# ID: svediakorp-law45
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 1734 års lag Förarbeten
# subtitle: vol 8
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2019-05-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Förarbeten' (Preparatory work for the 1734 Swedish law).
# genre: law
# subgenre: 
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1686--1736
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology
# annotationMethod: automatic
# words: 140,414
# sentences: 8,521
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/swe/resurs/forarbeten1734
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736 VIII.
FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736 EFTER OFFENTLIGT UPPDRAG UTGIFNA AF WILHELM SJÖGREN PROFESSOR I CIVILRÄTT VID UPSALA UNIVERSITET VIII.
RIKSDAGSHANDLINGAR ANGÅENDE LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG UPPSALA 1909 ALMQVIST &amp; WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.
Förord.
I föreliggande band, hvarmed utgifvandet af förarbetena till Sveriges rikes lag afslutas, hafva upptagits urkunder angående lagverkets granskning och antagande vid riksdagarna 1731 och 1734.
För lagverkets granskning sammanträdde ständerna till gemensamma förhandlingar å riddarhuset.
De öfver dessa förhandlingar förda protokoll med därtill hörande bilagor innefatta en i allt väsentligt fullständig redogörelse för lagförslagets behandling af ständerna.
De särskilda ståndens protokoll däremot innehålla allenast kortfattade uppgifter om de gemensamma förhandlingarnas gång; i enstaka fall lämnas ock upplysningar om de ändringsförslag, som skolat å ståndets vägnar framläggas vid de gemensamma förhandlingarna.
Den enda fråga, som jämväl inom de särskilda stånden blef föremål för ingående handläggning, afsåg bestämmelserna om jakträtt i 23 kap. af det framlagda förslaget till byggningabalk.
Då — utöfver hvad protokollen öfver de gemensamma förhandlingarna innehålla — de särskilda ståndens protokoll icke lämna några nämnvärda bidrag till belysning af lagverkets granskning, hafva de vid utgifvandet icke ansetts böra medtagas.
Ett undantag har dock gjorts för Borgareståndets anmärkningar mot förslaget till Rättegångsbalk.
Ständernas gemensamma förhandlingar 1731 och 1734.
De officiella protokollen öfver dessa förhandlingar hafva influtit i Ridderskapets och adelns protokoll.
Konceptprotokoll hafva förts af de särskilda ståndens sekreterare.
Äfven dessa koncept finnas delvis i behåll.
Protokollen öfver de gemensamma förhandlingarna hafva här återgifvits efter Ridderskapets och adelns förut af trycket utgifna protokoll, med iakttagande likväl af de regler för textbehandlingen, som vid utgifvandet af öfriga förarbeten till lagen ansetts böra följas.
Anmärkningar mot förslaget till Rättegångsbalk vid 1734 års riksdag.
De anmärkningar, som framställdes vid lagförslagets granskning, återfinnas i allmänhet i protokollet öfver de gemensamma förhandlingarna, men anmärkningarna mot förslaget till Rättegångsbalk hafva upptagits bland » allegater » eller bilagor till Ridderskapets och adelns protokoll.
Dessa bilagor innehålla anmärkningar framställda af Borgareståndet, af Hofrättsrådet Clerk, Lagman S.
A. Lilliegren och Häradshöfding P. Abrahamsson.
Lagkommissionens svar å dessa anmärkningar finnas jämväl bland nämnda bilagor och hafva vid utgifvandet fått sin plats omedelbart efter anmärkningarna vid hvarje särskildt kapitel.
Ifrågavarande anmärkningar med Lagkommissionens svar hafva här återgifvits efter de handskrifter, som finnas bland ofvannämnda bilagor.
Lagkommissionens betänkande till 1734 års riksdag.
De lagfrågor, som vid riksdagarna 1731 och 1734 i anledning af framställda anmärkningar remitterades till Lagkommissionen, föranledde ett af Kommissionen utarbetadt, till 1734 års riksdag ingifvet betänkande, hvilket föredrogs vid ständernas gemensamma förhandlingar den 19 sept. — 23 okt.
1734.
Detta betänkande har här återgifvits efter den handskrift, som finnes bland bilagorna till Ridderskapets och adelns protokoll.
Urkunder angående lagverkets antagande.
I samlingen af förarbetena till lagen hafva slutligen ock ansetts böra upptagas de hufvudsakliga urkunderna rörande lagverkets antagande af ständerna, äfvensom konungens stadfästelse.
—
Bland Lagkommissionens i Riksarkivet förvarade handlingar finnes utom protokoll och lagförslag med däröfver inkomna utlåtanden jämväl en samling skrifvelser, föranledda af Kommissionens verksamhet, äfvensom en del strödda handlingar.
Dessa skrifvelser och strödda handlingar innehålla bl.
a. utlåtanden i vissa till Kommissionen remitterade fristående lagfrågor, berättelser om lagarbetets fortgång, förslag angående nya ledamöters utnämnande m. m.
Dessa urkunder, som visserligen äro af intresse för utredningen af särskilda rättshistoriska spörsmål, äfvensom för belysning af Lagkommissionens historia, hafva icke ansetts äga det samband med de egentliga förarbetena till lagen, att de bort vid utgifvandet af dessa medtagas.
Äfven några i närmare samband med lagarbetet stående urkunder hafva af särskilda skäl uteslutits.
Så finnas både i Riksarkivet och i Upsala Universitets Bibliotek (Palmsköldska samlingen N: o VI Juridica Tom.
VII) några af Assessor L. Lilliemarck författade till Lagkommissionen 1690 — 1692 ingifna uppsatser i ämnen tillhörande Giftermåls- och Ärfdabalkarna.
I Riksarkivet förvaras äfven några af Sekreteraren S. Leijonmarck författade uppsatser till Giftermålsbalken.
Jfr.
förordet till Bd.
IV p. XI.
Dessa uppsatser äro allenast utkast, afsedda att under lagarbetets första skede tjäna till grundval för Kommissionens öfverläggningar.
De äga sålunda en tillfällig karakter och hafva därför utelämnats.
Af samma skäl hafva uteslutits åtskilliga andra bland Lagkommissionens handlingar befintliga utkast, memorial och betänkanden.
Uppsala den 21 maj 1909.
Wilhelm Sjögren.
RIKSDAGSHANDLINGAR ANGÅENDE LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG Ständernas gemensamma förhandlingar 1731.
Den 3 Martii.
Förestälte H. Exc.
Landtmarskalken, at det är nödigt, det ridderskapet och adeln öfwerläggia om sättet, huru man skall förhålla sig wid det at Lagcommissions arbete kommer i dag at föredragas Riksens Råd och Ständer, säijandes, det man mente sidst, at deputerade kunde af ridderskapet och adeln allena skickas up til Deras Exc: r at invitera them hit neder på riddarhuset; men som the andre stånden torde blifwa missnögde, frågade H.
Exc., om icke thet woro bäst, at deputerade gå ifrån alla stånden up och anmoda Riksens Råd at komma hijt neder öfwer lagen.
Ridderskapet och adeln funno thetta wara bäst.
H. Exc.
Landtmarskalken: Får iag icke nu låta de andra stånden weta, at de få komma hit up?
Swarades ja.
H. Exc.
Landtmarskalken: De andre stånden sittia på wänstra sidan och ridderskapet och adeln på högre?
Swarades ja.
Därpå sändes bud till de andre stånden.
Och imedlertid, medan man på dem wäntade, utnämde ridderskapet och adeln följande at wara the andre ståndens deputerade följachtige up till Rådet, nembligen: Gref Wachtmeisters Fullm.
Frih.
Bror Rålamb, Gref Taube, Frih.
Ungern von Sternberg, Frih.
Ankarstiernas Fullm.
Hr Ridderschantz, Hr Sölfwerbrand, Hr Elof Steuch, Hr Lagerstolpe.
H. Exc.
Landtmarskalken: Wid sådane acter pläga alla fyra ståndens secreterare wara med.
Ridderskapet och adeln lära finna det, at de böra sittia här wid bordet, som wanligit är?
Swarades ja.
H. Exc.
Landtmarskalken: Så länge wij wänta på de andre stånden, så will iag inhemta ridderskapet och adelns utlåtande, om icke denne methoden kan brukas, nembligen at capitlet först helt och hållit läses up, och sedan giöres påminnelser wid hwarje punct, som kan wara något at observera wid, alt eftersom puncterna följa i sin ordning.
Ridderskapet och adeln woro med denne methoden nögde.
H. Exc.
Landtmarskalken: När någon påminnelse blifwer giord, lära Lagcommissions ledamöter sökia at förnöja den, som giordt påminnelsen, och därefter lärer iag giöra frågan, om puncten, sådan som den af Lagcommission är projecterad, får bifall.
Skulle någon qvæstion gå til votering, lärer voteringen skie i sådan ordning, at ridderskapet och adeln, som bäst kan gifwa de andre stånden lius i saken, först utlåta sig, sedan presteståndet, så borgerståndet och sidst bondeståndet.
Har Rådet då något at läggia till någonthera meningen, så lära the giöra sine påminnelser.
Komma stånden ey öfwerens, remitteras qvæstion till Lagcommission igen.
Är icke detta bäst?
Ridderskapet och adeln biföllo i alla delar thetta förslaget.
Sedan påmintes, at Lagcommissions ledamöter måtte wara inom skranket.
Men det blef godt funnit, at de blifwa uthan för skranket och hafwa sina stolar där näst in till.
- - - - - - - - - - - - - - -
Thärefter fans godt, at någre af ridderskapet och adeln taga emot de andre stånden, när the komma, och äfwen föra neder them, när the gå bort.
Prästeståndet inkom, borgareståndet därnäst och sidst bondeståndet, sedan the blifwit af ridderskapet och adelns deputerade på wanligit sätt emottagne.
När stånden intagit sina stellen, förklarade H. Exc.
Landtmarskalken ridderskapet och adelns fägnad öfwer the öfrige respective ståndens, sine älskelige medbröders wälmågo, och at se them här församblade i thet angelägne ährendet at öfwerläggia och rådgiöra om then i så många åhr påarbetade och högst efterlängtade nya lagen.
Sedan proponerade H. Exc.
Landtmarskalken, om icke, medan Riksens ständer lära finna nödigt, at Riksens Råd härutinnan biträda them, Riksens Råd kunde igenom wisse deputerade inviteras hit neder på ridderhuset.
Och som thetta blef enhelleligen bifallit, så utnämdes härtill otta af ridderskapet och adeln samt fyra af hwarthera the andre stånden.
Och gingo the thärmed i samma ährende bort.
Thärnäst sade H. Exc.
Landtmarskalken, at han borde underrätta sig af Riksens ständer, huru wid detta tillfället procederas skulle, och om icke hwarthera capitlet i then projecterade lagen upläsas skall, och, när capitlet är upläst, the påminnelser giöras, som någon kan hafwa thärwid at föredraga, uppå hwilka påminnelser af Lagcommissions ledamöter straxt swaras, som lära wisa, hwad skiäl de haft till sin mening.
Thärpå will H. Exc.
Landtmarskalken fråga, om Lagcommissions mening bifalles; hwartill om ja swaras, anses § för bifallen.
Men blifwer dispute, så lärer ridderskapet och adeln komma först at yttra sig, och så de andre stånden, hwart efter annat, eller kan puncten gå tilbaka til Lagcommission.
Samptelige stånden gillade thenne methoden.
Widare proponerade H. Exc.
Landtmarskalken, om icke de andre stånden skulle behaga at låta deras secreterare ochså träda fram til bordet och hålla hwar sitt protocoll.
Hwilket ochså blef bifallit.
Deputation kom tillbaka ifrån Rådet och sade, at Deras Exc: r Riksens Råd låto anmäla sin skyldigaste helsning till Riksens ständer och tackade för den benägne invitation, som de behagat giöra dem, samt lofwade at rättnu komma hit neder.
Thärpå anmodades ledamöterne i denne deputation at möta Deras Exc: r, när de kommo hit, och följa dem ut igen, när de träda af.
Thesse gingo så neder mot Deras Exc: r.
Och när Deras Exc: r Riksens Råd kommit up och intagit sine wanlige rum, hölt H. Exc.
Landtmarskalken ett wackert kort tahl, hwaruthinnan han först tackade på Riksens ständers wägnar Deras Exc: r Riksens Råd, för det de behagat på ständernes anmodan infinna sig, at de af Lagcommission utarbetade lagbalkarne måge upläsas och afgiöras samt den så länge efterlängtade lagen komma at utgå, till det påsyftade goda ändamålets erhållande, som woro at hwar och en domare måtte få en klar och tydelig lag at rätta sig efter, och således rättwisan befordras, men all olag och orättwisa förekommas; och sedan önskade H. Exc.
Landtmarskalken, at den högste Guden wille förläna härtill sin wälsignelse samt utrusta alla domare med rättrådighet och alle sökande med billighet.
H. Exc.
Gref Gustaf Cronhielm swarade härpå å Rådets wägnar och tackade för invitation.
Och sedan hölt H. Exc.
såsom præsident i Lagcommission följande tahl:
Riksens höglofl.
ständer monde wid sidsta rikzdag besluta och förordna, det med nya lagwärkets utarbetande skulle så skyndas, at det nu wid denne rikzdag kunde af Riksens ständer behörigen företagas, till öfwerseende och stadfästande, såsom orden i sielfwa riksdagsbeslutet lyda.
Och som Lagcommission fördenskull har med all flit och åhuga det hörsammast sökt at efterkomma och fullborda, på sätt och wijs som Riksens ständer hafwa förnummit och inhemtat ur Lagcommissions hos H.
K.
May: t underdånigst ingifne och sedan Riksens ständer meddelte memorial, så skulle det lända Lagcommissionen till merkelig tröst och hugnad, om det nu blefwe af Riksens ständer med ynnest och wälbehag ansedt och uttydt, ty arbetet har sannerligen warit icke mindre swårt och beswärligit än långwarachtigt och bekymmersamt.
Och ehuru wäl det kunde synas icke så hafwa warit, aldenstund werket ey är stort och widlöftigt, uthan litet och kort, så är doch kortheten just det som särdeles har förorsakat möda och omhugsande, ja så, at man ofta har måst anwända några timars tid till at påfinna ett enda laggilt och lämpeligt ord, eftersom det och heter: Lex brevis esto et imperiosa.
I öfrigt, om lagen ey skulle kunna utgå och publiceras, förr än den samma warder aldeles fullkomlig, så lära förmodeligen Riksens ständer sielfwa finna, at det så mycket mera ähr en omöijelig sak, som, ehuru kloka, wittre och lagfarne män därpå arbeta kunna, måste the likwäl alla tillstå, at de ingalunda äre infallibiles och ofelachtige.
Hwilket alt hörsamligen understelles Riksens ständers mognare bepröfwande, äfwen som och Lagcommissionens samtelige ledamöter lemna och innesluta sig uti Riksens ständers gunst och wälbewågenhet, önskandes ganska troligen, at Gud wille framgent låta sin nåd och wälsignelse wara så rijk och wäldig wara öfwer Riksens ständer, som wår nit och tillgifwenhet är trogen och oföränderlig.
Här uppå uplästes först Företalet för Giftmålabalken, och sedan 1 Capitlet i Giftmålabalken.
Wid 6 § påminte Hr Öfwerste Hamilton, at mannen ey må träda i ächtenskap, förr än han hafwer fyldt 24 åhr.
Cammarrådet Wulfwenstierna swarade som en ledamot i Lagcommission härpå och gaf ordsaken wid handen, hwarföre K. Lagcommission statuerat, at mannen må äga frihet at gifta sig, när han är 21 åhr, nembligen därföre, at han då efter Erfdabalken 19 cap.
1 § är myndig.
H. Exc.
Landtmarskalken frågade, om ständerne äro nögde med swaret.
Dhe swarade därtill ja.
För öfrigit giordes wid detta capitlet ingen påminnelse.
2 Capitlet.
Wid 10 § utlät sig Biskopen Barchius, at denne § löper emot Kyrkioordningens 15 cap.
14 §, hwarest expressis verbis står, at om någon lockar en mö till lägersmål under ächtenskapslöfte, tå skall han efter Guds bud wara förplichtad at taga henne till ächta; tyckte fördenskull, at föräldrarnes nekande sådant icke bör hindra.
Hr Lilliestierna påstod, at den, som förnedrar ährlig mans barn, bör uprätta henne, fast än hans föräldrar neka därtill.
Biskopen Humble påminte, at häfd under ächtenskapslöfte är redan ächtenskap in för Gud, som med kyrkiones band fullkomnas bör.
Härtill swarades, at Lagcommission funnit nödigt at inrätta denne § således, på det at icke någon må lägra mö till at därigenom tvinga föräldrarne at samtyckia till ett giftermål, som eliest aldrig skie skulle; dessuthan stå de orden straxt efter åt: » eller goda skiäl därtil styrka ».
Hr Stobée hölt före, at domaren bör hafwa lag för sig, och intet stellas under hans arbitrage.
Prästeståndet tyckte at tilläggias skulle: » eller domaren pröfwar goda skiäl därtill styrka ».
Frih.
Wrangel sade § wara klar nog.
K. Lagcommissions ledamöter mente det följa af sig sielft, at ingen annan än domaren kan pröfwa skiälen.
Sedan häröfwer något blifwit discourerat, pröfwades nödigt, at desse orden: » eller goda skiäl därtill styrka », skulle således ändras: » eller domaren pröfwar goda skiäl därtill styrka ».
Wid 12 § pröfwades nödigt i anledning af Hr Kyrkioherden Norbergs påminnelse, at föliande twenne måhl skulle till K. Lagcommissions utarbetande remitteras:
1: o om den wigsell skall gillas, hwilken förrättas af den, som intet är präst; 2: o hwad straff en sådan skall hafwa.
3 Capitlet.
Wid 1 § sades, at 4 wittnen woro för mycket.
Hwartill swarades, at lagen talar i denna § om det som ordinairt bör skie.
§ fick altså bifall.
Wid detta tillfället frågade Hr Lilliestierna, om icke den, som lägrar en mö under ächtenskapslöfte, innan han är 21 åhr, må få taga henne, emedan det åhret utsättes i 6 § af 1 capitlet.
Swarades, at H.
K.
May: t wid så fatte omständigheter kan dispensera i anledning af slutet i benämde 6 §.
Fick altså denne § bifall.
4 Capitlet Giftmålabalken.
Wid 4 § hemstälte Hr Ärkebiskopen till ständernes ompröfwande, om icke straff bör utsättas för dem, som af lättsinnighet förlofwat sig och sedan begiära skillnad.
Därtill swarades, at sådant observeras uti nya Kyrkioordningen.
Wid 7 § uplästes en påminnelse, at i denne § följande mening införas måtte: » Kommer han till sig igen och begriper, at här uti har warit swek, så bör han det inom twenne dygn med wittnen motsäija, eljest stånde förlofningen ».
Lagcommissionen förklarade sig, at den hållit betänkeligit at utsättia här några fatalier, hwarigenom wägen kunde öpnas till en uppenbar illusion af lagen; fördenskull ankommer det på domarens ompröfwande, huru wida denne haft tid at betänka sig.
H. Exc.
Landtmarskalken frågade, om ständerne äre nögde med swaret.
Därtill swarade de ja.
Wid 8 § uplästes en skriftelig påminnelse, at wid de orden » åhr och dag » kunde tillsättias: » uthom laga förfall, som domaren må pröfwa ».
Härtill swarades: I denne casu består brottet i sielfwa öfwergifwandet, och altså har ey laga förfall rum, ey eller kan man obligera fästemöen at wänta på honom längre än ett helt åhr, när han emot hennes samtycke egenwilligt reser ifrån henne, hwarigenom hennes lycka kan förspillas, och nog wises det han har ingen upriktig kiärlek för henne.
§ want bifall.
5 Capitlet.
Wid 3 § giorde Hr Weili den påminnelsen, at bewiset måtte stanna på den andra makan.
Men § blef enhelleligen bifallen.
6 Capitlet.
Wid 1 § giorde Hr Weili den påminnelsen, at wid ordet » arflös » borde » aldeles » tilläggias.
Men det pröfwades onödigt, ty uti orden » giöra henne arflös » är intet undantagit.
7 Capitlet.
Wid 2 § uplästes Prästeståndets påminnelse, at uti denne § är utelemnat, det alle trenne lysningarne böra skie på en söndag, när fästeman eller fästemö ligger på sotesäng, likmätigt Kyrkiolagens 15 cap.
18 §.
Härtill swarades, at Lagcommission har hållit betänkeligit at införa denne casum, emedan mången skulle giöra sig siuk och skaffa sig attest därpå samt således i hast bringa sig till wigsel, emot hwilken eljest torde wara laga jäf.
Thessuthan tyckes ändemålet till ett rätt ächtenskap här icke finnas, uthan går det allenast ut på participation i egendomen, arfwingarne till præjudice.
Hr Lilliestierna biföll presteståndets påminnelse med utlåtelse, at han finner den samma reel och grundad i Kyrkioordningen.
Men § blef bifallen.
Doch förbehölt sig Prästeståndet, at detta mål måtte wid Kyrkioordningens reviderande företagas, emedan mången som ligger på sotesängen torde giöra sig samwete däröfwer at wigsell honom förwägras, i synnerhet om bruden är hafwande, hwilken han genom wigsell will uprätta, innan han kan dö med godt samwete.
Wid 8 Capitlet war intet at påminna.
9 Capitlet.
Wid 2 och 7 §§ giorde Hr Weili den påminnelsen: 1: o at af 9 och 10 cap.
i gambla lagen skall finnas, det brudgum icke är skyldig at gifwa morgongåfwo, men häremot wises af de citerade capitlen, at mannen skall gifwa hustru sino morgongåfwa; 2: o at om morgongåfwa gifwes, bör det skie dagen efter wigslen, som förr warit wanligit, så framt icke namnet skall ändras.
Därtill swarades, 1: o at på landet i bondebröllop altid warit practicabelt, det brudgummen utfäst morgongåfwan, innan de gådt i kyrkian at wigas; 2: o är tryggast at morgongåfwan gifwes föruth, ty brudgummen kan i hast få ordres till upbrott, innan tillfälle gifwes at utnämna morgongåfwa.
Wid 4 § giorde Frih.
Ungern den påminnelsen, at det wore bäst låta förblifwa med morgongåfwan efter gambla lagen.
Därtill swarades, at morgongåfwan, thär hon ey warit utfäst, har altid blifwit proportionerad efter boets willkor, och altså har man funnit nödigt at i den nya lagen utsättia en wiss proportion därtill, helst efter den summan, som i gambla lagen nämnes, ofta kan öfwerstiga hela egendomens qvantum, då intet för barnen öfrigit blefwo, för hwilke man härjemte bör sörja.
Riksens ständer biföllo så wäl denne som de öfrige §§: ne i detta capitlet.
10 Capitlet Giftmålabalken.
Uplästes Hr Abrahamsons anmerkning öfwer 1 §, at denne § strider emot lagen i cap.
6 Giftmålb.
LL., så wäl som emot äldre lagar, såsom cap.
7 Giftmb.
Östgiötl., som ey tillåta giftorätt, för än de natt sammanlegat.
Härtill swarades, at om mannen skulle dö straxt efter wigslen, så wore det obilligt at därföre neka hustrun sin giftorätt.
Ständerne biföllo §.
Öfwer 2 § uplästes Hr Abrahamsons observation, at åbygnad på annars jord eller i annars wattn sättes här som fast egendom, men efter cap.
31 Edsörsb.
LL.
och resolution på adelns beswär 1668 hålles det för lösöron, kunnande Hr Abrahamsson intet finna, at utilitas publica fordrar at giöra härwid någon ändring i sielfwa lagen.
Härtill swarades, at som åbygnaden ey kan skilias ifrån sielfwa grunden eller jorden, med mindre at den därigenom fördärfwas, i synnerhet bruk och andre sådane wärk, så kan åbygnaden, hwaruti samma wärk egenteligen består, ey annat än behålla natur af fast egendom.
Ständerne woro nögde med swaret.
Sedan uplästes Hr Palmstiernas anmerkning wid denne 2 §, at skillnad emellan stadzrätt och landzrätt måtte uphäfwas och en likhet öfwer alt wara.
Härtill swarades, at sådant ey wäl kan låta sig giöra i anseende till landets cultur, som igenom iordens klyfning i alt för många delar, där broder ey skulle få dubbel lott emot syster, merkeligen skulle komma at lida, till at förtiga andra wiktiga skiäl.
Men i staden kunna många bo i ett hus tillsammans och drifwa sin handel, och ju flere borgare i staden äro, ju bättre är det.
Ständerne woro nögde med swaret.
Öfwer 4 § uplästes Presteståndets anmerckning, at denne § löper emot den 13 § af Prästerskapets privilegier åhr 1723, så lydande: » Eljest skall och wara efterlåtit, at prestenkorne uti arfskiftet efter sine män måge dela godset, löst och fast, hwarest det är belägit, efter stadzlag, så at hustrun tager halfparten emot barnen etc ».
Äfwen uplästes Hr Abrahamssons anmerkning häröfwer af följande innehåld: Giftorätt emellan man och hustru af presteståndet på landet sättes här efter stadzrätt.
Uthaf privilegio har prästeänkia at uti arfskifte efter sin man dela egendomen efter stadzrätt, doch med förbehåld så wida hon ey gifwer sig i förachteligit ächtenskap; men ey finnes, at då en prestehustru på landet dör, skall hennes arfwingar wid arfsskiftet dela egendomen med mannen efter stadzlag, och prestens willkor således blifwa sämbre än en bondes; det fordrar ey utilitas publica, ey eller kan det privilegium, som är restringerat till hustrun, extenderas in på hennes arfwingar mannen till förfång i allmen lag, med mindre han sig därtill begifwer.
Härtill swarades, at Presteståndets privilegier kunna ey annorlunda förstås, än i 4 § utsatt är, hwilket och härtils warit en stadig praxis, ty privilegierne tala här ey om annat, än det, som hörer under communionem bonorum och lagen i gemen tillägger man och hustru rättighet uti, men ey om det, som hwarken landz- eller stadzlag gifwit mannen eller hustrun rättighet uti sin emellan, nembligen arfwejord å landet, eller jord före ächtenskapet förwärfwad.
Denne § differerades, emedan Presteståndet begiärte at få betänka sig till nästa session.
Wid 5 § uplästes Hr Abrahamsons anmerkning af följande innehåld: Ex decreto juris naturalis följer, at så mycket hwardera makan ägt i penningar, hwarföre fast egendom kiöpes, så mycket bör och hwardera äga i den fasta egendomen, som för begges penningar kiöpes.
Efter landzrätt har man twå delar och hustrun en tredie del i penningar; efter stadzrätt har mannen helften och hustrun helften i penningar.
Det är hwarderas giftorätt efter Sweriges lag och synes ey böra någondera betagas, ehwad deras penningar anwändas till.
H.
May: t Konung Carl XI har i sitt bref till Rådet af den 29 Martii 1682 uti saken emellan Gref Königzmark och hans swägerska Grefwinnan Wrangel förklarat, at giftorätt grundar sig på Sweriges lag, fast mannen under ächtenskap kiöpt godz uti Indien eller annorstädes, och lägger det i samma bref därtill, at som lagen är ursprunget och grunden till hustruns laga fång, ehwart hon och kommer, så bör och hennes jus dictera och säija, hwad och huru mycket hon bör hafwa och kan få af egendomen, men intet egendomen determinera hennes jus.
Uti detta, såsom på billigheten grundat, synes ey nödigt at tillåta någon ändring til den ena eller andra makans förfång.
Öfwer denne § begiärte Borgareståndet at få utlåta sig wid nästa session.
Hwilket bewiljades.
Wid 6 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse så lydande:
Uthaf mans eller hustrus flyttiande ifrån staden till landet eller ifrån landet in i staden giöres här en förändring uti giftorätt, som man och hustru förut haft.
Ex decreto juris naturalis följer, at ingen bör betagas dess en gång wäl och lagligen förwärfwade rätt och rättighet, med mindre den samma sin rätt förwärkar eller sig därifrån begifwer, och som flyttning aldrig warit förbudin, ey heller kan förbiudas, så kan därföre ingen betagas dess en gång lagligen förwärfwade rättighet.
Härtill swarades: Som ingen flyttning eller ändring af ståndet lärer skie uthan begges samtycke, så underkastar hustrun sig då den lagen, hwarunder de sedan komma at höra; och fast hustrun efter stadzrätt äger helften, så har mannen efter landzrätt större frihet at hågkomma och förbättra hennes willkor genom testamente, hwartill han då har friare händer än i staden, och således kan en skickelig och dygdig hustru hafwa mera fromma än afsaknad.
Dessuthan winner hustrun wid morgongåfwan, i det hon får behålla den, fast än hon barn hafwer, hwilken hon eljest miste efter stadzrätt, när barn till äro.
Det skulle och wara swårt och förorsaka mycken confusion, om giftorätten skulle determineras efter forum contractus.
E. g. een tienstedräng och en tienstepiga, som äre komne ifrån landet, men nu tiena i staden, gifta sig under sin tienstetid, men sättia sig sedermera neder på landet och bringa sig där till förmögenhet.
Intet kan med giftorätten i sådant fall gå efter stadzrätt, och som med giftorätten emellan föräldrarne går, så delas och arfwet barnen emellan.
Paragraphen blef bifallen.
11 Capitlet Giftmålabalken.
Öfwer 1 § utlät sig Frih.
Rålamb, at ingen man må förpanta eller sälja sin hustrus fasta gods, hwarken med eller emot hennes fria wilja, emedan en man kan dels med lockande dels med twång förmå henne till bifall.
Härtill swarades, at man intet kan så binda händerne på en ägare, emedan omständigheterne kunna så fordra, at man och hustru hafwa nödigt till begges deras nyttia at försälja eller förpanta egendomen.
Ständerne woro nögde med swaret, och denne § fick bifall, så wäl som de öfrige i detta capitlet.
H. Exc.
Landtmarskalken: Som klockan är nu in emot 1, så lärer det behaga Riksens Herrar Råd och Ständer, at wij skiljas.
Thärpå gingo Theras Exc: r Riksens Råd bort, beledsagade af de därtill deputerade.
H. Exc.
Landtmarskalken: Det lärer wäl finnas nödigt, at wij nu hädan efter samblas utan ceremonier, emedan de taga bort tiden för oss.
Det fans godt, at Stånden sammankallas genom anslag.
Sedan afträdde de andre Stånden, beledsagade af Ridderskapet och adelns deputerade.
- - - - - - - - - - - - - - - Den 10 Martii.
Kommo präste-, borgare- och bondestånden nedre på Riddarhuset.
Och sändes Ridderhuscancellisten Friese up til Rikzrådet Gref Cronhielm, att H. Exc.
måtte anmoda Deras Exc: r Rijksens Råd at infinna sig på riddarhuset öfwer lagen.
Imedlertid utnämde Ridderskapet och adeln åtta och hwarthera the andre stånden fyra af sina ledamöter, hwilka mötte Deras Exc: r Riksens Råd efter wanligheten.
När Theras Exc: r Riksens Råd kommit up och intagit sine stellen, uplästes 12 Capitlet Giftmålabalken.
Wid 1 § giordes den påminnelsen, at i fölie af K.
Stadgan af åhr 1669 33 § bör afwitringen skie, förr än lysning tillåtes.
Och androgo Biskoparne Barchius och Humble åtskillige skiäl, hwarmed de wille wisa sådant nödigt wara.
Thärtill swarades, at Lagcommission tyckt, at lysning wäl må skie innan afwittringen, eljest wore fåfäng, i fall någon thera af contrahenterne antingen skulle åtra sig eller blifwa hindrade ifrån ächtenskapets fullbordan.
Ständerne woro nögde med thetta swaret.
Wid thenne § berättade Biskopen Humble, huruledes åtskillige häradzhöfdingar icke wilja för laglig erkenna någon annan afwitring, än den de sielfwa förrättat, men understundom låta den sysslan ankomma på nembden, hwaraf man stelles i owisshet, om man skall kunna trygga sig wid nemdens afwitring eller intet.
Swarades, at uti Erfdabalken, hwarest handlas om afwitring, förmäles, det man intet är plichtig at taga domaren till skiftesman, uthan afwitringen kan skie af andre gode männ.
1 § want bifall.
Äfwenledes den 2 §.
Den 3 § blef och efter någon discours, huruwida Konungen måtte förkorta den här utsatte tiden, aldeles bifallen.
13 Capitlet.
Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons anmerkning, hwaruthinnan han påminner, huru som i denne § sägs, at då ächtenskapsskillnad skier för hoor, förwärkar den brotzlige helften af sin giftorätt, men då echtenskapzskilnad skier för det, at den ena makan ondskefult förlöper den andra, sägs i den 4 §, at den brotzlige förwärkat hela sin lott i boet; och som giftorätt emellan man och hustru i hwarannans egendom är en påfölgd på ächtenskapet, och då enthera thet så förbrutit, at skillnad thärpå fölgt, härtills lag warit, at den skyldige förwärkat sin giftorätt i den oskyldigas egendom, hwilken then oskyldiga jemte sin giftorätt i den skyldigas egendom behållit, så at den skyldige allenast behållit thet öfriga, så skall ey kunna utfinnas, hwad ordsak må wara at häruthinnan träda ifrån den härtils brukelige lagen, och än mindre hwarföre malitiosa desertio skall draga med sig swårare efterfölgder än hoor, där doch begge äro ächtenskapzbrott, och det ena så skadeligit som thet andra.
Härtill swarades, at lagen i det 11 cap.
Giftmålab.
LL.
säijer, at när kona giör hoor, har hon förwärkat alt thet hon war gift och gifwen till.
Nu wisar 5 cap.
ejusdem tituli, at hustru giftes till hwar tredie penning i lösöron och aflingejord, hwaraf slutes, at hon mister all sin giftorätt i boet, efter lagen ey giör thär åtskillnad emellan illata, uthan anser boet samfälldt, ty af illatis kan ey tagas någon grund, emedan then skulle wara owiss och för domaren icke uthan största möda kunna utredas, besynnerligen när thet på tiden ankommit och the en lång tid warit gifta, innan then ene sig försyndat.
Doch som det skulle wara för swårt at betaga den skyldige alt och således födan, är honom i denne nya lagen lemnat helften af thes del i boet, men then, som reser uthur riket och desererar sin maka, kan wäl mista alt.
Häröfwer blef sedan widlyftigt discourerat, och tyckte en och annan så wäl af Presteståndet som de öfrige, at bäst wore, det man blefwe i detta målet wid gamla lagen.
I synnerhet utlät sig Hr Lilliestierna, at man ingalunda bör gå därifrån, så framt icke reele och essentiele ordsaker det fordra, och yttrade sig äfwen, at hordomssynden nu tager öfwerhand, hwilken icke nogsamt straffas kan, och at den, som den synden öfwar, ingalunda må hafwa någon förmån, hwilket skulle skie, om den brotzlige allenast förlorade hälften.
Präste- och Borgareståndet utlåto sig, at de wille taga denne saken i närmare öfwerwägande uti deras plenis.
Som bewiljades.
Men Höglofl.
Ridderskapet och adeln samt Bondeståndet biföllo §.
Widare frågades wid denne §, om then, som hor bedrifwit och af sin maka fådt förlåtelse, sedermera, när thenne senare sig med hor försyndar, bör niuta skillnad, så wida then påstås.
Swarades, att skillnad bör tillåtas.
I anledning af Hr Biskop Humbles och Hr Doct.
I. Benzelii wid 6 § giorde berättelser om det swek och bedrägerie, hwilket en och annan brukat samt därigenom ächtenskapzskillnad erhållit, blef öfwerenskommit, att K. Lagcommission skulle till detta capitlet projectera en §, hwarigenom må förekommas samma bedrägerie.
I öfrigit blef thetta capitlet gillat.
14 Capitlet.
Wid den 1 § blef öfwerenskommit, at efter de orden » böte then brotzlige femtijo dahler » skulle tilläggias: » af sin lott i boet ».
15 Capitlet
want bifall.
16 Capitlet.
Wid 1 § yttrade sig Hr Kyrkioherden Arnell, at uthi denne § synes wara någon contradiction, ty det där står, at son eller dotter skall wid arfskifte fylla det som förnött är af hemfölgd, och åter at den nytta skall ey räknas, som barnet af hemfölgd haft.
Om nu een son eller dotter far meubler i hemfölgd af föräldrar, hwad nytta skall däraf hafwas, om de ey få nötas.
Härtill swarades af K. Lagcommissions ledamöter, at man nog ventilerat denne saken i K. Lagcommission, och at pluraliteten stannat i then meningen, som § nu är inrättad, hwars rätta mening och innehåld är, at om meublerne, som i hemfölgd gifne äro, finnes ey wara förnötta, så bäras de till arfskiftet åter sådene som the tå äro, och anses intet sedan nyttan, hwilken barnet, som them i hemfölgd fick, af theras nyttiande haft, ty thet kan wara lika mycket, om de blifwit brukade i föräldrarnes eller i barnets hus.
Men om the äro förnötta, kunna the ey gå till skifte, therföre fordrar billigheten, at the tå skola i penningar beräknas, doch icke som the woro, när the kiöptes eller gåfwos uth i hemfölgd, utan sättes ett billigt prijs på them.
Elliest och thär the skulle beräknas, såsom när the kiöptes eller wid hemfölgdens utgifwande woro wärde, och en annan skulle thäremot wid arfskiftet få så mycket i reda penningar, skulle thet barnet komma at lida, som sin hemfölgd i meubler fådt, hwilka föräldrarne ofta gifwa bättre och pretieusare, till at hedra sig sielfwa, än barnet them betarfwar.
Thesutan har man tykt, at man måste låta thetta ankomma på föräldrarnes egit behag, och så wida the ey sättia prijs på slike meubler i hemfölgd gifne, kunna the ey eller så högt beräknas.
Sedan discourerades widlyftigt, om sådane meubler skola wärderas efter deras beskaffenhet, när son eller dotter fick dem, eller efter det wärde, som de äga, när arfskiftet skier.
Och remitterades denne § till K. Lagcommission, at ytterligare utarbeta densamma.
Wid - 17 Capitlet
war ingen påminnelse.
Erfdabalken 1 Capitlet
want bifall.
2 Capitlet.
Wid 1 § påmintes af Präste- och Borgarestånden, at de kunna sig öfwer denne § nu icke utlåta, emedan densamma dependerar af 4 § i 10 cap.
Giftmb., öfwer hwilken § förberörde stånd förbehölt sig än ytterligare at få inkomma med sine anmerkningar.
Härpå swarades af Lagcommissions ledamöter, at uti 10 cap.
Giftmb.
handlas om giftorätten, men här huru arf delas skall.
3 Capitlet.
Wid 2 § uplästes Hr Abrahamsons anmerkning af föliande innehåld: I detta capitlet utslutes den dödas samsyskon at ärfwa med fader och moder, hwilket wäl är enligit med stadzlagen, men stridande emot landzlagen.
Arfsrätt in på halfsläckt sträcker sig ey widare efter allmen lag än in på den dödas halfsyskon, men här extenderas arfsrätt widare in på halfslächt, och där halfslächt är i lika grad med helslächt, giöras de till samarfwingar.
Så framt den dödas skyldemän å sidone hade antecedenter någon rätt i den dödas egendom, så kunde hel- och halfslächt, som äro i lika grad, då dödzfall existerar, giöras till samarfwingar.
Men som ingen arfsrätt har rum, för än något till arfsrätt lemnas, och då den döde uthan testamente dödt, tages af præsumta voluntate defuncti grund, till hwilken qwarlåtenskapen må falla, hwilket är in på dem, som honom skyldast och kiärast må wara.
Nu som ett starkare förtroende är emellan dem, som äro hwar annan med ett dubbelt blodsband förbundne, än emellan dem, som allenast med ett enkelt blodsband äro hwarannan skylde, så följer däraf, at helslächt är närmare att ärfwa än halfslächt, fast än de äre i samma grad skylde, ty som kiärleken blifwer lium, sedan stiuffar eller stiufmor tillkommit, och begynner därmed att aftaga emellan helsyskon och halfsyskon, hwilket och ordsak är, at tå helsyskon taga tre delar, taga halfsyskon en fierdedel, hwilket dem lemnas i afseende på det dageliga omgänge de i faders eller moders hus sin emellan kunnat haft, så förkålnar förtroendet mer, ju längre den halfwa skyldskapen sig utsträcker.
Därföre kan ey heller synas nödigt at införa halfslächt widare uti arfsordning, än som lagen det utsatt.
Men skulle pröfwas nödigt, at halfslächt widare till arf släppes, än härtils warit, så lärer förmodeligen wara nog, at de niuta förmån för fiermare helslächt, men ey at tillåta, det de måge wara samarfwingar med helslächt, fast än de i lika grad kunna wara skylde; ey heller at halfsyskons barn måge utesluta den dödas farfar och farmor, eller morfar och mormor, som i den 3 och 4 § är utsatt.
Härtill swarades ad 1: m, at som det blodsbandet, hwilket är emellan syskon, kommer af föräldrarne, och syskonen uti ätteräkningen igenom föräldrarne tangera hwarannan, barnen ochså af föräldrarna hafwa sitt lif och warelse, så har man funnit billigast, at föräldrarna böra taga arfwet, när the begge lefwa, och utesluta sine barn, then dödas samsyskon, hwilket ochså är enligit med then Saxiska Landträtten.
Men är enthera af föräldrarna död, träda barnen til arfs med then af föräldrarna som lefwer, och tage af sitt samsyskons qwarlåtenskap så stor del, som theras döde fader eller moder taga bordt, om then lefwat, hwarigenom en rätt proportion emellan then af föräldrarne, som lefwer, och barnen, som således komma at ärfwa sitt syskon är utfunnen.
Ad 2: m, at halfslechten i denna nya lagen admitteras widare till arf med helslechten, än uti then gambla, så föruthan at H.
K.
May: t uppå Swea Hofrätts förfrågan har förklarat, at halfslechten bör äfwen wid andra tillfällen, än 9 cap.
Erfdab.
innehåller, niuta sin del, när then är i lika grad med helslächten, och uti echtenskapsmål ingen åtskillnad giöres emellan hel- och halfslächt; så emedan thet owedersäijeligit är, at halfslechten iu är lika när i blodet som helslechten, fast halfslechten är ab uno latere och helslechten ab utroque latere cum defuncto junctus, ty böra de och wara samarfwa, och hwar få sin del efter som han med then döda i skyldskapen förbunden är, helst emedan alt som bloden löper igenom ättelederne, så är skyldskapen, och som skyldskapen är, så måste med arfwet gå, och defunctus ey bör præsumeras hafwa haft annan voluntas, än then som på billigheten och blodsbandet sig grundar, när han per testamentum ey yttrat sin yttersta wilja.
Men hwad portion halfslechten niuta bör med helslechten, det förmäles här i detta capitlet, nemligen ingen annan än then, som igenom communem stipitem, i hwilken hel- och halfslechten tangera hwarannan, them tillfaller.
Swaret bifölls.
Sedan berättade Hr Cammarrådet Wulfwenstierna, at K. Lagcommissionen funnit nödigt, at uti 2 § efter desse orden: » sins stelle och rätt », bör denne mening inflyta: » Äro ey flera till än ett af sam- eller halfsyskon, eller theras barn, som arf med moder tager, niute moder helften, där hon eljest efter landzrätt ey mer än tridiung taga skulle ».
Denna tillsatz blef bifallen.
Äfwen blef alt thet öfriga i thetta capitlet bifallit.
Wid 4, 5 och 6 cap.
war intet at påminna.
7 Capitlet.
Wid 4 §, efter en widlöftig discours uti stånden, giorde H. Exc.
Landtmarskalken denne qvæstion, om den, som faller ifrån den rätta evangeliska läran, skall föresättias en wiss termin, inom hwilken han kan återkomma och få tillträda sitt arf, där han sig ångrar och får Konungens nåd.
Ridderskapet och adeln woro af then meningen, at en wiss termin honom föresättias bör, på det, om han sig ey bättrar, nästa arfwingar måtte få tillträda arfwet och thet ey lemnas uthan skiötzel.
Preste- och Borgareståndet höllo betenkeligit at föreskrifwa en wiss termin.
Såsom Stånden woro uti differente meningar härom, fördenskull blef denne qvæstion upskuten till nästa sammankomst.
Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer i dag åt, och blef aftalt, at de härnäst klockan half otta skulle komma tillsammans.
Den 17 Martii.
H. Exc.
Landtmarskalken lät giöra sin uhrsächt, at han ey kunde komma up, efter han war opasslig.
Och altså förde wid denne sessionen Gref Charl Emil Lewenhaupt ordet.
Och när Deras Exc: r och Riksens Ständer sig församblat, uplästes 8 Cap.
af Ärfdebalken.
Öfwer 8 § jemförd med den 7 uplästes en anmerkning, som gick därpå uth, at emedan föräldrarne äro de som synda och i följe däraf förwärka sin rätt till arf, men ey det oskyldiga barnet, så tyckes föräldrarna så mycket mindre böra ärfwa sådane i lönskeläge födde barn, som barnen efter thenne lagen intet få ärfwa föräldrarna.
Därtill swarades 1: o, at horungar ey böra niuta arfsrätt med ächta barn eller sättas med dem i paralell.
Skulle och horunge få ärfwa fader sin, så skulle mången lättferdig kona igenom lägersmål komma till egendom, i thet hon, när barnet sedan dödde, finge ärfwa thet som barnet efter fadren i arf tillfallit.
Men som 2: o föräldrarne dragit försorg för barnets upfostran i barndomen, så bör föräldrarna tillfalla thet arf, hwilket thet barn, som i hordom eller lönskeläge födt, efter sig lemnat, såsom i det 8 § stadgas.
Riksens Råd och Ständer biföllo thesse §§: ne, såsom the af Lagcommission äre projecterade.
9 Cap.
1 §.
Uplästes Hr Lilliegrens påminnelse eller förfrågan, om icke den egendomen, som testementerad är, skall och förteckningen wara underkastad.
Swarades: Emedan i denne § står, at alt sammans i boet, både löst och fast, sådant som det wid dödztiman war, skall upteknas, ty är och klart, at om något är förtestamenterat, bör och thet uti inventario opteknas.
Wid denne § påminte Hr Weili, at häradshöfdingarne och nemdemän ey böra uteslutas ifrån uptekningens förrättande.
Därtill swarades, at arfwingarne kunna anmoda hwem de hälst behaga, och at häradshöfdingar och nämdemän i denne § icke uteslutas, om wederbörande dem anlita wele.
Wid slutet af denne §, hwarest så står: » men lyder arfwet under stadsrätt, tå skola borgmestare och råd nämna twenne eller flere redelige män som thet förrätta »; frågade Borgareståndet, om med de nemde twenne eller flere redelige männ förstås magistratens medell.
Swarades ja.
Äfwen frågade bemelte stånd, om denne § uphäfwer förmyndarecammaren här i Stockholm.
R.: Ney, emedan lagen intet kullkastar ett så specielt privilegium.
Sedan utlät sig Prästeståndet, at denne § icke måtte kullkasta den frihet, som ståndet äger wid inventeringar i prästesterbhus, i kraft af 1723 åhrs resolution på Presterskapets Allmenna beswär.
Hwilket bifölls, och därjemte resolverades, at uti företalet till lagboken skulle införas, at hwad särskilte privilegier och resolutioner på ståndens beswär innehålla såsom exceptioner, icke woro igenom denne allmenne lagen häfwit.
1 § bifölls.
Wid den 5 § påmintes, at jemte de fattige borde och hospitaler nämnas.
Därtill swarades, at K. Lagcommissionen tykt wara nog, när man generaliter nämt de fattige; ty därest hospitaler äro, där äro och de fattige, men där inga hospitaler äro inrättade, där tillfalla böterne andra fattige i sochnen.
Biskopen Humble frågade, om en enkia skall wara förplicktad at uptekna egendomen, när hon efter aftal sitter qwar i boet uti enkiostånd.
R.: 1 § i detta cap.
förmår, at inventarium skall författas, ehwad förord giorde äro.
Wid denne 5 § påmintes, at det för en enkia wore mycket swårt at mista fierdedelen, thär hon ey i rättan tid låto uptekna egendomen, och at arfwingarna skulle lida för mycket, om helften af samma fierdedel skulle tillfalla de fattige.
Här öfwer blef nu widlyftigt discourerat och omsider öfwerenskommit, at § skulle sålunda efter the orden » i samfält bo äger » inrättas: » och den taga arfwingarne, där de till drögsmålet icke wållande äre; finnes the till drögsmålet wållande, falle då hwar 10: de penning af den förbrutne andelen till de fattige etc ».
10 Cap.
Wid slutet af 2 § och thesse orden: » hafwe then fordrande macht at sökia alla arfwingarne eller hwilken thera han hälst will », giordes den påminnelsen, at den ena arfwingen icke bör för all giälden swara, uthan samtelige arfwingarne därwid höras, och hwar för sin del giöra betalning proportionaliter.
Därtill swarades: Såsom creditor icke har at fordra af någor uthaf arfwingarne, uthan af then som ärfwes, så har creditor och rätt till betalning af hans egendom, ehwarest den finnes; och aldenstund creditor bör få sin betalning, altså lemnar lagen honom rätt at hålla sig till hwem af arfwingarne som han will, och det till straff för dem, som delt arfwet, innan de betalt giälden.
Wid 3 § utlät Biskopen Humble sig, at om det så händer, at arfwet efter laga uptekning woro skiftat emellan twenne bröder, och giäld yppar sig sedan, då den ene förstört sin egendom, så skulle det synas wara orätt, om den andra skall betala för sig och sin broder.
Därtill swarades, at lagen talar om twenne slags giäld, nembligen witterlig och owitterlig.
Om witterlig giäld talas i 2 § af detta cap.
således, at om någon skiftar arf, förr än all witterlig giäld gulden är, så får creditor sökia för hela giälden hwilken thera han will af arfwingarna, som med orätta tagit arf, när de wiste, at giälden icke war gulden.
Om owitterlig eller okunnig giäld talas i 3 § således, at arfwingarne skola med swornom eede bära thet arf åter, med mera.
När thet nu så händer, at allenast en af arfwingarne har arfwet i behåld, så är then samme saklös, när then återbär thet han niutit tillika med räntorne, och widare kan af honom ey fordras.
Kyrkioherden Nordberg: Om twenne bröder ärfwa 200 dahler tillsammans, och den ena förstör sin andel, skal då den andra betala för sig och honom?
Swarades: Ja, om giälden war witterlig, när de ärfde, men om den då war okunnig, betalar han allenast så mycket han emottagit; och ingen kan ärfwa, innan giäld gulden är, ty creditor har i then giäldbundnes egendom ett jus qvæsitum och bör först hafwa thär uthur sin betalning.
Annars, om thetta ey giälla får, skulle många bedrägerier skie, crediten til meen och undergång.
Denne qvæstion blef nu intet afgiord, uthan resolverades, at ständerne skulle den samma närmare öfwerwäga i deras plenis.
Wid 3 § uplästes en skriftelig påminnelse, at efter the orden » tå skola arfwingarna etc. » måtte tilläggias: » inom 3 månader och icke öfwer, sedan giälden kunnog blifwit, lagsökas och stämning på dem tagas å det ting eller rådstugu i den ort där arfwet fallit; blifwa de till giälden fälte, så skola de » etc. » med swornom ede ».
Därtill swarades, at det är swårt läggia creditorerne några fatalier före, efter man ey kan weta alla omständigheter som infalla.
Thesuthan är præsumtio för creditoren, at han ey lärer tiga stilla, uthan sökia sitt, och eljest hafwa arfwingarna remedium processus at tillita domaren, som kan efter omständigheterna föreläggia creditoren tid at tala.
På tillfrågan utlåto sig Ständerne, at de woro nögde med swaret.
Wid det 11 Cap.
giordes ingen påminnelse.
12 Cap.
Wid 5 § påmintes, at lagen så wäl borde nämna systers barn som broders barn.
R.: Systrarne äga ingen taga lott, och altså ey eller deras barn; därföre nämnes här allenast broders barn.
Swaret want bifall.
Wid 10 § påmintes, at föräldrarna böra icke mer kosta på det ena än det andra barnet.
Därtill swarades således: Lagcommission har tykt, at man så mycket mindre bör binda händerne på föräldrarna häruthinnan, som det länder konungen och riket till fromma, at föräldrarna hålla sina barn till at lära nödige wetenskaper, och måste man tro, at föräldrarna lämpa sig härutinnan efter som the finna mer eller mindre skickelighet hos thet ena barnet än thet andra, och som theras råd och lägenhet wara kan, hwilket alt står i deras egit behag.
Ständerne förklarade sig nögde med swaret.
13 Cap.
Wid 1 § uplästes den anmerkningen, at wid de orden: » doch så, at hwar sin hufwudlott behåller, och ey å nyo skiftes », kan införas: » och åligger kiäranden samma sitt beswär nästa rådstugudag i staden och wid första ting å landet därefter andraga, och straxt ny wärdering och jämkning begiära samt saken fullfölja innan den därpå följande rådstugudag eller ting; eljest stånde det förra skiftet eller wärdering ».
Denne påminnelsen beswarades således: Som domaren remitterar dem till jämkning, så, i fall the ey komma öfwerens wid jämkningen, faller af sig sielft, at then missnögde lärer sökia sin rätt; men at sättia fatalier här för honom är betänkeligit och onödigt, eftersom domaren, thär arfwingarne ey blifwa sams, då måste döma på de förr inkomne skrifterne.
Skulle then som jämkningen begiärt, sedan the warit under gode män tillsamman och ey kommit öfwerens, dröja och icke sökia domarens utslag, så får den, som slut hafwa will, begiära domarens utslag i den redan incaminerade saken.
Ständerne förklarade sig nögde med swaret.
14 Cap.
Wid 2 § giordes följande påminnelser: 1: o at efter orden: » Hafwer rätter arfwinge uthan laga förfall sin talan försummat », borde införas: » innan åhr och dag, sedan han fådt wissan kundskap, at sådant arf är honom tillfallit ».
Swarades, at i det nästföljande 15 cap.
4 och 5 §§ förklaras, huru arfwinge sin rätt och talan försumar.
2: o Wid the orden i bemelte §: » falle thet arf till konungen », påmintes, at efter Adelige privilegierne af åhr 1723 §§ 25 och 26 bör fast jord ey gå uhr slächten, eller ifrån adelen till cronan.
R.: Privilegierne äre här ey rörde, emedan de innehålla exceptionem a regula communi.
3: o Påmintes, at om någor mala fide trädt til arfwet, så fordrade sielfwa billigheten, at då rätter arfwinge förekommer, ehwad han haft laga förfall eller ey, må han sitt arf återtaga af den, som det mala fide innehafwer; och i anledning thäraf discourerades än ytterligare, om det arf, hwartill rätter arfwinge sin talan försummat, skall tillfalla konungen eller någon annan uti slächten fiermare, än den som eljest ärfwa borde, hwilket senare tycktes billigt wara.
Fördenskull resolverades, at efter orden » sin talan försummat » skulle införas: » Är ey andre arfwingar till efter then döde, tå falle etc. ».
I öfrigit blef § bifallen.
15 Cap.
1 §.
Därwid påmintes, at emedan det är swårt at få borgen, så kunde i det stället någon annan utwäg finnas, såsom eedegång eller dylikt.
Swarades: K. Lagcommissionen har tykt, det en sådan arfwinge bör sättia borgen, på det man må wara wiss om at han skall sättia sig här neder.
Hr Rådman Scherping påminte, at städernes privilegier och resolutioner icke måtte præjudiceras af slutet i denne §.
Därtill swarades, som förr sagt är om privilegierne.
I anledning af de orden » barn eller bröstarfwingar » i denne § frågade Hr Lilliestierna, hwarföre syskonebarn och andra slächtingar skola uteslutas.
Därtill swarades, at här talas icke om swensk man, uthan om fremmande, och är det faveur nog, at barnen få ärfwa, när de willia sättia sig neder i riket.
§ fick bifall.
Wid 2 § giordes den påminnelsen, at wid de orden: » kommer han ey innan natt och åhr », måtte inryckias: » ifrån den dag han därom weta fick och kundskap erhållit; men försummar han sedan, uthan at wisa laga förfall, ware des rätt till arfwet förlustig, och den närmaste inländsko innan 3 à 6 månader efter ortens belägenhet a die notitiæ sin rätt lagligen at bewaka lemnat ».
Härtill swarades: Lagcommissionen har ey kunnat räkna desse föreskrefne fatalier a tempore notitiæ, emedan här wore swårt at cognoscera om bewisen till sådan notitiam, efter arfwingen skulle hafwa them utrikes ifrån, om hwilkas richtighet och tillförlåtelighet man hade swårt at här få någon säkerhet.
Och hwad de tre eller sex månader angår, inom hwilka inländsk arfwinge skulle få tala, när den utländske sin rätt försummat, så tyckes han hafwa tillräckelig tid nog, när han har ett åhr och tre månader.
Sedan blef öfwer ens kommit, at efter orden » tage tå han halft och halft konungen » skall införas: » thär inrikes arfwinge ey till är ».
I öfrigit blef § bifallen.
Wid 5 § påmintes, at tiugu åhr wore för lång tid, emedan en så lång termin kan förordsaka mycken oreda.
Därtill swarades, at K. Lagcommission funnit billigt at här utsättia samma termin som wed skuldfordringar.
Sedan resolverades, at wed slutet af thenne 5 § skulle desse orden tilläggias: » där han ey laga förfall wisar », emedan han på den händelsen ey bör mista sitt arf, fast än flere än tiugu åhr äro förbij.
Wid 7 § och desse orden: » Flytter han hit i landet igen, tage thet arf, som sedan faller », frågades: Huru kan en stängias ifrån den rätt, som naturen och lagen enom en gång tillägnat; ty i afseende till och för arfwet kommer han in i landet igen at bo och förblifwa?
Hwad skulle honom eljest beweka och förmå at bortflyttia uhr utrikes i inrikes land?
Kan wara han för födan och tienst är uthur landet gången, at förwänta och i owisshet lefwa; om något sedan skulle existera och falla, lärer intet wara något fullkomligit motive eller drifwande ordsak till inflyttande hit i riket igen.
Därtill swarades: Begynnelsen af 7 § talar om them, som blifwa qwar utrikes, hwilka Lagcommission ansedt lika med them, som utlänningar och fremmande äro, och om theras rätt är förmält i 2 §.
Men meningen i then senare delen af 7 §, thär som talas om, at han flytter hit i landet igen, är then, at han, som en gång öfwergifwit sitt fädernesland och blifwit thärföre ansedd som fremmande, åter skall få swensk mans rätt, tå han flytter in igen, och altså få taga thet arf, såsom en swensk, hwilket sedan faller.
Ständerne woro nögde med swaret.
16 Cap.
Wid 1 § uplästes följande frågor: Om förord för ächtenskap, som kallas pacta antenuptialia, pacta reciproca, förlikningar och transactioner dant legem, äro species testamenti, huru därmed procederas och förhålles.
E. g, Mann och hustru, antingen de hafwa barn eller intet med hwarannan, transigera, at den, som den andra öfwerlefwer, besitter altsammans, in till dess han eller hon med döden afgår, eller så länge en enkling eller enkia är; sedan gånge altsammans barnen emellan uti delning, och det om det lösa iemte morgongåfwan, men intet om det fasta, salvo jure privilegio et hæreditario til landzrätten at förstå.
Härtill swarades, at när rätt skillnad giöres emellan pacta antenuptialia, sådane som the efter thenne projecterade lagen förut äre beskrefne, och testamenten, så förfaller denne scrupel.
Hwarmed och Ständerne woro nögde.
Wid slutet af denne § utlät sig Hr Öfwersten Hammilton at til testamentets richtighet bör fordras wittnens underskrift.
Därtill swarades: ja, om wittnen äre at tilgå, men eljest må ett testamente icke ogillas, när det finnes med egen hand wara skrifwit och underskrifwit.
Swaret fick bifall.
Öfwer 2 § utlät sig Hr Lilliestierna, at mö icke bör giöra testamente uthan förmyndares samtyckio, emedan hon eljest lätteligen kan blifwa bedragen.
Denna observation gaf anledning til åtskillig discours, som icke slutas kunde, förrän Ständerne ståndwis woterade, då höglofl.
Ridderskapet och adeln woro skiljachtige, men de öfrige stånden biföllo at § blifwer stående.
Wid 3 § påmintes, at testamentens ändring och återkallan ey annorlunda bör skie, uthan in för domaren giltige skiäl därtill wisas, särdeles i sådane testamenter därest transactioner och pacta rum hafwa och de af twenne eller flere underskrefne finnas.
Här till swarades, at friheten till at få ändra testamentet, så länge en lefwer, kan ey inskränkas eller bindas till något forum, uthan som voluntas är ambulatoria usqve ad mortem, och testamente ey annat kan kallas än ens yttersta wilja, så bör ändringen, när then skier med godt förstånd och uthan förledande, hållas för giltig.
Testamenten böra och icke confunderas med mutuelle transactioner emellan myndigt folk å begge sidor, hwarwid domaren altid bör hålla den lidande skadeslös.
Den 24 Martii.
Församblades Riksens Råd och Ständer öfwer nya lagen.
Och giorde Gref Carl Emil Lewenhaupt H. Exc.
Landtmarskalkens uhrsäkt, at han nu ey kan wara uppe.
Sedan företogs 17 Cap.
af Ärfdebalken, hwarwid man sidst stannade.
Wid 3 § uplästes Lagman Lilliegrens påminnelse, som går därpå uth, at han menar, det byrdkiöpt jord bör anses för aflingejord och kan testamenteras; men om arfwingarne inlösn lemnas kan, steller han därhän.
R.: Skillnad bör giöras emellan purt aflinge och den jord, som i börd kiöpt är.
Och som slächten altid äger rätt at börda arfwejord, så följer och, at när den bördad är, bör och ingen disposition genom testamente arfwingar till præjudice giälla, uthan allenast om wärdet och förbättringen.
Ständerne woro nögde med swaret.
Wid 4 och 5 §§ påminner sammaledes Hr Lilliegren, at begge desse §§ kunna concilieras och lämpas fogeligen under ett afseende, så wida de stå i så måtto dit, och all aflingeiord, ärfde eller förwärfde lösöron på landet och af ärft eller förwärft, rörligit eller orörligit gods i staden, testamenteras hwar siette penning.
Vidare fortfares efter § 5 i alt, helst man ändrat det andra capitlet i Ärfdebalken Landzlagen.
Confer i nya lagen det 3 cap., ty enahanda rätt, enahanda lag bör hädanefter wara uthan distinction, och således medelwägen hållas, som stämmer öfwerens med æqviteten och naturlige lagen.
R.: Bägge desse §§ kunna icke fogas tillsammans, emedan den ena handlar om landsrätt och den andra om det, som efter stadzrätt kan testamenteras.
Swaret bifölls.
H. Exc.
Landtmarskalken kom nu up.
Wid berörde 5 § påminte Borgmestaren Esberg, at i anledning af 1669 års förordning icke nekas må ächta makar, som inga barn hafwa, at uprätta testamentum reciprocum af alt deras aflinge.
R.: Genom 1686 års Testamentsförordning är den anförde, så wäl som flere föruth utkomne förordningar angående testamenten, uphäfwen.
Dessuthan har Lagcommission tyckts bäst wara at låta förblifwa wid thet som här är projecterat, emedan en ringa del allenast blifwer öfrig för arfwingarne, hälst then efterlefwande makan får på sin egen del helften i boet och sin fördel, samt igenom testamente, thär inga barn äro, kan få helften af then dödas andel i boet, ey til at förtiga at, om hustru efterlefwer och inga barn äro, hon då ochså får sin morgongåfwa.
Denne påminnelsen gaf anledning til widlöftig discours, som stannade omsider däruti, at Borgareståndet begiärte få betänkia sig häröfwer, huru wida testamenta reciproca måtte tillåtas.
Probsten Rönbeck utlät sig, at han hölle före, det en prästman må tillåtit wara at efter landzrätt testamentera till sin hustru den aflingejord, som han hafwer på landet.
R.: Hwad Prästeståndet angår, så synes billigt, at som de ärfwa efter stadzrätt och med giftorätten them emellan går efter stadsrätt, så böra de och rätta sig i testamenten efter stadsrätt.
Prästeståndet yttrade sig, at det will taga denne 5 § i nogare öfwerwägande uti deras pleno.
Men höglofl.
Ridderskapet och adeln biföllo samma punct.
Wid 6 § giordes den anmerkningen, at af denne § följer, at då en man upsätter sin yttersta willia, kan han wäl testamentera ansenligit åt sin hustru, men alsintet åt sine barn, uthom den ordenteliga arfslott, som dem lagligen tillfaller, och kan han altså merkeligen förwärra sine barns tillstånd, men aldrig til det ringesta förbättra; hwilket synes mycket swårt, besynnerligen då en man är så olyckelig, at hans barn af förra giftet fådt sedermera en ogen stiufmoder, som uthom dess kan nog förminska deras wilkor; och wore det den efterlefwande hustrun ingen stor swårighet, om testamentet toges af oskipto, då hon efter landslag skulle mista allenast en tridiung och efter stadslag en hälft af det som i lagen utsättes; henne kunde och därmedelst ey skie orätt, ty om hon begår sig wäl emot sin man och stiufbarn, blir hon wäl af honom ihogkommen, men begår hon sig illa, är hon icke en gång det wärd, som henne tillfaller.
R.: Det är naturligit, at den som will gifwa något, han skall gifwa af sitt egit.
6 § fick bifall.
I anledning af den 4 § frågade Hr Weili, om det skall wara förbudit at giöra testamente åt utländsk man.
R.: Ney, men om iag i mitt testamente will gå utländsk arfwinge aldeles förbij, kan iag giöra det.
4 § bifölls, tillika med Prästeståndets begiäran, at den, som beredt sig på några påminnelser, och har dem för sig skrifteligen, måtte dem till Cammarrådet Wulfwenstierna ingifwa, emedan Ständerne eljest onödigt wis hindras.
18 Cap.
Wid 4 § uplästes Hr Lilliegrens anmerkning, at om den närmaste arfwingen försummar at tala å testamentet, eller föga förstår det giöra, eller är intalter at lemna det, eller ey har förmågan eller wiljan at uthföra saken som sig bör, det en annan i slächten til honom närmast må testamentet påtala, i anseende til den fördehl honom kunde i framtiden därigenom tillfalla, om den förre påtalte och wunno testamentet.
R.: Såsom en fiermare icke har rätt at tala på arf, så länge den närmare är till, så kan och en fiermare icke giöra åtal på något testamente, när den närmare därmed sig åtnöija låter eller sin rätt icke lagligen bewakat; eliest skulle på klander å testamenten ingen ända blifwa.
§ want bifall.
19 Cap.
Wid 2 § giorde Lagman Gref Gyllenborg den anmerkningen, at wid slutet måtte tilläggias: » thär icke konungen förklarar henne för myndig ».
Men som Lagcommission wiste med åtskillige skiäl, at det är bättre, at mö står under förmyndare, af hwad ålder hon och wara må, så bifölles § sådan som den är projecterad.
Wid 3 § påmintes, at enkia måtte hafwa förmyndare, till dess hon fylt tiugu fyra åhr.
R.: Aldenstund enkia är förmyndare för sina egne barn, så wore det orimligit, om hon sielf skulle hafwa förmyndare, men om hon intet kan wårda godz sitt etc., tå bör hon under förmyndare ställas, som 4 § innehåller.
3 § bifölls.
Uti 4 § i stellet för ordet » han » skall sättias » then »: » tå bör then under förmyndare ställas ».
20 Cap.
Wid 1 § påminte Gref Gyllenborg, at om fader träder i annat gifte, så borde han intet wara sine barns förmyndare; ratio: ty fadren kan giöra barnen af förra giftet mycken orätt genom hustruns persvasioner.
R.: 1: o. Ingen är närmare at wara förmyndare än fadren.
2: o. Han måste afwittra barnen, innan han får träda i annat gifte.
3: o. När fader är förmyndare, upfostrar han sine barn, uthan at gravera deras arf, men förmyndare måste hafwa betahlning.
4: o. Måste fader taga näste mödernes fränders råd uti de mål, som barnens wälfärd angå.
Och altså är bäst låta förblifwa thärwid at fadren blifwer förmyndare för sine barn.
Ständerne woro nögde med swaret.
Wid 2 § sades, at » nästa fädernes fränder » kunna uteslutas, efter förmyndares råd nämnes, emedan fädernes fränder blifwa förmyndare.
R.: Det kan hända, at nästa fädernes frände för åtskillige ordsaker skull icke kan wara förmyndare.
§ bifölls.
Uti 4 § wille Hr Weili at böter skulle utsättias för den, som uthan ordsak wägrar at emottaga förmynderskap.
R.: Därtill swaras i 5 §, som bifölls.
Sedan blef öfwerenskommit, at uti 8 § efter the orden » förestå kan » skall tilläggias: » icke eller uthländsk man ».
21 Cap.
Därwid war intet at påminna.
22 Cap.
Wid slutet af 4 § tyckte Hr Weili, at förmyndare må få handla till sig den omyndiges gods efter wärdie, helst och emedan han eljest ey altid kan hafwa tillfälle at försälia det.
R.: At förekomma misstankar och underslef, är bäst at förmyndaren intet kiöper något af dess pupils egendom.
Capitlet bifölls.
23 Cap.
1 §.
Lilliegrens påminnelse, at räkningen skall inrättas per debet och credit.
R.: Det följer af sig sjelf, om räkningen annars skall wara richtig.
§ fick bifall.
Wid 3 § pröfwades nödigt, at i stellet för » haft » sättes » hafwer »: » och gifwe ut alt hwad han om händer hafwer ».
Så blef och öfwerens kommit, at uti 4 § skulle för » wetwilling » sättas » wanwettig ».
Jordebalker.
Wid Cap.
1, 2 och 3 giordes inga påminnelser.
4 Cap.
Uplästes Borgareståndets påminnelse wid 2 §, at thet ordet » allmennelige » måtte utslutas, såsom onödigt, hälst de orden » wid öpna dörar » tyckes giöra tillfyllest.
R.: » Allmenneliga wid öpna dörar » är med flit insatt, på thet intet missbruk därwid må förelöpa, utan upbuden till allas efterrättelse kungiöras.
Efter något discourerande achtades godt, at uti thenne 2 § sättes för » allmenneliga »: » offenteliga ».
Wid 5 § giorde Hr Palmstierna en anmerkning angående bruk.
Som dock giorde ingen ändring i thenne §.
Äfwen påmintes wid denne §, at hwad thär stadgas woro något nytt, och at salus publica ey fordrade, thet kiöparen skall beswäras med hembud, helst then som räntan äger, ey mindre än bördeman, wid upbuden å tinget har at bewaka sin lösningsrätt.
Härtill swarades 1: o, at hembudet kan lätt skie, emedan man wet, hwilken som äger räntan, men man ey altid kan weta bördeman.
2: o är nödigt, at jorden och räntan consolideras, på samma sätt som förordningarna det påbiuda om cronogodz, och rusthållare äger rätt at kiöpa sitt augmentshemman til skatte.
Thessuthan är bättre och honom, som kiöper, till mindre omkostnad, at han får förut weta, thet han ey får behålla samma jord.
H. Exc.
Landtmarskalken: Första frågan är, om hembud skall skie.
Ständerne funno thet nödigt.
H. Exc.
Landtmarskalken: Andra frågan är, af hwem thet skall skie, antingen af kiöparen eller säliaren.
Ständerne biföllo 5 §, sådan som then af Lagcommission är projecterad.
Uti 7 §, i stellet för » wetwilling » sättes » wanwettig ».
5 Cap.
Wid 4 § påmintes, at hwad som stadgas i thenne § synes wara ett medell at afstängia bördeman ifrån lösn, ty när han intet är mechtig at inlösa aflingejorden eller husgeråd och afwel, som under kiöpet är begrepen, måste han gå qwitt sin börd till arfwejorden.
R.: 1: o böra säljarens partes altid wara favorabiliores; 2: o därigenom blifwa godsen ey så mycket styckade; 3: o kan ju bördemannen sedan sälja det han ey will behålla af aflinge, husgeråd eller afwel; 4: o blifwer bördemans willkor härigenom bättre, emedan han får lösa aflingejorden med, hwarigenom arfwegodset ofelbart blifwit förbättradt och framdeles kan bättre underhållas.
§ blef bifallen.
Uti 6 § wille Hr Weili at efter orden » för sig och ingen annan bördar » skulle införas: » och at han will det behålla ».
R.: Orden äre tagne uthur 1720 åhrs Bördsförordning och äre uti sig sielfwa klara.
§ want bifall.
6 Cap.
Wid 2 § uplästes Hr Abrahamssons anmerkning sålunda: Här införes, at då jord tillfaller fader eller moder uti bakarf efter sitt barn, och fader eller moder den sedan will sälja, må then lösa den i börd, som närmast är at ärfwa honom som säljer.
Detta är aldeles nytt, ey eller stämmer det öfwerens med primi acqvirentis intention, som är för sin, men ey för en annan families conservation, hwaraf all rättighet till bördlösen härledes; uthan där bördlösen skall hafwa rum, tyckes fast billigare uti cap.
2 Ärfdabalken Södermannalagen wara stadgat, som iu förmår, at då fader ärft efter sitt barn dess mödernes gods, eller då moder ärft efter sitt barn dess fädernes gods, och fader eller moder sedan will sälja det, som i bakarf är ärft, äro thet afledne barnets skyldomän å den sidan, hwarifrån godset kommit, närmast at lösa det i börd, men ey säljarens skyldemän, ty at det aldrig warit hwarken deras fädernes eller mödernes arfwejord.
Swarades: Södermannalagen kommer här så mycket mindre till pass, som efter then samma en sådan ärfd egendom, hwilken i thenne af Lagcommission projecterade 2 § omtalas, skulle gå i trenne arf, innan then kunde anses för arfwejord, men efter den Christophorianiske lagen aflingejord, tå then en gång i arf gådt, anses för arfwejord.
Thessuthan wet samma Christophorianiske lag icke af flere slags jord än aflinge- och arfwejord; det förre får icke bördas, men wäl det senare.
Hwem som nu är berättigad at börda, sätter och lagen expresse ut, nemligen den som närmast är at ärfwa.
När nu sonens fädernes jord gådt genom arf till modren, så är samma arfwejord gången ifrån den förra slächten.
Säljer modren sedan samma jord, så måste hennes slächt iu den få börda, som äro berättigade at ärfwa samma jord.
Eljest skulle den få börda, som ingen rätt har at ärfwa, sedan jorden gådt uhr theras slächt.
Thet händer och dageligen, at igenom giftermål går then jord, som döttrarna ärfwa, till en annan slächt.
§ bifölls.
Uti 3 § efter » 2 och 3 cap. » tillägges: » Ärfdabalken ».
4 §.
I stället för » wetwilling » sättes » wanwettig » på twenne stellen.
7 Cap.
Därwid giordes ingen påminnelse.
Icke eller wid det 8 cap.
7 cap.
6 §.
Tryckfelet rättas, at i stället för » öfrige » sättes » ofrie », vid.
Borgareståndets protocoll p.
69.
Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer i dag åth.
Den 31 Martii.
Församblades åter Riksens Råd och Ständer öfwer then nya lagen.
Och uplästes 9 cap.
i Jordebalken.
Därwid war intet annat at påminna, än at uti 1 §, hwarest står: » löse tå jorden åter », skulle thet ordet » jorden » uteslutas.
Äfwen i 2 §, thärest står: » som genom kiöp eller skipte sig then iord sedan tillägna wilia », uteslutes » jord ».
Wid det 10, 11 och 12 cap.
giordes ingen påminnelse.
13 Cap.
Hr Cammarrådet Wulfwenstierna gaf tilkenna, at uti 2 § i stellet för ordet » uplägger » skall införas » uptager ».
14 Cap.
Borgmester Esberg hemstälte wid 1 §, om det icke wore nog, at syn hålles af halfwa nämden, emedan de äro domföre och det länder parterne till en alt för stor gravation, om hela nämden brukas.
R., at K. Lagcommission häruthinnan icke understådt sig at gå ifrån den gambla lagen, emedan detta är en angelägen sak, som angår ens egendomb.
§ blef bifallen.
Wid 3 § och orden » Uthäradsnämbd » berättade Hr Lagman Lilliegren, at uti Finland hafwa lagmännen sin ordinarie nämbd.
Därtill swarades, at det blifwer efter orternes beskaffenhet, och at sådant intet är emot lagen.
Wid denne § utlåt sig Häradshöfdingen Flach, at det är swårt, det man icke får wädia emot lagmanssyn, och at riddaresyn är alt för kostsam, hwarföre han hölt bättre wara, om det stadgades, at lagman wid sådane tillfällen associerar sig 2: ne häradshöfdingar, som synen förrätta.
Därtill swarades, 1: o at häradshöfdingarne dessuthan hafwa nog at giöra, 2: o kunna de, i synnerhet i Finland, bo 40 à 50 mihl ifrån hwarandra, 3: o kunde de öfwervotera lagmännen, 4: o skulle processen därigenom förlängas.
Dessuthan, och om några andra qvæstiones juris förekomma, kunna de til hofrätten remitteras.
Wid detta tillfället frågade Hr Lagman Blomfeldt, om en cronobonde må bewilias syn, när den, som på landshöfdingens wägnar är närwarande, ingen syn åstundar.
R., at detta är hulpet med det som står i 2 § 10 cap.
Hela detta fiortonde capitlet fick bifall.
15 Cap.
blef ochså bifallit.
16 Cap.
Wid 3 och 4 §§ påminte Hr Cammarrådet Wulfwenstierna, at benämde §§ skola uti en sammandragas.
Wid 2 § förelästes Hr Weilis påminnelse, hwaruti han påstår, at städiorätten icke skall sträckas in på enkian, emedan hon icke är uti contractet nämd, och jordäganden genom denne § skulle lida merkelig minskning uti dess tillständige rättighet, aldenstund en ung enkia kunde falla på de tankar at lefwa ogift och således i många åhr för en ringa städiepenning besittia grunden.
R.: Bonden gifwer städia så wäl af sin hustrus som sin egendom, därföre wore obilligt, om hon icke skulle få niuta städian till godo, medan hon enkia sitter; 2: o kan man intet föreställa sig, at en enkia skulle utslå ett ärligit giftermål endast för städierättens skull.
Sedan gaf Hr Landshöfdingen Ehrencrona anledning till en widlyftig discours, om bondens andra hustru skall niuta städierätten till godo, när mannen dör, aldenstund hon intet war gift, när städian gafs.
Och wardt omsider öfwerens kommit, at emellan förste, andre eller tredie hustrun giöres ingen åtskillnad, uthan när hustrun mannen öfwerlefwer, niute hon en sådan lifstidsstädia, til dess hon träder i annat gifte.
Blef altså 2 § af samptelige stånden bifallen, sådan som then af Lagcommission är författad.
Sedan blef öfwerens kommit, at den 6 § sålunda slutas skulle: » I de orter, som med upsägningen och afflytningen annorlunda förehålles, rätte hwar sig efter wanligit bruk ».
Wid 17 § uplästes Hr Weilis påminnelse, at bonden i sådan händelse, som § omförmäler, må återfå sin utgifne städja, eftersom han ey kommer till at nyttia de förmåner, hwilka han sig thärigenom betingat.
R., at i fall någon landtbo på det sättet rubbas i sin besittning, bör han niuta tilbaka så mycket af städian, som för honom i den stipulerade tiden återstår, doch bör lifstidsstädia ey rubbas.
Ständerne woro nögde med swaret, och blef öfwerenskommit, at 16 och 17 §§ skulle sammandragas och af them giöras en §, hwilken Lagcommission så har at inrätta, at i fall någon landtbo på thet sättet, som thär förmäles, rubbas i sin besittning, han må få tilbaka så mycket af städian, som för honom i then stipulerade tiden återstår; doch bör lifstidsstädia i thessa fall ey rubbas.
17 Cap.
Jordebalken.
Wid 3 § frågade Häradzhöfdingen Flach, om icke begrafningsomkostningar böra hafwa præferencen för afradsgiäld.
R.: Därom är stadgat i Handelsbalkens 17 cap.
4 och 6 §§.
Ständerne biföllo §.
Wid 18 cap.
war intet at påminna.
Bygningabalk.
Wid 1, 2 och 3 cap.
giordes ingen påminnelse.
4 Cap.
Wid 1 § uplästes Bondeståndets skriftelige påminnelse, at wägarne icke måtte giöras bredare än tillförende, emedan det på många stellen wore både ogiörligit och skadeligit.
Ständerne achtade nödigt at upskiuta denne saken till dess Cammar-, Oeconomie- och Commerciedeputationen, som har Gästgifwareordningen under händer, däröfwer med sitt betänkande inkommer.
5 Cap.
Wid den 4 och 5 §§ uplästes Prästeståndets följande påminnelse, at det må blifwa allmenneligen förbudit, det ingen om wåren uti den äng, där flere hafwa delar uti, må insläppa sin boskap, hälst ängen och wallen, medan iorden af kiälskott ännu är blöt, tager af boskapens trampande en merkelig skada.
R.: Förbudet kan tagas hos domaren, då annor tillgång till bete kan gifwas, men ett allment förbud kan i anseende til wisse byars beskaffenhet icke giöras.
§ blef bifallen.
6 Cap.
I anledning af Hr Majoren Wredes påminnelse achtades nödigt, at uti 2 § skulle sättias: » åt minstone fyratio fambnar ».
7 Cap.
blef bifallit 8 Cap.
3 § i stället för » sägs » » sagt är », Borg.st.
prot.
p.
78.
Achtades nödigt, att till slutet af 5 § skulle införas: » uthan jordäganden gifwer ther lof till ».
Wid 9, 10, 11 och 12 cap.
war intet at påminna.
Härwid stannade man denne gången, och afträdde Deras Exc: r Riksens Råd samt de andre tree Stånden, men Ridderskapet och adeln blefwo tillhopa.
- - - - - - - - - - - - - - - Den 7 Aprill.
Infunno Deras Exc: r Riksens Råd och Ständer sig på ridderhuset.
Och uplästes 13 cap.
Bygningabalken.
Wid 1 § påminte Hr Abrahamson, det thär står, at om någor hugger bärande trä på skattfrelse jord, niuter frälseman samma rätt som Konungen; men sådant skall ey wara grundat hwarken i förordningar eller privilegier, uthan lända allenast til förminskning i Konungens och cronans rättighet.
Härtill swarades, at samma rätt, som cronan äger på crone och croneskatte, äger och frälseman på frälse och frälseskatte.
Denne § blef bifallen.
§ 2.
Hr Weili påminte, at jägerie- och skogzbetiente måtte af de böter, som här nämnas Konungens ensak, niuta sin andel, äfwen som för annat olofligit hygge.
Swarades: Lagcommission har tagit anledning härtill af gambla lagen 34 cap.
Kb.
LL., at plicht, som faller för brott i Konungens parker, skall wara Konungens ensak.
Eljest thär jägeriebetiente hafwa några speciele resolutioner, niuta the them til godo.
Ständerne biföllo thenne §.
Wid 4 § påminte Hr Weili, at hwar och en af synemennerne bör i sådant fall böta tijo dahler och därtill med från embete sitt afsättias, ty the, som en gång förledt befallningshafwanden med falsk berättelse, äga sedan intet witzord.
Swarades: The böta tijo dahler hwarthera, doch tyckes the ey första gången kunna sättias ifrån embetet; men skulle the en annan gång thermed beträdas, så följer af sig sielft, at the, såsom icke trowärdige, böra ey bibehållas wid sådant embete.
Ständerne gillade § sådan, som then af Lagcommission är projecterad.
Wid 5 § påminner Hr Weili, at här förelägges adelen at plantera åter, hwad the på egne ägor fälla låtit.
Afseendet, som härwid är, grundar sig i theras egit bästa, och förthenskull woro thäremot intet at påminna, thär man ey befruchtade komma under skogzbetienternes inseende, hwaraf ett eftertänkeligit beswär them tillskyndas.
Till undwikande thäraf tyckes honom wara rådeligast at lemna adeln och andre, som skog äga, frihet at sielfwa om återplanteringen emellan theras bönder och folk förordna.
Ty man præsumerar skiäligen, at hwar befordrar sin enskylte nytta, och om någon will fördärfwa eller wårdzlösa sin egendom, thet må han ju saklöst giöra.
Hr Lilliegranat war af samma tanka, helst Ridderskapet och adeln icke pålägges i Adelige privilegierne en slik återplantering.
Swarades, at Lagcommission har häruti fölgt förra förordningar, som förmå, at så wäl then ena som then andra bör fullgiöra häruthinnan sin skyldighet.
Rådman Scherping begiärte på borgerskapets wägnar, at § måtte stå.
Hr Bergenstierna: Det är wäl befalt i gambla förordningar, at sådane träen skulle återplanteras, men är intet efterkommit, ehuru nyttigt det woro.
Om ey planteras nye i stellet, så blifwa wij destituerade af ekeskog.
Derföre tyckes, at hwar och en, som will rikets bästa, bör ey undandraga sig det.
Sannerligen är det icke ett ibland de nödigaste anstalterne.
Bondeståndet berättade, at Hr Selou huggit ett tusende ekar och utödt sin ekeskog.
Hr Ehrencrona: Jag kan ey annat finna, än detta är causa communis, ty Ridderskapet och adeln äro ey allena ägare af frälset, uthan och många af de andre stånden.
Skulle wij förhindra och afskiära oss wår rättighet at nyttia wåre skogar, det wore betänkeligit.
Jag will önska, at cronans blefwe så häfdade och achtade som privatorum.
Goda hushållare böra ey lida för slösares skull.
Hr Lilliestierna: Det lärer ey wara nytt, at en frälseman är skyldig at plantera, men iag will ey, at det skall wara bot därå, om han ey giör det.
Vij böra ey mindre än de andre stånden befordra oeconomien.
Efter det står i 1 §, at frälseman har Konungens rätt, så kan han ey betala böter till sig sielf, om han ey planterar.
Det swarades, at frälsemannen niuter samma rätt som Konungen till böterne, när någon hugger trä på hans frällse- eller skattejord, men fast han hugger på egen skog och ey böter därföre, kan han doch komma at böta, thär han ey planterar trä i stellet igen.
Borgareståndet begiärte votering.
Men som detta förmentes strida emot privilegierne, så kunde votering ey tillåtas.
Hr Ehrencrona upläste uthur 25 § i Adel.
privilegierne, at adeln får giöra sig sitt godz så nyttigt som han kan, och mente thärföre, at adeln till ingen plantering kunde förplichtas.
Scherping: Det som uplästes angår ey denna saken; han hade hördt af Hr Bergenstierna, huru nödwändig som ekeplanteringen är så af adeln som andre.
Hr Erkiebiskopen: Presteståndet wilia ey disputera Ridderskapet och adeln sina privilegier, som tycka allenast, at saken är nyttig.
5 § ändrades så: » Alle, the thär bärande trä å skatte- eller cronejord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag, etc. »
Wid 6 § påminner Bondeståndet, at qwistarna eller riset nödwändigt måste upbrännas, i synnerhet wid kolningar, så framt eliest något arbete i bergzlagerne skall kunna bringas till ända och fullbordan; och tycker Bondeståndet fördenskull, at i denne § det ordet » qwistar » borde uteslutas, på det arbetaren ey måtte aldeles fördärfwas och komma at bortplichta alt hwad han arbetar.
Hr Ehrencrona: 1. at ny skog får wäxa up igen, 2. at mulbete blifwer, brännes qwisten up.
Härtill swarades, at så framt det tillåtos at bränna up riset, så lärer därigenom mycket olagligt swediande förelöpa.
H. Exc.
Landtmarskalken: Här äro åtskillige af den tankan, at lagen bör stå som han står och wara klar, men wissa omständigheter kunna komma i Skogsordningen.
Thetta blef bifallit.
14 Cap.
uplästes, om swediande.
Wid 3 § frågade Hr Weili, hwem then förwärkade löhnen skall tilldelas, och om thet icke utsättias borde, efter then ey lärer kunna räknas bland treskiptes sakören.
Swarades, at den går till treskiftes.
Wid 5 § påminte Lars Larson ifrån Vestra Jernbergslagen, at thär man ey i bergslagorne får swedia på de stellen, som tåla eldens öfwerlöpande, lider bergsmannen i anseende till skogen een alt för stor och obotlig skada, som will bewisas med 5 skiäl:
at 1: o på de stellen, som förr warit swediat, är och blifwer skogen nästan jämnkohlför och behöfwes icke utblädas.
Den skogen, som till wäxten något mindre är, behöfwes äfwenwäl uti mihlan, på det sättet, at den lägges emellan den grofwa weden, så wäl som och tunt uthan på mihlan, om den samma eljest ey skall upbränna.
2: o Är nu för tiden mera biörkskog tillwäxt, än i förra tider warit, så at fällen sällan jemt öfwerbrinna, sedan löfwet i dem affallit är; blifwandes weden, som då i riset ligger, sur, och smälter däraf i kohlandet till ⅓ eller ¼-del bort.
3: o Moste dubbelt mera arbete anwändas, när man skall qwista och undan sig kasta riset, innan man med weden framkomma kan, hwilket rijs sedan ligger och röter rotspirorne i marken, så at på många åhr ey blifwer annat än ahlbuskar, till kohlwed aldeles odugelige, och hwad sedermera wexer, utbreder sig af det rutna risets fetma i stackuta och qwistfulla träen; men där elden får öfwerlöpa, blir marken upfriskad, telningarne af roten utsprukne samt skogen längre, föruthan det at han därigenom wexer fortare samt blir dubbelt drygare till kohlning.
4: o Sedan det blifwit swediat, sås råg därefter, hwar igenom folket har sin födo och foder bekommes för boskapen; föruthan det at man därigenom har mulbete om sommaren och på somlige stellen höö, til dess skogen får sin wäxt igen, hwaraf mera boskap födas kan och mera giödsel erhållas till at upgiöda den öfwer alt i bergslagen magra åkren med, som eljest blir utöknad, til bergslagens undergång och förminskning i tijonden i desse orter.
Dessuthan, när boskapen ey får af marken sin födo i brist af muhlbete, måste den taga till skogen, som på de stellen bewittnas, hwarest swagt bete är, hwarigenom den unga skogen på många åhr ey kommer uthur fäbetet, till skogens alt för stora skada och fördärf.
5: o Angående det at af somlige föregifwes, det biörkskog wäxer, sedan det blifwit swediat, så bewitnar likwäl förfarenheten, at därefter wäxer både tall, gran och biörk, alt som landtmån är till, warandes doch biörkskogen wid tackjernstillwärkningen bättre, i det man i full hyttegång af 15 eller 16 tunnor biörkkohl kan få ett skeppund tackjern, hwartill på lika hyttegång 19 eller 20 tunnor grankohl behöfwas; men at swedia på lehrjord, sandbackar och mycket bergacktige stellen är aldeles skadeligit, som förfarenheten nogsamt utwisat.
Hr Laurelius frågade, om det lemnas dem frihet at swedia i Finland.
Thet sades, at lagen bör blifwa general, men i Skogzordningen utnämnes, hwar de få swedia, och rättas thet efter ortens beskaffenhet.
Ständerne biföllo hela capitlet.
15 Cap.
Bygningabalken uplästes.
4 § pröfwades böra gå aldeles ut, emedan det tyckes wara för swårt för husbonden, at han ey allenast skall böta tije dahler, thär han ey hafwer noga upsicht thärpå at tienstefolk och wallhion ey måge eld i skog bära och then uptända, uthan och giällda halfwa skadan, om någon timar thäraf.
Hr Ehrencrona: Hwad denna nya lagen angår, så kan iag och många andra säija, at han är rätt concis och wäl hopfattad, så at det wore wäl, at han kunde komma ut; men iag fruchtar, at han skulle blifwa inpracticabel i anseende till de höga böterne, och at sakörslängderne skulle blifwa upfylte med böter, ty i stellet för 40 mark är nu satt 40 dahler.
Jag will nämna uthom andre böter de som finnes i 35 och 60 cap.
Missgierningsbalken, där står, at för oqwädinsord, kindpust eller hårdrag skall en plichta femb dahler.
Nu wet man, at wed alla samqwäm wankar mäst sådant, och altså skulle boten för sådant kunna stiga till 30 eller 40 dahler s: mt och en snart mista sin egendom.
Derföre tyckes böterne böra modereras, så fort man går igenom capitlen.
Jag wet wäl, at myntet war i gambla tider i större wärde, och at en mark då kunde swara emot en dahler s: mt nu, men så måste man rätta sig efter tillståndet och laga så, at böterne ey ruinera folket.
Det är nesligit at blotta sin kropp, som skie måste, när med penningar ey bötas kan.
Merendels äre nye lagar utkomne, och icke desto mindre äro böterne ey förhögde.
Det kan swaras: den som lefwer i frid kan slippa böta, men det är at considerera, at wij icke lefwa i fullkomlighetenes stånd; thärföre bör lagen wara möjelig, ty det är det förnämsta reqvisitum.
Altså tyckes mig, at wij böra så moderera böterna, så at lagen blifwer drägelig och at ingen tager skada till sin wälfärd.
Beropade sig för öfrigit på det som domarereglorne innehålla om sakören, och hemstälte, om icke Lagcommission kunde få in commissis at reglera böterne, så fort man går igenom capitlen.
Hr Erkiebiskopen: Undantagande sådane brott, som taga så öfwerhanden, at böterna böra skiärpas.
H. Exc.
Landtmarskalken: Frågan blifwer då den, om icke Lagcommission kunde projectera och jämka böterne.
Rådman Scherping: Borgarståndet tycker, at Lagcommissionen har giordt wähl, att den satt anseenlige böter på sådane måhl, så at det ey blifwer för godt kiöp på kiäppslängar, ty det kan träffa en hederlig man.
Det fans godt, at Lagcommission giör en lista på böterne, som kommer at upläsas för Riksens Ständer till faststellande eller ändring.
I 5 § fans godt, at i stellet för thär står: » spada och wattukäril », skulle sättias: » spada eller wattukäril ».
Wid 16, 17 och 18 capitlen giordes inga påminnelser.
19 Cap.
Wid detta capitlet påminte en af Presteståndet, at thetta capitlet måtte uteslutas, efter härtils warit så många trätor bohlbyr och afgiärdabyer emellan, och swårt är at weta, hwilket som är afgiärdahemman, särdeles tå afgiärdahemmanet finnes så wäl som bohlbyen igen i the äldsta cronans räkenskaper, och billigheten fordrar, at afgiärdahemmanet i proportion emot sin skatt bör niuta del i skogen.
Men Riksens Ständer funno skiäligt, at capitlet bör stå qwar.
Wid 4 § påminner Hr Abrahamson, at denne § strider twärt emot 28 cap.
§ 6 Bygningabalken Östg.-L., som förmår, at sådant skifte ey annorlunda må skie, än efter som hwart och ett är skattlagt.
Eliest, och thär skifte ey skier efter skatten, skall följa ödesmål på afgärdaby, cronan till afsaknad i dess inkomster.
Härtill swarades, at odalby har dubbel rätt i skogen, förr än skifte skier, nembligen at hugga till hustarf och äfwen till salu, hwilket senare afgiärdaby ey har lof till; thärföre bör odalby wid skiftet få dubbelt emot afgiärdaby.
Riksens Ständer gillade §, sådan som then af Lagcommission är projecterad.
Riksens Råd och de andre Stånden gingo bort, men Ridderskapet och adeln blef qwar.
- - - - - - - - - - - - - - - Den 14 Aprill.
Trädde Riksens Ständer åter tillsammans på ridderhuset öfwer den projecterade lagen.
Och sedan Deras Exc: r Riksens Råd uppå Ständernes anmodan sig infunnit, uplästes Bondeståndets Extractum Protocolli af den 13 Aprill sidstledne, hwaruti Bondeståndet itererar Bergzlagens wid den 6 § i 13 cap.
Bygningabalken giorde ansökning angående toppars och qwistars borttagande, nembligen at efter hwar och en ohrts beskaffenhet, efter förra wanligheten, antingen få afbrenna eller låta liggia sådane toppar och qwistar, så wäl som och at wid Skogzordningens upstellande wederbörande ifrån hwarie ohrt måge omstendeligen blifwa hörde, så at det som för den ena ohrten kan wara möjeligit och nyttigt, men för en annan nästan omöijeligit och skadeligit, ey måtte som allmenn regell faststellas, samt en noga åtskillnad giöras emellan stora skogzdelar samt sumpige, torre och stenachtige skogztracter, med hwad mera som i detta mål i acht tagas bör.
I lika måtto, hwad de sidsta orden i denne § widkommer, nembligen at wid 6 markers both torre träen, windfällen, rijs och stubbar efter handen utrödias skola, så finner äfwenwäl Bondeståndet, i anseende till flere ohrters beskaffenhet, det wara en ogiörlig sak at sådant kunna wärkstella, och beder fördenskull, at sådane omständigheter i Skogsordningen måtte observeras och en noga åtskillnad giöras emellan de orter, hwarest sådant kan skie eller ey.
I lika måtto anhåller Bondeståndet, som på många stellen med tijonde och skatt för skogen belagder är, at hwad den 2 § af det 14 capitlet i denne balken förmår och innehåller om swediande ey måtte blifwa allment, uthan sådant efter hwarje orts beskaffenhet och den förra wanligheten i Skogzordningen lämpas och inrättas, besynnerligen där inga bruk äro, och därest skogzägaren bor långt ifrån städerne, så at han ingen ting af skogen till salu kan aflåta.
I öfrigit förmodar Bondeståndet, at desse och flere capitel, som angå skogen, ey må hafwa någon kraft och uti dömande giälla, innan berörde Skogzordning kan behörigen uprättad blifwa, hwilket Bondeståndet gierna skulle önska kunna skie wid denna Rikzdagen.
I annor händelse hoppas Ståndet at i desse och dylike måhl blifwa handhafd wid förra wanligheten, in till dess en sådan Skogsordning kan utkomma och blifwa behörigen faststäld.
Riksens Ständer remitterade desse Bondeståndets påminnelser till Cammar-, Oeconomie- och Commerciedeputationen, hwarest Skogsordningen är under utarbetande.
Thärefter begynte man nu at upläsa 20 cap.
Bygningabalken, hwarest man sidst stannade.
Wid 6 § pröfwades nödigt, at i stellet för » först i Maij » skall sättias: » första dag i Maij månad ».
Sedan frågades, hwad förstås med » oskattlagd qwarn », 5 §.
R.: Den, som intet är skattlagd, men frälse odalqwarnar warda därunder intet begrepne, utan undantagas ex jure privilegiorum.
Någre wore på den tankan, at efter ordet » qwarn » skulle tilläggias: » thär man ey må för tull mala »; men andre höllo det betänkeligit och biföllo § som han är inrättad.
Een del sade, at efter orden » femb dahler » skulle tilläggias: » andra gången tijo, och tredie gången blifwer qwarn utdrifwen ».
Doch blef efter något discourerande faststelt, at § intet ändras, och capitlet bifallit.
Wid 21 capitlet war ingen påminnelse.
22 Cap.
I 3 § är tryckfel och rättas så: i stellet för » betala wärdet » » betale wärdet ».
23 Cap.
Wid 2 § uplästes Hr Weilis påminnelse, at en åtskillnad skall böra giöras, om ett eller flere diur fälles olofligen, ty eljest skulle på en jackt så många diur kunna skiutas, at theras wärde öfwerstego böterne.
Härtill swarades, at § är i lagen helt klar och wisar uttryckeligen, hwad för hwart och ett diur bötas skall, som olofligen fälles.
Riksens Ständer gillade förberörde af Lagcommissionen projecterade §.
Wid 6 § påminner Hr Abrahamson, at thet som thär införes, at then som iagar på annans ägor bör hafwa förwärkat bössa, nät och redskap, så och jakthund, är nytt, och synes wara nog, det sådant efter förra förordningar allenast tages till widermäli, at den brotzlige med böter belägges, helst som wilda diur och foglar äre in libertate naturali och höra ingen till, förr än de blifwa fångade.
Härtill swarades, at Lagcommission har funnit nödigt, at sådant borde hållas för förwärkat, efter de förra böterne tycktes wara för ringa och man ansedt thetta för bästa medlet at skaffa hwar och en fred på sina ägor.
Wid 2 § hemstelte Probsten Frodell, om det icke skulle billigt wara, at man på sina ägor i rättan tid finge fånga eller skiuta hare eller fogell, säijandes, at om man hade på sitt swediefall sådt rog, och en hare wängde sig dit och åto up brådden, skulle det wara obilligt, om man intet skulle få skiuta eller fånga honom med snara och därigenom freda sin rog, hwilket är och borde wara en inculpata conservatio sui.
Ridderskapet och adeln sade, at hwad som i nya lagen och denne § stadgas är icke nytt, uthan en lag enlig med gambla förordningar och i synnerhet 1664 åhrs Stadga.
