hafwe ingen macht att twinga bonden till penningar, enär han will och förmåhr, pertzedlen efter jordeboken uthgiöra.
Synes oförgripeligast kunna tillsättias: så frampt dhe sig eij sielfwa föruth derom förenat, och landbo wore med sådan förord kommen till jorden, att han een wiss afgifft uthi reda penningar skulle erlägga; hwar med eij allenast åthskillige afhandlingar synes effter hwar landzortz plägseed samtyckia, uthan och instemmer här med äfwen Kongl.
Maij: tts rusttienstsordning uthaf den 5 November 1686, sampt den 12 Januarij 1687 och dess 5 § lydandes: dher någre skulle hafwa förenat sig med sina bönder om een wiss afgifft uthi reda penningar etc. etc.
§ 2.
Men all annor laga afrad och uthskölder bör wara uthgifwen rätte afrads eller landgilledag, som är Thomasmässo.
Uthi Skåhne har samme afradz- och landgilledag, lijkmätigdt förre danske recesserne, och den dher effter invetererade plägseden, altijd warit St. Mårtens dag, som och ännu blifwer dher observerat.
§ 5.
Ware doch altijd jorden konungens eller frelsemans hembliga pant.
Denna § geer anledning att påminna, huru wijda dheras rätt, som jus tacitæ hypotecæ competera, eller kunna hafwa uthi någons egendomb, böör wijd inteckningar och uthmätning ansees och considereras, och hwem som äger dherwijd laga prioritet och prærogativ eller förmåhn, dher egendommen intet räckte till alles dheras betalning, såsom stadzens, kyrckiors och hospitalers, uthi dess föreståndares egendomb, kyrkiors hospitalers och scholars rätt, uthi anseende till uthlånte penningar, uthi debitorns egendomb, omyndige barns uthi dheras faders egendomb, ratione bonorum adventitiorum, som fader tutorio nomine administrerar, sampt pupillers, uthi dess förmyndares egendomb.
§ 8.
Och skohle dhe alltijd uthlagorne med flijt uthsökia etc.
Eller sware och ersättie hwad dhe genom dheras försummelse, efftersättia.
Datum Wisby den 30 Junij Anno 1695.
J. Cedercrantz.
p. t. lagman öfwer Gottland.
Lars Söderhielm.
Johan Huss.
Norra Gottlandz tit.
häradshöfdinge.
Södra Gottlandz häradshöfdinge.
Joh.
Colwijn.
Jacob Giedda.
Civ.
Wisb.
cons.
8.
Utlåtande från Kalmar län.
a.
Af J. Hellenstjerna och N.
Colm (?).
Underdån.
och oförgripelig påminnelse wid Jordabalken.
Cap.
8 § 3.
Orden äro wäl klara, at der twänne panthafwande wid ett ting, eller på en rådstufwudag sin pant inteckna, niuta lika rätt, oachtat at den ene för den andra kommer, doch inom een tingztimma å landet eller rättegångzdag i staden.
Men som tinget å landet på somblige ställen hålles flera dagar, och någon, som 3, 4 eller 5 dagen kommer, torde under det ordet een tingztima willia förstå, ifrån det tinget begynnes, till det ändas, och een annan, som förste eller andre dagen är kommen, will förstå hwar serskilte dag för een tingztimma; och således påståår niuta præferentzen för den senare, det förthenskull härwid ödmiukeligen påminnes.
Cap.
18 § 8.
Rätter fardag å landet böör wara torssdagen för midfasto söndag.
Nu haar uthi siären af een gammal sedwana rätter fardag warit Walborgsmessodagen eller 1 Maj, af skiähl, att der åhr kunna infalla, at man emellan Wårfrutijden och Walborgmessan intet uthan största beswär, och sin stora skada, kan komma till at flyttia sitt boo, om då icke må huus inrymmas den afflöttiande, der han afflöttar, till dess han afflöttia kan.
Härwid påminnes och, at på denna orten warit laga afsägelsedag, så för jordäganden som för åboen, Ersmessan eller medio Maj.
Actum Wimmerby den 21 Augusti 1695.
J. Hellenstierna.
Niels Colm (?).
b.
Af Nils Ehrenström m. fl.
Till föllie af ankompne ordres hafwa undertecknade dhen 9 Julij 1695 uppå Callmare rådhuus sammanträdt att öfwersee dhen nya lagens Jordabalk, hafwandes dher wijd ingen annor underdånigh påminnelse att giöra än föllier.
1.
Synes oförgripelig böhra uthi 6 cap.
§ 8 wist åhr till laga åhr för öfwermaga uthsättias, att een nedrig dombare wijdh hwarjehanda tillfälle sig dher effter regulera kunde.
2.
Såssom alle syner skola hållas emellan Wallbormesse och Allhelgondagh, alltså förfrågas, huru man skall [förfara], dher kiärr och moras hindra, att ingen syn kan skie uthan om wintheren, när dhe bära.
3.
Cap.
14 § 7.
Dher ödesby af bygder by befinnes lijdit skada, med dheras inkrechtande, och dherå kommit uhrminnes häfd, huru dhermedh skall procederas.
4.
Tyckes oförgripeligen böhre nempnas, om Ersmessedagen effter gambla sedwana skall wara rätt afsägelsedag från hemman.
5.
Dher bonde intet hafwer kiörewägh att uthföra tijenden med skaftet till prästen, qvæstio: om han icke må behålla halmen för uthtröskningen.
Act.
ut supra.
Niels Ehrenström.
Johannes Torstenson Bärgquist.
På magistratens wegnar i Callmar Lars Rosenlundh.
9.
Utlåtande från Kronobergs län.
Hans Kongl.
Maij: ts allernådigste ordres, till underdånigste effterlefnad ähro undertecknade sammanträdde i Wexiö den 31 Augusti A: o 1695 den nedersände Jordabalk att igenomgåå, hafwandes wåra underdånige meningar och betänkiande deröfwer utfördt, som föllier.
Jordabalken.
Ad.
cap.
2.
§ 3.
Förbiudes mindre jord än ¼ att kiöpas, der eij särskillt skattlagde ottingar äro.
Men som i orterne sombligstädes så store skattegårdar finnas, att dhe af flere beboes kunna, som och icke af fyra åboer gärna för oförmögenhet stå att lösa och bruka, synes att i sådana fall slickt efter tingzrättens öfwerwägande lämpas må, lijka som äfwen om skattehemmans fördelande, för parternes laga wadh och säkerheet, tryggast, att häradshöfdingen jemte cronofogden och nembden det öfwerseer och afhielper.
Ad cap.
6.
§ 10.
Detta capitel och särdeles denna paragraph synes hafwa mycket eftertänkiande med sigh, i det att hwar tillätes stegra och sällia sin bördejord, som han högst kan och gitter, men som så medellst mången ifrån börden kunde stängd blifwa, och äfwen skattemanna arfwingar af kittzligheet, när många det börda willia, hwar andra komma att ruinera, och den förmögneste dhe mehra trängde uthesluta, så tyckes wähl i slike fall mätismanna ordom bäst wara att sådant underkasta, som och att laga melioration expresse blifwer undantagen, ifrån den, som mehra tager, änn han utgifwit för kiöpet.
§ 13.
Creditorer kallas här gälldenärer, der doch uppå desse orter gemenligen efter evangelistens ordh (Luc.
16) debitorer för gälldenärer räknas, och äfwen infra cap.
8 § 5 ähr att see, alltså tyckes, att derwidh någon åtskillnadh i namnet, af gäldägare eller slikt creditoren gifwas kunde.
Ad cap.
8.
I slutet af § 1 är creditoren först lembnat, att intet till pantens afstående utan reda penningar efter egit behag emottaga, men som i dessa orter gemenheten mera sine hemman emot waror än kontant pantsätter, efter ondt om penningar är, och waran öfwer allt gångbar finnes, så skulle mången komma sin pantejord att mista, som den dock för goda wahror wähl mechtar återlösa, och widh warans afförande och föryttrande till och å annor ort kort tijdh derefter förmåtte infrija, hwarföre bäst synes, att goda waror hafwa lijka krafft med penningar, till pantens lösn efter mätismannaordom.
Ad cap.
12.
§ 6.
I slutet står, att dehlas skall efter öre och örtug, pund och tunneränta; i dessa orter finnes 1. på månge, särdeles skattehemman i Wärens härader, ingen punderänta.
2.
Öre och örtug brukas här eij.
3.
Tunneränta står eij heller synnerligen införd uti ordinarie jordeboksräntan, utan 4. merendells penningeränta.
5.
Är denn så olijka, att ett hemman, som minste pund- och penningeräntan i byen äger, största åker och äng ofta innehafwer, men den åter, som slijk dubbell ordinarie ränta graveras medh, mindre tillägor, fördenskull alltidh warit stort betänkande, huruledes ägarne hemmanen emellan dhelas skulle, och har man intet bättre expedient kunnat utsee, änn slå hela räntan (som nu allt ständig är) uti en massa, och der efter sedan ägorne gårdarne emellan, oacktadt förmedling, partera och deela, hwaröfwer fördenskull synes oförgrijpeligen ett wist äfwen i lagen, effterkommandenom till efterrättelse, utsättias böhra, och skulle ordinarie räntan allenast till fundament tagas, så kommo många, särdeles skattehemman, som den ringaste innehafwa, mer än mycket att lijda.
Ad § 7.
I slutet tillägnas alla omkring siöen boende allmenningzfiske uthi diupaste wattnet, men som man dherest och offta finner dhe bästa fiskielekar i små siöarne, dy synes afgiärda hemman, som omkring siöen boo, härifrån böre uteslutas, dem der icke större rätt tillägnas kan, än lagen dicterar.
Cap.
14.
Ad § 5.
Såsom man sällan hörer, att någon mäcktat eller kunnat hålla riddaresyyn, nu och jembwähl, emädan ägotwisterne gemenligen på landchartor aftagas, deraf, samt hålldne härads- och lagmanssyner rågångarne nogsamt sees kunna, alltså tyckes för dhe oförmögnas lijsa samt rättwijsans bättre framgång oförgrijpeligen lindrigt, om ifrån lagmanssyyn lijka som lagmansting under Kongl.
Håffrätternes afdömmande, utan widare synande, tillåtes i dylika måhl att wädia och skiähl sine frambringa.
Ad § 8.
In fine förmäles, att 2: ne lagmän med 2: ne nembder om skillnad lagmansdömmen emellan dela skola, men om dhe bägge i domben blifwa osams, så synes intet slut kunna blifwa, mindre en utom lähns lagman, med en nämbd allena, slikt kommo att afgiöra.
Ad cap.
18.
§ 8.
Derest står: rätta fardagen å landet bör wara torsdagen för midfastosöndag, men som besagde söndag flytter sig, och stundom mycket tijdeligen kommer, så synes wårfrudagen wara lägeligast öfwerallt dertill att utsee.
Ad cap.
19.
Widh rubriquen af detta capitel synes, att uti titulen om misswäxt och fynd införas böhr, emädan capitlets 8 och 9 parag.
slikt inbegripa, som ifrån det förrige i berörde capitel något afskillt ähr.
§ 4.
Är stadgat, att den, som rättan afradsdag eij skatten betalar, skall den med siette penningen nästa ting efter Iuul förnöija; nu låter mången längre räntan innestå, och sedan ifrån det tinget intresse på heela summan söker, dy synes nyttigt att stadgas, det ingen mehr änn siette penningen fordra må, ehuru länge han sedan skatten okrafd lembnar.
Ad.
§ 6.
Här medellst synes cronobonden böra afraden längre föra änn Kongl.
Maij: ttz reglemente beordrar.
Wexiö dhen 3 Septemb.
1695.
J. Tungel.
Paul Rudebeck.
G. Berghman.
Jonas Nyman.
P. Bruzell.
10.
Utlåtande från Linköpings län.
Till underdånigst föllie af Hans Kongl.
Maij: tts den 10 nästledne Aprilis till Herr landshöfdingen afgångne och oss sedermehra communicerade allernådigste breff och befalning, att justitiæ betienterne skola widh första dheras lägenhet sammanträda, och effter noga öffwerläggiande nödwendige påminnelser författa öffwer dhen af Kongl.
Maij: tt till lagens reviderande förordnade commission förfärdigade Jordebalck, haffwa undertecknade på Linköpings slått sammankommit, och hwad oss således i nådher warit anbefalt, underdånigst fullgiort, som fölger.
1.
Uthi dhet 1 cap.
§ 2 förmäles, att besittningzrättz, såsom stadge- stedie- sämie- stubbe- och hwarjehanda annor rättz hemman, skola som lössöron ärfwas och skiptas syskon och slecht emellan.
Nu gifwer wehl lagen klarligen wijd handen, hwad åthskilnadt ähr emellan lööss och fast egendom, och huru man kan arff fallne lösöron sällia till hwem man will: men som sådan jord å landet kommer nu i arff att considereras som lössöron, och man haffwer icke något wist determinat, huru dermed skall procederas, nembligen på hwad sätt, och effter hwad wärde sådant arfskiffte kan, eller bör arffwingarne emellan jämbkas, hwilket oförgrijpeligen synes nödigt att bliffwa så domarne som andre wederbörande till effterrättelse exprimerat, hwarigenom många disputer i slijka måhl kunna bliffwa affbögde och förekombne.
2.
Emädan sielffägande jord å landet exprimeras wara cronefrellse- och skatte, som per expressum om jord wijd staden intet uthnembnes, och således torde förorsaka något twiffwelsmåhl om slijk jord ther och vore; alt fördy synes oförgrijpeligen klarare, att desse trenne slags jord, som iemwel wijd staden finnas, uthtryckeligen nembnas och införas.
3.
Uthi det 2 cap.
§ 1 ähr wähl infördt om skattejord, som ähr under rusthåld och till rustningsstamb, huruwijda dhen kan försällias, förpantas och arffwingarne emellan deelas, gifwandes och så Kongl.
Maij: tts nådigste till dombstolarne affgångne breff wijd handen, huru medh chrono- så wehl som med skatterusthåld skall wijd rusthållarens dödelige frånfälle förhållas.
Men såsom härwijd icke ähr något förmählt, huruwijda chronorusthåld, som en eller annan med mycken bekostnad tillkommit, och sedermehra kunde föranlåtas att abalienera, måge till någon annan transporteras, altså wore önskeliget, att och iemwähl om chronorusthålls transporterande i gemeen något wist bleffwe determinerat, hwilket dher dhet skiedde på samma sätt som med skatte, oförgrijpeligen synes lända till Kongl.
Maij: ttz så mycket större säkerheet om rusthållens bestånd i lengden.
4.
Såsom offta händer, at åthskillige pehrsoner bliffwa arftagande uthi ett huuss i staden, och sombliga låta sig fuller uthlösa, men somblige, ehuru ringa deehl dhe äga, hwarken willia taga lössn, eij heller sin deehl emoth hyra uplåta till den mästägande, uthan fast häller giöra honom intrång med inrymmande aff någon annan, till rätta byrdemans förfång; fördenskull i anledning af dhet 2 cap.
§ 3, hwarest förmäles, att dhen, som största deehlen tilförende äger, haffwer wåld att åtherlösa dhet, som ifrån ett skattehemman försåldt ähr, giörs härmed dhen underdånige påminnelse, om icke äffwen dhetsamma kan för ett huuss i staden bliffwa infördt, att dhen, som större deehlen i ett huus äger, må dhen mindre ägande, som icke fullsutten ähr, uthlösa effter mätismannaordom.
5.
Wijd jämförandet aff wår ennu brukeliga lag 3 capit.
Jordebalken L.
L. och dhet 6 cap.
§ 1 i denne communicerade Jordebalck, kan man icke förbijgå i underdånighet att påminna om åthskilnadt, som giörs i jordekiöp för närmaste byrdaman, antingen att lösa effter mätismannaordom, eller effter dhen mästbiudande, finnandes man af dhet 11 cap.
§ 1 Jordebalk Uplandzlagen, att till bijbehållande aff byrdemans rätt, och förekommande aff dhen mästbiudande, byrdabudh warit ändrat wijd jordz lössn till ett wist, nembligen ena marek skiärt silffwer för hwarie örtug, hwilket för hwart hemmans olijka jordmons bördighet och andra lägenheter, ähr i dhen senare lagen afskaffat, och mätismannaordom underkastadt, till den enda, att werdet må swara emoth jordens godhet och nyttigheeter; nu kan åffta hända, att den, som ähr ägare aff arff-fallen och byrdkiöpt jord, försällger antingen för sin nödwendigheet och fördehl, eller aff missundsamheet och afwund från rätta byrdeman sin jord uthom byrd, högre än dhen kan effter mätismannaordom wara wärd, och rätta byrdeman skulle kunna den inbyrda före, hwarigenom arff-fallen jord kan lätteligen komma uthur byrd, och mången, som icke hafwer så stora medell, måste gå denna sin förmon af bördzrätt qwitt; fördenskull synes efftertenkeligit, om byrdemän skola angående sin byrdzrätt utheslutas ifrån mätismannaordom, som lag och Kongel.
förordningar både wijdh arffwejordz kiöpande, såsom och wijd uthmäthningar och werderingar här till enteligen fordrat och påbudit, och förbindas att gifwa så mycket som en annor uthom byrd wehlat biuda och giffwa.
Och emädan sådane casus kunna wijdh rätterne förekomma, att kiöpare och byrdzmän blifwa sins emellan twistige, om dhet försålde godzet, som aff sätherij och strögodz bestå kunde, må till någon deehl inbördas, eller och bördzmannen wara förplichtat alt hwad tillsammans såldt ähr, att inbörda, altså påminnes i underdånighet, att herom något wist kunde stadgat bliffwa.
6.
Dhet förefaller icke sällan, att ett ifrån byrdemans hemwist aflägit jordegodz kan uthan hembiudande gå till sahlu åth någon uthom byrd, och enteligen lagfaras, innan rätta byrdeman får om slijkt någon kundskap, hwarigenom han måste lembna sin byrdzrätt i oskyldas händer, uthan wijdare påtahlan; hwarföre till att stämma och förekomma sådant, som närmaste byrdemän komma att lijda igenom, synes oförgrijpeligen nödigt, att hembiudande må så wehl skee å landet som i staden, hwarest sälliaren ähr effter dhet 6 cap.
§ 2 plichtig hembiuda sin jord till nästa frender och naboor, och bör, som i den 16 § förmäles, eij heller fastebreff i staden uthgifwas, förän hembudzmän hafwa sin förrättning munt- eller skriffteligen inför rätten tillstådt och betygat; hwilket så mycket nödwändigare synes böra skee å landet, att innan fastebreff medhdelas, sälliaren må för rätten framthee bewijs, att han sin arffwejord till nästa byrdeman hembiudit; som tompt i staden icke synes wijd arfftagande göra tillfyllest och wara så fast som jordegodz å landet, eij heller länder den jord, som i staden sällies, familjen till så stort förfång, som dhen uthom byrd å landet sälges, hälst emedan termin ähr nu så mycket kortare satt, att fastebreff kan wijd uthgåandet aff natt och åhr effter första opbudet medhdelas, dher laga stånd ähr härtills räcknadt natt och åhr effter dhet tredie eller sidsta opbudet.
7.
Dhet gifwer fuller dhet 9 cap.
§ 1 wijd handen, att tree å hwarthera wägnar föruthan häradzhöfdingen å landet skola wijd mäthning och uthsökn werdera, och i staden werdering skee aff borgmästare och rådh, hwarmed, om enthera parten icke nöjes, må annan och tredie werdering sökias; men hwem, som den andra och tredie werderingen öffwerwara skall, sedan dombhaffwanderne hwar i sin jurisdiction giordt wijd den första werderingen sin förrättning, bliffwer icke förmählt.
Fördenskull oförgrijpeligen wehl wore dher något i lagen infördt bleffwe, huru med dhen andra och tredie werderingen procederas skall.
8.
Om den i forna tijder wijd kiöp brukelige plägesed medh handsträckning kunde i acht tagas, som dhet 10 cap.
§ 1 förmähler, att dhen inför rätten till affhandlingens desto större säkerhet skee kunde, synes fuller wehl wara; men såsom åffta hender, att kiöp, bythe och gåffwor skee aff högförnähme och aff fierran dherifrån tingsstellet wistande persohner, eller ock aff andra, som till handsträckiande inför rätten icke kunna, nähr påfordras, sig infinna; altså föranlåtes man dhen underdånige påminnelse härwijd giöra, om icke wijdh sådan händelse kan wara nog, att afhandlingen bliffwer i trowärdige witnens närwaru med sälliarens nampn och signete bekräftat.
Så synes och någon underrettelse nödig wara, ifall slijk handstreckning bliffwer faststält, huru förhållas skall, dher någon som effter lag och kongl.
förordningar bliffwer pålagt att taga lösn, icke wille dertill samtyckia, fastän betalningen wore honom tillstält, om fastebreffwetz uthgifwande kan derigenom då förhindras?
9.
Till dhet 12 cap.
§ 5 hafwer man om jordfäste och orörlige stenar i underdånighet att påminna, dhet dhee icke måge för laglige rååmerken skattas, medh mindre att dhee ähre nampnkunnige.
Desse ähre dhee fåå underdånige påminnelser, som wij till denne så wehl och grundelige författade jordebalk haffwa eense blifwit att uppsättia, och härmed skyldigast insinuera, medh dhen ödmiuke tillförsicht, att dhen Kongl.
Laghcommissionen dhem med nådgunstigt behag förmerkiandes, och med wanlig ynnest uptagandes warder.
Linköping den 31 Julij 1695.
Sven Ribbing Thuresson.
Mauritz Hold.
Germ. Cederhielm.
Johan Adlerclo.
S. Gyllenadler.
Erich Tiellman.
Joh.
Nordman.
Måns Enerooth.
11.
Utlåtande från Viborgs län.
Såsom till underdånigste föllje af Hans Kongl.
Maij: tts alldranådigste ordres samt uppå baron och landshöfdingens högwelborne herr Anders Lindhielms antydande, undertechnade tillsamman trädt uthöfwer projectet till den nya Jordebalken och den nu mehra igenomlupit; altså ehrkänna och wij med underdånigste wyrdnad den nåd oss jemwehl der uthinnan är skedd, att wij med wåra underdånige påminnelser derwijd måge inkomma, kunnandes icke annat än som högeligast betyga, samma balk wara så högst berömmeliga utharbetat och författat, att det för ett öfwerflödh billigt kunde ansees, något der af taga eller tilläggia.
Lijkwehl uppå det allernådigste oss förundte tillståndet hafwe wij med fölljande korta påminnelser oförgrijpeligast skolat inkomma; nembl.
Ad cap.
2 § 5.
Emedan huus eller tompter icke må så fördhelas, att stadzens regularitet och tomptedehlning derigenom kommer att rubbas, eij heller i mindre dehlar än att huusholdh kan wara fullsuttit uppå, ty skulle man till alla scruplers afrödjande så wehl för dommaren som dhe twistande parter gerna önska, att lagen sielf sig explicera wille, af hwad storleek eller beskaffenheet den tompt eller huus bör wara, som kan såleds ansees, att ett huushold kan wara derpå fullsuttit, emedan huushålden sig offta förändra, så att det, som een tijdh kan wara af egne barn och anhörige stort, effter någon tijdh torde bli skingradt eller mindre och twertom; eller och om huusholdet så ansees och considereras bör, som det då wijdh dehlningztiden finnes, warandes och städernes lägenheet och landzortens beskaffenheet åthskilligh, så att uthi den eena staden mindre, och den andra flere serdeles uthhuus oundwikeligen betarfwas.
Ad cap.
6.
Att naboo än ytterligare må niuta des forna rätt och förmohn, synes sig sielfft billigt; men i fall huus eller tompt wore försåld uthom byrd och eij heller af byrdemän lagligen klandrades och löstes, så att nabon då wore nermaste, men dess uthan med ett sådant huus eller tompt tillförende försedd, som ett huushold kunde wara fullsuttit uppå, som cap.
2 § 5 förmäler; hade och dess uthan ingen sådan lägenheet eller servitut som § 9 h. cap.
oppreepar; hemställes då, om icke borgmestare och råd äfwensom uthi § 5 h. cap.
må skåda, hwem som mest omtränger, emedan een naboo elljest igenom naborättens förmohn skulle kunna draga till sig store dehlar af städerne, och deremoth så uthstängia de unge och nyss ankommande, att de motte gåå huusville, seerdehles på de orter, som intet stå med beqwämligheet att uthwidga.
§ 10.
Det händer icke sällan, att sälljaren och kiöparen så sins emellan öfwerens komma och aftahla, att uthi sielfwa kiöpebrefwet een widt större summa eller kiöpeskilling införes än elliest betingat och aflagd är, blott af uppsåth att antingen der igenom heelt och hållit afskreckia eller platt uthestängia byrdemannen ifrån inbyrdandet eller åthminstone giöra honom det fast swårt och odrägeligit, hwarmed der kiöparen beslåås, är fuller för honom straffet determinerat, så wijda han öfwertygas mehra hafwa opburit än han sielf uthgaf; men om sälljarens poena påminnes äfwen wähl, om icke hans brott lijka straff meriterat, som § 12 h. cap.
indigiterar, effter som brottet synes wara merendehls lijka, och intentionen uthi begge måhlen eenahanda, nembl.
börden der med att undwijka.
§ 14.
Den 2: ne een jord sälljer, böter för ohemult hwar 6: te penning af kiöpesumman; verba antecedentia synes willja förstå detta straffet allena för den, som först sälljer jord till någon uthom börd, och sedan till någon innom börd eller någån annan rättz och förmohns ägande; och föreslås dy under correction, att allenast det kunde tilläggias, att den 2: ne eena jord sälljer, antingen de då äga lijka rätt och förmohn eller och i anseende till byrd, naboe, tijdh eller annat, böthe såsom den der 2: ne ett såldt.
Ad cap.
10 § 2.
Hwem som friskilling skall gifwa, kiöparen eller sälljaren torde wara nödigt att blifwa exprimerat; men om frijskillingz qvanto understår man sig eij att påminna, effter det torde bli wijd Rättegångsbalken genom een allmen taxa utöfwer dommars, resolutioners och flera documenters uthsökiande infört och uthnembdt.
Ad cap.
17 § 2.
Wijdh det att uthi denne § ingen ifrån prestetijondens ehrläggiande eximeras uthan att alla som swedje och åker bruuka, egen eller emoth lott eller lego; synes att lega sampt uthlega skog och mark till swedje- eller tiährubrennande wara indulgerat.
Men som een sådan oinskrenkt frijheet oförgrijpeligen mehr synes skada än gagna publico, emedan 1: o tiährans öfwerflödiga tillwerkande uthöder skogarna, och 2: o myckenheeten af den wahran förorsaakar wahnprijs hoos uthlenningarna, bringandes och 3: o een sådan lega de swagare hemman uthi ett oundwikeligit samt longligit ödesmåhl, ty när een fattig bonde och rötare utlegt till den rijkare och manstarkare sin skog och derföre ett ringa nuthit, mehr till sin föda och uppehelle än Kongl.
Maij: ttz rettigheetz uthgiörande, och skogen sampt dess nytta och underhåldh derigenom tryter och afftager, öfwerger han hemmanet och landet sampt och offta rijket alldeles rymmer; då sedan ett sådant till skog och mark förderfwat hemman icke uthi longliga tijder igen optages, effter som och eij heller skogen uthi monga åhr, ja somblige stedz icke uthi mannaminne kan tillwexa; så att och 4: o fölljer, att så lenge bonden såledz får lega skog af den fattige emoth ett mycket ringa, förliter han sig mest på swedien och tiährubrennande och efftersetter alt sitt åkerbruuk och ängzrödjande, sampt sig platt intet winlägger om boskapzskötzlen, der han dock elljest och i mangel af den lindriga skogzleegan booskapzskötzlen sig mehra antaga skulle, med sin större förmohn; och då äfwen beflijta sig om engerödiande, oumgängeligen, samt sin åkers uthwidgande.
Heemstellandes man dy underdånigst, om icke de mångfalldiga emoth skogzlegan uthgångne placater kunde ytterligare handhafwas, och skogzlega, ware sig emoth lott eller lega, wara alldeles förbuden, effter Hans Kongl.
Maij: tts nådigste resolutioner så i gemen som serskildt för någre herader i denna orthen; doch så att Hans Kongl.
Maij: ttz betiänte och flere uthom bondeståndet icke der under begrijpas motte; uthan deras uppsåth fast mehra ansees, som sine hemman med dijkande, rödjande, och flere bekostnader sökia att excolera, och till åker, engh eller muhlebetz ränsande och förbettrande förorsakas att i mangel af tiänstefolk betiäna sig af andra, och dy dem med een sådan recompence af lott bemötha, som de med dem kunna öfwerens komma.
Warandes såledz detta, som man i anledningh af denna orthens beskaffenheet understådt sig oförgrijpeligast att påminna, som doch alt med underdånigste devotion Hans Kongl.
Maij: ts nådigste behagh och den högloflige Kongl.
Commissionens högmogna omdömme medh skyldigste wyrdnat submitteras.
Wijborgh den 31 Aug.
A: o 1695.
Arfwedh Stierncrantz.
Jac.
P. Tawaststierna.
P. Fremling.
P. Theslef.
12.
Utlåtande från Västerbotten.
Anno 1695 den 19 Augusti woro effter Hans Kongl.
Maij: tz wår allernådigste konungz befallningh till högwällborne herr grefwen och landshöfdingen, herr Gustaf Douglas till oss ankombne skrifwelser, uthi Pitheå nya stadh wij undertecknade sammankombne, att öfwersee den hijtskickade nya Jordabalken, och befunno oförgrijpeligen härwedh fölliande påminnelser upsättia, nembl.
2 Cap.
3 §.
Emädan uthi denna 3 § förmähles, att skattskylldigh jordh må eij styckietahls ifrån bohlbyn försällias eller förpantas; dy förfrågas, om een skattebonde, som mehra ägor possiderar, än han kan eller hinner bärga och skiötha, i åker och engh etc., icke må hafwa macht deraf sällia till sin granne, som mindre ägor hafwer, än ¼ mantahl, och dhet behålla oqwaldt för Jordeplacatet, enähr han på sigh tager een proportional skatt deraf, på dhet bägge hemmanen kunna således blifwa desto bättre conserverade, emädan här i Wästerbottn ähre månge hemman för een särdeles röök, och bestå af ringa ägor, hwar igenom dee lätteligen kunna råka i ödesmåhl, och många igen, som mehra ägor ägha, än de förmå bruka och uthlagor före præstera, torde deslijkes falla i ödesmåhl.
3 Cap.
1 §.
Förmähler, att mäth eller uthsökningh skall och wara dhet siette laga fångh, hwilket hafwer sin grundh uthi det 7 cap.
uthi gamble lagen Jordabalken; nu förfrågas, huru wijda sådant kan practiceras emoth Kongl.
Maij: ttz Iordeplacat, som uphäfwer all pantt, som wijdare förmähles uthi deth 8 cap.
§ 1 sampt i det 10 cap.
§ 1 om fastebreef på bythen, och annan laga fång, undantagandes uhrminnes häfdh.
4 Cap.
§ 5.
Förmähler, att om den jordh, som fader eller moder ärfwer effter sina barn, försällies till någon annan, tå skall bördemannen hafwa macht jorden att åtherlösa, uthi hwilkens bördh och ätt hon kommen ähr.
Der nu samma jordh wore af skylldh eller oskylldh kiöpter, och han i medlertidh låtitt den lageligen upbiudas sampt fastebreef derå ehrhållit; nu frågas, huruwijda sälliarens erfwingar, hwilkas bördh det tillförne warit, må hafwa macht sådan jordh klandra och igenlösa, uthan synes fast mehra skiäligt, att kiöparen, som dermedh lageligen procederat, bör den behålla, och tå blifwa hans bördh, och successive des erfwingars.
5 Cap.
§ 1.
Här wedh synes fordras denna påminnelsen, om twänne grannar giöra jordebythe sin emellan för begges commoditet skull, warandes dermedh benögde och sökia laga fasta derå; om sådant icke bör confirmeras, eller i förmågo af Jordeplacatet förwägras, i fall någon af deras erfwingar skulle derpå giöra klander, hällst emedan deth och så ähr ett af dee sex laga fångh, och den bytte jorden ickie blifwer undan bohlstaden alldehles abalienerad, uthan jämbngodh jordh i stället gifwen 6 Cap.
4 §.
Förmähler, att aflinge jordh uthom börd å landett och frij tompt i staden äger bördemannen och naboe ingen lösningzrätt uthi; här wedh påminnes, om ickie åthminstone dens egne barn, som een sådan sin aflinge jordh eller tompt i staden till någon oskylld i trångmåhl eller för andra orsaker skull försällia, ickie måge wara befogade här uthinnan giöra inspråk och den att återlösa, nähr derom innom laga tijdh klander giöres.
8 §.
Förmähler, att ingen må stadga någott kiöp medh jungfru, förr än hon gifft blifwer, der dock Kongl.
Maij: tz Testamentzordningh af A: o 1686 förmähler, att jungfru, som till sina mogne åhr kommen ähr, hafwer macht giöra testamente effter lagh; nu frågas, om ickie hon kan hafwa samma myndigheet uthi godz försälliande, och om här wedh någon wiss ållder bör observeras.
8 Cap.
I anledningh uthaf detta cap.
giöres påminnelse, 1: o om någon pandtsätter gull, silfwer, juweler, eller andra löösöron, och den, som låhnar penningar derpå, antingen försummar den låtha inteckna och upbiuda, eller för debitorens honneur skull af höfligheet till att ickie afskära des credit dermedh stilla tijger, men debitoren imedlertijdh blifwer androm skylldigh, och kommer så af sigh, att hans ägendomb till alla creditorernes afbetahlningh eij åträcker, om ickie han, som pandten i handen hafwer, bör niutha præferencen deraff till sin fulla betahlning, och dee andre creditorerne ickie medh honom giöres lijka dehlachtige; 2: o om ickie doomhafwande å landet måge hafwa macht, uthan något tilltahl och inspråk af executorerne, giöra förbodh, inhibition och qwarstadh uthi eens lööse och faste ägendomb på klagandes skiählige begäran wedh tingzrätten eller elliest, när så behöfwes, emädan tillförne häruthinnan af somblige executorer ähr wordet giordt inkast.
15 Cap.
2 §.
Synes någott swårdt, att den, som sitter i possession, skahl bewijsa sin häfdh, hwilket lijkare, effter förre praxin, synes wara, att den, som giör åtahl på eens annars ägendom, måtte bewijsa, medh hwadh skiähl han possessoren der uthur will drifwa.
Desse ähre således kortteligen dee underdånige, oförgrijpelige påminnelser, som wij wedh ofwanbemälde Jordebalkz genomläsande hafwa i eenfalldigheet funnitt att upsättia, till den Kongl.
Commissionens öfwer den nya lagen wijdare godtfinnande.
Till wisso, under egne händer, actum Pitheå nye stadh, ut supra.
Wilhelm Clerk Henrich von Waltter Häradshöfding uthi det södra fögderiet.
Häradshöfding uthi dett norra fögderijet.
Joh.
S. Kohre Erich Månsson Borgmästare i Torneö.
Cons.
civit.
Pit.
Johan Christerson i borgmästarens ställe ifrån Lulleå.
13.
Utlåtande från Skaraborgs län.
Anno 1695 den 13 Augusti uthi Skiärff och Walla häradh sammanträdde undertecknade, till föllje af Hans Kl. Maij: tz allernådigste befallningh, att öfwersee dhen projecterade Jordaballck, och sedan medh oförgripelige påminnellser underdånigst inkomma, som synes wara här widh att göra.
Hwad som mentioneras uthi 1 cap.
§ 3 om siällfägande, frij, ägen och stadzens jordh, dhet synes som af nöden wara tydeligare deduceras och nämbnas, hwadh siällfägande jordh ähr, hwadh frij, hwadh egen, och stadzens jordh wara månde, ty elliest hafwa desse termini icke dhen klaarheet, att dhe kunna af hwar och een som wederbör förstås: woro och elliest detta till dhen ändan nyttigt, att mann i framtijden öfwer all dhen fasta egendomb, som under stadzens jurisdiction belägen ähr, een jordebook upprätta kunde, att icke någon måtte kunna sigh undandraga dhen skylldigheet, som till cronan och staden hwar och een för stadzens jordh plichtigh ähr att aflägga, eij heller desse distincte slagz jorders titul confundera och sammanblanda.
2 Cap.
Dhet synes tryckia dhe yngre af familien, om dhe älldste skola tillåtas lössa dhe andra uth, emedan dhen yngre sonen eller dotteren billigt kan säijas hafwa så godh rätt i sine förälldrars boo, som dhen älldre, hwilka dhesuthan kunna af förälldrarna niuta mehra godt, ähn dhe yngre.
I lijka måtto synes och dhet trycka dhen fattige, om dhen rijke skulle tillstädjas alltijdh lössa dhen fattige uth; derföre tyckes wara bäst, att effter Kongl.
Maij: ttz placat de anno 1684 göres een wiss förordningh, huru många skola på hwartt skattehemman boo, nembligen fyra, öfwer hwilket tahl ingen sigh dher nedsättia må, uthan görligen kann effter häradzhöfdingens och nämbdens sampt ländemätarens bepröfwande och afmätande finnas, att flere på bemälte skattehemman sigh benå kunna och föda, och dhet allt i anledningh af effterfölljande skiähl: Hans Kongl.
Maij: tt uthi ett breff till herr landshöfdingen Gyllenhåff de dato den 2 December 1684, som tillåter uthi bergslagen öfwer 4 åboer på hwartt hemman; hafwer och Hans Kongl.
Maij: tt låtit uthi dhenna materien till herr landshöfdingen von Vicken afgå dhes nådiga rescript, dateradt den 4 Augusti 1688, sampt den 6 Maij 1687, att flera åboer för hemmanens stoorleek och särskillt bruuk kunna tillåtas.
I lijka måtto Kongl.
Maij: tts allernådigste resolution af åhr 1689 den 27 Martij för Ahle häradh i Ellfsborgz lähn, af samma innehålldh.
Förmåhr och Kongl.
Maij: ttz resolution af den 28 Maij 1688 för Wermelandh, att Kongl.
Maij: tt tillåter så många boo på ett hemman, som sigh ther berymma, och af forent och gammallt warit hafwer, dock att hwar och een gårdz godheet noga i consideration tages, och skiärskådas, huru många åboer dherpå kan beståå.
Widh dhet uthi 3 §, synes detta wara till ehrhindra, att dhe 1 / 16 afgiärdzhemman, som redan uthi cronones jordbook befinnes skattlagde, icke böra i anledningh af dhenna paragrapho till cronones reveneurs förminskande uthslutas, uthan blifwa framgeent stående, så wäll som ⅛ hemman.
Till ordet fullsutten synes böra läggas thet ordet högst 4, effter Kongl.
Maij: ttz placat, och hwadh föreskrefne breff gifwer anledningh till.
Ordet tillförende äger; dherwidh woro nödigt, att tydeligare nämbnas, om 1, 2 eller 3 fåå lössa dhen 4, om icke och här skall nämpnas högst 4 effter ofwantallde placat och breff.
Till desse orden: Äga twenne härdar i een smidia etc.
Detta tyckes wara att dher till lägga: wari the närmast hwar annan till uthlösa, när dhen till salu går, så frampt bördemannen dhen icke lösser; ty detta är uthi gambla lagen såssom fast jordagodz och odellwattnwerk oförgripeligst considererat.
3 Cap.
Om laga fångh, synes oförgripeligen, att dhet 6 kunde uthslutas, emedan dhet resulterar af dhet föregående, som ähr wädsättningh, förty dhet, som uthtages och uthmätes af debitoren, ähr icke annat ähn ett pignus publicum sive prætorium, för hwilken orsaak skull dhet och 3: ne gånger effter lagh plägar uppbiudas.
4 Cap.
4 §.
Dhe orden dhes arfwingar uthlösa synes tydeligare blifwa, när som tillägges: sina barns twå dehlar, arg.
29 cap.
Jordb.
5 Cap.
§ 3.
Dhe casus, som 19 cap.
Gifftmb.
förmäler om, när mannen må sin hustrus fasta egendomb försällja, tyckes böra verbotim här införas till dhe orden: och hafwe dhen wålldh slijk jordh till hemmanet åtherlösa, som större dehlen tillförende äger; effter detta talar om een distinct casu, nembligen dhet, som eemoot 1677 åhrs placat kan ifrån hemmanen sållt, panttsatt eller gifwet wara, så kan man eij annat see, ähn och dhet uthi een särskillt mening bör sättias, så att dhet icke confunderas medh dhen casu, som uthi samma meningh uthi begynnelssen finnes, som ähr, att emoot 1684 åhrs placat ett skattehemman eij må uthi allt för små stycken dehlas, kunnandes eij heller dhen, som största dehlen hafwer i byen, lössa allt dhet till sigh, som från hemmanen kan sålt wara, uthan för alle dhe proportionaliter lössa, som interresserade ähro i hemmanet.
5 §.
Angående häfdebyte, i anseende till Kongl.
Maij: ttz allernådigste placat den 21 Junij 1677 om skattskylldigh jordz dehlningh och förminskande, item Husesynsordningen, tyckes häfdebyte ingalunda böra hwarken skatte- eller cronebönder tillåtas, stycketalls, såssom ängh emoot ängh, eller åker emoot åker, men om een skattebonde äger ett hehlt, halfft eller ¼ hemman och will dhet in totum och på wiss tijdh upplåta een annan till häfdande emoot ett annat, dhet synes eij kunna gifwa anledningh till underslef emoot Kl. Maij: ttz placat de anno 1687.
6 Cap.
§ 1.
Kiöper man annars jordh, dhen bör af sälljaren uppbiudas lagligen 3 gånger, och stånde effter sidsta uppbudh natt och åhr, bördomänn effter mätismanna ordom till lössn, lijkmätigt lagen och Kongl.
Maij: tts placat den 10 Julij 1684, hwarifrån man icke synes skiähligen kunna skrijda, effter som detta haar ett ganska godt fundament: 1: o familiernas conservation, och 2: o betager dhen obilliga kiöparen allt tillfälle och undersleff, 3: o ähr een lagh, som uthi många tijders praxi warit approberat, 4: o af wår allernådigste konungh; blifwandes 5: o icke prætia rerum minuerade af dhet, att dhe faste egendommarne skiähligen werderas, uthan 6: o prætia rerum oskiähligen förhögde, när hwar och een till familiernas ruin och undergångh fåår gifwa för arfwegodz till dheras præjudice så mycket som mann will, och dherigenom emoot Gudz och werlldzligh lagh stänga dhem ifrån sina fäders mann effter mann besuttne arf och egendomb.
4 §.
Aflinge jordh bör jämwäll lagligen uppbiudas för richtigheet skulldh, och till dhen ändan allenast att skillja rätt arfwe- och aflingejordh ifrån hwarandra.
7 §.
Circa finem synes således böra inrättas: i rättan tijdh eij hafwa lagligen klandrat.
10 §.
Här till refererar man sigh nu på föregående oförgrijpelige påminnellsse, att arfwejordh böör effter mätismanna ordom kiöpas och sälljas, wahrandes eedgångh osäker, när twifwelsmåhl infaller om kiöpskillingen, besynnerligen när bördemannen will åtherbörda någon jordh, ja och ganska fahrligh att tillåta.
11 §.
Dhenna 50 dahlers poena böör ståå widh orden oskyllde mannen tillhanda, så frampt legislatoris meningh i dhenna punct skall rätt förstås.
13 §.
Kongl.
Maij: tt hafwer af ett ganska rättwijst och christeligit nijtällskande om rättwijsan stadgat, att när arfwejordh gåår creditorerne till betahlningh, skall dhen werderas, och när bördemannen biuder effter mätismannaordom, kunna creditorerne icke skiähligen mehr begära; det andra, som ähr, att dhen skall hafwa wittzordh, som mäst biuder, gifwer samwettzlösse creditorer een upen dörr och wägh att stänga slächt och bördemänn ifrån sin bördzrätt.
7 Cap.
§ 6.
Stadzjordh ähr dhen oförgrijpeligh, som Sweriges konungar gifwit till städernas publique nytta; dhenne må possessorerne icke egenwilligt disponera, sällja eller borttgifwa, förmäler Kongl.
Maij: tts placat de anno 1677.
8 Cap.
§ 1.
Pannt förmeenes oförgrijpeligen böra ståå öppen till lössn natt och åhr effter första uppbådet, jämwäll och att bördemännen, som vigilerar intra fatalia, må lössa arfwejorden effter mätismannaordom, emedan bördemannen kan så högt igenom panttsättningh som kiöp præjudiceras.
4 §.
Komma begge till tingz eller rådstugu på een dagh, dhen som haar general och special pantt, då synes dhen hafwa förmånen, som älldre förskrifningh hafwer.
Räcker eij åth bådom, synes dhen, som 2: ne panttsatt ett, derföre böra plichta lijka straff medh dhen, som twenne sälljer ett godz.
5 §.
Circa finem ståår Rättegångz- eller Handellsbalck; förmenas, att dhet ordet Rättegångzballck ähr nogh, och dhet andra må uthslutas, såssom hwarjom och enom icke nogh kunnogt.
10 §.
Circa finem dhet ordet någorlunda uthslutes, och effter Kongl.
Maij: ts interesseplacat 1687 wisst interesse förskrifwes.
9 Cap.
7 §.
Påminnes, att fatalia synes böra wara natt och åhr effter sidsta uppbudet.
11 Cap.
3 §.
Finnes dessa ordh ähn han kiöpt hafwer; om icke dherwidh kan tillsättias: medh mindre han kan bewijsa sigh giort någon nödigh eller nyttigh melioration, emedan Kongl.
Maij: tt uthi Reductionsstadgan sådan melioration privatis består.
Om så hända skulle, att häradztinget af hwarjehanda lagligt förfall dhet eena åhret blefwe längre uthsatt ähn dhet andra, och mann innan åhr och dagh effter senaste uppbudet præsenterar pänningarne, emillan tingzterminerne hoos häradzhöfdingen eller häradsdommaren, och på sådant dhes attest bekommer; frågas, om dher igenom för bördemannen bewijsas kan, att fatalierna inntet ähro försummade, man förmennar oförgrijpeligst dhertill böra bejakas, och dhet i dhenna ballck innföras.
12 Cap.
1 §.
Om 5 steenarörs uthsättiande böör insättias, att kohl eller tegellsteen dherunder lägges, som gammall wahnligheet alltijdh warit hafwer.
14 Cap.
8 §.
Att twenne männ skola wara medh lagmannen, frågas, om dhe icke af lagmannen skohla kallas, och om käranderne ähro eense, att dhem föruthan må lagmans synen för sigh gåå, dhet och må effterlåtas.
17 Cap.
1 §.
Profftröskningh och räckning synes böra utheslutas, när genom wist contract ähr accorderat om tijonden.
3 §.
Dhenna tillökningh: sampt dhe officerare och rusthållare, som niuta frijheet på sina boställen tyckes wara nödigt.
4 §.
Och dehlas hallfpartten till cronan; påminnes och om dhet kunde insättas: till cronan, häradet och åkiäranden, af dhe skiähl, som gamble Sweriges lag och kongl.
stadgar sigh grundar uppå.
18 Cap.
17 §.
Synes härwidh observeras böra uthi detta cap., om icke rätta afsägningzdagen ifrån gårdh och bruuk skall wara torssdagen för midfasto.
19 Cap.
6 §.
Synes här widh i acht tagas böra Kongl.
Maij: ttz reglemente, att cronones bönder, dhe i synnerheet, som militien anslagne ähre, icke förplichtas till föra afräden eller tijonden uthom lagsagun, och i rättan tijdh, nembligen för Mattismessan, dock så att bonden eij afstänges ifrån dhen förmån, som honom tillkommer, om han will spannmåhlen lössa för pänningar effter marckgången.
Ut suppra G. Cederhielm.
Gabr.
Leijonstolpe.
J.
Clerk.
J. F. Aurell.
Johan Thiberg
uthi wälb.
H. Häradshöfding
Rydingstiernas ställe.
Johan Pedersson.
Ericus Haal.
Johan Starckhof.
Cons.
Lidecoph.
Cons.
Schedvien.
Consul Mariestad.
Lars Laurentinus.
Svanthe Segerwald.
Cons.
Scar.
Cons.
Falcop.
14.
Utlåtande från Elfsborgs län.
Anno 1695 den 19 September uthi Wennersborg sammanträdde undertecknade tillfölje af Hans Kongl.
Maij: tts allernådigste befallningh, att öfwersee dhen projecterade Jordabalck, och sedan medh oförgrijpelige påminnelser underdånigst inkomma, som syntes wara härwid att giöra Utlåtandet är af samma lydelse som det närmast föregående, med i texten anmärkta afvikelser.
.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 5 Cap.
3 §.
De casus, som 27 cap.
J.B.
L.L.
förmäler om, när mannen må sin hustrus fasta egendomb försällia, tyckes bööra etc. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 12 Cap.
1 §.
Om 5 stenars rörs uttsättiande, böör insättias, att kohl eller tegelsteen dher under lägges, som gammal wahnligheet altijdh warit hafwer, och att intet längre emellan dhe wijssare eller ledare, som sättias i sielfwa rågången än ett mansroop, på det man om en sådan inrättat råågång må wara säker.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ut supra.
G. Cederhielm.
D. Rosenholm.
Andreas Hylteen.
B. Dannerbergh.
På Säfwedals härads wägnar Nils Jacobsson Lorentz Bööker.
för Borås.
Secretarius Gothenburgen.
M. Printz E.
P.
S. Luthman Mag. Eneroth för Wenersborgh.
för Bougesundh.
Cons.
Åmohl.
15.
Utlåtande från Kopparbergs län.
Till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: ttz nådigste willia och befallningh, som högwälborne herr baronen och landzhöfdingen herr Nils Gripenhielm oss undertecknade haar förstå låtit, att efter noga öfwerwägande wåre påminnelser författa, öfwer den af Kongl.
Laghcommissionen förfärdigade och öfwersände Jordebalck, ähr detta hwadh wij, så för denna ortz beskaffenheet som andre anförde skiähl, därwijdh eij kunnat förbijgå, oförgripeligen att wid handen gifwa, nembligen:
Uthi cap.
2 § 3 finnes infördt, att skattejordh må både kiöpas och sällias halfwa och fierdedehls hemman sampt alleredan skattlagde och särskilt afråadhe ottondehls, men icke mindre, hwarwidh wij eij underlåta kunnat, att andraga, icke allenast dhet Hans Kongl.
Maij: tt öfwer hehla bergzlagen här uthi Store Kopparbergz höfdingedöme här tillz i nåder tillåtit hwar och een fritt att bebo een ottondedehl af ett hemman, oachtadt den icke afråad wore, och i östre- och westre Dahlarne med Gagnäfz sochn een sextondedehl, uthan och att denna ortz beskaffenheet det samma synes änteligen willia fodra; ty uti bergzlagen till bergwärkens fortdrifwande, med arbete wid grufwor, hyttor, hambrar, men i synnerheet med förande och kiörandhe, ähr myckenheten af folck och arbetare een stoor nödwändigheet, hwilke doch någorstädes måtte sitt hemwist hafwa; så tager och minsta dehlen det gemena folcket sitt uppehälle af dheras jordägendomb och hemman, uthan af dhet dhe sigh genom förslor och arbete wid bergwärken kunna förtiäna, warandes denna bergzlag genom den frijheet för detta förund warit, att dehla, skiffta och byta, sampt kiöpa gård efter egit behagh, till hemmanen så sönderbruten, att mångom icke till een 20: de dehl af ett helt hemman possiderar, hwilket icke annars kan än många olägenheter med sigh föra, men om hädanefter hemmanens klyfwande finge stadna wid ⅛ del och eij eller gå därunder, skulle förmodeligen så wäll ägaren wara fullsutten, som och bergzlagen hafwa nödtorftigt folck till arbetetz fortdrifwande, och för wederbörande cronobetiente ändå drägeligh möda att infordra uthlagorne.
Och hwad Dahlarne isynnerheet widkommer, så ähr där och redan en så stoor myckenheet af folck, att mången huusswiller blifwa skulle, om dhe eij finge bebo och sins emellan kiöpa ringare än ¼ del af ett helt hemman, eller som i väster Dahlarne kallas 8 öris markgiäld, och således twingas anten att beswära det öfriga landet med tiggiandhe eller till äfwentyrs fly öfwer gräntzen ått Norie eller andre orter; och tyckes oförgrijpeligen här i Dahlarne mycket snarare någon större klyfning af hemmanen kunna tillåtas än till ¼ dehl, aldenstundh dahlefolcket minst af sitt åkerbruk och åhrswext, som här mycket ringa faller, och ofta för kölden skull intet till sin mognad kommer, sig närer, utan öfwer alt mycket af fogla- och diurskiutandhe, fiskerijer och boskap, som dhe widlyftige skogar någorlunda med lötande kunna uppehålla, men förnembligast af det dhe med dheras arbete uthe på landen kunna sigh förtiäna, warandes och en dehl sochnar i Österdahlarne, som nedan Silian äro belägne, hwilke sina uthlagor i kohl hijt till Stora Kopparbruket uthgöra, och elliest orten med nödige körtslor betiäna.
I Wästerdahlarne åtter idka dhe allt iempt floterij med kubbar och wärkie för Vedecompagniet här i Falun till Stoore Kopparbergz grufwas behoff och oumgengeliga nödtorft, så at för desse orsaker skull ingen större myckenheet af folck nödwändigt syns behöfwas; men uthom bergzlagen och detta höfdingedömet lärer, som det och merendels härtils ähr wordet för gådt funnit, skattehemman eij till mindre än ¼ dehls kunna sällias och beboos.
Här iempte gifwer och nästföregående 2 § i detta cap.
oss tillfälle att påminna, det för domarens så mycket säkrare efterrättelse wäll wore, om och närmare uttryckt blefwe, till huru ringe dehl ett frälsehemman klyfwas måtte.
Det innehåller och denna 3 § cap.
2 att den hafwer wåld slijk jord till hemmanet återlösa, som störste dehlen tillförende äger; hwilket i dhe andre orterne, der af hemmanen så mycket möijeligit ähr sökes att ihoopdragas, fuller tåhlas kan, men hwad bergzlagen i synnerheet anbelangar, som af öfwertalde orsak större myckenheet af folck behöfwer, skulle oförgrijpeligen tyckias dhen bättre blifwa conserverad, om den, som ringare hade än en ottendehl, doch närmast der intill, måtte få dhe minste dehlarne lösa, att han och fullsutten blefwe.
Widh slutet af denna 3 § ähr förmält att där twänne äga härdar uti een smidia, skulle dhe wara närmast hwar annan att uthlösa, när härden till sahlu ginge.
Nu aldenstund lijkmätigt Kongl.
förordningar i dhenna bergzlagh inge smidior blifwa behåldne, uthan allenast dhe, som sigh af sin egen hemmans skogh kunna underhålla, ja, härdar och smidiedehlar, derest dhe finnas, det förnämbste appertinens ähr, som bergzmans hemman tillyda, alt derföre hålle wij oförgrijpeligen före, att som hammareller smidiedehlen böör föllia hemmanet och skogen, så må och bördesman, när een härd till sahlu går, äfwen wara till inlösen närmast, och skulle elliest lätteligen och efter handen skie, att simple bärgzmansståndet, som offta nödgas iembwäll den kiäraste sin egendomb uthsättia, skulle sine få hammardelar, som dhe förtijden kunna hafwa, aldeles qwitt gå, och dhe förmögnare af borgare och hammarpatroner, som en gång finge instegh i någon smidia, efter handen sig altsammans underslå, och så giöra bergzmännen till sitt brukz follk och kohlare.
Dhen 4 § af detta cap., som om stadge- och stubbehemmans åboer tahlar, tyckes med dhe orden, att stadge- och stubbe hemmans åboer och dheras arfwingar niuta besittningzrätten, så länge dhe förmå alle åhrlige uthskylder betahla, gårdarne wid macht hålla och den tienst däraf göra, som dem af rätta jordäganden pålagd warder, tillägna jordäganden een öppen frijheet med arbete, körsslor, skiutz och dagzwerken efter egit behagh åboen att betunga, därigenom åboen snart nogh skulle aldeles blifwa ruinerad, om han en obillig jordägare hadhe att göra medh.
Wij hålla fördenskull i detta fall för skiäligt, att till förekommande af sådant swårt betungande, att i stället för pålagd warder kunna sättias: hwarom dhe sigh i begynnelsen förenat hadhe, så att alt sammans på dheras föregående contract och skiälige afhandling sig grunda måtte.
§ 5.
I detta cap.
förmähles om 100 dahler silfwermynts böter på dhen, som sig förbryter, och icke fullgiör, hwad däruthinnan stadgas, dem angående, som willia sällia sin gårdh eller huus, bygde å stadzens, kyrkians och hospitalers grund; hwar wid torde wara nödigt, till förekommande af twifwelsmåhl, att närmare exprimerat blefwe, hwem samma böter tillkomma måge.
Cap.
5 § 5, som om häfdebyte grannar emellan eller andre, som sielfwe jordägande äro, handlar, förer desse orden, att sådant böör å tinget eller rådstugu lagligen kundgiöras och wid föresatte tijdh uphöra, medh mindre det antingen der ånyo förlänges eller till ewärderligt byte förändras genom eendehras lagfarande: huruledes ett häfdabyte förändras kan till ewerderligt byte genom eendehras lagfahrande, synes oss swårt att finna oss uthi; ty såssom lagfarande icke kan i detta fall bestyrkia något annat contract ähn det, som contrahenterna med frij willia ingådt, som i detta rummet ähr häfdebyte, så tyckes det och i så måtto icke kunna blifwa ett ewerderligt byte, för än contrahenterne därom blifwa öfwerens och willia låta contractet dereffter förändras, hwarmed sedan lagfahras må; warandes och icke häfdebyte i anseende till des rätta natur och egenskap något laga fång, eller hwarigenom een sig må förskaffa äganderätten genom lagfarande emot rätta ägarens willia, med hwilken en gång om häfdandet allena bona fide är handlat, uthan snarare ett af egen natur bestående contract.
Cap.
6 § 1.
Ehuruwäll den 10 § af detta cap.
mycket wäll och skiähligen stadgar, huru bördheman till någon försåld jordegendomb förekomma må alt förefallande sweek och bedrägerij, som emellan kiöparen och sälliaren honom till förfång kunde förelöpa, i det kiöpeskillingen under något skien kunde upföras högre än han därföre wärkeligen wore præsterad, som sielfwe 10 § det wäll och grundeligen innehåller; så hafwa doch dhe ord, som § 1 cap.
6 innehåller och förmähler om inbördande af arfwingar och bördkiöpt jord på landet sålunda: Will någon bördemän then jordh börda och derföre gifwa som annan biuder, han böör innan natt och åhr etc. eij allenast dhen härtill genom lagen förunte förmån af mätismannaordom aldeles bördemannen betagit, uthan torde i många måhl honom så i dhet fallet twinga, att han een slijck af blodet och skyldskapen till familiernes och dheras gamble godz conservation härflytande rättigheet mehr till blåtta nampnet ähn sielfwe realiteten skulle gagna kunna, ty det ähr mehr af förfarenheten kunnogt, än det behöfwes widlyftigt uthföras, det mången af större förmögenheet åffta för sin egen lust och fattade begiärelse till något godz icke anseer, hwad penningar han derföre uthgifwer, oachtadt det, uthom den werdering, som des otidiga och inbillade lusta att komma det under sigh derpå i dhes sinne giör, icke till helfften af redelig opartiske mätismän skattas kunde; hwaraf föllia måste, att bördesman anten till sin egen store skada äfwen så högt sigh angripa måtte eller gå godzet quitt och släppa det uhr familien; och tyckes oförgripeligen mycket billigt, att bördemannen niuter mätismannaordom i detta fallet tillgoda, fast jordäganden deremot skulle tyckia å sin sijda obilligt sigh betagas des säkerhet sin egendom efter behagh och till sin fördehl att föryttra, ty hwadh är skiäligare, ähn då waran försällies för des rätta wärde, och huru kan då sälliaren klaga, när han för sitt försålde godz åthniuter hwadh det wärdt ähr, hafwandes på annor händelse sälliaren af arfwegodz sitt afseendhe allena på winsten, men bördemannen att kunna uthan skada gagna sin bördzrätt.
Så tyckes och utom detta, som härtill och altid ähr wordet hållit för skiähligt, att till dispositionen en åtskillnadt böör wara emellan arfwegodz och aflinge, såssom det senare genom möda och arbete, men det förra der uthom såssom ett lucrum tillfallit ähr, och derföre att skyldemannen intet præjudice wederfaras måtte, städze så genom lagh som kongl.
resolutioner till sin frije disposition härtill inskränckt warit.
Cap.
7 § 2.
Uthi denne landzort är fast mer än någon annorstädes brukeligit bland gemeent folck, att då dem anten ålder eller soth händer, dhe sigh, som här kallas, till syttningz hoos sine barn, slächt, ja stundom och främmande begifwa, men plägar altidh dhet dheras högste åstundan wara, att få på ett ställe, hoos någon af barnen, som dhe bäst kunna tryggia sigh till, förblifwa, och låta dem af egendomen niuta derföre en skiählig wedergiällning.
Nu ehuruwäll barnen, såssom lijka när att ärfwa, kunde synes böra wara lijka när sig någon förmohn till föräldrarnas egendom, genom dheras födo och skiödzel, att förwärfwa, så synes doch betänckeligit föräldrarnes åstundan och willia uti detta fallet att twinga, efter som af förfarenheten nogsampt ähr bekant, med hwad åthskillnadh det ene eller andre barnet sigh emot föräldrarne plägar skicka, sampt hwad dhe för olijka upwacktning, underhåld och skiötzel hoos barnen pläga niuta, uthan hellre denna frijhet dem altid efterlåtas, hälst som otwifwelachteligen därupå föllia skulle, att icke allenast föräldrarne skulle aff barnen bättre upwachtning och skiötzel [bekomma] uthan och dhe barnen, som wrånge och afwige wore, derigenom obligeras att gå föräldrarne efter dheras skyldigheet tillhanda, iemwäll och barnen ändå lijka fult på det sättet komma till lijka dehl af föräldrarnes egendomb, dijt ändemåhlet aff denna punct syftar; doch där enteligen så hände, att den faste egendomen för födo skulle efter föräldrarnes behagh till een af barnen i synnerheet, eller någon främmande bort gå skulle, tyckes fuller bördzrätten af arfwe- eller bördkiöpte jorden altid proportionaliter böra barnen förbehållas, men icke dhes mindre dem här uthinnan ett fritt wahll så mycket lättare kunna tillåtas, som 3 § af detta cap.
låter å andra sidan på barnens willia ankomma, om dhe förälldrarne emottaga och kåsten uppehålla willia, der doch föräldrarnes kiärlek till barnen gemenligen större pröfwas, än den hwarmedh dhe reciproce sine föräldrar tillhanda gå.
Cap.
8 § 1.
Såssom härtills mehrendels warit practicerat uti dömande, angåendhe skulders betahlning eller panters inlösen, då een wiss myntesort eller wara warit länt, och låntagaren sig till den samma förbundet, nembligen att wid betahlningztijden anten samme myntesort och wara eller det wärde, som slijkt den tijden betahlningen falla böör kunnat förskaffas före, måste præsteras, så kunne wij eij förbijgå det samma att påminna wid dhe ordhen i förbemälte §: Och då med samme mynt, om det finnes, eller des fulla wärdhe i annat gångbart, efter som det uthlänte den tijden wärdt war, åtterlösas och betahlas, hälst som den där lähnar, och det länte i en wiss myntesort eller wara sig försäkra låter att åtterbekomma, endast där hän syftar, att hafwa samma myntesort och wahra eller hwad hon giälla kan, då lånet tilbakas går; men så seer man och af förfarenheeten, huru efter myntetz valvation, i synnerhet af riksdaler, wärdet af alle waror upstigit, att det samma wara för en rijksdahler des wärde kiöpas kunde för någon tid tillbaka, då han allenast 4 daler koppar mynt galt, nu knapt för 6 daler eller en rijksdahler nu gångbara wärde fåås kan.
Uthi denna samma 2 § ähro äfwen desse orden införde: löser eij jordäganden innom 3: die upbud för så många penningar jorden pantsatt ähr, hafwe då dess bördeman wåld arfwejordh på landet att inlösa innan natt och åhr efter första upbudet.
Denna process eller förelagde tijdh till inlösen för bördemannen, som och äfwen detsamma, om någon till kiöp gående arfwejord uti cap.
6 § 1 med sådan mehning finnes, will någon bördeman then jord börda etc. han böör innan natt och åhr ifrån första upbåd sigh uti rätten angifwa, syns hafwa sitt anseende till dhe orter, derest om åhret hålles 3: ne ordinarie häradztingh, men så kan härwid eij obemält lemnas, att uthi Öster- och Wästerdahlarna icke hålles mehr ähn ett tingh om åhret och twänne allenast i Wästerbergzlagen, hwarmedelst dhen föreskreffne tijden till inbördandet, innan natt och åhr efter första upbudet, eij blefwe på alla ortter lijka, när jordägaren lemnas tijdh sin pant lösa innan tredie upbodet, efter som på det sättet i Dahlarne till tredie åhret skulle därmedh uthgåå.
Ehuruwäll om bergzmanshemman och jordh, som af åthskilligh beskaffenheet här i Bergzlagen ähr, intet något i dhenne balck ähr infattadt, doch lijkwäl som aff dhen § 10 sidste cap.
finnes wara nembdt om Bergzarticlarne och privilegierna, så lärer twifwelsuthan, hwadh bergzmans egendomb egenteligen angåår, widh samme förre privilegier och resolutioner förblifwa.
Fahlu rådhuus den 10 September 1695.
Johan Gyllenadler.
Jac.
Colwin.
And.
Barchius.
Nils Dufwa.
Lars Strömbergh.
16.
Utlåtande från Gefleborgs län.
I aller underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste willia och behaag, sampt Herr generalmajorens och gouverneurens högwälborne herr Carl Gustaff Frölicks order af den 29 Augusti åhr 1695 woro undertecknade sammankomne på Sundzwallz rådhuus den 8 October samma åhr att igenomläsa den nya Jordabalken, och therwid wåra underdånige påminnelser att giöra som föllier.
Ad caput 1.
Uthi den 2 §, ther som tahlas om åthskillige besittningsrätter, förklaras, att the ingen jordäganderätt hafwa; synes bättre kunna uthföras med dhet ordet sielfägande rätt, nembligen att the ingen sielfägande rätt i jorden hafwa eller gifwa.
I den 3 § står, att i staden är sielfägande jord, frij och egen; hwarest i stället för frij och egen synes böra stå frij och ofrij.
Caput 2.
I den 1 § stadges, att konunger, som effterkommer, haar macht att igenlösa den jord, som förra konunge undan cronan försålt, och dhet för samma wärde hon kiöpter är; härwid kan frågas, om icke nyttige och nödige meliorationer och förbättringar böra wid sådan händelse komma i consideration.
Än förordnas, att skattejord under rusthåll intet får dehlas arfwingar emellan, uthan den, som äldst är, må the andra uthlösa.
Härwid kan frågas 1. när then äldste är död, om the andra, som lijka beqwäme äro, sedan kunna eller böra recknas för lijka berättigade, så att the må skillias med lotten, eller om förstfödzlorätten faller till den nästa i ålderen; 2. om föräldrars disposition och förordning genom testamente härwid intet kommer att anses.
Uthi den 3 § förmäles, att häradznembd med cronofogden skola ransaka, om ett skattehemman kan tåhla flehra åboer.
Här kan frågas, om häradzhöfdingen bör wara med tillstädes, när denna undersökning skeer.
Eliest synes nödigt, att uthsatt warder, hwarest pröfwande bör skee, effter ther allenast nembdes om ransakningen.
Hammarstellen, strömmar, skog och grufwedehlar eximeras ifrån förbudet om hemmansfördehlningen styckewijs; samma frijheet och förmån synes städerne kunna niuta, så att the få behålla och besittia den sterile marek, som the af bohlbyer sig tillhandlat och med kostnadt uparbetat, effter Kongl.
förordningen af åhr 1682.
Grunden af the bortsålde skogar i Bergzlagen, sedan the afkåhlade äro, skola wara under sine hemman förfaldne igen.
Nu frågas, att när een bergzman icke allenast kiöpt usum fruetum, uthan iembwäll sielfwa grunden, om han icke må niuta samma rätt till den skog, som med tijden igen upwäxer och således alt framgeent den få behålla.
Cap.
4.
Uthi den 2 § synes nödigt, att en wiss tijd förelägges, inom hwilken denuntiation bör skee till medarfwingen, om han eliest skall wara förbunden till ersättningen, så att om then icke skeer ther inom, medarfwingen då må wara frij för alt wijdare åtahl, i fall saken förlorades.
I den 3 § sätties bördkiöpt jord under aflinge jordz titul och begrep, ther lickwäll bördkiöpt jord haar sin egen natur afskild ifrån pur aflinge, så att arfwejord, bördkiöpt jord och aflingejord böra wara särskillda, eliest måste man bruuka een owahnlig fördehlning på aflingejord, nembligen aflingejord inom börden och aflingejord uthom börden, som intet behöfwes, när den wahnlige fördehlningen bruukas.
Uthi den 4 § stadgas, att när mannen innom warande echtenskap bördar sin hustrus arfwejord, då äger hon macht wid mansens död sine arfwingar uthlösa.
Häraf gifz tillfälle att fråga 1. när the hafwa barn sin emellan och modren dör för fadren, om barnen tå får lösa sin moders börd af fadren, hälst då han trädt i annat giffte, ty sådanna casus förekomma under tijden; 2. när mannen sällier sin arffwejord och inlöser sin hustrus börd, om sådan jord emellan barnen wid arffskifften skall rechnas för fäderne eller möderne, besynnerlig när twisten yppar sig emellan sönderkulla och samkulla.
I den 5 § synes, som swågerskap skulle tillägnas större rätt och förmåhn än skyldskapen, effter modrens skyldemän framför fadrens få inbörda den jord, som fadren ärfft effter sitt barn och sällia will, ty emellan mannen och hustruns slächt är ingen skyldskap, uthan swågerskap allena.
När een fader ärfwer sina barns mödernes jord, synes den reedan wara gången uthur theras börd, som å mödernet skylde äre, och således slächten på fädernes sijda böra hafwa præferencen och förmånen till inlösen, då den försällies, ty att börden föllier arfftäckten effter, så att den är rättigast att börda, som närmast är att ärfwa.
Besynnerlig kommer detta i consideration, när sådana godz och jordägor wijdare i fadrens familia gå till arffz och the sedan sällias.
I den 6 § införes decision till 3: ne casus wid försälliande af hustrojord.
Den första, när man kiöper fasta ägor igen, som strax ikläder sig den andras natur; den andra, när mannen inga faste ägor sedan kiöper, att han då bör sådant fylla med den jord han före aflat; den tredie, när mannen hwarken förr äger någon aflingejord, eij heller sedan någon kiöper, att hustrojordens wärde då bör betahlas med penningar.
Men detta behöfwes liussligare warda uthfört.
Här blandas och så egen jord och hustrojord tillhopa, som doch äro mycket differente, besynnerlig till ärsättningen, som intet synes nödig wara, när man sin egen arfwejord försällier.
Här nembnes fäderne och möderne allena lijka som arfwejord ex linea collaterali här under intet wore begrepen.
Här står i originalexemplaret, att i stället för den bortsålde arfwejorden skall så myckin aflingejord sällias, men man förmeenar att dhet bör heeta sättias i stället.
I anledning af denna 6 § synes och kunna frågas, när een man tager lösen för sin hustrojord af dess syskon, som macht hafwa henne uthlösa, om barnen effter hennes död kunna hafwa macht fordra fyllnadt för den samma jord af fadrens fasta, eller och huru sådanna penningar wid arffskifften skola considereras, antingen som andra löösöhron eller som fasta egor.
Cap.
5.
1.
Här är till påminna, att tompt och gårdar i städerne giöres lijka med fasta ägor på landet, som tillförende intet warit, twiflas och, om thet kan skee effter dess natur och egenskap; 2. att jordebyte intet får klandras, när fult gifwes för fullo; men om bördemän kunna och willia gifwa jord för jord i lijka läge, synes the böra hafwa macht och tillstånd thertill framför oskylde, eliest blijr börderätten alt för myckit förringat; 3. att enom wid sådanna bythen effterlåtes taga mindre igen än han uthgifwit, synes bana wägen till allehanda undersleff att draga fasta ägor uthur familierne; 4. när alt klander wid sådanna bythen är uphäfwit, så synes opbuden eij eller wara nödige, ty upbuden skee intet för theras skuld, som bytet sin emellan uprättat, uthan för den tredies skull, som bördemän äro; 5. när dhet tahlas om kiöp och byte, hwilketthera witzord gifwas skall till fastas ärhållande, så uthföres dhet nog mörkt, och behöfwes Husligare uthsättias.
Hwad genom den förbytte jordens natur, willkor och rättigheet är tillförstående, som hon behåller effter byte, är obekant, och synes bäst wara alt framgent behåller sin egenskap, så wid arffskifften, som eliest effter dess belägenheet, uthan anseende till personerne, som sin emellan byta.
Cap.
6.
I den 1 § stadges, att den, som kiöper annars arfwejord, bör thet på tinget tillkänna gifwa innan natt och åhr; men som till befara är, att sådant intet effterkommes, uthan kiöpet på lång tijd fördölies, på thet bördemännerna måtte warda hindrade, altså till hämmande af sådant undersleff synes nödigt, att straff tillägges för den, som ther emoth bryter.
Här hoos stadges, att bördemän wid inlösn skall niuta samma willkor, som kiöparen sig förbehållit i sitt kiöp.
Men thet kan myckit skillia emellan personerna, så att sälljaren intet kan hafwa den säkerheet hoos bördemän till willkorens fullgiörande effter kiöpet som hoos den oskylde kiöparen, hwarföre, att icke någon må lijda, ther han intet brutit, synes billigheeten fordra, att bördeman i minstonne ställer löfte för sig, innan han får jorden tillträda, som han intet betalt, eller att han den genast fullbetahlar.
Iämbwäl stadgas här, att bördemän bör gifwa så myckit som een annan oskyld biuder; hwilket synes för swårt wara, och therigenom wägen öpnas att bringa jord eller fasta godz uthur familierne; ty een oskyld seer intet så myckit till godsetz rätta wärde, som thertill att han får jordegodset under sig och sina arfwingar, fast han skulle gifwa therföre fyradubbelt mehra än dhet i sig sielfft wore wärdt; fördenskulld wår för tijden bruukelige lag skutit sådant under wärderingzmän, och will, att bördejord ther effter lösas skall, på dhet ingenthera måtte skee för när, hwarken sälliaren i anseende till hans anlagde förbättringar, eij eller bördeman till sin börderättigheet; men uthi aflingejord lämbnes sälliaren sin aldeles frija disposition, såssom den skillnaden emellan bördkiöpt jord och aflingejord synes wara nödig till slechternas conservation, och kan sälliaren intet hafwa att klaga, dhet honom intet så fridt står handla med arfwejord som med aflinge, ty som han nutit slechten och börden till goda i dess förwärffwande, så är dhet intet mehra än billigt han drager den reflection tillbaka, att han på lijka sätt unnar sin slecht inlösen.
Effter den 2 § skall jord, huuss och tompt i staden, ehwad thet är arff eller aflinge, opbiudas, och nästa frände sampt naboer hembiudas; men hembiudningen af aflinge haar härtill i stadzlagen intet warit nödig, som dhet 4 cap.
Jordabalken uthwijsar; synes eij eller behöfwas, elliest giöres arff och aflinge lijka i städerne, som intet gärna låter sig giöra, så frampt naturen och billigheeten skall föllias uthi lagstifftande.
Effter den 4 § äger bördemän ingen lösningzrätt på landet i aflingejord; samma beskaffenheet synes böra wara med aflingetompt i städerna; ty ther samma grund till lagen finnes, ther bör och samma lag gälla.
Här slutes och bördemän ifrån lösningsrätten af ofrije tompter i städerna, som synes hafwa sin grund theraf, att sielfwa tompten hörer konungen eller staden till; men så wijda tompten är på skedde inrymning bebygder, den man efter man bebodt, tyckes bördeman hafwa någon rätt till besittningen fram för en oskyld.
Att twisten om bördzrätten skall uthföras annorstädes än i den orten, ther jorden är belägen, som i den 6 § förordnes, synes intet kunna angå för nödige skiähl och wittnen skull, som intet kunna dragas till andra orter.
Det är nyttigt, att förmyndare tillhålles i acht taga the omyndigas rätt wid fasta ägors inbördande, när han haar medel och uthwägar thertill, som i den 7 § förmäles; men på dhet förmyndaren sin skyldigheet i detta intet må försumma, woro nödigt, att straff uthsattes för den sådant försummar.
I den 8 § gifwes the omyndiges arfwingar tillstånd inom natt och åhr inbörda theras jord, som sålder är, när the genom döden äro afgångne, innan the äro blefne myndige, men som owist är, hwarifrån desse fatalier af natt och åhr skola begynnas eller rechnas, antingen ifrån den dagen, som den omyndige dödde eller ifrån den dagen, som den omyndige fylt sina laga åhr, om han lefwat, altså är dhet nödigt, att i lagen sådant uthsätties.
I anledning af den 9 § synes oförgrijpeligen kunna påminnas, att naborätten i städerna någorlunda kunde restringeras, så att den stadzinwåhnare, som har sitt goda uthrymme, intet må underslå sig flehra tompter, än han nödigt kan behöfwa, att afhindra andra.
Jämwäll är thet nödigt, att lagen förmähler om naborätten bör rechnas och gälla i egna wreeter, täppor och intäckter på stadzens grund belägne; i lijka måtto när een gård i staden sällies, hwarunder een wreet och täppa hört, som till een annan än den, som gården kiöpt, försällies, om den, som gården kiöpt, icke må hafwa macht samma wreet och täppa, som under gården tillförende leegat, inlösa såssom genom naborätt ex fictione juris.
Effter den 10 § får ingen wid 50 dahlers straff taga flehra penningar för ett jordegodz af bördeman wid inlösen än han sielf uthgifwit; men när någon sig tillhandlat andras fordran, som fasta ägor äro pantsatte och intechnade emoth, för halfft mindre wärde än the äro pantsatte före, så kan frågas, om bördeman skall hafwa macht jorden inlösa för samma penningar, som den senare uthgifwit, eller om han måste inlösa jorden effter som hon kostade den förra, som henne i sin giäld tagit.
På dhet den, som söker inbörda fasta ägor å landet eller i staden, intet må bruuka therwid undersleff, att mehr betiäna andra än sig sielf, är wäll förordnadt i den 11 §, att han skall them i 6 eller 3 åhr behålla, men som äntå på hwarjehanda sätt bedrägerij therunder kan förelöpa, så synes bäst wara, att när någon skiähligen misstänkt warder willia med inlösn betiena andra, att een sådan pålagd warder med sin eed sig förklara, uthi hwad opsåt han inlösn giör.
I den 14 § förordnes, att den, som sällier twenne een jord, huus eller tompt, skall rätta den första kiöparen alla skadan opp, om den senare af sina skiähl blifwer wid kiöpet, men om den första blifwer wid kiöpet, förmäles intet, att sälliaren skall fylla den sennare skadan, som doch synes böra skee, hälst när den senare kiöparen intet weetat af den förras kiöp, eij eller hafft med sälljaren någon collusion eller sammanstämplan, uthan bona fide handlat.
Antingen the bötter, som uthsätties i denna punct, äre ährorörige eller eij, synes nödigh uthnembnas.
Cap.
7.
I den 1 § stadges, att om någon will bortskiänkia sin arfwejord på landet, så må han thet till hwar tijende penning giöra.
Detta löper emoth den allmenna reglan, att ingen hafwer wåld gifwa undan sina arfwingar huuss, gård eller jord, uthan att arfwingarna må thet åtherlösa under sig, som thet 19 cap.
Erfdabalken Stadslagen säger, hwilket förbehåll synes böra här tilläggias.
I den 2 § förmäles, huru som barn böra föda sina föräldrar, när them ålderdom eller fattigdom händer; nembligen att äldsta barn äger först föda, sedan effter som the äro åldrige till; men dhet synes, som brödren borde i detta stijga fram om systrarna uthan anseende till ålderen, effter brödren hafwa besittningsrätten af dhet fasta framför systrarna och eliest erfwa dubbelt emoth them.
Här kan och frågas, när föräldrarne intet willia reesa emellan barnen att sig föda låta, om them icke må fridt stå, att gifwa sig till sytningz hoos hwilkenthera barnet them behagar, och all sin egendom theremoth samma sitt barn opdraga.
När föräldrarne hwarken jord eller lössöro äge, så skola barn, som förmå, them oppehålla uthan wedergällning; härwid synes böra tilläggias, att om the oförmögne barnen sedan komma till bättre willkor, böra the likwäll effter sin andehl wedergälla them, som underhållet giordt.
Här borde ock straff föreläggias the barn, som af mothwilligheet wräka sina föräldrar och them intet underhålla willia.
I den 3 § säijes, att barn och arfwingar ingen åthalan hafwa till den jord, som för föräldrarnes föda opgången är till oskylda, när the wid anbudet nekat; härwid synes nödigt, att uthsatt warder, huru dhet anbud bör skee, som så skall stängia them ifrån jorden, och lärer dhet intet på annat sätt kunna låta sig giöra än genom opbud wid tinget, som thet 31 cap.
Jordb.
L.L.
förmäler, ty i fehl af opbud och laga stånd, lärer bördemän winna inlösen, så frampt dhet icke tydeligen uthsatt warder, att opbud och laga stånd härwid intet fordras.
I den 6 § sätties, att af stadzjord, huus och tompt må man till sin föda och nödtorfft sällia som een bäst kan, allenast hon barnen hembiudes; uthan twifwel måste opbuden gå framför hembudningen, effter som processen fordrar, och hembudningen icke allena ske till barnen, uthan och till nästa fränder, hwilket alt tydeligen uthföras bör, att lagen blir liuss och klaar.
Cap.
8.
I den 1 § seijes, att den sin pantsatte jord will åtherlösa skall dhet giöra med samma mynt, som uthlänt war, om dhet finnes, eller dess fulla wärde i annat gångbart, effter som dhet uthlänte den tijden wärdt war.
Här yppas straxt ett twifwelsmåhl, om wärdet af mynte skall tagas effter dess scrot och korn, som den tijden war, eller dess satta valvation och prijs af öfwerheeten, eller effter den valvation, som samma mynt hade af dhet allgemeena loppet i handelen, hwilket lagen förklara bör.
Eliest och synes långifwaren böra niuta gewinsten af myntesortens opstijgande, som han uthlänt, när han intet får samma sort eller slag igen.
Ad verba: löser sig eij den, som pantsatte, wid föresatte tijd, låte tå panttagaren den upbiuda.
Här giöres ingen åthskillnad emellan pant och underpant eller hypoteck; när een will en underpant opbiuda, synes den först böra skaffa sig införtzsell i underpanten.
Ad verba: löser eij jordägaren innan tredie opbud kan frågas, om jordäganden får niuta heela den dagen, som tredie opbudet skeer på, eller om fatalierne skola wara expirerade och slutne i dhet samma som tredie opbudet skeer, så att, om han kommer med penningar innan solsätt samma dag, skall dhet för honom intet gälla.
För bördemän att inlösa pantsatt arfwejord, synes wara nog sex weckor i stället för natt och åhr, då sielfwa jordägaren intet haar längre tijdh än till tredie opbudet, på dhet pantägaren icke må för länge uppehållas.
I den 2 § stadges, att den, som förpantar jord till flera än een uthom den förras wetenskap och samtyckie, eller för högre än the bägge kunna af jorden niuta sin betalning, böte 1 / 6 af summan.
Häri yppes straxt dhet twifwelsmåhlet 1. om dhet ordet eller skall förstås conjunctive eller disjunctive; nembligen conjunctive på dhet sättet, att när dhet skeer uthom den förres weetenskap, och the bägge intet kunna af panten blifwa betalte, då skall han böta; disjunctive, på dhet sättet, att om än the bägge kunde niuta sin betalning af panten, så skall han lickwäll böta för dhet han pantsatt twenne ett uthom den förres weetenskap och samtyckie; 2. om summan, som siettedehlen skall bötas af, är tillförstående om den förras eller sennares summa, och om dhet är tillförstående af heela summan, eller allena om den summan, som obetahlt kan åtherstå, och af panten intet hinder att betahlas.
Hwilket i lagen med sådanna ord och så klaar meening bör uthsättias, att ingen twifwelsmåhl kan giöras.
Här stadgas och, att den sennare pantägaren skall hafwa förträde, om han sin rätt förr intächna låtit, eller panten sig werkeligen tillägna låtit och tillträdt; dhet förra är klart, men huru dhet sennare är till förstående, behöfwer närmare oplysning, så att uthsättias och åthskillnad giöras bör, antingen dhet wärkliga tillägnandet är tillförstående om debitoris frijwilliga inrymmande, eller om införtzsel, som skeer af befallningzhafwande, eller om införtzsel, som skeer af dommaren effter opbud och laga stånd, emedan desse sätten synes hafwa sin åthskillige wärkan.
Ad verba in § 3 inom een tingztima.
När tinget påstår åtta dagar, synes böra wara een åthskillnad emellan den som på första dagen låter intechna sin pant och den, som låter honom intechna på sista dagen, så att den, som är prior tempore, må och så wara prior jure.
Den 4 § synes löpa twert emoth den 2 § i detta capitel, ty i den 2 paragraphen förordnes, att den, som förpantar jord, huuss eller tompt till flehra än een för högre än the bägge af panten kunna niuta sin betalning, skall böta 1 / 6 af summan och den första behålla panten; men i den 4 paragraphen tillåtes icke allena, att sedan all eens egendom är förpantad enom, må han en dehl af samma egendom förpanta androm uthan straff, uthan ther hoos tillägnes den samma förträde till betalningen af sin pant, uthan anseende om han tagit intächning eller intet.
Ad § 5.
Det synes något efftertänkeligit 1. att promiscue och öfwer hufwudet tillåta, det eens uthgifne förskrifning skall warda protocollerad, emädan een ährlig mans credit therigenom märkeligen kan skadas; 2. att een blått förskrifning uthan någon pantt skall genom intechning winna någon förmån, ther een sådan intächning synes allena kunna hafwa den werkan, att een sådan creditor wijst sin fordran ständig, och bör optagas ibland andra creditorer af lijka willkor, så att han intet förbijgås.
Den 7 och 5 § i detta capitel synes löpa twärtemoth hwar andra, ty i den 5 § gifwes befallningzhafwarens införtzsel i något godz witzord framför andra creditorer uthan anseende antingen införtzseln är protocollerad eller intet, men 7 § förordnar och fordrar, att befallningshafwandens införsel skall i rätten först angifwas och antächnas, så frampt den något witzord för andra gifwas skall.
I anledning af denna 7 paragraphen så wäll som den 5 § kan och påminnas, att dommarens och befallningzhafwandens immissioner och införsslar intet kunna sammanblandas, ty när dommaren giör sin inrymning och införsell, så är antingen intechning och opbud reedan föruth skedde eller skeer intechningen genast och i dhet samma som inrymningen gifwes, men befallningzhafwandens införssel skeer uthom rätten, och fordrar alltid een serdeles angifwan och intechning i rätten, så frampt den witzord för andra gifwas skall.
Den 8 och 7 paragraphen synes eij eller komma öfwereens, ty här i den 8 står, att intechningar kan skee hoos befallningshafwanderne; men i den 7 § står, att befallningshafwandernes införssler skola i rätten intechnas, så frampt then witzord gifwas skall, som intet behöfwes, om theras egna intächningar gofwes witzord, såssom denna punct och så synes löpa emoth den 10 puncten i thet 11 cap.
här nedanföre.
Uthi denna 8 § tahlas i begynnelsen först om chirographariis, och seijes för them all intechning wara ogill, som skeer sedan geldnähren är döder eller bortrymder; och i sluutet tahlas om hypothecariis, att all intechning för them äfwen är ogill, som skeer effter giäldenärens död; så att meningen synes wara, att som chirographarii intet kunna skaffa sig sedan någon förmån genom intechning, så kunna hypotecarii eij eller dhet giöra; men som detta myckit mörkt satt är, så att dhet kan optagas i den mening, att hypothecarii uthan intechning skulle rechnas lijka med chirographariis i sådant måhl, om the ingen intechning fådt, och brista med them mark om mark, ther egendomen intet tillreckar, hwilket löper emoth panträttigheets natur och den första paragraphen i detta capitel; fördenskull synes nödigt, att här tillägges den förklaring, att hwar och een doch behåller sin rätt och förmån, som han hade wid skuldenärens död.
I den 10 § synes nödigt, att uthsatt warder, huru nyttan af panten skall rechnas emoth låhnet, så att een lijkheet kan seijas wara achtad ther emellan.
Uthi den 11 § förordnes wäll, att ingen må sin i händer hafwande pant till nytta och werde förringa, men intet uthsätties, huru een sådan skall straffas, som nyttiar och nötar panten.
Uthi den 14 § står, att een domare intet må pantsatt jord för een annan opbiuda till sahlu, för än bewijst är, den samma ifrån sin förra pant wara löss; skeer dhet, wari krafftlöst, och niute intechnade panthafwaren sin laga förmån, oachtad fasta åkommit wore; här kan frågas 1. om panthafwaren icke sielf bör bewaaka sin rätt under opbuden, och om han det icke giör, hafwe sig sielf att skylla; 2. om tregge åhra häfd effter fasta här intet gälla skall; 3. om med pant samma beskaffenheet är, så att een domare eij eller får andra gången intechna någon pant, som han weet för een annan reedan wara intechnad.
Caput 9.
I stället för föruthan häradzhöfdingen i den 1 § synes klarare kunna stå iempte häradzhöfdingen, ty att ordet föruthan kan äfwen förstås om hans uthslutande, ther doch meningen lärer wara, att tree män på hwarthera sijdan iempte häradzhöfdingen skola förrätta werderingen.
Uthi den 4 § förmähles, att när den skyldige eller dess arfwingar, hustro, omyndige barn, wetwillinge etc. intet will eller kan något wist uthnembna af thet fasta, så gånge först dhet fasta i staden, tompt och så huus etc., doch den skyldige eller hans hustro, barn och förmyndare altijd wahlet, hwad han eller the mista willia förbehållit.
Här kan frågas 1. om med tompt i staden, som sätties för huusen, är tillförstående den tompt, som gården eller huusen äro bygde på, eller någon obygd tomptetäppa och wreet, eliest tyckes huusen böra först gå till uthmäthningz innan tompten; 2. om den reservation i sluutet, att altijd den skyldige och hans arfwingar wahlet skall wara förbehållit, hwad han mista will, är tillförstående, att wahlet iembwäll sedan uthmäthningen effter denna ordningen är skedder skall ändå wara them förbehållin, då nödigt är att uthsätties, huru länge dhet wahlet skall stå honom öppet; eller om detta är tillförstående såssom een repetition af thet, som i begynnelsen sades, då nödigt wore, att sådanna ord tillädes, som dhet tillkänna gofwo för bättre liuss skull att förekomma onödige uthtydningar af lagen.
I den 6 § säijes: bryter hustron och bonden fälles med lag, bötes af hennes godz; hwilket synes något hårdt wara satt, ty ändoch man är hustruns förmyndare och äger swara för henne, så kan han lickwäll i alla måhl för henne intet fällas, hwarföre synes bättre wara thetta uthsattes på dhet sättet, att när hustro bryter, sware bonde för henne till rätta, men fälles hon, böötes af hennes godz.
I den 8 § säijes, att om skuldenähr eller bonde hoos sig innehafwer tijonde, afrad, åhrlig skatt etc., the må eij å mätt gånga, om dhet fullkombligen bewijst warder; här kan frågas 1. inför hwem bewijset skall skee antingen inför dommaren eller executoren; 2. om execution skall aldeles studza på skuldenährens inwändning, att sådant innestår, till dess dhet fullkombligen bewijst warder, eller om icke egendommen emedlertijd skall sättias i qwarstad; 3. om icke tijd kan föreläggias, inom hwilken sådant skall bewijst warda.
Cap.
10.
I den 3 § nembnes allena rådstugun, ther lickwäll med tinget i detta måhl synes wara samma beskaffenheet.
Ad verba hafwe sedan ingen macht att förebära kiöpskillingen icke wara tillfyllest ärlagder.
Här kan frågas, när kiöpsumman emoth revers qvitteres, om dhet icke må hafwa sin krafft, så att kiöparen må erhålla fasta och sälliaren effter reversens lydelse fordra sin betalning.
Cap.
11.
I den 1 § står kiöparen söke sine penningar igen af honom, som såldt hafwer, men dhet synes, som kiöparen borde hafwa sina penningar igen af retrahenten eller bördeman, emedan bördeman bör klandra med penningar och eij med munnen allena, och om godzset är af kiöparen förbättrat i någon måtto, bör retrahenten äfwen till sådant swara.
I den 2 § står hafwe macht på kiöpet att tahla in till dess fasta åkommit, här frågas, huru wijda han får på kiöpet tahla, antingen till kiöpetz åtherkallande eller penningarnas betalande af dhet fasta fram för andra creditorer; meningen synes willia wara, att sälljaren skall hafwa een stillatijgande hypothec i den sålde gården eller godzet, intill fasta åkommit, men sedan intet.
Ad § 3.
Äre flehra hemulsmän än een etc. Här kan twiflas, huru wijda thetta kan gå, ty Östgötalagen å Egnasalu säger, att tredie man må eij å hemul lijta, uthan wäria.
I den 4 § förordnes, att om någon winner jord å landet, huuss och tompt i städerne för afradzdag eller fardag, så äger han niuta räntan eller hyran af den för dhet åhret, men thet synes ett stoort skilliefång willia wara, huru och på hwad sätt jorden åtherwinnes med dom, och måtte detta wara till förstående om den, som eij rätteligen till sådan jord, huuss eller tompt är kommen, hwilket tydeligen uthsättias kan.
I den 6 § synes the orden och han söke sin man wara onödige och mehra förmörka än förklara meningen.
I den 8 §, ther som tahlas om tree åhrs häfd, sluutas, att jungfru, öfwermage etc. niuta desse åhr, sedan möö gifft, öfwermagi myndig warder.
Här kan frågas, om desse 3 åhr äre förstående allena om theras egen jord, som them genom arff eller på annat sätt kan wara tillfallen, eller om the iembwäll äro förstående om jungfru och omyndiges börderättigheet i den jord, som ännu aldrig blifwit theras egen.
Den 10 § i detta capitel synes contradicera den 5 och 8 § i dhet 8: de capitlet, ther som införes, att intechning kan skee hoos befallningzhafwande.
Cap.
12.
I den första § säijes, att een rååsteen skall wara 1½ aln öfwer jord.
Sådanna stenar synes blifwa för stoora och swåra, och woro nog ¾ aln öfwer jordh.
Här står ock, at the alla med steen skola wara underskohlade; säkrare täcken till folkz handawärkan synes wara, om kåhl, tegelsteen och been lägges under råstenarna.
I den 4 § seijes eij må flehra stenar än 5 röör heeta, doch finnes mångenstans steenröser med wijsare op uthi, som rächnas för laga röör bohlbyar emellan.
I den 5 § förbijgåss uthnämbna strömar för bohlstadaskillnader, som doch altijd warit och än kunna rächnas före.
I den 7 § förmähles, att om by wed siöända ligger, då äger han så myckit i siö, som hans bohlstad och råågång å begge sijder medgifwer alt intill dess diupaste wattnet emothtager, dhet äger för allom them, som kring om siön boo, allmenningzfiskie wara.
Uthi detta synes een contradiction wara emoth dhet, som föruth i denna paragrapho finnes stadgat, nembligen ligger holme mitt uthi siön, äge halfwa hollme hwar byn; ty om allmänningzwattn och fiskie skall wara mitt i siön, ther högsta diupet är, så föllier ther af, att hollmen, som mitt i siön ligger, blifwer och så allmenning.
Dess uthan om diupaste wattnet i siön skall förklaras för allmenning, så är nödigt, att determinerat och uthsatt warder, huru breed een sådan siö skall wara, som allmenningzwattn kan rechnas uthi, så att the byar, som effter sin strand uthi den å sijdorne rådande äro, icke hindras i sitt propre eller egne wattn, ty att hända kan, dhet een siö, som sträcker sig heela mijlen i längden, intet bredare är på många ställen än att the byar, som liggie på ömse sijdor mitt emoth hwarandra, mötas åth mitt på siön med sina nötter att draga till hwar sitt land, så att ingen allmänning ther kan wara för the flera byar, som kring samma siö liggia; altså om någon allmenning uthi insiögar skall blifwa, wore bäst att uthsatt blefwo, huru wijda eens propre watten skulle sig sträckia, antingen effter een nothedrächtz rätta längd à 50 eller 100 famnar ifrån landet, så att dhet, som öfrigit wore af siöns bredd, sedan byarna på ömse sijdor fådt sina fulla nothedrächter för propre watten, förklarades för allmenning, eller att siön fördeltes i tree lotter, och twåtrediedehlar, som låge in till byernes land och strand på bägge sijdor, förklarades för bywatten, men then tredie delen mitt uthi för allmenning.
Här giöres och strömmar eller elfwar med siögar lijka, så att byerna på begge sijdor äga och råda halfwa strömmen eller elfwen emoth hwar andra.
Men här är till fråga 1. om halfwa strömmen eller elfwen är till rächna effter superficiem aqvæ och bredden emellan begge stränder eller effter profunditatem aqvæ, ther wattnet diupast är?
Ty uthi strömmar, ther laxefång och sijkefång är, föllier fisken högsta diupet; nu kan hända, att högsta diupet är aldeles på den eena sijdan wid den eena byens strand, då den byn will stängia den andra byn therifrån, att ther bruuka någre fiskietyg, berechnandes halfwa strömmen eller elfwen effter medio åhå secundum superficiem, then andra byn will participera i fiskiet och rächna halfwa elfwen i högsta diupet, fast thet wore inför then andras strand; 2. om een ström eller elf mutat alveum eller går ifrån sin gambla stråcka och skär sig in på den andra byns ägor, qværitur, om byskillnaden skall blifwa, ther then gamble stråcken warit, eller om then andra byn, ifrån hwars land elfwen skurit, skall få föllia strömmen effter, att ther få bruuka sitt fiskie som förr; 3. när byerna wid een elf liggia så till, att twenne, som liggia på hwar sin sijda ofwan till, äga wattnet, ther nooten uthkastas och sedan med strömmen flyter, och twenne på hwar sin sijda nedan till äga och råda torffgrunden allena, ther nooten skall dragas tillhopa och optagas, qværitur, uthi hwad proportion och andehl the skola i ett sådant fiskie råda?
Äfwen och när twenne byar äga flottwattnet och den tredie nedanföre allena äger landraget, effter hwad proportion the i sådan beskaffenheet skola participera i fiskie.
I den 9 § seijes, att tompt bör äng tillsäija så wäll inom byss som uthom, hwilket uthan twifwel är så till förstående, att tompt bör uthwijsa, huru stoor ängteegar skall wara så wäll inom byss som uthom.
Men huru tompt skall uthwijsa ängesteegars stoorleek uthom byss, kan man intet begrijpa, ty att een granne i by kan uthom byn äga een urfield, iemfwäll inom annars bohlstad, som aldrig kan komma till jämkning med the andra grannarna effter tompterna, som boo i samma by med honom, hwarföre synes här willia bruukas ett annat ordasätt, nembligen i stället för inom och uthom byss: inom hägnad och uthom hägnad, eller inom gårdz och uthom gårdz.
I slutet af den 10 § säijes, att den äger wattn, som land och strand äger.
Detta synes intet kunna angå i städerna, så att någon borgare, som optagit wreeter och intächter wid stranden af een elf, som löper genom stadzägorna, eller een siöö, som ther in till stööter, kunna sig tillrechna wattnet ther effter; ty att theras wreeter böra inom sitt alntahl wara inskränckte; sådanne twister wara yppade gifwer förfarenheten.
Cap.
13.
I den 1 § säijes nembden skall nedersättia råå effter dom.
Men thet synes nödigt, att domaren sielf är med tillstädes wed den beställningen, som så angelägen är.
Den 4 och 5 § synes tahla om eenahanda saak, ty den, som af argheet och illwillia opsatte råå wrijder eller nye nederlägger, han giör dhet till ingen annan ända än bringa under sig annars egendom och således blifwer eenahanda straff.
Cap.
14.
I den 3 § sättes een regel: äro parterna eense om bägge änderå, då bör strecket synrätt gå.
Men här synes den exception behöfwas: så frampt krookrå icke bewijses på sätt som sagt är uthi nästföregående ord.
I den 6 § tahlas om synekostnaders betahlande, men mycket mörckt, eij eller exprimeras alla casus, som i sådanna händelser förefalla: 1. dhe orden betala omkostnaden för them bägge äro uthan twifwel så förstående, att den, som tappat både wid lagmans rätten så wäll som häradzsynen, skall icke allena hafwa förlorat sin egen kostnad på lagmans synen, uthan och betala sin wederpart den kostnadt han giordt på häradzsynen; 2. kan här frågas, om under thet ordet kostnad bör förstås tijdspilla, möda och beswär i saaken för wederpartens egen person, eller om sådant intet skulle komma i någon consideration; 3. dhe orden skillier them åth, betahle för den sista, ther saaken stadnar, äre uthan twifwel så till förstående, att den, som wunnit wid häradzsynen, och sedan tappar saaken wid lagmans synen, skall icke allena hafwa förlorat sin giorde omkostnadt på häradzsynen, uthan och betala sin wederpart alt hwad han kostat sig wed lagmanssynen; men den, som wunnit wid häradzsynen, synes intet temere litigerat, fast han tappat wid lagmans synen och således tyckes kunna slippa med kostnaden på häradzsynen och förskonas att refundera sin wederpart kostnaden på lagmans synen; 4. om konungssyn gillar häradssynen och ogillar lagmans synen, qværitur, huru omkostnaden skall betahlas; 5. om een part tappat både wid häradzsynen och lagmanssynen, men wunnit wid konungzsynen eller vice versa, qværitur, huru expenserne skola betahlas.
I den 7 § stadges, att om intet råå och röör finnes emellan bygder by och ödesby, så behåller bygder by det han med gårde ingrijpit hafwer.
Men det kan hända, att bygder by under den andra byens ödesmåhl inbegripit och instängt största dehlen af ödesbyns ägor, qværitur, om han derföre skall få sådant behålla, och om thet icke skiäligare wore, att ther inga råå eller röör funnes, att ägorne dehltes effter öre och örtug.
Ad § 8.
Som lagman bör skillia den twist, som är emellan twenne härader, så synes och, att någon annan ifrån Kongl.
hoffrätten bör skillia den twist, som är emellan twenne landskaper.
I stället för stöta ther till synes böra stå stööta tillsammans.
In 10 §.
Winner han, då ware den sig afsade ifrån både jord och bohl uthsluten; qværitur hwad genom thet ordet bolh är tillförstående.
Meningen synes wara, att den sig afsagt trättan, skall wara skillder ifrån alt thet the andra grannarna sedan kunna winna; men orden och con [textus] äro mörck [a].
Cap.
15.
I den 1 §, ther uhrminnes häfd beskrifwes, införes een stadig, intet ophörande och obehindrad besitning såssom synonyme eller lijka gällande, att thet eena må uthyda thet andra, men då får desse intet skillias, som här skeer, uthan böra tillsamman stå och therpå föllia: sampt een allmänt wetterlig besittning.
Ad verba oförneekt bruuk qværitur, om ett blått ordeklander skall interrumpera een häfd, som intet synes willia wara.
I den 4 § förordnas, att när man emoth uhrminnes häfd framteer laggille skiähl, som fullkombligen betyga annorledes än i förtijden warit hafwer, då är egaren plichtig sitt laga fång bewijsa, hwaraf synes willia föllia, att om besittiaren intet kan sitt laga fång bewijsa, måste han till den andra afträda egendommen uthan lössen, men bewijsar han sitt laga fång, som är antingen kiöp, arff eller gofwa etc., så synes skiähligit, att egendomen bör lösas tillbaka med penningar, som åhr 1683 finnes af Hans Kongl.
Maij: tt wara resolverat, hwilket alt i lagen bör uthsatt wara.
Etiam qværitur, huru the orden äro tillförstående, som effterföllger, nembligen hafwer åkäranden sin rätt på något lagligt sätt förwärkat, ware egendomen med thet åretz ränta till konungen förfallen; ty thet synes willia föllia, att om åkäranden sin rätt på något lagligt sätt förwärkat, så måste swaranden lagligen wara kommen i besittningen af samma egendom och per conseqvens den så behålla; för den skull om några casus gifwes, som ifrån berörde regula justitiæ ginge, borde the uthsättias till illustration, fast icke alla, doch några, hwar effter een domare sedan ex simili kunde giöra sitt sluut i lijka måhl.
Här handlas och de jure fisci, som klart och tydeligen bör skee.
Ad § 5: om intet sådanna rättigheeter, som här oprechnas, kunna præsciberas på mindre tijd än uhrminnes, nembligen på 30, 40, 100 åhrs tijdh?
I den 5 § är jus piscandi eller rätt att fiskia i annars wattn uthsluuten, som lickwäll genom häfd synes kunna acqvireras och förwerffwas; om fiskiewärker, nothedrächter, nättieläggiande tahlas wäll i den 2 §, men ther tyckes wara förordnat, att thet intet kan häfdas, med mindre thet med råå och röör eller gård och wård är inbegripet, men i wattnet är owant sättia råå.
I den 6 § står desse ord eller gånge till sin by och förra ägare igen; uthan twifwell är detta tillförstående om ägorne, som the med häfd wehlat sig tillägna.
I den 8 § säijes, att uhrminnes häfd eij skall gifwa någon styrckia till ägoskillnad, hwilket synes efftertänkeligit, ty mångestädes finnes emellan bohlbyar inga andra råå och röör än uhrminnes gambla hermelsser och happ, hwareffter grannarna man effter man häfdat ägorne och samma häfd skattat för skillnad sin emellan.
Cap.
16.
I den 2 § står, att om uthjord så stoor är, att hon för fierdehls hemman läggias kan, då äger hon med huus byggias, hwarpå straxt giöres den exception: med mindre uthjordens skatt är uthi den byn inrechnad och aldeles inslagen, som henne bruukar och samma by uthan dess intet bestå kan, då må ägaren effter sin uthjordz öhretahl skogen nyttia etc. Uthi denna exeption ex lege posita är till fråga, om particula och är till förstående conjunctive på thet sättet, att bägge dehlarna reqvireras och ärfordras till befrijelse för bebyggiande, så att om någonthera dehlen fehlas, måste uthjorden bebyggias, eller disjunctive på thet sättet, att eenthera allena kan uhrsächta, ty dhet kan hända, att een by omöijeligen kan ombära sin uthjord, som ligger effter sitt öhretahl i een annan by, fast hon skulle kunna läggias för ¼ hemman, och hennes öhretahl intet är inslagit under den by, som henne bruukar, och hon är liggiande.
Den efftre dehlen af den 3 § är myckit mörckt, så att man intet weet, huru the orden inägor af åker och äng tillagd äre tillförstående och kunna lämpas till thet, som föregår, uthan synes, som något ord lärer wara uthsluutit af skrifwaren, som bör giöra oplysning.
§ 4.
Äger i alla uthskylder stånda; sine dubio: the uthskylder, som effter jordetahle böra uthgå.
Sed qværitur, antingen serskilt eller tillhopa med then gården, som uthjorden är kommen ifrån.
Cap.
17.
I den 3 § nembnes kyrckioherdens prästegårdar; i dhet stället synes tiänligare kunna stå prästebohl.
In § 4.
Om thet med adelsmans folckz förwållande skiedt är, qværitur, om the icke straxt böra anklagas wid häradztinget.
Noch förordnas i denna paragrapho, om een präst, borgare eller bonde döllier undan tijonden, skall han första gången böta tree span, för andra gången sex, tredie gången nijo.
Hic qværitur 1. om något mindre tahl än span bör komma i consideration, såssom till exempel när een kanna, twå eller tree finnes wara undandölde; 2. om desse bötter, som således fördubblas, in modum furti äre infame eller ährerörige.
Här nedanföre står wäll kommer han flehra reesor igen, ware eij man dess bättre, som synes willia medgifwa, att bötterna för the trenne reesor intet skola röra eens ähra; och ändoch the lärde giöra een åthskillnad emellan infamiam facti et infamiam juris, såge man gierna, att lagen i sådanne måhl wore klaar, så att wid sådanna bötter tillädes genast, antingen med eller uthan eens ähras förklening, eliest haar een domare swårt för giöra wid den händelsen, att den eena den andra sådant wijter eller förekastar.
Döllier någon med sina grannar eller någon annan etc. Här synes nödigt att uthsättes, om the öfwertygas hafwa dölt med andra; och een åthskillnad bör wara emellan den, som på embetets wegnar bör see på richtigheeten och een annan.
Cap.
18.
§ 3.
Här tahlas om städian, att om den är inslagen i den åhrlige skatten, skall han intet mehra än första gången kräfjas, och om jordäganden för sin nöd skull will sielf till jorden flyttia, skall han gifwa landbonden all städian åther.
Här behöfdes, att städian för een heel och half gård till sitt qvantum uthsattes till dess klarare skillnad emellan städian och åhrliga skatten, att för dommaren så mycket bättre kunde falla döma emellan jordegaren och landboen i sådan händelse, när the om städian och dess stoorleek sampt förwärkande och åtherbetahlande twistade.
§ 4.
När gifftostemma är uthe, då råder äganden sielf öfwer sin jord, när lagliga upsagt ähr.
Samma ordasätt enär lagliga upsagt är föres i the fölliande paragraphis, men intet omtahlas eller uthsätties, när och huru jordägare och landboo å landet skola hwar andra städian opsäija, som doch tydelig bör uthsättias.
§ 5.
Opsäijer landboen hemmanet, för än gifftostemma uthe är inom rätta afradzdag, hafwe förwerkat sitt träde, städia och rogsäde.
Detta synes mörckt och intricat, ty 1. om ett lagligit opsäijande bör skee, som förr omtahlas, enär någenthera antingen jordägaren eller landboen will träda ifrån then andra, när gifftostemma blifwer uthe, så måste ju thet skee innan gifftostemman är till ända och innan afradzdag, på thet hwar och een må weeta sig i tijd omhuxa, landbonden om ett annat booställe, och jordägaren om en annan landboo; och kan landboo i sådan händelse intet ansees med straff, hwarföre synes nödigt, att först här förordnes, när och huru jordägare och landboo skola hwarandra tillsäija, enär the willia blifwa hwarandra qwitt, och sedan sätties straffet för den, som antingen i otijd will ryggia och träda ifrån sin ingångne städia, eller i otijd opsäija een wijdare städia; 2. att een landboo, som rygger sin städia, straffes thermed, att han skall hafwa förwärkat träde, städia och rog säde, synes intet kunna rechnas för straff, emädan een landbonde, som wid rättan fardag om wåhren tager emoth ett hemman, får dhet altijd trädt och med höstsäd besådt, och på lijka sätt måste han det släppa, är altså detta för honom intet straff; uthan icke så beskaffat är, att den laga opsäijningen bör skee åhret föruth, nembligen på thet fembte åhret, så att när then eena landbonden på siette åhret skiär och bärgar, då skall den andra redan tillkommande åhret träda och såå, som faller myckit obeqwämt.
Upsäger landboo jord icke för än effter afradzdaga, sedan gifftostemma uthe är, och inom fardag, lefwerere jordäganden trädd åker eller full trädeslöhn.
Detta synes för een landboo een alt för stoor frijheet wara, att honom effterlåtes opsäija jord effter afradzdaga wid ändan af gifftostemman, och borde han intet få opsäija jord effter afradzdag, uthan wara förbunden jorden thet åhret behålla och förestå, såssom jordägaren eij eller får afseija landbonden effter afradzdagen.
Sedan och är dhet intet något straff, att landbonden skall lefwerera jordäganden trädd åker, ty thet är hans plicht och skyldigheet thess uthan.
§ 7.
Dråp bötes med 40 dahler; här hoos bör sättias fördehlningen eller hwilken bötterne skall niuta.
§ 13.
Ähr huuset af gårdzens timber opbygt, hafwe ther på ingen tahlan.
Detta synes wara för swårt, och tyckes billigheeten fordra, att han må få betalning för sitt arbete, eller niuta den frijheten att få betala timbret och afföra byggningen.
Een byggning består intet af timber allena, uthan många flehra reqvisiter, som een intet mista kan, fast timbret hörer gården till; ophugningen och innanreede kostar mehra än timbret, hwarföre må då intet dhet mehra draga thet mindre med sig, som hoos andra nationer finnes wara stadgat.
Här behöfwes och att om humbletåg warder förordnat, om the må rechnas ibland bärande trää, så att landboo må få sina tåg afföra.
I den 17 § synes böra uthsättias, huru och till hwem böterne af siettedelen skall uthdehlas.
Cap.
19.
Hwilken som bötterne skall tillkomma i den 4 § uthsätties intet, som doch nödigt är.
Uthi den 6 § synes myckit nödigt wara att klart uthsätties, huru lagsagun bör rechnas, antingen effter hwar provincie, hwart landzhöfdingedöme, häradzhöfdinge- eller lagmansdöme; lagmansdömet här norr sträcker sig ifrån Elfkarby och norr om Tårna öfwer 100 mijl.
Datum Sundzwald den 15 Octobris Anno 1695.
Lars Stridzberg.
Sven Gyllenskiölld.
Mauritz Biörner.
Mag. Blix.
Petrus Salin.
Oloff Pedersson Ströhm.
Olof Genbergh.
Sebastian Poppelman.
17.
Utlåtande från Ingermanland.
Anno 1695 den 18 och 19 Julii woro i aller underdån.
och hörsamste föllie af Hans Maij: ts wår allernådigste konungs till hans Excellens herr feltmarskalken och gouverneuren högwälborne baron Otto Wilhelm von Fersen ankomne befallningh af den 10 April sistlidne sampt högbemälte herres uthgifne ordres wij undertechnade tillsammans att — — — genomsee och medh hwar annan öfwerläggia den af Kongl.
Maij: ttz till lagens reviderande förordnade commission förfärdigade och oss nu communicerade Jordabalken.
Och som samme balck medh högsta åhåga och flijt mycket wähl sammanfattadt och projecteradt är, hafwe wij widh dess genomläsande och öfwerwägande allenast nödigt funnit fölliande korta och oförgrijpelige påminnelser i underdånigheet att giöra.
1: o. Om icke kiöpte arfgrafwer i kiyrkiorne böra under cap.
2 § 5 begripas, således att den, som een slijk graf undan sigh och sina erfwingar försällia will, är skyldigh den först kyrkian hembiuda, och der dett honom effterlåtes grafwen till een annan att försällia, att han då till kyrkian 30: de penningen af kiöpskillingen erlägger, effter som elliest synes, att kyrkian uti dess rätt något skulle komma att lijda, der grafwarne uthan någon recognition ifrån den enas familia till een annans transporteres och således icke kan så snart komma kyrkian att hemfalla, som ifall den alt stadigt wid dens familia blifwa skulle, som den i förstone kiöpte.
2: o. Uthi 12 cap.
förmäles om råå och röör sampt andra bohlstadsskillnader, huru dhe böra beskaffade wara; men så synes, att samma lagh om 5 stena råår till denna landzorten icke lärer kunna appliceras och lämpas, aldenstund man sällan, ja aldrigh någre sådane 5 steena råår här i landet finna lärer, efftersom sådant här aldrig warit i bruuk, och orterne der till medh så beskaffade äro, att icke allestädes för the storre skogar och moraser sampt sankige ängier steenråå läggias kan, warandes och på somblige orter icke någre sådane stennar på någre mijhl till finnandes, som till råå skulle kunna brukas.
Deremot hafwe dhe här i Ingermanlandh och Käxholms lähn sine gräntze- och skillie- eller rååmärken i åker och äng af upkastad jordh, som här penare Finskt ord, hvars betydelse i en bilaga till Dorpats hofrätts utlåtande öfver förslaget till jordabalk angifves sålunda: Pener, deren zweierley, Grenzpener und Ackerpener, sind, werden entweder von Erde oder Stein gemacht; Pener ist eigentlich ein langer Strich oder Linie von beyden Sevten aufgeworfener Erde (Erdpener) oder Steine (Steinpener).
kallas, och grannarnas ägor långz åth och rundt omkring från hwarandra skillier; men dessuthan hålles i ängier, skogar och morasser, strömar, åar, rinnande bäckar och källor, såssom och jordhfaste steenar och stoore trään med kors inhugne sampt gropar medh kåhl upfylte för gräntze- eller rååmärken och ägoskilnader.
Hemställes fördenskull Hans Kongl.
Maij: tz nådigste godtfinnande i diupaste underdånigheet, om icke widh detta capittlet om råå och röör för dhe landzorter, der man af 5 steena råår intet weet, någon limitation kunde införas, att man till dhe reglor, som till Swerige, derest slijka råå af ålder finnes, [kunna lämpas, härstädes] uti dömmandet icke så stricte förbunden wara må, uthan dhe skillie- och rååmärken, som här af ålder brukelige warit, gillas.
I annan händelse lärer widh förefallande jordetwister ingen råå här i Ingermanlandh, som af ofwanomrörde penare, korsträän, kålegropar etc. består, kunna witzordh gifwas.
Men hwarest här effter råå å nyo läggias skall, kan den wähl, så wijda ortens lägenheet så medhgifwer, här effter rättas och läggias.
3: o. Ad cap.
17 om tijonde påminnes i underdånighet, att man här i landet icke af någon tijonde wetat, uthan station, som allmogen effter obhetahlet till cronans ränterij erlägger, kallas här af gemene man tijonde.
Dessuthan hafwer allmogen här till dagz effter Hennes Maij: tz sahl.
drottningh Christinæ förordning och resolution för presterskapet här i Ingermanlandh af den 16 Junii 1642 och effter obhetahlet så wähl i spanmåhl som andre perdzedlar dhe evangeliske prästerne deras rättigheet betaldt, och ryssarne dessuthan sine präster af den grekiske religionen sielfwe contenteradt, hwilket alt, om dett tillsammans slås, synes dett emot tijonden, som i Swerige och Finlandh uthgifwes, effter denna allmogens slätte wilkor kunna swara.
4: o. Dett 18 cap.
om hemmanens städzell och bruuk å landett syynes icke heller kunna till denna landzorten aldeles lämpas, aldenstund allmogen härsammastädes är mästadeels flychtigt fålck, hwarföre dett på denna gräntzeorten mehr under twång hållitz, och dett icke den frijheeten lembnatz, sigh effter behagh hemman städia och upsäga, uthan der een bonde sigh på ett hemman nedhsatt och land uptagit, der har han effter åthskilliga här i gouvernementet tijdh effter annan uthgångne förordningar warit förbunden alle sine lijfzdagar medh hustru och barn att förblifwa, och icke tillståndh hafft sigh derifrån till någon annan huusbonde eller annat herskap begifwa.
Desslijkest äro och enkian, så länge hon ogifft är, och barnen effter honom, dher dhe så till ålders komne äro, förbundne, samma hemman att uppehålla.
Och synes wähl nödigt att så frampt landet skall blifwa conserveradt och den flychtige allmogen intet tillfälle gifwas ifrån eena orten till den andra, och ifrån ena hemmanet till dett andra att flyttia (hwarigenom månge hemman, som här i landet mäst alle äro crono och under arrende stå, i ödesmåhl råka torde) att dett widh förre wahnligheeten förblifwer, som wähl närmast med § 2 uthi detta 18 cap.
öfwereens stämmer.
Desse korte och eenfaldige påminnelser önske wij i diupaste underdånigheet till Hans Kongl.
Maij: tz wår allernådigste konungz nådigste nöije och behagh lända må.
Actum Narhwen ut supra.
Johan Wilhelm Ulrich.
På staden Narwens magistrats På staden Nyens magistrats wägnar: wägnar: Johan Christoff.
Schwartz.
Gabriel Hinnel.
Bengt Elfwendahl.
And.
Porteus Sigism.
Adam Wolff.
Häradshöfdinge i Capurie lähn och häradh.
P.
G. Ekholm.
18.
Utlåtande från Kexholms län.
Desse fölliande äre mina underdånigste och oförgrijpelige påminnelser till Jordabalken, som iagh wedh denna min tijdz lägenheet enfalleligen kunnat opsättia.
Ad C.
1 § 1.
Om crono och frelse, så wijda wapentiensten och cronones ingiäld och rättigheeter i allone angår, synes kunna handlas i Konungzbalken.
§ 2.
Till dhe orden: skifftes eij heller annars än som löösöre syskon och slecht emellan, synes kunna tilläggias: doch så att hemman eij rifwes eller klyfwes annars än i denne balcken häreffter åth tillåteligit är.
Ad C.
2 § 1 et 2.
Om cronojordz sälliande och donerande synes lyda till Konungzbalcken, sampt om rust- och knechthåld, som konunger kan åläggia och förordna effter rijkzens tarfwer och tillstånd, sampt förbyta och förandra i een annan krijgzform, på sätt och wijs som tijderne då medgifwa, medan krijgen eij altijd på enahanda sätt uthföres, såsom historierne nogsampt gifwa tilkenna; och wore så tienligit at i stellet för rust- och knechthåld sattes wapnetienst och krijgztienst.
Elliest synes det allenast böra för lag stadgas, som perpetuelt och oomskiffteligit kan wara, och det öfrige lända till Kongl.
constitutioner och förordningar, medan och elliest lagen blefwe alt för widlyfftig.
§ 3.
Om hammarstellen, strömar, skog och grufwedelar etc. synes kunna införas i Bergzordningen.
§ 4.
Om stadge- och stubbehemmans sampt sämie- och städiehemmans sälliande och förpantande, så wijda dee crono äre, synes och lända till Konungzbalcken.
§ 5.
Desse böter synes blifwa för höge och synes wara tienligast, att bötterne sattes effter som af ålder warit hafwer i alle gamble lagböcker, på marketaal till 40 och ringare marker, i proportion af broten; item til 2 gånger 40, 3 gånger 40, 4 gånger 40, 200, 300 och 400 marker, och synes dee föga högre i penningar kunna sättias, effter som eij månge högre böter kunna betalas, eij heller komma på det sättet, när dee äre för höge, någre böter til fiscum, utan der dee lindrigare sätties, så kunde och sedan det, som till justitiens befordrande länder, deraf uppehållas.
Ad C.
5 § 2.
Det är iu 2: ne, som göra byte, nu synes thet wara mörckt, hwilkendera med desse orden förståås så länge then lefwer, som bytte; synes fördenskull wara af nöden, att det klarligare sattes.
§ 4.
Om konungens tillstånd synes altijd kunna förmälas i Konungabalken.
§ 5.
Angående bötterne, så synes wara tienligast, at dhe altijdh uttryckeligen uthsätties och specificeras, i proportion af brotet.
C.
6 § 1.
Desse orden niutandes den andras opbod till godo.
Synes wara nödigt, at dee klarligare sättias, nembligen om dee skola wara så till förståendes, at bördemannen sedan eij behöfwer bruka någre opbod mehr.
§ 5.
Desse orden eller flere åboer än en tåla kann synes kunna således uthsättias: om jorden är af dhen beskaffenheet, at flere kunna wara der fullsittne opå.
§ 10.
Desse böter synes kunna göra tillfyllest, om dee fördubblas till 2 gånger 40 marker, i anledning af det 2 cap.
Jordabalken Stl.
§ 11.
Synes till dee orden trängd warder then jord, huus eller tompt at sällia således kunna sättias: förr att sällia.
Och at böterne sammaledes modereras till 2 gånger 40 marker.
§ 12.
Här synes och böterne kunna modereras til 2 gånger 40 marker.
§ 14.
I stellet för hwar siette penning synes kunna sättias wisse böter, efwen som förr i lagen stadgat fins, om tuem sällies ett etc.
§ 17.
Om cronones och frälsemans rätt och inkompst synes kunna handlas i Konungabalcken.
Ad C.
8 § 2.
Här synes och i stellet för hwar siette penning kunna sättias wisse böter.
Ad C.
9 § 7.
Wed dee orden hafwe så bördeman 6 wec kor och naboen i staden äntå 14 dagar synes feelas något, nembligen tijdh att görat.
Ad C.
11 § 3.
Desse böter synes kunna modereras till 2 gånger 6 marker och 2 gånger 40 marker.
Jemwähl och om kiöpegodz af cronan kunna införas i Konungzbalcken.
§ 8.
Sammaledes och desse böter.
§ 12.
Hwad som förmähles, at går skadan til fierdedelen af byns wärde, det synes och böra sättias på hemmanetz eller jordens, som sällies, wärde; offtare sällies hemman och jordstycken, än någon heel by etc.
Ad C.
12 § 3.
Der som icke gode och laggille röör och råmerken ähre, synes at dee samme böre dertill reduceras och sådane laggille istellet läggias och oprättas, så mycket nånsin möijeligit är och sigh giöra låter, till att dermed förtaga den stoora splijt och träta, som elliest af sådane ogille råår altijd förorsakas.
Ad C.
13 § 3, 4, 5.
Synes lijkast wara, at böterne sättes till marktaal.
Item att adderes, att deela boolbyar sins emellan om boolstada skähl och endera byen kan wara förlammat och luta til ödesmåhl, men den ena byn weet aff rååmärken, och wil opå tillfrågan eller elliest dem eij oppenbara, utan nekar och dööl dem; iämwäl och om någon annan i landet weet af dem och wil eij oppenbara antingen på tilfrågan eller elliest, utan låter endera göra sigh stoor möda och omkostnadh at opsökia råerne, at en sådan plichtar lijka med dee andre i förbemälte paragraphis och betalar allan skada och omkostnadh.
Synes och större straff på sådane rååförstörare böra statueras, effter som råerne äre som låås och stengzel för ens ägendom under Gudz låås, och fordom sådane blifwit straffade til lijfwet och galga och green, effter som skadan warit stoor til.
Ad C.
14 § 1.
Om den föresatte tijden icke skall ochså förståås om dee syner, som hålles grannarne emellan i någon by.
Item synes böra adderas, att syner och måge hållas i dee landskaper och på dee orter, der moras och kiärr äre, der man eij elliest kann framkomma, sedan som frusit är, effter som elliest rååstrecken omöijeligen kunna rätt opgåås.
§ 7.
Om then ena by är bygder eller någre hemman i byn och then andra ödesby, men crono, så synes häfden för bygder by eij kunna præjudicera ödesbyn, effter som cronoägor eij kunna genom häfd inkrächtas.
Ad C.
15.
Medan öfwer alt cronoägor eij kunna häfdas, så synes och sådant wedh detta capitlet i alt kunna i acht tagas.
§ 8.
I synnerheet wed denne paragraphum, at crono skillies från annor jord, som synes eij kunna genom häfd besittias.
Ad C.
18 § 3.
Synes wara af nöden, att såsom i gamble ordningar finnes wara stadgat een wiss tijd, när landboo skall seijas från landet, och huru långt för afradzdaga [utsättes].
Item om äganden icke på det siette ähret, enär gifftostemma blijr uthe, böör seija landboen till, att han affaar; gör han det icke, att landboen då må sittia qwar, så länge han lagligen afsäijes.
§ 7.
Desse böter synes och kunna reduceras till marketaal, aldenstund markerne hafwa altijd behållit sitt quantum, men dahlernes wärde blifwit förandrat.
Joh.
Ehrnrooth.
Dat.
Atila den 30 Aug.
Anno 1695.
19.
Utlåtande från Blekinge län.
a) Från Karlshamn.
Underdånige påminnelser öfwer Jordabalken.
1: sta Cap.
§ 3.
Ad verba: I staden ähr sielfägande jordh, frij och egen, stadzens etc.
Frågas, om dhen jord och egendomb, som utaf konungar ähr blifwen gifwen både till städer och bygningzplatzar, hwilken och sedan medh huuss blifwer bebygdh, icke ähr till att förstå under dhenne titul af sieliägande jordh, emädan sådane bygningztompter effter wahnligheeten, sedan dhe första gången ähro utgifne, sälgas, upbiudas, förpantas, och gifwas fasta uppå.
2 Cap.
§ 5.
Ad verba: Förbryter sigh nogon här emoth, böthe 100 dahler s: mt.
Frågas, om samma böther skohla distribueras, eller grundäganden dhem alena behålla; om och icke samma böther kunde effter kiöpesummans qvantiteet lämpas.
8 Cap.
§ 2.
Ad verba: Böthe siettedehlen af summan.
Förfrågas, ehwem dhen siettedehlen åthniuta skall.
§ 4.
Ad verba: Komma twenne till tingz eller rådhstuga, dhen ena hafwer almän förpantning på all hans egendom; dhen andra på wiss förskrifningzpant, niute han företrädet till sin wissa utnämbda pant, till dhes han betalt blifwer.
Frågas, om nogon kan utnämbna eller förskrifwa sin egendoom till eenom specialiter, sedan han en gång dhen generaliter en androm pantsatt.
§ 5.
Hafwer nogon en blott förskrifningh eller underskrefwen rächningh uthan pant, låter dhen inteckna dher en giäldenärs godz belägne ähro.
Förfrågas, om en sådan inteckningh kan skie uthi debitorens frånwahro eller emoth des consence, emädan offta händer, dhet een giäldenär kan blifwa oens medh sin creditor, sedan förskrifningen eller liqvidationen dhem emellan skiedd, hälst och då han om betalningen warder strengerat.
§ 8.
Ad verba: Samma lagh ware om förskrifwen pant, then ther eij förstånden eller tillförne icke lagligen intecknadt ähr.
Frågas, om icke för swårt falla skulle för dhen, som sådan pant förskrefwen, fast panten wedh creditorens dödh eller bortrymmande icke woro förstånden, eller — — — intecknadt; effter som på dhen händelsen vigilencen för dhenna creditoren till ingen nytta ländandes woro, uthan mehra dhe andre creditorerne, som icke vigilerat eller liqviderat hafwa.
10 Cap.
§ 2.
Ad verba: sedan frijskillingh ähr gifwen.
Frågas, huru stoor dhen böhr wara, och om dhen rättens eenskijlta inkombst ähr.
19 Cap.
§ 4 et 5.
Ad verba: Samma lagh ware om tomptöhre i staden.
Förfrågas, om icke utnämbnas kan, hwareffter tomptöhren tagas skohla, effter huusetz werdie, eller egarens förmögenheet.
Härföruthan och wedh dhetta tillfälle påminnes underdånigst, emädan man icke haar Kongl.
Maij: ts stadga angående städernas wahnliga inkombst till siette pänningen af huushyror, om icke wedh dhenna balken samma måhl kunde införas.
Carlshampn den 25 Octob.
1695.
O. W. Schröder.
Elauss Hansson.
Petter Richert.
Lars Noreen.
b) Från Karlskrona.
Underdånige och oförgripelige påminnelser widh dhet af Hans Kongl.
Maij: tt till lagens reviderande förordnade commission författadhe och nedhsändhe uthkast öfwer Jordebalcken.
Ad cap.
1 § 3.
I staden är sielfägande jord, frij och egen.
Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste ankomne bref och förordningh af den 11 Augustij näst förweken, angåendhe dhen jordh och uthrymme, hwarmedh städerne uthi rijket af höga öfwerheeten anthen widh första fundationen eller sedermehra blefne begåfwadhe till borgerskapetz understöd och sielfwa städernes upkombst och widh macht hållandhe, effter som fast ingen stad i rijket finnes, som sådan begåfning icke åthniuthit; men sådane förlähningar gifne till publiqve nytta och förkofringh blefne dher ifrån söndradhe och till privat egennyttigheet förrychte etc. föranlåter så wäl som sielfwa nödwendigheeten andra, som serdeles nybygde städer till rättelsse, dhen underdånige påminnelse här wid deponera, att med någre omständigheter och beskrefne egenskaper uthsättas måtte, 1. hwilken som ähr sielfägandhe jordh, frij och egen, så wähl innom som utom staden; 2. huru och på hwadh sätt den kan beständigt förwerfwas och med — — — mät och fång, ifrån stadz jord acqui — — — innehafwas och besittias samt som frij och egen ärffwas och till effterkommande anhöriga transporteras; 3. synes oförgrijpelig ej mindre nödigt än hälsosampt, att exprimerade blefwe dhe egenskaper, hwarmed frije tompter och grundar uthi stadhen ifrån ofrije åthskillias, effter som dhem uthi denne balk fast olijka förmåhner tillägnas, enkannerligh widh dhe förrighe bördz- och naborätt, men dhe senare inthet (Cap.
6 § 4), föruthan deth att och ofrije tompter tomptörins afgifft ähre underkastade, som 4: to kan man oförgripelig eij annat förstå eller finna, än att hehla den plan, platz och jordebegrep, hwar på staden till sine wisse fördehlningar är bygdt och funderad, ähr een Hans Kongl.
Maij: ts benådning, eij mindre än alle andre tillägor och uthrymme dher om kringh; altså synes och dhet — — föllia, att alla dhe, som på samma förlänte grundh byggdt och sigh huusligen satt, böra i anseende till samma gårdar och intagne lägenheter, wara förbundne till stadhen och publicum, att ehrläggia een skiählig tomptöhre, och icke någon gårdh, tompt eller grundh dher ifrån eximeras deraf, att dhen, som dhen anthen bygdt eller bebor, ähr af annan stat, ståndh och willkor, sampt borgmästare och rådz jurisdiction eij undergifwen; hwilket och Hans Kongl.
Maij: tt angående ridderskapetz och adellens huus och gårdar i städerne allernådigst resolverat; icke mindre än hwad om ödestompters bebyggiande i städerne af den 12 Novemb.
åhr 1650 så hälsosampt stadgat finnes, och således fördenskulldh högstönskligit woro uthi denne Jordebalck uttryckeligit stadgadt och förordnat blefwe.
Ad cap.
2 § 1.
Förmähles, att scholars, fattigas hospitalers och kyrkiors rättigheet på landet och i staden icke må hwarken bordtgifwas eller sällias.
Här wedh kunde påminnas, om dhen frelsse jordh, som panttsatt är till kyrkior, icke efwen som allt annat län bör lagligen dher med procederas och när dhen wunnit sin laga fahrt, må till mästbiudanden bortsällias, eller ock om slik jord bör considereras under kyrkiorne såsom en donation eller fast egendom, hwaraf flyter, dher sådant skulle skie, at Kongl.
Maij: tz rättigheter med rustningzhåld och annat skulle förmindskas.
§ 3.
Må och aldrigh skattskyldig jord ifrån bohlby förpantas eller sällias; här wed händer ofta på landet, att then ena åboen hafwer kunnat borttbytt eller pandtsatt een åkertegh, haga, äng eller marek etc., men enär jordransakningzeommissionerne äro gångne öfwer landet, kan ett slijkt åkerstycke wara skattlagt under then bohlby, som det war förpantat till.
Hemställes altså uti Kongl.
Maij: ts allernådigste behag, om icke dhen bohlby bör äga dhen jordh, som han är skattlagdh före, i widrigt fall skulle Kongl.
Maij: tz jordebook till många delar blifwa förändradt.
Ad cap.
2 § 5.
Frije och egne huus och tompter må man sällia och afhända, doch så att dhe icke fördelas så, att stadzens regularitet och tomptedehlning derigenom rubbas och förderfwas etc.
I anledning af ofwanrörde påminnes i underdånigheet, att som Hans Kongl.
Maij: tt allernådigst behagadt förordna borgmästare och rådh till förmän i städerne, som och hwardera för sin stadz upkomst och förkofran söria och sig wijnlägga böra: att och hwad som till stadzens byggnad, regularitet och fördehlningh länder, inseendet och directionen deraf måtte lembnas och sortera under borgmästare och rådz egen disposition, så wäl som öfwer alla på stadsens grund och plan belägne tompter, sedan dhe een gång medh behörig huus och byggningar intagne och försedde blefwe, och att dhen nya lagen något uttryckeliget dherom innehålla måtte, som dhen gamble uthi många capittel och delar det samma bijfaller.
Ad cap.
4 § 3.
Kiöper eller bördar man arfjord, det ähr aflinge, doch [att] bördaman sin rätt behåller; här wedh synes detta något tydeligare kunna uthsättias, der dhesse orden blefwo insatte: så frampt kiöparen icke innom dhen föresatte laga tijden medh skiöthe sig förseer, på hwilken händelse kunde jorden eller bördzrätten åter dhen slächten, som dhen kiöpt hafwer, förblifwa.
Ad cap.
[5] § 3.
Änkia må lagligen sin jord sielff både sälia och gifwa.
Här wed kunde påminnas det, som står i Gifftomb.
cap.
7 § 5, att enkia eij må morgongåfwa bortgifwa.
Deth synes och wara eenligidt med sielfwa billigheeten, att enkian icke må sällia jordh till sina barns skadha, uthan sina näste fränders weeth och minne.
Ad cap.
6 § 9, uthi hwilken punct om naborätten och dess beskrifning förhandlas.
Och kan dherwidh hafwas desse underdånige påminnelser: I. om icke dhen, som boor baakom dens gårdh och huus, som går till sahlu, hwars tompter och grund går tillhopa och med ett planck allenast äre skildt och ifrån hwarannat fördehlt; hwilken beqwemligheeten af sådant till des bättre uthrymme mer kan hafwa af nöden, icke och bör komma i consideration, och till lösningsrätten wara så när som dhen, som jempte och på sijdan bor; 2. att och stadgadt blefwe, huru naborätten angående bör förhållas med de gårdar, som för sig sielfwa ligga — — med gata och wäg rundt omkring, icke hafwandes någon naboo bredewidh eller bakom sigh; om genboar någon rättigheet till inlösningen i så beskaffadt måhl måga hafwa att påstå och prætendera, eller och, om icke staden och publicum, på hwilkens grundh een sådan lägenheet finnes, må äga största rätten dhen att inlösa.
§ 10.
Med sielfs sin eede besanna etc. Här med ansökes i underdånigheet att Husligare uthsättias och i lagen stadgas och förordnas måtte, hwad för omständigheeter, förnembligast måtte wara, som kiöparen allena eller honom och sälljaren tillijka till edens præsterande i detta måhl må kunna förbinda, aldenstundh det swårt och betänkeligit synes, att blij pålagd swärja för sitt egit, och elliest, der någon skall kommas till eeden, ett wittne och halft skiäl åthminstone requireras.
§ 13.
Af hwilken den ena för dhen andra kan laga intechning och förmån hafwa etc. Endoch uthi det 11 cap.
och 10 § exprimerat finnes om laga upbudh, intechning och, fasta: att dhe uthi städerna på rådstugun böra skee, och der all laga klander göras, lijkwäll synes i oförgripelig underdånigheet, dhet så wäl i denna som dhet fölliande capitletz 1, 2 och 3 puncter liusligen blefwe uthsatt, att inga intechningar eller annat laga förfarande, af hwad nampn, natur och egenskap dhet wara må, berörande alla dhe gårdar huus och tompter, som i städerne och innom des begreep belägne ähro, skall må för gilt ansees och validera, som inför något annat foro än för rådstugurätten kan wara passerat, och dher uti protocollet eller stadsens dombok icke finnes inskrifwit, stadgat och annoterat, ty om och på andra ställen och wed andra rätter högre eller nedrigare, som i een eller annan stadh kunna wara inrättade, intechningar och annat lagfarande skulle företagas och förrättas, skulle dhet hwarjehanda oreda och confusion uthi justitiens wählskippandhe förordsaka.
Jembwäl magistraterne betages dhen kundskap, som dhem competerar äga öfwer dheras stadz tillhörige jordh, huus och tompter, så wäl som inwåhnarnes, men besynnerligen borgerskapetz tillstånd, wilkor och förmögenheet, så wäl till Hans Kongl.
Maij: ts höga intresses befordran, som sielfwa justitiens laghskipandhe, och förfrämjan widh förefallandhe måhl.
Ad cap.
6 § 4.
Uthi dhenna § synes wara något mörkt, att intet lätteligen sielfwa ordemeningen kan begrijpas, der desse orden icke blefwe widh slutet satte: så frampt dhen, som aflinge jorden förwerfwat, sig medh laga fasta förseer.
§ 7.
Är rätta bördzman öfwermaga etz.
Detta synes icke wara enligidt medh dhet 18 cap.
Erfdb.
§ 3, der en gifftwuxen jungfru må testament giöra uthom des förmyndares answar och rättigheetz antagandhe, så frampt uthi dhenna § icke insätties: jungfrun, som icke är gifftwuxen, eller wetwilling.
§ 9.
Dhet hafwer warit ett allmänt bruk, att den naboo, som hafwer legat nedanföre dhen, som will sin huus eller tompt försällja och hafwer wijst åth torgz, hafwer hafft större rättigheet än dhen, som legat ofwanföre, hafwandes warit ett gammalt ordasätt att tahla, att naborätten hafwer gådt åth torg och sällan ifrån.
Altså hemStälles Hans Kongl.
Maij: tt i största underdånigheet, om icke detta uthi denna § måtte komma i consideration.
Ad cap.
7 § 6.
Af stadzjordh, huus eller tompt må man gifwa hwar siette penning etc.
Synes oförgrijpeligen böra wara frij och egen jord, hwilket något Husligare kunde blij uthsatt, effter stadzjordh i förmåge af det 2 cap.
5 § eij må försällias och abalieneras uthan wederbörligit tillståndh, och altså consequenter dher af inthet [kan?
] skiänkas och bortgifwas.
Ad cap.
8 § 10.
Dher dessa orden wed slutet äro införde, att en lijkheet någorlundha skier emällan låhnet och dhen nytta, som af panthen flyta kan, her jempte kunde komma i betrachtande, att icke allenast en lijkheet skiedde, uthan jembwäl hwad medh skiäl kunde wara bewijsligit, att pantäganden mehr bekommidt till interesse af sielfwa förpantningzsumman än 6 procentum om åhret, det kunna på sielfwa capitalet för betahlning berächnas.
Ad cap.
9 § 3.
Alla dhe werderingzmän, som tillförne eij eedswurne ähro, äga sin eedh giöra; här synes oförgrijpeligen kunna tillsättias, att wisse werderingzmän i hwar sochn på landet måtte blifwa ordenteligen tillsatte, hwilka kunna afläggia sina eeder, elliest skulle det falla nämbdemännen alt för beswärligit, som tillijka förwalta dommareembetet, jembwähl bewijsta åthskillige andra anbefalta commissioner, att wara tilstädes på werderingarne.
Ad cap.
11 § 7.
Kan han bewijslig förfall hafwa; här effter synes oförgrijpeligen kunna införas: hwilket han till dhen bestämbde tijden bör dommaren kundgiöra.
§ 8.
Om någon jord skulle wara lagbuuden, lagstånden och dherpå strax fastebref fölgt, fast tree åhra häfdh eij åkommo, så hemställes Hans Kongl.
Maij: tt uthi underdånigheet, om icke dhen, som alla lagha förmåhner hafwer bewakat, måtte dhen obehindrad roligen åthniuta, helst som dess näste fränder dhem borthowarandes eller omyndiges rätt hade bordt widh upbuden bewaka; skulle sådant wara försummat, så kunde så wähl dhen, som jorden ohemult såldt som dhenn, hwilken icke innom rättan tidh lagligen klandrat, sökas, som alt finnes wara enligit med § 2 ejusdem cap., jembwäl cap.
6 § 7 att förmyndare dheras rätt i acht taga böre etc.
Ad cap.
12 § 8.
Uthi detta rum förmäles om åthskilliga konungens parker, landz, häradz, sochneallmenningar, bohlbyar, afgiärde och afråade, skattlagde hemman, större och mindre, hwilka alla böra med råå och röör belagde warda.
Härwid kommer i betrachtande, att ehuru Hans Kongl.
Maij: tts allernådigste willie ähr, att då twistigheeter cronohemman emällan upwäxa, då skall landzhöfdingen anbefala cronobefalningzmannen jempte landtmätaren, att dhe på twisteplatzen een sådan stridigheet skola sig företaga att ransaka, och dher effter dehla hemman emällan effter öhre och öhrtoga, pundh och tunneränta; men dher så kunde hända, att råå och röör woro cronobyar emällan satte, huru wida cronobefallningzmannen och landtmätaren kunna då på twistige wittnen examinera och af dhem dheras wittnes eedh aftaga, hälst som de sielfwa inga eedswurne dommare äro, då synes icke eller landtmätaren slijke bohlstäde skiähl, dher råå och röör funnitz, kunna förandra och i dy måhl byarna effter öre och öhrtuga dela, mädan sedan än dehlningen nu skiedd är, huru wida cronobefallningzmannen och landtmätharen kunna omläggia byarne med råå och röör, hwilket ährende nödwändigt synes kunna införas i dhenna §, hwilket cap.
15 § 3, huru uhrminnes häfd bör examineras, bestyrkar.
Ad cap.
[13] § 4.
Afläggies en underdånigh ehrindran, att dhet straff lagen uthi detta rum determinerar för dhem, som råå och röör på landet rubbar, uprifwer eller på een annan inflyttier, och så måtte appliceras och per expressum föreläggias, dher i stadhen något sådant tijma skulle, medh dhe råå och röörs rubbandhe, som skillia stadzmarck och muhlbete ifrån landet, eller och widh enskijlte tegeskifftens upsåtheliga ändrandhe uthi åker och äng.
Ad cap.
18 § 12.
Sedhan han till äganden hafwer sin lego betahlt, och huus eller gårdh så fritt och ferdigt åtherlefwererat, som han deth emottagit etc. Såssom uthi Jordebalcken och detta capitell icke finnes något förmält och stadgat, hwad rätt hyroman och ägare emällan wara må, ifall af wådelig händelsse som eldznödh, och andra dylika sig tilldragande tillfällen, uthan någon deras förwållandhe, inom stembnedag; altså i underdånigheet hemställes, huru widha — — — renoverade lagen, eij mind — — — la må blifwa i acht tagit — — — något wist uttrycht stadgades — — —
Dhesse underdånighe och oförgrijpelige påminnelsespuncter, man i underdånigheet förhoppas medh nåder — — — ansedde och uptagne.
Carlscronas rådhuus den 26 Octob.
1695.
Sven Adlerstierna.
Blasius Königh.
W. Schlytter.
And.
Persson.
Magnus Hylten.
Swen Meuther.
Carl Frigel.
Johan Wargh.
20.
Åbo hofrätts utlåtande.
Såssom Hans Kongl.
Maij: tt genom des hit ankomne allernadigste bref af den 10 nestl.
April i nåder behagat infordra denne Kongl.
rättz underdånige påminnelser öfwer den af Kongl.
Maij: tt till lagens reviderande förordnade commission förfardigade Jordebalken; alltså till underdånigste föllie — — — Kongl.
rätten samma arbete förehafft, finnandes der widh effter behörigt öfwerläggiande nödigt med fölliande oförgrijpelige påminnelser underdånigst att inkomma.
Ad cap.
1.
§ 1.
Synes betänkeligt, att dhe hemman, opå hwilka man icke hafwer jordäganderätt, uthan besittes allenast på wissa conditioner och willkor, må kunna som löösöre syskon och slächt emellan ärfwas och skifftas; men den öfwerbyggnadh, som wedh ett sådant hemman kan wara giordt och åboen i föllie af huussyynsordningen får afföra, kan som andre löösören ärfwas och skifftas.
Ad cap.
2.
§ 1.
