# ID: svediakorp-gov698
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 147,403
# sentences: 5,199
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 18 April e. m.
301
ingen del vill åtaga mig att försvara, naturligtvis dock med bibehållande
al det undantag, att medborgare af annan trosbekännelse
än den rena evangeliska icke kunna direkt i kyrkans
tjenst användas. Emedlertid tror jag icke, att de betänkligheter,
den nämnde värde talaren framställt, kunna i tillämpningen
medföra någon fara. Ar uttrycket otydligt, så tillämpas det
nog så vidsträckt som möjligt — och då får ju den värde talaren
sin vilja fram. Oaktadt således i min tanke det steg,
som nu blifvit föreslaget, är för litet, är det dock ett steg
framåt och bör derföre bifallas Jag har endast uppehållit mig
vid mosaiske trosbekännare; lörslaget om medgifvande af utvidgade
rättigheter åt bekännare af annan kristen troslära än
den rena evangeliska behöfver väl icke försvar?
Jag anhåller om bifall till förevarande förslag.
Gr. Mörner, Carl Göran: Inom Konst.-Utsk:t har jag
icke kunnat dela den åsigt, som i Utsk:ts förslag gjort sig gällande.
Utsk:t hade flera motioner om grundlagsförändringar att
handlägga, men vid deras behandling möttes man i allmänhet
af det svaret, att några ändringar i grundlagen ej borde föreslås
af det nuvarande Konst.-Utsk:t, hvilket liksom hela representationen
erhållit ett misstroendevotum. Efter att hafva till
en början bekämpat denna åsigt, fogade jag mig dock efter
majoriteten. Förekom så frågan om beviljande af större politiska
rättigheter åt bekännare af annan kristen troslära, än
den rena evangeliska, äfvensom åt bekännare af den mosaiska
läran. Jag kunde icke anse, att denna fråga var af så brådskande
beskaffenhet, att man för densamma borde kasta åsido
den åsigt, man förut proklamerat, och jag föreställer mig att
det för de mosaiska trosbekärmarne sjelfva bör vara af större
värde att erhålla tillträde till Statens tjenster på grund al förord
af den nya, friska representationen, än al oss, som man
förklarat vara utlefvade. Man torde vid denna riksdag hafva
gjort alldeles tillräckligt för denna klass af medborgare, då man
medgifvit dem rätt att deltaga i val af riksdagsman, och man
bör ej ytterligare utvidga deras politiska rättigheter, förrän det
visat sig, om man lyckas införlifva den judiska stammen med
nationen. Jag vet icke något land, der en sådan sammansmältning
lyckats; judarne bibehålla sig alltid såsom en särskild
klass, skiljda från de öfriga samhällsmediemmarne, slutna inom
sig sjelfva, och de anse sig endast såsom gäster i det land, der
de vistas, tte äro kloka nog att draga alla möjliga fördelar
af detta land, men de fortfara att anse sig såsom någonting
högre, någonting för mera än landets öfriga innevånare. Ingen
får någonsin se en judisk qvinna taga tjenst eller bestrida sådana
sysslor, utan judarne låta betjena sig af de kristna, och
sådant anse de vara fullkomligt i sin ordning. Till erhållande
af Statens tjenster torde icke individen såsom sådan kunna sägas
hafva laglig rätt, utan eger Staten tillse, alt dess tjenster
blifva på bästa sätt skötta, hvadan det beror af Staten att be
-
302
Den 18 April e. m.
stämma hvilka individer skola tillåtas bekläda dem. Att vi,
för att få tjensterna behörigen skötta, behöfva söka tjenstemän
bland de 1,200 judar, som finnas i landet, tror jag ej, ty vi
lära nog reda oss dem förutan. Någon oginhet mot judarne
har ingalunda gjort sig här i Sverige gällande, utan hafva vi
gått dem ganska välvilligt till mötes; jag klandrar icke heller
detta, utan anser det fullkomligt rigtigt, men då så många
medgifvanden blifvit inom kort tid gjorda, anser jag att vi först
böra afvakta verkan deraf, innan vi borttaga den sista ännu
återstående inskränkningen, hvarom här är fråga. Att de medborgerliga
rättigheterna så småningom utvidgas, torde icke vara
origtigt. Den judiska stammen har hufvudsakligen fallenhet
för vissa vinstgifvande, icke mödosamma yrken, och må den deråt
egna sig; men deraf att man i Frankrike har en jude till finansminister
— hvilket för öfrigt ej torde vara olämpligt, då denna
plats mest öfverensstämmer med den rigtning, som är egen
för ifrågavarande stam — lär ej följa, att vi älven här böra
skaffa oss en medlem af mosaiska läran till finansminister.
Då, efter hvad jag förmodar, åtminstone de Hrr, hvilka yttrat
sig för den föreslagna grundlagsförändringen, äro väl belåtna
med den finans minister, vi redan hafva, lära väl således de icke
behöfva för närvarande bland afkomlingarne af juda stam se
sig om efter någon annan.
Jag yrkar afslag å Konst.-Utsk:ts nu föreliggande förslag.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Mera än 80
år hafva nu förflutit, sedan Gustaf lil genom en regeringshandling,
som vunnit allmänt erkännande och ökat glansen af hans
regering, lade första grunderna till religionsfrihet här i landet.
Hvarje steg, som bidrager att utvidga denna frihet, anser jag
fullt berättigadt, och får jag af denna grund och på de skäl,
som af föregående talare blifvit anförda, tillstyrka, att Konst.-  IJtsk:ts nu föredragna förslag måtte förklaras hvilande.
Frih. Cederström, Rudolf: 1 likhet med de reservanter,
som bifogat Konst.-Utsk:ts Mern. sina skiljaktiga meningar, anser
jag förevarande förslag vara hvarken högst nödigt eller ens
nyttigt. Man har under nu pågående öfverläggning här mest
fästat sig vid den sidan af frågan, som berör mosaiske trosbekännare.
Jag vill likväl först yttra några ord om de kristna
trosbekännare, som icke tillhöra den rent evangeliska läran, och
4 isynnerhet om katholska lärans utbredare. Gr. Björnstjerna
anser det icke vara med någon fara förbundet, att för alla dessa
öppna dörren på vid gafvel. Men, Mine Hrr! då vi finna, att
oaktadt påfvestatens sjunkande tillstånd i våra dagar, katolicismen
är så vaken, att äfven i ett så upplyst land som England,
hvarest protestantismen borde förmodas hafva företrädesvis och
i sekler slagit särdeles djupa rötter, de katolska lärosatserna
utbredt sig på ett sätt, som man för några år sedan knappt
skulle hafva ansett möjligt, men som i viss mån förklaras, då
Den 18 April e. m.
303
vi besinna huru än mer djupa och tidiga rötter denna katolska
lära eger i historien och folkens lif, och att den till sitt förfogande
eger nitiska hjelpare i de enkom lör katolicismens spridning
stiftade andeliga särnlund, dominikaner och jesuiter, hvilkas
åsigter, så alldeles skiljaktiga med våra egna, vi icke kunna
godkänna, — men hvilkas nitälskan vi måste beundra — och
hvilkas inverkan vi icke desto mindre ansåg mycket skadlig
lör oss; emot en sådan lära böra vi vara på vår vakt. Adla,
uppriktiga katholska kristnas värde och förtjenster förnekas
visserligen icke af någon rättsinnad ; de vördas och skattas högt
af oss; men sjelfva läran kunna vi icke sätta i paritet med den
evangelisk t-lutherska.
Hvad åter nu angår de mosaiske trosbekännarne, så får jag
lika uppriktigt erkänna, dels miri belåtenhet med att det strider
mot arten af deras väsen, att idka något proselytmakeri, dels
äfven min högaktning för de flera goda egenskaper, som pryda
denna stam, deras sparsamhet, skarpsinnighet och måttlighet,
deras förmåga af klok beräkning; men jag tror dock, att den
genuina svensken har flera egenskaper af annan art, dem tillfället
nu icke torde vara lämpligt att uppräkna, men som för oss
åtminstone ega det värde, att jag tror, det vi skulle vara bäst
belåtna med utvecklingen af dessa företrädesvis svenska egenskaper.
Man har yttrat sig, såsom vöre här fråga om att beröfva
Israeliterna eller andra främmande trosbekännare några rättigheter;
något sådant är här ingalunda ifrågakommet; må de fortfarande
åtnjuta de åt dem inrymda rättigheter, hvaraf de sig på
ett värdigt sätt begagnat; men en annan sals är den, som just
nu är å bane, om nemligen vi skola finna skäl uti att ytterligare
och uti åtskilliga nya rigtningar utvidga deras rättigheter.
Sådant må ske, om det äfven sker till nytta för Staten och
Svenska folket, men detta bör man i första rummet tillse. Gr.
Mörner och Hr Olivecrona hafva redan så utförligt och sakrikt
tolkat den mening, jag härom hyser, att jag icke skulle hafva
vågat begära ordet, så vida icke åtskilliga af mig högt aktade talare
sedermera yttrat sig i motsatt syftning och således icke funnit
sig om rigtigheten af vår åsigt öfvertygade. En af dem, Hr von
Kraemer, har nu, såsom för 1 ti år sedan, förfäktat utvidgandet
af judarnas rättigheter och med den öppenhet, som utmärker
och pryder denne riddersman, förklarat, att han skulle hafva
önskat, att Utsk:t, på sätt talaren närmare antydde, tagit steget
fullt ut. Detta förhållande är af mycken vigt, ty det bevisar,
att detta steg snart skall tagas, derest vi efterskänka vidhållandet
af den grundsats, som hittills hindrat oss bifalla sådana eftergifter,
som t. ex. Utsk:t nu förordat. Efter all sannolikhet,
ty så plägar det merändels gå när grundsats besegras,
torde tagas snart nog det af talaren ej nu påyrkade, men
såsom önskvärdt betecknade steg, till hvilket det nästa steget
oförtöfvadt skulle efter enahanda sannolikhet komma att
tillryggaläggas; och Hr von Kramer, under begäran om bifall
304
Den 18 April e. ta.
till Konst.-Utsk:ts förslag, var så ifrig, att lian beklagade, alt vi
icke genast syntes i tillfälle att mera kraftigt beträda denna bana.
Konseqvent fullföljd, skulle den likväl, efter mitt förmenande,
leda derhän, på sätt också en annan talare antydt, att slutligen
personer-, som icke tillhöra vår tro och lära, skulle, elter att
hafva instuderat dem såsom en läxa, kunna, för inkomstens eller
andra orsakers skull, åtaga sig att bekläda kallet af t. ex.
förkunnare af vår religion eller ock utöfva theologiska lärarebefattningar
vid våra läroverk. Hvad kraft och nytta kunde väl
väntas af en sådan undervisning, det behöfver ej vidlyftigt sägas.
Vår rena evangeliska Lutherska lära, tolkad af en katolik
eller israelit, hvart skulle sådant taga vägen? Hr von Kraemer
liar visserligen icke sagt, att detta steg eller eris de nästföregående
borde tagas nu, men jag har uppfattat hans yttrande
så, att, om ej alla, dock de liesta och kraftigaste inskränkningar,
som ännu efter ett bifall till Utskds förslag blefve gällande, borde
småningom upphäfvas. Men om äfven den värde talaren vill
stadna långt förr, så är min mening den, att en konseqvent
fullföljd af en i mina ögon för litet varsam åtgärd torde leda
dit jag befarat att vi slutligen hunne, och dit jag ville att vi aldrig
komme.
För öfrigt, och med förbigående, i anseende till tidens korthet,
af hvad angående åtskilliga sig så kallande kristna sekter
kunde sägas, torde, enär frågan örn religionsskydd är en allmänt
mensklig angelägenhet, jag få citera några rader ur ett
nyligen för allmänheten tillgängligt, ganska underhållande, lifligt
och snillrikt skrifvet arbete, kalladt: »En vinter i Orienten, anteckningar
från Egypten, Nubien, Sinai och Palestina, af Robert
von Kraemer.» J håfven, Mine Hrr! säkerligen läst detta i en allmänt
spridd tidning utkommande arbete, men det skadar icke
att i afseende å det skydd, orientalernc åt siri tro egna, och
hvaraf äfven vi kunna något lära, upplifva i minnet, hvad derom
är sagdt, och jag för tillfället har i handen, helst jag tror R.
o. Ad:n gerna återhör hvad som är på samma gång väl sagdt,
och, som mig synes, tillika ganska sannt och på vårt ämne tilllämpligt.
Der står på ett ställe i den nummer, som utkom deri
16 dennes, författaren skildrar deri förhållanderna i Egypten:
»Må man framför allt aldrig tänka på något sådant som tolerans
i en museimans bröst. Detta är ej heller så mycket att
undra på, ty tolerans är nog ändå för det mesta, om ej kusin,
så åtminstone syssling eller brylling med indifferentismen.» Jag
anser indifferentismen, eller, på Svenska sagdt, kallsinnigheten,
liknöjdheten, vara ett af de aldra största själs- eller tidslyten,
och den har heller icke, ehuru vi äro födde under detta kalla
klimat och befinna oss grannar med nordpolens is, fallit på vår
lott, aldra minst, gudilof, i afseende å religionerna. Jag önskar
äfven att vår nationalkarakter aldrig må behäftas med ett sådant
fel; och derföre måste jag vara ganska försigtig i omhuldande
af dess kusiner.
Delande
Den 18 April e. m. 305
Delande reservanternes åsigt, att Staten i sin helhet icke
skall halva någon olägenheterna öfvervägande fördel deraf, att
katolikernas, judarnas m. fl. rättigheter utvidgas, och vi uti första
rummet måste afse Statens bästa, förenar jag mig med de
ledamöter, som yrkat, det förevarande förslag mätte afslås.
Hr Olivecrona: Tvenne talare hafva sagt att de icke
funnit någon formel brist i redaktionen af Utsk:ts förslag, utan
att ordalagen äro tydliga, .lag lyckönskar dem till en sådan
uppfattning; men då en talare redan förklarat att med »ecklesiastik
embets- eller tjensteman» skulle förstås prest, och en annan
älven andra än prester, måtte ordalagen icke vara rätt klara.
Jag förutser, att, om förslaget skulle blifva lag, många skiljaktiga
tydningar skola erbållas. Såsom ett exempel vill jag framkasta
frågan: skulle enligt Utsk:ts förslag en folkskoleinspektör
få tillhöra annan lära än den evangelisk lutherska? En talare
har sagt att man icke behöfde frukta någon lära af en skiljak
tig
tolkning; men jag svarar härtill, att då man skall skrifva
en ny lag, bör man, så vidt ske kan, söka ett exakt uttryck
och undvika allt som är sväfvande.
En annan aktad ledamot af detta hus har funnit en inkonseqvens
deri att jag visserligen erkänner såsom rigtigt att mosaiske
trosbekännare ina deltaga i riksdagsmannaval, men icke
vill tillåta dem att bekläda Statens embeten. Denna förmenta
inkonseqvens skall jag lätt förklara. Då, såsom jag förut haft
äran anföra, nämnde trosbekännare^ antal, i jemnförelse med
hela den öfriga folkmängdens, är en obetydlighet, kan deras deltagande
i riksdagsmannaval icke utöfva det ringaste inflytande
på dylika vals utgång. Deremot anser jag det icke nyttigt för
Staten, att såsom sina funktionärer använda personer, hvilka
förneka giltigheten af grundvalen för den kristna tron, och hvilka
till följd häral mäste förblifva likgiltige, om icke rent af fiendtligt
stämde emot statens och kyrkans i många afseenden förenade
intressen. Eli talare har slutligen emot mig anmärkt
att mina skäl skulle hvila på en lös grund. Men jag
frågar: på hvilken grund, om ej på den lösa, hvilar den värde
talarens påstående, att tillträde till statens tjenst hörde till de
menskliga rättigheterna. Icke kan åt hvarje menskligt individum,
såsom sådant, tillerkännas en så beskaffad rätt? Man måste,
enligt min tanke, göra skilnad på menskliga, medborgerliga
och politiska rättigheter, för att komma till klarhet i frågan om
främmande trosbekännares ställning här i landet. Han har ock
förmodat och till mig hemställt, om det icke vore tänkbart att
en universitetslärare skulle, elium icke varande lutheran eller ens
kristen, kunna samvetsgrant bedöma ett theologiskt lärdomsprof
för en lärareplats inom en theologisk fakultet. Om nu lärdomsprofvet
rörde en af kristna lärans' hufvuddogmer, t. ex. Kristi person,
nattvarden m. m., synes det mig verkligen vara omöjligt att af
läraren i sådant fall fordra att han skulle erkänna sanningar
H. IV. 20
306
Den 18 April e. m.
såsom vetenskapligt behandlade, hvilka hans trosbekännelse, förutsatt
att han vore densamma tillgifven, förkastade.
Jag fortsätter mitt yrkande om afslag.
Många ledamöter hördes nu ropa på propos.
Hr Tersmeden, Nils: Jag har begärt ordet för att förena
mig med de talare, hvilka yrkat afslag å det nu föredragna förslå-,
get. Till de af dem framställda skäl, vill jag blott tillägga ett,
det nemligen, att då äfven enligt nya It. O. (64 §) tre år skola
förflyta, innan ett bvilande grundlagsförslag kan antagas, och
den nästkommande riksdagen svårligen kan kallas en urtima i
förhållande till denna, skulle deremot detta förslag endast blifva
hvilande i kanske knappa sex månader, oell att. således denna
riksdag är den mest olämpliga af alla att antaga någon föreslagen
ändring i grundlagarna till hvilande, helst då dessa ännu
ej äro sanktionerade och promulgerade.
Hr von Kraemer: Då en föregående talare har behagat
påbörda mig ett yttrande, som jag aldrig fällt, har jag ansett
mig nödsakad att ännu en gång begära ordet. Han har nemligen
påstått, att jag skulle hafva yttrat att främmande religionsbekännare
borde kunna blifva religionslärare här i landet. Jag
förklarade tvärtom att det enda undantag från en oinskränkt
religionsfrihet, som jag ur theoretisk synpunkt kunde gilla, vore
det att presterliga befattningar, äfvensom lärareplatser i religion,
skulle beklädas endast af bekännare af den rena evangeliska läran.
För öfrigt uttryckte den värde talaren en stor fruktan för
kristna icke-lutherska trosbekännare och talade om hvilken skada
katolicismen kunde åstadkomma, genom sina jesuiter och dominikaner.
Jag ville se de der dominikanerna här i Sverige;
jag tror icke, att de skulle göra särdeles många proselyter.
Samme talare har vidare sagt, att jag skulle önska taga steget
fullt ut. och att man kunde se hvad jag vid en kommande riksdag
skulle yrka. Omen accipio och jag tackar honom derföre.
På hans utllygter under strecket, i tidningsföljetonger m. m.
kan jag af aktning för K. o. Ad:ns tid icke följa honom.
Denna rädsla för medgifvande af rättigheter åt andra kristna
trosbekännare, är blott den vanliga fruktan för täflan, man nu
så ofta får höra uttalas. Jag tror dock, att äfven i detta fall
fri täflan skall medföra samma lyckliga följder, som annars, och
långt ifrån att ett bifall till Utsk:ts förslag skulle bidraga til]
försvagande af vår religion, skall det tvärtom stärka densamma
och just genom täflan gifva oss en klarare insigt i dess sanningar.
Ropen på propos. förnyades.
Gr. Mörner: Jag har endast begärt ordet med anledning
af hvad en talare yttrat om judarnas varma patriotism.
Jag vill visserligen ej förneka, att äfven ibland dem kunna finnas
individer mägtiga af denna känsla, men särdeles varm torde
Den 18 April e. iu.
307
den dock ej i allmänhet vara ibland judarne, och jag vill exempelvis
erinra om deras deltagande i 1848 års händelser i Preussen
och den patriotism de dervid visade. En sådan patriotism
är, enligt min åsigt, ej mycket att glädja sig åt för den, som
älskar ordning och laglydnad, och kunde man leta sig fram till
de källor, hvarifrån de penningebidrag flutit, som i en del andra
länder stått dem till buds, hvilka ledt omstörtningarne, torde
det granna vitsordet komma att något modifieras.
Talrika och starka rop på propos. hördes ånyo.
Hr Liljenstolpe: Jag har nu varit hemma efter mitt
skriftliga anförande, hvilket jag härmed anhåller att få uppläsa,
förbigående likväl början deraf, såsom icke tillhörande sjelfva
ämnet, utan afseende Ekon.-Utsk:ts, enligt mitt förmenande,
origtiga förfarande uti dess angående min motion om e. o.
tjenstemännen, deras ställning och belördringslagarne algifna
Betänk. N:o 9.
Hels med anledning häraf, dels och emedan den af mig
under en mängd riksdagar alltsedan 1848 behandlade judeemancipations-frågan
nu syntes hafva uppnått sitt slut-stadium,
ansåg jag mig böra göra en rekapitulation af frågan, hvadan jag
måste inleda memorialet till Konst.-Utsk:t af den 26 sistlidne
Februari på följande sätt:
»Efter det jag alltifrån 1850—51 årens riksdag, nära nog
under hvarje, vågat till Höglofl. Konst.-Utsk:t inkomma med
förslag till ändring af så väl 18:de §:n R. O., som 28:de §:n
R. F., uti den syftning, som genom de af Rikets Höglofl. Ständer
nu antagna grundlagsförslag slutligen medgifvits, hvadan
mina vördsamma förslag alltså vunnit de af mig åsyftade resultater,
synes det visserligen som jag ej hade något vidare att
uti detta afseende önska eller vidgöra.»
Memorialet behandlade derefter frågan angående 18:de §:n
R. O. och dermed öfverensstämmande §§ uti det nu antagna
grundlagsförslaget; men enär denna del af jude-emancipationsfrågan
härvid kan förbigås, för att icke alltför mycket upptaga
det Höglofl. Ståndets dyrbara tid och trötta med den uti Memorialet
vidlyftigare argumenteringen, anser jag mig böra inskränka
mig till att utur Memorialet åberopa endast hvad som
med nu förevarande § har oskiljaktigt sammanhang, eller citerandet
af ett af de motiver, som af mine värde motståndare
i afseende på denna fråga så ofta upprepats, nemi.: »att det
vore olämpligt att meddela politiska rättigheter åt personer,
som ännu ej i medborgerligt afseende äro fullt berättigade;»
helst, när jag, på grund deraf, väckt fråga om utvidgning af de
medborgerliga rättigheterna för Svenska medborgare, icke tillhörande
Statskyrkans bekännelse, alslaget grundats deruppå: »att
politiska rättigheter åt dessa icke vore först medgifna.» Häruppå
gör jag samma fråga, som uti Memorialet:
Men hvarmed skall man alltså begynna?
308
Den 18 April e. m.
Vidare utur Memorialet af den 26 sistlidne Februari:
Vid 1854 års riksdal? blef det afslående utslaget inom
Konst.-Utsk:t å min förnyade framställning angående jude-emancipationen,
i afseende å 18:de §:n R. O., så lydande:
»att tillägget borde, såsom hvarken nödigt eller nyttigt,
förfalla.»
Angående 28:de §:n R. F. åter, föll mitt förslag under 1854
års riksdag, efter votering, medelst 12 röster mot 9, af hvilka
8 ledamöter sig reserverade, nemligen: »Hrr Gr. Lagerbjelke,
Frih:ne Stjernstedt och Cederström samt Biskoparne Fahlcrantz
och Hallström, Doktor Wallin, Domprosten Ahlstrand och Kontraktsprosten
Tegnér.»
Vid riksdagen 1856—58 föll ock sistnämnde af mig förnyade
hemställan, efter votering med 11 mot 8 inom Utslct,
och sedermera äfven inom förstärkta Konst.-Utsk:t.
Då slutligen vid 1863 års riksdag af mig ytterligare, såsom
ock vid 1859—60 årens riksdag i afseende å bägge fallen
förnyats vördsam framställning om förändring af 18:de §:n R.
O., lyckades densamma i så måtto, som Höglofl. Konst.-Utsk:t
beslöt:
»att hos R. Sl:r föreslå den förändring uti 18:de
§:n R. O., att valrätt måtte jemväl mosaiska trosbekännare
tillkomma, hvarom Mern. skulle till R.
St:r allåtas;»
hvilket förslag af samtlige Riks-Stånden antogs att hvila till
nästa riksdag.
Förslaget angående 28:de §:ii R. F. blef af K. M:t den 20
Januari 1863 bifallet.
Varande uti det af Rikets Höglofl. Ständer nu antagna
representations-lörslaget bägge förändringarne godkände medelst
förut åberopade 28:de §:ii R. F. samt, hvad 18:de §:n R. O.
angår, på sätt som synes af §§ 6, 7 och 14 uti nu antagna
R. O., i afseende å valen lill Irsta och 2:dra kamrarne.
Efter denna exposé af bägge förslagens öden under en
följd af riksdagar, derunder framställningar angående nu medgifna
förändringarne af mig vördsamt till Höglofl. Konst.-Utsk:t
afgifvits, återstår för mig att lika vördsamt anföra skälen lör
nu åsyftade förändring uti 28:de §:n R. F. till förmån för
Svenske medborgare, ehuru icke tillhörande Statskyrkan, endast
de tillhöra vederbörligen medgifvet kyrko-sanilund; och således
icke blott mosaiska trosbekännare, såsom ledamoten inom Högv.
Preste-Ståndet, Hr Professor Ribbing uti Meni. vid innevarande
riksdag till Konst.-Utsk:t hemställt, utan för hvarje Svensk medborgare,
i öfrigt sä qvalificerad att han må kunna af denna på
billighet och rättvisa grundade förmån vara berättigad.
Såsom skäl till uteslutandet af för närvarande befintliga
restriktion i afseende å trosbekännelsen, synes det mig antingen
helt korteligen kunna åheropas den af mig uti Memorialet
uppgifna och, enligt mitt förmenande, origtig varande motsägelsen
uti det af R. St:r nu antagna grundlagsförslaget i afseende
Deu 18 April e. m.
30!»
på olika bestämmelse för valrätt och valbarhet; äfvensom den
bibehållna Successions-ordningens § 4; hvaraf följer att, såvida
Sverige skall anses vara ett fullkomligt »kristet-protestautiskt»
samhälle (26:te §:u R. O.), restriktionen borde bortfalla i enlighet
med uti de flesta europeiska länder, der civilisationen
gjort de framsteg, som härstädes; eller ock kunna skälen till
uteslutandet visserligen vidlyftigare motiveras, allt efter som,
å motsatta sidan, skälen för bibehållandet af denna restriktion,
utur nyssnämnde synpunkter, torde förebringas.
Att uti tider, för länge sedan flydda, då den protestantiska
läran ännu icke vunnit den stadga och fasthet uti sinnena och
då katolicismen ännu hade ifriga anhängare inom riket, hvarigenom
proselytmakeriet lättare förmådde mera skada, än hvad
uti vår upplysta tid är möjligt, må man icke förtänka att Statskyrkan
omgärdades med dylika restriktioner, de der nu alltmera
förminskas, för att snart allmänt upphäfvas, såsom exempel
nyligen till och med uti Turkiet, för att nämna ett laud,
hvarest religions-länatismen varit så stark.
Inom vårt kära fädernesland, hvarest troslifvet, man kari
gerna påstå det, är så starkt och lefvande, samt kärleken till
frihet är urgammal, icke äro härstädes dylika restriktioner hvarken
öfverensstämmande med folkets vilja och önskningar, eller
vidare behöfliga, eldigt mitt förmenande.
Vår lära är alltför sann och onkel för att äfven ifrån katolicismen
befara detta proselytmakeri, som torde vara mera
ett skrämskott, än en verklighet. Åtminstone är fruktan för
öfvergång ifrån den renade läran till den af papismen grundade,
mindre farlig för en hvar, som är öfvertygad om denna
vår läras renhet och företräde. Detta förefaller åtminstone mig
så visst; hvarföre jag icke heller tvekar att göra ifrågavarande
vördsamma framställning. Dessutom, ifall en eller annan, så
att säga, ljum Statskyrkans bekännare skulle öfvergå, synes
det mig derigenom vara, visserligen beklagligt, meri ingalunda
för Statskyrkan så farligt. Så kallade skenkristna hafva
vi tyvärr! nog många ändock; och af dem, för eller emot,
torde det sanut kristliga lifvet (äfven inom ett fullkomligt
»kristet-protestantiskt» samhälle, om detta verkligen åsyftas)
åtminstone föga draga någon vinst.
Af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra och uppå de
skäl, hvilka, efter min uppfattning, synas tillfyllestgörande, ehuru
visserligen flerfaldiga andra kunde vara att förebringa, bland
hvilka dock dessa möjligen böra tilläggas:
dels den vigt, som ett konungsligt valspråk må tillerkännas,
uti hvilket afseende vår nu regerande Konungs väl torde
kunna åberopas: »Land skall med lag byggas;»
dels ock att vid förhållanden, såsom det närvarande, då en
fullkomlig förändring af landets konstitution är' tillvägabragd,
Rikets Hglofl. Ständer, i deras egenskap af Svenska folkets
nuvarandeörepreseritanter, böra söka att, så mycket som de
förmå, åt kommande riksdag undanrödja de hinder och svå
-
310
Den 18 April e. m.
righeter, hvilka måste förefinnas viel en sådan total förändring;
detta alldeles i motsats med hvad mången annan anser, eller att nuvarande
representation bör göra så litet som möjligt, utan öfverlemna
åt kommande folk-ombud att behandla större och
vigtigare frågor, endast nu företagande de allra nödvändigaste.
Mig synes det förra alternativet vara en så mycket större
skyldighet hos dem, hvilka, uti likhet med hvad som åtminstone
inom det Högloft. Stånd, jag har äran tillhöra, så värdigt
och af varm fosterlandskärlek dikteradt, uttalats, förklarat sig
vilja, efter bästa förmåga, ej mindre söka att undanrödja hvad
sorn, efter deras förmening, uti den nya grundlagen förefunnes
mindre godt och för ett älskadt fäderneslands sannskyldiga bästa
icke öfverensstämmande, än ock medverka att å deli uppgifna
nylagda grunden: medborgerligt förtroende, uppföra en
byggnad, inom hvilken det »nu mera till eli. bittna» Svenska
folkets samtliga innebyggare må finna sig fullt, icke blott betryggade,
utan älven belåtna; uti hvilket sednare hänseende i
sanning hörer, att rättigheter och skyldigheter blifva för alla
Svenska medborgare, så mycket som möjligt iir, lika och behörigen
afpassade, föreslås vördsammast följande förändringar
till dess anda och syfte, ehuru till Höglo!]. Konst.-lJtsk:ts upplysta
bedömande och afgörande öfverlemnas, att åt ordställningen
gifva den fulländning och tydlighet, som är behöflig, eller
att uti 28:de §:ii R. F. det tillägg vid 5:te monut göres:
Till civila tjenster inom Riket och till l)omare-embeten,
som i bägge fallen al Konungen tillsättas, må
sådana män endast nämnas, sorn äro af den rena
evangeliska läran; härifrån dock trmiantagne etc.:
eller ock, med bibehållande af början utaf mom:t, efter orden
»härifrån dock undantagna»:
Civila tjenster och juridiska förordnanden, som al
Konungen icke tillsättas eller meddelas, lärare-beställningar
och öfriga tjenster vid inrättningar för
slöjd och skön konst, äfvensom läkare-befattningar,
till hvilka jemväl andra, än bekännare af den rena
evangeliska läran, kunna utnämnas. Hvarje Departemens-chef
etc.:
eiler ock slutligen den af Hr Professoren Ribbing föreslagna
redaktionen uti dess Mern. af deri 2 November 1865, likväl
med den af mig åsyftade utsträckning til! jemväl andra, ari bekännare
af den rena evangeliska läran, samt således icke endast
åsyftande denna förmåns tillerkännande åt blott mosaiska trosbekännare;
de der äro dertill i öfrigt berättigade såsom Svenske
medborgare eller:
»till civila tjenster samt sådana juridiska, som ej innefatta
egentligt domare-embete, äfvensom till läraretjenster eller befattningar
vid universiteterna, med undantag af de till den theologiska
fakulteten och den humanistiska afdelningen af deri filosofiska
hörande, må kunna nämnas äfven mosaiska trosbekäu
-
Dea 18 April e. in.
311
nare.» (Professor Ribbings bifogade förslag af den 2 November
1865.)
Härigenom skulle äfven auskultants-rätt samt lägre tjenst
i öfrigt inom juridiska verk kunna Svenska medborgare, de der
icke tillhöra Statskyrkans bekännelse, medgifvas och tillerkännas,
förutom en mängd andra smärre civila tjenstebefattningar,
dervid mindre vigt torde behöfva fästas vid trosbekännelsen.
Tilläggande jag slutligen, att, derest icke förhållandena voro
sådana, som de verkligen äro, och om nutidens samhällen ej
hade den, så att säga, kosmopolitiska natur, som uti allt för
närvarande varsnas; samt om meningen vore att grundlägga ett
alldeles nytt samhälle af kristna-protestantiska trosbekännare,
så befarar jag att, med den hos mig inneboende varma hängifvenhet
för vår kristna-protestantiska lära, jag icke skulle
vilja tillerkänna några med Statskyrkan olika trosbekännare
inedborgare-rätt, utan att en sådan (hvilken naturligtvis icke
kunnat vara med om att grunda detta nya samhälle) alltid skulle
betraktas såsom en (visserligen högt tolererad) främling, åt
hvilken hvarken naturalisation eller medborgare-rätt i öfrigt
skulle kunna tilldelas.
Men, såsom förhållandena nu som sagdt äro, och då vi
medgifva naturalisation och i öfrigt hafva en mängd af olika
trosbekännare ibland oss (verkliga Svenska män och qvinnor)
måste, synes mig, saken annorlunda betraktas, hvarvid jag icke
kan undgå att uti minnet vördsamt återkalla framlidne Erkebiskopen
Hr von Troils här så sannt tillämpliga ord (uti bref
af den 13 Oktober 1796 till Hertig Carl): »Det vore i vår
tid oförsvarligt att vara intolerant; den broderliga kärleken, äfven
emot dem, som i religions-saker tänka olika, är hufvuddraget
i vår kristna lära.»
Ja, äfven en sednare Svensk Erkebiskops tolerans skulle
kunna åberopas, nemligen min farfaders broder Jakob Axel
Jjindblom, derom den af honom ifrån föregående tider förbättrade,
vid skol- och konfirmations-undervisningen ännu begagnade
katekesen ju gifver otvetydiga bevis; för att icke citera
särskilda yttranden rörande förevarande ämne, i hvilket afseende
jag blott hänvisar till diskussionerna härutinnan inom såväl
samtliga de respektiva Riks-Stånden, som inom Högloll.
Konst.-Utsk:t.
Af detta Mern. synes att Utsk:t uti dess nu föredragna
Meni. N:o 10 gatt längre än såväl mitt som Hr Professor Ribbings
förslag omfattade. Att jag naturligtvis icke har något
emot detta mera omfattande förslag, behöfver jag väl ej tillkännagifva;
jag tror dock att mera vunnits i praktiskt hänseende,
om våra förslag blifvit antagna.
Att till vederläggning upptaga hvad från motsatta sidan
blifvit anfördt, synes mig ej vara af nöden, helst sådant tillförene
så ofta skett samt dessutom Hr von Koch förut sökt
bevisa haltlösheten al dessa argumentationer. Jag tager mig
endast friheten hänvisa till de af honom anförda exempel på
312 Den 18 April e. m.
mängden af de utmärkta statsmän oell rättslärde samt domare,
hvilka uti främmande länder gagnat och verkat för deras fäderneslands
bästa, ehuru de icke tillhört den rådande Statskyrkan.
Flera exempel skulle väl kunna citeras, men de åberopade
namnen torde kunna anses tilifyllestgörande.
Åberopande i öfrigt livad Konst.-Utsk:t med mina egna
åsigter så fullkomligt öfverensstämmande och således enligt mitt
förmenande så rigtigt anfört sid. 4 och 5, uti punkten, som
börjar med satsen:
»Det för hvarje samhälle mest önskvärda i afseende på
dess religiösa öfvertygelse och bekännelse vore utan tvifvel, att
denna öfvertygelse och bekännelse hos dem alla vore en och
samma» etc.; »men om ock ett sådant sträfvande må utan men
för samhället kunna fortfara så länge antalet af olika tänkande
utgör blott en obetydlighet etc.» och slutet af denna punkt:
»Billigheten synes dock fordra, att de, som äro lagligen tillförbundne
att medverka lör en del af det medborgerliga lifvets
uppgifter och vara behjelpliga att bära dess materiela bördor,
äfven må ega laglig möjlighet att deltaga i vården om samhällets
allmänna angelägenheter och dess mera ideela intressen,
samt i allmänhet åt detsamma få egna sin verksamhet på det
sätt sådant, i följd af fallenhet, håg och förvärfvad skicklighet,
bäst kan ske;» äfvensom utur »Luthers skrifter», öfversätta af
P. A. Sondén, Stockholm, 6:te delen, sid. 323, endast några
ord, nemligen:
»att man förbjuder dem (judarne) alt arbeta, drifva handtverk
och hafva annan mensklig samlärd ibland oss, hvarigenom
man endast drifver dem till ocker, (äro de numera ensamma
härutinnan?) huru skulle detta kunna förbättra dem?» m. m.,
får jag slutligen vördsamt förnya min anhållan om bifall till
Höglofl. Konst.-LJtsk:ts ifrågavarande Mern. AT:o 10.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Ur Gr. o. Landtm, yttrat, att under densamma hade yrkats af
åtskillige ledamöter, att det ifrågav:de förslaget, måtte förkastas,
men andra åter ansett detsamma böra hvila till grundlagsenlig
behandling vid nästa riksdag; framställde Hr Gr. o. Landtm,
propos. på förslagets förkastande och, då dervid svarades talrika
och starka nej, blandade med mångå ja, förklarade sig
bafva funnit nej öfvervägande.
Sedan votering begärts, upplästes och godkändes följande
voteringspropos.:
»Den som förkastar det af Konst.-Utsk:t i Mem:t N:o 10
afgilna förslag till den ändring i 28:de §:n IL F., att till liera
befattningar må kunna utnämnas bekännare af annan troslära
än den rena evangeliska, röstar
■la;
Den det ej vill, röstar,
Nej;
Deu IS April e. m. 313
Vinner nej, varder ifr§gav:de förslag ej af R o. Ad. forti
åstadt.»
Voteringen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 34.
Nej - 37.
Härefter förklarade Hr Gr. o. Landtm., att, jemlikt 81.-sta
§:n R. F., det ifrågav:de förslaget, kommer att hvila till grundlagsenlig
behandling vid nästa riksdag.
Efter föredragning af Konst.-Utsk:ls (ten 7 och 11 dennes
bordlagde Mener:
N:o 11, ang. en redaktionsförändring i 60:de §:n R. F.;
samt
N:o 12, ang. ändring i 2:dra §:n 4:de mom:t Tryckfrihetsförordningen,
i fråga om rättighet att af trycket utgifva vissa
handlingar; förklarades de i dessa Mem:r framställda grundlagsändringsförslag
skola hvila till grundlagsenlig behandling vid
nästa riksdag.
Föredrogs ån; o Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 7 och
11 dennes bordlagda Betänk. N:o 76, i ani. af väckt motion
om reglering af klockares och organisters löneinkomster.
Gr. Mörner, Carl Göran: För min del anser jag denna
fråga vara af beskaffenhet att böra regleras af kommunerna
sjelfva, utan att K. M:t behöfver besväras med att deruti taga
initiativet. Jag yrkar afslag å ITtsk:ts hemställan,
Frih. Alströmer, Oscar: Det är just för att denna fråga
må blifva en kommunalangelägenliet som Utsk:t hemställt, att
K. M:t måtte taga densamma om hand. För del närvarande
lägger 1686 års författning, som stadgar, att klockarelönerna
skola utgå efter matlag, hinder i vägen för kommunerna att
sjelfva bestämma dessa löner. Jag yrkar bifall.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till förevide Betänk, dels ock å afslag derå, framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid svarades
ja och nej i blandning, samt sedermera propos. på afslag
derå, då svaren likaledes utföllo med blandade ja och nej; hvaruppå
Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Gr. Björnstjerna begärde votering.
314 De» 18 April e. m.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den sorn bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 76, i ani. af väckt motion om reglering af klockares och
organisters löneinkomster, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. detta Betänk.»
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 22.
Nej — 13.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d.
7 och 11 dennes bordlagda Betänk. N:o 77, i ani. al väckta
motioner oin ändringar i Kongl. Förordn. ang. allmänt ordnande
af presterskapets inkomster d. II Juli 1862.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 7 och 11
dennes bordlagda Meni. N:o 78, med förslag till voteringspropos.
i ani. af Hiks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande
af Utsk:ts Mern. N:o 64, innefattande förslag till sammanjemkning
af Riks-Ståndens beslut i ani. af IJtskits Betänk. N:o 36,
ang. väckta motioner i fråga om ej mindre Norrmäns och Danskars
än äfven andra utländningars rätt att i Sverige idka handel,
handtverk och andra yrken.
Gr. Mörner: Mot det nu föredragna förslag till voterings
propos.
tillåter jag mig göra den erinran, att då endast två
Stånd lättat beslut om öfverenskommelses åvägabringande med
Danmark, och de andra två Stånden afslagit Utsk:ts framställning
härom, denna fråga icke kan blifva föremål för votering i
förstärkt Ekon.-Utsk. Jag kan icke gilla detta Utsk:ts försök
att likasom tvinga fram frågan om Danmark till afgörande i
förstärkt Utsk , och anhåller derföre att ur voteringspropos:n ordet
»Danmark» måtte utgå, men proposm i öfrigt godkännas.
Gr. Björnstjerna: Det yrkande Gr. Mörner nu gjort,
borde han väl hafva framställt, då till öfverläggning förevar
Fikon.-Utsk:ts Betänk. N:o 64, i hvilket Utsk:t afgifvit samma
hemställan, som nu utgör ja-propos:n. Utsk:t uttryckte deri
den åsigt att frågan om Danskars kompetens till vissa tjenster
här i Sverige så sammanhängde med den om Norrmäns, att
saken, oaktadt Adelns och Preste-St:s afslag, icke kunde anses
vara förfallen. Det säkraste beviset för rigtigheten af Utsk:ts
uppfattning torde ligga deri, att Hr Gr. o. Landtm, framställde
Den 18 April e. tu.
315
propos. på bifall till Utsk:ts Botank, hvilket lian naturligtvis
ieke kunnat göra, i händelse frågan redan varit förfallen. Frih.
Gederström ansåg visserligen, för sin del, att saken var förfallen,
men yrkade icke propos. derå. I)å således (Jtsk:ts åsigt i
följd af förut fattadt beslut måste anses vara godkänd och bär nu
endast är fråga om, huruvida It. o. Ad:s beslut, blifvit i voteringsproposm
rätt uppfattadt, hvilket ingen bestridt, anhåller jag
hos Hr Gr. o. Landtm, om propos. på bifall till Betänlut.
Gr. Mörner: Det af Gr. Björnstjerna omnämnda Betänk,
innefattade ett förslag till sammanjemkning af Ståndens skiljaktiga
meningar i denna fråga. B. o. Ad. afslog detta förslag
och vidblef sitt förut fattade beslut, samt har således icke godkänt
den af Gr. Björnstjerna bär framställda tolkning. Mitt
yrkande går nu endast ut på att ur voteringsproposm ordet
»Danmark» måtte utgå. Votering kommer i alla händelser att
försiggå om Ståndens i öfrigt skiljaktiga meningar, men en fråga
af denna art, som blifvit af två Stånd afslagen, kan, enligt mitt
förmenande, aldrig blifva föremål lör votering i förstärkt Utsk.
Gr. Björnstjerna: Jag upprepar ännu en gång, att, der
est
frågan om öfverenskommelses åvägabringande med Danmark
varit förfallen, hade Hr Gr. o. Landtm, icke vid behandlingen
af Utsk:ts Mera. N:o 64 kunnat framställa propos. på bifall.
Icke kan väl Gr. Mörner vilja förhindra Borgare- och Bondesen
att i förstärkt Utsk. votera om hvad de antagit såsom
sin mening, lika litet som dessa Stånd kunna förvägra K. o.
Ad. att få siu åsigt under omröstning. Nu är således frågan
endast den, om (Jtskd. riatigt i voteringsproposm framställt hvad
K. o. Ad. för sin del beslutat, ty icke kan 11. o. Ad. begära
att lå bestämma såväl ja- som nej-propos:n. Jag yrkar fortfarande
bifall.
Frih. Cederström: Jag kan icke inse annat än att, när
en voteringspropos. är framlagd till B. Stms godkännande, R.
St:r hafva rätt att taga densamma i dess helhet i öfvervägande,
och fästa sig ej blott vid hvad för fosterlandets väl är mest betryggande,
men tillika vid hvad som är lagligen befogadt; och
att således hvarje särskildt Stånd icke är inskränkt till att endast
efterse, huruvida dess mening är rigtigt uttryckt. Den
tillfällighet, att i Utsk:ts första Betänlcs sista punkt, inkonseqvent
emot de föregående, som voro behörigen åtskiljda efter nationerne,
frågan om Danskars kompetens till vissa yrken, läkarens
etc., råkat inllyta i samma punkt, som den om Norrmäns, bör
val icke kunna utgöra ett hinder för oss att logiskt och med afseende
å dessa frågors olika beskaffenhet skilja dem åt. Att Ekon.-  Utskd i sitt förra Betänk, icke iakttagit denna skillnad, var ett
fel af Utsk:t, meri denna af oss alla Utsk:ts-ledamöter begångna,
af mig erkända, ouppmärksamhet bör, som sagdt, icke hindra
K. o. Ad. att, i enlighet med sakernas formella föranledande,
3i«
Den 18 April e. m.
besluta i frågan om voteringsproposma. Jag förenar mig således
med Gr. Mörner.
Gr. Björnstjerna: Jag vill endast till svar på hvad Frih.
Cederström anfört, framställa den frågan till Hr Frihm sjelf,
huru saken skulle vidare behandlas, eller hur man skulle komma
till ett slut dermed, derest Frihrns och Gr. Mörners åsigt gjorde
sig gällande. Månne man då först skulle i förstärkt Utsk. votera
om votering skall ega rum eller ej? Det förefaller mig
som om grundlagen förbjuder en dylik åtgärd. Enligt min förmening
måste Ståndet således bilalla den af Utsk:t uppställda
voteringspropros., hvilken redan är af Borgare- och Bonde-St:n
godkänd. R. o. Ad:s rätt är ju i densamma fullt bevarad, då
dess beslut utgör nej-proposm och således kommer under omröstning.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den föreslagna voteringsproposm oförändrad och dels bifall
dertill med uteslutande al orden: »och Danmark»; framställde
Hr Gr. o. Landtm, försl propos. på godkännande al voteringsproposm
utan förändring och sedermera propos. på densammas
antagande med ofvan sagde förändring, hvilka håda propos:r
med ja och nej i blandning besvarades; hvarefter och sedan
propos. på voteringsproposms godkännande utan förändring förnyats
samt med blandade ja och nej besvarats, Hr Gr. o. Landtm,
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Upplästes ett af Hr von Krusenstjerna, Mauritz, inlemnadt
mern. af följande lydelse:
Undertecknad anhåller att få, med bibehållande af min
Riksdagsmannarätt, afsäga mig de mig lemnade uppdrag att
vara Bänkman och Suppleant i Stats-Utsk:t.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt bifall och Ståndets Hrr Elektorer
anmodades att välja en Suppleant i Stats-Utsk:t efter Hr
von Krusenstjerna.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. j 12 e. m.
In fidem.
0. Brakel.
Don 10 April.
317
Thorsdag»*» de» 19 April 1866.
Plenum kl. 6 e. in.
Justerades ett prot.-utdrag förd. 14 och 18 dennes, tre prof.
utdrag för sistnämnde dag och prof. för d. 17 nasti. Mars f. m
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande BevilIn.
-Utsk:ts d. 11 och 18 dennes bordlagda Utlåt. N:o 9, i ani.
af dels återremiss i vissa delar, dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut i afs. å andra delar af Betänk:t N:o 3, ang. allmänna
bevillningen.
Härvid forekomino:
§ 2.
Utsk:ts till annat Riks-Stånd gjorda hemställan lades lill
handlingarne.
§ 9-
R. o. Ad. biföll Utsk:ts i Betänk:t N:o 3 afgifna förslag till de
ifrågav:de mommas lydelse.
§ 16, § 32 och § 38.
Utsk:ts yttranden lades till handlingarne.
Instruktion för Taxeringsförrättningarne.
Utsk:ts yttranden godkändes.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande BankoUtsk:ts
den 4 och 11 dennes bordlagda Mern. N:o 20, med förslag
rörande föreskrifterna i 6:te och 7:de ari. af Banko-Reglem:t.
Usta, 2:dra och 3:dje punkterna.
Otsk:ts förslag biföllos.
318
J)en 19 April.
4:de punkten.
Frih. Stjernstedt, August Wilh elin: Ehuru jag icke
antecknat mig som reservant, ber jag dock att till R. o. Ad:s
prot. få anteckna, alt då arvodet för diskontstyrelsens ledamöter
här blifvit föreslaget att höjas från 750 rdr till 1,600; har
jag ansett att en förhöjning till 1000 rdr vore alldeles till
räcklig.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord propos.
blef Utsk:ts förslag al R. o. Ad. godkändt.
5:te punkten.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: l(å sätt jag i min re
servation
framställt, föreslår jag tiden för de nya allöningarnes
utgående må räknas från den 1 Juli, emedan jag anser det
olämpligt att bestämma tiden för de nya aflöningarnes utgående
så nära nästa riksdag, hvarföre jag ock anhåller om bifall till
förslaget, med den af mig nu föreslagna ändringen.
Frih. Liljencrantz, Joban: Jag ser i det af Hr Man
nerskantz
anmärkta förhållandet ingenting besynnerligare, än i
afseende å alla andra anslag, som, gifna af denna riksdag, utgå
från och med år 1867. Skulle denna grundsats tillämpas, borde
vi icke sysselsätta oss med andra utgifter än de som komma
på detta år, hvarföre jag anhåller örn bifall till förslaget oför
ändradt.
Hr Mannerskantz: Det är en väsendtlig olikhet mellan
de arvoden, sorn bär utgå, och andra anslag inom Statsverket.
Åtskilliga af dessa tjenster bestridas äfven på förordnande, hvaraf
ett och annat torde upphöra till den 1 Jan. 1867, och detta
förhållande gifver mig ytterligare anledning att anse Utsk:ts förslag
olämpligt, samt vidhålla mitt första yrkande.
Frih. Stjernstedt: Som jag tror att en lönereglering i
allmänhet börjat med kalenderåret, synes mig såsom lämpligast,
att så äfven skedde med Bankens tjenstemän. Jag kan icke
Hnna något skäl att nu frångå denna princip, hvarföre jag förenar
mig med Frih. Liljencrantz.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: För min del har
jag hemtat en särskild anledning att instämma i förslaget der
utaf,
att R. o. Ad. icke lyssnade till Frill. Stjernstedts förslag rörande
diskontstyrelsens ledamöter, och detta så mycket mera
som en kommande representation torde visa dem samma månhet
som Utsk:t, hvarföre Bankens tillgångar så mycket som
möjligt böra sparas. Af dessa skäl anhåller jag om bifall till
Utsk:ts förslag.
JDeu 19 April.
319
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelin: .lag anhåller att
få instämma med Gr. och Frih. Liljencrantz.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förslag utan förändring och dels af Hr Mannerskantz bifall
till detsamma med ändring af orden nbörjan af nästkommande
år 1867» till orden »den 1 Juli 1866»; framställdes propos.
på bifall till förslaget oförändradt och besvarades med många ja.
6:te—10:de punkterna.
Utsk:ts förslag bilöllos.
1 l:te punkten.
Frih. Stjernstedt: Till en början anhåller jag få upp
lysning
om huru Preste-, Borgare- och Ronde-St:n afgjort
denna punkt.
I ani. häraf tillkännagaf undertecknad, att Preste-St:t bifallit
punkten, med uteslutande af det sednare mom:t, samt att
Borgare- och Bonde-St:n bifallit punkten i dess helhet.
Frih. Stjernstedt: Jag anhåller att B. o. Ad. måtte, i
likhet med Preste-St:t, uppskjuta afgörandet af punktens sista
morn., emedan det synes mig icke vara för mycket begärdt att
den som inträder i Bankens tjenst bör hafva allagt afgångsexamen
från elementarläroverk, dä han han förut skulle, icke
blott aflagt examen motsvarande denna, utan äfven embetsexamen.
När man dessutom vet att ynglingarne i allmänhet
taga sin afgångs-examen vid 18—19 års ålder, så torde mari
äfven medgifva att de äro allt för unga att kasta sig in i den
omfattande verksamhet, som en banktjenst kräfver.
På dessa grunder anhåller jag om bifall till punkten, med
uteslutande af sista mora:!.
Frih. Liljencrantz: Den siste värde talaren tyckes hafva
lörutsatt att man redan från ungdomen skall hafva bestämt sig
för inträde i Banken, meri så är icke förhållandet. Man kan
emligen antaga, att personer, sorn för sin utkomst inträdt på
handelskontor eller dylikt, sedan kunna vilja blifva tjenstemän i
Banken, och om detta moni. borttoges, vore ju Bankens Styrelse
förhindrad alt antaga dem. Detta vore så mycket större skada
som de göromål, som åligga Bankens tjenstemän, lättast inhemtas
på handelskontor eller der man får lära sig bokföring. Jag
tror således det vore olämpligt att förvägra sådana personer inträde,
hvarföre jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Den 19 April.
Frih. Stjernstedt: Just derföre att jag anser R. Shrs
Bank icke kunna komma i jemnförelse med handelskontor, anser
jag att man kan fordra mera af de personer, som komma
in der, än af dem, som söka plats på handelskontor. För en
tjensteman är det af vigt att hafva den humanistiska bildningen,
ty sedan han kommit in i ett verk, har han i allmänhet
icke tillfälle att tillegna sig de kunskaper, han möjligen kunde
önska förskaffa sig. Just derföre vill jag icke att Banken skall
nedd rågås i likhet med handelskontoren, och då man icke har
svårighet att få tjenstemän der, finnes ingen anledning att nedsätta
lördringarne, och att fordra algångsexamen från elementar-läroverk
är väl icke för mycket.
Jag yrkar bifall med uteslutande af 2:dra inom:!.
Ur Mannerskantz: Den förändring, som här är ifråga
satt,
grundar sig på ett af baukofullmägtige framstäldt förslag,
men detta var ännu mera omfattande än Utsk:ts, ty de fordrade
alls inga kunskapsprof. Utsk:t har deri gjort den modifikation,
som ligger i 2:dra mom:t, och jag heder Eder, Mina
Hrr! fästa uppmärksamhet vid dess innehåll, som lyder: »Sökande,
hvilken på annat sätt ådagalagt motsvarande kunskaper,
må dock, der särskilda omständigheter dertill föranleda, äfven
kunna till extra ordinarie tjenstemän af Fullmägtige antagas.»
Det står sålunda uttryckligen att de skola ega »motsvarande»
kunskaper, och dessa kunna lörvärfvas på många sätt, såsom
t. ex. vid teknologiska institutet eller någon handelsskola, der
de skrifva lefvande språk o. s. v. Jag tror således att BankoUtsk:ts
förslag är rigtigt, hvarföre jag förordar detsammas antagande.
Frih. Tersmeden: Alven jag anhåller om bifall till Utsk:ts
förslag. Det sista moimt i denna punkt är endast ett undantag,
ty det innehåller en rättighet för baukofullmägtige att till tjenstemän
kunna antaga andra än de som aflagt examen, hvarigenom
Banken kan få tillfälle att tillegna sig tjenstemän från andra
banker. Dessa banker äro goda skolor, och som jag anser
att man icke bör försumma sådana tillfällen, då de erbjudas, får
jag för min del understödja Utsk:ts förslag.
Hr Ribbing, Erling: Utom alla de skäl, som blifvit fram
ställda
för §:ns antagaude, behöfver jag endast påpeka en sak,
för att R. o. Ad. skall inse att man icke kan borttaga det 2:dra
mom:t. Det är nemi. redan förut beslutadt att Fullmägtige till
vissa tjenster kunna antaga personer, som icke undergått någon
examen, hvarföre det torde vara nödigt att detta mom.
qvarstår, hvarom jag anhåller om propos.
Gr. Hamilton, Henning: Till de många skäl, som blif
vit
anlörda för bifall, får jag lägga ännu ett, nemi. att det är
ganska
Den 19 April.
321
ganska kort tid sedan denna afgångsexameu blifvit ordnad sorn
den nu är. Om således det första mom:t antages och det andra
afslås, skulle man utesluta alla dem som förut tagit student
examen
frän all möjlighet till inträde i bankens tjenst.
Frih. Nordenfalk, Johan: Jag är förekommen af de
två sista talarne, oell får endast fästa uppmärksamhet pä It. o.
Ad:ns beslut i 10:de punkten. Om något skäl skulle behöfvas,
vill jag ytterligare fästa K. o. Ad:ns uppmärksamhet på att här
står: »der särskilda omständigheter dertill föranleda.»
För öfrigt vill jag tillägga att, om icke detta mom. finnes,
så skulle till och med åtskillige af fullmäktige sjelfva icke kunna
blifva extra ordinarie tjenstemän.
Jag yrkar bifall.
i
Sedan öfverläggningen lörklarats slutad, yttrade Hr Gr. o.
Landm., att då särskilda yrkanden blifvit framställda i afseende
å punktens två momenter, skulle desamma göras tili föremål
för särskilda propos:r; hvarefter oell sedan Hr Gr. o. Landtm,
omförmält, att i afseende å lista momd endast bifall yrkats, 4
propos. på detsamma* godkännande framställdes och besvarades >
med ja.
Härefter förmälte Hr Gr. o. Landtm., att, hvad 2:dra mom:t
angick, så väl bifall dertill som ock afslag derå blifvit yrkadt;
och sedan Hr Gr. och Landtm, framställt propos. på mom:ts
godkännande samt dertill svarats många ja jemte ett eller annat
nej; förklarades ja hafva varit öfvervägande.
12:te och 13:de punkterna.
Utskits förslag biföllos.
14:de punkten.
Frih. Stjernstedt: Jag var icke närvarande, då denna
punkt afgjoides i Utsk:t, men, så vidt jag vet, är fullmägtiges
förslag, hvarpå Utsk:t stödt sitt, icke fullt rigtigt, ty det öfverensstämmer
icke med konkurslagen. Men då det vore olämpligt
att här föreslå en annan redaktion, får jag anhålla om återremiss.
Frih. Nordenfalk: Som af Betänk:t synes, hafva full
mägtige
inkommit till Banko-Utsk:t med tillstyrkan att 21 §:n i
Bankoreglemente! måtte sältas i öfverensstämmelse med konkurslagen.
Då denna sak var ganska naturlig, biföll Utsk:t densamma
utan granskning och har derigenom kommit att förbise att premiss
och konklusion icke stå i sammanhang, hvarföre äfven
jag yrkar återremiss.
H. IV. 21
.322
Den 19 April.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propus.
på bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera
propos. på återremiss deraf, som med ja besvarades.
15:de, 16:de och 17:de punkterna.
Utsk:ts förslag biföllos.
Föredrogos ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 4 och
11 dennes bordlagda Utlåt. N:o 75, i anledn. af återremiss af
ötsk:ts Betänk. N:o 39, angående väckt motion om utvidgande
af qvinnans medborgerliga rättigheter.
Frih. Gederström, Rudolf: Med de öfriga ledamöterna
i det Utsk., vi hafva äran tillhöra, har jag så väl förut vid afgifvandet
af Betänk. N:o 39, som nu vid N:o 75, så till vida
öfverensstämt, att vi alla velat bereda det Svenska qvinnnokönet
all den utvidgade verksamhet, söm synts oss förenlig med afseendet,
fästadt ej blott vid statens bästa, men ock å qvinnans
k eget sanna väl; dock i hänseende till sältet har meningsskiljak
tighet
sig yppat, och på samma gång jag erkänner den redliga
afsigten uti Utsk:ts nitälskan, vågar jag äfven hysa den tillförsigt,
att den olika åsigten hos mig om sättet skall jemväl af de
skiljaktigt tänkande njuta enahanda välvilliga bedömande.
Efter förutsändande af denna inledande förklaring, anhåller
jag få yttra -mig i sjelfva saken. Först om dess formella behandling.
Då Preste-Ståndet afslagit, Bonde-Ståndet bifallit, Borgare-Ståndet
återremitterat Betärikit N:o 39, men R. o. Ad:n
fattat ett derifrån något afvikande modifieradt beslut, och man
vid läsning af remisshandlingarne kan tydligen finna en öfver,
ensstämmelse ega rum emellan detta R. o. Adis beslut och de
inom Rorgare-Ståndet yttrade åsigter, så har det velat mig synas
som hade Utskit egt god anledning att såsom saminanjemkning
upptaga och till samtliga Riks-Stånden framställa berörde,
af R. o. Adin fattade beslut, utgörande en lämplig medelväg
emellan de motsatta åsigtcrna, och på samma gång befryndad
med Utskits eget förra Utlåt. Detta i afseende å ärendets
formella behandling.
Hvad åter beträffar innehållet af det oss nu föreliggande
Utlåtit N;r 75, så och under det jag villigt medgilver att dess
nuvarande ordalydelse undergått vissa märkbara förbättringar
hos Utskit, vid jemförelse med den af den förberedande afdelningen
deråt föreslagna redaktion, så finnér jag dock vissa satser
der qvarstå, hvilka icke öfverensstämma med mitt sätt att uppfatta
förhållandena. Så läser man t. ex. pag. 3 att »likasom
man ej skäligen kan befara, att qvinnor skola anmäla sig till
utöfvande af befattningar, hvartill de alldeles icke passa, kan det
ej heller möta betänkligket, att åt K. Mit öfverlemna pröfningsrätten
härutinnan.» Med så sangviniska föreställningar synas
knappt några lagar nödiga, åtminstone blir varsamhet en vid de
-
Den 19 April.
323
ras stillande väl mycket åsidosatt egenskap, fruktar jag. Hellre
än att blindt förlita mig på sådana förutsättningar, sorn här äro
antydda, anser jag vissa gränser böra utstakas, grundade på ett
moget öfvervägande af qvinnans sanna kallelse oell verkliga
gagn, i förening med det allmännas; så har ock R. o. Ad:n sett
saken. Vidare yttrar Utsk:t, samma sida, hvad länsstyrelserna
med deras underlydande talrika tjenstemannapersonal angår, »det
vara uppenbart, att en qvinna är alldeles olämplig för de flesta
hithörande befattningar, såsom länsmannens, hvilken vid tillfällen
af oordningar måste uppträda med manlig kraft och beslutsamhet,
kronofogdens, hvars uppgift förutsätter enahanda egenskaper
o. s. v.» — Likaså utesluter Utsk:t qvinnan från landssekreterares
och landskamrerares, lör att nu ej nämna landshöldings befattning,
på grund deraf, att dessa tjenster tillsättas med kunglig
fullmakt: — en temligen godtycklig grund, men som Utsk:t emedlertid
antagit för giltig. Men kan det nu, när de här uppräknade
sysslorna afräknas, såsom oupphinneliga för qvinnan, vara
skäl att inlocka henne i landskansli och landskontor för vinnande
af dervarande underordnade platser, dem man hittills,
och med fog, betraktat såsom plantskolor och trappsteg för
framtida befordran till de ofvannämnda vigtiga platserna? Om
jag visserligen må medgifva, att en äkta förening, ingången mellan
länsnotarien och landskontoristen, kunde, då de sålunda så till
sägandes finge koka i samma gryta, förhjelpa dem till en bättre
utkomst, till en början, på (lerås knappa aflöning; så återstår
dock den betänkligheten, att, kanske hvart enda år, en tid bortåt,
den qvinliga parten i detta embetshushåll, kunde blifva urståndsatt
att sin tjenst förrätta, jag medger af den mest aktningsvärda
anledning, meri i alla fall ledsamt för den önskvärda kontinuiteten
af ärendenas oafbrutna handläggning, då tjenliga vikarier
icke alltid fås, just när man ville hafva dem till hands, En
annan olägenhet kunde ock tänkas uppstå af dessa qvinliga subjekter
på underordnade platser i embetsverken. Man känner
huru oemotståndlig qvinnan ofta är, när hon sättes i tillfälle direkt
verka, under personligt inflytande, på mannens åsigter och
beslut. Historiens vittnesbörd äro härom ojäfaktigt talande. En
turkisk pascha, när lian inträder i sitt harem, finnér han icke
ofta sina grundligaste, i samråd med åldrige, vise, manliga rådgifvare
lättade beslut kullblåsta inom några ögonblick, vid den
inflytelse, qvinliga röster på honom utöfva? Våra Svenska landshöfdingar,
ehuru helt och hållet olika förhållanderna i öfrigt visserligen
äro, skola de alltid kunna fullkomligen fritaga sig från att med
en ridderlig uppmärksamhet företrädesvis lyssna till de unga, qvinliga
landstatssubjekternas råd och hemställanden på embetsrummet,
äfven om dessa skulle afvika från do högre ställda embetsmänm
ns, landssekreterarens och landskamrerarens åsigter? — Men
en landtregering, grundad på ett sådant uppmärksammande af
de underordnades vilja, med åsidosättande af de äldres rådslag,
blefve det icke lätteligen en profbit på den upp- och nedvända
verlden? Skulle qvinnokönet derpå något vinna, som kunde öf
-
Den 19 April.
verväga skadan deraf för det allmänna? Och der det hela lider
på en förändring, kan den ens anses fördelaktig för individen,
sorn tillhörer detta samfund?
Gå vi nu vidare till Utlåt. pag. 4, så firma vi att Utsk:t fortfarande
vill med all gevalt hafva qvinnan till kanslist, registrator
m. m„ i hufvudstadens embetsverk, befattningar, dem hon i alla
fall ej mera än mannen kunde ernå förrän efter en mer eller
mindre lång, alltid mödosam extra-ordinarietid. Men om hon
sedan till följd af ovanligare själsgåfvor befunnes skicklig att befordras
till] högre värf, då vore dörren till befordran för henne stängd,
hon kunde ej, såsom mannen, la sysslor med kunglig fullmakt.
Skulle icke sådant för henne kännas ganska sraartande, orättvist
och nedsättande? Hade det icke varit bättre för henne
sjelf, att ej inlockas på en så otacksam bana? Och den före
nämnda, ofta så törnbeströdda extra-ordinarietiden, då ungdomen,
utan aflöning, lefver på sina egna små tillgångar, under
den mången gång illusoriska förhoppningen på en aflönad plats,
som skall gälda alla uppoffringar, medförer den tiden för qvinnan,
den förtroendefulla, känsliga, kanske alltför godtrogna, unga qvinnan
inga särskilda laror och möjliga olyckor? Vi länke oss henne förenad
i gemensamma, trägna embetsmödor med den unge, manlige
kamraten; en ömsesidig tillgifvenhet, högaktning och sympatin
utvecklar sig med lätthet emellan dessa unga hjortan;
framtiden visar sig leende oell löftesrik för deras lilliga inbillningskraft;
ljusa förhoppningar närås af medvetandet om det
redliga strälvandet att förtjena sin utkomst genom flit och skicklighet;
dessa tjusande framtidstaflor hägra för deras blickar, under
förtroliga vandringar i hufvudstadens grönskande omgifningar,
efter alla för dagen slutade nitiska skrifverier i embetsverket;
— nå väl, den stund kommer, då själarnas förbund vill
beseglas med en för lifstiden afslutad äktenskaplig förening,
hvarvid alltså lysning och vigsel enligt våra lagar äro särdeles
applikabla, men det är just då, som, — i följd af fattigdomen,
tveksamheten, bekymret och sorgerna infinna sig, när omöjligheten
att ett hushåll försörja, förhindrar den så vackra oell lofvärda
önskan att hjonelag bygga; del är då kanske, som ryggade
framtidsplaner, krossade lijertan och förstörd lefnadslycka
utgöra frånsidan af den medalj, som visat en så trefnadsfull
harmoni mellan de unga samtjeriande af båda könen; och slutet
på det extraordinarie, nyss så glada umgänget blifver, synnerligen
för qvinnan, alldeles icke så lyckosamt, alltid åtminstone,
som hrr lagstiftare i sin otvifvelaktig! ytterst välmenande ifver
åsyftat. Jag antager för visst, att den bildade qvinnans ädla,
upphöjda grundsatser freda henne från alla de steg, som kunde
framkalla ånger och förebråelser; men utan att hafva mot någon
pligt felat, blilver hennes lif ändå olyckligt, när man inleder
henne på en bana, så uppfylld af trängsel, af missräkningar
och svårigheter, dem hon, den mera finkänsliga, måste vida
smärtsammare uppfatta och mindre lätt bekämpa, än mannen
Dea 19 April.
325
bör kunna, lill följd af hennes finare, hans gröfre och starkare
organisation.
Att tala 0111 qvinnan, såsom vore hon »af en lägre ordning
än mannen», såsom Utsk:t, af missförstånd, tillvitar sina motståndare
eller, rättare sagdt, de allenast om sättet skiljaktigt
tänkande i denna fråga, det anser jag alldeles origtigt. Tv
qvinnan, i sitt stilla hem, i sin familjekrets eller bland förtrogna
vänner, då hon der verkar nyttigt, förädlande och rnenniskovänligt,
såsom hennes ädlaste kallelse bjuder och vi dagligen
med vördnad bevittna, röjer sig dervid vara en så oumbärligt
förtjenstfull och vördnadsvärd medlem af samhället, att
den djupa aktning, henne der omgifver, aldrig kan öfverträffa»
af, eller rättvisligen siittas i jemförelse med det anseende, hon
i egenskap af embetsinnehafvarinna kan nödtorfteligen sig tillvinna
genom elt k la nderfril t, eller, låt vara, fullkomligen berömvärdt
utöfvande af henne tilldelad offentlig syssla. Skulle
dess ernående slå henne fel, blefve sedermera familjelifvets stilla
tillflygt kanske ej så henne kär, sorn den nu är. vare sig, att
hon der såsom husmoder styrer, eller såsom högt värderad
väninna bidrager att förljufva den inre husliga kretsen med
sina dygder, egenskaper och behag, alla af rent qvinlig art och
qvinligt värde.
Med afseende å allt detta, och med erinran om Hr Huss’
sakrika anförande vid den föregående handläggningen af denna
fråga, får jag hemställa, att H. o. Ad., med afslag å Utskffs
nu föredragna Ullåt., ville vidhålla sitt. uppå denne frejdade
vetenskapsmans och erfarna menniskoväns förslag, till qvinnans
bästa fattade beslut.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Hvarje sak kan be
traktas
från en allvarsam eller skämtsam sida. Frågan om
qvinnans rättigheter är så ny i vårt land att möjligen en stor
del af ledamöferne snarare betrakta densamma från samma
sida som Frih. Cederström, än från den allvarsamma och moraliskt
rigtiga, hvarifrån Utsk:t utgått. Jag kan således icke
följa Frih. Cederström på hans skämtsamma bana, och vill endast
besvara hans anförande med några helt korta ord.
Då Utsk:t sagt att qvinnan borde lå den bildning, som ar
lämplig, tror jag ej att man dermed uttryckt att hon borde
hafva den eller den platsen. Om något sådant är här icke
fråga, ty K. M:t skulle bestämma de platser, som för qvinna
äro lämpliga. Jag tror således att denna afdelning kan lemnäs
åsido.
Hvad beträffar Frih. Cederströms yttrande om de sorgliga
händelser, sorn i kanslierne kunna uppstå, så torde han, som
sjelf varit i kansliet och till och med kanhända extra ordinarie,
derom bättre kunna döma än jag. Men som det äfven kan
hända att han icke vill att qvinnor skola täfla om platserna,
vill jag fästa hans uppmärksamhet på alt Utsk:t sagt att qvinna
jcke skulle kunna befordras till lön på stat, och då hemställer
326
Den 19 April.
jag, om det är troligt alt damer komma att söka sådana platser
der de icke hafva annan utsigt än att lå sällskapa med
extra ordinarierne. För min del tror jag det icke.
Med flit har Utsk:t icke heller uppräknat några platser,
hvartill qvinna skulle vara lämplig, utan ansett att sådant borde
af K. M:t afgöras.
Att Utskit icke heller misstagit sig om Borgare-Ståndets
mening, synes deraf, att S åndet godkännt delta Betänk.; och
om det Ståndet behagade granska Utsk:ts framställning, torde
det finna att Utskit gått R. o. Ad:s önskningar till mötes. Då
två Stånd godkännt Utskits åsigt, måste väl Utskit stadna dervid
och icke fästa sig vid det 3:dje Ståndet; men då R. o. Ad.
gjort anmärkningar öfver otydlighet, har detta blifvit ändradt
så att misstag icke kunna komma alt ega rum. Alt enligt R.
o. Adis förslag ingå till K. M:t med anhållan om att särskilda
läroinrättningar skulle upprättas för qvinnan, ansåg Utskit för
tidigt, och hoppades att K. M:t sjelf skulle föreslå de nödiga
anordningarne härvidlag. Men till dess detta kunde ske, borde
de lå tillfälle att förskaffa sig nödiga kunskaper, såsom t. ex.
i läkarekonsten, telegrafering m. m. Derföre har också lltskit
tillstyrkt att qvinna skulle få aflägga examen vid elementarläroverken
och universiteten. Det må vara att man ansett
olämpligt att qvinnan uppträder på samma ställe som karlar,
men jag tror att man kan öfverlemna detta åt hvarje fruntimmers
eget afgörande. Vill hon underkasta sig att under en
filosofisk föreläsning sitta på samma bänk sorn en karl, så är
ju detta icke så farligt, och hvad läkarekonsten beträffar, får
jag fästa uppmärksamheten på att med den tillgång på lärare,
som nu finnes, synnerligen vid Carolinska Institutet, torde det
icke möta någon svårighet att bereda särskilda lärotimmar.
För min del vill jag icke längre upptaga tiden. Jag är
ölvertygad om sakens både rättvisa och billighet, samt att det
såväl för qvinnan som menskligheten vore nyttigt, om ett sådant
beslut här fattades, äfvensom alt ett sådant skulle lända
Svenska folket till stor heder.
Hr Olivecrona, Knut: För min del har jag icke kun
nat
instämma i det slut hvartill Ekon.-Utskit kommit, ty mig
synes att det beslut R. o. Ad. vid föregående tillfälle fattade,
var mycket bättre. Utskit har uttalat en allmän sats, då det
säger, »att It. St:r anse anställning i tjenster och befattningar,
hvartill qvinna kan prölvas lämplig, och hvarifrån hon ej genom
grundlag eller civillag är utestängd, hädanefter böra henne tillkomma,
när hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper
och skicklighet.» Mig synes alt man är föga hjelpt med allmänna
satser, ty genom dem kommer man icke till något praktiskt
resultat, och det är just dit jag vill komma.
Jag hade icke tillfälle att vara närvarande då R. o. Ad.
sist öfverlade om detta vigtiga ämne. Lika med Gr. Björnstjerna
anser jag att qvinnans rättigheter böra på det noggran
-
Den 19 April.
327
naste vårdas, samt att lagar derför uppställas; men jag anser
äfven att man på den sista tiden gjort ganska mycket för henne.
Genom den nya handels- och närings-lörfattningen har hon blifvit
tillerkänd rätt att idka hvad slags handel som helst, hvarigenom
åt henne med rätta blifvit beredt ett större fält att sig
sjelf försörja, i händelse hon icke kommer alt uppfylla sitt kall
som maka och husmoder. Lagstiftningen har äfven gifvit henne
rätt att blifva myndig och sjelf förvalta sitt gods, äfvensom hon
under sednare tider blifvit tillerkänd rätt att söka åtskillige
platser, såsom klockare m. m.
Frågan är således om ett nytt steg nu skall tagas. Jag
tror icke att man dervidlag kommer långt genom att uttala en
allmän sals, och derför anser jag, som jag nyss sade, att R. o.