Däruppå yttrade åtskillige af Preste-, Borgare- och Bondestånden deras mening, det de höllo före, at harar, orrar och hierpar måtte efterlåtas hwarjom och enom at skiuta i laga tid, men ey med giller fånga, doch begiära de intet at skiuta högdiur och anstella jachter, som tillhörer H.
K.
May: t samt Ridderskapet och adeln.
Een af Bondeståndet ifrån Småland lade därtill, at om man ey skulle få skiuta hara och fogell, skulle betagas ungdomen tillfälle at wänja sig wid at handtera bössa och gewähr, hwilket skulle hafwa med sig icke ringa skada för riket, så wäl i krigstider, som eljest i anseende till odiuren.
Gref Gustaf Gyllenborg: Som detta påståendet strider emot Konungens och cronones rätt och äfwen Ridderskapet och adelns privilegier, så kan man ey gifwa efter detta.
Rådman Scherping: Det kan icke hållas för något inbrott i privilegierne, när man wid tillfälle skiuter en hare eller sätter snara för honom i giärdzgården, igenom hwilken han plägar gå in på åkren; och Borgerskapet lefwer thärföre i den ödmiuka förhopning, at the ey mindre än Ridderskapet och adeln få skiuta harar och foglar på sin mark samt sättia snaror och fällor, och således niuta samma frihet häruthinnan som Ridderskapet och adeln.
Men som åtskillige woro af den tankan, at giller och snaror äre mycket skadelige, yttrade sig en del af Präste- och Borgarestånden, det de icke åstunda at med snaror fånga harar och fogell, uthan begiära allenast at få skiuta hare eller fogel i laga tid, när tillfälle gifwes.
Cammarrådet Wulfwenstierna sade, at Ridderskapet och adeln allena lemnas sådan frihet i theras privilegier.
De andre Stånden swarade, at det lärer intet wara emot Ridderskapet och adelns privilegier, ty i anledning af dem hafwa Ridderskapet och adeln lof at fälla högdiur, hwilket de andra Stånden icke begiära.
Gref Gustaf Gyllenborg: Wij hafwa beswurit Regeringsformen och at wij skola styrka K.
May: ts rätt, och altså kunna wij ey betaga Konungen sin rätt och regale.
Probsten Frodell: Wij skola styrka Konungens och äfwen wår rätt, och nu talas allenast om harar och foglar, som Gud och naturen gifwit allom rätt at nyttia.
Hr Weili: I andre land är brukeligit, at ingen får skiuta mehr än Konungen och Ridderskapet och adeln.
Gref Lewenhaupt frågade, om denne qvæstion får skiutas till K.
May: t och Rådet.
Men härtill wille Preste- och Borgareståndet ey samtycka, uthan sade, at Riksens Råd och Ständer kunde nu förordna i denna saken, som billigheten fordrar.
Präste- och Borgarestånden tykte, at man igenom votering kunde snarast komma ifrån denne saken.
Men Ridderskapet och adeln wille ey samtyckia till votering.
Hr Ehrencrona: Den 2 § i 23 cap.
Bygningabalken finner iag ey wara någon ny lag, uthan en gammal, utdragen af 1647 och 1664 åhrs Skogsordningar, Adelige privilegier och gambla lagar, i följe hwaraf ingen mer än Konungen och Ridderskapet och adeln warit berättigade at fälla och skiuta harar och foglar.
Ändras sådant, så skulle inom ett eller twå åhr intet lefwande creatur finnas.
Jag wet ey eller, at någondera af de andre Stånden äger denna rättighet af något privilegio, uthan deras påstående strider directe emot förbenämde lagar och förordningar.
Om detta privilegium tages ifrån adeln och lemnas allom, så är det ey något privilegium.
Det är en eftertänkelig sak och har elak svite med sig, om man skulle votera öfwer wåra gambla privilegier, och det är præcaverat i Riksdagsordningen, at thet ena Ståndet ey får votera öfwer ett annat Stånds privilegier.
Hr Dub: Man will ey votera öfwer Adelens privilegier, ty man talar ey om frälset.
Hr Scherping: Det skulle wara oss okiärt, om någon skulle tro, at wij skulle wilja kränkia Ridderskapet och adelns privilegier, ty ingen will förmena dem at nyttia sina privilegier, uthan här talas om en lag, som står under ändring, och som mycket i den gambla lagen och förra förordningar är ändrat, så kan och detta rättas.
Den, som gifwer skatt för sin jord, skulle han ey få skiuta en hare eller orre därpå?
Intet ödes de uth däraf, när man ey skiuter i olaga tid.
Hr Hamilton: Intet hemman är skattlagt för skiuterie.
Hr Hammarhielm: Wij höra, at I wilia intet röra wåra privilegier, men I wilja hafwa lika privilegier med oss.
Skall det skie, så wilia wij hafwa lika privilegier med Eder.
Hr Ehrencrona: Jag tycker, at wij lätt komma ifrån denne §, när wij taga wåre förre förordningar till fundament.
1647 och 1664 war ingen souverainitet, men icke dess mindre woro Ständerne enige at förbehålla cronan sin rätt.
Det woro betänkeligit at tillåta en colono at skiuta hare och fogell, helst det är ett regale, som i hela Romerska riket och flerestädes ingen uthan öfwerheten och adeln är tillåtit.
En bonde ifrån Småland anhölt trägit, at de måtte få skiuta harar och fogel på den orten.
Hr Adlerbeth: Bondens barn försumma mera igenom det de löpa i skogen och skiuta, än de hafwa nytta däraf.
Det har warit ett regale, som cronan altid haft, och 1723 är på allmogens beswär resolverat, at de skola få bära bössor, men ey skiuta andre än odiur.
Taleman: Det är bettre bonden brukar sin plog och sin åker, och ingen har bedt denne mannen ifrån Småland at tala för oss.
Det sades af Borgareståndet, at taleman äger ey votum, och at Ståndet ey war ense med honom.
Gref Lewenhaupt proponerade, om hela capitlet får gå ut och det förblifwa wid 1664 åhrs Skogzordning.
Men thetta fick ey bifall.
Hr Ehrencrona: Jag will först fråga, om något konungarike i hela werlden finnes, hwarest hwar och en får fridt skiuta.
Den andra frågan blifwer, om en åbo kan prætendera större rätt än dess nyttiande, hwarföre hemmanet är skattlagt.
Nu är det ey skattlagt för jacht och skiuterie, så kunna wij ey gifwa efter det cronan tillhörer, som till denna dag warit en ständig lag.
Officerarne på bostellen äga ey eller den machten at skiuta, huru kan då en annan colonus få en sådan frihet?
Wij kunna ey betaga cronan sin rättighet.
Biskop Humbla: Det som talas om gambla förordningar är ey tillräckeligt, efter man i mycket går ifrån dem.
Konungens rätt will man ey eller gå in uti, nembligen at anstella jachter med högdiur och sådant.
Men qvæstion är, om jag råkar en hara i mina ägor och skiuter honom, om jag skall böta 5 dahler för den.
På samma sätt skulle jag ey få draga min nät i min fiskewattn.
Sielfwa rättigheten till alla skapade diur är allmen och hörer icke ett Stånd allena till.
Gud tar sin wälsignelse bort, om man så inskränker friheten at nyttia den, men usurpatio juris är, at cronan äger anstella jakt på cronans ägor och Ridderskapet och adeln på sitt frällse.
Det rubbar hwarken Konungens eller adeliges privilegier, at man skiuter en hare eller fogel på sin skattejord eller cronojord, som man åbor.
Med denne utlåtelsen conformerade sig äfwen Borgareståndet.
Hr Ehrencrona: Hwar skulle han skiuta?
Biskopen Humbla: På sina ägor, och de kallas mina ägor, som iag brukar, så länge iag har jus usurpativum.
Hr Plan: Äger icke cronan rätt at jaga på skattejord?
Om bonden skiuter ut alla diuren, hwad skall Kongen då jaga efter?
Swarades, at Konungen jagar mäst efter högdiur, och at hara och fogell ey utödes, om man skiuter någon gång däraf.
Wid detta tillfället inföll en af Borgareståndet och sade: Än om man skiuter fogelen i luften, hwars ägor är det?
Swarades: Dens, på hwars ägor han faller ned.
Borgmestaren Bilmark: I en by kunna wara tijo hela hemman, af hwilka ett allena är frällse.
Skulle frälseman få skiuta på allas ägor, tyckes ske de andre orätt.
Hr Landshö dingen Wrangel: Jag wet intet, om någon qvæstion existerar om privilegiernes jemkande, ty det är skiedt 1723.
Jacht wet iag ey wara någon annan än Konungen förbehållen, som Konungen delt med Ridderskapet och adeln.
38 § i Resolution på Almogens beswär åhr 1723 uplästes.
Hr Ehrencrona: Om man går till alla rikzdagzresolutioner 100 år tillbaka, så kan man ey finna, at de andra Stånden prætenderat en sådan rättighet, som de nu giöra.
Frih.
Wrangel: Jag beropar mig på Regeringzformen, som förmår, at wij skola styrka Kongens rätt.
Däröfwer kunna wij ey votera.
Wilja de andre Stånden hafwa något särskilt privilegium, så få de söka Konungen därom och wij då giöra wåre påminnelser därwid.
Taleman: Bondeståndet håller före, at det bör wara cronan som ett regale förbehållit, lika som at hugga ek och bok, och Konungen kan lemna det til hwilken han will.
Bondeståndet blifwer wid 1664 åhrs Skogzordning, allenast de orter, som förr fådt skiuta, lemnas lof därtill hädanefter.
Hr Hammarhielm: Preste- och Borgareståndets ledamöters fullmachter lära ey gifwa dem frihet at tala härpå.
Gref Lewenhaupt: När 2 Stånd äro emot 2 Stånd, som här nu äre, så blifwer saken in statu qvo.
Erkiebiskopen begiärte, at det skulle få gå till deras Stånds plena; mente at man kunde finna något expedient, som woro Ridderskapet och adelen behageligit.
Wid detta tillfället upwäxte en twist emellan någre af Ridderskapet och adeln samt någre af Preste- och Borgarestånden.
Hwaröfwer Preste- och Borgarestånden sig beswärade, beklagandes därjemte, at sådant passerat, och äfwen i Deras Exc: rs Riksens Råd närwaro.
Och sedan Deras Exc: r Riksens Råd afträdt, gingo härmed the andre Stånden bort.
Widare har man här om ey infördt, uthan rättat sig wid renskrifningen efter Ridderskapet och adelns fattade resolution.
- - - - - - - - - - - - - - - Den 29 Aprill.
Kommo alla fyra Stånden åter tillsamman på Riddarhuset öfwer nya lagen; och sedan Deras Exc: r Riksens Råd sig äfwen infunnit, proponerade H. Exc.
Landtmarskalken, om icke det 24 cap.
i Bygningebalken nu kunde upläsas.
Thärpå begiärte Hr Erkiebiskopen på Prästeståndets wägnar, at det föregående 23 cap.
i Bygningabalken måtte remitteras till K. Lagcommissionens ytterligare öfwerwägande, hwarest Prästeståndet will ingifwa någre små påminnelser angående berörde capitel.
Det samma begiärte och Borgare- och Bondestånden.
Ridderskapet och adeln gofwo här till sitt bifall.
Och uplästes således 24 cap.
Bygningabalken.
Wid 2 § uplästes Bondeståndets Extractum Protocolli, at alle, som creatur äga, måge skallbud lyda.
Äfwen förelästes Hr Abrahamsons påminnelse, at oskattlagde torpare icke måtte befrias för skallebud emot förre förordningar.
Till det första swarades, at uti 15 § i 1664 åhrs förordning om jachter och diurefång blifwa prester, klockare och inhysesfolk undantagne.
Till Hr Abrahamsons påminnelse swarades, at så wida sådane torpare ey annorlunda anses än som drängiar och sielfwa gården jemte alle hemman därunder äga skallbud lyda, så må torpare wara frie, helst som de ofta ey hafwa någon, som achtar hus och hem.
Sedan häröfwer blifwit discourerat, giorde H. Exc.
Landtmarskalken qvæstion och frågade, om prester och klockare skola wara frie för skallebud.
Då Ridderskapet och adeln samt Preste- och Borgarestånden swarade därtill ja, men Bondeståndet påstod, at efter indelningzhafwaren intet är frij för sitt bostelle, så måste och prester samt klockare skallebud lyda.
Widare frågade H. Exc.
Landtmarskalken, om torpare skulle frikallas.
Ridderskapet och adeln samt Preste- och Borgarestånden beswarade frågan med ja, men Bondeståndet med ney.
Medan denne discoursen förehades, påminte H. Exc.
Landtmarskalken, at gången måtte hållas reen, och Hr Landzhöfdingen Ehrencrona, at de som icke höra till Riddarhuset, ey eller äre deputerade till rikzdagen, måtte taga afträde.
Thärföre anbefalltes Ridderhusfiscalen at tillse, det sådant måtte behörigen efterkommas.
Bondeståndet påstod, at torpare ingalunda måtte ifrån skall befrias, och een ibland dem sade, at rätt så snart taga odiuren torparens som adelsmans ko.
Hr Landzhöfdingen Ehrencrona hölt före, at torpare icke kunna befrias, om skall annars skall kunna hållas, ty i många soknar äre flere torpare än bönder; och tyckte därföre billigt wara, at helften af torpare wid gården måtte hwar sin gång lyda skallbud, men om där icke är mer än en torpare, så måste han gå med hwar annan gång.
Hr Lagman Wennerstedt conformerade sig med Hr Landzhöfdingen, men sade, at kohlare och hyttedrängar måtte eximeras, ty annars lider bergzlagen en alt för stor skada.
Bondeståndet sade ney därtill och påstodo, at med dem är samma beskaffenhet; utlåto sig och någre, at skallen måtte uphöra, om de andre intet wilja gå med.
Frih.
Örnstedt mente, at med sådane skaller ingen ting uträttas; doch påstod han intet, at de skola därföre afskaffas.
H. Exc.
Landtmarskalken frågade, om Hr Landzhöfdingen Ehrencronas utlåtelse giör någon ändring i Ständernes voto angående torpare, och om icke det måhlet kunde remitteras till K. Lagcommission.
Ridderskapet och adeln samt Preste- och Borgareståndet swarade ja.
25 Cap.
Bygningabalken.
Wid 1 § berättade Cammarrådet Wulfwenstierna, at K. Lagcommissionen will litet ändra denne puncten och giöra en åtskillnad thäremellan, om en hel gård eller allenast ett eller annat hus brinner up.
Wid 3 § frågade Hr Weili, huru kroppsplichten uträknas skall för legohion, som eldsskada wullit.
R.: De skola sittia på wattn och bröd efter omständigheterne och brottet.
Swaret bifölls.
Wid denne 3 § påminte Borgmestaren Stoltz, at där införas måtte, at de böra plichta, som owarsamt omgåts med elden, fast än ingen skada däraf kommit.
Och blef denne påminnelsen remitterad till Lagcommission.
Wid 4 § frågade Borgmestaren Eckerman, om icke flere häraden måge efter förre wanligheten och öfwerenskommande gifwa hwarannan brandstud, och icke af denne § obligeras at gå ifrån deras förra accord.
Därtill swarades, at conventioner bryta lagen.
5 §.
I anledning af Bondeståndets påminnelse blef slutit, at § skulle så inrättas, at efter orden » frälsemäns sätes- och ladugårdar » införes: » så och prestegård »; hwaraf följer, at de sidsta orden utgå: » prestegård ware för brandstud frij ».
6 §.
Hr Landzhöfdingen Wrangel hemstelte, om icke denne § kunde till en del utgå, emedan omständigheterne i orterne variera och sexmännen på somblige orter upbära brandstuden.
R., at § kan stå, ty i 4 § sägs, huru skadan wärderas, men intet på hwad sätt penningarne insamlas.
Så tyckes och billigt wara, at landzhöfdingen har kundskap därom, på det allmogen icke för mycket måtte graveras med brandstod.
I öfrigit fick detta capitlet bifall.
26 Cap.
Bygningabalken.
Wid 2 § yttrade Bondeståndet sig, at wägarne ey behöfwes så breda.
Doch lemnades det målet oafgiordt, till dess Cammar-, Oeconomie- och Commerciedeputation inkommit med sitt betänkande angående Giästgifwareordningen.
Wid detta tillfellet påminte åter Landzhöfdingen Ehrencrona, at böterne i nya lagen äro alt för stora.
H. Exc.
Landtmarskalken swarade, at K. Lagcommission skall efter Ständernes öfwerenskommande moderera böterne.
8 § wid slutet påstod Borgmestaren Stoltz, at alla de, som äga hus och tomter i städerne, måtte rödia och hålla wäg, så långt stadsens ägor räckia.
Hr Celsing yttrade sig, at de, som bo i staden och hafwa ägor uthom staden, böra rödia, men de som allena äga hus, de hålla gatan wid macht uthan för huset.
Häröfwer controverterades en stund.
Och blef § bifallen, emedan de, som genom privilegier ifrån wägrödning befrias, icke därtill af lagen obligeras.
Wid 11 § påmintes af Borgmestaren Hoffman, at magistraten i städerne måtte på samma sätt som häradzfogden å landet få låta wägestycken bättra för lego och taga then uthaf honom som tredskas.
Denne påminnelsen bifölls, och skall § därefter rättas i K. Lagcommission.
Äfwen blef i anledning af en annan påminnelse öfwerenskommit, at § i begynnelsen skulle således ändras: » Hwar som hafwer ogill wäg eller bro, och icke kommer å sattan dag, då han till wägrödning och brobygnad kallat warder, böte etc ».
27 Cap.
Bygningabalken.
Wid 2 § uplästes Prästeståndets påminnelse, at nembligen efter de orden: » som särskilt thärom stadgat är », måtte tilläggias: » doch särskilte föreningar undantagne ».
Därtill swarades: Hwad som igenom föreningar blifwit faststelt, det anses som stadgat.
Widare giordes af Presteståndet wid §: s slut den anmerkning, at presten synes längre böra hafwa nyttiat de hus, som han bygt, än sex åhr, om han ingen wedergiällning för sin kostnad niuta skall.
Och remitterades det målet till Lagcommission, hwarest Presteståndet kunna ingifwa sina påminnelser thärom.
Sedan oplästes Hr Abrahamsons wid denne 2 § giorde påminnelse, hwarutinnan han yttrar sig, det honom synes, at nu som tillförende, och förra förordningar förmå, den distinction böra giöras, om prestegården tarfwar flere hus än sochnens eller ey, och thär prestegård tarfwar flere hus, skall presten efter Husesynsordningen wara skyldig dem at byggia och uppehålla, ehwad skog finnes wid prestegården eller ey, skolandes, där han wid afträde finnes hafwa giordt öfwerbygnad, wara skiäligt, at den tilträdande honom det ersätter, men tarfwar prästegård ey flere hus än sochnens hus och presten ändå bygt andre hus, det skall ey annorlunda än en öfwerflödig bygnad kunna anses, hwarmed den tilträdande emot sin wilia ey kan belastas.
Lagcommissions ledamöter yttrade sig, det de tykt wara för swårt at påläggia prästen åhrlig bygnad, då han icke will för sin beqwämlighet hafwa flere hus än de som bygde äro.
Denne qvæstion remitterades äfwen til Lagcommissionen.
Sedan uplästes Bondeståndets Extractum protocolli, at de icke wilja hålla stall i prestegården, ey eller klockarestugun.
Prästeståndet swarade därpå, at på 2: ne rikzdagar woro resolverat, det allmogen skola hålla stall i prestegården.
Och uplästes hwad som åhr 1719 resolverades på Presterskapets allmenna beswär jemte resolutionen på Bondeståndets beswär wid 1727 åhrs riksdag angående stallet.
Men Bondeståndet protesterade däremot med mycken häftighet och påstod, at som stallet woro utom the siu laga husen, så borde sochnen thärmed ey beswäras.
H. Exc.
Landtmarskalken förestälte dem, huru angelägit det är, at de sörja för sine siälesörjares wälmågo, och at presten måste hafwa stall, efter han skall hafwa hästar at fara till kyrkia och i soknebud med.
Talemannen för Bondeståndet swarade därpå, at presten tager wäl skiäl förr han reser i soknebud.
Presteståndet inlät sig intet med Bondeståndet i någon discours däröfwer widare, än at dem föresteltes, det stallet woro oumgiängeligit.
Omsider frågade H. Exc.
Landtmarskalken Stånden, om stallet skall byggas af soknen.
Hwartill Ridderskapet och adeln swarade ja.
Borgareståndet war af samma mening, efter thet blefwit på twenne rikzdagar faststelt.
Blef altså stallet i § stående.
Åter påmintes, at de, som icke höra till Ståndet, måtte taga afträde.
Hwilket och straxt skiedde.
Hwad klockarestugun angår, så fandts godt, at den skulle uteslutas, ehuru Presteståndet påstod, at det måtte wid förra wanligheten förblifwa.
Wid 3 § uplästes Presteståndets påminnelse, at presterskapets, academiæ-, gymnasii- och scholæbetienters samt deras enkiors och omyndige barns hus och gårdar, som de sielfwa bebo uthan at bruka någon borgerlig näring, måtte i denne § lika med frelsemäns hus och gårdar frikallas för prestehusens byggande i städerne.
Sammalunda uplästes Borgareståndets påminnelse, at uti denne § lärer wara nödigt at uthnämna, huru många samt hurudana hus kyrkioherdar, capellaner och scholæmestare i städerne på deras embetesgårdar bör bestås, likmätigt resolution på Allmogens beswär 1727.
Sedan påstodo Borgmestarne Stoltz och Eckerman, at professores, lectores och scholæbetienter böra byggia prestehusen i städerne.
Hwaraf förorsakades en widlyftig discours.
Ändteligen blef resolverat, at denne 3 § så ändras skulle: » I staden böra hus och gårdar för presterne byggas af them, som thär byggia och bo och icke redan äro thärifrån genom privilegier undantagne.
4 §.
Hr Weilis påminnelse uplästes, at en tingzbygning borde bestå af en sal och fyra camrar.
R.: Man har tykt, det man icke borde så mycket betunga allmogen.
Ständerne biföllo swaret.
5 §.
Uppå Borgmestaren Stoltz påminnelse samtyktes, at efter ordet » soknen » tillägges: » eller staden ».
28 Cap.
Bygningabalken.
Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, at man icke bör beswära skattebonde med husesyn hwart tredie åhr.
Af hwilken mening och Borgarståndet war.
R.: I § talas intet om en ordentelig husesyn, uthan allenast om en oeconomisk besichtning, hwilken är nödig därföre, at hemmanet ey må fördärfwas igenom husens nederrötande och wahnhäfd, som i tid bör förekommas, på det ränttagaren må altid hafwa sin fulla säkerhet i skattejorden.
Däruppå hemstälte Hr Landzhöfdingen Ehrencrona, om icke § kunde så inrättas, at besichtning eller husesyn icke oftare skie må, än tå wanhäfd och missbygnad förnimmes, eller och ombyte skier, i hwilket fall besichtning och husesyn hållas bör så å skatte som crono.
Ständerne funno sådant billigt och remitterade § till jemkning uti Lagcommissionen.
Wid 3 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, at åtskillnad giöras bör emellan de hemman, som skog äga, och de, som intet hafwa, samt at därefter bör den åhrlige bygnaden beräknas.
Därtill swarades af Lagcommission, at sådan åtskillnad woro alt för swår at giöra, om hemmanet äger timmerskog eller icke; dessuthan böra allmenningarne komma dem till hielp, som ingen skog äga.
Ständerne woro med swaret nögde.
Den 5 Maij.
Församblades Riksens Råd och Ständer åter på Ridderhuset öfwer nya lagen.
Och uplästes 29 Cap.
i Bygningabalken.
Wid 2 § har Bondeståndet genom Extractum protocolli påmint, at det må förblifwa wid den 52 § i 1727 åhrs resolution på Allmogens beswär, så at allmogen uthom tingshusen icke må beswäras at byggia någre giästgifwarehus på frällse- eller skattegrund, påståendes, at denne § måtte aldeles gå uth, så at allmogen ey må förplichtas at byggia giästgifwarehus, ehwad de äre på frällse-, croneeller skattegrund.
Här förestältes, at allmogen icke kan ifrån en sådan bygnad befrias, där icke häradet med giästgifwaren eller ägaren öfwerenskommer, at han sielf skall byggia.
Frih.
Wrede påstod, at allmogen måtte byggia, ty där giästgifwerie är på ett frällse, kan frällseman doch ey därmed betungas, icke eller kan man, i synnerhet uti Finland, förmå någon giästgifware at byggia, helst emedan man där å orten ey uthan största swårighet kan förmå någon at åtaga sig giästgifweriet.
Taleman för Bondeståndet påstod, at gästgifwaren i anseende till sin stora profit af öhl, wijn och bränwijn bör byggia och icke betunga allmogen därmed.
Sedan härom något blifwit discourerat, remitterades denne § till K. Lagcommissionens ytterligare utarbetande.
Wid 4 § giorde Borgareståndet den påminnelsen, at giästgifwarne måge efter 1664 åhrs Giästgifwareordning allenast till salu hafwa spanskt och franskt wijn samt bränwijn, och at denne § därefter skulle ändras, på det at stadzkiällarne, som äre skyldige at altid wara försedde med hwarjehanda sorter af wijn, ey måtte emot deras privilegier komma at lida.
Häremot förestelte Lagcommission, at giästgifwarne i städerne äre gemenligen wijnskiänkare, och at det kommer på stadens enskylte disposition an at förordna skiänkerie, där giästgifwaregård är.
Uppå Borgareståndets påminnelse blef i denne § post verba » sälja wijn och öhl » tillagt: » kanne- och stopetals ».
7 §.
Borgmestaren ifrån Örebro påminte, at straff borde utsättias för de resande, som uppehålla dem, som skiutza skola.
Men Ständerne låto denne § förblifwa, såsom den af Lagcommission fattad är.
30 Cap.
Bygningabalken.
Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse af följande innehåld: Huru byggias skall i städerne, lemnas till en särskilt stadga, men som Bygningebalken ey mindre finnes i stadslagen än i landslagen, synes den och kunna här införas, särdeles det, som till alla städer kan lämpas.
Men Lagcommissions ledamöter förestelte thär emot, at en olika beskaffenhet är med bygningar i städerne och med dem på landet, emedan bygningarne i städerne ofta måste ändras för stadsens regularitet skull, och thessuthan är thetta ett oeconomicum.
Riksens Ständer funno bäst wara, at sådant lemnas till en särskilt stadga.
När Bygningabalken war sluten, påminte H. Exc.
Landtmarskalken, at Missgierningsbalken nu kommer at företagas, emedan Ständerne bifallit det lofl.
Borgareståndets begiäran, at Handelsbalken hwilar, eftersom Borgareståndet ännu ey fådt tillfälle at öfwer Handelsbalken med dess påminnelser inkomma.
Thärpå uplästes 1 Cap.
Missgierningsbalken.
Wid 1 § berättade Cammarrådet Wulfwenstierna, det Lagcommission funnit skiäligt, at orden » warde halshuggen och i båle bränd » måtte uttagas och i stelle sättias: » miste lifwet ».
Äfwen berättade Cammarrådet, at Lagcommission håller orden i 3 § » träder till en willfarande » onödige.
Ständerne förklarade sig nögde med benämde ändringar.
Sedan uplästes Hr Abrahamsons påminnelse wid 1 §, at som thär säijes, at then, som af upsåt lastar Gud, hans ord och sacramenten, skall undergå lifsstraff, hwilket härledes af Guds lag för Israeliterne Lev.
24, så bör fördenskull, där det till grund tages, den skillnad, som giöres Num.
15 emellan det, som skiedt af öfwerdåd, hwilket med lifsstraff blifwit belagt, och det som skiedt af owetenhet, hwilket med offer blifwit försont, äfwen här observeras, på det at den, som af owettenhet sig häruthinnan försyndar, ey må dödas, uthan underwisas, ty brottet är förnemligast emot Gud, och han will ey någon syndares död, uthan at han omwänder sig och lefwer.
Dessuthom skall wara högst angelägit, at fast än någon upsåteligen in statu tentationis utlåter sig i försmädelser, at det ey uptages såsom af öfwerdåd sagt, ty om Gud tillåter, at menniskian föres i frestelse, så frelsar han och henne efter sin barmhertighet uthan blods utgiutande ifrån ondo.
Därföre lika som Christus sade Petro, at då Satan begiärt sålla honom som hwete, har han för honom bedit, det hans tro ey skulle warda om intet, så skall wara rådeligare at underwisa en sådan och för honom bedia, än blod at utgiuta.
Widare säges i denne §, at då någor obetänkt och af hastighet sig häruti försyndar och sådant ångrar, skall han böta etthundrade dahler s: mt; men som brottet är allenast emot Gud, och efter Dawids witnesbörd sådant offer ey behagar Gud, uthan allenast ett bedröfwat och förkrossat hierta, så synes wara säkrast at låta därwid bero, ty Gud är sielf mechtig at rätta sin ähra.
Cammarrådet Wulfwenstierna berättade, at Lagcommission icke kunnat lemna denna påminnelsen rum.
H. Exc.
Landtmarskalken frågade, om Ständerne bifalla § i den projecterade lagen.
Därtill swarades allmenneligen ja.
Wid 3 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse emot the orden, at om någon faller ifrån wår rätta evangeliska lära till en willfarande och ey låter sig rätta, den skall förwisas riket och ey niuta arf eller jus civitatis.
Denne casus håller Hr Abrahamson före neppeligen wara at förmoda, med mindre at någon är illa underrättad i den evangeliska läran; men där sådant skulle sig tilldraga, synes honom kunna i öfwerwägande tagas, om icke rådeligast woro at följa Pauli lärdom i 2 Epist.
till Timoth.
cap.
2, som så lyder: » Herrans tienare skall icke wara trätosam, uthan liuflig wid hwar man, lärachtig, den de onda lijda kan och med sachtmodighet straffa dem som emotstå, om Gud wil en gång gifwa dem bättring till at förstå sanningen och besinna sig ifrån diefwulens snaro, af hwilken de fångne äro efter hans wilja ».
Cammarrådet Wulfwenstierna sade, at K. Lagcommissionen funnit denne anmerkningen af samma beskaffenhet som den förra.
§ blef af Ständerne bifallen.
Sedan uplästes Hr Abrahamsons anmerkning wid den 4 §, hwarest stadgas, at där någon utsprider willfarande lärosats och efter warning därmed icke afstår, skall han förwisas riket.
I anledning thäraf frågar Hr Abrahamson, hwilken skall döma däröfwer, då twist blifwer, om lärosatsen är willfarande eller ey och på begge sidor hwar söker sin mening med Gudz ord at bestyrka.
Och om thet swaras efter 1 Cor.
2: 15, at den andelige dömer all ting och warder af ingom dömd, så skall först komma på bepröfwande af andans frukter efter Gal. 5: 22, hwilken är andelig.
Sedan lyder instruction så, Gal. 6 at, om någor menniskia råkade falla i någon synd, skola de som andelige äre uprätta honom med sachtmodigom anda och se uppå sig sielf, at de icke frestade warda, men icke ett ord skall thär förmälas om landsflyckt, och än mindre, at det är ett salighetsmedell.
Är meningen denna, at där någor har en mening, som är stridande emot wåra symboliska böcker, må han den för sig allena behålla och ey utsprida, så frågas, huru en sådan må till rätta hielpas, då han ey må med andre därom tala.
Så skall och wid detta capitlet wara förbijgånget, huru samwetstwång bör straffas.
Riksens Ständer ansågo denne anmerkning lika som de twenne förra af den beskaffenhet, at den icke kan giöra någon ändring uti §.
2 Cap.
Missgierningsbalken.
Wid 1 § gaf Cammarrådet Wulfwenstierna till kienna, det Lagcommission tänker således ändra denne §, at i stellet för där står: » han skall halshuggas och i båle brännas », sättes: » miste lifwet.
Får någor död häraf, tå skall man steglas och kona halshuggas och i båle brännas ».
Ständerne woro nögde med samma ändring.
Sedan uplästes Hr Abrahamsons anmerkning wid den 1 §, hwaruthinnan stadgas, at den, som skadar annan med trulldom til kropp eller egendom, skall mista lifwet, men Hr Abrahamson påminner, at i sielfwa lagen står, at den, som förgiör annan med trulldom, så at den får död af, skall mista lifwet; Hr Abrahamson håller det billigt, at den, som skadar annan till lif eller egendom, bör straffas, alt som skadan är större eller mindre; men at här säijes, det för all skada, som med trulldom giöres, skademannen bör med lifsstraff beläggias, skall fordra ett närmare öfwerläggiande, och som det är trulldom, då någor medelst diefwulens hielp giör det, som öfwergår menniskioförmåga, så frågas, hwad för bewis kunna förebringas, at något skiedt medelst diefwulens tillhielp.
Den angifnes egen bekennelse skall ey wara tillräckelig, ty då det som giordt är ey kan af wissa principier deduceras, at det med diefwulens tillhielp är giordt, så skall af den angifnes bekännelse intet slut kunna giöras därpå at döma honom till döden.
Inga indicia skola heller kunna förebringas, som icke äre fanatica, och så mycket mindre för sannolika at hållas, som naturens wärkan är mera förborgad än bekant.
Uthaf den Helige Skrift skall ey heller wid förefallande casus något wara at argumentera, ty då något måhl förekommer wid en domstohl, är ey qvæstion om de måhl, som i Skriften stå, uthan om det mål, som rätten föredrages.
Fördenskull menar Hr Abrahamson, at säkrast lärer wara at afstraffa den, som illa giör, alt efter som han skada giordt, och ey utgiuta blod, för det at sådant kallas trulldom, som aldrig kan bewisas, ey heller antagas, med mindre någon är af præjudicier intagen.
Lagcommissions ledamöter utlåto sig, at de hålla före, at den, som brukar trulldom, förtienar det utsatte straffet.
Ständerne gillade detta capitlet.
3 Cap.
Missgierningsbalken.
1 §.
Hr Abrahamsons påminnelse uplästes, hwari han påminner, at böter sättes på den, som brister ut i eeder och swordom, men ingen åtskillnad giöres, som i 1687 åhrs Stadga finnes, om sådant skier af wanart, bitterhet och ondsko, och om däraf kommer owäsende och oliud eller ey, thär likwäl Gud i sin lag för Israeliterne Levit.
5: 4 säijer sielf, at en menniskia wäl händer at swärja, och fördenskull i afseende på menniskioswaghet sätter därpå en lindring försoning; ty alt straff bör cum recordatione imbecillitatis humanæ sättias, och lärer ey mindre nödigt wara wid denne förbrytelse det i acht at taga.
Ständerne biföllo § sådan som den af Lagcommission är inrättad, allenast ändrades slutet således, at post verba » giör någor mened » uttogs: » thärom skills i Rettegångsbalken », och insattes igen: » in för rätten, böte fyratijo dahler och ware ährelös »; och blef uppå K. Lagcommissionens förestellning resolverat, at wid slutet af denne § skulle tilläggias: » Giör någor mened in för rätten, böte fyratijo dahler och ware ärelös ».
Wid 3 § påminner Hr Abrahamson: det här förtydes, at den, som sällan kommer till kyrkian, giör föracht af den allmenna gudstiensten, skall aldeles intet följa.
Och som Gud påtrugar ey någon sitt ord, uthan will hafwa en friwillig gudztienst, därföre han ey heller bundit sig till någon ort, uthan låter sig allestädes finna, så skall den gå bäst till kyrkian, som lika som Simeon Luc.
2: 27 af andans tilskyndelse kommer dit.
Men nu är så, at den, som ey på sattan stund infinner sig i kyrkian, den blifwer i stellet före at gå i kyrkian beledsagad in i corps de garde, hwilket allenast här, men ey i andre evangeliske församblingar hos wåre trosförwandter skall practiceras.
Ständerne biföllo § med utlåtelse, at ordning bör wara i församblingen.
Wid 4 § påminte en af Borgareståndet, at åtskillnad bör wara i böterne, som den skall erläggia, hwilken kommer drucken i kyrkia, och den som giör där oliud i sitt fyllerie.
Men härtill swarades, at i § äre twenne casus, som lika anses, nembligen 1: o om en kommer drucken i kyrkian och 2: o om han giör där eljest oliud.
Wid 6 § och de utsatte böter för sabbatsbrott påminner Hr Abrahamsson, at Augsburgiske bekiännelsen innehåller, det hwarken sabbatens eller någon annan dags begängelse är af nöden till saligheten.
Och som menniskian är af samma natur på sön- eller högtidsdag, som på någon annan dag, och det, som på den ena dagen brytes, ey hafwer skadeligare efterfölgd med sig, än det, som på en annan dag brytes, uthan giärningen och skadan är enahanda, ehwad dag det wara må, på hwilken något brytes, så synes honom, at böter för sabbatsbrott, såsom till annat ey ländande, än at utarma den, som med något brott beträdes, skiäligen kunna afskaffas, och at man bör låta förblifwa wid almenna böter, nam vitia erant, donec homines.
Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at K. Lagcommission icke funnit skiäligit at utesluta det wanliga straffet för sabbatsbrott.
Ständerne biföllo §.
4 Cap.
Uplästes Hr Abrahamsons anmerkning wid 4 §, hwarest stadgas, at om någor angifwes för förräderie, men kan ey öfwertygas, så skall angifwaren äntå wara frij, då han uthan swek och arghet det angifwit.
Om detta skulle blifwa stående, förmenar Hr Abrahamson då wara bestält med den allmenna säkerheten.
Konung Carl XI har i Hofarticlarne af åhr 1687 § 7 utsatt, at då någor wet, seer eller hörer något å gånge eller tal wara, som rörer Konungens säkerhet, bör han i tid det uppenbara, och thär han ey wittne eller fulla skiäl hafwer, bör han bruka en rätt försichtighet at yppa de bekante omständigheter, at däraf kan anledning tagas at uthan angifwarens fara utleta saken.
Där står angifwaren under fara, men nu sättes han uthom fara, med mindre swek och arghet finnes, hwilket ofta under skienhelighet kan fördöljas.
Härtill swarades, at i Hofarticlarne står expressis verbis, det angifwaren skall wara frij, när han uthan swek angifwit; eljest skulle ingen understå sig at angifwa något, så länge han intet wist wet, at den, som angifwes, är brotslig.
Frih.
Bror Rålamb sade, at denne saken är mycket betänkelig, ty får man uthan answar angifwa någon, så kan snart en oskyldig man blifwa angripen.
Så utlät sig och Hr Celsing.
Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at om man ser på orden i §, så lärer finnas, at de icke äro så till förståendes, som man tager dem; ty man behöfwer allenast i sådant fall gifwa omständigheterna wid handen.
Hr Ehrencrona sade det wara swårt at skillia åt, om angifwaren giordt det af swek eller intet, och at orden, som the i § nu lyda, äro farlige, ty ens owän kan snart bringa een i ondt ryckte, och kan ingen ting wara swårare, än när en ährlig man blifwer angifwen för crimen perduellionis.
Därföre tyckte Hr Landshöfdingen, at § således kunde inrättas, at angifwaren ware frij, om han har skiäl och omständigheter med sitt angifwande.
Hr Lilliestierna war af samma tankar och sade, at man har friska exempel, at en med sitt hufwud fådt umgiälla sitt angifwande.
Therföre skall den, som will angifwa sådant, böra giöra det med skiäl och bewis, men om han intet det giör, ware den angifne frij och angifwaren straffas.
Hr Ehrencrona sade, at ett reciproqt straff bör utsättias för angifwaren, ty jus talionis grundar sig på Gudz och werldzlig lag.
Hr Didron påstod, at angifwaren bör wara frij, när han är uthan swek, ty eljest dristar han sig ey at angifwa något, ehuru stor faran kunde wara både för Konung och riket, och om han ey angifwer sådant, så blifwer han och straffad.
Mente, at om förräderie woro å färde, kunde den, som wet sådant, säija, at han märkt sådant å färde wara och har hördt det, men kan ey angifwat, efter han ey har skiäl till at bewisa sådant med, och i sådant fall tyckte Hr Öfwersten, at han ey bör straffas.
Efter något discourerande remitterades denne § till K. Lagcommissionens ytterligare jämkande.
Wid 8 § giordes anmerkning, när 5 cap.
1 § förehades, hwarom här efteråt förmäles.
5 Cap.
Missgierningsbalken.
Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, så lydande: Här står, at den, som lasteliga talar emot Konungen, skall halshuggas, men hwarföre den limitation, som i cap.
9 Konungabalken LL.
finnes, nembligen om han ey kan det fulltyga, skall gås förbij, är ey at uträkna, med mindre det wises, at Sweriges lag är härutinnan obillig.
Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at Lagcommissionen redan projecterat en sådan ändring i denne §: » Hwar som af argt upsåt försmädeligen talar eller skrifwer emot Konungen eller Drottningen eller den, som till efterträdare i regementet förklarad är, eller och emot rikets styrelse, miste lifwet ».
Frih.
Wrangel påminte, at riksens styrelse måtte här uteslutas.
Hwilket och Riksens Råd och Ständer funno godt skie böra.
Preste- och Borgareståndet utlåto sig, at » argt upsåt » kunde gå ut, emedan de orden eljest torde gifwa anledning till ursäckter och undanflyckter.
I synnerhet tyckte Hr Professor Melander, at » argt » borde uteslutas, ty ett sådant upsåt kan aldrig wara godt.
Hwilken Hr Professorens anmerkning allmenneligen bifölls.
Sedan discourerades, om icke i stellet för » rikets styrelse » borde sättas: » emot thet faststelte regeringssättet ».
Och blef omsider öfwerens kommit, at därom skulle införas uti föregående cap.
8 §, hwartill en sådan ändring projecterades, at efter ordet » befordra » införes: » ett oinskränkt wälde, eller ett annat regeringssätt, än det Riksens ständer faststelt hafwa »; och resolverades, at begge desse §§ skulle remitteras till K. Lagcommission, som har at jämka ofwannemde projecterade ändringar, hwilka af Ständerne blefwo antagne.
2 §.
Wid slutet af denne § utlät sig Hr Rådman Scherping, at i öfwerwägande tagas kunde, om icke straffet borde skiärpas och i stellet för » femtijo » dahler utsättas » ett hundrade » samt » tre weckors » för » fiorton dagars » hächte.
Men som Deras Exc: r Riksens Råd woro nögde med §; altså blef denne anmerkningen icke antagen.
Sedan hemstälte Hr Lilliestierna, om icke i denne § någon åtskillnad giöras borde emellan thet, som rörer ens rådspersons embete, och thet, som uthom embetet är, och efter hwart och ett brott straffet proportioneras; ty om någor i private mål rörer en rådsperson på något sätt, hwilket letteligen torde kunna skie uti en process, woro det alt för hårdt, om den brotzlige skulle straffas till lifwet.
Denne anmerkning bestyrkte och Hr Lilliestierna med en af högstsahlig Konung Carl XI utgifwen resolution de anno 1680 på Ridderskapet och adelns beswär, som wid detta tillfället uplästes.
Borgmestaren Swede hölt före, at som 9 cap.
i Konungabalken är klart, så kunde nu blifwa därwid.
Sedan widlyfteligen blifwit discourerat öfwer Hr Lilliestiernas påminnelse, blef § genom votering bifallen.
Doch wore någre af Ridderskapet och adeln uthaf samma tankar som Hr Lilliestierna, hwarföre han och påstod, at Ridderskapet och adeln uti deras pleno måtte taga denne qvæstion uti närmare öfwerwägande, helst emedan han förmente, at större delen af Ridderskapet och adeln torde finna hans påminnelse skiälig.
6 Cap.
Missgierningsbalken.
Därwid giordes ingen påminnelse.
7 Cap.
Hr Didron beropade sig därpå, at i hela werlden mista falska myntare lifwet.
Wid 1 och 4 §§ uplästes Bondeståndets Extractum protocolli, at straffet och plichten bör icke som personen är till, uthan allenast efter brottets beskaffenhet lindras eller förökas.
Härtill swarades, at meningen woro ey, at den ena skall få större och den andra mindre straff, uthan hwar och en skall straffas efter brottet, fast än den ena med gatulop och den andra med fängelse, alt som omständigheterne medgifwa.
Riksens Ständer gillade hela capitlet, sedan i 1 § blifwit tillagt, at then, som slår eller giuter falskt mynt, skall wara ährelös uthom thet i § utsatte straffet.
Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer åth.
Den 12 Maij.
Församblades Stånden på riddarhuset; och sedan Deras Exc: r Riksens Råd sig infunnit, företogs 8 Cap.
Missgiärningsbalken.
1 § wid slutet: » stånde tå tiufsrätt »; skall heta: » stånde ock etc ».
4 §.
Efter Gref Gyllenborgs påminnelse skall wid slutet tilläggias: » och ware ärelös ».
Andre påstodo, at tilläggias skulle: » äge sådant bref aldrig witzord ».
Och i anledning theraf fans godt, det Lagcommission tager det i öfwerwägande, at det på sitt behörige rum i lagen må införas.
Äfwen påmintes och, at straff borde utsättas för den, som nekar sin egen handskrift, så och rappar till sig sin obligation.
Hwilket remitterades till Lagcommission at tillse, huruwida detta kan uti lagen inflyta.
9 Cap.
1 §.
Uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, så lydande: Twegifte å dess sida, som gift är, belägges med lifzstraff; så har det och härtils blifwit ansedt; men som lifsstraff häruthinnan ey står at härleda af annat än af påviske principier, som hålla ächtenskapet för ett sacrament, hwilket, såsom emot Gudz ord stridande, är af de evangeliske förkastat, så lärer förmodeligen wara nog, då detta straffas som enkelt hoor, och den brotzlige där ofwanpå med något proportionerat straff belägges, för det han missbrukat wigslen, men ey blod utgiutes, ty at den læderade makan står fridt at sökia ächtenskapsskillnad.
R.: Lagcommissionen har tyckt, det brottet är så stort, at den, som därtill är skyldig, bör straffas till lifwet.
Ständerne biföllo §.
Wid 10 och 11 cap.
war intet at påminna.
12 Cap.
2 §.
Hr Professor Melander sade, at man kan intet weta, hwarföre just tolf åhr utsättes, och hemstälte till Ständernes ompröfwande, om icke 15 åhr i det stellet kunde införas.
R.: Den, som är kommen till femton åhr, kan redan någorlunda wärja sig, och man har intet kunnat gå längre i nya lagen än till tolf åhr, ty i gambla lagen räknades öfwermaga allenast till siu åhr.
§ bifölls.
13 Cap.
Missgiärningsbalken.
2 §.
» Nu » i begynnelsen går uth.
I anledning af Borgmestaren Esbergs påminnelse resolverades, at den, som giordt af med sig sielf, får läggias afsides, uthan at den, som honom handterat, skall för neslig anses, doch remitterades detta till Lagcommissionens ytterligare jämkande.
Sedan blefwo efterföljande twenne af K. Lagcommissionen projecterade puncter bifallna, hwilka efter den tredie komma at införas och tilläggias i detta capitel, nembligen:
4 §: » Nu kan så hända, at den sig sielf förgiöra will ey far död däraf, plichte med fängelse wid wattn och bröd, gatulop eller rijsslitande efter omständigheterne. »
5 §: » Bekänner någor falskeliga, det han sådan gierning giordt, som dödzstraffet förtienar, wari lag samma. » 14 Cap.
2 och 3 §§.
Uplästes Hr Weilis påminnelse, så lydande: Den, som bannar fader eller moder, han skall döden dö, hans blod ware öfwer honom, at han sine fader eller sine moder bannat hafwer.
Levit.
20: 9.
Så lyder Gudz heliga lag där, och på flere stellen både uti Nya och Gambla testamentet, hwarest talas om grofwa och himmelsk skriande synder, äro nu orden så klara och tydeliga, at ingen kan tvifla om deras rätta förstånd och lagstiftarens mening.
Ho will tå giöra annor lag?
Werldzlig öfwerhet äger macht at uti särskildt måhl, där bewekande omständigheter äro, förbyta dödzstraffet i annan plicht, men ey at ändra Gudz lag.
Utbrista emot fader eller moder i smädeord, är det samma som banna, men läggia på någondera wåldsam hand, det är långt större brott.
Förtienar nu det förra döden, som det wisserligen giör, så förtienar och det senare, fast Gudz ord därom i synnerhet intet förmäler eller nämner.
Jag wet ey annat, än at sådant jembwäl hos oss warit med dödzstraff belagt, ty iag har sedt en aflifwas, för det han sin fader slagit; håller altså för rådeligast, at hädan efter i ty fall, äfwen som wid tijdelag och blodskams afstraffande, med hwilka styggelser denne uti ett capitel är infördt, snörerätt följa Gudz lag, på det dess hämnd för oförsonte synder ey må dragas öfwer land och rike.
Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at i Gudz ord talas om andre bannor, än i lagen anföres, och at det onödigt är at utsätta det straff i lagen, som ey exeqveras, ty föräldrarna bedia altid wid sådant tillfälle för barnen.
Hr Superintendenten Aurivillius fant betänkeligit at beläggia ett sådant brott med mindre straff, än Gud uti sin lag utsatt.
Cammarrådet Wulfwenstierna projecterade den ändringen, at brottet belägges antingen med lifsstraff eller gatulop eller och med en månadz fängelse efter omständigheterne.
Doch blef denne § icke afgiord, emedan Presteståndet förbehölt sig at få med sitt betänkande häröfwer inkomma.
15 Cap.
6 och 7 §.
Frågade Rådman Raab, om där förstås förman i embetet, då han tykte, at böterne äre för ringa, eller om här förstås den, som husbonden satt i sitt stelle.
Swarades: Om Konungens embetsmän talas i 18 cap.
8 §.
Resolverades, at K. Lagcommission ytterligare efterser, om här behöfwes någon jemkning.
16 och 17 Cap.
blefwo aldeles bifallne.
1 §.
Påminte Hr Professor Juslenius, at efter ordet » kyrkia » skulle tillsättias: » eller där gudztienst hålles ».
R.: Casus är extraordinarius, som domaren pröfwar, eljest är där kyrkia, hwarest gudztienst hålles.
§ bifölls.
8 §.
Borgmestaren Esberg påminte, at efter orden » böte etthundrade dahler » kunde tilläggias: » och giöre afbön ».
Det blef bifallit, at thet tilläggias skulle.
Wid detta tillfället påminte H. Exc.
Landtmarskalken, at den, som hafwer skriftelige påminnelser, motte dem ingifwa dagen förut, så at Lagcommission kan få se på det.
9 §.
Hr Dubb hemstälte, om icke orden » allment rumm » må gå uth, ty efter 1684 åhrs förordning moste den straffas, som på något stelle, ehwarest det wara må, med hugg och slag öfwerfaller them, som Konungens eller hans embetsmäns eller rättens ährender gå.
Denne påminnelsen remitterades till K. Lagcommissionen.
Wid 19 och 20 cap.
Missgiärningsbalken giordes ingen påminnelse.
21 Cap.
2 §.
Påmintes, at straff bör utsättias för dem, som icke i rättan tid antända fyrningen.
Det sades höra till den särskilta stadgan, som om fyrningarne handlar.
Doch fants godt, at påminnelsen går till Lagcommissionen; i öfrigit bifalles capitlet.
22 Cap.
Berättade Cammarrådet Wulfwenstierna, at K. Lagcommissionen projecterat en §, som kommer at införas emellan 4 och 5 af följande innehåld: » Hwar som lockar och bortförer qwinna från sin man, eller dotter från fader eller moder eller från dem, som i deras stelle äre, böte etthundrade dahler eller mera, eller plichte med kroppen, eftersom personen eller brottet är till ».
Den projecterade § blef så wäl som hela capitlet af Ständerne bifallen.
23 Cap.
Därwid giordes ingen anmerkning.
24 Cap.
Wid 5 § påminner Hr Abrahamson, at denne § rätt stödier sig på 1 cap.
Dråpmålab.
LL., hwarest doch böterne ey äre så stora som här; men utom det at neppeligen finnes härefter blifwit dömt, är ey at see ändemålet kunna erhållas, hwarpå straffet syftar; ty ey står den döda därmed at bättras, ey eller är at befara, at den döde widare något ondt giör, ey eller länder det androm till afskräckiande ifrån brådom skillnad, at den dräpnas arfwingar skola böter utgifwa.
Sedan discourerades häröfwer, om några böter i denne § skulle utsättas eller intet.
Och blef ändteligen genom votering faststelt, at böterne skulle uteslutas, efter barn och arfwingar lida thärigenom.
11 §.
Hemstälte Cammarrådet Wulfwenstierna, om icke denne § kunde uttagas och i stellet införas ett helt capitell om duell.
Ständerne woro därmed aldeles nögde.
25 och 26 Cap.
bifölls.
27 Cap.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse af följande innehåld: Här sättas etthundrade dahler s: mt, som häradet skall böta för dulgadråp, men i sielfwa lagen är fyratijo mark därföre utsatt.
Hwarföre häradet skall nu högre böter utgifwa, än lagen innehåller, är ey at finna; fast skiäligare wore, at detta capitel aldeles utslötes; ty då efter hållen inqvisition dråparen ey igenfinnes, är iu ingen, som skall hållas brotzlig, och således fast mindre ordsak at fälla hela häradet til böter, som hwar och en bör bära sin egen synd.
Ingen anledning till detta är at taga af Deuter.
21, när man det påser, och för dulgedråp i staden bötes ey, lärer fördenskull ey wara obilligt, at det afskaffas på landet.
R.: Ordsaken hwarföre häradet med böter belägges är, at hwar och en måtte wara så mycket angelägnare om banemannens framskaffande, och det för den allmenna säkerhetens skull.
För samma skiäl skull har Lagcommissionen behållit dulgaböterne efter gambla lagen, doch satt dem till etthundrade dahler, som är mansboth.
Bondeståndet protesterade emot sådane böters erläggiande.
Hr Lilliestierna sade, at den, som icke är brotzlig, bör intet böta.
Hr Landzhöfdingen Ehrencrona tykte, at böterne kunde modereras, men icke alldeles afskaffas, emedan banemannen därigenom kan upspanas, jembwäl at dulgadråpsböter borde äfwen i städerne åläggias, när thär skier dråp.
En af Bondeståndet swarade, at banemannen därföre icke angifwes, ty den, som wet af honom, gier giärna ut några styfwer och tiger.
En annan påstod, at landet bör så wäl befrias ifrån dulgadråpsböter som städerne.
Därpå utlät sig Borgmestaren Raab, at Gudz lag utnämner sådane böter, men i städerne äro de onödige, emedan banemannen kan där letteligen ertappas.
Hr Plan sade och, at det icke låter sig practisera i städerne.
§ blef till K. Lagcommissionens ytterligare öfwerläggiande remitterad.
Och förbehölt sig Borgareståndet, at sådane böter icke måtte städerne påläggias.
28 Cap.
Missgiärningsbalken.
2 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse: Här står, at om någon skuffar eller slår annan af wredesmode eller föracht med hand eller annat, så at han däraf faller och stöter sig til döds, skall därföre bötas mansboth.
Men i Gudz lag Num.
35 står, at om någor stöter annan af hat, eller kastar något på honom af owänskap med sin hand, så at han dör, den är en mandråpare och skall döden dö.
Nu som oförnekeligit är, at den, hwilken af wredzmode eller föracht skuffar eller slår en annan, at han däraf faller och stöter sig till dödz, är uti ett olofligit upsåt och syndigt förehafwande stadd, så fordrar och sielfwa billigheten, at han bör wara answarig för alt hwad däraf följer, och således uti afstraffandet ingen orsak at träda ifrån Gudz lag.
R.: Lagcommission har funnit, at straffet bör proportioneras efter brottet; dessuthan är klart, at här talas om en handlös skada, men icke så i Gudz ord.
§ blef gillad.
Wid 29 och 30 cap.
war ingen påminnelse; icke eller wid det 31 cap.
32 Cap.
Uplästes Hr Weilis påminnelse: Den, som lösslepper en fängzlad afwita man, hwilken förut gifwit merkeliga prof af sin blodtörstighet, och således är wållande uti något beklageligit dråp, som af honom därpå begås, bör åtminstone erläggia half mansbot, ty at han kunde och borde förutse, at någon olycka skulle hända; men skier ingen skada af denne dess wårdzlöshet, då äro de här utsatte tiugu dahler nog plicht för det han medelst en sådan afwita mans lössläppande satt androm uti lifzfara.
Swarades, at de utsatte böterne äre stora nog i anseende till den swårighet, som är at wårda en sådan.
Swaret bifölls.
Däruppå hemstelte Hr Professor Melander, om icke böterne böra wara målsägandes ensak, ty här är par ratio, som i det föregående 29 cap.
Resolverades, at efter orden » 20 dahler » skulle insättias: » målsägandens ensak », och det följande gå uth.
33 Cap.
1 §.
I anledning af Rådmannen Raabs påminnelse resolverades, at efter orden » gifwa ut skadediuret » skulle tilläggias: » at dödas ».
34 Cap.
Därwid war ingen påminnelse.
35 Cap.
6 §.
I anledning af Borgmestaren Esbergs påminnelse achtades godt, at denne § sålunda ändras skulle: » Uti de mål, som i 3 och 4 § sägs, må engin kära, uthan rätter målsägande, där brottet ey skier å tid och ort, som fridlyst är. »
Eljest påmintes, at böterne måtte modereras i Lagcommission.
Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer i dag åt.
Den 19 Maij.
Närwarande Deras Exc: r Riksens Råd och Ständer.
Uplästes 36 cap.
i Missgiärningsbalken.
Wid 1 § påminte Hr Biskop Humble, at om man eller hustru slår den andra, borde de plichta corporaliter, som personen är till, emedan den oskyldige parten kommer eljest at lida därmedelst at böterne tages af samfält bo, till förtigandes, at denne odygden icke kan genom böter hämmas och förekommas.
Härtill swarades, at om mannen slår en annan, måste han och böta af samfält bo, i annor händelse skulle Konungen, staden och häradet mista sin rätt.
§ bifölls.
Wid 37 och 38 cap.
Missgiärningsbalken giordes ingen påminnelse.
39 Cap.
Wid 2 § uplästes Hr Abrahamssons påminnelse angående thet at § innehåller, at om någon dör af annans handawärkom inom natt och åhr, skall lif gifwas för lif, men tillkommer annor siukdom eller läkarens wårdslöshet eller annat ofall, så skall mansbot bötas; hwilket senare Hr Abrahamsson menar swårligen lärer kunna antagas, emedan, sedan ens kropp blifwit stungen, sårad, slagen eller krossad, och således så ett som annat kommit i olag, kan letteligen en siukdom tillstöta, som blifwit ute, där kroppen fått wara oskadd för annans handawärkan.
En läkares wårdzlöshet har ey eller kunnat skada någon, där den samma fådt wara i fred för annans handawärkan, ty at då har han ingen läkare behöft.
Hwad annat ofall beträffar, som här säijes, där det kommit ab extra och kunnat träffa så wäl en frisk som en sargad, då åtskillnaden består däri, at en sargad ey kunnat så wäl rädda sig undan samma ofall som en frisk, det kan lända skademannen till lindring.
Härtill swarades, at med » annor siukdom » förstås den, som ey härrörer immediate af såramålet.
§ wan bifall.
40 Cap.
1 §.
Uplästes Hr Weilis påminnelse, hwarmedelst han till Riksens Ständers ompröfwande hemstält, om icke 1: o den, som på ett eller flere stellen begådt stöld till etthundrade dahlers wärde, bör hängas, uthan åtskillnad om det är första, andra eller tredie gången han därföre blifwit lagförd.
2: o Den, som för ringa stölder trenne resor är afstraffad och fierde resan åter därmed beträdes, bör äfwen mista lifwet, fast alla stölderne sammanräknade ey stiga till etthundrade dahler, eftersom ingen bättring hos honom mera är at förwänta.
R., at ordsaken, hwarföre Lagcommission ey satt dödzstraffet första gången, är det, at man intet har exempel, det någon för första gången begången tiufnad mist lifwet, och altså, på det underdomarens utslag må hafwa sin laga wärkan och ey behöfwa refereras, så har man så lämpat straffet, som det bör exeqveras.
Skulle någre swåre omständigheter wara, så kan domaren dem pröfwa och straffet skiärpa.
Ständerne woro nögde med swaret.
3 §.
Till slut af denne § har Lagcommission pröfwat nödigt at tilläggia: » Stiäl han fierde gången, warde hängd ».
Thenne tillsatz approberades.
4 §.
Uppå giord påminnelse achtades nödigt, at i stellet för » hos målsägande » skulle sättias: » til målsägandes förnöjelse ».
Doch skulle orden i Lagcommission jämkas till lagstyl.
5 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse, sålunda lydande: Här står, at den, som stiäl frucht uhr annars trägård, humblegård, rofwe- eller kohlgård till en full mansbörda eller ett lass, skall stå tiufsrätt, men ey förmäles, huru det skall anses, då mindre tages.
Här sättes och under tiufsplicht, då någor tager ållon eller nötter, men som det ey belägges med tiufsplicht, då någor fäller hela trädet och förer det bort, är at taga i öfwerwägande, huru detta med hwart annat kan bestå.
R.: Hugges trädet, anses det för åwärkan, och trädet kan bettre achtas, ty när det hugges, så höres det, och har lagen ansedt sådant för wåld eller åwärkan; men när något hemligen tages, som ey så wäl kan wårdas, därpå äro här tiufsböter lagde, såsom tillförende altid warit practicabelt.
Swaret gillades.
Nu påmintes och, at här borde jembwäl införas » sädes- och halmstackar », som stå under Guds lås.
R.: Härom är stadgat på ett annat stelle i lagen.
Swaret giorde tillfyllest.
Cammarrådet Wulfwenstierna berättade och, det Lagcommission funnit nödigt at til slut af denne 5 § tilläggia: » Är det mindre, tå böte som framdeles om snatterie sägs ».
Denne tillsatz pröfwades god.
I öfrigit resolverades, at denne § skulle uti Lagcommission giöras klarare.
41 Cap.
3 §.
Frågades, om icke flere grader kunde wara uti de dehlachtiges straff, såsom 6 cap.
synes i de där upräknade brottmål medgifwa.
R.: Thet tillkommer domaren at pröfwa omständigheterne.
Här nämnes den, som anses lika med tiufwen.
Eljest står på annat stelle om delachtighet i missgierningar.
§ bifölls.
42 Cap.
Missgiärningsbalken.
1 §.
Uplästes Hr Weilis påminnelse, at det bör beskrifwas, huru stort qwantum för snatterie uti hustiufnad räknas bör.
R.: Uti hustiufnad anses snatterie eller tiufnad med dubla böter, men för tiufnad anses det ey, uthan stölden stiger till 10 dahler.
Thärföre, om han snattar femb dahler hos husbonden, så plichtar han wäl därföre tije dahler, men anses doch ey för tiufnad.
Swaret bifölls.
Så frågades och, huru det skall considereras, när bodgesäller eller - gossar förslösa det, som dem anförtrodt är, äfwen fogdar och drängar.
Thet resolverades, at denne och dylike casus remitteras till Lagcommission at dem på sina tienliga stellen införa, tå lagen giöres så general, at han kan lämpas till alla dem, som husbonde förtror sin egendom.
43 Cap.
1 §.
Påmintes, at här måtte äfwen » halm » nämnas.
Och resolverades, at Lagcommission sådant efterser och jämkar.
4 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse af detta innehåld: Här är ingen ordsak at träda ifrån det straff, som i cap.
42 Bygningab.
LL.
är på detta brott satt, ty straff bör wara till förbättring, men ey till fördärf.
R.: För exempel skuld och andras warning har man så inrättat lagen, och har detta anseende af nidingzwärk.
§ bifölls.
44 Cap.
1, 2 §§.
Achtades godt, at i stellet för » allmoge » skulle sättias » undersåtare ».
45 Cap.
Wid 2 § påminte Preste- och Borgarestånden, at det wore för litet straff för dem, som försnilla cronans medell.
R.: Detta grundar sig på förordningen af den 9 Junii 1727.
Det fans godt, at Lagcommission tager i öfwerwägande, huru wida en sådan skall undergå lifsstraff, som försnillar öfwer 1,000 dahler.
Wid 46 cap.
giordes ingen påminnelse.
47 Cap.
1 §.
Uplästes Hr Weilis påminnelse, så lydande: Med detta ordet » tweböte », som wid slutet i § infördt är, förstås wäl dubbel both emot den i början nämde helften, som är fulla wärdet af det snattade godset; men när man påser 2 § uti näst föregående capitel, hwarest samma ord » tweböte » will så mycket säija som sexdubbla böter, kan man snart förwillas.
Därföre tycks wara nödigt at gifwa meningen med klara ord tillkänna, på det olik uttydning däröfwer wid domstolarne förekommas må.
R.: Meningen synes wara nog klar på begge stellen, ty tweböte sättes emot det som näst föregår.
§ blef gillad.
48 Cap.
1 §.
Frågades, om det ey skulle skattas nödigt, at hittelöns qvantum efter proportionen af det hittades wärde borde utsättias.
R.: Domaren kan det aldrabäst pröfwa, om the ey åsämias.
§ bifölls, 49 Cap.
1 §.
Påmintes, at det ordet » skiäligen » borde tillsättias, så at meningen blir sådan: » Nu kiöper man något af den, som skiäligen misstänkt är ».
R.: Detta finnes intet wara så aldeles nödigt.
§ want bifall.
Wid 50 cap.
giordes ingen påminnelse.
51 Cap.
Missgiärningsbalken.
Påmintes, at den, som lockar öfwermaga til bodrägt, bör straffas lika med den, som lockar en annan till stöld.
R.: Detta begripes under § 2 uti 41 cap.
Swaret bifölls.
52 Cap.
2 §.
Uppå giord påminnelse achtades godt, at efter » twenne eedzsworne stadztienare » skulle tilläggias: » eller och andre gode män ».
3 §.
Frågades, huru det bör ansees, om motwärn skier emot den, som af sielftagen macht ransakar, antingen tå tiufwegods finnes eller ey.
R.: Efter allmenna lagen.
§ bifölls.
53 Cap.
Wid 1 § uplästes Hr Ridderstråhles påminnelse, at där de orden slutas: » och tredie gången tredubbelt », kunde införas: » änskiönt gifte med annan emillan kommit, det ware sig enckling eller enkia, så framt han eller hon tilförende plichtat hafwa », hwilket grundar sig på K. brefwet till Swea hofrätt af den 8 februarii 1696.
R.: Saken tyckes wara klar, ty här står: » Lägrar ogift man ogift qwinna »; och fast han warit gift emellan, så giör det ingen ting til saken, uthan iteration af brottet anses lika fult.
Swaret bifölls.
1, 3 §§.
Uplästes Prästeståndets skriftelige påminnelse, at straffet på lägersmål måtte ansenligen skärpas, särdeles om det skulle komma därtill, at den offenteliga kyrkioplichten blir afskaffad; ty af blotta fiorton dagars fängelse, uthan spisning wid wattn och bröd, warder lättfärdigt folck ifrån lösachtigt lägersmål icke afskräckt i ringaste måtton.
R.: Straffet är ökat i cap.
55 § 6, i det mannen gifwer till kyrkian fyra dahler och qwinnan 2 dahler, ehwad det är hor eller lönskaläge.
Eljest tages de in i kyrkian, fast icke offenteligen.
Och om man skulle sätta för stora böter, så mechtade den fattige intet erläggia dem.
Förenämde §§ bifölles.
4 §.
Frågades, huru den bör anses med plicht, som lägrar blind qwinna, hwilkens tillstånd wäl kan liknas med den, som dumb är, och huru med barnets födande och upfostrande bör förhållas.
R.: Går efter allmenna lagen, ty här är icke lika omständigheter med den, som dumb är.
Ständerne biföllo swaret.
Nu förestälte och Borgmester Esberg den casum, at en gift man lägrar en ogift qwinna, då ofta händer, at han nekar och befriar sig med eed, men hon står fast uti sin bekännelse; fördenskull frågade Borgmestaren, huru en sådan lägersqwinna skall plichta, antingen för hor eller lönskeläger.
R., at det är bäst gå till det lindrigaste i sådant fall.
Doch resolverades, at detta skulle differeras, till det 55 cap.
förekommer.
54 Cap.
4 §.
I anledning af Hr Weilis påminnelse, som han giorde wed 2 § i 55 cap., fans godt, at i stellet för 100 dahler skulle i denna 4 § sättas 80 dahler.
55 Cap.
6 §.
Uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, at man bör blifwa wid de wanlige böterna, hwilka gå till treskiptes, helst och i Gudz lag Deuter.
23: 18 förbiudes at bära skiökolön i Herrans hus.
R.: Sedan plichtepallen är afskaffad, har Lagcommission tykt, at kyrkian borde niuta denne afgiften, som hielper kyrkian och henne icke profanerar; ey heller kan detta kallas skiökolön.
Swaret approberades.
Eljest resolverades, at i detta capitlet skulle införas en § angående Borgmester Esbergs påminnelse, huru en ogift qwinna skall straffas, som tillstår enkelt hor, men mannen, som henne lägrat, befriar sig därföre med eed.
56 Cap.
2 §.
I anledning af Bondeståndets påstående resolverades, at orden » som personen är till » skulle uti denne § uteslutas.
57 cap.
giordes ingen påminnelse emot.
Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer åt.
Den 26 Maij.
Närwarande Deras Exc: r Riksens Råd och Ständer.
I H. Exc.
Landtmarskalkens frånwaro war nu Gref Lewenhaupt.
Uplästes af Missgierningsbalken 58 cap.
Och war därwid intet at påminna.
59 Cap.
6 §.
Uplästes Presteståndets skriftelige påminnelse, at det brott, som där nemnes, nembligen hoor med sin hustrus ogifte syster, eller hustrus med sin mans broder, bör efter Guds lag beläggias med lifsstraff.
Efter något discourerande blef öfwerens kommit, at K. Lagcommissionen skall infordra samtelige Consistoriernes betenkande öfwer hela detta capitlet.
60 Cap.
1 §.
Uplästes Hr Abrahamssons anmerkning, at hwad i denne § förmäles synes fordra ett närmare öfwerwägande.
Ty som annat är at skada någon till lif eller ära och annat är at wilja någon därtill skada, men ey kunna, warandes det ena ett swårare brott än det andra, och där ey lika brott är, där må ey eller lika straff wara, altså är skiäligast, at straffet lämpas efter brottet.
R.: Här talas intet om den, som har några omstendigheter at gå på, uthan dichtar up och liuger emot bettre wetande på en annan och will bringa en om lifwet.
Detta har och grund i 1727 års förordning.
§ bifölls.
4 §.
Uplästes bemelte Hr Abrahamsons anmerkning, at afbön bör icke skie, när brottet straffas med kropsplicht, ty at wederdeloman fullfölgt högsta rätten, men will han antaga afbön, så måtte kropsplickten afstana.
R.: Afbönen är till så mycket större reparation för den, som lidit, och at han offenteligen tillstår sitt brott.
Thetta är och tagit uthur förordningen af år 1727 den 22 Junii.
Swaret bifölls.
Sedan påmintes, at orden » såsom personen är till » kunde gå ut.
Men blef doch öfwerens kommit, at de orden stå, ty en qwinna kan ey straffas med landsflycht.
61 Cap.
4 §.
Uppå Hr Erkiebiskopens förestellning achtades godt, at efter orden » hyser man » tillägges: » witterligen ».
Frih.
Eric Wrangel: Efter iag fruktar, at Deras Exc: r och Riksens Ständer ey lära komma tillsamman öfwer lagen, och Kyrkioordningen är så wäl utarbetad af Ecclesiastiqvedeputation, så hemstelles, om icke man kunde lemna till K.
May: t och Rådet at låta Kyrkiolagen gå ut.
Presteståndet swarade, at som denne ecclesiastiqve lagen har sammanhang med den civile, och den senare ey kommer nu at utgå, så måste den förra äfwen hwila, och Consistorierne få imedlertid dehl thäraf.
H. Exc.
Gref Carl Gyllenborg: Wij hafwa ey kunnat låta trycka Kyrkioordningen i Ecclesiastiqvedeputation, ty wij wore een constituerad commission och borde hafwa ordres hwad wij widare skulle giöra.
Några af Presteståndet mente, at den kunde utgå af trycket till allmenn chritiqve, såsom med lagen skiedt.
Gref Lewenhaupt frågade, om Kyrkioordningen skall hwila till nästa richzdag.
Swarades ney.
Hr Ehrencrona: Med Kyrkioordningen är en annan sak än med lagen, emedan öfwer lagen ey warit af alla Stånden, men öfwer Kyrkioordningen hafwa warit trenne Ståndens deputerade.
Biskopen Humble: Det är angelägit, at hwar och en får communication af den, innan den går ut, förr än den antages som en lag.
Frih.
Wrangel: Kunde icke Kyrkioordningen hänskiutas till K.
May: t och Riksens Råd til widare öfwerseende och publicerande.
Hr Ehrencrona: Eftersom omöijeligheten ligger i wägen at få lagwärket uth, så wore bäst at låta Kyrkioordningen hwila till nästa riksdag, ty lagen är fundamentet för den andra.
Bondeståndet påstod, at de igenomgångne lagbalkar måtte tryckas och faststellas.
Gref Lewenhaupt: Får Hr Landzhöfdingen Ehrencronas påminnelse bifall?
Ridderskapet och adeln swarade ney, men Preste-, Borgare- och Bondeståndet ja.
Gref Lewenhaupt: Bondeståndets mening är ju så, at Kyrkioordningen skulle ju tryckas till nästa rikzdag till allmen chritiqve?
Bondeståndet: Ja.
Hr Didron: På det sättet är alt onyttigt, som wij giordt med lagen, om den nu ey faststelles.
Deras Excellencier afträdde, äfwen sedermera de andre Stånden, men Ridderskapet och adeln blefwo qwar.
- - - - - - - - - - - - - - - Ständernas gemensamma förhandlingar 1734.
Den 11 Julii.
Församlade sig samtelige Riksens ständer på Riddarhussahlen at fortfara med nya lagens skiärskådande och fastställande.
Och sedan ständerne efter wanligheten intagit sine rum, betygade Hr Landtmarskalken Ridderskapet och adelns fägnad at se deras älskelige medbröder, de öfrige Riksens höglofl.
ständer, här församlade at uti broderlig förtrolighet tilsammans öfwerlägga och afgiöra et så angelägit ärende som lagen; tilläggandes, at som Deras Excellencier Riksens rådh wid sidste riksdag derwid warit tilstädes, så lära förmodeligen Riksens ständer deras biträde också nu åstunda, då med sielfwa saken kunde giöras en begynnelse.
Som ständerne härtil gofwo sitt bifall, hemstälte Hr Landtmarskalken, om icke en deputation af alla 4 stånden kunde utnämnas at invitera Deras Excellencer Riksens råd.
Hwartil jemwäl samtycktes.
Och utnämdes 8 af Ridderskapet och adeln samt 4 af hwartdera de andre stånden, hwilcke i detta ärendet afgingo.
Af Ridderskapet och adeln woro härtil deputerade: Gref De la Gardie, Fullm.
Frih.
M. Ungern v. Sternberg, Gref Strömfelt, Fullm.
Capit.
Gust.
Ruut, Frih.
Öfwerste Taube, Frih.
Öfwerste Wrangel, Hr Wilhelm Pauli, Hr Ryttmästar Sigeroth, Hr Wachenfelt, Hr Ludwig von Böhnen.
Uppå Hr Landtmarskalkens giorde frågan bifölls äfwenwäl, at Hr Cammarråd Wulfwenstierna, hwilcken sutit i Lagcommissionen och om det behöfwes lärer kunna gifwa en och annan uplysning, läser up lagbalckarne.
Sammaledes blef ock af ständerne tillåtit, at andre, som eij äro af stånden och lägga sig på lagklokheten, måge få wara närwarande, doch utan at votera.
Hr Landtmarskalken hemstälte Riksens ständer, om nu med lagbalckarne skall fortfaras, eller och Lagcommissionens utlåtelser öfwer de wid sidste riksdagen dit remitterade anmärckningar först företagas.
Borgareståndets taleman Justitieborgmästaren Aulæwill förklarade ståndet åstunda, at med anmärckningarne giöres begynnelse.
Åtskillige af Ridderskapet och adeln woro af den tanckan, at med balckarne fortfares och anmärckningarne, så fort de giöras, remitteras til Lagcommissionen samt at sedan Lagcommissionens arbete företages.
Hr Landtmarskalken giorde frågan, om med lagbalckarne skall begynnas.
Hwilcket af de 3 stånden bifölls.
Men Borgareståndet förblef wid sin yttrade mening.
Deputationen kom tilbaka.
Frih.
Ungern, som fördt ordet, berättade, at Deras Exc: r tackat för invitationen samt bedt til Riksens ständer förmäla deras hörsamma hälsning; och som Deras Exc: r för denne orsaken sedan kl. 8 warit tilsammans, hade de och lofwat at nu komma neder och önskat lycka och wälsignelse til detta wigtiga arbetet.
Borgmästaren Aulæwill: Ehuruwäl Handelsbalcken nu i ordningen följer, så åstundar doch Borgareståndet, att med den samme må upskiutas, emedan de eij hint få sine anmärckningar derwid färdige, med hwilcke de nu äro i wärcket begrepne; och lärer detta så myckit häldre kunna bifallas, som ständerne wid förre riksdagen förundt upskof med Handelsbalcken, och de i orterne eij förr än nu haft del af samma balck; dess utan winnes myckin tid och lindras myckit beswär, om anmärckningarne på en gång ingifwas, så at man eij wid hwar §, då den upläses, här först giör påminnelserne.
Hr Landtmarskalken frågade, om icke med Handelsbalcken et par plena kan upskiutas och nu begynnas med Straffbalcken.
Hwilcket af ständerne bifölls.
Emedan det anmältes, at Deras Exc: r Riksens råd ankomma, blefwo de efter wanligheten mötte wid andre stora Riddarhusdören och beledsagade in til skrancket af samma deputation som giordt invitationen.
Sedan Deras Exc: r framträdt til de för dem satte stohlar innom skrancket, beneventerades de af Hr Landtmarskalken med följande tal:
Riksens höglofl.
ständer tacka Deras Exc: r Herrar Riksens råd, för det de uppå deras anmodan behagat sig här infinna och med dem sammanträda öfwer et så angelägit och nyttigt wärck, som angående den nya lagens skiärskådande och fastställande ännu öfrigit wara kan, hwartil den högste Guden tächtes förläna nåd och wälsignelse.
H. Exc.
Riksrådet Gref Horn, som den äldste af rådet, swarade härpå med följande tahl:
Högwälborne, wälborne, hög- och ährewördigste, höglärde, wördige, ähreborne, förståndige, wälachtade, hederwärde och redelige gode herrar och swenske män, wåre högt älskelige bröder.
Riksens råd aflägga deras hörsamste tacksäijelse för den heder, som Riksens höglofl.
ständer dem betedt, i det de åstundat deras sammanträde wid den nya lagens öfwerseende, önskandes af hiertat, at Riksens höglofl.
ständer, som af deras bekandte nit för rättwisans frie och obehindrade lopp nu täncka at fortfara med et så angelägit wärck, måge ernå deras påsyftade ändemål, at fastställa en så rättwis, tydelig och klar lag för Swea inbyggare, at den hwarcken i wåre eller i wåre efterkommandes tider må behöfwa någon förbättring.
Ja, Gud, som är den högsta lagstiftaren och domaren, igenom hwilcken konungarne regera och rådherrarna stadga rätthet, kröne denna deras berömwärde omsorg med et önskeligit slut samt de behagelige påfölgder, at domarena måge med et ömt samwete följa samma lag och se til hwad de giöra, emedan de icke hålla menniskiodom utan Herrans, och at han är med dem i domen, så at ingen billig rättsökande må med skiähl kunna klaga sig wara för när skiedt.
På det sättet warder orättwisan, som giör all land öde, förqwäfd och utrotad, men rättwisan, som är en ibland de starkaste grundpelare, hwaruppå et lands och rikes wälstånd beror, med Guds hielp handhafd och wid macht hållen samt den store Guden tient och ärad.
Sedan Deras Exc: r satt sig, berättade Hr Landtmarskalken, at Riksens ständer kommit öfwerens at nu begynna med Straffbalcken, emedan Borgareståndet begiärt upskof med Handelsbalcken, samt at Hr Cammarråd Wulfwenstierna, som är en ledamot i Lagcommissionen, läser up balckarne och gifwer uplysning, när påminnelser giöras.
Ståndens secreterare trädde fram til bordet, at på samma sätt som wid förre riksdagen skiedde föra protocollet.
Emedan Riksens ständer funno godt, at nu som förre gången först hela capitlet upläses och sedan hwar § särskilt, då påminnelserne derwid kunna giöras, upläste Hr Cammarråd Wulfwenstierna af
Straffbalcken första capitlet.
Sedan uplästes 1 § särskilt.
Borgmästaren Aulæwill påminte, at straff för måhlsägande, som nidlägger sak, bör allenast giälla i dråpsaker, men eij uti mindre måhl.
Borgmästaren Smaræus: at han eij bör straffas, om han eij med upsåt nidlägger.
Til det förra swarades, at § eij talar om andre än lifssaker och grofwa missgierningar; och til det senare, at domaren pröfwar om det skiedt med upsåt eller eij.
§ bifölls som den är.
2 §.
Hr Ehrencrona påminte det wara något mörckt satt, at borgen eij må tagas, ther saken går å lif eller kropp, emedan månge måhl kunna högt angifwas, som domaren sedan pröfwar böra allenast med mindre kropsplicht beläggas; i sådane måhl bör borgen få ställas.
Hr Wulfwenstierna: Cronobetienten, när han griper någon för missgierning, kan eij weta, om det blifwer lifssak eller eij; och månge gånger dömes eij til lifsstraff, utan til æquivalent kropsplickt.
som 9 gånger gatulopp.
Dess utan förklarar sig § sielf med thesse orden: » ther eij med penningar bötas må », at här allenast förstås missgierningar; och för them kan eij borgen tagas.
Hr Ehrencrona: För mig är § klar nog, men för cronobetienten, som skall fängsla den brotslige, bör den giöras tydeligare.
Hr Didron: På färsk giärning kan cronobetienten gripa en brottslig, men eliest eij utan landshöfdingens befallning.
Någre af Ridderskapet och adeln förmente, at § bör ställas tydeligare, på det cronobetienterne eij måge få taga sig tilfälle at arbitrera, om borgen får ställas eller eij.
Härtil swarades, at detta eij ankommer på cronobetientens, utan på domarens bepröfwande, och är denne § eij skrifwen för cronobetienten, utan för domaren.
Hr Landtmarskalken frågade, om § blifwer ståendes som den är.
Hwilket af ständerne med ja beswarades.
Hr Adlerbeth förestälte, om icke de, som giöra påminnelser, tillika wille gifwa wid handen, på hwad sätt det bättre och tydeligare uti § kunde utsättjas; emedan ingen konst är at giöra observationer, men wäl at gifwa förslag til det, som bättre är.
Hr Landtmarskalken frågade, om denna föreställningen winner bifall.
Hwartil af Riksens ständer bejakades.
3 §.
Härwid påmintes, at af de förste orden i bemälte § följer en stor gravation, om man skall wara förbunden at föda den, som man häfta låter, och at altså borde stå: » eij för grofwa missgierningar häfta låter ».
Hr Wulfwenstierna: I grofwe missgierningsmål är klart at cronan bör underhålla den fångne, men låter iag gripa någon, som af mig stuhlit, så bör jag underhålla honom til dess han blifwit lagbunden; ty en, som giordt dråp, tager länsmannen på mitt angifwande, och behöfwer iag eij föda en sådan missgierningsman.
Ständerne biföllo § således, at näst efter orden » häfta låta » tillägges: » uthan then för grof missgierning baar åtagen är ».
4 § bifölls.
Andra capitlet
bifölls, doch med denna ändring, at i stället för » i kyrckogård läggas » sättes: » afsides i kyrckogård läggas ».
Tredje capitlet.
Wid 1 § påminte Hr Superintendenten Aurivillius, at fångar eij måge utföras til döden, innan prästerne funnit dem beredde, för then siälawåda, som eliest är at befara.
Hr Wulfwenstierna: I 4 § talas tydeligen härom; i öfrigit, om det allenast skulle ankomma på beredelsen, torde mången missgierningsman aldrig blifwa beredd, i hopp at upskiuta dödsstraffet.
Hr Exc.
Gref Gyllenborg förmälte, at härom i den nya Kyrckiolagen tydeligen finnes stadgat.
§ bifölls af ständerne som den är.
Sammaledes biföllos och alle de öfrige §§ i detta capitel, nemligen den 2, 3, 4, 5 och 6: te.
Fierde capitlet
bifölls, och giordes therwid ingen påminnelse.
Femte capitlet.
Första och andra §§ biföllos.
Wid 3 § frågade Hr Didron, om denne § skall giöra ändring i Krigsarticklarne, deräst stadgat är, at gatulopp skola skie igenom 300 man, men här allenast genom 100; på sådant sätt kommer en, som dömes efter Krigsarticlarne, at lida tredubbelt straff emot en annan, som dömes efter allmänna lagen, så at, när denne löper 9 gatulopp, kommer den andra at löpa 27.
Hr Ehrencrona: Denne § är af alla förordningar utdragen och så wäl utarbetad, at derwid inge påminnelser behöfwas.
Hr Didron: Det finnes likwäl, at han är stridig med Krigsarticlarne.
Hr Landtmarskalken: Frågan är, om § i detta mål giör ändring i Krigsarticlarne.
Borgmästaren Aulæwill hölt före, at Krigsarticlarne böra lämpas efter denne §.
Hr Wulfwenstierna: Krigs- och Siöarticlarne böra wara skarpare än den allmänna lagen, eliest är det omöijeligit styra en sådan myckenhet af folck.
Hr Didron: Jag påminner allenast för den orsaken skull, at lagen för alla må blifwa lika.
Hr Landtmarskalken: Här äro månge af den meningen, at när krigsfolcket är i fält, på möten eller under flygande fahna, böra de dömas efter Krigsarticlarne, men när de ligga hemma, efter den allmänna lagen, jemwäl ock at gatuloppen böra skie igenom 200 man i stället för 100, som i § utsatt är.
Frih.
Fuchs: Alt hwad som dömes efter Krigsarticlarne bör och exequeras efter Krigsarticlarne.
Hr Ehrencrona: Det är nog, om gatuloppen skie igenom 100 man, och hafwer efter gamla lagen eij warit mera.
Det länder allmogen til hinder och beswär, om detta antalet skulle ökas; men wid krigsfolcket är eij denne swårighet, ty antingen regimentet är tilsammans eller de ligga i garnison, hafwa de altid tilräckeligit manskap härtil.
Borgmästaren Aulæwill: Wid Stockholms stad har aldrig brukats mer än 100 man, och hafwa doch executionerne ofta warit skarpare än när 300 man blifwit brukade.
Hr Adlerbeth: Lagcommissionen hafwer ändrat de förre straffordningar, och synes straffet blifwa för lindrigt, om hwart genomlöpande skall räknas för et gatulopp; men om fram- och tilbakalöpande genom 100 man räknas för et gatulopp, synes ändemålet kunna winnas.
Undertalemannen af Bondeståndet Olof Håkansson sade allmogen åstunda, at alt gatulopp på landet må förwandlas uti spöslitande, och det för den orsaken, at de uti andetiden och eliest igenom executioners förrättande eij måge blifwa hindrade.
Hr Wulfwenstierna: I den följande 4 § är stadgat, at en sådan ändring kan skie.
Undertalemannen: Om detta intet tydeligare utsättes, kunna cronobetienterne bry allmogen när de wilja samt uppehålla dem at förrätta gatuloppsexecutioner.
Hr Wulfwenstierna: Straff är intet allenast för den brottsligas skuld, utan ock til en warning för andra; hwilcket ändemål bättre synes kunna erhållas igenom gatulopp, då myckenheten är tilsammans, som ser deruppå.
Borgmästaren Stoltz frågade, huru domaren sig förhålla skall, när kroppsplickten emot penningar skall utsättjas och summan går öfwer halfparten af tijondetahlet, som til exempel om någon stuhlit 76 daler; förmente altså, at detta tydeligare bör utsättjas.
Hwartil swarades, sådant eij behöfwas, emedan in criminalibus altid den lindrigaste wägen tages.
Hr Landtmarskalken: Här äro nu 3 frågor: om Krigsarticlarne skola ändras, om gatulopp skall räknas igenom 100 eller 200 man, samt om gatulopp skola uphäfwas och förwandlas i spö- och rijsslitande.
Hr Ehrencrona: Quæstionen är moverad, om uti Krigsarticlarne gatuloppsstraffet skall wara lika med det i allmänna lagen.
Iag swarar: det låter sig eij giöra, utan bör krigsfolcket, när de äro i hemkall, straffas efter allmänna lagen, men i feldt och garnisoner efter Krigsarticlarne.
Hr Didron hemstälte, om icke Krigsarticlarne jemwäl böra gå til Lagcommissionens utarbetande, emedan de äro giorde under souverainitetstiden, och det förnimmes, at Siöarticlarne til ständerne äro wordne remitterade at blifwa öfwersedde och förbättrade.
Frih.
Ungern: I fält böra Krigsarticlarne eij ändras, men wäl i garnisoner, ty eliest blifwer den billiga regeln eij i ackt tagen, at enahanda brott bör hafwa enahanda straff.
Jag will fråga hwad jämnlikhet deruti är, at när här i Stockholm en gardieskarl och en borgardräng stiäla lika myckit och på en gång, at den ene skall straffas tredubbelt mer än den andre; och tyckes altså, hwad eij brott i commandosaker angår, at de i garnisonerne böra dömas efter almän lag.
Hr Wulfwenstierna: At lämpa Krigsarticlarne efter allmänna lagen, går, som Frih.
Ungern säijer, i alla måhl eij an.
Det hemställes altså, om icke krigsbefehlet kunde inkomma med et memorial, om hwad de förmena uti Krigsarticlarne böra inrättas efter allmänna lagen.
Hr Adlerbeth biföll jemwäl Frih.
Ungern, emedan wid häradsrätterne krigsfolcket dömas efter allmänna lagen.
Hr Didron giorde det förbehåld, at krigsbefählet med et memorial häröfwer må inkomma.
Hr Landtmarskalken frågade, om quæstionen angående Krigsarticlarne kan hwila.
Sedan frågade Hr Landtmarskalken, om fram och tilbaka skall räknas för et gatulopp.
Men på intetdera föll något swar.
Utan påmintes å nyo af Bondeståndet om gatulopps förwandlande i spöslitande.
Hr Wulfwenstierna: Det synes betänckeligit at uphäfwa en så gammal lag; dess utan finnes och af den följande §, at efter omständigheterne gatulopp i spöslitande kan förwandlas.
Borgmästaren Aulæwill: Borgareståndet bifaller Bondeståndet, at gatuloppen böra afskaffas.
Hr Adlerbeth: K. rescriptet til Giötha hofrätt är bekant, om gatulopps förwandlande i spöslitande; hwilcket och sedan blifwit fölgdt i Giötha rike.
Doch synes det eij böra blifwa allmänt, utan at på grofwe missgierningar gatuloppsstraffet må förblifwa och på mindre brott spöslitande.
På detta sättet kan allmogen skie nöije.
Och som derjemte månge synes wara af den tanckan, at fram- och tilbakalöpande igenom 100 man bör räknas för et gatulopp, så kunde § derefter projecteras.
Hr Landtmarskalken: 2 § är redan af samtelige ständerne gillad, hwarutinnan gatuloppsstraffet faststäldt är.
Nu påstå Borgareståndet och allmogen, at alt gatuloppsstraff skall uphäfwas.
Undertalemannen af Bondeståndet: Wij hade tänckt at giöra denna påminnelsen wid 2 §, men kommo då eij dertil.
Hr Wulfwenstierna: Wid förra riksdagen blef Missgierningsbalcken af samtelige stånden gillad, hwaräst gatulopsstraffet månge gånger finnes utsatt, och synes altså nu eij kunna ändras.
Det kunde kanske således hielpas, at i den följande § tillsättes: » stånde til domaren at pröfwa härom »; då kunna de af allmogen, när nödigt är, giöra sine påminnelser, emedan de sittja i nämden.
Undertalemannen: I Giötha rike har nu gatulopsstraffet i 16 åhr warit nästan utur bruk; och har man befunnit, at spöstraffet gifwit större sky och fasa, emedan med dess execution kan hafwas bättre påseende än med gatulopp, hwarwid den brottslige på många sätt kan undwika at så hårdt blifwa näpst.
Borgmästaren Billmarck hemstälte, huru anständigt det är, at en af allmogen, som det ena åhret haft den hedern at wara herredagsman, det andra åhret skall förrätta gatulopsexecution.
Hr Ehrencrona: Det woro önskeligit at på något sätt komma ifrån denna quæstionen.
Det lärer wara swårt at nu utsluta gatulopsstraffet utur lagen, sedan Riksens ständer wid förre riksdagen uti Missgierningsbalcken det samma på så många ställen faststäldt.
Hwad Undertalemannens sidsta påminnelse angår, så kan altid skaffas bot derföre, at de, som det skola undergå, måge hafwa tilbörlig känning deraf; och hwad wanhedren angår, så synes pålstraffet myckit nesligare.
Wij böra oss härmed eij längre uppehålla, ty ändra wij detta, så häfwa wij en stor del af Missgierningsbalcken, som redan är faststäldt, och då få ständerne hwar gång nytt arbete, utan at någon tid komma til slut.
Hr Landtmarskalken giorde frågan til stånden, om gatulopsstraffet skall blifwa stående.
Ridderskapet och adeln swarade med ja.
Prästeståndet sammaledes, emedan bemälte straff wid sidsta riksdag af samtelige stånden en gång är faststält och således nu eij bör ändras.
Men Borgåreståndet och Bondeståndet swarade med neij.
Hr Landtmarskalken: Nu äro här twenne stånd med och twänne emot, och lärer altså saken blifwa som den förr war faststäld.
Det berättades, at åtskillige af Borgareståndet sagt ja til frågan.
Hr Celsing: Här äro åtskillige af Ridderskapet och adeln, som eij uptagit frågan annorledes, än at gatulopsstraffet skulle förwandlas i spö, och i den tanckan hafwa de sagt ja.
Hr Landtmarskalken frågade, om då hela detta 5 capitlet til härnäst skall upskiutas.
Hr Lilljestierna hemstälte, om icke Lagcommissionen kunde få del af alle de nu giorde påminnelser och med sine tanckar deröfwer inkomma.
Borgmästaren Aulæwill swarade, at Lagcommissionen sig intet kan utlåta öfwer en sak, som är in crisi hos stånden.
Hr Landtmarskalken uprepade å nyo frågan, om icke hela 5: te capitlet må upskiutas til härnäst.
Hwilcket af ständerne bifölls.
Hwarmed denna sessionen slöts.
Och sedan Deras Excellencer af deputationen på samma sätt blifwit beledsagade som de emottogos, skildes ständerne åt Ur Ridderskapets och adelns protokoll den 13 juli 1734: Uplästes de 3 första §§ af 5: te capitlet Straffbalcken.
Hr Landtmarskalken: Wid 3 § stadnade stånden i skiljachtige tanckar angående gatulops förwandlande i spöslitande; och woro jemwäl någre af Ridderskapet och adeln, hwilcka biträdde Bondeståndet, at alt gatulopp skulle afskaffas, säijandes sig eij rätt hafwa hördt propositionen.
Hr Celsing: Der war et alternatif uti propositionen och fattades den samma eij altså rätt.
Hr Landtmarskalken: Jag blef anmodad at giöre propositionen sålunda; men andra gången war den utan alternatif och fick bifall.
Hr Didron: Hr Celsings mening är, at alt gatulopp skall uphäfwas; men det går eij an, emedan detta straffet uti Missgierningsbalcken, som af ständerne redan är gillad, finnes faststält.
Hr Celsing: Lagen kan ändras af ständerne, så länge den eij är til alla delar faststäld.
Igenom gatulopsexecutioner hindras folcket på landet och försumma deras arbete, dem til skada som eij hafwa myckit folck.
Hr Landtmarskalken frågade, om gatulopsstraffet skall afskaffas.
Hwartil swarades: intet aldeles.
Hr Landtmarskalken: Eliest bör iag ock fråga, om icke, när en sak igenom pluraliteten här är faststäld, wåre ledamöter i lagpleno då eij böra tala deremot.
Ridderskapet och adeln förklarade, at emot en således faststäld sak i lagpleno af ledamöterne eij bör talas.
Hr Ehrenpreus: Emedan denna quæstionen mäst rörer Bondeståndet både til straffets undergående och des exequerande, och det förorsakar så wäl de öfrige af allmogen som adelens bönder et stort hinder uti deras arbete, emedan til en sådan execution med fram- och återresan ofta 2 eller 3 dagar försättjas, och dessutom spöstraffet kan giöra samma effect, så hemställer iag Ridderskapet och adeln, om icke wij härutinnan kunde foga oss med allmogen, hwilcke skulle det uptaga för en wälwilja och deremot i angelägnare saker skulle biträda oss.
Jag giör allenast denna påminnelsen utan at widare tala häremot.
Hr Bergenstierna: Frågan är här, om gatulopp skall uphöra och spöslitandet i stället införas.
Det är sant, at allmogen kan häraf hafwa beswär och hinder; men så bör wid en lags stiftande mera anses på nyttan än på beqwämligheten; gatuloppet förorsakar mera sky och fasa.
Och tycker mig altså, at det bör blifwa derwid som det förr warit.
Uplästes Bondeståndets Extractum protocolli dat.
i dag angående gatulopsstraffets afskaffande och på hwad sätt ståndet förmenar 2 § uti 5 cap.
Straffbalken bör rättas.
Frih.
Otto Reinhold Strömfelt: Man torde kunna finna et temperament, hwarigenom på ena sidan Missgierningsbalcken, hwilken wid förre riksdagen af samtelige stånden är faststäld, eij blefwo rubbad och Bondeståndet å andra sidan wunno sitt nöije; nemligen om gatulopsstraffet allenast utsattes på missgierningar, som gå til hofrätternes leuteration och der med 7 eller 9 gatulopp beläggas, men mindre brott kunde straffas med spöslitande; och kunde wid detta tillfället förbehållas, at i öfrigit ingen ändring tillåtes uti det, som wid förre riksdagen i lagen af ständerne faststält blifwit.
Hr Wulfwenstierna berättade, at Lagcommissionen upsat et project, på hwad sätt Lagcommissionen förmenar desse §§ uti 5 cap.
Straffb.
så kunde ändras, at hwad wid förre riksdagen blifwit faststäldt eij rubbades och doch allmogen förmodeligen skulle wara nögde.
Bemälte project uplästes.
Och som det af Ridderskapet och adeln bifölls, blef i följe deraf et Extractum protocolli upsatt: Extract utur protocollet, som hölts hos Ridderskapet och adeln den 13 Julii 1734.
S.
D. Uplästes det ärbara Bondeståndets Extractum protocolli af detta dato med den af ståndet föreslagne ändring uti 2 § af 5 cap.
Straffbalcken.
Och som Ridderskapet och adeln i alla billige mål gierna biträda det ärbara Bondeståndet, så hafwa de detta på följande sätt jämkat, förmodandes at allmogen skall finna sitt skiähliga nöije, om til den 1 § följande tillägges: » Och i the måhl, ther underrätts dom strax bör i fullbordan ställas, fälle domai en then brottslige til spöslitande i stället för gatulopp.
Öfwerdomaren döme eij eller til gatulopp på landet, utan tå gierningen grof är och kräfwer at straffet til allmän warning bör wärckställas, tå stor menighet när är; eij eller i staden, ther eij tilräckelig wacht är; i ty fall warde den brottslige dömd at slita spö wid en påle ».
2 § förändras således: » Gatulopsstraff å landet förrättas af allmogen under häradsfogdens eller länsmans upsicht, och i städerne af stadswachten ».
Det öfrige af puncten uteslutes.
Hwilcket med de öfrige respective stånden wälment communiceras.
Actum ut supra.
Detta Extractum protocolli uplästes för Ridderskapet och adeln och gillades.&amp;gt;.
Den 17 Julii.
Infunno sig Riksens ständer på riddarhuset at fortfara med lagwärcket.
Sedan Deras Excellencer Riksens råd härom blifwit averterade och af en lika starck deputation samt på samma sätt som förre gången blifwit emottagne och deras ställen intagit, sade Hr Landtmarskalken, at Lagcommissionen inkommit med et project til at jemka 5: te capitlet Straffbalcken, hwilcket project Ridderskapet och adeln för sin del bifallit.
Uplästes altså de första fyra §§ af bemälte capitel, således inrättade som Ridderskapets och adelns extractum protocolli af den 13 Julii, hwilcket finnes pag.
178, innehåller, warandes dessutan näst orden » eij flera än 30 par rijs » tillagdt: » 3 slag af hwartdera paret ».
Sedan uplästes å nyo 1 §, hwarwid Bondeståndet å nyo yrkade sitt förra påstående, at alt gatulopsstraff å landet måtte afskaffas och i stället brukas spö- och rijsslitande, som af profossen borde förrättas under häradsfogdens eller länsmannens upsickt.