Såsom det icke heller förr detta warit tillåteligit att kiöpa cronojordh undan cronan; så tycker Kongl.
rätten att dhe orden effter denna dagh kunde uthlembnas.
Ad § 2.
Aldenstundh Kongl.
Maij: tz och cronans ingiäldh jembwähl därigenom merkeligen kan förminskas och knechtehållet lätteligen rubbas, att äganden opå hwarjehanda — — — abalienerar under frälsehemman någon dehl — — — åker, ängiar, skogar, holmar och hagar, eller an [nat dylikt?
], fördenskull och emedan Kongl.
Maij: tz allernådigste willie är, att dess undersåtare skola niuta enahanda lagh och rätt; dy hemställes hans Kongl.
Maij: tt underdånigst, om icke een sådan egenwillig disposition i anledning af Kongl.
Maijrttz placat och förordning emoth skattskyldig jordz deelningh och förminskande af år 1677, så och Hans Maij: ttz allernådigste swar af den 17 Martii 1690 opå denna dess håffrättz underdånige förfrågan angående dhe twister, som yppas emellan militien tilldelte hemman, om ägors hwariehanda abalienerande borde förbiudas, och dhe ägor, som således kunna före detta wara abalienerade, läggias under dheras rätte bohlstäder igen, äfwen som det skeer medh crono- och skattehemman.
Cap.
6.
Ad § 3.
Tycker Kongl.
rätten oförgrijpeligen, att införas bör, det den längre bårt i slechten stånde fritt, innan sex wekor å landet och 14 dagar i staden, att inbörda een försåldh jordh, huus, eller tompt sedan näste bördemans rätt i detta fall uthe är.
Ad § 5.
Påminnes, om icke den disposition och förrättning, som ridderskapet och adelen i lifstiden kunna giöra om dheras huus i städerne kunde enligt 1668 åhrs bijafskedh komma [härwid i?
] consideration, samt lända erfwingarna til effterrättelse.
Och såsom twistigheeter om ärflige godz och ärfligh rättigheet immediate höra under håffrättens skiärskådan och doom; så synes nödigt, att sådant både i denna och fölliande 6 § blifwer iackttagit.
Ad § 13.
Det, som i denna parag.
förmäles, lärer enkannerligen förstås om dhe giäldnärer, hwars fordringar kunna wara af lijka classer och enahanda willkor.
Ad cap.
7.
§ 1.
Att skiänka och testamentera något af sin arfwejordh ewärdeliga, undantagandes hwadh som skeer till pios usus, haar före detta, i föllie af den gamble lagen, och Kongl.
Maij: tz förordning angående testamenten, warit aldeles förbudit, synes och sträfwa twärt emoth dedh, som uti den projecterade Erfdb.
cap.
20 § 1 är stadgat och förordnadt.
Ad cap.
9.
§ 1.
Såssom det synes för häradzhöfdingen intet wähl anständigt att kunna sielf förrätta alla 3 wärderingarne af den ägendomb, som een eller annan giäldskyldig å landet will låta gåå i betahlning; så tycker Kongl.
rätten oförgrijpeligen, att dhe 2: ne första werderingarne skulle skee af dhe därtill utaf häradshöfdingen uthsedde eedsworne wärderingzmän, hwilka i staden af magistraten borde tillförordnas, kunnandes doch häradzhöfdingen och någre af borgmästare och rådz medel den 3: ie och sidste wärderingen, om så fordras, bewista.
Ad § 7.
Påminnes, om icke bördemän, lijkmätigt det i denna parag.
påberopade 6: te cap.
om kiöp, borde hafwa 6 wekor å landet, och 14 dagar i staden att inbörda den uthmätte jorden, men naboen i staden sedan 8 dagar.
Ad cap.
11.
§ 8.
Emedan åffta hända kan, att den, som ohemult försällier een annans jordh, huus eller tompt, icke är af dhe wilckor, att han förmår opfylla allan skada med jemngodh jordh, huus eller tompt, i så goda läge, dy tycker Kongl.
rätten, att opå den händelsen böör bristen ehrsättias medh reda penningar eller annat effter mätismannaordom.
Ad cap.
12.
§ 7.
Finner Kongl.
rätten den påminnelsen nödigh, att om kongzådran uti siöö [eller sund] emellan 2: ne sijdolångz liggiande byar — — — enderas ägor alt för när, att den samma sålunda på sin sijda icke kan till det ringaste betiena sig af siöön eller sundet, så wijda ådren opå den händelsen icke kan wara skillnadh emellan bemälte byar, då synes billigt, att den byen, som är i mistingen, bör med ådren, som altijdh måste stå öpen, niuta halfwa siön och sundet emoth den andra byen.
Ad cap.
14.
§ 1.
Aldenstundh åthskillige orter här i Finlandh äre så beskaffade, att man för dhe månge igenombruttne kiärr och moras, sampt den stora öfwerflödigheet af watn omöijeligen kan förr än wintertijden dem igenomfahra; fördenskull påminner Kongl.
rätten, om den till laga syyn uthsatte tijden kan till förberörde orter lämpas, eller om icke dhe i så måtto borde undantagas, och lembnas slijke syner och rååläggningar der att förrättas på dhe tijder, som beqwämligast wara kan.
Till att lindra parternes beswär, tycker Kongl.
rätten, det ordinarie nembden kunde förrätta lagmanssyn, så frampt emoth dem inga laga jäf wore.
§ 7.
Om bygder by befinnes hafwa intagit och medh gärde inbegripit någre ägor, mädan den andre byen warit öde, så synes obilligt, att bygder by må sådant eenskijllt behålla, uthan borde ägorne effter öre och örtug dem emellan dehlas, så frampt dhe medh laglige råår ej äro åthskilde.
Ad § 8.
På det att icke någon instance må gås förbij, synes bäst, att bägge häradzhöfdingarne med 2: ne uthhäradznembd först optaga och afgiöra dhe twistigheeter, som opkomma emellan twenne härader eller allmänningar, äfwen som det skeer af bägge lagmän, enär twisten opkom emellan twenne lagsagurs skillnadh.
Ad cap.
17.
§ 1.
Påminnes, att tijenden här i orten icke lärer kunna rächnas och uthtages effter — — — röök, trafwe eller bandh, uthan — — — efter uthsädet, som är 8 cappar — — — Ad cap.
19.
§ 4.
Synes at bonden, enär han — — — intet betalar sin afradh på landet till afradzdagh [skall?
] för tresko böta siettedelen till jordäganden.
Och som i bemälte paragraf förmähles, att samme lagh skall wara om tomtöre i staden, så tycker Kongl.
rätten därhoos, att dhe borde falla staden till.
Än wedh samma paragraf haar Kongl.
rätten denne påminnelsen, att skattebonden bör, hwadh som han eij kan betahla i pertzedlar till frälseman, i penningar ehrläggia effter marckgången inom lagsagu och nästa kiöpstadh.
21.
Utlåtande från Jönköpings län.
Till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tt wår allernådigste konungz ordres ähro wij undertechnade tillsammans kombne uthi Iönkiöping d.
8 Novembris sistledne att igenomsee Jordaballcken, som respective herrar deputerade till lagens utharbetande oppsatt och dherwijd wåra underdåniga tanckar och — — — korteligen uthfördt, som föllier.
Cap.
2.
§ 1.
Lyder således: Cronojord må ingen effter dhenna dag undan cronan kiöpa, etc. Påminnes [wijd sådant?
] tillfälle oförgrijpeligen, att dher någon merckeligh melioration eller cultur under possession woro anlagd, att sådant och med en nådigh wedergällningh effter mätismannaordom kunde der jempte ansees och considereras.
Skattejord, som under rusthålldh och till rustningzstam är, må eij förpantas eller försällias.
Synes och kunna tillägias, att samma skattejordar icke heller borde borttestementeras, eller i morgengåfwo gifwas.
§ 3.
Må och alldrig skattskyldig jord stycketahls ifrån bohlby sällias eller förpantas, mindre derå fasta gijfwas.
Men så wijda sälliaren till dhen i bohlbyn bor, opplåter sin andehl synes kiöparen för sin säkerheet skull icke kunna förwägras fasta och skaffte derpå.
§ 3.
Ej må heller ett skattehemman ibland flere fördehlas eller sällias än dherpå pröfwas fullsittne wara hwil- ket ransake häradznämbd med cronofogden.
I stället för häradznembd kunde insättias tingzrätten eller häradzhöfdingen tillijka med nembden och cronofougden.
§ 4.
Såsom stubbe- och stadgehemman synes wara af annor natur än sämie- och städiehemman, efftersom dhe af öhr och söhr lära wara opptagne, så synes, att ägaren borde niuta större frijheet att borthandla sin ägande rätt, på dhet dhe och dheras arfwingar af sitt och dheras förfäders nedherlagde arbete och häfdh kunde hafwa någon hugnadh och wedergällningh.
Cap.
3.
§ 1.
Såssom mätt eller uthsökn består uti execution, härflytande af dhe förra 5 laga fångh, och sålunda derunder finnes begrepet, hwar till dhet 9 cap.
gijfwer klarligh opplysning, fördenskul synes oförgrijpeligen uthan någon ny tilläggande att blijfwa wijd dhe 5 laga fång, som i gamla lagen 1 cap.
Jordb.
L.L.
äre statuerade.
Cap.
4.
§ 2.
Synes för des större richtigheet och skyndesammare sluth ji sajkerne, att een sådan kundgiörelse borde åliggia nästa arfwingen dhen andra, som wederböhr innan een wiss förelagd tijdh communicera.
Cap.
5.
§ 2.
Såssom detta synes oförgrijpeligen förordsaka — — — irringh, ty woro bäst att blijfwa wedh dhet, som, dhetta måhl angående, uthi gambla lagen 17 cap.
Jordb.
L.L.
och 12 sampt 13 dito StL.
klarligen exprimeres och uthtryckes.
§ 3.
Ad finem: Enkia må sielf lagligen sin jordh både sällia och gijfwa, förbyta och panta.
Kunde tillsättias, med nästa fränders rådhe, hwilket uthi gamla lagen och H: s Kl. Maij: tz förmyndareordningh hafwer sin grundh.
Cap.
6.
§ 5.
Ad finem: och niute dhen förträde så på landet som i staden, som mäst tarfwar eller tillförne fullsittin eij är.
Detta synes oförgrijpeligen något mörckt wara uthsatt, och kunde i dhet stället, särdeles å landet, förblijfwa wijd Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste placat de anno 1684 den 10 Iulij om skattejordhs beboende, att dhen, som icke äger ¼ deels gårdh, bör låta sigh uthlösa af dhen, som mehra äger.
§ 15.
Hafwer ingen syssloman eller åboe wåldh att sällia, förbyta eller förpanta sin herres jordh, huus eller tompt, uthan han hafwer dens öppna bref och fullmacht dher till.
Tyckes här till kunde annecteras att anseenligit straff, hwar medh dhen, som häremoth bryter, för ohemuld såldh beläggias borde.
§ 17.
Ähr det afgärdaby och skatte som såldes uthom bördh etc. Förmehnes, att dhe ordhen och skatte kunde uthslutas, så att crono, frälse eller skatte finge niuta lijka rätt att inlösa afgärdaby.
Cap.
9.
§ 5.
Klara obligationer synes här under icke böra förstås eller någon action och domb underkastas — — — exeqveras och uthmätas — — — Kongl.
Exe [cutions] - stadgan — — — Anno — — — och för — — —
§ 6.
Lyda orden så: bryter hustrun och bonden fälles medh lagh, bötes af hennes godz och andehl.
Att or [den] detta fall, serdeles in criminalibus borde uthslutas, förmenes oförgrijpeligen, effter som oonden icke i sådanna saaker synes böhra fällas för hustruns begångna brått och förseelser.
Cap.
11.
§ 3.
Kiöpt godz ifrån cronan må ingen högre sällia än han dhem sielf kiöpt hafwer.
Påminnes oförgrijpeligen här bredewijdh, att dher någon merckelig melioration och bebyggnadh woro anlagd, dhen och effter mätismannaordom i nåder blefwo wedergullen.
Cap.
16.
§ 1.
Men eij må han androm skough sällia etc. Kunde uthsättias, huru stoora böter derpå falla borde, jembwähl refundera wärdet af det, som sålunda bortföres, hwilket är eenligt med Hans Kongl.
Maij: tz Husesynsordning de anno 1681 den 18 Iulij.
Cap.
17.
§ 3.
Bofastes och legodrängars, skall uthan all gensagu eller enskyllan uthgiöras rätt tijonde etc.
Synes legodrängars böhra utheslutas, effter det sträfwar emoth Kongl.
Maij: tz legohionsstadga de anno 1686 § 7.
Jönkiöpingh den 12 Novembris Anno 1695.
A.
J. Stiernklo.
Anders Hansson Ekman P.
H. Kebohn.
ifrån Ekesiö.
Consul Jonæ c. Bencht Roswall Petrus — — — i häradshöfdingens Hr Lilliestrahls stelle effter förordning.
Cons.
Grennensis.
22.
Utlåtande från Åbo län.
Såsom lijkmätigt Hans Kongl.
Maij: tt wår allernådigste konungz nådigste befallning baron och landshöfdingen högwälborne Herr Lorentz Creutz — — — igenom sin skrifwelse af den 15 Julii sistledne — — — inkalla wederbörande domare — — — ifrån landet och städerne, att öfwersee och afgifwa sitt betänkiande, widh den af Hans Kongl.
Maij: tt — — — förordnade commissionen författade — — — balken; altså till hörsamste föllie — — — wij underskrefne oss till den — — — terminen, som war den 28 Augusti — — — instält — — — att uppsätta arbetet medh mögeligaste flith — — — lupit, befinnandes för wåra personer oförgrijpeligen där widh nödigst, att påminna, det som föllier.
Jordabalcker.
Cap.
1.
2 §.
Circa finem; frågas, huruwida en slik delning wedh arfskifften skee kan?
Om icke huusen skola wärderas, och den, som blifwer af en sådan rättigheet besittiande, bör gifwa därföre någon wederkändzla till sina medarfwingar, effter mätismannaordom?
Hwilcket synes skäligt, efftersom obilligt wore, att det ena barnet skulle alldeles mista sitt ärfwode widh hemmanet, och det andra utan wederkändzlo träda till ett fullt boo.
Cap.
2.
1 §.
Såsom kyrkiones och prästegårdz jordh å landet finnes endeles af den beskaffenheet, att den blifwit i forna tider af framfarne konungar, skattemän och rätta jordägande donerad, kyrkian eller prästegården till ewärdelig ägendom, stycketals, sampt endels kiöpt för kyrkians och sochnens medell, till prästegårdz utrymme och nödtorfft, eller ock af sochnemännen fordomdagz godwilligt af [stådde?
] — — — prästegårdarne på några orter nästan inga andra ägor än sådane innehafwer, så — — — beroor, om förberörde ägor — — — bewijs, skola läggias till sin g [amla bolsta] d igen, eller icke?
Hwilket synes — — — igit, effter som prästebolen och — — — därigenom skulle alldeles afhysas och — — — Här wid synes och nödigt, att införa dee orsaker, hwarigenom skattemannen sin rätt förlora kan till konungen, som äro rest och hwariehanda misstiänst.
2 §.
När frälseman lämbnar sin jordh öde, så att konungen mister däraf sin ingiäld och tiänst, som därföre giöras bör, eller och elliest samkar rest uppå sig, så synes billigt, att den effter laga upbodh, ståndh och fasta bör gå i betalning i mangel af annan ägendom, doch bördemän sin rätt förbehållen.
3 §.
Synes nödigt, att den, som stycketals på hwarjehanda sätt abalienerar sina ägor, medh böter beläggies, emädan Kongl.
Maij: tz hälsosamma förordningar af åhr 1673 och 1677, om skatteskyldig jordz dehlmng och förminskande, äfwenwäl sådant förmå, så och att kiöparen eller förpantaren förwärkar sina penningar, så att jorden lägges till sin bohlstad igen, utan lösn; sammaledes ähr nödigt, att skatte- och cronobönder förbiudas i gemen utleija sin åker åth andra — — — andra besåå och häfda, emedan sådant gifwer anledning till ägors stympande — — — gång.
Cap.
5.
5 §.
Häfdebyte grannar emellan [på] särskilta jordstycken i åker eller äng synes nödigt wid boot tillgiörande, alldeles förbiuda och afskaffa, emädan sådant skulle föda af sig åthskillige irringar och twister; sammaledes — — — att böterne, som i denna § omröres, — — — och uthsättes, så och huru dhe böra fördelas.
Cap.
6.
2 §.
Såsom här nämbnes om hembiudande i staden, altså synes wara nödigt, att utsättes, om hembudh å landet skee skall, eller icke, hwillket icke mindre än i staden synes wara nödigt, och att därmedh således omgås, att domaren å orten, hwarest godzet, som till salu går, ähr belägit, uppå sälliarens ansökning och omkostnad, genom breef därom notificerar domarn å den orten, som bördeman boor, hwilcken kunde den nampngifna bördemannen sådant kungiöra och derom swar tillbaka gifwa.
8 §.
Såsom Kongl.
Maji: tz testamentzordning af åhr 1686 7 § gifwer een manwuxen jungfru tillstånd att giöra testamente, oansedt hon står under förmynderskap; altså synes skäligt, att och een jungfru, som så till åhrs kommen ähr, kan till goda sielf förestå och må sin jordh försällia eller förpanta.
10 §.
Synes wara nödigt omständeligare inföia om den, som brister åth eeden, på hwad sätt den försålda jorden skall inlösas, antingen effter mätismannaordom, eller effter kiöparens och sälliarens bestämmelse, efter som det torde föregifwas jord, tompt eller huusen wara skänkta, på hwilken senare händelse bördeman oförgrijpeligen bör niuta wärdering till godo.
11.
12.
14 §.
Synes nödigt, att förmäla, om saakörens — — —.
16 §.
[Synes nö] digt, att införa, det ingen skötning på godz [på lan] det gifwes, förr än sälliaren opwist domarens bewijs om hembudet till bördeman, som här ofwanföre widh 2 § förmält ähr.
Cap.
7.
1 §.
Att skänka tijonde penningen af sin arfwejordh till ewärdelig ägo synes icke kunna tillåtas, emot förra lagen och Testamentzordningen af åhr 1686, effter som sådant och skulle föda af sig åtskilliga twister emellan arfwingarne och den, som gåfwan bekommit, och förorsaka godzens och hemmanens stympande och klyfning.
Cap.
8.
1 §.
I stället för annat gångbart synes skäligt införa gångbara waror, som mången äga kan, och icke kunna så snart till penningar förwandlas, som nödwändigheten fordrar, doch att samma waror icke högre wärderas, än dee då straxt kunna föryttras.
2 §.
Huru böterne, som ähr siette penningen, skola fördelas, synes nödigt att införa, item om böterne böra falla antingen af bägges eller enderas pantskilling.
5, 6, 7 och 10 §.
I stället för ordet införsel synes det ordet inrymmelse effter — — — beqwämligare kunna brukas, emedan införsel, hemfölgd, medgifft i boo äro håldne och ansedde af lika bemärkelse.
Cap.
10.
1 och 3 §.
Enär sälliaren är frånwarande [och?
] för ortens aflägenheet skull icke kan wara tillstädes, eller skaffa någon fullmächtig, som förrättar handslaget för rätta å kiöp, särdeles på landet, så synes giöra tillfyllest, enär han med egen hand och signete, sampt främmande mäns underskrifft bekiänner köpetz richtigheet, och att köpskillingen ähr betalt.
2 §.
Är Kongl.
Maij: ts förra förordningar enligt, att alla domar böra af samptelige rättens ledamöter underskrifwas, och altså synes nödigt, att medh skötningar och fastebref på lika sätt förhålles, som och för detta i städerne practicerat är.
Cap.
11.
3 §.
Där första och andra hemulsman woro döde eller af sig komne, och inga arfwingar effter sig lämnat, synes billigt, att kiöparen i sådant fall, när godzet honom lagligen undangår, far sökia första sälliaren, eller des arf- och medarfwingar, hwartill Kongl.
Reductionscommissionens resolutioner i wissa måhl gifwa anledning.
8 §.
Är nödigt utsättia, huru dhe sex dalers böter skole delas.
§ 12.
[Synes eij] obilligt, att den, som förtijger eller förhåller jordebref, hälst enär dee af rätten infordras, borde förutan skadans ersättiande fällas till böter.
Cap.
14.
1 §.
Såsom i Finlandh finnes stoora siöar, moraser, — — — obeqwäma lägenheeter, hwar — — — man omöijeligen kan komma, eller sätta något streck, emellan Walborgmässa och Allhelgona, altså synes nödigt widh slika tillfällen betiäna sig af den tiden på året, då dyy och siöar bära, och ringa sniö är, allenast att siälfwa rååställen, då mareken är baar, besees och pröfwas.
5 §.
Synes skäligt, att utsokns nämbd wedh landzsyner brukas, ty att sökia uthäradz nämbd kan på denne orten, där häraderna äro öfwer 40 à 50 mihl widtbegrepna, icke beqwämligen låta giöra sig, emädan det wore en odrägelig bekåstnad för den saksökiande, elliest haar och lagman sin ordinarie nämbd här i landet, som wedh slijka tillfällen brukas.
3 §.
Der twenne härader om allmänning, eller 2: ne byar, som i särskilte härader äro belägne, sins emellan twista, haar warit wanligit, att bägge häradzhöfdingarne, medh halfwa nämbd af hwartdera häradet, träda tillsamman, och giöra där på ett lagligit sluth, den succumberande parten laga wadh under lagman förbehållit, och synes sådant äfwen hädan effter låta giöra sig, emädan [där lagman?
] immediate handterar saken, den succumberande parten, sedan landz syhn ågången ähr, icke haf [wer] widare att sökia, utan till riddaresyhn — — — wore och det för parterne aldeles [för] kostsamt att begiära lagman till alla sådane — — —.
Cap.
15.
1 §.
Där några grannar i en by — — för lijka räntta, äro till ägorna — — —, särdeles i skogh, så att een eller flera grannar hafwa enskijlta skogzparker och ängstycker medh råår omlagde, hwilka kunde beropa sig på häfden, synes billigt, att sådane ägor, så wida den andra icke äger däremot wederlag, böra skifftas grannar emellan effter öre och örtug, en sådan häfd oachtat.
7 §.
Att den, som i handom hafwer, gifwes witzordh framför den, som häfden bestrider, är skäligt, men att han där till med måste sin häfd bewijsa, synes wara emot rättegångzprocessen, emädan den, som i handom hafwer, bör medh skähl därifrån winnas, och ieke påbördas sig widare skähl att skaffa, innan käranden några af wicht emot häfden andragit hafwer, på hwilken händelse swaranden bör hafwa sina widh handen; så synes och billigt, att kärandens wittnen först böra edeligen afhöras och swarandenes effter åth.
Cap.
16.
1 §.
Till huru stoora bööter den, som sig emot denna § förseer, bör fällas, ähr nödigt att förmälas och uthsättias, sampt huru dee skola fördeelas.
3 §.
Synes wara orätt afcopierat, och något utelämnat, emädan deraf intet wijst sammanhang inhämptas kan, hwarföre man öfwer en så mörk mening icke kunnat sig utlåta.
Cap.
18.
§.
Synes nödigt utsättia, om dee 40 daler sm: tz böter för dråp i motwärn, äro konungens eensak, eller huru dee skola fördelas.
8 §.
Jordäganden och landbonden synes böra tillåtit wara, sins emellan förenas, antingen han will tillträda jorden om wåhren eller hösten; sammaledes bör den afträdande giöra alt det arbete, som inom fahrdagen effter åhrsens tidh giöras bör.
9 §.
Härwidh påminnes, att den landboo, som städier sig på ett hemman, och icke will hålla, utan därigenom bringar jordäganden på olägenheet, borde derföre ersättia skadan, och medh wissa böter beläggias, hwilkas fördelning sammaledes bör utsättias.
17 §.
Är nödigt, att förmäla, huru den 1 / 6 delen af hyresumman, som i böter erläggias bör, skall fördelas.
Cap.
19.
6 §.
Att föra afraden ytterst i lagsagun, eller på annan orth, så långt som lagsagun är, faller här i länet alt för swårt, emädan bonden då skulle komma att föra sin afrad in emot eller öfwer 100 mihl, utan synes billigare, att afraden föres inom höfdingedömet till marknadzplatzen eller så långt som landzhöfdingens residens och räntterij ifrån bondens hemman belägit ähr.
Detta är således, hwadh wij för wår deel hafwa funnit af nöden, att påminna hemställandes uti diupaste underdånödmiukheet, höga öfwerheetens — — — och högrättwijsaste godtfinnande, hwadh däraf bör widh widare revision af denna balcken komma att införas eller uteslutas.
Datum Åbo den 2 Septemb.
A: o 1695.
Joh.
Wallensteen Joh.
Spooffvenhielm Häradzhöfding uti Pijkie och Hälicko Häradshöfdinge i Öfre Sattagundha härader.
häradz öfre och nedre dehl.
L. Wil.
Hadius Heinrich Juslenius Iustitiæ borgmästare i Åbo.
Borgmestere i Nystad.
Så på egne som häradzhöfdingens wälb.
Erich Rosendahls wägnar på Åhlandh, ähro desse påminnelser til dhe andras öfwerseende upsatte den 22 Aug.
1695 af
Hen.
Johansson
Häradshöfdinge i Virmo och Masko härader.
23.
Utlåtande från Wehmo och Nedre Satagunda härad.
Till öfwersände Jordebalcken hafwer underskrefne fölliande eenfalldige påminnelser — — — tillförordnade högl.
commissariers — — — skyldigast hemstält den 23 Augusti Anno 1695.
Cap.
2 § 1.
Uthsättes den äldsta eller bäs — — — tienst skatterättigheeten.
Händer offta — — — öfwergifwer sine förälldrar — — — och söker sin nytta, men wid förälldrarnes död prætenderar icke dess mindre — — — dess barn jure primogenituræ hemanet — — — och således uthdrifwer sin yngre broder, som tillika med sine barn uppehållit i förälldrarnes — — — och uthom dess kunnat ödefalla.
Om wid sådan händelse jus primogenituræ så noga böör attenderas, eller och effter Kongl.
resolutions 4 § af den 15 Novembr.
1680 på allmogens aff Österbottns södre häradz inlagde postulata, att i sådant fall förstfödzlorätten eendast och allena ej måtte gälla, när sådant, som ofwan förmähles, den äldste sonen bewijsas kunde.
§ 3.
Händer offta, att skattehemman, bestående allenast aff ¼ mantal, hafwer tilgiorts så myckit ägor, som kan swara emot helt mantal, om icke widh sådan händelsse yngre bröderne kunde till 3 eller 4 dehlar partera ägorne sig emellan, enär dhe uthfästa hwar för sig ¼ mantal åhrligen uthgiöra, och dhe befinnas dermedh wähl uthkoma, således förökandes cronones ingiäld, och huruledes den mehningen een part wehla stadna widh och derhän uthtyda Kongl.
resolutionen af den 10 Juni 1684 om ägors parterande, sådant allenast wara föreståendes om hele och icke ½ eller ¼ mantal hemman.
Quæritur: Emedan ingen får försällia jord undan hemmanet och lijkwist — — — dubbelt ägor emot skatten, dem een — — — bärga, om icke i sådant fall, ägorne — — — mellan andre åboer parteras, och å nyo skatte — — —.
§ 4.
Emedan dhe, som hemman af råskogh och stubbe på wissa frijheetz åhr optagit, icke äga jordägande — — — huruledes då effter 1 cap.
2 § samma jordh arfwingarne emellan kan dehlas som löösöre.
Cap.
6 § 8.
Torde hända som gemenligest å landet ibland bondestånd, att öfwermaga, jungfru eller weetwilling inge förmyndare hade, ingen heller den jordh på uthsatte willckor af jure retractus wille sigh tillösa, och åboen densamma uthan sin stoore skada icke kan längre besittia eller med fålck försee, uthan nödgades öde lembna, om icke wid sådan händelse rådeligest wore, gården in perpetuum försällia (medh sådane willckor, om köparen skulle föranlåtas dett försällia, då öfwermaga etc. wore närmast till inlösen) och hemmanetz wärde uthsättes på åhrligit intresse, dermedh öfwermaga etc. kunde, enär den behagar, så godh gårdh aff andre sig tillösa.
Item § 10.
Der någon giort märkelig bekåstnad, sedan han jorden kiöpte, om han icke för dett åhrlige bygnaden öfwerstiger är berättigat fa wedergällning.
Item § 15.
Kan hända att åboen, som ej jordägande besutit gården till 3: die, 5: te, ja 6: te man, och således wid opkombne jordtwister, bättre om dett twistiga bekantt, än jordägandens fullmechtige, om icke een sådan åboe kunde jempte bördäganden — — — fullmechtige äfwen wähl i saken — — —,
Item § 16.
Om dhen jordh, som medelst åboens — — — genom 3 laga opbodh fallen ändock — — — inbördas, af dett skiähl att icke laga fastebrefwet wore gifwet.
Cap.
9 § 4.
Om debitor skulle fa den frijheet [att] sielf uthnembna, hwad han aff sin fasta — — — i affbetahlning gifwa will, wore — — — befara bedrägerij, således bland annat att — — — någon leddes wid dett han — — — platser bygt, skulle i fehl aff löösören (dem han kunde undansticka) påtwinga creditor sådane huus, som ingen nytta aff sig kastade.
Cap.
10 § 1.
Om dett kiöp, som sälliaren, hwilcken kan läsa och skrifwa, och hwilkas egenhändiga underskrifft icke något twifwelsmåhl är, af wählbetänckt berådde mode allena underskriffwer och tillstår pengarne sig till fullo nöje opburit, gifwandes kiöparen fritt, så i sin närsom frånwaru, taga der å rättens skiötning och fasta, icke skall wara gillat, förr än 2: ne witnen jempte honom underskrifwa, och inför rätten derpå giort handsträckning, anten sielff eller genom fullmechtige, synes dett wara ett hinder till många kiöp och contracters slutande, enär för sälliarens oundwikelige reesas fortsättiande, i synnerheet på landet, icke någre witnen wore at tillgå.
Cap.
11 § 12.
Om någre åker- eller ängesstycken winnes medh laga dohm ifrån dett hemman, som kiöpt ähr, frågas, om sälliaren skall sådant opfylla eller [kiöparens?
] hasard och äfwentyr föllia.
§ — — — — medfart aff opbudh och stånd, har — — — antingen derå fasta breff wore gifwit, — — — i anledning aff Kgl.
resolution den 12 Januarij — — —.
§ — — — barn, som intet ärfft, utan med egen medell — — — jorden, skola wara hemulsmän och ersättia — — —
Cap.
12 § [6].
— — — och många mihl een byys wid sochne — — — allmänning böör wara, der ingen — — — och huru denne kan sochnemännerne, — — — bonden, från skogen affstängia.
Om icke alle, som således wid skatan sig needsatt, och ej kunna bewisa wissa skilnader, böra å nyo skattläggias, med wissa råer uhrskillias, och öfrige till sochnens eller konungz allmänning läggias, sochnemännerne, som mitt uti sochnen trångt boende, till tienst och nytto.
Item § 7.
Om allmän siö, hwaruti åthskillige byar interessera, oplandas och blifwer äng, frågas, om alle förra interessenterne äro uti oplenningen dehlachtige, eller den allena, hwilkes land den fäster, aff hwilket sehnare mången togo skadan, och een allena hade nyttan, och således alldeles obilligt emot jus naturæ sträfwande.
Item § 10 in fine.
Om icke den clausul, att den äger wattn, som land och strand äger, uthslöto andre sochne- och byamän, som intet land wid siön äga, ifrån fiskandet och deras gamla häfd.
Cap.
13 § 7.
Händer offta, att bygder by ingärdar myckit sig til lägenheet af ödes bys ägor, warande affhyst och öde, om icke wid sådan händelse een jämkning borde skee effter öhreskatten.
Item § 9.
Hwem till afdömandet skall förordnas — — — bergzbrukz twistigheeter på dee orter — — — bergmästare är, i anledning af Kgl.
— — —.
Cap.
14 § 1.
Wid synegång synes — — — att enär synen intet kan förrättas — — — kierr och moras, emellan 1 Maj och sidsta — — — att sådant måtte skie wid första fråst och — — —.
Item § 10.
Om dess arfwingar, som aldeles — — — dehlens affsäjande, intet kunna komma — — — wundne, sedan uthlagde bekåstnad — — — pröfwes gullen wara.
Cap.
17 § 2.
Om prästen niuter tridie — — aff halmen tillika med säden.
Cap.
18 § 8.
Rätta fahrdag i Finland synes nödwändigt böra uthsättias, enär boskap och hästar få sin födo uthe på mareken Erici tidh den 14 Maj.
Item § 13.
Om landbonden, hwilken före städietiden affdrifwes och måste wika, icke för sig och sitt fålck kan hafwa huus nogh med dhe i lagen uthsättes, och han aff gårdzens timber opsetter flere sig til lägenheet, med innanredes, af fönster, låås, spield etc. bekåstnad, synes alldeles obilligt, dett han ingen wedergällning derföre skulle åthniuta eller derå någon tahlan hafwa.
Ty bekåstnaden aff wärcketz framskaffande, optimber- och opsättiande, i synnerheet för een sådan landbonde, som alt måste dertill leja och sielf med sitt folck eij kan arbeta, tio dubbelt mehra kostar, än sielfwa rudis materia.
Cap.
19 § 4.
Om wid lagsökiandet aff affradens innehållande icke böör i consideration komma tilstötande olyckor, misswäxt och annan fattigdohm, förr än bonden den 6: te dehlen aff affraden tillöckes, elliest gåfwes förlänningzman öppet hugg, affprässa och aff bondens ägendohm giöra sig betalt, så myckit han will.
— — — Till afradzfördzlan synes wissa mihletahl — — — emedan Nårre finne lagsagu öfwer 160 mihler sig sträcker, och således skatteman — — — aldeles omöjeligit, affraden så långt föra — — — medelst förläningz mannen gaffz tilfälle aff — — — fördzlen stegra och accordera effter egit behag.
Datum ut supra.
Henr.
Kluwensich
Heradshöfding öfwer Wehmo och Nedre Satagunda härader.
24.
Utlåtande från Vadstena län.
Effter Hans Kongl.
Maijrts aldranådigste befallning — — — hans grefliga Excellence Kungl.
rådets och öfwergouverneuren högwälborna herr Carl Gyllenstiernas derpå fölliande — — — inkomma wij här undertecknade underdånigst med wåre oförgripelige påminnelser öfwer Jordebalken, bediandes — — — underdånigste soumission, de måtte medh Kongl.
nåde uptagas.
Jordabalk.
Cap.
1.
Huru månge slags jord äre på landet och i staden.
Ad § 1.
Förfrågas underdånigst, om kyrkiejordar, prästegårdar, cappellans- och klockarebord samt andre scholæ, fattiges och hospitalsjorder, i städerne och på landet, i synnerheet kyrkiegrundar och jordar, som af allodial och odisputerlige frälsegods till perpetuos pios usus donerade äro, ock böre förstås under ägenteliga cronegods, eller emedan de i månge stycken äre derifrån skilde, och mehrendels i cronones jordeböcker icke opförde, måge considereras som ett särskilt och andre slaget af cronegods, doch hwariom och enom sin rättighet, enkannerligen jus patronatus i förmågo af Kyrkioordningen, förbehållen.
Item: om den åthskillnaden af crone, skatte och frälseskatte måge gifwas rum.
Cap.
2.
Medh hwad rätt och rättigheet hwardera af ofwannämde innehafwes och besittes.
§ 1.
På händelse att ofwanrörde åthskillnad af cronegods funne rum, tyckes i denna § kunna införas, att eminens dominium af sådane till pios usus ewärdeligen förordnade gods altijdh förblifwer hoos cronan, men oåterkallelig nytta och bruk eller perpetuum utile dominium hos possessorerne, till hwilka de donerade äre, dock donatorernes, som sagt är, förbehållne conditioner och rättigheter orubbade.
§ 5.
Synes oförgrijpeligen wara nödigt att förebygga okunnige — — —, att desse stadsens, kyrkiors och hospitalers föreståndare — — — och att detta hembud medh sahlu af huus, gård samt jordar alltijdh skeer medh landshöfdingens i orten å Kongl.
Maij: ts wägnar, generalföreståndares wetskap och samtyckie, till bepröfwande, huru wijda sådan sahlu må wara desse ofwannämde nyttig eller icke.
Item förfrågas underdånigst, om desse 100 dahler s: mts wijte alltijdh skal wara lijka för den, som mehra eller mindre, helt eller en deel försällia.
Cap.
3.
Om laga fång uppå jord, huus och grund.
§ 1.
Desse sex laga fång synas icke allenast förstås på jord och fast gods, uthan och på löösöre.
Synes och enumerationen af laga fång ofullkomlig, medan hwad gifftorätt enom tillägnar, är och laga fång.
Item: förwärfwat fast och löst under warande ächtenskap, till seendes af Landslagens 29 cap.
Jordab.
Item: diurfång 23 [cap.
], holme i siöö och sund samt flotholme, 26 [cap.
] § 1 B.
B.
L.L., bijtächt, allehanda slags fynd samt laga häfd, med mehra, som här och der finnes i lagen, och till en stoor deel blifwa opräknade i Iustiniani Institut.
Tit.
i Lib.
2 de rerum adquirendo dominio, hwilka här underdånigst allegeres till — — — åtskillige sorter af laga fång, så i löös som fast ägendom — — — de sex upnämde i detta cap.
lämpade allenast till jordegod — — — sagt är, der de dock äfwen finnas i det lösa, och dy synes oförgrijpeligen, att detta capitel icke finner här sitt rätta ställe, äfwen — — — uhrminnes häfd här omtalas, hwilket rätt förstående i gemeen sträcker — — — all mennisklig ägendom; uthan kan skee som en — — — simæ kunde sättias främpst i lagen för konungsbalken emedan konungen eminenti modo ärfwer hela rijket [och en?
] deel cronogods der sammastädes förswaaras under titul af uhrminnes häfd.
Och altså widh sådan beskaffenheet synas desse orden som annorlunda fångit giöra här en anstöt, lijkasom uthom de 6 upnämde laga fång alt annat woro ofånget.
Oförgripeligen tyckes den allmänne reglan i J.
B. L.L.
här bättre quadrera: alt lagligit är rätt fangit etc. Elliest är wår underdån- oförgripelige mening, att näst de orden till dess uhrminnes häfd åkommer sattes de orden: som och är att laga fång, det ingen etc. Cap.
4.
Om arfwejord huru den lagliga ärfwes och förswaras bör så på landet som i staden.
§ 4.
Såsom man och hustru gemeenligen icke äre slächt tillsamman, uthan af åthskilliga främmande slächter, hwar på wår änn brukelige lagh widh arfdelning hafwer sitt anseende; så kunna de och i sådant fall inbördes icke wara hwars andras byrdemän; men som syskons barn medelst konungens dispensation effter kyrkiolagen, äro de närmeste i en slächt, som kunna äckta hwar andra, så att deras barns fäderne och möderne understundom äre alt ett, och falla i upstigande linee på en person, så kunna de sålunda wara hwars andras byrdemän, så wäl som de i längre ledeskillnad af dem komne äre.
§ 5.
När fäderne och möderne, som sagt är, falla i ett tillsamman, synes icke wara någon åthskillnat emillan fädernes och mödernes fränder.
Men när fäderne och möderne äre åthskillige slächter, är wår underdånigste fråga, när ingen byrdeman finnes af den ätteläggen, hwar ifrån godset kommet är, om då man eller hustru, — — — och der de icke — — — ätteläggen, icke må hafwa förmonnen för de främm — — —.
Cap.
5.
Huru jord å landet, eller huus och tomt i staden må bytas.
§ 1.
Ad ea verba: utan att byrdeman det hindra må.
Wij kunna icke förstå, huru byrdeman elliest må hindra bytet, uthan i de fall att kiöp och skiffte komma tillsamman, och kiöp är större än skiffte eller lijka mycket; dock så, att byrdeman hwad bytet belangar, gifwer så benöjelig och godh jord igen, som en annan will och kan gifwa; samma besked är och med kiöpet.
§ 2.
Denna punct synes wara betänckelig, i det derigenom torde förorsakas någon willerwalla i jurisdictionerne och cronones inkomster samt confusion i upbörderne.
§ 5.
Häfdebyten förorsaka stoor oreda och orichtigheet i tomter och annorstädes, tyckes derför oförgrijpeligen de aldeles wore förbudne och uphäfne.
Cap.
6.
Med hwad rätt och wilkor arfwe och byrdeköpt jord må sällias och byrdas.
§ 1.
Widh slike jorde- på landet samt huus- och tomptkiöp i staden plägar offta stoor oreda och många trätor deraf förorsakas, att kiöparen obetänkt sluter kiöp medh sälliaren, gifwandes uth fulla penningar förr änn widh tinget — — —, om godset medh skulld förbundet och inteknat är, och fastänn så — — — ning finnes, kan godset af upswullne interesser öfwer dess wärde wara [bewä] rat, så att hwarken främmande kiöpare eller bördemannen derföre — — — gifwa will, och sälliaren, som ock offta icke gitter hemula, hwad han sålt — — — tijdh, förgör undfångne penningar, icke warandes mehra solvendo, dy synes [oförgrijpeligen för större säkerheet skull wara bättre, att sedan de skriffteligen — — — öfwerens om prijset, låta strax derpå laga opbuden och laga fasta — — — och när godsets frijheet så alldeles försäkrat är, betales wär — — — händelse, om köparen det förr erlägger, stånde det på [hans egen] fara, så han icke må hafwa fog att beswära någon rätt härom.
§ 2.
I Wadstena lähn opbiudes jord, huus och tomt i städerne af en uhrgammal sedwana, icke tree måndagar, uthan tree månadagar eller tree månader.
§ 3.
Ad ea verba: men sedan på kiöparens äfwentyr.
Not.
så wijda köpet medelst erlagd köpeskilling är fullkomnat, eller kan skee, emedan conventionen på prijset emillan köparen och sälliaren skedd är, att hwardera stode halfwa äfwentyret.
§ 4.
Synes oförgripeligen wara hårdt att lemna sådan stoor frijwilligheet medh aflingejord, och dy kanskee billigare, att hon så å landet som staden up- och hembiudas åth nästa fränder; dock på kortare tijdh änn arfwejord, i anledning af Jordb.
StL.
4 cap.
§ 5.
Till att undfly trätor och oenigheet, såsom och att Kongl.
Maij: ts hälsosamma intention om hemmanets delning så mycket bättre kunde ernås, synes oförgripeligen wara nyttigt, att i byrdzrätt närmeste lederne allena, och icke jus repræsentationis ansåges, som i arf skeer, der månge offtast concurrera.
§ 7.
Ad ea verba eller gifwe rätten tillkiänna etc. Not.
hwilken bör noga ransaka, om förmyndarens angifwande så hafwer sigh, på det de omyndige i deras rättigheter genom sweek och intriguer icke må blifwa frustrerade.
§ 8.
I denne artikel står, att de omyndige innan natt och åhr, sedan de till laga ålder komne, måge uprijfwa köp och byte, men i den 8: de § cap.
11 stå tree åhr, hwilka rum oförgripeligen icke kunna concilieras, uthan det förre förstås effter stads, och det senare effter landslagh.
§ 11.
12.
14.
Förmäles intet, huru böterne delas, och hwem de tillkomma skole.
§ 15.
Hwad qvarstad belangar, tyckes oförgripeligen att des natur af det 30 cap.
Jordb.
L.L.
illustrerades.
Cap.
8.
Huru jord må pantsättas och återlösas.
§ 1.
När ingen wiss dag eller tijdh till pantens inlösning föresatt är, och panten widh påminnelse icke utlöses, huru dommaren widh pantägarens ansökning sigh förhålla skall.
§ 10.
Så framt nyttan finnes i anseende till lånet alt för stor och oskälig och rätten söktes om dess moderation, synes oförgripeligen interesseplacatet härutinnan wara bästa reglan.
— —.
Quæritur: om pantzinnehafwaren uthsätter panten till en annan för mehr änn — — — huru dermedh skal förfaras, och om en sådan i anledning af det — — — B. StL.
icke bör plichta?
Cap.
10.
Huru alle kiöp, byte och gåfwor skole giöras, lagföllias och stadfästas.
§ 2.
Frijskilling är i Wadstena lähn och flere andre orter nu icke brukelig, men effter lagen derom förmäler, wore önskandes, det blefwe uthsatt, huru stoor den skulle wara, och om den bör proportioneras effter contracters wärde, och hwem den hafwa eller till hwad usus den anläggas bör.
Cap.
12.
Om råå och röör eller tiäldro, samt andre boolstadzskillnader bya emillan.
§ 1.
Synes oförgripeligen icke wara nödigt att förordna något wist mått på röör och råstenarnes högd, stoorleek och tyngd, uthan [att] sedan de medh deras kanter, äggar och flate sijdor äre der till wäl skapade, [de] wore så stoor [e] (dock hjertesteenen altijdh högst och störst), så att wanartige wallehjon samt andre arge händer dem lätteligen icke röra, och att man widh förste åseendet märkia kunde, dem till sådan ände wara dijtsatte.
På stenige orter wore nyttigt, att rundt omkring råå och röör samt uthwijsarne giordes en slät plats, medelst omliggiande stenars bortrödiande.
§ 2.
Tyckes och wara rådeligit, att wijsarne icke stode längre ifrån hwarandra, änn de widh klart wäder på jämna fältet kunde synas den ena till den andra, medan ropet, när storm och blåswäder är, offta slår felt, så man i sådan lång distance, besynnerlig i skogsmarken, icke altijdh wist weet, om rätta streket fölies eller icke.
§ 3.
Synes nyttigt, att medh råå och röör blefwe en lijkheet öfwer hela rijket, när lägenheet så gofwes effter handen.
§ 6 Ad ea verba: Finnas dhe eij, uthan gamble giärdesgårdar och forna gärdzstodar.
Item: allmänne wägar, och annat som af ålder derföre hållit warit.
§ 7.
Man kan icke wäl fatta, huru allmänningzfiskie må wara i små siögar, [så wida?
] grannarne af ålder sins emillan icke samtyckt att fiskia om hwar andra, medan de — — — derna boo, råda öfwer siön, så wijda deras ägor sträckia sigh kring stranden och — — — sijdelångs boendes, äga halfparten hwardera af wattnet, så att intet vacuum — — — uthan kanskee måtte förstås i stora och widtbegrepne siögar.
Cap.
13.
Om dens straff som råå och röör rubbar uprifwer eller på annan — — —
Den 4: de och 5: te § tyckes wara af lijka gärning, men olijka straff.
Cap.
14.
Om laga syner och ägors förswar.
§ 3.
Fastän parterne äre ense om änderån, twiflas om — — — före bör gå synerätt, när trowärdige witnen, eller någon knäråå der — — — häfden annorledes, emedan offta befinnes att stafwer eller skillnader löper som räfwer i skogen, som gamble Wästmannelagen talar.
§ 7.
Med gärde inbegripet, nembl.
så gamble gårdar, som förr till warit, änn den andre byen öde blifwit.
Cap.
15.
Om uhrminnes häfd.
§ 2.
Gård och wård ɔ: synes och wist alnetaal till längd och bredd, uhrminnes häfdat, utan råå och röör eller gård kunna gillas.
§ 4.
Ad ea verba der emot framtees laggille skiäl; dock så att de andre till förfång icke äre swijkligen undandölde.
Pehr Fredenhielm.
Nils Åkerman.
Carl von Rudbeck.
Borgmästare och rådh uti Borgmästare och rådmän uti Wadstena: Scheninge: Jöns Wetterman.
Anders Hansson.
Jonas Wahlbergh.
Hans Andersson Barkhuus.
Måns Danielsson.
Måns Larsson Giöthe.
Bengdt Ekeflodh.
Nills Andersson.
Per Tomesson den äldre.
Johan Arvedsson Dahlman.
Petter Thornsteen.
Nils Svartt.
Pär Nilsson.
Bencht Håkansson.
Länsman.
25.
Göta hofrätts utlåtande.
Till underdånigste föllie af Kongl.
Maijrtts ankombne nådigste befallning, äro desse Giötha hofrätts underdånige påminnellser öfwer Jordebalken, som then af högstbemälte Hans Kongl.
Maijrtt till lagsens öfwerseende nådigt förordnade Commission förfärdigat, nembl.
Cap.
3.
Ad § 1.
Alldenstundh mätt eller uthsocken, hwilket här såsom det siette laga fångh införes, icke synes wara annat än som een genom execution bekräftad rättighet af dhen egendomb, som tillförende genom någotthera af dhe femb föregående eenom kan wara tillfallen, så att uthaf them ett thera nödhwändigt måste föregå, innan som mätt eller uthsocken skie kan, altså finner man icke, huru detsamma under titul af laga fångh beqwämligen kommer att opräknas, som mehra är een general stadhfästelse af det, som medellst dhe andra laga fangen kan wara förwärfwat; warandes och elliest uthmätningar ofta af dhen beskaffenheet, att dhe uti wisse måhl, såsom när hufwudsaaken åtherwinnes, arg.
§ 2 uti Kongl.
Maijits till widhlöftigheeters afkortande uti Rättegångprocesser författade nådigste förordning af den 4 Julij 1695, kunna gåå tillbaka, fördenskull synes detta iblandh laga fång i så måtto icke rätteligen komma att räcknas.
Cap.
4.
§ 6.
Såsom här förmäles, att altijdh wedh dödsfall så mycket af aflingejordh, om hon till är, skall sällias i stället för then bortsållde arfwejordh å landet, för än någon frijheet öfwer aflinge tillåtas må; så finner man icke, hwarföre een slijk aflingejordh widh ett sådant tillfälle ändteligen bör sällias, der som uthsendet af dhenne § synes wara, att dhen försållde arfwejordh medh lijka surrogato i aflingejordh bör till arfwingarnes förbehålldh ährsättias; uthan håller man före, att enten måtte contextus här icke rätt wara afskrefwen, så att det i stället för sällias bör heeta sättias, eller och att derhoos medh tydelige ordh måtte införas, att aflingejorden eller dess wärde, om hon sällias, skall ikläda sigh samma natur, som then försållde arfwejorden.
Cap.
5.
§ 1.
Wedh dhenne §, och under dhe orden dett jordebythe må icke klandras eller i staden hembiudas uthan efter laga opbudh, medh häradz- eller stadens fastebref bekräftas tyckes oförgrijpelig någon contradiction emoot hwart annat inflyta, ty om jorden, som lagligen skipt är, icke må klandras eller hembiudas, så är ju äfwen så onödigdt, att dhen samma opbiudes, alldenstundh slijke opbudh ju till ingen annan ända skier, än till att förbehålla arfwingarne eller bördesmän sitt laga åthahl och klander, som här wedh ett sådant jordebythe icke tillåthes, så att fördenskulld dhe orden efter laga opbudh synes böra utheslutas.
Men som wedh slutet af dhenna § förmäles, att i fall der både kiöp och bythe kommer uti och bytet är mindre och kiöpet mehra eller och lijka mycket, då dömmes jordh i bördh, som woro hon till salu gången, så synes dhe orden wedh slutet beqwämeligen kunna tillsättias: så frampt derå under opbuden och lagförandet något laga åthal eller klander skier, eftersom i denne, men icke dhen föregående casu, opbuden äro nödwändige.
Cap.
6.
§ 1.
Att her under dhe orden will någon bördeman then jordh börda och therföre gifwa, som annan biuder stadgas, det bördemannen skall wara förbunden till att för een så stor summa jorden inlösa, som emällan kiöparen och sälliaren kan wara contraherat och slutat, det kan fuller hafwa sina skiälige orsaker, serdeles när som det considereras, hwadh som nedan före uti dhen 10 § i detta capitel finnes förmält, i det fall, när någon skiälig misstanka infaller om rätta kiöpeskillingen, och att den, som mehra penningar tager än han sielf uthgaf, skall bötha 50 daler s: mt, men som lijkwähl det intett är dhen naturliga billigheeten och jämbwähl alla lagstifftares intention och meningh mehra lijkmätigdt, än att den fasta egendommen möijeligst må blifwa wedh familien conserverad och bijbehållen; så skulle deremoot ofta hända, att een på detta sättet, som woro sin slächt och anhöriga icke wählwilliande, kunde förwärfwa sig een kiöpare utom slächten, som, anten i anseende till sin förmögenheet eller och i betrachtande till egendomens comoditet och belägligheet för honom, skulle hafwa ringa betänkiande, att sluta medh sigh om een större kiöpeskilling, än anten egendomen rätteligen kunde wärdh wara eller sälliarens slächt och näste fränder det förmådde att inlösa, dermedh allenast att stängia dem ifrån sin efter naturen competerande bördzrätt, så påminnes härwedh oförgrijpeligen, om det icke skulle wara skäligdt, att bördemannen een sådan jordh efter mätismannaordom och egendomens rätta wärde måtte få inlösa, eftersom derigenom ingen synes förnär skiee, enär både sälliaren får sin egendomb efter dess rätta wärde betalt och bördesman för sine utlagde penningar ett skäligdt wederlagh åthniuter.
Skulle då kiöparen uti sin uthlagde summa något brista, hafwer han att söka sin regress hoos sälliaren.
Börandes således fuller den, som börda will, insättia så många penningar i rätten, som egendomen är försåldh före, men af kiöparen icke lyftas, innan egendomen lagligen är wärderat, då han dess rätta wärde deraf har att undfå och det öfriga bördemannen igen tillställas; skulle och egendomen högre wärderas än han är försåldh före, då emoottager kiöparen sin uthgifne kiöpeskillingh och ärlägge bördemannen det öfrige till sälliaren.
Hwadh och det wedhkommer, att fatalia till inbördande i denne § äro allenast uthsatte till natt och åhr ifrån första opbudet, inom hwilken tijdh bördemannen sig inför rätten skall angifwa, så lärer twifwels uthan sådant wara uthsedt till förekommande och afkortande af processers widhlöftigheet; men som det lijkwähl ofta kan hända, att een fiärran boende bördeman icke förr än efter tredie opbudet blifwer kundgiort eller får weeta om dhen handel, hwaruthi han någon bördzrätt äger, och sålunda intett inför rätten inom natt och åhr ifrån första opbudet kan vigilera, eftersom det och af wisse tillfällen kan sig tilldraga, att det fierde tinget icke så just inom natt och åhr ifrån det första, uthan någre dagar deruthom kan blifwa hållet, då på den händelse fatalia uthan hans förwållande skulle löpa honom uhr händerna, såsom der före icke rådande, att det fierde tinget icke hölles inom natt och åhr från det första, när opbudet skiedde, och honom icke på annat sätt än inför rätten är tillåtet att klandra eller penningarne deponera; så synes oförgrijpeligen nödigt att låtha förblifwa wedh dhe förr efter gambla lagen brukelige fatalia och laga ståndh, nembligen natt och åhr efter 3: die opbudet.
§ 2.
Medh denna puncten har denna rätt i gemeen intett att påminna, wijdare än hwad een af dess ledamöter serskillt för sin mehning om hembudh jämbwähl på landet finner nödigdt herwedh i underdånigheet att bijfoga.
Sub.
Lit.
A.
Lit.
A (ad cap.
6 § 2).
Såssom den allom medfödde naturlige lag lijkmätigt är, att eens rättigheet, uthan dess egit åthgiörande eller förwållande icke bör honom ifrångå; så är och dereffter nödigt, när bördejord sellies uthur bördh, att dherom då kundgiöres nestom frändom, som till samma bördejord äre berättigade, att dhen inbörda, om dhe willia, så wäl å landet, som i städerne, genom bewijsligit förkunnande eller hembudh, jempte upbuden, emedan elliest offta hender, att dhe upbudh, som skie på ting å landet, icke blifwa nästom frändom eller bördemannom kunnige, som der då icke tillstädes äre eller kunna widh alle ting och på alle dhe orter, hwar någon dhem anständig bördejordh kan gå till salu, hafwa deras uthskickade ombudzmän, att få kundskap derom, förr än bemälde deras bördzrätt der till, medh des fatalier, uthan deras förwållande förfalla dem owitterlig uthur händerne.
Ita sentio P.
E.
G. Cederschiöld.&amp;gt;
§ 10.
Att ägaren [må] jordh sin föryttra som han bäst kan och gitter, uthan andras intrångh; der wedh kommer allena i consideration, hwadh her ofwanföre om egendomens inbördande efter mätesmannaordom ad § 1 är påmint.
Cap.
7.
Ad § 1.
Derest stadgas, att om någon gifwer mehr än hwar tijonde penning af sin arfwejordh och näste arfwingar säija ja ther till, hafwi tå ingen efterkommande arfwinge eller länger bort i slächten å then gåfwa att tahla, som rätta arfwinge een gångh samtyckt hafwer.
Synes oförgrijpelig wara skäligdt, att det förbehålles arfwingarne, anten dhe närmare, eller, om dhe icke willia, the fiermare, att inlösa een sådan gåfwa af fast arfwegodhz medh penningar eller annat wederlagh, besynnerlig om gåfwan woro gifwen uti ett sätherije, som på sådant sätt anten alt eller någon dehl deraf icke borde dragas uthom familien uthan derwedh conserveras.
Hwadh elliest här i slutet förmähles, att om testamente tahlas i Erfdb.
io cap., så förmehnas sådant wara förskrifwet och bör heta det 18 cap., efter som det, och icke i dett io derom handlar.
Ad § 5.
På det gifwaren eller dess barn icke må taga sig tillfälle, af hwariehanda orsak, eller emellankommande missförståndh, att återkalla gåfwan, uthan att det, som här förmähles, bör öfwerbewijsas den, som gåfwan undfåt, att hafwa giort eller giöra gifwaren eller dess barn någon merkelig otienst, otroheet eller wanheeder, så synes icke oskäligdt, att sådant lembnas till domarens bepröfwande, derföre kunde wedh slutet af denne § dhe orden tillsättias, nembligen om dhe wille och domaren pröfwar, det gåfwan är förwärkat.
Cap.
8.
§ 1.
Här påminnes det samma om fatalierne till pantens inlösande af bördemännen, nembligen innom natt och åhr efter det 3: die opbodet, som ofwanföre ad § 2 cap.
6 om bördzrätt af försålldh jordh är anfördt.
§ 3.
Hwadh som här i slutet om een tingztima förmäles, det förmenes icke wara tillförståendes om ett heelt tingh, som i begynnelsen omtahlas, att om twenne panthafware låtha wedh ett ting inteckna, niuta lijka rätt, ty såsom hwart ting mehrendels i någre dagar påstår, så skulle det icke wara rimmeligit, att dhen, som kommo sidste dagen, skulle niuta lijka rätt medh den, som sin pant förste dagen lätt inteckna; och skulle detta än skönt wara förståendes om een tingzdag eller om alla dhe stunder på dagen, som tinget påstår, så ehuru nu man icke bör något otillbörligit om domaren presumera, så kunde lijkwähl hända, att enär een anten wedh een således förståendes tingztima på landet eller rättegångdagh i staden lät sin pant inteckna, då een annan panthafware af samma egendomb kunde anten af rättens medell eller på annat sätt hemligen blifwa derom adverterat, att han jämbwähl innan den tingztimans eller rättegångzdagens sluuth om sin inteckning sig angifwer, det han lijkwähl icke giort hade, om han icke fadt kundskap om dhen förras begiärta inprotocollering, så synes skiäligdt, att på sådan händelse dhen senare icke böra niuta lijka rätt medh dhen förre, som sig tijdigdt inför rätta angifwit, i anseende till dhen åthskilldnadh af tijdhen, att emällan hwarderas af desse inteckning någre timar kan förelöpa, som lijkwähl uthi andre måhl sielfwe timarne och klåckeslagen distingvera fatalierne; uthan dher således twenne panthafware concurrerade på een dagh, borde prioriten beräknas eftersom dhe een tima eller annan för hwar andra sig angifwit, men angifwa dhe sig begge tillijka och på een stundh och tima eller klåckeslag inför sittiande rätt, då är icke mehr än skäligt, att deras förmohner och vigilance lijka beräknas.
Cap.
10.
§ 1.
Att slijka contracter och afhandlingar skriftligen författas, det är wähl och länder till een behörig efterrättelse å alla sijder, men så synes och, att det jämbwähl mundteligen skiee kan, enär dertill äro twenne wittnen, som det befästa, serdeles i anseende till eenfaldigdt och fattigdt folck, som hwarken sielfwa kunna skrifwa, eller uthan sin afsaknadt och bekostnadh någon annan dertill kunna förmå.
Ad § 4.
Äfwen synes och, att icke personlig handsträckning på landet är så nödhwändig, uthan dhen ju medh een säker skrift ifrån sälliaren, när man om dess handh och underskrift är förwissadt, kan förrättas, efter som det för ortens aflägenheet ofta skulle falla sälliaren för swårt, anten sielf eller genom fullmächtigh wara wedh tinget tillstädes, när fastan uthgafz.
Cap.
12.
§ 2.
Eftersom uthi olijka wäder sampt lugn och blåst och så sielfwa ropet, jämbwähl i anseende till åthskilldnadhen af dhen ropande, olijka höres, så synes deraf icke någon wissheet, anten om strecket eller een lijka längdh emällan råmärken kunna sääkerligen inhämptas, uthan sådant bäst, jempte ropet iblandh, genom ett wist allnetahl snöre och een accurat compass kan förfaras, hwilket dhe personer, som dertill egenteligen brukas, böra i acht taga.
§ 3.
Herwedh påminnes allenast dhen nödhwändigheeten, att och uthi skogbygden wedh förefallande twister hädan efter, icke mindre än på slättbygden, fembsteena råå måtte oprättas, eftersom uti berg- och skogiga orter ofta anten af wallbarn eller hwariehanda tillfällen een eller annan steen kan wara oprest och kringskolhadh för långe tijdher sedan, som lijkwähl icke warit af begynnelsen, uthan sedan wedh een sådan beskaffenheet för råmärke antaget.
Cap.
13.
§ 2.
Rijsslitandet för tingstugudörren, som her een wettwilling och den, som eij till laga ållder kommen är, pålägges, synes wara alt för swårt, och icke emot een sådan gerning proportionerad, efter som och andre grofwa delicta af dhem, som till laga ållder kombne äro, medh ett slijkt rijsslitande pläga afstraffas, och elliest skulle synas een föga åthskillnadh af det straf, som i then 3 § dem pålägges, som är öfwer sine laga åhr kommen, och af okynne sådant begådt, och denne, som är een weetwilling, hwilket lijkwähl i sig sielf medhförer een stoor åthskillnadh; derföre tyckes, att dhenne efter dess ålder och wanart anten af föräldrarne eller huusbonden borde näpsas och rijsas uti någon af wederbörande cronobetienters närwaro, men icke wedh tingstugudörren.
§ 3.
Såsom dhen samma, hwilken af okynne och sielfzwåldh optager och förändrar råå och röör sampt laga skilliemärke, sådant lijkwähl icke giör af någon opsåtelig argheet eller intention sin nästa dhermedh att beskadiga eller dess egendomb omaka, så förmehnas här dhen uppenbara skriften till een åthskilldnadh emoot dhen senare uti 4 § kunna utheslutas, och denne i det stället af presterskapet på tienliget sätt åthwarnas taga sig för ett sådan brott och förseende till wara.
§ 4.
Wedh slutet af denna § skulle oförgrijpeligen icke wara otienliget att införa jämbwähl een annan casum sålunda, nembligen: samma lagh wari om den, som wedh swediefall eller annat oprödiande låter ett sådant råår eller bekant skilligemärke, sielf eller genom andre opsåteligen anten förbrännas eller medh trän öfwerhuggas och igänfällas.
§ 5.
Såsom här giörs een lijkheet emellan 50 daler s: mt penninge böther och 9 gatulopp; så påminnes härwedh oförgrijpelig, att som 9 gatulopp här till warit räcknadt för det swåraste näst dödzstraffet, hwaremot dhen förmögnare icke skulle komma någon serdeles swårheet af dhe 50 dalers uthgiften, men dhen fattige, som intett hade att erläggia penningarne, kommo sålunda för enehanda gerning att swårare och olijka straff att uthstå, så förmehnar man att emooth dhe 50 daler s: mt 5 gatulopp och nogsampt giöra tillfyllest.
Cap.
14.
§ 3.
Wedh det att här förmäles om häfdens befästande medh wittnen, förmehnar man, att der häfden enom någon rätt skall tillägna, bör det bewijsas, dhen sålunda af ållder hafwa warit; derföre kunde dhe orden på det sättet tienligen inryckas: och medh wittnen befästas häfden af ållder således warit hafwa.
§ 4.
Det, som här in specie är uthsatt om ängeskilldnadh, synes i gemen böra om ägoskilldnadh förståås, efter som denne § generaliter tyckes innehålla om föreburen uhrminnes häfdh, som på platzen bör bewijsas under laga syhn; derföre förmenar man, att det i stället för ängeskilldnadh bör heeta ägeskilldnadh.
§ 7.
Wedh een sådan förefallande twist bygder by och ödesby emällan, derest kring den senare ej råå och röör finnes, synes icke alt uthan åthskilldnadh bygder by böra tillägnas, hwadh [han] medh gärde inbegrijpet hafwer, emädan han lätteligen på det sättet större dehlen af ödesbyns ägor skulle kunna inhägna; derföre synes den distinction nödig, att bygder by behåller det han medh gärde af ållder inbegripet hafwer.
§ 8.
Här synes oförgrijpeligen uti enahanda måhl, nembl: n 2: ne härader emellan, olijka beneficier och förmohner tilläggnas, ty uti dhen förste casu, der som twisten är 2: ne härader emällan, som under serskillte häradshöfdingars jurisdictioner äre belägne, stadgas, att lagman medh uthhäradz nembdh skall dömma, hwarmedh beneficium primæ instantiæ afskärs, som lijkwähl i sådane twister, som på syner ankomma, icke hålles för een ringa förmåhn; uthi dhen andra casu igen, der åther twisten är emällan twenne härader, fast under een häradzhöfding belägne, tillåtes honom sielf medh uthhäradz nembdh att dömma, niutandes dhe sålunda här primæ instantiæ beneficio till godo, och tillåtes den här i saken att dömma, som i dhen föregående casu tillijka medh häradsfogden är förordnat att bewaka häradetz rätt; skulle fördenskull icke wara otienligt, att i begge måhlen een lijkheet obserwerades, så att anten uti dem bägge een uthhäradz häradshöfdinge och nämbdh, eller och i begge laghmannen förordnades att dömma, efter som i det senare måhlet, fast häradshöfdingen öfwer begge häraderna wähl skulle synas uthan passion kunna dömma dem emällan, så torde lijkwähl ofta hända, att han för hwariehanda orsaker anten af boställets situation och dess ägors gräntzande intill twisteplatzen eller elliest kunde hafwa mehra intresse för det ena häradet än det andra.
Att och wedh slutet af denne § stadgas, om twenne landzskapers skillnader stötha ther till, tå äga begge laghmän medh twenne opartiske uthhäraders nembder om råmärcken och skilldnaden dömma, det synes icke så wähl låtha sig giöra, som om der till jämbwähl tertius förordnades, bådhe therföre att begge desse laghmänner icke lätteligen skulle komma öfwerens, uthan mehra hwar sin landzskapz rätt förfächta, som och att ofta beskaffenheet af jurisdictionerne är sådan, att ett lagmansdöme kan wara i twenne landzskaper belägit, såsom till exempel Tijohäradz lagsagu, hwilken ligger dels i Cronebergz, dels i Jönkiöpingz lähn.
Cap.
15.
§ 1.
Definitionen af uhrminnes häfdh synes sålunda kortare, dock af lijka mehning kunna inrättas, att den är een stadigh och obehindrat besittning af een fast egendomb etc., emädan här under förmehnas äfwen det samma inbegrijpas, hwadh medh den wijdare beskrifningen, af intett uphörande, allment witterlig, nytta, oförneekat bruk och omwårdnadh indigiteras, kunnandes man i synnerheet icke finna, att uhrminnes häfdh nödwändigt skall wara allment witterlig, emädan dhen ofta kan wara på fasta skähl nogh grundat, fast hon icke just är allment witterligh, hwarföre det ordet allment serdeles så wähl här, som i dhen 3 § synes böra uteslutas.
§ 4.
I stället för dhe orden då är ägaren plichtigh tyckes bättre tiena att sättia tå är dhen jorden besuttet plichtigh, eftersom han då wijdare icke rätteligen kan kallas ägare, sedan emoot hans förburne uhrminnes häfdh laggilla skähl äro framtedde, dhe der fullkombligen betyga annorledes i förtijdhen warit hafwa, som här litet ofwanföre omtalas.
Elliest som mehningen nedanföre under dhe orden: hafwer åkäranden sin rätt på något lagligt sätt förwärckat, ware ägendommen medh det åhretz ränta till konungen hemfallen, tyckes wara något mörck, att man icke wähl kan förstå, huru casus derefter skall existera, så påminnes oförgrijpeligen, det borde sådant något tydeligare uthsättias, och om icke i stället för åkäranden borde säijas om någonthera, anten dhen, som häfden bestrijda eller förswara will, hafwer sin rätt på något lagligt sätt förwärkat etc. Cap.
16.
§ 3.
Såsom denne § ifrån dhe orden liggia flere byar inom een rågångh etc. och till slutet, synes wara så mörck, att man deraf icke hämptar någon fullkommen och rätt sammanhängiande mehning, anten då dher uti något må wara utheslutet eller förskrifwet, så tyckes, att detta borde närmare eftersees och tydeligare författas, så att deraf een wiss casus medh sina omständigheter sluthas kan.
Cap.
17.
§ 1.
Emädan på een och annan orth i rijket någre fleere slag sädesfruchter, än dhe, som här opräcknade finnes, wäxa, såsom i Skåne, bowete och lins, så kunde och dhe härwedh komma i consideration, att jämbwähl däraf böör tijonnde ärläggas.
Cap.
18.
§ 3.
Enär emellan jordäganden och landboen sålunda widh ett hemmans tillträde slutas, att jordäganden då icke upbär någon wiss städia, som obligerar honom till giftostämma af sex åhr, uthan städian proportionaliter för hwart åhr, så länge landboen gården besitter, i skatten inneslutes, då synes oförgrijpelig icke, att anten jordäganden bör wara förbunden till dhe 6 åhren, eller att han wedh afsäijandet förr skall gifwa honom all städian tillbaka, som här förmäles, alldenstundh han ingen wijdare städia af landboen opburit, än allena för dhe åhren han brukat hemmanet; så att fördenskull det synes wara skäligdt, att på een sådan händelse jordäganden må hafwa macht uthan städians åtherställande att afsäija landboen, enär han behagar, anten efter ett, tu eller flere åhrs förlopp, allenast derwedh laga fahrdagh obserweras.
Cap.
19.
§ 1.
[Wedh] slutet af denne §, der som förmäles, att ingen hafwe macht twinga bonden till penningar, enär han will och förmår perzedlen efter jordebooken uthgiöra, påminnes oförgrijpeligen, att det skulle falla cronones eller huusbondens betiente alt för swårt, om dhe skulle obligeras af en långwäga boende landbo eller bonde att ändteligen emottaga perzedlen, när han den beqwämligare sielf å dhen orten, der han bor, i penningar kunde föryttra, och den således medh äfwen så ringa och mindre beswär än sielfwe perzedlen huusbonde och wederbörande tillställa, derföre förmehnar man, att på sådan händelse cronones betiente och huusbonden icke må wara förbunden perzedlen emoot sin willia, uthan penningar efter dess wärde och ett skähligdt öfwerenskommande emoottaga, hwilket och hwadh cronones uthlagor wedhkommer, synes wara så mycket skähligare, som i räckningarne [ɔ: ränterijerne] inge perzedlar uthan penningar komma till att incasseras.
§ 2.
På det alt så mycket lagligare och ordentligare må tillgå, synes i slutet af denne §, der som tahlas om, att jordh- eller huusägaren hafwer macht i mangell af afradens eller hyrans betahlning, åboens eller gästens godhz så länge innehålla, till dess afraden eller hyran betalt är, tyckes medh fogh kunna tillsättias, att sådant böör skie genom laga medell och wederbörande executorers och cronobetienters tillhielp, på det ingen säijes att panta sigh sielf.
§ 4.
Der som står att eij må frälseman etc. kunde tienligen tillsättias: eller någon annan, som på hwariehanda sätt kommer att upbära skatten af frällsehemmans skatträttigheet, eftersom det kunde hända, att een slijk frällsemans skatträttigheet kunde på rusthålldh och militie wara indellt, eller någon annan tillslagen räntan deraf att upbära.
§ 5.
Wedh dhe orden warder man gälldh skylldig synes och beqwämligen kunna tillsättias: eller är saakfält till böther, eftersom och sådant herwedh böör komma i wederbörlig consideration.
Gustaff Örnewinge.
S. Adlerberg.
P.
E. Cederschiöld.
Gabriel G.
Grip.
Paul Ehrenbielke.
O. Hägher.
Israel Stickman.
Paul Koch.
Achatius Hager.
Loco secretarii.
26.
Utlåtande från Stockholms rådhusrätt.
Underdånige och oförgrijpelige påminnelser wid Jordabalken.
Ad cap.
4 § 5.
Såssom denne text förordnar, att när jordh säl — — — fall, som här beskrijfwes, skall then bördeman — — — henne att lösa uthur hwilkens bördh och ätt hon — — —.
Men cap.
6 § 5 tillerkänner den förträde — — — rätten, som närmare är att ärfwa, kunnandes — — — hända, att den är närmare arfftagande, uthur hwars ätt jorden lijkwäll i begynnelsen intedt är kommen, hwaraf strijdigheeter om förträdet till bördzrätten kunna upkomma; altså hemställes underdånigst till Kongl.
Maij: ttz allernådigste godtfinnande, om icke någodt tydeligare motte utsättias, huruledes desse begge rummen, som kunde synas wara emoth hwarannan, kunna concilieras.
Ad cap.
5 § 2.
Synes oförgrijpeligen någon närmare förklaringh wara af nöden, om wid jordabyten ifrån landet emoth huus i staden iämwäl den rättigheet, som anseer behörigheeten aff foro och domstolen, föllier ifrån jordegodzet på landet till huuset i staden, och twärt emot, så länge godzet eller huuset behåller samma natur, wilkor och öfrige rättigheeter, som det bortbytte hade, nemligen så länge den lefwer, som bytte, och i nästa arffall effter honom.
Hwilken fråga i sådan händelse kunde upkomma, der det huus i staden, som således emot jordegodz å landet wore bortbytt, blifwe förpantadt och skulle lagfaras, innan någodt arffall händt, antingen det då skulle upbiudas i staden, der det är belägit, på tre måndagar, eller wid trenne häradztingh, som den bortbytte jorden hade skolat upbiudas.
Cap.
6 § 1.
Gifwer tillfälle att i underdånigheet föreställa denne casum: der flere medarfwingar i ett sterbhuus blefwe igenom någodt arffall berättigade till någon fast egendom, som wijd inventarii uprättande och arffdeelningen wärderades för een wiss summa penningar, hwilken eendera af arfwingarne till samma faste egendoms lösen deponerade; men någon af dee öfrige medarfwingar sedan antingen sielf wille behålla, eller till någon annan sällia bemelte egendom för högre köpskillingh än den wore wärderad före, så frågas allerunderdånigst, om densamma alt framgeent må dertill hafwa een obeskränckt frijheet, eller om någre wisse fatalia måge uthnämbnas ifrån det wärderingen eller deposition af kiöpeskillingen eller wärderingzsumman wore skedd?
Ad cap.
6 § 3.
Påminnes aldraunderdånigst, att nabo i staden effter denne text hafwer allenast åtta dagar att lösa den tompt och huus, som bördemän intedt börda, der doch det 9: de cap.
§ 6, som sigh uppå detta capitel beropar, förunnar honom fiorton dagar.
Ad cap.
6 § 9.
Hemställes aldraunderdånigst till Kongl.
Maij: ttz nådigste godtfinnande, om naborätten i staden iämwäl — — — [exten] deras till den tredie grannen, som fuller intedt — — — samma gatu på någondera sijdan uthmedh det hu — — — som sällies, men lijkwäl hade sin grund och tompt — — — ma qwarter medh den tompt eller huus, som sälli — — — gen, att begge tompternes twärlinier på de — — — i qwarteret luppo utmedh hwarannan, effter som [det] stundom hända kan, att den, som således boor bakom den andras tompt, af wattufall lijder större olägenheet af den tompten, som sällies, än dee, som boo på sijdorne deraff.
Och där berörde tredie granne intedt skulle kunna sägas hafwa lijka rätt medh dee å ömse sijdor boende, om icke den lijkwäl kunde wara närmare än en främmande.
Ad § 14 eiusdem cap.
Förfrågas aldraunderdånigst, hwem bötherne i detta måhl tillhöra och huruledes dee böra deelas.
Jämwäl der det någon gångh kunde hända, at den, som sålde twenne een jordh huus eller tompt, effter handen upbore penningar på köpet aff bägge, förskingrandes dem således, att då den senare köparen skulle taga sine utlagde penningar igen af resten på kiöpsumman hoos den, som först köpte, wore försälliaren intedt så myckit som een siettedeel behållidt, hwarmedh han bota kunde, så frågas i underdånigheet, medh hwad plicht eller huru länge sälliaren i sådan händelse skulle beläggias.
Ad cap 8 § 3.
Såssom denne text tillägnar twänne panthafwande, som wid ett ting eller på een rådstugudagh låta sin pant intechna, lika rätt, oachtadt den eene för den andre kommer, doch innan een tingztima å landet eller rättegångzdagh i staden, så fölfrågas aldraunderdånigst, om een tingztima förstås wara mehra än een dagh, efftersom det oförgrijpeligen synes, att twenne eller flere dagar göra een altför märckelig åtskilnad på deras rätt och waksamheet, som inteckna låta, hwilken åthskilnad lijkwäl intedt komme att ansees, där tingztimman här sammaledes som i cap.
9 Tingmb.
tages för alla dagar ifrån det tinget begynnes, till des det slutes.
Ad § 10 eiusdem cap.
8.
Såssom det ordet någorlunda i denna mening kan gifwa tillfälle till monge twistigheeter, så påminnes aldraunderdånigst, om icke den lijkheet emellan låhnet och affkompsten eller räntan af underpanten, som här omtalas, närmare kunde uthsättias, således, att låhngifwaren intedt må tillägna sigh större deel af afkompsten än ett skiäligit interesse af sin försträckning, efftersom sielfwa pantäganden eller andre des creditorer elliest kunde blifwa præiudicerade.
Ad cap.
17.
Om tijonde.
Hemställes aldraunderdånigst till Kongl.
Maij: ttz nådigste godtfinnande, om icke Kongl.
Maij: tt skulle heller behaga att låta taxera jordegodzen, hwart effter des beskaffenheet, till een wiss tijondeaffgifft i ond och god tijdh, hwarigenom dee månge fahrlige eedegångar kunde förekommas, som elliest widh åhr — — — - räkningen aff tijonden, torde — — —
Stockholm den 22 Novembr.
[1695].
O. Austrel.
Ioannes Marker.
And.
Strömborg.
— — — And.
Engman.
Daniel Torner.
Carl — — — Johan — — —
G. Lindenmeyer.
Not.
27.
Utlåtande från Lifgedinget Gripsholms, Eskilstuna och Strömsholms län.
.
Uthij underdånigste föllie å Hans Kongl.
Maij: tts allra nådigste befallningh, insinue — — — oförgrijpelige påminnellsser wijdh dhen af Kongl.
commissionen författade och communicerade Iordaballck.
Ad caput 1.
§ 2.
Efftersom sämie- stubbe- städie och hwariehanda besittningzjordh förklaras eij såsom jordägande rättigheet, uthan såsom löösören ärfwas böra; dy förfrågas, huruledes den då mätas må uthi skipte eller till giällds betahlningh, antingen effter öretahl, landgille eller annor methode, som i löösören kan practiceras.
Caput 2.
§ 3.
När skattehemman, serdeles uthi wijdtbegreepne skougz och annan marck, bestå af dhe lägenheeter, att dhe någon jordh kunna ombära, som kunde excoleras, och i anledning af Kongl.
skougzordningens 11 punct, till Kongl.
Maij: tt och cronan skattläggias, synes nyttigare för cronones ingällder, att mantahlet igenom sådan cultur och uthbrytande hädan effter som tillförenne ökas, änn att een skattebonde mehra jordh innehafwer, änn han hinner häfda, särdehles då bohlbyen deruthom pröfwas kunna sigh bära, efftersom exempel wijsa af ett odalt båhlbyhemman många säterijer och afgiärda byiar således excolerade wara.
Caput 6.
§ 9.
Emedan 1. genom naboerätt cronones ingiäld och stadsens borgerskap förswagas, thorde nödwändigt uthij lagen förordnas, huruwijda och med hwad onere dhen må extenderas; på det at icke een under ett boolagh och skatt må läggia heehla quarteren, som af många skattedragare warit besuttne.
2.
Om een man, som äger huus uthi fleere qwarteer, skulle få betiäna sig allestädes af naboerätt, tå blefwo afsaknaden änn större.
3.
Effter som offta händer, att een tompt eller huus hafwer icke allenast twänne naboer, een på hwar sijda wijdh een gata, uthan och dhen tredie, och kanskie den fierde baakom sigh wijdh een annan gatha; frågas, om alla dhe, som således samman stöta, äga [een?
] lijka naboerätt.
Caput 7.
§ 1.
Efftersom tilllåtes, att borttskiänka — — — tijonde dehlen af sin arfwe- och bördejord, hwarigenom ett hemman kommer emooth Kongl.
placatet om skattskylldig jordz förminskning till sin undergångh att klyfwas, serdeles när många arfftagare uthij ett hemman finnas, hwilkom fritt ståår af hwar sin lott den tijonde dehlen oklandrat borttgifwa; synes alltså till hemmanetz conservation äfwen uthij gåfwa som kiöp börderätten skiäligh och nödigh wara.
Caput 8.
§ 1.
Den, som uthij trångmåhl någrom förpanttar sin fasta egendomb uthi staden, kommer mycket att lijda igenom det kortta laghfarande och fatalia, efftersom ägendommen således ägaren, bördemannen och flere creditorer ifrångåår, innan dhe, serdeles wijda afwarande kunna dherom kundskap [få?].
Wore allt derföre uthij städerne angelägit något större uthrymme och någorlunda proportionerat, effter som landtmannen det niuter.
Wijd detta tillfälle förfrågas, att om under ett kiööp åthskillige godz woro begrepne, som bördemannen icke förmår eller anståår att börda, honom må då fritt ståå att uthwällia, hwadh honom behagar och kiöparen icke destemindre wara i det öfriga till kiöpet förbunden, eller om icke egendommen oklyfft må föllias åth, så uthij börden som i kiöpet.
Caput 9.
§ 1.
Enär debitoren fritt lembnas till sin giäldz betahlningh uthnämbna sin arfwe- eller aflinge jordh, när lössören intet tillhinna, thorde hans anhörige dherigenom præjudiceras frambdehles uthi dheras arfzrätt, om icke aflingejorden ikläder sigh arfwejordz natur, hwilken elliest kunde igenom kiöp och gåfwa libere abalieneras.
Caput 12.
§ 10.
Emedan mantahlsräntan och extraordinar [rie] tunga, intet proportioneras effter ö [re], uthan hemmanetahlet, och offta händ [er], att uthij een byy, ett hemman af sex öreslandh äfwen skattar uthi extraordi [narie] för ett heelt hemman, som ett annat af tollff öreslandh bestående; dy synes eij oskiähligt, att i uthägone, som skoug, muhlbete, fiskie, röijningar etc. hemmanetahlet observeras, när twistigheeter grannar emillan opkomma, så kunde på det sättet cronones uthskyllder richtigare uthgåå, och hemmanen oprättare hålles, som elliest igenom sådanne andras förmåhner uthi ödesmåhl råka.
Caput 14.
§ 1.
När marken är beqwämmelig och nödwändigheeten fordrar, thorde medh wederbörandes åsämiande synegånger för Wallburgis och effter Allehellgonemässa kunna förrättas, så hädan effter uthij privatorum som för detta uthi cronoangelägenheeter brukeligit warit.
§ 7.
Om byggder byy skulle oklandrat få, i mangell af råå och röör, behålla allt hwadh han medh gärde inbegrijpit hafwer, så skulle ödes byy städse öde blifwa, effter som af förra häfdh offta befinnes sådan inkräcktan wara olaglig tillkommen, då ingen ödesbyys ägor förswarat hafwer.
Sidst effter som undertijden finnes wara twistat om graffställen i kyrkiorne på landzbygden, då een af familierne sällier godset, som han i samma sochn äger, till een oskylldan, hwilken måste sigh åtaga det beswäret att underhålla kyrkian, präst och klåckare etc. och således påståår jus disponendi öfwer den graaff, som godset tillhörer; men sedermehra klandras af sälliarens slächt, dhe doch intet godz uthij församblingen mehra äga, hwaraf dhe till kyrkians och prästerskapetz subsistence något contribuera, som willia grafwestället ([det?
] dhe eij kunna bewijsa ifrån kyrkian wara kiöpt) såsom een familiens serskillte egendomb lijkwähl considerera, och uthan ringaste kostnadh dheröfwer råda; frågas, huru dommaren uthij sådanne måhl skall sigh skicka, och om graffwen böör medh förberörde onere föllia godset, eller uthan onere, familien effter.
Uppå wederbörande iustitiæbetiäntes wägnar och begiäran uthij hennes Maij: ts rijksenkiedrottningens liffgedinge, Gripsholms, Eskilsthuna och Strömshollms lähner.
Johan B. Stierneroos.
Jonas Thunberg.
28.
Utlåtande från Dorpats hofrätt.
Unvorgreifliche Erinnerungen über die von Ihro Königl.
Maij: tt dem Königl.
Hoffgericht mittelst dero allergnädigsten Schreibens zugesante Jordabalck.
Ad cap.
2 § 4.
Alhier wird disponiret, dass Einer, der in einem Erbzinsguht oder hemman sitzet, das Besitzensrecht darinnen so lange behalten solle, als er alle jährliche Auflagen dafür entrichtet; nun entstehet hier das dubium: wenn Jemand in jährlicher Entrichtung der Auflagen oder des canonis emphyteutici manquiren möchte, solches aber im andern und dritten Jahre, wie bisher gebräuchlich gewesen, præstiren sollte, ob selbiger als denn des Besitzungsrechts verlustig seyn, oder etwa loco poenæ das duplum erlegen solle, welches zu dem Ende unmassgeblich alhier erinnert wird, weiln es alhier im Lande allerhand bona emphyteutica giebt.
Unvorgreifflich wird ebenfals alhier erinnert, ob in hoc capite bey der Materie von Erbzinssgühtern nicht dienlich seyn würde 1. die Beschreibung eines Erbzinssguhts, 2. wie es acqviriret, 3. und wie es auf die Erben transferiret werden solle, item 4. ob mehr Arten das Besitzungsrecht zu verliehren seyn solle, ausser der, von welcher in diesem § Meldung gethan, beyzufugen.
Ad cap.
4 § 4.
Weil das jus retractus der Wittwen nach ihres Mannes Todte, auch dem Manne nach der Frauen Todte offen stehen soll, so ist qvæstio, wie lange Zeit nach der Ehegatten Todte das jus retractus offen stehen solle?
Ad cap.
5 § 2.
Weil in diesem Lande gebräuchlich, dass wen eine permutatio zwischen Land- und Stadtgüter vorgehet, res permutata im vorigen Stande bleibet, damit die Land- und Stadtjurisdiction nicht confundiret werde, also hatt man solches unterthänigst erinnern wollen, ob es dabey bleiben, oder ob Ew.
Königl.
Maij: tt es auch alhie nach diesem Punct observiret wissen wollen.
Ad cap.
5 § 4.
In diesem § werden verboten Kirch-, Academien-, Schulen-, Hospital- etc. Güther ohne des Königes Zulass zu vertauschen, also wird I.
K. Maij: tt gnädigsten Disposition auch anheimb gestellet, wenn solche Guter in patrimonio civitatis wären, und der Stadtmagistrat die Administration derselben hätte, ob denn auch in solchem Fall I.
K.
M: tt eigener consens reqviret werden solte, oder ob es genug sey, wenn solche Güther cum consensu magistratus loci vertauschet werden.
Ad cap.
6 § 1.
Weil das jus retractus auf Jahr und Nacht den præsentibus offen stehet, so entstehet das dubium, ob denn ein absens, der nach geschehener Aufbeitung wohl 4, 5 oder mehrere Jahre aussbleiben möchte, an solch spatium deliberandi verbunden sein, oder wie lange demselben das jus retractus offen stehen und von welcher Zeit das jus seinen cursum nehmen solte, ob a tempore reditus, scientiæ, oder vom termino des Auffboths, oder ob nicht denen absentibus ein duplicatum tempus von Zeit des ersten Aufboths angesetzet werden könne.
Ad cap.
6 § 3.
Alhier wird disponiret, dass der Anverwandter, welcher weiter hin in der Familie herstammet und dennoch das jus retractus dabey hat, über Jahr und Nacht noch 6 Wochen frey haben solle, wegen des juris retractus sich anzugeben; weil es sich nun zutragen könte, dass solcher Verwandten mehr als einer, denen successive das jus retractus competiren könte, in einer Familie sich befinden, also wird unvorgreiflich erinnert, zugleich zu statuiren, ob in solchem Fall dergleichen remotiores agnati nicht schuldig seyn sollen, sich allerseits in solcher Zeit anzugeben.
Ad § 4 cap.
6.
Alhier wird der Nachbar in wohlerworbenen Gühtern von dem Einlösungsrecht ausgeschlossen, also wird in Unterthänigkeit fürgestellet, ob in bonis acquisitis der vicinus das jus congrui nicht so wohl geniessen solle, wie in hæreditariis, weil er doch intuitu beider Ahrt Güter ein extraneus ist, welches bisher, wo das jus congrui in usu gewesen, in foro hierselbst also erkand und observiret worden.
Ad cap.
6 § 5.
Alhier wird das Lösungsrecht denjenigen, so nach der Ordnung, welche in Erfdeb.
angefuhret wird, der nechste ist zu erben, der Vorzug zugeleget.
Daraus schliesset das Königl.
Hoffgericht, dass das ius retractus eben so weit denen agnatis competire, als sie sonsten nach dem Erfdebalck zu erben befugt seyn.
Weil aber hiedurch die translationes dominiorum sehr difficil gemacht werden würden, wenn das jus retractus denen agnatis in infinitum competiren solte, also stellet I.
K.
M: tt allergnädigsten Belieben dero unterthänigstes Hoffgericht anheimb, ob es nicht besser seyn würde, das jus retractus ad certum gradum, 3 vel 4: tum, zu restringiren.
Bey diesem §, da von denen Personen, welche das jus retractus competiret, gehandelt wird, muss das Kongl.
Hoffgericht auch in Unterthänigkeit Gelegenheit nehmen, zu fragen:
1.
Ob in bonis nobilium, wenn proximus retrahens ignobilis ist, er sich des juris retractus auch bedienen könne, und wenn dieses zulässig, beym Näherkauff aber ignobilis cum nobili concuriren, die in der Verwantschafft gleich nahe sind, ob nobilis pro ignobili einen Vorzug haben solle.
2.
Weil einem agnato Nacht und Jahr das jus retractus offenstehet, vor dessen Verlauff aber ein proximior gebohren wurde, ob denn der Vorige bey dem jure retractus verbleiben, oder der neugebohrne proximior den Vorigen excludiren solle?
Wie man solches fast schliessen könte argumento cap.
22 Gifftmb.
L. Lagh.
3.
Ob bey dieser Materie auch nicht eine gewisse dispositio legis zu machen, wie weit liberi naturales, spurii, item legitimati per rescriptum principis sich des juris retractus zu gebrauchen haben in mütterlichen Gühtern.
Ad cap.
6 § 8.
In hoc § wird der Kauff und Tausch, der mit Unmündigen, Jungfrauen, und denen, so nicht bey vollen Verstande seyn, vor ungültig erklähret, also würde hier die Frage seyn: Wenn so dherer Unmündigen, Jungfrauen, und Personen, die nicht vollen Verstandes seyn, Condition und Zustand durch solchen Tausch und Kauff verbessert wurde, ob derselbe dennoch ungültig und unzulässig seyn solle.
Ad eundem: Weil in diesen cap.
de jure retractus legali gehandelt wird, aber keine Erwehnung des juris retractus conventionalis geschieht, so kan man zwar nicht wissen, ob von denen Herren compilatoribus in einen andern Balck diese Materie ausgeführet seyn möchte.
Weiln aber die Tractirung dieser Materie sich am füglichsten auf dieses caput schicket, so hatt E. Kongl.
Maij: tt unterthänigstes Hoffgericht für rathsahm erachtet, alhie desfals eine unterthänigste unvorgreiffliche Erinnerung zu thun.
Ad cap.
7 § 1.
Hieselbst wird nur allein disponiret, wie viel von Erbgühtern zu Lande zu doniren verstattet sey, entstehet daher die Frage: ob denn in bonis acquisitis zu Lande mehrere Freyheit zu verschencken zugelassen seyn, und wie weit selbe sich erstrecken solle.
Ad cap.
7 § 5.
Es wird alhie verstattet wegen Undanckbahrkeit des donatarii dasjenige, was geschencket wird, wiederzufordern, weiln also nur eine Ursache, donationem zu revociren alhier angeführet wird, sonst aber in Rechten derselben mehr zu finden, als wird Ihr Königl.
Maij: tt unterthänigst unter andern heimgestellet, ob nicht die donatio in casu extremæ paupertatis, oder wenn donans nach der Donation mehr Kinder bekähme, auch revociret werden könne?
Ad cap.
7 § 6.
In diesen § wird einen jeden nicht mehr, alss den 6 Pfennig, so wohl in seinen geerbten als wohlerworbenen Guhte, zu vergeben verstattet, weil aber hiedurch einen domino in seinen wohlerworbenen Eigenthum die Disposition ziemlich eingeschrencket wird, so würde die Frage seyn, ob einen in seinen wohlerworbenen Eigenthumb nicht eine grössere Freyheit zu verschencken und zu vergeben, alss in seinen geerbten Güttern vergönnet werden könne.
Weiln juxta § 1 cap.
7 einen zu Lande nur den 10 Pfennig, in § 6 aber in der Stadt den 6 Pfennig so wohl in geerbten als erworbenen zu verschencken zugelassen, nicht aber exprimiret wird, ob solche Donation auf beyde Fällen, es mag Donator Kinder haben oder nicht, extendiret werden solle, so erachtet das Königl.
Hoffgericht unmasgeblich, nicht undienlich zu sein, dass der casus exprimiret werden müge.
Ad cap.
8 § 3.
Dieser § leget beyden, die ihre obligationes auf einen Tag protocolliren lassen, ein gleiches Recht zu.
Weil aber sich zutragen kan, dass das verpfändete Guht nicht so viel austräget, als die protocollirte Verschreibungen enthalten, ist die Frage: ob in solchen Fall beyde pro rata in gleichen Rechte stehen oder ob derjenige, dessen Obligation älter ist, etwa einigen Vorzug haben solle?
Ad § 5.
Hierin wird denen chirographariis creditoribus, wenn sie ihre Anforderung haben verprotocolliren lassen, ein Vorzug für andern Creditoren zugelegt, als entstehet dies Dubium hieraus, ob unter den Worten: für andern Creditoren ein Vortheil haben, nur die creditores chirographarii, deren Schuld etwan älter seyn möchte, oder auch die hypothecarii und andere in Rechten privilegirte Creditoren mit verstanden werden sollen.
Eod.
§ wird der Vorzug einem Immissario für allen andern Creditoren, die zuvorn ihre Anforderung nicht haben protocolliren lassen, zugelegt, weil aber hierdurch Mancher, der eine ältere Privathypothec, als der Immissarius hatt, und die Extremität eben mit dem Debitore nicht suchen, sondern in Gedult stehen wolte, gefehret werden kan, als wird Ihr Königl.
Maij: tt gerechtsamster Decision untergeben, ob es nicht pro omnium creditorum securitate billiger were, dass eine gewisse Zeit, nemlich Jahr und Tag, nach geschehener Immission gesetzet würde, binnen welchen einen jeden Creditoren, der ein besseres Recht als der Immissarius zu haben vermeinet, sich wegen seiner Foderung anzugeben, die Immission zu impugniren, und sein Recht zu proseqviren offen gelassen werden möchte; wenn aber das Jahr verflossen, und die Immission von niemand impugniret worden were, der Immissarius als den erst den Vorzug vor allen andern Creditoren behielte.
Ad cap.
8 § 6.
In hoc § ist enthalten, dass Demjenigen, der sein Pfand legaliter hat inprotocolliren lassen, vor einen Immissario, der seine Forderung nicht hat inprotocolliren lassen, den Vorzug haben soll, weil aber hiedurch der Immisarius in steter Ungewissheit seyn würde, als vermeynet Ihr Königl.
Maij: tt unterthänigstes Hoffgerichte unvorgreifflich, dass es zuträglicher seyn würde, wenn Demjenigen, der seine Anforderung hat improtocolliren lassen, eine gewisse Zeit gesetzet würde, binnen welcher er das Immissarii jus anstreiten müsse oder in wiedrigen Fall postponiret werden solle.
Ad cap.
8 § 10.
Weiln das arbitrium judicum von Ihr Königl.
Maij: tt ziemlich limiteret, dieser § aber grosse Gelegenheit dazu zu geben scheinet, als wird unvergreifflich erinnert, ob nicht ein Gewisses zu benennen, was in solcher Verpfändung der Nutzen oder Proportion der Einkünfte gegen das Capital sein solle, ob nach der Contrahenten beliebigen Convention, wie bissher in contractu antichretico gebräuchlich gewesen, oder auff ein Gewisses als 6, 8 oder 10 de centum, weiln sonst bey einer ungewissen Determination eine Gelegenheit zu unzählichen Processen gegeben, wie auch dem bono publico prsejudiciret werden könte, indem auff die Weisse Niemand eines anderen Guht leicht pfänden, oder seinen Nechsten in Nohthelffen würde, weiln er stets in der Furcht stehen muste, dass er wegen des Seinigen künfftig zu recht würde stehen mussen, und Rechnung über dem thun, wass er auss dem Pfande genossen, und also zweiffelhafftig sein muste, ob er die rechte Proportion und Gleichheit in contrahendo treffen möchte.
Daher den unvorgreifflich dienlicher seyn würde, etwas Gewisses zu determiniren, oder diese Clausul ratione proportionis den §, gar nicht beyzufügen, denn es eräignet sich offt, das jemand in Noht stehet, und sein ziemlich ruinirtes Guht Jemanden verpfänden will, es findet sich auch wohl Jemand Geld darauff zu geben, under solchen Conditionen aber, das obgleich das Pfand etwas grösser sein möchte, als die Proportion der Intressen, er das Guth auff desto mehrere Jahre einbehalten könne, umb in den letzten Jahren sich des Manqvements der ersten Jahre zu erholen, zumahlen da die Einkünffte der Güter ohne dem hier in eine ungewisse und ungleiche Revenüren sind, das Misswachs und andere Zufälle viel darin mindern und verhindern.
Wenn nun aber zu besorgen stünde, ob nicht Einer, der ein solches Guth, wen er es eine Zeit lang pfandweise besessen, excoliret und melioriret hette, nachgehends dem Verpfänder Rechnung würde thun müssen, dass er nicht mehr genossen, als er vom Capital geniessen sollen, würde sich Niemand mehr finden, der seinen Nechsten in Noht helffen würde, weiln er solchergestalt für sich und die Seinigen ihme nur selbst künfftige Ungelegenheit und Gefahr des Seinigen an den Halss kauffe.
Ad § 1 capit 9.
Alhier wird den Bürgermeister und Raht imponiret eine Wärdirung des unbeweglichen Eigenthumbs zu thun; weiln aber in den Städten, die sich der Rigischen Rechte gebrauchen, solche Gewohnheit gehalten wird, das ein Debitor sein immobile coram magistratu öffentlich auffbietet, da es den auff Jahr und Tag publice angeschlagen, und bey dem letzten Bott den Meistbietenden zugeeignet wird; als wird es I.
K.
M. unterthänigst anheimgestellet, ob Selbe es bey der Gewohnheit und Praxi hiesiger Städte beybehalten, oder es bey diesen § beruhen lassen wollen.
Ad § 5 cap.
9.
Wo klahre Obligation, Transaction oder andere Instrumenta guarantigiata verhanden, kan nach dem Praxi alhier ohne vorausgegangene Urtheil und Citation beym Königl.
Generalgouverneur die Execution alsofort gesuchet werden, als dann ergehet ein Monitorium mit einem Termino von 6 Wochen an Exequendum, hernach die Executoriales ans Landgerichte, welches abermahl einen 14-tägigen Termin ansetzet, und wenn den die Zahlung nicht geschiehet, ergehet die Execution.
Ad § 7 cap.
9.
Alhie ist die Usance, wer eine Immission zu Lande hatt, derselbe muss sich mit dem Pfande schleppen, so lange sein Debitor wil, oder ihn auslöset, und hat Niemand Macht die Immission oder zugeschlagene Bauren auffzubiehten, weil aber solcher Praxis höchst schädlich, und vielen præjudicirlich, als würde sehr zuträglich seyn, dass dieses Ohrts hierin auch eine Änderung nach Inhalt dieses § geschehe.
Ad § 8 cap.
11.
Nach hiesiger Ritterrechten cap.
68 und Stadtrechten wird nur Jahr und Tag gesetzet den Kauff zu impugniren.
Ad § 8 cap.
11.
In fine hujus § werden denen absentibus 3 Jahr nach ihrer Wiederkunfft zur Beysprache nachgegeben, weil aber hiedurch die dominia rerum in incerto bleiben, und der Käuffer sehr dadurch gefähret werden könte, indem Mancher 10 oder 20 Jahre ausbleiben möchte, und dennoch sich einer Einsprache vermöge dieses § nach 23 Jahren zu bedienen haben würde; als vermeynet der Königl.
May: tt unterthänigstes Hoffgericht unvorgreifflich, dem publico zuträglicher zu seyn, ein duplicatum tempus, nemblich 6 Jahr, von Zeit des Aufftrags dem absenti zu setzen.
Item wenn erweislich were, das den absenti der Verkauff in der Frembde zur Notitz gebracht were, ob denn nicht a tempore notitiæ die Zeit der Beysprache der 3 Jahren angehen solle.
Ad § 9 cap.
11.
— — Inhalt dieses § müssen die Erben die Gewehr in den verkaufften Guhte leisten, wenn der Vater gestorben.
Hieraus entstehet nun die Frage: wie es denn in dem Falle zu halten: wenn ein Mann, der Söhne undt Töchtere hätte, sein Guht verkäuffte, solches aber nach seinem Todte reduciret wurde, der Käuffer seinen Regress an des Verkäuffers Erben nehme, ob denn in solchen Falle die Söhne alleine, und nicht auch die vor der Reduction ausgesteuerte Töchter pro qvota den Kauffschilling zu refundiren oder sonst auch väterliche Schuld mit zu zahlen gehalten sein sollen.
Ad cap.
12.
Werden die alhie in Lande auff den Grentzen befindliche Mahlzeichen mittelst beyliegender Specification aller unterthänigst exhibiret.
Ad § 2 cap.
13.
Bey diesem § erachtet auch das Königl.
Hoffgerieht zu erinnen nöhtig, nachdemmahlen alhie in Lande die Bauren zur Grentzverfälschung sehr geneigt, auch oftermahls schwere casus fürgefallen, worauss importante und kostbahre Processen entstanden, da nach Befindung die Thäter pro atrocitate delicti, nach dem die Verfälschung grossen Schaden nach sich gezogen, zum Staupenschlag am Pranger, Abschneidung der Ohren, und ewiger Landesvorweisung condemniret worden, die Bauren aber sich dadurch wenig schrecken lassen, sondern noch gar offters in dergleichen delictis Exempel fürfallen, dass sie nicht alleine Privat-, sondern auch wohl Provincialgrentzen verfälschen, so stellet Ev. Königl.
Maij: tt unterthänigstes Hoffgericht Derselben in tiefster Submission anheim, ob nicht die Straffe intuitu hiesiger Bauerschafft zu exasperiren sey, und wie dieselbe bey vorfallender Corrumpirung der Privat- oder Provincialgrentze proportioniret werden solle?
Ad cap.
13 § 5.
Weil die Straffe des Gassenlauffs alhie in Lande nicht gebräuchlich, auch nicht füglich practiciret werden kan, sondern die Delinqventen unter hiesiger Landesbauerschafft mit so viel Paar Ruhten, nach dem die That enorm indiciret wird, abgestraffet werden; so bittet Ev. Königl.
Maij: tt unterthänigstes Hoffgericht zugleich zu verordnen, welchergestalt die Ruhtenstraffe alhier in Lande gegen den Gassenlauff proportioniret werden solle.
Ad cap.
18 § 7.
Alhie werden Diejenigen, die den Grundherren oder die Crohnbedienten, welche den flüchtigen Landbewohner verfolgen, einigen Schaden am Leib oder Leben zufugen, in 80 daler Straffe verurtheilet.
Weil aber ein solcher flüchtiger Mietsman in re illicita versiret, indem er vim publicam vi privata repelliret, und durch solche eigenthätige Wiedersetzung den Grundherrn oder Cronenbedienten tödtet, so könne dasselbe wohl billig nicht anders als ein homicidium dolosum angesehen werden, wovon die Decision, ob es darnach eingerichtet werden solle, Ev. Königl.
Maij: tt unterthänigst anheim gestellet wirdt.
Ad fin.
cap.
18 kompt noch zu erinnern: Weiln in hoc capite nichts vom Misswachs gehandelt wird, welcher doch gar offters in Landgüthern, die unter gewissen Contracten zur Arrende ausgesetzet werden, zu entstehen und hernach mahlen allerhand Streit zwischen denen Locatorn und Conductorn zu verursachen pfleget, so meynet dies Königl.
Hoffgerichte unvorgreifflich, dass in hoc casu, welcher Misswachs nemblich gerechnet und guttgethan werden solle, ein gewisses Gesetze zu ordnen, ad evitandas lites sehr dienlich seyn würde; weil der § 8 in cap.
19 auf den Misswachs, welcher bey den verarrendirten Hofflagen vorkompt, nicht wird appliciret werden können.
29.
Svea hofrätts utlåtande.
Kongl.
Swea Hoffrättz påminnelser till den upsatte nya Jordabalcken.
Cap.
1.
Wijd den 3 § uti detta första capittel, hwarest upräcknas, huru många slagz sielfägande jord är i städerne, synes eij böra förgätas cronones jord och tompter, emedan kunnigt är, att och de finnes uti städerne; derjemte hemställes till wijdare öfwerläggande, om och kyrkiors, scholars, de fattiges och hospitalers grunder kunna med rätta bära namn af sielfägande jord, så wijda de eij annat äre än förläningar, öfwer hwilka lähngifwaren sielf offta förbehåller sig samt sine erfwingar och effterkommnde dispositionen och directum dominium.
Cap.
2.
Ad § 3.
Att den, som större deel tilförende uti hemmanet äger, skall altijd och utan åtskildnat wara allena berättigad att återlösa den jord, som af samma hemman går till sahlu, det tyckes wara den andra, som tillijka boor på hemmanet, och kan äga ett öre- eller penningeland mindre jord, till förfång och præjudice, och synes wid den händelse wara skiäligare, det denne måtte tillåtas att inlösa den portion, som går till sahlu, att dermed göra sig lijka besuten med sin granne, hwilcken tillförende större andehl i hemmanet ägde; elliest skulle och, hwar gång någon andeel af hemmanet till sahlu går, den samma altijd falla honom till, som redan förr bäst besutin är och en slijk tillöckning minst betarfwar, men den, som mindre deel äger och mäst behöfde förbättring, kunde på det sättet aldrig niuta någon hielp eller förkofring.
Angående härdarna, som äre i en smidia och gå till sahlu, påminnes allenast, att förordnas måtte, huruledes på den händelse, då flere än twänne härdar i en smidia finnes, utlösen de flere grannarne emellan ske skall, och om icke det Kongl.
Bergzcollegium behöfde deröfwer höras.
Ad § 4.
Stadge- och stubbehemmans åboer samt deras erfwingar skola niuta sin besittningzrätt, så länge de förmå alla åhrlige utskylder betala etc. jemwäl och all den tienst göra, som dem af rätta jordägande pålagd warder: desse senare orden, tyckes gifwa jordäganden macht och frijheet att handla emot det contract han en gång med sin åboo slutit, hwarföre skulle Kongl.
Rätten finna nödigt, att samma ord således inrättades: och all den tienst göra, som dem af rätta jordäganden, uti deras ingångne contract och afhandling pålagd är.
Eller ock: som dem af rätta jordäganden, i förmågo af den dem emellan giorde afhandling, pålagd warder.
Ad § 5.
Genom de sidsta orden uti denne §, att huus eij skall sällias i mindre delar än ett huushåld kan wara fullsutit uppå, synes ägaren uti dess rätt alt för mycket blifwa inskränckt, och torde det jemwäl förorsaka många disputer och rättegånger, eller åth minstone beswär hoos magistraterne, så wijda huushållen äre mycket olijka, och kan det ena bestå af ett rum eller tu, det andra af en wåning eller twänne, desutan finnes många ogiffta personer, som intet fullt huushåll hafwa, och torde doch willia kiöpa sig egne huusrum att boo uti; i anseende till alt sådant, skulle Kongl.
Rätten hålla före, att desse orden kunde wähl utur lagen uthlemnas.
Cap.
4.
Ad § 4.
Det tyckes, att mannen egenteligen eij kan säijas börda sin hustrus arfwejord, enär den går i sahlu eller mätt, så wdjda han till samma jord intet är arfftagare, hwaraf bördesrätten haar sin grund och fundament; hwarföre skulle Kongl.
Rätten i stället för de orden: bördar mannen etc. hålla för tienligare: kiöper och inlöser mannen etc. Sammaledes synes och det, som i så måtto af mannen kommer at inlösas, eij kunna egenteligen heeta hustruns arfwejord, så wijda hon den ännu intet som arff ägde, utan hade wid wisse händelser allenast en rättigheet den samma att ärfwa eller börda; i anseende till hwilket Kongl.
Rätten förmenar, att heela § kunde uprättas på detta sättet: Kiöper eller inlöser mannen under warande echtenskap den jord, som hustrun kan wara bördtagande till, då äger hon macht wid mansens död hans arfwingar att utlösa; samma lag wari och, om hans jord af hustrun inlöses.
Cap.
5.
Ad § 1.
Wid de orden, att jordabyte eij må klandras, finner Kongl.
Rätten nödigt, att tilläggias måtte: af arfwingar eller bördemän, emedan elliest en creditor, som slijk jord, den man genom byte abalienera ärnar, till sin underpant har undfått och dermed lagfarit, eller till sin säkerheet den inteckna låtit, det ärnade byte att klandra så mycket mehra befogad är, som icke allenast hans vigilance uti dess hypothek derigenom elliest skulle förswinna, utan och sielfwa hypotheqven honom aldeles undangå; kunnandes man i så måtto icke generaliter säija, att jordebyte eij må klandras, emedan i widrigt fall jemwäll upboden, som wijd jordebyte skee måste, skulle göras onödige och till ingen nytta.
Ad § 3.
Det 26 cap.
Erfdab., som uti denne § allegerat är, förmähler icke, huru med omyndiga barns jord förhållas skall, utan förmenar Kongl.
Rätten det intentionen warit att allegera här wid det 28 cap.
ejusdem tituli, uti hwilcket om en slijk materie handlas.
Ad § 4.
Såsom utaf erfarenheet kunnigt är, att en och annan privatus förährer fast ägendom, jord eller huus, till kyrckior, academier, scholar och hospitaler offta i den tancka och mening, att samma ägendom skall ewärdeligen bära hans nampn, samt i det bruuk han det satt hafwer, till hans beröm och åminnelse, oförändrat förblifwa, och der han ibland annat, detta ändemåhl der wid icke intenderade, torde han sin gåfwa och föräring antingen förminska eller och hålla aldeles tilbakars; altså och på det hwar och en må snarare å ett och annat sätt warda animerat och upwächt att öfwa liberalitet in pios usus, än derifrån afhållas medelst det man sågo, att andra, som tillförene genom gåfwor och frijkostigheet söckt göra sine nambn jemwäl hoos efterkommanderne kunnige och berömde, hafwa kommit att fehla om sitt ändemåhl, så att den jord eller huus de in pios usus consacrerat, blifwit en tijd dereffter genom byte förwandlat till andras private ägendom; fördenskull hemställes till wijdare öfwerläggande, om icke i anseende der till alt byte i detta måhl uti den allmänna lagen må förbiudas, med mindre icke sådant må skee med dens, som gåfwan gifwit hafwer, eller effter hans död hans arfwingars goda ja och samtyckie.
Cap.
6.
Ad § 1.
Såsom wid den händelse att arftagen jord går till sahlu, den gambla lagen i god intention en gång har stadgat, att en sådan jord skulle wärderas, samt dereffter utaf bördemannen inlösas, på det en främmande, som hade lust till en slijk annan släckts och families fasta ägendom, genom oskälig öfwerbiudning de fattige bördemännerna eij skulle præjudicera, och dem ifrån deras arfwegodz inlösande uthsluta; altså är mästedelen af denne Kongl.
Rättens ledamöter utaf den mening, att detta borde förblifwa wid det, som i gambla lagen förordnat är, hwilcket de hålla så mycket skiäligare, som här och icke är casus om en sådan sälliare, hwilken för sin giäld och skuld all ägendommen till giäldenären afstå måste, så at giäldenärerne derigenom skulle komma i någon måtto att lijda, enär jorden eij till den mästbiudande, utan effter en lindrig wärdering föryttrades; och præjudiceras här igenom ingen annan än den allena, som sitt arfwegodz sällier, hwilket han, uthan något sitt arbete eller egne slögder, lijka som sofwande har öfwerkommit, och effter naturen skyldig wore, såsom hans förfäder det honom giort, åter till sine arfwingar förökt heller än förminskat att lemna och öfwerlåta; synes fördenskull icke wara för mycket, att en sådan, som sielf eij är man, sin fodo och utkomst att förwärfwa, utan anwänder dertill, hwad hans förfäder med mödo och beswär till samtelige deras effterkommandes nytta och förkofring aflat hafwa, åthminstonne unnar sine arfwingar den lindring wid inbördandet af de arfwegodz han sällier, att arfwingarna dem måge inlösa effter deras rätta wärde, eller mätismannaordom, och icke så högt, som en eller annan fremmande uti hwariehanda consideration och afseende, såsom ett pretium affectionis, derföre biuda kunde.
Emedan, så ofta uti staden någon fast egendom till sahlu går, den samma icke allenast allmänt på rådstugun bör upbiudas, utan jemwäl bördemannen och naboen hembiudas, så synes Kongl.
Rätten, att hembud må ske bördemannom jemwäl då, enär godz på landet sälljes, aldenstund bördemannen kan wara långt frånwarande ifrån den ort, der de allmänna upboden skee och godzet belägit är, så att samma upbod honom lätteligen eij kunna blifwa kunnige; doch skulle Kongl.
Rätten derjemte pröfwa billigt, att denne hembiudning eij behöfde förrättas till alle uti slächten, som någon bördesrätt den ena näst den andra äga kunde, utan allenast till närmesta bördemän, och de, som med dem äre jemnarfwa; derjemte tyckes och detta beswär af hembiudning skiäligare kunna påläggas sälljaren än kiöparen, emedan han om sin slächt och närmesta bördeman samt des tillhåll och boställe bättre kunnig är än den fremmande kiöparen.
Ad § 2.
Alldenstund ett huus i staden kan wara äfwen så considerabell ägendom som godz uppå landet, stijgandes jemwäl uti des wärde offta till en så stoor och anseenlig summa, att arfwingen, hwilken huset börda will, innom de korta fatalier, som honom der till lemnas, den samma eij kan tillwägabringa; altså hemställes till wijdare öfwerläggande, om icke i anseende dertill emellan upboden kunde sättias något längre tijd och termin, än härtill har wanlig warit, så att i stället för tree måndagar effter hwarannan dertill hädan effter förordnades tree månader och första måndag i hwardera månad.
Ad § 3.
Att huus eller gård i staden skall stånda på sälljarens fara alt till des sig bördemän och naboer om inlössningen förklarat hafwa, tycker denne Kongl.
Rätten eij kunna sälljaren påbördas; ty ifrån den stund han kiöpet slutit och kiöpeskillingen quitterat, wänder han åter, att wara herre och ägare af huset, hafwandes då updragit och transporterat des fulla dominium i alt hwad honom angår, in uppå sin kiöpare, så att han för sin person sedermehra hwarken will eller kan betiena sig af någon dehl uthaf alt det, som till en äganderätt hörer; icke heller är han befogad, att wårda en annars ägendom, den han fuller tillförende possiderat, men nu eij mehra besitter, utan sig all rätt dertill afsagdt och renuncierat; och hwad owisshet kiöparen, i anseende till bördemän och naboer, wid sitt ingångne kiöp wijdare hafwa kunde, så är det en saak bördemän samt naboer och kiöparen emellan, som sälljaren intet angår, emedan han för sin deel en gång för alla har trädt ifrån huset, afsagt sig all rätt derutinnan, och will samt bör för sin person hålla sitt kiöp fast och ständigt nu och i tillkommande tijder.
Wore altså swårt, om en sälljare, sedan han nycklarne och all ägande rätt till huset lefwererat ifrån sig till en annan, så att han nu mehra, som en herre och ägare, med sin foot deruti eij komma kan, warandes intet berättigad hwarken att nyttia den inkomst, som det af sig kastar, eij heller att hafwa upsicht, hwad disposition deröfwer föres, och huru elden af hyresmän Wachtas, fast mindre att göra någon reparation på brandmurar, spijsar och skorstenar, hwarigenom någon eldzwåda stodo att befara, skulle lijckwäl graveras med answar för alt tillstötande äfwentyr för ett sådant huus, alt intill des bördemännerne och naboer sig om inlössningen hafwa utlåtit och förklarat, utan skulle Kongl.
Rätten finna bättre, att kiöparen, som har trädt uti den förra ägarens rätt, som och niuter des huushyra och afkomst, samt hafwer nu nycklarne till huset, bör det samma wårda, straxt effter köpet slutit och penningarne quitterade äro, samt swara till de casus fortuitos, som huset i en eller annor måtto kunde timma och öfwerkomma.
Samma lag synes och böra wara med huus och gårdar på landet, sedan sälliaren sin kiöpare dem inrymt, så att kiöparen dem emottagit, och är kommen deraf i werckelig possession och besittning.
Ad § 5.
Wijd slutet af denne § förmäles, att den bör niuta förträde till börd på landet och i staden, som och tillförene eij fullsittin är, hwilket tyckes involvera någon contradiction emot det, som ofwanföre i samma § är infört, att broder äger börda broders deel och syster systers deel, sammaledes och emot § 3 cap.
2: di, hwarest den, som större deel tillförenne i hemmanet äger, tillåtes framför andra att inlösa den jord, som af hemmanet går till sahlu; desutan gifwer nödtorften ingen rättigheet, så att en syster, som torde mäst tarfwa, skulle i börd få inlösa mehr än en broder, moot det, som ofwanföre stadgat är.
Ad § 9.
Synes nödigt, att som i denne § förmäles om naborätt för dem jemte hwar annan boendes äre, derwid och måtte införas om dem, som boo baakom hwarannan, så att husen liggia rygg med rygg tillsamman, hwilcka icke mindre än de andre, som boo i bredd jemte hwar annan, till naborätt kunna wara befogade.
Ad § 15.
I stället för jordägande synes böra stå ägande, i anseende till ordet ägodeelar, som går näst före, hwilcket icke säijes om jord och fast grund, utan mehra om löösöron.
Cap.
7.
Ad § 5.
På det den, som något godz ewärdeligen eller på lijfztijd en gång rätt undfått hafwer, icke af hwariehanda ringa orsaak och tillfälle detsamma åter må förlora och bortmista, synes det ordet wanheder kunna här utslutas, emedan deraf en eller annan kunde taga sig occasion allenast för ett lijtet ord skull, det han till sin wanheder wille förtyda, att återkalla sin eller sine förfäders förlänte gåfwa, eller åtminstone föra sin donatarium deröfwer i process samt beswära dommaren; de andre orsakerne, som upräknas, för hwilka en gåfwa kan återkallas, skulle Kongl.
Rätten förmena jemwäl eij böra extenderas längre än till första arfftagarna effter den, som gåfwan både gaff och fick, i synnerheet när gåfwan pröfwas wara icke mere gratuita, utan remuneratoria, och för giorde tienster gifwen.
Cap.
8.
Ad § 2.
I fall det skulle gott finnas att förlängia upbudsterminerne, enär någon fast ägendom sällies i staden, till en månad hwart upbud, skulle då wid förpantningzopbud, hwarom i denne § förmäles, skee detsamma.
Ad § 4.
Denne § tyckes wara något mörck och otydelig; och i fall meningen är, om twänne creditorer, hwilka äga inteckning af lijka tijd och ålder, och twista om præference till sin betahlning, som slutet af § sådant synes wid handen gifwa, hwarest giörs en åtskildnad för des rätt och förmon, som äger äldre inteckning, så skulle wid den händelse, Kongl.
Rätten förmena heela denna § böra på detta sättet inrättas: Komma twänne till ting eller rådstugu och sökia af gäldenären sin betahlning, den ena hafwer en allmänn förpantning på all ens egendom, den andra på en wiss förskrefwen pant, bägge wid ett ting eller på en rådstugu dag intecknade, niute han förträde etc. Elliest tyckes och wara en saak af eftertänkande, huru wijda den, som äger special förskrifning på en wiss pant, bör för hela sin fordran niuta betahlning, framför den, som har låtit förpanta sig all ägendomen, enär de elliest bägge hafwa antingen lijka eller och ingen inteckning, ty en falsk och bedrägelig gäldenär kunde derigenom öpnas wägen att bruka list emot en creditor, som all egendomen sig förskrifwa låtit, i det han kunde samma tijd utgifwa sin obligation till en annan, och förskrifwa honom specialiter antingen all eller och bästa deelen af sin rätta och reda ägendom, hwarigenom denne, som hade special förskrifning då skulle borttaga ägendomen, men den andra creditoren ginge om sin betahlning miste.
Ad § 5.
Till att göra lagen så mycket tydeligare i det, som denne § i begynnelsen omtalar, skulle Kongl.
Rätten förmena, att man angående dens förmon och rättigheet framför andra fordrande, hwilcken sin hafwande obligation eller underskrifne räckning inteckna låtit, skulle här i synnerhet och per expressum förmäla om pantehafwanderne eller creditoribus hypothecariis, neml.
att en blott chirographarius, hwilcken sin fordran förr inteckna låtit, äger förträde för en hypothecario, som sin rätt senare eller aldeles intet lagligen har bewakat, så att orden kunde oförgripeligen så inrättas: sådan inteckning äge så wäl för panthafwanderne som andre fordrande förmån, och komme öfwerskåttet dem androm till goda effter hwars och ens hafwande rätt.
Såsom uppå detta stället i lagen handlas om inteckningar, samt om den rätt och rättigheet, som genom laga vigilance den ene creditori framför den andra tillwäxa kan, men finnes derwid intet wara förmält om creditoribus privilegiatis, hwad rätt och ordning de i anseende till andras inteckningar, såwäl som sins emellan, hafwa skohla; neml.
huruwijda fiscus bör äga præference framför andras intecknade fordringar, oansedt för des rätt uppå wanligit sätt å ting eller rådstugu eij wore vigilerat; jembwäl och om, och uppå hwad sätt fiscus hädaneffter des hafwande rättigheet till ens eller annors ägendom bör bewaka, så att privati, hwilcka sig uppå deras inteckningar tryggia, eij måge genom fisci hypothecam tacitam löpa någon owitterlig och oförmodandes fara i handell och wandell?
Sedan och hwad förmon barnegodz, enär derföre å wanligit sätt eij vigilerat är, bör äga framför alle andre?
I lijka måtto kyrckiors och hospitalers fordringar etc. Sammaledes och återstående ett åhrs afrad, tomptöre och huushyra, hwarom uti det 19 cap.
och 5 § i denne balk förmäles; altså skulle Kongl.
Rätten hålla för nödigt, att uti detta capittel infördes en särskilt § om creditoribus privilegiatis, huruwijda de sine fordringar äre skyldige att inteckna låta, och om sådant försummat är, hwad rätt de då äga böre.
Cap.
9.
Ad § 6.
Kongl.
Rätten finner onödigt och öfwerflödigt att nembna det ordet bonde, i det hustrun bryter och fälles med lag, oansedt sådant står i den gamble lagen; emedan här handlas om brutt och criminalmåhl, uti hwilcka personen sielf, som brutit, wari sig man eller hustru, bör wara sielf tillstädes, samt sielf fällas och plichta, men icke målsmannen.
Ad § 7.
Såsom ofwanföre är förmält om naborätt jembwäll uppå landet, så synas och här böra införas wissa fatalier för naboen å landet, innom hwilka han må inlösa den jord, som utmätes för grannens bruth och han fram för andre fremmande har macht att kiöpa.
Cap.
11.
Ad § 3.
Det är wäl jämnlijkt Kongl.
M: ttz nådiga resolution och förordning, att kiöpt godz ifrån cronan må ingen högre sällia än han dem sielf kiöpt hafwer, men wid det tilfället, att nu en ny lag stifftas skall, så hemställes till närmare ompröfwande, om icke derigenom, att sådant uti lagen införes, en och annan, som cronones kiöpegodz innehafwer, kunde blifwa afrådd att behörigen cultivera ett sådant godz, och anwända derå någon merckelig bekostnad och melioration, det han elliest till sin och sine arfwingars nytta samt landets cultur wäl göra torde, där honom och derhoos eij wore förbudit att sökia sitt bästa wid des föryttrande.
Doch skulle härwid alltijd warda præcaverat, att hwad den senare kiöparen utgaff för ett sådant godz mehr, än konungen och cronan först derföre undfick, giorde han det på sitt egit äfwentyr, i fall konungen skulle gott finna det samma en gång att igenlösa, då det ginge tillbaka för den kiöpeskilling, som cronan derföre niutit hafwer.
Ad § 4.
Emedan i staden äre twänne fahrdagar om åhret, ty synes det wara för mycket, om den, som winner ett huus med dom för fahrdag, skall niuta hyran för heela det åhret, i hwilket han huset wunnit, serdeles enär hyrecontractet på halfwa åhrsbetahlning inrättat är, emedan då det förra halfwa åhrets hyra utbetaltes, eller effter contractet betalas bordt, war denne ännu intet herre eller ägare af huset.
Ad § 7.
Den jord, som i fångamannens frånwaro utomlandz till qwarstad dömmas, synes emot borgen böra af qwarstad frijgifwas, och kunde fördenskull orden wid slutet af denna § således inrättas: och stånde jord, huus eller tompt i qwarstad eller sätties nöijachtig borgen derföre, till des han framkommer.
Ad § 9.
Att arfwingarne skole afsäija sig arfwet straxt en twist om hemull upkommer, om de för samma hemul och böter willia frije wara, synes involvera något mehra än Kongl.
M: ttz nådiga förordningar, cessiones bonorum angående, förmå och innehålla; emedan en twist kan wäl upkomma om hemul, men arfwingen icke des mindre hafwa hopp att slippa den samma genom lag och domm, hwarföre han och arfwet sig strax icke afsäijer; altså i fall han wid slutet af rättegången finner sig hafwa förlorat saken, bör honom än stå öpet, ifrån det skulden blef kunnig och ständig genom dom, att säga sig ifrån arfwet, och således göra sig för hemull samt böterne frij.
Ad § 13.
Såsom sälliaren uti stadzgodz äger altijd hemula icke allenast quantum, neml.
alnetahlet, utan och quale, som är den utlofwade frijheten på huus och tompt, altså synes billigt, att thet i lijka måtto skeer med landgodz, såsom säterijes- och andra frijheter, i fall de förutan kiöparens förwållande honom ifrångå, och godzet med sådane frijheter och wilckor finnes försålt wara; då sälliaren sådant bör hemula i lijka wilkor och frijheter, eller i penningar effter des rätta wärde återgälda och upfylla; eller och åthminstonne lemnas kiöparen fridt, hwad heller han will det kiöp hålla eller eij.
Cap.
14.
Ad § 2.
Wid det ordet grannsämia, tycker Kongl.
Rätten, att och borde nämnas ägandesyhn, emedan erfarenheten har wijst, att genom ägomannasyhn många twister grannarne emellan i bästa måtto och utan alt beswär så wäl för domstolar som parterne sielfwa, hwilka elliest i långlig och kostsam process kunnat tillsättia all deras ägendom, äre slättade och afgiorde.
Ad § 5.
Såsom de twänne lagfahrne män, hwilka lagmannen förutan nembden sig wid synens förrättande adjungera skall, kunna intet altijd wara dommare, så att de någon dommareedh tillförenne aflagt hafwa, ty synes nödigt, att uti denne § derom påminnes; hwarjemte hemställes uti wijdare ompröfwande, huruwijda, enär en syyn hållas skall, ochså alle de andre, som den förrätta skola, fast de tillförene aflagt sin domare eed, böra hwar gång föruth göra å nyo samma eed, emedan sådant jemwäl practiceras wid werderingar, hwilka ju mästedelen äre en förrättning af mindre importance än syn; desutan practiceras detsamma hwar gång en krigzrätt sättes.
Kongl.
Rätten skulle för det öfriga hålla för betänkeligit att tillåta emot lagmanssynen en öpen och wanlig appellation till riddaresyyn, emedan, förutan det, att ingen ordinarie instantz är, som den wid lagmanssynen afdömde saak kan uptaga och skiärskåda, så torde och någon utan betänksamheet tillgrijpa en slijk appellation, den han såsom till en ordinarie instance strax och utan någon widlyfftigheet erhålla kunde, fast hans saak elliest wore både af ringa wärde, jemwäl och genom de förre syner nogsamt skärskådat och rättwisligen afdömd.
Hwarföre anseer denne Kongl.
Rätten för sin deel rådeligare, att riddaresyn skulle sökas icke genom waad, utan medelst underdånig supplique hoos konungen såsom en serdeles Kongl.
nåd och beneficium, på det sättet, att den sökiande innom wisse förelagde fatalier skulle icke allenast notificera sådant lagmannen, som i saken dömdt, utan och inkomma hoos Kongl.
Maij: tt med sin underdånige supplique derom, jemwäl sedan i lijka måtto innom en wiss termin fullföllia saken till riddaresynen.
Och hemställes i öfrigit till wijdare öfwerläggiande, hwad præstanda och onera af den, som riddaresynen i så måtto söker, derwid præsteras skulle.
Ad § 7.
Wid slutet af denne § finner Kongl.
Rätten nödigt att tillsättias måtte: så framt med fulla skiäl eij bewijsas kan, att det till ödesbyen tillförene lydt och legat hafwer.
Ad § 8.
Genom det att twänne häraders sins emellan upkomne twist om ägoskillnad skulle af lagmannen immediate uptagas, blefwe dem betagit beneficium af den första instance, hwilket man i ett så angelägit måhl skulle hålla för betänkeligit; hwarföre kunde en sådan upkommen twist heller af en uthäradz häradzhöfding och nemd först uptagas och dömmas, och sedan gå genom waad till lagmanssyn, om så behöfdes; sammaledes, der om twänne landskapers skildnat twistas, skulle Kongl.
Rätten af samma orsaak hålla för rådeligit, att saken först af en opartisk häradzsyn företogs och dömdes, men sedan å nyo, i fall det behöfdes, effter föregången appellation, af en fremmande lagman och opartisk nemd.
Cap.
15.
Ad § 1.
Det ordet allmännt wid begynnelsen af denne § tyckes gifwa tillfälle till dispute och åthskilliga uttydningar, hwarföre synes Kongl.
Rätten, att det kunde heller aldeles utelåtas.
Ad § 6.
Framför det ordet klandratt, som i denne § införes, skulle Kongl.
Rätten förmena, att desse orden stå borde: med laga skiäl; emedan ett ogrundat klander, som kan skee med ett blott ord utan bewijs och skiäl, hwar wid man och sedan låter beroo och stilla tijger, ingens häffd synes kunna eller böra præjudicera.
Cap.
16.
Ad § 3.
Liggia flere byar innom en rågång, men lijckwäl etc.
Denne mening tyckes wara mörck, och behöfde tydeligare utsättias.
Cap.
17.
Ad § 2.
Det synes wara onödigt att förmäla och specificera i lagen, till hwilcka usus Kongl.
Maij: tt behagar i nåder anwända de twå delarne af kyrkiotijonden, som i kyrkioherberget införas skola, antingen det är till kyrckiors, hospitalens och krigsfolckz underhåld, eller till några andra rijcksens tarfwer, som Kongl.
Maij: tt sielf det gott och nödigt finner.
Cap.
18.
Ad § 7.
Om jordäganden eller de med honom äre den flychtige landboen att återföra, får någon skada med sår, det kan liggia i twebotum, så framt icke cronobetienten, som effter föregående § kunde wara med i föllie, bör härwid komma i en annan consideration; men kommer der dråp uti, har twebött icke rumm, emedan dråp ju ändå bötes med lijff för lijff; serdeles enär en så öfwerdådig gärning bedrifwes, att en flychtig landboo slår ihiäl antingen sin huusbonde eller någon af hans utskickade, eller och en cronobetient uti des laglige ährender och ämbetes syslor; synes altså nödigt, att den gambla lagsens ord i detta måhl ändras och rättas oförgripeligen således: Får jordäganden eller hans folk, som med honom äro, någon skada med sår, thet är alt i twebotum, men giörs gärning å cronobetienten, eller kommer dråp uti, straffas effter Konunga- och Dråpmb.
etc., som uti de balcker öfwer sådane måhl lärer stadgat wara.
Ad § 8.
Det synes wara nödigt, att uti lagen jemwäl förmäles om arrendatorers och hälftenbrukares fahrdag och upsäijning samt hwad rättigheet de kunna hafwa att skatta sig lijka med landboer uti detta måhl; och tyckes oförgripeligen, att en arrendator, han hafwe sin egen boskap, afwel och dragare eller icke, eij behöfwer någon annan upsäijning, än den hans contract föreskrifwer, så att enär contractsåren äre förflutne, och intet nytt contract slutit, jordäganden då har macht, antingen strax wid terminens förlopp, eller och dereffter när honom sielf behagar, sin ägendom sielf tillträda eller androm inrymma, utan något hinder af den förra arrendatoren, under prætext, som wore han lijka med en landbo, icke i rättan tijd sagd ifrån gården eller hemmanet.
Ad § 9.
Om någon flytter in uti sitt hyrda huus, och sedan strax bortfar, gifwandes sådant huusägaren ofördröijeligen tillkänna, synes wara nog, att han derföre betalar hyran allenast till nästa fahrdag, och eij för hela åhret, emedan huusäganden står fritt wid fardag, som näst derpå föllier, till en annan sitt huus att uthyra.
Cap.
19.
Ad § 9.
Angående fynd och jordgräfwit godz, så skulle Kongl.
Rätten förmena, den nyttigaste stadga derwid wara, att den, som sådant finner, får behålla det sielf helt och hållit, allenast med det wilkor, att han det hoos konungen eller landzhöfdingen i orten strax angifwer, och hembiuder hwad han funnit till lösen, för des rätta prijs och wärde, helt eller en deel, som konungen täckes.
På det sättet håller Kongl.
Rätten före, att fynds undandölliande hädan effter kunde wissast förekommas, samt ett och annat bringas i liuset, som här till har hållits lönt, icke så mycket Kongl.
M: tts Räntecammare, som des Antiqvitetsarchivo till skada och afsaknad.
30.
Utlåtande från Nyköpings län.
Till underdånigst föllie [af Hans] Maij: ttz wår allernådigste konungz och herres nådigste befahlningh är detta hwadh wij i underdånigheet funnit nödigt öfwer den af Kongl.
Maij: ttz deputerade till lagsens revision uthfärdade Jordebalck oförgrijpeligen att påminna.
Cap.
1.
Såsom den fördehlningh angående sielfägande jordh, således som han uthi detta cap.
uttryckes, uthi de gambla lagar intet finnes beskrifwen, och åtskillnaden, som är emillan skatte- och frälsejordh oförgrijpeligen synes icke så mycket der uthur hafwa sin grundh, som mehra härröra af serskilte privilegier, förmedelst förra konungars benådningh tijdh efter annan uthwärkade, hwilka effter tijdernas lägenheet altijdh kunna förändras, enär det allmänna bästa så fordrar; ty giöres den underdånige påminnelse, huru wijda sådant, som ett eller annat ståndz privilegium concernerar, må uthur lagen uthslutas, så och emedan — — — befinnes jordegodz, på — — — privatis donerade, till kyrkor, hospithaler och scholar, torde [till] uplysning tiena, att införes, under hwadh titul de skola considererade warda.
Cap.
2.
[§ 1].
Att landzhöfdingen medh häradzrätten skall pröfwa, om den, som sigh tillhandlar skattejordh, som under rusthåld och till rustningzstam är, will och kan den wahnlige rustningen derföre uppehålla, för än fasta der på gifwes, synes dehls icke wara nödigt, så wijda konungen har sin säkerheet för rustningen uthi sielfwa jorden, dehls och owist, alldenstundh man widh undersökandet om eens egendomb ofta finner sigh efteråth beswijken, och omöijeligt är att medh någon wissheet kunna wetta kiöparens wilkor och förmögenheet, medh mindre han uprättade på sin egendomb ett edswuret inventarium, hwilket intet står att præsumera, dett man medh sådan gravation skulle willia til [handla sig] skattejordh; och förut [om att ett sådant] undersökiande skulle kom [ma att onödigt dra] gas uth, wara både kiöparen och sälliaren till omkostnadh, samt ställer en rusthållare i sämbre wilkor än en annan skatteman; kunde och deraf föllia, när ett [så] dant skattehemman gingo till salu, anten en fiermare bördeman eller och helt och hållet en främmande, som woro af [stör] re förmögenheet än den, som närmare woro, skulle då stängia densamma ifrån sin bördh.
Att skattejordh, som är till rustningzstam, icke må dehlas flere arfwingar emellan, uthan att en må lösa de andra uth; hålles oförgrijpeligen före, så wijda hemmanet kan tåhla flere åboer, att man eij annorlunda widh desse än andre skattehemman förfahrar, på det att en rusthållare, des barn och arfwingar icke måge komma att blifwa af sämbre wilkor än en annan skattebonde, hälst ärfahrenheeten wijsar, dett konungen iblandh bättre är belåten, att flere åboer ähre på ett rusthåldh, än när en dett [ensam bru] kar, som offta icke är förmö [gen der] till.
[§ 2].
Här sy [nes] [n] ödigt till förekommande af all oreda, att uthsättias måtte, huru många dehlar frälsejordh må dehlas och klyfwas uthi, att cronones rättigheet här igenom hwarken må rubbas eller minskas.
[§ 3].
Här förmähles, att skattskylldigh jordh eij må stycketahls ifrån bohlbyn sällias eller förpantas.
Men som flere sätt finnas i 1677 åhrs placat införde, medelst hwilka hemmanen kunna förlahmas, synes eij obilligt, att de samma här och uptages; skulle eij heller wara oskiähligt, att frälse hemmanen sammaledes härunder begrepes, till att undfly oreda, som wijdh slijke hemman mycket plägar förorsakas.
Hwadh beträffar att skattehemman eij må sällias eller fördehlas iblandh flere, än derpå pröfwes fullsittne, så är dett fuller laghehnliget, men som den här till dagz altijdh blifwit skattadh för fullsitten, som ägt en fierdedehl i ett hemman, synes billigt [att detta jäm] wähl nu tydeligen uth [sätties med?
] dett förbehåll, der ett [hemma] ns till [stånd] finnas af så gode wilkor, att flere [än?
], som här tills warit practicabelt fyra åboer der kunna pröfwas blifwa fullsittne, att sådant efter häradznem [ndens] ransakningh, och noga ompröfwande [till] städias måtte, lijkmähtigt Kongl.
Maij: ttz allernådigste resolution, gifwen — — — underlagman i Wärmlandh den [17 februari] 1652.
Sammaledes, att den, som till [för] ende har största dehlen i ett hemman, må uthlösa dem, som hafwa mindre dehlar, synes icke wara obilligt, om någon hade så lijten dehl, att han icke wore fullsutten, och tillhandlade sigh af en annan, som sammaledes hade en lijten dehl, att den medh den dehl han tillförende ägde giorde en fierdedehl, dett den samma måtte blifwa widh sitt kiöp hägnad, der han sigh den för tillhandlat eller till des lösen sigh tillbudet, än den, som större dehlen i hemmanet ägde; sammaledes der så wähl den, som större, som den, hwilken mindre dehl ägde i hemmanet — — — sigh lijka att lösa uth — — — ägde en fierdedehl eller — — — sällia wille, synes dem lösningzrätten kunna tillåtas i proportion efter den andehl de i bohlby äga, dock eij annorlunda än att den, [som] mindre [dehl] äger, kunde härigenom komma att få en fierdedehl, och således blifwa fullsitten.
[An] belangande dett grunden af de bortsålde ägor i bergzlagen, sedan den afkohlat är, skall wara till sine hemman igen förfallen, så sees af föregående ordh i denna paragrapho, att icke tillåteliget är, dett skogarne annorlunda måge i bergzlagen försällias, än så wijda dett skier uthan bohlbyernes skada, och en sådan handell är uthsedt till bergzlagens conservation, fördenskull synes icke obilligt, att sådanne skogar blifwa kiöparen till ewärdeligh egendomb, emedan de, sedan de afkohlade ähre, så wähl kunna tillwexa för den, som dem kiöpt till sitt bergzbruuk, som den der såldt dem ifrån sitt hemman.
Elliest som samma exception, hwilken är till bergzlagens conservation, är och för städerne till föll [ie] — — — resolution dat.
den 1 [juli 1682] samma och här böra komma — — —.
§ 4.
Förmähler att emph [yteuta] skall wara skyldig till all den tienst jordäganden honom pålägger, men som emphyteusis är en contractus, hwars causa efficiens är consensus partium, synes icke billigt, att obligatio d [ebitoris] wijdare deraf må sträckia sigh, än som först dem emillan blifwet afskiedadt, som tydeligen bör uthsättias, att jordäganden sedan icke måtte wara tillåteliget den afgående tungan efter sin godtyckio förökia.
Dock stubbrättigheetzhemman synas icke böra komma härunder, så wijda slijke lägenheeter, sedan de engångh ähre optagne, kunna medh tijden så excolera, att och räntan kan förhöijas.
Här upräknas sätten, medelst hwilka emphyteusis kommer att ophöra, som är 1: o om emphyteuta icke betahlar alle åhrliga uthskylder; men som nödigt är, att wisse åhr måtte föresättias, som han samfält blir uthe medh sine uthskylder, innan — — — bör wara förbruten, ty — — — här uthsättes till 3 åhrs — — — att om jordäganden, dominus directus, efter samma åhrs lopp [eij uth] togo af emphyteuta canonem [ant] ingen för de förflutne eller senare [åhr] en, om [han?
] icke då bör skattas före, [att] hafwa begifwit sigh ifrån sin rätt [uti] dett, som förbrukat blifwet, som och [om] icke emphyteuta woro att uhrsächta, om han af laga förfall blefwe hindrad att betahla canonem i rättan tijdh, eller — — — att han innehöllo medh den samma, för dett dominus directus woro honom skyldigh, hwilket han wehlat emoth hwart annat låta compenseras; efter som han på sådan hendelsse hwarken kan säijas hafwa warit contumax, eij heller præsummeras hafwa wehlat invertere possessionen; 2: o om emphyteuta icke håller gården widh macht; hwar widh tyckes böra uthsättias, om gården blefwo merkeligen förwärrat, ettdera upsåteligen eller och af mycken stoor owulenheet, medh gårdsens nästan obotelige skada.
Till dett tredie, som — — — tyckes icke obilligt att — — — här generaliter all alienation för [biudes]; så synes eij heller oskiäligt, att emphyteusis ophörde, om emphyteuta dödde utan arfwingar.
§ 5.
Den 30: de penningen af kiöpeskillingen, som här förmähles böra gifwas i ärkiendzell; hemställes i underdånigheet, om icke kunde wara nogh, att man medh hwar hundrade penningh ärkiende jordägandens rätt i detta måhl.
Cap.
3.
§ 1.
Här upräknas sex laga fangh jorda; men sådant uprächnande synes mehra höra ad philosophiam juris, än siälfwa jus, och uthan des synes wäd eller pantsättningh icke kunna kallas något fult fångh jorda, medh mindre panten blefwet [förstånden] som dett 1 cap.
Jordb.
— — —.
Jämbwähl andra la [ga fång finnas], till exempel i dett 26 [cap.
Byggningab.
] L.L: ligger flåttholmer — — — flåttholma, som han — — — landh sitt fästa, och i dett 23 [cap.
] Erfdabalken: nu än jordh är gifwen — — — tage jordena åter, som honom gafs; så ähre och cessio et præscriptio [laga] fångh medh flera andre.
Cap.
4.
§ 6.
Här förmähles, huruledes mannen må sällia hustruns arfwejordh, men som sådant tillförende icke warit honom efterlåtet på annor hendelsse, och med andre wilkor, än som finnes i dett 27 och 28 cap.
Jordb.
L.L., tyckes och skiähligt, att honom hädanefter eij heller wijdare frijheet efterlåtes.
Hwadh som här omtahlas, att arfwingar skohla niuta så liufft som ledt, synes icke till detta, uthan annat rum höra.
Cap.
5.
§ 1.
Att bördeman eij må lösa jordh i byrdh, när den går i byte, tyckes — — — wilkor böra stadgas, — — — jorden, är medh alla — — — godh, som den der bort — — — lijka gått läge; skulle — — — så lärer deraf föllia — — — slächt sällan eller alldrig — — — börda, dett dehras för [äldrar] mede [lst mö] da och beswär förwärfwat.
§ 4.
Det samma, som stadgas, att kiörkors, academiers, scholars, fattigas och hospitalers jordh eij [må] bortbytas uthan konungens lof, synes och böra uthsättias om prædiis emphyteuticis, att de icke uthan domini directi tillståndh bortbytes.
§ 5.
Häfdebyte, såsom strijdande emoth 1677 åhrs placat, tyckes icke böra tillåtas, dehls till att förekomma hemmanens förlamande, dehls och att ägoskillnader derigenom medh tijden icke måge råka i owisheet.
Cap.
6.
§ 1.
Ehuruwähl sälliarens fränder intet kunna lösa till sigh, fram för främmande des — — — synes lijkwist icke wara obilligt — — — jordh, och så opbödes, att — — — dett icke någon, som — — — jordh skulle således få — — — af aflinge, att alie [nera] — — — — till någon främmande — — — twister skulle upkomma, så — — — andra — — — uthi hade någon rättigheet på ett eller annat lagliget sätt förwärfwat, de [wid] opbuden den samma kunde bewaka.
— — — Jorden skall altijdh — — — ransakas, [om den] är tillförende medh skuld förbunden och intechnadh; om sådant skall skie af dommaren, tyckes wara mycket swårt att påbörda honom den lasten, [liksom] och onödigt, emedan hwar och en åligger sielf sin rätt bewaka, till hwilken ända jorden allmennerliga opbiudas, och den, som då icke tahlar på sin rätt, har att skylla sigh siälf, om honom något widrigt händer, så att dommaren altijd i slijka händelser må wara uhrsächtat.