Ad:s beslut förra gången var bättre. Då uttalade sig som grundsats
att qvinnan borde få utöfva läkareyrket, om lämplig undervisning
åt henne kunde beredas, äfvensom söka plats vid telegraf,
postverk och jernvägar, samt slutligen äfven erhålla vissa
lärareplatser vid elementar-läroverken, i händelse hon förvärfvat
sig derföre nödige kunskaper. Mig synes alt man icke rimligen
kan gå längre utan att stöta på sådana svårigheter att man
icke kommer till något resultat. Jag föreställer mig nemligen
att föräldrar, som hafva döttrar, i främsta rummet måste se
till att de uppfostras så att de kunna uppfylla blifvande husmoderliga
pligter. Skulle man nu genom en sådan der allmän
sats förespegla dem att de skulle rigta sin verksamhet utåt,
blefve deras uppfostran sådan att de helt och hållet droges från
familjen, och jag tviflar på att de sedan skulle få håg för det
husmoderliga kallet, ty det måste tidigt inplantas att hon skall
egna sig åt hemmet. Blir det sedan icke tillfälle för dem att
verka som maka och moder, så må de då egna sig åt det
yrke, som kan gifva dem sin utkomst, hvilket icke bör möta
någon svårighet med de nuvarande fria näringsförfattningarne.
Om nu en qvinna genomgått t. ex. en vacker hofrättsexamen,
så fick hon i alla fall gå i många år som extra ordinarie.
Men en annan olägenhet komme äfven att uppstå derigenom,
att om de lägre tjensterna komme att besättas af henne,
så fick tjänstemännen, som skulle komma till de högre graderne,
gå så mycket längre.
Slutligen ber jag få fästa uppmärksamheten på några siffror.
Utsk:t uppgifver sjelf, att detta öfverensstämmer med statistiska
Ontial-byråns tabeller, att år 1860 funnos i Sverige 328,177
ogifta qvinnor som fyllt 15 år, utöfver antalet ogifta män öfver
21 år. Det skulle således vara till förmån för dessa och för
att bereda dem tillfälle till försörjning dessa nya stadganden
skulle antagas. Men om jag nu återgår till nyssnämnde tabeller,
visas att år 1860 funnos i hela riket blott:
10,806 civile embetsman och betjente
4,308 lärare af alla slag
3,114 kyrkobetjente utan annat yrke.
Summa 18,228.
328
Den 19 April.
Om nu dessa 18,228 subtraheras från 328,177, erhålles
307,949 qvinnor utan försörjning.
Af hvad jag 1111 haft äran anföra, torde framgå, att jag
lifligt önskar att allt måtte göras som kan bereda qvinnan tillfälle
att sig ärligen och väl försörja, men att detta måste ske
på näringsfrihetens väg, samt att jag å andra sidan icke genom
förespeglingar vill locka qvinnor in i det offentliga lifvet, der
de gå i vägen för andra och der de genom sin uppfostran
skulle dragas från sitt egentliga kall. .lag får således sluta
med den hemställan, att R. 0. Ad., med afslag å Ekon.-Utsk:ts
Betänk , ville vidhålla sitt förut i ämnet fattade beslut.
Hr von Ehrenheim, Per: Som jag icke var närva
rande
i Utsk:t då detta Betänk, uppsattes och således icke
kunde anteckna mig som reservant, ber jag få yttra alt jag
icke kan instämma i det slut, hvartill Utsk:t kommit, .lag behöfver
icke tillägga något till hvad Hr Olivecrona yttrat, utan
instämmer deri. Jag beklagar emedlertid all Betänk:t blifvit så
uppstäldt som det är, ty nu linnes ingen annan utväg för R.
0. Ad. än att alslå detsamma och vidblifva sitt förra beslut.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Ehuru jag ogerna
uppträder och uttalar min åsigt i denna fråga, rörande hvilken
äfven inom detta bus en sä sjuklig lusta visat sig att göra
qvinnan till något belt annat än det hvartill vår Herre skapat
henne, att man icke ens vet huru långt man vill gå i sin förmenta
välvilja, • ville jag dock göra allt hvad i min förmåga
stöde, för att kunna framkalla ett lika beslut som Preste-Ståndet.
Detta Stånd har nemligen efter min tanke handlat ganska
visligt, då det afvisat hela förslaget, och om R. 0. Ad. stannat
vid samma beslut, hade frågan fått hvila till nästa riksdag. Då
detta emedlertid nu icke är möjligt, anhåller jag att R. o. Ad.
måtte vidblifva sitt förra beslut, och jag gör detta på de skäl,
jag nu går att anföra.
Jag är öfvertygad om att dessa bemödanden äro långt
ilrån att vara qvinnan till någon tjenst. Hvarje sträfvan, som
går ut på att rubba den eviga verldsordningen, kan icke vara
annat än förderflig, och man behöfver blott betrakta qvinnan
för att se att man kommit in på en missriktning — den missrigtningen
att, i stället för att låta civilisationen ledas af sanning,
gudsfruktan och sedlighet, låta den öfveraå i lust
för materiella njutningar. Detta har redan gått så långt att
det är omöjligt för en mindre bemedlad man att ingå äktenskap.
Delta är bedröfligt, men icke är det, derföre något skäl
att på ett mindre välbetänkt sätt leda qvinnan i en rigtning,
som icke är för henne alsedd. Det är dessutom öfverflödigt,
ty den ogifta qvinnan har många utvägar att inom familjen
utveckla en verksamhet, som är långt mera välsignelsehringande
än den bana, på hvilken man nu vill inleda henne.
Den 19 April.
329
Vi behöfva icke gå långt efter bevis på att man i vårt
samhälle olta söker bota ett omlt genom palliativ, som ingalunda
äro nöjaktiga. Så är det t. ex. med folkskolan; den är
visserligen nödvändig, men vida bättre hade det varit, om barnens
första uppfostran skett i föräldrahemmet. Så är det älven
med den legala fattigvården; och så nu rned qvinna», för
hvilken detta förslag alltid måste lända till skada. Dessutom
frågar jag, om det är skäl att locka qvinnan att trängas med
rnännerna. Det är svårt nog nu att lemna sina söner upp
fostran,
och skulle döttrarna nu komma med samma anspråk
som sönerne, blefve det kanske omöjligt
Jag tror att man gör väl. om man bereder qvinnan tillfälle
att taga del i alla förvärf, och det sker R. St:r förutan, ty vi
se redan nu att enskilda personer begagna qvinnor i sin tjenst,
såsom t. ex. på kontor och i sparbanker m. m., men man bör
icke reglementera i denna väg, utan låta saken hafva sin na
turliga gång. Jag fruktar att, 0111 lagstiftningen skulle fortgå i
den rigtning som nu under flere riksdagar egt rum, skulle man
tillfoga samhället ett sår, som aldrig läkes, ty qvinnans ställning
är så vigtig inom familjen, alt den icke får rubbas. Jag vädjar
till hvar och en, som har kännedom 0111 huru ställningen
är inom de arbetande klasserna, synnerligen i städerna. Vöre
qvinnan der så dålig som mannen i allmänhet är, skulle samhället
ramlat lör länge sedan.
Jag inskränker mig således att anhålla, det R. 0. Ad. ville
vidhålla sitt förra beslut, i hopp att en vis regering måtte leda
frågan till det bästa.
Flere ledamöter hördes häri instämma.
Hr Rohnstedt, Theodor Ludvig: Jag kan icke neka att
det förslag, Utsk:t framställt, är något sväfvande, men då jag
tror att. man icke skulle vinna någonting med en återremiss,
måste jag gifva detsamma min röst. Men då jag har ordet,
ber jag få uttrycka att min åsigt står i strid mot de siste värde
talarnes. Jag tror nemligen alt många krafter i ett samhälle
gå förlorade, derföre att många personer utestängas från att
verka i den rigtning, för hvilken de äro lämplige, och jag bekänner
mig öppet tillhöra deras antal, som tro att kunskap och
bildning icke skada, ulan tvertom stärka karaktären. Qvinnan
synes mig också vara särdeles passande för flere yrken, såsom
sjukvård, undervisning, räkenskapers förande rn. m., och hvad
särskildt läkarekonstens utöfning beträffar, anser jag det vore
en verklig välsignelse, om qvinnor deri inöfvades, ty mången
qvinna, sorn i tysthet lider af sjukdom, förvärrar denna i hög
grad, derföre att hennes blygsamhet förhindrar henne alt meddela
sig åt en manlig läkare.
Jag tror det vara oklokt alt beröfva samhället dessa förmåner,
och på denna grund Ivekar jag icke att yrka bifall till
Utsk:ts förslag.
330
Deu 19 April.
Frih. Alströmer, Oscar: Då jag var reservant mot
Utsk:ts (orra Betänk., följer deraf att jag icke heller kan omfatta
detta, men jag anser dock att R. o. Ad. både kan och
bör bifalla det sint, hvartill Utsk:t kommit. Jag hyser denna
åsigt, dels emedan ett. vidhållande af R. o. Ad:s bristfälliga beslut
skulle föranleda en votering i förstärkt Utsk., och dels derföre
att jag anser förslaget i sitt nuvarande skick vara antagligt.
.lag stöder denna min åsigt derpå, att om man närmare
analyserar det slut, hvartill lltsk:t kommit, så skiljer det sig
obetydligt från H. o. Ad:s beslut. Utsk:t säger nemligen: watt
det anser qvinna böra få anställas i tjenster, hvartill hon kan
pröfvas lämplig». Derigenom har Utsk:t sagt att K. M:t vid
pröfningen af denna fråga bör inhemta embetsverkens utlåtande,
och då tror jag det skall blifva ganska få platser, hvartill qvinna
kan anses lämplig. Det, är nemligen i Utsk:ts Betänk, icke
gjort någon häntydning på att qvinna skall aflägga några kunskapsprof
vid universiteten, och således är hon utestängd derifrån,
till dess enskilda läroanstalter blifva upprättade. Dermed
tror jag mig äfven hafva visat att Utsk:ts förslag icke är af
sådan vigt man först föreställt sig.
På dessa skäl anser jag att B. o. Ad. kan bifalla Utskds
förslag, utan att derföre gilla dess motivering, hvarom jag anhåller
om propus.
Hr Treffenberg, Curry: Ehuru jag var närvarande i
Utsk:t då detta Betänk, afgjordes, och fastän jag i likhet med
Frih. Cederström var af olika lanke med Utsk:t, har jag dock
icke ansett mig böra afgifva någon särskild reservation, emedan
jag gjorde detta första gången, der mina åsigter finnas uttryckte
i Professor Ribbings reservation. Lika med Frih. Alströmer
anser jag visserligen att det 1111 framställda förslaget är temligen
oskyldigt; men då ett antagande af detsamma kunde tydas
som ett godkännande, måste jag anhålla om afslag å detsamma
samt att R. 0. Ad. målto vidhålla sitt förra beslut.
Frih. Cederström: Att mitt yrkande uppå vidblifvande
af R. 0. Ad:s, på grund af Tlr Huss' hemställan fattade beslut,
icke härrörer af någon förut fattad och uteslutande förkärlek
å min sida för just nämnda redaktion och ordalagen, finner R.
0. Ad. nogsamt deraf, att, vid öfverläggning om Utskds Betänk.
N:o 39, då besagde amendement afgafs, jag icke dermed mig
förenade, utan yrkade faslheldre på antagande af Professor Ribbings
reservation. Den skiljde sig emedlertid icke mycket från
det af Hr Huss framställda förslag, och jag kan således, utan
förebråelse för bristande följdrighet, nu, då vi äro ställda i valet
mellan endast de begge alternativerna, Utsk:ts Utlåt. N:o75och
R. 0. Ad:s vid behandling af Utlåt:t N:o 39 fattade beslut, ej
annat än sluta mig till hvad Höglofl. Ståndet för sin del omfattat
och beslutit. En befogad anmärkning är emot dess uppställning
gjord i afseende derå, att åt qvinna inrymts ett försteg
Den 19 April.
331
framför nian, beträffande kompetens lill lärarebefattning, men
jag förmodar alt olägenhet deraf skall i det praktiska undvikas
dymedelst, att bon endast i de fall, der alldeles öfvervägande
fallenhet för lärarekallet bos benne uppenharar sig, blifver hugnad
med en plats, dertill hugade och skickliga medsökande af mankön
ej lära uraktlåta att sig anmäla, och dertill de kunna förete
tillräckliga meriter.
Gr. Björnstjerna har trott sig finna någon för mycken skämtsamhet
i mitt förra anförande uti ett så vigtigt ämne, men äfven
orri så vöre, att några lekande bilder synts på ytan af mitt
betraktelsesätt framträda, vågar jag dock heligt försäkra, att
djupt allvar herrskar på bottnen af min åsyftan, att bereda qvinnans
sanna bästa; jag läflar deri upprigtig! med den ädle Grefven
och med Utsk.ts majoritet; tillika vill jag, lika med Gr.
Liljencrants, hvars varma, allvarliga och förtjenstfull framställning
nyss tillvunnit sig så rättvisa sympathier hos K. o. Ad.,
lifligt instämma i uttrycken af högaktning ocb beundran för den
vörrinadsväckande och ädla verksamhet, den i familjlifvet så
mägtigt ingripande qvinliga hälften al slägtet utöfvar på det helas
välfärd ; hvarvid qvinnan, den förädlade, högsinnade och vördade
qvinnan, vare sig i en husmoders vigtiga kall, eller i en
för hemkretsens trefnad högst värderik och af alla älskad väninnas
gagueliga egenskap, blifver föremål för en lika rättmätig
och välförtjent, som aktningsfull och innerlig tillgifvenhet. Men
för att utveckla sig i en rigtning, som ger qvinnan detta djupa
värde genom huslighet och stilla dygder, tror jag hennes uppfostran
i hemmet under en ädel moders kärleksrika vård och
inseende vara nödig; och jag kan desto mindre biträda Ekon.-  Utsk:ts pag. 4 antydda åsigt, att offentliga skolor böra vara äfven
för qvinlig ungdom tillgängliga. Väl bar jag ifrat för lärarinne-seminariers
stiftande i vårt land, men det har just afsett,
att åt husmodren i sitt hem förskaffa utväg lill att få döttrarna
undervisade af grundligt danade inhemska lärarinnor, utan
att behöfva hvarken hålla barnet i pension eller vara nödsakad,
såsom ofta hittills, att draga hit utländskor, hvilkas värde kanske
ej kan vara så säkert kändt.
Ekon.-Utsk:t har visserligen sökt förbättra sitt förra förslag
medelst att i sin text nu uppställa vissa undantag; men på
samma gång ifrar Utsk:t i sin motivering mot alla bestämda
kathegorier oell skiljegränser, sägande »ett utstakande af råmärken
skulle blifva mer eller mindre godtyckligt.» Men då äro
också Utsk:ts egna, nu uppställda skiljegränser godtyckliga. Märkligt
nög yttrar sig Utsk;t, pag. 4, sålunda: »Qvinlighet, hvilken
beror af en naturlag, lärer val ieke kunna upphäfvas genom de
lagar, samhället uppställer för qvinnans verksamhet.» Mycket
sannt; men just derföre synas dessa lagar böra stiftas i öfverensstämmelse
med, ej oberoende af denna hennes på naturlag
grundade egenskap alt vara qvinna, icke man.
Beredvilligt böra vi emellertid för qvinnan öppna den bana,
hvartill hennes anlag kunna utan förfång för hennes qvinnlig
-
332
Den 19 April.
het, egna sig; och det är utur denna synpunkt R. o. Ad. fattat
sitt beslut, sorn R. o. Ad., under fortsatt enahanda välvilligt
aktgifvande på samhällets och qvinnans förenade bästa, nu
täcktes finna skäligt vidblifva.
Gr. Liljencrants: .lag kan icke instämma med Frih.
Alströmer att [Jtskds förslag skall vinna seger i förstärkt StatsUtsk-,
i händelse l>. o. Ad. vidblifver sitt förut, fattade beslut,
och tror att Frih. Alströmer, lika litet som jag, deruti eger någon
profetisk förmåga.
[ afseende på Frih. Alströmers yttrande att förslaget i
sjelfva verket vore en obetydlighet, så hemställer jag, om en
skrifvelse lill K. M:t i den syftning lJtsk:t föreslagit, vore en
obetydlighet. Jag tycker tvärtom att en sådan skrifvelse från
R. St:r är ganska vigtig och att den innefattar en fullmakt för
K. M:t att dervid göra och låta sorn honom godt synes.
I)å jag, för min del, hoppas alt den mening jag hyser kan
komma att vinna seger i förstärkt (Ilsk., så får jag fortfarande
anhålla att R. o. Ad. ville vidblifva sitt förut fattade beslut.
Gr. Björnstjerna: Att Preste-Ståndets afslag skulle blifva
kontrapropos. i förstärkt Utsk., anser jag vara omöjligt, ty 'oteringspropos.
måste efter milt förmenande uppställas mellan
Utsk:ts förslag och R. o Ad:s beslut. I sednare fallet lår jag
fästa det Höglofl Ståndets uppmärksamhet på de inkonseqvenser,
sorn i dess beslut finnas. På samma gång R. o. Ad. t. ex.
anser att qvinna skall få blifva doktor, lörnekar man henne att
taga examen. R. o. Ad. erbjuder qvinna att blifva lärarinna
vid elementar-läroverken, men glömmer att dertill fordras filosofie
doktorsgrad, hvilken Professor Ribbing anser omöjlig för
henne att taga,, hvadan R. o. Ad. erbjuder henne något som är
fysiskt omöjligt.
Ännu mindre hållbar är den logik, Hr Olivecrona framställt.
Han säger nemligen att då man icke kan hjelpa de
308,000 qvinnorna, så vore det icke skäl att hjelpa någon, men
af det stora antalet karlar kunna ju icke heller alla blifva tjenstemän.
Gr. Liljencrants har sagt att hvarje bemödande, som
går ut på att rubba qvinnans bestämmelse, måste verka skadligt.
Jag deremot anser att bildning icke kan skada en qvinna
mera än en karl och anser således äfven att. hon dertill bör
ega lika rättighet. 1 de flesta fall erbjudes henne så få fördelar
på embetsmannabanan att hon väl icke kommer att deråt
egna sig, men hvad läkarekonsten beträffar, är det en annan
sak. Gr. Liljencrants talar äfven om huru olyckligt det skulle
vara, om qvinnan fick lära sig något, men dervid kan jag icke
låta bli alt länka på det katolska presterskapet, som anser det
sorn en olycka att menskligheten läser den Heliga Skrift.
Då jag således vågar påstå att Gtsk:ts förslag i grunden
är rigtigt och tillämpligt, vågar jag fortfarande anhålla om propos.
på detta förslag.
Deu 19 April.
333
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats, dels att
IL o. Ad., med frånträdande af sitt förut fattade beslut, skulle
bifalla Utsk:ts förevarande förslag, och dels att R. o. Ad. måtte
vidblifva det förra beslutet och afslå förslaget; framställde Hr
Gr. o. Landtm, lörst propos. på frånträdande al det förra beslutet
och antagande af Utsk:ts förslag, hvarvid svarades många
nej jemte åtskilliga ja, och sedermera propos. på det förut fattade
beslutets vidblifvande och alslag å meranämnde förslag,
då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr. Björnstjerna begärde votering.
Upplästes och godkändes följande voteringspropos.:
»Den som vill, att R. o. Ad., med frånträdande al förut
fattadt beslut, skall bifalla Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts i Utlåtit
N:o 75 framställda förslag i fråga om utvidgande af qvin
nans
medborgerliga rättigheter, röstar
Ja;
Den del ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. detta förslag och vidblifver
sitt förut i frågan fattade beslut.»
Sedermera företogs voteringen och belunnos vid dess slut
rösterna hafva utlällil sålunda:
Ja — 14.
Nej — 65.
Föredrogs ånyo Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- o.
Ekon.-Utsk:ts den 26 och 28 sistl. Mars bordlagde Betänk. N:o
5, i ani. af väckta motioner om skjntsbesvärets ordnande och
öfvertagande al Staten, m. m.
Hr Wolffelt, Maurit/, Constantin: Då man genom
ett bifall till de tre första punkterna binder sig såväl med afseende
å besluten som motiveringen vid de derefter följande,
får jag hos Hr Gr:n och Landtm:» anhålla om propos. derå,
att föredragningen af förevarande Betänk, må ske sålunda, att
de sista punkterna lörst företagas till afgörande, och, sedan beslut
deröfver blifvit fattade, de i Betänk:t främst ställda punkter
må i ordning till behandling förekomma.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Jag anhåller
att få förena mig uti det förslag, med afseende å föredragningen
af detta Betänk., son) blifvit af den siste talaren framstäldt.
334
Den 19 April.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Sorn det är mig
omöjligt att veta, i livad mån det af Hr Wolffelt föreslagna
föredragningssätt kan inverka på besluts fattande med afseende
å nu föreliggande Betänk., kan jag i detta ögonblick hvarken
rösta för eller emot nämnda förslag, .lag tager emedlertid för
afgjordt, att de af R. o. Ad:s ledamöter, som ämna taga del
uti diskussionen angående detta Betänk., besinna, i hvad mån
den ena punkten kan slå i sammanhang med, eller utöfva inflytande
på den andra, och det står derför de båda föregående
talarne öppet att fästa B. o. Ad:s uppmärksamhet på, i hvad
mån ett sådant förhållande de olika punkterna emellan eger
rum. Jag tror således, att det vid föredragningen är skäl att
följa den ordning, hvaruti punkterne äro i Betänk:t uppställde.
Frih. Sprengtporten: Jag anhåller att få fästa Gr. Lil
jencrants’
uppmärksamhet derpå, att de punkter, hvilka enligt
Hr Wolffelts förslag skulle först föredragas, innefatta sjelfva
lagförslaget, då deremot de öfriga punkterna innehålla endast
afstyrkanden af i ämnet väckta motioner. Uti de första punkterna
hafva emedlertid influtit åtskilliga motiver, hvilka icke
slå i öfverensstämmelse med sjelfva lagförslaget, ej heller med
de åsigter, sorn af R. St:r vid sednaste riksdag i denna fråga
uttalades, ehuru Utsk:t kommit till samma slut, som R. St:r
vid nämnda riksdag lade till grund för sin skrifvelse till K.
M:t. Detta är anledningen, hvarför jag anhåller om bifall till
det af Hr Wolffelt med afseende å föredragningen framställda
förslag.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Då Hr Wolffelt fram
ställde
sitt förslag, kunde jag icke rätt fatta, hvad hans mening
egentligen var. Han yrkade nemligen, att man, med förbigående
af de första punkterna, skulle främst till behandling företaga
de sednare; men hvilka de sednare punkterna äro, omnämnde
lian icke. Frih. Sprengtporten har emedlertid i detta
hänseende upplyst, att de sednare punkterne äro de, som innefatta
det af Utsk:t framställda lagförslag. Då emedlertid de
första punkterna och Utsk:ts dervid fogade motivering innebära
grundsatser, hvilka i denna fråga äro af högsta vigt, anser
jag dessa punkter böra först till behandling förekomma;
hvarför jag anhåller, att punkterne måtte föredragas uti den
ordning, hvaruti de äro i Betänk:t uppställda.
Hr von Koch, Nils Samuel: l’å sätt Frih. Sprengtpor
ten
redan upplyst, innefatta Utsk:ts hemställanden å sidan 11
och 12 endast afstyrkanden af väckta motioner, då deremot å
sid. 13 förekommer Utsk:ts egentliga tillstyrkande. Lika med
Hr Wolffelt anser jag, alt det skulle lända till största reda,
om man först företoge till afgörande den å sid. 13 gjorda hemställan,
synnerligast derför att man genom att förut fatta beslut
i de första punkterna skulle binda sina händer med afse
-
Den 19 April.
335
ende å de sednare. Jag får derför förena mig uti det förslag
med afseende å föredragningen, som blifvit af Hr Wolffelt
framstäldt.
Frill, af Ugglas, Gustaf: Ehuru jag för min del kom
mer
att biträda det beslut, hvaruti Utsk:t i första punkten af
förevarande Betänk, stannat, måste jag dock ur principiel synpunkt
motsätta mig det af Hr Wolffelt föreslagna föredragningssätt.
Första punkten innehåller nemligen ett svar på det allmänna
förslaget, att skjutsbesväret måtte helt och hållet skiljas
från jorden och ölvertagas al Slaten. Innan denna punkt
är afgjord, torde det icke vara lämpligt att öfvergå till de delar
af Betänk:t, hvilka innehålla förslag lill förändringar i nu gällande
förhållanden Om nemligen R. o. Ad. skulle ogilla Utsk:ts
hemställan i första punkten, så föranledes deraf en återremiss,
hvilket kan hafva till följd, att den sednare punkten
kommer att helt och hållet förfalla. Om återigen R. o. Ad.
gillar Utsk:ts förslag i sednare punkten, har man i och med
detsamma afskurit möjligheten att pröfva den första. Jag anser
det således nödvändigt, att första punkten först förekommer
till behandling; hvadan jag anhåller, att den ordning, hvari
punkterna blifvit af Utsk:t uppställde, måtte vid föredragningen
följas.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: (Yttrandet, som blifvit
talaren tillstäldt för justering, har sedermera icke af honom
återlemnats).
Gr. Liljencrants: Med den kännedom, jag eger, angå
ende
de Hrr:s åsigter, hvilka först yttrat sig, kan jag icke
fatta, hvarför dessa Hrr vilja behandla frågan på ett bakvändt
sätt. Jag vet nemligen, att dessa Hrr påyrka skjutsbesvärets
skiljande från jorden och öfvertagande af Staten. Angående
denna fråga, har Utsk:t yttrat sig i första punkten af Betänk:t,
och jag kan icke finna annat, än alt det bör ligga i dessa Hrr:s
intresse att få först yttra sig rörande denna angelägenhet.
För min del lår jag fortfarande anhålla, alt föredragningen
måtte ske i den ordning, som blifvit af Utsk:t följd.
Hr Wolffelt: Jag ber om ursäkt, alt jag, första gången
jag hade ordet, icke mera positivt framställde mitt yrkande.
Min önskan var, att föredragningen skulle börjas med Utsk:ts
hemställanden å sid. 13. Då emedlertid det af mig framställda
förslag mött så mycket motstånd, oell det icke torde vara skäl
att till det yttersta vidhålla en önskan, som icke är delad, vill
jag icke längre motsätta mig det föredragningssätt, som Ståndets
fleste ledamöter synas löredraga, utan afstår från mitt
gjorda yrkande.
Frih. Sprengtporten: Ehuru jag (inner det besynner
ligt,
att Utsk:t uti sitt Betänk, före den första punkten låtit in
-
336
Ben 19 April.
ilyta den motivering, som egentligen icke med denna punkt
eger sammanhang, får jag dock erinra derom, alt alla vägar
bära till Rom, och då det, på det hela taget, kan vara likgiltigt
i hvilken ordning (öredragningen sker, vill jag icke längre motsätta
mig, att den af Utsk:t föreslagna ordning må vid föredragningen
iakttagas.
Hr von Koch: Då Hr Wolffelt och Frih. Sprengtporten
alstått från de yrkanden, som med afseende å föredragningen
blifvit af dem framställde, vill icke heller jag vidhålla min i
enahanda syftning gjorda anhållan, utan alslår derifrån.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att i afseende å sättet för det ifrågav:de
Betänk:ts föredragning endast blifvit yrkadt, att detsamma måtte
punktvis företagas till afgörande, med iakttagande af den ordning,
hvari punkterna i Betänk:t finnas upptagne; och hemställde
Hr Gr. o Landtm., huruvida It. o. Ad. härtill ville
lemna bifall.
Ropades ja.
Till följd häraf förekom nu Utsk:ts å sid. 11 gjorda hem»
ställan.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin, anförde skriftligen:
Jag har dragit mycket i betänkande huruvida jag skulle
deltaga i denna diskussion eller ej, icke derför att icke ämnets
vigt synes mig stor, utan derför att jag vore oviss om under
nuvarande förhållanden skjutsfrågans lösning ändamålsenligt kan
vinnas. Representationen, som vid hvarje riksdag sedan lång
tid tillbaka behandlat den och stundom erkänt det principielt
riktiga i skjutsningsbesvärets öfvertagaude af Staten, har likväl
aldrig velat ingå på verkställandet af detta öivertagande, hvilket
ifrigast blifvit yrkadt af Bonde-Ståndet; — men då de Heste af
de tre andra Stånden till en del resa på det förras bekostnad,
kan man finna förklaringen härtill. — Regeringen, som med ett
frihandelssystem quand méme och genom att utsätta idkarne af
vår modernäring för täflan med verldens alla länder, under det
näringen tryckes af skatter, serviluter och onera af mångfaldigt
slag, hade, som (nig synes, handlat både klokare och för näringens
bestånd oell förkofran bättre, om den, innan täflan öppnades,
sökt medverka till borttagande af de onera, som tyngst
och skadligast inverka på jordbruket, och bland dessa intager
utan tvifvel skjutsskyldigheten främsta rummet. Så har emellertid
icke skett — och mycket bopp att Regeringen nu skulle
göra det, finues icke heller. Ehuru jag således icke kan hysa
snart sagdt något hopp att vid denna riksdag få skjutsfrågan
löst
Den 19 April.
337
löst på det enda sätt, sorn kan tillfredsställa mig och den skjutsande
jordbrukande befolkningen, vill jag dock yttra några ord.
Man framhåller ständigt att det vore en skänk åt jordbrukarne,
örn detta dem åliggande skjutsningsbesvär öfvertoges af
Staten; men, Mine Hrr, så är det ej. Beträffande det ekonomiska
i denna fråga, bar det alltid såsom grundsats varit erkändt,
att skjutsersättningen borde af den resande bekostas. Genom
att fixera legan genom kongl, författningar har denna kommit i
ett missförhållande till den kostnad, sorn resandes lörtskalfande
medförde; under lång tid inträffade, hvad som ännu flerstädes
eger rum, att den resande åkte för allt för bdligt pris. Så länge
man icke vill medgifva att entreprenader skola upprättas mot
skjutslega till det belopp som erfordras, utan anser som en
civilisationens fordran att trafiken inom landet ej allenast göres
möjlig, utan äfven billig, så kan väl ingen bestrida att denna
civilisationens fordran är Statens ändamål att främja, och att
det offer, som härför fordras och hvilket är en skan k, icke till
de skjutsande utan till de resande, äfven måste af Staten lemnäs.
Att en klass af yrken skall ensamt bära tungan för hvad
Staten i sin helhet obestridligen bör bära, kan ej vara rättvist,
ej gagnande.
Man säger att om än skjutsskyldigheten icke är ett jordbruket
genom formligt beslut åliggande onus, så har den dock
en 600-årig häfd för sig. Detta är ett fullkomligt misstag. Den
som detta tror, hänvisar jag till den utredning af dessa förhållanden,
som Ekon.-Utsk:t lemnade vid 1856—58 årens riksdag.
Med den 600-åriga häfden förhåller det sig emellertid så,
att ända ifrån Magnus Ladulås’ tid intill Garl den niondes, regeringen
sökte att beveka bönderna till att jemte gästgifvarne
eller tavernarne hjelpa de resande fort, men utan att detta någonsin
biet dem ålagdt såsom positiv skyldighet. En förordning
af år 1491 visar huru uppfattningen häraf förekom på den tiden.
Der står, »att ingen, hvarken andlig eller verldslig, fattig
eller rik, skulle emot vanlig ersättning undandraga sig att vägfarande
herbergera och förhjelpa.» Häraf kan man ej söka häfd
att skjutsskyldigheten är ett den oprivilegierade jorden ensamt
åliggande onus. I konung Johan den tredjes patent af den 1
September 1584 stadgades att adeln och statens tjenare, då de
i rikets ärenden foro, skulle vara berättigade alt af gästgifvaren
erhålla skjuts mot viss lega och derför förses med ett »besynnerligt
vartecken», men den som icke egde något sådant uppvisa,
fick komma öfverens med gästgifvaren om lega, hvarom icke
»så må den gå till fots, som sjelf icke häst häfver.» Konung
Carl den nionde tillkommer den tvetydiga äran att först hafva
befallt att enskilde resande skulle erhålla skjuts mot viss lega;
men kort derefter 1615 förklarade hans son Gustaf Adolf, att
resande i enskilde ärenden icke ovilkorligen vore berättigade
till skjuts, utan finge derom »förlikas med tavernarne det bästa
de vele!» Först genom gästgifveriordningen af den 1 Oktober
H. IV. 22
338
Den 19 April.
1649, då grunden lades för reservskjutsen, skall man, ehuru ej
heller då fullständigt, räkna skjutsens häfd — vi hafva då denna
häfd ej mer än 200-åris, men äfven under den närmast derefter
följande tid, eller intill 1734, så hemödar sig Staten
att genom upprättade gästgifverier söka befordra resande, och
då flera hästar fordrades än hvad från dessa gästgifverier kunde
erhållas, så skulle de närmast boende bönderna »sina hästar
släppa till för så mycket penningar som skjutsförordningen förmår
och gästgifvaren eljest norde bekomma.» — Det visar sig
således, att den egentliga häfden för den oprivilegierade jordens
skjutsskyldighet hopkrymper betydligt i afseende å tiden.
Men, Mine fli r! om än en häfd kan åberopas, så frågar jag,
om tungan af detta onus under nuvarande tid kan jemlöras med
tungan deraf i början af 17:de århundradet; betänkom tillväxten
af de resandes antal, postbefordringen, tidningshefordringen,
tjenstemäns resor rn m., och på samma gång som tungan
af nämnde onus ständigt tillväxt, har betalningen derför, som enligt
grundsats och äfven enligt häfdens vittnesbörd bort vara
skälig, stätt i ett motsatt förhållande. Kan man vilja ur rättvisans,
ur billighetens synpunkt, låta detta längre lortfara, då
man hör jordbrukarens klagomål (ifver detta odrägliga onus, —
klagomål, hvilka gå tillhaka i tiden lika långt som medeltidsanda
och medeltidsbegrepp varit rådande i vårt land vid behandlingen
af denna klass af landets invånare, om hvars insigt
om sina statsborgerliga rättigheter numera ingen tvekan finnes —
och hvilken insigt nödvändigt kräfver att förr eller senare resandes
fortkomst, som utgör ett statens åliggande, äfven af Staten
ombesörjes och icke längre tynger uteslutande på denna
samhällsklass.
Genom kongl, förordningen af år 1844 om entreprenaders
upprättande och genom jernvägars, postdiligensers m. (1. inrättningars
införande på senare tider i Sverige har en stor omhvälfning
i skjutsens tunga åstadkommits, visserligen på många
ställen ökande densamma, men till än större del till lindring
deraf; men just den minskning i erforderligt hästantal för resandes
fortkomst, som genom nämnda kommunikationsmedels
bringande till stånd egt och fortfarande kommer att ega rum,
mildrar ock de svårigheter, som förefinnes för möjligheten af
den ändring som begäres, eller skjutsbesvärets öfvertagande af
Staten. — Jag är icke i tillfälle, i anseende till att senaste femårsberättelserna
ännu icke blifvit aflemnade, att kunna lemna
någon beräkning öfver det hästantal, som på sednare åren utgått
till skjuts åt resande, men genom en jemförelse mellan det
hästantal, som utgick 1855 och det som utgick 1860, då jernvägar
och postdiligenser ännu voro till blott nnga del öppnade
för trafik, kan man sluta sig till hvad nu är. Ar 1855 utgjorde,
enligt skjutskomiléns betänkande, det utgångna antalet skjutshästar
1,373,556 stycken; år 1860 var det minskadt till 716,119
eller en minskning af 657,437 på fem år. I de 16 län, från
Den 19 April.
339
hvilka fullständiga årsberättelser i detta hänseende inkommit,
visar sig att inom dessa 16 Ian utgingo:
1856
850,734 stycken hästar,
1857
812,406 » »
1858
483,870 » »
1859
455,677 » »
1860
453,530 » »
Man finnér här ungefär samma proportion i minskning,
som vid den ofvanstående för hela riket, och hör deraf med säkerhet
kunna sluta att det nu utgående hästantalet knappast
uppgår till hälften mot det. för 1860, då man tager i betraktande
den sträcka jernvägar, som sedan 1860 blifvit för trafiken
öppnade, och än mer när nu påbörjade Nordvestra, Upsala- och
Norrköpingsbanorna blifva lärdiga.
En märklig och hastig minskning egde rum från 1857 till
1858 eller på ett år från 812,406 till 483,879 styeken utgående
skjutshästar. Denna minskning liar sin förklaringsgrund i
den förhöjningen i skjutslegan, som genom kongl, förordningen
af den 15 Dec. 1857 egde runi. — Skulle nu skjutslegan, på
sätt Utsk:t föreslagit, vid entreprenaders upprättande höjas till
1: 50 å 1: 20 pr mi], som något så när motsvarar hvad kostnaden
för den enskilda jordbrukaren skulle vara, orri denne bestrede
skjutsen, så kan man vara förvissad att det utgående
hästantalet för befordrande af resande skulle än ytterligare
minskas.
Under sådana förhållanden ligger det ingen orimlighet uti
att begära det Staten skall öfvertaga skyldigheten af resandes
fortkomst, synnerligast om man, med godkännande af denna
Statens skyldighet, lemnar vederbörande någon tid för dess utförande.
Man ansåg redan, då skjutslegan höjdes till resp. 1: 20 å
1 rdr pr mil, att Statens ersättning åt dess tjenstemän i och för
deras resor likasom den ersättning, hvilken den enskilde hade
att godtgöra dem, när de för dennes räkning färdades med skjuts,
skulle blifva alltför betungande, och måhända skall man finna
detta förhållande än betänkligare, om legan ytterligare höjes;
men dessa svårigheter, om de än medgifvas, kunna icke vara
al den art att de böra förhindra skjutsfrågans ändamålsenliga
lösning. Hvad statens tjenstemäns reseersättning beträffar, så är
resereglemente! i sednare tider lörändradt derhän, att betydlig
minskning i reseräkningarnas valör hädanefter kommer att ega
rum och ersättningsbeloppen sålunda att minskas.
Att den förhöjda legan skulle verka hämmande för trafiken
är visserligen en sanning, men för att bedöma vidden af denna
olägenhet, bör man se till huru härmed förhåller sig i andra
civiliserade länder, och hvartill beloppet af skjutslegan inom desamma
stiger. Man finner då af skjutskomiténs betänkande,
att per Svensk mil är legan för en bäst med entreprenad t, ex.
hos vårt brödrafolk, Norrmännen, 1:90 för städerna och I: 62
för landet. I Danmark, Hannover, Frankrike och Preussen är
340
Den 10 April.
legan äfven högre än i Sverige — blott inom Finland och Ryssland
är legan lägre än hos oss.
Man kan med temlig säkerhet sluta, att, om skjutslegan
blifver höjd och skjutsningsrätten mera fri, ej allenast entreprenader
med lätthet skola kunna upprättas, utan äfven att enskilda
diligenser och forvagnar skola erbjuda den resande tillfälle
att komma fort och allt mera lemna rum för en täflan,
som för den resande kommer att erbjuda en ökad hastighet
och en ökad beqvämlighet, hvilka under nuvarande förhållanden
ej stå att vinna.
Af hvad jag anfört, vill jag sluta dertill att svårigheten för
Staten att öfvertaga skutsskyldigheten eller resandes förskaffande,
i verkligheten icke möter på långt när de stora hinder,
som man vid första betraktandet kan föreställa sig. Att svårigheter
skola möta, må erkännas, men om någon tid för reformens
genomförande medgifves, behöfver man ej vara sangvinisk
för att hoppas att de, med någon energi å de verkställandes sida,
skola kunna öfvervinnas.
Den nådegåfva eller almosa Utsk:t föreslår att till lindrande
af vissa skjutsande hemmans tunga lemna, är i principielt hänseende
ej mycket att tacka för. Det är ett ofler af Staten, som
är utan ändamål och som ej leder till reformens slutliga genomförande
eller till skjutsfrågans lösning. Den är ett palliativ,
skadligt till sin princip och intet betydande i sin tillämpning.
Att ordna skutsningsskyldigheten länsvis eller genom landstingen
blir aldrig fullt tillfredsställande; man kan visst derigenom
komma till en jernnare fördelning af dess kostnad, men härvid
kommer man i kollision med principer, som äro ytterst ömtåliga
att beröra, såsom t. ex. vidden af de hemmans skyldigheter
att deltaga i ifrågavarande kostnad, hvilka aldrig sedan århundraden
delat detta onus — andra att förtiga.
De ledamöter af detta hus, hvilka, liksom jag, ega skjutsskvldig
jord, känna nogsamt tungan af nu berörda onus. Det är
i allmänhet mindre den kostnad det medför eller de utgifter det
kräfver, än fastmera känslan af det förödmjukande, det förnedrande
i denna personella servitut, som kräfver rättelse, och som
aldrig lägger sig till hvila förr än denna rättelse är vunnen.
Hvad inverkan skjutsskyldigheten har i moraliskt hänseende,
huru den leder de skjutsande till samqväm, under deras
väntan på skjutsen, samqväm, som ofta föranleda liderlighet och
dryckenskap, är i tal och tryck så mycket framhållet, att jag
derom ej behöfver orda.
Skjutskyldighetens skadlighet i statsekonomiskt hänseende
är lika behjertansvärd. Tvånget att för utgörande af detta onus
hålla hästar, tvingar för underhållet af dessa dyra och dyrfödda
kreatur att med dem något på mellantiderna förtjena. Till denna
förtjenst uppsökes då antingen foror, som draga fodret och
spillningen från hemmanet, eller ock skjutsa. Häraf kan man
finna skälet till önskan hos vissa orters hemmansegare, att ej
entreprenader må upprättas, men låt dem slippa hålla hästar,
Den 19 April.
341
låt dem använda oxar till hemmanets bruk och skötsel och ej
utmagra sin jord eller förstöra sig sjelfva och sin tid med att
ligga på landsvägarne med sina dragare, skola snart de goda
följderna deraf visa sig, och sällan, örn någonsin, får man höra en
bonde, som en gång kommit ifrån skjutsonuset, vilja vända tillbaka
till detsamma.
Genom den hvarje resande tillkommande rättighet att genast
bekomma bäst, motarbetas ock diligensers införande; här
måste, snart sagdt, för hvarje resande utgå en häst och en karl.
Ser man huru i utlandet postdiligenserna med en karl och 3 å 4 hästar
fors'a 5, 6 å 7 resande och än mer de s. k, Stellwagen,
der en karl och 3 å 4 hästar skjutsa ända till 10 resande, kan
man finna huru genom ett ändamålsenligt ordnande af skjutsförhållandet
man kan spara både arbete och tid, äfven i detta fall.
Den enda fullt tillfredsställande lösning af denna för vårt
land och för vårt jordbruk så vigtiga fråga blir endast den, som
föreslogs af förliden riksdags sammansatta lltsk. — eller att betrakta
resandes fortkomst som ett Statens ändamål, hvilket ock
af Staten ensamt bör upprätthållas. — För vinnande af detta
mål får jag vördsamt anhålla om återremiss af Betänk:t.
Hr von Koch, Nils Samuel: Enär jag vid flera före
gående
riksdagar yttrat mina åsigter i detta ämne, torde min
ställning till den förevarande frågan ej vara R. o. A. obekant.
Lika med den siste talaren anser jag, att skjutsbördan bör lyftas
ifrån jordbruket; men jag är af olika tankar med honom,
rörande bästa sättet att komma till detta mål. Jag får nemi.
bekänna, att jag tillhör deras antal, hvilka, när de hafva målet
klart för sig, endast försigtigt och med måttliga steg framgå
deremot, synnerligast när det är aflägset och stora hinder möta
för dess uppnående. Vid föregående riksdagar har jag erfarit,
att det är omöjligt att åtminstone inom detta hus åstadkomma
en majoritet för ett beslut i det af den siste talaren påpekade
syfte, nemligen skjutsbestyrets omedelbara öfvertagande af Staten.
Jag har äfven tvekat, huruvida en så genomgripande förändring
nu vore lämplig, emedan jag fruktat, att tillräckliga medel
dertill icke lätt skulle kunna beredas, ehuru jag medger,
att förhållanden på sednare tider inträdt, hvilka vållat, att kostnaderna
nu ej behöfva blifva så afskräckande som tillförene.
Till hvilket belopp kostnaderna komme att stiga, är svårt att
på förband beräkna; men till undvikande af en allt för hastig
öfvergång finner jag det lämpligast, att nu taga sin tillflykt till
ett förmedlande förslag. Uti min motion har jag antydt, att
jag anser det rätta vara, att de resande sjelfva betala skjutsen,
en princip, hvars riktighet och tillämplighet vid sista riksdagen
erkändes endast med afseende å ny skjutsinrättning å farväg,
äfvensom vid jernvägs- eller kanalstation. Min väsendtligaste
anmärkning emot Utsk:ts Betänk, är, att denna princip der synes
vara alldeles underkänd; ehuru jag visserligen icke tror, att
detta varit Utsk:ts mening. Men om det förevarande Betänk:t
342
Den 19 April.
antoges oförändradt med den lydelse, LJlsk:t deråt gifvit, fruktar
jag, att den nämnda principen ej ens vid de nya skjutsombytena
kominer att hädanefter tillämpas. Jag vill derföre redogöra
för, huru jag tänkt mig, att denna brist lämpligast skulle
kunna alhjelpas, en brist, hvilken, enligt hvad jag förmodar, härrör
endast af ett förbiseende från Utsk:ts sida. Enligt hvad
jag hört, skall det förevarande Betänk:t hafva blifvit af två
Stånd bifallet och af det tredje återremitteradt. Jag anhåller
emellertid att af flr Gr. o. Landtm, erhålla upplysning, huruvida
från Med-Stånden något protokollsutdrag ankommit, hvaraf
kan inhemtas, huru dermed sig förhåller.
I ani. häraf tillkännagaf undertecknad, att förevarande Betänk.
blifvit i dess helhet bifallet al Preste- och Borgare-Stånden,
men återremitteradt af Bonde-Ståndet.
Hr von Koch: Vid det förhållande att Betänk:t är af
två Stånd bifallet, fruktar jag, att en återremiss icke skulle
leda till ett af mig önskvärdt resultat. Jag tror nemligen,
att då Utsk:t finner sin åsigt biträdd af två Stånd,
skall det lägga de öfriga Ståndens mening åsido och ånyo framlägga
sitt förslag oförändradt. Då man således med säkerhet
kan antaga, att en återremiss icke skulle leda till någon önskvärd
åtgärd, så vida man icke vore fullkomligt öfverens om den
rigtning, hvari en förändring borde vidtagas, tror jag det vore
lyckligast, om man nu kunde förena sig om ett förmedlingsförslag,
hvars antagande vid denna riksdag torde vara så mycket
mer af behofvet påkalladt, som man nu för något så när drägligt
pris kan få, hvad man längre fram sannolikt kommer att
få betala vida dyrare.
Uti första mom:t å sidan 13 tillstyrker Utsk:t: »att R. St:r
måtte hos K. M:t i underdånighet anhålla, att K. M:t måtte
täckas å alla skjutsstallen i riket, nemligen der, hvarest entreprenader
ej äro inrättade, så snart omständigheterna det medgifva,
samt å de öfriga, der entreprenader nu finnas, i den mån
de derom ingångna kontrakter tilländagå, låta, så vidt öfverenskommelse
derom kan träffas, inrätta entreprenader, med rättighet
för entreprenörerne att uppbära en skjutslega af högst 1 rdr
50 öre i stad och 1 rdr 20 öre på landet, hvilken skjutslegas belopp
borde genom entreprenadauktionerbestämmas.» Den väsendtligaste
anmärkning jag har att göra emot detta mom. är, såsom jag förut
antydt, att det är affattadt i så allmänna ordalag, att det innefattar
alla nya skjutsombyten, till och med sådana, som blifvit efter sednaste
riksdag inrättade. För att förekomma detta, har jag tänkt, att
man till den förevarande punkten skulle under litt. c foga ett tilllägg
af följande innehåll: »att härigenom icke åsyftas någon ändring
uti hvad R. St:r i underd. skifvelse den 2 Dec. 18(53 yttrat, angående
sättet för skjutslegans bestämmande vid ny skjutsinrättning
å farväg samt vid jernvägs- eller kanalstation.» Andamålet
med detta tillägg är endast att tydligen förklara, att menin
-
Den 19 April.
343
gen med förevarande mom. icke är att upphäfva den princip,
sorn blifvit af K. M:t och R. St:r godkänd. I öfrigt har jag emot
förevarande mom. a ingen annan anmärkning att framställa, än
att jag i öfverensstämmelse med den åsigt, jag uti min motion
framställt, yrkar, att skjutslegan vid de gamla gästgifvaregårdarna
så väl i stad som på landet måtte bestämmas till högst
1 rdr 50 öre per mil. Jag tror och hoppas visserligen, att man
på många ställen skall lyckas åvägabringa entreprenad under den
nämnda summan; men om man erhåller rättighet att bestämma
afgiften ända till I rdr 50 öre per mil, skall det sannolikt endast
blifva på högst få ställen, som entreprenad ej kan åstadkommas;
och endast på dessa få ställen blifver då Statens mellankomst
nödvändig. Jag kan icke finna någon rimlig anledning
hvarför man i städerna skulle vara berättigad till högre skjutslega
än på landet, och jag måste derför yrka lik biet i detta afseende
öfver hela riket. Till följd häraf skulle jag önska, att
man, till åstadkommande af ett generelt maximum i afseende å
skjutslegan, ur mom:t a borttoge orden »i stad och 1 rdr 20
öre på landet.»
Uti inom:t b har Utsk:t tillstyrkt: »att R. St:r hos K.
M:t anmäla, att, der entreprenader icke mot åtnjutande af
ofvannämnda högsta skjutslega kunna åstadkommas, utan vederbörande
skjutslag nödgas för skjutsbestyrets fullgörande medelst
entreprenad lemna särskildt bidrag, skjutslagen då må, eldigt
de grunder K. M:t i sitt nådiga Cirkulär den 24 Januari 1865
stadgat, af statsmedel undfå ersättningsbidrag för hvad de till
skjutsens bestridande på sådant sätt nödgas utgifva.» Emot
Utsk:ts förslag i detta mom. nödgas jag opponera mig. Vid
sednaste riksdag väcktes (lere motioner i syftning att erhålla
anslag, för att dymedelst lätta skjutsningsbesväret för dem, som
dermed voro mest betungade; och man lyckades åvägabringa
ett R. St:rs beslut, på grund hvaraf ett reservationsanslag
af 100,000 rdr ställdes till Iv. Mits disposition, lör att användas
till lättnad för skjutsningstungan i de lall, der densamma
genom entreprenad bestredes eller befunnes särdeles tryckande,
Jag protesterade då mot detta beslut, emedan jag ansåg, att
man derigenom aflägsnade sig från målet i stället för att komma
det närmare. Också har det visat sig, att vi genom nämnda
anslag ej skridit ett tuppfjät framåt. Uti min förevarande motion
har jag föreslagit att R. St:r, till betäckande af statsverkets
andel i kostnaden för skjutsningsbestyrets ordnande medelst entreprenad,
måtte anvisa ett årligt förslagsanslag af 200,000 rdr
att under fyra år utgå. Härigenom skulle man enligt min tanke
närma sig målet och få den princip erkänd, att Staten bör öfvertaga
skjutsningsbestyret. Härförutan har äfven en motionär
i Bonde-Ståndet, Jonas Andersson från Ostergötlands län, begärt
anslag, på det nämnde bestyr helt och hållet måtte skiljas från
jordbruket. Han vill således på en gång taga steget fullt ut;
jag deremot vill nalkas målet mera sakta och försigtigt, men
båda verka vi i enahanda rigtning. För min del anser jag emed
-
344
Den 19 April.
lertid det under närvarande förhållanden vara lämpligast att gå
en medelväg, hvilket kan ske, om man följer de grunder, som
i min motion finnas omnämnda.
Gr. Liljencrants: Med anledning af den anmärkning,
som blifvit här framställd, att det endast vöre den oprivilegierade
jorden, som vore underkastad skjutsningsbesväret, får jag
erinra derom, att det endast är det s. k. ypperliga fräIset, d.
v. s. säterier samt rå- oell rörshemman, som äro från nämnda
besvär frikallade, men att deremot det allmänna frälset i likhet
med all annan jord är detsamma underkastadt.
Jag tror, att om de talare, hvilka hittills yttrat sig i frågan,
hade den erfarenhet uti hithörande angelägenheter, som
jag på grund af min embetsställning förvärfvat, så skulle de
för visso icke med sådan ifver söka genomdrifva de åtgärder,
som af åtskilliga motionärer blifvit föreslagne i syftning, att
skjutsbesväret skulle skiljas från jordbruket och öfvertagas af
Staten. För den händelse dessa motionärers mening är, att
ifrågavarande besvär skulle skiljas från jorden, dock sålunda, att
de resande sjelfva skola betala skjutsens fulla värde, så är det
klart, att någon egentligen förökad kostnad ej kommer att
drabba Staten. Men huruvida en dylik åtgärd kan anses lämplig
i ett civiliseradt land, det är en annan fråga. Ar åter de
ras
mening, att Staten skall öfvertaga skjutsningsbesväret uti
dess helhet och bestrida alla dermed förenade kostnader, så
får jag säga, att ett mera opraktiskt yrkande svårligen kan
framställas. Hvar och en, som har någon erfarenhet uti hithörande
angelägenheter, inser nemligen, att i sådant fall entreprenadalgifterna
svårligen skulle kunna beräknas. Om kostnaderna
skulle drabba Staten, så skulle sannolikt flere entreprenörer
slå sig tillsammans för att dela rofvet, och ingen gräns
skulle finnas för deras pretentioner. 1 öfrigt skulle en dylik
förändring, enligt min tanke, ej medföra någon synnerlig fördel
för jordbruket. Jag är sjelf jordbrukare och betalar ganska
dryga algifter till den allmoge, som åt mig besörjer skjutsen;
men jag får upprigtig! bekänna, att jag ej har lust att på andra
medborgare vältra ett åliggande, hvilket, ehuru det icke
egentligen är att betrakta som en grundskatt, dock genom häfd
blifvit ett onus, som häftar vid jorden; hvadan jag, när jag
köper ett hemman, vet att ett sådant besvär vidlåder detsamma
och således måste ställa mina förhållanden derefter. Jag
är dessutom öfvertvgad, att om ifrågavarande åtgärd vidtoges,
så skulle jordbrukaren på sin debetsedel få vidkännas lika stora
afgifter, som skjutsen i närvarande stund kostar honom, och
dessa kostnader uppgå nu flerestädes till så ringa belopp, att
man sannerligen kan kalla skjutsningsbesväret en jemförelsevis
obetydlig tunga. Exempelvis vill jag nämna, att uti det mig
anförtrodda län uppgå i allmänhet dessa kostnader för ett helt
mantal till icke mer än 5 ä 6 rdr.
Den 19 April.
345
Det kan icke annat än förundra mig, att den talare, som
i frågan fdrst hade ordet, gjorde sig mödan att bevisa, att
skjutsningsbesväret på de sednare åren betydligt förminskats,
på grund hvaraf han ansåg, att detta besvär så mycket snarare
horde öfvertagas af Staten. Jag är af en motsatt åsigt
och finnér, att just derför att skjutsningsbesväret årligen förminskas
och tyngden deraf således ständigt hör för jordbruket
blifva lindringare, bör någon öfvergång i detta hänseende tili
Staten ej ega rum. Talaren har vidare omnämnt de nådegåfvor
eller allmosor, som Utsk:l föreslagit till lindrande af detta
besvär för dem, som vore dermed mest betungade, samt påstått,
att dessa nådegåfvor ej till något gagnade, utan att man
skrattade deråt. Om så verkligen är förhållandet, så måtte
detta skratt vara ett glädjeskratt, ty om de, som äro af skjutsbestvret
mest betungade, erhålla bidrag, uppgående till hälften
af det belopp, de för skjutsens upprätthållande erlägga, så tror
jag sannerligen ej, att, de äro missbelåtne. Samme talare har
såsom en brist uti Utsk:ts Betänk, anfört, att det beröfvade
de nya skjuts-stationerna den rättighet att kunna sätta skjutslega
ri öfver det för entreprenörer i allmänhet stadgade belopp,
som medgifves uti ett Kongl. Bref af 18(55. Dermed förhåller
sig emedlertid så, att endast för den händelse de nya skjutsinrätlningarne
icke kunde åstadkommas utan de gamla skjutslagens
ytterligare betungande, Konungens Befh:de erhöll rättighet
att efter entreprenad-auktion för en tid af högst två år
öfverlemna skjutsningsskyldigheten till den, som erbjöd de billigaste
vilkoren, samt att de resande vid dylika skjuts-stationer
vore skyldiga erlägga den vid entreprenad-auktion bestämda
skjutslega, äfven om denna lega öfverstege det belopp, som vid
entreprenader i allmänhet finge uppbäras. Denna fördel har
icke blifvit eller kunnat blifva af Utsk:t borttagen, ty den grundar
sig på ett Kongl. Bref.
Det hufvudsakligaste uti den förevarande frågan är åstadkommande
af entreprenader, hvilket allt mer oell mer underlättas,
i den mån skjutsbesväret minskas. Också har det under
sednare åren visat sig, att lättheten att åstadkomma entreprenader
ständigt ökats; och exempelvis ber jag alt få nämna,
att inom Stockholms län ej finnes ett enda skjutshåll, der ej
entreprenad blifvit inrättad. För min del tror jag, att Utsk:t
gått en rigtig medelväg, då det nu anslagit 125,000 rdr till
underlättande af ifrågavarande besvär för de skjutslag, som deraf
äro mest betungade. Hvad beträffar de anmärkningar, som
blifvit af den siste talaren framställde, så vill jag nu ej upptaga
dem till besvarande, emedan de egentligen endast röra en sednare
punkt; utan inskränker jag mig att yrka bifall till Utsk:ts
förslag uti den nu föredragna punkten.
Hr Mannerskantz: Den fråga, sorn nu utgör föremål
lör B. o. Ad:s öfverläggning, är en af dem, som för jordbruket
äro af alira största vigt, icke blott med afseende å den större
346
Deu 19 April.
eller mindre ekonomiska fördel eller olägenhet, hvarmed ifrågavarande
onus är för jordbrukaren förenad, utan hufvudsakligen
på grund af den ställning, han måste anses intaga till andra
klasser inom samhället, så länge detta onus åligger honom.
Att ett personligt tjenstebestyr tynger på den ena klassen till
den andras förmån, är nemi. alldeles oförenligt med den grad
af utveckling, samhället i närvarande tid nått, och kan icke
utur någon synpunkt försvaras, hvarken under ett eller annat
förhållande, men allra minst efter det stora steg, som på framåtskridandets
bana nyligen blifvit taget, och hvarigenom en större
likhet i rättigheter blifvit samtliga samhällsmedlemmar emellan
införd. Det är således nödvändigt att erkänna den under nuvarande
förhållanden obestridligt riktiga grundsatsen, att ifrågavarande
skyldighet skyndsamligen bör lyftas Irån jordbruket och
öfvertagas af Staten. Vid realiserandet af denna grundsats måste
naturligtvis efter tid och omständigheter lämpade modifikationer
iakttagas; men det är omöjligt att i afseende på utförandet
uppgöra något förmedlingsförslag, utan att dock på förhand
halva fullkomligt utstakat den grund, hvarpå man vill
bygga ett sådant förslag och det bestämda mål, hvilket man genom
detsammas utförande så fort ske kan bör söka uppnå.
Det tjenar derför till ingenting att söka lösa problemet medelst
halfva åtgärder, utan man måste laga steget lulli ut och i allo
erkänna rigtigheten af den grundsats, att Staten bör öfvertaga
skjutsningsbestyret. Så länge man ej frångått, att jordbruket
ensamt bör draga denna tunga, är det omöjligt att, dåinan uppställer
den efter nutidens kraf rigtiga fordran, att Staten skall
iilvertaga densamma, dervid låta Staten skaffa in den kraftiga
hjelp vid skjutsningsbestyrets ombesörjande, som den måste erhålla,
om den tager i anspråk den mägtiga häfstång, som
ligger i konkurrensen; ty om man utbjuder skjutshållningen tili
den minstbjudande, utan alt dervid vara bunden viii reservskjutsställen,
om så sker, och om man på samma gång erkänner
den i sjelf rätta principen, att den resande sjelf bör bekosta
skjutsens fulla värde, så hr min fulla öfvertygelse, att den
ifrågavarande förändringen ganska lätt och utan för stor kostnad
lör Staten skall kunna genomföras. Det har redan visat
sig, alt skjutsningsbesväret i ej obetydlig grad minskats, hufvudsakligen
derigenom, att diligens- och jernvägsförbindelser flerestädes
kommit till stånd. Hvad särskildt diligensförbindelsen
beträffar, förhåller sig också dermed sålunda, att ehuru dess
första inrättande var förenadt med ganska betydliga kostnader,
genom fordrad hög skjutslega, har den dock sedermera kunnat
på ganska billiga vilkor upprätthållas, och det hufvudsakligen
derför, att enär behofvet al skjutshästar förpostens befordrande
städse inträffar på bestämda tider och under enahanda förhållanden,
det har visat sig som en fördel för jordbrukarne att på
sådana vilkor åtaga sig att besörja postskjutsen, och härigenom
har det varit möjligt att ordna diligensbefordringen med vida
billigare kostnad än annars kunnat ske.
Den 19 April.
347
För min del anser jag, att de åtgärder R. St:r för närvarande
böra vidtaga för ifrågavarande ändamål, inskränka sig
till aflåtande af en skrifvelse till K. M:t, deruti R. St:r förklara,
att skjutsningsbesväret bör för framtiden lyftas från jordbruket
oell öfvertagas af Staten, samt att kostnaden för de resandes
befordring bör af de resande sjelfve bestridas. För den händelse
R. St:r ingå till K. M:t med en sådan skrifvelse och derjemte
anhålla, att K. M:t täcktes till riksdagen framlägga ett
lörslag till förändring i ofvannämnda rigtning, så eger K. M:t
uti de redan från Landstingen och Konungens Befh-de i ämnet
inkomne förklaringar ett tillräckligt material för att derpå kunna
grunda ett dylikt förslag. För detta ändamål är det särdeles
nödvändigt att R. Sl:r uttala den grundsats, hvilken de anse
vara rigtig och derföre böra vid nämnda förslags uppgörande
följas; och denna grundsats anser jag böra vara den, som jag
ofvan anfört. Enligt min tanke skulle man handla mycket orätt,
örn man ej begagnade sig af den närvarande liden för att på
ett tillfredsställande sätt, ehuru med varsamhet, lösa frågan. Man
vet ej hvad framtiden kan innebära; men troligt är, att de för
ändamålet nödiga åtgärder inom en ej så aflägsen tid komma
att medföra betydligt högre kostnader, än nu skulle blifva fallet.
Jag tror derför, att klokheten bjuder R. o. Ad. att nu ingå
till K. M:t med begäran, alt K. M:t täcktes låta utarbeta och
till näst sammanträdande riksdag framlägga ett förslag angående
skjutsbestyrets ordnande för framtiden såsom en Statens
angelägenhet; och ur denna synpunkt anhåller jag om ålerrerniss
af de punkter af Utskds Betänk., hvilka angå gästgifveri-,
håll-, och reservskjutsens utgörande af jordbruket; med åliggande
för Utsk:t, att uppgöra förslag till en skrifvelse till K. M:t, deruti
IL St:r, jemte förklarande, att R. St:r anse skjulsningsbesväret
böra belt och hållet lyftas från jorden och öfvertagas af
Staten, samt att de resande sjellve böra bekosta skjutsens fulla
värde, anhålla, att K. M:t läcktes låta utarbeta och till nästa
riksdag framlägga ett förslag till skjutsbestyrets ordnande i enlighet
med ofvannämnda grunder.
Frih. Sprengtporten: Ehuru jag visserligen delar den
önskan, som blifvit af flere1 föregående ledamöter uttalad, att
nemligen Staten framdeles skall komma att öfvertaga skjutningsbesväret,
en åsigt, hvilken älven finnes uti Utskds Betänk, uttalad,
der det heter: »Ehuru Utsk:t, på grund af hvad bär
ofvan blifvit anlördt, uttalat den åsigt, att skjutsbördan bör, då
omständigheterna sådant medgifva, från jordbruket lyftas» etc.,
är dock min tanke, att tillräcklig tid mäste lemnäs för en så
genomgripande förändring. Att nu ingå till K. M:t med en
skrifvelse, deruti R. St:r uttala den åsigt, att ifrågav:de onus
bör aflyftas från jorden, samt anhålla, att K. M:t täcktes låta
utarbeta och för riksdagen framlägga ett förslag i sådan syftning,
anser jag ingalunda lämpligt. Dylika lörsök hafva redan
lörut blifvit gjorda, och en komité har till och med varit ned
-
348
Den 19 April.
satt för att utreda frågan; men några tillfredsställande resulta
ter häråt har man ej fått se. Enligt min tanke skulle man
bäst se jordbruket till godo genom att verkställa de åtgärder,
som nu blifvit af Utsk:t föreslagne. K. St:r skulle då till K.
M:t framställa enahanda åsigt i frågan, som tillförene blifvit
uttalad, och tror jag då, att man bar all anledning att hoppas,
att den skall blifva af K. M:t uppmärksammad. En så genomgripande
förändring, som skjutsbördans ölvertagande af Staten,
tror jag endast småningom kan åvägabringas, i den mån jernvägsförbindelser
komma till stånd, samt skjutsen allt mer och
mer öfvertages på entreprenad.
Ehuru jag visserligen skulle önskat, att Utsk:t, i fråga om
skjutsningsbesvärets aflyftande från jorden, ej begagnat sådane
ordalag, som att vidtagandet af en dylik åtgärd under närvarande
förhållanden vore både betänkligt och olämpligt, anser jag
mig dock, på grund af hvad jag här ofvan i korthet anfört, böra
tillstyrka bifall till lJtsk:ts förslag i denna punkt.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: I motsats till den
siste värde talaren, tror jag, att det kunde vara ganska nyttigt,
om en skrifvelse i ämnet aflätes till K. M:t. Vi hafva vid
denna riksdag med afseende å representationsfrågan sett, hvad
följden kan blifva deraf, att man jemt och ständigt framhåller
samma sats, att man nemi. slutligen lyckas drifva igenom den.
Skjutsbesväret är ett onus, icke blott i moraliskt, utan
äfven i ekonomiskt hänseende. Jordbruksnäringen blifver för
hvarje år mera nedtyngd af utskylder för fattigvård, väghållning
etc. etc., och vid sådant förhållande kan det ieke annat än
vara nyttigt, att R. o. Ad. vidhåller sitt beslut vid föregående
riksdag och fortfarande uttalar den grundsats, att skjutsbesväret
bör lyftas från jordbruket, helst R. o. Ad. dervid understödes
af Bonde-Ståndet, som allt sedan 1809 omfattat denna
grundsats.
Jag förenar mig med dem, som yrka återremiss.
Hr Uggla, Lars Fredrik Axel: Jag förenar mig med
Hr Mannerskantz, och anser, att den grundsats hör uttalas, att
den resande sjelf bör bekosta sitt förskaffande samt att således
entreprenaden bör få uppgå till hvad den kan. Detta är
så mycket rättvisare, som i närheten af jernvägar en stor mängd
hemman äro befriade från skjutsningsbesväret, hvaremot andra,
som ligga aflägse från jernvägarne, äro ytterligt betungade deraf;
och jag känner vissa trakter, der det icke varit möjligt att
för något pris ordna detta onus och der ett anslag icke skulle
synnerligen underlätta bördan.
Gr. Rjörnstjerna: Utsk:t har, i min tanke, blifvit orättvist
bedömdt. Jag kan icke finna annat, än att Utsk:t sjelft framhållit
hvad Hr Mannerskantz m. fl. värde talare omnämt, att nemi.
skjutsbesväret vore obilligt och så snart som möjligt borde lyf
-
Den 19 April.
349
tas ifrån jordbruket. Örn för Öfrigt detta onus varat i 600 eller
endast i 200 år, är dock säkert, att det räckt så länge, att de
nuvarande hemmansegarne ärft eller köpt sina hemman med
detta onus samt att jordvärdet längesedan rättat sig derefter.
I motsats till en löreg:de talare anser jag, att när Carl IX
stadgade denna skyldighet, utförde han helt enkelt ett stor
verk,
ty först från detta ögonblicket kunde vi sägas komma i
förbindelse med den civiliserade verlden; först då, när resor här
möjligajordes, först då utträdde vi ur barbariet.
Man bar framhållit, att till en början erhölls full ersättning
för skjutsen, men att så icke numera vöre förhållandet, samt
att skjutslegan i Sverige vore jemförelsevis lägre än i andra länder.
Detta är möjligen händelsen, om man endast betraktar
sjelfva siffran, men om man ser på lortskaffningsrriedlens beskaffenhet,
torde man finna, att i Sverige betalas mera än annorstädes.
Derom är dock för tillfället icke egentligen fråga, utan
snarare huruvida skjutsningsbestyret kan borttagas från jordbruket
eller icke.
Hr Uggla anser att så lätteligen kan ske, blott den resande
betalar hvad skjutsen är värd. Men då Hr Uggla sjell upplyst,
att trakter finnas, der man icke för något pris kan få en skjutshäst,
har ju Hr Uggla dermed bevisat, att detta sätt icke är
tänkbart. Ett annat sätt vore, att staten skulle öfvertaga skjutsningsbestyret;
men hvilka kostnader deraf skulle föranledas, har
redan Gr. Liljencrants visat. För närvarande hållas entreprenadsprisen
nere, emedan detta är i kommunernas eget intresse, då
desse sjelfve måste deltaga i kostnaden. Om deremot detta intresse
borttages, uppdrifvas prisen genast. Följden blir antingen
den att staten belastas med en alltför tung utgift eller ock att
all samfärdsel inom landet hämmas och yi utsätta oss för att
återvända dit vi voro innan Carl IX:s tid.
Man har sagt, att skjutsningsbesväret vore det tyngsta onus
för jordbruket. Ehuru jag sjelf deltager i detta onus, kan jag
dock försäkra, att jag icke funnit det så. Mångå andra utskylder
äro vida mera tryckande, såsom t. ex. roteringen. Af en tillgänglig
tabell visar sig, att skjutsen drabbar jordbruket med i
medeltal endast 16 rdr per belt mantal. Jag hemställer då, om
man verkligen kan anse detta onus vara landtmannens tyngsta.
Jag tror det ej.
Att, såsom Hr von Koch föreslagit, hvarje skjutslag skulle
af staten erhålla ett bidrag af ^ utaf kostnaden, synes mig vara
fullkomligt orättvist. Ett hemman, som för skjutsen endast erlägger
några få rdr, skulle då erhålla | af dpnna obetydlighet
till skänks, under det att ett annat, som nu betalar t. ex. 200
rdr, visserligen äfven skulle få | efterskänkt, men komme i alla fall
att betala 150 rdr. Det af R St:r vid sista riksdagen vidtagna och
af Utsk:t jemväl nu föreslagna förfaringssätt, enligt hvilket tungan
af skjutsningsskyldigheten fördelas så lika som möjligt på
alla hemman, förefaller mig således vara det enda rätta.
350
Den 19 April.
Jag hemställer slutligen, huruvida det lönar mödan att uppehålla
sig vid förslaget om en skrifvelse i ämnet till K. M.
Då denna fråga torde utgöra ett önskningsmål, som genom två
Stånds redan fattade beslut förfallit, hör man väl icke dermed
upptaga tiden.
Jag anhåller om bifall till Betänk:t.
Hr Mannerskantz: Med anledning af Gr. Björnstjernas
sista yttrande, får jag nämna, att en af B. o. Ad. beslutad återremiss
i den utaf mig angifna syltning, i min tanke, måste ega
icke ringa betydelse, ty denna åtgärd visar, att B. o. Ad. gillar
den grundsats, till följd hvaraf återremiss blifvit yrkad.
Jag tror för öfrigt, att framtiden skall visa, att denna fråga
är långt ifrån svårlöst, allenast man har vilja att fortgå i en bestämd
rigtning, men så länge man lappar, kan man icke komma
till en god lösning.
Frih. Sprengtporten: Jae vill endast tydligare förklara,
att jag icke bestrider den af Hr Mannerskantz framställda åsigt,
att det vore önskvärdt om skjutsbesväret framdeles kunde helt
och hållet skiljas Irån jordbruket; men jag tror, att man måste
afvakta tiden och att Utskits förslag i betydlig mån kommer att
befrämja saken.
Jag anser, att jordbruket är mera belåtet, om man kommer
till ett praktiskt resultat, än att frågan uppehälles genom en
skrifvelse till K. M., deri icke något positivt förslag innefattas.
Då nu redan två Stånd bifallit Betänk:t, finner jag deri ett
ytterligare skäl att icke motsätta mig detsamma.
Hr Uggla: Med ani. af Gr. Björnstjernas anmärkning, får
jag nämna, att jag visserligen yttrat, att skjuts i vissa trakter
icke kunde fås till något pris, men att jag menat, att ilen icke
kunde fås utan ett särdeles högt pris; hvilket jag anhåller att
härmed få rättadt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utskits förevarande hemställan och dels återremiss deraf,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma,
hvarvid svarades många ja jemte några nej, och sedermera
propos. på återremiss deraf, då svaren ulföllo med många
nej jemte åtskilliga ja; hvarefter och sedan propos. på bifall till
merberörde hemställan förnyats samt med många ja och några
nej besvarats, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.
Votering begärdes; hvarefter upplästes och godkändes följande
voteringspropos.:
»Densom bifaller Santmans. Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:ts å sid. 11 af Betänk:t N:o 5 gjorda hemställan, i fråga
Den 19 April.
351
om skjutshesvärets skiljande från jordbruket och öfvertagande af
Staten; röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. denna hemställan.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 31.
Nej — 12.
Utskottets hemställan öfverst å sid. 12.
Bifölls.
Utskottets hemställan nederst å samma sida.
Frih. Sprengtporten: I så måtto instämmer jag med
Utsk:t, att jag icke anser, att skjutslegan med de undantag, som
nu gällande författningar inedgilva, bör få uppgå till hvad belopp
som helst, men derest Utsk:t velat såsom princip framhålla, att
den resande icke skall betala hvad skjutsen verkligen kostar,
måste jag bestrida riktigheten af Utsk:ts åsigt.
Huruvida den anni., jag således gjort, hör föranleda afslag
å punkten, eller om denna bör bifallas med reservation, lemnar
jag derhän.
Gr. Björnstjerna: Utsk:t har här endast besvarat ett af
en motionär framstäldt yrkande att en resande skulle vara skyldig
att för skjutsen betala hvad pris som helst.
Jag tror, att Utsk:ts svar är riktigt och anhåller derföre att
punkten måtte bifallas.
Hr von Koch: Jag anhåller att lå till protokollet antecknadt,
att jag protesterar emot de af Utsk:t i denna punkt anförda
skäl.
Frih. Sprengporten: Afven jag protesterar emot de anförda
skälen.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord propos.
blef Utskottets hemställan af R. o. Ad. bifallen.
Utskottets tillstyrkande å sid. 13.
mom. a.
Hr von Koch: Då kanske flera af R. o. Ad:s ledamöter
icke uppfattat det förslag, jag tog mig friheten framställa, då jag
första gången hade ordet, vill jag upprepa, att den förändring,
352
Den 19 April.
jag påyrkade, skulle beslå deri att ett särskildt mom. c skulle
bifogas, deri förklarades, att R. St:r icke afse någon förändring
i beslutet vid förra riksdagen om åtgärder för åstadkommande
af ny skjutsinrättning å farväg samt vid jernväg eller kanalstation,
hvilket beslut blifvit af K. M. godkändt.
Tillika önskar jag, att skjutslega» måtte ställas lika för land
och för stad samt att, till vinnande häraf, orden »i stad och 1
rdr 20 öre på landet» måtte ur mom:t a uteslutas.
