# ID: svediakorp-gov111924
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Tvåkammarriksdagen: utredningar
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1897
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: tvåkammarriksdagen, investigations
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 16,097
# sentences: 344
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE
ANGÅENDE VISSA FRÅGOR RÖRANDE ÄNDRING I
BEVILLNINGSLA GSTIFTNINGEN
AFGIFVET DEN 9 DECEMBER 1895
AF
DERTILL I NÅDER FÖRORDNADE KOMITERADE.
STOCKHOLM
Isaac Mahcus’ Bokih.- Aktiebolag
1895.
Till Konungen.
Med afseende derå, att det förslag till förordning angående inkomstbevillning,
som vissa af chefen för finansdepartementet jemlikt nådigt
bemyndigande tillkallade personer med betänkande den 2 november 1894
1
2
afgifvit, blifvit i vigtiga hänseenden bygdt på andra grunder än nu
gällande förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
i det att, bland annat, följande förändringar af mera hufvudsaklig
betydelse föreslagits, nemligen: borttagande af den nuvarande
fastighetsbevillningen och dess ersättande med en i vissa afseenden
med nuvarande inkomstbevillning likartad bevillning för inkomst af fast
egendom, införande af ren inkomstbevillning för afkastning af skog utöfver
husbehofvet, förhöjning i beviilningen för inkomst af kapital, beskattning
af den utdelning, delegare i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande
bank uppbär från bolaget eller banken, medgifvande i större
utsträckning än för närvarande af afdrag vid inkomsttaxeringen för
ränta å skuld samt införande af obligatorisk sjelfdeklaration;
har Eders Kongl. Maj:t, sedan utlåtanden öfver förenämnda författningsförslag
inhemtats från öfverståthållareembetet och Eders Kongl.
Maj:t8 befallningshafvande i länen samt från kammarrätten, den 11
sistlidne september funnit godt uppdraga åt en komité att till Eders
Kongl. Maj:t, inkomma med yttrande i fråga ej mindre om lämpligheten
af nyssberörda nya beskattuingsgrundsatsers upptagande i bevillningslagstiftningen
än äfven om det sätt, hvarpå sagda grundsatser blifvit i
författningsförslaget tillämpade.
Till ordförande i denna komité förordnades i nåder undertecknad
Svedelius samt till ledamöter undertecknade Cavalli, Jonsson, Måusson,
Nisser, Restadius och Wachtmeister tillika med grosshandlaren Oscar
Almgren och grosshandlaren Olof Mehn, hvilka begge sistnämnde dock
på derom gjord underdånig ansökning entledigades från uppdraget,
hvilket anförtroddes, i deras ställe, åt undertecknade Hammarskjöld och
Rettig. Till sekreterare hos komitén förordnades i nåder sekreteraren
hos generaltullstyrelsen, vice häradshöfdingen Alexis Hammarström.
Komitén, som för fullgörande af sitt uppdrag sammanträdde härstädes
den 5 sistlidne oktober, och som nu afslutat sitt arbete, får härmed
i underdånighet afgifva det äskade yttrandet med bifogande af de
skiljaktiga meningar, som i afseende å särskilda delar af det granskade
förslaget blifvit af vissa af komiténs ledamöter uttalade.
I sammanhang härmed finner sig komitén böra i underdånighet
3
framhålla, att införande af obligatorisk sjelfdeklaration, på sätt förslaget
innehåller, måste, för tillgodoseende af de skattskyldiges berättigade
kraf på hemlighållande af deras till beskattningsmyndigheterna lemnade
uppgifter rörande deras ekonomiska förhållanden, förutsätta sådan ändring
i gällande tryckfrihetsförordning, att tillgång till dessa uppgifter icke
medgifves annan än den, som i och för taxeringen skall deraf erhålla
del. Komitén anser sig icke heller böra underlåta att såsom sin åsigt
uttala, att den betydligt ökade skriftvexling i taxeringsfrågor, som enligt
förslaget är afsedd att, dels i det allmännas och dels i de skattskyldiges
eget intresse, ega rum, påkallar särskilda bestämmelser, i
syfte att rätt till begagnande af tjenstefrimärken och tjenstebrefkort
vid sådan skriftvexling medgifves bevillningsberedningarnas ordförande
samt de kronans ombud äfvensom protokollsförande hos beskattningsnämnderna,
hvilka icke på grund af innehafvande tjenstebefattning
redan ega sådan rätt.
Stockholm den 9 december 1895.
Underdånigst
A. G. SVEDELIUS.
H. CA VALLI.
HUGO HAMMARSKJÖLD.
OLOF JONSSON.
IVAR MÅNSSON.
MARTIN NISSER.
D. G. RESTADIUS
JOHN
RETTIG.
HANS WACHTMEISTER.
Alexis Hammarström,
Enligt hvad de af chefen för finansdepartementet tillkallade personer,
hvilka utarbetat det nu till granskning föreliggande förslaget
till bevillningsförordning, sjelfve anfört, har sättet för fullgörandet af
det dem lemnade uppdraget väsentligen bestämts af de uttalanden, som
vid 1892 års urtima riksdag egde rum från begge statsmakternas sida rörande
nödvändigheten att med hänsyn till den ökade direkta beskattning,
hvilken förutsattes blifva en följd af nämnda Riksdags beslut,
företaga en revision af bevillningsförordningens bestämmelser, i syfte
så väl att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att åvägabringa
en mera likformig tillämpning af förordningen samt särskildt med beskattning
på ett verksammare sätt än för närvarande träffa vissa inkomstarter.
Vid den granskning, förslaget underkastats hos de deröfver hörda
myndigheterna, har anmärkts, bland annat, att, jemlikt de vid förslaget
fogade beräkningar öfver verkningarne i statsfinansielt hänseende af de
föreslagna ändringarne i grunderna för allmänna bevillningens utgörande,
förslaget, derest det godkändes, åtminstone icke skulle öka statsverkets
inkomst af ifrågavarande skattetitel. Berörda beräkuingar äro
emellertid, såsom ock vid deras framläggande erinrats, af mycket osäker
beskaffenhet, då de i väsentliga delar måst, i saknad af erforderligt
statistiskt underlag, byggas på lösa antaganden. Å andra sidan synes
man egentligen icke heller hafva med förslaget åsyftat, att med bibehållande
af nuvarande skattefot allmänna bevillningen ovilkorligen
skulle inbringa mera i statskassan än hittills. Hufvudsakliga syftet
med förslaget synes hafva varit att åstadkomma en jemnare fördelning
af skattebördan i förhållande till de skattskyldiges skatteförmåga, på
det att, i den mån ökade bidrag till statsbehofvens fyllande kunde
behöfva genom allmänna bevillningen upptagas, sådant måtte utan allt
för stor olägenhet kunna ske, vare sig omedelbart genom skattefotens
höjning eller genom en särskild tilläggsbevillning.
Med afseende å berörda med det föreliggande förslaget afsedda
hufvudsakliga syfte erinras i motiven, hurusom man numera allmänt är
6
ense derom, att den direkta skatten till staten måste, så vida den skall
motsvara fordringarne på rättvisa och billighet, anordnas på grundval
af den personliga skatteförmågan, hvilken väsentligast bestämmes af
den skattskyldiges behållna inkomst och hans på denna inkomst hänvisade
behof, samt hurusom dessa faktorer endast vid en allmän inkomstskatt
kunna vinna vederbörligt beaktande, och att det förty är
denna skatteform, hvilken måste uppställas såsom det slutliga målet
för reformerandet af den direkta skatten till staten. Från denna utgångspunkt
granskas vidare nu gällande bevillningsförordnings ändamålsenlighet,
dervid allmänna bevillningens karakter af en kombinerad
af kastnings- och inkomstskatt framhålles såsom en hufvudsaklig orsak
till den ojemnhet, hvarmed skatten drabbar de skattdragande. Öfvertygade
om, att det med bevillningsförordningens revision afsedda målet
förutsätter, att afkastningsskatten, d. v. s. fastighetsbevillningen, ersättes
genom inkomstbevillningens utsträckande i mer eller mindre
fullkomlig form äfven till inkomst af fast egendom, men derjemte erkännande
vigten af de betänkligheter, som, på grund af svårigheten
att åstadkomma en tillfredsställande taxering af inkomst af fast egendom,
hittills gjort sig gällande, då fråga varit om fastighetsbevillningens
utbytande mot bevillning för inkomst af sådan egendom, och
under framhållande af den ytterligare svårighet vid en dylik ändring,
som sambandet mellan beviliningen och den kommunala beskattningen
bereder, hafva de för den ifrågavarande revisionen tillkallade personerna
förklarat sig anse lämpligaste sättet för det föresätta målets vinnande
för närvarande vara att anlita en medelväg, som, utan att helt och
hållet bryta med det bestående, dock möjliggjorde ett närmande till
den rena inkomstskatten.
För sådant ändamål föreslås, att fast egendom fortfarande skall
likasom hittills och enligt väsentligen samma grunder som för närvarande
uppskattas till sitt verkliga värde — efter hvilket den kommunala
beskattningen fortfarande skall utgöras — samt egendomens afkastning,
deri, hvad jordbruksfastighet beträffar, inbegripen jemväl afkastningen
af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete, beräknas
i visst fixt förhållande till detta värde; att, för bestämmande af
den skattskyldiges behållna inkomst af denna afkastning, afdrag till
viss gräus (högst 40 procent af afkastningens belopp) må ega rum för
ränta å egendomen vidlådande, d. v. s. i egendomen intecknad verklig
gäld; samt att den sålunda bestämda nettoinkomsten af fast egendom
skall sammanföras med egarens taxerade inkomst af andra inkomstkällor,
i syfte att på totala inkomstbeloppet må tillämpas bestämmel
-
7
serna om befrielse från eller lindring i bevillningen för smärre inkomster,
hvarvid emellertid den begränsning i berörda bestämmelsers tillämpning
skulle eg a rum, att bevillning alltid skulle utgöras för minst 60
procent af den del af beräknade fastighetsinkomsten, som återstode efter
vederbörligt skuldränteafdrag.
Angående de sålunda ifrågasatta ändringarna i grunderna för
fastighetsbeskattningen hafva vidt skilda åsigter uttalats af dem bland
de hörda myndigheterna, hvilka inlåtit sig i en närmare granskning
äfven af förslagets principer. Somliga lemna förslaget i denna del
utan principiel anmärkning, andra^förorda detsamma med en eller annan
modifikation, åter andra afstyrka det mer eller mindre kraftigt. Några
hafva funnit förslaget egnadt att »åvägabringa en mera rättvis och jemlik
beskattning», andra hafva ansett det i oskälig grad gynna den
fastighetsegande klassen på andra samhällsklassers bekostnad o. s. v.
Komitén går nu att, efter samvetsgrant öfvervägande af skälen för och
emot förslaget i nu förevarande del, redogöra för sin uppfattning beträffande
det inbördes företrädet mellan de föreslagna nya bestämmelserna
och de i ämnet nu gällande.
Otvifvelaktigt är väl, att inkomstbeskattningens utsträckande
äfven till inkomst af fast egendom i många afseenden skulle medföra
fördelar ur synpunkten af skatteförmågans vederbörliga beaktande.
Det torde dock skäligen kunna ifrågasättas, om en rättvis beskattning
af den fasta egendomen är praktiskt utförbar eller ens principielt möjlig
med anlitande endast och allenast af den rena inkomstskatten. Den
fasta egendomen såsom sådan har i alla tider och i så godt som alla
civiliserade stater ansetts såsom ett särskildt framstående skatteobjekt.
Oafsedt att historiska förhållanden stält detta skatteobjekt i förgrunden,
är det ur statsfinansiel synpunkt naturligt, att detsamma äfven under
senare tider bibehållit en framskjuten plats, i betraktande af den fasta
egendomens egenskap att utgöra ett oflyttbart och, åtminstone hvad
jorden beträffar, oförstörbart kapital samt att erbjuda det allmänna
städse påräkneliga och icke allt för mycket vexlande skattebidrag
äfven i tider af nöd, då det rörliga kapitalet väsentligen förminskas
eller drager sig ur landet. Men jemväl andra skäl kunna åberopas
för ett särskildt framhållande af den fasta egendomen såsom skatteobjekt.
Man har i sådant afseende velat göra gällande, att den fasta
egendomen kan anses mera omedelbart än hvarje annat beskattningsföremål
draga nytta af det skydd och hägn, staten bereder, och att
skatten måste till en del anses såsom en godtgörelse till det allmänna
8
för individens rätt att med andras uteslutande förfoga öfver och tillgodogöra
sig en del af statens territorium. Äfven om man ställer sig
på den ståndpunkt, att man anser den direkta skatten till staten böra
utgöras utan allt afseende å de fördelar, den skattskyldige af staten
emottager, allenast i förhållande till skatteförmågan, lärer man emellertid
icke kunna undgå att erkänna, att, på sätt äfven medgifves i motiveringen
till det föreliggande förslaget, den särskildt förmånliga ställning,
sjelfva eganderrätten till fastighet medför, jemväl verkar en icke
oväsentlig höjning i skatteförmågan, alldeles oafsedt att den af fastigheten
härflytande inkomstens egenskap af fonderad obestridligen verkar
i samma riktning.
