# ID: svediakorp-gov708
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 28,371
# sentences: 766
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 2 B Februarii,
Ädelfors Guldverk varit ett föremål för Riksens
Högloflige Ständers uppmärksamhet och
sorn ingen fråga blifvit väckt rörande detta
ämne vid innevarande Riksdag, tror jag mig
derom böra yttra några ord.
Jag bor blott a mi! från stället och har
mig noga bekant inrättningens nu varande beskaffenhet}
den är aldeles ödelagd. Allt som
erfordrats till Verkets bedrifvande är raseradt
och af egennyttans händer spoiieradt. Grufvan
är öfversvåmmad af vatten och ingen ducat är
nyligen derutur hämtad. Sista arrendatorn ÖfverDirecteuren
Kihlström, som nu är med döden
afgången utan arfvingar, åtcrlemnar således
utan förlängd Rättegång denna inrättning
till Kongl. Maj:t och Kronans disposition. Men
då Kihlströms affairer befinnas i det skick att
aldrig någon ersättning kan erhållas, och troligen
lo ä 15,coo R-.dr erfordrades för att återsätta
Verket i full gång, utom det understöd
de hemman och lägenheter lemna, som äro
anslagne under Ädelfors, och genom hvilkas
afkastning Verket sedan kunde bedrifva?; så
får jag ödmjukast hemställa, om ej Ädelfors
Guldverk, såsom det enda i Riket, antingen
bör genom eiforderliga medel åter
sättas i gång, eller ock, att de derunder liggande
Bruksiägenheter med öfrige inrättningar
Och hemman, måtte för Kongl Maj t och Kroaans
räkning bortarrenderas och Guldverkets
vidare bedrifvande upphöra.
Den 28 Fcbruarii.
Om remiss häraf till StattsLHskottet anhålles
ödmjukast.
N:o 2.
Herr Franc Sparre, Bengt Erland:
Det myckna, sorn vid denna Riksdag, redan
blifvit sagdt, om en tillvarande nödställd
och brydsam belägenhet för Rikets inbyggare,
bevisar nogsamt, att en sådan verkeligen
existerar ; hvad deremot blifvit anfördt om
tilltagande folkmängd och tilltagande production,
visar lika ovedersägligt, att Landet, i
det hela taget, som Land går fram i Economisk
förkofran, under det att en betydlig del af
Folkmassan befinner sig i en ofördelaktig Eco
nomisk belägenhet.
Då bägge dessa facta icke kunna bestridas,
uppkommer deraf en skenbar motsägelse,
hvilken synes viss, att grunden till det onda
ligger djupare, än att det genom Styrelse-åtgärder,
genom finance- och beskattnings-regleringar
allena, kan afhjelpas: d«t synes vara
af den beskaffenhet, att en förändring i nationela
åsigter, i handlingssätt och i tendens, är
nödig, för att bereda en i detta afseende tillförlitlig
förbättring åt det uppväxande slägtet.
Huruvida förändringar af denna beskaffenhet,
af Styrande och Lagstiftande Magten,
kunna tillvägabringas, eller åtminstone anvisas
och förberedas , torde förtjena någon gransk
-
Den 28 Februarii.
S03
ning j och jag anhåller att några ögonblick få
fästa Höglofl. Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet
endast vid ett af de flere ämnen, sotu
i detta afseende synas påkalla allmänt behjerr
tande.
Mis förhållandet emellan Statens närande och
tärande lemmar har otta blifvit öfverklagadt, ofta
af Tabellverket bevisadt, äfven här tillfälligtvis
omtaladt, utan att mig veterligen någon
ännu gjort orsakerna till denna Statssjukdom
och de botemedel, som deremot kunde
försökas, till ett särskildt ämne för undersökning.
Det lärer icke vara nödigt att ingå i
någon bevisning af ett sådant för handen varande
missförhållande i Sverige, och icke heller
nödigt att bevisa dess skadlighet för statskroppen;
men icke torde det vara öfverflödigt
att vederlägga den, som jag befarar, nog allmänna
tankan, att detta onda måste afhjelpa
sig sjelft , och att ingenting genom allmänna
åtgärder i detta afseende kan tillgöras.
Det är en obestridlig sanning, att Staten
icke kan och icke bör blanda sig i medborgares
enskilda förhållanden, handlingssätt och företag,
och att just enskild och deraf följande
allmän trefnad och förkofran är att hoppas
mest, der Staten minst gör sig till förmyndare
för den enskilds Men det är lika sant, att
Statens Styrande och Lagstiftande Magt måste
känna den enskildas ställning, måste känna
tidens anda och kraf, för att rätta de allmän
na åtgärderna derefter, och på det att mellan
§04
D en 28 Fehruarii.
ds styrandes handlingssätt och de styrdes behof
må uppkomma nen öfverensstämmelse, som
allena kan föra til! ernående af Statens högsta
ändamål: mennisko förmå gans fria utveckling
tili allt ädelt, stort och nyttigt.
Orsaken ti!! de öfvergångar från den närande
till den täraode Classen, hvaröfver vi
klaga, är i sig sjelf så ädel, att den ej bör
motarbetas, så stark, 211 den ej kan hämmas:
den är ingenting annat, än menniskans naturliga
böjelse alt lyfta sig till ett bättre tillstånd,
den är det ädlaste al alla hennes begär
och grunden för hela hennes moraliska
utveckling.
Att vilja motarbeta grunden till det öf -  verklagade onda, vöre således både orätt och
omöjligt; det vöre att påkalla det moraliska
barbari, som tidehvarfven redan öfvervunnit.
Men deremot göles det behof att undersöka,
om detta kraftiga, aldrig hvilanda begär till
lyftning, till odling, tili förädling, ej är missledt;
om det icke kunde lå en annan tigtning, sannare
5 sin princip, värdigare personen, och nyttigare
för Staten ; och om Staten icke kan, å sin sida,
göra något att leda den.
Om det vore ovillkorligen nödigt, att
mechsniskt arbeta, för att höra till den närande
Classen, så skulle jag anse omöjligt, att
den förändring man önskar, kunde till väga—
bringas af annat, än en ytterlig nöd. Men
det torde vara nyttigt att anmärka, att icke
Den 28 Fehruarii.
905
det tnechaniska arbetandet allena utgör vilkoret
tor egenskapen att vara närande medlem
i samhället Den, sorn leder andras arbete i
produetiv väg, är lika så närande medlem,
sorn dea sjelf arbetande; och den, sorn genom
öfverlägsenhet i förstånd och kunskap förstår
att till högre produc.t använda den feandarbetandes
råa kr a it, är l<ka sä närande, som denne,
och i en Vida högre grad gagnelig för
Samhället.
Hittills har likväl hos oss Samhällets producerande
yrken föga svats tilldraga sig den
mera bildade Glassens uppmärksamhet. Deraf
kommer den allmänna tendensen hos hvar
och en, som förmått förvärfva sig aldrig så
liten bildning, att sträfva till Statens tjenster
och sysslosättning med allmänna ärender, såsom
det enda värdiga föremålet för dess verksamhet;
deraf kommer, att tidell Varfvets obestridliga
fortgång i odling och vetenskapliga
framsteg så föga verkar på det allmänna borgerliga
lif vet och på näringarna; deraf följer, och
måste mer och mer följa), att den bildade Classen
ej har rum i Samhället, och huru bedröflig är
icke denna sanning: ty af all förlägenhet, som
kari öfverklagas, är visserligen ingen mera
ömmande, än den, att icke kunna anvisa sina
barn en plats som lycklige och gagnelig® medborgare,
sedan man anviindt allt hvad man
kunnat att skalla dorn uppfostran.
Sådan är likväl ställningen, och kamke
är det ingen af oss, som icke känner mer ära
T)en 28 Februarii.
en, frälse eller ofrälse, famille, som suckar uni
der denna förlägenhet. Deraf uppstår billigen
den frågan: skulle ej detta öfverskott af
personer med mera vårdad uppfostran kunna
nyttigt för sig och Samhället använda sig till
productiva yrken ? Skulle icke, utom handeln,
som redan skötes af denna Glass, äfven
Sveriges Landtbruk, Bergsbruk, Manufacturer
och Handtverkerier, vid dessa Näringars practiska
handläggning kunna nyttigt använda dessa,
för sig och Staten så besvärliga öfverskoftspersoner
?
Landtbruket, sorn så egentligen utgör
hufvudnäring, förtjenar härvid första afseendet.
Den del af Sveriges jord, sorn utgör Kronooch
Kronoskatte-hemman, kommer väl hufvudsakligen
att förblifva i Bondehänder: och
måtte aldrig detta förhållande upphöra, hvilket
skulle förutsätta, att Sverige förlorade sitt
agtningsvärda Bondestånd, som nu framvisar
det på intet annat ställe sedda phenomén, af
en sjelfägande och sjelfarbetande, i Statsärenderna
deltagande dass, hvilken just genom
dessa sammanstämmande egenskaper är lyftad
till den säkert mäst bildade arbetsclass på jorden,
och gör, att Sverige har en sjelfbestående
allmoge, då andra länder endast hafva lifegne
eller beroende daglönare. Denna del af Sveriges
jord bör man således aldrig önska inrymd åt
den bildade medborgare-classen; men Frälsejorden
jemte Kungsgårdar, Boställen och andra
utarrenderade Kronolägenheter, erbjuda för densamma
ett betydligt utrymme. Det kan icke
Den 28 Febr tiar ii.
907
bestridas, att Svenska landtbruket är i tilltagande,
att det just på Frälsejorden befinner
sig i en öfvergångs-period, om jag så får uttrycka
mig, från naturligt till artificieit eller ve•
tenskapligt. Likväl höra endast de egentliga
jordägarne till den bildade classen, men den
närmare förvaltningen , den egentliga handläggningen
, skulle ock fördelagtigt kunna lemnäs
åt och sökas af denna dass, hvilket ännu icke
skett; Inspectorer och Fogdar äro, med fa
undantag, hämtade ur arbetsclassen. Det tili
mera industrie sig utvecklande Landtbruket
skall mer och mer medföra jordens fördelande
i mindre lotter under en skötsel: Pakt- eller
Arrendesystemet har på 20 eller 30 år betyd«
ligen tilltagit, och skulle lemna en ganska värdig
och nyttig sysslosättning åt personer af
bättre uppfostran, men sökes nu sällan af andra,
än dem, som förut gjort misslyckade
försök i annan väg, och derföre komma dertill
utan allt förlag och utan andra kunskaper i
yrket, än dem, sorn den allmänna empirismed
kunnat gifva.
Utan tvifvel kan landtbruket, lika som alla
andra practiska yrken, reduceras till någon
grad af vettenskaplig säkerhet; utan tvifvel
kunna de strängare vetenskaperna åt detsamma
lemna sitt bidrag; utan tvifvel kunna
för landtbruket uppställas allmänt rig—
tiga reglor, som fordra afvikelser och modifieationer
i tillämpningen efter särskilda localiörhållanden;
och utan tvifvel kan det således
blifva föremål för studier och städad
Q08
Den 28 Februarii.
tankeföremiga- Ora personer af bättre uppfostran,
men med ringare förmögenhet, ägde
till i allen att från ungdomen studera landtbruks*
yrket, och v ille nöja sig att med eget rörelse*
capital sköta andras jord, til! dess de kunde
förvärfve egen, skulle de icke då snart bilda
en dass af arrendatorer, som jordägarne skal*
le vara glade att emottaga?
Bergsbruket i sin natur mera vetenskapligt
än landtbruket, och tidigare derför anse
cl t, äger redan, mera än det sistnämnda, bil*
dadé personer vid sin närmare handläggning;
dock tv Ilar jag ej, att äfven der finnas många
platser för den.dass, hvarom jag talar, om endast
allmänna tänkesättet gjorde det till bruk,
att uppsöka dem: men ännu blir man hellre
surnumerär Fändrik eller Auscultant, än man
blir Bruksbetjent med utsigt om framtida utkomst.
Manufacturer och Fabriker kunna visserligen
icke umbära vettenskaperna; ju mera
personer af uppfostran kunde dragas till deras
skötande, ju mer sktflie dessa näringsgrenar
vinna.
Det återstår slutligen de egentliga handtverkerierna,
scm nu, för det mästa, ligga i arbetsclasséns
händer.
Det sätt, hvarpå Lärgossar och Gesäller
tilldana», är så litet egnadt att flytta dessa yrken
ur arbetsclassen, att sällan någon till välstånd
kommer», och i följd deraf mera bildad,
handtverkare låter sia son välja samma yrke,
Den 28 Feb raar ni
909
om det icke kan ske under dess egen ledning.
Mången mindre bemedlad fader, som kunnat
lemna sin son bättre uppfostran, men ringa
förmögenhet, hade kanske längesedan an vist
honom ett handtverk, om han icke fruktat elaka
sällskap, otjenlig sysslosättning och mindre
god behandling under läroåren. Huru
många personer af den dass jag omtalar, kunde
icke rymmas inom handt verkeriernas område,
om bruket och ställningen vore sådan, att
de kunde gå dit? Huru mycket skulle icke
den, genom sin nödvändighet för samhället,
så respectabla handtverkare-classen vinna pä
upptagandet af personer med någon primitiv
uppfostran, och på de familje-förbindelser,
som skulle helt och hållet inflytta den på de
odlades gebiet? Huru mycket skulle icke sjelfva
dessa yrken vinna, om till deras handlägga
ning komme personer med någon grad af vettenskaplig
bildning, och med capitaler, lör
små att begagnas i mera upplyftade syftningar,
roen tillräckliga att upprätta verkstäder?
Om jag lyckats att visa, att personer af
den mera bildade classen med nytta skulle
kunna användas vid productiva yrken, och att
det nu föga sker, så följer deraf, att en förändring
i allmänna åsigter, en ny rigtning till
lefnadsfcremål skulle gifvas. Det skulle blifva
ett föremål för uppfostran, att ej allenast
hos den i verlden inträdande ynglingen, sorn
högsta ändamål inplanta begäret att lärn något,
för att blifva något; dertill skulle äfven läggas
begäret att lära något, för att genom skicklighet
S ro
Den 2g Februarii,
och omtanka förvärfva något, för att skaffa sig
en oberoende existence, och för att derigenom
blifva något för sig och samhället. Många ,
såsom saknade, nu ofta öfverklagade statsdygder,
såsom tarflighet i lefnadssätt, redbarhet i
sysslosäftning, måtta och klokhet i speculationer,
skulle uppväxa som nödvändiga frukter,
ur den på dessa principer beroende förändring
sf allmänna tänkesättet: och Statens tje?r^
ster skulle upphöra att, icke så aldeles rigtigt,
vara ansedda som en särskilt näringsgren, Emellan
de genom slägtförbindelser sammanknutna
medborgare-classerna skulle en ömsesidig
aktning uppkomma, och man skulle vänja
sig att söka menniskovärdet, ej i det man
är, utan i den fullkomlighet, hvarmed man är
det, som man kan och bör vara. Men ali förändring
af allmänna tänkesättet är en opinionsfråga:
det återstår att undersöka, hvad allmänna
styrelsen dertill kan göra.
Det gafs ett tidehvarf, vid utgången från
medeltiden, då kunskaper ännu voro så sällsamma,
att de icke ens voro begärliga, och då
bildningen var så litet allmän, att Staten saknade
personal för sina tjenster. Allmänna styrelsen
ansåg då med skäl nödigt att draga ett
större anta! in i den bildade classen, och författningar
vidtogos, att understödja allt slags
vettenskaplig uppfostran och göra den åtkomlig
äfven för den fattige. Derifrån kommer Socknegång
för Skolgossar och Gymnasister, derifrån
Collecter för medellösa Studerande, deri-’
från de mångfalldiga Stipendier, som genom
Den 28 Februarii,
allmän eller enskild omtanka blifvit stiftade i
gamma afsigt. Dessa anstalter hafva ingalunda
förfelat sitt ändamål, och förtjena den vördnadsfullaste
tacksamhet för förfädernes omsorg
om det, sorn då var tidens kraf. Men det är
nu tid att inse, att en ny Samhällets ställning
fordrar nya åtgärder: att man icke mer behöfver
uppmuntra det idkeliga och derigenom,
ofta nog, ändå måttliga studerandet till Lärdoms-
och Statsyrken: att man icke skall borttaga
odlingen, meja att man skall rigta den
till de productiva näringarna.
I detta afseende får jag ödmjukast föreslå
:
Att Riksens Ständer, med en underdånig
anmälan om behofvet att draga personer af
bättre uppfostran till samhällets productiva yrken,
ville hos Kongl. Maj.t i underdånighet
anhålla;
1:0 Att i allmänhet Kongl. Maj:t, sorn i
sin vishet bäst inser, hvad sorn kan tjewa till
detta ändamål, i Nåder dertill ville vidtaga
alla nödiga författningar.
Och specielt
2:*> Att inträdet i Statens tjenster måtte
försvåras genom strängare examina och upp.
satta fordringar på högre kunskaper.
3:0 Att antalet af Extraordinarier i allt
9*2
Den 28 Februarii.
publika Verk måtte bestämmas och inskränkas,
på sätt redan skett i militairen.
4:0 Att Kongl. Majt i Nåder ville låta
undersöka, hvilka Stipendier och Stiftelser, sorn
tillkomna af allmänna medel, för art uppmuntra
vettenskapligt studerand-, nu skulle kunna i
stället angläs till understöd dir de ynglingar,
sorn sökte en uppfostran lämpad till Statens
productiva yrken.
5:0. Att en practisk Lsndtbruks-Skola,
på något dertill inköpt eller upplåtet hemman
i granskapet af Slockholm, inrättades under
LandtbruksAcadetniens ledning, der ynglingar
vunno inträde efter någon förut i andra Skolor
eller genom privat uppfostran inhemtad
och bestämd elementar-under visning. Ått Hushålls-Sällskaperna
i Länen uppmuntrades att
hvar i sin ort söka inrätta dylika Skolor, och
att de vid dessa Stiftelser studerande ynglingar
fingo tiilgodojuta de enligt förra momentet
från Lärdomsverken disponibla blifvande
Stipendiefonder.
Dessa nödvändigt i praktisk tendens inrättade
Skolor skulle icke sysslpsätta sig
med nya rön och forsö*, utan helt enkelt
lära Landtbruket, sådant, sorn det i Sveriges
särskilda provins r (jemfördt med andra
Landers erfarenhet) practiseras. De
skulle på ett vettenskapligt, men likväl
populairt sätt, lemna underrättelse ovn
Landt
-
Den 28 Februarii,
Landthusbållningens sahra grunder och a£
erfarenheten bestyrkta resultater. De behof-;
de ingen stor uppställning af Lärare; ent
Tecknolog, en egentlig Eeonora och en
Undervisare i Bokhålleri, vöre tillräckligt:
allt derutöfver vore skadligt. Kostnaderna
kunde således icke blifva betydliga , och
utan synnerlig Rikets tunga upptagas pä
någon af hufvud-titl&rna, så framt icke
Landtbruks-Academiens redan ägande fonder
dertill kunde användas och blifva ti!U
xäckliga.
6:0. Att Kongl. Maj;t i Nåder ville anbefalla
Dess Befallningshafvande att med Hus-'
håilsSälskapernas biträde, söka hvar i sin ort
befordra dessa genom publik omsorg danade
ynglingars antagande i Egendoms-He ars tjenst,
eller till arrendatorer.
7!ö. Den redan inrättade Bergsskolan
i Fahlun synes hafva samma syfte för
Bergsbruket, som det jag här velat antyda
för Landtbruket. Det återstår alltså
härvid blott det tillägg; Att dea efter
behofvet måtte utvidgas till alla grenar af en
practisk undervisning och handläggning i verkstader
för dertill hörande mechaniska yrken.
g:o. Att med en ilka tendens för bildandet
af practisk undervisning i hvad sora
för Manufacturetna och en dei Handtverkeri/.
till Ridd. 0. Ad. Pr. 1 Band. 58
9i4
Deri 28 Felruarii
tier erfordras, må här i Stocholm inrättas ett
Techniskt och Mechaniskt Central Institut.
Vi hafva här flera mechaniska inrättningar',
Instrumentmakerier, Siden- och Ylleväfverier
Gjuterier, Färgerier, Garfveriet
m. m-, i hvilka yrken fordras mer eller
mindre vettenskaplig underbyggnad i sammanhang
med den dagliga handläggningen
på verkstäderna. Ynglingar förut bildade
i elementerna och språken , borde
vid ett sådant Institut få inhemta det tech?
niska för den industriegren, hvaråt de ämnade
sig använda.
Utan att blifva arbetare för dagspenning
i en Manufactur eller på en Verkstad,
kunde de der använda ett år eller flera,
under det de tillika inhemtade undervisningen
vid Institutet, och sålunda sammanbinda
den med tillämpningen och blifva
skicklige att förestå egna verkstäder. Åt
fattiga ynglingar kunde i samma afsende
anvisas smärre Stipendier, för inskränktare
tid af ett eller tvenne år.
Kostnaden härtill kan ej blifva stor i
jemförelse med den deraf följande allmänna
nytta; och borde skäligen kunna utgå
af den betydliga Manufactur-Discontvinsten;
helst den i längden utan tvifvel
skulle täfla, i påföljder för våra Näringar,
med hvad af sjelfva Discontinrättningen
kan vinnas.
Den 28 Februarii,
Si*
9;ö. Att med enahanda afseende Mandels-
och NavigationsSkdor måtte upprättas,
eller de redan befintliga reorganiseras, efter
ett för alla gällande gemensamt system, så
ätt undervisning i det practiska egentligen åsyftades*
Det
faller nog anmärkningsvärdt, att da
feå mycket blifvit gjordt för den veten-t
skapliga utbildningens underlättande, stå
älla de inrättningar isolerade Och utan nå;
gon centralförening, sorn egentligen hafva
till föremål den närande Classens utveckling
i särskilda yrken. Intet understöd
från det allmännas sida lemnäs dem$
och ej heller finnes något inseende, huru
vid de få befintliga enskilda inrättniogarha
derom läses och läres Huru vigtig är
likväl ej Navigationen för vårt naturliga
Skeppsfartsyrke, och en redig räkenskapsföring,
ej blott för Grosshandeln, utan
för alla företag, ända till de mindsta hatidaslöjder,
då de skola drifvas i en rigtig
Ordning; så att det utan tvifvel mäste
blifva nödvändigt, att några allmänna stad.
ganden i desse delar, och några biträden
från det allmännas sida, genom förutnämnda
ömflyttnitig af tillgångar betedas; och.
detta icke blott i hufvudstaden * utan I
flera af våra betydligare Handels- och
Manufactur-städer.
io:o- Att vid en, troligen fenart förestående,
öfversigt ef Skråförfattningarna, Kongb
Den 23 Felruarii,
Majt ville nådigst låsa anbefalla, att ett särskildt
och allvarligt afseende fastades vid alla
de omständigheter, som kunna bidraga att
till bandtverkerierna draga ynglingar af bättre
uppfostran; hvartill icke iner synes för-;
dras, än de bestämda lärsårens borttagande,’
husagans uteslutande, och en ovilkorlig tillgång
att få lära handtverk för betalning och
utan servitude, hvilket väl äfven nu är anbefalldt,
men ej verkställes, eller kan verk-,
ställas.