Jag anhåller, att detta mom. måtte bifallas på det sätt, att
sedermera särskild propos. må framställas å berörda tillägg samt
särskild å uteslutningen.
Gr. Liljencrants: Lika litet som jag kan finna någon anledning
dertill, att frågan om skjutslegans belopp bör utgöra föremål
för särskild propos., lika litet kan jag anse Hr von Köchs
förslag i denna del vara stödt på rättvisa. Det torde vara klart,
att i stad, der skjutsningsbest vret upprätthålles af personer, som
endast för sådant ändamål kunna använda sina hästar, måste
underhållskostnaden blifva betydligt drygare än på landet, der hästarna
kunna användas äfven för andra ändamål. För öfrigt
halva under alla tider städerna halt högre ersättning för skjutsuingsbesvärets
utgörande än landet, och särskildt i Stockholm
har icke ens Regeringen egt att bestämma skjutslegans belopp,
utan detta bestämmande har tillkommit en särskild stadsmyndighet.
Att nu vilja höja skjutslegan på landet ända till 1 rdr 50
öre, är icke i jordegarens intresse, ty om en del jordegare äro
skjutsskyldige, så är en annan del icke skjutsskyldig, och dertill
kommer, att antingen skulle tjerstemännen, med sina små löner,
icke få någon ersättning för sina förökade resekostnader, eller
ock skulle statsverket härför betungas med stora utgifter. Det
är icke en småsak att, såsom här blifvit ifrågasatt, höja skjutslegan
med ända till 50 proc., och redan det att, såsom Utsk:t
föreslagit, höja den med 20 proc., torde vara ganska hederligt
tilltaget.
Jag yrkar bifall till det föredragna mom:t oförändradt, men
vill icke motsätta mig Hr von Köchs önskan, att det omordade
mom:t c måtte antagas, ehuru jag icke kan finna att det är behöll
i gt.
Häri hördes flera ledamöter instämma.
Hr Wolffelt: Den siste värde talaren har bestridt, att
skjutslegan å landet borde uppgå till samma belopp som i stad,
på den grund, att skjutsningsbesväret i stad besörjes af personer,
som icke skulle kunna förtjena med sina hästar annorlunda än
genom skjuts, 1 strid häremot påstår jag, att då i allmänhet
städernas skjutshållning besörjes af åkare och dylika personer,
som äfven på annat sätt än genom skjutsande kunna förtjena
med sina hästar, så kan jag icke finna något skäl hvarföre landt
boen
-
Deu 19 April.
353
böen skall få lägre skjutslega än stadsboen, då de skjutsa samma
väg.
Samme talare framhöll särskildt, att tjenstemän derigenom
skulle få betala en högre skjutslega samt att sål. äfven Staten
derigenom skulle få vidkännas förökade utgifter. Hvad beträffar
Statens utgifter för reseersättningar, ilar jag redan förut anmärkt,
att dessa utgifter betydligt nedgått elter inlörandet af det
nya resereglemente!. Såsom ett bevis på huru högt reseersättningarne
förut kunde uppgå, vill jag anföra, att då t. ex. en
underlöjtnant vid Svea artilleriregemente kommenderades till
Gotland, egde han, enligt gamla resereglemente!, att.beräkna
skjutsersättning från Stockholm genom Södermanland, Östergötland,
Kalmar län och Öland till Gotland, oaktadt han för ett
ringa pris kunde på 14 timmar med ångbåt färdas från Stockholm
till Wisby. Nu ersiittes en sådan resa med mindre än
tiondedelen af förra resekostnaden.
Under sådane förhållanden och då skjutsen verkligen kan
vara värd 1 rdr 50 öre äfven på landet, anhåller jag om bifall
till den af Hr von Koch gjorda hemställan.
Hr von Koch: Jag är förekommen af den siste värde taiaren
och måste förklara, att jag icke kan fatta huru man kan
påstå, att skjutslegans höjande icke skulle vara i de skjutsskyldigas
intresse. Den föreslagna siffran är ju endast ett maximum,
för att underlätta åvägabringandet af entreprenader. Om skjutslegan
höjes, är detta förmånligt jemväl för staten, som icke behöfver
lemna så stora bidrag, då de resande få erlägga ett större
belopp.
Jag har förut framhållit skälen hvarföre någon olikhet mellan
land och stad i afseende å skjutslegan icke bör ega rum,
och som dessa skäl äro tillfyllestgörande, yrkar jag fortfarande
införande af likställighet nämnda afseende.
Gr Liljencrants: Jag vet icke huru vidsträckta resor Hr
Wolffelt gjort, men jag har mig bekant, att i åtskilliga städer,
t. ex. Norrköping och Jönköping, användas skjutshästar endast
för detta ändamål och någon biförtjenst af hästarne är således
icke att påräkna. Att städernas kostnader för skjutsningsbesväret
äro högst betydande, visar sig deraf, att, innan jernbanan
kom till stånd, erlades i den lilla staden Södertelje för skjutsskyldighetens
upprätthållande icke mindre än 1,100 rdr. Detta
är ojemförligt mera än hvad som betalas på landet, och det är
derföre billigt att städerna fortfarande få åtnjuta högre skjutslega
är landet.
Jag fortfar att yrka bifall till punkten, sådan den blifvit af
Utsk:t föreslagen.
Gr. Björnstjerna: Då Utsk:t, i öfverensstämmelse med R.
St:rs vid förra riksdagen fattade beslut, föreslagit, att skjutslegan
H. IV. 23
354
Den 19 April.
måtto höjas med 50 proc. och bestämmas till högst 1 rdr 50
öre i stad och 1 rdr 20 öre på landet, synes mig verkligen att
detta är tillräckligt, utan att än ytterligare vilja uppdyrka
skjutslegan på landet till 1 rdr 50 öre eller med nya 66 proc.
Den resande bör väl älven hafva någon rätt att blifva hörd i
saken; det torde vara tillräckligt hårdt att han får betala 50 proc.
mera än förut, utan att erhålla den ringaste ökade beqvämlighet.
Jag yrkar bifall till mom:t, och torde framdeles få tillfälle
att yttra mig om det af Hr von Koch föreslagna mom:t c.
Frih. Cederström, Rudolf: Afven jag anhåller om bi
fall
till momd, erinrande dels derom, att R. St:r vid föregående
riksdag bestämde just den siffra, som här förekommer, och
dels att jemväl den resande, såsom Gr. Björnstjerna nämnt,
kunde hafva billig anledning att framställa vissa anspråk; men
då man icke ifrågasatt att förskaffa honom beqvärnare åkdon
in. m., synes mig att man icke kan gå längre än Utsk:t gjort,
i afseende å höjande af skjutslegan, finnandes jag det för den
stora mängden obemedlade resenärer blifva betungade nog, att
denna lega sättes så pass högt som Utsk:t nu föreslagit, och
som är det högsta, hvarpå jag tror oss böra nu ingå, med afseende
å de förändrade penningevärden rn. (1. skäl, hvarpå grundas
yrkandet om någon förhöjning.
IIr Mannerskantz: Icke nog med att man nyss fordrat
att den resande skall hafva rättighet att blifva med jordbrukarens
hästar befordrad, nu påyrkar man äfven att denne skall
förse honom med beqväma åkdon! Om man jemväl i detta
afseende skall följa med tidens anspråk, då kan man sannerligen
förvänta ganska stora utgifter för de skjutsskyldige. Jag
medgifver, att resande i ett civiliseradt Iand böra befordras på
ett civiliseradt sätt, men jag kan icke gilla, att kostnaden härför
skall drabba en liten del af landets innevånare och icke alla,
och tror derföre att skjutsningsbesväret bör förvandlas till ett
statsbestyr.
För bedömandet deraf, huruvida städerna böra uppbära
högre skjutslega än landet, ber jag att i likhet med flera andra
talare få citera ett af mina reseäfventyr.
För någon tid sedan, medan siad föret ännu varade, skulle
jag företaga en liten resa från hnfvudstaden, och beställde derföre
skjuts, som också mycket rigtigt infann sig. Men aldrig
någonsin har jag, som ganska ofta färdats med af den skjutsskyldige
jordbrukaren utgjord skjuts på landets allmänna vägar,
fått så dåliga hästar, så trasig släda och så trasig kusk som
de, hvilka skulle besörja denna skjuts. Detta var i Sveriges
hufvudstad! En resande från ett annat civiliseradt land skulle
fallit i häpnad.
.Sådant förhållande kan icke afhjelpas förr än man antagit
den grundsats, att Staten skall bestrida de resandes förskaffande,
men när delta då måste ske med begagnande af beqvä
-
Den 19 April.
355
marc åkdon, kunde man också fordra alt den resande skall betala
hvad det kostar Staten att hålla befordringsväsendet i ett
tidsenligt skick.
Hr Bohnstedt, Theodor Ludvig: Då Gr. Liljencrants
vidrört förhållandena i städerna, må det tillåtas mig att vidröra
förhållandena på landet.
Jag har mig bekant, att der skyldighet finnes att bestrida
hållskjuts, är icke sällsynt att den skjutsande har 6 å 8 mil
till gästgifvaregården. Till följd häraf måste han begifva sig
hemifrån dagen förut, för att lå sina hästar uthvilade till den
blifvande skjutsen. Nu händer, att ingen resande kommer och
att derföre den skjutsande förgäfves får vänta 24 timmar, hvarefter
han utan ersättning får begifva sig hem igen. Besinnar
man hvilken förlust häraf uppstår, måste det vara tydligt, att
skjutsbesväret är ett synnerligen drygt onus samt att en förhöjning
af skjutslegan på landet är af billigheten påkallad.
Gr. Björnstjerna: Jag vill icke ingå i svaromål på de
båda siste värde talarnes anföranden, utan inskränker mig till
att säga, att om »en resande från ett annat civiliseradt Iand»
fått se ett sådant eqvipage, som det af Hr Mannerskantz omtalade,
hade han säkerligen tyckt, att han för detsamma fick
betala allt för mycket.
Jag har begärt ordet, då Hr Gr:n o. Landtmm lärer anse,
att det af Hr von Koch föreslagna mom:t c bör i sammanhang
med det nu föredragna moiriit företagas till afgörande. 1 afseende
å nämnde mom. c vill jag blott erinra, att ehuru K.
M:t godkänrit R. Stms beslut att, till förekommande af de gamla
skjutslagens ytterligare betungande, skjutslegan vid de nya stationer,
som inrättades vid jernvägs- och kanalstationer, finge
bestämmas till högre belopp än det vanliga; har skjutslegan vid
den nya stationen icke beliöft höjas utöfver det vanliga maximibeloppet,
emedan till följd af minskning i hästantalet vid de
ganda skjutslagen, dessa kunnat bestrida skjutsen äfven vid de
nya stationerna, utan att derföre drabbas af förökad tunga.
Nu torde det vara fördelaktigt att skjutslegan så mycket som
möjligt är densamma öfver allt i landet, så att icke den resande
vid ena stationen får betala 20 rdr och vid den angränsande
endast 1 rdr 20 öre.
Mom:t a är redan af 2 Stånd godkändt; jag hoppas således
att R. o. Ad. äfven bifaller detsamma utan tillägg af något
mom. c.
Frih. Alströmer, Oscar: Fråga har blifvit vackt derom,
att skjutslegan skulle blifva lika på landet och i stad. Som
jag icke kan finna något skäl hvarföre den skulle vara olika,
måste jag understödja nämnda förslag, och jag får upplysa, att
i det län jag tillhör är det en stad, som utan något kontan
tillskott af innevånarne bestrider skjutsen och en annan, hvar
35C
Den 19 April.
est tillskottet utgör endast några oell 20 rdr, under det att på
landet vid de 8 å 9 stationer, der entreprenad är inrättad, större
belopp måste tillskjutas.
Då Utsk:t icke föreslagit någon fix skjutslega, utan endast
ett maximum, kan' jag icke finna annat än att landet bör kunna
hafva samma maximibelopp som stad, på det att legan må rätta
sig efter omständigheterna.
Frih. Sprengtporten: Jag hade verkligen trott, att det
var af förbiseende som Utsk:t icke intagit någon bestämmelse,
i enlighet med Kongl. Brefvet den 24 Januari 1865, om särskild
skjutslega vid nya kanal- och jernvägsstationen men sedan
jag hört, alt meningen lärer varit, att detta stadgande skall
utgå, måste jag så mycket mera påyrka antagande af det utaf
Hr von Koch föreslagna tillägg; och på det Gr. Björnstjerna icke
må anse, att skjutslega!! vid de nya stationerna derföre skall
uppgå ända till 20 rdr, vill jag nämna, att vid en sådan station
i närheten af min egendom erlägges endast 1 rdr i skjutslega.
Hr von Koch; Det yttrande, som Sammansatta Utsk:ts
ordförande här afgifvit, gör det af mig föreslagna tillägg så
mycket nödigare, då Utsk:ts eller åtminstone ordförandens mening
lärer hafva varit, att det af B. St:r vid sista riksdag fattade
och af Konungen godkända beslut skulle utgå.
Frih. Sprengtporten har upplyst, att det kan lyckas, att
så reglera förhållandena, att skjutslegan vid de nya jernvägsoch
kanalstationerna blir billigare än den normala. Jag har
mig bekant en annan station, hvarest första året erlades en lega
af 1 rdr 80 öre, det andra året 1 rdr 50 öre och kanske har
legan sedermera ytterligare nedgått.
Det är nödigt att det af mig föreslagna tillägg antages,
enär de gamla skjutslagen eljest kunna blifva ännu mera betungade
än de redan äro, och jag måste derföre vidhålla mitt
yrkande om antagande af detta tillägg.
Sgdan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts ifrågav:de hemställan oförändrad och dels af Hr von
Koch bifall dertill med den förändring, att orden »i stad och
1 rdr 20 öre på landet» uteslötos; hvarjemte Hr von Koch
föreslagit, att såsom ett nytt mom. under litt. c skulle beslutas
ett tillägg af följande lydelse: »att härigenom icke åsyftas någon
ändring uti hvad R. St:r i underd. skrifvelse den 2 December
1863 yttrat ang. sättet för skjutslegas bestämmande vid
ny skjutsinrättning å farväg samt vid jernväg eller kanalstation»;
och torde vid sådant förhållande det vara lämpligast, att
Utsk:ts hemställan och det af Hr von Koch föreslagna nya mom:t
blefve föremål för särskilda propos:r.
Ropades ja.
Deu 19 April.
357
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts förevarande hemställan oförändrad, hvarvid
svarades många ja jemte åtskilliga nej, och sedermera propos.
på bifall dertill med den af Hr von Koch föreslagna föändring,
då svaren utföllo med många nej jemte åtskilliga ja; hvarefter
och sedan propos. på bifall till merberörde hemställan utan förändring
blifvit förnyad samt med många ja och några nej besvarad,
Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.
Sedan Hr Gr. o. Landtm, omförmält, hurusom, i afs. å
det af Hr von Koch föreslagna tillägget, det blifvit yrkadt dels
bifall till detsamma och dels alslag derå, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till samma tillägg, hvarvid svarades
många nej jemte åtskilliga ja, och sedermera propos. på
afslag derå, då svaren utföllo med många ja, blandade med
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Frih. Sprengtporten begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den som vill, att till Sammans. Stats- samt Allm. Besv.-  o. Ekon.-Utsk:ts hemställanden i momm a och b å sid. 13 i
Betänk:t N:o 5 skall fogas ett mom. under litt. c af följande
lydelse: »att härigenom icke åsyftas någon ändring uti hvad
R. St:r i underd. skrifvelse den 2 December 1863 yttrat ang.
sättet för skjutslegas bestämmande vid ny skjutsinrättning å
farväg samt vid jernväg eller kanalstation,» röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. detta tillägg.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 14.
Nej — 21.
Frih. Sprengtporten: Mot det nu fattade beslutet får
jag anmäla min reservation.
Häri instämde Frih:ne Alströmer, Oscar, och Silfverskjöld,
Nils August.
mom. b.
Frih. Sprengtporten: Utsk:t har visserligen i sina motiver
antydt, att meningen icke är att framkalla tvungna entreprenader,
men då dock måhända någon tvekan kan uppstå om
358
Den 19 April.
Utsluts verkliga mening, anhåller jag att det af Hr von Koch
föreslagna förtydligandet måtte bifallas.
Hr von Koch: Såsom R. o. Ad. denna afton är sam
mansatt,
är det icke mycken utsigt till framgång för en förändring
till förmån för de skjutsskyldige, men jag anser mig dock
böra vidhålla mitt i början af diskussionen framställda yrkande,
enligt hvilket monr.t skulle komma att lyda sål.: att, der entreprenader
icke mot åtnjutande af ofvannämnda högsta skjutslega
kunna åstadkommas, utan vederbörande skjutslag nödgas för
skjutsbestyrets fullgörande medelst entreprenad lemna särskildt
bidrag, skjutslagen då må af dertill särskildt anvisade statsmedel,
så långt dessa räcka, undfå ersättningsbidrag i förhållande
till hvad hvarje skjutslag utgifvit för skjutsens bestridande genom
entreprenad, dock högst med ^ af entreprenad-summan.
Jag anser onödigt att närmare motivera detta förslag.
Gr. Liljencrants: Det af Hr von Koch framställda för
slag
har redan förut under diskussionen blifvit bemött af Gr.
Björnstjerna, och jag instämmer med honom i den åsigt, att
förslaget är både onödigt och orättvist. Den tankegång, som
R. St:r följt vid bestämmandet af ett understödsanslag, har naturligtvis
varit den, att de skjutslag, som voro underkastade en
större tunga, skulle vinna lättnad, men icke att sådan skulle
tillfalla de skjutslag, der bördan icke var tung och der de skjutsskyldiges
bidrag utgjorde kanske endast 5 å 6 rdr.
Jag anhåller om bifall till moind olörändradt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
hemställan oförändrad och dels af Hr von Koch bifall dertill
med följande förändrade lydelse: »att, der entreprenader icke
mot åtnjutande af ofvannämnda högsta skjutslega kunna åstadkommas,
utan vederbörande skjutsskyldiga, så framt de önska
att befrias från utgörande af skjuts i vanlig tur, nödgas för
skjutsbestyrets fullgörande lemna särskildt bidrag, skjutsskyldiga
då må af de dertill särskildt anvisade statsmedel undfå ersättning
i förhållande till deras bidrag, dock högst med £ i entreprenadkostnaden;»
framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan utan förändring och, då dervid svarades
många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
Utsk:ts å sid. 13 afgifna tillstyrkande om anvisande af ett
årligt reservationsanslag af 125,000 rdr.
Frih. Alströmer: Då i Riks-Staten redan finnes uppta
get
ett reservationsanslag af 100,000 rdr att användas till lindring
af skjutsningsbesväret, samt K. M:t icke begärt någon
förändring i detta anslag, men Utsk:t tillstyrkt, »att R. St:r, till
Den 19 April.
359
godtgörande af de ersättningar, som »på förenämnda sätt», nemligen
det nu angifna sättet, kunna ifrågakomma, ställa till K.
M:ts disposition ett årligt reservationsanslag af 125,000 rdr,»
synes mig att villrådighet kan uppstå derom, huruvida hädanefter
skall anvisas 225,000 rdr, eller om meningen är, att det
nuvarande anslaget skall höjas med endast 25,000 rdr och sål.
komma att utgöra 125,000 rdr.
För vinnande af en rigtig redaktion, anhåller jag att punkten
måtte till Utsk:t återremitteras.
Gr. von Rosen, Fredrik Carl: Till svar å Frih. AI
strömers
anmärkning, får jag meddela, att inom Utsk:t den
åsigt gjort sig gällande, att det förutvarande reservationsanslaget
skulle med 25,000 rdr förhöjas, så att hela reservationsanslaget
skulle utgöra 125,000 rdr.
Gr. Björnstjerna: Det har verkligen icke fallit mig in
att något misstag i detta afseende vore möjligt.
Vid förra riksdagen bestämdes anslaget till 100,000 rdr;
nu säger Utsk:t, att 125,000 rdr må för samma ändamål ställas
till K. Mits disposition. Jag kan icke tro, att någon otydlighet
häraf uppstår eller att man kan förmoda, att meningen
skulle varit den, att anslaget nu skulle höjas till 225,000 rdr.
Jag finner uppställningen klar, men om Frih. Alströmer
vill föreslå en annan redaktion, som vore tydligare, vill jag icke
sätta mig deremot, ehuru jag tror, att då två Stånd godkänt
punkten, utan att befara något misstag, behöfver icke heller R.
o. Ad. frukta något sådant.
Frih. Alströmer: Jag har endast velat reservera mig
mot en felaktig uppfattning, och som Utsk:ts redaktion kan gifva
anledning till ett missförstånd, tror jag fortfarande att återremiss
bör ega rum.
Gr. Liljencrants: Antoge jag möjligheten af det utaf
Frih. Alströmer befarade misstag, skulle jag med honom instämma
i yrkandet om återremiss, men jag får bekänna, att
jag icke kan fatta, huru ett sådant misstag skulle kunna ega rum.
Anslaget bestämmes från riksdag till riksdag, och StatsUtsk:ts
Betänkm rörande hufvudtitlarne åtföljas af tabeller, deri
hvarje anslag upptages. Jag är öfvertygad, att Stats-Utsk:t
icke skall begå det befarade misstaget, och jag tror derföre icke
att någon återremiss erfordras.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utsk:ts förevarande tillstyrkande och dels återremiss deraf, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till detsamma och,
då dervid svarades många ja jemte ett eller annat nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
360
Den 19 April.
Utsk:ts lieinslällanden nederst å sid. 13 samt å sid. 15.
Biföllos.
Frih. Alströmer: På föredragningslistan förekommer nu
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Eko»-Utk:ts Utlåt. N:o
6, i anledning af väckt motion om bibehållande af det i Strengnäs
inrättade seminarium för lärarinnors bildade. Detta Utlåt,
står i samband med 64:de punkten i Stals-Utsk:ts Utlåt. N:o
66, rörande regleringen af utgifterna under riksstatens 8:de hufvudtitel,
och jag hemställer derföre, om icke lämpligast vore,
att behandlingen af förstnämnda Utlåt, finge anstå till dess den
sednare frågan företages till afgörande.
Frih. Klinckowström: Till alla delar instämmer jag i
Frih. Alströmers förslag, och anhåller att R. o. Ad. ville till
detsamma lemna bifall.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad, på sätt
Frih. Alströmer föreslagit, behagade besluta att uppskjuta behandlingen
af Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk:ts Betänk. N:o 6, i ani. af väckt motion om bibehållande
af det i Strengnäs inrättade seminarium för lärarinnors bildande,
för att företagas till algörande i sammanhang med 64:de
punkten i Stats-Utsk:ts Utlåt. N-.o 66, ang. regleringen af utgifterna
under Riks-Statens 8:de Hufvudtitel.
Ropades ja.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
nedannämnde dels den 11, dels den 14 och dels den 18
dennes bordlagde Betänkm, Utlåfin och Mem:r, nemi.:
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 79, i ani. af
väckt motion om beredande af emeritilöner åt ålderstigna eller
sjukliga prester;
Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 67, i ani. af väckta motioner om
åstadkommande och användande af Svensk jernvägsmateriel;
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 4, i ani. af väckta motioner om lörändradt röstbe
räkningssätt
vid prestval, äfvensom vid tillsättande af folkskolelärare,
orgelnist, klockare och annan kyrkobetjening;
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 80, i ani. af
väckta motioner ang. ändringar i Kongl. Förordningarne den
21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse
i stad och om landsting;
Konst.-Utsk:ts Mern. N:o 13, ang. ändring i åtskilliga delar
af Tryckfrihets-förordningen, för vinnande af större frihet
att anlägga boktryckerier;
Den 19 April.
361
Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 66, ang. regleringen af utgifterna
under Riks-Statens 8:de Hufvudtitel;
Samma Utsk:s Mern. N:o 68, med förslag till voteringspropos:r
i ani. af Riks-Ståridens skiljaktiga beslut, dels i fråga
om anslag till komplettering af bristande materiel å redan anlagda
stambanor, dels om anslag till fortsättande af nordvestra
stambanan, dels om anvisande af medel till utvidgning af den
beslutade bangården vid Clara sjö;
Banko-Utsk:ts Mem:r;
N:o 21, med anmälan om Riks-Ståndens beslut öfver Retänk-.
t N:o 15, med förslag till ändring i vissa delar af föreskrilterna
ang. metalliska kassan rn. m.; och
N:o 22, rörande vissa punkter i Betänk:t N:0 10, med förslag
till reglering af bankens låne- och kreditivrörelse;
Samma Utsk:s Utlåt. N:o 23, i ani. af väckt motion om
inrättande af s. k. sedelutgifvande provinsbanker;
samt slutligen Lag-Utsk:ts Retänkm:
N:o 34, i ani. af väckta motioner om förändrad lagstiftning,
ang. förvaltningen af omyndiges egendom, samt kontrollen
å förmyndare;
N:o 35, i ani. af väckt motion om ändring i lagen för åhörare
vid Rikets Ständers sammanträden den 1 Mars 1830;
N:o 36, i ani. af väckt motion om antagande af en lag
ang. internationell litterär eganderätt; och
N:o 37, i ani. af väckta motioner om förändrade stadgan
den
i als. på böters förvandling.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 1 på natten.
In fidem,
O. Brakel.
362
Den 21 April f. m.
Lör«Iag«n »leii 21 April 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för d. 19 dennes och prot. för
d. 17 sisth Mars e. m.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Med stöd af 20 §
2 motn:t R. Ordnm anhåller jag att, vid justeringen af prot:t
för den 17 näst!, Mars, e. m., då Högloft Lag-Utsk:ts Betänk.
N:o 26, i anledn. af väckt motion om dödsstraffs verkställande
medelst fallbila, förevar till afgörande, — få uti dagens prot.
antecknadt, att jag vd detta nattplenum ej var tillstädes; och
torde det mig tillåtas att derjemte få tillkännagifva min innerliga
förhoppning vara, att så väl det ena, som andra sättet att
halshuggning verkställa snarligen måtte blifva alldeles obehöfligt
genom dödsstraffets totala borttagande utur vår kriminal-lagstiftning.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevilln.
-Utsk:ts den 11 och 18 dennes bordlagde Betänk. N:o 8,
ang:de tullbevillningen.
Utsk:ts första hemställan å sid. 5.
Frih. von Schulzenheim, David: Då den nu föredragna
l:sta punkten motiveras icke allenast af de ord, som närmast
föregå densamma, utan äfven af den på sid. 2 i Utsk:ts Betänk,
förekommande mening: »Häraf visar sig — — — — —
— — af dem ogillade,» får jag anhålla, att äfven denna me
ning
måtte uppläsas.
I anledn. häraf upplästes följande å sid. 2 af Betänk:t förekommande
stycke: »Häraf visar sig således, att K. M:t, vid
det åt bemälde komiterade lemnade uppdrag, funnit lämpligt,
att utan afseende å rikets sednast församlade Ständers uttalade
önskan angående den rigtning, hvari den af dem begärda tulitaxeforslaget
borde utarbetas, förständiga komiterade att vid dess
uppgörande tillvägagå i en alldeles motsatt syftning och enligt
Den 21 April f. m.
363
grunder, hvilka, efter att hafva varit R. St:r till antagande föreslagna,
formligen blifvit genom deras i ämnet lättade beslut af
dem ogillade.»
Sedermera framställdes propos. på bifall till Utsk:ts hemställan
osli besvarades med ja.
Utsk:ts andra hemställan å sid. 5.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Ehuru jag icke tillhör
Bev.-Utsk:t och derför ej ämnar annat än mera flygtigt deltaga
i diskussionen rörande dess nu föredragna Betänk., kan jag dock
ej lemna oanmärkt Utsk:ts förfarande i denna punkt. Utsk:t har
nemligen i densamma förklarat, att motionerna af prosten Janzon
att 1854 års tulltaxa, och A. J. Sandstedt att 1863 års taxa
måtte med nödiga modifikationer af R. St:r antagas, böra anses
hafva förfallit, i anseende dertill att R. St:r numera godkänt
den med Frankrike alsliitade handelstraktaten och den i förening
dermed stående speciella tulltarifen. Jag anser det vara
en ytterst vigtig fråga, huruvida R. St:r äro vid åsättande af
tull å de i nämnde specialtarif förekommande artiklar absolut
bundna af den Franska traktaten. Jag tror det icke. Så vidt
åtminstone mig är bekant, hafva R. St:r alldeles icke godkänt
nämnde tarif såsom generelt gällande: de hafva antagit den att
gälla för Frankrike, men skulle den gälla för hela verlden, fordrades
dertill ett formligt R. St:rs beslut, och något sådant beslut
förefinnes icke. För min del tror jag det vara särdeles far
ligt
och i statsekonomiskt hänseende förderfligt att på detta sätt
bereda oss ökade utgifter utöfver alla de, Franska traktaten
medfört, och denna traktat skulle då vara utsträckt till hela
verlden, utan att vi ens erhölle någon eftergift för alla de koncessioner,
vi lernnat. Jag anhåller derföre att någon al Bev.-  Utsk:ts ledamöter ville upplysa, huru härmed sig förhåller och
om vi åter igen skola bortkasta millioner, lör att underlätta den
s. k. »samfärdseln» nationerna emellan.
Frih. von Schulzenheim: Med afseende å den nu föredragna
punkten får jag h. o. h. instämma^med Frih. Klinckowström.
Vid den mängd frågor, som förelegat Bev.-Utsk:t till behandling,
dels af detalj-beskaffenhet, dels al principiel egenskap, har jag icke
med min ringa förmåga kunnat omfatta alla de dels oegentligheter,
dels oformligheter, hvaraf effekten visat sig i detta Betänk.,
utan jag har måst inskränka mig till att försöka träffa de punkter,
genom hvilka jag kunnat expediera de andra, att välja dem,
i följd af hvilka i en framtid en rigtigare uppfattning af det
konstitutionel! rätta och statsekonomiskt nyltiga måtte kunna
uppstå. Lika med den föregående talaren anser jag, att, då R. St:r
uppdrogo åt K. M:t att inleda underhandlingar med Frankrike
om afslutande af en handelstraktat, och beräknade att i följd af
densamma lida minskning i statsinkomsterna, hvilken skulle, om
364
Den 21 April f. m.
icke genast, dock i en framtid ersättas genom en lifligare samfärdsel
mellan de förenade rikena och nämnde land, innefattade
detta uppdrag, enligt ordalagen i R. St:rs skrifvelse, icke något
uppdrag att träda i underhandling med andra nationer om samma
medgifvanden. Härtill svaras naturligtvis att K. M:t är oförhindrad
att under traktatsform ingå hvilka afhandlingar som
helst, älven om de skulle afse en minskning i statsinkomsterna
eller medföra en skuldsättning. Jag har icke kunnat gilla denna
tolkning af grundlagarna, och anser derföre den speciella tulltaxa,
som under interregnum mellan föregående och denna riksdag
blifvit utfärdad, vara olaglig; och jag tillåter mig nu att
ännu en gång nedlägga min reservation mot den uppfattning af
vår statsrätt, som dervid gjort sig gällande.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Då ingen af de föregående
talarne framställt något bestämdt yrkande, skulle jag visserligen
kunna låta denna fråga falla, men jag anser mig dock skyldig
alt med några få ord bemöta Frih. Klinckowströms yttrande.
Hr Frilr.n har icke ifrågasatt att icke prosten Janzons och Sandstedts
motioner äro, för så vidt de röra Frankrike, förfallna, i
följd af R. St:rs godkännande af den med nämnde land afslu
tade
traktat, men Hr Frih:n tyckes dermot vilja anse de i
traktaten stipulerade tullsatser såsom differentialtullar, hvilka endast
böra gälla för Frankrike, hvaremot vi uti en allmän tulltaxa
skulle intaga de tullsatser, som borde tillämpas vid inlörsel från
andra länder. Jag ber då att få upplysa, att inom Bev.-Utsk:t
ingen enda ledamot har yttrat sig för införandet af dilferential
tullar,
och för öfrigt skulle den s. k. allmänna tulltaxan endast
komma alt gälla för ett fåtal af länder, alldenstund vi med
de flesta alslutit traktater, hvika berättiga dem att åtnjuta samma
förmåner, sorn den mest gynnade nation. Jag yrkar bifall
till denna punkt.
Hr Bennich, Nils Axel Gustafsson: (Yttrandet, som
blifvit talaren tillstäldt för justering, har sedermera af honom ej
återlemnats).
Frih. Klinckowström: I anledning af hvad den siste
värde talaren yttrat om följderna af den Franska traktaten, får
jag endast hänvisa till den af Bev.-Utsk:t med flit och möda uppgjorda
beräkning öfver Statsverkets blifvande förlust i följd af
nämnde traktat, och hvilken beräkning återfinnes i det nu föredragna
Butänk:t sid. 60. Enligt densamma kommer minskningen
i tullinkomsten under år 1867, beräknad efter 1864 års införsel,
att uppgå till 1,670,000 rdr; och jag torde vid sådant
förhållande ej behöfva slösa många ord för att öfvertyga R. o.
Ad:n hvilkendera af oss båda har rätt i denna speciella fråga.
Frih. af Ugglas har påstått, att om vi låta den genom Franska
traktaten stadgade specialtarif endast gälla förFraukrike.skuIledetta
vara en defferentialtull, och så väl han som Hr Bennich hafva,
Den 21 April f. m.
365
om jag hörde rigtigt, yttrat att vårt land nu var förskonadt
från dylika tullar. Dessa påståenden förvåna mig på det högsta.
Då jag under diskussionen om Franska traktaten vågade
yttra, att den deri inrymda särskilda förmån för Franska drufhränvinsfabrikanterne
vore ett monopol, möttes jag just af Hr
Bennich med förklaringen, att så ej vore förhållandet, utan att
endast en »differentialtull» vore införd. Då passade ordet differentialtull
för att bemöta mitt påstående, att nämnde tull å
drufbränvin vore grundlagsvidrig; nu passar detta ord för ätt
hindra oss i vårt försök att rädda Sverige från att äfven i förhållande
till andra länder iråka samma olyckor, hvari det redan
kommit genom den Franska traktaten.
Frih. af Ugglas’ bevis för omöjligheten att bestämma speciella
tarifer för särskilda länder, torde redan praktiskt hafva
blifvit vederlagdt af Frankrike; hvad åter beträffar hans yttrande,
att de flesta andra länder, med hvilka vi ingått handelstraktater,
skulle kunna göra anspråk på samma fördelar, som
Frankrike, så har jag verkligen gjort mig den tacklösa mödan
att genomgå alla af Sverige sedan 1825 afslutade traktater, och
jag kan försäkra Hr Frilen, att det endast är trenne länder,
sorn i följd af traktatbestämmelser kunna under en längre följd
af år göra anspråk på sådana förmåner, och dessa länder äro
Belgien, Italien samt Persien, med hvilket sistnämnda vi dock ej
torde hafva någon särdeles liflig handelsförbindelse. Alla öfriga
traktater kunna deremot uppsägas inom en trist af 12 månader,
och någon stor fara skulle således ej vara skedd, om man
ansåge Franska traktatens tullsatser såsom en specialtarif. Det
är farligt att framställa generella omdömen, ty mängden, som
ej närmare känner förhållandena, tror dem, men jag kan försäkra
eder, Mine Hrr, att saken förhåller sig så, som jag framställt
den, och jag åtager mig att bevisa det med Svensk Författningssamling.
Deremot passar det ej särdeles in med de nya
förhållanden, hvari man inkört statsvagnen i afseende å tullfrågor,
men felet är icke mitt, utan de Hrns, som kört fast vagnen,
och de må försöka, om de kunna, att taga loss densamma. Att
utsträcka den Franska traktaten till alla länder, kan jag ej annat
än lifligt och varmt protestera mot, och yrkar jag derföre
återreiniss af denna punkt.
Gr. Posse, Arvid; Jag erkänner, att jag visserligen väntat
att vid behandlingen af tulltaxan få höra mycket både gammalt och
nytt, men jag erkänner lika villigt, att jag alldeles icke föreställt
mig möjligheten deraf, att man här skulle vilja framställa
nyttan och nödvändigheten af återinförande af differentialtullar
i vårt tullsystem. Man har likväl försökt, om jag så må säga,
1 urend reja in denna tankegång vid detta tillfälle, och det under
förklarande, att det skulle vara statsekonomiskt nyttigt och konstitutionel!
rätt. Jag tillåter mig att upptaga dessa påståenden
i den ordning, de framställts.
366
Dea 21 April f. m.
Jag vågar bestrida, att en sådan åtgärd skulle vara statsekonomiskt
nyttig. Hrr:rie hafva genom de upplysningar, som
af Frih. af Ugglas lemnats och icke kunnat af Frih. Klinckowström
i vidare mån bestridas än, att endast 3 stater hafva rätt
att vid tullbehandling åtnjuta de fördelar, som de mest gynnade
nationer hafva, erlärit, att det verkligen finnes sådana uppgörelser
med främmande magter, att ett beslut om differentialtullarnes
införande icke skulle kunna vinna tillämplighet under
den tid, den nu föreslagna tulltaxan kommer att vara gällande.
Hvad dessa stater beträffar, så är naturligtvis Bevilln.-Utsk;ts
Utlåt, i denna punkt fullkomligt rigtigt. Vidkommande åter
öfriga stater, för hvilka man skulle kunna yrka att en strängare
tarif uppgjordes, så behöfver jag endast lästa R. o. Adms
uppmärksamhet på hvad följden skulle blifva af differentialtullars
införande. Den skulle blifva en maskerad import öfver
Frankrike. Det finnes väl ingen köpman så litet erfaren i att
bereda sig fördelar, att han icke skulle ställa så till, att allt
hvad han importerade från andra länder, komme från Frankrikes
eller någon annan gynnad nations hamnar. Något statsekonomiskt
nyttigt torde således icke kunna följa af differentialtullars
införande.
Hvad vidare angår det påståendet, att det vore konstitutionelt
nyttigt att bifalla prosten Janzons och Sandstedts motioner,
får jag, likasom Frih. af Ugglas, under åberopande af den
omständigheten, att R. St:r redan godkänt den med Frankrike
afslutade handelstraktakten, förklara, att jag anser det vara minst
sagdt tvifvelaktigt, huruvida det vore konstitutionel! rigtigt att
fatta ett sådant beslut. Denna fråga beror på rigtigheten af
den sats, Bevilhi,-Utsk=t sökt vid denna riksdag göra gällande,
nemligen ett Bevilln.-Utsk:t skulle i något alseende ega rätt att
uppträda såsom högste tolkare af Sveriges grundlag. Denna
sats bestrider jag och kommer äfven att fortfarande bestrida
densamma.
Frih. von Schulzenheim: Medan detta Betänk, är före
mål
för behandling hos R. o. Ad., blir det för mig en nödvändighet
att ofta yttra mig, dels emedan jag tillhör Bev.-Utsk:t,
dels ock emedan jag har den karakteren, att icke sticka under
stolen med hvad jag tänker. Jag skall dock så mycket som
möjligt söka undvika att göra det, enär jag, öppet sagdt, är besvärad
af att yttra mig för Utsk:ts förslag, hvilka jag olyckligtvis
icke kunnat till alla delar godkänna, och det skulle kunna
härida mig att, om jag kriticerar Utsk:ts beslut, jag blir föremål
för tillrättavisning antingen af tjenstemännen inom Utsk:t eller
ock inför offentligheten. Oin jag angriper de principer i grundlagsenlig!
hänseende, som hafva sammanhang med detta ämne,
så riskerar jag att möta en makt så stor, att jag kanske förkrossas,
men, likasom min namne, är jag på samma gång modig
och försigtig, och skall söka att såsom projektiler använda
endast grundlagsparagrafer, samt stöda mig vid den sanningens
Den 21 April f. m.
367
herdestaf, som måste föra till målet, eller den djupa aktningen
för hvad sorn är sannt och lag i landet. Om vi, M ine Hrr,
en gång gå förbi hvad som är lag, blir samhället depraveradt
och vi göra dermed så mycket ondt, att det aldrig kan repareras;
om vi sjelfva depravera begreppen om hvad som är rätt i
lagstiftningen, kan man väl icke begära, att lag skall af andra
lydas i någon rigtniug. Iler lurendrejeriet framställes under
romantisk lorm och icke såsom, hvad det är, ett underslef, en
tjufnad, brott inot Staten, der kan man svårligen begära, att
begrepp om rätt skall göra sig gällande.
Jag har af den näst föregående talaren fått uppbära förebråelser
derför, att jag icke framställt något yrkande, utan blott
anmärkningar. Jag har, Mine Hrr, den grundsats att icke begära
återremiss på ett Utlåt, från mitt eget Utsk., i hvilket afseende
jag hyser olika tankar med Utskrts ordförande, som för
en tid sedan yrkade återremiss af ett Utlåt, från den afdelning
af Utsk:t, hvars ordförande jag är. Jag vet nemi., att återremisser
i allmänhet icke tjena till något, och gillar för öfrigt
sjelf icke difTerentialtullar, hvilka jag anser vara praktiskt omöjliga
och odugliga, men jag har med hvad jag anfört endast velat
påpeka, att jag icke kan erkänna den grundsats, Utsk:t uttalat,
dfi Utsk:t säger, att vi icke kunna eller ega rätt att besluta
några difTerentialtullar för andra länder, emedan vi redan
godkännt den franska handelstraktaten. Detta anser jag icke
vara det rätta motivet, utan det praktiska skälet, hvarför det
icke lönar mödan att hafva sådana tullar, är, att de icke kunna
vara till nytta för landet. Man har här sagt, att vi icke vidare
hafva några difTerentialtullar, men den vid införsel af franskt
drufbränvin åsätta tulltaxa, hvarigenom vi beviljat franska fabriksidkare
ett monopol, är ju practice och icke blott till namnet
en sådan defferentialtull, till förfång för andra icke likaberättigade
nationer. Man har således, enligt min tanke, derigenom
gifvit dessa principer om difTereritialtullars olämplighet diverse
örfilar.
Som jag känner, att Hr Gr. o. Landtm, icke vill framställa
propos. på ett yrkande om ett Utlåt:s läggande till handlingarne
med ogillande, vill jag icke yrka något sådant i afseende å den
nu föredragna punkten, utan får i stället, på grund af de motiver,
jag här Iramställt, anhålla, att punkten måtte helt enkelt
läggas till handlingarne.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Om jag rätt
uppfattat Frih. af Ugglas’ anförande, förklarade Ilr Frihm, att
anledningen hvarföre Bev.-Utsk:t icke upptagit Prosten Janzons
motion om antagande af 1854 års tulltaxa i de delar, der den
utan att förnärma Franska traktaten kunde antagas, varit den,
att Utsk:t funnit olämpligt att införa difTerentialtullar, äfven i
de fall der sådant kunnat ske utan att träda för nära de öfverenskommelser,
sorn, ingångna med Frankrike, i följd af
traktater ega tillämplighet på andra nationer. Jag inskränker
368
Den 21 April f. ra.
mig till den anmärkning, att det hade varit önskligt, om Utsk:t
upptagit detta skäl i sina motiver, i stället för att, såsom nu,
förklara det vara en ovilkorlig konseqvens af Franska traktatens
godkännande, att några dilTerentialtullar icke få införas. Ett
sådant påstående kan jag- åtminstone icke biträda. Då emellertid
en återremiss endast skulle fördröja behandlingen af den
vidlyftiga tullfrågan, och det ej heller torde låta sig göra att
lägga en sådan punkt som denna till handlingarne, får jag endast
förklara, att jag finner redaktionen ofullständig.
Frih. af Ugglas: Då jag förra gången hade ordet, nämn
de
jag att Sverige ingått tralUater med åtskilliga länder, genom
hvilka dessa voro berättigade till samma förmåner, som de mest
gynnade nationer. Frih. Klinckowström har härutinnan så till
vida gil vi t mig rätt, som han medgifvit, att vi med trenne länder,
Belgien, Italien och Persien, afslutit så beskaffade traktater
på vissa år, hvaremot han påstått att alla andra af Sverige ingångna
handelsfördrag voro ställda på 12 månaders uppsägning.
Jag antager alt så är, men hemställer, om det kan vara
skäl att nu införa dilTerentialtullar vid det af Frih. Klinckowström
sjelf medgifna förhållande, att vi i afseende å tre länder
ej kunna besluta någon tullförhöjning utöfver hvad i Franska traktaten
är stadgadt, och att i afseende å de öfriga tullarne väl
kunna höjas, men beslutet derom ej träda i gällande kraft,
förrän tulltaxan, som alser året 1867, en längre tid varit tilllämpad.
Jag tror det icke.
Frih. Klinckowström har vidare yttrat, att under diskussionen
om Franska traktaten åtskilliga talare skulle hafva förklarat
den deri åsätta tull å Franskt drulbränvin icke vara en
differentialtull. Jag åtminstone har aldrig förnekat, att denna
tull verkligen är en differentialtull; men jag vill i anledning deraf
fästa uppmärksamheten på att i Franska traktaten finnas utförliga
föreskrifter gifna rörande hvad som vid import al Franskt
drufbränvin skall iakttagas för att de åt Frankrike inrymda
förmåner må åtnjutas. Skulle nu tulltariffen i. Franska traktaten
i allo blifva en specialtariff, borde i densamma likartade
föreskrifter blifvit intagna äfven lör ölriga varor, men så har
icke skett, och äfven af detta skäl är det nära nog omöjligt,
att nu inlöra differntialtullar.
Frih. Klinckowström har äfven uppdragit en särdeles sorglig
målning af Franska traktatens följder, och dervid såsom ett
ofelbart bevis citerat Bev.-Utsk:ts uppgift, att nämnde traktat
skulle medföra en förlust i tullinkomster af icke mindre än
1,600,000 rdr. Ja! så finnes det å papperet uträknadt, men
erfarenheten gifver vid handen, att tullintraderna, långt ifrån att
minskas, tvärtom gifvit ett öfverskott utöfver deras belopp under
den tid Franska traktaten icke var gällande.
Jag tror mig nu hafva visat B. o. Ad., att ett beslut om
införande af differentialtullar, äfven om R. St:r skulle vilja biträda
-
Den 21 April f. ni.
träda en sådan bana, icke i följd af traktater med främmande magter
vore lämpligt, och jag motsätter mig sålunda en återremiss,
desto hellre som, om denna punkt återremitteras, måste samma
åtgärd mottagas med hela Betänk:t, men hvartill skulle väl sådant
leda, om icke till onödig tidsutdrägt. Jag yrkar fortfarande bifall.
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäildt för
justering, har sedermera ej af honom återlemnats.)
Hr Ramsay, Anders Henrik: Jag har begärt ordet
endast för att uttala ett ogillande af Utsk:ts motivering af sin
hemställan i den nu föredragna punkten och instämmer i det
afseendet i hvad af Frihme Sprengtporten och Schulzenheim
blifvit anfördt. Franska traktaten har visserligen blifvit af R.
St:r antagen, men med anledning af de olika omdömen ang.
rättmätigheten och nyttan af densamma, som under diskussionen
ang. dess antagande uttalades, torde det med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida icke detta antagande hufvudsakligen föranleddes
deraf, att R. St:r icke ville blottställa Konung och regering.
Om emellertid menliga följder af den Franska traktatens
bestämmelser redan visat sig och säkerligen i ännu högre grad
komma att inträffa, torde det väl vara skäl, att R. St:r i tid
äro betänkte på åtgärder för att, om möjligt, söka förekomma
dessa menliga påföljder; och, såvidt jag kan finna, återstår för
detta ändamål icke annat än att återföra differential-tullsatser.
Olägenheter af sådana kunna visserligen äfven följa, men det
må tillkomma dem, som bättre än jag förstå dessa ämnen, att
bedöma, om större olägenheter uppstå genom de principer, som
äro fastställda genom deri Franska traktaten, än genom en inskränkning
af dessa och en återgång till differentialtullar. Något
grundlagsstridigt i denna sednare åtgärd kan så mycket
mindre ifrågasättas, som i Franska traktaten finnes differentialtull,
nemi. i afseende å bränvin. Jag nämnde, att frågan om återgång
till differentialtullar skulle vara beroende derpå, huruvida
erfarenheten visat eller gifvit anledning att förmoda, det Franska
traktaten skall verka menligt på våra förhållanden. För mig
förefinnes i detta afseende ingen tvekan; för att derom bilda
sig ett omdöme, behöfver man blott läsa hvad Utsk:t säger om
exporttullar. Inom Utsk:t har fråga förevarit om bestämmandet
af exporttullar för att öka Statens inkomster, men en sådan
åtgärd ansågs omöjlig i följd af Franska traktaten. Huruvida
den förhöjning i tulliilkomsterna, som, enligt hvad sakkunnig
man uppgifvit, visat sig under de sista månaderna, kan vara ett
resultat af den Franska traktaten, lemnar jag derhän. Om så
är förhållandet, torde det vara en i det hela taget tvetydig
vinst, ty för hvarje tusental rdr, som i tullintrader beredes Staten
till följd af införsel af de uti meranämnda traktat afsedda
varor, som till största delen äro lyx- och öfverflöds-artiklar,
tillskyndas samhället en mångdubbel förlust genom den betalning,
som utgår för att gälda de från Frankrike hit inkomna
H. IV. 24
370
Den 21 April f. rn.
varor. För att Franska traktaten skall kunna medverka dertill,
att tullinkomsterna icke allenast bibehållas vid samma höjd,
som före dess afslutande, utan äfven blifva större, måste nemi.
importen af dessa slags varor blifva ofantligt stor; men dessa
varor måste äfven på något sätt betalas; tillämpningen häraf
gör sig sjelf.
Huruvida emellertid något kan vinnas genom en återremiss
af förevarande punkt, lemnar jag likväl derhän, och kan i detta
hänseende icke instämma med Frih. Klinckowström.
Frih. Klinckowström: Hr Bennich, på hvars goda huf
vud
och förmåga jag ingalunda tviflar, men hvars goda vilja att
förstå denna fråga jag så mycket mera betviflar, har talat
om, att vi icke skulle lida några förluster på den Franska traktaten,
emedan tullinkomsterna efter dess afslutande visat ett
fördelaktigt resultat. Den värde talaren har tillräcklig erfarenhet
för att kunna gifva denna förhöjning i tullintraderna sitt
rätta namn, nemi. fluktuation, och jag kan genom jemförelse
emellan 20 års tullinkomster ådagalägga, att dessa ofta äro det
ena året mycket större än det andra. Efter ett så éfémért
förhållande kan man icke bedöma denna fråga, och det förundrar
mig, alt Hr Bennich velat åberopa det. I^ördelarna af den
Franska traktaten äro, minst sagdt, tvil velaktiga, men förlusterna
äro deremot faktiska. Jag vill framställa ett exempel, som, jag
hoppas det, skall bevisa sanningen af min åsigt i detta afseende.
Om en jordegare har en egendom på en ö, och skördar
der 100 t:r hvete och säljer denna spanmål för 20 rdr tunnan,
så får han en inkomst af 2000 rdr. Om nu Hr Bennich bygger
en bro, som förenar min ö med lästa landet och tvingar
mig taga väg öfver densamma, mot betalande af 2 rdr tull per
tunna, så skulle denna tull kosta 200 rdr för 100 tunnor. Nu
vill lyckan att jag det följande året får 130 tunnor; dessa gifva
mig, sedan tullen blifvit gäldad, dock, om priset nu äfven är
20 rdr, en återstående inkomst af 2,340 rdr. Då säger Hr
Bennich, och klappar, jemte sina vänner, i händerna: »se på
bara, den tull jag har betingat mig, har icke tillskyndat dig någon
förlust, utan tvärtom vinst mot i fjoll» Jag förmodar
Ståndet ej kan vara af Hr Bennichs mening.
Alldeles samma förhållande eger rum med afseende å Hr
Bennichs satts, att minskade tullsatser medföra ökade tullinkomster.
Hr Bennich måtte tro, att B. o. Ad. eger rätt mycken godtrogenhet,
för att kunna vilja öfvertyga R. o. Ad. om något sådant.
Då ingen instämmt i min anhållan om återremiss af den nu
föredragna punkten och tvenne ledamöter af Bevilln.-ötsk:t förklarat,
att en återremiss icke skulle tjena till något, så vill jag
icke framhärda i min begäran derom. Men med afseende å
frågans vigt och på det man icke må begagna ett bifall till
Utsk:ts hemställan såsom vapen i händerna mot en kommande
riksdag, önskar och hoppas jag, att R. o. Ad. ville lägga punkten
med ogillande till handlingarne, utan att deröfver lätta något
Den 21 April f. m.
371
vidare beslut. För min del får jag högt protestera mot den
åsigt, Utslct uttalat, och jag hoppas, att på det sättet Svenska
folket skall finna, att det ännu finnes män, som våga uttala sin
mening och vilja bevara Svenska folkets sjelfbeskattningsrätt,
mot hvilken så häftiga angrepp blifvit gjorda.
Hr Gr. o' Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Frih. von Schulzenheim: Jag afstår från mitt yrkande,
att denna punkt måtte läggas till handlingarne, och inskränker
mig till att anhålla, det IL o. Ad. ville låta vid Utsk:ts Utlåt. bero.
Frih. Klinckowström: Då jag blifvit underrättad der
om,
att det af mig sednast framställda yrkande icke kan leda
till någon påföljd, emedan R. o. Ad. måste fatta ett beslut
öfver den föredragna punkten, så får jag, i likhet med den siste
talaren, hemställa, att R. o. Ad. ville låta vid Utsk:ts Utlåt. bero.
Jag har emellertid uttalat min protest mot det sätt, hvarpå
Utsk:t afiardat ifrågavarande 2 motioner.
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt för
justering, har sedermera ej af honom återlemnats.)
Sedan öfveriäggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förevarande hemställan och dels att R. o. Ad. skulle
låta dervid bero; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på bifall till samma hemställan, hvarvid svarades talrika ja och
nej i blandning, och sedermera propos. derpå, att R. o. Ad.
skulle låta vid Utsk:ts hemställan bero, då svaren likaledes utföllo
med talrika så väl ja som nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Gr. Posse begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den sotn bifaller Bevilln.-Utsk:ts å sid. 5 af Betänk:t N:o
8 afgilna yttrande i ani. af Prosten Janzons motion, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar,
Nej;
Vinner nej, låter R. o. Ad. vid detta yttrande bero.»
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 89.
Nej — 84.
372 Den 21 April f. m.
Utsk:ts tredje yttrande å sid. 5.
Lades till handlingarne.
Om varuinförsel.
Landtmannaprodukter.
Utskits första hemställan å sid. 8.
Frih. Cederström, Rudolf: Under vidhållande af deri
i min motion uttalade oell, såsom jag tror, välgrundade åsigt
om nyttan och vigten deraf, att i ett sammanhang behandlas
frågorna om beskattning af bränvin och tull å samma vara,
eller, rättare sagdt, att vid afgörandet af dessa frågor det inre
sammanhanget dem emellan icke lemnäs ur sigte och går förloradt,
skulle jag icke kunna annat än beklaga, att Utsk:t af
formela skäl, hvars betydenhet jag nu vill lemna obestridd,
yttrat sig anse att mitt förslag borde lemnäs utan afseende. Då
emellertid Utsk:t i dess nästföljande hemställan sjelft framställt
ett botemedel i detta afseende, hvarigenom hufvudsyftet i min
motion, ehuru det ej i ord lemnats full rättvisa, dock i sak
bör kunna anses tillräckligt befrämjad, må jag icke anse mig
förpligtad att framställa något yrkande i afseende å eller emot
den nu föredragna punkten, utan endast afgifva den förklaring,
att R. o. Ad. må gerna för mig bifalla dess lydelse, då jag
tillika finge hoppas, att R. o. Ad. täckes jemväl i sin ordning
bifalla det nästpåföljande momentet, som härmed, på sätt jag
nämnt, så nära sammanhänger, och hvarmedelst min åsyflan
likafullt vinnes.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad och Utsk:ts hemställan
bifölls.
Utsk:ts sednare hemställan å sid. 8.
Bifölls.
Artikeln Fläsk.
H. Exc. Hr Frih. De Geer, Louis: Jag har icke begärt
ordet för att sjelf inlåta mig i denna diskussion, men då Frih.
Gripenstedt, sorn är af sjukdom förhindrad att öfvervara behandlingen
af Bevilln.-Utsk:ts nu föredragna Betänk., skriftligen
uppsatt sina tankar i ämnet och önskat att desamma måtte
komma till R. o. Ad:ns kännedom, anhåller jag att nu få uppläsa
detta hans anförande.
Härefter uppläste H. Exc. det omnämnde anförandet, hvilket
lydde sålunda:
Den 21 April f. m.
373
Innan jag öfvergår till de frågor, som i Betänk:t förekomma,
nödgas jag göra anmärkning mot det sätt, på hvilket
Utsk:t, såsom inledning till sina egna förslag, redogör för Regeringens
åtgärd att till ärendets beredning förordna en komité
och såsom ledning för dess arbete anvisa den riktning, i hvilken
detsamma borde utlöras. Utsk:t har nemligen omförmält, att
K. M:t väl, enligt Rikets sednast församlade Ständers önskan,
behagat tillsätta en komité af sakkunniga personer för utarbetandet
af förslag till ny tulltaxa, men att, i fråga om de allmänna
grunderna för tullregleringen, komiterade skulle hafva
erhållit föreskrift, att »under fortsatt tillämpning af handelsfrihetens
grundsatser iakttaga att författningen måtte vinna erforderlig
enkelhet och tydlighet till lättnad och säkerhet vid tillämpningen,
men jemväl att införselstullarne lör fabriks- och handtverksvaror,
hvilka utgöra föremål för tillverkning inom landet,
måtte i de fall, der det tinnes erforderligt, så jemkas, att dessa
förbrukningsartiklar icke blifva öfver höfvan fördyrade,» och
att komiterade således förständigats tillvägagå i eh alldeles motsatt
syftning emot den, som af R. St:r blifvit angifven.
Det är onekligen ganska sannt, att i afseende på sjelfva
riktningen eller grunden för tullagstiftningen, den åsigt som K.
M:t uttalat icke öfverensstämmer med den som R. St:r uppgifvit,
enär R. St:r såsom målet för denna lagstiftning uppställt att
den svenska producenten skulle sättas i tillfälle, »att, med användande
af omtanka och flit, fördelaktigt bestå i konkurrensen
med främmande länders industriidkare», d. v. s. erkänt och angifvit
skyddssystemet såsom den rätta grunden för handelslagstiftningen,
då deremot K. M:t förklarat att »handelsfriheten»
skulle i detta hänseende fortfarande tillämpas såsom »grundsats».
Men ehuru K. M:t sålunda i fråga om sjelfva grundsatsen icke
fann sig kunna godkänna R. St:rs, vid detta tillfälle uttryckta
åsigt, samt öppet tillkännagaf i hvilken riktning han ansåg denna
lagstiftning böra gå, har K. M:t likväl, i afseende på grundsatsens
tillämpning för närvarande, uti den anvisning som lemnades
komiterade, uttryckligen förklarat, att denna tillämpning skulle
ske med afseende på befintliga förhållanden, eller såsom orden
lyda: »att införselstullarne för fabriks- och handtverksvaror,
hvilka utgöra föremål för tillverkning inom landet, måtte i de
fall, der det funnes erforderligt, med aktgifvande på hithörande
förhållanden, så jemkas, att dessa förbrukningsartiklar icke blelve
öfver höfvan fördyrade». Men hvarföre har nu majoriteten inom
Bevilln.-Utsk:t, vid redogörelsen för denna sak, ur den eljest
ordagrannt återgifria meningen uteslutit dessa så vigtiga ord:
»med aktgifvande på hithörande förhållanden»? — Det är nästan
omöjligt att antaga, att detta skett af förbiseende, och jag nödgas
således, ehuru motvilligt, tro att Utsk:t, med uteslutandet
af en så väsendtlig bestämmelse i instruktionen, haft för afsigt,
att åt den ifrågavarande åtgärden gifva en färg af ensidighet och
våldsamhet, som den i sjelfva verket icke egde. Ty det förhåller
sig ganska riktigt så som Gr. Mörner, vid ett annat till
-
374
Den 21 April f, m,
fälle yttrat, nemligen: att komiterade — icke »oaktadt» den erhållna
instruktionen (såsom Gr:n uttryckte sig), utan just i enlighet
med densamma — kunde upprätta sitt förslag till tulltaxebestämmelser
med afsigt att äfven ur protektionistisk synpunkt
uppfylla alla billiga önskningar. Men ingeri lärer kunna neka,
att det med afseende på såväl grundsatsens riktighet, som den
framtida riktningen för denna lagstiftning, är en stor skillnad,
om detta skett såsom en eftergift tills vidare, på grund af befintliga
förhålfanden, eller såsom en i regeln för alla tider gällande,
rättmätig fordran; äfvensom att det varit fullkomligt värdigt
Regeringen att bestämdt angifva sin ståndpunkt i detta
hänseende.
Då jag nu går att något närmare granska Utsk:ts Betänk.,
måste jag antaga, att — ehuru något egentligt system torde
vara svårt att återfinna i dess ofta emot hvarandra stridande
förslag — den ledande tanken hos Utsk:t likväl varit, att göra
skyddssystemets grundsatser gällande och att i främsta rummet
åter tillämpa dem på jordbruksnäringen. Man säger: jordbruket
utgör landets förnämsta modernäring och derföre måste det också
vara naturligt och nyttigt att den understödjes. Ja, visserligen
bör denna näring understödjas, likasom all annan nyttig verksamhet
bör åtnjuta hägn och uppmuntran; men frågan blir blott
på hvad sätt ett sådant understöd kan och bör lemnäs, samt
huru långt man, utan åsidosättande af klokhet och rättvisa, kan
sträcka sina omsorger i detta hänseende. Jag förmodar attalia
måste vara eniga i den åsigten, att det naturligaste, rättvisaste
och i längden säkerligen äfven verksammaste medlet till näringarnes
förkofran, består deruti att vilkoren för produktionen
underlättas; och för min del tror jag, att detta också
är den gräns, inom hvilken åtgärderna från Statens sida i allmänhet
borde inskränkas. Att sprida upplysning och undervisning
till utbildande af yrkesskicklighet; att på lämpligt sätt
ordna kreditväsendet och penningecirkulationen; att utveckla
och förbättra kommunikations-anstalterna; och i allmänhet att
bereda säkerhet för arbetet samt undanrödja alla slags hinder
för menniskans, blott genom lagen begränsade, fria verksamhet,
äro således i min tanka värdiga föremål för lagstiftarens omtanka,
men att söka befrämja näringarne på det sätt, att man
gynnar den ena på den andras bekostnad, kan efter mitt begrepp
icke vara rätt, och följaktligen icke nyttigt. Ty örn det
för någon verkligen uppstår en fördel genom det s. k. skyddet, —
hvilket endast består i det tvång, som utöfvas mot en annan,—
så måste denna fördel för den »skyddade» nödvändigt uppkomma
genom en olägenhet för den »tvingade». Men det är ej nog
dermed att denne sednares uppoffring motsvarar den förres
vinst, utan af skäl, som lätt kunna inses, är det tydligt, att de
menliga följderna för dern, som underkastas tvånget, äro långt
större än de fördelar, hvilka ofta äro endast inbillade, då deremot
olägenheterna och hindren för rörelsen qvarstå i sin fulla
verklighet.
Dea 21 April f. ra.
375
Man säger måhända att detta skyddssystem kan göras rättvist
derigenom att de uppoffringar, sorn den ena näringens idkare
måste vidkännas till fördel för den andra, kunna uppvägas genom
motsvarande förmåner, hvarom dessa näringar i sin ordning på
lika sätt tillförsäkras. Men det är ju alldeles klart, att om ett
sådant system, grundadt på ömsesidiga uppoffringar och ersättningar,
verkligen kunde bringas till ett rättvist utförande, d. v. s.
att för hvarje näring vinsten al det egna »skyddet» jemnt motvägde,
hvad som förloras genom »skyddet» lör andra, så vore
detta, i bästa fallet, endast en storartad mystifikation, hvarigenom
en mera synlig fördel å ena sidan upphäfdes genom mindre
märkbara förluster på deri andra. Men en dylik invecklad anordning
skulle likväl ej hafva ens förtjensten af att vara oskadlig,
ty den måste ovilkorligen medföra en betydlig förlust för
alla, genom tillskapandet af hinder och genom dryga omkostnader
för en vidlyftig administration, som eljest kunde undvikas
eller inskränkas. Mig synes att hela denna anstalt — som
likväl vore den mest fulländade lösningen af frågan, ur protektionistisk
synpunkt, — skulle förete en träffande likhet med ett
spel der hvar och en vinner i sin tur, och der således ingen
direkt förlust uppkommer mellan de spelande, men der de likväl
alla sluta med att förlora kortpenningarne. Nu är det emellertid,
såsom hvar och en lätt kan finna, en absolut omöjlighet,
att på nyss omförmälda sätt ordna skyddssystemet, alldenstund
icke allenast ett noggrannt afvägande af de respektive vinsterna
och förlusterna är fullkomligt overkställbar^, utan också en mängd
yrken och lefnadsförhållanden äro af den beskaffenhet, att deras
produktioner icke kunna blifva föremål för något »skydd».
Denna brist på rättvisa, som oundvikligen vidlåder systemet,
hvars grundtanke är att vissa näringar skola gynnas och upprätthållas
på andras bekostnad — ty någonstädes måste dock
understödet slutligen tagas — är så uppenbar, att den icke ens
af systemets anhängare brukar förnekas, men man söker likväl
försvara sig derigenom, att man låter en ny moralisk personlighet
framträda, i hvars namn man fordrar dessa uppoffringar,
och för hvars skull de enskildtas anspråk påstås böra vika —
nemligen samhället. Samhällets väl, det allmänna bästa, landets
fördel o. s. v., säger man, måste ställas framför de enskildta
intressena, och denna, den högsta grundsatsen i lagstiftningen
fordrar att det ifrågavarande understödet eller »skyddet» lemnäs
åt vissa näringar, utan afseende på att detta kan medföra olägenheter
och uppoffringar för andra. Jag hoppas att mina värda
motståndare icke skola förebrå mig att hafva vanställt deras
mening, utan skola erkänna att jag sökt så klart som möjligt i
korthet återgifva hufvudskälet, hvarpå man grundar sitt försvar
för protektionssystemet. Men jag vågar påstå att detta hufvudskål
likväl endast är en sofism, en villfarelse, som beror på sammanblandningen
af två olika begrepp, hvilka noga måste åtskiljas.
Det går icke an att med hvarandra förvexla begreppet om samhälle
såsom en politisk och moralisk enhet, Ilvars ändamål är
376
DeD 21 April f. m.
alt upprätthålla säkerhet och rättstillstamed begreppet om
ilen sammanlagda summan af alla de enskildta samhällsmedlemmarnas
egendom och fria verksamhet inom gränserna för laglig
rätt och ordning. I den förra egenskapen har samhället utan
tvifvel befogenhet, att till sitt bestånd och för sina syftemål
fordra mer eller mindre stora offer af sina medlemmar — dock
alltid med iakttagande af rättvisa, — men i sednare hänseende
utgör samhällets bestämmelse visserligen icke, att utdela förmåner
till några på andras bekostnad, utan tvärtom, att skydda
allas rätt'och frihet att få råda öfver sig sjelf och sitt arbetes
frukter. Det har, synnerligen i förra tider, då statens makt
ofta utsträcktes till ett strängt förmynderskap öfver nästan all
enskild verksamhet, varit ganska vanligt, att man till stöd för
privilegier och företrädesrättigheter åberopat sig på samhällets
fordringar och att man sökt framställa dessa såsom identiska
med sina egna intressen; men detta genljud från fordna dagar,
med mindre utbildade begrepp om rättvisa och frihet, borde
enligt min tanke numera ej upprepas. Ty det är fåfängt att
påstå, att samhällets väl skulle fordra ett dylikt ingrepp i den
enskildtes första och vigtigaste rättigheter. Samhället sörjer
ganska säkert bäst för sig sjelf, då det sörjer för hvarje enskild
medlems rätt och frihet, och det bryter mot sitt eget ändamål,
om det biträder någon att begå våld och tvång emot andra,
så länge dessa lefva lagligt och hederligt. Med ett ord: samhällets
högsta uppgift är att utöfva rättvisa: och rätt är det
icke, efter mitt begrepp, att gynna den ene på den andras bekostnad.
Men hvad som ej är rätt, det är icke heller klokt
eller nyttigt. Detta är den enkla grundsats, hvilken jag hittills
följt och som jag icke ämnar öfvergifva.
Jag bekänner att jag »tänker nog högt» om Sveriges aktade
jordbrukare — till hvilken klass äfven jag har äran räkna
mig — att, såframt det verkligen blefve för deras öfvertygelse
klart, att ett konstladt fördyrande af menniskans oundgängligaste
behof, bland hvilka väl måste räknas de vigtigaste födoämnena,
icke är med billighet och rättvisa öfverensstämmande, så skulle
de ej vilja påyrka en lagstiftning, sorn har detta till syftemål,
äfven om derigenom kunde tillskyndas jordbrukaren någon enskildt
fördel. Men så mycket säkrare hoppas jag att man skall
afstå från sina önskningar om återupptagandet af skyddstullar
för landtmannaprodukter, då jordbruksnäringen, i sann mening
eller för sitt lyftande till större fullkomlighet, deraf icke gerna
kan erfara någon nyttig, men väl en skadlig inverkan, och då
tidpunkten för en sådan åtgärd, synes mig, med afseende på
serskildta omständigheter, vara dertill mindre lämplig än någonsin.
Jag skall icke vid detta tillfälle trötta R. o. Ad. med någon
utförligare framställning af alla de redan förut ofta upprepade
skäl, som, enligt mitt omdöme, ovedersägligen visa, att
jordbrukets förkofran och vidare utveckling beror på helt andra
orsaker än de tullsatser, hvilka Utsk:t föreslagit för vissa
Dea 21 April f. ni.
377
landtmanna-produkter. Jag hemställer emedlertid, om man verkligen
kan vilja bestrida, att icke en ordnad, genom större kapitaler
betryggad, handel med spanmål och ladugådseffekter utgör
ett af landtbrukets vigtiga ste behof? Jag hemställer vidare,
om ej de priser, som genom en -sådan handel betingas, äro i
väsendtligaste män beroende af priserna på verldsmarknaden,
och om således ej för dessa varor endast undantagsvis tullen
kan utöfva något inflytande? Säkert är, att det tvång, som
härigenom uppkommer, kan verka störande på handelns naturliga
och derigenom också förmånligaste gång. Jag ber att i
sådant afseende få framställa ett exempel. Åntagom att i Norrland
uppstår ett behof af en viss qvantitet spanmål och att en
motsvarande tillgång finnes i Skåne; antagom vidare att den
för Norrland behöfliga spanmålen kan få inköpas från Finland
eller Ryssland för ett visst pris, och att den i Skåne befintliga
spanmålen kan afsättas på England, mot ett pris, som öfverstiger
priset på den Ryska spanmålen med ett visst belopp.
Om nu handeln är fri, så är det klart, att man från Ryssland
importerar spanmål till Norrland, och från Skåne exporterar
samma qvantitet till England, samt att sålunda, jemte det att
behofvet • fylles, en vinst uppkommer för landet, som motsvarar
prisskillnaden emellan den importerade och exporterade spanmålen.
Men om deremot en tull finnes på spanmål, som förhindrar
en dylik kombinerad rörelse, sä blir följden, att den
Norrländska köparen — till protektionisternas stora glädje —
måste hemta sitt behof från Skåne, hvarest han naturligtvis
får betala lika mycket som genom export till England kunde
erhållas. Men hvad har då handt genom detta tvång på rörelsen?
Jo! att producenten i Skåne ingenting vunnit, utan
fått alldeles detsamma som om ingen tull funnits och varan
blifvit exporterad, men att konsumenten i Norrland blifvit nödsakad
att betala sitt behof dyrare, och att landet gått miste
om den vinst, som genom ett öfverskjutande exportvärde eljest
kunnat uppstå; hvartill ytterligare kan läggas förlusten af minskad
förtjenst tor sjöfarten, som i ena fallet blott haft att besörja
en transport, nemligen från Skåne till Norrland, men i
andra fallet skulle hafva fått verkställa två resor, nemligen mellan
Rysk hamn och Norrland samt emellan Skåne och England.
Jag hemställer nu, om det kan vara skäl att genom lagstiftningen
framtvinga sådana förhållanden, hvilka i mångfaldiga
alseenden kunna medföra olägenheter och förluster.
Man anför såsom försvar för de föreslagna åtgärderna, att
anspråken äro så måttliga och att en så ringa tull, som 10 å
15 öre för en kubikfot säd eller för ett lisp. mjöl, samt 1, 2
och 3 öre pr skålp. för kött, Iläsk, ost och smör, icke kan
verka till ett oskäligt fördyrande af dessa effekter. Men om
dessa a Igifter icke anses medföra någon anmärkningsvärd prisstegring,
så har man ju också förfelat ändamålet med hela åtgärden,
som just går ut på, att till förmån för Iandtmannen
höja priset på de ifrågavarande produkterna, och man har då,
378
Den 21 April f. m.
icke allenast gagnlöst förbrutit sig emot rättvisans och billighetens
fordringar, utan ock åstadkommit en för hela rörelsen
— och således äfven för producenterna sjelfva — väsendtlig
olägenhet genom den olika behandling dylika varor måste underkastas,
om de äro tullpligtige, emot om de äro tullfria.
Och då man nu så ifrigt eftersträfvar att äfven genom
medel,( som i min tanka, och enligt hvad jag sökt visa, icke
kunna med billighet försvaras, förhöja priserna på dessa, äfven
för den fattige mest oundgängliga lifsförnödenheter, så frågar
jag, om närvarande förhållanden verkligen gifva någon anledning
att påyrka en dylik konstlad prisstegring.
Jag frågar, om det ej kan vara skäl att man finner sig
belåten, då man erhåller anda till 11 ä 12 rdr för en turina
hafre, 15 k 1(5 för en tunna korn, 17 a 18 för råg och 24 å
25 för hvete? då efterfrågan och pris på kreatur samt andra
ladugårdsprodukter äro i ett ständigt och starkt stigande? Och
är man å sin sida beredd, att i händelse denna prisstegring
skulle tilltaga i en för konsumenterna alltför tryckande grad,
såsom ersättning för det handelstvång, hvarigenom man vill,
under vissa omständigheter, förhindra prisernas fallande, äfven
medgifva, att, om så anses nödigt, åtgärder vidtagas till förhindrande
af deras stigande utöfver skäliga gränser? För min del
tror jag visserligen att begge dessa åtgärder äro lika förkastliga,
såsom icke allenast origtiga i afseende på grundsatsen,
utan äfven skadliga till sina följder; men om någon skilnad
skulle göras dem emellan, så måste jag sannerligen erkänna
att billigheten synes mig tala vida mer för den sednare än för
den förra, ty det måste väl vara mera öfverensstämmande med
samhällets och styrelsemagtens ändamål, att söka förekomma
brist, än att motverka tillgång — eller som det kallas »öfversvämning»
— på det som menniskorna oundgängligen behöfva.
Man uppgifver såsom skäl för införandet af tullar på jordbrukets
produkter, att denna modernäring nästan ensam saknar
allt »skydd», och att dess utveckling derigenom skulle befrämjas.
Jag tager mig friheten bestrida begge dessa påståenden.
Landets alla öfriga, egentliga modernäringar, såsom bergsbruk,
skogsskötsel och sjöfart sakna »skydd» lika väl som jordbruket,
och de behöfva det ej heller, just derföre att de äro rriodernäringar
och således hvila på egen sjelfständig grund. Det är
deremot de icke sjelfständiga, de genom konstlade medel framdrifna
och underhållna näringarne, som kunna anses hafva behof
af skydd, men dessa böra deremot icke i alla tider åtnjuta
ett sådant, till förfång för de öfriga, och beviset på att en näring
fortfarande förtjenar att till gagn för det allmänna existera,
består i min tanke deruti, att den kan lefva ett sjelfständigt
lif, d. v. s. utan skydd eller tillskott på andras bekostnad.