Hr Wulfwenstierna förestälte, at som straffet bör jemwäl tiena til warning för andra, så kan et sådant ändemål bäst erhållas, när på landet grofwe missgierningar med gatulopp afstraffas, emedan då större menighet är tilstädes; i städer kan pålstraffet hafwa samma wärckan, emedan flere der i en hast kunna komma tilsammans, så at för den orsaken skuld gatulopsstraffet der eij är så nödigt, hwaremot på landet pålstraffet synes mindre nyttigt, emedan eij så månge deraf taga warning, den swårigheten jemwäl derwid förefaller, at om det skall förrättas wid tinget, kan ofta litet folck nog wara närwarande, som wid extra ting; wid kyrckan låter det eij eller wäl giöra sig, och om det skall skie der gierningen är begången, så kan ofta hända at det är et afskildt ställe.
Härtil swarades af Bondeståndet, at wid swåra executioner af spöslitande är altid menighet nog tilstädes, allmogen skickar då ungdomen dit at taga warning; men wid gatulopsstraffet måste husbonden sielf, sig til största hinder, wara tilstädes, så at mången gierna gofwo ut penningar at eij härmed försumma sin tid, och måste då de, som bäst behöfde warningen, ofta blifwa hemma, emedan, när husbonden är borta, nödigt folck måste lemnas wid gården.
Hwad stället angår, så äro upbördsmöten dertil beqwämligast, deräst altid en myckenhet af folck är tilstädes.
Uplästes Borgareståndets Extractum protocolli af den 13 Julii, hwarutinnan bifalles, at å landet och i städerne, ther eij tillräckelig wacht är, gatulopsstraffet i spöslitande bör förwandlas, med flere påminnelser wid denne balcks 5: te capitel angående antalet af manskapet, som slå skall, samt huru löpandet bör räknas.
Hr Landtmarskalken frågade, om Prästeståndet bifaller Lagcommissionens project.
Hwartil af Doctor Eric Benzelius swarades, at ståndet conformerar sig med Lagcommissionens temperament, särdeles som gatulopsstraffet wid förre riksdagen uti Missgierningsbalcken af alla stånden faststäldt blifwit och dessutan ifrån långliga tider uti riket brukeligit warit.
Hr Landtmarskalken: Emedan Ridderskapet och adeln jemwäl äro af samma tancka, så äro nu 2 stånd på hwardera sidan.
Det woro önskeligit, at stånden härom kunde förena sig på något sätt.
Frih.
Ungern: Största swårigheten är, at gatulopsstraffet uti Missgierningsbalcken af ständerne redan är faststäldt.
Kunde samma swårighet häfwas, så torde kanskie finnas medel at förena sig om gatulops afskaffande på landet.
Borgmästaren Aulæwill påminte, at det jemwäl i Stockholm må afskaffas, emedan det i andre städer i brist af tillräckelig wacht eij lärer komma at brukas.
Som härwid föreslogs, at så wäl på landet som i städerne, jemwäl och i Stockholm, bemälte straff aldeles må afskaffas, dock at med krigsfolcket efter Krigsarticlarne förblifwer, samt at utur Missgierningsbalcken uttages hwad der om gatulopp stadgat är, yttrade sig Doctor Eric Benzelius på Prästeståndets wägnar, at ståndet til olusts förekommande, och at man må komma til slut härutinnan, gifwer sitt bifall til thet, som nu föreslagit blifwit.
Hr Landtmarskalken: Emedan således en ändring kommer at skie uti den redan faststälte Missgierningsbalcken, hemställes Riksens ständer, om icke de nu tillika behaga förklara, at uti det, som wid förre riksdagen af ständerne uti nya lagen faststäldt blifwit, ingen widare ändring än denna om gatuloppens afskaffande tillåtes.
Detta bifölls af Riksens ständer.
Sammaledes ock, at Lagcommissionen jämkar både denne puncten och Missgierningsbalcken efter det, som nu af ständerne blifwit beslutit.
3 § går aldeles ut, såsom helt onödig, sedan gatulopsstraffet, på sätt som bemält är, blifwit afskaffat.
4 § blifwer ståendes, allenast orden i begynnelsen något jämkas.
5 och 6 §§ bifölles.
Utsökningsbalcken.
1 Capitel.
1 § bifölls.
Wid 2 § påminte Borgmästar Aulæwill på ståndets wägnar, at der intet landshöfdingen bor i staden, utmätning må skie af magistraten, när måhlet intet är appellabelt eller domen wunnit laga kraft, på det eij de sökande måge uppehållas eller förorsakas at giöra långe resor endast til at erhålla landshöfdingens remiss.
Hr Wulfwenstierna swarade, at detta jemwäl wid landshöfdingeinstructionens upsättjande 1723 warit ventilerat, men at man då funnit säkrare at låta utmätning anbefallas af landshöfdingen, emedan, om han wid domen något finner böra ändras, han sådant hos hofrätten kan angifwa.
Hr Ehrencrona instämde härmed, och at det woro eftertänckeligit at i småstäderne ändra denna process, emedan landshöfdingarne ofta funnit orsak at begiära ändring i sådane domar.
Borgmästar Aulæwill androg, at de större städer hafwa et sådant privilegium.
Hr Ehrencrona: I större städer äro flere magistratspersoner och altså faran eij så stor.
Hr Aulæwill frågade, hwarföre icke en liten stads magistrat må hafwa samma autoritet som en cronobetient.
Hr Ehrencrona swarade, at den senare eij är domare.
Borgareståndet påstod, at det då måtte tillåtas magistraterne i de städer, der ciemnersrätter äro.
Hr Landtmarskalken frågade altså ståndwis, om § blifwer som den är upsatt.
Hwartil de 3 öfrige stånden swarade med ja.
3 § bifölls sammaledes.
Wid 4 § påminte Hr Iserhielm, om icke den, som sielf pantar, griper så snart domaren som executoren i ämbetet, och hemstälte fördenskull, om icke brottet utan något rubrum med des straff kunde utsättjas och hafwa sitt säte uti 10 cap.
Handelsbalcken; jemwäl och böterne på landet, deräst ofta hela summan eij kan wara 7 eller 8 dahler, lindras och utsättjas til ⅓ af summan.
Hr Ehrencrona swarade, at lagen eij anser quantum, utan brottet, emedan han egenwilligt fallit executoren i ämbetet.
Hwad böterne angår, så blef wid förre riksdagen faststäldt, at de skola på alla ställen i lagen modereras.
Borgmästaren Aulæwill frågade, om icke saken bör gå til domaren.
Hr Wulfwenstierna: Om saken är klar och tilstådd, behöfwes det eij, men om derom twistas, måste domaren gifwa utslag.
4 § bifölls altså med denne förändring, at det tillägges näst efter orden » tillgripit hafwer »: » böte och 40 dahler och rätte up skadan, när domaren thet pröfwat hafwer ».
Wid 5 § påminte Hr Adlerbeth, at uti denne och den följande § tillägges Konungens befehlhafwande domarerättighet i anseende til dem sielfwa och til andre; hwarom 1695 åhrs förordning annorlunda stadgar.
Och som detta synes eftertänckeligit, hemstälte han Riksens ständer, om icke desse §§ kunde slutas ut och det härutinnan förblifwa efter gamla lagen.
Hr Ehrencrona sade sig hafwa welat giöra samma påminnelse, hwad 5 § angår, emedan en menniskia snart kan regeras af en affect; men at efter 6 §: s innehåld, när parter emot hwarannan bruka otidighet inför landshöfdingen, han då må kunna belägga dem med böter.
Hr Adlerbeth: Det är för undersåtarne tryggare, at edswurne domare handtera sådane saker, och hafwa hofrätterne, dit desse måhl höra, altid härutinnan wist alfwarsamhet och stränghet.
Hr Wulfwenstierna: Lagcommissionens ändemål har warit at förkorta processer; och om någon finner sig genom de ålagde böter förolämpad, förmenas honom intet på wederbörlig ort at klaga.
Hr Adlerbeth swarade, at den lidande sättes emedlertid in petitorio.
Hr Lilljestierna: Om en domare, när han missfirmas, eij sielf får döma deröfwer, utan skier sådant af de öfrige rättens ledamöter, så synes den myndigheten myckit mindre kunna lämnas landshöfdingarne.
Hr Nordenstråhle: Lagcommissionen har wid denna § haft afseende derpå, at hos landshöfdingen är forum executivum och en wiss domaresyssla, emedan han åtskiljer hwad jäfachtigt och ojäfachtigt är, hwilcket är et stort judicium, och stiger ibland til någre 1000 dahler s: mt.
Om nu parten med et sådant utslag måste wara nögd, så tyckte man, at landshöfdingen för missfirmande jemwäl kunde få pålägga 40 dahl.
s: mt, särdeles som wägen til domaren dock blifwer öpen, om någon skulle finna sig wara för när skiedt.
Dessutan synes ock härmed den nyttan kunna winnas, at parterne få wördnad för executoren och långe processer förekommas, i det fiscalen eliest borde utföra en sådan sak, som på detta sättet summario processu kunde blifwa afgiord.
Hr Wulfwenstierna lade härtil, at om domaren kan döma i sin egen sak, när han missfirmas, hwilcket skier tota die, så kan ock executoren det samma tillåtas, och är parten jemwäl bättre betient at strax få en liten correction, än at af fiscalen dragas för hofrätten.
Biskop Humble giorde en åtskilnad emillan dom och disciplin; det förra hörde domaren, det senare landshöfdingen til; och sade detta eij egenteligen wara en dom, utan en disciplin, på det Konungens ämbetsmän må wara i stånd at näpsa dem, som eij wilja styra sine tungor och åtbörder, emedan honom tilkommer på Konungens wägnar at tilse at alt går wäl och skickeligen til; och skulle en sådan myndighet honom betagas, så skulle ock embetets wärde förfalla.
Frih.
Ungern: Det är å ena sidan eftertänckeligit, om landshöfdingen skulle få pålägga böter uti sin egen sak; och jemwäl å andra sidan, om parterne i dess närwaro skulle få bruka otidighet emot hwarannan.
Fördenskull synes bäst wara, at i den senare händelsen landshöfdingen må äga macht at pålägga böter, men at, när det förra händer, saken af fiscalen uptages.
Hr Nordenstråhle: En kan i hast utbrista emot landshöfdingen; pålägges då honom et litet straff, så är det dermed giordt, men skall han anklagas af fiscalen, så måste saken gå til hofrätten, hwaräst blifwer en action, som fordrar tid och omkostnad.
Och synes altså bättre at komma til ändemålet igenom en kort process.
Frih.
Ungern: En fiscalisk action skrämer mer än desse böter, kan icke eller igenom en sådan lag aldeles förekommas; så är och härwid ännu et inconvenient, at uti landshöfdingens frånwaro kunna secreteraren och camereraren lägga böter på folck.
Hr Wulfwenstierna frågade hwar forum skall blifwa, när landshöfdingen missfirmas, och sade åtskillige påstå, at det kan blifwa rådstugurätten uti den staden der residencen är.
Hr Nordenstråhle: När Konungens embetsmän och domare blifwit angripne, hafwer det altid hördt til hofrätten och aldrig något annat ställe.
Åtskillige af Borgareståndet förestälte, huruledes i någre lähn residencen woro 100 mihl ifrån hofrätten, som Vesterbottn, och skulle det altså wara alt för beswärligit både för inbyggarne och landshöfdingen at söka hofrätten.
Andre af samma stånd giorde häremot det inkastet, at på sådant sätt kommo magistraten här i Stockholm at döma om öfwerståthållarens missfirmande.
Hr Nordenstråhle: Efter regeringsformen hörer det hofrätten til at skydda domare och executorer, hwilcket han hemstälte huruwida det kan ändras, samt huruwida hofrätten kan fullgiöra hwad regeringsformen i så måtto biuder, enär sådane måhl ställas under et annat forum.
Uplästes 23 § af Regeringsformen.
Hr Landtmarskalken frågade, om ständerne finna at den föreslagne förändringen stöter emot regeringsformen.
Hwartil swarades neij.
Hr P. Silfwerschöld: Emedan landshöfdingarne altid niutit reconvention wid hofrätterne, synes och bäst wara, at det blifwer derwid, och skulle undersåtarne kunna mera skada, om häruti ändring blefwo giord.
Hr von Hökerstedt: Som klagomål öfwer landshöfdingens resolutioner gå til hofrätten, så synes och dess missfirmande böra gå dit; men at fly widlyftighet kunde undersökningen skie i orten, på det sättet kan eij säijas at något skier emot regeringsformen.
Frih.
Ungern: Här talas eij om så swåre brott som regeringsformen nämner, utan om smärre.
Hr Ehrencrona biträdde detta, at regeringsformen eij är hit applicabel, emedan den eij talar om forum för mindre förgripelser, hwarom nu frågan är.
Hemstälte altså, om icke uti sådane mindre brott äfwen så förhållas kunde, som det skier i anseende til consistorierne, nemligen at rådstugun i landshöfdingeresidencet blifwer forum.
Hr Wattrang: Lagcommissionens instruction biuder, at nya lagen skulle projecteras efter förre lagar och förordningar; hwarföre skall nu härutinnan skie ändring emot förre förordningar?
Det skall aldrig något exempel kunna wisas, at landshöfdingens missfirmande på annat ställe blifwit afdömt än wid hofrätterne.
Sedan härom än ytterligare pro et contra blifwit discourerat, blef af ständerne godt funnit, at 5 § på detta sättet kommer at ändras, nemligen näst orden » therföre warna » kommer then således at lyda: » eller inför domaren, ther Konungens befallningshafwande bor, anklaga låta, at böter honom ther åläggas måge.
Är brottet swårare, warde tå han i hofrätten therföre anklagad och dömd, efter thy som lag säijer ».
The öfrige §§ af detta capitel, nemligen den 6, 7, 8 och 9 biföllos.
Utsökningsbalcken 2 capitlet
bifölls af ständerne, allenast at uti 6 § anslag går ut, hwarefter § af Lagcommissionen kommer at jämkas.
- - - - - - - - - - - - - - - Den 24 Julii.
Woro Riksens Råd och Ständer på riddarhuset församlade, at fortfara med nya lagwärcket.
Och uplästes then efter ständernes godtfinnande af Lagcommissionen giorde jämkningen uti 5 capitlet Straffbalcken, så lydande: Straffbalcken Cap.
5.
1 § inrättas så, post verba » orkar böta »: » tå afräcknas nijo öre för hwart dagswärcke, och et par spö eller rijs räknas emot twå och en half dahler ».
2 och 3 §§ gå aldeles ut, och så blifwer 4 § den 2: a, hwilcken så inrättas:
» Nu skall then brottslige med spö eller rijs afstraffas; hafwe tå häradsfogden eller länsman å landet upsicht therå, och i staden then som ther tilsatt är, och äge han macht at genast näpsa then med spö eller fängelse, som straffet med flathet wärckställer. »
3 §: » Eij må mannen dömas at slita flera än fyratijo par spö och qwinnan flera än trettijo par rijs, tre slag af hwartdera paret. »
Sedan blifwer § som then tryckt är.
Thetta som således af Lagcommissionen upsatt blifwit, bifölls af Riksens ständer.
Widare uplästes then af Lagcommissionen giorde jämkningen uti Utsökningsbalckens 1 Capitel.
4 § post verba » pantar något til sig » inrättas således: » warde genast skild wid thet han tilgripit hafwer, sedan fälle honom domaren at böta fyratijo dahler, och rätte skadan up ».
5 §: » Dierfwes någor missfirma Konungens befallningshafwande i hans ämbete med ord, skrifter eller åtbörder, warde therföre dömd af rätten i then ort ther brottet skiedt.
Är thet brott groft, tå skall han i hofrätten anklagas och dömas. »
Desse §§ biföllos af Riksens ständer som the nu woro inrättade.
Hr Borgmästaren Aulæwill begiärte wid detta tilfället, at Hr Öfwerståthållaren måtte tillåtas med et memorial at inkomma, som innehåller någre påminnelser wid denne 5 § i anseende til öfwerståthållareämbetet i Stockholm.
Sedan berättade Hr Wulfwenstierna, at som ständerne wid deras sidsta sammankomst jemwäl hänskutit til Lagcommissionens jämkande den 6 § af 2 capitlet Utsökningsbalcken, men man eij wäl fattadt, om hwad ther angående anslag förmäles aldeles skall gå ut, altså åstundas nu Riksens ständers närmare utlåtande, huru thenne § inrättas skall, och deducerade Hr Wulfwenstierna, hwad nytta thet hafwer til executionens befrämjande och wederbörandes skyndsamma förhielpande til deras rätt, at anslag in foro executivo jemwäl brukas.
Hr Ehrencrona förestälte, hwad åtskillnad härutinnan är emellan domare och executorer, emedan hos de förre bägge parterne eller och deras fullmächtige altid äro tilstädes, men hos de senare allenast den sökande parten; och påminte derjemte, at om fatalierne så spelas den swarande parten, hwilcken intet kan weta när anslagen skie, utur händerne, lära hos K. Maij: t oändeliga beswär och ansökningar inkomma om restitution af fatalier.
Hr Öfwerståthållaren Frih.
Törnflycht begärte wid detta tilället, at Riksens ständer med denna § något litet wille låta anstå, emedan uti det memorial, hwilcket han nu på stunden lärer hafwa den ähran at inlefwerera, jämwäl är andragit angående anslagens nödwändighet i Stockholm.
Riksens ständer gofwo härtil theras bifall.
Uplästes altså Utsökningsbalckens 3 Capitel.
Hwilcket aldeles bifölls, och giordes therwid inge påminnelser.
Sammaledes och thet 4 Capitlet.
Allenast at wid den 12 § af Hr Lagman Wattrang den påminnelsen giordes, at när twänne eller flere underskrifwit et skuldbref, det skulle kunna gifwa tillfällen til bedrägerier, om hwar och en allenast pro rata skulle betala, emedan en rik och en fattig kunde sättja sig ihop, och när den fattige för sin oförmögenhet skuld eij förmått betala, de sedan efter öfwerenskommande sins emillan dela hwad för den fattige uti betalningen brustit.
Men som härtil swarades, at alle sådane casus altid blifwit dömde efter förskrifningarne, och beneficium divisionis tillåtit blifwit, när eij obligatio in solidum warit ingången, så giordes ingen ändring uti bemälte §, utan gillade ständerne den samma som han war.
Uplästes 5 Capitlet Utsökningsbalken.
1 §.
Härwid påmintes af Borgarståndet, at som det ofta kan wara lång wäg at resa, om eden hos Konungens befallningshafwande altid skall afläggas, näst ordet » befallningshafwande » tilläggas må: » eller domaren ».
Frih.
Wrangel: Then sökande kan och hafwa lång wäg til Konungens befallningshafwande, och bör i thetta fallet faveuren wara på thens sida som söker sin rätt, och eij på den treskandes.
Härtil swarades, at den sökande igenom fullmächtig kan låta afhöra eden, men den andra måste sig sielf inställa.
Hr Biskopen Dr Eric Benzelius sade at Prästeståndet höijeligen önskade, at de månge edgånger kunde förekommas, hwilcka, när de blifwa en wahna, äro en profanatio nominis divini, och hemstälte Riksens ständer, om ingen utwäg skulle finnas dem at undwika.
Härtil swarades, at detta är det yttersta medlet, som til sanningens bestyrckande uptänckas kan, och när det skier sanningen til styrcko, är det intet något missbruk af Guds heliga namn.
Sedan öfwer then af Borgareståndet giorde påminnelsen något widare blifwit discourerat, funno ständerne godt, at näst orden » Konungens befallningshafwande » tilläggas bör: » eller hos domaren, ther sådant beqwämligare therstädes skie kan ».
De öfrige §§ i detta capitel bifölles, allenast at uti den 7 § ordet » skog » går ut, emedan aldrig någon skog är utan jord.
Hr Ofwerståthållaren Frih.
Törnflycht begärte Deras Excellencers och Riksens ständers benägna tilstånd, at des memorial, innehållandes någre påminnelser wid 5: te § af 1 capitlet Utsökningsbalcken i anseende til öfwerståthållareämbetet och slottscancelliet i Stockholm, måtte få upläsas och i gunstigt öfwerwägande komma, hwarwid Hr Ofwerståthållaren lofwade gifwa all nödig uplysning på de inkast som kunde giöras, men sade sig eij wilja swara på någon critique.
Memorialet uplästes, hwarutinnan åtskillige skiähl anföras at wisa det så wäl för executionswärckets som Konungens ämbetsmäns wärdighets skuld wara nödigt, at bemälte § så blifwer ståendes som den af Lagcommissionen först blifwit inrättad, och Konungens befehlshafwande frihet lämnas, när otidighet emot dem eller i deras närwaro brukas, at pålägga de i § utsatte böter; eller om detta eij skulle agreeras, at då bemälte 5 § aldeles må gå ut och den 6 någorlunda ändras; men om Riksens ständer intetdera af desse förslag skulle behaga antaga, at K. Maij: t då må lämnas frie händer med råds råde utfärda en ny förordning för executoren i Stockholm, hwaruti om anslagen jemwäl kunde införas, hwilcka här i Stockholm eij wäl lära kunna afskaffas.
Frih.
Eric Wrangel förestälte nödwändigheten deraf, at embetens myndighet af ständerne tagas i beskydd, särdeles som månge, hwilcka eij hafwa rätt begrep om friheten, eij draga betänckande Konungens ämbetsmän at missfirma; och skulle wid en sådan händelse den, som böterne blifwit pålagde, tro sig wara för när skiedt, så hafwer han remedia juris för sig.
Hemstälte altså Hr Landshöfdingen til Riksens h. ständer, om icke, i anseende til desse och flere skiähl som han androg, 5 § uti 1 capitlet Utsökningsbalcken så kunde blifwa stående, som den af Lagcommissionen första gången blifwit projecterad.
Häruppå discourerades widlyftigt om denna saken, och uprepades å ömse sidor de skiähl, som uti protocollet af den 17 Julii finnas anförde, med flere.
Hr Landtmarskalken frågade, om hwad nu således blifwit discourerat giör någon ändring i det som redan faststäldt blifwit, och om icke ofwannämde 5 § så förblifwer, som den nu af Lagcommissionen är jämkad och i dag för ständerne upläst; hemställandes derjemte, om icke hwad K. slottscancelliet i Stockholm angår — med hwilcket är en hel annan beskaffenhet, aldenstund der föres et ständigt protocoll, som eij skier uti landscancellierne — af K. Maij: t med råds råde en särskilt förordning så wäl angående forum, när embetet missfirmas, som ock angående anslagen, hwilcka i Stockholms stad eij böra afskaffas, kunde utfärdas och wid Riksens ständers nästa sammankomst blifwa faststäld.
Detta bifölls af Riksens ständer.
Utsökningsbalckens 6 Capitel.
1 §.
Secreteraren Brehmer påminte, at der stora jurisdictioner äro, häradshöfdingarne kunde tillåtas at förordna andre i theras ställen til wärderingars förrättande.
Hr Wulfwenstierna swarade, at man uti Lagcommissionen hållit för betänckeligit at lämna et sådant allmänt tilstånd, emedan wärderingar äro ofta angelägne förrättningar, kunnandes häradshöfdingarne, när omständighetarne så fordra, i hofrätten begära lof härtil.
Widare påminte Secreteraren Brehmer, at det synes wara nog, om i städerne, som det härtils wanligit warit, twänne rådmän förrätta wärderingarne.
Hwartil swarades, at Lagcommissionen utsatt trenne, på det man altid må kunna hafwa decision.
§ bifölls.
Sammaledes och the öfrige §§ i thetta capitel.
7 Capitlet
bifölls, och giordes therwid inge påminnelser.
8 Capitlet
bifölls sammaledes.
9 Capitlet.
1 §.
Frih.
Johan Hamilton påminte, at näst orden » trettijonde dagen » tilläggas må: » sedan han fådt bewislig kundskap ».
Som härtill swarades, at när 6 § i det föregående 2 capitlet blifwer jämkad, kommer detta derefter at inrättas, så uprepade Hr Wulfwenstierna å nyo de orsaker, hwilcka föranlåtit Lagcommissionen at i bemälte § införa om anslag wid landscancellierne, och at härwid i synnerhet afseendet warit på de många omkostningar och den tidspillan, som en treskande giäldner kan förorsaka sin creditor dermed, at han ofta reser undan och giör åtskilliga onödiga jäf i anseende til notificationen; samt at igenom anslagen hofrätterne strax kunna se när fatalierne äro förbi; hwaremot å andra sidan för den gäldbundne ganska lätt woro at i orten hafwa någon som gifwer ackt på anslagen.
Hr Nordenstråhle instämde härmed, tilläggandes, at som den minste ciemnersrätt är tillåtit at bruka anslag, så kan sådant jemwäl lämnas executoren, deräst all ting bör gå fortare.
Sedan häröfwer widare pro et contra blifwit discourerat, frågade Hr Landtmarskalken, om det blifwer derwid, som sidst faststältes, at uti Utsökningsbalcken 2 cap.
6 § » anslag » går ut och § derefter af Lagcommissionen jämkas.
Hwilcket ständerne biföllo.
Secreteraren Brehmer påminte, at slottscancelliet härifrån bör undantagas.
Hwartil swarades, at uti den särskilte förordningen, hwarom i dag är talt, detta lärer inflyta.
Uplästes å nyo förbemälte 1 § af 9 cap.
Utsökningsbalcken.
Och funno ständerne godt, at näst orden » trettionde dagen » tillägges: » ifrån then tid tå utslagit honom kundgiordt blef » — orden jämkas närmare i Lagcommissionen efter lagstyl —; jämwäl och, at näst orden » samma tid » tillägges: » ifrån anslagets dato » — Lagcommissionen inrättar orden efter lagstyl,
Wid sidsta meningen af §, angående utmätning emot borgen till 300 dahler uppå Konungens befallningshafwandes utslag, äntå ändring ther sökt är, påminte Hr Adlerbeth, at som thetta tilförende eij warit wanligit, så synes nu eij eller rådeligit at sättja undersåtarne i det äfwentyret at uppå landshöfdingarnes resolutioner intil en summa af 300 dahler s: mt undergå utmätning; en dylik förordning hade warit i högstsal.
Konung Carl XII: s tid, men sedan strax blifwit uphäfwen; och skulle thetta kunna stadna then fattiga til last och förtryck, hwarföre honom och synes bäst wara at härutinnan eij ändra den gamla lagen.
Häremot anfördes, at rådstugurätternes domar gå til utmätning, hwarföre ock icke landshöfdingarnes resolutioner, särdeles som borgen ställes och den som menar sig wara förolämpad har öpen wäg at söka ändring i hofrätten.
Sedan ytterligare härom mot och med blifwit discourerat, frågade Hr Landtmarskalken ständerne, om slutet af § far bifall, som den är upsatt.
Ridderskapet och adeln swarade med ja; doch sades af åtskillige neij.
De öfrige 3 stånden swarade med ja.
Hr Landtmarskalken frågade altså, om man icke nu med upläsandet får gå widare.
Hr Swanthe von Böhnen och åtskillige andre af Ridderskapet och adeln begiärte at § måtte blifwa upskuten.
Hr Landtmarskalken: Emedan saken af 3 stånd redan är bifallen, så lärer deruti ingen ändring kunna skie.
Hr Lilljestierna: Fastän saken af de andre respective stånden är afgiord, så påstå wij doch efter Riksdagsordningen at i wårt stånd få öfwerlägga härom och inkomma med wåre påminnelser.
Jag finner at allmogen och den fattige härwid kan komma at lida, ty summan är dryg, och måste härutinnan et medium sökas.
En och annan af Bondeståndet biföllo detta.
Undertalemannen af Bondeståndet swarade, at § är billig och at den fattige intet derwid kan komma at lida, emedan han hafwer borgen at tilgå.
Sedan för bägge meningarne åtskilliga inkast och swar woro giorde, frågade Hr Landtmarskalken å nyo, om icke § är afgiord och om man icke nu får gå widare.
Hwartil swarades ja.
Fortfors altså med de öfrige §§ af detta capitel, hwilcke alla af ständerne biföllos.
Uplästes det 10: de Cap.
Utsökningsbalcken.
Hwilcket sammaledes af ständerne bifölls.
Secreteraren Brehmer sade, at ständernes fullmächtige utom Stockholm utbidja sig at til nästa ståndens plenum inkomma med et litet memorial angående utmätning i de städer, deräst intet landshöfdingesäte är.
Hr Dr Eric Benzelius swarade på Prästeståndets wägnar, at detta dem gierna lämnas, allenast intet andrages som kunde rubba något thet redan uti nya lagen, hwilcken nu så länge warit under händer, faststäldt är, särdeles som balckarne genom trycket länge warit allmänne, så at hwar och en haft tilfälle at derwid upsättja sine påminnelser.
Detta bifölls jemwäl af de andre stånden.
Undertalemannen för Bondeståndet begiärte jemwäl på sitt stånds wägnar at wid nästa plenum med någre påminnelser få inkomma, genom hwilcka ståndet doch eij wille begära ändring uti något mål som i den nya lagen faststäldt är.
Hwilcket sammaledes bifölls.
Deras Exc: r utbeledsagades på wanligit sätt; och skildes ständerne åt.
Den 2 Augusti.
Närwarande Riksens råd och ständer.
Uplästes Handelsbalckens 1 Capitel.
1 § bifölls.
2 §.
Påmintes af Borgareståndet, at wid slutet tilläggas må: » och gälde skadan ».
Hwilcket af ständerne bifölls.
3 § bifölls.
Wid den 4 § begiärte Borgareståndet, at uti hästeköp efter gamla lagen 3 dagars frestmarck tillåtas må.
Hr Hammarberg förmente, at en wiss tid kunde utsättjas, innom hwilcken felet på wahran af köpman borde angifwas.
Hwartil swarades, at det skulle falla swårt utsättja någon wiss tid, emedan månge wahror äro på hwilcka man eij kan blifwa felet warse innom långlige tider, såsom til exempel om man köper en silfwerbägare eller annat dylikt.
§ bifölls som den är upsatt, allenast at i anledning af Borgareståndets påminnelse införes, at » wid hästeköp 3 dygns frestmarck tillåtes ».
Orden jämckas af Lagcommissionen.
5, 6, 7 och 8 §§ biföllos.
Wid 9 § påminte Hr von Hökerstedt, at som begynnelsen af denne § talar om dem hwilcka sielfwa förfalska något gods at dermed skada sin nästa, så är och det för dem utsatte straffet rättwist, men at hwad handtwärckare angår en åtskillnad synes böra giöras; ty hwad guldsmeder, teengiutare och dylika angår, om de förfalska godset, är det billigt at de mista friheten at idka handtwärcket, men det woro swårt, om med murmästare, skomakare och flere på lika sätt förfaras skulle, när det första gången händer; utan föreslog Hr von Hökerstedt, at första och andra gången wisse böter kunde föreläggas, men 3: die gången borde handtwärcket dem förmenas, emedan i annor händelse mången handtwärckare, som til exempel en skomakare, den der kommit at tilhandla sig elakt läder, kunde sättjas utur stånd at förtiena sig födan.
Härtil swarades, at § allenast talar om dem som bruka swek och at emellan dem ingen åtskillnad bör giöras.
§ bifölls som den war.
10 § bifölls, allenast at i anledning af Borgareståndets giorde påminnelser orden » sälja och köpa » gå ut, och sättes i stället: » må ingen lyfta eller borttaga », emedan wid sådane wahror köp skier för än wräkning.
11 §.
Wid denne § begiärte Borgareståndet, at den således måtte begynnas: » Alla handtwärckares arbeten, som innehålla in wärtes halt, böra stämplas wider 10 dalers bot ».
Men som härtil swarades, at detta bättre kan hafwa sitt rum i Skråordningen eller andre särskilte förordningar, än uti den allmänna lagen, så begaf sig Borgareståndet härutinnan.
Hr von Hökerstedt giorde den påminnelsen, at med » annan handtwärckares märcke » bör eij förstås utrikes handtwärckares, emedan för wahrans debit skuld manufacturister och handtwärckare nödgas ibland betiena sig af denna utwäg, och föreslog, at orden så kunde sättjas: » inrikes handtwärckares eller sin ämbetsbroders märcke ».
Som härtil swarades, at detta eij wäl kan skicka sig i en allmän lag, särdeles det ordet » inrikes », hwarigenom lagen skulle synas tillåta utrikes handtwärckares märckes sättjande på wahran.
Altså bifölls § som den war.
2 Capitlet
bifölls, och giordes therwid inge påminnelser.
3 Capitlet.
1 §.
I anledning af Borgareståndets giorde påminnelse funno ständerne godt, at näst orden » utländsk man » § så inrättas: » söke thet hos borgmästare och råd, och sedan wederbörande af borgerskapet hörde äro och thet honom af borgmästare och råd bewiljat blifwit, sättje han borgen hos them, at han » etc. Orden jämkas i Lagcommissionen.
I thet öfrige bifölls §.
2, 3 och 4 §§ biföllos.
5 §.
Ständerne funno godt, at i begynnelsen, näst efter orden » förr än han », inryckes: » sin borgerliga näring afträder eller », sedan följer som i § står, » ifrån orten flyttar » etc.
Längre nid i §, derest talas om flyttjande til annan ort inrikes och at den flyttjande då för afgift skall wara frij, androgs af Borgareståndet, at sådant är stridande emot åtskillige städers undfångne privilegier och resolutioner, och begiärtes, at i § införas måtte, det härmed i hwar stad bör förhållas efter resolutioners och privilegiers innehåld.
Härtil swarades, at sådant i allmänna lagen eij kunnat inryckas, emedan det förstår sig af sig sielf, och i företalet til lagbalckarne om privilegierne är förmält, at de giöra exception; dessutan hade Lagcommissionen tyckt, at som civilbetiente, när de flyttja från en ort til en annan, för en sådan afgift äro frie, så kunde och förhållas med borgare på the orter, ther eij annorlunda stadgat är; ty om en rik köpman, som med stora medel flytter in uti en stad, skulle wid afflyttjandet mista 6: te penningen af sin egendom, skulle sådane i städerne eij wilja sättja sig nid.
Af Borgareståndet androgs häremot, at uti krigstider, när contributionerne blifwa starckare, rike borgare torde flyttja utur staden, hwaraf man haft exempel, och således kommo både cronan och staden at mista uti sine inkomster, hwilcket igenom denna afgift kan förekommas.
Ständerne funno godt, at näst orden » för afgift fri » tillägges: » ther eij annorlunda särskilt stadgat är ».
I öfrigit bifölls §.
4 Capitlet.
1 §.
Borgareståndet påminte wid denna §, at desse orden » eller mindre kärill med tunnegods » måtte gå ut, emedan grosskrämares handel på sådant sätt skulle blifwa en minuthandel.
Och som härtil swarades, at åtskilligt af tunnegods, såsom hålländsk sill, spårdor med mera, fierdings- och ottingtahls inkomma, så woro det swårt at förmena grosshandlaren dem på det sättet sälja, jemwäl ock för fattigt folck och andre, om dem eij tillåtas skulle at handla wahran utur första handen, däräst man altid har bättre köp.
Altså discourerades häröfwer widlyftigt mot och med, in til dess Hr Landtmarskalken giorde frågan ståndswijs, då de 3 öfrige stånden sig förklarade, at orden böra blifwa ståendes.
Men uppå Borgareståndets ytterligare föreställning, at der detta på något sätt eij ändras, all skillnad emillan gross- och minuthandel uphäfwes, funno ständerne godt, at § således inrättas, at näst efter orden » eller mindre » tilsättes: » ther tunnegods i sådane käril til sahlu inkommit ».
I samma § är » hwal » tryckfel och bör sättjas » wåhl ».
I öfrigit bifölls §.
Wid 2 § war Borgareståndets påminnelse, at des början således borde inrättas: » Frälsemän, ståndspersoner och andre, som i cronones tienst äro och ingen upbörd om händer hafwa samt äro boende i staden, ändock » etc.
Af Ridderskapet och adeln swarades härtil, at hwad dem angår, så tillåta deras privilegier intet den påstådde ändringen i denne §, emedan det är nog om de äga hus i staden, som 12 och 19 §§ i adelige privilegierne tydeligen wisa, så at alt hwad som tillåtas kunde woro at i stället för » boende » sättja » bofast » i staden.
Och som under denna discours åtskillige så wäl af Ridderskapet och adeln som Borgareståndet föreslogo, at denna § aldeles kunde gå ut, emedan det intet är nödigt at privilegier i lagen införas; hwilcket hos en stor del af Ridderskapet och adeln wann bifall, emedan privilegierne eij fa någon styrcka deraf at de i lagen finnas införde, eij eller förswagas derigenom at de der eij finnas åberopade, det eij eller der är deras egenteliga rum, utan woro en owanlig sak; altså giorde Hr Landtmarskalken frågan ståndswis, om denne 2 § skall aldeles gå ut.
Af Ridderskapet och adeln swarades ja och af en del neij.
De öfrige stånden biföllo frågan; och kommer således denne 2 § at gå ut.
3, 4, 5 och 6 §§ biföllos.
5 Capitlet.
1 § bifölls.
2 §.
Wid denne § war Borgareståndets påminnelse, at utländske kunde niuta liggedagar, som til et wist antal i lagen borde utsättjas, under hwilcken tid dem tillåtes at til inwånarne i staden sällja tärande wahror.
Wid detta tilfället kom at discoureras om liggedagar; och föreslogs af Hr von Hökerstedt, om icke de kunde proportioneras efter fahrtygens lästetahl och för de största fahrtygen utsättjas til 14 dagar.
Hwartil af Hr Wulfwenstierna swarades, at man bör härutinnan se sig före, så at man intet stöter an emot tractaterne, de der med andre nationer kunna wara uprättade.
Sedan taltes om liggedagar för de inländske, hwilcka man af förfarenheten här i Stockholm funnit skadelige.
Och som Borgareståndet begiärte betäncketid angående liggedagarne til nästa sammankomst samt at denne 2 § emedlertid må anses för oafgiord; hwilcket, uppå Hr Landtmarskalkens giorde frågan, af ständerne bifölls.
Skildes Riksens råd och ständer för denna gången åt.
Den 8 Augusti.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse den nya lagen.
Uplästes Handelsbalckens 5 Capitel.
Och som den 1 § wid senaste sammankomsten redan war faststäld, men wid den 2 § Borgareståndet sig förbehållit at inkomma med påminnelser, uplästes af Hr Cammarråd Wulfwenstierna bemelte påminnelse, så lydande:
Påminnes, at de utländske böra niuta liggedagar, som til et wist antal i lagen kunna utsättjas, under hwilcka dem frihet lämnas at sälja uti minut tärande wahror för handtwärckares och andras skuld, som ingen handel drifwa.
Men sedan liggedagarne ute äro, synes en utländsk icke böra niuta samma förmohn som en inländsk grosshandlare uti 4 Cap.
1 § förundt är, i det honom tilstånd lämnas at sälja halfwa stycken, halfwa läster, halfwa skieppund och halfwa tunnor med mera, utan bör en utländsk icke mindre sälja än hela läster, hela skieppund, hela tunnor, kistor och packor med mera.
Arg.
ex 4 § ad fin.
Hand.
ord.
1673.
Hr Wulfwenstierna swarade härtil, at Lagcommissionen gådt detta förbi som et oeconomicum, hwilcket är ändring underkastadt, och om det en gång i lagen blefwo faststäldt, kunde de främmande påstå at altid niuta det samma, ehuru handelens lopp kunde kräfwa ändring deruti; dessutan kunde ock igenom tractater med främmande machter sådane oeconomica i handelen til rikets fördel komma at ändras, och woro altså bättre, at om sådane måhl igenom särskilte förordningar blefwo stadgat; hwad quantum angick för främmande, at få sälja i halfwa läster, skieppund, tunnor etc., så hade man tyckt, at de borde få sälja i sådane fastager som de fådt in wahran uti.
Borgareståndet begaf sig ifrån de giorde påminnelser; och blifwer altså § som den af Lagcommissionen warit projecterad.
3 §.
I anledning af Borgareståndets giorde påminnelse fants af ständerne godt, at begynnelsen af denne § således inrättas: » Utländsk man må tärande wahror til sahlu hafwa uti skiepp och fahrkost, och andre wahror i the rum » etc. Orden jämkas i Lagcommissionen.
Sammaledes tillägges och längre nid uti § näst orden » köpenskap ther drifwa »: » något utborga eller giäld inkräfwa ».
Ytterligare påmintes af Borgareståndet, at utom de utsatte 100 daler bot, första gången, wahran jämwäl confiscation må wara underkastad, stödjande sig härutinnan på den hit in til brukelige praxi jemte 1673 åhrs Handelsordinantie och 1696 åhrs Förordning, samt at i annor händelse en utländsk kunde wåga derpå och snart nog indraga den avance, at han kunde betala böterne, och hafwa deröfwer en richtig fördel; eij til förtigande, at upsichten mera befrämjas, när wederbörande medelst tertialens åtniutande af wahran dertil kraftigare upmuntras.
Härtil swarades, at det således finnes stadgat wid slutet af §, när han andra gången beträdes, men för första gången har Lagcommissionen tyckt 100 daler böter wara nog, särdeles som i Handelsordinantien grader finnas utsatte.
Hr Biskopen Dr Humble förmente, at här äfwenwäl grader borde utsättjas lika som i gamla Handelsordinantien.
Hr Justitiæcancellern Cederbielke föreslog, om icke första gången hälften af wahran kunde confisceras.
Ständerne biföllo at » wahran första gången bör confisceras »; hwarefter § af Lagcommissionen kommer at jämkas.
4 §.
Borgareståndet giorde den påminnelsen, at i stället för 40 daler s: mts bot bör första resan bötas 500 daler s: mt, andra gången wara twegilt, och tridje gången miste han sin borgarerätt.
Skiähl härtil togos 1: o af des borgare-eed, som uttryckeligen förbiuder all understucken handel med de främmande; 2: o af den skada och nachdel, som så wäl cronan som staden derigenom tager i anseende til sielfwa tullen, licenten, tolagen och dubbla mätare- och wägarepenningar, med mera.
Ständerne biföllo, at i stället för » 40 daler » sättes » 500 daler ».
I öfrigt bifölls §.
5 §.
Hr von Hökerstedt hemstälte Riksens ständer, om icke denne § kunde slutas ut, emedan en sådan friföring allenast blifwit tillåten at animera seglationen; men som wij nu förmoda kunna drifwa den samma med egit folck, synes detta eij widare behöfwas, och är i öfrigit et oeconomiskt måhl, som eij fogeligen tyckes hafwa rum i lagen.
Riksens ständer biföllo at denne 5 § går ut.
6 Capitel.
Om landsköp.
1 §.
Wid denne § påminte Borgareståndet, at hälften af de förbrutne wahror wid landsköp måge hemfalla näst intil liggande stad, som lidande uti des näring, enligit 1647 åhrs Handelsordinantie 17 § och K. Maij: ts mandat af den 11 aug.
1580.
Hr Wulfwenstierna frågade, hwilkenthera hälften härmed menas.
Och som af Borgareståndet swarades: cronans, androgs ther emot, at i gamle tider, när någon på landet med landsköp blifwit beträdd, hafwa alla böterne och wahran warit cronans ensak; men när den brottslige i staden blifwit beträdd, har cronan fådt halfparten och angifwaren den andra hälften.
Det föreslogs at cronan, staden och angifwaren måtte niuta hwar sin tredjedel.
I anledning häraf föreföll en widlyftig discours, i det åtskillige af Ridderskapet och adelns ledamöter, nemligen Hr Ehrencrona, Hr vice Præsidenten Silfwerschöld och flere förestälte det wara stridande emot Sweriges lag, at en domstohl skall döma en annan domstohl saköron til, hwilcket på detta sättet skie skulle, om böter för landsköp, som på landet dömes, skulle falla staden til, hwarigenom häradet til sin rätt kommo at lida.
Hwaremot af Borgareståndet påstods, at det tilförende tilkommit städerne at döma om landsköp och at böterne dem tilhördt; til hwilckets bestyrckande 1617 åhrs Handelsordinantie och Drottning Christinæ mandat af åhr 1640 åberopades.
Hr Biskopen Doctor Humble och åtskillige af Prästeståndet påminte, at de fattigas andel eij bör förglömas, och hemstälte til Riksens ständer, om icke hälften kunde anslås til de fattige och hälften til angifwaren.
Riksens ständer stadnade i det slut, at » confiscationen går til treskiptes, hwaraf cronan niuter en tredjedel, nästa hospital en tredjedel och angifwaren en tredjedel »; hwarefter § af Lagcommissionen kommer at inrättas.
2 § bifölls,
3 §.
Borgareståndet begärte at denne § således måtte inrättas, at de orden » til sin nödtorft » sättes frammanför orden » wahra i wahra », då den således kommo at lyda: » byter landtmannen til sin nödtorft wahra i wahra eller köper för reda penningar » etc.
Hr Silfwerschiöld påstod, at skillnad bör giöras emellan köp och byte, emedan ingen kan förmenas af egen afwel få byta, så långt det hinner.
Hr Wattrang biträdde detta samt at orden » til nödtorft » eij böra stå förut, ty ingen kan förwägras at byta mer än han sielf behöfwer, när han lägger det up och eij drifwer landsköp dermed, utan will, när lägenhet gifwes, efter förordningen sälja det i nästa köpstad.
Som häröfwer upkom en widlyftig discours, giorde Hr Landtmarskalken frågan ståndswis, om § skall blifwa stående som den är.
Ridderskapet och adeln samt Bondeståndet swarade härtil med ja, men Prästeståndet biföll Borgareståndet, som wille at § efter den giorde påminnelsen borde inrättas.
Hr Wulfwenstierna föreslog, om icke, til at få slut häri, näst orden » wahra i wahra » tilläggas kunde: » och then eij förbyter eller; å landet säljer eller köper ».
Men detta wann eij eller bifall.
Hr Ehrencrona och åtskillige af Ridderskapet och adeln förmente, at om Bondeståndet wille begifwa sig til den af Borgareståndet påstådde ändringen, så kunde Ridderskapet och adeln giöra det samma, emedan doch adelige privilegierne på intet sätt derigenom kunna komma at lida.
Bondeståndet swarade, at de wäl wille begifwa sig, om de intet befarade chicaner, i fall en bonde som bor långt ifrån staden skulle wilja föra hem med sig för sine grannar någre tunnor salt eller någre skålp.
tobak.
Härtil swarades, at som lagen eij sätter något straff för den som förer wahror, utan för den som säljer, så kan Bondeståndet inge chicaner härwid hafwa at befruckta; och som Borgareståndet derjemte förklarade det intet wara meningen at hindra allmogen eller förwägra dem at föra sine fohror, när intet landsköp derunder drifwes, altså biföllo stånden, at denne 3 § således inrättas:
» Ther landtmannen til sin bärgning och nödtorft byter wahra i wahra, eller för reda penningar köper hwad annor » etc.
4 §.
Wid denne § war Borgareståndets påminnelse, at wid slutet tilläggas må: » Likaledes äga de städers handlande, som med oxeoch fogelhandel omgå, frihet omkring landet sin handel at idka efter som särskilt derom stadgat är ».
Men som härtil swarades, at hwad särskilte stadgar angår, de samma uti allmänna lagen eij tienligen kunna införas, begaf sig Borgareståndet ifrån denne påminnelse.
Och blef § af ständerne gillad, sådan som den upsatt är.
7 Capitlet.
1, 2 och 3 §§ biföllos.
Wid slutet af 4 § biföllo ständerne i anledning af Borgareståndets giorde påminnelse, at näst orden » af landtmannen köpa » tillägges: » eller af them något borga ».
5 § bifölls.
Utur 6 § uteslutas the orden » Konungens ensak » och hwad therpå följer: » angående skiutande », emedan sådant tienligare kan finna rum uti en allmän politiordning än i lagen.
8 Capitlet.
Hela capitlet bifölls, och giordes therwid inge påminnelser.
9 Capitlet.
The första tijo §§ af thetta capitel biföllos, och giordes therwid inga påminnelser.
11 §.
Wid slutet påmintes af Borgareståndet, at den, som fordrar giäld som gulden är, bör icke allenast böta hälften af thet som han fordrat, utan ock plickta efter sakens omständighet och domarens ompröfwande för des begångne dolus och som hans arghet finnes stor til; bestyrcktes af 29 cap.
1 § Rättegångsbalcken.
Men som ståndet begaf sig ifrån thenne påminnelse, bifölls § som then i Lagcommissionen är upsatt.
10 Capitlet.
1 § bifölls.
2 § ändras således, at dess begynnelse blifwer: » Nu är dag ute », och ordet » stämmo » tages bort; och strax nedanföre i stället för » 3 rådstugudagar » sättes » 3 Måndagar ».
Hwilcket ständerne funno skiähligt för den orsaken, at ingen må öfwerihlas, som utsatt någon dyrbar pant, detta och jämwäl hafwer sin grund i gamla lagen.
3, 4 och 5 §§ biföllos.
6 §.
Wid thenne § tillades näst orden » gifwe thet rätten »: » eller Konungens befallningshafwande » tilkänna.
I öfrigt funno ständerne, at som brotten eij äro lika, om någon sätter en pant högre ut än den häftar före, eller nekar emot bättre wetande til emottagen pant, så bör ock en skilnad giöras i böterne, emedan uti det senare brottet är jämwäl dolus; och faststältes altså, at halfwa pantens wärde uti det senare brottet bör bötas.
Sidsta meningen af denne § kommer nu således at lyda: » Nekar någor emot bättre wetande til then pant han emottagit, böte halfwa pantens wärde ».
7 §.
Wid denne § påmintes, at 40 daler bot synes för drygt, aldenstund de af den fattige allmogen, som antingen af lagsens okunnighet, af händelse eller af nödtwång kunde försättja eller förskingra en pant af ringa wärde, igenom så dryga böter tyckas för hårdt blifwa straffade.
Härtil swarades, at desse böter hafwa anseende på dolum och förbudsbrottet och at de altså eij böra ändras.
Hr Ehrencrona: Som wid sidsta riksdag resolverades, at alla böter skola modereras, så kan det ock skie med desse, när det skier med de öfrige.
Sedan något widare härom war discourerat, funno ständerne godt, at i denne § 40 dalers plickten går ut, och sättes i ställe: » böte hälften af pantens wärde » och gälde etc.
De öfrige §§, nemligen den 8, 9, 10, 11, 12 och 13, biföllos.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 15 Augusti.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse den nya lagen.
Handelsbalkens 11 Capitel.
1 § bifölls.
2 §.
Uppå Hr Wulfwenstiernas giorde påminnelse, at en likhet synes böra wara emellan böterne uti denne § och 6 § af det 10 capitlet, funno ständerne godt, at wid slutet i stället för » siettedelen af wärdet » sättes » hälften af wärdet ».
3 § bifölls.
Wid 4 § påmintes, at emedan här är samma casus som i 10 cap.
7 §, så borde ock böterne wara lika och utsättjas til halfparten af lånets wärde.
Hwartil swarades, at i bemelte 10 cap.
7 § brottet är mindre, emedan der är en laga titulus, i det den, som hafwer en pant i händer, på den samma försträckt penningar, och at altså på nyssbemelte ställe eij mer än en fierdung i böter borde utsättjas, men här hälften.
Swaret bifölls af ständerne, och kommer altså i förberörde 10 capitels 7 § at sättjas » fierdung » och på detta stället » böte hälften » etc. 12 Capitel
1 och 2 §§ biföllos.
Wid 3 § påminte Hr Biskopen Doctor Juslenius, at der stadgas ed emot ed; och begiärde Hr Landshöfdingen Ehrencrona, at efter orden » fulltyga med wittnen » desse orden » eller ed sin » måge gå ut, ty om de blifwa stående, kunde man swärja sig til penningar, hwilcket i wår lag altid warit förbudit.
Til denna senare påminnelsen swarades, at som iag kan och får beswärja et inventarinm eller och hwad mig blifwit ifrån stuhlit, så är och samma ratio här; och til den förra, at här ingalunda ed går emot ed, ty den ene beswärjer allenast quantum, den andre, at hwad som bortmist blifwit eij skiedt igenom des wållande eller wahngömo.
Ständerne woro nögde med swaren och biföllo § som den war projecterad.
4 §.
Orden » 40 daler » går ut, emedan de böter, som här komma at betalas, uti det citerade rumet, nemligen 11 cap.
4 §, finnas utsatte.
5 § bifölls.
6 §.
Borgareståndet påminte, at näst orden » säije tå honom » tilläggas må: » med wittnen til som insatte ».
Det swarades, at man eij welat föreskrifwa sättet, allenast han elliest kan bewisat; och sätter man » med wittnen », kunde mången eij åtnöija sig med bref, utan fordra wittnen.
Ständerne funno godt, at til uplysning för the enfaldige näst ordet » insatte » tillägges: » och taga bewis therå ».
De öfrige §§ i thetta capitel, nemligen den 7, 8, 9, 10, 11 och 12, biföllos.
13 Capitel.
Thetta capitel bifölls och giordes therwid inge påminnelser.
14 Capitel.
Wid den 1 och 2 § påminte Frih.
Joh.
Hamilton, at man i beswärsdeputationen tyckt wara bättre at legostämma blifwer påsketiden och upsäijelse Kyndelsmässa, samt at härom uti allmänna beswären influtit.
Hr Wulfwenstierna swarade, at detta wid Tienstehionsordningens upsättjande åhr 1723 nogsamt warit wentilerat, men at man då funnit denna ändring eij wara nyttig, ty om wåhren är mästa arbetet med åkerbruket, hwilcket igenom tienstehionens flyttjande då skulle komma at hindras; derjemte är ock ömsandet om hösten tienligare i anseende dertil at då wisthus och foderhus äro fulle, som deija och ladugårdsfolck böra giöra redo före.
Hr Ehrencrona förmente, at hela detta capitlet, såsom handlande om oeconomica, utur lagen fogeligen kunde utslutas.
Hr von Hökerstedt påminte, at cammaroeconomie-deputationen har någre angelägne anmärckningar wid detta capitel under händer, och begiärte med åtskillige flere, at det måtte upskiutas, til deputation med samma anmärckningar inkommit.
Uppå Hr Landtmarskalkens härom giorde fråga faststältes genom pluraliteten stånden emellan, at detta capitel hwilar til nästa sammankomst.
15 Capitel.
1 §.
Borgareståndet påminte, at i stället för » med annan » bör sättjas: » med borgare » bolag lägga.
Hr von Hökerstedt biträdde denna påminnelse af det skiählet at de främmande eij böra niuta lika rätt med de inländske.
Härtil swarades, at § allenast talar om huru bolag skall ingås och eij om personerne som dertil äro berättigade, och at den altså synes kunna blifwa stående som den är projecterat.
Swaret bifölls af ständerne.
Sammaledes biföllos och the öfrige §§ af thetta capitel, nemligen den 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12, emedan wid them inge påminnelser giordes.
16 Capitel.
1 § bifölls.
2 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse, at den som cederat bonis och sedan kommit til bättre wilkor eij bör wara fri för creditorernes tiltal, emedan sådant strider emot 1687 åhrs förordning.
Hwartil swarades, at Lagcommissionen funnit skiähligt, at then som blifwit twungen til afstå sin egendom bör sedan af sine borgenärer blifwa oqwald, sammaledes och then som domaren pröfwat et sådant beneficium wärdig; man har och befarat, at en sådan olyckelig man, i fall hwad han sedan kunde förtiena, eller honom tillfalla, skulle höra creditorerne til, snarare torde slå sig til liderlighet än flit och arbete; dessutan wisar och 3 §, at ingen som domaren eij pröfwat wärdig kan niuta cessionem bonorum.
Ständerne funno godt, at § blifwer oförändrad.
De öfrige §§, nemligen den 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9, biföllos, emedan wid dem inge påminnelser giordes; allenast at tryckefehlet i den 7: de rättas, deräst i begynnelsen står » borgenär », skall heta » gäldenär ».
17 Capitel.
1 § bifölls.
2 §.
Påmintes, at i thenne § jämwäl införas må barnaarf.
Härtil swarades, at så wida thet är et depositum, som befinnes oförwandlat, så är det i § redan infördt; men i annor händelse woro obilligt, om en annans oförwandlade depositum skulle angripas.
Ständerne funno detta skiähligt, och bifölls altså § som den war.
3, 4, 5, 6 och 7 §§ biföllos.
8 §: » skuld hos cronan »; » hos » är tryckfel, och bör stå: » skuld till cronan ».
9 och 10 §§ biföllos.
11 §.
Uplästes Borgareståndets påminnelse: Denne § tillägger fuller dem, som inteckning fådt på et och samma ting, lika rätt; men som bekant är, at häradsting stå på somliga ställen 3: ne weckor, synes oförgripeligen, at den, som första dagen bewakat sin rätt och fådt inteckning uti gäldenärens egendom, måste äga förmohn för de andre borgenärer, som af den förras begiäran kunna taga anledning at sidsta tingsdagen söka inteckning.
Är förthenskull Borgareståndet af den mening, at allenast de inteckningar, som på en och samma tingsdag äro sökte och bewiljade, måge hafwa lika rätt.
Hwartil swarades, at äfwen som en rådstugudag i staden, altså anses ock på landet ett ting för en juridique; dessutan kunde gifwas tilfälle til surpriser och underslef, om under et tings hållande den ene dagen skulle lämnas förmohn för den andra.
Ständerne biföllo § som den war upsatt.
12 §.
I anledning af Borgareståndets giorde påminnelse funno ständerne godt, at denne § hwilar, in til thess justitiædeputationen med dess betänckande öfwer förordningen angående inteckningar inkommit.
De öfrige §§, nemligen den 13, 14, 15 och 16, biföllos.
18 Capitel.
1, 2, 3, 4 och 5 §§ biföllos.
6 §.
I anledning af Borgareståndets giorde påminnelse sättes i stället för » förmögen man » » wältrodd man ».
Ordet » til fullo » går ut, emedan meningen elliest är twetydig.
De öfrige §§, nemligen 7, 8, 9 och 10, biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
Hr Wulfwenstierna berättade, at Hr Abrahamsson påmint, at wid Handelsbalcken ännu et capitel, nemligen om wäxlar, skulle tilläggas, men at Lagcommissionen tyckt det eij wäl skicka sig, särdeles som uti 17 cap.
14 § angående wäxlar stadgat finnes alt hwad i allmänna lagen wäl kan hafwa rum.
Ständerne biföllo härutinnan Lagcommissionens tanckar.
Rättegångsbalcken.
1 Capitel.
Capitlet uplästes, men med dess igenomgående upsköts til här näst.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 22 Augusti.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse nya lagen.
Rättegångsbalcken.
1 Capitel.
Som wid sidsta sammankomst capitlet redan war upläst, altså uplästes nu Hr Häradshöfdingen Abrahamssons wid advertissementet giorde twänne påminnelser, tillika med Lagcommissionens deruppå författade swar.
Och gillades swaren af Riksens ständer.
Desse så wäl Hr Abrahamssons som det lofl.
Borgareståndets och Hr Lagmannen Liljegrens wid denne balck giorde påminnelser och anmärckningar jemte K. Lagcommissionens derå upsatte swar finnas ibland allegaterne detta protocoll bilagde och blifwa altså hädanefter allenast citerade.
Uplästes 1 § af ofwanbemälte capitel, och bifölls af Riksens ständer.
2 §.
Uplästes Hr Lagman Liljegrens påminnelse wid thenne § tillika med Lagcommissionens swar.
Ständerne gillade swaret, och bifölls § som then är inrättad.
3 och 4 §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
5 §.
Uplästes Hr Abrahamssons anmärckning tillika med Lagcommissionens swar.
Och funno ständerne godt, at § blifwer stående sådan som han är.
6 §.
Uplästes så wäl Borgareståndets som Hr Abrahamssons wid denne § giorde påminnelser.
Och som ständerne funno Lagcommissionens swar giltigt i anseende till bägge påminnelserne, bifölls §.
7 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse med swaret deruppå, hwilcket ständerne funno nöijacktigt, och bifölls altså §.
Borgmästaren Ekebom frågade, om en ordinarie domare wid en extra commission eller förrättning å nyo bör aflägga domareeden.
Hwartil swarades, at som en domare hwar gång han tilträder ett nytt domareämbete aflägger ny ed, så skier det ock wid extra förrättningar.
Hr Landtmarskalken frågade, om härmed skall förhållas efter förra wanligheten.
Hwilcket af ständerne bifölls.
8 §.
Uplästes Hr Liljegrens påminnelse med swaret deruppå; och bifölls §.
9 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse tillika med swaret; hwilcket af Riksens ständer fants nöijachtigt.
Sammaledes uplästes Borgareståndets påminnelse wid denna §.
I anledning hwaraf ständerne funno godt, at som borgmästare och råd i städerne om lof at resa hafwa 1720 åhrs särskilte resolution uti 6 § af städernes allmänna beswär, hwilcket i den allmänna lagen eij wäl kan inryckas, denne § bör slutas med orden: » miste ämbetet »; » eij må han och resa », och det öfriga går aldeles ut.
10 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse med swaret, hwilcket af ständerne bifölls.
Men i anledning af Borgareståndets wid denne § giorde påminnelse funno ständerne godt, at näst ordet » borgmästare » tillägges: » ther rådstugurätt utan honom eij fullsutin är ».
Uplästes Hr Lilljegrens påminnelse tillika med swaret deruppå, hwilcket fants nöijachtigt, så at § i öfrigit aldeles bifölls.
11 §.
Uplästes de 3: ne af Hr Abrahamsson wid denna § giorde anmärckningar, tillika med Lagcommissionens in margine på sielfwa påminnelse införde swar.
Ständerne biföllo §.
12 § bifölls sammaledes, sedan Hr Lilljegrens och Hr Abrahamssons wid bemälte § giorde påminnelser woro upläsne och Lagcommissionens derå gifne swar af ständerne nöijacktige befundne.
2 Capitel.
1 §.
Uplästes Hr Lilljegrens påminnelse med swaret deruppå; och bifölls § som den war upsatt.
2 §.
Hr Abrahamssons påminnelse uplästes, tillika med Lagcommissionens swar; och biföllo ständerne §.
3 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse, tillika med Lagcommissionens derå gifne swar.
Och som af det ärewyrdige Prästeståndet påstods, at häradshöfdingen jemwäl med plickt må beläggas, när han i rättan tid wid tingsstad sig eij infinner, så at med gudstiensten utdrages, hwilcket woro så myckit billigare, som uti Kyrckioordningen för prästen 10 daler böter äro utsatte, när han försummar at hålla tingspredikan.
Altså funno ständerne för godt, at i denne § stadgas bör, » det häradshöfdingen eller prästen, när han för middagen eij kommer til städes, böter 10 daler »; — orden jämkas i Lagcommissionen.
I öfrigit bifölls §.
Det wyrdige Prästeståndet begiärte derjemte, at ting eij må begynnas om Måndagen eller näst någon helgedag, emedan på åtskillige ställen prästerne hafwa lång wäg til de orter der tingen hållas.
Men härtil swarades, at som häradshöfdingen måtte rätta sig efter arbetet, så är det swårt at honom detta föreskrifwa, utan kunna på sådane ställen prästerne förena sig härom med domaren, eller ock skaffa sig särskilte resolutioner; men at häraf giöra en general lag hade sine betänckeligheter.
4 § bifölls.
5 §.
Lagcommissionens swar på then af Borgareståndet giorde påminnelsen gillades, och § bifölls.
6 §.
Uplästes så wäl Borgareståndets som Lagcommissionens wid denne § giorde påminnelser.
Och som Lagcommissionens swar funnos nöijachtige, bifölls §.
7 § bifölls, och giordes wid then samme inge påminnelser.
3 Capitel.
1 §.
Uplästes Hr Lilljegrens och Hr Abrahamssons påminnelser, tillika med Lagcommissionens swar; och bifölls §.
2 §.
Uplästes Borgareståndets påminnelse, tillika med Lagcommissionens swar; och blef § bifallen sådan som then är inrättad.
3 och 4 §§ biföllos, sedan Hr Abrahamssons derwid giorde påminnelser woro upläste och ständerne funnit sig nögde med Lagcommissionens swar.
5 § bifölls, emedan den af Borgareståndet giorde påminnelsen wid cap.
2 § 5, däräst talas om härads dombok, redan war beswarat.
4 Capitel.
1 § bifölls, emedan ständerne funnit Lagcommissionens swar uppå Hr Abrahamssons wid denne § giorde påminnelse nöijachtigt.
2 och 3 §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
5 Capitlet.
Capitlet bifölls af ständerne, sedan Hr Abrahamssons påminnelser och Lagcommissionens swar woro upläste.
6 Capitlet.
Sammaledes.
7 Capitlet.
1 § upsköts, til thess justitiædeputationens betänckande angående inteckningar inkommit.
2 och 3 §§ biföllos, emedan ständerne woro nögde med Lagcommissionens swar uppå Hr Abrahamssons wid bemelte §§ giorde påminnelser.
Det 8: e, 9: e och 10: e capitlet af denna balck blefwo likaledes af Riksens ständer gillade och faststälte, sådane som the af Lagcommissionen blifwit projecterade, sedan the af Hr Abrahamsson giorde påminnelser blifwit upläste och Lagcommissionens swar nöijachtige befundne.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 29 Augusti.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse lagwärcket.
Rättegångsbalcken.
11 Capitel.
1 och 2 §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
3 §.
Uplästes Hr Abrahamssons samt Hr Lilljegrens öfwer denne § giorde påminnelser och Lagcommissionens upsatte swar.
Ständerne funno swaren nöijacktige och biföllo §.
4 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelser och Lagcommissionens swar, hwilcke senare af stånden gillades.
Doch som ännu påmintes, at för den som är stadd utom lands tiden synes böra räknas ifrån stämningens inhändigande; hwilcket af ständerne fants skiähligt; altså kommer näst orden » hafwe sex månaders tid » at tilläggias: » ifrån thet han stämningen fådt ».
I öfrigt bifölls §.
5 och 6 §§ biföllos.
7 §.
Hr Iserhielm påminte, at som stämningen är grunden och dören til processen, så bör ock härwid all försichtighet brukas och alla chicaner efter möijeligheten förekommas; fördenskuld, som en hwilcken hade egendom i twenne lähn kunde ursächta sig, om stämningen til det stället blefwo sänd der han då eij woro wistande, så förmente Hr Iserhielm en sådan skadelig undanflyckt kunna förekommas igenom en liten transposition i denna §, så at orden » stämning fästes å husdör hans » flyttjas up och sättjas näst orden » eij hemma i sitt hus ».
Hr Hammarberg sade, at detta skulle blifwa en alt för swår lag, ty om en, som bodde i Skåne och hade egendom i en annan något långt derifrån belägen prowintz, der blefwo stämd på husdören, kunde det ofta falla honom omöijeligit at innom terminen comparera.
Uplästes Borgareståndets wid denne § giorde påminnelse samt Lagcommissionens swar.
Hwartil af Hr Wulfwenstierna ännu lades detta skiählet, at om iag har fullmacht at inkräfwa gäld, kan iag derföre eij stämmas för min principals gäld; uti vice-versa-måhl förstås sådant af sig sielf, som 6 § förmäler.
Hr Ehrencrona biträdde Borgareståndets påminnelse och androg til exempel Hr Joh.
Jac.
De Geer, som hafwer egendom i Östergiöthland, men är boendes i Holland; när dess fullmächtig stämmer någon, hafwer swaranden eij mera tid än 14 dagar; men at stämma Hr De Geer fordras et halft åhrs tid och mycken möda och omkostnad at få honom stämningen tilhanda, hwarföre det woro billigt, at en sådan fullmächtig blefwo förbunden åtminstone at emottaga stämningen och sörja för dess tilhanda ställande.
Hr Wulfwenstierna swarade, at detta kunde hafwa sine skiähl, men som sådane casus äro få, woro det betänckeligit at giöra en general lag, hwilcken kunde skada hela menigheten, utan är bäst at domaren härutinnan pröfwar omständigheterne.
Ständerne biföllo § som then är upsatt.
8 §.
Abrahamssons påminnelser och Lagcommissionens swar uplästes.
Så uplästes ock justitiædeputationens betänckande härom, hwilcket med denne § war aldeles enligit.
§ bifölls.
9 § bifölls, och giordes wid then samme inge påminnelser.
10 § bifölls sammaledes, sedan Hr Abrahamssons påminnelser och Lagcommissionens swar theruppå för Riksens ständer blifwit upläste.
12 Capitel.
1 §.
I anledning af Borgareståndets påminnelse funno ständerne godt, at orden » eller och sedan til högre domstohl » gå ut, och bifölls §, sedan Hr Abrahamssons påminnelse blifwit upläst och ständerne funnit Lagcommissionens swar nöijacktigt.
2 § bifölls sammaledes, sedan Hr Abrahamssons påminnelse och Lagcommissionens swar blifwit upläste.
3 §.
Uplästes Borgareståndets påminnelse tillika med Lagcommissionens swar.
Frih.
Hyltén biträdde Borgareståndets mening, emedan elliest parten förlorar den nyttan en contumaciædom härtils haft, at han gådt i mätt.
Hr Wulfwenstierna swarade, at den, som appellerar intra fatalia, eij mer bör förlora, än om han ifrån början warit tilstädes, warandes det nog plickt för frånwaron, at han förlorat uti en instance, der han elliest kunnat winna.
Hr Ehrencrona förklarade sig enig med detta swaret, som woro på billigheten grundat, så myckit mer som den uteblifne mist förmohnen at wisa laga förfall.
Sedan härom widlyftigt blifwit discourerat, frågade Hr Landtmarskalken ståndswis, om § bifalles.
Hwartil af de 3 stånden swarades ja, men Borgareståndet ble wid sin giorde påminnelse.
4 § bifölls, emedan den af Borgareståndet giorde påminnelsen, sedan den föregående § blifwit faststäld, af sig sielf förfaller och ständerne dessutan funno Lagcommissionens swar på Hr Abrahamssons wid denne § giorde påminnelse nöijachtigt.
5 §.
Borgareståndets giorde påminnelse förfaller på samma sätt som den wid föregående §.
Hr Abrahamssons påminnelse fants eij eller böra giöra någon ändring, men i anledning af Hr Secreteraren Brehmers giorde påminnelse funno ständerne godt, » at i contumaciæmåhl, när summan eij är appellabel, får parten i samma rätt som dömdt är intra fatalia söka återwinning », hwarefter Lagcommission kommer at jämka så denne som den föregående 3 §.
6 och 7 §§ biföllos, emedan ständerne woro nögde med Lagcommissionens swar uppå Hr Abrahamssons och Hr Lilljegrens wid desse §§ giorde anmärckningar.
13 Capitel.
1 §.
Borgareståndets påminnelse uplästes.
Och som ständerne funno Lagcommissionens swar giltigt, bifölls §.
2 § bifölls sammaledes, sedan Hr Abrahamssons anmärckning och Lagcommissionens swar blifwit upläste.
3 § bifölls, allenast at i anledning af Borgareståndets påminnelse näst orden » borgmästare är » tillägges » ock rätten utan honom eij är domför ».
4 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse samt Lagcommissionens swar.
Och som ständerne funno, at för den nära förbindelse och affect, som är emellan fader och son, det bör wara et laga jäf emot domaren wid lagmanstinget, när sonen wid häradsrätten i saken dömdt, warandes med rådstugu- och ciemnersrätter en annan beskaffenhet, emedan der flere personer sittja, altså komma uti den sidsta meningen af denna § orden » lagman eller » och straxt derefter orden » å häradsting eller » at gå ut.
I öfrigt bifölls §.
14 Capitel.
1, 2, 3 och 4 §§ biföllos af Riksens ständer, sedan the af Hr Abrahamsson wid thesse §§ giorde påminnelser blifwit upläste och swaren nöijachtige befundne.
5 §.
Hr Abrahamssons anmärckning uplästes samt Lagcommissionens swar.
Och gillades §; doch komma wid slutet, uppå Hr Hammarbergs derom giorde påminnelse, på det at med böternes påläggande af obetänckte domare intet missbruk må skie, orden » eller mera » at gå ut.
6 §.
Uplästes Hr Abrahamssons anmärckningar och Lagcommissionens swar.
Gref G. Gyllenborg androg, at man uti justitiædeputationen öfwer ens kommit hos Riksens höglofl.
ständer at anmäla, det angående de muntelige förhören eller conferencerne, huru wida de tillåtas böra, något wist i lagen stadgas måtte, emedan man befunnit, at uti Swea hofrätt sedan sidste riksdag warit 3,000 conferencer, och af de mångfaldige och öfwerflödige conferencer tilfälle gifwes til processers utdragande.
Hwartil swarades, at som omständigheterne äro så skiljachtige härom, eij något wist stadgas kan utan at löpa den fahran, at någon i sin rätt kunde komma at lida, utan bör det ankomma på en rättwis och försichtig domare, som lärer pröfwa hwad skiähligt är.
§ bifölls som den war inrättad.
7 § bifölls, emedan ständerne funno Lagcommissionens swar uppå Hr Abrahamssons giorde anmärckning giltigt.
8 §.
Lagcommissionens swar uppå Hr Abrahamssons påminnelse bifölls.
Men i anledning af Iserhielms giorde föreställning, at som en part igenom osannings förebringande hos domaren myckit kan skada den andra, det ock borde wara tillåtit, at domaren efter befundne omständigheter må hafwa macht at pålägga större böter än här utsatte finnas, funno ständerne godt, at wid de sidsta orden tilläggas må: » eller mera som domaren pröfwar skiähligt »; orden jämkas i Lagcommissionen.
I öfrigt bifölls §.
9 § bifölls, sedan Hr Abrahamssons påminnelser och Lagcommissionens swar blifwit upläste.
10 § bifölls, och giordes wid then samma inga påminnelser.
15 Capitel.
1 § bifölls, och giordes wid then samme inga påminnelser.
2 §.
Ständerne funno godt, at i början af thenne § ordet » lagfarne » går ut, och sättes i stället » förståndige ».
I öfrigit, som så wäl af åtskillige Ridderskapet och adelns ledamöter som ock af Bondeståndet påstods, at det måtte wara tillåtit wid domstohlarne bruka sine wänner, eller dem man hafwer förtroende til, för fulmächtige, och härutinnan eij wara bunden til advocater, på det desse eij måge lika som formera et skrå och blifwa alt för dyrlegde, warandes dessutan wid de förste instantierne enfaldigheten altid mindre skadelig än konster.
Altså funno ständerne godt, det § således inrättas: i stället för » af rätten eij godkiänd är » sättes: » af domaren i orten eij godkiänd är »; och näst orden » som i hans tienst är » tillägges: » eller han elliest hafwer förtroende til ».
Orden jämkas i Lagcommissionen.
Uplästes Borgareståndets påminnelse wid thenne §, jemwäl och 5: e påminnelsen af justitiædeputationens betänckande dat.
den 13 Julii, huru wida de som äro betiente wid hofrätter och collegier måge för andre wara fullmächtige innom wärcket.
Och som justitiædeputationens betänckande samt Borgareståndets påminnelse biföllos, hwarwid ännu kommer at tilläggas: » eij eller wid the rätter som therunder höra », altså blifwer thenna ändring af Lagcommissionen antingen uti thenna 2 eller och then fölljande 3 §, på hwilcketthera stället thet sig fogeligast skickar, infördt.
Och begynnes här näst med then 4 §.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 5 September.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse nya lagen.
Rättegångsbalckens 15 Capitel.
Såsom Riksens ständer wid sidsta sammankomst til Lagcommissionens jämkande remitterat then 2 och 3 § af thetta capitel, altså uplästes bemelte §§, sådane som the af Lagcommissionen nu blifwit inrättade, nemligen:
2 §.
» The som för andre måge tala och swara skola wara oberycktade, ärlige, redelige och förståndige män.
Eij bör någor allmänneliga thertil brukas, som af rätten ther saken drifwes eij godkiänd är och lof thertil fådt.
Will parten bruka til fullmächtig sin skyldman eller then i hans tienst är eller han elliest hafwer förtroende til, stånde thet honom fritt » » Konungens betiente » etc.
3 § slutes sålunda: » Eij må någor ledamot i öfwerrätten, eller thess betient, som åhrlig lön niuter, låta bruka sig til fullmächtig ther eller wid någon underrätt som ther under lyder, utan så är, at han talar för skyldeman sin til och med syskonebarn, eller för omyndig then han är måhlsman före. »
Och biföllo Riksens ständer desse §§ således som the här anförde äro.
4 §.
Hr Abrahamssons påminnelse uplästes samt Lagcommissionens swar.
Swaret gillades af ständerne och § bifölls.
5 §.
Uplästes Hr Abrahamssons wid denne § giorde påminnelser och Lagcommissionens derpå upsatte swar.
Hwilcket bifölls; doch funno ständerne godt, at wid slutet af denne § tillägges: » gifwe doch ränteägaren det til kienna, at han honom biträda må, ther han så will och nödigt finner ».
6 § bifölls, och giordes wid then samme inge påminnelser.
7 §.
Hr Iserhielm påminte det wara för generalt sagt, at sakäganden skall nöija sig med fullmächtigens giörande och låtande, och at altså tilläggas kunde: » hwad han giör enligt lag, process och förordningar ».
Hr Wulfwenstierna swarade, at en sådan tilsatz skulle kunna gifwa hufwudmannen anledning til åtskillige inwändningar emot sin contrapart, om han saken tappade; men at han hafwer regress emot fullmächtigen, när han går för wida, wisar 13 §.
Swaret gillades, så wäl som Lagcommissionens swar uppå Hr Abrahamssons wid thenna § giorde anmärckning, och § bifölls af ständerne.
De öfrige §§ af detta capitel, nemligen den 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15 och 16: de, biföllos af Riksens ständer, sedan Hr Abrahamssons wid the samma giorde påminnelser blifwit upläste och Lagcommissionens swar nöijachtige befundne, warandes allenast den 9 och 13 § wid hwilcka inge påminnelser giorde woro.
16 Capitel.
Hela capitlet, bestående af sex §§, bifölls som thet af Lagcommissionen blifwit projecterat, sedan Hr Abrahamssons wid hwarje §, Hr Lilljegrens wid den 3 och Borgareståndets wid den 6 samt Hr Hofrättsrådet Clercks wid hela capitlet giorde påminnelser angående rättegångs förkortande wid hof- och öfwerrätter blifwit upläste och Lagcommissionens swar af ständerne nöijachtige befundne.
17 Capitel.
1 och 2 §§ biföllos, finnandes ständerne Lagcommissionens swar på Hr Abrahamssons giorde anmärckningar tilräckelige.
Wid 3 § påmintes af Borgareståndet, at i stället för » lite Konungens befallningshafwande til » kunde sättjas: » och det är i staden, hafwe domaren mackt at skaffa thet in ».
Hr Wulfwenstierna hemstälte, om icke § så kunde inrättas, at » när wittnet är i staden, domaren kan hafwa den machten, men utom staden lite Konungens befallningshafwande eller närmaste cronobetient til ».
Detta bifölls, och komma orden i Lagcommissionen at jämkas.
4, 5 och 6 §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
Wid 7 och 8 §§ uplästes Hr Abrahamssons påminnelser.
Ständerne gillade Lagcommissionens swar och biföllo §§.
Wid 9, 10, 11 och 12 §§ woro inge påminnelser, och blefwo desse §§ bifallne.
Wid 18 och 19 §§ uplästes Hr Abrahamssons påminnelser.
Och som swaren funnos nöijachtige, biföllos bemelte §§, allenast at, uppå det ärewyrdige Prästeståndets begiäran, hälften af de 40 daler böter tillägges de fattige.
20, 21 och 22 §§ biföllos, och woro wid them inge påminnelser giorde.
23 § bifölls, emedan swaret uppå Hr Lilljegrens giorde påminnelse fants nöijachtigt.
Wid then 24, 25 och 26 § blefwo inge påminnelser giorde, biföllos altså bemelte §§.
27 § bifölls.
Och som det ärewyrdige Prästeståndet påminte, at de här utsatte böterne på samma sätt som wid 18 och 19 §§ faststält war kunde fördelas, funno Riksens ständer godt, at de i desse tre §§ utnämde böter » de fattige enskylt böra hemfalla ».
28, 29 och 30 §§ biföllos.
Wid 31 § uplästes Hr Abrahamssons och Hr Lilljegrens anmärckningar.
Och gillade ständerne Lagcommissionens swar.
Hr Lilljestierna påminte, at in criminalibus det eij går an, at den, som uppå förelagdan dag eij inkommer at wärja sig med ed, skall fällas til saken frånwarande, utan kan en sådan hämtas och bör frånwarande eij fällas.
Hr Wulfwenstierna sade det wara en skiählig presumtion emot honom, när han ute blifwer, och om han kan wisa laga förfall, niuter han thet til godo.
Som härom en widlyftig discours upkom, frågade Hr Landtmarskalken ståndswis; då af de 3 stånden § bifölls, men hos Ridderskapet och adeln woro meningarne skiljachtige.
De öfrige §§ af detta capitel, nemligen den 32, 33, 34, 35, 36 och 37: de, biföllos af Riksens ständer, warandes allenast wid den 32 och 37 af Hr Abrahamsson påminnelser giorde.
18 Capitel.
Capitlet bifölls af Riksens ständer, sedan Borgareståndets wid den 1 och Hr Abrahamssons wid den 2 och 3 § giorde anmärckningar blifwit upläste och Lagcommissionens swar nöijachtige befundne.
19 Capitlet
bifölls af Riksens ständer, emedan Lagcommissionens swar på Hr Abrahamssons wid detta capitels twå §§ giorde påminnelser funnos giltige.
20 Capitel.
1 §.
Borgareståndets och Hr Abrahamssons wid denne § giorde påminnelser uplästes.
Och bifölls §, emedan swaren funnos nöijachtige.
De öfrige §§ i detta capitel, nemligen den 2, 3, 4 och 5, biföllos jämwäl af Riksens ständer, och woro wid desse §§ inge påminnelser giorde.
21 Capitel.
1 §.
Hr Wulfwenstierna berättade, at i anledning af Hr Abrahamssons giorde påminnelse Lagcommissionen projecterat denna ändring, at näst orden » gifwe tå straxt en förteckning » § således kommer at lyda: » tå han sin sak skrifteliga framfördt; hafwer han thet munteligen giordt, säije tå och hwari then kostnad består; giör han thet eij, innan saken » etc.
Ständerne biföllo thenna projecterade ändringen.
The öfrige, nemligen then 2, 3 och 4 §§ [biföllos], warandes allenast wid den 4 af Hr Abrahamsson påminnelser giorde.
22 Capitel.
Capitlet bifölls, emedan ständerne funno swaren på Hr Abrahamssons wid den 2 och Hr Lilljegrens wid den 4 § giorde påminnelser nöijachtige.
23 Capitel.
1 § bifölls, emedan ständerne woro nögde med swaren uppå Hr Abrahamssons och Hr Lilljegrens wid denne § giorde påminnelser.
2, 3 och 4 §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
Wid den 5 § uplästes Hr Abrahamssons påminnelse ock swaret; och bifölls §.
6 §.
I anledning af Borgareståndets påminnelse tillägges näst ordet » upskof »: » fyra dagar ».
I öfrigit bifölls §.
24 Capitel.
1, 2 och 3 §§ biföllos, wid hwilcke af Hr Abrahamsson påminnelser warit giorde, hwilcke ständerne igenom Lagcommissionens swar funno wäl uplöste.
4 § bifölls, och war therwid ingen påminnelse giord.
5 §.
I anledning af Borgareståndets påminnelse funno ständerne godt, at näst orden » ther thet äskas » tillägges: » i tid, så at han kan hinna then utskrifwa ».
I öfrigt bifölls §, emedan ständerne gillade swaret på Hr Abrahamssons wid denne § giorde påminnelse.
6 § bifölls.
Wid then samma war ingen påminnelse.
Wid den 7 § war en påminnelse af Hr Abrahamsson; men § bifölls, emedan ständerne woro nögde med swaret.
8 och 9 §§ biföllos, och woro wid them inge påminnelser.
Wid den 10 § war en påminnelse af Hr Abrahamsson; men ständerne gillade swaret och biföllo §.
11 §.
Hr Wulfwenstierna berättade, at i anledning af Hr Abrahamssons wid thenne § giorde påminnelse Lagcommissionen projecterat en sådan ändring, at näst orden » then bör eij wägras » tillägges: » innehåller förklaringen, som honom derå gifwes, något sådant, som är eij i utslaget tydeligen utsatt, tå må honom wad theremot tillåtas ».
Ständerne biföllo § och at han efter thenna ändring inrättas bör.
12 och 13 §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 13 September.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse lagwärcket.
Rättegångsbalcken.
25 Capitel.
1 §.
Uplästes Hr Abrahamssons wid denne § giorde påminnelser tillika med Lagcommissionens swar.
Och ehuruwäl § i öfrigit bifölls, så funno doch ständerne godt, at fatalierne til wädjande ifrån härads- til lagmansrätt måge blifwa längre än här utsatt war; komma altså orden » fierde dagen » at gå ut, och sättes i stället » ottonde dagen ».
2 § bifölls, sedan Hr Abrahamssons påminnelser och Lagcommissionens swar woro upläste.
3 och 4 §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
5 §.
I anledning af Hr Abrahamssons påminnelser funno ständerne godt, at denne § remitteras til Lagcommissionen, » at utsättja och nämna de måhl, hwilcke ifrån underdomarne til hofrätterne böra refereras, innan de sättjas i execution ».
6 och 7 §§ biföllos, sedan Hr Abrahamssons påminnelser och Lagcommissionens swar woro upläste, emedan swaren befunnos nöijachtige.
8 §.
I anledning af Borgareståndets påminnelse kommer näst ordet » cronans » at tilläggas: » städernes samt allmogens gemensama talan fördt » etc.
9 §.
Uplästes Borgareståndets påminnelser och Lagcommissionens swar.
Ständerne woro nögde med swaren, och bifölls §.
10 § bifölls, och giordes wid then samme inge påminnelser.
11 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelser och Lagcomsionens swar.
För den uti 1 § skiedde förändringen skuld komma orden » innom then tid som sagt är om häradsrätt » at gå ut, och sättes i stället » 4 dagar »; orden jämkas i Lagcommissionen.
De öfrige §§ i detta capitel, nemligen ifrån den 12 til och med den 24, som är den sidste, biföllos; warandes allenast wid den 12, 13, 19, 21 och 24 af Hr Abrahamsson och wid den 21 af Hr Lilljegren påminnelser giorde; hwilcke påminnelser tillika med Lagcommissionens swar uplästes, förklarandes sig ständerne nögde med swaren.
26 Capitel.
1 §.
Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse och Lagcommissionens swar.
Men i anledning af Borgareståndets påminnelse funno ständerne godt, at af Lagcommissionen i denne eller den 6 § införes, » at bewiset om den satte borgen i Hofrätten bör uptees »; i öfrigt bifölls §.
2 §.
Uplästes Borgareståndets påminnelse och Lagcommissionens swar.
Hwilcket befans tilräckeligit, och bifölls §.
3 §.
I anledning af Borgareståndets påminnelse funno ständerne godt, at näst orden » styrcke thet med ed sin hos Konungens befallningehafwande » utur Utsökningsb.
5 cap.
1 § af Lagcommissionen införes den wid bemelte § af ständerne giorde tilläggning, » eller hos domaren, om thet beqwämligen skie kan ».
I öfrigt bifölls §.
4, 5 och 6 §§ biföllos, och woro wid them inge påminnelser giorde.
7 och 8 §§ biföllos sammaledes, sedan de af Hr Abrahamsson wid bemelte §§ giorde påminnelser woro upläste och Lagcommissionens swar nöijachtige befundne.
27 Capitlet.
De första siu §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
Wid den 8 § uplästes Hr Liljegrens påminnelse.
Och som ständerne woro nögde med Lagcommissionens swar, bifölls §.
9 § bifölls, och giordes wid then samme inge påminnelser.
28 och 29 Capitlen.
Biföllos, emedan wid de samma inge påminnelser giordes.
30 Capitlet.
1 §.
Uplästes Hr Lilljegrens påminnelse och Lagcommissionens swar; och bifölls §.
2 §.
Uplästes sammaledes Borgareståndets och Hr Lilljegrens wid bemelte § giorde påminnelser; och som ständerne funno Lagcommissionens swar nöijachtige, bifölls §.
3, 4 och 5 §§ biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
6 §.
Borgareståndets påminnelse wid orden » och fäster parten det med ed sin inför Hofrätten », at om parten, som söker beneficium revisionis gratis, är boendes långt ifrån hofrätten, han då kunde aflägga eden inför borgmästare och råd i närmaste stad, der parten boendes är, utan anseende om parten bor på landet eller i staden, emedan tingen icke kunna infalla innom den tiden som wederbör, bifölls, så at thetta af Lagcommissionen på tienligit sätt införes.
I öfrigit wann § bifall.
7 §.
I anledning af Borgareståndets påminnelse kommer näst orden » å Konungens och cronans wägnar » at tilläggas: » samt städernes och allmogens gemensamma rätt röra ».
I öfrigit bifölls §.
8 § bifölls, och giordes wid then samme inge påminnelser.
9 § bifölls, emedan Borgareståndets wid then samma giorde påminnelse wid 26 capitlets 9 § redan war beswarat.
De öfrige §§ i detta capitel, nemligen den io: de til och med den 23: die, som är den sidsta, biföllos, utan at wid them någre påminnelser giordes.
31 och 32 Capitlen.
Biföllos, och giordes wid them inge påminnelser.
Som nu Rättegångsbalcken således war til ända, hemstälte Hr Landtmarskalken Riksens råd och ständer, om icke wid nästa sammankomst the til Lagcommissionen remitterade påminnelser komma at företagas.
Hwilcket bifölls.
Och skilgdes Riksens råd och ständer för denna gången härmed åt.
Den 19 September.
Närwarande Riksens Hrr råd och ständer öfwer lagwärcket.
Hr Landtmarskalken anmälte, at lagbalckarne nu woro igenomgångne, och hemstälte Riksens råd och ständer, om icke de wid förre riksdagen til Lagcommissionen remitterade anmärkningar nu kunde företagas.
Hwilcket bifölls.
Och uplästes af Hr Cammarråd Wulfwenstierna Giftmålabalckens 2 Cap.
10 §, hwilcken efter ständernes befallning wid sidsta riksdag af Lagcommissionen blifwit jämkad: » Eij må then, som mö lägrat hafwer, få henne til äckta, utan fader och moder gifwa ther ja och samtycke til eller domaren pröfwar, at gode skiähl ther til styrcka ».
Och bifölls.
Som thenna och the öfrige af Lagcommissionen giorde jemkningar finnas ibland allegaterne af thetta protocoll, altså warda the hädanefter allenast åberopade.
12 § af samma capitel.
Twänne måhl i denna § woro til Lagcommissionen wid förre riksdagen remitterade: 1: o om den wigsel skall gillas, som förrättas af den, som eij är präst, 2: o hwad straff han få skall, som så wiger.
§ uplästes som den nu af Lagcommissionen blifwit projecterad och bifölls.
7 Capitel.
2 §.
Uplästes Prästeståndets wid förre riksdagen giorde förbehåld angående wigsel på sotesäng och Lagcommissionens swar.
Ständerne woro nögde med swaret, och blifwer § som den i början warit inrättad.
10 Capitel.
4 §.
Emedan Prästeståndet sig begifwit ifrån then påminnelse the sig förbehållit härwid at giöra, bifölls §.
5 § bifölls sammaledes, emedan Borgareståndet, som med påminnelse sig förbehållit at inkomma, nu woro nögde med bemelte §.
13 Capitel.
1 §.
Uplästes Präste- och Borgareståndens förbehåld wid sidsta riksdag, huru wida den, som giordt hor, förwärckat hela sin lott i boet.
Och som bemelte stånd nu woro nögde med Lagcommissionens swar, blifwer § som den på förleden riksdag war, nemligen at efter orden » hälften af sin giftorätt » tillägges: » i boet ».
4 §.
Wid sidsta riksdag war påmint, hwad stadgas skulle om den, som förlupit sin hustru och hemkommer, sedan hon gift är.
Men som ständerne funno swaret nöijachtigt, at om en sådan special casu icke i lagen stadgas kan, utan at den bör anses efter omständigheterne, blifwer § som den först warit inrättad.
5 § uplästes, som den efter ständernes slut blifwit i Lagcommissionen jämkad; och bifölls.
14 Capitel.
1 § uplästes, med then af ständerne på sidsta riksdag giorde tilläggning, så at näst orden » böte then brottslige » tillägges: » af sin lott i boet » femtijo daler etc. Och bifölls.
16 Capitel.
Såsom ständerne wid förre riksdagen remitterat hela thetta capitlet til Lagcommissionen at widare utarbeta det, som hemfölgden angår, och huru wida meubler skohla wärderas efter det wärde the hade, när the gåfwos, eller som the äro, när the återbäras, altså uplästes thet af Lagcommissionen projecterade nya capitlet, bestående af tre §§; hwilcket af ständerne bifölls.
Ärfdabalck.
2 Capitel.
1 § bifölls som then i nya lagen står projecterad, emedan Prästeståndet sig redan begifwit och Borgareståndet sig nu begaf ifrån thet förbehåld the wid förre riksdagen giordt, huru wida den jord de äga å landet bör skiftas efter landsrätt.
3 Capitel.
2 §.
Anmältes, at til följe af ständernes resolution wid förre riksdagen efter orden » träden tå the i fader eller moder sins ställe och rätt » af Lagcommissionen tillagdt blifwit: » är eij utan et sam- eller halfsyskon, som arf med moder tager, niute tå halft hwartera ».
7 Capitel.
4 § uplästes, som then af Lagcommissionen å nyo blifwit projecterad, hwarutinnan 5 åhr äro utsatte til arfwets delande efter then, som affaller ifrån wår rena lära och innom then tiden eij ångrar sig och får Konungens nåd.
Och bifölls.
9 Capitel.
1 §.
Tillades efter Prästeståndets wid sidsta riksdag giorde förbehåld: » i prästehus må arfwingar kalla och bruka thertil then the hälst willja ».
5 § uplästes, som then efter ständernez giorde påminnelser wid sidsta riksdag blifwit projecterad af Lagcommissionen.
Och bifölls.
10 Capitel.
3 §.
Uplästes then efter ständernes påminnelse wid sidsta riksdag af Lagcommissionen projecterade mening, som kommer at tilläggas, huru wida, när efter tilträdt arf, och när någonthera af arfwingarne förslöst sitt, obekandt gäld yppas, the öfrige måge wara förbundne then til fullo at utbetala, och huru lång termin bör wara, innan the ifrån thenne förbindelse kunna wara frie.
Borgareståndet påstod, at arfwingarne beneficium divisionis borde tillåtas efter ½ åhrs förlopp i anseende til inrikes och et helt i anseende til utrikes creditorerne.
Efter widlyftigt discourerande biföllo ständerne den projecterade tilläggningen och faststäldte, at i stället för » try åhr » bör sättjas: » för borgenär innom riket et åhr och för borgenär utom riket tu åhr ».
Wid 4 § af detta capitel war af Lagcommissionen en tilläggning projecterad angående borgenärers inkallande genom anslag, ther arfwingar förmena owitterlig giäld i bo wara.
Hwilcken ständerne funno godt, at den bör gå ut.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 3 October.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse lagen.
Uplästes tilläggningen til 3 § uti 10 cap.
Ärfdabalcken, sådan som den i följe af ständernes utlåtelse wid förre sammankomsten nu af Lagcommissionen war inrättad; och bifölls.
Ärfdabalcken.
14 Cap.
2 § uplästes, som then wid förre riksdagen af ständerne blifwit rättad.
15 Cap.
2 § uplästes, som then efter ständernes påminnelser wid sidste riksdagen af Lagcommissionen blifwit projecterad; och gillades, allenast at, uppå Borgareståndets begiäran, näst orden » siettepenningen theraf til Konungen », tillades: » eller then han sin rätt förlänt hafwer »; orden » Swerige och fremmande herskap slutit är » gå ut, och sättes i stället: » bägge riken slutit är »; wid slutet af thenne § näst orden » tage tå Konungen » tillägges jemwäl: » eller then han sin rätt förlänt hafwer ».
5 §.
Wid slutet af thenne § war på förre riksdagen redan af ständerne tillagt: » ther han eij laga förfall wisar ».
17 Cap.
5 §.
Uplästes Lagcommissionens swar uppå Präste- och Borgareståndens wid senaste riksdag giorde påminnelser angående testamenta reciproca, med hwilcket swar thesse begge stånd förklarade sig nögde.
Så at i så måtto ingen ändring i denne § kommer at skie, utan bifölls den samma; men wid slutet kommer den af Lagcommissionen projecterade tilläggning, angående Prästeståndets testamenten, om then egendom, theri the giftorätt hafwa efter stadsrätt, samt arfwejord å landet och then för ächtenskapet aflat är, som nu äfwen af ständerne approberades, at inryckas.
20 Cap.
8 § war wid sidste riksdag af ständerne tillagt wid slutet näst orden » icke eller »: » utländsk man eller then af annan läro är » etc. 23 Cap.
3 § af ständerne ändrat wid förre riksdagen, at i stället för » om händer haft » sättes: » om händer hafwer ».
4 § sammaledes af ständerne ändrat, at i stället för » wetwilling » sättes » wahnwettig ».
Jordabalcken.
4 Cap.
2 § af ständerne wid förre riksdagen ändrat, at i stället för » allmänneliga » sättes » offenteliga wid öpna dörar » etc.
5 § uplästes, som den i anledning af Bondeståndets wid förre riksdagen giorde påminnelse, at crono- och frälseskatte uttryckeligen nämnas måtte, af Lagcommissionen projecterat blifwit; och bifölls, allenast at framför ordet » upbud » sättes » tredje », så at det heter: » innan tredje upbud tages ».
En af Lagcommissionen projecterad ny §, at eij någon igenom köp eller skipte må förminska skattskyldig jord, uplästes och bifölls; kommandes denne nye § at hafwa sitt rum emellan den 8 och 9: de.
5 Cap.
4 §.
Uplästes Lagcommissionens swar uppå Bondeståndets giorde påminnelse, at lösöron i bördelösen eij måtte komma bördemannen til last.
Och som samtelige ständerne woro nögde med swaret, blifwer § som den war inrättad.
6 Cap.
3 § är et tryckfel, och skall näst orden » i andra och tredje capitlet » tilläggas » Ärfdabalcken ».
4 §.
I början i stället för ordet » wetwilling » sättes » wanwettig »; och längre nid uti samma § i stället för » wetwilling, tå han til förstånd kommer » sättes: » wanwettig, tå han til bättre förstånd kommer ».
9 Cap.
1 §.
Näst orden » löse tå » går ut » jorden », emedan ofwanföre om hus och tomt jemwäl talt är.
2 §.
Af samma skiähl går wid slutet af § ordet » jord » ut.
7 §.
Tryckfel, och ordet » i » utslutit, som bör stå emellan orden » tomt » och » pant ».
Wid slutet af thenna §, näst orden » niute all afgiäld, som ther bör afgå », tillägges: » giöre thet med wittnen och ware thet gilt som them bådom » etc.
9 §.
Uplästes projectet til en tilläggning, som en del af Lagcommissionens ledamöter i anledning af 15 § uti resolution på allmogens beswär 1731 tyckt böra komma härtil, » at bördesmannen må utlösa långifwaren » etc.
Men thenna tilläggning antogs eij af ständerne, utan blifwer § som then är, allenast at näst orden » jord åter » tillägges: » wilja the eij, äge tå bördemannen samma rätt, doch niute » etc. 10 Cap.
1 §.
Näst ordet » wåld » tillägges » sälja », på det contexten må wara lik med rubriquen.
13 Cap.
2 §.
Näst ordet » skiljemärcken » i stället för » uplägger » sättes » uptager ».
16 Cap.
Efter ständernes godtfinnande wid förre riksdagen bindas den 3 och 4 § tilsammans uti en, af orsak at, om den 4 § stodo ensam, den kunde dragas til den 2 §, som talar om lifstids städja.
6 §.
Uplästes then efter ständernes godtfinnande af Lagcommissionen wid slutet giorde ändring, begynnandes wid the orden » andre hälften behålle then » etc.; och bifölls.
16 §.
Wid slutet i stället för » nästa fardag » sättes: » laga fardag ».
I öfrigit drages then 16 och 17 § tilsammans uti en, och tillägges följande af Lagcommissionen projecterade mening: » I thesse fall gifwes landbo åter så myckit af städj an, som swarar emot den tid honom i legostämma brister, och fylles honom bewislig skada.
Lifstids städja å landet må eij brytas, utan gånge therom som för sagt är ».
Byggningabalck.
4 Cap.
1 §.
Upkom en widlyftig discours angående wägarnes bredd, hwaröfwer ständerne omsider stadnade i det slut, at, hwad allmän landswäg angår, i stället för » tolf » alnar sättes » tijo », och, beträffande de öfrige wägar, i stället för » tijo » alnar » sex ».