Jag döljer mig icke, att de positiva åtgärder,
jag föreslagit, torde synas mycket otillräckliga
att tillvägabringa den sf mig önskade
öfvergång af den bildade Classen till
productiva yrken, för att göra den mindre
tärande; men jag tror ock, alt då ämnet är
sf den beskaffenhet, att det egentligen hörer
till allmänna nationella tanke utvecklingen,
behölve* endast något göras på Stats-autoriteternas
sida, så skall det öfriga göra sig sjelft«
Väl ser jag ock, att sjelfva behofvet förr eller
senare skall janina den tärande Classen till
behörig proportion mot den närande; men skillnaden
synes mig blifva den, attoni öfvergångångarne
förberedas genom Styrelseåtgärder
och verkställas genom allmänna tankans utbildning
och ett på örverläggn:ng grundadt handlingssätt,
så blifva de nyttiga för Samhället,
befordra allmän odling och allmän välmåga;
och att, om de deremot skola tillvägabringas
af ett till nöd uppgående allmänt behof,
hafva de intet annat inflytande på allmänna
Den 5" Februarii.
9r 7
ställningen, än att bilda en stor tiggareclass;
som hvarken duger till intellectuelt eiler raaterielt
arbete.
Jag anhåller, att detta mitt vördsamma
Memorial må communiceras med de öfriga
respective RiksStånden och remitteras till Economie-
och StatsUtskotten, med anmodan,
att de värde Herrar och Män, som utgöra
dessa Utskott, må, om afsigten gillas, tillägga
flera till ämnet ledande ^åtgärder, sorn jag
enskildt icke insett.
Ro 3»
Herr Lagerhjelm, Pehr:
Mängden af de motioner, som nu länge
fästat Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet,
borde afhålla mig från att öka deras antal,
och binda mig vid den tystnad jag hittills
iagttagit. Men jag skulle ej förtjena dea
rättighet jag nu utöfvar, om jag ej vågade underställa
Högloft. Ridderskapets o h Adelns
bedömrnande den undersökning jag företagit
angående vigtigaste kåremålen tor Rikets Högloft.
Ständers åtgärder vid detta Riksmöte;
mätte min rena vilja mötas af c-tt mildt be~
dömande!
Gifves det någon verklig grund till den
allmänna klagan man här ofta upprepat ? så
bör denna grund först och främst häfvas. Der
-
Pen g 8 Februarii.
past torde Rikets ställning i afseende på dess
myntväsende och förmåga att fullgöra Statg-=
Verkets behof förtjena betraktande.
Den förlägenhet i allmänna rörelsen, som
flere Riksmöten varit föregifven, synes i afseende
på jordbrukaren, hvarken vara ogrundad,
eller hans ensak. Man invänder väl, att
klagan är gammal, tillhört alla tider 3 att den
är enskild och icke allmän och hos dessa individer
en verkan af försummad hushållning
eller öfverflöd. Men fortfarandet af jordbrukarens
oförmåga att fullgöra åtagne betalningsförbindelser,
synes icke medgifva att man
fattat det onda som man velat afhjelpa i roten,
och den omständighet att jordbrukarens
belägenhet icke förbättras utaf ymnoga skördar,
synes hvila på grunder som äro utom
kretsen af enskilda åtgärder. Det vore i
sanning värdt en serskild utredning, om det
med skäl kunde sägas, jordens välsignelse under
fredeslugn icke kunde förmå att lyfta Riket
till ceconomiskt välstånd,
Myntväsendet åter har länge väckt Ständers
uppmärksamhet och Kongl, Majit har i
detta ämne förordnat en Comité, hvars handlingar
till StatsfJtskottet blifvit i Nåder öfyerlemnade,
De stridiga, ja rakt motsätta
tankar sorn i detta ämne förekommit, utvisa
åtminstone att dess behandling icke erhållit
den klarhet, sorn förmår att hildia ett allmänt
omdöme,
Den 28 Februarii»
SfatsVerkets tillstånd är ingalunda tillfredsställande.
Sannolikt förestå oundvikeliga
utgifter och flere anslag, sorn Riksens Ständer
bifalla; och likväl finnas inga opåräknade tillgångar
af betydenhet, efter hvad som hittills
synes hafva visat sig. De utomordenteliga behof,
som vid sista Riksdagen påkommo kunde
af öfverskotten bestridas3 sådape finnas nu ej
af betydenhet,
Om orsaken till den gäldskyldige jordbrukarens
förlägenhet ensamt berodde på spannemålsprisernes
låghet, så skulle likväl innehafvaren
af spannemålstärande Verk deraf skörda
en gifven vinst, samt arbetaren lyftas till
välstånd, hvarigenom Riket i det hela icke
kunde sägas gå miste om fördelen af ymniga
skördar. Men om spartnemåls-prisernes
hastiga fall icke kan draga med sig nedsättning
uti arbets- och dagsverkspriser; om vidare
arbetarens lynne förleder honom att i
beqvämlighet förnöta den arbetstid, sorn i anseende
till spannettiålsprisernes hastiga fall icke
behöfver användas tili förtjenst; om Borgenär
i anseende till vacklande vahrupriser icke kan
bedöma Gäldcnärens ställning; om capital saknas
hos producenten och beräkningsgrunder
hos handlanden att magazinera spännemål; om
sädens vanpris medför en ökad opfuductiv
consumtion genom vanvård eller slösaktig lefnad:
samt slutligen nya eller mera utvidgade
handtverk, slöjder och näringar icke upptaga
dst öfverskott af spännemål, som möjeligen
Kunde e ter fl.re års yranoge skördar äga rum j
g 20
Deli 2§ Februarii,
så torde den klagan nian spörjer icke sakna
grund. Bristande afsättning tillkännagifvsr antingen
öfver-productiun, eller att enskilda spänne
mais-upplag icke göras', dea förra bör upptagas
af näringar eller export; det senare ersättes
icke nu af någon allmän Magazins-Inrättning.
Kunde producenten hålla på vahran, så folio
icke priscrne genom nöd-afsalu , men utskylderae
medgifva icke eget handelsförlag och
misstroendet i peaningerörelsen drar penningen
från honom.
Detta misstroende kan bestå dels uti långifvarens
osäkerhet huruvida låntagaren kan
och vill betala, dels uti fruktan för vacklande
uti myntets värde. Till följe häraf anser
jag den klagan man spörjer och omtalar, möj-,
ligen innebära en eller alla af följande omständigheter;
-9
i:o.
Att enskild spannemålshandel icke
äger rum, samt att capital saknas för spannemåls-producenter
ellar förråds-innehafvaren att
magasinera den spannemål, som icke kan afsättas
till skäliga priser.
2:0. Att handtverk och Fabriker icke
upptaga det öfverskott af spannemål, som genom
ymnoga årsväxter kan uppstå.
3:0. Att Jånfagares gensträfvighet mer
understödjes af Författningarna rörande lagsökning
på pant af fast egendom, än på personer.
jDen 23 Fehruarii.
921
4:0. Myntets vacklande varde.
Alla dessa omständigheter verka ät sami
ma led, nemligen till spannemålsprisers öfverdrifna
föränderlighet, deraf slösaktig consuintion
och minskad arbetsdrift vid ena ytterligheten
(vanpris) samt onödig g**annemålsimport
vid andra ytterligheten (ofverdrifna priser.)
Den enskilda spanneniålshaadein har uppliördt
till följe af Magazinslnrättrwngens verkan
såsom handels-institut, Inrättningen bör
alltså upplösas, äfven otn man icke kände eller
icke ville taga i betragtande de stort förluster
som densamma i flera hänseenden tillfogat
riket, jag åberopar Riksens Ständers Revisorers
berättelser samt Friherre Bjömetjernas
yttrande i Finance-Comittéen. Men handlandens
capital åro icke genast disponible i denna
väg; säkra beräkningar förutsätta erfarenhet
; denna saknas och den enskilda handeln
träder varsamt (d. v. s. i början i smått) in på
en obanad stig. SpamiemaSsägaren bör alltså
kunna belåna sitt förråd; och häraf har jag
fallit på följande motion:
N;o i,
1. §•
Emottagande , envändandet och redovisandet
af Kronans behållna spannemålsintrader
öfverlemnas till StatsContoiret, tillika med nödig
spannemåls-inventarium och magazinsruin.
Hvad deraf framdeles kunde öfverskjuta vartyade
Arméens och Flottornas årliga behof »
9=2
Och 28 Februarii,
torde böra på auction försäljas likasom
Kronans öfrige intrader in natura t. ex. tackjern;
äfvensom klokhet i administrationen härvid
kan föreskrifva smärre uppköp ä en, samt
försäljning å annan ort, till undvikande af onödig
transport. Uppköps- äfvensom försälj—
nings-priserna torde böra bestämmas af Kongl.
]Vlaj:ts och Rikets KammarCollegium och StatsContoir.
3. §■
MagazinsDirectionen inventerar och afletnnar
genom behörige Embets- och Tjenstemän
samt redovisar aila Magazinslnrättningens öfrige
tillgångar, af hvad namn de vara må inför
Riksens Höglofl Ständers Fullmägtige i
RiksgäldsContoiret, hvarefter MagaziusDirectionens
och alla underlydande tjenstemäns förvaltning
och åtgärder komma att behörigen
granskas och slutligen Magazinslnrättningen
helt och hållet upplösas.
3- §■
Riksens Höglofl. Ständers Fullmägtige i
RiksgäldsContoiret realisera alia dessa tillgån*
gar med undantag af byggnader och platser,
sorn till magazin kunna användas; hvarvid
likväl iagttages att ett belopp af too,000 tunnor
säd bibehålies, hvilket in natura bör förvaras,
hälst i sådane förråder hvilka äro beqvämligen
belägna dels för de provincer, hvarest
undsättning kan blifva nödig; dels lill di
-
jDen 28 Februarii.
923
sposition vid inträffande krig. Fullmägtige äge,
att till förvaltningen häraf, antaga nödig
betjening. Dessa medel insättas i Riksens Ständers
Bank. Riksens Höglofl. Ständers Statsutskott
meddelar närmare föreskrifter om utförandet
i allmänhet samt bestämmer ett minimipris
i afseende på spannmåls- och brännw
vinsbehållningames afyttrande. Brännvinsbrännings
och Distilleringsrättigheten i Stockholm,
Götheborg och Carlscrona öfverlemnas
till enskildt utöfning, antingen genom arrende
eiler afsalu, jemte dithörande inventarier, behållningar
och byggnader; hvarefter denna
Fabriksinrättning må skiljas från allmän utöfning.
Dock likväl lärer försigtigheten härvid
fordra, att byggnademe icke afyttras förr, än
erfarenheten hunnit bestämma de platser, hvarest
Spannmålsmagazin egentligen behöfvas,
samt beloppet af det magazinsrum, som kan
erfordras Äfvensom att, enär magazinsinrättningen
skiljes från Brännvins behållning, dervid
iagttagas bör, att Kronoförråderne upptaga
nödigt qvantum deraf, samt öfvertaga kärl
och förvaringsrum till sådant ändamål, emot
ersättning efter gångbart, fritt pris.
4» §•
Jemte det creditiv på Banken af 2 millioner
R:dr, sorn Riksens Högloft. Ständer upplåtit
MagazinsDiiectionen, och hvilket vid berörde
inventering öfverflytta.*? uppå Riksens
S:änders Fullmägtige i RiksgäldsContoiret, bör
St! ytterligare Lånebiträde stor 1 million R:dr
92i
Den 23 Februarii»
Banco af Banken meddela, hvilket vä! icke
torde behöfva helt och hållit anlitas, men
dock såsom fond för cbiigatioaers inlösen, må
gunila utlemnas.
5. $.
I den män behållningen af Spannmål, med
undantag af de 100,000 tunnorne sorn böra ia
natura förvaras och dem MagazinsDirectionen
från sig inventerat, af Fullmägtige hunnit realiseras;
böra Fullmägtige upphandla förbisdelser
å torkad spannmål af viss minimi vigt pär
tunna- Uti dessa förbindelser skall utgifvarera
tillförbinda sig, att under högst arne års tid,
oafbrutet hålla spanoemålen tillhanda, samt
efter viss uppsägningstid, å föreskrifven ort,
vid äfventyr af upphandling å Kronoauction
för invisning® utställarens räkning, samt ansvar
efter lag, jemte vissa procent i straffböter,
under den tid spannmålen varit oiofligen
begagnad, för uppfyllandet hvaraf vederhäftig
borgen ställas bör* Uppköpet häraf bör
hälst ske i ymniga år, då Spannmålens pris
fallit under något af Riksens Ständer stadgadt
minimipris. Skulle sädén under arne års tid
icke disponeras, förfaller invigningens kraft och
verkan; hvaremot det åligga Fullmägtige, att
inom denna tid öfvertaga invisningames fullgoda
innehåll, till användning eller magazinering.
Beloppet af sådane in visningars uppköpande
bör ungefärligen utgöra 100,000 tua»
mor, på det att detsamma, jemte hvad in na
-
r Den 28 Februarii, gsS
tura förvaras, må utgöra högst 300,000
tunnor.
6. §.
Tili detta uppköp böra Fullmägtige icke
använda den uti Banken på förestående sätt
uppgifoe tillgång, utan använda den samma
såsom fond för invisningärs utställande på 100
å 1000 R:dr Riksgäldssedlars belopp, iöpands
med arne procents ränta, samt förfallne till inlösen
1 å 3 månader efter i RiksgäldsContoiret
till inlösen skedd uppvisning, hvarpå således
må bero3 huruvida desamma såsom för,
fallne emottagas i Kronouppbörd eller icke.
7- §•
Likasom för TaxeringsComitéer, böra i
hvarje ort, hvarest uppköp eller, på sätt här
nedan stadgas, beläning afspannemål förekommer,
fyra, till Taxeringsman valbara, utses,
hvilka utan arfvode, dock emot ersättning af
rtsekostnad, förmodas åtaga sig hithörande å,'
liggande. Dessutom åge Fullmägtige att utse
den femte, frälse eller ofrälse, valbar eller icke
valbar, som å deras vägnar bevaka det all •«
mannas rätt, för ordet inom Comitéen, ansvarar
för sädens vårdande, äger utse betjening,
som aflönas, samt sammankalla Comitéen. Inför
den samma förekommer alla anbud, låneansökningar
samt öfrige ärender i detta hänseende,
och böra de flästas tankar utgöra dess
baslut. Dock böra minst jtne ledamöter tili
-
$26
Den 28 Fehruarii.
städesvara. I händelse af lika röstetal, galle
ordförandens mening, eller i hans ställe deri
ledamots af Riddsrskapet och Adeln som tillhör
Comitéen eller, i dennes frånvaro, leda^
motens af PrästeStåndet, tanka. Myndighetens
uppkomst och upplösning, beror uppå Riksens
Ständers Fullmägtige.
8. §.
Fullmägtige böra genast låta genom sak^
kunnige män, eller utsättande af prisfråga , utröna
rätta byggnadssättet af torkinrättningarj
i hvilket hänseende, den af framlidne Presidenten
Edelcrantz uppfundne och i Kongl. WettertskapsAcedemiens
handlingar beskrifne Torkcylinder,
efter all sannolikhet, kan till verkställighetutan,
fara, genast föreslås,då endast sådane
rättelser i dimensionerne ,Cylinderns lutning,
hastighet och värmgrad utrönas, hvilka blifva
nödiga för behofvets storlek, Spannmålens sort
eller ändamålet med dess förvarande, (till ej£4
till utsäde eller brödföda) sådane torkinrätt“
ltingar böra anläggas vid hvarje magazin.
9. i
Till aflöningsr, obligationers inlösen, ortlJ
kostnader m. in. i och för de ändamål Riksens
Ständer i detta hänseende kunna åsyfta,
bör en serskild cassa inrättas uti RiksgäldsContoiret;
hvarest Bancosedlar efter behof bö*
fa vara att tillgå, så långt creditivet räckef.
Den S3 Februarii.
92?
io. §,
Den spannemål som enligt 3 och 5 §.
skulle komma att disponeras af Fuilmägtigej
bör tillhandahållas Kongl. Majtt, såsom utgörande
en del af det creditif, sorn Riksens
Ständer lärer deis i afseende på krig,
dels på utomordentelige behof (såsom missväxt)
ställa på RiksgäldsContoiret. Omsättning
af Kronoförråden bör ske genom afyttring
på auction t. ex. to.eoo Tunnor årligen,
i Junii månad då blifvande skörd karl
bedömas, samt genom användande till allmänna
arbeten, Läger, m< m. Försäljningen bör
ske på hvarje magazinsplats, och vara lika,
årligen.
11. §.
Krono-Magazinerne i Riket rymma 170 å
200.000 Tunnor rå säd, eller 340 å 400,000
Tunnor torkad. Deraf upplåtes Magazinsrum
till 40 i 100,000 Tunnor torkad, eller motsvarande
qvantum rå säd, till StatsContoirets
disposition; Magazinsrum till 100,000 Tunnor,
att förvaras in natura under Fullmägtiges
förvaltning på sätt 3 §. stadgar, samt till
200.000 tunnor torkad säd för pantsättning
och belåning, Vid alla sistnämnde Magasin,
böra torkinrättningar anläggas, hvilka innehafvare
af spannemål, må begagna, emot afgift.
Torrkad säd tår inlefvereras och belänas
under följande vilkor:
9^8
Den 28 Februarii,
0) Afgifts erläggande för sädens be-*
handling
b)
Att »aden ar torr, ren, oskämd, o
bränd
och af viss vigt per tunna, bestämd
för olika årsväxter och locala förhållanden.
r) Endast Råg, Korn och Hafra belänasj
samt endast till jemna ioo:de tal af någotdera
slaget. Sadén emottages och utgifves antingen
efter mått eller vigt, hvdketdera som
lämpeligast och rättast vara kan. I båda händelserna
bör viss afskrifning äga ram.
d) Panten belånas emot 3 procents ranta,’
högst på 2:ne år. Skulle densamma efter sådan
tidsförlopp vara odisponerad; behandlas
densamma på sätt här nedan stadgas.
e) Till pantens beläning fordras ett, af
localmyndigheten undertecknadt samt af närmaste
tjenstemannen vid Magazinet contrasigneradt,
levereringsbevis som granskas och efter
öfverensstämmelse med föreskrilne vilkor,
godkännes. 1 afseende härå, böra Otdföranden
jemte nyssnämnde tjensteman förvara hvar sin
nyckel till magazinet, samt ansvara, under viss
afskrifning, för beloppet, så vida ej genom
eldsvåda, inbrottsstöld, eller dylike händelser,
hvilka icke kunna förutses eller förekommas,
brist uppkommer, hvilken må drabba inrättningen
eller upphofvet. För kortare tid
åge Fullmägtigc, alt i Ordlörandens ställe förs
ordna
Ben 28 Felruarii.
9 29
ordna någon af myndighetens öfrige ledamöter,’
hvilket! då, jemte MagaZinsförvaltaren ochOrdföranden,
träde i ansvar.
f) Den som ett så beskaffad! originalbevis
öfver Magasinerad spannemål, stal dt på
hans namn , elier på honom transporteradt, i
händer häfver och derpå lån taga vill, skall
erkännas och anses för rätter ägare till panter,
, som sålunda på intet sätt kan annorlunda
disponeras, än till låns erhållande i Riksens
Ständers RiksgäldsContoir.
g) Emot alh lån å magazinerad säd, bör
jemte inmätningsbeviset, låntagaren gifva sin
skuldsedel etter föreskrifvet formulair, löpande
med 3 procents ränta under belåningstidcn,
och ställd på högst a.'ne års tid, alltsom
Fullmägtige kunna pröfva nödigt, så att panten
kan förvaras öfver ett kommande års skörd;
och derest låntagaren sjelf icke är i Stockholm,
åligger honom att låta ortens beläningsComité,
sorn beviset utställt, under skuldsedelen intyga
att den är med hans egen hand skrifven
och underskrifva, och att lian är ratter innehafvaren
af inmätningsbeviset.
h) Beläningspriset uppå spannemål bor
vara från halft till tvåtredjedelar af hvarje
ort markegå ngspris, beroende uppå Fullmäg
tige att efter sig företeende omständigheter
stadga detta pris lika med endera eller emel
Bil'
till Ridd. o. Ad, Pr. 1 Band. 59
93®
Den 28 Februarii,
Ian nämnde gränser, hvarefter detsamma bör, ef4
ter allmän kungörelse i orten tjena till efterföljd.
i) Lånet meddelas uti RiksgäldsContoirets
2 procents reverser, ställda tili inlösen med
bancosedlar j å 3 månader efter presentation,
samt uppå minst 100 och högst iooo R;dr
Riksgäldssedlar. Lånebeloppet kommer allt--  så att utgöras af det jämna roo:de-fal lLdr
Riksgäldssedlar, sorn är lika med, eller närmast
under det efter ofvan stadgade grunder, mot
panten svarande lånebelopp.
k) Derest låntagaren skulle inbetala hela
eller större, eller mindre del af länet, jemte
upplupen ränta, vare sig med nämnde reverser,
fastän ej förfallne, eller gångbart mynt;
skall det vara honom deremot tiliåtil att utbekomma
det deponerade, eller emot insättningssumman
svarande, tunnetal af panten}
dock det sednare endast i jemna tiotal tunnor.
Till sådant ändamål böra RiksgäldsContoirets
Fullmägtige utfärda behörigt insättningsbevis,
som af låntagaren uppvises i beläningsComi-f
téen, hvarest föreskrift meddelas för lyftning
af panten, till föreskrifvit större eller mindre
belopp.
Riksens Ständers Fullmägtige meddela
BeläningsComitéen en gång i hvarje månad,
lista på dem som utföst lånesäd , samt belopp
pet som till följe deraf får lyftas.
0 Å förfallodagen äga RikegäldsContoi
-
Den 28 Februarii.
93*
reis Fullmägtige magt, derest panten icke blif-i
vit till Capital, ränta och behandlingsafgif be*
tald, densamma försälja; antingen genom iu-t
ction till den mästbjudande, eller eljest till de£
pris, sorn i orten blifvit kur,gjordt, alltsom
Fullmägtige sådant bäst och nyttigast pröfva,
Och taga deraf sin betalning! till capital ,
räntagoch förordsakade omkostnader, af hvad
namn de vara må, till lånets indrifvande.
Öfverskotta stånde pantägaren tillhanda i Con*.
toiret.
12. §=
Emedan belägenheten af KronoMsgaziner*
na icke torde allestädes vara så alpassad, som
låntagares beqvämlighet kunde erfordra till
undvikande af onödiga transporterj böra 50,00a
R:dr af Fullmägtige uppå säkra förbindelser
och borgesteckningar kunna disponeras i länsväg,
i händelse någre menigheter, vare sig
Socknar, Härader eller Städer, skulle vilja
uppbygga och brandförsäkra dylika Magaain,
hvilka sedermera till beläning kunna upplåtas.
Till sådan? lån må Fullmägtige endast
använda räntelöpaoöe invismugar, pä sätt här
ofvan blifva föreslagit.
i3 §.
Skulle någon spannemåls innehafvare i eget
brandförsäkradt magazin, vilja ställa sitt
inver.tarierium under sådan tillsyn och vård,
samt underkasta sig sadune villtor, som här
932
Deri 28 Februarii.
ofvan i allmänhet blifvit föreskrifna eller Rik3
sens Ständers Fullmägtige kunna pröfva nödigt
att äska-, bör han äfven tillgodo njuta ofvannämnda
förmån medelst spannemåls pantsättning
och belåning i oftanämnde myntsort; så framt
han derföre kan ställa godkänd borgen.
14 §•
Till följe af 4tde puncten, äga Fullmägtige
såsom fond till desse invisningars inlösen,
till en början 1, men framdeles 2*3 millioner.
Invisningens belopp måså rättas att fonden
minst uppgår till § deraf; dock aldrig öfverstiga
4 millioner. I detta afseende må Full*
mägtige äga att inställa belåning, derest så
skulle pröfvas nödigt; samt i allmänhet dermed
så försigtigt förfara, att inlösen alltid kan
verkställas Skulle emot all förmodan sådant
inträffa, må det vara Fullmägtiges åliggande
och rättighet, att uppsäga så 6tor andel af
hvarje låns belopp, sora kan erfordras; hvilket
belopp en månad efter delfåendet af sådan
uppsägning ovägerligen bör inbetalas eller
panten 1 annan händelse varda underkastad
hvad Bancoförfattningarne i thy fall stadga
och förmå.