Men då, såsom nämndes, landets öfriga modernäringar icke numera
åtnjuta några fördelar genom tullskvdd eller genom andra,
konstlade medel, för att inverka på priset för deras produkter
—■ hvilket i förbigående sagdt, för modernäringar, hvilka
Deo 21 April f. m.
379
omfatta största delen af samhällets medlemmar, är en principiel
orimlighet, emedan den skenbara vinsten alltid måste, enligt
sakens natur, åtminstone till största delen, i en eller annan
form, såsom t. ex. genom stegrade arbetslöner, ökad fattigvård,
fördyrade behof o s. v. återfalla på dem sjelfva — så vore det
en ökad obillighet, om dessa näringar nu skulle genom skyddstullar
beskattas till förmån för jordbruket.
Och hvad beträffar den förkofran, som jordbruksnäringen
förmenas skola vinna genom tnllskydd, så torde det, enligt min
åsigt, vara Idart — så framt man med förkofran menar en
utveckling till större fullkomtighet — att denna icke vinnes
derigenom att dess idkare sättas i tillfälle att vidblifva gammal
slentrian och bristfälliga metoder, utan derigenom att behörig
skilnad uppstår mellan en bättre och en sämre produkt, och
att denna skilnad får göra sig gällande genom afsättningen, som
enligt varans beskaffenhet blifver mer eller mindre god, om
det endast tillätes att den på ett naturligt sätt får reglera
sig sjelf.
Slutligen talar man beständigt om vårt lands ogynnsamma
klimat och om nödvändigheten att motväga denna underlägsenhet
genom skyddstullar. Jag har redan förut vid en föregående
riksdag, då samma ämne förevar, fästat uppmärksamheten
derpå, att klimatets beskaffenhet, likasom många andra omständigheter,
såsom olika jordmån, lyckligare belägenhet, lindrigare
beskattning, lättare afsättning o. s. v. äro förhållanden, som
verka på den behållna inkomsten och således på jordens värde,
hvilket af dessa orsaker blifver högst olika. Men sedan jordvärdet
blifvit på grund af de olika förmånerna rätteligen regleradt
— dervid det utan tvifvel är en stor skilnad om egendomen
ligger i Jemtland, eller i Skåne, eller i trakten af London
— så kan man i allmänhet med lika förmån använda en
viss summa till besittning och brukning af jord på det ena stället
sorn på det andra, af det enkla skäl, att den högre eller
lägre kapitalräntan motväger den större eller mindre afkastningen;
och man har derföre ingen giltig orsak att klaga öfver
sådana brister, som varit bestämmande i afseende på vilkoren
för besittningen, elier att med anledning af underlägsenhet i
dessa hänseenden för sin enskildta vinning, påyrka fördelar på
andras bekostnad.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra och hvarigenom
jag sökt visa,
att sjelfva skyddssystemet hvilar på en felaktig grundsats;
att dess tillämpning, på sätt Bevilln.-Utsk:t föreslagit, genom
åsättandet af tullar på åtskilliga jordbruksalster och andra
produkter, hvilka nu äro tullfria, skulle innefatta en orättvisa
emot vissa, utan att medföra något verkligt gagn för den skenbart
gynnade näringen;
att derigenom söndring och bitterhet mäste uppstå mellan
olika samhällsklasser; och
380
Den 21 April f. m.
att de föreslagna åtgärderna i främsta rummet skulle verka
till skada för den samhällsklass, som bäst behöfver »skyddas»,
icke blott derföre att den utgöres af de fattiga och blottställda,
utan också derföre att den är i saknad af politiska rättigheter,
och således måste känna en orättvisa och en obillighet så mycket
tyngre:
tillstyrker jag vördsamt, att de af Bevilln.-Utsk:t afgifna
förslag om återupptagande af nya tullar, eller om förhöjning
af redan befintliga, icke må af R. o. Ad. bifallas.
1 afseende på (Jtsk:ts förslag till den slutmening, hvarmed
förslaget till ny tulltaxa skulle till K. M:t öfverlemnas, och som
i grunden helt och hållet strider emot hvad i detta hänseende
förut varit af 15. St:r iakttaget, underlåter jag att vid detta tillfälle
yttra mig; och jag gör detta så mycket heldre, som skälen
mot ett sådant förfarande blifvit af flere reservanter med
klarhet och styrka framlagda, och som jag är öfvertygad, att
R. o. Ad. icke skall vilja deltaga i ett så oformligt och betänkligt
angrepp mot Konungamagtens rättigheter.
Hr Lagerbjelke, Bror Johan Syrach, anförde skriftligen
:
Hedrad af Högloft. B. o. Ad. att vara ledamot uti Bevilln.-  Utsk:t vid innevarande riksmöte, anser jag det för min pligt att
meddela den upplysning, att ehuru mitt namn ej finnes bland
reservanternas antal, jag dock ej i alla delar gillat ötsk:ts förslag
till tulltaxering, enär en del af de såkallade skyddstullsatserna
hvila på en temligeri långt utsträckt frihandelsprincip,
under det andra linnas, öfverstigande till och med 100 procent
af varans tillverkningskostnad, och som sålunda äro fotade på
ultra prohibitiska grundsatser. Jag hade för min del önskat,
att förevarande förslag hade blifvit byggdt på konseqvent tillämpade
moderata frihandelsåsigter, med fästadt behörigt afseende
å beståndet af våra inhemska näringar, och att det förtjenstfull
a utlåtande, som den sednast tillsatta tullkomitén i denna
syftning afgifvit, dervid hade tjenat till ledning men i följd af
de åsigter pluraliteten inom Utsk:t hyllat, har ett sådant förslag
ej varit möjligt genomföra, och torde, äfven om det af
Riks-Stånden godkändes, ej kunna utarbetas på den korta tid,
som ännu torde återstå för denna riksdags verksamhet.
Åsättandet af tull å landtmannaprodukter skulle jag, i händelse
moderata skyddstullar blifvit i allmänhet föresiagna, icke
hafva medverkat att tillstyrka; men då så ej skett, har jag ej
tvekat att biträda Utsk:ts förslag i denna del, nogsamt vetande,
att landtmannanäringen på sednare tider befunnit sig i en särdeles
betryckt ställning, och att den bättre än andra näringar
är i behof af de lägre skyddstullar, dem Utslct föreslagit, för
att i någon, ehuru ringa män, kunna bära de ännu höga skyddstullar
en del andra näringar åtnjuta, och som hårdast drabbar
jordbrukare-klassen, såsom den ojemförligt talrikaste inom vårt
samhälle.
Den 21 April f. n>.
381
Jag har ej kunnat så uppfatta bestämmelserna i vår grundlag,
som tillförsäkrar representationen att allena utöfva Svenska
folkets urgamla beskattningsrätt, som skulle det bero på
K. M:t att nedsätta tullsatsen, derest Statsverkets tillstånd sådant
medgifver. Alldeles lika stadganden om tull-, kartae sigillatae-,
bränvins- och postmedlen äro gällande som om allmänna
bevillningen, med det undantag, att genom den sednare bör
Statsverket slutligen regleras; och ändock har ända från början
af vårt ännu gällande statsskick och till på 1840-talet, det varit
R. St:r som utfärdat Bevillnings-förordningen, och hvarmed
den då vidtagna förändringen endast åsyftade att K. M:t skulle
för sin del godkänna bestämmelserna i Författningen, i hvad den
afser böter och verkställighet. Att denna uppfattning, rörande
tulltaxan, varit R. St:rs vid början af tillämpningen utaf vår
grundlag, det ulvisar 1812 års riksdagsbeslut, 1823 års underdåniga
skrifvelse, med öfverlemnande af tulltaxan m. fl., ehuru
dervid ej får förbises att Ständerna ansett sig kunna tillämpa
grundlagen sålunda, att de åt K. M:t i underdånighet uppdrog
att efter inträffande förhållanden höja eller nedsätta tullar, hvilket
åter torde halva föranledts, bland annat, deraf att, fastän
landet vid den tiden importerade betydliga qvanfiteter af spanmål
och andra landtmannaprodukter, ändock ej obetydliga tullar
voro å dessa varor bestämda; hvadan vid inträffande miss
vextår, då dessa varor stego till högre pris, det var nödigt att
genom tullsatsernas reglering i någon mån modifiera dessa pris,
som eljest ej hade kunnat ske, med mindre än att R. St:r skolat
sammanträda. Då nu emedlertid riksdagar komma att årligen
hållas, har äfven nämnde förhållande upphört, och har
jag af dessa med flera skäl biträdt Utsk:ts framställda förslag
att i den underdåniga skrifvelse, deruti tulltaxan blifver till K.
M:t insänd, å denna, för den konstitutionella jemnvigten Statsmagterna
emellan, lika vigtiga som rigtiga grundsats återföra
uppfattningen sådan den vid grundlagens första tillämpning äfven
var gällande.
Hr Bohnstedt, Theodor Ludvig, uppläste ett skriftligt
anförande af följande innehåll:
Vid förra riksdagen slutade jag mitt anförande i tullfrågan
med uttalande af den förhoppningen att den måttliga begäran,
som då framställdes, måtte bilallas, helst eljest fordringarna nästa
gång torde blifva större. Denna förhoppning gick i fullbordan.
I den skrifvelse, R. St:r då alläto till K. M:t, begärde
de att principen af måttligt skydd för näringarne skulle blifva
grunden för ett nytt förslag till tullbestämmelser. Hr finansministern
sköt detta beslut åsido och kontrasignerade en den
24 Mars 1865, utan Ständernas hörande och begifvande utfärdad
ny tulltaxa, der en stor del artiklar fingo lägre tuilsatser
och många andra förklarades till införsel fria. Samtidigt afslöts
den Franska traktaten med betydiga nedsätlningar att gälla i 12
år och tillämpades genast på våren 1865, inverkande äfven på
382
Den 21 April f. m.
importen från andra länder och bortskänkande många förmåner
utan motsvarande reciprocitet.
Det torde derföre vara dubbelt skäl för R. St:r att nu taga
denna sin enskilda angelägenhet om hand och gifva den en
rigtning, som förhindrar en sådan bearbetning emellan riksdagarna.
Jag beklagar innerligen att de förespeglingar om förluster,
betryck och olyckor, som då af mig och andra framhöllos, och
som af de förhoppningsfulla ansågos såsom foster af en mörk
fantasi, blifvit en alltför bedröflig sanning. Detta var dock lätt
att förespå, ty orsak och verkan äro oskiljaktige, och följderna
af vissa åtgärder kunna derföre af den lugna betraktaren lätt
förutses. Man har nemligen under loppet af de sednare 15 å
20 åren utrikes upplånat stora summor, inledt riäringsidkarne
i ett system af skuldsättning och föranledt stora kostnaders nedläggande
på industriella företag, på samma gång man allt för hastigt
och allt för radikalt borttagit det behöfliga skydd, dessa näringar förut
hade i lindriga tullsatser, och således utsatt dem för en förstörande
täflan med andra, bättre iottade länders produktion. Man har
på en gång företagit en mängd stora allmänna arbeten, som
från näringarna dragit så betydlig del af de bästa arbetare, att
produktionskostnaden derigenom mycket stegrats, och sålunda
tvungit industrien, som dock skulle bereda medel till dessa stora
arbeten till ökade skatter och till sitt eget bestånd, att uthärda
täflan med Statens höga arbetsackorder. Man har byggt af Statsmedel
våra jernvägar, men man har gjort godstransporten derå
till en stor del omöjlig genom höga taxor, deri nu först, efter
allmän klagan, tycks beviljas någon nedsättning. Det vare långt
ifrån mig att vilja klandra nedsättningen af fordna allt för höga
tullsatser, nyttiga allmänna arbetens utförande eller jernvägars
anläggande i vårt land, men en fattig och med många naturhinder
oell svårigheter stridande nation måste mer än andra
beräkna sina resurser och ej brådstörtadt kasta sig in i stora
skulder, öppna sina hamnar för fri tällan och skänka utlandet den
vinst, som den med mera försigtighet sjelf kunnat skörda. —
Följderna visa sig nu tydligt: vår kredit i utlandet är starkt i
sjunkande; antalet af våra fartyg för verldshandel minskas;
stora industriella företag afstadna och förgäfves inbjuder man utländska
kapitalister att öfvertaga dem. Jordbruket är förtryckt
och jordens värde faller; bergsbruket strider med svåra konjunkturer;
sjelfva trädvaruhandeln, vår räddningsplanka i mångas
ögon, bär sig klent; konkurser och förluster inom alla nä
ringsgrenar
(med undantag af bränvinsminutering och cigarrhandeln),
en mängd arbetsföra unga män, som frigjort sig från
hem och fasta tjenster, stryka (med förvärfvade dåliga lefnadsvanor)
arbetslösa kring land och rike, numera farliga för allmänna
säkerheten; kommunernas bördor stiga i betänklig mån,
mest genom fattigvården; millioner utgå till utlandet för räntor
och amortering, millioner, som ej kännts, så länge man betalte
Den 21 April f. m.
383
deni med nya lån och nya reverser, men som göra sig gällande,
då denna dåliga källa tryter.
Allt det der och mycket mera har kunnat förutses och
har blifvit förutsagt, men så länge man lefde i förhoppningarnas
rosengårdar, döfvad af rikligen utkastadt blomdoft och bländad
af rika förgyllningar, har man ej velat tänka djupare och
se klart. Många gånger har det upprepats alt vårt polarland
ej kan, ej bör uthärda fri täflan med starkare, med bättre utrustade
länder; nu först vill man kanske lyssna till dessa ord
af sanning; vårt land är stort, men glest belölkadt, våra tillverkningar
äro små och drabbas af långa transporter, dryga förlager
och ringa uppmuntran; våra hamnar äro aflägsna och länge
tillfrusna; våra kapitaler otillräckliga oeb dyrköpta; vår jordmån
mera mager, mera svårskött, ger ringare korntal med
större produktionskostnad, slår ej sällan fel af froster och olyckor,
som vi måste bära, men ej kunna reglera; jordarbetet måste
koncentreras på kort tid, fordrar derföre flera armar och
större byggnader för inhöstning af en lång vinters behof; blir
väderleken då ogynnsam, förstöres årets skörd och nästa års
grodd, då andra länder i 8 å 10 månader finna föda för
sina kreatur ute, hafva vi denna förmån 4 å högst 5 månader;
då andra taga 2 å 3 skördar på samma fält om året, få vi
stundom knappt en; vidare, våra handelsrelationer äro otillräckliga
och nästan inga nya sådana ingås på mera aflägsna länder,
kanske derföre att våra affärsmän sakna den företagsamhet och
ihärdighet, som bryta nya banor, medan vi hos våra näringsidkare
se vackra prof af båda dessa egenskaper, med ett ord,
det är ej »fair play» att ställa vår industri i fri täflan med utlandets,
den sjunker, den utarmas, den qväfves i denna ojemna
strid. I andra länder, der man mera säkert beräknar den egna
fördelen och derföre hvarken gått så hastigt tillväga eller så
långt som vi, bar man dock kommit till erfarenhet att den för
långt drilna frihandelsprincipens tillämpning är ett misstag, som
för samhället medför enskilda förluster, näringarnas aftynande
och pennigebrist. Då man nu här ser samma svåra följder
och förgäfves söker efter bevis att andra orsaker föranledt vårt
betryck, skall man då icke hafva rättskänsla och högsinthet
nog för att erkänna att man misstagit sig och, medan tid är,
således vilja söka afvärja ett förfall, sorn snart ej mer kan hjelpas?
Bättre är att uppoffra en idé, än sitt lands välfärd; bättre
att vårda den planta, som skänker frukt och trefnad i det egna
hemmet, än att bero af och dyrt betala den utländska frukten,
samt svälta när man ej mer har råd köpa den.
Till en närings lyckliga bedrifvande fordras tre faktorer,
nemligen insigter, eget förlag och afsättning, hvilken sednare beredes
af det skydd för dess bestånd, som gör en täflan möjlig.
Vi göra mycket för befordrande och spridande af nödiga insigter,
men med de tvenne andra faktorerne är det illa bestäldt;
få näringar kunna draga 6 å V2 proc. ränta, och ingen näring
består, om den ej sättas i paritet med andra tillverkningar af
384
Den 2) April f. m.
samma alster i afseende pä vilkoren för tillverkning; kapital,
drifkraft, rudimaterier, arbetslöner, transporter, tull m. m. måste
sammanlagda uppgå till ungefärligen samma summa, om
tädan skall kunna ske med fördel; den, som i dessa förhållanden
ligger under, blir öfverdyglad. Det är utlandet, som
i allmänhet har fördelarna i dessa fall, och tullen skulle jemna
detta förhållande. Tages den hort, mister samtidigt Staten sin
inkomst, industriidkaren sin förmåga att täfla och arbetaren sin
förtjenst, medan det är den utländska tillverkaren, som allena
vinner.
Jag tager mig friheten här citera några ord ur Thiers tal i
Franska kammaren rörande spanmålstullen, ett tal, som vi alla
läst i dessa dagar. Han säger: »det är ej myckenheten af den
importerade spanmålen, det är möjligheten af dess importerande,
som förorsakar prisfall.» Detta är en sanning, Mine Hrr! Man
började få en ordnad spanmålshandel här i landet för några år
sedan, och aktade handelshus vände sin tanke deråt. Detta har
upphört. Det är omöjligheten att numera kunna beräkna något
pris, sedan säd och mjöl få tullfritt införas, som förlamat
denna spekulation och nedtryckt prisen. Ingen köper nu mera
än för dagen, om ej till ett pris, sorn i alla händelser fredar
för förluster. Det Svenska jordbruket liksom det Franska liar
gått framåt; intelligens och kapital hafva vändt sig dit, men —
nu står man der misströstande och säger med samma beryktade
talare: »en näring går framåt endast när den bär sig.» —
»Det är hvarken fondbanken eller jordbruksbanken, som kan
bringa jordbruket till blomstring. De hafva endast skänkt missräkningar.
Hjelpen ligger i ett vinstgifvande pris — i en skyddstull,
som till en viss grad utjemnar de olika vilkoren emellan
de Franska (läs här Svenska) och den utländska spanmålen.»
Skulle man inte tro att den store talaren stod här och talade
till oss? så väl passa hans ord och varningar in på våra
förhållanden och dock har det rika, af naturen begåfvade Frankrike
på långt när ej så som vi tagit steget ut på frihandelns
bana; det har inländsk skuld, då vi hafva utländsk; det hejdar
sig vid första symptomerna till sjukdom, vi hafva nått 2:dra,
kanske 3:dje stadiet. — Gifve Gud att vi nu måtte använda
det rätta botemedlet!
Stödjande mig på de sanningar, jag här haft äran framlägga,
beder jag få ställa en vördsam uppmaning till R. o. Ad:n
att bifalla de lindriga skyddstullar, som Bevillnin.-Utsk:t så visligen
i detta sitt Betänk, tillstyrkt, beklagande att Hera af våra
industrigrenar af den ingångna 12-åriga traktaten blifvit förlamade,
kanske undergräfda, utan möjlighet för oss att nu komma
dem till hjelp; låtom oss åtminstone rädda de näringar, öfver
hvilkas öde den Svenska riksdagen ännu har att besluta.
I afseende på den nu föredragna punkten anhåller jag hos
Hr Gr. o. Landtm, om propos. på bifall till Utsk:ts förslag.
Flere ledamöter yttrade härvid bifall.
Hr von
Den 21 April f. m.
385
Hr von Kraemer, Anders Robert: Det skulle, efter mitt förmenande,
vara fördelaktigt, om det vore coutumen, att Bev.-Utsk:t
uppställde en större rubrik för ladugårdsprodukter, derom diskussionen
först kunde vända sig och afslutas, för att sedan upptaga
hvarje artikel särskildt; men så är, som vi veta, icke förhållandet;
och derföre måste man, huru svårt det än är, för tillfället
undanskjuta frågan om principerna, och hålla sig till den
särskilda artikeln, hvilket jag äfven skall försöka att göra, så
mycket mer som jag dertill har ett personligt skäl, nemligen
att, då jag troligen liera gånger under denna diskussion kommer
att uppträda, nu icke allt för mycket pröfva Ståndets
tålamod.
Utsk:ts förslag om tull å artikeln fläsk börjar med en klagan
öfver den ökade importen deraf. Men Utsk:t glömmer så
väl vid denna som flera andra punkter, att befolkningen under
de sednare åren högst betydligt tillvuxit och konsumtionen ökats,
utan att produktionen i samma mån stigit; hvartill kommer att
våra allmänna arbeten, i första rummet jernvägsanläggningarna,
lemnat de arbetande klasserna tillfälle att skaffa sig bättre födoämnen;
och den ökade importen måste derföre snarare betraktas
som ett glädjande bevis på en stigande välmåga. Då fläsk är
arbetarens bästa föda, bör denna vara icke fördyras, ty om priset
å lifsförnödenheter stegras, måste de arbetande taga sin
skada igen genom stegrade arbetslöner. Man skall kanhända
invända, att denna tull är så obetydlig, att den icke verkar något;
men verkar den icke något, så tjenar den icke heller till
något, och verkar den, såsom jag tror att hvarje tullsats, huru
obetydlig den än är, måste göra, så verkar den fördyrande på
den arbetande klassens lif. Den föreslagna tullen är dessutom
icke så obetydlig; ty om ett centner fläsk i allmänhet kostar
omkring 35 rdr, så uppgår tullen till 5 proc. af värdet. En annan
omständighet, som fördyrat denna vara, är trichinsjukdomen,
som allt mer börjat angripa svinkreaturen, hvarigenom dels
vissa försigtighetsmått blifvit nödvändiga och dels en del af varan
måste förstöras. Detta gör, att det blifvit mindre lönande
att uppföda dessa djur. Man har således ej särdeles skäl, synes
mig, att just dertill uppmuntra genom skyddstull.
Slutligen måste jag kasta en något allmännare blick öfver
frågan, och jag tager mig friheten att ur ett nummer af Posttidningen
upprepa några siffror, som jag anser vara belysande i
ämnet. Sagde tidningsnummer är nemligen af den 15 Januari
detta år och således redan nog gammalt för att vara glömt.
De deri anförda siffrorna förtjena dock ett annat öde än att
glömmas; de äro i sanning märkliga. Notisen lyder som följer:
Utförseln af kreatur och ladugårdsprodukter. Från generaltullstyrelsen
har P. T. lått sig meddelad uppgift å denna utförsel
under loppet af år 1865, hvarvid dock bör anmärkas, att då
tulljournalerna för December månad ännu icke till tullstyrelsen
inkommit, och fullständiga utdrag ur alla i förevarande hänseH.
IV. 25
386
Den 21 April f. m.
enden äfven mindre betydliga tullkammares journaler för de öfriga
månaderna af sista halfåret icke heller kunnat hittills medhinnas,
de uppgifter, som nu lemnäs, måste icke obetydligt understiga
verkliga förhållandet för hela året 1865.
Den hittills bekanta utförseln har emellertid utgjort:
Kreatur, lefvande:
Hästar (hingstar, hästar, föl) stycken 1,600.
Nötkreatur (tjurar, oxar, kor, ungboskap och
kalfvar) . . .
» 7,117.
deraf oxar 6,259 och kor 643.
Får  » 11,133.
Svin  » 15,014.
Ladugårdsprodukter:
Fläsk centner 3,915.
Kött  » 2,037.
Ost  » 427.
Smör  » 8,419.
Ägg stycken 49,954.
Utförseln af kreatur och ladugårdsprodukter kan sägas
egentligen hafva börjat först med året 1864. Med undantag för
hästar, som då i större mängd exporterades till Danmark för
dess militära behof, har denna utförsel likväl under sista året
högst betydligt stigit.
Enligt Kommers-Collegii berättelse om utrikes handeln utgjorde
medelbeloppet af motsvarande utförsel under de 10 åren
1855—1864:
Kreatur, lefvande:
Hästar  stycken 508.
Nötkreatur  » 713.
Får  » 298.
Svin  » 759.
Ladugårdsprodukter:
Fläsk (så obetydligt att det ej ens blifvit antecknadt
i Kommers-Collegii tio-årstabell).
Kött (dito dito).
Ost . .  centner 495.
Smör  » 1,218.
Ägg, icke helier upptagna i tio-årstabellen.
Således är det blott en enda artikel, för hvilken de tio årens
medelbelopp något öfverstiger det hittills kända resultatet för
sisth år. Denna afvikelse uppgifves af P. T. hafva sin grund
deri, att under år 1860 och i synnerhet 1861 utförseln af ost
på en gång vann en högst betydlig tillökning, hvarefter beloppet
år 1862 återigen plötsligt nedgick till föga öfver en åttondedel
af det föregående årets och sedermera ytterligare fallit under
hvad år 1865 visar.
Då man således ser huru exporten af ladugårdsprodukter
under de sednare åren stigit, så Irågar jag, om det är skäl att
öfvergifva ett på rättvisa och billighet grundadt system, som
under elfva år blifvit följdt, och det just nu, då detta vårt ex
-
Den 21 April f. m.
387
empel börjat bära rika frukter i reciprocitet^ »äg; ty i nästan
alla vära grannländer, der tull på fläsk förut funnits, har den
nu blifvit borttagen, såsom i Danmark, Frankrike och Belgien;
jag känner icke huru det är i Ryssland; i Norge är endast rökadt
fläsk belagdt med tull. I sanning, tillfället att återgå till
det gamla systemet i afseende på denna artikel kunde icke vara
sämre valdt.
Då jag talade om fläsket såsom en väsendtlig del af arbetarens
föda, glömde jag att påpeka ett förhållande, som jag
ämnat omnämna. Ehuru jag lemnat den akliva militärtjensten.
intresserar jag mig dock ännu för det stånd jag tillhört, och då
fläsk till betydlig del ingår i soldatportionen, så har det särskildt
förefallit mig betänkligt att genom tull fördyra denna vara,
då man ju gifvet derigenom ökar kostnaden ej blott för garnisonsregementenas
underhåll, utan äfven för alla andra truppsammandragningar,
vare sig till möten eller läger, och äfven, om
det en gång blir allvar af, lägger sten på börda i fråga om arméns
då nog ändå tillräckligt dyra förplägning. På alla dessa
skäl yrkar jag afslag på Utskrts förslag, oell vill blott tillägga,
att, vore ej denna artikel den, som först skulle afgöras af landtmannavarorna,
så är det min öfvertygelse att för denna artikel
skulle ingen ifrågasätta tullfrihetens upphörande; ty allt för mycket
talar deremot, just specielt för denna vara. Annat kan
möjligen förhållandet bli för en eller annan af de följande artiklarna,
der ju dock en del verkliga skäl låta sig anföras.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Det är med en viss tvekan, jag
i denna öfverläggning deltager. Jag älskar nemi. icke onyttig
strid, och det förefaller mig att en stämning inom detta Stånd
för närvarande herskar, som är föga gynnsam för de åsigter
jag förfäktar. J*g kan dock icke, utan en protest, se åtgöranden
vidtagna, hvilka, enligt min uppfattning, måste för landet
blifva skadliga.
Om jag, uti hvad jag nu går att yttra, något aflägsnar mig
ifrån den punkt, som egentligen är föredragen och i större uppfattning
berörer frågan, hoppas jag att härför finna en ursäkt,
dels uti hvad Utsk;t sjelf anlört, dels uti hvad föregående talare
framhållit.
Uti början af sitt Utlåt, rörande jordbruket framställer
Utsk:t såsom en orättvisa, att detta under en längre tid varit
beröfvadt allt skydd, oaktadt de flesta andra näringar åtnjutit
ett sådant. Det synes härutaf såsom om Utsk:t velat förorda
skyddet endast för skyddets egen skuld, oafsedt behof af detsamma,
såsom någonting i och för sig sjelf godt, hvarutaf hvar och
en i sin mån borde blifva delaktig. Detta är en temligen ny
uppfattning, enär äfven de, som äro anhängare af skyddstullar,
likväl allmänt nog erkänna att det fördyrande, skyddet medförer,
viii icke i och för sig kan vara en fördel, utan måste betraktas
såsom en olägenhet, hvilken man dock för afsedda ändamål bör
underkasta sig. Jag förbigår emellertid detta.
388
Den 21 April f. m.
Deremot kan jag icke återhålla den anmärkning att, då
man såsom en orättvisa öfverklagar borttagandet af skydd för
jordbrukets alster, man synes något glömsk utaf ett förhållande,
som härmed står uti närmaste sammanhang. Redan länge innan
detta tullskydd försvann, hade nemi. af konsumtionen — och
således icke minst af jordbruket, som räknar flertalet konsumenter
— en allt mera högljudd klagan förts, så väl öfver de
Svenska industrivarornas, i jemförelse med de utländska, underhaltiga
beskaffenhet, som öfver det allt för höga priset å desamma.
Denna klagan var befogad, men en hufvudsaklig skuld
till missförhållandet låg hos Staten, som genom förbudlagstiftning,
eller genom tullar så höga att de gränsade till förbud,
snart sagdt vaggat industrien till sömn och tillät konsumtionens
öfverbeskattning. Till följd härutaf egde Staten, då konsumtionens
anspråk slutligen uppmärksammades och ett tidskifte af
friare tällan skulle öppnas, skyldighet att tillse det industrien
erhölle tid att omgestalta sig, att ifrån husslöjd, med hvilken
en icke obetydlig del af vår industri kunde förliknas, öfvergå
till fabriksrörelse; att genom koncentrerande af kapitalet, genom
tillgodogörande af de uppfinningar och förbättringar, den utländska
industrien begagnade, skapa en röreise någorlunda jemförlig
med den utländska. Den var äfven skyldig att tillse att
produktionspriset lör den Svenska fabrikanten, vid den täflan
denne med den utländska skulle underhålla, ställdes så billigt
som möjligt vore. Härutaf, å ena sidan, de endast småningom
vikande tullsatserna, långsammare och mindre än önskligt varit
och under andra förhållanden bort och kunnat ske; å den andra,
borttagande af all tull å råvarorna, äfvensom å de artiklar
industrien mera förbrukar, exempelvis jern, machiner och redskap,
samt slutligen, med undantag för ett par kassa-artiklar,
å de lifsförnödenheter, som så mycket på arbetspriserna inverka.
Hvad dessa sednare, hvad jordbrukets alster särskildt angår,
kunde man så mycket mindre tveka att upphäfva tullskyddet,
som de ganska nöjaktigt betalades, och hvad den förnämsta af
dem, spannemål, beträffar, en öfverproduktion egde rum, till följd
af hvilken ingen fara kunde för jordbruket förefinnas att på inhemsk
marknad bestå den täflan man på utländsk marknad
uppsökt. Då jordbruket nu klagar öfver orättvisa, förbiser det
således, att det, uti lägre tullsatser å industrivaror, uti den friare
täflan, genom hvilken både bättre och billigare sådana stå det
till buds, redan erhållit, och allt mera för framtiden skall erhålla,
ett fullgodt vederlag,
Man öfverklagar emellertid nu denna friare lagstiftning och
påstår:
att jordbruket icke utan tullskydd kan bära sig;
att industrien genom de nedsatta tullarna går under;
att en öfverimport befrämjas, som för Staten medförer ruin.
Hvad först jordbruket beträffar, torde jag, då artikeln spannemål
förekommer, blifva uppkallad att framställa de skäl, på
grund af hvilka jag anser den klagan, jordbruket förer, vara i
Den 21 April f. m.
389
mycket öfverdrifven; origtig i allt, som med tullagstiftningen
kan anses hafva sammanhang. För att icke genom ett återupprepande
trötta R. o. Ad., uppskjuter jag derföre mitt yttrande
i denna del. Jag vill nu endast anmärka att om, genom tullskyddets
borttagande, någon förlust verkligen tillskyndats jordbruket,
denna väl borde spörjas uti ett prisfall motsvarande värdet
af det skydd man förut åtnjöt. Något sådant har dock
icke inträffat. Tvärtom gestalta sig prisen på alla jordbruksalster
ej obetydligt högre än under den tid, 1842—1848, då
tullskyddet stod högst; då tullen å spannemål var ifrån 1 till
3 rdr för tunna, å smör 3,75. å ost (älven skummjölks) 3 rdr
och å kött och fläsk 2 rdr, allt pr lisp.
Man säger att industrien går under. Men, om så vore
förhållandet, huru förklara den starka utveckling, denna industri
efter upphäfvandet af det stränga skyddssystemet tagit? Väl är
sannt att denna utveckling under de sednaste åren varit ringare,
att en eller annan industri till och med, såsom bomullsväfnad
och bomullsspinneri, gått tillbaka; men om man besinnar den
försvårade penningerörelse och den rubbning i handel, som, till
följd af politiska orsaker, under dessa år allmänt varit rådande,
må man snarare undra öfver att vår industri, så som den gjort,
bestått dessa svåra prof. Skulle verkligen lagstiftningen på industrien
verka så förstörande, som inan säger, huru vöre väl
tänkbart att nya kapitaler i densamma skulle nedläggas? Ville
man än påstå att äldre fabriker i det längsta velat kämpa för
sin tilli varö och derföre uti större kapitalstyrka sökt ett medel
att nedsätta produktionskostnaden, kan denna förklaringsgrund
dock icke tillämpas på de flera fabriker, som år efter år
uppstått.
I fråga om denna sak torde särskildt förtjena att bemärkas
hvilka de äro, som i närvarande stund egentligen framhålla
industriens, genom tullagstiftningen iråkade betryck. Jag minnes
väl den tid, då fråga först på allvar uppstod att upphäfva
förbuden och börja en friare täflan. Nödrop höjdes då af industriidkarne,
hvilka i de föreslagna åtgärderne sågo undergång.
De farhågor, som då af dessa framställdes, saknade icke skäl.
Lätt var nemligen att finna att industrien, på den ståndpunkt
den då befann sig, icke med den utländska kunde täfla; att fabrikanter,
sådana som många funnos uti Norrköping, hvilka på
ett fåtal väfstolar drefvo arbetet för hand, icke kunde uthålla
striden med de utländska fabriker, som, egande stora kapitaler,
tillgodogjort sig allt hvad vetenskap och teknik uppfunnit och
genom machiner mångdubblade arbetskrafter. Detta insåg man
klart; och man kände icke ännu alla de krafter, som stodo industrien
till buds och främst ibland dem associationens, som,
snart sagdt, till oändlighet kan lyfta kapitalstyrkan. Man måste
emellertid gripa verket an; man måste pröfva dessa krafters
förmåga och snart nog började man inse att farhågorna voro
öfverdrifna. Då vid påföljande riksdagar förslag till ytterligare
tullnedsättningar framlades, var äfven, till följd härutaf, motstån
-
390
Den 21 April f. m.
det ifrån industriidkarnes sida betydligt försvagadf, och förstummades
mer och mer. De som nn föra industriens talan, som
klaga i dess namn, äro endast till ringa del industriidkare,
utan till flertalet personer, som, föga förtrogne med industrien
och med alla dess hjelpmedel, på enstaka, lösryckta fakta bygga
en bevisning. Jag medgifver att jag i detta förhållande ser ett
lugnande bevis uppå att man utan fruktan, ehuru försigtigt, kan
fortgå på den friare bana, man betriidt.
Man påstår ytterligare att genom de nedsatta tullarne en
öfverimport uppstode, som utarmar landet. Då man på ett sådant
påstående vill bygga åtgöranden, bör man väl först vara
skyldig att bevisa rigtigbeten af detsamma. Detta så mycket
mera, som det lör vanligt förstånd förefaller ofattligt att en
verklig öfverimport år efter år kan fortgå; att utlänningen skulle
vara benägen att fortfarande lemna en med hvarje år växande
konsumtionskredit. Hvad anförer man då?
Man hänvisar till Kommers-Colkii uppgifter, genom hvilka
öfverimporten skall styrkas. Men, hvad förstår man väl då
med öfverimport? Får handelsvinsten icke tagas i beräkning?
Ostridigt torde nemligen vara, att om man exporterar varor af
visst värde, exempelvis 50,000 rdr, och i utbyte häremot endast
erhåller varor, eller penningar, till samma belopp, man ej
allenast icke gjort någon vinst, utan dertill drabbats af en förlust
motsvarande ränta å exportvärdet samt det belopp hvartill
omkostnaderna för export och import stigit. Först då, när genom
ökadt importvärde, dessa nyss angilna faktorer blifvit betäckta,
står räkningen för exportören jemn, och endast af ett
ytterligare stegradt importvärde beror hans vinst. Härutaf torde
klarligen framstå att importens öfverlägsenhet, då, såsom sig
bör, penningen så väl uti export som import inräknas, är det
normala förhållande, som en gynnsam handel bör förete.
Man bestrider att handelsvinsten betäckt öfverimporten;
man säger att denna med penningar måst salderas, och man
påpekar, till bevis häruppå, den stora minskning uti metallisk
valuta, som nu, i jemförelse med åren 1854—56, riksbankens
räkningar utvisa. Jag vill nu icke undersöka huruvida den metalliska
valutan vid ofvannämnde tidskifte motsvarade det behof
af förmedling kapitalrörelsen kräfde, eller om den icke öfversteg
detsamma; i hvilket sednare fall en minskning endast af
detta skäl betingas. Jag vill endast bedja eder, Mine Hrr, beräkna
de summor, som under sistförflutna år utgått, dels för
att återbetala den blanko-kredit, som så ohejdadt bedrefs just
de sednaste åren skyddssystemet tillämpades, dels för att betäcka
räntor och amortering å de lån, Staten, enskilda korporationer,
banker och inrättningar och äfven enskilda personer utomlands
upptagit. Gören J det, skolén J finna att dessa summor, mer
än skett, skolat medtaga den metalliska valutan, för så framt
handelsvinst icke uppehållit densamma.
Man förnekar detta sednare och säger att icke genom handelsvinst,
men väl genom fortgående nya lån, underbalansen biif
-
|Deu 21 April f. m.
391
vit betäckt. Bestämda sifTror, och jag hänvisar i detta fall till
Finans-komiténs betänk., som dock icke till fulla värdet kunnat
uppskatta det, bestyrka dock att uti kommunikationsmedel, uti
jordförbättringar och uti industriela anläggningar, blifvit nedlagt
mångdubbelt de summor, som genom lån blifvit upptagna och
att således en ganska betydlig inhemsk kapitalbildning skett.
Men, säger man slutligen, om så skett, borde val någon
frukt al denna kapitalbildning förspörjas, främst deruti att, genom
ökad produktion, behof af import förminskats. Då man framhåller
detta, glömmer man dock en väldig faktor, som i beräkningen
måste ingå. Jag menar den ökade konsumtionen. Af
Hr v. Kraimer har redan blifvit påpekadt att på sednare 10 år
Sveriges befolkning med vid pass 400,000 personer stigit. Ser
man till hvad dessa måst förbruka, lägger man härtill den så
betydligt ökade förbrukning, förmånliga arbetsvilkor medgifvit
arbetaren, finner man lätt att dessas sammanlagda konsumtion
vida öfverstiger den ökning i import, som under samma tid
egt rum, hvilken, då man afräknar hvad som för reproduktion
åtgått (såsom stenkol och bomull, m. m.), är af ringa betydenhet.
Af hvad jag nu anfört må icke dragas den slutsats att jag
skulle vilja bestrida att jordbruk, att industri för närvarande
befinner sig uti förlägenhet, uti en ogynsam ställning. Jag erkänner
tvärtom detta och har redan angifvit några af skälen
dertill, nemi. de svårigheter uti penningerörelse och varumarknad,
som under de sednaste åren egt rum. Härtill kan läggas
en pågående omflyttning af penningekapitalen ifrån fasta till rörliga,
hvilket så mycket tyngre drabbar jordbruket, som de låneinrättningar,
som för jordbruket särskildt äro afsedda, icke så
som med skäl var förväntadt, kunna ersätta den brist som af
nyssnämnda orsak för detsamma uppstått. Men jag förnekar
att i dessa svårigheter tullagstiftningen haft del; och jag påstår
att hvarje försök att genom denna lagstiftning afhjelpa desamma,
skola utfalla både orättvist och vanmäktigt.
Orättvist derföre att, för att bota en misshushållning, hvilken
jag äfven erkänner, ehuru icke till det omfång och den internationella
betydelse man framhåller, man, älven för den, som
icke misshushållar, försvårar tillfredsställandet af behofven; tvingar
att antingen inskränka detsamma, eller ock att i och för
den förbruka större eller mindre del af en behållning, som i
annat fall till ny kapitalbildning kunnat användas. Jag undrar
om Staten direkt till någon af Eder, Mine Hrr, sade: Ni förbrukar
för 1000 rdr vin, för 4 ä 5000 rdr kaffe, socker och
andra ifrån utlandet importerede artiklar; ni måste inskränka
denna förbrukning med 25 proc.; icke derför att ni misshushållar,
jag erkänner tvärtom villigt motsatsen och att utöfver
edra utgifter en behållning återstår, men derföre att edra grannar
misshushålla. För att nu hushållningen för Eder alla må
gå ihop, är det nödvändigt att ni hushållar så mycket skarpare,
eller ock måste ni i högre afgilter för eder förbrukning
392
Den 21 April f. m.
lemna ett vederlag, som kan betacka den förlust, som genom
de andras misshushållning uppstår. Jag undrar om någon af
eder skulle finna en sådan bevisning, sådana påståenden, bindande
eller rättvisa.
Men försöket skulle äfven utfalla vanmägtigt. Antager man,
såsom mina motståndare göra, att njutningsbégäret, att fåfängan,
bos en större del af nationen äro så starka att man, för att
tillfredsställa dem, icke skyr att öfverskrida inkomsterna, och
således med seende ögon går ruin till mötes, tron J väl, Mine
Hrr, att ett sådant lättsinne skulle stäfjas derigenom att skuldsättningen
med några proc. årligen ökades; att det på ett kraftigt
sätt skulle återhållas derutaf att sagde ruin med ett eller
par år skulle påskyndas. Vill man på tullagstiftningens väg
vinna det här föresätta målet, då är i sanning ej nog att höja
tu-llsatserna; man måste genom importförbud göra misshushållningen
omöjlig. Och icke detta allenast. Ty då, när njutningsbegäret
vill betala premierna, oloflig införsel icke kan utestängas
ifrån våra vidsträckta kuster, måste man bredvid förbuden
ställa konsumtions-öfverflödslagar. Ryggen J tillbaka härför,
ifrån den enda utväg uppå hvilken man, ifrån den bana J viljen
beträda, kan uppnå målet, då erkännen J sjelfva att något origtigt
måste finnas i den grundsats, hvars logiska konseqvenser J
icke vågen att fullfölja.
Icke uti tullagstiftningen, men uti kriditlagstiftningen ligger
botemedlet för den misshushållning J öfverklagen. Gören denna
allvarsam. Inskränken, hvad möjligt är, den lösliga krediten,
den, sorn icke af reel säkerhet eller af betänksamhet och beräknande
förtroende uppehälles. Förkorten tiden för handelsboks
vitsord och förhindren derigenom konsumtionskrediten att
allt för långt utsträckas. Gören utsökningslagarna stränga och
tvingen sålunda att hastigare och bättre fylla förbindelser. På
detta sätt, men äfven endast på della, skall den misshushållningens
kräfta kunna botas, som onekligen till icke ringa del
anfrätt samhällskroppen.
På tal om skyddstullagstiftning, kan jag icke undgå att framhålla
ett af de största fel, som vidlåder detta system, nemligen
den till omöjlighet gränsande svårighet att rättvist afväga denna
lagstiftning. Ingen, icke ens den, sorn med ljusaste förstånd och
skarpaste iakttagelseförmåga egnat hela sitt lif åt kännedomen
om sitt lands näringar och industri, kan så fullkomligt intränga
uti alla deras förhållanden, så införlifva sig med deras verksamhet,
att han skulle kunna följa en, någon viss artikel åsatt
tulltats, hela kedjan af dennas verkningar igenom; att han med
någorlunda säkerhet skulle kunna bestämma det tullskydd, som
i förhållande till förbrukningen af sagda artikel bör annan produktion
tillkomma. Gifvet är nemligen att om, genom tullsats,
en vara fördyras, hvar och en, som förbrukar densamma, måste
i utbyte gifva mera än förut, gifva något af hvad han förr
kunnat använda för tillfredsställande af andra behof eller ock till
kapitalförkofran; med ett ord att en förlust drabbar honom,
Den 21 April f. m.
393
motsvarande den vinst det ökade priset S varan gifver dess tillverkare.
Då nu väl icke kan anses rättvist att på annans bekostnad
skänka vinst, uppstår härutaf en skyldighet att genom
proportionerligt tullskydd ä nämnda förbrukares tillverkning gifva
honom ersättning för det stegrade priset på hans förbrukning
— och så vidare all konsumtion och produktion igenom. Skulle
nu äfven genom en slump man lyckas att så afväga tullskydden,
hvad har man väl vunnit? Intet; ty der ingen förlorar,
kan ju icke heller någon vinna. Enda följden af en sådan
lagstiftning blefve, såsom Frih. Gripenstedt i sitt anförande omnämnt,
ett allmänt fördyrande; det vill säga, för så framt icke
tillgången på förmedlingskapitalet stege i samma förhållande
som varupriset, eller ock er holle hastigare omlopp, ett allmänt
försvåradt varubyte. Dock, icke ens med denna olägenhet, kan
rättvisa köpas; ty tvenne förhållanden finnas, som gäcka lagstiftningen.
Den ena är den, att all vara icke har lika egenskap
af nödvändighetsvara och att, till följd härutaf, dess större
eller mindre afsättning af priset är beroende. Tillverkaren af
en sådan kan således icke, för så vidt afsättningen icke skall
minskas, tillgodogöra sig allt det skydd, som för haus produkt
är afsedd. Den andra är att all tillverkning icke för inhemskt
varmutbyte är beräknad, utan att en del af densamma utgår
för utbyten med utländningen. Då för denna del icke Statens
lagstiftning, utan verldsmarknaden, bestämmer priset, försvinner
för densamma all verkan af tilldeladt skydd.
L sammanhang med hvad jag nu yttrat och med det framlagda
förslaget att, genom åsätta tullar, höja priset på födoämnen,
ville jag till jordbruket rigta en varning. Vi minnas alla
det höga pris hvartill spanmål uti medlet af 1850-talet uppsteg,
äfvensom verkningarna af detsamma. Den förhöjda lefnadskostnaden
tvingade arbetaren, att uti högre arbetslön söka ersättning;
en naturlig fordran, som serskildt gynnades af den
starka efterfrågan på arbetskraft, som samtidigt förefanns. Arbetsgifvaren,
hvar och en, som hade något att aflåta, begagnade
sig härutaf, och, då hans sträfvande icke af starkare konkurrens
motverkades, höjde prisen äfven uttöfver hvad af ofvannämnda
orsak billigt betingades. Dyr tids tillägg måste gifvas för allt:
tjenst, så väl hos staten som hos enskildta, bostad och varor.
Då nu, efter några år, priset på spanmål föll betydligt, månne
val öfriga pris i förhållande härtill nedgingo, eller sträfvade man
icke att, hvad möjligt var, bibehålla dem som föregående tid
skapat? Af samma orsak kunna äfven framdeles samma följder
uppstå. Fördyras födoämnena betydligt, fördyras arbetspriset,
skall en hvar, ovillig att se den vinst minskad, hvilken han förut
åtnjutit, uti höjda priser söka skaffa sig ersättning. Och då,
efter få år, åsätta tullar på lifsförnödenheter borttagas, ty, Mina
Hrr, stiger priset på nämnda förnödenheter högt, skall ett konstladt
fördyrande af dem mötas med sådan ovilja att icke ens det
enskilda intresset skall våga ett motstånd, då således jordbrukets
alster falla till normalt värde, skall jordbrukaren, uti de endast
394
Den 21 April f. m.
vida långsammare sig sänkande prisen § andra varor, å tjenst
m. m., dyrt få återgälda den vinst, som han under kort tid
uppburit.
Af hvad jag nu anfört följer att jas icke kan silla de tullsatser
Utsk:t åsatt. Hvad ladugårdsprodukterna angår, förekommer
derjemte att tidpunkten för försök att för dem stadga tullskydd
är minst sagdt illa vald. En härjande boskapssjukdom,
som betydligt minskat tillgången af dessa produkter, som ifrån
all handel stängt några af de länder som företrädesvis försedde
marknaden dermed, har till ovanlig höjd uppdrifvit prisen å
dem. Återverkan härutaf på vårt land kan icke uteblifva; så
mycket mindre som en icke obetydlig export af ladugårdsprodukter
under sednaste år tagit början, genom hvilken en minskad
tillgång för den inhemska marknaden uppstår. Kan det
vara rätt, vara klokt, att under sådane förhållanden ytterligare
söka stegra prisen på dessa förnödenheter? Svarar man mig
häruppå att det omnämnda tillståndet är öfyergående och således
icke på lagstiftningen bör utöfva inverkan, jäfvar jag denna invändning
dermed, att hädanefter riksdag hvarje år sammanträder,
och att således tid alltid finnes till de åtgöranden, som vid förändrade
förhållanden kunna pröfvas lämpliga.
Hvad artikeln fläsk beträffar, finnes ett särskildt skäl för
afslag uti den inkonseqvens Utsk:t låtit komma sig till last.
Tull är nemligen läreslagen för dödt fläsk, men icke för det
lefvande fläsket, för svinet. Den importör, som med knifven i
hand inväntar djuret och slagtar det i samma ögonblick det
kommer i land, skrattar således åt Ständernas lagstiftning. Endast
häruti ligger för mig tillräcklig anledning att yrka afslag
och bibehållande af nuvarande tullfrihet.
Frih. von Schulzenheim: Det anförande, som H.
Exc. Hr Frih. De Geer nyss uppläst, innefattande Hr finansministerns
åsigter i dagens fråga, ger mig en osökt anledning
att upptaga ämnet från det håll, som jag anser vara det rätta;
och jag gör det så mycket heldre, som af min reservation är
bekant, att, fastän jag i endast få stycken öfverensstämt med
Utsk:ts majoritet, jag dock i afseende å klämmen är af samma
tanke som Utslct.
För att redan vid första punkten få en rätt grund bestämd,
är det nödvändigt att, innan man fattar något beslut, tänka efter,
om det verkligen lönar mödan och tjenar till något att R. St:r
härom fatta beslut. Jag har fäst mig vid ett uttryck i Frih.
Gripenstedts anförande, der han talat om »åsigter, som jag är
så viss på, att jag icke ämnar ändra dem» eller »åsigter, som jag
icke ämnat öfvergifva». Jag må väl då fråga, hvartill tjenar
R. St:rs beslut i detta fall, om på förhand är gifvet, att de icke
leda till något resultat, om de icke öfverensstämma med de
åsigter, som Frih. Gripenstedt uttalat, och dem, som hvar man
vet, att han hyser? Hvarför är då icke detta Bevilln.-Utsk.,
liksom Ekon.-Utsk:t, det sista? och genom den nya R. O. sup
-
Den 2! April f. m.
395
primeradt? ty hvartill tjenar då så väl Bevilln.-Utsk., sorn R.
St:rs beslut i bevillningsfrågor? Jag erkänner sanningen och
rigtigheten af frihandeins principer; men det är en stor skillnad
på grundsatserna och dess kjoka applikation, och det är mot
denna sednare jag nu liksom alltid vänder mig, och jag anser
mig då, liksom min Bibliska namne, kämpa för mitt folks sjelfständighet
och frihet från utländskt handelsförtryck och utländsk
afgudadyrkan, och jag hoppas att segren skall bli min. Jag är
uppfödd i vördnad för mitt lands grundlagar och jag vill icke
att de skola depraveras till följe af olika åsigter; jag vill icke
att dessa sednare tiders åsigter och systemet, sedan gamla R. O.
blifvit lagd i grafven, skola börja att Iria äfven till R. F. och
handskas med Sveriges grundlagar, som Johan lil, då han friade
till Gunilla Bjelke. Vi äro män, vi skola upptaga handsken och
tillbakakasta sådana anfall. Jag har älskat 1809 års Regeringsform,
icke derföre att jag vid akademien af Boströmska systemet
lärt mig att anse den som den högsta af alla. grundlagar,
utan derför, att under denna grundlags regim mitt fosterland
från dess sjukbädd och svaghetstillstånd 1809 åter stigit i välmåga
och anseende, och jag bar tyckt mig finna att det i alla
afseenden gått framåt till den ställning inom civilisationen, hvartill
dess ande och historia, dess läge såsom civilisationens och
den konstitutionella frihetens utpost mot öster gör det berättigadt.
Jag har aldrig varit förtjust i skummet och jag har icke
heller tyckt örn dräggen — (profanum vulgus odi et arceo) —■ och
derför vill jag, att det som ligger mellan ytterligheterna, kärnan
af landets befolkning, de som med bildning representera dess
förnämsta modernäring, skola hafva" något att säga och att deras
votum bör bli hördt och beaktadt.
Om tullar hafva uppkom mit,“såsom frihandlarne påstå, på
samma sätt som Tunis och de nordiska sjöröfvarena togo sig
rättighet till skatt af köpmanskeppen, eller om de, såsom jag
för min del tror, blifvit införda såsom en afgäld af främmande
köpmän för skydd och rätt till handels idkande inom landet och
på samma gång till skydd för näringarne och för att förskaffa
staten inkomster, det lemnar jag derhän; men hvad som är
visst, är att lagarne härom böra stiftasfför dagen efter omständigheterna
och icke efter absoluta principer, och att icke allenast
finanstullar böra åsättas, utan både finans- och skyddstullar;
detta är så mångå gånger sagdt, att jag icke vill trötta med
upprepande deraf. Jag vill emellertid gå mina motståndare så
långt till mötes att jag säger, att tull på jordbruksalster är onaturlig
och till och med vidrig; men jag påstår att J sjelfva,
mina herrar motståndare, bragt det derhän, att den blifvit nödvändig
genom att orättvist lägga alla bördorna på jordbruket,
som derför måste hafva ett konstladt skydd för att kunna bestå.
Jordbruket ger knappast tre procent och jag tror mig
hafva i dessa dagar sett en redogörelse för en bankinstitution i
hufvudstaden, som gilvit 32 proc. Hvarför då belägga den ena
näringen, som redan i och för sig sjelf fordrar mer arbete, med
396
Den 21 April f. m.
tyngre bördor än den andra? Är då Sveriges jordbruk ett
parias-yrke, som är så förkastligt, att man vill lioja alla andra
yrken på bekostnad af just detta, sorn är det bästa och ädlaste
af alla yrken, ty utom att det fostrar sjelfständighet och
fosterlandskärlek, under det att flere andra yrken leda till kosmopolitism,
så har det höjt sig till rangen af en hög vetenskap,
hvarunder snart en mängd andra vetenskaper blifva endast hjelpvetenskaper
och jordbruket är och förblir Statens grund och
kraft och vigtigaste materiella intresse, ehuru det under nuvarande
regim och tidsåsigter blifvit förtrampadt. Ty så har
del skett. Om en torpare eller fattig jordbrukare kommer in
i en handelsbod, så betraktar bodbetjenten honom ofta med
förnämt förakt, och man drifver med honom, om man icke äfven
plundrar honom. Det ligger i tidens anda att högt uppskatta
penningen; och hurudant är förhållandet mellan intelligensen och
penningen, mellan börden och penningen? Rotschild anses mer
än någon prins, och hvilken grosshandlare som helst har mer
anseende än en professor eller en kapten. Det finnes en klass,
som har kassakistan till sin kyrka och penningen till sin gud,
och denna klass har fått öfvertaget i lagstiftningen och de styrandes
särskildta välvilja. Men förhållandena kunna ändra sig
och man skall kanske en gång liksom under korstågens tid anse
penningen mindre värd än tro och bildning, patriotism och kunskaper.
Man talar om penningens magt, och den är stor. De,
som ega den, kunna i många länder köpa qvinnor, titlar, ordnar,
embeten, till en viss grad äfven bildning; men det finnes
något, som de icke kunna köpa, och det är börd; i första hand
och deraf kommer deras outsläckliga hat till börden. Hvad blir
följden, då dessa åsigter vinna seger? Frankrike kan svara derpå,
ty Louis Philippes ätt hade .troligen ännu innehaft Frankrikes
tron, om han icke låtit penningemännen och bourgeoisien
beherrska allt, nedsätta arméen och de lärde, samt låta allt
blifva falt för deras penningar. Då denna ställning, jag nu
påpekat, inträdt i ett land, så visar det att den nationen närmar
sig sitt fall, om den icke ändrar bana.
Hurudan har nu följden blifvit af det system, som under
de sista åren i vårt land är tillämpadt? Hurudan är landets
kredit i förhållande till hvad den förut varit. Det synes af den
alltmer i utlandet fallande kursen på våra papper. Hurudan är
landets soliditet? Vi äro mycket, om än icke farligt skuld
satta.
Hurudan är jordbrukets och bergsbrukets ställning?
Det svnes deraf, att stora egendomar icke kunna realiseras
till halfva värdet; att de jernverk, som gått i spetsen för
tillämpningen af de arbetssätt, som förr eller sednare måste
af större delen af näringen omfattas, icke kunnat bestå af brist
på förlag, samt icke kunna hoppas ens en medelmåttigt fördelaktig
realisation. Är det icke något af systemet, som bidragit
till detta förhållande? Jag måste, ehuru ogerna, vända mig till
den, som nyss uppläst finansministerns skrift, enär han derigenom
måste anses hafva upptagit de deri uttalade åsigterna som
Den 21 April f. m.
397
sina egna, då grundlagen icke tillåter någon att för annans räkning
uppläsa skriftliga yttranden, utan endast att sjelf »fritt tala
och utlåta sig i alla frågor». Samma argumenter återkomma
och upprepas stundom å håda sidor, de återkomma, äfven om
de vederlaggas, endast något olika framställda, liksom i vår
öfversättning af Bibeln varieras med uttrycken »har blifvit»,
»är vorden», »är vorden blifven» o. s. v. På sådana skäl kan
man ej lå slut, åtminstone icke på öfvertygelsens väg. Så
är det med det oupphörligt upprepade skälet, att varan fördyras.
Derpå är många gånger svaradt: Ja, det är sannt att varan
fördyras; men hvad gör det? det är meningen att så skall ske;
ty det är bättre att priserna inom landet äro höga och man har penningar
att köpa för, än att alla varor stå i rampris, mensakna köpare,
derför att det saknas arbetstillfällen och penningar och derföre,
att den kapitalbildande arbetsvinsten stadnar hos utländningen.
Men vi komma tillbaka till grunden, innan vi besluta om
fläsket, nemligen hvartill det tjenar att besluta i enlighet med
57:de och 61:sta §§ R. F. Jag svarar, att det är nödvändigt
att besluta, emedan vi eljest få en ny beskattningslörm för Sveriges
invånare af alla klasser, ty alla äro vi konsumenter. I det anförande
vi nyss hört uppläsas, är sagdt, att åsigterna icke komma
att förändras, och efter finansministerns sätt att förklara ordet
»allena» i 57:de §:n samt ordet »skola» i Blista §:n beslutet sålunda
skulle bli vanmäktigt. (Jag hoppas att jag nu tagit ämnet från rätta
sidan och icke bakfram, att jag, som man säger, tagit djuret
vid hornen och icke vid svansen.) Hafva R. St:r rätt att besluta
tull på fläsk, så kunna de äfven besluta tull på andra
varor, och hafva icke R. St:r rätt dertill, så kunna de icke
heller besluta utgående af skatt på bränvin och andra skatter
af bevillning* natur. Den som icke är nöjd med grundlagens
ordalydelse, må ingå till Konst.-Utsk:t med förslag till ändringar,
men icke söka framkomma med förvridningar deraf, som bära
osanningens stämpel. I 57:de §:n heter det: »Svenska folkets
urgamla rält, att sig beskatta, utöfvas af R. St:r allena vid allmän
riksdag». Och vid detta allena finnes icke något tillägg
eller undantag, såsom i 4:de §:n, som säger: »Konungen eger
att allena styra riket», men med tillägg: »på det sätt, denna
Regeringsform föreskrifver». Det formliga och, som mig synes,
oomkullkastliga beviset lör R. St:rs rätt att i dessa frågor allena
besluta, innebäres i riksdagsbeslutet af 1812, då ännu de män,
som skrifvit denna grundlag, lefdc, verkade och höllö sin hand
öfver dess tillämpning. 15:de §:n i 1812 års riksdagsbeslut
lyder: »Till fyllande af de anslag till Statens och riksgälds
kontoret*
behof, 'd, enligt !4:de §:n beviljat, bafve vi, dels på
nya vid denna riksdag öfverenskomna grunder, stadgat Sveriges
Allmänna Bevillning, dels beslutit förhöjningar å Kartaj-Sigillatai-,
Sjötulls- och Husbehofs-bränvinsbrännings-afgifterna: Och då vi
af kraftiga skäl funnit nödigt att i de med dessa afgilter i sammanhang
stående förordningar göra betydliga förändringar, åberopa
vi oss härom de af oss beslutna författningar, vi rörande
398
Den 21 April f. m.
sättet och vilkoren för dessa bevillningars utgörande till K. M:t
till utfärdande i underdånighet öfverlemnat.»
Man torde väl knappast kunna påstå annat än att Bevilln.-  Utsk:t nu troget följt detta, och jag beklagar endast att icke
ordalagen blifvit ordagrannt afskrifna.
Den rätt, man sökt att vindicera Regeringen af R. St:rs
långa tystnad och underlåtenhet att begagna sin styrka, är det
någon rätt? Hafva R. St:r nedlagt, sålt eller bortbytt sina rättigheter
i detta fall? Jag tror det icke; och jag anser Utsk:t
hafva gjort rätt och sin pligt, då det framlagt förslag till ett
sådant beslut, som det ock nu är vår skyldighet att stadfästa.
Ett nytt statsskick inträder snart, och vi äro skyldiga att aflägga
räkenskap för tiden från 1809 till 1867; vi äro skyldiga att
lemna redogörelse för huru allt tillgått och att visa, att vi bibehållit
Svenska folkets rättigheter oförkränkta.
Som jag förut haft äran säga, vore det väl, om icke jordbruket
behöfde skyddas af tullar; och det kunde bära sig utan
dem, om systemet förändrades; men nu är det så belastadtoch
betungadt, att det är nödvändigt att det omhuldas, om det icke
skall gå under; och det är på grund häraf jag anser att vi icke
böra borttaga tullarne förr än finanssystemet blifvit ändradt.
Jag ber att, innan jag slutar, lå citera några rader ur ett bref
från en af mig högt värderad vän, med hvilken jag i detta läll
fullkomligt instämmer, och som påpekar, hvari den egentliga
samhällssjukan består. Han säger:
»Väl att tvisteämnena på riksdagen småningom blifva afgjorde,
så att sakerna i lugn och ro kunna afgöras. I mitt
tycke hafva Hrr Jordbrukare förbisett och misstagit sig på sitt
intresse. Jordbruket borde ej behöfva skyddstullar. Hvad det
behöfver, är penningar till billigt pris och billiga vilkor, och detta
är hvad R. St:r borde och kunde bereda. Men tyvärr har Bankintresset
tagit ett sådant öfvertag, att föga nyttigt kan åtgöras.
För några år sedan fanns i Riksbanken en fond för fastighetslån
med 4 proc. ränta och 2 proc. amortering. Detta är hvad
jordbruket behöfde. Hade Ständerne, i stället för att anslå många
millioner till understöd åt Filialbankerne, eller rättare åt dess
delegare — anslagit dessa millioner till fastighetslån, hade all
jemmer kunnat undvikas och landet förkofrats.
Dertill har hela privatbanks-väsendet fått en skadlig och
oriktig riktning. Dessa inrättningar började med vackra föresatser
att hålla allmänheten tillhanda rörelsekapital för billig
ränta, och detta var ändamålet med deras bildande. Men sedan
vissa mägtiga bankdirektörers uppträdande, är dryga räntor och
w stora vinster målet för de sednare Bankernas uppträdande. De
tillkommo ej för behof af rörelsekapital, utan endast och allenast
för att bereda höga utdelningar åt sina intressenter, och
till yttermera visso bålla privatbankerna nu auktion på allmänhetens
penningar. De betala nu 5, 5 A och 6 proc. ränta, på
det att industrien och näringarne skola få betala 7, 8 och 9
proc. Privatbaukerne hafva nu blifvit kapitalisternas beskyddare,
I
|
Dea 21 April f. m.
399
i stället för att tillse jordbruk och bergsbruk, som äro våra
hufvudnäringar. Följden häraf är, att räntorna förblifva allt för
höga, att en inteckning svårligeu kan belånas och att man aldrig
får penningar på längre tid än 3 å 4 månader, då omsättning,
med dryga kostnader, måste göras. Allt detta hafva vi bankinrättningarne,
under en klok mans ledning i spetsen, att tacka
för och hvad värre är, de som äro missnöjde med systemet,
måste följa med.
Om Riksbankens fastighetslån kunde återgå till sin förra
bestämmelse och småningom ökas med de medel, som från
Filialbankerna efter hand ingå, så hade jordbruket hvad dess
behof kräfde.»
Detta är en del af taflan. Ar icke målningen sann? Ar
icke, till följd af det herrskande systemet, jordbrukets ställning
bekymmersam? Men kunna vi då icke bryta detta system?
Kunna vi icke säga: »Härintill skall du gå, men icke vidare;
här skola dina stolta böljor sätta sig.»? Hafva vi icke rättighet
härtill? Jo, enligt 57:de och 61:sta §§:ne, hafva vi denna
rättighet. Vi hafva rättighet att besluta tull på fläsk. Jag anser
det visserligen för jordbruket temligen likgiltigt, om denna
vara blir åsatt tull eller icke, men jag anser andra artiklar böra
beläggas med tull; och på försök röstar jag derföre för tull
på fläsk.
Uppå Hr Grms o. Landtmms härefter gjorda hemställan uppskjöts
den vidare öfverläggningen i ämnet till e. m:ns plenum.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomne
Mem:r och Betänkm, nemligen från
Stats-Utskottet:
N:o 69, i ani. af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut uti åtskilliga
frågor, rörande regleringen af utgifterna under RiksStatens
2:dra, 4:de, 5:te och 7:de Hulvudtitlar;
N:o 70, med förslag till voteringspropos. i ani. af RiksStåndens
skiljaktiga beslut, i fråga om tackjernstiondes upphörande
inom bergslag;
N:o 71, med förslag till voteringspropos:r i ani. af Riks
Ståndens
skiljaktiga beslut, i fråga om eftergift af Kronans
rätt till danaarf, fallna efter åtskilliga personer;
N:o 72, i ani. af återremiss å Utlåt:t N:o 37, ang. ifrågasatt
befrielse för gästgifverihemmanet N:o 3 Veda från erläggande
af rotevakansafgift;
Sammansatta Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet:
N:o 7, i ani. af dels K. M:ts Nåd. Propos. till R. St:r
ang. förändrade bestämmelser i fråga om upplåtande åt enskilda
400
Den 21 April f. m.
af Kronans mark i Norrland och Stora Kopparbergs Ian, samt
om dispositionen af^gStubböresmedlen, dels en i ämnet väckt
motion;
Lag-Utskottet:
N:o 38, i ani. af väckta motioner om ändringar i kon
kurslagen;
N:o
39, i ani. af väckt motion om förmånsrätt för kommunalutskylder;
N:o
40, i ani. af återremiss^ af Utsk:ts Betänk. N:o 17,
öfver väckt motion ang, sättet för stämnings delgifvande åt byalag
eller annan samfällighet;
N:o 41, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 23,
Öfver väckt motion om förändrade föreskrifter i afseende på
sättet för kommunikation af besvär, som blifvit till Hofrätt
ingifna;
N:o 42, i ani. af återremiss af Utskds Betänk. N:o 27,
öfver väckt motion om förändrade bestämmelser i afseende på
universiteternas disciplinära domsrätt öfver de studerande;
N:o 43, i ani. af återremiss af Utskits Betänk. N:o 28,
öfver väckt motion om inrättande af förlikningskomitéer;
N:0 44, i aid. af återremiss af Ut.sk:ts Betänk. N:o 29,
öfver väckt motion om ändring i Kyrkolagens föreskrift rörande
tiden för barnaqvinnas kyrkogång;
N:o 45, i ani. af väckt motion om ändring i lagens stad
ganden
ang. reseförbud för gäldenär;
N:o 46, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 15,
öfver väckta motioner om ändringar i domstolsinrättningen å
landet;
N:o 47, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 16,
öfver väckt motion om upphörande al frälsemans särskildta
forum;
N:o 48, i ani. af väckt motion om upphörande af den genom
K. Förordn. den 13 Sept. 1864 medgifva frihet i ränteaftal;
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonom i-Utskottet:
N:o 6, i ani. af väckt motion om vissa ändringar i de för
prester föreskrifna examina och lärdomsprof.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. § 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Lör
-
Den 21 April e. m.
401
Lördagen den 21 April 1866.
Plenum kl. 6 e. ni.
Justerades protok:t för den 21 sistl. Mars.
Fortsattes föredragningen af Bevilln.-Utsk:ts Betänk. N:o 8,
ang. tullbevilloingen.
Artikeln Fläsk.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: I det anfö
rande
af Hr Frih. Gripenstedt, sorn vid början af denna öfverläggning
upplästes, har Hr Frihm utvecklat frihandelsläran såsom
densamma af mångå, om icke af alla författare i statsekonomien
blifvit upplättad.
Ehuruväl medaljen har en frånsida, som af en föregående
talare, Hr Bohnstedt, blifvit på ett upplysande sätt framhållen
oell till hvilken jag äfven tilläfventyrs kan komma att lägga
några drag, är det likväl icke min afsigt alt beröra den strängt
vetenskapliga eller filosofiska delen af Hr Frih:ns framställning,
emedan jag anser abstrakta ämnen, helst då de äro af en så
dogmatisk natur som frihandelns satser, icke väl egna sig för
en parlamentarisk öfverläggning.
Jag inskränker mig derför nu endast till den anmärkning
att Hr Frih. Gripenstedt synes mig hafva bedömt Bevilln.-Utsk:t
nog strängt genom det påståendet, att det saknades system i
Utslcts förslag, ty huru skulle det val kunnat införas system i
en tulltaxa, som i det väsendtligaste på förhand vore utarbetad
och utfärdad af finansstyrelsen och, med få undantag, icke lemnade
något annat öfrigt att behandla, än det som rörde jordbruket.
Bevilln.-Utsk:t har i sanning varit berättigadt att säga som
Alexander sade om sin fader Philip: »Min fader har företagit
sig och utfört så mycket, att lör mig återstår intet att göra.»
Jag öfvergår nu till att framställa några anmärkningar vid
Hr Frih. Ugglas reservation. Det må vara bristande logik hos
mig, men jag måste bekänna att jag icke kunnat fatta Hr Frihms
tankeledning, då han yttrat, att det skulle innebära en orättvisa
mot alla de näringsidkare inom landet, som genom den
H. IV. 26
402
Den 21 April e. ra.
Franska traktaten fått de höga skyddstullar, sorn de, för sina
tillverkningar, hittills åtnjutit, så betydligt nedsatte; om tull å
lefnadsförnödenheter skulle införas och härigenom arbetslönerna
fördyras, hvarigenom det blefve svårare för dem att kunna bestå
kampen med den utländska täflan.
Ty icke har Hr Frih:n kunnat framställa denna åsigt med
stöd af frihandelsprinciper, enär frihandelns grudsats är, att intet
kan vara mera förderfligt för näringarne än skydd; skulle
åter Hr Frihm låtit sig ledas af protektionistiska åsigter, så har
han väl deremot svårligen kunnat stämpla det som en orättvisa,
om jordbruket skulle tillerkännas något skydd, under det
fabriker och näringar åtnjuta detsamma.
Det var ju för öfrigt icke alldeles oförutsedt, att It. St:r
kunde komma att besluta en tull å landtmannavaror. Man bör
sålunda tro att denna omständighet icke blifvit förbisedd, då
skyddstullarne för näringarne bestämdes, hvilka, att döma af
åtskilliga yttranden, tilltagits tillräckligt rymliga. Men om äfven
icke så skulle vara, behöfver man det oaktadt icke befara
de menliga följder för näringarne af de ifrågavarande tullarnes
återinförande, som i reservationen anspeglats, ty lör arbetsgifvaren
och arbetaren, hvilkas intressen äro nära beroende af
hvarandra, ehuruväl bemödanden icke saknas att framställa dem
som sinsemellan stridiga, är det låga priset på lefnadsförnödenheter
af långt mindre vigt än, för den förre, en rask och förmånlig
afsättning af hans tillverkningar, och, för den senare, en
betryggad och lönande arbetsförtjenst. Och härpå finna vi ett
öfvertygande bevis i förhållandet inom vårt land under åren
1854 och 1855. Hågen hade då stigit till det öfverdrifna priset
af 25 rdr tunnan; men aldrig har det oaktadt landet befunnit
sig i en lyckligare ställning, än under dessa år. Fabrikerna
kunde icke arbeta så lort som beställningar ingingo. De
handlande kunde på kort tid omsätta sina förlag och arbetaren
länn, i en förmånlig arbetslön, full ersättning för de högre lefnadskostnaderna.
Alldeles, på sätt en utmärkt författare i fråga
om beskattningsgrunderna, Mac Culoch, anmärkt: att då lefnadskostnaderna
stiga, rätta sig arbetets pris derefter.
Hvad som trycker på våra näringar, det är saknaden af
inhemskt kapital, en uppjagad räntefot och störda kreditförhållanden,
men huru kan det vara annorlunda i ett land, som har
att kämpa med en fortfarande finansbalans, framkallad af ett
omättligt begär att köpa allt utifrån för billigaste pris, på samma
gång som det saknar förmåga att infria sina inköp med
värdet af sin egen produktion.
Man säger att industrien måste härdas i frihandelns skärseld,
för att framstå rätt kraftfull; men detta härdande har nu
fortfarit i tio år och metallen vill ändå ej framkomma.
Ett tecken till ett bättre, tror man sig upptäcka i nuvarande
års stegrade spanmålspris och i början till en kreatursexport
på England: men månne man med tillförlitlighet kan
bygga på den omständigheten af en uppstådd missväxt i norra
Den 21 April e. m.
403
Tyskland eller på uppkomsten af en ny handelsgren, hvaraf
till dato resullaterna påstås hafva varit ganska ornbytliga.
Att vår jordbruksnäring, oansedt dess framsteg i tekniskt
hänseende i många fall, på det hela befinner sig i en ganska
tryckt ställning, lärer icke kunna bestridas och visar sig tydligast
deraf, att den i jorden intecknade skulden, som 1842 uppgick
till 93 millioner, 1862 vuxit till 427, och att på samma
gång som räntan stigit så betydligt, jordvärdet allt jemt är i
fallande med den påföljd, att mången jordegare, som al dessa
ogynnsamma förhållanden tvingas till försäljning, ser sig beröfvad
hela det kapital, som han trodde sig hafva förvärfvat
genom sitt arbete eller genom sina på jordens uppodling och
förbättring nedlagda kostnader.
I ett land som Sverige, der, med undantag af metallförädlingen,
som är föremål för export, fabriksindustrien nästan
uteslutande tillverkar för den inhemska konsumtionen, måste
alla näringar lida, då jordbruket lider; ty den jordbrukande
klassen utgör sju åttondelar af landets folkmängd; och liksom
den är den största producenten, är den, eller åtminstone borde
den vara, den största konsumenten af fabrikernas produkter.
Men när jordbrukaren icke kan sälja med fördel, måste han i
samma mån inskränka sina inköp af näringsflitens alster.
Se vi på fabrikernas ställning, så finna vi att, under perioden
från 1850 till 1860, ökade de sin tillverkning med tre
millioner rdr årligen, från 1860 till 1864 med endast en half
million. Husslöjden, synnerligast i hvad den omfattar väfnadsindustrien,
har på samma sätt aftagit. Under samma tid har
vår handelsflotta minskats med 1,100 nyläster, under det att
Norges på samma tid ökats med 31,000 kommersläster. Lägger
man härtill, att utsökningsmålen ifrån 28,924 år 1855, stigit
till 61,297, 1863, kan man val svårligen af dessa förhållanden
draga någon annan slutsats, än att Utsk:ts förslag omfatta,
icke blott ett jordbruks-, utan ett statsintresse.