Blifwandes i öfrigt § som den är; hwarjemte ock af ständerne faststältes, at på the ställen, theräst allmänna landswägen redan är tolf alnar bred, therwid bör förblifwa.
6 Cap.
2 §.
Näst orden » för sin åcker åhrliga gräfwa » går » til » ut, och sättes i stället: » minst » 40 famnar etc. 8 Cap.
3 §.
Wid slutet i stället för » plickte som sägs » sättes: » som sagt är » i Jordabalckens etc.
4 §.
Näst orden » ware ärelös » tillägges: » rätte up allan skada »; och orden, som stå efter » förderfwa welat » til slutet af § gå aldeles ut, i hwilckas ställe införes: » orkar han eij skadan fylla, tiene thet af med arbete ».
5 §.
Wid slutet tillägges: » utan jordägande gifwer ther lof til ».
13 Cap.
4 §.
Wid slutet näst ordet » böten » tillägges: » hwartera 10 daler » etc.
5 § kommer, i följe af thet, som ständerne wid förre riksdagen resolverat, således at begynnas: » Alle the, ther bärande trä å skatteeller cronojord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag, och ther hygget å Konungens parck skiedt, fyra » etc.
6 §.
Berättades, at Bondeståndets memorial om denne § samt angående swedjande, som omtalas i 14 capitlet, är remitterat til cammaroeconomie-deputationen; men hwad wisse omständigheter angår, samt det Bondeståndet om risets upbrännande påmint, kan inkomma i den särskilte Skogsordningen, emedan om sådane specialia i lagen eij kan stadgas.
§ bifölls.
15 Cap.
4 § går ut
5 §.
Emellan orden » yxa » och » bila » sättes » eller », ordet » hacka » går ut, i öfrigit blifwer stående » spada och wattukäril ».
20 Cap.
6 §.
I stället för » först i Maii » sättes: » första dag i Maii månad ».
23 Cap.
gicks nu förbi och kommer af ständerne wid slutet af lagens öfwerseende at jämkas.
24 Cap.
2 § uplästes som then efter ständernes godtfinnande wid sidste riksdag af Lagcommissionen å nyo blifwit projecterad.
Och bifölls projectet, allenast at orden » sin egen disk och duk hafwa » gå ut, och sättes i stället » creatur hafwa », samt wid slutet i stället för » inhyses hion » sättes » inhyses qwinna ».
3 §.
Uplästes sammaledes thet af Lagcommissionen til thenna § författade projectet, hwilcket til någre delar ändrades, så at denne 3 § nu således kommer at lyda:
» Nu warder thet til häradsskall bådat, tå bör en man från hwart matlag och af sätegårdstorpare hwarannan komma med bössa, jagtspiut eller yxa så tidigt, som han kallad warder.
Men skier skall innom sochnen, får ingen therifrån sig undandraga, som något boskapscreatur hafwer. » Hwaruppå följer: » Hwilcken sig i tid eij infinner » etc.
Sedan uplästes thet i expeditionsdeputationen projecterade brefwet, hwilcket jemte then nu öfwersedde cammarcollegii instruction til K. Maij: t kommer at upgå.
Hwilcket approberades.
Och skildes Riksens råd och ständer för denna gången åt.
Den 9 October.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse lagwärcket.
Byggningabalckens 25 Cap.
1 §.
Uplästes then af Lagcommissionen wid thenne § projecterade ändring och tilläggning; och bifölls af ständerne.
2 § begynnes sålunda: » Timar skada af rätt wåda; ware saklös.
Wet man eij » etc.
5 §.
Then af Lagcommissionen projecterade ändringen bifölls.
I öfrigit uplästes wid 6 § 31 § af 1727 åhrs resolution på allmogens beswär, hwaräst stadgat finnes om brandstodens repartition och upbörd.
Men som sedan klagomål äro förde, at brandstoden för högt blifwit utsatt, jemwäl och twifwelsmål upkommit, hwaräst sådane klagomål skulle afgiöras, så hemstälte Lagcommissionen thesse twänne frågor til Riksens ständers afgiörande.
Ständerne utläto sig häröfwer sålunda, at som en olikhet är uti länen, så bör uti hwarje lähn efter ortens beskaffenhet et särskilt wärde sättas på hwart slags hus, så at, när olycka timar, wid wärderingen allenast kommer at i acht tagas, om huset warit nytt eller gammalt; och hwad forum angår, när det klagas öfwer för hög pålagd brandstod, funno ständerne godt, at detta målet såsom et oeconomicum bör gå til landshöfdingen.
Och kommer Lagcommissionen at härom projectera en ny §.
26 Cap.
2 § blifwer således inrättad: » Landswäg skall wara tijo alnar bred, som för är sagt; wäg til ting, kyrckio och qwarn, så och annor fahrwäg sex alnar; bro öfwer ström och bäck efter wägens bredd. »
11 § inrättas således: » Hwar som ogild wäg hafwer och til wägrödning och brobyggnad kallad warder, men kommer eij å sattan dag, böte tre daler, och hafwe häradsfogde eller then cronobetient, som när är, wåld at låta hans wägestycke bättra för lego och taga then ut af honom, som treskas.
Samma mackt äge och borgmästare och råd, ther stadsens wäg eij bättras.
Kommer eij then i rättan tid, som wäg och bro syna skall, plickte dubbelt. »
Härwid påmintes, at wid bro- och wägesyn twänne af nembden borde wara tilstädes.
Men aldenstund detta som et oeconomicum eij wäl kan hafwa sitt rum i lagen, fants af ständerne godt, at thet uti landshöfdingeinstructionen på sitt tienliga ställe införes.
27 Cap.
2 §.
Efter ständernes wid förre riksdag giorde ändring går i första raden ordet » klåckarestugu » ut.
Sedan uplästes den i anledning af Prästeståndets wid förre riksdagen giorde påminnelse af Lagcommissionen projecterade ändring i thenne § angående ersättning för öfwerbyggnad å prästegård.
Och kom häröfwer eij at resolveras, emedan Prästeståndet af berörde project begiärte communication, hwilcket bewiljades.
3 §.
Then af Lagcommissionen efter ständernes påminnelse wid förre riksdagen giorde ändring bifölls; doch blef thenne § nu således inrättad: » I staden byggen och förbättren the hus och gård för präst, som ther hus och grund äga eller ther borgerlig näring idka och eij särskildt therföre befriade äro.
Sedan the hus lagligen bygde äro, wårde them präst, at the eij förderfwas och af wårdslöshet förfalla. »
5 § wid förre riksdagen ändrad, at näst orden » i socknen » tillägges » eller staden ».
28 Cap.
1 §.
Uplästes then efter ständernes påminnelse af Lagcommissionen projecterade ändring angående husesyn, när then å skattejord skie må; och bifölls.
29 Cap.
2 §.
Uplästes then i anledning af Bondeståndets påminnelse wid förre riksdagen projecterade ändringen angående byggnad af giästgifwarehusen å cronojord eller skatte- och frälsegrund.
Och bifölls ändringen som then af Lagcommissionen war projecterad.
4 §.
Af ständerne wid förre riksdagen [är] denne §: s början således inrättad: » Giästgifware må sälja win och öhl kanne- och stopetahls och matwahror som han gitter » etc. Handelsbalck.
Wid denne balck uplästes the jämkningar, som af Lagcommissionen efter Riksens ständers under warande riksdag skiedde påminnelser blifwit giorde och i thetta protocoll hwar på sin ort redan anförde äro, nemligen: 1 Cap.
2 §.
Wid slutet tillagt: » och gälde skadan ».
4 §.
Wid slutet tillagt: » tå häst köpes, hafwe köparen frestetid tre dygn ».
10 §.
Orden » sälja eller köpa » gå ut, och sättes i stället: » köparen eij taga til sig, förän » etc. 3 Cap.
1 §.
Lagcommissionens jämkning, som i föllje af ständernes påminnelser giord war, bifölls.
5 §.
Lagcommissionens ord gillades.
4 Cap.
1 §.
Lagcommissionens ord gillades.
2 §.
Går ut.
5 Cap.
3 §.
Lagcommissionens ord och jemkning gillades, så at i början af thenne § i stället för » tärande wahror » sättes » matwahror » etc.
4 §.
I stället för » 40 daler » sättes » femhundrade daler ».
5 §.
Går ut.
6 Cap.
1 §.
Lagcommissionens ord gillades.
3 §.
Sammaledes.
7 Cap.
4 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
6 §.
Uteslutes orden » Konungens ensak » och hwad derpå följer.
9 Cap.
Den af Lagcommissionen projecterade § angående præscription, som til detta capitel kommer at tilläggas och blifwer then 12: te i ordningen, uplästes; och bifölls af Riksens ständer.
10 Cap.
2 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
6 §.
Sammaledes.
7 §.
Lika så.
11 Cap.
2 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
4 §.
Sammaledes.
12 Cap.
4 §.
Orden » 40 daler » gå ut, som för faststäldt war.
6 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
14 Cap.
om legohion gicks förbi, och kommer til följe af det, som ständerne härom fastställandes warda, et nytt capitel at upsättjas.
16 Cap.
7 §.
Tryckefelet rättas, så at i början i stället för » borgenär » sättes » gäldenär ».
17 Cap.
8 §.
Tryckefelet rättas och i stället för » skuld hos cronan » sättes » skuld til cronan ».
18 Cap.
6 §.
Ehuruwäl af ständerne war godt funnit, at i stället för » richtig och förmögen man » införas skulle » ärlig och wältrodd man », så blef doch uppå Lagcommissionens föreställning bifallit, at det må sättjas i stället » ärlig och ricktig man känder war », emedan det ordet » kiänder » involverar det samma som » wältrodd ».
Ehuruwäl det i dag warit ärnat at företaga om inteckningar, så upsköts doch dermed til en annan gång, och fortfors nu med Missgierningsbalck.
1 Cap.
1 §.
I stället för orden » warde halshuggen och i båhle bränd » sättes » miste lifwet ».
3 § blifwer stående som then är tryckt, allenast at wid slutet tillägges: » utan han får Konungens nåd » etc., som wid Ärfdabalckens 7 cap.
4 § af Lagcommissionen blifwit projecterat och ständerne redan bifallit.
4 §.
Gref Gustaf Gyllenborg påminte, at justitiædeputationen fallit på den tanckan, det de, som utsprida willfarande lärosatzer, förutan landsflycktigheten med annat straff borde beläggas, såsom med 14 dagars fängelse på watn och bröd.
Ständerne funno godt, at denne § upskiutes til dess justitiædeputationens betänckande härom inkommit.
2 Cap.
1 §.
Den af Lagcommissionen efter ständernes godtfinnande wid förre riksdagen giorde ändringen uplästes och bifölls.
3 Cap.
1 § blifwer som then är tryckt, at han wid slutet wisar på Rättegångsbalcken, therest om mened infördt är 17 cap.
18 §.
4 Cap.
4 § war wid förre riksdagen remitterad til Lagcommissionens jämkning, hwilcken nu uplästes och gillades.
8 § war likaledes remitterad och bifölls nu som then af Lagcommissionen blifwit projecterad.
5 Cap.
1 §.
Orden » rikets styrelse » lämnas ut.
2 § bifölls som then af Lagcommissionen blifwit jämkad.
7 Cap.
1 §.
Wid orden » giuter annor man falskt mynt » sättes » ware ährelös ».
I öfrigit tages så wäl uti thenne som then följande 4 § orden » som personen är til » och sättes i stället: » som brottet är til ».
Sammaledes går och på bägge ställen hwad om gatulopp säijes ut, och sättes » spö » i stället.
8 Cap.
4 § bifölls som then är tryckt, allenast at wid slutet näst orden » böte tiugu dahler » tillägges: » eller mera, och ware thertil ährelös, om brottet thet förtienar ».
13 Cap.
1 § uplästes, som then efter ständernes godtfinnande af Lagcommissionen blifwit projecterad; och bifölls.
2 §.
Uti begynnelsen går ordet » nu » ut.
Efter ständernes godtfinnande woro ännu twänne §§ til detta capitel af Lagcommissionen projecterade, hwilcka nu uplästes; och biföllos, och blifwa i ordningen den 4: e och 5: te.
14 Cap.
2 § uplästes som then i anledning af Prästeståndets påminnelse blifwit projecterad; och bifölls.
15 Cap.
6 och 7 §§, som til Lagcommissionen warit remitterade at efterse om the någon jämkning behöfde, blifwa stående som the äro tryckte, emedan the eij funnos behöfwa någon uplysning eller tilläggning.
18 Cap.
8 §.
Efter orden » böte hundrade daler » tillägges » och giöre afbön ».
9 § uplästes, som then af Lagcommissionen å nyo blifwit projecterad; och bifölls.
21 Cap.
2 §.
Lagcommissionens uppå ständernes godtfinnande wid slutet giorde tilläggning, angående thens straff, som försummar at i rättan tid uptända fyringar, uplästes och bifölls.
22 Cap.
En uppå ständernes godtfinnande af Lagcommissionen projecterad §, angående thens straff, som lockar eller bortförer qwinna ifrån sin man eller dotter ifrån föräldrar och them, som i theras ställe äro, uplästes.
Och gillades; och kommer thenne nye § at hafwa sitt rum emellan den 4: de och 5: te.
24 Cap.
5 § går ut, som af ständerne redan warit faststäldt.
8 §.
Orden » kasta twänne » och hwad thärpå til slutet följer går ut, såsom enligit och sig beropande på den redan utslutne 5 §.
11 § går aldeles ut.
Och uplästes et i des ställe af Lagcommissionen projecterat capitel, angående enwigeskamp, som kommer at blifwa det 25 Cap.
1 §.
Hwad [i] thenne § om utmaning emellan frälsemän och theras wederlikar stadgas, bifölls, allenast at näst orden » warde förwijst riket på tu åhr » tillägges: » eller sittje i tienligit fängelse på lika lång tid », hwilcket alternatif jemwäl något längre nid blef infört.
Men angående thet som sedan sägs om them, hwilcka eij äro adel eller thess wederlikar, så begiärte Borgareståndet upskof thermed, til thess the med påminnelser fått inkomma.
2, 3, 4, 5 och 6 §§ biföllos, allenast at i then 5: te alternativet om fängelset jemwäl införes.
Sedan upkom en widlyftig discours, emedan Borgareståndet påstodo, at som här angående straffet uppå förolämpande igenom hugg, slag, smädeliga ord med mera i anseende til Ridderskapet och adeln och thess wederlikar stadgas, så bör ock i anledning theraf jemwäl införas om dylike brott emot andre ståndspersoner, som eij äro adel och dess wederlikar.
Hwaremot åter Ridderskapet och adeln woro af den tanckan, at sådant eij fogeligen skie kunde eller borde, emedan detta capitlet endast och allenast woro projecterat i stället för duellsplacatet, hwilcket woro en lag, som allenast angingo Ridderskapet och adelen och des wederlikar, och kunde heldre detta nya projecterade capitlet gå aldeles ut och duellsplacatet blifwa som det warit.
Som ständerne härom woro af skiljachtige tanckar, frågade Hr Landtmarskalken, om detta projecterade nya capitlet aldeles skall gå ut, och i lagen allenast således införas: » at hwad enwigeskamp angår, förhålles thermed som särskildt therom stadgat är ».
Ridderskapet och adeln swarade med ja.
Prästeståndet förklarade, at detta nya capitel bör blifwa stående.
Borgareståndet swarade sig wara nögde at capitlet går ut, och at i stället införes som af Hr Landtmarskalken blifwit proponerat.
Bondeståndet biföllo Adelen och Borgareståndet.
Men sedan begiärte Borgareståndet at få ingifwa sine påminnelser, wiljandes intet at capitlet skulle gå ut.
Blef altså detta upskutit til nästa sammankomst.
27 Cap.
om dulgadråp och dess böter, blifwer ståendes som det är tryckt, allenast at i början efter ordet » finnes » i stället för » någor » sättes » man eller qwinna ».
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 10 October.
- - - - - - - - - - - - - - -
Klockan tijo inkommo Deras Exc: r Hrr Riksens råd, blifwandes på wanligit sätt emottagne; och företogs lagen.
Capitlet om enwigeskamp gicks förbi, emedan Borgareståndets påminnelser ännu eij woro inkomne.
31 Cap.
Missgierningsbalcken.
1 §.
I stället för » eij långt ifrån sine femton åhr » sättes nu: » fyller han snart sine femton åhr ».
32 Cap.
rättas så efter ständernes wid förre riksdag giorde ändring, at näst orden » tiugu daler » går det öfriga til slutet ut, och sättes i stället: » målsägandens ensak ».
33 Cap.
1 §.
Efter the orden » gifwe ut skadediuret » tillägges: » at dödas ».
Af ständerne wid förre riksdagen redan ändrat.
34 Cap.
3 §.
De sidste orden: » ware bot för lytet och för såramålet, som nu sagt är » gå ut.
35 Cap.
6 § uplästes som then i följe af ständernes slut wid förre riksdagen upsatt blifwit och bifölls.
37 Cap.
I rubriquen näst ordet » skall » sättes: » för » sår och lyte.
39 Cap.
2 §.
I stället för » hans handawärckan » sättes » then handawärckan »; och i stället för » gifwe lif för lif » sättes: » gifwe then, som sårade eller slog, lif för lif ».
40 Cap.
3 §.
Orden » straff hans med et gatulopp eller risslitande » gå ut, och sättes i stället: » straffet med fyra par spö eller tre par ris ».
Af ständerne war på förre riksdagen vid slutet af § tillagt: » stiähl han fierde gången, warde hängd ».
4 § af ständerne tilförene ändrad, at i stället för orden » tiene thet af med arbete hos målsäganden » sättes: » förnöije tå målsäganden med arbete ».
5 § af ständerne wid slutet tilförene tillagt: » är thet mindre, tå bötes som om snatterij sägs ».
6 §.
I stället för 2 gatulopp sättes 8 par spö; i stället för 6 gatulopp 24 par spö, och i stället för 8 gatulopp 32 par spö.
42 Cap.
1 §.
Den af Lagcommissionen efter ständernas påminnelser wid förre riksdagen projecterade nye § uplästes och bifölls.
2 §.
Näst orden » något undan » går » förenämnde » ut, och sättes i stället » sådan » fahra etc. 43 Cap.
1 §.
Efter ordet » hö » tilsättes » eller halm ».
44 Cap.
Uti 1 och 2 §, der som ordet » allmoge » står, sättes i stället » undersåtare ».
45 Cap.
2 §.
Den af Lagcommissionen, i anledning af Präste- och Borgareståndens wid förre riksdagen giorde påminnelser angående högre straffs utsättjande för dem, som försnilla cronones medel, [giorde ändring] uplästes och bifölls.
47 Cap.
1 §.
I stället för orden » och tiene thet af med arbete hos målsäganden » sättes: » och förnöije målsäganden med arbete ».
Näst orden » gälde åter » går ut » och ligge i tweböte », och sättes i stället: » böte fulla wärdet ».
52 Cap.
2 §.
Näst orden » eller twenne edswurne stadstienare » är af ständerne redan tillagt: » eller och andre gode män ».
53 Cap.
3 §.
Hwad om gatulopp sägs skall rättas, när uti Straffbalcken om spöslitandes beräknande emot gatulopp afgiordt blifwer.
6 §.
Efter sidsta orden tillägges: » och hon plickte efter lag ».
54 Cap.
4 §.
I stället för » hundrade daler » sättes » ottatijo daler ».
55 Cap.
1 §.
Den efter ständernes godtfinnande af Lagcommissionen projecterade tilläggning af denne § angående ogift qwinnas straff, som bekiänt på gift man, då mannen befrias, uplästes och bifölls, warandes enligit med K. Maij: ts bref af den 30 Oct.
1733, hwicket ständerne wid thenne riksdag redan för en allmän lag antagit.
56 Cap.
2 §.
De sidsta orden, » som personen är til », äro af ständerne wid förre riksdagen uteslutne.
59 Cap.
1 §.
Vid slutet tillägges: » och eij i kyrckiogård begrafwas ».
Elliest som prästeståndet wid förre riksdagen förbehållit sig at wid detta capitlets företagande få giöra påminnelser wid Giftmålab.
2 Cap.
6 §, altså påstods nu af Prästeståndet, at ächtenskap med hustrus broders äncka eller hustrus faders eller moders broders äncka måtte wara förbudit, hwarwid til skiähl anfördes Levit.
18 wers.
14, samt at man altid bör gå den säkraste wägen och åtminstone igenom detta förbud giöra en stängsel för de närmare grader; kunnades ock mången, fast än detta i lagen woro tillåtit, sedan han et sådant ächtenskap ingådt, falla i samwetsscrupler.
Hwaremot swarades, at Konungen altid med lifwet benådat them, som i thesse grader begådt lägersmåhl, och at Hofrätten uti thes betänckande af 1685 jemwäl stadnat i den tanckan, at lifsstraffet här woro för strängt — så uplästes jemwäl K. brefwet af den 28 Martii 1700 härom — och woro i öfrigit betänckeligit, när man eij är förwissad det wara enligit med Guds lag, at utsättja det straff.
Efter något discourerande förklarade Prästeståndet sig nögde, om denne 6 § i det 2 Cap.
Giftmålab.
slutes med orden » stiufsons sons äncka », och at alt thet öfriga går ut.
Hwilcket af ständerne bifölls.
Sedan gick man tilbaka til 59 Cap.
Missgierningsbalckens
6 §.
Prästeståndet höllo före, at thet utsatte straffet af 9 gatulopp woro för lindrigt och at för den förorsakade förargelsen skull åtminstone häradsförwisning borde tilläggas.
Och upkom häröfwer en widlyftig discours, så at Hr Landtmarskalken omsider giorde frågan ståndswis; då af de 3 öfrige stånden bifölls, att § blifwer stående som den är inrättad.
61 Cap.
4 § af ständerne wid förre riksdagen redan ändrat och begynnes således: » Hyser man witterliga eller döljer någon grof missgierningsman ».
Hr Landtmarskalken anmälte, at 6 § af landshöfdingeinstruction eij ännu är bifallen, emedan den samma blef upskuten i anledning af de påminnelser, som Borgareståndet sig förbehöll at wid Utsökningsbalcken Cap.
1 § 2 få ingifwa.
Uplästes altså Borgarståndets Extractum Protocolli af den 31 sidstlidne Julii, hwarutinnan ståndet förklarar sig af then mening, at samtelige städernes magistrater, utan föregången communication med Hrr landshöfdingarne, måge låta ställa the wid stadsrätterne fälte och laga kraftwundne domar i wärckställig execution, enär wärdet, som skall utmätas, eij stiger öfwer den summa, som efter lag och k. förordningar samt hwarje stads priwilegier och gammal skiählig sedwana för appellable ansedd blifwit.
Hwaröfwer efter widlyftigt discourerande ständerne stadnade uti det slut, at magistraterne i städerne i gemen måge exequera laga kraftwundne domar til och med 50 dal.
smts wärde, hwilcket kommer at införas uti landshöfdingeinstructionens 6 §, som nu i öfrigt bifölls.
Prästeståndet förnyade sitt påstående, at dödsstraff måtte utsättjas för dem, som begå hor eller lönskaläger uti första swågerskapsgraden, och åberopade de sig K. Maij: ts bref härom til alla Hofrätter af den 10 Oct.
1699, hwilcket blef upläst.
Härtil swarades, at orsaken til detta brefs utfärdande warit, det delinquenterne altid föreburit ignorantiam, men at Hofrätterne altid refererat sådane måhl och at the brottslige altid med lifwet blifwit benådade.
I öfrigit, som saken genom votering redan är afgiord, kan then eij ändras och thenne påminnelse eij annorlunda anses än en reservation af det wördiga Prästeståndet.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 16 October.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse lagwärcket.
Straffbalcken gicks förbi, emedan efter ständernes resolution böterne i bemelte balck komma at jämkas.
1 Cap.
Utsökningsbalken.
3 §.
Den efter ständernes resolution af Lagcommissionen giorde tilläggningen angående laga kraftwundne domars utmätande af borgmästare och råd uti städerne til och med 50 dal.
smts wärde uplästes och bifölls.
4 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
5 §.
Sammaledes.
2 Cap.
6 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
4 Cap.
6 §.
Orden som Lagcommissionen tillagdt: » med ränta til sex för hundrade », biföllos.
5 Cap.
1 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
9 Cap.
1 §.
Thenne § blef upläst, sådan som Lagcommissionen i följe af thet, som ständerne resolverat, then samma inrättat, och bifölls.
1 Cap.
Rättegångsbalcken.
9 §.
Denne § bör slutas med de orden » miste ämbetet »; det öfriga, nemligen » eij må han och resa » etc., går ut.
10 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
2 Cap.
3 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
7 Cap., om inteckningar, gicks nu förbi.
8 Cap.
2 §.
Lagcommissionens tilläggning wid fierde momentet bifölls; så blef ock slutet eller det sidsta momentet i denna § bifallit, således som thet af Lagcommissionen blifwit inrättat.
11 Cap.
4 §.
Efter orden » sex månaders tid » tillägges: » från thet han stämningen fick ».
12 Cap.
1 §.
Orden » eller och sedan til högre ort » gå ut.
3 §.
Efter orden » i staden å föresatt dag » tillägges: » til then rätt, som saken instämd är » etc.; efter orden » begiär wädja » tilsättes: » och är saken af thet wärde, at emot rättens dom wädjas må, som framdeles i thenne balck uhrskills, hafwe ther lof til.
Kommer han eij innom then tid, som sagt är, eller är saken så ringa, at wad theri eij tillåtit är, niute tå återwinning som i nästa § säijes ».
5 §.
Den af Lagcommissionen til följe af ständernes resolution uti denne § giorde jämkning bifölls.
13 Cap.
3 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
4 §.
Then förre ändringen uplästes.
14 Cap.
5 §.
Orden » eller mera » gå ut, som förr resolverat är.
8 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
15 Cap.
2 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
3 §.
Sammaledes.
5 §.
Likaledes.
17 Cap.
3 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
18 §.
Tillagdt tilförene af ständerne efter orden » böte 40 daler »: » the fattigas ensak ».
19 §.
Samma tilläggning.
27 §.
Äfwen densamma.
31 §.
Lagcommissionens tilläggning wid slutet af thenne § bifölls.
21 Cap.
1 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
23 Cap.
6 §.
Orden » högst fyra dagar » äro af ständerne redan tillagde.
24 Cap.
5 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
11 §.
Sammaledes.
25 Cap.
1 §.
Lagcommissionens ord biföllos jemte then af Lagcommissionen giorde tilläggningen, at then dagen bör inräknas, tå domen föll, så at i stället för orden » innom fierde dagen » sättes: innan ottonde dagen gådt til ända, then inräknad tå domen föll ».
5 § linea quarta i stället för ordet » Häradsrätt » sättes » Underrätt ».
I öfrigit, som ständerne remitterat thenne § til Lagcommissionen at utsättja och nämna de måhl, hwilcka ifrån underdomarne til Hofrätterne böra refereras, innan de sättjas uti execution, altså uplästes then af Lagcommissionen projecterade tilläggning til thenne §, som näst efter orden » fogel och diurfång » kommer at taga sin begynnelse, och hwarutinnan alla sådane missgierningsmåhl uprepas.
Samma tilläggning bifölls af ständerne, allenast at wid slutet ordet » hwarjehanda » går ut, och sättes: » delachtighet i thesse missgierningar ».
8 §.
Lagcommissionens ord biföllos, så at näst ordet » cronans » tilsättes: någor stads eller menighets talan fördt ».
11 §.
Lagcommissionens jämkning och tilläggning bifölls, så lydande, at orden » innom then tid, som om häradsrätt sagt är » gå ut, och sättes i stället: » innom fierde dagen til klockan tolf, then oräknad tå domen föll ».
15 §.
Orden i begynnelsen » om dag thertil och » gå ut, och bifölls efter Lagcommissionens project, at wädjetiden utsättes och § sålunda begynnes: » Mot rådstufwudom wädjes under Hofrätten med fem daler innom klockan tolf å åttonde dagen, then dag inräknad tå domen föll.
Huru wittnesbörd therom » etc.
21 §.
Then af Lagcommissionen giorde jämkning och tilläggning i thenne § bifölls.
26 Cap.
1 §.
Then af Lagcommissionen projecterade tilläggningen, angående reda penningars eller guld och silfwers sättjande til säkerhet i stället för borgen gillades, och tillades wid slutet: » när domaren thet pröfwat hafwer ».
3 §.
Lagcommissionens ord biföllos, och wid slutet näst orden » gitter han eij någotthera » tillägges: » som i thetta capitel nu sagt är, gånge therom » etc. 30 Cap.
6 §.
Lagcommissionens ord och jämkning biföllos, nemligen at näst orden » med ed sin inför Hofrätten » tillägges: » eller med Hofrättens tilstånd inför närmaste domare i orten, ther han wistas, at han eij mera äger » etc.
7 §.
Lagcommissionens ord biföllos.
32 Cap.
2 §.
Lagcommissionens tilläggning wid slutet af thenne § » och then eij orkar böta, plickte som i 10 capitlet 1 § Utsökningsbalcken sagt är » bifölls af ständerne.
Företogs nu åter det 7 cap.
i thenne rättegångsbalck angående inteckningar.
Och uplästes then wid nu warande riksdag förordnade Justitiædeputationens betänkande af den 20 sidstledne Sept.
angående inteckningar.
Sammaledes then wid förre riksdagen förordnade Justitiædeputationens betänckande af den 3 Maii 1731 angående K. Maij: ts den 11 Nov.
1730 gifne nådige förordning om inteckningar, jemte et transsumt af Justitiædeputationens wid 1727 åhrs riksdag ingifne betänckande öfwer 5 puncter, som det handlande Borgerskapet i Stockholm hos Riksens ständer angifwit, uti hwilke trenne betänckanden Justitiædeputationerne stadnat uti det slut, at inteckningar i lös egendom jemwäl böra giälla.
Vidare uplästes Borgareståndets extractum protocolli af den 12 uti innewarande månad, therutinnan Ståndet förklarar, at i anseende til the af thet handlande Borgerskapet i Stockholm wid 1727 åhrs riksdag uti ofwanbemelte 5 puncter anförde skiähl och omständigheter samt den coustume som på främmande handelsorter med creditens goda befordran brukelig är, inteckningar på lös egendom böra uphäfwas och eij giälla, samt förordningen af den 11 Nov.
1730 blifwa oförändrad, särdeles som Borgareståndet anser detta som et besynnerligit och kraftigt medel att uphielpa den förfallne crediten.
Sedan något häröfwer blifwit discourerat, giorde Hr Landtmarskalken frågan, om inteckning på lös egendom skall giälla.
Hwartil swarades neij, emedan Riksens ständer funno betänckeligit härtil at samtycka.
Hr Cammarråd Wulfwenstierna berättade, at thetta 7: de capitlet Rättegångsbalcken allenast talar om huru inteckning skie skall, men at om thess wärckan finnes stadgat uti Handelsbalckens 17 cap.
12 §.
Uplästes nu 2 och 3 §§ i thetta 7 cap.
Rättegångsbalcken, hwilka af ständerne redan äro bifallne.
Sedan uplästes Handelsbalckens 17 cap.
12 §.
Hwilcken nu bifölls i följe af ständernes i dag tagne slut, at inteckning eij annars än i fast egendom kan hafwa wärckan; doch kommer näst orden » eij eller » at tilläggas: » then som skier sedan gäldenär död är » etc.
Uplästes ytterligare Rättegångsbalckens 7 cap.
1 §.
Hwilcken nu af ständerne bifölls.
Företogs Missgierningsbalckens 1 cap.
4 §, hwilcken i anledning af Gref G. Gyllenborgs, då detta capitel förehades, giorde påminnelse, at jemte landsflycktigheten något annat straff, såsom fängelse wid watn och bröd, måtte utsättas, war upskuten, til dess Justitiædeputationens betänckande öfwer det wyrdige Prästeståndets wid denne riksdag ingifne memorial angående nödige utwägar at förekomma någre sig insmygande skadelige lärosatzer, woro inkommit.
Och som bemelte betänckande, dat.
den 1 af innewarande månad, nu war til ständerne afgifwit, altså blef thet samma upläst.
Men som det 4: de momentet af detta betänckandet, angående deras straff, som utsprida irriga lärosatzer, icke tycktes här hafwa rum, altså bifölls thenne 4 § uti 1 cap.
Missgierningsbalcken, sådan som han är tryckt införd i lagboken; och hwad det upläste Justitiædeputationens betänckande widkommer, så blef thet upskutit at i ståndens Plenis föredragas.
Beträffande the i thenne lagen utsatte böter, hwilcke efter Riksens ständers fastställande wid förre riksdagen böra jämkas, funno ständerne godt at af hwart stånd utnämna wisse deputerade, hwilcka samma jämkning kommo at förrätta, så at hwad de härutinnan sluta ock komma öfwerens om blifwer fast och afgiordt, utan at det ständerne widare föredrages.
Och utnämndes härtil af Ridderskapet och Adelen:
Hr Lagman Gref G. Gyllenborg, Hr Öfwerst.-l.
Frih.
von Ungern, Hr Öfwersten Frih.
Ollonberg, Hr Lagman Wattrang, Hr Landshöfdingen Ehrencrona, Hr Lagman Wennerstedt, Hr Lagman Hammarberg, Hr Hofrättsrådet Adlerbeth.
Af Prästeståndet:
Probsten Levin, Probsten Herdman, Prosten Bierchenius, Kyrckioherden Kempe.
Af Borgareståndet:
Rådman Poppelman, Borgmästaren Salenius, Borgmästaren Esberg, Borgmästaren Stillman.
Af Bondeståndet:
Talemannen Lars Andersson ifrån Wessmanland, Undertalemannen Olof Håkansson ifrån Blekinge, Jonas Larsson ifrån Elfsborgs lähn, Jan Pehrsson ifrån Kopparbergs lähn.
Och anmodades af Deras Exc: r herrar Riksens råd at biträda desse deputerade: Hr Grefwe Cronhielm, Hr Grefwe Lagerberg, Hr Grefwe Cronstedt; kommandes sammanträdet at skie i dag kl. 4 uti Justitiædeputationens rum.
1 Cap.
Straffbalken.
3 §.
Lagcommissionens ord uti then efter ständernes godtfinnande giorde tilläggningen biföllos.
2 Cap.
1 §.
Af ständerne förr resolverat, at framför orden » i kyrckiogård » sättes » afsides ».
5 Cap.
Uppå ständernes befallning war af Lagcommissionen et nytt capitel i thet förres ställe projecterat, hwilcket nu uplästes, tillika med then af Lagcommissionen upsatte förteckningen, huru spö och ris emot penningar skohla beräknas.
Och bifölls thet projecterade nya capitel, men uträkningen remitterades til de deputerade, hwilke i dag sammanträda, at af dem öfwerses och afslutas.
Uplästes Borgmästarens ifrån Carlscrona Timells ingifne memorial och påminnelse wid Rättegångsbalckens 10 cap.
1 §, therutinnan bemelte Borgmästare säijer sig befara disputer och oreda i juristdictionerne samt men och förfång uti then Magistraten in til thenna dag tilständige domsrättighet öfwer the under Siöstaten lydande höge och låge personers hustrur och husfolck, och thet i anledning af följande ord i bemelte §: » hustru och barn, medan the hemma äro, lyda under then rätt, som man och fader, och tienstehion, ther the sin tienst hafwa ».
Ständerne funno godt, at såsom uti förtalet til lagen stånds och städers privilegier äro undantagne, så kan uti bemelte § ingen ändring tillåtas.
Borgmästaren Timell förklarade sig härmed nögd, allenast at thetta uti protocollet införes.
4 Cap.
Jordabalcken.
1 §.
Then af Lagcommissionen projecterade ändringen bifölls.
5 §.
Then efter Bondeståndets påstående giorde tilläggningen uplästes och bifölls.
25 Cap.
Byggningabalcken.
4 § angående brandstod upsköts.
Talemannen af Bondeståndet sade sig på ståndets wägnar hafwa en påminnelse at giöra wid Jordabalckens 9 cap.
9 §.
Hwartil swarades, bemelte § af ständerne redan wara afgiord och faststäld.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Den 17 October.
Närwarande Riksens råd och ständer at öfwerse lagwärcket.
25 Cap.
Byggningabalcken.
4 §.
Uplästes den tilökning, som Lagcommissionen efter ständernas godtfinnande projecterat angående den proportion, som för hwart och et hus, i afseende derpå om det är nytt eller gammalt, stort eller mindre, på et helt, halft, ¼-dels hemman, och så widare efter orternes beskaffenhet, och ymnigare eller mindre tilgång på skog, wid brandstuds gifwande i acht tagas bör.
Hwilcken tilökning biföls; hwarjemte blef öfwerenskommit, at et underdånigt memorial afgår til H.
K. Maij: t med anhållan, at landshöfdingarne måge anbefallas at fodersammast i hwart och et lähn med allmogen uprätta en förening angående brandstuds erläggande, som på förbemelte sätt är lämpad efter hwart och et lähns beskaffenhet.
Orden » sedan pröfwe » gå ut, och sättes i stället: » de skola pröfwa » huru myckit etc.
Näst orden » så ock för » sättes: » then säd, foder och boskap » etc. 48 Cap.
Missgierningsbalck.
2 §.
I anledning af Cancelliecollegii til Secrete utskottet ingifne memorial angående fynder, som til Lagcommissionen blifwit remitterat, war en ändring uti denne § projecterad, som nu uplästes och bifölls.
Vid detta tilfället beslöts äfwen af Riksens ständer, at et underdånigt memorial upgår til H. Maij: t angående gamla skrifter och handlingar, som tiena til uplysning uti antiquiteterna och historien, at de, som dem hafwa eller upfinna, skola dem angifwa och derföre någon skiählig wedergiällning hafwa at åtniuta, hwilcken wedergiällning K. Cancelliecollegium efter deras wärde kommer til H.
K. Maij: ts nådiga bepröfwande at projectera.
27 Cap.
Byggningabalck.
2 §.
Såsom Prästeståndets påminnelse, at de wid slutet nämde 6 åhr woro för kort tid, jemte Hr Abrahamssons, blifwit til Lagcommissionen remitterad, så har Lagcommissionen uttagit hela den meningen, som näst orden » om ther tilräckelig skog är » följer til slutet af §, och i des ställe projecterat följande ändring: » Tarfwar prästegård efter thess ägor och lägenheter flera hus, bygge och uppehålle präst them sielf, eller gälde thet som brister.
Flyttes han ifrån thet giäld och finnes han wid husesyn hafwa bygdt mer än han i åhrlig byggnad bordt, niute therföre betalning af then som efterkommer; doch må hus, som i 28 cap.
3 § står för 3 åhrs byggnad, räknas å prestebord för 5 åhr, och the mindre therefter.
Bygger präst flera hus, än prästegård tarfwar, til sin beqwämlighet, och will then, som efterkommer, them efter laga mätning eij behålla, tå må han them bortföra, som bygdt hafwer.
Är timber thertil tagit af prästegårds skog, betale thet timmer efter synemanna ordom, och komme the penningar sochnemän til godo wid theras byggnad å prästebordet. »
Och bifölls samma ändring.
14 Cap.
Handelsbalcken.
Uplästes Allmänna beswärsdeputationens betänckande öfwer 21 § af Ridderskapet och adelens samt 24 och 85 §§ af Bondeståndets beswär wid närwarande riksdag angående legohion och tienstefolck med mera.
Sammaledes uplästes ock cammar-, oeconomie- och commerciedeputationens betänckande öfwer Häradshöfdingen Hr Abrahamssons ingifne påminnelser, angående Adressecontoiret här i Stockholm, jemwäl och om legohion med mera.
Widare uplästes 1 § af förbemelte 14 cap.
Handelsbalck.
Lagman Wattrang påminte, at upsägningstiden borde öfwer alt och i synnerhet för landtmannen skull wara uti Januarii och Februarii månader och icke, som Lagcommissionen projecterat, den 15 dagen uti Augusti månad, emedan tienstefolcket den tiden på åcker och äng ständigt komma tilsammans och kunna hwarandra tubba, hwarjemte också landtmannen tå nödgas mer än elliest gifwa sitt tienstefolck goda ord, på det de icke skola upsäija tiensten.
Efter något discourerande häröfwer faststältes, at flyttningstiden för tienstefolcket blifwer Michaelis tid och upsägningstiden ifrån Olofsmässo- til Larsmässodagen, ifrån hwilcken dag alt in til Michaelis tid är lofgifwit at städja och städsel taga.
I anledning hwaraf 1 § sålunda inrättades, at orden näst » städja », nemligen » för än then femtonde dag uti Augusti månad », gå ut, och sättes i stället: » legohion må man eij städja utan emellan Larsmässo- och Michaelis dag, eij eller förr än man wiss är » etc.
2 §.
Orden, som näst » samma tid åhret therefter » följa, gå ut til slutet af §, och näst » samma tid åhret therefter » sättes: » så i staden som å landet ».
3, 4, 5, 6, 7 och 9 §§ biföllos.
10 § bifölls, allenast at, likmätigt thet, som i 1 § stadgat är, orden » twå månader förr än stämmodag ute är » komma at gå ut, och sättes i stället: » säije tå up tiensten emellan Olsmässo- och Larsmässodagarne.
Skier thet eij » etc.
11 § bifölls.
Angående fattigt folck eller barn, som kunna uptagas, införes i Tienstehionsförordningen.
12 § bifölls.
Hwad böterne angår, som i detta capitlet nämnas, komma de at regleras och jämkas af den til samma saks utarbetande och afgiörande i går utnämde deputationen.
13 § är af Lagcommissionen sedermera tillagd, så lydande: » Hwad elliest emellan husbonde och tienstehion i acht tagas bör, thermed förhålles som särskilt stadgat är ».
Hwilcket bifölls.
Och aldenstund en del tyckte det wara otilbörligt samt lända en husbonde til stor olägenhet, at dess dräng eller piga äger likmätigt detta capitlet macht at gå utur sin tienst Michaelis tid, och at thet lagstadde tienstehionet intet förr än siu dagar efter Michaelis dag skall i tienst gånga, på hwilcket sätt mången, i synnerhet i staden, som intet hafwer mer än en dräng eller piga, hafwer emedlertid ingen at lita på, fördenskull blef efter något ytterligare discourerande häröfwer uppå giord proposition samtyckt och faststäldt, at den 4 § i 14 cap.
Handelsbalcken sålunda ändras, at näst orden » lagstadt legohion » tillägges » å landet », och näst orden » i tienst gånga » tilsättes: » och i staden efter tre eller högst fyra dagar ».
Uplästes Lagcommissionens extractum protocolli af den 1 sidstledne Octobris, angående inrikes wexlar och huruledes borgerskapet åstundat, at derom i lagen uttryckeligen må stadgas.
Hwarpå swarades, at thetta hörer intet til lagen, utan kan införas uti resolution på Borgerskapets beswär och then §, som thetta rörer.
- - - - - - - - - - - - - - -
Ytterligare uplästes Bondetalemannens Lars Anderssons å sitt stånds wägnar under den 15 sidstledne Octobris ingifne memorial berörande det, som uti 9 cap.
9 § Jordabalcken sägs och allaredan af ständerne faststäldt är, samt i följe deraf Lagcommissionens project til den 9 § 9 cap.
Jordabalcken, som sidst ogillades.
Och som en widlyftig discours upkom, antingen det skulle förblifwa wid det, som allaredan af ständerne faststäldt är, nemligen at denne § blifwer ståendes som den finnes tryckt i lagboken med den sidst giorde tilläggningen, eller den af Lagcommissionen projecterade nya § antagas; altså blef, uppå Hr Landtmarskalkens proposition, denna sak igenom votering så afgiord, at Ridderskapet och adelen tillika med Bondeståndet biföllo Lagcommissionens project, som sidst icke antogs, hwilcket ock Borgareståndet giorde, doch med reservation, at detta intet må lända til præjudicat, at afgiorde saker må å nyo uptagas.
Presteståndet approberade § som den finnes tryckt i lagen, med den tilläggning, som tilförene derwid blifwit giord.
- - - - - - - - - - - - - - - Den 23 October.
Närwarande Riksen råd och ständer at öfwerse Lagwärcket.
- - - - - - - - - - - - - - -
Uplästes thet af Lagcommissionen projecterade nya capitlet om enwigeskamp, hwilket skulle blifwa thet 25 uti Missgierningsbalcken, tillika med the härwid af ständerne giorde ändringar.
Men som Borgareståndet nu förklarade sig nögde thermed, at thetta capitel, såsom et oeconomicum, hwilcket förändring kan wara underkastat, eij införes i lagen, hemställandes til Riksens ständer, om icke duellsplacatet kunde öfwerses och förbättras, och wid samma tilfälle en förnyad och fullkomligare rangordning utkomma, hwarutinnan alle, som äga rang, kunde införas, warandes månge speciale resolutioner om rang utgifne, hwilke så allmänt eij äro bekante.
Altså kommo ständerne öfwerens, at thetta projecterade capitlet, om enwigeskamp, i lagen eij kommer at införas, samt at til H.
K. Maij: t i underdånighet hemställes at låta författa et nytt duellsplacat samt öfwerse och jämka rangordningen.
- - - - - - - - - - - - - - -
Företogs Byggningabalckens 23 cap., huru bötas skall tå högdiur, hara och fogel olagliga skiutas eller fångas.
Och uplästes:
Bondeståndets extractum protocolli af den 17 april 1731, at icke allenast de provincer, som härtils haft frihet at skiuta hara och fogel, så ock Småland i följe af 1686 åhrs k. resolutioner, utan ock alle jordägare i gemen samma frihet måge åtniuta;
Bondeståndets extractum protocolli af den 25 sept.
innewarande åhr, derutinnan de bifalla Borgareståndets medelst extractum protocolli af den 18 sidstledne sept.
yttrade tancka och påstående, at jordäganden är berättigad til en sådan förmåhn;
Borgareståndets extractum protokolli af den 18 sept.
innewarande åhr, hwarutinnan denne förmente rättighet widlyftigt will bewisas;
Et annat Borgareståndets extractum protocolli af den 12 i denne månaden, hwarutinnan ståndet förnyar samma påstående, och at uti Byggningabalckens 23 cap.
tydeligen härom må införas;
Prästeståndets wid förre riksdagen ingifne anmärkningar öfwer 2 § 23 cap.
Byggningabalcken uti nya lagen;
Prästeståndets extractum protocolli af den 28 sidstledne sept., hwarmedelst ståndet til alla delar bifaller Borgareståndets extractum protocolli af den 18 sidstledne September.
Hr Landshöfdingen Ehrencrona förestälte, at ehuruwäl det föllo honom omöijeligit at i minnet behålla och uptaga alla de skiähl, som i så widlyftiga skrifter blifwit anförde, så wille han doch tilse at i korthet beswara de förnämsta, och fortfor, at om wij lefde in statu naturali, så skulle han strax begifwa sig, men som wij lefwa in statu civili, böra wij rätta oss efter lag, stadgar och fordne konungars förordningar.
Wåre förfäder hafwa fördt en god hushåldning, ty när de funno flere skyttar än diur och foglar, hafwa de åhren 1647 och 1664 giordt hälsosamma stadgar angående skiutande; då blefwo de prowintzer, som Gud med härliga skogar samt en öfwerflödig wälsignelse på fogel och diur begåfwat, såsom hela Norrland, Dalarne, Wärmelands Dahl, Österbottn och Finland, ifrån det allmänna förbudet undantagne; men de öfriga landsorter, som nästan äro skoglöse, har Öfwerheten måst befreda med bemelte förordningar, på det alt willebråd der eij måtte utödas; förty om på desse senare orter, hwilcke äro folckrike och starckt bebodde, en sådan frihet at skiuta tillåtas skulle, wordo wisserligen innom et åhrs förlopp aldrig något wildt mer til finnandes.
Hr Landshöfdingen androg til exempel Östergiöthland, hwaräst 50,000 menniskior i mantahlslängderne upföras, bland hwilcke man kan räkna 20,000, som kunna bruka gewähr, förutan officerare, ryttare, knechtar och båtsmän.
Skulle nu alle desse äga tilstånd at skiuta, så skulle eij allenast aldrig något wildt kunna öka sig, emedan hwar och en på sitt hemman kan weta hwar hara och fogel hafwa sitt tilhåld, utan ock innom et åhrs tid all sådan wälsignelse platt wara utödd och blifwa et så allmänt förderf, at wij allenast för wåre efterkommande skulle kunna berätta, at i Swerige tilförene warit hara och fogel.
Dessutan är ock detta et regale och jus fisci, som wij eij kunna taga eller gifwa, utan böra oförkränckt bibehålla, samt rörer wåre adelige priwilegier, uti hwilka wij eij kunna tillåta någon rubbning eller ändring, warandes desutan jagt och skiutande en adelig öfning, som Ridderskapet och adelen uti privilegierne är förbehållen; sådant finnes eij hwarcken i Prästerskapets eller städernes privilegier; allmogens skattebref tillåta dem eij eller at bruka skytterie.
Och will man gå til handlingarne, så finner man, at uti 1668 åhrs resolution på Prästerskapets beswär en sådan begiärd frihet at få skiuta dem blifwit afslagen.
1664 åhrs förordning, som förbiuder androm än Ridderskapet och adelen at skiuta, är en på en öpen riksdag af samtelige Riksens ständer samtyckt och wedertagen lag.
Will man säija, at de öfrige stånden igenom denne förordning blifwit förfördelade, så swarar iag, at om alt hwad på samma riksdag blifwit förordnat och stadgat skall uphäfwas, så lära de öfrige stånden förlora derwid långt mera än Ridderskapet och adelen; fördenskull finner iag eij, huru de öfrige stånden kunna påstå en så owanlig sak.
Ridderskapet och adelen missunna eij de öfrige stånden någon fördel, men kan härutinnan eij wara dem willfarig; och til et bewis af sådan willfarighet kan iag wäl anföra, at wåre privilegier äro redan nog stympade och fördelte med de andre stånden, hwilcket man bäst kan se, när man will jemnföra de senare med dem af 1617.
Iag wet intet hwad det lofl.
Borgareståndet skulle tycka derom, om wij welle påstå at på wåre sätesgårdar drifwa minuthandel med salt, spannemål och annat; hwarföre detta tilbud är oss så myckit sensiblare, som det är twärt emot wåre privilegier och de andre stånden aldrig ägt något privilegium, i kraft hwaraf de sådant prætendera kunna.
Wij kunna fördenskull aldrig i ewighet begifwa oss härifrån.
Hr Didron: Ridderskapet och adelen hafwa swurit at förswara Konungens höghet och rätt, så länge de äga en blodsdroppa, samt at bibehålla sine privilegier, och det lära de oryggeligen hålla.
I samma mening yttrade sig åtskillige af Ridderskapet och adelens ledamöter.
Och som af de öfrige ståndens ledamöter discourerades och påstods, at skiuterättigheten på hara och fogel hörde efter gamla lagen jordäganden til, samt at de 3 stånden härutinnan äro af lika tancka, sade Hr Ehrencrona:
Wij cedera aldrig et fiät.
Konungens rätt och wåre privilegier får ingen öfwerrösta oss uti; och är detta en sak at stifta oenighet emellan stånden, Gud wet, hwarföre man will drifwa den så högt i oträngdt måhl.
Jag har talt med åtskillige af wåre medbröder af de andre stånden och eij annat wist, än at man wille komma öfwerens, at detta 23 cap.
Byggningabalcken kunde slutas utur wår nye lag och härmed förblifwa efter förre förordningar, men bedröfweligen befinnes det nu annorlunda.
Och I gode wänner af Bondeståndet, denna saken angår Ehr minst.
Hela Norrland, Dahlarne, Västgiöthe- och Värmelands Dahl, Österbottn och Finland äger ju efter förordningarne frihet at skiuta; men skulle det samma uti de öfrige landsorter tillåtas, gån til Eder sielfwe och täncken efter, om icke på et åhr all fogel och hara är borta; de af de öfrige stånden, som hafwa lust at skiuta, kunna altid få frihet och tilstånd dertil af dem, som äga jord och rättigheten dertil.
Undertalemannen af Bondeståndet sade, at ståndet yttrat sin mening uti de upläste extracter utur protocollet, hwarwid ock ståndet lärer förblifwa.
Men angående det, som här säijes, at alt wildt på sådant sätt skulle utödas, så är eij ståndets mening, at alle skola skiuta, utan allenast jordägande, hwarföre, när det androm woro förbudit, han trodde, at det wilda mera skulle ökas, i det en skattebonde sielf skulle wara mohn om at bibehålla och spara hara och fogel, som hade tilhåld wid des hemman samt anklaga ryttare och knechtar, som wille gå därefter, hwilcket nu eij skier.
Gref Tessin: Det är bekant, at jagt är et regale, som Konungen genom privilegierne meddelt Ridderskapet och adelen; altså lärer man bäst och snarast kunna komma härifrån, om detta slutes ut ur lagen, äfwen som alle andre ärender hwilcka röra privilegierne.
Åtskillige af Borgareståndet sade, at de begiära ingen jagt, utan allenast den rättighet, som jordäganden efter gamla lagen tillkommer til hara och fogel på des grund.
Hr Hammarberg: Emedan Hr Landshöfdingen Ehrencrona så wäl deducerat saken, will iag wara ganska kort.
Här är i skrifterne af de öfrige respectiwe stånden andragit, 1: o at jagt på hara och fogel eij är et Konungens regale, men lät oss gå i det stånd wij woro, när regeringsformen uprättades, då var det ju en Konungens rättighet, och war det så då, så är det så nu med, så at wij fördenskull eij kunna giöra någon ändring härutinnan, utan at tillika giöra ingrep uti Konungens höghet; 2: o sägs, at man intet will giöra något inbrått uti Ridderskapets och adelens privilegier; men hwad är et privilegium annat än exceptio a lege?
Lagen säijer, at ingen annan än Konungen skall jaga; igenom exceptionen är jagten Ridderskapet och adelen tillåten; tillåtes samma frihet åt alla, så är det eij något privilegium mer.
Iag hemställer det lofl.
Borgareståndet at eftertäncka, om wij således wille argumentera: Borgerskapet skall efter deras privilegier wara tillåtit at handla i minut i städerne, men Ridderskapet och adelen wilja också handla i minut på landet, skulle icke Borgareståndet anse sådant för en förkränckning af deras privilegier?
Och hwad Allmogen beträffar, så få de eij, när de köpa sine skatterättigheter, den rätten at skiuta.
Undertalemannen sade, at Allmogen eij will giöra inbrott uti K. Maij: ts höga regale eller uti Ridderskapet och adelens privilegier.
Här talas om jagtfrihet, den påstås eij af Allmogen; men som man wet, huru landet är upfyldt med skadediur, så skulle de samma förgå oss, om Allmogen betogos at skiuta dem.
Få de nu til den ändan bära bössa, så woro det alt för eftertänckeligit, om dem en hara eller fogel på egen jord förekom, at de eij skulle få skiuta den samma.
Hr Wattrang swarade, at Allmogen är eij betagit at fälla skadediur.
Hr Ehrencrona: De 3 ståndens skrifter woro så widlyftiga, at iag eij på en gång kunde påminna mig alla skählen; de åberopa sig 19 cap.
Jordabalcken LL., deräst talas om jordägande, men hela wår lag wet eij af annan jordägande än Cronan och Frälsemannen; doch är derigenom skattemanna rätt eij betagen.
Han hafwer sin fullkomliga besittningsrätt, slipper at betala städslan, och ingen drifwer honom, så länge han giör skähl för sig; men jagträtt har skattemannen aldrig haft, som han eij eller får fälla bärande trä; och icke niuter han sakören af missgierningar, som begås på den jord han skattar före.
Hr Landtmarskalken: Hela saken synes derpå ankomma, om den påstådde rättigheten at skiuta är emot adelige privilegierne; om det så är, lärer Ridderskapet och adelen aldrig kunna begifwa sig.
Emedlertid woro det myckit beklageligit, om för denna upkomne frågan skull hela lagen, hwaruppå med så mycken flit och så länge blifwit arbetat, skulle komma at studsa.
Jag hemställer fördenskull Riksens ständer, om icke denne puncten kunde slutas ut, så at lagen kunde komma ut; förmodeligen torde ständerne ännu på denne riksdagen kunna förena sig om denna frågan.
Hr Didron: Som all jagt i alla tider hördt Konungen til och Konungarne genom privilegierne giordt Ridderskapet och adelen häraf delachtige, så står det eij uti Ridderskapet och adelens macht at bortgifwa en sådan Kungl.
rättighet.
Hr Iserhielm: Enär Handelsbalcken war före, blef en § uppå Borgareståndets begieran utesluten, emedan den fants uti privilegierne.
Af samma skiähl kan detta utur lagen uteslutas och förblifwa wid 1664 åhrs förordning.
Hr von Böhnen: Allmogen lärer eij så hårdt kunna påstå denna förmente skiuträttigheten; ty först äga de tilförende nämde skogrike prowintzer denna frihet; och hwad Skåne, Halland och Blekinge angår, kunna de eij påstå mera än hwad de hade, när Malmö recess uprättades.
En Bonde ifrån Stockholms lähn framträdde och sade, at Stockholms lähn eij påstår någon annan frihet än at skiuta rofdiur.
Frih.
Ungern: Som alla skählen mot och med på ömse sidor nogsamt äro andragne, doch utan någon wärckan, emedan man på ingendera sidan will begifwa sig, så hemställer iag Riksens ständer, om icke man kan komma öfwerens at en annan gång amiablement afgiöra detta; och lämnar at eftertäncka, hwad skada det skulle wara, om för denna enda frågan skuld vår allmänna hälsosamma lag, som så länge blifwit åstundat, med så mycken flit utarbetad och af ständerne nu öfwersedd, skulle afstadna.
Sedan af ständerne härom blifwit discourerat, giorde Hr Landtmarskalken frågan, om det 23 cap.
Byggningabalcken får slutas utur lagen.
Ridderskapet och adelen swarade härtil med ja.
Prästeståndet begiärte at få taga thetta i betänckande; thet samma giorde ock Borgare- och Bondeståndet.
Riksens råd och ständer skildes åt.
Anmärkningar mot förslaget till Rättegångsbalk vid 1734 års riksdag.
1.
Af Borgareståndet.
Cap.
1.
§ 6.
I stället för siu projecteras sex personer.
§ 9.
Bårgareståndet påstår, at wid denne § måtte alla de omständigheter i acht tagas, som Kongl.
Maij: ts resolution på Städernes allmänna beswär af åhr 1720 6 § innehåller om Magistratspersoners resande utur Städerne; projecteras derföre meningen således: eij må han ock resa utur lagsagn, härad, eller på lång tid ifrån then stad, ther han dommare är och sitt hemwist hafwa bör, utan han hafwer ther lof till.
Giör han thet, och hans tienst medelst hans frånwaro märckeligen försummad blifwer, miste första ...
§ 10.
Effter det ordet » borgmästare » påstås måtte tilläggas: ther rätten utan honom eij fullsutten är.
Lagkommissionens svar.
§ 10.
Conf.
13 cap.
3 §, hwaraf sees, at thetta angår allenast småstäderne, hwaräst en borgmästare allenast är.
Cap.
2.
§ 5.
Terminen till domböckernes inlefwererande synes wara för kårt, i anseende till de många widlyfftiga sysslor, som häradshöfdingarnes arbete ökat de senare åhren, såsom husesyner etc. och bekandt är, at en dehl häradzhöfdingar icke sluta tingen för än uti december månad; fördenskull är borgareståndet af den tancka, at termin til protocollernes inlefwererande i Håffrätten kunde blifwa uti december månad åhret påföljande, hälst och som session i Kongl.
Hoffrätterne då ophör, at ledamöterne hafwa tillfälle at påse Häradzhöfdingarnes domböcker.
§ 6.
Å hwarje tingsstad skall häradzkista wara, tillägges: ther sådant åstadkommas kan.
Lagkommissionens svar.
§ 5.
Den i lagen utsatte termin tyckes wara tilräkelig, och ju längre tid dem lemnas, ju mer draga de på sig arbetet.
Thesutan när laga förfall anses, få de prolongation i Hofrätten.
§ 6.
Häradskista bör wara å hwarje tingstad, til häradsrättens acters gömmande.
Cap.
3.
§ 2.
» Och må lagman taga till hielp och råd » etc.
Denna mening synes mindre nödig i lagen, hälst som deraf torde någon orimmelig slutsats af obetänckta giöras, som skulle herrar lagmännen deras dommareembete icke utan råd och hielp sielfwa gitta förestå och förrätta, sedan likwähl hwarje måhl wid häradzrätterne af häradzhöfdingarne utan hielp och råd, som swårast är, äro förut utarbetade.
Mången kan ock skiähligen befara, det sådane lagfahrne män, kunde missbruka den här tillåtna friheten, med rådens meddelande, hwar till kommer, at icke utan skiähl i dommareeden är infördt, det dommaren hwarcken för än dommen afsäges eller sedan skall uppenbara dem, som till rätta gå, eller androm, the rådslag, som rätten innom lyckta dörrar håller; hwilken hälsosamma nödwändiga omständighet aldrig ärnås kan, om andra tillåtit wara skall at bewista rådslagen, än de, som domareeden aflagt hafwa.
Hwarföre borgareståndet är så mycket mehra af den oförgripeliga tancka, at denna mångom tör hända till præjudice ländande mening kunde alldeles gå uth, som deras rådförande icke det minsta uträttar, enär de icke sådane, eller för dommen answarige äro.
§ 5.
Effter » inkommen är » tillägges: » där så begiäres wid bot dahler. » Lagkommissionens svar.
§ 2.
Lagcommission tycker ingen fara härwid wara, effter som lagman är answarig för domen med nämden, och desse bisittiare, som gemenligen hör uppå, är riksens ungdom, hafwa ther igenom tilfälle at giöra sig kunnige, huru lag och rätt skippas, och med detsamma kunna hielpa lagman i des arbete och expeditioner.
§ 5.
Påminnelsen har här ej rum, ty lagmansdom bör utlösas i anledning af 24 cap.
5 och 7 §, eftersom lagmansrätten är andra instancen och lagman har liten lön, samt detta har grund i 1695 åhrs process.
Cap.
5.
§ 2.
Påstås, at tiden till ciämnärsrätternes domböckers inlefwererande till Hoffrätten måtte prolongeras, och meningen således ändras: » till Hoffrätten sänd innom åhrets slut dereffter ».
Lagkommissionens svar.
§ 2.
Vide påminnelsen om häradsdombok.
Cap.
6.
§ 6.
Wid denna § iackttages påminnelsen giord öfwer 2 § uti 5 capitlet.
Lagkommissionens svar.
§ 6.
Kämnärs- och Rådstugurätt i Stockholm hafwa efter 5 cap.
2 § och 6 cap.
6 § tid med dombok til åhrets slut, men de andre städers protocoller tyckes kunna inlefwereras til Mickelsmässo.
Cap.
7.
§ 1.
Borgarståndet är af den tanka, at denna §: s afslutande hwihlar till des Justitiædeputation sig yttrat öfwer de måhl inteckningar angående, som dit remitterade äro, hwilket är enligit med den af Borgarståndets wid 17 cap.
12 § Kiöpmålabalken giorde och af Riksens högl.
ständer bifallne påminnelse.
Cap.
10.
§ 1.
» Hustru och barn, medan the » etc. För meningens tydelighet skuld, bör coma transponeras emellan » hustru » och det fölljande » och ».
Cap.
11.
§ 7.
Wid detta capitel, som tahlar om stämbningar, påminner man sig, huruledes wid bruk och andra ställen tilgå plägar, i det at sysslomän och betiänte ständigt pläga, utan särskilt fullmacht, låta instämma allmogen och andra å sine huusbönders wägnar för hwarjehanda måhl, men om allmogen eller någon annan har at kära till brucksförwaltaren, kan man aldrig förmå en sådan syssleman eller betiänte till stämbningens emottagande, mindre at contestera litem, utan ursächtar sig därmed, at han af sin principal icke har fullmacht, med mehra, så at förfahrenheten gifwit, det allmogen och andre, som hafft skiähl at kära, måst giöra mycken kostnad med stämbningens öfwerstyrande, ehuru långt principalen borta ifrån samma ort boendes är; i anseende hwartill Borgareståndet finna för sin dehl nödigt, at uti detta capitel en sådan casus införas kunde, at den syssleman eller betiänte, som har macht at kära effter des instruction utan särskilt fullmacht, å sine principalers wägnar bör ock i sådane måhl emottaga stämbning och å huusbondens wägnar swara.
Cap.
12.
§ 1.
» Eller och sedan till högre dombstohl är stämbd.
Påstås at förblifwa måtte wid 1695 åhrs Rättegångsförordnings 2 §, som innehåller: » Till högre eller annan rätt på samma tid förr stämbder är ».
§ 3.
Här tillåtes fuller wad emot contumaciædommar; men som en sådan process här intill warit aldeles obrukelig, och Borgerståndet för sin dehl icke kan finna, hwad nytta en sådan kan med sig hafwa, utan torde snarare anledning gifwas till ständigt uteblifwande, då parten weet, att emot en contumaciædomb wad tillåtas.
Hwartill kommer, at ändamåhlet, som 3 § uti 14 cap.
innehåller, om alla skiählens framteende uti första instantien, icke synes kunna wid så beskaffad sak ärnås.
§ 4.
» Sedan tijd till wad förbi är ».
Om förestående anmärckning winner bijfall, kommer desse orden at uteslutas.
§ 5 och 7.
Wid desse §§ giöres samma påminnelse, som wid 3 § om wad emot contumaciædomar anfört är.
Cap.
13.
§ 1.
Ibland laga jäf synes ock wara, om domaren till witne åberopas.
Hwarwid achtas, at om någon part endast till dommarens wanheder eller för tidens utdrächt jäfwar dommaren för witnesmåhl skuld, och sedan torde befinnas, at han eij skiähl därtill hafft, bör en sådan plichta, som här uthsättias kunde.
§ 3.
Effter the orden » ther eij mer än en borgmästare är » tillägges: och rätten utan honom eij dombför är.
Cap.
15.
§ 2.
Tillägges: edswurne och lagfarne män.
Effter de orden: » som kronones upbörd eij hafwa, måge » tillägges: uti de rätter, hwarunder de med sin beställning eij höra.
Cap.
16.
§ 6.
— — — » utan så är att man meenar sig kunna wisa » — — —.
Heela thenna meningen förmeenes kunna utgå, emedan öfwer upskåfsdomar ingen får klaga, enligit 1718 och 1728 åhrs förordningar om præliminair och procesuele twister; synes ochså mycket mindre nödigt, som tijden längre torde utdragas, om parterne sig i Håfrätten beswära.
Cap.
17.
§ 3.
I stället för: » lite Konungens Befallningzhafwande till » etc. kunde sättias: och det är i staden, hafwe domaren macht at skaffa thet in; är det utom staden, lite närmaste Cronones betiänte till.
Cap.
18.
§ 1.
Begiäres, at om dommaren finner det tertius interveniens till sin talan eller ansökning eij har skiähl, hundrade dalers plickt för honom må utsättas.
Cap.
20.
§ 1.
Wid slutet tyckes böra tilläggas, att parterne, som förlikas, till de fattiga böra ehrlägga en skiählig afgift.
Cap.
23.
§ 6.
Effter ordet » upskof » synes böra tilläggas: till tree högst fyra dagar.
Cap.
24.
§ 5.
» Häradshöfdinge gifwe och dommen, ther thet äskas » tilllägges: i tijd, så at han kan hinna then uthskrifwa.
Cap.
25.
§ 8.
» Then Konungens och Cronans » — — — tillägges: städernes samt allmogens gemensamma tahlan fördt.
§ 9 [a].
Thenna § tillägger hwarje landzort längre och kortare tijd till inlagans inläggande i Håffrätten uti lagwade måhl; men som finnes, at twänne [eller] trenne lähn, såsom Giästrikland, Hällsingeland och Härjedalen, som höra till en lagmansrätt, hafwa olika tijd till inlagans ingifwande, nembl: n Giästrikeland på 40: de dagen, men Hälsingeland och Härjedalen på 6o: de dagen; så blijr frågan om lagmanstinget står i Giästerikland, tijt alla, som wädjat i Hällsingeland och Härjedahlen då sig begifwa måste ifrån sin province, hwad tijd parterne ifrån Härjedalen och Hellsingeland komma at åtniuta till beswärens ingifwande i Kl. Håfrätten.
[b] » I wäxel- och sjörättzsak ware tijd hälften kortare att fullföllia wad ifrån häradzrätt » etc. Landzkiöpzmåhl, som enligit 3 § gå directe ifrån häradz- till håffrätterne synas äfwenledes äga samma natur som wexel- och sjörätzsaker, så at och de lika skyndsamhet fordra.
Påstås derföre, at meningen således kunde inrättas: I wäxell, sjörätzsak och landzkiöpzmåhl ware tijd etc. Lagkommissionens svar.
§ 8.
Thetta ankommer allenast uppå samptlige ståndens godtfinnande, och om thet bifalles, kan § ther efter ställas.
§ 9 [a].
§ tyckes wara tydelig, att som parten, som bor i Hälsingeland eller Härjedahlen, har längre wäg till Hoffrätten ifrån sitt hemwist, än then, som bor i Gästrijkeland, så har han och fått längre tijd till wadets fullföljande, ändock lagmanstinget är hållit i Gästrijkeland, emedan han måste resa hem, innan then tijd fatalia infalla; och har Lagcommissionen här fölgt 1695 åhrs förordning.
[b].
Landzkiöpsmåhl har man eij hållit före wara så pressante, som wäxel- och siörättssaker, som för handelns befrämiande drögsmål icke tåla.
Cap.
26.
§ 1.
» Ställe för sig 2: ne löftesmän » etc. Som lagen icke tydeligen förmäler eller utsätter rummet, hwarest borgen sättjas skall; fördenskull blifwer frågan, om det skall skie uti den rätt, tijt parten wädjar, eller om det kan skie uti den rätt, hwarifrån man wädiat har.
§ 2.
» Eij må fullbordan föllja å Rådstugurättz dom i then stad, ther eij är Ciämnärsrätt ».
Som thenna process och frijheet icke allenast strider emot 1695 åhrs privilegier, hwarest ingen Kiämnärsrätt är, utan och synes gifwa stoor anledning till trätor och sakernes dragande under Håfrätterne, tå the undslippa thet onus at deponera hwad dömdt är, fördenskull förblifwer Borgareståndet wid then mening, at uti alla wädjade måhl till Håfrätterne bör deposition ske eller fullbordan föllja å then dom, hwaremot wädjat är.
§ 3.
— — — » styrke det med eed sin hoos Konungens befallningzhafwande », tillägges: om then, som giällda skall, är i samma stad boendes.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Borgen bör bifogas libellen och ther någon twist therom warder, komme then domaren sigh theröfwer att uthlåta, till hwilken wädjat är, som af 6 § detta capitel och 3 § 27 cap.
finnas kan.
Elliest ther judex a quo skall resolvera om quæstionen, blefwe först skriftwäxling eller twist derom hos then domaren parterne emellan; och ther enthera med uthslaget ithy måhl wore missnögd, skulle skriftwäxling therom i Hoffrätten blifwa å nyo.
§ 2.
Lagcommissionen har hållit betänckeligit att deposition undantagandes de måhl som ther uthsatte äro, skulle i gemen följa uppå alla Rådstufwurättens domar uthi the små städerne, ther eij Cämnärsrätt är, emedan ledamöterne ther eij alla kunna wara lagfarne, uthan gemenligen borgmästaren allena, uppå hwilkens bepröfwande slutet merendels ankommer; och wore således swårt att uti mörka och twifwelaktiga saker skulle på en sådan Rätts dom deposition skie.
Thes utan är ingen likhet imellan the städer, ther Cämnärsrätt är, och ther ingen är, i thet i the förra en man måste hafwa twå domar för sig, innan han får deposition, men i the senare skulle [man] få deposition allenast på en Rätts dom.
§ 3.
Som depositioner bör hos executoren skie; så måste och eden ther afläggas; men ther någon genom fullmächtig, eller elliest i insänd skrift anförer, att han eij äger penningar eller silfwer och guld att deponera, och principalen långt från executoren är boendes, kan han på executorens remiss och förordnande hos nästa domare eden få aflägga.
Elliest är derom effter påminnelse infört i cap.
5 § 1 Uthsökningsbalken.
Cap.
30.
§ 2.
[Då] de orden » längre tid » synes gifwa parterne frijhet, at draga för långt ut processer med förklaringars äskande, tycker Borgareståndet för sin dehl, att stället för » längre tid » kunde sättias: eller innom 14 dagar.
§ 6.
— — — » och fäster parten det med eed sin inför Hofrätten ».
Härwid frågas, om parten, som söker beneficium revisionis gratis, är boende långt ifrån Hoffrätten, om icke eeden kunde affläggias inför borgmästare och råd i närmaste stadh, der parten boendes är, utan anseende om parten bor på landet eller i staden, emedan tingen icke kunna infalla innan den tijden som wederbör.
§ 7.
Effter de orden » å Konungens och Cronans wägnar, tilllägges: » samt städernes och allmogens gemensamma rätt röra », som är enligit med den af Riksens höglofl.
ständer vid 25 cap.
8 § redan bijfallne anmärckning.
§ 9.
» I wexel- och siörättssaak » tillägges: samt landskiöpsmåhl.
Lagkommissionens svar.
§ 2.
Ingen termines kan föresättas parten att söka förklaring, eftersom twifwelsmålet först wid execution, deposition eller elliest efteråt kan existera.
§ 6.
Är parten ej tillstädes och långt ifrån Hofrätten boende, kan han på Hofrättens remiss få aflägga eden för domaren i orten och således har härtill blifwit practicerat.
§ 7.
Beror på thet som resolveras öfwer 25 cap.
§ 9.
Härpå är swarat förut.
2.
Af Hofrättsrådet Clerk.
Cap.
14.
§ 6.
Mundtelige förhör, som parter alt härtill warit tillåtelige, är nog bewist af rätternes protocoller, hwadh missbruk med them förelöper [?
], at när parten, som minst förtröstan hafft till sin sak, förmeenat, dhet then wara afgiordh, domen underskrefwen och till publication anslagen, hafwer han först begiärt förhör, oacktadt han widh relations underskrifft hafft tillfälle thet begiära och sig förbehålla, och wahnligit ähr af rättsökiande at i ackt taga, föruthan flere i sådant företagande konster at hindra sakernes sluth med onödige conferencer; synes högst nödigt, om thet icke kunde stadgas, när parterne fatt communication af relation, men tå icke will förbehålla [sig conference], må then sedan eij wara tillåteliget at erhålla, med mindre domaren till sin uplysning nödigt finner, som icke bör skie mehr än en gångh, då han nu uthröner hwad han till sin uplysning äskat, och icke gifwa parten anledning genom onödige spörsmåhl, thereffter begiära then ena gången effter then andra; parten jämbwähl af domarens frågor sig betiänar at uthdraga tidhen, när han af frågorna förmärker, hwarpå hans sak hänger, som och at inge förhör af parterne må tillåtas hafwa mer än twenne, när the sigh them förbehållit, då domaren kan hafwa tillfälle för sine twifwelsmåhl han äger sig af parterne underrätta.
Detta föregående synes wara ett tillreckeliget medel at förkorta — — — [rättegångar] och hafwa them till skyndesampt sluth, om sådant i acht tagas hwilcket ödmjukeligen hemställes till gunst-rättwist öfwerwägande.
Lagkommissionens svar.
§ 6.
När parterne skriffteligen agera, är stadgat, att the och måge munteliga höras, antingen när the sigh thet skriffteliga förbehållit, eller domaren thet nödigt finner, men elliest icke.
Men till att inskränka sådant förhör antingen till et eller twenne, kan eij i alla saker skie, emedan den ena conferencen kan offta gifwa orsak och nödwändighet till en annan.
Och när swarandens duplique förorsakat actor at begiära conference, kan han offta komma att anföra det, hwarom swaranden nödsakas att wijdare uplysning anskaffa, och således som sagt är, den ena conference gifwa orsak till en annan.
Det kan och hända, att sedan en part är munteligen hörd, kan han af något tillfälle få ytterligare uplysning till dess rätts bestyrkande, och woro tå oskiäligt att afstänga honom att sådant få föreställa, så wida man vill, att domen skall rättwijs blifwa.
Synes altså intet annat medel wara att förekomma, thet en part icke må med onödige conferencer wederparten och domaren uppehålla, än belägga them med böter, som ett sådant beneficium, att munteligen hörd warda, understår sig att missbruka.
Hwad elliest rättens frågor angår, så lärer hwar och en beskedelig domare thermed förfara, som sakens beskaffenhet och den nödwändige uplysning kunna fordra.
Cap.
16.
§ 5.
Uthi saker, som omedelbart i Håff- och Öfwerrätter effter föregången stämbning uptagas, hafwer the som igenom wadh tänkia sine saker fullföllia, upp- och emottagas; böra alla præliminaire och processuele quæstioner, så af kiäranden som swaranden anföres in libello och exceptione, sampt — — — — uthi berörde skriffter föredragas alla merita causæ, grundade på en hwars bewis; hwarmed the tänkia sine kiäro- och swarsmåhl befästa, ock ingalunda tillstädias sådane wijdh sednare skrifftwäxlingen eller mundtelige förhören uthelämbna emoth Kl. M: tz bref till Giötha Håffrätt 1703, hafwandes sedan uthi replica som duplica påminna hwadh hwars nödtorfft fordras.
Men när acten thereffter till afgiörande företages, tillkomer Hoff- och Öfwerrätt först sigh uthlåta öfwer the anförda præliminair och processualmåhl, med sina rationes pro et contra, hwilket effter pluralitetens utslag uthi domen föres, och thernäst skiählen till domen uthi hufwudhsaken, effter thes beskaffenheet; skulle en part med domen eij wara förnögd, må then tillåtas effter sakens omständigheet sökia Konungen ordinaria via emoth hehla domen så in processu som meritis, uthan at förklara missnöje på annat sätt, som hitintills warit brukat och för onödigt skattas kan.
Och när twistemåhlet under Kl. M: tz revision kommer, kunde på förberörde sätt procederas.
Een sådan process hafwer warit för 40 à 50 åhr sedhan brukat så i Öfwerrätterne som Kongl.
M: tz Justitiærevision, [såsom] och domböckerna betyga.
Förfarenheten hafwer wijst wedh Hoff- och Öfwerrätterne, at med præliminair och processuale twister hafwa uthdragits halfwa åhren, ja längre tijdh, innan parterne kommit till skrifftwäxling, som eij kommit af domarens effterlåtenheet, uthan endast af parternes konst at uthdraga tijdhen; påhittande altidh omsprång, hwarunder tiden och uthdrager.
Men beträffande behörigheten aff domstohlen, och flere personers instämmande, när sådane inkast händer, synes beqwämligast, at på thet sätt afgiöres, som förut ther öfwer blifwit stadgat, och uthom thes ähre [dessa invändningar] af en annan beskaffenheet.
Lagkommissionens svar.
§ 5.
Såsom exceptioner in processu icke äro alle af en beskaffenhet, uthan en dehl sådana, att de eij kunna anföras, förr än man på den första eller en annan erhållit rättens swar, och som parten eij kan wetta, huru det må uthslå, så kan han och eij föruth anföra det, som först hafwer rum, sedan [hwad] föruth gå bort, är rögt uhr wägen; hwarföre parterne eij kan i gemen påläggas, att strax in libello eller exceptione alla dess inwändningar införa; hwilket wore att bindha honom händerna, och betaga honom frihet att andraga hwar och een i den tijd, som tillfälligheten och nödwändigheten fordrar.
Uthan tyckes det wara nog och giöra tillfyllest at afhålla parten ifrån otidiga inwändningar, när straff der på uthsatt ähr.
Såsom till ex. när någon, som instämbd blifwit, inwänder, att han eij är actoris rätta man i saken; — en stämmes som förmyndare warit, men wiser, at pupillen är myndig, och at han qvitterat förmynderskap; — kan han först ingen annan exception anföra än then samma, emedan om domaren then gillar, är han skild wid saken.
Men ther then samma förkastas och han förklaras för rätt part, då kommer han först att anföra andra invändningar, som till saken höra, och äfwenså i många andra måhl.
3.
Af Lagman S.
A. Lilliegren.
Cap.
1.
§ 2.
» Thernäst är lagmansrätt, dijt man ifrån häradzrätterne wädja må, och ther dömmer lagman med tolf nämdemän från häradzrätten i lagsagu sin. » I Finland, såsom tillförene wed riksdagen, då lagen förehades, observerat blef, det fardagen å landet i ställe för midfasto uti Giöta och Swea rijke förblifwer i Storförstendömet Finland öfwer alt Mickelsmessotijden, nu äfwenwäl påminnes, at på hwarje lagmans tingsställe til ordinarie nämdemän, hwilka där å orten i häradzrätterne eij sittia, förmenes 6 à 7 personer uti lagmansrätterne nog kunna wara domföre, ty tahlet tolf at anskaffa wed hwarje lagmansting uti Finland, hwarest 3: ne i hwarje lagsagu emot ett i Swerige swara, faller swårt, en dehl därtill, at ingen gierna wara will för sine wisse ordsaker nämdemän, en dehl igen i anseende till detta myckna tahlet af nämdemän i landet.
Man lemnar hwarjom och enom at eftertänckia, om tolftahlet i lagmanstingen nödwändigt erfordras eller eij, ty hälften kan wäl giöra och uträtta detsamma, som tolf, och således winner allmogen en lisa härutinnan efter åstundan.
§ 8.
Lagmännerne böra aflägga sin domare-eed inför Hofrätten och icke annorstädes, hälst sådant wäl skee kan, innan lagmanstingen hållas.
§ 10.
Legatur: lagmännerne är lemnat frijhet sielfwa at föreslå sine substituter, och med dem sig förena, men ingalunda låta sig emot deras willia påträngia någon, hälst så wijda lagmännerne deras substituter skola löhna; de inwänningar, häremot kunde giöras, beswaras med få ord, enär Kongl.
Maij: tts förordning af åhr 1727 efterlefwes, då hafwer ingen at säija, utan blått owilja låta lysa.
§ 12.
Härwed infaller frågan, om denne 12 § allenast skall ansee underdomaren, om icke öfwerdomaren därunder ock begripes, och således så wäl öfwer- som underdomaren expressement utnämnas bör; inryckas [bör] äfwenwähl, det advocatfiscalen underdomarne, men justitiæcantzelern öfwerdomarne uti sådane grofwa embetes fehlachtigheter at anklaga åligga skall, warandes parterne swårt at utföra sådane måhl för många ordsaker skull.
Querela nullitatis est perpetua.
Lagkommissionens svar.
§ 2.
Nämden bör ordinarie wara tolf, men i 23 cap.
1 §wisas, at när 7 äro tilstädes, må dom fällas.
§ 8.
I denna § är sagt, at det skall skie för Hofrätten, men om han för then skull skulle komma at resa alt för lång wäg, är stadgat, at Hofrätten må förordna hwar eden afläggas må.
§ 10.
Om domaren föreslår en skickelig man, lärer Hofrätten helst blifwa wid honom, men i annor händelse måste Hofrätten förordna then, som til förrätningen capabel och bepröfwad är.
§ 12 talar i gemen om domare, men som lifssaker ej exequeras på underrätts dom, så rörer detta egenteligen den dommaren, å hwars utslag execution wärkställes.
Justitiecantzeleren och advocatfiscalen hafwa theras särskilte instruction och förordningar, hwilka saker af them böra utföras.
Cap.
2.
§ 1.
I Förstendömet Finland öfwer alt hålles nu för tijden häradzting 2: ne gånger emot tre gånger i Swerige om åhret.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Vide slutet af denna §.
Cap.
3.
§ 1.
I Finland hålles hwarje åhr 3: ne lagmansting på wissa anordnade ställen, neml.
uti hwarje lagsagu.
§ 3 [a].
Frågas, om alla lagwadde måhl utan någon distinction lagmannen skall befogad wara at uptaga och afgiöra, [b] samt det å tinget om appellation af parterne opåtalt, sedan dommaren för fehl beskyllas och imputeras må.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Är intet emot lagen, emedan thet ej är mer än 1 ting om åhret på hwarthera stället.
§ 3 [a].
Lagman tager up sådanne saker, men gifwer swar efter beskaffenheten.
[b].
Detta är mörkt.
Cap.
10.
§ 4.
» Will någor kära till den, som förmyndare warit, om redo för arf, stånde honom fritt at giöra det, antingen där hans bo war, som ärfd [är], och förmyndaren det förmynderskap sig åtog, eller där förmyndaren bor ».
Jag finner oförgripeligen, det förmyndaren eller arfwingar böra sökas, där han eller de boo och hemwist hafwa, då in loco kan måhlet bäst afgiöras, och ifall förmyndaren skyldig skulle blifwa, genast, som annor giäld, uttagas, i widrigt torde pupillen, som för myndig ansees, bringa förmyndaren på stora omkastningar oförtient och oförskylt, där honom skulle lämnas frijhet till ett annat forum instämma förmyndaren, än som nu omtalt till hemwisten, ty hwar bör swara, där han boendes är i sådanne och dylika måhl.
Cap.
11.
§ 3 och 8.
Tyckes strida emot hwarannan, enär de jämföres, i den förra står: » Begiärer någor stämning å flere i en och samma sak, tå måge the alla genom en stämning inkallas, och låte han then stämning hwarthera i rättan tijd kundgiöras »; i den senare igen anföres desse ord: » är boo skift, då äger hwar arfwinge särskilt stämmas ».
Mig tyckes, at til alla arfwingar en stämning, som i föregående i 8 § omtalas, wäl skee kan, och swara alla tillijka i ett foro, elliest fölle kiäranden för swårt hwar ock en i sitt foro at söka, där han boendes wore, eller tilhåld hade.
Lagkommissionens svar.
§ 3.
Handlar therom, at twenne eller flere personer, som interessera i en sak, kunna genom stämning inkallas, och actor ej beswäras at uttaga 2: ne särskilte stämningar.
Men 8 § handlar om huru död mans arfwingar skohla instämmas, och är ingen åtskilnad i stämningen i begge desse målen, utan allenast i kundgiörelsen.
Cap.
12.
§ 7.
» Ähr någor borto ifrån lagmans syn, ware lag samma »; frågas huru samma rätt förståes, om då, som med häradssyn nemligen utsättias skall för kiäranden och swaranden en annan wiss dag till synegången, då endera borta är, ehwad laga förfall framtees eller eij.
Lagkommissionens svar.
§ 7.
Orden i § wisa tydeligen, at på samma sätt wid lagmans syn som wid häradssyn skall förfaras.
Cap.
13.
§ 4.
» Eij må lagman eller borgmästare och rådman jäfwas, ther son eller måg å häradzting, eller i kiämnärsrätt dömt: Eij må ock någor i Hofrätten jäfwas, ther son eller måg i underrätten dömt ».
Härtills hafwer eij tillåteligit warit, och synnes eftertänckeligit, det fadren och swärfadren skal ojäfachtig sittia öfwer de måhl och dömma, som son och måg sticktat och afgiordt.
Här kunde man många skiähl bijbringa, men til undfly all widlyfftighet, will man å sijdo lemna, underställandes hwars och ens omdömme, huruwijda detta sig låter wäl giöra.
Lagkommissionens svar.
§ 4.
Detta är beswarat i anledning af her Abrahamssons giorde påminnelse.
Cap.
16.
§ 3.
» Wänder någor in, thet flera hafwa i saken dehl, och at de instämmas böra, och tillika med honom swara; gånge thermed på samma sätt, som nu föreskrifwit är. » Huru den meningen rätt förstås skal, borde tydeligare utföras til rätta förståndet, på det hwar och en kunde bättre fatta, och sig derefter rätta.
Lagkommissionens svar.
§ 3 wisar klarligen, at så med exceptione plurium citandorum förfaras skall, som med exceptione fori, hwarom i 1 och 2 § sagt är.
Cap.
17.
§ 23.
» Söker någor, then ännu eij rättegång med annan hafwer, at wittne för ålder, siukdom, bortresa eller annat fall, höras må, til sanningens styrckio, ther framdeles tränga skulle. » Här bör uttryckias, antingen med ed eller utom ed ske skall förhöret.
§ 31.
» Dommaren lägge then, som med ed sig fria skall, wiss dag före, at sig betäncka, om han thet åstundar: å landet till nästa ting och i staden högst en månad ».
Här infaller den frågan, om wärjemåhlseden, som pålägges af lagmansrätten endera parten, antingen skal ske wed nästa lagmanstinget åhret efter eller wed nästa häradzting; iag för min del håller före, böra ske wed nästa häradzting för många orsaker skull, til at afkorta processen och alla wedhängande och uthstående [?
] widlyftigheter, samt inwänningar til tijdsens utdragande.
Lagkommissionens svar.
§ 23.
Skall det wara et rätt witne, måste thet på ed höras, som ordinarie skier, och äfwen här bör observeras, så mycket mera, som här ej stadgas, at thet utan ed skie skall som i föregående 9 §.
§ 31.
Domaren, som pålägger eden, sätter altid ut, hwar eden skall afläggas.
Men will parten ej betänka sig, får han efter 31 § aflägga eden wid samma ting.
Elliest bör ordinarie eden afläggas för then rätt, som dömt hafwer; effter som densamma bör uthlåta sig öfwer saken, om man åth eden brister.
Cap.
22.
§ 4.
» Åtnöijes begge parter at låta domb i saken gå » etc., om icke här och införas kan, at efter bägge parters öfwerenskommande immediate et summario processu saken uptagas och afgiöras må, så och igenom en compromissorialrätt.
Lagkommissionens svar.
§ 4.
Denna § talar egenteligen och allenast derom, att parterne må hafwa frijhet att begifwa sig ifrån skrifftelig relation, men att tillägga sådant, som här gifwes förslag till, kan eij tillåtas, emedan då på parternes gottfinnande skulle ankomma att wällia hwad instance de behagade, och således den samma öfwerhopas med sådana saker, som tit eij hörde, med mindre de ifrån en annan domstohl dijt inkomma, uthan är bäst at föllia en ordentelig process, som i lagen föreskrifwen är.
Compromisser äro [eij?
] förbudne; men som de äro extraordinarie rätter, så är ej något derom infört i projectet om ordinarie domstohlar.
Cap.
23.
§ 1.
Uti Hofrätten kunna wäl uti mindre och ringare måhl tre sittia, i wichtige saker kan tillåtas fem deröfwer wara, såsom domföre, då kunna parterne snarare afhielpas, och intet åhr ifrån åhr uphållas, till deras största skada och afsaknad, jemte omkåstningar, och den, som wunnit, mera därwed tappat, då under warande action förmedelst utdragande af tijden, samt genom sakernes länge liggande oafgiord, torde giäldnären blifwa fatalit och insolvendo, wore til önskandes, det på suppliquer uti ringa måhl innan en månad uti Hofrätten resolveras, och alla andra måhl för åhrets slut afgjorde blefwo, hwilket lätteligen skee kan uti betagande advocaternes frijheter till deras därunder verserande fördehl och winst at utdraga saken, dijt han och den trätobegiärige parten sin wederdeloman at utmatta söker; ehoo en rättmätig sak hafwer, längtar altid ju förr ju heller at få utslag och dom i saken, på de — — — ifrån processen och action en gång kan blifwa entledigat.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Hoffrätten består af så många personer, att det ej är att förmoda, att någon sak derigenom allenast blifwer uppehållen, att ej mer än tre äro tillstädes; woro ock betänckeligit i Hoffrätten, som är den högsta och sista domstohlen, lemna en saks afgiörande på tre personer, emedan de och kunna blifwa skiljachtige, så twå där skulle giöra uthslaget.
Att hoffrätten föreskrifwa fatalier eller wiss tijd till sakernes afgörande, är impracticabelt; och förorsakas oppehållet allenast genom den myckenhet af saker, som dijt ifrån så många underdomare och executorer inkomma.
Cap.
25.
§ 1.
Aldenstund i alla tijder wanligit warit, at stämning till lagmanstinget, ut secunda instantia, tagen är; kan alt fördenskull nu ej wähl ändras den länge warande sedh; man torde wähl kunna många skiähl bijbringa, hwarföre stämning till lagmanstinget bör skee, och intet wähl af häradzrätten parterne föreskrifwas kan en wiss termin til comparationsdagen inför lagmansrätten, deras laga wad at fullföllia, eij heller infinna sig alla appellanter på en dag just, utan som måhlen äro och befinnes widlyftige och importante till.
§ 21.
Talas och anföres om domwillo samt fehl, som wed rättegånger förelöpa kunna, och slutas med desse ord » eller mera dylikt »; wore til önskandes för underdomare til förekommande alla chicaner och critiquer, at tydeligen utsättias måtte, hwarutinnan de egenteligen bestå, dommare och parterne till noga efterrättelse och efterlefnad, utan låta ankomma på hwars och ens behag, godhtycke och uttydning, alt som man är affectionerat och passionerat till, warandes ingen konst at tadla en annors wärk, giöremål och slut; sådant skee bör med fullo skiähl och öfwertygande, innan för nullitet förklaras må.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Härpå är swarat wijd Häradshöfdingen Abrahamssons påminnelser wijd detta cap.
och §.
§ 21.
I projectet äro införde de förnämsta nulliteter; och som casus äro så mångfaldige, att de ej alla kunna uptänkias, förr än de existera, så äro de inbegripne under den generale clausul i paragrafen » eller mera dylikt, som emot laga rättegång strijder », och hwad en laga rättegång är, thet är i thenna balk nogsamt beskrifwit.
Cap.
27.
§ 8.
» Klagar någor öfwer fehl wed rättegången » etc. Härwed påminnes för dommarens heder, domstolens rätta maintien samt parternes mindre omkåstnadt, beswär, å nyo löpande, uppehåld och så wijdare, at här införas kunde til processens förkårtande, det alla civile måhl, som antingen genom appellation eller querel till Hofrätten inkomme, där kunde uptagas och definitive afdömmas, utan at remittera tilbaka å nyo igen til undersökning och afdömmande, dijthän advocaterne drifwa och spela, blått domare och domstolar i wanwyrdning at sättia; underdomaren kan aparte tiltalas, sedan han förut communication af partens inlaga, därutinnan hans person röres, til beskylning af någon fehlachtighet uti processen, ernådt, och sig deröfwer förklarat, och i fall och på den händelse befinnas skulle något fehl ostridigt i processen wara begångit, umgiälle då efter lag dess fehlachtighet; men deremot igen för des oskuld af angifwaren niuta genast tillbörlig satisfaction.
Lagkommissionens svar.
§ 8.
Denna påminnelsen rörer intet §, som allenast talar om huru beswär ingifwas skola och sedan förklaring deröfwer infordras.
Men att i gemen förordna, att Hoffrätten skulle alla per querelam nullitatis inkommande måhl till hufwudsaken afgiöra, strijder mot en laga process och låter sig intet giöra.
Cap.
30.
§ 1 et 2.
Huru swårt det mången faller til at upbringa 200 daler s: mt utom andra utgifter at förtiga, som dryga äro den fattiga, så nödgas han heller sin goda sak lemna; det kan ock hända, at hufwudmåhlet i sig sielf är 200 daler s: mt wärdt, men expenser upstegne fast högre, iagh för min dehl, oförgripeligen sagt, nog synes wara 100 daler s: mt och beneficium revisionis, dock underställes hwar och ens mogna omdömme och godtbefinnande.
§ 6.
Där man intet kan borgen ställa, den ibland nog swårt är at obtinera, då skall man träda i fängelse; sådant en af stånd och wärde person will synas något neseligit, då man en annan utwäg hafwa kan, hälst straff och böter föllia å den, som ohemult klagar.
Lagkommissionens svar.
§ 1 och 2.
Lagcommissionen har fölgt förordningarna häruthinnan.
§ 6.
Lijka med det förra.
Cap.
32.
§ 1.
Med detta capitlet hafwer man intet annat at påminna, än i bötespenningar måtte skee en skiählig moderation, som tillförne wed förra riksdagen omtalt, till förekommande den misstancka, som af mången hafwes, lijka som til dommarens fördehl i sakörens tillökning böterne stegras.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Denna § handlar intet om quanto af böterne, uthan huru the fördehlas skola.
4.
Af Häradshöfding P. Abrahamsson.
1.
Uthi advertissementet Detta var af följande lydelse: Såsom thenne af Kongl.
Maj: ts och Riksens Lagcommission utarbetade Rättegångsbalk kommer af Riksens högloflige ständer til öfwerseende och stadfästande at företagas; altså har Lagcommissionen låtit then i trycket utgå, på thet hwar och en må kunna giöra sig om thes innehåll underrättad: dock bör eller får icke någon domare sig therefter uti dömandet rätta, förrän then behörigen gillad och stadfäst warder.
Hwarwid ock påminnes, at, hwad som rörer särskilt förordnade domsäten, therom är ej häruti infört, ej eller thet, som angår politie- och oeconomiemål, the ther efter förefallande omständigheter förändring underkastade äro.
framför Rättegångsbalken säges, att hwad som hörer till särskilt förordnade domsäten, är ej infördt.
Det är eftertänkeligit, att sedan tijd efter annan åthskillige måhl blifwit stälte under särskilte jurisdictioner, alt sådant skall gåås förbij; men på det ingen confusion må skie uti jurisdictionerne, utan hwar saak lämbnas till sitt särskilte domsäte, lärer wara nödigt, att till hwar och ens rättelse utsättas de mål, som i anseende antingen till personen, eller sielfwa saken höra till något annat forum än det ordinarie; hwilket så mycket angelägnare är, som jurisdiction beror uppå civillags förordnande, och man har exempell, att emellan öfwerrätterne funnits skilliachtige meningar om competentia fori; det ej länge sedan uti en privat twist sig yppat emellan Kongl.
Swea Hofrätt och det Kongl.
Bergscollegium, där uti Kongl.
Maij: ttz resolution af den 23 Nov.
1722 uthfallit.
Och som uti cap.
16 § 2 uthsättes böter för den, som obefogad beswärar sig öfwer en underrätts utslag de competentia fori; så är och nödigt, att parter till rättelse uthsättes, hwilka måhl till andra jurisdictioner höra, ty utaf det, att beneficium querelæ förunnes uti quæstione fori, är att sluta, at domaren så wäl som parten deruti kan fela, fastän allenast parten löper fara at blifwa med böter belagde.
2.
Här införes ochså, att hwad som angår politie- och oeconomiemåhl är ej heller i denne balck infördt, af orsaak att the efter förefallande omständigheeter äro förändring underkastade.
Under denne tagne orsaak är äfwen åthskilligt utur de andra balckar lämbnat, hwilket ej synes wara enligit med det, som i beslutet af åhr 1723 § 10 intenderas, utan önskeligit, att sådant ännu kunde införas, aldenstund civillags endaste ändamåhl är att regulera politian och oeconomiam civitatis, och där sådant ej införes, är man ej hulpen med desse författade lagbalker, utan måste hädanefter lijka som härtils hafwa sin secours till åthskillige tijd efter annan uthkomne förordningar, som i lagbalkarne icke blifwit införde, men dock wid twistige måhls afdömmande böra observeras.
Men sådant nu att förbijgå, påminnes allenast detta wid denne balck, att utsättias måtte, hwilka de stricte så kallade politie- och oeconomiemåhl äro, och hwarest de böra uptagas, och hwart de därifrån måge fortsättias, då någor sig beswärad finner.
Lagkommissionens svar.
1: o. Swaras at Lagcommission ej kunnat utsättia i lagboken andre än ordinarie fora.
De öfrige rätter sig effter sina särskilte förordningar, hwilke effter sakernes beskaffenhet och omständigheter jemwäl äro ändring underkastade, och händer äfwenwäl, at nya jurisdictioner inrättas, såsom til exempel ej längesedan skiedt, at en blandad rätt blifwit förordnad at uptaga de excesser, som skie emot alle wachter här i Stockholm.
2: o. Politie- och oeconomiemåhl kunna ej eller i lagboken införas, emedan dhe ändring äro underkastade.
Exempli gratia, den, som ej angifwer en främmande, som hoos honom kommer at gästa, det afgiöres i slotscanceliet; de, som försee sig emot klädesordningen, dömes iu i politiecollegio, ther the tilförende blefwit lagförde i cämnärscammaren och så widare; när något i politie måhl stadges, uthsättes derhos hwar det skall uptagas och afgiöras.
Cap.
1.
§ 5.
De orden » ifrån Lagmans och Rådstugurätt », synes böra uthslutas, aldenstund i wissa mål appelleras ifrån Häradzrätt till Hoffrätt, som och cap.
25 § 3 i denne balk äfwen uthwijsar, förutan de måhl, som medelst querel dijtkomma.
§ 6.
Där twenne närskilte eij måge sittia i en Rätt, ther ej flere än siu i Rätten sittia; så måge ej heller twenne närskylte sittia i den Rätt, där tolf i rätten sittia, hwilket dock här tillåtes, fastän enahanda orsak är att förbiuda det senare som det förra.
§ 7.