Denna motion torde till Stats- ochBancoUtskotten
böra remitteras.
Det uti denna motion förekommande creditmynt,
ställt på sädbehållning, får jag tillfälle
att närmare betragta vid frågan om myn
-
Den 28 Februarii.
933
tets vacklande värde. Här kan jag endast afse
införandet af enskild spannemålsharadel och
magazinering hvartill Staten i början måste bi*
träda; dels derföre att Scandinaviens physiska
beskaffenhet blottställer detta land för större
och oftare påkommande missväxter än andra
länder} dels emedan den enskilte här mindre,
ledes af industri, samt kanske i allmänhet är
fattigare än i andra länder, möjligtvis af det
allvarliga skäl, att förhållandet emellan närande
och tärande classerna. äfvensom skattdragande
och Statsbehof här är mindre än i
andra länder; och slutligen påkallar Statens
bemedling i början, för att åstadkomma enskild
handel och magazinering, af den villervalla
sorn allmänna magazinsinrättningen förordsakat
i denna gren af industrien. Om svek
och olyckor äro oski i j ag t i ge från magazinsrörelse,
så bör denna af mig vördsamt föreslagne,
likväl medföra dem i ringaste mått, ty administrationen
hvilar mera på förtroende än
aflöning. Till förlusters bärande finnes i öfrigt
fond uti ränteskilnad.
Om det i allmänhet är en sanning att förnaeme
för ali administration uti den civilicera.
de verlden hota i sin fortgång att förtära allt
det lif, som i dessa förmer skulle kunna uppenbara
sin tillvarelse, och att en återgång
till enklare former för administrationen lika
högt påkallas af tidens kraf, sorn upplösningen
klart erbjuder sig meddelst municipalstyrelsers
införande, så torde det förslag jag här
lågat framlägga till utförandet af Statens biträde
Den 28 Februarii,
vid enskilda spannemålshandelns och magaz!ne;
ringens införande, förtjena begrundning samt
sjelfva sättet förtjena förtroende och vara värdt
att försökas. Det förtroende hvar med man synes så
handlöst vara färdig att kasta sig i en obestämd
frihets idés okända sköte, tillhör tidenoch för.
tjenade en allvarligare utredning i stället för ett
flygtigt vidrörande, hvarmed jag här måste åtuöjas.
Likväl kan jag icke förbigå den anmärkning:
att de allmänna begrepp, hvarpå rikens och
folkens välgång grundas, vare sig i större elfer
mindre mått (och i fråga om princip är
slit stort eller allt smått) icke utan vårdslöshet
kunna lämna6 outredde; att en utredning
af det allmänna, obegränsade frihetsbegreppet
upplöser detsamma uti formlöshet; att till exempel
en obegränsad handelsfrihet, en enskild
E3nkinrättning m. fl. den blinda liberalitets—
idéns blommor, medför en circulation af industri
och mynt, som tillhör verlden först och
Staten sedan, då deremot ali enskild verksamhet
tillhör Staten först och verlden sedan; att
likasom bloden löper i hvarje enskild persons
ådror och Statens lif icke hvilar på någon allmän
circulation af detta lifs-ämne, utan på fullt
bestämda individers sammanverkan, så måste
äfven national-industrien och dess motsvarande
(myntet) äga en fullt bestämd circulation
inom Statskroppen och under vissa gällande
Stats-former, inverka på verlden. jag skulle
för att återkomma till den användning af
denna princip som tillhör ämnet, icke våga
lemna ät handelns ädelmod, det vill säga anförtro
åt den oinskränkta frihetsprincipen, ScanJ
Den 28 Fehmarii.
835
dinaviens bihof af bröd, vare sig att detta
behof uppstår genom missväxt elier krig, och
derigenom blotta Kongl. Majit på allt kraft
att räcka en Faders vårdande hand åt sitt folk,
då hungren infinner sig vid inhysningens dörr,
eller främmande magter vilja sluta Scandinaviens
frihet i sina kalla armar.
Någon invänder att Statens biträde snart
blottar sin vanmagt , då flere på hvarannan
följande ymnoga skördar tillkännagifva verkligheten
af spatinemålsproduction utöfver rikets
behof- Om så är eller blir; då inträder tydei
ligen dels export dels utvidgning af spanrtesnålstärande
verk och anläggningar inom riket.
Men säger man, spannemålens export från
detta till främmande länder, betungas både af
lång transport och af Svenska handelns egen.
skap att, vare sig af brist på förtroende, skicklighet
eller capital, lägga i verldshandelus väld.
Denna omständighet trycker ned priserna vid
tillfälle af inhemska sädens export, så att den
allmänna klagan här inträder till sitt andra
moment nemligen att näringarne icke upptaga det
öjver&kott af spnnnemål som genom ymnoga årsväxter
möjligen kan upp flå. Utom bergshand teringen
och åkerbruket, idkas inom riket mångfalldiga
slöjder, handtverk och fabriker. Dessas
trefnad och utvidgning förutsätter frihet i
tillverkning och afsättning samt stadga i födoämnens
pris och författningarnes jemte den
dagliga tillämpningens grundsattser, ty det
sjelfvilliga arbetets, slöjdens äfvensom inhemska
handelns uppkomst, förutsätter en störr»
935
Den 28 Februarii,
frihet än hittills varit medgifven, anläggningar
af spannemålstärande verk och inrättningar
förutsätta beräknings möjlighet, hvilanda
på hittills saknade bestämda grundsattser i
Föifattningarna och deras tillämpning . handeln
torde sakna den stadga i beräkningsgrunder
sorn fordras om den skall fr' das från vingla»
ri; och sakna den frihet i utöfningen sorn em
samt förmår att förekomma lurendrägeri och
tullförsnillning. I detta hänseende har jag
trodt mig böra väcka
Motionm N;o 2.
Riksens Höglofl. Ständer, nedlägga, genom
en underdånig hemställan, uti Kongl. Majrts
Omvårdnad för sitt folks välstånd och trefnad,
sine bekymmer deröfver, att de författningar
som ordna handverkerierna och, den inhemska
handeln utsträcka tryckande band utöfver behof
af ordning och konstflitcns utbildning uppå
den frihet i tillverkning och afsättning sorn ensamt
förmår bereda slöjdernas blomstrande
tillstånd, att slöjderne, såsom innebärande production
på öfverloppg tid, genom den dem
påliggande ringare tillverkningskostnad, utgöra
ett verksamt mede] til nationalrikedom uti
vårt land, hvarest huivudnäringarne lemna
större eller mindre delar af året arbetslrie,
hvadan deras uppkomst utgör ett ömt ämne
för Riksens Höglofl. Ständers omtanka; att
Riksens Höglofl. Ständer lägga en allvarlig
vigt deruppå, att mationen snart får del af
Kongl- Majds nådiga beslut angående de grun
-
Den 2 3 Februarii.
936
der som för den administrativa delen af Riksstyrelsen
böra läggas, på det att all den prohibition
som icke tillkommer styrelsens uppsigt
öfver ordning samt inverkan till nationens in.
dustriella eultur måtte frånskiljas den stora
byggnad af brchibitiva författningar, sedvan
or och styrelsegrunder, hvilken sedan förfluiöe
tider står ejvar, mera tryckande och imponerande
genom sin tyngd (hvarmed jag me«
nar blotta möjligheten att straffa oskyldiga näringsföretag):
än vördnadsvärdsbjudande genom
sin ålder.
Denna motion torde till allmänna Besvätsoch
OeconomieUtskottet böra remitteras
Jag
bör äfven härvid vördsamt antyda att
den oinskränkta frihetsprincipen här som öfverallt
är otillräcklig att fatta ämnet i roten.
Denna princip fordrar att aila band sorn icke
påkallas af ordningens vidmagthållande, skola
upphäfvasj Statens deltagande i näringarne endast
vara negatift, det vill säga, de skulle
lemnäs handlöst åt enskilta friheten. Vettenskapsmannen
är blott åskådare af upptäckten
i näringarne, ty han vill endast kunna förklara
allt hvad som tilldrager sig, vare sig i naturens
fria lopp, eller under menniskoledning.
Hans förhållande till näringarne är negstift,
men folkslagens representant i verldshistoriens
styrelser, som förenar fornverld med efterverld
och fattar folket först och individer sedan,
sträfvar oupphörligt att förvandla så väi upptäckter
i näringarne sorn inom vettenskapcr
-
942
Den 2§ Fehr imri i.
nes områden, till nationens tillhörighet; och
man kunde tillägga, att först sedan kunskapen
sprid t sina verkningar i Statslifvet, densamma
undergått den pröfning som ensamt förmår att
rena den från ali tillfällighet samt då först förtjena
r den oförgänglighet som går i bredd med
menniskoslägtets. Om jag skulle synas hafva
aflägsnat mig från mitt ämne, så hardetskedt
för att vördsammast anmäla denna motion till
en allvarligare behandling, än jag kunde vänta
mig, om densamma skulle omfattas af den obestämda
liberalitetsprincipens dunstkrets.
Den 3:dje bland monumenterna uti den
allmänna klagan, hvars utredning och afhjelpa
nde jag hittills sysslosatt mig med, afsåg
svårigheten vid fast egendoms försäljning till
gäldande af utmätningsgild skuld.
Snabbare utsöknings-författningar än nu
gällande böra stadgas i anseende till fast egen.
dom. Att felet ligger i dem eller i deras
verkställighet synes deraf, att den som ej får
låna på inteckning, kan deremot få penningar
å lös pant, sorn lätteligen kan försäljas, elke
på goda namn, emedan utsökningaförfattningarne
emot personer äro tillfredsställande för längifvaren.
I enlighet härmed får jag vördsammast
väcka,
Motionen N:o 5.
Då fast egendom skall tagas i mät för
skuld, bör auction dera genast kungöras samt
Den 23 Februarii»
en månad högst 6 veckor efter utlysning, för
6ig gå, ulan någon förevändning och tili hvad
pris sorn erhållas kan, utan afseende å dess i
värderingen utsatte värde. Skulle sådan stadgande
bifallas torde detsamma 2 år efter
Kongl. Majit nådiga beslut härutinnan taga sin
början.
Denna min vördsamma motion torde tili
Lagutskottet varda remitterad
Myntets
vacklande värde medför utom
skillnaden i varupriser, all den osäkerhet i beräkningar,
som deraf föijer; vare sig, att dessa
beräkningar tillhöra egendoms-köp, odlingar
eller förbättringar, företag i handt verkerier
eiler Fabriker, eller handel; och slutligen
härflyter deraf en sfeadelig osäkerhet i
bestämmandet af StatsVerkets och Arméens
behof äfvensom Embets- och Tjenstemäns 15
ner Den oreda som alltså följer deraf, förtjenar
i min tanka alfvarlig besinning. Bancosedelns
nu varande förhållande till varor, beror
på opinion inom Riket: genom en realisation
sattes s i 1 *rr c t in i detta förhållande till varor,
ett förhållande som beror på ver Idens opinion sorn
naturligen måste vara underkastad vida mindre
förändringar. Sedlarnes inlösen med silfver, vore
alltså att önska, hvarvid deras värde efter cours
i silfver naturligtvis skulle läggas till grund.
Ingen vunne eller förlorade derpå och Banken
erkände blott hvad Banken redan genom bristande
inlösen ådagalägger. Man föregifver
likväl allmänt, att Banken icke äger tillräcklig
939
Den 28 Februarii.
reel fond dertill. Då du Bankens egenskap
Bf långifvare icke Lärer utan inrättning af någon
annaa LäneBank, kunna upphäfvas, återstår
till realisations verkställande, att förstärka
den reda londén , om detta skulle kunna till
någon del åstadkommas genom enskildtas bidrag
emot actiers erhållande i den nya blifvande
VäxelBanken så magle likväl största delen
af det möjeligen föreställbara behofvet
förskaffas genom utrikes lån. I båda händelserna
äro sådana försträckningar icke tänkbara
utan vinst åt försträckaren, actie-ägaren, och
Bankens räntor, nu redan till fullaste belopp
påräknade för Rikets flerfalldiga behof, skulle
erfordras till realisationen, samt Riket dessutom
fästas vid utrikes gäld. Uppoffringen af
Bankens räntor eller inkomster kan omöjligen
genom hvilken konst-tillställning som hälst,
förekomma* och utländska actieägare skulle
ej insätta sitt silfver i den nya VäxelBanken,
utan att actierne voro användbare i verldshandeln.
Hvad förtroende detta Rikes penningeförbållande
kan äga utrikes, tillkommer mig
icke att bedöma; men det sätt hvarpå Rikets
utländska skuld nyligen blifvit, dels betald,
dels betalning derföre erbjuden, samt den erfarenhet
som Rikslånen i Europa nu synas
uppdaga, leder mig på den förmodan att utlänningen,
uti möjligheten af en öfverdrifven
vinst, söker ersätta hvad i capital-säkerhetkan
efter hans bedömande brista. Förstärkningen
af Bankens reela fond, skall till följe häraf
dels genom Bankens årliga afsakning i inkomst
eller utgift i räntor, dels genom capitalbiträ
-
Den 28 Februarii.
94o
dets dyrhet, blifva Riket ganska kännbar och
sjelfva det införskrifna silfret ovilkorligen utgå
igen till vida större belopp, än det blifvit
införskrifvit. Härtill kommer, att det Bancomynf
som i angränsande Stater kan vara utelöpande,
väl genast efter en realisations inträdande
skulle till inlösen uppvisas.
Jag vill i detta hänseende taga till exempel:
Att Banken ägde 5 millioner silfver; att
sedelstocken vore 30 millioner, att en VäxelBank
med | fond mot utelöpande representativer
skulle åstadkommas; att inlösen skulle
ske med 1 R:dr mot 2J R:dr i sedlar, så erfordrades
till realisationens öppnande 8 millioner
silfver, det vill säga, 3 millioner skulle
på ett eller annat sätt anskaffas. Efter min öfvertygelse
skulle detta ovillkorligen importeras.
Men vi äga icke varu-öfverskott att sätta
emot; alltså Lån. Men utländska långifvare
kunna icke tänkas säsom evinnerligen långifvare
eller delägare i VäxelBankeri; alltså
realiseras deras förhållande till Sverige, det
vill säga export påkallas- Man må icke invända
att länet kunde göras permanent genom
fast pant; ty ett Rikes förbindelse kan
bringas till fullgörande med magt. Men export
sker i varor, således återkommer jag till den
följd att derest icke riket kan sätta varuöfverskott
emot silfverimporten; silfret förr eller
sednare utgår: jag åberopar äfven i detta hänseende
Friherre Björnstjernas anförande till
FinanceComitéen. Till följe af dessa skäl anser
jrg desse 3 millioner såsom snart åter
-
34S
Den 23 Felruarii,
vandrande. För att fullfölja exemplet vill jag
antaga att 10 millioner BancoSedlar finnas hos
vära grannar, deremot skulle ovilkorligen 4
millioner Silfver utvandra- Nu imräder det
förhållande att 1 million silfver finnes i VäxelBanken
emot 1 21 millioner BancoSedlar; då
föres Rikets mynt snart till ett blott ideelt,
såsom det nu är.
Den erfarenhet man samlat blifver köpt
emot 4 millioners silfver-export.
1776 års realisation kostade stora ansträngningar
och lyckades genom den välmåga som
snart derefter genom en blomstrande handel
tillskyndades riket; den föll 1800 genom creditsedlarnes
inblandning med Bankens sedlar i
1800 års realisation fordrade en serskild förmögenhetsafgift,
ganska känbar för riket, silfver
indrifning från enskildta begagnandes, samt
Wismars salusumma. D« s bestånd hvilade på
den lyckligaste period för Jcrncxport som detta
rike erfarit och föll 1809 medelst Statskuldens
sammanblandning med Banken. Jag skitig
le väl kunna tänka mig ett sätt, att hvälfva
den omkostnad som åtföljer all realisation,
hvilken icke göres af nationalvälmågan, på
kommande slägten, medelst konstlade operationer
; men jag kan icke uppoffra den närvarande
operationens omvårdnad af den kommandes
rätt, för utförandet af någon financetheori,
som mera afser sitt eget inre systematik
ska sammanhang än nationens sanna väl; och
jag tror mig dessutom inse att deon» theori
Den 28 Feiniar ii,
94?
skulle falla ett offer för sin abstractbet, derest
ej oväntade händelser skulle bereda en
nationalvälmåga, 60m jag af förevarande omständigheter
icke ens kan ana, mindre påräkna.
Så vida den allmänna klagan äger rum,
hvilket gifvit mig anledning till denna framställning;
synes mig ingen tidepunct vara mera
olämpelig än den närvarande, att anställa
experimenter med Bankens reeala fond, emedan
capitaler icke finnas att tillgå hos enskilta,
och utrikes lån, i brist på betydliga domainer
eller annat af antageligt värde att pantsätta,
troligen skulle blifva alltför svårt att erhålla
utan allför betungande vilkor.
Men fastän Bancomyntets vacklande värde
icke genom en realisation kan bringas inom
de trånga gränsor, hvarinom silfret olika
mäter varors prisi så torde likväl den ena af
dessa gränsor kunna sättas i verket, nemligen»
den som förhindrar Bancomyntets förbättring.
Jag har redan anmärkt de stora fördelar soia
tillskyndas riket af ett mynt, sorn så nära
som möjeligt mäter varornas värden
med oföränderliga priser. Ett vacklande
mynt kan både förbättras och försämras. I
förra händelsen förlorar den gäldskyldige och
fordringsägaren vinner utan den ringaste egna
förtjenst, hvarken genom arbete eller specula
tion, och deraf lider det allmänna genom tyng.
den uppå varutillverkaren. Denna, den betydligaste
skadan af ett vacklande mynt,
kunna hindras genom ett sådant beslut hvar
-
944
Den 23 Februaru,
till nedanstående motion torde gifva anledning.
Motionen N:o 4,
Riksens Höglofbge Ständer meddela Ban~
coFullmägtige den föreskrift att Commissariernei
Riksens Ständers Bank emot insättning af
hvarje 1 R:dr Specie silfver, låta affölja 2
R dr 32 sk. eller 1 28 skillingar sedelmynt, som
coursen för det närvarande ungefärligen utgör.
Förmedelst denna åtgärd skulle den, som på
Beursen icke kunde få mera än 120 skilling
Bancoscdlar för sin växel på Hamburg, häldre
indraga silfver för att derföre erhålla 128
skilling genom insättning i Banken Sedelmyntets
förbättring skulle förekominas, äfven
som olägenheterne af en fixerad Bancosedelstock
förmildras; ty en production och afsättning
till växte, hvarigenom ett större rörelsecapi tal fordrades
och coursen skulle falla; så behöfdeva
ruinnehafvaren endast gå till Banken med sin
erhållna valuta i klingande mynt, för att få
de sedlar, man till inrikes rörelsen behöfde.
Bankens credit skall derigenom icke försvagas,
utan stärkas, emedan full valuta insattes
å 128 skilling för de nya sedlar, hvilka
utgifvas, och hvilka följakteligen blifva
bättre grundade än de, sorn du finnas.
Denna motion torde till BancoUiskottet
få remitteras.
Om
Den 2§ Februarii.
$45
Om min egen slutledning icke vilsefört
mig hittills, bör realisationen vid detta Riksmöte
endast utgöra ett syftemål för Riksens
Högföfl. Ständers önskningar och förberedande
åtgärder. Vill man nå detta syftemål, så
måste förhållandet emellan silfverfonden och
dess ideéla representant (Bancosedeln) bibehållas
i möjligaste mån orubbadt, om ej förbättras.
Silfvertillgången bör alltså hållas sluten
intill dess den lika säkert kan bestå i nationens
vård såsom löpande mynt, som den nu
är nationens skatt i Bankens hvalf. Men, invänder
man, en realisation angifves såsom nyttig
för näringarne genom beredandet af säkrare
varupriser och förtroende enskilde emellan;
och' likväl uppskjutes realisationen intill
dess att nationalvalmågan inträtt, sorn egenteligen
skulle föregå realisationen. Innan jag
söker reda denna skenbara motsägelse, begagnar
jag mig af detta ställe i ämnets utveckling
för att göra motionen N:o 5 till beredande
af något till långifvares skadeslöshet
vid inträffande myntförsämring vid låns meddelande
under vacklande cours.
Nfö 5.
Låntagare vare underkastad vidräkning
efter myntets föiändring genom cours, derest
Jångifvaren fötmår styika coursens förhållan
Bil.
till Ridd, 0. AiL Pr, 1 Band, 60
§46
Den 2 g F elmar ii.
de sä Väl då lånet meddelades, som nät det-1
samma betalas. Skulle coursen förändrat sig
till låntagarens fördel och han sådan förän^
dring styrka kan, vare lag samma.
Denna motion torde till Lagutskottet
varda remitterad.
Silfverfonden och Bancosedelstocken skola
hållas oföränderlige med undantag af det
silfver sorn Banken kunde få köpa i händelse
äf coursens fall. Méti penningen skall under
tiden och emedan realisationen beredes, föreställa
varubeloppet i riket.
Detta är åter igen föränderligt, som lätt
ffises af jemförelse emellan a ne års olika skör-'
dar, hvilka lätt kunna skilja sig med en million
tunnor säd, det vill säga 5 å 6 millioner
R:dr Banco- Skall nu nationens industriella interesse,
att nemligen varumängden behörigt representeras,
noggrant bevakas och Bancosedelstocken
för realisationens framtida möjlighet.
hållas oföränderlig; så påkallar upplösningen
af denna motsägelse, hvilken jag nyss
vördsamt antydde såsom skenbar, införandet
af ett serskildt myntslag, hvilket ersätter den
fixa Bancosedelns oförmåga att representera
en, till följe af rikets physiska belägenhet föränderlig
varumängd, kanske till större ytterligheter
ombytelig i Scandinavien, än i nå
annat
land.
Således måste för varutillgångens, det är
Den a3 Februarii,
94?
hatiönalvälståndets skuld, det vill säga realisationens
ernående, varumängdens öfverskott
representeras af e,tt mynt. Men detta får ej
verka på förhållandet emellan silfverfond och
Bancosedelstocken, mäste alltså lyda på annat
än silfver, det vill säga betekna öfverskott
af vahror, emedan allt mynt representerar producter
icke producerande kraft, hvarken egendom,
arbete eller speculation. Detta mynt
skiljer sig från Bancoinynt derigenom att Bancosedeln
föreställer en vara, sorn'äger högsta
användbarhet i handel, då deremot det förrå
föreställer varor, hvilka ej genast äro lyftbara
och i allmänhet sakna samma användbarhet i
handeln. Deraf följer att detta varurrtynt (om
så tillätes mig säga) bör tilläggas någon serskilt
fördel sorn Bancosedeln icke äger för att
finna tillträde uti rörelsen; till exempel att
jöpa med ränta. Varumyntet skiljer sig från
Statsobligationer derigenom, att dessa sednare
antyda pgenteligen hvarken mer eller mindre
än Statsbehof, vare sig till verkställande arbete,
som kän vara både productift och icke
productift, eiler till efterkommandes godsgö.
rande, och äro således icke mynt. Statsobligationerne
behöfva också vanligen högre ränta,
och torde hafva sin a"vändbarhet vid andra
tillfällen, t. ex. inträffande krig.