Förklaringsgrunden må nu vara hvilken som helst, ett sakförhållande
är emellertid, att i alla de länder, hvilkas skattepolitik kan
tjena oss till föredöme, den fasta egendomen drabbas af särskild fastighets-
eller förmögenhetsskatt, äfven der en, fastighetsafkomsten omfattande
inkomstbeskattning finnes införd. Man hör understundom
uppgifvas, att i England någon nämnvärd fastighetsbeskattning icke
skulle bestå utom den inkomstbeskattning, som drabbar afkomsten af
sådan egendom. Denna uppfattning torde dock vid närmare granskning
visa sig icke vara fullt hållbar. Visserligen har den å den engelska
jorden hvilande grundskatten till staten numera till en del upphört
att utgå. Men bortfallandet af denna del, som för öfrigt icke afskrifvits
utan aflösts efter skattens kapitaliserade belopp, har ännu
icke nedbragt skattens afkastning med mera än omkring hälften. Vidare
har äfven den i England utgående skatten på bebodda hus delvis
karakteren af fastighetsskatt; och slutligen bör i fråga om de engelska
fastigheternas beskattning ihågkommas, att den del af de engelska
kommunernas ganska ansenliga inkomstbehof, som täckes genom egentlig
beskattning (ungefär hälften af hela inkomsten), i sin helhet uttages
genom direkt beskattning af fastigheterna inom de respektive
kommunerna, under det att det rörliga kapitalet och dess afkastning
likasom andra inkomster åtnjuta frihet från den kommunala beskattningen.
Vidare skulle man möjligen vilja hänvisa på det förhållande, att
i Preussen staten genom den år 1893 vidtagna skattereformen afstått
från grundskatt och byggnadsskatt. Men härvid bör märkas, dels att
dessa skattearter i allt fall fortfarande komma att drabba fastigheterna,
då desamma endast, med anledning af det trängande behofvet af en
reform i kommunalbeskattningen, öfverlåtits åt kommunerna, dels ock
att i sammanhang härmed införts en särskild förmögenhetsskatt, hvil
-
9
ken naturligtvis, vid sidan af inkomstskatten, drabbar, förutom det
rörliga kapitalet, jemväl deu fasta egendomen.
Hos oss är, sedan den af 1892 års urtima Riksdag beslutade
gnindskatteafskrifningen hunnit genomföras, bevillningen af fast egendom
den enda å sådan egendom hvilande skatt till staten. Anser man
nu, med en allmän inkomstskatt såsom slutligt mål för reformerandet
af den direkta statsbeskattningen, att ifrågavarande afkastningsskatt
bör utbytas mot skatt å inkomst af fast egendom, torde man, så vida
en rättvisare beskattning skall åstadkommas, icke kunna underlåta att
dervid äfven taga hänsyn så väl till de särskilda, i penningevärde icke
uppskattbara förmåner, hvilka eganderätt till fastighet, medför, som ock
till den af fastighet härflytande inkomstens egenskap af fonderad, vare
sig nu erforderligt beaktande af dessa omständigheter kan ske inom
inkomstbeskattningens ram eller icke. Att denna grundsats äfven erkänts
i det föreliggande förslaget, framgår dels af motiveringen för de
ofvan omförmälda föreslagna inskränkningarne i rätten till skuldränteafdrag
samt bevillningsfritt afdrag och existensminimum i afseende å
inkomst af fast egendom, dels öck af hvad som anföres i sammanhang
med motiveringen för den föreslagna högre beskattningen å ränta af
utlånade penningar och obligationer. Till stöd för de nyssberörda inskränkningarna
åberopas nemligen, bland annat, det förhållande, att
någon särskild förmögenhetsskatt å fast egendom icke förekommer,
sammanstäldt med den omständighet, att eganderätt till sådan egendom
medför en särskildt förmånlig ställning i så väl socialt som^politiskt
hänseende. »Denna ställning» — heter det vidare — »torde nemligen
icke blott i och för sig betinga en viss skattskyldighet till staten
utan lärer äfven, med afseende å derå grundad kredit och dylika förhållanden,
få anses verka en icke oväsentlig höjning i skatteförmågan.»
I fråga åter om högre beskattning af fonderad inkomst anföres, att
man icke bör förbise, att till en sådan högre beskattning verka, hvad
inkomst af fast egendom beträffar, de å visst slag af fastighet ännu
hvilande särskilda skatter likasom ock de föreslagna bestämmelserna
rörande beräkningen af sådan inkomst, hvilka antagits i tillämpningen
ganska allmänt leda dertill, att taxerade inkomsten af fast egendom
komme att öfverstiga den verkliga, i betraktande hvaraf någon högre
inkomstskatt icke kunde förordas för detta slag af fonderad inkomst.
Härvid bör dock tillses, om och i hvad mån berörda bestämmelser,
hvilka äro de enda i förslaget, som åsyfta någon högre beskattning
af den fasta egendomen, också äro egnade att fylla denna uppgift.
Hvad då först beträffar de föreslagna begränsningarna i afdrags
2
-
10
rätten vid taxering af inkomst af fast egendom, är det väl sant, att
de innebära garanti för en viss stabilitet i skattens afkastning och sålunda,
der de vinna tillämpning, verka på samma sätt som en fastighetsskatt;
men denna verkan ernås derigenom, att dels egarne af fastigheter,
hvilka äro så högt intecknade, att räntan å skulden öfverskjuter
40 procent af fastighetsafkastningen, ändock icke kunna komma i åtnjutande
af skuldränteafdrag till större belopp än nämnda procenttal,
dels egarne af smärre fastigheter icke skulle få åtnjuta så stor lindring
i beskattningen, som enligt grunderna för inkomstbeskattningen skulle
tillkomma dem. Önskligare hade väl varit, att fastighetsbevillningens
natur af fastighetsskatt kunnat tillvaratagas på ett sätt, som företrädesvis
drabbat egare af större, gravationsfria eller i mindre grad gäldbundna
fastigheter. Begränsningarna i afdragsrätten torde sålunda icke
kunna anses väl öfverensstämma med fordringarna på en rättvis beskattning,
på samma gång som de icke synas gifva annat än ett mindre
tillfredsställande uttryck åt grundsatsen om beskattning af ofvan berörda,
med eganderätten till fast egendom förenade förmåner.
Vidkommande derefter frågan, huruvida fastighetsinkomstens egenskap
af fonderad kan anses vederbörligen beaktad i det föreliggande
förslaget, torde man till en början kunna lemna utan afseende den
gjorda erinran om de å visst slag af fastighet ännu hvilande särskilda
skatter, då dessa, hvilka, såsom ock framhållits, icke drabba all fastighet,
äro bestämda att inom den allra närmaste framtiden upphöra att.
utgå. Återstår då det uppgifna förhållandet, att taxerade inkomsten
af fast egendom skulle öfverstiga den verkliga. Men huruvida detta
antagande i allmänhet kan anses öfverensstämma med rätta förhållandet,
lärer väl skäligen kunna betviflas. Hvad jordbruksfastighet beträffar,
skall ju i den taxerade inkomsten inbegripas äfven inkomsten af det i
jordbruksnäringen nedlagda kapital och arbete, hvilka senare icke inverka
på taxeringsvärdet. I ganska många fall lärer nog motsatsen
till berörda antagande inträffa, och i alla händelser torde ingalunda
genom det framlagda förslaget kunna åstadkommas en beskattning af
fastigheterna, jemförlig med den, som enligt samma förslag skulle drabba
viss del af det rörliga kapitalet.
Med afseende å hvad sålunda anförts, håller komitén före, att
enligt förslaget den fasta egendomen och särskildt jordbruksfastighet
skulle blifva allt för lindrigt beskattad i jemförelse med andra beskat.tningsföremål.
Detta framgår också uppenbarligen, om man närmare
granskar verkningarne af de föreslagna ändringarne i grunderna för
bevillningens utgörande. Dessa skulle nemligen, då man utgår från de
11
vid förslaget fogade beräkningar och tillämpar dessa på 1893 års taxering,
i afseende å inkomstresultatet för statskassan blifva följande:
bevillning för inkomst af jordbruksfastigheterna skog kr. 1,045,235
„
för annan fastighet ......................................... ,,
490,917
„
för inkomst af andra inkomstkällor............
„ 3,673,561.
I ofvanstående beräkning ingår, såsom synes, äfven bevillningen
å inkomst af skog bland den af jordbruksfastighet utgående bevillning.
Bortser man emellertid från skogen och tager hänsyn endast till jordbruket,
finner man, på sätt äfven kammarrätten erinrat, att den för
det egentliga jordbruket använda fasta egendomen jemte det i jordbruksnäringen
nedlagda kapital och arbete icke skulle komma att drabbas
af bevillning till högre belopp än omkring 800,000 kronor, under det
att kapital och arbete skulle bidraga till bevillningens slutsumma med
ungefär 4| gånger detta belopp; och dock är ju jordbruket utan gensägelse
vårt kapitalfattiga och i iudustrielt hänseende jemförelsevis föga
utvecklade lands hufvudnäring.
Förberörda år 1893 utgick bevillningen sålunda:
för jordbruksfastighet................................... kr.
1,352,135
„ annan fastighet........................................ ,,
768,317
„ inkomst af kapital
och arbete ............. „
3,103,161.
Det nuvarande förhållandet mellan å ena sidan den fasta egendomens
samt å andra sidan det rörliga kapitalets och arbetets beskattning
innebär, såsom man häraf finner, en, jemfördt. med hvad förslaget
innehåller, vida högre bidragsskyldighet för både jordbruksfastighet
och annan fastighet, på samma gång som kapital och arbete äro ansenligt
lägre beskattade. Detta oaktadt har någon egentlig klagan väl
icke hittills försports, att allmänna bevillningen skulle oskäligt drabba
den fasta egendomen i jemförelse med andra beskattningsföremål. Det
kan ock förtjena erinras, att under de mångåriga förhandlingarna i
grundskattefrågan aldrig någon annan ändring i fastighetsbevillningen
ifrågasattes, än att den förmånligare ställning med afseende å denna
bevillning, som jordbruksfastighet då intog, skulle i sammanhang med
grundskatternas afskrifning upphöra.
Vidare torde böra undersökas i hvad mån de föreslagna ändrade
grunderna för den nuvarande tastighetsbevillningens utgörande öfverensstämma
med fordringarna på en allmän inkomstskatt. I förslagets
12
motivering har visserligen uttryckligen betonats, att detsamma icke är
annat än ett steg i riktning mot den allmänna inkomstskatten såsom
mål för den direkta statsbeskattningens ordnande; men en dylik undersökning
lärer icke desto mindre här vara på sin plats. Dervid märkes
då först, att sättet för afkastningens beräkning icke innebär en uppskattning
af den verkliga inkomsten. Man skulle visserligen, hvad åtkomsten
af jordbruksfastighet beträffar, kunna hänvisa till, att denna
enligt den engelska inkomstskattelagen taxeras på ett sätt, som i viss
mån liknar det nu föreslagna, i det att afkomsten beräknas efter arrendevärdet.
Men oafsedt att denna norm för beräkningen har ett helt annat
värde i ett land, der jordens brukning genom arrendatorer är regel,
gälla i England särskilda bestämmelser, hvilka tjena såsom korrektiv
mot oriktig taxering af fastighetsafkomst. Så t. ex. beviljas nedsättning
i skatten, om det visas, att den verkliga afkomsten af jordbruket
är lägre än den taxerade. Äfvenså är omedelbar taxering af sådan
afkomst medgifven enligt de regler, hvilka gälla för taxering af inkomst,
som härflyter af yrkesmässig näring.
Det föreliggande förslaget synes vidare icke taga den hänsyn till
åtkomstens fördelning olika personer emellan, som betingas af inkomstskattens
begrepp. I afseende härå må till eu början erinras, att egare
af utarrenderad jordbruksfastighet skulle erlägga bevillning för hela
den af fastigheten härflytande inkomst och arrendatorn vara helt och
hållet befriad från bevillning för dylik inkomst. Helt annorlunda förfar
man i England, der afkomsten, så vidt möjligt är, vid taxeringeu
uppdelas mellan de olika personer, hvilka af densamma erhålla del, och
der, äfven om hela skatten i första hand erlägges af en person, denne
dock är genom fullt betryggande lagbestämmelser tillförsäkrad att i
sista hand icke vidkännas större del af skatten, än som på hans verkliga
inkomst belöper.
En alldeles likartad anmärkning gäller i fråga om skuldränteafdraget.
I sjelfva verket är det en oafvislig fordran på en inkomstskatt,
att vid taxeringen eu obegränsad rätt till sådant afdrag medgifves.
Enligt den kontinentala inkomstskattelagstiftningen sker detta
på det sätt, att, sedan inkomsterna ur den skattskyldiges alla inkomstkällor,
hvar för sig, faststälts, från summan af dessa inkomster afdrag
eger rum för alla skuldräntor och andra med dessa likartade utbetalningar,
som åligga den skattskyldige. I England är visserligen det
formela förfarandet ett annat, i det att gäldenäreu förskjuter den å
skuldräntan belöpande skatt; men resultatet blifver dock detsamma, enär
han eger ovägerlig rätt att vid räntebetalningen göra afdrag för det
13
förskjutna skattebeloppet. Enligt förslaget åter skulle en dubbel begränsning
af rätten till skuldränteafdrag ega rum. Först och främst
skulle sådana afdrag icke få ega rum från totalinkomsten utan begränsas
till afkomsten af den inkomstkälla, till hvilken skulden enligt närmare
bestämda regler skulle anses hänföra sig. Redan detta fixerande af
skulden vid viss inkomstkälla måste komma att medföra större eller
mindre godtyckligheter i beskattningen. Men vidare är det tydligt,
att det på detta sätt beräknade totala nettoinkomstbeloppet i ett flertal
fäll kommer att vida öfverskjuta den verkliga nettoinkomsten, och att
denna senare öfver hufvud taget endast i undantagsfall kan på detta
sätt vinna ett fullt motsvarande uttryck. Ännu mindre kan emellertid
detta blifva förhållandet, då derjemte, på sätt förslaget äfven innehåller,
skuldränteafdraget icke får utgå fullt ens inom det sålunda begränsade
området utan, såsom i fråga om afdraget från inkomst af fast egendom,
inskränkes till högst 40 procent af inkomstens belopp. Den praktiska
påföljden af denna senare inskränkning skulle, såsom kammarrätten
äfven anmärkt, blifva, att t. ex. en fastighetsegare, hvars räntor
å gäld uppginge till 70 eller 80 procent af den taxerade inkomstens
belopp, finge erlägga lika hög bevillning som den, hvars räntor belöpte
sig till blott 40 procent af inkomsten.