Jag respekterar högt de filantropiska skäl, som blifvit anförda
mot införandet af en tull på s. k. lelnadsförnödenheter,
ehuruväl der ligger något oegentligt i uttrycket, ty vi hafva
beskattningsföremål, som med lika skäl kunna hänföras till
denna klass som en tull på landtmannavaror; men samhällets
gagn, om det påkallar en sådan tull, går framför allt, och jag
tror mig i det föregående hafva ådagalagt, att de betänkligheter,
man, i arbetarens intresse, uttalat mot sådane tullar, ligga på
ytan och icke på djupet.
En omständighet torde jemväl få tagas i betraktande och
denna är: att Staten har stora utgifter att bestrida för sådane
föremål, som hufvudsakligen komma de arbetande klasserna
till godo; såsom sjukvård, undsättningar under missväxtår och
framför allt för fullkomnandet af sitt folkskoleväsende och för
folkbildningen i allmänhet. Det är då icke obilligt att dessa
klasser härtill något bidraga genom indirekt konsumtionsalgift,
som visserligen i någon mån kan medföra en prisförhöjning,
404
Den 21 April e. m.
sä länge landet icke kan fylla sina egna behof; men som upphör
i samma stund jordbrukets produkter icke finna afsättning
inom landet, utan måste uppsöka densamma på verldsmarknaden,
ty det är då dess pris som äfven bestämmer varuvärdet
inom landet.
England har bibehållit en tull på spanmål, som inbringar
statskassan omkring 800,000 pd sterb, motsvarande 13 ä 14
millioner rdr rmt årligen.
I Frankrike infördes, i den graderade skalans ställe, som
förut hade gällt, 1861 å hvete en tull af 50 centimer pr hectoliter,
hvartill kommer, om jag ej misstager mig, en surtax
af ^-.delar. Denna tull, som var ganska låg, emot hvad förut
varit, har emedlertid framkallat en allmän klagan från jordbrukets
sida, som gifvit sig lutt icke blott inom lagstiftande församlingen,
utan jemväl inom de vetenskapliga samfunden; och
då det torde intressera II. o. Ad. höra huru en högt värderad
vetenskapsman och författare i statsekonomiska ämnen, Hr Léonce
Lavergne, uppfattat frihandelns grundsatser vid det tillfälle då
han inom ett sådant samfund föreslog fördubblingen af denna
tull, har jag trott mig böra meddela ett utdrag af hans anförande.
»Ifrån och med utfärdandet af Förordningen den 5 Januari
1860 fullföljer regeringen eti krig på lif och död emot tulltaxan.
Vi begripa icke, ehuru vänner af handelsfriheten, detta
företräde, som tillerkännes den utländska produktionen på bekostnad
af landets egen.
Att nedsätta tullafgiften för att låta tyngden falla på de
inhemska beskattningsföremålen, är hvarken billigt eller rättvist.
Föremålet för en finanstull är icke blott att bereda Staten
inkomster, utan att jemna fördelningen af skattebördorna. Till
en god finansstyrelse hörer, att ingen vara bör få inlöras; utan
att draga någon tull.
En afgift, som icke öfverstiger 5 proc. af varans värde,
har aldrig betraktats som skyddstull.
Friheten i handel förutsätter lika litet afskafiandet af alla
tullar som friheten att producera betingar upphäfvandet af alla
skatter. Hvad som bör upphöra, det är allt som är obilligt
och onödigtvis trycker på produktion och utbyte.
Tullarne äro ett medel att liksom andra afgifter bereda
Staten tillgångar till betäckande af sina utgifter. Behöfva andra
skatter höjas, måste äfven tullsatserna höjas.
Att höja de skatter, som inom landet tynga på produktionen,
och med detsamma nedsätta afgifterna för den fremmande
införseln, är icke logiskt. Detta är att tillämpa frihandelssystemet
i bakvänd ordning.»
Jag väntar mig nog att de ledamöter af R. o. Ad., hvilka
uppträdt som frihandelns målsmän, skola finna sig något öfverraskade
af dessa satser; men jag vill förklara orsaken; hvilken
är, alt liksom man i England vid frihandelns införande, till undvikande
af inkonseqvenser, påfann och försvarligen godtyckligt
Den 21 April c. m.
405
tillämpade distinktionen emellan skyddstull oell finanstull, likaså
liar man i Frankrike, i samma man som tillämpningen af frihandelns
absoluta grundsatser stöter på praktiska svårigheter,
lör att förlika sitt vetenskapliga samvete och sin auktoritetstro
med sin fosterlandskänsla, börjat eftertänka, huruvida icke statsekonomien,
liksom filosofien, bör dela sig i två grenar, den theoretiska
och praktiska.
Det är med den theoretiska vi gjort bekantskap. Det återstår
att försöka den praktiska.
Man har slutligen framhållit, att den föreslagna tullen icke
skulle hafva något inflytande till förbättrande af jordbrukets
ställning.
Jag medger alt inflytandet icke blir stort; men det verkar
dock något till hejdande af en onödig import, som gagnar ingen
annan än importören oell mellanhandeln; den kommer att
i någon mån gifva en lyftning åt det inre varuutbytet, jemte
det att det lemnar Staten inkomster, som alltför länge blifvit
gagnlöst förspillda.
Men hvad jag synnerligen värderar i Utsluts förslag är,
att det öppnar vägen, för att genom ett ömsesidigt tillmötesgående
kunna komma till ett slut på de partistrider, som den
abstrakta frihandeln framkallat inom landet och hvilka endast
på detta sätt, men icke genom öfverflygling eller ett; sic volo
sic jubeo kunna slutas.
Flere ledamöter yttrade härtill bifall.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag vill visserligen icke tilltro
mig någon förmåga att i dessa frågor inverka på andras öfvertygelse,
ty jag tager för alldeles afgjordt, att en och livar redan
stadgat sin åsigt. Jag skall derför söka fatta mig så kort som
möjligt, men den plats, som blifvit mig vid denria riksdag anvisad,
torde göra det för mig till en pligt att något redogöra
lör mina åsigter. Dervid ämnar jag icke ingå i någon afhandling
rörande frihandelns nytta eller skada, ty denna fråga har
redan blifvit så utförligt behandlad, att, enligt min tanke, föga
återstår att i detta afseende tillägga. Det har förefallit mig
besynnerligt, att de Hrr, som i denna fråga hittills haft ordet,
uteslutande hållit sig till allmänna betraktelser, och icke sökt
praktiskt visa fördelen eller olägenheten af att åter införa tull
på ifrågavarande produkter. I motsats härtill är min afsigt,
att uteslutande sysselsätta mig med frågans praktiska sida. Men
innan jag öfvergår till den artikel, som nu är under behandling,
vill jag i R. o. Ad:ns minne återkalla, huru förhållandet på sednare
tider varit med tull på landtmannaprodukter. Jag gör det
derföre, att jag såväl vid frågans behandling inom Utsk:t som
under enskildta samtal man och man emellan allmänt hört den
åsigt uttalas, att det skulle vara den närvarande chefens för
Finans-departementet — om jag så får säga — fel, att vår
tulltaxa befinner sig i sitt närvarande skick. Det tillkommer
406
Dea 21 April e. m.
visserligen icke mig att ingå i något försvar för de af honom
vidtagne åtgärder, men jag får förklara, att ett dylikt omdöme,
enligt min tanke, är lika oförtjent som orättvist. Om vi kasta
en blick något tillbaka i tiden, så finna vi, att 11. St:r vid 1854
års riksdag åsatte tull på alla landtrriannavaror, samt alt tulltaxan
kort derefter af K. M:t utfärdades alldeles sådan, som
den blifvit af R. St:r beslutad. Det dröjde emedlertid icke mer
än ett halft år derefter, innan K. M:t till följd af särskildta förhållanden
ansåg sig böra utstryka alla de tullar på landtmannaprodukter,
som vid nämnda riksdag blifvit af R. St:r åsatte.
Den sålunda införda tullfrihet å dessa varor förnyades sedermera
tid efter annan, ända till dess R. St:r samlades till 1856
års riksdag. Man skulle hafva föreställt sig, att med anledning
af berörda åtgärd en storm af ovilja skulle vid denna riksdag
uppstå. Men hvad hände? Jo, att R. St:r uti 1856 års tulltaxa
bibehöllo tullfrihet å alla de landtmannaprodukter, å hvilka
tullen blifvit af K. M:t borttagen. Det, var således R. St:r, som
sjelfve godkände den tullfrihet, som å dessa varor blifvit af K.
M:t exceptionell påbjuden; och hafva således R. St:r sjelfve infört
det frihandelssystem i detta afseende, hvaröfver man sedermera
så bittert klagat. Kom så 1859 års riksdag. Då
gjordes visserligen ett försök alt i vissa fall åler införa tull på
landtmannaprodukter, men detta försök strandade hos R. o. Ad.,
som förklarade sig godkänna den tullfrihet, sorn genom 1856
års tulltaxa blifvit införd. Genom R. Stms beslut åsattes vis
serligen
tull på ost och malen spanmål, men öfriga tillhörande
artiklar förklarades fortfarande från tull fria. Vid 1862 års
riksdag gjordes åter ett försök i enahanda riglning och man
belade artiklarne ost, malen spanmål och fläsk med tull; men
öfrige i Betänka upptagne landtmannaproduktnr, nemligen kött,
smör, ister, bönor, humle och lin förklarades fortfarande tullfria.
Häraf synes, att R. St:r alltsedan 1856 åsatt tull på en
dast
några få af dessa artiklar. Jag vågar således påstå, att
R. St:r sjelfva bidragit till införande och bibehållande af tullfrihet
med afseende på landtmannaprodukter.
Frågan är nu: kan det vara skäl att åter införa tull på
dessa artiklar, sedan vi under 10 år i afseende på detri haft
tullfrihet? Detta beror naturligtvis derpå, huruvida vidtagandet
af en sådan åtgärd kan vara behöflig för jordbruket och billig
i andra afseenden. Låtom oss då först se till, huruvida något
gagn derigenom kan komma landtbrukaren till del. Asättande
af tull på landtmannaprodukter i afsigt alt förhöja priset på
dessa varor har till nödvändig följd, att tullen åter måste borttagas,
för den händelse den leder till en oskälig prisstegring.
Genom ett ständigt åsättande och borttagande af tullen uppkommer
ett vacklande i handeln med landtmannaprodukter,
som för jordbrukaren är till vida mi ra skada än ingen tull.
Men äfven om det kan gifvas tillfällen, då det vore för honom
gagneiigt att å sina produkter hafva en låg lull, hemställer jag
dock, huruvida man med skäl kan anse, alt den närvarande
Den 21 April e. m.
407
tiden kräfver vidtagande af en sådan åtgärd. Då priset på
dessa produkter nu i allmänhet kan sägas vara för landtman»
nen tillfredsställande; månne det då kan ligga någon rättvisa uti,
att genom åsättande af tull än ytterligare uppdrifva detta pris?
Då vi dessutom under den sednare tiden lyckats för våra flesta
landtmannavaror finna vägen till verldsrnarknaden; månne vi
då böra åter införa tull på dem? Beträffande exporten af dessa
varor, ber jag att få lemna några upplyssningar, hvilka, enligt
hvad jag tror, äro för de flesta af R. o. Ad:ns ledamöter obekanta.
Vi veta alla, att det sista året en export till England
af alla slags landtmannaprodukter påbörjats, och jag är i tillfälle
att meddela uppgift på beloppet af de under berörda år
exporterade artiklar af nämnda beskaffenhet. Om vi i detta
hänseende fästa oss vid den artikel, som nu är föremål för behandling,
nemligen fläsk, så finna vi, att under åren 1862—63
exporten häraf var så obetydlig, att den icke ens fått en plats
uti Kommers-Coilegii berättelse om den utländska handeln. Den
steg redan år 1864 till 853 centner, och uppgick år 1865 till
det betydliga beloppet af 4,317 centner. Gå vi vidare till artikeln
svin, som måste tagas i betraktande i sammanhang med
artikeln fläsk, så finna vi, att häraf exporterades 1862 1,124
stycken, 1863 1,345 stycken och 1864 1,975 stycken, men att
deremot 1865 exporten uppgick till 15,706 stycken. Om vi
beräkna vigten af hvarje af dessa svin till endast ett centner,
så belöper sig exporten af fläsk till England till ej mindre än
20,023 centner under år 1865. under det den de föregående
åren varit högst obetydlig. Se vi åter på medelbeloppet af det
fläsk, som under sednare åren blifvit till landet importeradt, så
finna vi, att denna import under åren 1863—64 visserligen
steg till ganska höga belopp; men taga vi hänsyn till, huru
förhållandet var tiden närmast efter den, då tullfrihet å denna
vara påbjöds, så visar sig, att medelbeloppet af importeradt
Iläsk uppgick åren 1858—60 till 6,677 centner, således icke
på långt när motsvarande det belopp, som under sista året från
landet exporterades. Under åren 1860—63 steg deremot importen
i medeltal till 40,000 centner, hvaremot vi hade att
ställa en export af endast 124 centner, utom lefvande svin. Al
den nämnda importen utgjordes dock större delen al Amerikanskt
fläsk, som under denna tid i stora qvantiteter inköptes
till Sverige, men hvilken handel nu nästan helt och hållet upphört.
Det visar sig således, att ehuru importen af fläsk under
sednare åren ökats, har dock exporten samtidigt stigit högst
ansenligt. Under sådane omständigheter, och, då vårt fläsk
lyckats få en så god afsättning på verldsrnarknaden, hemställer
jag, huruvida det för närvaraede verkligen kan vara skäl att
belägga denna vara med tull. Af aktade och kloka landtbrukare
har jag hört den farhåga uttalas, att exporten af dessa
produkter skulle få en större omfattning, än våra förhållanden
för närvarande medgifva. Vi hafva nemligen icke varit beredda
på att ordna vår hushållning på lämpligaste sätt för en sådan
408
Den 21 April e. m.
export, så att det är möjligt att inom landet en brist kan uppstå;
och jag har hort personer frukta, att, till följd af denna
export, priset på denna vara i år skall stiga till ett oerhördt
belopp.
Jag ber att i största korthet äfven få nämna några ord
angående öfriga landtmannaprodukter. Med afseende å dessa
gestaltar sig förhållandet i allmänhet på samma sätt som med
fläsk. Af artikeln smör exporterades under hvartdera af åren
1862 och 1863 omkring 600 centner, år 1864 6,201 centner,
men deremot år 1865 ej mindre än 11,642 centner. Af fäkreatur
exporterades åren 1862—63 omkring 800 stycken, år
1864, 2,812 stycken, men år 1865 nära 7,000 stycken.
Se vi på spanmålsexporten, så uppgick denna under sista
året till icke mindre än 14,382,294 kubikfot, hvaremot vi
hafva att ställa en import af endast 800,000 kubikfot, således
öfversteg under detta år exporten importen med 13 och i millioner
kubikfot.
Under sådane förhållanden hemställer jag, huruvida det nu
kan vara skäl att belägga landtmannaprodukter med tull. Om
vi nu skolat lagstifta i afseende å tullsatserna för en tid
af 3 år, så hade jag möjligen kunnat fatta, att man nu velat
vidtaga en sådan åtgärd. Men då nu endast är fråga om att
lagstifta för ett år, hemställer jag, om det kan vara skäligt eller
rättvist att åter införa tull på dessa varor. Ett ytterligare
skäl, hvarför jag afstyrker vidtagande af en sådan åtgärd, är,
att jag anser det innebära en orättvisa håde mot arbetsklassen
och mot öfriga näringsidkare; och oaktadt den anmärkning,
Frih. Sprengtporten framställt, vidhåller jag dock den sats, som
jag uti min reservation uttalat, nemligen att det högeligen förundrar
mig, att personer, som bekämpat godkännande af den
Franska traktaten, påyrkat tull å de nödvändigaste lefnadsförnödenheter
i uppgifven afsigt att höja priset derå. Det är nemligen
klart, att förökade lefnadskostnader inverka menligt på
öfriga näringar; och det synes mig vara en obillighet emot
industriidkaren, när den jordbrukande befolkningen fordrar tull
på lifsmedel, då jordbruksprodukterna i närvarande stund äro
ganska högt i pris. Jag ber äfven att få hemställa till en hvar
af Eder, Mine Hrr! hurnvida de föreslagna tullsatserna verkligen
kunna gagna jordbrukaren. Tror någon, att en tull af 10
öre för en kubikfot råg eller 3 öre för ett skålp. smör kan
för jordbrukaren verka hvarken till eller ifrån? För min del
tror jag det icke. Hade fråga nu varit att inslå en alldeles ny
väg med afseende å denna del af tull-lagstiftningen, så medger
jag, att tankarne kunnat vara delade, huruvida man borde taga
steset fullt ut; men då vi redan under en tid af 10 år haft
tullfrihet å dessa varor, så vågar jag påstå, att vi nu icke gerna
kunna taga steget tillbaka och åter införa tull derå.
Jag tror icke, att jag träder grannlagenheten för nära, om
jag slutar med att uppläsa några ord ur ett anförande, sorn vid
1859—60 årens riksdag i nu förevarande ämne afgafs af Hr
Den 21 April e. m.
409
Gr. Hamilton, som då satt vid Konungens Rådsbord. Äfven
då var fråga om att åsätta tilli på landtmannavaror. Han motsatte
sig detta, erkännande, att lian gerna sett, att man ifrån
början gått något långsammare tillväga vid borttagande af tullen
å dessa varor. Han sluade detta sitt anförande med följande ord:
»Huru jag således än betraktar saken, kan jag icke finna
något skäl att bifalla den ifrågasatta tullsatsen, öfvertygad att
stabilitet i tull-lagstiftningen är af största vigt för näringarnes
bestånd, äfvensom att det säkraste sättet att i all lagstiftning
gå till väga, är att långsamt gå framåt, men aldrig taga ett steg
tillbaka.»
Jag instämmer till alla delar uti dessa åsigter och anhåller
i öfverensstämmelse dermed, att R. o. Ad:n, med afslag å Utsk:ts
förslag, måtte besluta fortfarande tullfrihet på fläsk,
Detta anförande framkallade äfven bifallsrop.
Hr Bennich, Nils Axel Gustafsson: (Detta yttrande,
som blifvit talaren tillstäldt för justering, bar sedermera icke af
honom återlemnats).
Frih. Hermelin, Carl: Ehuru jag, i likhet med Frih.
von Schulzenheim, anser det föga löna mödan att spilla ord för
åsättande af tullsatser, då R. Sl:r icke mera enhällgt påkalla
siri grundlagsenliga rätt att ensamma derom besluta, ber jag
dock att under några iigonblick få taga R. o. Adms dyrbara tid
i anspråk.
Vi hafva i dag sett, huru den vanliga granna fanan blifvit
utvecklad i frikandelslägret; vi hafva derpå läst den vackra inskriptionen:
rättvisa, filantropi. Men, Mine Hrr! huru förhåller
det sig med denna rättvisa, denna filantropi? Man förordar
höga tullar på några lä s. k. kassaartiklar, som mest förbrukas
af den stora allmänheten, af arbetaren, för hvilken de beklagligtvis
blifvit nödvändigetsartiklar. Man förordar höga tullar på
kaffe, socker, tobak, för att dermed betäcka statsverkets behof.
Hvad vill detta i sjelfva verket säga? Jo, man vill pålägga den
Svenska allmänheten en skatt, hvilken i hufvudsakligaste måtto
måste drabba den fattigare delen af befolkningen, dessa menniskor,
som kanske anse kaffet vara lör dem nödvändigare
än brödet. De mera välmående dricka t å 2 koppar kaffe om
dagen; den fattige dricker 6 å 7. Är det rättvisa, att då
framför allt beskatta sådana artiklar och derigenom låta skattebördan
tyngst drabba dem, sorn minst ega förmågan att bära
den. Icke bättre förhåller det sig med filantropien.
Nöd finnes i landet. Visserligen se vi vårt Bondestånd vid
riksdagarna ganska välmående, men hvilka outredda naturkrafter,
som uppehålla dessa personer, känner jag icke. Deremot
är det icke synnerligen fett i landsorten. I ett läger, der det
utan tvifvel finnes så mycken kunskap, så mycket snille, borde
icke halva saknats insigt om hvarthän detta skattesystem leder.
Vi simpla odalmän, som plöja egen teg, vi känna det. Olyck
-
410
Dea 21 Aprli e. m.
lig den af oss, som under vintern svält sina ök. Olyckligt det
land, der statsmakterna försumma dem, som skola hära tyngden
af bördan, — dess undergång är för handen. Vi jordbrukare
hafva oss förbehållet att draga lasset. Vi klaga icke deröfver,
men vi fordra, att man sätter oss i tillfälle att fullgöra
våra skyldigheter. Man bar icke gjort det; man har ansett, att
statsvagnen ändock skulle gå obehindradt sin vanliga väg. Jag
tviflar derpå, .lag tycker mig redan höra dessa olycksbådande
missljud, som antyda att smörja fattas. Jag ser huru vagnen
redan gålt in på en obanad väg; den går djupt i dyen och stenar
hämma dess gång. Anspannet är uttröttadt, magra, arma
krakar. Hvems är felet? Månne icke deras, som hålla i tömmarna
och som hafva kört för fort i början. De skola också
icke binna målet.
Jag röstar för bifall så väl till denna punkt som till Utsk;ts
Betänk, i dess helhet.
Hr von Koch, Nils Samuel; Nog kan man, om man
blott är inbillningssjuk och har stark fysik, stundom ostraffadt
anlita qvacksalfvare eller homöopater, men är en person verkligt
sjuk, tror jag att han gör bäst om han genast anlitar kunnig
läkare för att få utredd sjukdomens orsaker och derefter
bot för densamma. Vore det verkligen nu så, att vårt jordbruk
befunne sig i ett sundt och normalt tillstånd, kunde det
vara temmeligen likgiltigt, om man "jorde några små experimenter
i en eller annan rigtning, för att afhjelpa förmenta lidanden.
Men jag får bekänna, att jag tillhör dem, som anse,
att vårt jordbruk någon tid befunnit sig i ett alltid brydsamt,
ofta farligt öfvergångstillstånd samt just nu i en sådan ställning,
att man måste söka verkliga botemedel mot det onda som finues.
Det är ur denna synpunkt jag tror mig böra varna dem,
som i likhet med mig hafva största delen af sin förmögenhet
nedlagd i jordegendom, för att låta dåra sig af några falska
förespeglingar och för att vilja söka bot annorstädes än den bör
sökas, hvarmedelst uppmärksamheten lätt afvändes derifrån, dit
den bör och slutligen måste rigtas.
Jag nämnde atl jag tror, att vårt landtbruk icke befinner
sig i ett normalt tillstånd. Våra landtmäns produkter hafva
numera småningom utkommit på verldsmarknaden. När en
produkt kommer på verldsmarknaden, fordras, på det att den der
må kunna uthärda täflan, ovilkorligen två saker:
l:o god vara, och 2:o billigt tillverkningspris. För erhållande
al god vara fordras åter åtminstone i början alltid stora
ansträngningar. Våra landtmannaprodukter, synneligast ladugårdsprodukterna,
äro eller bafva icke länge varit af sådan beskaffenhet
att de lämpat sig lör den stora verldsmarknaden, och
för att förbättra dem, bafva stora omkostnader, många misslyckade
försök måst göras. Dock är detta ett ondt som måste
tålas och endast kan lindras genom att det allmänna sjelf bekostar
en del experimentar och sprider tillförlitliga upplysningar.
Den 21 April e. m.
411
Beträffande åter priset för varor, som redan utföras till
andra länder, så hjelper det föga eller intet att söka uppehålla
höga priser inom landet, genom konstlade medel, t. ex. en
tullsats, som ofta kringgås eller borttages, när man innarrats uti
företaget. Enda tryggheten i synnerhet å verldsntarknaden är
att kunna sälja till lika godt pris som alla de andra. Men dertill
fordras för produktionen fördelaktiga vilkor.
Landtmannen har dock för närvarande att här kämpa emot
flera stora svårigheter: hög förlagsränta, höga arbetslöner och
höga skatter.
Den höga räntefoten har, såsom vi alla veta, tillkommit genom
räntans stigande på verldsmarknaden till följd af kapitalförstöring
för de stora krigen, den beväpnade freden och de orimligt
stora jernvägsföretagen. Nu frågar jag: föreställer man sig
verkligen att den höga räntefoten skulle kunna sänkas derigenom
att man höjer en eller flera satser? Jag tror det icke.
Boten häremot är tyvärr svår, ledsam och långsam, men
säker: arbete och sparsamhet; godt föredöme och biträde vid
sparbankerne äro hvad de högre samhällsklasserna borde i detta
afseende lemna.
Den andra svårigheten, mot hvilken landtmannen nu bar
att kämpa, består i de höga arbetslönerna. Detta är dock endast
ett relativt ondt, som har åtskilligt godt med sig, och om
det tillkommit under ett normalt tillstånd, och t. ex. då derigenom,
att arbetet gifvit större produkt, att mannen blifvit maskinist
i stället för maskin, skulle jag till och med anse höga arbetslöner
vara ett absolut godt. Men våra lia egetligen tillkommit
till följd af våra jernvägsbyggnader och andra stora allmänna
arbetsföretag, hvilka uppbringat arbetslönerna till men
för landtbruket och andra näringar. Kunna vi månne nedbringa
arbetslönerna genom tuli på lifsmedel?
Den frågan tarfvar icke svar.
Den tredje svårigheten landtmannen har att utstå, är de
hiiga skatterna. Under 50 års fred hafva vi knappast kunnat
från jordbruket lyfta en enda statsskatt af mera betydenhet och
då statsverket egt några besparingar, hafva dessa användts på
annat sätt än till skattebördans lättande. Under tiden hafva
deremot så väl de allmänna natura-prestationerna, som kommunalutgifterna
högst betydligt förökats, och detta i en, efter mitt
förmenande, öfver höfvan hastig progression. Jordbruket tynges
isynnerhet hardt af åtskilliga nalura-prestationer, såsom väghållning,
skjuts, knekte- och båtsmanshåll rri. m. Men huru
stort intresset än är för dylika ärenden äfven bland nu hitkomne
landtman, visade sig t. ex. härom altonen, då endast
omkring 20 ledamöter af Riddarhuset deltogo i öfverläggningen
om lindring af det förhatliga tunga skjutsningshestyret, under
det att Huset nu är besökt af flera hundrade, då det gäller att
sälta 2 öre tull på ett skålp. fläsk eller 10 öre på en kubikfot
råg.
412
Den 21 April e. m.
I afseende å tull, har jag redan år 1830, då jag forsta
gången yttrade mig offentligen i detta ämne, uttalat den åsigt,
att tull å spanmål och lefnadsförnödenheter, om sådan skall
Asättas, hör vara så låg att fråga aldrig, icke ens under hård
tid, skall kunna uppstå om dess borttagande, .lag är fortfarande
af samma tanke, men oaktadt man emellertid gått alltför häftigt
till väga, och så länge landtmannen får betala tull på nästan
alla de varor han köper, äfven kunnat bibehålla någon lägre
tull på hvad han säljer, isynnerhet de artiklar, hvilka icke
äro nödvändiga för lifsuppehälle!, tror jag dock, att sedan tullarne
å lifsmedel en gång blifvit borttagna, det icke lönar sig
försöka att återinföra dem. Emellertid måste jag bekänna, att
jag förra riksdagen ansåg att landtmannen verkligen i denna
fråga hade en justus dolor och jag skulle kanske äfven vid
denna riksdag likasom då afhållit mig från alt rösta angående
lifsmedelstullarna, om icke några särskilda skäl förmått mig att
nu handla i en annan rigtning. .lag tror nemligen, att meningen
med åsättandet af de föreslagna föga betydande tullsatserna
egentligen icke är annan än den, att uttrycka en opinion i reaktionär
syftning. Om jag i detta afseende haft, någon tvekan,
har denna alldeles fallit efter det föredras, som på förmiddagen
hölls af en utaf Bevilln.-Utsk:ts verksammaste ledamöter.
Dervid förekom, att, oaktadt han sade sig afsky dessa tullar,
ville han dock nu åsätta dem, om jag rätt förstod honom, endast
för att slutligen komma till den s. k, klämmen, hvars yttersta
mål vore ett angrepp på hvad man kallade »systemet,»
Jag vill förbigå de argumenter, han med afseende å den s. k.
klämmen anförde, men jag kan icke undgå att i förbigående
nämna ett uttryck, som stärkt mig i föreställningen om det po
litiska
syftet med det yrkande, han framställde. Han framhviskade
nemligen, i det han vände sig till de närmast stående,
de latinska orden: »odi et arceo,» han tilläde väl icke de till
Iracen hörande orden: »profanum vulgus.» Detta uttryck torde
måhända utgöra en klav till gåtans lösning, den skenbara motsägelsens
förklaring.
Under debatten hafva andra talare, vid hvilkas sida jag annars
många gånger stridt, uppdragit några särdeles mörka taflor
olver våra förhållanden. Jag tillhör, såsom jag nyss antydt, ingalunda
dem, som se allting ljust, men jag tror icke heller att
man bör framhålla endast skuggsidorna i taflan.
En talare, icke långt från mig, har gjort en synnerligen
bedröflig skildring och bland annat talat om hopar af arbetslöst
folk, som skulle draga omkring och störa allmänna säkerheten.
Det är hemskt att höra sådant, helst troligt är, att uppgiften
grundas på någon verklig erfarenhet, men då jag är öfvertygad,
att denna erfarenhet måste vara särdeles ensidig, tager
jag mig friheten meddela några fullt tillförlitliga allmänna
statistiska sitTror, som torde kunna i viss mån lugna åhörarne.
1 afseende å brottsligheten, hvilken torde vara en mätare på moraliteten,
vid jemförelse med folkmängdsförhållandena, företer
Dea 2l April e. m.
413
sig, alt sedan 1845, då fängelsereformen hunnit visa sina frukter,
liar antalet långar så minskats, att då antalet af under år
1845 häktade personer voro 15,483
var år 18(54 de häktades antal 11,265
således iriinskadt med 4,218 personer;
att sista dagen af året eller den 31 Dec. funnos häktade i hela
Sverige:
år 1845
6,448 personer,
år 1864
5,091 d:o
Men afräknas frivilliga arbetshjon, så funnos häktade den
31 December
1845
6,363,
1864 . •  4,630,
hvadan det dagliga fångantalet på 19 år minskats med 1,733
personer, oaktadt folkmängden ökats från 3,316,536, som den
var 1845, till 4,070,060, som den var år 1864.
Detta torde gifva grundad anledning till det antagande, att
det i allmänhet icke står så illa till som det kunde synas af
nyssnämnda skildring.
Men, säger man, de minskade brotten är en följd af längelsereformen.
Ja visserligen, i främsta rummet af cellfängelserna
och kronoarbetskorpsens nya organisation år 1842; men dock
ingalunda ensamt, ty dertill hafva medverkat det ökade tillfället
till arbetsförtjenst och det, jemförelsevis tili arbetslönerna, billiga
priset på lefnadsförnödenheter. Jag skall taga mig friheten
att i detta afseende upplysa om de verkningar, som höga priser
å spanmål medfört, från och med 1830 till och med 1860.
Al en tabell, som jag har här tillgänglig, inhemtas, att så snart
riksmarkegången i någon betydligare mån höjdes, tillväxte antalet
stölder alldeles ofantligt. Ar 1831 uppgick markegångspriset
å 1 tunna säd från 10,94 till 13,62. Stölderna från
1975 till 2,836. Ar 1836 var markegångspriset 10,22, men
uppgick 1838 till 12,91. Stöldernas antal hade nedgått till
2,109 år 1836, men uppsprang till 3 303 år 1838. Markegångspriset
nedgick år 1844 till 8,06 och stölderna till 2,665. Markegångspriset
uppgick år 1846 till 13,84, stölderna till 4,350.
Ar 1855 var markegångspriset 18 rdr, men fängelsereformen
hade då 10 år verkat och stölderna voro blott 2,300. Derefter
föllo småningom Jntill 1859, markegångspriset till 11,65,
stölderna till 1,567. År 1860 höjdes markegångspriset till 13,35.
Stöldernas fleråriga nedgående albröts. De ökades, fast blott
till 1572.
Det är till följd af sådana fakta som statsmännen i de flesta
länder funnit att det är orätt att vidtaga åtgärder, som fördyra
lefnadskostnaden. Nöden är dock i detta lall ofta den
enda läromästaren. Det var först efter den förfärliga hungersnöden
i Irland 1847, dä två millioner menniskor antingen omkonimo
af svält eller nödgades fly från sitt fädernesland, som
man kunde öfvervinna motståndet från Engelska jordarislokra
-
414
Den 21 April e. m.
lien och nedsätta spanmålstnllen till 1 shilling (90 öre) per
qvarter (= 11.11 kubikfot).
Det var äfven till följd af ett liknande förhållande och icke
på grund af någon vurm hos finansministern, som våra spanmålstullar
1855—56 borttogos; ty såsom Hrrme kanske erinra sig,
föranleddes denna åtgärd af de arbetareoroligheter, som i flera
af våra städer uppstått med anledning af dyrheten på lifsmedel.
Jag bar anfört dessa omständigheter, på det man noga må
betänka sig innan man i urnan nedlägger sin röst för införande
af tull å lefnadsförnödenheter, som en längre tid varit fria
derifrån.
Åtskilliga utländska författare i nationalekonomi bafva här
blifvit åberopade. Lyckligtvis har dock icke Carey i dag citerats.
Jag tror, att han numera äfven i sitt fädernesland spelat
ut sin rol, åtminstone vill det synas så af den korrespondens
han sednast fört med M’Culloch, nuvarande Amerikanske finansministern,
ehuru Carey kanske fortfarande kommer att utöfva
något inflytande på den lägre obildade befolkningen, hvilken, såsom
bekant, alltid halt en tendens åt skyddssvstemet. I stället
för Carey bar man deremot citerat Léonce de Lavergne, en
författare, som förtjenar all åkning. Men ehuru denne sjelf
kallar sig Irihandlare och förr äfven understöd! frihandelssträfvanden,
är det dock af det hans yttrande, som Frih. Sprengtporten
anfört, klart, att han visst icke är någon Irihandlare.
Jag har läst det yttrande i ämnet, som han algaf i La societé
d’éconornie politique, och af förhandlingarne i detta sällskap visar
sig, att det rönt motstånd af alla de öfriga 8 eller 9 talare,
som efter honom yttrade sig.
Man har äfven åberopat ett nyligen afgifvet, i en bär utkommande
tidning öfversatt, tal af den berömde Thiers. I)e
som närmare tagit kännedom om hans verksamhet, torde hafva
sig bekant, alt han alltid varit en af Frankrikes ifrigaste protektionister,
sannolikt med afseende derå, att hans gamle politiske
motståndare, Guizot, under det de kämpade om portföljerna,
hyllade friare åsigter i detta hänseende.
Den nämnda Svenska tidningen hade, om den så funnit för
godt, kunnat komplettera sina motiver dermed:
att Hr Thiers genast svarades af Statsministern Houher, qui
n’a laissé debout aucun des assertions de Mr Thiers, efter hvad
en aktad fransk tidning förklarar, samt
att det Hr Poijer Quertiers amandernang, som Thiers, genom
nämnde beundrade tal understödde, förkastades af Lägst.
Församl, med 192 röster emot 37.
I afseende å de föreslagna små tullsatserna å landtmannaprodukter,
anser jag dem i och för sig icke vara af någon särdeles
betydenhet; men de få en sådan betydenhet derföre, att
de utgöra första steget till en ekonomisk och möjligen äfven till
en liten politisk reaktion, och det är ur denna synpunkt jag
ernar votera emot åsättandet af dessa tullsatser.
Ben 21 April e. m.
415
Hvad särskildt angår förevarande tullsats, får jag bekänna,
att jag icke rätt förstår, huru Utsk:t kunnat tillstyrka åsättande
af tull på fläsk, men icke på lefvande svinkreatur. Det torde
nemi, vara klart, att denna tullsats då ofta lätteligen kringgås
på så sätt, att svinen införas lefvande, rnen sedan nedslagtas.
Hr von Ehrenheim, Per: Flere af de talare, som uti
denna fråga yttrat sig, hafva ordat om jordbrukarnes betryckta
ställning, och. jag är långt ifrån att vilja förneka, att deras ställning
för närvarande verkligen i många alseenden är ofördelaktig.
Under sådane omständigheter måste det naturligtvis vara
af högsta vigt för en hvar alt bidraga till en åtgärd, hvarigenom
vilkoren hlefve för denna stora klass af medborgare förbättrade.
Men innan man i detta hänseende förordar någon åtgärd,
måste man noga öfverväga, huruvida det åsyftade ändamålet
derigenom verkligen ernås, och för min del tror jag, att
man misstagit sig, då man ansett jordbrukets betryckta ställning
kunna förbättras derigenom, att tull åsattes dess produkter.
Man erkänner numera temligen allmänt, alt det är exporten
af landtmannaprodukter, som skall höja det Svenska jordbruket.
Om så är förhållandet, kan jag icke fatta, hvad man
skall vinna genom tull på dessa produkter; ty, såvidt de utöfver
det inhemska behofvet lemna ett öfverskott, som för vinnande
af en fördelaktig marknad måste exporteras, så äro de
ju till sitt pris beroende af prisen å den utländska marknaden,
der Svenska importtullar ingenting kunna verka. Importtullarne
skulle således verka endast i de fall, då för jordbruket ogynnsamma
förhållanden förorsakade en knapp skörd eller en minskad
produktion, men under sådana förhållanden hålla sig prisen
i alla fall uppe och dess böjande genom lagstiftningsåtgärder
kan icke vara önskligt, ty huru mycket man än söker att
förringa den s. k. vanliga granna frihandelstalan med dess uppfattning
af rättvisa och filantropi, lärer man väl ej kunna neka
att jordbrukets produkter äro nödvändighetsvaror och att höga
pris å sådana varor, om de till en del bero på lagstiftningsåtgärder,
framkalla missnöje bos konsumenterne, som här i främsta
rummet är den arbetande klassen, både i anseende till dess
antal och den plats lifsförnödenheterna bland deras uppgifter
upptaga. Icke må man dermed jemföra förbrukningen af kolonialvarorne,
som i vanligt fall på långt när ej intaga ett så
vigtigt rum; och skulle förhållandet genom omåttlig förbrukning
undantagsvis vara annorlunda, så lärer det ej förtjena något afseende.
.lag tillhör icke deras antal, som af den beslutade representationsförändringen
befara en påtryckning från arbetsklassen
för vinnande af större andel i politiska rättigheter än den
fått, men otvifvelakligt måste de klasser, som lagstifta, se till
att de icke göra det i sitt intresse till förnärmande af andras,
ty om de göra det, så framkalla de derigenom just den påtryckning,
som förespeglats såsom en fara och som eljest uteblifva.
iI6
Den 21 April e. m.
Jag kan icke neka mig att uttala den åsigt att det år en
verklig lycka för jordbrukaren, att få arbeta ulan tullskydd för
sina produkter: det är en lycka i moraliskt afseende, emedan
han vet att den inkomst, han njuter, icke är tagen ur någon
annan medborgarklass fickor; en lycka i ekonomiskt afseende,
emedan ingen kastning i lagstiftningen kan nedsätta det värde
hans egendom eger. Denna lycka önskar jag att jordbrukaren
måtte få behålla och derföre röstar jag emot de föreslagna tullarne
på landtmannavaror.
I afseende på artikeln fläsk, anhåller jag att särskildt få
erinra att det egentligen är 2 år, som importen af denna vara
varit betydlig, nemi. 1863 och 1864, då den föranleddes af särskilda
förhållanden, nemi. det Amerikanska kriget och deraf
föranledde misslyckade spekulationer på England. Under sistförlidet
år var importen ytterst ringa. Ser man deremot på
prisen å denna vara före och efter tullskyddets upphörande, så
finner man att markegångspriset derå i Upsala län under perioden
1834—1854 var högst 1854, nemi. 6 rdr pr lisp., dernäst
under lår 5,75, men deremot lägst 4,25 och under 12 år 5 rdr
eller lägre, under det att priset från 1855 —1864 var högst
8,50 och lägst 5,90 pr lisp. Ett likartadt förhållande visa äfven
andra läns markegångstaxor och, då priset således i allmänhet
ställer sig högre, oaktadt tullskvddet upphört, kan upphörandet
väl ej anses hafva verkat förstörande. Jag anhåller om afslag
å nu föredragna punkt.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Den föregående
diskussionen har tillfyllest ådagalagt omöjligheten och olämpligheten
deraf, att under öfverlaggningen i detta ämne uteslutande
hålla sig till den artikel, som blifvit föredragen; då den ena af
de frågor, som förekomma i detta Betänk., ovilkorligen i mer
eller mindre mån ingriper i den andra, måste man betrakta artiklar,
som icke äro för ögonblicket föredragna, och uttala sina
åsigter om vårt tullsystem i dess helhet. Innan jag öfvergår
till sjelfva saken, ber jag att få tillbakavisa en värd talares förmenande,
att lörslaget om lifsmedeltullars återinförande framkallat
strid mellan särskilda samhällsklasser. Om en sådan strid
verkligen uppstått, Mine Hrr, så är dock säkert, att den icke
framkallats af de s. k. protektionisterna, utan är ett verk af
frihandlarne. I hundradetals år hafva konsumenter och producenter
lefvat tillsammans i all enighet, utan att man hört talas
om alla de slags vådor, som man i sednare tider varit så
mån om att utbasunera. Jag är fullt öfvertygad derom, attalia
med mig liktänkande äro nog skarpsinniga att inse. att ingenting
kan för en näring vara fördelaktigare än att andra näringar,
ju flera desto bättre, blomstra, och att, hvad särskildt
jordbruket angår, det måste för denna näring vara den största
förmån, om i landet finnes en sådan mängd näringar, att dessa
kunna absorbera jordbrukets produkter, samt att i sådant fall
det
Den 21 April e. m.
417
det skydd för jordbrukets alster, som nu är ifrågasatt, icke
erfordrades. För öfrigt behöfver man icke vara mycket skarpsinnig
för att inse, att emellan konsument och producent finnes
en sådan förening, att den enas intresse är förbundet med den
andras. Det är alldeles uppenbart, att om jag nödgas utom
landet köpa sådana produkter, som för hvarje landtman äro
nödvändiga, äro de penningar, jag derför utgifvit, för mig såsom
köpare under alla möjliga förhållanden förlorade, men att, om
jag deremot köper af inhemska producenter, jag alltid kan
hysa förhoppning, för att icke säga visshet, om att i någon mån
återfå mina pengar, derigenom att dessa producenter köpa några
af mig producerade varor.
När man 1855 borttog all tull å lifsförnödenheter, vidtogs
denna åtgärd tvifvelsutan under den förutsättning, att landets
jordbruk befann sig i en fortgående utveckling, och emedan
man vid sådant förhållande icke ansåg sig behöfva någon hämmare
mot konkurrensen med främmande länder. Att emellertid
denna förutsättning var mera en följd af den svindel, som
vid den tiden, i anseende till den mängd af penningar, hvilka
tillflutit landet, bemägtigat sig oss, än en följd af klok beräkning,
tror jag mig kunna bevisa med siffror, som jag nu går
att uppgifva.
Jag har uppgjort en jemförelsetabell öfver förhållandet emellan
import och export af de ädlare sädesslagen under tvenne
olika perioder, den ena omfattande tiden 1855—1859, den andra
1860—1864. Under den förste af dessa femårsperioder
utfördes årligen, i medeltal: Hvete 6,049 t:r, råg 71,400 t:r.
Under den sednare åter infördes årligen i medeltal: Hvete 14,800
t:r. råg 308,000 t:r, hvaremot utförseln af bafra, som under den
första femårsperioden blott utgjorde 735,500 t:r årl:n, under den
sednare ökades till 1,222,327 t:r, allt i medeltal.
Införseln af fläsk och smör utgjorde i centner:
allt per år i medeltal räknadt.
Hvad nu angår Statskassans förlust å frihandelsexperimenten
uti ifrågavarande afseenden, så utgör den, med beräkning
af den obetydliga tull Utsk:t föreslagit, ensamt på artikeln råg
nära 200,000 rdr årligen och ökas med ytterligare omkring
100,000 rdr, om öfrige ifrågasatta jordbruksalster dragit tull.
Af dessa förhållanden finna vi, att den förutsättning, att
lifsmedeltullarne kunde borttagas på grund af den förmenade utveckling,
hvari jordbruket befann sig, var grundfalsk och att
jordbrukarne blifvit tvungna att öfvergifva det intensiva jordbruket
och egna sina krafter åt hafreodling samt försumma ladugårdsskötsel,
hvilken dock är jordbruksnäringens moder.
Deremot har en annan näring, nemi. skogssköflingen, tagit
en förvånande utveckling; jag anhåller, att R. o. Ad. ville fästa
1855—1859:
Fläsk 5,280,
Smör 15,300,
1860—1864:
34,200,
24,140,
H. IV.
27
418
Den 21 April e. m.
sin synnerliga uppmärksamhet vid de sifTror, som bevisa denna
utveckling, huru otroiiga de än kunna synas. Sålunda utgjorde
utförseln: 1857: 18G4:
Bjeikar och sparrar, tolfter, 685.890. 11,233,000,
Plank och bräder, d:o 1,130,000, 44,943,000,
det vill säga att, då dessa år jemföras med hvarandra, utförseln
af bjeikar och sparrar ökats med 16 gånger och den af plank
och bräder 42 gånger.
Nåväl! man skulle väl vänta sig, att, efter sådant oerhördt
tdlgripande af ett dyrbart grundkapital, landets financiella ställning
åtminstone skulle hafva undergått en betydlig förbättring.
Jag ber att få redogöra för huru dermed sig förhåller. Under
7 år, 1857—1864, uppgick importen till ett värde af 611,900,000
rdr och exporten till 578,300,000 rdr, alltså ett deficit af 33,600.000
rdr, hvilket i sanning åter är en högst betydlig kapitalförminskning.
Jag är likväl skyldig sanningen den rättvisan, att ett af
dessa år, nemi. 1861, enligt frihandlarries åsigt, var särdeles
lyckligt, nemi det, hvarunder tullintraderna uppjagats till 15 mill.
Härvid är dock att märka, att dessa 15 mill. tillskapats på det
sätt, att importen öfversteg exporten med 25 ^ mill.; man måste
verkligen hafva en särskild natur för att kunna fröjda sig åt
inkomster, som äro tillkomna på en så högst bedröflig grund
som den af grundkapitalernas förstörande. Hvad har följden
blifvit af denna skogsskölling? Den har blifvit i väsendtlig mån
ändamålslös, ty den öfverdrilna exporten har icke ens förmått
att bibehålla det normala förhållandet emellan export och import,
och följden har blifvit dels ytterst nedtryckta priser, dels
stundom nära nog omöjlighet att afyttra varan. Man har mångdubbelt
att exportera, utan att kunna förvärfva den summa, som
man genom måttlig export kunnat erhålla.
Sedan jag nu redogjort för jordbrukets ställning och exporten
af skogseffekter, vill jag visa, huru det förhåller sig med
en annan näring; för vårt land så naturlig, att den, näst jordbruket,
bergsbruket och skogsnäringen, borde anses vara den förnämsta,
nemi. skeppsrederiet. Vi vilja nu se huru dermed sig förhållit
vid tre särskilda perioder, nemi. åren 1851, 1857 och 1863.
Fartyg: Lästetal:
År 1851 2.771 66,000
„ 1857 3,190 85,100
„ 1863 3,263 86,400;
häraf synes att under förra perioden skeppsrederirörelsen ökades
med 29 proc., då den deremot under den sednare allenast
formerades med 1 § proc.
Hvad bergsbruket angår, är dettas tillstånd förut utveckladt
af en annan talare, hvarföre jag anser mig pligtig ej orda
i detta ämne.
Deremot synes skäl vara att summariskt antyda hvilken
inverkan systemet utöfvat på våra fabriker och manufakturer.
Dessas sammanräknade tillverkningsvärde utgjorde efterskrifne
år, följande penningebelopp:
Den 21 April e. m.
419
1851. 1857. 1863.
37,200.000 65,800,000 66,540,000.
Häraf ådagalägges att då tillverkningsvärdet under skyddssystemets
hägn växte under den förste af ofvannämnde tiderymder
med 77 proc., har det under sednare perioden så förminskats
att varutillverkningen vuxit med allenast 1 ^ proc.
Hvad är nu hufvudresultatet af de ansträngningar man
gjort, för att påtvinga Sverige frihandelssystemet? För mina
ögon är resultatet klart, och det är, att ingen enda näring bär
sig, att allmän penningenöd råder i landet, samt att affärsmännen
blifvit modlösa, då de funnit, att det är för dem omöjligt
att med fördel kunna drifva sina näringar. Man har sagt, att
jag och de, som i detta ämne med mig dela åsigter, vilja gå
baklänges, men jag vågar påstå, att vårt lands ekonomiska tillbakagående
är en frukt af frihandelssystemet och att dess vänner
alltså fört oss baklänges Det är nemi. uppenbart, att, såsom
jag nyss hade tillfälle att visa, jordbruket under den tid,
dess alster voro skyddade, utvecklade sig på ett förvånande sätt,
men alt, så snart skyddet borttogs, jordbrukarne icke vidare
kunde odla de ädlare sädesslagen; att, oaktadt den oerhörda
skogssköflingen, man icke förmått att hålla export och import i
jemnbredd med hvarandra; samt att äfven fabrikerna och skeppsrederiet
gått betydligt tillbaka. Jag är färdig att bevisa och
tror mig hafva be vist för hvar och en, som vill taga skäl, att
vi efter 1857 i afseende å utvecklingen af våra inhemska nä
ringar
gått så långsamt framåt, att icke ens är värdt att tala
derom, under det att vi deremot förut gjorde förvånande framsteg.
Jag tillåter mig vidare fråga, till hvilkas fördel dessa ansträngningar
i frihandelsrigtning göras. Aro de till arbetarnes
förmån? Det har så ofta blifvit ådagalagdt, att så icke är förhållandet,
att jag icke ens bryr mig om att vidare orda om,
huru grundlöst detta påstående är. Hvad arbetaren behöfver,
är i lörsta rummet arbetsgivare, men om sådana saknas, hvilket
ej sällan nu är fallet, då tillskyndas arbetaren vida större
olägenheter än om någon oväsendtlig höjning af deras förbrukningsartiklar
skulle ega rum. Man bar sagt, och det är en
sanning, att inom tjenstemannaklassen finnas personer, som anse
sin fördel förbunden med frihandeln. Men är tilläfventyrs ej
äfven dessa personers uppfattning af förhållandet i hufvudsaken
felaktig? Förlidet år var spanmålen nedgången till det lägsta
pris, hvari den på länge stått. Jag vädjar till hvar och en,
som då, i likhet med mig, bodde i Stockholm, om icke rågbrödet
betalades lika högt och om icke hvetebröden voro precis
lika stora som förut. På samma sätt förhåller det sig med kött
och fläsk, nemi. att vinsten af det låga priset å dessa varor
icke alls tillkommer arbetaren eller konsumenten i allmänhet,
utan mellanhänderna. Man jagar här efter producenterne, men
man förmenar sig ömma för konsumenterne och kan icke nog
tilltyga de förra, men en annan klass af medborgare lemnar
man all magt i händerna och denna utgöres af importörerne
420
Den 21 April e. ro.
Dessa skördade tills vidare fördelen af frihandeln; från dem har
den icke allenast sitt ursprung, utan upprätthålles äfven af deni,
och för denna fåtaliga klass af medborgare utarmas hela Sverige.
Då man här uttryckt sin förvåning deröfver, att man i
Sverige kunnat ifrågasätta något så oerhördt som tull, icke allenast
å fläsk, utan äfven å andra landtmannaprodukter, skall jag
slutligen be att få upplysa, buru förhållandet i detta afseende
är i åtskilliga andra länder, äfven de rikaste:
Z2
sn
cn
pr
cd
2
CD
03
g
050
“O
<
SI
cjq
03
O
CD
OI
"1
■o
o
3
3
3
e-t*
O
»o
n
3
03o
05
-o
53*
"O
cd’
T3
03
03
CD*
c-t*
c
•
53’
*3
CD
"p
3
3
03
05
o:
ox
05
o:
ri
<D
o
o
o:
■“S
O
to
CO oa
05 3
pr
o: 2.
cd
CD
05
O
to
o
to
o:
r»
<D
03
o
CJX
to
<1
00
o
OX
CO
CO
CO
5? ^
o
00 nX
o:
-s
o
H
to
to
00
50
oc
CO
to
o:
—i
cd
H
c
Den 21 April e. m.
421
Täger man nu i betraktande, under hvilka förhållanden den
Svenska jordbrukaren rörer sig, den fara han löper att (å större
delen af sin gröda bortfrusen eller på annat sätt förstörd, innan
han hinner skörda deri, att Sverige är det land, af alla jordens
länder, som idkar jordbruk under den högsta latituden, att andra
mera gynnade länder hafva tull å jordbrukets alster, så
måste det anses vara hvarken oförnuftigt eller obilligt, att Sveriges
jordbrukare anse sin näring behöfva skydd. Skulle väl
Sveriges statsmän vara visare än andra länders? Med all aktning
för våra egna statsmän, tror jag dock, att de kunna hafva
mycket att lära af andra länders. Vi äro vanligen icke sena
att efterapa andra nationer i hvad som är mindre nyttigt, det
torde vara mera skäl att söka likna dem i hvad som är nyttigt
och förståndigt.
Man har här bland andra vådor af tulls åsättande å fläsk
uttryckt farhåga för, att brist på svin skulle uppstå i Sverige,
men, om, såsom föreslaget är, tiden för bränvinstillverkningen
blir utvidgad och derigenom god tillgång på drank kommer att
finnas i landet, lärer väl icke någon sådan brist komma att
uppstå.
För min del anser jag det vara både billigt och klokt att
sätta tull å landtmannavaror, och slutar nu med uttryckande
af den förhoppning att, om också icke It. o. Ad:n skulle finna
skäl att bifalla Utsk:ts förslag derom, det icke måtte dröja länge,
innan den nya representationen tager denna angelägenhet om
hand och afgör den på ett, enligt min åsigt, för landet nyttigt
sätt.
Jag röstar bifall till Utsk:ts förslag.
Många ledamöter hördes nu ropa på propos.
Gr. Posse, Arvid: Jag är förvissad att R. o. Ad:n nu
fått höra tillräckligt mycket statsekonomiska theoder och siffror.
Jag skall försöka undvika att åberopa några sådane och i stället
fatta frågan så praktiskt som möjligt.
Det går ett rop öfver landet, visserligen ej från Ystad till
Haparanda, men dock i hela den mellersta delen af Sverige;
man ropar der högt på skydd, man yrkar, att landets största,
vigtigaste modernäring, jordbruket, skall understödjas genom höga
tullar å landtmannaprodukter. Jag våga,r säga eder, Mina Hrr,
som fordren detta: ni fordren en omöjlighet, och jag skall söka
bevisa eder detta. Beviset hemtar jag från ett medgifvande af
en bland de talangfullaste ledarne inom skvddstullslägret. Han
har nemligen i dag här uppgifvit att J af Sveriges befolkning
utgöres af landtman; i så läll måste naturligtvis endast återstå
som icke äro landtbrukare. Skall nu jordbruket åtnjuta skydd
i den mening det här tages, d. v. s. att dess idkare erhålla
mera betaldt för sina varor, än nu, så måste väl detta skydd
lemnäs af konsumenterna. Men nu äro ju £ landtmän, och jag
hemställer, om den återstående åttondedelen, bestående af fabriks
-
422
Deii 21 April e. m.
idkare, vetenskapsmän, fiskare, sjömän och dylikt, eger tillgångar
nog att skydda alla Sveriges landtbrukare, att åt dem bereda
större behållning af deras jordbruk. Jag tror det icke. Äfven
om lagstiftningen ginge eder önskan till mötes, skulle den gifna
följden blifva den, att hvari lagstiftningen medgaf eder, fingen
J sjelfva betala. För den händelse att i Sverige, likasom i
England och Frankrike, en stor dividend af befolkningen utgjordes
af rika fabriksegare, af sådane, sorn egde förmåga att betala,
skuile ett sådant system, som skyddssystemet kunna tillämpas,
men hos oss är detta omöjligt. Men, vore det möjligt, så begriper
jag sannerligen icke, hvarföre J fordren så litet; J fordren
ju nästan endast nominella tullsatser, 3 öre pr skålp. smör; 15
öre per kubikfot råg, då varuvärdet å dessa artiklar varierar
under ett enda år med 100 procent. En sådan tull kan ju
ej bidraga att för landtmanrien underlätta hvarken skatternas
utgående eller räntans utgående eller njutningsbegärets tillfredsställande,
om något öfverskott finnes, sedan skatt och ränta äro betalta.
Detta är den praktiska sidan af saken. Men denna fråga har äfven
till en viss grad en politisk anstrykning, ty jag hemställer till eder,
Mina Hrr, om det är troligt, att den regering, som under loppet
af flera riksdagar följt frihandelssystemet ända derhän, att
den flera gånger strukit tullar, hvilka 11. St:r åsatt, och varit
så ömtålig, att Franska traktaten skulle blifva godkänd, skulle
vara så litet ömtålig för tullfrågans afgörande, att den skulle
medgifva frihandelssystemet vara origtigt, och att den sjelf handlat
grundlagsvidrigt, då den bortstrukit tullar, som R. St:r bestämt.
Jag hoppas emellertid att R. o. Ad:n, som har den
ovanskliga hedern alt förut hafva gifvit impulsen till frihandelsrörelsen
här i landet, skall under dessa sista dagar af sin politiska
tillvaro lifligt erinra sig detta. Jag vädjar icke, såsom
här så ofta skett, till förfädrens minne, jag vädjar till minnet
af eder sjelfva, ty det är J, Mina Hrr, som gifvit upphof till
frihandelssystemets införande i Sverige, det är J, som understödt
detta system, som ilrat för detsamma.
Jag yrkar afslag å Revilln.-Utskits Retänk. i alla de punkter,
der tull å landtmannaprodukter är föreslagen.
Frih. Hermelin, David: Jag kan icke annat än till aila
delar instämma i den mörka skildring af vårt jordbruks nuvarande
ställning, som åtskilliga talare här lemnat, och måste
på det högsta påyrka tulls åsättande å landtmannaprodukter såsom
medel till denna vår modernärings upphjelpande. Då de
tunga bördor, som hvila på jordbruket, framhållas, invända frihandlarne,
att jordvärdet är för högt uppdrifvet och att för
jordbrukarne icke återstår annat än att nedsätta detta lör att
komma ur den betryckta ställning, hvari de befinna sig. Det
torde derföre tillåtas m g att få utveckla, huru det förhåller sig
med detta omordade öfverdrifna jordvärde. Jordvärdets stigande
började år 1855 och fortgick under 1856 och 1857, då den
stora handelskrisen inträffade och åstadkom vingleri. Den jord,
Den 21 April e. m.
423
som gick i handel under dessa 3 år, betaltes utan tvifvel för
högt, åtminstone om man beräknar efter de sednaste årens pris
å jordbruksalster. Dock utgjorde densamma icke stor del af
hela Svenska jorden, ty 1855 försåldes jordegendomar till ett
värde af 45 millioner, 1856 af 65 millioner och 1857 af 95
millioner, och enligt 1863 års taxering är all Svensk jordegendom
upptagen till ett värde af 1,827,000,000 rdr, hvaraf synes,
att endast 11 proc. af den Svenska jorden under nämnde 3 år
gått i handel. Före 1854 ansågs jorden hafva ett värde af
200 rdr tunlandet, men detta värde nedsjönk 1857 till hvad det nu
är. Huru bär sig nu jordbruket efter ett pris af 200 rdr tunlandet?
En tunna säd kan i brukningskostnad icke åstadkommas
till ringare pris än 12 rdr, och då är endast altaget så
mycket som bonden kan behöfva för kläder åt sig samt hustru
och barn. Jorden lemnar på detta sätt sin innehafvare icke
mer än 3 proc. Man frågar sig då, hvaraf bonden lefver, om
hans jord lemnar så dålig afkastning. Ja, han försöker lefva
af hvad han ännu eger qvar; om det (innes en träpinne, tager
han den, om det finnes en äng, som kan plöjas upp, besår han
denne med hafre, om han icke eger någon sådan, går han till
Bankerna och försöker att få låna penningar. Det skulle vara
intressant att veta, om jordbrukarnes ställning i Frankrike är öfverensstämmande
med de Svenska jordbrukarnes. Hågen för jordbruket
börjar bland ungdomen afsvalna och man afråder densamma
från att välja detta yrke. För en tid sedan fick en ung
man, som förfrågade sig, om han borde placera sina penningar
i jordbruk, till svar, att han borde insätta dem i bankerna eller
ock blifva krögare. Detta är sorgligt.
Här har i dag af Frih. v. Schulzenheim blifvit uppläst
en R. St:rs skrifvelse vid 1812 års riksdag. Jag anser den
vara af så stor vigt, att jag tager mig friheten att åter uppläsa
den. Den är af följande lydelse:
»Till fyllande af de anslag till Statens och Riksgäldskontorets
behof, vi enligt 14:de §:n beviljat, håfve vi, dels på nye
vid denna Riksdag öfverenskomne grunder, stadgat Sveriges
allmänna bevillning, dels beslutit förhöjningar å Chartae-Sigillatae-,
Sjötulls- och husbehofs-bränvinsbrännings-afgifterna, och då vial
kraftiga skäl funnit nödigt i de med dessa afgifter i sammanhang
stående Förordningar göra betydliga förändringar, åberopa
vi oss härom de af oss beslutne författningar, vi, rörande sättet
och vilkoren för dessa bevillningars utgörande till K. M:t till
utfärdande i underdånighet öfverlemnat.»
I förevarande Betänk, har influtit en strof, som med ett
visst ogillande blifvit upptagen i denna församling. Jag får med
anledning af hvad jag nyss uppläste och af det anförande af
Frih. Gripenstedt, som H. Exc. Frih. De Geer på f. m. upptagit
såsom sitt eget, uppläsa några rader ur nämnde anförande.
Frilen säger nemligen bland annat till försvar af sine åtgärder i
tullagstiftningen; »åsigter, som jag ej ämnar öfvergifva».
424
Den 21 April e. m.
Jag får nu fråga Frih. De Geer, huru detta kan stå tillsammans
med Svenska folkets sjelfbeskattningsrätt, utan vår
grundlags kränkning. Jag anhåller om svar derpå och är tacksam
för ett sådant. Huru det än må blifva, kommer det att
för Regeringens räkning stå fast i 1866 års historia. Framtidens
dom skall afgöra oss emellan.
Hr Åkerman, Fredrik: En af förmiddagens talare har
sagt sig vara tveksam, huruvida lian borde yttra sig i den nu
föreliggande frågan, emedan han vore osäker om R. St:rs beslut
skulle gillas eller ogillas af Regeringen. För min del tvekar
jag icke; utgången hos Regeringen må blifva hurudan som
helst, så skall jag dock aldrig upphöra att påyrka hvad jag anser
vara rätt och för fäderneslandet nyttigt. För öfrigt ber jag
om ursägt, i fall jag nu kommer att upprepa hvad jag förut,
vid tullfrågors behandling inom detta hus, yttrat, men, då samma
fel redan blifvit begånget af motsidans talare, jag har nemligen
här hört flera anföranden, hvilka jag mycket väl känner igen
från fordna tider, torde det äfven tillgifvas mig.
Den talare, som öppnade diskussionen i denna fråga, uppläste
ett anförande af Frih. Gripenstedt. Jag beklagar, att Hr
Frih:n icke kan vara personligen närvarande, men det torde
dock, då han erhållit en så aktad och upplyst sakföre, tillåtas
mig att framställa några betänkligheter mot de satser, som i
detta anförande uttalats. I afseende å den af Regeringen tillförordnade
tullkomitén, hvilken Bevilln.-Utsk:t påstått vara nedsatt
i en rigtning motsatt den af representationen vid förra riksdagen
uttalade önskan, säges det, att denna komité erhållit bestämd
föreskrift att visa all skyldig aktning för näringarnes intressen.
Det är visserligen sannt att komitén icke i tillämpningen
gått radikalt till väga, men den har dock ganska bestämdt i
sådan rigtning uttalat sina åsigter, och dessa mäste, då komitéen
är tillsatt af Regeringen, äfven uttrycka dennas tänkesätt. Då
komitéen nemligen i klara och tydliga ord säger, att beredande
af skydd för inhemska näringar vore en för tullagstiftningen
främmande uppgift, ser man lätt, hvars andas barn den är.
Vidare säges i detta anförande, att Regeringen sökt tillgodose
både individernas och Statens rätt. Det är dock vid tullagstiftningen
hufvudsakligen fråga, ej om individernas rätt i förhållande
till Staten, utan om det förhållande, hvari Svenska Staten kommer
till främmande samhällen. Det är en ofta upprepad sats,
att man ej skall hålla på en näring- längre, än den bär sig, att
man framförallt skall köpa sina behof der man får dem för
bästa priset. Det är visserligen sannt, att man bör köpa der
man kan få bästa priset, men man bör dock ej förglömma, att
hurudant inköpspriset än må vara, man dock också skall betala
hvad man köper. Enligt mitt begrepp finnes det icke mera
än 3:ne sätt att kunna betala hvad vi köpa från utlandet, nemligen
med produkter, med ädla metaller, eller med skuldsedlar.
Sedan flera år har värdet af vår export understigit importen.
Den 21 April e. lii.
425
Vårt förråd af silfver i Riksbanken minskas, dess värre, mer
och mer; och vi kunna icke betala våra skulder i utlandet genom
att diskicka de millioner sedlar, sorn utgifvas af våra snart sagdt
i hvarje småstad oktrojerade privatbanker. För liqviderna finnas
således ej något annat medel, än det vi redan under flera år begagnat,
eller att exportera våra skuldsedlar. Liksom en enskild person
kari bestrida sina utgifter, så länge lian bar kredit, så är förhållandet
detsamma med Staten, och vi finna tyvärr, att Statskrediten
börjat svika. Det sednast kontraberade statslånet har
i dessa dagar upplefva! siri tredje upplaga; ty sedan underhandlingarne
derom endast delvis lyckats, försöka vi nu för tredje
gången. Vid sådant förhållande måste man vara betänkt, huru
man skall kunna berga sig sjelf, d. v. s. huru man skall kunna
förse sig med sina behof inom landet så vidt möjligt och derjemte
skaffa något öfverskott för att betala hvad man icke sjelf
kan producera. Man har vidare talat om anledningarne till
jordbrukets betryck. Man må disputera om jordbrukets tillstånd
huru mycket som helst, kan man dock ej, äfven om man
är frihandlare, förneka att det är bekymmersamt, och man
behöfver för att öfvertyga sig derom endast se på den allmänna
ställningen, på massan af konkurser, på svårigheten att
realisera egendomarne och dertill höra den oro, sorn förspörjes
inom alla delar af landet. Man har sagt, att det varit egendomarnes
uppdrifna värde, som orsakat detta betryck. Vi hafva
dock nyss af en föregående talares yttrande inhemtat, att
beloppet af den under de höga egendomsprisen försålda jordens
värde endast uppgår till 11 proc. af hela jordvärdet i
Sverige, och jag hemställer då, huruvida dessa ofta omtalade
höga egendomspriser kunnat förorsaka betrycket, då klagan deröfver
äfven förspörjes från innehafvarne af återstående 89 proc.,
hvilka icke hafva förhandlat sig. Men, säger man emellertid,
allt detta skall regleras, så snart egendomarne återgå till sitt
naturliga värde, och vi böra derföre ej ängslas öfver det närvarande
tillståndet. Jag vet icke om framtiden kommer att
blifva lycklig, men jag fruktar med skäl att den skörd, som
skall uppvexa ur askan af ett ruineradt land, blifver både sen
och föga att fägna sig öfver, och jag kan ej förstå annat, än
att statsmagterna äro skyldiga att tillse, att den generation, som
lefver och existerar, så vidt ske kan, göres lycklig, och i detta
afseende ej inskränka sig till att anvisa på en obestämd framtid.
Man ordar ock om de nuvarande fördelaktiga spanmålsprisen
och om de goda utsigterna för ki eatursexport till England.
Ehrensvärd sade med rätta, att Svenskarne voro ett trögt folk,
ullt af hetsigter, och jag vet verkligen ingen nation, som har
så lätt att göra sig illusioner, som den Svenska. Efter de goda
åren, 1855 och 1856, då Banken hade 52 millioner i silfver,
blefvo vi yra i mössan; mängden kastade sig in i nya företag,
man köpte egendomar, man anlade fabriker, m. m., i hopp och
föreställning att allt skulle gå förträffligt. Det dröjde dock ej
länge, förrän det visade sig att det väntade välståndet uteblef,
m
Den 21 April e. m.
och att alltsammans varit en vacker synvilla. Man bör derföre
närmare granska de förhållanden, som nu förete sig. Det är
då påtagligt, att de höga spanmålsprisen härleda sig af missvexten
i Tyskland, och på en sådan omständighet, sorn naturligtvis
är af öfvergående beskaffenhet, får ej lagstiftaren grunda
sina åtgärder. Den n. v. förmånliga kreatursexporten till England
beror äfven på ett öfvergående förhållande, nemligen på
boskapspesten, som vållat brist der och derjemte förorsakat
upphörande af kreatursimporten från Holland. Enligt uppgifter
från en komité af sakkunniga personer tillsatt i Holland, för
att söka utreda orsakerne till pestens uppträdande i nämnde Iand,
uppgår den från Rysslands stepper och Ungern öfver Roterdam
vanliga införseln af kreatur till England till icke mindre än
omkring 10,000 stycken i hvarje vecka, och det är naturligt,
att då denna ofantliga import blifvit afbruten, England måste
med tacksamhet mottaga hvad helst som erbjudes. Men ingen
bör väl kunna föreställa sig, att vi, sedan detta exceptionella
förhållande upphört, vidare kunna täfla med Holland i afseende
å sändning af kreatur. Våra kreatursracer äro just ej de bästa,
och äfven om de blifvit val skötta och gödda här hemma,
hemställer jag huru de skola se ut vid framkomsten till England,
elter att hafva sqvalpat på sjön i 3, kanske 4 dagar. De
kunna då omöjligt vara lika säljbara, som de Holländska kreaturen,
hvilka endast behöft göra en half dags sjöresa. Jeinnför
man i öfrigt våra magra beten med Hollands feta naturliga
ängar, så kan man lätt finna huru mycket högre kostnaden för kreaturens
uppfödande skall blifva hos oss. Ett bevis för olikheten i fodrets
kraft hafva vi nära till hands. Den Holländska s. k.
Eidamer-osten, hvilken här i Stockholm plär betalas med 75
öre pr skålp., är blott vanlig skummjölksost, under det alt våra
landtbrukare för dylik ost endast erhålla 15 a 20 öre pr skålp.
Att andra länder i afseende å klimat och jordmån äro lyckligare
lottade, än Sverige, är ett naturförhållande, hvilket ingen
kan ändra, men hvarvid vi vid vår ekonomiska lagstiftning måste
fästa uppmärksamhet. Äfvenledes har man yttrat, att man
borde akta sig för att fördyra arbetarnes lefnadskostnader och
ej hämma den välmåga, hvari de nu befinna sig. Ingen kan
högre än jag glädja sig öfver att alla, både låga och höga, fattiga
och rika, få allt hvad de behöfva och kunna med lätthet
tillfredsställa sina önskningar. Se vi dock på orsaken till arbetarnes
nuvarande välstånd, finna vi dock icke detta härleda
sig derifrån, att jordbruk och näringar i allmänhet bedrifvas
med fördel, så att dess idkare kunnat gifva arbetarne högre aflöning,
utan derifrån att vi upplånat omkring 100 millioner för
att bygga jernvägar och sedermera pådrifvit dessas byggande
så fort som möjligt, hvarigenom arbetslönerna blifvit uppjagade.
Således beror äfven arbetarnes nuvarande välmåga på ett tillfälligt
förhållande.
Jag öfvergår nu till det ämne, som egentligen utgör föremål
för föredragningen, eller tull å fläsk. En värd talare på
Den 21 April e. m.
427
f. m. har till stöd för yrkandet om tullfrihet för denna artikel
åberopat, att denna vara skulle i Frankrike och Tyskland vara
tullfri. Denna uppgift öfverraskade mig genast, och som jag
misstrodde den, har jag beredt mig tillfälle att till komplett
evidens vederlägga hans påstående. Jag har nemligen i mina
händer de nu gällande tulltaxor lör Frankrike och Tyska tullföreningen.
Vili man i den förra af år 1864 slå upp pag. 4,
skall man finna under rubriken: Viandes salées de porc en
tullsats af 50 cent. bestämd för 100 kilogrammer.
I Tyska tullföreningens taxa, daterad den 1 Juli 1865, kan
man på pag. 77 läsa följande: Fleisch frisches, eingesalzenes,
geräuchertes, Schinken, Speck etc. tull för 1 zollcentner 15
Silb.-groschen.
Det Höglofl. Ståndet torde häraf benäget finna arten af de
bevis Hrr frihandlare understundom begagna och att det icke
är, som man säger, »Guds ord», allt som flyter från deras
munnar. På enahanda sätt hafva mina motståndare mera än
en gång inom detta rum bestridt mina uppgifter att all spanmål
vore i England belagd med införseltull. För några dagar
sedan har emedlertid frihandelns organ Post-Tidningen i ett
obevakadt ögonblick infört ett utdrag af Engelska tulltaxan, af
hvilket en hvar kan inhemta att tullen för hvarje ctr är 18,33 öre
— och således för en tunna hafre, som kan antagas väga 200
skålp., omkring 37 öre.
En värd talare, Gr. Posse, har frågat, hvartill det skulle
tjena att införa skyddstuller å landtmannaprodukter, då i så
fall l af Sveriges befolkning skulle lefva på den återstående J,
eller hvad verkan några öres tull skall hafva på varor, hvilka
variera så i pris, som spanmål och dylikt. Så till vida vill jag
gifva honom rätt, att jag icke tror att jordbrukarnes bekymmer
undanrödjes genom åsättande af en tull af 2 öre på fläsk
eller 3 öre på smör o. s. v., lika litet som jag tror att det
synnerligen kan öka de tärandes lefnadsomsorger, om de t. ex.
betala 52 öre i stället för 50 för ett skålp., men jag anser det
vara en oafvislig pligt att genom bestämmande af tullar å jordbruksprodukter
skänka någon tröst för alla dem, hvilka tillskrifva
det nu rådande systemet såsom egentliga orsaken till
deras bekymmer, och dessutom icke utan retsamhet kunna åse,
att Sverige öppnar sin famn för tullfri införsel från alla länder,
under det att vi, nästan öfver allt dit vi kunna exportera något
af vårt öfverskott, mötas af tullar, hvarigenom vart tillgodokommande
för de exporterade varorne minskas med hvad som motsvarar
införseltullarne i främmande länder.
Jag yrkar bifall till den nu föredragna punkten.
Ropen på propos. förnyades.
Frih. von Schwerin, Jules: Jag erkänner billigheten
af R. o. Ad:s rop på propos., emedan denna fråga redan blifvit
så mångsidigt behandlad, men då äfven jag för jordbrukets ta
-
428
Dea 21 April e. m.
Ian, må det tillåtas mig att yttra några få ord. Det är en
sanning, att jordbruket är i betryck. Sorgliga målningar deröfver
hafva sannerligen icke saknats, men de talare, hvilka
framlagt dessa, hafva likväl icke, så vidt jag kan finna, mägtat
bevisa, att orsaken dertill är tulltaxan. Dessa talare hafva
i sin blinda ifver att anfalla tulltaxan, hvilken ifver, i förbigående
sagdt, erinrar om Franska restaurationens emellan 1815
och 1830 första dagar, då alla olyckor skulle tillskrifvas Rousseau
och Voltaire, — alldeles förbisett, att jordbrukets ställning regleras
af tillgång och efterfrågan samt en tredje faktor, spekulation.