Jag anmärker härvid den framställning
Sorn jag i första motionen gjordt, nemligen att
nationens öfverskott af spännemål borde belånas
och magasineras förmedelst V procents re-’
ferser, ställda på inlösen efter i å 3 mån&defå
-$48
Den a 8 Februarii.
presentation. Jag anser denna åtgärd såsom
ett försök i smått, till utrönande ej allenast
af den fördelaktigaste form på varumynt. man
äfven af den grad af förtroende hvarmed detta
mynt emotiages af vår inrikes rörelse. Skulle
detta försök, lyckas, så torde deraf kunna
härledas sättet huru en LäneBank i riket kunde
upprättas, hvarigenom Riksens Ständers
Bank kunde återställas till blott växel-Bank,
hvilket återställande torde vara ett bland vilkoren
för en alfvarlig realisation. En sådan
Länebak skulle endast meddela lån på varor
som kunna pantsättas, des,s mynt således antyda
varubehållning, löpa med ränta, samt
den utställande myndigheten äga disconträtt i
växelbanken under vissa omständigheter och
för kortare tider. Denna Disconträtts nödvändighet
antyder genast att växel-Banken icke
kan lemnäs handlöst uti enskild hand, utan
står i ett visst förhållande till det allmänna.
Belåning på fastighet är stridande emot hvarje
Bankinrättning; tillhör enskild omsorg.
Om obligationernefå nogcredit att till följe
af deras räntegiivande egenskap utgöra liggande
delen af rörelse-ca pita let (i cassa till speculationer,
till egendomshandel m. m.) och det
vahruförrådet som deraf representeras och emot
dess utgifvande blifvit pantsatte, lyftas emot
Bankosedlar sorn derigenom försvinna ur
rörelsen utan att densamma känner sig deraf
skadad; så verkar ränte-myntet ett närmande
af Bancosedel-beloppet till silfverfonden j och
båda dessa myntsorter dela, sig emellan, de
Den 2S Februarii.
»49
functioner som rörelsen fordrar af rikets mynt.
En ökad varu-production kan då erhålla tillra
c keligt rörelscmedel, under det att Banco-:
sedelstocken ej allenast icke ökas, utan deremot
minskas och härmed anser jag den motsägelse
upplöst och förklarad, som jag redan
vid dess törsta angifvande kallade skenbar.
Detta räntemynts belopps rörlighet efter varumängden
bidrager äfven att vid varubrist (t.
ex. missväxt) bibehålla stadga i varuvärdet;
ty den tnmskade varu-productionen påkallar
förrådernes användning; panteme kunna ej
lyftas utan insättning af lånebeloppet och penningestocken
minskas af sjelfva varubristen,
hvilken under nu varande penning»ställning
verkar motsattsen, nemligen penningens fall,
det vill säga varornas dyrhet. Då sedermera
en ökad production inträder med ökade varuförråd
i spåren, utgår nytt räntemynt, sedelstocken
ökas Och varuöfverflödet kan icke höja
penningevärdet, det vill säga sänka priserna,
emedan sedelstockens okände motverkar
sådant. På dessa grunder skulle jag leda till
det förslag, att alla lån på effecter skulle utgifvas
i räntemynt, om jag ej ansåg försigtigheten
fordra, att endast försöka i smått, på
sätt jag i motionen N:o i vördsamt föreslagit;
hvadan desse reflexioner hufvudsakeligen blifvit
anförde till styrka för införandet af det
mynt , som sålunda blifvit föreslagit på försök.
Men af det resultat i afseende på en
blifvande realisation, som har ofvan uppkommit,
att nemligen Bancösedelstocken skulle i
möjligaste måtto bibehållas oförändrad intill
950
Ben 2 8 Februarii
dess realisation kunde inträffa, föres jag på
motionen
N:0 6.
Till bibehållande af en i det närmaste,
oförändrad BancosedeRtock» föreslås vördsamjt
att Bankens länebitrgden til JernContoiret,
Manufactur Discont en, Strömrensningarne och
Götha Canal varda o förryckte bubehållne intill
nästa Riksdag.
Denna motion torde till BancoUtskottet
Varda remitterad
Till
beredande ar en sjelfständig Bankinrättning
erfordras vidare att StatsVerkei
för evärderliga tider varder från Banken åtskild.
Genom successiv afbetalning på StatsVerkets
skuld till Banken, eller samma skulds
totala afskrifning, afhugges denna knut, men
upplöses icke; ty så länge Riksens Högiofl,
Ständer äro nödsakade att ställa creditif på
Banken, underhålles denna förening i. sjelfva
verket.
Att utställa detta, creditiv uti Statsobligationer
, synss ej öfverensstämma med dea
fordran Kongl. Majit måste göra af Riksens
Ständer, att nemligen äga en oafkortad til 1—
gårrg att påräkna i händelse af krig , och.
Statsobligationers värde kan icke på förband
beräknas} således .ej deras tillräcklig
-
Den 28 Februarii,
het bero uppå ett i förhand bestämdt belopp.
Dessa inkast låta icke afvisa sig genom hvilken
konst sorn helst i financeuppfinning; ty
endast vara, eller varurepresentanter äga bär
vitsord; en krigsCassa mäste bildas, en slutföljd»
sorn leder mig lill motionen
N:o ?.
Den försvarsstyrka, som hvarje land kat»
underhålla uti fullkomligt skick samt utrusta
till sin högsta verkan i krig, mäste &tå i något
visst förhållande till välmåga och folkmängd.
Är denna styrka mindre än dea bör;
så representerar den icke nationalkraften, och
en sådan nation afsäger sig sjelf de lyckliga
verkningar sorn politisk vigt k-an medföra. Äc
denna styrka deremot stöire ån d n bör, så
suger den kraften från nationens inre lif, från
sin egen rot och man kan säga att ett sådant
folk i politiskt hänseende är mera skal äa
kärna. En noga afvägning emellan dessa nationens
yttre och inre krafter öfvergår vida
min förmåga och kanske hvarje enskildts;
torde äfven vara underkastadt ett beroende af
förhållanden Stater emellan, som endast bestämmas
af tidehvarfvets caracter. För mig är
den satsen här tillräcklig, att beloppet af den
omkostnad en nation kan använda till sitt försvar
och underhåll på en stadig fot, är tillsit,!
väsende ett Stat9 oeconomiskt resultat Man
invänder kanske att i farans ögonblick, et£
folk icke må sky utomordentliga ansträngnm-'
Sfi*
Den 28 Februarii.
gar för att bevara sin frihet;" men ansträngningarne
tillbära kriget och kunna sällan länge
ioitsättas då deremot försvar^styikans underhåll
på stadig fot tillhör freden och måste
underhållas oalbrutit.
Betraktar jag de anslag som uti Sverige
angå krigsmakten, så visar sig oemotsägeligen
att dessa anslag åtminstone icke kunna ökas;
ty hvarifrån skulle val medlen tagas? jag
erkänner att det förtroende Högl. Ridderskapet
och Adeln behagat vid flere tillta!len visa
mig dels i Val t till Ledamot af StatsUtskottet
dels af revisionen öfver Statsverket, borde
hatva försatt mig i tillstånd att lära känna rikets
tilgångar, men för mina ögon hafva icke
sådane visat sig, hvarmed 'detta anslag skulle
kunna ökas. Att öka bevillningen i rikets
närvarande inre belägenhet, skulle icke vara
rådligtj ty blotta egendoms-innehafvaren på
förlag, så återverkar denna förminskning i vida
högre mått på productionen. Men productionen
utgör Nationens inre kraft i nationelt hänseende;
dess lördelagtigaste förhållande till
nationens arbetskraft, förutsätter lull magt att
sköta jorden eller näringen, och denna magt
förutsätter förlag. Är det nu en sanning, att
S!itsanslaget för k'igsmakten icke kan ökas;
men deremot en ovilkorlig fordran att en krigs
cassa bildas så föijer tydeligen att den måste
uppstå af besparingar i ett eller annat hänseende
jag motser det inkast, att nationalförsvaret
icke medgifver någon besparing; men
jag kan lekt* anse denna krigscassa såsom nå
-
Den 28 Februarii.
953
gon indragning, utan blott ett nödvändigt återställande
af krigsmakten på sådan fot att
den kan i fullt dugligt skick röras i fält. Årliga
anslagen till arméens beväring, beklädnad,
tross och utredning synas mig böra användas
ej allenast till ersättning för hvad som
årligen förslits, utan äfven till beredande af
reservförråd för infallande krig. Denna hushållning
är så mycket angelägnare, som stör
re delen af desse persedlar äro af den natur
att icke i nödig mängd vid påkommande krig
i hast kunna anskaffas, som priserna i behofvens
stund vanligen blifva öfver höfvan
uppjagade och medan Statscassan vid sådane
tillfällen dessutom blifver så starkt anlitad
utaf andre utgifter, att den svårligen lärer
knnna bestrida alla, utan en alltför känbar
tillfällig national-ansträngning Kriget tillhör
dessutom nationen såsom fattad af historien uti
ett fortfarande helt.
Nationen består, ur denna synpunkt betragtad,
af tidens alla elementer, forntid, närvarande
och efterverld. Alla dessa elementer
af nationen, såsom ett historiskt individuum,
böra känna tryckningen af den kraft, kriget,
som hotar att upplösa detta individui historiska
existence. Den generation, som vid krigets
utbrott redan försvunnit, bidrager genom
de förråder den lemnat i arf åt sine efterkommande;
den generation som strider, får
genom krigsgärd vanligen äfven sin materiella
känning och kommande slägten få vanligen
genom åsamkad Statsskuld sin andel af olyc ■
954
Deri 23 Februarii;
kan. Det tillhör Statsmannen att i fördelnra»
gen af Rikets behof, söka den största möjeliga
jemnhet. Det tillhör äfven Statsmannen
att söka så mycket möjligt är, att fördela krigets
tyngd på nationens historiska delar jämtj
ty tyngdens fördelning minskar påkänningen i
hvarje punct och nationens sjelfständighet vinner
således härigenom i styrka. Förråder,
krigsgärd och Statsobligationer synas mig vara
de medel, hvaraf Statsmannen vid denna
fördelning bör betjena sig, och må det här
tillåtas mig den anmärkning, att Statsobligationers
användbarhet såsom mynt, härvid torde
få sin reela betydelse, såsom nemligen ett
mynt, påkalladt af nöden. Till vidare utfö--  rande af denna idée, anmärker jag, att förråder
ej allenast innebära sädane varor, hvilka
directe i kriget kunna an vändas; utan älven
sådana hvilka gälla i handel, penningen,
Men ej blott den jemnaste fördelningen
uppå nationens historiska elementar, påkaJiar
förråd ; utan äfven den betragtelge att till beredande
af en realisation, Statsverket ovilkorligen
måste skildas från Banken. Men Riksens
Ständer ställa vanligen det större creditivet
på Banken utan fond; således och emedan denna
s ållning bör upphöra, mäste antingen fond
tillskapas för sådan invisning af creditif, eller
också creditifvet icke ställas på Banken.
Till följe af dessa förenade betraktelser
vågar jag vördsamligen föreslå att Riksens
pöglofl, Ständer hos Kongl. Majd i underdån?
Den 28 Februarii^
ifiighet anmäla behofvet af krigsförråd och casga,
Statsverkets utblottade belägenhet att härtill
biträda, samt nationen!} oförmåga att genom
ökad bevillning skapa nödige anslag i
och för detta oundgängliga behof; att Riksens
Idöglofl. Ständer anse sådan fördelning af redan
medgifne anslag i och för Rikets försvar
vara nödig, att något visst belop årligen afsättes
för behof vid utbrott af krig; att Riksens
Höglofl. Ständer i öfverensstämmelse härmed
utaf nämnde anslag årligen afsätta 3 a
500,000 R;dr Banco, hvilka ställas under Fullsnägtiges
förvaltning och ansvar; att medlen
användas dels till förråders inköpande , dels till
fonds bildande för inlösen af creditivet. I afseende
på det reglementariska härvid, får jag
vördsamt tillägga, att coutanta medlen torde
böra genom BancoDirectionens försorg och un*i
der dess ansvar utlånas, dock utan omsättning
på det att denna fond må lätteligen blifva
lyftbar. Likväl och som densamma icke så
snart kunde indragas, som Kongl. Majit möjeligen
kunde sådant äska i händelse af påkommande
krig eller utomordentliga behof; alltså
torde Banken i sådan händelse få träda emelian
; ankommandes det på Fullmägtiges pröfning
huruvida omständigheterne kunde medgifva
2 omsättningar vid sådane tillfällen. In-,
till nästkommande Riksdag lärer denna casas
Icke kunna växa til sådant belopp, att dess
användande på detta sätt kan mötas af några
hinder.
95Ö
Den 2 g Februarii.
Denna motion torde få remitteras till Statsutskottet.
Sedan jag nu framställt allt hvad jag under
den nogaste forskning efter det reela i den
klagan man allmänt förnimmer, funnit samt
vördsammast föreslagit de åtgärder, som i anledning
deraf i min tanka kunna och böra vidtagas
vid närvarande Riksmöte} samt äfvenledes
sökt framställa min öfvertygelse om Rikets
penningeväsende samt hvad dervid kan
vara att göra vid innevarande Riksmöte; så
får jag sluteligen öfvergå till en allmän betraktelse
olver den alltsedan Regementsförändringen
vid alla Riksmöten, än under en, än
under annan fprm, framställda frågan; kunna
de skatter som riket drager, nedsättas genom
någon förminskning i de tärande classernas antal
eller myndigheternas ändamålsenligare sammansättning?
De tärande medborgare, som kosta
Staten något äro dess tjenare, Ecclesiaitika,
Civila och Militaiva. Huruvida de förstnämnde
äro för många, eller ej, och huruvida deras
inkomster böra undergå någon jemnkning och
inskränkning, är ännu icke undersökt; och fråga
är derom af en värd ledamot inom detta
hus väckt. Inskränkning i de Embetsmäns antal
som tillhöra den administrativa delen af
den inre Riksstyrelspn , och en förbättrad organisation
af Styrelseverken, hafva varit i
fråga alltsedan 1S09; serskildta Comitéer hafva
i sådant ändamål varit nedsatte och de i
detta ämne väckta undersökningar och förslag
komma_i vederbörlig ordning till Kongl. Majds
Den 28 F chrit ar ii.
9T7
nådiga pröfning. Det är väl för tidigt att be -  döma verkan häraf uppå Statsverket eller om
någre besparingar deraf kunna blifva en följd;
men det synes mig vara anledning att förmoda,
att möjliga besparingar i detta hänseende
icke blifva betydliga, emedan de återstående
färre Embetsmännen i allmänhet böra lönas
bättre än de närvarande samt förses med pensioner,
hvartill anslag åter fattas. Hvad som
i Militairen deremot kan åstadkommas är icke
utredt. Likväl synes det, som detta ämne icke
ligger doldt för mensklig forskning; men att
i dess utredning sannolikt erfordras helt andra
kunskaper och åtgärder ändem, Riksens Stan*
der kunna äga och vidtaga, i anledning hvaraf
jag vördsamt vågar framställa motionen
N:0 8.
Den nationalkraft fjäg talar om elen materiella,
beräkneliga) som hvarje nation kan
och bör under näringars flor och nationens industriella
fortgång till eultur, taga från kärnan
af sitt inre lif för att försäkra sig om ytans
yttre oberoende, är en uppsatts, uti hvars
upplösning mångfalldiga betraktelser ingå af
den djupaste art. Men detta resultat må hvila
på Statsekonomiska grunder ensamt, eller
tillika bero uppå det sätt hvarpå mägtiga Folkslag
under något visst tidehvarf verkställdt
upplösningen af denna fråga; så synes mig
likväl denna upplösning kunna antagas såsom
på ett eller annat, hurusom hälst gifvit, sätt
958
Den 28 Febrtiariii
fullbordadt ; och först derefter vidtager deii
Krigsvetenskapliga behandlingen. Jag föreställer
mig att Svea Rike på grund af dess
inre styrka kan, eller på grund af d?ss yttre
belägenhet samt Europeiska magternas skick i
närvarande tid i detta hänseende måste uppställa
en krigsmagt till lands och sjös af viss
styrka; då vidtager, säger jag vördsamt, krigiske
reflexioner, ty jag frågar: huru skal),
denna försvars-styrka vara sammansatt så, att
den under minsta möjliga ansträngning af nationalkraft
i fred, uttrycker den högsta möjliga
nationalkraft i krig? Frågan har både sin ideella
och materiella sida, den kan i det förra hänseendet
icke medelst ziffror ställas i räkning,
ty krigarens mod och härförarens snille framkallas
icke af sold eller hvilken yttre bevekelsegrund
som hälst, storverk utföras ej med
armars antal, utan andans kraft- Jag vet ingen
herrligare tanka, då jag kastar min blick
på mitt fosterland , dess glesa befolkning, mot.
sträfvigä natur, vidsträckta gränsor, och mag*
tiga grannar! men oagtadt nationens ideella
kraft icke kan ställas i räkning, måste den
likväl framför allt tagas i betragtande vid frå-^
gans utredning.
För mitt ändamål i närvarande framställning
är det nog om den tanka är grundad,
att denna fråga kan vara ämne för mensklig
forskning. Jag kan då icke til 1 bakahå 1 la den
reflexion, att enär olika tankar länge varit af
sakkunnige yttrade: så väl rörande sjö- sorni
landtförsvarcts ändamålsenligaste sammansätt
-
Den 28 Fet/ruarii,
959
hiftg, detta ämne icke blifvit bragt till nödig
klarhet.
För att rättfärdiga min öfvertygelse', att
Rikets försvar till 6in sammansättning mera
bör tillskrifvas en historisk härkomst än någon
conseqvent uttänkt idée, bör jag vördsamt
anföra:
Att Sverige, såsom ett fattigt land icke
bör dela sina inskränkta tillgångar till tvenne
fulländade försvars-systémer, nemligen till sjös
och lands, som hvart för sig fordrar fullkomlighet
om det skall göra tillbörligt gagn, och
som hvart för sig måhända kräfver alla de tillgångar
som hunna lemnäs till försvarets iståndsättande
och underhållande. Man invänder att
sjö- bch landtmagterne räcka hvarannan hander!
till ett gemensamt ändamål, men obestridligt
torde vara att, i länder som omgifvas af
skärgård, Örlogsflottor egentligen äro ett offensift
krigsmedel; och anmärkningsvärd!, att
sjö- och landtförsvars anstalter synas vara hvarandras
kräfta i fråga om tillgf ngarnes användande.
Örlogsflottan fordrar befäl och manskap
sorn icke kunna användas till landsj
LandtArméen, befäl och manskap som icke
kunna användas till sjös. Sjöväsendet fordrar
kostsamma etablissementer, som icke gagna
landt-krigsväsendet, detta återigen kostsamma
anläggningar, hvilka icke gagna sjöväsendet.
Sjöförsvaret fordrar befästad* hamnar och sjöfästningar,
hvilkas garnizoner minska landtarttiéen
och hvilkas betäckning i otid torde kun
-
g6<f
Den 58 Februarii,
na leda Arméens operationer från det inre till
gränsorne, möjligen emot krigskonstens grundsattser.
Landtförsvaret deremot synes fordra
centrala fästningar, sorn icke gagna sjökriget.
Det synes mig derföre sannolikt* att Svea Rike
icke förmår hålla en så stor Örlogsflotta i
sjön, att densamma kunde sätta Riket i detta
hänseende i verklig sjelfständighet; att en Örlogsflotta
som medelst stationerande i sjön för
att förekomma en öfvergång ifrån fiendens sida
och landstigning, genom storm lått drifves från
sin punkt så långt, att den operation man ve
lat förekomma, hinner verkställas innan flottan
kan hafva hunnit återtaga sin ställning; att
Sveriges sjömakt hufvudsakligen bör beräknas
uppå försvar; att riket icke förmår på en gång
underhålla både tillräckelig Örlogs- och Skärgårdsflotta,
utan att båda tillika medföra halfhet
i åtgärder och förmåga; att Skärgårdsflottan
kan ställas i närmaste förening med den
Armée som vid kusten skulle hälsa fienden,
hvilket en Örlogsflotta vid Scandinaviens farliga
6kärgårdskuster icke kan. Man har sagt
mig att kostnaden i underhållet af krafter i
striden, canonelden, skall vara så betydligt
skiljaktig då medlen användas uppå Örlogs-,
flottas eller Skärgårdsflottas uppställning, att
med samma penning, nemligen 400,000 R;dr
Banco, hvarmed ett Örlogsskepp om 80 Canoner
näppeligen torde utredas, och hvarigenom
blott 40 Canoner hållas i ligné de bataille,
förslår till att bringa hela 200 å aoo
Canoner i spel emot fienden uppå öppna Canon
-
Den 28 Dcbrucirii,
sonslupar eller Canonjollar. Jag har anfort:
dessa uppgifter för att vördsamt tillkännagifva
att ingen lättsinnig elter alltför ytlig reflexion
förmått mig att begagna den uppmärksamhet
sorn jag uther mig Höglofl. Ridderskapet
och Ådeln behagade lemna till detta
ämne',,
Storleken af sammansättningen af Sveriges
närvarande krigsmagt, synas mig vara mera en
följd af tillfälliga händelser än af begrundning.
Den indeldta arméens stolek beror på
hvad som är qvar af Konung Carl XI:s indel»
ningsverk; Beväringens belopp beror uppå mantalslängderne
och den värfvade armétns uppå
tillgång arne.
Om en sådan tillfällig härkomst till krigsimagtens
till lands närvarande sammansättning
icke skulle motsvara de fordringar sorn den
närvarande tidens sakkännare göra sig, så torde
man deröfver mindre förundras, enär man
betänker, att systems icke uppkommer af tillfälliga
händelsers hopande på hvarandra, eller
af en ny tids inverkan på inrättningar hvilkas
uppkomst tillhöra andra tider. Då jag anför
de uppgifter, hvilka föraoiedt mig till den
Öfvertygelse att problemet om fördelagtigaste
(organisationen af krigsmagten till lands, icke
finnes upplöst af dess närvarande skick; så
sker detta anförande icke med anspråk på oJelbarhet,
utan till rättfärdigande deraf, att jag
Mit till Ridd. o. Ad. Pr. I Band. 6 i
9.62
Den 28 Februari i.
i detta ämne utber mig Höglofl. Ridderskapets
och Adelns uppmärksamhet.
Man har sagt mig: att krighärens absoluta
styrka skulle vinna betydligt genom Beväringen*
fullkomliga exercerande: att medel
dertill skulle kunna erhållas genom indragning
af 6ooo numror af stammen, hvilket utan fara
skall kunna vågas; att hvarje nummer torde
rendera 6 tunnor säd, som efter Riksmar
kegång å 6 R;dr 18 sk. per tunna, motsvarar
38 R:dr 12 sk Banco, att värdet af en natura
portion efter fältstat står i nära beroende af
spannemålspriserne, hvadan verkan deraf att
vacanceafgiften bestämmes i säd icke medför
osäkerhet i afseende på dess tillräcklighet för
Beväringens underhåll, till styrkande hvaraf
jag till denna vördsamma motion bifogar en
detaillerad utredning, hvaraf följer att en natura
portion efter fältstat nu uppgår till 10
sk. 42 runst. så att 6 tunnor motsvara 264
portioner, samt hela vacanceafgiften för 6000
numror, 1,584,000 portioner. Om nu första
Classens Beväring, sorn skall ungefärligen utgöra
14,000 man, exerceras Häradsvis i 14 dagar
upptages deraf . . 201,600 portioner.
Andra och tredje Classernes
28,000 man, exercerade
Regementsvis i 18 dygn,
upptaga . . . 518,400 _ mmm
Samt 6 marchedagar . 172,800 —
Summa 892,800
__
Den 2g Februarii.
Hvadan en behållning af . 69r,a®o — —.