I motiveringen till de föreslagna bestämmelserna rörande skuldränteafdraget
heter det, bland annat, att, dä man i afseende å sättet
att beräkna inkomsten af en så vigtig inkomstkälla som fast egendom
måst åtuöjas med bestämmelser, hvilka så väsentligt afvika från grunderna
för den rena inkomstskatten, det icke kunde blifva fråga om att
medgifva skuldräntornas afdragande från totalinkomsten. Utan tvifvel
är detta riktigt; men detta innebär också, enligt komiténs förmenande,
ett konstaterande af omöjligheten att vid den föreslagna fastighetsbeskattningen
tillämpa inkomstskattens fordran på skuldränteafdrag. Att
detta icke är möjligt utan att komma till ohållbara resultat, beror derpå,
att bestämmelserna rörande inkomstens beräknande, långt ifrån att
öfverensstämma med inkomstskattens fordringar, tvärtom allt fortfarande
ansluta sig till principerna för en afkastningsskatt; men vid en sådan
skatteform som den sist nämnda, hvilken är en ren objektskatt och
alltså icke beaktar den person, bland hvars inkomster afkastningen
ingår, kan icke finnas plats för medgifvande af något som helst afdrag
för skuldränta.
Af det ofvan anförda rörande den föreslagna fastighetsbeskattningens
egentliga karakter följer ock, att, enligt komiténs åsigt, icke
heller någon tillämpning å fastighetsafkomsten af det, uteslutande i
14
inkomstskattens egenskap af subjektskatt grundade medgifvandet af
frihet från eller lindring i bevillningen för smärre inkomstbelopp är
befogad. Så länge fastighetsbevillningen har karakteren af en afkastningsskatt,
bör den äfven i detta afseende hållas strängt skild från bevillningen
för inkomst af »kapital och arbete». Man skulle kunna anmärka,
att redan nu gällande bevillningsförordning icke konseqvent
upprätthåller denna åtskilnad, då ju 17 § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna
stadgar, att vid tillämpning af 11 § 1 mom. i bevil 1-  ningsförordningen, angående befrielse från eller lindring i bevillning
för inkomst af kapital eller arbete, jemväl den behållna afkomsten utaf
skattskyldig tillhörande fast egendom skall tagas i beräkning vid bestämmandet
af hans sammanräknade årsinkomster. Komitén lemnar
derhän, i hvad mån fog för denna anmärkning förefinnes, men kan i
detta sammanhang icke underlåta att fästa uppmärksamheten derå, att,
enligt hvad inom komitén blifvit upplyst, bestämmelserna i denna paragraf
gifvit anledning till olika tolkning i olika orter och förty synas tarfva
ett förtydligande. Dervid torde, i händelse förslaget om beskattning
af utdelning från aktiebolag eller enskild sedelutgifvande bank vinner
afseende i den form, komitén här nedan förordar, jemväl böra i paragrafen
intagas föreskrift derom, att hela beloppet af den utdelning af
ifrågavarande slag, som tillkommer skattskyldig, skall tagas i beräkning
vid bestämmande af hans sammanlagda inkomster.
Äfven om man frånser det, enligt komiterades förmenande, principielt
oberättigade uti att medgifva frihet från eller lindring i bevillningen
för den enligt förslaget beräknade afkomsten af fast egendom,
torde man icke heller ur billighetssynpukt kunna göra gällande, att
ett sådant medgifvande är i lika hög grad påkalladt för de mindre
fastighetsegarne som för de smärre inkomsttagare, hvilka äro hänvisade
uteslutande till andra inkomstkällor än fastighet. Till stöd för detta
omdöme må i fråga om de mindre jordbruken särskildt framhållas det
tillfälle, som är egaren beredt att å egendomens brukning stadigvarande
tillgodogöra den egna arbetskraften. Att, bland andra förmåner af
eganderätten, denna sistnämnda i allmänhet icke erhåller något uttryck
i taxeringsvärdet, torde kunna slutas af det kända förhållande, att de
mindre jordegendomarne ej sällan betinga en köpeskilling, icke obetydligt
öfverstigande taxeringsvärdet, då deremot motsatsen ganska
ofta inträffar i fråga om de större. För öfrigt skulle förslaget medföra
lindring i bevillningen icke blott för de smärre fastigheternas egare
utan äfven för fastighetsegare, hvilka visserligen icke kunna anses vara
i ekonomiskt afseende mindre väl lottade. Enligt förslaget skulle t. ex.
15
sådant afdrag eg a rum ännu för den, som egde skuldfri jordbruksfastighet
af 36,000 kronors taxeringsvärde eller skuldfri annan fastighet af
43,000 kronors taxeringsvärde.
Slutligen bör man icke heller lemna utan afseende de tekniska
svårigheterna vid genomförandet af förslaget om tillämpning af stadgandena
angående frihet från eller lindring i bevillningeu jemväl för
afkomst af fast egendom. För denna tillämpning förutsättes nemligen,
att den beräknade »inkomsten» af fastighet öfverföres till inkomsttaxeringslängden,
hvilket, såsom liera af de hörda länsstyrelserna erinrat,
kommer att vålla så väl bevillningsberedningarnas ordförande som debiteringsförrättarne
ett synnerligen stort besvär och försvåra arbetets medhinnande
inom föreskrifven tid.
Då komitén alltså anser, att förslaget, i hvad det afser de nu
behandlade ändringarne i fastighetsbeskattningen, skulle, derest det
godkändes, komma att medföra en allt för låg beskattning af den fasta
egendomen; då, äfven om en rättvis och skälig beskattning af sådan
egendom skulle kunna åstadkommas uteslutande inom inkomstbeskattningens
ram, det åtminstone lärer få anses nödigt att på annat sätt,
än som nu föreslagits, beakta den af sådan egendom härflytande inkomstens
egenskap af fonderad, i synnerhet om man underkastar inkomst
af rörligt kapital en förhöjd beskattning; och då slutligen förslaget,
hvars tillämpning för öfrigt skulle vara förenad med afsevärda tekniska
svårigheter, innebär den oegentlighet, att, ehuru skatten i verkligheten
fortfarande blefve en afkastningsskatt, vid dess påförande skulle tilllämpas
bestämmelser, som endast vid en inkomstskatt ega berättigande,
kan komitén för sin del icke tillstyrka, att förslaget i förevarande del
vinner afseende.
Enligt det föreliggande förslaget skulle i allmänhet sådan afkastning
af jordbruksfastighet, som vinnes derigenom, att egendomen användes
för annat ändamål än jordbruk, beskattas genom ren inkomstbevillning.
Särskildt skulle afkastning af skog utöfver husbehofvet
sålunda beskattas. Hvad som företrädesvis varit bestämmande för hithörande
delar af förslaget, har varit syftet att med beskattning på ett
verksammare sätt än hittills träffa vissa inkomstarter. I afseende å dem
bland de i ämnet föreslagna bestämmelser, hvilka röra beskattningen
af skogens afkastning, och beträffande hvilka komitén enligt sitt upp
-
16
drag har att yttra sig, har emellertid, såsom af förslagets motivering
framgår, äfven hänsyn till den kommunala beskattningen gjort sig
gällande.
För genomförande af den förändrade beskattningen af skogens
afkastning har i hufvudsak upptagits det af särskilde komiterade år
1891 afgifna förslag i ämnet. Enligt detsamma i den form, hvari det
nu framställts, skulle vid taxering af jordbruksfastighet väl skogsmarkens
värde i taxeringsvärdet inbegripas, men deremot hänsyn till växande
skog tagas allenast i den mån, den användes till husbehof, utom vid
uppskattning af skogsområde, som af staten innehades, då skogens
hela värde skulle i fastighetens inbegripas. Afkomsten af skog, utöfver
det till följd häraf uti beräknade inkomsten af fast egendom inbegripna
husbehofvet, skulle taxeras såsom inkomst af handel eller näring enligt
de för denna inkomstart gällande bestämmelser, dervid afdrag skulle
få åtnjutas för, bland annat, äfven köpeskillingen för skogen. På sistberörda
sätt skulle sålunda taxeras »försäljning af skog eller skogseffekter
från egen eller annans mark, virkesfångst från egen eller
annans mark för annat ändamål än husbehof äfvensom virkesfångst
från skogsområde, som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag».
Komitén kan ingalunda underkänna vigten af de skäl, som åberopats
till stöd för förslaget att införa en ren inkomstbeskattning för
afkastningen af skog utöfver husbehofvet. Allra minst vågar komitén
söka göra gällande, att det nuvarande sättet för beskattning af skogens
afkastning visat sig tillfredsställande. Men komitén har å andra sidan
icke heller kunnat förbise, att äfven det nu föreliggande förslaget är
behäftadt med betänkliga brister. Dit hörer till eu början saknaden
af bestämmelser, enligt hvilka den, som genom arf, gåfva, testamente
eller fideikommissrätt bekommit skog, kunde få åtnjuta afdrag vid inkomstens
taxering, motsvarande det, hvilket köpare skulle, enligt förslaget,
erhålla för köpeskillingen. Ty icke kan det vara förenligt med
grunderna för en rättvis beskattning, att, såsom enligt förslaget skulle
blifva förhållandet, den, som t. ex. ärft skog, skall skatta icke allenast
i den mån, han afyttrar den afkastning, som skogskapitalet med bevarande
af sitt framtida bestånd kan lemna, utan äfven för den del af
sjelfva skogskapitalet, som han tilläfventyrs derutöfver genom försäljning
frigör. Denna senare transaktion medför i sjelfva verket icke
någon inkomst. Särskildt framstår obilligheten af ett sådant beskattningssätt
i det fall, att arflåtareri åtkommit skogen genom köp och vid
17
dödstillfället ännu icke hunnit att af skogen tillgodogöra sig så stor
afkastning, som motsvarar köpeskillingen.
Vidare torde den i förslaget erkända rätten för köpare af skog
att vid taxering af hans af skogen härflytande inkomst tillgodonjuta
afdrag för köpeskillingen svårligen kunna genomföras på det sätt, som
förslaget innehåller. Enligt detta skulle beskattningsbar inkomst anses
uppkomma först efter det, att skogen utöfver husbehofvet lemnat afkastning,
som till fullo betäckt kostnaden för skogens förvärfvande.
Att utröna tidpunkten, då köpeskillingen vore till fullo amorterad,
blefve emellertid, föreställer sig komitén, för taxeringsmyndigheterna
förenadt med så stora svårigheter, att det näppeligen vore möjligt på
annat sätt än med tillhjelp af en noggrann bokföring. Denna kunde
uppenbarligen icke tänkas verkstäld af nämnda myndigheter. Icke
heller torde den kunna åläggas den skattskyldige; och om äfven denne
fullgjorde densamma, saknades ju tillfälle till kontroll från det allmännas
sida å bokföringens riktighet. De af den skattskyldige tilläfventyrs
afgifna deklarationer torde så mycket mindre hafva något värde för
detta ändamål, som dessa, äfven om eljest upplysningar genom dem
kunnat vinnas, måste, enligt förslaget, efter fem års förlopp förstöras.
Att i hvarje fall särskilda svårigheter komme att möta med afseende å
skog, som inköpts före de nya bestämmelsernas trädande i kraft, är
tydligt, i synnerhet om köpet skett för längre tid sedan. Med afseende
å berörda förhållanden kunde det knappast undvikas, att taxeringen
mången gång blefve godtycklig. För öfrigt komme nog exempel icke
att saknas på, att inkomst af skog helt och hållet undandroges skatt.
Till stöd för detta antagande behöfver komitén endast erinra om det
af kammarrätten förutsatta fall, att en person öfverlemnade af honom
förut bedrifven sågverksrörelse till ett bolag, i hvilket han och de, som
förut jemte honom såsom förlagsmän varit intresserade i affären, inginge
såsom delegare. Innan bolaget kunde taxeras för inkomst, skulle den
betingade köpeskillingen vara genom afverkning till fullo amorterad.
Om dertill öfverlåtelsen skett, innan säljaren amorterat den af honom
erlagda köpeskillingen och någon skatt sålunda icke heller erlagts under
den tid, skogen befunnit sig i hans hand, kunde det hända, att den
tid, under hvilken afverkningen drefves skattefritt, komme att omfatta
en ganska lång följd af år. Härvid kan visserligen anmärkas, att den
vinst, säljaren erhållit genom öfverlåtelsen, skulle beskattas; men huruvida
detta i hvarje fall blefve möjligt, kan väl betviflas. För en sådan
möjlighet måste åtminstone förutsättas, att taxeringsmyndigheterna, på
samma gång de egde kännedom om storleken af den afkastning, säljaren
3
18
före öfverlåtelsen tillgodogjort sig af skogen, finge rigtig uppgift om
den godtgörelse, som för öfverlåtelsen betingats, så att icke en för låg
sådan af säljaren uppgåfves.