Uthi domareeden afswär domaren rädhoga, och ändå förbiudes han i eden att ej uppenbara de rådslag, som Rätten innom lyckta dörar håller.
At hålla rådslag och slutmeningar i rättegångsmål tysta involverar rädhoga.
I forna tijder är justitien administrerad wid öpne dörar, hwaraf ännu wid häradzting reliquier äro.
Är ej heller nu mer än då nödigt att förhålla parterne hwar och ens slutmening, som öfwer saken setat.
§ 9, Det här säges, att domare ej må resa uhr sin lagsagu utan lof, måtte ej extenderas till nämbdemän, ty att nog är, att de äro tillstädes, då ting hålles.
Så må ej heller en borgmästare eller rådman emot resolut, på städernes beswär 1720 § 6 wara förment, att utan lof resa uth på landet, allenast at han ej derigenom försummar sin tienst.
Det samma kan ochså Hoffrättens ledamöter under samma hwilkor förunnas.
I de fall att lof till längre resor emellan tingstimor sökes; är det häradzhöfding eller lagman; det äge landshöfdingen i orthen Hofrätten föredraga.
Är det borgmästare eller rådman, stånde till landzhöfdingen lof att gifwa, allenast att rådstugutijma ej försummas, och att de hemmawarande Rättens ledamöter äro desutom domföre.
Är någon af Hofrättens ledamöter, som lof söker, det äger Hofrätten pröfwa, och ifall skiäl dertill finnes, må sedan lof hoos Konungen sökas, men annors intet.
§ 10.
För lagman och häradzhöfding må Hofrätten substitut förordna, dock ifall sådant någon af dem utan skiälig orsak skulle afslås, men den efter Kongl.
Maij: tz bref till Hoffrätten af den 7 januari 1729 tillåtas, därom hoos konungen ansökning att giöra.
Men då borgmästare söker substitut, synes sådant böra lämbnas till landzhöfdingen, hwilken på händelse att ansökningen pröfwas skiälig, kan någon skickelig substitut förordna, hwilken därpå aflägger domareeden, hwarom landzhöfdingen sedan kungjör Hoffrätten.
§ 11 [a].
Härwid kan detta tilläggias, som i Rättegångsordningen 1614 § 2 finnes, att domaren ej skall skiuta någon saak ifrån sig, med mindre att tillförende domb är ågången, hwartill och det må läggias: eller att saaken hörer till något annat forum.
[b].
Äfwen och är nödigt här att införa, att domaren låter uthlänske niuta i deras rättegångsmål samma process som inlänske, och eij under någon skienbar prætext binder dem till någon uthrijkes wedertagen process, hwarmedelst rättwijsan må uppehållas, [c].
Hwad här förmäles om landz seed kan skiäl hafwa, men säkrast wore, att lagen så inrättades, att den wore tillräckelig.
Till exempell uti desse lagbalcker är förbijgångit att uthsättia hwad en arrendators, en halnabondes, en skattelandbos skyldigheet är, där intet contract finnes, utan måtte skiutas under landzseed, det ej wore nödigt, där lag däröfwer giordes, hwilket så mycket angelägnare är, som lag är klar, men landzseed många förtydningar understäld.
§ 12.
Det här står, att då någor genom wrång domb mister lijf eller ära, skall dommaren för samma sin onska och argheet sielf straffas till lijf eller ära, kan wäl tålas uti de måhl, som röra någons ähra; men hwad ens lijf beträffar, det bör eij restringeras därtill, att domaren af ondsko och argheet låtit någon oskyldig mista sitt lijf, utan ochså extenderas därtill, i fall sådant härrört af dommarens wårdzlösheet eller oförstånd, ty elliest blir det här stadgas fåfängt, efter som swårt lärer wara att uthransaka dommarens samwete, hälst som han lärer wara wederredo att willja afswäria dolum, och således undgå lijfsstraff.
Därföre och på det att ingen oskyldig må mista sitt lijf, ty sedan lijfwet är af dommaren någon afhändt, står det eij at återställas, lärer wara säkrast till at giöra domaren i sådant måhl warsam, att det införes, som finnes i cap.
38 Edzöresbalken SL., nämligen, att om någor saaklöös olagligen fördärfwas, halshugges, hänges eller steglas, bör den sådant giordt, stånda samma rätt, som han den andra giordt, därmedelst distinction emellan argheet och wårdzlösheet uphörer.
Lagkommissionens svar.
§ 5.
Her talas om huru ordinarie sakerne komma til Hofrätterne.
Men elliest om Riksens ständer så behaga, kan detta så ändras: dit rättegångssaker från underrätterne, som nämde äro, komma måge etc.
§ 6.
Här tyckes ej wara lika skiähl, emedan när rätten består af 12 eller 15 ledamöter, så kunna 2: ne slägtingar så mycket mindre genom deras röster uträtta til pluralitetens ehrhållande, men om rätten består allenast af 7 personer och de falla på 3: ne difetante meningar, kunna 2: ne slächtingar genom en af the andras biträde ehrhålla pluralitet i uthslaget.
Thesuthan stödier detta sig på Regeringsformens 12 § wid slutet hwarest tillåtes, at 2 bröder eller nära slächtingar måge i Riksens råd sittia, theräst och the angelägnaste riksens ärender förekomma.
§ 7.
At domaren afswär rädhoga, har anseende derpå, at han ej skall hafwa respectum personarum, antingen han dömer mot hög eller låg.
Men at sedan sägs, det domaren ej skall uppenbara the rådslag, som rätten innom lyckta dörar håller, har afseende derpå, at han ej skall förut gifwa parterne advertissement, huru saken utslå torde, eller efter utslaget kundgiöra af hwad mening hwar och en af ledamöterne warit.
§ 9.
Nämdemän kan ej förstås under denna §, utan den person, som egenteligen domareembetet tilhörer, och elliest är i gemen stadgat, at ingen utan lof må resa bort.
Men huru han skall söka lof dertil, behöfves ej här utsättas, utan derom får han giöra sig elliest underrättad; såsom om någon Hofrättens eller Rådstugurättens ledamot på några dagar wil resa bort, kan han det anmäla hos dhen rätten, hwaräst han domare är.
§ 10.
Hofrätten har altid tilhördt at förordna substitut i thesse underdomares ställe, och icke Konungens befallningshafwande.
Och är här ej lönt at tala om huru then sig beswära må, som i des ansökning i Hofrätten ej winner bifall.
§ 11 [a].
Härom är sagt i 2 cap.
3 § ad finem.
[b] I den nya lagen gifwes ej anledning til åtskilnad imellan inländske eller utländske män, conf.
24 cap.
3 §, deräst utlendsk lag förbiudes at åberopas, [c].
At landsed bör följas, ther ej beskrefven lag finnes, visa de gamle domarereglerne, hwilket man och hollit nödigt at här införa,
§ 12.
När § räteligen påsees, kan man deraf finna, at förra delen ej angår the saker, som röra lif eller ära, utan slutet af § handlar egenteligen om thet straf, som domaren bör undergå, om någon genom hans wrånga dom mister lif eller ähra.
Cap.
2.
§ 2.
Det här sättes, att häradsting skall uthlysas tijo weckor föruth, är emot rättegångsförordningen af åhr 1695, § 1, som uthsätter åtta weckor.
Denne ändring kan så mycket mindre låta sig practicera, som häradzhöfdingen, särdeles den, som många tingsställen har, ej hinner med, att uthsättia fölljande tingsterminer, medan han är sysselsatt med påstående ting; därföre lärer wara bäst at utan ändring blifwa wid det, som härtills brukeligit warit, och på 1695 åhrs förordninge sig grundar.
Det att häradzhöfdingen skall låta lysa uth tingsterminerne, kan uptagas, lijka som han i sitt nampn må låta lysningen skie af predijkostohlen, men anständigare tyckes wara, att häradzfogden på landzhöfdingens ordres drager försorg om uthlysningen, som och på åthskillige ställen blifwit practicerat.
§ 3 [a].
I fall häradzhöfdinge sig ej så tijdigt infinner, som här säges, må prästen lijkafult begynna gudztiensten, och gifwe prästen det an hoos landzhöfdingen.
[b] Försummar och prästen så tijdigt sig infinna, må tinget lijka fult begynna, och gifwe häradzhöfdingen det an hoos landzhöfdingen, [som] må efter inhämtat förklaring låtha uthexequera io daler silfwermynt af försummelig häradzhöfdinge, och af försummelig präst, och låte samma böter i häradzkistan förwaras.
§ 6.
Wijd denne § kan och det införas, att häradets dombok må ochså i häradzkistan förwaras.
Här säges, att häradets lått af sakören må ther förwaras, men ej uthsättes, huru stor den må wara.
Tillförende efter besluten af åhr 1599 och 1604 har häradzhöfdingen niutit hälften och nämbden den andra hälften af häradz sakören, men nu efter förordningen af åhr 1720 § 2 niuter häradzhöfdingen deraf en tridiedeel, nämbden en tridiedeel och den öfrige tridiedeelen förwaras i häradzkistan; därföre må och införas, at häradzlåtten af sakören, som skall i häradzkistan läggias, är en tridiedeel af häradz saakören; men rättens ensak hemfaller häradzrätten enskijlt, hälften till häradzhöfdingen och hälften till nämbden.
I lijka måtto tillfalla tingsgiästningspenningarne häradzrätten oafkårtat, deraf häradzhöfdingen behåller hälften och nämbden den andra hälften, däremot häradzhöfdingen och nämbden på extraordinarie cronoförrättningar sig sjelfwe försörja; det och nämbden i slijkt afseende bör äfwenwäl wid lagmansting giöra, och alt sådant lijkmätigt resol.
af åhr 1720 § 1, hwilket äfwen här må införas.
Hwilka åter skola betala tingsgiästningspenningar, och hwilka därföre måge wara frije, det kommer att införas uti Konungsbalken, dijt det egenteligen hörer.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Tio veckor har Lagcommission utsatt, på det at then, som will instämma en, som är i annan lagsagu, må hafwa tilräckelig tid at stämning uttaga och sin wederpart tilställa låta, kunnandes häradshöfdingen, om så fordras, innan han rustar til med tinget, utsätta terminen til nästa ting; 1695 åhrs procesordning 1 § prope finem innehåller, at häradshöfdingen skall låta lysa ut tinget, och tyckes den omgången, at landshöfdingen härom först skall anlitas, och han beordra fogden härom, wara onödig.
§ 3 [a].
Går ej an, emedan häradshöfding — — — eller hafwa annat laga förfall, hwarföre tinget ej [kan] hållas, [b] Detta hörer ej Executoren, utan Hofrätten til och Consistorium, hwad presten angår, at efter hwarje saks beskaffenhet herom förordna.
§ 6.
Under ordet: the handlingar som häradet angå, förstås ochså protocollet.
Elliest kan och dombok här införas: Ther giömmes Härads dombok, insegel etc. Elliest är uti 32 cap.
§ 3 utsatt huru härads sakören fördelas skola, jemwäl ensaksböterne.
Men hwad tingsgiästningspenningerne angår, så höra de ej hit, utan äro anordnade til rättens underhåld.
Cap.
3.
§ 1.
Det att lagman ej håller mer än ett ordinarie ting om åhret, är wäl enligit med det, som härtills i bruk warit, men som sådant länder till märckeligit uppehåld för de rättsökiande, i det att de ofta måtte så gott som ett helt åhr wänta, att appellerade saaker företages, med mindre att extraordinarie ting sökes; så lärer till justitiens befordran wara nödigt, att lagmannen håller twenne lagmansting om åhret, det ena uti april månad och det andra uti september månad, på det att de rättsökiande utan långt uppehåld måge blifwa i deras twister ifrån hwarannan skilde.
§ 2.
Det här står, att lagman må taga sig till råd och hielp några lagfarne män att sittia i rätten, synes fodra något närmare eftersinnande, ty ehuruwäl dem ej tillåtes att dömma, är dock betänckeligit att låta dem i rätten sittia, särdeles som desse rådförare [icke] äro edswurne, och således äfwentyrligit att auctorisera dem till att gifwa råd, utan som præsumtion är, att den, som blifwit förordnad till lagman, lärer sielf förstå det ämbetet tillhörer, så må och lagman ej mindre än häradzhöfdingen utan slijke rådgifware i rätten sittia.
Dessutom kan och detta den efterfölgd med sig hafwa, att med tijden torde sökias för desse rådgifware löhn, hwilket ej utan publici gravation låter sig giöra.
§ 3.
Näst de här införde orden, » om det beqwämliga skie kan » lärer wara nödigt, det att tilläggia » och begge parterne derom komma öfwerens », hwilcket och så är observerat i förordningen af den 2 augusti anno 1727, ty utom begifwande må ej en part stängias ifrån beneficio primæ instantiæ, utan hwad som i oträngt mål blifwit opskutit, eller och aldeles förbijgångit, må åter till häradzrätten remitteras, och häradzhöfdingen för slijk wårdzlöösheet fällas att betala till begge parterne tijo daler silfverm: t, hälften åth hwartera.
§ 4 [a].
Häradets andel af sakören, som ej äro rättens ensaak, måtte lagmannen draga försorg om, att de inflyta i häradzkistan.
[b].
Elliest som här sättes, att i apellerade saker, theruti ett mindre brått kommit, som af sielfwa saken sitt uhrsprung fådt, må bråttmålet föllja saken åth, och lagmannen dömma öfwer dem båda; altså och ehuruwäl sådant har sin grund i förordningen af åhr 1727 § 4, lijkwist och emedan twifwelsmål kan upkomma, hwilka brått, som hafwa sitt uhrsprung af sielfwa saken, måge ansees för ringare eller för större, lärer wara nödigt till undwijkande af confusion, sampt till att förekomma, att det den ena lagmansrätten kan ansee för ett mindre brått, en annan lagmansrätt ej må ansee för ett större brått, det en wiss regell sättes, huruledes de så kallade mindre brått skola wara beskaffade, där lagmansrätten dem med sielfwa saken skall afgiöra.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Lagcommission har rättat sig efter thet, som härtils warit brukeligit.
§ 2.
Lag befaller ej, at thetta skall skie, utan lämnas lagman sådan frihet, som härtills warit brukeligit.
§ 3.
Detta tyckes til justitiens befordran tiena, som lagen innehåller, ty den, som ej will giöra rätt, samtycker sällan, at det, som af häradsrätten blifwit förbigångit, skall af lagmansrätten afgiöras, utan will heldre til tidsens utdrächt, at det skall remitteras tilbaka igen til häradsrätten, och altså tyckes ej böra på förbijseende detta ankomma.
§ 4 [a].
Cronofogden drifwer in och skaffar dem till häradskistan, vide 2 cap.
7 §.
[b].
Man kan ej sätta ut alla casus, utan komma de an på en beskedelig domares ompröfwande, men elliest wisar slutet af denna §, att större brått äro the, för hwilka man ej med pengar böta må — — —.
Cap.
4.
§ 1.
I ställe för » skiälig misstancka » kan » skiälig anledning » sättias, ty så lijtet en missgiärning kan kallas skiälig, så lijtet kan en misstancka kallas skiälig, utan är en contradictio in adjecto.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Skiälig misstanka synes i detta fallet wäl kunna här stå, at det skall wara en misstanka, som har skiäl med sig, eller en violenta præsumtio, och är mer expressivt än » skälig anledning ».
Cap.
5.
§ 1.
Såsom tingstijma å landet blifwit i föregående 2 och 3 cap.
uthsatt, så synes och nödigt, att rättegångstijma uthsättes för rätterne i städerna: Twenne måge rättegångstijmor wara i staden, den första ifrån tiugunde dag juhl till rötemånadens begynnelse, den andra ifrån rötemånadens slut till julens begynnelse.
Under rättegångstijma hwar dag ifrån kl. 8 till 12 böra rätterne wara tillsammans, så länge någon rättegångssaak är oafgiord.
Eho det försummar böte, hwarom cap.
9 i denne balck förmäles.
Samma böter ware rätternes betiente undergifne; och ware det de öfriges i rätten ensaak.
Under vacancen måge ochså förefallande criminalmåhl företagas.
Dessutom som i cap.
2 och 3 i denne balck är infördt, att gudztienst skall hållas, då häradz eller lagmansting hålles, så må ej heller förbijgåås, att då stadzrätterne första gången om åhret sig sättia, må och gudztienst hållas, hwilket med kyrckioordningen och öfligit bruk är enligit.
Här är infördt, att rätten skall dömma öfwer de måhl, som efter lag eller särskilte stadgar ej till annan rätt höra; men här är förbijgångit att uthsättia, hwilka de måhl äro, som höra till andra fora och jurisdictioner, och än mindre forum för hwart undantagit måhl uthsatt, som dock både domare och parter till rättelse nödwändigt bör uthsättias, hälst som en part ej kan hafwa sig alla särskilte stadgar angående jurisdiction bekante.
§ 2.
Utom den dombok, som till Hoffrätten sändes, bör och een skrefwen och underskrefwen dombook hoos rätten förwaras.
Där detta ej införes, kunde någon af det, som i cap.
3 § 5 finnes, men här förbijgåås, falla den tancka, såsom onödigt wore att hafwa renskrifwen dombok hoos rätten liggiande.
Lagkommissionens svar.
§ 2.
Detta [ɔ: Angående gudstjenst för stadsdomstolarna] har förr eij ståt i lagen; lärer ej eller wara lämpligit till alla städer.
Som cämnärsrätterne i städerne hålla sina sessioner, alt som myckenheten är af rättegångssaker, så kan för dem ingen wiss tid utsättas.
Och elliest tyckes det öfriga höra til hwar och ens rätts oeconomie och upsicht; om vacancerne har Lagcommission ej nämnt, såsom ej lika på alla ställen.
Elliest kan [ej] Lagcommission upräckna alla måhl, som ej höra til Cämnärsrätten, emedan cammarsaker höra til Cammarcollegii, bergssaker til Bergscollegii och så widare.
Elliest finnes i gemeen uti 10 cap.
om foro competenti i hwarje sak.
§ 2, Man har ment, at det af sig sielft skulle förstås, at en dombok bör wara wid rätten qwar; men om så behagas, kan § så ändras: Kämnärsrätts dombok skal skrifwas af alla under, som i rätten sitta och ther giömmes; warde och lika lydande med saköreslengd etc. Cap.
6.
§ 1.
[a] Hwad som wid föregående capitel till den 1 § är påmint, det samma påminnes ochså här.
[b] Äfwen och är nödigt, att den process i wäxeltwister, som är i wäxelstadgan af åhr 1671 § 25 faststält, blifwer här infördt.
[c] I lijka måtto, att hwad som stadgas om siörättssaaker i Siölagen, cap.
12 Skipmålabalken lijkaledes införes.
§ 2.
Härtill synes det nödigt att läggia, att förän domaren dömmer om cessione bonorum, bör ägendomen efter ett richtigt af debitoren beswurit inventarium wärckeligen wara till creditorerne afträdd.
Hwad således afträdes, det hörer creditorerne till efter hwars och ens hafwande förmånsrätt.
Men om debitorn må niuta det beneficium, som cessio bonorum elliest med sig må hafwa, det ankommer sedan på domarens utslag.
§ 5.
[a] Härwid är förbijgångit, att Hoffrätterne äga hafwa inseende på magistraten, huru de sin skyldigheet fullgiöra uti de sterbhuus, som under dem lyda, och hwaruti omyndige barn äro, hwilket dock uti resolutionen på Giöta Hofrätts memorial af den 16 Octob.
1723 § 7 är förordnat.
Det synes fördenskull här kunna införas.
[b] Äfwen och därtill läggias, att magistraten giör inför Kongl.
Hoffrätten redo och räkning, huru deras provision af sterbhusen blifwit disponerat, aldenstund hwad betienternas löningar öfwerskiuter, bör efter Stockholms stadz Förmyndareordning af åhr 1667 § 20 till de fattigas underhåld och uptucktelse anläggias.
§ 6.
Det, som wid föregående capitel till den 2 § är påmint, blifwer äfwen och här påmint.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
[a] Är förr beswaradt.
[b] Förblifwer wed wäxelstadgan som förr är utlåtit, [c] Föres wid Siöölagen.
§ 2.
Härom finnes alt i Handelsbalken 16 och 17 cap.
§ 5.
[a] Här kan ej införas, at Hofrätten häröfwer skall hafwa upsicht, men om någon öfwer förmyndarekammaren eller rådstugurätt klagar, lärer Hofrätten giöra handläggning efter hwar saks beskaffenhet.
[b] Detta kan i särskildt förordning regleras.
§ 6.
Är redan förut, 5 cap.
2 §, infördt.
Cap.
7.
§ 1.
Här restringeras intekning till debitorens fasta ägendomb, hwaröfwer så wäl som det öfriga i denne § blifwit infördt, memorial är inlagt, som är remitterat till justitiædeputationen.
§ 2.
[a] Det här står, att inteckning skall efter tije åhrs förlopp förnyas, länder creditoren till omkåstnad och beswär, dels med resor, dels med utgifter, och så mycket onödigare, som creditoren bör niuta sin en gång förwärfwade förmånsrätt till godo.
[b] Det här säges, at då debitoren betalt den skulden, som intecknadt blifwit, bör han låta det hoos rätten antekna, synes skiäligare kunna devolveras in på creditoren, att han sådant låter antekna, ty att i sådant fall är creditoren mera att troo än debitoren.
Och på det sådant må kunna ärnå wärckställighet, kan creditoren wiss tijd efter undfången förnöjelse föresättias sådant hoos rätten att angifwa, och det wid wijte uti ett wist procentum af den inteknade skulden, dens ensaak, som sin skuld förnögt.
Lagkommissionens svar.
§ 2.
[a] Denna reservation är nödig, på det man må wara säker om fast egendom, antingen man den köper eller förpantar, at icke 50 à 60 åhrs inteckningar måge kunna produceras, och til äfwentyrs hermed underslef skie, och elliest kan ej eller domaren gifwa attest, om egendomen är ograverad eller ej.
[b] Som den, hwilken penningar uthlånat, haft beswäret att taga inteckningen, så bör och debitoren, när lånet är betalt, kännas detta beswäret [att låta sådant anteckna] helst som han originalobligation och inteckningen infriat; men creditoren kan sådant ej giöra, efter han gifwit obligation ifrån sig.
Cap.
8.
§ 1.
Här är förbijgångit, 1: o) huru många ledamöter måge constituera en Hoffrätt, samt hwilka betiente därwid beståås, och hwaruti deras syssla består, 2: o) när hwar session må begynnas, och huru länge den må räckia, sampt om icke gudztienst må hållas wid hwarje sessions begynnelse, 3: o) huru många residentes måge wara under vacancen, sampt hwilka dagar de böra wara tillstädes, jämbwäl hwad för saker under vacancen måge företagas och afgöras; 4: o) hwilken tijd räckenskaperne öfwer häradz- och lagmanspenningarne måge öfwersees, och om deras betalning föranstaltas, på det att ej sådan tijd därtill tages, som tillförende anwändes på rättegångssaker, medan justitiæstaten hade sina löningar utur statscontoiret.
§ 2.
Uthom de här upräknade måhlen, höra till Kongl.
Hoffrätternes immediate afgiörande: 1: o) slagsmål och injuriesaker, där med någon af Stora siöötulls betiente i dess ämbete blir angripen; 2: o) de actioner, som justitiæcantzleren äger att utföra; 3: o) de mål, hwaruti Hofrättsfiscalen har någon at tiltala för förbrytande emot kongl.
stadgar och förordningar; 4: o) riddarhusets twister; 5: o) ärsättningstwister härrörande af godz indragne under Cronan; 6: o) de twister, som Konungen uppå parternes begifwande dijt remitterar; 7: o) twister emellan Cronan och privatos om jure patronatus, som ej rörer Konungens inkomster; sampt 8: o) ärsättningstwister för bortgångit arf i adelige sterbhuus; men till Swea Hoffrätt i synnerhet: 9: o) twister, som dijt remitteras ifrån Kongl.
Cammarcollegio i ställe för reductionscommission; 10: o) præferencetwister, däruti Cronan interesserar; 11: o) twister, hwaruti Ammiralitetscassan kommer att inwecklas; 12: o) krigsmanshusets rättegångstwister, som ej äro ägotwister, och 13: o) bancotwister.
Cap.
9.
§ 1.
Det här införes, om lagman eller häradzhöfding ting försummar, at han skall böta och de rättsökiandes skada ärsättia, synes, hwad det senare angår, sällan kunna ärnå någon wärckställigheet, dels för det att widlyfftig rättegång därtill fodras, hwad skada de rättsökiande lijdit, dels för det att ofta kan hända, att häradzhöfdinge eller lagman icke är solvendo; därföre till att förkorta slijk widlyftigheet, lärer wara säkrast, att så sättes, att hwilken lagman eller häradzhöfding aldeles utheblifwer den första tingsdagen och således ting försummar, bör wara sin tienst förlustig, ty att den, som har ett ämbete, han bör achta där uppå, och må ingen annan enskyllan däremot giälla, än hastigt påkommen siukdomb eller under wägen påkommen lijfsfara eller i dess hemwist opkommen eldsnöd.
Hwad här widare införes, huru häradshöfding eller lagman skall ansees, då han allenast en tingsdag utheblifwer, när ting flera dagar påstår, kan således uthgå, och i det ställe förordnas, at en sådan wårdzlöös må sitt ämbete mista.
Men huru han må ansees, då han för seent första dagen kommer, derom är redan wid cap.
2 § 3 påmint.
Samma lag må och wara, då domaren försummar syn eller extraordinarie ting.
§ 2.
The böter för nämbdeman, som ting eller syn försummar, och här uthsättes, äro alt för stora, och i anseende till den mycket ringa förmån, som den beställningen med sig hafwer, kunna hafwa den wärckan med sig, att näppeligen någon beskedelig bonde skulle kunna förmås till att påtaga sig en sådan bestälning.
Nog lärer det wara, att då någor nämbdeman borta blifwer, en annan i medlertijd i hans ställe sättes, och han fälles honom därföre att betala.
Här står, att där ting eller syn nederlägges genom nämbds försummelse, skola de utom böter ochså swara till skadan.
Detta gier anledning till widlyfftigheet, ty att en heel rätt fodras sådant att uptaga och afdömma.
Och som nästan aldrig kan skie, att hela nämbden skall sig försumma; altså lärer wara bäst, at i de bortawarandes ställe och på deras bekostnad, lijka som redan sagt är, andra af allmogen antages, som efter aflagd domare-eed ämbetet förrätta, hwarmed och parterne äro bättre betiente, än att medelst ny rättegång sökia nämbden.
§ 3.
Där så många af Stadzrättens ledamöter borta äro, at de närwarande ej äro dombföre, synes skiäligit, att böterne förhöjas.
Så är och angelegit, at den, som för sent kommer eller för bijttijda bortgår, äfwen med de böter belägges, som här uthsatte äro.
§ 4.
Det, som är påmint wid föregående §, är och nödigt här i acht at taga, och måge de närwarande, huru få de och äro, dömma de försummelige.
§ 5.
Att detta ej eftersättes, därpå äger hoffrättsfiscalen igemen och stadzfiscalerne i synnerheet hafwa inseende.
Cap.
10.
§ 1.
Här står, att den, som will till annan kiähra, skall honom stämma.
Hwilken bör uthgifwa stämning, är i fölljande cap.
utsatt.
Men på det ingen häraf må taga anledning, som wore lijka, antingen han stämmer eller dommaren stämmer, synes nödigt att i ställe för » stämma » må sättias » låta stämma ».
Uthi denne §, därest handlas om foro domicilii synes och nödigt det at införa, efter som ofta händer, det någor giör sig fodran hoos annan, men den samma ej lagligen giör anhängig och begynner, utan upskiuter, till des annan blir död, och efter hans död begynner han rättegång emot den aflednas arfwingar, som ej hafwa tillräckelig kundskap om saken, det den, som distameras för giäld, må hafwa rätt at låta stämma den, som honom distamerar, till sitt forum samma giäld at fultyga, eller därmed at tiga, utan at sökia honom, där han bor, aldenstund den, som giäld will fodra, bör sökia den han förmeenar wara sig skyldig, uti hans foro domicilii.
Wijd slutet af denne § införes, at om den stämbde will kiära till honom igen, som stämma låtit, är han skyldig wid samma rätt att swara, der målen med hwar annan gemenskap hafwa.
Häraf fölljer, at reconventio ej tillåtes i alla instämbda civilmål, utan allenast in causis connexis, som härröra af samma actu eller contractu, hwaraf conventio härrörer, och måste således den härtils wedertagne praxis att uthfärda vice versa stämning uti twistige måhl afstanna, för det at den enas talan ej härrörer af samma actu eller contractu, som den andras, hwilket har den concequence med sig, at den stämbde eij kan straxt komma att niuta compensation och qwitta skuld emot skuld, utan måste resa till den andras forum och där uthföra sin sak, men imedlertijd, då den första dommen wunnit laga kraft och execution derpå fölgt, i fall den, som förlorat, icke medelst appellation sådant hindrar, hafwa swårt, sedan han i sin wederparts foro wunnit, at på den senare dommen återbekomma, hwad han på den första dommen uthbetalt; därföre lärer wara skiäligt, at hädanefter som härtils tillåta, at conventio måge simultaneo processu fölljas åth, och icke restringeras till causas connexas, allenast att begge måhlen äro af den beskaffenheet, at de höra till forum ordinarium, aldenstund hwad som hörer till forum privilegiatum icke kan combineras med det, som hörer till forum commune, och dessutom att reconventio ej tillåtes uti causis alimentorum, depositi och spolii, som skyndesamt böra afgiöras, eij heller där causa conventionis är summaria, men causa reconventionis ordinaria, på det at kiäranden eij må förlora beneficium summarii processus.
§ 5.
Här extenderas forum contractus ochså därtill, då någor efteråth kommer till staden, där handelen skied är, hwilket dock medelst Kongl.
Maij: tz resolut, på borgerskapets beswär af åhr 1698 § 40 blifwit borgerskapet afslagit, och har dessutom den olägenheet med sig, att då någon bonde kommer in i staden, och lagsökes där för någon handel, som tillförende i staden blifwit sluten, skulle han, innan processen blefwe sluten, icke allenast förtära all den forenskap, som han med sig hafwer, utan och medelst eftersättiande af sitt hemmans skiötzel försättias uti fattigdomb; därföre lärer wara bäst, att eij sträckia forum contractus widare än i begynnelsen af denna § anfördt, undantagandes i skuld, som giäst giör för kåst, huuslego eller annan oumgiängelig tarf, som här förmäles.
§ 6.
Här står, att då twist blir om giäld, then flere giordt, men ej förbundit sig en för alla och alla för en att betala, må creditoren låta stämma dem alla in, ther enthera af dem bor, dock så at betalningen ej annorlunda uthmätes, än hwarttheras deel efter hufwudtalet.
När twenne skrifwit under ett skuldbref, och hwarthera ej uthsat en särskilt summa för sig att häfta före, så är klart, att giälden blir en commun giäld, och ehuruwäl en creditor ej kan hålla sig straxt till en för betalningen, som skier då en för alla och alla för en sig förbundit, fölljer dock, at hwad som brister hoos den ena, må han uthsökia hoos den andra, ty elliest wore fåfängt, at twenne utan förbehålld underskrifwa ett skuldbref.
Skulle en så beskaffad giäld ej ansees för commun giäld, så är fåfängt att låta stämma samptelige, som skuldbrefwet underskrifwit, utan nog att sökia hwar och en af dem i sitt foro.
§ 7.
Går någor saak flera an, så böra samptelige stemmas, och kan med stämningen lijkaledes förhållas, som då flera arfwingar instämmas, då den, som stämningen får, kundgiör sina medinteressenter därom.
Men är allenast en, som saken angår, så kunna ej flera som parter stämmas, utan där saken är så beskaffad, att den ej kan uthrönas, utan att andra höres, så är nog, at då de ej kunna instämmas såsom wittnen, måge de instämmas till att gifwa uplysning i saaken.
§ 11.
Här förbiudes prorogatio jurisdictionis, som härrörer af parter.
Men förmäles ej, huru wid commissorialrätter skall förhållas, då konungen på begge parternes begiäran därtill lof gifwer, ty at utan begges samtycke må ingen commissorialrätt förordnas, ej heller på entheras begiäran den andra beneficium instantiarum betagas.
Willja parter skiuta deras twist under compromissarier, därom förmäles intet, som dock nödigt synes wara, hwarwid uthsättes, hwilka mål måge ställas under compromiss, sampt hwad wärkan compromissariers uthslag med sig hafwa.
§ 12.
Öfwer skadestånd må ej utaf ett blått förbehåld någon särskild rättegång anställas, utan tillijka med hufwudsaken afgiöras, med mindre att skadeståndet är så beskaffat, att däröfwer en särskilt och wijdlyfftig undersökning betarfwas.
Men öfwer rättegångskåstnad må aldeles intet någon särskilt rättegång tillåtas, utan däröfwer tillijka med hufwudsaken dömmas, som och uti cap.
24 § 3 i denne balck är infördt, ty at samma kåstnad kan wara witterlig, och således till des återsökiande intet förbehåld nödigt, utan den, som försummar sådant at fodra, må ej heller, sedan hufwudsaken är afgjord, därpå fodra.
Men på det enfaldiga parter ej måge härigenom komma att lijda medelst det, at de skadestånd och omkåstningar ej wetta at fodra, bör domaren dem därom påminna, och fastän de ej altijd äro i stånd skriftelige upsatzer därpå at företee, måge de dock det i en summa opgiwa, det domaren efter skiäligheeten kan moderera, ifall så skulle behöfwas.
Hwad omkåstningar på execution begiäres, det må uthmätas, då den fälte domen exequeras, och bör den, som execution förrättar, därpå en underskrifwen förteckning ifrån sig gifwa, som sig grundar på taxor och förordningar, då ej heller någon särskilt rättegång öfwer executionskåstnad behöfwes.
§ 17.
Sedan här åtskillige casus blifwit opräknade, säges: gånge, som därom särskilt stadgat är.
Härmed hafwes wäl afseende därpå, att desse måhl höra under en särskilt jurisdiction.
Men sådant synes både parter och domare till rättelse tydeligen böra uthsättias.
Twister om rågånger, skogsdelningar och andra prætenderade rättigheeter innom Cronans allmänningar och ödemarker uthom Bärgzlagen, höra äfwen och till särskilt forum, därom Kongl.
Maij: ttz bref af den 5 januari 1685 är uthkommit, men här intet därom infördt, hwilket dock till allmän rättelse nödigt är.
§ 18.
I ställe för » sälliare » lärer wara nödigst, att sättia » fångesman », som är mera generalt, och må wäl den, som förlorar, sökia sin fångesman för hemul uti des foro domicilii, dock må detta därtill läggias: så wida han under påstående twist denuntierat sin hemulsman litem; at han därwid kunnat honom bijträda, och förswara det, som klandras, aldenstund ifall den, som innehafwer det, som af annan klandres, skulle willja deserera saken, står dock hemulsmannen fritt den at fullföllja.
Men skulle hemulsmannen utheblifwa, sedan han instämbd blifwit, at förswara det, som klandras, må sådant hwarken hindra sakens afgiörande, eller befrija den andra at stå i hemul.
Appelleras saken under högre rätt, och denuntiatio litis ej skiedt uti nedre rätt, kan den dock skie till instantiam apellationis.
Denne påminnelse hörer wäl ej till alla delar till detta ställe.
Men som annorstädes ej blifwit infördt något om denuntiatione litis, som dock nödigt är, så blifwer nu därom här påmint.
§ 20.
Här står, at då twist opkommer, huru i staden byggias skall, gånge därom, som särskilt stadgat är.
Sammaledes står infördt uti cap.
30 Byggningabalk, och således hela Bygningebalken i Stadzlagen uhr denne sammanarbetade lag uthsluten, men som Lagcommissionen under Konung Carl den elloftes tijd wid dess utharbetade Bygningabalk och så fogat en Bygningsordning i städerna, som består af åtta capitel, och äfwen angelägit är till allmän rättelse, at slijkt ej heller i denne lagbok förbijgåås, så ser jag ej, hwarföre sådant, så wäl som mycket annat under titul af oeconomiemåhl, må förbijgåås, ty att hela jus civile är föga annorlunda att ansee, än för oeconomiemåhl, ja och sielfwe böterne, som differera hoos hwar nation efter oeconomiam civitatis, och där man will uthsluta alt hwad som hörer till oeconomiam et politiam civitatis, för den orsaken skull, at det kan wara ändring underkastat, behöfwes ej mera at införa, än allenast det: » hwad I willien menniskiorne skola giöra Eder, det giören I och dem »; hwilken lag är oföränderlig och i alla menniskior inplantat.
Skulle däremot inwändas, at där alt, som hörer till oeconomiam et politiam civitatis, skulle i lagboken införas, blefwo lagboken alt för widlyftig, så swaras därpå, at hwad som i afseende på wissa omständigheeter till en wiss tijd blifwit restringerat, kan uthelåtas, men ej så andra ordningar, hwilka såsom perpetuelle blifwit utgifne, och fördenskull angelägit, at sådanne införes, på det att man ej annorstädes må hafwa nödigt med beswär dem at efterleta.
Det har ochså warit Rijksens höglofl.
ständers intention, som klarligen sees af 1783 åhrs rijksdagsbeslut i dess 10 §.
Här står ochså, at twister om servituter i städerne skola immediate af Rådstugurätten uptagas, hwilket både är nytt och betänckeligit, i anseende därtill at beneficium primse instantiæ därigenom betages, hwarwid en part angelägit är att bijbehålla, ty at han progressu actionis altijd kan få mera uplysning, men den klagande lijkafult [är] säker, då det så kallade nuntiatio novi operis mellankommer.
Om foro arresti är i detta capitel ej något förmält, ej heller huru förhållas skall, då den ena swenska undersåten låter arrestera den andras utomlandz warande ägendomb, hwarom uti Kongl.
Maij: tz påbud af åhr 1669 § 7 finnes förordnat.
Detta alt lärer ochså förmodeligen wara nödigt att införa.
§ 21 Det här i begynnelsen anföres, rörer särskilte Rätters jurisdictioner; men huruwida det, som här sättes, att ehwad Rätt den bråttzlige elliest hörer under, skall han ändå in foro delicti dömmas, lärer fodra närmare öfwerwägande.
Skulle det, som här sättes, antagas, lärer wara nog, där det restringeras till sådanne fall, då någor, som står under särskilt jurisdiction, antingen som hufwudman eller som delachtig interesserar uti någon missgiärning med en annan, som står under allmän jurisdiction, dels till at lijsa mödan med ransakningars afskrifwande och öfwersändande, dels och till att befodra skyndesammare uthslag i hela saken.
Men [enär] och detta kan med sig föra åthskillige inconvenientier, lärer wara säkrast, at lämbna hwar Rätt wid sin jurisdiction, och till undwijkande af confusion uti jurisdictionerne, uthsättia hwad som hörer till hwar Rätts jurisdiction.
§ 25.
Hwad här införes, där det jämföres med det, som i cap.
1 § 6 Uthsökningsbalcken är infördt, finnes wara en antinomia och emot hwart annat stridande, men tryggast wid det att förblifwa, som här införes, dock så at i ställe för 10 daler silfverm: ts böter, som i förberörde capitel nämbnes, uthsättes 4 eller 5 daler silfwerm: t och at de efter sidste capitel i Uthsökningsbalken ej tillfalla Konungens Befallningshafwande, utan at pars læsa dem enskijlt för sig åthniuter; de böter, hwartill någon fälles, för det at han angrijpit Konungens Befallningshafwande, måge falla Konungens Befallningshafwande till, och ej Hoffrätten efter cap.
32 § 2 i denne Balck, ty at Konungens Befallningshafwande, men icke Hoffrätten blifwit læderat.
§ 26.
Här förmäles om särskilte stadgar, och uthsättes ej hwad de innehålla.
Men på det ingen må befatta sig med det, som honom ej tillkommer, är nödigt at uthsättias måtte, hwad särskilte stadgar innehålla, ty att hwar och en kan [ej?
] hafwa tillfälle sådanne särskilte stadgar sig at förskaffa.
§ 28.
Hwad hamnordningarne angå, så äro de ej i denne utarbetade lagbok införde, utan de så wäl som flere andra nödige förordningar däruti förbijgångne.
Uppå det sättet är man ej mindre hädanefter än tillförende med ordningar öfwerhopad.
Uthi detta capitel [är] och så förbijgånget att uthsättia, hwarest twister om rustningsrättigheter skola uptagas.
Cap.
11.
§ 3.
Där flera stämmas, där bör och hwars och ens nampn uti stämningen införas.
Men eij må kiäranden förbindas att kundgiöra hwarthera om stämningen, utan det kunna dhe sin emellan beqvämbligen giöra.
Där någon universitas, såsom härad, sokn eller stad uti civilmåhl stämmes, är nog, at nomen collectivum i stämningen införes.
Landshöfdingen med häradz- sokne- eller stadzboerne äga förordna den, som på menighetens wägnar swara skall.
Är någon annan universitas, som stämmes, war lag samma, och förena de sig sielfwa om den, som på samteligas wägnar swara skall.
§ 4.
[a] När någon universitas stämmes, lärer wara nödigt, at den samma niuter dubbelt så lång termin, som här sättes.
Stämmes ett helt härad, tå må stämningen landzhöfdingen tillställas.
Stämmes allenast en heel sockn, tå må kyrckioheerden pålysa sockenstämma, där stämningen öfwergifwas kan; stämmes en heel stad, tå må stämningen hoos rådstugurätten ingifwas.
Är det vacance och rätten således på en tid åtskild; tå må stämningen till borgmästaren lefwereras; men där han ej tillstädes är, åth någon af rådmännerne.
Stämmes en heel societet etc., kan stämningen tillställas den, som däruthi förer directionen.
Här sättes Stockholm för en särskilt lagsagu, som det och wäl så är uti sig sielf.
Men som Stockholm ligger både i Upland och Södermanland, är betänckeligit, at emot härtils wanligit bruk, at prolongera stämningsterminen.
Den naturliga skillnaden emellan Upland och Södermanland har warit i Norrström, men för twist skull emellan Upsala stift och Strängnäs stift, till hwilkens stift Stockholms stora kyrkia skulle lyda, skall wara öfwerenskommit, at skillnaden emellan Upland och Södermanland skulle sträckia sig mitt igenom staden, som och råstenen ännu uthwijser, och således Storkyrkian lyda under Upsala stift, därföre och ännu i dag erkiebiskopen, lijkmätigt Kyrckioordningen, præsiderar uti Stockholms Consistorio, då han tilstädes är.
När man nu således anseer Stockholm såsom liggiande till hälften i Upland och till hälften i Södermanland, behöfwes ej emot wanligit bruk prolongera stämningsterminen, som länder de rättsökiande till uppehåld.
[b] Här förmäles om stämning, som skier igenom offenteligit anslag på Rättens dör, men förmäles ej, när och i hwilka måhl en sådan edictalcitation må hafwa rum, som dock nödigt är at utsättia.
Uti cessions-, separations-, concursprocesser har edictalcitation rum lijkmätigt förordningen af åhr 1687, ty at owist är, om icke flera creditorer kunna wara än de, som nampngifne blifwit.
Uti desertionsprocesser, där man ej weth, war den bortlupne makan sig uppehåller, har ochså en sådan stämning efter Kyrckioordningen rum, [c] äfwen och uti missgiärningsmåhl efter Rättegångzförordningen af åhr 1695, § 1, särdeles då man ej weth, hwarest missgiärningsmannen sig uppehåller, hwarwid dock nödigt synes att uthsättia, hwilka de misgiärningsmål måge wara, däruti edictalcitation må hafwa rum, men uti ringare criminalmåhl eller i gröfre, då bekant är, hwar den bråttzlige utom landz sig uppehåller, må ingen edictalcitation brakas, utan stämning den bråttzlige i händer ställas.
När och någor giäldbunden rymmer, den kan och igenom edictalcitation instämmas, ehwad bekant är eller icke, hwarest han sig uppehåller.
Det är och så wedertagit, at då någor på öfwerhetens avocatorier sig eij infinner, at den samma medelst edictalcitation af Hoffrätten instämmes.
Alt sådant lärer wara nödigt domaren till rättelse i denne balck at införa.
§ 8.
Uthi foro defuncti sökas arfwingar för giäld, som i cap.
10 § 2 här ofwantill förmält finnes.
För det at de skiftat boo, äro de ej berättigade hwar och en till särskilt stämning, utan måge samptelige uti en stämning stämmas, ty at de samtelige representera den dödes person, och så länge någon arfwinge har något af den giäldbundnas qwarlåtenskap, har han ej bättre rätt än den giäldbundne haft, utan bör det till giäldens betalning afstå.
§ 10.
[a] I ställe för » bråttmåhl » lärer » missgiärningsmåhl » kunna sättias, ty det är swårare än det andra.
I bråttmåhl må tilllåtas genom fullmächtig at swara, men icke i missgiärningsmåhl, ehwad processus accusatorius eller inquisitorius anställes, och lärar wara nödigt därom något widlyfftigare här at införa.
[b] Wijd detta capitel lärer och wara nödigt det at införa, at som citation wärckar litis pendentiam et præventionem, det ifall någor till at förekomma sin creditor, at han ej uti foro executivo på ett rent skuldbref må sökia sin betalning, stämmer honom till domaren och där bestrider sitt skuldbreef och däraf flytande wärckan, det domaren må äga macht at påläggia kiäranden innom 14 dagar at præstera deposition af den bestridde summan, innan at han något i den instämbda saaken dömmer, det kiäranden bör fulgiöra, utan at däremot något beswär anföra eller ware sin talan förlustig.
[c] Wijd detta capitel är förbijgånget att införa, att då en prästman för någon grof missgiärning tilltalas, bör Consistorium därom kundgiöras, och då iniuriæ- och slagsmålssaker wid Cronans räntors infodrande inför rätta företages, bör Landzhöfdingen därom kundgiöras, och då någon saak angående kyrkiodisciplin företages, bör wederbörande präst kundgiöras; men då någon krigsman af landtregementerne kommer i criminalmåhl under allmän rätt att stå, bör han sielf för sin officerare upwijsa stämningen.
[d] Wijd detta capitel är ochså förbijgångit at uthsättia, hwilken bör stämmas, då ägotwister sig yppa med kyrkiohemman, med et academiæhemman och med rusthåld.
Lagkommissionens svar.
§ 3.
Denne § går allenast derpå ut, at när käranden vil instämma flere personer i omförmälde sak, han då ej nu beswäras thermed at uttaga stämning på hwar och en isynnerhet.
Men när en menighet stämmes, så är det en persona composita, och inrättas stämningen ther efter, warandes i gemeen kärandens skyldighet at kungöra stämningen then, som han will kära til, antingen thet skier til hwar och en af them, eller i socknestugan; och elliest är här ej locus at införa, huru de, som således instämmas, skohla antingen sielfwe eller genom fulmächtige i saken swara.
Och tyckes altså § wara tilräkelig.
§ 4.
[a] Hwad vid 4 § påminnes om härad och sockens instämmande, så äro thesse [rarissimi] casus, at någon privat them stämmer.
Och ther sådant skulle hända, tyckes stämningen antingen wid tinget eller socknestugorna kunna wederbörande kundgiöras eller och landshöfdingen anlitas, at then på predikostolen låta upläsa.
Om hwilket alt i lagen ej specialiter kan införas.
Stockholms stad har man anset för en särskilt lagsaga, at undvika then olikheten, som elliest skulle existera, om parten bor på Norr eller Södermalm, i anseende ther til at Uplands och Södermanlands lagsagurne mötas mit i staden.
Om ej thetta skall observeras, så skulle then.
som bor på Södermalm och stämmas til — — — — ting, allenast 3 veckor förut stämmas, men then som bodde på Norrmalm och stämmes til samma ting, prætendars 6 veckor.
[b] Målen hwarwid edictalstämning skier finnes i Handelsbalken 16 cap., Rättegångsbalken 8 cap.
2 § samt Giftermålsbalken 13 cap.
4 och 6 §.
Alla casus kunna ej i lagen införas, utan kommer af domaren effter föregående lagsens capitel, eller sakens beskaffenhet at thermed förfaras.
§ 8.
Lagcommission har tykt wara för swårt, när arfwet är skiftat, at en af arfwingarne skulle communicera stämningen med sine medarfwingar, som kunna wara fjerran från hwarannan skilde.
§ 10.
[a] Här talas ej om them som tiltales får hafwa fulmächtig eller ej, utan att i brottmål ej behöfwes stämning, utan att man på Rättens bud straxt bör comparera.
[b] Sådane specielle casus kunna ej i lagen utsättas, uthan ther the existera skulle, som lärer wara mycket sällan, så lärer wäl domaren och executoren finna, huru thermed förfaras skall.
[c] Detta tyckes wara en omgång, och lända till justitiens utdrächt, i det swaranden i brist af sådane reqvisitis, kan söka at undgå att swara i saken, warandes och elliest ej här [fråga], huru och af hwem i saken swaras skall, utan talas här allenast om stämningen.
[d] Then, som will instämma någon sak, måste sielf tilsee, at han söker rätta sakegande; ho den i hwarje sak är, kan här ej utsättas.
Cap.
12.
§ 1.
[a] Uti Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 2 är infördt, at sedan en begynt sin saak uti någon rätt genom fullmächtig at drifwa, ursächtas han ej af något påkommande förfall.
Detta är uthslutit, men där det åter kommer at införas, frågas om samma förfall skola giälla för fullmächtigen, som här upräknade äro.
Där sådant tillåtes, kan en saak länge uppehållas; därföre må eij annat förfall för en fullmächtig wara giällande, än det, som kan honom påkomma, medan han på wägen till rätten är, då saken skall företagas, ty ifall andra hinder före existera, kan han därom advertera sin principal, som en annan fullmächtig constituerar, eller sielf in termino sig infinner; men ifall principalen så långt wore därifrån, at han ej uti tijd kan sig infinna, eller annan fullmächtig ställa, kan det deraf befarade uppehåld därmedelst förekommas, at då någor antager en fullmächtig, han uti fullmachten gifwer honom i afseende på tillstötande hinder potestatem substituendi, då den antagne fullmächtigen kan en annan fullmächtig i sitt ställe sättia.
[b] Nu kan så hända, at uti en saak, där flere äro interesserade, en låter företee sine laga förfall och utheblifwer, men de andra i samma saak interesserade sig infinna.
Huru då skal förhållas, antingen den skall företagas eller upskiutas, förmäles ej.
Skiäligast lärer wara, att saken företages, aldenstund den frånwarandes rätt i saken ej är annan, än de närwarandes, så at hwad de närwarande tala eller swara in causa communi, ej annorlunda är at ansee, än som af en person talat och swarat.
§ 2.
[a] At kiäranden, som sig eij inställer wid häradz- och kämnärsrätt, wid lagmans och rådstugurätt, fälles till expensas retardati processus, som här säges, är billigt; men hwad som här förmäles, at kärande eller swarande, som förfallöös borta är, skall böta, hwilka böter i det sidsta capitel förklaras för rättens eensak, synes fodra ett närmare eftersinnande.
Rätten læderas icke af någondera partens uthewarande, eij heller lijder den något uppehåld, ty då de tillstädeswarande parter blifwit med domb åtskilde, har rätten att företaga och afgiöra de måhl, däruti entera parten borta är, och således till inga böter befogad, utan i det ställe fast skiähligare, at parten tillärkännas tillräckelige expenser.
[b] Här sättes wäl, at där kiäranden ej kan wid nästa ting å landet eller innom en månad i staden wijsa sijna laga förfall, må honom eij wijdare stå öppet sitt kiäromåhl at fulföllia, hwilket och enligit är med Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 2.
Men som swaranden uti fölliande § tillåtes att återwinna det, hwar till han dömbd blifwit, ehwad han wijsar laga förfall eller eij, så lärer ej wara oskiäligit, at kiäranden samma beneficium åthniuter, hälst sedan han betalt expensas retardati processus, hwartill han fäld blifwit, hwilket ochså är enligit med den process, som i cap.
4 § 1 Skiepmålabalken Siölagen finnes.
§ 3.
[a] Här står, at då swaranden utheblifwer, sedan wijst blifwit, at han i laga tijd fådt stämning, må domaren dömma i saken, efter ty som sanning theruti uthletas kan, hwilket är det samma, som i 1695 åhrs förordning står, at i saken skall dömmas efter dess beskaffenheet.
Men för bättre tydligheet skull lärer wara nödigt detta at tilläggia, at innan domaren dömer den frånwarande in contumaciam, det sådant ej skier utan bepröfwande, at den instämbde saken och utheblifwande parten står under den jurisdiction, dijt han stämbd blifwit, sampt i fall kiäranden hwarcken med fulla eller halfwa skiäl gitter fultyga sin talan, utan dess skiäl finnes aldeles ogille, at swaranden ej med något betungas, emedan sielfwa saken swarar för honom, som orden i cap.
4 Skiepmålabalken Siölagen lyda, dock så at kiäranden i det fall lämbnas beneficium appellationis.
[b] Nu händer ibland at den, som bor under annan jurisdiction, uppå hwilken stämning blifwit tagen, infinner sig wid rätten, men nekar, at han stämbd blifwit.
Kiäranden upwijser attest af twenne wittnen, som i hans foro domicilii boo, at de öfwerlefwererat honom stämningen.
Men han nekar ändå, wettandes at de åberopade wittnen icke kunna inom tings eller rättegångstiman sig inställa.
I sådan händelse är ej annan uthwäg, än at de åberopade wittnen, antingen å nästa tings- eller rättegångstijma, eller inför den rätt, där dee boo, förekallas, och så wida swaranden ej något laga jäf emot dem har, tillåtes deras attest beswärja, och swaranden sedan, på det han ej må eludera den på sig en gång tagne stämningen, ansees såsom contumax och fast än han sedan sig till swars infinner, ändå föruth in contumaciam dömmes, och sedan uppå fölljande ting eller föresatt rättegångstijma hafwa frijheet dommen att återwinna, lijka som om contumaciæ måhl här infördt blifwit, och således kan den nys påfundne chicanen motas.
[c] Det plägar ochså ibland hända, som här är förbijgånget, at swaranden sig wid rätten infinner, och oachtadt honom blifwit pålagt at swara, undandrager han sig ändå detsamma.
En sådan är ej annorlunda än som contumax at ansee, och kan med god skiäl in contumaciam dömmas, sampt i fall han ej däremot appellerar, lämbnas ex petiorio den fälte dommen at återwinna på samma sätt, som sagt är om den, som stämning försitter.
§ 4.
Här lämbnas den, som wunnit en contumaciædomb, därpå at sökia utmätning, hwilket och enligit är med 1695 åhrs Rättegångsförordning; men det därpå fölljer, at den, som innom den föresatte tijden för fattigdomb ej årckar fullgiöra dommen, har macht ändå at sökia återwinning, involverar såsom at præstandum, at innan någon må sökia återwinning, bör han först fullgiöra dommen.
Där detta skall fullgiöras, blifwa eij många återwinningar uti contumaciædommar.
Kan och hända, at den, som frånwarande blifwit dömbd, haft laga förfall, hwaraf detta præstandum förswinner.
Lärer således wara både billigast och säkrast, at den, som wunnit, lämbnas in foro executivo sökia fulgiörandet af dommen, där den, som tappat, eij wiser därsammastädes, at han haft laga förfall, men aldrig at påläggia honom såsom at præstandum at fulgiöra dommen, innan återwinning sökes, och annorlunda lärer ej härtils uti foro wara practicerat, eij heller nödigt at giöra rättwijsans sökiande alt för swår, hälst som den, hwilken blifwit in contumaciam dömbd, för det at han första gången utebiifwit, måste efter den fälte dommen betala expensas retardati processus, där han eij wijser, at han haft legitima impedimenta eller laga förfall.
§ 5.
[a] Det, som här säges om swaranden, kan ochså lämpas till kiäranden, där han in termino utheblifwer.
[b] Men där den twistige summan war appelabel, och wad således tillåteligit, förmäles ej, huru förhållas skall.
Dommen, som är fäld uti instantia appellationis, går wäl därpå till execution; men där någondera, till at ärhålla sakens uptagande af nyo, ärbiuder sig till at wijsa laga förfall, frågas, om och när och hwilkendera sådant må tillåtas.
[c] Blifwa både kiäranden och swaranden uti instantia appellationis borta, det kan så wäl, som det appellerade målet uti dombboken införas, och hafwe sedermera ingenthera macht det att qwällia, med mindre at innom förelagd tijd bewijses, at den ena wåldsamlingen hindrat den andra ifrån rätten och således begge utheblifwit.
[d] Med wäxel-, siörätts- och uthflytningstwister, som immediate uptages i rådstugurätten, kan, där endera parten utheblifwer, förhållas likasom uti den första instantien, doch så at execution på den falte dommen utan inwändning fortsätties.
§ 7.
[a] Där dom ej må fällas uti första termino, därtill häradzsyn blifwit stämt, utan enthera parten utheblifwer, utan at därtill företee laga förfall, så är billigt, at den utheblifwande till det ringaste fälles till expensas retardati processus.
Företeer han sina laga förfall uti den andra termino, då syn ej upskiutes, utan domb fälles, gånge dhe ådömbde expencer åter, där han winner; men där han tappar, blifwe samma expencer ståendes med tillökning af expencer för den samma terminen, då synen hålles, [b] Är någor borta ifrån lagmanssyn och ej låter förethee laga förfall därtill, då må den ej till annan termin upskiutas, utan syn för sig gå, och därpå ådömmas.
[c] I detta capitel är förbijgångit at utsättia, huru förhållas skall, då flera äro interesserade uti en twistig saak, och den ena kommer tillstädes, men den andra blir borta, eller insänder bewijs öfwer sitt laga förfall.
I sådan händelse, efter som den frånwarande och den närwarande repræsentera en person, lärer ej wara nödigt at giöra upskof i saken, utan må den afdömmas, aldenstund i fall emot dommen appelleras, den närwarandes appellation kommer den frånwarande till godo, och begge kunna därpå lijka fullt conjunctim fullföllja saken uti instantia appellationis, då saken dijt kommit.
[d] I detta capitel förmäles ej heller, huru förhållas skall, då någor i criminalmåhl instämbd utheblifwer.
Uthi cap.
11 § 10 står wäl, at då någor i bråttmåhl stämbd ej tillstädeskommer, tå må han hämptas, men som bötesmåhl ochså äro bråttmåhl, doch alla botesmåhl ej af den beskaffenheet, att den stämbde bör hämtas, så lärer wara nödigt, at dommaren till rättelse en tydelig skillnad häruti införes.
Lijkaledes är nödigt att införa, huru contumacia i matrimonialtwister skall ansees.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
[a] Här talas om sielfwa principalernes förfall; och kan ej nekas, at samma förfall kunna gälla för fulmäcktigen som för principalen, hwilket uppå domarens ompröfwan ankommer.
[b] Specialia, hwarom här påminnes, kunna ej i lagen utsättas, utan ankomma på en beskedelig domares bepröfwande.
§ 2.
[a] Böterne för then, som ej inställer sig wid upropet, grunda sig på 1695 åhrs processordning och äro för den despect, som rätten genom partens uteblifwande skieer.
[b] Laga förfall fordras ej widare att käranden skall wisa, utan så är, at han will slippa at ersätta swaranden kostnaden, elliest är § klar, at han äntå får [genom stämning till nästa] ting fulfölja saken.
§ 3.
[a] I 10 cap.
11 § af denna balk står, at ingen sak utan i dess rätta foro får uptagas, och altså behöfwer det ej å nyo här införas; likasom icke, efter kärandens påstående, utan efter sakens beskaffenhet samt skäl och bevis dömas skall, [b] Den är specialis casus; kan ej eller i lagen införas, utan domaren måste efter omständigheterne deröfwer sig besluta.
Kunnandes man ej gifwa anledning, at i så beskaffad sak skall dömas in contumaciam, hwarigenom processen mera skulle ställas i widlyftigheet [än förkortas], utan kan den, som i saken obefogad ändring giör, anses med böter och expenser.
[c] I denne casus är ingen twifwelsmåhl, at ju domaren dömmer en sådan in contumaciam.
§ 4.
Sista orden i § 3 wisa, at den, som wunnit, får söka utmätning å sådan dom, och at det ej är således något præstandum för den, som tappat, at fulgiöra domen sielfmant.
Therföre kan så mycket mindre then meningen i 4 § till then, som fattig är, therhän förtydas.
§ 5.
[a] Meningen af § är sådan, at om kiäranden uteblifwer, är förre domen fast.
[b] Wadet tillåtes ej, der summan ej är appellabel, se 25 cap.
7 §, Laga förfall gälla så här som i andre måhl, men § handlar om dhen, som förfallolös blifwer borta.
[c] Blefwe begge parterne ute, så följer af sig sjelft at underrättens dom står fast.
[d] Såsom desse saker af rådstugurätten immediate uptagas, så följer deraf, at samma proces med contumacie måhl der måste brukas, som i första instantien härwid, doch observeras i växelsaker thet, som vexelstadgan innehåller, at then, som härför lagsökes, bör straxt ställa borgen eller säkerhet, eller träda i arrest.
§ 7.
[a] § är klar och ses deraf, at när syn andra gången är utsat, som för sig går, och då tillika dömes om expencerne, nembl.
så wäll de, som wid den första upskiutne synen som den senare wärkstälte kunnat påstås.
[b] Man tycker, at lagman bör ochså upskiuta syn, när parten första gången ej tilstädes är, efter som parten wid sielfwa synen måste förete sine råmärcken och skiäl.
Men försummar han then andra gången utsatte synen, må han skylla sig sielf.
[c] Detta måste pröfwas efter omständigheeterne af dommaren; ty om den närwarande äger största deelen i saken och bäste kundskapen derom, synes saken kunna afgöras.
Elliest är best, at den upskiutes.
[d] 10 § wisar at i brotmål när then som käris til, ej på rättens bud tilstädeskommer må then til rätten hämtas.
Samma beskaffenhet är med matrimonialsaker och andre pastorelle saker, hwari ej slut kan giöras, innan begge parterne blifwit hörde.
Cap.
13.
§ 2.
Hwad obeskiedeligit jäf må heta, det ankommer på domaren, och som de häruti satte böter äro rättens ensaak, synes de således kunna modereras, at i ställe för tije daler sättes en daler, i ställe för tiugu daler twå daler, och i ställe för fembtijo daler femb daler.
Parter kunna snart retas till att fatta misstankar om dommaren, och måge fördenskull böterne lämpas efter deras swagheeter, så at de därigenom ej utharmas.
§ 4.
Här står, at ej må domare i öfwerrätt jäfwas i den saak, därutinnan dess son eller måg i underrätten dömt, utan så är att de för embetes brått där lagligen anklagade warda; men som — — — mycket nära sammanbinder föräldrar och barn, och ofta kan hända, att underdomaren så dömt i den saak, hwarom twistas, at han förtienar därföre under tiltahl at ställas; altså och på det sådant ej må hindras, lärer det, som här förkastas, ej annorlunda än för skiäligt jäf kunna ansees.
Lagkommissionens svar.
§ 2.
Man tycker, at desse böter ej äro för dryga för parten som obeskiedeligen jäfwar dommaren, emedan sielfwe domareembetet dherigenom lider.
§ 4.
Som domaren afswär al wälde och des utan saken ej är hans egen, så tyckes intet hinder wara i wägen, at ju faderen må sittia domare i öfwerrätt öfwer then sak, som hans son wid underrätt afdömt.
Cap.
14.
§ 1.
[a] Här säges, at i den första och andra instantien böra rättegångstwister munteligen föras, men wärckan däraf förswinner medelst det, som efter fölljer, nämbligen: där sakens wickt och widlyftigheet, eller andra omständigheeter ej fodra, at det skrifteligen skier.
Jag har uti ett inlagt memorial, som blifwit remitterat till Iustitiædeputationen både tydeligen och widlyfteligen anfördt, at där widlyftigheter uti rättegånger skola förkortas, och parter i deras stridigheeter till skyndesampt slut förhielpas, måtte skriftwäxlingar hädanefter både i de twenne första instantier, jämwäl i öfwerrätterne afskaffas, och i det ställe den i forna tijder här i rijket antagne, men sedermera uhr bruk komne process återställas, så at alla rättegångstwister munteligen föres, lijkasom ännu skier wid häradztingen, då kiäranden korteligen föreställer speciem facti, tillijka med sitt påstående, och där swaranden sådant nekar, föreställes witnen och documenter, som straxt examineras, och därpå dömmes.
Hwaremot då appellerat blifwit, upwijser kiäranden uti instantia appellationis den fälte dommen, och anförer munteligen sine gravamina, därpå den andra parten äfwen munteligen swarar, och domaren efter sakens öfwerwägande slut däruti fattar.
Uppå hwilket sätt alla af parterne hemma uptänckte chicaner förswinna, och rättegångssaker till skyndesammare sluth kunna befodras, än nu skier, då widlyftige skriftwäxlingar i bruk äre.
Uti hwilket alt jag refererar mig på mitt ingifne memorial, som är remitterat till Justitiædeputationen, däruti de inkast, som emot den gambla swänska processens återställande kunna giöras, äro uptagne och beswarade.
Men det är och blir wist, at ehwad uthwägar måge uptänckias, kunna aldrig rättegångs widlyfftigheeter förkårtas, där icke skriftwäxlingar afskaffas och i det ställe munteligit föredrag återställes, lijka som ännu på häradztingen skier.
[b] Men om ändteligen skriftwäxlingar skola bijbehållas, är högst angelägit, at sådant ej introduceras wid landzrätten, utan blifwer allenast wid stadzrätten, dock ej så at det restringeras till en skrifft på hwardera sijdan, som här säges, utan att replica och duplica hädanefter, som ännu brukeligit är, tillåtes, aldenstund där eij genswar tillåtes på swar, kan eij domaren ärhålla tilräkelig kundskap om saken.
§ 2.
[a] Där sättet [är?
] at rationer genom skriftwexlingar skola fortsättias, är uprop nödigt, som här uthsättes.
Men det, at saken ej skall företagas, då parten på första comparitionsdagen sig infinner, är emot Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 2 och 12, och länder till justitiens uppehåld.
[b] Försummar någondera parten fölljande uprop eller kommer oberedd tillstädes, så må wäl därföre bötas, men samma böter ej tillfalla dommaren, ty at han ej lyder, utan wederparten, och måge samma böter i dommen öfwer hufwudsaken honom tillärkiännas.
§ 3.
De böter, som här utsättes, måge aldeles intet tillfalla domaren, utan parten i domen tillärkiännas.
§ 4.
Den här prætenderade vidimation, som ochså i den nya taxan blifwit infördt, är aldeles onödig, aldenstund ingen domb fästes på copior, utan på originaler, och är således detta en ny gravation för parter, som dessutom äro nog graverade.
§ 5.
Här står, at ej må något inblandas i parternes inlagor, thet till saken ej rätteliga höres, wid böter af 5 daler, 10 daler eller och mera, som domaren skiäligt bepröfwar.
Där rättegångssaker finge munteligen ageras och någonthera parten i sitt tahl eller swar något inblandade, thet ej till saken rätteligen hörer, så kunde domaren straxt warna honom, at sådant ej hörde til saken, deraf parten hade anledning sig straxt at rätta, utan at falla till böter; men då skrifteligen ageras, kan lätt hända, at en part i sin inlaga införer det, som ej hörer till saken, i mening at det hörer till saken, kunnandes han, såsom blind i sin egen saak, ej så wäl därutinnan giöra skillnad, som dommaren.
Nu nekas wäl ej, at onödig widlyftighet och särdeles det, som till saken ej hörer, icke må i parternes inlagor inflyta, aldenstund tijden med dess upläsande uthdrages och justitien således uppehälles, men af parternes felachtigheet sins emellan, må ej domaren hafwa någon fördeel, utan där böter skola i detta måhl ärläggias, bör parten, som af uppehållet lidit, dem åthniuta, och uti expenserne, som han winner, inslås.
Det wore ock äfwentyrligit at låta sådanne böter tillfalla domaren, icke allenast i anseende därtill at de här utsättes nästan för höga, utan och lämbnas domaren dem at förhöga til mera.
§ 6.
[a] Uthi rättegångar, som medelst skriftwäxling föres, är den här införde widlyftighet oumgiängelig, men med böter må ej domaren ricktas utan dömme af saken, då den uthsatte terminen förflutit.
[b] Hwad här förmäles om protocolls upläsande och justerande är billigt, allenast det där tillägges, at sådant skier straxt, emedan alt är i friskt minne, så hoos domaren som hoos parterne.
§ 7.
[a] Missfirmer någor sin wederdeloman inför rätta, så är skiäligt, at han därföre böter.
Men at domaren skall allena behålla böterne, som 1695 åhrs Rättegångsordning innehåller, är emot cap.
43 Tingmålabalken LL, och fördenskull skiäligt, at om de ej måge gå till treskiftes, som fordomb, måge de dock gå till tweskiftes, hälften åth rätten och hälften åth den læderade parten, [b] allenast at desse böter ej högre sträckia sig än till tije daler silfwerm: t, där han de fälte oqwädinsord, som å heder eller ähra gå, genast rättar och återkallar, för andra och ohöfwiske och förachtelige ord eller åthäfwor, allenast till femb daler, hwilcken distinction finnes uti cap.
60 § 6 Missgiärningsbalken, och här fuller giord är, men ej så tydeligit, at icke kan hända, at det förre och mindre kunna tagas lijka.
[c] Här står at den, som talar eller skrifwer wanwördeliga emot domaren, skall böta dubbelt eller och högre, alt som domaren där det skiedt är, skiäligt pröfwar, sampt giöra offentelig afbön.
Detta synes böra limitteras 1: o) där domaren retar parten, och emot domarereglorne i den 22 och 23 § icke talar sacktmodeliga med den, som för rätten kommer, utan warder på honom wred, och giör sig således för honom misstänckt, 2: o) där domaren icke retat parten, utan parten af sielf tagen ondska talar eller skrifwer något wanwördigt emot domaren, at domaren ej lämbnas efter egit behag at förhöga böterne, aldenstund de äre rättens ensaak, utan at et wist quantum föresättes, där öfwer han aldrig må gåå, men wäl där under, sampt 3: o) då parten fälles till böter, må han ej fälles till afbön, ty at då han för sitt brått uthståt sitt straff, är intet öfrigit, som han har at afbedia.
§ 8.
De böter, som här utsättes, må ej domaren, utan parten åthniuta, och i de expenser, som honom tillägges, inräknas, men ej må några grader, utan till ett lijka quantum sättias, efter som upsåtelig osanning är lijka skadelig, ehwad för domstohl den framföres före.
§ 9.
Iuramentum calumniæ eller som det här kallas wrångoed, ansees här wäl som ett medel at fa sanningen fram i twistige måhl, och där det kunde hafwa den wärckan, borde det brukas icke mindre i den första instantien, än i de högre instantier.
Men som ändamålet ej stådt därmed at ärhållas, utan sådanne eder fast mera warit ett missbruk af Gudz nampn; altså lärer wara bäst sådanne ifrån främmande domstolar först låntagne eder, aldeles at uphäfwa, hälst som domaren, där omständigheterne så fodra, har macht at påläggia wärjemålsed, som både i Gudz och Sweriges lag är grundadt.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
[a] At aldeles afskaffa skriftwäxling wid rätterne, låter sig ej göra, besynnerlig i de saker, som äro widlyftige, och bestå af månge punckter, såsom i arfskaper och liqvidationsmåhl, helst elliest hwad parten skulle dictera til protocollet i sådane saker, skulle taga bort tiden för domaren, och protocollet blifwa äfwen så widlyftigt som skriffterne, hwilket [jämwäl skulle?
] justeras och således å nyo förorsaka tidspillan, [b] Domaren kan höra parten munteligen, om han har nödig mera uplysning och elliest tillåter § 2: ne skriffter å hwarthera sidan i wichtige saker.
§ 2.
[a] Om § nogare påses, finnes at den ej strider emot 1695 åhrs processordning; ty här handlas om swaranden, som in termino comparitionis är tilstädes, men wid nästa uprop försummar at ingifwa dess exception.
[b] Som det är en despect för domaren, när parten upropet försummar, så tyckes böterne honom böra tilkomma, hwilket och härtils warit wanligit.
Vide 1695 åhrs procesordnings 24 §, circa finem.
§ 3.
Sådane böter hafwa altid warit rättens ensak.
§ 4.
Allegaterne, som acten bifogas, böra wara vidimerade, om de skohla äga witsord, helst originalerne ej framwisas, utan at domaren eller contraparten det äskar.
§ 5.
At widlyftigheet hämmas i skrifwande, lärer finnas ganska nödigt, och at den, som deremot bryter, bör plichta, grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 4 § circa finem.
§ 6.
[a] För parten tyckes drägeligare at böta, om han försummar conferencen, utan at han skulle första gången mista straxt den förmon at blifwa hörd.
Thesutan torde domaren til sin egen uplysning desidererat förhöret.
[b] Protocollet kan ej altid så straxt wara färdigt, at det för parten kan upläsas.
§ 7.
[a] At böterne tilfalla domaren grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 22 § samt 24 § in fine.
[b] I § står klarligen: som brottet är till.
[c] Præsumtion är altid för domaren, at han beskiedeligen skickar sig i ämbetet, och det, som utsat är, at böterne i thetta fall skohla fördubblas, samt afböön skie, grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 22 §.
§ 8.
I 1695 åhrs Processordning finnes, at böterne äro större eller mindre, alt som domstolarne äro til.
Och som på första instantiens dom ej följer deposition, så är och billigt, at den, som will för leda Hofrätten, bör mera plichta än then, som thet tilbiuder wid häradsrätten.
§ 9.
I § står tydeligen, at wrångoed ej pålägges, [utan] ther sanning ej annars utletas kan, och elliest grundar sig thenne § på Kl. M: ts resol.
på Göta Hofrets [memorial] af den 16 Octob.
1723.
Cap.
15.
§ 2.
Det här står, at ingen må brukas till fullmächtig, som af rätten ej godkiänd är, och lof därtill fådt, inskränker den naturliga frijheeten at få anförtroo sin saak åth hwilken en will, hwaraf ett monopolium för godkiände advocater existerar, de rättsökiande till gravation.
När en enfalldig och i civillag oförfaren part den saken sielf angår, för Rätta kommer, kan han ej afwijsas, utan dä domaren giör sig noga underrättat om sielfwa facta, hwaraf actionen sitt uhrsprung har, och håller parten wid dess föredragande uthi naturlig ordning, sampt hörer den enas påstående och den andras swar, felas ej, at där domaren har samma egenskaper, som här fodras af en advocat eller fullmächtig, nämbligen at han är ährlig och redelig och lagfaren, det han ju rätteligen må kunna afgiöra saken, ehuru oförfaren sielfwa parten är uthi civillag.
I det anseende kan ej heller en part wäl betagas at betiena sig af hwilken fullmächtig han will, fast än samma fullmächtig eij är så lagförfaren, allenast at han giordt sig underrättat om sielfwa facto, ty at præsumtio är, at domaren sielf weth lag och förordningar, och hwad processen angår, däruti är hans skyldigheet at påminna parten.
Uthi forna tijder, då rättegånger blifwit munteligen förde, finner man ej mycket om advocater och fullmächtige.
Men så snart sättet, att igenom skriftwäxlingar föra rättegånger, blifwit wid domstolarne utanifrån infördt, hafwa och advocater fölgt med, hwarunder som domarens beqwämligheet och advocaters fördehl berodt, står den däraf tijmande omkåstnad ej att afböjas, med mindre at det gambla sättet at munteligen föra rättegånger åter införas, hwarom mitt till Justitiædeputationen remitterade memorial förmäler.
Skulle sådant eij bijfall finna, så är dock angelägit, at ej något monopolium eller skråå för advocater inrättas, uthan hwar rättsökiande lämbnas frijheet at antaga den till fulmächtig, som han har bästa förtroende till, utan att wara bunden till någon af ordinarie advocater.
Här står ochså, at dem, som äro i Kongl.
Maij: ts och Cronones tienst, tillåtes, at wara fullmächtige i rättegängstwister, dock med den limitation, som Kongl.
Maij: ts resolution af åhr 1723 § 4 innehåller.
Detta synes fordra ett närmare eftertänckiande, ty at nästan omöjeligit är, at någor kan wårda private rättegånger, med mindre at icke något försummas af den publique beställning, hwaruti han sitter, ehwad præcautioner däremot tages.
§ 4.
Härwid eller och wid föregående § kan och införas, at präster som fullmächtige ej måge drifwa rättegångssaker, widare än i de måhl, hwarom Kyrkioordningen i cap.
19 § 22 förmäler.
§ 5.
[a] Här lärer och så kunnat införas hwad fiscalers giöromål må wara, sampt hwad de wid sitt ämbete böre i acht taga.
[b] Men det här står, at skattebonde må i jordatwist sielf fullmächtig taga, är likasom wille man insättia: Frälseman må i jordatwist sielf fullmächtig taga, hwilket aldrig hwarcken frälseman eller skattebonde warit bestrit.
Och på det ingen må häraf taga anledning at bestrida skattebonde i andra mål at taga sig fullmächtig synes bäst, detta at uthlåta.
§ 7.
Där fullmächtigen i händelse af hastigt påkommet laga förfall ej tillåtes att substituera en annan i sitt ställe, hwarom wid cap.
12 § 1 är påmint, kan lätteligen däraf uppehåld förorsakas.
§ 8.
På det at ej något uppehåld må förorsakas ex reassumptione processus, när principalen dör, lärer wara bäst, at den, som uthgifwer fullmacht, inrättar den för sig och sina anhörige.
Willja de den återkalla, det må stå dem fritt, allenast att intet uppehåld förorsakas.
§ 10.
Det här står, at ej på någon inlaga må dömmas, där den ej satt sitt nampn under, som skriften författat, är eij annorlunda at ansee än för ett medel, at befodra advocaters inkomst, hwilket aldrig må tillåtas.
Det är för swårt, då enom förmenas munteligen at uthföra sin saak, att ej emottaga hans inlaga, utan concepisten den jempte honom underskrifwit, hwilket ej annat är, än at bringa honom uppå omkåstnad, den han ofta kan undgå, i det at dess skyldeman, wän eller bekant kan upsättia för honom en inlaga, det han ej giör, där han skall sitt nampn där undersättia, utan låter honom häldre gå omkring och sökia någon advocat, som för penningar skrifwer, och jempte honom sitt nampn där under sätter.
§ 11.
Wille principalen upsäija sin fullmächtig, hafwe macht därtill, dock bör han hålla honom skadeslöös.
§ 12.
Här står, at då emellan principalen och fullmächtigen ett wist aftahl om arfwodes löhn är giordt, förblifwer därwid.
Men förmäles ej, huru därwid förhållas skall, när principalen förlijker sig med sin wederpart, utan at afwänta domb, huru då med arfwodeslönen förhållas skall.
I sådant fall bör arfwodelönen lijka fult efter aftahl uthbetalas, ty principalens transaction med sin wederpart kan eij bryta det aftahl, som med fullmächtigen är giordt, så wida icke något feel eller hinder på fullmächtigens sijda emellan kommit, som föranlåtit principalen med sin wederpart at transigera, då den uthfäste arfwodeslönen kommer at modereras.
Men grundar sig aftahlet om arfwodeslön uppå fulmächtigens försäkran, at principalen skall winna, i hwilket afseende arfwodeslönen blifwit förhögd, och fulmächtigen på sin sida wijst all flijt, niute fullmächtigen den betingade arfwodeslönen oafkårtadt, då principalen uthi fullmächtigens frånwaru eller honom owitterligen transigerar med wederparten.
Skier transaction uti fullmächtigens närwaru eller honom witterligen, och principalen igenom förlijkning ej ärhåller alt hwad fullmächtigen honom försäkrat, så må ej heller fullmächtigen mera niuta, än dess förtiente salarium, men eij något såsom palmarium, quod victori ex ergo debetur.
Där fullmächtig, med hwilken wist aftahl blifwit giordt om arfwodes lön, innan den antagne rättegången blifwit till ända förd och afgiord: då må arfwodeslönen, den dess efterlämbnade anhörige fodra, modereras till det skiäligt är.
Transigera principal och fullmächtig om quota litis, det må fast stånda, ty at hwar må giöra i sin saak, som han för sig nyttigt finner.
§ 14.
Hwad här stadgas om ärolöös, lärer skiäligen kunna uthslutas, ty ärolöös är föga bättre än bannlyst, med hwilcken ingen må umgiänge hafwa.
Och som straff eij må så inrättas, at någor må wara såsom lefwandes död, ty at därmedelst uthestänges en sådan ifrån bättring, och af brist at få bruka ärlige näringsmedel, måste förfalla uppå olofliga medel, både sig och andra till skada, så lärer det uthsatte straffet wara nog, utan at dömma honom därofwanpå til ärelöös, allenast det därtill lägges, at han sedermera ej må få wara fulmächtig uti någon rättegångssaak.
§ 15.
Utaf det at rättegånger drifwas medelst skriftwäxlingar, och hwar och ens tijd eij tillåter, att den ena tijden efter den andra gå och passa up wid rätterne, ofta är och det, at ens wilkor eij tilllåter att leija någon annan i sitt ställe, utan skickar en sådan åstad, som han kan; så synes nästan för swårt at i slijkt fall skall någon beläggias med böter, då ej pröfwas, at rättegången därigenom uppehälles.
Men at ingen må för sig upskicka öfwermaga, det är skiäligt.
Andra måge tålas och i anseende till det at ingen kan hindra dem att tala och swara i sina egna, kunna de eij ansees för otienliga persohner, at för någon annan ingifwa en skrift.
§ 16.
Alla de här införde böter måge afskaffas, och i det ställe tilläggias den parten tillräckelige expencer, som blifwit lagförd af den, som ingen talan äger i saaken.
Lagkommissionens svar.
§ 2.
§ syftar på at utestänga oärlige, oförståndige och sådane advocater, som uphettssa enfaldigt folck til trätor.
§ 4.
Tyckes wara onödigt, effter som man nästan aldrig sett någon präst advocera för andra, och thesutom hörer thetta til Kyrckioordningen.
§ 5.
[a] Om fiscalers ämbete kan ej specialiter i lagen införas, utan han rättar sig efter sin instruction och fullmacht.
[b] Att i lagen står, thet skattebonde må sigh fullmächtig taga i jordetwist, tyckes ej gifwa anledning til thenne argumentation, utan wisar, at skattebonden ej må förbiudas at altid hafwa därwid cronobetiente.
Och som i 20 cap.
§ 3 är præceverat, at bonden ej må förlika bort någon skattskyldig jord; så tyckes Cronan eller ränteägaren derigenom wara säker om sin rätt.
§ 7.
At lämna alle fulmächtige protestatem substituendi tyckes wara betänckeligit.
§ 8.
Lagcommissionen har tyckt wara bäst, att när hufwudman dör, arfwingarne gifwa ny fulmacht, innan saken fulföljes, efter hända torde, at de willia afstå med en sådan rättegång.
§ 10.
Thet är så mycket nödigare, at concepisten sätter sitt namn under skriften, hwilcken han för enfaldigt folck författat, som man elliest ej kan få rätt på then, som anstötelige skrifter upsatt; har sin grund i 1695 års Processordnings 10 §, in fine.
§ 11.
Fulmachten kan ej sträcka sig längre, än så länge principalen will bruka then antagne til fulmächtig.
Och thetta additement lärer således ej wara nödigt.
§ 12.
Sådana specialia kunna ej införas i lagen, utan thetta ankommer på domarens ompröfwande, om twist derom blifwer.
§ 14.
Som thetta är en grof giärning och et purt bedrägeri, så tyckes han förtiena at wara ährolöös.
§ 15.
Denna § grundar sig på 1695 åhrs Processordning 20 § circa finem.
§ 16.
Som han will förleda rätten til at döma i then sak, theruti han äger tala, så skier rätten äfwen dheruti förnär, och therföre böra böterne wara rättens ensak.
Genom skadan fylles contraparten.
Cap, 16.
§ 1.
[a] Till det här står, at då exceptio declinatoria fori giöres, bör domaren gifwa sitt utslag däröfwer, lärer wara nödigt det at tilläggia, at domaren ej i samma utslag binder parthen att swara, och betager honom därmed dess exceptiones dilatoriæ, dem han eij kunnat anföra, medan comptentia fori eij warit faststält.
[b] Det här sättes, at parten lämbnas at förklara sitt missnöije, innan nästa dagen till ändagådt, länder till justitiens uppehåld uti de foris, där rättegånger munteligen föras, ty at häradzting, där munteligen ageras, kan wara till ända, förrän de föresatte fatalia till ända luppit, och må fördenskull uti första instantien på landet missnöije straxt förklaras, och den här uthsatte prolongation, lämbnas till de rätter, hwarest skriftwäxlingar och den deraf flytande widlyftighet äro i bruk.
[c] Där något, som här uthsättes, af den missnögde försummas, må hwarken 20 daler eller mera bötas, och domaren hemfalla, som af detta uppehåld eij lijder, utan inslås i de expenser, som den winnande parten uti hufwuddommen tillärkiännes.
§ 2.
[a] Det här sättes, at den, som ohemult klagar öfwer rättens uthslag de competentia fori, skall böta 30 daler eller och mera, som saken är till, lärer fodra ett närmare öfwerwägande.
Hoffrätten har sin lön, på det at den samma skall afgiöra de till Hoffrätten hörande beswär, och må fördenskull ej hafwa någon fördehl af twistande parters fehlachtigheeter, då samma fehlachtigheeter ej röra Hoffrätten, utan i det ställe är skiäligare, at den lijdande parten tillärkiännes expensers tillräckelig ärsättning.
[b] Utaf det at ej blifwit i denne balk infördt, hwilka de måhl äro, som i anseende antingen till personen eller till sielfwa saken höra till särskilta fora, kan lätt hända, att uti twister de competentia fori, kan så wäl domaren som parten sig försee, hwilket och orsaken är, hwarföre beswär emot sådanne uthslag tillåtes at anföra.
Är fördenskull nödigt at till allmän rättelse något wist i denne balk införes, och där något twifwelachtigt däröfwer förekomme, at sådant efter föregången communication med andra så kallade särskilte jurisdictioner afgiordes.
§ 3.
Exceptio plurium litis consortium har afseende icke allenast på swaranden, då han sökes allena uti en saak, som flera angår, hwarom här förmäles, utan och på kiäranden, då han will tala i en saak, däruti han icke allena, utan flera med honom äro interesserade, hwarom här ej förmäles.
Och som denne exception mäst är giällande uti causis individuis, men ej så uti causis dividuis, så lärer wara nödigt, at domaren och parter till rättelse uthsättes, hwilka måhl äro af den beskaffenheet, at flera måge stämma eller stämmas, eller eij, och då sådant uthsättes, kan det uthslag, som däruti fälles, upskiutas at däröfwer föra beswär, till dess hufwudsaaken ordinaria via till öfwerdomaren kommer.
§ 4.
[a] Till at förekomma widlyftigheet, lärer wara nödigt at den, som har några upskofsinwändningar eller exceptiones dilatorias, dem samme munteligen föredrager, fast än hufwudsaken tillåtes medelst skriftwäxlingar at utföras, äfwen i de måhl, som i Hoffrätten immediate uptages, på det at tijden medelst skriftwäxling däröfwer icke utdrages, utan där exceptiones dilatoriæ förkastas, och den dem anförer, fälles at contestera litem och directe i saken swara, hufwudtwisten så mycket förr må slutas och till afgiörande komma, [b] med mindre, at någon exceptio præjudicialis blifwit anfördt, som är af den beskaffenheet, at en annan sak bör föregå den instämbde saken, såsom till exempel en stämmer annan för åwärckan på sina ägor, den stämbde swarar, at den öfwerklagade åwärckan är på hans egna ägor, hwaraf fölljer, at då rågången är stridig, i det at antingen ingen rågång finnes, eller at hwar för sig upwijsa en särskilt rågång, bör twisten om äganderätten lämbnas till afgiörande, innan at det instämbde måhlet angående åwärckan kan till afgiörande företagas; därföre och då exceptio præjudicalis finnes af den beskaffenhet, at den ena saken kan giöra den andra något præjudicium, må eij den stämbde fällas at contestera litem, utan först afwäntas hwad slut må blifwa uti quæstione præjudiciali, så wida en redig process i rättegångsmåhl må bijbehållas.
[c] Men när någon, som stämbd blifwit, har exceptiones peremtorias, eller sådanne inwändningar, hwarmed han menar sig kunna aldeles afskiära sin wederparts talan, må han dem eij anföra, såsom dymedelst at undgå contestationem litis, utan sådant ansees, såsom lis wore contestata, och directe swarat i hufwudsaken, därpå dom må fällas, ty där annars skier och då någor införer exceptionem peremtoriam i hufwudsaken, och därjemte uthlåter sig, at han eij will contestera litem, fölljer deraf, särdeles då den anförde excepto peremtoria ej pröfwas tillräckelig, at domaren måste först dömma de contestatione litis, och sedan dömma i hufwudsaken, hwilken widlyftigheet kan förekommas, då exceptio peremtoria tages för contestatione litis, som det och wärckeligen är, oachtadt at swaranden där hoos utlåtit sig, at han ej contesterar litem.
[d] Anföres exceptio rei judicatæ och bewijses, därmed är en heel annan beskaffenheet, ty det mål, hwaröfwer tillförende domb är ågången, det må domaren ej uptaga, utan efter Rättegångsordinantien af åhr 1614 § 2 ifrån sig skiuta.
Detta alt håller iag nödigt, at det här införes, på det at all confusion må förekommas.
[e] Hwad här införes om inwändning emot wittnen, lärer fogeligare kunna införas wid fölljande capitel 17, därest om laga bewis handlas.
Men på det ingen må af de här införde orden, som så lyda: » eller hwad elliest inwändes », må taga anledning, at domaren, lijka som han utlåter sig öfwer wittnens habilitet, måtte han ochså straxt uthlåta sig öfwer skriftelige bewijs giltugheet, jämwäl öfwer hwart och ett wid syner eller besichtningar företedt skiäl, utan at domaren sådant förbiudes, ty at, då domb fälles i hufwudsaken, kan införas, och däraf sees, huruledes de förebrachte skiäl och bewijs blifwit ansedde.
Det kan wäl synas, som denne påminnelse wore öfwerflödig, af orsaak at man ej kan föreställa sig, at någon domare uthlåther sig öfwer parternes bewijs och skiäl, förut och förr än domb fälles.
Men så kan dock exempel därpå wijsas, at sådant skiedt, och på det sådant ej widare må skie, lärer wara nödigt slijkt att förekomma och afböija.
[f] Det här införes, att den part, som är missnögd med rättens utslag uti processuelquæstioner, som existera antingen ante vel post litis ingressum, jämwäl uti wittnestwister, bör innom den här föresatte tijden förklara sitt missnöije, är och enligit med förordningar och praxi, men lärer wara både öfwerflödigt och onödigt, utan i det ställe bäst, at då hufwudsaken blifwit afdömbd, och kommit till öfwerdommaren, at parten utan föregången missnöijes förklarande, lämbnas fritt, då han beswärar sig öfwer dommaren i hufwudsaken, må han och beswära sig öfwer rättens utslag in processualibus och i wittnestwister, där han sig därtill befogad finner.
§ 5.
[a] Det här säges, at alla inwändningar skola i rättegångens början på en gång företees, är fuller wäl, sampt at den limitation därwid är fogat, ther de sådane äro, at de på en gång kunna företees.
Men på det at sådant tydeligen må blifwa uthsatt, lärer wara nödigt, att eftersom præliminaire exceptioner böra föregå, och at med dem kunna eij dilatoriske exceptioner sammanbindas, at här uthsättes, hwilka exceptioner måge præliminaire heta, sampt då däröfwer uthslag giöres, at ej något de contestatione litis fastställes, på det att den parten, som succumberar, dymedelst ej må betagas at anföra sina exceptiones dilatorias, som honom angelägne kunna wara.
[b] Här står, at där någon innehållit at på en gång företee sina inwändningar, sakens slut därmed at hindra, skall densamma böta.
Utaf slijkt uppehåld lijder eij domaren, utan parten, och må för den skull domaren inga böter tillfalla, utan uti expenser åth den winnande parten tillslås.
[c] Men där några exceptiones dilatoriæ kunna post litis ingressum existera, dem parten eij kunnat förut see, de måge ej honom betagas.
§ 6.
[a] Inga dilationer eller upskof i rättegånger måge bewilljas, förr än litis contestatio skiedt, med mindre at laga förfall företees.
Och som gemenligen sökes dilation af den parten, som något åligger at bewijsa, altså bör han angifwa, hwad dess åberopade wittnen skola kunna intyga, då domaren, i fall han finner sådant till uplysning i saken kunnat lända, må dilation till en wiss tijd föreläggias, intet wid wijte af penningar, utan at saken ändå afgiöras skall, där terminen försummas, hwaruti ingen prorogatio eller förlängning må tillåtas, med mindre at wederparten det tillåter; men imedlertijd måge de wittnen, som den ena eller andra parten tillstädes hafwer, ideligen afhöras, och ej förkastas, med mindre at de äro notorie inhabiles, ty at hos domaren står sedan at pröfwa, huruwida de äro at troo eller eij, aldenstund probatio non fit parti, sed judici.
Finner åter domaren af partens berättelse, at de åberopade documenter eller wittnen, som ej tillstädes äro, ej tiena till uplysning i saken, [må] ej heller dilation förunnas, hälst som är at præsumera, där de wore af någon wicht, hade parten eij underlåtit dem med sig at hafwa, aldenstund parterne å både sijder, förr än de för rätten företräda, böra altijd wara betänckte på de inkast, som den ena må den andra kunna giöra.
Ibland händer, at swaranden, i anseende till sakens widlyftigheet, däruti han stämbd är, begiärer dilation till at därutinnan giöra sig kunnig, aldenstund förr än sådant skiedt, kan han hwarcken negative eller affirmative litem contestera, det äger rätten pröfwa och därefter termin föresättia.
Men i fall skiäligt lijknelse är, at dilation sökes till att uthdraga tijden och uppehålla sakens afgiörande, hafwe domaren macht at fodra af den sökande eed, at dilation ej i sådant afseende sökes.
Undandrager han sig straxt eden at præstera, så må ej heller dilation förunnas, utan honom påläggias at contestera litem, och där han sådant sig undandrager, förfare, som wid cap.
12 § 3 anfördt är.
[b] Eij må någonthera parten uti civilmåhl mera än en gång dilation gifwas.
Men uti criminalmåhl kan dilation oftare förunnas, alt efter som domaren skiäligt pröfwar.
[c] Uthi slutet af denne § står, at öfwer upskof må ingen klaga, utan så är at han menar kunna wijsa, thet saken allenast därmed uppehälles.
Därtill synes det böra läggias, at den hwilken upskof blifwit afslagit, eller det ärhållit, dock ej sig så långt sträckiande, som han åstundat, må ej tillåtas beswär däröfwer hoos Hoffrätten at anföra, eij heller Hoffrätten det at antaga.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
[a] Här talas allenast om exceptione fori, och altså förstås af sig sielf, at domaren ej bör utlåta sig om mer än om saken hörer til des domstohl eller ej.
[b] § tillåter at missnöijet genast betygas kan; men will han hafwa betäncketid, är honom dag ther til lemnad.
[c] Parten böter, som således will gäckas med justitien, och fälles elliest til expenser för wederparten.
§ 2.
[a] Thesse böter grunda sig på förordningen af åhr 1728 den 12 april och är skiäligt, at den, som utan fog således utdrager rättegången, therföre plichter.
[b] Härpå är redan swarat wid de föregående capiteln.
Om de särskilte fora äro och särskilte förordningar parterne till rättelse uthgångne.
Och dömes eij någon till plicht, der något måhl så twifwelachtigt warit, att parterne finnas hafwa skiälig anledning at sig beswära.
§ 3.
Skalle swaranden påstå, at actor eij kan allena tala i saken, effter flere dehl ther i hafwa; så har i sådant fall exceptio plurium citandorum ej rum, utan kan swaranden allenast påstå, at käranden effter 6 § i 15 cap.
bör skaffa sig interessenternes fulmacht.
Och där han med rättens resolution deri är missnögd, förmenandes at han allena cum effectu kan tala, kan honom eij förwägras samma beneficium, som denna § lemnar swaranden, emedan jura partium sunt æqualia; men elliest är omöjeligit at utsätta alla sådane måhl.
§ 4.
[a] Blifwer mundteligen agerat effter thenne balk, är parten eij betagit sådane exceptioner mundteligen giöra, men ther skrifteligen får ageras, är redigast, at the skriffteligen giöras.
[b] Om thenne exception kan ej här införas, utan kommer sådant [på] domarens bepröfwande an, effter hwarje saks beskaffenhet och hwad det här allegerade exempelet angår, så har domaren af 10 cap.
6 § Bygningabalken anledning huru i sådant fall förfaras må.
[c] At införa i lagen alt det som här andrages synes aldeles onödigt: — — — — tyckes § ändå wara nog tydelig och klar både till partens och domarens effterrättelse: emedan här intet föreskrifwes, att domaren öfwer alla inwändningar skall föruth resolvera, uthan då målet det fordrar.
Och om den af parten anförde exeptio peremtoria ochså af domaren finnes aldeles perimera wederpartens talan, förklaras den tilltalte straxt för kärandens åtal frij.
Men som parten, som en sådan exception brukar, wäl kan mena, att den giör tillfyllest att befrija honom från kärandens tilltal, i anseende hwar till han icke något mehra anförer, som till hans förswar lända kunde, uthan tryggar sig allenast wijd bemälte exeption, hwilken domaren dock tör finna icke tillräcklig wara; så fordrar beskaffenheten här af, att domaren genom ett särskilt uthslag måste pålägga den, som denna exeptionen andragit, att swara och wijdare inkomma med alt hwad han kan hafwa för sigh att wid handen gifwa, innan saken kan sluteligen afgiord blifwa; och kommer således det an på domaren, som alt här wid lämpar, som omständigheterna finnas.
[d] Finnes exceptio rei judicatæ wara richtig, eller eij giöra tillfyllest, går domen sammaledes.
[e] Eftersom twister om witnes habilitet ej få dragas ifrån den ena instancen til then andra, utan böra följa hufwudsaken åt, så har therom här måst införas i denne §.
Men hwad werkan witnesmålet eller andre bewis skola hafwa, derom kommer domaren wid sielfwa hufwudsakens afgiörande sig at yttra.
[f] Lagcommission har inrättat § effter 1718 och 1728 åhrs förordning om processualquæstioner, som tyckes hafwa god grund.
§ 5.
[a] § grundar sig på 1728 åhrs förordning, och i lagen kunna eij sådane specialia utsättas, som herr Abrahamson här påstår; emedan alle præliminaire exceptioner eij kunna så accurate och fullkomligen här upräcknas, att icke någon ny torde förefalla; och skulle således ett ofullkomligit upräcknande af sådane exceptioner mera irring förorsaka; uthan kan sådant alt lätteligen finnas, när en sak förekommer.
[b] Om böterne är offta tillförende swarat; hindras äfwen så wähl domaren genom ett sådant listigt uppehållande af parternes exceptioner som den rättsökande.
[c] Thetta inbegripes under the orden i § » ther the sådane äro, at thet skie kan ».
§ 6.
[a] Man tycker, at den 6 § är i så generale termer författat, at domaren sådane förekommande mål, som här säges, ther efter kan afgiöra, efftersom ther står, at om domaren finner skiäl at bewilja upskofwet, så tillåter han sådant.
Och att i sådane ansökningar om dilation pålägga parten ed, är onödigt, uthan ju mehr man kan afkorta rättegången, ju bättre är det.
[b] Här kan inge wisse reglor föreskrifwas, utan ankommer på domarens bepröfwande af omständigheternes beskaffenhet.
[c] Thetta följer af sielfwa §: s innehåld.
Cap.
17.
§ 1.
[a] Här står mycket kårt, at domaren skall noga pröfwa skriftelige bewijs, som företees.
Men för mera tydeligheet skull, lärer wara nödigt, at det här införes, hwad som i cap.
9 Skiepmålabalken Siölagen finnes, nämligen 1: o) at ensijdige skrifter, ther ej mer än en allenas underskrift är, böra icke hafwa kraft något at bewijsa, än allenast emot den, underskrifwit hafwer, så wida de laglige, richtige och rena befinnes; 2: o) ingen afskrift skall i någon rätt giälla, med mindre den med sådanne wittnen är stadfästat, som intet med skiäl kan säijas emot, hwartill det som en limitation kan läggias, där sielfwa originalet upwijses, eller at begge parterne ärkiänna afskriften för richtig eller at afskriften är uhr något publique archivo med wederbörandes hand underskrifwit, men emot den, som producerar någon afskrift, som eij är med wittnen befästat, må samma afskrift giälla; 3: o) drages någon skrift fram till bewijs, som i samma saak wijser på någon annan, där skall ej dömmas efter, förr än den andra, som wijses på, tillika förekommer, hwartill det kan läggias, så wida den upwijste skriften icke tydeligen innehåller det, hwaruppå uhr en annan skrift den sig beropar, sampt [b] 4: o) förnekar någor sin hand, och blifwer sedan tillwunnen det emot sitt bättre weth giordt hafwa, ware förfallen till dubbelt så mycket, som han elliest i kraft af samma skrift hade skyldig warit.