Eller omkring Banco R:dr too.ooo, uppkom,
mer. De indragne 600 numrornes
beklädnad skall be
spara
Kronan årligen . 25,000
Samt mötes underhåll i 24
dygn å 5 R:dr 14 sk. Riksgäldssedlar
per dygn, eller
31 >75° R;dr Kikgäldssedlar
per år, gör . . . 21,000 _ —
Summa tillgång B:co R=dr 146,000
_
Deremot erfordras beklädnad
åt desse 43,200 man
Beväring r efter den grund
att klädnaden bör räcka 6
af; således erfordras 7,200
klädningar årligenå 18 R dr
B-co, eller R.dr , . 129,600 —= —.
Om denna calcul hiller prof, så följet
deraf att 6000 vacancer bestrida excercice åt
43,200 man Beväring tiil full duglighet i fält.
Man har vidare sagt mig, att bristen af befäl
härtill utan serskild aflöning skulle hvad de
lägre graderna angår kunna genom urval utur
Beväringen till E-iter med vissa förmåner, under
vilkor af 5 års tjenstgöring afhjelpis. Härigenom
skulle väl, för att slutligen utföra
detta exempel, indelta och värfvade arméen
nedsättas från dess närvarande belopp 37j252j
Deri 2g Febriiarii,
till c . i : 31,352 Mati meft
deremot en Beväring
uppstå som voie jemngod
med Stammen, och
till belopp » . 43j-00 — hvarigenom
Rikets krigsmagt till landa uppväxte till 743452
mm
Skulle
en ännu högre nummer verkeligeti
erfordras, så synes gerom ytterligare förvända
ling af 3000 man Stamm, en Beväring å 21,600
ihan kunna hållas i exercice, hvadan ofvanstående
styrka kunde ökas med ytterligare
18,600 man och således uppgå till 93,000
man. Om detta allt är sanrit och rätt, hvilket
till sakkunnoga mäns pröfning vördsamt
öfverlemoas, så följer deraf att alla de omkostnader
som nu årligen användas på Beväringens
beklädnad och exercice kunna besparas»
Den
fråga möter vid denna idés utförande
till sådan vidd, huruvida stammen härigenom
kommer uti ett rigtigt förhållande till Beväringem
Om nu indeldta Infanteriet utgöt
Omkring ..... 23,500 man
samt värfvade Infanteriet^ . 3,000 —
Således det hela 26,000 man
sam£ detta belopp minskades med cooo
så återstår 17,5. 0 mart
Transport 17,500 mart
Den 28 F chrit arti.
965
Transport 17,500 nian
hvaremot svara en Beväring af 4
till 5 ganger så hög styrka eller 75,000 —
För att bilda den armée af . 93,000 man
som nyss omtalades. Härvid bör ej förgätas att
den. på sätt här exempelvis anförd blifvit,
3‘.ne år exercerade Beväringen lärer blifva
kungjord med nu varande indeldta Infanteriet,
sa vda samma förhållande med Beväringen
införts i afseende på rullor, kyrkoparader
m. m, sorn nu utöfvas uppå indeldta arméen.
Om nu Krigshistorien med ovedersäglig»
intyg bevisat, att endast NationalBeväring kau
åt stående hären gifva erforderlig styrka, I
händelse af en rätt alfvarsam och långvarig
fejd; orri krigsvettenskaperne hylla den grundsats
att för hvarje land det gifves ett förhållande
emellan stamm och beväring, som uttrycker
det kraftigaste naticnal-försvar både i
materielt och i idéelt hänseende, under minsta
ansträngning, så kan jag icke vara likgiltig,
huruvida detta historiens vittnesbörd samt denna
erfarne och kunnoge krigsmäns, allmänna
grundsats må qvarstå för Fosterlandets Krigshistoria
såsom blott erkända sanningar, eller
införas i verk och gemingar.
En nations ära och det rum densamma
bereder sig i krigshistorien bestämmes icke af
krigshärens talrikhet, men af dess bedrifter;
peli jag tillägger, att ^allmänna historien upp
-
Den 2g Februarii.
tecknar icke blott krigiska bragder, tnen äfven
de storverk som under fredens lugn i tyst»
bet byggas.
Men allt menskligt stort förutsätter lif,
och lifvet näring och näringen ej blott skydd
men ä ven förkofran. På alla dessa förenade
skäl anser jag en undersökning af nöden genom
män, hvilkas kunskaper tillhöra alla frågan
angående grenar och yrken: Huruvida
Rikets försvar, rå till sjös som till lands, är sami
7i i ansa 11 efter menskligci reflexionens hög fia fordringar
i d.ttn ämne; om ripp bör den, Jor vältning en och
redovisningen af de härtill bestämde anslag ej tarfvor
förändring; och slut elg en hvilka besparingar
härigenom hinna åstadkommas, da försvaret noga
af vägas efter nationens krr./ter att bära dess tyngd;
samt föreslår vördsamt Riksens Höglofl Stän*
der, att härom hos Kongl. Maj:t göra underdånig
anmälan: jemte anhållan att Rikets Stan*
der vid nästa Riksmöte må få emottaga Kongl.
Maj;ts Nådiga proposition i detta ämne.
Skulle Riksens Ständer gilla detta förslag,
så torde den önskan äfven i underdånighet
böra anföras, att en fullständig plan
för rikets hels krigsväsende, Armée, Flotta
och Fästningar, så för krigs- sorn freds-fot,
måtte i dess minsta detailler på grund af rent
militairiska, hufvudsakeligen defensiva åsigter,
Utarbetas, dock nian att meddelas ät Riksens
Ständer-, men, på det att ko»tnaderne för utförandet
af en sådan plan, Samt årliga kosinaderne
för krigsväsendets underhåll och nödige
Den 28 Februarii.
96?
rsserveförråds bildande för kommande krig,
måtte utrönas och Riksens Ständer meddelas,
så att det måite visa sig, till huru stor del en
sådan plan kan verkställas med de tillgångar
som Riksens Ständer framdeles kunna anse Rikets
välstånd medgifva att anslå.
Denna motion anhåller jag ödmjukeligen
måtte varda till Stats- samt allmänna Besvärsoch
OeconomieUtskottet remitterad.
Beräkning öfver värdet af en natura por.}
tion efter Fältstatens (1808) 7 serskilde spisordningar
, beräknadt efter nedanstående nu
gångbara brisér:.
1 Lisp. oriadt Rågmjöl — 40
1 tunna Korngryn 18 — 12 Lisp.
I
hvita Arter 15
1 Lisp. salt Kött 28 tunn. 14 Li6p.
1
salt Fläsk 425
1 — salt torrt Kött 2§ å 3
x
färskt Kött 3: 26 å 3; 16
1 — torrt rökt Fläsk 6
Allegat,
_ Sill
Smör
Koksalt
kanna Bränvin
x
6
8 tunn. å 16 Lisp.
36 å 40 sk.
fyen 2 g Febrnarii>
skålp. mjukt bröd R:dr RGS- 24
T, +■
l i ~£6
2§ qvarter Korngryn
4
3 i — Arter
3
6.
2 skålp. Rågmjöl
4
a*
salt Kött
6
■| — salt Fläsk å 4 R:dr
r»
D
\ — salt torrt Kött å 2§ R;dr
ry
O
2 färskt Kött å 3; 16
4
2 — forrt rökt Fläsk å 6 R:dr
3
??•
I* _ Sill å 1 R dr
2
41»
2
Smör å 6 R.dr Lisp.
3
71 ♦
Jö
Koksalt å 24 sk. Lisp.
3f{
7 Jumfrur Bränvin å. 36 sk. kannan
7
10*,
Tobaksskilling
1
6. ‘
Afskrifning
8.
i R:dr 24 sk.
7Tö f;sti
En Portion kostar således 10 sk. 4^ r:st.
RGS<
Då efter 1814 ärs Spannmålspris 1 tunna
Råg kostade 10 R:dr Banco, och 1 tunna Korn
6 R:dr 32 sk. Banco, utgjorde en portion 1J
sk. 3 r:st. Banco, hvaraf synes att densammas
värde rättar sig efter Spannmålsprisen.
* - . «
N;o 4,
Friherre Rehbinder 3 jjohan Fredrid,
Må jag ett ögonblick få fästa Högloflige
Ridderskapets och Adelns uppmärsamhet viii
ery af våra pålagor, jag menar vår saltpetters
gärd, hvilken blifvit mera tryckande än man
t)en 2g Februarii,
| början, vid contractets afslutande om densammas
utgörande in natura, kunde förmoda.
Då gälde i Lisp Saltpetter 3^ å 4 R dr B:co
och Kongl. Maj t och Kronan som hade en o?tridig
rätt till all Saltpettersjord i Riket, mert
sjelf förut hade bestridt sjudntngen, utfåste då,
en arbetslön af 1 R:dr 24 sk. Ekco för hvart
Lisp, således 595:delar eller minst § .'delar af
Saltpetterns värde, då contfactet ingecks. Genast
efter det ingångna contractet, började
Saltpetterspriset att böja sig och steg snart
till närvarande pris af 7| R:dr samma mynts
men arbetskostnaden förbfef dock oförändrad,
hvilken med dertill utgående ved var hvad
som mäst stigit i värde, och billigt vis bordt
förhålla sig i proportion till Saltpetterns förhöjda
pris, och således med Adelar eller minst
f-.delar af detta sednare värde bordt utgå.
För att ej allenast uppmuntra utan ock
befordra anläggningen af Saltpetterslador och
artificiella samlingar af Saltpetterjord, lät Kongl.
Majit anskaffa Österboifningar, hvilka mera
■vana vid denna handtering, skulle mot contant
betalning biträda dem sorn ville vid dylika ani
läggningar begagna deras erfarenhet. Tvenne
sådana kommo till Östergöthland och voro där,
sorn jag tror, öfver en sommar. Genast derefter
tiilkännagafs, efter hvad jag vill påminna
mig, från Konungens Befallningshafvande,
att, för att hålla Kongl. Maj:t och Kronan ska
deslös för den kostnad desse Finnars anskaffande
förorsakat, 16 sk. B*.co per Lisp. af den o.;
betydliga arbetskostnadep skulle årligen af-.
97®
Den 28 Februarii.
dragas. Detta har fortfarit allt sedan och säkert
i 7 år, och måtte således låsgt för detta
hafva renbourserat kostnaden, då af öfver
5000 hemman med städernas Saltpetter inberäknadt
nara 1000 R:dr Banco årligen ur provincen
utgått, utom den vanliga gärden. För;
modligen har samma förhållande i flera Län
ägt rum, hälst jag med visshet vet, att flera
än arne sådana Finnar voro anskaffade.
Huru tryckande emedlertid denna gärd
blifvit, som förvandlat sig till en nästan stående
grundskatt på hvarje hemman af 3 R;dr
2 sk, och i synnerhet för dem, som i brist af
Saltpetters jord och friskt vatten, rätt ofta äfven
af ved, således aldrig kunna tillverka en
mark af denna vara, lärer Höglofl. Ridderskapet
och Adeln med mig inse; och som en mängd
sådana hemman finnas i synnerhet i våra skärgårdar,
torde deras belägenhet förtjena behjertande,
hälst det stegrade priset på Saltpettern
alltid blir dem till last, då producenten i den
högre betalningen för varan, kan lätteligen
hafva sin arbetskostnad äfven ersatt, genom
det öfverskott af Saltpetter han har att lefverera,
utöfver sin egen möjliga gärd. Att detta
skall falla sådana hemmansägare så mycket svå^
rare, som de vid contractets ingående ej hade
annat ögonmärke för deras frivilliga bifall dertill,
än billigheten att dela de bördor och Olägenheter,
som förut ensamt tryckt deras medbroder,
hvilka innehafvare af Saltpetter jord
ofta hvart 3:dje år, blifvit hemsökte afKongl.
Maj ts och Kronans sjudare , är ganska gifvit
-
Den 28 Februnrii.
Då enligt min fullkomliga öfvertygelse denna
sista afkortning på arbetslönen otvifvelagtigi
ägt rum, utan Kongl. Majus vettskap, h v lilien
helt säker ej tillåtit en så obillig Statsverkets
vinst på undersåtares bekostnad; så vågarjag
vördsamt hemställa, och hämtar styrka
för denna min hemställning af Herr Grefve
Gyllenborgs meddeldte upplysning om Salt—
petterfondens så betydliga tillväxt, om det ej
är billigt att föreslå, först en efter saltpetterns
ökade värde proportionerad arbetslön af minst
| delar af hvad Saltpettern nu går och gäller,
eller möjligtvis framdeles kan komma att gälla;
och för det andra, att sedan en rigtig beräkning
blifvit uppgjord af Kongl. Maj:ts och
Ktonons kostnad för dessa Finnars anskaffande,
öfverskottet af hvad alla dessa åren blifvit
utbetalt, må vid framtida lefverering blifva
bonificerade, hälst dettas ingående till Stats,
verket ej varit förenad hvarken med rättvisa
eller billighet.
Jag får således anhålla att detta mitt vördsamma
memorial må blifva de öfrige respective
medstånden communiceradt och till StatsUtskottet
remitterade.
Ko 5.
Friherre Rehbinder, Johnn Fredric:
Vid den af Riksens Höglofl. Ständer sista
Riksdag vidtagne ändring med tjenstefolketg
»?■$
Ben 28 FelruariU
flyttningstid, torde mig 'illåtas gora, några ati3
märkningar, hvilka ei allenast jag, utan många
med mig skulle önska föranleda till upphäfvande
af detta kanske nog förhastade beslut.
Att härvid som vid många andra tillfällen
landtmannens förde] ej korn i eonsideration,
kunde hvar och en då genast inse, och har
genom erfarenheten af de denna flyttningstid
åtföljande olägenheter än mera besannats, lito
n den olägenhet en under den sena årstiden
skeende flyttning med tjenstehjonet, då dagar.-  ne ä*o korna och väglaget ohast elakt, en olagenhet
som Stadsboen knappsst vet af, torde
i synnerhet få komma i betragtande den mera
vigtiga skada denna sena flyttning medför för
hvarje Landthushållare. Så nära slutet af 0~
ctober månad äro på de liesta' ställen kreaturen
längesedan redan upptagne af betet, för
att inom hus fodras. Hvad omtanka kan man
väl i våra tider, då ty värr ej sällan, dåliga
tjenstehjon, i synnerhet för ladugårdsskötsel^
träffas, vänta af sådana, hvilka redan vid in-1
bergningen af fodret, det de sjelfva ej, tänka
uppfodra, varit likgiltiga vid dess mer eller
mindre bättre behandlande? Dessa få nu utfodringen
om hand för 14 dagar, ofta 3 veckor j
pch kan man då ej med skäl vänta att dessa
nu behandla detta för landtmannen så vigtiga
ämne med en vårdslöshet sorn nödvändigt skall
hafva ett det mäst skadliga inflytande på utfordringen
för hela vintern.
Huru svårt skall det icke äfven vafa för
matmor att få emottaga den nya pigan, hvarä
Den 2g Februarii'
975
duglighet hon ej det minsta känner och sorn
genom en otta origtig orlofssedel ej eller kan
iitrönas, just vid en tid då de mästa gö/omål
titi ett hushåll förekomma.
Jag vågar således föreslå att flyttningstiden
må förändras till början af Junii månad,
hvilken tid jag tror mig funnit temmeligen
skola accomodera Stadsboen, sorn då fick flytt—
ningstiden för det senare halfva året i början
af December. Vid denna tid har landtmannen
inga förefallande göromål som icke äro af den
beskaffenhet, att alla händer dervid äro vane,
och då i synnerhet ladugårdspigan, som för
vintren skall besörja utfordingen, äfven kan
få deltaga i bergningsarbetet och befordra, så
vidt det i hennes magt står, att ingen ting
blir försummadt.
Om ock släderne skulle finna sig bättra
belåtna med den af mig öfverklagade än med
den föreslagne flyttningstiden, bör det så mycket
mindre lägga hinder i vägen för den önskade
ändringen, om hvilken, sorn jag vågar
tro, hvarje landtman med mig förenar sig, som
den förmon de deraf kunna hafva , aldrig kan
uppväga eller på något sätt jemföras med de
olägenheter den nu nyttjade flyttningstid för
iandtmän i allmänhet nödvändigt skall medföra,
tiil och med öfverstigande i betydlig
mohn, den förra i slutet af September inträffande
flyitningstidens olägenheter.
Detta mitt vördsamma memorial, tror jag
974
Den 28 Februarii.
böra de öfrige medstånden communiceras och
till OeconomieUtskottet remitteras.
N:0 6.
Friherre Rehbinder, Johan Fredric:
Den för landsvägarnes grusning, från allmänna
lagens föreskrift, sedan sista Riksdag
förändrade tid, till midt i sommaren istället
för om hösten, torde i anseende till den mindre
nytta den medför äfven förtjena någon
uppmärksamhet och önskansvärdt få återgå till
samma årstid, förr varit vanligt att detta arbete
förrätta, det vill säga i October månad.
Att en grusning om sommaren, då landsvägarne
i allmänhet äro torra ej medför någon förmon,
men deremot mycken olägenhet af förökadt
dam, sorn i synnerhet inträffar der ej
tillgång finnes på jordfritt grus är af erfarenheten
besannadt, och tillräckeligen bevist derigenom
, att kanske på de fläste trackter i Östergöthland,
allmänheten redan frångått denna
nya tid, hvartill Konungens Befallningshafvande
gifvit sitt samtycke, med det vilkor
att alla i ett district boende, derom skulle
vara öfverens för att undvika Kronobetjeningens
ökade besvär med på olika tider anställande
vägsyner. Men sorn på andra trakter,
hvaribland äfven den j»g bebor, en sådan öfverenskommelse
ej kunnat träffasj emedan en
elier annan af de i disirctet boende harlocala
förmoner af denna förändrade grusningstid>
Den 28 Februarit.
975
och förändringen således bestridt, med åberopande
af Riksens Höglofl Ständers derom vidtagne
beslut} så har ingen ting dervid kunnat
göras, utan pluralitetens önskan fått gifva vi:
ka för desse enskilt» förhållanden. Utom hvad
jag förut haft äran anföra om olägenheten af
att grusa om sommaren, torde jag äfven få
fästa Höglofl. Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet
på den skada denna grusning skall
med ora för de hemmansägare, hvilkas ängar och
gärden genomstrykas af allmänna vägar. Säd
och gräs stå då i sitt bästa flor, och torde föga
vårdas af främmande, sorn der hafva sina
vägstycken, utom, att vid afräfsningen af ali
små sten, en stor del af orenlighet och ofta af
okynne nedkastas på ängen, der den vid infallande
slotter ej medför någon obetydlig olägenhet-
Egen erfarenhet talar ty värr med
visshet i detta afseende.
Jag vågar således vör Isamt hemställa om
ej allmänna lagens föreskrifter i detta afseende,
hvilka äro så väl beräknade, om de noga
efterlefvas, må åter upplifvas, och grusningen
få hädanefter sorn förr ske om hosten, då om
ej vanlig höstväta inträffar, längre och fugtigare
nätter gifva anledning till det påförd*
grusets sammanpackning på vägen och dess
afsigtsenliga fyllning, i stället att förvandlas
till dam först och smutts sedan då höstvätan
infunnit sig, och ej sällan föranledt till förnyadt
besvär, då ofta en kittslig LänsmaD deraf
tagit sig anledning att sådant anbefalla, och
i händelse af bristande åtlydnad, instämma
Veil 2u Februarii.
vägelottsägare, ej så mycket för att befordra
dem till ansvar som att af dem utprässa en
förlikning för att undvika rättegång, hvarå
flere praejudicater äga rum, ehuru jag för egen
del, nu ej hår något sådant att öfverklaga.
Detta mitt vördsamma memorial anhåller
jag matte de öfrige respective Medstånden
communiceras, och till behörigt Utskott remitteras.
N:o 7.
Friherre Rehbinder, Johan Fredric'-
Uti ett af Herr Tham, som jag vill min.
jrsas, den ra Februarii ingifvit memorial, har
blifvit yrkadt rättighet för Konungens Befallningshafvande
att med en måttelig och efter
beskaffenheten lämpad aga, hålla oregerligä
Och fräcka fångar inom deras skyldiga gräns.
Härmed får jag i allo förena mig, med tillagd
önskan, att en sådan rättighet äfven blef utsträckt
till Domare, hvilka af gröfre brottslingar
under ransakningarne få uppbära det
mäst oförskämda ovett. Praejudicat härå har
förleden sommar ägt rum, dä en undersökning
föregick med tjuivar, hvilka förut sittande på
Carlscrona Fästning, sjelfve angifvit sig för att
hafva gjordt inhroUstölld 1821 uti Mogatha
feyrka,'efter eget slutcligt yttrande för att under
-
Den 28 Februarii,
.977
der den vackra årstiden få resa, och hvilka
under hela ransakningen ej allenast på det oförskämdaste
sätt mot Domaien utfor, utan
äfven inblandade andra välfräjdade personer
i en slags delagtighet af stölden, hvilket de
äfven slutcligen återtogo med ett slags löje.
Under forslandet, var Länsmannen ej fri för näsvisheter.
Sedan nu mera spöslitning saknar
den physiska verkan på en sådan bof och
blott det hånliga af ett sådant straff är i be
håll, hvilket på en så grof brottsling ej har
något afskrämmandej så skulle jag föreslå att
någon viss portion prygel kunde dem tilldelas
för att hålla dem inom sina behörig»
skrankor.
Hvarföre skulle ock brottslingen få obehindrad
på sådant sätt framfara, då hvar och
en annan som i rättegångsväg i och för Etn-r
betet öfverfallet Domaren, står derföre till
ansvar efter lag.
Ått detta mitt vördsamma yttrande må
till Lag-Utskottet remitteras, derom anhåller
jag ödmjukast, för att der få läggas till Herr
Thams i ämnet förr inlemnade memorial.
N:o 8.
Grefve Lewenhaupt, Claes;
Idéen till den motion jag nu går att väeÉ2il,
till Ridd, o. Ad* Pr. i Band.
9?»
Den 28 Februarii,
ka, kar Jag hämtat i ett förslag om inrättning
af privat Banker i Stockholm och landsorterre,
hvilket för någon tid sedan åtföljde tidningarne.
Projrctet har synts mig innefatta
ganska goda, solide uttänkta och tor Samhället
välmenande afsigter, genom befrämjandet
af en mera liflig rörelse, producenter och afnämare
emellan. Jag har förgäfves väntat att en
skickligare penna än min, skulle upptaga och
till öfverläggning framställa detta ämne; mea
då motionstiden lider till slut, anser jag mig
nu ej längre böra dröja med, att genom en så
enkel framställning af ämnet sorn dess beskaffenhet
medgifver, fästa Höglofl. Ridderskapets
och Adelns uppmärksamhet på ett förslag,
hvilket jag tror innefatta möjligheten att återställa
förtroendet och fixera en för närvarande
vacklande credit. Under en period då allmän
förlägenhet öfverklagas, så af den mera bemedlade
possessionaten, näringsidkaren och
vår allmoge, förmodar jag att hvarje för sitt
Fädernesland och sin enskildta trefnad nitisk
medborgare, gerna understödjer de företag, hvilka
åsyfta befordrandet af idoghet och välstånd
i alla Classer, samt ej visa det minsta
tecken till enskildt förmån på det allmännas
bekostnad. Orsaken till den närvarande penningebristen,
är mera uppkommen genom brist
på afsättnings tillfälle för våra producter, än
af öfverproduction eller en extenderad tillgång
på varor, myntvärdets obestämdhet, förenadt
i enskildt afseende med sådane stadganden,
hvilkas obestridligt välgörande afsigter, för
den skuldsatte, likväl kan hända för ofta gif
-
Den 28 Februarii,
979
yit anledning att missbruka ett lemnadt förtroende,
hafva onekeligea varit hufvudskälet till
stagnationen i all rörelselse, och åstadkommit
det omvända förhållande i merkantilt afseende
inom landet , att producenten ofta förgäfves
söker consumenten, förgäfves till lågt pris och
längre betalningstid utbjuder de courantaste
aritklar, födoämnet.