Då komitén icke ser sig i stånd att komplettera förelaget med
bestämmelser, som afhjelpa nu anmärkta brister och olägenheter, finner
komitén sig icke kunna biträda detsamma. Men äfven andra omständigheter
tillkomma, som, enligt komiténs förmenande, böra föranleda,
att planen på införandet af en ren inkomstbeskattning af skogens afkastning
frånträdes. Hit hör först och främst ovissheten om verkan i
statsfinansielt hänseende af en sådan åtgärd. Man får nemligen icke
underskatta den nedsättning i taxeringsvärdet å jordegendomar, försedda
med skog, som deraf skulle blifva en följd. Skogsafkastningen
å en mängd små egendomar skulle otvifvelaktigt blifva så obetydlig,
att efter tillämpning af bestämmelserna om bevillningsfritt afdrag ingen
eller ringa beskattningsbar inkomst af denna afkastning återstode, och
svårigheterna i afseende å inkomstens taxering blefve här måhända
ändå mera betydande än i fråga om de större egendomarne. Men
vidare bör ock, då det förevarande förslaget afser, icke blott att tillföra
staten ökade skattebidrag från skogen, utan äfven att i beskattningsafseende
tillgodose de kommuner, der skogen är belägen, framhållas
faran af den rubbning i kommunernas hushållning, som förslaget, derest
det godkändes, kunde föranleda genom den ojemnhet, hvarmed ifrågavarande
skattebidrag komme att inflyta, då en kommun ena året kunde
erhålla sådana bidrag till högt belopp, men andra år endast till ringa
belopp eller alldeles icke. För att rätt, fatta innebörden af denna olägenhet
bör man besinna, att, enligt bestämmelserna om den kommunala
beskattningen, kommunen icke kunde under de år, då skogsafverkning
i större utsträckning bedrefves inom dess område, uttaxera mera än
som erfordrades för kommunens utgifter under budgetåret, och att
sålunda något afsättande af medel för följande år icke kunde ifrågakomma.
Komitén håller deremot före, att det icke skulle möta oöfverstigliga
svårigheter att med bibehållande af fastighetsbevillningen såsom
beskattningsform för skogens afkastning ernå ett mera tillfredsställande
resultat. Ett oeftergifligt vilkor härför vore dock tvifvelsutan, att i
bevillningsförordningen infördes något stadgande, som nödgade taxeringsmyndigheterna
att vid taxeringen icke lemna skogens värde obeaktadt.
I sådant syfte torde man lämpligen kunna, på sätt förenämnda
1891 års komité föreslagit, stadga, att vid taxeringen särskilda värden
skulle åsättas inrösningsjord och afrösningsjord. Ett ytterligare vilkor
19
för det angifna målets ernående torde vara, att möjlighet beredes
jordegare, som åt annan person upplåtit skogsområde eller afverkningsrätt
å egendomen, att vid nästa allmänna fastighetstaxering få skattskyldigheten
till vederbörlig del Överflyttad på den, till hvilken sådan
öfverlåtelse skett. För detta ändamål torde vid sådant taxeringstillfälle
särskilda värden böra af taxeringsmyndigheterna åsättas den öfverlåtna
ståndskogen och skogen i öfrigt, så snart egaren gjort anmälan
om upplåtelsen med uppgift om beloppet af den derför betingade godtgörelse
och, ifall upplåtelsen skett till utländing, med bifogande derjemte
af intyg derom, att denne ställt säkerhet för belöpande umgälder
till stat och kommun. Oafsedt en på nu antydda grunder ordnad beskattning
af skogens afkastning, borde naturligtvis inkomst, som vunnes
genom köp och försäljning af skog och skogseffekter, der sådan verksamhet
drefves såsom formlig handelsrörelse, beskattas på samma sätt
som inkomst af annan handel.
Ehuruväl det föreliggande förslaget icke direkt upptager någon
högre beskattning för den fonderade inkomsten i allmänhet, har dock
undantag gjorts för visst slag af sådan inkomst, nemligen för hvad
bevillningsförordningen betecknar såsom inkomst af kapital, hvilken
åtgärd motiverats dermed, att detta slag af inkomst framför alla andra
torde kunna anses bereda ökad skatteförmåga. Enligt förslaget skulle
för inkomst af ifrågavarande slag bevillning utgöras efter en med
hälften ökad skattefot, hvilket emellertid af tekniska skäl uttryckts så,
att inkomst af kapital skulle i och för bevillningens påförande ökas
med hälften, under det att skattefoten för sådan inkomst blefve lika
hög som för all annan.
Emot eu högre beskattning af nu ifrågavarande slag af inkomst
har komitén väl icke något att erinra, men kan dock icke tillstyrka
förslaget i oförändradt skick. Det vore nemligen, enligt komiténs åsigt,
icke billigt, att den förhöjda beskattningen tillämpades i de fall, då
den skattskyldiges sammanlagda årsinkomster icke uppginge till visst
minimibelopp. De små inkomsttagarne kunna ju icke anses ega någon
afsevärdt, ökad skatteförmåga derför, att någon del af deras inkomst
härflyter af kapital. Gränsen, vid hvilken den förhöjda beskattningen
skulle göras gällande, torde böra bestämmas så, att den icke sammanfölle
med något steg i den degressiva skatteskalan, enär eljest olikheten
20
i beskattning blefve allt för stor mellan dem, som feomme öfver, och
dem, som komme under samma gräns; och finner komitén sig med
afseende härå böra, under förutsättning att berörda skala skulle få det
utseende, som förslagets 15 § utvisar, tillstyrka den ändring i förslaget,
att, derest den skattskyldiges å en eller flera orter uppskattade
årsinkomster, deri inbegripna äfven hustruns, sammanlagda icke uppgå
till 1,500 kronor, någon förhöjning af deri ingående kapitalinkomst
icke må ega rum.
Icke heller torde det, då det befunnits nödigt ordna denna beskattning
så, att förhöjningen i skatten skulle inträda äfven i fråga om de
kommunala utskylderna, vara rådligt att stadga en så ansenlig förhöjning
som 50 procent. Komitén för sin del anser sig icke kunna
förorda mera än 20 procent, d. v. s. att uppskattade inkomsten af
ifrågavarande slag höjes med en femtedel.
Förutom högre beskattning af ränta å obligationer och utlånade
penningar upptager förslaget äfven en förhöjd beskattning för det i aktieföretag
nedlagda kapital, i det att enligt förslaget delegare i aktiebolag
och enskild sedelutgifvande bank skulle beskattas för utdelningen från
bolaget eller banken, jemte det att bolaget eller banken fortfarande
skulle utgöra bevillning för sin inkomst. Sådan utdelning skulle vid
taxeringen hänföras till »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur».
Komitén medgifver, att åtskilliga omständigheter tala för beskattning
både af vinsten å aktieföretaget och af utdelningen. Dock synes
det icke komitén rådligt att genomföra en sådan beskattning så strängt
som enligt förslaget. Beskattar man bolaget på samma gång som de
enskilde delegarne, måste man väl betrakta de senare såsom förlagsgifvare
åt bolaget. Men ett sådant betraktelsesätt borde, såsom i åtskilliga
utländska skattelagar föreskrifves^ leda till medgifvande af afdrag
för skälig ränta å det inbetalda aktiekapitalet vid bolagets taxering.
Mot ett dylikt medgifvande torde dock hos oss stora betänkligheter
möta på grund af kommunalbeskattningens sammanhang med statsbeskattningen.
Ifrågasättas kunde visserligen vid sådant förhållande
att välja ett annat förfaringssätt, hvarpå den utländska lagstiftningen
äfvenledes erbjuder exempel, nemligen att i stället låta afdragsrätten
göras gällande vid den enskilde aktieegarens taxering, så att denne
finge åtnjuta ränteafdrag å det för hans aktie inbetalda kapital. Men
21
äfven härför torde afsevärda hinder möta, ty ett efter aktiens nominela
värde beräknadt afdrag skulle säkerligen komma att kännas såsom
ojemnt verkande, och för afdragets beräkning efter det belopp, för
hvilket den skattskyldige förvärfvat aktien, skulle hvarje principiel
grund saknas, hvarförutom den, som genom arf, gåfva eller testamente
åtkommit aktie, på detta sätt näppeligen skulle kunna komma i åtnjutande
af något afdrag.
Om man sålunda finner sig icke kunna på någotdera af dessa sätt
i förslaget införa den modifikation, som kan anses påkallad af bolagets
och delegarnes ofvanberörda inbördes förhållande, torde man vara hänvisad
till utvägen att bereda delegarne den lindring i beskattningen,
som må betingas deraf, att bolaget utan afdrag skattar för sin vinst,
sålunda, att utdelningen beskattas efter en lägre skattefot än annan
inkomst. Härvid måste emellertid skattefoten jemkas äfven med hänsyn
till det förhållande, att icke blott bevillning utan äfven kommunala
utskylder skulle komma att drabba utdelningen; och kan komitén med
afseende härå icke tillstyrka, att skattefoten sättes högre än till hälften
mot den för inkomst i allmänhet gällande, hvilket af tekniska skäl
lärer böra så uttryckas, att, för bevillningens påförande, sådan inkomst,
hvarom nu är fråga, skall upptagas med halfva sitt belopp.
Äfven en annan ändring i förslaget anser komitén erforderlig.
Skulle utdelning från aktiebolag eller enskild sedelutgifvande bank
taxeras såsom »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur», blefve
följden den, att skattskyldig, som för inköp af aktie eller lottbref upptagit
lån, enligt förslaget icke kunde vid taxering af sådan inkomst
få åtnjuta afdrag för låneräntan med mera än 20 procent af sin till
nämnda rubrik hänförliga inkomst, och att vid bifall till hvad komitén
här nedan föreslagit i afseende å »annan inkomst, af varaktig eller tillfällig
natur», icke ens något afdrag skulle ifrågakomma. I hvilketdera
fallet som helst kunde dock påföljden näppeligen stå i öfverensstämmelse
med hvad den ifrågavarande inkomstens art kräfver. Sådan inkomst
är nemligen till sin karakter närmast att hänföra till inkomst
af »kapital» och bör derför dit öfverflyttas, så att obegränsadt skuldränteafdrag
kan få ega rum. Då komitén alltså finner sig böra förorda,
att utdelning å aktier och lottbref hänföres till rubriken inkomst
af kapital, afser komitén dock naturligtvis icke, att sådan utdelning
skall drabbas af den skatteförhöjning, som förordats för ränta å obligationer
och utlånade penningar. Detta förhållande påkallar emellertid
endast en förändrad redaktion af förslagets 15 §.
22
I två afseenden skulle euligt förslaget en vidsträcktare rätt än för
närvarande medgifvas att vid taxeringen åtnjuta afdrag för ränta af skuld.
I afseende å rätten till sådant afdrag vid taxering af inkomst af fast
egendom har komitén här ofvan yttrat sig i sammanhang med frågan
om fastighetsbevillningens utbytande mot bevillning för inkomst af sådan
egendom. Det återstår för komitén att uttala sig angående det andra
fallet, i hvilket förslaget upptager eu i nu gällande bevillningsförordning
icke medgifven rätt till skuldränteafdrag vid taxering af inkomst,
nemligen beträffande »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur»,
der afdrag för ränta å skuld, på grund af hvilken sådant afdrag eljest
vid taxeringen icke medgifvits, skulle få ega rum med högst 20 procent
af inkomstens belopp.
Komitén har redan här ofvan haft tillfälle erinra om de fordringar,
som vid en genomförd allmän inkomstbeskattning måste ställas på
skattelagens bestämmelser om rätt till skuldränteafdrag. De anmärkningar,
hvilka komitén i sammanhang dermed fann anledning framställa
i afseende å förslagets bestämmelser rörande sådant afdrag vid
taxering af inkomst af fast egendom, ega äfven till stor del här tilllämplighet.
Men dessutom är det tydligt, att frågan om skuldränteafdrag
vid nu ifrågavarande inkomstart bör stå eller falla med frågan
om sådant afdrag vid inkomst af fast egendom; och då komitén icke
kunnat tillstyrka hvad förslaget i afseende å sistberörda fråga innehåller,
föranledes komitén att jemväl afstyrka medgifvandet af det föreslagna
afdraget vid »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur».
Det torde knappast kunna betviflas, att en af de förnämsta orsakerna
till; den öfverklagade bristen på jemlikhet i den nuvarande inkomstbeskattningen
är att söka i otillräckligheten af de upplysningar,
som stå taxeringsmyndigheterna till buds beträffandejjde skattskyldiges
inkomster. Enligt komiténs förmenande måste man för att kunna råda
bot på detta missförhållande öfvervinna de betänkligheter, som hittills
gjort sig gällande mot införande af obligatorisk sjelf deklaration. En
effektiv beskattning af inkomsten torde för öfrigt endast på detta sätt
kunna åstadkommas. Med denna uppfattning kan komitén icke annat
än gilla den princip, som beträffande detta ämne i förslaget gjorts
gällande. Äfven i afseende å grundsatsen, att fastighets egare eller
innehafvare bör vara skyldig att lemna uppgift angående fastigheten,
23
ansluter sig komitén till förslaget. Sådana uppgifter kunna nemligen,
äfven om den nuvarande fastighetsbevillningen bibehålies i hufvudsak
oförändrad, endast vara egnade att åstadkomma ett bättre taxeringsresultat
än för närvarande. Mot sättet, på hvilket grundsatsen om de
skattskyldiges förpligtande att lemna upplysningar till ledning för sin
taxering i förslaget genomförts, hafva emellertid anmärkningar blifvit
gjorda äfven af dem bland de hörda myndigheterna, hvilka i princip
medgifvit befogenheten af det tvång mot de skattskyldige, som deklarationen
innebär. Äfven komitén finner förslaget, särskildt i ett afseende,
tarfva vissa jemkningar för att kunna antagas.