Tillgång och efterfrågan bero naturligtvis på produktionen,
oell förhållandet med denna har under de sista 6 åren varit
sådant, att, under det skörden i utlandet varit god, har den
1 Sverige varit dålig i följd af frostnätter och dylikt; dessa frostnätter
måtte väl åtminstone vara oberoende af tulltaxan. Här
är nämndt, att i norra Tyskland varit missväxt under de senare
2 åren; detta är en sanning, och samma förhållande har inträffat
der, som här, att landtmannen fått svårt att reda sig.
Den tredje faktorn är spekulationen. Denna var förut, i afseende
på spanmålsmarknaden, temligen ordnad. På en gång utbröt
Amerikanska kriget, och all den spanmål, som förut såldes
från Nord- till Sydstaterna, kastades då på Europa, hvarigenom
ett ofantligt plus tillkom i spanmålstillgången och hvilket plus
kunde afyttras för rampris. Att detta mägtigt inverkat på våra
sädespriser, har erkänts af sältra och erfarna spanmålshandlare
och torde äfven bevisas deraf, att, sedan kriget upphört, priserna
åter stigit.
Såsom ett bevis på Svenska landtbruket^ förfall och naturligtvis
äfven såsom en följd af tulltaxan, har man framhållit
den omständighet att Sverige nu exporterar betydligt mera hafre
än förut. Detta beror derpå, att hela landsorter funnit sin uträkning
vid att odla detta sädesslag i stället för råg. Så är
förhållandet på åtskilliga ställen i Skåne och Halland. Man får
ofta 3 tunnor hafre, der man annars fått bara 2 tunnor korn,
samt ända till 15 tunnor hafre, der man efter gödning kanske
blott fått 7 tunnor råg.
Hvad jag nu anfört, torde tillräckligt ådagalägga, att den
ökade bafre-exporten ingalunda visar något förfall hos Svenska
landtbruket.
Hvad våra ladugårdsprodukter och särskildt smör angår,
så importerades i Sverige 1855 8,552 centner och var ingen
export. Nu åter importeras visserligen cirka 26,000 efter 1864,
men exporteras åter 1865 11,000. Detta förhållande synes
således vilja utjemna sig.
Beträffande åter kött, har visserligen importen af denna
vara, som 1855 utgjorde 1,264 uppgått till 11,989 centner och
sålunda ökats, men under samma tid har exporten af lefvande
kreatur stigit från 1,600 till 2,812 stycken, och den uppsprang
med ens 1865 tili 7,117; förvandlas nu dessa kreatur i kött,
efter 5 centner på hvarje kreatur, erhåller man en summa,
Den 21 April e. m.
429
sorn mångdubbelt öfverstiger importen. En föregående talare
har yttrat, att Sveriges kreatursexport på England endast skulle
bero på tillfälliga omständigheter och derföre snart upphöra.
Jag tror det icke. En tidskrift, som väl bör tillerkännas vitsord
i dessa frågor. »The Economist», har med siffror styrkt,
att kreaturens antal i England icke under senare åren ökats i
samma proportion som köttförbrukningen, i följd af större välstånd,
stigit, samt har äfven gjort samma anmärkning i afseende
å Frankrike, och det torde sålunda icke vara någon fantasi
att antaga, det en stor debouche för våra landtmanna-alster
kommer att öppna sig åt detta håll.
Hvad slutligen den artikel angår, som nu utgör föremål
för föredragningen, eller fläsk, så uppger Bevilln.-Utsk:t att importen
af denna vara, hvilken under de 9 år, som slutade med
1855, i medeltal utgjort endast 330 centner årligen, sedan dess
stigit så, att den efter medeltalet af de nio derpå följande åren
uppgått ända till 21,788 centner årligen, samt att den 1864
bestigit sig till 42,005 centner. Denna import har egentligen
förorsakats af en öfversvämning af Amerikanskt fläsk, hvilket
emedlertid varit så dåligt, att importörerna måst återtaga större
delen, och derföre sannolikt ej skola förnya experimentet. Jag
skall icke desto mindre utgå från denna summa, 42,000 centner,
hvilken utgör dubbla medelimporten, och skall försöka deremot
uppställa några andra Siffror. Exporten af lefvande svinkreatur
från Sverige har årligen ökats; den utgjorde 1855,
295, 1864 1,975 stycken och steg 1865 till 15,000 stycken.
Beräknas nu hvarje svinkreatur motsvara 3 centner fläsk och
lägges dertill de 4,000 centner, hvartill exporten af fläsk belöpte
sig under sista året, finna vi att Sveriges export af denna
vara utgjort i sjelfva verket 49,000 centner och således med
7,000 centner öfverstigit importen. Vid sådant förhållande, eller
att fläsk-exporten icke endast är lika stor, utan till och med
större än importen, hemställer jag, hvartill en tull å denna vara
skulle tjena. Vi veta alla, att när en näring en gång vunnit
förkofran, upphör den icke, och jag är öfvertygad att denna
industri att exportera lefvande svinkreatur skall ytterligare utvidgas,
emedan den är särdeles lämplig för det mindre jordbruket.
Mycket skulle visserligen ännu vara att anföra och jag
skulle kunna låta ännu flera siffror tala, men jag vill ej längre
uppehålla Eder, Mine Hrr! Då man emedlertid här citerat
Léonce Lavergne, må det äfven tillåtas mig att anföra några
ord af honom. De lyda, i fråga om import-tullar å landtbruksprodukter:
»Om de ej hade annan verkan, skulle de åtmin
stone
förminska inbillningssjukan, hvilken i detta ögonblick är
det värsta onda» etc.
Jag yrkar afslag § denna punkt, liksom å alla andra, deri
Bevilln.-Utsk:t föreslagit tull å landtmannaprodukter.
Talrika och häftiga rop på propos. hördes ånyo.
430
Den 21 April e. m.
Hr von Schéele, Knut Henning Gezelius: Jag skall
ådagalägga min hörsamhet för R. o. Ad:ns genom ropen på
propos. uttalade önskan, derigenom att jag fattar mig kort.
Det var ej min afsigt att i denna fråga begära ordet, emedan
jag föreställde mig, att bevisningen härvid skulle komma
att uteslutande stödja sig på speciel sakkännedom, hvarefter jag
ej varit i tillfälle att bilda mitt omdöme i detta fall. Men då
diskussionen tvärtom till största delen rört sig om principer, och
då till och med en af mina motståndare grundat sin bevisning
för tull på landtinannaprodukter på just samma grundsatser,
från hvilka jag kommit till motsatt öfvertygelse, så har jag
känt mig uppfordrad att med några ord söka uppvisa det föga
bindande i denna talares slutledning.
Den ärade talaren utgick från följande tvenne principer
1) att man borde tillgodose och värna den fattige och förtryckte
mot den mägtige, som missbrukade sin makt, och 2) att man
borde befordra och skydda de högre och sannare intressena
mot de lägre och lumpnare, då dessa hotade blifva dominerande.
Dessa ha varit de gemensamma grundsatser, från hvilka både
den ifrågavarande talaren och jag utgått. Men härifrån fullföljer
han nu sitt räsonnement- på följande sätt: landtbrukaren, säger
han, är i vårt land den förtryckte — han är den, som bär
landets alla tyngsta bördor, på samma gång som landtmannens
samhällsklass utgör landets ädlaste kärna: penningen deremot
är nu för tiden allherrskande, för denna måste börd, intelligens,
moral, allt lemna platsen; derför bör landtmannens ställning höjas
och de!ta ske genom införande af tull på landtmannaprodukter.
Så ungefär var tankegången i hans anförande.
Om det närvarande tillståndet verkligen är det af honom
sålunda skildrade, vågar jag ej bedöma: detta bör han känna
bättre än jag. Men att den dragna slutsatsen derigenom skulle
framstå såsom följd af de uppställda premisserna, vågar jag på
det bestämdaste bestrida.
Ty, hvad den första grundsatsen beträffar, eller att den betryckta
borde värnas mot sin förtryckare, så frågar jag, hvem
det väl vore, som komme att mest lida af de föreslagna tullarnes
införande, om icke just den, som af alla är i den mest betryckta
ställning, nemligen dagakarlen, som har intet förutom
sin arbetskraft, för att dermed försörja sig och familj, men likväl
är i samma behof af lifsfornödenheter för sig och de sina,
som den störste kapitalist. Då de fattiges antal är så vida öfvervägande
de rikes, så måste det ju blifva dessa, hvilkas förlust
landtmannens, genom ifrågavarande tullar förskaffade, vinst
till allra största delen skulle komma att blifva. Då så är, kan
man ju ej säga, att den föreslagna beskattningen vore ett den
fattiges skyddande mot den mägtige, utan på sin höjd ett beredande
af fördelar åt en betryckt samhällsklass på en annan,
ännu betrycktares bekostnad.
Hvad åter vidkommer den af mig bemötte talarens andra
grundsats, eller att högre, ideellare intressen böra skyddas mot
Dea 21 April e. m.
431
lägre, tillfälliga — så synes mig den sirade talaren äfven här
hafva från en rigtig premiss på ett föga följdrigtigt sätt dragit
sin enligt min öfvertygelse origtiga slutsats. Helt visst skola
moral och intelligens å ena sidan och penningen och den fysiska
styrkan å den andra kämpa mot hvarandra, så länge en
historia finnes, likasom de varit i ständig kamp, så länge en
historia funnits. Jag vet ej om landbrukarne, såsom den ärade
talaren förmenade, i vårt land äro dessa ädlare intressens representanter,
men det vet jag, att — hvilka de än må vara —
icke må de tro sig vinna seger i den ojemna striden derigenom
att de tillkämpa sig en eller annan yttre fördel på de öfrigas
bekostnad. Ej lärer någon lyckas öfvertyga mig, att massan
af folket skall genom fördyrande af deras oundgängligaste
lifsförnödenheter göras beredvilligare till motlagande af en förädlande
inverkan från deras sida, genom hvilkas åtgärd och till
hvilkas förmån detta fördyrande åstadkommits.
På samma grunder således, som Frih. von Schulzenheim
förklarat sig rösta för tullar å landtmannaprodukter, röstar
jag mot dem.
Hr Reutersvärd, Patrik Oscar: Då jag inom Utsk:t biträdt
majoritetens åsigt, att landtmannaprodukter böra beläggas med
låga införseltullar, vill jag i korthet redogöra för de motiver,
som härvid ledt mig. Dessa äro icke förestafvade af egennyttiga
beräkningar, utan af min önskan, att billighet och rättvisa
måtte utöfvas. Så länge andra produkter, af hvilka jordbrukaren
är i behof, äro belagda med toll, och framför allt så länge
jordbruket är nedtyngdt af hårda skattebördor, anser jag jordbruket
hafva billiga anspråk på skydd. Det Svenska jordbruket
har att kämpa med ett hardt klimat och ofta felslagna skördar,
kan det då vara billigt att deri Svenska jordbrukaren skall
tvingas att mången gång lemna sina produkter till den öfriga
delen af nationen till ett pris, som icke ens motsvarar brukningskostnaden?
Jag anser visserligen icke, att genom de af
Utskit föreslagna tullsatser jordbrukets betryckta ställning skall
kunna i någon väsendtlig mån förbättras, men då inga andra
medel för det närvarande stå oss till buds, har jag ansett mig
böra biträda Utsk:ts förslag att åsätta landtmannaprodukter tull.
Jag kommer således att i alla dessa frågor rösta för hvad Bevilln.
-Utsk:t föreslagit.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Jag inser mera än väl, att
Ståndet är uttröttadt af den långvariga diskussionen, men jag anhåller
om endast 10 minuters uppmärksamhet och lofvar att
icke citera några siffror. Jag tror, att denna diskussion om
artk:n fläsk, på det sätt, hvarpå den blifvit förd, skall hafva stor inflytelse
på Sveriges tillstånd, ty de talare, som här yttrat sig
om tull å fläsk, hafva dervid haft tillfälle att yttra sig om Sveriges
ekonomiska tillstånd i allmänhet, och de röster inom R. o.
Ad., som höjts i denna vitalfråga för Sverige, skola höras län
-
432
Den 19 April e. m.
gre än inom murarna af detta rum och skola bära välsignelserika
frukter.
Jag vill i detta hänseende anföra ett exempel. Af en fransysk
tidning, som jag har i min hand, finnér man, att Fransyska
Kejsaren på handelsministerns förslag, just i följd af den
diskussion, som föreföll vid svars-adressens aflåtelse, beslutit nedsättandet
af en komité, som skall behandla Franska jordbrukets
tillstånd, öfver hvilket klagomål i alla rigtningar blifvit hörda.
För att visa huru grundligt man gått till väga och gifvit rättvisa
åt det stora jordbruksintresset, skall jag uppläsa ett utdrag
ur jordbruksministerns memorial till Kejsaren:
Undersökningen skulle omfatta alla delar af jordbruksindustrien.
Den skall konstatera jordbruksfastigheternas närvarande
tillstånd, jemfördt med hvad dessa voro under förflutna
tider; redogöra för produktionen af olika lifsförnödenheter eller
råämnen för industrien, som jordbruket erhåller från jorden eller
från ladugården; calculera denna verksamhets kostnader
och inkomster deraf; undersöka hvilka framsteg jordbruket gjort
sedan ett visst antal år och hvad man vidare kan hoppas. Vitdare
skall undersökas hvilka afsättningsorter och marknader finnas
eller kunna öppnas för afyttrandet af jordbrukets alster.
De svårigheter skola uppgifvas, med hvilka Franska jordbrukare
hafva att kämpa, och de hinder, som dem möta ; de utvägar
skola angifvas, hvarigenom jordbrukaren kan undvika eller
öfvervinna dessa svårigheter och hinder.
Till denna vidt utgrenade undersökning skulle ansluta sig
alla fakta och alla frågor rörande hypotheksförhållandena, jordbrukets
kredit, rörelsen af landtbefolkningen mot städerna för
att der bosatta sig; höjandet af dagsverkspriserna; de särskilda
vilkoren för produktionen af hvarje slag af lifsförnödenheter;
boskapsskötsel; kommunikationsanstalter för varuforsling; det
inflytande, som de af Frankrike med främmande länder afslutade
handelstraktater och den nya lagstiftningen rörande födoämnen
(consumtionsskatt) har på jordbruket.
På samma sätt tror jag, att om Sveriges Regering ville
lyssna till denna diskussion, den deraf skulle hafva en ofantlig
nytta; ty Regeringen finge derigenom kännedom om vår förnämsta
modernärings tillstånd och behof. Man har här sagt,
att åsigterna om tull å lifsförnödenheter skulle vara antiqverade,
men jag får i detta hänseende åberopa Gr. Liljencrants’
förtjenstfulia utredning deraf, att de flesta öfriga länder i Europa
halva så beskaffade tullar. Dessutom får jag nämna, att
jag nyligen i en tidning sett uppgifvas, att en komité, som i
Italien blifvit nedsatt för att afgifva utlåtande om lämpligheten
af tull å spanmål, föreslagit 100 proc. förhöjning i den förut
bestämda tullen. Detta bevisar, att man i de stora länderna
Frankrike och Italien allt mer och mer känner följderna af frihandelns
s. k. välsignelser och att man ännu icke rätt vet huru
man skall bota de olägenheter, som deraf uppstått.
Hvad
Den 21 April e. m.
433
H Hvad särskildt angår den nu ifrågavarande och öfriga skyddstullar
å landtinannaprodukter, tror jag, att dylikas åsättande
kan i ringa eller ingen mån skydda och upphjelpa jordbruksnäringen,
och jag känner icke de anledningar, Bevilln.- Utsk:t
haft för sitt tillstyrkande af sådana, men jag vill öppet tillkännagifva
det motiv, på grund hvaraf jag kommer att rösta för alla
dessa tullar. Min åsigt är nemligen den, att representationen
nu bör göra ett sista försök att få erfara, huruvida Regeringen
vill respektera representationens grundlagsenliga rätt att sig
sjelf beskatta. Det må sedan tillkomma en annan riksdags
Konst.-Utsk. att uttala sin dom öfver Regeringen, om den åter
utstryker de få och små tullar, som representationen lagt på
vissa födoämnen på lörsök och för att visa sin rätt att sådana
bestämma. Jag tror, att den handske, som af Regeringen blifvit
utkatsad i denna vitalfråga för Svenska folket, måste upptagas
af representationen vid riksdagarne, och att detta är en
kamp, som måste kämpas till slut. Denna fråga är, Mine Hrr!
en af de stora principfrågor, som icke kunna falla.
När de s. k. barbarerna, förtryckta af Romarne, under sin
härförare Brennus med sina förenade skaror framträngde mot
Rom, utskickade Romarne, på det att icke barbarerne skulle
storma staden, sin senat för att mäkla fred, och sådan blef
dem beviljad mot erläggande af en viss summa guld. Då Gö
terne
framtogo våg och vfgter, beklagade sig den Romerska senaten
deröfver, att det var origtig våg och origtiga vigter. —
Vågen är grundlagen, vigterna Svenska folkets sjelfbeskattningsrätt;
hvem Romerska senaten är, behöfver jag icke förklara. —
Brennus var icke mägtig den advokatoriska bevisningskonst,
Romarne använde för att ådagalägga att våg och vigter voro
origtiga, utan slutade tvisten med att på vågen kasta sitt svärd.
På Romarnes fråga, hvad detta betydde, svarade lian: »Vae
vietis.»
Hr Carleson, Edvard Henrik: R. o. Ad:ns otålighet är
så naturlig, att jag icke skall länge upptaga tiden.
Frågan om eller till hvad belopp tull kommer åsättas en eller
annan artikel är af jemförelsevis ringa vigt mot den, huruvida
en återgång nu skall ske från det tullbeskättningssystem, som
på grund af Riks-Ståndens och särskildt R. o. Ad:ns äldre beslut
länge följts. I anledning bäral tillåter jag mig att erinra
eder, Mine Hrr! derom att lör jemt 100 år sedan, eiler
vid 1765—66 årens riksdag, då Ståndsförlattningen stod på höjden
af sin makt, utkämpades just på detta rum en i visst hänseende
likartad strid med den förevarande, mellan anhängarne
af två motsatta system i afseende å handels- och näringslagstiltningen.
Det segrande partiet kastade öfver ända de grundsatser,
som i denna lagstiftning gjort sig gällande under de näst
föregående decennierna. Följderna dural hafva vi oss val be
kanta,
och det torde icke vara någonting vågadt att säga att
H. IV 28
434
Den 21 April e. m,
denna omkastning i näringslagstiftningen gjorde för tillfället sjelfva
Ståndsförfattningen och lör framtiden minnet af frihetstiden nästan
mera förhatligt, än angreppen mot konungamagten, bestickningssystemet
etc. Det är visserligen icke min mening att härmed
jemföra följderna af det beslut, R. o. Ad:n i denna fråga
kan komma att lätta. Jag önskar endast hemställa, om icke
en parabel skulle kunna uppdragas för Ståndsrepresentationen vid
slutet och på höjden af sin magt, och om icke denna parabel
skulle, i händelse Utsk:ts förslag antages, komma att på den afgående
representationen sätta en fläck, som 1809 års Ständer
och dessas efterföljare eljest icke lörtjenat. Ar det en felaktig
grundsats, som under de sednaste 12 åren liliI vil följd i afseende
å tull-lagstiftningen, är felet icke värre, än att det utan fara
kan anstå ett år med dess afhjelpande; är den åter icke felaktig,
är den tvärtom rigtig, så berölvar sig Ståndsrepresentationen
den ära, den eljest skulle förtjent, för det den inledt lagstiftningen
i ämnet på den rätta vägen. I hvilket fall som helst
bör väl ock framtidens dom öfver Ständernas förfarande utfalla
mildare, om de i stunden lör sin upplösning öfverlemna till den
nya, snart sammanträdande representationen att besluta en återgång
från den af deni under R. o, Ad:ns ledning beträdda vägen,
derest den är ovigtig, än om de och i främsta rummet R. o.
Ad:n nu skulle besluta att återgå från en väg, som befinnes
hafva varit rigtig.
Jag yrkar afslag å den nu föredragna punkten
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förevarande hemställan och dels att R. o. Ad:n måtte
afslå densamma och bibehålla den för artikeln fläsk nu stadgade
tullfrihet; framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till
merberörde hemställan, och, då dervid svarades talrika och starka
så väl ja som nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Många ledamöter ropade på votering.
Upplästes och godkändes följande voteringspropos.:
»Deri som bifaller Bevilln.-Utsk:ts i Betänk:t N:o 8 gjorda
hemställan, att å artikeln fläsk må sättas en införseltull af två
rdr per centner, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad:n denna hemställan och bibehåller
den nu gällande tullfrihet för ifrågavarande artikel.»
Dea 23 April f. m.
435
Voteringen företogs härefter och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 99.
Nej — 130.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 e. na.
In fidem,
O. Brakel.
Måndagen den 23 April 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades profit för den 26 sisth Mars.
Fortsattes föredragningen af Revilln.-Utsk:t Retänk. N:o 8,
ang. tullbevillningen.
Artikeln Kött.
Frih. af Ugglas, Gustaf: l öfverensstämmelse med det
beslut R. o. Ad. fattade i afseende å fläsk, får jag vördsamt
anhålla att Utsk:ts förslag i afseende å artikeln kött äfven måtte
alslås och deri nuvarande tullfriheten derå således bibehållas.
Jag ber äfven att i afseende å handelsförhållandena få meddela
några upplysningar, sorn böra visa att tullfrihet å denna
vara ganska väl kan bibehållas. 1858 exporterades 11,989
centner kött och 1,648 nötkreatur; men som bland dessa funnos
åtskilliga källvar, kan jag icke beräkna dem till mera än
fyra centner stycket, hvilket således gifver mig 6,592 centner,
eller en totalsumma af omkring 18,000 centner. Förra året
utgjorde exporten 38,142 centner. Jag hemställer då, om det
finnes något skäl för att belägga denna vara med tull, och anhåller
att 11. o. Ad., med alslag å Utsk:ts förslag, måtte förklara
att artikeln kött fortfarande må vara tullfri.
436
Deu 23 April f. m.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Jag raedgifver
gerna den siste värde talaren att bland de landtmannaprodukter,
på hvilka tull blifvit föreslagen, är denna artikel den minst vigtiga,
och jag skulle heldre sett att tull blifvit åsatt den artikel,
vi i Lördags frigjorde. Men då Utsk:t icke föreslagit någon
tull på lefvande kreatur, så är hans beräkning icke rigtig. Jag
tror dessutom att vi böra tillgodogöra oss den erfarenhet, vi
kunna hemta af rikare länders exempel, och de hafva åsatt
denna artikel tull till vida högre belopp än som här är i fråga.
Då således Holland har 75 öres tull pr lispund, Tyskland 47
och Norge 54, kan man med skäl antaga att det icke bör
verka tryckande på konsumenten i vårt land, om han får betala
en tull af 20 öre per lispund eller ett öre för marken,
och derföre vågar jag anhålla att den nu föreslagna tullsatsen
måtte bifallas.
Frih. von Schwerin, Jules: Afven jag vill en gång upp
stå
och begära skydd för landet och landtmannaprodukterna,
och det sker derigenom att jag anhåller om tullfrihet å denna
vara. Jag vill blott nämna huru det gått till i Skåne. För
några år sedan var det icke möjligt att der få sälja en väl gödd
oxe, emedan man trodde att magert och fett kött var alldeles
lika; men nu har man lärt sig skilnaden och den lärdomen
hafva vi fått från Danmark. På de sednare åren hafva
vi också gått långt framåt, och det hafva vi tullfriheten att
tacka lör.
Jag anhåller således att R. o. Ad. ville lemna artikeln kött
tullfri.
Gr. Posse, Arvid: Då R. o. Ad. icke ville med tull be
lägga
artikeln fläsk, som af alla förklarades vara den vara, som
i främsta rummet borde äsättas tull, antager jag att R. o. Ad.
icke heller vill lägga tull på kött. R. o. Ad. torde äfven finna
en ytterligare anledning härtill uti den omständigheten att Utsk:t
icke föreslagit tull på lefvande kreatur, ty det vore väl
en inkonseqvens att det lefvande kreaturet skulle gå tullfritt
och det slagtades kött vara belagdt med tull, hvartill ytterligare
kommer att en sådan nödvändighetsvara vä! icke bör fördyras
för konsumenten.
Gr. Liljencrants har sagt att Holland åsatt mer än 3 gånger
större tull på denna vara, än här är föreslaget. Det kan
det rika Holland göra; men vi, som äro fattige, hafva icke råd
dertill.
Jag yrkar afslag å denna punkt.
Frih. af Ugglas: Endast två ord för att meddela R. o.
Ad. den upplysningen att R. o. Ad. alltsedan 1856 års riksdag
och hvarje efterföljande bibehållit tullfrihet på kött.
Den 23 April f. m.
437
Hr Bennich, Nils Axel Gustafsson: Jemte det jag
instämmer med Frih. af Ugglas, ber jag få fästa R. o. Ad:s
uppmärksamhet på att den största importen af kött sker ifrån
Finland. Om nu tull sättes på denna vara, skulle det icke allenast
verka skadligt för denna skeppsfart, utan det salta köttet
skulle då alltid läggas på nederlag för att undgå tull.
Jag anhåller således att tull icke måtte beviljas på denna
vara.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att under densamma hade yrkats
dels bifall till Utsk:ts i afseende å ifrågavarande artikel gjorda
hemställan och dels att R. o. Ad., med alslag derå, skulle bibehålla
den för artikeln nu gällande tullfrihet; framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan,
hvarvid svarades talrika nej, blandade med många ja, och sedermera
propos. på afslag å samma hemställan och bibehållande
af tullfrihet för ifrågav:de artikel, då svaren utföllo med talrika
och starka ja, blandade med många nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Gr. Liljencrants begärde votering, men anhöll kort derefter
om ordet och yttrade:
Då jag, på sätt jag i början af diskussionen tillkännagaf,
anser denna fråga vara af mindre vigt, alstår jag från min begäran
om votering.
Härefter anmälde sig Hr Boij, Adolf Fredrik, och yrkade,
att votering skulle anställas.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Bevilln.-Utsk:ts i Betänk:t N:0 8 gjorda
hemställan, att å artikeln kött, alla slag, må bestämmas en medeltull
af en rdr pr centner, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och bibehåller
den för ifrågav:de artikel nu stadgade tullfrihet.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 49.
Nej — 64.
Artikeln Ost.
Frih. af Ugglas: I öfverensstämmelse med de åsigter,
jag förut uttalat, och då jag icke kan förmå mig att belägga
438
Den 23 April f. m.
ost, sorn under tio år varit fri, med någon tull, anhålier jag
att it. o. Ad., med afslag å Utsk:ts förslag, ville bibehålla den
nuvarande tullfriheten.
Jag ber äfven att med några ord få vidröra ett par förhållanden,
sorn icke torde vara bekanta för It. o. Ad:s alla ledamöter.
Man säger att man bör åsätta tull till förekommande
af alltför stor import. Jag vill då exempelvis framdraga Danmark,
som har tull på ost. Der importerades år 1864 af denna
artikel 821,350 danska skålpund, mot en export af 111,000
skålpund, hvilket visar en import, som är nära 8 gånger så
stor som exporten.
Gå vi nu till Sverige, så finna vi att under de sista tio
åren, som tullfrihet egt rum, endast omkring 12,000 centner —
sedan jag afdragit exporten af omkring 550 centner — blifvit
importerade. Häraf synes att vår import endast varit omkring
^ större än Danmarks, oaktadt vår folkmängd är omkring dubbelt
så stor som grannrikets.
Genom dessa upplysningar tror jag mig hafva ådagalagt
att några tullsatser icke kunna verka på en större eller mindre
import, såvida de icke sättas mycket höga, och på denna grund
anhåller jag att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts Betänk, behagade
bibehålla tullfrihet å artikeln ost.
Gr. Liljencrants: Det är alldeles otvifvelaktigt att hvar
och en, som har någon erfarenhet af att tillgodogöra sig mjölk,
måste erkänna att det endast är genom tillverkning af skumost
man kan få densamma betald. Sedan tillverkningen af smör
egt rum, är nemligen osten, som vi veta, den enda form, i
hvilken mjölken kan lörvandlas. Detta är också för jordbruket
af sådan vigt att jag är förvissad om att meningen icke skulle
vackla angående tullens åsättande, i händelse R. o. Ad:s härvarande
ledamöter till större antal, än nu är förhållandet, utgjordes
af jordbrukare- Men det är icke nog med denna slags
ost, utan sötmjölksosten behöfver äfven skydd. Den enda afsättningsorten
är Stockholm, men dit inkommer dagligen och
säljes i stora qvantiteter ganska dålig Holländsk ost.
Den tull, som här är ifrågasatt, är icke stor — endast
tre öre pr skålpund — men den är tillräcklig att förekomma
det vanpris, hvari skumosten sig nu befinner. Man önskar att
jordbruket skall gå framåt, men man vill icke gifva efter något
af förut fattade meningar för att komma till detta resultat,
ehuru det är alldeles nödvändigt att ladugårdsprodukterne uppmuntras
och underhjelpas, om man skall kunna nå det önskade
målet. I sista plenum hörde jag en talare yttra att det medlersta
Sverige har andra intressen än Skåne i afseende å landtmannaprodukter
och att Skåne icke behöfver denna tull. Låt
så vara, men Skåne kan icke heller hafva någon skada eller
förlust derutaf att det öfriga Sverige, sig till nytta, får denna
tull åsatt. 1 sådant fall vore jag färdig att gifva efter, men
jag tror icke att någon på alivar kan påstå att Skåne skall
Den 23 April f. m.
439
lida deraf. Det finnes således, enligt min mening, icke den
ringaste anledning att motsätta sig ett så billigt anspråk som
detta, och jag ber att få nämna huru härmed förhåller sig i
några andra länder Så har t. ex Frankrike 90 öre. Belgien
60 och Tyska Tull-föreningen 89 öres tull pr lispund ost, och
alla andra länder hafva högre tull än den här ifrågasatta. Lefva
vi då verkligen under sådana gynnsamma förhållanden att vi
icke behöfva det skydd andra rikare länder anse sig nödsakade
att föreskrifva? I så fall skulle det vara lärorikt att få veta
de skäl hvarpå de stödja sin åsigt, som anse att vi icke be
höfva
lika tull som de andra länderna.
För min del åtminstone hoppas jag, att R. o. Ad. bättre
afser landtbrukets fordringar, hvarföre jag anhåller om bifall
till Betänkd.
Gr. Posse: Mot den siste värde talarens anförande an
håller
jag få göra den anmärkningen att jag icke nämnt ordet
»Skäne» sedan diskussion om tulltaxan började. Jag sade att
det gick ett rop om skydd öfver hela landet från Ystad till
Haparanda, men »Skåne» har jag, som sagdt, icke nämnt, och
denna provins hyser ingalunda några anspråk att blifva mera
tillgodosedd än det medlersta och norra Sverige.
Hvad nu frågan om ost angår, så drifver man den satsen,
att som Holland och andra länder lörmå producera denna vara
för billigare pris än vi, så böra vi söka utestänga densamma
genom tullsatser. Om man då invänder att densamma köpes
af den fattigare befolkningen, så erhåller man till svar: »ja,
det är sannt, men derpå vinner den fattige ingenting, ty den
Holländska osten är sämre än skumost, hvarföre det också är
mycket bättre att betala något mera för den sistnämnda.» Jag
tillåter mig deremot invända att om vi icke kunna draga de
närvarande beståndsdelarne ur mjölken, så utvisar detta en bristande
kännedom om mjölkhushållningen, och man vill då, genom
den här föreslagna tullen, liksom lemna ett premium åt
okunnigheten. Låt folket köpa hvad de vilja och sök icke att
tvinga dem att köpa en bestämd ostsort.
I afseende å denna artikel tror jag äfven att just det exempel,
Frih. af Ugglas anfört om Danmark, bör vara praktiskt
öfvertygande, ty äfven om tullsatsen skulle medgifvas, tror jag
icke man vinner det åsyftade ändamålet.
Då jag således icke hört några skäl, som, efter min uppfattning,
tala för Utskits förslag, måste jag yrka alslag å detsamma.
Frih. Hamiiton, Hugo: Jag har icke förut funnit mig
föranlåten att deltaga i diskussionen öfver detta Betänk, af det
skäl, att Bevilln,-Utsk:ts motståndare varit så bevisande i sina
anföranden, att jag icke velat upptaga tiden, och att den upplysta
majoriteten tyckt detsamma, bevisas af voteringarnes utgång.
Men nu har jag ansett mig skyldig att begära ordet, med
440
Dea 23 April f. m.
anledning af Gr. Liljencrants’ yttrande, hvaruti han vände sig
mot Skåne. Jag är då skyldig upplysa att när för någon tid
sedan listor kringsändes i ändamål att de, som önskade skydd
för landtbruket, på deni skulle teckna sina namn, och dessa
kommo till Orebro län, så sammanträdde Hushållningssällskapet
och Landtbruksklubben för att diskutera frågan, och följden
blef att ingen enda tecknade sitt namn. Det fanns nemligen
ingen enda landtbrukare, som ansåg sig sköta, sitt jordbruk så
illa att han ville begära skyddstullar — och Orebro län måtte
väl höra till det medlersta Sverige. En sådan tull skulle också
i detta fall blifva en verklig fattigskatt, — icke till förmån för
deri fattige, utan till hans skada; ty om den rike betalar något
mera eller mindre, det betyder föga eller intet, men för den
fattige är det en annan sak.
Vid nyssnämnde sammankomst undertecknades tvärtom en
adress, hvaruti förklarades att jordbruket hvarken behöfde eller
ville hafva något skydd, och i hvilken man deremot anhöll att
de tullsatser, som nu hårdast drabba den arbetande klassen,
d. v. s. de som äro lagde på lefnadsmedel, måtte nedsättas så
mycket som Statens finanser det medgåfve. Man delade fullkomligt
den känsla, som Frih. v. Schulzenheim sade sig hysa i afseende
å tull på lifsmedel, då han yttrade att de voro vedervärdiga,
och ansåg lika med Hr Bohnstedt att orsaken hvarföre
jordbruket på flera ställen icke bär sig är att man uppgör
sina beräkningar illa. Men äfven om vi fått tull på spanmål,
tror jag icke landtbrukaren fått sälja den för högre pris.
Hvad åter ladugårdsprodukterna beträffar, så betalas de så
väl att jag icke hört någon, åtminstone icke inom Orebro län,
klaga öfver det pris man får. Smör t, ex. betalas så högt i
Sverige att det knappast kan exporteras. Detta visas bland
annat deraf att man i London, med sina tre millioner innevånare,
icke betalar mera för smör än i Stockholm. Hvad skumost
beträffar, så är priset visserligen lågt, men den som producerar
god vara, kan dock räkna på 20 å 25 öre skålp., och
den köpes mycket af den arbetande klassen. Hvad åter kött
angår, så kunna de, som göda sina kreatur, sälja dem till ganska
högt pris i London, och de, som icke göda, få rätt bra
betaldt i Stockholm.
Jag vill icke upptaga tiden längre, utan yrkar afslag å Utsk:ts
Betänk, och fordrar tullfrihet.
Frih. von Schwerin: Endast några få ord. Jag säger
s om Gr. Posse, att Skåne icke har någon enskild fördel, utan
h ela Sveriges väl till mål. Men Skåne skulle ensamt på sin
d el få elt lidande, hvarifrån det öfriga landet vore förskonadt,
o m det nu föreslagna systemet fullföljdes. Jag minnes väl den
ti d då höga tullar funnos. Då florerade också det demoraliser
ande iurendrejeriet i Skåne, och det kan val icke vara Gr.
Liljencrants’ mening att detta åter skall uppblomstra?
Den 23 April f. m.
441
Orri jag fördyrar lifsmedel, sä förhindrar jag kapitalbildningen.
Sverige har nu omkring 4 millioner innevånare. Räknar
jag i medeltal 5 personer på familjen, gör detta 800,000
familjer: och om jag antager att hvarje familj endast betalar
10 rdr för tull, gör detta genast 8 millioner.
Hvad nu ost beträffar, så ber jag få nämna att en ko
mjölkar omkring 600 k:r pr år. Deraf får man 300 skålp.
ost. Nu är kornas antal omkring 1,200,000, och under sådana
förhållanden hemställer jag, om det kan vara skäl att frukta
tullfrihet.
I afseende å priset på varan, så kan man ej tro att det
skall falla. Under det vi hade tull, fick man endast 4 skilling
för en k:a mjölk, men nu får man 8.
Jag förenar mig med Frih. af Ugglas och Gr. Posse.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: Jag vill icke nu
ingå i någon pröfning om hvad som kan vara orsaken till det
betryck, hvari Svenska jordbruket f. n. befinner sig, ty jag tror
att detta ämne under Riksdagens lopp blir föremål för R. St:rs
pröfning och då först blir det tid att derom yttra sig. Emedlertid
har jag nu begärt ordet för att bemöta ett yttrande af
Gr. Liljencrants; men om också mina åsigter vid detta tillfälle
skilja sig från hans, måste jag dock förklara honom min stora
tacksamhet för det utmärkta sätt, hvarpå han under flera tiotal
år försvarat jordbrukets intresse.
Gr. liljencrants har yttrat att det icke finnes den ringaste
anledning att motsätta sig Utsk:ts förslag. Jag åter måste uttala
den åsigten, att jag icke kan finna det ringaste skäl för att sätta
tull på ost. Att det åtminstone icke kan vara i jordbrukets
intresse, derom är jag öfvertygad, ty om så varit händelsen,
hade man väl satt denna tull så hög att utländsk ost icke skulle
kunnat införas. Men detta tyckes icke varit Utsktts mening,
ty icke kan den nu föreslagna tullen upphjelpa Svenska jordbruket.
Hvad nu sjelfva importen beträffar, så har den minskats
under de sista 9 åren; men äfven om så icke skett, äro 12,000
centner, fördelade på 9 år, en sådan obetydlighet mot folkmängden
att de knappast behöfva räknas. Deremot finnes ett
annat behof för vårt jordbruk och det är att upphjelpa ladugårdsnäringen,
men det sker sannerligen icke genom dessa få
öres tull.
Jag hemställer till Gr. Liljencrants, om han i tullagstiftningens
historia kan visa att en tullsats någonsin upphjelpt en industri?
Jag tror det icke, och är fullt och fast öfvertygad om
att sådant endast kan ske genom den fria konkurrensen.
Jag får derföre yrka afslag å Utsk:ts Betänk.
Frih. Hermelin, David: Som jag under loppet af 18
år sysselsatt mig med tillverkning af ost, ber jag att derom få
yttra några ord. Vi tillverka här sötmjölks- och skumost, och,
442
Den 23 April f. m.
ehuru fabrikation af den sistnämnde sorten under de sednare
åren utvecklat sig på ett ganska lofvande sätt, är dock en rationel
tillverkning deraf omöjlig, hvarföre man hufvudsakligen
tillverkat sötmjölksost.
Hvad den nu föreslagna tullen af 3 öre beträffar, så är
den visserligen jemnförelsevis en obetydlighet, men skulle dock
vara till stor nytta för jordbrukaren, och då man klandrat att
den är så liten, är det verkligen skada att Bevilin.-Utsk:t icke
föreslagit den högre; landet skulle då haft ännu mera nytta
deraf.
Man har talat om de länder, med hvilka vi skola konkurrera,
och man har särskildt framhållit Holland. Men jag förstår sannerligen
icke huru man kan begära att vi skola kunna täfla
med detta land, ty priset på en k:a mjölk är mycket mindre
under betning, än utfodring. Man kan räkna 200 k:r mjölk
på ett tunland under Juli månad. Dessa, förvandlade i ost, motsvara
omkring 40 rdr. Men om jag bergar mitt hö, huru går
det då? Jag får föga för min möda. Om jag räknar hö’et
till 25 öre lisp., får jag på sin höjd 35 rdr, men sedan kommer
dertill förlagskostnaden. Ensamt detta visar att fabrikation af
ladugårdsprodukter är ganska svår i Sverige, och med anledning
häraf anhåller jag om bifall till den nu föredragna punkten.
Hr Gr. o. Landtm, tillkänuagaf, att anslag blifvit utfardadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Gr. Liljencrants: På sätt jag under föregående plenum
yttrade, hade jag hoppats att vi i dag skulle slippa höra talas
om den ömhet för de fattige, som man alltid i dessa irågor begagnat
som käpphäst. De fattiga behöfva i främsta rummet
arbetsgivare, och om sådana finnas, komma de ur sitt betryck,
men icke om en mark ost kostar några öre mer elier mindre.
Detta inverkar ingenting på hans ställning, åtminstone i jemnförelse
med säkerheten att erhålla arbete, hvarföre man också
gerna kan kasta den frasen öfver bord.
Man har sagt att skälet hvarföre vi icke kunna tillverka
lika god ost till samma pris som Holland är att söka i vår
okunnighet i denna handtering. Detta är en orättvis dom, ty
vi kunna sannerligen icke göra Sveriges magra betesmarker lika
närande som Hollands och Belgiens.
En värd talare har sagt alt han icke blifvit öfvertygad af
de skäl man anfört för tullfrihet, men jag går ännu längre, i
det jag säger att några verkligen gällande skäl icke kunna för
denna åsigt anföras. Betänk:ts motståndare hafva icke heller
besvärat sig med att göra någon grundlig undersökning. Detta
skulle visserligen medfört något besvär, men de skulle då lunuit
att siffror föra till ett helt annat resultat än theoretiska fraser.
En annan talare har frågat huru det kan vara möjligt att
man med några öre skulle kunna upphjelpa jordbruket. Denna
sats har man anfört vid alla jordbruksaktör, och jag frågar den
Den 23 April f. m.
443
värde talaren, om han tror att jordbruket bättre upphjelpes, örn
det lemnäs vind för väg.
Annu en annan talare bar talat i en provins’ namn. Jag
tror att han är ordförande i provinsens Hushållningssällskap,
men jag tror äfven att han något öfverskrida sin fullmakt, ty
om jag icke misstager mig alltför mycket, är pluraliteten inom
hans hemort af motsatt tanke.
Jag fortfar i min anhållan om bifall till Utsk:ts Betänk.
Hr Bohnstedt, Theodor Ludvig: Vi torde alla vara
ense derom, att om jordbruket skall kunna hoja sig, så är det
nödvändigt att vi vända oss till ladugårdsskötseln. Men det är
på högst få ställen man kan sälja mjölken direkte, hvarföre
man måste tillverka smör och ost. Nu är emellertid förhållandet
sådant att om man också får någorlunda betaldt för smör,
så är skumost nästan osäljbar större delen af året, emedan man
får mindre för densamma än den kostar. Denna rörelse skulle
således icke bära sig alls, om man icke hade pris på smöret.
Det öfverensstämmer också fullkomligt med verkliga förhållandet,
att den ost, som hit införes, från Holland och här säljes för
bättre pris, är af mycket sämre beskaffenhet.
Gr. Posse har talat om de sämre methoder vi begagna, men
jag tror alt vi i stället böra söka orsaken i naturförhållanderna,
och Frih. Hermelin har redan talat om Holland, der de få
sina produkter för bättre pris än vi. Under sådana förhållanden
hemställer jag, örn det kan vara en rätt princip att sätta en så
liten tullsats på denna vara.
Medan jag har ordet, ber jag få göra ett litet tillägg. Man
har här talat om de fattige. Jag frågar då: hvilka är det som
beskattas, då man sätter höga tullar på kaffe, socker och salt?
Allt detta konsumeras af de fattige. Hela bränvinsskatten drabbar
de fattige, och det finner man vara alldeles i sin ordning,
men nu, nu skriker man öfver hårdhet och obillighet mot den
arbetande klassen. Jag tror dock att arbetaren vinner mest, om
jordbrukaren behandlas så att han väl kan aflöna honom, ty
då får han medel att betala sina behof. Som förhållandet nu
är, kan man icke bereda folket arbetsförtjenst och man behöfver
blott resa några få mil härutanför, så möter man arbetsföra
karlar, som gå och tigga. Man behöfver således icke gå
långt för att visa att Hr Bennich misstager sig, då han säger
att tullfrihet förbättrar jordbrukarens och i allmänhet befolkningens
ställning. Jag ber få fästa hans uppmärksamhet på
att tullen just är afsedd för att jemna förhållandet mellan olika
länder, så att det, sorn arbetar under sämre förhållanden, icke
skall blifva öfverflygladt af det bättre lottade.
Jag anhåller således om propos. på bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. Klinckowström: Redan i Lördagens plenum ut
talade
jag min åsigt rörande detta Betänk, äfvensom de skäl,
som förmå mig att kämpa för de tullsatser Bevilln.-Utslut
444
Den 23 April f. m.
föreslagit. Jag inser väl att jag derigenom icke kommer att
tillhöra den »upplysta majoritet», hvarom en talare nyss ordade,
men det finnes dock två sätt att tillhöra en sådan. Det ena
är att gå med herrar frihandlare, och det andra är att söka
upplysa dem, som vilja taga skäl, så att vi kunna få de några
och tretio röster, som fattas.
Man har här talat om de fattige, som frihandlarne säga
sig vilja beskydda; men, beklagligt nog, glömde desse herrar
sina skyddslingar, då de antogo Franska traktaten, genom hvilken
man kastar bort omkring 2 millioner om året. Och hvilka
tron J väl få betala dessa 2 millioner? Jo, just de fattige!
Hvilket är väl bättre, antingen att sätta jordbrukaren i stånd
att betala sina arbetare eller ock att låta jordbruket gå under
och sedan säga till den arbetslösa dagakarlen: »Här har du
ett skålp. ost, såvida du kan betala 50 öre»! Sådant är förhållandet,
och så blir det i ännu högre grad, då de stora jernvägsarbetena
upphöra och lemna 1000-tal arbetare utan bröd.
Jag tror att tillståndet i landet då skal! blifva ganska bekymmersamt.
Man har talatom det upplysta Bonde-Ståndet, och jag tror till
och med att en ledamot i Konungens rådkammare tillegnat dem
ett arbete, hvaraf följden blef att de afslogo Betänk:t, med undantag
af hvad som angick spanmål. Men jag tror dock att, om vi
äfven nu befinna oss i minoriteten, så skola vi vid en kommande
riksdag tillhöra majoriteten, ty jordbrukarne, som då
blifva maktegande Ständer, skola nog se sig till godo.
Jag tror också att de, som nu tala för tullfrihet, mera yttra
sig som lorder af Ofverhuset än som fattige landtbrukare, ty
vi böra taga i betraktande de svårigheter, som uppstå för den
som sitter på ett halft hemman, om han vill sända sin ost och
sina gödda kreatur till England. Han kan icke afsända sin
vara direkte, utan måste lemna den i mellanhandlares händer,
och der stadnar också största delen af vinsten. Det vore således
väl, ifall de, som tala om exportens förträfflighet, äfven
ville säga huru densamma skulle gå till.
Jag yrkar skyddstullar på lifsförnödenheter.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Då jag är säker
på att hvar och en redan stadgat sin öfvertygelse, har jag icke
begärt ordet i hopp att dermed kunna inverka på någon, så
mycket mindre sorn de skedda voteringarna utvisa att detta
skulle vara fåfäng möda, men då jag som ledamot i Bev.-Utsk:t
sökt verka för skyddstullar, har jag ansett mig böra angifva
skälen härför.
Efter den utgång, som voteringen förb gårdag öfver tullsatsen
å fläsk fick, kunde det kanske vara öfverflödigt att yttra
sig öfver nu föredragna punkt. Om jag det gör, är det mindre
i hopp att kunna öfvertyga någon af majoriteten om rigtigheten
af de åsigter om måttligt tuliskydds behöflighet i allmänhet
för våra näringar och för jordbruket isynnerhet, som
Den 23 April f. m.
445
jag städse hyst och ännu hyser, än för att framlägga för FJrr.ne
de skäl, hvarpå jag stödjer dessa åsigter.
Då jag likväl befarar att komma in på samma stråt, som
föregående talarne, eller att afhandla lärorne och systemerne för
national-ekonomi och social politik, skall jag endast framlägga
skälen för min önskan om tullars bibehållande för de alster,
som jordbruket lemnar, och synnerligast dem, som kunna anses
såsom mera förädlade, hvaraf nu förevarande artikel, eller smör,
utgör en del.
Theorierue äro mig icke främmande; deras resultater, hvad
de alse och iiuru de olika systemerne verka på ett folks sociala
lif, har jag något fullständigt yttrat mig om vid 1860 års riksdag,
då jag älven hade förtroendet att vara ledamot af Bev.-  Utskit.
Jag har aldrig kunnat förmå mig att betrakta menniskan
endast ur statsekonomisk synpunkt, eller som en organism, hvars
beröring med och förhållande till den materiella verlden uteslutande
bör betraktas. Man måste äfven betrakta henrie uti socialt
hänseende. Från den förra synpunkten kan jag visst leda
mig till de lagar, af hvilka ett folks välstånd beror; nr den sednare
heintar jag insigt om de lagar, som lända till ett lölks välfärd.
Skyddstullens ändamål är att uppdrifva den inhemska
industrien. Härigenom betingas, som jag sedermera skall förklara,
jordens ständigt ökade fruktbarhet, hvilken blir i tillfälle
att alstra allt rikare medel åt den genom skyddstullen
framkallade industriens arbetande befolkning. Jordprodukternas
afsättning tilltager och gör odlingen af de mindre gifvande markerna
möjlig. På lika yta blir alltså befolkningen städse tätare
och utbytet blir iifligare i förhållande af folkmängdens ökning,
ja än större.
Vid glesare befolkning är man inskränkt till sin egen hjelp,
vid tätare befolkning, hvarest allehanda hjelp står att få,
fördelar sig arbetet. Utbytet lilvas, den sällskapliga kontakten
befordras och det sällskapliga lifvets höjande följer. Grunden
härtill är den tätare befolkningen, orsakad af den utvecklade industrien,
som blifvit framkallad genom skyddstull.
Menniskans mål är icke att producera billigt eller att lefva
billigt, utan att stiga till allt högre förädling. Det är bättre, att
menniskan blir fullkomligare, än att produktionen blir billigare.
Industrien npplöstrar menniskan och det i samma mån som den
i sig innefattar mångfald af yrken. Samma sysselsättning kräfver
samma förmåga, och om rnin medmenniska icke kan uträtta
annat, än hvad jag sjelf förmår, så kan hon icke hjelpa mig, då
jag behöfver annans hjelp. I hvarje land, hvarest det blott finnes
få slag af industri, blir naturligtvis det lokala utbytet svagare,
den inbördes kontakten menniskorna emellan ringare och
samfundsbildningen till följe deraf lägre. En ringa mångfald af
sysselsättningar fordrar äfven blott ringa antal af olika verksamheter;
alla anlag, som här icke finna något användande, tvina;
den högsta utveckling af en befolknings anlag och krafter eger
446
Den 23 April f. m.
blott der rum, hvarest den största mångfald af industrigrenar
bestå bredvid hvarandra; här kan hvarje talent finna sin motsvarande
användning.
Hvarje Stat, som icke inom sig har någon utvecklad industri,
måste hemta en del af sina manufakturvaror från utlandet
i utbyte emot sin jords produkter, men med hvarje af dessa
produkter bortföres ock en del af de näringsmedel, som jorden
måste återfå, om den skall fortfara att vara fruktbar. Om man
borttager genom skördarne ur jorden de näringsämnen, som
alstra dem, utan att under en eller annan form gifva jorden
dem åter, så skall snart grundvilkoret för dess förmåga att
alstra förminskas. Jorden blir allt sterilare, utförseln mot byte
af främmande varor blir allt mindre, tills slutligen skörden knappast
räcker till att föda den egna befolkningen, och då denna
icke allenast lefver af bröd utan af främmande varor, hvilka
skola med inhemska jordprodukter betalas, så är följden, att
hvarje folk, som ideligen fortfar med utförseln af sina råvaror,
slutar med att se sin egen befolkning utvandra. Naturen är en stor
och välvillig Bank, den lånar hvar och en, men den fordrar äfven
sträng punklighet i återbetalning af det lånade. Den som
dröjer härmed, förlorar så småningom krediten och upphör slutligen
att få någon hjelp. Häraf följer, att jordbrukaren ruinerar
sig, om han utför sina jordprodukter, utan att vara betänkt
på återgifvandet af de alstrande jordbeståndsdelarne. Detta
återgifvande är der bäst utförhart, hvarest jordbrukaren har nära
sig en fabrik, till hvars arbetare han kan afsätta sin spanmål,
sitt kött, sitt smör, sin ved m. m.; härifrån kan han alltid återföra
excrementerna, ben, askan m. m. till sin jord, och sålunda
bibehålla eller öka grundvilkoren för dennas bördighet, hvarigenom
den bästa säkerhet är gifven för en talrik och välmående
befolknings framtida underhåll; och just deri har industrien ett
så högt värde, att den tjenar till att qvarhålla för landet de
fruktbringande jordbeståndsdelarne, och för att åstadkomma detta,
för att kalla industrien till lif, lönar det val mödan att underkasta
sig det offer, som en öfvergående skyddstull kräfver.
Sanningen af dessa satser ligger öppen lör hvar och en.
Se vi huru förhållandet är i närheten af stora städer; så finna
vi, att der är alla jordprodukters pris högre, jorden, just genom
de med jordprodukterna bortförde näringsmedlens möjliga återförande
till densamma, bördigare och jordbrukaren i allmänhet
stående på en högre grad af kultur. Långt aflägse från industrien
eller städerna äro prisen å jordens alster lägre, jorden
mindre bördig, befolkningen glesare, stående på en lägre kulturgrad,
och samfundslilvet föga utveckladt.
Detta är i stiirsta korthet den tankegång, som ledt mig in
i protektionisternas leder. Vår theori går derpå ut att söka
erhålla sådant pris på jordbrukets förädlade alster, att jordbrukaren
ej ser sig nödsakad att uteslutande taga af sin jord sådana
produkter, af hvilka jorden utarmas och blir allt mindre
och mindre bördig, i det man uraktlåter att förse densamma
Den 23 April f. m.
447
med sådana beståndsdelar, hvarpå den år efter år blifvit beröfvad.
Följderna af ett dylikt utarmningssystem af jorden,
som numera är temligen allmänt, visar sig beklagligtvis på många
ställen, och det är detta system vi vilja motverka genom att
belägga vissa landtmannaprodukter med en måttlig tull.
Jag anhåller att nu få till besvarande upptaga några af de
anmärkningar, hvilka rörande detta ämne blifvit af åtskillige
talare framställda. Gr. af Ugglas bar anställt en jemförelse emellan
priserna på lifsförnörienheter under den tid, skyddstullar på
dessa varor funnos, och nu gällande priser, och förklarat de
sednare vara högre. Ja, det är visserligen sannt. Men Gr:n
underlät att samtidigt upplysa derom, att det dagsverke, som
nu kostar 1 rdr 50 öre, betalades förr med 37 å 50 öre; att
skatter och behofver betydligt ökats och att penningar då ej
voro så dyra som nu, allt omständigheter, som gjorde att jordbrukaren
på den tiden kunde producera för billigare pris och
hafva en större nettobehållning. Gr:n har äfven sagt, att klagomålen
från jordbrukarens sida började redan då ifrågav:de tullar
först sänktes, men att det oaktadt jordbruksnäringen ständigt
gått framåt och att dess utsigter blifva med hvarje dag ljusare.
Det är emedlertid just härom, som tankarne äro delade; och
jag hemställer til] hvar och en, som i hithörande frågor eger
någon erfarenhet, huruvida den nämnda uppgiften verkligen kan
anses med sanna förhållandet öfverensstämmande. Den välsignelse,
Hrr frihandlare lofvade oss genom tullarnes borttagande,
bär åtminstone jag ingenstädes kunnat spåra.
Hr Bennich har lemnat oss åtskilliga sifferuppgifter, af hvilka
jag icke särskildt tagit kännedom, och med afseende å hvilka
jag således ej kan yttra mig.
Frih. af Ugglas har ansett obegripligt, huru man kan önska
skydd för jordbruket, sedan den Franska handelstraktaten
blifvit antagen. Jag ber emedlertid att få erinra derom, att det
icke äro vi, utan Hrr frihandlare, som godkännt denna traktat,
och som således få bära ansvaret för dess följder, då de derigenom
minskade eller borttogo skyddet för så många af våra
inhemska näringar. Yi önska skydd åt alla, som deraf äro i
behof, men derföre att detta skydd beröfvades några näringar,
kan ingen konseqvens fordra att vi skulle medgifva att alla beröfvas
detsamma. Samme talare har framhållit de närvarande
goda konjunkturerna för jordbruket, samt den fördelaktiga export
tili England, som på sednare tider kommit till stånd. Ja,
nog kan det vara möjligt, att den värde talaren erhåller riklig
betalning för de landtmannaprodukter, som af honom föryttras;
men månne man kan säga, att detta är händelsen äfven med
de mindre jordbrukarne, hvilka hafva produkter endast till ganska
ringa belopp att afyttra? För min del tror jag, att transportkostnad,
kommissionsarvode m. fl., i och för försäljningen
nödvändiga utgifter stiga till så betydliga belopp, att dessa jordbrukare
måste nöja . sig med att till hvad pris som helst afsätta
sina produkter i sin hemort. Hvad särskildt beträffar ex
-
448
Den 23 April f. m.
port af gödboskap till England, så får jag uppriktigt bekänna,
att denna näring, ehuru vackra dess resultater hittills kunnat
visa sig, enligt min tanke icke utgör vårt jordbruks framtid.
Att ingå i någon bevisning, för att söka ådagalägga sannolikheten
af denna min farhåga, tillhör icke detta ämne., men jag är
fullt och läst öfvertygad att framtiden skall besanna mina ord.
Man talar om, att vår jordbruksnäring bör utsättas för en
fri konkurrens, samt att den icke behöfver något skydd, emedan
den bär sig bra det förutan. Detta är enligt min tanke ett
hardt tal. Om tvenne näringar skola utsättas för Iri täflan med
hvarandra, så måste de älven befinna sig uti lika förhållanden.
Härvid bör man emellertid ihågkomma, att den Svenska jordbruksnäringen
nedtvnges af otaliga skatter och onera, som hämma
dess utveckling. Innan R. St:r slagit in på en friare bana
med afseende å tull-lagstiltningen för jordbruket, hade de således
bort lätta på dessa bördor, och göra jordbrukaren sjelfständig;
och först sedan detta skett, hade man kunnat proklamera, att
det Svenska jordbruket skall utsättas för en fri konkurrens.
Jag röstar bifall till Utsk:ts förslag i denna punkt.
Frih. af Ugglas: Man har här yttrat, att det skulle vara
nödigt alt belägga denna artikel äfvensom öfriga landtmannaprodukter
med tull, på det våra jordbrukare måtte komma i ett
rättvist förhållande till öfriga länders, och på det att det Svenska
jordbruket måtte hastigt kunna utveckla sig. Jag ber alt
i detta hänseende till mina motståndare få framställa den fråga,
huru det kommer sig, att jordbruksnäringen, och särskildt fabrikation
af den nu under behandling varande artikeln, icke erhållit
en stark utveckling under den tid, då den var skyddad
genom höga tullar. Huru kommer det sig, att under åren 1836
till 1841, då ost var belagd med en tull af 12 rdr 50 öre per
centner, vi icke exporterade ett enda centner af denna vara,
men deremot i medeltal årligen importerade 2,626 centner?
Hvarför fick ej ostfabrikationen en ofantlig lyftning under åren
1842—1848, då ost drog en tull af 15 rdr pr centner; eller
under åren 1849—1854. då tullen på denna artikel var 2 rdr
pr 20 skålp.? Efter år 1855, då tull på ost borttogs, har visserligen
importen deraf stigit, men samtidigt har äfven exporten
ständigt ökats, så att, när den under åren 1855—57 uppgick
till endast 36 centner, har den på de sednare åren stigit
till 971 centner i medeltal årligen. Den ökade import, hufvudsakligen
af skumost från Holland, som efter 1855 egt rum,
kan till stor del tillskrifves den omständighet, att vår arbetande
befolkning på grund af den ökade arbetsförtjenst, sorn till följd
af de många och stora allmänna arbetena kommit den till del,
blifvit satt i tillfälle att konsumera bättre lefnadsförnödenheter
än tillförene.
Den omständighet, att ostfabrikationen ej tog en hastig utveckling
under den tid, då den var skyddad af en hög tull, synes
-
Den 23 April f. m.
449
nes mig tydligen bevisa, att ett tullskydd ej bidrager til! vår
jordbruksnärings förkofran; och jag tror, att man skulle begå
ett farligt misstag, om man sökte göra för Sveriges jordbrukare
troligt, att deras betryck skulle kunna afhjelpas genom
tull på landtmannaprodukter, ty detta grundar sig enligt min
tanke på ett fullkomligt misstag. Att vårt jordbruk för närvarande
befinner sig i en betryckt ställning, erkänner jag, men
anledningen dertill är för mig så klar, att jag ej behöfver söka
den i några föregående omständigheter. Må vi erinra oss, hur
förhållandet var under de s. k. lyckliga åren 1855—1856, då
priset på landtmannaprodukter steg, och mycket penningar inkom
i landet och utbjöds på billiga vilkor. I förhoppning att
dessa förhållanden skulle fortfara, köpte man egendomar utan
att så noga beräkna, om man i framtiden kunde få tillräcklig
ränta för sina penningar? Samtidigt dermed påbörjades stora
arbeten för Statens räkning, hvilket vållade att arbetspriserna
stego i en oerhörd grad. Månne man icke uti dessa omständigheter
med skäl kan söka anledningen till jordbrukets mindre
fördelaktiga ställning. Vill man jemföra denna ställning före 1855
och efter nämnde år, så vågar jag dock påstå, att, om man vill vara
uppriktig, man måste erkänna, att jordbruket under den sednare
perioden gjort ofantliga framsteg. Det är under denna tid
vi skaffat oss bättre kreatur, goda redskaper, samt infört ett
förbättradt brukningssätt, lag tror ej, att man kan förneka,
att så är förhållandet, och under sådana omständigheter hemställer
jag, huruvida man med rätta kan tillskrifva tullsatsernas
borttagande, att ställningen i närvarande stund är ofördelaktig.
Frih. Klinckowström har nu framhållit nödvändigheten att
belägga jordbruksalster med tull, emedan man måste skydda den
mindre jordbrukaren. Då Frihm sista gången hade ordet, förklarade
han, att jordbruket visserligen ej kunde hafva något
gagn af tull på landtmannavaror, men att man nu borde åsätta
sådan tull för att försöka, huruvida icke R. St:r skulle kunna
lyckas vinna K. M:ts bifall till ett beslut i sådan rigtning. Vid
detta tillfälle har Frihm således ansett tull behöflig för jordbruket,
och hemställt, huru det väl skulle kunna vara möjligt för
den mindre jordbrukaren att till utlandet exportera sina obetydliga
produkter. I detta afseende ber jag emellertid att få
lemna den upplysning, att åtminstone inom det län, jag tilhör,
flere mindre landtbrukare redan för sitt smör funnit vägen till
England och deraf funnit sig mycket väl; och jag är öfvertygad,
att i den mån mjölkhushållningen kommer att ordnas på
ett mera rationeft sätt, och flere mindre jordbrukare slå sig
tillsammans, skall denna export blifva allt mera fördelaktig.
Jag vill nu ej längre upptaga R. o. Adrns tid, utan slutar
med den förklaring, att jag anser orätt att åter belägga en vara
med tull, som under 10 år varit derifrån fri; och yrkar jag
således afslag å Utsk:ts förslag i denna punkt.
Hr Tornerhjelm. Rudolf: Uti det stora fläskkriget,
H. IV. 29
450
Den 23 April f. m.
sorn under lördagens plenum här utkämpades, deltog jag icke.
Jag följde emedlertid diskussionen med uppmärksamhet, och
sökte deraf inhemta, huruvida vårt jordbruks bedröfliga ställning
kan tillskrifvas den tullfrihet med afseende å landtmannavaror,
som nu under 10 år egt rum. l)e skäl, som för en sådan
åsigt blifvit andragne, haiva enligt min tanke blifvit på ett
fullkomligt tillfredsställande salt vederlagde, och jag hyser den
förtröstan att R. o. Ad:n ej skall låta af några skenfagra skäl
locka sig att nu ej handla i konseqvens med det system, som
i förevarande hänseende under 10 år varit följdt. Enligt min
tanke är landtbrukets närvarande betryckta ställning att härleda
från tiden 1857—1858. Tillgången på penningar var då ovanligt
god, hvarför man inkastade sig- på alltför vidlvltiga spekulationer,
utan att besinna, att man ej var tillräckligt kapitalstark
för att möta den kommande tiden, då förhållandena kunde gestalta
sig mindre fördelaktigt; och den kris, som häraf blifvit
en följd, hade ingalunda kunnat förekommas genom tull på
landtmannaprodukter. Man har framhållit jordbrukarens fördelaktiga
ställning såsom ett oundgängligt vilkor för arbetareklassens
existens. Enligt min tanke är det just genom den fria
konkurrensen, som jordbrukarne skola förbättra sin ställning;
och hvad arbetarne beträffar, så är vårt lands vidsträckta beskaffenhet
en borgen, att arbetsföretag ej komma att saknas,
hvarigenom en riklig arbetsförtjenst kan beredas denna klass.
En talare har hemställt, huru det skulle kunna vara möjligt
för den mindre jordbrukaren att till England exportera sitt
smör och sin ost. I detta hänseende hafva värdefulla upplvslysriingar
blifvit af den siste talaren lemnade, och jag ber att
dertill få lägga den anmärkning, att den mindre jordbrukaren
icke bör exportera dessa produkter, utan det för honom naturligaste
är att ordna sin hushållning hufvudsakligen för uppfödande
af kreatur, och sedermera afyttra mjölken till dem, som
producera ost och smör i större skala.
Man kan söka anledningen till den strid, som nu pågår,
deruti, att våra motståndare vilja hafva tull å alla landtmannavaror,
eller åtminstone å någon af dem, likgiltigt hvilken, i afsigt
att dermed pröfva, huruvida det ej kan lyckas att få Iv.
M:ts sanktion å ett sådant beslut. Huruvida en sådan afsigt
kan anses fullt rigtig, lemnar jag derhän, men säkert är, att
man handlar oklokt, om man hos representationen söker framkalla
missnöje mot Regeringen; ty hvilket ändamål man än derigenom
må kunna vinna, icke är det fäderneslandets gagn.
Enligt min tanka kan det icke vara annat än olyckligt för
vårt jordbruk, om vi nu, sedan vi under 10 år hyllat frihandelsprinciper
med afseende å dessa varor, ginge i en alldeles
motsatt rigtning; och anhåller jag således om afslag å Utsk:ts förslag.
Frih. Hamilton: På en enkel sakuppgift ifrån Nerike,
som jag i ett föregående anförande tog mig friheten meddela,
har min aktade vän, Gr. Liljencrants, svarat med ett anfall på
Dcu 23 April f. m.
451
min person. Sådana anfall besvarar jag i allmänhet icke, enär
jag anser min person vara för ringa att blifva föremål för uppmärksamheten;
men då Hr Gr:ns yttrande skulle innebära en
dementi af hvad jag uppgifvit, anser jag mig skyldig att bemöta
honom.
Hr Gr:n yttrade, att jag skulle hafva sagt, att ingen i Nerike
vore af annan åsigt än den, som jag omfattat. I)et har
jag ingalunda sagt, utan endast, att de, som sammanträdde i
Orebro, voro enhälliga i den åsigt, att tull å landtmannaprodukter
icke gagnade landtbruket. Att i Nerike, likasom annorstädes,
personer finnas, hvilka i dessa frågor tänka lika med
Gr. Liljencrants, har jag naturligtvis icke kunnat förneka.
Hr Gr:n har äfven förebrått mig, att jag vid sistlidne riksdag
skulle hafva yttrat mig för saker, som jag nu motsatt mig.
Möjligen börjar mitt minne försvagas. Jag vågar dock emedlertid
betvifla, att jag vid förra riksdagen förordat tullsatser på
lifsmedel. Men jag talade för nedsättande af en tullkomité i
sådan rigtning, som den, hvilken Ståndets majoritet ansåg för
fäderneslandet gagnelig; och detta ångrar jag icke, ty då öfvcrtygelsen
inrotat sig, alt det var borttagandet af tullarna på lifsmedel
som vållat jordbrukarens betryckta ställning, önskade jag,
slt en komité måtte nedsättas, som opartiskt utvecklade huru
härmed kunde förhålla sig. Deri har mitt fel, — om det så
kan kallas, — bestått; men jag bar icke yrkat införande af
tullar, sedan de en gång blifvit borttagna. Deremot har jag
förklarat, att när en näring, till följd af många och origtiga skyddsåtgärder,
införts på en viss bana, borde någon tid lemnäs denna
näring för en återgång.
Det har förebråtts mig ocb de med mig liktänkande, att
vi ständigt återkomma med frasen om arbetarens bergning. Må
den, som vill, anse detta vara en fras, men jag kan icke finna
att detta är en rigtig benämning på yrkandet, att den, som med
svett och möda förtjent en arbetspenning, bör derföre få köpa
så mycket lifsmedel som möjligt, samt att man icke genom ett
onaturligt skydd till förmån för ett visst intresse skall fördyra
hans lefnadskostnader.
Man har sagt, att det icke är på denna väg som man bör
hjelpa arbetaren, utan genom beredande af arbetstillfällen, samt
att man genom det närvarande systemet beröfvar arbetsgifvaren
förmågan att gifva arbete. Emedlertid visar sig det förhållande,
att det icke finnes brist på arbetstillfälle, men väl på arbetare.
Utom det, att jernvägsbyggnaderna i mellersta delen af
riket sysselsätta många arbetare, har nemligen jordbruket kommit
i den ställning, att hvar och en, äfven den mindre jordbrukaren,
funnit sig nödsakad att vidtaga tidsenliga förbättringar
af jorden, och följden har blifvit den, att, åtminstone i den ort
jag bebor, mången hemmansegare, som förut gerna sjelf gick i
dagsverke, numera finner uträkning i att lega främmande arbetare
lill dikning och andra jordförbättringsarbeten. Häraf har
orsakats brist på arbetare.
452
Den 23 April f. m.
Att penningbrist här, liksom i alla länder, der frihandelsprinciper
blifvit tillämpade, verkligen förefinnes, kan icke förnekas,
och kan man på denna grund visserligen säga att frihandelssvstemet
ur denna synpunkt verkat menligt för jordbruket.
Frihandelssystemet, jemte guldupptäckterna i Californien
och Australien, hafva nemligen vållat, att alla slags industriella
företag utvecklats i en ofantlig progression emot förut.
Handeln har förökats i samma mån, och som jordbruket icke
för sin förkofran kunnat betala samma höga ränta som andra
industriföretag, har svårighet uppstått att få penningar till utveckling
af jordbruksrörelsen, helst ofantliga kapitaler äfven och
under samma tid funnit förmånlig användning i jernvägsföretag
inom och utom vår verldsdel.
Penningbristen torde måhända ännu länge fortfara och
under tiden finnes ingen annan utväg än att inskränka sina utgifter
och vänta till dess genom vinsten pä de andra företagen
nytt kapital hunnit bildas, hvilket åter kari söka användning i
jordbrukets tjenst.
Här har framkastats den fråga, på hvad sätt den mindre
jordbrukaren skall kunna afsätta sina ladugårdsprodukter, då
han ej gerna kan sända några få skåip. smör, ost etc. till
England, och således ej kan draga nytta af denna export och blifva
hulpen i sin ladugårdsskötsel. En sådan utväg skulle vara, att
by- och sockenmejerier inrättas, der han kan föryttra sin mjölk,
och derifrån den vidare utfördes under förädlad lorm. Jag
känner med säkerhet att detta redan lyckats inom flere provinser.
Jag vidblifver mitt förra yrkande.
Hr Montgomery-Cederhjelm, Robert Nils Germund :
Det är, i min tanke, ganska olyckligt, att den hos oss så allmänna
tendensen, att referera allt till principer, synnerligen gjort sig gällande
inom tulltaxnns gebit. Man är frihandlare quand méme, eller
protektionist quand méme, ocd »utom kyrkan ingen räddning».
För min del tror jag, att man rätt väl till sina tänkesätt i allmänhet
kan vara frihandlare eller protektionist; men dock låta
praktiska skäl verka till möjliga undantag från grundsatsen.
I afseende å förevarande artikel, har jag kommit till den
åsigt, att Revilln.-Utsk:ts förslag bör bifallas. Man har så länge
hört den satsen drilvas, att enda möjligheten att upphjelpa jordbruket,
vore att främja ladugårdsskötsel, att denna sats numera
nästan kan anses såsom ett axiom. Frih. af Ugglas har sagt
att man vill välta all skuld för landtbrukets betryckta ställning
på tulltaxan och att man deri har orätt. Detta medgifves;
men då statsmagterria kunna gifva landtbruket någon uppmuntran
genom tulltaxebestärnmelserna, synes mig att så bör
göras. När nu åsigten hos landtmännen allmänt är den, att
ladugårdsalster böra beläggas med tull, hemställer jag, om icke
R. St:r böra lyssna till denna allmänna opinion.
Deli 23 April f. m.
453
Man har sagt, att den arbetande befolkningen numera konsumerar
mera ladugårdsprodukter än förut, emedan arbetslönerna
blifvit förhöjda. Men man bör då tillse, att arbetsgifvaren
sättes i tillfälle att erhålla tillgångar att betala dessa höga
arbetslöner, eljest är fara värdt, att han icke i längden kan
fortfara dermed.
På dessa i största korthet antydda skäl, yrkar jag bifall
till Utsk:ts förslag.
Frih. Sprengtporten: Jag skulle icke hafva yttrat mig
öfver denna speciella fråga, om icke diskusionen, särdeles genom
Frih. Hamiltons anförande, antagit en principiel karakter.
Hr Frilen har upplyst, att inom det Hushållningssällskap
häri tillhör, ingen jordbrukare, när fråga var att ingå till regeringen
med en framställning i ämnet, uppträdt med anspråk på
tullskydd. Jag hemställer till den värde ledamoten, om icke
orsaken kan hafva varit den, att då man måste betrakta sparimålen
såsom en af de betydligaste artiklar jordbrukaren har
att föryttra samt Nerikes jordbrukare för denna artikel kunnat
i alla tider påräkna en förmånlig afsättning till den närbelägna
bergslagen, de sålunda mindre känt tyngden af tullskyddets
borttagande, än jordbrukarne inom Östersjöprovinserna, för hvilka
det blifvit ganska kanbart att se sig på en gång utträngda från
sina vanliga afsättningsorter i de större Östersjöstapelstäderna.
Orsaken till det uppgifna förhållandet kan äfven sökas i bruksrörelsens
stora och öfvervägande betydelse inom provinsen;
ty det är af en allmän erfarenhet vitsordadt, att då inom ett
landskap en industri är förherrskande, det allmänna tänkesättet
i de ekonomiska frågorna gerna tager prägel af denna industris
uppfattning af desamma.
Jag kan icke förneka, att jag, i likhet med Gr. Liljencrants,
funnit det sårande att från motståndarnes sida jemt och ständigt
höra påminnelser om de fattiges rätt, som anses förorättad,
om Utsk:ts förslag bila lies, och kari försäkra de talare, som
uppträdt med detta argument, att jag känner mig lika varm
som någon för den fattiges bästa. Men vi se saken ur olika
synpunkter. Den fattige förtjenar allt vårt deltagande, men hans
intressen måste vårdas på ett förståndigt sätt, och för att utfinna
detta, är det icke nog att se frågan på ytan; utan måste
man tränga till djupet af densamma.
Den fråga, vi hafva att behandla, är en statsekonomisk fråga.
Ur denna synpunkt bör den betraktas och statsekonomiens
uppgift är icke att gynna någon samhällsklass på den andras
bekostnad, utan att sprida välmåga och belåtenhet till alla samhällsklasser,
på samma gång sorn hela samhället går framåt i
kraft och styrka. Derpå vinna alla; men ingen vinner derpå,
att samhället försvagar sig sjelf.