Enskildta personers associationer i enlig -  het med det förslag jag här åberopat, tyckas
mig innefatta ett säkert hjelpemedel för detta
onda; och i öfverensstämmelse med den sinnesstämning
som allmänt är rådande, rörande
penningeförlägenhet, samt brist på afsättning,
vågar jag hoppas att alla på solida grunder
byggda förslager hvilka åsyfta hjelp för de
momentela bristerne, skola vara välkomne om
än de gagnelige åsigterne af företaget, ej för
allas ögon synas förr, än den välgörande elfecten
blifvit påtaglig.
Brist på ett tillräckligt existerande rörelseCapital
i landet, kan jag för min del ej erkänna
vara egenteliga orsaken till den inre
handelns, fabrikernes och våra allmänna näringars
aftynande; i cred i t-brist och ett deraf
uppkommande misstroende personer emellan ~
ligger det egenteliga felet. Förrän detta genom
kloka författningar åter stadgas, bemödar
man sig förgäfves att genom något annat medel
återföra välstånd och Industrie, hvars lif
endast och allenast kan underhållas genom
förtroendet, och sådaue antagne principer i
98»
Den 28 Februarii.
allmänna hushållningen, som bevara hvarjé
persons ägande rätt och billiga anspråk lör
missbruk.
Med agtnirtg för hvar och ens tankar och
förut aFgifna yttranden i ett ämne af så stort
omfång som fmanciella åtgärder i allmänhet, samt
af så magtpåliggande interesse för alla, som
den allmänna förlägenhetens afhjelpande, går
jag nu att närmare Utveckla den nytta, jordbruket,
bergverken, handel och slöjder skulle
komma i åtnjutande utaf, om Sveriges nu församlade
Ständer med egenskap af Fäderneslandets
lagstiftare, skapade och antogo sådane
Författningar, hvars anda och syftning befrämjade
den allmänna och enskilda creditens återställande.
Med ordet credit lörstås förtroende,
den kan Och bör ej existera der grunden
för dess tillvarelse saknas
säkerheten,*
hvad under, då i en tidepunkt af generelt
misstroende och midt under ropet af en nästan
allmän svårighet att utgöra utskylder och reda
enskildta affairer, det capitalisten häldre
skrinlägger sina capitaler, än genom deras utspridande
sjelf förköfrar sig och andra mindre
bemedlade. När lagarne af de flera händelser
man skulle kunna citera, mera synas gynna
missbruken på förtroendets bekostnad, än
ålägga en ovilkorlig ordning och precision i
ingångne förbindelser noggranna uppfyllande,
så fruktar pennirigeägaren naturligtvis att blott;
tälla sig för möjliga förluster eller tidsutdrägt,
och afbidar häldre tåligt ett tjenligt tillfälle atf
göra sitt gods fruktbart i sådane företag, som irih
Den ‘2 g fe hr u aril.
gen ri&que äro underkastade och der han med
säkerhet kan påräkna ersättning. Det finnes
efter mitt begrepp ingen möjlighet att i rörelsen
dessa på längre eller kortare tid döda
capitaler, än a*t i vissa afseenden skärpa lagen
så, att debitorer utan en öfver höfvan
utsträckt tiderymd för en blifvande liqvid, åläggas
vara ordentliga betalare, dag är fullt
öfvertygad att capitalisten, om han med säkerhet
kan påräkna att de förbindelser han
bekommer, måste på dagen honoreras, och ej
kunna eluderas af någre förevändningar, med
nöje skall till lägre ränta än den närvarande,
hos enskildta nedsätta sitt mynt häldre, än att
låta det ligga ofruktbart. Idéen med privatBanker
åsyftar detta ändamål och är en enskildt
association, isolerad från Banken, helt
olika de i färskt minne varande nu upphäfde
Filial-Disconterne. I privat-Banken ansvarar
det större eller mindre antal associerade personer,
en för alla och aUa för en, med sin enskildta
förmögenhet och genom en i yäxelBanken
insatt betydlig summa, hvars utassignering
ej kan öfverskridas, då jag förutsätter
såsom nödvändighetför dessa privatBankers solidité,
att intet creditiv på Banken får äga
rum, hvarken på hypotheker eller reverser,
utan blott den nämnde afskrifningsräkningen
till så stort belopp, som i växelBankea för
associationens räkning blifvit eller blifver insatt.
Skillnaden emellan dessa privatBanker
och förra FilialDisconterne är i sitt förhållande
till Banken, genast påtaglig; de sednare
ägde ett utöfver sina fonder i BankéD vida uU
982
Den 28 Februarii.
sträckt credidf och dessutom till sin inre administration
berodde på några tillsatte Direct°urers
godtyckliga behandling, hvilka väl
hade en så kallad ansvarsskyldighet, men
hvars egenteliga existance ej berodde på Discontens
credit. I privatBankcn deremot ligger
intressenternes hela timliga välfärd bevarad,
eller risquerad, i fall missbrukande af
cmskildtas förtroende agde rum. FilialDisconterne
folio och drogo med sig den allmänna
crediten-, en privat Banks upphörande att betala,
om så möjligen 6kulle kunna hända drabhar
blott den eller de, sorn der insatt sina
fonder, och då den, som jag sökt bevisa, är
till, utan samband med Banken på annat vis,
än genom en afskrifningsräkning, kan den aldrig
blifva i det allmänna af någon menlig
\7erkan.
För privat Bankens organisering, efter
den derom utkomr.e tryckta afhandling, tager
jag mig friheten föreslå , det en lag måtte
stadgas, sorn ålägger alla utgifvare, antagare
och öfverlåtare af på viss tid, utstäldte assignationer,
att vara underkastade samma ansvar,
som trassenter, acceptanter och endossenfer
af växlar, hvarigenom de in solidum
skola ansvara för betalningen eller i brist deraf
lagsökas på samma sätt som 1748 års växelstadgas
XI Art, 4 §, föreskrifver.
[ afssende g det reglementarisk» vid inrättandet
af en sådan privat-Bank, sorn genom
en på lagliga grunder hvilande FörfaU
-
Den 28 Februarii.
ning bör bestämmas, gillar jag til! alla delar;
de i det tryckta förslaget om privat-Hanks
inrättningar uppgifne puncter, hvilka äro:
1:0. Att hvar privat-Banks assosiation utgöres
till det minsta af fem, för obetviflad förmögenhet
och stadgad credit, ansedda personer.
2;o. Att innan en sådan privat Bank begynner
sina utlåningar, bör hvardera af interessenterne
för privat Bankens räkning uti
Riksens Ständers växelbank, såsom fond insätta
50,000 R;dr Banco, och således hvarje
association, sammansatt af minst 5 personer
i växel-banken insätta åtminstone 250,000
Riksdaler.
3:0. Att hvar och en »otti vill anförtro
och aflemna penningar åt en sådan association,
hvilket alltid bör ske genom insättning på Bo.
Jagets afskrifningsräkning i Riksens Högiofl.
Ständers Bank, må kunna enär som hälst, utassignera
det hela eller en del af sin behållning
hos densamma.
4:0. Att alla sådane assignationer böra
genast vid uppvisandet infrias, antingen med
contanta penningar, eller med privat-Bankens
anvisning på Riksens Ständers Bank.
Då de flästa produeter från landet, ström -  ma till hufvudstaden och mången landtman
sett sig nödsakad att ofta af brist på köpare
9*4
Den 28 Februarii,
eller antagligt anbud för sin vara, upplägga
och magazinéra den, hvilket medför en icke
obetydlig utgift öfver produetionskostnaden,
sä lärer väl ingen kunna bestrida att ju icke
så vä! producenten, som förbrukaren elier speculanten
å dess säljbara varor, både skulle betydligt
underlättas och äfven vanpris förekommas
vid sådane affairets uppgörande, om associationer
funnos, lika de nu projccterade pri.
vat~Banker5i hvilka genom contanta tillgångar
för köpare, återföide liflighet i handeln inom
landet} samt en rask och jämn afsättning. Början
med sädane privatBankers inrättning bör
ske i hufvudstaden, centralpuncten för alla
speculationer , derifrån torde de snart nog utgrena
sig till våra öfriga större städer och
kanhända äfven Landsorter; för att i de mindre
penningerika districterne af riket, sådane associationer
skulle kunna med mera lätthet formera
sig, vore jag hågad, att utan afseende
på principen för organisation af privat-Bankens
formerande i Slockholm, där deo största
tillgång på capitaler finnes, tillstyrka inrättandet
af dylika Banker, genom ett större interessenfsMps
medverkan, hvars interessenter,
sjelfve actieägare, vöre mån om dess ordentliga
behandling.
Genom de grunder bär blifvit föreslagne
för creditens återställande och tillgång på rörelse-capital,
är jag fullkomligt öfvertygad att
dessa inrättningar skola äga bestånd, samt befordra
det ändamål som i hela framställningen
åsyftas.
Den 28 Februarii.
987
Så srmt växel-rätt tillägges nila pS virr
betalnings-tid utstäldte assignationer och hvilka
då få beskaffenhet af hvad i Kongl. Växelstadgan
meaas med sola-vexlar, förekommes
ock ailt lättsinnigt utgilvande och accepterande
af sådane, men för sila reverser, och de
assignationer , hvilka äro ställde att vid uppvisandet
betalas, torde iDgen växel-rätt böra
komma i fråga, utan matte med deras incassserande
och utsökande på hittills brukligt sätt
förfaras- Det här gjorda systemet lör privatBanks
- inrättningar, medför ej det ringaste
tvång för någon, emedan det ju hädanefter
som hittills finge bero på hvars och ens fria
vilja att antingen köpa emot contant betalning
af landtmannen och andra producenter, utgifva
eller acceptera sådane på viss tid ställde assignationer,
eller utfärda sina förbindelser i
lorm af vanliga reverser, allt, efter förut skeende
frivillig öfverenskommelse, säljare och
köpare emellan.
Lyckligt skulle jag anse, för en större utsträckning
af detta på enskildt förmögenhet
egentligen hvilande creditsysteme, om vår
ställning för närvarande vore sådan att Rikets
nu församlade Ständer, kunde genom bestämmandet
af det nu till ex. existerande rörelsecapital
i landet, taga sådane åtgärder mot dess
framtida tillväxt, att detta bestämmande af
qvantiteten för den utelöpande sedelstocken „
vore en borgen hos hvarje innehafvareaf Bancosedlar
, att deras nuvarande numeraire i för»,
hällande till Bankens reela fond, bletve bi be
Dea *8 Februarii.
hållen. Om du på en gång en realisation, mot
ett åsatt silfvervärde, skulle äga rum af dtn
utelöpande sedelmsssan, så tror jag för min
del detta ej vore ett riksgagneligt företag,
hvilket jag likväl öfverlemnar till hvars och ens
egen öfvertygelse att afgöra} men jag är öfvertygad
att den liflighet i rörelse, och möjlighet
för speculanten att med producenten
uppgöra ömsesidigt förmonliga affairer, hvilken
genom privat-Banks associationer åsyftas, skall
befordras derigenom, att mynt kommer i omlopp,
om projectet vinner det bifall jag önskar,
och blifva ett befordringsmedel till en
framtida möjlig realisering, på så sätt, att förtroendet
man och man emellan tillväxer och
stadgas, samt capitalisten öfvertygas det maxi}
mum af Bancosedlarnes numeraire nu är upphunnen,
hvars framtida tillökning ej behöfves
då mynt-representativet ersättes genom
af på enskildt förmögenhet hvilande credittcckcn.
Fördelen af, att cassör finnas som under»
lätta möjligheten för den inhemska producenten,
att genom deras förskotter bidraga till
försäljningen af det producerade, äfven vid
de tider, det icke med lätthet kan ske i hemorten,
är så påtaglig, att hvar och en som
producerar något, icke lärer kunna bestrida den
allmänna nyttan häraf. Då den mästa utländska
handel, drifves på den enskilta credit de
tratiquerande äga hos hvarandra, hvilket verkställes
genom växlar, och denna praxis i alla
länder blifvit antagen, samt i sio egenskap af
Den gg Ftbruarii.
mynt-teckcn, till förfallodagen går man och
man emellan, försedt med den säkerhet utgifvarens
och acteptantens namn lemnar, så vet
jag ej hvarföre vi i ett ögonblick då verklig
förlägenhet på penningar existerar, skulle försumma
att inom vart eget land begagna en
resource, hvari så väl capitalistens, den säkre
låntagarens, sorn producentens interessen
finnas förenade.
Exempel anföres: en speculant i landsorten,
hvilken sjelf eller hos sin commissionair
i Stockholm äger credit, köper spannemål,
jern, victualier &e.., men äger tor ögonblicket
ej penningar i cassan; han utgifver då till säljaren
sin assignation på 2 å 3 månaders betalningstid,
ställd å dess commissionair i Stockholm,
som derå tecknar accept. Vill säljaren
nu för denna assignation genast hafva väduren,
så endosseras den af honom, och om blott
ett af de 3:ne å assignation befintliga namn
är väl kändt, så fås genast hos privatBsnken
valutan. Om affairen åter i Stockholm uppgöres,
sker den på följande sätt: att säljaren
utställer på köparen assignation å beloppet,
erhåller dess accept, då hvarje innehafvare som
på en dylik assignation vill hafva penningar,
kan öfverlåta dan och i privatBanken bekomma
beloppet; äro dessa assignationer försedda
med säkra namn, är ingen tvifvel det de ju
icke i allmänna rörelsen kunna begagnas såsom
liquider till förfallodagen, utan endossement.
988
Den 28 Februarii
Min afsigt med denna motions väckande^
har egetneligen varit att bevisa den allmänna
nytta hvar och en kan draga af Privat-Banks
associationer, och då de bidraga till en lifligare
rörelses befrämjande, äfven fa dem i likhet
med hvad brukligt är i England och Norra
America, inrättade här i landet. Jag anser
mig nu ej böra längre upptaga Ridderskapets
och Adelns tid med detta ämne, utan hänviser
hvar och en som önskar sig ett mera utveckladt
begrepp i saken, än jag genom min
framställning kunnat lemna, till den tryckta
afhandlingen om Privat-Bankers inrättning.
Då egenteliga grundvalen för dess möjliga
formerande, hvilar på det lagrum och den
färfattning, hvad det reglementariska vidkommer,
jag föreslagit, anhåller jag att detta mitt
vördsamma memorial måtte först blifva de respeetive
Medstånden communiceradt, och sedan,
till Lagutskottet remitteradt.
N:0 9.
Herr Cock, Axel:
Knappt har öfver något ämne åsigterne.
Varit så delade , sorn öfver penningeställningen
i vårt Fädernesland, dock lära nu mera
alla deruti instämma att rörelsecapitalet ej är
för stort. Då således någon minskning derutaf
ej kommer i fråga, uppkommer just deremot
den: Huru Bankens årliga behållning
skall åter på det nyttigaste sätt i allmänna
Den 28 Februarii,
989
rörelsen utgå? Detta öfverskott, på medborgares
bekostnad samladt, utgör ej mindre än
den betydliga summan af öfver 700,000 R:dr
Banco. Jag delar fullkomligt Riksens Ständers
Herrar Revisorers åtsigt, att derigenom mycket
nyttigt för allmänt bästa borde kunna uträttas,
och hvilket äfven efter min öfvertygelse
ingalunda sker genom nya utlåningar,
hälst i hittills bruklig Discontväg.
En rik man som på ett angenämt och
nyttigt sätt depencerar sitt revenu för det hela,
är mycket nyttigare än om han skulle
kistlägga densamma, eller med räntor på räntor
beständigt öka sitt capital. Jag lämpar
detta på Banken, som väl drager den största
inkomst i landet, dock med den stora skillnad,
att hvad som blott är mindre nyttigt hos den
förra, blir en landsförderflig kräfta hos den
senare, hvilken nemligen beständigt verkar
och fortgår till samma mål, då den enskildtes
samlade skatter snart fördelas, och i andra
händer fä en annan bestämmelse; hos de sednare
ser man hurti capitaler skola genom arbete,
flitoch omtanka tillskapas, men sedan geaom
måtteliga räntor endast bevaras och vidmagthållas-
Det är då som allt får lif och
rörelse, som nemligen ett sträfvande kan upp
stå att komma i bättre omständigheter. Jag
vill kalla detta en önskelig national-luxe j ty
derigenom blifva rikedom-arne nyttiga och
fattigdomen drägelig. Banken skall således
J>å ett för det allmänna nyttigt sätt årligen
låta utgå sin b hållna inkomst, och derigenom
Den 2j[ Fehr tiar ii,
förskaffa förtjenst, sysselsättning och lindring
ät tusendetals medborgare. Kan något bättre
erbjuda sig till ett sådant ändamåls vinnande,
än att ifrån fullkomlig undergång rädda ett
capital af omkring 3 millioner R:dr, som är
beloppet af de på Götha Canal använde summor
P
jag föreslår derföre att Riksens Ständer
förklara hela Götha Canal-arbete för en verkelig
National-egendom, hvilken anslås Banken,
hvaremot Banken af sin årliga behållning evärdeligen
utbetalar actie-innebafvarena en år.
lig ränta af 5 eller minst 4 procent för deras
gjorda bidrag, som då blifva en Nationalskuld,
oell hvilka bidrag till capital aldrig kunna af
actieiunehafvarena återfordras.
Denna ytterligare årliga utgift af Banken,
skulle då utgöra högst omkring 150,000 R;dr
beräknadt efter 5 procent.
Då man nu besinnar att genom denna obetydliga
årliga summa af 150,000 R;dr, som
ingalunda ökar Bankens sedelstock, efter den
tages och utgöres endast af en ringa del af
dess stora årliga behållning, som ej heller
blir till tunga för Nationen genom ökade Statsbehof,
sättes i rörelse och ©mlopp ett capital
af nära 0 millioner, så kan man näppeligen
föreställa sig ett nyttigare användande af en
revenu som tillhör Nationen. Det är nemligen
tydligt, atti samma stund voro dessa pap-i
per att anse såsom penningar.
Den 28 Februaru,
9 Si
Hvad skulle mera befordra liflighet i rörelsen,
credit och välmåga, än detta, hvarigenom
tusende liqvidera hvarandra, hvarigenom
tusende åtkomma ett dödt capital, hvarmed
nyttig sysselsättning kunde vinnas. Se där vidare
ett tillfälle för capitalisten att säkert använda
sina penningar, ja för det minsta capital
af too R:dr att komma i rörelse, och huru
mångå sådane små summor ligga ej gömde
hos enskildt» utan nytta. Dessutom blefvo
capitaler då först samlade i smått, då tillfälle
gifves att säkert använda dem, och att denna
välförstådde sparsamhet och omtanka, är säkraste
medlet till folkets sedlighet och välmåga
lärer ej kunna betviflas. Ja, de goda verkningarne
af denna mesure äro oberäkneliga.
Dessutom anser jag ett sådant åtagande af
Banken vara en skyldig gärd åt dem af Nationen,
som på god tro öfverlemnat en del af
sin förmögenhet åt en af de största anläggningar,
Sverige och Europa har att uppvisa:
att en anläggning, som skall verka i århundranden,
både i afseende på landets välmåga och
dess försvar; ty utom densamma hade den fäst-,
ning på hvilken nu arbetas, icke kunnat grundas.
Hvarföre skall då blott en liten del af
Nationen ensam vidkännas alla de utgifterna
utan fördel, då likväl fördelarne af anläggningen
tillhöra Nationen gemensamt. Huru
många finnas ej, hvars återstående lilla förmogenhet
är några Götha Canals Actier. De hafva
ännu kunnat draga sig fram med knappa
omständigheter i sin lilla rörelse; i hvilken
S9 2
Den 28 Februarii.
lycklig belägenhet skall detta nu sätta deni;
dä de för sin omtanka kunna använda 500,000,
r några 1000 R:dr sorn äro deras egna penningar,
och ej kosta således hvarken räntor,
douceurer, öfver-ränta, ej eller obligationer åt
någon för caution m. m. Hvad kunna de ej
derigenom blifva för sig och de sina , och hvilken
nystyrka för Staten • ty det är uti innevånarnes
förmögenhet och välmåga som en Regering
vid utomordenteliga tillfällen kan finna
dess sanna resoursser, vare sig till försvar eller
nyttiga företag.
Jag tror mig ej behöfva ingå i undersökning
af den allmänna nyttan af Götha Canal ,
ty man är redan derom öfvertygad. Men hvad
jag kan påstå, är att detta stora företag ej
haft annan skada, än den det förorsakat den
enskifta förmögenheten och hvilken nu härigenom
skulle upphöra att vara längre verkande.
Det är på grund härutaf och pl de omständigheter,
som åtföljde början och fortgången
af Götha Canal, som mig synes att opartiske
National-Representanter böra göra rättvisa
åt Nationens hafda förtroende och patriotisme
för detta företag som bär stämpeln af
ett allvarsamt och högsinnt folk.
N-o io,
Deli 28 Februarii,
N:o 10.
Herr Stjerncreutz, Per Niclas'.
Som för Staten fordras alla möjeliga besparingar,
får jag vördsamt öfverlemna till
Hög!oflige Ridderskapets och Adelns pröfning
om icke de här och i Götheborg inrättade
växel-controlleurs tjänster, hvilka årligen kosta
Riket flere tusende Riksdaler, kunna så«
som icke gagnande, helt och hållit indragas;
ty att controllcra VexelCoursen är utan ändamål
och nytta, likasom det är omöjligt att
styra densamma, omi ock dervid uppoffrades
millioner Riksdaler, hvilket erfarenheten ofta
visat, och det är nied växelhandeln, sorn med
all annan inhemsk handel, att den bör uti allt
, varafri; Och är 1748 års växel-stadga och 1720
års mäklareordning uti detta hänseende till—
räckeligt tjenande författningar att efterlefva.
Jag anhåller vördsamt att denna min motion
måtte med de öfrige Rikets MedStänder varda
communiceradt och till vederbörligt Utskott
iremitterad.
N:o 11.
Herr Hjerta, Gu fiaf:
Sora ej ännu från Bancofjtskottet ankommit
något utlåtande, angående min väckte motion
om framläggandet af Bankens tillstånd,
Bil. till Ridd, o. Ad. Pr, 1 Band, 63
994
Den 2S Februarii,
borde jag oviss om detsamma, tveka vid att
försöka genom en motion angående dess framtida
förvaltning, återbringa säkerhet och credit
i våra Financiella förhållanden. Men som
motionstiden nu andas, och det sedermera icke
kan tillåtas mig att framlägga dessa mine åsigter,
samt Konungens nådiga communication
af FinanceComittéens förslag icke innehåller
en bestämd proposition till Riksens Ständer}
anser jag mig böra våga att föreslå följande,
angående Bankens förvaltning intill nästa Riksdag:
öfvertygad att i dylika saker som denna,
tidens kraf och nödvändigheten böra förmildra
theoriernes kalla fordringar.
1:0. Wexel-Banken skiljes från LäneBanken.
2:0. Till WexelBanken öfverlemnas hela
Bankens fond af myntbara metaller samt all
framtida utgifning af Wexel-BancoSedlar.
3:0. Till Läne-Banken öfverlemnas ali
Lane- och Creditif rörelse samt Riksgälden.
4:0. WexelBanken invexlar och utvexlar
myntbart silfver, efter ett nu för alltid, genom
Ständers beslut och begärd Konungslig sanction
stadgadt och fastställt värde, enligt med
det hvartill myntbart silfver nu kan köpasInväxlingen
sker af lo lod och derutöfver i
jemna tiotal. Utvexlingen i 100 lod och jemna
rootal. Härigenom undvikes myntning och
dermed förenad kostnad.
5:0. VexelBankens sedlar och Riksgälds
sedlar blifva landets enda mynt.