§ 2.
Här statueras, att aflingejordh i städerne skall skyldemenner opbiudas, och synes fuller aflingejordh, medh skiähl opbiudas kunna — — — dock egenteligen eij — — — fränder skohle framför — — — hafwa förmohn till — — — när man seer effter — — — jus retractus sigh grundar — — —
Sammaledes hwadh de — — — jordh i staden skall nästom frändom hembiudas, så emedan sådant hembudh — — — medh sigh, icke ringa beswär, är eij heller nödigare i staden än på landet, hålles [före], att sådant eij må ob [serve] ras, uthan att sälliarens inrijkes stadde fränder böra innom 14 dagar, sedan des tompt eller gårdh blifwit lagbuden, lösa den till sigh, om de willia.
Här exprimeras, att intet klander bör attenderas widh bördlösen, medh mindre penningar lagligen deponeras; sammaledes woro intet onyttigt, att dett torde och här uthsättas kunna, när någon ex alio capite kommer att protestera emoth opbudh, om dommaren skall derföre låta opbuden stadna och påläggia ettdehra, den som protesterat, lagligen uthföra medh den andra öfwer sin förmehnte rätt, eller den, som opbuden sökier — — — den andra, som — — — det förra wara bil — — —
[§ 7].
— — har warit fatalier, att — — — som uthrijkes är stadd, — — — synes och billigt — — — blifwa dem än oförryckt [förbe] hållne, särdeles, som offta kan skie, der [såda] nt skulle stå till förmyndaren, den omyndige för dens wårdslöösheet skulle komma mycket att lijda uthi sin rätt, och alldrigh få derföre någon satisfaction, besynnerligen om förmyndaren intet hade någon förmögenheet, för utan dett skulle blifwa långsamme rättegånger att wijsa hwadh den omyndige härigenom medelst förmyndarens wållande kommit att brista, hwarigenom icke ringa answar och swårheet påbördas skulle förmyndarens embete.
§ 10.
Såsom af uhrgamble tijder har warit och än är i bruuk, att bördlösen skiedt efter mätismannaordom, tyckes oförgrijpeligen, att hädanefter sammaledes derwidh förblifwa må, att icke, der annorlunda skiedde — — — bördemannen — — — med den ehna — — — dem ifrån medh — — — och kiöparen under — — — hafft jorden, den — — — [nö] digh melioration — — — emoth intet kunde — — — han haft af jorden, synes komma i consideration, huruwida sådant — — — honom af bördeman — — — giöras.
§ 11.
Desse orden: Eij må någon, andre byrdemän eller naboer till förfångh, medh andras penningar inlösa eller börda jordh, huus eller tompt oskyllom mannom till handa, uthan han henne å landet 6, men i staden 3 åhr behåller, tyckes gifwa dett förståndet af sigh, som man skulle kunna inbörda jordh för oskyllom mannom, hwilket, som dett eij præsumeras wara legislatoris meningh, så torde sådant medh tydeligare ordh kunna uthsättias.
§ 16.
Dett hafwe ingen wåldh, den jordh mehr qwällia, som engångh så wardh är, etc. — — — gifwas exceptio rea- — — — actorem, och des suc [cessorer] — — — ex eadem causa denuo — — — så emoth tertium, som — — — betagas, att få qwällia — — — han der till fogh hafwer — — — sente] ntia non facit jus nisi inter partes litigantes.
Här synes kunna införas fatalier för — — — att — — — afgiärdaby, jämte huru wijda samma rätt, som gifs bohlby, bör och gifwas afgiärda by till des inlösen, om bohlby uthom bördh går till salu; sammaledes kunde och här införas, hwadh som finnes stadgat i den 28 § i resolution på allmogens beswär 1686 om bergzmansjordh, när den uthom bördh går till salu; äfwen och synes här icke böra förbijgåås den rätt och förmohn, den har att inlösa ett skatte hemman, framför en främmande, som har räntan deraf.
Cap.
7.
§ 1.
Att en må kunna bortgifwa till ewärdeliga ägo 10: de dehlen af sine arfwegodz; synes eij medh andra wilkor böra tillåtas än om — — — Förslag till Byggningabalk 1692.
1.
Svea hofrätts utlåtande.
Kongl.
Rättens påminnelser widh Bygningabalcken.
Hwadh som först angår sielfwa titulen och inscription af dhenne balck, hwarom uthi memorialetz första punct förmähles Då Byggningabalken delgafs myndigheterna, bifogades följande » Memorial till Byggningabalken »: 1.
Såsom uti den för detta kallade Byggningebalk åthskillige materier äro jämwäl nu införde, hwilka så noga tijt eij höra, och äfwen wijdare, än sielfwa titulen medförer, sig sträckia, synes altså den hädaneffter kallas kunna: Om bruk och bygnad på landet, eller annorlunda.
— 2.
Hwad i denne balk om rå och rör, ägotwist och skillnadt, syner och dess process, med mehra förbijgås, som i förra lagen finnes, warder wid Jordebalken och andre sine rum infördt.
— 3.
Böterne, som här eij wissa uthsättas, blifwa på annat och sitt rätta ställe beskrefne, eller så länge uthsatte, till dess om alle böterne i gemeen något wist effter proportion slutas kan, hwareffter rättas må så de, som redo emedlertijd kunna uthsatte wara, som de eij än införde äro.
— 4.
Om tomt i by nu må och kan, som den förre beskrifwes, åckers och alla ägors moder wara, så att tomt emot ägor och alle ägor emot tomt till storlek och lägenhet swara bör, synes owist och betänkeligt att införa, emädan man befarar tompterne så förandrade wara, att dhe i fåå landzorter finnas läre med och inom sin råå och rör stängde, warandes dess utan nu större wisshet af jordeböcker och desslijke än förr om gårdarnes rätta ägolåtter att förmoda.
— 5.
Om allment fiskie i stora siögar och skäringårdar lemnas in cap.
28 outfördt, till dess dhe, som wed sådanne orter boo, med sine tanker derom inkomma, hwarom Hans Kongl.
Maij: tt allernådigst redo hafwer till Kongl.
Hoffrätterne bref och ordres afgå låtit.
, så är Kongl.
Rätten samptelig af dhen mening, att man uthan särdeles orsaak dhen gamble och wanlige tittul eij må förändra; sammaledes kan Kongl.
Rätten eij finna synnerliga skiähl, hwarföre man uthi dhenne nya lagen skulle uthur Byggningabalcken uthsluta dhen matière om råå och röör, ägotwijst och skillnad sampt syner och des process, som uthi memerialets andra punct omröres, uthan wille låta detta hälst förblifwa widh dhen methode, som dhen förre lagen förmår och innehåller.
Elliest påminnes nu widh begynnelsen, uthaf een dehl af Kl. Rätten, huruledes mästedeels alle lagstifftare så wähl uthi dhen swenske som romerske och fleere nationers lager finnes hafwa observerat dhen methode, att uthi hwart capittell näst effter rubriquen införes ett principium eller ingång, för än man kommer till sielfwa paragraphos.
Cap.
1.
Wijdh rubriquen af det första capitlet påminnes, det man skulle hålla för omständigare, och i anseende till sielfwa stijhlen tienligare, att dhen samma medelst een fråga som här skier eij begyntes, elliest synes och dhe sidsta orden i rubriquen på landet wara öfwerflödige, hälst emedan nästtillförenne är förmält, att hwadh i dhenne balcken handlas, angår allena landet, tycker altså Kongl.
Rätten rubriquen kunna således ändras: Om bohlby och afgiärdaby.
Hwaruppå sedan i § 1 dhen första radh kunde uthslutas, och heela § således inrättas: Bohlby eller odalby hafwer egne ägor, i tompt, åcker, ängh och alla tillhörigheeter, medh sine rå och röör eller andra bohlstada skiähl omlagde och skillde.
Finnandes Kongl.
Rätten nödigt desse orden bohlstada skiähl att tilläggia, alldenstundh nogsampt kunnigt är, det icke allena råå och röör, uthan jembwähl åar, strömmar, bäckar, siöar, berg etc. skillia offta ägorne emellan.
§ 2.
Förmehnes böra ändras och inrättas ohngefehr således: Afgiärdaby är bygd på bohlbys marek, och haar sine ägor innom hanck och stöör af odalby.
Cap.
2 [ɔ: 3].
Till caput 2 och 3 påminnes först, att det tredie cap.
för materiens lijkheet skull synes böra föllia näst uppå det första, och det andra sedan sätties i stället för det tredie.
Sedan förmenar Kongl.
Rätten, att emedan här uthi tredie capittlet förmähles om afgiärde byns rätt, att widh samma tillfälle borde röras om odahlbyns rättigheet, och rubriquen således ändras: Om odahl- sampt afgiärdebys rätt och willkor, hwar uppå sedan främst i capittlet kunde handlas om odalbyns rättigheet.
Påminnes widh slutet af § 2, det dher synes wara nödigt att förmähla jembwähl om wattnwägh, som för afgiärda byen nödig är, dheriempte tycker Kongl.
Rätten, att sielfwa styhlen, såwähl i dhenne paragrapho som elliest, ehwar han finnes mörck, otydelig och twungen, bör medh noga flijt ändras och rättas, hwilcket Kongl.
Rätten här allena en gångh för alla påminnes.
Angående § 3 tycker Kongl.
Rätten, att dhen, och flere des lijke eij äre nödige i lagen att införas.
Cap.
3 [ɔ: 2].
Uthaf dhen dehl af Kongl.
Rätten påminnes widh rubriquen, att dhen samma kunde kortare uthsättias således: Huru jordh må af nyo optagas.
Ad § 1.
Kongl.
Rätten förmehnar, att dhenne § kan blijfwa alldeles borta, emedan hwadh dheruthi förmähles finnes i dhe, som föllia, föruthan att och orden, som dheruthinnan stå, torde gifwa tillfälle till åthskillige strijdigheeter och twijster.
Kunde altså capitlet begynnes af § 2 således: Will någon af nyo byggia by, hemman etc.
Ad § 4 påminnes, att dhe orden för stoora ägor borde till att undwijka twijster något tydeligare uthsätties ohngefähr således: Att alt för stoore ägor onyttigt eij liggia obrukade etc. och torde elliest hända, att dher een frällseman för fattigdomb eller andra tillstötande olyckor nödgades läggia någon sin åcker eller ängh öde, een annan då, som dher till begiärligheet hade, kunde söckia sådant att opbruka, hwilcket sedan frelsemannens erfwingar och effterkommande, som rådh och macht hade bemälte jordh sielfwe att cultivera och nyttia, skulle lända till skada och förfångh.
Ad § 5.
Blifwer påmint, att i stället för desse orden än han sielf hinner opbruka, kunde sättias: än af skattebonden sielf opbrukas och bebyggias kan etc. Emedan hwad fadren af försummellse, siuckdomb eller andre tillstötande olyckor eij kunde hinna opbruka, torde sohnen effter honom, som wore mehra flijtigh och förmögen, kunna åstadkomma; hwarföre bör för een skattebondes oförmögenheet eller lättias skull, skattehemmanetz ägor eij förminskas.
Cap.
4.
Ad § 1.
Påminner Kongl.
Rätten, att enär ransackning öfwer ödesmåhl af häradzhöfdingen och nembden hållas skall, synes wara nödigt, att wederbörande jordägande blijfwa lagligen tillsagde, widh samma ransackningh sig medh att infinna; sammaledes synes det tienligit, att i stället för desse orden hwem dher till wållande warit må sättias hwem som orsaken dher till warit etc.
§ 6.
Dhenne § angående ödesägors nyttiande tyckes wara något hårdt emoth dhem, som uthi grannelaget till een dehl måste stå för ödesgårdens oneribus, såsom medh hägn och gärdesgårdar till commune ägors stängiande, så och medh wägrödningar, diurskall och annat mehra, och synes skiähligt, att emoth sådanna onera kunde unnas grannarne någon förmåhn af dhe öde ägorne, till des dhe blifwa åter optagen, och onus cesserar.
Cap.
5.
Ad § 4 påminnes, att emedan orden widh begynnellsen tyckes wara något mörcke och efftertänckelige, dhe då således kunde ändras: Är hemman i by för när hwar andra bygde, och man förordsakas dhem att rijfwa, eller och dher byn af wådeldh brinner, då tilldehles etc. Cap.
6.
Ad § 4.
Kongl.
Rätten förmehnar, att dhen nya åbon, som jord och hemman af nyo eller öde tillträder, blijfwer medelst dhenne § alt för mycket pålagdt på ett åhr att præstera, hwilcket och torde falla alldeles ogiörligit på dhe orter, dher ondt är effter skogh och timmer; tyckes altså wara bättre, att uthi lagen detta så specifice intet opfördes, uthan lembnades sådant heller till wederbörandernes afskedande med bonden, effter ortens belägenheet och hemmanetz willkor.
§ 5.
Sammaledes förmenar een dehl af Kongl.
Rätten, att uthi lagen, som i heela rijket och alla dhertill hörande provincier på eenahanda sätt, och strictissime effterlefwas skall, eij beqwämligen så specifice kan införas, huru många huus een bonde ändteligen byggia skall, emedan hemmanens lägenheet och timmerfang eij är i alla orter lijka, uthan torde lagen här dictera det, som på sombliga orter fölle antingen alldeles ogiörligit, eller och så swårt, att bonden dherigenom blifwe utharmat och oförmögen giordh att betahla sine uthlagor; synes fördenskull wara rådligare att lembna detta till wederböranderne, effter ortens beskaffenheet sampt hemmanetz stoorleek och willkor, att påläggia bönderne, hwilcka och huru många huus dhe byggia skohle.
För öfrigit påminner Kongl.
Rätten så widh dhenne som den 6 och 7 §, att samma materien är uthi huusesynsordningen i diverse puncter mycket wähl tracterat, effter hwilcka desse paragraphi så till stijhlen som sielfwa innehållet bäst och säkrast rättas kunde, emedan och Kongl.
Rätten eij finner någon orsaak att gå dherifrån.
Cap.
7.
Uthi rubriquen tyckes orden i by wara öfwerflödige och fåfänge.
Ad § 1 förmehnar Kongl.
Rätten, att dhenne § eij obeqwämt skulle sättias widh sluutet af capitlet, och begynnes af § 2.
Des uthan tyckes här alt för ampelt wara införde desse orden eller hwadh det är, såsom till exempell, om någon af sielfzwåldh tände ellden på eens annars wagn, höö eller wedhlass etc.
Ad § 3 påminner Kongl.
Rätten, att § 2 cap.
35 BB.
i dhen gambla lagen kunde gifwa tillfälle dhenne § så till stijhlen som innehållet att rätta.
Ad § 4 tycker Kongl.
Rätten någon proportion bör observeras emellan een dräng och een pijga uthi brandstods ehrläggiande, effter dhe hafwa olijke löhningar.
Desse orden hwilcka een fierdedehl moth bonden gifwa tyckes tydeligare böra uthsättias, och förmählas, antingen hwart tienstehion för sigh skall betahla een fierdepart moth bonden, hwilcket synes wara för högdt och mycket, eller och om samptelige bondens tienstehion skohla betahla dhenne fierdepart tillhoopa.
Cap.
8.
Här påminnes, att detta capittell synes för materiens lijkheet skull fogligare kunna föllia näst uppå det siätte, emedan sielfwa förnufftet dicterar, det een by bör wara först bygd, och till sine ägor rätt lagder, innan man om des destruction och oprättelse igen något handla kan.
Ad § 1.
Hwadh som här förmähles om cronones rätt till stoora skogar, slätter, siön etc. tyckes på detta sättet wähl kunna uthlembnas, emedan det är kunnigt des uthan; och om cronones allmänningar etc. blifwer annorstädes handlat.
Ad § 2.
Dhenne mening han må på sin kostnad sökia häradzhöfdingen etc. tyckes för kortheet skull kunna bättre medh desse orden uthföras: hafwer det lagligen att andraga.
Widh desse orden: då böhra alla grannar sina dehlar medh träde, säde etc. förmenes wara onödigt, att så alt specificera, huru bonden bör åckeren etc. laga, för än han får gå till jämkning, uthan kunde det kortare så uthsättias: då bör alt emellan grannarne jemkas och rättas.
Sidst påminnes, att här [är] förbijgångit det, som i gamle lagen wähl præcaverat står, att ingen må till skiptes dehla, uthan han fierdung äger i by, till att betaga således een och annan trätosam alt tillfälle, sine grannar att oroa och inquietera.
Cap.
9.
Widh detta capitlet påminnes allena, att här gås ifrån dhen gamle lagen angående tillöckningzjordh till dijken och reenar, som giöras här större än i gamle lagen determinerat finnes.
I öfrigit förmena någre af Kongl.
Rätten, att i stället för ordet floodijke wore tienligare att bruka aflåpsdijke.
Cap.
10.
Widh detta så wähl som det fölliande 11 capitel, huru åcker och ängh häfdas och förmeeras, sampt gärdzgårdar och dijke åhrligen widh macht hållas skohle, så och widh det 12 och 13 cap.
finner Kongl.
Rätten intet att påminna, allena tycktes, att rubriquen af det 10 cap.
kunde formeras kortare, således: Om hägn och stängd; elliest hwadh böterne anbelangar för odugelige gärdzgårdar, tyckes dher widh böra confereras den 16 § i huusesynsordningen.
Cap.
14.
Ad § 1.
Det 9 cap.
förmenes här wara citerat per errorem, emedan i det capitlet om slijk materie intet handlas, uthan torde twifwelsuthan här wara meent § 4 cap.
10: m, hwaräst om hägn förmähles.
Dheriempte påminnes, att det här tyckes för offta det eena capitlet beropa sig uppå det andra, hwilcket lagstifftarena elliest giärna söckia att undwijka det mästa dhe kunna.
Emedan och lagstifftarena bör allena giöra lagh, men dommarens embete är, effter saakens beskaffenheet dhem att applicera.
Ad § 5 finner Kongl.
Rätten eij wara processen eenligit, att wallhionet påläggies partes actoris eller kiärandens plicht emoth huusbonden, att öfwertyga honom, det han budit wallhionet att gå i hägnaden, uthan synes sådant competera målsäganden, hwilcken och på dhen händellse, att wallhionet eij är solvendo, synes kunna tahla huusbonden sielf till, effter allmänne regelen quod quis per alium fecit etc. Tycker altså Kongl.
Rätten, att till dhenne paragr.
kunde läggias, att då någon skada skier af wallhionet, bör huusbonden sielf tillsäijas; giör hionet sedan skada mehra, sökes då huusbonden derföre.
Cap.
15.
Ad § 4.
Dhen lagh, som stadgas widh slutet af dhenne §, tycker Kongl.
Rätten wara något för swår, i anseende till sielfwa factum, förmenandes altså, att antingen kunde här brukas lindrigare ordh, eller och factum intet nampn gifwas, uthan sätties elliest ett wijst straff på dhem, som således tager hemligen igen det, som lagligen insatt är.
Men om något det wåldsamligen åter tager, då skärpes straffet, som giärningen är grof till.
[Cap.
16].
Ad § 4: att dhen, som med eedh erhålla kan, hwarcken williande eller wållande warit till creaturetz dödh, det han hielpa eller läkia welat, synes eij böra betahla någon fierdepart af des wärde, uthan wara saaklöös.
Ad § 6.
För den, som dräper annars hundh, tyckes eij böra sättias något wijst straff, emedan dhen eene hunden kan wara mångfalldigt mehra wärdh än dhen andra, uthan uthstelles sådant till dommares ompröfwande.
Det öfriga i dhenne § tycker Kongl.
Rätten kunna så inrättas: Arg hund som bijta folck will, må man ifrån sig drijfwa, och dher man honom [eij] elliest kan undkomma, slå honom till dödz.
Ad § 7: att här gås ifrån dhen gambla lagen cap.
46 BB.
LL., hwilcken i detta måhl synes wara både billigare och mehra tydeligh.
Ad § 8.
Dhenna § tycker Kongl.
Rätten kunna bättre således inrättas: Hwilkens hundh willd blifwer, och man honom eij straxt, då det witterligit warder, instänger eller dräper etc. Cap.
17.
Ad § 1.
Desse orden häfdar någon annorlunda eller sällier af oskipto, sedan andre laga skiffte begiärt och samtyckt, förmenar Kongl.
Rätten således böra ändras, att samma skiffte skall å tinget begiärt, och lagligen bewilliat wara, innan böter honom påläggias, som af oskipto sällier.
Ad § 2.
Hwadh torfskördh anlangar, så kan dhen på gräswall icke förbiudas, alldenstundh man eij annorstädes än dher gräswall är kan torff skiära; dock kunde här införas, att man dher medh sparsampt umgår.
Ad § 5.
Kongl.
Rätten förmenar, att det woro nogh nembna allena det ordet redskap, uthan att specificera det öfriga, som tagas och qwarhållas skall, för dhen, som innom annars ägor medh åwärckan finnes.
Cap.
18.
Ad § 2.
Widh ordet färre påminnes, att det är ett ordh, som nu icke brukes.
Ad § 4.
Att här gås ifrån gambla lagen, som tillåter i 3 åhr bruka det een således optager; fördenskull synes åhr och dagh wara för kort tijdh, och lähr ingen [på det] willkor wehla hemmanet optaga.
Ad § 9.
Påminnes om torp och hemmans opsättiande, att dher widh bör läggias det reservatum, att dhe eij bohlbyn förnär woro.
Cap.
19.
Ad § 1 och dhe ordh nyttie alla effter sin dehl påminnes, att dhe tydeligare kunde således uthsättias: effter dhen dehl dhe i bohlby äga.
Cap.
22.
Ad § 4.
Att dhen, som nedhugger eller förspiller trä, som till prydnad planterade äre, synes föruthan dhe här förmälte böterne böra jembwähl ährsättia skadan, effter mätismannaordom, i meningh mången illwilliande torde finnas, som till att skada eller förtreta sin nästa, desse böter eij achtade, uthan kullhugger eller förspiller dhe trän, som possessor för många penningar eij wille mista.
Ad § 5 påminnes, att skogzbetienterne, som uthmärckia medh cronones hammar dhe bärande trän, hwilcka tillåtes att huggas, böra giöra sådant, uthan att prässa någon betahlning af allmogen derföre.
Ad § 6.
Föruthan det att dhen, som bärande trä fäller, skall för hwart oeh ett i samma skogh plantera 2 unga trä af samma slag i stället igen, så skulle Kl. Rätten tyckia, att dhen förordning och sedwana, som hoos någre andre nationer practiceras, war widh detta tillfälle nyttig, det ingen bonde- dräng eller pijga skulle tillåtas att giffta sigh, för än dhe kunde wijsa hafwa planterat ett wist antahl af bärande trän, elliest hwadh för slag man dher till kunde påminna.
Cap.
23.
Till detta capittel påminnes allena, att böterne synes wara något för stoore, och borde förminskas.
Dher hoos tycker Kongl.
Rätten, att det, som i § 7 förmähles, att dhen, som finner något diur rifwit, bör kundgiöra sådant skogzbetienten, innan han det optager, eller böta, skulle så wijda limitteras, nembl: n att sådant skulle skie, så frampt skogzbetienten är när på orten och widh handen; elliest torde många diur blijfwa liggiandes och förskiämmas, för än någon wille taga sigh dhen mödan, att sökia på skogzbetienten, som war stadder långt borta.
Cap.
24.
Ad § 3.
Kongl.
Rätten håller för betänckeligit, att gifwa skallefogden och een af nembden macht att uthkräfwia straxt böterne, uthan borde så i detta som alle andre måhl lagligen förfahras, och dhe utheblifwande, som widh skallen annotterade blijfwa, först till tingz föras, hwarest dhe effter laga undersökning skohla till böter dömmas, innan någon execution dhem öfwergår.
För öfrigit pröfwes böterne jembwähl i detta capittell wara för swåre, så att allmogen dhem eij förmår ehrläggia.
Cap.
29.
Widh detta capittell påminnes allena, att iblandh dhe allmänne sochnehuus är fattigstufwu uthlåten.
Cap.
30.
Ad § 1 påminnes, att dher ägor af oskipto till landzwägh tages, måste sådant skee medh jordägandens wetskap och minne; så och att jordäganden i oträngde måhle, genom det att wägen må giöras rätt och jembn, eij altför stoor och märckelig skada må tillfogas.
Ad § 6 påminnes, att wägerödning och broobyggning måste i synnerheet proportioneras effter som wägen kan wara beskaffat till, ondh eller godh, ty offta kan på een fierdedels mijhl fordras mera arbete, än elliest på een heel, som jordmånen finnes wara belägen etc. Cap.
32.
Till detta capittell påminnes, att här finnes ingen distinction och åthskillnad wara giordh emellan giästgifwerij uppå landet och i städerne.
För öfrigit haar Kongl.
Rätten jembwähl dhen opsatte ordningen i städerne igenomgådt, och finner dherwidh intet hafwa att påminna.
2.
Utlåtande från Östergötland.
Till underdånigste föllie af H.
K.
M: ts wår allernådigste Konungz gienom baronen och landshöfdingen, högwälb.
Hr.
Erich Lovisin oss communicerade allernådigste befalning, att öfwer det, som af den till lagens revision förordnade Kl. commission är wordet upsatt och utarbetat uti den så kallade Bygningzbalcken i landz- och stadzlagen, med wåre underdånige påminnelser att inkomma, serdeles om flere måhl än de, som härunder samma wärk författade och inbegrepne äro, skulle finnas infalla, hafwa wij kortte påminnelser, sådane som wij dem ibland myckenheten af andra så ordinarie som extraordinarie högst påskyndade förrättningar kunnat tijd och råderumb hafft att efftertänka, upsättia och författa welat, uti den underdånigste tilförsikt, att dhe med nåde och ynnest ansedde och uptagne warda.
Emedan Swerges lag så wähl i forna tijder som dhe senare altid blifwit fördelt i wissa flockar eller balckar, efftersom innehållen warit, hwarom dhe handlat, hwilket senare ord wid öfwerseendet af the förre dhelar i lagen är wordit behullit, och uti denne för detta kallade Bygningzbalck åthskillige måhl iemwähl införas, som angå åkerbruket på landet, altfördy synes oförgrijpeligen till att behålla en tienlig lijkheet wid lagens fördelning, såsom och för beqwämligheeten med allegationer, denne materien kunna komma under titul af landz- brukz- och byggningabalck.
Ad cap.
1.
Effter denne balk mycket wähl och eftertänkeligen tager sin början och begynnelse af bohlby och afgierdebys fördelning och des beskrifning till ägors och belägenheters förmån, så tyckes derwid straxt icke otienligen kunna sammanföras, hwad det 3 cap.
om afgierda bys rätt och wilkor förmäler; och såsom härwid intet är rört om utjordar och uhrfiällar, så påminnes ödmjukeligen, att om dem och iembwähl härwid någon wiss och efterrättelig mention skee måtte.
Ad cap.
2 § 7.
Thet förmäles om dem, som utan loff byggia å almänningar, skogar eller den jord dhe intet äga, att dhe sin bygnad till jordäganden hafwa förwärkat och böra plichta såsom the ther annars jord sig tillägna willia, altså förefaller härwid det måhl att omröra, som offta för rätterna kommer att twistas om, när någon medh jordägandens låf och minne å skatte eller frelsse sine egne ditförde huus på dess ägor upsatt, under förening att giöra derföre eller någon mera thertill effterlåten jordh, tienst och dagzwärcker, och antingen de, dess arfwingar eller någon annan tillkommen jordägare widh slikt aftahl intet förblifwa willia, påståendes husen (om de någon tijdh på deras jordh stått) för ingen eller mycket ringa wedergiälning sig medh rätta att tillägna effter gamal sedwana att jordh ärfwer huus.
Huru i slikt måhl förbehållas och dömmas må?
Ad cap.
7.
Ehuru wäl det är een mycket wälbetänkt och wäll grundat förordningh, att alla, som hushåldh förstå, på allt sätt förbindes att medh all den alfwarsamheet, som någonsin mögelig är, tillsee och förekomma, att icke eldh af wårdzlösa och wangiömo kommer att giöra skada, och thet terigenom, att de, som dertill i någon måtto beträdas wållande, sådant med laga plicht umgälla och bättra, som dhe mer eller mindre befinnes dertill brotzlige warit; doch likwäll såsom det een huusbonde alt för stor börda och swårhet wara skulle, att för sitt tienstefolckz försummelse plichta och teras brått således giälda, ther han doch icke upbar eller wälte, hälst när han gitter bewisa, sig all den flit och upsicht med sitt folck brukat, som een godh huusfader någonsin öfwa kunnat, altså påminnes oförgrijpeligen, om icke den limitation härwidh skäligen borde rum hafwa, att när af slik wådeldh genom tienstehjons wårdzlösheet, utan den ringaste huusbondens skuldh, skada sker, at då det brotzliga tienstehionet allena therföre må plichta och icke huusbonden, som utan dess therigenom nog skada lider.
Ad § 4.
Emedan som uti § 4 förmäles, att brandstådh eij må tagas eller gifwas af de på lön eller boställen sampt rustningzhållare anslagne gårdar, alt fördy som Kongl.
Maij: t till landzorten nyligen ankombne nådiga förordning tillåter, att afbrände rusthåll måge jämwähl genom brandstodh sin upprättelse taga; altså påminnes i underdånigheet, om icke bäst wore, att derwid kunde förblifwa, och brandstoden uthgiöras effter som skadan pröfwas större eller mindre warit.
Cap.
10.
Såsom stor skada fast offta förnimmes på säden af ohägn, särdeles der som wida byelag äro, hwarest af een eller annan åbos wårdzlösheet och försummelse, sina giärdesgårdar wijd macht att hålla, deras grannar stort mehn, olägenheet och tidspillan lida måste, altså påminnes oförgripeligen, huru som till förekommande af slik oreda een god uthwäg wara skulle, om een förståndig och alfwarsam bonde widh hwart byalag på tinget tillsattes, att wara gärdzfougde och upsyningzman öfwer hwars och eens fehlachtiga giärdesgårdar, och dem wid laga plicht tillsäija i rättan tijdh, hålla hägn och stänga kring åker och ängh, och den sådant försummar wid nästa ting angifwa, och för sin möda wederbörlig betalning åthniuta.
Ad cap.
14 § 6.
Såsom mycken klagan offta förekommer öfwer den skada mongen lider derigenom, att argt och wanartigt folk nattetidh medh willia insläppa boskap i annars äng och åker, hwilken skada icke så lätt straxt kan mätas, hälst widh ängarnas förderfwande mer genom nedertrampande än afbetande; altså påminnes i underdånigheet, om icke till förekommande af sådan sig mer och mer inritande osedh, detta medh någon högre plicht, än som förmäles, wederbörande må kunna ansees.
Ad cap.
16.
Effter som icke sällan händer, att wälartade och öfwade jachthundar, som offta för penningar intet äro att finna, och såwäll för dess nytta och gagn, som det nöije een eller annan widh jagande hafwer, högt wärderas och skattas, som doch een owän och illwilliande intet betänkiande hafwa skulle, ägaren till stor skada och förtret att dräpa, än han allenast 3 daler derföre plichta skulle; alt derföre påminnes, om.
icke sådan plicht må förhöjas, effter som hunden kan bewisas för sin godheet skäligen kunna komma att skattas och wärd hållas, såsom och att dhe, hwilka af öfwerdådighet eller annat argt upsåt eens bandhundh eller gåhlewar dräpa, medh nogon högre plicht beläggas måtte.
Ad cap.
21 § 5.
Effter som mycket klagas, att wårdslösheten hoos tienstefolk tager öfwerhanden, så att een stor dhel af försummelse och wanryckt offta förderfwa och bringa om sin huusbondes creatur, särdeles hästar, som dem anförtrodde äro att wårda och skiöta, ja och understundom undersnilla det, som till deras foder och föda gifwes dem under händer; alt derföre påminnes uti underdånighet wähl wara, att sådan argheet genom exemplart straf kunde hämat blifwa, och slika tienstefolk, till skadans ärsättiande, så wida de förmögne äro, förbindas.
Uthi Stadzlagen.
[1.
] Ad cap.
3 § 11.
Förmäles, att alla städer skola hafwa några wissa bestälte, som på gatan och andre allmänne platzar liggande ahs bortföra och derföre af staden sin lön niuta; fördenskull frågas uti underdånigheet, om icke uti de mindre städer, som tillförene warit wanligit, ännu folk och drängar måge utan wanheeder få dem uthur staden bortföra, och att een taxa kunde blifwa giordh, hwadh een sådan person, när han står till att bekomma, derföre skall hafwa, som sådant förrättar.
2.
Såsom det 6 cap.
af Byggningabalken i städerna lyder, att ingen winskänk, giästgifware eller krögare bör hafwa något liuss eller eldh för någon giäst, sedan klockan är 9 slagen om afftonen, förr än utur wårdh är ringt om morgonen; altså torde mången wägfarande, som seent kommer till herberge, förwägras hus uti staden, och besynnerligen uti Stockholm, der som inga ordinarie giästgifware ähro.
Hwarföre giörs härmedh een underdånig påminnelse, om icke de reesande och långwägade må wara härifrån eximerade, så att giästgifwaren må wara wederredo, enär de ankomma, dem till herberge emottaga och sina huus uplåta.
3.
Effter böterna uti åthskillige måhl synes oförgripeligen wara något högt upförde, och särdeles der brutten härröra af några små händelser i de mindre städerna, om icke sådana fattige borgare kunde för ett och annat ringa förseende blifwa ansedde medh något ringare straf, så att dee igenom böternas stoorleek icke förswagas uthgiöra den skyldigheet, som staden till Kongl.
Maij: t och cronan plichtig är.
Mauritz Hold.
Germ. Cederhielm.
Iohan Assver.
Andh.
Leerbäck.
Ioh.
Nordman.
3.
Utlåtanden från Kronobergs län.
a) Gemensamt utlåtande (?
).
Effter hans Kl. M: tz aldranådigste ordher undherdånigst betenkiandhe och påminnelser widh öfwerseeandhe af dhe ankomne stadz- och landzbyggningzbalker, upsatte af dhe till lagens reviderande tillförordnadhe högl: e herrar commissarier.
Cap.
3 § 1.
Till dhe ordhen in fine än han inom egen hegn och gierdzgård, råå eller röör hafwer, synes böra uthtryckeligen föras nemligen af ålder, uhrminnes eller då skattlägningen skedde, haft hafwer, ty eliest kunde något afgierda [hemman] nye olagelige intaker sigh wilia tillägna, bohlbyarne till præjudice och till hielpreda beropa sigh på lagen effter sielfwa orden.
Cap.
4 § 3.
Derest finnes, att jordeganden böhr tilläggas så stoor dhel som öre, örtugh, pundh- och tunnerentan medhgifwa, men här i orten kommer att considereras, ded härest nestan ingen öre eller örtug eller tunneränta finnes till dhelningsfundament att brukas, uthan pundh och penningerentor; derest och ingen punderenta, som egentelige skattehemmanen i Wären icke gierna innehafwa, uthan blåt penningerenta, hwilken pundhrenta och så olijk ähr, att dhen ringare gård i byen kan hafwa 6 à 8, och dhen större 3 à 4 pundhrentor, äfwen dhen mindre dubbel högre penningerenta än dhen större, dherföre och widh arffskifften ingen pundhrenta, uthan hele hemmanetz hwariehanda rentor nu gemenligen i consideration tagas, och som här öfwer ingen express lagh till dhelningzfundament warit uthsat, dy tyckes nödigt, att statueras måtte, ded slijke dhelningar här i orten effter hemmanens rentor skie måtte.
Ad cap.
8 § 2.
Dåch må dhen, som mäst äger i by, råda uthi huru många skiffte åcker och engh delas måge.
Synes att dhen, som mäst äger i by, kan tillfoga dhem andre skada dherigenom, om allenast skal stå i hans egit behag, uthi huru många skiffte åcker och äng delas skohla, utan torde wara bättre, att häradzretten härwid skiärskodar och uthnämbner dhet, som skiäligt och tillbörligit wara må.
Cap.
10 § 8.
Dedh henda flere casus, som lijka förbudh och straff meritera, såsom till exempel här i orten, hwarest medelst sanke åkrar giödzlen wintertijdhen eij kan uthföras, på dedh att dhen eij om wåren med floden bortgår, hwarföre dhen, sedan wårrågen sådder ähr, till chorensädet uthföres öfwer dhe gödde åkrar i mangel af annor wägh i stenbygden, då dhen ene med uthsädet effter dhen andre sigh accommoderer, således dhe åhrligen ombyta pläga till hwar andras nytta, men när en af afwund, som offta hender, och sin granne att skada åkeren för honom igiänsår och wägen således tepper, böhr han lijka plichta och skadan betala, som altså uthi generali termino tyckes kunna uthsettias.
Ad cap.
16 § 5.
Finnes stadgat, att dhen siuk boskap eij bortdrifwer eller dräper, skall 3 daler plichta.
Men synes dher hoos oförgripeligen skadan betala böra, om han wiliandes och wetandes boskapzsiuka inritar, dito, att ehwarest i by boskapzsiuka inkommen ähr, dhen byss boskap achtas eller frånstengas böhr, och med grannarnas tillhielp, om byen sielf eij pröfwas mächta skadan således afwäria, på ded eij flere byar och sochner, som offta hendt ähr en lijka olycka af boskapens sammangång hafwa må.
§ 8.
Hwilken som wild hund etc. Att härwid kunde uthsättias, hwad bötter ägaren af en wild hund eller boskap skulle ehrleggia, om dhen sargade folck till dödz, tyckes wara nödigt, eller och att denne casus remitteras til Dråpmåhlabalken, som § 7 cap.
21 tijt äfwen är remitterat, om folck skada får af giller.
Cap.
17 § 1.
Bys oskiffto skogh och marek må hwar som i by boor, sig til nödtorfft bruka etc. Om allmänt skulle effterlåtas skougen att nyttia, torde missbruuk dher uthaf komma, hälst på dhe orter, som kiärebrennerij åhrligen föröfwas, hwarest dhen bäste sågh- och timmerskougen nedhugges och allenast stubben och rothen brukas til kiärebrenning, men heela skiöne stockarne blifwa qwarliggande och förruttna uthan någons nytta.
Ty synes säkrare, att alt slijkt uthsyntes, iempte och dhen timmerskoug, som nedhugges på byallmenning, på dhet att ingen måste mehra hugga än han nödigt behöfwer och slijkan skoug effterkommandom lembnat warda.
Ad cap.
19 § 5.
Woro nödigt, att härwid blifwe uthsatt, huru myckit dhen böta skal, som på en oskattlagd quarn, dher dhen tohlas kan och bör, mahler mehra än sin egen mäld.
Cap.
20 § 2.
Ähr statuerat, att byeganderne skola förena sigh, huru många swijn på ållon- eller bookskogen födas kunna, men ded skier sellan, ty hemmanen finnas offta widt ifrån hwarandra runt omkringh skogen situerade, hwaraf ähr fölgt, att hwar effter godhtyckio swijn intagit och dhermedh skogen förlagt, både by som swineganderne till skada, altså synes best, att wid skogarna wisse opsynesmen af häradzretterne förordnas måtte, som emoth betahlningh af skogeganderne swijnen, effter som ållonet tåhla kan, emothtager och achtar, dheraf och många flere skador kommo att afböias.
Cap.
22 § 2 Se utlåtande (s. 301) af häradsh.
Berghman.
.
Cap.
22 § 5 et 6.
Planteringen dubbelt emoth dugelige bärande träen finnes dess höghnödigare, som nu en tijdh dhen icke så noga ähr observerad, men dhermedelst lärer af sigh kommit, att månge åhr emellan stundom intet ållon blifwer och altzå planteringen eij skie kan, hwarföre synes högst nödigt, att dhe, som träen uthstempla, jemwähl wisse åhrlige listor öfwer planteringen opsettia böra, och dhem exseqvera låta, när ållonåhr warder, som och, om dhem då försummas, att icke alenast bothen uthgår, uthan och planteringen lika fulth wider dubbel both fullkombnas.
Men odugelige träen, som åker och engh förderfwa, rijsseeke, rijss- och afwenbook här i orthen kallat, med mehra slijkt, som ingen frucht någonsin giör eller giöra kan, uthan marken lijka som en hampåker öfwerwäxer, säden och gräswexten sampt muhlbetet förkwäfwier, tyckes icke under sådan planteringh komma att förstås, effter som dess myckenhet intet tahl, dess smahlhet ingen stemplingh tillåter, och mångenstädes inga egor dher till finnas, medh mindre dhet hemmanet dubbelt förderfwas skulle och således dy synes böra ifrån dhen andre planteringen eximerat wara.
Cap.
23 § 3.
Men eij att sällia eller uthom egne ägor, elgh hiort och raphöns fånga.
Alldenstund uthi skougsordningen af anno 1664 står tilåtit frälsemannen att skiuta uppå dhen allmänning, dher han interesserar uthi, hiortdiur, och på många ställen finnas myckenhet af dhem, men inga rå; är och på månge orter frälsemans sätesgård til alla sina uthägor interesserat uthi allmenninger, ty förmehnes dhe något dherwid lijda, om hiortdiurs fällande skulle wara dhem alldeles betagit på oskipte bys ägor, uthi hwilke dhe interessera.
[Cap.
28].
Cap.
28 om fijskerijers och fijskiewattns nyttiande fins intet; eij heller dhet påberopte memorialet.
[Cap.
29] Se utlåtande (s. 301) af häradsh.
Berghman.
.
Ad cap.
30 § 1.
Och niute dhen som något märkeligit mister af sine ägor, särdeles uthi åcker och eng, wedergiälning af nästa ägor eller och af häradzboar.
Om wädergiälningen skulle tagas af näste ägor, så lijder dhen gården dheraf skada och förringas, kan eij heller slijkt uthi åcker och äng bequämt ehrsättias af häradzboarne, uthan heller en skiählig tilgifft på räntan blifwa förundt det hemman, som sine ägor mister.
Cap.
32 § 6.
Lijka som ingen bör giästgifwarne till præjudice i allmenne wägar hästar uthleja, så böra eij heller giästgifwarne hwarandra till förfångh öfwer neste giästgifwaregård skiutza, som offta, då godhe wäghar äre, skier af somblige, som icke långt ifrån hwarandra för hwariehanda orsaak till giestgifware förordnade ähre, helst effter dhe när wägarne [swåre?
] finnas, lasten gierna då från sigh skudda; ded hender och stundom, att man så till chronones tienst som för sin egen wählferdh skoghwägar fara måtte, då man offta hwarken herberge eller hestar att leja bekomma kan, dy tyckes lijka nödwendigt wara, att dhe, som i wägen boo och huss och hestar ega, sampt giäst och skiutz underkastade ähro, dhet för betalningh uplåta böra eller plichta.
Hwadh eliest gamble lagens Bygningebalk förmäler om hwariehanda straff för dhen sine bohagstygh och inredsel förderfwa och annor olaga procedur med mehr föröfwa, dhet lärer wähl i andre balkar ihugkommas.
b) Från häradshöfding P. Rudebeck.
Oförgripelige påminnelser widh dhen öfwersende Bygningebalker.
Ad cap.
3.
Uthi Bygningebalkens 3 cap.
1 punct in fine tyckes deth förmälas skulle, att afgärda hemman allenast böhr niuta det aff ålder eller wid skattlägningen pröfwes instängdt och hägnat warit, och orden där till inskränkas, ty skulle dhed i sådan generali termino stå, som projectet förmälar, kunde läteligen alle nye olaglige intakor därigenom ett och annat afgiärda hemman till bohlbyens skada komma att tillägnas.
Ad cap.
4 § 3.
I Småland rächnas i ställe för öhre och öhrtugh icke allenast pund, uthan pänningeräntan.
Och är således qvæstio därhoos, om icke extraordinarie räntan oachtat förmedling proportionaliter wijdh hwariehanda jordedelningh der emoth ordinarie considereras böhr, ty elliest skulle ett hemman, som hafwer man 4 daler ordinarie ränta lijda för mycket, hälst i uthägorne, emoth deth, som 15, ja, 18 daler ordinarie skattar, och ändå i åker och engh icke mehr än det förrige possiderar, och experientien dageligen här i orthen medhgifwer, det noga des mehr synes observeras böhra, som wij här till dagz ingen expresse lagh där uthöfwer innehafft.
Ad cap.
10 § 8.
På lijka sätt yppar sigh stundom här i landzorthen twist dhermedelst, att dhen eene af afundh igiensåår åkeren i otijdh, dhen andra till skada wijdh giödzlens uthförande, hwilken försel doch offta ömsom öfwer åkrarna i trångh af annor wägh här i steenbygden brukas måtte, då dhe effter maneret pläga accomodera sigh medh rågh och kornsäde till alles nytta effter hwarandra, och nödight synes böra stadgas.
Ad cap.
12 § 3.
Synes lijka both dhem öfwerkomma böhra som trägård uthödher, och offta aff afwund och skiälzwåldh till effterkommandes skada finnas skie pläga.
Ad cap.
16 § 5.
Där wijdh synes dhen påminnelsen höghnödigh, att dhen gårdh eller by, som boskapssiuka hafwer, sine creatur inom hägnadh hafwa böhr, att dhen eij grannar och hela socknerne skada må, som experiensen här å orthen wijsar, aff wårdzlösheet händt wara och wijder both således böhr förekommas.
Ad cap.
20 § 2.
Tyckes oförgripeligen, att stadgas måtte, det wisse upsynesmän i hwart skougelagh sättes, som för betahlningh swijnen emothtager och achtar, ty dagelige förfahrenheeten gifwer wijdh handen, att elliest månge skogar, så skogzegander delz, som swijnäganderne till skada förläggias, och äfwen månge swijn offta bortkomma, medh fleehre skadas, som bäst igänom wisse upsynesmän förekommas kunna.
Ad cap.
22 § 5 et 6.
Det öfwerflödige rijsseke, rijssboke, i desse orther och afwendbook kallat, det ingen frucht giör, ock till ingen bygnadh nyttigt ähr, dito odugelig lindh, lön och ask, som engegierderne, hagar och uthmark offta lijka som een hampåcker öfwerlöper, och sädh, höö medh betet alldeles förqwäfwier, och med löfwet förderfwar, synes oförgripeligen dess mehr uthan plantering böra afrödias, som des myckenheet intet tahl, des smalheet ingen stemplingh tillåter, och offta på egorne till planteringh ingen lägenheet finnes, [med] mindre hemma [net] dubbelt mehr fördärfwat warder, och altzå till annan consideration wijdh dylijk händelse tyckes komma böra.
Ad cap.
32 § 4.
Giästgifware här i orthen hafwa merendelz så små hemman, att dhe icke öfwer 2, 3 à 4 hästar högst föda kunna, hwaraff föllier, att resande folck stort hinder och skada lijda; tyckes altså oförgripeligen nyttigt, att hwart hemman woro plichtigt åhrligen lijtet foder emoth betahlningh att affstå till slijka giestgifwaregårdar, där medh giestgifwaren obligeres att både hästarna till sin qvantitet hålla som och städze kan foder till salu, ja jämbwähl för chronans ankommande troupper i ondan tijdh innehafwa.
Paul Rudebeck.
c) Från häradshöfding G. Berghman.
Oförgripeligh påminnellse wedh dhen nye Bygningabalkens öfwerseandhe.
Cap.
7 § 4.
Står förmält om the, som brandstudh äga gifwa, hwariblandh och finnes tienstehion till ¼ emot bonden.
Derwedh påminnes oförgripeligen, att såsom brandstud på dhet sättet uthgiörs både effter hemmanthalet och hufwuden, och sålunda undersleef skiee kan, om upbördzmännerne den ränttan upbähra: altså synes wara bäst, att dhen, som skadan lijdit, må sielf densamma infordra, doch intet annorlunda, ähn effter skriffteligit tillståndh af häradzretten, hwilken förplichtat bör wara, sedan therom lagligen ransakat wore, att mätha thes undfångna skada, och dhereffter ett skiähligt contingent af så många sochnar, som där till pröfwades kunna förslå, honom tillordna, hwarigenom dhen egennyttigheet, som een part upbördzmänn förnimmes bruka wedh brandstudzpenningarnas uthdhelande till dhem, som derpå assignerade blifwa, under skieen af förtiändt wedergieldning och löhn, för medelens upbärande, förekommas och hindras, och den skada lijdande så mycket erkläckeligare hielpas och uprättas kunde.
Cap.
8 § 2.
Förmähles desse ordh doch må den, som mäst äger i by, råda uti huru många skiffte åker och äng dhelas måge.
Här synes dhen mäst ägande i byen een stoor frijheet tillägnas, och tyckes oförgripeligen, att enähr grannarne i anledning af dhet, som föregår i bemälte §, giöra sina andhelar lijka och jämbngoda, bör då så wähl det ena som andra i åcker och äng sampt andra tillägor, under een effter öra och örtugh eller i proportion af hemmanetz stoorleek uthräcknadt och däreffter lämpat dhelning blifwa compræhenderat.
Cap.
10 § 5.
Tillåter att så bruka äng för grääsgield, hwilket dhet 4 cap.
§ 6 alldeles förbiuder.
Cap.
22 § 2.
Tahlas om bärande trääs böther, hwarhoos synes wara till påminna, att om något trää befinnes effter laga ransakning intet hafft sin fullkommelige wäxt, eller elliest warit odugeligit, och dheels förtorkat, böterna då måtte proportioneras effter det wärde, som häradzretten pröfwade träet giöra skiähl före, antingen för ½, ⅓ eller ¼ emot ett fullwäxt godt trää.
Cap.
23 § 4.
Förmähles om jordägandens låf till att få skiuta på des ägor, hwarwedh påminnes, att om samme äger äre blandade ihoop med samskiödt marek, uti hwilken cronan participerar, torde då sådant låfgifwande wara förbudet, helst stort missbruk derunder kan föröfwas, i det icke allenast samme jordägare, som participerar i allmänningen, torde skiuta sielf mehr än han borde, och desutan ändå låfwa een annor föröfwa detsamma, cronan till stort præjudice, som deremoot till äfwentyrs antingen intet eller ganska lijtet åthniuta finge, där doch lijkwähl des höga rettigheet i proportion af hemmanthalet, som uti allmänningen rådande wore, torde wara mehr än dubbelt större än någon annors, såsom till exempel, een frellsegård wore participant med 3, 4 eller flere cronohemman, wedh hwilken beskaffenheet alt låfgifwande borde förbudit wara.
Cap.
29 § 1 et 2.
Förplichtar adelen jämpte andra att hålla kornhuus och tijondeboder wed macht, hwilket synes behöfwa någon förklahring, emädan adelen för tijondens affgifft effter privilegierne på deras sätisgårdar sampt rå och rörs hemman frij är.
Cap.
32 § 2.
Dhen påbudna bygnaden wed giästgifwerijen synes wara för allmogen och häradet så mycket mehra odrägelig, som det sig offta befinner, att uti ett härad kan wara 6 och flere giästgifwerijer, hwilkas bebyggande med så många huus, som nu föresatt är, woro een stoor tunga för landet, serdheles på slättbygden, hwaräst timberwercke medh stoor bekåstnadt ifrån fierran orter hemptas måste, och borde fördenskuld giästgifwaren, som dageligen sitter i fördhelen, skaffa sielf nödige huus till dhe resandes accommodement, i synnerheet the, som åbo skattehemman, när allenast häradet till tarfweligh stallrum framskaffade och upbygde.
Cap.
32 § 6.
Förbiuder, att ingen må nyttia kåst eller i herberge hoos någon annor än giästgifwiaren, och det wedh 5 dalers böter, om någon sådant meddehlar och uplåter.
Hwarweed oförgripeligen påminnes, att om sigh så kunde tillbära, det någon reesande, medelst hwarjehanda ordsaak af owäder, willfarande eller annat hinder kunde begiära huus hoos een annor good mann, woro då något strängdt att påläggia densamma böter, helst det både Gudz budh och een christelig plicht mootsträfwigdt är, att neeka dhen reesandhe herberge.
Det finnes elliest många angelägne capitell förbijgångne, som i den gamble lagen införde äro, hwilka synas heelt nödige wara, nu jämbwähl att blifwa observerade.
I lijka måtto woro det nödigt, att något statuerades om nijdingzwerk och des straff, som af bohagztyghz och annat inredsles förderfwande i husen gienom ondsko och argheet föröfwas kunde, effter sådant mycket passerar, och i rätterne offta andraget blifwer.
Detta är i min opassligheet uti största kortt- och hastigheet upsatt och författat.
Datum Bergh den 12 Novembris Anno 1692.
G. Berghman.
Förslag till Handelsbalk 1718.
1.
Kommerskollegiets protokoll.
Måndagen den 19 Januar.
1719 f. m. närwarande: Hrr vice Präsid.
Stiernhök, H: r Commercierådet Hildebrand, H: rr Assessorer Adlerstedt, Carlheim, Hökerstedt, H: rr Commiss: r Porteus, Stiernhök.
Företog sig Kl. Collegium den af Kl. Lagcommissionen oppsatte och med detta Kgl.
Collegio communicerade Handelsbalk, med hwilkes upläsande man nu giorde en begynnelse, hwarwijd
1 §.
Herr Ass.
Carlheim påminte, om icke det ordet twång kunde uteslutas, efter som all handel efter den sälj andes och köparens egit godtycko ske plägar; men de öfrige Kl. Collegii H: rr tyckte, at det eij skadar, om detta ord blijr stående.
Wijd den 2, 3, 4, 5 och 6 § war intet att påminna.
7 §.
Härwijd discuterades, om det måtte wara tillåteligit att något öfwerbiuda, sedan en annan först giort des bud, hwilket förmentes kunna ske, men at förekomma en alt för stor stegring på warorna tycktes, at der med således borde regleras, neml.
at med ett sådant öfwerbud eij må wara tillåteligit at fortfara längre än tils hwad säljaren för des wara första gången begiärt.
Hwarmed H: r Ass.
Hökerstedt oppwiste, huru han förmenar denna § böra inrättes, som följer.
Ingen tränge sig i annars köp eller öfwerbiude hwad en annar köpare redan förut med säljaren öfwerenskommit; men emedlertid inan säljaren med någon köpare om köpet öfwerenskommit, står hwar och en fritt at biuda, dock icke öfwer det pris, som säljaren först för waran begiärt, hwartil den närmast är, som först giort det bud, hwarmed säljaren nöijd blifwit, så framt icke förut aftahl skett med säljaren och den först biudande, at den är närmast, der han wil gifwa hwad en annan högst biuder.
H: r Commiss: n Porteus tyckte den förste biudaren må wara närmast, när han gifwer det, som annan biuder.
H: r Ass.
Carlheim tyckte, att Kl. Collegium häröfwer kunde höra Rådm.
Aulævill, efter han sitter med i Lagcommissionen och denna balken uppsatt, då Kl. Collegium wijdare häröfwer få rådgöra.
Hwartill H: r Asses.
Hökerstedt: det lär wara nog at här om conferera med H: r Asses.
Cameen, som jemwäl suttit i Lagcommission.
Sedan fortfors, och war wijd den 8 § intet at påminna.
Wijd den 9 § discuterades, om icke köp, som en gång är slutit, bör stå på winst ock förlust; likwäl efter närmare eftersinnande, at den, som gier ut goda penningar, bör derför hafwa des waluta, kommo nu samtl.
Kl. Collegii Herrar öfwerens, förutan H: r Ass.
Hökerstedt, at låta denna § stå orubbad, allenast at de orden utelemnas at säljaren och köparen icke rätt förstått hwarandra, efter sådant tillfälle woro til oändliga disputer.
H: r Ass.
Hökerstedts mening war denna, att § således ställes: Finnes i sielfwa wahran ett så förborgat fehl, at warken köparen eller säljaren kunnat thet förutse, och intet å någonthera sijdan förut något förbehåld skedt är, ware då köp ståendes såsom slutit på winst och förlust.
Af denna mening war äfwen H: r Comm.
Stiernhök; dock förente sig med de öfrige H: rr angående att de orden utslutas, det säljaren och köparen eij rätt förstått hwarandra.
Hwad præscriptio temporis härwijd angår, tycktes den intet kunna utsätjas, utan at en beskedlig dommare efter hwart fals egenskap deröfwer bäst lär kunna reglera.
10 § approbatur.
11 §.
Allenast obserweras, att här bör stå köparens waror och en åtskilnad göres emillan lös och fast ägendom.
12 och 13 § approbantur.
14 §.
H: r Ass.
Carlheim påminte här wijd, om icke af de här utsatta böter borde beslagaren ⅓ dehl tillkomma, hwilket höllts skäligt.
Härwijd blef ock den förl.
åhr 1717 oppsatta instruction för gullsmederne i riket oppläsen.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
15 och 16 § approbantur.
17 §.
Bör stå embetsbroder i stället för någon annan.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Onsdagen den 21 Januar.
1719.
Företogs den hit remitterade Handelsbalken återigen, hwarmed nu med uppläsande af des 2 capit.
fortfors: Om stappel och uppstäders handel.
Påmintes wijd den 1 §, at den måste tydeligen utsätjas och exprimeras.
Ankom H: r Commercierådet Tham, då denna § ånyo uplästes; hwarwijd bör tilsätjas, det får stappelstadsborgarne handla med uppstadsborgarne uti Bergslagen.
H: r Commercierådet Tham: Alla uppstäder i riket äro mer skadliga än nyttiga, på den fot de nu äro inrättade; men om uppstäderna så inrättades, at de allenast beflitade sig om manufakturers inrättande, och eij befattade sig med någon handel, wore bättre.
H: r Ass.
Carlheim: Kl. Collegium, hwilket redan fått Hans högst sal.
M: ts bref härom, men aldrig fått tijd det ärendet at företaga.
H: r vice Präsid.
Stiernhök ankom.
H: r Commercierådet Hildebrand sade: quæstio är, om städer äro för landets skuld, eller landet för städernas skull; och som städerna til landets oppkomst böra inrättas, så böra de och efter landets förmån och nytta inrättas.
H: r Commercierådet Tham discuterade om huru skadeliga bergstäder äro, och wijd detta tillfälle taltes om Philipstad.
Thorsdagen den 22 Januar.
1719.
Continuerades med Handelsbalkens öfwerseende och blef nu des första capitel, samt det deröfwer den 19 sistl. hållna protocoll uppläsit.
1 §.
Blijr orubbad, allenast at de orden utslutas: och hwad olagligen blifwit slutit hafwer intet bestånd; hwilka ord med understrukna rader äro utmärkta, som hölls onödiga, eftersom sådant desutan är en generahl regel i lagen.
2 och 3 § approbantur.
4 §.
Såsom ett särskilt capitel i lagen innehåller, huru böterna skola fördelas, så war nu Kl. Collegii mening, at orden konungen, målsäganden och häradet utslutas, warandes nog at allenast står til treskiftes.
H: r Commercierådet Hildebrand återkom.
5 och 6 § approbantur.
7 §.
Härwijd blef den öfwer denna § den 19 sistl. hujus hållna discurs oppläsen; hwarefter Hans Excellence sade, at om det wore tillåteligit att falla inn och öfwerbiuda, då en annan wärkeligen håller på att tinga, stägras allenast derigenom waran, så att säljaren således kunde få mer än han begiärte, och blijr således nu fullkomlig auction, fördenskull förmente Hans Excellence att låta denna § blij orubbad; hwarwijd som det 14 cap.
Köpmb.
Stadslagen uhr gambla lagboken blef opläsin, denna sak angående, så blef faststält, at denna § efter lagsens egen ord i ofw: nde rum inrättas.
Fredagen den 23 Januar 1719.
Continuerades med Handelsbalkens öfwerseende, hwaraf nu den 9 § blef uppläsen, så wäl som den därwijd den [19] sistl. giorda anmärkning, hwilken blef gillad, så att denna § der efter kommer at inrättas, allenast at dertil sättjas, hwaröfwer en beskedelig dommare äger reglera och dömma.
10 och 11 approbantur, denna senare i anseende dertil at den allenast angår lös ägendom, warandes ett annat särskilt cap.
i Jordb.
som handlar om det fasta.
Den 5 Juli 1721 onsdagen för middagen närwarande: hans Excell: ce Kongl.
Rådet och Præsidenten Högwälb.
Gref.
M.
J.
De la Gardie, Commercieråden Carl Adlerstedt, Erland Cameen, D. Silwius, H. Carlheim, Jac.
von Hökerstedt, C. Stjerncrona, C. Dryander.
Företog Kongl.
Collegium å nyo den hijtremitterade Handelsbalcken at deröfwer giöra des anmärkningar och påminnelser och uplästes af första cap.
fölliande §§.
1 §.
Huru med kiöp förfaras skall etc. Derwid hade K. Collegium eij något att påminna, utan bör han således ord ifrån ord införas.
2 §.
Huruwijda skriftlige contracter samt mäklare och wittnen wid någon handels slutande kunna behöfwas.
Hans Excell: ce utlät sig: att alt det, som går till högt qvantum, som skepp, hus, gårdar och dylikt, så böra contrahenterne till förekommande af process till ettdera wara förplicktade.
Hr Assessoren von Hökerstedt tyckte det wäl wid hijtsända projectet kunna förblifwa, allenast det ordet men borde utgå at så mycket mer förekomma twifwelsmål, som deraf kunde slutas; ty om men skulle stå, skulle då kunna förebäras, at det, som är af stort wärde och icke blifwit slutet i mäklares eller wittnens närwaro, borde eij heller hafwa bestånd, hwilket och af de öfriga K. Collegii ledamöter blef bijfallit och slutit.
3 §.
Denna § synes kunna gå ut såsom onödig, ty det följer icke allenast af sig sjelf, utan ock förtager kiöparen och sälliaren den frijhet och beqwämlighet at med hwarandra handla på credit etc.
4 §.
Wid denna § war intet at påminna, allenast böterne, som till 10 daler utsatta finnas, böra förhöjas till dubbelt åtminstone, emedan skadeståndet är gemenligen så swårt at bewijsa.
Hans Excell: ce tyckte för des dehl, at böterne borde hwart 1000 daler till ett wisst utsättias och sedan derefter gradatim uträknas.
5 §.
Angående witterligit fehl på sälliarens sijda.
Böterne böra förhöjas på samma fundament som wid den förra puncten och till et wisst procent uträknas, hwilket Hr Assessoren Hökerstedt sig till minnes noterade och validera för öfrigt samma raisonementer wid denna § som i det den 21 Januarii innewarande åhr håldna protocoll häröfwer införda äro, så at intet nödigt är giöra någon åtskillnad emellan faltz och flärd, utan böra dessa begge stycken såsom grofwa bedrägerijer med lijka böter beläggias; härwid är och att i ackt taga, at som den 13, 14 och 16 § härmed hafwa nu lijkhet, så komma de och att dragas tillsamman och utsättes det straxt, som i den 16 § förmält finnes.
6 §.
Sällies en wahra till 2: ne.
Hr Assessoren von Hökerstedt yttrade sig, at denna § wäl kunde stå, allenast det tillsättes, att den behålle wahran, som först köpte till det då betingade priset; samt at till böterne tages samma fundament som med de öfrige böterne kommer att fattas.
7 §.
Ingen tränge sig i annars kiöp.
Hr Assessoren von Hökerstedt blef wid de raisoner, som han i 1719 åhrs häröfwer holdna protocoll anfört: att eij må öfwerbjudas hwad sälliaren första gången begiärt för wahran, hwilket blef bifallit, emedan derigenom en excessiv stegring syntes kunna hämmas och afböjas.
8 §.
Derwid war intet at påminna.
9 §.
Deruti syntes the orden at en den andra eij rätt förstådt uteslutas, såsom anledning gifwande till process och twistighet förmedelst hwarjehanda inwändningar at ryggia en sluten handel.
10 §.
Blifwer efter Lagcommissionens project stående, ty då är werkeligen jus dominii till kiöparen öfwerdragen, när godset är honom tillmätt eller tillwägit.
11 §.
Bör således inrättas: at hwar och en, som myndig är, må antingen sjelf eller igenom andra försällia sin egendom på sätt och wijs som lag förmår.
12 §.
Angående handel med omyndige etc. blef resolverat, at böterne förhöjas åtminstone från 10 till 50 daler, när man wettandes handlar med wettwillingar.
13, 14 och 16 §.
Hans Excell: ce hölt före wara bäst, at dessa 3: ne §§ dragas tillsamman med den 5 § och at derwid utsättes det straff, som i den 16 § omförmält finnes; och att i stället för det, at de fattige efter projectet en tredie dehl af dessa böter tillfalla skulle, målsäganden eller beslagaren dem måtte hafwa at åtniuta, på det sig i slikt fall beslagaren angifwa måtte.
K. Collegium föll och tillika på den tanken, at alla dessa målen straffas för fals i kiöp, aldenstund det i sig sjelft et tiufwerij är, på hwad sätt och under hwad skeen den ene söker den andre afhända des egendom, samt at målsegaren eller beslagaren af böterne 1 / 3 dehl har at undfå.
17 §.
Wid denna sidsta § i första cap.
war intet at påminna widare än hwad i protocollet af den 21 sidstl.
Januarii anfört är och blifwer således på slutet hwad straffet angår efter den 16 ändrad.
[År 1721] den 4 Octobris odensdagen för middagen.
Närwarande: Hrr Commercieråden Adlerstedt, Cameen, Silwius, Gyllengrijp, Hrr Assessorer Carlheim, von Hökerstedt, Stierncrona.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Inkallades Rådman Petter Aulæwill och sades det K. Collegium, wid det nu Handelsbalcken här förehafwes, finner nödigt uti några mål Rådmannen derwid att höra, då nu honom högt förelästes 6 § uti 9 cap.
och frågades derpå, huru det tillkommit, att denna § något mörk och otydlig blifwit införd.
Aulæwill sade, at denna punct är wäll intet uti det, som han öfwer Handellsbalcken uppsatt och utarbetadt, blefwen införd, men efter den af K. Lagcommissionen sedermera blifwit tillagd, så lärer den ock allenast gå derpå ut, at alla obligationer böra wara utan list och kan fördenskull denna punkt ännu tydligare till des rätta mening införas.
Dernäst förelästes honom 3 § af 6 cap., i anledning hwaraf honom och nu frågades, huru han rätteligen förstode landskiöp, som i lagen förbjudes.
Aulæwill sade sig dermed förstå, enär någon först fahr ut på landet och upphandlar af landtmannen hwarjehanda wahror och dernäst dem utan tillstånd annorstädes å landet by ifrån by utmånglar och således både förhindrar landtmannen med sina waror till staden att komma och dem utur första handen för bättre pris försällja, jemwäll och betager borgaren allehanda för landtmannen nödiga wahror deremot till honom att öfwerlåta; dock kan han för sin del ej finna det under landskiöp böra wara förbudit, enär anten en borgare eller af hwad stånd den ock är, som i staden bor, låter för sig på landet upphandla och till stads föra allehanda wahror till husbehof och egen förtäring, hälst emedan han dermed ingen präjudicerlig handel widare tänker idka; ty om man ock alltid skulle wänta i staden, till des landtmannen allehanda nödiga wahror införde, skulle man ofta derå märkelig brist befinna, som ock af dessa tiders förfarenhet nogsamt sannas.
Hr Ass: n Carlheim sade, at hwad det widkommer, att landtmannen uti dessa swåra krigstider ingen serdeles myckenhet af allehanda wahror till stads fördt, så härrörer det af åtskilliga ordsaker, nembl.
först det slätta myntet wij en tid haft och dernäst det å landtmannens wahror satta ringa pris, hwilket just afhållit honom sina wahror till torgs at föra, emedan han wäll wetat, at den, som samma wahror af honom hafwer nödige, måste förutan reseomkostnaden gifwa landtmannen, hwad han derför begärer, ock fast sådant allt, härtills under krigstiden, förordsakat en och annan stor swårighet till des utkomst, så kan dock deraf intet tagas anledning at annorlunda förklara eller ändra lagens rätta mening än den härtills warit och äfwen bör wara, ty den kan utan des wäl nog ändå blifwa öfwerträdd; blifwandes ock nu förmodeligen wid fredens återwinnande de härtills under kriget förelupne inconvenientier och swårigheter — — rättade och botade.
Widare förelästes honom 4 § af 14 cap.
angående nidsatt gods, då honom sades K. Collegii derwid gjorda anmärkning, nembl.
at man i stället för det före stådt ställe, hwarå det nidsatte godset warit förseglat, bör nu införas ort.
Aulæwill höll ock en sådan ändring god och yttrade sig widare i anledning af K. Collegii föreställning, det han ock för sin del intet kunde finna det böra tillåtas, att den, som något gods hos en nidsätter, skall med eed få erhålla des riktighet och fyllnad, enär derom någon twist emillan deponens och depositarius kan yppas, ty derigenom skulle ju den, som är actor förmedelst sin eed få tillägna sig, hwad och huru mycket han behagar, hwilket dock är mot lag, at någon får swärja sig gods eller penningar till, utan bör i det fallet swaranden eller depositarius wärjemåls eed upplåtas, enär med andra skiäl des riktighet eller oriktighet ej kan bewisas.
Frågades honom at efter uti Handellsbalcken på åtskilliga ställen står infördt, at enär något gods eller penningar omtwistas, bör det omtwistade, tills utslag skier, sättias uti 3: die mans hand, om icke nu i stället för 3: die annars mans hand skulle kunna bättre här införas, emedan ofta händer, at wäll flere än 2: ne kunna wara om en sak twistande.
Aulæwill biföll och det, ehuru uti lagen härtills äfwen warit samma mening med 3: die, som nu will säjas med annars mans hand.
Förestältes widare, om icke till den punct uti Handellsbalcken, som rubriceras Mått och wikt måtte införas tillika [måhl] såsom äfwen dithörande.
Aulæwill höll ock det nödigt.
Frågades honom, hwad åtskillnad det må wara emillan fals och flärd, och om icke, efter dessa ord till deras innehåld och mening äro enahanda, allenast ettdera, nembl.
flärd, såsom renare och bättre swenska, här kunde uti Handellsbalcken brukas?
Han sade, att begge dessa orden wäll betyda bedrägerij, men som ock på bedrägerij är en stor åtskillnad och många grader, ty om en guldsmed försäljer falskt eller ringhaltigt silfwer eller guld åt någon, så är det ett större bedrägerij än om en annan, som præsumeras ej wara så noga kännare deraf, det giör, hwilket förra kan kallas fals och det senare flärd, så håller Rådmannen före det kunna wäl begge dessa ord än widare uti Handellsbalcken införas, hälst som de och uti wår gamla lag i så långliga tider tillbaka warit brukade och wedertagne.
Förelästes Aulæwill 17 § 9 cap.
af Handellsbalcken och höll äfwen i anledning af K. Colkii honom derwid gjorda föreställning för nödigt, det bör det deruti omtalte wijtet till ett wisst skiäligit utsättias.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Uplästes och jousterades nu de här i K. Collegio wid Handellsbalckens öfwerseende hålldna protocoll och giordes nu begynnelse med det 4: de [och] 5: te capitlen, som till ända lästes och påmintes nu allenast derwid, det man widare uti denna ballk skulle efterse, huruwida något angående upstädernes handell wore deruti i ackt tagit, hwilket nödwändigt bör skie.
[År 1721] den 5 Octobris.
Continuerades med jousterandet af de öfwer Handelsbalcken hålldna protocoller; och giordes nu begynnelse med 1 cap., hwarwid nu Kgl.
Collegium kom öfwerens, att man uti det uppsändande protocollet aldeles utesluter både data, när denna balck warit företagen, jemwäl ock hwilka Kgl.
Collegii ledamöter deröfwer tillstädes warit.
[År 1721] den 10 Octobris.
Continuerades med det öfwer Handellsbalcken hålldna protocolls jousterande till [slut?
], då nu beslöts at, sedan samma protocoll blifwer renskrifwit, bör det jemte bref K. Lagcommissionen tillhanda sändas.
2.
Göta hofrätts utlåtande.
Herr Hofrättsrådet Silfwerschöld upläste de öfwer Handelsbalken författade påminnelser, såsom och särskildt betänkande Detta betänkande är utan intresse i juridiskt hänseende och har derför icke här upptagits.
Det finnes tryckt hos Chydenius, Leveransaftalet, Bilaga s. 41, Helsingfors 1891. wid det 9: de capitlet 14 § i bemälte balk om ränta eller interesse af penningar, hwilket under detta dato [ͻ: den 18 april 1721] expedieras och till Kongl.
Lagcommission upskickas således som följer:
Ad cap.
1 § 3.
Utgifwe då säljaren waran och köparen den utfästa betalningen, allt efter som dem emellan kan betingat wara; dessa ord synas skäligen böra tilläggas, emedan de mäste contracter och afhandlingar stå under wilkor och wisst betingande.
Ad § 5 et 9.
Desse twänne punkter sammandragas bäst uti en, när stadgat warder, att felet uti den sålde waran bör komma säljaren till last, om det felet warit uti waran tempore contractus, fast säljaren icke deraf wetat, ty nemo debet cum alterius damno locupletari.
Ad § 8.
Wåra gamle lagar gifwa tillkänna, att uti åtskillig handel och köp warit frist, ånger och poenitentia loflig och tillåtelig, hwilket och uti wigtiga, särdeles fast egendoms köp, när res är integra och uti samma stånd, synes till de enfaldiges hjelp och understöd emot hwarjehanda öfwerilande wara nyttigt och nödigt till wissa dagar att utsätta.
§ 14.
Till allas efterrättelse ware wäl, om uti denna balk kunde införas, huru lödigt silfwer bör wara och att flärd bör straffas som tjufnad, arg.
2 cap.
Köpmb.
§ 16.
Den, som upsåtligen brukar fals, kommer under lagens stränghet, men den, som intet upsåtligen det gjort, bör lindrigare ansees.
Cap.
3 § 1.
Till handelens utwidgande, särdeles af manufacturer och navigationer, synes nyttigt, om uti sjelfwa lagen för slika handtwerkare, eller de, som reda uti skepp, någre års frihet eller andre förmoner som en ständig rättighet för främmande kunde införas, hwaraf man skulle göra sig det säkra hopp, att manufacturerne och sjöfarten, hwilka begge delar riket är alldeles utblottad af och dock uti andra länder största förmögan, rikedom och styrka förorsaka, inan kort här skulle tilltaga och förkofra sig.
§ 2.
Skråerne synes icke böra utesluta frimästare att sätta sig neder på landet och i städerna emot skälige gerningsöre, på samma sätt som uti Holland och Frankrike är brukeligt, emedan af de slutne skråer warornes stegring och dyrhet härflyter.
Cap.
5 § 1.
Tiden bör utsättas af ett dygn eller mera, inom hwilken de främmande sig angifwa skola, och wärdarne wara pligtige att kungöra de främmande om en sådan lag.
Cap.
6.
Wid landtköp ware nödigt, att forum utsättes, emedan hitintill uti det, som processen rördt, eller querela nullitatis warit, parterne gått med sina beswär till Hofrätten, men in meritis under Kongl.
Kammar- och Commercecollegium wädjat, hwaraf månge parter, som på en så widt aflägsen ort icke mäkta fullfölja sin talan uti små saker, låta hellre sin rätt nederligga än med så stor kostnad densamma widare söka.
Cap.
8 § 1.
De orden personernes wilkor synes uti straffet kunna uteslutas.
Cap.
9 § 6, 7.
Uti desse punkter finnes icke straffet utsatt, som till domarens underrättelse wore nödigt att förmäla.
§ 8.
Att angifwa wåld uti någon handel lemnas sex weckor, sedan han det wåld och fara undkom, och uti list tre månader, sedan han den list och bedrägeri förmärkte; men detta synes wara allt för långt och fast mera skäligt, att wåld bör inom dygne angifwas och kunnogas för grannar eller någrannar, sedan man utur wåldet och faran är stadd och straxt derpå för Konungens Befallningshafwande eller domaren klagas, jemwäl list och bedrägeri inom nästa rådstugudag i städerna och wid nästa ting på landet, sedan den bewisligen förmärktes, under domarens bepröfwande ställas.
§ 12.
Wid de ord eller wiss tid dertill icke förafskedad warit tillsättes: eller annar aftal gjord.
§ 14.
Om ränta kunde bringas under 6 procento, synes det hafwa mycken nytta och fördel med sig, som utförligare uti närgående betänkande sub n: o 2 wisas, och fördenskull ad 15 §, der intet interesse är förskrifwet, kunde wara nog af 4 procento.
§ 17.
Bättre är, att länaren utsöker wid förfallodagen sin hufwudstol och ränta, än att man med wite gifwer anledning till räntans stegrande, då en obillig länare torde uti witet söka fyllnaden af det, som uti räntan icke emot lag kunde betingas; börandes inga swåra conditioner för låntagare, som mäst äro fattige och uti nöden stadde, igenom lag authoriseras, emedan missbruken nog dessutom lära sig inrita, och som witen uti andre saker af skogsförbud, åwerkan på åker och äng, m. m. kunna wara tillåtlige och nyttige, så är uti lån sjelfwa intresset, som dageligen löper låntagaren till last, wite nog och har länarens indemnitatem med sig.
§ 22.
Straffet för en falsarius bör nämnas som för annan tjufnad, på det lex må wara finita, non infinita.
§ 23.
Ad finem sättes de orden till: och ware icke man dess bättre.
Cap.
10 § 2.
Panteganden bör af pantens innehafware kungöras om upbudet, när det sker, och wore wäl, om honom för 8 dagar kunde lemnas 14 till att skaffa sig penningar, inom hwilka 14 dagar, där panthafwanden icke kunde skaffa penningar och med wärderingen icke åtnöjdes, han sjelf borde draga omsorg om pantens auction.
§ 4.
Tillägges desse ord: om beggedera följas åt.
§ 3 et 9.
Om nöd tränger panthafwaren läna på den satte pant, synes det wara tillåteligt emot den summa, som panten häftar före, emedan denna casus ofta wid de nedrige instantier emellan allmogen förefaller.
§ 7.
Synes böra limiteras så, att bönder få sätta pant af sin boskap utan åtskilnad.
Ratio är: att han har frihet till att sälja det, ergo ock att panta, dock att slika förpantade saker icke uti olaga tid uttages till hinder för gårdsbruket.
§ 8.
Tillägges: så wida ingen inteckning för första panthafwanden wore skedt, ty det händer ofta på landet, att allmogen pantsätter eller wisar oxar, hästar etc. och behåller det sjelf att bruka, hwarpå panthafwanden intecknar sin fordran och pant; skulle nu en annan sedermera läna derpå och taga panten till sig och den förra derigenom lida, förfölle icke allenast säkerheten uti lån, utan jemwäl förtroendet eller fides, hwaraf det menneskeliga umgänget har sitt wälstånd och styrka.
§ 10.
Bör in hoc casu betala panten till ägandens fulla nöje och uprätta honom all kostnad utan widare böter, emedan mången dertill kan wara trängd och twungen.
11 cap.
7 och 8 §§.
Mycket nyttigt och nödigt wore det att kunna uti denna lagen utfinna något medel, hwarmedelst magistraterne uti städerne kunde förpligtas att bringa sterbhusen till slut och rigtighet, som dess wärre nu icke sker, utan månge familjer och på slutet städerne af slikt magistratens wårdslösa förfarande måste fördärfwas och undergå.
Bland annat föreslås ock detta, att sterbhusen inom tre månader, så godt som ske kan och i anseende till boets närwarande tillstånd tempore mortis sig göra låter, skola wara inventerade, då arfwingarne eller de omyndigas förmyndare och frånwarandes närmaste arfwingar cum beneficio inventarii lemnas egendomens fria disposition emot borgen och ingen magistrat hafwe frihet sig deremot att upsätta eller arfwingarne deruti wara hinderlige.
Cap.
12 § 3.
Lån, inlagsfä, bolag och pant äro icke af enahanda natur.
Uti lån, bolag och pant kan hwar njuta förmon efter bewakandet, men inlagsfä eller dess wärde bör för allt utgå, emedan dess bruk och försättande utan inläggarens wilja timat, men de förra betrodt sitt goda uti hans händer och således kunna sjelfwa wara in culpa eller wållande till sitt lidande.
§ 12.
Ingen inteckning gälle, sedan gäldenären weterligen af sig kommit eller död är.
Cap.
13 § 2.
Böte och dertill sjette delen eller mera etc.
Desse ord eller mer synes kunna uteslutas, på det domaren icke allenast må hafwa wiss lag att följa, utan ock arbitrerande till parternes förolämpande må i all möjelig måtta underrätterne betagas.
Cap.
14 § 2.
Lägges till desse orden in contextu wid wådlig händelse: följas beggedera åt.
§ 13.
Om någon säljer eller borthandlar en annans hos sig stående depositum, bör han dertill swara, om han är solvendo, eljes synes slikt inlags fä böra återställas utan lösen, emedan uti den handel icke finnes bona fides ab utraque parte contrahentium, så kan ej eller någon öfwerdraga större rätt till en annar än han sjelf eger; ingen bör ej eller wara okunnig om dens tillstånd, som man handlar med, och det, som af begynnelsen hafwer fel uti sig, kan icke genom tiden eller olaga fång winna derföre någon kraft och styrka.
Caput 15 § 12.
Legofolk skall man städja sex weckor före Michælis, sedan det upwist sin förra husbondes afskedspass.
Härwid påminnes, 1: o) att det ingenstädes i denna lag befalles, att husbonden skall wara förpligtad gifwa tjenstehjon afskedspass, innan de tjent sin tid ut, som ock 2: o) ingen husbonde sig dertill gerna beqwäma torde af befruktande, att tjenstehjonen sedan uti sex weckor kunde göra husbonden mera skada och otjenst än förut gagn med ett helt års wälförhållande och tjenst; 3: o) när man ock hafwer godt tjenstefolk, släpper man dem nödigt, och hade man då lägenhet att qwarhålla dem igenom passets utdragande och förnekande som och 4: o) många swåra husbönder aldrig gifwa sina tjenstehjon pass, med flere inconvenientier, som deraf flyta.
§ 14.
Ad finem kunde dessa ord tilläggas: och den behålle tjenstehjon, som först och i rättan tid stadde.
§ 16.
Executoren synes icke kunna straffa treska och motwilliga tjenstehjon, emedan derunder mycket missbruk och oförrätt skulle förelöpa, när de utan föregående laga ransakning och wittnens förhör, antingen efter sitt behag eller uppå husbondens kanske ohemula klagan, torde skrida till en swår och neslig execution.
Cap.
16 § 1.
Bolag kan och utan skriftligt instrument emellan allmogen å landet och handtwerkare i städerna läggas och fördenskull nödigt, om här infördes, att det då med witnen ske borde.
3.
Svea hofrätts utlåtande.
Kongl.
Swea Hofrätts påminnelser wid det af Kongl.
Lagcommissionen författade utkast till Handelsbalker.
Cap.
1.
Om kiöp och skifte.
Wid 1 cap.
öfwerskrift.
Såsom uthi hela detta capitlet eij talas om skifte, så torde detsamma beqwämligare kunna rubriceras: Om köp i gemen.
§ 2.
Och till de orden men är thet af stort wärde synes till undwikande af alt twifwelsmåhl en wiss summa böra uthsättias, och 2: do, at all handel om fast egendomb, af ringare eller större wärde, bör altid skie skrifteligen samt med witnen.
Eljest finna en dehl uthaf Kongl.
Rättens ledamöter denna § 2 wara tydelig och klar, men en dehl åter, at genom de orden: är thet af stort wärde, tå uprättes afhandlingen skrifteligen etc. handel, som bör wara frij och obehindrad, därigenom blifwa twungen, om afhandlingen skall skrifteligen uprättas, eller wid den samme eedswurne mäklare brukas, hälst som å de fläste orterne inga mäklare finnes, dessuthan stundom, wid en ansenlig handels afslutande, eij något drögzmåhl tåles, hwilket doch på det sättet skulle förordsakas, och näppeligen det synes kunna practiceras, at handel af större wärde antingen borde skie skrifteligen eller genom mäklare.
Till § 3.
Wid slutet af denne §, samt efter orden: then utfäste betahlningen torde följande mening wara nödig, at den blifwer tillsatt, nemligen: så framt icke annorledes dem emellan kan wara betingat.
§ 4.
De uthi denne § uthsatte tijo dahler silfwerm: ts böter synas icke til alla måhl, der klander uthi kommer, kunna lämpas, uthan allenast då, när klandret af säljaren föruth kunnat afsees.
Till 6 §.
Hwad de här uthsatte 6 d: r silfwerm: ts böter angår, tyckes de wara alt för lindrige, uthan såsom detta förfarande, at säljaren försäljer en wahra till twänne, finnes wara äfwen så swårt, som det uthi de 2: ne föregående puncterne: altså synes ock den således bråtzlige med icke mindre än tijo daler silfwermynts böter komma at beläggas.
§ 7.
Synes de orden: eller öfwerbiude hwad annar redan begynt tinga på kunna uteslutas, på det intet twång måtte wara wid kiöpande och säljande, och § således inrättas: Ingen tränge sig i annors kiöp, eller öfwerbiude det säljaren sielf för wahran har begiärt, wid tre dalers böter till treskiftes; och sådant af det skiähl, at eljest den, som senare antingen till ett tårg eller en fahrkåst kommer, hwaräst wahror finnas till sahlu, intet skulle få biuda på det honom kunde anständigt wara, för det en annan der begynt tinga, men doch icke något wist kiöp om wahran med säljaren slutit, eller kanskie så ringa för wahran biuder, at säljaren densamma derföre hwarken kan eller will föryttra.
§ 8.
Och orden then böte tre dahler til treskiftes, som redeligen slutit kiöp bryta will; synes det, så framt summan är under 100 d: r srm: t, så kunde samma böter hafwa rum, men om summan stego öfwer 100 daler, tyckes böterne kunna till 1 procento förhöjas, till exempel, om summan woro 200 d: r då bötes 4 daler, samt om den stego till 300 daler silfwerm: t 5 d: r srm: t, och böterne således efter bråttet lämpas, at den sakfälles till högre böter, hwilken större kiöp bryta söker.
Uthi den 12 § synes de orden: men äro the theraf förbättrade etc. kunna förordsaka stora disputer och twistigheter, i det en pupill, då han myndig blifwer, deraf skulle få tillfälle at uprifwa ett af dess måhlsman giordt eller samtyckt kiöp, af den inwändningen, at hans wilkor derigenom äro förwärrade, då uppå domarens bepröfwande först skulle ankomma, om den omyndige genom handeln är worden förbättrad eller ej.
I anseende hwartill synes säkrast wara, det samma ord blifwa uthslutne, och följande mening allenast införes: men om måhlsmannen det gillar, ware handelen fast och ständig; hälst om en måhlsman samtycker till den handel pupillen giordt, så bör den samme utan widare inwändning och exception för ständig ansees.
§ 13.
Synes ock kunna tilläggas, at säljaren dessutan bör giälda kiöparen den tagne skadan.
§ 14.
Och orden: plichte som för annan flärd kunde ordet annan uttagas, samt meningen således blifwa tydeligare: och plichte för flärd, som uthi föregående 13 § förmält är.
Cap.
7.
Om marcknader.
§ 6.
Och orden: för otidigt skiutande på marcknad etc. tyckes meningen således kunna inrättas: för otillbörligit samt onödigt skiutande under marcknadstiden böte 25 d: r silfwerm: t, men för skiutande sedan kl. 9 om aftonen, böte 50 d: r srm: t; efter som hwarken om dagen under marknaden, fast mindre så seent något skiutande bör tillåtas.
Cap.
8.
Om mått och wicht.
§ 1.
Emedan orden straffes han efter personens wilkor och sakens omständigheter tyckas föra med sig någon twifwelachtighet om plichtens åläggande, så kunde samma ord i denna § utelämnas, samt i deras ställe införas: och straffes såsom för förbudsbrått, fast han intet sielf lagt handen wid måttets förfalskande.
§ 2.
Och wid orden: Förfalskar någor annar, straffes som för annan tiufnad, tyckes meningen sålunda kunna limiteras: Förfalskar någor annar, böte derföre såsom för flärd, men giör han dermed skada, ersätte den samma, samt straffes som för annan tiufnad.
Cap.
9.
Om försträckningar i penningar eller wahror och ränta thäraf.
§ 4.
Och orden: doch så at gäldenären åthminstone sex weckor föruth ansäijes med betahlningen redo wara, tyckes wara för swårt at belasta creditoren med någon wiss tid at ansäja debitoren om skuldens betalande, hälst som af slike notiflcationer åtskillige twistigheter kunna förordsakas, utan kunde sådant lämnas til executoren, som bäst förmår pröfwa, hwad termin til betahlning skuldenären borde föreläggas.
§ 5.
Och orden: talar eij then skuldbref gaf innan sex månader therå etc.
Tyckes den här uthsatte terminen kunna förordsaka mycken oreda och twister, serdeles i sådant fall, när skuldebrefwet kommit uthur första, i andra och tredie handen, eller widare, hwarföre synes wara bättre, om ingen termin utsättes, på det ett owilkorligit skuldebref så mycket säkrare måtte kunna giälla ifrån den ena till den andra, såsom ock härtils uthi handel med god nytta brukeligit warit.
I anseende hwartill torde denna § kunna ändras, samt korteligen således allenast författas: Ingen gifwe uth något skuldebref, innan han derföre niutit fult wärde, eller försäkrat sig med contrarevers.
§ 6.
Och orden: när therå talt är innan näste tre månader.
Såsom en owilkorlig förskrifning bör giälla i hwars hand den finnes, utan widare inwändning, så bör ock, så framt genom list eller bedrägerij den samma af någon skulle wara tagen, sådant straxt, när det förmärkes, utan widare drögzmål angifwas, der icke laga förfall äro i wägen; hälst om någon wiss tid utsätties til angifwandet, torde det äfwen som till föregående § 5 påmint är, kunna gifwa anledning til oredor och ett obefogat uppehåld för creditoren, i det treske gäldenärer och debitorer ofta utan grund torde betiäna sig af den inwändning, at skuldebrefwet genom list och bedrägerij innehafwes, och med slikt angifwande wänta, til den här utsatte terminen af 3 månader, samt creditoren således uti dess rätt uppehållas, förutan månge andra tilfällen af illfundiga inwändningar genom sådan termin synes kunna yppas.
§ 7.
Synes af ofwan anförde skähl wara bäst at de orden: tala therå innan månads dag uteslutas, samt således ingen termin utsätties til åtalandet.
§ 8.
Och orden: innan nästa sex weckor.
Synes bäst wara, at ingen termin uthsättes, utan at den, som genom wåld, eller list och bedrägerij blifwit oförrättad, må hafwa tilstånd deröfwer at klaga, när han kan, samt finner sig dertill skiäl hafwa, emedan den, som wåld eller bedrägerij föröfwat, icke synes kunna niuta någre fatalier til godo, och således hafwa fördehl af dess oloflige gärning, hwilket skulle hända, om den, hwilken orätt lidit, försummade den föresatte tiden till angifwandet, eij wetandes, at en wiss termin i lagen der til woro uthsatt.
Dessutan synes genom en slik förelagd termin treske debitorer jämwäl kunna taga sig anledning til at betiäna sig af det inkast, at deras förskrifning af dem med wåld eller list woro til wäga bracht, at dy medelst få niuta de i lagen dem lämnade fatalier, och in till deras expirerande undgå betahlningen, oansedt de likwäl eljest icke torde hafwa det ringaste jäf emot deras klare förskrifningar at inwända.
§ 15.
Tyckes en åtskilnad böra giöras, om ränta är förskrefwen eller eij.
Är den förskrefwen, så bör den samma erläggas, allenast den icke stiger högre än till 6 procento.
Men woro den icke skrifteligen betingad, synes eij heller, så länge creditoren lämnar sitt gods uthi debitorens händer, något interesse ifrån försträckningsdagen kunna beräknas, efter såsom den, hwilken lämnar godset åth androm, utan at derföre straxt erhålla betahlning, gemenligen upsätter det, som således fideras, til högre prijs, än hwad han det eljest skulle sälja före, så framt han wid godsets uthlefwerering derföre skulle få redbar förnöijelse.
Doch enär creditoren finner sig eij längre utan skada des betahlning för det uthborgade godset kunna umbära, då tyckes giäldenären komma at betala interesse uppå godset till 5 procento, ifrån den tijd han om betahlningen behörigen wordit krafd, eller lagligen tiltalt.
§ 17.
Hwad uthi denne § om wite nämnes, som en låntagare utom laglig ränta sig underkastar, ther han med betahlningen längre uteblifwer, tyckes wara bättre, at det uteslutes.
Ty efter såsom detta blifwer en allmänn lag om handel, så torde mången deraf taga sig anledning, at icke uthlåna penningar, utan med föresatt wite, hwilket af obillige åckrare för dem, som nödstälte woro, altid kunde stegras högre än det swåraste interesse, och således lagens ändamåhl, at eij högre ränta än 6 procento borde tagas för länte penningar, på det sättet eluderas.
§ 18.
Och orden: giäldenären therom med witnen påmint kunde meningen således författas: och giäldenären är bewisligen krafd eller lagligen sökt.
§ 19.
Och orden: från then dag han i hufwudsaken swarat kunde således ändras: ifrån den tijd han blifwit lagsökt och stämd.
Ty om debitoren medelst fåfenge inwändningar uthdroge tiden, at swara uthi hufwudsaken, som ofta är händt, skulle genom det af honom således förordsakade obillige uppehållet den fordrande utan skiäl, eller dess egit förwållande, emellertid mista interesset, ifrån den tijd han giäldenären lagsökt, hwilket synes wara obilligt.
§ 21.
Och orden: at någons skuldbref eller andra skrifter och bewis till des fordran förderfwas, eller aldeles förkomma synes böra införas, det förskrifningen bewisligen förkommit.
Men eljest såsom intecknings protocollet intet egenteligen är något bewis til skuldens richtighet, eller at den är obetalt, utan wisar allenast, det fordringen blifwit lagligen bewakad, fastän sedan inteckningen skedde, den kan blifwit förnögd; hwarföre och i sådan händelse, at förskrifningen säijes wara förkommen eller eij kan framwiisas, borde då inteckningsprotocollet allena intet wärcka detsamma, som sielfwa obligationen, eller fordringen widare fastställa, än hwad vigilencen deraf widkommer; ty det kan ofta så hända, at när giälden är betalt, debitoren tagit sin obligation tilbaka, den samma sönderrifwit eller upbrändt, tänkandes sig då säker nog wara, at ej widare blifwa krafd, men sedan efter creditorens död kunna des erfwingar, hwilka eij weta eller tro wilja, at giälden är betalt, finna intekningsprotocollet, samt i anledning deraf kräfja det, som redan till fullo betalt blifwit.
I anseende hwartil, och såsom i slikt måhl icke något lärer kunna stadgas, hwaraf eij större anledning til oredor och twister än eljest woro at befara, så torde wara säkrast, at härom intet wist blifwer förordnat, uthan at sådane måhl, med de omständigheter, som wid hwart och ett kunna förefalla, til domarens bepröfwande lämnas, och denne § således aldeles uteslutas.
§ 22.
Och orden: Dichtar någor skuld å annor etc. kunde meningen således inrättas: fordrar någor annan för skuld, som han intet kan bewisa med ringaste skähl, böte tijo daler silfwermynt eller mehra, efter saksens beskaffenhet, och de derwid befundne omständigheter.
Efter såsom hos domaren bör komma i öfwerwägande, hwad skada och afsaknad någon til sin credit, eller på annat sätt kan hafwa lidit, genom osanfärdigt samt obewisligt angifwande.
Cap.
10.
Om pant och borgen.
§ 2.
Och orden: will tå ägaren panten igenlösa, giöre thet innom åtta dagar etc. synes tiden, som pantägaren lämnas at återlösa sin pant, wara för kort, och för den skuld billigt wara, det sedan panten på landet wid häradztinget en gång, samt i staden å 3: ne rådstugudagar, efter föruth skedd notification til pantägaren, blifwit upbuden, kunde pantägaren på landet en månad och i staden 15 dagars tid lämnas til pantens återlösen, innom hwilken tid och panten bör wärderas.
Dessutan synes, hwad til upbuden och wärderingen af panthafwaren anwändes, böra uthaf pantägaren ersättias.
§ 5.
Lärer ock kunna tillsättias, at stulne saker, som pantsatte blifwit, böra jemwäl ägaren utan lösen återställas, så framt omständigheter kunna yppas, at den, som lånet giordt, kunnat föruth hafwa skiälig misstanka panten wara stulen.
§ 11.
Synes kunna aldeles uthtagas, efter såsom pant i gull eller silfwer och andra wahror altid måste in natura återställas, anten wärdet derå stiger eller faller, och i alt öfrigit det gemenligen plägar ankomma uppå öfwerenskommande och förord.
§ 18.
In fine och orden: borgaman för god at kiänna; här synes kunna tilläggas, at när creditoren wid handen gifwer, det löftesmannens wilkor, sedan han en gång för god och sufficient erkiänd är, blifwit sämbre, och dertill skiäl wisar, då andra borgamän innom en wiss tid i stället böra anskaffas.
§ 21.
Och orden: söke skuldfordrande hwilkenthera han will för fulla giälden kunde följande mening tilsättias: och uthsöke han sedan af sine medborgamän, hwad han för deras andelar betalt och erlagt.
Eljes tyckes uthi detta capitel en särskilt § kunna författas om borgens upsägning, efter såsom derom esomoftast twister förefalla, samt således nödigt woro, at därom hafwa en wiss lag.
Cap.
11.
Huru gäldbunden man må sina borgnärer till freds ställa och om swikelig banqverot.
§ 4.
Och orden: warde dömd til fängelse eller arbete kunde meningen således uthföras: warde dömd til arbete, men förmår han eij arbeta, träde i fängelse.
Och uthi stället för orden uthi samma §: niuta nödtorftig föda etc. kunde sättias: niuta fånge förtärning, om han sielf intet til födan äger.
Cap.
12.
Om skuldfordrandes förträde til gäldbunden ägendom.
§ 1.
Såsom inlagsfä, bolagspenningar, länt eller legt gods, panter emot panteskillingens betalning, andras bortstulne och röfwade gods, om the finnas i boo, faddergåfwor, innestående arf, omyndige barns penningar, ther then gäldbundne warit förmyndare, hwad som af ens förlag tillwärkat är, hemgift, när den finnes i behåld, och föräldrar, som äro i lifwet, den samma wilja vindicera, gods, hwartill någon skiäligen bewisar arfsrätt, eller han genom laga fång och kiöp blifwit ägare til, eller någon wähl försåldt til den gäldbundne, doch med förord, at det icke skal anses som hans egendomb, innan han erlagt betahlningen, then i giälden oskyldige makans odaljord och andel i boet, doch utan mårgongåfwa, afrad och tijond, om åhrswäxten, hwaraf afrad och tijond uthgifwas skal, är i behåld, med mehra sådant, icke warit den dödas egendom eller höra til boet; så tyckes alt detta uthi denna § böra först upräknas, at slikt ifrån alle gravationer, ehwad namn de hafwa kunna, blifwer eximerat och befriat, innan som begrafningsomkåstnaden, läkarelöhn eller dylik privilegerad giäld kommer at nämnas, eller någon ordning creditorerne emellan at blifwa giord.
Dessutan aldenstund det kan hända, at den dödes efterlämnade egendomb eij torde förslå til begrafningzomkåstnaden, läkarelöhnen, apothekares betahlning jämte theras aflöning, som i then aflednes siukdom eller wid dess jordefärd honom uthom egit huusfolck tiänt hafwa; och begrafningsomkåstnaden synes wara den nödwändigaste samt äga bästa rätten, på det den döda måtte komma till begrafning; fördenskull tyckes begrafningzomkåstnaden någon förmåhn fram för läkarelöhn och apothekares betahlning således tilläggas kunna, at af ett giäldbundit boo först betales den nödwändige, efter den aflednes och boets wilkor, anwände begrafningsomkåstnaden, samt sedan läkarelöhn, apothekares betahlning, jämte theras aflöning, som i then aflednes siukdomb, eller wid thess jordefärd honom, uthom egit huusfolk, tiänt hafwa.
Men skulle qwahrlåtenskapen til desse senares betahlning eij förslå, briste tå för hwartdera så af mark som mark.
Hijt synes ock höra betiänternas löhningar samt arfwodeslöhn för uprättade inventarier och boets utredande.
§ 2.
Enär om låntagit gods, inlags fä etc. uthi näst föregående första § blifwer infört, at det fram för alt ifrån boet bör skiljas, så kunde meningen derom uthur denna § uthtagas.
§ 3.
Emedan uthi denna § eij finnes wara förmält om surrogato för hustruns arfwegods, i fall de äro abalienerade, fast än uthi föregående 2 § om hustruns odaljord något nämnes, eij heller hwad förmån framför andra creditorer hon till dess förnöijelse af annan ägendomb äga skal, så framt hon icke til sin fasta egendoms föryttrande sielf samtyckt, och kiöpebrefwet underskrifwit, ty synes sådant i denna § kunna införas, i den händelsen derom icke uthi någon annan lagsens balck något woro stadgat.
§ 4.
Såsom uthi denna § nämnes om de creditorer, hwilka emot giord försträkning erhållit wiss pant; så synes någon åtskilnad böra giöras emellan löös och fast pant, så at när lösörepant lefwereras creditoren i händer, han då bör hafwa förmåhn at deraf blifwa förnöijd, men hwad pantsatt fast egendomb widkommer, creditoren, ehwad han fådt den samma i besittning eller icke, allenast äger förmåhn dertil efter dess derå sökte samt erhållne vigilance och inteckning.
Dessutan synes den, som i anseende til en wunnen domb skal äga præference, böra den samma å laga ställe låta intekna, på det hwar och en må kunna så mycket bättre få weta, hwad gravation en debitors egendomb kan wara underkastad, innan han något til honom utlånar, om hwilket af intekningzprotocollet lätteligen domaren kan gifwa underrättelse, så framt uppå domar af parten til dess säkerhet begiäres intekning, då sådant jämte andra intekningar uthi det särskilte intekningzprotocollet kommer at inflyta; men i widrig händelse den, som penningar uthlånar, mycket swårare har före at erhålla underrättelse om låhntagarens graverade tilstånd, som genom en utfallen domb kan wara skiedt.
§ 5.
Framför de uthi denne 5 § nämde creditorer, synes de, som § 10 til en dehl upräknas, böra hafwa förmån, neml: n konungen och frälsemannen uthi skattejorden för innestående uthlagor, samt för alla andra laga uthskylder, som af fundo och egendomen böra utgå, såsom obetalt hemmans contribution, tijond, adelsrustning, med mehra dylikt, kyrckior och hospitaler af theras gods, som giäldenären innehaft, konungen uthi des upbördsmäns egendomb för upbörden, frälsemän hos deras betiänte, landbo eller förpachtare för innestående ränta, doch allenast för 2 eller 3 åhr, emedan det eljest synes blifwa ett simpelt creditum, den omyndige uthi förmyndarens egendomb, kyrckior och hospitaler hos deras föreståndare.
Och näst derefter tyckes hwad § 8 är upräknat komma at nu här införas, nembligen, at the, som huus, skiepp eller godz å landet til androm uthyrt, niuta förmån uthi thet, som af hyresmannen ther infört är, til dess hyra betalas: jemwähl handtwärkare i thet the fådt at arbeta för androm, til thess arbetslöhnen betalas, hwartil kunde än widare tilläggas: jordäganden uthi landboens boskap, reddare uthi det inlastade godset för fracht, staden uthi åbygnaden på stadsens grund för obetalte tåmtören, häradet uthi åbygnaden på allmänningen för häradzskyld, den, som har bijl- och bodmerijbref, at erhålla betahlning af sielfwa skieppet.
§ 5 et 7.
Hwad uthi desse §§ upföres.
doch undantagande förlag til bruks drifwande, synes ingen förmån kunna tilläggas framför de creditorer, som sina fordringar intekna låtit och § 9 nämnes, och det för de underslef, som eljest kunde förelöpa, at den, som utan inteckning påstår sig försträkt medel til huus och skeps förbättring, derigenom kan præjudicera den, som des fordran likwäl medelst intekning lagligen bewakat, utan at den, som des fordran inprotocollera låtit, bör äga förmån; men om den, som försträckt penningar til huus och skeps etc. förbättring, will hafwa lika rätt med den, som har intekning, åligger honom jemwäl at låta intekna dess således giorde försträckning, och niute då förmån efter inteckningz dato.
§ 8.
Angående de uthi denne § nämde creditorer är här ofwanföre redan påmint, at de föras fram för § 6 och 7.
§ 9.
Och orden: Sedan komma the, som utan förskrefwen pant, fådt domb, eller genom inteckning sig bättre rätt förwärfwat; tyckes at om den, som fådt domb på sin fordran, wil niuta lika förmån med den, som sin fordran lagligen inteckna låtit, så borde förordnas, at den, som fådt domb, den samma till dess säkerhet bör låta inprotocollera, och det för de skiähl, som i § 4 här ofwanföre äro andragne, doch at den inteckning ingen förmån må hafwa, som skier, sedan debitoren är död, och allmänt kunnigt är, at egendomen hinner eij till giälds betahlning, eller sedan debitoren är witterligen fallit och sig undanhåller.
§ 10.
Om de creditorer, hwilka uthi denne § upräknas, är här ofwanföre påmint, at de kunde föras framför dem, som § 5 äro nämde.
Eljest såsom det 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10 capitel uthi denna balk, såsom ock det 13, 14, 15, 16 och 17 capitel, angå hwarjehanda contracter och afhandlingar, hwarigenom den ena förbinder sig till något wist fullgiörande til den andra; men uthi det 11 samt 12 capitel handlas om fullgiörande af de förbindelser, som af sådane afhandlingar härflyta, altså tyckes dessa capitel, nemligen det 11 och 12, beqwämligast kunna blifwa de sidste uthi denne Handelsbalk, sedan uthi alla de föregående capitlen blifwit stadgat om sielfwa afhandlingars natur och deraf härflytande obligation.
Cap.
13.
Om låhn.
§ 1.
Och orden: Missfares eller bortkommer thet af thess wållande.
Aldenstund låhntagaren har commodum af låhnet, och honom fördenskuld åligger det samma så mycket mehra at wårda, samt til uthlånaren richtigt återställa, så framt icke samma olycka hos honom som låntagaren det lånte kunnat hända, eller allmän olycka dem bägge öfwerkommit; fördenskul synes orden af thess wållande kunna utelämnas, samt meningen således kunna inrättas: Missfares eller bortkommer thet, giälde thet fullom giäldom åter, med mindre låhnet warit underkastat samma fahra och olycka hos ägaren.
§ 3.
Och orden: böte then brotzlige 50 daler silfwermynt.
Desse böter, för det at låntagaren det länte godset för sin eller andras fordring innehåller, synes wara för swårt, efter såsom uthi den följande 4 §, hwaräst stadgas plicht för otilbörligare gierning, allenast 40 daler s: rmt äro uthsatte, hwarföre tyckes desse 50 daler s: rmt til mindre kunna modereras, men uthi 4 § böterne såsom för gröfre måhl ökas.
§ 5.
Och orden: straffas som för annat bedrägerij; synes kunna tilläggas: så framt han blifwer öfwertygad, at hafwa haft upsåt dermed någon skada at åstadkomma, eller låntagaren tilfoga.
§ 6, 7.
Synes kunna uteslutas, i anseende til hwad § 1 är wordit påmint.
§ 9.
Och orden: niute tå kåstnaden åter, innan låhn gifwes tilbaka.
Synes bäst wara, om uthi denna § allenast förmäles med generale ord, at låntagit gods bör så godt i alla delar återställas, som det är emottagit, utan at någon casus derwid specificeras, efter såsom genom förberörde ord eljest anledning kan tagas, at hindra ägaren ifrån återbekommande af det han uthlånt; der han likwäl så mycket mindre bör ställas in petitorio, med slikt beswähr at wisa, det ingen förbättring och kåstnad på det uthlånte godset warit nödig, som commodatum är gratuitum, och alt derföre det lånte utan någon inwändning bör återställas ägaren.
Och så framt någon nödwändig förbättring derpå wore giord, som domaren kan pröfwa, at låntagaren bör niuta wedergiälning före, synes då billigare wara, at han må söka det igen af ägaren, uthan at under sådan praetext imedlertid kunna behålla låhnet, til dess rätta äganden derom föruth med låntagaren lagligen uthfört, igenom hwilken widlöftighet hwar och en torde afskräckas något at uthlåna.
§ 10.
Denne casus, som här omtalas, och sällan existerar, tyckes kunna förbigås och utelämnas; emedan uthi en lag eij synes nödigt, det alla casus så noga upräknas, hwilket torde gifwa anledning til sådane påfund, som eljest eij warit påtänkte; uthan woro bäst, at slikt, som sällan händer, til domarens bepröfwande lemnas, hwilken wid hwart och ett förefallande måhl efter dess omständigheter och befundne beskaffenhet deruthinnan kan förordna.
Cap.
14.
Om nedsatt och förtrodt gods.
§ 1.
Och orden: Lägger någon in hos annan, som thet emottaga will, guld, silfwer etc.
Tyckes de orden som thet emottaga will kunna utelämnas, efter såsom intet depositum hos någon kan skie, med mindre den, hos hwilken det nedsättes, det samma will emottaga.
§ 2.
Efter som ingen depositarius kan wara förbunden at bättre wårda en annans egendom än sin egen, antingen någon wedergiällning wore utfäst eller intet; altså tyckes den sidsta meningen i denna § aldeles kunna utelemnas.
§ 8.
Denna § synes wara onödig, emedan sådane måhl af det föregående, som i detta capitel är stadgat, bäst kunna afdömas, efter de wid hwart och ett måhl förefallande serskilte omständigheter, hwilka hos domaren komma at öfwerwägas.
§ 10.
Och orden: äro the stridige om arfwet etc. Aldenstund hwarken depositarius kan förbindas emot dess wilja at behålla ett depositum, icke heller domaren belastas med det beswär at taga godset i förwahr; fördenskul synes bättre wara, om denna sidsta meningen uthi § ändrades, och således inrättades: äre the stridige om arfwet, och innehafwaren intet kan förbindas, emot dess wilja at behålla hos sig det nedsatte godset, till dess twisten slutas, stånde hos erfwingarne at förenas, på hwad ort godset skal nedsättias.
Cap.
15.
Om lega och hyra.
§ 4.
Och orden: utleger någor ondt för godt; denna mening kunde således inrättas: utleger någor witterligen ondt för godt, som icke kan synas.
§ 6.
Synes något kunna tilläggas, och den samma således inrättas: Bortleger man annors gods, utan ägarens wetskap och wilja, hafwe förbrutit legan til ägaren, och ersätte skadan, samt böte som den, hwilken föryttrar annors lånte godz eller pant, så wida icke domaren pröfwar någon tiufnad eller råhn derwid wara begången, då efter lag och måhlets beskaffenhet det bör ansees.
§ 9.
Och orden: til dess han full arfwodis löhn niuter; här kunde meningen således inrättas: til dess han den betingade och skäliga arfwodis löhn til fullo åthniutit; efter som det ofta händer, at mången handtwärckare och annan oskiälig arbetslöhn påstår.
§ 10.
De uthi denne § uthsatte 6 daler silfwermynts böter tyckes wara för ringa emot en sådan gärning, och at här kunde determineras lika böter, som äro utsatte cap.
13 § 4 för den, som annars låhn pantsätter eller föryttrar, neml: n 40 daler s: rmt.
§ 12.
Såsom i denna § förmäles om legohions städiande, och uthi den 13 nästföljande talas om legostämman generaliter; altså tyckes, at den 13 § kunde gå föruth, och således blifwe den 12 § i ordningen, och den 12 derefter följa, och blifwa den 13: de.
Eljest wid den 13: de §, hwilken i anseende till det nu andragit är, först nämnes, samt orden: wari tå påska andra legostämma synes wara säkrare, at i ställe för påska sättes den sidsta Martii, efter såsom påsk icke altid på samma tid om åhret infaller, utan ibland bittigare och ibland åter senare.
§ 12.
Wid de orden: sedan thet först upwist afskiedspass och witnesbörd om thess ährliga förhållande, tyckes denna mening kunna så inrättas: när först wist beskied är förskaffat om upsägningen ifrån dess förra husbonde, och de orden: upwist sin förra husbondes afskedspass och witnesbörd om thess ährlige förhållande uteslutas, emedan afskiedzpass icke plägar uthgifwas, för än tiänstehionet träder uhr tiänsten, och under de 6 weckors tiänst, som återstå, tjänstehionet sig tiläfwentyrs illa förhålla kan.
Dessutan torde ock wara nödigt, at en wiss summa til städiapenning kunde uthsättias, och det til förekommande af det oskiäliga stegrande af sådan städiepenning, som ibland legohion föröfwas, nemligen til i daler silfwermynt för en dräng och 16 öre silfwermynt för en piga, så i staden som på landet, och den, som högre städiepenning fordrar eller gifwer, kunde med böter beläggas, efter som åtskillige tiänstehion flytta ifrån den ena husbonden til den andra, endast derföre at hos någon annan huusbonde få högre stedsel.
Ytterligare synes tiänligast wara, at hela den 22 § uthi detta 15 cap., hwaräst stadgas om upsägning, kunde införas uthi denne 13 §.
Och wid berörde 22 § följande mening wid slutet tilläggas: det tiänstehion, som för den utsatte tiden sig hos en annan städier, bör så wäl som den, hwilken tiänstehionet städiat, plichta hwarthera med tije daler silfwermynts böter.
Orckar den förra icke botum, bör han i dess ställe kroppsplicht undergå.
§ 14.
Kunde wid slutet följande mening tillsättias: och förblifwe hos den husbonde, af hwilken tiänstehionet först städian i laga tid undfått hafwer.
Och sedan tiänstehionet städian i laga tid emottagit, hafwe ingen kraft, om det samma sielf eller genom andra städian återbär.
§ 15.
I stället för orden: efter Michaelis tid kunde sättias: efter legostämman, hälst som legohion hafwa i städerne 2: ne legostämmor, och om legohion hafwa stadt sig hos någon här i staden på halft åhr, synas de icke så lång tid böra frie wara.
Til orden: lagstadde tiänstehion kunde tilläggas: som sin tiänst ombyta; och i stället för de orden: böte så mycket, som husbonden kan sig ett annat tiänstehion för thet åhret lega kunde sättias: böte så mycket, som husbonden tiänstehionet i löhn tilsagt hafwer.
§ 18.
Wid slutet af denna § tyckes följande mening kunna tilläggas: Och för den, som biuder högre löhn eller andra förmåhner, än som i hwarje landzort kan wara brukeligit, eller blifwa förordnat, wari lika böter.
Wid slutet af 20 § torde denna mening wara nödig at tilläggas: Och den, som ingen löhn har, uthan allenast hos sin husbonde math och kläder åthniuter, skall med arbitralt straff beläggas, om han i olaga tid samt olofwandes uthur tiänsten afwiker.
§ 22.
Wid denna § är redan § 13 påminnelse giordt, så at alt hwad häruti stadgas, kunde uthi den 13 § införas.
§ 24.
Wid begynnelsen af denna § kunde den mening införas, at den husbonde, som understår sig at wägra sitt tiänstehion dess richtige afskiedspass, böte tije daler silfwermynt.
Och der någon annat afskiedspass uthgifwer, än det, som swarar emot tiänstehionets förhållande, böte 40 daler silfwermynt til treskiptes.
Cap.
16.
Om bolag och sällskapshandel.
§ 14.
Ware bolag dermed brutit etc. Härwid tyckes wara nödigt at tillägga: så framt stämmodagen då så när förhanden woro, at det wäl, och utan de öfrige bolagz interessenternes skada kunde skie.
I annor händelse skulde det falla de oskyldige bolagzinteressenterne för swårt, om bolaget skulle brytas, enär enthera af bolagzmännen af dess creditorer blifwer trängd, emedan de intet synes äga större rätt til debitorens egendom, än han sielf har.
Imedlertid, och till dess stämmodagen uthe är, kunna creditorerne i samma bolagzmans andel hafwa sin säkerhet.
Cap.
17.
Om syslomän och beställningzhafware.
§ 4.
Tyckes meningen blifwa tydeligare, om den således ändrades: Hafwer någon fullmacht för annan at giöra och låta, och kommer han til skada, som fullmacht gaf etc., i hwilken händelse orden: i annars beställning och therå komma at gå uth.
§ 6.
Utlät sig Kongl.
Rätten, at efterst wid balken kunde påminnas, at som åtskillige måhl deruthinnan äro inryckte, som synas wara så klara, at ingen lag derpå skulle behöfwas, uthan af ett sundt förnuft slutas; så tycktes sådane måhl kunde uthslutas, på det lagen eij må blifwa alt för widlöftig.
§ 11.
Slutet af denne § förmenas kunna uteslutas, som så lyder: Men til andre hans brått måge the ej swara, utan the dehl theri haft; emedan sådane brått, som icke angå hans mandatarie beställning, ej höra derunder, uthan lärer lagen derom på andra ställen förmäla.
Eljest, hwaräst någon för dess olaga förfarande uthi denna balk pålägges böther til treskiftes, synes ock böra tilläggias och klarligen uthsättias, hwem böterne komma at hemfalla, såsom cap.
1 §§ 7 et 8, cap.
9 §§ 11 et 23, cap.
10 § 3 samt cap.
15 § 24 och flerestädes.
Dessutan aldenstund uthi denna balk en och annan casus äro införde, hwilka af de uthi hwart och ett capitel till grund lagde generale principier af contractets och afhandlingens natur, synas kunna dejudiceras, endels åter äro af den beskaffenhet, at de bäst af domaren, efter de wid hwart måhl befintelige omständigheter, kunna cognosceras och afgiöras, såsom cap.
9 § 21, cap.
13 § 10, cap.
14 § 8 och cap.
17 § 6 härofwan före till en del redan påmint är; och uthi en lag icke synes nödigt, at just alla casus blifwa specificerade, til undwikande af widlöftighet; fördenskuld tyckes alt sådant kunna utelämnas.
Förslag till Missgerningsbalk 1696.
1.
Svea hofrätts utlåtande.
Kongl.
Swea Hoffrättz påminnelser till Missgiärningsbalckens första deel, om högmåhl och edzöresbrått.
Hwad först anbelangar det memorial, som är upsatt till Missgiärningsbalcken, bestående af twänne puncter, och den senare af 7 åthskilliga paragraphis Memoriale.
1.
Såsom för detta är godt funnit uthi titlarne aff dhe allaredan uthferdade och öfwersedde civilsakerne att beholla det ordet balck, altså kommer och nu i betrachtande, om icke samma ord balck äfwen och uthi criminalsakerne skal brukas kunna, så att det kunde nempnas Högmåhlsbalck, Edzöresbalk, Dråpmåhlabalk etc., eller om criminalmåhlen skulle anföras under een generaltitul af Missgerningzbalck, och sedermehra derpå komma att föllia 1. om högmåhl och edzöresbrott, 2. om dråp, 3. om hoor och lägersmåhl, 4. om stöld och bedrägerij etc. 2.
Angående straff och penningeböther, så ehuruwähl Kongl.
Commissionen sådant i desse balker uthfört, så ställes icke des mindre under betänkande: § 1.
Om i stället för marker, som i förra lagen finnes, nu motte sättias daler eller annorlunda.
§ 2.
Huru stora lifzsakz- eller mansböther wara skole, enär någon för lindrande skiähl skuld blefwe benådat med lifwet, och om bötherne skole wara lijka i alle sådane måhl.
§ 3.
Om icke uthi ährerörige saker een wiss och serdeles penningeboth uthsättias motte, som eij till andre måhl fogas må, på det man rätteligen wetha motte, hwilka böther ährerörige äro, och känna dem, som för sådane böther komma att häffta.
§ 4.
Om edzöresstraffet på landet må wara lijka som förr eller om den i staden må blifwa een wiss boot, såsom 150 daler, och på landet dubbelt, eller lijka med mansbooth.
§ 5.
Om för ett brått, som med lifwet benådas, må sättias böter, och i des brist lijka straff, eller om dhe ogärningar, som härkomma mehr af list, argheet och wahnart, såsom grofwe hoor, stöld, falskheet, bedrägerij, försåth etc. må hafwa sitt wissa corporliga straff, såsom gatulopp, rijsande för kååk etc., uthan anseende till persohnen och eens förmågo, och twertom dhe fehl och brott, som förekomma mehr af argheet, oförstånd och hast, såsom slagzmåhl, lönskeläger, oqwädensord etc. må med böther allena beläggas, och i des brist med arbete, fängelse och slijkt.
§ 6.
Hwad proportion må wara emillan böther och arbete, fängelse, gatulopp eller rijsande.
§ 7.
Huru måhlsäganden må sin förnöijelse serdeles för skadan niutha, när böther eij finnas: om den sampt bötherne må med arbete, tienst etc. först fyllas.&amp;gt;, så är fuller Kongl.
Rätten, hwad den 1. puncten wijdkommer, aldeles af den meening, att det ordet balck må warda framgeent behållit så wäll i denne dehlen om criminalsakerne, som det och tillförenne uti alle civilmåhl brukat är; och skulle för öfrigit Kongl.
Rätten intet ansee för nödigt, att någon generaltitul öfwer desse criminalsaker sättias måtte, uthan att här nämbnes straxt Högmåhlsbalck, Edzöresbalck, Dråpmåhlabalck etc., alldenstund öfwer civilmåhlen ingen sådan generaltitul, som här till swara kunde, för detta gifwen är, så att heela lagboken wore dett först uti twänne hufwuddeelar, nembligen i civil- och criminalmåhl, och sedan åter hwardera hufwuddeelen subdividerat uti wissa balckar.
Sedan wore och een slijk subdivision, i anseende till allegationerne både wijdlyfftig och mödosam, i det man skulle först allegera generaltitulen eller hufwuddeelen, sedan balcken, därnäst capitlet och omsijder paragraphum.
Ad § 2: dum.
Denne Kongl.
Rätten finner jämwäll bäst och tienligast, att i stället för marcketahl, hwareffter den gambla lagen böterne beräcknat, hädan effter må nämbnas allena dahlertahl, emedan den räckningen nu i all handell och wandell är mehra bruklig och kunnig.
Doch will man därmedh ej hafwa förståndit, att gamble lagens penningestraff skall i alt till fyradubbelt ökas, och för hwarje marek bötas een daler, uthan kommer i det måhl hwar saak för sig i des särskilta consideration och öfwerläggiande.
Hwad mansboot wijdkommer, när någon för lindrande skähl blifwer benådat till lijfwet, så kan Kongl.
Rätten intet annat finna, än böör sådan mansboot så hädaneffter som härtill wara enahanda för den fattiga och den rijka, emedan i fall man däruthinnan någon limitation och olijkheet giöra wille, skulle däraf åthskilliga wijdlyfftigheeter och beswär sampt owissheeter uti lagstifftande så wäll som dömmande uppkomma.
I så måtto skulle denne Kongl.
Rätten hålla för skähligit, att mansboot hädaneffter bestode uti desse treggiehanda bötor, nembligen 100 daler silfwermynt till konungen, men till häradet eller rådstugun allenast hälfften däremoot, som är 50 daler sm: tt, och till det tredie kommer förlijkningen med målsäganden, hwilken förlijkningssumma eij uthsättas i lagen, uthan ankommer på een godwillig föreening, eller där de eij åsämbes, uppå dommarens ompröfwande.
Enär lagen ålägger någon ährerörige böter, synes wara bäst och tydligast, att därwijdh straxt effter bötorne sådant expresse i lagen uthnembnes med desse ōrd: ware ährelöös, eij tings- eller wittnesbähr, man icke des bättre eller något annat sådant.
Och tyckes de ährerörige bötorne eij böra sättias för höga, emedan att mista ähran är redan straf och böter nogh.
Om edsöresstraffet i staden är Kongl.
Rätten med Kongl.
Lagcommissionen eense, att det må wara 150 daler sm: tt; men hwad landet wijdkommer, så är mästedeelen af Kongl.
Rättens ledamöter i den meening, att det borde förblifwa wijd samma straff som härtill å landet haar warit wanligit; kommandes ändå hwar giärning som skeer wijd begångit edsöre, såsom dråp, såramåhl och annat, så i staden som på landet att bötas särskilt för sigh, som därom i Edsöresbalcken specialiter förmält warder.
Kongl.
Rätten kan eij finna nogsamma skähl att ändra dee steeg och gradus, som den gamble lagen wijd straffens påläggiande föreskrifwit, nembl.
att den, som haar ägendom, må därmed altijdh sig ifrån corporliga straffet lösa, i sådane måhl, som eij äre uhrbota, alldenstund straffet är ansedt till een bättring, men sedan delinqventen har uthstådt ett neesligit corporalt straff, är därå föga bättring mehra till wänta.
Hwad som angår proportionen emellan penningeböter och arbete, så tyckes wara swårt, att giöra däröfwer någon general förordning, icke allenast i anseende därtill, att hwad först trählarbete wijdkommer den ena är där till beqwämare än den andra, jämwäll och starckare, så att han mehr än den andra med sitt arbete hinner förtiena; uthan och kan mången dömmas till straf af arbete, som haar lärdt något nyttigt handtwärck och hwarjehanda slögder, hwilcket ju böör komma honom till godo, så framt han ett slijkt handtwärck i sitt hächte öfwa kan och därigenom förtiena mehra än een annan medelst trälarbete.
I sådant anseende skulle Kongl.
Rätten stadna i den meening, att hwars och eens dageliga arbete blefwe af Executionshafwanden æstimerat, och enär däraf först afdrages fångens dageliga förtähring, skulle det öfriga komma i afräckning på bötorne.
Elliest och hwad trählarbetet allena wijdkommer, och så framt däröfwer någon general wärdering sättias skulle, wore Kongl.
Rätten af den tancka, att taxan af een fånges dageliga arbete borde wara åthminstonne 8 öre sm: tt, fångeförtähringen däruthinnan inberäknad.
Hwad anbelangar fängelsesstraff i stället för penningeböter, så emedan därmed lärer förståås allenast fängelset wijd watn och brödh, ty skulle Kongl.
Rätten i anledning af Kongl.
Maij: tz härtill giorde nådiga förordningar hålla före, att otta dagars fängelse kunde ohngefehr swara emoot 25 dalers böter, 14 dagars moot 50 daler, och een månad moot 100 daler, så framt det icke skulle finnas skähligit, att öka denne proportionen moot böterne, alt effter som fängelsets dagetahl ökas, emedan de första dagarne eij äre för delinqventen så swåre att uthärda som de sidsta; elliest och emedan een månadz fängelse haar altijdh warit æqviparerat moot lijfsstraff samt swarat moot mansboot, nembl.
100 daler sölfwermynt, och böterne nu blifwa förhögde icke allenast i mansboot, uthan och i andra missgiärningar, ty heemställes i anseende därtill uti Kongl.
Lagcommissionens wijdare öfwerläggiande, om och icke derföre proportionen aff penningeböterne moot fängelses dagetahl må warda beräcknat högre, än för detta skedt är.
Lijka beskaffenheet är det och med gatulopp, warandes nije gatulopp æqviparerade moot lijfsstraff.
Och som penningebötorne nu warda förhögde moot det, som tillförenne warit hafwer, så tyckes och den härtill wanliga taxan af 8 daler sm: tt uppå hwart gatulopp böra proportionaliter förhöjas; i öfrigit kan Kongl.
Rätten eij annat finna, än böör målsäganden uthaf delinqventens, som botum icke orkar, förtienst och arbete niuta först och framför andra sitt skadestånd för det han mist hafwer, men hwad sielfwa straffet wijdkommer, såsom poena tripli uthi stölder, där tyckes flsci och publici andeel böra gå föruth.
Angående sielfwa inscriptionen, så är wijd begynnelsen förmält, att den generale titull om missgärningar här eij synes wara nödigh, hwarigenom och sedan den repartition i första, andra, tredie etc. deelar intet rum hafwer; uthan giörs straxt begynnelse på sielfwa Högmåhlsbalcken; och skulle då Kongl.
Rätten hålla för bäst, att samma Högmåhlsbalck stode för sigh allena, och skildes med een särdeles balck ifrån edsöresbråttet.
Cap.
I.
Ad § 2.
Det ordet omgänge tyckes kunna gå uth, emedan det begrijpes under de andra bägge orden tienst och lydno.
Cap.
II.
Ad § 2.
Desse ordens löfierij, läsa i syne etc. egenteliga betydelse tyckes böra expliceras och uthtydas, emedan de elliest af alla eij kunna förstås, jämwäll och, att det ordet spådom eij må förtydas till chiromantien, och det ordet signerij till de korss, som juhltijden måhlas antingen på dörarne och annorstädes, eller och sättias ofwan grinderne uppå landzwägen, hwilket allmogen plägar giöra i goder meening och uthan någon wijdskeppelse.
Cap.
III.
Ad § 2.
Såsom åthskillige af de måhl, som i denne balck införes, äre omförmälte uti Kyrckielagen, och wist straff till hwart måhl determinerat, ty will Kongl.
Rätten på detta stället först hafwa generaliter påmint, och uti Kongl.
Lagcommissionens wijdare öfwerläggiande heemstält, om icke alt sådant, som finnes wara infördt i Kyrkiolagen, må blifwa derwijdh, uthan någon ändring, hwad sielfwa orden sampt straffet wijdkommer.
Elliest, och hwad i denne § wijd slutet förmäles om dem, som införa några kiätterske skriffter, så synes därwijd wara någon limitation af nöden, emedan intet annars wara kan, än att ju någon reesande persson tager medh sigh heem i fäderneslandet någon theologisk book, som handlar om controversier, och är af een kättersk author skrifwen, hwilket i sig sielft eij är lasteligit eller straffwärdigt, uthan fast mehra nödigt, i synnerheet wijd academierne, där man måste lära förfächta den rätta religionen, och de kiätteskes lärdom med skiähl wederläggia; men om een sådan, som införer kiätterske skriffter, haar därmed ett ondt upsåth att willia förleeda någon till een falsk lära, och det honom öfwerbewijses, då först kommer han med straff att ansees; i lijka måtto och så bookförarne och andra, som med böckers försälliande umgå.
Det ordet lastfulle förmenar Kongl.
Rätten böra något mehra uthtydas, i anledning af stadgan om pasqviller de a: o 1665, och att därwijdh in specie må nämbnas pasqviller på konungar och stater.
Ad § 4.
Det synes wara betänckeligit att förmeena een studerande person wijd något wijte, att idka sine hwariehanda studier jämwäll hoos de kiätterske lärare, sedan han först uti sin rätta religion wäll funderad är, emedan mäst alle scientier, språck och konster ännu äre mehra i flor uti de kiätterske, än i de evangeliske länderne; och hwarest kan een ung person, som med tijden kunde wara ärnad till professor af de orientaliske språken, bättre lära grunden af samma språk än hoos judar och rabbiner; ett ämne till een professor juris, medicinæ eller matheseos lärer ännu finna bättre manuductorier i samma professioner uti Holland, Franckerike och Engelland, än wijd de lutherske universiteterne i Tyskland eller Dannemarck, men det synes wara nödigt på detta sättet att anföra, att een yngling, som ännu uti sin religion eij är fast och säker, må förbiudas att lära första grunden och rudimenta studii theologici hoos kiätterska lärare, antingen een sådan person då har ärnat sigh till kyrkie- och schole- eller och något annat embete.
Cap.
IV.
Ad § 2.
Om någon af oförstånd och hastigheet haar fäldt något ord moot Gudh, hans heliga ord eller sacramenterne, sampt blifwit därföre straffat; och kommer sedan andra gången därmedh igen, synes straffet böra fördubblas, men tridie reesan, enär han sigh då intet bättrat, mista lifwet.
Cap.
V.
Ad § 1.
Emedan hwad i detta sampt det fölliande capittel andragit är, finnes reedan för detta wara infördt i Kongl.
Maij: tz uthgångne och authorizerade kyrkielag, ty heemställes Kongl.
Commissionens wijdare öfwerläggiande, huru wijda alt detta skall här andra gången upreepas, eller och, om hwad desse måhlen angår, böör allenast allegeras, hwad i kyrckiolagen därom stadgat finnes, då och bötorne öfwer desse brotten blifwa enahanda, warandes de till een dehl här annorlunda upsatte, än uti kyrkiolagen tillförenne i samma måhl statuerat är.
Ad § 3.
Ehuruwäll domstohlarne böra och så ansees för heliga rum, så att ingen swordom eller banskap inför rätterne uthan wederbörligit straff skee må, doch tyckes Kongl.
Rätten, att een åthskillnad bör göras emällan des straff, som swär wijd tinget eller för domstohlen, och dens, som bannas under gudztiensten, emedan inför domstohlen kan een part snart warda reetat af sin wederdeloman till otåhligheet och swordom, men i kyrckian och under gudztiensten gifwes därtill intet tillfälle.
Ad § 4.
Alldenstund den, som begår meeneed inför rätten, eller swär upsåteligen emoot sitt samweete, warder i denne § straffat till ähran och des uthan belagd med kyrkioplicht, ty synes Kongl.
Rätten, att penningeböterne därofwan uppå eij böra uthsättias till 100 daler, uthan såsom han reedan haar mist det dyresta, som är ähran, kunde 10 dalers penningestraff därofwan uppå wara nogh, jempte kyrkioplichten.
Cap.
VI.
Ad § 7.
Om någor reeser utur staden een hälgedagsmorgon uth på landet, där hans godz beläget är, och kommer till bijwista gudztiensten i sin sochnkyrkia, eller och, om någon elliest får ett hastigt ährende uth een hälgedagsmorgon och bijwister lijkwäll gudztiensten på landet, han synes eij böra beläggias med bötor, eller under denne § förstås.
Ad § 8.
Denne § tyckes wara öfwerflödig, alldenstund ingen sätter någon måhlning uti kyrkian utan med kyrkieheerdens och kyrkierådens wettskap och behag, hoos dem står och att förkasta och intet emottaga, om någon will giöra gåfwa till kyrkian, som är oanständig och otienlig, så att där å eij någon lag eller boot behöfwes.
Cap.
VII, VIII, IX, X, XI.
Såsom uti alle desse capitler talas om konungens rättigheeter, och om det straff, som de, hwilcka sig där emoot förbryta, böra beläggias medh, altså är een deel af denne Kongl.
Rätten i den meening, att alt detta skulle införas i sielfwe Konungsbalcken, emedan och uti samma balck allareedan een dehl däraf är wärckeligen införd, icke allenast hwad Kongl.
Maij: tz rättigheeter widkommer, uthan och hwad angår sielfwa straffet för den, som sigh där emoot förgrijper.
Elliest, uti det 9 cap.
§ 1 näst effter de orden för rijksens wärn tyckes Kongl.
Rätten det borde tillsättias: eller uthan Konungens befallningshafwandes weetskap, ty elliest kunde någon wara så waanartig, att han under skeen af rijksens wärn torde uppbjuda krigsfolck, konungen och rijket till skada.
Cap.
XII.
Ad § 1.
Hwilcker som updichtar eller löper kring landet med lögner och falska tijdender, som röra rijksens säkerheet etc. Här finner Kongl.
Rätten nödigt, det måtte sättias: konungens och des rijkes säkerheet.
Ad § 2.
Såsom uppå landet eij finnes några kåkar, uppå hwilcka sådane delinqventers händer kunna naglas, och i städerne seer det alt för faasligit uth, i synnerheet för hafwande qwinnor och andre blödige, enär händerne äre slagne på kåken, hwilcken gemeenligen står midt i staden på torget, där bästa husen äre och förnembsta folcket boor, altså påminner Kongl.
Rätten wijd detta tillfället, om icke sådane missgärningsmäns händer kunde heller naglas wijd galgen, eller andre därtill särskilt upreste påhlar wijdh rätteplatzerne, än wijd kåken uti städerne.
Sedan synes och skiähligit, att sielfwa smädeskrifterne, som denne § förmäler om, böre af bödelen upbrännas.
Cap.
XIII.
Ad § 1.
Det straf, som i denne § är uthsatt för dem, hwilcka upbära högre tull och skatt än med kongl.
påbudh eenligit är, synes wara för lindrigt och ringa emoot det, som det 30 cap.
Konungsbalcken och stadgan af 1604 sådane crimina haar belagdt medh.
Men elliest skulle Kongl.
Rätten hålla för nödigt, att hwad detta capittel wijdkommer, Kongl.
Cammarcollegii betänckiande deröfwer inhämptas måtte, emedan bemälte collegium i desse måhl lärer twifwelsuthan hafwa för sigh någre särskilte förordningar.
Och för öfrigit är een dehl af Kongl.
Rätten i den tancka, att och heela detta capittlet måtte inryckias uti Konungsbalcken, som tilförenne om de föregående capitlen förmält är.
Cap.
XIV.
Ad § 4.
I stället för de orden: ansees effter allmänna lagen förmeenar Kongl.
Rätten att sättias kunde: straffas som skills i Dråp- eller Såramåhlabalcken, alldenstuna detta så wäll som alt annat blifwer under allmänna lagen.
Cap.
XV.
Ad § 2.
I stället för det ordet förtahlar, håller Kongl.
Rätten för tienligare att sättia belackar, emedan detta uthtrycker tydeligare een så straffbahr och fördömmelig gärning, som det är, att beliuga sin nästa och jämchristen hoos sin öfwerheet, till att bringa honom därigenom uti obestånd.
De bötor, som een sådan belackare erlägger, synes och med all skiähl böra warda ähreröriga, och måhlsägandens eensaak, emedan han allena och ingen annan därigenom lijdit hafwer.
Cap.
XVI.
Ad § 1.
Denne § tillijka med de fölliande intill den 7 inclusive håller een deel af Kongl.
Rätten före, böra komma till Konungsbalcken, såsom des tilbörliga ort och ställe, emedan uti den handlas om juribus majestatis och de rättigheeter, som konungen tillhöra.
Ad § 8.
Om edzöresbråttet är tillförenne förmält, hwarefter och det straff, som i denne § omröres, måste dicterat warda, i fall denne giärning elliest komme för något edzöresbrott att ansees.
Men denne Kongl.
Rätten skulle falla på den meening, att detta är mehra en tiufnad än edzöre, och borde allenast med 50 dalers bötor beläggias, och den een sådan gärning giordt, wara hållen för tiuf; i hwilket anseende jämwäll Kongl.
Rätten tycker, att kyrckioplicht eij hafwer rum wijdh denne missgiärning, emedan tiufwarne med kyrkiestraff eij beläggias pläga.
Ad § 9 et 10.
Här tyckes Kongl.
Rätten i lijka måtto, att kyrckioplichten böör uthslutas, och bötorne i det stället effter måhlens befundne beskaffenheet förhöijas.
Ad § 11.
Rijsslijtandet wijd tingsdören synes wara för swårt och neesligit straff för barn, som råka göra een sådan gärning af oweet, så att härwijdh synes böra tilläggias: slijta rijs, antingen hemma af föräldrarne eller af dem, som i deras ställe äre, eller och wijd tingstugudören, effter som des ålder och wanart pröfwas wara til.
Cap.
XVII.
Ad § 1.
Det straf, som i denne § nemnes, tyckes böra skärpas och sättias swårare, med råbråkande eller slijkt, så frampt det icke skulle finnas rådligare, ett så grofft och ohördt crimen i lagen alldeles att uthlåta; men i fall det införes, borde det åthminstonne skee med sådane formalier, nembligen: där någon woro så gudhlöös och förgäten af all sin plicht moot öfwerheeten etc.
Ad § 2.
Här tyckes böra giöras een åthskillnad i straffet så wäll emällan den, som sätter eeld på huus, i meening att upbränna by och bonde, som och den, hwilken tänder med willia elden på een skog, hwaraf sedan stor och mångfaldig skada skee kan, jämwäll och emällan den, som upbränner allenast annans säd- eller höstack, weedkast eller annat slijkt; emedan desse crimina hwarcken till upsåtet eller sielfwa effecten kunna wara lijka och eenahanda.
Cap.
XIX.
Ad § 1.
I stället för [uthan] all öfwlig lijk- och jordefärd, tyckes böra sättias: afsijdes och i tystheet; alldenstund den, som ingen wåda wäija wiste, eij haar hafft upsåth att spilla sitt lijff, och derföre honom eij heller kan wägras, att prästen må kasta mull uppå hans lijk.
Samma påminnelse giörs och till slutet af den fölliande tredie §.
Cap.
XX.
Ad § 2.
Denne § tyckes för mehra tydeligheet skull kunna inrättas således: Om något barn, som till laga åhr kommit är, antingen slår eller och med swår banskap öfwerfaller sine föräldrar etc.
Ad § 3.
Här kunde tilläggias det ordet aldeles wanför, och oförmögen sig att wäria, så wijda een slijk giärning skall straffas såsom nidingswärck.
Ad § 4.
Detta tyckes böra ändras i anledning af det 19 cap.
Såramåhlab.
medh willia L.L., så att hustru, barn och tienstehion eij må sättias i parallel och lijka consideration med hwar annan.
Cap.
XXII.
Ad § 2.
I stellet för det ordet förgifwit synes wara nödigt att sättia ett annat mehra generalt, såsom förgiort eller annat slijkt, emedan fostret uppå annat sätt än med förgifft må dödat och fördrifwit warda.
Cap.
XXIII.
Ad § 1.
För den twifwelachtigheet, som wijd dömmandet af slijke måhl om barnemord hoos dommaren kunde infalla, skulle Kongl.
Rätten önska, att i lagen tydeligen uthsättes, om icke alle tree omständigheeter, som här omförmäles, nembligen för födzlen, och effter födzlen lägger barnet å lön Jfr laxtexten Bd IV s. 394. skola förstås conjunctim, så att, i fall eendera feelar, konan då eij kan dömmas skyldig till barnemord, så wijda icke andra klara och fulla bewijs till ähro.
Ad § 5.
Denne § tyckes wara swår och fahrlig, emedan någon kunde hafwa kundskap om barnemord, men har inga fulla bewijs det att probera och den skyldige öfwertyga, då een sådan angifware skulle komma illa uth, och kunde jämwäll elliest häraf förorsakas många och swåra processer, conventioner och reconventioner.
Cap.
XXIV.
Ad rubr.
et § 1.
I stället för bära förgiärning etc. skulle man hålla för bättre däraf således att begynna: Förgiör någon een annan etc.
Ad § 2.
Denne § tyckes klarare kunna uthsättias således: Om någon förgifftar watn i kiällor och bäckar, eller och gräs och foder, så att land och inbyggiare, folck eller fä taga däraf skada, ware samma lagh.
Cap.
XXV.
Ad § 2.
Effter de orden: låter han sig med densamma wiga synes böra upreepas desse orden: och henne eij häfdar.
Cap.
XXVI.
Ad § 1.
I stället för det ordet kiötzlig beblandelse med oskieligit creatur synes böra sättias något annat, som onaturlig eller desslijke, eller och nämnas beblandelse allena, utan epitheto.
Cap.
XXVII.
Detta capittel och de fölliande lyda under een särskilt titull och till Edzöresbalcken, hwilcken effter den påminnelse, som ofwantill giord är, kommer att skillias ifrån Högmåhlsbalcken.
Ad § 2.
Desse ord: uti siuk mans ährende tyckes böra uthelämnas, emedan, i fall sådant angår prästen, som skall förrätta sochnebod, så hafwer han sitt beskydd på ett annat ställe i lagen, men angår det någon annan uthskickad, een dräng eller pijga, som kan gå på apotheket eller annorstädes, tyckes det wara för swårt att giöra sådant straxt till edzöre.
Ad § 3.
I stället för böte dubbelt tyckes böra sättias: ligge i twebotum, särdeles emedan det enkla straffet, hwaruppå detta dubbla sig rapportera skulle, eij finnes ofwanföre wara anfördt; men elliest är Kongl.
Rätten af den meening, att öfwer denne gärning eij mehra straf inalles dicteras skulle, än allenast de 40 daler, som wijd ändan af § uthsättas.
Ad § 4.
Det synes wara nödigt att inrätta denne § något tydeligare, nembligen: Ehoo som uthi kyrkia, då gudztiensten förehafwes, eller inför domstohlar, enär rättegång hålles, blåttar sin wärja till slagsmåhl eller någon med hugg och slag öfwerfaller, straffes till lijfwet etc.
Ad § 5.
Effter de orden: skuffar och stöter någon annan synes böra tilläggias eller med banskap och oqwädis ord öfwerfaller, uti kyrkian, böte etc. Beropandes sigh Kongl.
Rätten härwijdh uppå dess förra giorde påminnelse, att åthskillnad på straff skee måtte emällan de excesser i ord och giärning, som föröfwes i kyrkian, och de andre, som skee inför een domstohl, då den ena skall förfächta sin rätt emoot den andra, och till allahanda wijdrigheeter i ord och giärning stort tillfälle gifwes.
Elliest påminnes jämwäll, och till wijdare öfwerwägande heemställes, om i desse måhl och hwad excesserne i kyrckian wijdkommer, nu skall giöras någon annan lag än den, som redan är författad uti kyrckieordningen, så framt icke elliest några flere casus kunde infalla, dem man sig tillförende wijd kyrckielagens stifftande eij haar påmint.
Ad § 7.
Denne § tyckes egenteligen lyda till Tiufwabalcken och böra dijt transporteras.
Ad § 10.
För den, som öfwerfaller med hugg och slag een dommare, präst eller konungens betiente för des embetes förrättning, tyckes wara straff nogh, att han mister lijfwet, uthan att och hans erfwingar, som äre oskyldige, måge där ofwan uppå mista löösöronen.
Wijd detta tillfälle will och Kongl.
Rätten hafwa generaliter påmint, och uti Kongl.
Commissionens wijdare öfwerläggiande heemstält, om icke det straff, att jempte lijfwet mista löösöron, borde såsom alldeles särskilt ifrån alla andre, wara uthsatt allenast för crimina læsæ majestatis, och inga andra, men i alla andra grofwe måhl skärpas straffen i det ställe å annat sätt, såsom med handens afhuggande, tungans afskärande, steglande, brännande, rådbråkande och annat sådant.
Ad § 12.
Det tyckes wara för hårdt straff för den, som anklagar underrätterne att hafwa illa rättwijsan skeppat, det han derföre icke allenast skall böta 100 daler, uthan och warda ährelös, warandes Kongl.
Rätten i den meening, att det senare kunde uthelyckias.
Ad § 13.
Där emoot synes åter straffet i denne § wara för ringa emoot den, som angrijper öfwerrätterne och Kongl.
Collegier med skympfeliga ord och uthlåtelser, isynnerheet så wijda sådane collegier hafwa till cheff och præsident een af konungens rådh.
Cap.
XXIX.
Ad § 1.
Wijdh slutet af denne § skulle Kongl.
Rätten hålla före, att i stället för lijfzstraffet dicterades poena pecuniaria, och den uthsattes till 150 daler sölf: rmynt.
Och hwad löösörerne wijdkommer, därom är tillförende generaliter påmint.
Ad § 2.
Denne § synes beqwämligen kunna ryckias ihoop med den föregående, så att man där och tillijka förmäler om öfwer- och underrätternes samptt befallningshafwandernes uthskickades beskydd; och att hädeorden, som dem gifwes, böra liggia i tweebotum.
Cap.
XXX.
Ad § 1.
Kongl.
Rätten tycker för swårt, att den, som släpper den fängzlige eller där till coopererer, böör uthan åthskillnad stånda i hans ställe med lijf och ägendom, emedan een hustru, som coopererar till sin mans, och een fader till sitt barns etc. förlåssning, tyckes meritera någon compassion och lindrigare straff.