[c] Härwid lärer och det wara nödigt, efter som ibland händer, at en part grundar sitt tahl eller swar på något skrifteligit document, som wederparten förmenas hafwa, men nekar sig hafwa, eller på ett communt document, som eij mindre hörer den ena parten till än den andra, men den, af hwilken det fodras, nekar sig det samma hafwa, at införas måtte, huru därwid skall förhållas.
Kan parten wijsa, at wederparten haft det fodrade documentet, eller at documentet är communt och dem begge såsom tillhörigt; då är skiäligt, at den, som nekar sig samma document hafwa, med sielf sins edo ärhåller, at han det hwarken hafwer eller upsåteligen förkomma låtit.
Brister han åth eden och är kiärande, hafwe förlorat sin talan i det målet.
Är han swarande, ware fallen till saken i det målet, ty at ingenthera af dem har rätt att nedtryckia sanningen.
§ 2.
Då någor uti stridig fodran, härrörande af handel och kiöpenskap, beropar sig på sin book, tillåtes honom sin book at beswärja, det och in praxi brukeligit är.
Men skiäligare lärer wara, at booken ej det wittsord må gifwas, at den fodrande tillåtes giöra juramentum suppletorium, utan nog där swaranden fälles till wärjemålseed, ty at lätteligen kan hända, at fast än kiäranden richtigt upteknat det, som han uthborgat, kan han dock hafwa förgiättit at uptekna det han i betahlning fådt.
Nu kan och hända, at den ena har i sin bok anteknat det han uthborgat, men den andra har anteknat i sin bok, hwad han därpå har betalt.
Där wärjemålseed ej i sådant fall må hafwa rum, utan den fodrande tillåtes at giöra juramentum suppletorium til swarandens gravation, kan ofta hända, at en får twå gångor betala ett.
§ 7.
[a] Wijd det här står, at den, som sielf eller hwars skyldemän hafwa i saken deel, eller kunna nytta eller skada däraf wänta, må ej wittna, förekommer den frågan, om uthi en meenigheets klagomål öfwer sin förman den af samma menigheet må tillåtas at wittna uti det, som allmenneliga klagas?
Däröfwer finnes Kongl.
Maij: ts till justitiens administrerande förordnade och befullmächtigade H: rr Rådz bref af den 15 Martii 1705, så lydande: » Hwarpå länder Eder till swar, det kunna Wij intet ansee Inspectoren Litz wid den förordnade Commlssion i detta måhl giorde generalexception emot allmogen för giltig, emedan och således i brist af andra och främmande och uthsochnes wittnen, Kongl.
Maij: tts rätt och sielfwa rättwijsan skulle komma att ligga under aldeles, utan bör allmogen efter aflagd eed, och allfwarsamma till dem giorde förmaningar att uthsäija rätta sanningen, få inför Commission wittna i det dem witterligit är, oachtadt de jämwäl å sin sijda kunde hafwa något allmenneligit at klaga, hwilket och så wäl med förre praxi i wissa måhl, som Kongl.
förordningar pröfwas enligit wara.
Men skulle Inspectoren Litz dessutan något annat particulärt jäf emot en eller annan, som till wittnen åberopas anföra, där uti förfaren I efter lag och allmänna processen. » En dylijk casus, som en gång existerat, kan och en annan gång existera, och fördenskull nödigt, at något wist därom här införes.
[b] Uthi civilmåhl, där twist är emellan twenne härader eller andra menigheeter, pläga testes de universitate föreställas; huru wida de måge wittna eller eij, därom förmäles eij, som dock till wederbörlig rättelse nödig är.
§ 8.
Af det här står, at då en part eij kan straxt fultyga sitt jäf emot wittne, skall domaren föreläggia honom dag därtill, kan lätteligen hända, at någor, som eij är måhlsägande i en saak, tillägnar sig målsäganderätt under prætext at fultyga jäf.
Men som sådant in praxi förkastas, och rubbar den allmänna lagen, lärer wara nödigt, at något härom Husligare införes.
§ 13.
Härwid kan det tilläggias, at domaren ej må föreställa den, som till wittnes kallas, några interrogatoria criminosa et quæ turpitudinem respondentis continent, hwilket ochså öfweralt i Tyskland förmedelst 1654 åhrs Reichsabschied eller Recess är förbudit, utan må den domare, som sig så oanständigt förhåller, därföre med ett alfwarsampt straff beläggias.
Men ej förmenas honom at fråga andra närwarande om det förestälte wittnes frägd, dock med all beskiedeligheet, och utan at ställa wittnet uti misstancka för någon missgiärning.
§ 18 och 19.
Efter cap.
32 § 2 anslås desse böter åth domaren.
Men efter allmän lag i cap.
21 § 1 Tingmålabalken LL gå böter för mened till treskiftes.
Och som ingen orsaak är at tilläggia det åth domaren, som hörer konungen, häradet eller staden, och målsäganden till; altså lärer wara billigast, at de, och icke domaren desse böter niuta.
§ 27.
De här uthsatte böter måge ej domaren tillfalla, utan som wid § 18 och 19 är anfördt till treskiftes gå.
§ 31.
Är den, som till wärjemålseed blifwit fäld, nögd den at afläggia, men blir däruti af sin wederpart hindrad, antingen medelst wad eller beswär å högre orth och dör i medlertijd, innan at uthslag däruti skier; tå må tillbuden eed ansees som gången, och den aflednes arfwingar icke i det målet graveras.
§ 32.
Här säges, at där fara är för meneed i swåra bråttmål, må domaren lämbna saken till framtijden.
Däraf fölljer, at en anklagad kan komma at stå hela hans lijfstijd sub reatu.
Härwid synes det böra komma i consideration, som står i domarereglorne § 31 och så lyder.
» Nu är saken stundom så blind, at Nämbden säger sig hwarcken kunna wärja eller fälla och är så när saken, som förr.
Men det är icke rätt sagt, för ty om de icke kunna fälla honom, så är han werjder nog, och bör gifwas löös, ty at den, som icke kan bindas till saken, han skall warda frij. » Detta, som i domarereglorne således är infördt, grundar sig uti billigheet, och har ingen skadelig consequence med sig, ty at hwar och en weth, at den anklagade blått utaf brist på bewijs blifwit frij.
Men det här säges, at där fara är för meneed, skall saken lämbnas till framtijden, och en sådan ej fällas till wärjemålseed, det synes ej aldeles kunna antagas, ty at uppå det sättet kan ej säijas, at domaren fullgjordt sitt ämbete till sanningens uthletande och den oförrättades skadeslööshållande.
Nog lärer det wara, som i föregående § står, at går saken å lijf, tå bör ej till wärjemålseed dömmas, men i sådanne brått, som ej å lijf gånga, kan skiäligen till wärjemålseed dömmas.
§ 37.
[a] Här förbiudes, at någor skall pijnas och plågas till bekännelse, det och i långliga tijder har igenom åthskillige förordningar warit förbudit, och ändå tillåtes i grofwa bråttmåhl at försökia med swåra fängelse at få sanningen i dagsliuset.
Detta är äfwen en tortur, och ehuru någon gång kunnat hända, at sanningen genom bekiännelse dymedelst kommit i dagsliuset, är och så händt, at domaren af slijkt undersökningssätt ej fådt mera uplysning sedan än förr.
Därföre är skiäligt, att all tortur äfwen med swåra fängelse aldeles förbiudes, ty att fast bättre är, at gifwa en bråtzlig löös, än att pijna och plåga den, som obråttzlig är.
Men skulle änteligen någon domare påstå at få bruka swåra fängelse, såsom ett medel at därigenom af den misstänckte få bekiännelse; så må det aldrig tillåtas, med mindre at domaren i samma fängelse och på lijka lång tijd insättes, ifall han dymedelst ej erhållit af den misstänckte en tillräckelig och pålijtelig bekiännelse, och dess utan wara skyldig at ärsättia honom all af den brukade torturen förorsakad skada.
[b] Wijd detta capitel, som handlar om laga bewijs i hwarjehanda måhl, är förbigångit något at införa om syn eller besichtning, som dock nödigt warit, aldenstund ocularis inspectio ochså räknas ibland laga bewijs.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
[a] § tyckes wara tilräckelig, ty ther står, at domaren skall pröfwa thes beskaffenhet och richtighet, så och hwad witzord och wärkan the i saken äga.
Och hwad skrifternes vidimation angår, så finnes therom infört i 14 cap.
4 §.
[b] Härom är i Handelsbalk.
11 cap.
2 § samt Utsökningsbalken 4 cap.
2 § infördt.
[c] Sådane specialia kunna ej i lagen utsättas eller för domaren reglor giöras, huru han i hwar och en sak döma skall, uthan är sådant klart af sig sielfft.
§ 2.
§ tyckes wara tydelig och klar, samt grundar sig på den praxis, som in- som utrikes i sådane måhl brukas.
§ 7.
[a] Desse speciales casus kan ej i lagen införas, utan beror på omständigheterne, som therwid finnas, samt klagomålets beskaffenhet; och ther andre skäl kunna fås, tillåter man ej gierna sådane wittnen.
[b] Är af samma beskaffenhet som föregående påminnelser.
§ 8.
Den påfölgden, som här omtalas, tyckes ej wara at befara.
§ 13.
Man kan ej præsumera, at domaren så obeskedeligen skulle förfara, som här omröres, utan går § därpå ut, at när parten ej förstår, domaren frågar efter wittnes frägd, och andra jäf, som i 7 § omtalas, så at en enfaldig part således må af domaren hiälpas, på det förekommas må, at en orätwis dom genom partens enfaldighet eij fälles.
§§ 18 och 19.
Som domaren sökes at förledas genom falskt witnesmål, så har man tyckt, at böterne borde wara domarens ensak, helst och bråttet jämwäl skier inför honom.
§ 27.
Swaras som näst förut.
§ 31.
Thetta är en specialis casus, som ej kan i lagen införas.
Det wore och mycket betänkeligit, att så i gemen stadga, som här anföres, nämbl.
att den tillbudne eeden skulle anses så god som gången; emedan man icke alltid kan sätta tro till sådant tillbud, som en illfundig part i sådan casus erbuder sig till, då han wet, att han till eedens wärckeliga afläggande eij kan admitteras, efftersom emot domen wädjat är, och den således laga kraft ännu ej wunnit.
§ 32.
Som tå mer än halfwa bewijs äro emot en criminalist, han ej kan af domaren aldeles befrias, så måste saken lemnas till framtiden, efter som framdeles fulla bewis emot honom kunna yppas, hwarpå han til missgiärningen fulleligen kan bindas.
§ 37.
[a] § tyckes wara nog warsamt clausulerat och praxis har wisat, at många delieqventer genom swårare fängelse blifwit brachte til bekännelse.
Men at domaren, som ex nobili officio på sådant sätt söker få missgiärningsman til bekännelse skall, om dermed för delieqventens hårdnackenhet ej kan uträttas, och sättas i lika fängelse och på lika tid, wore obilligt.
[b] Härom handlar Jordabalken 14 cap., Missgb: n 28 cap.
6 § och flere andra ställen.
Cap.
18.
§ 2.
Uti föregående § förmäles om den intervenient, som ej prætenderar för sig någon rätt till omtwistade, utan bijträder den ena parten, för det at han är hans fångesman, eller kommer at ärsättia det, som för honom brister, i hwilket anseende begge ansees som en person.
Men uti denne § förmäles om en sådan intervenient, som för sig enskijlt prætenderar rätt eller förmån till det, hwarom begge parterne twista och hwarifrån han will begge sluta.
För en sådan intervention kan ej twisten emellan parterne upskiutas, till dess at intervenienten uthfördt sin talan, hwilken begge parterne bestrida, utan lärer wara säkrare, at domaren emellan de stridande parterne afgiör twisten, och i domen lämbnar intervenienten at uthföra sin talan, dock så, att in foro executivo må ej execution därpå föllja, förr än intervenienten uthfördt sin talan, utan det wundne imedlertijd och i anledning af Kongl.
Maij: ts resolution den 29 nov.
1688 ställes uti qwarstad.
§ 3.
Det, som wid föregående § är påmint, är och här wid at påminna.
Lagkommissionens svar.
§ 2.
Om execution skulle hwila, woro domen fåfäng.
Thesutom woro och fåfängt, om domaren skulle döma imellan thesse twå, och then tredie sedan skulle winna them ut.
Och samme domare kan ej eller wäl ändra sin förra dom, oachtat den tredie aldrig så goda skiäl framtedde.
Therföre tyckes bäst at låta förblifwa wid §.
Cap.
19.
§ 1.
[a] Där rättegånger fördes munteligen, wore det, som här införes, ej at befara.
Men för den widlyftigheet, som skriftwäxlingar med sig föra, sampt den långsamma upwachtning därwid är, kan lätteligen hända det, som här förbiudes; dock som här införes, at på en sådan händelse, må icke dess mindre domb i saken gå, så äro de här uthsatte böter både onödiga och öfwerflödige, och domaren ej befogad i detta måhl till några böter.
[b] Detta kan därtill läggias, at den parten, som förlorat, må fritt stå att appellera, allenast at det skier innan at fatalierne förflyta.
§ 2.
Det här förmäles om böter, därom är wid föregående § påmint.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
[a] Therför böter parten, för det han giör domaren despect, och ej begär lof, innan han reser bort, och thesutom hindrar han domaren at få widare uplysning, som torde fordras.
[b] Thetta följer af sig sielft, ty får en contumax appellera intra fatalia, fast mera thenne.
Cap.
20.
§ 1.
De här utsatte böter, som blifwa rättens ensaak, kunna skiähligen modereras wid första instantien till en daler, wid den andra instantien till 2 daler och wid den triddie instantien till 3 daler, dock så at desse böter ej hafwa rum uti den första instantien, med mindre at begge parterne någon gång förewarit, och ej härledas deraf, at den ena låtit stämma den andra, ty at ofta kunna parter förlijkas i så ringa mål sin emellan, at omkåstnaden at fara till rätten det at angifwa, öfwerstiger wärdet för förlijkningen.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Thetta grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 23 §.
Cap.
21.
§ 1.
I twister wid första instantien, särdeles i ringa saker, och där parterne eij sielfwe kunna skrifwa, lärer wara billigt, at de förskonas för omkåstnad på expenceräcknings skrifwande, och i det ställe tillåtas dem munteligen i en summa opgifwa deras rättegångskåstnad, då den eij stiger öfwer 20 daler silfwerm: t, hwilket domaren må pröfwa, och där skiäligit finnes moderera.
Hwad här förmäles om wadepenningars ärsättiande af den parten, som tappat, därom upskiutes till den påminnelse, som wid cap.
25 § 19 kommer at giöras.
§ 4.
Här förmäles om compensatione expensarum uti instantia appellationis med bijfogad limitation.
Denne limitation må eij lämbnas i domarens godtyckio, utan således uthsättias, at där den wundne dommen ändras på samma skiäl, som i första instantien blifwit föredragne, bör den, som förlorar, betala de förorsakade expencer.
Men ändras den dommen på andra skiäl, som ej i den första instantien blifwit föredragne, då må han ej fällas till expensers ärsättiande.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Är bifallit och § thereffter projecterad.
§ 4.
Alla skiälen böra i första instancen föredragas, och om den ene domaren tager andra skiäl af thesse, som parten anfört, til domens grund, än den förre domaren, så tyckes det ej giöra ändring i §.
Och fast än domaren i andra instancen ändrar then förras dom på samma skiäl, så kan dock parten ej sägas hafwa uthan skiäl saken fördt och giort sig skyldig til expenser, effter han præsumeres ej bättre förstått saken, än första domaren, som honom bifallit.
Cap.
22.
§ 2.
Utaf det att rättegång drifwes medelst skriftwäxling är oumgiängeligit, at acta gifwes till en referent, därutur at formera en relation, på det at, då saken skall föredragas, samptelige, som i rätten sittia, måge däraf hafwa föruth någon kundskap, huruwida processen blifwit observerat, sampt hwaruti twisten består, hwaruppå den beror.
Men som acta uti rätten upläses, är aldeles onödigt, at någon relation till parternes igenomläsande och underskrift extraderas; aldenstund tijden därmed fåfängt uthdrages, och till ingen nytta länder.
Lagkommissionens svar.
§ 2.
§ är inrättad effter the nu brukelige förordningar, som och hafwa sin goda nytta med sig; men wilja begge parterne sielfwe begifwa sig från realation, står thet them fritt.
Cap.
23.
§ 1.
[a] Uthi cap.
1 § 2 och 3 i denne balk är satt, at 12 skola i nämbd sittia uti landzrätter.
Men här tillåtes at dömma, då allenast siu i nämbden äro.
Här tils har warit brukeligit, at då en eller flera af nämbden borta warit, har andra af närwarande allmoge den gången i ställe blifwit satte, så at nämbden altijd beståt utaf 12 personer.
Af det, som nu här sättes, at häradzhöfding eller lagman är med siumannanämbd domför, kan lätteligen hända, at nämbden framdeles sättes ifrån 12 till 7 personer, hwilket är häradzboerne till olägenheet, särdeles i de härader, där många socknar äro, hwarest nämbdemän behöfwes wid åthskillige förrättningar at anlijtas.
I det anseende synes det, som här införes, kunna uthslutas, och bäst wore at förblifwa wid det gammalt warit.
[b] Det här införes, huru många äga wara domföre i en Hofrätt är enligit med förra förordningar, och länder till en lindring uthi staten, då supernumerarii afgå, at ej andra i ställe intages, ty det, som kan bestrijdas af få, därtill behöfwes ej många.
§ 5.
Det här står, at referens skall först säija sin mening, är wäl, och på det referens, sedan acta blifwit upläste och parterne hörde, ej må så länge uthdraga tijden med sitt voto, at sakens sammanhang faller de öfrige rättens ledamöter uhr minnet, och acta således å nyo måtte upläsas, lärer wara nödigt, detta att tilläggia, at där icke referens straxt eller till det längsta dagen efter säger sin mening i den refererade saken, bör han fällas till 50 dalers böter, de fattigas ensaak, därpå fiscalen må hafwa inseende, at de blifwa uthtagne och dem tillstälte.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
[a] Här är ej stadgat at nämden allenast skulle bestå af 7 personer, utan har § afseende therpå, at ther någor woro med laga förfall borta, och ej eller tilgång woro at få andra i stället, såsom i synnerhet wid syner, saken therföre eij må upskiutas utan rätten tillåtit wara at äntä döma, hwilket härtils warit brukeligt, ändock ej flere än 6 af nämden tilstädes warit.
[b] § innehåller allenast at när somlige hafwa laga förfall, huru många då äro domföre.
Ther af följer eij, at the öfrige äro onödige, ty om ej woro flere än 7, och några af them finge laga förfall, skulle arbetet stanna.
§ 5.
Referenten kan ingen wiss tid föreskrifwas at hafwa sit votum färdigt, utan ankommer sådant derpå, om saken är widlyftig eller kort, med mera.
Votum kan och sällan sättias up, innan conferencen är förbij och alla parternas skiäl inhämtade.
Cap.
24.
§ 1.
Utaf det här står, at til upskofsdombs fulgiörande må wijte sättias, äfwen och med den clausula, at där det försummas, skall i hufwudsaken dömmas, föllier at ingen appellation må tillåtas emot någon interlocutoriedomb, hwilket äfwen däraf bestyrckes, at i fölljande cap.
25 § 1 står, at man må wädia emot fäld domb i hufwudsaken, däremot ej förmäles om wad emot upskofsdomb.
Men sådant strider emot Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 24, däruti tillåtes, at wädia emot sådanne interlocutoriedommar, som parten till sielfwa hufwudsaken binda eller beswära, och dessutan mycket betänckeligit är, at utan åthskillnad afslå appellation emot hwarjehanda interlocutoriedomb, som rörer hufwudsaken; altså och ehuruwäl wad ej hwarcken tillåtes eller må tillåtas emot rättens uthslag uti processualtwister, aldenstund slijkt förbud länder till at befrämja hufwudsaken; så äro dock interlocutoriedommar, som icke röra processen, utan sielfwa hufwudsaken, och hafwa med sig någon kraft eller egenskap till att ända sielfwa twisten, som orden i cap.
5 § 1 Skiepmålabalken Siölagen lyda, och må fördenskull appellation tillåtas emot interlocutoriedomb:
1: o) då den något sådant beswär med sig hafwer, som flyter in i hufwudsaken, och ej står sedan medelst appellation emot definitive dommen at rättas, sampt
2: o) då interlocutoriedommen har uti hufwudsaken samma effect och wärckan med sig som en definitive domb, och således absorberar hela partens rätt.
Detta, som således tillfälligtwijs har kommit at påminnas, hörer elliest egentligen till det fölljande capitel, men blifwit därföre här anfördt, på det at påminnelse wid fölljande capitel må öpen stå.
§ 2.
Här talas om räkningar, som å både sijdor ingifwas.
Men som det har afseende på viceversatwister, där begge parterne äro både kiärande och swarande, så synes först böra föregå, huru förhållas skall, där allenast den ena är kiärande och den andra swarande.
Därwid synes nödigt, at då den kiärande parten ingifwer sin räkning, och däruti opförer under debet det, som han uthborgat, men ej afförer däremot under credit det, som därpå kan wara betalt, hwilket ej står at præsumera, med mindre han menar, at i fall sådant wore förgiätit af debitoren, må det ej komma till afskrifning, det för den skull kiäranden måtte upwijsa sin bok, där utur han sin räckning uthdragit, och ifall något i dess book wore under credit infördt, och han ej sådant uti sin ingifne räkning affördt, det han, som således swijkeligen umgådt, må sin talan förlustig blifwa.
Finnes kiärandens räkning öfwerensstämma med dess book, men swaranden bestrider en eller flera påster, som honom under debet är påförde, antingen aldeles eller till en dehl eller bestrider kiäranden en eller flera påster, som swaranden will till afförning hafwa, antingen aldeles eller till en dehl, men swaranden ej gitter dem fultyga, alt sådant behöfwes ej under gode mäns uthredande skiutas, utan öfwer hwar stridig påst må domaren sig uthlåta och sluta dommen med en wiss uthsatt summa, dock så at domaren i sitt uthslag ej uthlåter sig öfwer de påster, som swaranden will till compensation hafwa afförde, då de ej äro fulleligen bewijste, eller fodra en widlyftig undersökning, utan lämbnar swaranden däröfwer med sin wederpart medelst särskilt anstält action at uthföra.
Uthi viceversatwister, där begge parterne äro både kiärande och swarande, och inläggia emot hwarannan sina räkningar, när hwarthera parten utur det sig påförde debet uthdrager de påster, som han bestrider, eller at domaren det giör, och däröfwer sitt uthslag formerar och sammanfogar det, som ständigt blifwer, med det, som ej bestrides, är lätt att finna, då den enas fodran jämföres emot den andras, hwad summan blifwer, som den ena den andra skyldig blifwer, utan at skiuta dem under gode män till en kåstsam liquidation.
Detta grundar sig på Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 24, som förmår, at hwad som ankommer på räkningar skall utredas af gode män, om det af domaren sielf ei kan skie.
Skulle nu någon twist wara så beskaffat, at den änteligen under liqvidationsmän måtte skiutas, så må därwid förhållas, som widlyftigare i Kongl.
Maij: ts påbud af åhr 1669 § 1 är förordnat, och domaren däröfwer sitt uthslag gifwa, sampt sluta dommen med en wiss uthtryckt summa, så af hufwudgiälden som räntan, tillijka med mynteslaget, som den sakfälte pålägges innom en wiss förelagd tijd och dag at betala, hwilket alt är enligit med påbudet af åhr 1669 och förordningen af åhr 1695.
Därföre lärer wara nödigt, att det uthgår, som här säges, at » kan ej uthräkning giöras, innan dommaren hwartheras fodringar pröfwat, och grunden uthsatt, therpå uthräkning skie skall, gånge domb därpå, och warde sedan räkning ther efter giord », ty at sådant strijder emot förr allegerade förordning, som förmår, at då de stridige påster blifwit uthsatte och domaren däröfwer sitt uthslag gifwit, skall han sluta domen med en wiss uthsatt summa; och där annorlunda skier, at uthräkning af liqvidatorer ej må giöras, förr än de förfrågat sig hoos dommaren, och han däröfwer uthslag gifwit, så skulle lätteligen hända, at hwar gång liqvidatorer sig förfråga, och någonthera af parterne ej åthnöjes med domarens uthslag däröfwer, måste densamma antingen sökia högre dombstohl, eller låta det afsagde winna laga kraft, och slut i hufwudtwisten således på många åhr komma at upskiutas, hwilcket alt kan förbijgåås, där man förblifwer wid de redan anförde förordningar, och at domaren, då liqvidatorerne skilt de stridige och ostridige påsterne ifrån hwarannan, dömmer däröfwer och sluter dommen med en summa.
Det här står, at om någor är missnögd med liquidatorers räkning, må samma rätt däröfwer dömma, förfaller, där liqvidatorer blifwa innom sina skranckor och allenast skillja stridige och ostridige påster ifrån hwarannan, men ej efter egit godtyckio förklara något, såsom det ej borde wara stridigt, utan lämbna sådant till dommarens afgiörande.
§ 3.
[a] Det här står, at all domb bör fästas på skiäl och lag, och eij på godtyckio, är i billigheet grundat.
Men som ibland händer, at domarne, som i en rätt sitta, ej komma öfwerens om lagens och förordningars rätta förstånd; altså lärer wara nödigt att uthsättias måtte, hwad i sådant fall må stå at giöra.
När sådant händer i Hoffrätten, är medelst förordningar faststält, at sådant bör berättas till Konungen, på det hwar och en må hafwa wissheet om lagens rätta förstånd, och alla wederfaras lijka och enahanda rätt, som orden lyda.
Men som deraf mycket uppehåld uti twistige måls afgiörande kan förorsakas, i det at då en eller annan af rättens ledamöter taga lagen mörk, och dhe öfrige ledamöter taga lagen för klar, skall sådant till Konungen refereras, och med saken afstadna, till dess at swar däruppå inkommit, synes i öfwerwägande kunna tagas, om icke sådant refererande kunde innehållas, då allenast en eller annan scrupulerar öfwer lagens förstånd, och ej till Konungen refereras, med mindre at största delen af rättens ledamöter håller lagen för mörk och otydelig.
[b] Wijd det här står, at all dom bör fästas på skiäl och lag, lärer och wara nödigt det at tilläggia, at domen bör wara actis et libello conformis, icke just quoad quantitatem aut summam petitæ rei aut libelli conclusionem, utan quoad causam et actionem institutam, så at det afgiöres, som är instämt, och däröfwer eij dömmes, som icke är instämt.
§ 5.
[a] Till det, som här sättes, at i alla rätter skall dom offenteligen afsäijas, kan detta läggias, at ej bör någon domb uhr minnet, utan af papperet, därpå den skrifwen är, afsäijas, på det at ingen misstancka må upkomma, som wore något efteråth antingen tillagt eller ifråntagit.
[b] Alla de böter, som här uthsättes för den part, som ej tillstädes är och dommen afhörer, lända uti ingen måtto till justitiens befodran, utan allenast till dommarens förmån.
Och som domen äger samma kraft, sedan den blifwit afsagd, ehwad någonthera eller begge parterne wid dess afkunnande äro tillstädes eller eij; altså kunna desse böter afskaffas, hälst som partens frånwaru ej hindrar dommens afläsande.
Uppå häradzting, där rättegångssaker drifwas munteligen, afsäjes dommen straxt, sedan parterne blifwit hörde, och händer således mycket sällan, at någon part icke är tillstädes och domaren afhörer.
Men wid de rätter, där rättegångssaker genom skriftwäxlingar drifwas, kan lätteligen hända, sedan saken är uthagerat, at en part trötnar wid at alla dagar gå och see efter anslaget till domb, och således intet skiäl at beläggia honom med böter, aldenstund dommen lijka fult blifwer afsagd.
[c] Här står, att den, som begiär at få uth den dom, som fälles på häradzting, och den ej löser, skall böta 10 daler, hwilket ochså enligit är med resol.
på Allmogens beswär 1723 § 82.
Men den, som begiär uth domb wid ciämnärsrätten eller i rådstugurätten, där ciämnärsrätt ej är, och den icke uthlöser, skall böta 2 daler.
Böter i desse måhl kunna således bäst förekommas, där den parten, som begiär uth någon domb, straxt ärlägger domlösen, och där han sedan ej afhämtar dommen, lijder ingen annan däraf än han sielf.
Men där häradzhöfding ej uthgifwer dom, innan han ifrån tingstad afreser, eller ciämnärsrätt dagen efter det dom är afsagd, sedan lösen är ärlagd, böte, som här är utsatt, målsägandens ensak.
§ 7.
Wäl kan hända, at mången ej finner sitt tillstånd at uthlösa domb, som i de här opnämbde instantier blifwit afsagd, därföre lärer och wara skiäligt, at ingen emot sin willja förbindes den at lösa.
Men på det at ingen uti rätterne må beswäras at renskrifwa det, som ej utlöses, kan detta som ett expedient brukas, at den, som will hafwa domb uthlöst, bör præstera lösen, innan at dommen renskrifwes, då ingen hwarcken på den ena eller på den andra sijdan däraf någon olägenheet har, och de här uthsatte böter således onödige.
Skulle deremot det inkast giöras, at där domarne ej föruth renskrifwes, kunde hända, at då alla efteråth begiära uth dheras dommar emot ärlagd lösen, kunna betienterne ej hinna med at renskrifwa domarne, at icke fatalia förr löpa till ända; så swaras därpå, at då domar icke ihopa samblas till at på en gång upläsas, utan hwar domb publiceras, då han färdig blifwit, är ingen olägenhet på någonthera sijdan sig at föreställa.
§ 10.
[a] Härwid lärer wara nödigt det at tilläggia, at ehuruwäl en domare tillåtes at förklara sin domb, må han dock ej den samma ändra.
Äfwen och må det tilläggias, at ehuruwäl den ena parten appellerat, må dock den andra parten ej wara betagit at på sin sijda sökia förklaring.
§ 11.
Wijd det här förmäles, at förklaring må gifwas öfwer domb, som wunnit laga kraft, må detta tilläggias, att där förklaring innehåller något sådant gravamen, som dommen ej tydeligen uthsatt, må den graverade fritt stånda, däremot at appellera, eller där sådan förklaring af Hoffrätten gifwes, däremot at sökia beneficium revisionis, som Kongl.
Maij: ts bref till Swea Hoffrätt af den 5 november 1694 innehåller.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
Ehuruwäl 1695 åhrs procesordning tillåter wad emot de interlocutorie resolutioner, som binda i hufwudsaken, så äro doch sedermera genom 1718 och 1728 åhrs approberade förordningar faststält, at ingen sak bör klyfwas och styckas, så at en quæstion går instantierne igenom, och den andre hwilar imedlertid, hwarigenom hela sakens ändtelige afgiörande skulle i många åhr uppehållas; som och är befunnit i förra tider [händt] wara, utan äro allenast i bemälte förordningar förbehållit at få betyga missnöje emot et sådant uthslag.
Men man bör ej gå från första instancen, förr än hela saken afgiord är, då han wid öfwerinstancen får anföra hwad han hafwer så emot interlocutorie som definitive dommen.
Ingenting kan [binda] mer i hufwudsaken, än när 2 wittnen äro gode, ärkiände emot en person; ty de [uthgiöra] fult bewis emot honom; men ändå är ej parten tilllåtit at med sådane witnesmålstwister gå förut til högre rätt, utan måste han först afbida slut i hufwudsaken; hwilket är befunnit ganska mycket befordra sakernas slut.
§ 2.
§ är så inrättad, at domaren har tilräckelig underwisning, huru han skall förhålla sig, när parterne med twistige räckningar förekomma.
Men ej kan man sådanne reglor, som her Abrahamsson närmare [angifwer], i lagen införa.
§ 3.
[a] Som pluraliteten af rösterne giör i alla saker decision, så följer af sig sielf, at om pluraliteten finner lagen mörk, rätten då förfrågar sig.
Och altså när ingen pluralitet går ut på at giöra förfrågning, så skier den ej.
[b] § tyckes wara tydelig och klar, och giöra tilfyllest.
§ 5.
[a] Mundtelige resolutioner kan domaren ej hindras at gifwa för skyndesamheten skull, och ej lider parten derwid, effter han får den skrifftelig ut, när han thet begär.
[b] Parten måste afhöra domen och när han sielf eller genom fulmächtig sig ther til ej inställer, länder det til domarens despect at publicera domen för bara wäggarne.
[c] § är inrättad efter berörde resolutioner på 1723 åhrs beswär i anseende til häradsböterne, hwarmed är en annan beskaffenhet än med cämnärsrätterne, som stadogt sitta.
Elliest har parten ej altid straxt penningar hos sig til domlösen.
§ 7.
Hwad i denne 7 § är projecterat, grundar sig på förra förordningen, 1695 åhrs procesordning och wanlig praxin.
§ 10.
[a] Thetta följer af sig sielft.
[b] Detta är honom ingenstädes betagit, och altså är det honom tillåtit [med] det generale tilståndet, at parten får söka förklaring öfwer domen.
§ 11.
I anledning häraf kan tilläggas thet som finnes i 30 cap.
2 § Innehåller förklaringen något sådant, som eij är i utslaget tydeligen utsatt, tå må honom wad theremot tillåtas.
Cap.
25.
§ 1.
[a] Här talas wäl om appellation ifrån definitive domb, men förmäles ej om appellation ifrån interlocutoriedomb, därwid kommer det i consideration, som redan wid cap.
24 § 1 anfördt är.
[b] Äfwen förmäles och om appellation ifrån häradzrätts uthslag öfwer husesyn på prästebohl, frälse- eller skattehemman, men gåås förbij at uthsättia, hwarest beswär må anföras emot häradzrätts utslag öfwer husesyn på boställen, cronerusthåld, eller andra cronohemman.
[c] Här sättes fatalia appellationis ifrån häradzrätt till lagmansrätt 4 dagar, som elliest efter lag i cap.
38 Tingmålabalken LL äro 8 dagar.
Och som ingen orsak är at förkårta de härtills af lagen förunte fatalia, utan fast mera skiäligt, at de blifwa, som härtils warit, på det at den, som finner sig graverad af häradzdommen, må så mycket bättre råderum hafwa hoos sig sielf, och med andra at öfwerläggia, antingen han må därwid förblifwa eller däremot till lagmansrätten appellera; altså lärer wara trygg [ast], at fatalia appellationis ifrån häradzrätt till lagmansrätt hädanefter som härtills blifwa åtta dagar, efter det domen fälles, hälst som ingen förmenas straxt at appellera.
[d] Här uphäfwes stämning till lagmansting, och i det ställe sättes, at den, som wunnit, bör hoos häradzhöfdingen underrätta sig, om dess wederpart appellerat, och därpå utan stämning eller kundgiörelse till lagmansting komma.
Detta är ett nytt beswär, som oförskylt påbördas den parten, som wunnit, där dock sielfwa billigheten fodrar, at den, som är missnögd med dommen och will däruti sökia ändring wid annan rätt, han bör därom kundgiöra sin wederpart, hwilket beqwämligast på det sättet låter sig giöra, då han uthtager stämning på honom till lagmanstinget, hwarpå begge parterne kunna sig beredde till lagmanstinget infinna, och den ena så wäl som den andra wetta tijd och ställe, därest de sig skola infinna.
Uthi oträngt mål synes ej nödigt at giöra ändring uthi gammal lag; fast nödigare är det, efter som Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 1 innehåller, at till stämning till lagmansrätt tarfwas högst sex weckor, det uthsättias måtte, huru lång tijd ordinarie må wara, hwilket lärer kunna sättias till tre weckor, så at den, som stämning far till lagmansting tre weckor föruth, må wara skyldig sig därpå at inställa, hwartill det kan läggias, som i Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 1 står, at den, som saken wid häradztinget wunnit, bör antingen sielf så wara förhanden, eller och en laga, parten eller dommaren kundgiord, fullmächtig i orten hafwa, att han innom förbemält tijd kan stämmas; dommaren, som om fullmächtig i detta måhl kundgiöres, må wara lagmannen och då han uthfärdar stämning på den, som sielfwa saken angår, må han däruti wid slutet införa, hwilken hoos honom för fullmächtig blifwit angifwen till stämningens emottagande.
[e] För öfrigt wore nyttigt, at lagmansting hölles twå gångor om åhret, hwarom wid cap.
3 är påmint, och kan med så mycket större skiäl wärckställas, som den andra instantien å landet är inrättat till justitiens befrämjande, men ej för dommarens beqwämligheet.
[f] Härwid kan och något de effectu appellationis införas, isynnerheet 1: o) att pendente appellatione må ej någor uti det twistige oroas, utan förr än det lagwadde målet företages, at lagmansrätten låter det, som rubbat blifwit, i sitt förra stånd komma, sampt 2: o) [g] at hwad skiäl, som uti prima instantia antingen icke blifwit anfördt eller bewijst, må in secunda instantia skie, och 3: o) [h] den fälte dommen efter sakens beskaffenheet icke allenast confirmeras, eller ändras, antingen heel och hållen, eller till en deel, utan och där feel uthi processen finnes wara uti prima instantia begångne, och däröfwer klagas, uphäfwes, med mindre at begge parterne begifwa sig, det in materialibus dömmas må, ty där querel öfwer domwillo och feelachtigheet i processen skulle allenast i Hoffrätten uptagas, som i fölljande 21 § står infördt, och således ej få föllja med appellation till andra instantien, sedan i första instantien blifwit dömt, skulle ej allenast en saak kunna ställas under uppehåld med därwid fogad kostnad särdeles för den, som långt ifrån Hoffrätten är boende, utan och hafwa den efterfölgd med sig, då parten går lagmansrätten förbij, och Hoffrätten ej något fel finner in formalibus, at han igenom underrättens domb in materialibus kan mycket komma att lijda, medelst det, at han försummat appellation och låtit således dommen i hufwudsaken winna laga kraft; därföre mycket skiäligare är, at Hoffrätten eij uptager någon querelam nullitatis uti en saak, som medelst appellation är skuten under den andra instantien, utan at lagmannen lijkmätigt Kongl.
Maij: ts bref till Hoffrätterne af den 8 september 1687 refererar till Hoffrätten, då någon domb för feelachtigheet i processen tilbaka remitteras, på det underdomaren därföre må tiltalas, hwartill den limitation kan läggas: så wida feelachtigheeterne röra substantialia processus.
[i] Härwid lärer och wara nödigt att införa, huru med wadepenningars ärläggiande förhållas skall, då tinget är slutit och häradshöfdingen antingen ej låter sig finna, eller bortrest och eij lämbnat efterrättelse, hwarest han wore at finna, eller och innom fataliernes förlopp med döden afgår.
I sådan händelse må den, som appellera will, nedsättia wadepenningarne hoos någon af nämbden, och af den samma attest däröfwer taga, och där sådant blifwit præsterat, innan at fatalia appellationis förflutit, skrifwe häradzhöfdingen appellationsattest under dommen, då han tillstädes kommer.
Men där häradzhöfdingen död blifwit, giälle den attest, som den af nämbden, hwilken appellationspenningarne emottagit, däröfwer ifrån sig gifwit, för appellationsattest, därpå lagmannen må stämning uthgifwa.
§ 2.
Det här införes, så wida lagmans stämning bijbehålles, som härtills, kan hafwa rum, sedan stämning blifwit uthtagen och öfwerlefwererat.
§ 5.
[a] Här säges, att appellation eij tillåtes emot domb uti criminalmåhl, uthan allenast beneficium querelæ.
Hwad lijfssaker och däruti fälte domar angår, de refereras till Hoffrätten, som i cap.
8 § 2 N.
3 är anfördt.
Uthom desse refereras ochså till Hoffrätten dommar i eedzöresmåhl och andra dylijka grofwe criminalmål, däruti det, som dömt blifwit, må till Hoffrätten refereras.
Uti mindre criminalmåhl har beneficium querelæ efter åthskillige förordningar stådt öpet, men här restringeras samma beneficium till fatalier.
Nu som altijd warit wanligit, at execution på häradzdommar uti ringa criminalmål straxt för sig gådt, det och enligit är med Kongl.
Maij: tz rescript af den 1 aug.
1694 till då warande landzhöfdinge i Wästernorland, på det ingen omkåstnad må skie på fånga förtäring, och på det at allmogen, som tillstädes är, ej må en annan gång sammankallas; altså frågas, om execution i ringa criminalmål må upskiutas, till dess att de här uthsatte fatalier äro förflutne.
Därnäst frågas, i fall desse fatalier skulle fastställas, och efter deras förlåpp execution fölljer på dommen, hwarföre någon skall förmenas däröfwer sig efteråth at beswära, och Hoffrätten ej uptaga slijka klagomål, som kunna ofta röra en oskyldigs ähra, kropssargande eller ifråntagne frijheet eller ägendomb?
Förmodeligen lärer wara billigast, att låta blifwa wid det, som härtils brukeligit warit, och sig på åthskillige förordningar sampt sielfwa billigheeten grundar.
[b] Här införes äfwen och, att ingen må wädia emot domb angående skogshygge, åwärkan, skogseld, fogel- och diurfång, utan allenast beswära sig däröfwer hoos Hoffrätten innom den tijd, som här föresatt blifwit.
Alla desse mål hafwa altijd per appellationem gådt ifrån häradzrätten till lagmansrätten, undantagandes skogshygge på Cronans parcker, och det till föllje af Kongl.
Maij: ts bref till Hoffrätterne af den 13 october 1694, som förmår, at alla slijka appellerade skogssaker på Cronans parker ifrån tingsrätterne skola immediate till dombs uptagas af Hoffrätten, på det at anklagarne, som förfächta Cronans rätt, eij måge blifwa uthmattade.
Där man förblifwer wid det, som [om] Cronans parker är stadgat, kan wara nog, men alt öfrigt hädanefter, som tillförende lämbnas medelst appellation till lagmansrätten, ty förutan det at Hoffrätten kan wara wida belägen ifrån det ting, där domb blifwit fäld, kan slut snarare ärhållas hoos lagmansrätten än hoos Hoffrätten.
§ 6.
Här står, at häradsrätten skall kundgiöra lagman de saker, deri wädiat är, hwilket ochså är enligit med Kongl.
Maij: ts bref till Hoffrätterne af den 8 januarii 1701; där en häradzhöfding ej hade mera ämbetessysslor på sig, än en lagman har; wore detta mycket ringa beswär.
Men som största delen af häradzhöfdingarne äro öfwerhopade med ämbetesbeställningar, lärer ej wara obilligt, där han för detta förskonas, ty där lagmannen efter förordningar tillhålles att bo innom sin jurisdiction, har han tillfälle nog, då stämning hoos honom sökes, af den upwiste dommen at see hwad som blifwit appellerat, och hwaruti twisten består, utan at därmed giöra häradzhöfdingen beswär.
Skulle efter det i detta capitel införde förslag, lagmans stämning afskaffas, så nekas eij, at på en sådan händelse måste häradzhöfdingen sända till lagman en lista på alla appellerade måhl.
§ 7.
Appellationspenningar emot lagmans domb, som tillförende warit sex marck silfwerm: t, uthsättes här till femb daler silfwerm: t.
Men som äfwen det samma blifwit utsatt i taxan af den 23 maij 1733, och Rijksens höglofl.
ständer uppå denne rijksdag samma taxa gillat, så är intet därwid at påminna.
Men det här säges, at appellation skall skie innom fyra dagar, det synes wara för kårt termin, utan fast billigare, at efter lag och härtills öfligit bruk lämbna parterne åtta dagars råderum, på det at de innom den tijden måge så mycket bätrre kunna besinna sig, och icke, medan sinnen äro lika som perturberade, och icke till stadga komne, lijka som bortkasta deras appellationspenningar, dem de kunna behålla, där de hafwa tillräckelig tijd at betänckia sig.
Här uphäfwes det, som Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 17 står infördt, at den, som appellerat ifrån lagmansrätten till Hofrätten, skall därom kundgiöra sin wederpart, at han uppå förelagd tijd sig infinner.
Men som ingen orsak är därifrån at träda, lärer wara bäst at förblifwa wid det, som här tils brukeligit warit.
Det, som här förmäles, at domb skall fulgiöras, upskiutes till det cap., som här nämbnes, då påminnelser därwid föllja.
§ 8.
Af skiäl, som redan wid detta cap.
äro anförde, bör den, som på Cronans wägnar medelst appellation någon sak till Hoffrätten fortsätter, därom så wäl som sielfwa terminen kundgiöra wederparten.
Hwarwid och detta kan tilläggias, at ehuruwäl ' en actor på Cronans wägnar niuter wad utan penningars ärläggiande, bör han dock observera fatalia præstandæ et introducendæ appellationis, men för borgens ställande wara frij.
§ 11.
[a] Här förlängas fatalia appellationis, som efter Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 6 blifwit satte till twenne dygn.
Ingen orsaak är dem att förlängia, ty det at fatalia appellationis ifrån häradzting äro längre än ifrån ciämnärsrätt, är orsak, att ej är så lätt på landet at råka någon till at rådgiöra med, om dommen är på lag grundat, som i staden, och således intet deraf at argumentera till fataliers förlängiande.
[b] Det nekas ej, at efter privilegierne för Stockholm af åhr 1636 § 3 tillåtes ingen at wädia ifrån ciämnärsrätt, där hufwudsaken ej stiger till 30 daler silfwerm: tz wärde, men här sättes, at appellation eij tillåtes, med mindre hufwudsaken går öfwer 30 daler silfwerm: tz wärde.
Kongl.
Maij: tz bref till Swea Hoffrätt af den 6 november 1694 innehåller, at summan då skattas för appellabel, enär det, som skall exequeras på dem, som saken tappat, befinnes så högt bestiga, som stadzens privilegium innehåller, ehwad det är capital allena, eller capital med interesse.
Det, som således i långlig tijd blifwit practicerat, lärer ännu med skiäl kunna bijbehållas, utan någon ändring däruti at giöra.
[c] I ställe för det, at den, som appellerat, har lijkmätigt förordningen kundgiordt sin wederpart om appellation, pålägges den, som wunnit, sielf giöra sig därom hoos ciämnärsrätten underkunnig.
Præsumptio är, at den, som appellerat, lärer haft orätt, till dess annat pröfwas och således billigt, at han sielf har beswäret at kundgiöra sin wederpart om appellation hädanefter som härtills, och således ingen orsak at devolvera beswäret på den, som wunnit.
§ 12.
Där den appellerade parten in termino opwiste ciämnärsrättsdommen och munteligen anförde, hwaruti hans gravamina bestodo, och wederparten straxt därpå swarade, wore saken hoos rådstugurätten snart sluten.
Men där ändtelig skriftwäxling skall bijbehållas, och således tijden medelst uprop uthdragas, är ingen orsak at taga böter för försummat uprop, utan må saken afgiöras, som redan tillförende sagt är.
§ 13.
Här sättes wäxeltwister under skriftwäxling twärt emot wäxelstadgan af åhr 1671 § 25, som förmår, att då wäxel, återgången med protest, opwijses, och sådant richtigt befinnes, böra borgmästare och råd straxt tilhålla den andra at præstera deposition, borgen, pant, eller där han sådant ej förmår, träda i arrest, och å nästa rättegångsdag därefter afgiöra saken med domb.
Skulle nu detta ändras och skriftwäxling tillåtas, så drages twisten i widlyftigheet, och fördenskull bäst i wäxelsaker förblifwa wid den process, som wäxelstadgan innehåller, och allenast det därtill at läggia, at i fall något deraf försummas eller upskiutes, skall domaren ärsättia det, som brister hoos den skyldige.
§ 14.
Härwid är ej något at påminna, ty där rättegånger drifwas medelst skriftwäxling, måste tijden med uprop förnötas.
§ 19.
[a] Det här står at » wadepenningar behålle domaren, som dömt, ehwad dommen sedan gillas eller eij », är wäl enligit med det, som practiceras, men stridande både emot sielfwa lagen och emot sielfwa billigheten, at dommaren skall behålla wadpenningar, då han ej dömt som wederbordt.
I hwilket anseende högst skiäligit är, at då dommen blifwit ändrat, bör han icke allenast återgifwa de ärlagde wadepenningar, utan och så mycket, som swarar deremot, på det at domaren med så mycket större upmärksamheet måtte hantera och afgiöra de hoos honom anhängige rättegångsmåhl, som han seer, at han eij får profitera af sitt förseende, utan stå samma fara som parten.
För öfrigit refererar jag mig på mitt i detta mål ingifne memorial, som blifwit remitterat till Justitiædeputationen.
[b] Här står ochså, at där någor biuder fram wadepenningar i. den saak, deruti wad ej tillåtes, och tager dem ej genast åter, sedan rätten honom therom underwijst, må domaren gifwa dem till dee huusfattige.
Men sådant är ett förhastande, ty då parten ej finner sig öfwertygat af rättens underwijsning, kan honom ej betagas hoos högre rätt att anföra sina beswär däröfwer, at honom blifwit appellation förnekat, som i fölljande § förmäles, och där högre rätt funne, at han bordt niuta appellation, är det något näsligit, at dess tilbudna wadepenningar så skolat bortkastas, och i det anseende anständigare, at domaren behåller de uthlagde wadepenningar, då parten uppå förestälning dem icke straxt återtager.
§ 21.
Här sättes fatalia at anföra querelam nullitatis, hwilket icke allenast är nytt, utan ochså högst skadeligit, och må såsom till rättwijsans hinder ländande aldrig tillåtas, utan såsom nult altijd ansees.
I anseende till domaren är det en nullitet, at han, som är obefogat at dömma i saken, ändå dömmer, sampt i anseende till parterne äfwen en nullitet, då antingen begge eller enthera eij är efter lag tillåteligit at tala eller swara i saken, och domaren ändå dem emellan dömmer.
Äfwen och är det en nullitet, då någor icke stämbd blifwit, och dommaren ändå honom dömmer, eller at han dömmer, förrän kiäranden, som stämt, fådt sitt kiäromål föredraga, eller at han dömmer, förrän swaranden, som tillstädes är och ej treskas, contesterat litem.
Lijkaledes är det en grof nullitet i sielfwa dommen, där dom fälles emot domb eller emot uppenbar lag.
Alla sådane nulliteter, som röra substantialia processus, såsom stridande emot den naturliga billigheeten, kunna eller böra aldrig winna laga kraft, utan querela nullitatis utan restriction till fatalier altijd stå öpen, som ochså är enligit med Kongl.
Maij: tz resol.
på Adelens beswär 1664 § 20 och 21; och må man ej så sökia at förkårta rättegånger, at sielfwa rättwijsan må därigenom, utan en partz förwållande, komma at lijda.
Will en domare, som Kongl.
Maij: tz bref till Åbo Hoffrätt af den 19 decemb.
1699 lyder, det dess domar och uthslag skall hafwa den heder och winna laga kraft, sedan fatalierne sig öfwer de samma at beswära äro förlupne, så bör den och dömma conformt med en laga process.
I afseende på det, som således anfördt är, är ingen orsak at sättia fatalier för querela nullitatis uti det, som rörer substantialia processus, utan dessa fatalia restringeras allenast till det, som rörer accidentalia processus, då de medelst appellation ej kunna föllja hufwudsaken.
§ 22.
Här sättes fatalia a tempore scientiæ, då querela nullitatis skall anföras, hwaremot det samma påminnes, som wid föregående § är anfördt.
Uthi Kongl.
Maij: ts resol.
på Adelens beswär 1664 § 20 står således infördt: » Såsom Gudz och wärdzlig lag förbiuda, at ingen ohörd och ostämbder må fällas; altså är och Kongl.
Maij: tz nådige intention, at den domare sådant giör, för högst straffbar hållas skall. » Där detta icke skall blifwa stående, så i anseende till det föregående som det fölljande, är ingen part härmed hulpen, at domaren straffas, där hans olaglige domb lijka fult blir stående, blått för det parten icke innom natt och åhr klagat, hwilken tijd ofta kan försummas af enfaldige parter, som tryggia sig wid naturligit förstånd, och mera tijd behöfwa till sin näring och hantering, än at de kunna anwända till at läsa i lagboken och giöra sig underkunnoge om fatalier.
§ 24.
Har parten, som wädiat, kundgiort wederparten om sitt wad till Hoffrätten och will sedan sitt wad deserera, då må han så tijdigt sin wederpart därom kundgiöra, at han ej behöfwer förfoga sig dijt.
Har han ej notificerat wederparten om appellation, så behöfwer han eij heller kundgiöra honom, at han sin saak icke fullföllja will.
[25 Cap.].
Wid detta capitel lärer och wara nödigt detta at införa, huru förhållas må, då någor finner sig graverad af en rådstugurätts domb, därifrån appellation ej tillåtes, förmedelst det, at den är utaf förundt privilegio restringerat till högre summa än ordinarie appellationssumma.
Ett slijkt privilegium har förnämligast sitt afseende därpå at hindra trätogiruge menniskior ifrån onödige widlyftigheeter, och må fördenskull stadna parterne emellan wid det, som dömt är.
Men på det domaren ej må missbruka ett sådant privilegium och wårdzlöst hantera den saak, som medelst appellation ej kan ifrån honom till högre rätt komma, lärer wara nödigt at tillåta parten, som förlorat, efter föregången deposition af den medelst privilegium restringerade appellationssumman, at innom wiss tijd, efter ortens aflägsenheet proportionerad, anklaga rådstugurätten, hwilken summa, i fall Hoffrätten confirmerar den fälte dommen, må tillfalla rådstugurätten.
Men skulle rådstugurättens domb ändras, må han återtaga den deponerade summan, och rådstugurätten wara skyldig en lijka stoor summa till honom at uthbetala.
Lagkommissionens svar.
§ 1.
[a] Om interlocutoriedomar är förut sagt i cap.
24 § 1.
[b] Härom finnes infört i Byggningabalken 28 cap.
9 §.
[c] Til at undgå den olägenhet, som härtils warit med notification om wadet, och förorsakat åtskilliga stridigheter, som uppehållit hufwudsaken, har man tagit det expedient, at både kärande och swarande skulle låta domaren skrifwa på domen, om wädjat blifwit, och i anseende dertil, at thetta ej på tiden ankomme, och the blifwa föranlåtne at fara effter häradzhöfdingen, som under de 8 dagar torde rest til tredie tinget, hade man förkortat tiden til appellation, helst och gemenligen hwar och en genast appellerar från häradsrätten.
[d] Större tunga är effter 1695 åhrs proces.
1 §: then, som wunnit, war skyldig at antingen sielf wara tilstädes, eller och hafwa ther i orten en laga, antingen parten eller domaren kundgiord, fulmächtig, som stämmas kunde.
Men nu har han ingen mer last än låta innom 4: de dygnet efterfråga hos häradzhöfdingen, om wädjat är, hwarföre han kan niuta ersättning i expenserne.
Och therutan slipper then, som stämmer, nu beswäret med notification och resan efter stämningen etc. Ej til förtiga, at man slopar de disputer, som existerat om stämningens öfwerlefwererande och notificationerne, då ofta de personer, som därtil blifwit brukade, warda jäfwade.
På detta sättet kan och den, som wunnit, när 4: de dagen är förbij, wetta, om domen wunnit laga kraft och straxt derpå niuta execution.
Hwilket efter [förre methoden] han ej kunde få wetta, förrän sex weckor för nästa lagmansting.
[e] Thetta är förr beswarat.
[f] Appellation från första instancen involverar altid, at werkställigheten af domen stannar.
[g] Thetta följer [af] natura rei och är ingenstädes förbudet, utan allenast at then skall plichta, som skiälen listeligen innehåller.
[h] När i hufwudsaken är appellerat, så får lagman uthlåta sig så in meritis som in processus öfwer kärandens beswär, men will någon utan at appellera i hufwudsaken, allenast in processu klaga, så måste han gå til Hofrätten, hwarigenom processen förkortas, i thet han tå får gå lagmansrätten förbij.
Men elliest tilhörer thet egenteligen Hofrätten efter 8 cap.
2 § at hafwa inseende, huru underdomare förfara med saken efter lag och proces.
Confer.
1 § 4 cap.
[i] Som fatalia appellationis nu äro förkortade, så är så mycket lättare för parten at finna häradshöfdingen och få hans påskrifft.
Och en sådan casus rarissimus som häradshöfdingens död kan ej i lagen införas.
§ 2.
Beroor på den resolution, som förut faller.
§ 5.
[a] Hwilka criminalmåhl, som skohla til Hofrätten refereras, är nu uthsatt i den 4 §.
Och i mindre criminalmåhl har Lagcommission utsatt fatalier til beswärs inläggande, på det execution på underrättens domar ej måtte illuderas eller alt för långt på tiden utdragas.
Elliest när then brotzlig dömde ej gifwer tilkänna, at han klaga will, hålles han för wara nögd med domen, och derpå går execution för sig.
[b] Dessa saker böra skyndesamt afgiöras och icke underkastas en för lång omgång genom lagmansrätten, och är thet lijka lång wäg från lagmansrätten till Hoffrätten som ifrån häradsrätten, effter som sådane måhl intet skulle altid stanna wijd lagmansrättens [dom], uthan ändå gå derifrån till Hoffrätten.
§ 6.
Lagcommissionen har fölgt 1701 åhrs förordning, hwilcken och har sin goda nytta; som at notification i följe deraf skier, och som stämning til lagmansrätten afskaffas, så är detta så mycket mera nödigt.
§ 7.
Härpå är swarat wijd påminnelserne till den 1 § i detta capitel om wad ifrån häradsrätten.
§ 8.
Som man i anseende till private parter har uphäfwit notification, så bör ock Konungens ombudsman niuta detsamma.
§ 11.
[a] Man har tyckt, at i staden kunde wara samma fatalier til appellation från cämnärsrätten som på landet, efter wederparten ej therigenom lider.
[b] Med hufwudsaken förstås här både capital och interesse, som i 7 § detta capitel finnes.
[c] Är förr beswarat i den 1 §, och har det, som är pålagt honom, som wunnit, så mycket mindre beswär med sig i staden, som han eller fulmächtigen är i staden.
§ 12.
Är förr beswarat.
§ 13.
I denna § är käranden eij betagit at effter wäxelstadgans 25 cap.
förut munteligen påstå deposition eller pant eller sådan säkerhet, som der stadgas; uthan förordnas här, huru sedan förhållas skall, nembl.
att the allenast må med en skrifft kära och swara, at med sakens afgiörande skyndas må.
Elliest rättar sig domaren wähl effter wäxelstadgan, som i Handelsbalken åberopas.
Den, som finner sig hafwa skiähl, at domaren i sådane måhl, så wähl som andra, att tilltala, är sådant ej förnekt på dess äfwentyr.
§ 19.
[a] Lagcommissionen har fölgt här uti det, som af ålder warit brukeligit, det öfrige beror på Rijksens ständers utlåtande öfwer hr Abrahamssons påberopade memorial.
[b] Som denna § talar om det måhl, hwaruti appellation är i lagen förbuden, som förr uprächnade äro: det är fåfängt, att domaren förwarer sådane wadepenningar; uthan har parten tå att betiena sig af thet, som förr uthsatt är, att han i the måhl, ther appellation är förbuden, får per querelam komma till Hoffrätten.
§ 21.
Querela nullitatis, som långt effteråt skiedt, har offta förorsakat stora irringar, emedan domaren, som dömt, så och wederparten, som sig förklara skulle, hafwa då warit döde; hwilka om de lefwat, wäll hade kunnat förklara thet, som för nulliteter blifwit angifwit.
Therföre, som högst angelägit är, at hwar och en må wara säker om sin rätt och egendom och kunna trygga sig wid de utfalne domar, har Lagcommission tykt bäst at utsättia fatalier til beswärens inläggande i sådane måhl.
Och then, som ej will betiena sig af then tiden, har at skylla sig sielf, och skulle någon härigenom lida, så är drägeligare, at det skier, än at dominia rerum och alla domar skulle stå i osäkerhet.
Skulle elliest något sådant måhl wara, at den falne domen ingalunda bör blifwa beståendes, för den påfölgd han med sig hafwer, så kan i sådan besynnerlig casu parten den utwägen nyttia, at hos Öfwerheten sådant måhl andraga.
Och som quærela nullitatis nu så tiltagit, at man klagat öfwer domar, som warit 100 åhr gamle, och i stället för at appellera merendels klagas i Hofrätten öfwer fehl i processen uti underdomarens utslag, allenast till at uppehålla sin wederpart och undgå deposition på twenne domar, så har Lagcommission funnit sig föranlåten at sättia fatalier uti quærela nullitatis.
§ 22.
Thet tyckes giöra nog tilfyllest, at honom har lemnats natt och åhr a tempore scientiæ.
§ 24.
Om den process warder bifallen, Lagcommissionen projecterat, har denna påminnelse intet rum.
[25 Cap.].
Om denna process skulle tillåtas, wore onödigt, att uthsättia något quantum appellabile, uthan tillåta, att appellation må mottagas uthan anseende på något quantum.
Men elliest, fast än quantum ej är appellabile, är parten, om honom in processu något är för när skedt, effterlåtit att i Hoffrätten sig beswära.
Cap.
26.
§ 3.
I ställe för arrest effter Uthsökningsbalken lärer ej wara obilligt att antaga juratorisk caution, eller där arrest skall wara, att Hoffrätten högst innom åtta dagar wijd wijte afgiör hufwudsaken.
§ 7.
Det här säges, att hwad som uppå twå domar deponeras, må den winnande parten emot borgen lyfta, grundar sig wäl på 1695 åhrs förordning.
Men som kan hända, då underrätternes dommar blifwa ändrade, och den, som will det han deponerat åter hafwa, kan både den, som det deponerade lyftat, och dess cautionister wara insolvendo, eller i den widlyftigheet försatte, at [i] en concursprocess löpa fara at få sitt igen, eller till det minsta med widlyftig process uppehälles, så lärer förmodeligen wara säkrare, at det deponerade blifwer i qwarstad, utan at det må lyftas, till dess domb fallit i saken, då imedlertijd den ena parten ej mindre än den andra kan drifwa på uthslag i saken.
Är det fast ägendomb, hwarpå någor twå dommar ärhållit, och däremot blifwit appellerat, har den winnande parten tillräckelig säkerheet, då detsamma blir i qwarstad, till dess at domb fallit, utan at samma ägendomb imedlertijd emot caution tillträda.
§ 8.
Där föregående påminnelse antages, sträcker det här anförde pröfwande sig ej widare än till dem, som efter den 1 § gå i borgen för expenser och skadestånd.
Lagkommissionens svar.
§ 3.
Juratorisk caution har här i Swerige eij warit brukelig, effter den eij eller tyckes någon särskilt wärkan med sig hafwa, uthan har Lagkommissionen häruti fölgt föruthgångne och practicerade förordningar.
Men att lägga domaren fatalier före till sakens afgiörande, synes eij rimeligit och låta sig practicera.
§ 7.
Att det, som deponeras, må kunna emot borgen lyfftas, är faststält i 3 cap.
5 § Uthsökningsbalken.
§ 8.
Dependerar af den förra §.
Cap.
27.
Wid detta och fölljande capitel wore wäl åthskilligt at påminna.
Men som jag har orsak därmed at afstadna; altså will iag och det lämbna.
Stockholm d.
17 augustii A° 1734.
Petter Abrahamsson.
Lagkommissionens betänkande till 1734 års riksdag.
Jfr Ständernas gemensamma öfverläggningar ss.
135 ff. Gifftermålsbalk.
2 Cap.
10 §
är remitterat til Lagcommission att jämkas, och blifwer fördenskuld denna § således ändrad: Ej må then, som mö lägrat hafwer, få henne til ächta, utan fader och moder gifwa ther ja och samtycke til, eller domarne pröfwar, att goda skiäl thertil styrka.
2 Cap.
12 §
är remitterat til Lagcommission, 1: o Om den wigsel skal gillas, som förrättas af den som ej är präst.
2: o Hwad straff han få skal, som så wiger.
Denna § är sålunda ändrad: Wiger präst them, som ächtenskap ej bygga måge, ware wigsel ogill, och miste han sitt prästeembete.
I the fall, ther lägersmål wid dödsstraff förbudit är, plichte och präst thertil med fiorton dagars hächte wid watn och bröd.
Wiger then, som ej är präst, ehwad ächtenskapet är tillåtit eller ej, straffes med arbete wid Konungens slott eller fäste i try eller flere år, effter som brottet fins och i thy fall, ther ächtenskap är tillåtit, bör laga wigning skie.
7 Cap.
2 §.
Prästeståndet har förbehållit sig att wid Kyrkoordningen måtte tagas i consideration, om icke wigsel kan tillåtas den, som ligger på sotesängen.
Tyckes wara nog, att § blir ståendes som den är inrättad, emedan om siukdomen är sådan, att then synes gå ut på någon tid, och hopp är om bättring, wigning ej kan nekas.
Men til att wiga någon, som ligger in agone, tyckes ej komma öfwerens med ächtenskapets beskaffenhet och ändemål, och kan ändå den siuka förordna, hwad then samma godt synes til den andras faveur, som han ärnat giffta sig med.
10 Cap.
4 §.
Häröfwer har prästeståndet förbehållit sig att inkomma med påminnelser, men sedermera begifwit sig therutinnan, ty blir § ståendes.
10 Cap.
5 §.
Borgareståndet har sagt sig wilia taga denne § i närmare betänkande, men sig ej sedan häröfwer utlåtit.
13 Cap.
1 §.
Präste- och borgarestånden [hafwa] förklarat, att de wille utlåta sig, huruwida den, som giör hor, har förwärkat hela sin lott i boet, och wet man än icke, i hwad slut borgareståndet stannat.
Lagcommissionen tycker, att den brotslige ej bör mista hela sin lott i boet, på det han i brist af uppehälle ej må taga sig annat oråd före, warandes stadslagen i detta fall ej så sträng.
13 Cap.
4 §.
Påmintes, att stadgas måtte, huru den anses skall, som förlöper sin hustru, men sedan hustrun ifrån honom skild blifwit, och gådt i annat giffte, kommer hem igän.
Detta är nu casus specialis, hwarom i den almänna lagen icke något wist stadgas kan, efftersom det ankommer på omständigheterna.
13 Cap.
5 §.
Begynnes sålunda: Hwad mannen förwärkat hafwer, som sin hustru öfwergifwit och förlupit, thet niute hon, medan hon ogifft är, så ock nyttan och räntan af hans fasta gods etc.
Detta är ändrat af ständerne sielfwe.
14 Cap.
1 §.
— — — Och böte then brotslige af sin lott i boet femtio daler.
Ändrat af ständerne således.
16 Cap.
Remitterades till Lagcommission att wijdare utarbeta det som hemfölgden angår, och huruwida meubler skola wärderas effter det wärde de hade, när the gofwos, eller som the äro när the återbäras.
Härom är ett nytt capitel projecterat (16 cap.
).
1 §.
Gifwer fader eller moder åt son eller dotter hemföljd, i jord, hus eller lösöre, wid theras gifftermål: tekne thet up, och sätte å lösören skäligt wärde, tage ock qwittobref therå.
Sedan behålle then thet får, medan fader och moder både lefwa, och hålle hus och jord wid macht som lag säger.
Dör enthera och skal arf delas, gånge tå altsamman åter til skiptes, doch räknes ej then ränta eller nytta han eller hon theraf hafft.
Samma lag wore, ther man gifwer hemfölgd med, tå barn ur hus och bo skilies, eller wid annat tillfälle.
Wil man til full ägo gifwa them penningar eller andra lösören, eller och jord å landet eller hus i staden, efter thet som i 8 cap.
Jordabalken sägs, hafwe ther fri macht til.
Ej må thet til skiptes återbäras, som så gifwit är.
2 §.
Nu fins hwarken uptekning eller qwittobref, ej eller annat bewis, och är likwäl hemfölgd gifwen, bäre tå åter til skiptes med swornom ede.
Är husgeråd borta, eller kan thet ej återbäras godt, som thet gafs, gälde thet effter thy som thet gält, tå han thet fick.
3 §.
Dör son eller dotter barnlös, gånge tå hemfölgd åter.
Lefwa barn effter, behållen the med samma wilkor, som theras fader eller moder then hafft.
Dö the barn förrän någortera af them, som hemfölgd gifwit, gånge them åter.
Ärfdabalk.
2 Cap.
1 §.
Präste- och borgarestånden wille utlåta sig, huruwida den jord de äga å landet, skifftas effter landsrätt.
Sedermera har prästeståndet bifallit lagen, men borgareståndet sig ännu ej utlåtit.
3 Cap.
2 §.
Rättas som här är infört: effter de orden » träden tå the i fader eller moders sins ställe och rätt » tillägges denna mening: är ej utan ett sam- eller halfsyskon, som arf med moder tager, niute tå halfft hwarthera.
(Lagcommissionens project wid förra riksdagen.
) 7 Cap.
4 §.
På det arfwet ej må i långlig tid wara i owissa händer, blifwer denne § således ändrad, som til Lagcommissionen blifwit remitterat:
Warder någor för affall från wår rätta ewangeliska tro och lära förwist riket, eller träder swänsk man utrikes til wilfarande lära, then må ej sedan arf i Swerige taga, utan falle thet the andra then dödas nästa arfwingar til, ther han ej låter sig rätta, och kommer på Konungens nåd åter inom fem år från thet han riket förwistes, eller utländes affall giorde, doch hafwe ej rätt til then ränta, som förut upburen är.
9 Cap.
1 §.
Såsom prästeståndet förbehållit sig att med inventeringen i prästhus må förhållas effter 1723 års resolution på prästerskapets beswär, altså tillägges wid slutet denne mening:
I prästehus må arfwingar kalla och bruka thertil, then the hälst sielfwe willia.
9 Cap.
5 §.
Sedan ständerne giordt påminnelse wid denne §, har Lagcommissionen den sålunda projecterat:
Försummar then maka, som effterlefwer, utan laga förfall att i rättan tid låta uptekna egendomen, som nu är sagt, miste fierdung af alt, hwad then i samfält bo äger, och then tage arfwingarne.
Aro the tillika wållande til then försummelse, tå bötes af hela egendomen tre daler för hwarie hundrade, the fattigas ensak.
Warder thet försummat af någon annan, som egendomen upgifwa borde, böte han femtio daler, och domaren sätte godset i qwarstad, och låte laga uptekning therå skie.
10 Cap.
3 §.
Effter skedd påminnelse kommer wid slutet af denne § att tilläggas en sådan mening, som underställes ständernes godtfinnande:
Hafwer någor af arfwingarna sin lott förskingrat, betalen äntå the öfrige gälden, så långt arf theras räcker; men försummar borgenär att effter dödsfallet inom tu åhr, ther han utrikes wistas, eller et åhr, om han i riket är, gifwa sin fordran tillkänna, ther then honom witterlig war, gälde ej arfwinge mer af sin lott, än på thes del i gälden löper Jfr Lagcommissionens förslag till Sveriges rikes lag af år 1734 etc. Stockholm 1841 s. 33: — — — men försummar borgenär at inom try år efter dödsfallet gifwa sin fordran tilkänna, ther then honom witterlig war, gälde ej arfwinge mer än på thes del i gälden löper.
.
10 Cap.
4 §.
Lagcommission har funnit nödigt, att wid slutet införes sålunda:
Begärer han, att alla, som något hafwa att fordra, måtte genom offenteligt anslag på rättens dör inkallas, att therigenom få weta, hwilka the äro, och huru stor skulden är, thet må honom ej wägras, ther han förtekning på egendommen i rätten inlägger, och borgen för then ställer.
14 Cap.
2 §.
Blifwit sålunda rättat wid förra riksdagen:
Effter de orden » tå falle thet arf til Konungen » lägges til: ther andra arfwingar ej til äro effter then döda, och then, som falskeliga arfwet tog, gälde åter alt thet han upburit hafwer, och plichte som för annat bedrägerie.
15 Cap.
2 §.
Effter skedd påminnelse blifwer denne § så inrättad:
Bor utlänsk arfwinge å then ort, ther swensker man arf niuter, tå niute ock han samma rätt i Swerige.
Wil han thet arf utur riket föra, gifwe tå siette penningen theraf til Konungen, eller then han sin rätt förlänt hafwer, ther ej annorlunda mellan begge riken slutit är.
Kommer han ej inom natt och år, och med fulla skiäl wisar, att han är rätter arfwinge, tage tå närmaste inlänsk arfwinge samma arf, om then inom tre månader effter natt och år sin rätt lagliga bewakar.
Giör han thet ej, eller är ej inlänsk arfwinge til, tage tå Konungen eller then han sin rätt förlänt hafwer.
15 Cap.
5 §.
Lagcommission [har] funnit nödigt, att wid denne § tillägges desse orden: ther han ej laga förfall wisar.
(Ändrat wid förra riksdagen.
) 17 Cap.
5 §.
Härwid har borgareståndet förbehållit sig, att inkomma med påminnelse angående testamenta reciproca, och har prästeståndet gifwit sitt skriffteliga utlåtande om sådane testamenten, hwarpå detta är Lagcommissions swar:
Hwad angår testamenta reciproca, som påstås, att barnlöse makar måge effter stadsrätt kunna giöra, så lärer de ej kunna bifallas, emedan fundamental lagen då wore illuderad, och när hustrun får sine præcipua, gifftorätt, morgongofwa och thes utan tridiung i testamente, få arfwingar af 30,000 dalers egendom, ej mer än 5,500 daler.
Testamenta reciproca äro och aldeles uphäfne igenom 1686 åhrs testamentsordning, när de strida emot 19 cap.
Ärfdabalken.
Tillägges wid slutet:
Willia the giöra testamente, som til prästeståndet höra, om then egendom, theri the giftorätt hafwa effter stadsrätt, som i 10 cap.
4 § Gifftermålsbalken sägs, ware tå lag samma, som här stadgat är, ehwad the bo å landet eller i staden: med arfwejord theras å landet och then som före ächtenskapet aflad är, gånge i thy fall effter landsrätt.
20 Cap.
8 §.
Ändras sålunda: icke eller utlänsk man, eller then af annan läro är, etc. 23 Cap.
3 §.
— — — Och gifwe ut alt hwad han om händer hafwer, til then som domaren i hans ställe förordnat etc. Jordabalk.
4 Cap.
2 §.
I stället för ordet » almänneliga » sättes: offenteliga.
(Ständernas egen ändring.
) 4 Cap.
5 §.
Såsom bondeståndet skriffteligen påmint, att krono- och frälseskatte må uttryckeligen nämnas i denne § är sålunda projecterat:
Nu kan skattejord utom börd sälias; är thet kronoskatte, hembiude thet kronan, och thet, som frälseskatte är, honom som frälserätt therå äger, innan tredie upbud tages: och hafwe the macht then jord att lösa, och sedan lagliga upbiuda låta, som sagt är.
4 Cap.
7 §.
I stället för wetwillinge, sättes wanwettig.
4 Cap.
9 §.
Lagcommission har sielf påmint, att införas bör, det ingen genom köp eller skipte må förminska skattskyldig jord, ehwad thet är arf eller aflinge, och därföre projecteras föliande §, emellan den 8 och 9 §.
Ej må then som å skattskyldig jord sitter, genom kiöp, skipte, eller å annat sätt, något söndra och minska af thet, som thertil med rätta hörer; giör thet någor, ware ogilt.
5 Cap.
4 §.
Bondeståndet har påmint, att lösören i bördlösen ej måtte komma bördeman til last, hwarpå swaras:
I jordakiöp bör man mera hafwa afseende på ägarnes bästa, som sälier, än bördemans, hwars frihet att få börda är såsom ett beneficium at anse, och skulle säliarne elliest, genom den bördemannen lemnade förmon och — — — lida, effter han ej torde dess husgeråd, åkerredskap och afwel utan skada kunna föryttra.
Elliest har detta mer afseende på stora gods, ther ansenlige husgeråd och afwel gemenligen äro.
6 Cap.
3 §.
Är tryckfel och observerat wid förra riksdagen; skal heta: 2 och 3 cap.
Ärfdabalk.
6 Cap.
4 §.
Ständerne ändrat.
I börian af § sättes wanwettig för » wetwilling », och widare » eller wetwilling, tå han til förstånd kommer », skal heta: eller wanwettig tå han til bättre förstånd kommer.
9 Cap.
7 §.
Ad finem rättas sålunda: post verba » niute all afgäld som ther bör afgå » tillägges: göre thet med wittnen och ware thet gilt som them bådom etc. 9 Cap.
9 §.
Tillägges ad finem i anledning af 1731 åhrs resolution på almogens beswär — — — 10 Cap.
1 §.
Att contextus må wara lik med rubriquen, tilsättes ordet sälia.
Lagcommissionen ändrat:
Ingen hafwe wåld at sälia, förbyta etc. 16 Cap.
3 och 4 §§.
Effter ständernes godtfinnande är detta ändrat.
Desse §§ dragés tilhopa i en.
16 Cap.
6 §.
Ständerne sielfwa ändrat.
Wid slutet, ändras sålunda:
Andra hälften behålle then, som afflytta skal, til fiortonde dag i mars månad.
I the landsorter, ther annorlunda förhålles med upsägning och afflytning, rätte hwar sig effter wanligt bruk.
16 Cap.
16 §.
Lagcommissionens ändring: wid slutet i stället för » nästa fardag » sättes: laga fardag.
16 och 17 §§ dragas tilhopa i en, och wid slutet införes ofwanstående clauderade mening:
I thetta fall gifwes landbo åter så mycket af städian, som swarar mot then tid honom i legostämma brister, och fylles honom bewislig skada.
Lifstidsstädia å landet må ej brytas, utan gånge therom som förr sagt är.
(Denna mening hafwa ständerne funnit nödig att införas wid 16 och 17 §.
) Bygningabalk.
4 Cap.
1 §.
Bondeståndets påminnelse om wägarne, att de ej måtte giöras bredare än förr, upskiöts til thes cammar- och oeconomiedeputation inkommit med sitt betänkande, öfwer giästgifwareordningen, hwaraf Lagcommission ej fådt part.
Kommer på ständernes utlåtelse an, huru bred wägen skall wara.
6 Cap.
2 §.
Ständerne ändrat: Nytt dike skall then som tarfwar, för sin åker årliga gräfwa minst fyratio famnar.
8 Cap.
4 §.
Effter ständernes påminnelse är således ändrat: Ware ärelös, rätte up allan skada och böte fämtio daler för hwar åker, som han så fördärfwa welat, orkar han ej skadan fylla, tiene then af med arbete.
(Om arbetet vide Straffbalken 5 cap.
1 §.
) 8 Cap.
5 §.
Ständerne ändrat.
Wid slutet tillägges: utan jordägande gifwer ther lof til.
13 Cap.
4 §.
Mot slutet: Witna synemän härom annorlunda än sant är, böten hwarthera tio daler.
13 Cap.
5 §.
Ständerne ändrat.
Börias sålunda: Alle the ther bärande trä å skatte- eller kronojord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag, och ther hygget å Konungens park skedt, fyra etc. 13 Cap.
6 §.
Bondeståndets memorial om denne § samt angående swediande, som omtalas i 14 cap.
är remitterat til cammar- och oeconomiedeputation.
Men hwad wisse omständigheter angår, samt det bondeståndet om risets upbrännande påmint, kan inkomma i den särskilte skogsordningen.
15 Cap.
4 §.
Går ut och i 5 § sättes: spada eller watukäril.
(Ständernas egen ändring.
) 20 Cap.
6 §.
Ständerne ändrat.
Mitt i § skall heta: första dag i maj månad skal damluka öpnas.
23 Cap.
Om jagt och skiutande.
Lemnas til widare.
24 Cap.
2 §.
Är remitterat til Lagcommission, huru wida torpare skola wara frie för skallbud.
Och är fördenskuld denne och den 3 § sålunda ändrade:
[2 §].
Warganät skal hwart helt hemman hålla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och the mindre så mycket som ther mot swarar.
Thet skal färdigt wara, tå skallbud kommer; och så starkt, att thet ej brister, tå en man klifwer derå up.
Skallbud skola ock alla lyda, som creatur hafwa.
Ingen ware ther fri före, utan präst å prästebord, therå han sielf bor, så ock klockare å klockarebord, och inhyses qwinna.
3 §.
Nu warder thet til häradsskall bådat, tå bör en man från hwart matlag, [och af] torpare hwarannan komma med bössa, jagtspiut etc., men skie skalln inom sokn får ingen sig undandraga, som kreatur hafwer.
25 Cap.
1 §.
Såsom Lagcommission förbehållit sig, att utsätta några grader till åtskilnad, om hel gård eller några huus brinna, och ständerne härwid befalt att införas om dem som owarsamt hantera elden, så är § således ändrad: i stället för de orden » böte tolf daler för hwarie gård », skal stå: böte twå daler för hwart hus, jordägandens ensak; orkar han ej skadan och böter gälda, tiene thet af med arbete eller plichte med kroppen, hwilket thera han hälst will, som skadan lidit.
Brinner folk inne etc.
Wid slutet af denne § tillägges: Then owarsamt med eld umgår, å sätt som nu är sagt, böte fem daler, äntå att ingen skada händt.
2 §.
Begynnes sålunda: Timar skada af rätt wåda, etc. 25 Cap.
5 §.
Ständernes ändring.
Frälsemäns sätes och ladugårdar så ock prästegård måge ej brandstud niuta, ther the ej then gifwa, etc.
Wid slutet gå de orden ut: prästegård ware för brandstud fri.
Wid detta capitlet är nödigt at utsätta, huruwida landshöfdingen nu ändrar och — — — brandstuden, och hwar beswären böra ingifwas, om häradet finner sig med för hög brandstod beswärad, antingen i Hofrätten eller Cammarcollegio.
26 Cap.
2 §.
Angående wägarnes bredd upskiöts til dess cammar- och oeconomiedeputation inkommit med sitt betänkande om gästgifwarordningen, och tyckes bäst wara, att § blir stående som den är.
26 Cap.
11 §.
Membrum 1: mum tyckes böra bli beståendes, efftersom fast någon sielf håller före hans wägstycke wara gilt, det doch icke blott ankommer på hans egit tycke, utan bör wägen af cronobetienten gillas, hwarföre hwar och en bör wid wägrödning sig infinna; och om någons wägstycke då finnes förswarligt, kan han straxt få fara hem igän.
Wid slutet af denne § kommer att tilläggas, effter ständernes godtfinnande wid förra riksdagen: Samma macht äge ock borgmästare och rådh, ther stadens wägstycke ej bättras.
27 Cap.
2 §.
Ständerne ändrat.
Såsom prästeståndet påmint, att de wid slutet nämde 6 år wore för kort tid, hwilket jemte Hr Abramssons påminnelse är til Lagcommissionen remitterat, så är föliande ändring giord.
Ordet » klockarestugu » går ut.
Effter de orden » om ther tilräckelig skog är » kommer således att ändras: Tarfwar prästegård flera hus, bygge och uppehålle präst them sielf, eller gälde thet, som brister.
Flyttas han ifrån thet gäll, och finnes han wid husesyn hafwa bygt mer, än han i årlig bygnad bordt effter 28 cap.
3 §, niute therföre betalning af then, som effterkommer.
Bygger präst flera hus, än prästegård tarfwar, til sin beqwämlighet, och wil then, som effterkommer, them effter laga mätning ej behålla; tå må han them bortföra, som bygt hafwer.
Är timmer thertil tagit af prästegårds skog, betale thet timmer effter synemanna ordom, och komme the penningar sochnemän til godo, wid theras bygnad å prästebordet.
27 Cap.
3 §.
Effter ständernes påminnelse är den således ändrad:
I staden byggen och förbättren the hus och gård för präst, som ther hus och grund äger eller ther borgerlig näring idkar, och ej särskilt therfrån befriade äro.
Sedan de hus lagligen bygde äro, wårde them präst, att the ej fördärfwas, och af wårdslöshet förfalla.
[I marginalen: Åstundas ständernes utlåtelse, om thetta skal wara onus personale eller reale, conf.
1723 års prästprivil.
17 §.
] 27 Cap.
5 §.
— — — Alle the i sochnen eller staden etc. 28 Cap.
1 §.
Effter ständernes påminnelse är denne ändring skedd, att å skattejord ej offtare må hus synas, än tå wanhäfd märkes, eller missbygnad.
Börian ändras sålunda: Hwart tredie år eller offtare, ther så tarfwas, skal kronofogde eller länsman med twänne af nämden, å tid som i Jordabalkens 14 cap.
2 § sägs, skåda, huru bonde å kronojord byggt och häfdat hafwer, och å skattejord, när wanhäfd och missbyggnad märkes.
Och tilsäge tå bonde at bygga etc. 29 Cap.
2 §.
I anledning til bondeståndets påminnelse om giästgifwarehusen, blifwer denne § så inrättad: Häradet bygge å gästgifwaregård på kronojord, nödige hus etc.
Wid slutet af § tillägges: Wil någor å kronojord på egen kostnad hus bygga, att ther gästgifweri få uppehålla, ware tå häradet för byggnaden fritt.
Å frälse- och skattegrund bygge jordägande, ther han wil gästgifweriet nyttia.
Wil han thet ej, och kräfwer ortens belägenhet, att gästgifweri ther nödwändigt läggas måste, och åtnöjes han ej att af kronan wederlag taga, tå bygge häradet, som sagt är.
29 Cap.
4 §.
Ständerne ändrat: Gästgifware må sälia win och öl, kanne- och stoptals, och matwaror, som han gitter, etc. Handelsbalk.
1 Cap.
2 §.
Wid slutet tillägges: och gälde skadan.
1 Cap.
4 §.
Tillägges wid slutet: Tå häst köpes, hafwe köparen frestetid tre dygn.
1 Cap.
10 §.
I stället för orden » sälia eller kiöpa » sättes: köparen eij taga til sig, förrän etc. 3 Cap.
1 §.
Ändras sålunda: Wil någor burskap winna, ehwad han är inlänsk eller utlänsk man, söke thet hos borgmästare och råd, och höre the stadsens borgerskap theröfwer.
Warder thet honom tå af borgmästare och råd bewiliat, sätte ther borgen, at han skal til det minsta sex år i staden bo etc. 3 Cap.
5 §.
Begynnes sålunda: Wil man säga up burskap, giöre thet inför borgmästare och råd, sex månader förrän han sin borgerliga näring afträder, eller från orten flyttar, etc. Och näst effter orden » för afgifft fri » tillägges: ther ej annorlunda särskilt stadgat är.
Flytter han förr etc. 4 Cap.
1 §.
Effter orden » eller mindre käril » tillägges: ther tunnegods kommit i sådane käril til salu in; hela kistor eller packor etc. För hwal sättes wål.
4 Cap.
2 §.
Denne 2 § går ut.
5 Cap.
3 §.
Inrättes så: Utlänsk man må matwahror til salu hafwa i skep och farkost, och andra wahror i the rum, som borgmästare och råd thertil nämna och ej i gästherberge sit eller i öpna gatubodar.
Ej må han igenom andra them utmångla låta, eller sielf resa ur stad och i stad, eller i bergslagen, och köpenskap ther drifwa, borga ther något ut, eller kräfwa gäld in, wid 100 dalers bot; hafwe ock i alla thessa fall förwärhat thet han handlade med.
Giör han thet annan gång, ligge i tweböte.
5 Cap.
4 §.
I stället för 40 daler sättes 500 daler.
5 Cap.
5 §.
Denne § går aldeles ut.
6 Cap.
1 §.
Effter orden » förbrutit wahran » tillägges: och tage theraf Konungen en tridiung, annan angifwaren, och then tridie nästa fattighus.
6 Cap.
3 §.
Begynnes så: Byter landtman til bärgning och nödtorfft sin, wahra i wahra, eller köper för reda penningar etc. 7 Cap.
4 §.
Ändras således in medio: Ej äga the gods mot gods byta, eller af upstadsbon och landtman något köpa eller borga.
Af them, som äro borgare etc. 7 Cap.
6 §.
Uteslutes orden » Konungens ensak », och hwad derpå fölier.
9 Cap.
Lagcommission har wäl förment, att när det, som om intekningars renoverande inom tio år är stadgat i Rättegångsbalken 7 cap.
blefwe af höglofl.
riksens ständer bifallit, ej skulle wara nödigt att i lagen något mera om præscription införas, efftersom troligt är, att ingen låter stå sin fordran i 10 år hos debitoren utan att den intekna låta.
Men som sådant likwäl hända kan, har Lagcommission tykt wara säkrast, att en apart § därom införes, som således kan blifwa den 12 i detta cap.
och til riksens höglofl.
ständers widare godtfinnande således här projecterad är:
Hafwer man fordran hos annan i gods, penningar, eller hwad thet är, och kräfwer then ej skriffteliga eller munteliga, eller gifwer ther ej an för rätta, eller hos Konungens befallningshafwande, inom tiugu år: äge sedan ej någon talan therå.
[Vide den af ständerne faststälte förord, af den 23 junii 1727, angående ersätning för reducerat gods.
] 10 Cap.
2 §.
Begynnes så: Nu är dag ute, och i stället för » tre rådstugudagar » sättes: tre måndagar.
10 Cap.
6 §.
— — — gifwe thet rätten eller Konungens befallningshafwande tilkänna.
Ad finem: I stället för: Samma bot ware etc. ändras sålunda: Nekar någor mot bättre wetande til then pant han mottagit hafwer, böte hälfften af thet panten wärd är.
10 Cap.
7 §.
I stället för de orden » plichte 40 daler » sättes: böte fierdung af pantens wärde, och gälde skadan åter.
11 Cap.
2 §.
För » siette delen af wärdet » sättes: hälfften af wärdet.
11 Cap.
4 §.
För » fierdung af thes wärde » blir: hälfften af thes wärde.
12 Cap.
4 §.
Orden » 40 daler » går ut, emedan böterne stå i det allegerade 11 cap.
4 §.
12 Cap.
6 §.
Ändras så: Nu will ej then, som godset mottog, hafwa thet längre i förwar: säge tå honom til, som insatte, att han må hämta thet åter och taga bewis therå.
Tager ägarne thet ej åter, stånde sielf allan fara.
17 Cap.
8 §.
Sättes: skuld til Kronan.
18 Cap.
6 §.
I stället för ärlig och wältrodd man, som här införas skulle, tyckes tienligare kunna stå: ärlig och richtig man känder war, emedan ordet » känder » involverar detsamma som wältrodd, hwilket til riksens höglofl.
ständers godtfinnande hemställes.
Misgiärningsbalk.
1 Cap.
1 §.
Ständerne sielfwe ändrat.
I stället för orden » warde halshuggen och i båle bränd » sättes: miste lifwet.
1 Cap.
3 §.
Ständerne ändrat.
De orden » träder til en wilfarande » skulle gå ut, men Lagcommission underställer riksens ständers godtfinnande, om icke de orden kunde stå qwar, emedan de wisa, att därmed förstås en total apostasia.
2 Cap.
1 §.
Ständerne ändrat.
I stället för de orden » han skal halshuggas och i båle brännas » sättes: miste lifwet; får någor död theraf, tå skal man steglas, och kåna halshuggas och i båle brännas.
3 Cap.
1 §.
Ständerne ändrat.
Slutet tyckes blifwa, som det är tryckt, att thet wisar på Rättegångsbalken, emedan om mened ther är infört cap.
17 § 18.
4 Cap.
4 §.
Är remitterat til Lagcommissions ytterligare jämkande, och därföre är nu således projecterat: — — — tå skal han med all warsamhet, och utan att nämna personen, gifwa Konungen eller någon thes embetsman genast redeliga tilkänna alla the omständigheter, som honom kunnige äro, att faran må förekommas, och stämplingen utletas.
Försummar han thet, plichte efftersom hans brott pröfwes wara.
Nämner han någon wiss man, och kan then ej öfwertygas, straffes som saken och omständigheterne äro.
4 Cap.
8 §.
Är remitterad til Lagcommission och tyckes så kunna inrättas: Söker någor, eller låter sig bruka, att uppenbarliga eller genom hemlig stämpling införa, uphielpa, eller befordra en oinskränkt enwåldsregering i riket, eller annat regeringssätt, än thet riksens ständer faststält hafwa, straffes såsom riksens förrädare, och miste lif, ära och gods.
[Confer.
walachten och föreningen 1720.
] 5 Cap.
1 §.
Ständerne ändrat.
Orden » rikets styrelse » utlemnas.
5 Cap.
2 §.
Ständerne ändrat.
Effter de orden » en eller flere » tillägges: för embetets skuld etc., miste ock lifwet.
Talar eller skrifwer någor om them thet elliest smädeligit är, i och för ämbetet skull, giöre offentelig afbön.
7 Cap.
1 och 4 §§.
Ständerne ändrat.
Wid de orden [i 1 §] » giuter annar man falskt mynt », tillägges: ware ärelös, och straffes etc.
Uti denne 1 och 4: de §§ tagas de orden ut: » som personen är til ».
8 Cap.
4 §.
Härwid är påmint, att sådane bref ej borde äga witzord, och är remitterat til Lagcommission att på sitt ställe införas.
Äfwen är påmint, att straff borde utsättas för den, som nekar sin egen handskrifft, och rappar til sig sin egen obligation.
Men att införa å något ställe i gemen ett bref, som interciperas, icke skola äga witzord, håller Lagcommission betänkligt, särdeles i crimine perduellionis, och jemwäl i många andra mål, utan lärer alt sådant af omständigheterne och målets beskaffenhet kunna pröfwas.
Att tillägga i straffet i gemen, att then sig förser, skal ock wara ärelös, synes ock betänkeligit, utan bör domaren pröfwa nesan och skadan, then brefägaren wederfaren är, och då först berörde straf åläggas, när then är så beskaffad, att thet med skiäl thertil lämpas kan och kunde altså slutet i § så inrättas: böte tiugu daler, eller mera, och ware thertil ärelös, om bråttet thet förtienar.
Om then, som nekar sin hand, är lika beskaffenhet, och är therom infört i Handelsbalken cap.
11 § 1 Rappar någon til sig sin obligation, så är det ett råhn, hwarom på sitt ställe är infördt och effter omständigheterne kommer att anses.
13 Cap.
1 §.
Såsom riksens ständer funnit nödigt, att införas måtte, det den, som giordt af med sig sielf, får läggas afsides, utan att den, som honom handterar, skal therföre nesligen anses, så blir § så inrättad: Dräper eller förgiör någor sig sielf, tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwidt uptagas och afsides läggas: pröfwar domaren sedan, att han med wilia sig förgiordt, tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras och i jord gräfwas.
Fins det i hufwudswaghet etc. 13 Cap.
Effter riksens ständers godtfinnande blefwo straxt 2: ne §§ i detta capitel tillagde, som blifwa den 4: de och 5: te.
4 §.
Nu kan så hända, att then sig sielf förgöra will, ej får död theraf, plichte med fängelse wid watn och bröd, spö eller risslitande, effter omständigheterna.
5 §.
Bekänner någor falskeliga, thet han sådan gärning giordt, som dödsstraf förtienar, ware lag samma.
14 Cap.
2 §.
Prästeståndet har begärt att få inkomma med påminnelser, om then, som slår sina föräldrar; men därpå är § sålunda ändrad: Slår barn sin egen fader eller moder, miste lifwet, eller straffes med fyratio par spö eller en månads fängelse wid watn och bröd, effter omständigheterna.
15 Cap.
6 och 7 §§.
Är remitterat til Lagcommission att effterse, om här behöfwes någon jämkning, i anseende til den giorda frågan, om här förstås förman i embetet eller den, som är i husbondens ställe.
Lagcommission tycker, att §§ äro klara, och behöfwer ej något tilläggas.
[Confer.
18 cap.
8 §.
] 18 Cap.
8 §.
Ständerne tillagt.
Post verba » böte hundrade daler » tillägges: och giöre afbön.
18 Cap.
9 §.
Påmintes, att de orden » alment rum » må gå ut, ty effter 1684 års förordning niuta de beskyd så å alment rum som eliest, och är detta remitterat til Lagcommission, [som föreslår följande lydelse]:
9 §.
Dierfwes någor med hugg och slag öfwerfalla them i och för theras embetes skuld, som Konungens eller hans embetsmäns, eller rättens ärender gå: tå hafwer han brutit edsöre.
Warder the med hot eller smädeord öfwerfalne, böte then thet giör 10 daler.
Hwar thet å alment ämbetesrum böte 20 daler.
Giöra the sielfwe etc. 21 Cap.
2 §.
Såsom härwid är påmint, att straf borde utsättas för den, som icke i rättan tid antänder fyringen, hwilken påminnelse är remitterad til Lagcommission, så kan därom sålunda införas.
Wid slutet tillägges: Försummar någor att uppehålla fyringar och tända them i rättan tid up, böte etthundrade daler, och skadan åter.
Sker thet upsåteliga, straffes som förr i thenna § sagt är.
22 Cap.
Effter riksens ständers godtfinnande blef här en § tillagd.
Denna § införes emellan den 4 och 5 §.
Hwar som lockar och bortförer qwinna från sin man, eller dotter från fader eller moder, eller från then, som i theras ställe äro, böte 100 daler eller mera, eller plichte med kroppen, effter som brottet är til.
24 Cap.
5 §.
Ständerne ändrat, att den går ut.
24 Cap.
11 §.
Denne § går ut, och fölier härhos ett särskilt cap.
om dueller.
Detta kap. var af följande lydelse: Om enwiges kamp.
1 §.
Hwar som manar annan ut, munteliga eller med bref eller bud, å wiss tid och ort till enwiges kamp och slagsmål, med swärd, bössa eller annat wapn, theraf man död liuta kan: göre offentelig afbön, miste embete sitt, böte tu tusende daler och warde förwist riket på tu år.
Hafwer han ej embete, tå ökas bot hans med ett tusende daler.
Then ej orkar böta, skall för hwarje tusen daler han ej gälda gitter, ett år längre riket förwisas, än sagdt är.
Samma lag ware om then, som manter blef och utgick.
Gör thet någor af gemen man å landet eller i staden, straffes med tjugufem par spö, (sker thet af annan man, som ej är adel eller thes wederlike, straffes med 100 daler).
Sker sår eller annan skada, böte ock therföre som lag säger.
Dräpes någonthera, så skal dråparen mista lif utan all nåd, och warde hwarken hans eller den dräpnas lik begrafwet i kyrka eller kyrkogård.
2 §.
Samma lag ware om them, som äro kallade, och följa med att biträda enthera i enwiges kamp.
3 §.
Låter någon bruka sig att å annars wägnar förkunna utmaning, munteliga eller med bref: miste embete sitt och plichte med tre weckors fängelse wid watten och bröd eller tjugu par spö.
Säger han sig ej hafwa wetat, hwad thet bref innehöll, och gitter thet med ed sin styrka, ware fri.
4 §.
Förewiter någor then, som till enwiges kamp emottog bref, och ej utgick, ligge en månad i Konungens häckte wid watn och bröd, och miste thertill embete sitt.
5 §.
Är ej utmaning sked, utan kommer annorlunda frälsemän eller theras wederlikar skilnad emellan, och bär then ena hugg och slag å annan: eller gifwer honom munteliga, eller genom bref smädeliga ord: skuffar eller höter med wapn, käpp eller hand: eller med annan gärning och åtbörd tillfogar honom spott och wanheder, göre offentlig afbön, böte tusen daler, och hafwe förwerkat embete sitt, och plichte för slag eller sår serskilt efter lag.
Orkar han ej böta, warde förwist riket på ett år, och plichte then dubbelt, som ej embete hafwer.
Sker dråp i thessa fall, miste dråparen lifwet, och warde lik hans lagt afsides i kyrkogård.
Giör then som öfwerfallen blef, laga motwärn, eller tå han med förachteliga ord eller gärning warder retad, möter thet genast å lika sätt, af hastigo mode, gånge therom efter almän lag, så ock thet, som under rättegång inför domstolen eller hos Konungens befallningshafwande timar.
6 §.
Af böterne efter thetta capitel, tage en tredjedel then å embetes wägnar kärar, af thet öfriga tage målsäganden, ther han ej sjelf brotslig är, och the fattige halft hwarthera; är han brotslig, niute kyrka del hans.
27 Cap.
Är påstådt, att dulgaböterne borde afskaffas, andre hafwa ment, att de måtte modereras, och remitterades detta cap.
til Lagcommission, hwarwid ständerne förbehöllo sig, att sådana böter icke måtte i städerna introduceras.
Dulgadråpsböter hafwa altid warit brukeliga, och hafwa de, som i gamla lagen utsatte äro, den tiden warit mycket swårare, ländandes sådane böter til en almen påminnelse för hwar och en, att wara sorgfällige, att kunna banemannen upspana, eller röja, på det dråp må ej ostraffat blifwa.
Men om de i projectet utsatte 100 dalers böter skohle modereras, därom lära riksens höglofl.
ständer sig sielfwa förena, hwarefftar cap.
sedan inrättas kan, doch tyckes thet ej wara [för högt] effter ej mycket löper på hwar och en.