Den 28 Februari i,
998
6:0. Till Banco och RiksgäldsFulImagtige
lemnäs fullmagt att upptaga ett lån af 3 millioner
Hamburger Banco i silfver, emot 5 å 6
procents ränta och viss uppsägningstid, helst
5 år. Detta lån bör negocieras när det skulle
hända att Banken utvexlat 8 millioner lod
silfver mera än den invexlat.
7:0. LäneBanken må hädanefter aldrig
utgifva andra sedlar, än obligationer med ränta,
Desse äro;
(a Fastighets-obligationer, hvilka löpa
med 4 procents ränta och 1 års uppsägning,
Samt hvari pantén finnes upptagen. Dessa
obligationer erhållas, emot första inteckning,
till ett belopp af fasta pantens halfva värde,
På 1000 R:dr och jemna tusendtal derutöfver,
emot 5 procents ränta och 10 procents årlig
afbetalning; allt i Vexel Bancosedlar.
å) Statsobligationer, sorn löpa med 4
procents ränta och på vissa afbetalningstermihef.
Dessa Utgifvas vid alla de tillfällen, då
Riksens Ständer anse sig böra anticipera på
framtida kraft, i utbetalning för creditif m. m.
och bör genast medlen anvisas till deras sug*
cessiva inlösande»
8:0. Lane-Bankens rörelse, enligt denna
plan, söm icke lubbar det nu bestående, på
annat satt, an att fastighetslånen utsträckas
till halfva värdet, begynner den 1 Januarii
99®
Den 23 Februarii.
1824- VexelBankens function börjar den i
Januarii 1825.
9:0. LäneBankens inkomst i vexelBancosedlar
användas tili:
a) betalning af uppsagde obligationer.
Anmärkning. Detta lär sällan inträffa, e-:
medan de blifva alltid beqvämare och säkrare
för de enskildte, än enskilta inteckningar och
räntan fastän lägre, vida bestämdare att påräkna.
b) vanlig bevillnings procent af Statsverket.
c) BancoVerkets aflöningsstat.
ä) t00 R:drs lön åt Embetsman vid
hvarje Sparbank i Rikets större städer samt
50 i de mindre.
e) Insättning af öfverskotten, i vexelBanken
intill dess metallfondens värde derstädes
är till utsläppande vexel-sedelmassan som
2 till 3,
10:0. Riksgäldssedlarne inlösas af vexelBanken
så snart dess sedelmassa förhåller sig
till reela fondens värde som 4 till 3. Intill
dess gå de i kronans uppbörd enligt nu vatande
förhållande till vexelBancosedeln.
Deri 28 Februarii.
997
u:o. BancoDisconten fortfar på det sätt,
9tt dess förvaltning tillhör låneBanken, men
den behåller en egen cassa, hvarmed ny utlåning
underhålles intill nästa Riksdag. Skulle
fastighets obligationerne visa sig vara
begärlige samt svarande till ändamålet: räntans
nedsättande och allmän säkerhet, förenad
med allmän lånelättnad: då må BancoDi
sconten
utsträcka sin rörelse med ända till 6
millioner Discontobligationer på 1,000 R:dr
hvardera, som löpa med 4 procents ränta och
i års uppsägning, samt erhållas emot 5 procents
ränta, på 9 månader emot vanlig säkerhet
samt skyldighet att för 3 månader betala
tre procents straffränta, ifall ej omsättning
sker. Omsättning borde tillåtas för dessa lån.
med 33! å 50 procent.
Dessa obligationer, likasom de förut nämn*
de böra hvart ro-.de år förnyas.
ia:o.' Enskild assignering på VexelRanken
tillåtes, emot insättning af silfver eller
Vexel-Bancosedlar; men strängt ansvar för öfverassignering
bestämmes.
All Bankens fordna lånerörelse bibehålles.
Ingen förändring sker med myntet. VexelBankens
skick kan allena genom 2:ne Riksdag
gars samfälta beslut förändras. Räntan bö^
lemnäs fri j men Förmyndare med flere ansygp.
ra för 4 procent.
998
Ben 23 Fébruarii.
N:o 12.
Herr Hjerta, Gusftaf*.
Att enskildta assignationer å mindre summa
än 100 Riksdaler Banco åter måtte tillåtas,
samt att alla enskildta assignationer matte
blifva underkastade Vexel-lag och åtnjuta vexelrätt,
vågar jag härigenom ödmjukeligen fö'
resia.
Det skall visserligen bidraga till räddning
af det återstående utaf enskildta crediten; och
synes åtminstone den säkerhet af den enskilte
mannen kunna fordras, att ej få återlösa en
assignation, som gifven under en tid då den
person på hvilken han assignerat var behållen,
genom innehafvarens dröjsmål eller kanhända
andra orsaker, blifver i följd af dess
sedermera iråkade obestånd till intet gjord.
Nio 13.
Friherre Posse, Chriften
Jag önskar att få fästa Höglofl. Ridder-*
skåpets och Adelns uppmärksamhet på edgån-i
gars vigt i allmänhet, deras aftagande helgd
och orsakerne dertill.
Dessa orsaker ligga dels i sjelfva edernes
innehåll, dels i deras nötning, genom öfverflö
-
\ Dcn 23 Februarii.
999
digt och ofta vårdslöst användande; samt änteligen
i det ringa straff lagen för mened utstakar.
I de bildade classerne är Student-eden den
som först kommer i fråga. Denna ed påböds
i655, är författad på latin och ålägger lydnad
för Academiens stadgar, hvilka, utom mycket
annat, föreskrifva skyldighet, att inställa sig
vid begrafningar, dit man kallas, att efter lag
och i rättan tid betala sina skulder, att icke
göra onödiga kostnader, städse bevista gudstjensten,
ej dröja på källare efter klockan 9
cm aftnarne, icke lossa skott o. s. v. Hvilken
student har någonsin hållit allt detta? Emedlertid
den, som lofvar utan uppsåt att hålla,
föraktar sitt löfte, och det föraktade löftet
bekräftas vid Gud och allt heligt med afsägelse
af alimagtens nåd och evig vällärd.
Så börjar ynglingen sin bana med en mened
, och framgent fortfar han likaledes, för
hvarje ny grad vid Academien, vid hvarje befordran
, ja, vid blotta inträdet i ett verk. Han
är icke allenast edbrytare ostraffadt, utan han
imijle aflägga dessa eder, för att vinna befordran.
Eller hvad vittna dessa brutna löften,
att icke uppenbara de rådslag Rätten inom
lyckta dörrar håller; dessa afsvurna men begångna
olagligheter vid prestval.
Flera exempel kunde anföras, men de
Iooo
Den 28 Fehruarii,
nämnda torde tillräckligen vitsorda behofvet.
af en förändring.
För att få cn rigtig kännedom om alla
dessa slags förpligtelse, blir del nödvändigt att
Lagutskottet från vederbörande Collegier,
Embets- och Tjenstemän, Skrän, m. fl offentliga
auetoriteter genast infordrar alla nu brukliga edgångs-formulairer,
vid hvilkas insändande vederbörande
borde äga att utlåta sig, huruvida
eden antingen kunde aldeles försvinna, eller
undergå nödig förändring; och torde vid den
derefter af Lagutskottet företagande granskningen,
antagas såsom regel, att, uti edgångsformulairen
, främmande språk undvikes, och
att ingen åläggas svärja på sådant, hvarom
han icke rimligen kan äga kunskap.
De i lagen beskrifna eder, såsom Vittnes-,
Varjemåis-, Bördes-, Urtjufva-» Vita-, Vrångö-,
Våda-, Bouptecknings-, Fattigdoms- och
Concursederne, med flere, fordra äfven sträng
granskning, sa i afseende på deias innehåll,
sorn sättet för deras »däggande.
Vittnes-edens idkeliga upprepande vid de
allmänna Häradstingen gör, att den erindrande
Domaren sluteiigen utan själs-närvaro mekaniskt
förestafvar dess ordformer, under det
ofta en mängd vittnen eftersäga dessa ij 11 d eller
kanske stundom endast göra några rörelser
med läpparna. Och hvem, om än med bästa
vilia, kan höra eller märka detta under det
allmänna sorlet.
Den 28 Februarii.
IOOi
Domaren skall undersöka om vittnet har
|pd fräjd, och när så sker, verkställes det of*
tast, genom en till bifall framställd fråga,
som af Nämnden eller någon annan i Tingssalen
bejakas, hvarefter vittnet är färdigt, att
med tu finger belägga en lagbok eller lagsamling,
ty bibel ser man sällan på Dombordet.
Domaren är ålagdt att ej allenast varna,
utan jämväl noga undervisa vittnet. Detta
sker gemenligen så, att, sedan ed är gången,
Domaren yttrar, att vittnet noga skall påminna
sig edens vigt och värde. Och dermed
är undervisning och förmaning all.
Om än man nu ursägtar Domaren, som
tröttnar vid det myckna enahanda, så får man
likväl icke dervid stadna.
I tvistemål, och mindre brottmål anser vår
lag gifven ed så gild som gången, eller att
vittnesmål får ske utan ed. Genom ett sorgfälligt
användande af denna tillåtelse, kan
största delen af vittnes-eder undvikas, hvilket
förhållande jag känner vara af erfarenheten
bestyrkt.
Jag vågar öfverlemna till Ridderskapets
och Adelns bepröfvande, om icke följande föreskrifter
skulle vara användbare.
Sedan vittnets fräjd, på ett mera bestämdt
sätt, till exempel, genom Präst-bevis, vöre
uttönd, eller vitsordad af trovärdig man, hvilr
1002
Gen 2g Februarii,
kens namn i Protocollet skulle intagas och varnande
undervisning mot falskt vittnesbörd blifvit
meddelad, efter ett gifvet formulaire, som
väl kunde utsträckas, men ej utan ansvar inskränkas;
så skulle vittnet utan ed afgifva sin
berättelse. Funnes edgång derefter nödig, finge
den ske. Mera än 2 gånger om dagen borde
icke vittnes-eden få förestafvas, nemligen
vid för- och efter nfiddags-sessionernes slut,
då alla de, med hvilkas obesvurna berättelser
parterna icke ville, eller icke fingo åtnöjas, på
en gång skulle edfästa, och om det fordrades,
rätta sina vittnesmål. Härvid borde vittnena,
med tu finger å den Heliga skrift, hvar i sin
ordning, serskildt efterstafva den upplästa
strophen ur edsformulairet. Skulle vittnen vara
så många att två omgångar för edens aftagande
blefvo otillräcklige, kunde Domaren
omstafva eden så många gånger, sorn behofvet
fordrade.
Vår nu gällande lag gör ingen skillnad i
bestraffningen för falskt vittnesbörd, som blifvit
besvuret eller icke besvuret; men denna
bestraffning, bestående af 13 R:dr 16 sk. böter,
och att icke mer vara vittnesbär, borde
ökas med ärans förlust.
Värjemålsed och de flere dermed beslägtade
eder, borde högst sällan om möjligt vore
aldrig tillåtas. Man har afskaffat pinliga
förhör och sträckbänkar, men icke själstorturen.
Man tyckes förgäta eller illa beräkna
den våda som är å färde, när en till hälften
Den 23 Februarii.
1003
förvunnen, ettdera skall afstå från yrkade fördelar
och blygas öfver en orättfärdig sak, eller,
med bibehållande af gods och anseende,
afsäga sig Guds hjelp till lif och själ. Mig synes,
att detta brott, så vida möjligheten af
dess begående skall qvarstå, borde äfven med
Fästningsarbete umgällas.
Om menedaren är brottslig, så är ej heller
lagstiftaren utan förebråelse, om han fordrar
eder, som ej kunna hållas, eller med ovarsamhet
behandlar edgångssättet.
Mine herrar! Dessa frågor äro af högsta
vigt, ty hvartill tjena dessa fina bestämmelser
mellan rätt och orätt, dessa noga afvägningar
mellan brott och straff, när sjelfva grunden,
hvarpå Domslutet hvilar, är falsk eller osäker.
Jag anhåller ödmjukast att dessa motioner
måtte med den skyndsamhet behandlas, att
de vid denna Riksdag kunna afgöras och att
detta memorial torde till Lagutskottet blifva
remitteradt.
N:0 14.
Herr von Becker, Carl Johani
Inom detta RiksStånd har fråga blifvit
väckt om återställandet af TalmansTafflarne,
för att bereda tillfälle åt de serskildte §tån
-
1004
Den 28 Februari 1.
dens medlemmar, att vid inbjudningar till des,»
sa bord träffas och samtala öfver de allmänna
ärender, hvilkas handläggning dem ge~
mensamt förestod.
Till vinnande af denna högst nyttiga sammanvaro,
på ett mer ändamålsenligt, och mindre
kostsamt sätt, dristar jag i stället vördsammast
föreslå en allmän klubb, för alla 4
Stånden, på Statens bekostnad, försedd med
tillräckligt utrymme, i en stor och nationalrepresentationen
värdig våning, där de respstive
Ståndens Ledamöter å lediga aftonstunder
trädde tillsammans, icke för kräsliga måltider
och långsam bordsittning, utan för att, ledigt
och obesväradt blanda sig med hvaran, samtala
än med en, än med en annan, än enskildt
och förtroligt, än med flera på en gång,
med ett ord: för att friare än vid en måltid,
meddela sina idéer, åt hvem man behagar,
under det man sjelf vöre för alla lika tillgänglig
För
dem, som åstundade röka tobak, kunde
ett par sidorum dertill anslås,- likasom andra
för läsning af Tidningar och Protocoller.
Thé och svagdricka kunde serveras, och äfven
om anslaget det medgaf, något kall mat vid
små bord
Om
de respective Stånden öfverenskommoj
att icke inrätta någon annan enskildt
klubb; om Ståndens Talmän beslöto, att hvar-i
je ledig afton, åtminstome någon stund, be
-
De.n 28 Februarii.
vista denna allmänna klubb, för att dymedelst
uppmuntra ledamöterna af dess stånd, att dea
besöka; så lärer väl ingen kunna neka, den
oberäkneliga nyttan af en sådan sammanvaro,
hvarigenom man upphörde att vara främling
för stna medständer, hvarigenom man knöt
den personliga bekantskapens närmare samband
i ägde tillfälle att utveckla egna tankar,
att höra andras, och att genom deras
friction, pröfva bådas hallt. Man skulle
sålunda, under samqvämets stunder, göra
ett jättesteg fram på discussionernes bana; och
det skulle vara en skön syn, att åtminstone
på denna klubb se Svenska Folkets representation
samlad under ett tak, se ståndsskillnaden
ramla, och medborgare broderligt blanda
6ig om hvaran. Denna tafla af samdrägt skulle
mägtigt inverka på hvarje ädelt bröst, då
deremot söndring i umgänge fostrar och underhåller
denna söndring i åsigter och tänkesätt,
hvilken så ofta dragit ofärd öfver vårt
Fädernesland.
Jag anhåller vördsamt, att denna mia
framställning må de öfrige PiksStånden meddelas
och till behörigt Utskott remitteras.
N;o 15.
Herr Gyllenheim, Eric Gurtaf:
Val hafva åtskillige värda och insigtsfulla
ledamöter inora denna upplysta samling
ioo6
Den 28 Februarii,''
redan kraftigt framställt olämplighetén ocK
skadan af de inom vårt land ännu gällande
lika felaktiga som förderfliga fängelse-anstalter
och straff-lagar $ och i öfvertygelse att
motioner härom, öppnade af dem hvilkas skicklighet
och förtroende äga anspråk på en valviljande
uppmärksamhet, utgjorde ett betydligt
vilkor för framgången af det åsyftade
bättre ändamålet, har, under kännedom af
egen ringare förmåga jag hittills innehållit med
antydandet af de begrepp och åsigter i samma
ämnen, en längre forskning och erfarenhet vid
Domarekallets utöfning mig bibragt,
Ehuru således till det mästa förekommed
genom de yttranden som, utom flere andra,
Herrar Ehrenborg och Morath afgifvit, och
hvari jag hufvudsakeligen får äran instämma,
torde, sedan det otvifvelagteligen icke är utan
nytta, att frågor af vigt betragtas från serskildte
sidor, nu tillåtas mig att lemna ett bi*
drag åt ofvannämnde förslag och de omständigheter,
som dermed stå i omedelbart sammanhang.
Öfver en ovanligt ökad personal i fängelserne
och öfver den excessiva progression af
grofva missdåd som å de fleste orter i riket
dessa senare åren ägt rum, hafva allas sinnen,
med skäl, blifvit intagna af häpnad och förskräckelse,
Man har trodt detta onda härröra
från olika anledningar, såsom: Från en
mindre vårdad uppfostran, från uppkommen brist
på lofliga förtjenster och näringsgrenar, och
Ben 28 Februarii'
än mer, från ett omättligt bruk af bränvia
bland lägre folk-classerne, derigenom en mängd
beröfvar sig både förnuft, hälsa och välstånd.
Visserligen kunna dessa med flera orsaker i
sin mohn och på fjermare eller närmare afstånd
vara medverkande till brottens talrikhet
och svårare art. Men sjelfva hufvudgrunden
ligger påtageligen i lagarnes närvarande
egna förvända skick, i deras af menskligheten,
den stigande bildningen och ett mildare
tidslynne länge ogillade stadgande om häcktande,
äfven för ringare eller ganska obetydliga
förbrytelser med förblandande af alla
graders brottslingar och oftast utan åtskilnad
emellan de oförvundne och lagdömdej samt
än vidare, i bestämmelse af de mäst grymma
och afskyvärda straff.
Hvad kan väl väntas af den, som för en
lättsinnig, mindre försee-lse, kanske innan hans
begrepp och anlag ännu hunnit taga någon
bestämd rigtning, invräkes och likasom uppammas
i bofvars sköte samt ålägges ett straff,
hvarigenom, med förlust på en gång af all
egen och andras agtning, honom betages hopp
och utsigt för dess återställande på dygdens
väg? I denna rysliga belägenhet tvingas han
sedermera ovilkorligen af behof och omständigheter,
att blifva en fiende tili samhällsordningen
och en farlig våldsverkare. Teck^
ningen är ty värr af dageliga exempel alltför
mycket bestyrkt, att ej erfordra någon starkare
skuggrikhet} och örn ej tjenliga botemedel
härföre snart erhållas, hvad borgen äga
io«S
Den 28 Februarii.
vi för det skydd StatsFörfattningen erbjuder j
och står icke säkerheten at hvarje medborgares
lif och egendom i högsta äfventyr?
Det hade derföre, pä sätt Herr vice Landshöfding
Ehrenborg anmärkt, varit ganska önskelig*,
om tillförordnade Lag-Comittéen först
sysselsatt sig med utarbetandet af brottsmåls]agen,
eller blifvit så organiserad, att förslaget
dertill nu funnits färdigt. Fönnodeltgen hafva
dock gällande hinder härvid legat i vägen.
Om åter nämnde Comitté än skulle på
sätt man yrkat, medhinna samma project inom
nästa års slut, som dock torde vara att
betvifla, kan, så vida granskningen af eriminal-Iagen
i hela dess vidd skall verkställas i
faststäld ordning, den nödiga reformen dock
icke vara att hoppas förr än 10 år härefter,
eller inom tidloppet af tvenne påföljande lagtima
Riksdagar, ja kanske icke ens då, derest
Riksens Höglofl Ständer icke förut gifva
uppdrag åt några sina medlemmar, till en förberedande
intermediaire behandling af detta
grannlaga arbete, kan väl lagstiftande magten
istan förebråelse och yttersta våda lemna ett sådant
uppskof med ifrågavarande stora angelägenhet?
Verkningarne af lagarnes ofvanbeskrifne
ofog och grymhet äro redan kände;
och hvarje dags dröjsmål med lämpelig rättelse
häri, drager Skade blodsskulder och olyckor
öfver samhället af de vilseförda, sorn i
stället att försonas med detsamma och med
s'g
Den 23 Februarii,
1009
sig sjelfva, stämplade af outplånlig vanära,
försättas i förtviflan.
Af så påkallande och vigtiga bevekelsegrunder,
utbeder jag mig friheten vördsamt
få hemställa; om icke Lagutskottet kunde an-'
modas att genast företaga omarbetandet af
Straff-Balken , eller egenteligen af dess första
Och sista capi el. Denna prreliminaira åtgärd,
synes så mycket lättare kunna ske, utan rubbning
af den för hela Lagverkets omskapelse
uppgjorde plan, som redan vid 1815 års Riksdag
lärer varit beslutadt att ofvan omförmäldd
te straffsätt skulle afskaffas, hvari likväl allt
sedermera icke minsta förändring ägt rum.
Under förutsättande att de nu här gjorde an-;
märkningar torde förtjena något afseende och
behjertande, vågar jag således ödmjukast fö-j
reslå.
1:0. Att ej någon innan föregången ran3
sakning och Dom må häktas, utan för andra
resanqvalificerad eller svårare stöld, 3:dje gången
enkel tjufnad, samt för rån, mord, eller
annan sak som å lif går. Det förs ås dock af
sig sjelf, att i de fall då lagen stadgar personlig
inställelse vid hämtnings påföljd, men
den anklagade icke hörsammar kallelsen, eller
uppsåtligen från Rätten sig undanhåller, Domaren
äger förordna att en sådan person mj|
gripas och hållas i tjenligt förvar eller fängelse.
Bil, till Ridd. o. Ad, Pr. 1 Band. 64
I®10
Den 2 g Februarii,
2:0- Att straff med spö eller ris, såsom
dödande all hederskänsla och värdighet hos
den brottslige, hädanefter ej må användas.
Fängelse vid vatten och bröd bör icke’heller
bibehållas, såsom icke svarande emot sitt ändamål,
enär verkställigheten deraf utan controll
och offentlighet kan gifva utrymme antingen
åt underslef eller omensklighet.
Förträffeliga och af andra Nationer redan
antagna straff-surrogater äro: Cachot, eller
mörkt, ensligt fängelse eller correctionshus,
samt för gröfre missdådare fästningsarbete, åtminstone
så långe, eller intilldess utväg kan
yppas till Colonie- eller Deportationsplats åt
dessa sistnämnda. Förvandlingen af ensaksböter
och vitén, eller sådan penningepligt sora
under lika paralele är hänförd, kunde, efter
anmälan hos Domstolen och undersökning om
bristande tillgång fastställas till arbete efter
markegångspris, vid kyrka, publika byggna-^
der, vägröjcining och strömrensning, eller andra
dylika allmänna företag i Socken eller
Häradet. Förvandling af alla andra böter från
1 till och med 60 Daler borde bestämmas i
mörkt häckte, efter lika beräkningsgrund som
med fängelse vid vatten och bröd. Böter
från 60 till 80 Daler, äfvensom urbotabrott,
der lagen ej utsatt högre kroppspligt än 10 par
spö eller 8 pär ris, borde till exempel umgällasmed
| års correctionshus-arbete, och så
Vidare i lika proportion ; efter hvilket förhållan.
de fästningstiden skulle i motsvarighet af det
förut stadgade kroppsstraffet för gröfre brotts,
Den 28 Februarii,
lingar jämväl ökas. Bekymret om en noga af-'
mätning härutinnan bör icke blifva 6å stort,
emedan lagstiftaren måste fästa ett nämare
ögnamärke på straffets sjelfva beskaffenhet,
än på dess belopp. Dessutom kunna gradationerJ
ne häraf framdeles mer precist regleras, om, sorn
man har anledning förmoda, penningeböter
alldeles, eller till det mästa ur den nya criminal-codex
försvinna och en rättvisare måttstock
för ansvar och värde antages.