Sedan synes här jämwäll böra per expressum giöras een åthskillnad emällan dens straff, hwars embete det är att förwara fången, och dens, som icke är förbunden någon fånge att wårda; i lijka måtto tyckes och böra considereras den omständigheet, om fången, när han släppes, allareedan haar warit förwunnen och dömd eller icke.
Ad § 2.
Begynnelsen af denne § tyckes tydeligare således kunna inrättas: Tager någon een fånge ifrån cronones betiente, eller någon annan, som befalt är, honom i förwar hafwa, eller till fängelset, tings etc. föra.
Cap.
XXXI.
Ad § 2.
I stället för landzflychtigheet förmeenar een deel af Kongl.
Rätten, att penningebötorne kunde förhöjas, och den, som botum icke orkar, plichta med kroppen.
Ad § 9.
Såsom det 40 cap.
Edzöresbalcken L.L.
giör åthskillnad emällan den, söm mehr eller mindre rånar, jämwäll och om rånsmannen blifwer gripen å färska giärning eller eij, så synes och i denne nya lagen sådane omständigheeter böra ansees, och däreffter giöras någon distinction i straffet.
Ad § 11.
Angående de bötor, som för hwart nedderhuggit eller förderfwat trä erläggias skola, tyckes Kongl.
Rätten, att som sådane fruchtträä kunna offta wara fast mehra, men stundom och mindre wärde, än de penningar, som bötas skola, det då skiähligast wore, att den, som åwärckan giordt, betalar först måhlsäganden träät effter mätismannaordom och böter desuthan 10 daler till treeskiptes.
Ad § 12.
Skadan, som görs på planck eller giärdesgård, synes böra särskilt betalas och refunderas till målsäganden.
Ad § 14.
Desse bötor synes wara för swåre, förmeenandes Kongl.
Rätten 10 daler wara nog, och att därjempte uti denne § måtte uthföras, huru och den, som fäät i sitt korn eller gräs uptager, skall lysa det upp, och sine grannar sådant tillkännagifwa.
Cap.
XXXII.
Ad § 1.
Till lijfzstraffet i detta grofwa måhl är Kongl.
Rättens meening att läggias borde, det een sådan landz- eller siöröfware straffas med stegell och hiuhl.
Ad § 2.
Enär rånsmannen begår tillijka dråp, synes straffet böra skärpas med råbråkande.
Ad § 6.
Wijd detta tillfälle påminnes jämwäll om den fördubbling af bötorne, som bör skee, då konungen är i staden.
Cap.
XXXIII.
Ad § 1.
Denne § synes för mehra tydeligheet skull kunna således inrättas: Tager man qwinna med wåld, eller fremier sin onda willia med en möö, som eij till mogen ålder kommen är, miste lifwet, och qwinnan ware frij för all tillwijtelse; men kommer han intet att fullborda sin lusta med henne, bote för wåldet etc.
Ad § 5.
Wijd slutet af denne § påminner Kongl.
Rätten, att straffet eij synes böra wara lijka och enahanda, antingen den, som häfdar een wåldförd möö eller änckia, giör det med eller emoot hennes willia, och tyckes det förra, nembligen om häfdandet sker med hennes willia, eij förtiena lijfsstraff, emedan hon i sådan casu, enär hon samtyckt till häfdandet, synes lijka som ex post facto till sin bortfördzel consenterat.
Ad § 6.
I stället för qwinna, tyckes böra sättias jungfru eller gifft hustru, emedan denne § alla qwinnor igemeen icke rörer, uthan allenast dem, som äre uti wiss familia, eller och där een jungfru är i sin måls- eller gifftomans huus.
Ad § 7.
Denne och den fölliande § synes höra till Dråpmåhlabalcken.
Ad § 9.
Till det ordet argheet synes här böra läggias: och uthan någon gifwen orsaak.
Cap.
XXXV.
Wijd detta capitlet påminnes generaliter, att definitionen af edzöre, sampt huru edzöre bötas må, synes fogligare sättias främst i denne balck, än nu wijd slutet.
Ad § 1.
Denne definitionen förmeenar Kongl.
Rätten kunna tydeligare inrättas således: Edzöre är een upsåtelig förbrytelse emoot den frijd och säkerheet, som konungen alla sina undersåtare har låfwat och tillsagdt, enär det skeer, antingen med dråp, såramåhl eller blodwijte, uppå de orter och ställen, som i denne balck uthföres, men hwad i hastigheet och brådom skillnad händer, är icke edzöre.
Ad § 2.
De sidsta orden i denne § synes böra uthföras således: antingen den dräpne edzörsbrytaren, förr än han blef dräpen, har förwärckat sitt lijf eller icke.
Kongl.
Swea Hoffrättz påminnelser, till den upsatte nya Dråpmåhlsbalcken.
Cap.
I.
Ad § 1.
Det ordet frijdh, som i slutet af denne § införes, tyckes kunna förtydas på åthskilligt sätt, hwarföre förmeenar man, att paragraphen kunde tydeligare således slutas: med mindre konungen tillåter målsäganden taga förlijkning, och dråparen till lijfwet benåda.
Ad § 2.
I stället för det ordet af dens ägendom etc. förmeenar Kongl.
Rätten böra stå och; elliest synes och effter de orden: som så dräpen war böra tillsättias: och minst wållande warit, så att heela meeningen kunde här således uthföras: och däns ägendom, som så dräpen blef, och war minst wållande, ware för bötorne frij.
Ad § 3.
I stället för läggia händerne etc. förmeenar man kunna beqvämligare sättias: bära händerne.
Ad § 4.
I stället för de orden miste lijf för lijf tyckes wara nog att sättia: miste lijfwet.
Ad § 7.
De bötor, som wijd slutet af denne § införes, synes eij kunna delas till treeskiptes, och måhlsäganden någon deel däraf tilläggias, emedan han wijd sådant tillfälle eij leed någon skada.
Cap.
II.
Ad rubr.
et § 2.
Påminnes om de orden: wärjande hand, som tyckes wara något otydelige och emoot genium lingvæ; kunnandes något annat, som klarare är, i det stället sättias.
Ad § 3.
Heemställes i Kongl.
Lagcommissionens wijdare öfwerläggiande, om det icke är för swårt att statuera generaliter, det den, som och brukar moderamen inculpatæ tutelæ, dragandes uth sin wäria, då han är i lijfsfara, skall lijkwäll straffas med full mansboot och kyrckieplicht, i den händelse, då den andra sielf förorsakat sig döden af hans wäria.
Cap.
III.
Ad § 1.
Heemställes i lijka måtto till wijdare öfwerläggiande, om icke den, som för dråp skull begiär och erhåller leigde, bör icke allenast wara på frij foot, uthan och bewijsa, det han är stadd uti een främmande öfwerhetz land, där han eij grijpas kan.
Wijd detta tillfelle påminnes jämwäll, om icke heela den processen om leigde, huru det begiäras och erhållas må, samt huru den brotzlige, sedan han sig hoos dommaren angifwit och i fall han warder fäld till saaken, skall innom een wiss tijdh effter dommens publication begifwa sig bort igen utur Kongl.
Maj: tz rijke och des tillydande provincier, med hwad mehra, som det måhl om leigde angår, hwaröfwer man förmeenar att ett särdeles capittel kunde blifwa upsatt, och uppå des wederbörliga ställe i lagen infördt.
Elliest warder wijd detta capittel så wäll som de fölliande generaliter påmint om det, som tillförenne angående mansboot är anfördt, hwareffter samma mansboth eij kommer att gå till treeskiptes, eller i tränne lijka deelar, utan tager konungen däraf 100 daler, häradet eller rådstugun 50 daler och målsäganden niuter sin förlijkning, uthan någon föreskrifwen summa.
Cap.
VI.
Ad § 2.
I stället för 40 daler synes wara nog 20 dalers boot, i anseende till een sådan handlöös wåda, som i denne § omtahlas.
Ad § 4.
I stället för de orden: fäller man sig sielf etc. tyckes wara beqwämare; faller någon, och stöter sig till dödz etc. Item i stället för desse fölliande: skeer det på muurställning eller annat slijkt tyckes wara bättre: skeer det på ställning, eller annan ort, där fara ar med.
Ad § 5.
Drifwer man annan etc. Här tyckes någon limitation böra tilläggias, och detta således uthsättias: Drifwer någon een annan i oträngda måhle till den wäg, ort och arbete etc., emedan wijd eldzwåda, watunöd och andre slijka händelser må een huusbonde hafwa macht saaklöst att befalla sin tienare, att gå jämwäll på den ort, där elliest kunde wara någon lijfsfara.
Cap.
VII.
Ad § 1.
Denne § tyckes wara något obscur och bör tydeligare uthsättias, och påminnas wijd detta tillfället generaliter, att stijlen effter möijeligheten må öfwer alt giöras klaar och lius, så att orden och meeningen straxt af hwar och een må kunna begrijpas, uthan något tillfälle till twifwelsmåhl, scrupuler och ambigviteter.
Ad § 2.
Desse orden: på reesa eller fara stadde synes kunna uthelemnas, emedan de, som giöra föllie på een reesa, eij kunna i sådant tillfälle ansees lijka med de förenemde; ty i fall den ena faller i siön, går neder på een ijs eller på annat sätt omkommer på een reesa, synes den andra, som är hans föllieslagare, derföre eij kunna straffas, eller åthminstonne med ett så stort straff beläggias, där han elliest eij warit i någon måtto orsaken till den andras omkommande.
Cap.
VIII.
Ad § 1.
De orden wijd slutet af denne § eller annan reedskap, som till byggning uthgifwes tyckes för des skilliachtigheet och olijkheet ifrån det föregående samt för des mörckheet skull kunna aldeles uthslutas.
Ad § 2.
I stället för det ordet inbygd tyckes wara tienligare ombygd; och elliest håller denne Kongl.
Rätten för skähligt, att i stället för full mansboot i denne § förelägges half mansboot, och för half mansboot wådaboot.
Cap.
IX.
Ad § 1.
Denne § tyckes bättre kunna således inrättas: Kan barn taga död genom sine föräldrars handawärckan, skall däröfwer ransakas, om det är skedt med wåda etc. Eller och på detta sättet: Pröfwes någon fader eller moder hafwa dräpit sitt barn med wåda, och enthera den andra derföre lagsöckt etc.
Ad § 3.
Till det ordet straffas kunde tilläggias: effter omständigheeter, som för annat dråp.
Kongl.
Swea Hoffrätts påminnelser till Såhramåhlsbalcken.
Cap.
II.
Ad § 1.
Detta synes tienligare kunna således uthsättias: Warder man huggen eller stungen, uti lår eller kropp, fult kiöttsår etc. Cap.
III.
Ad § 3.
Kongl.
Rätten håller före, att den tijdh, som i gamble lagen uthsättes till skadelige sårens wårdande, nembl.
natt och åhr, böör här icke heller med stillatijgande förbijgås, på det banemannen må så mycket mehra förplichtas, att draga försårg om den skaddes såår och skötzell, som elliest till äfwentyrs af fattigdom och wanskötzel kunde döö sin koos.
Men icke des mindre, i fall såret funnes dödeligit, fast den sårade lefwer öfwer natt och åhr, tyckes banemannen lijka fult böra swara för hans lijf, enär det bewijses, att den sårade warit alt stadigt däraf sängliggiande, och ingen annan swår siukdom imedlertijdh haar stödt där till.
Cap.
IV.
Ad § 1.
Straffet för den, som slår een hafwande qwinna, så att hon däraf föder dödt barn, tyckes wara alt för ringa i denne § uthsatt, och skalle Kongl.
Rätten hålla före, att derföre borde bötas åthminstone som för annat dråpmåhl med wåda.
Till slutet af Dråp- och Såramåhlsbalcken påminnes af Kongl.
Rätten, att uppå sine ställen måtte jämwäll warda förmält om rådzbane uti slijke måhl, och hwad straff den, som råder, eller å hwariehanda sätt een missgiärnings wärckställande befordrar, effter hwart och ett måhls beskaffenheet böör wara underkastad.
Kongl.
Swea Hoffrättz påminnelser till den balck, som är upsatt om hoor, skörlefnad och oloflig beblandelse.
Hwad först sielfwa tittulen wijdkommer, så tycker Kongl.
Rätten, att denne balck kunde för kortheet skull kallas Lägersmåhlsbalck, emedan man förmeenar, att under det ordet lägersmåhl både hoor, skiörlefnad och oloflig beblandelse kunde wara begrijpit och förståndit.
Cap.
I.
Ad § 2.
Att den, som låckar eller öfwertalar möö till lägersmåhl, skall gifwa henne mårgongåfwo, är både swårt och owanligit, emedan och sällan något lägersmåhl bedrifwas torde, som eij kunde säijas wara skedt medelst något föregångit lockande eller öfwertalande.
Men om samma öfwertalande är skedt under låfwen af ächtenskap, så haar det sitt boot särskilt, som i de föregående balcker sampt i kyrkielagen förmält är.
I så måtto skulle Kongl.
Rätten hålla före, att denne § kunde alldeles utheslutas, och den föregående eller första § begynnas på detta sättet: Låckar ogifft man een möö eller enckia till lägersmåhl etc. Wijd slutet af samma § kunde sedan införas: skeer det med någon tillförenne kränckt, wari lag samma.
Cap.
II.
Ad § 2.
Till de orden: böte 100 daler sm: tt, synes böra tillläggias: för bägge, fast än han tager den ena till ächta; och häfdar han allenast den senare, böte 60 daler etc. Cap.
V.
Ad § 3.
Uti denne §, hwarest om een hoorkoplares straff förmähles, synes och böra nämnas om dens boot, som sig således till skörlefnad uthkoppla och bruka låter, wari sigh hustru, barn eller anhörige.
Cap.
VII.
Ad § 5.
Här tyckes 80 dalers bötor för den, som besofwer twänne systrar, wara för ringa, i anseende där till, att lägersmåhl med syskonbarn, hwilcket doch eij är lijka grofft med det andra, med samma bötor straffas; förmeenandes Kongl.
Rätten, att för lägersmåhl med twänne systrar borde sättias 100 eller 120 dalers bötor.
Elliest wijdh slutet af denne § synes lijfstraffet wara alt för swårt i den casu, då eendera är ogifft; och wore i det stället 160 dalers bötor nogh.
Cap.
VIII.
Ad § 2.
Såsom Kongl.
Rätten af åthskillige exempel haar befunnit, att många qwinspersoner, de som första gången blifwit kränckte, hafwa förnembligast för den fruchtan de hafft för kyrckioplichten, den de så neeslig hålla, gripit till det oråd att mörda sitt barn; altså kan Kongl.
Rätten intet undgå wijd detta tillfälle att heemställa uti Kongl.
Maij: tz nådiga godtfinnande, sampt Kongl.
Lagcommissionens wijdare öfwerläggiande, om sådane qwinspersoner, enär de första gången begådt lönskeläger, kunna förskonas för uppenbara kyrckioplicht, och i det stället antingen beläggias med något annat straff, eller och slippa med heembligit skrifftermåhl i sacristijgan.
Memorialet till denne balck.
Memorial uppå någre punkter, som wedh Missgiärningzballken angående hoor och olofligh beblandellse synes wara att påminna, och hemställes wederbörande domstolar, att gifwa sine betänkiande öfwer, huru wijda dhe böra i lagen anförde blifwa.
1.
Ad cap.
1.
Medan en möö, som blifwer låckat till lönskeläger, lijder till sin heeder och ähra, föruthan dhet beswär, hon måste uthstå medh barnetz födzell och upfostran; i dy ställes under betänckiande, om hon icke må förste reesan förskonas för wärldzligit straff och bööter, hälst emädan lagen icke hafwer sådane något straff försatt, men dhen, som andre gången åtherkommer, niuter intet skonsmåhl.
— 2.
Ad cap.
4.
Ställes under betänkiande, om icke wedh slutet af § 2 kunde uppreepas sådanne omständigheeter, som straffet lindra må, nämligen 1: o om någon ächta maaka af ondsko och argheet dhen andra öfwergifwit; 2: o om mannen hafwer många åhr bårta warit på tågh och resor i cronones tienst; 3: o om dhen ena är rymbdh och dhen andra sitter qwahr; 4: o om dhen ena makan medh besmitteligh siuukdomb wore behäfftad; 5: o om dhen ena makan wore impotens; 6: o om dhen ena maakan beder för dhen andra, och will taga honom eller henne igen.
— 3.
Dher hoos ställes under betänkiande, om icke desse mitigantia iämbwähl kunde hafwa rum wijdh cap.
3: m angåendhe eenfalt hoor, emädan sådanne casus dher och kunde förfalla.
— 4.
Ställes jämbwähl under betänkande, om icke uti grofwa, och af berådt modh begångna synder, såsom den dher andre och tridie gången begår eenkelt och dubbelt hoor, den bråtzlige må i stället för wiss summa penningar, bötha en wiss dhehl, anten 50: de eller 30: de dhehlen af sin egendomb, alldenstund då dhen andra sig förseer dhen förmögne elliest icke synes hafwa nogh straff, eller wäl proportionerat plicht, emot dhet dhen oförmögne undergå skall.
— 5.
Item hwadh för medium in genere uti missgerningar skall tagas till böterne, hwareffter sedan alle måhl in specie kunna proportioneras.
Ad § 1.
Kongl.
Rättens meening är, att een möö, som blifwer låckat till lägersmåhl, böör fuller intet förskonas för wärdzligit straff, enär hon första gången sigh med lönskeläger förseer, men däremoot skulle Kongl.
Rätten hålla före, att een sådan person eij böör civiliter lijda till sin ähra, fast hon är kränckt, och haar lijdit moraliter till sin heeder, uthan att hon må wara lijka tings- och wittnesbähr som mannen, hwilcken henne lägrat hafwer, så wijda hon elliest och i annan måtto icke är wanfrägdad; emedan äfwen den omständigheeten, att hon blifwer hållen för ährelöös, sampt att hon måste uthstå uppenbar skrifft, är orsaken, som haar bracht mången till det oråd att giöra af med sitt foster, hwåremoot det determinerade wärdzliga straffet är af fast mindre consideration, hwilket och sådane personer eij synes böra undgå.
Ad § 2.
Kongl.
Rätten tycker, att alla de omständigheeter, som här upräcknas, äre nödiga att införas i lagen, dommaren till effterrättelse, och lemnas i Kongl.
Maij: tz nådigsta ompröfwande, hwad straf då, enär sådane mitigantia till äre, öfwer den brotzlige skall dicteras.
Elliest i stället för det fremmande ordet impotens synes kunna införas: till echtenskaps fulbordan oförmögen och oskickelig.
Ad § 4.
Hwad i denne § påminnes, tycker Kongl.
Rätten, att det sig swårligen practicera låter, och är Kongl.
Rätten ännu af samma meening, som reedan wijd första Missgiärningsbalcken andragit är, att emällan personerne och deras wilckor eij någon åthskillnad i straffet wijd lagstifftandet giöras kan.
Kongl.
Swea Hoffrättz påminnelser till Tiufwabalcken.
Cap.
I.
Ad § 1.
Kongl.
Rätten will wijd detta tillfälle hafwa itererat des förra giorda påminnelse, angående proportionen af arbete emoot de ålagde bötor för dem, som botum icke orcka; men för öfrigit är Kongl.
Rätten af den meening, att summan af den stöld, som med lijfzstraffet belägges, böör wara högre än de 60 daler, som straffordningen omförmähler, och håller een deel af Kongl.
Rättens ledamöter före, att samma summa böör uthsättias till 100 daler, men sombliga till 200 daler; därjempte tyckes och denne Kongl.
Rätten, att een sådan stöld ändå första gången, medan ännu är hopp om bättring, eij böör straffas med döden, uthan med någon annan poen, som där emoot æquipareres, såsom 9 gatulopp, några åhrs arbete, eller annat sådant.
Ad § 2.
Stöld synes böra heller straffas med arbete på tuchthuset, gatulåp och rijsslijtande, än med fängelse wijd watn och bröd, emedan detta straffet är förnämbligen dicterat öfwer de brott, som eij hafwa notam infamise med sigh.
Cap.
II.
Detta capittel synes böra sättias främst i denne balck, emedan här warder beskrifwit, hwad tiufwerij, och hwilcka tiufwar äre.
Ad § 1.
Man håller för [o] nödigt att införa i denne § de orden wijsar och hanterar, warandes nog råder och tager, samt giömmer, hyser och nöter.
Ad § 4.
Een deel af Kongl.
Rättens ledamöter håller före, att mannen, som är herren af huset och sin hustrus målsman, eij böör i een allmän lag räcknas ibland dem, som giöra bodrätt.
Cap.
III.
Ad § 2.
Det förmeenes af een deel uthaf Kongl.
Rättens ledamöter, att den stöld, som skeedt i badstugun, eij kan æquipareras i straffet moot den, som bedrifwes på een såfwande, siuk, död etc., hwarom i denne § förmält warder.
Cap.
IV.
Ad § 1.
Sedan de åthskillige saker och pertzedlar, som här omförmäles, äre upräknade, synes böra läggias till desse orden: eller annat slijkt.
Men angående wärdet af den stöld, för hwilken effter denne § lijfwet mistas skall, tyckes Kongl Rätten, att det bör förhöijas till 30 daler i stället för 20.
I öfrigit synes i proportion häraf een, som således stiähl, böra löpa ett gatulåpp för mindre summa än 5 daler sm: tt, som i denne § förmält warder.
Cap.
V.
Ad § 1.
I stället för det ordet rådstugur synes böra sättias generaliter: Kongl.
Rätter, Collegier och andra sådane samqwemsställen.
Cap.
VI.
Ad § 4.
Denne § wijd slutet tyckes wara förskrifwen, och något lemnat där utur, förmeenandes Kongl.
Rätten, att Kongl.
Lagcommissionens meening är, det den, som stiähl i kyrckian eller på kyrckiewallen under 20 dalers wärde, skall böta dubbelt, men den, som stiähl däröfwer, bör mista lifwet, ty elliest om den, som stiähl öfwer 20 dalers wärde, slipper med femdubbla bötor, så kan och den slippa med bötor, som stiähl 100 daler eller några [ɔ: mera], emedan det öfwergår 20 daler.
Ad § 6.
I denne § tyckes orden wara transporterade, och bringa med sig den meening, som skulle någon stiähla af tiufwarne sielfwe.
Cap.
VIII.
Ad § 1.
Kongl.
Rätten tycker wara alt nogh, om uplyssningen af hittegodz skeer allenast een gång i kyrckian och på nästa ting eller rådstugu, ty om det skall skee tränne åthskillige gånger, blifwer den, som haar hittat, graverad med alt för mycket och longsamt beswär, som å landet warar nästan ett heelt åhr, nembligen wijd alle tree tingen, genom hwilcket beswär och den, som något hitter, torde afskräckias att uppenbara hwad han funnit.
Elliest, effter de orden i denne § tage sitt åter utan lösen tyckes böra tilläggias: så framt den, som hittat, ingen omkostnad därå anwändt hafwer; det samma synes och böra ihogkommas wijdh den fölliande 4 § i detta capittel.
Ad § 2.
Att och uhrminnes needgrafwen skatt skall uplysas lijka som annan fynd, det finner Kongl.
Rätten onödigt, emedan den samma af ingen mehr igenkiännes, uthan skulle man i det stället hålla för skiähligt, att den, som finner een sådan skatt, bör uppenbara det Konungens Befallningshafwande i orten, och sitt fynd först Hans Maij: tt sielf till skiählig lösen heembiuda, som detta tillförende wijd den nya Byggningebalckens igenomseende är af Kongl.
Rätten wordet påmint.
Ad § 3.
Den, som hittar anckar, tyckes icke mindre, än om han funnit något annat, som förlorat war, böra niuta sin tridiung af des wärde, ty om han eij får mehr än allenast sin anwända omkostnad och möda betalt, har han af sådan fynd ingen fördeel, och i så måtto kan han låta anckaret så gärna liggia qwart i siön, som det uptaga.
Cap.
IX.
Ad § 1.
Det synes böra giöras een åthskillnad emällan dens straff, som kiöper witterlig tiufnad, och dens, som kiöper misstänckt godz; så att denne § kunde inrättas således: Kiöper någon witterlig tiufnad, wari tiufwer, och han tage sitt åter, som wijdkiäns och lagligen till sig winner.
Men kiöper någon sådant godz, som skiähligen pröfwes wara misstänckt, böte derföre 10 daler, och återgifwe det han så kiöpte, enär ägaren det wijdkiännes och lagligen återwinner.
Cap.
X.
Ad § 1.
Wijd de orden: domarens eller befallningshafwandens handräckning synes böra tilläggias: så frampt icke den, som hittat, godwilligt sig där till begifwer, och känner, att det hörer den andra rätteligen till.
Ad § 5.
Denne § tyckes böra således ändras.
Ransaker någon sielfwilligt eller emoot åthwarning i annars mans huus, och eij finner, böte 40 daler, men legofolcks kistor och giömmor måge af huusbonden saaklöst ransakas, enär de misstänckte äre.
2.
Utlåtande från Gefleborgs län.
Underdånige och oförgrijpelige påminnelser till den dehlen af Missgiärningzbalcken om tiufwerij, som effter hans Kongl.
Maij: tt allernådigst befallningh af undertechnade författade och opsatte blefwo, widh den berammade sammankombsten i Gefle in Iunio Anno 1696.
Cap.
1.
§ 1.
Tiufnaden till förwahr föres.
Nu kan hända, att sådane saaker blifwe stullne, som bättre hooss sielfwe ägaren, än hoos någon annan för des skötzel oeh omwårdnadh skull förwaras kunna, om widh sådan händelse icke skiäligen woro, att då ägaren sitt medh skiähl och wittne igenkände, han det finge åthertaga, och sedan widh näste rättegångztima saaken å wederbörlig orth angifwa och uthföra.
Niute dageligen till sin föda 4 öre silfwermynt och dertill medh [afdrages] för hwar dagh han arbetar 12 öre s: mt af det han böta och giälda skulle.
Det synes eij kunna lämpas till alla orther, ty här i Westre Norlanden, när medelmåttige gode åhr äro, kan een dagakarls underhålldh eij kåsta öfwer 8 öre kopparm: t, och ett des dagzarbete lönes medh 16, 20 eller alldrahögst 24 öre kopparm: t. Elliest är om böterne in genere påmint widh det andra memorialet och i 6 §.
Och eij för det han elliest böta skulle; detta synes böra klarare uthsättias, så at man weth, hwadh det är, som tiufwen uthan stöldens wärde slipper att plichta före.
§ 2.
Eller plichte medh 6 dagars fängelse widh wattn och brödh.
Om detta straff böör förstås om betalningen och booten tilhoopa eller ettdera särskilt, tyckes fordra bättre lius; äfwen så, om een half månadz träälarbete.
Nu kan hända, att een tiuf, som hoos een och annan åthskillige gånger stulit, blifwer derföre första gången lagfördh, och stölden tilhopa räcknat stiger till 60 daler sm: tz wärde, om han då skall plichta särskilt för hwar gång han stulit, eller stölden skall sammanläggias, och han således plichta?
§ 5.
Bryter sig tiufwer in etc. eller sätter sig till mootwärn, ware ogill, om han dräpes.
I stället för det ordet eller synes böra stå och, elliest skulle man få dräpa tiufwen, fast han inthet satte sigh till motwärn; härwidh påminnes, om icke stöldh, som skeer medh inn- och opbrytande, böör medh större straff beläggias, än annan stöldh af eens kistor, dörar, skrijn och annat sådant.
§ 7.
Tager någon sedan förlijkning eller lösn; den sin bårtstullne ägendoom af tiufwen igenbekommer, eller sigh med honom förlijker, och det sedan hoos wederbörande angifwit, att medh tiufwen effter lagh förfara, qværitur, om icke den samma må blifwa otiltaalt.
Nu kan hända, att een reesande stulin blifwer och genaste sitt återfår, men hwarken tijdh eller tillfälle haar, att medh tiufwen lagligen förfara, qværitur, huru han widh slikt tillfälle skall sigh förhålla.
Cap.
2.
§ 1.
Härwid påminnes, att såsom een åthskillnadh giöres emellan desse 3 slagz tiufwar, att och hwardera medh sitt särskilte straff och booth beläggias måtte, emädan dheras brått synes sådant fordra.
§ 2.
Stiähl fleere tilhopa.
Nu skiffta dhe, som stulit hafwa, tiufnaden sin emellan till olijka dehlar, frågas fördenskulldh, att sedan dhe åthergullit det, som hwardera nutit, om sielfwa boten bör dereffter proportioneras, eller allesammans plichta lijka mycket, eller, om tiufnaden stiger till eller öfwer 60 dahler sm: t, om allesammans böre lijf mista.
§ 3.
Stiähl öfwermagi under 15 åhr.
Sedan öfwermagi blifwer 10 åhr intill 15, och andre gången stiähl, så synes till hans emendation och bättringh nyttigare wara, att han icke af föräldrarna, uthan af den, som tillsätter är andre delinquenter att straffa, rijsat blifwer, iämwähl att des booth räknas till hälfften emoth mogande mans.
Nu stiähl öfwermagi och blifwer eij uppenbar, förän han till mogande ålder kommen är, huru han i sådant fall plichta skall, synes nödigt att uthsatt blifwer.
Härwidh påminnes, om icke actiones criminales och injuriarum actiones må præscriberas, som lagen i 24 cap.
Dråpmålebalken med willia och 36 Kongb.
L.L.
med håller.
§ 4.
När mann hustrun, eller hustru mannen etc. för bodrätt lagsökia och någonthera fälles, qværitur, om då straffas skall som för annan tiufnat, hwilket synes wara för swårt, ty hårdare synes den böra ansees, som enom androm sitt afhänder, deruthi han ingen rätt och dehlachtigheet hafwer, än man, hustrun och barn, som i oskiffto boo tilsammans sittia, och medh hwarannan rättigheet äga.
I lijka måtto behöfwes, att uthsatt blifwer, huru den skall plichta, som tubbar och låckar eens hustru eller barn att draga något uthur boet.
Cap.
3.
§ 1.
Giälde och böte fyradubbelt; om under det ordet giälda skadan bör förstås, eller den uthi bötherne skall wara inräcknadh, blifwer klarare uthsatt, när effter det ordet giälde desse orden åther skadan blifwa införde.
§ 3.
Straffes medh döden och hafwe förbrutit sine lössören; om tiufwen föruthan lijfstraffet skall förbrutit sine löösören, synes des straff wara för stort, och att han ifrån sine arfwingar, som uthi samma giärning inthet warit dehlachtige, sin ägendom icke må hafwa förwärckat.
Cap.
4.
§ 1.
Booskap, som gå i beeth; om hästar och renar under det ordet booskap begripes, så synes, att dhe böre särskilt nämbnas, effter dhe gemehnligen eij kallas booskap.
Här tyckes och böra införas dess straff, som stiähl i eens diurgårdh.
Dhe, som stiähla under Gudz låås sädh, höö, giärdzle, nääth och dylikt, pläge föruthan bötherne stå wid tingz- och rådstugudören medh tiufnaden i hand eller å rygg (hwilket och eenligit är medh 9 cap.
Tiufwebalken StL.
) een eller fleere timar, effter som des brått pröfwes stort till.
§ 6.
Böte 3 dahler sm: t för koo, sammaledes för hwarie 5 fåår eller getter; nu miölckas getter eller fåår mindre än 5, qværitur, om och huru mycket för dem bötas skall.
Cap.
5.
§ 1.
Stiger stölden öfwer 10 dahler sm: tz wärde, miste lijfwet, är den under 10 dahler sm: t, böte 5 dubbelt.
Här uthslutes skadans ärsättningh, ty synes nödigt, att den blifwer infördh, så frampt den i sielfwa lijfstraffet eller böterne icke är inräcknadh.
Cap.
6.
§ 1.
Om någon sig allenest i kyrckian inbryter, men på hwariehanda sätt blifwer hindrat, att han sitt onda opsåth eij får främia, qværitur, hwadh straff derpå föllia böör.
§ 4.
Uthi denne § införes des plicht, som stiähl öfwer 20 dahler sm: tz wärde, men intet dens, som mindre stiähl, eij heller skadans ärsättningh.
Cap.
7.
§ 2.
Detta måhl igenfinnes i 16 cap.
13 § Edzöresbalken och där uthsättes straffet till 40 dahler, men här till 12 dahler sm: t, hwilket icke synes concordera.
§ 3.
Bruukar någon kiöpman eller ehwem som sällier eller kiöper, orätt wicht eller mått.
Orden ehwem som sällier eller kiöper orätt wicht kunna optagas och förstås om dem, som sielfwe måtten och wichterne sällia, ty kan detta således bättre uthsättias: Om någon kiöpman eller annan, som kiöpenskap drifwer, bruukar orätt mått och wicht.
§ 4.
Den, som kiöpte, äge samma rätt, som här i föregående § sagdt är.
Dhe orden, som i den § finnes och betale honom, som kiöpt, dubbelt emoth godzetz wärde woro bäst, att dhe här uthtryckligen införde blefwo.
§ 5.
Dhe måhl, som i denna § och i den andre ofwanstående § finnes uthsatte, synes wara af lijka arth och beskaffenheet, och fördenskulldh tyckes böra till sielfwa böterne blifwa lijka, ty lijka brått, lijka straff.
§ 6.
Den, som opbryter annans breef och läser, synes hafwa förtiänt icke ringa näpst, fast han androm det eij skulle gifwa att läsa, eller des innehåld oppenbara och uthsprida etc., ty elliest skulle mann aldrig säkert kunna förtroo pennan och papperet det, som man will hafwa lönt och dölgdt.
§ 7.
Afskriffter.
I stället för afskrifter tyckes böra stå arfskiffter, hälst som näst föruth nämbnes inventarier och testamenter.
§ 9.
Uthi denna § finnes ett ordh näst effter försnillar, som heeter fyter [ɔ: förbyter], hwilket synes wara förskrifwit.
§ 10.
Den, som af oskiffto godz något förskingrar, tyckes så wähl medh plicht ihogkommas, som den det förtiger och undandöllier.
Cap.
8.
§ 1.
Kommer then, som mist hafwer, innan lyst är.
Nu kommer ägaren emellan första, andre och tridie lysningen, qværitur, om han då uthan wedergellning må få sitt igen.
Nu kommer han strax effter 3: die lysningen, då synes han eij böra mista tredieparten, uthan hittaren medh mindre må låta sigh benöja, ty 3: die parten aff fyndet kunde wara så dyrt och kåstbart, att det hittarens omaak och beswähr 10 dubbelt öfwerginge.
Om fynd skall lysas på 3: ne tingh, drages tijden för långdt uth, sehrdehles här i Norlanden, hwarest mehrendehls 2 tingh allenast om heela åhret hålles, ty synes wara nog, om fynd på ett tingh och tree gånger i kyrckian eller på kyrkiewallen opplyst blifwer.
§ 2.
Samma lag ware om strandwraak och bottnfynd.
Här göres strandwrak lijka med bottnfynd, men i 36 cap.
Tiufwebalken L.L.
är den åthskillnadh, att eenom för bottnfynd större betahlningh än för strandwraak tillägges, ty medh bottnfyndz opptagande, såsom anckare och dylijkt, större omak och beswähr är, än medh strandwraak.
Flytande fynd uthslutes, men synes böra införas och lijka medh strandwraak ansees.
Uthi denne § talas om uhrminnes nedgrafwen skatt etc., hwarom uthförligare förmähles i det 19 cap.
§ 9 Jordebalken och tyckes oförgripeligen wara nog, att derom handlas på ett rum och i een balck.
§ 4.
Kommer den, som mist hafwer, sedan lyst är, och lagligen till sig winner, tage sitt åther uthan lösn.
Detta synes böra förståås om dhe creatur, som äro märcknade fää, och hittaren imedlertijdh kan bruuka, men för annan boskap tyckes han wara berättigat något att niuta i anseende till des omak, förwahr och skötzel.
§ 5.
Uppsätter man tom bijståck i skogen, bijen derwedh ifrån dheres wanlige boningh och hemwist att låcka, böte 3 dahler silfwerm: t.
Samma lagh synes böra wara om den, som opsätter slagbur annars dufwor dermed att låcka och fånga, dock ansees effter som skadan kan wara stoor till.
§ 6.
Uthi denna § borde och dess straff uthsättias, som något finner, men då han strax derpå derom blifwer tilfrågat, neekar sig något funnit.
Iämwähl dens, som af fynden något försnillar.
Sammaledes huru förfaras skall, när twist opkommer om quanto, särdeles i penningfynd.
Cap.
9.
Rubrica till detta capitel synes wara för kårt.
§ 1.
Griper någon till ledzn etc.
Nu kan man gripa till hemföda och hemgiärdh, som i 16 cap.
Tiufwabalken omtales, qværitur, huru i slijkt måhl förfares skall.
Cap.
10.
§ 2.
Wäri tå then, som i handom hafwer med sielf sins eede eller 2: ne wittnen, om det, som klandras, war hans egit.
Här synes, att den i handom hafwer, eij behöfwer medh sielf sins eedh eller wittnen sig wäria, hälst när den, som sig något tillägna will, eij half skiähl å sin sijda kan producera.
Och wari icke man thess bättre; att man så mycket bättre må kunna åthskillia, hwilken capitis diminutio härigenom förstås, och om slijk man i detta fallet skall hållas före wara alldehles ährelöös, synes nödwändigt, att klarare och medh andre ordh blifwer uthsatt.
§ 3.
Stånde den samma rätt, som han enom gaf saaken före.
Om den, som brister åth bewijs, skall ansees effter proportionen af tiufnaden, eller för wijtesmåhlet plichta, behöfwes, att tydeligen uthsätties.
Nu kan hända, att åklagaren sitt käremåhl inför rätta eij fulltyga gitter, och swaranden oppå hans afböhn honom förlåter, qværitur, om domaren icke i sådant fall macht äger saaken att förlijka.
§ 4.
Den, som effter tiufnadh hoos een eller annan ransaaka will, men eij hafwer något af dhe skiähl, som i denna § opräknes, allenast han kan bewijsa, det honom något ifrånstulit är, så att han af illwillia ransakningh eij söker, upgifwandes sann tekn och märke på det bårtkombne, qværitur, om icke honom äntå må tillåtes att ransaaka hoos den han derom misstänckt hafwer, sedan han deponerat een wiss summa penningar (i anledningh af det 2 cap.
Tiufwabalcken StL.
), den han till den andre må hafwa förwärkat, om det bortmiste hoos honom eij igenfinnes, och alt sådant uthan bägges theras goda nampns och äras læsion.
Det synes betänkeligit wara, att ransaakning af någon annan än af domaren sielf, så wijda han wid handen är, må tillåtas, hälst som saaken till hwariehanda sine omständigheter föruth wähl och noga bör examineras, hwar till een annan å landet icke så wäl kan wara fallen och skickelig.
Datum Gefle den 22 Iunij Anno 1696.
Iacob Bure.
Anders Plantin.
Samuel Forsell.
Lars Stridzberg.
Sven Gyllensköld.
Mauritz Biörner.
P. Salin.
Oloff Pedersson.
Magnus Sundström.
Olof Genbergh.
Petrus Wolgemuth.
Hans Ryttere (?).
3.
Utlåtande från Blekinge län.
Korta och underdåniga påminnelser öfwer den — — — delen af Missgärningsbalken om tiufwerie, af underskrefne sammanfattade uthi Carlshambn den 22 Junii A: o 1696.
Cap.
1.
§ 1.
Ad ultima verba wedh tingz eller rådstufwudörren.
Påminnes uti underdånighet, om icke härwidh kunde åthskillias, att qwinfolck, som med tiufnadt sig försedt, wedh kåken eller een därtill upsatt påhle, måtte hudstrykas och icke wedh tingz- eller rådstufwudörren, effter som dhe qwinspersoner, hwilka med hordomb och lägersmåhl äre blefne beträdde, på dhet rummet af een särdeles därtill förordnat persohn pläga afstraffade blifwa.
§ 3.
Är summan af dhet stulna godsets wärde mindre än 60 och mehr än 50 dahler, löpe 9 gånger gatulop etc. Här framställes uthi lijka underdånigheet, om icke een särdeles förordning eller åthskillnat emillan sielfwa straffet måtte blifwa uthsatt, således att dhen, som skall bötha 50 dahler sm: t, med 8 gatulopp måtte blifwa ansedd, aldenstund 9 gånger gatulopp äqvivalerar med lifzstraff emoth 60 dahler sm: t stöldh, om hwilket äfwen mentioneras framdeles uthi denna balkens 3 cap.
§ 3, som hit beqwämligst synes kunna appliceras.
Cap.
2.
Till detta capitel synes oförgripeligen Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste stadga af den — — — kunna införas uthi sielfwa lagen, huru med båtzmenners, soldaters eller ryttares afstraffande för stöld hädaneffter förehollas skall, om icke dhe böre plichta med kroppen för själfwa brottet, men serdeles af sin sold eller löhn betala tiufnaden, där den förskingrat är, till målsäganden.
Cap.
3.
Wedh § 1 påminnes, om icke kiöpmansdrängiar, som sin huusbondes egendomb äre anförtrodde, updricka eller på hwarjehanda sätt försnilla dhet anförtrodt är, äfwen dhe, fast borgen för dhem wore satt, äfwen för sielfwa tiufnaden kunde plichta.
§ 4.
Förfrågas uthi underdånigheet, om så hända skulle, att wedh slika tillfällen båtzmän, ryttare, knechtar etc. skulle begå stöldh, och serdeles enär dhe uthi hemkall woro, huruledes een slik rothebåtzman eller kneckt skulle förwisas häradet, som lände rothen till een särdeles gravation, att leja een ny knecht etc. i stället, hwilket äfwen lände Hans Kongl.
Maij: tt till största otienst, om han skulle förwisas.
Cap.
5.
§ 4.
Härwedh kunde inflyta, att dhen, som Hans Kongl.
Maij: tz reveneurer och penningar sielf bortstiähl, och låter af hwarjehanda prætext dhem, som dhe af andra bortstulne wore, efterlysa, om och icke een sådan med särdeles straff måtte blifwa ansedd.
Cap.
6.
Casus 1.
§ 3.
Lembnes i underdånigheet, om icke dhen, som i kyrkian stiähl heller uthdricker något af dhet wällsignade winet heller oblatene, antingen dhet wore litet eller mycket, måtte straffas särskildt eller till lifwet.
Casus 2.
§ 4 et 5.
Huru förfaras skall med dhen, som under påstående gudstienst i kyrkian uthe på kyrkiowallen, hospitaler etc. under eller öfwer 20 daler sm: tz wärde stiähl och något borttager, huru dhen måtte afstraffat blifwa.
Cap.
7.
§ 3.
Uthi lika underdånigheet kunde oförgripeligen införas, om icke under samma titell dhe, som bruka obrände pundare, tunnor, skäppor eller annat mått och wicht, effter däraf stort underslef i kiöp och säliande förelöper, måtte nu komma i consideration.
§ 4.
Ad verba eller silfwer, som falskt är, böthe 40 daler s: mt etc.
Här förfrågas uthi underdånigheet, huru dässe 40 daler skola deelas, antingen sådanne böther böre wara konungens eensaak, eller annorlunda skifftas.
I lika måtto, effter ännu wedh Laghcommissionen icke är omthalt någon division emillan böterne och däs rätta dehlande; ty hemställes Hans Kongl.
Maij: tt uthi största underdånigheet särdeles för dhe nedrige domstolarnes effterrättelse, om icke Eders Kongl.
Maij: tt däs underdånige undersåtare med een slich förordning tächtes beneficera.
Casus 1.
§ 5.
Här under synes och höra dhe personer, som klippa eller förminska Hans Kongl.
Maij: tz mynt.
Casus 2.
§ 6.
Om dhe, som på påsthusen uthtaga, upbryta annans mans bref och däs innehold till någons underrättelse uthsprida, icke böra stå tiufwa rätt?
Casus 3.
§ 7.
Synes och tillsättias kunna, att dhe här inunder må förstås och begripas, som uthan loof och minne af wederbörande taga eller bruka andras sigiller, och af dhem sedermehra uthi otillbörliga saker sigh betiäna.
Cap.
8.
Casus.
§ 2.
Om icke äfwen härwidh ett wisst straff kunde uthnämbnas för dhem, som weta, hwaräst nedgrafne skattor äro liggiandes, och dhem förtiga, aldenstund ett sådant stillatigande mehrendels härflyter af argheet och ilwillia.
Cap.
9.
§ 2.
Under denna punct förfrågas uthi underdånigheet, om dhen, som handlar eller låckar någons mans tienstehion, barn eller omyndige, icke må komma i consideration till samma böther.
Wedh slutet af denna balck kunde tiena till een besynnerlig effterrättelse för alla dombhafwande, huru dhe sig förholla skola med trälarbete, som här uthnämbnes, att som här i provincien trälarbete icke finnes, uthan i sielfwa gvarnizonerne, däräst mestadelen af öfwer- och underrätterne [i] sielfwa domben blifwer antingen till een wiss tidh medh wattens och bröds spisande, heller och med något annat liffztids arbete som i Marstrand ansedde, som icke så egänteligen under den titul af trälarbete härwedh kan förstås; alltså förfrågas uthi underdånigheet, om icke detta här hoos måtte fattas: där intet trälarbete finnes, plichte med dhet eller dhet straffet.
Sven Adlerstierna.
Blasius Königh.
O. W. Schröder.
Jonas Sommer [?].
P. Richert.
4.
Utlåtande från Westerås län.
Till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maijttz allernådigste befallning igenom höwälborne Herr Baron och Landzhöfdingen Policarpus Cronhielm, wederbörande dommare i Wässmanneland af den 28 Aprill communicerat, woro undertechnade tillsammans her på Westeråhs rådhuuss den 26 Maij at författa deras underdånige påminnelser öfwer Missgerningsbalckens 4: de dehl om tiufwerij.
Såsom uthi det 6 cap.
§ 2 förmähles, at den, som under gudstiensten föröfwar slagzmåhl och annan otillbörligheet, skall med twäböter straffas; påminnes altså om ock icke den, som stiähl under gudztiensten, då folket äro mest i kyrckian, må hårdare straffas, än för tiufnad på annan tijd begången.
Datum Westeråhs den 29 Maij Anno 1696.
Pehr L. Gyllenhöök.
Johan Remmer.
Johan Petre.
Hans Spaak.
Thomas Funck.
J.
L. Westman.
A. Elfuing.
Hans Bredenberg.
Matth.
Sahlström.
T. Falk.
5.
Utlåtande från Kalmar län.
Undertechnades underdån- och oförgrijpelige påminnellser öfwer Missgiärningsbalcken om tiufwerij.
Cap.
7.
§ 6.
Om dhet ordet bortager icke borde tillijka infööras, nembligen bortager eller uppbryter man annars breef?
Cap.
8.
1: mo: Att dhen, som föllier bijswärm af sin gårdh till annors, eller på annors ägor, måå tagan saaklöst tillbaka?
2: do: Om någons bij bryta på annors bij, dhem ihiälbijta och alldheles förderfwa och hånungen bortfööra, dhet offta händer, huadh dhens plicht skall wara, som dhe brytande bijen tillhööra?
Tertio: Dhen, som på huariehanda sätt förgiör annors bij, huadh straff och bööter dhen skall påläggas?
Cap.
10.
§ 4.
Wari tå then ångers- saakz- ock skadeslöös; huru dhet ordet ångerslöös skall förståås, och om dhet icke skulle kunna tydeligare uthsättias?
Datum Callmar den 28 Maij Anno 1696.
J. Hellenstierna.
Johannes Torstensson Bergqvist.
Oppå Magistratens wegnar i Callmar Lars Rosenlundh.
Samuel Figrel.
Henrich Wetterbergh.
Från Westerwijch.
Ifrån Wimmerby.
6.
Utlåtande från Jönköping.
Extract af dhe påminnelser, som inkomne äre ifrån Jönköpingh öfwer Tiufwabalken.
Cap.
1.
§ 1.
Niute dageligen till sin födo 4 öhre s: mt; dhet synnes oförgripeligen wara nog till föda för en tiuf 2 öhre s: mt om dagen i anledning af Executionsordningens 25 punct, som består dhen elliest fängzlig är, 3 öhre till underhold.
Cap.
2.
§ 5.
Dölier eller nöter wetandes man med hustrun, barn med föräldrar, förman med underhafwande etc.
Men om dhen ena makan uthan sin willia och förrige wetenskap merkte, att dhen andra hade stulit, och han af styggelse till sielfwa ogärningen will skaffa äganden sitt igen, sampt slijkt hembligen och oförmerkt månde igenställa; så tycktes oförgripeligen, att dhen samma intet haar sigh så försyndat eller under slijk tiufnadzplicht lärer wara begrepen, fast han dett icke uppenbarar, emedan menniskian gierna söker att öfwerskyla sine egne sampt dess anhöriges feehl och slemheter.
Cap.
3.
§ 3.
In fine: hwar emoot qwinnan förste och andre gången kååkstrykes etc. Synnes oförgrepeligen kunna införas, att rijsslijtande må skie för tingz- eller rådstugudörren.
Cap.
4.
§ 1.
Stiähl någon uthe på marken å åker eller äng, säd eller höö etc. Effter som all annor stöldh, hwarigenom lijfwet förwärkas, är satt till 60 daler s: mt, så synes oförgrijpeligen att gårtiufwar kunna ansees för halfparten mindre, nembligen 30 daler s: mtz wärde till lijflååt.
7.
Utlåtande från Skåne.
Allerunderdånigste och oförgripelige påminnelser widh den nedersände Tiufwebalcken, som uthi hans Excell.
Generallieutnantens och Gouverneurens högwälborne Baron Herr Otto Vellingks öfwerwahrande är af undertecknade justitiæ betiente uti Skånska gouvernementet genomsedd.
Cap.
1.
§ 1.
12 öre sillfwermynt.
Synes att wara nog, om 8 öre s: mt för honom om dagen afkortas, effter man för 12 öre s: mt kan leega een arbetzkarl.
§ 2.
Första gången.
Att allt så mycket klarare finnas måtte, woro nödigt, att här explicerades, om icke, som och practicabelt ähr, det widh straffetz fördubblande för första gången räknas böör, när någon för stölldh är tingfördh, fast än han månge gånger och på åthskillige ställen kan hafwa stuhlit, innan han blifwer grepen och för rätta ställt.
§ 6.
Tage han allt hwadh tiufwen på sig hade och hans eget war.
Poneras, att hoos tiufwen skulle finnas 50 och mehr dahler, hwilket kunde wara all hans ägendomb.
Skulle nu den, som honom fångade, taga allt, kommo måhlsäganden at mista sin måhlsäganderätt, hwilket synes wara något efftertänkeligit; hwarföre oförgripeligen förmehnas, at een wiss penning uthsättias kunde, som den af tiufwens hoos sigh hafwande saker, hwilken honom fångade, hafwa skulle.
Cap.
2.
§ 2.
Stiähla flere tillhopa.
Om månge woro i stölden dehlachtige, som steeg sig öfwer 60 till 70 daler sillfwermynt, förfrågas, om dhe då alle skohla lijf mista, eller om stölden woro under 60 daler silfwermynt, om dhe då hwar för sig skulle förutan at restituera måhlsäganden sitt igen, böta effter wärdet in triplum, eller om de proportionaliter ansees skohle, uppå hwilken händelse åter förfrågas, huru förhollas skall, när tiufwarna intet hafwa at böta medh och stölden intet stiger sig så högt, at ett gatulopp kan komma uppå hwar och een af dem.
Cap.
7.
§ 6.
Uppenbarar och uthsprider det, som skrifwit war etc. Påminnes hwad straff den öfwergå bör, som af een otidig förwetenheet een annans breef upbryter, fast han icke söker sådant till een annans skada at uthsprida; såsom och hwad straff dhen undergåå böör, som ens bref på posthuuset uthtager, och dem intet återställer.
Cap.
8.
§ 4.
Behålle thet hoos sigh.
Synes oförgripeligen, på det all stöldh så mycket någonsin möijeligit är hämnas måtte, att dhe, som någon driffteboskap lysa up, intet böra beholla den hoos sig, utan at den under tridie mans wård lembnas bör, intill dess fatalia för äganden äro förflutne, då cronans befallningzman synes böra taga tingzattestatum, at allt är lagligen procederat, och sädan samma drifftefä försälja, då Hans Kongl.
Maij: t een treding, häradet annan, och den, som fant eller drifftefäet uptaget, synes den öfrige tredingen böra tillfalla.
Cap.
10.
§ 4.
Af häradzhöfdingen, fougde, eller borgmästare och rådh.
Det torde wara mycket tienligare, om een slijk ransakning å färsk gärning utan något wäsende anställas måtte, och att ingen skulle undandraga sig at låta sina huus ransaka, eij heller det för någon skimpf hollas, på det tiufwen icke måtte få tillfälle stölden at undandölga, hällst förfahrenheeten betygar, att det stulna godzet blifwer offta der inpracticerat, som tiufwen intet har sitt hemwist.
Att Eders Kongl.
Maij: tt desse wåra oförgripelige tankar och påminnelser nådigst ansee techtes, anholle wij allerunderdånigst, medh oaflåteligit förblifwande till döden
Allernådigste Konungh Eders Kongl.
Maij: t allerunderdånigste och troplichtigste tienare och undersåtare J. Ehrenbusch.
Joh.
Anckerstråhle.
Carl Lilliengrijp.
W. Tigerschiöldh.
Magnus Paulin.
Peter Rosentwist.
B.
A. Baaz.
Bengt Seth.
Oluf Klug.
Stadh Malmoe.
Ifrån Christianstad.
Johann Raugo.
Nils Michelsson.
P. Tolsteen.
Ifrån Ydstadh.
Ifrån Landscrona.
Ifrån Lundh.
Nico.
Psilander.
För Cimbrishambn.
Malmœ den 9 Julij 1696.
8.
Utlåtande från Kronobergs län.
Underdånigste betänkiande till dehlen af Missgierningsbalken om tiufwerie.
Ad cap.
1 § 3.
Hwaräst står, att tiufwen för hwar 5 dahler skall een gång löpa gatulop, dito, är summan mindre än 60 och mehr än 50 dahlers wärde, löpe 9 gånger gatulop, och giöre der till een månadtz trählarbete, så har man uthi memorialet uthlåtet sig, at ett gatulop emot 10 dahlers böter kan qvadrera, både i anseende för blygden, som at serdeles wedh tiufwars afstraffande allmogen och alltijdh är mehra begifwen at skierpa slagen, hwarmedelst och i dy fall sedan af sig sielf föllo, at trählarbetet uthgåhr.
Ad § 7.
Här synes per expressum kunna och uthsättias det at alltijdh må förbudet wara öfwer tiufnadh af wärde annorledes att förlijkas, än det iu lijkfult bör angifwas, emedan sådane grofwe delicter icke böre ostraffade förelöpa.
Ad cap.
4 § 5.
Tyckes äfwen bäst, att till dommarens underrättelse och för een lijkheet ett wist straff determineras för dhen, som olåfligen tager och rijder eens häst etc. såsom: betahle hästelegan eller uppfylle skadan, och plichte der ofwan uppå som för olaga procedere 3 dahler sm: t.
Ad cap.
6 § 4.
Deräst är den medh fembdubbelt both belagdh, som öfwer 20 dahler s: mts wärde under påstående gudztienst antingen in uti kyrkian af någon des penningar eller kläder, eller uthe på kyrkiowallen häst eller annor fahrtygh stiähl, hwarwidh och oförgripeligen den dher således mindre än 20 dahler stiähl, tyckes kunna ansees, medan odygden är enahanda.
Ad cap.
7 § 4.
Syhnes oförgripeligen, att dhen gullsmedh, gulldragare eller ehwem det är, som smelter och arbetar gulldh och silfwer, som falskt är, jämpte boten bör skattas ährelöös, och förbiudas handtwärket wijdare idka, emedan så stort bedrägerij dherwidh plägar förelöpa, och igenom sådan förfallskning kiöparne tijdh effter annan skada tillfogass, effter gull och silfwer i många mans händer ifrån dhen ena till dhen andra komma, hwarwidh å landet gemenheten icke sådant undersleef förstå eller begripa kunna.
Elliest tyckes och alla tiufwar till sitt wählförtiente straff och bättringz uppmuntrande sampt till andras wahrnagell medh kyrkioplicht kunna beläggias, på det den odygden, som lijka medh hoor och skiöhrlefnadt mycket öfwas, må dess bättre förekommas och afrödias.
Datum Hösiö den 27 Junij 1696.
J. Tungel.
Paul Rudebeck.
G. Berghman.
Jonas Nyman.
P. Bruzell.
9.
Utlåtande från Gottland.
Justitiæ betientes uthi Gottlandh aldra underdånigste och aldra oförgripeligaste betienkande till den dem communicerade dehlen af Missgierningzbalken om tiufwerij.
Cap.
1 § 1.
Then må grijpas, och han till allmänt fengelse föhras.
Emedan förre lagen uthi åthskillige rum förordnat, att enär tiufwer warder baar och wijdh färska gierning tagen, det han må bindas etc., hwartill och synes många goda skiähl, och nästan wara een nödwendigheet, helst upå landet uthi wida aflägne eenstaka byar, hwarest ringa manshielp funnes, och tiufwen lättelig kunde slijta sig bordt och komma på flyckten, heemstelles dy aldra oförgripeligast, om och icke nu som uthi förre lagen kunde införas: then må grijpas och bindas och han till allmänt fengelse föhras.
Arbete hoos målsäganden etc. Såsom för detta, enär bötherne intet kunnat tillfyllest uthgådt, har esomofftast infallet åthskillige twistigheeter, hwilkens andehl deraf skulle hafwa præferencen, anten konungens, stadens och häradetz, eller målsägandens, och för hwem af dem, som det borde brista, enär penningeböterne intet räckte till för dem alle; altså wore wähl, att sådant kunde nu blifwa tydeligen uthsatt, att hwar må wetta sin andehl, och huru wijda den eene andehlen niuter förträdet för den andre.
För hwar dagh han arbetar afdrages 12 öre.
Såsom emellan sommar- och wintterdagen är een merckelig åthskildnat; så hemställes aldra oförgripeligast, huru wida sådant i anseende till arbetet och desse 12 öre för dagen böör komma uthi någon consideration.
Rymmer han och igenfåås, arbete dubbelt.
Det hender icke sällan, att tiufwar bryta sig uhr jern och fengelse, rymma undan och geer sig straxt att stiähla å nyo igen, förn han eens plichtat för förre stölden.
Hemstelles dy aldra oförgripeligast, huru wida som slijkas förhärdade ogierning må jembwähl med ett wist uthsatt straff ihugkommas.
Och det wijd tingz eller rådstugudörren.
Lembnas aldra oförgripeligst, om icke för lagens större fullkommenheet och liuus skull borde tillsättias, af hwem, anten då bödelen eller een annan hoor- och tiyffpiskare, som sådan huudstrykning äger förrättas.
Och qwinna halshugges, item: qwinsperson slijte rijs etc. Heemstelles aldra oförgripeligast, om icke härwijd borde observeras, hwad förre lagen om execution öfwer hafwande qwinnor, som stiähla, förordnar.
Wijdh åfwanbemelte 1 cap.
§ 1 infaller aldra oförgripeligast fölliande påminnelser såsom: 1: mo der tiufwen, innan han blefwe brachter till fengelse, ångrade sig, och sielfwilligen bore stölden tillbakar igen; eller och 2: do der målsäganden upå färska gierning genast finge tyfnaden tillbakar; eller och 3: tio tyfwen straxt föruth försohnade och stelte målsäganden klagelöös och tillfredz, så wijda dess målsägande rätt anginge, om och huru wijda sådanes straff borde eller kunde mitigeras, eller uthi något lindras ifrån det ordinarie straffet?
§ 2.
Stiähl någon första gången fyra dahler s: mtz wärde eller mindre etc. Påminnes aldra oförgripeligast, om icke detta ordet eller mindre kunde tillsättias, hwad förre lagen 11 cap.
Tiufmalabalken: såsom kijdh, lamb, fåår, gåås etc. uprächnar.
Stiähl någon andre gången, plichte med ett gatulopp, för hwarie femb dahler.
Synes aldra oförgripeligst nödigdt, att der summan wore under femb dahler, som andre gången stohles, det äfwen dess straff, som det § 2 för dem, som första gången till 4 dahler och der under stiähla, blefwe exprimerat.
Sammaledes och qwinnans straff, som andra reesan förgriper sig med lijka stöldh.
§ 4.
Stiähl någon 3: die gången, lijtet eller mycket, dömmes till döden.
Påminnes aldra oförgripeligst, att der tyfwen befunnes stuhlet uthi månge åhr, och på åthskillige ohrter, men lijgwähl intet warit tingfördh, huru wijda sådant då äger considereras för een stöld, och om då icke borde tillsättias: stiähl någon 3: die gången, som tillförne wahrit twenne reesor dömbdh för tyffnat etc.
Bryter sig tiuf in uthi huus eller gård, nattetijd etc.
Detta synes wehla giöra een skilnat emellan furtum nocturnum et diurnum, der doch tyfwen, som weet een eller annor gårdz lägenheet, äfwen så snardt bryter sig in att stiähla om dagen, som om natten, ja, man har för kort sedan exempel uthi Skåhne, hwarest tyfwen stoora bönedagen under predijkan brööt sig in och stahl.
Hemstelles dy aldra oförgripeligst, om icke till detta ordet nattetijd kunde jembwähl tillsättias: eller om dagen, helst effter man kan wara äfwen så osäker om dagen, som om natten, hwarest tiufwen weet tillfelle, att folcket äre uthe, i kyrkia, på åcker eller eng, om andetijden, eller elliest bortta stadde.
Cap.
2.
§ 2.
Stiähla fleere tillhoopa, giälde åter een för alla etc. men böthe sedan hwar för sig det han taget eller niutet hafwer.
Heemstelles aldra oförgripeligst, om icke här kunde tillsättias: och rächnas alle så wijda uthi böterne för een man.
Elliest, der 2, 3 eller flere warit tillsammans, och stuhlit een häst etc. etc., äganden kommer effter och får hästen med een af tiufwarne, eller och fångar intet godzet, utan allena een af tyfwarne, som fuller warit med, men intet något af godzet, huru då een sådans brott och straff äger ansees?
§ 3.
Stiähl öfwermage under 15 åhr.
Hemstelles aldra oförgripeligst, om och icke här borde ihugkommas och införas straffet för een fånog eller tokot, som löper kring och tigger, och beträddes medh tyffnat.
§ 4.
Drager man lönligen undan hustru, hustrun undan man, barn undan föräldrar.
Heemstelles aldra oförgripeligast, att der som syskon och arfwingar, eller och andre af slächten inom 3: die och 4: de leed anten draga lönligen undan, eller och stiähla ifrån hwar annan, huruwijda sådanes straff böör dragas under enahanda straff med andra tiufwar, eller wara annat willkorligit straff underkastat.
Stånde till dommarens skiärskådan, etc. lempandes straffet dereffter.
Såsom detta synes wehla lembna underdommaren anten uthi något twifwelsmåhl, eller och gee honom anledning att sielf arbitrera straffet; alltså heemstelles, om icke detta äger gees något tydeligare, och till dhe orden lempandes straffet dereffter tillsätties: med fengelse, landzförvisning etc.
§ 6.
Låckar, råder eller biuder etc. een förman sine underhafwande etc. Härwijd synes nödigt, att det äfwen reent uth tillsattes: een husbonde eller maatmoder sitt tienste- eller inhyses folck; effter som sådant fast dageligen förelöper.
Men kommer han, som låckade, andra gången igen, plichte för hwarie fyra dahler s: mt med ett gatulopp etc. Härwijdh påminnes äfwen som cap.
1 § 3, att och qwinnans straff proportionerat effter desse 4 dahler och ett gatulopp blefwe uthförd, ty ehuruwähl det fuller kunde sluutas af det, som cap.
1 § 3 in fine står, att qwinspersohnen slijte emot hwart gatulopp eller hwarje åtta dahlers sölfwerm: ts werde 4 paar rijs, så synes lell wara större liuus både uthi lagen och för dommaren, der straffet för qwinnan äfwen uthsattes så offta, som det för mannen beskrifwes.
Cap.
3.
§ 1.
Stiähl tienstefolck, som eens brödh ätha etc. etc. Såsom nästan intet är gemehnare uthi huushålden, än att sådane otrogne tienstehion hafwa sine ränkiärlingar ock löst partij, som eendehls låcka, tubba och förföra dem till otroheet, serdeles att stiähla sig öhl, maat, spannemåhl, höö, halm, och annat, uhr bryggerhuus, kiällare, kiök, wister- och spannemåhlshuus, lada och loge, handla, kyta och byta, hysa och döllia med dem; många finnas jembwähl, som under skeen af tiggande både bedraga eens folck och intet annat giöra än råffa och stiähla, hwad dhe öfwerkomma, ja offta maaten uhr kookegrytan, dehls med, dehls utan tienstehionetz förwållande, icke utan mången huushållares största nöd och klagan; alltså wore det ganska högnödigdt, att och här kunde för alle slijke till dheras skreck ett alfwarsamt straff infördt blifwa.
§ 3.
Stiähl någon, när wådeld etc. wattnsnöd etc.
Torde kunna tillsättias: uthi allmän soot- och pestetijdh, eller uthi huus, hwarest alt folcket wore uthdödt; emedan sådant sig äfwen undertijden tilldrager.
Cap.
4.
§ 1.
Stiähl någon uthe på mareken, i åcker eller äng, säd eller höö.
Torde kunna tillsättias: afslaget grääs eller höö.
Casus.
Der som reesande förde sine hästar till een höö- eller sädesstack och der bette dem, eller och toge höö eller sädeskiärfwar af åckeren, och bore det för hästarne uth på eller weed landzwägen, eller elliest fylte något deraf uthi sine wagnar, att framdehles beeta dermedh, och äganden öfwerkomme och träffade sådane, hwad macht och rätt han då hade öfwer dem?
Item der han anträffade sådane, som han intet förmådde anhålla, mindre tingsökia, såsom reesande och långwägade, offta och hemma uthi annat konungarijke, såsom enär reesan går igenom swenske prowincier emellan Norje och Dannemarck, då man esomofftast måste uthstå sådan dheras olägenheet.
Huru slijke hendelser, som så offta förefalla, böra då ansees, och huru den oförrättade har sig dherwijdh att förhålla, det hemstelles aldra oförgripeligast.
Boskap, som gåå i beet etc.
Torde böra tillsättias: boskap, hästar eller hwarjehanda creatur.
Jembwähl synes aldra oförgripeligst nödigdt, att här till kunde sättias: lerefft och annat slijkt, som wore uthlagdt uthe på mareken och på bleeke, emedan sådane stölder fast dageligen förspörias, och dy wehle med ett strengdt och alfwarsampt straff afwärjas.
§ 4.
Samma lagh ware om den, som stiähl uthi trää- och humblegårdar.
Synes oförgripeligast böra tillsättias: om fruchtbahre trää och annat förspilles, brytes eller förderfwas af tyfwen, huru slijkt äger bootas och böötas.
§ 5.
Tager någon uthan lego annars båth eller häst etc. böthe efftersom han öfwertygas haft upsåth, och dommaren finner skiähl dertill.
Härwijd påminnes aldra oförgripeligst, 1: mo om det icke borde tillsättias, att häst och båth äger återantwardas så gott och skadeslöst, som det war, då det olofligen afhendes, och 2: do wisse böther och straff uthsättias, efftersom han häst rijdit, och båth nyttiat hafwer, in- eller uthom hägnaden, bylagz marek och grentzor, eller wijdare, ty elliest synes åter detta wehla ankomma upå underdommarens arbitrerande.
Cap.
5.
§ 1.
Stiähl någon in på konungens slått etc. der konungens, härads, eller stadsens allmänna säkerheet wore.
Synes oförgripeligast böra tillsättias: banco, tullkamrar, häradz- och landzkistor.
Cap.
6.
Wijd detta capittel om kyrkiotyfnadt påminnes, om dens straf, som öfwertygas hafwa tillijka stuhlit ur fleere än en kyrckia förn han fångades, icke borde något högre skerpas.
Item dens straff, som fuller intet wahret med och stuhlet, men stått emedlertijdh utanföre på wacht, såsom och dens straff, som låter bruka sig, och går kring att uthbringa och försällia witterliget tyfwegodz.
[Cap.
7 § 3].
Brukar någon orätt mått eller wicht.
Såsom dhe incorporerade provincierne, serdehles Skåhne, mycket och mäst öfwer alt brukar dansk måhl och wicht; alltså heemstelles aldra oförgripeligast, om icke denne § kunde sålunda begynnes: Een tunna, een span, een kanna, een ahln, een wicht, och således ett måhl och een wicht, skall wara öfwer alt rijke.
Den som den förfalskar eller förfalskat brukar.
[Cap.
7 § 7].
Förfalskar någon, uthplånar, tillsätter e ler förandrar breef eller signete.
Synes oförgripeligast kunna tillsättias: imiterar och effterskrifwer annars nampn, och stadfäster det med hans eget signete, tillskyndandes sig derigenom nytta och andra skada.
Item om sådane skriffter komma att framläggas emot någon uthi någon rätt, huru wijda den, som dem framlägger, äger sielf swara till gierningen, eller böra sig ifrån leeda att eij wettat deraf.
Wijdare synes aldra oförgripeligast kunna under denna titull tilläggias dheras straff nembligen: 1: mo som genom falsk wittnesbörd sökia förderfwa sin oskyldiga nästa; 2: do dolose och fraudulenter muterar sitt nampn och geer sig uth för att wara anten uthi konungens tienst och den öfwar eller för een annan, den han intet är, derigenom att swijka och bedraga andra; 3. införer högre och falske summor uthi kiöpebreef öfwer fast egendomb, till rätte arfwingarnes præjudice; 4. frambär falskt foster, och förmehnt arfwinge, till någon sin fördehl; 5. tiggare och andre, som skrifwe sig falske pass, bruka falske breef och wittnesbörder; 6. procuratorer, som hembligen handla med eens wederpart; 7. den, som bewisligen pantsätter twenne eller fleere ett godz, och brukar uppenbahrt bedrägerij och falskheet och sådant mehra, hwilke saaker undertijden, ibland och esomofftast framkomma för domstohlarne, och underdommaren för detta intet så fast hafft någon beskrefwen lag upå.
Cap.
8 § 1.
Alt hwad man hittar etc.
Torde oförgripeligast wara nödigit att tillsättias: eller kunde afjaga tyfwar och röfware, det dhe stuhlit och röfwat hafwa.
§ 2.
Samma lag ware om uhrminnes nedgrafwen skatt.
Hemstelles aldra oförgripeligast, huru wijda sielfwa ägaren till grunden eller huuset, hwarest sådan nedgrafwen skatt af fremmande kan finnas, bör hafwa någon andehl deraf, eller wara effter denne lagen aldeles dherifrån uthesluten, som må skee torde ge dem anledning att mehra fördöllia det fundne.
[§ 4].
Uplyse drifte fää och tage lysninga wittne.
Synes aldra oförgripeligast böra tillsättias: uplyse till ålder, ferg och merke, sampt tage werdering derpå.
§ 4.
Tage sitt åter uthan lösen.
Der den, som hittat och rätteligen hafwer uplyst, hade giort omkostnadt, helst wintertijden, upå creaturetz underhåld, då synes oförgripeligen honom böra niuta derföre betahlning.
Skulle och samma creatur förkomma ifrån den, som hittade, förutan hans förwållande, då synes och den böra wara saaklöös, och utan answar.
§ 6.
Hittar nu någon etc. och eij uplyser etc. Der den som hittade, eij allenast intet lyste det up, utan än der uthöfwer, wijd effterfrågan, aldeles nekade der till, heemstelles, om icke eens sådans straff borde lijka med andre tyfwar skerpas, och den, som hittade och nekade, effter dess wärde wara och blifwa tyff.
Cap.
9 § 1.
Kiöper någon misstenckt gods etc. Uthi anledning af åfwanbemälte 3 cap.
heemstelles aldra oförgripeligast, om icke här borde tillsättias: kiöper någon misstenckt eller uthi lagen förbudet godz, såsom konungens krigzfolkz hästar, gewehr och munderingar, hwad undan wådeld, wattnsnöd, skiepzbrått, allmän fiende, wore räddat etc. etc. Wijdare synes under denne tituln om olaga handell böra komma uthi consideration: 1: mo Om den, som upå tårg eller marcknad, offentligen eller elliest, in- eller uthom staden, med wittnen, och för fullo werde kiöper hästar, boskap eller annat godz, som dock kunde wara stulet, och han intet weet eller kienner sin fångesman, huruwijda een sådan böör befrija sig att hwarcken wara tyff eller tyfwens medhielpare, sampt äger mista tyfgodzet, och sedan befogat att sökia skadeståndet af sin kiöpman, enär eller hwarest den kunde upspanas.
2: do Dher som det stulna godzet wore sedermehr försåldt och gånget genom åthskilliges hender, som alle bona fide derom handlat, kunnandes leeda ifrån sig och wisa sådant intill tweggia, treggia eller flere mans hender, huruwijda rätte äganden, som det bortmist, må uthan åthskildnat, genom huru många mans hender det gått ändå wara befogat att återtaga sitt uthan lösen?
3: tio Om icke den lönliga handell, som skeer mannen owettande med hans hustro, barn och hion, och derigenom kommer dem att draga ifrån man, föräldrar och husbonde dess egendom och goda etc., borde här ihågkommas med lijka straff för den, som dem der till förfördt eller tubbat, som för annan tyfnadt.
Cap.
10.
§ 1.
Ingen må det han wijdkiännes, frånstuhlet eller borttappat etc. sielfwilligdt återtaga etc. Der som een sådan eij allenast utan domb, utan och lönligen och emot dhens wettenskap eller willie, som det hade uti förwahr eller hender emellan, igentoge det frånstuhlne eller borttappade, heemstelles, huruwijda den samme må då kunna sielf blee tyff derföre.
§ 3.
Ingen må androm tyfnadt tillwijta, utan han är bahr åtagen etc.
Synes aldra oförgripeligast böra tillsättias: Ingen må androm, som wore oberychtat, tyfnadt tillwijta.
Ty der som man hade uthi granlaget een arg, berychtat och tillförne anten befunnen eller dömder wetterlig tyff, der må man ju oförgripeligen wijd förelupen stöld hafwa skiähl både att misstenckia och tillwijta, och der så omstendigheeter funnes, dess huus ransaka.
§ 4.
Eij må någon sielfwilligdt annars huus ransaka.
Torde aldra oförgripeligst kunna tillsättias: Eij må någon annars huus, som tillförne wore oberychtat, sielfwilligt ransaka.
Ty een witterlig och illa berychtat tiuff är altijd illa troende.
Att then misstenckte om nattetijd uthe wahret och ther tiufnaden skedde etc. Hemstelles aldra oförgripeligast, om här icke kunde tillsättias: 1: mo om han förr hafft omgänge och hållet sig till tyfwar; 2: do wijd tillfrågan skifftar hy och anlete; 3: tio låtet giordt eller hafft dyrkar eller lijka nycklar; 4: to om han gådt på spaningh och skådat lägenheet; 5: te hootat och undsagdt att wehla således besökia eens huus, eller och något af tyfwegodzet syndtz och förnummetz uthi dess eller dess fålckz hender, sampt andre fleere och skiählige orsaker.
Finna the något uthi gårdshuusen etc. Heemstelles aldra oförgripeligst: 1: mo om the finna något, och han kan genast wijsa man för sig, som han fådt det af, eij wettandes sådant waret stuhlet; 2: do der han torde förebära, och kunna med sitt eller annars folck, eller och eedeligen bewijsa, det någon reesande eller wägfarande man, den han intet kende, har nedsatt och lembnat honom samme godz uthi förwahring, huruwijda sådane då böra wara frij för misstancka; 3: tio der och det stuhlne funnes fördålt eller förgrafwet uthi något oläst uthhuus, huruwijda den, som godzet bortmist, må då hafwa på husbonden någon tahlan, eller och husbonden plichtig, med eed befrija sig, intet wetta deraf.
Finnes intet, wahre then tå ångers- och skadeslöös, som ransakades hoos, och han, som ransakningen begierte, fylle skadan etc. I fall att uthi een by bodde åthskillige grannar, och den, som godzet bortmist, sökte allenast ransakning, icke hoos alle grannarne, utan allenast hoos een eller twenne ti förne oberychtade, heemstelles aldra oförgripeligst, om icke den, som begierte ransakningen, måtte uthöfwer skadan, ändå erlägga eller böta något wist uthi penningeböther, der ingen tyfnadt funnes.
§ 5.
Ransakar någon sielfwilligdt.
Wijd denne § kan man intet förtiga, det upå Gottland, som består af mycken boskap, och serdeles fåår, som gå uthe på mareken både sommar och winter och dy ger tiufwen så mycket yppnare tillfelle till stöldh, har af uhrålders tijder wahret plägseed och seedwänia, och lijka som een allmän wedertagen lag, att enär någon bonde saknat eller mist något af sine uthegående creatur, och ingenstedz på mareken funnet det, antet dödt, eller någre dess öfwerlefwor och been, då har han genast hafft den frijheeten, att sielfwilligen anstella hoos den misstenckte, eller sine grannar (som dhe här allmänt kalla) een skinleeta, hwarifrån ingen warit exempt, eller sig undandraget, så wijda sådant lendt så wäl den eena som den andra till lijka nytta och säkerheet.
Hwarest nu wijd sådan skinleeta har funnetz örelösa skin eller huudar, som öronen och tillijka bondens rätta märcke waret afskurne, eller och der funnetz kiött, talg, sylta, kårff, och dertill ingen huud eller skinn, och han intet kunnat med sanning framwijst, hwart dhe wore tagne wägen, då är een sådan hullen misstenckt och för tyff, och waret plichtig att lagligen leeda sig derifrån; fördenskull och hwar och een rättsinnig waret och är wahrsam att förwahra dess creatursskinn och huudar, att dymedelst wijsa sin rätta äganderätt och åthkomst.
Såsom nu denne af öpna hafwet omflutne provincien, som intet weet af någre willdiuur, wargar, biörnar, loar, och dy har den förmåhn, att låta creaturen gå således uthe åhret igenom, så wijda skillier ifrån andre rijksens provincier, och landzens wedtagne låfliga seed hålles för wara landzens ähra, böör och rächnas för lag, then man effter må dömma, när han intet hafwer oskiähl med sig, warandes wist och säkert, att der denne landzens loflige plägseeden skulle här afskaffas eller inskränkias, då skulle det öpna tillfelle till mycken stöld, så på större, som serdeles dhe mindre creaturen, uthi desse wijdlyfftige skogar, marker och slätter; fördenskull heemstelles och lembnas aldra oförgripeligast, huruwijda denne provinciens uhrgambla, wedtagne och högstnödige och nyttige landzseed med skinleeta, grannar emellan, må så hädaneffter framgent som hijtintill blifwa oförändrat effterlåten och hullen.
Wisby den 25 Iunij Anno 1696.
J. Cedercrantz.
Lars Söderhielm.
Joh.
Colwijn.
Johan Huus.
J. Giedda.
Samuel Lyttner.
10.
Utlåtande från Westerbotten.
Anno 1696 den 10 och 11 Iunii, effter Hans Kongl.
Maij: tz wår allernådigste konungz befallningh till högwälborne herr grefwen och landzhöfdingen greef Gustaf Douglas, sampt högwälborne grefwens deruppå till oss ankombne skrijfwelser, woro wij undertecknade uti Uhmeå stadh sammankombne, att öfwersee dhen hijt skickade nya lagens Tiufwerijtzbalck och befunnom oförgripeligen härwijd fölljande påminnelser att upsättia.
Ad cap.
1.
§ 1.
Att en tiuf skulle niuta 4 öre s: mt till födo om dagen, synes här i orten wara alt för mycket, hälst emedan så många slagit sig på den slemma odygden stöldh, och som här en lijten förtienst är, särdeles uti denna swåra och dyra tijden, torde många flere taga sig en sådan wahnart före, alldenstund dhe intet kunde hafwa någon bättre förtienst, än att, när de ändteligen blefwo beslagne, skulle de fa niuta 4 öre sölfwermyntt om dagen, det dhe, enär som dhe på frije fötter woro, med största möda kunde sig redeligen förtiena.
Dessutan torde ock månge tiufsaker blifwa nederlagde, emedan målsäganden på den händellsen, att han så mycket på tiufwen kosta skulle, icke skulle drista sigh sådant att angifwa.
Ibidem: plichte för hwarie otta daler sm: t af wärdet och eij för det han elljest böta skulle.
Synes wara heel mörkt till att förstå och huru desse ordens rätta förståndh wara böra; begiäres förty, att något klarare och tydeligare exprimeras, och om icke efter wanlig praxis en tiuf, när intet annat är hoos honom att tillgå, plicktar med kroppen för alt, så för böter som för tyfnaden och målsägarens dehl.
Ad § 7.
Om målsäganden hembligen må kunna förlijkas med tiufwen, antingen stölden lijten eller mycken är, och som wår förrige lagh sådant förbuder, men deremot här i orten mycket giängze är, att målsäganden hembligen sigh med tiufwen plägar förena, alt så wore wähl, om detta förseende kunde med ett wist straff förbiudas, på dhed att lasten icke måtte onäpst blifwa.
Ad cap.
2.
§ 4.
Om icke den, som handlar med den, som boodrätt giör, bör med ett särdeles straff ansees, och huru stort det bör wara.
Ad cap.
4.
Om icke den 2 § bör förståås om alla tiufwar i giemehn och det ordet slijk icke stringera mehningen till gårtiufwar och sådane allenast, som stiähla under Gudz låås och nyckell.
Ad § 6.
Om icke smått snatterij uti hwad persedel det wara må kunde med en wiss boot förbiudas, eller och att man kunde på samma sätt dermed procedera, såsom om den, hwilken kohn mölkar och i denne § förmähles, så att snattarne kunde sig till neesa och androm till warnagell fa stå medh dhe snattade persedlar i handen wijd tingz- rådstugu- eller kyrkiodören.
Ad cap.
6.
§ 4 och 5.
Huru såsom tiufwar, som sigh emot desse paragrapher försedt med mindre än 20 dalers summa, böra afstraffas?
Dessutan påminnes och allerunderdånigst, om dhe, som stiähla uti kyrkian någre sådane saker, antingen penningar eller annat, som icke kyrkian tillkomma, utan elliest af en och annan kunna in- och nedsatte wara, böra ansees och straffas för kyrkiotyfnadh.
Ad cap.
7.
§ 3.
Står att en, som brukar orätt mått och wicht, skall wara tiuf, och plichta effter wärdet och skadan han thermed giordt; synes nödigt att wetta hwad som med detta ordet wärde bör förståås, antingen heela påsten spanmåhl eller annat, som försåldt är, bör confisceras, och sälljaren bristen af den försålde wahran kiöparenom opfylla, sampt dessutan derföre tredubbelt plichta.
§ 6.
Woro önskeligit, det böterne kunde utsättias, hwadh som en plichta skall, som annars breef upbryter.
§ 7.
Om den, som lägger märke å annars märke, icke bör särdeles plichta för sielfwa märcket och särdeles för tiufnadenf
Ytterligare synes oss nödigt underdånigst wijd denne balck att påminna, nembligen 1: o att på dhe rum och ställen, som intet wist straff är uthfördt, så uti denna som de andre balckarne, brottet med wijssa penningeböter må förmählt warda; 2: o om icke något om slöserij och dubblande kunde uti denne balcken infattas; 3: o hwad straf en sådan bör få, som stiähl enom några ting antingen uti råck- eller böckzsäkerne att dermed komma honom tiufzsaak uppå; item den, som tiufnadt bär uti annars gårdh eller inom fönster eller glugg inkastar, gård- eller huusäganden owitterligen; 4: o om den, som ägaren owettande tager hans ting och brukar sig till nytto, dock likwähl sine affectu furandi, icke bör ansees med några uthnämbde bötter, fast icke ährerörige, emedan der icke warit en contractatio dolosa, är thet lijka wijst extra concessionem et voluntatem domini skiedt och till tagarens nytta och behof anwändt; 5: o den, som låhnar bort eller gifwer lof att taga thet en annan äger, brukar ens ting längre än det åth honom war lähnt, synes icke orimmeligen i denne balck kunna införas och med någon lijten näpst ansees; item den, som begiärer eller tager till lähns i annars mans nampn, honom owettande; 6: o kan så hända, att den, som tappat en tingh, har det förlorat i snöö eller elljest, ägaren lyser dereffter, och det tappade kan effter någon lång tijd finnas, och altså tillförenne är witterligit, hwem det äger, förän det af hittaren kan eller får uplysas, om icke lijkwähl hittelöhn kan för det ehrtappade godzet gifwas?
Hwarjempte och i betrachtande kommer, att den, som hittat, turde snarare instigeras att uplysa det fundna tinget, när han weet sig säkert deraf äga en trediedehl.
Item huru mycket det hittade godzet må wara, som man dölljer och eij uplyser, innan dölljaren skall heeta tiuf och ährelös blifwa?
7: o Den, som brukar eller förfahr dhe penningar eller annat godz, som med honom kan öfwersendt wara till en annan, skiänker bort eller på hwarjehanda sätt det förskingrar det honom ombetrodt är antingen att förwahra som ett depositum, förseglat eller oförseglat, eller det att öfwerföra och lefwerera en annan i händer; om icke en sådan kunde med särdeles straff beläggias och ersättia skadan eller plichta effter wärdet.
8: o Om icke en tiuf bör och med kyrckioplicht straffas, emedan af denne kan så stort scandalum delicti förorsakas som af någon annan brott, eller åthminstone om han icke bör för kyrkiodören i stocken sittia, hwaraf flere både gambla och unga torde taga sky och warnagell, än när een med fängellse straffas, hwilket icke allom så kunbart är eller stoor skräck och neesa med sig hafwer; 9: o then, som af ånger bär heem, förr än han lagsöckt warder, eller tiufnaden är eij så rycktbaar, om icke straffet med honom kan lindras?
10: o. Then, som stiähl i hunger eller af swult maat eller ätande wahror, om icke effter dommarens ompröfwande hans nödh bör skådas och i consideration tagas?
Actum ut supra.
Wilhelm Clerk.
Olaus Buhrman.
Anders Phersson.
Opå min egen så och fullmechtigh på bårgmästare och rådz wägnar i Luhleå.
Lars Grubb.
11.
Åbo hofrätts utlåtande.
Till underdånigste föllie af Kongl.
Maij: tz allernådigste hijt ankomne breef och befallningh, daterat den 11 nestledne Maji har denne dess Hoffrätt sigh företagit och öfwersedt den derhoos folgde deelen af Missgiärningzbalcken om tiufwerij, som Kongl.
Maij: t till lagens reviderande förordnade commission har opsatt, finnandes Hoffrätten, effter behörigt öfwerläggiande, af nöden, medh fölliande oförgripelige påminnelser underdånigst att inkomma, nembligen:
Ad cap.
1 § 1.
Förfrågas underdånigst, om icke saken, enär tiufnadens wärde stijger till eller öfwer 60 dahler s: mt, kunde få hädaneffter, som för detta warit wanligit, sedan nederrätterne derutinnan dömbdt, hemställas Hoffrätten, och straffet härsammastädes så modereras, att den bråtzlige för förste och andre gången corporaliter plichtar, men för tredie reesan itererad tiufnad dömmes till döden, och saken lijkmätigt Kongl.
Maijt.
nådigste breef till denne dess Hoffrätt af den 6 Martii åhr 1690 underdånigst refereras Kongl.
Maij: t. Dessuthan är Hoffrättens oförgripelige meningh, att i stället för betale skadan kunde uthi denne § införas betale tiufnaden eller dess wärde, ty opå den hendelsen att skadan skulle blifwa ansedd och considererad, torde under tiden den samma bestijga sig mycket högre, än sielfwa tiufnaden befinnes wara wärd.
Så synes och wara nogh, att den, som för tiufnad plichtar medh arbete, niuter till sin dagelige föda 3 öre s: mt, och för hwar dagz arbete afdrages 8 öre s: mt, som här på orthen pläger wara en karls dagzlega.
I lijka måtto förfrågas underdånigst, om icke en tiuf, som i mangel af arbete kommer medh gatulopp att afstraffas för wärdet af tiufnaden, borde dess uthan för böterne serskilt plichta, effter som den bråtzlige i wijdrigt fall skulle, sedan målsäganden wore således försonad, slippa aldeles uthan straff för sielfwa bråttet.
Ad § 4.
Synes oförgrijpeligen kunna införas, att den hwilken tridie gången stiähl, lijtet eller mycket, dömmes wedh nederrätterne till döden, och saken, som förberördt är, hemstelles hoffrätten effter straffordningen.
Ad § 7.
Hemställes Kongl.
Maij: t underdånigst, om icke målsäganden, enär tiufnaden är ringa och icke angår lijfwet, kunde hafwa tillståndh att förlijka och efftergifwa sin andeel, konungens och häradetz eller stadsens rätt dem förbehållen.
Men den, som af wangömo och skiötzlöösheet löössläpper eller undanskaffar någon sådan angifwen och fängzlad tiuf, synes kunna till föllie af Kongl.
resolutioner i slijke måhl böta 40 dahler.
Ad cap.
2 § 2.
Är Hofrättens oförgripelige mening, att den, som wijsar, giömmer och döllier någon tiufnad, uthan att niuta deraf något, borde och för sådant sitt förseende böta 40 dahler.
Ad cap.
3 § 4.
Förfrågas underdånigst, om alle tiufwar i gemen, som eij till lijfwet straffas, eller och dhe allena, hwilka i detta capit.
nembde äre, skola förwijsas häradet och staden.
Ad cap.
8 § 1.
Påminnes underdånigst, att i stället för dhe orden innan lyst är kunde införas: innan någon gång lyst är.
Ad § 3.
Wore Hoffrättens oförgripelige meningh, att den, som hittar och optager anckar, och lagligen låter oplysa detsamma, borde jempte dess omkåstnad och arfwodis löhn, effter mätesmanna ordom, undfå een trediung af en sådan fynd.
Ad cap.
9 § 2.
Förfrågas underdånigst, om den, som ej gitter eeden gånga och således leeda ifrån sigh det, som klandras, bör allenast förklaras för tiuf, uthan att dertill medh beläggias medh böter.
Simon Ruuth.
Henrich Stålhanske.
Erich Tigerstedt.
Adrian Rosenmuller.
And.
Gyllenkrook.
Nicolaus Manus.
Joachim Schultz.
Laurent.
Bromius.
Joh.
Gabrielsson.
Wilhelm lohan Quensell.
And.
Münster.
Notarius.
12.
Utlåtande från Österbotten.
Till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tz wår allernådigste konungs hijt till Österbottns landzoort ankombne och af hans nåde herr landzhöfdingen oss communicerade nådigste befallningh, ähre dhe af lagsens revisorer projecterade puncter angående tiufwerij till högstbemellte Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste och högstmogneste gåttfinnande desse fölliande oförgripelige påminnelser af underskreffne justitiæ betiente i diupesta underdånigheet fattade och hemställte.
Ad cap.
1.
1, 2, 3 §.
Proportionen af arbete, fängelsse, gatulopp och rijsande emot böterne, som desse paragraphi förmäla, synes oförgripeligen eij qvadrera, i synnerheet såsom ett gatulopp igenom åttatijo mann räcknas för 8 dahlers boot och wore 3 1 / 5 öre för hwart slagh, men qwinspersonerne i stället för hwart gatulopp eller 8 dahler s: mt skulle rijsas med fyra paar om 2 slagh, wore allenast 8 slagh och belöper 1 dahler af hwardera, på hwilket sätt 10 slagh uti gatuloppet skulle räcknas emoot ett uti rijsandet, som synes icke wara æqvivalent; dy refererar man sigh uti underdånigheet uppå det betänkiande, som wedh Missgiärningzballken uppå præliminarmemorialen förr detta fattadt blef, så att de brått, som eij gåå lifwet ann, belades medh penningebot, och der någon i mangel af medell, eller för synnerlige orsakers skulld, till meera åtwarningh och skräck ifrån syndewahnan skulle medh kroppen plichta, att då hwar dagz träälarbete och fängelse hade sitt wärde, och sammaledes uti gatuloppet och rijsandet, att hwart slagh hade sitt wärde, att beräknas emoot sakörerne.
Till kåstpenningar i fängelse synes eij nödwändigt att beståå meera änn twå öre s: mt om dagen till brööd, och dertill watn.
Och der 4 öre s: mt om dagen skulle beståås till träälarbetes kåst, skulle mången fattigh hålla det för så rund förplägning, att han på annat sätt så godt uppehälle eij förtiena kunde, desslijkes och kann med intet arbeete på denna oorten jämpte kåsten förtiänas hällfften emoot dhe projecterade 12 öre s: mt om dagen.
Så kommer och det i consideration, att så länge högmålssakerne uti högl.
Kongl.
Håffrätten skiärskådas och dömmas, kåstar fångarnas förtäringh mycket, och der åter sielfwa saakens straff skulle på fängelse uthgåå, blefwe omkåstnaden af cronones medell så mycket större, och saakörerne, hwaraf kåstpenningarne erläggias plägar, blefwe förmedelst corporalstraffen så mycket mindre.
§ 4.
För 1 och 2 dahler s: mtz snatterij tridie gången synes lijfsstraff wara för hårt, och kunde i stället böterne multipliceras.
Ad cap.
2.
§ 4.
Fastänn mann icke will anklaga sin hustru för boodrätt, doch synes den, som medh een slöösachtigh hustru hembligh handlar, böra för boodrätt plichta.
Thet må och een förståndig hustru låta wed rätten förbiuda, att ingen må med dess slöösachtige mann handla, och den, som deremoot bryter, för boodrätt plichta.
Ad cap.
3.
§ 1.
Denn, som förmedelst dörebrått och uthan gifwit tillfälle medh upsååt och åtråå sigh föresätter att stiäla sin huusbonde, synes bedrifwa gröfre tiufnad än den, som sin herres i händer och wacht betrodde saaker försnillar.
Thet synes och så een åtskillnad wara emellan den tiänaren, som i trångzmål till sin och dhe sinas tarf, eller och dem, som uthan twångh blått till att richta och förkåfra sigh, sampt till fyllerij, dubbel och annan odygd sin huusbondes ombetrodde saaker försnillar.
Men der skiutzbönder den reesandes saaker, som dhe achta borde, bortstiäla, till märkeligt hinder, afsaaknad och skada för den reesande, dhe synes böra plichta, såsom ofwanbemälte 1 paragraphus i projectet förmäler.
Ad cap.
4.
§ 5.
Tager någor annars häst, bååt eller annat ting, fast än icke till att stiäla det ifrån ägaren, doch till att nyttia det uthan låf, då synes i consideration komma, hwad twång och nödwändigheet han dertill hafft och hwad afsaaknad, nackdeel och skada ägaren derigenom lijdit, anten uti det tagne tingetz bortkommande och fördärfwande eller ägarens beställningars försummelse, så att saaken dereffter Undres eller skiärpes.
Ad cap.
5.
§ 2.
Der någon så dristig wore, att han upbryter påstewäskan, anten genom wällde på landzwägen, eller hoos påstbönderne det tillfälle finge, den synes hafwa förtiänt det straff, som parag.
2 förmäler.
Ad cap.
6.
§ 4.
Denn, som i kyrkian eller på kyrkiowallen under gudztiänsten stiäl penningar, kläder eller annat af någon annan, giörandes således ett fullkombligit affall ifrån den föresatte skylldige gudzdyrckan, synes giordt mycket grofft och förargerligit och meritera meera straff änn som fembdubbelt emoot tiufnaden.
Ad cap.
7.
§ 3.
Dher någon kiöpman hafwer något af mått eller wicht uti sitt huus, som fallskt och orichtigt är, ware sigh krönt eller okrönt, om icke det skall uppbrännas, fast än han föregifwer sigh det eij uti kiöp eller salu bruukat, uthan annat rätt mått och wicht hafwa; beträdes hann offtare med sådan orichtigheet, synes kunna hållas före wara eij mann dess bättre.
Ad caput 8.
§ 1.
Der then, som något hittade, är långwägad, och kan eij afbryta så långh tijd, som till hittegodsetz uplysande fordras, uthan och att det icke så mycket wärt är, som omkåstnad och tidzspillan derpå giöras skulle, synes skiähligt, att den närboende, som godset emoottager och upplysa kann, må af hittelöönen tillijka medh hittaren deelachtig blifwa och han deremoot plichtig wara, sedan ägaren sitt igenlööst, låta hittaren wed anfordran sin deel bekomma.
Tredskas han att giöra den långwägade rätt, som hittegodset hoos honom insatt, plichte som uti föregående cap.
§ 9 om inlags fää förmäles.
Actum Gamble Carleby rådhuus den 19 Junij Anno 1696.
Iacob Ross.
Andreas Mathesius.
Häradshöfdinge uti Häradshöfdingh uthi Österbåtns södre häradh.
Österbåtns nårra häradh.
Gabriel Gråå.
Joh.
Ekenbohm.
Johann Matlien [?].
Consul Uhleåborg.
Consul Civit.
Wasæ.
Ny Carleby stads fullmächtig.
Carl Forsman.
Elias E. Gavelius.
Pehr Larsson Alm.
Consul Vet.
Carleby.
Consul civit.
Christinæ.
Iacobi civit: s consul.
Hendrich Corto [?].
Petter Wilstadius.
Consul i Brahestadh.
Senat.
Civ.
Wasæ.
A. Kalm.
Iöran Töörn [?].
Rådman i Gamle Carleby.
Rådman i Christinæ.
13.
Utlåtande från Åbo län.
Såsom Hans Kongl.
Maij: tt wår allernådigste konung allernådigst täktz communicera domstolarne i des rijke den projecterade Missgiärningzbalken och för denne gången 1: o angående tiufwerij, 2: o om hoor, skörlefnad och oloflig beblandelsse, hwarpå högwälborne herr baron och landzhöfdingen Lorentz Creutz underskrefne medh flera wederbörande sammankallat till den 20 hujus; altså hafwe wij oss hörsambligast infunnit och effterfölliande påminnelser i underdånigheet uppsatt.
Dehlen af Missgerningzbalken om tiufwerij.
1 Cap.
1 §.
Härwedh giöres den underdånige påminnelsen: 1: o Såsom tiufwar, sedan dhe ett sådant oråd sig företagit, ähro derjempte inclinerade att neka, så att ändock wedh slijke tillfellen en domare kan hafwa sannolijka skiähl och omständigheeter att fella honom till eden åthminstone, så ähr lijkwähl derwedh en stoor siählawåda att befara, effter som den, som en gång satt sin siähl i fahra, sedan intet wårdar om densamma, utan på alt sätt söker undslippa det werdzliga straffet.
Altså hemstelles underdånigst, om icke en underdomare, enär skiählen och omständigheterne ähro så krafftige, att dhe föra medh sigh en full misstanka, så att allenast egen bekiennelse återstår, måtte fälla den angifne till något straf, som för warit wanligit, i anledning af det 7 cap.
Tiufmålabalken L.L., hellre ähn att man i mangel af egen bekiennelse skulle sleppa honom till en så fahrlig edh.
2: o Att en tiuf för sitt bråt skulle få arbeta hoos måhlsäganden under förwar eller borgen och niuta 4 öre s: mt om dagen till underhåldh, förmodes i underdånigheet blifwa endrat, ty förutan det att ingen målsägande lärer understå sig att betroo en tiuf i sitt huus, effter som han derigenom finge tillfelle att giöra större skada ähn tillförende, så finnes eij heller någon, som för en sådan cavera will och att gifwa honom 4 öre s: mt om dagen, och derhoos af korta 12 öre af det han betala borde, skulle bringa mången att stiela, effter han derigenom skulle komma att åthniuta bettre wilkor ähn han tillförende ägdt, emedan en cronobondes dagzwerke, som han giör medh egen kost, intet högre godtgiöres på des rentta ähn för 4 öre s: mt effter jordebooken, deremot en tiuf skulle få afkorta på det han gelda borde fyra gånger så mycket, hwartill kommer, att wedh sådana tijder, som Gud nu straffat landet med, då och flera tiufwar ähn eliest yppas, mången besuten bonde intet hafft till förtäring i några dagars tijdh för sig och alt sitt folk 4 öre s: mts wärde, utan måste nöja sig medh bark och gräs sampt annan owanlig spijs, och der sådana wiste sig få bettre underhåld, der dhe skulle stiela, så toge mången sig heller det orådet före, ähn att han af hunger wille försmechta; eliest och skulle en tiuf få bettre wilkor än en fattigh debitor, som doch ingen misgierning begåt, i Executionsstadgans 22 punct tillegnas, serdeles emedan 2: o straffet medh gatulop ähr ganska lindrigt uthsat, efftersom ett löpande genom 80 man skulle försona 8 dahler s: mt af det han stulit och icke af det han böta skulle, hwilket icke swarar emot bråttet, efftersom mången icke kan äga mehra i sitt wåld ähn 8 dahler s: mt, och när det stiäles, saknar han det ytter mehra ähn en förmögen en ansenlig summa, efftersom all den fattigas näring och egendom i den summan kan bestå, och synes altså billigt, att tiufwen äfwenwähl kunde som tillförende löpa för den summan, han elliest böta skulle, effter den proportion, som i förra strafordningen förmäles och för detta warit öfligit, eller ock effter det, som underskrefne för detta uppå det wedh dhe förra delarne af Mijsgierningzbalken fogade memorialet i underdånigheet föreslagit och påmint.
2 §.
Dhe 6 dagars fengelse för 4 dahlers stöld skulle här å orten intet hållas för straf, efftersom tiufwen med den hendelsen hade sitt lifzuppehälle i stelet för det mången medh bark och grääs måste hålla lifwet, der till medh hemstelles underdånigst, om ock dhe, som stiela ringare, såsom 1 dahler k: mt och mindre, skola anses lijka medh dem, som stiela mehra och mindre ähn 4 dahler s: mt, eller ock om sådant snatteri i stocken eller medh annat corporligit straf beläggias skall; sammaledes woro det mången till egit wählbehag, om han finge arbeta ½ månad för tiufnaden, hwilket han icke skulle rekna för straf, effter han hade derwedh födan och sitt fulla underhåld att åthniuta, warandes och mången denne tijden, som gerna will arbeta för födan, utan att begiära någon löhn, ehwad arbete det helst woro, allenast något arbete woro till fångz och någon deras tienst behöfde.
3 §.
Såsom inga tuchthus här i landet finnes, eij heller trählarbete, altså hemstelles underdånigst, hwarest sådana skola arbeta, eller och om icke annat straff i det stellet kunde uthsees; jembwähl woro nödigt att uthsettia, på hwars bekostnad sådana skola fengzlas och underhållas, effter som måhlsäganden offta ähr oförmögen och tiufnaden således skulle blifwa ostraffat; eliest och synes gatulopen icke swara emot bråtet.
4 §.
Såsom offta hender, att den, som stulit, sielfwilligt ångrar sig, och bär måhlsäganden sitt igen, afbediandes sitt bråt, hwarpå måhlsägaren blifwer bewekt att efftergifwa sin målsägandedehl och rätt; altså synes nödigt, att en åthskilnad giöres emellan en sådan målsägande och dem, som dolo malo och för sin egen winning skull medh tiufwen tijger och dölier, ty der måhlsäganden skulle saakfellas, för det han wille sin måhlsäganderätt efftergifwa, så skulle derigenom en tiuf, som elliest kunde genom samwetz eggande hafwa upsåt att bettra sig, för fruchtan af straf, som måhlsäganden woro twungen öfwer honom sökia, intet understå sig afbedia sitt fehl, och altså synes billigt, att des straf, som sig således ångrar, borde lindrigare ansees, till att beweka flera till bekiennelse och bettring.
2 Cap.
1 §.
Såsom mången råder till tiufnad och weth, att den andre stulit, ändoch han intet nutit med honom af det, som stulit ähr, kunnandes man således icke hafwa något fundament till des fellande af summan, effter han intet deraf nutit, altså synes nödigt uthsettia, huru en sådan rådare och den, som tijger med tiufwen, bör straffas, antingen i proportion af den summan, som ähr stulen, eller ock med något annat wist straf beläggias.
3 §.
Om öfwermagi begår snatteri eller stiähl tredie resan och werdet icke stijger till 8 dahler s: mt, hemstelles underdånigst, hwad straf wed den hendelsen honom skall öfwergåå.
6 §.
Gifwer anledning till skiljachtige uthtydningar och altså woro nödigt, att den medh liusare mening uthsettes och förklaras.
3 Cap.
1 §.
För detta hafwer domstolarne hafft till fundament, enär någon af ridderskapet och adelens tienare blifwit för otrogheet af sine herrar och huusbönder anklagade, Kongl.
Maij: tz allernådigste tryckte bref af den 6 Martij 1669, som förmäler, att den exception af betrodt godz bör limiteras, och den, som icke försäkrat sin herre eller huusbonde med löfftesmän, hårdare ansees än den, som real borgen stelt, hemstelles altså underdånigst, om icke äfwen om denne qvæstion kunde något införas, och synes nödigt, att i det måhlet en wiss lag icke allenast för adelens, utan och andra ståndzpersoners, såsom brukzförwaltares, arrendatorers och kiöpmäns etc. betiente, som hafwa något under händer och detsamma försnillat, kunde stadgas och uthsettias, huru dhe böra ansees.
4 Cap.
1 §.
Der någon stiähl ringare af det, som på marken står, ähn i denna § uthsettes, woro nödigt att hafwa någon wiss lag uppå, warandes i det 27 capit.
Tiufwabalken L.L.
åthskilt emellan lass och börda, och altså hemstelles underdånigst, om icke sådant äfwen här kunde uthsettias, effter som den odygden ähr nu öfweralt så i dhe små städer som å landet inrijtat, att säd, fruchtter och höö stieles småningom af åker och äng och icke så mycket tillijka, att skadan kan werderas; sammaledes ähr mången beträdder att hafwa stulet höö mehra och mindre af andras stakar i skogen och lador, som inga låås brukas före, hwilken tiufnadh kan wara några öre wärd och altså synes en åthskilnad emellan stölderne wara nödig.
4 §.
Såsom en resande person offta instijger i andras ert- eller rofland, eller, der han beter sin häst wed wägen, plockar nötter i andras skog, utan att taga derifrån något medh sig; altså hemstelles underdånigst, om icke medh en sådan kunde öfwersees, och en argsinigh ägare tillfelle betages emot en sådan med beskyllningar och smädeord uthfara; doch fiskbragders wittiande och stielande med annat mehra, såsom humbla, kåhl, etc. derunder icke föreståendes.
5 §.
Här wed woro nödigt, att uthsetties ett wist straf och wijte öfwer den, som tager och nyttiar båth eller annor fartyg, item häst eller annat fää ägaren owetandes och oåthspordt och det sig till nytta bruka eller bruka låter, oachtat han ingen annan intension hafft än skaffa ägaren sitt igen utan skada, efftersom i stora byar och i små städer hender, att enär ägaren sielf behöfwer sin båth, färdenskap, drecht eller annat, då han måste medh sin största skada försumma det han eliest kunde förrätta eller och medh beswär låta upsökia det honom fråntagit ähr, eller och leija af andra i stellet för det han sitt egit hade kunnat bruka, hwarom i Skepmannabalken 19 capit.
Siölagen ähr stadgat.
6 §.
Ähr nödigt, att ett wist straf uthsettes öfwer den, som målkar en annans giet eller ett fåår, äfwen såsom om en koo ähr uthsat, och sedan förmäles, huru som för andra och tredie bötas skall; så är och det straffet att stå för tingzstugudören medh kärillet å handen sådant, som ingen här på orten skulle ifrån den odygden afskräckia, utan mehra skulle föda af sig executions föracht, fast mindre blefwe 3 dahler s: mt, som härwed ähro uthsatte, dermedh försonade, efftersom ett sådant skemmande wedh tingzdören intet hoos sådant folk uthrettar.
6 Cap.
4 och 5 §.
Effter som i 3 § förmäles, att allenast dhe, som stiela under 10 dahler s: mt af kyrkiones prydnad, skola uthstå kyrkioplicht, altså hemstelles underdånigst, att som tiufnaden tager på alla orter öfwerhand och den synden ähr så stoor, ja större ähn lönskaläger, om icke ock dhe tiufwer, som i 4 § omtalas, och andra tiufwar i gemen, som stiela hemma i husen, under gudztiensten eller om söndagz och högtidznätter, kunde blifwa kyrkioplichten underkastade, efftersom sielfwa tijden och rummet bråtet föröker.
Sammaledes hemstelles underdånigst, huru den skall böta, som stiähl mindre i kyrkian eller på kyrkwallen under gudztiensten ähn 20 dahler s: mt eller och begår snatteri på hästar, munderingar och remtyg etc. 7 Cap.
4 §.
Såsom sådan casus ähr förefallen, att sölfwerarbetare och andre, som medh metal omgå, arbeta åthskillige stycken af pai och messing och det samma försilfra och förgylla, selliandes doch det samma icke högre eller för annan materia än det re vera kostar och i sigh sielfft ähr, warandes lijkwähl den, som ett sådant stycke förfärdigar, orsaken och banar kiöparen derigenom wägen att pantsietta eller på annat sät uthbringa en sådan flerdh för gådt, och derigenom sin nästa, som enfaldig ähr, bedrager.
Altså woro nödigt, att alla handtwerkare i gemen kunde förbiudas sådant arbete, och den, som någon annan materia och andra stycken ähn des handtwerk tillhörer, arbetar, med straf beläggias, men der någon derigenom blifwer bedragen, att då arbetaren äfwen derföre plichtar och swarar för skadan, der eij den andra woro solvendo.
6 §.
Såsom mången af sielfzwåld, nyfikenheet eller argheet upbryter andras bref, ändoch han ingen skada derigenom förorsakar, altså wore nödigt, att ett wist nesligit wijte uthsettes till förekommande af ett sådant sielfzwåld, och arbitrerande i det stelle uthslutes, till nederrätternes säkerheet.
8 Capit.
2 §.
Af nedgrafwen skatt synes billigt, att och jordäganden deraf niuter andehl, och som i det 36 capit.
Tiufwabalken L.L.
och 15 cap.
ejusdem Tit.
St.L.
warit uthsat, att af båtnfynd bergaren bör niuta halfparten, altså hemstelles underdånigst, om icke i anseende till det att bergaren med största möda och undertijden medh lijfzfahra för öpen siöö måste sådan båtnfind upfiskia, kunde som tillförende bekomma helfften, och en åthskilnad således giöras emellan båtnfind, och det, som utan beswär hittes och bergas kan.
10 Cap.
3 §.
Införes att den, som ohemult beskyller een annan för tiufnad, bör undergå samma rätt, som han enom annan gaf saak före; hemstelles fördenskull underdånigst, om icke den, som felar i probation, kunde i det stellet att han skulle plichta, som hade han sielf stulit, beläggias med något wist uthsatt straf, som tillförende i lagen warit i hwart och ett måhl uthtryckeligen förmält, och att på högre eller större saak sätties ett der effter proportionerat straf och äfwen så mindre straf i mindre måhl.
Dehlen af Missgernings balken om hoor, skörlefnadh och möökränkning.
1 Cap.
1 §.
Såsom i Finland intet tuchthuus eller annan sådan ort finnes inrettad, hwarest allehanda bråtzlige och lättingar kunde plichta, altså hemstelles underdånigst, om icke dhe wahnartige till skräk, något tuchthuus och sådan ort kunde uthsees och förordnas, sammaledes synes nödigt, att fördelningen öfwer dhe 200 dahler bötes uthsettes.
2 §.
Att tillehrkienna en qwinsperson mårgongåfwo, med mindre hoon woro trolofwad eller fulkombligen kan bewijsa sig wara belägrad under echtenskapz löffte, skulle gifwa tillfelle och anledning till allehanda större löösachtigheet ähn någon sin för warit gengse, och som många ålderstigne pijgor ähro befundne att hafwa låckat och tubbat omyndige poikar och ynglingar till lägersmåhl med sig, altså hemställes underdånigst, om icke för sådana borde ett wist straf determineras och uthsettias, och derjempte förmäles, huru en sådan omyndig eller yngling bör ansees.
6 §.
Såsom lendzmännen å landet niuta löhn af cronan, altså synes billigt, att böterne på landet delas i 2 delar, nembligen till konungen och heradet, men som uppsyningzmennen i städerne ingen löhn niuta, så hemstelles, om icke dhe kunde bekomma andehl af mannens böter, men att qwinnornes föräldrar eller målsmän skulle niuta en trediedel af böterne, synes gifwa wanartige och fattige föräldrar anledning att gifwa sina döttrar tillfelle till lägersmåhl, warandes det eij heller nogot straf för quinnan, ty med den trediedelen, som hennes föräldrar af mannens böter bekommer, kan qwinnan betala merendels sine egne böter medh.
8 §.
Der intet arbete finnes, hwar till och qwinnan för sitt deggiande barn skull ähr aldeles otienlig, altså hemstelles, om icke en sådan icke mindre för första ähn dhe senare lägersmåhl kunde medh rijes nepsas i proportion af böterne, warandes och här ofwanföre påmint den ringa frucht, som fengzlande med sig hafwer, näst det att en sådan för barnet skull icke kan fengzlas.
Ad cap.
1.
Ähr nödigt 1. att såsom oräknelige många exempel finnes öfwer dett att ogiffte qwinnor angifwa dräng- och encklingar för rätterne, påståendes att de blifwit af dem belägrade under echtenskapzlöfte, kunnandes dock förutan sine blåtte ordh sellan någon sannolijk omstendigheet frambringa, effter som hwarken barn bär wittne, eij heller några wittnen wedh slijke tillfellen till finnande, blifwandes således mannen för lägersmåhlet frij ehrkendh, alt så hemstelles underdånigst, huru en sådan qwinna, som lugit på sig sielf, och der hoos söker skaffa sig man eller förkrencka ens nampn och rychte, bör ansees, antingen hoon effter sin egen bekiennelsse och påstående skall fellas, såsom den der lönskaläger begåt, eller och om hon skall straffas för obewijslig beskylning, uthi hwilket måhl praxis på dels orter förnimmes wara olijka; hållandes dock underskrefne i underdånigheet för rättwijst, att en sådan icke bör slippa onäpst, och att något wist i det måhlet sådana till straf uthsettes.
2.
Såsom äfwenwähl manspersoner, att winna den till echta, som dhe åstunda, ähro befundne hafwa angifwit den, som till deras begiäran om echtenskap icke samtykt, för sammanlagh medh sig, påståendes derigenom inför rätterne och domcapitlen att winna antingen qwinnan till echtenskap eller och påbörda henne oskyldigt en skamfleck, så ähr wähl billigt, att en sådan för obewijslig beskylning plichtar, men om en sådan der hoos skall stå kyrkioplicht och ansees effter egit påstående som en, den der lägersmåhl begåt, hemstelles underdånigst, och woro nödigt, att något wist straf uthsettes.
3.
Det händer och, att konan antingen af argheet för mutor och gåfwor eller för framdeles wänttande fördehl, eller och i fruchttan för straf, enär hoon hafft beblandelse medh gifft man eller i förbudna leder, icke will bekienna barnfadren, utan brukar en och annan otrolig inwenning, bekiennande på resande och obekantte personer.
Altså synes billigt, att den qwinsperson, som ähr så wårdzlöös, så att hoon icke kenner eller weth nampgifwa och bewijsa eller och af argheet kan förtijga barnfadren, borde straffas såsom den der sig af gifft man belägra låter, och än hårdare för sin treska skull, effter som det icke allenast wore en skräk för slijke löösachtige, utan och aldeles kunde uthrota det mijsbruket och syndens döliande, som öfwer alt ähr gengze, derigenom att det lindrigaste straffet sådana omsijder öfwergåt.
3 Cap.
1 §.
Såsom den giffta qwinnans straff ähr uthsatt till 100 dahler sm: t och i det stellet en gifft mans straff intet högre än till 80 dahler sm: t, altså synes billigheten fordra, att en lijkheet i detta måhl som tillförende blifwa kunde, efftersom qwinnan desuthom förwerkar sin ähra, mårgongåfwa och gifftorätt, hwilket straf med det andra, som hoon för warit underkastat, nogsampt synes swara emot hennes fall.
3 §.
Såsom någon först medan han ähr ogifft kan hafwa bedrifwit lönskaläger, en eller flera resor, och sedan han blifwit gifft, begåt enfalt hoor, eller twertemot, först begåt enfaldt hoor, och sedan han blifwit enckling eller enckia, lönskaläger en eller flera resor, altså hemstelles underdånigt, huru en sådan bör straffas; sammaledes 2: o, huru den bör ansees, som begåt enfalt hoor, medan han war ogifft, och sedan andra resan, sedan han eller hoon blef gifft, eller twert emot, om han warit gifft, då första resan enfalt hoor bedrefz, och sedan han blef ogift, andra resan fallit, hwarom till dato intet wist warit statuerat, utan förnimmes praxin hafwa warit olijka.
5 Cap.
2 §.
Att något wist straf kunde uthsettias utan åthskildnad för dem, som instella sig på mijstänckte orter och sammankomster och arbitrerande i det stellet uthslutas, wore nödigt för dhe nedriga domstolar.
2.
Ähro och åthskillige befundne, som tillstå sig hafft omgenge och beblandelse medh många och icke med en allena, wetandes således icke sielfwa, hwilken som ähr barnfadren, oachtat dhe bekienna, huru offta dhe sig låtit belägra, och af huru många personer, dem dhe wähl nampngifwa, men hwarken kunna öfwertyga eller bringa till stånd, effter som särdeles i gästgifwaregårdar och wedh wägarne på mången resande blifwer bekient; altså hemstelles underdånigst, om en sådan skall straffas såsom för ett lägersmåhl allena, eller och för hwart och ett lägersmåhl effter egen bekiennelse seerskilt.
6 Cap.
1 §.
Om endera af syskonebarnen ähr gifft och det andra ogifft, wed hwilken hendelse icke allenast kommer att ansees echttenskapzbråttet, utan och det att han i förbuden ledh sig förseet, så att 2: ne förseenden tillijka i en saak concurrera, så hemstelles underdånigst, om icke ett wist straf i sådana måhl woro nödigt att uthsettia, item 2: o huru den bör ansees, som 2: ne syskonebarn wetandes belägrar och tillijka för begge blifwer lagförd.
3 §.
Om syskonebarn tredie eller fierde resan sig försee, wore wed all hendelse nödigt för domaren, att någon wiss lag woro att tillgåå.
7 et 8 Cap.
Såsom echtenskap och lägersmåhl i förbudna leder af skyld- och swågerskap stödia sig på Gudz lag, hwaröfwer så egne inrijkes som utrijkes andelige widlyfftigt commenterat, warandes alle desse seerdeles samwetesmåhl, som Kongl.
Maij: t i kyrkiolagen lembnat under domcapitlens omdöme och ransakan, altså hafwa underskrifne sig; der utinnan eij heller kunnat yttra.
Ad cap.
8.
Sådana casus ähro hörde, att en man belägrat sin hustru, sedan hon warit dödh och legat lijk, sammaledes ähro sådana försporde, som med andra lijk sig befattat och hefdat, hemstelles alltså, huru desse skola ansees och dömas.
Uppå det bijfogade memorialet hafwa underskrefne stadnat i föliande underdånige betenkiande.
Ad cap.
1 ähr förklarat och wedh handen gifwit här ofwanföre det, som synes wara af nöden.
Ad cap.
4.
Ähr nödigt införa åthskilnaden emellan straffet, enär sådana omstendigheter inkomma, som i berörda memorial upreknes; men emedan det skulle föra skadeliga conseqvenser medh sig att giöra åthskillnadh emellan den rijkare och den fattigare, emedan 1: o att en lag bör wara för alla konungens undersåtare jemlijk, effter som lijka bråt krefwia lijka straff; 2: o wore det och för domstolarne ett oändeligit beswär, och ähn mehra för executionen, om sådana skulle böta en wiss dehl af egendomen, effter som oundwijkeligen inwentarier skulle wedh slijke hendelser infordras, och beswärjas, hwarmedh falska eder, som eliest ähr nödigt att förekomma, torde förelöpa, men hwad medium in genere skall uthsettias i mijsgierningar, och huru böter in specie skola proportioneras, hemstelles underdånigst till höga öfwerhetens godtfinnande.
Detta allt hemstelles underdånigst Kongl.
Maij: tz allernådigste behag och gådtfinnande.
Åbo den 23 Iulij Anno 1696.
Opå häradshöfdingens Henrich Kluwensichz och mina egne wägnar underskrifvet Joh.
Wallensteen.
Häradshöfding i Pijkie och Heliko härader.
Gabriel Keckonius.
Hen.
Iohansson.
Civit.
Biörnb.
Consul.
Häradshöfding i Masko och Wirmo härader.
Johan Wallstenius.
Daniel — — — Consul Raum.
Borgmestare i Nådendahl.
14.
Utlåtande från Halland.
Anno 1696 den 27 Augusti komb commissionen åther tillsamman, och i underdånigst föllie af Hans Maij: t nådigste breef till Baron Generalmajoren och Landshöfdingen, högwälborne herr Gustaf Tungel, de dato den 11 Maij 1696, som föllger, i underdånigheet sammanfattade dess eenfaldiga betänkiande, öfwer den nådigst nedersände och förfärdigade Tiufmåhlabalck, då herr Häradshöfdingen Lietzen sig och wedh commissionen infan, som förra dagen hade skeedt, der han icke waret hindrat af det han effter högwälborne herr Generalmajor och vice Landzhöfdingens permission bijwistatt lagmanstinget.
— — — Delen af Missgerningsbalken om tiufwerij.
Cap.
1.
§ 7.
Lämbnas underdånigst utij Hans Maij: ts nådiga gåtfinnande, om icke måhlsäganden må hafwa frijheet at förlijkas medh den bråtzlige det bästa han kan, medan sådan händelsse kunde förekomma, at han elliest dess uthan intet skulle kunna komma till sin afhände ägendomb igen.
Cap.
4.
§ 4.
Synes i underdånigheet, som sådana små fruchter, som rofwer, ärter, böner, nötter etc. dem fattigom nyttiga och lätt till at angrijpa, som på marken wäxa, och intet eller litet inhängnade äro, icke skole kunna begripas under så swårt straf, som denne puncten förmähler.
Cap.
5.
§ 1.
Att sättia dee saaker, som bortstiäles uthur konungens faste slott, skattcambrar etc. under lijka comparaison medh stadens eller rådstugans sampt häradetz bortstulne saaker, tycker commissionen wara oförgripeligst något olijkt, och derföre underdånigst hembställer uthij Hans Maij: tz nådigste behag, om härwedh icke borde observeras någon difference, hällst desse senare icke allenast äro af mindre wärde, uthan och stå under mindre säkerheet och wård än den förre.
Cap.
7.
§ 7.
Såsom detta tyckes kunna allenast appliceras till publicum, såsom kiörckioböcker och rättens documenter etc., så synes det wara något strängt, om det skohle förståås inter privatos; derföre förreslår commissionen i underdånigheet, om Hans Maij: tt täcktes detta nådigst lindra, eller ifrån så hårtt straf befrija.
§ 10.
Ställes underdånigst uthij Hans Maij: tz nådigste behagh, om straffet för skullfordraren, eller den, som pro forma uthgifwer en fallsk obligation, icke så högt måtte ansees, som i denna punct förmähles.
Cap.
9.
§ 3.
Synes oförgrijpeligst wara något swårt, at mäcklaren skall swara för evictionen, uthan honom fulleligen kan öfwertygas, det han witterligen och medh frij willie giort handelen till at dermedh bedraga andra.
Detta commissionens enfaldiga och underdånigste arbete hemställes under Hans Kongl.
Maij: ts allernådigste ompröfwande, lefwandes aller underdånskylldigst Stormächtigste Konung Eders Kongl.
Maij: ts allerunderdånigste tiänare och tropliktigste undersåtare.
I. Reenstierna.
Erich Stiernman.
Carl N. Lietzen.
Peter Hummell.
Preben Henningh.
Lars Brandenburg.
Birger Morell.
J. Rubinius.
Remundus Sölzberger.
Marcus Michelssen.
15.
Utlåtande från Nyland.
Widh den dehlen af Missgierningsballken om tiufwerij ähre desse underskrefnes underdånige och oförgripelige påminnelser.
Cap.
1.
§ 1.
Stadgas och förordnes, att om tiufwen eij orkar gielda eller bötha, skall han arbeta hoos måhlsäganden eller andra för skadan och bötherne och niuta dageligen till sin föda 4 öre sölfwermynt och der till medh för hwar dagh han arbetar afdrages 12 öre sölfwermynt af det han giällda och bötha skulle, hwilket synes wara för dyrt arbete å denne orten, så att det emoth ett så högt afreknande eij finnes eller emothtages, kunnandes man lega ett drängedagzwärcke, då arbetaren deriempte fåår maat, för 6, 8, 10 och högst 12 öre kopparmynt, der effter som tijderne uppå åhret äre, och tillståndet utij landet på underhålldet, biudandes mången sig denne dyra tijden dertill emoth blotta mathen, och een legodrengz heela åhrslöhn är allena 10 à 12 dahler kopparmyndt, warandes och ett drengedagzwerke efter cronewärdering eij mera ansedt eller recknadt än för 4 öre sölfwermynt; och haar man fördenskull wid memorialet iempte den första dehlen af Missgierningzballken oförgripeligen förmeent, att detta arbete eij högre bereknas, ähn der omförmählt är.
Uppå hwars bekostnadt tiufwen bör gripas och uthi allment fengellsse föras och hållas, till des han dömbd blifwer, synes härwid nödigt omröras.
Item när måhlsäganden föregifwer och påstår wara bortkommit och stuhlet, och tiufwen tillstår sig tagit, hwem af dem då bör gifwas witzordh, om eij tiufwen bör swara och plichta för det qvantum, som måhlsäganden eedeligen kan ehrhålla wara stuhlet?
Hwadh skillnadt, som är emellan träälarbete och annat, hwar trälarbete skall giöras och hwem tiufwen derwid uppehåller och föder?
§ 2.
Om tiufwen kan, som i 1 § förmähles, bötha tredubbelt, skulle han icke då slippa för denne tiufnadt, hwilken är ringare ähn den der upreknas, det träälarbete, som omtahlas, och wara tillåtet att bötha.
§ 3.
Förmähles, huru den bör plichta, som stiehl andra gången, hwarwid den oförgripelige påminnellse är, om ett sådant stiehlande bör ansees och recknas, ifrån det han först stahl, eller först är blefwen dömbder och rättad, kunnandes een på någre stellen stiehla och serskillte tiufnader begå, innan han dermed warder beträdd och lagfördt, och sedan på een gång komma derföre att dömmas.
§ 5.
Om een tiuf bryter sig in i gård och huus om nattetijdh, som här förmähles, skulle det dock, fast han intet setter sig till mootwern, wara ogilt, om han dräpes; det synes något swårt, kunnandes han heller fångas och plichta för sitt brott, efftersom han tilläfwentyrs eij ärnadt eller kunnat, fast ingen honom hindrat, stiehla så mycket, att han derigenom förwärkat lifwet, och om dråpare är stadgat, att ingen af dem må uthom mansboot, dräpas, som eij setter sig till mootwärn.
§ 7.
Uhtsettes att om någon sedan tiufwen är fångat, angifwen och i förwahr satt, tager förlijkning och lösen, eller honom med willia släpper och uthur wägen skaffar, bör den samma stå tiufwens rett; och infaller derwid den oförgripelige påminnellse, om måhlsäganden må förlijkas med sin tiuff, förr ähn han är angifwen och i förwahr satt, sampt huruwijda den, som honom med willja släpper, men likwähl intet något derföre eller af tiufnaden niutet, må med mindre straff ansees.
Och woro heriempte nödigt att uthsettias, huru dhe, som eij uthi Högmåhlsballken omröres och indrages, må straffas, som fuller intet med willia, dock af wårdzlöösheet och medelst oachtsambt bewarande äre wållande till een tiufz eller annan missgierningzmans undkommande.
Cap.
2.
§ 2.
Förmähles att hwar för sig bör bötha det han tagit eller niutet hafwer, men utij 1 § ståår, att den är och tiufwer, som till tiufnadt råder eller wijsar, sampt den, som giömmer och hyser, och att dhe iembwähl böra stå tiufzrett.
Nu kan den, som råder, hyser och giömmer, doch intet af tiufnaden sig till godo niuta eller nötha, huru bör han då bötha och hwad skall tiufwaretten för honom wara, det synes nödigt nermare att uttryckias, och huru den må plichta, som herbergerar och hyser witterlig tiufwer, fast han eij något af tiufnaden med des wetskap eller willia till honom förer, angifwandes eller uppenbarandes eij een slijk ogierningzman.
§ 3.
Om wärdet, som öfwermage stiähl, är under 8 dahler, huru bör han då plichta och afstraffas?
§ 6.
Den, som låckar een annans tienstefollk att stiehla och sig deraf delachtig giör, synes icke mindre straff böra undergå ähn den, som låckar, råder eller biuder sin hustru, barn och underhafwande att stiehla.
Cap.
3.
§ 2.
Om tiggiare stiähls och den fattigas eendeste lifzuppehälle honom således beröfwas, skulle icke den det giör hårdare ansees ähn han det hoos een annan, hwarå enckell both är, giordt?
Cap.
5.
§ 1.
Om den, som effter denne § kommer att bötha fembdubbelt af tiufnaden, intet förmå betahla bötherne, huru han då derföre plichta?
Cap.
6.
§ 4.
Innehåller att then, som stjähl under påstående gudztienst antingen inutij kyrckian af någon des penningar eller kläder eller uthe på kyrkiowallen häst eller annor fartyg öfwer 20 dahlers wärde, bör han bötha femdubbelt; och woro derwid nödigt att uthsettias, huru han bör bötha, om det stiehles under 20 dahler och huru hög een sådan tiufnadt skall wara, då tiufwen bör derföre från lifwet dömmas.
§ 5.
Om den, som stiähl af grafwarne å kyrckiogården kläder eller annatt af lijk, sampt af des resecamrat å resa och wäg iembwähl under ett sådant straff, som her uthsatt är, komma bör?
Cap.
7.
Dhetta capitel är nödigt att iembföras medh det 16 capit.
i första dehlen af Missgierningzballken, hwarest och i synnerheet utij den 12 och 13 § om sådant stadgas, och straffet något annorledes ähn här uthsatt ähr.
§ 7.
När ingen skada är, som mätas kan, huru bör då een sådan förfallskare, som her omtahlas, straffas?
Cap.
8.
§ 1 et 2.
Stadgas att då äganden till det, som hittas, eij kommer och widkiennes sitt innan natt och åhr, tage konungen twå lutter och trediungen, som hitte; men utij Iordaballkens 19 capit tillägnas iordäganden trediedehlen aff iordgrafwet godz.
Cap.
9.
§ 1.
Förmähles att den, som kiöper witterlig tiufnadt, skall wara tiufwer, men om han böör plichta som tiufwer och godset af honom stuhlet woro, eller allena gifwa honom sitt igien, som widkiändes och wara för böther frij, synes nödigt något nermare uthsettias.
Cap.
10.
§ 3.
Dhet, som här uthsettes, att den, som tillwijter annan tiufnadt och det eij fulltyga kan, bör stå samma rett, som han eenom androm gaf saak före, synes wara för swårt, isynnerheet om han, som dock ingen tiufnadt begådt eller niutet, men allena blott tillwijt een annan, skulle, om wijtet woro af högre tiufnadt ähn 60 dahler silfwermynt, komma under lifzstraff.
§ 4.
Förmähles ibland annatt om ransakan effter tiufnadt, att dhe, som dertill sände äre, skohla sig wijsa, att dhe uthan knyte, kappa eller bijråck i huset ingå, men then ransakan begierte, stånde uthanförr; hwarwid oförgripeligen synes, att den, som ransakningen söökt, må ock, sedan han sig wijst, att han eij något införer, med ransakningsmennerne ingå, efftersom dhe des uthan kanskie eij så noga som nödigt är, undersökia, eller kunna känna det dhe sökia effter, enär annat dyligt i samma huus inne ähr.
Helsingforss den 9 Iulij A: o 1696.
Johan Göös.
Erich Bosin.
Er.
Loschiöldh.
J. Berger.
J.
— — — Johann Fabritius.
Civit.
Hælsingf.
consul.
Rådman från Borgå.
16.
Utlåtande från Riga, Dorpat och Pernau.
Unvorgreiffliche und in Untherthänigkeit von denen Deputirten der Königl.
Städten, Riga, Dorpt und Pernau bey der über die communicirte Konungs und Missgiärningsbalken-projecten auf hochobrigkeitlichen Befehl gehaltenen Conference kürzlich verfassete Errinnerungen.
Wie zur gehorsamen Folge der vom hochpreissl.
Königl.
Gouvernement ergangenen unterschiedlichen Rescripten, so wohl von seiten E.
E. Rahts der Königl.
Stadt Riga der Ihr wortführende Bürgermeister Paulus Brockhausen, als auch von seiten E.
E. Rahts der Königl.
Städte Dorpt und Pernau der H. Bürgermeister Johann Remmin und der H. Rahtsverwanter Frans Carl Steiner zur Conferirung der von Ihrer Königl.
Maij: tt, unseren allergnädigsten Könige beides über den Konungs- als auch des Missgiärningsbalcken ersten, andern, und dritten Theil übersandten Projecten benennet und anhero deputiret worden; also sind dieselbe in termino gebührendermassen zusammen getreten, und nach dem sie bemeldte Projecten vorgenommen, und alles in unterthänige Erwegung gezogen, folgendes dabey abzustatten, ihre unterthänigste Pflicht und Schuldigkeit zu seyn erachtet.
Dass sie nehmlich, was den Konungsbalck anlanget, dabey nichtes zu erinnern wissen, sondern vielmehr Ihrer Königl.
Maij: tt Gnade sich demütigst unterwerffen, in den allerunterthänigsten Vertrauen, dass wie Ihre Königl.
Maij: tt die unumbschränchte Macht haben, Privilegia zu ertheilen, also Ihre Königl.
Maij: tt auch denen obbenahmten dreyen Städten die Privilegia, die Sie ihnen in denen im höchstgedachten Konungsbalck enthaltenen Fällen ertheilet, aus Gnaden geniessen zu lassen, und sie dabey huldreichst zu conserviren, allergnädigst geruhen werden.
Was aber den so genandten Missgiärningsbalck betrift, so haben alle drey Städte nur diese Erinnerung ins gemein und in aller unterthänigster Ergebenheit dabey zu thun, dass nehmlich: 1: mo bissher in keiner derselben das Gassenoder durch Spitzruthen lauffen, ausser der Milice, üblich gewesen, und also zur Vermeidung allerhand Schwierigkeiten und Irrung, so es, da es annoch introduciret werden solte, nach sich ziehen würde, nöhtig seyn dürfte, dass an statt der Gassenlauffen, in Sonderheit in denen Fällen, wo es nicht mit andern Straffen, als Gefängniss, Arbeit, Landesverweisung etc. alterniret, sondern allein gesezet wird, eins andere der jetzt benahmten Straffen gesezet würde; 2: do dass, weiln die Geldstraffen, in Sonderheit die Manns- und andere hohe Straffgelder, von armen Gemeinen, und absonderlich denen unteutschen Leuten dieser Orten nicht erleget werden können, solchem nach unvorgreiflich dienlich seyn möchte, eine andere Leibesstraffe, alss Gefängniss, Arbeit und dergleichen, Ihrer Königl.
Maij: tt allergnädigsten Gutbefinden nach, beyzufügen, mit welcher dann ein Verbrecher auf dem Fall er keine Geldstraffe erlegen mag, beleget werden könte; 3: tio dass bisshero alle Geldstraffen vermöge Privilegien den Städten allein zugeleget sind, und dahero von der Stadt Riga an den Stadtkasten alles gebracht und verrechnet, wie auch von der Stadt Dorpt vermöge Privilegien und Cassa-ordnung zwey Theile, subtracta Præsidis qvota, in die gemeine Cassa deponiret, bey der Stadt Pernau aber, vermöge Privilegien, solche mulctæ judiciales in usum judicii et civitatis, wie wohl dieselbe ein gar Geringes jährlich importiren, convertiret werden; gleich solches auch schon bey dem Jordabalck ad cap.
6 § 10 in Unterthänigkeit erinnert worden; 4: to dass man diesseits annoch keine Communication von denen so wohl in diesem Missgiärnings- als Konungsbalck allegirten Erfda- Bygnings- und Tiufwebalck erhalten habe.
Welches dergestalt von obbenahmten Verordneten der dreyen Städten im Nahmen Ihrer Principalen eigenhändig unterschrieben und bezeuget worden.
Actum Riga den 16 Maij Anno 1696.
Von wegen der Stadt Riga Von wegen der Stadt Dorpt Paulus Brockhausen.
Johann Remmin.
Von wegen der Stadt Pernau
Frantz Carol Steiner.
17.
Utlåtande från Göta hofrätt.
Extract af Kongl.
Götha Hoffrättz protocoll, hållet wijd öfwerseandet af dhet ankomne project till dhen dehl af Missgierningzbalken uthi nya lagen, som handlar om tiufwerij den 1 Julij 1696.
Hr wice præsidenten wälborne H.
G. Falkenberg, Hrr assessorer G. Örnewinge, Samuel Adlerberg, Petrus Cederschöld, G. Gyllengriip, Paul Ehrenbielke, Israël Stickman, Paul Kock, Nils Weit.
Hans höggreflige excellence hr kongl.
rådet och præsidenten samt hr assessor Hägher för opasslighet uhrsächtas.
Cap.
1.
§ 7.
Stånde dhen samma tiufwens rätt.
Hr vice præsidenten samt hrr assessorer G. Örnewinge, I. Stickman och N.
Weit oförgripeligen förmehna, om en än willjandes släpper en till döden dömd tiuf, dock wara för swårt dherföre mista lijfwet, uthan tyckia honom böra löpa nijo gånger gatulopp.
Men hrr assessores Adlerberg, Cederschöld, Gyllengrip, Ehrenbielke, Oberius och Kock förmehne lijfzstraffet här wäl kunna hafwa rum, och således hafwa dhe gode herrar härwijd intet att påminna, uthan dhen, som en slijk tiuf släpper, må stånda samma rätt, han skulle stå; hwilket och öfwerensstämmer med wår nu brukelige lag cap.
5 StL.
Tiufbalken.
In fidem protocolli
Bened.
Ekerman
L. not.
18.
Utlåtande från Riga.
Einige wenige, jedoch unvorgreiffliche Anmerk- und Erinnerungen, welche der Magistrat der Königl.
Stadt Riga zufolge des Hochprl.
Königl.
Gouvernementsrescript vom 8 Junij dieses gegenwärtigen 1696 Jahres bey dem, von dem Criminal- oder Missgärningsbalcken communicirten, und von Diebstahltheil handlenden Stücke, nachdem derselbe mit E.
E. Raht der Städten Dorpt und Pernau möglichstermassen schrifftlich darüber conferiret, in unterthänigster Ergebenheit, theils ins Gemein, theils in specie folgendergestalt einzubringen sich nicht entziehen können.
1.
Wiederholet E.
E. Raht in Unterthänigkeit die von demselben wegen der Straffgelder sowohl ad cap.
6 § 10 des Jordebalcken als auch bey den drey ersten Theilen des Missgiärningsbalcken geschehene Erinnerung, dass nemlich allebald Straffen, wie den andern Städten, also auch in specie der Stadt Riga vermöge Privilegien zugeleget sind, und daher von derselben an den Stadtkasten alles gebracht und verrechnet werde.
Desgleichen wird auch wiederholet
2: do die wegen des Gassenlauffen geschehene unterthänige Erinnerung, dass dasselbe dieses Orts bissher nicht gebräuchlich gewesen, und also zur Vermeidung allerhand Schwierigkeiten und Irrung, so es, da es annoch introduiret werden solte, nach sich ziehen würde, thunlicher seyn dürffte, wenn das Zuchthaus, so man dieses Orts hat, in solchen Fall substituiret werden möchte.
3: tio.
Dass die Abarbeitung des Werthes dessen, so gestohlen wird, und nicht restituiret werden kan, so, dass in solchem Fall der Dieb täglich 4 öre Silbermüntz zu seinem Unterhalt geniessen, und daneben vor einem jedem Tag, da er arbeitet, 12 öre Silbermüntz von dem Werthe des Gestolenen abgerechnet werden soll, theils dem, so den Diebstal gelitten, zu schwer fallen will, weil man alhie wolfeiler Arbeiter, nemlich täglich vor 5, 6, 7 öre, ohne Darreichung der Kost, nach Belegenheit der Zeit haben kan, theils auch inpracticable seyn dürffte, weiln Niemand einen Dieb privatim gebrauchen würde, daher aber der Beleidigte mit der Straffe, so ein armer Dieb am Leibe leiden, oder dem Publico zum Besten im Zuchthause arbeiten muss, sich vergnügen müste.
4: to.
Dass die Streichung mit Ruthen vor der Rahthauses Thür alhie ungebräuchlich, sondern, da es nöthig, entweder im Keller des Gefängnisses oder am Pranger öffentlich geschehe, dieselbe auch anderer Gestalt nach dieses Ortes Belegenheit nicht geschehen könne, sonsten aber die gemeine Leute mit einem Stuck von einem Tackel vor den Gerichtsstuben durch den Gewaltboten abgestraffet, und hingegen keiner Übelthäter daselbst entblösset und mit Ruthen gestrichen werden.
5: to.
Und zwar in specie ad cap.
8, da von gefundenen Guthe gehandelt wird, dass bona vacantia et caduca der Stadt Inhalt des Königes von Pohlen Stephani Privilegii de Anno 1581 vermittelst dieser Worte: Bona item vacantia et caduca, quorum intra anni spatium nulla postulatio facta est, ut antiquitus ad illam civitatem devoluta fuere, ita devolvi volumus, et civitati relinquimus zugeleget worden.
Actum Rigæ den 9 Julij Anno 1696.
Ad mandatum
Palam.
Rigeman.
19.
Utlåtande från Landträtten i Liffland.
Der Königl.
Landtgerichte in Liefflandt auff hochobrigkeitl.
Begehren gestellete Remarqven ad partem 2 Missgärningsbalck de furto.
Ad § 5 et 6: tum capit.
2: di part.
2: dæ crimina.
Ob ein Mann, der seinem Weibe, ein Vormundt seinen Pupillen, die Eltern ihren Kindern, welche wissentlich solches nicht verbiethen, und Ihnen hierinnen nicht widerstehen, dahero auch eben dem selbigen Rechte nicht sollen unterwürffig sein, wie die consentientes, imperantes aut participantes?
Ad § 3 capit.
10.
Ob nicht loco poenæ talionis ein solcher Injuriant nur wegen der Injurien mit Deprecation undt Recantation fuglicher solte können beleget werden.
Im Nahmen und von wegen der sämtl.
Königl.
Landgerichte in Lieffland
Benedict Andreas von Helmersen.
Königl.
Landrichter.
20.
Utlåtande från Dorpat.
Einige wenige, jedoch unvorgreiffliche unterthänigste Anmerck- und Erinnerungen, welche E.
E. Rath der Königl.
Stadt Dorpat, zu Folge der hohen Königl.
Generalität Ordre von 8 Junij A: o 1696 bey dem andern Stuck des auf Ihr.
Königl.
Maij: tt allergnädigsten Befehl communicirten Missgärningsbalcken und in genere von den Diebstahl handlenden Stücke, nachdem derselbe anbefohlnermassen mit E.
E. Rath der Königl.
Stadt Riga schriftlich daruber conferiret, in aller Unterthänigkeit aufsetzen, und einsenden wollen, und zwar:
1: mo.
Dass das Spitzruthenlauffen, wie auch,
2: do dass wenn es eine Weibsperson, solche anstat des Gassenlauffens mit Ruthen an die Rathhaussstube abzustraffen, alhie wohl nicht allerdings fuglich möchte angehen, sintemahln man solche Leute nicht hat, die dergleichen Delinqventen, gleich auch vormahln schon in Unterthänigkeit angefuhret worden, abstraffen können, wiewohl sonsten wohl gebräuchlich ist, in Gefängniss mit der Cubbiaspeitzsche die Delinqventen, jedoch ohne Entblössung, abzustraffen, daher stellt man zu Ihr.
Königl.
Maij: tt allergnädigsten Gefallen, ob vor das Gassenlauffen, item vor die Züchtigung mit Ruthen an die Rathhaussstube nicht etwa Geld, oder Gefängniss oder gewisse Stunden dafür auf dem Marckte an dem Schandtpost zu stehen, könne verordnet werden; und dann:
3.
Hat man wegen der Sclavenarbeit allerunterthänigst zu erinnern, dass weil man alhie kein Zuchthauss noch dergleichen Gelegenheit hat, da die Delinqventen Sclavenarbeit verrichten könten, es sich hie selbst wohl nicht practiciren lassen möchte, dahero man Ihrer Königl.
Maij: tt aller untherthänigst anheimstellet, ob vor die Sclavenarbeit nicht gewisse Gefängnissstraffe nach Ihrer Königl.
Maij: tt allergnädigsten Gefallen gesetzet werden möchte; und so viel ist es was man bey dem Titul de furto zu erinnern hat.
Folget also, wass E.
E. Rath der Königl.
Stadt Dorpat auf gnädiges Begehren der hohen [ver] ordneten Königl.
Commission, bey dem eingesandten Misshandlungsbalcken von Ehebruch und unzulässiger Vermischung unterthänigst jedoch unvorgreifflich zu erinnern hat und zwar: Auf das Memorial: Ad cap.
1.
Dass wenn eine Jungfrau, so sich das erste Mahl durch unzulässigen Beyschlaff versündiget, ungestrafft bleiben solte, es gar eine üble Conseqvence setzen, und manche Persohn sich dadurch umb so viehl desto eher dazu persvadiren lassen möchte, dahero man fur rathsahmer hält, absonderlich da das Laster der Hurerey doch genugsam in Schwange gehet, dass eine solche Persohn, so sich das erste Mahl solchergestalt versündiget, von der weldtlichen Straffe nicht befreyet bleiben möchte.
Ad cap.
2.
Ad 2 und zwar ad memb.
i et 2 besorget E.
E. Rath gleichfalss, dass eine übele Seqvel darauss entstehen würde, wenn durch solche Umbstände einer, der sich auf die Arth versündiget, mitigationem poenæ erlangen könte.
Ad 3, 4 et 5 aber vermeinet E.
E. Rath, dass derjenige, dem sein Ehegatte entlauffen, oder mit einer bösen Krankheit behaftet etc. sich beym Consistorio anmelden und gerichtlichen Bescheides gewärtig sein könte, wie er sich in solchem Falle zu verhalten habe, und dann ad memb.
6 befürchtet E.
E. Rath, dass das Laster des doppelten Ehebruchs dadurch noch mehr einreissen möchte, wenn die Fürbitte eines Ehegattens statfinden solte.
Ad 3.
Meinet E.
E. Rath, dass die Linderung der Straffe beym 3: tem Capitel, betreffend die einfache Hurerey, noch mehr dies Laster vergrössern möchte.
Ad 4.
Aber stehet es wohl zu introduciren, dass wenn ein Reicher oder Vermögender sich versehen solte, er den 5o: ten oder 30: ten Theil seiner Haabseligkeit busse?
Ad 5.
Weiln der gemeine Man, und sonsten andere Leute so von täglicher Arbeit sich und die Ihrigen ernehren müssen, kaum 2 rdr.