Den enligt komiténs åsigt tyngst vägande anmärkning, som mot
förslaget i förevarande del framstälts, är nemligen den, att i detsamma
icke är tillräckligt sörjdt för hemlighållande af de uppgifter, hvilka de
skattskyldige afgifvit angående sina inkomstförhållanden. Särskildt är
det naturligtvis af yttersta vigt för näringsidkaren, att de af honom
meddelade nppgifter icke varda mera allmänt kända, och framför allt
att desamma, i hvad de kunna lemna ledning för utrönande af detaljerna
i hans affärsverksamhet, icke göras tillgängliga för koukurrenter.
Den uppgiftsskyldige näringsidkaren måste också anses fullt berättigad
fordra, att lagstiftningen ej mindre uppställer betryggande garantier för,
att dylika uppgifters innehåll icke yppas utom taxeringsmännens krets,
än äfven beaktar angelägenheten deraf, att antalet af de personer, hvilka
i och för taxeringen skola ega att granska uppgifterna och bland hvilka
kunna förekomma konkurrenter till den skattskyldige, i möjligaste mån
inskränkes. Men i berörda hänseende kan förslaget icke anses tillfredsställa
de skattskyldiges billiga fordringar, då bevillningsberednings
och beskattuingsnämnders samtlige ledamöter — hvilka i taxeringsnämnd
kunde enligt förslaget uppgå ända till åttio — skulle ega att
taga del af uppgifterna, och då taxeringsman, som bröte mot sin tystnadspligt,
icke skulle vara underkastad något som helst ansvar.
För afhjelpande af den olägenhet, som härrör af taxeringsmännens
stora antal, kunde man visserligen, i likhet med kammarrätten,
ifrågasätta en förändrad organisation af taxeringsmyndigheterna i syfte
att inskränka såväl dessas antal som antalet ledamöter. Komitén håller
dock före, att en sådan åtgärd icke är tillrådlig. Kännbara olägenheter,
särskildt med afseende å fastighetstaxeringen, skulle säkerligen
följa deraf. Deremot synes det icke böra möta några betänkligheter
att låta deklarationerna granskas endast af ett mindre antal ledamöter
i beredning eller nämnd. Komitén anser, att för ett tillfredsställande
taxeringsresultat icke kunde erfordras, att denna granskning verkstäldes
24
af flere än ordföranden och en af honom tillkallad ledamot, hvilken
senare borde kunna ombytas vid olika mål, allt efter som den ene eller
andre bland ledamöterne kunde antagas bäst känna den ifrågavarande
skattskyldiges förhållanden. Vid sådan granskning skulle dessutom
gifvetvis kronans ombud ega att vara tillstädes. För uppgifternas innehåll
borde sedermera visserligen redogörelse lemnas inom beredningen
eller nämnden, men endast i den mån, sådant funnes vara för taxeringen
oundgängligen nödigt. På detta sätt skulle tvifvelsutan olägenheten
af taxeringsmännens stora antal kunna undanrödjas; och enligt komiténs
åsigt kunde en sådan inskränkning i rätten att omedelbart granska
deklarationerna icke anses strida mot grundsatsen, att det är beredning
eller nämnd i sin helhet, som föreslår eller bestämmer och fastställer
taxeringen.
Angelägenheten att i möjligaste mån inskränka antalet af de personer
utan tjenstemannaansvarighet, hvilka i och för taxeringen skola
hafva tillgång till deklarationerna, har jemväl synts komitén böra föranleda
inskränkning i deklarationsskyldigheten beträffande handel eller
näring, som drifves såsom gemensam affär å skilda orter. Enligt förslaget
skulle angående sådan näring fullständig uppgift i hvarje fall
lemnas å alla de orter, der densamma enligt 14 § borde taxeras. Det
bör emellertid, enligt komiténs åsigt, kunna låta sig göra att i allmänhet
medgifva lindring i denna omfattande deklarationsskyldighet och endast
kräfva aflemnande af fullständig uppgift i den ort, der hufvudaffären
drifves, med rätt för den skattskyldige att i öfriga orter uppgifva allenast
summan af den beskattningsbara inkomsten, huru denna enligt
den skattskyldiges åsigt bör på de särskilda orterna fördelas, samt orten,
der fullständig uppgift aflemnats. En sådan mindre omfattande deklaration,
i mån af behof kompletterad genom kommunikation taxeringsmyndigheterna
emellan, torde kunna antagas i allmänhet göra tillfyllest.
I afseende å inkomst af vissa slags företag lära dock fullständiga deklarationer
i samtliga orterna svårligen kunna undvaras. Hit anser
komitén böra hänföras inkomst af kanal, jernväg eller annan farväg,
flottled eller annan farled samt af telefonanläggning och bankrörelse.
Hvad åter beträffar faran, att taxeringsmännen kunde åsidosätta
sin tystnadspligt, synes denna omständighet böra föranleda införandet
i förordningen af bestämmelser om ansvar och skadeersättningsskyldighet
för taxeringsman, som underlåter att ställa sig till efterrättelse
hvad honom i berörda hänseende åligger. Med sådana bestämmelser
skulle väl risken för obehöriga meddelanden angående deklarationerna
kunna anses väsentligen aflägsnad.
25
Till förekommande af deklarationernas missbrukande i konkurrenssyfte
har komitén slutligen ansett, att man borde i afseende å inkomst
af handel eller näring afstå från att, på sätt det till förslaget börande
deklarationsformulär n:r 2 innehåller, fordra specifika uppgifter angående
omkostnader för verksamhetens bedrifvande samt afskrifning å
inventariers värde.
Under förutsättning att de ändringar, komitén sålunda förordat,
varda genomförda, anser komitén förslaget i denna del egnadt att tillgodose
de skattskyldiges billiga fordran på möjligast grannlaga behandling,
utan att det med sjelfdeklarationen åsyftade mål för statsverket
äfventyras. För de ytterligare jemkningar i detaljbestämmelserna,
hvilka komiterade funnit ändamålsenliga, torde lämpligast vara att redogöra
under de särskilda paragraferna här nedan. Deremot bör här icke
lemnas oanmärkt, att ett oundgängligt vilkor, för att sjelfdeklarationen
skall kunna utan större olägenhet införas, naturligtvis är, att de i bevillningsförordningens
bestämmelser innefattade garantier för uppgifternas
behöriga hemlighållande icke göras kraftlösa genom bestämmelser,
hvilka falla utom bevillningslagstiftningens område, samt att komitén
med afseende härå funnit sig i annat sammanhang böra fästa uppmärksamheten
å behofvet af, att gällande tryckfrihetsförordning af sådan
anledning underkastas ändring i visst afseende.
Då komitén härefter går att i afseende å de delar af det föreliggande
förslaget, hvilka gifva uttryck åt dem bland de nya beskattningsgrundsatserna,
som komitén funnit sig böra i hufvudsak tillstyrka, i
detalj redogöra för de ändringar, hvilka synts påkallade af hvad här
ofvan anförts eller af annan anledning, får komitén förutskicka den
anmärkning, att det icke kunnat undvikas, att uti de förslag till ändrad
redaktion af vissa paragrafer eller delar af sådana, hvilka här nedan
framstälts, för sammanhangets skull jemväl sådana delar af författningsförslaget
influtit, öfver hvilka komitén icke haft att yttra sig, äfvensom
att vissa uttryck förutsätta bifall till det granskade förslaget, i
hvad detta afsér fastighetsbevillningens utbytande mot bevillning för
inkomst af fast egendom, och derföre, ifall komiténs afstyrkande af
berörda ändringsförslag vinner afseende, måste ändras i sammanhang
med den fullständigare omarbetning, som förslaget i sin helhet då måste
undergå. En sådan omarbetning torde i sakens nuvarande läge icke
4
26
kunna anses nödig, och i hvarje fall lärer den icke ingå i komiténs
uppdrag.
Af hvad ofvan i fråga om skogens beskattning anförts, följer
naturligtvis ock, att de bestämmelser, hvilka afse detta ämne, icke här
nedan beröras.
Förordningen.
9 §•
Komiténs här ofvan i principbetänkandet uttalade åsigt, att utdelning
å aktier och lottbref bör hänföras till inkomst af kapital, föranleder
komitén att föreslå följande förändrade lydelse af ifrågavarande
paragraf:
Till inkomst af kapital hänföres:
a)
ränta å utlånade eller i obligationer nedlagda eller hos bankinrättningar
eller enskilde insatta penningar; och
b)
utdelning, som delegare i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande
bank eger uppbära från bolaget eller banken.
11 §•
Mom. g) bör, derest komiténs förslag till lydelse af 9 § godkännes,
utgå.
14 §.
Med anslutning till hvad komitén här nedan under 19 § 2 mom.
föreslagit, borde i förevarande paragrafs andra moment efter ordet »farväg»
inskjutas orden »eller af telefonanläggning». Likaledes borde, i
öfverensstämmelse med hvad i fråga om lydelsen af deklarationsformuläret
n:r 2 här nedan förordats, slutorden i samma moment »der inkomsten
för hvarje distrikt upptages» utbytas mot »i de orter, hvarifrån
inkomsten anses härflyta». Sistnämnda ändring betingas af det
förhållande, att inkomst af flottled plägar uppbäras på ett enda ställe
för hela flottleden.
15 §.
Vid bifall till komiténs ofvan, vid principfrågornas behandling,
27
framstälda förslag dels i fråga om beskattning af ränta å obligationer
och utlånade penningar dels ock i fråga om beskattning af utdelning
å aktier och lottbref borde första stycket af denna paragraf erhålla
följande ändrade lydelse:
För bevillningens påförande skall inkomst af kapital, om densamma
utgöres af ränta å utlånade eller i obligationer nedlagda eller
hos bankinrättningar eller enskilde insatta penningar samt den skattskyldiges
å en eller flera orter uppskattade årsinkomster, deri inberäknade
äfven hustruns, sammanlagda uppgå till 1,500 kronor eller derutöfver,
höjas med en femtedel af beloppet utaf nämnda kapitalinkomst
och, om inkomsten utgöres af utdelning, som delegare i aktiebolag
eller enskild sedelutgifvande bank eger uppbära från bolaget eller banken,
nedsättas med hälften af samma inkomsts belopp. Å den sålunda beräknade
inkomsten af kapital äfvensom å all annan inkomst skall bevillning
erläggas efter en för hundra.
17 §•
Åt mom. b) torde, med anledning af de under innevarande år
vidtagna ändringar i bolagslagstiftningen, böra gifvas förändrad lydelse,
i hvilket afseende komitén föreslår, att momentet omredigeras sålunda:
b) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller
blifvit. såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig kontroll.
Under c) innehåller förslaget, att annan skattskyldig, än i a) och
b) sägs, skall vara uppgiftsskyldig, derest han under nästföregående
år å en eller flera orter uppskattats för eller åtnjutit en sammanlagd
inkomst, icke understigande 1,500 kronor, af andra inkomstkällor än
fast egendom, eller ock uppskattats för eller åtnjutit minst 1,000 kronors
inkomst af kapital. För ett fullständigare ernående af det med deklarationen
afsedda ändamål böra, enligt komiténs åsigt, nämnda gränser för
deklarationsskyldighetens inträdande nedflyttas till resp. 1,200 och 600
kronors inkomst.
18 §.
Komitén har ansett några mindre väsentliga ändringar i denna
paragrafs två första moment lämpliga och hemställer för åvägabringande
28
af dessa ändringar, hvilka icke lära tarfva någon vidare motivering,
att ifrågavarande moment måtte komma att lyda sålunda:
1
mom. Uppgiftsskyldig egare eller innehafvare af jordbruksfastighet
skall, första gången år 1897 och derefter hvart femte år, aflemna
skriftlig uppgift, enligt faststäldt formulär, om egendomens enligt
tillgängliga handlingar eller annorledes utrönta areal i åker, äng samt
skogs- och betesmark, hvarje egoslag för sig, och, der sådant kan uppgifvas,
egendomens genom ordentlig gradering kända innehåll i fullgod
jord af sagda egoslag äfvensom om årliga arrendet för utarrenderad
egendom.
2
mom. Uppgiftsskyldig egare eller innehafvare af annan fastighet
än jordbruksfastighet skall å tid, som i 1 mom. sägs, aflemna
skriftlig uppgift, enligt faststäldt formulär, om markens eller tomtens
area], derå uppförda byggnader och dessas brandförsäkringsvärde samt
om årliga hyressumman för uthyrd egendom jemte hyresvärdet för
hyresfritt upplåtna, för af egaren sjelf begagnade samt för andra ej
uthyrda lägenheter inom sådan egendom.
19 §.
Då, i händelse styrelseberättelse ovilkorligen skulle bifogas bolags
deklaration, dylika berättelser antagligen komme att affattas så knapphändigt,
att de icke kunde tjena till afsevärd ledning vid taxeringen,
synes föreskriften om sådan berättelses aflemnande böra ur 1 mom.
uteslutas.