En värd falare har erinrat derom, att under den tid, då
jordbruket åtnjöt mycket högt skydd för sina produkter, voro
priserna å landtmannavaror lägre, än de numera äro. Nå val,
454
Den 23 April f. m.
om så är förhållandet, då behöfver man ju icke oroa sig öfver
atf åsätta dessa varor en liten tullsats. Hr Frih. Ugglas har
erinrat om den tid då skyddet för den ifrågavarande fabrikationen
uppgick till varans nära halfva värde, samt påmint om
att under denna period fabrikationen icke gjort några framsteg,
hvilka först inträdde sedan skyddet borttogs.
Jag finnér detta mycket naturligt; ty skyddet var för högt. Ett
sådant skydd insöfver näringsidkaren till overksamhet, då deremot
ett måttligt skydd, kan vara nödvändigt för att trygga
näringens bestånd.
Samme värde talare har hemställt, huruvida man kunde
med full öfvertygelse påstå, att vårt jordbruk icke gjort stora
framsteg. Jag delar Hr Fri hins åsigt, att jordbruket på sednare
tider verkligen gjort icke obetydliga framsteg; men man måste
göra en skilnad mellan jordbrukets framsteg i tekniskt hänseende
och jordbrukarens ekonomiska belägenhet. Om Hr Frihin
hade kunnat upplysa, att i det län, han styrer, jordbrukaren
befinner sig i en särdeles lycklig ställning, skulle äfven jag
funnit en sådan framställning bevisande för den mening, Hr
Frihin försvarar.
Det misstroende, som hos så många af våra jordbrukare
uppstått om det radikala frihandelssystemets riktighet, har icke
sin grund allena i de följder, som, efter deras förmenande, detta
system redan framkallat, utan deri uttrycker sig lika mycket
en fruktan för dess framtida verkningar.
Jordbrukaren inser nog vidden af våra statsbehof och huru
mycket ännu deraf återstå att fylla. Han är van vid att
dervid få bidraga med den drygaste anparten och är derför
icke vän af principer, som gå ut på ett fortfarande utplånande
af statsbidrag, af hvilka han icke känner någon
tyngd, för att låta dem återuppstå i andra, för honom betungande
former.
Jag tillstyrker bifall till punkten.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utskits förevarande hemställan, dels ock alslag derå
samt bibehållande af den för artikeln ost nu stadgade tullfrihet,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utskits
hemställan, hvarvid svarades talrika ja och nej i blandning, samt
sedermera propos. på afslag å samma hemställan och bibehållande
af tullfrihet för ifrågavarande artikel, då svaren likaledes
utföllo med starka och talrika så väl ja sorn nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Flera ledamöter begärde votering.
Upplästes och godkändes följande voteringspropos.i
Den 23 April f. m.
455
»Den som bifaller Bevilln.-Utsk:ts i Betänk:t N:o 8 gjorda
hemställan, att å artikeln ost må sättas en införseltull af tre rdr
pr centner, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad:n denna hemställan och bibehåller
den nu för ifrågavarande artikel gällande tullfrihet.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 91.
Nej — 92.
Artikeln Smör.
Hr af Forselles, Adam Magnus Philip, anförde skriftligen:
(Detta anförande har icke blifvit till prot. aflemnadt.)
Frih. af Ugglas: Sedan R. o. Ad:n beslutat tullfrihet för
artikeln ost, hemställer jag, att R. o. Ad:n i konseqvens der
med
måtte besluta tullfrihet äfven för artikeln smör, samt att
sålunda Utsk:ts hemställan i denna punkt måtte afslås.
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt för
justering, har sedermera icke blifvit af honom återlemnadt).
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts förevarande hemställan, dels ock afslag derå samt
bibehållande af den för ifrågavarande artikel nu gällande tullfrihet,
framställde Hr Gr. o. J^andtm. först propos, på bifall
till Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades talrika nej, blandade med
ja, och sedermera propos. på afslag derå samt bibehållande af
tullfrihet för artikeln smör, då svaren utföllo med talrika och
starka ja, blandade med många nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Votering begärdes, hvarefter upplästes och godkändes följande
voteringspropos.:
»Den som bifaller Bevilln.-Utsk:ts, i Betänk:t N:o 8 gjorda
hemställan, att en införselafgilt af tre rdr pr centner må stadgas
å artikeln smör, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, alsia R. o. Ad:n denna hemställan och bibehåller
den för ifrågavarande artikel nu gällande tullfrihet.»
456
Den 23 April e. m.
Sedermera företogs voteringen oell beftinnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 56.
Nej — 83.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Måndagen den 23 April 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades prot:t för den 28 sisth Mars.
Fortsattes föredragningen af Bevill.-Utsk:ts Betänk. N:o 8,
ang. tullbevillningen.
Artikeln Ister.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Al samma anledning som
lievilln.-Utsk:t åsatt tull å fläsk, har Utsk:t i den nu föredragna
punkten föreslagit en tullsats af 2 rdr pr centner å ister. Då
nu likväl B. o. Ad. ansett fläsk böra vara tullfritt, får jag vörd
samt
hemställa, att, med afsiag å Utsk:ts hemställan, äfven ister
måtte fortfarande förklaras tullfritt.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställde Ht Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvarvid
svarades många nej jemte åtskilliga ja, och sedermera propos.
på afsiag derå samt bibehållande af den för ifrågav:de artikel
nu gällande tullfrihet, då svaren utföilo med mångå ja jemte
några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Den 23 April e. m,
457
Artikeln Spanmål.
Omalet hvete och omalen råg.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Man har sedan längre tid till
haka
försökt att uppställa en, att jag så må uttrycka mig, statsekonomisk
universalteori. Detta försök har af mången blifvit
bedömdt såsom ett vanskligt företag. Det har nemligen blifvit
klandradt, att man, i fråga om tullagstiftning, ansett ändamålsenligt
att bygga på en sådan der teori och att man, utan alt
rådfråga andra länders — ja knappast sitt eget lands — erfarenhet,
fordrat gehör åt en sådan teori och proklamerat dess
tillämplighet under alla förhållanden. Det är icke min afsigt
att ingå uti någon omfattande kritik af denna teori, äfven om
jag kunde dertill ega förmåga. Bättre än att uppställa teori
emot teori, har det synts mig vara att framlägga några enkla
sakförhållanden, sådana de inom vårt land förekomma. Jag
skall vara kort — jag skall icke fördjupa mig i siffror — jag
skall vara gammalmodig nog att låta känslorna vara i fred och
jag skall hålla mig till ämnet.
Hvad är det väl som förorsakar landtbrukets tryckta ställning
för närvarande om icke, — på sätt det blifvit omförmäldt
utur en ryktbar talares och statsmans anförande i den Fransyska
lagstiftande kammaren, — det missförhållande, som under
de senare åren förefunnits emellan spanmålens produktionskostnad
och dess salupris. Sedan ett tiotal af år tillbaka har
arbetspriset stigit minst 50 procent, under det att spanmålspriset
nedgått ända till 50 procent, och än mera under det näst
föregående decenniets medelpris. Men — säger man — Sverige
är ett spanmåls-exporterande land, och vårt spanmålspris måste
således bero af priset på verldsmarknaden. Meri om man ser
närmare på saken, så befinnes det, att då verldsmarknadens
spanmål kommer hit, så får den ingå tullfritt, men då vår spanmål
kommer på verldsmarknaden, så mötes den flerestädes af
importtull, hvaraf följer, att då den främmande spanmåles pris
tryckes endast af transportkostnader, så trvckes vårt spanmålspris
både af transportkostnaden och tullsats. Hvad gagn hemtar
nu Sverige af denna generositet, då landet numera endast
högst undantagsvis kan behöfva utländsk spanmål?
Det må då vara ursäktligt, om man lör 10 år tillbaka, då
spanmålstulleri borttogs, icke så noga öfvervägde hvad som komma
kunde. Vi voro då, så att säga, uppe i smöret, och antagligt
är, att man då icke trodde på möjligheten af sådana
prisfall, som dem vi sedermera upplefvat. Af skadan blir man
vis, men icke rik, säger ordspråket. Örn R. St:r hafva begått
en oförsigtighet i att borttaga spanmålstulleri, så vore det ju
en oklokhet att, i stället för att rätta sitt misstag, förnya detsamma.
Det förefaller då, som andra nationer betett sig försigtigare,
ty icke föll det Frankrike, icke England, Tyskland,
Holland, Schweiz med flera europeiska länder in att så der i
458
Den 23 April e. n>.
en hast resonnera bort sina spanmålstullar, och likväl är landtbruket
uti dessa länder framför Sveriges landtbruk gynnadt af
ett blidare klimat, större kapitalstyrka, bättre kommunikationer
m. m. Men vi Svenskar, vi äro ett besynnerligt folk. Vi
kunna någon gång vara tröga att komma oss åstad, men då
vi komma oss åstad, så vill det gå — såsom ordspråker säger
— öfver stock och sten. — Det är, örn jag så må uttrycka
mig, stål i lynnet, som Svensken saknar, under det att han
sköter stålet bra, då det kommer i bans band.
Men — påstår man vidare — spanmålsproducentens anspråk
bör vika för konsumentens naturliga rätt att få köpa varan, der
den kan fås för bästa priset, hvarvid man synnerligen framhållit
den fattigare befolkningens eller arbetsklassens behof. Nå
väl, låtom oss då fråga arbetaren, om han icke i allmänhet
står sig bättre under de tider, då spanmålen betalar sig bra, än
då den är i underpris — bättre derlör att ju högre afkomst
jordbrukaren har af sitt jordbruk, desto mera håg och kraft
har han också att nedlägga kostnader på jordens bearbetning
och förbättring, på byggnader m. m. — allt föresatser, som
komma arbetaren till godo. Tjugofem öres högre dagsverkspris
endast under 150 sommardagar gifver arbetaren en ökad inkomst
af 37A rdr, under det att till och med 2 rdr ökadt pris
på rågtunnan, med en årlig konsumtion af omkring 6 tunnor
för arbetaren och hans familj, gör honom en ökad utgift al endast
12 rdr. Visst är, att den idoge arbetaren i denna stund
liksom jordbrukaren gerna skulle önska sig tillhaka de höga
spanmålsprisen före 1858. Det hette då, att arbetaren fick tillfälle
att lefva bättre, att skaffa sig bättre kost — och ingen
missunnade honom det — men kom det sig icke deraf, att
han då hade förmånligare arbetsförtjenst. Detta gäller nu arbetaren
på landet. Hvad särskildt stadsbefolkningen beträffar,
så kommer härtill — såsom redan vid ett föregående tillfälle af
en aktad talare här blifvit anfördt, — det faktum, att den brödbulle
arbetaren köper, alldeles icke lemnäs honom hvarken billigare,
större eller vigtigare derför, att spanmålsprisen ställt sig
billigare, hvarför ock den, som köper sin föda lör dagen, icke
i sjelfva verket får den ringaste fördel af att spanmålens pris
laller. Det är sanni, att vi hafva en befolkning, som är oförmögen
att med arbete försörja sig, men Mine Hrr! bredvid vår
kända filantropi och vår gifmildhet hafva vi ju en lagstiftning,
som ålägger oss att understödja dessa olycklige, och då spanmålen
är dyr, så är det ju jordbrukaren och icke fattighjonet,
som deraf har känning.
Under sådana förhållanden bör man icke förvåna sig öfver
att den högst betydliga importen af vårt förnämsta brödämne,
eller rågen, under år, då skörden varit mer än tillräcklig för
landets behof, har kommit jordbrukaren att tänka på, huruvida
med allt vore så bestäldt, som det borde vara, ty han har sett
priset på sin egen produkt nedtryckt till och med under produktionspriset
och samtidigt dermed enahanda vara fritt impor
-
Den 23 April e. ni.
459
terad ifrån länder, der produktionspriset är vida billigare än hos
oss. — Man har anmärkt, att den spanmålstull, som Utsk:t föreslagit,
är för obetydlig för att gagna jordbrukaren. Nå, det
är sannt, att man bade kunnat önska deri högre, men bättre
är något än intet, och är nu denria tullsats obetydlig för jordbrukaren,
som till afsalu producerar 100 tunnor spantnål, så
är den väl långt obetydligare lör individen, som för eget behof
konsumerar kanske 1^ tunna.
Men — säger man ytterligare — vårt lands jordbruk har
gått framåt, äfven sedan spanmålen blef till införsel fri. Det
är sannt, för att döma af den ökade totala produktionen. Då
spanmålsprisen äro låga, nödgas jordbrukaren söka till att öka
sin spanmålsproduklion, för att om möjligt få samma penningeinkomst
som förut, men den, som känner till förhållandena på
landet — och jag gör det temligen, emedan jag i 20 år varit
landtbrukare, ehuru jag nu dermed upphört, hvarför jag äfven
nu kan yttra mig mera opartiskt i frågan än förr, han vet —
säger jag — att tillverkningen uppkommit förnämligast genom
en vidsträcktare hafreodiing. Det gifver nemligen snabbare inkomst
att öka sin sädesproduktion genom att uppbryta nya fält
och derpå skörda hafre, än att, då man har ondt om penningar
och förlaget är dyrt, nedlägga kostnader på gamla åkerjorden
för att deraf framdeles vinna bättre skördar. Halren har
exporterats och följden lär väl blifva den, att den nya jord, man
uppbrutit och omöjligen förmår bibehålla i växtkraft, förlorar i
värde för hvarje skörd, och i samma mån jorden utsuges, depenseras
jordkapitalet. Hafren har emedlertid haft afgång för
skeppning. Den är ett sädesslag, hvars odling ingen främling
finner mödan värdt att afundas oss.
Slutligen har man tröstat oss med utsigterna för export af
boskapskreatur på England. Deri konjunktur för sådan export,
som nu finnes, är en sak för sig och bör onekligen begagnas,
men icke kan man, såsom ock här tillförene blifvit sagdt, anse
denna konjunktur annorlunda än såsom öfvergående med dess
orsak — kreaturspesten — och den med anledning deraf hämmade
införseln af boskap öfver Holland, emedan England bar
för gödning lämpligare boskapsracer än vi, och dessutom är
gödningskostnaden i England vida billigare än i Sverige, för att
icke tala om den boskap, som kommer till England öfver Holland.
Bättre framtid torde, efter hvad mig blifvit meddeladt,
exporten af fläsk och smör till England kunna påräkna. Nu
kan väl den der trösten vara bra att hafva, men såsom argument
emot spanmålstull duger den sannerligen icke.
Jag gör mig likväl icke någon alltför sanguinisk föreställning
om de åsigter, som i detta afseende kunna hysas af majoriteten
på detta rum, då jag nu hos Hr Gr:n och Landtmm
anhåller om propos. på bifall till hvad Bevilln.-Utslct föreslagit.
Frill. Hermelin, Olof: Jag har egentl. begärt ordet på
det att mig måtte förunnas framställa några anmärkningar mot
400
Den 23 April e. m.
Frih. Gripenstedts anförande i denna fråga, ty jag tror att de
frihandelsprinciper, hvilka en stor del af Ridddarhusets medlemmar
hylla, blifvit fullständigast uttryckta af denne deras
talangfulle ledare.
Frih. Gripenstedt har mot Rev.-Utsk:ts nu föreliggande
Betänk, anmärkt, att det sätt, hvarpå motiveringen i detsamma
skett, vore för honom mindre behagligt att förnimma. Jag hemställer
till R. o. Ad., huruvida man icke å motsidan har skäl
att uttala sin förvåning öfver det sätt, hvarpå Hr Frihm tillmötesgått
de önskningar, som af föregående R. St:r och framförallt
af sista riksdagen blifvit i denna fråga uttalade. Hr
Frihm erkänner, att de grundsatser i handelslagstiftningen, hvilka
af honom omfattats, äro till sin natur stridande mot de af såväl
föreg:de Ständer som denna riksdags Bev.-Utsk:t uttryckta;
denna upprigtighet finner jag ganska lofvärd, men det förundrar
mig emellertid icke, att Hr Frihm funnit det obehagligt att
ånyo få höra samma åsigter upprepade, ehuru han tillkännagifvit
regeringens ståndpunkt i frågan.
Vidare lägger Hr Frihm Bev.-Utsk:t svnnerl. till last, att
Utsk:t icke aktgifvit på den strof i de föreskrifter den s. k.
tullkomitén af Regeringen erhållit, der det heter att »införseltullarne
för fabriks- och handtverksvaror, hvilka utgöra föremål
för tillverkning inom landet, måtte i det fall, der det funnes
erforderligt, med aktgifvande på hithörande förhållanden, så
jemkas, att dessa förbrukningsartiklar icke blefve öfver höfvan
lördyräde.» Hvad menas nu med detta »aktgifvande?» Dermed
kan väl icke förstås något annat, än att å en del artiklar bör
åsättas högre tull, än å andra, d. v. s. s. k. finanstullar. .Men
häremot strider ju, hvad Frih. Gripenstedt yttrat, att det vore
höjden af orättvisa att gynna några näringsidkare på de andras
bekostnad. Jag frågar, huru detta kan hänga tillsammans.
I sitt anförande har Hr Frihm uppgifvit åtskilliga vilkor,
som han anser vara för jordbruket nyttiga och nödiga samt för
dess höjande förmånliga. Jag anhåller få i korthet granska
dessa vilkor. Först nämner Hr Frihm »upplysning och undervisning
till spridande af yrkesskicklighet.» Jag instämmer deri
till fullo, men jag tror dock ej att våra nuvarande landtbruksskoior
haft någon särdeles stor inverkan på jordbrukets förkofran;
de hafva gifvit oss rättarelärlingar, hvilka väl varit utrustade
med theoder, men vanligen visat sig praktiskt odugliga,
velat spela herrar och gå med käpp, men icke arbeta. Såsom
ett annat vilkor anföres ordnandet af kreditväsendet. Jag är
glad öfver att den upplyste Frihm vill med uppmärksamhet omfatta
denna för jordbruket så ytterst vigtiga sak, men jag kan
ej annat än beklaga att så litet hittills blifvit i denna väg åtgjordt.
Jag frågar, om det kan anses vara för jordbruket förmånligt
att räntan frigifvits, eller att riksbankens inkomster
ständigt användts till löpande utgifter, i stället för att konsolidera
bankens ställning, så att den i behöfvets stund kunde ega
någon samlad styfver till jordbrukets understöd. Vidare upp
-
Den 23 April e. m.
461
räknas såsom ett vilkor för jordbrukets framåtskridande Kommunikationernas
utveckling. Jag kan naturligtvis icke annat än
medgifva rigtigheten häraf, rnen jag frågar, om jordbruket hemtat
någon förmån af det sätt, hvarpå jernvägsbyggnaderna hittills
bedrifvits. Vi äro beröfvade våra arbetare, lönerna hafva
stigit, och icke ens under dessa missväxtår hafva vi armar nog
att inberga den knappa grödan. Ett annat vilkor är enl. Hr
Frihms åsigt »beredande af säkerhet åt arbetet.» Jag fattar
verkligen ej hvad dermed menas. Förstås dermed säkerhet för
daglönaren, så tror jag, att under det nuvarande systemet hans
ställning ingalunda är bättre än den skulle varit, om jordbruket
konsoliderats och underlättats; menas åter dermed säkerhet för
jordbruket, så veta vi alla af egen erfarenhet, huru dermed förhåller
sig. Ett sista vilkor skulle vara »undanrödjande af alla
hinder för menniskans fria verksamhet.» Jag hemställer endast,
hvilken medborgare är minst förhindrad att verka i samhället,
den som har skydd för sin verksamhet, eller den som är utsatt
lör en täflan med öfvermäktiga grannar.
Uti sitt anförande yttrar vidare Frih. Gripenstedt några
ord, hvilka äro så märkliga, att jag anser mig böra ordagrannt
citera dem: »Om det för någon verkligen uppstår en fördel
genom det s. k. skyddet, hvilket endast består i det tvång,
som utöfvas mot en annan, så måste denna fördel för den skyddade
nödvändigt uppkomma genom olägenhet för den tvingade.»
I anledning häraf tillåter jag mig uppläsa en strof ur en petition,
som inlemnats till K. M:t i anledning af tullkomiténs tillsättande.
Uen lyder: »Vi tro, att bland flertalet af landets tänkande
befolkning den satsen vunnit allt mera insteg, att den
ena samhällsklassens välstånd betingar den andras, och att i
längden måste bekymmer och fattigdom hos producenten skada
äfven konsumentens intressen.» Dessa ord, Mine Hrr, äro icke
uttalade af jordbrukare, utan af näringsidkare och köpmän här
i hufvudstaden, och Frih. Gripenstedt kan således icke förebära
någon okunnighet orri att våra åsigter äfven delas af andra samhällsklasser.
Hr Frih:» har ock påstått att protektionistsystemet endast
skulle vara en storartad mystifikation och liknat det vid ett
spelsällskap, der ingen vinner, utan alla förlora. Ja, Mine
Hrr! Sverige spelar verkligen för närvarande ett högt spel, men
vinsten blir icke allenast ingen, utan en ganska stor förlust uppstår
; utländingen håller banken och vi förlora insatserna.
Äfvenledes vill Hr Frih:n tillägga protektionisterna den satsen,
att samhällets väl måste ställas framför de enskilda intressena,
och att denna, den högsta grundsatsen i lagstiftningen,
fordrar, att understöd eller skydd lemnäs åt vissa näringar.
Jag vädjar till de med mig liktänkande, om detta är vår åsigt,
och jag- skulle tvärtom vara böjd antaga, att det är Hr Frih:n
sjelf, som hyllar en sådan sats, åtminstone att döma efter hans
handlingssätt i afseende å Franska traktaten. Hr Frih:» har
»
462 Den 23 April e. tn.
frågat, huruvida han opartiskt framställt motsidans åsigter. Jag
åtminstone kan icke gifva något jakande svar på denna fråga.
Vidare talar Hr Frih:n om fordna tiders förmynderskap
öfver näringarne och hurusom den klagan, som nu höres från
jordbrulcarne, endast är ett genljud från dessa föråldrade vuer.
Het förvånar mig likväl, att Hr Frihm hunnit så långt före sin
tid, att han numera icke ens vill fästa afseende vid sitt eget
lands fördelar, hvilket alla andra länders vise statsmän ännu
göra, i thy att de hafva för regel att icke skänka bort några
landets fördelar, utan att erhålla motsvarande i utbyte.
Frih. Gripenstedt säger vidare, att jordvärdet måste nedsättas,
om det visar sig att vi ej kunna konkurrera med utländningen.
Jag tviflar dock på att detta kan vara hvarken nyttigt
eller nödigt, ty det skulle alltid förorsaka en ofantlig kapitalförminskning.
I sammanhang härmed säger Hr Frihtn, att jordbrukets
förkofran beror på en ordnad, genom större kapital betryggad,
handel med spanmål och ladugårdseffekter. Så länge
vi hafva spanmål och ladugårdseffekler kunna vi nog sälja dem
och det är en omsorg, som är ganska lätt att bära, men då vi
jemt sättas på det hala och vår ställning oupphörligen försämras,
få vi slutligen icke något att sälja. Kapital är nödvändigt;
kan Hr Frihtn skaffa oss sådant under så förmånliga vilkor, att
jordbruket kunde bära sig under nuvarande system, vore jag
honom tacksam, men olyckligtvis blir äfven kapitalet allt mera
sällsynt i vårt land. Dessutom hemställer Hr Frihtn, om icke
de pris, som i spanmålshandel betingas, äro i väsendtligaste
mån beroende af prisen på verldsmarknaden och om ej således
tullen endast undantagsvis kan utöfva något inflytande. För
min del kan jag ej finna annat, än att tullen alltid bör utöfva
inverkan, ty äfven om den ej är högre, än Bev.-Utsk:t nu föreslagit,
bör den åtminstone uppgå till lika mycket, som transportkostnaden
hit, och vi blifva då befriade från det vingleri,
som för närvarande bedrifves af en mängd grosshandlare, som
behöfva pengar och funnit att det blir dyrare för dem att upplåna
pengarne här, än att förskaffa sig dem genom att uppköpa
spanmål på kredit i utlandet och sedan försälja den här,
till och med något under hvad inköpspriset + frakten utgör.
Såsom ett upplysande exempel på olägenheterna af spanmålstullar,
har Hr Frihm anfört förhållandet mellan Norrland
och Skåne. Hvarföre bar Hr Frihm valt de mest aflägsna orter
i vårt Iand? Hvarföre har han icke valt Mälaredalen; jemförelsen
torde då hafva utfallit helt annorlunda.
Hr Frihm erkänner, att anspråken på tull för närvarande
äro ganska måttliga, 1, 2, 3 öre per skålp. för kött, fläsk etc.,
men anser att de icke kunna medföra någon fördel för landtmannen,
då de ej kunna åstadkomma någon anmärkningsvärd
prisstegring. År det icke alltid en förmån, om dessa små tullsatser
kunna skydda oss från öfversvämning af främmande varor?
Jag frågar endast. Vidare säger Hr Frihm att det är
Styrelsens skyldighet att motverka brist. Ja, det är verkligen
Den 23 April e. m.
463
Styrelsens skyldighet, men huru har den uppfyllt detta sitt åliggande.
Se vi omkring oss, finna vi brist på penningar, brist
på företagsamhet, deremot öfverflöd på lyxartiklar, öfverflöd på
skuld, öfverflöd på konkurser. Sådane äro systemets verkningar.
Då derefter Hr Frih:n yttrar, att vi böra öfvergifva den
gamla slentrianen, och att täflan skall egga oss derhän, att vi
kunna bjuda utländningen spetsen, förefaller detta verkligen såsom
ett bittert hån.
Frih. Gripenstedt har äfvenledes yttrat, att de föreslagna
tullsatserna skulle lända till skada för arbetarne, hvilka, då de
äro i saknad af politiska rättigheter, måste känna en orättvisa
och en obillighet så mycket tyngre. Hvem är det, som i det
nya statsskicket uteslutit arbetarne? Då nya U.-O. förevar till
afgörande på detta rum, yrkade många en bredare basis och
att representationsrätten måtte utsträckas både uppåt och nedåt,
Detta rönte motstånd hos det segrande partiet; och det torde
då icke vara på sin plats, att en af detta partis skickligaste
kämpar nu såsom ett skäl för sina åsigter i denna fråga begagnar
den omständighet, att arbetarne äro i saknad af politiska
rättigheter. Gr. Cronstedt har för öfrigt på ett så slående
sätt ådagalagt att arbetarne, långt ifrån alt skörda vinst, tvärtom
skadas af det nuvarande systemet, att jag derpå icke behöfver
spilla några ord.
Beträffande slutligen den sista strofen i Bev.-Utsk:ts Betänk.
, eller den s. k. klämmen, så har Frih. Gripenstedt förklarat
densamma vara ett formligt angrepp mot konungamakten.
Jag frågar och kan med skäl fråga, hvilken är konungamaktens
sannaste vän, den som tillråder Konungen att handla enl. rikets
grundlagar, eller den som tillråder honom att öfverträda dem.
För min del är jag så Örn om konungamaktens rättigheter, som
någon, och jag ber Eder tro en ärlig mans ord, då jag säger,
att jag hellre skulle mista mitt lif, än se dem kränkas, men
jag är å andra sidan lika mån om den andra statsmaktens rättigheter
och jag måste derföre biträda Bev.-Utsk:ts åsigt.
Hvad särskildt den nu föredragna punkten beträffar, eller
tull å spanmål, så har denna fråga redan blifvit af andra talare
så fullständigt utredd, att jag inskränker mig att yrka bifall
till Utsk:ts hemställan.
Frih. af Ugglas: Jag vill icke nu besvara den sista värde
talarens fråga, hvilken som är mest mån om konungamagten,
den som tillråder Konungen att följa rikets grundlagar eller den
som tillråder honom att öfverträda dem; det blir nog tillfälle
dertill, när vi komma till Betänk:ts sista punkt, och jag skall
dä ej blifva Hr Frilr.n svaret skyldig. Ej heller vill jag nu
inlåta mig på någon utförlig afhandling orri frihandelstheorierna,
ty derom har redan så mycket blifvit ordadt, utan jag hoppas
att R. o. Ad:n ej måtte misstycka, att jag helt enkelt håller
mig till det föredragna ämnet, nemligen tull å spanmål. Man
har i detta afseende yttrat, att åsättandet af spanmålstullar vore
464
Den 23 April e. m.
alldeles nödvändigt för att kunna förhindra den öfverdrifna importen
och derigenom förebygga allt det vingleri i spanmålshandel!),
som hittills egt rum. Jag vill särskildt fästa mig vid
uttrycket, att vi böra införa spanmålstullar för att förebygga
en öfverdrifven import, ty detta måste naturligtvis antyda derpå,
att under den tid tull å spanmål var stadgad, fanns ingen öfverdrifven
sådan. Jag måste då återkomma till dessa siffror, hvilka
visserligen äro mindre underhållande, men dock bevisa temligen
mycket.
Jag börjar med artikeln hvete och skall angifva förhållandet
mellan import och export af denna vara under de olika tulltaxeperioderna
ända från 1836.
1836—41, tullsatsen 20 öre pr kub.-fot, importen > exporten
med 468 proc.
1841—45, tullsatsen 48 Öre pr kub.-fot, importen > exporten
med 115 proc.
1846—48, tullsatsen 48 öre pr kub.-fot, exporten > importen
med 707 proc.
1849—51, tullsatsen 36 öre pr kub.-fot, importen > exporten
med 108 proc.
1851—54, tullsatsen 36 öre pr kub.-fot, exporten > importen
med 217 proc.
Vi komma nu till åren 1855—63, under hvilken tid importen
af hvete, med undantag af några månader år 1855, varit
tullfri, och under denna tid borde således, om protektionisternas
påståenden hålla streck, importen ofantligt öfverstigit exporten.
i verkligheten gestalta sig dock förhållandena helt annorlunda:
1855—57, exp. >• importen med 23 proc.
1858—60, » i> » » 827 »
och 1861—63, då Sverige i medeltal årligen exporterade 241,014
kub.-fot och importerade 84,822 kub.-fot, öfversteg exporten importen
med 184 proc. Dessa siffror torde alldeles uppenbart visa, att
exporten af hvete stigit utan afseende derpå att det funnits någon
tull, som skyddat denna vara, likasom att importen ej af några tullar
förhindrats, och man torde således ej längre kunna påstå att tull
bör åsättas hvete, för att förebygga import af detta sädesslag.
Öfvergå vi till råg, visa sig förhållandena ej alldeles så
gynnsamma. Jag får dock erinra derom, att under den tid
tull var åsatt nämnde vara, fanns det en period, 1849—51, då,
vid en tullsats af 24 öre pr kub.-fot, importen i årligt medeltal
uppgick till 786,746 kub.-fot och exporten till endast
50,545 kub.-fot, hvadan således den förra öfversteg den
sednare med ej mindre än 1,456 proc. Under den sämsta
tiden af frihandelsperioden, eller åren 1861—63, Gnna vi
att importen ej öfversteg exporten med mera än 1,252 proc.
Detta utvisar, att, oberoende af några tullsatser, har rågimporten
varierat här i landet, samt att, ehuru under sista åren importen
högst betydligt öfverstigit exporten, förhållandet dem emellan
ej uppgått till samma procenttal, som under de år, skyddstull
var åsatt detta sädesslag. Jag
Deri 23 April e. in.
465
Jag förbigår hafre, alldenstund man icke vill tillerkänna
någon betydelse åt den ofantligt ökade exporten af denna vara,
oell fäster mig endast vid korn, ett sädesslag, som jag skulie
vilja räkna till de ädlare. Man finner då att kornexporten under
åren 1861—63 utgjort i årligt medeltal 1,236,710 kub.-fot
och imporlen endast 152,209 kub.-fot, samt att således exporten
öfverstigit importen med 713 proc.
I)å nu härtill kommer, att totalsumman af Sveriges spanmålsexport
under 1865 uppgått till ej mindre än 14,382,294
kub.-tot, under det importen endast utgjort omkring 800,000
kub.-fot, frågar jag, om det kan vara skäl att vid sådant lörhållan.
.de och framförallt vid betraktande af de priser, som nu
äro g Ilande, upphäfva den tullfrihet, som under 11 år egt ruin.
Jag har kunnat föreställa mig att i afseende på ladugårdsprodukter
en och annan röst skulle höja sig för åsättande af tull,
men jag kan verkligen ej fatta, huru någon, då Sverige nu
blifvit ett i stort spanmålsexporterande land, kan yrka, att spanmålen
skall beläggas med tull. Såsom ett skäl att skydda jordbruket
medelst tullar hafva många här anfört, att vårt jordbruk
arbetar under så ogynnsamma omständigheter, såsom hårdt
klimat, brist på kapitaler och förlag etc. Jag har dock ej hört
någon taga i beräkning det betydligt högre jordvärdet i utlandet
och att således den utländske jordbrukaren nödvändigt
måste hafva större inkomster af jorden, än den Svenske, lör
att kunna erhålla ränta å detta högre jordvärde. Skånes landtbrukare
äro vida lyckligare lottade än Norrlands i afseende å
klimat, jordens bördighet etc., men jordvärdet i Skåne är ock
betydligt högre än i Norrland, och jag har aldrig hört någon
ifrågasätta att Norrland behölver skyddas mot Skåne.
Under åberopande i öfrigt af de skäl, som förut i denna
Iråga blifvit anförda, anhåller jag att K. o. Ad:n ej måtte upphäfva
den tullfrihet, som under 11 år varit gällande, och att
således 11. o. Ad:n ville, med afslag å Utsk:ts hemställan, besluta
att artiklarne omalet hvete och omalen råg fortfarande
skola vara tullfria.
Gr. Posse, Arvid: För den händelse att Sveriges pro
duktion
af spanmål vore mindre än hvad landet behöfver eller
precis motsvarande landets behof, skulle jag kunna tänka mig,
att det vore för producenterna fördelaktigt, om tullagstiftningen
förhindrade import deraf, ty i sådant fall skulle man genom
tullsatser kunna reglera priserna, i förra fallet öfver hela landet,
och i det sednare, till följd af den olika fördelningen af behofvet,
å särskilda landsorter. Men om man måste medgifva, att produktionen
är större än landets behof och att således import för konsumtionen
icke erfordras, så förmodar jag, Mine Hrr, att J skolén blifva mig
svaret skyldige, om jag frågar eder, på hvad sätt i detta fall tullar
skola kunna föranleda en förhöjning af priset. I)å nu förhållandet är,
att produktionen under sista qvinqvenniet icke allenast motsvarat
H. IV. 30
466
Den 23 April e. m.
behofvet, utan älven öfverskjutit konsumtionen med 1 million
tunnor, så torde väl också Hrr:ne medgifva, alt så väl R. St:r
som Regeringen förfarit klokt, då de icke lagt onödiga band på
spanmålshandeln medelst tullar.
En vid förevarande Betänk, fogad tabell, hvars sanningsenlighet
väl icke torde kunna bestridas, utvisar nemligen, att
under qvinqvenniet 1853—1857 exporten af spanmål öfverstigit
importen med 700,000 tunnor, äfvensom att 1858—1864
exporten varit 1,300,000 tunnor större än importen. Detta är
ett obestridligt faktum, och, örn de premisser, som jag förut
tillåtit mig framkasta, äro sanna, mäste också slutsatsen blifva
den, att det för oss landtmän icke kan vara af någon fördel
att få tull på spanmål. På spanmålshandeln kunna tulisatser
aldrig verka annat än hämmande, aldra helst om man ställer
sig på en fullt rättvis grund. Och, då man å ena sidan till
skydd för producenten fordrar tullsatser, måste man å andra sidan
till skydd för konsumenterna medgifva, om, i följd af missvext eller
andra förhållanden, priset skulle blifva alltför högt och fara för
hungersnöd uppstå, deri Regeringen i grundlagen bokstafligen
tillerkända rätt att utfärda exportförbud. Detta anser jag vara
en olägenhet, och det är en så mycket större olägenhet efter
det system, man nu velat göra gällande, som vid det förhållande,
att vår produktion af spanmål är tillräcklig för landets
behof, någon fördel af lull icke kan uppstå för jordbrukarne
under andra förhållanden än dä landets produktion nedgått till
ett minimum. Om vid ett sådant tillfälle Regeringen meddelar
ett exportförbud, hvad hafva vi då för nytta af tullsatser?
Jag tror mig nu hafva visat, att spanmålstullar icke behöfvas
och jemväl rättfärdigat det omdöme, på grund hvaraf jag
yrkar, att Utsk:ts hemställan i denna punkt rnåtte ogillas samt
att omalen hvete och råg fortfarande må tullfritt införas.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Gr. Posse har
yttrat, att, om Sverige vöre ett spanmälsimporterande land,
skulle han icke hafva något emot att lägga tull å denna vara,
men att, då förhållandet deremot är, att Sverige exporterar
spanmål, så kunde han ur statsekonomisk synpunkt icke gilla,
att tull derå lägges. Om Grm medgålve en mindre absolut tillämpning
af sitt system, skulle han finna, att Bevilln.-lJtsk:t följt den
åsigt, Gr:n hyllar, ty Utsk:t bar icke föreslagit tull på sådana
spanmålsslag, som härifrån exporteras i stor skala, utan endast
på råg och hvete, som utgöra föremål för import, hvilken under
de sednare åren, endast för rågen, uppgått till omkring
300,000 rdr årligen i medeltal, utöfver hvad som exporterats,
Gr:n har vidare yttrat, att, om, i händelse af missvext, Regeringen
skulle finna sig nödsakad att vidtaga några utomordentliga åtgärder
för att lindra den nöd, som kunde uppstå, spanmålstullarnes upphäfvande
vore en berättigad åtgärd, som sålunda i lörsta hand
kunde motses, men, då så låga tullar som de af Utsk:t föreslagna
äro åsätta, kan jag icke finna, att den obetydliga ned
-
Den 23 April e. m.
467
sättning al' några få procent i priset, sorn härigenom kumle uppkomma,
i någon mån rättfärdigade en åtgärd, som inverkade
störande på handelns gång, hvilken om någonsin, under sådana
förhållanden, bör kunna trygga sig vid det bestämda. Jag är
öfvertygad, att, om missvexten blir aldrig så svår i England,
komma dock aldrig de Engelska spanmålstullarne att af denna
anledning för tillfället upphäfvas. Här bar äfven blifvit sagdt,
att det högre jordvärdet i angränsande länder, hvarifrån vår
spanrnålsimport kommer, skulle göra, alt räntan på detta jordvärde
betungade produktionen i dessa länder med kostnader,
som här icke finnas, och hvarigenom förhållandet emellan våra
produktionskostnader och utlandets jemnades. Jag känner visserligen
icke jordvärdet i Oderländerna, derifrån en stor del af
den råg och det hvete kommer, som importeras här i landet,
men jag har anledning att tro, att detta icke är så särdeles
högt i Ryssland och Polen, hvarifrån både på direkt och indirekt
väg ganska mycket spanmål importeras till Sverige. En
talare, Hr Gr. Cronstedt, har erinrat om det obilliga deri att
Sverige skall betala tull till rika länder lör den spanmål, som
exporteras, men icke uppbära någon för den som importeras.
För att rigtigt fatta denna anmärkning torde det vara nödigt
öfvergå till siffrorna, då dock framstår att med beräkning af
2 millioner tunnor spanmåls-export, reducerad till vigt af bafra,
denna tull efter 37 öre tunnan uppgår i England, dit det mesta
går, till omkring 750,000 rdr, under det att vi efterskänka
200 å 250,000 rdr, som, efter Bevilln.-Utskits tariff, Sverige
skulle i tull uppbära lör importerad spanmål.
Mig förefaller det som läge häri ett anmärkningsvärd! missförhållande,
som allt mer och mer kommer alt utveckla sig,
i samma mån, som hafreodlingen kommer atl uttränga odlingen
af de ädlare sädesslagen.
Jag skulle hafva åtskilligt att tillägga i sjelfva principfrågorna,
men då mina åsigter häruti blifvit hufvudsakligen anförda
af föregående talare, inskränker jag mig till att yrka bifall
till hvad Utskit föreslagit i den nu föredragna punkten.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Lika med den siste
värde talaren får jag fästa uppmärksamheten derpå, alt här aldrig varit
ifrågasatt, hvarken af Bevilln.-Utsk:t eller af någon talare, att
åsätta tull å de sädesslag, hvilka Sverige i betydligare mån exporterar.
Man talar om den ofantliga sädesexporten och fröjdar sig
deråt liksom åt tulltaxan, men denna export utgöres nästan uteslutande
af hafre, och jag hemställer hvad vinst landet egentligen
skördar deraf. Odlingen af de ädlare sädesslagen har under
sista decenniet uppenbart aftagit, hvaremot hafreodlingen
ökats, och denna vara nödgas våra jordbrukare af penningebrist
afsätta till utlandet, i stället för att detta sädesslag både
kunde och borde på ett vida fördelaktigare sätt användas inom
landet. Emellertid är det icke i denna fråga något skäl att
tala om vår sädesexport, dä aldrig någon ifrågasatt att åsätta
468
Den 23 April e. m.
tull å vårsäd, utan endast å de sädesslag, hvilka importeras till
Sverige. Importen utgjorde under quinquenniet 1860—64 i
medeltal årligen af hvete 14,800 tunnor och af råg 308,000,
då under det nästföregående quinquenniet exporten besteg sig i
medeltal årligen, af hvete till 6,049 tunnor, och af råg till
71,400 tunnor. Skulle nu de låga tullsatserna, Bevilln.-Utsk:t
för dessa artiklar föreslagit, blifva af B. St:r antagna, är det
klart, att derigenom skulle tillskyndas statsverket en årlig inkomst
af omkring 270,000 rdr. och jag frågar, om vi äro nog
rika att kunna undvara detta, eller om det ej är skäl att, då
vi genom Franska traktaten lida en beräknad årlig- minskning i
inkomster af 2,600,000 rdr, försöka göra besparingar genom
åsättande af tull å landtmannaprodukter, hvilket dessutom bereder
våra jordbrukare den fördelen att det gör deras vara lättare
afsättlig än den utländska. För öfrigt tillåter jag mig upprepa
hvad jag i ett föregående plenum omnämnt, eller att i England
är tullen å en tunna hvete om 16 lisp. 56 öre, i Frankrike
96 öre och i Norge ej mindre än I: 89 öre. I Norge,
der de fattigare deremot kunde fordra tullfri införsel af spanmål
med mera skäl än i Sverige, då förstnämnde lands sädesproduktion
ingalunda mosvarar förbrukningen, der äro ändock
spanmålstullarna betydliga. Då således de här föreslagna spanmålstullarne
skulle bereda jordbruket en fördel och tillskynda
statsverket en ej obetydlig inkomst, och då dessutom de liesta
andra länder hafva tull å spanmål, finner jag det vara med
klokhet och rättvisa öfverensstämmande att bifalla desamma.
En vigtig omständighet är ock den, att genom åsättande af
spanmålstullar våra jordbrukare ej längre skulle vara tvungna
att nästan uteslutande egna sig åt hafreproduktion, utan skulle
kunna återgå till det intensivare landtbruket.
Frih. von Schwerin, Jules: Det är ett gammalt ordspråk
i södra Sverige, att man sår sig rik på hafre och fattig
på hvete. Jag betviflar, att den af Bevilln.-Utsk:t föreslagna
tull å hvete af 15 öre per kubikfot kan motverka de klimatiska
förhållanden, som förorsaka, att hafreodling Iemnar större afkastning
än produktionen af hvete. Man har här påstått, att
odlingen af de ädlare sädesslagen, såsom råg och hvete, under
de sednare åren aftagit, men jag får upplysa, att under det i
grannskapet af den ort, jag tillhör, för några år sedan icke öfver
100 tunnor hvete såddes, derstädes nu sås öfver 1,000
tunnor af detta sädesslag. Importen af hvete har visserligen
ökats, men man förbiser helt och hållet att förbrukningen deraf
i landet äfven tilltagit. För några år sedan såg man allmogens
barn högst sällan hafva en hvetekaka, hvilket nu deremot ofta
är händelsen; denna förmån bör man väl icke beröfva dem,
Odlingen af råg har deremot betydligt minskats, emedan densamma
är underkastad flera vanskligheter. En erfaren jordbrukare
från Halland, med hvilken jag vid riksdagens början
sammanträffade, uppgaf för mig, huru besynnerligt det än kan
Den 23 April e. m.
469
lita, att den jord, som i Halland anses vara den bästa, icke
står i så högt pris som sämre jord; i stället för att gödsla till
råg och taga en råggröda, har man nemligen funnit det vara
fördelaktigare att gödsla till potatis och taga tvenne års sådan
gröda. Hvarje provins’ klimat är lämpadt för produktion af en
viss slags sädessort; så t. ex, producerar Bohuslän den hästa
hafran. Skulle man nu genom tullsatser vilja tvinga Bohusläns
innevånare att odla hvete, så att de finge missväxt, skulle man,
för att begagna ett Skånskt uttryck, bära sig komplett »tosigt»
åt. Icke kan tulltaxan förmå oss att förändra det cirkulationsbruk
vi infört, hvilket afser att genom rationelt jordbruk frambringa
så mycket, vi möjligtvis kunna på vår jordtorfva.
En värd tatare yttrade nyss, att den Franska handelstraktaten
förorsakat en förminskning af 2 millioner uti tullinkomsterna.
Detta är ett obevisadt påstående; erfarenheten säger
annorlunda, och personer, hvilkas uppgifter i detta ämne
man måste anse fullt tillförlitliga, hafva ådagalagt, att tullinkomsterna
under förra året uppgingo till samma belopp som
under de föregående. Således kan det icke från tullinkomsternas
sida vara skäl att belägga spanntål med tull.
Frågan är af föregående talare så utredd, att jag icke längre
vill upptaga R. o. Ad;ns tid, men jag kan dock icke underlåta
att med några ord vända mig mot en värd talare, som behagade
till granskning upptaga det anförande af Frih. Gripenstedt,
som H. Exc. Frih. De Geer uppläst. Jag tror mig kunna
säga, att jag icke visat mig vilja hylla ministérens åsigter, men
jag får dock förklara, att det förefallit mig som om den värde
talaren baserat sin skarpt logiska bevisning på den principen,
att de frånvarande alltid hafva orätt. Jag skulle önska, att jag
finge se den värde talarens och Frih. Gripenstedts anföranden
bredvid hvarandra, tryckta på half spalt, och jag skulle då tryggt
öfverlemna åt publicum att bestämma, hvem som har rätt och
framlagt de bästa bevisen för sina åsigter.
Jag yrkar afslag å Utsk:ts hemställan och fortfarande tullfrihet
å spanmål,
Frih. Alströmer, Oscar: Jag har begärt ordet endast
för att erinra om ett faktum, hvilket torde kunna hafva något
inflytande på denna fråga. Man har här talat om vårt lands för
jordbruket så ogynnsamma klimatiska förhållanden, och man
har genom exempel från sydligare, mera lyckligt lottade länder
sökt visa, att vi böra åsätta tull å spanmål. Vi hafva dock ett
exempel att söka på vida närmare håll, nemligen i Finland.
Detta land, hvars jordbruk väl icke i något afseende kan anses
bättre lottadt än vårt, har eftersträfvadt och till allmän belåtenhet
förlidet år vunnit 15 års tullfrihet för spanmål. Då den
s. k. statsekonom, som i ett nyligen utgifvet arbete låtit sig
angeläget vara att redogöra lör de Japanska och Chinesiska tulltaxorna,
underlåtit att omnämna detta vigtiga förhållande, har jag
470
Den 23 April e. m.
anselt mig böra derpå fästa R. o. Adms uppmärksamhet, helst
man icke bör förbise hvad som ligger närmast till hands.
Jag yrkar afslag å Bevilln.-Utsk:ts förslag och bibehållande
af tullfrihet för apanmål.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts hemställan, dels ock afslag derå samt bibehållande
af den för ifrågavarande sädesslag nu stadgade tullfrihet,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan, hvarvid svarades talrika och starka nej, blandade
med många ja, samt sedermera propos. på afslag å samma
hemställan och bibehållande af tullfrihet för de ifrågavarande
sädesslagen, då svaren utföllo med talrika och starka ja, blandade
med ganska många nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
Gr. Liljencrants begärde votering.
Upplästes och godkändes följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Bevilln.-Utsk:ts i Betänk:! N:o 8 gjorda
hemställan, att R. Sier må antaga följande tullsatser, nemligen
15 öre per kubikfot å omalet hvete samt 10 öre per kubikfot å
omalen råg, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och bibehåller
den för berörde sädesslag nu gällande tullfrihet.»
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 77.
Nej — 89.
Gr. Liljencrants: Då jag vet, att flera andra ledamöter
dela min öfvertygelse om lämpligheten deraf, att de artiklar,
som nu skola föredragas, särskildt behandlas, får jag- hos Hr
Gr, o. Landtm, anhålla om propos. derå, att dessa artiklar skiljas
från hvarandra och först föredrages »mjöl af hvete och råg»,
samt derefter »gryn, alla slag.»
Gr. Posse: Jag förmodar, att den mening, som kommer
att göra sig gällande med afseende å mjöl af hvete och råg,
äfven kommer att göra sig gällande i afseende å gryn; och får
derföre hemställa, att R. o. Ad. måtte behandla alla dessa artiklar
i ett sammanhang.
Den 23 April e. in.
471
Gr. Liljencrants: Jag ber att få upplysa den siste värde
talaren derom, att uti det förslag, jag tagit mig friheten framställa,
icke ligger någon slags krigslist, utan att det helt enkelt
är föranledt deraf, att import af mjöl eger rum, men att deremot,
så vidt jag vet, import af gryn är högst obetydlig, och
att jag derföre skulle önska tull å de olika mjölsorterna, men
icke vill påyrka sådan å gryn. De gryn, som importeras, utgöras
icke af sädesgryn, utan till största delen af risgryn och
andra sådana sorter, som icke behöfva något skydd. Då således
ifrågavarande artiklar äro af helt och hållet olika beskaffenhet,
torde Gr. Posse utan våda kunna ingå på mitt förslag
att särskildt behandla dem, till hvilket jag fortfarande yrkar
bifall.
Gr. Posse: Just derföre att importen af gryn är högst
obetydlig eller alldeles ingen, anser jag det vara skäl att behandla
denna artikel i sammanhang med artikeln mjöl. Jag
yrkar fortfarande afslag å Gr. Liljencrants’ förslag.
Sedan öfverläggningen i frågan ansetts härmed slutad, yttrade
Ur Gr. o. Landtm., att Gr. Liljencrants hade föreslagit,
att hvad Utsk:t hemställt i afseende å mjöl af hvete och råg
samt beträffande gryn, alla slag, skulle särskildt behandlas och
afgöras, men Gr. Posse deremot yrkat, att dessa artiklar skulle
i ett sammanhang företagas till afgörande; hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, framställde propos. på bifall till Gr. Liljencrants' förslag,
och då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Mjöl af hvete och af råg.
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt för
justering, har sedermera ej af honom återlemnats.)
Hr Åkerman: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt för
justering, har sedermera ej af honom återlemnats,)
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts hemställan, dels ock afslag derå samt bibehållande
af nu stadgade tullfrihet för ifrågav.de slag af malen spanmål,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan, hvarvid svarades många ja och nej i blandning,
samt sedermera propos. på afslag å samma hemställan
och tullfrihetens bibehållande för mjöl af hvete och af råg, då
svaren likaledes utföllo med många så väl ja som nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Votering begärdes; hvarefter uppsattes och justerades följande
voteringspropos.:
472
Den 23 April e. m.
»Den som bifaller Bevilln.-Utskds i Betänk:t N:o 8 gjorda
hemställan, att en tullsats af 80 öre per centner skall åsättas
mjöl af hvete samt alt mjöl af råg skall draga en tull af 50
öre per centner, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, alslår H. o. Ad. denna hemställan och bibehåller
den för sagde artiklar nu gällande tullfrihet.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 86.
Nej — 88.
Gryn alla slag.
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt lör
justering, har sedermera ej af honom återlemnats.)
Efter härmed slutad öfverläggning framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades mångå nej
jemte åtskilliga ja, och sedermera propos. på afslag derå samt
bibehållande af tullfrihet för ifrågav:de artikel, då svaren utföllo
med många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Utsk:ts hemställan om tullfri införsel för alla öfriga sädesslag,
omalna eller i form af mjöl.
Bifölls.
Trädgårdsbönor.
Frill, af Ugglas: J öfverensstämmelse med de åsigter, jag
lörut uttalat, anhåller jag örn afslag å Utskds förslag och tullfrihet
för artikeln bönor.
Efter härmed slutad öfverläggning framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades många nej,
blandade med ja, och sedermera propos. på afslag derå samt
bibehållande af tullfrihet för trädgårdsbönor, dä svaren utföllo
med många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Åkerbönor.
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt för
justering, har sedermera ej af honom återlemnats)
Den 23 April e. m.
473
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord propos.,
lörklarades den föreslagna särskilda rubriken för åkerbönor
böra uteslutas till följd af R. o. Ad:s rörande trädgårdsbönor
fattade beslut.
Humle.
Frih. af Ugglas: .lag vågar anhålla om afslag å denna
punkt och att R. o. Ad. ville besluta fortfarande tullfrihet å
artikeln humle, och jag gör detta så mycket heldre, som det
inom UJtsk:t upplystes, att den utländska humlen är nära nog
nödvändig lör tillverkning af det s. k. Baijerska ölet, som numera
så allmänt fortares.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes forst propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades många nej
jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå och bibehållande
af tullfrihet för ifrågavide artikel, då svaren utföllo
med många ja samt några nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Lin.
Frih. af Ugglas: Afven å denna artikel, såsom utgörande
en råvara, anhåller jag om tullfrihet, och jag kan icke förstå,
hvarför lin skulle draga tull, då införseln af ull är leornad
tullfri.
Sedan öfveriäggningen förklarats slutad samt propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan först blifvit framställd och med manga
nej jemte några ja besvarad, gjordes propos. på afslag å samma
hemställan och bibehållande af tullfrihet för artikeln lin,
då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Utsk:ts hemställan i als. å öfriga landtmannaprodukter.
Bifölls.
Aska.
Gr. Posse: ])å pott-aska är ett råämne, som användes i
vår industri, och R. o. Ad. förut följt den grundsatsen att råämnen
må tullfritt införas, anhåller jag att detta äfven nu måtte
tillämpas och pott-aska alltså lemnäs tullfri.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades mångå
nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå samt
bibehållande af tullfrihet för ifrågavide artikel, då svaren utföllo
474
Den 23 April e. m.
med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Bläckpulver eller substans, llintor, garn, jute, kamfer, karkasser
och karkassband, kopparstick, estamper etc. samt korgar
och korgmakarearbeten.
Utskits förslag biföllos.
Metaller.
Utsk:ts första yttrande.
Godkändes.
Utskits hemställan ang. »rnarinmetall eller annan komposition
i form af bleck och spik till förhydning af fartyg.»
Frih. af Ugglas: Hvad marinmetall angår, måste jag
yrka alslag å Utsk:ts förslag. Tillverkningen af denna vara,
som, efter hvad vi vela, användes till förhydning af fartyg, har,
sedan tullen derå börttogs, icke obetydligt stigit, ehuru sådan
tillverkning sker endast vid en enda fabrik. Att, för att skydda
denna enda fabrik, fördyra en för alla fartyg nödvändig vara,
synes icke vara billigt. Jag yrkar afslag å Utsk:ts förslag och
att denna artikel måtte få förblifva tullfri.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades många
nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå samt
bibehållande af tullfrihet för ifrågav:de artikel, då svaren utföllo
med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Utskits hemställan ang. »andra slag oarbetade metaller, latun
och trådband derunder inbegripna.»
Hr Breitholtz, Claes: Messing består, som hvar och
en vet, af koppar och zink, samt har till följd af det billiga
priset å sistnämnde beståndsdel betydligt lägre värde än koppar.
Det oaktadt, — och ehuru tillverkningskostnaden för de produkter,
som framställas af denna legering, är ungefärligen densamma
som för likartade produkter af koppar, — har under
en längre tid och intill år 1863, då inflytandet af en friare
tullagstiftning slutligen åstadkom en förändring, priset å messingsplåt
eller s. k. latun och trådband hästädes stått betydligt
högre än å kopparplåt, hvaraf synes, att konsumenterne af dessa
messingsläbrikater under omnämnde tid blifvit af Skultuna
verkstad på ett orimligt sätt beskattade. En dylik beskattning,
ånyo införd, sedan den redan i flere år varit afskaffad, skulle
Den 23 April e. m.
475
kännås ännu mer betungande än förut, fastmer som den icke
kan anses på något sätt berättigad. Priset å messing bestämmes
hufvudsakligen af priset å koppar, men då denna sednare
metall är till införsel tullfri, kan jag ej finna något skäl att
belägga den förra med tull; och lika litet kan jag inse, hvarföre
tillverkningen af messingsplåt eller s. k. latun och trådband
mer än af kopparplåt skall behöfva tuilskydd. Latun och
trådband användes i mer eller mindre mån å landets alla verkstäder,
och jag hemställer, huruvida det kan vara billigt och
rättvist att, för att lemna skydd åt en enda verkstad, fördyra
dessa varor för alla andra. Skultuna har gått betydligt framåt
på sednare tider, och jag tror icke det vore klokt att genom
en förändrad tullagstiftning vålla en återgång eller ett stilla
stående.
På dessa och de af Hr Murén i hans reservation anförda
skäl, anhåller jag om afslag å Utsk:ts förslag.
Frih. af Ugglas: Till alla delar instämmande med den
siste värde talaren, ber jag blott att få ur en mot Utsk:ts beslut
afgifven reservation uppläsa följande rader: »Alla våra
mekaniska verkstäder, våra redskapstillverkare och handtverkare,
som sysselsätta sig med metallarbeten, alla dessa skulle göras
skattskyldiga till Skultuna, under det de sjelfve deremot icke
åtnjuta ringaste tullskydd för sina fullfärdiga redskaps- och
rnachin-tillverkningar, men Skultuna åter lör alla sina materialier
såsom koppar, zink, m. m. åtnjuta tullfrihet.»
Jag anser detta vara ett tillräckligt skäl för afslag å Utskrts
förslag och bibehållande af de nuvarande tullbestämmelserna angående
dessa artiklar.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, framställdes
först propos. på bifall lill Utsk:ts hemställan, hvarvid
svarades många nej jemte några ja, och sedermera propos. på
afslag derå samt bibehållande af tullfrihet för ifrågav:de slag af
metaller, då svaren utlöllo med många ja jemte några nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Perlor och Porslin.
Utskds hemställanden bilöllos.
Den vidare föredragningen af detta Betänk, blef härefter
uppskjuten till nästa plenum.
Gr. Posse: Jag tillåter mig hos Hr Gr:n och Landtmm
anhålla om propos. derpå, alt näst efter Bevilln.-Utsk:ts nu förevarande
Betänk. N:o 8, ang. tullbevillningen, måtte till behand
-
476
Den 25 April f. m.
ling uppföras Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 66, ang reglering af utgifterna
under Riks-Statens 8:de Hulvudtitel.
Härtill lemnade R. o. Ad., uppå framställd propos., sitt
bifall.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. J 10 e. m.
lii fidem,
O. Brakel.
Ihmhgm dea 25 April 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades protokm för den 4 dennes f. o. e. m.
Frih. af Ugglas, Guslaf, väckte en motion N:o 152, om anvisande
af en årlig pension å 300 rdr åt hvardera af frami. StatsRådet
Carl Ludvig von Hohenhausens ogifta döttrar, Hilda Maria
Elisaheth, Clara Hedvig Sofia och Constance Carolina Charlotta.
Remitterades till Stats-Utsk:t.
Anmäldes och bordlädes:
Sammansatta Lag- samt Allm. Resv.- o. Ekon.-Utsk:ts Utlåt.
N:o 5, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang. förändring i
grunderna för beväringsinrättningen samt om bildande al en
landstorm; samt
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänkm och Mern.:
N:o 81, i ani. af väckt motion om nedsättning af det i
gällande taxa för landtmäterigöromål fastställda arfvode;
N:o 82, i ani. af väckta motioner om ändringar i Kongl.
Jagtstadgan d. 21 Okt. 1864;
N:o 83, i ani. af väckt motion om ändring i gällande stadgande
i fråga om ersättning åt militie-boställsinnehafvare för å
bostället för Kronans räkning huggen ek; och
Deu 25 April f. m.
477
N:o 84, med förslag till voteringspropos. i ani. af RiksStåndens
skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskds Betänk.
N:o 39 och Utlåt. N:o 75, ang. väckta motioner om utvidgande
af qvinnans medborgerliga rättigheter.
Fortsattes föredragningen af Bevilln.-ötskits Betänk. N:o
8, ang. tullbevillningen.
Salt.
Frih. af Schmidt, Carl Johan Georg: Salt utgör för
alla inenniskor i vårt land en nödvändighetsvara; denna vara
produceras icke inom landet, utan måste tillföras oss från utlandet
och den drager en dyr transportkostnad, så att den
redan derigenom, i jemförelse med de flesta andra varor, står
mycket högt på lossningsorterna emot på lastningsorterna. Af
dessa tvenne skäl böra otvifvelaktig! dessa ifrågav:de artiklar,
oraffineradt kok- och bergsalt, lå tullfritt införas.
Men, Mine Hrr, det är en annan omständighet, som kan
gifva anledning, nu som förr, att draga i betänkande huruvida
det är klokt att borttaga salttullen eller ej: det är nemi. att
den årliga tullinkomsten för salt utgör circa 220,000 rdr, hvilken
torde vara ej mindre behöflig hädanefter än hittills. Salt,
så väl som kafle, socker och tobak, utgör en af dessa så kallade
kassa-artiklar, på hvilka våra största tullintrader beräknas,
på hvilka finance-tull är satt, och denna tullinkomst på salt kominer
att stiga i samma förhållande som folkmängden, ty ingen
lärer kunna vänja sig af med begagnandet af salt. Onekligen
synes det vara en lindring i utgifter för alla att borttaga salttullen,
men denna lindring träffar mycket ojemnt och kommer,
enligt min uppfattning, minst, om ens till någon del, dem till
godo, hvilka köpa varan i minut, eller just dem, som känna
mest tung hvarje skatt, de mindre bemedlade i samhället. Det
har satts i fråga att med 2 öre på hvarje skålp. förhöja tullen
å kafle och kommer Bev.-Utsk:t i följd af ett Riks-Stånds
derom fattade beslut att taga denna fråga i ytterligare öfvervägande.
Denna förhöjning skulle deremot utan tvifvel drabba de
mindre bemedlade, för hvilka äfven denna vara blifvit så nödvändig,
vida tyngre och väcka en allmän, vida högre både förvåning
och vidrighet, än att bibehålla salttullen, som redan är och
så länge varit häfver.
På dessa anförda skäl har jag icke kunnat biträda nu föredragna
punkten af Utsk:ts förslag, och jag får äfven nu vördsamt
yrka alslag å densamma samt bibehållande af den nu befintliga
tullsatsen å salt, under förklarande, att jag gör det högst
ogerna, då jag anser det vara fullt principenligt att borttaga
denna tullsats, men jag tror att den bör bibehållas, emedan statsutgifterna
för närvarande fordra denna uppoffring af nationen
478
Den 25 April f. m.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdarit
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Gr. Hamilton, Henning: Det skulle icke förundra mig,
om R. o. Ad. med någon oro ser en talare uppträda, som icke
tillförne under innevarande riksdag yttrat sig i tullfrågan, emedan
ett dylikt uppträdande skulle kunna anses hota med en ny
och ofruktbar föreläsning angående tullagstiftningen i allmänhet.
Jag vill således, för att derigenom möjligen skaffa mig ett välvilligt
auditorium, förklara, att jag direkte öfvergår till artikeln
salt, hvarom fråga nu är.
Det ligger utom allt tvifvel, ali Utslct har fullkomligt rätt
uti sina anförda motiver. Salt är en nödvändighetsvara för
våra fiskerier, det är synnerligen behöfligt för jordbruket och
kan ej undvaras af någon menniska i landet, således ej heller
af den fattigaste. Om det således vore afgjordt, att de tullinkomster,
som för Statsverket äro af nöden, skulle inflyta, utan
att man behöfde taga tullen på salt i beräkning, så skulle jag
förorda bifall till Utsk:ts förslag. Då jag emellertid nu nödgas
afgifva mitt votum i en motsatt rigtning, ber jag att lä anföra
de omständigheter, på grund af hvilka jag tror att man ej behöfver
fästa en alldeles afgörande vigt vid Utsk:ts motiver.
Hvad våra fiskerier beträflär, så är det naturligt, att en
stor qvantitet salt af dem konsumeras, hvarför det skulle vara
för dem fördelaktigt att erhålla tullfrihet för denna vara. Men
jag tror dock icke, att denna fördel skulle vara tillräcklig, att
upphjelpa fiskerierna. Förr än R. St:r i sådant hänseende vidtaga
kraftigare åtgärder, är det enligt min tanke förgäfves att
hoppas se dem intaga den plats bland våra yrken, hvartill de
utan tvifvel en gång äro kallade. För att med fördel kunna
drifva detta yrke fordras, liksom till andra näringsfång, kapital
och insigt; men tyvärr fattas dessa båda faktorer i hög grad,
kanske mest den sednare. Jag tror således, att borttagande af
salttull ej skulle utöfva något väsendtligt inflytande på våra fiskerier.
Hvad derefter beträflär jordbruket, så är det visserligen
onekligt, att salt är en nödvändighetsvara för denna näringsgren.
men dervid måste dock ihågkommas, att salt till någon
betydligare qvantitet användes endast vid de jordbruk, som drifvas
i större skala. När man således uti den förevarande (rågan
särskildt måste afse de fattigare klasserna, så får man nu trösta
sig dermed, att skatten hufvudsakligen drabbar dem, för hvilka
det är lättast att bära den.
Det är onekligt, att vårt Statsverk kräfver betydliga tullintrader.
Dessa kunna naturligtvis beredas på olika sätt, antingen
sålunda att man lägger en måttlig tull på de flesta varor,
och företrädesvis på dem som äro mer eller mindre onödiga,
eller ock sålunda, att man lägger tull på några få varor, och
dervid väljer sådane, som är så nödvändiga, att man kan vara
fullt förvissad orri, att de blifva i landet införde. Detta sednare
sätt att gå till väga har dock den olägenhet med sig, att afgif
-
Den 25 April f. m.
479
ten drabbar den största massart af folket, som minst är i tillfälle
att betala den. Om valet vore åt mig öfverlemnadt, skulle
jag icke vilja tillämpa detta system i så hög grad, som det hos
oss blifvit tillämpadt; men då man nu en gång börjat beträda
denna bana, måste man foga sig derefter; oell under sådana
omständigheter anser jag konseqvensen fordra, att vi nu bibehålla
tuli på salt. Inkomsten af denna tull har under år 1864
uppgått till 219,748 rdr; och som detta är en inkomst, som
Statsverket ej utan svårighet kan undvara, anhåller jag. att R.
o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte fortfarande bibehålla
tull på salt.
Frih. Cederström. Rudolf: För den händelse jag lika
med Utsk:t trodde, att någon väsendtlig förmån skulle tillskyndas
Sveriges jordbfukande och arbetande befolkning genom den
eftergift, som här är föreslagen, så skulle jag icke ett ögonblick
tveka att biträda Utsk:ts förslag. Men då de minst bemedlade
icke konsumera salt till någon betydligare qvantitet, och de äro
vana att köpa sin lilla erforderliga qvantitet af denna vara till ett visst
pris, hvaruti den handlande svårligen torde vilja medgifva någon
lindring, så anser jag del vara att befara, att den klass,
hvars fördel man nu företrädesvis vill tillgodose, icke skall blifva
deraf delaktig, utan att vinsten kommer att stadna i de handlandes
händer. Då man emedlertid på sednare tider vidtagit
så kraftiga åtgärder till handelns uppmuntrande, och den ifrågavarande
tullafgiften i statskassan inbringar högst betydliga inkomster,
vågar jag anhålla om afslag å Utsk:ts hemställan i
denna del.
Hr Bennich, Nils Axel Gustafsson: (Yttrandet, som
blifvit talaren tillstäldt för justering, har sedermera icke af honom
återlemnats.)
Frih. Klinckowström, Rudolf: Utan att vilja se de
tullinkomster, som under innevarande år kunna vara att påräkna,
uti samma rosenskimmer, som den sista talaren gjort
vid sina nyss lemnade uppgifter, dervid dock åtskilliga afkylande
kommentarier torde vara behölliga för att ställa siffrorna på
deras rätta plats, får jag dock öppet bekänna, att jag i denna
fråga ställer mig uti frihandlarnes leder, för att åtminstone en
gång få tillhöra den »upplysta majoritet», hvarom en ledamot
vid ett föregående tillfälle så smickrande utlåtit sig.
Af Utsk:ts Betänk, finnér jag, att redan vid 1856—1858
årens riksdag K. M:t föreslog R. St:r att borttaga tullen på
salt, men att R. St:r af skäl, dem jag ej kan gilla, ej ansågo
sig böra vidtaga en sådan åtgärd. Det gläder mig emedlertid,
att Utsk:t nu visat sig mera Irisinnadt i detta hänseende, och
jag förenar mig derför med dem, som yrka tullfrihet med af
seende
å denna vara. Mina Hrr! jag anser det ingalunda vara
af ringa vigt att föreskrifva tullfrihet för en artikel, som kan
-
480
Dea 25 April f. m.
ske är nödvändigare än bröd, och jag tror att den qvantitet
salt, sorn under närvarande förhållanden användes till jordbruket,
och ännu mer den qvantitet, som skulle komma att användas,
för den händelse priset derpå blefve billigare, ingalunda
är obetydlig, ett påstående hvars riktighet de jordbrukare, hvilka
bedrifva detta yrke i större skala, nogsamt kunna vitsorda.
Det torde således böra anses som en rättvisa, hvilken R. St:r
och synnerligen detta Riddarhus äro skyldiga Sveriges jordbrukare,
att borttaga tull på salt; och om de Hrr, hvilka med så
mycken framgång kämpat för tullfrihet med afseende å landtmannavaror,
vilja konseqvent fullfölja sin bana äfven i detta
fall, så emotser jag en lycklig lösning af frågan.
Hvad beträffar de åsigter, Gr. Hamilton uti sitt sednaste
anförande framlagt, angående nödvändigheten att för närvarande
bibehålla ifrågavarande tull, så instämmer jag med honom deruti,
att Statsverket väl behöfver denna inkomst; och jag tager
mig friheten att i detta afseende meddela den upplysning, att
inom kort kommer till R. St:rs kunskap en tablå öfver Statsverkets
närvarande tillstånd, med hvars uppgörande Stats-Utsk:t
nyligen varit sysselsatt; och jag vågar förklara, att denna tablå
ser mörkare ut, än kanske mången torde föreställa sig, samt
att det belopp, som genom lån måste anskaffas, vida öfverstiger
hvad en högt aktad ledamot på motsatta sidan ansett hehofvet
påkalla. Detta oaktadt tvekar jag ej ett ögonblick att
med 220,000 rdr öka denna skuldsumma, genom att föreskrifva
tullfrihet med afseende å artikeln salt, ty enligt min tanke vederfares
derigenom Sveriges jordbrukande och fattigare befolkning
rättvisa.
Gr. Mörner, Carl Göran: Efter de yttranden, som blif
vit
af de tvenne sista talarne afgifne,, återstår för mig endast
föga att tillägga. Jag deltog uti det rådslag, hvarigenom K.
M:t tillstyrktes att vid 1856—1858 årens riksdag göra framställning
till R. St:r om borttagande af tull på salt. Detta var,
enligt min tanke, ett sätt att göra verklig rättvisa, genom att
bereda en lindring, som kom Sveriges samtliga innevånare och
i främsta rummet dess fattigare befolkning till godo. Det var
att borttaga tull på en vara, som icke kan inom landet produceras,
ehuru den för alla är en bland de nödvändigaste förnödenbetsartiklar.
Man säger, att borttagande af denna tull skulle inverka
föga eller intet på priset på salt. Likväl är det ganska lätt
att beräkna, hvilken lindring härigenom skulle kunna uppstå
uti priset på t. ex. en kappe salt. Annat är deremot förhållandet
med det inflytande, borttagandet af den föreslagna tullen
på spanmål kan komma att utöfva med afseende å priset på
bröd, ty den lindring, som derigenom kari åstadkomma uti priset
på en kaka bröd, är så obetydlig, att den svårligen kan
tagas i beräkning. Enligt min tanke skulle det vara löjligt, om
man
Den 25 April f. m.j
481
man nu bibehöJIe lull på koksalt, då man ansett nödigt att bereda
Svenska folket riklig tillgång på laxermedlet glaubersalt,
Ii vilken vara på grund af Franska handelstraktaten får i riket
tullfritt införas. Det torde äfven vara rättvisare, att låta befolkningen
för billigt pris få köpa salt, än alt tillhandahålla läckergommarne
tryffel och andra öfverflödsvaror på billiga vilkor.
Man har framhållit den minskning i statsinkomster, som
genom borttagande af denna tull skulle uppkomma. Det visar
sig emedlertid, af den vid Betänk:t fogade tabell öfver de minskningar,
som af handelstraktaten med Frankrike föranledts, att
nedsättningen al tullen å andra slag ylleväfnader än filtar, mattor
och pressduk, ensamt verkat en minskning i inkomst af
ej mindre än 466,000 rdr, således vida mer än det belopp,
hvartill salttullen uppgått. Under sådane förhållanden kan jag
ej tro, att R. o. Adin skall tveka att lemna sitt bifall till Utsk:ls
förevarande förslag, liv Iket jag på det varmaste tillstyrker.
Hr von Koch, Nils Samuel: Då vid de riksdagar,
hvilka jag i egenskap af representant bevistat, fråga varit om
borttagande af tull på salt, har jag alltid påyrkat vidtagande af
denna åtgärd. Jag vill nu ej upprepa de skäl, på hvilka jag
grundat detta yrkande, synnerligast som de redan afföregående
talare blifvit framställde. Efter de beslut, som i dessa dagar
blifvit fattade angående tullfrihet för nödvändiga lifsmedel, skulle
det väl vara i högsta grad inkonseqvent, om man nu ginge i
en motsatt rigtning med afseende å salt.
En högt aktad ledamot, hvilken endast ur financiel synpunkt
förklarat sig för bibehållande af tull på salt, har anmärkt,
att bofttagande af denna tull ej skulle komma att utöfva något
synnerligt gagn för vår fiskerinäring. Jag hemställer emedlertid,
om icke just de af honom anförda skäl, hvarför denna näring
ej befinuer sig på den ståndpunkt, den på grund af våra
naturliga förhållanden borde innehafva, leda till ett resultat,
motsatt det hvartill han kommit. Han har förklarat, att insigt
och kapital vore de två faktorer, genom hvilka denna näringsgren
skulle upphjelpas. Detta är ock fullkomligt öfverensstämmande
med min åsigt. Jag anser, att fiskerinäringen skulle
erhålla en hastig utveckling, om personer, hvilka egde att förfoga
öfver tillräckliga kapitaler och dessutom hade insigt uti
de lämpligaste methoderna lör denna näring, ställde sig i spetsen
för densamma och bedrefve den i större skala. Men dervid
skulle enligt min tanke tullfrihet med afseende å salt utöfva
ett högst väsendtligt inflytande.
Man har äfven anfört, att en lindring i priset på salt ej
skulle komma den fattigare befolkningen synnerligen till godo,
emedan denna klass konsumerar så obetydligt af denna vara.