Vermögens sein, ist schwerlich ein solches medium in genere zu treffen, darnach die Geldstraffen in specie proportioniret werden können, daher dieselben mit Gefängniss, oder anderer Leibesstraffe beleget werden.
Sonsten findet E.
E. Rath ad cap.
3 § 1 noch unterthänigst zu erinnen, dass das Gassenlauffen sowohl alss auch das Streichen an die Rathhaussthür auss ehmahlig angeführten rationibus sich an diesem Ohrte nicht practiciren läst, dahero nach Ihrer Königl.
Maij: tt allergnädigsten Gefallen entweder Gefängniss oder andere Leibesstraffe davor gesetzet werden könne.
Dorpat d.
3 Augusti 1696.
Im Nahmen und von wegen E.
E. Rahts alhir.
— — Prosky [?
] Johann Remmin.
Johan Ol — — — Johan Schröder.
Johan Frider.
Hake.
Peter Tabor.
Otto Hagedom.
Gottfried Hasenfelder.
Johann Olderop.
21.
Utlåtande från hofrätten i Dorpat.
Unterthänige unvorgreiffliche Erinnerungen über die von Ihrer Königl.
Maij: tt dero Hoffgerichte eingesandte delen af Missgiärningsbalcken om Tiufwerij.
Von Dieberey.
Ad Rubrum.
Wird in Unterthänigkeit erinneret, ob es nicht rathsam wäre, dass weil in diesen Titul de falso auch gehandelt wird, die Rubrica solcher gestalt eingerichtet, nemblich de furto et falso.
Ad § 1 cap.
1.
Weil dieses Land in keine härade eingetheilet ist, so wird unmassgeblich hierbey gefraget, ob die Landgerichte darunten verstanden werden, und wem die portion der mulctæ, so das Häradzgericht haben soll, zustehen solle.
Was wegen des Gassenlauffs in diesem § gesetzet wird, so beziehet das Königl.
Hoffgericht sich auff das an Ihre Königl.
Maij: tt den 1 August a. c. abgegangene Schreiben, worin aussfuhrlich remonstriret worden, dass die Straffe des Gassenlauffs hier im Lande nicht usu sey, auch nicht fuglich introduciret werden könne.
Ad verba § 1: Är det mindre, återgifwe, giälde etc. Hiebey entstehet die Frage, dass wenn ein Diebstahl zum ersten Mahl zwar unter 60 dahler s: mtz begången, allein mit Einbrechen, Bewehrung, Gewalt und anderen dergleichen Umbständen beschweret erfunden wurde, ob nicht ein solcher Dieb, wenn gleich das entwandte unter 60 dahler s: mtz Wehrt sein solte, das erste Mahl gleich am Leben gestraffet, oder mit anderer schwerer Straffe, als oben in diesem § auff den ersten Diebstall dictiret, beleget, und ein gewisses quantum, alss von 30, 40 oder 50 dahler s: mtz auff solchen Fall exprimiret werden könte.
Ad § 2.
Ist zu notiren, dass alhier keine Frohndienste seyn, gleichwie schon vor diesem moniret worden.
Ad § 3.
Wenn Jemand zum andern Mahl exempli gratia 15 oder 20 dahler s: mtz stiehlt, und daruber ertappet wirdt, entstehet ein Zweiffel, ob die Summa des zum ersten Mahl begangenen Diebstalls, wenn er desfals vorhin noch nicht beschuldiget, noch gestraffet worden, zu dem quanto des zum andern Mahl iterirten Diebstahls gerechnet, und darnach die in diesem § enthaltene Straffe des neunmahligen Gassenlauffs dictiret werden soll, oder ob der Verstand des § dieser sey, dass ein Dieb die Summam zwischen 50 und 60 dahler auf einmahl, und nicht zu unterschiedenen Zeiten gestohlen haben musse.
Ad § 4.
Wirdt unmassgeblich gefraget, ob ein Dieb, der zum dritten Mahl gestohlen hat, und einen Mahl vorhero desfals vor Gericht gefordert, und abgestraffet worden, nichts desto weniger nach diesen § am Leben gestraffet, oder vorhero requiriret werde, dass er wegen 2 Diebstäle vor diesem sey gestraffet worden.
Ad Capit 2 § 1.
Nach Anleitung dieses § wird Derjenige, welcher Ratschläge zur Dieberey gegeben, oder auch durch Suppeditirung einiger Instrumenten und sonsten hülffliche Hand zur Dieberey geleistet, gleich einem Diebe gestraffet, wie nicht weniger der Heeler solcher gestohlenen Sachen.
Ob nun zwar zu præsumiren ist, dass ein Heeler und Helffer nicht ohne Participirung die gestohlenen Sachen verheelen oder hülffliche Hand zum Diebstahl bieten werde, so ereignen sich doch oft solche Casus, dass weder der Heeler noch Helffer von den gestohlenen Sachen etwas wircklich genossen haben, ohngeachtet ihnen Hoffnung dazu gemachet worden.
Weiln nun auff den letzten Fall die Rechte eine gelindere Straffe den Heeler und Helffer, als dem Diebe selbsten dictiren, dieser § aber ohne Distinction dem Heeler und Helffer poenam furti vorschreibet, als stünde zu erwägen, ob diese Straffe nicht nur auff den Casum zu restringiren sey, da sie von denen gestohlenen Sachen mit participiret und lucriret haben, auff welchen beliebte Fall alss dann nöhtig sein würde, eine gewisse Straffe denen Heelern und Helffern zu dictiren, wenn sie von dem gestohlenen Guthe nichts empfangen haben.
Ad § 6 Capit 2.
Ist zur Erinnerung, dass in dem Periodo: Men kommer han, som låckade, andre gången igen etc. vielleicht ein lapsus calami seyn werde, und heissen solle: tredje gången.
Ad § 2 Cap.
3.
Ob unter Bestelhung der Todten auch Die begreiffen sein sollen, welche die todten Körper stümmeln, umb Zauberey damit zu treiben, oder auch die Todten vom Galgen wegstehlen, wurde nicht undienlich seyn zu exprimiren.
Ob in diesem capit.
von den Diebstale, der aus Armutz oder Hungers Noht geschiehet, Erwehnung geschehen solte, weil selbiger gelinder, als ein anderer Diebstall pfleget gestraffet zu werden, wird der hoch verordneten Commission zu erwägen anheimgestellet.
In diesem Cap.
ist auch keine Melding von solchen Dieben und deren Straffe geschehen, welche in ihrer Amptsverwaltung von Demjenigen, so Ihnen vertrauet, stehlen, in ihren Nutzen wenden, oder durch dergleichen Betrug und Untreue dem Publico præjudiciren.
Ad § 4 Cap.
5.
Wird erinneret, wenn Einer des Königs Schloss bestielt, und nicht 6 doppelt zahlen kan, wie Derselbe desfals am Leibe oder mit Gefängniss gestraffet werden solle, weil die in § 1 dictirten Straffe hieher propter circumstantias nicht gezogen werden kan.
Ad Caput 7.
Weil ebenmessig dadurch ein falsum begången wirdt, wenn Jemand sich Ämpter und Ehrentituls zuleget, und sich davon schreibet, die er doch nicht besitzet, oder seinen Nahmen und Zunahmen verleugnet und verändret, oder Anderer Waffen und Schild, umb seinen Nechsten dadurch zu betrugen, gebrauchet, item, wenn Einer etwas zweymahl an unterschiedliche Öhrter verkaufft, oder zum Unterpfandt einsetzet, oder per solutionem albereits getödhete obligationes bey Einem verpfändet, oder was zum Unterpfandt einmahl eingesetzet, unter der Vorstellung solches zu verkauffen, oder einzulösen, bona fide habet, und hernacher leichtfertiger Weise bey Anderen es versetzet, inne behält oder verkaufft, ohne den vorigen Pfandtinhaber die Würde oder das dafür gelösete Geld zu zahlen; als wird unmassgeblich erinnert, ob diese species dem capiti nicht auch inseriret werden möchten, weil solcher Betrug täglich vorgehet.
22.
Utlåtande från Nyen.
Effter Hans Excell.
Hr Baronens, Feltmarskalkens och Gouverneurens högwälborne Otto Wilhelm von Fersens nådige ordres och befallningh hafwa wij underbemelte åthskillige gånger warit tillsammans och igenomsedt den af Kongl.
Lagcommissionen författade dehlen af Missgiärningzbalken, som angår tiufwerij, och därwed pröfwat fölliande korta påminnelser höga öfwerhetens wijdare nådige gottfinnande ödmiukeligen att heemställa, såsom:
Cap.
1 § 5, som talar om, när tiufwer bryter sigh in uti gårdh och huuss, och giör honom skada, som sitt wärjer, skal han wara ansedt för hemfredzbrutt, derwid kunde jembwäl mentioneras, huruledes den skall considereras och straffas, som fuller på förberörde sätt bryter sig in i något huuss, kiällare eller bod, men ändock ingen ting får afhända, eij eller giöra någon skada på den, som inne kan wara eller sitt wäria will, uthan warder straxt grijpen, för än han sitt upsåth fick fullfölia.
§ 7.
Ejusdem capitis synes nödigt att införas, om och huruwijda een målsägande kan wara tillåtet att förlijkas om tiufsaker, för än han saken hoos domaren eller executoren angifwit.
Cap.
2 § 2 står: stiähl flere tillhopa, giälde åter en för alla eller hwar för sig hwad som stulit är, men böte sedan hwar för sig det han tagit eller nutit hafwer; men som den casus kunde förefalla, att någon, som wälwetandes hyser tiufnaden, doch däraf intet nöter, så frågas, om icke en sådan, som effter den 1 § i näst bemälte capitel böör stå tiufzrätt, jempte det han förplichtes antingen till en dehl eller för alla interessenter att restituera tiufnaden, borde jembwäl böta som en tiuf, oansedt han af tiufnaden intet nutit, effter som elliest enär sielfwa hufwudtiufwen wore solvendo, han intet straff skulle komma för dess hysande att lijda.
Så kunde och någon twist opwäxa emellan den, som någon sin ägendom hafwer mist, och mellan tiufwen, i ty ägaren kunde föregifwa sigh mehra wara ifrånstulit, men tiufwen påstå det warit mindre; hwarföre synes nödigt, att härwed införes, antingen käranden skal få med edh stadfästa sin uthsago, eller tiufwen edeligen wäria sigh, det han mehra icke tagit hafwer.
Cap.
3 § 1.
Derest förmähles om tienstefolkz stöld, synes oförgrijpeligen, att uti små tiufnader, som tienstefolket kunna begå, och icke till något ansehnligit sig bestijger, kunde i stellet för ordinarie straffet, såsom hwarigenom dhe otienlige giöres till wijdare sin tiensts förrättande, dem heller påläggias stå för tingz- eller rådstugudören med det stulne i handen och skiämas, helst då enär sielfwa måhlsäganden sin rätt efftergifwit.
Cap.
7 § 7.
Frågas i ödmiukhet, om icke dhe, hwilka löpa kring landet och tiggia sampt betiena sig af ett fremmande nambn eller af falske pass, som dhe antingen af andra kunna hafwa bekommit eller sig på hwariehanda sätt tillpracticerat, skole derföre med något straff ansees och beleggas.
Cap.
10 § 3.
Står, att ingen må androm tiufnadt tillwijta, uthan een är baar åtagen eller tiufnadt med laga ransakning igenfunnen, giör det någon och eij fulltygar, stånde den samma rätt som han en annan gaf saak före; härwed frågas i underdånigheet, om icke den, som kan wijsa præsumptioner, sannolijke skiähl och omständigheeter till sitt angifwande, skall befrijas för reconventionen, om skiönt han det sedan uti alla dehlar icke fulltyga gitter, och den andre antingen effter aflagd wäriemåhlsedh eller elliest blifwer frij erkänd, effter som att taga fast tiufwen på färska gärningen, will falla något swårt för den, som sig för honom icke ackta wiste.
Och synes i synnerheet, att tienstefolck emoot dess huusbönder i detta måhlet reconvention icke wäl kan tillåtas.
Ty uti wijdrigit fall och der ius talionis så wijda skal giälla, så lärer ingen sig fördrista att fråga effter sitt, med mindre han attraperar tiufwen på färska giärningen, eller och finner sitt igen, hwilket såsom det mycket sällan lärer skie, så torde denne synden mehr och mehr taga öfwerhanden.
Dock kunde den angifne, i fall han sin oskyldigheet uti alt bewijste, niuta någon skiälig reparation och förnöijelse.
förmedelst det angifwaren blefwe belagd med penningeböter; men där någon kunde öfwerbewijsas att hafwa angifwit sin oskyldiga nästa af malice, argheet och långo wräkt, straffas som ofwanbemält är.
Doch heemställes alt detta, som wij således nödigt erachtat wed denne dehlen aff Missgärningzbalken att påminna, Kongl.
Maij: tz wijdare allernådigste gottfinnande.
Underdånigst
Nyens rådhuuss den 23 Septemb.
1696.
Borgmestare och rådh härsammastädes: Gabriel Hinnel.
Balthasar Lado.
J. Wulffert.
Ch.
Hueck.
L.
L.
Malm.
Niclas — — — J. Böissman.
Erland Ieremiæ.
Didrich Blohm.
23.
Utlåtande från Kopparbergs län.
Underdånige påminnelser wid dhelen af Missgiärningzbalken om tiufwerij effter Hans Kongl.
Maij: tt nådigste befallning, som högwälborne baronen och landshöfdingen herr Nils Gripenhielm oss undertecknade den 4 Junij sistledne genom bref förständigat, författade på Fahlu rådstugu den 11 Junij Anno 1696.
Cap.
1 § 1.
Såsom, när wärdet af stölden till fulle 60 dahler silfwermynt bestiger, den brotzlige förklares skyldig att mista lifwet och gifwa måhlsäganden sitt igen, alltså äro wij derigenom föranlåtne att påminna, det till domarenas säkerhet och underrättelse wäll wara skulle, der något närmare exprimerat blefwe, om för stöld, bestående i sådane saker, som den tid tiufwen lagföres, redan förtärde, förslitne och fördärfwade wore, och då eij mehr in rerum natura tillfinnandes att kunna måhlsäganden igengifwas, af annan des egendomb, till hwilken hwarken förkofring eller förbättring genom samme stöld flutit, full förnögning till måhlsägaren uthmätas bör, när tiufwen lijfzstraffet undergår, hwarom elliest twifwelsmåhl förorsaka torde, så wäll åthskillige de lagfahrnes meningar, som i slike måhl förelupne præjudicater, sampt dhe skiähl, som både pro och contra andragas kunde, och skulle wäll skiähligt synas, det måhlsägaren i all måtto borde så mycket giörligit är skadeslös hållas, oachtadt hwad för straf tiufwen undergingo.
Hwad elliest widkommer det, som § 1 cap.
1 är anfördt, huru mycket om dagen till förtäring bestås skall dem, som för skadan och måhlsägandedhelen af böterne arbeta skohle, sampt hwad afdragas skall af det han giälda och böta borde, så och huru gatuloppen samt rijsslijtande komma att beräcknas och proportioneras emoth quantumet af böterne med mehra, der öfwer hafwe wij wårt oförgrijpelige betänkiande för detta, wid det Missgiärningzbalkens förste dhehl bijfogade memorialetz 6 § upgifwit.
§ 5.
Alldenstund och offta händer, att under det tiufwar sig inbryta i husen, åthskillig skada ibland af stort wärde skier, genom sönderbrytande och fördärfwande af ett och annat, som dem förekomma eller i wägen wara kan och dörebrottet äfwen stölden så mycket swårare giöra synes, emedan, huru achtsam ägaren wara må, han doch eij under bättre förwar än läste huus och dörar sin egendomb lembna kan, så synes icke oskiähligt, att på sådan händelse » tiufwen för dörebrottet särskilt plichta måtte, och uthom stölden äfwen fult giälda, hwad han hade derjämpte kunnat i någon måtto fördärfwat och onytt giort.
Cap.
2 § 1.
Det är fuller icke uthan, att den, som råder eller wisar, handterar och tager, sampt den der giömmer, hyser och nöter, så wida med rätta kunna heta och kallas tiufwer, som den ene med den andre sig på hwariehanda sätt af sielfwe missgiärningen mehr eller mindre dhelachtige giöre, eller den sielf begåå och derwid handen läggia och alt derföre förmähles alla böra stå tiufzrätt; men såsom tiufzrätten eller straffet för stölden deruthinnan beståhr, att för det stullne godzetz wärde 3 eller flere dubble böter ärlägges eller der effter plichtes med kroppen, så torde hos domaren twifwelsmåhl infalla, hurudan tiufzrätten för desse tre, som här tiufwar nämbnas, wara bör, anten att effter tahlet på personerne, som rådt och wisat, handteradt och tagit, gömt, nött och hysat tiufnaden dhelas och böterne dereffter för hwar och ehn proportioneras skulle, eller huru der med procederas borde; ty skiedde dhehlning, wore tilläfwentyrs sielfwe tiufwen, som wärckeligen derwid handen lagt, eij ringa skonsmåhl och lindring hafwandes, och kunde i fast stohr stöld lijffzstraffet undangå, fördenskull mycket wäll wore, om i denna punct eller här effter detta närmare blefwe förklaradt, och skulle derwid oss oförgrijpeligen synas, att den, som råder, eller sedan giärningen redan fullkomnad är, genom gömmande, hysande och nötande sig brotzliga giöra, icke kunna genom någon dehlning af tiufnaden lindra straffet för den, som stölden begådt, uthan att den med alle de, som wärckeligen med hiälp och giärning honom tillhanda gådt under sielfwe stiählandet, plichta hwar för sig för det dhe tagit eller niutit, men dhe, som för eller effter sig af missgiärningen dhelachtige giordt, antingen i proportion af det de giömt, niutit eller hyst, eller arbitraliter effter som argheten hos desse större eller mindre pröfwas, sampt rådgifwarens förslag så gifwit orsak till giärningen, att den des uthan icke förelupen wore.
§ 4.
Alldenstund uppå bodrätt, då endera makan den andre derföre lagsökiandes warde och domaren så befunne förelupit, intet straf uthsatt är, hwarigenom en stohr olikhet wid slike måhls afdömande skulle förorsakas kunna, så wore önskeligit, om det någorlunda blefwe uthsatt och determinerat, kunnandes ändå icke dess mindre på domarens flitige ransakan och skiärskådan ankomma att pröfwa upsåtet till giärningen.
Cap.
6 § 4.
Emädan fembdubble böter pålägges dhen, som wid dhe i denna punct opnembde tillfällen stiähl öfwer 20 dahler s: mtz wärde, så infaller här twifwelsmåhl, huru stölden skall anses, der quantumet wore ringare, och derföre nödigt wara torde derom något att förmähla.
Wid detta cap.
6 tyckes och oförgripeligen nödigt wara, att den casus ihugkommen och införd blefwe, när de till gudztiänstens bruk och öfning förordnade kyrkiosaker, hwarom § 2 förmähler, kunde finnas uthom sielfwe kyrckian och des förwar, såsom under tijden i prestens huus, eller med honom på resa i sochnebud eller annorstädes, och blefwe bortstuhlne, om då tiufnaden lika, som wore den uhr sielfwe kyrckian giord, anses skulle, eller på hwad sätt, emädan hwad § 2 omtahlar, allenast ansehr det, som uhr kyrckian af slike kyrckiosacker uthstiähles.
Cap.
7 § 6.
Till förekommande af den olikhet, som wid dombstohlarne i dömande skulle förefalla, wore wäll, om straffet på de i denne § opnämbde förseelser någorlunda blefwe determinerat.
Cap.
8 § 2.
Såsom mödan och beswäret för bottnfind och des uptagande större är, än för det, som på mareken finnes och optages, så tyckes icke oskiähligt wara, der af bottnfind någon större dhehl än elliest finnaren tillägnadt blefwe, på det hwar och en så mycket större flijth anwända måtte dertill.
Cap.
9 § 1.
Om den, som kiöper witterlig tiufnad eller misstänkt godz, ståhr fuller i denne §, att den wari tiuf, men alldenstund om plichten för samme förseelse intet widare är exprimeradt, torde twifwelsmåhl infalla, om han som en tiuf borde afstraffas, och effter den andehl han kiöpt tiufweböterne ärläggia, eller poena corporalis, som derpå satt är, dereffter lämpas, hwarwid doch wår oförgripelige mening är, att fuller kiöparen af tiufwe- eller misstänkt godz måtte i anseende till den stohre oreda han förorsakar, sampt att månge sig så mycket dristigare till denne nu mehra öfwer handen tagande missgiärning af stöld derigenom föra låtha, att de sin afnämare wetha, med alfwarsam näpst beläggias, doch likwäll som en åthskillnad i sielfwe förbrottet synes wara emillan den, som giärningen wärckeligen begångit, och honom, icke med aldeles enahanda, isynnerhet der han icke föruth med i råd warit och till tiufnaden anledning och förslag gifwit sig till winst och förmån.
Johan Gyllenadler.
Gerhardh Lohrman.
Pet.
S. Beet [?].
Johan Schult.
Jonas Norn.
Föregående påminnelser bifaller underskrefwne; men öfwer cap.
2 § 1 innehåld och förstånd om sielfwa rådgifwarens, tiufwens och dölliarens eller åthniutarens straffz beläggiande är uthi den oförgripelige meningen, att såsom wid sådan oloflig och lastbar förrättning förelöpa trenne actus, som af åthskillige personer kunna i wärket ställas, nembligen först rådhet och förslaget, som synes ju wara så straffwärdigt, som för dhet andra sielfwa stöldens begående, emedan hwar icke dhet förra anslaget giordes, skiedde eij den senare giärningen, och till dhet sidsta dölliandet eller åthniutande af tiufwegodzet; så synes mig effter föregådt öfwertygande hwar och een af dhesse tre delinqventer uthan anseende och beneficio divisionis böra sin brott med wederbörlig näpst umgiälla och tiufzrätt uthståå; rådgifwaren dereffter, som han gifwit sitt förslag, så wida och stölden derpå föllier; sielfwa tiufwen effter dhet wärdhe, som han tager; och dölliaren, effter som han mehr eller mindre af tiufwegodzet under giömo förwarar eller deraf niuter; aldenstund dhet är bättre igenom een sträng och alfwarsam lag afhålla någre wanartige ifrån slijke grofwe missgiärningar och synder, än att flere uthaf een lindrig lag skulle taga sig tillfälle till wanart och odygdz öfning.
Johan Holenius.
Af samma mening är And.
Barchius.
And.
Samuelsson.
24.
Utlåtande från Wadstena län.
Den fembte deelen af Missgiärningsbalken om tiufwerie.
Cap.
1.
Den, som förste eller flere gånger stiähl.
§ 1.
60 dahlers silfwermyntz wärde, tyckes wara för ringa att derföre mista lifwet, utan kanskee 60 r: dr eller åthminstone 50.
Ad ea verba: niute dageligen till sin födo 4 öre silf: mt.
Not.
för desse 4 öre kan een tiuf, som arbeta skall, icke på dyraste orterna eller widh swåraste tijderna uppehålla lifwet till nyttigt arbetes förrättande; tyckes derföre oförgrijpeligen wara bättre att intet uthsättia något wist, utan lämbna det till rätterne af hwar ort, att dhe effter des beskaffenheet läggia måhlsäganden och arbetaren emellan, huru mycket behöfwes till hans nödtorfftiga födo, och hwadh han mera förtiena kan om dagen.
Ad ea verba: och eij för det han eliest böta skulle.
Not.
Thetta synes wara mörckt; derföre förfrågas, sedan han wärdet af tiufnaden med gatulopp fullgiordt, om böterna skola derunder wara begrepne, eller och särdeles för sigh plichtas.
Om gatulopp proportionerat emoth andre straf hafwe wij tillförende oförgrijpeligen yttrat wår meningh, förstående igenom 80 man 40 på hwar sijda och tu slagh för ett af dem, som stå mit emoth hwar andra.
Ad ea verba: är det qwinnesperson etc. slijte emoth 8 dahler silfwermyntz wärde 4 par rijs, 2 slagh af hwartera etc. Not.
Synes wara ganska ringa emoth gatuloppet, åthminstone borde wara halfparten deremoth.
Härhoos hemställes underdånigst i betänkande, om icke åthskildnat borde giöras emellan dem, som af argt upsåth och wanart stiähla, och andre, som i dyr tijdh och stoor hungersnödh någre victualiepertzedler till deras lijfzuppehälle stuhlet, medh omständigheeter att dhe effter yttersta förmågo sökte arbete, men icke bekommit.
Cap.
2.
§ 3.
Öfwermaga straf tyckes böra wara halfparten mindre än annat straf, äfwen som för kwinkönet.
§ 4.
Ad ea verba: lämpandes straffet dereffter; att undfly arbitrium tyckes böra uthsättias wist straf, hwarom tillförende.
Förfrågas härhoos underdånigst, om detta boodrätt skall considereras aldeles som tiufwerij eller något mindre, och derföre förtiena lindrigare straf.
I romerska lagen kunde man och hustru, föräldrar och barn icke laghsökia hwarandra i detta måhl furti, utan rerum amotarum.
Cap.
3.
Om tienstefållkz stöld.
§ 1.
Denne stöld borde oförgrijpeligen dubbelt straffas mooth annor stöld, för det han mindre än annor kan wachtas och förekommas — ingen kan achta sigh för huustiufwen — och ganska sällan på färska giärningh anträffas, ty borde domare i detta måhl mera tillhöra klagandens goda sannolijka skiähl, än den beklagtes nekande, och contestation, hwarom mehra framdehles i det 10 cap.
§ 3.
Förfrågas härhoos, huru dhe fyredubble böter fördehlas skole.
Cap.
4.
Om stöld uthe på mareken etc.
§ 4.
Not.
Synes och nödigt, att ärteåkrarne här infattas; straffet är här icke heller wist och klart uthsatt.
Cap.
5.
Om stöld på konungens slått, huus och gårdar.
§ 1.
I Kongl.
Maij: tz Håfartiklar af åhr 1687 punct 59 och 70 giöres åthskillnat emellan det, som stiähls af konungens slått, clenodier, kläder eller huusgerådh, etc. och det, som af skafferij, kiök och kiällare etc. stiähles, det förra räcknas för kyrckiotiufnadh, det andra innom borgen straffas dubbelt högre än annat tiufwerij; förfrågas och, huru desse femdubble böther fördehlas skohle.
Cap.
6.
Om kyrkiotiufnadt.
Ad ea verba: öfwer 20 dahlers wärde, böte femdubbelt.
Not.
Förfrågas underdånigst, om han mindre stiähl, huru då bötas skall, och för huru mycket han hängia bör.
§ 6.
Om straffet fördubblas skall propter iterationem actus, synes oförgrijpeligen nödigt, att denne punct tydeligare uthfördes, så till straffet som fördeelningen, jemwähl och denne påminnelse härwidh, att den, som i föregående 4 cap.
stiähl till 20 dahler silfwermynt, skall hängias, förfrågas, om icke samma straf propter identitatem rationis här föllia måtte.
Cap.
7.
Om bedrägerij, falsk och flärdh.
§ 4.
Förfrågas, huru desse böther fördehlas skola.
§ 5.
Förfrågas underdånigst, hwilka fattige härunder förstås, antingen i hospitalen eller och häradet eller staden.
§ 6.
Synes uti detta måhl oförgrijpeligen ett wist och stort straf cum infamia böra upsättias, emedan argheeten hoos opbrytaren är lijka stoor, om brefwet är af importance eller icke, och kan offta hända, att eens lijf och wählfärd derpå hänger.
Cap.
Om hittegodz.
Ad ea verba: Kommer ingen inom natt och åhr.
Not.
Denne tijdh eller fatalier synes löpa för dem, som boo ther å orten i samma province eller der omkringh, där det bårttappade hittat är; men om een reeste många provincier eller heela rijket igenom utom landz, icke kunnandes weta, på hwad ort han sitt förlorat, synes oförgrijpeligen böra hafwa natt och åhr, sedan han igen kommen är, eller någon kundskap derom fått.
Cap.
9.
Om olåfligh handell.
Ad § 3, 4.
Här tyckes eij böra förbijgås den handell, som om någon låhnar annor något, och tiufwen sedan det bårtstiähl, det lähnaren icke just må wara förplichtat att sökia sin man, som tilläfwentyrs icke solvendo är, utan taga godzet lagligen åter, hwarest han det finner, äfwen så och om någon, som icke solvendo är, sigh swijkeligen något till låhns practicerar, och det sedan annorstädes försällier eller pantsätter, att då lähnaren sitt uthan lösen må återtaga, dy det ålegat den seenare låhntagaren bättre inqvirera om låhnetz rätta ägare, doch der han jemwähl beswiken woro, behålle hälfften hwar af låhnet eller det pantsatte, den, som först uthlåhnt, [och den] som sidst låhntaget.
Cap.
10.
§ 3.
Här kommer oss mycket betänkeligit före, att detta uthkast om tiufwerij så wähl i denne articul som och i begynnelsen synes allenast gilla twänne laga medell androm tiufnat att tillwijta och tillbinda, nembligen i handom tagen och å färska giärningh eller och den, som genom laga ransakan uppenbarat är (manifestum furtum), ty på desse twänne sätt allena worde tiufwerij hoos oss meer gåendes i swang än annorstädes i werlden, men tiufwarne sällan hängde eller elliest straffade (dhe små och eenfaldigste undantagne), medan dhe spitzfundige, som sådan last stedze meditera, låta ganska sällan finna sigh medh bördan, wetha och få det bårtstulna på okunnige orter så wähl undandöllia, att den bestulne icke kan komma dermedh under wädret, eller understodo sigh till ransakningh eller medh sin fahra den företoge, då skulle och andre huustiufwar grassera öfwer deras huusbönders egendomb, och den widh godh lägenheet effter behagh, nattetijdh eller när dhe (huusbönderne) utom huset wore, spoliera, förwarandes sedan tiufwegodzet hoos obekante widt aflägne hälare; synes derföre oförgrijpeligen billigt, att effter wår än brukelige landzlagh och andre i gode seeder wähl öfwade folckz lagar, att tillåta åklagaren utan des fahra ochså in furto non manifesto [väcka åtal], icke på blåtta misstankar, utan på gode öfwertygande skiähl, eller och starke jäf och præsumtioner sådane, som försäkra domaren i des samwete, att den åklagade bråtzlingh är, då icke lifwet afdömmes, ehuru stoor summan är, utan det bewisslige bårtstulnas betahlning, medh een gångh så mycket böter etc.
Men der sådane öfwertygande skiähl och starcka jäf icke funnes, utan andre doch mycket sannolijke, som validera een half probation — elliest bör ingen graveras — kan då domaren biuda eeden åth den anklagade, som doch sällan borde skee, medan tiufwar, som äre gudh- och samwetzlöse, hälst wäria sigh medh eed, och der een sådan, som swurit hafwer, i längden kunde lagligen öfwertygas och bindas till stölden, synes han derföre böra häffta som een non manifestus fur, och stå kyrkioplickt för falsk giord eed.
§ 5.
Synes eij wara obilligt till all missbrukz betagande, än skiönt någor på sielfwilligh ransakningh funno sitt bårtstulna, borde ändå icke des mindre plichta för olaga procedere, så frampt han icke bewijsa kan periculum warit in mora, doch tyckes hwar och een huusbonde och maatmoder fritt stånda att öpna låta och ransaka deras tienstefålckz giömmor och kistor wid slijka tillfällen, helst som dhe des utan, i förmågo af Kongl.
Maij: tz förordningh om tienstehion, stå huusbonden lijka som till underpant.
Sidst giöres här een oförgrijpeligh lijten påminnelse, om icke här i denne eller Rättegångzbalken kunde blifwa infördt, hwarest dhe tiufwar skole afstraffas, som på åthskillige orter stöld bedrifwit, som hwar gångh meriterar lijfz straff.
Pehr Fredenhielm.
Nils Åkerman.
Carl von Rudbeck.
Borgmestare och råådh i Wadstena: Borgmestare och råådh i Saheninge.
J. Wetterman.
Jonas Wahlberg.
Andreas Hansson.
Jöns Larsson Nyman.
Hans Barkhuus.
Måns Danielsson.
Måns Larsson Giöthe.
Bengdt Ekeflodh.
Johan Arfuedsson Dahlman.
P. Thomesson den eldre.
Nils Svartt.
Petter Thornsteen.
Petter Johansson Russ.
Bencht Håkansson.
And.
Erichsson.
Pär Nilsson Lender [?].
25.
Utlåtande från Ingermanland.
Underdån-hörsambste föllie af Kongl.
Maij: tt till Hans Excelktz hr baronen, feldtmarskalken och gouverneuren högwälborne Otto Wilhelm von Fersen ankomne och oss communicerade ordres hafwa undertecknade åthskillige gånger warit eenhälleligen tillsamman att genomsee dhe af Kongl.
Maij: tt till lagsens reviderande förordnande Commission författade deelar af Missgärningsbalcken angående tiufwerij, sampt hoor, skiörlefnadh och oloflig beblandelse, och derwidh allenast nödigt erachtadt fölliande påminnelser Kongl.
Maij: tz allernådigste gådtfinnande i diupaste underdånigheet underställa; såsom 1: o angående Tiufwerij.
Om icke widh första capittlet — hwarest förmähles, at enär een tiuf baar och å färska gärning tagen warder, må han gripas och till allmännt fängelse föras, och sedan widh ting och rådstugu dömmas etc. — derhoos kunde förmählas, hwilcken som fången underhålla böhr i fängelse, till thes han dömbdh blifwer, enär han icke sielf något till sin föda äger; och om icke både uppenbahre och berychtade tiufwar såsom och alle andre missgiärningzmän, som kunna gripne blifwa antingen af måhlsäganden eller någon annan, straxt må af publiqve medell, såsom i synnerheet saaköhren, underhåldne warda, äfwen som dhe af samme medell, ifrån dhet dhe af underrätterne dömbde warda, sitt underhåldh niuta; effter som i annan händelse hwarken måhlsäganden eller någon annan slijke missgärningzmän gärna fasttaga och fängzla, ändoch dhe kunna, effter som dhe det beswäret underkastas, att dhe fången, till dess han antingen widh ordinarie eller extraordinarie ting dömbdh warder, af sine egne medell underhålla skohle, hwarföre dhe heldre en missgärningzman i synnerheet på denne grentzeohrten släppa eller ogripen lembna, än sig sådant beswär åtaga, i synnerheet effter dhe ändoch ingen annan refusion af tiufwen hafwa att förwänta, än att han sitt brått medh rygghuuden måste försona; synes dy oförgripeligen, att, effter Kongl.
Maij: t öfwer alle publiqve missgärningar högsta jurisdiction och machten hafwer, jämbwähl uthfäst dess undersåthare för alt öfwerwåldh skydda och förswara, dett slijke missgärningzmän, som uthi allmänt fängelse och under öfwerheetens wåldh och doom sittia, af publiqve medell sitt underhåldh niuta måge, så wähl ifrån den tijden dhe i fängelset inmahnes, som från dett dhe af underrätterne dömmes, och till dess executionen dem öfwergår, doch kunde detta wähl så wijda limiteras, att i fall någon privatus skulle någon annan, som intet sielf hafwer att lefwa af, i fängelse anten för tiufnadh eller annat sådant brått inmahna, och sedan eij gitter honom sådant öfwertyga, det een sådan föruthan det han till den angifnes reparation för sitt ohemula angifwande dömmes till, böhr jämbwähl påläggias att betahla dett, som af publiqve medell till fångens dagelige föda upgådt.
2: o. Förmähles, att om tiufwen, som bör åthergiälda skadan och bötha tredubbelt, eij årckar giälda, skall han derföre arbeta, och niute dageligen till sin föda fyra öre silfwermynt, och der till medh för hwar dag han arbetar afdrages 12 öre s: mt af dett han bötha och giälda skulle etc.
Detta synes på denna orthen för een tiuf alt för lindrige och goda wilckor wara, så wijda han derigenom mehr än dubbelt kommer att niuta emoth een annan dagakarl; effter man här å denna orthen i synnerheet på landet kan hafwa een dagakarl, som håller sig sielf math, för 4 öre s: mt om dagen och i staden för 5 och 6 öre, men högst 8 öre silfwermynt; och skulle således een tiuf, der han skulle niuta 4 öre s: mt till födan och 12 öre för arbete, som giör 16 öre tillsammans, icke känna något straff, uthan een stoor förmån af sitt brått; tyckes fördenskull oss oförgripeligen, såsom wij och i underdånigheet widh begynnelse aff Missgärningzbalken påmint, att ingen missgärningzmans arbete högre räknas böör, än i gemeen een dagekarl åthniuter, warandes dy effter denne ortz beskaffenheet nog och ändå för mycket, om een slijk till sin föda niuter 2 öre s: mt om dagen, och att 4 eller högst 6 öre för dess arbete afreknas, helst Kongl.
Maij: ts soldater, som widh fortificationswärcken commenderade äro att arbeta, eij mehra till underhåldh niuta, och man för samme prijs öfwer alt arbetzkarlar erhålla kan.
Så synes och
3: o Att gatulåpet, som tiufwar böra plichta medh, alt för lindrigt uthsatt ähr, der een tiuf emoth 8 daler s: mt af tiufnadens wärde och icke af det han elliest bötha skulle, allenast bör löpa een gång genom 80 mann, hwilcket denne ortz hårdnackade allmoge eij heller för något straff skulle kunna erkänna, eller sig deraf corrigera låtha; hwarföre wij i dy jämbwähl oförgripeligen tyckia, att straffet något högre emoth sielfwa bråttet, som een tiuf af berådt modh och ex mera malitia begår, sin nästa dess ägendom att afhända, skärpas må, så att een tiuf till det ringaste må för 8 dahlers wärde af tiufnaden, när han den gitter restituera, i stället för tredubbla böterne löper een gång af och an genom 50 paar eller 100 mann, eller och een gång fram genom 300 man, som den Kongl.
Hoffrätten nyligen till denne ohrten rescriberat, men när tiufwen eij förmår tiufnadhen restituera, och måhlsäganden intet arbete hafwer, synes wähl, att straffet emooth een sådan bör skärpas, och gatuloppen till helfften fördubblas eller och att tiufwen widh näste fästning till een tijdh arbeta må, på det han eij heller för det han försnillat och förtärt må onäpster lembnas.
Hwilket Kongl.
Maij: tz allernådigste godtfinnande i diupeste underdånigheet heemställes, helst tiufwerij å denne grentzeorthen alt för mycket öfwerhanden tager.
3: o Och såsom i synnerheet hästetiufnadh här i landet och på denne grentzeorthen alt för mycket tilltager och föröfwas, aldenstundh dhe innom någre timars förlopp kunna medh tiufnaden öfwer gräntzen och in i Rysslandh undanrymma, alltså påminnes i diupaste underdånigheet, om icke sådane medh swårare straff än andre tiufwar ansees böra, så att slijke, enär dhe een eller flere hästar till 20 dahlers s: mtz wärde stiähla, antingen uthur någons stall eller uthe ifrån mareken, måge till döden dömmas; på det denne tiufnaden genom swårare straff kunde någorlunda hemmat warda.
4: o Händer och offta, att enär någon tiuf första gången lagfördh warder, det han för åthskillige små stölder blifwer angifwen, så att enär dhe alle, som på åthskillige tijder och ställen småningom ähre begångne, och han icke förr blifwit lagförder före, sammanlägges sig till 60 dahler s: mt eller öfwer kunna bestiga; dy är frågan, om een sådan bör för alle begångne och sammanslagne tiufnaderne till lijfwet dömmas; eller om allenast den, som på een gång till 60 dahler s: mt stiähl, till döden dömmas skall, och att den förre för hwar tiufnadh för sig allenast tredubbelt böter, fast dhe tillhopa 60 dahlers s: mtz wärde öfwerskrida skulle.
Och synes wähl, att een sådan, som offta och lijte i sänder stiähl, mera straffbahr är, så wijda han sig i wahnarthen och ondskan mehra habituerar och föröfwar, än den, som på een gång sig förseer, och så mycket sin nästa afhänder, hwarmedh han lijfwet effter lagen förwärckat.
Ad § 2 påminnes, om den, som af hungers nödh stiähl brödh eller andra ätande wahror, till 2, 3 eller 4 dahler sm: ts wärde, skall lijka som een annan tiuf plichta, eller om det icke kan i dommarens arbitrio lembnas straffet emoth een sådan effter sakernes omständigheeter att mitigera och lindra.
§ 3.
Förmähles, att den, som andre gången stiähl mindre än 60 och öfwer 50 dahler sm: t, skall löpa 9 gånger gatulop; härwidh synes af nöden, att det klarligen exprimeras, genom huru många mann een sådan böhr löpa, sampt om gatulåpen skola räcknas fram och tillbakas, eller allenast hwart genomlöpande.
Ad § 6.
Hemställes Kongl.
Maij: tt i diupaste underdånigheet, om icke den, som fångar någon i landet berychtat tiuf eller annan grof missgiärningsman, som ingen ägendom hafwer, uthan sig af sin lättfärdigheet medh röfwande eller stiählande uppehållit, må af publiqve medell, såsom antingen af konungz eller häradzdehlen af saaköhren, niuta för sin möda och beswär någon recompens till någre dahler sölfwermynt, äfwensom det medh dem af ålder här i landet och widh guarnizonen practicabelt warit, som någon förrymbd soldath kunnat fånga, hwilka till wädergiällning bekommit för hwar persohn 2 dahler s: mt, på det allmogen derigenom kunde animeras att giöra sin flijt slijke missgiärningzmän, som sig i skogar och widh grentzen uppehålla, att fasttaga och i allmähnt fängelse införa, efftersom dhe på annat sätt här neppeligen kunna gripas; hälst allmogen sig mycket befahrar någon missgiärningzman att fånga och fasttaga, af fruchtan, att enär een sådan åther effter uthståndet straff lööskommer, han antingen dess huus antända eller dess ägendom bortstiähla må; emedan slijke afstraffade missgiärningzmän sig mäst på gräntzen uppehålla och sedan större skällmstycken än tillförende bedrifwa.
Ad § 7.
Förfrågas, huru wijda måhlsäganden, som kan tiufwen på färska giärning fånga och sielfwa tiufnaden igenbekommer, må hafwa tillståndh sig medh honom att förlijkas och honom bårtsläppa, uthan att gifwa dett rätten eller befallningzman tillkiänna, att samma tiuf må jämbwähl för konungz och häradz eller stadzens dehl plichta.
Ad cap.
2 § 1.
Frågas i underdånighet, om den, som råder, stiähl och gömmer och der till på een gångh öfwertygas, skolla alle såsom interesenter och dhe der tillsammans stulit till saaken dömmas, och föruthan tiufnadens restitution, proportionaliter plichta; eller om icke fast mehra sielfwa tiufwen, der han myndig är, för tiufnaden ad triplum bör dömmas; och den, som rådt, sampt giömdt dessuthan medh särdeles wist straff ansees; effter som och offta hända kan, att sielfwa tiufwen blifwer gripen och lagförd, hwilken hwarken den, som honom rådt eller tiufnaden giömdt, uppenbahrar, hwarföre han för tiufnaden dömbdh och exeqverat warder; hwareffter sedan rådaren sampt hälaren blifwa kundbara och widh annat ting eller rättegång lagförde; då frågan blifwer, hwad straff dhe böra undergåå, sedan sielfwa tiufwen för heela tiufnaden plichtadt, och den restituerat, emedan dhe fördenskull eij kunna ostraffadhe lembnas.
Item om någon stiähl af annan och det uthi skogh eller annorstädes undangiömmer; och sedan een annan samme tiufnadh öfwerkommer och den åther derifrån bårttager och stiählandes niuter, uthan att låtha dett som ett fyndh lagligen uplysa; blifwandes sedan bägge, hwilcka af hwars annars giärning icke wetat, uppenbahre och lagförde; dy frågas, huru desse böra anses; och i synnerheet den senare, som stulit och undangiömdt godz bortfördt, sampt stiählandes niutit.
Widh cap.
6 frågas i diupaste underdånigheet, om jämbwähl dhe, som bestiähla deras kyrckior, som af annan religion äro, denne lagen skohle underkastadhe wara, såssom i fall någon skulle bestiähla den ryska kyrckian; eller och i dett huuss, der dhe Engelske å denne orthen effter Kongl.
Maj: tz tillståndh sin religions öfning hafwa, och i synnerheet när tiufnaden begås af den, som icke af deras, uthan wår religions förwanter är.
Ad cap.
7 § 8.
Synes kunna anföras om dem, som gifwa sig uth för sådana, som dhe icke ähro, såsom der een antingen gifwer sig ett annat nampn eller gifwer sigh uth för någon förnähm persohn antingen af Kongl.
Maij: tz betiendter, eller af förnähmt ståndh, allenast att derigenom niuta någon större heeder och upwachtning, ändoch han dermedh ingen skada giör, uthan hwadh han förtährer eller på reesan niuter richtigt betahlar, huru een sådan skall ansees, om deröfwer klagat warder, eller sådant allmänt witterligit blifwer; item om någon, som för något brått af hoor eller tiufwerij angifwes, icke will bekänna sitt egit, uthan gifwer sig ett annat fremmande nampn och dett in actis publicis införa låter, och således rätten söker förleda.
Cap.
9 § 1.
Förmähles, att den, som kiöper witterligen tiufnadh eller misstänckt godz, ware tiuf, och han tage sitt åther, som widhkännes, och lagligen till sig winner; frågas dy om den samme som een tiuf bör något annat straff af böter undergå, för utan det han för infam hålles.
Cap.
10 § 3.
Förmähles, att ingen må androm tiufnadh tillwijta, uthan een ähr baar åtagen, eller tiufnaden medh laga ransakan igenfunnen, giör det någon och eij fulltygar, stånde samma rätt som han een androm gaf saak före; men der någon hafwer någre särdeles indicia eller tecken, som för halfwa skähl kunna ansees, synes, att reconvention icke gärna kan gifwas rum; effter som dett wähl swårt falla will att så uppenbarligen finna på tiufnaden och hwar och een, som något mist, giärna will sökia effter sitt; hwarföre och synes nödigt att jämbwähl om sannolika skiähl härwidh kunna införas; dertill medh ställes under Kongl.
Maij: tz allernådigste ompröfwan, om den, som een annan för tiufnadh, som 60 dahler s: mt öfwerstiger,.
beskyller och eij gitter fulltyga, eller sin klagan medh sannolijka skähl bestyrkia, poena talionis plichta bör, så att han från lijfwet dömmas måste, effter som han den andre för lijfzsaak angaf; eller om icke i slijke måhl fast häldre anseenlige penningeböter kunde statueras och uthnämpnas, som jämbwähl een underdomare sig till wiss effterrättelse hafwa kunde.
§ 4.
Förmähles, att ingen må annars huus ransaka, uthan han niuter häradshöfdingens eller fougdens låff etc.
Men som på landet den, som blifwer bestuhlen, kan boo tämmeligen långt både ifrån häradzhöfdingen och fougden, sampt ländzman och andre betiente; och han på färska giärning kunde hafwa spår och spaning, warest tiufnaden kommit, som lätteligen kan giömas undan, innan den, som miste, skulle hinna reesa att begiära lof till ransakning, dy synes wähl skähligt, att, enär någon på färska gärning och straxt effter dett tiufnaden är begången, finner spåren ifrån dett rum dett stahls, och in till dett huus, der den syynes wara inburen, att då een sådan må uthan wijdare förlofz sökiande uthi 2: ne af grannarnes närwahru saaklöst ransaka dens huus, som spåren leda in till; dåck att ifall då icke något finnes, eller att den skähligen kan sig förklara, som ransakades hoos, medh käranden så procederes, som widh slutet af denne § förmähles; men enär någon tijdh emellan kommer, och att een sådan ransakan eij på färska gärning skeer, må den uthan häradzhöfdingens eller fougdens tillståndh uppå wisse skähl och lijknelser icke tillåtas, uthan medh straff ansees.
II.
Om hoor, skiörlefnad och oloflig beblandelse.
Ad capit.
1 § 1 och 7.
Frågas, huru den, som sig 5: te gången medh lägersmåhl förseer, bör straffas, antingen till lijfwet eller uthom böternes wijdare fördubblande, till flere åhrs fängelse; och siette gången till lijfwet.
§ 2.
Synes af nöden, att det exprimeres, huru stoor mårgongåfwa wara bör, som den bör gifwa, som någon möö till lägersmåhl låckar, och om icke derwidh persohnernes ståndh och wilckor böhr ansees, så att mårgongåfwan dereffter proportioneras.
Så synes och billigt, att så wijda een möö, som af någon till lägersmåhl låckat warder, skall wara berättigat att bekomma af belägraren, som henne dertill låckat och öfwertahlt, mårgongåfwa, så böhr hon och för annat werdzligit straff wara förskont, helst hon dessuthan för sit förseende lijder till sin heder och ähra; och dett dessuthan skulle synas hwarannan motsträfwa, att hon för sitt förseende både skulle wara straff underkastadt, och niuta een fördehl, som är mårgongåfwa; men der dett befinnes, att någon af egen lättfärdigheet sig låtit belägra och sielf mäste anledningen och tillfället till lägersmåhlet gifwit, är eij mehr än billigt, att hon icke allenast mister mårgongåfwan, uthan och dessuthan för första gången, då hon lagföres, böter, oansedt henne icke skulle kunna öfwertygas, att hon tillförende warit kränckt.
§ 7.
Synes att effter som een manspersohn, som sig fierde gången medh lönskaläger förseer, effter § 1, bör böta 80 dahler silfwerm: t och att böterna för hwar gång fördubblas, så tyckes och att äfwenwähl om qwinnan, som lägersmåhlet 4: de gången itererar, borde wara samma lag, så att hon helfften deremoth böter, nembl.
40 dahler och således jämbwähl hwar gång fördubblas.
Så frågas och i underdånigheet, om 2: ne ogiffta, som första gången för lägersmåhl anklagas, befinnes medh hwarannan som offta eller continuerligen sammanlag och olofligit omgänge hafft, tilldess dhe blifwit lagfördhe, icke böra medh högre straff ansees, än dhe, som allenast kunna öfwertygas att hafwa allenast 1, 2 eller 3 gånger sig medh hwarannan beblandat.
Så förefaller och offta, att kånor, som medh bärn blifwit rådde, någon barnefader, som skall med dem olåflig beblandelse hafft, uthnämbna, hwilken antingen med giltige skähl eller och eed beskyllningen ifrån sig leder; dy frågas, huru medh sådane kånor skall förhållas, enär dhe ingen annan barnefader sedan willia uthwijsa och nämpna, om då icke sådane antingen medh fängelse böra constringeras rätta barnefadren att uthnämbna, som till äfwentyrs kunde wara någon gifft persohn, eller och bådhe för sig och manspersohnen plichta.
Ad cap.
3 och 4.
Synes wähl wara af nöden, att dhe mitigantia, som uthi memorialet specificeres widh eenfalt och dubbelt hoor, böra införas, och att straffet för slijke omständigheeter moth delinqventen må kunna lindras; men när deremoth befinnes, att synden af berådde mode och argheet itereres, så bör och straffet billigt så mycket mehra skerpas, så att delinqventen uthom det wisse straffet, som öfwer samme brått blifwer statuerat och till een wiss penninge summa uthnämbt, dessuthan må medh 50: de penningen af all sin egendoom plichta, på det den rijke och den fattige straffet må kunna känna, och sig deraf till wara taga.
Cap.
7 § 5 förmähles: Bedrifwer ogifft man lägersmåhl medh sin döda hustrus syster, eller 2: ne systrar ogiffta; eller hafwer ogifft kåna lägersmåhl medh sin förre mans broder, eller 2: ne ogiffta bröder, så skohla dhe allenast böta 80 dahler och stånda kyrckioplicht; men som samme brått härtills warit capitalt, så att den, som medh 2: ne systrar eller 2: ne bröder hafft lägersmåhl, blifwit till döden dömbd; så tyckes och wähl billigt, att samme brått medh något högre straff borde ansees, som någorlunda moth lijfzstraffet kunde qvadrera, på det derigenom gemeena man så mycket mehra måtte afhållas sig så när uthi dhe swågerlagzleder förblanda, som genom Gudz lagh förbudne äro.
Detta är som wij widh åfwannämbde deelar af Missgiärningsbalcken funnit nödigt att påminna, och Kongl.
Maij: tz allernådigste godtfinnande medh underdånigste wördnadt hemställa.
Narven den S Aug.
Anno 1696.
Johan Wilhelm Ulrich.
Lagman.
J.
C. Schwartz.
And.
Porteus.
Bengt Elfvendahl.
Häradshöfdinge i Capurie härad.
S.
A. Wolff.
Jost Schultz.
Matth.
Ponten.
Häradshöfdinge i Ivanogorodz och Famo häradh.
P.
G. Ekholm.
26.
Utlåtande från Elfsborgs län.
Till aller underdånigst föllie af Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste befallning hafwa undertecknade justitiæbetiänter uthi Elffzborgz lähn och Daal trädt sammans och funnit nödigt att uppgifwa effterfölliande oförgrijpelige påminnelser wijdh den deelen af Missgiärningzballken, som handlar om tiufweri.
Ad cap.
1 § 1.
Synes, att dhet stuhlna bör strax wärderas och lefwereras ägaren igen, om dhett är fänadt eller något lefwandes creatur.
Ad cap.
1 § 6.
Om den bestuhlne siälfwer fångar tiufwen, synes han icke hafwa mindre rätt till dhes ägendomb än en annan.
Ad cap.
2 § 2.
Synes jämbwähl straffet böra proportioneras effter dhett, som hwar och en åthnutit.
Ad cap.
7 § 6.
När postförwalltarne siälfwa, dheras barn eller betienter eller någon annan medh dheras tillåtellse på posthusen upbryter, förhåller eller alldelles borttager breff, wari sigh publiqve eller private, synes dhett hwart för sigh hafwa förtiänt större straff, hwillket dhem jämbwähl af närmaste magistrat synes kunna tilldömmas.
Ibid. ad § 7.
Den, som giffwer fallske attester under sitt egitt nambn, eller effterskrifwer fallskeligen andres nambn och boomärken under slijke attester, eller conciperar och skrifwer dhem anten på andras begiäran eller annorledes än som af attestanterne begiärt är och läser dhem sedan annorledes än han skrifwit för enfalldigt folk, som siällfwa inte kunna läsa, utan sättia på hans ord sijna nambn och boomärkien derunder, item de, som förfalska, radera eller alldeles förhålla och fördölia dommar, resolutioner eller extracter af protocollen, synes samma straf underkastade, jämbwähl och dhe, som uppenbahra någre hemligheeter, som på dheras eedh och embete dhem anförtrodde äre.
Ad cap.
7 § 10.
Den, som gifwer och tager slijke fallske obligationer, synes wara uti lijka straff.
Ad cap.
8 § 1.
Om ägaren sigh infinner, innan dhett fundne lagligen uplyst är eller uplysas kunnat, synes han dock böra förnöija den dhet hittat för sitt omaak effter mätismanna ordom, om dhe eij annars förlijkas gitta.
Actum Ahlingsåhs den 31 Octobris 1696.
G. Cederhjelm.
G. Leijonbielcke.
D. Rosenholm.
And.
Sundberg.
And.
Hylteen.
B. Dannerbergh.
För Säfewedahls härad: Kilian Preutiger [?].
Nilss Jacobsson.
M. Printz.
Borgmästare i Borås.
Borgmästare i Wenersborg.
E.
P.
S. Luthman.
Nills Andersson.
Borgmästare i Bougesundh.
Rådman i Alingsås.
27.
Utlåtande från Skaraborgs län.
Effter Kongl.
Maijrttz allernådigste befallningh hafwa till allerunderdånigste föllje undertecknade dombhafwander uti Skaraborgz lähn sammanträdt och wid dhe från Kongl.
Lagcommission nedsände balckar, fölljande oförgripeligste underdånige påminnelser upsatt, föruthan dhe justitiæ betienterne uti Elfzborgz lähn upgifwet.
Tiufwabalckens cap.
7 circa finem.
Dhen, som gifwer sig falskt nampn och reser igenom landet, liuger och bedrager af folck något, synes kunna här innefattas, med wist straffz påläggiande.
Såssom dhet hända kan, att någon oskyldigt blifwer inför höga öfwerheeten, Kongl.
Råden, eller på andre ställen illa angifwen och traducerad, hwarigenom dhe oskyldige måste lijda till sin lycka, förfordring, sampt goda nampn, renommé och omdömme, som han sedan sent eller sällan förmår medh mycken möda att redressera; så synes intet obilligt, att sådane händelser till dhe enfaldigas och redeligas beskydd blifwa i lagen ihougkombne, och en sådan wanart och odygd hoos dhe brotzlige medh ahnsenligh plicht afstraffad.
Actum Schara den 9 Novembr.
A: o 1696.
G. Cederhjelm.
J. Aurell.
Lars Collin.
Lars Laurentinus.
Johan Starckhof.
Erik Haal.
Swanthe Segerwaldh.
Anders Pärsson.
28.
Utlåtande från Bohus.
Om tiufwerij.
Cap.
4.
§ 6.
Emedan den lasten angående en annars creaturs miölkning är hel gemen serdeles på landet, och deröfwer mycket klagas; ty synes straffet något böra skärpas, och hemställes Kongl.
Commissionen, om icke en sådan tiuf, enär han beträdes, må några wissa timar för och effter middagen stå och skämmas, och när delinqventen offtare kommer igen, om icke straffet då borde fördubblas.
Cap.
6.
§ 4.
Huru den straffas bör, som stiäl från annan under påstående gudstjenst i kyrkan mindre än 20 dahler s: mt?
§ Eod.
Många pläga uthi sine stolerum och bänkar i kyrkan förwara sina böcker, dem de bruka til sin devotion, uthi en liten låda under lås och nyckel eller öppna liggande, så ock lembna hyenden och ludna hudar, dem man har nödigt att bruka för sin siukdomb skul, hwilka saker stundom på andre tider än då gudstiensten förrättas, bortstulne blifwa, ty frågas, huru sådane tiufwar böre straffas.
Om een tappar eller glömer något i kyrkan, och den, som sådant träffar och uptager, intet uplysa låter, uthan döllier, huru een sådan bör straffas.
29.
Utlåtande från Upland.
a) Från Upsala.
Observanda till Missgierningzbalkens dehl om tiufwerij.
[Cap.
1.
]
§ 3.
Stiäl [någon] mehr än 50 dahler och mindre än 60 dahler löpe nije gatulåp; lemnas till betänkiande, om icke den, som mindre kraffter har att utstå, borde mindre gatulop löpa, ty elliest träffades intett legislatoris intention, och dess utan kunna intett alla gatulåp utstå, utan måste sättia lijfwet till.
§ 7.
Om tiufwer fångas, släppes eller tages förlijkning före ock lösn etc., stånde tiufwarätt.
Synes sielfwa målsäganden icke kunna härunder begripas, emedan ingen ratio juris kan tilläggia honom tiufwerie; men om tiufwen på målsägandens begiäran wore fängslader, ock han sedan hielpte honom på flychten, woro en annan sak.
Cap.
2.
§ 1.
Den, som giömmer dett stulna, säijes skola få samma straff, som den der stiähl.
Här påminnes, att dett är wähl illa giömma en stöldh, men hans factum är intett ett medh den, som giömmer eller nöter eller får en dehl derutaff medh, utan hwilket een icke kan kallas tiuff, men lijkwist för samma sitt facto förtienar han annat straff.
§ 3.
Under 15 åhr stiähl 1, 2 och 3 gånger, kommer han så offta igen, tå plichte för wärde öfwer 8 daler s: mt såsom tyfwer 1 gången.
Här såsom tillförenne påminnes, att åhren bööre wähl skillias, serdeles dens, som nu snart fyller sine 15 åhr, ock hans argheet pröfwes åhren upfylla.
§ 4.
Om boodrätt, man från hustrun, och hon från honom drager dett goda undan, föräldrarne från barnen, ock dee ifrån dem, huru straffet skall lempas, lemnes dommaren.
Emellan man och hustrun är en societas, och derutinnan en sådan rätt, som synes aversera een sådan decision, som här upföres.
§ 5.
Döllier eller nöter man medh hustrun etc. dett, som stulit är, böte och plichte som för annar tiufnadh.
Här synes böra tilläggias, att om han wettandes nöter dett, som stulit är.
Cap.
3 [ɔ: 4].
§ 5.
Här lemnes åter arbitrio judicis, hwilket wore att förekomma, och lagen uttrychtes.
Cap.
5.
§ 3.
Stiähl ifrån konungen på resan, plichte såsom § 7 står.
Desse casus om stöldh aff konungen på dess resa, i dess huus etc. borde näst stiäles i kyrkia uti denne balk stå, ock icke föllia effter dett 4: de capitel om koo ock koowärde.
Cap.
6.
Dette capitel skulle stå aldeles främst ock dernäst konungens.
Cap.
7.
§ 2.
Säijer falskt godz böter gå till konungen, häradet eller staden, men tyckes bööra så settias: böte till konungen, häradet eller staden, ock målsäganden.
§ 4.
Synes här kunna tilläggias, att ingen guldhsmedh må sällia arbetat guldh eller silfwer, medh mindre han dett medh sin stämpel uthmärckt hafwer, kiöparen till så mycket större säkerheet.
§ 5.
Förfalskatt godz skall upbrännas.
Här borde sättias: uppenbarligen, androm till sky och warnagel.
§ 6.
Här lemnes åter judicis arbitrio, men wore bäst, att poena utsättes.
Thomas Lohrman.
Albrecht J.
Borg.
Johan Starling.
Bengt Godhoff [?].
Petter Ingenundson.
Peder Norman.
J. Boberg.
Johan Siwertz.
b) Från Häradshöfding Nobelius.
Undertechnadens oförgrijpeliga tankar wijdh den projecterade Tiufwabalken.
Cap.
1.
§ 1.
Ehuruwäll cap.
4 hujus tituli infra handlar om gårrtyfnadt in specie och dicterar dödzstraffet deruppå, om wärdet är 20 dahler sölfwerm: t, så synes lijkwäll i detta capitel och § om samma måhl ochså förhandlas, men straffet annorlunda, emedan här nembnes boskaps stöld, oansedt uthi capite citato tillägges den circumstantien, om boskapen stiäls uthe på mareken, hwaraf delictum fuller något synes aggraveras; men så kan man i anledning af förra landslagen hoc titulo c.
2 icke annat sluta, än att så wäll den, som stiähl fä, nöth, swijn etc. i husen inne, som den det giör å mark uthe, bör förklaras förr att hafwa begått gårrtyfnadt.
Hwarföre emedan desse rummen synas sins emellan wara något strijdige, så torde dhee nu concilierade blijfwa.
Eod.
§ in fine: plichte för hwarje 8 daler s: mt af wärdet, och eij för det han eljest böta skulle.
Wijdh begynnelsen af denna § hafwer Kongl.
Commission täcktz behålla det quantum, som uthi 1653 åhrs straffordning finnes wara satt uppå den tyfnadt, som dödzstraffet bör påföllja, nembl.
60 daler s: mt, men på det tiufwerij, som berörde quantum underskrijder, giordt så wijda en förändring, att den brotzlige, när han straffas till kroppen, skall allenast för wärdet för hwarje 8 daler s: mt — ech eij för det han eljest böta skulle — plichta med ett gatulopp genom 80 man; altså frågas ödmjukeligen, effter tyfwar för detta hafwa i anledning af bemälte straffordning, när stöldens wärde och 3 dubbla böterne tillsammansräknade gådt närmast till den summa, för hwilken dödzstraffet determineras, undergådt 9 gatulopz plicht, om dhe nu skola högst för den tiufnadh, som both och plicht tillåter, löpa 7 gånger gatulopp, emedan stöld af 64 dalers wärde, som är 8 gånger 8 daler, öfwergår dödzwärdet.
Eljest om för wärdet således, som förmält är, och icke för bötherne skall plichtas, så synes, när skadan åtherguldin är, och intet arbete finnes, att tiufwen i anledning häraf för wijdare straff skulle kunna befrijas.
Men belangande det Kongl.
Commission i nästföregående orden lijkwäll stadgar, att för 3 dubbla böterne, när tiufwerijsbrottet genom arbete aftienas, skole tiufwar icke mindr.e arbeta före, än för sielfwa wärdet, så tyckes mig oförgrijpeligen att så wäll i anledning deraf som åtskillige lagsens rum, nembl.
Gifftb.
cap.
8 § 1, Bygb.
cap.
18 § 5 et 36 § 3 Landslagen, att allestädes och för alla böter, hwilka man eij genom befinteligit arbete får försohna, bör man med kroppen plichta.
§ 2.
Plichte med en half månadz trälarbete.
Om till sådant arbete icke kan gifwas lägenhet, befrågas ödmiukeligen, om icke fängelsestijden wijd wattn och bröd får fördubblas?
Cap.
2: dum.
§ 3.
Det händer, att tiufwar offta bruka sådana öfwermagar att klijfwa och krypa igenom håhl och gluggar, hwarest dhe sielfwa icke komma kunna, och sålunda hielpa med till stölden, händer och, att sådana pläga på dhe andra sielfwilligdt eller uthan möda, der till wijd förhör anmante, bekiänna och dem röija, hwarföre blijfwer frågan wärdt, om icke sådana, i anseende att andra slijka enfalldige må eij afskräckias att bekiänna sanningen, måge från alt straff blijfwa befrijade.
§ 5.
Böte och plichte som för annor tiufnadt.
Frågas billigdt, om icke slijke döljande och niutande tiufwar, som effter § 1 lydelse äre lijka gode med dhe rådande och tagande, böre antingen med desse participera uthi skadans restituerande till måhlsäganden, eller och, der det för endera dhelen brista skulle, om då icke den mehra har, skall heela saken ehrsättia.
Cap.
4.
§ 1.
Giälde skadan och böte fyradubbelt.
Såsom den Kongl.
Commission synes häruthinnan angående straffet hafwa observerat den proportion, som i Gudz lag Exod.
22 v. 1 beskrifwes om den, som stiäl booskap och slachtar eller sälljer; altså blijr frågan, när man för tyfnaden, som går under det försatte quantum, igen lefwerade, om ej nog är, att man i anledning af samma capitel v. 4 gifwer dubbelt igen.
Härjämte påminner man i ödmjukhet, och befrågar sig, om hästestöld skall räknas för gårrtiufwerij, effter cap.
2, 3, 4 och 5 Tiufb.
L.L., som expresse handla om gårtiufnadt, icke den, som stiäl häst, för gåhrtiuf förklara, uthan införes häst ibland andra pertzedlar uthi det 6 cap.
dicti tituli, hwarss text så lydande är: Stiähl man gull, silfwer, redo penningar, häst, kläde, wapn, så att alt derföre åthskillige hafwa kommit på den meningen att stiäla häst icke är gårrtiufnadt föröfwa.
Fördenskull torde det wara nödigt, att denna för detta twifwelachtige locus legis blefwe förklarad, och nu till alles effterrättelse uthi den reviderade lagen införd.
Cap.
6.
§ 4.
Öfwer 20 daler sm: tz wärde, böte 5 dubbelt.
Detta rum synes wist något incorrect wara afskrifwit, som af föregående § aftagas kan, och lärer wist skola i stället för öfwer läsas under, effter sådan tiufnadt, som går öfwer 20 daler sölfwerm: tz wärde, lärer uthan twijfwel dödzstraffet påföllja, men den, som går under berörde quantum, med 5 dubbla böter ansees, kunnandes man eljest, när wärdet af tiufnan går under 20 daler, icke af denna § finna, hwadh straff derpå följa skall.
Cap.
7.
§ 6.
Söker der med dens skada eller neesa, som det angår.
Ehuru wäll icke så egenteligen igenom slijkt olofligt brefopbrytande ägarens skada och neesa påföllja skulle, så synes dock en sådan otillbörlig- och kittligheet att andras breef opbryta, eij dess sijder böra med något wällförtient straff ansees, der det bewijsas kan, att breefwet upsåteligen opbrutit blijfwit.
Cap.
8.
§ 1.
Effter ett sådant beneficium fatalium lämnas äganden, att om han kommer, innan 3: die gången lyst är, och bewijsar det igenfundne wara sitt, skall han få taga det åther uthan lösn, så lärer twifwelsutan requireras, att stadgat blijfwer, när något warder funnit på landet, huru lång tijdh det skall wara emellan hwar lysning, och om det skall skee på tree allmänna ting eller och på 3 söndagar allenast, ty elljest skulle öfwer det man præjudicerad blefwo, uthan all twifwel offta klagas.
§ 5.
Här wijd påminnes ödmiukeligen och förnimmes, om icke innehållet af den 38 § uthi Kongl.
Maij: ttz Husesynsordning den 18 Julii Anno 1681, som om en sådan fynd endast handlar, bör jämnwäll uthi detta rum inflyta.
Cap.
9.
§ 2.
Synes här kunna antecknas, när köpt koo eller horss klandras, eller hwad det hälst är, som födes af, bör den hafwa fostret, som det upfödt hafwer; arg.
cap.
5 Köpb.
L.L.
et 4 eod.
Stl., cap.
17 Tiuf.
Westgöth.
L. Cap.
10.
§ 4.
Circa finem.
Jämpte den bewijslige skadan, som högL Kongl.
Commission högwijsligen pröfwer den, som ransakningen begärte och intett fann, för den, hoos hwilken ransakades, att fylla, torde och i anledning af L.L.
hoc titulo cap.
15 § 2 han beläggas med några böter, på det hwar och een må wara desto mehr caut och åtherhållig att ohemult ransakning påstå och begära; jämwäll den, hoos hwilken en sådan præjudicerlig ransakning skeer, någon satisfaction derföre hafwa.
Elljest påminner man i ödmjukheet om ridderskapetz och adelens begäran på rijkzdagen anno 1686, neml.
att tiufnadt måtte warda med större straff ansedt än gatulopp, såsom slås i halssjärn och sändas till fästningar der att arbeta, och den der på fölgda Kongl.
Maij: ttz resolution af den 25 Octob.
diet.
an., att Kongl.
Maij: tt will låta författa en wiss straffordning, sådan som bäst och tienligast kan finnas, så wäll till den, som andre fleere lasters hämmande.
P. Nobelius.
c) Från Häradshöfding Welt.
Oförgripeligit betänkande öfwer den projecterade ballken om tiufwerij.
Såssom uti cap.
2 § 1 förmäles om flera, som tillsammans äro dehlachtige uti stölld, så synes därwijd wara aff nöden, att det uttryckeligen warder determineradt, hwad tiufsrätt den, som råder eller wijsar, och den, som gömer, hyser eller nöter, skole stånda, så frampt den, som tagit och handteradt, skall dömas effter allmänne lagen till godzetz restitution och att plichta 3 gånger dess wärde, om icke de förra då skole beläggas med ett särskilldt wist straff, hällst om de intet kunna öfwertygas, att hafwa nutet något aff stöllden, hwilket ock oförgrijpeligen synes bäst kunna practiceras så, att i sådant fall den, som tiufnaden bedrifwit, straffes för den samma allena, och de andre fällas till någon plicht i penningar eller med kroppen, på det att icke medelst deras participerande i straffet för stöllden tiufwens brott och tillbörliga plicht måtte komma till att mindskas.
Cap.
4 § 4.
Alldenstund wijd den stölld, som sker i trä-, humble-, ärte-, rofwe- och kåhlgårdar, sampt dammar och sumpar eller aff hwargehanda fiskeredskap, intet alltijd så lätteligen står att bewijsa qwantum, torde i sådant fall bäst tiena wissa penningeböter till 2 à 3 daler sölfwerm: t, så frampt icke bewijses tiufnaden stijgit högt, till ½, hehl eller flera tunnor och pund.
I lijka måtto wijd den händelsen, som § 5 innehåller, att någon utan lego brukar annars båt eller häst, fast där wijd intet warit det upsåtet, att affhända egaren samma ting, hwilka casus esomofftast wijd domstolarna pläga förefalla.
Cap.
7 § 3.
Den, som brukar orätt mått eller wigt, synes böra ansees med högre plicht än effter wärdet aff skadan han därmed giordt, som offta intet kan wara så kunnig, warandes han älliest skylldig, att utom ett tillbörligit straff ärsättia den samma, hällst som och Gudz ord på åthskillige rum fogar wijd denne synden efftertänkelige straff och landzplågor.
Äfwen och i lijka måtto tyckes de missgiärningar, som finnas omrörde i § 6, 7, 8, 9 et 10, förtiena ett wist straff, alldenstund, så frampt detsamma skulle lämpas effter wärdet, sådane förgripelser intet torde alltijd komma till att affstraffas, som de förtiena; kunde och hända, att den intenderade skadan stodo på något sätt till att förekomma, eller wara ringa nog, men factum och bedrägerijet icke desto mindre sådant, som utan näpst intet borde tålas.
Alldenstund såsom under tijden plägar wijd domstolarne den casus förekomma, att den, som bedrifwit någon stöld, tillstår och kiännes wijd något däraff, men nekar till en dehl, som målseganden föregifwer och stundom kän bewijsa sig hafwa mist, hwarföre synes nödigt, att i denna ballken warder infördt, huru det skall procederas, när 1: o tiufwen intet tillstår allt, som bewijses för egaren wara bortkommet, och 2: o när eganden föregifwer, men intet gitter fulltyga sig mera hafwa mist än delinqventen bekiänner.
Dessutan, såssom stöld och dylika missgiärningar offta föröfwas på sön- och helgedagar, torde behöfwas någon effterrättelse, om icke straffet i sådant fall skall skiärpas, hällst som mindre förgripelser än ofwanberörde ansees för sabbatzbrott, och derföre särskilldt affstraffas.
Lars Weit.
30.
Utlåtande från Stockholms Rådhusrätt.
Underdånige och oförgriplige påminnelser wid den dehlen af Missgiärningsbalken, som handlar om tiufwerij.
Ad cap.
7 § 3.
Til at så mycket mera betaga dem, som sällia eller kiöpa, tilfälle att giöra skada med falsk wicht, synes oförgripligen icke wara otiänligit, om iemwäl ett straff utnemnes för den kiöpman, uti hwars bod eller huus någon falsk wicht kunde finnas, ändock han icke just wore tilwunnen, att han den samma brukat.
Ad cap.
8 § 1.
Wid denne materien angående hittegods och hittelöön synes oförgripligen kunna påminnas:
1.
Om ägaren må sitt, som tappat war, utan lösen återtaga, fast det wore en eller 2 gånger lyst, efftersom lysningen bör skie på 3: ne allmänne kyrkio- tings- eller rådstugudagar, så att hittaren då först skulle blifwa berättigad til sin andel, när alle 3: ne lysningar wore förrättade, eller om ägaren genast, så snart förste lysningen wore förrättad, skall wara förbunden att utgifwa en treding til then, som hitte.
2.
Om med det ordet allmenne kyrckiodagar 3 söndager äro förstående, eller om iemwäl andre heligdagar dertil kunna räknas, efftersom ägaren skulle tyckes hafwa någon förmån deraf, om lysningen icke kunde säijas wara fulkomligen passerad, förän 3: ne söndagar wore förflutne, framför då, när lysningen iemwäl kan förrättas på heligdagar, som under tijden kunna wara 2 eller tre i en wecka.
3.
Om hittelönen utaf anseenlig egendom, som jouveler eller annat slijkt, altijd bör stricte wara en treding, eller om icke den samma, der wärdet öfwerstego en wiss summa, kunde modereras til mindre än en trediedeel.
4.
Huruledes bancozedlar, wexlar, obligationer och andre skriffter, som lyda på penningar, skola considereras, när de kunna tappas och hittas, antingen de skole ansees som rede penningar, och hittelöhnen proportioneras af deras quantum, såsom af annan egendom, eller om derwid må komma i något betenckiande, att ägaren, fast sådane breff wore förlorade, likwäl icke altijd mister sin rätt och fordran, utan kan den samma ändå på annat sätt bewaka, och således icke lijder lijka stoor skada, om han borttappar en förskrifning, som då, när han förlohrar ett wist ting eller reda penningar.
Stockholm den 17 febr.
1697.
O. Austrel.
Ol.
Hansson Törne.
C. Thesmar.
Ioannes Marker.
Erich Boje.
M. Bergman.
I. Hansson Merling.
H. Roslin.
Arf.
Noreen.
And.
Engman.
Daniel Torner.
A. Aulævill.
G. Lindenmeijer.
31.
Utlåtande från Viborg.
Tiufwabalcken.
Ad cap.
1 § 6.
Äfwen subimitteras den höglofl.
Kongl.
Commissionen, om icke något straff för den kunde determineras, som subministrerar een tiuf eller annan delinqvent med instrumenter och redskap, hwarmed han sig uhr fengelset kan uthbryta och bortkomma; såsom äfwen der någon genom förlikning skulle nedtysta een tiufsak, eller tiufwen icke anklagar, så synes äfwen nödigt, om straffet therpå kunde uthsättias, effter och den förre lagen eij welat, det slijke brott genom förlijkningar skulle försonas och nedtystas.
Ad cap.
6 § 4.
Såsom straffet öfwer een, som stiäl inuthi kyrkan eller uthe på kyrkowallen öfwer 20 daler s: mt är uthsatt; så lärer ock nödigt wara att wetha, hwad straff den har förtient, som stiäl, in- eller uthom kyrkan, derinunder och mindre än 20 daler.
Ad cap.
7 § ult.
Sammaledes synes och den hafwa förtient ett särdeles straff, som een falsk obligation witterligen uthgifwer, låther gifwa sig, eller uthi sådant missbruk interesserar.
Ad cap.
9 § 1.
Hemställes i ödmiukhet, om den, som köper witterlig tiufnad, skal wara förplichtat, uthom det han bör restituera tiufnaden, derhos plichta lijka med sielfwa tiufwen med penningeböter.
Ad cap.
10 § 5.
Såsom uthi denne § är rördt, om den, som sielfwilligt och emoth åthwarning ransakar hos någon effter tiufnad, och eij finner, skal böta 40 daler, altså wore och nödigt att weta, om icke och den borde ansees med något straff, som emoth förbod och uthan tilstånd understår sig att ransaka i någons huus effter tiufnad, fastän han tiufnaden der finna skulle.
Actum Wijborg den 3 sept.
A: o 1696.
Johan Creutz.
Arv.
Stierncrantz.
Jac.
P. Tawastierna.
N. Gyllenkrook.
P. Fremling.
32.
Utlåtande från G. Duhre.
Dhen 5: te dehlen aff Missgerningar: Om tiufwar.
[Cap.
1] § 1.
Stiähl någon qwickt eller dödt, som gulld, sölff, penningar etc. är tiufnaden fulla 60 daler sölfwerm: t, miste lifwet.
Ad memoriale qvartum af näst föregående dehl om hoor och skiörlefnad hafwer iag mitt underdånigst ringa betänckiande gifwit i förberörde måhl, och uthaf Gudz lagh och åthskilliga civiliserade folckz lagar bewijst, att dhet är æqviteten lijkmätigt, och för dhet allmenna bästa nyttigare, att tyfwar för sitt stuhlna godz plichta med trählarbete och icke med lijfwet; hwarföre iag på bem: te rum underdånigst mig nu refererar.
§ Eod.
Finnes eij arbete, plichte då tiufwen med ett gatulopp under 80 man för hwar 8 daler af wärdet, och eij för dhet han älliest böta skulle.
I begynnelsen af denna § säges, att tyfwen skall mista lijfwet för 60 daler och gifwa måhlsäganden sitt igen.
Men här statueras, at när tiufnaden går under 60 daler, att tyfwen bör betahla skaden, och böta treedubbelt, män om han äij årckar giälda, att tyfwen skall hwar 8 daler s: mt af wärdet och eij för det han elliest böta skulle, löpa ett gatulopp; hwaraf synes föllia, om måhlsäganden får sitt stuhlna godz igen eller dhess wärde, att tyfwen då skall slippa ostraffat, så framt här är een sådan mehning, nembl.
att tyfwen bör löpa gatulopp för så stoort qvantum som han stuhlit; oachtat han kan gifwa dhet samma igen, eller dhess wärde, som och då förmodelig bör sättias med klarare ord.
§ 2.
Stiähl någon första gången 4 daler s: mt eller mindre, betahle och böte treedubbelt.
I Uplandzlagen är denna åthskillnad på straffet, att den, som stahl half marek, bör som för full tiufnad hängias, Manhälgzbalck flock 38, der emot dhen, som stahl een, twå eller tree penningar, skall såsom för mindre tyfnad allenast böta pening med pening.
Manhb.
fl.
35.
Icke uthan orsak, ty een ting af ringa wärde æqvipareras och giäller lijka med dhet, som alldrig war, hwarföre och dhen bör anses och achtas för null och inthet, mindre att een dommare med ett sådant bör inqvieteras.
Deremot lijkwäl mången finnes så wrång till sinnes, att han alt sådant sätter afsijdes, på thet han må släcka sin harmgirigheet, uthskiämma sin nästa och komma honom på obestånd, angifwer honom för dommaren, hwilken såsom han inthet understår sigh gå ifrån straffordningen; altså kommer mången för dhet, som ringa eller inthet är wärdt, med förlust af sin heeder och ähra, dhet är mehr än tusenfaldt betahla dhet han brutit har.
Hwarföre synes oförgripeligh rättwijst: 1: mo att thet„ som går till een eller 2 dalers wärde, må räknas för een ting af ringare wärde, hwilken een dommare må straffa, inthet poena dupli eller tripli, uthan arbitrarie, serdehles i betrachtande om någon i sitt trångmåhl tillgrijper ätande wahror.
Cap.
eodem § 7.
Warder tiufwen fångat, angifwen och i förwar satt, tager någon sedan förlijkningh.
Såsom måhlsägaren, sedan han een gång har skutit sin saak under rätten, hafwer dermed gifwit saken ifrån sig, så att hon inthet mehr är hans, uthan dommarens, hwilken då är förplichtat att skippa honom rätt i dy måhle, och måtte wara till fredz med dhet uthslag, som rätten dher 1 giör, uthan att han dheruti något wijdare må dispensera; altså, twärtom,, förr än måhlsägaren har gifwit tyfwen an hoos dommaren eller executoren, synes ofwanbemälte § 7 gifwa måhlsäganden lof och tillstånd att förlijkas med honom, hwilket såwijda dhenne regien är sann, qvod qvilibet suæ rei est moderator et dominus, och så synes wara skiähligit och billigt, och icke mindre, att länsman eller någon annan å embetes wägnar icke heller på sådan händelse må hafwa någon macht att tahla på een förlijkt saak.
Men thet, som wijdare i berörde § förmähles, att om någon tager förlijkningh eller lösen, sedan han tiufwen fångat, angifwit och i förwar satt, eller honom med wilie släpper och uhr wägen skaffar, att han skall stånda tiufzrätt är rättwijst, om länsman, profoss eller wachtmästare i staden een sådan tyf släpper, alldenstund dhe så wijda på winst och förlust synas hafwa underkastat sig dhet äfwentyret, och för een slem winning giordt sig dehlachtiga af dhen andras brått och tagit hans foot uhr elden och satt sin dijt igen.
Men om måhlsägaren, som tager lösen och förlijkning eller släpper tyfwen, sedan han honom har angifwit och r förwar låtit sättia, som här säges, jämbwäl skall stånda tiufzrätt, synes för swårt, serdeles om han 1: o af eenfalldighet dhet giör, tänckandes sig warit befogat att dispensera med dhet honom närmare än någon annan angår; 2: o om han af tyfwens, hans hustrus och barns bööhn och tåhrar har låtit sig beweka, så att in hoc passu 40 mark torde förmodelig wara för een sådan straff stoort nog, effter som i widrig fall allt för hårdt är, om han skulle blifwa een lagbunden tyff för sitt egit.
Cap.
2 § 1.
Tree ähre tiufwar, een, som råder, andra, som handterar och tager, dhen 3: die, som giömer eller hyser.
På sådant sätt hafwer legislator dhenna saken considererat i Tiufwarmal Östgiötl.
flock 32 § 7.
Men iag håller oförgrijpelig, att ehuruwähl 3: ne persohner uthi ett sådant tyfwamåhl kunna wara bråtzliga, så är dock dhen eena mehra bråtzlig och hans förseende swårare än dhen andras, och att straffet dhereffter bör proportioneras.
Ty hwad dhen första widkommer, som råder, så är ju hans brått mindre än hufwudtyfwens, i betrachtande dheraf, 1: mo, om hufwudtyfwen war wahn tillförende att stiähla, så att han af sig sielf wäl hade stuhlit, om ingen rådgifware kommit emellan; 2: o att man skulle kunna movera actionem furti emot en sådan rådgifware och låta straffan såsom een tyf, fastän hufwudtyfwen blefwe hindrad och inthet furtum committerat, som är orimeligit; 3: o är och owist, om han, som rådde, icke har kunnat ångra sigh och sitt råd åtherkalla, om han hafft lägenhet dertill, innan dhen andra stäldte sitt tyfwerij i wärcket; 4: o är swårt bewijsa, att någon warit i råd med hufwudtyfwen, efftersom uppå hans bekiännelse och wittnesmåhl inthet är att byggia.
Hwad widkommer dhen andra tyfwen, som giömmer och hyser, ehuruwäl gemenlig så tahlas, att om ingen woro, som giömbde, så woro ingen, som stuhle, så hafwer dhet sigh i sanning lijkwäl annorledes.
Ty om skiönt alldrig någon annan wille giöma dhet tyfwen stiähl, så kan han wäl giöma dhet sielf.
Hwarföre håller iag oförgrijpeligen före, att man bör giöra een åthskillnad emillan, om han, som giömde, har wetat uthaf, att tiufwen wille stiäla på dhet stället eller ett annat, heller och om han dherom fick weta, sedan han hade stuhlit, på hwilken sidsta händelse hans brått och förseende mycket ringare är än sielfwa tyfwens, som stahl; och dherföre nog, om han tilliika med honom, som råd hafwer gifwit, kommer till att plichta till een half part emot hufwudtyfwen.
Cap.
2 § 2.
Stiähla flere tillhopa, giälde åther een för alla, eller hwar för sig, om dhe förmå, men böte sedan hwar för sigh.
Uthi handel och contracter, dher flere taga något godz till läns med samnad hand, går fuller an, att dhen förmögna betahlar för honom, som inthet äger att giälda med, Rådstb.
cap.
16 och dhet fördhenskull, att han igenom convention sielf hafwer underkastat sig een sådan lag.
Twärtom när flere tyfwar hålla sig tillsammans, behöfwa dhe intet dherwid giöra emillan sig någon annan lagh än så, att dhe, som lijka arbeta och äfwentyr för dhet stuhlna godzet uthstå, skohla lijka dehlar dheraf bekomma, uthan att dhe sig bekymbra om huru dhet skall bötas och betahlas.
Ty dhet åligger dommaren, så snart dhe blifwa rögde och uppenbarade, att giöra effter lagh.
Hwilken lagh att han må kallas och wara rättwijs iämbwäl för ett så odieust partij och sällskap, är min underdånigste mening, att han bör inrättas effter ett godt sambwet och naturens lagh, som biuder suum cuiqve tribuere; och till närwarande tillfälle således bör appliceras, att hwar och een af dhem, som stuhlit tillhopa, må betahla och umbgiälla effter dhet qvantum han af dhet stuhlna godzet har bekommit, ty lijka brått förtienar lijka straff, och ingen bör osakom böta, och eij twå gånger samma saak, Tingmb.
29.
Hwarmed instämmer dhen 19 Dommarereglen: Thet een bryter med, thet skall han och bättra med.
Hwilken lag Christus sielf gillar hos Mattheum i dhet 7 cap.
v. 2: Med samma mått som I mäta andra, skohla the mätha Eder.
Och hwad rättwijsa wore det, om 4 tyfwar hafwa stuhlit tillsammans 400 dahlor, dheraf dhe bekommit een fierdedehl, 100 daler hwardera, dhe tree hafwa sedan förfarit sina penningar, dhen fierde har sin andehl behållen och ändå in bonis 300 daler; när dhe nu komma för dommaren, skall nu denna betahla första gången sina 100 daler, sedan för sina tree medellösa cammerater, 100 daler för hwardera, så har då han alldehles betahlt måhlsägaren för heela hans bårtstuhlna Capital; han har ock med dhet samma betahlt effter Straffordningen poena tripli dhe 100 daler, som honom till dehlningz på bytet tillföllo, ock icke dhessmindre ändå måste plichta med corporalt straff, som den ingen skiärff mächtade betahla.
Hwilket, såsom dhet directe sträfwar jämbwäl emot leges iustitiæ distributivæ, altså håller iag oförgrijpelig för rättwijst, att hwar och een wid sådan händelsse bör swara för dhen andehlen, han af dhet stuhlna godzet bekommit har, ock mehra inthet.
Cap.
3 § 1.
Stiähl tienstefolck etc. giälde och böte fyrdubbelt etc.
Jag håller oförgrijpeligh före, att furta domestica äre icke allenast af annan arth och af mycket ringare wärde, än dhen tyfnaden een främmande begår, uthan och bör med ett lindrigare straff beläggias än een främmande tyff, mindre med någon extraordinarie poena qvadrupli.
Ty läth så wara att ett tienstehion bekommer sin löhn icke allenast för sitt arbete dhet skall giöra, uthan och dherföre, att dhet troligen skall skiöta och achta dhet huusbonden tillhörer, hafwandes uthan dhess större tillfälle att stiähla än een främmande, så äre dock rationes på dhen andra sijdan mycket wicktigare, som gifwa wid handen, att een hemtyf bör lindrigare straffas.
Ty 1: mo är hans furtum occultum.
Nu äre occulta furta, af dhe skiähl jurisconsulti dherwid anföra, till halfft wärde allenast räknade emot furta manifesta, som ock till straffet lindrigare, nembl.
poena dupli; 2: o är hans förgrijpelse inthet attrectatio rei mere alienæ, uthan domesticæ; 3: o verserar huusbondens egen culpa härunder, lata, levis eller levissima, i dhet han låter tienstehionet bese sina säkraste giömor och skattar, låter sina skattull, skååp och kistor olästa, lägger nycklarna oachtsampt ifrån sigh, och endtelig att han inthet giör någon åthskillnadt på personerna, om dhe tient länge och gifwit honom prof af sin trooheet, eller om dhe äre nys antagna, så att han om dhem inthet är försäkrat och mehra slijkt, hwarföre drängen eller pijgan 4: o intet upsåteligh sigh förgrijper, uthan såsom af een casu fortuito, och förledd af huusbondens oachtsamheet; 5: o om han är af husbonden castigerat; 6: o om han af sin huusbondes exempel är förledd, som skeer då, när drängen seer, att huusbonden är orichtig och brukar falskheet i sina räkningar, handel och handteringar, tänckiandes wid sådant tillfälle syndelöst kunna rickta sigh af den orätta mamon.
Och uti sådan consideration håller iag oförgrijpelig före, att een hemtiuff ingalunda bör straffas poena ordinaria, uthan om tyfnaden är ringa af 2, 3 eller 4 dalers wärde, att huusbonde må honom dherföre skiähligen näffssa.
Om tyfnaden stijger till 60 dalers wärde, heller högre, att han arbitrio judicis må plichta, men inthet poena ordinaria, annorledes än om huusbonden har anwänt dhen flijt och försichtigheet att förwara sigh och sin egendomb, som een flijtig och rättsinnig husbonde giöra borde.
Cap.
4 § 1.
Stiähl någon uthe på mareken å åker och engh, säd eller höö, skurin eller oskurin etc. För sådan tyfnad, och dhen, som upräknas wijdare i samma §, att tyfwen skall mista lijfwet, håller iagh oförgrijpeligh alt för hårdt, och dhet på dhe skiähl, som upräknas ad memoriale N: o 5 Af detta betänkande finnes i behåll endast följande fragment: — — — ut per singulos ictus se mori sentiat.
Hwartil kommer 4: o att een menniskia är dhet aldra ädlaste ibland alla creatur, skapat effter Gudz beläte, till odödeligheeten och med Christi blood åtherlöst, att således emillan een menniskias lijf och förgiengeliga rijkedomar ingen proportion är, eller blifwer.
Hwarföre är wähl wärdt, att när lagen om tyfwars afstraffande nu skall stadgas, att straffet med sielfwa missgiärningen således må blifwa proportionerat, att man dherwid har dhet fembdte budordet för ögon: Du skall icke dräpa.
Hwilket förmodelig hända torde, om man uthaf dhe många och emot sig strijdande menniskiostadgar och lagar, som iag nu har upräknat, tager ett medium till bemälte straff, således att föruthan dhet stuhlna godzet een tyff effter dhen Mosaiska och the Atheniensers lagar poena dupli betahlar dhet stuhlna godzet med dess dubbla wärde, icke med lijfwet, uthan med penningar, eller och — om dhe eller dhess wärde inthet finnas — med trähldom, så att tyfwen i bojor och band må trähia för sijna böter, så länge han dhen yttersta skiärfwen har betahlt.
Effter såsom ock wid dhetta tillfället iag alzinthet twijflar, att posteriteten ibland många andra härliga och nyttiga tingh, som i Eders Kongl.
Maij: tz regementztijd äre brachte på banen, och så lährer tillägna Eders K.
M: tt dhess wählförtienta låf och beröm i dhenna måttan; att i dhet stället man för dhetta här och dher i landet har sedt ynckelige spectacel på dhe i galgarna uphängde menniskiekroppar, att Eders Kongl.
Maij: tt i dhen staden hafwer nu een god tijd bårtåht låtit föra dhem i slafwerij till Marstrand, som sigh med tyfwerij försedt hafwa.
Skulle och sådanna här effter blifwa brukade på galäijor, som på åthskillige orter gå emellan städerne här i landet, heller och älliest blifwa till dhem, som dehras arbete behöfwa, bårtsållde till trälar, torde och sådant wisserligh hafwa sin nytta med sig.
— Anbelangande medium att proportionera dhe missgiärningar, som härflyta af okyskheet och een oordentelig bränna, som är om dubbelt och enckelt hoor och löndskeläger etc. hafwer iag på sitt behöriga rum nembl.
ad titulum om hoor och skiörlefnad, gifwit wijd handen hwad om dhem iagh underdånigst hafwer att påminna, hwar på iag mig ock nu refererar.
och fördenskull billigt, att straffet i sådana måhl kunde modereras till fyradubbla penningeböter eller trählarbete, som dheremot swara kan.
§ 4 Eiusd.
cap.
Samma lag wari med then, som stiähl i trää- humble- örte- och rofwe- sampt kåhlgårdar.
Föruthan att uthi detta project är ingen proportion emellan bråttet och straffet och att af dhen gemena och eenfalldiga hoopen oräkneliga och otaliga många lähra förwärka sitt lijf, om dhet skulle för een lag behållas.
Så är 2: o intet förmählt, om dhet skall wara lijfssak, antingen dhe uthi trää- eller hummlegården etc. stjähla lijtet eller mycket, dher dock efther een gammal seedwana inthet plägar räknas någon till tyfwerij, om han i een ärtt- eller rofweåker tager så mycket han äter; 3: o om barn och öfwermagar sig häremot försee, hwad straff dhe skola hafwa.
Wijdare uthij samma § förmähles, att och dhe skola straffas till lijfwet, som hämpta ållon eller nötter till någon myckenhet.
Dhet är inthet uthan, att jordägaren post introducta dominia rerum, är ägare till dhen fruchten, som hans jord bär.
Men så blifwer lijkwäl sådan frucht, uppå hwilken han inthet kåstat hafwer, hwarken sådt, planterat eller wattnat, af dhen eenfaldiga hoopen mehrendehls ansedd såsom Ionæ curbiss, och een ting, hwilken Gudh och naturen icke så just för een sådan jordägare allena låtit wäxa, uthan och andra menniskior till nytta; hwarföre och 2: o jordägaren uppå sådan frucht icke heller plägar giöra någon wiss stat, icke heller alla åhr inbärga, uthan då och då något dheraf, stundom intet.
Och i consideration häraf håller iag oförgrijpelig före, att dhet skulle wara straff nog, om een sådan blefwe dömbd att betahla sielfwa fruchtens wärde; och till straff dhet arbete han dherwid har anlagdt, med expenser, så frampt han godwilligt inthet betalar.
Widare i samma § förmähles och, att dhet skall wara tjufzsaak bårttaga een annans huggna wedh eller timber.
Af samma orsak, som förberördt är, hafwer dödwijdia skoug icke så många åhr sedan warit nästan som commun och allmänn, som dhen och i dhenna dagh är på dhe orter, dher ymbnig skog wanckar.
På dhe skoglösa orterna, ehuru kåstbar skog dher har warit, och ännu är, så har dock aldrig något infamt straff fölgdt uppå olofligt hygge; kan och bör dhet inte heller wara, ty dhen fattiga menniskan måste ju lefwa på jorden, så länge Gudh will; uthan weedh och warma kan hon intet wara.
Intet förmår hon dhensamma kiöpa af dhen rijkare, och om skiönt hon sig skaffar een penning att kiöpa före, så äre mehrendels skogägare så till sinnes, att dhe nu inthet säga, som deras föräldrar för dem sade: skog har warit för oss och skog blijr effter oss, uthan häller see och hafwa sin lust dheraf, att skogen förfares, står och ruttnar neder, förr än dhe för goda ord och penningar något dheraf updraga dhen nödstäldta, Nu i anseende dhertill, att nöden har ingen lagh, uthan dhen, som ond är, är både rätt och skiäligt, at om dhen, som tränger till, hjelper sig, huru som han kan bäst, at hans straaff blifwer dhet lindrigaste.
Nu nekar iag inthet till, att dhet icke är een åthskildnad emellan dhet, at olofwandes hugga i een skog, och bårttaga dhet, som egaren har låtit hugga, men lijkwäl inthet större, än att differencen består uthi dhet arbete, som egaren dheruppå har anwändt.
Föördhenskull att commensurera straffet med een sådan förgrijpelse, håller jag oförgrijpeligt före wara säkrast, nämbl.
at een sådan betahlar först materialierne effter giängse markgång, 2: o arbetet och omkostnaden, som egaren dherupå anwändt att hugga dhet, 3: o att han dhet låtit föra uhr skogen, 4: o hwilken betahlningh ökas, om egarens byggningh eller något annat angelägit dherigenom studtzar, så mycket hans interesse dheruthi verserar, 5: o med 6 à 10 daler s: mt för olaga åwärkan, 6: o med rättegångsexpenser, om han godwilligt intet betahlar sin brått.
Men att een sådan förgrijpelse skall kunna exagereras högre, så at dhet och skall blifwa capital, kan iag inthet see något skiäll eller orsak till.
Cap.
7.
Om bedrägerij, fals och flärd.
Tillförende är sagdt om grofwa tyfwar, som afsijdes och i mörckret, dher ingen blifwer dhem warhse, bårtstiähla een annans egendom.
Af dhetta capitel handlas om ingenieuse tyfwar, som stiähla om liusa dagen och för alla mans ögon så behändigt, at om dhe skiönt dhet seer, kunna dhe dhet dock icke förstå, förr än dhe lära med sin skada efteråth.
I hwilken consi deration sådana tyfwar uthan twijfwel ähro dhe största och skadligaste, ty 1: o för een nattetiuf kan een achtsam huusbonde med bohmar och låås bewara dhet han eger, men intet för een, som brukar fals och flärd; 2: o een nattetyff förseer sig allenast med dhet, att han grijper till med annars egendomb, men en falsator ökar och graverar sin stöld och tyfwerij dher med, att han dristigt tahlar lögn och bedrager, hwarföre straffet och för sådanna så bör proportioneras, att dhet uthi några måhl bör wara hårdare än för een nattetyff.
Om hwilket, at iag underdånigst några påminnelser må gifwa wid handen, håller iag oförgripligen före, att flere species falsi uthi dhetta capitlet och med sine sehrskildte straaff, efther som dhe äre grofwa, mehr eller mindre, som är: den, som slåår falskt mynth, betahle skadan och straffes till lijfwet; dehn, som klipper och förringar myntet; dhen, som sällier twänne ett; dhen sigh gifwer annat nampn, brukar falskt wapen och sigill, att dhermed missfirma, förolämpa och skada een annan, bethale skadan, häraf är tijmad, och böte hwar och een af dhem ähreröriga böter, så mycket som tyfwer må hängias före 60 daler.
Men dhen, som brukar falskt nampn, wapen och sigill att befordra och hjelpa sig uhr nöden med, dhen, som gifwer uth mynt, som han wet wara falskt, den, som sällier siuuk, lahm och lytt fä, hofwat eller klöfwat, i staden för hellbregda, den, som i handel brukar falskt mått och wicht, bethale halfparten emot ofwanberörde med 30 daler.
Alla ofwanberörde och dylika flehre håller iag oförgrijpelig före, att dhe böra betahla skadan, som dhe igenom sin fals och bedrägerij förorsakat hafwa, och ofwan uppå böta så mycket tyfwer plägar hängias före 60 daler.
Dhen, som liuger och dichtar på sigh någon siukdom, eller att han råkat för elldswåda, siöönööd, fienden etc., på dhet han må drijfwa omkring i landet och bedraga allmosa till sigh, dhen, som uptager och till sig practicerar een annars wäxell, eller och igenom falska wäxlar någon bedrager, den, som lockar någon att gifwa sigh fallskt wittnesbörd tillika med dhen sigh tubba och locka låter, den, som bär och lägger barn för een annans port, i een annans huus eller gård, den, som skrifwer passqwill, tillika med dhen, som dhet publicerar, icke mindre än dhe, som uti ofwanbemälte 7 capitel af projectet § 2 och 4 nämbnas, nembl.
dhe, som förfalska godz och förfalskat godz wetterligen sällia, hwilka och 12 daler eller 40 dalers straff synes wara allt för ringa, uthan at dhe böra mista dhen förfalskade wahran och straffas med infame böter, som ofwan förmält är.
Cap.
8 § 4.
Giöre sigh uhrtiufwer med lysningswittne och sielfsins eede.
Här synes eeden wara onödigh, när swaranden kann med laga wittnen sig förswara, hwilket wittne, at dhet inthet må wara suspect, bör swaranden dhet skrifteligen uthtaga genast, som dhet på kyrckiowallen låtit uplysa, till dhet ringesta af 2: ne trowärdiga, som dhet åhörde, underskrifwit.
Till ofwanberörde måhl, är min underdånigste mening, att ett capitel ännu bör följa om nijdingswerk eller sådana missgierningar, som ingen menniskia begår uthan dhen, som är extreme malitieus, öfwergifwen, argh och ondskefull, såsom om någon dräper een såfwande, simmande, item dhen, som är blått och naken, item een annans små barn, item lama, eenhändiga, ållderbrutna, siuuka, bundna, eller och på något annat sätt så förhindrade, att dhe intet kunna giöra något motwärn etc., hwad straff alla sådana förtiena.
Item dhen, som slår eller sargar, fast icke dödeligt, någon af ofwanberörde, hwadh straff een sådan bör hafwa.
Hwartill komma dhe mindre nijdingzwärk, såsom om någon i mening att giöra skada hugger sönder eens wärketyg, åkerredskap, böcker, räkningar, gewähr, bååth, fiskedon etc. för honom, som sådana saaker till sina nähringsmedell nödwändigt behöfwer, item hugger undan, barklöper eller elliest med knijf eller yxa skadar icke allenast eens bärande trään uthi eens stängda trägård, uthan och skogsträän, som man planterar kringom husen, på gator och annorstädes, som icke allenast ähre en ögnefägnad för dhen, som dhem äger, uthan och landet till gagn och prydnad.
Item dhen, som skiuter eller bårttager diuur, som af wilde äre blefne hemtambde, såsom ellgar, hjortar, rågietter etc., item allehanda slags fuglar.
Item dhen, som på något styggdt maner illa medfarer een annars creatur, såsom till exempel: dhe äre fundne, som hafwa tagit hästtagel och bundit om tungan på hästen eller något annat creatur, hwaraf dhet halft tråånatz och tåårckatz bårt, förr än egaren kunde weta, hwad dhet fattades, hwartill kunna sättias ännu många flere sådanna, och med exemplariskt straff beläggias, som dhe efter ondskan och argheten, som dherunder verserar, hafwa förtient.
Ty om sådanna skola blifwa ansedde allenast med sådana böter, hwarmed dhen orättlijdande blifwer skadelös, är straffet för missgiärningsmannen alt för ringa, så att han dheraf inthet blifwer förbättrad, uthan många resor förwärrat.
Där synes oförgrijpeligt uthi dhenna balken desidereras, nembl.
om swalg, drickenskap och dubbel.
Om man anseer, huru troligh wår Herre Christus oss wahrnar ifrån swalg och dryckenskap, att han och räknar dhen odygden för een sådan synd, som är een menniskia wid hans tillkommelsse aldra skadeligast, troor iag wähl, att för Gudh siälfwer dhen synden räknas så stoor som att synda emot dhet siunde budordet: du skall icke stiähla, hwarföre om man jämbwähl in foro soli wille räkna dhenna odygden ibland missgiärningar, torde dhet förmodelig tienia, icke allenast att afskräckia dhem, som dher till ähre benägne, uthan och befordra dhet allmenna bästa, cuius interest, ne qvis sua re mala utatur.
Anbelangande straffet, hwar med een sådan bör beläggias, torde wara nog, att dhen sig så öfwerlastar, att han på wägar, gator och gränder skrijker och ropar eller älliest som ett wijdunder för folcks ögon, inthet kan bära och wägleda sigh, att en sådan första och andra gången bör åthwarnas, men tredie reesan blifwa ansedd för dhen, som i hederlig folckz samqwäm inthet bör lidas, mindre att betroos om något embete.
Blifwer någon offtare härmed beslagen, sättes i tuchthuuset att arbeta een månad, 2 eller flehre.
Skulle sådant inthet hjelpa, att een sådan blifwer ansedd för mindre man och hwarken tingzbär eller wittnesbär.
Att dhen, som af sin lösa eller fasta egendom, som han erfft har, dubblar till 200 daler sm: t, måtte sättias een curator i händer, som administrerar hans medel, och dherföre hwart åhr giör räkenskap för dhess närmaste skyldmän, och för een sittiande rätt, intill dhess slösaren gifwer ett säkert prof om bättringh, då han mot borgen skulle få stiga till sin egendom igen.
Dhen, som åthwahrnat tree resor framhärdar att slösa och dubbla, straffas med arbete i tuchthuuset.
Att ingen må hafwa macht, såsom een rättmätig fordran, kräfia något emoth dhet, som på spehl är wunnit.
Eders Kongl.
Maij: ts allerunderdånigste och troplichtigste undersåte och tiänare Gabriel Duhre.
33.
Utlåtande från Södermanland.
Missgerningsbalkens fieerde deel om tiufwerij.
Cap.
1.
Den, som förste eller flere gånger stiäl.
Ad § 2.
På landet är icke allestädes lägligit til fengelse eller trälarbete, icke heller lärer målsäganden, som tilförene lidit skada, gerna willia förskiuta til tiufwens underhåld, emedan han sitter inne, derföre skulle det mycket contribuera, att både tiufwen kunde fullkombligen fulgöra det, hwartil han blifwit dömbd, jembwäl målsäganden blefwe förnögd, der således kunde stadgas, att den, som eij orkar gälda och böta, måtte sådant med arbete aftiena wid stora grufwor, bergswärk eller slike publiqve werk, hwarest och tiufwarne bäst uthi förwahr hållas kunna, så att målsäganden deraf sin betalning hade att ehrhålla.
Elliest är ock att observera, om icke straffet bör skerpas, när tiufwen icke kan betala eller åtherbära stölden.
2.
Såsom wid häradstingen icke altid är 8o man tilstädes, warandes stundom och wid sombliga tingställen allenast 30 eller 40 man, almogen och icke kunna uthan stor olägenhet i slijka tilfällen sammankallas, kunde gatuloppen proportioneras effter som manskapet är mehr eller mindre til; härwid kunde och infalla det dubium, der en sakfälter orkar botum til helften, ⅔ eller mehra, om det först skal exeqveras, och han sedan plickta med gatulopp för det, som brister, eller om han altid skal plickta corporaliter, när han alla böterne ej præstera kan.
Cap.
2.
Om flere tilsammans, eller och om öfwermaga stiäl, sampt om bodrätt.
Ad § 4.
Wid det, som här om bodrätt förmäles, skulle och kunna definieras och uthsättas, huru den, som i sådant fall colluderar med hustru och barn eller dem bedrager att undandölia för mannen, straffas bör, emedan sådant likmätigt den nu brukelige lagen, Köpmb.
L.L.
cap.
4, sådant förbudit är.
2.
Det händer offta, att när man begådt någon stöld, då han warit öfwermagi, plägar sådant honom tilwijtas, sedan han mogen man blifwen, derföre det wore nödigt, det exprimeres, att så länge en öfwermagi icke 3 gånger försedt sig, och kommer att straffas som tiufwen, bör han och eij tiufwer nembnas, lijkasom det och skulle uthsättias, om det bör wara lijka straff med förste och andre gången, när öfwermaga 3: dje gången stiäl under 8 daler s: mt.
Cap.
5.
Om stöld på konungens slott, huus och gårdar.
Ad § 1.
I de fall, när tiufwen böter fembdubbelt, synes och corporalsträffet böra i anseende dertill skärpas och lijkmätigt cap.
1 reguleras effter stöldens wärde, för att densamma motte sittia längre i fengelset, eller på annat sätt hårdare afstraffas än den, som elliest stiel under 10 daler s: mt.
Cap.
6.
Om kyrkotiufnad.
Ad § 2.
Här kunde komma i consideration, om slijka saker, såsom kyrkones bibel och handbok med hwad mehra, som der upräknas, bestiälas uthom Gudz huus, hos prästen, klockaren eller någon annan, huruwida een sådan för högre än annan tiufnad straffas bör.
Cap.
7.
Om bedrägerij, falsk och flerd.
Ad § 3.
Wid denna § har man sig referera skolat uppå det, som uthi Missgerningsbalkens första deel cap.
— § — anfört är.
Ad § 6.
Påminnes underdånigst, om icke den, som annars bref upbryter, straffas må med ährerörige böter såsom för annan tiufnad och dertil med upfylla skadan, som igenom upbrytandet kunde tilfogas.
Här kunde och tilsättias, huru den skal straffas, som under wägen postpaqvetet öpnar.
Underskrefwet af Herm.
Flemmig.
C. Kebohm.
Welt.
34.
Utlåtande från B. Dannerbergh.
Såsom iagh för särdeles hinder icke kommer effter högwälborne herr landzhöfdingens befallningh att bewijsta sammankombsten medh wälborne herr lagman och de andra herrar häradshöfdingar samt borgmästare och rådh angående öfwerseende af dee nijdhsände balkar, altså har apart och skriffteligh iagh welat öfwersända mine underdån-ödmiukeste och oförgrijpeligaste påminnelser.
Först wijdh Missgiärningzbalcken om hoor och skiörlefnadh sampt oloflig beblandelse.
1: mo.
Anlangande dee missgiärningar, som bedrifwas af upsåth och berådt modh, onska och wanart, som till exempell grofwe hoor, så tyckes oförgripeligh straffett på sådant icke wähl kunna sättias i penningaböter, hälst effter detta straff straffar så olijka, ty dee rike och förmögne kienna intett däraf och dee fattige och medellösa alt för myckett, och synden lijkwähl är lijka stoor, så för den fattige som rijka, och altså lijka brått förtienar lijka straff, så att hwadh i den 4 § förmäles, tyckas wara efftertänckeligit, där som står, att någon dehl af den bråttliges ägendomb skall i stället för böter anslåes; fördenskull synnes oförgrijpeligh, att sådanna hoordombz synder, när dee för skiählige orsaker icke blifwa medh dödzstraff belagde, att dee utan anseende till pärsonens hwilkor medh corporligit straff blifwa afstraffade, så att den, som böta kan och will, intet blifwer för dee ofwantalde skiähl tillåten; mindre icke lösn ifrån ett sådant straff proportioneras effter hwars och ens ståndh, wilkor och lägenheet, så att straffet kunde i det närmaste blifwa öfwer alla lijka, på hwilken händelse den, som af hederligare condition och större förmögenheet wara kan, effterlåtes medh en till dess förmögenheet lempadh penningesumma sig ifrån kroppsstraffett befrija.
2: do.
Såsom i förmåga af Gudz lagh 22 cap.
utij andra Mose book vers.
16 och 17, att den, som låckar en jungfru till lägersmåhl, han skall gifwa henne hennes mårgongåfwa och samma gåfwor utij det 7: de cap.
Gifftmålab.
determineras skola wara siättedehlen af ägendomen, när man dör, synnes fördenskull oförgrijpeligen, att en sådan mökränkare, äfwen, när för rätten om lägersmåhlet dömes, han ock genast måtte tilldömas mårgongåfwan, uthi hwad och huru stoor den wara skall, utgifwa, emedan det hehl owist wara kan, hwar en sådan wijdh sin dödzstundh är tillfinnandes, des utan hwilken af dee bägge den andra öfwerlefwer, kunnandes och innan dess dödzstundh dess ägendomb antingen förbättratt eller förminskatt blifwa.
3: to.
Tyckes och oförgrijpeligen, att något wisst måtte utsättias, hwadh den, som någon lägrar och barn aflar, måtte till barnetz uptuchtan och fostran gienast uthgifwa, hälst effter wijdh afbidande af den tijden, som här tills brukelig warit, mångahanda händelser sig kunna tilldraga, såsom dödzmåhl, bortrymmande, fattigdomb etc.
4: to.
Om någon gifft eller ogifft råkade att lägra sin hustrus syskonnebarn, hwadh plicht på sådant föllia borde, effter man härom ingen klar lagh hafwer, om i anseende att man och hustru äro ett kiött, hustrunes syskonebarn considereras som mannens syskonebarn, ex eo argumento, att qvo gradu prohibita sunt matrimonia in consangvinitate, eodem etiam in affinitate; deinde qvoto gradu qvis conjunctus marito in consangvinitate, eodem gradu conjunctus est uxori in affinitate et vice versa; och fördenskull böra plichta effter straffordningens 2 punct hwartera 80 dahler; eller ock som Hans Kongl.
Maij: tt förmedelst dess anno 1680 d.
30 december publicerade förordningh om dee utij skylldskap förbudne leder gifwitt den nådige decision, att ingen annan gradh utij skylldskapen till ächtenskap skall förbuden wara, än allenast secundus gradus lineæ seqvalis, som är emellan syskonebarn, så att utij alla andra grader ächtenskap må tillåteligit wara, et super conseqvens, att lägersmåhl utij dee öfrige grader allenast medh poena arbitraria beläggas, och således desse plichta effter allmen lagh och praxis som oskyllde pärsoner.
2: do Wijd Sårmålabalcken.
3: die cap.
3 §.
Der någon blifwer slagen och bastonerad från hufwudet och öfwer hela ryggen, så att kråppen blefwo utij en blånadh och blowijte, hwilket man offta har exempell på, huru då wijdh sådan händelse sådant bör resenteras och afstraffas, hälst effter man intet kan wetta tahl på blånaderne.
Om slagzmåhl på sielfwa kyrckiogården skall æstimeras högre än utom kyrkiogården på kyrckiowägh?
Skulle någon upsättia för annan i mörkrett skrämsla eller förkläda sigh en annan därmedh att skräma, och af en sådan galenskap timade olycka, antingen till lijf eller ledamöter, på hwadh sätt det hälst skie kunde, om icke på sådant borde oförgrijpeligen straff införas?
3: tio Wijdh Edzörsbalcken.
17 cap.
2 §.
Såsom den där höö och rågstack, icke giör så stoor skada, som den där bränner by och bonde och lijka straff lijkwähl äfwen pålägges den, som det förra bedrifwer, som det senare; altså tyckes oförgrijpeligen, att straffet proportioneras effter giärningen och dess werde.
20: de cap.
2 §.
Tyckes oförgrijpelig något wist straff skulle utsättias för dem, som slåå sine swärföräldrar, äfwen och stiufförälldrar.
Angående edzöresstraffett, så synnes det böra wara lijka, så på landet som i städerne, antingen då till en wiss summa penningar eller ock som det för warit hafwer.
Desse mine enfalldige tankar och allerödmiukaste påminnellser submitterar jagh i underdån-ödmiukheet Eders höggreflige Excellence och den till lagens reviderande allernådigst förordnande högl.
Kongl.
Commissionens nådh- och höggunstige wälbehagh och wijdare ompröfwande, hafwandes för det öfrige icke något wijdh dee andra i nåder nidsände balkar att påminna.
Bogesundh den 21 october 1696.
B. Dannerbergh.
Häradshöfdinge i Elfsborgz lähn.
35.
Utlåtande från Alingsås.
Allerunderdånigst och oförgripeliget memoriale.
1: o. Tyckes oförgripeligen at wedh alle dhe puncter uti desse ballcker, dher något straff wedsätties, som medh rijsslijtande, fängellse wedh wattn och brödh, gatulopp, förwijsande af landet sampt penningeböter, dher icke något wisst qvantum utsatt är till dommarens säkerheet, slijkt ännu tillsättias kundhe, eller medh tydeligare och fulle ordh dommaren anbefallas måtte, effter omständighetens beskaffenheet dherutinnan at arbitrera.
2: o. Dhet förefaller åthskillige händellser uti desse ballcker, däräst om gatulopp, rijsslijtande och fängellse förmäles, men för dhomhafwande på landet ingen förordningh och anstallt giordh är, ty förfrågas, hwem slijke personer emellertijd underhålla skall, när mållsägandhen och dhen bråttzlige siällfwa dhet intet förmå, item hwem dhem wackta och förwara skall.
3: o. Emädan wedh tingzrätterne alt för stort missbruk medh appellation skier, at dheruti alldeles inte mått hållas uti civilsaker, ty hemstelles allerunderdånigst till betänckiandhe, om icke någon wiss summa, såsom wedh andre rätter, hwarundher intet appelleras borde, uthsättias kundhe.
4.
Wedh häradz- och lagmanstingen wele jämbwäl parterne ingen åthskillnadh göra uti wädiande, utan sökia dhet at åthniuta bådhe uti civil- och criminalmåhl uthan åthskillnadt, ty förfrågas allerunderdån- ödmiukeligst emot hwilke injuriæmåhl Ursprungligen: criminalmåhl.
egänteligen wädias må?
Uthi Högmåhlsballcken.
1: o. Synes jämbwäll kunna inryckias något om dheras straff, som ställa sig befängdhe, döfwa, blindhe eller dumbe för winning skull, item om dhem, som anten stympa sine egne lemmar eller sine barns, på dhet dhe sedan medh tiggiande sig skola kunna föda eller solldatetiänsten undwijka.
2: o. Om icke straffet kan proportioneras emällan dhen, som bränner by och bonde, och dhen, som bränner ens höö eller sädesstack i skougen?
3: o. Om swärförälldrar böra wara i lijka respect medh siälffwa förälldrarne?
4: o. Om samma respect expirerer, när man eller hustrun dhöör.
Uti Skiörlefnadzballcken.
1.
Om dhen, som slår sin hustru, at hon blijr fånot.
2.
Om dhen ena maken ställer sig så illa emoth dhen andra, som blödhsinter är, att den däröfwer råkar i swårmodigheet?
3.
Om dhen ena maken för sin oförmögenheet skull tillåter dhen andra och rådher honom att giöra hoor.
4.
Om någon bortförer och besofwer en förlofwat jungfru.
5.
Huru stor en kränckt möös morgongåfwa skall wara.
6.
Om någon uti dryckenskap lägger sig när en annars hustru och menar dät wara sin egen.
7.
Om tiänare wålldtager sin matmoder eller matmoders dotter.
8.
Om dhem, som gifwa anledningh till wålltagning eller hiälpa dher till.
9.
Huru dhen bör straffas, som will wålltaga någon, men blifwer hindrat sitt onda upsått at fullföllia.
10.
Om man aflar barn uti lönskaläger och dässe folck giffta sig sedan en gångh eller flere medh andre och taga hwarannan sedan, huru tå thet barnetz arff skall wara.
11.
Om thet barns arff, som aflas uti wålldtagningh.
12.
Om söner eller döttrar hiällpa sin fader eller moder at dräpa dhen bråttzlige, när de beträdas medh hoor wedh ferska giärningh.
13.
Om theras straff, som låtha lega sigh eller lega andra at påtaga sig skullden för hoor eller lönskaläger.
14.
Om fader eller broder blåtter sin systers eller dotters kropp eller tager skamlige tak.
15.
Om någon narrar annan at dricka sig drucken, på dhet han sedan må bedraga den same till otuckt.
16.
Om någon förkläder sigh och skrämmer hustru, at fostret förgås.
Wedh Tiufwaballcken.
1.
Om och huru wijda däss straff kan lindras, som för kiölld skull stiähl något att skyla sig medh, eller något att stilla sin hunger medh.
2.
Om dhen, som anklagas för tyfwerij och dömmes at befria sigh medh eedh, men fälles åth dhen, då medh de ordinarie eller extraordinarie böterne skall anses?
In genere faller jämwäll in att fråga, om medh dhe saker, som icke ähre capitale, eller och dher icke, qvæstio facti ware wedh nedre domstolarne [?
], utan att dhermed hindra höga Kl. rättens högwichtige ehrender, straxt kunde skrijdas till execution och dommen winna sin laga krafft och wärkan.
Och emedan Hans Kongl.
Maij: tt allernådigst lämbnat hwar och en part uti Rättegångzprocessen af den 4 julij anno 1695 godh tijdh att betäncka sigh, om han sin saak så beskaffat finner, att han orsak hafwer att wädja emot rätternas dommar eller eij, ty synes häreffter åth, dhet hwar och een sådant också effterkomma bör, och icke beswära executoren med sine skiähls skiärskodande, sedan han sina laga fatalier försutit, på det icke executorernes och domarnes embeten måtte blandas och confunderas, mången och mycken mehn uti sin rätt dherigenom, och medelst executionens uppehåldh må komma att lijda, emedan executionen studza måste, till dhes landshöfdingarne och gouverneurerne häradzhöfdingarnes förklaringar innhämptat, och lijkasom uti een extraordinarie instans skiärskodat.
Actum Ahlingzåhs den 31 octob.
anno 1696.
Förslag till Utsökningsbalk 1714.
1.
Svea hofrätts utlåtande.
Kongl.
Swea Hoffrätts påminnelser wid det af Kongl.
Lagcommissionen författade uthkast till Uthsökningsbalcken såwäl uti skuldsaker som missgiärningsmåhl.
Cap.
I: mum.
Om befallninghafwares person, ämbete och betienter, samt theras beskydd wid rätts fullbordan.
§ 1.
Emedan ordet förty i lagen gemenligen brukas, då några skiäl och orsaker bifogas till det, som föruth är andragit, så synes Kongl.
Rätten bättre, att här i begynnelsen af § i stället för detta ordet förty, sättes aldenstund eller såsom.
Till § 4: de och orden: konungens befalningshafwares ämbeten etc. Såsom både uti de föregående, så wäl som denne och fölliande §§ brukas ordet befalningshafware, der likwäl uti 1696 åhrs samt andre Kongl.
Maij: ts förordningar det exprimeras med befallningshafwande; ty lemnas till Kongl.
Lagcommissionens godtfinnande, om icke i anledning deraf här samma ord befallningshafwande äfwen kunde brukas.
Så synes och nödigt den meningen uti samma 4 §, draga sorgfällig wård therom, att rättwisans skipande i städer och på landet uprätthålles etc. således uthsättja: draga sorgfällig wård therom, att rättwisans skipande wid underrätterne i städer och på landet uprätthålles, på det ett sådant slut deraf eij må tagas, att befalningshafwanden skulle hafwa upsicht om rättwisans skipande jämwäl wid hoff- och öfwerrätterna.
Wid orden uti § 5: warin tå skyldige först domaren derom warna etc. påminnes, att emedan, der något wrångwisligen förrättes af domaren, dess förseelse är så beskaffat, att det icke altid är nog, det han allenast blifwer warnad af landshöfdingen, utan bör hoffrätten derom notificeras, under hwars lydno underdomarne egenteligen stå, förutan det, att landshöfdingen elliest häraf kunde taga den meningen, det underdomaren i alla måhl för des begångne fehl, efter hans godtfinnande, kommer att warnas, eller hoffrätten derom kungiöras, om icke derföre orden således kunde införas: warin tå skyldige efther saksens beskaffenhet antingen domaren therom warna, eller Kongl.
Maij: ts hoffrätter derom tillkiännagifwa.
Till orden uti § 8 med mindre the theröfwer först hafwa theras förmäns särskilte bud och befalning, etc. påminnes, att ehuruwäl Kongl.
Maij: ts förordning af den 3 Julii 1694 förbiuder aldeles fogdar, att förrätta någre excutioner utom landshöfdingens befalning, likwäl och emedan allmogen, särdeles uti de widlyftige lähnen, skulle alt för mycket graveras, om de altid, och jämwäl uti ringare saker, blefwo förbundne att resa till orten, der landshöfdingen wistas; ty synes fogdarne tillstånd kunna lemnas, på laga kraftwundne domar och resolutioner af ringare wärde, till 10 à 20 daler sm: t sig bestigande, att förrätta executionen uti de widlöftige lähnen, och derest konungens befallningshafwande är långt ifrån den executionsökandes hemwist boendes, på det omkostnaden med resa och dylikt eij må stiga högre än sielfwa fordran, och parten derigenom ifrån des rätts uthsökande afskräckas.
Wid orden uti § 14: för alt skadestånd och kåstnad till swars stånda tyckes wara nödigt att tillägga: jämwäl efter sakens beskaffenhet lagligen ansees.
Wid § 15 och orden: som på föresagde sätt oförswarligen uti des ämbete bemötes lemnas till Kongl.
Lagcommissionens ompröfwande, om icke det woro bättre, att i stället för oförswarligen sättes otilbörligen.
Äfwen så wid § 16, om icke i stället för ordet tilltränger kunde sättias nödgas, finner sig befogad, eller tarfwar.
Uti § 17 synes Kongl.
Rätten de orden: warder derom tillwunnen såsom onödige kunna uteslutas, efter som af det föregående factum ändå tyckes wara klart, och således eij behöfwas, att det skulle ankomma på widare bewijs att blifwa tillwunnen; kunnandes wid slutet af denna § 17 i stället för: ther må och then brottslige etc. införas: ther bör och then brottslige allan skada etc., på det befallningshafwanden eij måtte lemnas tillfälle härutinnan att arbitrera.
Uti § 18 tyckes wara bättre i stället för: sine ämbetes ährender fahra etc. sättes sine ämbetes ährender förrätta.
Wid 19 § och orden: tå bör thesamma tillhållas att framgifwa thet underslagne, eller sättia ther redbar borgen före etc. påminnes, att såsom det, hwilket på sådant sätt borttages, eij annorledes kan anses, än som ett spolium, så bör det eij lemnas uti den brottsliges behag, att antingen framgifwa det underslagne, eller sättia ther redbar borgen före, utan på det parten eij måtte komma till att lida, kunde härutinnan de grader obserweras, som wid andre slike tillfällen pläga brukas, neml.
att den brottslige först tillhålles att framgifwa det underslagne, eller, der han det eij kan giöra, att sättia ther redbar borgen före, men der han den eij gitter præstera, då gå uti arrest.
Cap.
II: dum.
Om the måhl, som under konungs befallningshafwande till rätts fullbordan höra.
Uti § 2 synes det ordet måge aldeles kunna uthelemnas, effter som meningen ändå är fullkomlig.
Cap.
III: um.
Wid de orden uti § 1: genom en kort skrifft tycker Kongl.
Rätten kunna tilläggas: eller mundteligen.
§ 2.
Påminnes att i stället för: finnes liusliga, synes bättre kunna säijas: och finnes likwäl af klara bewijs, tyckandes Kongl.
Rätten, det wid de orden: rätt sin, woro nödigt att tillsättia: efter saksens beskaffenhet och de ingifne skiäl, hwilka ändå noga böra af executoren skiärskådas, af hwad wigt de äro.
§ 4.
Härwid lemnas till den Kongl.
Lagcommissionens ompröfwande, om icke, efter executionsstadgans 5 §, nödigt woro, att här uthsättes högst 3 månaders tid, efter saksens beskaffenhet, doch så, att creditoren ingalunda derigenom ställes i osäkerhet om sin betalning.
§ 5.
I stället för ordet mundjäf synes beqwämligare kunna brukas ogrundade jäf, eller mundklander.
§ 6.
Emedan fatalierna altid gifwit anledning till disputer, och ju mehra de inskränkas, ju flere trätor komma derwid att yppas; altså, på det framdeles detta wärck må blifwa så mycket redigare, tycker Kongl.
Rätten bäst wara, att parterne förunnes en månads fatalier öfwer alt, att emot executorens erhållne resolution deras beswär andraga, undantagandes Kongl.
slottzcancelliet, öfwer hwars resolutioner utan åthskillnad, antingen parten är boendes här i staden eller intet, allenast 14 dagar honom kunna lemnas till beswärens ingifwande på högre ort.
Wid begynnelsen af § 7 lärer det ordet med komma att uteslutas, och till de orden: med deras swar uthe, synes böra tillsättias: och den, som sig beswärat, lagligen bewiser sig hafwa tillstält dess contrapart samma beswärsskrift, då stånde honom fritt en widimerad afskrift af densamma att ingifwa, hwarpå saken sedan kan företagas och afgiöras.
Cap.
IV.
§ 6.
Wid de orden: eller i penningar wändas, tyckes böra tilläggas: så framt det icke äro sådane saker, som intet länge kunde conserweras, utan nödwändigt skulle förderfwa.
Cap.
V.
§ 1.
I stället för gitter tyckes wara bättre att bruka det ordet kan; jämwäl uti § 2 för de ord: på skuldebref: för skuldebref.
Wid de orden: och kan therom genast öfwertygas, påminnes, att när någon antingen nekar sin egen hand, eller beskylles hafwa förfalskat skuldebref sitt, och dertill wises sannolika skiäl, bör executoren med sådane måhl, såsom stridiga, sig icke befatta, utan till wederbörligit forum förwisa.
Uti § 3 synes nödigt, det tiden till att tala på det skuldebref man woro låkad eller twingat att underskrifwa, för de enfaldigas efterrättelse skull, tydeligen uthsättes, så att den, som deremot will protestera, bör det giöra å landet wid nästa ting, och i städerne å nästa rådstugudag, på det den, som en sådan obligation undfått, eij måtte hafwa råderum densamma till någon annan att transportera och förhandla; tyckandes Kongl.
Rätten jämwäl, wid sådan händelse wara angelägit, att den, som blifwit förledd att sådant skuldebref utgifwa, bör det executoren i orten tillkiännagifwa, på det han, när execution på en sådan förskrifning sökes, beskaffenheten och sammanhanget deraf må hafwa sig bekant.
§ 5.
Med wittnom och skiälom thensamme genast bewisa.
Desse ord synas gifwa en executor anledning till den mening, som wore honom tillåtit att afhöra wittnen, der likwäl det hörer domaren till att pröfwa så wäl wittnens habilitet, som och dömma öfwer de jäf, som mot dem kunna anföras; hwarföre de således skulle kunna inrättas: eller med wittnom, som först böra af domaren edeligen afhöras, thensamma genast bewisa.
Uti § 11 lärer det ordet: omåtteligit, aldeles kunna utheslutas.
Cap.
VI: tum.
Uti § 3 så wäl som der det ordet flerestädes är anfördt, tyckes i stället för uprop, kunna sättias uthrop, och wid den meningen i samma §: till den mästbiudande föryttras lemnas till Kongl.
Lagcommissionen, om icke de orden: efter föregången laga wärdering, kunde, i anledning af Kongl.
Maij: ts förordning de a: o 1685 d.
28 januarii, tillsättias; emedan sådant icke allenast skulle wara nyttigt, så för creditoren, der han wille behålla ägendom, som debitoren, om han den wille inlösa, utan och derigenom förekommas, att ägendomen intet förbytes, eller för ett alt för ringa wärde bortsälljes.
§ 4.
Till den meningen i denne §: will den, som fordrar, dem eij effter det wärde antaga, tyckes böra tilläggas: eller debitoren kan them till samma eller högre wärde straxt utbringa, så att tiden icke för creditoren alt för långt utdrages, och det för den orsak, att creditor intet må allena hafwa frihet at behålla ägendomen för det utsatte wärde, der den högre kunde af debitoren afsättias.
Uti § 8.
Synes den meningen: eller hos andra ren fordring hafwa kunna utelemnas, emedan ingen är skyldig annors skuld att infordra eller i betalning antaga, warandes det med rättwisan mehra enligit, at man söker man, så att hwar creditor söker sin debitor, och således, enär bägges fordringar äro liquide, skuld emot skuld qwittas, än att en creditor skall sökia 3: die man och derigenom uppehållas.
Cap.
VII.
§ 1.
Wid den meningen: må konungs befallninghafware i staden förordna borgmästare och råd påminnes, om icke detta således ändras kunde, det konungens befallninghafwande i staden må befalla borgmästare och råd att förordna någre af dess medell eller andre, som wärderingen förrätta.
Och angående wärderingsmännernes eed hålla en del af Kongl.
Rättens ledamöter före, att magistratspersoner och häradshöfdingar, som tilförena aflagt sine domareeder, wid wärderingar icke böra med sådane eder beswäras, effter som en sådan syssla till deras embete hörer, hwilket de tillförene genom ed sig i gemen förplichtat troligen och redeligen att förrätta, hwarigenom Guds namns missbruk förekommes, som igenom öfwerflödige eder föröfwes; men alle andre personer, som dem adjungeras, böra denna eed aflägga, så wida de det förr eij giordt.
Uti § 4: att bärgmästare jämte andre förståndige bergsmän, tycker Kongl.
Rätten sålunda kunna införas: att bärgmästaren jemte andre på bärgwärk förståndige män förordnas måtte, emedan de i synnerhet kallas bergsmän, som grufwodehlar och hyttor hafwa.
Cap.
VIII.
De orden uti § 1: finnes i thet bo, som uthmätas skall, synas sålunda ändras kunna: finnes i thet bo, ther utmätning skie skall.
Uti § 2 skulle orden tyckas bättre lyda, om i stället för: skedt updrag af sin ägendom, sättes: som effter egendomens afstående kommer till bättre wilkor.
Utur § 3 och meningen: är han eij lagligen uthsagd, lärer det ordet han kunna umbäras, emedan hyreman, hwarpå samma ord har afseende, står straxt tillförenen.
Cap.
IX.
Wid § 3 påminnes, att det ordet: beslag, tyckes böra uttagas, emedan det egenteligen säijes om ägendom.
Kunnandes wid det sista ordet i denna § misstänckter tillsättias: och ty kan bysättias, så att meningen blifwer: han är om flychten rätteliga misstänkter och ty kan bysättias.
§ 9.
Uti detta måhl, der det med cronomärke teknade godset röres, tyckes Kongl.
Rätten bättre wara något annat straff att utsättia, än en sådan confiscation af ägendomen, emedan tertius, som dertill och kunde rätt äga, derigenom kommo att lida; warandes och nödigt, att wid slutet och de orden: hårdt straff tillgiörandes, om skadans ärsättiande tillägges.
Cap.
X.
§ 1.
Wid de orden: pant eller borgen ställa tycker Kongl.
Rätten, det meningen således i begynnelsen af denna § kunde ändras: Ingen må bysättias i skuldsaker, enär han gitter för sin skuld borgen ställa, att betala till den tid, som Konungens befallningshafwande förelägger; nu hafwer den fordrande länt på pant, tå skall, enär skulden betalt blifwer, panten så god återgifwas, med mehra, som samma § sedan förmäler.
Wid § 3 påminnes, att desse quæstioner, som angå bättre rätt till debitorens egendom, synas intet höra till executoren, utan allenast till domaren, emedan derwid altid förefalla sådane omständigheter, som äro twistige.
§ 11.
För det ordet wederborgen tyckes meningen således tydeligare kunna uthsättias: hafwa någon annans borgen deremot.
§ 14.
Hwad som uti denna § förmäles om cautions upsäijande, synes intet giöra tillfyllest uti reelle cautioner, emedan borgemannen, när egendomen intet tillräcker hos sielfwa skuldenären, ändå bör betala hwad som brister; men skulle denna § allenast förstås om personel caution, så är derwid ingenting att påminna.
§ 16.
Wid slutet af denna § påmintes, att uti sådane tillfällen synes och hustruns ägendom böra ställas i qwarstad, eller borgen derföre sättias, på det den eij må blifwa förskingrad.
§ 18.
Såsom en sådan juratorisk caution aldrig tillförene här warit brukelig, så tyckes och Kongl.
Rätten, till undwikande af mened, det bäst woro, wid förra wanligheten härutinnan låta förblifwa.
Cap.
XI.
Uti rubriquen af detta capitel synes i stället för: födas det ordet underhållas bättre hafwa rum.
Uti § 1 tyckes i stället för skuldägande, kunna sättias: den fordrande.
Cap.
XII.
Wid slutet af den 1 § och de orden: i hoffrätten angifwa påminnes, att det endast bör förstås om landshöfdingarne, när förgripelser emot dem förelöpa, hwilket synes nödigt deruti uttryckeligen att uthsättia; emedan hwad som emot de nedrige executionsbetiente föröfwes, bör effter wanligheten wid underrätterne uptagas och afdömas.
Cap.
XIII.
De orden: som all annor laga giäld, tycktes här aldeles böra utelemnas, efter som det elliest skulle hafwa ett sådant anseende, som skulle böter såsom annor privilegerad fordran considererade blifwa, hwilka dock intet, förrän giäld gulden är, uthsökas kunna.
Uthsökningsbalcker.
Then andra dehlen.
Om rättz fullbordan i brott och missgiärningar.
Cap.
I.
Uti den 3 § synes det ordet: otwifwelachteligen eij hafwa rum, aldenstund det intet kan wara så säkert, innan uti saken blifwit ransakat och dömdt.
Cap.
II.
Uti 4 § lärer i stället för: klare omständigheter, klar beskrifning böra sättias, emedan omständigheter hafwa afseende på en sak och giärning, men eij på någon person.
Angående fångelistorne, om hwilka uti 8 § förmäles, att de åthminstone tre gånger om åhret insändas skola, håller Kongl.
Rätten före bättre wara, att de, effter förra wanligheten, och likmätigt Hans Kongl.
Maij: ts bref af den 13 april åhr 1674 och den 26 maji 1693, samt landshöfdinge instruction, månadtligen till hofrätterne insändas.
Cap.
III.
Uti 1 § tyckes i stället för: till skog fördan meningen sålunda kunna inrättas: och i galgebacken eller något morass i skogen nidergrafwa.
För det öfriga, wid en sådan händelse, att en delinquent uti fängelset blefwo död, öfwer hwilken ransakningen redan wore till hoffrätten insänd, synes nödigt, det Konungens befalningshafwande sådant uti hoffrätten tillkiänna gifwer, på det man onödigtwijs ransakningen eij måtte upläsa och resolution expediera, hwilket uti denna § kunde tillsättias.
Wid de orden uti den 4 § af tienlige personer, tyckes böra tilläggas: af någon medicinæ doctor eller feldtskiär först besichtiga låta, om den i orten är att tillgå, men elliest af andra förståndiga personer.
Cap.
IV.
Wid slutet af § 5, hwarest förordnas om de aflifwade missgärningsmäns nidgräfning, påminnes, att med deras kroppar, som på torgen halshugne eller ihiälskutne blifwa, skarprättaren intet får sig befatta, eij heller pläga de på en sådan plats nedergräfwas, tyckandes och Kongl.
Rätten nödigt, att wid de orden i domen förundt är tillägges: hwilket i alla domar klarligen bör uthsättias.
Härhos kan och Kongl.
Rätten eij opåmint lemna, att det härtill brukade fångarnes bakbindande, när de uthledas till rätteplatzen, dem under den långa wägen mycket mattar och ängslar, hwaraf de och förhindras med den andacht, som wederbör, sig till döden att bereda, hwarföre deruti någon ändring synes böra giöras, kunnandes händerne på sådane delinquenter, sedan alt annat förrättat är, och enär sielfwa execution dem öfwergå skall, således bindas.
Uti den 10 § tyckes wara nödigt att tillägga, det executoren icke allenast tijdeligen, utan och straxt bör hoffrätten om execution kungöra.
Cap.
V.
3 §.
Angående deras straff, som med hugg och slag öfwerfalla skarprättaren, då han på något sätt uti executionen felar, påminnes, det hans Kongl.
Maij: t medelst des placat, gifwit Götheborg den 24 Maji 1700, sådane brott med lifsstraff belägger.
Cap.
VI.
§ 6.
Med hafwande konors afstraffande genom risslitande tyckes böra anstå, till dess de födt hafwa; ad verba: med spö näpsas förmenar Kongl.
Rätten böra tilläggias: med penningeböter, eller, der han eij förmår böta, med spöslitande afstraffas.
Wid den 15 § lemnas till Kongl.
Lagcommissionens ompröfwande, om icke, när någon för des brott är dömd till böter, och dem till fullo eij kan ärlägga, han då för alt sammans kunde plickta med kroppen, utan att en del deraf få med penningar giälda, och det återstående upfylla med kroppsplickt.
Præsentibus omnibus.
Joh.
Retzius.
Urkunder till rättegångsbalkens historia.
1.
Lagkommissionens betänkande 1693.
Till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tz nådigste befallning, att den öfwer lagens reviderande förordnade commission skulle wid handen gifwa någre stycken, som till processens och dess wijdlyfftigheters afkortande och lindring för dhe i domstolarne strijdande parter kunde lända, har commissionen tyckt nödigt Hans Kongl.
Maij: t detta, som föllier, i underdånigheet att hemställa.
I.
Att stämbningar till den första instantien, anten det är uti häradz- eller cämbnersrätten, eller och uti dhe måhl, som på rådstugun immediate uptagas, skriffteligen utfärdas, eller och munteligen wed cämbnersrätterne och mindre saker å landet, af innehåld, hwilken som stämbning begärer, uti hwad sak, till hwad tijd och ort, hwilken stämbning på landet af någon läns- nämde- eller fierdingzman tillijka med en annan bofast, eller och af twenne andre inom häradet eller i sochnen boende beskedelige bofaste män, men wid cämbnärsrätterne genom stadsens tienare och en annan trowärdig man ställes den parten i händer, eller den munteligen tillsäges, som stämmas skall, anten på kyrckewallen å landet, eller hemma i hans huus och gård, eller der han sin tienst och boställe hafwer, eller och på dören anslås, så framt han sig undanhåller och wetterliget är honom hemma i sochnen, häradet eller staden stadder wara; hwilken tijd inom häradet kunde föreläggas fiorton dagar, utom häradet eller i en annan stad tree weckor, utom lagsagu sex weckor, men om han är mycket långt borto utom lagsagun, nijo weckor, emällan Swerige och Finland tree månader, emällan Lijffland, Estland, Ingermanland och Swerige fyra månader, dem, som utom rijket wistas, sex månader; till hwilken ända häradzhöfdingarne effter föregången communication med landzhöfdingarne tingen så långt förut lysa böre, att parterne kunna hafwa tijd stembningarne att uttaga och öfwerlefwerera låta, men dhe långwäga kunde citationerne så långt för utlysningarne tillställas, som här åfwan förmält är, då den instämbde parten skall wara plichtig att taga utlysningztijden i acht, och kunde utlysningarne utaf predijkestolarne publiceras till häradztingen twå månader förut, till lagmanstingen tree månader.
I städerne stämmes till cämbnersrätterne åtta dagar förut, till rådstugun fiorton dagar, med mindre det är resande personer, eller och sådane måhl, som intet så långt drögzmåhl tåla kunna.
II.
Dhe strijdande parterne böra på häradztingen tijdeligen klåckan åtta om morgonen wara tillstädes; kommer någon då till att upropas, eller på tingzplatsen sökias eller effterfrågas, och är utan laga wijste förfall borta, böte 1 dahler sölfwerm: t; sammaledes böter han och, om han effter middagen upropas eller effterfrågas, och intet sig infinner, och då tages wid andra upropet saken före, och dömes effter dess beskaffenheet; inkommer swaranden å samma ting med laga förfall, som är 1: o att han i sotesäng eller sårum ligger, 2: o i konungens tienst upbodat, eller faren är, 3: o i häcktelse sitter, 4: o af fienden hindras, 5: o af wådeld eller wattuflod nöd lijder, 6: o ifrån sine sinnen kommen, 7: o oförmodeliget infallande dödzfall af man, hustru, föräldrar eller barn, 8: o till högre eller annan rätt förr stämder är, då skiutes saken up till nästa ting; men wises intet sådane laga förfall å samma ting, tå dömes icke allenast i saken, utan då går och den afsagde domen till utmätning, hwilket den andre parten emot borgen lyffta kan, om han det begärer.
Kommer den swarande parten på nästa ting, och effter föregången stämbning på sin wederpart, söker wisa sine laga förfall, då bör rätten sådan hans ursächt noga skiärskåda, och der hon laglig finnes, saken å nyo företaga och afdömma, doch begge parterne så wäl om förfallen som hufwudsaken laga waad förbehållet.
Winner han både om förfallen och hufwudsaken, då går den undfångne utmätning tillbakars, men winner han om förfallen, och förlorar hufwudsaken, då blijr executionen ståndande, till dess domen af högre rätt kullkastas, hwilken och äfwen wäl om förfallen döma bör; kan han intet sådane förfall wisa, då stånde honom fritt inom hatt och åhr hufwudsaken att återwinna, om han kan och gitter.
Och hafwe ingen macht med en sådan sakz återwinnande längre att dröija, än natt och åhr ifrån den dag första domen föll, och äge sedan der uppå ingen wijdare talan.
Pröfwer och öfwerdomaren någon wijdare ransakning wara af nöden, kan han den förordna på ort och ställe, som wederbör, förbehållandes sig sielf domen, sedan ransakningen inkommen är.
Kommer swaranden tillstädes, och käranden utan laga upwijste förfall uteblifwer, då är swaranden för hans tilltaal aldeles frij, och niute för sin omkostnad en skiälig wedergäldning.
III.
Att parterne må påläggias i första instantierne, anten dhe munt- eller skriffteligen agera, tydeligen och noga framföra alt hwad till saksens uplysning tienar, och derwid sedan lägga alle sine bewijs, skiähl och documenter, som dhe kunna hafwa, och intet deruti förbijgå, eller med upsåt, list och hwarjehanda konst innehålla, och till öfrige instantien lemna eller upskiuta; 2: o att för större richtigheet skull nödigt woro, att i cämbnärs- så wäl som i rådstugu- lagmans- och hoffrätterne, domarne böra af- och reenskrifwas, förr än dhe publiceras och afsäijas, så att begge parterne kunna straxt, så snart domen är afsagd, deraf få sin afskrifft, och den, som intet tager straxt ut den fallne domen eller resolutionen, skall böta i hoffrätten 5 dahler, i lagmans- och rådstugurätten 3 dahler och i häradz- och cämbnersrätten 2 dahler s: mt; 3: o att så wäl för en och annan parternes, särdeles dhe fattigas och enfaldigas, skull, så och för underdomarens heder och respect, man icke förplichtas så i hastigheet, utan beskied och betänckiande på stunden, som här till skiedt är, emot cämbnärsrättens dom wadepenningar att inläggia, utan förunnes dem twenne dagars råderum, nembligen till klockan 12 om tredie dagen sig att omhugsa och betänckia, om dhe willia wädia, eller eij.
IV.