På sätt komitén ofvan anfört, vid behandling i princip af frågan
om införande af obligatorisk sjelfdeklaration, anser komitén, att i afseende
å handel eller näring, som drifves såsom gemensam affär å skilda
orter, fullständig deklaration i allmänhet icke bör fordras annorstädes
än i den ort, der hufvudaffären drifves, samt att från denna regel undantag
bör göras endast för vissa särskilda slag af näring, i afseende å
hvilka man vid taxeringen icke utan stor olägenhet skulle kunna undvara
fullständiga uppgifter på alla orterna. Med anslutning till berörda
uttalande föreslår komitén följande förändrade lydelse af paragrafens
andra moment:
Beträffande inkomst af kanal, jernväg eller annan farväg, flottled
eller annan farled, af telefonanläggning eller af bankrörelse skall fullständig
uppgift aflemnas å alla de orter, der enligt 14 § rörelsen bör
taxeras; och skall sådan uppgift särskildt angifva, huru enligt den skatt
-
29
skyldiges åsigt det beskattningsbara inkomstbeloppet bör fördelas på
eu hvar af berörda orter. I fråga om inkomst af bankrörelse skall till
grund för denna fördelning läggas storleken af sammanlagda in- och
utlåningen på de särskilda orterna, för hvilket ändamål det åligger
skattskyldig, som drifver sådan rörelse, att vid uppgifterna foga utdrag
af de särskilda kontorens månadsrapporter, upptagande balansen på inoch
utlåningsräkningarna vid hvarje månads slut.
Beträffande eljest inkomst af handel eller näring, som drifves å
skilda orter såsom gemensam affär, behöfver fullständig uppgift aflemnas
endast å den ort, der den rörelse, hvilken bör anses såsom hufvudaffär,
drifves, hvaremot uppgifterna till öfriga orter, der inkomsten
skall taxeras, endast behöfva angifva summan af deri beskattningsbara
inkomsten jemte de särskilda orter, der handeln eller näringen drifves,
och den ort, der fullständig uppgift aflemnats, äfvensom huru enligt
den skattskyldiges åsigt det beskattningsbara inkomstbeloppct bör på
de särskilda orterna fördelas.
3 mom. För att bevillningsberedningarnes ordförande icke måtte
öfver höfvan betungas genom det dem åliggande bestyr med muntliga
deklarationer, bör, enligt komiténs åsigt, rättighet att deklarera muntligt
icke medgifvas utom för sådan i 17 § c) omförmäld skattskyldig,
som under nästföregående år taxerats för mindre än 1,800 kronors inkomst
och icke idkar handel eller näring, med hvars utöfvande följer
skyldighet att föra handelsböcker.
21 §.
För den händelse komiténs ofvan i principbetänkandet uttalade
åsigt, att något afdrag för skuldränta icke bör medgifvas vare sig vid
beskattningen af fast egendom eller vid taxering af »annan inkomst af
varaktig eller tillfällig natur», godkännes, skulle föreskriften i denna
paragraf komma att ega tillämplighet blott vid taxering af kapitalinkomst.
Emellertid anser komitén, att den här föreslagna uppgiftsskyldigheten
skulle komma att kännas allt för tryckande, och att dess
praktiska värde för öfrigt skulle befinnas tvifvelaktigt, då motsvarande
uppgiftsskyldighet för fordringsegaren i och för kontroll å de infordrade
uppgifterna icke blifvit föreslagen och icke heller lämpligen torde
böra föreskrifvas. Enligt komiténs åsigt bör derföre paragrafen helt
och hållet utgå.
30
23 §.
De begge stycken, af hvilka paragrafen består, torde, för underlättande
af hänvisning i en följande paragraf, betecknas med 1 mom.
och 2 mom.
26 §.
I 2:o) e) torde »bostad» lämpligen ändras till »hemvist».
29 §.
Då skattskyldig, som afgifvit ofullständig uppgift, får sig förelagdt
att inkomma med fullständig sådan, lärer underrättelse äfven böra
honom meddelas i hvad afseende den aflemnade uppgiften befunnits
ofullständig. Med afseende härå föreslår komitén, att paragrafens första
moment ändras sålunda:
Derest uppgift, som i 18 § eller 19 § omförmäles, icke inom föreskrifven
tid afgifvits eller ock afgifven sådan uppgift befinnes i visst
afseende ofullständig, må bevillningsberedningens ordförande eller kronans
ombud hos taxeringsnämnd eller hos pröfningsnämnd, i händelse sådant
finnes för taxeringen erforderligt, om förhållandet göra anmälan, i
Stockholm hos öfverståthållareembetet, i öfriga städer hos magistraten
samt å landet till länsmannen i orten, hvilka myndigheter det derefter
åligger att ofördröjligen mot bevis tillställa den försumlige anmaning
att inom åtta dagar efter anmaningens mottagande afgifva fullständig
uppgift, vid äfventyr, som i 31 § sägs. Sådan anmaning skall, der
infordrandet, föranledts af ofullständighet i aflemnad uppgift, jemväl
innehålla underrättelse i hvad afseende uppgiften befunnits ofullständig.
31 §.
Paragrafens andra stycke synes tarfva ett tillägg angående särskild
. straffpåföljd för förmyndare eller god man, hvilken gjort sig
skyldig till sådan försummelse, som der omförmäles. I ty fall bör
nemligen den stadgade straffpåföljden icke drabba den skattskyldige
omyndige eller frånvarande. Komitén föreslår med afseende härå, att
i slutet af ifrågavarande stycke göres följande tillägg:
dock att, derest uppgiften skolat afgifvas af förmyndare eller af
31
god man för frånvarande, nu stadgade påföljd icke eger rum, utan böte
i sådant fall den försumlige förmyndaren eller gode mannen 25 kronor.
33 §.
På sätt ofvan i principbetänkandet anförts, bar komitén ansett,
att den omedelbara granskningen af de skattskyldiges deklarationer
borde verkställas endast af bevillningsberednings eller beskattningsuämnds
ordförande jemte en tillkallad ledamot, med rätt för kronans
ombud vid nämnderna att närvara och utan att sedermera inom beredning
eller nämnd vidare upplysning angående deklarationernas innehåll
skulle lemnas, än som för taxeringen oundgängligen erfordrades. Häraf
påkallas en omredigering af ifrågavarande paragraf. Men vidare anser
ock komitén, att skyldig hänsyn till den skattskyldiges på heder och
samvete afgifna uppgift bör föranleda, att, derest sådan uppgift vid
taxeringens bestämmande eller fastställande icke följes, underrättelse derom
meddelas den skattskyldige. På grund häraf föreslår komitén, att
åt paragrafen gifves följande lydelse:
Utan hinder af uteblifven uppgift och med rätt att pröfva i hvad
mån afgifven uppgift är af beskaffenhet att böra läggas till grund för
taxeringen, eger bevillningsberedningen att föreslå samt taxerings- och
pröfningsnämnderna att bestämma och fastställa skattskyldigs taxering;
dock att härvid granskningen af de skattskyldiges till ledning för egen
taxering lemnade uppgifter skall verkställas endast af berednings eller
nämnds ordförande med biträde af en af denne tillkallad ledamot. Till
biträdande ledamot vid granskning, som nu är sagd, bör i hvarje särskild
fråga kallas den, som kan anses bäst känna den skattskyldiges
förhållanden; och må vid sådan granskning i taxerings- eller pröfningsnärnnd
jemväl vederbörande kronoombud vara tillstädes.
För innehållet af sålunda granskad uppgift må icke inom beredningen
eller nämnden vidare redogörelse lemnas än som för taxeringen
oundgängligen erfordras.
Derest af skattskyldig lemnad uppgift icke följes vid hans taxering,
skola skälen derför i taxeringslängden eller beskattningsnämndens
protokoll angifvas, och skall tillika, då sådant frångående af lemnad
uppgift egt rum hos taxerings- eller pröfningsnämnd, så fort ske kan
underrättelse derom genom utdrag af nämndens protokoll med allmänna
posten den skattskyldige kostnadsfritt tillsändas.
32
34 §.
Med anledning af förestående förslag till ändrad lydelse af 33 §
föreslås, att ifrågavarande paragraf ändras sålunda:
Uppgift af skattskyldig till ledning för hans taxering må under
inga omständigheter, så vida icke den skattskyldige medgifvit uppgiftens
offentliggörande, vara tillgänglig för andra än de personer, hvilka
jemlikt 33 § och 40 § b) skola granska uppgiftens innehåll, kronans
ombud hos taxeriDgs- och pröfningsnämnderna samt de embets- och
tjenstemän, hvilka i och för sin befattning deraf erhålla del, och må
ej heller utan den skattskyldiges samtycke i taxerings- eller pröfningsnämnds
protokoll intagas; skolande efter taxeringsårets utgång så val
nu omförmälda som alla öfriga uppgifter, hvilka enligt denna förordning
aflemriat8, med det undantag, hvartill stadgandet i 74 § föranleder,
öfverlemnas till bevillningsberedningens ordförande, hos hvilken de
skola behörigen förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter de af
honom förstöras.
35 §.
1 mom. Uttrycket »veterligen oriktigt meddelande» torde böra
förtydligas. Dessutom synes bestämmelsen i momentet, sådant detta
nu lyder, icke böra ega tillämplighet i det fall, att det oriktiga meddelandet
lemnats af förmyndare för omyndig eller af god man för frånvarande.
Enligt komiténs åsigt bör derför momentets början erhålla
följande förändrade lydelse:
Derest i afgifven uppgift eller upplysning enligt 18 §, 19 § eller
29 § skattskyldig har mot bättre vetande lemnat oriktigt meddelande
och derigenom från taxering undandragit inkomst, skall — — — —.
I sammanhang härmed böra i ett nytt stycke af samma moment
meddelas bestämmelser för det fall, då förmyndare eller god man gjort
sig skyldig till svikligt förfarande af ifrågavarande beskaffenhet. Dessa
bestämmelser torde böra innehålla föreskrift derom, att den skattskyldige
skall vid den taxeringsförrättning, då kännedom om förhållandet
vunnits, särskildt taxeras för den obeskattade inkomsten, äfvensom
stadgande af ansvar för förmyndaren eller gode mannen; och torde
33
detta ansvar lämpligen kunna bestämmas till böter, motsvarande fem
gånger den bevillning, som genom det svikliga förfarandet undandragits
kronan.
40 §.
Derest 33 § ändras i öfverensstämmelse med hvad komitén föreslagit,
lärer detta böra föranleda en mindre ändring i mom. d) af förevarande
paragraf, hvilket moment i sådant fall kunde erhålla följande lydelse:
d) att vid beredningens sammanträden föra ordet, tillhandahålla
och meddela ledamöterna alla i och för taxeringen erhållna uppgifter
och upplysningar med den inskränkning, hvartill stadgandet i 33 §
föranleder, i taxeringslängden på behöriga ställen — — — ( o. s. v.
oförändradt).
Vidare torde, vid förändring af 19 § 2 mom., på sätt komitén
föreslagit, här böra intagas bestämmelser om kommunikation beredningarnes
ordförande emellan för det fall, att i någon af taxeringsorterna
deklarationen icke följts vid taxeringsförslagets upprättande. Med afseende
härå föreslås,
dels att efter mom. f) intages ett nytt mom. g), så lydande:
att, derest uppgift, som i 19 § 2 mom. sägs, icke blifvit vid
taxeringsförslagets upprättande följd, derom äfvensom om skälen derför
meddela underrättelse till ordförandene i öfriga orter, der den i uppgiften
afsedda rörelse drifves;
dels ock att i sammanhang dermed början af nuvarande mom. g)
— hvilket moment i stället torde betecknas med h) — måtte komma att
lyda sålunda:
att, då sådan underrättelse, som under f) eller g) sägs, kommit
honom tillhanda, —--— — — — — — — — — — — — —
Slutligen synes i nuvarande mom. h), hvilket i stället torde betecknas
med i), lämpligen böra göras ett tillägg i syfte att hos berednings
ordförande inskärpa skyldigheten att tillse, att icke obehöriga
personer erhålla tillgång till de i hans förvar befintliga deklarationer;
34
och torde för sådant ändamål momentet kunna erhålla följande förändrade
lydelse:
att noga tillse, att de skattskyldiges till ledning för egen taxering
aflemnade uppgifter, ehvad de afse pågående eller redan verkstäld
taxering, icke varda för obehörige tillgängliga, för hvilket ändamål sådana
uppgifter böra, så snart de icke för taxeringen erfordras, under
säkert lås förvaras, äfvensom att, då han från sin befattning afgått
— — (o. s. v. oförändradt).
59 §.
I händelse 40 § ändras i enlighet med komiténs förslag, kommer
hänvisningen i förevarande paragrafs sista punkt att gälla mom. h)
i 40 §.
64 §.
Orden »jemte aflemnade uppgifter» torde, med anledning af hvad
ofvan under 33 § föreslagits, böra utbytas mot orden »äfvensom, med
den inskränkning, hvartill stadgandet i 33 § föranleder, aflemnade uppgifter».
77 §.
Här torde böra intagas de af komitén ofvan i principbetänkandet
tillstyrkta bestämmelser om ansvar och skadeersättningsskyldighet för
taxeringsman, hvilken icke iakttager honom åliggande tystnadspligt;
och föreslås i sådant afseende, att åt andra momentet gifves följande
ändrade lydelse:
Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd samt kronans ombud hos dylik nämnd och biträdande
tjensteman får icke, utom vid beredningens och vederbörande
nämnds sammanträde och jemväl då endast med iakttagande af hvad
i 33. och 34 §§ stadgas, yppa innehållet af skattskyldigs meddelade
uppgift eller upplysning; och må de under öfverläggningarna inom
sagda beredning eller nämnder lemnade upplysningar och yttrade åsigter
rörande enskildes ekonomiska ställning icke på något sätt utspridas.
Den häremot bryter, vare, derest han på grund af tjenstebefattning erhållit
kännedom om det yppade förhållandet, underkastad ansvar såsom
35
för tjenstefel och straffes eljest med böter från och med 25 till och
med 500 kronor.