Deremot är högst magtpåliggande att de
straffskyldige vid correctionsställena och fästningar,
hållas till jemn sysselsättning och und‘
få | eller af arbetsförtjensten för att lemnäs
dem till undsättning då de lösgifvas. I sådant
afsende skulle, må hända, lämpeligast
vara inrättandet af klädes- och bulldansfabriker,
eller der lägenheten sådant ej medgifver,
af skrädare- Och skomakareverkstäder samt
handsmedjor för tillverkandet af sådane persedlar
som kunna begagnas för arméens beklädnad
och flottornas behof. Då emedlertid
en serskild Comité lärer haft detta ämne under
omfattning, torde man 6nart få förvänta
dess resultat, och dessförinnan någon fullständigare
utveckling härutinnan icke vara nödig
3:0.
Att ej mindre kyrkopligt än stockstraff
för alltid må upphöra och inställas, hälst
den brottslige på sådant sätt brännmärkt snarare
dermed kommer till förhärdelse än till
förbättring. I de händelser, der dylika bötöffer
äro påbjudna borde deremot förbrytaren
1012
Den 28 Fébruarii.
vid vite åläggas, att inom 14 dagar efter beslutet
dermed infinna sig hos Pastorn i församlingen
till tjenlig förmanings erhållande,
och deröfver emottaga hans brvs; samt endast
då den brottslige försändes till fästningsarbete,
tillkännagivande derom ske irån Predikstolen.
4:0. Om någon vidare afsöndrad behandling
af brottmålslagen för densammas framläggande
i sin helhet kan tillåtas, skulle jag
lika med nästofvanbe malte värde ledamot
bland annat, älven tillstyrka såsom of elba't
ägande en välgörande inflytelse, att genom
författning stadgades serskilt ansvar för den
tilltalade som med fräckhet och uppenbart
gäckeri af lagen , diktar lögner och osanning
till Rättens förvillande och onödig utdrägt
med ransakningtn; som förolämpar med ord
eller gerning Domaren, verkställande magten
eller vaktbetjent} och som uti fängel-et e ler
under strafftiden uppviglar andra till oskick,
laglöshet och oordning, eller sjelf dermed varder
befunnen. För sådane öiverträdelser, der
ej lifssak är i fråga, torde prygelstraff bäst
böra kunna tillämpas, i likhet med Kongl.
Circulairet den 26 November 1812; dock aldrig
utan vederbörlig undersökning och laga
kraft vunnit beslut, samt ej annorledes än offenteligen
inom fånge- eller correctionsgåiden
satt i fullbordan. Deremot borde det vara
Döfnaren ålagt, att enär talande skäl för någon
första gången anklagad genom d naes upp»
tigtighet och synbara ånger sig företedde, an
-
Den 23 Februarii.
mäla och föreslå hos Öfv~u Rätten, sora tillkomne
leuterano’ erätt, minskning i det af lagen
u'ctakade straff; äfvensom att då någon på
arbethus insatt p rson visa de märkelig förbättring
och h<ins välkände anhörige eller vederhäftig
man inginge borgen för hans goda npp-i
förande på vissa år, cominendanten, likasom
hittills skedt, skulle äga göra underdånig hemställan
bos Kongl. Maj t att den ådömde correctionsiiden
mätte af nåd föikortas.
För öfrigt begagnar jag detta tillfälle att
till höggunstigt b pröfvande öfverlemna dels
om icke Lagutskottet, sorn med dess nu vara
de amal ledamöter omöjligen lärer kunna
medhinna grankningen af det redan utkomna
förslaget till civil lagen, måtte förstärkas i
sa dan t afseende med en Deputation, som kunde
fortfara äfven elter Riksdagen och s& länge
eller intill dess samina göromål voro fullan
d a dt , och dels om icke, sedan Lagverket i
Norrige nu jemväl skall vara underomarbetande,
bägge Rikenas vederbörande committerade kun.
de genom Herr HolCanzleren eller Regeringen,
till sina allmänna åsigter och resultater med
hvarandra sättas i inbördes beröring och medelande,
för att så vidt lämpeligen ske kan,
befrämja enhet och öfverensstämmelse i lagstiftningen
emellan 2:ne brödrafolk.
Att detta mitt anförande måtte communiceras
respective MedStånden och till behörigt
Utskott remitteras, derom anbålles ödmjukast.
lor4
Den 2 B Februarii.
N:0 16*
Herr von Hartmansdorff, An gud'.
En af de största bristerna i vår Regeringsform
är utan tvifvel, den att Svenska Folket
*cke, såsom det Norrska, deltager med Konungen
i den oeconomiska lagstiftningen. Som
upprinnelsen till detta fel ligger i Grundlagen ,
så kan det icke utrotas utan genom en förändring
deri, och jag ämnar derom vända mig
till ConstitutionsUtkottet. Men som det synes
mig föga vara att hoppas, att detta envälde i
allmänhet eftergifves, så har jag trott mig böra
fästa Höglofl. Ridderskapets och Adelns
uppmärksamhet på några delar af dess verkningar,
hvilka äro mäst i ögonen fallande, på
det att Riksens Ständer må kunna göra underdåniga
föreställningar mot deras fortfarande,
och i önskningsväg erhålla de rättelser, hvarom
de, fastän lagstiftare, icke äga rätt att
besluta
Det
undantag, 89 $ Regeringsformen
gör från Folkets deltagande i lagstiftningen, är
så stort, och så obestämdt, eller förstås så
vidsträckt, att Författningarnes stadgande i Militaira,
Närings, Ordnings, Drätsel, Dykeri
Och Bergningsärender m. fl., beror på regeringens
godtycke, och att undersåtens säkerhet
till person och egendom, följakteligen i dessa
afseenden är välbehag underkastad.
Den 28 Februarii.
Det hjelper ej att magten i andra afseenden
är med folket delad. Ehvar hon saknar
motvigt, går hon till öfverdrift, och jag skall
söka i någon mån visa huru vådligt och menligt
detta envälde sedan 1809 varit och är,
samt uppgifva några af de underdåniga önsk.
ningar, som i anledning deraf synas mig åtminstone,
böra inför thronell frambäras.
Riksens Ständer äga väl, enligt §• 87 Regeringsformen
gemensamt med Konungen, stifta
allmän, civil och criminal-lag. Men derunder
räknas förmodeligen icke krigsartiklarne
och värfningsstadgan. För huru mycket våld
och våda kan icke personliga säkerheten utsättas
genom dessa Författningar? Den allmänna
osäkerheten var mindre före 1812, då
det berodde på hvars och ens fria vilja att
blifva Soldat och utsätta sig derföre eller icke.
Men saken fick då , när hvarje yngling
underkastades beväringstjensten, ett betänkligare
skick.
Så länge det tillhör Konungar allena, att
stifta näringsförfattningarne, kan näringsidkaren
aldrig vara förvissad om, att de stadgar,
60m gälla, då han börjar en odling eller annat
företag, eller gör en varutörskrifning,
blifva beståndande intill dess de förra gifva
afkastning, eller varan ankommer. Ett godtyckligt
förbud mot varors in- eller utförsel,
eller en deremot svarande öfverdrifven tull på
spanmål, eller någon annan åtgärd, sorn höjer
arbetslönen, gör vahror osäljbara på det till
-
Den 28 Februarii,
ämnade stället, eller huru som häldst rubbar
det allmänna näringsförhållande, som närings,?
idkaren lagdt till grund för sina beräkningar,
bringa honom om sin egendom. Mången som
förut varit en laglydig undersåte, nödgas måhända
igenom dess ingrepp i hans lolliga verk^
samhet, att till räddning af sin egendom, sitt
eget och de sinas bestånd, söka olofligen drifva
sin handtering, inbringa och afsätta sin vahra.
Enväldets öfverdrift i förbuden och banden
på medborgarens verkamhet har föranledt
en motsvarande öfverdrift i stränga straff.
Förordningen om Lurendrägeri och Tullförsnillning
samt seglationsordningen af d<n 12
Februarii 1820 äro bevis derpå. För brott i
förra afseendet dömes man att stå vid skampåle,
att böta, förlora gods och medborgerligt
förtroende samt att hållas till allmänt arbete,
Skeppare, som inlöper i olofliga farleder och der
lossargods, mister detochstraffasmed flera årsal 1—
mänt arbete, allt efter författningar, uti hvars stiftande
Riksens Ständer icke deltagit. Huru kan sådant
förlikas med ett fritt folks rättigheter? När
dessa förbrytelser åtalas, af hvem bedömas
de, af hvem åläggas decsa öfverdrifna straff?
Jo, af Tull Rätter, hvars {festa ledamöter bestå
af Tullbetjente, hvilka, enär Tullstaten
har sina procent af confiscationer, ej synas vara
så oväldiga som vederborde, och hvilka af
deles sakna det oberoende som sila länders
lagar pläga vara mone om att förvara åt dem,
som utöfva domare-embetet. Enligt Kongl.
Brefvet af den 7 Junii 1S20, kunna TullVerkets
tjenstemän, när TiillDirectioneu ej finner
Den 28 Februarii,
sig med dem belåten, det vill säga godtyckligt,
transporteras eller på längre eller korta;
re tid från tjenstgöring afstängas; och de som
äro med Kongl. Maj.ts constitutorialer försedda
kunna, efter Dess egen pröfning afsättas.
Och hurudana ärodessei derasöden medborgerliga
ställning beroende domare, beskaffade till deras
upplysning och inre sjelfständighet? Jo,
män, som sällan studerat eller undergått någon
examen i rättsläran, och som ofta från hvarjehandanda
heterogena yrken i samhället blifvit
instuckna bland Tullbetjeningen och med detsamma
bland rikets domare. Huru noggrant
vederbörandes rätt, och rättvisans fordringar,
under sådane omständigheter kunna iagttagas,
lemnar jag till oväldig och tänkande medborgare
att bedöma.
En värd Ledamot af detta Stånd, Herr
Cederschjöld, har redan i ett föregående plenum
fästat Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet
på de vådor för den personliga säkerheten
och för undergåendet af ärekränkande straff,
såsom att sitta i stocken, stå i halshjern o. s. v.
för ringa förseelser mot polisstadgarne, hvarföre
medbo.garen utsattes genom regeringens
obegränsande rätt att allena utfärda Författningar
i ordningsmål , och genom den andel,
Ö verståthållaren, Land,‘höfdingarne med flere
tagit i denna lagssiftning. Jag behöfver nu
således icke att vidare uppehålla Ridderskapet
och Adeln vid detta ämne.
Svenska folkets tillbörliga deltagande för
att ej tala om dess af 57 §. Regeringsformen
bokstafligen 6tadgade enrådighet i beskatt
-
3018
D •n 28 Februarii.
öingsärender, trädes för nära genom regeringens
envälde eller obestämda magt i hushållstnål.
Stadgan oin alvittringarne och skattläggningen
i Jemtland af den 8 December 1820,
den förhöjda taxan å Expeditionslösen af den
15 Maj 1821» Kongl. Brefvet af den 18 Augusti
1819» om skjutslegans ökande, hafva
samtelige blifvit utfärdade, utan att Riksens
Ständer, så vidt jag kunnat erfara blifvit hör-’
da öfver dessa författningar, hvarigenom utskylder
blifvit medborgare ålagde. Likaså lära
Vägare-, Mätare- och Bropenningar, med
flere dylika icke så litet betungande afgifter,
blifvit påbudna, utan det betalande folkets hörande
eller deltagande i beslutet. Den indi—
recta skatt, som man måste erlägga, i mon af
Näringsförfattningarnes inflytande på dyrheten
att lefva, torde ofta vara betydligare än deegentliga
utskylderne, och denna skatt står det
i regeringens hand, att öka när och huru myc-i
ket, som hälst, genom förändring af berörde
stadgar. Att inga medel derigenom ingå till
Statscassan förändrar ej, utan snarare förvärrar,
förhållandet. Antingen penningarne gå
till Tullbetjenters, Fiscalers eiler andra Embetsmäns
underhåll, eller vissa gynnade näringsidkare,
som rigta sig på öfriga medborgares
bekostnad, eller till försörjning af dem,
sorn derigenom blifva fattighjon: så mister den
betalande i alla fall sina penningar, emot sitt
begifvande, hvilket strider mot den åsyftade
rä tigheten att beskatta sig sjelf. Han lider äfvsn
a i regeringens envälde i ordningsmål, enär tillåtelse
för medborgaren att fritt lemna sitt hemvist
och resa till annan ort, måste i synner
-
Den 28 Februarii.
1019
het om resorna ofta förnyas, i passlösen (Expeditionstaxan
den 15 Maj 1821) betalas med
mera än den skattskyldige erlägger i personlig
skyddsafgift för hela året.
Konungens enväldiga, eller obestämda rätt,
att stifta författningarne om den speciella redovisningen
för allmänna medel, har öppnat
en möjlighet, att förringa redovisande Embetsmäns
ansvar, och det har äfven så blifvit
genom den instruction, sorn under den 21 Junii
1814 utfärdades för Kongl. KammarRätten
och sorn ännu gäller för detta verk. Att alla
Embetsman och Statens verk skola vara redo*
visande, och ansvariga, för deras förvaltning,
är en af de grundsattser, hvaruppå vår närvarande
Statsförfattning stöjer sig. Likväl synes
ett betydligt undantag ifrån denna regel
vara gjordt, gerom 2 § af berörde instruction,
som innehåller ett stadgande för KammarRätten,
hvilket icke, så vidt jag af äldre instructioner
kunnat inhämta funnits för denna myndighet,
på den tid Embetsmännens ansvarighet var
mindre bestämd än den blifvit efter 1S09 och
som lyder: ”att i händelse en anmärkningsfråga
skulle angå något Kongl. Maj;ts och Rikets
Collegium, eller annat publikt verk, med lika
värdighet, eller någon deras ledamot, eller
ock sådane högre Embetsmän som för sin
befattning äro endast Kongl. Maj:t redo skyl.
dig, KammarRättens åtgärd icke må sträcka
sig längre, än att, sedan vederbörande fått del
af anmärkningen, och deröfver sig yttrat, samt
för öfrigt nödige upplysningar blifvit inhämta
-
1028
Den 2§ Februarii,
de, till Kongl. Maj:t i underdånighet insänds
handlingarne, jemte eget utlåtande i målet.”
Anmärkningars fullföljande till laga kraft och
verkan är således icke obehindrad mot andra
än de smärre redogörarne, och följaktligen i
anseende till de minsta summorna Och hvilka
äro, sedan 1809, de högre Embetsman,
som för deras befattning med Statsmedel , endast
äro Kongl. Majrt redo skyldige? når unn
derjemte erindrar sig att Riksens Ständer som
icke Irån början iagtfagit deras grundlagliga
rätt, att granska räk; nskperne för de af Col
legierna förvaltade Statsmedel, sedermera icke
fått lof att göra det; så kan man lätt inse huru
ofullständig och litet tillfredsställande granskningen
af dessa redogörelser måste blifva- Sedan
det anförda stället af KammarRäöens instruction
icke i tid blifvit anmärkt af vederbörande,
som bordt erhindra om iagftagande
af Grundlagens anda, så synes man endast i
önskningsväg kunna hoppas rättelse.
Om Riksens Ständer skulle finna för godt
besluta att bos Kongl. Majit anhålla om del
i den ekonomiska lagstiftningen, så lära de
utan tvifvel till bevekelsegrunder för denna
begäran, anföra så vigtiga skäl, att Kongl.
Majit deraf klarligen förnimmer de hufvudsakligaste
bristerna som vidlåda den närvarande
ekonomiska lagstifningen och som förnämligast
böra afhjelpas. I alla fall bör man
förmoda, att den underdåniga framställning
Riksens Ständer komma att göra, angående
näringsfriheten, skall tillräckligt uttrycka Ri
-
Den 28 Februarii.
102I
kets behof och billighetens kraf i afseende på
rättelse i denna lagstiftning i allmänhet. Men
oberoende af dessa åtgärder som äro vidsträckta
till sin omfattning, och derlöre torde blifva
långsamma i utförandet, synas följande steg
genast kunna tagas, och derföre böra, obehindradt
af de aodra, i underdånighet begäras,
nemligen!
n) Att de öfverdrifvit stränga strafflagarne
för Police-förseelser och Tullförbrytelser,
måtte göras rimligare
och mildare;
b) Att Tullrättérna måtte upphäfvas
och de dithörande målen sedermera
vid allmänna Domstolarne upptagas;
samt
t) Att KammarRätten måtte genom uteslutande
af det anförda stadgandet i
§. 2. af dess instruction , hädanefter
blifva lika obehindrad att till laga
kraft och verkan fullfölja anmärkningar
emot högre, som hittills emot
lägre, redogörare för allmänna
medel.
Detta mitt vördsamma memorial torde till
Lag- samt Allmänna Besvärs- och OeconomieJ
Utskotten få remitteras, för att benäget tagas
i öfvervägande, så väl i fråga om Dnmstolsorganisation
som näringsfriheten och den iler-;
1022
Den 28 Februarii
med sammanhängande Oeconomiska Lagstiftningen.
N:o 17.
Friherre von Saltza, Gustaf:
Med fullkomlig kännedom om jordbrukarens
bekymmersamma förlägenhet, vågar jag
föreslå de medel, jag anser nödige att användas
till hans utkomst.
RörelsecapitaletS minskning eller förökning
i penningar verkar directe på jordbruket.
Det bevisar de påföljande åren efter iSoy, då
penningar funnits att tillgå i öfverflöd; jordbruket
och odlingar stego till en oförväntad
höjd Nu dä penningebrist uppkommit genom
minskadt rörelsecapital , är jordbrukaren satt i
yttersta förlägenhet.
Det är icke högt eller lågt pris på spannemål
sorn afgör jordbrukets öde, men spannenemålsprisets
förhållande till penningeutgifter,
och då desse beräknas i spannemål, då synes
deraf jordbrukarens förlust.
Spannemålspriset är relatift till penningeutgifter
och andra varor mycket under sitt
värdej då en utgift för varor, löningar eller
Kronoutlagor, som förr kunde bestridas med 4
tunnor spannmål, kan nu icke liqvideras med
mindre än nästan dubbelt. Detta förhållande
k
Den 28 Februarii,
1023
utgör den förlägenhet som trycker landtmannen
och bereder hans undergång.
Det är derföre en frå^a af den största
vigt, huru landtmannen skall hjelpas; och
det är i sanning ett vilkor för all bevillning
och Statsbidrag, som kommer att af jordbruket
utgöras. Jag instämmer derföre med en
värd ledamot som föreslagit en jordbruksfond,
hvilken borde utaf Bankens medel anslås j
men jag ville att den utiånad -s emot vederhäftig
borgen i stället för inteckningssäkerhet,
och lån deraf bekommas på 7 års tid mot nedsatt
ränta, med skyldighet från låntagaren att
inbetala en sjundedel årligen; och för att lätta
inbetalningarne samt sätta penningar j me.
ra omlopp, borde mot samma nedsatte ränta,
enskildta personer få insätta sine penningar i
Banken till utlåning , i den mohn låne-ansökningar
inkomma, sedan Banken utlånt den anslagna
summan ; dock med det vilkor, att
penningarne icke får lyftas förr, än 7 år efter
insättningsdagen.
Banko-Discontens capital borde derjemte
ökas och fördelas uti tre Discontrörelser; en
uti Stockholm, der hufvud-contoiret bör vara,
en i Götheborg och en i Malmö.
Till desse anstalter äger Banken 2 millioner
R.dr, som Herrar Banco-Revisorer hafva
anmärkt bordt vara uti allmänna rörelsen utelöpande.
714,000 R;dr ren behållning, sorn
inneslår för flera år. Om au skulte fordras,
io24
Den 28 Fehruarii.
kunna desse tillgångar okas med ännu 2 millioner
R;dr, och får jag föreslå att BankoUtskottet
måtte inkomma till Rikets Ständer med bet
tänkande, huru stor summa sorn kan disponeras
till desse ändamål, jemte det att Banken
bibehåller de låneanslag, som förr äro
beviljade, och att alla Cassör nedsätta sin
ränta i likhet med Bankens, skulle förlägenheten
i landet vara afhjelpt, utan att på något
sätt försämra Bankens credit.
Riksens Ständer skulle icke vid nästa
Riksdag mötas med bekymret att bota en
misslyckad finance-operation.
Om mitt Memorials meddelande till de
öfrige Stånden och remiss till BancoUtskottet,
anhålles vördsamt.
N:o 18.
Friherre von Saltza, Gujlaj:
Då man på närmare håll ser landfmannens
bekymmer om utkomst och vår allmoges
goda villja att i allmänhet betala till Staten
sina skatter; anser jag vara nödigt, det inga
utmätningar böra af Kronobetjeningen få göras
förr, än Landshöfdingarne det befalla.
I sådant afseende torde mig tillåtas föreslå;
att i stället för det Kronofogdarne utskrifva
Rest
-
k
Jben 2J Februarii.
Restlängden till Länsmännerne* dé skulle åläggas
öfversända dem till Kyrkoherdarne uti
församlingarne, som med Sockrtemännen granskade
dem Och genast öfversände Restlängden
till Landshöfdingen med bifogad upplysning
om de skattskyldiges tillstånd, ettdera verke-,
lig fattigdom, sjukdom, bristande arbetsförmåga,
eller tillfällige olyckor vållat att de skatt§
skyldig» intet betalt.
Landshöfdingaröe hade då tillförlitelige
underrättelser i sådane ärender och kunde bedöma,
hvilka som borde äga ahständ med sina
utlagor, eller ock genast undergå utmätning.
Om Memorialets remiss till vederbörligt
Utskott, anhålles vördsamt.
N:0 19.
Grefve Bechfries} Corfitz Ludvig’.
Med anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga
proposition af den 19 hujus, och deruti Nådigst
yttrade förslag om en utgrening af Bankens
låneanstalter, till biträde så väl för
Götheborgs Stad, som de närgränsande Provinser
Bohus Län, Wermland och Westergöthland,
får jag hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln
vördsammeligen hemställa och anhålla, det
provincen Skåne matte som lånebiträde af
Banken erhålla ett låne-anslag, jemförligt med
Mil, till Riddi o. Ad. Pr. I Band, 65
1026
Den 28 Februarn,
hvad sorn åt nämnde Stad och Frovincer kafli
blifva beviljadt.
Af flera värda Ledamöter är den sanning
.framställd, att iandtmannens belägenhet dessa
sednare åren blifvit i financielt afseende ansenligen
försvårad, då genom FilialDisconteriies
indragning, lånebiträden ofta varit svåra
att bekomma; äfvensom, det jordbrukarens
producter fallit till ett lägre värde, än d§t som
de sist förflutna åren varit gångbart.
Med fästadt hopp och förtroende till Riksens
Ständers bevågenhet, att förhjelpa de lånsökandes
förlägenhet, har denna lagtima Riks.
dag varit innerligen efterlängtad och tord*?
tillåtas mig nämna, att så stort detta hopp och
förtroende är till förmågan af lånebiträdens
meddelande, så litet förutser jag möjlighet
att återbringa jordbrukarens producter till jemnfc
och stadgadt värde, då detta, ehuru till någon
del beroende af inrikes handel, dock
till det mästa torde ankomma på den utrikes.
Den Bankens låne-anstalit, som jemte det
den lemnat Banken den säkraste garantie för
lånets utbekommande och varit för jordbruket
af den mäst välgörande verkan har varit grundad
på första inteckningen i fastighet och med
bibehållande af Bankens äldre författningar i
detta ämne, hvaruti stadgas, återbetainingstid
af 28 år3 torde ett låneanslag af en million
Den 2g Februariii teti?
Riksdaler, blifva den lämpeligaste för denna
provincens lånebehof*
Ar hållandes om denna min motions communicerande
med de andra Stånden, samt om
remiss till behörigt Utskott.
' ■
‘ nw.r t;-.
■
■
v
.
' ■
'
-
' ■ , .... ■ r. ■, ..-.v..
■
. .. ' .
■
.
■; t