Till rådstugurätterne synes ingen stämbning wara af nöden, utan när någon wädiat emot en cämbnärsdom eller resolution, bör cämbnersrätten straxt upsända originalacterne på rådhuset, och den wädiande till den adertonde dagen ifrån det den afsagder är, om morgonen klockan åtta, på rådstufwan inlefwerera sine beswär deremot eller böte för första upropet sex mk.
s: mt, men blifwer han till klockan 12 utan laga förfall aldeles ute, böte 5 dahler s: mt, och domen förklares att på hans sijda hafwa wunnit laga krafft; faller bemälte tijd in på någon helgedag, kan han det nästfölliande rådstugudag giöra.
Sammaledes hemställes och Hans Kongl.
Maij: t, om icke den, som har appellerat emot en häradzdom, må inom en månad ifrån det bemälta dom blifwit afsagd, inläggia hoos lagmannen eller hans fullmechtige inom lagsagan, fast tingztiman intet ändå är inne, sine beswär emot samma häradzdom dubbelt afskrefne, utaf hwilka lagmannen det ena exemplaret sielf behåller, det andra utgifwer han wederparten straxt till förklaringz, hwilket käranden, så snart lagmannen derpå skrifwit och antecknadt, skall den andra parten tillställa låta; warandes begge parterne ytterligare skylldige, så snart lagmanstinget utlyst blifwer, att infinna sig hoos lagman, och der afhämpta termin, på hwad dag dhe comparera skole, och den, som då utan laga förfall uteblifwer, böte för första upropet 3 dahler s: mt, men när han andre gången upropas och intet är tillstädes, bör saken lijka fullt företagas och afdömas.
Der lagsagan wijdlyfftig är, synes lagmanstinget på twenne eller flere orter om hwart åhr böra hållas.
V.
Synes så wid häradz- som cämbnärsrätterne underdomarne böra uti wittnesbörden och attesterne om deras laga waad uttryckeligen sättia, att så wäl den appellerande som hans wederpart inom förbemälte tijder skola sig för lagmannen eller rådstufwurätten inställa, den förra sina gravamina att inläggia, den senare utan någon wijdare stämbningz afwäntande dem att emottaga, warandes då ingom tillåtet i lagmans- eller rådhusrätten flere inlagor än hwar sin att inläggia.
Så synes och lagmans- och rådstufworätterne kunna tillstädias, att anten på parternes anhållande eller rättens gottfinnande påläggia dem juramentum calumniæ, förr än dem tillåtes sin sak att utföra.
VI.
Begärer någon, för saksens widlyfttigheet eller flere skiäls och wittnens anskaffande, något upskåf och dilation, tyckes domaren det samma noga och wäl böra pröfwa och öfwerläggia, om sådant upskof skiäligt är, och derpå sådan tijd sedan föreläggia, som han finner nödwändigheten fordra, och för honom kan förswarliget wara, hwaremot ingen wädia må, utan där han tilltroor sig domaren för wäldog att anklaga, kan han sine beswär emot honom inför hoffrätten angifwa, inom den tijd, som uti 13 puncten om laga wad förmäles.
VII.
När parten sig fuller i stadzrätterne inställer på första comparitions- eller upropzdagen, men utan laga skiähl och orsak försummar att infinna sig, då han andra gången och näste rättegångzdag blifwer upropad, då synes den försummande parten första gången böra böta i rådhusrätten 3 dahler och dhe andre stadsens collegier 2 dahler och i cämbnersrätten 1 dahler s: mt.
Men försummar han andre gången, hemställes Kongl.
Maij: t, om icke då saken kan till laga skiärskådan företagas, och som hon finnes wara beskaffad, sampt på dhe skiähl, som wid handen äro, afdömas.
VIII.
Uti cämbnärsrätten, om saken är af någon wicht, bör äfwen så wäl som uti rådstugurätten skrifftelige relationer utfärdas, och enär relationerne anten i cämbnersrätten, eller och i rådstugurne, så och hoffrätten äro färdige, förelägges hwardera parten till det högsta åtta dagar dem att igenomsee, underskrifwa och återlefwerera; försummar någon det utan laga föredragen ursächt, böte i hoffrätten 10 dahler, rådstugun 5 dahler och i cämbnärsrätten 3 dahler s: mt, och föresättes honom sedan ännu twenne dagar; gifwer han ändå intet relationen underskrifwen tillbaka, skall saken lijka fullt företagas och afdömas.
IX.
Att sammaledes må förhållas med dhe parter, som på den dem förelagde dag, utan laga förfall, sig till muntelige förhöör intet infinna, enär det antingen af andra utaf dhe strijdande parter begiärdt blifwer, eller och domaren det samma till sin underrättelse nödigt finner, om icke han första gången bör böta i hoffrätten 10 dahler, i rådstugun 5 dahler s: mt, i stadsens collegier 2 dahler s: mt och i cämbnersrätten 1 dahler s: mt, och wid andra gången han upkallas, den andra parten må blifwa hörd, samt saken företagas och afhielpas, anten han kommer eller eij.
X.
Om någon part, sedan han sine beswär emot dhe afsagde domar angifwit, och så wijda tagit dhe föresatte fatalia i acht, reser bort, utan att ställa någon fullmechtig till saksens wijdare utförande, bör sådant dess fodersamma utslag intet hindra, utan må icke dess mindre med dess utförande effter lag och processen förfaras, samt giöres deruti sådant utslag, som sielfwa rättwijsan fordrar.
Men hafwer någon så högnödig resa och saken så swår eller angelägen är, att han den icke kan någon annan fullmechtig anförtroo, bör han der om för sin afresa tijdigt gifwa tillkänna och domarens ompröfwande det underställa.
XI.
Tyckes intet nödigt, att till doms afhörande uti lagmans- rådstugu- och cämbnersrätterne någon annan stämbning gifwes, än som wid hoffrätterne skie plägar, utan måge parterne, när domen är färdig, igenom offenteliget anslag på dörren 2 dagar, förr än den afsäges, blifwa derom kungiorde, den samma att afhöra, och skall, sedan parterne warit till förhöör, intet länge med domens afsäijande fördröijas, hwilket Commissionen tycker på rådstugun i städerne, hwaräst hoffrätterne äro, bäst kunna skie om onsdagarne, på lagmans- eller cämbnersrätterne den dag, som dhe bäst och lägligast finna, och hälst i cämbnersrätten om måndagen; och hwilken sig då icke infinner, hafwe sig sielf att skylla för alt det han medelst sådan sin försummelse i en eller annan måtto skulle komma att lijda.
XII.
Att dhe, som sinnade äro dhe wid lagmans- samt rådhussrätterne och domcapitlen förr afdömde måhl och ärender i hoffrätterne wijdare föredraga och utföra, sedan dhe i rätterne wädiat, eller och i domcapitlen inom 8 dagar tillkännagifwit, att dhe willia med sine beswär gå till hoffrätterne, begge parterne utan någon wijdare stämbningz sökande eller afwäntande, inom en wiss, samt effter hwars och ens ortz aflägenheet stäld och lämpad tijd, sakerne uti hoffrätterne angifwa, och då tillijka med lagmans- eller rådhuusacterne, dem dhe skola låta reenskrifwa, inkomma med sine emot den afsagde domen författade beswär, så framt dhe, som wädiat, eller sine beswär andraga willia, tänkia sig deraf wijdare att få betiena, och icke willia af sådan sin rättigheet förlustige göras, åliggandes den, som saken wunnit, att sielf låta underrätta sig, om hans wederpart emot domen wädiat, så att han eller hans laga fullmechtige då kan sig till samma tijd inställa, att emottaga och swara på dhe beswär, som den andra emot honom inlägger.
Om det intet skier, skola icke dess mindre kärandens beswär emottagas och saken afdömmas, effter dhe skiähl, som wid handen gifwas.
XIII.
Hemställes altså Hans Kongl.
Maij: t uti underdånigheet 1: o om icke parterne uti dhe domar och resolutioner, som i dhe städer gifwas och afsäijas, hwaräst hoffrätterne äre belägne, måge inom en månadz tijd, ifrån det domen är afsagd, i hoffrätten sig angifwa och acterne med deductionen inläggia; 2: o uti Swea hoffrätt tyckes dhe domar, som afkunnas i Upland, Södermanland, Wässmanneland, Kopparbergz lähn, Närijke och Gästrijkland inom sex weckor böra angifwas; i Helsingeland, Jämpteland, Ångermanneland, Medelpad, Wästerbottn och Gottland 9 weckor.
Ifrån Refwal synes dhe här till brukade apostoli reverentiales, jämte hoffrättens citationer och compulsoriales pro edendis actis kunna afskaffas, och i det stället föreläggas dem, så wäl som dhe, hwilka per ordinariam appellationem komma ifrån Riga, 4 månaders tijd sig att inställa.
2: o Uti Götha hoffrätten synes beswären emot dhe domar, som äro fallne uti Östergöthland, Calmare lähn och Småland, Skaraborgz samt Elfsborgz lähn, så och Halland, Skåne och Blekingen, böra inkomma inom 6 weckor; ifrån Wärmeland, Dahl och Bohuuslähn 9 weckor.
3: o Inför hoffrätten i Finland förelägges för dhe domar, som falla i Åbo lähn eller Åhland 6 weckors dag.
Dhe, som undfå domar ifrån Österbottn, Nyland, Tawastehuus, Wijborg och Kexholms lähn, skola sig inom 9 weckors tijd inställa, men ifrån Ingermanland synes kunna föresättias 3 månaders dag.
XIV.
På det ingen må förebära eller inwända någon ursächt af okunnigheet om sådant, utan denne Kongl.
förordningen må allom och isynnerheet den, som wederbör, till effterrättelse kunnig och wetterlig wara, bör hwar och en domare, som wädies ifrån, så och domcapitlen, uti dhe wittnesbörder, som under domen gifwes, uttryckeligen föresättia tijden ifrån hwar ort, som förbemält är, sig behörigen effter denne stadgans innehåld att infinna.
Skole och alle underdomare, så snart emot deras domar eller resolutioner wädiat blifwer, derpå straxt öfwersända en notification eller upteckning till öfwerdomaren, anten det bör komma till rådhuus- lagmans- eller och hoffrätten.
XV.
Synes och rådeliget wara, att den myckna här tills brukade skrifftwäxlingen parterne betages, så att dem här effteråt jämte det dhe inläggia den förre instantiens act tillåtes allenast en gång hwardera att skrifwa, den ena korteligen och wäl att författa sine beswär emot den ågångne domen, den andra sig der öfwer att förklara, derpå sedan hoffrätterne, i fall parterne sådant begära, eller och rätten det nödigt pröfwar, effter en eller flere munteligen håldne conferencer, saken afgiöra kunna.
XVI.
Faller dagen, på hwilken beswären skola inläggas för öfwerdomarena, på någon helgedag, skiutes det up til nästa söchnedag, och så framt det i hoffrätterne infaller den tijden, då dhe residerande allenast sittia, skola icke dess mindre beswären med acterne emottagas, så och skrifftwäxlingen under anslag i medlertijd hållas, hwilket så wäl in- som utom sessionen håffrättzsecreteraren, fiscalen och en notarius med actuario skola förrätta, på det sielfwa rätten dermed eij måtte hindras; men om något derwid förefaller, som hoffrättens utslag fordrar, skola dhe det för rätten straxt andraga, och derpå resolution afhämpta.
XVII.
Dhe acta, som skole reenskrefne inlefwereras ifrån lagmans- och rådhuusrätten, skole betalas med 12 öre sölfwermynt hwart arck, och bör rätten tillsee, att det icke för grofft eller för rumt blifwer skrifwit, utan att hwar sijda till det ringaste af 25 rader består, och skall ett document, som flere gånger uti acten finnes, intet mehra än en gång afskrifwas, utan kommer det offtare att andragas, kunna dhe beropa sig på det folio, hwaräst det förra documentet finnes en gång afskrifwit.
Tyckes och onödigt wara wid acternes afcopierande dhe långa titlar att afskrifwa uti det, som till rätterne stält warit, utan sättes till exempel: tit.
Till borgmestare och råd, tit.
Till Kongl.
Hoffrätten etc.
Kunna och förbijgås dhe onödige curialia och titlar wid underskrifften af suppliquer och bref, tagandes i acht, att der under intet mycket papper lemnas oskrifwet.
XVIII.
Såsom parterne härigenom blifwa märkeligen lindrade, att dhe icke allenast stoor tijdspillan, utan och många omkostnader undslippa; altså hemställes Hans Kongl.
Maij: t, om icke domarena och betiente dem till någon understöd och lijten erkändslo af parterne, för den möda och arbete, som dhe för dem uti sakerne hafwa, måge få i stället för stembningzpenningar niuta ett lijka qvantum för dhe attester, som dhe wid saksens insinuerande utgifwa.
XIX.
Om käranden wid anslaget på hoffrättzdören försummar upropet, böter han för hwart och ett 10 dahler och swaranden 5 dahler s: mt, så framt han hela förmiddagen försummar, men kommer han förr än klockan 12 slagen, böte den, som sin inlaga borde inlefwerera, 5 dahler och den andre parten 3 dahler s: mt.
Den, som kommer tillstädes oberedder, och hafwer eij skiälig ursächt, skall böta 3 dahler s: mt.
XX.
Dhe, som willia fordra expenser af sina wederparter, böra straxt jämte dhe andra inlagorne bijfoga ett upsattz och förteckning på alle expenser och omkostnader, och hwaruti dhe bestå; försummar någon detta, hafwe då sedan eij macht på någre expenser att prætendera, med mindre dhe sig sådant uttryckeligen förbehålla wed saksens sluut att utföra.
XXI.
Förbiudes all ohöfligheet, oqwädens- och smädeord uti skrifwande och talande inför rätten, så att ingen skall understå sig att angripa sin wederpart med några håniska eller försmädeliga ord eller beskyllningar wid 10 dahler s: mtz wijte, eller mehra, effter rättens gottfinnande, och stånde sedan hans wederpart fritt detsamma med honom att utföra.
XXII.
Förlijka sig parterne, sedan saken uti hwad för rätt det wara må är anhängiggiord, eller angifwas bör, så skola dhe wara förplichtade sådant uti rätten att gifwa tillkänna, till den tijd han elliest är skylldig der att comparera, eller böte den, som det försummar, i hoffrätten 20 dahler s: mt, uti lagmans- och rådstugurätterne 10 dahler s: mt, uti häradz- och cämbnersrätterne 5 dahler s: mt.
XXIII.
Att med utmätning af det, som dömt är, må så förhållas på landet och i städerne, att den parten, som twenne domar wunnit hafwer, fast än der emot wädiat blifwer, må emot borgen få lyffta eller tillträda det, som så dömt är, eller der han icke will eller förmår borgen ställa, tå sättes det, som dömt är, i qwarstad, in till dess hoffrätten, dijt saken wädiat är, ändteligen deruti dömer, och tå förhålles thärmed, som tillförne stadgat är om utmätning af hoffrättens domar.
Samma lag ware och om the städer, hwaräst ingen cämbnersrätt är, så att executionen på rådstugurättens dom anställes.
2.
Utlåtanden öfver Lagkommissionens betänkande 1693.
a) Svea hofrätts utlåtande.
Kongl.
Swea hoffrättz underdånigste påminnellser wijd det project, som effter Kongl.
Maij: ts allernådigste befallning, des till lagens reviderande förordnade Commission, till processens och des wijdlöfftigheeters afkortande och lindring för dhe i domstohlarne strijdande parter, opsatt och författat hafwer.
[§ 1.
]
Uthi denne § finnes opfördt ibland flere sätt att stämma een part för dommaren, att enär parten sig undanhåller stembningen på dören må anslås; hwarwidh warder allenast i underdånigheet påmint, om icke wijd een slijk händellse, då een part genom anslag på dörren citerat warder, wore jembwähl nödigt att låta säija folcket till, som boo uthi huuset, nembl: n att den persohn, uthi een såådan saak, till den tijdh och det ställe warder till rätta stämbd och citerat, på det een mothwillig part sedan så mycket mindre må kunna förebära någon okunnigheet, eller till äfwentyrs påstå, sig intet anslag på dörren sedt, uthan att det för hans hemkomst warit bortrijfwit, och honom alldeles owitterligit.
2.
I lijka måtto ställes i Hans Kongl.
Maij: ts nådigste ompröfwande, huruledes sielfwa uthlysningztijden till häradztingen, som här uthsättes till 2 månader, må concilieras och sammanlämpas med det, som ofwanföre uthi denne § står, nembl: n att emellan Swerige och Finland bör stembningen skee 3 månader, och emellan Swerige och Lijfland 4 månader för comparitionsterminen, om icke, wijd een sådan händellse, parten kunde först stemmas allenast till een wiss månad, uthi hwilcken dhe ord: häradzhöfdingen gemeenligen hållas pläga, att infinna sig uthi den ort, der dombstohlen är, med den bijfogade clausull, att han sig då hoos häradzhöfdingen skall angifwa, och sig om sielfwa comparitionsdagen närmare erkundiga.
3.
Dhe orden mycket långt borta uthom lagsaga tyckes gifwa dommaren, så wähl som parterne tillfälle till någon twist och åthskillig uthtydning, hwilcket att betaga, hemskiutes uthi Kongl.
Maij: ts allernådigste gottfinnande, om icke i det stället kunde specificeras wijst mihletahl, eller och, att terminerne tages som swaranden kan wistas till, antingen uthi den nästa, andre eller tredie lagsagan.
§ II.
Kongl.
Rätten finner osäkert att uthnembna wist klåckeslag till opropetz förrättande wijd häradztingen, emedan så wähl höste- som wintertingen offta hålles den tijdh af åhret, att klåckan 8 än är föga liust, då och gudztiensten först, effter kyrckioordningen, förrättas bör, kunnandes opropet således kl. 8 intet alltijdh påbegynnas, hwarföre underställes Hans Kongl.
Maij: tts nådigste godtfinnande, om till opropetz förrättande någon annan tijma behöfwer att nembnas, än allenast, att det skeer straxt effter förrättad gudztienst.
Enär parten wijd häradztingen första upropet, som skeer om morgonen, intet är tillstädes, tyckes det wara altför swårt och för hastigt, att han effter middagen straxt, enär han åter upropas, fast tinget sedan i flere dagar påstå skulle, dömmes in contumaciam, hwilcket och synes sträfwa emoth det, som effterföllier uthi denne §, nembl: n att een slijk part wijd samma ting än sine förfall får framwijsa, emedan det wore fåfängt att wijsa sine förfall andra dagen, eller innom tingetz sluuth, sedan man den första dagen effter middagen redan wore dömbd in contumaciam.
Förmenar altså Kongl.
Rätten, att contumaciedommen eij bör fällas öfwer den frånwarande, så frampt elliest tinget något wahrar, för än sidsta tingzdag, jämbwähl och, att han eij må upropas mehr än een gång om dagen, nembl: n den första, och den andra tingzdag, och tredie resan på sidsta tingzdag, då han och fälles in contumaciam, dock på det een mothwillig part eij må gifwas tillfälle att absentera sig till sidsta stunden, och i medlertijdh låta dommaren och sin contrapart med olägenheet och skada effter sig wänta, synes een sådan böra plichta, icke allenast för första upropet, som och Kongl.
Commissions mening är, een dahler sölfwerm: tt, uthan och för det andra 2 dahler och för det tredie tree dahler sölfwerm: tt, då han jämbwähl bör undfå sin domb.
Såssom alle laga förfall här uthi projectet intet äre specificerade, eij heller kunna dhe alle så lätt opnembnas, ty synes nödigt, att här införes ohngefähr een sådan clausull: eller andre slijke oumgängelige och oförmodeliga förfall, hwilckas lagligheet dommaren äger pröfwa och skiährskåda.
§ III.
Att den, som intet straxt den fallne dommen eller resolutionen wijdh häradz- och ciembnärsrätterne uthtager, skall böta derföre twå dahler sm: t, det tycker Kongl.
Rätten wara för swårt, i anseende till dhe fattige parter, som offta i ringe saaker, af een dahlers importanee och mindre, wijd den nedersta instantien sin rätt sökia måste, förmåendes sedan, enär dommen uthfallen är, den intet så straxt uthlösa, fast mindre några anseenlige böter ehrläggia, hwarföre hemställes i Hans Kongl.
Maij: ts nådigste godtfinnande, om icke desse böter widh den nederste instantien kunde antingen afskaffas eller modereras, eller och att den fattige måtte få uth sin domb gratis och uthan betahlning.
I lijka måtto lembnes i Hans Kongl.
Maij: tts nådigste behagh, om icke desse böter jembwähl wijdh dhe öfwerinstantierne kunde förblifwa wijdh det quanto, som här tills warit wanligit, nembligen wijdh hoffrätten allenast 4 daler sm: t och wijdh rådstugun 2 daler sm: t.
Såssom i denne § wijst tijd är uthsatt, innom hwilcken appellation bör skee wijd ciembnärsrätterne, så synes i lijka måtto wara af nöden, att wissa fatalier i samma måhl wijd häradztingen warder wijd detta tillfället specificerade, nembl: n effter lag och gammal sedwänia otta dagar.
Hwarjempte och hemställes uthi Hans Kongl.
Maij: ts nådigste gottfinnande, om icke på den händellsen, då een häradzhöfding, antingen för påfölliande tingzterminer, eller för andre förefallande embetesbeställningar skull, eij kan fördröija på tingzstället, in till des appellationsfatalierne expirera, honom då bör draga den försorg, att häradzdommaren wijd hwar tingzplatz uthi hans ställe appellationerne må emottaga, och der uppå sitt laga attestatum meddela, så att parterne eij må nödgas för appellations skull att giöra någre resor effter häradzhöfdingen uthom häradet till främmande tingzställen.
§ IV.
Hwadh i denne § förmähles om sättet att fullföllia een appellation ifrån häradz- till lagmansrätterne, synes oförgrijpeligen, med dhe månge resor till och från lagmannen, sampt med mycket skrifwande, lända begge parterne mehra till last och omkostnad, än den här tills öfwade processen genom wanlige stembningar, ty effter den projecterade methode måste först alle parter agera skriffteligen, och dheras inlagor in duplo förfärdiga, där lell elliest mångom fattig persohn wähl kunde mundteligen i sin eenfalldigheet sin klagan för dommaren andraga och rätt niuta, men nödgas på detta sättet, enär han eij förmår leija advocat att skrifwa för sig, låta sin rätt ligga, kunnandes intet nyttia dhe beneficia juris, som honom elliest lagligen äre förbehålldne.
Till det andra, och hwadh resorne wijdkommer, så i det stället att tillförene allenast actor eller kiäranden reeste een gång, till lagmannen att undfå citation, och den sin swarande tillställte, skulle han nu genom denne process obligeras att reesa till lagmannen twenne gånger, först till att inlefwerera sin deduction, och sedan andra gången att inhämpta beskedd om termino comparitionis, des uthan skulle han jembwähl i medlertijdh med een dubblet af sin deduction reesa till contraparten och honom den samma tillhanda ställa, dhen swarande parten angående, så i det stället han tillförende eij har behöfft giöra någon annan reesa, än allenast till tingz effter undfången laga citation, förbindes han nu uppå detta sättet först effter tingetz uthlysning och publication att resa sielf till lagmannen och taga effterrättelse, uppå hwilcken dag han sin contrapart till swars comparera skall, hwilcket beswär honom effter dhen förre wanlige process warit alldeles okunnigt.
Hwarföre och emedan ingen alt härtill förnimmes hafwa klagat öfwer dhen för detta wijd lagmanstingen brukade processen, hwilcken och desuthan för parterne synes mycket lindrigare, ty hemställes uthi Hans Kongl.
Maj: ts nådige behag och ompröfwande, om det icke derwijdh framgeent må förblifwa, hälst och hwadh lagmannen sielf wijdkommer, Kongl.
Rätten intet finner, att han uthaf den hoos honom så tijdigt ingifne ensijdige deductionen, innan han widh sielfwa tinget seer den andra partens förklaring, och den dher emoth jembförer, kan få någon rätt information i saaken, uthan fast mehra någre skadeliga i förtijdh fattade impressioner, hwilcka sedan genom swarandens förklaring eij så snart torde stå att ändra och rätta.
§ XII.
Hwadh i denne § förmähles om comparitionsterminen wijd hoffrätterne, tyckes sigh swårligen låta practicera, alldenstundh i fall dommaren sielfwe eij får reglera anslagen och comparitionsterminerne, effter det han sådant lägligast finner, och som han effter handen kan giöra sig ledigh till att slätta och afgiöra alla dhe præliminairquæstioner, hwilcka derwijd som offtast i stoor myckenheet af wigt och importance förefalla, uthan att underinstantien, hoffrätterne owitterligen, kommer att terminera dagen, då parterne wijd hoffrätterne sigh till action inställa skohla, synes deraf icke allenast härflyta den inconvenience, att enär dagen infaller, som underdommaren parten förelagdt, då måste hoffrätten, ehuru olägligit det och falla kunde, släppa alt annat, och taga sig anslagen före, sampt afhielpa alle dhe twister, som derwidh yppas kunna, uthan och, alt effter som een hoffrättz jurisdiction är stoor och wijdlöfftig till, jembwähl och tingzterminerne kunna komma att stå på een tijdh om åhret, som mästedehlen skee pläger, så lährer deruppå föllia, att effter dhenne process, då hoffrätten sielf eij förordnar om anslagen, kunna ifrån hwarje orter parterne således i sänder, och på een hoop inkomma, att på een dag 50, 100 eller flere torde af underdommaren wara terminerade att upropas, hwilcket skulle skee icke mindre med stoor oreda och confusion för parterne, än för dhen Kongl.
Rätten sielf, så att intet på een förmiddag eller een tijma och half, som härtill skiedt är, uthan kan hända uthi flere dagar, hwadh wijd anslaget föreluppe, kunde afgiöras, och uhr wägen skaffas, imedlertijdh skulle alla andra criminal- och civilmåhl, ehuru angelägne dhe och wore, i dhe dagar komma att stå alldeles tillbaka.
§ XIII.
Så frambt Hans Kongl.
Maij: t i anseende till det, som ofwan förmält är, låter i nåder beroo widh den wanliga process i detta måhl, angående comparitionsterminens och anslagens reglerande, så komma citationerne intet att afskaffas, hwilckas uthlösande och des uthan parten i anseende till alle andre expenser föga kan gravera, men hwadh apostolos reverentiales sampt compulsoriales pro edendis actis, som här till wijdh appellationerne ifrån Rijga och Reval brukade äre, wijdkommer, så anseer Kongl.
Rätten dem för alldeles onödige, kunnandes i det stället allenast ett attestatum appellationis, antecknadt på sielfwa dommen, som här i Swerige skeer, giöra tillfyllest, och att acterne straxt, innom een wiss förelagd tijdh, till den appellerande parten uthan någre compulsorialer uthlefwereras.
§ XV.
Att parterne hädan effter eij må tillåtas skrifwa mehr än een gång hwardera, det tycker fuller störste dehlen af Kongl.
Rättens ledamöter kunna sig någorledes giöra låta i dhe saaker, som per appellationem hijt devolverade äre, i anseende dhertill, att heela dhen förre instantiens act skall widh dhen öfwre dombstohl blifwa inlefwererat, men i dhe måhl, som effter processen och Kongl.
M: ts förordningar här immediate uptagas, synes dhe twenne skriffter intet giöra tillfyllest, i ty som hoffrätten är dhen sidsta instance, hwarifrån intet uthan mångahanda onera och olägenheeter så af deposition som revisionspenningar och annat mehra, wijdare och under Kongl.
Maij: tts nådiga revision med een saak kommas kan, så är det så mycket mehra nödigt och angelägit, att parterne i det foro eij betages hwariehanda tillfälle och beneficier sin saak fullkombligen att deducera, hwilcket genom skrifftelige inlagor alltijdh bättre, liusligare och säckrare skee kan, än medelst många mundteliga conferencer, dhe der först taga fast mehra tijdh bort, än då det samma skriffteligen är upsatt, sedan äro dhe jembwähl mycket äfwentyrliga, i det dem eij kan gifwas wittzordh, för än protocollerne för begge parterne äre upläsne, och parterne sin tahlan sielfwe widhkändz, hwar widh offta händer, att een illwilliande nekar till det han sagdt, och giör till intet det fundament, hwar uppå dommaren elliest ärnat grunda sin mening och votum, hwaremoth det, som een gång skrifwit är, måste blifwa ständigt, och kan intet åtras; desuthan och emedan uthi sakerne först och för all ting måste fullkommeliga relationer författas, och uthi dem status causæ, som sig bör, med alla skiählen pro och contra uthsättias, jembwähl och referens straxt, så wijda giörligit är, hafwa sitt votum färdigt effter acta och probata, så tyckes oförgrijpeligen, att intetdera fullkommeligen skee kan, för än antingen kiäranden replicando har beswarat rei exception, eller och först är hållit ett mundteligit conference, och derwijdh kiäranden tillåtits att wederläggia sin contraparts positioner uthi des exception, ty elliest kunde swaranden i sin exception få införa hwadh han wille, hwilcket referenten, så länge det eij refuterat är, eij annars kunde än troo, och saaken dereffter intaga; kunnandes således hwarcken hans relation wara fullkomblig, eij heller hans votum hafwa beståndh, för än parterne allförst, sedan exceptionen warit ingifwen, blifwit een gång å något sätt hörde.
Desse omständigheeter hafwa bracht een dehl af Kongl.
Rättens ledamöter på dhen mening, att dhe skulle hålla för orådeligit jembwähl wijd dhe appellerade saakerne att betaga parterne det beneficium af dubbell skrifftwexling, som här till alltijdh har wanligit warit, men att i det stället heller sielfwa conferencen uthi dhe saaker, som liusligen genom skrifwandet å begge sijdor deducerade äre, kunde skattas för öfwerflödig, då parterne sielfwe den samma sig eij per expressum förbehållit.
§ XVI.
Hwadh anslagen wijdkommer, och att dhe af hoffrättssecreteraren, fiscalen och een notarius med actuario hädaneffter förrättas skulle, det synes oförgrijpeligen intet lända till processens afkortande och lindring, uthan fast mehra till tijdzens uthdragande och arbetes förökning, alldenstundh nästan under alla anslagen åthskillige swåra twister och præliminairquæstioner förekomma, dhe dher icke annars än af rätten sielf decideras kunna, och om nu sådanna twister först skohla af secreteraren afhöras, och sedan af honom rätten föredragas, så tager det för sielfwa rätten lijka mycket tijdh bort, men för secreteraren dubbelt, hwilcken desuthan nogsampt är sysselsatt, och uthan Kongl.
Rättens saaknadt och hinder sällan kan afkomma, föruthan att här wijd Kongl.
Rätten eij heller något rum är till sådanne uproop, emedan förmiddagarne, då upropen för sig gå, Kongl.
Rätten är stadd i fullt arbete å begge rummen.
Hemställes altså i Kongl.
Maij: ts nådigsta ompröfwande, om icke hädaneffter som härtill anslagen beqwämligast skee inför sittiande rätten, då alla dherwijd sig yppade quæstioner straxt och på een gång kunna afgiöras, emedan och med dhe andre anslagen, wijd hwilcka inga twister förefalla, uthan att parterne allenast som hastigast opnembde, och inlagorne emothtagne warda, ingen tijd för Kongl.
Rätten kan consumeras.
§ XVII.
Wijdh denne § påminnes allenast detta, att taxan på acterne, som reenskrifwas, synes kunna modereras till 6 à 8 öre arket, emedan parterne elliest, i stället för een lindring, torde af denne process finna een större gravation än den förre wanlige praxis kunnat med sig föra; betienterne och des uthan, som acterne afskrifwa eller afskrifwa låta, böhra intet sökia sin gewinst, i det som Kongl.
Maij: tt allenast till parternes lindring har i nåder ämbnat och uthsedt.
§ XXIII.
Såssom denne § synes generaliter förmå, att ingen uthmätning af det, som dömbt är, kan wärckställas, för än då twenne dommar äre ågångne, eller och een rådstugudomb i dhe städer, der ingen ciembnärsrätt är, så hemställes uthi Kongl.
Maij: tts nådiga gottfinnande, huru wijda det, som tillförende uthi den 4 § af Kl. Maij: tts nådige påbudh till alle dombstohlar A: o 1669 stadgat är, nembl: n att dommaren uthi wissa måhl, der saken sig grundar på klare och straxt bewisslige skiähl, laggille breef, förskrifningar etc. bör hafwa tillståndh straxt att dömma så mycket i qwarstadh som twisten wärd är, nu genom dhenne process skulle komma att cessera eller eij, derjempte giörs och af een dehl uthaf Kongl.
Rättens ledamöter een underdånig påminnellse, huruwijda enär een sådan casus förefaller, att den part, som förlorat twenne dommar, eij förmår præstera wärckelig deposition af det, som dömbt är, kan medelst någon annan uthwäg få saken upp till wijdare skiährskådan, antingen genom real eller personal caution, eller och genom corporlig arrest, som skeer widh revisionssöckiandet; emedan och elliest skulle synas swårare, att få een saak ifrån lagmanstinget eller rådstugun till hoffrätten, än derifrån wijdare under Kongl.
Maij: tts egen höga revision, alldenstundh den revisionssökiande parten, enär han den dömbde summan eij förmår deponera, kan genom real eller personal borgen, eller och medelst det han träder i hächte, effter Kongl.
Maij: tts nådiga förordningar få up sin saak in för Kongl.
revisionen.
b) Göta hofrätts utlåtande.
Underdånige påminnelser wid dhee af Kongl.
Maij: tt i nåder communicerade förslag, som den till lagens reviderande förordnade commission i underdånigheet wid handen gifwet, om någre stycken, som till processens och dess widlyfftigheeters afkortande och lindring för dhee i domstolarne strijdande parter kunde lända.
Ad § I: m.
1.
Såsom uthi Kongl.
Maij: ttz öfwer allmogens beswär wid rijkzdagarne anno 1672, 1675 och 1686 nådigst gifne resolutioner, länss- och fierdingsmän icke annorledes tillåtes den innom häradet boende allmoge till tings stämma, ähn at det skeer med häradshöfdingens weetskap och effter föruth med honom derom giordt aftahl, sampt den åthskillnadt, som af 1661 åhrs taxa och 1675 åhrs resolution mellan skriftlige, uthi wichtigare, och muntlige uthi ringare saker uthfärdande stämningar observeras bör, deraf det senare uthi den i: ste § af denne process iemwähl statueras, men det förre om aftahlet emellan häradshöfdingen, sampt läns- nembde- och fierdingsmän med stillatijgande förbijgås; så underställes i all underdånigheet Kongl.
Maij: ttz nådigste godtfinnande, om icke i det anseende at häradshöfdingen kommer för alle wid häradsrätten fallande dommar att swara, men intet nembden och fast mindre läns- eller fierdingsmän, något ord kunde inryckas, derigenom samme personer måtte förstå, det dem sådan myndigheet till at stämma icke af deras embeete eller uthan effter föruth giordt aftahl och häradshöfdingens förordning tillkommer, till hwilken dhe för det, som een eller annan för skriftlige stämbningar af förmögnare folk kunde komma at upbära, bör reedo och rächenskap giöra, så wähl som och antingen för eller wid sielfwe tingets begynnelse hooss häradshöfdingen alle instämde parter angifwa och uptechna låta.
2.
Emedan offta wid underrätterne ähre om stämbningars lefwererande på eens gård twister förekombne, då dhen, som under häradsrätts jurisdiction hafft sin fasta egendomb, men warit i annat lähn boendes, i det den stämmande parten då förment nog wara, at stembningen dher den, som citeras skulle, hafft sin gård eller fasta egendomb till någon af des folk lefwererad blefwe, men den, som stämmas skulle, tyckt sådant icke nog wara, ja här wid denne rätt de casus förefallit, at een eller annan adelsman, som bodt i Finland, Lifland, Ingermanland, Danmark, och wijdare aflägne uthrijkes oorter i anseende till här fallet arf eller annan upkommen twist om des fasta egendomb, kommit till at stämmas, då här wid rätten warit brukeliget, at, så wijda saken allena privatos angådt, har stämbningens beställande blifwet lembnadt till dens försorg, som den sökt, och iemwähl honom blifwet förelagdt richtigt recepisse af den, som stämdes, at införskaffa, ifrån den oort, der han bodde eller wistades, uthan anseende at han här kunnat på sin gård hafwa någon betiente, effter som i fölie af det 15 cap.
Jordabalken L.L.
ingen hafwer wåld at dömma öfwer någons mans jordegodz eller ägodelar uthan jordäganden ähr lagligen stämbd, och sielfwer till swars, eller hans wissa ombud, som hafwer hans fullmacht med hans öpna breef och insegle, och eliest swarandens samt dens willkor, som någon egendomb i handom hafft, effter c.
30 § 4 Jordabalken L.L., bör wara bättre ähn kärandens eller dens, som honom söker der uhr winna, och fördenskuld beswäret af stämbningens beställande fölia honom och icke den eller des folk, som till rätta kallas, warandes allenast här wid rätten observeradt, at så wijda något publicum eller Kongl.
Maij: ttz och chronans rätt härunder verseradt, då hafwa i provincierne herrar executorerne, men uthrijkes Kongl.
Maij: ttz andre ministrer derom blifwit ansökte, ty underställes och härmed i all underdånigheet till Kongl.
Maij: ttz nådigste godtfinnande, om icke något wist måtte förordnas och iemwähl i denne punct tydelig införas, at uthi private saker stämbningarnas beställande egentlig till kärandens försorg länder, och det så, at principalen sielf får den i händer, der han uthom lagsagan eller rijket wistas, och at innan käranden bewijsar det rättelig skedt wara, må icke swaranden dömmas.
Eliest hafwer sig och uthi twister om reduceradt godz ersättning, der gamble arfsskifften kommit at rubbas, åthskillige parter blifwit strijdande om stämbningarnas beställande, hafwandes, der månge sterbhus boordt citeras, den klagande parten förmeent nog wara, att han till een man af hwart sterbhus bestäldt citationen, och at dhen sedan samma stämbning med de öfrige sterbhuusledamöterne communicera boorde, men den samme det förwägradt och påstådt, at käranden till alle samma sterbhuus interessenter serskildt citationen beställa skulle, derigenom sådane saker länge kommit at upskiutas.
Och fördenskuld hemställes i lijka underdånigheet Kongl.
Maij: ttz nådigste bepröfwande, om icke i sådanne måhl nödigt wore något wisst parterne till rättelse förordna, och om icke, förutom det att hwart sterbhuus generaliter stämdes, och citationen till een af hwart sterbhuuss ledamöter bestältes, hwilken då förplichtad wara skulle, den med de fleere sine interessenter communicera, kunde till öfwerflöd et proclama på hofrättsdören anslås, derigenom alle wederbörande stämbdes.
3: o. Alldenstund effter åthskillige Kongl.
Maij: ttz resolutioner och förordningar serdeles den 2 april 1687 och iemwähl denne process § 3 häradshöfdingarne åligger, innan tingen slutas, i hwar saak till begge parterne at extradera reenskrefne dommar, resolutioner, extracta protocolli och hwad deslijkes mehr af dem kan fodras, och 2: do parterne iemwähl widh et wist straff dem uthaga böra, sampt 3: o effter Kongl.
Maij: ttz nådigste breef af den 6 martij 1691 tingstijmerne effter lag, c.
8 Tingmålabalken, noga måste i acht tagas, 4. een häradshöfding numehra, icke som förr, då lagen giordes, allenast et häradh, uthan 2, 3 till 4 och fleere kan hafwa, i hwilka 5: o tingzställen widt ifrån hwarandra kunna wara aflägne, sampt 6: o wid hwart tingsställe så många saker förefalla, at dhe uthi 3 eller 4 dagar, ja stundom i 8 dagar, som wederbör, icke expedieras kunna, och alt sådant oachtat någon landshöfding lijkwähl toorde finnas, som i anseende till sine embeetsförrättningar will öfwer heela sit underhafwande lähn så dirigera uthlysningarne, at een eller annan häradshöfding skulle på kortare tijdh, ähn möijeliget wore, förrätta tingen; ty submitteras i underdånigheet Kongl.
Maij: ttz nådigste behagh, om icke tillåtas måtte, at widh communicationen hwar och een häradshöfding kunde föruth determinera, huru månge dagar han troor sig behöfwa till hwart ting, och at han icke för någon landshöfdings föregifwen commoditet skuld må obligeras antingen at lembna instämbde saker alldeles orörde, eller och till sitt heeders och existimations sampt timlige wählferds förlust med deras afslutande at hasta, och at landshöfdingen, som fridt står, när honom behagar, antingen den förste eller sidste tingsdagen på hwart ställe låta taga chronoförrättningerne före och dem bijwista, fuller må förordna, hwilken häradshöfding först, sampt sedan och sidst må hålla sine ting, innom hwar tingstimme, men icke kortare tijd hwar af dem föreskrifwa, ähn de sielfwe föruth gifwa wid handen.
4.
Kan denne rätt icke mindre än i underdånigheet påminna, att dher en, som långwägad och uthrijkes stadder är, och af nogon kärande stämbdh blifwer, skulle påläggas det att från fierran ort gifwa acht på tingslysningen, synes honom, hwars willkohr bättre än den stämmande partens eljest gemenligen wara plägar, en swårheet och omkostnad skee, att han motte på en aflägen ort till den ände medh kostnad hålla någon, som honom sådant tillkenna gifwa skulle, hwilket och honom icke giörligit wara kan att förständiga, innan tingen 2 månader föruth lyste blifwa, och den owissheet torde jembwäl infalla, om wederbörande en sådan notification bekommit eller ej, och dommarn dhem således twifwelachtig blifwer.
Altfördenskuldh hemställes Eders Kongl.
Maij: tt i diupaste underdånigheet, om icke käranden må medh en wiss förelagd dagh och tijdh låta stämma den part, som långwäga eller uthrijkes stadder är och tingslysningen icke afhöra kan eller fåår, hwilket och i anseende till domaren skee kan, när han weet sina tingstimmar, och får den frijheet hoos herr landzhöfdingen att påminna, när sådane hendelser infalla, och huru långh tijdh dher till behöfwas kan.
Men skulle Eders Kongl.
Maij: tt i nådher behaga annorlunda att sluta, kan denne rätt icke annat finna, än den stämbde parten moste lysningen i achttaga, ehwadh beswär han och dherwidh hafwa kan.
Ad § II: dum.
Emedan härtill effter lagh och praxin ingen kommet att plichta mehr ähn 3 öre s: mt för et helt tings försummande, ehuru månge dagar tinget påstådt, men nu effter denna § den, som för och effter middagen på een dag kommer att effterfrågas, och han icke wijser förfall eller ähr tillstädes, skall plichta icke allenast 1 dahler s: mt för hwar gången, uthan och dömmas; så hemställes till Kongl.
Maij: tt i underdånigheet, om icke wid sielfwa tingslysningen, och hälst uthi hwar stämbning, derom boorde föruth skee een åthwarning, af dommaren eller den, som stämmer.
Ad § VII: mum.
Det förmenes, att denne § är förstående om een sådan casu, der både käranden och swaranden på första uproopsdagen kommer tillstädes, men at wid andre uproopet försummar sig någondera, antingen käranden eller swaranden, så at fördenskuld ähn et uproop kommer i den saken at tillåtas, som således blifwer det tredie uproopet, och så wijda då den, som wid andre uproopet sig försummade första gången, blifwer iemwähl wid tredie uproopet andre gången borta, skall saken lijka fult företagas; men som ingen underdommare eller part toorde sig icke så wähl och rätt här uthi finna, 1: o om mehr ähn 2 uproop eller terminer ähre tillåtelige, och 2: do när den andre försummelsen här ansees, uthan det blifwer expresse något tillsatt, at den förstås skee wid tredie uproopet, så hemställes Kongl.
Maij: tt i underdånigheet, om icke här kunde insättias, at då wid andre uproopet någondera parten sig första gången försummar, plichtar han fuller, som i dhenne § förmähles, men tillåtes doch ähn et anslag, men der den samme sig då wid 3: die uproopet andre gången skulle försumma, företages saken lijka fult till laga skärskodan.
Ad § XIII: m.
Här förmähles, at ifrån Halland, Bleking och Skåne böra dhe, som der ifrån stadz- eller lagmansrätterne appelleradt, innom 6 wekor från dommens dato i denne rätt inkomma, hwilket i det anseende, at 1: o fatalia appellationis för dem wara 8 dagar, 2: o dhesse provincier, såsom hoos hwilke den swenske lag och process nylig ähr antagen och tillförende tillåteliget waritt effter dansk lag innom heela 3 åhr hooss öfwerdommaren at winna een uthfallen domb wid nedre instantien tillbaka, skulle den appellerande parten falla swårt uthi de öfrige 5 wekor först så tijdigt at få uth acterne, serdeles ifrån lagmansrätten, der på een tijd till 20, 30, ja 40 acter kunna komma at reenskrifwas, och fördenskuld omöijelig i samma stunden, som appellationen skeer, kunna ferdiga wara, sampt sedan med capabel fullmächtig sig försee och deductionen förfärdiga, och öfwer 20 à 30 mijl sig hijt förfoga; och fördenskuld hemställes Kongl.
Maij: tt i all underdånigheet, om icke förberörde tree provincier borde så wähl som Bohuus, Dahl och Wermeland niuta 9 wekor, innom hwilke de här sine appellerade saker måge angifwa.
Ad § XV.
Efftersom uthi rådstugurätterne, men serdeles i hofrätterne åthskillige saker kunna immediate komma at uptagas, der wid såsom då inge acta primæ instantiæ finnas, och kan hända, at swaranden wid sin expedition månge documenter bör inlägga, som käranden tillförende intet afwist, och nödwändigt borde och kunde skriftligen förklaras eller förläggas med andre, det wid muntlige conferencer icke så lätt och beqwembligen kan skee, så framställes i underdånigheet Kongl.
Maij: ttz nådigste godtfinnande, om icke i rådstugu och serdeles hofrätterne må i sådanne der immediate uptagande saker skee 4 skrifftwäxlingar, så att actionen med duplica kommer at slutas, efftersom och i denne rätt ähr pröfwadt, at då man tänkt allenast enkelt tahl och genswar att tillåta, ähr deraf med sedan inkombne suppliqver och skriftwäxlingar acten blifwen större och saken längre uthdragen.
Ad § XVI.
Hwad i denne punct om anslagh och skrifftwäxling, så in- som uthom sessionen, förmähles, at kunna inför hofrättssecreteraren, fiscalen, een notarie och actuario förrättas, tör uthi Swea hofrätt, dher fleere rum och fleere betiente ähn här ähre, wara practicabelt; men här tycker denne rätt oförgrijpelig, at det lämpligast kan skee inför residentibus uthom sessionen, och i sielfwa sessionen in pleno, kunnandes hwarken rätten eller residentes sig något serdeles företaga, der secreteraren och actuarien ähre frånwarande, i anseende at den förste hafwer nödigt höra till, huru saken ventileras, för expeditionen skull, och den senare at framskaffa hwad acter kunna påropas, och fördenskuld hemställes iämwähl Kongl.
Maij: ttz nådigste godtfinnande i underdånigheet, om icke det här må derwid förblifwa.
Ad § XXII.
Alldenstund både uthi Kongl.
executionsstadgan af åhr 1669 art. 5: o såwähl som i fleere Kongl.
förordningar uthtryckelig förmähles, at alle förlijkningar, som skee parterne emellan, sedan saak ähr i rätten anhängig eller domb deri fäldt, först af dommaren besees och gillas böre, innan dhe under execution dragas kunna, så hemställes och Kongl.
Maij: tt underdånigst, om icke i denne § må jempte den notification, som parterne skyldige blifwa effter samma § till wederbörande rätt om förlijkningen gifwa, iemwähl förmählas bör, at förlijkningen till approbation insändas skall, och dom sedan deröfwer uthtagas.
c) Utlåtande från Östergötland.
Uppå Hans Kongl.
Maij: ttz afgångne nådige bref och befallning till baronen och landzhöfdingen högwälborne herr Lars Eldstierna, att lagmännen, häradshöfdingarne med borgmästare och råd uti detta höfdingedömet Ostergiötland skulle sammanträda och igenomsee några af Kongl.
Lagcommissionen upsatte puncter till processens sampt dess widlöfftigheeters afkortande och lindring, hafwe wij undertecknade uppå wälbemälte herr landshöfdinges notification och förelagd termin den 14 julij anno 1694 här på Linköpingz slått oss infunnit, och gifwa härmed uti diupaste underdånigheet tillkenna, hwad oss är förekommit, här wid oförgripeligen att påminna, bediandes i lijka måtto Hans Kongl.
Maij: tt tächtes sådant med all Kongl.
nåde och ynnest uptaga.
I förstone blifwer i underdånigheet considererat, att såsom man icke annat kan finna än att Hans Kongl.
Maij: ttz nådige upsååt och ögnemärke för denne gången allenast dher hän syfftar, att summariter och i kortheet låta inhämpta dess justitiæbetientes underdånige meningar, hwad dem tyckes kunna hindra och förtaga all widlöfftigheet i processen, men att dock i alt öfrigt den brukelige ordinantien de anno 1614, och rättegångsprocessen 1615 sampt Tingmåla- och Rådstugubalkerne blijfwa dommarne till rättelse, så lenge och till dess något wist både uti lagen som rättegångsprocessen omständeligen warder författat och stadgat.
Ty har man i ett så högt och angeläget wärk eij widare kunnat gåå, eller sig utlåta, än hwad den högloflige Kongl.
Lagcommissionen förmedelst dess upsatz nu begynt att gifwa anledning till, utan allenast önske, att lijka såsom Hans Kongl.
Maij: ttz högstbepriselig Kongl.
nijth om lag och rätt nu i wärket är, förmedelst lagens reviderande, att till sine trogne undersåtares wälstånd och rättelse låta uthsökia den nogaste rättwijsa i alle måhl, som wid dombstolar förefalla kunna, att icke mindre äfwen wäll en fullkomblig och distingverat rättegångzprocess för alle civil- och criminalmåhl blefwe författat och den först hade sin begynnelse ifrån sielfwa domaren sampt dess nödige egenskaper, så att likwäll han, som blifwer satt till att meddela hwariom och enom, thet rättwist är, bör wijsa något wist prof af sin igenom studier och ärfarenheet färwärfwade capacitet och skickeligheet, att kunna rätteligen förwalta ett så wicktigt och till så stort answar förbundit embete, innan han med ett sådant officio blefwo benådat, så skulle icke allenast de högnödiga studia derigenom mycket tilltaga, utan och sielfwa justitien fast bättre blifwa administrerad, jemwäll i synnerheet Hans Kongl.
Maij: tt, till underdånigste föllie af sollicitationsplacatet, för månge onödige klagomåhl, som förmodeligen då ej skulle höras, så mycket mera befrijas.
2.
Om dommarens eed sampt dess embetes heder och myndigheet, och det i underdånig anledningh af glorwärdigst i åminnelse konung Gustaf Adolphs rättegångsordinanties 1 punct.
3.
I hwad sakers uptagande een dommare är behörig eller eij, och hwad som hörer till behörigheeten af foro sampt rätten.
4.
Uthi hwilka måhl een dommare må jäfwas, och huru jäf märkeligen skola pröfwas.
5.
Om compromisser och hwad derwid bör observeras, sampt huru dhe sädan komma wid rätterne att anses, jembwäl i hwilka fall förlijkningar äro tillåtlige.
6.
Om advocater och procuratorer, deras tillsättiande, eed och förhållande wid hwar instantz, så och, om deras wedergiäldning för hafde möda icke må effter domarens ompröfwande determineras, så att dhen enfaldiga parten eij öfwer rätt och skiähl blifwer beswärat.
7.
Om stämbningar, och hwad derwid hörer, så och deras försittiande, sampt straff; item hwad förfall egenteligen må kallas, och hwilka för laglige skola erkiennas och gillas.
8.
Om inlagor och parternes mundtelige förhör uppå libellen och exceptionen.
9.
Om bewijs, wittnen sampt attester.
10.
Om edegångar och exceptioner emot wittnen.
11.
Om domar och huru voteras eller omröstas skall, så uti den första som andra instantien sampt huru förhållas bör, när domaren med nämbden äre af olijka meningar, så och om dhe effter Kongl.
Maij: ttz förordning till lagmansrätten kallade bisittiare skohla hafwa vota och hwar för sitt vota wara responsabel.
12.
Om expenser och temerario litigio.
13.
Om laga wad och appellationer.
14.
Om sakernes nya uptagande, hwad orsaker der till bör wara.
15.
Om domens execution, deras terminer till betahlning eller utmätning, och om dhe exeqverande godz och lösörens wärdering och föryttring, förutan processen wid syner [och] annat mera, som wid dess företagande kunde underdånigst blifwa påmint.
Men för criminalsaker synes det wara att påminna såsom:
1.
Om icke een tienlig denomination och åtskillnad skulle kunna hafwa rumb emällan de större och mindre criminalmåhl, och i dhe mindre provocation och wad kunna tillåtas.
2.
En noga åthskillnad emällan wittnes- och duhlsmål, huru dulsmåhl böra angifwas, af hwem och innan hwad tidh.
3.
Huru swaranden bör fästa lag och i hwilka måhl han slipper med sielf sins eede eller med 3, 6 och 12 manna wärjemåhlseed sig fria bör.
4.
Om den, som angifwer någon dulsmåhlssaak, bör alldeles wara frij för reconvention och expencer, när den klagande blifwer frij.
5.
I hwadh criminalmåhl bårgen må antagas, när ransakningen och domen är gången till håfrätterne, antingen någon wid underrätterne blifwer warder eller eij.
6.
I hwadh criminalmåhl äganden får sig förlijka.
7.
Huruwida retorsioner måge uppå grofwa iniurier uhrsäktas eller straffas.
Effter desse underdånige påminnelser om det, som synes lända till een tydelig process, tyckes sedan jemwäl kunna tiäna till trätors afkortande, att dommaren per expressum påläggas så wähl wid citationernes uthfärdande som först wid comparitionen att admonera parterne till förlijkning, att icke, som offta händer, dommarens sorgfälligheet i detta måhl för någon partialitet, eller oförstånd till sakens rätta afdömmande, af illwilliande måtte ansees och uttydas.
Circa § 1.
Anbelangande dhe skrifftelige oeh muntelige citationer, der omtalas, så twiflas eij med mindre dhe muntelige stämbningar låta sig uti städerne practicera, der som stadztienare och annat folk är mera öfwat än på landet, hwarest är att befara, det dhe enfaldiga, som munteligen skulle citeras, torde snart af glömska eller och af oförstånd utlåta något requisitum essentiale, som skulle wid sakens företagande gifwa den ilwiliande parten tillfälle att offta excipera och kalla sig ostämd, så att rättegångzsaaker derigenom månge gånger kunde blifwa upskutne; ty är wår oförgripelige underdånige mening, att dett länder icke mindre parterne än siälfwa dommaren till säkerheet, om altijd skrifftelige citationer blefwe utfärdade.
2.
På hwad rum citation skall beställas, när man intet träffar swaranden i dess huus och hemwist, så tyckes betänkeligit wara att tillåta, det stämbningar utan åthskillnat om söndagarna och på kyrkiowallen må lefwereras, för otiänligit buller och förargelse skull, utan wara bättre, att sådant wijd kyrkian, där gudztiensten förrättas, intet skier, när reus annorstädes kan finnas; och tyckes oss iemwähl att, när een bofast kommer att citeras och citationen i dess frånwaru nederlägges i hans huus och gård, dher han hafwer sådant huusfålk och dhee betiänte, som kunna förstå citationen att fortskaffa, det dhe då borde wara wed serdeles straff plichtige stämbningen att emottaga och fortsända.
3.
Till slutet af denne § har man i underdånigheet att påminna, angående tingzterminerne, så till lagmans- som häradzrätterne, om icke till alla inbyggernes besta och wälfärd skulle lända, att öfwer heela rijket till alla ordinarie rättegånger wissa tingzdagar uthsedde och faststälte blefwe, hwilket synes mycket skulle gagna publico, och icke mindre lijsa dhe rättsökiandes beswär, sampt befordra twistigheeters och trätors sluth, warandes dhe tingztijder, som i lagen cap.
11 Tingmålabalken innehåller, helt wähl lempade effter tidsens och allmogens lägenheet, så att dhe bäst och beqwämligast synes kunna och böhra behållas och i acht tagas, och till så mycket säkrare determinerande af wissa tingzdagar kunde hwar häradzhöfding upgifwa der uppä tienligit förslag, lempat effter som han har månge och widlyfftige härader till, och alt detta i anledning af 9 cap.
Tingmålabalken sampt andre nationers wähl inrättade process; warandes elliest omögeligit, att Kongl.
Maij: ttz nådige placat om stämbning kan få sin wärkan och blifwa practicerat, effter man elliest ingalunda kan wetta 3, 4 à 6 månader föruth, det som dock i anseende till dhe utrijkes wistande parter högnödigt är, när tingen kunna blifwa anstälte; att förtijga den förmån och nytta, som hwar och een tingsökiande deraf hafwa skulle, att han af den een gång publicerade process comparitionsdagen till alla ordinarie rättegånger i rijket weta kunde, sig dereffter så mycket bättre att rätta, hwarigenom ofellbart monge exceptioner och skenbara undflychter skulle afböijas, och rättegångzsakerne skyndsammare blifwa expedierade och afgiorde; skulle emellan ordinarie tingen något förekomma, som för Kongl.
Maij: ttz höga interesse och tienst någon rättegång requirerade, kunde det oförgrijpeligen widh extraordinarie ting underdånigst blifwa förrättadt.
4.
Wid lagmanstingen, som på samma sätt kunde inrättas, synes wara att påminna, att emädan dhe på somblige orther af landzhöfdingarne uthlysas, och åter någrestädes af lagmännerne sielfwa, att häröfwer ett wisst måtte blifwa stadgat och dhenne till processen hörande uthlysning jemblikt det 11 cap.
Tingmålabalken under lagmannens egit nampn måtte allestedes publiceras, helst dhe nu mera äro förplichtade att hafwa innom sine lagmansdömen sine hembwist.
5.
Widh dhen præscriberade citationsterminen innom häradet af 14 dagar synes oförgrijpeligen, det wore att erhindra, att åthskillige måhl der emellan kunne förefalla, som både för nödwändigheten af tiden, wittnens närwaro och dhen orätt lidande partens åstundan borde och kunde gienast afhielpas, der en twert emot skulle råka i hwariehanda äfwentyr om sin rätts erhållande, så frambt han icke gienast effterlåthes sin sak att fullföllia, emedan han så länge torde blifwa medh sin wederpart oförlijkt och hans skiähl och bewis kunde jembwähl på så långh tidh förskingras, hwarföre det tyckes nödigt till bewarande af den fattige allmogens rätt, att en citations termin af otta dagar skulle uti små och ringare civilsaaker tillåtas, att sådana saker, som mest förekomma, icke måtte förlänge komma att uthdragas, kommandes likwähl på andra sidan i consideration, att alle måhl skola, i underdånigst föllie af Hans Kongl.
Maij: ttz nådige placat om stämbningar, på första citation afgiöras, så att parterne, som till detta haft dhen frihet sigh till andra och tredie tingen omhugsa, skola nu gienast komma till städes, warandes och betänkeligit för dommaren så mycket föruth att censurera om dhe förekommande sakers wickt och wärde, innan han hört begge parterne, antingen dhe skola räknas för ringare eller större, hwilket kunne gifwa anledning till præliminerqvæstioner och dheraf fölliande widlyfftigheter, föruthan det att en olikheet skulle lembnes uthi tingzsökningar, som innom häradet boende äre, i det att somblige skall effterlåthes 14 och somblige icke mer än 8 dagars termin till comparition, oförtegat dhen efftertencklighet, att dommarn, som sielf bör uthgifwa alle stämbningar och hafwer 4 à 5 ting att förrätta, icke kan wara tillstedes så när inpå dhen senaste tingzterminen och skulle swårligen under andre tingz expedierande någre stembningar extradera, så synes lagcommissionens egit förslagh om 14 dagars comparitionstermin nödigt, så framt icke begge partherne äre sielfwe eense sine skiähl oppå kortare citationstijdh andraga och deröfwer laga uthslag emottaga.
Ad § 2.
Till det, som i andra puncten förmäles, att den, som genom comtumaciedom något ifrån dömas, och intet wijser sine laga förfall, skall lijkwäl hafwa frijt innom natt och åhr, hufwudsaken att återwinna, om han kan och gitter, synes den underdånige påminnelse rum hafwa, att detta beneficium i anledning af det 13 cap.
Tingmålabalken restringerades till trätor om jordegodz och icke tillåtit warder uthi twister om mobilier och löösöron, hwilka tyckes då med rätta för aldeles afgiorde böra ansees, när swaranden på nästa ting med sine förfall eij förekommer.
Af det tillfälle att uti denne puncten blifwer specificerat 8 laga förfall, påminnes i underdånigheet effter militie betienterne offta förebära och excipera wid tingen sig wara hindrade af någon deras officerares commendering eller möte, huruwijda sådant må honom uhrsäkta och för laga förfall räknas.
Ad § 4.
När dhe parter, som ifrån cembnärscammaren till rådstugun appellerat, och försummat utan laga förfall kl. 12 den 18: de dagen sina gravamina appellationis uti rådstugun att insinuera, förfråges i underdånigheet, om icke dhe må med sine laga förfall nästa rådstugudag dereffter inkomma.
2: do.
Är mycket wähl projecterat, att lagmännen föruth fåå communication och dubletter uti det, som appellans hafwer emot häradzdomen att andraga, men som derhoos förmäles, att appellans skall sådant effterkomma innan en månad ifrån häradzdomen, och åter, när lagmanstinget är utlyst, afhämpta terminen till comparitionen, kommandes således att resa twenne gånger, altså synes parten den första reesan kunna undwijka, när han, så snart lagmanstinget är lyst, inlägger för comparitionsterminen i laga tijdh på en gång in duplo både sina beswär emot domen, sampt uttager terminen på sin wederpart.
3.
Förmäles icke mindre om denne instans, att parten, som utan laga förfall uteblifwer, skall wid andra upropet dömas.
Härwid påminnes åter i underdånigheet: 1. om icke samma process som wijd häradzrätten kunde derwidh tillåtas, när quæstio blifwer om förfallen; 2: do synes och, att fatalia till domens afsäijande kunna i denne instans något längre utsättas än wijd häradzrätten, så att på första comparitionsdagen wid andra upropet icke saken afdömas måtte, emedan lagmanstingen plägar gemenligen fast längre påstå.
Ty om en part eij förr än på andra, tredie eller fierde dagen under lagmanstinget för hwariehanda tillstötte hinder sigh kunnat infinna, och saaken wore allaredan wid andra upropet in contumaciam dömt, hwad stoora beswär och wijdlyfftigheeter skulle då den parten sedan hafwa med förfallens upwisande?
Så kan och den dommaren, som straxt wid andra upropet dömmer, omöijeligen föruth wetta hwad som har hindrat den uteblifwande, eller att han inga laga hinder haffwer; lijkwähl dömer han honom in contumaciam, utan att fullkombligen wetta, om parten hafft laga hinder eller eij, warandes owist, om det, som plägar gifwa anledning till alla contumaciedomar nämbligen partens tergiverserande, genom hwilken han synes dommaren wanwörda, är här förlupit, ty synes bäst wara, att med contumaciedomar fördröijas i det längsta, och till tingens slut.
Ad § 5.
Effter sakerne genom laga wad gå till den andra instantien, wore wäll, att ifrån häradzrätten ett wist quantum sättias kunde, under hwilket inga saker till öfwerinstantien skulle få appelleras, såsom och uti ciembnärsrätten någon mindre summa blifwa än här till warit wahnligit, efftersom nu för tijden en lijka summa af 50 dahler s: mt är både för rådstugun och ciembnärsrätten i Norrkiöping.
2.
Att appellationerne altijd emot heela domen attesteras, fast om den innehöllo åtskillige puncter, så frampt dhe icke wore af en så särskilt beskaffenheet, att dhe hafwa med hwar andra ingen gemenskap, warandes och nödigt till att förekomma dhe beswär, som emot underdomaren icke sällan andragas, för det domen skall wara för sendt extraderad, att widh hwar och een doms extradition datum påskrifwes.
3.
Påminnes i underdånigheet, om icke i dhe mindre criminalmåhl, som angå heeder och ähra och med penningeböther beläggas, må tillåtas appellation.
Ty som det beneficium uti civilärender effterlåtes, hwarföre synes så mycket mera samma beneficium kunna admitteras uthi slijke criminala, som angå heder och ähra, hwilka ju estimeras lijka med sielfwa lijfwet och mehra än någon ägendom.
4.
Härwid påminnes, att inlagorne till rådstugurätten måge äfwen som uti lagmansrätt in duplo förfärdigas, och aldenstund på detta sättet dommarena får ett stoort arbete, med sakernes forderligaste afhielpande, sampt med protocollens förfärdigande, och dommarnes extradition, warandes swårt för en person, antingen lagman eller häradzhöfding, att sådant alt eensammen i sådan hast som fordras wärkställa, hwarföre hemskiutes aldra underdånigst, om icke så derföre som för flere synnerlige orsaker, en eedswuren tingz- och lagmansnotarius, så wijd desse som andre rätter, kunde i nåder till iustitiens så mycket bättre styrkio och skyndsamheet bestås och bewillias.
5.
Om iuramentum malitiæ så wähl uti häradz och ciembnärsrätterne blefwe admitterat som wid öfre instantierne antingen på partens begiäran eller och dommarens egit godtfinnande, skulle det förekomma många ogrundade processer, som samwetzlösa menniskior offta upspinna och på banen bringa, såsom och afskiära ilwilliande parter tillfälle, att genom documenters och skiähls fördölliande bringa sin nästa på omkostnad och skada.
Ad § 11.
Här wid påminnes i underdånigheet, om icke den, som förfallenlöss absenterar sig wijd domens publication, bör så wijd den eena som andra instantien med serdeles plicht beläggas, efftersom sådant synes till rättens despect och wanheeder skie och kunna förorsaka andra skadelige consequencer.
Ad § 12.
Såsom wid domstolarne offta händer, att instämde parter sökia ibland andra undflychter till att declinera forum, påståendes actionen antingen för sin beskaffenheet skull, eller pärsonens qualitet och embete, böre andragas och utföras uthi något af dhe Kongl.
collegierne, såsom cantzlie- cammar- commercie- bergz- krijgz- ammiralitets- reductions- cammarrevisions medh flere, eller och wid Kongl.
borgrätten, slotz- och landzcantzlierne; altså är wår underdånige påminnelse och önskan, att något wist och effterrätteligit, härom per expressum blefwe statuerat, att icke genom remissorialer ifrån den ena till den andra mången uthi sin rätt må blifwa uppehållen.
Ad § 14.
Ehuru wäll slutet af denne paragraph förmår, att häradzrätterne skola gifwa den öfra instantien tillkenna, hwilka saker som komma det att devolveras, doch som åthskillige måhl af een och annan derhän igenom klagemåhl hoos herrar landzhöfdingarna och derpå fölliande höga wederbörandes remissorialer bringas, förmodandes een och annan således Kongl.
Maij: ttz nådige och rättwisaste bref till landzhöfdingarna om häradzhöfdingarnas förklaringars infordrande, som derigenom altidh stode fritt de afsagde dommar att qwällia och uprifwa, sittiandes der medh stilla till dess den, som wunnit saken, söker och förmodar uppå een owädiat domb een prompt execution, då succumbenten först beswärar sigh hoos executoren öfwer dommen och dommaren, hwilka komma att förklaras, saken till icke ringa uppehåldh och fara, sedan acterne icke äro så alle widh handen, utan blifwit i häradzkistan lämbnade, och rätta förewetandet kan wara fallet utur minnet, dy synes oförgripeligen nödigt, att een åthskillnadh blefwe denominerad, öfwer hwilka måhl och inom hwadh tidh sådane klagemåhl öfwer afsagde dommar måtte andragas, på det så wäll dhen, som wunnit, måtte weta fatalia af sin säkerheet, processen blifwa så mycket tryggare, dominia rerum så mycket wissare, och der den, som funne sig förordsakat öfwer sådana dommar, emot hwilka laga waad icke tillåtes, att beswära, blefwe pålagd intra fatalia appellationis sådan sin intention hoos dommaren förständiga, så kunna då säkrare till öfra instantien specificeras, hwilka casus, som widh andre instantien icke stannat, och twisternas långsamheet igenom slike ärenders distingverande sampt processens och fataliernes exprimerande märkeligen abbreveras och förkortas.
Ad § 15.
Påminnes, att dhe, som uppå lagmansrättens upkallande treskas att komma till mundteligit förhör, måge med wiss plicht beläggias, äfwen som i rådstugun, emädan allenast en skrifftewäxling å begge sider tillåtes.
Ad § 17.
Effter de acta, som skola reenskrifne inlefwereras ifrån lagmans och rådstugurätten, betalas med 12 öre s: mt hwart ark, wore wähl, att häradz- och ciembnersrätten finge och så wetta sin taxa för dhe acter och documenter, som effter dommen copialiter uthgifwas skola.
Ad § 21.
Förfråges underdånigst, om desse 10 dahler s: mtz plicht skall iämbwähl attenderas wijd häradz- och ciembnärsrätterf Och som somblige förgripelser kunna röra sielfwa dommaren, somblige contraparten, huru desse böter så wähl som alle andre skola delas.
Ad § 22.
Wore önskandes och wähl, om the måhl utsattes, i hwilka ingen förlijkning bör tillstädias, i synnerheet till häradz- rådstugu- och ciembnersrätternas effterrättelse, ther actiones criminales tam minores quam majores förekomma.
Sidst frågas i underdånigheet, huru förhållas skall, när någon åkiärande eller swarande part är med häradzhöfdingen beswågrat, och han sielf eller dess bonde hafwer en så ringa saak, som icke kan löhna en extra ordinarie domare, om icke nämbden då skulle få afgiöra den lilla saken och domaren så länge absentera sig derifrån, eller jemwäll, om domaren sielf, eller dess betiente hade een ringa saak med någon, om han skall behöfwa requirera någon judicem extra ordinarium.
Ty då skulle den fattige tienaren eller åboen för omkostnaden skull offta blifwa förorsakat att låta sin rätt falla, som lijkwäll för honom är mycket angelägit.
2.
Om det icke kunde wara rättwist och lända mycket till processens afkortning, att ingen inprotocollering, protest eller reservatum uthan föregången per citationem gifwen laga communication till dhe det angår, blefwe uti protocollerne infördt, utan så snart någon part wille intekna, protestera eller sig något reservera, att då wederbörande straxt blefwe af protestanten instembd till en fullkomblig förklaring, på det icke sådane procedeurer må tractu temporis taga till sin orättwijsa någon styrka genom deras okunnigheet, som dhe angå, och således lända honom eller hans effterlefwande till största præjudice och skada, ty förfarenheeten utwisar mongas owilia och hastigheet, och offta der under spelande argheet att ställa sin nesta igenom sådant angifwande wid tingen om sin heder och credit i största äfwentyr.
Och som dessa föregående påminnelser äro allenast författade uti det underdånige upsåt att fulgiöra Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste willie och befallning, och att effter wårt bästa förstånd och samwete uti diupesta devotion föredraga, hwadh till rättegångens bettre ordning och skyndsammare afhielpande i anledning af Kongl.
Lagcommissions wällfattade propositioner synes reqvireras kunna, så lefwer wij uti det underdånige håpp, att Hans Kongl.
Maij: tt detta wårt eenfaldiga additament nådigast uptager, och der wij icke uti alle måhl träffat det nyttigaste, att sådant likwäll icke onådigt ansees, effter intention och willian icke deste mindre warit, att häruthinnan underdånigst uthsökia det bästa och beqwämligaste.
Actum ut supra.
3.
Rättegångsstadgan den 4 juli 1695.
Kongl.
Maij: tz stadga och förordning om någre puncter och stycken, som Kongl.
Maij: tt i nåder finner til widlyfftigheters afkortande och lindring uti rättegånger för de, så wid öfwer- som underrätterne stridande parter lända.
I.
Kongl.
Maij: t wil här med i nåder hafwa stadgat och förordnat, at stämningarne, anten til häradz- cämners- eller lagmansrätten, eller ock i the mål, som på rådstugun immediate uptagas, skrifteligen utfärdas, eller ock munteligen wid cämnersrätterna, så ock om mindre saker å landet, af innehåld: hwilken som stämning begärar, uti hwad sak, til hwad rätt eller domstol, tid och ort, hwilken stämning på landet af någon länds- nämd- eller fierdingzman, tillika med en annan bofast, eller ock af twänne andra inom häradet eller i sochnen boende beskedelige bofaste män, och i städerna igenom twänne edsworne stadsens tjenare, eller åt minstone igenom en stadzbetient och en annan trowärdig man, ställes then parten i händer, eller munteligen tilsäges then, som stämmes, ehwar han tå finnes, antingen på kyrkiowallen å landet, eller hemma i hans hus och gård, eller ther han sin tienst, herberge och boställe hafwer.
Och skal kiäranden wara plichtig til the rätter, hwarest saken första gången blifwer uptagen, i rättan tid ställa sin wederpart stämningen til handa, eller ock kundgiöra låta, inom häradet fiorton dagar förut; är han utom häradet eller i en annan stad tre weckor, utom lagsagun sex weckor; om han är längre borta, såsom uti tridie och fierde lagsagu, nio weckor; emellan Swerige och Finland, tre månader; emellan Est- Lif-Ingermanland, Pommern, Bremen, och Swerige fyra månader; för them, som utomrikes äro stadde, sex månader; hwilken tid ock them förelägges, som för någon missgärning och förbrott igenom anslag och proclama på rätternes dörar ifrån anslagetz dato utomrikes ifrån instämmas.
Om någon sig undanhåller, och witterligit är honom hemma i sochnen, häradet eller staden wara stadder, kan stämning på hans husdör anslåss; men ther saken på häradstinget warit afdömd, och igenom laga wad under lagmansrätten kommer, betarfwas til stämningen intet så lång tid, utan högst 6 weckor; åliggiandes them, som saken wunnit, antingen sielf tå wara för handen, eller ock en laga, anten parten eller domaren kundgiord fulmächtig i orten hafwa, at han inom förbemälte tid kan stämmas; med the til rådstugun lagwadde saker förfares, som i then siunde puncten warder förmält; uti hofrätterna förhålles efter then adertonde puncten.
Och böre lagmännerne, så wäl som häradzhöfdingarne, efter föregången communication med landzhöfdingarne, tingen så långt förut låta lysa, at parterne kunna stämningarne uttaga, och så lång tid, som bemält är, förut lefwerera låta til them, som närmare, och uti samma eller nästa lagsagu stadde äro; skola också för theras skul, som längre borto och utrikes äro, som eliest i gemen, häradz- och lagmanstingen på wissa tider om åhret hållas, så at the långwägade må åtminstone ju til en wiss månad instämmas, och sedan sig om sielfwa dagen hos dommaren underrätta; utlysningarne på predikestolarne skola publiceras til häradstingen 2 månader förut, til lagmanstingen 3 månader; uti städerna stämmas til wichtigare civilmål, til cämnersrätterne fyra dagar förut; til rådstugun otta dagar, med mindre thet är resande personer, wexel- och siörätzsaker, och andra sådane mål, som intet så långt drögzmål kunna tåla; så måge ock i små saker parterne til swars instämmas på nästa dagen, hälst i cämnersrätten.
II.
The stridande parterne böra på häradztingen tideligen, efter förrättad gudztienst, och straxt rätten sig sätter, wara tilstädes; kommer någon tå til at upropas, eller på tingzplatzen sökias eller efterfrågas, och är utan laga förfall borta, böte en dal.
sölfwermynt och upskiutes thes sak til nästa dag eller til och in emot tingetz slut.
Inkommer swaranden eller thes ombudzman å samma ting, och med witne wiser laga förfal, som är: 1. at han i såtesäng eller sårum ligger, hwar på, när medici och chirurgi attester utgifwa, the, som alla andra witnen, böra them wid hwar händelse för sig beswärja, om så påfordras; hwilket ock i alla andra mål hållas skal, ther theras attester påberopas eller fordras.
2. i konungens tienst upbodat eller faren är.
3. i hächtelse sitter.
4. af fienden hindras.
5. ifrån sine sinnen kommen.
6. af wådeld eller wattuflod nöd lider.
7. wid stämningz terminen händande dödzfal, såsom af man, hustru, föräldrar eller barn.
8. til högre eller annan rätt på samma tid förr stämder är, eller andre sådane oumgängelige förfal, som dommaren förswarligen kan pröfwa för laglige, tå skiutes saken up til nästa ting; men kommer intet then stämde, eller sig ey angifwer, heller wises intet sådane laga förfall wid första tinget, dömes icke allenast i saken efter thes beskaffenhet, utan tå går och then afsagde domen til utmätning, hwilket then andra parten emot borgen kan lyfta och tilträda, om han thet begärar; doch at han, som wunnit, låter sin wederpart om domen lagligen ansäja, eller execution sökia så långt för nästa ting, at han, som förlorat, kan hafwa tid sin wederpart ther til at instämma, om han wil och förmenar sig kunna sine laga förfall wisa, eller skiäl hafwa at återwinna hufwudsaken; ansäjes han ey, så niute samma rätt til nästa ting sedan han ansagd är; låter han, som förlorat lagligen stämma honom, som wunnit, til nästa ting, tå åligger rätten saken å nyo at företaga och afdöma; kan then återwinnas, tå må then undfångne utmätningen gå tilbaka; försummar han, som wid första tinget förlorar, at lagsökia honom, som wunnit, wid nästa ting, sedan honom är ansagt, äge therpå ingen widare talan.
Kommer ock swaranden wid första ting tilstädes, och käranden utan laga förfall aldeles uteblifwer, tå förklaras swaranden för hans tiltal fri, och at niuta för sin omkostnad en skälig wedergälning, med mindre kiäranden efter föregången laga stämning på sin wederpart til nästa ting kan wisa sitt laga förfall.
Hwilket om han giöra gitter, så förhålles ther med, som förr om swaranden är sagt; men angifwer kiäranden ey til nästa ting sitt förfall och sak, hafwe ther til ingen widare rätt at tala; blifwa ock både parterna aldeles ute, böte kiärande 3 daler och swaranden 2 daler sölfwermynt.
Sedan en har uti någon rätt begynt sin sak igenom fulmächtig at drifwa, kan han för siukdom, sedermera påkommande bestälningar eller ock andra hinder sitt uteblifwande i samma rätt intet ursächta, utan förfares med saken såsom förmält är, om them, som sig til rätta intet inställa.
III.
The saker, som widlyftige pröfwas och längre tid betarfwa, må häradzrätten låta til tingetz slut bero, så at almogen för thes skul ey uppehälles, éller ock må sådane saker efter föregången communication med hofrätten til extraordinarie ting skiutas, om parterne så samtyckia, eller någon thera på sin bekostnat thet begärer.
IV.
Parterne skola uti första instantierne, antingen the munteligen eller skrifteligen agera, tydeligen och noga framföra alt hwad til saksens uplysning tienar, och ther til sedan läggia alle sina bewis, skiäl och documenter, som the anten hafwa eller kunna hafwa, och intet ther uti förbigå eller med upsåt, list och hwariehanda konst innehålla och till öfrige instantier lämna och upskiuta.
Och som the här til brukade widlyftige och onödige skriftewäxlingar stor irring, oreda och beswär så för domaren, som för parten hafwa förorsakat, så tillåter wäl Kongl.
Maij: t at nu här efteråt, som tilförende twänne skrifter af hwardera parten måge inläggias; doch så, at thet med all möjelig korthet och tydeligen skier, hwarpå sedan parterne måge til munteligit förhör komma en eller flere gånger, så framt the sådant begiära, eller ock rätten för sin uplysning thet nödigt pröfwar; finnes ock någon antingen med skiälens innehållande och upskiutande, som förmält är, listigt omgå eller ock bruka onödig widlöftighet i skrifwande, skal han therföre plichta i hofrätten med io daler, i rådstugurätten 5 daler, i cämnersrätten 2 daler sölfwermynt.
V.
För större richtighet skul, må uti rådstugu- lagmans- och hofrätterne domarne af- och renskrifwas, förr än the publiceras och afsäjas, så at bägge parterne kunna strax, så snart domen är afsagd, theraf få sin afskrift, och then, som intet tager straxt ut then falne domen eller resolutionen, skal böta i hofrätten 5 daler, i lagmans- och rådstugurätten 3 daler sölfwermynt; men uti häradz- och cämnersrätterne, så ock rådstugun i the små städer, ther ingen cämnersrätt är, och i små saker lämnas parterne sin frihet at uttaga domarne, allenast the uti protocollet äro rätt införde, och then, som them wil skrifteligen hafwa, må sådant förut eller straxt domen är afsagd, begära.
Och om han then sedan ey utlöser, böte 2 daler, och må häradzhöfdingen så foga tingzdagarne, at han kan tid och råderum hafwa, alla the domar, som begäres skrifteligen hwar wid sin rätta tid, ort och tingzplatz utdela, och parterne råderum hafwa om wädiandet sig at betänckia: hwarföre ock må på domen antecknas, när han begärad så och utgifwen är.
VI.
För en och annan partz, serdeles the enfaldige och fattigas skuld, så ock för underdomarens heder och respect, förplichtas icke then, som emot cämnersrättens afsagde dom wil wädia, så i hastigheet, utan beskied och betänckiande på stunden, som här til skiedt är, ther emot wadepenningar at inläggia, utan förunnes them twänne dygns råderum sedan domen afsagd är, nämligen til klåckan tålf om tridie dagen, sig at omhugsa och betänckia, om the wilia wädia eller ey, och om the wädia wilja, thet inom förbemälte tid in för sittiande rätten giöra.
VII.
Til rådstugurätten är ingen stämning af nöden, när någon wädiat emot en cämnersdom eller resolution, utan tå bör then wädiande til then 18 dagen ifrån thet cämnersdomen afsagder är, om morgonen klåckan åtta för rådstugurätten inlefwerera sina beswär theremot, eller böte 6 marek sölfwermynt; men blifwer han til klåckan tålf utan laga förfall aldeles ute, böte 5 daler sölfwermynt och domen förklaras, at på hans sida hafwa wunnit laga kraft; faller bemälte tid in på någon helgedag, eller tå icke laga rådstugudag är, eller ock på then tid, tå ther ingen sammankomst skie plägar, må han sig angifwa och saken fortsättia på then första therpå följande rättegångzdag.
VIII.
Then som wid lagmanstinget på then i stämningen föreskrefne ort och dag utan laga förfall uteblifwer, skal böta 3 daler, och så hwar dag han upropas och är borta, samt giälde wederparten sin kåstnad; kommer han ey tilstädes, eller sig ey angifwer innan tinget slutes, må likwäl kiärandens, och thes, som emot domen wädiat, beswär, antingen the munt- eller skrifteligen skie, företagas och afdömas, hwilken dom sedan exequeres, utan at ther uti winna någon ändring, med mindre Kongl.
Maij: tz särskilte restitution åkommer, så bör ock then förra dom stadfästas och exequeras, om han, som wädjat hafwer, wid lagmanstinget, utan rätta bewiste förfal aldeles ute blifwer.
IX.
Domaren wid cämnärsrätten bör uti wittnesbörden och attesterne om parternas laga wad uttryckeligen sättia, at så wäl then appellerande, som hans wederpart inom förbemälte tiden skola sig i rådstugurätten inställa, then förra sine gravamina at inläggia, then senare utan någon widare stämningz afwäntande them at emottaga; äfwen så häradzhöfdingen införer under domen, när then wädiande bör sin talan hos lagmannen angifwa, och stämning begära; lagmans- och rådstugurätterne måge också anten på parternes anhållande eller rättens godtfinnande påläggia them och theras fulmächtige juramentum calumniæ förr än them tillåtes saken at utföra.
X.
Aldenstund månge trätor och twistigheter theraf yppas och upwäxa at procuratorer och fulmächtige antingen af arg- och hämdgirighet, eller ock af lust, eller för winst och egen nytta skul reta parterne til oenighet och missämja, förthenskul på thet alt så mycket richtigare och redeligare må tilgå, och at hwar och en med så mycket mera betänckiande och warsamhet med andras under händer hafwande actioner och stridigheter omgå måtte; förthenskul, när någon procurator eller fulmächtig finnes så obetänckt, at han antingen uphissar och förleder någon til oskiälige twister och rättegånger, eller och finnes hindra förlikningar parterna emellan, i thet ställe han borde them til enighet sins emellan sökia at öfwertala; eller ock brukar witterlig falskhet, osanning och orätt, eller sådane saker sig antager at förswara, som oskiälige äro, samt emot godt och christeligit samwete jämwäl emot goda seder strida; har Kongl.
Maij: t för skiäligt funnit, at then samma skal exemplariter, och efter som hans arghet och brott kan finnas stor til, straxt så wäl som sielfwe principalen, eller ock ther saken och omständigheterne så finnes, swårare afstraffas.
Och fast än en sådan, när han parterne emot hwar annan hissat och sammansatt, sig undandrager, och således sakäganden i sticket lämnar, tänckiandes på thet sättet sin arghet och oskiälige handterande at skyla och öfwerhölja, samt thet therpå följande straf at undgå, skal han icke desto mindre med behörig näpst ansees och straffas, äfwen som han saken personligen til thes slut och ändskap hade förträdt, och skola thesse alla inlagor, suppliquer och skrifter, jämte sielfwa principalen underskrifwa.
XI.
Begärer någon för saksens widlöftighet, flere skiäls och wittnens anskaffande eller annor laga förfall, något upskåf och dilation, tå han borde sina beswär angifwa, eller eliest sin wederpart swara, tillåtes domaren at pröfwa och öfwerläggia om sådant upskåf är skiäligt, och therpå sedan sådan tid föreläggia, som han finner nödwändigheten fordra, och för honom kan förswarligit wara, then som finner sig med sådant slut beswärad må therom öfwer cämnersrätten uti rådstugun inom 8 dagar, men öfwer häradz- rådstugu- och lagmansrätten sina beswär in för hofrätten angifwa inom then tid, som uti 10 § om laga wad förmäles.
XII.
När parten sig fuller i stadzrätten, som åfwan förmält är, inställer, på första comparitionsdagen med sitt klagemål, men sedan utan laga förfall, som andra puncten säger, försummar sig at infinna, tå han på nästa rättegångzdag blifwer upropat, skal then försummande parten första gången böta i rådhusrätten 3 daler, och andra stadsens collegier 2 daler, och i cämnersrätten 1 daler sölfwermynt.
Men försummar han sig åter igen then andra rättegångsdag och uprop, bör saken til laga skiärskådan företagas, och som hon fins wara beskaffad, samt på the skiäl wid handen äro, afdömas.
Och måge, så cämnerssom rådstugurätterna the mål, som ther immediate uptagas, til laga slut företaga, och saken efter beskaffenheten afdöma, när swaranden på första laga stämning sig ey infinner at swara, så ock domen til utmätning gånger, hafwandes then, som således förlorat, fritt at sig innan en månad, sedan domen honom ansagd är, uti samma rätt at angifwa, och hufwudsaken återwinna, om han kan, eller sin talan förlustig wara.
XIII.
Uti cämnersrätten, om saken är af någon wicht, och thet skrifteligen ageras, bör, äfwen så wäl som uti rådstugu- och hofrätten, skriftelige relationer utfärdas, samt parterne meddelas, och föreläggias hwardera parten til thet högsta åtta dagar relationen at igenomse, underskrifwa och återlefwerera; försummar någon thet utan laga föredragen ursächt, böte i hofrätten tio daler, i rådstugun fem dal., i cämnersrätten tre dal.
sölfwermynt, och föresättes honom sedan ännu twänne dagar; gifwer han ändå intet relationen underskrifwen eller med sine påminnelser tilbaka, skal saken lika fult föredragas och afdömas.
XIV.
The parter, som på then dag them förelagd är, utan laga förfall sig til muntelige förhör intet infinna, enär thet antingen af entera utaf the stridande parter begärt blifwer, eller ock domaren thet samma til sin underrättelse nödigt finner, böra första gången böta i hofrätten 10 dal., uti lagmans- och rådstugurätten 5 daler sölfwermynt, i stadsens collegier 2 daler sölfwermynt, och i cämnersrätten 1 dal.
sölfwermynt, och wid andra gången han upkallas, skal then andra parten blifwa hörd, samt saken företagas och afhielpas, antingen han kommer eller ey.
XV.
Om någon, sedan han hafwer sin wederpart til wiss dag låtit instämma, och sin sak uti rätten angifwit eller beswären emot the afsagde domar uti öfwerrätten andragit eller emottagit, reser bort utan at ställa någon fulmächtig til saksens widare utförande, bör sådant thes fordersamme utslag intet hindra, utan må icke thes mindre med thes utförande efter lag och processen förfaras, som sielfwa rättwisan fordrar, hwarmed sedan förhålles, som sagt är om then som aldeles uteblifwer.
Men hafwer någon så högnödig resa, och saken så swår eller angelägen är, at han icke kan någon annan fulmächtig anförtro, bör han therom för sin afresa tidigt, och så at hans wederpart wet therutaf, gifwa tilkänna, och domarens ompröfwande underställa; afreser han annorlunda utan rättens tillstånd, böte uti hofrätten 10 daler, uti lagmans och rådstugurätten 5 dal., uti häradsrätten och stadsens collegier 2 daler, i cämnersrätten 1 dal.
s: mynt.
XVI.
Til doms afhörande uti lagmans, rådstugu- och cämnersrätten är intet nödigt at någon annan stämning gifwes, än som wid hofrätterna skie plägar, utan måge parterne, när domen är färdig, igenom offenteligit anslag på dören, twå dagar förr än then afsäjes, blifwa therom kungiorde, then samma at afhöra, och skal, sedan parterne warit til förhör, intet länge med domens afsäjande fördröjas, hwilket på rådstugu i the städer, hwarest hofrätterne äro, bäst lärer skie om onsdagarne, på lagmans, eller cämnersrätterna then dag, som the bäst och lägligast finna, doch hälst så snart saken är sluten och domen färdig, och i cämnersrätten hälst om måndagen, och hwilken sig tå icke infinner, hafwe sig sielf at skylla för alt thet han medelst sådan sin försummelse i en eller annan måtto skulle komma at lida, och böte ther til för sitt uteblifwande, som uti nästföregående punct är sagt.
XVII.
The som sinnade äro the wid lagmans samt rådhusrätterna och domcapitlen förr afdömde mål och ärender i hofrätterna widare föredraga och utföra, sedan the i rätterna wädiat, eller ock i domcapitlet inom 8 dagar tilkänna gifwit, at the wille med sine beswär gå til hofrätten, måge utan någon widare stämningz sökiande eller afwäntande inom wiss, samt efter hwars och ens ortz aflägenhet stält och lämpat tid, sakerne uti hofrätterne angifwa, och tå inkomma med sine emot then afsagde domen författade beswär så framt the, som wädiat, eller sina beswär andraga wilja, tänckia sig ther af widare at få betiena, och icke wilja af sådan sin rättighet förlustig giöras; åliggiandes then, som saken tappat och wädiat hafwer, at låta sin wederpart kungiöra, at han emot domen wädiat, så at han och hans laga fulmächtige, tå kan sig til samma tid inställa, at emottaga och swara på the beswär, som then andra emot honom inlägger.
Om ock thet intet skier, måge icke thes mindre kärandens beswär emottagas och saken afdömas efter the skiäl, som wid handen gifwes: doch skal then wädiande parten hwad dömt är deponera som then 25 § säger, och full borgen sättia för all widare kåstnad och skadestånd, förr än han må sine beswär inläggia; giör han thet ey, ware sin talan förlustig.
XVIII.
Uti the domar och resolutioner, som i the städer gifwas och afsäjas, hwarest hofrätterna äro belägne, måge käranderne inom en månadz tid ifrån thet domen är afsagd i hofrätten sig angifwa och sine beswär emot underrättens dom inläggia.
2.
Uti Swea hofrätt skole the domar, som afkunnas i Upland, Södermanland, Wessmanland, Kopparbergs län, Närike och Gestrikeland inom sex wekor angifwas: i Helsingeland, Jempteland, Ångermanland, Medelpad, Herredalen och Westerbotten nio wekor; ifrån Gottland tre månader, ifrån Revel böre the här til brukade och så kallade apostoli reverentiales jämte hofrättens citationer och compulsoriales pro edendis actis afskaffas, och i thet stället föreläggias them, så wäl som the, hwilka per ordinariam appellationem komma ifrån Riga, fem månaders tid sig at inställa.
3.
Uti Giöta hofrätt skola beswären emot the domar, som äro fallne uti Östergiötland, Calmare län och Småland, Skaraborgz samt Elfzborgz län, inläggas inom sex wekor; ifrån Halland, Skåne, Bleking, Wermeland, Dahl och Bohus län inom nie wekor.
4.
Inför hofrätten i Finland föreläggias för the domar, som falla i Åbo län, sex wekor dag; ifrån Nyland nio wekor, och the, som undfå domar ifrån Österbotten, Rautalambi, Tawastehus- Wiborgz och Kexholms län samt Ingermanland, skola sig inom tre månaders dag inställa.
XIX.
På thet ingen må förebära eller inwända någon ursächt af okunnighet om sådant, utan thenne Kongl.
förordningen må allom och i synnerhet them som wederbör, til efterrättelse kunnig och witterlig wara, bör hwar och en domare som wädias ifrån, så ock domcapitlen uti the wittnesbörder, som under domen gifwes, uttryckeligen föresättia dag och tima ifrån hwad ort parten skal, som förbemält är, sig behörigen efter thenne stadgans innehåll infinna.
Faller dagen, på hwilken beswären för öfwerdomaren skola inläggias, på någon helgedag, skiutes thet up til nästa rättegångsdag, och så framt thet i hofrätten infaller then tiden, tå the residerande allenast sittia, skola icke thesto mindre beswären af them emottagas, så ock skriftwexlingarna under anslagen i mediertid hållas.
XX.
Om then, hwilken med sin inlaga bör inkomma wid anslaget på hofrätz dörren, försummar upropet, böter han för hwart och ett tio daler, och then andra sig försummande parten fem daler sölfwermynt, så framt han hela förmiddagen försummar; kommer han innan klockan är tolf slagen, böte then, som sin inlaga borde inlefwerera, fem daler, men then andra parten tre daler sölf: mynt; then som kommer tilstädes oberedder, och hafwer ey skiälig ursächt, skal böta tre daler sölfwermynt.
Så wil ock Kongl.
Maij: t hafwa förbudit och afskaffat thet missbruk som ther med skier, at parterne wid actionens utförande upskicka in för rätterna drängiar, poikar och andra otiänlige personer, inlagorne antingen at ingifwa eller ock at emottaga, utan böra tå anten parterne sielfwa eller igenom laga fulmächtige, eller andra fulmächtigom wederlika och tienlige personer, för rätternas heder och wärdighet skul upwachta och sig inställa; ther någon sådan dräng, poike eller otienlig person åstad skickar, skal böta i hofrätten tio daler, i rådstugun fem dal., i the andre stadsens collegier twå daler, uti cämnersrätten en dal.
sölf: mynt.
XXI.
The som wilja fordra expenser af sine wederparter, böra straxt jämte the andra inlagorna bifoga en upsatz och förteckning på alla expenser och omkostnader, och hwaruti the bestå; försummar någon thetta, hafwe tå sedan ey macht på några expenser at pretendera, med mindre thet sådan kostnad är, som på andre orter giöras måste, och therföre ändå ey kan kunnig wara, hwarom parterne tå måge sådant sig uttryckeligen förbehålla wid saksens slut at utföra; äfwen så må han om thet skadestånd, som timar sedan action begynt är, och för thes slut ey kan kunnogt wara, sig förbehålla at utföra; men alt som förr kunnigt är, bör tillika med hufwudsaken angifwas.
XXII.
Förbiudes all ohöflighet, oqwädens- och smädesord uti skrifwande och talande in för rätterne, så at ingen skal understå sig at angripa sin wederpart med några håniske eller försmädeliga ord eller beskylningar wid tio daler sölfwermyntz wite eller mera efter godtfinnande, och stånde sedan hans wederpart fritt thetsamma med honom utföra; then som oskiäligen angriper domare och executorer, skal icke allenast böta dubbelt eller ock högre, eftersom thes förbrott kan wara stort til, utan ock giöra offentelig afbön; men rörer thet theras heder eller ähra, bör han af fiscalen anklagas och therföre undgiälla hwad lag förmår.
XXIII.
Förlika sig parterne sedan saken uti hwad för rätt thet wara må, är anhängig giord, eller angifwas bör, så skola the wara förplichtade sådant uti rätten munteligen eller skrifteligen gifwa tilkänna til then tid han eliest är skyldig them at comparera, eller böte then, som thet försummar i hofrätten tiugu daler sölfwermynt, uti lagmans- och rådstugurätten tio daler, uti häradz- och cämnärsrätterne fem daler sölfwermynt, och må domaren uti protocollet infatta låta med hwad wilkor förlikningen är skiedd, och then med sin dom bekräfta, om parterne så begära.
XXIV.
Rätterna skola på alt sätt winläggia sig domarne således at inrätta, at the icke allenast äro tydelige och klara, utan ock, så mycket någonsin möjeligit är, författa uti sig saksens ändtelige slut och utslag, så at parterne måge i thet mål the twistat om, tydeligen och fulleligen wara åtskilde, och intet med någre onödige interlocutorier eller afskeder och upskåfsdomar belastas och uppehållas, börandes rätten förut om alle ther wid förefallande stycken och omständigheter sig på thet nogaste kunnig giöra och them öfwerläggia, så at parterne icke oförskylt med nya jäf och klander beswäras.
Och om thet ankommer på räckningar, särdeles i saker, som af skuld, arfskap, inbördes handel eller hwariehanda annat tilfälle härröra, skola the låta them först noga utreda, och sedan alt är igenom gode tilordnade män, om thet af domaren sielf icke kan skie, wäl liquiderat och uträcknat, så wäl parten som executoren til efterrättelse, sluta domen med en wiss uttryckt summa, så af hufwudgiälden som räntan tillika med mynteslaget, som then sakfälte pålägges inom en wiss förelagd tid och dag at betala.
Men ther upskåfsdomar oundwikeligen måste skie, och en eller annan part något pålägges inom wiss tid at giöra skal altid sättias ther hos ett efter hwar sakz wärde och beskaffenhet lämpat wite, honom til straf, som domen til sattan tid icke fulgiort försummas thet witet, sättes honom annan tid domen wid sakens förlust at fulgiöra; hwilket wite med the flere här åfwan förmälte böter äro the rätternes ensak, hwarest förbrottet skier, och tillåtes ingen at wädia emot sådana interlocutorie domar, så framt ther icke något är, som parten til sielfwa hufwudsaken anten binder eller beswärar.
XXV.
Med utmätningen af thet, som dömt är, bör uti alla twistige mål så förhållas på landet och i städerna, at then parten, som twänne domare wunnit hafwer, fast än theremot wädiat blifwer, må emot borgen få lyfta eller tillträda thet som så dömt är, eller ther han icke wil eller förmår borgen ställa, tå sättes thet som dömt är i qwarstad, in til thes hofrätten, dit saken wädiat är, ändteligen theruti dömer, och tå förhålles ther med, som tilförende stadgat är, om utmätning af hofrättens domar; samma lag ware ock om the städer, hwarest ingen cämnersrätt är, så at executionen på rådstugurättens dom anställes; så ock om the mål, som immediate uti rådstugun uptagas, eller ifrån stadsens collegier dit skiutes, så at executionen på rådstugurättens dom anställes; doch skola klara obligationer, förskrifningar och contracter straxt och utan uppehåld exequeras, som stadgan förmår.
Thesse åfwanskrefne puncter wil Kongl.
Maij: t uti nåder at alla, så wäl domare och executorer, som ock the stridande parterna skola sig til hörsam och underdånig efterrättelse ställa, rättandes the sig uti thet öfrige, och hwad som här intet utnämt eller uttryckeligen förandrat är, efter lag och för thetta utgångne Kongl.
bref och rättegångsförordningar.
Til yttermera wisso, hafwer Kongl.
Maij: t thetta med egen hand underskrifwit, och med thes Kongl.
secret bekräfta låtit.
Stockholm den 4 julii åhr 1695.
CAROLUS.
4.
Utlåtanden öfver Rättegångsstadgan 1695.
I.
a) Svea hofrätts skrifvelse den 2 november 1696.
Till Hans Kongl.
Maij: t angående de beswär och swårigheeter, som wijdh den 17 § uti Kongl.
Maij: ttz förordning de anno 1695 d.
4 Julii, om wijdhlyfftigheeters afkortande och lindring uti rättegångar sigh yppa.
Stoormächtigste allernådigste Konung.
Den höga Kongl.
försorg, som Eders Kongl.
Maij: tt för justitiens obehindrade administrerande ibland des trogne undersåtare ouphörligen drager, förmedelst åthskillige högstnödige och hälsosamme förordningars och lagers uthgifwande, erkänner icke allenast denne Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt jempte alle andre Eders Kongl.
Maij: tz undersåtare medh wyrdsam underdånig tacksäijelse, uthan och warda effterkommanderne, hwilcka af slijka Eders Kongl.
Maij: ttz författade nyttiga stadgar sig framgeent få betiena, een så nådig Kongl.
omwårdnat medh ewärdeligit beröm skyldigst ihogkommandes; ibland alle sådane förordningar är ingalunda minst nödig och hälsosam den, som Eders Kongl.
Maij: tt till wijdlyfftigheeters afkortande och lindring uti rättegånger, för de strijdande parter wijdh öfwer- och underrätterne, den 4 Julii 1695 haar i nåder uthgå låtit, hwaraf sigh och Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätter icke mindre än de nedrigare domstohlarne, med een märckelig nytta, och domarenas så wäll som de rättsökiande parternes lijsa, hela detta innewarande åhret allaredan betient hafwa; allena, allernådigste konung, såsom wijd wärckställandet af den 17 § i högstbemelte förordning, hwaruthinnan stadgat warder, att de, som sinnade äre ifrån lagmans- samptt rådhusrätterne att wädia under hoffrätten, måge uthan någon stämbnings sökiande, innom een wiss förelagd tijdh sakerne uti hoffrätten angifwa, någre beswär och swårigheeter så för parterne som dommaren inför denne Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt finnes sig yppat hafwa, altså tächtes Eders Kongl.
Maij: tt allernådigst tillåta, att Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt samma swårheeter härmedh Eders Kongl.
Maij: tt i diupesta underdånigheet må föredraga och tillkiänna gifwa, hemställandes Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt i öfrigit uti Eders Kongl.
Maij: ttz allernådigste wälbehagh och ompröfwande, huru wijda Eders Kongl.
Maij: tt i anseende till dem skulle i nåder godt finna att giöra uti bemelte § någon ändring.
1.
Medelst det att icke hoffrätten sielf, uthan underdommaren, ifrån hwilcken sakerne till hoffrätten wädies, uthsätter terminen och dagen, uppå hwilken parterne sig i hoffrätten infinna skola, händer sig, att antingen alt för många eller och alt för få parter på een gång komma uti hoffrätten att agera; blifwa de för många, måste wijdh den händelse icke allenast alle andre saker, ehuru angelägne och pressante de äro, straxt sättias å sijdo och upskiutas, uthan och kunna ändå sielfwe de agerande parterne, med de esomofftast förefallande præliminaire qvæstioners deciderande, icke alle på een gång afhielpas, så att actionen således må obehindrad kunna gå för sig; men äre de för få, måste icke des mindre Kongl.
Rättens dörar upslås och annat förehafwande arbete jämwäll och för ett paar parter skull allena esomofftast afskäras och interrumperas.
Istället af alt detta haar Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt tillförenne, medelst de uthgifne stämbningarne, i så måtto reglerat anslagen och actionerne, att de icke allenast blifwit uthsatte till wisse och för Kongl.
Rätten sielf lägligaste tijder, uthan och ähre altijdh så månge parter till een dagh wordne instämde, att de hwarcken medelst alt för stoor myckenheet kunnat borttaga tijden för andre förefallande sysslor, som drögsmåhl icke tohlt, eij heller warit så få, att man för ett eller 2: ne paar actorer skull haar behöfdt dörarne upslå och sigh uti annat arbete förhindra.
2.
Alldenstund dommarne uti Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt blifwa effter wanligheeten, och till föllie af Eders Kongl.
Maij: tz nådiga ordres, publicerade om lögerdagarne, så haar man i lijka måtto medelst de uthgifne stämbningar altidh anslagen så inrättat, att de icke fallit uppå någon lögerdagh, emedan offta, enär domarne wijdlyfftige äre, man i godh tijdh måste begynna dem at upläsa, hafwandes då icke lägenheet och råderum att förrätta några uproop eller de där wijdh sig yppande præliminaire twister afgiöra; men enär underdomaren uthsätter comparitionsterminen i Kongl.
Rätten effter sin afsagde dombs dato, så kan samma comparitionstermin och till föllie däraf sielfwe anslagen så snart på een lögerdag som på någon annan dag i weckan infalla, hwilcket och i desse dagar här i Kongl.
Rätten wärckeligen skedt är.
3.
Föruthan att stämbningen är altijdh sielfwa grunden och fundamentet till actionen, och i så måtto till des reedige uthförande nödig, så haar och Eders Kongl.
Maij: tz hoffrätt, widh dhe præliminaire qvæstioners afgiörande och processers reglerande, funnit ett stort hinder och een afsaknad däruthinnan, att Kongl.
Rätten eij kan wara något föruth kunnig om saaken eller des beskaffenheet och omständigheeter, som under actionen är, emedan den så ohapandes, uthan att man däraf något föruth weeta kan, inkommer, i hwilcket ställe man tilförenne så wäll af den inlefwererade underrättens dom som och af supplicationen, hwilcken om stämnings erhållande ingifwen war, kunnat in antecessum inhämpta någon kundskap om saken, och sig däraf sedan, till deciderande af de förefallande qvæstioner wijdh anslagen i någon måtto betiena.
4.
Såsom, effter mehra högstbemelte förordning, den wädiande parten åligger att notificera och kundgiöra sin wederpart, det han emoot domen appellerat, så haar Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt befunnit, att af den omständigheeten allena, nembligen om samma notification är skedd wederbörligen i rättan tijdh, genom tienlige personer etc., eller icke, hafwa upkommit så många och så wijdlyfftige twister parterne emällan, att deras afgiörande, medelst wittnens edeliga förhöör och alla omständigheters noga skärskådande, haar consumerat mångfaldigt mehra tijdh och arbete för Kongl.
Rätten, än de tillförende brukade stämbningars expedierande, hwilcket denne Kongl.
Rättens innewarande åhrs protocoller och de uthfärdade åthskillige resolutioner i det måhl nogsamt betyga; warandes och parterne sielfwe därigenom icke allenast kombne på mångdubbelt flere omkostningar, än om de i det stället hade effter wanligheeten fådt notificera deras wederparter genom Kongl.
Rättens skriffteliga citation och stämbning, uthan och faller jämwäll een sådan notification, hwilken ju böör skee lagligen och genom twänne wittnesbähre och troowärde perssoner, den appellerade parten alltijdh så beswärlig och kostsam, som een stämbning, isynnerheet då hans contrapart, sedan han sin domb afhördt, reser ifrån tingzplatzen eller staden till een annan ort, hwarest den wädiande genom sine uthskickade gode män nödgas honom upsökia, och honom om appellationen lagligen kundgiöra; i hwilcket anseende jämwäll är en olijkheet i detta fallet emälan cämnärs- och rådhuusrätterne, och emällan rådhuus- eller lagmansrätterne och hoffrätten, i det de förre äre bägge i een stadh, och derföre citationen ifrån cämners- till rådstugurätten icke så nödigh som ifrån een rådhuus- eller lagmansrätt till hoffrätten, hwilka bägge domstohlar uppå diverse och offta wijdt aflägne orter stadde och sittiande äre; hwad och Eders Kongl.
Maij: ttz höga revision wijdkommer, så blifwer där ingen ny och formelig action i saaken, som det skeer wijdh instantierne, uthan enär terminus comparitionis infaller, föllia då straxt på een gång alla de acta till Kongl.
revisionen, som i hoffrätterne warit framhafde, uppå hwilka domen fallit.
Detta alt haar Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt eij bordt underlåta Eders Kongl.
Maij: tt i diupesta underdånigheet att föreställa, och i fall Eders Kongl.
Maij: tt i anseende till sådane omständigheeter skulle i nåder godt finna, att alle till Kongl.
hoffrätten appellerade saker skola genom wahnlige citationer warda instämde, lärer Eders Kongl.
Maij: tt där jempte i nåder pröfwa nödigt, att den appellerade parten föreskrifwes een wiss dag och termin, beräcknad ifrån den afsagde domens dato, innom hwilcken han, i proportion af ortens aflägenheet, hwaröfwer och Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt här bijfogad ett underdånigt förslag upsatt Uplandz och Södermanlandz lagsagu .......... 3 weckor.
Wesmanland och Nerike ............... 4 » Westernorlanden och Westerbottn ......... 7 » Gottland ....................... 8 » Riga och Rewal ................... 12 » &amp; gt;, sigh här i Kongl.
Rätten må angifwa och citation till sin contrapart uthtaga, om hwilcken termin så wäll som om de öfrige præstandis, hwilcken den appellerade parten till saaksens fullfölliande under Kongl.
Rätten å sin sijda præstera böör, nembl.
om deposition af det, som dömdt är, så och om caution för expenser effter den 5 § i rättegångsordinantien, bemelte appellerade part uti attestata appellationis kunde af underdomaren blifwa skriffteligen påmint, så att alle desse præstanda må warda af honom fullkombligen fullgiorde innom den termin, då han sig uti Kongl.
Rätten om stämbnings erhållande skall angifwa.
Förblifwandes wij in till wår dödzstund, allernådigste konung, Eders Kongl.
Maij: tz allerunderdånigste trogne undersåtare och tienare.
Lars Wallenstedt.
Gustaff Faltzburg.
Arendt Silfwersparre.
Olaus Thegner.
Johan Wattrang.
Johan Lilliemark.
Petter Bromeen.
Gustaff Ehrenberg.
Swen Hasselbom.
Thomas Blixenstierna.
Lars Wadensten.
Pehr Kalling.
Lars Swanhals.
Petter Scheffer.
Magnus Sierman.
Johan Berch.
Samuel Eosander.
Magnus Kyhl.
Anders Schonberg.
Johan Lillienstedt.
Stockholm den 2 Novembr.
1696.
b) Åbo hofrätts utlåtande den 3 febr.
1697.
Till underdånigste föllie af Hans Kongl.
Maij: tz den 23 sidstwekne december hijt ankombne allernådigste bref och befallningh af den 4 november näst tillförene, haar hoffrätten, effter behörigt öfwerläggiande, funnit af nöden med fölliande dess underdånigeste påminnelser att inkomma, wedh Kongl.
Maij: tz den 4 Iulij 1695 uthgångne allernådigeste stadga angående widlyfftigheeters afkårtande och lindringh uti rättegånger; nembligen:
Ad § 3.
Aldenstundh hwarken uti denne §, eij heller uti Kongl.
Maij: tz medh hoffrätten communicerade allernådigeste bref af den 26 januarii och 1 februarij åhr 1688 angående extraordinarie häradztingh, något förmähles om extraordinarie lagmanstingh, eller huru dhe skola uthställte och förordnade blifwa; fördenskull hemställes Kongl.
Maij: t underdånigst, på hwadh sätt därmedh skall förhållas, och om icke slijke extraordinarie lagmanstingh kunna jembwähl, effter föregången communication medh hoffrätten, af den samme förordnas, enär parterne därtill samtyckia, eller någondera på sin bekåstnadh det begiärer.
Ad § 9.
Emedan lagsagurne här i Finlandh mehrendehls äro widlyfftige och widtbegrepne, så att den wädiande parten undertijden icke uthan största beswär kan lijkmätigt det, som i denna § stadgat är, sin saak hoos lagmannen angifwa; dy och såsom denne Hans Maij: tz allernådigste stadga är uthsedd och författadh till lindring i rättegånger; altså underställer hoffrätten Hans Kongl.
Maij: tz allernådigeste godtfinnande underdånigst, om icke häradzhöfdingarne kunde anbefallas wedh tingetz sluth igenom ett bref att notificera lagmannen alle dhe saker, som ifrån häradzrätten appellerade blifwa, hwarförmedelst dhe wädiande parter skulle undslippa förberörde beswär och omkåstnadh, som dhe elliest medh saksens angifwande hoos lagmannen måst uthståå.
Ad § 11.
Den här widh påberopade 13 §, som förmähles angå laga wadh, handlar allenast om relationer; hemställandes Kongl.
Maij: tz allernådigste godtfinnande hoffrätten underdånigst, om icke doch uti denne Hans Maij: tz nådigeste förordning skulle en särdeles § om laga wadh formeras, hwarutinnan alt hwadh där om tillförene uti den här till brukelige Sweriges lagh stadgat är, domaren till effterrättelse, kunde införas, på det att man härifrån icke behöfde recurrera till bemälte lagh.
Ad § 17.
Såssom åtskillige præliminarqvæstioner däraf undertijden kunna yppas, att swaranden påståår sig icke wara i rättan tijd af käranden kungiord, det han emot domen under hoffrätten wädiat, hwarigenom processen, så wijda bemälte præliminarqvæstioner böra först gåå igenom instantierne, parterne till dubbelt beswär, förlänges, warandes och mången, som effter inhemptade nogare underrättelse om saaksens beskaffenheet sielfwilligt desererar sin appellation, den han allenast till att intra fatalia wijdare betänckia sig om actions fullfölliande haar inlagdt; opå hwilcken händelse wederparten, som om samme appellation är kungiordh, och alt derföre, uthan wijdare stembningz afwäntande, sig uti hoffrätten infinner, blifwer på onödige beswär och omkåstnader brachter; altså hemställes Kongl.
Maij: t allerunderdånigst, om icke käranden wed comparitionsterminen borde inläggia derpå nöijachtigt besked, att han i rättan tijd, effter ortens aflägenheet ifrån hoffrätten, kungiordt sin wederparth, sig hafwa emot domen under hoffrätten wädiat; men skulle käranden, sedan wederparten således om dess inlagde appellation är kungiordh, den samma sielfwilligt deserera, då synes han äfwen böra wara förplichtad att låta sin wederpart däraf så tijdigt weta, att han uti ett så fatt måhl icke behöfwer giöra sig igenom resor eller elliest något onödigt beswär och omkåstnader, som den wädiande parten i wijdrigt fall, och där han sin skyldigheet häruthinnan tillbakasätter, borde oförgrijpeligen påläggias att ehrsättia och betahla.
Dessuthan och på det att ingen förmedelst sin medellöösheet må komma uti dess hafwande rätt något oskyldigt att lijda, underställes Kongl.
Maij: tz allernådigeste behag underdånigst, om icke den ifrån lagmans eller rådstugurätten wädiande parten, hwilcken icke förmåhr deponera det, som dersammastädes dömbdt är, och ställa full borgen för all wijdare kåstnad och skadestånd, kunde, sedan han eedeligen opgifwit all sin egendomb, den wederparten, om han det will, kan emot bårgen lyffta, i mangel af caution för expenser, uthföra sin saak uthur fengelset, doch att honom af förberörde dess egendom imedlertijd lembnes ett nödtorfftigt underhåld.
G. Falkenberg.
Simon Ruuth.
Henrich Stålhanske.
Er.
Tigerstedt.
Adrian Rosenmüller.
And.
Gyllenkrook.
Nicolaus Alanus.
Joachim Schultz.
Iohan Roskamp.
Laurent Bromius.
I.
E. Gabrielsson.
Wilh.
Iak.
Quensell.
And.
Munster.
Notarius.
c) Svea hofrätts skrifvelse den 22 mars 1697.
Stoormechtigste allernådigste Konungh.
Såsom emellan åthskillige parter, hwilka inför denne Kongl.
rätten dheras actioner emoth hwarandra uthföra, hafwa nu åter igen yppat sigh några nya twistigheter angående rätta förståndet af den 17 § uti Eders Kongl.
Maij: ttz nådige förordning, processen angående, af den 4 julij 1695, beståendes samma twistigheter först deruthinnan, nembligen om en swarande part, hwilken effter skedd wederbörlig notification eij haar infunnit sigh i Kongl.
rätten præcise den dagen, då första terminus comparitionis war infallen, och sin wederpartz libel samma dagh emottagit, haar derigenom giordt sigh förlustig den rättigheet att få wijdare något excipiendo tahla och sin saak förswara, så att widh den händelsen, uppå kärandens beswär allena, såsom sielfwe orden i berörde § synes förmå och innehålla, saken skall afdömmas, effter dhe skiähl, som af honom widh handen gifne äre, eller och, om Eders Kongl.
Maij: ttz nådige willia och meening i det måhlet är, att swaranden eij bör blijfwa sitt beneficium excipiendi förlustig, medh mindre han heela dhe åtta dagarne ifrån första comparitions dato, innom hwilken han att excipera plichtig är, förfallelös har försuttit och försummat, hwilken meening synes kunna tagas af det ordet swara, som på detta stället i bemälte § är infördt, emedan swaret eller exceptionen eij ingifwes uti Kongl.
rätten på den första comparitionsdagen, uthan åtta dagar dereffter; i fall nu detta senare är den rätta meningen och förståndet af mehr berörde §, så kommer åter den 20 § deremoth att jembföras, hwarutinnan warder statuerat, att om den, hwilken medh sin inlaga böhr inkomma widh anslaget på hoffrättzdören (såsom i denna casu skeer medh swarandens exception, åtta dagar effter första comparitions datum) försummar upropet, blijfwer han derigenom icke förlustig sin tahlan, som den 17 § synes indigitera, uthan slipper medh böter effter saksens beskaffenheet, såsom denne 20 § sådant i bookstafwen innehåller.
Den andra twistigheten, desse agerande parter emellan, består deruthinnan, om den, som hafwer lagligen appellerat under Kongl.
hoffrätten, och sådant sin wederpart innom comparitionsterminen behörigen icke kundgiordt, bör wara sin kiärande rättigheet derigenom förlustig eller icke, emedan uti den tillförende allegerade 17 § fuller stadgas, att den, som wädiar, skall sådant sin wederpart kundgiöra, hwilket och bör wara i stället för dhe härtills brukade skrifftelige stämbningar, men derhoos statueras intet, hwadh hans straff wara skall, som sådan kundgiörelse eller notification till sin wederpart icke giör, eij heller är där något förordnat om tijden, när eller huru långt före comparitionsterminen samma notification, der han må wara laglig, skee och förrättas skall; fördenskull och emedan alt detta ankommer på uthtydningen af Eders Kongl.
Maij: ttz publicerade nådige förordning och lagh, den parterne hwar å sin sijda till dheras bästa sökia att explicera, ty är Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätt worden föranlåten hermedh å nyo att falla Eders Kongl.
Maij: tt beswärlig och desse begge måhlen Eders Kongl.
Maij: ttz egit nådige ompröfwande och wällbehagh underdånigst hemställa, nembligen 1. om en swarande, som effter skiedd notification förfallelös försummar att inställa sigh i hoffrätten den första comparitionsdagen, haar derigenom giordt sigh förlustig sin rättigheet att få något wijdare i den saken excipera och swara, eller och om han derföre medh böter beläggias skall, sampt huru lenge han sigh således får försumma, förr änn han må förklaras sin tahlan förlustig; till det andre, om en kiärande icke böhr ansees för hafwa förwärkat sin käranderätt och tahlan, enär han sin wederpart icke lagligen kungiordt, det han emoth domen wädiat, hwarwijdh och wore nödigt, att förskrijfwa någon wiss tijdh och termin, rächnad ifrån comparitionsdagen, innom hwilken samma kundgiörelse, wedh förlust af saken, [ske] bör; häröfwer afwachtes Eders Kongl.
Maij: ttz nådige uthlåtande, och wij förblijfwe in till wår dödstund allernådigste Konungh, Eders Kongl.
Maij: ttz
Stockholm den 22 Martij 1697.
Lars Wallenstedt.
Gustaff Falzberg.
Olaus Thegner.
Joh.
Wattrang.
J. Lilliemark.
S. Hasselbohm.
Th. Blixenstierna.
L. Wadensteen.
Pehr Kalling.
Lars Svanhals.
P. Scheffer.
M. Sierman.
J. Berch.
Sam.
Eosander.
Magnus Kyhl.
And.
Schonberg.
d) Göta hofrätts utlåtande den 3 maj 1697.
Kongl.
Giöta hoffrättz påminnelser öfwer nya processen.
Till underdånigste föllie af högstsahl.
och i åminnelse glorwyrdigste Kongl.
Maij: ts nådigste bref af den 4 Novemb.
Anno 1696, att i underdånigheet gifwa tillkänna, om alt kan låtha sig giöra och wärkställas, efter dhen Anno 1695 d.
4 Julij till processens förkortande af trycket uthgångne Kongl.
stadga och förordning; och i synnerheet, om widh den 17: de puncten någre beswär och swårigheeter hoos denne dess Giötha hoffrätt, anten för dommaren eller parten sig yppa; eller och, om man skulle uthaf dhe nu sedermehra här förefallande händelser något annat bättre medell och uthwäg eller förslag kunna påfinna, är fölliande det, som denne Eders Kongl.
Maij: ts Giötha hoffrätt derwidh hafwer funnit i diupaste underdånigheet att påminna.
1 §.
Såsom det ofta händer, att h: r landzhöfdingarne således determinera och uthsättia tingsdagarne, att häradshöfdingarne, som i deras åtskillige härader måste resa ifrån dhen ena tingsplatsen till dhen andra, icke kunna hinna att fullgiöra Kongl.
förordningarne medh alle sakernas afhijelpande, sampt dommars och resolutioners extraderande, innan dhe resa ifrån tingen, så synes härwidh i underdånigheet, dhet h: r landshöfdingarne icke måtte tillåhtas disponera om tingterminerne i hwarie häradh uthom dhen tijdhen, som lagen 8 cap.
Tingmålabalken och Rättegångsordinantiens 3 § sampt Kongl.
förordningarne af åhr 1687 och 1691 föreskrifwa, uthan och således determinera tijderna emällan hwart ting, att dhe på hwart ställe kunna så för h: r landshöfdingarnes som häradshöfdingarnas förrättningar tillräckia, på det häradshöfdingarne kunna hinna att i underdånighet efterlefwa och fullgiöra dhen 2 § i denne rättegångzprocess.
Synes och i underdånigheet wara nödigt, att alla laghmansting på en wiss tijd borde hållas, antingen sidst uthi Augusto, eller först uthi Septembri, på det att alle dhe saker, som ifrån höstetingen åhret tillförene, sampt winter- och wåhrtingen samma åhr appelleras, kunde widh ett laghmanstingh afdömmas, och sedan dhe derifrån appellerade saker widh derpå fölliande näste session i hoffrätten, angifwas och efter beskaffenheeten afgöras, dertill och den 1 och 5 § i denna process gifwer anledning.
17 §.
Härwid äre fölliande swårigheeter i underdånigheet att påminna 1. att arge parter, som sielfwa eller deras fullmägtige warit tillstädes, när appellation skedt, strax inför sittiande lagmans- eller rådstugurätt, hafwa icke desto mindre tagit sig tillfälle att absentera sig widh then föresatte comparitionsterminen här i hofrätten, näkandes sig fått af den appellerande contraparten dhen notification om terminen, som här föreskrifwes, hwilken anten för contrapartens fierran boende, eller af andre förhinder icke så tijdigt som wederbör skee kunnat; 2. en dehl enfaldige parter, efter förre wanlige processen, uthan notification till wederparten, sökt hoffrättens citation, der igenom tijdhen uthdragits, att contraparten icke bekommit notification om comparitionsterminen; 3. under tijdhen händer, att appellanten, som icke funnit sielfwa principalen eller dess fullmächtig så nära wedh handen, hafwer synts wara nogh, att han förkunnat denne comparitionsterminen till någon af principalwederpartens betiente närmast i orten, hwilket icke är blifwit af sielfwa principalen uptagit för denne process lijkmätigt, hwarutaf arge parter taga sigh tillfälle att bry dhe enfalldige, som således skulle komma uthi deras rätt att lijda, hwarutaf denne hofrätt är förorsakat hoos högstsahl.
Hans Kongl.
Maj: t i underdånigheet sig att förfråga, och igenom förbem: te dess allernådigste bref af den 4 novemb.
1696 undfådt frija händer, medh sine underdånigste påminnelser härwidh att inkomma, hwad som kunde lända till sakernas befordran, sampt domare och parterne uthi processen till lindring, fördenskull och som af dhet förbem: te händer sig under residentierne och dhe tijder, som då af serdeles förfall, under tijdhen fåå af Kgl.
Rättens ledamöther kunde wara tillstädes, yppa sigh widh terminernes infallande här widh hoffrätten, då deras acter uthan anslagh inkomma, och dhe då närwarande föruth om sakernas beskaffenheet okunnige, åthskillige angelägne præliminair qvæstioner, dem residentes måste låtha beroo till sessionen, då och ofta långh tijdh måste anwändas till deras debatterande, och parterne således måste giöra twenne onödiga kåstsama resor, och hoffrätten uthi slijke qvæstioners afgiörande, deruthinnan dhe stadna uthi differente meningar om denne processens rätta förståndh, förlora tijdhen, som till andre sakers afhjelpande anwändas borde.
Uthi dess ställe, som parterne medh mindre beswär tillförene skickade sina appellerade dommar till sina bestälte advocater, hwilka hoffrättens citationer uthtaga och dem tillhanda sända wederparten att öfwerlefreras och recepisse derpå widh föresatt termin inleda, derigenom hoffrätten föruth finge någon underrättelse om saksens beskaffenheet, och dess rätta foro, parterne lindrades ifrån så många beswärliga och kåstsamma resor, säkrare om fataliernes invigilerande än eliest, hoffrätten undsluppe tijdspillan, och Eders Kgl.
Maij: tts intresse föröktes medh charta sigillata till citationerna, fördenskull Eders Kgl.
Maij: tt underdånigst hemställes, huruwijda, både för dommarna och parterne drägligare och beqwämligare, den förra processen medelst wanliga citationer kunde i denne punkt åther introducerat blifwa efter som dhe öfrige puncterne äntå synes uthan någon ändring kunna blifwa beståndande, hälst om det kommer att i act tagas, det som widh dhen 1 § i underdånigheet är påmint wordet.
19 §.
Här hafwer den samma underdånigste påminnelse rum, som widh dhen 17 § anfördt är, eftersom dhet på annor händelse skulle lända både hoffrätten till större beswär och tijdspillan medh dhe åtskilliga præliminairqvæstioners afhielpande så wäl som parterne till större uppehåld och bekåstnadh medh dubbla resors fåfänge anställande.
§ 20.
Emädan uthi dhen 17 § är stadgat, att der parten icke är in termino tillstädes, skall saken för desert förklaras, och uthi denne 20 § förordnas, att uthewarande käranden skall böta för hwart anslagh 10 daler, och swaranden 5 daler s: mt, synes i underdånighet behöfwa förklaring, om denne 20 § anseer allenast dhe senare anslagh, som skedde äre, sedan parterne in termino comparerat, eller om någonthera parten wid första terminen sig icke inställer till actionen beredd innan klåckan 12, men der appellanten icke komme in termino innan klåckan 12, om icke saken då uthan böther skulle efter 17 § för desert förklaras.
Axel Ståhlarm.
G. Örnewinge.
S. Adlerberg.
P. Cederschiöldh.
P. Ehrenbielke.
O. Hägher.
J. Oberius.
Is.
Stickman.
P. Koch.
N. Welt.
O. Sandbergh.
Jönköping den 3 Maj A: o 1697.
e) Lagkommissionens betänkande den 7 juli 1698.
Stoormechtigste allernådigste Konungh.
Till underdånigste föllie af Eders Kongl.
Maij: ttz högst sahl.
herr faders högstglorwördigst i åminnelse nådigste befallningh af den 4 novemb.
1696 hadhe wäll denne till lagens öfwerseende förordnade commission för lengst bort inkomma med dess underdånige betänkiande uppå Eders Kongl.
Maij: ttz Swea hoffrättz underdånigste skrifwelse af den 2 novemb.
förberörde åhr, angående citationerne, hwilke effter den i trycket publicerade Kongl.
stadga och förordning om wijdlyfftigheters afkortande och lindring uti rättegånger af den 4 julij 1695 blefwe aldeles afskaffade uti dhe saker, som genom laga waad till hoffrätterne komma och devolvera kunde, men såsom högstberörde Hans högst sahl.
Kongl.
Maij: tt har funnit skiäligt att derjempte anbefalla alle dhe öfrige hoffrätter och öfwerdomare i lijka måtto att inkomma hoos Kongl.
Maij: tt medh det dhe kunde hafwa så wäll härwed, som dhe öfrige puncter i förberörde stadga underdånigst att påminna, fördenskull och som commissionen eij förr än för någon kort tijd sedan har erhållet een deel af förberörde hoffrätters och öfwerdomares skrifftelige påminnelser häruthinnan, behagade Eders Kongl.
Maij: tt altderföre medh wanlig högh Kongl.
nåd detta aftwungne drögzmåhlet medh nåder ansee och ursächta.
Hwadh nu wijdare sielfwe ärendet angående bemälte citationer wedkommer, så emedan Eders Kongl.
Maij: ttz högst sal.
herr faders åfwanberörde allernådigste resolution af den 4 novemb.
1696 innehåller en sådan befallningh, att denne commission skulle träda tillsammans medh några af Swea hoffrätt, och sökia att förekomma alle streck och konster att uthdraga processen, så har och commission fördenskull i underdånigheet sökt sådant att fullgiöra, och i anledning deraf jempte berörde hoffrättz deputerade tillsammans trädt, och denne frågan först noga öfwerlagt, om dhe missbruk, hinder och beswär, som Kongl.
rätten i dess breef andrager, skulle kunna befinnas af den beskaffenheet, att dhesamma eij annorledes kunde afhielpas och uthur wägen skaffas, än effter berörde hoffrättz underdånige förslagh, att tillbakars introducera den gamble methoden om citationers uthtagande, hwilke lell medelst en så nyligen uthgången konungzligh stadga consilio blefwet afskaffade.
Och oansedt åfwanberörde Eders Kongl.
Maij: ttz Swea hoffrätt har kunnat wed den tijden, då detta dheras breeff 1696 affgick, hafft anledning och orsaker att giöra ett sådant underdånigt förslag, att berörde citationer borde tillbakars introduceras, och den uthgångne stadgan således komma i den måttan att ändras, lijkwäll och så wijda samme Kongl.
rättz ledamöter sielfwe nu hafwa gifwet wed handen, att nu för tijden eij så månge difficulteter af dhe stridande parther uti wägen kastas och brukas till att uthdraga processen, såsom i begynnelsen, när offtast berörde stadga först utgick; det och gemenligen plägar sigh tilldraga, att enär någon ny förordning uthkommer, dhe kitzlige parther i synnerheet sökia att betiena sigh dels af allehanda nye undflychter, dels af någon sådan förmeent tillwuxen förmon, som lell i samme förordning eij så klarligen finnes, och altså medh onödige förfrågningar hindra domarn och uppehålla dess wederpart; men sedan dhe något närmare blijfwa wahne wed det, som stadgat är, och erhålla wijdare underrättelse, huru alt skicker sigh i sielfwa praxi, så förswinna småningom dhe uthtydningar, swårheeter och hinder dhe hafft och förmeent sigh hafwa först att bruka; men och dessuthan har befunnet, att Dorptz hoffrätt eij har betient sigh af några citationer, långt förr änn denne offtast berörde Kongl.
stadga uthkom, och icke desto mindre funnet deraf ingen swårheet, uthan snarare en lijsa så wäll för rätten som sielfwe parthen, och fördenskull wälbemälte Dorptz och Abo hoffrätter eij heller hafwa herwedh något, hwadh sielfwe citationerne angår, hafft att påminna.
Fördenskull och såsom offtastberörde Kongl.
stadga effter wällgrundat noga öfwerläggiande så nyligen är författat och uti heela rijket medh dess provincier publicerat och i trycket uthgången, så håller altderföre commission i underdånigheet för sin deel betänkeligit, att densamme för denne gången uti något det ringaste, hwadh berörde citationer angår, kan komma att ändras och att anröras, uthan medh diupaste wördnat lembnar uti Eders Kongl.
Maij: ttz nådigste behagh, om icke så hädaneffter som härtills alle slijke citationers uthtagande i hoffrätter och öfwerrätterne uti appellerade måhl böre effter stadgan aldeles cessera och uphöra.
Hwadh nu dhe af denne Kongl.
Swea hoffrätten upprepade hinder wedkommer, så underställer Eders Kongl.
Maij: ttz allernådigste ompröfwande denne commission allerunderdånigst, om icke dhe samme på fölliande sätt skulle kunna förekommas och afböijas, nembligen hwad det
1: o angår, att såsom eij Kongl.
rätten, uthan underdomarne nu effter den nye processen föreskrifwa för partherne terminum comparitionis, och kunna fördenskull anten altför många eller och alt för fåå parther på en gångh komma uti hoffrätten att agera, till dess stoora hinder i andre sysslor, altderföre så tyckes, att ett sådant hinder oförgrijpeligen skulle kunna aldeles remedieras, om Eders Kongl.
Maij: tt i nåder behagade lembna berörde hoffrätt frije händer, att på een dagh eller någre prorogera anslagen eller dhe så kallade uproop, och det effter tijd och tillfälle, som rätten finner det kunna sigh bäst giöra låta och sakernes beskaffenheet det erfordra.
2: o. På samma sätt kan och det andra hindret, Kongl.
Rätten förmäler om, och består deri, att den af underdomaren föresatte comparitionstermin kan infalla på en lögerdag, domarnes publication till förhinder, således förekommas, att præliminariernes afgiörande, som då wedh comparition skulle infalla, kunde upskiutas till måndagen dereffter, och anslagen sedan, som böre skie wed hwar 8: de dagh från comparitionsdagen, differeras äfwen så på berörde måndagh.
3: o. Anlangande det tredie hindret, att när citationerne blefwe uthgifne, så infördes deri quæstion eller status controversiæ, hwilken skall wara Kongl.
rätten obekant effter den methode nu ageres, hwarföre och præliminarierne så ohappandes förekomma, emedan ingen föruth hafft tillfälle till att giöra sigh om dheras beskaffenheet underrättat; men så lärer och detsamme kunna affböijas, enär den, som berörde præliminarier skall i rätten föredraga, anten lembnes någon stundh föruth, innan dhe företagas, att giöra sigh i saken kunnig, eller och så frampt det eij kan låta sigh giöra den gången för andre sysslor skull, att då Kongl.
rätten må effterlåtas offtastberörde præliminariers affgiörande till näste söchnedagh dereffter att differera och uppskiuta; emedlertijdh lärer uti alt en sufficient information kunna inhämptas eij allenast af libellen, uthan och af instantiernas domar, hwilka tyckas eij medh mindre säkerheet kunna wijsa statum controversiæ, änn dhe tillförne brukelige citationer, emedan dhesamme eij någon annan statum controversiæ warit befogade att uptaga, än den i bemälte nedere instantz doom war tillförende specificerad och uthnemd.
4: o. Hwadh wedkommer det 4: de hindret, som det förnemste, och hwarwed parterne af många streck och konster sigh betient till att uthdraga tijden och processen, så berättar hoffrätten densamme bestå deruthinnan, att dhe i offtastberörda stadga påbudne notificationer om appellation och dess prosequerande skohla hafwa förorsakat både för domaren och parthen stoort beswär och större omkostnad, än när citationerne wore i bruk.
Nu lärer wäll så kunna wara, att slijka notificationer, hwarwed parterne wore owane, hafwa i begynnelsen kunnat gifwa anledning till någre missbruk att uthdraga processen, serdeles emedan alle casus, som parthernes kitzligheet kunnat påfinna, eij hafwa kunnat blijfwa i stadgan så tydeligen förekomne och af wägen rögde; men så är doch derjempte befunnet, att, sedan citationerne affskaffades, och i dess ställe blef brukat notificationer, hafwa parterne deraf känt uti många deelar en merkelig lindring, såsom 1: o att den, som wädiat, eij behöfft reesa till hoffrätten från tinget, som ibland kunnat wara långt nog derifrån beläget, mindre hafft af nöden att förskaffa sigh dertill en fullmechtigh och medh honom deröfwer correspondera; 2: o eij hafft behoof att betala hwarken den, som skrifwet suppliquen angående citations erhållande, eij heller det dertill hörige charta sigillata; 3: o mindre affwänta och uthlösa sielfwe citation medh dess charta sigillata; hafwer altså en wädiande parth blifwet förskont för alle desse beswär och omkåstnader, och effter den nye processen allenast warit skyldig att giöra en beskickning och notification af dess appellation, sampt taga derå attestatum, hwilke beswär till öfwerflödh parterne tillförne hafft medh citationerne, emedan dhe warit förorsakade genom en beskickning af goda männ densamme att beställa, och en trowärdig attest sigh deröfwer att förskaffa, af hwilke och åthskillige flere omständigheter denne commission i underdånigheet har tyckt sigh hafwa hafft grund och anledning till att underdånigst styrkia dertill, att till parthernes lijsa slijke notificationer istället för citationer introduceras skulle; men på dhet att desse notificationer hädaneffter så mycket mindre skulle gifwa partherne tillfälle att betiena sigh af åthskillige undflychter till att uthdraga processen, så underställes Eders Kongl.
Maij: ttz allernådigste godtfinnande allerunderdånigst, om och huruwijda icke Eders Kongl.
Maij: tt skulle i nåder behaga anbefalla alle doomstohlar, ifrån hwilke till hoffrätterne wädias, att eij anteckna någon appellation på den succumberandes doom, förr än i lijka måtto samme appellation är annoterat på deras doom, som wunnit hafwer, och att fördenskull den, som således wunnit, skulle wara förplichtat anten sielff eller genom sitt wissa ombud att affwänta wedh ting eller rådstugu, till dess dhe 8 dagar wore förbij, inom hwilke alle appellationer böre skee, på det densamme af domaren kunde erhålla ett attestatum på sielfwe domen, om någon appellation lagligen wore interponerad eller intet; på hwilken händelse dhe i stadgan anbefalte notificationer anten kunde uthan nägon serdeles stoor afsaknad komma aldeles att hwijla, eller och så frampt Eders Kongl.
Maij: tt skulle nådigst så behaga, att dhe i anledning af den en gång häruthinnan publicerade lagen änn häreffter borde skee jempte åfwanberörde annotation på domarne, så skulle dhe synas eij till något wijdare tiena häruthinnan, änn giöra den winnande parthen försäkrat, att den, som succumberat, tänker till sin interponerade appellation att prosequera, så att swaranden så mycket tryggare kunde giöra sigh den omkåstnad, att förskaffa sigh een fullmächtig och således paratus i rättan tijdh comparera, hwilket och kunde hafwa sine nyttigheter medh sigh; och i fall någon skulle en slijk notification försumma, anten aldeles, eller till det minste eij låta den gå för sigh åthminstone 14 dagar föruth, för än terminus comparitionis infaller, på sådan händelsse förmenar commission underdånigst, att på en slijk försummelse ingen desertion borde föllia, uthan allenast fembton dahler sölfwerm: ttz böter och refusion för all den kåstnad och skadestånd, som dess wederpart bewijsligen skulle kunna deraf tagit hafwa; och på den händelse Eders Kongl.
Maij: tt skulle i nåder behaga, att reflectera på åfwanberörde commissions underdånige förslagh om appellationernes annoterande på dhe fallande domar, så hemställes i Eders Kongl.
Maij: ttz nådigste ompröfwan underdånigst, om icke sådant skulle först med Eders Kongl.
Maij: ttz hoffrätter communiceras, om och hwadh dhe derwed skulle kunna hafwa i underdånigheet att påminna, innan detta som een allmän förordning skulle publiceras.
Detta är nu, allernådigste Konungh, hwadh denne Eders Kongl.
Maij: ttz till lagens öfwerseende förordnade commission jempte dhe öfrige deputerade kunnat finna i underdånigheet att påminna och gifwa widh handen att afböija dhe i Kongl.
rätten infallne hinder sampt dhe streck och konster, som parterne brukat till att uthdraga processen, hemställandes altsammans medh diupaste wördnat uti Eders Kongl.
Maij: ttz allernådigste ompröfwande och gottfinnande medh förblijfwande till dödzstunden, allernådigste Konungh, Eders Kongl.
Maij: ttz allerunderdånigste troplichtigste tienare och undersåthare N. Gyldenstolpe.
J. Bergenhielm.
Carl G. Gyllencreutz.
Carl Ehrensteen.
P. Bromeen.
L. Wadensten.
S. Leijonmarck.
L. Swanhals.
P. Scheffer.
I.
Z. Wattrang.
G. Holmström.
G. Ehrenbergh.
H. Heerdhielm.
J. Lillienstedt.
Christ.
Brunell.
M. Nyman.
f) Lagkommissionens skrifvelse den 9 april 1709.
Stormächtigste allernådigste Konung.
Såsom Eders Kongl.
Maij: tt har i nåder behagat Eders Kongl.
Maij: ttz lagcommission befalla, med sitt underdånige betänkiande och förslag inkomma, hwilket medell skulle synas wara tienligast, icke allenast hindra, utan och aldeles betaga kitzlige och trätosamme parter sådane inkast, de som offtast uphitta at belasta sine contraparter med, wid notificerandet uti lagwadde saker, hwilka till öfwerdomarens närmare skiärskodan hemstälte blifwa, hafwandes effter samme Eders Kongl.
Maij: ttz allernådigste befallning Eders Kongl.
Maij: ttz lagcommission för detta fuller sine underdånige deröfwer låtit upsätta, och Eders Kongl.
Maij: ttz allernådigste wählbehag understält, men likwäl med den clausel, om Eders Kongl.
Maij: tt icke skulle i nåder behaga samma förslag först communicera Eders Kongl.
Maij: ttz hofrätter, hwarest sådane måhl dageligen förekomma, innan någon allmän förordning deröfwer blefwe utgifwen, hwilket underdånige förslag Eders Kongl.
Maij: tt hafwer i nåder bijfall gifwit, och derom till samtelige hofrätterne låtit befallning utgå, hwilka sedermera med sine påminnelser inkommit, och som icke allenast Eders Kongl.
Maij: ttz Swea hofrätt enhälligt funnit det förslag wara nyttigast, och för twistande parter lindrigast, som Eders Kongl.
Maij: ttz lagcommission för detta månde wid handen gifwa, utan och några af Giöta hofrättz ledamöter detsamma bijträdt, altså blifwer Eders Kongl.
Maij: ttz lagcommission så mycket mehr styrkt i sin förra mening, det wara bästa expedientet, at alla domstohlar, ifrån hwilka till öfwerdomaren och Eders Kongl.
Maij: ttz hofrätter wädias, måge blifwa förbudne at anteckna någon appellation på den succumberandes dom, förr än samma appellation i lijka måtto annoteras på dens dom, som wunnit hafwer, och fördenskull den, som således wunnit, skall wara förplichtad antingen sielf eller genom sitt wissa ombud förwänta hoos underdomaren, till des de åtta dagar äro förbij, innom hwilka alla appellationer böra skie, på det densamma må erhålla attestatum på sielfwa domen, om någon appellation lagligen wore interponerad eller intet, på hwilken händelse de i stadgan af åhr 1695 den 4 julij anbefalte notificationer kunna utan någon synnerlig saknad komma aldeles at hwijla, eller och, der Eders Kongl.
Maij: tt skulle i nåder pröfwa dem än widare nödige, at jämte ofwannemde annotation blifwa brukade, så skulle de synas icke tiäna till något annat, än giöra den winnande parten mera försäkrad, at den, som redan succumberat, tänker sin interponerade appellation fortsättia, så at swaranden så mycket tryggare må kunna giöra sig den kostnad förskaffa sig fullmächtig, och så medelst paratus i rättan tijd comparera; och i fall någon skulle slijk notification försumma, anten aldeles eller till det minsta 14 dagar föruth, förr än dies comparitionis infaller, at på sådan händelse ingen desertionsdom borde föllia, utan allenast någre wisse lindrige böter och ersättning för den kåstnad och skadestånd, som contraparten bewisligen deraf kan tagit hafwa.
Doch skulle Eders Kongl.
Maij: ttz lagcommission tyckia ingen widare notification wara nödig, än då, när en part hafwer appellerat och attestatum appellationis är på ofwansagde sätt den winnande parten kunnog blefwen, men appellanten finner sig sedermera i saken, och tänker sin talan och appellation deserera, at samma appellant wid den händelsen bör i så god tijd, förr än terminus comparitionis infaller, appellationsdesertionen contraparten tiänligen genom 2: ne gode män, ifrån hwad domställe den och kommit, notificera, at han eij behöfwer hwarken sielf eller någon des laga fullmächtig hoos öfwerdomaren tillstädeswara, och der han sådant försummar, ersättia all bewislig skada och omkostnad, swaranden af reesa eller elliest gitter bestyrkia sig derigenom tagit hafwa; börandes desutan de appellerade wara förplichtade hoos öfwerdomaren, der en sådan desererad saak borde elliest inkomma, på rätta comparitionsdagen skriffteligen sin desertion tillkännagifwa, och der förlijkningen parterne emellan skriffteligen författad woro, af den samma en copia sin berättelseskrifft bijfoga, på det öfwerdomaren må såmedelst kunnogt blifwa, af hwad orsak den appellerade saken kommit at hwijla.
Skulle och appellanten sådant försumma, bör han med wisse pänningeböter för sin mootwillighet eller nachlässighet ansedd blifwa, hwarigenom hwariehanda beswär, som twistande parter elliest råka uti, icke allenast lära blifwa hämmade, utan och aldeles afskurne.
Och som det skulle falla lagmännen mycket beswärligit sielfwa afbijda de 8 dagar, sedan lagmanstingen slutne äro, endast för attesterandet skull på bägge parternes domar, om appellation skier eller intet, så kunde samma olägenheet derigenom afböjas, at någon eedsworen domare på den orten, derest lagmanstinget hållit är, må blifwa substituerad attestata appellationum eller desertionum på lagmansdomarne anteckna, som wederbörande till rättelse wara kan.
Dock lämnar Eders Kongl.
Maij: ttz lagcommission detta alt uti Eders Kongl.
Maij: ttz allernådigste wählbehag, framgent förblifwande stormächtigste allernådigste Konung, Eders Kongl.
Maij: ttz aldra underdånigste troplichtigste tienare och undersåtare
Stockholm den 9 aprilis Anno 1709.
N. Gyldenstolpe.
W. Coyet.
H. Herdhielm.
Germ. Cederhielm.
P. Scheffer.
Th. Blixenstierna.
Gabr.
Stierncrona.
M. Nyman.
M. Folcher.
Z. Folcher.
II.
Extract af de här till inkomne påminnelser wid processen från åthskillige dommare i ortherne, till den af Hans Kongl.
Maij: tt förordnade commission öfwer lagens reviderande.
a) Ifrån borgmästare och råd i Öhregrund.
1.
För mindre beswär och kåstnadt kunna stämbningarne uti mindre måhl på kiärandens begiäran förrättas munteligen genom en person, uti städerne af stadztienaren eller en skickelig borgare, men på landet af en nämbdeman, som sitter uti rätten och der wittna kan, om och hurulunda han hade swaranden instämbt.
Uti wichtigare måhl till rådstugun och häradztinget kunna stämbningarne anten skriffteligen eller munteligen igenom 2: ne gode män förrättas; men till lagmanstingen, som på fiärran orther hållas, synes nödigt att bruka skriffteliga stämbningar, alt effter denna method och sätt, som uti den första puncten af 1695 åhrs förordning omständeligen beskrifwes.