Har genom sådant yppande af hvad hemligt hållas bort skada
uppkommit, vare den felande derjemte skyldig skadan till fullo godtgöra.
78
§.
Blanketter till sådana meddelanden, som, enligt hvad komitén
här ofvan under 33 § förordat, skulle tillsändas de skattskyldige, hvilkas
deklarationer icke följts vid taxeringen, torde i likhet med blanketter
till deklarationer böra på allmän bekostnad tillhandahållas vederbörande.
Komitén föreslår i sådant afseende, att sista stycket af förevarande
paragrafs femte moment ändras till följande lydelse:
Blanketter till uppgifter, som i 18 och 19 §§ omformälas, så ock
till protokollsutdrag, som i 33 § sägs, skola genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg tryckas och vederbörande tillsändas; börande
kostnaden derför gäldas, på sätt i 4 mom. stadgas.
79
§.
T följd af den förändring, komitén förordat beträffande lydelsen
af 77 § 2 mom., får komitén föreslå, att åt första momentet i förevarande
paragraf gifves följande ändrade lydelse:
Åtal för förseelse, som i 77 § 2 mom. omförmäles, anhängiggöres
vid allmän domstol. Sådan förseelse må ej af allmän åklagare åtalas,
der ej målsegande densamma till åtal angifvit.
Då eljest, till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna författning
meddelade föreskrifter eller af annan orsak, fråga uppstår---
(o. s. v. oförändradt).
Instruktionen för taxeringsmyndigheterna.
2 §•
I händelse förordningens 9 § erhåller den lydelse, komitén förordat,
lärer förevarande paragraf böra omredigeras, och föreslås i sådant
afseende följande lydelse:
36
Vid ^ taxering af sådan den skattskyldiges inkomst, som utgöres
af ränta å utlånade eller i obligationer nedlagda eller bos bankinrättningar
eller enskilde insatta penningar, upptages inkomsten till det
belopp, hvartill den efter aftalad räntefot upplupna ränta för nästföregående
år uppgår. Finnes skälig anledning — — — (o. s. v. oförändradt).
Med anledning af de ändringar i författningsförslaget, hvilka här
ofvan af komitén förordats, erfordras vissa ändringar i texten till de
vid förslaget fogade deklarationsformulär; och föreslås i sådant afseende
:
dels beträffande formuläret n:r 1:
att sista rubriken för »annan fastighet» ändras till följande lydelse:
-
Hyresvärdet för hyresfritt upplåtna, för af undertecknad sjelf'' begagnade
samt för andra ej uthyrda lägenheter;
samt att i anm. 1 å sista sidan det stycke, som handlar om »annan
fastighet», ändras sålunda:
beträffande annan fastighet än jordbruksfastighet: Om markens
eller tomtens areal, derå uppförda byggnader och dessas brandförsäkringsvärde
samt om årliga hyressumman för uthyrd egendom jemte
hyresvärdet för hyresfritt upplåtna, för af egaren sjelf begagnade samt
för andra ej uthyrda lägenheter inom sådan egendom;
dels beträffande formuläret n:r 2:
att den del af formuläret, som afser inkomst af kapital ändras till
följande lydelse:
l:o) inkomst af kapital:
a)
upplupen ränta å obligationer och penningar ......... krouor
b)
utdelning från aktiebolag eller enskild sedelutgif
vande
bank ..........................................................
eller tillsammans ............................................................
Från detta belopp yrkas afdrag {''ox ränta å det af undertecknad
upplånade kapital, till säkerhet hvarför
37
inteckning i undertecknade fasta egendom icke är
gällande, nemligen................................... kronor
Återstå alltså ............................................................... ,,
hvilket belopp minskas med hälften af ofvan upptagna
belopp i utdelning från aktiebolag eller enskild
sedelutgifvande
bank .......................................... ,,
Till beskattning återstå alltså, enligt undertecknade
åsigt, af inkomst
under denna rubrik ............... ,,
att i marginalen vid inkomst af kapital hänvisas äfven till 15 §
bevillningsförordningen;
att i den del af formuläret, som afser afdrag från inkomst af handel
eller näring, mom. d) och e) måtte ändras sålunda:
d)
omkostnader för verksamhetens bedrifvande.
(Härvid får afdrag icke ega rum för utskylder; för den
skattskyldiges och hans familjs lefnadskostnader samt
dertill hänförliga utgifter; för räuta å den skattskyldiges
eget, i rörelsen nedlagda kapital; för hvad som
afsättes till reservfond eller dylikt, afskrifves å bokförda
värdet af fast egendom eller användes till sådan
egendoms förbättring, till jordbruksfastighets underhåll,
för tillökning af inventarier eller kapitalafbetalning
å skuld):........................................................................
e)
föiduster af följande slag:
att uti den del af formuläret, som omfattar afdrag från annan inkomst
af varaktig eller tillfällig natur, mom. a) måtte utgå;
att vid den del af formuläret, som rörer uppgiften, huru inkomst
af sådan handel och näring, hvilken drifves å flera orter, bör, enligt
den skattskyldiges åsigt, å dessa fördelas, i marginalen upptages en
hänvisning till 19 § 2 mom. sista stycket bevillningsförordningen;
att, med bibehållande oförändrad af anm. I å formulärets sista
sida, nuvarande anm. 2 dersammastädes nedflyttas såsom 3:o i stället
för nuvarande 3:o, som skulle utgå, samt att under 2:o införes en ny
anmärkning af följande lydelse:
a) Fullständig uppgift skall aflemnas beträffande inkomst af kanal,
38
jernväg eller annan farväg eller af telefonanläggning på en hvar af de
orter, der stationerna äro belägna, och beträffande inkomst af flottled
eller annan farled på eu hvar af de orter, hvarifrån inkomsten anses
härflyta; och skall sådan uppgift särskildt angifva, huru enligt den
skattskyldiges åsigt, den uppgifna beskattniugsbara inkomsten bör fördelas
de särskilda orterna emellan.
b)
Beträffande inkomst af bankrörelse, som drifves på skilda orter,
skall fullständig uppgift aflemnas på alla de orter, der hufvud-, afdelnings-,
eller kommissionskontor finnes; och skall jemväl sådan uppgift
angifva, huru, enligt den skattskyldiges åsigt, det beskattningsbara
inkomstbeloppet bör på dessa orter fördelas; skolande till grund för
denna fördelning läggas storleken af sammanlagda in- och utlåningen
på de särskilda orterna, för hvilket ändamål det åligger skattskyldig,
som drifver sådan rörelse, att vid uppgifterna foga utdrag af de särskilda
kontorens månadsrapporter, upptagande balansen å in- och utlåningsräkningarna
vid hvarje månads slut.
c)
Rörande inkomst af annan pa skilda orter såsom gemensam affär
idkad handel eller näring, än som i a) och b) här ofvan sägs, erfordras
lullständig uppgift endast i den ort, der hufvudaffären drifves, hvaremot
uppgifterna till öfriga orter endast behöfva angifva summan af
den beskattningsbara inkomsten jemte de särskilda orter, der handeln
eller näringen drifves, och den ort, der fullständig uppgift aflemnats,
äfvensom huru den beskattningsbara inkomsten, enligt den skattskyldiges
åsigt, bör fördelas de särskilda orterna emellan.
Komitén får slutligen erinra, att komiténs här ofvan framstälda
ändringsförslag ej blott beträffande fastighetsbeskattningen utan möjligen
ock i fråga om beskattningen af utdelning från aktiebolag och
enskilda sedelutgifvaude banker påkalla jemväl vissa ändringar i de vid
det granskade förslaget fogade taxeringslängder.
RESERVATION KR.
41
Reservation af herrar Cavalli, Olof Jonsson och
grefve Wachtmeister.
Då det uppdrag, som lemnats komitén, afsett, att afgifva yttrande
i fråga ej mindre om lämpligheten att i bevil!ningslagstiftningen upptaga
vissa af de nya beskattningsgrundsatser, på hvilka ett af oss, enligt
uppdrag af chefen för Kongl. finansdepartementet utarbetadt förslag
till ny bevillningsförordning — i hvars slutliga redaktion undertecknad
Wachtmeister likväl icke deltagit — är bygdt, än äfven om det sätt, hvarpå
sagda grundsatser blifvit i författningsförslaget tillämpade, så är det
tydligt, att vi inom komitén förordat inrymmande i vår skattelagstiftning
af oraförmälda nya beskattningsgrundsatser. Vi hafva inom komitén
emellertid icke motsatt oss de jemkningar och förändringar, som
ifrågasatts, så länge vi dermed kunde bidraga till denna störa och
vigtiga frågas förande framåt, men vi hafva icke kunnat utsträcka detta
tillmötesgående ända derhän, att vi, i likhet med komiténs majoritet,
snart sagdt i allo underkänt de af oss föreslagna grunderna för en
beskattningslagstiftning och i stället godkänt de grunder, hvarpå den
nu gällande bevillniugsförordningen är bygd. Genom de beslut, som
af komitén fattats i de till dess yttrande hänskjutna vigtiga spörjsmål,
har nemligen ingen annan ändring föreslagits i gällande bevillningslagstiftning,
än att inkomst af kapital upptages till beskattning till ett
med en femtedel af inkomsten förhöjdt belopp, och utdelning, som delegare
i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande bank eger uppbära från
bolaget eller banken, upptages till utdelningens halfva belopp såsom
skattepligtig inkomst hos bank- eller bolagsdelegaren, samt obligatorisk
sjelfdeklaration i en temligen mildrad form tillstyrkes, under det att
det nu gällande, såvidt vi känna, allmänt öfverklagade sättet för taxering
af inkomst af skog erhållit komiténs godkännande med undantag
allenast af de utaf komitén föreslagna tillägg, att särskildt taxeringsvärde
skulle sättas å inrösnings- och särskildt å afrösningsjord, en
förändring, som svårligen torde kunna betecknas såsom en förbättring,
samt att likaledes särskildt taxeringsvärde skulle kunna åsättas ståndskog,
hvartill afverkningsrätt, utan nyttjanderätt till sjelfva marken,
blifvit upplåten, och sålunda fastighetstaxeringsvärde åsättas hvad som
6
42
måste anses såsom lös egendom. Sistnämnda afvikelse från de allmänna
grundsatserna i bevillningsförordningen komme säkerligen att i
åtskilliga afseenden medföra mindre lyckliga följder, i hvilket afseende
särskildt kan erinras derom, att den på en sådan »fastighet», hvilken
när som helst kunde försvinna, enligt väglagen belöpande vägskatt
skall uppskattas hvarje gång för en tid af tio år.
Komitén har ej heller erkänt behofvet deraf, att något göres för
vidtagandet af sådana ändringar i nu gällande bevillningslagstiftning,
att den skuldsatte fastighetsegaren eller löntagaren beredes någon
lindring i sin direkta skatt till staten i jemförelse med den skuldfrie
fastighetsegaren eller löntagaren, lika litet som komitén i sitt förslag
inrymt plats för den uppfattuiugen, att egare af en mycket obetydlig
fastighet eger en relativt mindre skatteförmåga än egaren af en stor
fastighet, derigenom helt och hållet skjutande åt sidan ett kraf, som
kanske i dag kan afvisas, men som ej länge kan tillbakahållas, eller att
egare af torplägenheter, backstugor, små gatebus o. d. måste, derest
rättvisa i beskattningslagstiftningen verkligen åstundas, beredas någon
lindring i den riktning, som nu är den mindre inkomsttagaren medgifven.
Och härmed hafva vi vidrört kärnpunkterna af de anmärkningar,
som måste göras emot komiténs förslag, och som vinna i vigt och
betydelse, derest uppmärksamhet fästes vid anledningen dertill, att
ändringar i bevillningsförordningen nu ansetts nödiga. Den 27 november
1892 aflat nemligen Riksdagen en skrifvelse till Konungen,
hvari Riksdagen uttalade såsom sin åsigt, att det starkare anlitandet
af den direkta beskattningen för statsbehofvens täckande, som enligt
den af Kongl. Maj:t för 1892 års urtima Riksdag framlagda finansplan
skulle komma att ega rum, oeftergiflig! förutsatte en revision af bevillningsförordningens
bestämmelser, i syfte så väl att i allmänhet öka
deras effektivitet som ock att, på sätt af chefen för Kongl. finansdepartementet
antydts, åvägabringa en mera likformig tillämpning af
förordningen samt särskildt med beskattning på ett verksammare sätt
än för närvarande egde rum, träffa vissa inkomstarter. Med detta mål
för ögonen skredo vi till vårt arbete och i sådan riktning är vårt förslag
utarbetadt, under det att komitén synes oss till väsentlig del
hafva lemnat dessa synpunkter åsido. Vi förmena dock, att komitén,
äfven om den icke erhållit direkt föreskrift att följa detta af både
Regering och Riksdag godkända program för bevillningslagstiftningen,
dock ej med fog kunnat lemna det så ringa afseende som skett, och
vi hysa den åsigten, att komitén, om den ock genom hvad den åtgjort
43
undanskjutit en välbehöflig reform af ifrågavarande lagstiftning, dermed
ingalunda bragt den derom väckta frågan på fall.
Hvad den af komitén begagnade motivering angår, så torde det
vara temligen ofruktbart att här under formen af reservation upptaga
densamma till närmare granskning. Skälen för våra förslag äro framlagda
i motiveringen till betänkandet af den 2 november 1894, och
vi hafva icke af komiféns kritik funnit oss föranlåtna att frångå desamma.
Endast rörande en punkt anse vi oss böra yttra några ord.