32 Cap.
Ständerne ändrat.
Rättes så: böte tiugu daler, målsägandens ensak.
33 Cap.
1 §.
Ständerne ändrat.
Effter the orden » gifwe ut skadediuret », tillägges: att dödas.
35 Cap.
6 §.
Ständerne ändrat.
Ändras sålunda: Uti the mål, som i 3 och 4 § sägs, må ingen kära, utan rätter målsägande, ther brottet ej skier å tid och ort, som fridlyst är.
Ad finem tillägges: stiäl han 4: de gången, warde hängd.
40 Cap.
4 §.
Ständerne ändrat.
I stället för de orden » tiene thet af med arbete hos målsäganden » sättes: förnöje tå målsäganden med arbete.
40 Cap.
5 §.
Ständerne ändrat.
Wid slutet tillägges: Är thet mindre, tå bötes som om snatterie sägs.
42 Cap.
1 §.
Är remitterat til Lagcommission, huru det considereras skal, om en bodegesäll eller gosse förslöser thet gods, som them ombetrodt är, äfwen fogdar och dejor, och att lagen må giöras så generel, att den kan lämpas til alla dem, som husbonden förtror sin egendom; därföre är § så ändrad:
Stiäl, snatter, eller upsåteliga förfar eller undandölier tienstehion eller annan betient något af thes husbondes egendom, thet ligge alt i tweböte mot annat snatteri och tiufnad.
43 Cap.
1 §.
Ar rättadt effter ständernes påminnelse.
Effter ordet » hö » tilsättes: eller halm.
44 Cap.
1 och 2 §§.
Ständerne ändrat.
I stället för » almoge » sättes: undersåtare.
45 Cap.
2 §.
Präste- och borgarestånden hafwa påmint, att här wore för litet straf för dem, som försnilla kronans medel, och som detta cap.
blifwit remitterat til Lagcommission, att tilse, huru wida sådan skal undergå lifsstraf, som försnillar öfwer ettusen daler silfwermynt, så är nu härom en sådan § inrättad:
Griper upbördsman til kronones, stadsens eller andra almänna medel, och them förskingrar, miste tienst sin, och gälde åter, med sex af hundrade i ränta; böte ock thertil fyratio daler för hwarie hundrade, som han tilgripit.
Kan han ej fult återgälda, och är thet under och til hundrade daler, arbete wid Konungens slott eller fästning ett åhr.
Stiger thet något theröfwer, eller til tuhundrade daler, arbete som sagt är, i tu år, och så widare.
Stiger thet öfwer niohundrade daler, eller til tusende, arbete i tio år.
Tilgriper han något theröfwer, arbete i hela sin lifstid.
Går thet öfwer tu tusende daler, warde hängd.
Och gånge ej thes mindre i alla thessa fall, i betalning, hwad han i bo hafwer.
Nu kan han skadan gälda, men ej böterna: stiga the böter til tusen daler, eller theröfwer, sitte en månad i Konungens hächte wid watn och bröd.
Äro böterne mindre, plichte tå med sådant fängelse i 8 eller 14 dagar, eller 3 wekor, alt som domaren thet pröfwar.
47 Cap.
1 §.
Ständerne sielfwe ändrat wid förra riksdagen.
Eliest är påmint wid de orden » ligge i tweböte », att det tyktes böra sättas klarare, när det jämföres med 2 § i föregående cap.
Men orden tyckas wara så klara, att ej något twifwelsmål kan wara therom.
I stället för orden » och tiene thet af med arbete hos målsäganden » sättes: och förnöje målsäganden med arbete.
52 Cap.
2 §.
Ständerne ändrat.
Efter de orden » eller twänne edsworne stadstienare » tilsättes: eller ock andra goda män, och förkunne etc. 53 Cap.
6 §.
Ständerne ändrat.
Wid slutet tillägges: och hon plichte effter lag.
54 Cap.
4 §.
Ständerne ändrat.
För » hundrade daler » sättes: åttatio daler.
55 Cap.
1 §.
Såsom riksens ständer påmint, att här borde införas, huru en ogifft qwinna straffas skal, när hon bekänner på gifft man, att han henne häfdat; så är här sålunda därom projecterat: Wid slutet tillägges: Nu giffwer ogifft qwinna, som häfdad är, gifft man skuld, at han henne lägrat, och pröfwar domaren, att han med ed sig therfrån fria bör: gitter han eden gånga, plichte han tå som för lönskaläge.
59 Cap.
Prästeståndet har förbehållit sig, att consistorierne måtte inkomma med betänkande häröfwer, men sådant är ej skedt.
Eliest frågas wid 1 §, hwar kroppar skal läggas, då de halshuggas, som hafwa bedrifwit blodskam.
61 Cap.
4 §.
Ständerne ändrat.
Ändras så: Hyser man witterliga, eller dölier någon grof misgiärningsman etc. Strafbalken.
1 Cap.
3 §.
Ständerne ändrat wid denne riksdag.
Begynnes så: Hwar som någon häffta låter, then ej för grof misgärning bar åtagen är, ware skyldig honom så länge föda etc. 2 Cap.
I §.
Ständerne ändrat.
Andras så: — — — tå må hans kropp af annat folk hanteras, och afsides i kyrkogård läggas.
5 Cap.
Om kropsplicht med spö och ris, häcktelse wid watn och bröd, så ock arbete.
1 §.
Fälles någor til arbete, eller att mista hud sin, förthy, att han ej orkar böta; och är ej kropsplichten wid brottet i thenna lag utsatt, tå räknas nio öre för hwart dagswärke, tre daler mot ett par spö, och fyra daler mot ett par riis, tre slag af hwartera paret.
Går effter thenna räkning plichten med spö eller ris ej jämt mot böterna i penningar, utan stiga the något theröfwer, tå ökes straffet med ett par spö eller ris.
Fängelse wid watn och bröd räknes således, att mot böter från en till och med tio daler, swara fyra dagar; från tio till tiugufem, åtta dagar; från tiugufem til fyrtio tolf dagar; från fyratio til säxtio [sexton] dagar, från säxtio til åttatio, tiugu dagar; från åttatio til etthundradetio, tiugufyra dagar, och från etthundradetio och theröfwer, tiuguåtta dagar.
Med spö straffes man och qwinna med ris.
Ej må mannen slita flera än fyratio par spö, och qwinnan flera än trettio par rijs; ej eller bör någor dömas til fängelse wid watn och bröd på längre tid, än en månad, eller tiuguåtta dagar, och mindre tid än fyra dagar.
Then må med fängelse wid watn och bröd straffas, som domaren pröfwar, att hans wälfärd och heder genom annan kropsplicht spilles.
2 §.
Straff med spö och ris förrättas å landet och i staden af then, som thertil förordnad är.
Häradsfogde eller länsman, och then i staden thertil satt är, hafwe upsicht therå: och ägen the macht, att genast näpsa then med spö eller fängelse, som straffet med flathet wärkställer.
Tillåter fångewachtaren någon, som til fängelse watn och bröd är dömd, att niuta annan dryck och spis, miste en månads lön, och sitte sielf åtta dagar i Konungens häkte wid watn och bröd.
3 §.
Orkar then, som til böter fäld är, them gälda, men wil hälre plichta med kropp, hafwe ej lof thertil, utan gånge bot fyllest ut af egendom hans.
Mächtar någor ej fult gälda, stånde kropsplicht för alt. Ej måge böter utsökas af bonde, ther han utan hemmanets skada och ödesmål them ej förmår betala, ej eller af then, som lider theraf brist på födo och uppehälle, utan umgälle then brott sitt med kroppen.
4 §.
Warder någor dömd till arbete på wiss tid, och fins det ej, förfråge sig tå Konungens befalningshafwande hos öfwerdomaren, huru arbetet må förbytas i annat straff.
Utsökningsbalk.
1 Cap.
3 §.
Men å dom, som wunnit laga krafft, ther wärdet ej stiger öfwer fämtio daler, må borgmästare och råd i städerne utmätning giöra, så ock kronofogde å landet, ther wärdet ej går öfwer tiugu daler.
1 Cap.
4 §.
Effter de orden » pantar något til sig », inrättas § således: Warde genast skild wid thet han tilgripit hafwer: sedan fälle honom domaren att böta fyratio daler, och rätta skadan up.
Orkar han ej böta, plichte som i 10 cap.
i denne balk sägs.
1 Cap.
5 §.
Dierfwes någor misfirma Konungens befalningshafwande i hans embete, med ord, skriffter eller åtbörder: warde therföre dömd af rätten i then ort, ther brottet skedt.
Är thet brott grofft, tå skal han i Hofrätten anklagas och dömas.
2 Cap.
6 §.
Konungens befallningshafwande ware skyldig att gifwa skriffteligt utslag med skälen thertill: tekne ock therunder inom hwad tid then, som therom ej nöjes, må i Hofrätten ändring söka, effter ty som i 9 cap.
sägs.
Konungens befalningshafwande i Stockholm kungiöre förut genom anslag dagen, tå thes utslag i saken skal gifwas ut, tekne ock samma dag i utslaget; och hafwe lof, att straxt säja sitt utslag munteliga, ther så tarfwas.
4 Cap.
6 §.
Effter orden » niute han utmätning hos then, som inwisningen gaf », tillägges: med ränta til sex för hundrade.
5 Cap.
I §.
Effter orden » styrke thet med ed sin hos Konungens befalningshafwande » tillägges: eller hos domaren i orten, om thet beqwämligare ther skie kan, när borgenär thet äskar, etc. 9 Cap.
1 §.
Inrättas så: Nöjas parterne ej åt Konungens befallningshafwandes utslag, och hafwa the warit tilstädes, tå thet gafs, hafwe tid att söka ändring i Hofrätten, innan klockan tolf å trettionde dagen, then oräknad, tå utslaget föll.
War then, som utmätning sökte, then tid ej när, och hafwer thet utslag fallit honom mot, hafwe lika tid från then dag, han thet hos Konungens befalningshafwande anammade: hafwer han wunnit, tilställe genom twänne goda män sin wederpart, om then ej tilstädes war, när utslaget föll, en afskrifft theraf, och niute han från then dag så lång tid som sagt är, att sig i Hofrätten beswära.
Öfwer Konungens befalningshafwandes utslag i Stockholm, antingen thet skriffteliga eller munteliga gifwit är, böra beswären inläggas, innan klockan tolf å then femtonde dagen, then oräknad, tå utslaget föll, ehwad parterne när warit eller ej.
Faller dagen etc. Rättegångsbalk.
1 Cap.
9 §.
Bör slutas med de orden, miste ämbetet.
Det öfriga, neml.
» ej må han ock resa » etc. går ut.
1 Cap.
10 §.
Nu hafwer lagman eller häradshöfding förfall, att han sitt embete ej förrätta kan; kungiöre thet Hofrätten.
Pröfwes thet lagligt, förordne tå Hofrätten en skickelig man, som embetet i hans ställe förestår.
Samma lag ware om borgmästare, ther rådstufwurätten utom honom ej domför är.
2 Cap.
3 §.
Effter orden » klockan 9 om morgonen » tilsättes: försummar han thet, och kommer ej til klockan 12, böte 10 daler, sochnens fattige ensak.
Förrän rätten sig sätter, skall gudstienst hållas.
Sedan lyse häradshöfding etc. 7 Cap.
Upskiöts til thes betänkandet inkommer om intekningar.
8 Cap.
2 § memb.
4.
Andras så: Lifssaker, som af underrätterne ransakade och dömde äro, så och them som effter thet 25 cap.
5 § böra sändas til Hofrättens skärskådandé in, förrän domen i fulbordan ställes; så ock etc.
Slutet eller sista membrum rättes så: Hofrätten skal och döma öfwer the brott, ther frälseman förwärkar lif, ära, adelig frihet, gods eller arfwelig rättighet; så ock enwiges och andra slagsmål, eller förgripelser med skymfeliga ord och giärningar mellan frälsemän eller theras wederlikar, när domaren i orten, ther gärningen giord är, först therom ransakat; med flera mål, som effter särskilta stadgar, til hofrätterna, eller någonthera theraf höra.
11 Cap.
4 §.
Effter orden » sex månaders tid » tillägges: från thet han stämningen fick.
12 Cap.
1 §.
De orden » eller och sedan til högre domstol » gå ut.
12 Cap.
3 §.
Effter de orden » i staden å föresatt dag » tillägges: til den rätt saken instämd är, etc. och effter orden » begärer wädia » tilsättes: och är saken af thet wärde, att mot rättens dom wädias må, som framdeles i thenna balk urskils, hafwe ther lof til, och rätten, tit wädiat är, döme i hufwudsaken.
Kommer han ej inom then tid som sagt är, eller är saken så ringa, at wad theri ej tillåtit är, niute tå återwinning, som i nästa § sägs.
12 Cap.
5 §.
Blifwer swaranden ute förfallelös från lagmansting eller rådstufwurätt, tå saken från kämnärsrätt tit kommen är, döme rätten på the skäl, som käranden företer.
Gifwer sig swaranden an, medan tid til wad inne är, och söker wädia, ware thet honom tillåtit, i thy fall som i 3 § sägs.
Är saken af ringare wärde, eller gifwer han sig ej så an niute ej återwinning theri, utan ware denna fast.
13 Cap.
3 §.
Til de orden » ther ej mer än en borgmästare är » tillägges: och rådstugurätten utom honom ej fins domför, förordna Hofrätten etc. 13 Cap.
4 §.
Ändras så ad finem: Ej må borgmästare och rådman jäfwas, ther son eller måg i kämnärsrätt dömt, ej må ock någor i Hofrätten jäfwas etc. 14 Cap.
5 §.
Wid slutet, orden » eller mera » gå ut.
14 Cap.
8 §.
Wid slutet tillägges: eller mera, alt som domaren thet pröfwar.
15 Cap.
2 §.
The som för andra måge tala och swara, skola wara oberychtade, ärlige, redelige och förståndige män.
Ej bör någor almänneliga thertil brukas, som af rätten, ther saken drifwes, ej godkänd är, och lof thertil fådt.
Wil parten bruka til fulmächtig sin skyldeman, eller then i hans tienst är, eller han eliest hafwer förtroende til, stånde thet honom fritt.
Konungens betiente etc. 15 Cap.
3 §.
Slutas sålunda: Ej må någor ledamot i öfwerrätten eller des betient, som årlig lön niuter, låta bruka sig til fulmächtig, ther eller wid någon underrätt, som ther under lyder: utan så är, att han talar för skyldeman sin til och med syskonebarn, eller för omyndig, then han är målsman före.
15 Cap.
5 §.
Tillägges wid slutet: Gifwe doch honom, som räntan äger thet tilkänna, att han, ther så tarfwas, må skattebonde bistånd giöra.
17 Cap.
3 §.
Mot slutet: Kommer witnet ej äntå, lite å landet Konungens befallningshafwande til eller kronobetient, som närmast är, att skaffa thet in; i staden äge domaren sielf macht thertil.
17 Cap.
18 §.
Böte fyratio daler, the fattigas ensak, och ware aldrig witnesbar etc. 17 Cap.
19 §.
— — — böte ock fyratio daler the fattigas ensak, och ware ärelös.
17 Cap.
27 §.
Wid slutet: böte tiugu daler, the fattigas ensak.
17 Cap.
31 §.
Tillägges mot slutet: Fäller lagman någon til ed, tå bör han then strax gånga: är han ej tilstädes, lägge eden af inför nästa domstol i orten, inom then tid som lagman föreskrifwer.
21 Cap.
1 §.
Effter orden » gifwe therå strax in förtekning » tillägges: ther han sin sak skriffteliga framfört: hafwer han thet munteliga giordt, säge tå ock genast, hwari then kostnad består.
Giör han thet ej innan saken til dom företages, etc. 23 Cap.
6 §.
Effter the orden » warde tå med omröstning upskof » tillägges: högst fyra dagar.
24 Cap.
5 §.
Häradshöfdinge gifwe ock domen skriffteliga ut, innan han från tingsstad reser, om then så tidigt äskas, at thet skie kan: giör han det ej, böte fämtio daler, och then böte 10 daler etc. 24 Cap.
11 §.
Tillägges wid slutet: Innehåller then förklaring som honom gifwes, något sådant, som i utslaget ej är tydeliga utsatt, tå må honom wad theremot tillåtas.
25 Cap.
1 §.
I stället för orden » inom 4: de dagen » sättes: innan åttonde dagen gåt til ända, then inräknad, tå domen föll.
25 Cap.
5 §.
Linea 4 för ordet » häradsrätt » sättes: underrätt.
Efter orden » fogel och djurfång » tillägges: hwad underrätt dömt, i grofware brott, som till thes domstol höra, må ej i fullbordan gå, utan sände genast thes ransakning och dom till Hofrätten, att ther först widare pröfwas och skärskådas; såsom tå någor gifwes skuld för thet, som å lif eller ära går: försmädelse mot Gud ehwad then af upsåt eller obetänksamhet skedt, troldom och hwarjehanda widskepelse, falskt mynt och thes utprånglande, twegifte och hwad mera, som i 9 cap.
Missgerningsbalken sägs, tidelag, mordbrand, hugg och slag å egna, eller stiuf- och swärföräldrar, så ock oqwädinsord mot them, barnamord och förgörning, med thet som i 16 och 17 cap.
Missgerningsbalken utsatt är, edsöre, brott emot kyrko- eller rättegångs- och qwinnofrid, dråpmål, äntå at straffet wid hel eller half mansbot eller wådabot stannar, missgerningsmans wärjande eller släppande, hwarjehanda kyrkotjufnad, hus- och nidingstjufnad, eller annan stöld tredje gången, bodrägt, egenwilliga pålagor å Konungens undersåtare, kronans och allmänna medels tilgrep, kopleri och skörlefnad, lägersmål i förbudna leder och hwarjehanda delaktighet i missgerningar.
Om mindre brott, som följa något twistemål åt, sägs i 3 cap.
4 §.
25 Cap.
21 §.
Nu will enthera parten, som sjelf wid rätten när warit, eller ther fullmäktig haft, domwillo wisa, eller at andra etc. Vid slutet tillägges: försummas thet, warde thes talan i Hofrätten ej upptagen, ther Konungen ej finner skäl, försuten tid at återställa som i 31 cap.
sägs.
26 Cap.
1 §.
Vid slutet tillägges: tage theras skrift therå och lägge then wid thes inlaga i Hofrätten.
Nu kan så hända, att han helre wil penningar eller silfwer och guld till säkerhet för kostnad och skada ställa, och sätter thet hos Konungens befallningshafwande in, eller i taka händer, tå ware ock thet för borgen gilt.
30 Cap.
7 §.
Näst orden » å Konungens och kronans » tillägges: eller någon stads eller menighets wägnar, gifwe Hofrätten ut etc. 32 Cap.
2 §.
Vid slutet tillägges: och then ej orkar böta, plichte som i 10 cap.
1 § Utsökningsbalken sagt är.
Urkunder angående lagverkets antagande.
1.
Utdrag ur Ridderskapet och adelns protokoll 1734.
Den 21 nov.
- - - - - - - - - - - - - - -
Hr Kaulbars ingaf et memorial af H. Exc.
Hr Riksrådet Gref Cronhielm, hwilcket uppå Ridderskapet och adelns begiäran straxt blef upläst, af innehåld, at som Sweriges rikes råd och ständer behagat låta sig föreläsa det af Lagcommissionen utarbetade och författade nya lagwärck samt i närmaste måtto detsamma gilla och stadfästa, så länder sådant samtelige Lagcommissionens ledamöter så mycket mera til hugnad, tröst och wederqwickelse, som arbetet förorsakat ganska stor åhoga, möda och beswär, hälst under de 24 åhr, som Hr Riksrådet derwid fördt præsidium.
Och som Lagcommissionen hemställer Riksens ständers mogna ompröfwande, huru widare förhållas bör, så lärer densamma eij underlåta med behörig flit och sorgfällighet efterkomma och wärckställa hwad som widare anförtros och anbefallas kan, hafwandes man emellertid orsak at innerligen tacka Gud för sitt nådiga bistånd til wärckets fullbordan, så at man nu, som fordom wid Upsala mötes slut, säija kan: Nu är Swerige blifwit en man, och alla hafwa wij nu omsider en så klar och tydelig samt kort och likwäl myckit imnefattande lag.
Skolandes i öfrigit Lagcommissionens ledamöter framgient ombeflita sig at kunna förtiena Riksens ständers höga ynnest och wälbewågenhet.
Ridderskapet och adeln yttrade härwid såwäl sitt nöije öfwer det igenom Hr Riksrådets och de öfrige Lagcommissionens ledamöters wittra och oförtrutna flit och möda så wäl och mogit utarbetade nya lagwärcket, som och deras höijeliga åstundan, at samma hälsosamma och nyttiga lag, sedan den af Riksens råd och ständer nu blifwit genomsedd och faststäld, snart måtte blifwa allmänt kundgiord och i bruk och wärckställighet sättjas.
Hr Wulfwenstierna hemstälte fördenskull til Ridderskapets och adelns godtfinnande, om icke, til at winna detta ändamåhl, hos de öfrige stånden kunde giöras en föreställning, at 23 cap.
i Byggningabalcken, hwarom stånden eij blifwit ense, kunde utlämnas, och wid annat tilfälle en särskilt förordning therom utgifwas, samt emedlertid af H.
K.
Maj: t i underdånighet begiäras, at sedan Lagcommissionen författat behörigit företal til lagen och låtit öfwer densamma giöra register, K. Maij: t då i nåder täcktes med dess höga confirmation låta trycka och utgå samma lagbok, så at den wid 1736 åhrs början må kunna i dömande efterlefwas.
Uppå Hr Landtmarskalkens giorde frågan bifölls denna Hr Wulfwenstiernas föreställning och fants godt, at et extractum protocolli i anledning häraf strax upsättes.
Hr Iserhielm påminte, at hela 23 cap.
Byggningabalcken eij borde uteslutas, emedan uti det samma myckit annat nyttigt och hälsosamt stadgadt finnes, som eij rörer den emellan ständerne nu omtwistade skiuträttigheten.
Men Ridderskapet och adeln höllo för bäst wara, at hela bemelte 23 cap.
til widare må blifwa uteslutit, på det man må undwika nye discussioner härom emellan stånden, och dessutan hwad elliest i bemelte capitel hälsosamt och nyttigt finnes, uti den nya förordningen kan blifwa inryckt.
Sedan det anbefalte extractum protocolli war upsatt, blef detsamma för Ridderskapet och adeln upläst och approberat så lydande:
Extract utur protocollet, som hölts hos Ridderskapet och adeln den 21 Nov.
1734.
Samma dag uplästes Hr Riksrådet Gref Cronhielms memorial angående den reviderade nya lagen, och som Ridderskapet och adeln finna myckit nödigt, at berörde lagbalckar, som med mogit betänckande blifwit utarbetade och af Riksens ständer öfwersedde, måge befordras til allmän efterlefnad i riket, så hölt Ridderskapet och adeln bäst wara, at det 23 cap.
i Byggningabalcken, hwarom respective ständer eij blifwit ense, kunde utelemnas och wid tilfälle en särskilt förordning therom utgifwas, samt emedlertid et underdånigt memorial til K. Maij: t upgå, at H. Maij: t, sedan Lagcommission författat behörigt företal til lagen och låtit giöra öfwer lagboken register, då täcktes med dess höga confirmation låta trycka och utgå samma lagbok, så at den med 1736 åhrs början må kunna i dömande efterlefwas.
Hwilcket med de öfrige respective stånden communiceras til benägit bifall, för rikets herunder beroende stora tienst och angelägenhet skull.
Actum ut supra.
En deputation af 12 personer nämdes ut at med detta extractum protocolli gå til de andra stånden och des innehåld med en tienlig föreställning understödja, hwilcken deputation af Hr Gref Tessin kommer at anföras, och som prästeståndet redan warit åtskildt, då Hr Grefwen med den då utskickade deputationen skulle aflefwerera slottsdeputationens berättelse, altså anmodades Hr Grefwen at wid detta tilfället tillika öfwergifwa til prästeståndet nyssbemelte slottsbyggnadsdeputations berättelse.
Inkom en deputation från bondeståndet, undertalemannen förde ordet och näst aflagd hälsning gaf tilkienna, at efter förut gångit öfwerwägande om något medels utfinnande at bringa den stånden emellan upkomne skiljacktigheten, angående skiuträttigheter på skattegrund, til et lyckeligit slut, och at således undanrödja detta hinder, som nu ligger i wägen, at det nyttiga och så högt efterlängtade lagwärcket eij kan komma i dagsljuset och riksens ständer sedan i enighet och godt förtroende må kunna skiljas åt, bondeståndet fallit på de tanckar, om icke wisse deputerade af alla 4 stånden med Lagcommissionens ledamöter kunde sammanträda och tilse, på hwad sätt detta ärendet bäst och lämpeligast måtte komma til et godt slut, och så framt höglofl.
Ridderskapet och adeln tillika med de öfrige stånden skulle samtycka til detta förslag, så kunde tiden til sammanträdet af Hr Landtmarskalken och ståndens talemän utsättjas.
Hr Landtmarskalken tackade bondeståndet för deras betygade ömhet och nit om det angelägna lagwärckets fullbordan och sade sig wilja föredraga Ridderskapet och adeln hwad bondeståndet wälment påmint.
Hr Landtmarskalken bad wänligen hälsa ifrån Ridderskapet och adeln.
Bondeståndets deputation afträdde.
- - - - - - - - - - - - - - - Den 30 nov.
- - - - - - - - - - - - - - -
Frih.
Ungern anmälte, at extractum protocolli nu woro inkommit, beträffande det slut, hwarutinnan de härom anmodade Riksens Hrr råd tillika med de til detta ärendet utnämde Riksens ständers deputerade jemte Lagcommissionens ledamöter stadnat, öfwer den upkomne skiljacktigheten om skiuträttighet på skattegrund, samt den nya lagens publicerande; frågandes om bemelte protocollsextract icke nu kunde företagas, emedan Ridderskapet och adeln i dag doch eij lära blifwa tahlrikare här uppe än de nu äro.
Som Ridderskapet och adeln härtil samtyckte, altså uplästes et extract af protocollet hållit den 28 och 29 i denne månad, i närwaro af trenne utaf deras Excellencer Herrar Riksens råd och de af samtelige Riksens ständer deputerade, hwarwid ock K. Lagcommissionens ledamöter tilstädes warit, beträffande den quæstion, som emellan Ridderskapet och adeln samt de öfrige Riksens ständer upkommit om det 23 cap.
Byggningabalcken i den nya författade lagen, angående harars, tjädrars, orrars och hiärpars skiutande och fångande uppå skattehemmans marek och ägor; hafwandes deras Excellencier, Deputationen och Lagcommissionen til Riksens ständers godtfinnande hemstält, om icke, i anseende til den nya lagens nödwändighet och detta grannlaga måhlets widlyftighet, som för riksdagens snart instundande slut icke behörigen hinner skiärskådas och afgiöras, med de flere anförde skiähl och orsaker, rådeligast woro, at det 23 cap.
Byggningabalcken aldeles går ut utur nya lagen, hwarefter den samma i det öfriga ofördröijeligen til trycket kan befordras och sedan i landsorterna publiceras, samt taga sin begynnelse nästkommande åhr 1736.
Kunnandes emedlertid, hwad den skiljacktige mening angår, som i anledning af detta capitlet yppat sig om skiuträttigheten til förbemelte diur och foglar, hwars och ens af respective ståndens rättighet, som de efter lag och förordningar förmena sig äga, blifwa dem öppen och obetagen lämnad, och Riksens ständer närmare om detta ärendet öfwerlägga wid nästa riksdag; föreslåendes deras Excellencier, ständernes deputerade och Lagcommissionen i öfrigit, at Riksens ständer hos K. Maij: t i underdånighet kunde anhålla, at 1664 åhrs förordning om jagt och diurfång må af H.
K. Maij: t med råds råde til nästa riksdag blifwa öfwersedd.
Ridderskapet och adeln gillade icke allenast och antogo bemelte förslag, aldenstund således den med så mycken flit och möda utarbetade och så länge efterlängtade nye lagen således utan längre upskof kan komma i dagsliuset och til allmän efterlefnad blifwa publicerad, utan funno och godt genom extractum protocolli anmoda de öfrige stånden om deras bifall och biträde uti en så hälsosam och nyttig sak, samt at för mera anseende och eftertryck skull en deputation af 12 personer med samma Ridderskapet och adelns extractum protocolli til de andre stånden afgår.
Hr Lilljestierna önskade Riksens ständer och hela fäderneslandet lycka til denna nyttiga och härliga lagens fortgång; och som wid et så högwigtigt wärck H. Excellence Riksrådet Hr Grefwe Cronhielm med högst berömmelig nit och oförtruten möda i så långliga tider lagt handen, at H. Excellence icke allenast förtient en allmän tacksäijelse, utan ock med en emot arbetets wigt samt Riksens ständers wärdighet swarande belöning at ihogkommas; doch som riksens närwarande tilstånd en så tilräckelig erkänslan icke kan tillåta, hemstälte Hr Lilljestierna, om icke, til et teckn af Riksens ständers häröfwer hafde nöije och billiga erkänslan, en medaille af guld med en tienlig inscription slås kunde och deraf en til H. Excellence och en til hwardera des barn gifwas; hwarjemte ock til Lagcommissionens Hrr ledamöter, hwilckas wittra möda och långwariga arbete likaledes förtienar at af Riksens ständer med beröm och wedergiällning belönas, likaledes hwar sin af samma guldmedaille kunde lämnas; och i företalet til lagen så wäl Hr Riksrådet som de med wälförtient heder och beröm ihogkommas.
Ridderskapet och adeln biföllo denna Hr Lilljestiernas föreställning med mycken wälwiljas och erkänslas betygande så wäl emot H. Exc.
Gref Cronhielm som de öfrige Lagcommissionens Hrr ledamöter, och kommer i anledning häraf et extractum protocolli at upsättas, hwilcket doch til de andre stånden eij afgår, för än Riksens ständer om den nya lagens publicerande och om tiden då den skall gälla och efterlefwas sig förenat.
Emedan de 12 deputerade utnämdes, upsattes följande extractum protocolli:
Extract utur protocollet, som hölts hos Ridderskapet och adeln den 30 Nov.
1734.
S.
D. Uplästes et extract af det uti trenne Hrr Riksens råds, Riksens ständers deputerades samt Lagcommissionens ledamöters närwaro den 29 i denna månad håldne protocollet, innehållandes det förslag, som wälbemelte Hrr Riksens råd samt öfrige Herrar och män til Riksens ständers ompröfwande hemstält, på hwad sätt den nu af Riksens ständer öfwersedde nya lagen må kunna til allmän efterlefnad utkomma, utan at den upkomne skiljacktigheten angående skattemannens rättighet at på sin skattegrund skiuta hara, tiäder, orre och hierpe härwid må ligga i wägen.
Ridderskapet och adeln biföllo icke allenast til alla delar förbemelte förslag, utan förmoda härutinnan så mycket mer de öfrige respective ståndens biträde, som det så länge efterlängtade och med så mycken flit och möda utarbetade lagwärcket på sådant sätt til samtelige ständernes besynnerliga fägnad och nytta kan blifwa afgiordt och faststäldt, och Riksens ständer efter et så wigtigt och angelägit wärcks slutande med så myckit större glädje få skiljas åt.
Actum ut supra.
Med hwilcket, sedan det war justerat, den utnämde deputationen, hwilcken af Gref Carl Bonde Gustafsson anfördes, til de andre stånden afgick.
Den 6 dec.
- - - - - - - - - - - - - - -
Uplästes prästeståndets inkomne extractum protocolli af den 5 December, hwarutinnan ståndet, i anledning såwäl af samtelige ståndens deputerades i trenne Hrr Riksens råds och K. Lagcommissionens närwaro genom extractum protocolli af den 30 November gifne förslag, som ock högl.
Ridderskapet och adelns deröfwer meddelte extractum protocolli af samma dato, bifaller, at den nye och nu af ständerne öfwersedde lagen til trycket må befordras, nästkommande åhr publiceras och taga sin begynnelse åhr 1736, samt at det 23 cap.
Byggningabalcken aldeles uteslutes, doch med det förbehåld at den i deras Excellenciers, Deputationens och Lagcommissionens närwaro af Ridderskapet och adelns deputerade gifne utlåtelsen, at jordäganderätten på skattejord hörer skattemannen til, intet widare må dragas i twifwelsmåhl, samt att 1664 åhrs förordning om jagt och diurfang, hwad den omtwistade skiuträttigheten beträffar, må hållas kraftlös, til des den af H.
K. Maij: t med råds råde är blifwen öfwersedd och af samtelige ständerne jemkad och wederbörligen antagen.
Frih.
Ungern: Wij lära kunna bifalla det öfriga, allenast wij afslå den sidsta clausulen och deremot förklara, at 1664 åhrs förordning om jagt och diurfång blifwer uti sin fulla kraft, til des samma förordning kan blifwa öfwersedd.
Frih.
von Rosen: Detta war ock de deputerades tancka, at denna förordning i alla delar bör äga bestånd, til des den blifwer behörigen öfwersedd.
Hr Carl Wattrang: Lämnas 1664 åhrs förordning at til nästa riksdag blifwa öfwersedd, så förlora wij, ty då få de 3 andre stånden röst häruti.
Hr Ehrenpreutz: Wij kunna anföra som et skiäl, at 1664 åhrs förordning som en gammal lag eij kan hwila, innan Riksens ständer endrägtigt kommit öfwerens om en ny i stället.
Hr Landtmarskalken frågade, om icke Ridderskapet och adeln äro af den tanckan, at 1664 åhrs förordning behåller sin fulla kraft, intil dess densamma behörigen blifwer öfwersedd; och om icke til swar uppå den af prästeståndet moverade quæstionen öfwer jordäganderätten Ridderskapet och adeln wilja förklara, at densamma på skattejord hörer skattemannen til, på sätt som lag och förordningar förmå?
Härtil swarades af Ridderskapet och adeln ja, och fants godt, at i anledning af det, som nu resolverat blifwit, straxt et extractum protocolli upsättes, som så wäl til prästeståndet som de öfrige stånden kommer at afgå, på det innan riksdagens slut det högst angelägne ärendet om den nya lagens publicerande af Riksens ständer må blifwa afgiordt.
- - - - - - - - - - - - - - -
Som emedlertid det anbefalte extractum protocolli til swar uppå prästeståndets yttrande angående äganderättigheten på skattejord och 1664 åhrs förordning om jagt och djurfång war upsat, altså blef thetsamma för Ridderskapet och adeln upläst och approberat, så lydande:
Extract utur protocollet, som hölts hos Ridderskapet och adeln den 6 Dec.
1734.
S.
D. Uplästes det wördige prästeståndets extractum protocolli af den 5 Dec., hwarutinnan wälbemelte stånd af berömmelig nit och sorgfällighet om den för alla stånden så högt nödiga enighetens bibehållande förklarar sig wara tilfreds dermed, at den nya författade lagen på det sätt, som den nu af samtelige stånden öfwersedd och rättad är, måtte til trycket så befordras, nästkommande åhr publiceras och taga sin begynnelse åhr 1736, at det 23 capitlet Byggningabalcken aldeles uteslutes, doch med det uttryckelige förbehåld at den i deras Excellencers, Deputationens och Lagcommissionens närwaro af Ridderskapet och adelns deputerade gifne utlåtelse blifwer ståndande och af intet stånd widare dragen i twifwelsmåhl, at jordäganderätten på skattejord hörer skattemannen til; samt at det i berörde Deputation träffade förslag har sin framgång, at 1664 åhrs förordning om jagt och diurfång må hwad den omtwistade skiuträttigheten widkommer hållas kraftlös, tils den af H.
K. Maij: t med råds råde är öfwersedd och af samtelige ständerne jemkad och wederbörligen antagen.
Til wänligit swar häruppå förklarar Ridderskapet och adeln, at jordäganderätten på skattejord hörer skattemannen til på sätt som lag och förordningar förmå; men hwad 1664 åhrs förordning om jagt och diurfång beträffar, så håller Ridderskapet och adeln för betänckeligit at någon gammal förordning, innan en annan i dess ställe faststäld är, til dess wärckan låta hwila; förblifwandes Ridderskapet och adeln wid det slut, at bemelte förordning behåller sin fulla kraft, intil des densamma behörigen blifwer öfwersedd.
Hr Ehrencrona förestälte wid detta tilfället hwad åtskilnad det är emellan skattemannarätt och jordäganderätt, i det den senare förer med sig den förmohnen at få fälla frucktbärande träen och niuta saköron, hwilcket skattemannen på des skattejord aldrig tilkommit eller tilkomma kan, ty skattebrefwen tilägna allenast en besittningsrätt, som kan förwärckas; dessutom är det ock klart, at eij den, som skatten utgifwer, utan den, hwilcken skatten gifwes til, är jordägande.
Den 13 dec.
- - - - - - - - - - - - - - -
Hr Landtmarskalken: Det är nu sidsta dagen och allenast några få timmar, uppå hwilcke ständerne blifwa tilsammans, men ännu weta wij intet, om den nya lagen, uppå hwilcken instructionerne, skogsordningen jemte flere wid riksdagen faststäldte förordningar sig grunda, lärer til allmän efterlefnad utkomma.
Och som det för hwar och en af oss skulle wara en stor fägnad at härom wara underrättade och förwissade, innan wij resa hem til wåre medbröder, ty hafwer jag i hopp at winna högl.
Ridderskapet och adelns benägna bifall samt at winna tiden, som oss nu är så kostbar, anmodat Gref Tessin at härom upsättja en föreställning til de andre stånden.
Samma föreställning, hwilcken i form af et extractum protocolli war upsatt, blef uppå Ridderskapet och adelns begiäran af Hr Grefwe Tessin upläst så lydande:
Extract utur protocollet, som hölts hos Ridderskapet och adeln den 13 Dec.
1734.
Hos Riksens respective präste- borgare- och bondestånd lärer wara i nytt minne, med hwad trängtesam sorgfällighet Ridderskapet och adeln låtit sig angelägit wara at ibland andra hälsosamma denna nu förbiflutne riksdagens fruckter jemwäl låta til allmän efterlefnad framkomma en ny ifrån all twetydighet och åldersmörker ränsad lag, såsom et Riksens ständers wård och ömhet i det högsta wärdt ämne, hwilcket förut så mångfaldig tid af så samwetsgranne som lagfarne män uparbetat och igenomluttrat blifwit, så at nu endast återstår, at Riksens ständer i underdånighet anhålla, det täcktes H.
K. Maij: t honom til allmän efterlefnad under des höga namn utfärda låta.
De protocoller, som förde blifwit uti Riksens ständers allmänna sammankomster til lagens öfwerseende och gillande, skola wara inför framtiden ojäfacktige wittnen af Riksens ständers nit och upricktighet i detta fallet; men emedan riksdagen nu så nära til slut skrider, at endast få timmar til et så angelägit måhls ändtelige afgiörande öfrige äro, ty förmodar Ridderskapet och adeln billigt, det de trenne respective stånden ännu innan deras förlopp lära behaga yttra sig på et sätt, som swarar emot wälbemelte stånds altid betygade ifwer för det allmänna bästa och emot Ridderskapet och adelns gifne otwifwelacktige wänskapsprof och ertedde förtrolighet, på det at et af hela riket så trägit eftertracktat och för nyttigt ansedt wärck eij måtte med bedröfwelse saknas ibland de rikswårdande wärf, som i riksdagsbeslutet stadfästas och til minnes föras.
Skulle doch sådant emot Ridderskapet och adelns bättre förmodan hända och den nya lagens gillande til en annan riksdag upskiutas, så nödsakas Ridderskapet och adeln härmedelst förklara sig framgient eij kunna widkänna de wilckor, til hwilcka de sig nu wid detta tillfället begifwit, utan reservera äfwen med detta i kraftigaste måtto för sig och sine efterkommande all den rätt oqwaldan och okräncktan, som adelståndet förund, förwärfwad och tilerkiänd är och kunna framdeles aldrig mer tillåta, det de förmoner ju icke uttryckeligen måtte i lagboken införas, hwilcka Konungens nåd samt gifne privilegier ostridige giöra och hwars wanskiötsel eij annat skulle af sig föda än eftertidens påtal och förwitelse; hwilcket förbehåld de öfrige Riksens respective ständer så mycket mindre misstycka lära, som Ridderskapet och adeln långt ifrån at bidraga til någon förminskning af deras medborgares wälfångne rättigheter altid skola finnas redebogne dem gemensamligen at uprätthålla, rotfästa och emot alla wåldsamheter förswara.
Förbemelte föreställning uptogs af Ridderskapet och adeln med et allmänt bifall och tackades Hr Gref Tessin för des härwid hafde möda, hwarjemte och godtfunnet blef, at en deputation af 12 personer genast härmed til de andre stånden afgår, hwilcken Gref Tessin anmodades at anföra och sielfwa conceptet hos stånden upläsa, til des man kan fa tid at låta dem tilkomma renskrifne exemplar.
Sedan de öfrige deputerade blifwit utnämde, afgick Gref Tessin med denne deputation til de andre stånden.
- - - - - - - - - - - - - - -
Gref Tessin kom med den deputation, som han anfördt, tilbaka, och berättade, at präste- och borgarestånden i anledning af Ridderskapet och adelns giorde påminnelse och föreställning lofwat taga det angelägne ärendet om nya lagen uti öfwerwägande, så snart de fingo protocollsextractet, hwilcket Hr Grefwen sade sig efter befallning utur conceptet dem hafwa föreläst, til sig.
Bondeståndet hade redan detta ärendet före och hade prästeståndet högeligen recommenderat, at justitiædeputationens betänckande angående förekommande af irrige lärosatzer hos Ridderskapet och adeln, innan riksdagen slutes, må blifwa afgiordt.
- - - - - - - - - - - - - - -
Anmältes och på wanligit sätt emottogs en deputation ifrån bondeståndet.
Undertalemannen förde ordet och näst aflagd hälsning öfwerlefwererade et ståndets extractum protocolli daterat i dag; säijandes derhos, at ståndet förmodar, det samma extractum protocolli lärer wara högl.
Ridderskapet och adeln til behageligit nöije och at således den så högt åstundade nye lagen förmodeligen lärer komma at ställas i bruk och til allmän efterlefnad, emedan ståndet, til at winna et så nyttigt och högst önskeligit ändemål, ifrån sitt första påstående, at 1664 åhrs förordning om jagt och diurfång, hwad den omtwistade skiuträttigheten widkommer, intil des bemelte förordning af K. Maij: t med råds råde blifwit öfwersedd och af ständerne jemkad och antagen, skulle anses för kraftlös, sig nu begifwit och på det wilckor til den nya lagens utkommande samtyckt, at nyssbemelte förordning på det sättet af H.
K. Maij: t må öfwerses och förbättras, som med hwars och ens rättighet öfwerensstämmer, och sedan af trycket utkomma til allmän efterrättelse til nästa riksdag, tå hwart och et stånd, ifall therwid skulle wara något at påminna, må hafwa tilfälle at söka then ändring, som the förmena wara nödig.
Sedan Frih.
Ungern swarat, at det redeliga bondeståndet härigenom wijst et berömmeligit prof af des kiärlek för den nya och nyttiga lagen och bedt förmäla Ridderskapet och adelns wänliga hälsning, afträdde denna deputation.
Bondeståndets afgifne extractum protocolli uplästes och war af samma innehåld, som här ofwantil förmält är.
Frih.
Ungern frågade om detsamma bifalles?
Hwartil swarades ja, och afsändes riddarhusfiscalen at härom gifwa de andre stånden del.
2.
Utdrag ur Presteståndets protokoll 1734.
Den 13 december.
- - - - - - - - - - - - - - -
Taltes åter om skiuträttigheten, och projecterades af Hr Doct.
Melander ett nytt extractum protocolli i denna saken, så lydande:
I anledning af höglofl.
Ridderskapets och adelens extractum protocolli, daterat den 6 hujus, fant Prästeståndet godt, sig ytterligare således at förklara, angående det giorda förbehåll i sin utlåtelse om den nya författade lagens befordrande til trycket: Såsom Prästeståndet drager til Hans Kongl.
Maij: t det underdåniga förtroende, at Hans Kongl.
Maij: t lärer i nåder täckas med det aldraförsta til öfwerseende företaga och besynnerligen i den puncten, som angår den omtwistade skiuträttigheten så lämpa och inrätta 1664 års förordning om diurefang och fogelskiutande, at hwart och ett stånd blifwer wid sin efter Guds och naturens så wel som den gamla swenska lagens sig tilständige rättighet bibehållit; altså på det Prästeståndet må på alt sätt wisa sin sorgfällighet om den nya författade lagens befordrande til trycket, wil Prästeståndet hafwa til de öfrige respective ståndens ompröfwande hemstält, om icke det må i så måtto låta sig göra, at Hans Maij: t tillika i underdånighet anmodas om bemälte förordnings öfwerseende och forderlige utfärdande, och at samma förordning sedan kommer wid nästa riksdag af samtelige stånden at widare öfwerses och fastställas.
- - - - - - - - - - - - - - - 3.
Utdrag ur Borgareståndets protokoll 1734.
Den 10 december.
- - - - - - - - - - - - - - -
Sedan företogz angående skjuträttigheten, tå Hr Talemannen förestälte, om icke man kunde öfwerenskomma att bifalla högwyrdige Prästeståndetz therom yttrade mening; men som theremot påstodz, at man icke borde gå ifrån ståndetz förre project, så blef godtfunnit at häröfwer votera.
Hwarpå gjordes en sådan proposition: At then, som bifaller högwyrdige Prästeståndetz mening han skrifwer Ja, men then, som är theremot, han skrifwer Nej.
- - - - - - - - - - - - - - -
Therpå kliptes sedlar, påskrefwos och kastades uti en hat, öpnades sedan och befans för Ja 26 röster och för Nej 26, stannandes sålunda voteringen i lika många röster på hwarthera sidan.
Och emädan någre af ståndetz ledamöter inkommo, som icke warit tilstädes wid voteringen, hwaribland en yttrade sig för ja, så kom i quæstion, huruwida någon kunde efteråt, sedan voteringen skiedt, säga sin mening eller ej.
Blef enteligen godtfunnit at å nyo votera.
Och när sedlarne öpnades befunnos för Ja 29 och för Nej 24 röster.
I anledning hwaraf följande extractum protocolli upsattes:
Ståndet företog the quæstioner, som stånden emillan upkommit, angående så wäl skattemannens jordäganderätt som skjutfrihet.
Och sedan deputerades i trenne Herrar Riksens rådz och Kongl.
Lagcommissionens närwaro öfwerenskomna utlåtande och förslag af den 29 november sistf.
samt högl.
Ridderskapets och adelns extractum protocolli af den 30 dito, såsom och högwyrdige Prästeståndetz medelst extractum protocolli under den 5 december theröfwer gifna yttrande blifwit uplästa, fann ståndet skäligt til bibehållande af enighet och förtroende stånden emillan, och på thet then författade nya lagen, som han nu är öfwersed och rättad, må blifwa til trycket befordrad, at i alla delar bifalla thet högwyrdige Prästeståndetz igenom nästbenemde extractum protocolli af den 5 uti innevarande månad yttrade mening, så at nya lagen på the wilkor, som högwyrdige Prästeståndet theruti expresse förmäler, men ej annars, må til almän rättelse och efterlefnad igenom trycket utgifwas.
- - - - - - - - - - - - - - - Den 13 december.
- - - - - - - - - - - - - - -
En deputation ifrån höglofl.
Ridderskapet och adelen anmältes, som behörigen emottogz och blef inlåten, hwarwid Hr Gref Tessin förde ordet, och upläste ett i dag på Riddarehuset hållit protocoll, angående att nya lagen måtte nu till allmen efterlefnad blifwa antagen.
Borgareståndet lämnade till swar, att det skal taga denna sak i behörigt öfwerwägande, och sedan deröfwer lämna dess utlåtelse, så snart förenämde extractum med ståndet communiceras.
Deputation afträdde.
Inkommo 2: ne deputerade ifrån högwyrdige Presteståndet, nembl.
Hr Doctoren och Professoren Melander och Hr Probsten Levin, då Hr Doctor Melander upläste ett i wälbemälte stånd i dag hållit extractum protocolli, angående så wäl det nya lagen nu måtte kunna utfärdas, som den emellan höglofl.
Ridderskapet och adeln samt de öfrige 3: ne stånden omtwistade skiuträttigheten, hwilcken utlåtelse högwyrdige Presteståndet med detta stånd wänligen welat communicera.
Borgareståndet lofwade att taga detta uti öfwerwägande, och sedan lämna dess swar häröfwer.
Deputerade afträdde.
- - - - - - - - - - - - - - - 4.
Utdrag ur Bondeståndets protokoll 1734.
Den 13 december.
- - - - - - - - - - - - - - -
Sedan kom åter hos ståndet i öfwerwägande, huru nödwändigt det är, att det nya lagwärket, som nu faststält är, och warit hela riket så ganska kostsamt, måtte enteligen till allmän efterrättelse utkomma.
Och på det ett så hälsosamt ändamål måtte med det allra första kunna erhållas, så kom ståndet på de tanckar, det af Hans Maiji: tt i underdånighet skulle anhållas, att 1664 års förordning angående jagt och skiutande, på hwilcken quæstion lagwärckets fullbordan nu i synnerhet beror, med det allraförsta på det sättet af Hans Kongl.
Maj: tt må öfwersees och förbättras, som med hwars och ens rättighet öfwerensstämmande är, samt sedan igenom trycket utkomma, alla wederbörande till underdånig efterrättelse till nästa riksdag, då hwart och ett stånd, i fall therutinnan skulle wara något att påminna, må hafwa tillfälle, att therwid söka then ändring, som the förmena wara nödig.
Ståndet giorde sig så mycket mera försäkrat om de öfrige respective ståndens höggunstige bifall, som i annor händelse och ther lagboken icke utkommer, alldrig tyckes kunna förswara för sina hemmawarande medbröder, emedan Kongl.
Maijrtts nådige resolutipner på de nu faststälte allmänne beswären, alla öfrige af Riksens ständer nu fastställte förordningar, collegiers instructioner, ja sielfwa riksdagsbeslutet torde blifwa alldeles utan wärckan, och fölljackteligen hela denne riksdagen, som warat så länge och kåstat wåra hemmawarande så ansenligen, frucktlös och förgiäfwes.
- - - - - - - - - - - - - - - 5.
Utdrag ur riksdagsbeslutet.
Sveriges Rikes Ständers beslut, giordt, samtyckt och förafskiedat på den allmänna riksdagen, som slöts i Stockholm den 14 decemb.
1734.
- - - - - - - - - - - - - - -
Som Riksens ständer wid sidstledne riksdag ej hindte öfwerse hela then nya lagen, ty hafwe Wi thenna gången tagit the återstående balkarne för händer och them noga igenomgådt, så at thetta för hela riket så wigtige och nödige wärcket, igenom Guds bistånd, til alles wår besynnerliga fägnad, änteligen wunnit sin länge efterlängtade fullbordan.
Wi förklare altså härmed enhälleligen för oss, wåre hemmawarande medbröder och wåra efterkommande, thet wi thenne med berömlig flit, af åtskilliga wittra och lagfarne män utarbetade och sedermera af Riksens råd och ständer med mogit betänckande skiärskodade nya lagen erkienne, gille och wedertage, för en allmen, beständig och oryggelig Sveriges lag.
Hwarföre wår underdånige åstundan jemwäl är, thet Hans Kongl.
Maj: t behagade then samma med thess höga hand och namn stadfästa och så tidigt till trycket befordra låta, at han, uppå Hans Kongl.
Maj: ts nådiga kundgiörelse, i alla landsorterne må wid 1736 åhrs ingång så wäl komma i fullkomligit bruk wid alla domstolar, som i thet allmenna lefwernet efterlefwas.
Ordningens Gud förläne thertill sin kraftiga wälsignelse.
- - - - - - - - - - - - - - - 6.
Konungens stadfästelse.
Wi FRIEDRICH med Guds nåde, Sweriges, Göthes, och Wändes Konung, etc. etc. Landtgrefwe til Hessen, etc. etc. Giöre witterligit, at ehuruwäl wåre högloflige företrädare, Sweriges konungar Carl then IX och Gustaf Adolph, wid then härtils brukeliga lands- och stadslagens utgifwande åhren 1608 och 1618, strax hafwa förklaradt sig wara sinnade, at låta then samma behörigen öfwerse och efter nödtorften förbättra: hwarom jemwäl Riksens samtelige ständer esomoftast påmint, och således theras högeliga önskan och åstundan therwid å daga lagdt: hwarföre ock konung Carl then XI, wår högtärade herr swärfader, nödigt funnit, at utse och förordna wissa lärda och förståndiga män, som skulle sätta lagen på tydelig och brukelig swänska, therwid utesluta hwad icke mera war i bruk, eller genom antagen god sedwana blifwit förändradt, och i stället införa, hwad genom laga stadgar och riksdagsbesluter kunnat blifwa påbudit: doch har ett så hälsosamt och angelägit arbete för mångahanda emellankomna hinder, swårigheter, krig, och förändringar, icke kunnat til ändskap bringas, förr än the til lagens öfwerseende sidst förordnade wittre och lagfarne män, med berömmelig flit och sorgfällighet, sitt utkast och the upsatta balkar låtit utgå, hwilka dels wid 1731 åhrs, dels wid 1734 åhrs riksdag, blifwit igenomgångne, öfwersedde, och i wissa mål och ärender ändrade och förbättrade.
Förthenskul ock riksens samtelige ständer, så wäl uti sidsta riksdagsbeslutet erkändt, gilladt och wedertagit then således utårbetade, och sedermera af Riksens råd och ständer med moget betänckande skärskådade nya lagen, som ock genom bref af then 13 dec.
1735, gifwit Oss theras underdåniga åstundan tilkänna, at Wi then samma med wår kongeliga hand och namn wille stadfästa, och til trycket befordra låta.
Wi hafwe således med synnerlig fägnad förmärkt, thetta så länge efterlängtade lagens öfwerseende och lämpande til närwarande tider wara under wår regering fullbordadt, och til alla wåra älskeliga undersåtares nöje och wälstånd inrättadt: och erkänne med wördnad och tacksäjelse then alsmächtiga Gudens milda skickelse, som wårt rike med en så beständig frid wälsignadt, at thetta arbete kunnat af Riksens ständer uti önskelig ro och förtrolighet företagas och afhandlas.
Wi hade ock gierna önskadt, at thenna lag wid thetta åhrets ingång strax kunnat wid alla domstolar komma i bruk; doch har thermed något längre på tiden kommit at utgå, på thet alt måtte noga i acht tagas, hwad Riksens ständer nödigt funnit at wid handen gifwa, ändra, tilsätta, eller utelåta, samt at thetta werket genom trycket almänt kunde förkunnas, och til alla landsändar behörigen utkomma.
Therjemte hafwa Wi ock godtfunnit, at härmed i nåder kungiöra och förstå låta, först at i thenna nu utgående lagbok icke är någon Konungabalk beskrifwen, utan hwad i then förra om konungarätten och thylikt warit infördt, sådant, tillika med Riksens ständers rätt och frihet, finnes utförliga stadgadt och belefwadt uti Riksens ständers wahlact, wår försäkring, regeringsformen, och riksdagsbesluten, hwilka såsom en af Oss och Riksens ständer, angående regeringssättet antagen fundamental lag, böra skattas och anses.
2.
At alt hwad genom särskildta privilegier är faststäldt, har i thenna almänna lagen ej kunnat inflyta.
3.
At the förra lands- och stadslagar häruti äro sammandragna, doch så, at alle mål tydeliga blifwit utsatte, hwaruti någon skilnad bör wara emellan lands- och stadsrätt.
4.
At thenna lag ej innehåller thet, som til särskildt förordnade domsäten hörer, eller hwad oeconomie och politie förordningar angår, hwilka efter förefallande omständigheter finnas mera förändring wara underkastade.
5.
At någre besynnerlige mål, som sällan förefalla, äro efter noga öfwerwägande utelemnade.
Och ändteligen sidst, at the saker, som redan äro afgiorda, icke få, i anseende til thenna lagen, åter rifwas up igen.
Imedlertid är med all giörlig omsorg och åhuga ther uppå arbetadt, at i thenna lag alle the nödigaste stycken måge finnas, som til thet enskilta lefwernet i ett wäl beställdt rike höra, och uti rättegångs- och utsökningsmål kunna til rättesnöre tiena, hwarigenom rätt och rättwisa kan handhafwas och bibehållas, tå hwar och en redeliga, och utan wrångwisa, ställer sig lagens innehåll til obrotslig lydna, samt dom- och befalningshafwande utan afseende på höghet, macht, wåld, skyldskap, hat eller afwund, owäldugt hielpa hwar man til sin rätt, in- och utländsk, then ringa, och fattiga, så wäl som then höga och rika, och frälsa them, som med wåld och öfwermod twingas, särdeles fattiga enkor och faderlösa barn, på thet sanning, frid och rättfärdighet må bo i landet, och then stora Gudens såsom högsta domarens nåd och barmhertighet i wårt rike må styrckas och formeras.
Och emedan genom theras oförtrutna flit, och mödosamma bearbetande, som äfwen til thessa balkars utkast och upsättande warit befullmächtigade, thetta angelägne werk nu är så wida färdigt, at thet uppå wår nådiga kungiörelse kan utkomma, och ifrån then första sept.
nästkommande almänt brukas och efterlefwas: altså hafwa Wi härmed thenna lag welat gilla och stadfästa, som Wi ock i krafft af thenna wår stadfästelse i nåder biude och befalle, icke allenast alla wåra trogna, undersåtare, samt alla them, som i wårt rike och länder bygga och bo, at the hädanefter erkänna then samma för wår och Sweriges rikes gällande allmänna lag, then the i alla måtto böra och skola lyda och efterlefwa; utan ock samteliga wåra dom- och befalningshafwande embetsmän, at the framgent sig therefter rätta, och til obrotsligt hållande och efterrättelse handhafwa.
Til yttermera wisso hafwe Wi thetta med wår egen hand underskrifwit, och med wårt kongeliga sigill bekräfta låtit.
Stockholm i rådkamaren then 23 januarii 1736.
FRIEDRICH.
L.
S. INNEHÅLLSÖFVERSIKT ÖFVER FÖRARBETENA TILL SVERIGES RIKES LAG 1686 — 1736
Konungabalken.
Lagkommissionens protokoll I 2 — 7, 26, 30, 38, 43, II 56 — 62, 77 — 88, 122, 124, III 197, 200.
Förslag till Konungabalk 1696 IV 3.
1 Cap.
1 §.
Att een konung allenast, och ett konungzligit wälde är öfwer heela rijket, och att rijket med alle dess dhelar bör ewärdeliga wara osöndrat IV 3.
— 2 §.
Konungslige cronan är ärfwande på man och qwinkönet IV 3.
— 3 §.
Dess straff som bryter eller stemplar här emot, eller weet theraf och eij i tijd uppenbarar IV 4.
2 Cap.
1 §.
Hwarutinnan then konungzlige macht och wälde består IV 4.
3 Cap.
1 §.
Om konungens cröning och försäkring IV 7.
— 2 §.
Om cröningshielp IV 7.
4 Cap.
1 §.
Om kongl.
bröllopz omkostnad IV 7.
5 Cap.
1 §.
Om drottningens lijfgeding IV 8.
6 Cap.
1 §.
Om kongl.
barnens underhåld IV 8.
— 2 §.
Om kongl.
barnens brölopzkostnad och hemgifft IV 8.
7 Cap.
1 §.
Om begrafningzhielp IV 8.
8 Cap.
1 §.
Om konungens förordningar eller testamente och ytterste willie IV 8.
9 Cap.
1 §.
Undersåtarnes plicht i gemeen IV 9.
— 2 §.
Förbrytares straff IV 9.
10 Cap.
1 §.
Om konungens rådh IV 10.
11 Cap.
1 §.
Om them som i embeten stadde äro IV 11.
12 Cap.
1 §.
Om åtahl på konungens rättigheeter, att det icke inom någon tijd beskränckies IV 11.
Utlåtanden öfver förslag till Konungabalk 1696 VII 3.
1.
Svea hofrätts utlåtande VII 3.
— 2.
Göta hofrätts utlåtande VII 4.
— 3.
Åbo hofrätts utlåtande VII 5.
— 4.
Utlåtande af hofrätten i Dorpat VII 6.
— 5.
Utlåtande från Kopparbergs län VII 7.
— 6.
Utlåtanden från Upland VII 8.
— 7.
Utlåtande från Halland VII 12.
— 8.
Utlåtande från Wiborgs län VII 13.
— 9.
Utlåtande från Österbotten VII 14.
— 10.
Utlåtande från Gefleborgs län VII 15.
— 11.
Utlåtande från Skåne VII 18.
— 12.
Utlåtande från Gottland VII 20.
— 13.
Utlåtande från Nyland VII 24.
— 14.
Utlåtande från Södermanland VII 25.
— 15.
Utlåtanden från Lifgedinget VII 28.
Giftermålsbalken.
Lagkommissionens protokoll I 76, 86, 125 — 128, 150, 155, 158, 171 — 173, 179, 189, 194 — 196, 198 — 199, 200, 204, 206, 211 — 214, 215 — 217, 220 — 246, 257 — 259, 267 — 269, 278 — 284, 286 313, 314 — 328, II 20, 77, III 72, 98 — 106, 143, 149 — 156, 157 — 161, 162 — 166, 168 — 171, 275 — 217, 313 — 315, 319, 320, 321, 327, 328.
Förslag till Giftermålsbalk 1689 IV 15.
1 Cap.
Om them sig giffta må IV 15.
2 Cap.
Om föräldrars rätt uti söners och änckias gifftermåhl IV 16.
3 Cap.
Om gifftoman, dess rätt och wåld att möö giffta IV 16.
4 Cap.
Om fästning IV 17.
5 Cap.
Om bröllop IV 18.
6 Cap.
Om gifftermåhl och gifftorätt IV 19.
Förslag till Giftermålsbalk den 1 April — 27 Juni 1690 IV 22.
1 Cap.
Hwilken rätta gifftoman är, när man will sig hustro begära IV 22.
2 Cap.
Om then som icke är rätt gifftoman och doch förlåfwar en qwinna; om någon fäster en qwinna åth twenne män; om barn som aflas under warande trolofning eller i lönskeläge och om fästning rygges IV 23.
3 Cap.
Om möö tager man emot faders eller moders wilia IV 23.
4 Cap.
Om fästeqwinna wägras, när man will hafwa bröllop, huru han thet lagsökia skall IV 24.
5 Cap.
Om förord, som man och qwinna giöra emellan sig när the träda i ächtenskap IV 25.
6 Cap.
Om mannens målsmans rätt öfver hustrun och om morgongåfwor IV 25.
7 Cap.
Om ridderskapetz och frälsesmäns mårgongåfwor IV 25.
8 Cap.
Om gifftorätt emellan man och qwinna på landet och i städer IV 26.
9 Cap.
Om medhgifft och förähringar, som föräldrarna gifwa sine barn widh theras gifftermåhl IV 26.
Förslag till Giftermålsbalk den 4 Juli — 2 Sept.
1690 IV 28.
1 Cap.
Hwilken rätta gifftoman är, när man will sig hustru begiära IV 28.
2 Cap.
Om then som icke är rätt gifftoman och doch förlåfwar en qwinna; om någon fäster en qwinna åt twenne män; om barn som aflas under warande trolåfning, eller i lönskeläge, och om fästning ryggas IV 28.
3 Cap.
Om barn som aflas under warande trolåfning, eller i lönskeläge, och om fästning ryggas IV 29.
4 Cap.
Om möö tager man emot faders eller moders willia IV 29.
5 Cap.
Om wijgslen wägras eller oskiäligen uppehålles IV 30.
6 Cap.
Om gifftorätt IV 30.
7 Cap.
Om förord som man och hustro giort emällan sig förr än the trädde i ächtenskap IV 31.
8 Cap.
Om mannens målsmansrätt öfwer hustrun, och om morgongåfwor IV 32.
9 Cap.
Hwad rätt man eller hustro förbryter, när enthera af them giör hoor, eller af ondsko och argheet öfwergifwer och förlöper then andra IV 32.
10 Cap.
Om medgifft och förähringar, som förälldrarne gifwa sine barn wid inträde af theras gifftermål IV 33.
11 Cap.
Om mannens eller hustruns fördeel af boo oskipto IV 34.
12 Cap.
Om barnens underhåld effter skilnaden i ächtenskapet IV 34.
13 Cap.
Om möökränckning och lönskeläger IV 34.
Förslag till Giftermålsbalk den 2 — 9 Sept.
1690 IV 36.
1 Cap.
Hwilken rätta gifftoman är, när man will sig hustru begära, och om laga ålder till gifftermåhl IV 36.
2 Cap.
Om olaga trolofningar, och om fästning rygges IV 37.
3 Cap.
Om barn, som aflas under warande trolofning eller i lönskeläger, när man henne sedan ächtar IV 37.
4 Cap.
Om möö tager man emoth faders eller moders willia IV 37.
5 Cap.
Om wigslen wägras eller oskäligen uppehålles IV 38.
6 Cap.
Om afwitring för inträdet i annat gifte IV 38.
7 Cap.
Om giftorätt IV 39.
8 Cap.
Om förord som man och hustro giöra emällan sig förr än the träda i ächtenskap IV 40.
9 Cap.
Om mannens måhlsmansrätt öfwer hustrun, och om morgongåfwor IV 40.
10 Cap.
Hwad rätt man eller hustro förbryter, när enthera af them giör hoor, eller aff ondsko och argheet öfwergifwer och förlöper then andra IV 41.
11 Cap.
Om medgifft och förähringar, som förälldrarne gifwa sina barn widh inträde aff theras gifftermåhl IV 41.
12 Cap.
Om mannens eller hustruns fördeel aff boo oskipto IV 42.
13 Cap.
Om barnens underhåld effter ächtenskapsskillnaden IV 42.
Förslag till Giftermålsbalk den 12 Sept. — 18 Nov.
1690 IV 43.
1 Cap.
Om rätta gifftoman och laga ålder til gifftermåhl IV 43.
2 Cap.
Om trolåfningen IV 44.
3 Cap.
Om barn, som aflas under warande trolofning eller i lönskeläger, när man henne sedan ächtar IV 44.
4 Cap.
Om möö tager man emot faders, moders eller rätte gifftomans willia IV 45.
5 Cap.
Om wigselen oskiähligen wägras eller uppehålles IV 45.
6 Cap.
Om förord, som man och hustru giöra emellan sig, för än the träda i ächtenskap IV 46.
7 Cap.
Om mannens målzmans rätt för hustrun och om morgongåfwa IV 46.
8 Cap.
Om gifftorätt IV 48.
9 Cap.
Huru wijda mannen må sin hustrus jordh eller gårdh bortskiffta, förpanta, försällia eller i giäldz betahlning gifwa, och huru wijda hustrun må hafwa makt sig i handel att inlåta IV 49.
10 Cap.
Om afwittring för inträdet i annat giffte IV 49.
11 Cap.
Hwad rätt man eller hustru förbryter som giör hoor eller af onsko och argheet öfwergifwer och förlöper dhen andra; och huru medh barnens underhåld effter fulkomblig ächtenskapz skillnadh förhållas skall IV 50.
12 Cap.
Om olåt och oenigheet emellan ächta folk IV 51.
13 Cap.
Huru förhållas skall med boet och barnens underhåll, när skillnat skeer, emellan ächta folck, till umgänge, bord och säng IV 51.
14 Cap.
Om medgift, som föräldrarna gifwa sijne barn widh deras gifftermåhl IV 52.
15 Cap.
Om mannens eller hustruns fördeel af boo oskiffto IV 53.
Förslag till Giftermålsbalk 1692 IV 54.
1 Cap.
Om laga giftermåhl, och rätta gifftoman IV 54.
2 Cap.
Om trolofningar IV 55.
3 Cap.
Om barn som aflas under warande trolofning eller lönskeläger, när man then förnedrade sedan ächtar; så och om barn i twegiffte aflas, samt entera makans rätt i twegifftemåhl IV 56.
4 Cap.
Om någon giffter sig emot faders och moders eller rätte gifftomans willia, och om hinder som gifftoman wijd gifftermål förorsakar IV 57.
5 Cap.
Om echtenskapet eller wigselen oskäligen wägras eller uppehålles IV 58.
6 Cap.
Om förord som man och hustru giöra emellan sig förr än dhe träda i echtenskap IV 58.
7 Cap.
Om mannens måhlsmansrätt för hustrun och om morgongåfwor IV 59.
8 Cap.
Om giftorätt IV 60.
9 Cap.
Huru wijda mannen må sin hustrus jord eller gård bort skiffta, förpanta, försällia, eller i gäldz betahlning gifwa, och huru wijda hustrun må hafwa makt sig i handel att inlåta IV 61.
10 Cap.
Om afwittring för inträde i annat giffte IV 62.
11 Cap.
Hwad rätt man eller hustru förbryter som giör hoor, eller af ondsko och argheet öfwergifwer och förlöper then andra; och huru med barnens underhåll effter fullkomblig echtenskapz skillnad förhållas skall IV 62.
12 Cap.
Om olåth och oenigheet emellan echta folk IV 63.
13 Cap.
Huru förhållas skall med boet och barnens underhåll när skillnad skier emellan echta folk till umgänge, bord och säng IV 64.
14 Cap.
Om medgifft som föräldrarne gifwa sina barn wijd deras gifftermåhl IV 65.
15 Cap.
Om mannens eller hustruns fördeel af boo oskiffto IV 65.
Förslag till Giftermålsbalk 1694 IV 67.
1 Cap.
Om laga gifftermåhl och rätter gifftoman IV 67.
2 Cap.
Om trolofningar IV 68.
3 Cap.
Om barn som aflas under warande trolofning eller lönskeläger, när man den förnedrade sedan äcktar, så och om barn som i twegiffte aflas, samt enthera makans rätt i twegiffte måhl IV 69.
4 Cap.
Om någon giffter sig emot faders och moders eller rätta gifftomans willja, och om hinder som gifftoman wid gifftermåhl förorsakar IV 70.
5 Cap.
Om äcktenskapet eller wigselen oskiäligen wägras eller uppehålles IV 70.
6 Cap.
Om förord som man och hustru giöra emellan sig förr än the träda i echtenskap IV 71.
7 Cap.
Om mannens målsmansrätt för hustrun, och om morgongåfwor IV 72.
8 Cap.
Om gifftorätt IV 73.
9 Cap.
Huruwida mannen må sin hustrus jord eller gård bortskiffta, förpanta, försällia eller i gäldz betalning gifwa; och huruwida hustrun må hafwa mackt sig i handel att inlåta IV 73.
10 Cap.
Om afwittring för inträde i annat giffte IV 74.
11 Cap.
Hwad rätt man eller hustru förbryter, som giör hoor, eller aff onsko och argheet öfwergifwer och förlöper den andra; och huru med barnens underhåll, effter fullkomlig echtenskapzskillnad förhållas skall IV 75.
12 Cap.
Om olåt och oenigheet emellan ächta folck IV 76.
13 Cap.
Huru förhållas skall med boet och barnens underhåll när skillnad skier emellan äckta folck till omgänge, bord och säng IV 76.
14 Cap.
Om medgifft som föräldrarna gifwa sina barn wijd dheras gifftermåhl IV 77.
15 Cap.
Om mannens eller hustruns fördeel af boo oskiffto IV 78.
Förslag till Giftermålsbalk 1713 V 3.
1 Cap.
Hwar som rätter giftoman skal wara, och om laga giftomål V 3.
2 Cap.
Om laga trolåfning V 4.
3 Cap.
Om barn som aflas i fästom; eller i lönskaläge, ther ächtenskap fölier; eller i twegifto; och om giftorätt i twegifto V 7.
4 Cap.
Om giftomål emot föräldrars, eller rätta giftomans willia; och om giftoman hindrar giftomål V 7.
5 Cap.
Om ächtenskaps fullbordande, eller wigning oskiäliga wägras, eller uppehålles V 8.
6 Cap.
Om förord före ächtenskapet, emellan them, som hionalag byggia willia V 9.
7 Cap.
Om mansens målsmansrätt för hustru sine, och om morgongåfwor V 10.
8 Cap.
Om giftorätt i bo V 11.
9 Cap.
Huru mannen må hustrune iord och fasta ägendom, gods eller gård bortskifta, förpanta, eller sälia: och huru the hwars annars giäld af gotse thera giälda skola: så och om hustru må sig i handel inlåta V 11.
10 Cap.
Om barna eller arfwinga afwitring för inträdet i andra gifto V 13.
11 Cap.
Om man eller hustru giör hor: eller af arghet och ondsko förlöper sitt ächtenskap, och kommer ey åter, hwad rätt the förwärkadt hafwa: och huru barn må födas och upfostras ther fullkommelig ächtenskaps skillnader skier V 13.
12 Cap.
Om olåt, kif och osämio mellan man och hustru; och om the olagligen sig skilia til säng, bord och sätu V 15.
13 Cap.
Huru med bo och barnana uppehälle förhållas skal, när ächtenskap lagligen skils til säng, bord och sätu V 16.
14 Cap.
Om medgift, som föräldrar gifwa barnom sinom wid giftomål V 17.
15 Cap.
Om mansens, eller hustrune fördehl af bo oskipto V 18.
Förslag till Giftermålsbalk 1723 VI 3.
1 Cap.
Om laga giftomål, och hwar som rätter giftoman wara skal VI 3.
2 Cap.
Om laga fästning eller trolofning VI 4.
3 Cap.
Om barn som aflas i fästom; eller i lönskaläge; eller i twegifte; och om giftorätt i twegifte VI 5.
4 Cap.
Sker giftomål emot föräldrars eller rätta giftomans wilia; och om giftoman hindrar giftomål VI 6.
5 Cap.
Om wigsel oskäligen wägras eller uppehålles VI 6.
6 Cap.
Huru förord ske måge emellan them, som hionalag byggia wilia VI 7.
7 Cap.
Om mansens målsmansrätt för sin hustru; och om morgongåfwo VI 8.
8 Cap.
Om gifftorätt i bo VI 9.
9 Cap.
Huru mannen må hustrunes fasta gods bortskipta, förpanta, eller sällia; och huru the hwars annars gäld gälda skola, så ock om hustru må köpslagan drifwa VI 9.
10 Cap.
Om afwittring; och olaga sammanflyttning, förr än man går i annat giffte VI 11.
11 Cap.
Gör man, eller hustru, hor, eller löper man från sin hustru, eller hustru från sin man: och huru barn upfostras skola, ther ächtenskapsskillnad skier VI 11.
12 Cap.
Om kif och osämja emellan man och hustru; och om the sig skilia til säng, bord, och säte VI 12.
13 Cap.
Huru med bo och barnens uppehälle gånga skal, tå ächtenskap lagligen skils til säng och säte VI 13.
14 Cap.
Om medgift och medfölgd VI 13.
15 Cap.
Om mansens, eller hustrunes fördehl af bo oskipto VI 14.
Förslag till Giftermålsbalk 1726 VI 15.
1 Cap.
Om laga gifftermåhl, och hwar som rätter gifftoman wara skall VI 15.
2 Cap.
Om them som ächtenskap med hwarannan icke bygga måge VI 16.
3 Cap.
Om laga fästning eller trolåfning VI 16.
4 Cap.
Om skilnad i trolåfningar VI 18.
5 Cap.
Om barn som aflas i fästom, eller i twegiffte; och om gifftorätt i thy måhl VI 19.
6 Cap.
Om gifftomåhl emot föräldrars eller rätta gifftomans willia; och om gifftoman hindrar gifftomåhl VI 19.
7 Cap.
Huru lysning ske skall till laga gifftomåhl, och om wigzel wägras eller uppehålles VI 20.
8 Cap.
Huru förord ske måge emellan them som hionalag bygga willia VI 21.
9 Cap.
Om mannens målsmansrätt för sin hustru; och om morgongåfwa VI 21.
10 Cap.
Om gifftorätt i bo VI 22.
11 Cap.
Huru mannen må hustruns fasta gods bortskipta, förpanta eller sälja: och huru theras gäld betalas skall: så och när hustru må kiöp sluta VI 23.
12 Cap.
Om afwittring och olaga sammanflyttning, förrän man går i annat giffte VI 24.
13 Cap.
Giör man eller hustru hor; eller löper man från sin hustru eller hustru från sin man; och huru barn upfostras skola ther ächtenskapzskilnad sker VI 25.
14 Cap.
Om kijf och osämja emellan man och hustru, och om the sig skillia till säng och säte VI 26.
15 Cap.
Huru med bo, och barnens uppehälle gånga skall, tå ächtenskap lagligen skils till säng och säte VI 27.
16 Cap.
Om medgifft eller hemfölgd VI 28.
Förslag till Giftermålsbalk 1731 VI 29.
1 Cap.
Om laga giftermål, och hwar som gifftoman wara skal VI 29.
2 Cap.
Om them som ächtenskap med hwar annan icke bygga måge VI 30.
3 Cap.
Om fästning eller trolofning VI 32.
4 Cap.
Om skilnad i trolofningar VI 33.
5 Cap.
Om barn som aflas i fästom eller i twegifte, och om giftorätt i thy mål VI 34.
6 Cap.
Om giftermål emot föräldrars eller rätta giftomans wilja; och om giftoman hindrar giftermål VI 35.
7 Cap.
Huru lysning ske skal til laga giftermål, och om wigsel wägres eller uppehålles VI 35.
8 Cap.
Huru förord ske måge emellan them som wilja hionalag bygga VI 36.
9 Cap.
Om mannens målsmansrätt för sin hustru; och om morgongåfwa VI 37.
10 Cap.
Om giftorätt i bo VI 38.
11 Cap.
Huru mannen må hustruns fasta gods bortskipta, förpanta, eller sälja, och huru theras gäld betalas skal; så ock när hustru må köp sluta VI 40.
12 Cap.
Om afwitring och olaga sammanflytning, förr än man går i annat gifte VI 41.
13 Cap.
Om skilnad i ächtenskap, och huru barn upfostras skola, ther ächtenskaps skilnad sker VI 42.
14 Cap.
Om kijf och osämja emellan man och hustru, och om skilnad til säng och säte VI 44.
15 Cap.
Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skal, tå ächtenskap lagligen skils til säng och säte VI 44.
16 Cap.
Om medgift och hemfölgd VI 45.
17 Cap.
Om mannens eller hustruns fördel af bo oskipto VI 46.
Utlåtanden öfver förslag till Giftermålsbalk 1690 VII 34.
1.
Svea hofrätts utlåtande VII 34.
— 2.
Göta hofrätts utlåtande VII 65.
— 3.
Utlåtande från Östergötland VII 87,95.
— 4.
Utlåtande från Kronobergs län VII 98.
Riksdagshandlingar angående Giftermålsbalken VIII 7, 135.
Ärfdabalken.
Lagkommissionens protokoll I 21, 35 — 38, 68, 77, 95, 113 — 114, 119 — 124, 130 — 220, 245 — 256, 260 — 276, 313 — 314,319 — 326, 329 — 337, 417 — 421, II 20, 77, 105 — 115, 117, III 5, 188, 271, 278, 316 — 317, 319, 321, 328.
Förslag till Ärfdabalk 1690 IV 81.
1 Cap.
Om arf och arfthalet i gemehn IV 81.
2 Cap.
Om bröstarf IV 81.
3 Cap.
Huru ärfwas skall emellan fader och moder och den dödes samsyskon och samsyskons barn, sampt om samkulla och sunderkulla arf IV 82.
4 Cap.
Huru längre i slächten ärfwas och dehlas skall å fädernet eller mödernet, sampt emellan heel- och halfsläckten, och huru långt arfzrätt gå skall för än den stannar och arfwet konungen hemfaller IV 84.
5 Cap.
Huru ärfwas skall, när twenne eller flere som hwar annars arfwingar äro å samma tijdh med döden afgå, så att man intet wet hoo den andra öfwerlefde IV 86.
6 Cap.
Om det barns arfzrätt som födes dött eller effter och förr 40 wekor, och om hustrun säger sig hafwande wara IV 87.
7 Cap.
Om den må ärfwa som annan dräper IV 87.
8 Cap.
Om den som igenom grofwa missgiärningar sin arfzrätt förwärkar, och om biltoga mans och dess barns arf IV 89.
9 Cap.
Om uthrikes arfwinge och dens arfwerätt, som öfwergifwer sitt fäderneslandh och sätter sig nedh att byggia och boo å främmande orter IV 90.
10 Cap.
Huru och för hwad orsack skull fader eller moder måga sitt barn arfwelöst giöra IV 91.
11 Cap.
Huru barn som i fästom, lönskeläger, hordom och i förbudne leder aflade eller födde ähro, måge arf taga IV 93.
12 Cap.
Om inventario IV 94.
13 Cap.
Om det som af ett boo afgå böör för än arfwingarne arfwet skiffta måge IV 96.
14 Cap.
Huru emellan arfwingarne förhållas skall, när dhe i oskiffto boo lefwa IV 98.
15 Cap.
Huru arfwet skiptas skall IV 99.
16 Cap.
Om ny jämkning af arf, när skiptet klandras IV 102.
17 Cap.
Om klander uti arf IV 102.
18 Cap.
Om testamente hwem det göra må och huru det lagl [igen] upprättas skall IV 104.
19 Cap.
Om wilkorligit testamente IV 105.
20 Cap.
Huru myckit man må testamentera IV 106.
21 Cap.
När någon annors barn för sitt uptager IV 109.
22 Cap.
Om testamente emillan man och hustru IV 109.
23 Cap.
Huru wijda ett testamente kan hafwa ståndh, när sterbhuset giäldbundet ähr eller, när hustru hafwande eller barnen elliest i lijfwet ähr ock fader, i okunnogheet deraf, sin egendomb bort testementerar IV 110.
24 Cap.
Hwad den bör akta, som ett testamente derpå niuta eller [ͻ: niuta eller derpå] tahla will IV 110.
25.
Om förmynderskap, hwilken barna förmyndare wara ock huru den tillordnas skall IV 112.
26 Cap.
Hwem till förmynderskap skickelig wara må eller eij ock laga uhrsäkt ifrå förmynderskap IV 114.
27 Cap.
Om förmyndarens plicht och embete wid dens omyndigas upfödzel IV 116.
28 Cap.
Om förmyndarens plicht wid förwaltande af dhens omyndigas medel IV 117.
29 Cap.
Huru förmyndaren räckenskap göra och sitt förmynderskap affträda skall IV 121.
30 Cap.
Om laga ålder och hwilken sin egen målsman wara må IV 122.
31 Cap.
Om förmyndarens lön och wedergiällning IV 123.
Förslag till Ärfdabalk 1692 IV 124.
1 Cap.
Om arf och arfftahlet i gemeen IV 124.
2 Cap.
Om bröstarff IV 124.
3 Cap.
Huruledes ärfwas skall emellan fader och moder, och den dödas samsyskon och samsyskons barn sampt om samkulla- och sönderkulla arf IV 125.
4 Cap.
Huru längre i slächten ärfwas och delas skall å fäderne eller mödernet sampt emellan heel och halfslächten och huru långt arfzrätt gå skall förän den stannar och arfwet konungen hemfaller IV 127.
5 Cap.
Huru ärfwas skall när twenne eller flere som hwars annars arfwingar ähro, å samma tijd med döden afgå, så att man intet weet hoo den andra öfwerlefwde IV 128.
6 Cap.
Om thet barns arfzrätt som födes dödt eller effter och för 40 weckor och om hustru säger sig hafwande wara IV 129.
7 Cap.
Om den må ärfwa som annan dräper IV 130.
8 Cap.
Om dhem som igenom grofwe missgiärningar sin arfzrätt förwärcka och om landzflychtig mans och des barns arf IV 132.
9 Cap.
Om uthrijkes arfwinge och dens arfrätt som öfwergifwer sitt fädernesland och sätter sig neder att bygga och boo å främmande orther IV 133.
10 Cap.
Huru och för hwad orsaker skull fader eller moder måge sitt barn arfwelöst giöra IV 134.
11 Cap.
Huru barn som under trolofning lönskeläger, twegiffte, hordom och i förbudne led aflade äro, måge arf taga IV 135.
12 Cap.
Om inventario IV 136.
13 Cap.
Om det som af ett boo afgå bör för än det skifftes IV 138.
14 Cap.
Huru emellan arfwingarne förhållas skall när dhe i oskiffto boo lefwa IV 140.
15 Cap.
Huru arf skifftas och utgifwas skall IV 140.
16 Cap.
Om iämkning af arf när någon klagar sig wahnlåttad eller något af arfwet afgår IV 142.
17 Cap.
Om klander uti arf IV 144.
18 Cap.
Om testamente hwem det giöra må, och huru det lagligen uprättas skall IV 145.
19 Cap.
Om wilkorligit testamente IV 146.
20 Cap.
Hwad och huru mycket man må testementera IV 147.
21 Cap.
Om testamente uti giäldbundne sterbhus, eller när hustrun hafwande eller barn elliest lefwande ähro, och fader i okunnigheet deraf sin egendom bort testamenterar IV 148.
22 Cap.
Hwad bör den i acht taga som ett testamente niuta, eller derpå tahla will IV 149.
23 Cap.
Hwilken barnaförmyndare wara, och huru den tillordnas skall IV 150.
24 Cap.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap IV 151.
25 Cap.
Om förmyndares plicht och embete wijd den omyndigas upfödsel IV 152.
26 Cap.
Om förmyndarens plicht wijd förwaltande af den omyndigas medel IV 152.
27 Cap.
Huru förmyndaren räkenskap giöra och sitt förmynderskap afträda skall IV 155.
28 Cap.
Om laga ålder och hwilken sin egen måhlsman wara må IV 156.
29 Cap.
Om förmyndarens löhn och wedergiällning IV 156.
30 Cap.
Om otacksamhetz straf emot förmyndare IV 157.
Förslag till Ärfdabalk 1694 IV 158.
1 Cap.
Om arf och arftahlet i gemeen IV 158.
2 Cap.
Om bröstarff IV 158.
3 Cap.
Huruledes ärfwas skall emellan fader och moder, och den dödas samsyskon och samsyskons barn samt om samkulla och sönderkulla arff IV 159.
4 Cap.
Huru längre i slächten ärfwas och delas skall å fädernet eller mödernet, samt emellan heel och halfslächten, och huru långt arfzrätt gå skall förr än arfwet hemfaller konungen IV 160.
5 Cap.
Huru ärfwas skall när twenne eller flere som hwars annars arfwingar äro, å samma tijd med döden afgå, så att man intet weet, hoo den andre öfwerlefde IV 162.
6 Cap.
Om det barns arfzrätt som födes dödt, eller effter och för 40 wekor, och om hustru säger sig hafwande wara IV 163.
7 Cap.
Om den må ärfwa som annan dräper IV 163.
8 Cap.
Om dem som igenom grofwa missgärningar sin arfzrätt förwärcka, och om landzflychtig mans och dess barns arff IV 165.
9 Cap.
Om uthrijkes arfwinge och dens arfwerätt, som öfwergifwer sitt fädernesland, och sätter sig neder att bygga och boo å fremmande orter IV 166.
10 Cap.
Huru och för hwad orsaker skull fader eller moder måge giöra sitt barn arfwelöst IV 167.
11 Cap.
Huru barn som under trolofning, lönskeläger, twegiffte, hordom och i förbudne leder aflade äro, måge arf taga IV 168.
12 Cap.
Om inventario IV 170.
13 Cap.
Om det som af ett boo afgå bör förr än det skifftas IV 172.
14 Cap.
Huru emellan arfwingarne förhållas skall när dhe i oskipto boo lefwa IV 173.
15 Cap.
Huru arf skall skifftas och utgifwas IV 173.
16 Cap.
Om jämkning när någon klagar sig wanlottad, eller något af arfwet afgår IV 175.
17 Cap.
Om klander i arff IV 177.
18 Cap.
Om testamente, hwem dhet må giöra, och huru det lagligen skall uprättas IV 178.
19 Cap.
Om wilkorligit testamente IV 179.
20 Cap.
Hwad och huru mycket man må testamentera IV 180.
21 Cap.
Om testamente uti gäldbundne sterbhuus, eller när hustrun hafwande, eller barn elliest lefwande äro, och fader i okunnigheet deraf sin egendom bort testamenterar IV 181.
22 Cap.
Hwad den bör i acht taga, som testamente niuta eller derpå tala will IV 182.
23 Cap.
Hwilcken barnaförmyndare wara och huru den tillordnas skall IV 183.
24 Cap.
Om laga ursäkt ifrån förmynderskap IV 184.
25 Cap.
Om förmyndarens plicht och embete wijd den omyndigas upfödzel IV 185.
26 Cap.
Om förmyndarens plicht wid förwaltande af den omyndigas medell IV 185.
27 Cap.
Huru förmyndaren skall giöra räkenskap och sitt förmynderskap affträda IV 188.
28 Cap.
Om laga ålder och hwilcken sin egen målsman må wara IV 189.
29 Cap.
Om förmyndarens löhn och wedergällning IV 189.
30 Cap.
Otacksamheets straff emot förmyndaren IV 190.
Förslag till Ärfdabalk 1713 V 21.
1 Cap.
Om arf i gemen V 21.
2 Cap.
Om ens yttersta wilia eller testamente, huru thet lagligen skal förrättas, och ho thet giöra må V 21.
3 Cap.
Om wilkorligit testamente V 23.
4 Cap.
Hwad, och huru mycket man må gifwa i testamente V 24.
5 Cap.
Om testamente uti giäldbundno sterbhuse; eller när hustrun hafwande, eller barnen eliest lefwande äro, och fadren i okunnighet theraf sin ägendom i testamente bortgifwer V 26.
6 Cap.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil V 27.
7 Cap.
Om skyldmanna arf, och arftahlet i gemen V 28.
8 Cap.
Om brystarf V 28.
9 Cap.
Huruledes ärfwas skal emellan fader och moder, och thes dödas samsysken och samsyskena barn; samt om samkulla och sunderkulla arf V 29.
10 Cap.
Huru länge i slächtene ärfwas och delas skal å fäderne eller möderne; samt emellan samslächtingar och halfslächtingar; och huru långt arfsrätt gå skal förr än arfwet hemfaller konunge V 31.
11 Cap.
Huru ärfwas skal, när twenne eller flere, som hwars annars arfwingar äro, å samma tid genom döden afgå, så at man icke wet ho annan öfwerlefde V 33.
12 Cap.
Om barn födes dödt; eller före fyratyo wekor; eller efter; och om hustru säger sig hafwande wara V 33.
13 Cap.
Om then må ärfwa som annan dräper V 34.
14 Cap.
Om them som genom grofwa missgiärningar sin arfwerätt förwärka; och om landsflychtig mans arf; och om thes barne något arf tilfalla kan V 36.
15 Cap.
Om utrikis arfwinge, och thens arfsrätt som öfwergifwer sitt fädernesland, och sätter sig neder at byggia och bo å utländska orter V 37.
16 Cap.
Huru, och för hwilka orsaker fader eller moder mågo giöra sitt barn arfwelöst V 38.
17 Cap.
Huru barn, som under trolåfning, lönskaläge, twegifto, och i förbudna leder aflada äro, arf taga mågo, eller ey V 39.
18 Cap.
Om inventario och uptekning af thens dödas qwarlåtenskap V 41.
19 Cap.
Hwad som af bo oskipto afgå skal förr än skifte må skie V 43.
20 Cap.
Huru emellan arfwingar förhållas skal, när the i oskifto bo sammanlefwa V 45.
21 Cap.
Huru arf skall skiftas och utdelas V 46.
22 Cap.
Om iämkning, när någor klagar sig wanlottad wara; eller ther något, sedan ärft och skift är, af någons thera lott, eller all lotten afgår V 48.
23 Cap.
Om klander i arf V 49.
24 Cap.
Hwar som barna förmyndare skal wara, them och thera gotse, som the i arf fånget, at förese; och huru han förordnas må V 50.
25 Cap.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap V 51.
26 Cap.
Om förmyndara plicht och embetes skyldighet wid thens omyndigas upfödsel och uptuchtelse V 52.
27 Cap.
Om förmyndara plicht wid förwaltande af the omyndiga barna ägendom V 52.
28 Cap.
Huru förmyndaren skal giöra räkenskap, och förmynderskapet afträda V 55.
29 Cap.
Om laga ålder; och hwilken sin egen målsman må wara V 57.
30 Cap.
Om förmyndara lön och wedergiällning för beswär thera V 57.
31 Cap.
Om otacksamhets straff emot then som warit förmyndare V 57.
Förslag till Ärfdabalk 1717 V 58.
1 Cap.
Om arf i gemen V 58.
2 Cap.
Om skyldmanna arf, och arftahlet i gemen V 58.
3 Cap.
Om bröstarf V 58.
4 Cap.
Huruledes ärfwas skal emellan fader och moder, och thes dödas samsyskon och samsyskonebarn; så ock om samkulla och sunderkulla arf V 59.
5 Cap.
Huru längre i slächtene ärfwas och delas skall, å fäderne eller möderne; samt emellan samslächt och halfslächt; och huru långt arfsrätt gå skall, förr än arfwet hemfaller konungen V 61.
6 Cap.
Huru ärfwas skall när twenne eller flere, som hwars annars arfwingar äro, å samma tid genom döden afgå, så at man icke wet, ho annan öfwerlefde V 62.
7 Cap.
Om barn födes dödt; eller för fyratijo wekor; eller effter; och om hustru säger sig hafwande wara V 63.
8 Cap.
Om then må ärfwa, som annan dräper V 64.
9 Cap.
Om them som igenom grofwa missgiärningar sin arfsrätt förwärka; och om landsflycktig mans och thes barns arf V 66.
10 Cap.
Om utrikes arfwinge, och thens arfsrätt som öfwergifwer sitt fädernesland och sätter sig neder att bygga och bo å utländska orter V 67.
11 Cap.
Huru och för hwilka orsaker fader eller moder måge giöra barn sitt arfwelöst V 68.
12 Cap.
Huru barn, som under trolåfning, lönskaläge, twegiffto, hordom och i förbudna leder aflade äro, mågo arf taga V 69.
13 Cap.
Om inventario och upteckning af thens dödas qwarlåtenskap V 70.
14 Cap.
Hwad som af bo oskipto bör afgå, förr än skiffte må ske V 72.
15 Cap.
Huru arfwingar emellan förhållas skal, när the i oskiffto bo sammanlefwa V 74.
16 Cap.
Huru arf skifftas och utdelas skall V 74.
17 Cap.
Om jämkning när någor klagar sig wanlottad wara; eller af entheras lott någon dehl, eller altsammans afgår V 76.
18 Cap.
Om klander i arf V 78.
19 Cap.
Om ens yttersta wilia och testamente, huru thet lagligen skall förrättas, och ho thet giöra må V 80.
20 Cap.
Om wilkorligit testamente V 81.
21 Cap.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa V 82.
22 Cap.
Om testamente i gäldbundne sterbhus; och om then som testamentet giör, eij wet at hans hustru hafwande är, eller att någor af thes barn tå lefwer V 84.
23 Cap.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil V 85.
24 Cap.
Hwem som barna förmyndare skall wara, them och theras gots, som the i arf fångit, at förestå; och huru han förordnas må V 86.
25 Cap.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap V 87.
26 Cap.
Om förmyndares plicht och embetes skyldighet wid thens omyndiges upfödsel och uptuchtelse V 87.
27 Cap.
Om förmyndara plicht wid förwaltande af the omyndiga barna ägendom V 88.
28 Cap.
Huru förmyndare skall giöra räkenskap, och förmynderskapet afträda V 91.
29 Cap.
Om laga ålder, och hwilken sin egen målsman må wara V 92.
30 Cap.
Om förmyndares lön och wedergällning för beswär theras V 93.
31 Cap.
Huru otacksamhet emot then som hans förmyndare warit, anses bör V 93.
Förslag till Ärfdabalk 1722 VI 49.
1 Cap.
Om arf i gemen VI 49.
2 Cap.
Om arfftahl VI 49.
3 Cap.
Om bröstarf VI 49.
4 Cap.
Huruledes ärfwas skal emellan fader och moder, och thes dödas samsyskon och samsyskonebarn; så ock om samkulla och sunderkulla arf VI 50.
5 Cap.
Huru längre i slächtene ärfwas och delas skall, å fäderne eller möderne; samt emellan samslächt och halfslächt; och huru långt arfsrätt gå skall, förr än arfwet hemfaller konungen VI 51.
6 Cap.
Huru ärfwas skall när twenne eller flere, som hwars annars arfwingar äro, å samma tid genom döden afgå, så at man icke wet, ho annan öfwerlefde VI 53.
7 Cap.
Om barn födes dödt; och om hustru säger sig hafwande wara VI 54.
8 Cap.
Huru man eij then ärfwa må, som man dräper VI 54.
9 Cap.
Om them som igenom grofwa missgiärningar sin arfsrätt förwärka; och om landsflycktig mans och thes barns arf VI 56.
10 Cap.
Huru och för hwilka orsaker fader eller moder må giöra barn sitt arfwelöst VI 57.
11 Cap.
Huruwijda barn, som aflas i lönskaläge och fästom; i twegiffto, hordom och i förbudna leder, måge arf taga VI 58.
12 Cap.
Om egendomens laga upteckning effter then döda VI 60.
13 Cap.
Hwad som af bo oskipto bör afgå, förr än arff må skifftas VI 61.
14 Cap.
Om arfwingar som sammanlefwa i bo oskiffto VI 62.
15 Cap.
Huru arf skifftas och utdelas skall VI 62.
16 Cap.
Om någor klagar och klandrar sedan skifft är, huru tå skall göras VI 64.
17 Cap.
Om jäf i arf VI 65.
18 Cap.
Om utrikes arfwinge, och thens arfsrätt som öfwergifwer sitt fädernesland, och sätter sig neder att bygga och bo å utländska orter VI 66.
19 Cap.
Om mans eller qwinnas yttersta wilia och testament VI 67.
20 Cap.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa VI 68.
21 Cap.
Om man gör testament och wet ej at hans hustru hafwande är, eller att någor af thes barn tå lefwer VI 69.
22 Cap.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil, och om arfwinge som thet undandöllier VI 70.
23 Cap.
Om förmyndare; och huru the förordnas skola VI 70.
24 Cap.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap VI 71.
25 Cap.
Om förmyndares plicht och skyldighet VI 72.
26 Cap.
Huru förmyndare skall giöra räkenskap, och förmynderskap afträda VI 72.
27 Cap.
Om laga ålder, thå man myndig wara må VI 73.
Förslag till Ärfdabalk 1723 VI 74.
1 Cap.
Om arf i gemen, och huru ätt räknas skall VI 74.
2 Cap.
Om bröstarf VI 74.
3 Cap.
Om bakarf och sidoarf VI 75.
4 Cap.
Om samkulla och sunderkulla arf VI 76.
5 Cap.
Om arf wid några besynnerliga händelser VI 77.
6 Cap.
Om barn födes dödt; och om hustru säger sig hafwande wara VI 77.
7 Cap.
Huru man ej then ärfwa må, som man dräper VI 78.
8 Cap.
Om them som igenom grofva missgärningar sin arfsrätt förwärka, och om biltoger mans och thes barns arf VI 79.
9 Cap.
Huru, och för hwilka orsaker fader eller moder må göra sit barn arflöst VI 80.
10 Cap.
Huruwida barn, som aflas i lönskaläge och fästning, i twegifte, hordom och förbudna leder måge arf taga VI 80.
11 Cap.
Om egendomens laga upteckning efter then döda VI 81.
12 Cap.
Huru död mans gäld äger gäldas VI 83.
13 Cap.
Om arfwingar, som sammanlefwa i bo oskifto VI 83.
14 Cap.
Huru arf skiftas skall VI 84.
15 Cap.
Nu klagar någor och klandrar, sedan skift är VI 85.
16 Cap.
Om jäf i arf VI 86.
17 Cap.
Om danaarf, och inlänsk mans arfsrätt, ther han frånwarande är VI 86.
18 Cap.
Om mans eller qwinnas yttersta wilia och testamente VI 87.
19 Cap.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa VI 88.
20 Cap.
Gör mannen testamente, och wet ej, at hans hustru hafwande är, eller at någor af thes barn tå lefwer VI 89.
21 Cap.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil; och om arfwinge som thet undandöllier VI 89.
22 Cap.
Om förmyndare, och huru the förordnas skola VI 90.
23 Cap.
Om laga ursächt ifrån förmyndarskap VI 91.
24 Cap.
Hwad förmyndares plicht och skyldighet är VI 91.
25 Cap.
Huru förmyndare skall göra räkenskap, och förmynderskap afträda VI 91.
26 Cap.
Huru gammal öfwermagi wara skal, förrän han myndig warder: och om mö och enkia VI 92.
Förslag till Ärfdabalk 1726 VI 93.
1 Cap.
Om arf i gemen och huru ätt räknas skall VI 93.
2 Cap.
Om bröstarff VI 93.
3 Cap.
Om bakarff och sidoarff VI 94.