2.
Uti den andra puncten af 1695 åhrs Kongl.
förordning är icke annat att påminna, än alldenstund effter somblige härader och tingzlager äro så widt begrepne, det somblige parter till tingzplatzen kunna hafwa 2 à 3 mijhl eller längre, men icke för den långa wägen sampt undertijden swårt oföre så tijdigt framkomma kunna, att de fa gudztiensten bijwista, eller sedan wid upropet wara tillstädes, om icke sädana böra för bötherne wara enskyllade, jembwäl dessuthan den förmån niuta för andra parter, som närmare intill tingzplatzen boo, att de först, sedan criminalia föreluppit, skohle få sina actioner uthföra, på det att de längst wägade icke wid tingen måtte till 3 à 4 dagar eller längre uppehållne blifwa, dem till största skada och afsaknadt, warandes wid sådan händelse den ordning uti alla widtbegrepne tingzlagar nödig, det häradzhöfdingarne lembna hwar sochn eller orth sine särskilte dagar att comparera.
3.
Är uti den 3: die puncten eij widare att påminna, än att den, som icke will de ordinarie tingen afbijda, uthan uppå sin bekåstnadt extraordinarie ting begärer, lijkwäl eij må för samma extraordinarie bekåstnadt någon wedergällning hafwa att förwänta, om han saken winner.
4.
Uti den fierde puncten finnes icke några böther för dem determinerade, som wid häradz- och lagmanstingen med skiählens upskiutande och innehållande listigt omgå, eller och bruka onödige widlöfftigheter uti skrifwande.
Hwilka ty synes icke mindre kunna undgå proportionerade böther, näml.
1 daler s: mt wid häradz- och dubbelt wid lagmanstingen, effter som alla böther så modererade uti Sweriges lag finnes, att de mehrendels dubbelt fällas uppå det, som brytes i städerne, emot det som på landet sker.
6.
Eij häller uppå den siette, uthan endast om ingen rättegång uppå den 3: die dagen hålles, sedan någon sin sak wid cämnärsrätterne förlorat, att den wädjande då med sine wadepeeningar må sig hos den infinna, som uti saken præsiderat uppå cämbnärscammaren.
7.
För större richtighet synes oförgripeligen wara nödigt, att den, som emot cämbnärsdommen wädjar, må 2 à 3 dagar dereffter contraparten 14 dagar föruth låta till rådstugurätten instämma.
9.
Aldenstund sedan en cämnärsdom blifwit afsagd, det står den förlorande parten effter den 6: te puncten fridt att sig dereffter på 2: ne dygn betänckia, om han wädja will eller intet, ty sedan han uti contrapartens frånwaro inom den föresatte tijden appellerat, bör då appellans sådant straxt låta contraparten igenom ett extract af den uthwärkade dommen, kunnigt, på det den, som saken wunnit, må sig sedan för rådstugurätten inställa; doch synes nödwändigheten fordra, det appellans till rådstugun låter wederparten instämma, äfwen som denna låtit den förra på cämnerscammaren opkalla.
11.
Den 11 puncten berörer fuller, att den, som för saksens widlöfftighet, flere skiähls och wittnens anskaffande, eller annor laga förfall, något upskåf begärer, då han borde sina skiähl angifwa eller elliest sin wederpart swara, skulle derom öfwer cämbnärsrätten uti rådstugun inom 8 dagar, men öfwer häradz- rådstugu- och lagmansrätten uti håfrätten inom den tijd, som uti 13 puncten om laga wad förmäles, sökia; så synes lijkwäl härwid detta fogeligaste tiena att såsom öfwer cämbnärsdommar uti rådstugun sådane inkast giöres, det altderföre öfwer häradzdomarne det samma wid lagmanstingen skier.
12.
Uti den 12 puncten om stämbningeböther, wid rådstugun 3 daler, andra stadzens collegier 2 d: r och uti cämnärsrätten 1 d: r s: mt, synes fuller en förklaring wara nödig, särdeles för de städer, derest inga cämbnärsrätter finnas, om altderföre icke der på rådstugun, däräst alla twistiga ährender immediate uptages och afdömmes, nog woro 1 d: r s: mt böta, enär den ena parten uthan laga förfall sig absenterar, emedan rådstugun uti sådane små städer är den första instantien, och elliest effter den 5: te puncten uti 1695 åhrs Kongl.
förordning någon frijhet för parterne uti häradz- och cämnärsrätterne, så och rådstugun i de små städer, der ingen cämbnärsrätt är, att uthtaga dommar eller intet.
13.
Att skrifftelige relationer uthfärdas så wäl uti cämbnärsrätten som rådstugun och håfrätten, enär sakerne äre af någon wicht, hafwer sin gode grund; allenast att små städerne, derest inga cämbnärsrätter äre, och elliest enfaldigt folck finnes, niuta sin wahnliga frijhet, anten munt- eller skriffteligen agera, såsom bägge parterne begära eller dommaren nödigt synes.
14.
Att de parter, som på den dag, dem förelagd är, uthan laga förfall sig till munteligit förhör intet infinna, enär det af parterne eller dommaren så fordras, skohla första gången böta uti håfrätten 10 daler, uti lagmans- och rådstugurätten 5 daler, uti stadzens collegier 2 daler, och i cämbnärsrätten 1 daler s: mt, är wäl grundat och stadgat; doch till någon wijdare förklaring underdån-ödmiukeligast nu här uthstält, om icke sådane böther i små städerne, derest ingen cämbnärsrätt brukas, kunna lindras effter den 12: te föregående puncten, och att wara uti lijka anseende wed cämbnärsrätterne uti de stora städer.
15.
Öfwer den 15: de punct af högstbemälte 1695 åhrs Kongl.
förordning om de parter, som uthan dommarens låf bortresa, är här, hwad böterne angår, eij annat att påminna, än sådana böther måge uti små städerne, derest inga cämbnärsrätter äro, komma uti lijka consideration med dem, som uti cämnärsrätterne pläga uti de stora städerne wid sådane händelser falla, såsom tillförende här uti de 12: te och 14: de puncter underdånigst finnes wara föredragit.
16.
Att till doms afhörandet uti lagmans- rådstugu- och cämnersrätten eij någon annan stämbning gifwes, än som wid håfrätterne plägar igenom offenteligit anslag på dörren skie, med hwad mera, som uti sielfwa förordningens 16 punct anföres, hafwer alt sin goda grund, allenast att parterne uti små städerne, derest inga cämnärsrätter äre, måge så wäl munteligen som genom skriffteliga anslag om dommarnas publicerande ansäijas, enär på första comparitionsdagen eij någon resolution kan falla.
20.
Hwad uti den 20 puncten af mehr högstbemälte 1695 åhrs Kongl.
förordning finnes dem till plicht wara stadgat, som effter anslaget på håfrättzdörren försumma upropet, dito oberedda tillstädeskomma, och icke skiählig uhrsäkt hafwa; jembwäl wid actionens uthförande upskicka inför rätterne deras drängar, påickar och andra otienlige personer, inlagorne anten att ingifwa, eller och att emottaga, hafwer sin fasta grund, om icke de, som uti små städerne, därest ingen cämnersrätt hålles, opskicka på rådstugun otienlige personer, kunde med 1 daler s: mtz böther slippa, uti anseende, att sådane icke per viam appellationis till högre rätt, uthan såsom in infima instantia sina beswär andragit.
22.
Att de som för rätterne uti skrifwande och tahlande angripa sina wederparter med några håniska eller försmädelige ord och beskyllningar, skohla 10 daler s: mt böta eller mera, föruthan att det stånder wederparten fritt detsamma med en sådan calumniant uthföra, är ganska wäl stadgat, till att wid rätterne afskräckia hwarjehanda otidigheter.
Jämbwäl att den, som domare och executorer oskiähligen angriper, skall icke allenast dubbelt eller och högre bötha, uthan och offenteligen afbön giöra.
Men enär det rörer deras heder eller ähra, och ingen sådan tienlig fiscal uti små städerne finnes, som wederparten anklaga kan, förmodes underdån-ödmiukeligast att få någon annan tienlig person till anklagare constituera och den beskylte dommaren icke dess mindre uti rätten sittia, effter den Kongl.
Swea håfrättz resolution af den 5 Maii åhr 1685, som här copialiter bijfogas Wij Magnus Gabriel De la Gardie, Grefwe till Läcköö och Arensburg, frijherre till Ekhollmen, herre till Hapsahls gebieth, Hellmuth, Höijentorp, Kiäggleholm, Magnusberg, Mariædahl och Wännegarn, Hans Kongl.
Maij: tz Råd, Drotzet och Generaliustitiædirector öfwer Swerige och Finland, så och dess underliggande provincier; sampt Gustaph Adolph De la Gardie, Grefwe till Läcköö och Arensburg, Frijherre till Ekhollmen, herre till Hapsahls gebieth, Hellmuth, Höijentorp, Kiäggleholm, Magnusberg, Mariædahl och Wännegarn, Hans Kongl.
Maijrtz råd, Præsident uti den Kongl.
Swea håfrätt, och lagman öfwer Wästergöthland och Dahl; och nu närwarande Assessores hälse Eder borgmästare och råd i Öhregrund wälwilleligen.
Och såsom I uti en Eder för någon tijd sedan hijt ankommen skrifwelse Eder förfråga, huru I skole Eder förhålla med borgaren dersammastädes Axel Bäck, som skall om borgmästare och råd någon uthsago giordt, och dem beskylt, som skulle i rättenom mehra hans contraparts, än hans egen ord hördt med mehra, altså emädan sådant mehra är Hans Kongl.
Maij: tz än Eder egen sak, åliggiandes Eder att förswara det af Hans Kongl.
Maij: tt Eder anförtrodde domareembetes heder och recpect, att det hos hwariom och enom icke uti wanwyrdnat måtte komma; ty förfare I sielfwe dermed aldeles som lag förmår, och Eder förswarligit wara kan.
Hwarmed wij etc. Af Stockholm den 5 Maii A: o 1685.
Uppå den Kongl.
Håfrättens wägnar Olaus Thegner.
Johan Ehrenhielm.&amp;gt;.
23.
Att de förlikningar, som sedan sakerne äre uti rätterne anhängige giorde, böra uti rätten angifwas, inprotocolleras och confirmeras, wid wijte, som uti hwar instantia determineras, om parterne så begiäre, giörer fuller hwar och en om sin sakz ändamåhl så mycket mehr försäkrad; men uti somblige måhl, som af fast ringa wärde äro, synes sådane inteckningar wara onödige, enär parterne sielfwe det icke behöfwa, och ty sålunda eij någre böther påkomma dem, som sina förlijkningar uti mindre måhl, wid häradztingen, cämnersrätterne och rådstugurne, der inge cämnärsrätter äro, icke angifwa.
NB.
Så att fördenskull mehrhögstbe: te 1695 åhrs Kongl.
förordning pröfwes till en märkelig afkårtning uti processen wäl wara grundad; doch om den uti somblige måhl någon ändring betarfwade, sådant till den högre handen underdån- ödmiukligen remitterat, men likwäl med denna oförgriplige påminnelse, att alldenstund uti samma 1695 åhrs förordning eller nya rättegångzprocess eij något infört finnes, som kunde tiena till lindring och afkortning wid ägande- häradzlagmans och riddaresyner, det altderföre att den lindring, som derwid nödig wore, jembwäl måtte observerad och projecterad, sampt under förenämbde och samma lindringz process begripen warda.
b) Häradshöfdingen Erich Torsenius.
Ad punct.
1.
Hemställes uti underdånighet, om icke för tydelighetens skull wore nödigt blifwa infördt, att såsom ingen skildnat är giordt i stämbningar på landet, om och adelen och ståndzpersonerne böra förstås under twenne beskedelige mäns muntelige stämbning eller eij, det derom blefwe uthtryckeligen uthsatt.
Äfwen så, om icke stämbningen på officeraren ändå [wore] laglig, enär den, fast i hans frånwaro, til hans hemwist i rättan tijd öfwerstyrdt blifwer, då han ej wore på bostället boende; item om häradz- och rådstugurätten på första stembningen uti lifzsaker, edzöresmåhl, rån, wåldswärkan, dueller och slagzmåhl eller en angelägen jordetwist må kunna så afgiöra saken, eller wittnen edeligen afhöra, då ingen laglig uhrsächt är inkommen, eller om icke i annor händelse den anklagade må på sådant utheblifwande i criminele måhl sättias i häckte till nästa ting, ty wittnen edeligen att afhöra uti swarandens frånwaro, synes wara betänkeligit, så wijda emot dem framdeles kunde yppas jäf, då icke allenast en sådan ed wore olaglig, uthan och äfwentyrlig för siälewåden; om och icke äfwen för tydeligheten skull wore nödigt att införa, att då lagmannen, som allestädes icke kan wara så när wid hand som häradshöfdingen, hade macht, gifwa cronofougden eller länsmannen tillstånd att stämma de anklagade eller parterne, och att sådan skedd stämbning wore så krafftig, som det lagman sielf giordt hade.
Punct.
2.
Emädan i anledning af kyrckiolagen alle lagsökiande och parterne böra wara tillstädes wid tingzprädikan, så synes och oförgripeligen wara nödigt, att blifwa infördt, hwad straff den må beläggias med, som sådan gudztienst uthan laga förfall försummar; äfwenså synes nödigt, att klaganden borde böta, då swaranden påminner om hans frånwaro första dagen.
Item, om icke opropsböterna kunde blifwa om intet, då den sakfälte winner hufwudsaken.
Punct.
4.
Om icke borde införes, att 2 daler s: mtz böter dem må påläggias, som uti häradsrätten med skiählens innehållande eller opskiutande listigt omgå, då de änteligen komma att agera skriffteligen; item, de det giöra wid lagmansrätten, beläggias med 5 daler s: mtz böther.
Punct.
9.
Om och icke borde wara uthsatt, att då en pålagd part eij kan eller gitter præstera juramentum calumniæ, han då må hafwa tappat och förlorat saken.
Punct.
10.
Hemställes uti underdånighet, om icke straffetz sätt och quantum, så för principalen som procuratoren, borde exprimeras och uthsättias, då de finnes fehlachtige wid actionernes uthförande.
Punct.
22.
Om och icke enom borde wara tillåteligit att bruka uti skrifwande och talande för rätta sådane lasteliga ord, som kunna bewislige wara, och icke afstängias att nämbne den för tiuf, falsario etc., som bewisligen så är, uthan att bötha derföre.
Punct.
23.
Att och förlijkningar uti criminele mål eximeres, eller, så wijda målsäganderätten angår, tillåtes.
Punct.
24.
Såsom appellation emot inga contumacie- och interlocutoriedommar borde tagas, så synes och nödigt blifwa infördt, om icke emoth injuriemåhl det ske kunde antingen i ährerörige eller slagsmålsährender, och wälde etc. Punct.
25.
Då klare odisputerlige fordringar skola gå till uthmätning, så synes wara nödigt att blifwa inryckt, att det orichtige och disputerlige deremot eij måtte compenseras, eller med det richtige derföre anstånd wara, uthan det owisse till laga uthförande uthskiutas, och doch den en odisputerlig fordran har, bårgen påläggias för den andras fordran, så frampt han pröfwas wara fattig och oförmögen.
Frågas uti underdånighet, om icke det wore billigt, att då någon sig eij uti Kongl.
håfrätten förklarar wid den honom förelagde tijden och terminen, om icke då hans sak må förtegat erkännas, hälst då han icke kan bewijsa sig hafft till ett sådant uthblifwande laga förfall, hwilket oförgripeligen så mycket mera synes böra ske, som att de nedrigare instantierne uppå första stämbningen saken afgiöra, då den stämbde uthan förfall utheblifwer.
c) Iustitiæ betienterne i Wästerbottns höfdingedömme.
1 §.
1.
Såsom uppå landet mindre saker ibland förelöpa när in under tingzterminen, hwilke wid nästa ting kunna afgiöras, der icke 14 dagars stämning woro deremot, hwarföre synes för större lindring skull stämbningzterminen för de mindre saker kunna kortas till 8 dagar.
2.
Lappmarkerne äro uti processen intet förmälte, doch till justitiens skippande äga sine egne dommare, hwilka en gång om åhret uppå upbördz- och marknadztijderne förrätta justitien, och i så måtto som lappalmogen allenast då tillsammanskommer ifrån wijdt belägne orther, synes deras stämbningztijd icke längre oförgripeligen än effter wanligheten kunna föreskrifwas, nembl.
2 à 1 dag föruth, som de till stämbningsplatzen förmå hinna fram, hälst emädan de icke annorledes än för ett continuerligit resande folck kunna ansees.
3.
Den häradshöfdingen eller dommaren synes allena böra uthfärda stämbningen, och parten sig uti det foro inställa, hwarest han brutit, fastän han uti 2: dra eller tredie lagsagan boendes woro, och icke den ena dommaren anlita den andra stämbningen att förrätta, som sombligestädes want warit, hwarigenom tijden mehra uthdrages.
4.
Huru lagsagun nu desse tijder egenteligen skall förstås och uthtydas, hälst här i Norrlanden, som ett lagmansdöme begriper uti sig fölliande landskaper, Wästerbottn, Lappmarkerne, Ångermanland, Jämpteland, Herredahlen, Medelpad, Helsingland och Gestrikland, woro så nödigt som nyttigt för åthskillige conseqvencer något derom i processen förmältes.
5.
För alla andra uthaf åthskillige stånd i gemen, uthom allmogen, synes nödigt skrifftelige citationer uthfärdades, emedan offta förekommit den inwändning, de uppå en muntelig intet, uthan en skrifftelig citation comparera wehla, hälst som derunder verserar Kongl.
Maij: tz höga interesse med chartæ sigillatæ afsättiande.
2 §.
1.
Såsom Kongl.
Maij: tz kyrkiolag föreskrifwer prästerskapet hålla tingzprädikningar, men intet straff uthsätter, om det försummas eller och tijden för långt in uppå dagen dommaren och parterne till hinder uthdrages, hwad straff sådant förseende påläggas kunde, der det hända skulle.
2.
Blifwa både parterne aldeles uthe, böthe käranden 3 daler och swaranden 2 daler s: mt, quæritur, om en allenast blefwo uthe, om icke den de föresatte böther bör påläggias, oachtat han saken wunno eller förlorade, på hwilken händelse, der han böta skall, synes oförgripeligen fölliande mening dertill lämpas: Blifwa och både eller enthera af parterne aldeles uthe etc.
3.
Wittnen böra effter lag och praxi swärja i delumännernes närwaru; men om wittnen effter aflagd ed böra wittna i parternes åhöro?
Ty då är en siälawåda, att de offta intet drista sig så rent uthsäija sanningen i parternes åhöro.
4 §.
Uti andra instantien äre wissa böther uthsatte för dem, som sig emot denna puncten försee, men häradzrätten är här intet nämbder, hwad böther de fehlachtige uti den instantien i samma måhl böra påläggas, effter som och der månge actioner skriffteligen ageras, synes oförgripeligen kunna opteknas och införas.
6 §.
Det hafwer understundom händt, att en trätosam part twärt emot denne punct med wädjandet straxt inför sittiande rätten framkastar å rådstugu eller tingzbordet sine wadepenningar, antingen rätten till wanheder, eller och missnögder med det föreskrefne råderum processen om betänkiande förunner, så wäl som dommens uthlösande; hwarföre synes en sådan owarsam part, som således rätten obetänksam sidwördnat giör, med böther beläggias.
9 §.
1.
Offta händer, att häradzhöfdingen reser ifrån tingzplatzen, förr än 8 dagar äre förbij, inom hwilka den, som intet finner sig nögder med den undfångne dommen, är tillåtit att wädia; synes orimligit, att den samma må effterlåtas uti häradzhöfdingens frånwaro nedsättia sine wadepenningar hos en nämbde- eller annan god man, emedan derigenom offta kan skie underslef och appellationsattesten intet wederbörligen blifwa påskrifwen och meddelt, hälst här i Norrland, som så widt begrepne sochnar äro.
2.
Om icke uti en dehl injuriæsaker kunde tillåtas appellation, såsom oqwädinsord, slagzmål, wåldzwärkan, kyrckioförargelse eller andra måhl etc., som penningeböther äro ålagde.
10 §.
1.
Såsom denne puncten förmäler om procurators och fullmächtiges fehlachtigheter, det de exemplariter effter deras brått och arghet swårare eller lindrigare afstraffas, Kongl.
Maij: tz placat 1696 den 10 decembris determinerar straffet skie med fängelse till en wiss tijd, ty synes nödigt, att de, som fela i underrätterne, och så borde med wist straff ansees.
2.
Om icke de, som låta bruka sig till skrifwande för parterne i underrätterne, måge först approberas och af rätten godkiännas, på det man må wara försäkrat om deras frägd och redlighet, och icke så promiscue som tillförende hwar och en sig dertill bruka låta.
18 §.
Är stadgat, att uti Swea håfrätt skole de dommar, som afkunnas här uti Wästerbottn, innan nije weckor angifwas, hwilken tijd synes wara alt för kort för den långa och beswärliga wägen skull, warandes eij heller uti denne punct Lappmarkerne nämbde, som ändå fast aflägnare ähre; synes altså oförgripeligen, att ifrån Wästerbotten och Lappmarkerne behöfwes wäl så lång tijd till dommarnes angifwande i Kongl.
rätten, som i Österbottn och Gottland, hwilka mycket kårtare wäg hafwa; i synnerhet är sådant af nöden, när parterne i wittnesmåhlstwister allenast halfparten så stor tijd förunnas, i anledning af Kongl.
Swea håfrättz notification den 11 Martii 1697.
20 §.
1.
Den, som skickar inför rätten en otienlig person, som påickar etc., om icke och hustru der till för otienlig bör skattas att uthföra civil action, emedan som mannen är i lifwet; ratio est: det hustrun giör, kan mannen giöra ogiltigt, af orsak han är dess måhlsman och äger rätt för hustrun inför rätta att tahla och swara.
2.
Om icke i sådanne måhl bör sättias.
straff så wäl i häradzrätterne som andra rätter.
22 §.
Quæritur, om icke de, som ohemult och uthan skiähl jäfwa eller wräka dommaren, måge äfwenwäl i föllie af denna punct beläggas med böther, såsom de, hwilka oskiähligen angripa dommare och executorer; emedan domaren eij mindre sidwördnat derigenom synes tillfogas.
24 §.
Förmähles, att de böter, som falla så effter detta som förenämbda capitlen, äre rättens ensak; synes af nöden att så wäl desse böther rättens ledamöther emellan som andra i lagen förmälande böther på ett wisst sätt kunde fördelas, emedan sådant intet wid alla domstohlar warit lijka practicerat,
d) Fölliande påminnelser synes oförgripeligen kunna till processen lämpas.
Såsom edzgärdzmän nu afskaffade, heller juramentum credulitatis intet mera i bruk är, om icke juramentum judiciale eller juramentum litis decisorium kunde blifwa practicabelt, enär den ena parten defererar den andra eden, actor reo eller reus actori in civilibus, hwilken ed synes wara mycket behändig till trätors ändskap och afhielpande.
Emedan lagen ganska litet förmäler om den process, som man wid syner och synegångar för nödigt achta bör; altså synes och pröfwes i processen ganska högnödigt, att uthförligare warder beskrifwit, hwad wid synegångar bör till alla omständigheter i acht tagas, så af deras uhrsprung, som till dess laga syn wid sitt ändamål stannar.
Synes lända till en stor lindring af processer och rättegångar, det wiss tijd och termin eller fatalia juris uthsätties, inom hwilken käranden sin sak för rätta angifwa och derpå tahla bör, eller i wddrigt fall wara den förlustig, såsom sådant oförgripeligen sagdt, kunde uthsättias till nästa ting eller i städerne till några månader eller rådstugudagar, och det uti wisse måhl såsom injuriæ- oqwäd- och wåldsaker etc. i anledning af 36 cap.
K.B.
L.L.
Der en landtman hade uti någon stad giordt någon giäld hos borgare eller andra, om han icke derföre kunde instämmas till rådstugurätten, att der å orthen dömmas som giälden giord är, äfwen och att borgmästare råd i städerne må dömma öfwer landzkiöp som skie under hwars och ens stadz gebieth, uthan att sådane saker wid häradztingen igenom fullmächtige med längre tijdz uthdragande afgiöres.
Skiähl dertill synes wara, enär någon främmande kommer att resa landet igenom och blifwer med sådan oreda beslagen, då måste han, der han lösker karl är, i arrest hållas, föruthan det städerne kommo på större omkåstnadt, der de saken på wijdt aflägne orther, der tingzplatzerna belägne äre, uthföra skola, och hända kunde, att, innan tinget hölles, den brotzlige torde sig undan practicera.
e) Häradshöfding Johannes Torstensson Bärgqvist.
1.
Det höglofliga och högwälborne ståndet ridderskapet och adelen har långt för detta ibland Kongl.
Maij: tz ständer i kiära fäderneslandet warit det förnämbsta, och hafft de förmåner i krafft af den 16 puncten uti Adeliga privilegier af den stormächtigste Sweries konung den andre och store högstsahlig i åminnelse konung Gustavo Adolpho, warandes den 8 octob.
åhr 1617 nådigst bekräfftade, att de icke skulle wara förplichtade att stå till rätta för någre lifzsaker för mindre män än deras wederlijkar, men att förtaga den widlöfftighet och oreda, som uti de så kallade criminele måhl och ährender sig deraf förordsakat, etc. hafwer nu Hans Kongl.
Maij: tt wår regerande konung för godt funnit att stadga och förordna, att alla förbemälte högmåhlssaker böra in prima instantia effter lag och laga stadgar straxt afdömmas, som medfölliande lit.
A Copia Lit.
A. Wij Axel Ståhlarm, grefwe till Siösa etc. och samptl.
assessores.
Såsom Hans Kongl.
Maij: tt den nådige omsårg altid drager, att lag och rättwijsan owäldugt må hanteras, sampt dess trogne undersåthare skie enahanda och skyndesam rätt, så är högstbemälte Hans Kongl.
Maij: tt föranlåten till att genom dess allernådigste ankomne befallning af den 7 aug.
sidstl: ne hämma och förtaga den widlöfftighet och oreda, som uti de så kallade criminele måhl och ährender sig deraf förordsakar, att de af ridderskapet och adelen, hwilke angifwas sig således hafwa förbrutit och misshandlat, att de derigenom, så frampt de till saken bindas kunna, förwärkat lijf, ähra, adelig frijhet och privilegier, godz eller arfwelig rättighet, hafwa härtills blifwit anklagade och dömde, icke uti underrätterne, som allenast hafft tillstånd att ransaka, uthan det är skiedt hos och uthaf håfrätterne allena, hwarest de och angifne endels hafft tillfälle wid de dersammastädes brukelige 4 anslag eller så kallade uprop understundom att betiena sig af så åthskillige inkast till tijdens uppehåld, att deras wälförtienta straff eij allenast kommit att uthdragas, uthan och berörde Kongl.
Maij: tz dombhafwande i lijka måtto derwid funnit större beswär, än om slike saker, äfwen som alle andre, wid första dombstohlen hade blifwit lagligen slutne och afgiorde.
Fördenskull så wäl i betrachtande häraf, som att densamma dommaren, hwilken i saken ransakat, uthan något särdeles beswär tienligast weth och kan densamma lagligen afdömma, hafwer Hans Kongl.
Maij: tt för godt funnit att stadga och förordna, att alla förbemälte högmåhlssaker angående dem af adelen, som härtills och i anledning af Rättegångzordinantiens 14 § eij kommit under häradz- och rådstugurätternes domb och uthslag, böra hädaneffter eij allenast dersammastädes på samma sätt handteras och ransakas, som det skier med dem, som ähre uthom adelen, uthan och på lijka sätt af bemälte rätter effter lag och laga stadgar straxt afdömmas sampt dommen derå publiceras och förkunnas, blifwandes sedan bemälte ransakning och domb ofördröijeligen insändt till Kongl.
håfrätten att dermed äfwen sammaledes förfara, som den giör med alle andra högmåhls och criminelle ährender, eij williandes Hans Kongl.
M: tt weta af någon åthskilnat häruthinnan emellan stånden, emedan den, som begår slijka och ofwanberörde fehl och missgärningar, eij bör hafwa någon skydd och förmån af någon rättighet och någre privilegier, uthan hafwer densamme till dehras uthniutande aldeles giordt sig owärdig.
Doch will Hans Kongl.
M: t i nåder härunder eij hafwa förstående crimina læsæ majestatis med de öfrige i rättegångzförordningarne uppnämde ährender, emedan de så häreffter som härtills af Kongl.
håfrätten allena böra uptagas, ransakas och afdömmas.
Hwilken högstbemälte Kongl.
Maij: tz nådigste giorde förordning Eder communiceras, att effter föregången publication deraf på häradztingen ställa Eder densamma till underdånigste effterrättelse.
Och wij etc. Iönkiöping den 26 aug.
a: o 1699.
På den Kongl.
håfrättz wägnar
Axel Ståhlarm.
H.
G. v. Falckenberg.
Olaus Sandbergh.&amp;gt; med många märkelige och significative argument och skiähl, som styrker samma lag, tydeligen gifwer tillkänna och såsom högstbemälte Kongl.
Maij: tt intet will weta af någon åthskildnat häruthinnan emellan stånden; altså lärer man kunna oförgripeligen, besynnerligen de enfalldige, intet annat pröfwa och förstå, än att biskopparne med menige prästerskapet i Swärige och dess underliggande landskaper intet kunna sig derifrån i så beskaffat måhl undandraga, uthan de wid undfångne stämningar af prima instantia böra comparera och icke först remitteras under consistorierne, der de förmena till en begynnelse deras sak skall angifwas, oförgripeligen et sine præiudicio, som i slijke händelser icke hafwa potestatem judicandi, tyckes wara ett stort impedimentum och remora uti processen, besynnerligen för fattigt folck, effter prästerskapet ifrån comparationen in prima instantia intet äro eximerade uti processen af Stockholm den 4 Iulii 1695, icke häller dicterar den 24 puncten uti prästerskapetz privilegier annat, än att ingen skall hafwa macht dem att inmana, fängzla eller wåldföra eller och till lijf och godz antasta, som icke på färska giärning gripes, förr än han till någon grof missgärning lagligen befunnen och dömbder är, och skall hans sak först angifwas i consistorio för hans biskopp och förman och sedan, der han till någon capitalsak befunnen warder, sisteres för wärdzlige dommare, ther tå en fullmächtig giöres af consistorio, skall må wara tillstädes ?.
Samma privilegier oförgripeligen må och intet widare af någon partisk uthtydas och extenderas, än puncten i bokstafwen innehåller och befaller, och under hwarjehanda andra saker icke kan per crines dragas, som äro oförgripeligen effter mitt förstånd alieen ifrån rätta förståndet.
2: do.
Häradshöfdingen effter allernådigst ankomne befallning åligger förordna tutores uti dess anförtrodde jurisdiction för bondebarn, och således åligger honom per bonam consequentiam byta effter lag och laga stadgar den efterlembnade ägendommen dem emellan, och under minorenniteten få dem uti säkra händer, tills barnen blifwa myndige, och rätta sig effter Kongl.
Maijrtz förmyndareordning uti alla slijka händelser.
Men till att beklaga här på Öland förrättas sådane byten uthaf åthskillige personer uthan att communicera det ringaste med häradzhöfdingen, som offta måste sådane måhl med möda och omak sedermera rätta, der som orätt giordt warit på byterne, enär deröfwer klagas, hwilket hemställes Kongl.
Rådens och deras höggrefl. Excelkers höga omdömme underdån-ödmiukeligast, om icke det wore skiähligt, att ingen bör befatta sig med slijka byten effter de döde, uthan häradzhöfdingen bör bythen förrätta, som ordenteligen synes under justitiens deciso sortera, häradzhöfdingen præsumeras weta, huru deruti bör procederas effter lag, Kongl.
förordningar och praxin, efftersom och klagas af arfwingarne, att uti deras omyndige åhr bytesinstrumenterne förkomma, och således måste häradzhöfdingen sedermehra fambla lijka som i mörkret, när han med nämbden deröfwer skall administrera justitien.
Synes oförgripeligen högnödigt, sådant olaga procedere att hämna, det häradzhöfdingen effter bytens förrättningar infattar alle bytesinstrumenterne åhr effter åhr i protocollen, hwilka i så måtto uthan någons malice intet kunna supprimeras eller undandöllias; sådant wore för arfwingarne ett märkeligit expedient till deras rättz erhållande, då de i framtijden komma till deras laga ålder, så frampt häradzhöfdingen får tillstånd bythen expediera till rättwijsans befordran, det submitteras högmehrbem: te Kongl.
rådens deras höggrefl. excellencers nådige omdömme underdån-ödmiukeligast; äfwen om någre jordesyner böra förrättas emellan cronogårder i jurisdictionen, uthan icke häradzhöfdingen med hela eller halfwa nämbden, effter synernes wichtighet, borde wara tillstädes, och sluta deruti hwad lag och Kongl.
förordningar dicterar.
3: tio.
Kongl.
Maij: tt glorwyrdigst i åminnelse har allernådigst uti Hussynsordningens 6 punct af Stockholm den 18 julii 1681 stadgat och beslutit, att hwart tridie åhr skall hussyn hållas så wäl med skattebönder som cronones egne bönder, men hwar oflitige åboer finnas, som behöfwer nogare upsicht, må man med dem hussyn åhrligen hålla, doch uthan hans bekåstnad etc.
Denne ordning effter mitt enfaldiga förstånd är kiäre fäderneslandet nyttig; kunde hussynerne håldne warda, emedan åboerne lefde, så kunde husen effter handen förbättras åhr ifrån åhr, uthan åboernes synnerlige skada, men skall hela husröthan effter deras död uthtagas, på sådan händelse hafwa änkian och barnen effter mannens och faderens död icke stort att fegna sig af.
4: to.
Tingzprädikningarna, enär de äro långsamma och widlöfftige, synes och hindra processen, uthan böra lijkmätigt den 13 puncten om gudztienstens förrättande i Kyrkiolagen expedieras; om häradzhöfdingen skall resa till kyrkian med nämbden och de flere, som liggia något långt ifrån tingzplatserne, och sedermera der afbida en lång prädikan, och resa tillbaka samma wäg, så drager sådant uth tijden, att man sent får både lysa tingen och begynna justitiens administration, besynnerligen wintertijd, när dagarna äro kårta, om icke prästerskapet skulle föreskrifwas en wiss tijd, hwilken om ottesångprädikan är determinerat, som den 4 puncten pag.
14 Kyrkiolagen dicterar och således innan den tijden sluta tingzprädikningarne, det samma underdånödmiukeligast submitteras högstbemälte Kongl.
Maij: tz rådz och deras höggrefl. Excellencers uti den högl.
Kongl.
revisionen höga omdömme.
f) Häradshöfdingen Nils Ehrenström.
— — — — Och finner derwid ingen swårighet mer än af dem, som blifwa dömde på första stembningen; ty föranlåtes aldraödmiukeligen iag förfråga, om wid slijka stembningar, som effter processen i tijd blifwa uthfärdade, icke skall införas den clauselen, att domb faller i saken, antingen de comparera eller eij, så framt de uthan laga förfall äro borta.
g) Lagmannen Arendt Silfwersparre.
Effter som praxis altid warit, att den parten, som wid häradsrätten succumberat, och emot häradzdommen appellerat, wid nästa lagmansting sin appellation bordth fullföllia, och uti den 1 § af högstbemälte Kongl.
förordning förmäles, att då en sak på häradztinget warit afdömd, och igenom laga wad under lagmansrätten kommer, så betarfwas till dess stemning intet så lång tijd, uthan högst 6 weckor; och någre gånger har förspordt, att tijden emillan det häradzdomen uthfallit, och lagmanstinget tillstundat, har warit så kårt, att den appellerande parten intet har kunnat citationen uthtaga, och sin contrapart tillställa, hwarföre och han, som häradzdomen wunnit, wid det deruppå fölliande lagmansting påstått, att dess contrapartz appellation skulle declareras för desert, och häradzdommen confirmeras, hwaröfwer parterna ibland åffta råkat uti en apart disput, med hwilken de änteligen gått till öfwerdommaren, så att sielfwa hufwudsaken imedlertijd kommit att stanna, hwarföre skulle jag oförgrijpeligen tyckia nödigt wara, att ett sådant hinder wid den nya processens inrättande kunde förekommas, hwartill i ödmiukhet detta expedientet föreslås, att enär en sådan casus existerar, att häradzdomen så när in uppå lagmanstinget uthfaller, att tijden för den appellerande parten blefwe för kårth citationen uppå sin contrapart till nästa lagmansting att uthtaga, om icke appellans då kunde niuta dilation till det andra derpå fölliande, sitt laga interponerade wad att fullföllia, doch så att han likwäl wid det första lagmanstinget sitt hinder för den kårta tijden skull tillkiännagifwer, och sin tahlan till det nästa derpå fölliande reserverar, wid förlust af wijdare tahlan.
h) Häradshöfdingen E. Lovisin.
1: o. Enär något sterbhus, deruti många interessenter äre, hafwa blifwit till rätta citerat, hafwer twisten understundom till åtskilliga ting måst differeras, af orsak att den sökande parten intet kunnat uti rättan tijd tillställa hwar och en af interessenterne särskilt stämbning, emedan en dehl af dem kunnat warit till finnandes här uti Swerige, en dehl uti Sweriges widt aflägsne provincier, en dehl och uti aflägsne främmande rijken och länder, så att käranden sombliga tijder omöjligen kunnat wetha, hwarest sådana personer hafwa warit till att igenfinna, hwarföre till att förekomma sådant, synes, doch oförgripeligen, att stämbningen så långt föruth kunde den förnämbsta eller nästboende af interessenterne tillställas, att han tijd nog hade effter Kongl.
förordningen att communicera sådant de öfrige interessenterne, antingen de wore här i Swerige eller andre länder att igenfinna.
2: o. Hafwer offta händt, att enär någon blifwit stämbd, hafwer densamma wäl comparerat, men derjempte straxt exciperat, att intet kunna den gången swara, emädan stämbningen blifwit honom för sent tillstält, hwarpå fuller käranden attester af de män, som citation swaranden tillstält, att det wore skiedt uti rättan tijd och effter Kongl.
förordningen, men swaranden åther deremot exciperat och intet wehlat erkiänna attesterne för goda, med mindre hwar och en sin attest beswure, hwilket wid somblige tillfällen och wid samma ting warit någorlunda ogiörligit, emädan swaranden, så och de, som honom citation lefwererat, och derpå sine attester gifwit, hafwa kunnat warit uti andra, tredje, ja fierde lagsagu och än längre bort boendes.
3: o. Hwar någon part hafwer inkommit med laga förfalls wijsande, och derpå till större bewijs andragit medicorum eller andra goda mäns attestata, hafwer den andra parten sådant intet welat för godt erkiänna, med mindre deras attestata blefwe af dem beswurne; hafwer och altså påstådt, att den andra parten skulle som förfallelös ansees, och saken effter Kongl.
förordningen wid det tinget afgiöras; till förekommande af sådant, synes, doch oförgripeligen, att sådana medicorum eller andra gode mäns uthgifne attesta kunna straxt wid nästa domstohl eller rätter uti städerne beswärjas, och sedan till den rätten öfwersändas, derest saken är instämbd, emädan och offta sådana personer äre boendes uti så widt aflägne provincier och orther, att de intet uthan alt för stort beswär kunna wid den domstholen sistera, därest saken kan wara angifwen.
i) Justitiæbetienterne i Halland.
Ad punctum 1: m.
Såsom denna puncten i sig sielf så klar är, att commissionen derwid intet hade till att påminna, tyckte doch underdånigst nödigt wara sig att förfråga, efftersom wid slutet af samma punct mentioneras om stämbning uti små saker, wid cämnärsrätterne tillåtes ske på nästa dagen tillförne, om och icke samma method måtte hållas wid häradzrätterne uti små saker, inom 8 dagar för tinget, och hälst inom häradet.
Ad punct.
2: um.
Såsom verba textus sålunda lydande: om han will och förmener sig kunna sine laga förfall wijsa eller skiäl hafwa att åtherwinna hufwudsaken etc., synes wara något mörke, medelst den deruthinnan stående particula disjunctiva, som skulle mången arg menniskia, fast hon eij kunde wijsa sine laga förfall uppå första stämbningen, doch beropa sig på goda skiähl hafwa att åtherwinna hufwudsaken; underdånigst och oförgripeligen dy hemställes, om icke wid en slijk infallande händelse, der swaranden i så måtto icke kunde tee sine laga förfall, saken borde för honom förklaras desert, ehurudana skiäl han till sakens åtherwinnande producera kunde, emedan som paulo inferius sålunda om kiäranden absolute förmähles, att der han intet kan wijsa sitt förfall, hafwe ingen widare tahlan?
I lijka måtto står emot slutet: om en har uti någon rätt begynt sin sak genom fullmächtig att drifwa etc., underdånigst förfråges, om då fullmächtigen skulle wid infallande termin och påkommande siukdomb eller något annat laga förfall kunna giöra sin uhrsächt?
Ad punct.
9: m.
Underdånigst och oförgripeligst påminnes, om det icke woro billigt, att när någon sak ifrån cämnärsrätten under rådstugun warder appellerat, att cämnären då borde wara förplichtat straxt på samma dag dommen fallen är gifwa rådstugurätten derom notification, på det wederbörande notarius wid rådstugun måtte ett par dagar föruth så mycket tijdigare kunna till parternes effterrättelse weta, proclama på rådstugudörren anslå.
Ad punctum 10: m.
Äfwen och oförgripeligen påminnes underdånigst angående procuratorer, som sökia att uphissa och förleda sine principaler til onödig träta eller sökia hindra förlijkningar etc., effter der står de exemplariter afskaffas skohla, om det icke wore nödigt till enfaldige underdommares effterrättelse exprimeras ett æqvivalent straff för slijka personer emot hwart brått och dess qvalitet uthsätthas?
Ad punct.
13: m.
Underdånigst äfwen och påminnes, om parterne skola begiära förskonas med sådana relationer, till att winna så mycket snarare tijden med sakens uthförande, om icke sådant skulle wara effterlåteligit och i det stället häldre protocollet för bägge parterne å sittiande rätt upläsas?
Ad punct.
22: m.
Om någon skulle finnas så lidelig och obeskedelig att angripa en dommare och executor, så att jempte bråttet han dömmes till afbön, underdånigst hemställes, hurulunda det skall förstås, när en sådan ställer sig widrig, hwem till assistence i slijk måtto, att bringa honom dertill, dommaren får anlijta, hälst i småstäderne, der allenast ett stadsbud är, och borgerskapet opponera sig till att giöra deruti handräckning, om de icke wid wijte dertill borde wara uppå dommarens befallning förpligtade sådant att fullgiöra.
I lijka måtto, der någon funnos så öfwerdådig, att han toucherade dommaren till sin heder och ähra, underdånigst lembnas, om på en slijk händelse den læderade domaren ex officio nobili får dömma sielf öfwer den bråtzlige, jemwäl om den bråtslige antingen af Kongl.
håfrättz- landz- eller stadzfiscalen kommer till att anklagas, efftersom uti processen intet nembnes, hwilkendera fiscalen det skall förrätta.
Såsom för det öfrige några Kongl.
Maij: tz allernådigste förordningar hafwa giort åthskildnat de foris, att dehls saker höra under ordinarie domstohlarne, dels consistoriis, siötulls- accijs- och krigzrätterne, föruthan hwad som uti processen de a: o 1615 den 23 Iunii, kan wara förändrat, och nödigt synes, men särdeles hwad guarnizonerne angår i de städer, der de liggia, emellan rådstugu- och krigzrätten kunde giöras åthskildnat, som offta torde hända, att officerarne eller de gemena giorde ingrep med kiöp och annat uti borgerliga nähringarne emot städernes politie och torgordningar, då de ähre uthan deras tientz förrättande, om de icke då i sådant fall af rådstugurätten ochså måge dömmas; dy underdånigst hemställes höga öfwerhetens nådige godtfinnande, om icke hwart måhl uti nya processen kunde inryckas och distingveras, så att uti densamme blefwe uthsatt och åthskildnat giordt uti iurisdictionerne, på det således all irring och confusion deruti må förekommas.
j) Borgmästare och råd i Ekesiö.
Och där Hans Kongl.
Maij: tt allernådigst skulle täckas lindra böterne med den, som effter 2 puncten eij är tillstädes, enär han upropes eller effterfrågas, såsom störste delen af allmogen i desse swåra tijder fattige och medellöse, och af oförstånd somblige utheblifwa; härjempte i anledning af 6 §, om wid cämnärsrätter lijka fatalier som wid lagmans- rådstugu- och häradzrätter, till omhugsan och betänkande med appellationen och wädjepenningar, lembnades, och tijden eij med skrifftewäxlingar, där som förspordtz, blefwe uthdragen, är hwad wij funnit i underdånighet författa.
k) Häradzhöfdingen Iacob Clerck.
Såsom offtast wid underdomstohlarne å landet sig tilldrager af illistige procuratorer och trätedryge parter, hwilka declinera att swara och uthföra deras saker, taga sig den oseden före att instantiera den ena qvæstion på den andra, sökiandes genom åthskillige præliminarier, oachtat de dertill hafwa skäl eller eij, att confundera dommaren och wederparten, därmed tenuerandes saken på tijden genom det de först effter deras påstående få dommaren att gifwa dem en resolution, med hwilken de såsom deras skadeliga upsåth och åstundan är, att uthdraga saken till widlöftighet, procuratoren i hopp att ju längre, ju mehr kunna förtiena af en oförfaren principal, och den senare medelst sådant illistigt omswep, wrijdande och wrängande att illudera underdommaren, då han i oträngde måhle uti sådane præliminarier, som wäl kunde förbijgås, söker instantien och att beswära öfwerdomaren, som i sådane händelser wäl sker per supplicam till Kongl.
håfrätten inom hälfften af den tijd, som elliest uti processen ordinarie är förundt; men innan något swar särdeles till de domstohlar, hwilka äro långt ifrån håfrätten belägne, som på Gottland, i synnerhet då winter tillstundar, kan offta mehr än halfwa åhret gå förbij, innan något swar påföllier; imedlertijd kan procuratoren afwijka och lembna saken på den oförfarne principalens answar, hwilken offtast intet kan wara wederhäfftig att refundera den derigenom tagne skada och lidne skymf till sitt ehrlige nampn och goda rychte, i diffamationssaker.
Exempel häruti ifrån denne domstohlen ligger nu för tijden under högl.
Kongl.
Swea håfrätten om en jungfru, som är worden diffamerat af en prästman här på orthen.
Processen angående de procuratorer, som förleda allmogen till onödige trätor, så skall wäl underdommarne hos wederbörande landzhöfdinge straxt angifwa och derför om actions beskaffenhet omständeligen berätta, på det wählbemälte hr landzhöfdinge må hos Kongl.
håfrätten tillkännagifwas, då samma procurator effter dess förtienst med behörigt straff kan beläggas; men så går dermed långt uth, och underdommaren som parterne komma imedlertijd mycket att lijda; ty blefwo oförgripeligen underdommaren tillstadt med någon wiss poen, effter som procuratorens arghet och brått kunde finnas stor till, honom wid saksens uthslag, som den 10 § uti Rättegångzstadgan förbiuder sådane procuratorers oskiälige handterande, wid behörig näpst, efftersom saken och omständigheterne finnas, att beläggia, torde sådant de fehlachtige procuratorer mycket afskräckia och förekomma en och annan insolence, till widlöfftigheters afkårtande uti rättegånger, som särdeles wid häradztingen, där mehrendels wid hwart och ett ting hwariehanda måhl förekomma, att där dommaren intet summario processu uthan uppehåld och förhalning med sakerne effter dess rätta beskaffenhet procederade, blefwo af rättegångz sökiande största widlöfftighet.
l) Häradzhöfdingen lohan Leijonbielke.
Till den 2 puncten.
Det synes oförgripeligen, att när den swarande parten, som till rätta acterad warder, effter föregången laga stembning intet comparerar, eller något laga förfall till sitt utheblifwande wid rätten wijsar, han då wid den afsagde dommen förblifwa bör, emädan han på sådant motsträfwigt sätt egenwilligt söker tillfälle saken att uthdraga, hälst emädan, der sådane saker å nyo skulle uptagas, så skulle det mer lända justitien till hinder än till befrämiande uti dess frija låpp, och således 2: ne dommar i en sak esomofftast torde förelöpa.
3 puncten.
Till att undwijka den omkåstnadt och tijdspillan, som igenom communication och ansökning hos Kongl.
håfrätten om extraordinarie tingz förrättande förordsakas, synes oförgripeligen, att när ingen af wederbörande parter något jäf hafwa emot dommaren in loco, så kunna då, uthan att dermed beswära Kongl.
håfrätten, som med många andra högwichtige saker dageligen occuperad är, sådane ansökningar wid tingzrätten bewillias, doch hwariom och enom sitt laga wad förbehållit.
4 puncten.
Det tyckes och oförgripeligen, att de, som wid häradzrätterne sine skiähl innehålla och listigt omgå, kunde med 2 daler s: mtz plicht som wid cämbnärsrätten blifwa ansedde.
10 punct.
Att sådane procuratorer och fullmächtiger, som så obetänckt, och antingen af arg- och hembdgirughet, eller och af list för winst och egennytta, eller på hwarjehanda annat sätt sökia att reta och uphissa parterne till oskiälige twister och rättegånger, eller med andra dylijka och i denne puncten omrörde förseelser beträdde warda, synes oförgripeligen, att de derföre med en wiss uthsatt plicht wid hwarie instantia måtte blifwa belagde; och såsom Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste förordning af den 20 Martii 1694 innehåller, att inga procuratorer uthan Kongl.
håfrättens tillstånd sig måge bruka låta, så woro fördenskull önskeligit, att sådant och härwid måtte blifwa inryckt och derjempte en wiss plicht uthsättias för den, som häremot bryter.
Dessuthan måste man och dageligen förnimma, hurusåsom allmogen uthaf allehanda ståndz personer bruka sig owanlige concepister, de der esomofftast så wäl till principalens som dommarens och rättens skimpf och wanheder intet hafva försyn att föra sin lättfärdige penna, och sedan sielfwa parten, som saken angår, enär honom sådant warder förehållit, skiuter skulden till sådant skrifwande på concipisten; altså skulle man och gärna önska, det sådane concipister måtte så wäl som sielfwa principalen wara förplichtade och pålagde blifwa, sine nampn under inlagorne att underskrifwa, innan de wid rätten upläsas, sampt en tillbörlig wiss uthsatt plicht dem bägge blifwa pålagd, som häruthinnan sig sålunda förse.
17 puncten.
Ehuruwäl i denna förordning intet finnes exprimerat, huru lång tijd eller fatalia de tingsökiande parter wid häradzrätten effter afsagd domb komma att åthniuta, inom hwilken dem må wara tillåteligit att wädja under lagmansrätten, så förmenar man doch, att den samma egenteligen förstås effter allmänna lagen och det 38 cap.
Tingmb.
L.L., nembligen 8 dagars tijd, hwarföre och till säkrare effterrättelse för gemene man woro wäl, att och bemälte tijd härwid kunde blifwa införd; och såsom stadzrätterne i rijket de privilegierne uthaf Hans Kongl.
Maij: tt åthniuta, att inom ett wist præscriberat qvantum af sakernes wärde ingen gifwes tillstånd att wädia, så giöres och oförgripeligen en underdånig påminnelse, om och icke wid tingzrätterne äfwen wäl ett wist uthsättias bör, ehuru litet det då kunde wara, inom hwilket ingen måtte wara tillåteligit att appellera, på det i så måtto den trätosamma parten för en ringa ting skull icke må förorsaka sin fattiga wederpart onödigt beswär och omkåstnad; föruthan detta skulle man och giärna önska, att till underdommarens underrättelse per expressum kunde blifwa förmält och uthsatt, huruwijda, eller uti hwad mål af högmåls- och criminalsaker är tillåteligit eller intet att ifrån tingzrätten wädia under lagmansrätten; och såsom jembwäl uti civile saker sådane casus torde förelöpa, att den kiärande parten förmedelst det, att han inga giltige skiähl hafwer sin tahlan emot swaranden att fulltyga, uthan honom eden tillbiuder, den han och straxt inför rätten præsterar, men det doch oacktat kiäranden ändå deremot inkastar wädjepenningar, om en slijk intenderad appellation, emot påstådd och præsterad ed, validera bör.
22 punct.
Såsom en dehl af allmogen sig så obetänkte wijsa, att innan saken med änteligit sluth afhulpin är, ja, och esomofftast innan den halffparten kan wara uthagerat, draga upp pungen, och uti alle mans åsyn, till tingzrättens största wanheder, inkasta wädjepenningar, att den ena penningen faller under bordet här och den andra där, fördenskull förfrågas i diupesta ödmiukhet, om icke sådane för en slijk rättens despect och sijdwyrdnat, effter denna punctens innehåld, jembwäl böra plichta 10 daler s: mt.
23 puncten.
Emedan denne puncten befaller rätterne att med domb confirmera och stadfästa förlikningar, om parterne så begiära; alltså synes oförgripeligen, att icke alla förlijkningar böra confirmeras och stadfästas, emedan en dehl sådane sträfwa emot lag och Kungl.
förordningar, och woro fördenskull wäl, om sådant till underdommarens desto bättre effterrättelse wid slijke förefallande måhl kunde blifwa exprimerat och uthsatt.
m) Tijo häradz lagsagu.
Uti den första puncten af högstbemälte Kongl.
Maij: tz förnyade rättegångsprocess förmäles ibland annat, att de saker, som på häradztingen warit afdömbde, och igenom laga wad under lagmansrätten komma, betarfwas till stämbningen intet så lång tijd, uthan högst 6 weckor; nu hemställes, om icke en wiss tijd må uthsättias och deruti denomineras terminen af 3 weckor att uthtaga och lefwerera stämbningen till lagmansrätten för dem, som bo inom lagsagun, på det en åthskillnat må blifwa emellan dem och de långwägade, som wistas uthom lagsagun, emädan wid lagmansrätten förelupit sådana disputer om tijden, att alla, oacktat hwar hälst de bo, willia hafwa 6 weckors termin ifrån stämbningen och dess lefwereringztijd.
n) Landshöfdingen Hr Anders Lindehielm.
Att rätterne böra noga i acht taga deras tingz- och rådstugutimar, så att de tijdigt sig dertill inställa, och icke, som offta på rådstugurne och cämnärsrätterne skier, sammankomsten, som bör wara klåckan 8, af en eller annan rättens medel fördröjes till klåckan 9 och 10, då dhe, som tillstädes ähre, intet stort kunna företaga, och wid samptliges sammankomst så sent på dagen intet stort förrättas; hwarigenom många saker längre komma att fördröjas till uthslag, än de elliest borde, och sådant i sakernes afgiörande förorsaka ett alt för långt drögzmåhl; altså hemställer iag uti Eders Grefl.
Excell: ce godtfinnande, om häröfwer något skulle finnas nödigt i processen att införa och derhos foga ett wist wijte, så wäl för dommare, när de eller någon af dem, som utheblifwer, som det elliest för parterne satt är.
o) Häradzhöfdingen N. Gyllenkrook.
1.
Innehåller fuller Kongl.
Maij: tz allernådigste förordning, angående widlöfftigheters afkårtande i rättegånger, af den 4 Iulii 1695, § 2: do, att då swaranden sig uthan införsändt förfall på laga citation absenteras, bör saken afgiöras; men som det uti somblige måhl synes falla något betänkeligit, särdeles uti små criminalährender, såsom tiufsaker, injurier och slijkt, som äfwen i jordetwister, så förmenes oförgripeligen, om icke i sådant fall den skylldige kunde första gången slippa därmed, att han pro absentia blifwer sakfäld, män andra gången saken till afgörande företagas, eller så wijda man stricte bör härwid föllia högstberörde förordning, om icke det för nödigt skulle finnas, att då blefwe infört, att sådant bör skie uthan afseende till några särdeles måhl.
2.
Tillstädies fuller lijkmätigt högstberörde förordning, att den sig absenterar, bör lembnas wid nästa ting, att tee sitt förfall och sökia ändring i saken, som och ibland hända torde, att det dömdt är, går tillbaka; men huruwida den 1 daler s: mt, som den samma pro absentia wed upropen och isynnerhet andre böter kan wara fälter till, bör honom restitueras, synes något betänkeligit, i synnerhet emedan saköreslängderne wid hwart tingz sluth böra tillställas upbördzmännen till execution.
3.
Synes det oförgripeligen wara något swårt, enär bägge parterne, sedan en sådan contumaciedom är fälter, och swaranden äfwen derwid acquiescerar, men eij förstår eller för angelägit håller sig widare i samma sak för rätta inställa, bör för deras utheblifwande wara förfallne till böter, som förordningen innehåller.
4.
Finnes eij något statuerat, om icke de af parterne påberopade wittnen, som lagligen äre blifne citerade, och uthan förfall sig absentera, böra med någre böter blifwa ansedde, och för det saken för deras skull måst blifwa upskuten, något ersättia.
p) Iustitiæbetiente i Wiborgz lähn.
1.
Deras straff, som bruka onödig widlöfftighet i skrifwande, finnes fuller uti den 4 § wara uthsatt; men torde doch wara nödigt, så wäl till dommarens som partens underrättelse, att något wist föresattes, uthaf huru många pag.
eller fol.
en inlaga rätteligen skulle bestå, och att den, som deruthöfwer skrede, då såsom widlöfftig kunde ansees; men der så månge omständigheter wid en sak infolle, att parten i den korthet, som blefwe föreskrifwen, icke möjeligen kunde sig explicera, eller alla sine skähl tydeligen anföra, att han då wid opropet jempte sin inlaga fogade en kårt skrifft till sin uhrsächt, att han i större kårthet icke mäcktat sine skähl deducera, der dess sak skulle winna sin nogsamblige oplysning; då sedan till dommarens ompröfwande uthställas kunde, om han till ett slijkt ampelt skrifwande till bewakande af sin rätt warit rätteligen förorsakat, eller elliest welat sig af en slijk widlöfftighet betiäna till sin egen förnöijelse, sampt contrapartens leda och fatigue; hwarwid och advocaten eller concipisten, som till äfwentyrs att wijsa sin principal dess stora arbete, och att dereffter uthbreda sin arfwodes löhn, eij häller borde förgiätas.
2.
Näst det att inlagorne såledz inskränckias, synes wara nödigt att påminna, om och icke det måtte förordnas, att de stältes punctewijs för tydeligheten skull wid skiählens anförande och beswarande parterne emellan, som jembwäl för sielfwa dommaren, hwilka sådane inlagor i händer falla, emedan elliest af slijke confuse inlagor hwarken tahl eller genswar står att finna, eller att deras skähl emot hwarandra kunna jemföras, uthan den drifwer sitt och den andra sitt, det de en gång hafwa fäst i tankarna, uthan att de andras skäl och påstående rätteligen assumera och uptaga, dertill att jaka eller dem refundera, att således rationes partium i sielfwa domen icke kunna nogsampt tydeligen af dommaren anföras, blifwandes dy dommen tillsäijandes såsom afstympat, dommaren till ringa heder, särdeles hos dem, som icke äre underrättade om parternes förwållande derwid, som alt kunne afböjas, så frampt parterne stälte sine inlagor punctewijs, och äfwenwäl mången part föras på andra tankar, än att ifrån den ena till den andra instantien devolvera sin sak, då han i dommen funne alle sina andragna skähl wara optagne, emot wederpartens jemförde och dommarens egne derwid till sluth fogade, såsom hwarigenom dess anförde änteligen blefwe faststälte eller ogillade.
3.
När relation eller extracter af en uthagerader sak tillställes parterne och de igenlefwereras, finnes de offta wara både illa medfarne och smutzade, som och af parten, men särdeles af deras procuratorer, fast han tackar för referentens beswär, och betygar sig intet deremot ha att påminna, en hop derunder kladdat, till hela sidorna af arket, eller mehra, som lijkwäl är alt det samma, som de under actionen skriffteligen anfördt, och antingen på ett apart papper ske kunde, om så oungängeligen fordrades, eller och innehållas med till det munteliga förhöret; och hemställes dy, om icke en slijk otiänlighet genom något wisst föresatt wijte förekommas kunde.
4.
Så inställa sig och en dehl antingen parter eller deras procuratorer wid rättegångarne druckne, så att de antingen giöra oliud och förargelse genom deras obetänckte tahl och swar, eller åthminstone, särdeles wid mundteliga förhören hindra rätterne, att de intet dermed som sig borde hinna och skynda kunna, sampt oppehålla wederparten; hafwandes man härtill intet hafft någon wiss lag eller förordning, hwareffter slijke druckne litiganter kunnat straffas, uthan äre de wid åthskillige domstohlar i argument Grufarticlarne till 6 öre s: mt fälte, hwilket som det synes wara emot bråttet för ringa, så wida en drucken icke kan säijas fullkombligen wara wid sig och dy föga annorledes än frånwarande ansee; så underkastas det och till öfwerläggande, om icke en slijk med wissa böter bör beläggas.
5.
Förmedelst den 10 § uti Hans Kongl.
Maij: tz allernådigste förordning de a: o 1695 är fuller stadgat, det advocater och procuratorer skohla jempte sielfwa principalen alla inlagar och skriffter underskrifwa; hwaraf den qvæstionen exsisterat, huruwijda den principal, som sielf kan läsa och skrifwa, fast han icke kan wara fallen att fatta sådane skriffter, som wid rättegånger brukas, skall wara skyldig att nämpna sin concepist och låta dem af honom underskrifwas, oansedt han ingen ordinarie advocat eller procurator är; och fordrar dy efftertänckande, huruwijda en slijk principal dertill förplichtas skall eller eij.
På hans sijda meriterar det, att han förstår sielf, hwad han skrifwit och underskrifwit, erbiuder och sig att swara före det, som otiänligen kan wara anfört eller allegerat; sedan skulle och mången oförfaren i rättegånger taga skada till sin wälfärd och egendomb, om han icke hade frijhet att i sådan händelse betiäna sig af hwem han wille, uthan att nämpna honom, särdeles på en orth, der inga dugeliga procuratorer wore, emedan då honom ingen skulle derwid betiäna, och han såledz skulle komma att lijda uti sin rätt; men deremot sättes det, att der en sådan principal hwarken är wahn med rättegånger eller är swänska språket, som inlagorne och skriffterne ställas uti, nogsampt mächtig, en sådan concepist, som weth sig icke bli rögd och nampngifwen, kan anföra en sliik principal effter sitt behag, inserera en och andra håniska och otiänlige ordeformer emot wederpart och dommare, med hwad mera, hwilket han och så mycket dierfware kunde giöra, som han föruth wiste sig framgent latera, och hwad han giorde, aflöpa impune; och torde dy wara oungängeligen, att ett wist deruti statuerades, dommaren sampt parterne till rättelse; och äfwen uti det måhlet, huruwijda underrätterne måge dömma de procuratorer, som emot den io § af lust och hämdgirighet eller för winst skull etc. reta sampt ophissa parterne till trätor och rättegånger, och jembwäl de principaler och procuratorer, som giörligen pröfwas att hafwa temere litigerat; hwilket underdomaren härtill icke understådt sig i mangel af någon wiss förordning och stadga.
6.
Förmedelst den 13 § förbindes fuller cämnärsrätterne att äfwen skrifftelige relationer författa uti de saker, som äre af någon wicht; men förmenes lijkwäl, att cämnärsrätterne uti de små städerne, derest en rådman præsiderar och 2: ne borgare omskiftningswijs sampt uthan all löhn äre dess bijsittiare, icke läre wara der under mente och begrepne; och dy jembwäl förmode, att de hädaneffter derifrån bli genom Hans Kongl.
Maijitz nådiga indulgence befrijade, emedan der den ena rådman, som der præsiderar, uti slijke måhl relationer förfärdiga skulle, arbetet då blefwe honom så mångfalt och odrägeligit, att månge andre ährender emedlertijd skulle komma att hwijla, och såledz förorsaka de andre parterne ett långt oppehåld, i det stället de elliest kortare kunde afhielpas.
7.
Såsom cämnärsrätten i en dehl mindre städer icke hålles offtare än 3 gånger om weckan och emillan rådstugudagarne, nembl.
tijsdagen, torsdagen och fredagen; altså skulle det och oförgripeligst synas tienligast, att dommarne der afsades om tijsdagarne för appellationernes skull, som effter Hans Kongl.
Maij: tz förordning inför en sittiande rätt ske bör, och såledz beqwämligast om torsdagarne, såsom innan 2: ne dagar, sedan domen fallit.
8.
Att sättia withen har Hans Kongl.
Maij: tt igenom den 22 och 23 § tillåtit wärdzlige dommare; men så förnimmes lijkwäl consistorierne giöra det samma, särdeles uti den casu, som nämbnes i det 16 cap.
11 § Kyrckiolagen, hwilket de och påstå att wid wärldzlig rätt böra niuta dess krafft, och den brotzlige dertill dömmas; men som sådant synes strijda emot den 7 puncten uti Rättegångsförordningen för domcapitlet, wore önskeligit, att deröfwer erhålla Hans Kongl.
Maij: tz nådigste förklaring, huru wijda wid domstohlarne ett slijkt wijte må ansees.
9.
Hans Kongl.
Maij: tt har nådigst behagat genom den 22 § förordna, att den, som oskiähligen angriper dommaren eller executoren, skall böta dubbelt, eller och högre, effter som dess brått kan wara till, sampt giöra offentelig afbön; hwarwid infaller den frågan, om en slijk obetänkt förwägrar sig att giöra en sådan afbön, på hwad sätt han dertill förplichtas må, som förmenes först kunna ske genom 1 ä 2 särskilte wijthen, effter lag eller Hans Kongl.
Maij: tz laga stadga; men det torde hända, att en slijk intet ägde att fullgiöra wijtet med, och då förmenes dennas gensträfwighet böra med arrest och fängelse corrigeras, äfwen som den förras perseverantia, der han de 2: ne wijten intet achtar; afbönsformuläret wore wäl, att det antingen wid den förmodande förnyade rättegångzordningen föllia kunde, eller dommaren få tillstånd den att upsättia och med den läderade communicera, förr än den brottzlige tillhålles samma afbön att giöra; i det öfrige torde det hos dommaren falla i twifwel, att på den händelsen han in för rätta af endera parten blir till heder och ähra rörder, och fiscalen den bråtzlige anklaga bör, om icke han då sielf må wara dommare, då en slijk fiscals action emot honom institueras, emedan som tillförende den, som hela rätten eller någon af dem last giorde, genast och uti samma instantia dömbd blef, uthan att låta honom wijdare anklaga; derföre och Hans Kongl.
Maijittz nådigste tydeligare uthlåtelse in hoc passu underdånigst imploreres, på det man må gå säkert, och af okunnighet sig ingen wijdare olägenhet tillskynda, än den honom redan skedd är.
10.
I städerne synes oförgripeliga ingen böra niuta restitutionen in integrum och å nyo sin sak uthföra, som den 13 § synes gifwa anledning till, den nembligen, som i staden är boendes, och in contumaciam dömbd blifwit; emädan han nogsampt hafft tijd och tillfälle att låta andraga sine förfall, sampt dem dommarens ompröfwande underkasta, om de warit laglige eller eij; i det stället den på landet boendes offta det icke giöra gitter för orthens wijda aflägenhet, brist på grannar, som dess förfall åthminstone kunna berätta, med mera slijkt, och synes dy en sådan högrättwijs förordning intendera att komma den till hielp, som uthan sitt upsåth och förwållande elliest skulle komma att lijda, men icke den, som mothwilligtwijs efftersätter att fullgiöra det, som lagen och förordningen biuder.
11.
Förorsakar och det ett märkeligit hinder wid rättegångerne, att de påberopade citerade och opstämbde wittnen icke inställa sig wid den tijd dem blir förelagd, uthan utheblifwa den ene rättegångzdagen effter den andra, hwarigenom de saker, som så wijda äre uthförde, att deras afslutande allenast på wittnens afhörande och uthsagor beror, komma att opskiutas, parterne offta till mycken afsaknad sampt mehn i dess rätt, på händelse att ett sådant wittne emedlertijd skulle afresa, siukna eller aldeles med döden afgå, men särdeles komma uti criminalibus, så wäl de större som mindre, många delicter att derigenom bli ostraffade; och underkastas dy Hans Kongl.
Maij: tz nådigste behag, om icke gienom ett alfwarsampt och emot saken lämpat och proportionerat wijte slijke wittnen måge förplichtas att wid dommarens antydan sig inställa, der de intet laga förfall tee och wijsa kunna.
12.
Såsom Hans Kongl.
Maij: tt högrättwijsligast stadgat, det wid alle domstohlar i rijket bör wara en lijkhet wid rättegånger och dömmande; så hemställes och Hans Kongl.
Maij: ttz nådigste behag, om och icke wid jemlike instantier en jämformighet ware må med appellations- och stämningzpenningar, emedan deruthinnan en stor åthskildnat särdeles städerne emellan förspöries.
13.
Underrätterne hafwa och med hugnad och underdånig wördnad att erkänna Hans Kongl.
Maij: tz höga nåd, hwarigenom de till deras embetes desto bättre uthförande äre beskyddade ifrån en och annan olägenhet och missfirmande, som mången obetänckt part dem elliest uthan försyn skulle tillskynda; men som igenom de senare Kongl.
förordningarne intet wist statuerat är, hwad den plichta skall, som opsåteligen qwällier underrätternes dommar, och dy lagen wid sådane händelser fölgd är, och ett slijkt häradz- eller cämnärsrättens domqwahl allenast med 3 daler s: mt blifwit straffat, qvadrerandes i desse tijder samma böther ringa eller altz intet emot de 3 daler sölfwerm: tz wärde och valeur, som de bestode den tijden lagen blef promulgerat; derföre och i underdånighet hemställes, om icke samma domqwahls böther wid omrörde 2: ne instantier kunde till dommarens desto bättre beskydd bli lämpade åthminstone till hälfften af dem, hwarmed domqvalen wid rådstugurätterne, arg.
cap.
10 § 1 K.B.
St.L., härtill i mangel af någon express lag blifwit straffade, och att den, som wid eller under ett slijkt qwälliande inför en sittiande rätt, angriper dommaren med smädeord och tillwitelser, dessuthan effter Kongl.
förordningens de A: o 1695 22 § plickta må.
14.
Emädan på landet fast offta sig tilldrager, att de strijdande parterne wid häradzrätterne och i synnerhet swaranden sig absentera uthan något laga förfall till tingetz sluth eller till sidsta dagen, då dommaren, som de första tingzdagarna för deras uthewaro skull eij kunnat ährenderne effterhand depechera, blifwer på slutet med så mycket arbete öfwerhopad, att han omöjeligen hinner som sig bör hwar sak afgiöra, hwilket elliest beqwämligare kunde ske, om parterne, som den 2 § i 1695 åhrs stadga påbiuder, på första dagen sig tideligen inställa; fördenskull till remedierande deraf hemställes, om icke sådane contumaces kunde för hwar dag de utheblifwa med 1 daler s: mt beläggas, på lijka sätt som lagmansrätten effter den 8 § i högbemälte stadga effterlåtit är, hälst som häradzhöfdingarne dessuthan nog swårt förefaller effter den 5 § så just kunna foga tingzdagarna, att hwart ährende wid sitt rätta tingzställe expediera, emädan de föruth eij kunna wara, om ährenderne många eller fa äro, adverterade, effter allmogen eij af dem, uthan länsmännerne och mästedehlen af nämbdemännerne, hwarandra instämma låta.
15.
Till att så mycket mehra kunna obligera parterne på första tingzdagen tijdeligen wara tillstädes, synes hwar och en, som någon sak för rätta har att andraga, wara plichtig först tingzprädikan bewista, och den, som gudztiensten uthan laga förfall försummar, kunde med något straff ansees, eller att dess sak kunde till tingetz sluth opskiutas, för det han försummat gudztiensten.
16.
I fall citation blefwe någon tillställt i rättan tijd af en nämbdeman eller någon annan bofast man, och den samma för rätta kommer, jembwäl tillstår sig i rättan tijd blifwit stämbd, men söker att undandraga sig sin wederpart att swara, allenast för den orsaken skull, att citation är honom af en och intet twänne män effter processen tillstält, om domaren på den händelsen icke kunde afgiöra saken och intet den uppå sådan exception opskiuta till nästa ting, hälst den wore ringa och af intet wärde.
17.
Emedan de sällan comparera stämbningarne, som sine wederparter på hwarjehanda sätt hafwa injurierat, såsom i synnerhet de, som förhindra executioner eller någon med hugg och slag i brådom skildnad öfwerfaller, på ens ägor någon wåldzwärkan föröfwar, eller olagligen något af den andras lösa egendomb sig tillwällar, så tyckes oförgripeligen, att de, som för sådane och dylika andre förbrytelser äro instämbde, och contumaciter utheblifwit, böra effter 1695 åhrs rättegångzstadga, effter som bråttet meriterar, med böther beläggias, och till saken fällas, äfwen som uti andra civilmåhl, efftersom der slijka måhl till nästa ting skulle opskiutas, de, som finna sig wara bråtzlige, ändå eij comparerandes warda, hwarigenom händer, att sådane öfwerdådige blifwa ostraffade, och den orätt skedt är, ifrån sin rätt den ena tijden effter den andra stängd blifwer.
q) Iustitiæbetiente i Österbottn.
Ad § 1: mum.
Det förmäles fuller uti första puncten, att stämningarne på landet skola den swarande parten af någon ländz- nämbd- eller fierdingzman, tillika med en bofast eller af twenne andre inom häradet eller sochnen boendes bofaste män tillställas, men som å denne orthen äro widt belägne sochnar, ibland 12 à 16 mijhl, hwarföre synes 1: o allmogen, som i små saker offta nödgas till tingz fara, till någon lindring, det uti sådane små och ringa saker icke skulle behöfwas att taga twenne karlar till stämbningen, som tingztiden böra wara tillstädes, och der så omtränger fulltyga swaranden stämbningens wisshet, uthan kunde i slijkt fall af en beskedelig man citation antydas; warandes 2: do lijka mycket hwar den är boende, som stämbningen framför, allenast han är beskedelig och swaranden wälbekant man, hwilken kan wid påfordran gifwa rätten underrättelse, huru citation är förrättad; men i större och widlöfftigare måhl bör processen häruthinnan stricte observeras; 3: o synes äfwen wid häradz- och cämnärsrätterne en kortare stembningztermin kunna bestås uti små saker, som opkomma emellan de när wid tingzplatzen boende, särdeles wid de händelser, som sig tilldraga näst för tingzdagarna, på det slijke ringa måhl icke komma att opskiutas; 4: to finnes i samma punct, det de, som äro boende inom lagsagu, men i annor stad eller härade, böra citeras 3 weckor för tinget, hwilken termin uti denne widt begrepne Nårre Finne lagsagu, såsom hwilken sin begynnelse tager uti Ekerö på Åhland, och sträcker sig till Nårrebottn, och Kemi sochn på ena tracten, och åter igen till Sottkamå sochn wid ryska gräntzen på den andra, föruthan de widt aflägne orther i Biörneborgz lähn; dy underställes i underdånighet, om icke stämbningarna för så långa resor inom lagsagu i stället för 3 wekor till comparitionstermin kunde 6 weckor föreläggias; 5: to kan offta hända, att något häradzting hålles en wecka mer eller mindre för lagmanstinget, hwarföre är nödigt för allmogen att weta, om de lagwadde saker kunna då på första lagmansting angifwas, eller om de dermed böra hafwa dilation till nästfölliande, inom hwilken tijd de böra 6 weckor föruth stämbningen på sine wederparter uthwerka.
Ad § 2: m.
1: o Emedan mången är benägen af arghet att twista, och intet achtar att biwista rättegångzprädikningarne, hwilka lijkwäl till den ändan äro påbudne, att så wäl dommare som parter och wittnen då skola i den stora Gudens nampn och ähra rättegångerne begynna, och intet fullkombligit straff är föresatt, hwarmed de utheblifwande kunna beläggias, dy begiäres i underdånighet, det sådant högrättwisligast determineras kunde.
2: o Förmår wäl Kongl.
förordningen i denne punct, det parterne, som wid opropet icke kunna wara tillstädes eller igenfinnas, böra med 1 daler s: mt beläggias, men derhos icke omröres, om wittnen, hwilka lagligen äro kallade, med samma straff skola ansees, hwarföre wore önskandes sådant kunde expressis verbis införas.
3: o Effter intet expresse finnes statuerat om ringa och små criminalährender, såsom injurier, slagzmåhl, öfwerwåld på landzwäg och annars ägor, må contumaciter afdömmas, enär den swarande parten effter laga skedd citation sig icke infinner, uthan motwilligtwijs undanhåller, hwaraf offta sker, att sådane måhl ena tinget och rättegång effter det andra opskiutes, hwarföre wore nödigt för dommarens underrättelse, om i slijkt fall med desse och flere ringa criminale måhl i förmågo af processen bör stricte procederas, och om således äfwen med lönskeläger kunde förfaras, då swaranden opsåteligen förwägrar sig att inställa, och ifrån comparition sig af håller, på det justitien dessmedelst eij må blifwa oppehållen.
4: to Circa finem hujus § förmäles, att enär en contumacie dom är fallen, och käranden eller swaranden icke wijdare uthföra saken för rätta, skall wid häradzrätten den förra beläggas med 3 daler och den senare 2 daler silfwerm: t, hwarwid man förnummit, det parterne uti sådane måhl offta förenas, och således intet komma till tings, uthan för bekåstnad och tijdspillo skull blifwa aldeles borto, i synnerhet de, som lång wäg till tinget hafwa, och då saken af ringa wärde kan wara; dy förfrågas i underdånighet, om icke sådanne böther allmogen till lindring häreffter må tillgifwas.
Ad § 3: m.
I anledning af den 3: ie puncten hemställes i underdånighet, att i fall häradzrätten nödgas för sakernes widlöfftighet och der månge finnas interesserade, till extraordinarie ting opskiuta ährender angående landzkiöp, om icke då wid den händelsen de succumberande böra extraordinarie rättens bekåstnad bestå och godtgiöra.
Ad § 4: m.
Wid slutet af denne punct förmäles om de böter, hwarmed parterne uti stadzrätterne belägges för widlöfftigt skrifwande, och wore önskeligit, att sådant missbruk wed häradzrätterne, hwarest tijden ibland wäl behöfwes, medelst något straff hämmat och förekommit blefwo.
Ad § 6: m.
1: o Ehuruwäl lag, det 38 cap.
Tingmb.
och 4 cap.
Rådstb., tydeligen dicterar tijden, inom hwilken laga wad wid häradz- och rådstugurätterne böra skie, så synes lijkwäl oförgripeligen för parternes och särdeles de enfaldigas större underrättelse wara af nöden, att termin till appellation uti processen jembwäl kunde determineras.
2: o Och som böterne uti andre måhl, emot det i konung Christoffers tijd finnes statuerat, äro ökte, dy lämbnas i underdånighet, om icke wadpenningar wid häradz- och cämnärsrätterne äfwen skulle förhöijas.
Ad § 10: m.
Uti swåra criminalährender, såsom enfalt hor, stöld, som eij angår lifwet, edzöre i mindre måhl, och flere dylika, som till desse appliceras kunna, synes oförgripligen ingen procurator böra tillstädjas, medan månge sådane torde finnas, hwilka mera för profit sökia att opstudza den halsstarrige till en större framhärdelse, uthan som dommaren sitter på sin ed, så kan han beskedeligen oprätta den, han pröfwar af ett rent samwete wara enfaldig och af någon illpadig willia förtryckias.
2: o. Lämbnes till ett nådigt betänkiande, om någon annan bör tillstädjas att advocera, än den, som specialiter effter Kongl.
Maij: tz bref till Kongl.
håfrätterne af den 20 Martii 1694 dertill constituerat och med fullmacht af högbemälte rätter försedd, och sådant så mycket mindre androm tillåtas, som Kongl.
Rätten lärer bäst weta, hwad för personer dertill tiena, och af gott samwete finnas kunna.
3: o. Är wäl i Kongl.
förordning af åhr 1696 förmält, att procuratorer, när de temere och af arghet litigera, skulle plickta med häckte, alt som argheten är stor till, och uthsatt tijden för de Kongl.
håfrätter och andra Kongl.
collegier, huru länge den bråtzlige plickta bör, warandes för underrätterne fullan en sådan regel föreskrifwen, det de skola äfwen beläggia slijke med straff af häckte eller fängelse, men som detta måhl för underdomarne skulle synas ett arbitrium af sig sielfwa att determinera straffet; fördenskull begiäres i underdånighet, att straffet så för principalerne som fullmäcktigerne till deras underrättelse nådigst blefwe uthsatt.
4: o. Offta händer det sig, att en förmögen bonde förskaffar sig en fullmächtig att agera emot en enfaldig och fattig af sitt stånd, dermed att fortfara i sin arghet och ruinera den andra, dy synes oförgripeligen uti så beskaffat måhl, att den förmögnare bör uthan procurators tillhielp sin sak personligen agera, då dommaren märker den andras enfaldighet och fattigdom, men twärtom der den fattige, som offta händer, är af arghet till trätor benägen att förolämpa sin förmögne nästa, då, enär dommaren sådant pröfwar, är eij obilligt, att den samma kan betiena sig af fullmächtig.
Ad § 22: m.
En nämbd- eller tålfman, som kommer drucken för rätta, och teer sig obeskedeligen, synes obegripeligen böra anses med större straff än parterne, som elliest begå sådanne fehl, hwilka härtills i anledning af Grufordningens 31 artikel blifwit sakfälte till 6 daler s: mt sampt förde i stocken på tingzplatzen, till dess ruset afgått.
2: o Det 12 cap.
i Kongb.
StL.
har wäl den illustration, att den last, som tillfogas dommarne för sittiande rätt, kan straxt af samma rätt justificeras, men som ingen anledning deraf finnes, huru wijda en oskyldig toucherad och till sin heder extrajudicialiter förolämpad dommare, när den fehlachtige af fiscalen i städerne eller ländzmän på landet angifwes, kan saken handtera och afgiöra, altså förfråges i underdånighet, om icke dommaren sielf kan afgiöra detta senare så wäl som det förra.
3: o Sedan parterne begynt, ja och till största dehlen fullfölgt action, men sedermera inkommer med jäf emot dommaren, lämbnes i underdånighet, om slijkt jäf icke bör wara af intet wärde, medan parten straxt i begynnelsen bort jäfwet föredraga, och om dommaren då funnit sig wäldug, för sin egen reputation wäl wetat sig i saken uthan någons påminnelse att afhålla, och på händelse af inkommande jäf submitteres i lijka underdånighet, om dommaren sielf eller icke kan dömma öfwer jäfwet, effter som parternes egne omkåstningar, att sökia extraordinarie dommare ifrån widt aflägse orther, synes dessmedelst hindras.
Ad § 23.
Den owanan har och inritat sig i synnerhet uti stadzrätterne, att när parterne skriffteligen uthagerat sin sak, så lämbna de bägge den samme handlös, wetandes dommaren icke, uti hwad stånd den wara kan, effter ingen derom påminner, hwaraf många inconsequentier föllia, wore altså oförgripeligen nödigt, att straffet i sådant måhl för de bråtzlige specificeras kunde.
Ad § 24.
Det händer sig offta, att såldaters i guarnizonen liggiande hemmawarande hustrur bedrifwa hordom, föregifwandes sedan för rätta, som woro deras män genom döden afgånge, hwaraf, emedan de sådant icke bewijsa kunna, och mönstringzrullorne öfwer slijke såldater sällan finnas wid landzcanzeliet, sker opskofzdommar, hwarföre de samma att undwijka och att häradzrätten må kunna uthan uppehåldning sådane måhl afgiöra, hwaruti om solldaters dödzmål wist besked fordras, ansökes underdånigst, det regementzofficerare måge åhrligen ifrån guarnizonerne öfwer döde och afgångne sålldater wissa listor till landzcancelliet öfwerskicka, på det deraf behörige effterrättelse finnas kunde.
Wid detta tillfället synes nödigt att förmäla, hwad man under tijden förnummit wid kyrckioråden förelöpa i de måhl, som äre prästerskapetz förman- och åthwarningar underkastade, i det offta händer, att då någon af åhörarne, lijkmätigt Kongl.
Maij: tz Kyrckiolag, Sabbatz- sampt flere ordningar, blifwer af prästerskapet framkallad, så plägar en dehl antingen hålla sig aldeles undan, eller nekar sig sådant bedrifwit, som någon correction meriterar, hwilket så mycket swårare i kyrckioråden står att ransaka, som der inga wittnen kunna edeligen afhöras, omsijder då den angifne effter föregångne admonitionsgrader för wärldzlig rätt angifwes, händer sig, att han nekar sig hafwa förtient sådanne förmaningar eller straff, som honom äro ålagde, hwartill doch kyrckiorådet synes hafwa ibland tillstånd, arg.
§ 2 om eder och swordom, och den 7 § om eder och sabbatzbrått, uti hwilken den förre statueres, att de, som öfwa swordom och banskap, enär de 3: ie resan åthwarnas, skohla straxt böta 1 daler s: mt, och i den senare, om dem, som andra resan warnas, för det de sent komma till kyrckian, att de straxt böra plickta med 1 daler silfwerm: t; hwarföre förfråges underdånigst, 1: o huruwijda slijke kyrckioråd böra ansees, och det 2: o kan hafwa bestånd, som der blifwer pålagt, 3: o med hwad böter slijke hårdnackade, som icke effter antydan infinna sig uti kyrckioråden, böra beläggias, och 4: o hwilka måhl egenteligen till det forum höra, hwareffter 5: o slijka händelser wederbörande rätter sampt prästerskapet kunna ställa sig till en underdånig effterrättelse.
Ad § 25.
En lagligen constituerad extraordinarie dommare synes oförgripeligen ha tillstånd att låta extraordinarie rättens löhn och omkåstnad uthexequera, oachtat någondera af parten, som sådant blifwer pålagt, emot dommen wädjar, besynnerligen i städerne, hwarest den exciperade dommaren bor, och såledz är inhabil executionswärket, som elliest i städerne af borgmästare och råd på deras dommar plägar skie, att förrätta; elliest skulle dommaren, som stådt för första uthläggningen, märkeligen crepera, och offta aldrig, der tijden uthdrages, niuta sin betalning, hwaröfwer månge exempel kunde framtees.
r) Häradzhöfdingen Iohan Huus.
1.
Emedan största delen af instämbde parter sellan opwachta uti tingzhuset eller stugun, uthan mera der de få öhl och brennewijn till kiöp; och när de då komma att opropas, äro de af wägen och intet till finna, uthan att rätten således blifwer fåfängt oppehållen, medan de opropas och sökias; komma de och änteligen fram, då äro de fulla och druckne, att de intet kunna giöra besked för sig, uthan med deras fåfängia ruinera och uthdraga tijden, dommaren och de andre parter till last; och skiönt de blifwa fälte till 1 daler s: mtz plickt för opropz försittiandet, effter stadgan, men då derpå icke föllier en prompt execution, taga de sig deraf hwarken warning eller bättring, uthan meprisera dommaren för slijke dommar, som ingen execution påföllier.
Men oförgripeligen, om skulle slijka måhl straxt på färska gerningen blifwa straffade med häckte i probban eller tingzkistan, torde de förmodeligen snarare rätta och taga sig till wara för sådan extravagance.
2: o. Till förekommande af det fyllerie, som alle ting föröfwes, med oliud och förargelse på tingzplatzen jembwäl understundom i sielfwa tingzhuset, om sådane delinquenter kunde blifwa ansedde med något tienligit och med deras brått enligit straff, antingen med penningar eller häckte, måtte de förmodeligen taga sig deraf en warnagel, jämbwäl om alle bykrogar, som en och annan hålla i skogen och annorstädes wid tingzplatzerne, den ordinarie tingzgästgifwaren emot Kongl.
giästgifwareordningen till förfång och præjudice, blefwo aldeles förbudne, wid straff och confiscation af de waror, som sälljes till fyllerij, så kunde då den ordinarie gästgifwaren lättare tillhållas, att icke sällja till någon öfwer sin nödtorfft slijke drycker, som förorsaka galenskap, oliud och förargelse wid tinget, uthan och betager dem, som deraf hafwa något att beställa, och derwid borde wara nycktre, både förstånd och sedighet.
3.
En dehl motwillige, som och torde sielf finna sig bråtzlige till det de anklagas före, då de blifwit lagligen stämbde, hålla sig alldeles borta ifrån tinget, hälst om de förstå deras wederdelomän icke ha med sig så giltige skiähl, hwarpå dommaren må kunna fullkombligen dömma i saken honom frånwarande, som anklagas; skulle han och effter stadgan blifwa fälter till 2 daler s: mtz böter för utheblifwandet, blåser och ler han deråth, då han wet dem intet blifwa exequerade, han giör äfwen så andra och 3: ie gången; skulle och på det sättet aldrig comparera, der som icke dommaren måtte kunna tillstås dömma den tergiversante in contumaciam till hufwudsaken, oachtat kiäranden intet hade mehr än halfwa skähl, hwarpå han då effter 2 § rättegångzstadgan måtte obligeras att comparera, i fall han skulle kunna wijsa laga uhrsäckt till sitt utheblifwande eller åtherwinna hufwudsaken eller tåla, att den förre dommen winner sin laga krafft till uthmätning.
4: o. En dehl wanartige och inhabituerade argsinte ställa sig icke annorledes inför rätten, än som wore de uti ett brennewijnslag på en krog, tornera, swärja och skälla hwarannan för det och det, skonandes hwarken dommare eller executor, då de willja honom rätta och warna, blifwa de och dömde effter stadgan till behörige böther, så lee de deråth, emedan de få frist, till dess herr landshöfdingen skrifwit på dommen; men som ännu ingen endaste sak är exequerad, som angår rättens ensakzböter, effter högstbemälte Hans Kongl.
Maij: tz publicerade rättegångzstadga, så går här och nu sålunda till som här går.
Ett oförgripeligit remedium torde wara häremot, om de owettige, som för slijke sine brått blifwa sakfälte, blefwo jembwäl straxt anhåldne att præstera böterne, löffte derföre, eller och sielf wara sine borgesmän och strax föras till fängelse, de som intet orka bothum.
5.
En dehl illparige, då de förnimma sig komma att häffta för något sitt brått eller förgripelighet, då sambla de någre skenbare titlar, hwarmed de bry executoren att in antecessum gifwa sig någon fördelachtig resolution, hwilken, då saken drages för rätta, ligger dommaren i wägen, ehuru den och wore emot skählige Kongl.
resolutioner, står doch intet för den lijdande parten intet [ɔ: åter?
], uthan med stor bekostnad att redressera hos öfwerdommaren, som felet kan corrigera.
Sådane processer ab executione hemma Hans Kongl.
Maij: tz åthskillige förordningar.
s) Borgmästare och råd i Härnösand.
1: o.
Såsom uti Kongl.
Maij: tz nådigste stadgade rättegångzprocess af åhr 1695 är förordnat, att stembningar skola skriffteligen eller uti mindre saker munteligen uthfärdas, så wela snart alla parter wid rådstugun draga förordningen derhän, att ingen skrifftelig stembning är af nöden, giörandes sakerna ringa, på det betalningen så wäl för citationen som charta sigillata dertill, hwarwid doch Kongl.
Maij: tz interesse verserar, må eviteras, hwaraf rättegångerne ökas och icke minskas, förmedelst att de munteligen stämbningarne måhlet, hwartill man stämmes, icke så tydeligen, som sig bör, exprimera, och andra irringar sampt förtreteligheter yppas af den wrångwijs är och will wara; synes altså oförgripeligen det wara nödigt, att munteliga stembningar, i synnerhet i de städer, der ingen cämnärsrätt är, afskaffades.
Wijdare är stadgat, att när under lagmansrätten wädjes, tarfwas till stämbningen icke så lång tijd, uthan högst 6 weckor, och ingen termin derwid sedermera nembd, hwaraf så parter som dommaren kunna taga tillfälle stembning till lagmanstinget någre dagar allenast föruth gifwa och lefwerera.
Hwilket ingen lindring är, uthan för den stämbde parten, som mången gång sin sak sielf intet förstår, ett stort beswär förorsakar.
2.
Ibland laga förfall wid parternas comparition upräcknas: i konungens tienst opbådad eller faren är, men nembnes intet, hwilken den skall wara, antingen militairbetiente allena, eller flera derunder böra eller kunna förstås.
E. g. emellan häradztingz och lagmanstingz hållande är ibland åhr och dag; nu kan hända, att någon, som wet sig skola blifwa till lagmanstinget stämbd, doch imedlertid till siös, låter sig med sin farkåst för hyra betinga att föra någon Kongl.
Maij: tz last af folck eller annat, eller blir befalt en sådan resa förrätta, säijandes sin farkåst ingen annan kunna betro.
Hwarföre huruwijda på sådant sätt desse orden faren i konungens tienst böra extenderas eller intet, synes oförgripeligen böra liusare uthsättias.
Ytterligare, att när swaranden intet kommer tillstädes wid första tinget, skall dömmas, men den wunnit hafwer, ingen terminum definitivum föresatt, den förlorat att ansäija, eller på honom execution sökia; hwarigenom kan hända, jembwäl händer, att sådant ansäijande eller executionssökiande skier några åhr effter dommen är fallen och då den swarande parten tör hända är genom döden afgången, hwars anhörige altsammans sällsampt och främmande faller, förmedelst hwilket processen sålunda icke afkårtas, uthan förlänges; som oförgripeligen synes böra betagas genom en wiss tijd.
3.
Såsom uti den 5 parag.
är parterne fritt lembnat att wid rådstugurne, der ingen cämnärsrätt är, och uti ringa saker, uthtaga dommar och resolutioner effter hwars och ens behag; så wela parterne den frijheten extendera till alla saker, hwilka, effter som wanarten är till, genom munkäbblande giöra småsaker widlöfftige nog, notarien till beswär och arbete, och lijka fult intet begiära något extract eller dom, på hwilket åthskillige orimmelige consequentier föllier, såsom 1: o att Kongl.
Maij: tz interesse med charta sigillata förminskas; 2: o notariens arbete såsom förgäfwes brukas; 3: o den, som slipper betala stembningar och dommar, achtar intet, huru många gånger, eller i huru ringa måhl, han löper till rådstugus; och 4: o när han får höra slutet af dommen, som i städerne mäst består uti skuldfordringar, så sökes sådant på hwarjehanda sätt uth genom decourterande och annat, på det att domlösningen må eviteras, ja mången 5: o lembnar saken uti wårdzlöshet och glömsko och effter 1 à 2 åhrs förlåpp begynner henne å nyo drifwa för rätta.
Synes altså oförgripeligen nödigt, att denna frijheten blifwer parterna på ett skiähligt sätt betagit.
4.
Med appellationen ifrån häradzrätten och till lagmansrätten synes ibland gå mycket sällsampt till, aldenstund den wräkes ned, hwar som åthkommes, nu hos länsman, nu hos någon nämbdeman, nu ibland uthom jurisdictionen långt bort uti städerne, på hwilket sätt man är lijka klok, om wadet är deponerat i rättan tijd eller eij, och contraparten sålunda på åhr och dag snart owiss om sin wälfångne dom; hwilket wadkastande sedermera approberas, allenast häradshöfdingen dertill samtycker och pro lubitu erkienner wadet wara rätt, den der och på sådant sätt skulle gärna see, att emot alla dommar appellerades.
Hwilket oförgripeligen synes böra rättas, och att wadpenningarna måtte deponeras hos dommaren sielf, men icke uti annan lagsagu, på owissa rum och osäkra personer.
5.
Såsom uthaf procuratorer största irringar yppas, hafwandes mången sin hand uti actionen, som intet bör, och de, som föra nampn af fullmächtige eller procuratorer, en stor del sålunda allena andras handskrifware; så synes icke otienligt wara, till att förekomma alt underslef, det kunde lämbnas dommaren, då det nödigt pröfwades, fritt påläggia principalen och procuratoren edeligen besanna, att de sielfwe sine producerade skriffter fattat och upsatt.
6.
Uti den 17 puncten finnes fuller, att den, som wädjat, åligger det låta sin wederpart weta; men tijden dertill synes äfwen böra uthsättias, att icke den oskyldige parten och öfwerrätterne af någons wrånghet blifwa beswärade.
7.
Den, som med smädeord angriper dommare och executorer, finnes rättwijsligen uti den 22 puncten wara pålagd, uthom böterne, af bön giöra; men när en sådan intet will, uthan har bättre effter penningar än gode ord, huru då procederas skall, är nödigt, att det statueras.
8.
Med executionerne går på somblige orther så till, att när man fått dom på sin wederpart, som ibland intet till högre wärde än 3 à 4 daler kopp: mt, så skall man med den samma till högwälborne herr landshöfdingen om execution, hwilken befaller häradzfougden, denne åther länsmannen, hwilken senare på de aflägne orterne icke allenast någon tijd, uthan och ibland lång tijd med executionen af hwariehanda inwändningar uthdrager.
Händandes det och icke sällan, att dommarne, som lång wäg skola öfwersändas, blifwa på påstconthoren förlagde, och parten sålunda, der han will niuta execution, måtte ånyo till dommaren att förskaffa sig dommen; och när någon skiälig orsak hafwer, sig öfwer drögzlen och försummelsen beswära, så blijr han wijster effter Kongl.
Maij: tz förordning af åhr 1687 angående executionen till höglofliga Kongl.
håfrätten, hwilket icke är någon afkårtning eller lindring uti processen, uthan sålunda större swårighet att ehrnå execution än dom.
Hwilket synes på det sättet kunna lättas, att saker eller dommar af ett wist qvanto, lijka som om wad stadgat är, kunde straxt förordnas under häradzfougdens execution, och så wäl denne som länsmannen för tergiversation eller försummelse uti häradzrätterne anklagas, och der detsamma, som stadgat blifwer, umgiälla.
t) Borgmästare och råd i Sundzvall.
2 §.
Stadgar och förordnar ibland andre laga förfall om dem, som i sotesäng eller sårum liggia, icke böre med medici och chirurgii edsworne attester, sådane sine förfall bewijsa; men lijka som på denne och flere norländske orther, der ingen medicus eller fältskär i negden är, om wid slijke förefallande måhl och händelser andra redelige män, eller, som passion är till, qwinnors edeliga betygande må gälla och för trowärdige antagas och hållas.
6 §.
Slutet af denne punct tahlar om dem, som wädja willia, att de inför sittiande rätten det giöra skola inom 3: ie dagen; men som det kan offta hända, att inom den föreskrifne tijden ingen sammankompst i rätten skier, och således den part, som wädia will, intet får tillfälle att giöra det inför sittiande rätten; om på sådan händelse det icke kunde effterlåtas, som tillförende warit wanligit, att wederböranderne må intra fatalia deponera appellationspenningarne hos præsidem eller i dess frånwaru hos någon af bisittiarne.
10 §.
Innehåller om procuratorer och fullmächtiges fehlachtigheter, och att de skola exemplariter och effter som bråttet och argheten finnes stor till, straxt så wäl som sielfwa principalen eller och, der saken och omständigheterne så finnes, swårare afstraffas; uti hwilka fall och händelser synes oförgripeligen närmare uplysning behöfwas, om fullmächtigen lijka som sielfwa principalen skola hwardera dömmas för fullt brått, eller om de bägge såsom för ett delictum tillsammans böre ansees; så wäl som och någon närmare uthtydning öfwer det exemplare straffet, som effter hwars och ens brått och arghet lämpas skall.
12 §.
Om parternes utheblifwande wid stadzrätterne och contumaciedommar, så och tillåtelse inom 1 månad få upp saken igen i samma foro; i anledning hwaraf en dommare synes i slijke fall och händelser komma till att giöra twå dommar i en sak, så wäl som och ett beneficium, som illa intentionerade parter mycket missbruka torde, underställes fördenskull underdån-ödmiukeligen den höga Kongl.
justitiærevisionen, huruwijda ändring deruthinnan kan wara nyttig, emedan hwar och en torde så mycket mer låta sig angelägit wara på första stämbning att sistera, enär i samma foro de icke kunna få up saken, uthan måste sökia öfwerdommaren, och så medelst effter den 2 puncten obligeras på förste stembning att swara sin contrapart till rätta, med mindre af de 8 eller andre oumbgängelige förfall, som skiähligen kunna synas effter förra tijders praxin, eller och om någon understår af detta beneficium sig att betiena, som, sedan han saken effter en månadz förlopp har upfått å nyo, succumberar, icke der bredewid borde för domqwahl anses och straffas; så synes och den effterrättelsen nödig, om parter, som i stadzrätterne på första comparitionsdagen och uprop eij äre tillstädes, icke böre då så wäl som sedan för utheblifwande med böter beläggias.
17 §.
Pålägger de wädjande parter ifrån lagmanstingen, rådstugurätterne och dombcapitlen, uthan stembningz sökiande, effter en wiss, sampt effter hwars och ens orts aflägenhet lempad tijd, sakerne i höga Kongl.
håfrätterne att angifwa och då inkomma med sine emot den afsagde dommen fattade beswär, så frampt af en sådan rättighet de eij willia giöra sig förlustige, åliggiandes den wädjande kundgiöra sin wederpart om sin interponerade appellation, på det han eller hans fullmäktig till samma tijd sig inställa kan, att emottaga och swara på de beswär, som den andre emot honom inlägger, och om det icke sker, måge icke dess mindre kärandens beswär emottagas och saken afdömmas effter de skiähl, som wid handen gifwes; härwid påminnes allenast oförgripeligen, att enär kiäranden för sin wederpartz försummelse och utheblifwande winner domb i sielfwa hufwudsaken, om [han] icke äfwen i andra af hufwudaction dependerande måhl, som injurier, expenser och annat, må niuta domb, uthan att den försummade partens skäl må höras, lijka som i hufwudsaken ske kan, i anledning af denne puncts innehåld, hälst när swaranden igenom sin försummelse synes sielf giordt sig förlustig af sin rätt, så wäl i de senare måhl som sielfwa hufwudsaken.
u) Häradzhöfdingen Erich Sparrman.
Till den 1 puncten: såsom en och annan uti criminalmåhl påstå, hwad citationsterminen angår, att niuta densamma äfwen som i civil måhl till godo, hwilket af sielfwa puncten icke så egenteligen kan inhämptas, dy till att förekomma slijka exceptioner, torde wara nödigt denne omständigheten införa.
Till den andra puncten, hwilken, ehuruwäl han egenteligen synes angå civil actioner, så komma doch åthskillige fram, som uti criminal- och injuriesaker påstå slijke contumaciædommar, derföre att af böja sådane inwänningar, hwilka esomofftast stort hinder wid nedre instantien förorsaka, woro wäl, härom något blefwe uthfördt.
Till den 22 §: en hemställes underdånigst, om icke wid nedrige instantien ringare böter kunde bli stadgade för dem, som sine wederparter för rätta komma att angripa, efftersom der är fattigt folck, som då de intet hafwa att böta med, måste undergå corporalt straff, hwilket dem torde lända till någon nesa, eller och om denne punct allenast skall i de öfre rätterne practiceras, och de nedre instantierne dömma effter det 43 cap.
Tingmb.
v) Häradzhöfdingen Samuel Forsell.
1.
Ad art. 1: m uti rättegångzprocessen.
Att de parter, som stämbningar på sin wederpart sökia och uthbegiära, straxt och tillika insända behörigt charta sigillata till dombhafwanden, att skrifwa stämbningar uppå, icke mindre än till sielfwa resolutionen, wid anseenligit wijte tillgörandes, såwida personen, som låter citera, är af den qualité, och saken af det wärde, att dertill stämplat papper behöfwes, emedan offtast det missbruket förspöries förelöpa, att citati, i manquement deraf, och att den uthwärkade stämbningen icke blifwer sedan med charta sigillata omlagd, skäligen undandrager sig comparitionen och således will erfordras flere stembningar, der elliest en kunde giöra till fyllest till processens prosequerande.
2.
Och såsom det jembwäl offta händer, att illasinnade och wanartige menniskior pläga fördrista och förlusta sig deraf, att så snart de finna och få se något skriffteligit anslag och proclama på rättens dörrar såwäl i städer och det besynnerligen som på landet, så kitzla de sig deraf, då de till att eludera justitien och förhindra dess frija lopp, effter en eller annan timas förlopp, ja, understundom då straxt anslaget är skiedt, särdeles till någre creditorers concourser, kunna få i hastighet bortryckia anslaget, så att wederbörande rätter för den orsak skull icke kunna uptaga de saker till ransakning och domb, till den tijd de äre intimerade och anslagne, uthan måste gifwa dem anstånd till en annan tijd, den orätt lijdande parten till stort mehn, hinder och uppehåld uti processens frija och obehindrade gång, altså tyckes wara nödwändigt, det icke allenast ett alfwarsamt wijte blifwer den öfwerdådige, som med sådan falskhet och bofwestycke anten å färska giärning beträdes, eller elliest uthspanes, jembte laga plickt föreskrifwit att undergå, sig sielf till wälförtient straff och andre slijke wanartade menniskior till sky, afskräck och warnagel, uthan och, att magistraterne i städerne, besynnerligen der som sådanne underslef och missbruk mäst pläga gå i swang, måge wetta sin skyldighet wara, att så snart något landzdombhafwandens anslag blifwer i staden och af rådstuguporten bortryckt, det då påminnes, att ett lijka lydande måtte blifwa igen opslagit och flitig opsickt öfwer hållit, att den bråtzlige måtte kunna effterslagen och attraperad blifwa, till behörig correction och afnäpst, för sådan förwittighet och fingerklåda.
3.
Att de, som låta sine wederparter till något wist tingzställe uti något måhl skrifteligen instämma, giöra sig sielfwe bekymbrade om, att då straxt stämbningen begäres, henne uthlösa effter Kongl.
taxan och förordningen, och sedan sin wederdeloman i rättan tijd, och på det sättet effter 1 puncten af 1695 åhrs Kongl.
rättegångzprocess richtigt i händer ställa låta, uthan att afskudda sig det beswäret och det påbörda dommarens försorg, som offtast skie plägar, till hans största beswär och olägenhet, så med påstpenningars uthgifft som annat äfwentyr med bådskickande, då stämbningen icke altid kan komma så fort och rätt fram, uthan under tijden blifwa studzande, interciperad, eller på hwarjehanda sätt förhindrad och tillbakahållen, så att contraparten derigenom kan få tillfälle att betiena sig af den exception, det han stämbningen i rättan tijd icke handfångit, eller annan sådan uhrsäckt, och äfwen detta med widhängt wijte.
4.
Det biuder wäl den 1 puncten af Kongl.
Rättegångzprocessen de a: o 1695, att så wäl lagmän som häradshöfdingar böra communicera med herrar landshöfdingarne om ordinarie tingstimmarnes uthlysande, på längre och kortare terminer och tijder, som der finnes stadgadt, hwilket och blifwer underdån- hörsambligen practicerat och effterlefwat, men så synes detta icke altid willia procedera wid extraordinarie ting, särdeles der herr landzhöfdingen är aflägse residerande eller wistandes, och besynnerligen då grofwa criminalia och missgiärningar i gemehn, men i synnerhet de synder, som emot den förre taflan i tijo Gudz bud warda bedrefne, högmåhlom, dråp, såramåhl, tiufnad, rån, wåldzwärck och edzöresbrott och hwilka flere samma laster förefalla, som icke tåhla något drögzmåhl eller opskof, mindre någon sådan lång beredelse och communication föruth, såsom det in civilibus kan fast bättre tolereras och tillåtas, uthan så snart dommaren derom kan få någon part och kundskap, bör han, i anledning af gamble lagen, i ty härade giärningen är giord, genom [o: genast?
] budkafle opskära och häradzting sammankalla sampt widare derwid giöra sitt embete, efftersom missgärningzmannen elliest och imedlertid skulle komma allmogen till last och beswär med underhåld och wacht, och dommaren till underdånigst föllie af Kongl.
förordningar och resolutioner numera icke får såsom tillförende att inskicka sine criminelle ransakningar och dommar till herr landzhöfdingen i orthen, uthan straxt och immediate till den högl.
Kongl.
håfrätten, att der widare blifwa skärskådade, innan execution kan fastställas, och delinqventen under dess inhäfftas uti cronones fängelse och på dess omkåstnad niuta sitt tractamente.
Och i sådane händelser torde kanskie det wara både förswarligit och tillåteligit, att man icke corresponderade med herr landzhöfdingen och afbidade dess samtycke till något extraordinarie tingz anställan- och förrättande, uthan allenast häredzfougden, om han så när wore, efftersom offtast igenom drögzmåhlen den bråtzlige imedlertid söker undflyckter och practiquer att kunna eschappera, jempte andre händelser, inconvenientier och olyckor, som deraf tijma och endtstå kunna, och då förmodeligen icke lära kunna redundera, stadna och ankomma på dommarens, som i så motto oskyldig är, till tahl och answar.
5.
Ad artic.
2: dum.
Till parternes comparition synes oförgripligen böra observeras, att alle strijdande parter med sijne wittnen å både sijdor, af hwad stånd och willkor de hälst wara kunna, böre wara tidigt tillstädes eller deras laga fullmächtige, först under gudztiensten och tingzprädikan i kyrckian, wid laga uthsatte böter för den, som sig då absenterar, effter som den prädikan icke anser dommaren allena, uthan och dem sampteligen, som för rätta hafwa något att agera och beställa, och sedan straxt derpå wid alle tingzställen infinna sig oförsummeligen, tillika med allmogen igemen, att afhöra publicationerne af de Kongl.
stadgar och förordningar, som wid hwart och ett ting böre opläsas, och dem till underrättelse sampt underdånig effterlefnad förehållas och påminnas, att de icke måge hafwa orsak, för sitt utheblifwande, att förebära någon okunnighet och oförstånd af Kongl.
Maij: tz lag, förordningar och rättegångzprocesser.
6.
Att alle attestanter äfwen så på bägge ställen, så wäl wid tingzprädikan som tingzstället, sig låta finna tillstädes, emedan offtast händer, att de allenast inskicka sina skrifftelige attester, men sig sielfwa uthehålla, så att när det kommer att dubiteras af dommaren, ja och disputeras af endera parten, om deras richtighet, äre de intet tillstädes, som sådane sine wittnesbörder böre edeligen beswäria och bestyrkia, uthan saken då måste få anstånd och upskof, till dess de sig infinna, som elliest på en gång skie kunnat, om de förste gången sig instält.
7.
Synes det icke så lätteligen willia procedera in causa criminali såsom in causa civili, att der den stämbde intet kommer wid tinget tillstädes, eller sig eij angifwer, eller att intet laga förfall wijses wid första tinget, så skall icke allenast dömas i saken efter dess beskaffenhet, uthan och då går den afsagde dommen till uthmätning, hälst saken anten wore ährerörig, eller anginge någon oförrättning med willia eller wåda, hoor och lönskeläger, tiufnad och fals, råån eller wåldzwärck, edzöresbrått, injurier, som kunna wara härkomne af gärningar, therigenom såra- och skademåhl skie, oförrättadt med skälsord, som kan föra ähreskändning med sig, och andre slijke saker, uthan på sådane händelser tyckes förswarligast wara, uti så beskaffade måhl, att ingen domb fälles i saken, om den stämbde i sådane ährender sig icke sisterar, uthan att saken får anstånd till nästa ting, och att för första gången den utheblefne stämbde belägges med laga böther pro absentia, och derhos sättes honom wijte före, effter rättegångzprocessens 22 punct, der han sig wid nästa ting dereffter, icke infinner.
8.
Så synes det icke heller wara rimligit, att någon sådan criminaliter angifwen person, anten för siukdomb, andra beställningar eller oförstånd att sielf kunna agera och uthföra sin sak, må få betiäna sig af någon fullmächtig, med mindre han sielf icke är personligen tillstädes.
9.
Ad art. 3: tium.
Det förmår wäl Kongl.
rättegångzprocessen de anno 1695 3 art., att de saker, som widlöfftige pröfwas och längre tijd betarfwa, må häradzrätten låta bero till tingetz sluth, så att allmogen för deras skulld eij må blifwa uppehållen, eller och må sådane saker effter föregången communication med högloffl.
Kongl.
håfrätten till extraordinarie ting skiutas, om parterne så samtyckia, eller någondera på sin bekåstnad det begiärar.
Nu kan det offta hända, att så månge saker blifwa instämbde, så wäl af ländzmännen som häradzhöfdingen sielf, som man icke kan wetta uthaf, förr än man kommer till tingzstället, och får se stämningzlistan, att den uthlyste tingzterminen icke kan räckia till, alle instämbde saker på en gång att kunna afgiöra, sedan allmogen först hafft fram sine ährender, som contribuera deras tingzgiästningzpenningar till häradzhöfdingens, nämbdens och häradzfougdens underhåld, så wida de tillräckia, jempte cronones beställningar och criminelle ransakningar, uthan torde skie, att andre ståndzpersoner, såsom probster, brukzförwaltare, borgare i städerne, officerare, såldater och hwilke flere, som icke kunna hinna betiena sig till theras expeditioner af ordinarie tingzterminerna, om deras förre instämbde saker då icke kunna blifwa upskutne till nästa ting, och då så mycket längre terminer uthsättias, att de kunna komma före, hälst de mehrendels härflyta af widlyfftige räkningars uthredande, och de gemenligen sökia menagera den omkåstnaden på extraordinarie ting för häradzhöfdingen och nämbden, i föllie af Kongl.
förordningen om extraordinarie ting och synegånger etc., eller om man icke straxt på ordinarie tingens sluth, uthan widare communication med högl.
Kongl.
håfrätten, finge immediate optaga deras instämbde twistigheter på deras omkåstnad, der de det skulle begära och samtyckia, emedan tingzgiästningzpenningarne elliest uti denne lilla jurisdictionen till 3 ordinarie ting om åhret, föruthan de månge extraordinarie tillfälligheter och criminalier, intet förslå och willia giöra tillfyllest till wederbörandernes underhåld.
10.
Ad art. 4: m.
Effter som advocater och procuratorer esomofftast wid tingen bruka widlyfftige och fast onödige skrifftewäxlingar, den ena emot den andra, och tijden dermed mycket uthdrages, till andre parters uppehåld och stora bekåstnadh, hwilka sig emedlertijd måste uppehålla och tijden afwachta, innan de med sine saker kunna komma före; ty wore önskeligit, att de kunde blifwa på något giörligit sätt restringerade och äfwenså belagde med 2 dahler s: mtz plicht, äfwen som i cämnersrätten, att processen ju till någon dehl måtte kunna lindras och förkårtas.
11.
Ad art. 5: m.
Skulle det intet lijtet facilitera dommarens beswär, om den, som saken winner, äfwen som den, som finner sig missnögd med dommen och dy interponerar sin laga appellation till lagmanstinget, blefwo imponerat att låta böta sine 2 dahler s: mt, om han icke då straxt wid tinget, effter denne 5 art. och förre uthgångne Kongl.
resolutioner, uthlöser sin domb, emedan man är tillstädes wid tinget, har protocollen öppna och skrifwaren till handz, som den kan uthskrifwa och förfärdiga, sampt under dommarens nampn genast extradera, effter som det galna maneret är här inrijtat, att sedan de fått höra wid publicationen, huru dommen lyder, äre de wäl nögde till en tijd, men månge åhr derefter komma de först och begiära en afskrift af den förlängst sedan uthfaldne dommen, så wäl den förlorat, som den saken wunnit, eller taga de sig orsak och tillfälle att å nyo låta instämma samma sak, till att beswära och förleda dommaren, särdeles om det wore en nyss tillkommen, som icke så säkert kan hafwa sig de gamble saker och handlingar bekant; hwarföre och till remedierande af sådant oskick önskade man, att höglofl.
Kongl.
håfrättens uthskrefne ordres till landtdombhafwande oppå Kongl.
Maij: tz höga befallning af den 8 Maii 1688 kunde blifwa optagen och practicerad, så wäl som och parterne tillhåldne, att till de exemplar, som extraderas af resolutionerne, straxt ofehlbart ingifwa så många arck stämplat papper, som och uthlösa sielfwa dommen wid 4 dahler s: mtz böter, hwilken det försummar, och att förbemälte böter straxt måtte uthexequeras, undantagandes i smärre och allmogens af ringare wärde saker, som ifrån det stämplade papperet igenom Kongl.
Maij: ttz nådige förordning är undantagen.
12.
Ad art. 9: um.
Skulle det oförgripeligen mycket lindra och afkorta widlöfftige rättegånger, om häradzrätten finge tillstånd, äfwen som lagmans och rådstufwurätterne, att påläggia parterne och deras fullmächtige juramentum calumniæ et malitiæ, förrän dem tillåtes saken att uthföra, emedan hon ännu står in prima concoctione wid häradzrätten, derest den förste stenen skall wältas och häfwas, och en stor oreda derigenom skulle afskaffas, innan samma sak kommer till andre instantien, till någre arge parters och procuratorers märkelige inskränkning.
13.
Ad artic.
10: m.
Och aldenstund det missbruket å landzbygden är inrijtat af en hop procuratorer, hwilke icke äre af högl.
Kongl.
håfrätten till advocerande förordnade, att de mera för sin egen nytta än allmogens bästa öfwertala och uphissa allmogen till onödige trätor, hwarigenom de enfaldige kunna blifwa brachte om all sin egendomb, och undertijden om heder och ähra; ty wore till önskande, att de tillföllie af höglofl.
Kong.
hofrättens uthfärdade skrifwelse till alla landtdombhafwande af den 20 Martii 1694 så wähl som den 10 artic.
innehåld af Kongl.
Maij: tz rättegångzprocess kunde uti något blifwa inskränkte, och till hämmande af sådant owäsende dem påbördat att blifwa edsworne och af Kongl.
Rätten godkiände och tillförordnade, att sedan jempte præsterande juramentum calumniæ förhålla sig tillbörligen och förswarligen wid sitt advocerande.
14.
Ad art. 4: m.
Skulle det icke häller wara onödigt, om de parter, som uthan laga förfall på förelagd dag sig icke till munteligit förhör infinna, wid häradzrätten blifwa ihugkompne med 1 dahler s: mtz böther, äfwen som i cämnärsrätten.
15.
Och emedan uti sielfwa ordningen af rättegången äre förnämbligast 4 stycken att observera och i acht taga, såsom 1: o förberedelsen till sielfwa processen, igenom laga stämbning, 2: o processens begynnelse, igenom saksens in för rätten föreställande, 3: o processens framgång, igenom sakernes laglige skähl och bewijs, och 4: o processens uthgång, igenom äntelig domb och therpå fölliande execution och hwad mer, som bör höra till hwart och ett stycke isynnerhet, ty wore wäl ännu mycket annat att underdånigst föredraga alle desse stycker angående, som kunde lända till en ordentelig civil- och criminalprocess och derunder komma att comprehenderas; men som det intet är af högre hand anbefalt, etc.
x) Häradzhöfdingen W. Tigerschöld.
1.
Requirerar nya processen, att terminus comparitionis skall sättias af underdommaren, hwarigenom oförgripeligen desse oreder föllia:
1: o att öfwerdommaren får icke citera, och således går den regulen omkull: ejus est citatio, cujus est judicare;
2: o är citatio fundamentum processus, och i så måtto fundamentet borta hos öfwerdommaren;
3: o kunna icke parterne så noga finna sig i tijden, hwarom allmänt klagomåhl är, föruthan det offta händer, att terminus comparitionis på en sön- eller helgedag infaller, så att saken måste upskiutas, hwarigenom processen uthdrages, uthan kunna bättre rätta sig, enär de hafwa citation för sig.
2.
Fordras notification till contraparten, hwaraf föllia desse oreder:
1: o att sådant för en fattig swårt är, besynnerligen enär contraparten tergiverserar;
2: o skall iag gifwa min wederpart wid handen alt hwad iag har i sinnet att justificera min sak, med hwilket är först ett impossibelt wärck, efftersom man icke straxt kan finna sig deruti;
3: o gier iag min wederpart mer upretelser wid handen till träta än enighet, hwarigenom processen giöres widlöfftig.
3.
Åligger parten ställa deposition eller borgen för kåstnad och skadestånd, innan han får lyffta hwad som wunnit är, och förrän sådant sker, må han sine beswär eij inläggia, uthan wari sin tahlan förlustig, hwilket den fattige till stort beswär länder, ty denne depositionen eller lyfftes præsterande är undertijden omöijelig, besynnerligen hos de oförmögne, item främmande, torde och offta hända, att prima instantia icke funno så noga på saken, så skulle då en fattig, som icke orckar deposition, mista sin rätt, som oförgripeligen synes wara obilligt.
4.
Requireras af samma willkor satisdatio pro expensis.
Mången beklagar sig icke få cautionister för dess fattigdomb skull, altså måste han undertijden uti sin rättfärdige sak lijda och aldeles crepera, hwarföre tyckes oförgripeligen uti diupaste ödmiukhet, att i dess ställe ett corporal straff för malitiosis in casu succumbentiæ kunne förordnas.
5.
Processen innehåller, att de, som sin wederpart med håniske ord inför rätterne uti skrifwande och tahlande angripa, skole med böter beläggias, och stånde sedan hans wederpart fritt sådant emot honom uthföra; nu som de injurier altid äro större, som enom inför sittiande rätten och in loco publico blifwer tillfogat, så synes oförgripeligen att de bråttzlige med swårare straff borde beläggias än hwad som privatim sker, och till afkårta processen och undfly widlöfftighet dommaren tillåtas straxt att dömma öfwer de injurier, som under actionen förelöpa.
6.
Succumbenten må angifwa sig innan en månadz förlopp ifrån rådstugurätten, och ifrån häradzrätten wid nästa ting uti samma rätt, och hufwudsaken åtherwinna, om han kan, eller sin tahlan förlustig wara, hwaraf föllier, att hwar dommare kan wara sin egen öfwerdommare in eadem causa, på hwilket sätt contumaciædommar gå aldeles öfwer ända och inferior iudex har wåld restituera en förlorat sak in integrum, hwaraf månge oreder sker uti fatalierne och processen dess uthan widlöfftig och långwarig giöres, ehuruwäl konungen allena äger off- och skråcksaker bryta.
7.
Synes oförgripeligen nödigt wara wid häradzrätten måtte förfaras wid upropen för parterne lijka som wid lagmansrätten skier, hälst wijtet, som allenast är 1 dahler s: mt, af en dehl illwillige ringa æstimeras, men der som upropet för den utheblifwande flere resor skedde, torde rättegångerne derigenom mycket förminskas, hälst en dehl giöra sig dessuthan det hoppet att kunna åtherwinna saken wid nästa ting, och således sin wederpart på onödig omkåstning bringa, enär de weta, att wederparten är fattig, som eij förmå ställa borgen för det, som dömbdt är, hwilket de alt med 1 dahlers böther försona, och således tijden fåfängt uthdraga och processen widlöfftig giöra.
8.
Undandraga sig en dehl parter att framkomma till munteligt förhör, altså till justitiens befrämjande woro nödigt, att de tergiverserande parter borde med böter beläggias, lijka som wid rådstugu- och ciämnersrätten practicabelt är, så att den andra parten må blifwa hörd, antingen han kommer eller eij, på lijka sätt som det sker, enär parten uthan dommarens tillstånd ifrån häradztinget reser.
9.
Emedan uti lagmans- och rådstugurätterne tillåtes anten på parternes anhållande eller rättens godtfinnande påläggia wederbörande eller deras fullmächtige iuramentum calumniæ, förrän dem tillåtes saken att uthföra; altså påminnes uti ödmiukhet, om icke slijkt äfwenwäl wid häradzrätten bör practiceras, hälst derigenom offta händer, att de trätedryge parter draga afskydh för eden och med sine onödige processer innehålla.
y) Häradzhöfdingen Andreas Hein.
1.
Synes oförgripeligen, på det de stridige parter så mycket snarare och bättre måge afhulpne och ett definitift sluth afsagt blifwa, det swaranden finge någon längre tijd att möta sin wederpart till answar, på det han måtte hafwa råderum alla sine wittne och andra skiähl till första tinget att producera, och derföre honom förelades sådant uthan hwariehanda exception eller inwändning att effterkomma; skedde det icke, då hafwe dommaren mackt att dömma effter saksens beskaffenhet, hwarigenom hemmades det upphåld, som offtast sker wederparten till tidzspillo och omkåstnad, föruthan det månge interlocutorieresolutioner woro således onödige att afsäijas, hwartill intet litet hulpe, att käranden obligerades, citationerne in originali ställa swaranden i egne händer, i hans hus eller boställe, och ingen annanstädz, efftersom det kan hända, att han icke woro på kyrkiowallen, då citationen förkunnas skulle, deraf den, som stämmes, finge tillfälle att prolongera med processen, men antingen han wore hemma eller eij, så kunde stämbningen publiceras och sedan in originali slås på husdörren, hwaraf citationsmännerne kunde under vidimation för rätten lefwerera en copia, och det i alla måhl, så i criminal som mindre saker, att på det saken, så mycket giörligit är, kunde wid första tinget blifwa definitif afdömbd.
2.
Och på det sådant så mycket bättre kunde ske och icke någon af contraparterne wid saksens företagande skulle jäfwa dommaren för hwarjehanda sig inbillade orsak skull, så proponeres i underdånighet och oförgripeligen föreslås, att den parten, det ware sig käranden eller swaranden, så snart citationen woro uthtagen och förkunnat, skulle sig hos öfwerdommaren anmäla, som hade något jäf emot den ordinarie dommaren, på det en annan kunde, innan tinget företogz, förordnas, lämbnandes till höga öfwerhetens nådige godtfinnande, antingen att det skulle ske hos höglofl.
Kongl.
håfrätten, herr gouverneuren eller herr lagmannen i orthen.
Doch synes oförgripeligen, att ingen exception borde gillas, med mindre endera parten stodo i uppenbara fiendskap och träta med dommaren, ty der lärer ingen wara så obetänksam, att han ju ihogkommer sin dommareed, så han hwarken för hat, wänskap, gåfwor, frändskap eller annat dylikt giör wetandes sin nästa något men.
Men skulle ingendera parten detta föruth giöra, då [skall han] eij hafwa macht att jäfwa dommaren.
Hafwandes den, som klandrar, att underhålla och betala den främmande dommaren, hälst om han hade blifwit wid den ordinarie, hade han ändå, om han tappat saken, kunnat den appellera under öfwerdommarens godtfinnande.
3.
Till processens desto snarare afgiörande synes oförgripeligen, det en edsworen procurator i hwarie häradzhöfdingedöme blefwe constituerat, på det han kunde betiena den gemene allmogen, som honom begärade, hemställandes höga öfwerhetens nådige godtfinnande, hwem honom dertill constituera skulle.
Hwarigenom ingen skulle wara betagit, det han ju en ifrån annan ohrt måtte bruka, allenast han woro af öfwerheten förordnad att procurera så på landet som i staden.
4.
Uti 1695 åhrs stadga om rättegånger förmäles wid ändan af den 4: de puncten, med hwad böter de skola beläggas, som inkomma med widlöfftige skriffter, och skicka inlagorne upp igenom påickar och otienligit folck, inför höglofl.
Kongl.
håfrätten, rådstugun, i andra stadzens collegier och cämnärsrätten, men om sådant skulle wid häradzrätten passera, är intet rörd, hwad näpst wederböranden skulle hafwa att wänta.
5.
Med hwad böter de kunna beläggas, som af häradzrätten på embetes wägnar blifwa förordnade att uthreda räckningar, giöra liquidationer och hwad deraf dependerar, och sådant intet wid föresattan tijd, uthan laga förfall fullgiöra, hemställes höga öfwerhetens nådige behag.
6.
Effter som det uti den 24: de puncten af 1695 åhrs rättegångzstadga är förordnat, att ingen må wädja emot interlocutoriæresolutioner, altså påminnes i underdånighet, om det icke äfwen wäl måtte förbiudas och stadgat blifwa, det ingen måtte wädja emot de böter, han effter den 22 puncten i samma förordning för ohöflighet och oqwädinsord warder pålagdt att uthlägga, uthan sådant hos honom straxt uthexequeras, warandes lijkwäl förbunden att swara i hufwudsaken wid samma ting, och eij för detta straffz påläggiande ha macht att jäfwa dommaren.
z) Häradzhöfdingen Bengt Seth, 1.
Wid stämbningarne påminnes, att offta så när in uppå det uthlyste ting händer slagzmåhl och dylika oförrättzgiärningar, som eij äre så grofwe eller klare, att den bråtzlige af wederbörande blifwer gripen och tingförder; uthan om den bråtzlige stämmes, betiänar han sig af den exception, att han eij har niutit de 14 dagars frist, som fordras till laga stämbning, hwarigenom tijden på landet till nästa ting långt uthdrages, wittnen kan skingras, omständigheterne af saken råkar i förgätenhet, parterne lefwa oförsohnade och afhålla sig ifrån deras salighetzmedel, med annan oreda det af sig föder.
Sådant synes oförgripeligen derigenom kunna förekommas, om stadgat blef, att när lagligen bewistes, att i slike oförrätts- och missgärningsmåhl den bråtzlige gienast på färsk giärning är worden stämbd, och så lång tijd föruth, att han kunde hafwa tijderum ifrån den orth, der han fants, sig för rätten att inställa, han då plichtig wore att swara och undfå dom, eller och för dommaren wijsa, att hans skiähl wore så beskaffade, att han dem eij kunde så hastigt wid handen och i beredskap hafwa, då effter rättens ompröfwande först niuta upskof till nästa ting.
2.
Brukar parterne wid appellationerne den osed, att de, som sielfwa föruth weta sig elack sak hafwa, hafwa de appellationspenningarne i beredskap, och så snart dommen, som gångit dem under ögonen, är afsagd, wräka de appellationspenningarna på bordet, med en förachtelig mijn, tillkännagifwandes, att de eij willia lijda den skymf, saken att tappa, wända sedan åther och fullföllia saken eij widare, hwarigenom först rätten wanwördes, och dess wederpart lider men och förfång i sin goda sak, genom ophåld med executionen, hälst om det angår twist om hemmansbruk, att han då derifrån afstänges till fahrdagen åhret dereffter, sig till obotlig skada.
Ty synes oförgripelig slijk oskick derigenom kunde hämmas, om den winnande parten, effter erhållen dom, emot behörig caution nöth prompt execution, och i lagen den wädjande parten förelädes ett wist straff, der han icke prosequerade saken wid lagmanstinget, och om han då befants eij hafwa hafft skiähl, då föruthan att refundera sin wederpart all rättegångzomkåstnad, att plichta för sin trätedryghet, hwarigenom mången icke så obetänkt rätten till förklening skulle på stående foth frambläggia den ringa wädjepenning, uthan till rättens heder, bättre öfwerwäga dommen, sine skiähl betrachta, och förståndige derom rådfråga, hwartill honom åtta dagars frist förunt är.
å) Borgmästare och råd i Malmö.
1: o. Wid den 6 §, hwilken allenast omrörer det wad, som sker ifrån cämnärsrätterne, och att under den stante pede, som kallas, förelupne appellation dommarens heder och respect verserar, torde wara nödigt observera, först slijke hastige wad under ett wist wijte wid alla rätter aldeles förbiuda, efftersom sådant hos månge otidige parter skier uthaf ifwer och med sidwördande miner emot dommaren, och föder ett skadeligit exempel hos en och annan, som wid dommens publication sig infunnit.
Och sedan synes härwid kunna frågas, att der den 3: die eller 8: de dagen, då wid stadzrätterne appelleras bör, infaller på en helgedag, eller då ordinarie rättegång icke är, om då icke wädjepenningar kunna hos præsidem eller, i hans frånwaru, någon af rättens medel deponeras, oachtat bemälte § påbiuder, att wadet skall ske inför sittiande rätt, och dermed sedermehra wid nästa rättegångzdag på samma sätt procederas, som § 7 om actionis introductione förmäler.
2.
Emedan den 7 § fuller förmäler, att den, som emot cämbnärsrättens domb wädjat hafwer, skall inom den 18 dagen dereffter inlefwerera för rådstugurätten deremot sina beswär; men derwid intet omröres om cämbnärsactens bifogande; ty woro wäl, att expresse statueras måtte, antingen rådstugurätten skall hafwa macht, särdeles i wichtige och widlöfftige saker, af cembnärsrätten till sakernes desto bättre uplysning, när dommaren så nödigt pröfwar, infordra så wäl protocollet som de öfrige acterne, hwad der förelupit, och om bemälte rättzbetiente skola wara plichtige sådant gratis extradera, eller och om appellanten bör sådant på sin omkåstnad uthfordra, när superior instantia slikt requirerar.
3: o. I anledning af slutet wid § 9 angående juramentum calumniæ frågas, 1: o om wederbörande rätter, der så skiähligt pröfwes, conjunctim skola imponera både parterne och fullmächtigerne berörde juramenta; och 2: o huru procederas skall i dy måhl, när den ena parten är långwägad borto och har sin constituerade fullmächtige för sig, men contraparten sielf är tillstädes uthan fullmächtig.
4: o. Wid den 10: de § woro önskeligit, att Kongl.
förordningen af den 10 decembris 1696 om arga procuratorer och deras straff, samt ehrsättiande af skadan, som de sin principal förorsaka, måtte wid alla dombstohlar komma att practiceras, eller åthminstone här exprimeras, hwaruti detta exemplare straff pro temerario litigio skall bestå, mången otidig till nyttig åthwarning.
Item att stadgas måtte, det ingens inlaga, som eij witterligen sielf skrifwa och sådant concipera kan, må tillåtas att emottagas, förrän den jempte sådanne fullmächtige är tillika underskrifwen, som effter Kongl.
förordningen äro till advocerande behörigen authoricerade, hwilket tiänar till afböjande af många skadeliga uphitzingar hos den gemena hopen.
5.
Ad § 12 påminnes, att ett wist wijte wid cämners- och rådstugurätterne må så wäl påläggas den, hwilken både wid andre comparitionsdagen, jembwäl och då en sak wid rådstugurätten immediate uptages, utheblifwer, som det sker med den, som antingen effter den 7 § icke kl. 8 ingifwer sina beswär emot cämbnärsdommen, eller innan kl. 12 därmed samma dag inkommer, aldenstund utheblifwandet effter den 7 §: n ändå synes wara swårare consequence, i anseende till declarationem desertæ causæ, undergifwen, än det, som i denne § omröres.
I lijka måtto erhindras och härwid, om det icke skulle wara nödigt, att wisse böther dicteras för den på första comparitionsdagen wid cämbnärsrätten utheblifwande parten.
6.
Ad § 15.
Det torde lända rätterne till heder och den oskyldige parten till lindring i sin omkåstnad och tijdspillan, om rätterne tillstädjas måtte att contumaciter afgiöra saken, då den, som sin wederpart låtit instämma, bortreser uthan att ställa fullmächtige för sig, äfwen som den 12 § dicterar, och att wid sådan händelse den förlorande parten må efterlåtas inom en månad effter förberörde §: m saken åtherwinna; hwarwid och nödigt woro att exprimera, om icke bemälte månad egenteligen skall förstås effter weckotahlet.
7.
Ad § 16.
Emedan i de smärre städerne cämbnärsrätterne gemenligen hållas hwar tijs- och torsdag, på det ordinarie rådstugudagarne derigenom eij hindras må; ty torde berörde dagar här i stället för måndagarne till dommarnes publication i bemälte cämbnersrätten beqwämligen kunna uthsättias.
8.
Ad § 17.
På det en illwilliande part eij måtte få tillfälle, att med notification till sin wederdeloman om begärt och erhållit wad till Kongl.
håfrätten upskiuta in till yttersta tijden, och dermed ställa contraparten i willreda och allehanda olägenhet, synes oförgripeligen nödigt, att wissa fatalia och tijd äfwenwäl samma notification må præscriberas särdeles för de enfaldigas skull; i lijka måtto påminnes wid samma §: m, om det icke bättre pröfwades, att så wäl depositionen af det, som dömdt är, effter den 25 §, som och cautionsställandet för widare kåstnad skedde hos judicem a qvo, emedan tijden elliest offta uthdrages, endels derigenom att den enfaldige och långwägade parten eij rätt förstår denne §: m och derföre eij förser sig med borgen, innan de fåfängt begifwa sig till Kongl.
håfrätten, endels och att judex ad qvem eij kan ha kundskap om cautionisternes wederhäfftighet, till hwilketz verificerande parterne derföre offta måste till sina och löfftesmännernes hemwister hänwijsas, sin contrapart till upphåld och sakernes längre uthdrag.
9.
Ad § 20 förfråges, om icke de 3 dahlers böter, som den oberedde bör erläggia, förstås så wäl wid andra dombstoler, som Kongl.
håfrätterne, hwilka dock i begynnelsen af denne punct specialiter nämbnes.
10.
Ad § 22.
Woro nyttigt, att om dommarens och executorens angripelser något omständeligare, särdeles för de enfaldigas och wahnartigas skull, uthfördes, och att när någon part emot dommarens i dy måhl fälte resolution sig i Kongl.
håfrätten beswärar, som altid gärna sker, advocatfiscalen i håfrätten då måtte påläggas att der till dommarens och executorens heder, beskydd och satisfaction saken alfwarligen och ofördröijeligen uthföra.
Item att afbönen måtte ordinairt ske in foro partis læsæ, flere dylike dierfwe och obesinnade till afsky och warnagel.
ä) Borgmästare och råd i Landscrona.
§ 1.
Emädan åthskillige dubia sig då och då yppa om comparitionsterminen så wäl wid rådstugu- som cämnärsrätten, för de militairbetiente, som uti guarnizon liggia på Kongl.
Maij: ttz slått och fästningar straxt wid staden och af densamma niuta sin service, fast de sin egen jurisdiction äga; så förfrågas underdånigast, huru lång tijd dem föruth med citation förunnas skall, till att comparera, uti sådane måhl och wid den beskaffenhet, att de antingen igenom remissorialer eller andre tillfällen måste som swarande sig wed föreskrefne rätter inställa.
§ 2.
Det förmäles såwäl uti denna som den 12 §, att der swaranden wid första tinget utheblifwer, och han intet laga förfall bewijser, skall han, fast dommen ginge honom contrair, och han deröfwer emot laga caution wardt exequerat, inan en månad hafwa tillstånd sig wid rätten att angifwa, och saken, der han gitter, åtherwinna, hwilket, oförgripeligen talt, kan gifwa mången temere litiganti en stimulum till att träta, så detta skulle synas mera wara en trätoförökning än afkårtning.
§ 6.
Huru stor prolongation det och ibland förorsakar, i synnerhet hos dem, som till träto lust hafwa, att icke ett wist quantum satt är öfwer de saker, som ifrån cämbnärsrätten under rådstugun appelleras bör, ehuru ringa det och påsatt war, gifwer dageliga förfarenheten wid handen, i dy mången mehra af en kitzlig lusta till att fatigera sin wederpart och incommodera rätten strax per viam appellationis söker rådstugun, hwarföre giöres en underdånig förfrågning, om icke bäst woro häröfwer ett wist quantum författades, hwarigenom mången sak, som offta lång tijdspillan och mycken oreda förorsakar, igenom en så hälsosam ordning hämmas kunne; dessuthan förmäles uti denne §, att den wädiande parten bör innan kl. 12 om tredie dagen för sittiande rätten sig att angifwa, om han sitt wad fullföllia will eller eij, hwarigenom synes cämbnärsrätten obligeras sig sättia och samma termin och stund afwachta, fast intet annat för rätten är att beställa; fördenskull frågas i underdånighet, på den händelsen när inga saker äro att förrätta, om det icke då kan wara nog, att appellans söker testimonium appellationis hemma hos cembnären och sedan notificerar så wäl sin contrapart som rådstugurätten om sitt wad.
§ 13.
Aldenstund det mycket hällsosampt stadgat är, att när wichtige saker wid cämbnärsrätten förefaller, der då bör uthfärdas skriftelige relationer, hwaraf äfwenwäl rådstugurätten till de lagwadde sakers desto skyndsammare sluth sig betiena kunna, så förfråges uti underdånighet, hwem samma relation författa skall, emedan med ciämbnären och notarien sitter twenne borgare allenast, som derföre ingen lön niuta, och uti sådane måhl till största dehlen oförfarne äro.
§ 16.
Här förmäles, att ciämbnärsdommar hälst skulle afsäijas om måndagen; så förfrågas i underdånighet, om det så stricte bör hållas, att häruthinnan icke någon ändring ske kan, i synnerhet som måndagen är förnämbsta rådstugudagen, och uti de små städer, hwarest allenast en notarius är, som både rådstugun och cämbnärsrätten upwachta skall, måste ifrån endera orthen sig absentera, hwarigenom mycket angeläget kunde komma till att studza; synes derföre oförgripeligen bäst woro, att ciämbnärsdommarne afsades på en tijsdag, som ordinarie cämbnärsdag är, så kunne samma rätt om torsdagen, som och är en ordinarie ciämbnärsdag, der den änteligen sittia skohle, emottaga appellationerne af de parter, som igenom wad devolvera sig under rådstugurätten.
ö) Iustitiæbetiente i Nylandz och Tavastehus lähn.
Ad § 1: m.
Emedan en dehl af adelen och andre ståndzpersoner ibland inkomma med de exceptioner att eij willia wid häradzrätterne uthan erhållen skrifftelig stämbning comparera; fördenskull synes nödigt, att för tydeligheten skull blefwe förklarat, om en slijk exception kan wara af någon wicht eller eij.
Ad dito §.
Denne § innehåller wäl, att en innom häradet boende skulle instämmas 14 dagar föruth i häradzrätterne; men så synes oförgripeligen, att enär käranden är en främmande och resande, eller och swaranden en lös karl, och de fuga suspectus, eller och för något criminale minus angifwen, kan till stämbningens inhändigande mindre tijd giöra till fyllest, hälst enär action eller twisten är opkommen inom 14 dagars tijd för tingztimman.
Ad § 2: dum.
Ehuruwäl denne Kongl.
Maij: ttz allernådigste förordning har sitt anseende på civile måhl, så synes doch oförgripeligen den kunna äfwen sig sträckia till saker så kallade criminalia minora, såsom slagzmåhl och annan wåldzwärckan etc., och att en slijk fehlachtig swarande bör fällas in contumaciam och med böter effter saksens beskaffenhet beläggias.
Ad dito §.
Så införes och här, att till stämbningar wid lagmansrätten betarfwas högst sex weckor, men enär stämbningen elliest ordinert bör swaranden tillställas, är eij uthsatt, som doch synes nödigt wederbörande underdommare till effterrättelse wid twistigheters i så måtto opkommande parterne emellan; eller om den methoden, som wid häradzrätten effterlefwes, angående stämbningens öfwerlefwererande och tijden, dertill bör äfwen wid lagmansrätten observeras.
Ad dito §.
Wore nödigt dommaren till effterrättelse weta, om honom anstår uppå en sådan händelse, att swaranden eij moverar det inkast, att han i otijd är instämbd, giöra denne præliminairqvæstion; eller om swaranden, som kunde af enfaldighet contesterat litem, och sedermera succumberat, kan dereffter för skiäl att wijsa vitium in processu andraga, det han i otijd blifwit stämbd.
Ad dito §.
I denne punct är wäl infört, att de strijdande parter böra inför häradzrätterne tijdigt och straxt effter förrättad gudztienst wara tillstädes; men som effter kyrkiolagen de lagsökiande böra och bewista tingzprädikningarne, warandes och samma gudztienst eij allenast för dommaren och de öfrige rättens ledamöther påbuden, uthan och för alle i gemen, som kunna sig för kärande eller swarande inställa, att de dess medelst blifwa rörde i sina samweten; altså hemställes i underdånighet, om något wist straff må blifwa determinerat för den af parterne, som eij bewistar tingzprädikan, uthan laga förfall.
Ad § eundem.
Och emedan det eij synes wara en lijka sijdwördnad emot rätten, om endera parterne försummar upropet en tingzdag, eller under hela tingztiden contumaciter utheblijr, altså wore oförgripeligen billigt, att den förre med lindrigare och den senare med swårare böther blefwe ansedd; så hemställes och i underdånighet, om eij käranden bör med böther beläggias, enär swaranden om dess uthewaro påminner.
Äfwen som det och synes wara billigt, att enär den sakfällte wid näst derpå fölliande ting kan tee sitt förfall och åtherwinna hufwudsaken, han då för de honom pålagde böther pro absentia befrijes.
Dito §.
Förmäler och, att enär swaranden fälles in contumaciam, äger han wäl det beneficium juris, att wijsa sine förfall, eller åtherwinna hufwudsaken; men om eij en slijk prærogativ fastmera länder till saksens prolongation, det hemställes höga öfwerheten underdånigst ty på en sådan händelse har den första gången succumberande frijhet, wid nästa ting saken å nyo att låta uptagas, då den, som samma gång blifwer swarande, kan äfwen upsåteligen eller för laga infallne förfall utheblifwa, hwilken, sedan han äfwen contumaciter dömmes, söker effter denna puncten beneficium till nästa derpå fölliande ting och så widare, som synes mer lända till elusion af rättwijsan än processens afkortning; hwarföre underdånigst hemställes, om icke, när swaranden första gången utheblijr och in contumaciam fälles, han då eij må få på annor händelse saken opp, än der han på nästfölliande ting och effter erhållen part af den ågångne dommen kan wijsa sådanne förfall, dem rätten för laglige ehrkiänner, men att i annor händelse det må förblifwa wid förra dommen.
Item, att om änskiönt laga förfall framtees, sådan förmån skall sig widare sträckia, än till dess den första gången contumaciter fälte blifwer i dess förmente rätt hörd, och då dommaren allaredan bägge parternes skiähl ventilerat.
Ad § 4: m.
Synes billigt, att äfwen och wid landzrätterne de parter, som med sine skiähls inläggande listigt omgå, borde med böther ansees; och nödigt att förmälas och uthtydas, om de wid första instantierne egenwilligt förhållne skähl sedermera skohla äga krafft eller gälla wid en högre rätt.
Ad § 5: tum.
Ehuruwäl de wid häradzrätten controverterande eij kunna förplichtas uthi små ährender, uthan egit behag, inlösa dommarne, så synes doch billigt, att bägge parterne uti angelägne jordetwister böra hwardera uthlösa ett exemplar af ransakningen och dommen, posteriteten till effterrättelse, äfwen som wid rådstugurätterne, uti större och angelägne saker, och det för den orsaken, att domboken genom hwarjehanda olyckelig händelse kan förkomma.
Item om en, som begär inlösa någon domb, och sådant efftersätter, enär han kan dömmas, och hwem dess actor wara må?
Ad § 6: m.
Emedan uti denne punct om wädjande emot cämbnärsrättens dommar införes och, att sådant för rätta bör ske; fördenskull wore och nödigt, att här blefwe uthtryckt, det de wädjande emot häradzrättens dommar borde nedsättia sin appellation hos häradzhöfdingen, både för den orsaken, att appellationsbewijset så mycket säkrare må wara, sampt häradzhöfdingarne dess wissare, till föllie af Kongl.
Maij: ttz allernådigste stadga af den 8 januarii 1701, måtte wid hwart tingz sluth kunna communicera med wederbörande lagman specification på alle appellerade saker, warandes och underdommarena angelägit att få en declaratoria och speciel förordning, hwilke ährender, som tåhla appellation, emedan en olijkhet i så måtto elliest förelöpa kan.
Ad § 10: m.
I denna § synes nödigt, det straffets sätt och qvantum exprimeras.
Ad dito §.