Om den direkta beskattning, som utgår under allmänna bevillningens
form, skall kunna i afsevärdt högre grad än för närvarande
anlitas för fyllande af statens skattebehof, är det, enligt hvad allmänt
torde vara kändt och erkändt samt äfven blifvit af Konung och Riksdag
uttaladt, nödigt att grunderna för bevillningen så jemkas, att större
garanti för jemlikhet i beskattningen må vinnas, än som kan anses
vara genom nu gällande bevillningsförordning beredd. I intet afseende
torde saknaden af sådan jemlikhet skarpare framträda än uti den i
sagda bevillningsförordning innefattade anordning, enligt hvilken beskattningen
å fast egendom utgår enligt så fullständigt olika grunder
mot beskattningen å andra inkomstkällor, att, på sätt vid flerfaldiga
tillfällen blifvit framhållet, fästighetsbevillningen och inkomstbevillningen
i sjelfva verket äro två olika skatteformer, hvilka med hvarandra
hafva föga gemensamt. Att på en gång utjemna denna åtskilnad
låter sig, på sätt 1894 års komiterade äfven framhållit, helt visst
icke göra, men deraf följer ingalunda, att icke de steg i sådan riktning,
som redan nu kunna tagas, äfven böra tagas. Sistnämnde komiterade
hafva i sådant syfte föreslagit, att vid beskattning af fastighet
visst afdrag skulle få ega rum för ränta å skuld äfvensom viss lindring
åtnjutas för smärre fastighetsiukomster. Om ock, på sätt, 1895 års
komités majoritet framhållit, något i inkomstbeskattningens natur grundadt
skäl för de föreslagna begränsniugarne i nyssberörda afdrag och
lindring ej förefinnes, måste det väl, då målet icke på en gång kan
vinnas, för dem, det gäller, anses fördelaktigare att få någon lindring
än ingen. I sammanhang med och såsom följd af de sålunda föreslagna
förändringarne har åt bevillningsförordningen gifvits den förändrade
uppställning, att inkomst af fast egendom upptagits såsom en
af de fyra hufvudarter af inkomst, å hvilka bevillningen enligt förslaget
blifvit fördelad. Sistnämnda anordning har inom 1895 års komité
väckt mycken gensägelse, och vi sakna icke anledning till den förmodan,
att inom komitén majoritet kunnat vinnas för förslaget om beredande
af skuldränteafdrag vid fastighetsbeskattning, derest icke fastig
-
44
hetsbevillningens häraf påkallade formela likställande med bevillning
för andra slag af inkomst mött betänklighet. Att den af 1894 års
komiterade föreslagna bevillningen för inkomst af fast egendom icke
till alla delar är en verklig inkomstskatt, är lätt att bevisa och medgifves
af oss villigt, men likhetspunkterna blefve dock genom den vid
den förstnämnda bevillningen i vissa afseenden tagna hänsynen till den
skattskyldiges personliga förhållanden enligt vår mening tillräckliga
för att man — om än med någon, så dock icke icke alltför stor oegentlighet
— skulle vara berättigad att i förordningen såsom sidoordnade
upptaga de olika slagen af bevillningar. Det bör härvid icke förbises,
att, så länge icke afdrag för ränta å all slags skuld är medgifven, ej
heller all för närvarande så kallad inkomstbevillning, t. ex. bevillning
af löntagares inkomst, är ren inkomstskatt. Och i öfrigt synas oss de
fördelar, som skulle vinnas genom den föreslagna enheten i bevillningsförordningens
uppställning, vara af den betydenhet, att de anmärkningar
mot denna anordning, som kunde härledas ur vissa rent principiela
grunder, borde få vika. Såsom ett exempel på sagda fördelar vilja vi
endast påpeka, hurusom, medan den nuvarande bevilluingsförordningen
för bestämmandet af det bevillningsfria afdraget i det fall, att en
skattskyldig jemte inkomst af kapital eller arbete eger fast egendom,
måst anlita den fullständigt principvidriga sammanblandning af två
olika skatteformer, hvarom förmäles i 17 § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna,
och fördenskull ej heller kunnat meddela bestämmelserna
härom inom sjelfva förordningens ram, utan måst hänskjuta dem
till instruktionen, så kunna med den föreslagna förändrade uppställningen
bestämmelser i ämnet, såsom af 1894 års förslag, § 15, framgår,
på ett enkelt och naturligt sätt inrymmas i författningen.
Reservation af Herr Ivar Månsson.
På samma gång jag inom komitén yrkat på tillstyrkande i hufvudsak
af det granskade förslaget — hvarföre jag ock i det väsentliga
instämmer i förestående reservation — har jag icke kunnat underlåta
att jemväl påyrka vissa modifikationer i samma förslag.
Så har jag till en början ansett nödigt, att bestämmelserna i förslagets
13 § beträffande skuldränteafdrag blefve jemkade så, att större
likställighet komme att ega rum mellan inkomst af fast egendom och
45
»annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur». Verkningarne af
förslaget, hvilket vid den senare inkomstarten medgifver skuldränteafdrag,
med 20% af inkomsten, både vid bevillningen och kommunalutskylderna,
under det att i fråga om fastighetsinkomst afdraget
för ränta å intecknad skuld visserligen skulle få uppgå till 40 % af
inkomsten men gälla endast bevillningen, skulle nemligen blifva, att i
en kommun, der, såsom vanligen är förhållandet, kommunalskatten belöper
sig till 5 å 6 gånger bevillningen, lindringen för den, som hade
»annan inkomst», blefve ungefär 3 gånger större än för fastighetsegaren,
hvilket jag icke kunnat finna riktigt.
Vidare har förslaget, att bevillningsfritt afdrag skulle få eg a rum
ända upp till 2,200 kronors inkomst, synts mig mindre riktigt, synnerligast
hvad fastighet beträffar; och har jag för den skull ansett mig
böra påyrka tillstyrkande af den ändring i förslagets 15 §, att för inkomst
af fast egendom bevillning icke skulle erläggas, om inkomsten
icke uppginge till 30 kronor, samt att för sådan inkomst half bevillning
skulle utgöras, då inkomsten uppginge till 30 till och med 500
kronor, och 3/4-delar af fulla bevillningen, då inkomsten utgjorde mellan
500 och 1,000 kronor, vid hvilket sistnämnda inkomstbelopp full skattskyldighet
skulle inträda. På sådant sätt blefve det allenast de allra
minsta fastighetslotterna, som finge åtnjuta skattelindring.
Äfven beträffande stadgandena om skogsbeskattningen, hvilka otvifvelaktigt
tillhöra förslagets vigtigaste delar, instämmer jag i hufvudsak
uti det granskade förslaget. Dock har jag, i likhet med hvad vid förslagets
granskning inom kammarrätten gjorts gällande af två reservanter,
kammarrättsråden Bodin och Erickson, och på de af bemälda
reservanter anförda skäl ansett, att fastighetsegare ej bör vid beräkning
af sin inkomst af afverkning eller försäljning af skog njuta afdrag
för någon del af fastighetens köpeskilling. Genom en sådan ändring
i det granskade förslaget skulle de af komiténs pluralitet framstälda
hufvudsakliga anmärkningar mot förslaget bortfalla.
I fråga om beskattning af inkomst af kapital och af aktier samt
beträffande obligatorisk sjelfdeklaration har jag biträdt den mening, som
inom komitén gjort sig gällande.
46
Reservation af herrar Svedelins, Nisser och Rettig.
Undertecknade, hvilka icke kunnat ansluta sig till komiténs åsigt
i vissa delar af dess nu framlagda betänkande, få härmed afgifva sin
reservation, i hvad som rörer denna deras afvikande mening:
Om reservanterna äfven medgifva, att kapitalförmögenheten kunde
vara ett — på grund af sin fonderade natur — lämpligt skatteobjekt
för att i mån af behof bereda staten en större inkomst, äfven om dervid
en progressiv skala skulle komma att blifva tillämpad, hysa de dock
en motsatt åsigt med hänsyn till den kommunala skatten, hvilken enligt
nu gällande skattegrunder är med bevillniugen till staten oskiljaktigt
förbunden och i proportion till densamma utgår.
Egaren af kapital tager nemligen icke för sin del i större anspråk
—
snarare mindre än andra skattdragande — de förmåner inom kommunen,
såsom fattigvård, skolor, polisväsende m. m., hvilka till väsentlig
del framkalla dessa utskylder, som den kommunala skatten är afsedd
att täcka.
Under det att en förhöjd skatt till staten drabbar en hvar lika i
förhållande till hans förmögenhet, hvarhelst han än må vara mantalsoch
skattskrifven, verkar deremot den af ofvannämnde förhöjning förorsakade
högre kommunala bevillniugen sa, att den kan, allenast beroende
af den skattskyldiges boningsort, variera från 0 till mer än 10
gånger detta belopp, som staten af honom kräfver, hvilket förhållande
—
oafsedt det orättvisa i en dylik ojemn skattefördelning å ett rörligt
skatteobjekt — lätt kan leda derhän, att de för tungt beskattade medlem
marne söka sig till annan för dem gynsammare beskattningsort.
I de utländska stater, der en dylik förhöjd kapitalbeskattning
blifvit införd, förefinnes icke detta nu påpekade samband mellan bevillningen
till stat och kommun, och som hos oss i så många hänseenden
lägger hinder i vägen för en lycklig lösning af de stora frågor, som
röra vårt skatteväsen, och hvilka måhända icke utan en genomgripande
förändring i de nu gällande grunderna för den allmänna bevillningeus
utgörande kunna ledas till det af en hvar eftersträfvade målet: »en så
vidt möjligt, rättvis och rättmätigt fördelad beskattning af hvarje svensk
medborgare».
Innebörden af detta samband framträder än skarpare, då fråga om
särskild beskattning af utdelning å aktier eller banklotter föreligger till
behandling och beslut.
Reservanterna vilja här icke ingå i någon polemik angående det
47
principiela berättigandet af en dylik dubbel, och i många fall flerdubbel
beskattning, som af komitén ifrågasattes, då den föreslår att — sedan
aktiebolaget eller banken erlagt full skatt, så till stat som kommun,
för sin årsvinst — äfven aktieegaren och banklottsinnehafvaren skall
kännas skyldig erlägga bevillning för den på honom belöpande andelen
af samma årsvinst, hvilken han i form af utdelning uppbär, likaledes
till både stat och kommun; på de grunder härofvan anförts rörande
kapitalförmögenhet, anse sig reservanterna dock äfven här kunna medgifva
ett berättigande för staten att, der så af bebofvet påkallas, pålägga
det slag af förmögenhet, som representeras af aktie- eller bankbolag,
en högre beskattning — vare sig denna anses böra utgå från
bolaget resp. banken direkt eller från den enskilde delegaren; dock
utan att en dylik »tilläggsbevillning» må ega någon samrörighet med
kommunalskatternas utgörande.
Reservation af herr Hammarskjöld.
Då jag biträdt komiténs beslut angående förhöjning i bevillningen
för inkomst af kapital, har detta skett under förutsättning, att den
gräns, vid hvilken den förhöjda beskattningen skulle göras gällande,
icke bestämdes lägre, än att den skattskyldige verkligen kunde anses
vara i stånd att bära en förhöjd beskattning. Sedan nu denna gräns
blifvit satt så låg som till 1,500 kronor, kan jag icke biträda beslutet
i denna del. Det synes mig ligga en bestämd motsägelse uti att. förklara
en person ega förmåga att bära förhöjd beskattning, på samma
gång man medgifver honom rätt till bevilluingsfritt afdrag, emedan han
på grund af små inkomster icke anses kunna bära vanlig, enkel beskattning.
En dylik åsigt synes mig icke heller stå i god öfverensstämmelse
med komiténs eget uttalande, att »de små inkomsttagarne kunna
ju icke anses ega någon afsevärdt ökad skatteförmåga derför, att någon
del af deras inkomst härflyter af kapital». Att bestämma huru stor
inkomsten bör vara för att icke längre räknas till »de små», måste i
viss mån bero af godtycke, men så länge den icke uppnått den gräns,
der rätten till bevilluingsfritt afdrag upphör, torde man icke med fog
kunna räkna den till de större.
48
I fråga om beskattning af utdelning, som delegare i aktiebolag
eller enskild sedelutgifvande bank eger uppbära från bolaget eller banken,
instämmer jag uti den reservation, som afgifvits af herrar Svedelius,
Nisser och Rettig.
Reservation af herrar Nisser och Rettig.
Undertecknade, hvilka i princip dela den af komitén uttalade åsigt
angående så kallade »Obligatorisk sjelfdeklaration», hålla dock före att
de i förslaget och dess bilagde formulär intagne detaljbestämmelserna
endast skola tjena till att försvåra införandet af denna princips tillämpning
på våra förhållanden.
Dessa bestämmelser synas oss nemligen alltför djupt ingripa i
individens rättigheter, på samma gång de antyda en icke berättigad
— åtminstone icke bestyrkt — misstro till hans vilja och förmåga att
fullgöra sina skyldigheter.
Reservanterna kunna icke heller inse, hvilka skäl komitén egt att
i detta hänseende förelägga vilkor och föreskrifter, långt mera fordrande
än hvad i flera utländska lagstiftningar på detta område promulgerats,
hvarföre ock från vår sida påyrkats, det denna så kallade
»sjelfdeklaration» skulle — till dess det svenska folket hunnit blifva
med denna nya princip förtroget — blifva »obligatorisk» endast med
hänsyn till den skattskyldiges nettoinkomst, som en hvar deklarationspligtig
— med iakttagande af honom lemnade, tydliga föreskrifter angående
rätt till afdrag från bruttoinkomsten — uppgifver »på heder
och samvete» vara i och för hans beskattning den verkliga.