4 Cap.
Om samkulla och sunderkulla arf VI 95.
5 Cap.
Om arf wid några synnerliga händellser VI 96.
6 Cap.
Om barn födes död [t] och om hustru säger sig hafwande wara VI 96.
7 Cap.
Att then ej ärfwa må som annan dräper VI 97.
8 Cap.
Om them som igenom grofwa missgiarningar sin arfzrätt förwärka och om biltoger mans och thess barns arf VI 98.
9 Cap.
Huruwijda barn som aflas i lönskeläge och fästning, hordom och förbudne leder måge något arf taga VI 98.
10 Cap.
Om ägendomens laga upteckning effter then döda VI 99.
11 Cap.
Huru död mans giäld bör gäldas VI 101.
12 Cap.
Om arfwingar som samman lefwa i bo oskiffto VI 101.
13 Cap.
Huru arf skiftas skall VI 102.
14 Cap.
Om jämkning sedan arf skifftat är VI 103.
15 Cap.
Om jäf i arf VI 104.
16 Cap.
Om danaarf och inländsk mans arfzrätt ther han frånwarande är VI 104.
17 Cap.
Om mans eller qwinnas yttersta willia och testamente VI 105.
18 Cap.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa VI 105.
19 Cap.
Giör mannen testamente och wet ej att hans hustru hafwande är, eller att någor af thess barn tå lefwer VI 106.
20 Cap.
Hwad then bör i acht taga som testamente till godo niuta, eller therå tala will, och om arfwinge som thet undandöllier VI 107.
21 Cap.
Om then som under förmyndare stå bör VI 107.
22 Cap.
Om förmyndare och huru the förordnas skohla VI 108.
23 Cap.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap VI 108.
24 Cap.
Hwad förmyndares plicht och skyldigheet är VI 109.
25 Cap.
Huru förmyndare skall giöra redo och räkning, och förmynderskapet afträda VI 109.
Förslag till Ärfdabalk 1731 VI 111.
1 Cap.
Om arf i gemen, och huru ätt räknas skal VI 111.
2 Cap.
Om bröstarf VI 111.
3 Cap.
Om bakarf och sidoarf VI 112.
4 Cap.
Huru ärfwas skal, när man icke wet hwilken af arfwingar annan öfwerlefwat VI 114.
5 Cap.
Om barn födes dödt, och om hustru säger sig hafwande wara, tå mannen dör VI 115.
6 Cap.
At then ej ärfwa må som annan dräper VI 116.
7 Cap.
Om them som igenom grofwa missgiärningar sin arfsrätt förwärka, och om biltoger mans och thes barns arf VI 117.
8 Cap.
Huru wida barn som aflas i fästning, lönskaläge, hordom eller förbudne leder, måge arf taga VI 117.
9 Cap.
Om egendomens laga uptekning efter then döda VI 118.
10 Cap.
Huru gäld wid dödsfall gäldas bör VI 119.
11 Cap.
Om arfwingar som lefwa samman i bo oskifto VI 120.
12 Cap.
Huru arf skiftas skal VI 120.
13 Cap.
Om jämkning sedan arf skiftat är VI 122.
14 Cap.
Om jäf i arf VI 122.
15 Cap.
Om dana arf och inlänsk mans arfsrätt ther han frånwarande är VI 123.
16 Cap.
Om mans eller qwinnas yttersta wilja och testamente VI 124.
17 Cap.
Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa VI 124.
18 Cap.
Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil; och om arfwinge som thet undandöljer VI 126.
19 Cap.
Om then som under förmyndare stå bör VI 126.
20 Cap.
Om förmyndare och huru the förordnas skola VI 127.
21 Cap.
Om laga ursächt ifrån förmynderskap VI 127.
22 Cap.
Hwad förmyndares plicht och skyldighet är VI 128.
23 Cap.
Huru förmyndare skal giöra redo och räkning, och förmynderskap afträda VI 128.
Utlåtanden öfver förslag till Ärfdabalk 1690 VII 49.
1.
Svea hofrätts utlåtande VII 49.
— 2.
Göta hofrätts utlåtande VII 72.
— 3.
Utlåtande från Östergötland VII 90, 98.
— 4.
Utlåtande från Kronobergs län VII 98.
Riksdagshandlingar angående Ärfdabalken VIII 17, 136.
Jordabalken.
Lagkommissionens protokoll I 7 — 19, 41 — 59, 71 — 76, 78 — 82, 84 — 92, 349, 350, 398, 416, 423, 425, 426, 427, II 2, III 113 — 114, 116 — 123, 215 — 234, 318, 322, 324, 327, 328, 334.
Förslag till Jordabalk 1695 IV 193.
1 Cap.
Huru många slagz jordh är på landet och i stadhen IV 193.
2 Cap.
Medh hwad rätt och rättighett hwartera af ofwannembde jordh innehafwa och bisittias IV 193.
3 Cap.
Om laga fångh uppå jord, huus och grundh IV 195.
4 Cap.
Om arfwajord huru den lagliga ärfwas och förwärfwas bör, så på landet som i staden IV 195.
5 Cap.
Huru jord å landet, eller huus och tompt i staden må bytas IV 196.
6 Cap.
Med hwad rätt och hwillkor arfwe och byrdkiöpt jordh må sällias och bördas IV 197.
7 Cap.
Huru man må sin arfwejord huus eller tompt lagliga bortgifwa så och om aflinge och byrdkiöpt jord, samt morgongåfwa i staden och på landet IV 201.
8 Cap.
Huru jord må pantsättias och återlösas IV 202.
9 Cap.
Om laga mätning och utsökn.
IV 205.
10 Cap.
Huru alla kiöp, byte och gåfwor skola göras, lagföllias och stadfästas IV 207.
11 Cap.
Om hemull och klander i jordefång, ock om laga häfd IV 208.
12 Cap.
Om råå och röör eller tiäldro, samt andra bohlstada skiäl byar emellan IV 210.
13 Cap.
Om dens straff som råå och rör rubbar, opprijfwer eller på annat inflyttiar IV 213.
14 Cap.
Om laga syner och ägors förswar IV 214.
15 Cap.
Om uhrminnes häfd IV 216.
16 Cap.
Om utjordar och uhrfiellar samt dheras rättighet IV 218.
17 Cap.
Om tijonde IV 219.
18 Cap.
Om hemmans städsell och bruuk å landet, samt huus och gårdars hyrande i staden och dheras uppsäijande IV 221.
19 Cap.
Om afrad och afradzdagh, landgille, och andra utlagors oppbörd å landet, samt huushyra i staden IV 224.
Förslag till Jordabalk 1697 IV 227.
1 Cap.
Huru många slagz jord är på landet och i staden IV 227.
2 Cap.
Med hwad rättighet hwardtera af ofwannemde jord innehafwes och besitties IV 227.
3 Cap.
Om laga fång uppå jord, hus och grund IV 229.
4 Cap.
Om arfwejord, huru den lagligen ärfwas, och förswaras bör IV 230.
5 Cap.
Huru jord å landet, eller hus och tompt i staden må bytas IV 231.
6 Cap.
Med hwad rätt och willkor, arfwe och byrdekiöpt jord må sällias och bördas IV 233.
7 Cap.
Huru man må sin arfwejord hus eller tompt lagligen bortgifwa: så och om aflinge, och byrdkiöpt iord, samt morgongåfwa i staden och på landet IV 237.
8 Cap.
Huru jord må pantsättias och återlösas: så och om panthafwares förmån IV 239.
9 Cap.
Om laga mätning, och utsöken IV 243.
10 Cap.
Huru alla kiöp, byte och gåfwor skola giöras, lagfaras och stadfästas IV 244.
11 Cap.
Om klander och hemul i jordefång, så och om laga häfd IV 245.
12 Cap.
Om rå och rör eller tiäldra, samt andre bolstadz skillnader, byar emillan IV 248.
13 Cap.
Om dens straff som rå och rör rubbar, oprifwer, eller på annan inflytter IV 252.
14 Cap.
Om laga syner, och ägors förswar IV 253.
15 Cap.
Om urminnes häfd IV 256.
16 Cap.
Om utiordar, och urfiällar, samt deras rättigheter IV 257.
17 Cap.
Om tijonde IV 259.
18 Cap.
Om hemmanens städzell och bruk, å landet, samt hus och gårdars hyrande i staden och deras upsäijande IV 261.
19 Cap.
Om afrad och afradzdag, landtgille, och andra utlagors opbörd å landet, samt hushyra i staden IV 264.
Förslag till Jordabalk 1713 V 97.
1 Cap.
Huru många slag jorda äro å landet och i stadenom V 97.
2 Cap.
Om rätt och rättighet, hwarmed hwaria ofwannämda jord innehafwas och besittias kan samt kiöpas och sälias V 97.
3 Cap.
Om laga fång uppå iord, hus och grund V 100.
4 Cap.
Om arfweiord, huru hon lagligen ärfwas och förswaras bör V 100.
5 Cap.
Huru jord å landet, eller hus, tomt, och iord i stadenom må bytas V 102.
6 Cap.
Med hwad rätt och wilkor arfwe- och bördkiöpt jord må sälias och bördlösas V 103.
7 Cap.
Huru man må sina arfweiord, hus, eller tomt lagligen bortgifwa, så och aflinga och bördkiöpta iord, samt morgongåfwo i stadenom och på landet V 109.
8 Cap.
Huru iord må pantsättias och återlösas, så och om panthafwarens intekning och förmon V 111.
9 Cap.
Om laga mätning och utsökn.
V 115.
10 Cap.
Huru alt kiöp, byte, och gåfwor skola giöras, lagfaras och stadfästas V 117.
11 Cap.
Om klander och hemuld i jordafang, så och om laga häfd V 119.
12 Cap.
Om råå och rör, eller tiäldra, samt andra bolstada skiäl bya mellan V 122.
13 Cap.
Om thens straff som råå och röör rubbar, uprifwer eller på annan inflytter V 126.
14 Cap.
Om laga syner, och ägors förswar V 127.
15 Cap.
Om urminnes häfd V 129.
16 Cap.
Om utiordar och urfieldar, samt thera rättigheter V 131.
17 Cap.
Om tyond V 132.
18 Cap.
Om hemmans laga städsel och bruk å landet, samt hus och gårdars hyrande i stadenom, och theras upsägiande V 135.
19 Cap.
Om afrad och afradsdaga, landgille och andra utlagor, upbörd å landet, samt hushyro i stadenom V 139.
1 Cap.
Om allehanda jord och fast egendom på landet och i staden V 142.
2 Cap.
Hwad rättigheet och egenskaper hwartera af förenembde jord äger V 142.
3 Cap.
Om laga fång på jord, huus och grund V 145.
4 Cap.
Om arfwejord huru den lagl [igen] erfwas och förswaras bör V 145.
5 Cap.
Huru jord å landet eller huus tompt och jord i staden må bytas V 146.
6 Cap.
Med hwad rätt och wilkor arfwe- och bördkiöpt jord må sällias och i börd lösas V 148.
7 Cap.
Huru man må lagligen bortgifwa sina arfwejord, huus eller tompt, så och aflinga- och byrdkiöpta jord, samt morgongåfwa i staden och på landet V 156.
8 Cap.
Huru jord må pantsättias och återlösas: så och om panthafwarens inteckning och förmåhn V 157.
9 Cap.
Huru alt kiöp byte och gåfwor skola giöras, lagfaras och stadfästas V 162.
10 Cap.
Om klander och hemuld i jordafång så och om laga häfd V 163.
Förslag till Jordabalk 1717 V 167.
(Se rubrikerna s. 326 vid 1697 års förslag.
)
1 Cap.
Huru — — — — — — — — staden V 167.
2 Cap.
Med hwad rättighet — — — — besitties V 167.
3 Cap.
Om laga — — — — — — — grund V 167.
4 Cap.
Om arfwejord — — — — — — bör V 167.
5 Cap.
Huru — — — — — — — — bytas V 168.
6 Cap.
Med hwad rätt — — — — — bördas V 168.
7 Cap.
Huru — — — — — — — landet V 170.
8 Cap.
Huru — — — — — — — inteckning V 171.
9 Cap.
Om laga mätning, och utsöken V 172.
10 Cap.
Huru alle jorde- och gårdakiöp, byte och — — — stadfästas V 172.
11 Cap.
Om klander — — — — — — häfd V 173.
12 Cap.
Om råå och röör eller tiäldra, samt andra bohlstads skäl byar emellan V 174.
13 Cap.
Om — — — — — — — inflytter V 176.
14 Cap.
Om — — — — — — — förswar V 177.
15 Cap.
Om urminnes häfd V 178.
16 Cap.
Om uthjordar — — — rättigheter V 179.
17 Cap.
Om tijonde V 179.
18 Cap.
Om — — — — — — — upsäijande V 179.
19 Cap.
Om afrad — — — — — — staden V 180.
Förslag till Jordabalk 1723 VI 133.
1 Cap.
Om laga fång å jord, hus, och grund, å landet och i staden VI 133.
2 Cap.
Om arfwejord VI 133.
3 Cap.
Om skifte, och huru jord å landet, eller hus tomt och jord i staden skiftas må VI 133.
4 Cap.
Om köp och hwad jord å landet, hus, gård och tomt i staden sälljas må VI 134.
5 Cap.
Huru jord å landet och hus, gård och tomt i staden, bördas och lösas må VI 135.
6 Cap.
Om then som rätt till börd äger VI 137.
7 Cap.
Om wijderboende och nabo rätt VI 138.
8 Cap.
Huru man må lagligen bortgifwa jord, hus eller tomt VI 138.
9 Cap.
Om pantsatt jord, hus eller tomt så och thess inteckning VI 139.
10 Cap.
Huru man annars jord hus och tomt sällia, skifta och förpanta, och enär theröfwer dömas må VI 140.
11 Cap.
Om klander och hemul i jordafång VI 140.
12 Cap.
Om rå och rör, så och andra bolstada skäl bya emellan VI 141.
13 Cap.
Huru then plichta skall, som rå och rör rubbar, uprifwer eller å annan inflytter VI 143.
14 Cap.
Om ägotwister och om laga syner therå VI 143.
15 Cap.
Om urminnes häfd VI 144.
16 Cap.
Om städzel, lego och fardag VI 145.
17 Cap.
Om afrad och afradsdag å landet och hushyra i staden VI 147.
18 Cap.
Om then som jord, hus, skog, watn eller watnwärka af androm med wåld tager VI 148.
Förslag till Jordabalk 1731 VI 149.
1 Cap.
Om laga fång å jord, hus och grund, å landet och i staden VI 149.
2 Cap.
Om arfwejord VI 149.
3 Cap.
Om skipte, och huru jord å landet, eller hus, tomt, och jord i staden skiptas må VI 149.
4 Cap.
Om köp, och huru jord å landet, hus, gård, och tomt i staden säljas må VI 150.
5 Cap.
Huru jord å landet, och hus, gård och tomt i staden bördas och lösas må VI 151.
6 Cap.
Om then som rätt til börd äger VI 153.
7 Cap.
Om widerboende och nabo-rätt VI 153.
8 Cap.
Huru man må lagligen bortgifwa jord, hus eller tomt VI 154.
9 Cap.
Om pantsatt jord, hus eller tomt, så ock thes intekning VI 155.
10 Cap.
Om then som annars jord, hus och tomt sälja, skipta eller förpanta kan VI 156.
11 Cap.
Om klander i jordafång och om hemul VI 156.
12 Cap.
Om rå och rör, så ock andra bolstad skäl bya mellan VI 157.
13 Cap.
Huru then plichta skal, som rå och rör rubbar, uprifwer, eller å annan inflytter VI 158.
14 Cap.
Om ägo-twister, och om laga syner ther å VI 159.
15 Cap.
Om urminnes häfd VI 160.
16 Cap.
Om städsel, lego och fardag VI 160.
17 Cap.
Om afrad och afrads-dag å landet och hushyra i staden VI 162.
18 Cap.
Om then som jord, hus, skog, watn eller watnwärka af androm med wåld tager VI 163.
Utlåtanden öfver förslag till Jordabalk 1695 VII 103.
1.
Utlåtande från Österbotten VII 103.
— 2.
Utlåtande från Bohus och Göteborgs län VII 106.
— 3.
Utlåtande från Westerås län VII 117.
— 4.
Utlåtande från Nyland VII 121.
— 5.
Utlåtande från Halland VII 129.
— 6.
Utlåtande från Skåne VII 132.
— 7.
Utlåtande från Gottland VII 140.
— 8.
Utlåtande från Kalmar län VII 154.
— 9.
Utlåtande från Kronobergs län VII 155.
— 10.
Utlåtande från Linköpings län VII 158.
— 11.
Utlåtande från Viborgs län VII 162.
— 12.
Utlåtande från Västerbotten VII 165.
— 13.
Utlåtande från Skaraborgs län VII 168.
— 14.
Utlåtande från Elfsborgs län VII 174.
— 15.
Utlåtande från Kopparbergs län VII 174.
— 16.
Utlåtande från Gefleborgs län VII 181.
— 17.
Utlåtande från Ingermanland VII 202.
— 18.
Utlåtande från Kexholms län VII 204.
— 19.
Utlåtande från Blekinge län VII 208.
— 20.
Åbo hofrätts utlåtande VII 215.
— 21.
Utlåtande från Jönköpings län VII 219.
— 22.
Utlåtande från Åbo län VII 222.
— 23.
Utlåtande från Wehmo och Nedre Satagunda härad VII 228.
— 24.
Utlåtande från Vadstena län VII 231.
— 25.
Göta hofrätts utlåtande VII 237.
— 26.
Utlåtande från Stockholms rådhusrätt VII 248.
— 27.
Utlåtande från Lifgedinget VII 251.
— 28.
Utlåtande från Dorpats hofrätt VII 254.
— 29.
Svea hofrätts utlåtande VII 262.
— 30.
Utlåtande från Nyköpings län VII 275.
Riksdagshandlingar angående Jordabalken VIII 32, 138, 159.
Byggningabalken.
Lagkommissionens protokoll I 26, 27, 29, 101 — 104, 337 — 345, 346 — 370, 370 — 394, 403, 423 — 473, 476 — 485, 504, 506 — 509, II 1 — 3, 77, III 234 — 245, 282 — 285, 286, 288 — 289, 290 — 294, 296, 297, 298, 299, 324 — 325, 328, 344.
Förslag till Byggningabalk 1692 IV 269.
1 Cap.
Huru många slags byar äro på landet IV 269.
2 Cap.
Huru jord må af nyo uptagas af allmenning, cronones, frälsse och skatteägor IV 269.
3 Cap.
Om afgärda bys rätt och wilkor IV 270.
4 Cap.
Huru ödelagd by och jord skall å nyo uptagas IV 271.
5 Cap.
Huru tomt skall delas, gatu och farwäg af oskiffto tagas IV 272.
6 Cap.
Huru tomt skall byggas IV 273.
7 Cap.
Om wådeld i by IV 275.
8 Cap.
Huru ägor i by skole effter hwars och ens ägelott och tomt delas och jemkas IV 276.
9 Cap.
Huru wägar, dike och renar i by och gärde läggas, och af oskiffto tagas må IV 276.
10 Cap.
Huru laga hägnat och grinnar skall om gärde hållas, och den böta som dem nedbryter IV 277.
11 Cap.
Huru åker och äng häfdas och förökas, samt gärdesgård och dike åhrligen uprättas skohla IV 278.
12 Cap.
Huru humblegårdar läggas och uppehållas skohle IV 279.
13 Cap.
Om åwärkan uti annans åker eller äng IV 280.
14 Cap.
Huru den skada som fää gör i annans ägor, gäldas skall IV 280.
15 Cap.
Huru fää af inhägnat mark och öiar intagas, lysas, wårdas och lösas skall IV 281.
16 Cap.
Huru bötas skall när man sårar eller dödar annans fää och hund och när man siuk boskap kiöper och när fä eller hund skadar annans fä IV 282.
17 Cap.
Huru bys oskiffte ägor i jord och fiskewatn nyttias må och den straffas som oskifft eller annans deel brukar IV 283.
18 Cap.
Huru bys oskiffte ägor må intagas rödie skog brukas, och den plickta som olagligen intager IV 285.
19 Cap.
Huru qwarnar och fiskewärk uprättas måge IV 286.
20 Cap.
Huru swin ringas skohle och på ållon skog släppas må IV 287.
21 Cap.
Huru flere byars oskiffte mark må nyttias och huru med mulbete hiordewård och wallgång förhålles IV 288.
22 Cap.
Om bärande trää, huru bötas skall när dhe olofl [igen] huggas och andre åter planteras skohle IV 289.
23 Cap.
Om högdiur, hara och fogel och huru bötas skall när dhe olagl [igen] fångas IV 291.
24 Cap.
Huru skadediur må fällas och skall samt wargegårdar hållas IV 293.
25 Cap.
Huru ägne ägor, oskiffte och allmänne må till swedio brukas IV 297.
26 Cap.
Huru skogz eldh skall förekommas IV 298.
27 Cap.
Huru allmenningar, stoora ägor och skogar nyttias må IV 300.
28 Cap.
[Huru allmenne fiskerijer och fiskewatn nyttias må] IV 301.
29 Cap.
Huru allmenne landz- häradz- och sochnehuus skole byggas IV 301.
30 Cap.
Huru wägar läggas, mätas, rödias och broar byggas samt synas skole IV 304.
31 Cap.
Huru huus och ägosyn hållas må och den plichta som lagligen eij bygt och stängt hafwer IV 307.
32 Cap.
Om gästgifware, dess huus, plicht och rätt IV 310.
Förslag till Byggningabalk 1694 IV 315.
1 Cap.
Om båhlbys egenskap och afgiärda bys rätt IV 315.
2 Cap.
Huru jord må å nyo uptagas IV 316.
3 Cap.
Huru ödelagd by och jord skall å nyo uptagas IV 317.
4 Cap.
Huru tompt skall deelas IV 317.
5 Cap.
Huru tompt må byggias IV 319.
6 Cap.
Om wådeld i byy IV 320.
7 Cap.
Huru ägor i by skola delas och jämkas effter hwars och ens ägolått och tompt IV 321.
8 Cap.
Huru wägar, dijke och renar i by och gärde läggies, och af oskiffto tagas må IV 322.
9 Cap.
Om laga hägnad och wärn IV 323.
10 Cap.
Huru åker och äng skole häfdas och förökas samt gärdesgård och dijke åhrligen uprättas IV 325.
11 Cap.
Huru humblegårdar skola läggias och uppehållas IV 325.
12 Cap.
Om åwärkan uti annars åker och äng IV 326.
13 Cap.
Huru den skada som fä giör i annars ägor skall giäldas IV 326.
14 Cap.
Huru fää af inhägnad mark och öijar intagas, lysas, wårdas och lösas skall, så och om bij IV 328.
15 Cap.
Om man sårar eller dödar annans fää och hund, och om man kiöper och sällier siuk boskap, så och om fää eller hund skadar annans fää IV 329.
16 Cap.
Huru byys oskiffto ägor i jord och fiskewattn må nyttias, och den straffas som oskifft eller annans deel brukar IV 331.
17 Cap.
Huru bys oskiffto ägor må intagas, rödieskog brukas och den plichta som olagligen intager IV 333.
18 Cap.
Om qwarnar och fiskewärk IV 334.
19 Cap.
Huru swijn måge ringas och på ållonskog släppas IV 335.
20 Cap.
Huru flere byars oskiffto mark må nyttias, och huru med mulebete, hiordewård och wallgång förhålles IV 336.
21 Cap.
Om bärande trää, huru bötas skall när the olofligen huggas, och att andre igen planteras skole IV 337.
22 Cap.
Om högdiur, hara och fogel, och huru bötas skall, när dhe olagligen skiutas och fångas IV 339.
23 Cap.
Huru skadediur må fällas, samt skall och wargegårdar hållas IV 341.
24 Cap.
Huru egne ägor oskiffte och allmänne må till swedior brukas IV 343.
25 Cap.
Huru skogzeld skall förekommas IV 344.
26 Cap.
Huru allmenningar, stora ägor och skogar nyttias må IV 346.
27 Cap.
Om konungens enskijlte och frijkallade, så och om andre allmenne fiskerijer IV 347.
28 Cap.
Huru allmenne landz- häradz- och sochnehuus skole byggias IV 348.
29 Cap.
Huru wägar läggias, mätas, rödjas och broar byggas, samt synas skole IV 350.
30 Cap.
Huru huse- och ägosyn må hållas och den plichta som lagl [igen] eij bygt och stängt hafwer IV 354.
31 Cap.
Om gästgifware, dess huus, plickt och rätt IV 358.
Förslag till Byggningabalk 1713 V 185.
1 Cap.
Om bolbya egenskap och afgärda bya rätt V 185.
2 Cap.
Huru iord å nyo må uptagas V 186.
3 Cap.
Huru ödelagd by och iord skal å nyo uptagas V 187.
4 Cap.
Huru tomt skall delas V 188.
5 Cap.
Huru tomt må byggias V 189.
6 Cap.
Om wådelde i by V 190.
7 Cap.
Huru ägor i by skola delas och iämkas efter hwars och ens ägolott och tomt V 192.
8 Cap.
Huru wägar, dike och renar i by och gärde läggias, och af oskipt tagas mågo V 193.
9 Cap.
Om laga wärn, täppning och hägnad V 193.
10 Cap.
Huru åker och äng skola häfdas och förökas, samt gärdesgårdar och diken åhrligen uprättas V 196.
11 Cap.
Huru humblagårdar skola läggias och uppehållas V 196.
12 Cap.
Om åwärkan uti annars åker och äng V 197.
13 Cap.
Huru then skade, som fä giör i annars ägor, skal gäldas V 197.
14 Cap.
Huru fä af inhägnad mark och öijar intagas, lysas, wårdas och lösas skal; så och om bij V 199.
15 Cap.
Om man sårar eller dödar annars fä, eller hund; och om man kiöper, eller sälier siukt fä; så ock om fä, eller hund skadar annars fä V 201.
16 Cap.
Huru bys oskifta ägor i iord och fiskewatn må nyttias, och then straffas som oskift olagligen, eller annars dehl brukar V 202.
17 Cap.
Huru bysens oskifta ägor mågo intagas, rydskog brukas, och then plichta som olagliga intager V 204.
18 Cap.
Om qwarnar och fiskewärk V 205.
19 Cap.
Huru swijn mågo ringas, och på ållina skog släppas V 206.
20 Cap.
Huru flera bya oskift mark må nyttias, och huru med mulbete, hiordawård och wallgång skal förhållas V 207.
21 Cap.
Huru bötas skal när bärande trä olofligen hugges, och at andra igen planteras skola V 208.
22 Cap.
Om högdiur, hara och fogel, eller huru bötas skal, när the olagligen skiutas eller fångas V 210.
23 Cap.
Huru skadediur mågo fällas, samt skall och wargagårdar hållas V 212.
24 Cap.
Huru egna, oskifta och allmenna ägor mågo til swedior brukas V 214.
25 Cap.
Huru skogseld skall förelcommas V 215.
26 Cap.
Huru allmänningar, store skogar och ägor nyttias mågo V 217.
27 Cap.
Om konungens enskylta och frikallade, så ock om andra allmänna fiskerier V 218.
28 Cap.
Huru allmänna lands- härads- och soknahus skola byggias V 219.
29 Cap.
Huru wägar läggias, mätas, rödias, och broar byggias, wårdas, samt synas skola V 222.
30 Cap.
Huru husa- och ägosyn må hållas och then plichta, som ey lagligen bygdt och stängdt hafwer V 225.
31 Cap.
Om giästgifware, thes hus, plicht och rätt V 228.
Förslag till Byggningabalk 1723 VI 167.
1 Cap.
Om bolbys egenskap och afgärda bys rätt VI 167.
2 Cap.
Huru by, hemman eller torp äger byggias af nyo, å cronones jord, eller å allmänning.
Och om then som ensamer äger jord i by, eller bygger utan lof VI 167.
3 Cap.
Äga flere i ödeby byggia, och huru man skal honom lagligen tilstädia; och om flere willia sedan byggia VI 168.
4 Cap.
Huru tomt äger brytas och läggias VI 169.
5 Cap.
Huru tomt må byggias VI 169.
6 Cap.
Om wådeld i by VI 171.
7 Cap.
Huru ägor i by skola delas och jämkas, efter hwars och ens tomt och ägande rätt VI 172.
8 Cap.
Huru wägar och dike i by och gärde läggas skola VI 173.
9 Cap.
Om laga wärn, täppning och hägnad VI 173.
10 Cap.
Huru åker och äng skola häfdas och ökas, samt gärdesgårdar och diken årligen göras VI 175.
11 Cap.
Huru humlegårdar skola läggias och uppehållas VI 176.
12 Cap.
Åwärkar man annars åker och äng VI 176.
13 Cap.
Huru skade, som fä gör i annars ägor, skal gäldas VI 177.
14 Cap.
Huru fä af inhägnad mark eller öijar intagas, wårdas och lösas skal; så ock om bi VI 178.
15 Cap.
Om then som sårar eller dödar annars fä eller hund: och om någor köper eller sällier siukt fä: så ock, om fä eller hund skadar annars fä VI 179.
16 Cap.
Huru bys oskifte ägor i jord och fiskewatn måge nyttias och then straffas, som oskift, eller annars del olagligen brukar VI 181.
17 Cap.
Huru bys oskifte ägor måge intagas, rödieskog brukas, och then plichta, som olagligen intager VI 182.
18 Cap.
Om qwarnar och fiskewärck VI 183.
19 Cap.
Huru swin måge ringas och å ållonskog släppas VI 185.
20 Cap.
Huru flera byars oskifta mark må nyttias; och huru med mulbete; hiordawård och wallgång skal förhållas VI 186.
21 Cap.
Huru bötas skal, när bärande trä olofligen hugges, och huru andra igen planteras skola VI 186.
22 Cap.
Huru bötas skal, tå högdiur, hare, och fogel olagligen skiutes eller fångas VI 188.
23 Cap.
Huru skadediur måge fällas, så och skall och wargegårdar hållas VI 190.
24 Cap.
Huru man å egna, oskifta, och allmänna ägor swedia må VI 191.
25 Cap.
Om skogseld VI 192.
26 Cap.
Huru allmänningar, store skogar och ägor nyttias mågo VI 194.
27 Cap.
Om konungens enskylta, och frikallada, så ock om andra allmänna fiskerier VI 194.
28 Cap.
Huru allmänna lands- härads- och sochne-hus skola byggias VI 195.
29 Cap.
Om wägar och broar, huru the göras och byggias, wårdas och synas skola VI 197.
30 Cap.
Huru husesyn må hållas och then plichta, som ej lagligen jord bygt och häfdat hafwer VI 200.
31 Cap.
Om gästgifware VI 202.
Förslag till Byggningabalk 1728 VI 205.
(Se rubrikerna s. 334 vid 1723 års förslag.
)
1 Cap.
Om bolby, och afgärda bys rätt VI 205.
2 Cap.
Huru by — — — — — utan lof VI 206.
3 Cap.
Äga flere — — — — byggia VI 206.
4 Cap.
Huru by skall ånyo byggas och tomt brytas och läggias VI 207.
5 Cap.
Huru å tomt må byggias VI 207.
6 Cap.
Om wådeld i by VI 209.
7 Cap.
Huru ägor — — — — äganderätt VI 209.
8 Cap.
Huru wägar och diken läggas skola VI 209.
9 Cap.
Om laga — — — — — och hägnad VI 210.
10 Cap.
Huru åker och äng skola häfdas och ökas, samt gärdesgårdar och diken årligen göras VI 210.
11 Cap.
Huru humlegårdar skola läggas och uppehållas VI 211.
12 Cap.
Om åwärkan i annars åker och äng VI 211.
13 Cap.
Huru skada skal gäldas, som fä gör i annars ägor VI 212.
14 Cap.
Huru fä — — — — — så ock om bi VI 213.
15 Cap.
Om then som sårar — — — annars fä VI 214.
16 Cap.
Huru bys oskifte ägor i jord och fiskewatn måge nyttias eller intagas VI 216.
17 Cap.
Huru bys oskipte ägor måge intagas VI 217.
18 Cap.
Om qwarnar VI 217.
19 Cap.
Huru swin måge i ållonskog släppas VI 218.
20 Cap.
Om mulbete, hiordawård och wallgång VI 219.
21 Cap.
Huru bötas skal, när bärande trä olofligen hugges, och huru andra igen planteras skola VI 220.
22 Cap.
Huru bötas skal, tå högdiur, hare, och fogel olagligen skiutes, eller fångas VI 221.
23 Cap.
Huru skadediur måge fällas, så ock skall och wargegårdar hållas böra VI 222.
24 Cap.
Huru man — — — — swedia må VI 224.
25 Cap.
Om skogseld VI 224.
26 Cap.
Huru allmänningar nyttias mågo VI 225.
27 Cap.
Om konungens enskijlta, och frikallada, så ock om andra allmänna fisken VI 226.
28 Cap.
Huru allmänna hus skola byggias VI 227.
29 Cap.
Om wägar och broar, huru the göras och byggias, wårdas och synas skola VI 227.
30 Cap.
Huru husesyn skall hållas och then plichta, som ej lagligen jord bygt och häfdat hafwer VI 229.
31 Cap.
Om gästgifware VI 231.
Förslag till Byggningabalk 1731 VI 234.
1 Cap.
Huru tomt til by skal läggas och ägor skiptas VI 234.
2 Cap.
Huru å tomt skal byggas VI 235.
3 Cap.
Om ödesby VI 236.
4 Cap.
Huru wägar och diken i by läggas skola, och hwad tilökning then niuta skal, som sin åker therwid får VI 236.
5 Cap.
Om laga wärn, täpning och hägnad VI 236.
6 Cap.
Huru åker och äng skola häfdas och ökas, samt gärdesgårdar och diken årliga giöras VI 238.
7 Cap.
Huru humlegårdar skola läggas och uppehållas VI 239.
8 Cap.
Om åwärkan i åker och äng VI 239.
9 Cap.
Huru skada skal gäldas, som fä giör i annars ägor, så ock huru fä intagas må VI 240.
10 Cap.
Huru bys oskipte ägor i skog och mark måge nyttias eller intagas, så ock om åwärkan å oskipt eller annars mans skog och mark VI 241.
11 Cap.
Om mulbete, hiordawård, och wallgång VI 243.
12 Cap.
Huru swin måge i ållon-skog släppas VI 243.
13 Cap.
Huru bötas skal, när bärande trä olofliga hugges, och huru andra igen planteras skola VI 244.
14 Cap.
Om swedjande VI 245.
15 Cap.
Om skogseld VI 246.
16 Cap.
Huru almenningar nyttias måge VI 248.
17 Cap.
Huru bys fiske-watn nyttias må VI 248.
18 Cap.
Om konungens enskylta och frikallade, så ock om andra almenne fiskerier VI 249.
19 Cap.
Om afgiärda bys rätt VI 249.
20 Cap.
Om qwarnar VI 250.
21 Cap.
Om bij VI 251.
22 Cap.
Om then som sårar eller dödar annars fä eller hund, och om någor köper eller säljer siukt fä: så ock om fä eller hund skadar annars fä VI 251.
23 Cap.
Huru bötas skal tå högdiur, hara och fogel olagliga skiutas eller fångas VI 253.
24 Cap.
Huru skadediur måge fällas, så ock skall och wargagårdar hållas böra VI 255.
25 Cap.
Om wådeld i by VI 256.
26 Cap.
Om wägar och broar, huru the giöras och byggas skola VI 257.
27 Cap.
Huru almenna hus skola byggas VI 259.
28 Cap.
Huru huse-syn skal hållas VI 260.
29 Cap.
Om gästgifware VI 262.
30 Cap.
Om hus-bygnad i städerne VI 265.
Utlåtanden öfver förslag till Byggningabalk 1692 VII 282.
1.
Svea hofrätts utlåtande VII 282.
— 2.
Utlåtande från Östergötland VII 291.
— 3.
Utlåtande från Kronobergs län VII 295.
Riksdagshandlingar angående Byggningsbalken VIII 37, 140, 159, 161, 164.
Byggnadsordning för städer.
Lagkommissionens protokoll I 345 — 346, 370 — 371, 395 — 403, 416, 485 — 487, 490 — 494, 496 — 499, III 245.
Förslag till Byggnadsordning för städer 1692, 1694 IV 362.
1 Cap.
Om städers byggande i gemeen IV 362.
2 Cap.
Om oskickelig och förbuden byggning i gemeen IV 363.
3 Cap.
Om gators, torgs, broars och andre platzers uplagande och reenhållande IV 365.
4 Cap.
Om byggning grannar emellan IV 368.
5 Cap.
Om stadsens byggningar IV 370.
6 Cap.
Om eldens bewarande uti städer IV 370.
7 Cap.
Om brandredskap och hwad dertill hörer IV 374.
8 Cap.
Om wådeldz släckiande IV 375.
Utlåtanden öfver förslag till Byggnadsordning för städer VII 291.
1.
Svea hofrätts utlåtande VII 291.
— 2.
Utlåtande från Östergötland VII 294.
Handelsbalken.
Lagkommissionens protokoll I 40, II 239, 264, 336, III 117, 121, 156, 254 — 272, 284 — 294, 295, 328.
Förslag till Handelsbalk 1718 V 251.
1 Cap.
Om köp och skiffte V 251.
2 Cap.
Om stapel- och upstäders handel V 253.
3 Cap.
Huru burskap skal winnas V 253.
4 Cap.
Om gross och krämare handel V 254.
5 Cap.
Om främmandes handel V 255.
6 Cap.
Om landsköp V 256.
7 Cap.
Om marknader V 256.
8 Cap.
Om måt och wigt V 257.
9 Cap.
Om förstreckningar i penningar eller wahror och ränta theraf V 257.
10 Cap.
Om pant och borgen V 261.
11 Cap.
Om gäldbunden man sina borgenärer må til fridz ställa och om swikelig banqwerot V 264.
12 Cap.
Om skuldfordrandes förträde til gäldbunden ägendom.
13 Cap.
Om låhn V 268.
14 Cap.
Om nedsatt och förtrodt godz V 269.
15 Cap.
Om lega och hyra V 271.
16 Cap.
Om bolag och sälskaps handel V 274.
17 Cap.
Om syslomän och beställningshafware V 277.
Förslag till Handelsbalk 1727 VI 269.
1 Cap.
Om kiöp och skiffte VI 269.
2 Cap.
Om stappelstäders och upp-städers handel VI 270.
3 Cap.
Huru burskap winnas må VI 271.
4 Cap.
Huru man må drifwa kiöpenskap i gross, så och om krähmare-handel VI 271.
5 Cap.
Huru utländsk man köpenskap drifwa må VI 272.
6 Cap.
Om landsköp VI 273.
7 Cap.
Om marknader VI 274.
8 Cap.
Om mått och wigt VI 275.
9 Cap.
Om försträckningar i penningar eller waror och ränta theraf VI 275.
10 Cap.
Om pant och borgen VI 276.
Förslag till Handelsbalk 1728 VI 279.
1 Cap.
Om köp och skipte VI 279.
2 Cap.
Om stapelstäders och upstäders handel VI 280.
3 Cap.
Huru burskap winnas må VI 280.
4 Cap.
Om gross- och krämarehandel VI 281.
5 Cap.
Huru utlänsk man köpenskap drifwa må VI 282.
6 Cap.
Om landsköp VI 283.
7 Cap.
Om marknader VI 283.
8 Cap.
Om mått och wigt VI 284.
9 Cap.
Om försträckningar i penningar, eller wahror, och ränta theraf VI 284.
10 Cap.
Om pant och borgen VI 285.
11 Cap.
Om låhn VI 286.
12 Cap.
Om inlags fä eller nedersatt och förtrodt gods VI 286.
13 Cap.
Om lego och hyra VI 287.
14 Cap.
Huru bolag skall läggias, hållas, och brytas VI 289.
Förslag till Handelsbalk 1731 VI 292.
1 Cap.
Om köp och skipte VI 292.
2 Cap.
Om stapel-städers och up-städers handel VI 293.
3 Cap.
Huru burskap winnas må VI 293.
4 Cap.
Om gross- och krämare handel VI 294.
5 Cap.
Huru utlänsk man köpenskap drifwa må VI 295.
6 Cap.
Om landsköp VI 296.
7 Cap.
Om marknader VI 297.
8 Cap.
Om mått och wigt VI 297.
9 Cap.
Om försträkningar i penningar, eller wahror, och ränta theraf VI 298.
10 Cap.
Om pant och borgen VI 299.
11 Cap.
Om lån VI 301.
12 Cap.
Om inlags fä eller nedsatt och förtrodt gods VI 301.
13 Cap.
Om lego och hyra VI 303.
14 Cap.
Om lego-hion VI 303.
15 Cap.
Huru bolag skal läggas, hållas, och brytas VI 305.
16 Cap.
Huru gäldenär må gods sitt til thes borgenärer på en gång afstå, så och om them, som för gäld rymma VI 306.
17 Cap.
Om borgenärers rätt och förträde för hwar annan til gäldbunden egendom VI 309.
18 Cap.
Om syslomän eller ombudsmän VI 311.
Utlåtande öfver förslag till Handelsbalk 1718 VII 305.
1.
Kommerskollegiets protokoll VII 305.
— 2.
Göta hofrätts utlåtande VII 313.
— 3.
Svea hofrätts utlåtande VII 318.
Riksdagshandlingar angående Handelsbalken VIII 105, 144, 157, 161.
Missgärningsbalken.
Lagkommissionens protokoll:
Högmålsbalken I 26, 27, 130, II 24 — 56, 92 — 105, 115 — 160, 165 — 168, 169, 170, 173 — 174,299 — 318,327 — 328, III 246 251, 302 — 307, 311.
Edsöresbalken I 3, 38, II 169, 340 — 348, III 295, 297 — 302, 305, 319.
Dråpmålsbalken I 163, 170, 415, II 169, 230, 238, 244, 254 — 263, 271, 272 — 279, 289 — 292.
Såramålsbalken I 244, II 230, 238, 284 — 289, 292 — 293, III 308.
Tjufvabalken I 406, II 62 — 76, 88 — 92, 169, 176 — 182, 184 — 187, 189 — 190, 205 — 226, 241 — 254, 264 — 268, 271, 280 — 283, III 14, 310 — 310.
Lägersmålsbalken II 230, III 275, 308 — 309.
Missgerningsbalken III 318, 324.
Förslag till Högmåla- och Edsöresbalk 1696 IV 381.
1 Cap.
Om affall ifrån Gudh och förbundh med sathan IV 381.
2 Cap.
Om truldomb löfjerie, signerie och andra slijke wijdskeepeligheeter IV 381.
3 Cap.
Om den som sielf affaller eller andre förförer ifrån wår rätta lära eller införer skadel [iga] böcker IV 382.
4 Cap.
Om Gudz nampnz lastande, sampt des heeliga ordz och sacramenters försmädelse IV 383.
5 Cap.
Om eder och swordomb sampt annor Gudz nampns missbruuk IV 383.
6 Cap.
Om sabbatzbrott och Gudz ordz föracht sampt oliudh och förargelse i kyrkian och under gudztiensten IV 384.
7 Cap.
Om förrädelige stemplingar emot konungen, drottningen eller dhes kongl.
barn och rijke IV 385.
8 Cap.
Om lasteligett tahl emot konungen, des regering och rådh IV 386.
9 Cap.
Om förgrijpelse emot konungens högh- och rättigheeter IV 386.
10 Cap.
Om wåldzgiärning eller orätt emot dhen som konungen hafwer tagitt i sin frijdh IV 387.
11 Cap.
Om myterij, allmogens uphissande och uproor emot sin öfwerhett eller des befallningzmän IV 387.
12 Cap.
Om uphoof och uthsprijdande af falska tijender som röra rickzens säkerheet IV 388.
13 Cap.
Om den som upbähr af almogen större tull och uthlagor än tillbör eller försnillar och minskar cronones godz och ingiälder IV 389.
14 Cap.
Om uthfodringar och enwigeskamp, sampt un [d] säijelse at willia skada någon IV 389.
15 Cap.
Om dhen som uthan saak angifver någon till ähra lijf och lekamen eller förtahlar någon hoos sin öfwerheet IV 390.
16 Cap.
Om förfalskande af myndt, wicht, skilliemärken och allmenna skriffter, sampt konungens och colleg [i] ers handh och insegel IV 390.
17 Cap.
Om mordbrandh IV 392.
18 Cap.
Om mordh och nidingzwärk på eens kropp eller ledamöter IV 393.
19 Cap.
Om sielfspillingar IV 393.
20 Cap.
Om föräldrar dräpa sitt barn eller barn föräldrar, och slijkt nidingzwärk IV 393.
21 Cap.
Om trooskylder tienare dräper sin rätta huusbonde eller maatmoder IV 394.
22 Cap.
Om belgemordh IV 394.
23 Cap.
Om barnemordh och fosters uthkastande IV 394.
24 Cap.
Om förgiärning som bährs å annan IV 395.
25 Cap.
Om twegiffte IV 396.
26 Cap.
Om tijdelagh IV 396.
27 Cap.
Om kyrkio, tingz och rådstugu frijdh IV 396.
28 Cap.
Om borgfrijdh IV 398.
29 Cap.
Om dem som öfwerfalla konungens och dess embetesmäns eller rätters uthskiekade och betiente IV 399.
30 Cap.
Om fängelsebrott och fångars löösgiörande IV 399.
31 Cap.
Om hemfrijdh IV 400.
32 Cap.
Om allmenne landz och wägefrijdh IV 401.
33 Cap.
Om qwinnofrijdh IV 402.
34 Cap.
Om den som biuder leijger eller råder till missgärningar, eller nedertyster lijfzsaaker IV 403.
35 Cap.
Hwad edzöre ähr och huru det brytes må IV 404.
Förslag till Dråp- och Såramålabalk 1696 IV 405.
1 Cap.
Om twänne dräpa hwarannan, och huru dråpare skole fasttagas, straffas, sampt om deras böter som med lifwet benådas IV 405.
2 Cap.
Om flere än en dräpa någon och deras straff IV 406.
3 Cap.
Om den som gifwer råd och hielp till dråpet IV 407.
4 Cap.
Om dråp som sker i rättan lifsnöd IV 407.
5 Cap.
Om dråp der till ingen baneman finnes IV 408.
6 Cap.
Om wådadråp och hwad willia eller wådawärck är, och om twenne dödzår warda af ett hugg IV 408.
7 Cap.
Om man skiuter eller kastar effter diur eller till måls, och en menniskia kommer före IV 408.
8 Cap.
Om någon får död af gillder eller groop i skogen, och huru de skola lysas IV 409.
9 Cap.
Faller någon i brund som intet är wäl täckt eller bro som är sönder, eller får skada af hygge på träd eller af stenwältande IV 409.
10 Cap.
Om någon är orsak till wådadråp IV 410.
11 Cap.
Om föräldrar med wåda dräpa deras barn, och amma spedt barn förqwäfwier, eller husbonde eller matmoder agar tiänstehion att det får död der af IV 410.
12 Cap.
Om dråp som öfwermaga gör och dess böter IV 411.
13 Cap.
Om qwinna dräper man med wåda, och om någon qwinna dräpes som hafwer warit med barn IV 411.
14 Cap.
Om afwita dräper någon IV 411.
15 Cap.
Om man i slagzmål hugger annan fulla såår, näsan af eller öron af eller öga uth IV 412.
16 Cap.
Om någon warder så huggen, att han intet orkar till tingz att låta sig syna IV 413.
17 Cap.
Om någon slår annan kinpust med hand, stång eller sten, eller kastar i annors mans gård IV 413.
18 Cap.
Om i slagzmål den ena får död och den andra såår IV 414.
19 Cap.
Huru man skall wårda om såår natt och åhr, och om dess såår som af wanskötzel eller annan tillslagen siukdom dör IV 414.
20 Cap.
Om man slår sin hustru eller tiänstehion IV 415.
21 Cap.
Huru öfwermaga skall böta IV 415.
22 Cap.
Om wedergiällning för skada, sweda och läkarelön IV 415.
23 Cap.
Om någon blifwer sargat af otambt fää IV 415.
Förslag till Dråpmålabalk 1696 IV 416.
1 Cap.
Om den som medh willia dräper annan, eller rådh dehrtill gifwer IV 416.
2 Cap.
Om den som dräpes i wäriande handh eller sigh sielff igenom den andras wäria döden förorsakar IV 417.
3 Cap.
Huru dråparen straffas nähr han kommer på flychten eller medh lijfwett benådas och förlijka målzäganden IV 417.
4 Cap.
Om dråp som skeer i rättan lifznödh IV 418.
5 Cap.
När ingen baneman till dråpet innan natt och åhr i häradet finnes IV 418.
6 Cap.
Om dråp som skeer af eens förwållande doch uthan upsåth och willia att dräpa IV 418.
7 Cap.
Om dråp som händer mehr af olycka än annans förwollande IV 420.
8 Cap.
Om någon fåhr skada till lifwet af eens annors nedfallande huus reedskap brund broo eller gilder i skougen IV 420.
9 Cap.
Om barn eller tienstehion dräpes medh wåda IV 421.
10 Cap.
Om dråp af öfwermaga IV 421.
11 Cap.
Om qwinna dräper man medh wåda, och om någon hafwande qwinna dräpes medh wåda IV 421.
12 Cap.
Om afwitta eller otambt diuhr eller okynnes fää någon dräpa IV 422.
Förslag till Såramålabalk 1696 IV 423.
1 Cap.
Huru den bööta skall som sårer annan i ansichte eller halss, eller afhugger någon lemm eller uthslåhr tänder IV 423.
2 Cap.
Om fult kiötsååhr slagh och kinpust IV 424.
3 Cap.
Huru sååhr skohla synas och wårdas IV 424.
4 Cap.
Om qwinna slår och sargar någon och om man slår sin hustru eller huusbonde och maatmoder sitt tienstehion IV 425.
5 Cap.
Om öfwermagas bööter i såhramåhl och huru böötas skall för otamt och okynnigt fää IV 426.
6 Cap.
Om såramåhl som skeer i rättan wåda IV 426.
Förslag till Tjufvabalk 1696 IV 427.
1 Cap.
Dhen som förste eller flere gånger stiähl IV 427.
2 Cap.
Om flere tillsammans eller och om öfwermagi stiähl sampt om boodhrätt IV 428.
3 Cap.
Om tiänstefålckz stöldh och dett som stiähles af krigzfolkz monderingar, omyndige barn, såfwande uthe på marken, uthi badstugu, eller ifrån dhen som meenföör är af siukdoom, under wådheeldh, wattnsnöödh, wåldzwärkan, eller allmen krigznödh IV 429.
4 Cap.
Om stöldh uthe på marken och som foordom sagdt är, under Gudz låås och nyckel IV 430.
5 Cap.
Om stöldh på konungens slått, huus och gårdar IV 431.
6 Cap.
Om kyrkietiufnadh IV 432.
7 Cap.
Om bedrägerij, falss och flärdh IV 432.
8 Cap.
Om hittegodz och huru dett bör oplysas IV 434.
9 Cap.
Om olåfl [ig] handel IV 435.
10 Cap.
Huru man skall sitt wederkiennas och åtherwinna, androm tiufnad tillbinda och effter tiufnadh ransaaka IV 436.
Förslag till Lägermålsbalk 1696 IV 438.
1 Cap.
Om mökränkning och lönskeläger IV 438.
2 Cap.
Om lägersmål under trolofningz och echtenskapz lofwen IV 439.
3 Cap.
Om eenfalt hoor IV 439.
4 Cap.
Om dubbelt hoor IV 441.
5 Cap.
Om skiörlefnad IV 441.
6 Cap.
Om lägersmål i skyld [-] och swågerskap IV 441.
7 Cap.
Om blodskam IV 442.
8 Cap.
Om lägersmål uthi andra swågerlaget IV 443.
Förslag till Högmålabalk 1713 V 283.
1 Cap.
Om affall ifrån Gudi och christeliga trone, och förbund med satanom V 283.
2 Cap.
Om truldom, och widskepelse V 284.
3 Cap.
Om affall ifrån wår rätta läro V 284.
4 Cap.
Om Guds, thes ords och sacramenters försmädande V 285.
5 Cap.
Om eder och swordom V 285.
6 Cap.
Om Guds ords predikans föracht, och sabbatsbrott V 287.
7 Cap.
Om förrädeliga stemplingar emot konungen, och thes rike V 288.
8 Cap.
Om lasteligit tal emot konungen och thes råd V 289.
9 Cap.
Om förgripelser emot konungens höghet och rättigheter V 290.
10 Cap.
Om sak thes, som wåldsgiärning, eller orätt giör emot then, som konungen hafwer tagit i sin frid V 290.
11 Cap.
Om myteri och upror V 291.
12 Cap.
Om utspridande och uphof af falska tidningar, som röra riksens säkerhet V 292.
13 Cap.
Om then som tager störra utlagor och tull än han bör; eller försnillar och förminskar kronones gods och ingiälder V 292.
14 Cap.
Om then som utan sak angifwer; eller falskeligen witnar emot annan V 292.
15 Cap.
Om förfalskande af mynt och allmänna skrifter, samt konungens och collegiernas hand och insigel V 293.
16 Cap.
Om mordbrand V 294.
17 Cap.
Om mord och nidingswärk V 294.
18 Cap.
Om sielfspillingar V 295.
19 Cap.
Om dråp föräldrar och barn emellan V 295.
20 Cap.
Om dråp och oförrätt emot sin husbonda, och förman V 296.
21 Cap.
Om belgmord V 296.
22 Cap.
Om barnamord, och fosters utkastande V 297.
23 Cap.
Om någor bär förgiärninga å annan V 297.
24 Cap.
Om twegifto V 298.
25 Cap.
Om tidelag med fä, eller androm oskiäligom diurom V 298.
Förslag till Edsöresbalk 1713 V 299.
1 Cap.
Hwad edsöre är V 299.
2 Cap.
Om kyrkiofrid, rättegångsfrid, borg- och slottsfrid V 299.
3 Cap.
Om them som öfwerfalla konungens och thes ämbetsmäns, eller rätters utskickada och betienta uti thera förrättningar V 301.
4 Cap.
Om fängelse, och them som fängelse bryta, och fångar lösa giöra V 302.
5 Cap.
Om hemfridi V 303.
6 Cap.
Om allmänna lands och wäga frid V 305.
7 Cap.
Om qwinnofridi V 307.
8 Cap.
Om edsöris straff, och huru therföre bötas må V 309.
Förslag till Dråpmålabalk 1713 V 311.
1 Cap.
Om then som med wilia dräper annan, biuder, leger, hielper, eller råd ther til gifwer V 311.
2 Cap.
Warder dråpare, eller annar ogiärningsman dräpin i wäriande hand; eller någor sig sielfwom igenom thens andras wärio döden förorsakar, huru hwart skal dömas V 313.
3 Cap.
Huru dråparen straffas skal när han kommer på flychtena; eller med lifwet af konunge benådas, och förliker målsäganden V 313.
4 Cap.
Om dråp som skier i rätta lifsnöd V 314.
5 Cap.
När ingen baneman til dråpet innan natt och åhr i härade kan finnas V 314.
6 Cap.
Om dråp som skier af ens förwållande, doch utan upsåt och wilia at dräpa V 314.
7 Cap.
Om dråp som händer mer af olycko, än annars förwållande V 315.
8 Cap.
Om någor får skada til lifwet af ens annars nedfallande hus, eller handawärkom, i brunn, bro, eller af gildrom i skoge, eller annarstads, huru tå bötas skal V 316.
9 Cap.
Om barn, eller tienistahion dräpes med wåda V 317.
10 Cap.
Om dråp af öfwermaga V 318.
11 Cap.
Om qwinna någon dräper med wåda; och om hafwande qwinna med wåda dräpes V 318.
12 Cap.
Om afwita, eller otamt diur, eller okynnis fä någon dräpa V 319.
Förslag till Såramålabalk 1713 V 320.
1 Cap.
Huru then böta skal, som hugger annan i ansichte, eller hals, eller afhugger någon lem, eller utslår tänder V 320.
2 Cap.
Om köttsår, slag, kinpust och hårdrag V 321.
3 Cap.
Huru sår skola synas och wårdas V 321.
4 Cap.
Om qwinna slår eller sargar någon; och om man slår sina hustru, eller hustru man sin; eller husbonde och matmoder sitt tienistahion V 323.
5 Cap.
Om öfwermaga botum i såramål med wilia, och huru bötas skal för otamt, och okynnes fä V 323.
6 Cap.
Om såramål, som skie af rättom wåda V 324.
Förslag till Tjufvabalk 1706 V 325.
1 Cap.
Om tiufwerij V 325.
2 Cap.
Om flera tillsammans stiähla V 327.
3 Cap.
Om tienstefolkz stöldh, och det som stiähls af omyndige barn, såfwande uthe på marken, uti badstugu, eller ifrån den som är meenföhr af siukdom, under wådeld, wattnsnöd, wåldzwärkan eller allmän krigznöd, uti soth- och pästetijd, och de dödas swepning V 328.
4 Cap.
Om stöld uthe på marken, och som fordom sagt är, under Gudz lås och nyckell V 329.
5 Cap.
Om stöld på konungens slått, fästning, hus och gårdar V 329.
6 Cap.
Om kyrckiotiufnadt V 330.
7 Cap.
Om bedrägerij falss och flärd V 331.
8 Cap.
Om hittegodz och huru det bör oplysas V 332.
9 Cap.
Om olåflig handell V 334.
10 Cap.
Om snatterij V 334.
11 Cap.
Om öfwermagi V 335.
12 Cap.
Om bodrätt V 335.
13 Cap.
Huru man skall sitt wederkiännas och åtherwinna, androm tiufnad tillbinda, och effter tiufnad ransaka V 335.
Förslag till Tjufvabalk 1713 V 337.
1 Cap.
Om tiufwer warder wid färska giärning tagen; och hwad fulder tiufnader är, eller mindre; såsom och om tiufwer rymer; wåldsamliga sig inbryter; eller stiäl i åtskilliga härader, städer, eller orter; en eller flera gånger; om annar fångar tiufwen, än rätter målsägande; eller någor honom, sedan han fångad är, släpper, eller ur wägen skaffar; och om kyrkioplicht V 337.
2 Cap.
Om flere med samnade hand stiäla; eller någre ther til lockade blifwa; eller eliest i hwariohanda måtto theraf delachtige finnas V 339.
3 Cap.
Om tienistafolks stöld, och thy som stiäls af omyndigom barnom, såfwandom ute på markene, uti badstufwu, eller ifrån then som är wanför af siukdom, under wådeld, watnnöd, wåldswärkan, eller allmanna krigsnöd, uti fahrsotartid, och af thes döda swepning V 340.
4 Cap.
Om stöld skier ute på markene och, som fordom sagdt är, under Guds lås och nykil V 341.
5 Cap.
Om stöld på konungens slott, i fästning, hus och gårdar, och wid domstolar V 342.
6 Cap.
Om kyrkiotiufnade V 343.
7 Cap.
Om bedrägeri, fals och flärd V 344.
8 Cap.
Om fynd som man hittar, och huru man bör hwad som funnet är lagligen uplysa V 346.
9 Cap.
Om olåflig handel V 348.
10 Cap.
Om snatteri V 349.
11 Cap.
Om öfwermagi stiäl, huru med honom skal förfaras V 349.
12 Cap.
Om bodrätt V 349.
13 Cap.
Huru man skal sitt wederkännas, och återtaga, annan lagligen til tiufsakena binda, och efter tiufnadt ransaka V 350.
Förslag till Tjufvabalk 1717 V 353.
1 Cap.
[Om tiufwerij] V 353.
2 Cap.
Om flere med samnade hand stiäla, eller någon thertill lockad är, eller elliest på något sätt uti tiufnaden dehlachtig finnes V 354.
3 Cap.
Om hustiufnad och annan nidingsstöld V 355.
4 Cap.
Om stöld ute på marken V 356.
5 Cap.
Om then som stiäl konungens tillhörige skrifter samt om stöld wid domstolarna V 357.
6 Cap.
Om kyrkiotiufnad V 357.
7 Cap.
Om bedrägeri, fals och flärd V 358.
8 Cap.
Om fynd och hittegods, och huru thet bör uplysas V 360.
9 Cap.
Om olåflig handel V 361.
10 Cap.
Om snatteri V 362.
11 Cap.
Om öfwermaga stiäl V 362.
12 Cap.
Om bodrägt V 362.
13 Cap.
Huru man skall sitt wederkiännas, och återtaga, annan lagligen till tiufsak binda; och effter tiufnadt ransaka V 362.
Förslag till Lägersmålsbalk 1713 V 365.
1 Cap.
Om mökränkning och lönskaläge V 365.
2 Cap.
Om lägersmål under trolofning; eller ächtenskaps låfwen; och om trolåfnings brott V 367.
3 Cap.
Huru enfalt hor straffas skal; och om lönskaläge kommer emellan V 367.
4 Cap.
Om dubbelt hor V 369.
5 Cap.
Om skiörlefnad och horohus V 370.
6 Cap.
Om lägersmål i skyldskaps, eller swågerskaps spield V 370.
7 Cap.
Om blodskam V 370.
8 Cap.
Om lägersmål uti andra swågerlaget V 372.
Förslag till Högmålabalk 1723 VI 317.
1 Cap.
Affaller någor ifrån Gud och then christeliga troone, och gjör förbund med satan VI 317.
2 Cap.
Om truldom och widskepelse VI 317.
3 Cap.
Huru han plickta skall, som affaller från wår rena lära, och hafwer eller utsprider kätterska meningar VI 318.
4 Cap.
Försmädar man Gud, thes heliga ord och sacramenten, eller gjör eljest gäckeri theraf VI 318.
5 Cap.
Om eder och swordom VI 319.
6 Cap.
Om sabbatz brott VI 319.
7 Cap.
Om förrädeliga stämplingar emot konungen och riket VI 320.
8 Cap.
Talar någon lasteligen å konungen eller hans råd VI 321.
9 Cap.
Om förgripelse emot konungens höghet och rättigheter VI 321.
10 Cap.
Giöres wåldzgärning eller orätt å then som konungen hafwer i sin frid tagit VI 322.
11 Cap.
Om myterij och upror VI 322.
12 Cap.
Utsprider man falska tidningar som röra riksens säkerhet VI 323.
13 Cap.
Om then som tager större utlagor och tull; än han bör, eller försnillar och förminskar kronones godz och ingälder VI 323.
14 Cap.
Huru hans rätt skall wara, som ljuger ähra mans af man eller qwinna, eller annorledes någon beljuger, eller kallar oqwädinsord VI 323.
15 Cap.
Förfalskar man mynt eller allmänna skriffter, och missbrukar konungens eller thess embetzmans namn och insegel, eller gjör falskhet thermed VI 324.
16 Cap.
Om man bär mordbrand å annan VI 325.
17 Cap.
Om mord och nidingswärk VI 326.
18 Cap.
Om sjelfspilling, eller then som förgjör sig sjelf VI 326.
19 Cap.
Huru dråp på föräldrar, barn, och syskon emellan straffas skall VI 327.
20 Cap.
Nu dräper man och oförrättar sin husbonde och förman VI 327.
21 Cap.
Om beigemord VI 328.
22 Cap.
Om barnamord och om man kastar ut fostret VI 328.
23 Cap.
Huru then, som bär eller wil bära förgiärning å annan, straffas skal, och hwad försichtighet brukas bör af then som säljer förgift VI 329.
24 Cap.
Om twegiffte VI 329.
25 Cap.
Om then som tidelag hafwer med fä, eller andra oskäliga djur VI 330.
Förslag till Edsöresbalk 1723 VI 331.
1 Cap.
Om kyrkiofrid, tingsfrid, rådstugufrid, och borg- eller slåtzfrid.
Och om man hämnas å sätt mål och bött, med mera: eller öfwerfaller domare, eller annan konungens ämbetsman, med ord eller giärning VI 331.
2 Cap.
Warda the öfwerfallne, som konunger eller hans ämbetsman, eller rätten i embetes ärender utsänder; eller giöra the sielfwe wåld och orätt: hwad lag tå är VI 332.
3 Cap.
Hwar som bryter fängelse, wärjer fånge, eller tager honom bort med wåld; och om wachten släpper honom lös VI 333.
4 Cap.
Om hemfrid VI 333.
5 Cap.
Om allmänna landz och wägafrid VI 335.
6 Cap.
Om qwinnofrid VI 337.
7 Cap.
Hwad the förwärkat hafwa som edsöre bryta, och om theras gäld och annars innestående penningar VI 338.
Förslag till Dråpmålabalk 1723 VI 340.
1 Cap.
Om then som med willia dräper annan, biuder, leger, hielper eller thertil råder VI 340.
2 Cap.
Warder dråpare eller annar ogiärningzman dräpen i wärjande hand, eller om någor sig sielfwom af then andras wärja döden förorsakar VI 341.
3 Cap.
Huru dråpare straffas skall när han på flychten och frij foot kommer, eller ther skiäl till äro, at han lif sitt behålla må, och förlika målsäganden VI 342.
4 Cap.
Om dråp som sker i rättan lifsnöd VI 342.
5 Cap.
Om dulga dråp i härade VI 343.
6 Cap.
Nu är man elliest wållande till dråpet, ändoch thet eij skiedt med willja; hwad tå lag är VI 343.
7 Cap.
Om dråp, som händer mer af olycka än annars wållande VI 344.
8 Cap.
Får man bana af annars nedfallande hus, eller handawärckom, eller i annars brunn, bro eller gildror i skog eller annorstädes; huru tå bötas skall VI 344.
9 Cap.
Om barn eller tienstehion dräpas med wåda VI 345.
10 Cap.
Dräper öfwermage någon med willja eller wåda VI 346.
11 Cap.
Dräper eller dräps qwinna med wåda och är hon hafwande, tå hon i wåda dräpen warder VI 346.
12 Cap.
Warder man dräpen af then som afwijta är VI 346.
13 Cap.
Om otamda diur eller okynnes hund någon menniskia dräpa VI 347.
Förslag till Såramålabalk 1723 VI 348.
1 Cap.
Sårar man annan i ansichte eller hals; eller hugger af lem, eller slår ut tänder VI 348.
2 Cap.
Om köttsår, slag, kindpust och hårdrag VI 349.
3 Cap.
Huru sår skola synas och wårdas VI 349.
4 Cap.
Om qwinna slår eller sargar någon; och om man slår sin hustru, eller hustru sin man, eller husbonde eller matmoder legohjon sitt VI 350.
5 Cap.
Huru öfwermagi böta skal sår och lyte VI 350.
6 Cap.
Warder man sargad af hund eller fä mans af andra eller wilda djur VI 351.
7 Cap.
Om såramål, som ske af rättan wåda VI 351.
Förslag till Tjufvabalk 1723 VI 352.
1 Cap.
Huru tiufwer som stiäl mehr eller mindre än etthundrade daler, eller bryter sig in i huus, straffas skall.
Och om annar tager tiufwen än rätter målsägande; eller om någor gifwer honom löös, sedan han gripen är VI 352.
2 Cap.
Stiäla flere med samnad hand, eller warder någor thertill låckad eller buden, eller är man elliest uti tiufnaden dehlachtig VI 353.
3 Cap.
Om hustiufnad och annan nidingsstöld VI 354.
4 Cap.
Om then som stiäl ute å marken; och i annars trädgård; och om någor tager annars mans bååt eller häst; eller målkar hans koo, får eller geet VI 354.
5 Cap.
Stiäl man konungens bref och skriffter, eller wid någon rätt VI 355.
6 Cap.
Om kyrkiotiufnad VI 355.
7 Cap.
Om fynd och hittegods, och huru thet bör uplysas VI 356.
8 Cap.
Om stulit godz köpes och klandras, och om man lägger märke å annars ting eller märke, eller nekar till inlags fä, pant, låhn eller lego VI 357.
9 Cap.
Om snatteri VI 358.
10 Cap.
Om öfwermaga stiäl VI 358.
11 Cap.
Om bodrägt VI 358.
12 Cap.
Huru man skall sitt återtaga, eller annan lagligen till tiufsak binda, och therom ransaka låta: och om man utan skiäl androm något godz frånkänna will VI 359.
13 Cap.
Huru tiufwer eij må förwerka annars godz eller penningar VI 360.
Förslag till Lägermålsbalk 1723 VI 361.
1 Cap.
Om mökränkning och lönskaläge; och om man liuger å qwinna, eller qwinna å man at han henne lägrat hafwer VI 361.
2 Cap.
Sker lägersmål i fästning, och under ächtenskaps löfte VI 362.
3 Cap.
Om enfalt hor; och om lönskaläge sker förut, eller sedan VI 362.
4 Cap.
Om twefalt hor VI 363.
5 Cap.
Om skörlefnad och koppleri VI 363.
6 Cap.
Nu lägrar man sit syskonabarn VI 364.
7 Cap.
Om blodskam VI 364.
8 Cap.
Om lägersmål i andra swågerskapetz leder VI 365.
9 Cap.
Huru lägersmålsböter skiptas skola; och om man alt på en tid warder lagsökt för flera lägersmål VI 365.
Förslag till Missgärningsbalk 1729 VI 366.
1 Cap.
Om försmädelse emot Gud, och affall ifrån then rena ewangeliska läran VI 366.
2 Cap.
Om truldom och wijdskepelse VI 366.
3 Cap.
Om swordom och sabbatsbrått VI 367.
4 Cap.
Om förräderij VI 368.
5 Cap.
Om then som lasteliga talar å konungen, eller thess och rijksens rådh VI 369.
6 Cap.
Om myterij och upror VI 369.
7 Cap.
Om falska myntare VI 370.
8 Cap.
Om then som förfalskar och missbrukar annars namn och skriffter VI 371.
9 Cap.
Om twegiffte VI 371.
10 Cap.
Om tidelag VI 372.
11 Cap.
Om mordbrand VI 372.
12 Cap.
Om mord och nidingzwärck VI 372.
13 Cap.
Om then som förgiör sig sielf VI 373.
14 Cap.
Om dråp på föräldrar, barn, och syskon, så ock ther någor slår eller oqwäder sine föräldrar VI 373.
15 Cap.
Om dråp, hugg och slag, så ock oqwädins ord emot huusbonde eller förmän VI 374.
16 Cap.
Om barnamord VI 374.
17 Cap.
Om förgiörning genom förgifft eller annorledes VI 375.
18 Cap.
Om kiörkofrid och rättegångsfrid VI 375.
19 Cap.
Om fängelsebrått; och them som fångar wäria eller löös siäppa VI 377.
20 Cap.
Om hemfrid och rån VI 377.
21 Cap.
Om almän landzfrid och wägafrid VI 380.
22 Cap.
Om qwinnofrid VI 381.
23 Cap.
Hwad the förwärkat hafwa som edzöre bryta VI 382.
24 Cap.
Om dråp VI 383.
25 Cap.
Om dråpare eller ogiärningsman dräpes, tå man honom fånga will VI 384.
26 Cap.
Huru dråpare straffas skall, när han på flykten och fri fot kommen är; eller ther skiäl till äro, att han lif sitt behålla må VI 384.
27 Cap.
Om dulga dråp VI 385.
28 Cap.
Om dråp som skier af wållande utan upsåt at dräpa VI 385.
29 Cap.
Om dråp och bana, som händer mer af olycka, än annars wållande VI 386.
30 Cap.
Om barn eller tienstehion dräpas med wåda VI 387.
31 Cap.
Om dråp af öfwermaga VI 388.
32 Cap.
Warder man dräpen af then som afwita är VI 388.
33 Cap.
Om otamt diur eller okynneshund någon dödar VI 388.
34 Cap.
Sårar man annan i ansichte, eller hals, eller hugger af lem eller slår ut tänder VI 389.
35 Cap.
Om kiöttsår, slag, kindpust, och hårdrag VI 389.
36 Cap.
Om qwinna slår eller sargar någon; och om man slår sina hustru, eller hustru sin man; eller husbonde eller matmoder legohion sitt VI 390.
37 Cap.
Huru öfwermaga böta skall sår och lyte VI 390.
38 Cap.
Om såramål, som ske af rättan wåda VI 391.
39 Cap.
Huru sår skola synas och wårdas, och om läkare löhn VI 391.
40 Cap.
Om snatterij VI 391.
41 Cap.
Om stöld VI 392.
42 Cap.
Stiäla flere med samnad hand, eller warder någor thertil låckad eller buden, eller är man elliest uti tiufnad delachtig VI 393.
43 Cap.
Om hustiufnad, och annan nidingsstöld VI 393.
44 Cap.
Om then som stiäl ute på marken, och i annars trägård; och om någor tager annars mans båt eller häst; eller molkar hans ko, får, eller get VI 394.
45 Cap.
Stiäl man konungens bref och skriffter VI 395.
46 Cap.
Om kyrkiotiufnad VI 395.
47 Cap.
Om fynd och hittegodz, och huru thet bör uplysas VI 395.
48 Cap.
Om stulet gods köpes, och huru han må sig uhrtiufwa göra VI 396.
49 Cap.
Om öfwermaga stiäl VI 397.
50 Cap.
Om bodrägt VI 397.
51 Cap.
Huru man skall sitt återtaga, eller annan lagligen till tiufsak binda, och therom ransaka låta: och om man utan skiäl androm något godz frånkänna will VI 398.
52 Cap.
Om lönskaläge VI 399.
53 Cap.
Om lägersmål i fästning, och under ächtenskapz löfte VI 400.
54 Cap.
Om enfalt hor VI 400.
55 Cap.
Om twefalt hor VI 401.
56 Cap.
Om koppleri och skiörlefnad VI 401.
57 Cap.
Om lägersmåhl med syskonabarn VI 401.
58 Cap.
Om blodskam VI 402.
59 Cap.
Om lägersmål i andra swågerlagetz leder VI 403.
60 Cap.
Huru lägersmålsböter skiptas skola; och om man alt på en tid warder lagsökt för flera lägersmål VI 403.
61 Cap.
Om then som liuger å annan och om oqwädins ord VI 403.
62 Cap.
Om delachtighet i missgiärningar VI 404.
Förslag till Missgärningsbalk 1731 VI 405.
1 Cap.
Om försmädelse emot Gud, och affall ifrån then rena ewangeliska läran VI 405.
2 Cap.
Om truldom och widskepelse VI 405.
3 Cap.
Om swordom och sabbatsbrott VI 406.
4 Cap.
Om förräderi VI 407.
5 Cap.
Om then som lasteliga talar å konungen, eller thes och riksens råd VI 408.
6 Cap.
Om myteri och upror VI 408.
7 Cap.
Om falska myntare VI 409.
8 Cap.
Om then som förfalskar och misbrukar annars namn och skriffter VI 410.
9 Cap.
Om twegifte VI 410.
10 Cap.
Om tidelag VI 411.
11 Cap.
Om mordbrand VI 411.
12 Cap.
Om mord och nidings-wärk VI 411.
13 Cap.
Om then som förgiör sig sielf VI 412.
14 Cap.
Om dråp å föräldrar, barn, och syskon, så ock ther någor slår eller oqwädar sina föräldrar VI 412.
15 Cap.
Om dråp, hugg och slag, så ock oqwädinsord mot husbonde eller förman VI 413.
16 Cap.
Om barnamord VI 413.
17 Cap.
Om förgiörning genom förgift eller annorledes VI 414.
18 Cap.
Om kyrkofrid och rättegångsfrid VI 414.
19 Cap.
Om fängelsebrott, och them som fångar wärja eller lös släppa VI 416.
20 Cap.
Om hem-frid och rån VI 416.
21 Cap.
Om almen lands- och wäga-frid VI 418.
22 Cap.
Om qwinno frid VI 420.
23 Cap.
Hwad the förwärkat hafwa som edsöre bryta VI 420.
24 Cap.
Om annor dråp VI 421.
25 Cap.
Om dråpare eller ogiärningsman dräpes, tå man honom fånga wil VI 422.
26 Cap.
Huru dråpare straffas skal, när han på flychten och fri fot kommen är, eller ther skäl til äro, at han lif sitt behålla må VI 422.
27 Cap.
Om dulga dråp VI 423.
28 Cap.
Om dråp som sker af wållande utan upsåt at dräpa VI 423.
29 Cap.
Om dråp och bana, som timar mer af olycka, än annars wållande VI 424.
30 Cap.
Om barn eller tienstehion dräpas med wåda VI 425.
31 Cap.
Om dråp och annan misgiärning af öfwermaga VI 425.
32 Cap.
Om dråp af then som afwita är VI 426.
33 Cap.
Om okynnes fä eller hund dödar man eller qwinna VI 426.
34 Cap.
Sårar man annan i ansichte, eller hals, eller hugger af lem, eller slår ut tänder VI 427.
35 Cap.
Om kötsår, slag, kindpust och hårdrag VI 427.
36 Cap.
Om man slår sina hustru, eller hustru sin man; eller husbonde eller matmoder legohion sitt VI 428.
37 Cap.
Huru öfwermage böta skal sår och lyte VI 428.
38 Cap.
Om såramål, som ske af rättan wåda VI 428.
39 Cap.
Huru sår skola synas och wårdas, och om läkare lön VI 428.
40 Cap.
Om stöld VI 429.
41 Cap.
Stiäla flere med samnad hand, eller warder någor thertil lockad eller buden, eller är eliest uti tiufnad delachtig VI 430.
42 Cap.
Om hustiufnad, och annan nidingsstöld VI 431.
43 Cap.
Om then som stiäl ute på marken, och om någor tager annars mans båt eller häst, eller miölkar hans ko, får eller get VI 431.
44 Cap.
Om then som lägger skat och tunga å konungens skatskyldige undersåtare VI 432.
45 Cap.
Om then som swikeliga drager til sig cronones ingäld, så ock om upbördsman något theraf förskingrar VI 432.
46 Cap.
Om kyrkotiufnad VI 432.
47 Cap.
Om snatteri VI 433.
48 Cap.
Om fynd och hittegods, och huru thet bör lysas up VI 433.
49 Cap.
Om stulit gods köpes eller tages i pant, och huru man må sig urtiufwa giöra, så ock om then som swikeliga sig tilägnar annars mans gods VI 434.
50 Cap.
Om öfwermage stiäl VI 434.
51 Cap.
Om bodrägt VI 435.
52 Cap.
Huru man skal sit återtaga, eller annan lagliga til tiufsak binda, och therom ransaka låta, och om man utan skäl androm något gods frånkänna wil VI 435.
53 Cap.
Om lönskaläge VI 436.
54 Cap.
Om lägersmål i fästom, och under ächtenskaps löfte VI 437.
55 Cap.
Om enfalt hor VI 437.
56 Cap.
Om twefalt hor VI 438.
57 Cap.
Om kopleri och skiörlefnad VI 438.
58 Cap.
Om lägersmål med syskone-barn VI 439.
59 Cap.
Om blodskam och lägersmål i andra förbudne leder VI 439.
60 Cap.
Om then som liuger å annan, och om oqwädens ord VI 440.
61 Cap.
Om delachtighet i misgiärningar VI 441.
Utlåtande öfver förslag till Missgerningsbalk 1696 VII 334.
1.
Svea hofrätts utlåtande VII 334.
— 2.
Utlåtande från Gefleborgs län VII 358.
— 3.
Utlåtande från Blekinge län VII 364.
— 4.
Utlåtande från Westerås län VII 367.
— 5.
Utlåtande från Kalmar län VII 367.
— 6.
Utlåtande från Jönköping VII 368.
— 7.
Utlåtande från Skåne VII 369.
— 8.
Utlåtande från Kronobergs län VII 371.
— 9.
Utlåtande från Gottland VII 373.
— 10.
Utlåtande från Westerbotten VII 382.
— 11.
Åbo hofrätts utlåtande VII 385.
— 12.
Utlåtande från Österbotten VII 387.
— 13.
Utlåtande från Åbo län VII 390.
— 14.
Utlåtande från Halland VII 400.
— 15.
Utlåtande från Nyland VII 402.
— 16.
Utlåtande från Riga, Dorpat och Pernau VII 405.
— 17.
Utlåtande från Göta hofrätt VII 407.
— 18.
Utlåtande från Riga VII 408.
— 19.
Utlåtande från Landträtten i Liffland VII 409.
— 20.
Utlåtande från Dorpat VII 410.
— 21.
Utlåtande från hofrätten i Dorpat VII 412.
— 22.
Utlåtande från Nyen VII 415.
— 23.
Utlåtande från Kopparbergs län VII 417. — 24.
Utlåtande från Wadstena län VII 421.
— 25.
Utlåtande från Ingermanland VII 426.
— 26.
Utlåtande från Elfsborgs län VII 434.
— 27.
Utlåtande från Skaraborgs län VII 435.
— 28.
Utlåtande från Bohus VII 436.
— 29.
Utlåtande från Upland VII 436.
— 30.
Utlåtande från Stockholms Rådhusrätt VII 443.
— 31.
Utlåtande från Viborg VII 444.
— 32.
Utlåtande från G. Duhre VII 445.
— 33.
Utlåtande från Södermanland VII 456.
— 34.
Utlåtande från B. Dannerbergh VII 457.
— 35.
Utlåtande från Alingsås VII 460.
Riksdagshandlingar angående Missgerningsbalken VII 58, 145, 157, 160, 163.
Straffbalken.
Lagkommissionens protokoll III 311 — 313.
Förslag till Straffbalk 1723 VI 445.
1 Cap.
Ingen missgärning bör nedtystas, uthan then brotslige gripas, fängslas, och dömas VI 445.
2 Cap.
Om fängelse och hächten: så ock om fångars skiötsel och uppehälle, och om fånge rymmer eller släppes lös VI 445.
3 Cap.
Huru missgärningsmän, som i fängelse dö, så ock the som i enwigeskamp dräpa, eller dräpne warda, begrafwas skola: och huru dräpnas kroppar böra förut synas VI 447.
4 Cap.
Om doms fullbordan i hals- och lifssaker VI 447.
5 Cap.
Om skarprättare VI 449.
6 Cap.
Om rätts fullbordan, ther någon är dömd til gatulopp, risslitande, fängelse, eller annat slikt VI 449.
Förslag till Straffbalk 1729 VI 451.
1 Cap.
Om missgiärningars angifwande och fångars underhåll VI 451.
2 Cap.
Om theras begrafning som i fängelse dö VI 451.
3 Cap.
Om doms fullbordan i lifzsaker VI 452.
4 Cap.
Om skarprättare VI 452.
5 Cap.
Om kroppsplickt med gatulop spö och rijs, så och arbete VI 453.
Förslag till Straffbalk 1731 VI 455.
1 Cap.
Om misgiärningars angifwande och fangars underhåll VI 455.
2 Cap.
Om theras begrafning som i fängelse dö VI 455.
3 Cap.
Om doms fulbordan i lifssaker VI 456.
4 Cap.
Om skarprättare VI 457.
5 Cap.
Om kropsplicht med gatulop, spö och ris, så ock arbete VI 457.
Riksdagshandlingar angående Straffbalken VIII 84, 98, 158.
Utsökningsbalken.
Lagkommissionens protokoll I 38, 64, II 241, III 41, 107, 131, 171 — 180, 184 — 188, 190 — 195, 328, 329, 332 — 337, 339 — 340, 341, 342, 343, 344.
Förslag till Utsökningsbalk 1714.
Första dehlen om skuldsaker och fordringar V 375.
1 Cap.
Om befallningzhafwares persohn, ämbete och betienter, sampt theras beskydd wid rättz fullbordan V 375.
2 Cap.
Om the måhl, som under konungs befallningzhafware till rätts fullbordan höra V 380.
3 Cap.
Huru wid uthmätnings sökiande rätt och ordenteligen förfaras skall V 382.
4 Cap.
Om utmätning på laga krafftwundne dommar V 384.
5 Cap.
Om uthmätning på skuldbref, klara förskrifningar och gode mäns giorde uthslag med mehra som ther till hörer V 387.
6 Cap.
I hwilko ordning uthmätning skee bör, och om the steg ther wid acktas skohla; så och huru skuld mot skuld må upgå V 390.
7 Cap.
Om wärderingar på fast ägendomb V 392.
8 Cap.
Om thet som för uthmätningen befrijas bör V 393.
9 Cap.
Om beslag och qwarstad på annars ägendomb, bysättning och förbod att reesa V 394.
10 Cap.
Om pant och borgom för skuld V 397.
11 Cap.
Huru bysatt giäldenär födas och ther han eij betahla kan, plickta må V 400.
12 Cap.
Huru gensträfwogheet och olydno emot konungs befallningshafwares bud ansees och hämmas bör V 401.
13 Cap.
Om böternes dehlning i thenna balck V 402.
Then andra dehlen.
Rättz fullbordan i brått och missgierningar V 403.
1 Cap.
Att missgierning eij må nedtystas, uthan then bråtzlige grijpas, fängslas och hoos domaren angifwas V 403.
2 Cap.
Om fängelse och häckten i missgierningar, fångars skiötzell och födo och om fånge rymmer eller släppes löös V 404.
3 Cap.
Huru fånge, som i fängelse döör, begrafwas skall och om sielfspillingar V 406.
4 Cap.
Om domars fullbordan i hals- och lijfssaker V 407.
5 Cap.
Om skarprättaren V 410.
6 Cap.
Om rättz fullbordan, ther någor är dömbder att plichta till kroppen med gatulopp, hudstrykande wid stock eller stupo, fängelse eller annat slijkt V 410.
Förslag till Utsökningsbalk 1723 VI 461.
1 Cap.
Om konungens befallningshafwande, och the betienter, som under them lyda VI 461.
2 Cap.
Om the måhl, som under konungens befallningzhafwande höra VI 463.
3 Cap.
Huru wid utmätningz sökiande rätt och ordenteligen förfaras skall VI 464.
4 Cap.
Om utmätning å wundne dommar VI 466.
5 Cap.
Om utmätning å skuldbref, klara förskrifningar, och goda mäns giorde utslag, med mehra som thertil hörer VI 467.
6 Cap.
Huru utmätning skie bör, och skuld mot skuld upgå VI 469.
7 Cap.
Huru fast gods wärderas skall VI 470.
8 Cap.
Om thet som ifrån utmätning befrias bör VI 471.
9 Cap.
Om qwarstad, bysättning och förbud at resa VI 472.
10 Cap.
Om olydna och wåld samt upsättiande emot konungens befallningzhafwandes bud VI 474.
11 Cap.
Huru then plichta skall, som i twistemål ej mäcktar böta, eller thet honom pålagda wijte betala VI 474.
Förslag till Utsökningsbalk 1731 — 32 VI 475.
(Se rubrikerna vid 1723 års förslag.
)
1 Cap.
Om konungens — — — the betiente, som — — — lyda VI 475.
2 Cap.
Om the måhl — — — höra VI 476.
3 Cap.
Huru förfaras skall, tå utmätning sökes VI 477.
4 Cap.
Om utmätning — — — dommar VI 477.
5 Cap.
Om utmätning — — — hörer VI 478.
6 Cap.
Huru — — — bör, och gäld mot gäld upgå VI 479.
7 Cap.
Huru fast gods — — — skall VI 480.
8 Cap.
Om thet, som wid utmätning undantagas bör VI 480.
9 Cap.
Om qwarstad och bysättning VI 481.
10 Cap.
Om olydnad och sijdwördnad emot konungens — — — bud VI 482.
11 Cap.
Huru then — — — betala VI 482.
Förslag till Utsökningsbalk 1732 VI 483.
1 Cap.
Om konungens befallningshafwande, och the betiente, som under them lyda VI 483.
2 Cap.
Huru förfaras skal, tå utmätning sökes VI 484.
3 Cap.
Om utmätning å domar VI 485.
4 Cap.
Om utmätning å skuldbref, klara förskrifningar och goda mäns uthslag VI 486.
5 Cap.
Huru utmätning ske skal VI 488.
6 Cap.
Huru fast gods wärderas skal VI 490.
7 Cap.
Om thet som wid utmätning undantagas bör VI 490.
8 Cap.
Om qwarstad och bysättning VI 490.
9 Cap.
Huru ändring i konungens befalningshafwandes utslag sökas må VI 492.
10 Cap.
Huru then plichta skal, som i twistemål ej mächtar böta, eller betala thet wite eller böter som honom ålagde äro VI 493.
Förslag till Utsökningsbalk 1734 VI 494.
1 Cap.
Om konungens befalningshafwande, och the betiente, som under honom lyda VI 494.
2 Cap.
Huru förfaras skal, tå utmätning sökes VI 495.
3 Cap.
Om utmätning å domar VI 496.
4 Cap.
Om utmätning å skuldbref, klara förskrifningar, och goda mäns utslag VI 498.
5 Cap.
Huru utmätning ske skal VI 499.
6 Cap.
Huru fast gods wärderas skal VI 501.
7 Cap.
Om thet, som wid utmätning undantagas bör VI 501.
8 Cap.
Om qwarstad och bysätning VI 502.
9 Cap.
Huru ändring i konungens befalningshafwandes utslag sökas må VI 503.
10 Cap.
Huru then plichta skal, som i twistemål ej mächtar böta, eller betala thet wite, eller böter, som honom ålagde äro VI 505.
Utlåtande öfver förslag till Utsökningsbalk 1714 VII 463.
1.
Svea hofrätts utlåtande VII 463.
Riksdagshandlingar angående Utsökningsbalken VIII 94, 153.
Rättegångsbalken.
Lagkommissionens protokoll I 25, 33 — 35, 48, 349, 350, 421 — 423, 483, 487 — 490, 495 — 497, 499 — 506, II 3, 22 — 24, 205, 207, 228, 237, 289, 295, III 6, 117, 124 — 127, 132, 140, 142, 156, 171, 180 — 184, 197 — 199, 201, 213, 272, 340, 342 — 349.
Förslag till Rådstufvubalk 1688 IV 447.
1 Cap.
Att borgmästare och rådmän i alla städer wara böra, och hurudane IV 447.
2 Cap.
Om taalet af borgmästare och rådmän IV 447.
3 Cap.
Om justitiæborgmästares embete IV 448.
4 Cap.
Om handelsborgmästarens embete IV 449.
5 Cap.
Om politieborgmästarens embete IV 449.
6 Cap.
Om embetzborgmästarens embete IV 450.
7 Cap.
Om de fyra collegier och betiänters tillsättiande IV 451.
8 Cap.
Huru månge domställen i städer äro IV 452.
9 Cap.
Hwilka i rådstufwurätten sittia skole; och på hwad tijder IV 452.
10 Cap.
Om kiämnerrätten IV 453.
11 Cap.
Hwilka måhl wijd kiämnerrätten måge ransakas och dömas; och hwilka straxt under rådstufwurätten höra IV 453.
12 Cap.
Hwilka wijd kiämnerrätten lagsökas måge IV 454.
13 Cap.
Om stämning och huru den skall skee IV 455.
14 Cap.
Om stämningz försittiande och tresko samt des böther IV 455.
15 Cap.
Om stadzens tiänare IV 456.
16 Cap.
Om byamän i stadzens ärender uthskickas och om de oförrättas och wanwyrdas IV 457.
17 Cap.
Om häktelse, bysättning och borgen IV 457.
18 Cap.
Huru delomän sin saak wijd rätten uthföra måge IV 458.
19 Cap.
Huru domb bör fattas och afsäijas IV 460.
20 Cap.
Huru emot dom ifrån den ene till annan domare må wädjas IV 461.
21 Cap.
Huru man må borgerskap winna och upsäija, och om borgerskapetz äldste IV 462.
22 Cap.
Om borgerlig tunga och skattläggning IV 464.
23 Cap.
Om stadzens inkomster IV 465.
24 Cap.
Om handel huru den må uthrijkes och städer emillan drijfwas IV 465.
25 Cap.
Huru dem emillan bör handlas, som uthi en stad boo och byggia IV 466.
26 Cap.
Om handelens fördeelning emillan borgare IV 467.
27 Cap.
Om uthlänske mäns handel IV 469.
Förslag till Rättegångsbalk 1717 V 417.
1 Cap.
Om domares ämbete och plicht V 417.
2 Cap.
Om rätter och domstolar, och hwad mål till them höra V 418.
3 Cap.
Huru ting inn- eller utom laga tid hållas skola V 421.
4 Cap.
Huru stämningar uttagas och wederparten tilställas skola V 422.
5 Cap.
Om stämnings försittiande utan laga förfall, huru tå dömas, och saken i underrätterna återwinnas må V 426.
6 Cap.
Alla skäl och bewis inläggas genast wid första domstolen: och om widlyftigt skrifwande V 429.
7 Cap.
Om wrångoeder V 430.
8 Cap.
Om hwarjehanda parternas inwänningar, och förutgående mål samt klageskriffter emot dommaren V 430.
9 Cap.
Om anstånds och upskåfsmål V 433.
10 Cap.
Om wittnen och andra laga bewis V 433.
11 Cap.
Om parterne utan rättens låf och minne afresa V 436.
12 Cap.
Om skriffteliga berättelser, som uti rättegångssaker at domaren til parterna utfärdas skola V 437.
13 Cap.
Om munteliga förhör V 437.
14 Cap.
Om parternas fullmächtiga, och om oanständigt tal eller skrifwande V 438.
15 Cap.
Om domar, och theras afsäijande, med hwad som thertill hörer V 439.
16 Cap.
Om laga wad V 441.
17 Cap.
Huru thet, som dömt är, utgifwas skal, och borgen ställas, innan laga wad i hofrätten fullföljes V 443.
18 Cap.
Huru wittnesbörder på lagwadda domar, eller andra rättens utslag skrifwas böra V 443.
19 Cap.
Om förlikningar V 445.
20 Cap.
Huru och när parterne, som wädiat hafwa, saken hos öfwerdomaren fullföllja skola V 445.
21 Cap.
Om rättegångsomkostnad och skadestånd V 447.
22 Cap.
Om rättegångsmissbruk, samt plicht för olaga käromål V 447.
23 Cap.
Om lagwunna domars återbrytande och försutin laga tids återställande V 448.
24 Cap.
Om oqwädinsord och osanna tillwitelser V 449.
25 Cap.
Om böterne i lagboken V 450.
Förslag till Rättegångsbalk 1723 VI 509.
1 Cap.
Huru domare swärja och döma skall: om han wränger rätten och tager mutor; och om han utan lof reser bort, eller sätter annan i sitt ställe VI 509.
2 Cap.
Om härads tingsrätt VI 510.
3 Cap.
Om lagmans tingzrätt VI 510.
4 Cap.
Huru särskilte häradz- och lagmansting utom laga tijd hållas skola VI 511.
5 Cap.
Om cämnärs-rätt VI 511.
6 Cap.
Om rådstufwurätt VI 511.
7 Cap.
Om hofrätt och andra konungens högsta domhafwande VI 512.
8 Cap.
När man låter rätten nederliggia, och om dombok ej i rättan tijd uti hofrätten ingifwes, hwad tå lag är VI 512.
9 Cap.
Om inteckningar och upbud VI 513.
10 Cap.
Om könungens iustitiserevision VI 513.
11 Cap.
Om laga jäf mot domaren, och om then, som sidwördar eller utan skjäl klagar å högsta domhafwande eller underrätterne VI 513.
12 Cap.
Huru stämning uttagas och swaranden tillställas skall VI 514.
13 Cap.
När man försitter stämning utan laga förfall, huru tå dömas, och saken i underrätterne återwinnas må VI 516.
14 Cap.
Alla skäl och bewis skola genast wid första domstohlen inläggias; och huru man ej må bruka widlyfftighet, eller ingifwa onödiga skriffter VI 519.
15 Cap.
Om wrångo-eder VI 519.
16 Cap.
När swaranden inkommer för rätten med hwarjehanda jäf och inwändningar, eller söker något upskof i saken, hwad tå lag är VI 520.
17 Cap.
Om domwillo VI 520.
18 Cap.
Om wittnen och andra laga bewijs VI 521.
19 Cap.
Reser kärande eller swarande bort, utan rättens låf och minne VI 523.
20 Cap.
Huru skrifftelige berättelser skola uti rättegångzmåhl af domaren till the twistande utfärdas VI 523.
21 Cap.
Om munteliga förhör VI 524.
22 Cap.
Om målzmän eller fullmächtige VI 524.
23 Cap.
Om domar och hwad ther till hörer VI 525.
24 Cap.
Om dombrått VI 527.
25 Cap.
Huru man lagligen wädia må VI 527.
26 Cap.
Huru thet, som dömdt är, utgifwas skall, och borgen sättias, innan laga wad i hofrätten fullföljes VI 528.
27 Cap.
Huru wittnesbörder å lagwadda domar eller andra rättens utslag skrifwas böra VI 529.
28 Cap.
Om förlikningar VI 530.
29 Cap.
Huru och när the, som wädiat hafwa, måge saken uti öfwerrätten fullföllia VI 530.
30 Cap.
Om rättegångz kåstnad och skadestånd VI 531.
31 Cap.
Om rättegångz missbruk och huru man plichta skall för olaga käromål VI 532.
32 Cap.
Huru lagwunnen dom återbrytas må, och försutin laga tid återställas VI 533.
33 Cap.
Huru böterne i lagboken mätas och gäldas skola VI 533.
Förslag till Rättegångsbalk 1734 VI 534.
1 Cap.
Om almenna rätter och domstolar i gemen VI 534.
2 Cap.
Om härads ting VI 536.
3 Cap.
Om lagmans ting VI 537.
4 Cap.
Huru särskilt härads och lagmans ting skal hållas, som kallas urtima ting VI 538.
5 Cap.
Om kämners rätt VI 539.
6 Cap.
Om rådstufwu rätt VI 539.
7 Cap.
Om intekningar, och huru thermed förhållas skal VI 540.
8 Cap.
Om hof-rätt VI 541.
9 Cap.
Om domare rättegångs tima försummar VI 542.
10 Cap.
Om laga domstol, ther hwarje rättegångs mål uptagas och slitas bör VI 543.
11 Cap.
Huru stämning skal tagas, och then tilställas, som stämmes VI 547.
12 Cap.
Huru förfaras skal, när stämning försittes, och om laga förfall VI 549.
13 Cap.
Om jäf mot domaren VI 551.
14 Cap.
Huru för rätta käras och swaras skal, så ock om munteliga förhör, och wrångoed VI 552.
15 Cap.
Om laga ombudsman eller fulmächtig VI 555.
16 Cap.
Om hwarjehanda inwändningar i rättegång, så ock upskof VI 557.
17 Cap.
Om laga bewis i hwarjehanda mål VI 559.
18 Cap.
Om then, som kommer under parternas rättegång in, och wil i saken tala VI 565.
19 Cap.
Om then, som far från rätten utan lof VI 566.
20 Cap.
Om förlikningar VI 566.
21 Cap.
Om rättegångs kostnad och skadestånd VI 567.
22 Cap.
Huru skrifteliga berättelser skola i rättegångs saker af domaren författas, och til parterna utgifwas VI 568.
23 Cap.
När rätten är domför: så ock om omröstande til dom VI 569.
24 Cap.
Om rättens utslag och dom VI 570.
25 Cap.
Om laga wad, och thes fulföliande, så ock om beswär öfwer felachtighet wid rättegången VI 573.
26 Cap.
Huru borgen skal sättas, och thet, som dömt är, utgifwas, innan laga wad i hof-rätten fulföljes VI 578.
27 Cap.
Huru rättegångs saker böra fulföljas i hof-rätten VI 580.
28 Cap.
Om dombrott VI 582.
29 Cap.
Om rättegångs misbruk VI 582.
30 Cap.
Huru sökas skal, at konungen må hof-rätts dom öfwerse och skärskåda VI 583.
31 Cap.
Huru dom må återbrytas, som wunnit laga kraft VI 588.
32 Cap.
Huru penningar och böter efter thenna lag räknas, gäldas, och skiptas skola VI 588.
Urkunder till Rättegångsbalkens Historia VII 473.
1.
Lagkommissionens betänkande 1693 VII 473.
— 2.
Utlåtanden öfver Lagkommissionens betänkande 1693 VII 282.
— 3.
Rättegångsstadgan den 4 Juli 1695 VII 507.
- - 4.
Utlåtanden öfver Rättegångsstadgan 1695 VII 519.
— 5.
Svea hofrätts utlåtande öfver förslag till rättegångsstadga 1714 VII 658.
Riksdagshandlingar angående Rättegångsbalken VIII 119, 154.
Anmärkningar mot förslaget till Rättegångsbalk vid 1734 års riksdag:
Af Borgareståndet VIII 170.
— Af Hofrättsrådet Clerk VIII 178.
— Af Lagman Lilliegren VIII 181.
— Af Häradshöfding Abrahamsson VIII 189.
Lagkommissionens betänkande till 1734 års riksdag VIII 261.
Urkunder angående lagverkets antagande VIII 290.
1.
Utdrag ur Riddarskapets och adelns protokoll 1734 VIII 290.
— 2.
Utdrag ur Presteståndets protokoll 1734 VIII 300.
— 3.
Utdrag ur Borgareståndets protokoll 1734 VIII 301.
— 4.
Utdrag ur Bondeståndets protokoll 1734 VIII 303.
— 5.
Utdrag ur riksdagsbeslutet VIII 303.
— 6.
Konungens stadfästelse VIII 304.