Såsom alle advocater och fullmächtige böra jempte principalerne underskrifwa de suppliquer och inlagor, som i rätterne blifwa inlagde, altså wore och nödigt, att de, som incognito låta sig af en eller annan brukas, och fatta sådane skriffter, som inläggas wid dombstohlarne och landzcancellierne, böra äfwen sine nampn underskrifwa och, om något wore deri malitieust infört, derföre swara.
Ad § 14: m.
Om parten wid det han blifwer hörd uti sin contraparts frånwaru, skulle framhafwa någre wittnen, så wore nödigt att hafwa wisshet, om de då edeligen kunna afhöras, eller eij.
Och om någon blifwer till wittne påberopat, men eij will sig dertill infinna eller afläggia wittneseden, rättandes eij heller sig effter det i lagen uthsatte straff, huru det med honom må förhållas?
Ad dito §.
Här synes och oförgripeligen nödigt att blifwa infört tijden, huru snart den från lagmansrätten appellerande skall tillsäija sin wederpart, det han emot dommen wädjat, och ifall han sådant efftersätter, hwad straff han bör derföre wara underkastat, hälst då den, som wid lagmansrätten wunnit, eij weth sin contrapart hafwa under Kongl.
håfrätten appellerat.
Wid denne punct hemställes och i underdånighet, om det eij wore billigt, att då någon sig eij wid öfrige dombstohlarne förklarar, wid den förelagde termin, slijke saker angående, som per supplicam blifwa angifne, om icke den fehlachtiges sak må för förtegad ansees, då intet laga förfall blifwer framtedt; hwilket äfwen af den grund synes, att nedrige instantierne uppå första stämbningen saken afgiöra, då den andra parten uthan förfall utheblifwer.
Ad § 22.
Synes billigt, det enom woro tillåteligit att bruka uthi skrifwande och tahlande för rätta sådanne ord, som kunna bewislige wara, uthan att derföre böta.
Och om emoth de i denne punct nembde böther kan wädjas, hwarom effterrättelse wore nödig, hwem på en sådan händelse wid öfrige instantien bör wara swarande?
Item om någon angriper dommaren eller rätten, om den samma kan dömma deröfwer?
Hurulunda böterne af rättens ensak böra dehlas emellan rättens ledamöter, och om nembden på landet böra rätteligen äga deraf någon andehl?
Ad § 25.
Då klare och odisputerlige fordringar skola gå till uthmätning, woro den effterrättelse nödig, att det orichtige och disputerlige deremot eij måtte compenseras, eller med det richtige derföre anstånd wara, uthan det owisse till laga uthförande uthställas, och doch den en odisputerlig fordran har, bårgen pålagd för den andras fordran, der han eij elliest solvendo wore.
Elliest och i anledning af alt föregående, sampt till framdehles effterrättelse för dommarena, wore och det nödigt att exprimeras, enär en cronobonde och dess fullmächtige uti någon jordetwist emot en bördzrätts- eller frälseägare succumberar wid en eller annan instans, hwem som skall betahla expenserne, om det må komma å cronobonden, hälst då han twisten begynt och warit dertill wållande, eller och fullmechtigen, som borde föruth om meritis causæ giöra sig underrättad, innan han begynt en sådan saak.
aa) Iustitiæbetiente i Åbo och Biörneborgz lähn.
Ad punct 1: m.
Emedan rättegångzordningen af den 4 Iulii 1695 1 § förmäler, att stämbningen bör skriffteligen uthfärdas, hwarjempte doch icke är uthnembt, hwilka måhl egenteligen till hwar och en instans lyda, som förorsakar många och widlöfftiga processer de competentia fori, som är ett märkeligit grep att uthdraga tijden och giöra en sak så widlöfftig, att den antingen genom contrapartens frånfälle eller medellöshet måste nedläggias; altså wore högnödigt och skulle märkeligen lända till widlyfftigheters afkårtande, om i sielfwa rättegångzordningen kunde blifwa inryckt och specifice upnämbt, äfwensom i Kyrkiolagen och Krigzarticlarne finnes, hwilka ährender till hwart och ett forum höra, warandes fuller allaredo genom åthskillige Kongl.
bref förklarat, hwilka måhl i synnerhet wid accijs- och siötullsrätter sampt bergzting och herrar landzhöfdingarne skola afhielpas, men effter som icke alle dommare kunna hafwa deraf, och hwad än wijdare genom Kongl.
bref torde blifwa påbudit, communication, serdeles wid dödzfall och ombyten, så att dommaren särdeles på en aflägen orth icke kan få kunskap om alt sådant och således lätteligen förgripa sig wijdare och uthom jurisdiction, än sig bordt, hwaraf åthskillige irringar jembwähl jurisdictionerne emellan förnimmes wara förorsakade.
Och fördenskull är wår underdånigste mening, att alt sådant genom en klar och tydelig rättegångzordning kunde till hwars och ens sampt effterkommandens effterrättelse noga separeras och uthnembnas.
2.
Ähr och högnödigt, att en wiss åthskillnad giöres emellan cembnär- och rådstugurätternes jurisdictioner, så att wissa mål kunde uthnembnas, hwaruthinnan cämbnersrätterne böra finaliter dömma, uthan hemställande, och hwilka som böra allenast ransakas och odömde hemställas rådstugurätterne, som jembwäl en åthskillnad emellan de så kallade criminalia minora et majora giöras kunde; hwilka förra ciembnärrätterne kunde afdömma, och de senare allenast hemställas, så och att de måhl separeras, som immediate i rådstugurätten böra uptagas.
3.
Ändoch den 1 § i högstbemälte Kongl.
Maij: ttz förordning wid slutet förmäler, att i små ehrender och de, som icke så lång tijd betarfwa, måge parterne instämmas nästa dagen föruth, särdeles i ciembnärrätterne; så föllier doch deraf den controversien, att sådane stämbningar icke skall wara borgmästare och råd i de små städerne, der ingen ciembnärrätt finnes, anständige, uthan prætenderas 8 dagars termin, oansedt saken woro dagen förr eller samma dag, stembningen begäres, förelupen och upkommen; samma inkast brukas och wid tingzrätterne, att den, som weth sig skyldig, altid beropar sig på den uthsatte 14 dagars termin, oansedt han är boende i sochnen och inwid tingzplatzen.
Fördenskull synes oförgripeligen, att den, som bor i den sochnen, som tingzstället är, kunde blifwa förplichtat att swara inom 8 dagar, och emedan de widtbegrepne härader innehålla 5, 6 och än flere tingzställen, så kunde de allenast, som yda till ett annat tingzställe, doch inom häradet, niuta 14 dagars termin; så och att rådstugurätterne, der ingen ciembnärrätt är, skulle bruka lijka termin med ciembnärrätten, och i synnerhet att om saken woro näst före tingztijman passerat, att den på färska gärning kunde blifwa uptagen och afgiord, och icke till annat ting eller ⅓ åhrs tijd upskiutas.
4.
Förorsakas mycken widlöfftighet deraf, att i de sterbhus, som månge interessenter finnes, måste creditorerne uthtaga citationer på hwar och en interessent, att skaffa dem tillhanda, som dock icke kan wara giörligit, effter som några, sedan de tillgripit egendommen, rest till främmande orter, och saken således måst liggia neder, och den fordrande parten wara rättlös, altså synes till förekommande deraf, att den arfwingen, som sitter qwar, måtte till swars stemmas i anledning af det 17 cap.
Rådst.balken, hwilken sedan skulle wara plichtig sådant sine interessenter tillkänna gifwa, eller och betala sielf af den näst befindtlige egendommen på sätt, som Kongl.
Maij: ttz resolution angående reducerade godz ehrsättning innehåller, och det 22 cap.
Erfdabalken L.
L. och 17 cap.
ejusdem tit.
St.L.
medgifwer.
5.
Såsom den, hwilken förfallelös borto blifwer, bör fällas in contumaciam, så är nödigt, att en separation införes emellan civil- och criminalmåhl, hwilka förre måge dömmas in contumaciam och de senare anstå, så att den angifne fuller böter för sitt utheblifwande, men sedan med laga medel, öm så behöfwes, framskaffas till swars, eller der han håller sig undan, genom proclama instämmas, och sedan contumaciter dömmas.
Ad punct 2: dum.
1.
Emedan intet straff är uthsatt på dem, som försumma tingzprädikningarne, uthan infinna sig allenast effter prädikan, så att de kunna wid upropet wara tillstädes, altså wore nödigt, att något derpå utsättes, och efftersom Hans Kongl.
Maij: tt anno 1700 förmedelst bref till håfrätten allernådigst förklarat, att förargelse och oliud wid tingzprädikningarne bör anses och straffas lijka som det woro skedt i kyrkian, så synes jembwäl i detta måhl kunna giöras en lijkhet och till mehra uplysning sielfwa böterne uthnembnas.
Sammaledes
2: o. Om dem, som komma druckna för rätta, finnes intet infört, uthan har praxis warit, att de blifwit sakfälte till 6 marker i anledning af den 31 puncten i Kopparbergz grufartic.
af åhr 1649 och så wijda Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste behag woro, samma praxin hädaneffter approbera, så wore nödigt, att sådant i rättegångzordningen kunde blifwa inryckt eller något annat straff i detta måhl stadgat.
3: o. Så händer och ty wärr, att nembden och de, som skola sittia i rätten och dömma andra, med drickande, swärjande och såfwande under tingztijden efftersättia sitt embete, hwaraf offta förargelser, försummelse och irringar i iustitiens owilduge skippande förorsakas: altså hemställes allerunderdånigst, om icke det, som derom tillförne i landzhöfdingeinstruction och flerestädes stadgat är, kunde blifwa i rättegångzordningen inryckt, och derjempte wissa böther uthnembnas för den, som sig första resan förseer, hwilka sedan andra resan kunde fördubblas, och der ingen bättring föllier, från embetet afsättias.
4: o. Om kärandens fehlande in contumaciam är förmält, att han bör ersättia swarandens tagne skada och försummelse, och att honom skall stå fritt åtherwinna saken på samma sätt, som om swaranden stadgat är, hwaribland intet om kärandens utheblifwande wid stadzrätterne förmäles; fördenskull hemställes underdånigst, om icke kärandens utheblifwande i städerne bör lijka ansees som på landet, hwartill det 9 cap.
Rådst.b.
gifwer anledning, och att käranden i staden sedan kunde lembnas rådrum till 3: die rättegångz- eller rådstugudag sin sak å nyo fortsättia, så frampt han gitter bewijsa laga förfall, men skulle och dommaren pröfwa eller finna, att han malitiose desererat sin sak, att wid den händelse dess skiähl circa merita causæ icke ens uptagas borde, uthan den förre dommen remitteras till execution, uthan att effterlåta appellation i slijke måhl.
5: o. Där swaranden eller principalen förordnat för sig antingen munteligen coram protocollo eller skriffteligen någon fullmächtig att swara i saken, och sedan reser sielf bort till andra aflägne orther, om en sådan fullmächtig sedan effter principalens afresa skall wara tillåtit sig samma sakz widare uthförande effter egit behag afsäija, som offta är upspunnit till saksens fördröijande, hwilket synes nödigt att afskaffas och i rättegångzordningen tydeligen förekommas, så att fullmächtigen kunde förplichtas saken till sluth uthföra och icke egenwilligt sin fullmacht upsäija.
Ad punct: m 4: tum.
Hemställes underdånigst, om icke käranden kunde lembnas i häradz- och ciembnärsrätterne frijtt att agera som de behaga, munt- eller skrifteligen, och swaranden förplichtas på lijka sätt swara, effter som skrifftewäxlingar blifwa mäst uthsedde till saksens prolongation, med mindre dommaren skulle finna saken wara af sådan wicht och widlyfftighet, att den uthan skrifftwäxling eij kunde afgiöras.
Ad punct: m 4: tum.
Efftersom den frijheten parterne wid häradz- och ciembnärrätterne är lembnad att uthlösa dommarne, om de sielfwa behaga eller begiära, så är deraf förorsakat 1: o att sedan mången sak genom widlöfftigt protocollerande och förhör är utharbetat och domen afsagd, betalar den succumberande parten dommens innehåld godwilligt, det han kunnat giort föruth och icke beswärat dommaren, som allenast att giöra sig ährende till tingen gemenligen ibland allmogen sker.
2: o Är åthskillige gånger händt, att enär den, som succumberat, icke fullgiort dommen, den ingendera parten uthtagit, så komma de å nyo för rätta igen om samma sak, serdeles då ombyte med dommaren är skedt, och protocollerne för så många åhr tillbaka icke kunna wara wid handen, hwarigenom än kan hända, att en sak blifwer 2 gånger afdömd och dom emot dom afsagd; så skulle och 3: o mången afhålla sig att gå till tingz för några öhres s: mtz wärde skull, om den swårhet dem möta skulle att uthlösa dommen.
Altså hemställes allerunderdånigst, om icke parterne så wäl i de nederste som öfre instantierne kunde förplichtas wid 2: ne dahlers s: mtz wijte dommen uthlösa, om den kan wara emot eller med, och att ransakningen, som dommen grundar sig uppå, enär den jempte dommen kommer att extraderas, kunde apart betalas effter den taxa, som Kongl.
Maij: tt i rättegångzordningen för accijsrätterne allernådigst stadgat, nembl.
1 dahler s: mt för arket, som sedan till protocollernes och domböckernes renskrifwande kunde anwändas.
Ad punct: m 6: tum.
1: o Emedan som trätodryga parter, hwilka doch derhos äro fattige och oförmögne, uti fast ringa och små giäldzsaker sökia att betiena sig af beneficio appellationis, endast att dessmedelst bringa sin wederpart på bekostningar, wäl wettandes sig icke komma att ersättia de samma, så wijda han intet äger att betahla med, fördenskull underställes underdånigst, om icke uti de små civile och giäldzährender kunde förblifwa wid häradz- oeh ciembnärrättens dommar, så att ingen emot de ährender, som icke åthminstone swara till 10 dahler s: mtz wärde, må tillåtas appellation, i anledning af Kongl.
Maij: ttz allernådigste förordning af anno 1636 § 3 för Stockholms stadz ciembnärrätter.
2: o Har fullan härtill icke warit practicabelt, att de, som ifrån häradz- eller ciembnärrätten till lagmans- och rådstugurätten appellerat, præsterat för saksens uthförande och expencer någon caution; lijka wist som ehrfarenheten nogsampt gifwer wid handen, det många icke i förhoppning att ehrhålla per appellationem någon förändring eller favorabel dom, uthan endast att uthdraga tijden, dessmedelst han sin wederpart till att uthmatta, sampt genom hwariehanda omswek sökia uthdraga tijden, och egendommen, som annars kunde komma till den sökiande partens afbetalning, dessmedelst blifwer distraherad, och sedan klaganden den andra dommen wunnit, intet mera kan hafwa att tillgå; altså synes oförgripeligen, till att förtaga widlöfftigheter uti processen, högnödigt wara, att ingen måtte effterlåtas hwarken ifrån häradz- eller ciembnärrätten appellera, förr än han præsterat caution för saksens uthförande, skadestånd och expenser, sampt summans richtige erläggiande.
Ad punct: m 12: um.
Belangande den i samma punct uthsatte termin af en månad till saksens åtherwinnande wid stadzrätterne, hemställes Kongl.
Maij: ttz nådigste wälbehag, om icke för de widt aflägne och frånwarandes skull samma tijd härwid i acht tagas kunde, som 1 § dicterar, och om stemningz öfwerlefwererande förmält är.
Ad 21 §.
Den upsatz och förteckning på expenser, som denne § will, att parterne öfwer deras anwände omkåstningar författa och wid saksens sluth inlefwerera skola, der de wijdare någon prætension härom hafwa wela, synes oförgripeligen böra limiteras för dem, som eij kunna skrifwa, och dessuthom munteligen wid underrätterne agera, på det de i sin rätt eij måtte komma att lijda; och för öfrigt denne försummelse med upsatzers ingifwande wid formele skrifftwäxlingar och actioner behörigen observeras.
Ad 22 §.
1.
Böterne beträffande, som denne § och dess uthom i förordningen för rättens ensak blifwit förklarade, synes nödigt, att de lindras och proportioneras effter instantierne, emedan menige man och allmogen, när de wid underrätterne i anledning af bemälte förordning sakfellas, för dess torftighet mycket sällan desse böter erläggia kunna, med mindre de skulle blifwa derföre corporaliter afstraffade.
2: o Dessuthom belangande reconvention, som den inför rätta förolempade lemnas emot dess wederpart att uthföra, hemställes underdånigst, om icke i slijke måhl straxt och uthan wijdare stembningz afwachtande, sedan hufwudsaken blifwit afgiord, må kunna slutas och sententieras, på det alle undanflychter och uthdrecht af tijden slijke obetänchte betagas och afskiäras måtte, hwar till och Kongl.
Maij: ttz placat af den 14 Aprilis 1687 ändoch i högre måhl gifwer anledning.
3: o I lijka måtto underkastes Kongl.
Maij: ttz allernådigste wälbehag, om icke det jembwäl må kunna tillåtas en dommare, enär han förolempas eller injurieras, uthan att dess heder och ähra blifwit angripen, deröfwer, som ofwanbemält är, på ferska gärning sielf determinera.
4: o Jempte detta woro sedan högst önskeligit, att dommaren till rättelse förordnas måtte, hwad satisfaction häruthinnan och för öfrigit den læderade lembnas må, effter som det 20 och 43 capit.
Tingmb.
sampt 31 Rådstugub.
igenom Kongl: a förordningar, præjudicater och den wanlige praxi den endast till straff är lembnat, som någon till ähran angriper, så att fördenskull i mindre måhl dommaren för tijden ingen rättelse hafwer, hwareffter the sakfällas böra.
Ad 23 §.
Synes nödigt och till närmare uplysning för de enfaldiga, att en separation giöres af de måhl, hwaruthinnan förlijkning må tillåtas eller icke.
Ad 24 §.
Ändoch underrätterne i anledning af denne § med all flijt sökt afböija och förekomma, hwad till upskof och onödige interlocutoriers fällande tienar, så gifwa lijkwäl förnembligast desse quæstioner en beklaglig anledning dertill, nembl.
1: o om wittnens habilitet, 2: o de competentia actionis, 3: o de competentia iudicis, hwilka qvæstioner nu först sedan de häruthöfwer giorde förordningar uthkommit, de trätodryge parter wid alla actioner här i orthen begynt att movera; och ehuruwäl medelst samma förordningar dem betages per appellationem eller ordinaria via att fortfara, uthan i det stället, att de inom hälfften af den tijd, som i processen är förunt, sig angifwa skola och på högre orth sine beswär anföra, så händer likwäl mehr än offta, att saken och med desse preliminariers handterande och deras obehindrade lopp igenom alle instantier på någre åhr och längre uthdrages, innan hufwudsaken företagas kan, dels för rätternes andre öfwerhopande förrättningar, dels och för sökiande partens oförmögenhet att kunna ifrån aflägne orther så länge tillbaka subsistera och saken behörigen uthföra, hwilket alt att förekomma Kongl.
Maij: ttz nådigste wälbehag submitteres, om icke desse förenämbde qvæstioner straxt wid nedrige instantierne tillika med hufwudsaken slutas och afgiöras kunde, så att parterne effter behag med desse högst skadelige hinder icke må tillstädjas separatim fortfara och tijden uthdraga, uthan i det stället, der de eij med samma dommares uthslag låta sig nöija, att de då tillika genom laga wad så emot offtaberörde qvæstioner som sielfwa hufwudsaken sine beswär wijdare anföra måge.
Ad 25 §.
Hemställes Kongl.
Maij: tt, om denne § ophäfwit eller icke, hwad i förordningen dat.
den 10 Iulii 1669 och 4 p. dommaren till rättelse lembnat, angående qwarstadz dömmande af det, som på klara skähl sig grundar, men af parterne i widlyfftighet drages, hwilket uppå den senare händelsen i processen synes böra inflyta, och att parterne till rättelse jembwäl införas måtte, när de ohemult angifwa executoren och dommaren, ehwad dhe derföre böra omgiälla.
bb) Häradzhöfdingen Erich Rosendahl.
1: o Ehuruwähl uti det 36 cap.
Kongb.
LL.
förmäles, att en dommare icke bör lätteligen jäfwas ifrån dess dombstohl, uthan att sådant måtte först märkeligen pröfwas och fullkomnas, så händer doch esomofftast, att parten af en blått misstancka, eller att ordinarie dommaren i en annan sak kunnat dömma honom emot effter opwiste skähl och omständigheter, wräker bemälte dommare och söker en annan i dess ställe, uthan att om ett sådant jäf är wid tinget undersökt, anten det är lagligit eller eij; hwarföre till förekommande af ett sådant missbruk, som länder dommareembetet till förklening, skulle synas nödigt, att, enär någon part will jäfwa dommaren, om samma jäf borde först lagligen wid tinget ransakas, och en sådan undersökning sändas sedan till den högl.
Kongl: e håfrättens resolution att noga bepröfwa om det föregifne jäfwetz laglighet, hwarigenom och den myckna skrifftwäxlingen i Kongl: e håfrätten emellan parten och dommaren kunde betagas.
2: o Har wäl warit en tijd wid domstohlarne brukeligit att förwisa parten i en eller annan sak till forum competens, uthan derhos att nembna, hwarest samma forum skulle wara, wetandes parten således intet, på hwilken orth eller uti hwad rätt han skall sökia sin wederpart, och innan han omsijder kan få honom till stånd, aflöper en lång tijd, ja många åhr; men som ett sådant förhållande länder den rättsökiande till största skada och afsaknad, hwarigenom han och omsijder torde förlustigas af dess rätt och rättmätige kiähremåhl, så skulle iag oförgripeligen tyckia, att den dommaren, hos hwilken saken först är angifwen, men kan för hwarjehanda orsak skull sig dermed icke befatta, uthan måste uthställa till ett annat forum, borde och, sedan bägge parterne blifwit hos honom wederbörligen hörde, determinera och nembna samma forum.
3: o Uti den andra puncten af högstbemälte 1695 åhrs förordning är wäl påbudit, att de strijdande parterne böra på häradztingen tijdeligen och straxt rätten sig sätter wara tillstädes, och kommer någon då till att opropas eller på tingzplatzen sökias eller effterfrågas och är borta uthan laga förfall, skall böta 1 dahler s: mt; men emedan wid häradztingen alle rättegångzährender på en dag icke kunna afgiöras, uthan continueras dermed, så länge tinget påstår; dy wore mine oförgripelige tankar, till att lijsa Kongl: e Maij: ttz allmoge och de rättsökiande wid sådane böters afläggiande, som dommaren tillkomma, och torde till något anseenligit om åhret sig bestiga, att fast om parten icke straxt wid första opropet skulle wara tillstädes, det dens sak kunde opsättias till sidste tingzdagen, uthan att beläggia honom med böter, men infinner han sig då på den sidste tingzdagen icke wid opropandet, kunde det wara nog, att han effter bemälte 2: a punct skulle då dömmas in contumaciam.
cc) Lagmannen E.
H. Grönhagen.
1.
Har iag wid lagmanstingen åthskillige gånger befunnit, att någre parter, som ifrån häradztingen under lagmansrätten wädjat, de orden uti den 1 § af högstsahl.
Kongl.
Maij: ttz stadga de dato 4 Iulii 1695 men der saken på häradztingen warit afdömd och igenom laga wad under lagmansrätten kommer, betarfwes till stemningen intet så lång tijd, uthan högst 6 wechor således wele förstå, att stämbningar till parterne inom häradet på mindre tijd än sex wechor kunna wara giltige, effter som högst 6 wechor såsom längste terminen äre uthsatte; synes fördenskull, till att afböija sådane disputer och inwänningar, nödigt att weta, om den parten, som emot häradzrättens dom appellerat, och intet fyllest 6 weckor för lagmansrättens termin och förste tingzdagen sin contrapart citera låtit, sin appellation skall wara förlustig, eller om någon kårtare tijd till stämningens inlefwererande kan tillåtas, i synnerhet när under appellationsattesten af häradzhöfdingen uttryckeligen är nembdt, att den wädjande parten 6 wechor föruth sin contrapart till lagmansrätten skall låta instämma.
Sammaledes gifwes ochså anledning till onödige trätor, att någre af de wädjande parter förmena wara nog att låta contraparten på landet igenom en eller twå nämbdemän munteligen till lagmansrätten instämma, fast uti högstbemälte stadga de dato 4 Iulii 1695 § 1 förordnat är, att stämbningar till lagmansrätten skriffteligen skole uthfärdas och igenom twänne bofaste män contraparten tillhandaställas; brukande parterne detta till uhrsäckt, att de bo långt ifrån dem, som stämbningarne på lagmansrättens wägnar effter giord publication på prädikestohlarne uthfärda skole, och att de intet hafwa lägenhet igenom påsten skriffteligen stämbningar att erhålla.
Och som offta befinnes, att de nämbdemän, som stämbningen munteligen förrättat, intet weta rätta tijden, dag och datum, när stämbningen är skedd, eij heller rätt wist kunna erhindra sig alla de måhl, som stembningen innehåller, och att alla i saken interesserade parter deruthinnan blifwit nämbde och tillsagde, fast iag wid tingens uthlysande parterne derom skriffteligen låtit påminna; altså förfråges ödmiukeligen, om icke de wädjande parter deras appellation skole wara förlustige, som inga skrifftelige citationer till deras wederdelomän hos dem, som lagmannen dertill i hwart härade uthnämbdt, hafwa uthtagit och i rättan tijd behörigen lefwerera låtit.
2.
Många parter, som wid häradztingen deras sak förlorat, hafwa den wanan, att de icke straxt wid tingens sluth, och förr än häradzhöfdingarne resa ifrån tingen, deras wadepenningar hos häradzhöfdingarne sielf inläggia och attest deröfwer uthtaga, uthan dem sedermera hos ländz- och nämbdemän nedsättia, uthan att hafwa deröfwer giltige och skrifftelige bewijs, eller gifwa sådant häradzhöfdingarne i tijd tillkienna, att de det på appellationslijstan anteckna och lagmannen effter Kongl: e Maij: ttz allernådigste förordning derom notificera kunna.
Hafwandes iag någre gånger befunnit, att så wäl ländzmännerne som nembden sådanne emottagne appellationspenningar till häradzhöfdingarne intet uthbetalt, uthan dem hos sig innehållit, till dess sakerne wid lagmansrätten blifwit andragne, och stor twifwelsmåhl warit, om samma appellationspenningar i rättan tijd hos dem äre deponerade eller intet, emedan de alle icke kunna skrifwa, eller weta rätta tijden, när häradzdommen är publicerat, och hwad dag appellationen egenteligen är skedd; föruthan det, att de andre parter offta förebära något jäf emot sådane ländz- och nembdemän och hålla deras berättelser om wadepenningarnes behörige deposition misstänckte; huru sådant skall förekommas, och om slijka härtills wanlige depositioner af appellationspenningar hos ländzfierdingz- och nembdemännerne widare skola tillåtas eller ogiltige wara, det hemställes ödmiukeligen till wederbörandes öfwerwägande och förordning.
I lijka måtto ochså, hwarest de appellationspenningar skole lefwereras, som häradzhöfdingarne uti attesterne under dommen förklara för fluta fää, men icke dess mindre af de graverade parter emottaga, entera uti häradzkistan, eller till sochnens fattige, eller och om häradzhöfdingarne dem böra åthniuta och för sig behålla.
3: o. Det gifwer offta anledning till onödige opskofzdommar, att häradztingen äfwen på den tijden uti häradet ansättias, när lagmanstingen i samma härade hållas, hwarigenom icke allenast cronones befallningzmän, som för präste- och cronohemmanens rätt wid lagmansrätten vigilera skole, blifwa hindrade lagmanstingen att bijwista, uthan och någre parter och wittnen afhållas behörigen att comparera.
Och emedan lagmanstingzterminer åhrligen 3, 4 och flere månader föruth lysas och kundgiöres; altså synes oförgripeligen, att häradzhöfdingarne deras tingzterminer dereffter kunna rätta och sådant förhinder derigenom afböija.
4.
Offta händer, att de stridige parter, som wid häradztingen litigerat angående jordetwister och fasta ägendommer, som präste- crono- och bördehemman å bägge sijdor äre interesserade uti, sig sedermera uti crono- och consistoriifullmächtiges närwaru och underskrifft förlijka, och wid lagmansrätten om confirmation på sådanne förlijkningar ansökia, betygandes så wäl cronosom consistorii fullmächtige, att präste- och cronohemman igenom slijke förlijkningar intet skola wara præjudicerade, uthan fastmera derigenom winna någon nytta och fördeel af bördheman.
Huruwijda sådane förlikningar af lagmansrätten kunna confirmeras med förbehåld af Kongl: e Maij: ttz höga rätt, eller om prästerskapet och cronebönder deröfwer först böra införskaffa herrar landzhöfdingarnes eller Kongl.
cammarcollegii approbationer, eller och om slijke förlijkningar aldeles intet tillåtelige äre, uthan disputen igenom laga syner och dommar straxt afgiöras skohle, som parterne till mycken bekostnad och tijdspilllan länder, derom behöfwes någon tydelig förordning.
Den berörde clausule med förbehåld af Kongl.
Maij: ttz höga rätt har man härtills wid confirmationerne öfwer förlijkningar derföre brukat, att lagmansrätten intet så fullkommeligen kan wara förwissad, om cronobefallningzmän och consistorii fullmächtige hafwa en noga information om cronohemmans rätt, och att icke uti förlijkningar något af förseende kan wara infört, som med tijden kan finnas lända cronohemman till förfång och afsaknat, hwilket då på den händelsen igenom sådant förbehåld bör stå öppen till wijdare laga ransakning och domb, och confirmationen af förlijkningen intet wijdare förstås, än för ett medel, de stridande parter för tijden, effter deras egen begifwande, att åthskillia.
5.
Ändoch den 4 uti Kongl.
Maij: ttz allernådigste stadga om processen de dat.
den 4 Iulii 1695 förordnar, att parterne alle deras skähl och bewijs uti första instantien andraga och inläggia skohle; så finnes lijkwäl under tijden, att den parten, som wid häradztinget sin sak förlorat och deremot wädiat, wid lagmansrätten någre documenter och bewijs producerar, och för gravamen emot häradzdommen andrager, som wid häradzrätten intet äro framwijste, eller öfwer deras giltighet cognoscerat och dömdt; warandes parterne uti den mening, att emedan Hans Kongl: e Maij: tt den 2 jan.
1702 i nåder förordnat, det wittnesmåhlstwister, som wid första instantien intet blifwit afgiorde, uti de öfrige rätterne, hwarest saken hänger, immediate afdömmas skohle, dem ochså dessmedelst skall wara effterlåtit, andra och flere documenter och bewijs att föredraga och inläggia, än wid häradzrätten är skiedt, och derpå ändring uti häradzdommen att winna.
dd) Häradzhöfdingen Joh.
Spofwenhielm.
Ad § 1: um.
Emedan ingen åthskillnad är giord i stämbningar på landet, antingen adelen och ståndzpersonerne böra förstås under 2: ne beskedelige mäns muntelige stämbning eller eij; dy hemställes uti underdånighet, om icke för tydeligheten skull derom blefwe uthtryckeligen uthsatt, såsom och, om icke länsmannen i sochnen jempte en nembdeman eller 2: ne nämbdemän kunde stämma dem, som uti uthsocknarne eller uthom häradet äre boende, dy offta händer, att icke allenast häradzhöfdingen råkar eij wara så när, att af honom kan skrifftelig stämbning begiäras, i synnerhet då han på sina andra embetzförrättningar är stadder, uthan är och mångt häradh mycket widlöfftigt, så att de rättsökiande, oachtat häradzhöfdingen boor inom häradet, eij kan uthan stoor omkostnad till honom komma och derom anhålla.
Så hemställes och uti lijka underdånighet, om den parten, som uti häradzrätten förlorat sin sak och deremot wädjat, må wara förplichtad att låta stämma sin wederpart till nästa lagmansting och saken då fortsättia, änskiönt ifrån det häradzdommen är fallen eij woro till första lagmanstinget 6 wechor fyllest.
Ad § 2.
Såsom i anledning af Kyrckioordningen alle lagsökiande och parterne böra wara tillstädes wid tingzprädikan, altså synes och oförgripeligen wara af nöden att blifwa infört, hwad straff den må beläggias med, som sådan gudztienst uthan laga förfall försummar; äfwenså hemställes i lijka underdånighet, om icke för tydeligheten skull kunde uthsatt blifwa, att kärandeparten, enär han första tingzdagen uthan laga förfall försummar, och swaranden derom påminner, eller och aldeles utheblifwer, må lijka som swaranden — uthom det han hufwudsaken då förlorar, och swaranden niuter för sin omkostnad en skiählig wedergällning — för sitt utheblifwande i så måtto böta, dy i begynnelsen uti denne punct förmäles med klare ord, att de stridande parter böra på häradztingen tijdeligen effter förrättad gudztiänst och straxt rätten sig sätter wara tillstädes, eller der någon kommer då att upropas, och på tingzplatsen sökias och effterfrågas, och är uthan laga förfall borta, böta en dahler s: mt.
Och såsom offta händer, att en dehl uti häradzrätten blifwa contumaciter i saken dömde, doch den frånwarande lembnat öppet, att till nästa ting sin wederpart stämma låta, om han förmenar sig kunna sine laga förfall wijsa, eller skiähl hafwa att åtherwinna hufwudsaken, då den, som förlorat, sig wäl och kunde inställa, men hade eij att wijsa något lagligt förfall sitt utheblifwande wid det förra tinget; så hemställes i underdånighet, om icke oförgripeligen uti hufwudsaken — allenast det eij är bewijsligit, att den, som wid förre tinget förlorat, af arghet sig då undanhållit — icke dess mindre må undersökt och effter dess beskaffenhet dömdt blifwa, dy offta synes hända, att en part af gemena allmogen af enfaldighet sig absentera, hwarigenom dess wederpart, som kan wara arg och spitzfundig, får tillfälle att uppå sin ohemule klagan uthwärka en contumaciedom.
Sammaledes hemställes i lijka underdånighet, om icke kunde blifwa uthnämbdt härwid, hwad straff en sådan må undergå, som emot sitt bättre wetande uthwärker någon skrifftelig stämning af dommaren i städerne eller på landet, antingen uppå den, som eij finnes till, eller och den, som längst tillförende wore med döden afgången, hwarigenom rätten sedan 2: ne nembdemän på landet eller och 2: ne andre inom häradet eller i sochnen boende bofaste män hade äfwen falskeligen intygat, stämningen wara den anklagade parten i rättan tijd tillstäld, blefwe förledd att gifwa en contumaciedom i saken.
Hwarföre och oförgripeligen för tydeligheten skull synes wara nödigt, att slijke nämbdemäns eller wittnens straff blefwe inryckt, som det 16 cap.
Konungabalken St. L. synes omröra.
Och eftersom äfwen offta händer, att, sedan den klagande parten antingen skrifft- eller munteligen låtit citera sin wederpart till häradztinget att swara honom, förlijker sig med honom, och blifwa altså bägge parterne aldeles uthe, uthan att de rätten derom wid handen gifwa; så hemställes i underdånighet, om icke för tydeligheten skull härwid må uthtryckeligen slijkes straff nämbnas, dy uti denne punct förmäles, att enär bägge parterne blifwa aldeles uthe — som och då sker, enär de sig förlikt hafwa — bör käranden bötha 3 dahler och swaranden 2 dahler s: mt; men uti § 23 omröres, att förlijka parterne sig, sedan saken, uti hwad för rätt det wara må, är anhängiggiord, eller angifwas bör, skola the wara förplichtade sådant uti rätten munteligen eller skriffteligen gifwa tillkienna till den tijd, han elliest är skyldig der att comparera, eller böthe den, som det försummar, etc. uti häradzrätten 5 dahler s: mt; i anledning hwaraf högstbemälte förordningz mening synes oförgripeligen wara, att de parter, som blifwa uthe, uthan att de hwarken om hufwudsaken förlijktz, eller häradzrätten deras förfall till utheblifwandet kungiort, böra böta, nembligen käranden 3 dahler och swaranden 2 dahler s: mt, men de, som förlijka sig, sedan stämbningen är uthwärkad, eller saken i häradzrätten anhängiggjord, och bemelte rätt derom eij tillkiännagifwa, 5 dahler s: mt.
Så förefaller och offta, att uti lägersmåhlssaker endera af de anklagade, i synnerhet manspersonerne, hålla sig undan, hwarigenom saken ifrån det ena tinget till det andra kommer att upskiutas; hwarföre hemställes uti underdånighet, om icke härwid kunde infattat blifwa, att sedan säkert bewijs är framtedt, det en sådan är tillsagd sig att inställa och i saken swara, eller och, der han orthen hade afwijkit, eller elliest hölle sig undan, igenom proclama blifwer instämbd, men derpå sig doch undanhåller, inskickandes eij heller något förfallswittne, må icke dess mindre saken till laga skiärskådan tagas, och de wittnen, som kunna producerade blifwa, edeligen afhöras, och bägge de anklagade sedan i saken effter dess beskaffenhet dömmas, uthan att den, som sålunda sig upsåteligen undanhållit, derpå sedan mera har magt att tahla eller sökia ändring uti.
Ad § 4.
Emedan offta händer, att så wäl wid lagmans- som häradzrätterne månge parter emot sitt bättre wetande så med skiählens innehållande och opskiutande omgå, som och bruka onödig widlöfftighet i skrifwande, då de skriffteligen agera, dy hemställes i underdånighet, om och icke sådane må bötha äfwen som i rådstugu- och ciämbnärsrätterne, nembligen i lagmansrätten 5 dahler och i häradzrätten 2 dahler s: mt.
Ad § 10.
Hemställes uti underdånighet, om icke straffetz sätt och qvantum så för principalen som för procuratoren eller fullmächtigen kunde exprimeras och uthsättias, då de finnas fehlachtige wid actionernes uthförande, och det i synnerhet för underrätternes skull, som eij få arbitrera.
Ad § 20.
Det synes och offta hända, att såwäl uti lagmans- som häradzrätterne af principalerne blifwa sådane otienlige personer inskickade, som hwarken hafwa fullmacht uti saken att agera eller swara eller af dess rätta beskaffenhet weta; hwarföre oförgripeligen synes och wara nödigt, att slijke, äfwen som uti rådstugu och ciemnärsrätten, må plichta, nembligen i lagmansrätten 5 dahler och i häradzrätten 2 dahler s: mt.
Ad § 22.
Angående de parter, som uti skrifwande eller tahlande inför rätterne understå sig att angripa sine wederparter med håniske och försmädelige ord eller beskyllningar, hemställes i underdånighet, om icke för tydeligheten skull må härwid uthsatt blifwa, att de derföre straxt böra plichta eller sakfällas — uthan att dermed upskiutes, till dess hufwudsaken slutes, som för en och annan orsak skull kan blifwa upskuten och wid några ting wara anhängig — allenast samma försmädelser eller beskyllningar eij angå eller härflyta af sielfwa hufwudsaken, såsom och, att omskiönt parterne sedermera så om hufwudsaken som injurien sig förlijka, må icke dess mindre de uti denne punct statuerade böther af den parten, som sig i så måtto försedt, uthläggias eller plichtas före, emedan samma straff eller böther synes för rättens heder och wärdighet skull wara uthsatte, dy offta händer, att den, som är arg och spitzfundig, öfwerilar wäl i förstone så i skrifwande som tahlande sin wederpart för rätta, men straxt eller något dereffter öfwertalar honom igen, hälst den, som är af sig sachtmodig och enfaldig, till förlijkning, hwarigenom rätten, der icke en sådan för sin ohöflighet för rätta blefwe straffad, eij någon heder hade.
Men att enom eij woro tillåteligit att bruka uti skrifwande och tahlande för rätta, doch och i all still- och höflighet, sådane lastelige ord, som kunna bewijslige wara, såsom att nämbna den för tiuf, falsario etc., som bewijsligen så är, uthan att böta derföre, hemställes och i lijka underdånighet, effter det ofwannembde och detta emellan synes oförgripeligen en stor olijkhet wara.
Hvarjempte och synes oförgripeligen nödigt wara, att uthryckeligen uthsättias, af hwilken fiscal och uti hwad rätt den bör anklagas, som dommare och executorer till heder eller ähra angriper, antingen uti den rätten, der det passerar eller och uti den håfrätten, under hwilken samma rätt lyder.
Ad § 24.
Såsom offta händer, att sådane widlöfftige saker förekomma, härrörande af skulld, arfskap, inbördes handel etc., att de uti rätten uthan föregången liqvidation eij kunna afgiorde blifwa, och rätten derföre finner af nöden, att förordna någre gode män de stridande parter emellan i förstone liqvidera, men bemälte tillförordnade det doch icke effterkomma eller samma liqvidation sig företaga willia, uthan i synnerhet i de orter, der inga liqvidationscommissarier finnas eller äre i bruk, påstå sig eij dependera af sådane resolutioner, som rätterne i slijke måhl uthgifwa; altså hemställes i underdånighet, om icke något wist straff eller böther må blifwa uthsatt på dem, som rätterne å de orter, der inga liqvidationscommissarier finnas eller äre brukelige, eller sochnskrifwaren kan komma till rätta med, finner för skiähligt att förordna de twistige parter emellan liqvidera, men de det eij fullföllia, uthan sig undandraga; och emedan emot inga contumacie- och interlocutoriedommar appellation bör emottagas, dy synes och nödigt wara att blifwa infördt, om icke uti slagzmåhls- och små injuriesaker sampt der råhn och wåldzwärckan sker, må kunna appelleras.
Härjempte hemställes och i underdånighet, att såsom uti Siölagen cap.
8 § 1 Skiepmålabalken och Kongl.
Maij: ttz allernådigste förordning angående rättegånger i domcapitlen af den 11 febr.
1687 § 22 tillåtes, att der de påberopade wittnen woro långt frånwarande, så att de uthan sitt stora beswär eij kunde dijt komma, hwarest saken är anhängig, måge de uti parternes eller deras fullmächtiges närwaro afhöras i orthen, der de wistas; om och icke härwid kunde derom uthsatt blifwa, att wid andra rätterne det äfwen woro tillåteligit, såsom och med hwad straff de wittnen må beläggias, som lagligen blifwa tillsagde, att infinna sig wid rätten och wittna i någon sak, men sig doch uthan något bewist förefall undanhåller, hwarigenom saken kommer, ibland de stridande parter till stor skada, att upskiutas och prolongeras.
ee) Häradzhöfdingen Petter Abrahamsson.
1: o. Såsom det är ostridigt, att ju flere rätter en sak drages igenom, ju widlyftigare blifwer sielfwa rättegången; så föllier och deraf, att der i stället för 3: ne instantier allenast 2: ne inrättades, såsom å lande häradzting och derifrån till håfrätten och i städerne rådstugurätt och derifrån till håfrätten, så skulle och rättegångerne derigenom förkårtas, doch Kongl.
Maij: tt altid dess höga revision förbehållen.
Och ehuruwäl, hwad lagmansting beträffar, twänne swårigheter tyckas skulle liggia i wägen, hwarföre de icke måge afskaffas, såsom först för lagmanssyner, och sedan för det, att dem af allmogen, som äro långwägade, skulle falla för svårt att resa lång wäg till håfrätten; så kan likwist den första swårigheten på det sättet afhiälpas, der håfrätten, när sådant måhl förefölle, förordnade 2: ne häradzhöfdingar med uthhäradznämbd till samma förrättning; och den andra, där af hwar håfrätt blefwe twänne, och de sedan fördeltes till sådane orther i landet, som kunde pröfwas wara nödigast.
Men hwad ciämbnärsrätterne angår, som äfwen wid sådant tillfälle skulle komma att uphöra, så lärer ingen swårighet wara, om icke i Stockholm, och det i anseende först till stadzens widlöfftighet, sampt sedan till sakernes åthskillige beskaffenhet, för hwilket och särskilte collegier äre där inrättade; doch kan den swårighet, som stadzens widlöfftighet skulle kunna förorsaka, på det sättet afhiälpas, der i stället för 3 cämbnärsrätter inrättades 3 rådstugurätter, och i hwar rådstugu en borgmästare och säx rådmän, derest sådane saker kunde företagas, som nu höra till ciämnärs- och rådstugurätten, lämbnandes de saker, som nu höra allenast till politie- handels- och embetzcollegierne till ett collegium, som sådane saker kunde optaga och afgiöra, men de ährender, som höra till iustitiæcollegium, låta blifwa wid rådstugurätterne, äfwen som i andra städer tillgår.
Och omskiönt några förrättningar äre, som fordra någons af rättens ledamöter bewistan uthom rätten, såsom då besichtningar, inventeringar, wärderingar, skifften eller annat dylikt skall förrättas, så kunna doch rättegångerne derföre icke uppehållas, der rådstugurätt intet hålles offtare effter middagarne än hwarannan wecka och de extraordinarie sysslorne förrättades den weckan, då ingen rådstugurätt hölles effter middagen.
Elliest lärer och det wara nödigt att påminna, att wid häradzrätterne skulle wara nyttigt att bijfoga häradzhöfdingen 2: ne lagfarne män, af hwilka den ena förer protocollet, eller till det ringaste en, som protocollet förer, och der hos sin röst har i rätten, ty att wänta, det nämbden skall kunna giöra häradzhöfdingen den hielp, som fordras till lag och rättz skipande allmogen emellan, är icke allenast fåfängt, uthan och omöijeligit, i anseende dertill att de föga mehr hinna än att skiöta deras åckerbruk.
2: o. Detta är angående sielfwa domstohlarne.
Hwad nu processen angår, så gifwer dageliga förfarenheten wed, när något måhl förefaller, hwaruthinnan flere äre swarande än en, att kiäranden icke hinner med uthan största beswär att låta instämma dem samptelige, särdeles när de wistas på aflägne orther ifrån hwarannan; den widlöfftighet, som deraf förorsakes, tyckes på det sättet kunna afhielpas, att när kiäranden icke will låta stämma swaranderne hwar och en i synnerhet, de doch samptelige, doch hwar och en wid sitt nampn, stämmas sex månader föruth genom öppen stämning, hwilken först kan upläsas å tinge för allmogen och sedan anslås på rådstugudörren i den stad, der landzhöfdingesätet är, sampt uti afskrifft jempte en special citation tillställas åth någondera af dem, som deruthinnan stämmes, men lyder målet under borgmästare och rådz dom, att den stämningen läses up i rådstugun för menigheten, som tillstädes är, och sedan anslås på rådstugudörren sampt äfwen uti afskrifft jempte en specialcitation tillställes åth någondera af dem, som deruthinnan blifwa stämbde; hwilket och wid de måhl,.
som höra immediate under håfrätterne, tyckes kunna i acht tagas, undantagandes hwad anslaget angår, att det då skier på deras dörrar.
3: o. När nu händer, att någon, som stämmes och intet kommer, blir dömd, så lembnas honom en wiss tijd till återwinnande af det, som är dömdt blifwit, men emedan rättegång derigenom icke förkårtas, uthan i stället för en blifwer 2: ne, så skulle sådant på det sättet bäst kunna afhiälpas, der ingen dömmes frånwarande på första stämningen, uthan stämbdes 2: ra gången, derjempte att wijsa sina laga förfall, hwarföre han eij kommit; och der han då eij kommer eller komme, men kunde inga laga förfall wijsa, att han då först fäldes till saken, uthan att erhålla någon tijd till åtherwinning, doch så att kiäranden intet blefwe tilldömdt, som han icke ettdera hade fulla skiähl till, eller i brist deraf kunde hwad som feltes med sielf sins ed upfylla.
4.
Såsom ibland uppå kiärandens, ibland uppå swarandens sijda begiäres dilation, och derom finnes stadgat i den nya Rättegångzförordningen, men intet uthsatt, huru snart den, som af dommens uthslag i ty måle finner sig beswärat, bör sig deröfwer uthlåta, uthan allenast inom hwad tijd han må sina beswär angifwa; så tyckes wara nödigt, att det äfwen uthsättes.
Men på det ingen medelst dilationers begärande måtte få draga någon sak långt uth, kunde en dommare icke allenast tillåtas, där han så nödigt funne, att tillhålla den, som söker dilation, att beswärja de orsaker, som han till dess erhållande kan förebära, uthan och den af parterne, som finner sig beswärad af dommarens uthslag angående dilation och deruthinnan ändring will sökia, att ehrläggia wadepenningar.
5.
Det är wähl icke uthan, att till widlöfftigheters afkårtande i rättegånger är stadgat, det ingen må wädja emot upskofzdommar, uthan att så är, att de innehålla något, som parten ettdera beswärar, eller till sielfwa saken binder; men som sådant offta missbrukas, och igenom samma missbruk widlöfftighet äfwen förorsakas; så skulle det på det sättet bäst kunna afhiälpas, att swaranden, som förmenar sig icke wara skyldig att swara till saken, anförer på en gång alla sina inwändningar, hwarmedelst han will ettdera undgå eller upskiuta att swara, och derhos swara på sielfwa saken under det förbehåld, der de andra hans inwändningar intet skulle kunna honom derifrån frija; hwilket allt dommaren kunde taga i öfwerwägande, och der swarandens inwändningar wore giltuge, låta honom dem till godo niuta, men i widrig händelse dem förläggia, och i samma domb till sielfwa sakens afgiörande skrijda, doch parterne i bägge fallen laga wad förbehållit, och eij heller dommaren betagit att gifwa upskofzdomb, där målet så fordrade.
Skulle och swaranden hålla sine inwändningar af den wicht, att han icke borde swara till sielfwa saken, uthan ginge den förbij, så kunde wäl honom sådant tillåtas, doch så att dommaren, der han icke funne dem af den beskaffenhet, dem då straxt icke allenast förläde, uthan och med detsamma afdömde sielfwa hufwudsaken effter dess beskaffenhet; hwar och en laga wad förbehållit.
6.
Hwad juramenta calumniæ beträffar, så emedan dageliga förfarenheten wijsar, att derigenom hwarken förkärtas eller förlänges rättegånger, uthan fastmera befares, att derwid af parterne missbruk föröfwes, i anseende dertill att sällan lärer någon finnas, som drager sky före samma eder att afläggia; ty skulle den widlöfftighet, som af detta såsom ett öfwerflödigt ting kan förorsakas, derigenom kunna afskaffas, där samma eder komme att uphöra.
7.
När och händer, att något bewijs skall skie igenom wittnen, och någondera af parterne icke är tillfredz med dommarens uthslag i wittnesmåhlstwister, så är wäl förordnat, huru snart han sådant skall tillkiännagifwa, sampt der han derwid något missbruk föröfwar, huru han då skall ansees; men emedan offta händer, att mången wåger deruppå, och åther mången wäl uthlåter sig, att han will gå till öfwerdommaren, och går ändå intet dijt, sättiandes så den ena som den andra saken derigenom i widlöfftighet; ty tyckes, att samma widlöfftighet skulle derigenom till en dehl kunna hämnas, der den, som i wittnesmåhlstwisters afgiörande finner sig beswärad, äfwen tillhölies att ehrläggia wadepenningar, innan han finge gå till högre orth.
8.
Så finnes och, att många twister deraf förorsakas, att handelsböcker och andra private annotationer ansees som halfwa skähl och fa upfyllas med ed, hwaraf händer, att när kiöp- och handelsmän sampt flera se sig fritt stå hela 20 åhrs tijd att sökia en annan, låta de offta en sak liggia länge nog osluten, hwilken, medan alt är i friskt minne på bägge sijdor, bäst skulle kunna afgiöras.
Och som möijeligit är, att den, som antecknade en annan före att wara sig skyldig, wäl kunnat fela i sin anteckning, eller och förglömma att upskrifwa, när den andra betalt; så föllier deraf, att som ingen giärna betalar det han intet niutit, eij heller betalar 2 gånger ett, ja, omskiönt han wore skyldig, när han intet minnes, om han är skyldig, det deraf förorsakas rättegånger, till att förtijga, det ingen kan wara säker om sin ägendomb, så länge en annan har frijhet att swärja sig den samma till.
Samma widlöfftighet tyckes på det sättet bäst kunna afhiälpas, der hwar och en, som till föllie af sin bok will en annan lagsökia och sin fordrans richtighet beswäria, förelades en wiss termin dertill, eller där han länge med sin skuldnär wille wänta, då skaffa sig ettdera underskrifwen räckning, handskrifft eller annat laga bewijs.
9.
Hwad relationer angår, som författas i rättegångzsaker, så är fuller icke uthan, att de kunna hafwa nytta med sig, när någon sak skall företagas, men att de skola communiceras med parterne, lärer wara så mycket mindre nödigt, som sielfwa acterne läses up ord för ord, och mången af sådane relationers opsättiande söker att betiäna sig derigenom att uthdraga tijden.
10.
Så skulle och det wara ett medel att afkårta onödige rättegånger, om den, som wadde ifrån underdommaren till öfwerdommaren, pålades att ehrläggia mera wadepenningar, än nu skier, doch så att hans uthlagde wadepenningar gåfwes honom åther, der han wunne ändring hos öfwerdommaren.
Och der eij blefwe mer än 2: ne instantier, så skulle och wäl kunna uphäfwas det, att innan den wädjande parten ginge till håfrätten, skall han fullgiöra domben, uthan wore nog, att han stälte för saken och omkåstnaderna borgen, eller i brist deraf erhölle med sin ed, att han intet uhr wägen wijka skulle; hwarigenom och det skulle skie, att den tijd, som anwändes att efftersee, huru dommen blifwit fullgiord, kunde anwändas till någon annan sakz företagande.
ff) Häradzhöfdingen Johan Gyllenadler.
1: o. Det är uti Kongl.
Maij: tz stadga om processen af åhr 1695 § 2 mycket hälsosampt förordnat, att när den, som till tinget stämbd är, intet kommer, eller sig eij angifwer, eller wijses intet laga förfall, wid förste ting då skall dömmas icke allenast i saken effter dess beskaffenhet, uthan då går och den afsagde domb till uthmätning, och saksens åtherwinnande lembnas så swaranden till näste ting, om han hafwer skiähl dertill; likaledes och när käranden wid första tinget intet kommer tillstädes, att swaranden för hans tilltahl förklaras frij, med mindre käranden effter föregången laga stämbning på sin wederpart till nästa ting kan wijsa laga förfall.
Men aldenstund gienom menniskiones ondsko och arghet trätor och twistigheter dageligen tillwäxa, så att ordinarie häradztinget på åthskillige ställen icke en eller twå dagar, uthan offta en eller flere weckor för de månge instämbde sakers skull kommer på ett ställe att påstå, så wille det ändå synas wara en stor swårhet för den tillstädes warande parten, det ware sig kiärande eller swarande, att till tingetz sluth upwachta, emädan dommaren tillförenne icke har mackt att dömma i saken, och att effterlåta parten igen att resa ifrån tinget på någon tijd, wille och wara osäkert, effter ibland tingen, som i början synes hafwa det uthseende, att de långt nog torde uthdragas, genom det parterne till en stor dehl förlijkas, eller elliest ett och annat infaller och föredrages, hwarigenom actionerne wid det samma tinget abbrevieras, mot förmodan snarare slutas skulle; altså synes ännu doch oförgripeligen af mig påmint, att parterne i ty måhl till en god lindring och afkortning i processen lända skulle, om, sedan parten till en wiss dag wore instämbd — hwilket, att parterne till wisse dagar instämmas, och så månge som dommaren tycker ungefärlig sig kunna afhielpa, en stor lindring wore, om det af alle häradzhöfdingar observerades — han då upropades, och ej tillstädes wore, saken wid andre upropet fölliande dag straxt måtte företagas och afdömmas, hwilkendera parten tillstädes wore eller borto, och uthan att dermed till tingetz sluth fördröija, ty om änskiöndt det will inwändas, att den närwarande parten ändå wid slutet har att wänta genom expensers tillerkiennande sin satisfaction för drögzmålet, så är doch offta tijden för parten så kåstbar, att han derigenom mer förlorar, än dommaren honom i expenser kan tillerkiänna; under tijden är och den partens, som treskas, fattigdomb i wägen, att den andre eij kan blifwa i det fall skadeslös.
Elliest hwad och dommaren i detta fall anser, så händer härwid, att parterne de förste tingzdagarne sällan infinna sig, fast dem än plicht för upropets försummande pålägges, effter de weta, att förän tingetz sluth, någondera af dem frånwarande, intet blir dömbdt i saken, men wid tingetz sluth komma parterne hopetals, af dem, som ärna inställa sig, och deras saker, som in contumaciam skole dömmas, komma och äfwen då alle på en gång och wid slutet, hwarigenom mot förmodan tingztimman längre, än man förmoda kunnat, uthdrages, då i synnerhet till stor swårhet äfwen för dommaren, när den ene tingzterminen föllier på den andre, och likwäl alle dommar måste wid tingzplatzen expedieras, innan dommaren derifrån afreser.
2: o. Händer och under tijden wid häradzrätt i synnerhet i sådane saker, som af någon särdeles importence och widlöfftighet äro, att kiäranden sin sak skriffteligen agera söker, och alt derföre, då han änteligen till städes kommer, inlägger en widlöfftig libell och deduction öfwer saken, med derwid fogade allegater, på hwilken altså och swaranden söker med skriffteligit swar att inkomma, hwilket icke giärna honom kan nekas, men offta dertill den tijd erfordras, att han icke till tingetz sluth dermed inkomma kan, eller tingzrätten tinget dereffter uppehålla, hwarföre wille synas, till widlöfftighetz afkorttande i detta måhl lända, om den kärande parten, som af slikt skriffteligit actionnerande sig betiena will, eller saken och dess beskaffenhet så är, att han det icke giärna undgå kan, i synnerhet en hop skriffter och documenter att allegera, måtte påläggias straxt wid citationens uthtagande hos häradzhöfdingen öfwergifwa den libell eller deduction med dertill hörige allegater, som han i sielfwa saken wid häradzrätten wore sinnad att insinuera, hwilken då straxt swaranden till förklaring, att dermed in termino comparationis inkomma, måtte blifwa communicerat; men och derhos, på det att någondera parten wid häradzrätten eij måtte bruka någon onödig widlöfftighet i skrifwande, wore mycket wäl, om och derpå någre wisse böther sattes, icke mindre än det i Kongl.
stadgans om processen 4 § finnes exprimerat, när således i rådstugu- och ciämbnärsrätten händer, warandes fast större missbruk med widlyfftigt skrifwande under tijden wid häradzän ciämbnärsrätterne.
3: o. Det blifwa och månge saker till lång tijd uthdragne, ja, och understundom alldeles komma att stadna, saksökianderne till stor nachdehl, derigenom att då anten flere warit effter någon arftagare, och emot dem någon action skall institueras, eller elliest äro i något måhl interresserade, saksökianden icke kan dem, som widt ifrån hwarannan på aflägne orter äro skingrade, tillsammans instämma, exciperandes altid de närwarande att swara, intill dess samptelige interesserade lagligen stämbde blifwa; likaledes händer och, att en och annan, som äger anten någon egendomb allena, eller som interressent med andre, är på widt aflägne orter stadd, och under tijden i långan tijd okunnigt, hwar han sig uppehåller, imedlertid der någon nödigt hafwer någon twist med honom att uthföra, han icke kan komma dertill, effter han icke weth, hwarest han rätta ägaren citationen kan tillställa, förebärandes altid och gemenligen de, som egendommen imedlertid förwalta, att de ingen fullmacht hafwa att swara i något måhl, som twistigt förefalla kan; det torde alt derföre icke ringa förkårta den widlöfftighet i processen, som wid slijke saker förorsakas, om wid sådane händelser, der flere arfwingar i ett sterbhus äro, som ifrån hwarannan söndras, så och der någon, som på en ort sin egendomb hafwer, men fiärran afreser, måtte förbindas att ställa och förordna en wiss och dommaren i orthen kungiord laga fullmächtig, hwilken i alla förefallande ährender måtte swara och rätt giöra, hwad sterbhuset eller den i orthen belägne egendommen angående kunde nödigt wara för dommaren att draga.
4: o. Ehuruwäl och hälsosampt, Kongl.
stadgans om processen af åhr 1695 11 § om dilationer och skåtzmål stadgar, att när någon för saksens widlöfftighet, flere skiähls och wittnens anskaffande eller annor laga förfall något upskåf och dilation begiärer, då han borde sina beswär angifwa, eller elliest sin wederpart swara, att då dommaren tillåtes att pröfwa och öfwerläggia, om sådant upskåf är skiähligt och sedan sådan tijd föreläggia, som han finner nödwändigheten fordra, och för honom kan wara förswarligit; doch likwäl medelst det förberörde punct in fine medgifwer, att den, som finner sig med sådant sluth beswärad, må öfwer häradz- rådstugu- och lagmansrätterne sine beswär inför håfrätten angifwa inom den tijd, som uti 18 § om laga wad förmäles, will sig den swårhet yppa och tijdzens uthdragande i processen, att såsom häradz- och lagmanstingen allenast wisse tijder om åhret hålles, det senare en gång allenast, men det förre högst 3: ne gånger, sombligestädes 2: ne och på en dehl orter allenast en gång om åhret, som bruket och sedwanan der altid warit, altså taga de parter i synnerhet swarander sig gott tillfälle att uthdraga tijden, i det de, som det sökia, esomofftast för sådane orsaker skull, ja, uppå ett blott angifwande om flere skiähls och wittnens anskaffande, dem de en gång icke kunna specificera, begiära dilation och upskåf till nästa ting, förtröstandes sig derpå, att om än skiönt dommaren pröfwar rättwist, dem ett sådant begärt anstånd att afslå, måste han doch stadna med saken det tinget, för den tijd dem lembnad är att sine beswär öfwer sådant dommarens uthslag uti Kongl, håfrätten andraga, derigenom de få uthdraga saken till näste ting, efter dessemellan ingen tingztima infaller, eller rättegång wid den instantien hålles; och har man fuller icke så aldeles klart funnit af bemälte punct, att dommaren borde stadna med saken, när den begiärte dilationen blir afslagen, men så har doch praxis det wijst, i ty att wid de högre domstohlar det är räcknadt och förklarat för en fehlachtighet, när dommaren wid underrätterne på landet afslagit det begiärte upskåf och dereffter wid samma ting definitive dömdt i saken, och den parten in contumaciam, som, sedan han genom inlagd skrifft och för hwariehanda deri förebracht orsak sökt upskåf i saken, wid samme ting, som gemenligen af den, der treskas will, skier, sig icke infunnit, eller kommit så när, att han kunnat afwachta resolution om sin begärte dilation och sig dereffter rätta, det han likwäl synes bordt, hafwandes altså hwad dommaren i slikt måhl dömdt blifwit å högre orth aldeles uphäfwit och saken åter å nyo igen kommit att uptagas; nu som hwad kiäranden widkommer han, då han saken för rätta draga will, och den effter föregången stämbning incaminerar, bör och kan wara färdig med de skiähl, som han å sin sijda till att bewijsa sitt kiäromåhl bruka will, swaranden öppet står så wäl wid detta tillfälle som andra, då han in contumaciam dömmes, att åtherwinna saken wid nästa ting, om swaranden hafwer skiähl dertill, så lembnes till höga wederbörandes ompröfwande, om icke i sådane fall, när dommaren finner det begärte upskof och dilation lända allenast till saksens uthdragande, han, omskiönt den parten, som det sökt, sedan det wordet honom afslaget, wid rätten sig widare intet instälte, eller den gången swara wille, måtte saken inom samme tingz sluth med enteligit uthslag afhielpa, det swaranden, om han dertill skiähl hade, wid näste ting hade macht att åtherwinna, doch detta på dommarens answar altid lembnadt, om han ett för skiählige orsaker begärt anstånd icke bewilliar.
gg) Justitiæ betiänte i Östergiötland.
§ 1.
1: o. Uti den 1 § af Eders Kongl.
Maij: tz nådigste rättegångzstadga af den 4 Julii 1695 förmäles om tingens uthlysande, att lagmannen så wäl som häradzhöfdingarne böra effter föregången communication med landzhöfdingen tingen så långt föruth låta uthlysa etc., hwilket på någon tijd således practiserat blifwit, att sedan lagmännen med häradzhöfdingarna herrar landzhöfdingarne uti ortherne gifwit tillkänna hwad tingztermin de beqwämligast funnit, hafwa herrar landzhöfdingarna ordres derom till cronofougdarne affärdat, som sedan tingzterminerne publicera och uthlysa låtit; men som härwid undertiden händer, att innan lagmannen och häradzhöfdingarne kunna få swar, om wijd de af dem projecterade tingzterminer något blifwer påmint eller och att de derpå uthlysta warda, hwarförinnan inga citationer kunna uthfärdade blifwa, tijden kommer att uthlöpa, så att de lagsökiande parter, särdeles de, som uthom lagsagun kunna wistande warda, få tillfälle att klaga öfwer terminernes kårtheet citationerne att uthtaga och dem deras wederparter behörigen tillställa, så att de och offta på sådant sätt få det beswäret och omkåstnaden att å nyo stembning uti samma sak uthtaga; hwarföre Eders Kongl.
Maij: tt uti diupaste underdånighet underställes, att som tingen böra på wisse och dertill uti rättegångzordinantien uthsatte sampt långligen brukade terminer om åhret hållas, om icke fördenskull lagmännen och häradzhöfdingarne sielfwe må sådane tingzterminer oförändrade få uthlysa låta, lijkmätigt lagens klara ord och innehåld uti Tingmålabalkens 11 cap., sedan de dem landzhöfdingen i orthen behörigen hafwa notificerat.
2: do.
Sedan så finnes wäl uti samma första paragraph eller punct exprimerat och stadgat, huru stämningar så på landet som uti städerne wederparten tillställas skohle; men så förefalla doch icke sällan sådane qvæstioner wid lagmansrätterne, att oansedt uti en appellerad sak citationen blifwit uthagen af den appellerade och han genom gode män sökt att kunna dem samme wederparten uti händer ställa, men något förseende med stämbningens inhändigande förelupit, antingen på något annat sätt eller att appellatus, som på åthskillige ställen hemwister hafwa kunde, nyligen wara bortrest ifrån det ena stället till det andra, och den appellerande då lembnat citationen hos sin wederpartz fållk uti det förra hemwistet, som den samma sedan icke ifrån sig skickat, uthan den swarande derföre desertion uti wadet påstår; altså som Eders Kongl.
Maij: ttz stadga fullan så wida är klar, att den, som genom citations uthtagande till nästa lagmansting, sin interponerade appellation icke fullföllier, har giordt sig dess widare talan förlustig, men som derhos eij finnes omrört, om wid sådan händelse, som ofwanförmält är, en appellerad sak äfwen så wäl skall för desert och försummat ansees, som hade ingen citation deruti warit uthtagen, uthan alt försummat och efftersatt blifwit, hwarföre synes oförgripeligen nödigt, att häruthinnan något uthtryckelig hwar och en till rättelse stadgat och förordnat blefwo.
§ 2.
1: mo.
Såsom uti denna 2 § förordnas, att parterne böra på häradztingen tijdeligen effter förrättad gudztienst och straxt rätten sig sätter wara tillstädes, så synes oförgripeligen nödigt, för bättre ordning skull, att en wiss tijma determineras, när gudztiensten begynnas böör, och ett wist straff för dem af parterne, som gudztiensten uthan laga bewist förfall försumma.
2: do.
Hwarhos och uti underdånighet påminnes, om icke länzmännerne böra straxt, wid straff tillgiörandes, sig i begynnelsen af tingen inställa och dersammastädes sedan till slutet förblifwa, efftersom dommaren offta derigenom uti sitt embetes förrättande hindras, att han ingen af executionsbetiente wid handen hafwer, som wid ett och annat förefallande tillfälle honom behörigen kan adsistera.
3: o. Stadgas uti samma punct om contumaciædommar, nembligen att om den stämbde intet kommer, eller sig eij angifwer, eller wijsar intet laga förfall, tå skall i saken effter dess beskaffenhet dömmas sampt dommen gå till uthmätning, och den, som tappat, det wid nästa ting få åtherwinna; men som det och undertijden händer, att den stämbde wäl sig infinner och sisterar, men doch uthan att förwänta, att saken blifwer till slut examinerat och undersökt, eller alla deruti producerade wittnen afhörde, nachlässigtwijs afreser; hwarföre underdånigt underställes, om icke en sådan äfwenwäl icke allenast för contumax ansees skall, föruthan att han och för sijdwördnat emot rätten plichta bör, uthan och hafwa giort sig genom en så beskaffat contumacia aldeles förlustig all rätt saken att få åtherwinna, om han deruthi succumberar.
4: to.
Uti contumaciæsaker är och förordnat, att den, som tappat, skall wid nästa ting, sedan han om dommen är ansagd, eller execution sökt, saken få åtherwinna.
Men som det esomofftast sig tilldrager, att den part, emot hwilken någon contumaciædomb uthfallit, sig deröfwer uti håfrätten beswärar, som woro derwid någon fehlacbtighet emot processen förelupen, i anseende hvartill samma domb skall ändras eller uphäfwas böra, kunnandes i håfrätten någon lång tijd uthgå, innan deröfwer blifwer resolverat, så att den klagande parten, i fall han der förlorar, intet kan af nästa ting, ifrån det contumaciædommen uthföll, sig till åtherwinnande betiäna; hwarföre synes nödigt, att och uti sådant måhl något allmänt statuerades, antingen att den, som hafwer contumaciædommen emot sig, bör niuta tijd till nästa ting, effter det Kongl.
håfrättens resolution uthföll, saken att åtherwinna, eller och att han all widare tahlan skall förlustig wara.
§ 4.
Wid den 4 puncten påminnes uti underdånighet, att en wiss plicht jämbwäl må uthsättias för dem, som wid lagmansrätterne antingen listigt omgå med sine skiähls innehållande och opskiutande, eller och bruka onödig widlöfftighet uti skrifwande.
Hwar hos som uti bägge berörde måhl ett lijka straff är uthsatt, så underställes oförgripeligen, om icke den med swårare straff bör beläggias, som med skiählens innehållande listigt omgår, än den, som allenast uti skrifwande onödig widlöfftighet brukar, efftersom den förras förfahrande uthaf ett lastbart upsåth härflyter, och det senare kan offta wara innocent och skie uti tankar, att sin mening dess tydeligare kunna explicera.
§ 8.
Uti denna puncten förordnas uti appellerande måhl under lagmansrätten, att den förra dommen, nembl.
häradzrättens, bör stadfästas och exequeras, om han, som wädjat hafwer wid lagmansrätten, uthan rätta bewiste förfall aldeles utheblifwer; hwilket oförgripeligen således synes wara till förståendes, att den wädjande antingen aldeles försummat citation att uthtaga, eller och den wäl uthtagit, men intet wijdare om dess lefwererande till wederparten sig bekymbrat; hwarwid uti underdånighet påminnes, att kan wid lagmansrätterne undertijden sådane måhl förefalla, att den wädjande, som wid häradzrätten uthan fullmächtig saken drifwit, uthaf långlig siukdomb blifwit behäfftat, den tijden som stämbningen till lagmanstinget skolat begiäras och uthtagas, eller och han intet ehrhållit häradzdommen, förr än så seent och in på lagmans tingztermin, att han ingen tijd hafft stämbning att uthsökia; om icke fördenskull införas kunde, huruwijda sådant må uti consideration wid lagmansrätten få komma, när det behörigen bewijses.
§ 10.
Angående procuratorer påminnes uti underdånighet, att rätterne kunde få tillstånd att recommendera och uti Kongl.
håfrätten föreslå sådane personer till advocater att antagne blifwa, som dertill tienlige pröfwas, och att inga dessuthan måtte tillåtas wid rätterne att advocera, Som icke äro effter förordningen dertill authorizerade.
§ 11.
Wid denna puncten påminnes, att hwad Eders Kongl.
Maij: tt genom dess förordning af den 15 Aprilis 1703 angående prælimmaire och processuale twister nådigst behagat igenom stadga och påbiuda, uti processen införas måtte.
Och emedan såwäl uti det der på den 6 Junii samma åhr uthfärdade universale som och uti förordningen om wittnesmåhls twister af den 5 febr.
1697, som uti den förbemälte påberopas, är förordnat, att den, som finner sig med någon i sådant mål uthfallen resolution beswärat, skall i stället för laga wad straxt angifwa hos dommaren, att han med dess fälte uthslag intet är nögder; så synes nödigt, att och exprimeras kunde, i fall någon part sådant efftersatte och försummade, huruwida saken hos öfwerdommaren skall böra uptagas, eller för desert förklaras, till förekommande af de twistigheter, som derom offta förefalla, hwilka uti håfrätterne olijka ansedde blifwa.
§ 16.
Wid parternes anslående till dombs wid lagmansrätterne underställes uti underdånighet, om det icke kunde wara nog, att dommen nästa dagen för dess publicerande anslås, såsom nu uti håfrätterne practiceras; efftersom aldenstund ingen domb kan anslås, innan den samma är färdig, lagmansrätten, sedan de sidsta sakerne äro afslutne och dommen deruti upsatt, elliest kommo att sittia twenne dagar fåfäng, innan samma dommar publicerade blifwa.
§ 17.
Uti denna paragraph förordnas, att den, som från underrätterne under Kongl.
håfrätten wädiat, skall låta till wederpart kundgiöra, att han emot dommen wädiat; hwilket der det försummas, så är wäl praxis, att saken då förklaras för desert, men som uti denna paragraph icke är expresse uthsatt, att så uti detta måhl förfaras skall, uthan allenast af sakzens beskaffenhet så slutas, alldenstund notification i stället för citation, som förr brukelig warit, är introducerat; altså synes nödigt, att något uthtryckeligen härom införes, såsom och om terminen, inom hwilken notificationen bör præsterad wara, till förekommande af de twistigheter, som härom i så måtto offta yppas, att den swarande parten påstår sig för sendt notificationen ehrhållit hafwa, så att han intet hafft behörig tijd och rådrum sig emot sin wederpart att inställa, och fördenskull desertion påstår.
§ 18.
Såsom det icke allenast till de civile wid dombstohlarne förefallande sakers skyndsamme förhielpande till sluth och ändskap, uthan och till förekommande af åthskillige oreder, som genom långt tijdens förlöpande kunna förorsakas, länder, att en wiss tijd är föreskrifwen, inom hwilken de rättsökiande hafwa sina klagomåhl ifrån den ena domstohlen och instantien under den andra att fortsättia; så synes och det oförgripeligen uti criminalmåhl äfwen wäl kunna rum hafwa, så att de, hwilka af underrätternes uthslag uti sådane måhl, som intet äro af den beskaffenhet, att de Kongl.
håfrättens ompröfwande af dommaren sielf straxt underställas, finner sig på något sätt graverad, icke må fritt hafwa, när honom så behagar, sig deröfwer att beswära, uthan förbindes det inom en wiss tijd och uthsatt termin att giöra; hwarhos man icke kan underlåta att påminna och Eders Kongl.
Maij: ttz nådigste godtfinnande underdånigst hemställa, att som qværela nullitatis härtill hafwa warit perpetua, hwarigenom offta stora irringar äro förorsakade så uti en som annor måtto, och beskaffenheten uthaf sakerne blifwit uti mörker försatt genom de många ändringar, som med tijden kunna förefalla, när åtahl straxt uti slijke måhl icke anställes, hwartill och kommer att dominia rerum således och blifwa incerta, som stor olägenhet med sig förer; om fördenskull icke skulle nödigt pröfwas, att jämbwäl sådane qværeler inom en wiss tijd af 3 åhr eller flera circumscriberades och inskränktes, hwilket synes tillfälle till åthskillige confusioner och oreder afrödia och förtaga.
§ 20.
Sidst, såsom uti denne 20 punct är stadgat, hwad straff den skulle underkastad wara, som uti håf- rådstugu- och ciämbnärsrätterne otiänlige personer upskickar, så påminnes uti underdånighet, om icke för lagmans- och häradzrätternes heders bibehållande jämbwäl böra med straff beläggias, som bemälte rätter på sådant sätt sijdwörda, hwarom uti berörde punct intet exprimerat och uthsatt är, uthan allenast angående dem, som slijke otienlige personer uti håfrätterne och stadzrätterne upskicka.
hh) Häradzhöfdingen Lars Stridzberg.
Ad § 1.
Till häradztingen synes åtta dagars stemning föruth giöra fyllest i små saker, när muntelige stämningar ske, äfwen som förordnat finnes, att i sådane små saker parterne instämmas på nästa dagen föruth till cämnärsrätterne.
Ad § 2.
1.
Effter opropen stå för sig, så att den frånwarande sättes böter à 1 dahler s: mt för hwarthera, som försummes, och utheblifwande ifrån hela tinget står för sig, så att käranden plichtar 3 dahler s: mt och swaranden 2 dahler s: mt; fråges, om böterne för opropen skola inräknas uti böterne för hela utheblifwande, eller om the skole beräcknas och påläggias hwar för sig.
2.
Qværitur etiam, huru månge upropen skole wara, innan saken optages och afgiöres, ty tinget kan påstå 4 à 5 dagar, och ther en opropes alla dagarne, och man sig försummade, om han för hwart oprop skall plichta, eller allenast för twenne uprop, effter hela swarlösen uthsättes till 2 dahler s: mt för swaranden och 3 dahler s: mt för käranden.
3.
Här stadgas, att om både parterne blifwa uthe, skall käranden böta 3 dahler och swaranden 2 dahler s: mt, sed qværitur, i hwad måhl och effter hwars pådrifwande, jembwäl om parterne icke må förenas och slippa gå till tinget, fast stämning är gången i saken.
Ad § 4.
1.
Här uthsättes allena theres straff, som med skählens innehållande och upskiutande listigt omgå wid håfrätten, rådstugurätten och cämnärsrätten, men wid lagmans- och häradzrätterne intet; som likwäl synes äfwenwäl nödigt wara.
2.
Under samma straff synes också the kunna comprehenderas, som intet willja swara till hufwudsaken, uthan illisteligen giöra inkast att få interlocutoriedommar, som kan appelleras emoth, att therigenom uthdraga tijden.
3.
Elliest till rättegångens lindring och widlöfftigheters afkortande wore tienligit, att parterne blefwe pålagde strax i begynnelsen opgifwa statum qvæstionis uti det måhl, som the wore stridige öfwer, inför dommaren, så att han genast kunde finna, hwaruthinnan theras twist egenteligen bestode, att them så mycket snarare och tydeligare skillia; hwarigenom många omsvep och kringgånger kunde warda afhindrade.
Ad § 23.
Hwarest tahlas om förlikningar.
1.
Qværitur, om icke en sak räknas wara anhängiggjorder, när citation i den är gången; men 2. om parterna, sedan citation är gången, förlikas, och ingenthera wid häradztinget sig infinner, att angifwa förlikningen, frågas, om hwarthera parten skall bötha 5 dahler s: mt, eller om the skola böta halfparten hwar, eller hwilkenthera skall wara skyldig i rätten angifwa förlikningen, antingen käranden eller swaranden, när sådant wid sjelfwa förlikningen intet är afskiedat, uthan bägge slå det i wädret.
3.
Emedan det förordnat är i den 2 §, att när bägge parterne blifwa uthe på skedde stembning, så skall käranden plichta 3 dahler s: mt, och swaranden 2 dahler s: mt, och i denne 23 § förordnas, att the skola wara förplichtade wid 5 dahler s: mtz straff uti häradzrätten angifwa sin förlikning, om de den med hwarandra ingådt; ty yppas theraf detta dubium, uti hwad måhl den 2 § skall allegeras att dömma effter, och uthi hwad måhl den 23 §, eller om bägge paragrapherne äre till förstående om samma måhl, effter som när kärandens 3 dahler s: mtz böther lägges tillhopa med swarandens 2 dahler s: mtz, giöra the tillsammans 5 dahler s: mt, som i den 23 § äfwen uthsätties för straff; eller om the disjunctive skola wara till förstående, sådan the hwar för sig satte äre, så frågas strax, om the särdeles skola plichta för utheblifwande effter den 2 §, och särdeles för det de intet opgifwit sin ingångne förlikning.
Ratio dubitationis är denne, att effter den 2 § är saken ännu intet satter eller ändader, uthan actor kan den ytterligare uthföra, ther han sina förfall kan bewijsa, men effter den 23 är saken helt stillader genom förlikning; hwilka dubia allenast genom någre ordz tillsättiande kunna betagas.
Och ändoch en billig dommare skulle kunna detta biläggia, likwäl är bäst, att lagen sådant uthtryckeligen uthsätter.
Ad § 24.
Såsom rätterne åthwarnas intet oppehålla parterna genom onödige interlocutoriædommar, så är intet mindre nödigt, att parterne tillhållas genast swara till hufwudsaken, och åthwarnas intet äska några interlocutoriedommar, att therigenom sökia tillfälle genom appellation uthdraga sakerne, uthan dommaren fridt stå, när han ser sådan illistighet will brukas, gienast afgiöra hufwudsaken effter den partens skähl, som them producerar, considererandes den andre parten, som sådane grep will bruka, såsom han intet comparerat, ty det kan wara lijka mycket att intet comparera och comparera, men intet swara till saken.
ii) Borgmästare och råd i Gefle.
§ 4.
Kongl.
processen 1695 den 4 Julii förmår fuller, att alla skiähl och bewijs in prima instantia måste inläggas wid both, men så finnes sedermera fullmächtiger, som sådant innehålla, till dess de per appellationem kommit till den andra och 3: ie instantien, förebärandes sig dem förr eij kunnat hafwa eller hafft, hwarigenom saken, som in prima instantia kunnat debatteras, kommit att uthdragas till wederpartens stora skada och omkåstnat; härjempte och mången contrapart, som saken elliest kårth och munteligen wille uthföra, uppehåller, och dess rättz åthniutande hindrar, warandes saken offta af så ringa wärde, att expenserne långt och mångdubbelt öfwer sielfwa fordran komma, hwartill doch för gienare wäg skull effter ransakning äro muntelige förhör, samt relationerne nödige ledsagare; fördenskull synes till underdånigt och oförgripeligt förslag nödigt, juramentum calumniæ in prima instantia och in limine processus afläggas uthan nekande af principal och fullmächtigen; och att allenast en skrifftwäxling af hwardera parten i de små saker må tillåtas, sampt sedan de muntelige förhören, så många som nödige finnas, effter den andra skrifftwäxlingen är allenast repetitio priorum.
§ 6.
Wid slutet af denna punct tahlas om dem, som wädja willia, att de inför sittiande rätten det giöra skohla inom 3: ie dagen, men som det kan offta hända, att inom den föreskrefne tijden ingen sammankomst i ciemnersrätten skier, och således den part, som åstundar wädja, intet har tillfälle att giöra det inför sittiande rätten, så synes oförgripeligen nödigt, att, som tillförne warit wanligit, käranden tillåtes intra fatalia deponera appellationspenningarne hos præsidem eller, när han icke är hemma i staden, då hos någon af bisittiarne.
§ 10.
Här tahlas i denna punct om procuratorers och fullmächtigars felachtigheter, och dem att förekomma, så synes nödigt till iustitiens fodersammare låpp, att såsom Kongl.
Maij: tt genom speciale hälsosamma resolutioner förordnat, att inga otienliga personer dertill måge brukas, ochså till hwars och ens så mycket bättre warning och underdånig rättelse uti processen kunde inflyta, det ingen tillåtes procurera för några parter, uthan han icke tillförne är bekant af den redelighet och uprichtighet, som en sådan person bör wara, och jembwäl inför rätten, der han sin tienst giöra skall, aflägger dess trohetzoch redelighetz ed, hälst effter man härtill måst erfara, att parterne låta skrifwa för sig inlagor af otienligit follck, som platt ingen kundskap hafwa eller wetta, hwad rättegånger hafwa att betyda, hwaraf händer, att af deras skrifter parterna offta emot hwarandra uphissas till ondska och bitterhet, hwilket att slätta och förekomma längre tijd tarfwes och uthdrages, än till sielfwa hufwudsakens afgiörande; fördenskull synes nödigt, att så många edswurne redelige procuratorer i hwar stad antages och af landzhöfdingen i orthen eller rätten authorizeras, sampt lijflig ed aflägga, som nödigt effter ortens beskaffenhet betarfwes.
§ 11.
Uti denne punct tahlas om dilationer och skåtzmåhl för parterne, att det skall tillåtas endera parten uppå begäran skaffa sig flere skähl och wittnen, då han borde sina skiähl angifwa och sin wederpart swara; så synes i detta måhl, att parterne kunna förblifwa wid den 4 §, som pålägger dem uti första instantierne tydeligen och noga framföra alt hwad till saksens upplysning tienar med alle dess bewijs, skiähl och documenter, och intet deruti förbigå och till öfrige instantierne lembna och upskiuta, och det så mycket skiähligare, effter som hwar och en bör komma för rätten så beredd, att honom intet bewijs fehlar wid första instantien; skulle och någon gång dommaren pröfwa sådant skåtzmåhl wara helt nödigt och skiähligt, att då emot ett sådant interlocutoriæsluth ingen appellation må ifrån 2: re instantien tillåtas, på det att en illwilliande part må betagit blifwa, draga uth tijden och bringa sin contrapart på skada och omkåstnadt, fast än den uti ingen dehl woro solvendo.
§ 12.
Här förmäles om parternes utheblifwande wid stadzrätterne och contumaciedommar, jembwäl tillåtelse att inom 1 månadh få upp saken igen i samma foro, hwilket oförgripeligen synes efftertänkeligit, att en dommare uti samma sak kommer att giöra twenne dommar, så och ett beneficium, som illa intentionerade parter missbruka; och fördenskull underdån-ödmiukeligen underställes den högl.
Kongl.
justitiærevisionen, huru wijda ändring därutinnan kan wara nyttig, att hwar måtte låta sig så mycket mehra angelägit på laga stembning sistera, när de icke wijdare i samma foro få upp saken, uthan måste sökia öfwerdommaren, och således effter den 2: ra punct ingen effter undfången stembning tillåtas absentera sig att swara sin contrapart till rätta, med mindre han wijsar etthera af de 8 eller sådane andre oungängelige förfall, som synes skiähligare effter förra tijders praxin, så att den, som en gång lagligen stembd blifwer till rätta af sin contrapart, och intet laga förfall kan wijsa, han bör och sin contrapart swara sielf eller genom fullmächtig, som saken är till; men sedan parterne finge den licence att inom en månad få upp saken igen, hafwer man offta erfarit, att swaranden giort lijka, om han på den första stämbningen welat bemöda sig att swara eller intet, uthan således förachtat justitien, hwilket dess beneficium en sådan intet bör niuta, uthan synes denne licencen gifwa parterne tillfälle att uthdraga tijden och giöra dommaren dubbelt beswär, som till äfwentyrs skall sielf förändra sin egen domb, allenast för den sielfwichtige partens egenwilliga utheblifwande wid första comparitionsterminen; så underställes ödmiukligen den högl.
Kongl.
justitiærevisionen, om icke parterne detta sielfzwåld kunde betagas och inskränkas.
§ 13.
I denna punct tahlas om relationer, som förordnas böra skie uti cämnärs- och rådstugurätterne; och som händer derwid offta, att parterne föra sina saker mäst skriffteligen, ehuru ringa de äro, och begynna således med skriftwäxlingar 2: ne af hwardera parten, som härtill skiedt är, som först drager uth en månad, effter som de påstå lijka som i högl.
Kongl.
håfrätten att få behålla hwarandras skrifft i 8: ta dagar, innan de derpå swara; sedan, der relationer skola skie, fordras och 8: ta dagar för hwardera parten, som blifwer 6 wechor; till sakens ventilation och afdömmande torde och fordras 1 å 2 wechor effter saksens wicht och wärde, blifwandes således 8 wechor; dy underställes ödmiukeligen högl.
Kongl.
justitiærevisionens högwijsa omdömme, 1: o om icke parterne uti de mindre saker, hwaröfwer en skrifft på 1 tijmma eller annan kan förfärdigas, måge benöija sig med tijden till nästa rättegångzdag, ifrån det han henne emottager, och icke dermed dröija 3: ne rättegångzdagar öfwer; 2: do angående relationerne, så tyckes de uti mindre saker wid underrätterne intet wara af nöden, särdeles när parterne det intet begära eller åstunda, uthan synes mehra, jempte de onödige månge skrifftwexlingar, wara tillfälle att uthdraga tijden och hindra justitiens fodersamma lopp.
Den 17 § 1695 åhrs process gifwer anledning, att ifrån lagmansrådstufwurätterne och dombcapitlen ingen stämbning är nödig, uthan åligger den parten, som tappat- och wädjat, notificera och giöra sin wederpart kunnigt, att han mot dommen appellerat, så att parten då kan sig till rättan tijd inställa, emottaga och swara på dess beswär, wid saksens förlust; nu uthtrycker berörde punct intet, huru lång tijd notificationen om appellation för comparitionsterminen bör skie; fördenskull synes wara nödigt, att den wädiande parten blefwo imponerat straxt sin wederpart om sin interponerade appellation kundgiöra.
§ 24.
Förbiudes dommaren att fälla onödige interlocutoriæ- och upskotzdommar, uthan parterne i det måhlet, de twista om, måge tydeligen och fulleligen wara åthskilde, och icke med några onödige interlocutorier och afskieder samt upskoffzdommar belastas och uppehållas; så finnes det uthaf dagliga förfarenheten, att dommaren och rätterne gierna giöra flijt, så mycket som möijeligit är, att undfly alla interlocutorier, att saken alt med en gång afgiöra, der icke desto större orsaker äro att skrida till interlocutorier; men det är att beklaga, att en stor dehl parter, och särdeles de, som andras goda om händer fådt, blifwa dragne för rätta, och se sig icke undkomma betalningen, formera allehanda præliminairqvæstioner, hwaruppå de sökia rättens uthslag, som de jembwäl undfå, och effter omständigheternes öfwerläggande, när debitoren succumberar, söker han straxt deremot appellation till högl.
Kongl: e håfrätten, och fast appellationen förwägras att emottagas, effter saksens beskaffenhet, så påstår han icke desto mindre rättens attest om appellations tillbud att dermed sökia högl.
Kongl: e håfrätten, hwarwid rätten effter processen och andra Kongl.
Maij: ttz nådige förordningar synes hafwa foug att fortfara med saksens laglige afslutande, och intet dermed stanna för sådane emot processen sökte upskåf, så mycket mehra skadelige för deras wederparter, som uti ingen dehl præstanda præsterat hos judicem a qvo, icke heller, när de komma tillbaka, wijsa någon attest, att saken är uti högl.
Kongl.
håfrätten uptagen; och på det en sådan tergiversant debitor må winna tijden, sine creditorer till skada, lembnar han sedan alt bekymmer att fullföllia sin sak och giöra sine ödmiuke påminnelser hos den högl.
Kongl.
håfrätten om uthslag, blifwandes således för en ringa interlocutoriæresolution hela hufwudsaken tillbaka, undertijden i någre åhr, dem till stor skada och hinder, som sitt goda på god tro uthländt; och ehuruwäl att i samma punct wid ändan tillåtes appellation, så wida som parten icke bindes eller beswäres till sielfwa hufwudsaken, så weth man sällan hända, att, när någon sådan interlocutaria skier, den icke något dependerar och rörer hufwudsaken, som ändoch är integra till dess sluth och uthslag.
Lijka så förfares af illwilliande debitorer uti executionssaker, att oansedt obligationerne och skiählen synas wara klara effter Kongl.
executionsstadgans innehåld; lijkwäl sökia debitorerne esomofftast inwändningar af för tijden hafwande räckningar med hwarandra, effter obligations datum, och annat sådant mehra inkast, och enär rätten finner och resolverar, att penningarne effter högbemelte executionsstadga böra deponeras, sökia de emot sådan rättens resolution appellation till högl.
Kongl.
håfrätten, och fast appellation intet tillätes, påstå de, som förbemält är, attestatum öfwer tillbudet, och sedan intet wijsa något attestatum om insinuation uti högl.
Kongl.
håfrätten, om de præstanda præsterat, eller deras sak der worden uptagen eller intet, hwarmedelst tergiverserande parten sökier winna tijden och uthmatta sin contrapart; kunnandes offta debitoren blifwa fallit, eller dödzmåhl komma emellan, och creditoren såledz blifwa qwitt alle dess omkåstningar och capitalet med; synes altså högnödigt, att alle sådane hos judicem a qvo præstera præstanda, hwarigenom skulle hända, att högl.
Kongl.
håfrätten icke blefwo med sådane fåfänga ansökningar beswärat, och tijden icke så långt uthdragen, den rätt hafwande till skada och afsaknat.
Så händer och offta uti criminalmåhl och injuriæsaker, att när någon part kommer för rätta och förmärker saken gå honom emoth, sökia de olaglige jäf emot dommaren och flere af rätten, till att derigenom winna tijden; och ehuru wäl rätterne dömma deras jäf olaglige, tillbiuda de straxt appellation till högl.
Kongl.
håfrätten, och enär det blifwer dem afslagit till sakens fodersamma sluth, uthtaga de extracta protocolli, och med dhem gå icke desto mindre per supplicam, kommandes tillbaka med ingen attest, om sådane interlocutorier blifwa upptagne eller intet, hwarigenom undertijden slutet öfwer swåra saker långt uthdrages; så synes oförgripeligen, att i sådane måhl, som röra ens heder och ähra, intet sådane upskåf måtte tillåtas och hindra hufwudsakens sluth.
Såsom laga wad och appellation uthan åthskildnat, icke under 50 dahler s: mt, allom är tillåten, de orther undantagandes, som på högre summor privilegerade, som Stockholm, Giötheborg, Fahlun Wiborg etc., så synes till processens afkårtande nödigt, det en wiss summa öfwer alt kunde uthnämbnas, som blifwer intet appellabel såsom förslagzwijs från cämnärsrätt 100 dahler k: mt, ifrån lagmansting och rådstugurätt 100 dahler s: mt, emedan gäldsaker af ringa wärde offta intet emot appellationspenningarne och omkåstnaden swara, och offta komma till partens stora kåstsamhet till en lämplig tijd att uthdragas, som på detta sättet kunde inställas.
jj) Iustitiæbetiente i Götheborg och Bohus lähn.
Ad § 1.
Till en lindring och afkårtning uti processens widlöfftighet synes det wara nyttigt, att häradzhöfdingarnes sommarting och lagmanstingen således hållas måtte, att de twister, som ifrån sommartingen wädjas under lagmansrätten, måtte wid samma åhrs lagmansting kunna instämmas, uptagas och afdömmas, på det saken icke måtte dragas i den widlöfftighet att hwijla till det fölliande åhretz lagmansting, hwilket synas kunna erhållas, om häradzhöfdingarne afgiorde sine sommarting till medium Iunii, och herrar lagmännerne uthskrefwe sine lagmansting till begynnelsen af Augusto.
Emedan och Sweriges lag och 1695 åhrs stadga förmå och innehålla, att wederbörande dommare, effter föregången communication med landzhöfdingarne, skohla låta lysa uth tingen, och det förnimmes olika practiseras, i det sådan publication på de mästa ställen skier af dommaren sielfwa, men på någon orth annorledes dermed förhålles, i det sådant förrättes i andrors nampn; ty synes det wara wäl, om en lijkhet derutinnan måtte hållas på alla orther.
Ad § 2.
Här förmäles, att medicorum och chirurgorum attester skola gillas för dem, som siuke ligga, till att wijsa laga förfall.
Men som det händt är, och hända kan, att en sådan man, som uthaf någon rätt till en wiss dag instämd warit, är imedlertid blefwen siuk på en sådan orth å landet, hwar han ingen medicum eller chirurgum hos sig hafwa kunde eller winna deras attest om sin siukdom; ty giöres den underdånige påminnelsen, om icke rådeligt woro i denne § att bijfoga sådane formalier, eller andre trowärdige mäns attester och bewittnande, som dommaren för giltige pröfwa och erkiänna kan.
Eod.
§ circa finem.
Wid slutet af denne § woro præsentes i olika meningar, i det en dehl förmena wara bokstafwens lydelse, att de böter, som äre pålagde parterne, när de bägge blifwa uthe, böra jämbwäl påläggias en part, som är borta, enär den andra är tillstädes, och det i consideration för den sijdwördnat, som synes genom utheblifwande wara tillfogat dommaren; men andra förmena, att samma böther intet äre applicable, när den ena parten är tillstädes, och den andra blir uthe, uthan då har den utheblifwande straff nog, att han förlorar sin sak, och om han derjempte skulle erläggia de wid slutet stående böterne, så skulle han lijda dubbelt, och om det hade warit annorledes ment, så hade wäl penningestraff warit uthsatt wid den händelsen och casum, då en part är tillstädes och den andra är borta.
Ad § 4.
Denne § begynnes fuller sålunda: parterne skola uti första instantierne etc.
Men när straffet wid slutet determineras för dem, som emot §: s innehåll på något hinterlistigt wijs innehålla de documenter, som de anten hafwa, eller kunna hafwa hafft wid första instantien och der bordt ingifwa eller bruka onödig wddlöfftighet i skrifwande, så talas intet om sådanes straff wid lagmans- och häradztingzrätten, som doch tycktes wara nödigt både för dommarens och partens rättelse.
Ad § 9.
Att dommaren, ifrån hwilken lagwadt warder, måtte uti apostolis testimonialibus om sielfwa wädiandet förelägga appellanten så tidigt notificera sin wederpart om wadet, att han för sin person och med sine wittnen eller skiähl må hafwa råderum sig för öfwerdommaren att inställa, på det de enfaldige så mycket bättre kunde sig dereffter rätta, och kunde intet skada, om dommaren a qvo föreläde appellanten en wiss dag till samma communication med sin wederpart effter distancen af orthen, som parterne boendes äre ifrån hwarannan.
Ad eund.
§.
Emedan och intet talas om juramentis calumniæ uti ting- eller cämnärsrätterne, och det likwäl torde hända, att anten den ena parten äskade densamma af sin wederpart, eller och dommaren af wisse skiähl och omständigheter uti första instantien funne en sådan ed nödig; ty hemställes Eders Kongl.
Maijitz allernådigste behag, om det icke kunde så wäl låta sig der giöra, som det elliest om de andre instantier redan stadgat är.
Ad § 17.
Det förmäles fuller wid slutet af denne §, att den under Kongl.
håfrätten appellerande parten skall sättia full borgen för all widare kostnad och skadestånd, förr än han må sine beswär uti Kongl.
håfrätten inläggia, och om han det eij giör, skall han wara sin tahlan förlustig; men som det intet säjes, hos hwem bemälte borgen skall sättias, ty hemställes underdånigst, om icke nyttigt woro sådant att nämpna, hwartill synes wara bäst, att det sker på den orthen, hwar dommen är afsagd, wadet skiedt och parterne äre hemma, emedan dommaren och parten då bäst känna borgesmannens willkor, om han är sufficient, och det elliest kan betaga tillfälle till præliminairmåhl i Kongkge håfrätterne, som gemenligen om cautionisternes sufficience och förmögenhet pläga upwäxa.
Ad § 20.
Emedan det icke specificeres i denna § ad verba så will och Kongl.
Maij: tt etc. om dess straff, som för lagmans- och häradzrätterne uthskickar för sig drängiar, poikar eller andra otienlige personer, inlagorne antingen att ingifwa eller emottaga; ty synes nödigt, att det kunde införas, äfwen som det för de andre öfwer- och underinstantierne skiedt är.
Ad § 21.
Såsom längst för detta wisse taxer inrättade äre, huru och till hwad prijs rättegångzinstrumenter och resolutioner uthlösas skole, wid andre wäl inrättade dombstohlar jembwäl wisse taxer och ordningar författade äre om advocaters och procuratorers arbetzlöhn för deras tienst och möda; altså hemställes Eders Kongl.
Maij: tt underdånigst, om det icke wore rådeligit att författa en taxa, hwareffter advocater och procuratorer borde aflönas, när de betiäna parter, efftersom det förnimmes, att en och annan advocat öfwer billighet, sin egen möda och sakens wärde stegrar sin arbetzlöhn, så att mången part derigenom uthmärglas, eller aldeles intet kan sig af sådane personers hielp betiena.
Det giöres och en underdånig och oförgripelig påminnelse, att med executioners förrättande långsampt tillgår, sedan deraf är blefwin lijka som en särskilt instantie och mången måste resa långa wägar till att sökia uthmätning på en uthwunnen domb, sedan som hwarken befallningzmän eller andra betiente må sådant förrätta uthan ordres från sine förmän, förorsakandes sådant en stor widlyfftighet i processens äntelige slutande, som elliest undwijkas kunde, och lända till lindring för parterne, om dommare och rätterne effter lagen Tingmb.
27. och praxin in criminalibus måtte executionen i wärjo hafwa, hwilken det och synes bäst kunna giöra, som weta dommens innehåld och mening, och derigenom undwijka de förklaringar, som offta onödigt infordras och tijden förhala, och den rättsökiande parten lijsas dermed mycket, att han eij behöfwer långt resa om executionen, enär dommaren och nämbden altid måste bo inom jurisdictionen, warandes och uthmätningen en dehl af sielfwa processen, hwarmed hela saken sluten blifwer.
Såsom och en annan twistighet befinnes förefalla om jurisdictionen, dersom åthskillige stånd på landet, och särdeles i städerne, hwarest guarnizon eller ammiralitetzrätter concurrera och stöta tillsamman; och Hans Kongl.
Maij: tt långt för detta allernådigst har stadgat något wist för ammiralitetzrätterne och deras jurisdiction uti förordningens § 7 och jämbwäl emellan de andelige och wärldzlige rätterne uti Kyrkiolagen; ty giöres den underdånigste påminnelsen, att uti den nya processen, som nu under händer är att utharbetas, något wist måtte indragit blifwa om jurisdictionens funderande emellan krigz- landz- och stadzrätterne, aldenstund Hans Kongl.
Maij: tt tillförne A: o 1699 den 25 Maii öfwer politie wäsendet i Stockholm ett wist allernådigst resolverat hafwer, och månge militairpersoner och andre lijkwäl söka att undandraga sine hustrur, barn och tiänstehion ifrån comparerande wid de andre rätterne, enär de dijt citerade blifwa.
Wij lefwa och i den underdånige förhåppning, att de förordningar och Kongl.
resolutioner, som angå processen, och uthfärdade blifwit, sedan rättegångzstadgan 1695 in Iulio uthkom, måtte jämbwäl blifwa inryckte i den stadgan, som nu så berömligen arbetes uppå, nembl: n om wittnensmåhls- præliminair- och processualtwisters afkårtande, desslikest om expenserne, jempte flere extensioner, som af Kongl.
håfrätterne sedermera blifwit till underrätterne communicerade, då näst Gudz tillhielp och den höglofl.
Kongl.
lagcommissionens mogne förarbetande en fullkomlig rättegångzprocess förmodas kan.
kk) Kongl.
Giötha Håfrätt.
Vice præsidentens påminnelser.
1: o. Såsom lagmännerne mycket åthskilligt uthsättia sina tingzterminer, så att ingen part kan weta någon wiss tingztermin, uthan igenom lysning, hwarmed offta åthskillige orichtigheter förelöpa, så att på somblige orther lysningarne hafwa blifwit försummade, under tijden och parterne intet warit tillstädes, att de om lysningen någon kunskap haft, att de sin rätt kunnat bewaka, somblige lagmän ochså sine tingzterminer uti Iunii månad uthsättia, när allmogen med sin husbärgning mäst är occuperad, då och sommartingen mästedels påstå, så att de, som derifrån appellera till lagmanstingen, ett helt åhr wänta måste, hwilket alt igenom en wiss termin afböijas kunde, om Hans Kongl.
Maij: tt allernådigst skulle behaga en wiss tijd till alla lagmanstingz hållande öfwer hela Sweriges rijke att förordna, som parterne uthan wijdare effterfrågan eller uhrsächt hade till att hålla sig wid.
Hwartill i underdånighet kunde föreslås någon dag sidst uti augusti eller först uti september månad, då allmogen ifrån sitt trägnaste arbete kunde wara något mera ledig, sommartingen då wara håldne och de appellerade saker utan långt uppehåld straxt kunde komma under lagmansrättens skiärskådan, och derifrån under påstående session uti håfrätterne ageras och slutas kunde.
2: o. Wid den fierde puncten synes i underdånighet kunna påminnas, om icke parterne för skiählens innehållande och uppskiutande sampt onödigt widlöfftigt skrifwande äfwenwäl wid häradz- som cämnärsrätterne böra plichta.
3: o. Emedan offta finnes, att dommarena uti sine wittnesbörder om appellationer giöra en åthskillnad emellan de moment, som parten skall hafwa appellerat emot, utheslutandes de andre, hwaremot parten sedan, när han kommer för högre rätt, högeligen protesterar, säijandes sig aldrig hafwa begifwit uti de stycken, som dommarne ifrån appellationen utheslutit hafwer, men dommaren påstår sin dommareedz och protocolls richtighet; synes altså oförgripeligen alle distinctioner uti apostolis testimonialibus waro onödige, och att alla appellationer borde förstås emot hela dommen, så att den wädjande parten må stå fritt inför högre rätt, hwilket moment honom behagar att påtahla, ty elliest kunde underdommaren fritt lemnas, om han i något moment en part fovoricera will, det samma genom utheslutandet in apostolis testimonialibus att confirmera, så att parten inför högre rätt derpå icke tala får, ehuru gode skiähl han och dertill hafwa kunde.
4: o. Det befinnes ty wärre offta, att många parter och advocater äre så oförskiämde, att de intet blyas in för en sittiande rätt, uppenbara osanning att förebringa, till att dermed bemantla sin elaka sak, förmörka dess rätta sammanhang för dommaren och giöra både parten och dommaren mycket beswär och arbete, innan de kunna komma under rätta grunden, och anskaffa klare skiähl och bewijs till en sådan updichtat osanningz fördempande, dy synes till justitiens befrämjande nödigt wara, om jämbwäl i processen kunde införas, att den, som emot sitt bättre wettande inför en dommare antingen mundteller skriffteligen förebringar en uppenbar och bewislig osanning, skulle med någon wiss dertill statuerad plicht beläggas och ansees, hälst Hr.
vice præsidenten icke weth, att någon, som sig deruti förgripit, derföre är lagligen kommit att umgiälla.
5: o. Det händer och offta, att en fredälskande och fattig part till att undslippa widlöfftighet och process stannar wid underrätternas dommar, fastän han icke fullkombligen det erhållit hade, som han kunde wara befogad till, men deremot en trätosam och mächtig wederpart för en ringa ting skull, som icke honom i alt så hade gådt tillhanda, förföllier den andra med appellation, hwarigenom händer, att den fredälskande blifwer twungen att föllia honom, och effter han icke appellerat, måste förlora det, som han med rätta hade bordt winna; altså hemställer Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste behag Hr.
vice præsidenten underdänigst, om icke, när den ena parten appellerar, hans wederpart äfwenwäl må wara tillåteligit, om han finner sig något fog hafwa, mot dommen att tahla jure inhæsionis, och sine gravamina jembwäl deremot att inlägga, emedan han ändå för den andras appellations skull måste föllia till högre rätt, och icke få åthniuta den åstundade roligheten igenom sin ärnade desertion.
Hwarmed de öfrige Kongl.
rättens ledamöter sig förenade undantagandes det 4: de mom., emedan uti den 10 § uti Kongl.
Maij: ttz förnyade rättegångzprocess finnes wara statuerat, att den, som brukar witterlig falskhet, osanning och orätt, eller sådane saker sig antager att förswara, som oskiählige äre, sampt emot godt och christeligit samwete, jembwäl emot goda seder strijda, skall exemplariter eller som saken och omständigheten finnes swårare afstraffas.
Elliest underställer Hans Kongl.
Maij: ttz allernådigste godtfinnande Kongl.
rättens ledamöter underdånigst, om icke lagmännen kunde blifwa emedlertid beordrade att uthlysa sina lagmansting antingen sidst uti augusti eller först i september månad, till dess någon allmän lag och förordning deröfwer blefwe afskaffadt.
För det öfrige påminna Kongl.
rättens ledamöter i underdånighet detta, att som uti 2 och 12 §: ne angående contumaciedommars åtherwinnande utsätties, det sådant bör skie wid häradzrätterne inom nästa ting och wid rådstugurätterne inom en månad, sedan parten om contumaciedommen lagligen ansagd är; men huru lång tijd till contumaciedommars åtherwinnande uti consistorierne, hwarest offta parterne långwägade och på landet sampt på andre fierran derifrån aflägse orther boende äre, behöfwes och entelig nödig synes, sådant will Hans Kongl.
Maij: tz egit allernådigste godtfinnande Kongl.
rätten i underdånighet hafwa submitterat och understält.
ll) Häradzhöfdingen Joh.
Anckarstråhle.
1.
En del af de stridige parter, som äro trätokäre, hafwa den elaka arth och owahna, att fastän de i sitt samwete äro försäkrade, att de hafwa största orätt, så drista de sig dock till frivole att wädja emot de uthfaldne dommar, och ibland för 3 à 4 dahler s: mtz wärde, ja, än och ibland emot sine klare obligationer och förskrifningar, som de aldrig kunna eller böra disputera, uthan fastmehra hedra och betahla, men allenast att draga saken för sin wederpart på långbäncken, honom till uthmattande och bekåstning, och omsijder, innan dess lagmanstinget hållit blifwer, som ibland ifrån höstetingen kan uthdragas nästan ett helt åhr, kunna bortsättia sitt goda, och transportera sig på andra orther och sine appellationer öfwergifwa; dy är min oförgripelige underdånige mening, att ett wist måhl nådigst termineras måtte, antingen den succumberande parten måtte wädja emot underrättens dommar, ehuru ringa saken är af wärde eller eij, och om icke den, som saken wunnit hafwer, på första dom och emot real borgen måtte få lyffta och uthmäta hwad som han wunnit hafwer.
2.
Såsom jag hafwer hördt och spordt, att ingenstädes i hela Kongl.
Maij: tz rike och länder några beseglade och igenomdragne tingzprotocoller finnas, uthan allenast här i Kongl.
gouvernementet och hertigdömmet Skåne, men hwarken i Halland eller Blekingen, hwilket för allmogen och de strijdande parter tager bort stor tijd, i det dommaren med så mycket större sorgfällighet måste föra protocollet, och dommarne först concipera på löst papper, innan dess de kunna inskrifwas i det igenomdragne protocollet, men woro så wäl dommaren en stor lindring som jemwäl parterne till mindre uppehåld, om protocollet fördes på löst papper, tå dommen så mycket bättre kunde effter hwar sak författas och enligit med uniformiteten, men de beseglade och igenomdragne protocoller effter danska processen; dy är och min underdånige och oförgripelige mening, att oss här i hertigdömmet Skåne måtte nådigst förunnas samma frijheter, som andre wåre jempnlijkar i rijket, doch alt detta under behagelig correction.
mm) Häradzhöfdingen P. Rosentvist.
1: o. Ehuruwäl rättegångzordinantien klart nog förbiuder, det ingen antingen af militiæståndet eller andre måge sine underhafwande hålla ifrån ting och stämma, så förspörjes likwäl offta, att då en eller annan af militiæståndet, som ryttare och underofficerare, wore inciterade, blifwa the effter publicerat citation bortcommenderade, ibland ochså med flijt, på icke så särdeles angelägne ährender, effter egen begäran hänwiste af öfwerbefählet, allenast dermed att undgå tingztijden; woro altså uthan förgripelse att påminna, det något närmare härom stadgades; sammaledes händer det ochså offta med frälse- eller andre bönder, att då de blifwa till tinget inkallade, sändas de i deras husbönders private ährender hijt eller tijt, och oansedt det eij för laga förfall ansees kan eller bör, kommer bonden lijkwäl derigenom att lijda, som måste lyda herrskapet, och offta emot sin willia ifrån tinget på sådant sätt sig afhålla och bortoblifwa.
2: o. Då tingztijden angår, anställes stundom mantahlsskrifningar, ibland upbördz- eller andra dylika sammankompster, hwarigenom bonden hindras ifrån ettdera: woro fördenskull oförgripeligen icke att förgäta, det nådige öfwerheten täcktes förordna, hwilketdera bör gifwa det andra wijka, effter allmogen lijder, der de någotdera försumma.
3: o. Det tilldrager sig offta, att då ägostridigheter kunna sig yppa, ware sig om skog och marck, eller och elliest råmäkes- eller andra slijke skildnader uti ett byelag, hwaruti åthskillige jordägare interessera, som crono, militiæ, ograverade, frälse etc.
Nu blifwa fuller effter lag och process en hwar af jordäganderne inciterade, deras rätt att bevaka, men som offta händer, att de mäste möta, men endera allenast intet kommer, uthan af laga förfall utheblifwer, ware sig då antingen bortowarande och uthcommenderingar, eller och elliest lagligen hindrat, hwarigenom man föranlåtes differera den sak, som elliest klar är, och alle de andre tillstädeswarande parter gärna önska och äska sluth uppå; hemställes altså nådige öfwerhetens godtfinnande, huruwijda ett slijkt beskaffat måhl, der de mäste, som af enahanda rätt med de frånwarande äro, må till doms optagas och den frånwarande lembnas laga tijd och frist, sedan han hemkommer, effter lag att påtahla sin rätt, der han tror sig något kunna åtherwinna af dett, som de andre jordägare således lagligen uthfört och acquiescerat wid, eller och om för den ene frånwarandes skull stridigheten till dess hemkomst skall lembnas aldeles oafgiorder, om än aldrig så långt dermed drögde.
4: o. 1695 åhrs stadga innehåller fuller klart nog, hwad sicht enhwar uti citationerne bör hafwa, men som offta mindre criminel måhl förelöpa kårt för tingen, och då de angifwas, skyddar den citerade sig under laga termin i stembningen, så är och oförgripeligen att påminna, huruwijda de och wittnen wid slijke tillfälle kunna just påstå 14 dagars sicht wid sådane händelser, eller på kårtare termin sistera böre, som till exempel i slagzmåhl, injurier och slijke mindre criminalier, efftersom i de större delinquenten rätten af cronobetienterne föreställes och kårtare procederas.
5: o. Sammaledes förspörjes ochså stor widlöfftighet deraf tima, att då en eller annan uthom det procedere, som lag och stadgan föreskrifwer, antingen sielfwe om lag och rätt okunnoge, träder till sterbhusen och dela sins emellan qwarlåtenskapen eller det genom otienlige personer låta giöra, icke en gång lembna effter sig, hälst hos allmogen, antingen inventarium, mindre annor laga skifftesbref, eller tillförlåtelig bewijs om boetz tillstånd, och det offta uthan en gång att låta sammankalla creditorerne, eller dem, som elliest något anspråk kan hafwa på sterbhuset eller arfskapet; då måste en sålunda orättlidande part sedan effteråth fara omkring och särskilt incitera låta alle arfwingarne, ehwart de sedan kunna igenfinnas; submitteras i dy nådige öfwerheten, huruwijda en på sådant sätt oförrättat creditor eller annan rättsökiande person skall just wara förbunden på en hwar af sterbhusetz interessenter att upwisa separatim en laga publicerat citation derest de bo och wistas, eller huruwijda det må giöra tillfyllest, att han alle arfwingarne låter conjunctim inkalla derest arfskapet fallit och delningen skedt är, allenast citationen innehåller en sådan sicht, som in- och uthrijkes parter effter lag och stadgar tillkommer.
6.
Ehuruwäl mankiönet effter lag äger för qwinnokiönet tahla och swara, hälst i civilmåhl, så är lijkwäl genom tijdens förlopp och långlig antagen plägsed så wida kommit, att hustrur i deras mäns frånwaro och enckior effter deras mäns död uthan någon målsman för rätten sistera, saken incitera, der tahla och swara, ja sluta med andre contracter och afhandlingar, och det så wäl de, som af bondeståndet som af större condition och wilkor äro; så torde wara oförgripeligen att ehrindra, det något närmare härom förordnades, huruwijda sådane elliest inhabile personer säkert måge och kunna för rätta admitteras att agera, helst wid de nedrige instantierne; jembwäl och det ingen, som på någon omyndiges wägnar tahlar eller kommer att swara, måtte blifwa antagen, förrän han effter förmyndareordningens innehåld upwisar ett sådant tutorium eller confirmation ifrån wederbörande dombstohl, som högst allegerade stadga förmår.
7.
Kongl.
Maij: ttz allernådigste 1695 åhrs rättegångzförordning gifwer fuller anledning till, att den, som temere litigerar, bör behörigen anses och straffas, men som ändoch mehr än offta wid tingen händer, att en eller annan, som nomine publici agerar, ware sig skogzsaker eller elliest andre cronesaker, uthan ringaste skiähl eller probation, ja titt och offta på blotta præsumptioner eller löst tahl allenast tingföra allmogen, låtandes stundom hela sochnarne någre dagar löpa omkring i wägarne; så hemställes nådige öfwerheten underdån-ödmiukast, hwad härwid är att giöra, och huruwijda en slijk public person, som aldeles oberedd kommer, både rätten och allmogen till beswär, må med tienlig correction blifwa ansedder och afwister, jembwäl den oskyldigt angrepne parten på begäran reconvention lembnas, hälst då den kan wara till dess wälfärd, heder och ähra uthan skuld angripen, men der en slijk public person har någorlunda sannelijke skiähl och fog med sig att tahla på det allmänne bästa, och det uthan egen affect eller privat nytta giör, är det en sak, som enhwar är högst förbunden att förhielpa till dess laga sluth och afgiörande.
8.
Beklaga sig offta wittnen, att de måste försumma deras näringzmedell hemma och opwackta dag effter annan wid tingen, uthan att få derföre någon wedergällning, särdeles i cronosaker; fördenskull woro till att önska, det nådige öfwerheten nådigst täcktes förordna, huru mycket wittnen böra dagligen åthniuta så i civil- som de mindre criminalmåhl, hwilka mer civiliter än criminaliter afdömmas, eller och om det effter orternes och personernes beskaffenhet må af dommaren determineras och modereras; jembwäl om icke cronobetienterne måtte åthniuta expenser för deras resor och beswär i de mindre criminalmåhl.
Hwad sig wittnens habilité angår, så har fuller dommaren en del af lag och stadgar och en dehl af ehrfarenhet, jembwäl och elliest sig dem bekant, men som parterne icke så, effter som lagen eij så tydeligen derom stadgat, att de i alla dehlar kunna weta sig att rätta dereffter, uthan för okunnighet skull offta löpa omkring till deras egen skada med klagemåhl öfwer de wid nedrige instantierne i dy måhl ehrhåldne resolutioner, der de elliest dermed torde wara nögde, om de wiste lagsens innehåll.
9.
Huruwijda och i hwad saker hälst i de mindre criminalmåhl, serdeles då qvæstio facti är, appellation må antagas eller förnekas, har man eij heller så klar beskrifvin lag uppå, att parterne kunna weta sig sådant att ställa till effterrättelse och låta åthnöija med det besked, de derom wid första instantien kunna på deras begäran af dommaren få; hwarföre de och ibland med klagomåhl komma öfwerdommaren till beswär, sig sielf till skada och omkåstnadt.
10.
Ehuruwäl det kan ha sine skiähl, hwarföre, då wad emellan kommer, ingen execution anställes på förste instantiens fälte dommar, så har likwäl mången med sin stora skada måst förspörja, att succumbenten ibland appellerar endast och allenast att uthmatta wederparten, eller och att förhala honom tijden, på det han må få dess till bättre råderum sin egendomb uhr wägen att försättia, eller honom med executionen, till lagmanstingen skier, uppehålla, då de sig bege och saken deserera; submitteres altfördy nådige öfwerhetens nådige wälbehag, huruwida den, som har för sig en laggången dom, må, fast wädjat blifwer, få löffta det han wunnit, hälst uti klare och de mindre saker, som af ringa wärde äro, emot borgen att ehrsättia sin wederpart alt det i öfrige instantien åtherwinnas kan, så i hufwudsaken som skadestånd och omkåstnader.
11.
Ibland tilldrager sig och en slik händelse, att då någon, som hålles före intet att wara solvendo, obofast man, eller och aldeles lösker karl, tingföres, ja, en sådan lös person offta en annan hedersam och wederhäfftig man obefogat angriper och för något ohemult tilltahlar, hos hwilken den oskyldigt angifne sedan intet kan få något skadestånd, eller elliest tillbörlig satisfaction, derföre han genast wid saksens incaminerande anhåller, det en slijk twifwelachtig part måtte ställa för sig borgen, förrän den wederhäfftige will contestera litem, hwilken att præstera mången ochså är oförmögen, der doch han har rätt att fara med; fördenskull woro oförgripeligen att påminna, höga öfwerheten nådigst täcktes förordna, huruwijda en sådan obofast man, lösker, dräng, eller will främbling och aldeles obekant person bör till reel eller personel borgen i synnerhet af häradzrätterne förbindas, eller och om saken ändå bör företagas och afgiöras.
12.
Det händer sig och stunnom, att då cronobetienterne på prästerskapetz eller andre orättlidande och torfftige parters angifwande tingföra en eller annan delinquent, jembwäl och der erhållit för sig, effter alle de skiähl och påminnelser de hafft eller sammansöka kunnat, effter egit påstående laga domb och sluth, komma de till nästa ting igen med sak samma eller förr hos dommaren, doch sedan dommen gången är, angifwa, huruledes första angifwaren och han kommit sedermera i närmare underrättelse om saken och dess rätta beskaffenhet, begärandes, den må å nyo blifwa effter de senare skiählen optagen och afdömder; i dy woro oförgripeligen att påminna, huruwida nedrige instantien på slijke nye skiähl i criminalmåhl må saken de novo till inqvisition företaga och, sedan en gång dömdt är, åther igen resolvera, hälst då första dommen eij ännu är dragen till execution, eij eller saken så grof, att den är eller bör Kongl.
håfrättens leuteration submitteras, eller om allenast andre gången må på angifwarens äfwentyr inqvireras och sedan, ehuru ringa saken wara kan, till Kongl: e rätten refereras, och der resolution deröfwer inhämptas.
13.
Har man ock offta försport, huruledes som frälsemän och andre, då de kunna till deras landbobönder hafwa någon prætension, ware sig af landgille, rättighet eller elliest skuldfordringar, ja ock anspråk på gårdebyggnader, den de wid händelser af dödzfall låta genom deras egne bönder och betiente uthan edswurne män omställa, låta de sättia lås för bondens lada, giöra sielfwe sequestrationer, ja och executioner, och det uthan något widare lagfarande, stunnom och incarcerera sine betienter, omskiönt om cronans och kyrkians rätt med andre privilegerade fordringar kunna hos samma bonde innestå, och betienten wara af den fräyd och wilkor, att han borde annorledes handteras och niuta lag och rätt till godo; submitteres fördenskull nådige öfwerheten, huruwijda sådane private medparter kunna eller böra tåhlas.
14.
Fuller innehåller Sweriges lag klart nog, huru böter, som på någre delicta falla, reparteras böre, men som en dehl af adelen här i Skåne ännu prætendera och få både konungens, häradetz och målsägande andelen af de sakören, som på deras godz faller, och detta icke allenast synes wara reliqvier af gambla danska frijheter, och uniformiteten emotsträfwig, uthan och har den consequencen, att en slijk frälseman sitter och har jus aggratiandi, effter han den bråtzlige kan, der han will och saken eij går på lifvet eller kyrkioplicht, efftergifwa alt ihop, ja större rätt äger än konungen sielf i nåder will ha, som allernådigst unnar häradet i wisse måhl sin andehl oförryckt, så underställes nu i dy nådige öfwerheten, hwad härwid är att giöra och huruwijda slijke förmente och före uniformiteten erhåldne frijheter ännu kunna mer här i hertigdömmet Skåne än annorstädes i rijket lijdas och tåhlas.
15.
Woro önskeligit, att dommarne i Skåne som annorstädes i rijket måtte få föra sina protocoll först conceptwijs på löst papper, och sedan låta behörige renskrefne för nämbd och allmoge publicera, och icke obligeras till, som nu sker, att straxt afskrifwa hwad som ageres i de igenomdragne och förseglade protocollen, effter swårt är genast att percipera och fatta så wäl och rätt en mening och sakz connexion, som då man får renovera första conceptet och bringat i tillbörlig form.
nn) Häradzhöfdingen B. Rosensparre.
1.
Wid den 1 puncten, att käranden skall wara plichtig att låta kundgiöra stembningen för wederparten inom häradet fiorton dagar föruth, synes oförgripeligen, till någon widlöfftighetz afkårtning och lindring tiena skulle, om wid häradzrätterne, äfwen som i städerne, uti klare skuldz- eller andre små saker någon kortare tijd tillåtas kunde, när stämbningen icke så just inom fiorton dagars tijd woro förkunnat, hwilket synes å landet wara så mycket nödigare, som rätten allenast 3 gånger om åhret der hålles, men deremot hwar wecka i staden continueres, så att när saken å landet, allenast derföre att en dag eller twå uti stämbningens förkunnande fehla kan, till nästa ting upsätties, måste icke allenast actionen en tijd lång stanna, uthan händer och som offtast i skuldsaker, att gäldenären sin egendomb imedlertijd på hwariehanda sätt förskingrar, så att sedan liten eller ingen tillgång till betalningen finnes.
2: o. Såsom offta finnes, att när någon debitor efter pur förskrifning eller andre klare och straxt bewislige skiähl, som elliest likmätigt executionsstadgarna en prompt execution underkastad är, blifwer antingen af creditorens okunnoghet att straxt betiena sig af execution i sådant fall, eller och för hwariehanda ogrundade jäf och inkast, för rätta stembd och tilldömbd sin förskrifning att fullgiöra och sin creditor att förnöja, söker emot en slijk domb, allenast att uthdraga tijden, sielfwa creditoren till skada och nachdehl, att appellera under lagmansrätten, men likwäl aldrig tänker wadet att fullföllia, uthan det aldeles desererar; altså synes oförgripeligen, till någon widlöfftighetz afkortning tiena skulle, om wid häradzrätterne antingen ett wist quantum uthsättias kunde, under hwilket ingen appellation i slijke måhl tillåtas skulle, eller och der appellationen uthan åthskildnat admitteras skulle, hemställes underdånigst, om icke en slijk domb, oachtat det interponerade wadet, kunde gå till uthmätning, hwilket sedan af den parten, som wunnit, emot borgen lyfftas och tillträdas kunde, om han det begärer, emedan oförgripeligen synes, att creditorernes rätt intet derigenom, att han sin i händer hafwande förskrifning med domb låtit corrobera, om hwilkens richtighet då desto mindre twifwelsmåhl wara månde, kan blifwa sembre än elliest, der han straxt sökt executorens handräckning, eller och för någre löse och ogrundade jäf och inkast funnit nödigt sin obligation och förskrifning med domb att låta stadfästa.
3: io.
Wid den process, som wid wittnens afhörande brukas, synes till sanningens uplysning nödigt wara, att sedan wittnen uti parternes närwaro äro reciperade och eden aflagdt, de remotis partibus borde altid afhöras, aldenstund intet sällan tilldrager sig, att wittnen, när de uti parternes närwaro examineras, att de dels för wänskap med endera parten, dels att de äro corrumperade, intet uthsäija rätta sanningen, ehuru de och dertill af dommaren med föreställande af den siälawåda, som föllier wid mened, förmahnas; jembwäl och händer som offtast, att så snart något wittne den ena emot, eller och den andra intet så mycket till willies, som han förmodat, falla de wittnen i tahlet och sökia det att confundera, hwilka dels parter intet kunna låta, ehuru de och af dommaren styggas och åthwarnas, att hafwa dermed åtherhåld, hwilka hinder uti sanningens uthforskande merendels förekommas kunde, så frampt wittnen, sedan de uti parternes närwaro eden aflagt, blefwo allenast uti rättens närwaro särskilt afhörde, då till att betaga parterne all misstanka om wittnetzmåhletz rätta införande sielfwe protocollet uti parternes och wittnens närwaro straxt uppläsas kunde, och jembwäl då så frampt något woro att påminna, som någon ytterligare effterfrågan meriterade, kunde sådant blifwa observerat och i ackt tagit.
oo) Häradzhöfdingen P. Silnecker.
Det är nu ingenting mera practicabelt emellan de stridige parter wid lag och rätt, än huru de medelst långwarachtige processer den ena den andra uthmatta kan, hwartill ibland andra medel man åthskillige undanflychter brukar att contestera litem med sin contrapart, och de förnämbligast twenne stycken äro.
1: o. Att alldeles absentera sig ifrån rätten wid första tinget; och ehuruwäl höga öfwerheten nådigst § 2: do hälsosampt derom påmint, att sådana förfallösa citationis öfwersittiare med 1 dahler s: mtz straff skole för deras utheblifwande wara belagde, och saken contumaciter afdömmas, så swarar sådant likwäl intet för en slijk emot den tijd, han emellan tingen winner, att lucrera af saken, som han offta i processen emedlertid hafwer, och sig deraf till långt mera nyttig giör; å andra sijdan en fattig, som intet har att wederwåga, och will emot sin wederpart tergiversera, brukar äfwen det samma, i betrachtande deraf, att om han den dahlern pro absentia intet att uthlägga äger, förlorar han intet derwid, uthan sitt nöije finner med sakens uthdrag, att förderfwa sin contrapart; ty synes oförgripeligen nödigt, för den förra större wijte effter sakens wärde uthsatt blifwer, och för den senare något corporalt straff i mangel af penningeböther.
2: do.
Därnäst uptäncker man allehanda sätt att jäfwa dommaren, som lättast sig giöra låter förmedelst något slächt- eller swågerskap med contraparten, huru långt det och uthräcknas kan, hwarigenom saken ettdera stannar, eller en interlocutorieresolution fällas måste, som genom instantierne först dragas kan, att wederparten imedlertijd förlorar tijden; och som Sweriges lag eller 1695 åhrs process icke per expressum förmäler, huru en dommare i så beskaffat måhl sig anställa skall, skattas nödigt, att uthsatt blifwer, 1: o om en dommare wid slijke händelser, jemte det han om sin habilitet dömmer, sielfwa hufwudsaken straxt afgiöra skall; 2: do huru långt i släckt och swågerskapzlinien en dommare jäfwas bör; 3: tio hwad straff den hafwa må, som dommaren oskiäligen jäfwa will, hwilket alt höga öfwerhetens nådige godtfinnande underställes.
5.
Svea hofrätts utlåtande öfver förslag tili rättegångsstadga 1714.
Ad articulum 1: mum.
Wid denne artikel och des första §, at häradstingen skola hållas tre gånger om åhret, påminnes, att härifrån synes böra Undantagas de orter, däräst effter gammal wahna och praxin eij mehr än twänne eller ock ett häradsting om åhret hålles och hållas kan, såsom uti Lapland och Kåpparbärgs lähn eller flerestädes.
Wid den 2: dra § tyckes den Kongl.
Rätten wara nödigt, det lagmännen och häradshöfdingarne icke allenast gifwa landshöfdingen i orten tillkiänna om tingstijmarnes utsättjande, utan ock at de böra afwänta landshöfdingens swar därom och bijfall, på det om landshöfdingen å embetes wägnar kunde hafwa af nöden at sielf biwista tinget, en sådan termin måtte kunna utsättjas, då han eij woro hindrad af andre angelägnare des ämbetes beställningar; doch så, at samma terminer lämpas effter den tid, som lagen, rättegångsordinantien och flera Kongl.
Maij: tts förordningar förmå och innehålla.
§ 3.
Wid denna § och de orden: at Kongl.
Maij: tts ährender först afgiöras, påminnes, at först de wahnlige Kongl.
förordningar och placater, effter Hans Maij: tts nådigste påbud, för allmogen pläga upläsas, hwarpå upbud och inteckningar för sig gå, och sedan Kongl.
Maij: tts ährender företagas med det fölljande, som denne § innehåller.
§ 4.
Härwid synes den Kongl.
Rätten wara nog i sådane måhl, som angå sjelfspillingar, at häradshöfdingen allenast notificerat landshöfdingen måhlet, tingstiman och orten, och sedan straxt, utan at afwänta landshöfdingens swar, häruti ransakar och dömer, på det at de så mycket skyndesammare må kunna afgiöras och den döda kroppen, särdeles om sommartiden, eij alt för länge obegrafwen liggia.
§ 5.
Ad verba: civile eller borgerlige måhl, är den Kongl.
Rättens mening, at i stället för borgerlige måhl kunde sättas rättegångs måhl, efter som ordet borgerlig eij synes wäl kunna lämpas till rättegångssaker, som drifwas wid häradstingen, hemställandes till den Kongl.
commissionen elljest, om icke de brukelige orden civil och criminal med flera dylika skulle kunna behållas, alldenstund de äro så bekante, at nästan hwar och en dem bättre förstår, än om de på swänskan skulle öfversättias.
Ad verba: särskilt ting, utan laga ting, lemnas i lika måtto till den Kongl.
Lagcommissionens godtfinnande, om icke det skulle synas bättre, så uti denna, som den fölljande 6 § at bruka de orden extra- eller extraordinarie ting, som äfven wäl äro så bekante, at hwar och en dem förstår.
Ad articulum II: dum.
§ 4.
Uti denne § skulle Kongl.
Rätten tycka, at i stället för det ordet giäldnärer, som wid begynnelsen så wäl som mitt uti paragraphen finnes, kunde sättias skuldfordrande eller creditorer.
Hwarhos den Kongl.
Rätten synes nödigt, att uti denna § äfwen wäl kunde införas, at proclama åth en giäldbunden eij förr må bewiljas, än ägendomen är inventerad och afträdd, eller caution derföre stäld, såsom stadgan af åhr 1687 den 28 Maji innehåller.
Wid slutet af denne § och de orden: Ther och Kongl.
Maij: tts ombudsman etc. skola sådane twister under Kongl.
Swea hofrätt allena lämnas; håller och Kongl.
Rätten före, wara nödigt at tilläggas: at samma lag är och om de andre måhl, som efter Kongl.
M: ts speciale förordningar immediate höra till den Kongl.
Swea hofrätts afgörande.
§ 5.
De orden: utan mindre kåstnad synas således kunna ändras: med mindre kåstnad.
Uti § 6 i begynnelseen tyckes i stället för tingstima kunna sättias rättegångstima, eftersom här om stadsrätter handlas.
§ 7.
1: o Ad verba utan wijdare stämning påminnes, at det ordet wijdare synes här såsom öfwerflödigt kunna utelämnas, tyckandes Kongl.
Rätten 2: do, at de orden: men ther någon til lijf, lem eller ähran angifwes, kunde således förändras: men de måhl, som angå lijf, lem och ähra etc.
Ad § 9.
Om stämningars lefwererande: i staden genom 2: ne eedsworne stadstienare och en annan trowärdig man hemställer Kongl.
Rätten, om icke bäst woro förblifwa wid det, som stadgan af åhr 1695 i begynnelsen af den 1: sta puncten innehåller, nämbl., at sådant förrättas i städerne genom 2: ne eedsworne stadsens tiänare, eller åthminstone igenom en stadsbetiänt och en annan trowärdig man.
§ 10.
Wid de orden i slutet af denne § och tingstiman så långt utsättias, tycker Kongl.
Rätten, at i stället för tingstima kunde sättas rättegångstima, såsom ett mehra generelt ord, hwilket extenderar sig så wäl till stads- som landsrätterne.
Ad articulum III: ium.
§ 3.
Wid de orden: och kiäranden utan laga förfall aldeles uteblifwer, tå förklaras swaranden för hans tilltahl frij, och at niuta för sin omkåstnad en skiälig wedergällning, synes den Kongl.
Rätten stadgan af åhr 1695 i den 2: dra puncten tydeligare härom förmähla, hwarföre de orden, som der finnas, härtill kunna komma att bijfogas, nämbl.
med mindre kiäranden efter föregången laga stämbning på sin wederpart till nästa ting kan wijsa sitt laga förfall etc.
För öfrigit håller den Kongl.
Rätten före angående kiärandens uteblifwande, at när han är aldeles borta, kunde han beläggas med tre daler s: mts böter samt skadestånds betalande till wederparten; och där han wid nästa ting skulle wisa sina laga förfall, kunde han så wäl för böterne som skadeståndets ersättjande befrias; men skulle han finnas förfallelös hafwa warit borta, blifwer han wäl till böterne och omkåstnadens upfyllande dömd, men bör doch icke deste mindre få drifwa hufwudsaken, alldenstund actoris wilckor skulle elljest synas wara mycket swåra, om han igenom sitt uteblifwande, som lätteligen honom eij mindre än swaranden hända kunde, skulle wara all widare tahlan i saken förlustig, hälst efter han ändå nog förmedelst böternes och expensers ärläggiande kommer at umgiälla; hwilket ock grundar sig uti lagen, det y: de cap.
Rådstugubalcken in fine.
Wid 6 § och de orden efter som personen och saken är till tycker Kl. Rätten för sin del wara bättre meningen så inrätta effter personens och saksens beskaffenhet, på det icke måtte synas, som skulle domaren påläggas at lika som hafwa anseende till personerne.
Uti 11 § wid de orden tå må kärandens skrift icke thes mindre upläsas synes wara nödigt at tillägga: emottagas och uppläsas neml.
emottagas uti civil- och uppläsas uti criminelle måhl.
Ad articulum IV: um.
Såsom wid slutet uti 1 § af denna articel, som handlar om deras plikt, hwilcka försumma at bilägga alla deras skiäl och bewis wid sina inlagor, lagmansrätten är uthelemnad; så kunde den också där tillsättjas.
Wid 2 § och orden samt i häradz- och lagmansrätten, ther inga anslag äro påminnes, at lagmansrätten kunde här uthelämnas, emedan som bekant är at der både anslag och upprop förelöpa.
Ad articulum V: um.
§ 2.
I stället för det ordet uthsläckande synes kunna brukas upphäfwande.
Ad § 4.
Oansedt den Kongl.
Rätten tillförende gifwit anledning dertill, at parter uti slike måhl kunde utan wanligit wädjande gå till högre ort; dock som det Kongl.
Rättens mening allenast warit uti criminelle, men intet civile saker, wid hwilcka senare ett stort missbruk finnes förelöpa, i det at många parter allenast till tidsens utdragande och hufwudsakens längre uppehållande domaren med onödiga beswär öfwerhopa; fördenskull lemnar den Kongl.
Rätten till Kongl.
Lagcommissionens bepröfwande, om icke den, som i sådane måhl af någon domares utslag sig finner beswärad, må lika som uti andre civile ährender medelst laga wad sine beswär deröfwer på högre ort andraga, nämligen ifrån de nedrige instantierne till hofrätten genom ordenteligit wad, och ifrån hofrätten till Hans Kongl.
Maij: tts justitiærevision ordinaria via, at de wanlige præstanda efter hwar saks beskaffenhet behörigen præsteras, doch at det skier innom hälften af den tid, som elljest till wädjande eller revisionssökande är föreskrefwen.
§ 5.
Härwid påminnes det samma som wid den förra §, at många widlyftigheter torde förekommas, der revisionssökiandet intet på annat än ordenteligit sätt blefwo tillåtit, dock at afkortningen i tiden här sammaledes som wid nästförbemälte § observeras.
Ad articulum VI: um.
§ 1.
I stället för wichtige skiähl synes wore bättre laga skiäl.
Ad articulum VII: um.
§ 2.
Ifrån de orden dock så laga etc. håller Kongl.
Rätten för sin del före hela meningen intill slutet af § kunna uteslutas, emedan den skulle kunna gifwa anledning till nya disputer, och detta intet egenteligen processen angår.
§ 3.
Uti wittneseeden wid the orden uti begynnelsen uti alt det jag lärer det ordet derom wid afskrifwandet wara förbigådt, elljest synes det wara tydeligare, om i stället för mågsämja, frändskap brukades skyldskap eller swågerskap, emedan många äro, som intet förstå, hwad de förra orden betyda.
§ 7.
Wid begynnelsen af denna paragraph tycker Kongl.
Rätten wara nödigt thesse orden tillsättia: angifware eller the, som äro dehlachtige i saken, effter som det ofta händer, at underdomare admittera sådane personer till wittneseed.
Ad articulum XI.
Uti 1 § håller Kongl.
Rätten före i stället för orden i wijda fältet spela, wara bättre om det sättes i widlyfftighet draga.
Och wid den 3 §, at äfwen wäl kunde deruti införas om them, som utan skiähl och beskiedelighet jäfwa domare.
Ad articulum XII.
Wid de orden af den 2 § fördröja och så länge med dom i saken, till dess sådant får sin ricktighet förmenar Kongl.
Rätten domaren eij wäl kunna händerna bindas, utan at det lemnas till hans ompröfwande, at effter sakernes beskaffenhet förordna gode män till räkningarnes utredande och at emedlertid honom eij betages, antingen att fälla dom i saken eller icke, emedan en del saker äro så beskaffade, at domaren bör gifwa sitt utslag öfwer det, som emellan parterne är strijdigt, om lagsens rätta förstånd och application, eller ock om wissa omständigheter, som wid sielfwa saken finnas, innan som liqvidatorerne kunna giöra någon uträkning.
Till de orden uti § 4 måge the med sina beswär theröfwer hos domaren, ther saken anhängig är, utan drögsmåhl inkomma, tyckes Kongl.
Rätten wara bättre, om i stället för ther saken anhängig är, sättes dijt saken rätteligen hörer, emedan undertiden uppå parternes begiäran förordnas håfrättscommissarier at liqvidera dem emellan uti saker, som wid underinstantierne äro afdömde, och kunde parten, som eij är nögd med liqvidatorernes förrättning påstå, at öfwer deras beswär emot liqvidationsräkningen här i Kongl.
Rätten måtte resolveras, såsom den genom commissariers förordnande i Kongl.
Rätten woro anhängig, der likwäl saken likafult bör komma till laga forum, och dijt den rätteligen hörer, fast uppå parternes ansökning commissarier äro till liqviderande utaf Kongl.
Rätten förordnande.
Till de orden uti samma § 4 och sedan deras förklaring, som räkningen inrättat hafwa, af domaren inhämtat är synes kunna tilläggas, jemte partens förklaring af domaren inhämtat är.
Uti § 8 och wid orden lagmans rätten 5 daler s: mt lärer rådstugurätten komma at tillsättias, effter den där intet nämnes.
Ad articulum XV.
Uti den 4 § wid de orden wid förlust af des tahlan, som sådant försummar, hemställes till Kongl.
Lagcommissionen, om det icke således kunde exprimeras: wid förlust af des tahlan, som till klåckan 12 den dagen uteblifwer.
§ 5.
Wid de orden är och någon wiss summa eller ägendom honom i domen fråndömd, påminnes, om icke meningen således kunde införas: genom bägge underrätternes domar fråndömd, eller der saken är så beskaffad, at deposition effter denne förordning hafwer rum.
§ 7.
Hwad denne § angår lemnas till den Kongl.
Lagcommissionen, om icke det skulle gifwa parterne mindre beswär, at den aldeles utelemnas, aldenstund, när ingen påskrift om någon skiedd appellation på domen finnes, så följer deraf, at domen wunnit laga krafft.
Till § 9 påminnes det samma som wid den 4 § uti den 5 articel anfört är.
Ad articulum XVI.
Wid den 1 § och de orden: lagligen bekräftas påminnes, at dertill synes kunna läggias: om parterne så begiära.
Artic.
XVII.
Uti § 3 wid orden: försummar then sina beswär ingifwa skall samma tid etc. tyckes Kongl.
Rätten orden så kunna tydeligare fogas: försummar then sina beswär ingifwa skall, at inställa sig wid upropet, böte tå som förr stadgat är: men om han innan klåckan 12 sig eij inställer, skall thess inlaga icke widare emottagas etc.
Till § 4 och orden: faller dagen till beswärens ingifwande påminnes, om det icke woro bättre, at det således exprimeras; faller tiden till beswärens inläggiande.
Ad articulum XIX.
Wid 1 § och orden: therhos plichta i rådstugun och lagmans rätten ifrån 25 till 50 daler silfwerm: ts böter, håller wäl Kongl.
Rätten före, at parter på alt sätt böra förhindras och igenom förestält plicht afhållas at missbruka det beneficium at wädja ifrån den ena instantien till den andra, på det domaren eij alt för mycket må blifwa beswärad med alt för många saker och justitien uppehållas, men så tyckes likwäl ett slikt beneficium appellationis, som Hans Maij: tt lemnat parterne at gå till högre rätt, genom förelagd plicht eij böra giöras dem så swårt, at ingen fördristar deraf at sig betiena, af räddhoga för böter pro temerario litigio; särdeles synes det wara i städerne och på landet swårt för en part, som i härads- och ciämnersrätten tappat, at han af fruchtan för plicht eij skulle töras underställa des sak lagmansrätten samt borgmästare och råds ompröfwande.
I anseende hwartill den Kongl.
Lagcommissionen hemställes, at såsom 1: o det icke allenast intet warit brukeligit, at underdomare fått påläggia en part temerarii litigii böter, utan och 2: do uti Kongl.
Maij: tts förordning af den 10 decemb.
1696 tahlas allena om hof- och öfwerrätter, hwilkom det är tillåtit parten slik plicht at påläggia; Hans Maij: tt och 3: o förunt parterne beneficia instantiarum, och elljest något missbruk härwid hos underdomaren förfalla torde, samt parterne således blifwa afskräckte ifrån deras rätts proseqverande, och 4: o den, som förlorar wid lagmans- och rådstugurätten till expensers erläggiande dömes, som tyckes wara nog wid den instantien, förutan det, at bägge instantiernes domar af öfwerdomaren undertiden blifwa ändrade; om icke det för justitiens obehindrade lopp woro bäst, om hof- och öfwerrätter, så hädanefter som härtills, allena lemnas frihet at pålägga parten temerarii litigii plicht, när de dertill skiähl finna.
Till de orden uti samma 1 § och wari thet domarens ensak, påminnes, att slike böter eij tyckas böra tillkomma domaren, utan ärläggas till Kongsholms kyrckian eller till andre slike pios usus anwändas, som förr warit wanligit.
Uti den 3 § wid de orden: hwilket käranden skall må hafwa mackt; tycker Kongl.
Rätten på det sammanhanget må wara dess tydeligare, at det ordet straxt kunde tillsättas, och etthera af de orden skall eller må utslutas, så at meningen blefwo sålunda fattad: hwilket käranden straxt må hafwa mackt at lyfta och till sig taga.
Till den meningen: och så winna det igen det bästa han kan och förstår, synes jämwäl de orden: innom samma tid, kunna insättjas, så att meningen blifwer: och så innom samma tid winna det igän med mehra.
Widare som offta emellan parter twistas, om återwinningen skall skie innom natt och åhr ifrån resolutions eller depositions dato, hwilken qwæstion dock genom Kongl.
Maij: tts nådige förordning och bref till denne Kongl.
Rätten af den 7 aprilis 1692 blifwit deciderat, så lemnas till Kongl.
Lagcommission, om icke sådant kunde uti denne § tydeligen införas.
Wid den meningen i samma §: må theröfwer Kongl.
Maij: tts utlåtelse inhämtas, förmenar K.
Rätten desse orden kunna tillsättjas: och parterne sedan des resolution eller swar meddelas; så at meningen blefwo: må theröfwer Kongl.
Maij: tts utlåtelse inhämtas, och parterne sedan resolution eller swar meddelas.
Men slutet af denne §, som så lyder: doch at hufwudsaken emedlertid hafwer des obehindrade lopp, tycker Kongl.
Rätten icke wara nödigt, aldenstund hufwudsaken intet kan drifwas, förr än deposition har föregått.
Ad articulum XX.
Uti § 1 angående calumniæ eeden wid den meningen: uthan pröfwe ther domaren, uthan thenne edegång, parternes skiähl effter laga process, synes Kongl.
Rätten, at de orden uthan thenne edegång aldeles kunna uthslutas, effter som meningen dess utan tydelig och fullkomlig är.