Denna anmärkning har redan af föregående talare blifvit besvarad,
och jag ber att dertill få lägga, att i den mån priset
på salt blir billigare, ökas äfven konsumtionen, dock utan att
H. IV. 31
482
Den 25 April f. m.
man behöfver befara, att den skall stiga till öfverflöd, ty ingen
lär vilja fråssa på denna artikel, huru nödvändig den än
är. I detta hänseende ber jag att få lenina några upplysningar,
hvilka äro hemtade ur en berömd Engelsk nationalekonoms
arbete. Efter 1817, då tullen på salt i England nedsattes, tilltog
konsumtionen deraf så, att då i medeltal i 10 år före nämnde
år 1817 till England införts 2,000,000 buschel,
infördes år 1827 9,219,000 »
1830 10,833,000
1833 11,504,286 »
Tullen på salt har visserligen den fördelen att uteslutande
vara en finanstull. Den kan ej åsyfta något försök att reglera
eller dereglera inhemsk näring, enär salt ej produceras i vårt
land. Men enligt min tanke finnes ingen olämpligare finanstull
än denna, ty den beskattar en af de nödvändigaste lifsförnödenheterna.
Dess enda ursäkt här är, att den är så låg, men så
länge den finnes, är det fara värdi, att den i nödens stund
kan höjas och användas såsom ett medel att ytterligare fylla
Statsverkets behof; och om den tullen stiger till någon öfverdrift,
så är den så vedervärdig, att folket ej tål den. Jag vill
i detta hänseende endast erinra om de uppträden, till hvilka
»la gabelle» i Frankrike föranledde, då befolkningen i tusental
sammanrotade sig för att befria landet från denna tunga.
Visserligen är det sannt, att vi genom borttagandet af
ifrågvide tull beröfva Statsverket en inkomst af omkr. 220,000
rdr, men denna brist anser jag, om sådant för statsbehofvens
fyllande är behöfligt, kunna fyllas på annat sätt, kanske lämpligast
genom att höja skatten på bränvin med några ören.
Fastän jag för min del skulle önska att bränvinsskatten icke
utan i nödfall denna riksdag höjes, är det dock åtminstone för
mig klart, alt det ligger mera rättvisa uti skatt på bränvin än på salt.
Jag får på dessa grunder förena mig med dem, som yrka
bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Dalman, Wilhelm Fredrik: Ehuru jag för min
del ingalunda hyllar frihandelsprincipen såsom så absolut riktig,
att den under alla förhållanden och i alla länder bör tillämpas,
har jag dock vid de föregående voteringarne röstat för tullfrihet
med afseende å lifsförnödenheter, emedan jag anser obilligt
att belägga dylika varor med tull. Af enahanda skäl ställer
jag mig äfven nu i deras leder, hvilka önska tullfrihet med
afseende å salt. Då emellertid jag icke har för sed att upprepa
de skäl, som blifvit af föregående talare anförda, inskränker
jag mig nu till att förena mig med dem, som yrka bifall
till Utsk:ts förevarande hemställan.
Gr. Hamilton: Jag vill så mycket mindre vara envis i
försvaret af den mening jag framställt, då den funnit så få anhängare,
att jag vid en votering skulle ega föga utsigt till framgång,
men jag måste dock yttra några ord med anledning af
de svar, sorn blifvit gifna på mitt första anförande.
Den 25 April f. m.
483
Såsom det enda skälet för min önskan, att salttullen måtte
bibehållas, anförde jag, att jag icke trodde, att Statsverket
för det närvarande kunde afstå från en så betydlig inkomst
som 220,000 rdr, då dermed icke skulle vinnas någon väsendtlig
fördel. Häremot har af Generaltulldirektören, Hr
Bennich, blifvit erinradt, att tullintraderna under de första
månaderna detta år så betydligt öfverstigit tullintraderua under
samma månader sistlidna år, att man icke borde befara
minskning i tullinkomsterna, utan tvertom egde att förvänta
en förhöjning. Jag vill icke yttra mig derom, huruvida
icke tullinkomsterna möjligen kunna komma att icke
blott uppnå, utan äfven öfverstiga det sista årets tulluppbörd;
men men jag anser den omständighet, att så varit händelsen
under vintermånaderna, icke bevisa något, ty vi må
erinra oss, att den förra vintern var särdeles sträng, så att
sjöfarten då, till och med i sydligaste Sverige, under en längre
tid var stängd, hvaremot under denna vinter sjöfarten på södra
Sverige varit obehindrad hela tiden.
Jag tror dessutom, att en balansering så till vida eger
rum, att en mycket stor import betingas af en export, hvarigenom
man får medel att betala den förra. Utsigten till en stor import
detta år beror således, efter mitt förmenande, af mölligheten
att exportera varor till någorlunda samma värde. Men
hvilka äro väl de exportvaror, som hittills gjort det för Sverige
möjligt att verkställa en stor import? Jo, Riksgäldskontorets
obligationer! Dessa äro de varor, för hvilka vi erhållit importen,
och så snart denna utväg upphör, upphör äfven importen.
Då, såsom jag hoppas, exporten från Riksgäldskontoret detta
år icke skall blifva så liflig som tillförene, kan jag föreställa
mig, att, oaktadt den blida vintern åstadkommit en någorlunda
stor import, detta förhållande icke skal) kunna under hela året
fortgå i samma proportion.
Samme värde talare yttrade sig om frihandelns stora fördel
att kunna helt och hållet från tull befria sådana artiklar,
som äro nödvändighetsvaror. Jag vill icke tvista om fördelarne
af det ena eller andra systemet, men vill anmärka, att det är
en liten brist, att man icke kan bestämma hvad som skall anses
som nödvändighetsartiklar. Ingen kan påstå, att det icke
är möjligt att lefva utan kafle, men jag hemställer, om det
finnes någon, som icke anser att det är en nödvändighetsartikel;
och om man icke tvekar att sätta en tull af 10 öre pr skålp. kaffe,
kan man med samma lugn sätta 10 öres tull på en kub.-fot
salt, ty säkert är att det är liera som på året konsumera ett skålp.
kafTe än en kub.-fot salt. Man torde till och med kunna säga, att
flertalet konsumerar mångfaldiga skålp. kaffe mot hvarje kub.-fot
salt. Förhållandetmed tobak är så nära enahanda, att jag nästan lika
väl kunnat använda denna artikel till jemförelsen, ehuru kaffe
utan tvifvel begagnas af ett större antal personer än tobak.
En talare har yttrat, att han, hellre än att lägga den ringaste
tull på salt, skulle vilja höja afgiften på bränvin. Vi
484
Den 25 April f. m.
komma framdeles till denna sednare fråga och jag vill derföre
nu endast i förbigående säga, att, ehuru jag icke är älskare
af bränvinstillverkning eller bränvinskonsumtion, synes mig dock,
att man bör taga i betraktande, att blott i bränvinstillverkningsskatt
uppbär staten 10 millioner årligen, hufvudsakligen ur den
fattiges ficka. Om dertill lägges varans värde samt utskänkningsafgiften,
må vi sanning förundra oss, att det ännu i Sverige
finnes någon som kan köpa bröd, då staten och kommunerna
för bränvin taga så oerhörda summor. Det må derföre ur
synpunkten af den fattiga klassen vara väl värdt att man betänker
sig, innan man ytterligare förhöjer afgifterna på bränvin.
Det har blifvit yttradt, att eftergiften af de 10 öre pr
kub.-fot skulle komma den fattigare delen af befolkningen till
godo. Ja, om den fattige verkligen köpte en kub.-fot salt,
antager jag att han möjligen skulle kunna få den för 10 öre
billigare pris, derest tull icke funnes, men jag tror icke, att
det i allmänhet så tillgår, utan de flesta verkligen fattige köpa
mindre qvantiteter och då torde handelsmannen icke afdraga
ett eller 2 öre på den grund att han sjelf fått varan för billigare
pris.
Jag har föga hopp om framgång lör min mening och vill
derföre icke vara envis, men jag måste sluta dermed, att Frih.
Klinckowström, med hvilken jag i afseende å våra financiella
frågor eljest flera gånger haft tillfälle att instämma, gifvit mig
ett starkt skäl för min åsigt, ty då den tablå, vi hafva att
förvänta från Stats-Utsk:t, lärer blifva så förfärlig, att den icke
en gång motsvaras af de målningar, Hr Frilen här förut gjort, då
tror jag att det är skäl för H. o. Ad:n att söka bereda tillgångar,
med hvilka man kan göra front mot de väntade stora
utgifterna, och i detta afseende äro 220,000 rdr icke att förakta.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Om jag vore
öfvertygad, att minskningen i tullinkomsten till följd af salttullens
borttagande icke behöfde fyllas genom annan beskattning,
som tilläfventyrs blefve ännu tyngre att bära, skulle måhända
äfven jag gifva min röst för borttagandet af denna tull.
Jag anser för öfrigt temligen tvifvelaktigt, huruvida konsumenten
derigenom skulle få någon väsendtligare lättnad, ty jag
har oftast funnit, att det är importören och mellanhandel:: som
draga fördelen af sådane nedsättningar.
Ar verkligen meningen att man skall komma jordbrukaren
på ett verksamt sätt till hjelp, finnes, efter mitt förmenande,
utvägar, som bättre än afskaffandet af salttullen leda till
målet, och dessa utvägar har Bevilln.-Utsk:t i andra förslag
framlagt.
fin talare har omnämnt den stora ovilja som saltskatten,
la gabeile, framkallade bland Frankrikes lägre befolkning. Pä
det jemförelse:: skulle hafva varit bevisande, hade den värde
talaren bort upplysa om beskaffenheten af la gabeile, hvilken,
efter hvad jag antager, tryckte befolkningen på helt annat sätt
Den 25 April f. m.
485
och säkert i långt högre mån, än förhållandet är med den salttull,
som uppbäres i Sverige.
Då jag, utan att i öfrigt fästa mig vid siffrorna i Frih.
Klinckowströms framställning, antager, att Statsverket har behof
att behålla sina tillgångar, finner jag för närvarande icke
någon anledning att från statsinkomsterna bortstryka 220,000
rdr, hvarföre jag röstar för bibehållande tills vidare af den
ifrågavarande tullen.
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt för
justering, har sedermera icke af honom återlemnats.)
Gr. Mörner: Såsom tillägg till hvad den siste värde ta
laren
anfört, ber jag att få nämna, att salt är en vara, som
icke blott förbrukas af menniskor, utan som derjemte användes
i åtskilliga andra hänseenden. Så t. ex. torde det säkerligen
vara Frih. Sprengtporten val bekant, att man icke utan tillgång
på salt kan åstadkomma en enda mark godt smör, begärligt i
marknaden, äfvensom att salt användes i ganska stor utsträckning
vid kreatursutfodringen. Då man nu vill, att tull icke
skall finnas vid importen af de varor landtmannen har att föryttra,
synes mig konseqvensen fordra, att de varor, han behöfver
för sin rörelse, tillhandahållas honom för möjligen billigaste
pris.
Frih. Sprengtporten sade sig skola hafva instämt i förslaget
om salttullens borttagande, derest icke den derigenom uppkommande
bristen skulle på annat sätt behöfva fyllas. För
min del anser jag verkligen, att andra artiklar med ojemförligt
mycket mera skäl, än denna, kunna beskattas, ty fördelen af
salt tullens borttagande skulle tillfalla alla. Om man erinrar sig
den tid, då salttullen var hög, torde man äfven ihågkomma
huru priset å denna vara minskats, i den mån tullen derå nedgått.
Ofverpris kan icke i längden bibehålla sig, ty efter någon
tid utjemnas förhållandena förmedelst spekulationer. Den
siste värde talaren har dessutom fästat uppmärksamheten derpå,
att saltet fördyras icke blott med tullsatsens belopp, utan äfven
genom tulibehandlingen åtföljande omständigheter, hvarigenom
denna vara kostar landets innebyggare vida mera än den borde.
Jag yrkar fortfarande bifall till Bevilln.-Utsk:ts förslag.
Frih. Hamilton, Hugo: Då jag, vid alla de riksmöten
jag bevistat, röstat för salttullens borttagande, anser jag mig
böra tillkännagifva, att jag fortfarande är af denna åsigt, samt
att jag instämmer med dem, sorn yrka borttagandet af denna
tull; särskildt instämmer jag till alla delar med Frih. Klinckowström.
I afseende å det skäl, som af en högt aktad talare bredvid
mig blifvit anfördt emot salttullens borttagande, att nemligen
andra förnödenhetsvaror voro belagda med tull, som lika mycket
som denna tryckte den fattige, ber jag att få erinra, att ju
486
Den 25 April f. m.
genom salttullens afskalTande dock någon lättnad beredes, samt
att inan icke bör handla i öfverensstämmelse med historien
om den man, som menade att, om hans dragare kunde tåla det
han då pålagt, kunde den också tåla litet till, och så ökade
och ökade på, tills dess lasset blef stående.
Man säger, att borttagandet af salttullen icke skulle komma
den fattige till godo, emedan han ändå köpte så små qvantiteter,
att minskningen i handelsmannens inköpskostnad icke
skulle kunna fördelas på den af den fattige inköpta lilla qvantiteten.
Men salt förbrukas icke blott af fattighushjonet eller
de egentliga proletärerne, utan af alla, deribland af mindre jordbrukare
och arrendatorer, som hafva andra i sitt bröd; dessa
behöfva icke så obetydligt med salt, och då lärer väl en förminskning
i priset derå af 10 öre pr kubikfot komma åtminstone
dem till godo. Jag har dessutom hört flere handlande
uppgifva, att nuvarande täflan i handelsväg är så stor, att det
är nästan omöjligt för en handlande att hålla en vara ett öre
högre i pris än hvartill den säljes af andra, samt att således
hvarje minskning i tullomkostnader måste komma den köpande
till godo.
Då jag derjemte anser salttullen i och för sig vara för
känslan vedervärdig, som en värd talare nyligen yttrade sig,
skulle jag önska, att R. St:r en gång grepe sig an och afskaffade
densamma.
Den brist, som derigenom komme att uppstå, skall, efter
mitt förmenande, småningom fyllas genom växande statsinkomster.
Vi hafva ständigt hotats med brist i statskassan och likväl
har man vid hvarje ny riksdag mötts med ett öfverskott
i statsinkomsterna. Men äfven om så icke nu skulle blifva
händelsen, är det, efter min förmening, mera skäl att öka den
allmänna bevillningen, hvilken drabbar alla i samma proportion,
än att bibehålla en sådan skatt som den i fråga v:de.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. af Ugglas: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga, om icke den siste värde talaren här förklarat, att han
ansåge det vara bättre att höja den allmänna bevillningen, än
att bibehålla salttullen. Jag erkänner till alla delar det principielt
rigtiga uti borttagandet af denna tull, äfvensom jag inser
att jordbrukaren i viss mån deraf skulle hemta fördel; men på
de skal, som af Gr. Hamilton här blifvit anförda, kan jag för
närvarande icke biträda ett sådant förslag. Jag anser nemligen
salttullen vara en finanstull, som icke är särdeles tryckande,
deraf inkomsten helt och hållet tillfaller statskassan och som
icke gynnar någon på en annans bekostnad.
Varnande R. o. Ad. för att hellre vilja öka allmänna bevillningen
än att bibehålla salttullen, nödgas jag instämma med
Gr. Hamilton.
Frih. Klinckowström: Med anledning af den utaf Frih.
Den 25 April f. m.
487
af Ugglas meddelade »varning» emot höjande af den allmänna
bevillningen, anser jag mig böra »varna» Hr Frihm för att tro,
att icke i allt fall den allmänna bevillningen måste höjas, om
vi, utan att låna, skola kunna bestrida Statsverkets utgifter, —
oafsedt utgifterna för jernvägsbyggnader.
Gr. Mörner: För min del anser jag dessa »varningar»
och förespeglingar ganska olyckliga, och hoppas att man på
dem icke fäster mera afseende än de förtjena. Den, som icke
vill till ledstjerna för sitt handlingssätt taga hvad han anser rätt
och billigt, utan söker skrämma genom förespeglingar om framtida
vådor, tror jag går på origtig väg. Frih. Gripenstedt har
i sitt anförande ordat om att göra rättvisa, och om vid något
tillfälle det är skäl att göra rättvisa, så är det just nu, ty genom
salttullens borttagande göres rättvisa åt hela Svenska
folket.
Jag har icke deltagit i diskussionen om öfriga delar af
tullbetänkandet, emedan mina åsigter i flera hänseenden skiljt
sig från dem, som här blifvit förfäktade, men i denna punkt
har jag ansett mig uppmanad att, så vidt på mig kunnat bero.
söka understödja Utsk:ts framställning. Jag tror, att densamma
innefattar en början till verklig rättvisa, då jag deremot icke
kunnat inse hvad rättvisa ligger deri, att man förskaffar oss
vin och tryffel och sidentyger till billigt pris.
Då vi komma längre fram i detta Betänk., kan det blifva
illfälle att, om man befarar brist i tullinkomsterna, — i hvilket
afseende General-tuildirektören dock sökt lugna oss, — förhöja
tullen på en artikel, som dertill är ganska lämplig, nemligen
tobak. Kunde man fördyra denna artikel, så att man
sluppe att se nästan hvarje trasvarg med cigarr i munnen, kunde
sådant vara ganska önskligt. Jag ville hellre se dessa indivi
der
med hela kläder än med rykande cigarrer och om detta
kunde ernås genom höjande af tullen på tobak, tror jag att
sådant skulle för landets innevånare vara både i fysiskt och
moraliskt hänseende gagneligt.
Jag fortfar att yrka afskaffande af salttullen.
Frih. af Ugglas: Så länge skatter äro nödvändiga för
statsmaskineriets behöriga gång, tror jag att klokheten bjuder,
att uttaga dessa skatter på det sätt, som är minst tryckande
och minst förhatligt. Nu vågar jag påstå, att bland de skatter,
som trycka Svenska folket, finnes knappast någon, som trycker
så litet som salttullen, och då kan jag icke efterskänka denna
skatt vid en tidpunkt, sådan som den närvarande.
Frih. Sprengtporten: En talare, Hr Bennich, har fästat
uppmärksamheten på den fördel, som för handel och rederierna
skulle uppstå genom salttullens afskaffande. ,Med anledning deraf
får jag erinra om att dessa redan vunnit en ganska stor fördel
derigenom, att handelssocieteterna befriats från den dem förut
488
Den 25 April f. m.
Sliggande skyldighet att, till förekommande af brist S denna
vara, hålla saltupplag.
Om salttullen efterskänkes, förlorar Statsverket en betydande
inkomst, och intill dess denna blifvit genom andra tullinkomster
ersatt, synes mig vara bäst att bibehålla en tull, som
visserligen till en del drabbar förbrukarne, men som också till
en del faller på den främmande producenten och importören.
Jag har endast velat tillägga detta till hvad jag förut anfört
i ämnet, och vidblifver jag min åsigt, att Bevilln.-Utsk:ts
förslag bör afslås.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts hemställan, dels ock afslag derå samt bibehållande
af den för ifrågav:de artikel nu stadgade tullsats, 10 öre
per kubikfot; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades talrika och starka
ja, blandade med många nej, samt sedermera propos. på afslag
å samma hemställan och bibehållande af nu gällande tullafgift
för ifrågav:de artikel, då svaren utföllo med talrika nej, blandade
med många ja; hvarefter och sedan propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan förnyats samt besvarats med starka och talrika
ja jemte många nej, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan votering begärts, upplästes och godkändes följande
voteringspropos.:
»Den som bifaller Bevilln.-lJtsk:ts i Betänlut N:o 8 gjorda
hemställan, att oraffineradt kok- och bergsalt må få tullfritt till
riket införas, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och bibehåller
den för sagde artikel nu gällande tullafgift, 10 öre per
kubikfot.»
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 90.
Nej — 72.
Svampar och Tobak.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
Tråd.
Frih. af Ugglas: Den tull, som uti 1854 års tulltaxa
var stadgad för jern- och ståltråd samt messingstråd, borttogs
Dea 25 April f. m.
489
redan år 1857, och efter denna tid hafva nämnda varor varit
tullfria. Samina skäl, som förmådde R. o. Ad. att ej bifalla
den tullsats, som blifvit föreslagen med afseende å »andra slag
oarbetade metaller,» torde äfven böra gälla med afseende å nu
ifrågavarande artiklar. De äro nemligen nödvändiga för åtskilliga
andra näringsgrenar; och att nu skydda en relativt obetydlig
industri för att betunga andra näringsgrenar, hvilka för sina
produkter ej åtnjuta skydd, synes mig vara obilligt; hvarför jag
anhåller, att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts förslag, måtte bibehålla
den för dessa artiklar nu gällande tullfrihet.
Hr af Ström, Carl Ferdinand: På sätt Frih. afUgglas
erinrat, har tullfri införsel af ifrågavarande artiklar allt sedan
år 1857 varit medgifven. Vid 1859 års riksdag gjordes visserligen
försök att å artikeln jern- och ståltråd ånyo tillvägabringa
en införselstull. Anledning dertill hemtades då af den
omständighet att tillverkning af dylik vara samma år kommit
i gång vid ett i Småland anlagdt större manufakturverk, hvars
idkare genast ansågo sig befogade att göra anspråk på skydd
för denna tillverkning, ehuru vilkoren för dess bedrifvande voro
fullkomligt kända, då början dermed skedde. Förslaget blef
emedlertid af R. St:r förkastadt; och vid påföljande riksdag
gjordes icke någon framställning i denria syftning. Vid innevarande
riksdag har man deremot trott tillfället i detta hänseende
mera gynnsamt, och det väckta förslaget om tulls åsättande
å förevarande artiklar har äfven af Bevilln.-Utsk:t blifvit
understödt. Om härmed är afsedt att omhulda den förenämnda
fabriken, ber jag att till upplysning i hvad mån densamma må
af en sådan omvårdnad vara i behof, få meddela, att tillverkningen
derstädes af jern- och ståltråd, som år 1859 utgjorde
71,790 skålp., sedermera så ökats att densamma uppgick år
1863 till 262,290 skålp. och år 1864 till 368,000 skålp. Såsom
särkildt skäl för sitt tillstyrkande att ånyo med tull belägga
en artikel, hvaraf tillverkningen under medgifven tullfri
import med sådan framgång bedrifvits, har Utsk:t åberopat den
under sednare åren betydliga tillväxten i införseln af jern- och
ståltråd. Det är visserligen sannt. att importen deraf år 1864
uppgått till nära 136,000 skålp.; men Utsk:t har härvid förbisett
att en ungefär lika stor qvantitet af sådan vara samma år
exporterades (ill utlandet. Hvad åter messingstråd beträffar, så
har importen deraf varit jemförelsevis mindre betydlig, och något
förslag om denna varas beläggande med tull har icke förut
ifrågasatts under den tid af nära tio år artikeln varit tullfri.
Om för öfrigt importen af ifrågavarande artiklar ock vore större
än den verkligen befmnes vara, så är det dock alldeles uppenbart
alt denna import sker för att bereda tillgång å ett oundgängligt
material för vigtiga näringsgrenar inom landet, hvilkas
behof af dessa artiklar icke kan genom inhemsk tillverkning
fyllas, och det förhållande att af jern- och ståltråd en i det
närmaste lika stor qvantitet till riket importeras, som derifrån
490
Den 25 April f. m.
exporteras, utvisar äfven tydligen att den här i landet tillverkade
varan är af helt annat slag än den från utrikes ort införda.
På nu anförda skäl ber jag att få förena mig i det af
Frih. af Ugglas gjorda yrkande att, med afslag å Utsk:ts tillstyrkande,
tullfrihet för artiklarne jern-, stål- och messingstråd
måtte bibehållas.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvarvid
svarades många nej, blandade med ja, och sedermera propos.
på afslag derå samt bibehållande af nu stadgade tullfrihet för
ilrågav:de artikel, då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Attika.
Utsk:ts hemställan bifölls.
Utsk:ts hemställan rörande införselstariflen i öfrigt.
Bifölls.
Om varu-utförsel.
Frih. Klinckowström: Jag vill visserligen icke begära
votering i denna fråga, då jag förutser, att derpå ingenting kan
vinnas, men jag kan dock ej underlåta att protestera och reservera
mig mot den uppfattning af Franska traktaten, som äf
ven
här gjort sig gällande. Jag anser nemligen och kommer
fortfarande att anse denna traktat vara en särskild traktat, som
gäller i afseende å Frankrike, men ingalunda binder oss i våra
tullförhållanden till den öfriga verlden
Efter härmed slutad öfverläggning, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på godkännande af Utsk:ts ifrågav:de yttrande
och, då dervid svarades många ja jemte ett eller annat nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Tulltaxeunderrättelserna.
Rubriken.
Utsk:ts hemställan bifölls.
§ 4.
Utsk:ts första hemställan.
Hr von Koch: Då denna punkt redan är af de öfriga
Stånden bifallen, och Statsverkets närvarande tillstånd icke med
-
Dea 25 April f. m.
491
gifvit Utsk:t att förorda min motion, vill jag ej insistera pä bifall
till densamma. Jag anhåller endast få till prot:t antecknadt,
att det, enligt min åsigt, finnes tvenne förut icke mycket
uppmärksammade omständigheter, hvilka tala för snart borttagande
af de s. k. lastpenningarne. Den ena är den, att vår
Svenska handelsflotta, som nu erlägger lastpenningar både här
och i Frankrike, derigenom betungas med en dubbel afgift, i
motsats mot den Franska. Konkurrensen för den Svenska handelsflottan
blir derför svår, intill dess lastpenningarne här borttagas.
Då försvinna de för direkt fart till Frankrike, troligen
snart äfven för den indirekta. Den andra är den, att afgiften
icke träffar mellanhänderna, köpmännen, utan egentligen producenterna
af våra exportprodukter, spanmål, jern och trävaror,
hvilka erhålla lägre pris för sina produkter, då de tyngas af
pålagor, innan de hinna konsumenterna. Lastpenningarna äro i
öfrigt en skatt, icke på inkomst, utan på maskiner, på sätt i
min motion är anmärkt.
Frih. af Ugglas: Då Hr von Koch icke framställt något
yrkande, får jag helt enkelt anhålla om bifall till den nu föredragna
punkten. Då lästetalsafgiften uppgår till det betydliga
beloppet af 421,626 rdr, och Statsverkets närvarande tillstånd
ej medgifver borttagande af en sådan inkomstkälla, har Utsk:t,
ehuru det erkänt rigtigheten af det förslag, Hr von Koch framställt,
af financiella skäl icke kunnat förorda detsamma.
Gr. Mörner: Jag kan icke underlåta att anmärka, huruledes
man här i vissa fall resonnerar. Man har sagt, att lästetalsafgiften
vore orättvis, emedan denna afgift drabbade icke
skeppsredarens behållna inkomst, utan den maskin, hvarmed han
dref sin rörelse. Jag frågar, om icke beskattningen på jordbruket
är alldeles enahanda och om icke äfven den är lagd,
icke på jordbrukarens behållna inkomst, utan på den maskin,
han begagnar, nemligen jorden; den drabbar sjelfva kapitalet,
det medel, som skall bereda honom inkomst. Man befriar fabriksegaren
från erläggande af bevillning, så vida han visar,
att hans fabrik ej lemnat någon behållning, men den fattige
jordbrukaren i Westerbotten, till hviken vi under nu rådande
missvext skicka understöd, får i alla händelser betala, icke allenast
grundränta och andra skatter, utan äfven bevillning efter
hans egendoms uppskattade värde. Detta är en uppenbarelse af
rättvisan, hvilken jag skulle önska Hr Finansministern ville taga
i öfvervägande.
Hvad särskildt den nu föreliggande frågan angår, skulle
det vara intressant att veta, huruvida icke de fördelar, lör hvilkas
skull Hr von Koch anser lästetalsafgiften böra borttagas, i
alla händelser inom kort skola komma oss till godo. Franska
lagstiftande församlingen har nemligen i dessa dagar antagit en
ny lag angående handelsflottan, genom hvilken alla särskilda
umgälder skola undanrödjas. Då sannolikt fördelarna häraf äf
-
492
Den 25 April f. m.
ven komma Sverige tili godo, torde det vara skäl att vi ännu
en tid gifva oss tålamod och således låta Hr von Köchs förslag
förfalla.
Hr von Koch: Hvad de af Gr. Mörner äskade upplysningar
rörande den inom Frankrikes lagstiftande församling nyss
behandlade lagen för handelsflottan angår, så vill jag nu icke upptaga
R. o. Ad:ns tid med att här meddela några sådana, men
är villig att enskildt gifva Hr Gr:n alla upplysningar, jag är i tillfälle
att lemna. Endast så mycket må kanske sägas, att just
till följd af de 26 särskilda handelstraktater, Frankrikes regering
afslutat, den nu kunnat framlägga och lyckats genomföra nämnde
lag, deraf jag hoppas äfven vårt land snart skall få stora fördelar.
1 afseende åter å den jemnförelse Gr. Mörner anställt
mellan beskattningen å jordbruket och den nu ifrågavarande afgiften,
får jag erinra derom, att man just genom den nya bevillningslagstiltningen
åsyftat att få jorden beskattad efter den
inkomst, den lemnar. Efter den nu vunna lyckliga erfarenhet
ang:de huru inkomstskatt af lös egendom, eller kapital och arbete
utgått, skulle sannolikt skatten af fast egendom numera
ock kunna reduceras till sådan endast af egarens behållna inkomst.
Vill Gr. Mörner framlägga något förslag, som går ut på
införande af sådan inkomstskatt, skall jag gerna understödja detsamma
i den mån jag dertill får tillfälle.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef Utsktts hemställan af R. o. Ad:n bifallen.
Utsk:ts förslag till förändrad lydelse af § 4.
Godkändes,
§ C
Frih.
Klinckowström: Jag tager mig friheten att vörd
samt
anhålla hos Bevilln.-Utsluts ledamöter och i första rummet
hos dess ordförande om förklaring, huruvida detta stadgande
står i strid eller öfverensstämmelse med de nya förhållanden,
som rörande denna fråga inträdt i följd af Franska traktaten.
En artikel i nämnde traktat innehåller nemligen helt kort, att
enahanda bestämmelser om varors förteckning, värdering o. s. v.
mellan Frankrike och Sverige skola gälla, som i de traktater
Frankrike afslutat med England, Italien och Schweitz. Ståndet
torde påminna sig, att, när Franska traktaten var föremål för
öfverläggning, jag fästade uppmärksamheten på, huru vigtigt
det måste vara lör så väl exportörer som importörer att känna
dessa bestämmelser, och jag hade derföre väntat, att några eller
alla af dem skulle genom utdrag ur de särskilda traktaterna
i taxeunderrättelserna meddelas. Så har likväl icke skett, och
det är med afseende derå som jag anser från Utsk:ts sida en
förklaring böra afgifvas om orsaken, hvarför Utsk:t icke ansett
lämpligt att berörde bestämmelser kungöras.
Den 25 April f. m.
493
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt för
justering, har sedermera icke af honom återlernnats.)
Frih. Klinckowström: Jag känner icke så mycket till
tullverkets hemligheter, att jag vill afgöra huruvida bestämmelserna
om varors förtullning, värdering m. m. böra meddelas i
i taxeunderrättelserna eller i en särskild författning, men att de
dock äro af den stora vigt, att de måste på ett eller annat sätt
kungöras allmänheten, torde ingeri kunna bestrida.
Frih. af Ugglas: I 6 § af nu gällande taxeunderrättel
ser
står att »på vederbörande fabriks- och handtverksföreningar
ankommer att utse en elier flera personer i hvarje stapelstad,
som ega att tillse, det de till hvarje förenings yrke hörande
varor blifva efter rigtiga värden och benämningar förtullade.
» Franska traktaten har nu varit tillämpad öfver 1 års
tid, under hvilken tid berörde § varit gällande lag i Sverige,
utan att jag hört, att några anmärkningar från P'rankrikes sida
i detta afseende förekommit. Jag tror, att man till följd af detta
enkla faktiska förhållande kan vara lugn för, att §:n, sådan den lyder
i Ulsk:ts förslag, icke står i strid med Franska traktaten, ty
hvari består den förändring i §:ns lydelse, sorn Utsk:t föreslagit?
Jo, deruti att, enär fabriks- och handtverksföreningar äro
institutioner, som hädanefter icke behöfva finnas, Utsk:t ansett
det böra tillkomma kommunalstyrelsen, att öfvertaga ifrågavarande
åliggande.
Dessa äro de enda upplysningar, jag kan lemna Frih. Klinckowström,
och, hufvudsakligen under åberopande af den omständigheten,
att den ifrågavarande §:ns bestämmelser hittills
blifvit tillämpade, utan att deremot några anmärkningar blifvit
gjorda, får jag yrka bifall till §:n, i dess af Utsk:l föreslagna
lydelse.
P'rih. Klinckowström: På det att jag måtte hafva
glädjen undanrycka den enda grund, på hvilken Frih. af Ugglas
stödt sig, då han plaiderat för denna § i dess nuvarande
skick, den nemligen att några olägenheter ännu icke under ett
helt år visat sig vid Franska traktatens tillämpning, får jag erinra
derom, att härigenom ingalunda är bevisadt, att icke olägenheter
kunna uppstå. Vi hafva flera §§ i vår lag, hvilka
icke tillämpats under 50 års tid, men så inträffar ett fall det
51:sta året, och då behöfvas de. Redan under diskussionen
om Franska traktaten tror jag mig hafva till komplett evidens
bevisat, att de andra traktaterna innehålla de mest minutiösa
bestämmeler för att skydda så väl Staten som importorerne
mot godtycke, vare sig af tulltjensteman eller andra, och det
torde derföre vara skäl att Svenska allmänheten erhölle kännedom
derom. För mig är det verkligen en gåta, hvarför man
fortfarande vill undanhålla dessa traktater, på hvilka vi, illa nog,
i detta fall stödt den med Frankrike afslutade, och jag yrkar
494
Den 25 April f. m.
derföre återremiss af denna §, hvilken begäran R. o. Åd:n icke
torde afslå, då den sker i frihandelns eget intresse.
Frih. af Ugglas: Jag hoppas, att Frih. Klinckowström
ej vidare påyrkar §:ns återremitterande, då jag fäster hans uppmärksamhet
på den nästföljande eller den 7:de §:n, som innehåller:
»Om hvad iakttagas bör vid inkommande och utgående varors
angifning och journalisering, samt huru förhållas skall med
varors undersökning, förtullning och utlemnande m. m., derom
länder till efterrättelse hvad i särskilda författningar stadgas,»
Om det behöfs särskilda föreskrifter i afseende å införseln från
FYankrike, torde den sålunda höra blifva föremål för särskilda
åtgärder. Den 6:te §:n afser endast att lemna rättighet för hvarje
stapelstad att utse ombnd för bestämmande af varors värde. Om
Frih. Klinckowström för öfrigt ville efterse, huru många artiklar
förtullas ad valorem, skall han finna, att deras antal är högst
obetydligt.
Frih. Klinckowström: Då jag endast önskar, att de
ifrågavarande bestämmelserna skola genom någon allmän författning
komma till allmänhetens kännedom, samt det är mig
alldeles likgiltigt, om de intagas i taxeunderrättelserna eller i
någon särskild förordning, och då nu här är upplyst, att en
särskild sådan förordning lärer skola utfärdas, återtager jag min
anhållan om återremiss af den 6:te §:n.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord propos.
blef Utskits förslag af K. o. Ad:n godkändt.
§ 9-
Utskits första hemställan.
Frih. Klinckowström: A en otydlighet i denna § får
jag fästa R. o. Ad:ns uppmärksamhet. Der talas nemligen om
»buteljer punsch,» men angifves ej bestämdt, om dermed förstås
hel- eller halfbuteljer. Då det vore skada, om de stackars
balfbuteljerna blefve alltför hårdt beskattade, torde en närmare
bestämning vara behöflig.
Hr Bennich: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt för
justering, har sedermera icke af honom återlemnats.)
Ofverläggningen ansågs härmed slutad och Utskits hemställan
bifölls.
Utskits hemställanden rörande § 9.
Biföllos.
§§ 10 och 11.
Den 25 April f. m.
■495
Utsk:ts förslag godkändes.
Utsk:ts slutliga hemställan, »att den af R. St:r med stöd af
Regerings-Formens 57:de, 60:de och 6l:sta §§ beslutade tulltaxa
jemte underrättelser måtte till K. M:t i underdånighet öfverlemnas,
för att utfärdas, de sednare, så vidt de vinna K. M:ts
Nådiga stadfästelse.»
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: Vi hafva nu kommit
till det vigtiga ögonblick, på hvilket den allmänna uppmärksamheten
under de sednaste veckorna varit så lifligt rigtad.
.lag har en särskild anledning att deltaga i den strid, som nu
kommer att inför R. o. Ad. utkämpas. Konst.-Utsk:t vid denna
riksdag, af hvilket jag har äran vara ledamot, har nemi. från
Rev.-Utsk:t och äfven från en och annan ledamot af R. o. Ad.
utom detta Utsk:t, varit utsatt för ganska skarpt klander i
anledning af dess beslut rörande de anmärknings-anledningar,
som blifvit afgifna mot Konungens rådgifvare. Jag har hittills
afhållit mig från den offentliga diskussionen härom, hufvudsakligen
derföre att jag anser Konst.-Utsk:t enligt grundlagen icke
hafva någon skyldighet att aflägga redogörelse för sina beslut
i ärenden, sorn angå 106 § R.-F:n, men, då nu Bev.-I7tsk:t till
grund för sin hemställan i den förevarande punkten har lagt en,
efter mitt sätt att se, högst ovanlig tolkning af 57, 60 och 61
§§:ne R.-F. och derigenom, enligt min åsigt, utkastat en eldbrand
i vårt konstitutionella lif, må det tillåtas mig att här
yttra några ord.
En Engelsk statsman lärer en gång hafva yttrat om den
Engelska statsförfattningen, att magna charta är en ung man,
som icke tål någon suverän. Dessa ord folio mig i minnet, dä
jag första gången kastade mina ögon på Bev.-Utsk:ts förevarande
förslag, icke derföre att dessa ord skulle kunna vara tillämpliga
på vår statsförfattning, men emedan de möjligen kunna tillämpas
på Bev.-Utsk:t. Detta Utsk. har alltifrån riksdagens början
på ett framstående sätt tagit allmänna uppmärksamheten i anspråk.
Redan den omständighet, att Utsk:ts Betänk, hvimlar af
reservationer, bevisar att deri måtte finnas något särdeles ungdomsfriskt,
ty ungdomen ser aldrig hinder för sina önskningar
och aldraminst låter den dem bindas af betänksamhen. Om det
således har varit något verkligen upplifvande i det glada mod
och den fasta tillförsigt, som karakteriserat Bev.-Utsk:ts majoritet
vid denna riksdag, måste man å andra sidan erkänna, att betänksamheten
är en dygd i det politiska lifvet och alldeles nödvändig
i frågor, som röra samhällets ömmaste förhållanden. Bev.-  Utsk-.t har vid denna riksdag ansett sig hafva en mission att
uppfylla, den nemi. att offentligen häfda R. St:rs sjelfbeskattningsrätt.
Denna uppgift är ett mål, som är värdigt representantens
både rätt och pligt, men, då Utslct ansett sig böra på
ett så energiskt sätt försvara detta palladium för Svenska folkets
frihet, må det tillåtas en representant, som står utom detta
496
Den 25 April f. m.
Utsk., att til! Utsk:t framställa den Irågan: Hvilka regeringsåtgärder
hafva blifvit vidtagna, som lagt ny lunga och börda på
Svenska folket, utan R. Shrs samtycke; hvilka regeringsbeslut
hafva emanerat, genom hvilka kronans inkomster blifvit förökade
utan R. St:rs bifall? Såsom ledamot af Konst.-Utsk:t har
jag fåfängt letat efter svar på dessa frågor i Siats-Rådets prot:r,
och då må Rev.-Utsk:ts ledamöter ursäkta mig, om jag anser
sådana grundlagsbrott endast existera i inbillningens verld.
Det förslag till und. skrifvelse, som Bev.-Ulsk:t nu afgifvit till R.
St:r, lyder sålunda: »Den af R. St:r med stöd af R. F:ns 57,60 och61
§§ beslutade tulltaxa jemte underrättelser varda till K. M:t i und.
öfverlemnade, för att utfärdas, de sednare såvidt de vinna K. M:ts
Nåd. stadfästelse.» Om Utsk:t åtnöjt sig med att sätta punkt
vid ordet »utfärdas», hade möjligen detta förslag kunnat tolereras,
ehuru det ändå alltför mycket visat tillvaron af dåligt lynne,
för att vara passande, men, sedan sista raden tillkommit, är
detta förslag en ren konstitutionell fråga. Utsk:t har till stöd för
sitt förslag åberopat 57, 60 och 61 §§me R. F. Vi veta alla,
att 57 §:n innehåller, att Svenska folkets urgamla rätt att sig
sjelft beskatta utöfvas af R. St:r allena vid allmän riksdag. Under
den långa och varma strid, som förefallit på detta rum under
minst ett tiotal af år i afseende å frihandelslagstiftningen,
emellan dess vänner och motståndare, hafva de olika åsigterna,
isynnerhet i början af denna strid, egentligen grupperat sig kring
frågan, huruvida tullagstiftningen är att anse såsom beskattning
eller icke. Nu synes man hafva räckt hvarandra handen derom,
att den verkligen är en beskattning. Bev.-Utsk:t har häraf
tagit sig anledning att framställa den åsiglen, att R. St:r hafva,
i följd af sin allena beskattningsrätt, äfven allena beslutanderätt
öfver tullagstiftningen. Härmed må vara huru som helst, det
beror på olika tolkning, men jag anhåller dock att få erinra,
att grundlagen anvisar sjelf sättet för huru striden angående
olika tolkning af grundlags-§§ skall lösas. Forum för denna
strid är R. St:rs Konst.-Utsk. men uppkommer strid om olika
åsigter rörande de båda Statsmagternas olika magtbestämmelser,
då är forum i sista hand Riks-Rätt, som är till största delen
sammansatt af Svensk domaremagt, och de olika åsigterna härom
kunna således icke lå sin lösning af någon tillfällig majoritet
inom representationen. Härigenom är konungamagten försäkrad
att vara oberoende af representationens bestämmelser rörande
den lagliga gränsen för dess magt, och Konungen står således
höjd öfver de olika partier, som kunna vilja göra sig gällande
för dagen. Jag anser således, att K. M:t icke eger någon skyldighet
att, innan denna fråga blitvit afgjord i sisla instansen,
fästa något afseende vid en grundlagstolkning, som i alla tider
varit bestridd. 60:de §:n R. F. innehåller, att Konungen icke eger
rätt att förhöja af R. St:r beslutade afgifter; denna § har Utsk:t
velat tyda så, att Konungen icke skulle ega rätt att förändra
en af R. St:r åtagen allmän afgift. Man har i detta afseende
åberopat
Den 25 April t. m.
497
åberopat sig på flera olika skrivelser vid olika riksdagar och
särskildt på sådana, från Ii. St:r till K. M:t vid 1812 och 1823
årens riksdagar. Afven jag har sökt skänka uppmärksamhet
åt dessa skrifvelser, och jag erkänner oförstäldt, att jag deraf
icke kunnat inhemta annat än, att K. Shr ega fullkomlig rätt
att besluta och fastställa maximum för afgifter, som skola utgå,
men att jag deremot icke kunnat finna någon bestämmelse, som
afsåg att förhindra K. M:t att lindra dessa skatter. Mina motståndare
äro af en annan tanke;, jag respekterar hvars och ens
öfvertygelse, men jag har endast velat se denna fråga med fullt
öppna ögon. R. St:r halva vid flera riksdagar aflåtit skrifvelser
till K. M:t angående tolkningen af just den §, hvarom här är
fråga.
Om man således vill lästa något afseende vid de skrifvelser
i detta ämne, som af R. Stm aflåtils till K. M:t, anser jag det
vara skäl att uppsöka sjelfva källan eller den af vår grundlags
stiftare vid 1809—1810 års riksdag*) aflåtna skrifvelse, och om
man jemnför denna med dem. som sedermera aflåtits, skall
man finna, att berörde skrifvelse är af alla den tydligaste.
För min del anser jag denna fråga så klar och genom berörde
skrifvelse så utredd, att intet tvifvel bör kunna uppstå,
såvida Svenska språket fortfarande får lyda sina bestämda lagar.
Man har ansett, att K. M:ts rätt att nedsätta tullafgifter skulle
vara förenad med stor fara, hufvudsakligen derföre att derigenom
skulle statsinkomsterna kunna förminskas i betydlig grad.
Annu har jag aldrig hört, att den, som står i spetsen för den
administrativa magten, icke behöfver statsinkomster och fullt ut
så mycket som den beskattande statsmagten beviljar. Jag tror
således, att korrektivet för en sådan magt, som man anser vara
så farlig, att man tror R. St:rs allena-beskattande-rätt sväfva
i lära, ligger i sjelfva sakens natur, att den administrativa magten
behöfver medel och alltid så mycket som den beskattande
magten gilver. Men deremot. Mine Ilrr, anser jag det vara
förenadt med största fara, om R. Stms allena-beskattande-rätt
icke skulle ega någon motvigt. Jag föreställer mig nemi., att
en ensidigt sammansatt majoritet inom representationen skulle
kunna så begagna sin beskattningsrätt, att öfver höfvan stora
skatter lades på vissa konsumtioner, näringar, intressen och
yrken; man hade då kommit in på ett område, der fältet stod
öppet för despotismen i all sin förhatlighet och der konungamagten
gjorts till en lekboll i partiernas liander.
Jag bär nu, så vidt det stått i min ringa förmåga, sökt visa att
R. Stms allena-beskattningsrätt icke sväfvar i någon lära, att R.
F. gifver K. M-.t rätt att nedsätta afgifter och lindra skatter,
att denna rätt är en nödvändig motvigt mot den andra statsmagtens
beskattningsrätt samt att detta konungamagtens prerogativ
är ett bland de dyrbaraste, emedan den dermed kan träda
medlande fram emellan stridande intressen.
*) Den 14 Mars 1810.
H. VI.
32
498
Den 25 April i. m.
Frill, af Ugglas har i sin reservation yttrat, att förevarande
förslag af Bev.-Utsk:t skulle, oin det godkändes, utgöra ett
ingrepp i konungamagten. Jag vågar inför R. o. Ad. uttala min
lefvande öfvertygelse derom, att det är sannt hvad Frih af Ugglas
sagt. R. o. Ad. har vid denna riksdag genom sitt eget beslut
nedlagt sin politiska företrädesrätt och afträder nu såsom politisk
institution. Under den lifliga strid, sorn härom utkämpades,
var det nationens behof af en sta; k konungamakt, som tåg
minorieteten varmt om hjertat. Jag var en ringa medlem af
denna minoritet; jag röstade emot förslaget till ny R. 0.,
emedan jag fruktade att det skulle beröfva oss en stark konungamagt.
Det är också i följd af denna min känsla, att förevarande
förslag innebär ett ingrepp i konungamagten, sådan den
finnes i vår grundlag bestämd och försäkrad, som jag kommer
att rösta nej till detsamma och anhåller om Hr Grins o. Landtmms
propos. å afslag derå.
Flere ledamöter yttrade härtill bifall.
H. Exc. Hr Frih. De Geer, Louis: Såvida Rev.-Utsk:t
med den nu föredragna slutmeningen af dess Betänk, endast hade
afsett formen lör utgifvandet af en ny tulltaxa, så skulle jag
hafva löga att deremot anmärka, ty vår grundlag föreskrifver
icke uttryckligen, att de bevillningar, sorn R. St:r sig åtaga,
skola af K. M:t sanktioneras, innan de utfärdas. Men att döma ej
mindre af de vid Betänk:t fogade reservationer än af de yttranden,
som här under diskussionen af Utsk:ts ledamöter blifvit fällda,
har meningen med denna slutstrof varit att uttrycka det påstående,
att K. M:t icke skulle ega att med den af R. St:r uppgjorda
tulltaxa vidtaga någon annan åtgärd än att utlärda den
alldeles oförändrad; och ett sådant påstående måste jag fortfarande
bestrida, så mycket jag än beklagar att icke i hvad på
mig ankommer kunna genom en eftergift bidraga till allt, som
kunde förekomma möjligheten af en konflikt emellan de båda
statsmagterna i ett så vigtigt ämne.
Jag vill icke fästa mig dervid, att Utsk:ts påstående påtagligen
slår öfver målet, då det är framstäldt utan all inskränkning
eller undantag, enär till och med Utsk:ts majoritet väl
måste medgifva, att i fråga om tullen på spanmål eger Konungen
någon rätt att förändra de af R. St:r bestämda tullsatser.
Men jag ber att med några ord få rekapitulera sjelfva tvistefrågan.
De, som i denna fråga förläkta en motsatt åsigt emot min,
stödja sig förnämligast på den i o57:de §:n R. F. R. St:r allena
förbehållna beskattningsrätten. A vår sida svara vi härtill, att
beskatta icke är att upphäfva skatter, samt att grundlagen väl
innehåller förbud emot att höja, men icke att minska skatter.
Jo, svara våra motståndare, ett sådant förbud finnes verkligen i
61:sta §:n R. F , som stadgar, att aila bevillningsafgifter, som R.
St:r sig åtagit, skola utgöras intill slutet af det år, under hvilket
en ny bevillning varder fastställd. Vi deremot påstå, att
denna § endast afser att bestämma den tid, för hvilken bevill
-
Den 25 April f. ra.
499
tiingen åtages, men icke att fastställa (Jess belopp, hvilket ännu
tydligare framgår af §:ns ursprungliga lydelse, deruti det hette,
att afgifterna skulle utgå i fem år. Om meningen med denna §
hade varit att stadga det bevillningen skulle nödvändigt utgå till
olörändradt belopp, så hade ju icke behöfts, att i 60:de §:n förbjuda
dessa afgifters förhöjande. Då grundlagen vidare i sistnämnde
§ af statsekonomiska skäl medgifver Konungen rättighet
att förhöja tullen å inkommande och utgående spanmål,
hvilken tull vid den tid, då grundlagen stiftades, var den vigtigaste
af alla, är det icke tänkbart, att grundlagen skulle hafva
velat betaga Konungen den i politiskt afseende vida mindre farliga
rättigheten, att jemväl nedsätta spanmålstullen, hvilket för
det afsedda ändamålets vinnande måste vara ännu vigtigare, för
att t. ex. under missvextår förekomma brist och hungersnöd,
som förr icke voro så ovanliga, Men då denna rättighet att
nedsätta spanmålstullen icke finnes med uttryckliga ord särskildt
medgifven, så kan derföre icke uppgifvas någon annan
rimlig grund, än att grundlagsstiftaren ansett Konungen ega denna
rätt i fråga om alla bevillningsafgifter. Man kan icke heller
fatta, att grundlagens författare, som eljest visat sig Svenska
språket ganska väl mägtig. skulle begagnat en så minst sagdt besynnerlig
redaktion, att, om han velat förbjuda Konungen att förändra
tullsatserna, lian endast skulle förbjudit deras förhöjande.
Man frågar, hvem har då rätt att höja tullen, om Ständerna
icke hafva det, och det är Konungen förbjudet. Svaret
är lätt: Konung och Ständer gemensamt. Deras samstämmighet
fordras ock i många andra frågor, som äro af vida mindre vigt.
Men, säger man, då är det åtminstone slut med R. Stms
beskattningsrätt, emedan Konungen kan hindra Ständerna att
taga ut beskattningen på det sätt de vilja. Härmed är dock
ingen verklig fara. R. Sl:r hafva deremot ett säkert korrektiv
i sin hand, då de blott behöfva icke anvisa någon ersättning
på annat håll för hvad Konungen på ett håll skänker efter;
och man behöfver ej frukta att Regeringen skall utsätta hela
statsmachineriet för att stanna af brist på medel. En Regering
gör sig icke sjelf omöjlig, och Ständernas magt att vägra bevillningar
är för Regeringen vida farligare, än Konungens magt
att vägra deras mottagande kan vara för Ständerna.
Föröfrigt medgifver jag fullkomligt, att Regeringen skulle
missbruka sin magt, om den utan tvingande anledningar skulle
minska ett eller flera slag af bevillningar så, att antingen statsbrist
uppstode, eller Riksgäldskontoret nödgades fylla bristen
genom upplåning, i händelse nemi. Ständerna, såsom i sednare
tider varit vanligt, gilvit kontoret ett sådant bemyndigande.
Detta vore missbruk af samma art, sorn det R. St:r å sin sida,
äfven med iakttagande af lagliga former, kunna begå genom
skattevägran eller genom att vid sina anslag fästa sådana vilkor,
som binda Konungens händer i sådana delar, som rätteligen
borde falla under hans afgörande-rätt. Nu säger man, att Regeringen
gjort sig skyldig till ett sådant magt-missbruk genom
500
Den 25 April f. ra.
den Franska handelstraktatens afslutande, enär enligt alla sannolikhetsberäkningar
tullinkomsterna derigenom bort komma
alt i högst betydlig mån förminskas. Härvid är likväl att märka,
dels att It. St:r sjelfva beräknat en sådan minskning till omkring
500,000 rdr om året i tre år, och att af dessa tre år,
redan ett var förflutet, innan Franska traktaten trädde i verket,
så att den beräknade summan fick fördelas på två år, och dels
att äfven på andra håll uppstått så stora öfverskott, som icke
blifvit af It. St:r beräknade, att Regeringen kunde med full säkerhet
antaga, alt icke till följd af Franska traktaten någon
statsbrist skulle uppstå. Utgången har också visat, att någon
sådan icke inträffat. Icke heller kari med lög sägas, att R. St:r
genom traktaten blifvit förhindrade, att genom tullar upptaga
lika mycket som förut eller mera, enär de förnämsta kassa
ärtiklarne
äro af traktaten oberörda.
Den omständigheten, att Konungens så lange oomtvistadt
begagnade makt att nedsätta tullar nu på en gång så häIligt
angripes, föranleder naturligen till framställande af den frågan,
huruvida en sådan magt är i sig sjelf princip-vidrig eller konstitutionel
origtig, och alt aidedningen, hvarföre man hittills
lemnat den oantastad endast är att söka deruti, att de konstitutionella
begreppen varit outvecklade. Men för min del kan
jag icke inse annat än att, det tillhör de första nödvändiga begreppen
af en konstitutionell monarki, att Konungen skall hafva
ett veto äfven i beskattningsfrågor och sålunda ega rätt att vägra
indrifvandet af en skatt, som han anser orättvis. Detta
plägar erkännas äfven af dem, som vilja förneka konungamagten
att taga positiv del i lagstiftningen och inskränka den till
en blott verkställande magt. Redan Montesquien, som ingen
lärer anse öfverdrifvet monarkiskt sinnad, förklarar, att den
verkställande magten måste ega del i lagstiftningen genom
sitt veto, på samma gång, som han anser, att det skulle vara
slut med friheten, om denna magt finge taga annan del i beskattningen
än genom sanktionsrätten. Vi se också, att denna
grundsats är erkänd i de konstitutionella stater, der konungamagten
är mest inskränkt. Så t. ex. kan i England ingen ny
skatt påläggas eller någon gammal förhöjas utan Regeringens
samtycke. Likaså äro i Norge storthingets beslut om skatter
icke bland dem, sorn äro undantagne från Konungens sanktion,
för att blifva gällande. Vår grundlag är icke systematiskt uppställd
och liar sina egendomligheter i formen. Den hvilar likväl
i detta afseende på samma grundsats. Och det är denna
vigtiga grundsats, som Bev.-Utsk:t nu med ett penndrag vill
stryka bort, utan att sätta något motsvarande i stället. På sådant
sätt lärer delta dock ej låta sig göra. Det vore ock, efter
min tanke, långt, ifrån önskvärd!, om konungamagten skulle
uti ett så vigtigt ämne, som delta, blifva blott ett viljelöst redskap
att verkställa en riksdags majoritets vilja. Det representativa
statsskickets svåraste uppgift är just att utfinna medel
att nog kraftigt skydda minoritetens rätt; och något säkrare
Den 25 April f. m.
501
värn emot rättskränkningar, som visserligen icke äro minst att
befara i beskattningsfrågor, bar ännu icke kunnat uppställas än
konungamagten, vare sig att det är fråga om att skydda de
högre klasserna, sorn äro utsatta för mängdens afund, eller de
politiskt oberättigade, som icke sjelfva få föra sin talan.
Jag kan derföre icke annat än på del högsta önska, att
R. o. Ad. icke måtte instämma uti ett uttalande, som åsyftar
att bestrida en vigtig, sannt konstitutionell grundsats. Men jag
vill dermed icke i ringaste mån eller i någon rigtning hafva uttalat
mig i fråga derom, huruvida den konungamagtens rätt,
för hvars erkännande jag kämpar, bör vinna någon tillämpning
å den tulltaxa R. St:r nu gå att besluta, och jag protesterar på
samma gång emot den tydning, man i detta afseende velat gifva
åt några ord i det af mig här upplästa anförande af Frih. Gripenstedt
Dessa ord lydde: »Hvad som icke är rätt, det är ej
heller klokt eller nyttigt. Detta är den enkla grundsats, hvilken
jag hittills följt och sorn jag icke ämnar öfvergifva.» Jag
hemställer, om af dessa ord, uttalade i ett allmänt resonnernent,
som icke angick den nu föredragna punkten, kan dragas den
slutsats, som Frihme David Hermelin och Schulzenheim derifrån
velat hemta. Om R. St:r sk rille äfven vid denna riksdag
yrka en återgång från den friare tidlagstiftning, som nu en längre
tid gjort sig gällande, så blir ställningen ganska svår för en Regering,
sorn å ena sidan är lifligt ölvertygad om de skadliga
verkningar som af en sådan återgång förr eller sednare skulle
blifva en följd, men som å andra sidan också ganska väl vet
hvad aktning den är skyldig representationens mening, en aktning
som visserligen icke förminskas, om framställningen af denna
mening hålles inom ostridigt lagliga gränser.
Hr Reutersvärd, Patrik: I denna fråga har jag inom
Utsk:t icke kunnat dela majoritetens åsigt, emedan jag anser
att Bevillln.-Utskit öfverskrida sin befogenhet, då det på sidan
om grundlagen försökt inkräkta på konungamagten, och ingen
må försöka öfvertyga mig derom, att icke denna s. k. kilin m
just åsyftar en sådan inkräktning. Jag tillåter mig icke bedöma,
huruvida det under alla förhållanden är lyckligt, att K. M:t
eger rätt att nedsätta tullar, men jag tillåter mig dock yttra,
att, om en sådan magt finnes, det är önskligt, att K. M:t endast
i högst utomordentliga fall begagnar sig deraf, ty det kan
icke vara annat än olyckligt, om konungamagt och representation
sträfva åt olika håll, likasom det icke kan vara nyttigt, att, om
nationens fiffiga önskan är, att system i tullagstiltningen måtte
ombytas, regeringen likväl vill påtvinga nationen samma system.
Jag hoppas och tror, att om R. St:r vid denna riksdag antaga
de af Bevilln.-Utsk:t föreslagna tullsatser, K. M:t skall respektera
ett så beskafladt beslut, och i denna förhoppning yrkar
jag afslag å den föredragna punkten.
502
Dea 25 April f. m.
Frih. Liljencrantz, Johan: Det finnes frågor, hvilkas
väckande man måste beklaga, men öfver hvilka man likväl, då
de en gång föreligga till afgörande, måste fatta ett beslut. Så
är förhållandet med denna fråga. Så var det t. ex. med förslaget,
att Konungen ej skulle utan IL St:rs medgifvande kunna
blifva regent öfver ett främmande rike. Jag ansåg olämpligt
att ett sådant förslag väcktes, emedan det innefattade en demonstration
mot ett grannland, men jag måste dock rösta för
detsamma, alldenstund jag anser det vara konstitutionel! rigtigt,
att ett sådant stadgande, som det föreslagna, finnes i våra grundlagar.
Jag beklagar äfven, att denna fråga om Konungens rätt
att nedsätta tullar någonsin blifvit väckt, ty jag anser denna
rätt vara nödvändig för konungamagten och för öfrigt i tillämpningen
föga farlig, isynnerhet med den representation vi enligt
nya R. O. skola erhålla; härvid lår jag dock icke fästa mig,
då jag går att afgifva min röst öfver den nu föredragna punkten
i Bevilln.-Utsk:ts förslag, utan jag har dervid endast rätt
att fråga mig, huru jag med mitt ringa förstånd tolkar grundlagens
föreskrifter i detta afseende, och då måste jag stanna vid
en slutsats, som är för mig i tillämpningen motbjudande, den
nemligen att Konungen icke eger att deltaga i tullagstiftningen.
Hr La gerhjelm har yttrat, att forum för afgörandet af en sådan
fråga, som denna, skulle vara Konst.-Utsk:t. Jag vågar
dock betvifla, att detta Utsk. mera än något annat forum, kan
afgöra frågor, som icke blifvit dragna inför detsamma, och
denna fråga är icke hiinskjuten till Konst.-Utsk:t, utan är framlagd
till R. St:rs afgörande, Vore densamma grundlagsvidrig,
hyser jag det förtroende till Hr Gr:s o. Landtm:s insigter i grundlagarna,
att han derå kommer att vägra propos.; och om således
Hr Gr. o. Landtm, anser sig oförhindrad att framställa propos.
å den af Bevilln.-Utsk:t nu föreslagna strofen, finner jag
deri ett ytterligare stöd för min åsigt, att densamma öfverensstämmer
med grundlagens föreskrifter. Med Frih. I)e Geer
instämmer jag deri, att den omständighet, att Konungen icke
eger rätt att nedsätta tullar, skulle kunna medföra vådor, så väl
för de högre klasserna, hvilka äro utsatta för den stora massans
afund, som för de lägre, hvilka icke ega någon målsman
inom representationen och derföre måste söka en sådan hos
konungamagten, men allt detta kan likväl ej ändra grundlagens
ordalydelse. Man kan säga, att det är en beklaglig lucka, men
ibehofvet af skydd för dessa klasser kan dock, jag upprepar det,
eke förändra ett enda jota i våra grundlagar, och häfd kan det
lika litet. Jag vill i anledning häraf anföra ett par exempel,
som jag för ögonblicket erinrar mig. Anda till 1848 hade R.
o. Ad:n öfverlemna! åt Landtm, att utse en ledamot i talmanskonferensen.
Detta bar nu upphört och vi välja sjelfva in pleno
båda ledamöterna. Om nu ett yrkande skulle framställas att
Landtm, vore berättigad att utse den ene ledamoten, på den
grund att han från 1809 till 1848 utöfvat en sådan rätt, tror
jag ej, att R. o. Adin skulle godkänna detta påstående. På
Den 25 April f. m.
503
samma sätt utser Landtm, deputationerna, men skulle R. o. Ad:n
göra anspråk på att utse dem sjelf, torde detta ej kunna förvägras,
fast 2Ö-årig häfd å motsidan skulle kunna åberopas.
På samma sätt kunna några exempel på att K. M:t verkligen
nedsatt tullar ej betyda något, så länge denna rätt ej finnes i
grundlagen uttryckligen medgifven. Väcktes i grundlagsenlig
ordning förslag att åt K. M:t inrymma en sådan rätt, skulle
skulle jag emellertid biträda detsamma. Jag tror nemligen
att konungamagten, med en representation så sammansatt att
den har sitt stöd hos folket, icke kan motsätta sig en mening,
som representationen tvenne gånger uttalat, och att således hädanefter
K. M:ts veto nödvändigt måste blifva suspensiv!. Ett
sådant veto bör emellertid finnas, ty man kan antaga, att
representationen under ögonblickets lidelse fattar ett mindre
välgrundadt beslut, och då bör Konungen ega rätt att vädja till
nationen genom kamrarnas upplösande och utskrifvande af nya
val. Uttala nu de nya kamrarne samma åsigter som de förra,
lär dock konungamagten få böja sig för folkets vilja. Vid sådant
förhållande ser jag, som ingalunda är någon vän al en för
stark konnngamagt, ingen våda vid att åt K. M:t inrymma ett
dylikt suspensivt veto äfven i tullfrågor.
I den nu föreliggande speciella frågan har jag isynnerhet
rådfrågat en §, nemligen den 61, och denna är för mig fullkomligt
afförande. Denna § säger, att alla afgifter skola utgå
intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen
fastställd blifver.
Dessutom får jag fästa uppmärksamheten derpå, att de
här åberopade skrifvelserna i tullfrågor från R. St:r till K. M:t,
icke, såsom man förmenat, förklara K. M:t oförhindrad at vidtaga
tullnedsättningar, utan endast för hvarje särskild gång medgifva
Konungen en sådan rätt. Så är förhållandet t. ex. med R. St:rs
skrivelser vid 1834, 1840, 1844 och 1848 årens riksdagar.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag att
R. o. Adin ville bifalla den nu föredragna punkten.
Frih. af Ugglas: Det torde i dubbelt afseende tillkomma
mig att yttra några ord i denna fråga, dels derföre att jag har
den äran att vid denna riksdag vara ordförande i Revilln.-Utslct,
och dels emedan jag mot Utsk:ts beslut i den nu föredragna
punkten anmält en reservation, som varit föremål för åtskilliga
anmärkningar. Jag skall söka att kort och tydligt yttra
min åsigt, och ber R. o. Adin vara förvissad derom, att jag icke
allt för länge skall upptaga Ståndets dyrbara tid.
Till en början vill jag något närmare analysera det förslag
till skrifvelse, som Utsk:t här framställt. Det innehåller,
»att den af R. St:r med stöd af R. F:ns 57, 60, och 61 §§ beslutade
tulltaxa jemte underrättelser öfverlemnas till K. M:t i
und., för att utfärdas, de sednare så vidt de vinna K. M:ts nådiga
fastsällelse.» Jag vågar påstå, att detta förslag innehåller
en uttrycklig begäran, att den tulltaxa, som af R. St:r beslutas,
504
Den 25 April f. ra.
måtte af K. M:t oförändrad utfärdas, ty genom att göra endast
tulltaxeunderrättelsernas utfärdande beroende af K. M:ts nådiga
stadfästelse, har man ju uppenbarligen uttrvekt den mening att
sjelfva tulltaxan icke erfordrar någon så beskaffad stadfästelse,
eller med andra ord någon K. M:ts pröfning innan den utfärdas.
Jag måste således antaga, att detta förslag till skrifvelse
i sjelfva verket innehåller, att den af R St:r beslutade tulltaxa
skall af K. \l:t oförändrad utfärdas. Man bar här sagt, att
en sådan mening skulle stå i öfrerensstämmelse med hvad R.
Sl:r vid föregående riksdagar beslutat och man bar på detta
rum uppläst skrivelser, som skulle innehålla en likartad anhållan
af R. St:r, som den bär föreslagna. I)å jag deremot i min
reservation förklarat, att Bevilln.-Utskd hittills icke aflåtit något
förslag till skrifvelse i denna syftning, anser jag mig också skyldig
att försvara detta påstående, och jag tror mig kunna göra
det. Hiir har i första rummet åberopats en skrifvelse från
1812 års riksdag, hvilken innehåller, »att den af R. St:r beslutade
tulltaxa ölverlemnas till K. M:t för att utfärdas,» men,
Mine Hrr! det tillägg, som just karakteriserar förevarande skrifvelseförslag,
saknas; det står icke något derom, att K. M:t
skulle ega att pröfva endast taxeunrierrättelscrna, utan det slår
endast, att den af R. St:r beslutade tulltaxa öfverlemnades för
att utfärdas. Om Bevilln.-Utsk:ts förslag varit så uppstäldt, skulle
jag icke byst någon tvekan att underskrifva detsamma, emedan
det då alltid varit K. M:t förbehållet att i grundlagsenlig ordning
pröfva tulltaxan innan den utfärdades. Det torde derjemte
förtjena bemärkas, att R. St:r vid 1812 års riksdag derjemte
anhöllo att K. M:t mätte genom en komité af sakkunnige män
låta upprätta ett förslag till tulltaxa samt under tiden intill nästa
riksdag taga de förändringar i tull-lagstiltningen, som K. M:t
pröfvade lämpliga; med det enda förbehåll, att den förhöjning
i tullsatser, som kunde ifrågakomma, icke måtte sträcka sig
utöfver 100 proc., utan att dock K. M:t för möjliga förhöjnin
gar
vore bunden till några motsvarande nedsättninger. Sålunda
öfverlemnade R. St:r vid 1812 års riksdag åt K. M:t hela beskattningsrätten
i tullfrågor att utöfvas intill nästa riksdag. Enahanda
beslut fattades vid 1815 års riksdag, och ända lill 1823
års riksdag begagnas alltid detta uttryck »R. St:r öfverlemna
till K. M:t den af dem beslutade tulltaxa för att utfärdas,» utan
att på något sätt finnes ens antydt, att icke K. M:t vid utfärdandet
egde rätt att ingå i pröfning af densamma. Alla citater
ur R. St:rs skrifvelser. som här från motsidan anförts för bestridande
af K. M:ts pröfningsrätt af tulltaxan, stadna vid 1823
års riksdag. Huru kommer det sig? Månne derföre att efter
nämnde riksdag upphöra till och med dessa uttryck »beslutade
tulltaxa» och »utfärdas». Från och med 1828 års riksdag hafva
nemligen med några få förändringar i ordalydelsen, R. Sl;rs
skrifvelser med tulltaxan egt ungefär följande lydelse:
»Rikets St:r få härhos i underdånighet öfverlemna »förslag»
till tulltaxa,» etc. etc.
Den 25 April f. m.
505
SS vidt jag kunnat finna, hafva R. St:r under loppet af de
9 sednaste riksdagarne begagnat en sådan ordställning och jag
frågar då, om jag icke har rätt att påstå, att Bevilln.-Utsk:ts
försök att använda en annan form för en sådan skrifvelse är
en nyhet.
Sedan jag nu i korthet visat, att Bevilln.-Utsk:ts förslag icke
öfverensstämmer med de uttryck, R. St:r hittills begagnat i afseende
å tulltaxan, torde jag få öfvergå till bedömande af förslagets
lämplighet och, jag vågar säga det, dess laglighet. Antingen
eger K. M:t rätt att nedsätta tullar eller icke. Eger K.
M:t denna rätt; hvarom tala vi då? Eger K. M:t den icke,
såsom mina motståndare vilja påstå, hvarföre hafva då icke
R. St:r sökt att under den långa tid, som förflutit sedan 1809
års riksdag, vindicera R. Shrs rätt i detta afseende? Man kan
under hela vårt nuvarande statsskick icke uppleta en enda auktoritet
för mina motståndares mening, hvilken också daterar
sig först Irån den dag, då Franska handelstraktaten afslutades,
Den har således endast några få månaders tillvaro, denna åsigt, då
deremot min vunnit godkännande linder en lång följd af år. Och
huru har, vid denna riksdag denna K. Mits nu bestridda rätt
att nedsätta af R. St:r stadgade tullsatser blifvit ansedd? Jo,
Mine H:rr! en anmärkningsanledning har till Konst.-litskit blifvit
ingifven mot en Konungens rådgifvare, för dess åtgärd att
icke tillstyrka godkännande af R. Stirs vid förra riksdagen fattade
beslut att med tull belägga några lifsförnödenheter. Denna
anmärkning har blifvit enhälligt underkänd af den myndighet,
som eger att i främsta rummet vaka deröfver att grundlagens
bud al Konungens rådgifvare elterlefvas.
Kan man då, sedan man försökt att på grundlagsenlig! sätt
få denna fråga af behörig myndighet prölvad och det dervid
visat sig, att denna myndighet icke funnit Regeringens åtgärd
att nedsätta eller borttaga några tullsatser grundlagstridig, — kan
man, säger jag, tro att denna fråga skulle kunna afgöras genom
en skrifvelse på förslag af Bev.-Utsk:t? Och hvad skulle väl
följden blifva af en sådan skrifvelse? Ifall t. ex. R. St:r vid
denna riksdag skulle åsätta tull å landtmannaprodukter, finner
jag högst naturligt att, då ett sådant beslut visade en stark
och ofta återkommande önskan från R. St:r om återgång i vår
tullagstiftning, Regeringen skulle hysa mycken tveksamhet för
att för tredje gången utstryka dessa tullsatser. Möjligen vore
det klokt att låta en eller annan tullsats qvarstå, men det vågar
jag å andra sidan påstå, att, om ifrågavarande skrifvelseförslag
blefve bifallet af R. St:r, ingen Regering skulle kunna
vara så glömsk af sin skyldighet, att den kunde tillstyrka K.
M:t annat än att stryka bort dessa tullar, ty eljest skulle K.
M:t i och med detsamma anses halva afsagt sig en rättighet,
som han hittills obestridt innehaft, och det är lika mycket Regeringens
pligt att skydda konungamagten som att värna folkets,
sjelfbeskattningsrätt.
506
Den 25 April f. m.
Sorn af den siste värde talaren en anmärkning blifvit framstäld
rörande innehållet af 61:a §:n R.-F:n, får jag fästa hans
och R. o. Ad:s uppmärksamhet på nämnde §, hvilken innehåller,
att alla afgifter, som R. St:r beviljat, skola utgöras intill
slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af R.
St:r fastställd blifver. Denna § är uppenbarligen tillkommen
allenast för att betrygga Svenska folket derför, alt en beskattning,
som R. St:r åtagit sig, icke skall utgöras under längre tid
än den, för hvilken den är bestämd, men icke kan man deraf
draga den slutsats, att en skatt ovilkorligen skall utgå, den må
vara behöflig eller icke.
Då för öfrigt i afseende å hufvudfrågans konstitutionella
del H. Exc. Frih. De Geer, snart sagdt, uttömt ämnet, hvartill
kommer att under diskussionen angående den Franska handelstraktaten
detta ämne blifvit utredt, vill jag nu icke längre upptaga
Ståndets tid, men anhåller att framdeles få till besvarande
upptaga de anmärkningar, som kunna förekomma.
Jag slutar nu, Mine Hrr, med en uppmaning till R. o. Ad.
att förkasta detta förslag. Jag gör det af innerlig öfvertygelse,
att detta förslag innefattar ett försök att inkräkta på konungamagten,
och det skulle i sanning djupt smärta mig, om på en
af de sista sidorna af R. o. Ad:s historia den runan skulle stå
inristad, att R. o. Ad. icke sökt skydda och bevara konungamagtens
uti vår grundlag nedlagda rättigheter.
Frih. von Schulzenheim, David: Innan jag framställer
mina åsigter i den vigtiga del af tullfrågan, som nu föreligger till afgörande,
tager jag mig friheten upptaga till besvarande en anmärkning,
som under min frånvaro gjorts mot ett mitt föregående
yttrande. Den angick mitt sätt att citera latinska auk
torer
och var framställd af Hr von Koch. Jag får då blott
nämna, att det är en allmän praxis att då man citerar en författare
på hvilket språk som helst, endast göra citationer för
dem, som förstå detta språk, och man brukar derföre äfven
ofta uppläsa endast början, viss om att slutet förstås af alla.
Då jag sålunda med Horatius yttrade »semper odi et arceo»,
ansåg jag mig ej behöfva tillägga »profanum vulgus», emedan
redan de första orden borde varit sat sapienti. Anmärkningen
från detta håll var emedlertid egendomlig, då den värde anmärkaren
och jag torde hafva det gemensamma skaplynnet att
i våra anföranden ibland tala de rebus variis et nonnullis aliis.
Hvad nu slutstrofen i Bevilln.-Utsk:ts Betänk, angår, hvilken
uti tal och skrift numera erhållit det besynnerliga namnet
»klämmen,» så får jag förklara, att jag anser mina mostståndare
hafva fullkomligt rätt, då de säga, att Bevilln.-Ulslct icke
tillkommer att tolka eller förändra grundlagen, och att jag således
deri, men också endast deri, instämmer i de af dem afgilna
reservationer. Men jag anser det å andra sidan vara lika
sannt, visst och säkert, att Bevilln.-Utsk:t icke allenast har rättighet,
utan att det äfven är dess pligt att, då så behöfves, upp
-
Den 25 April f. m.
507
taga de ordalag Utskrt vid många föregående riksdagar användt,
och att det således är en orättfärdig beskyllning mot Utsk:t
att påstå, det Utsk:t skulle hafva uppfunnit något nytt, då det
i den så bittert klandrade klämmen, endast upptagit en redan
legaliserad ordställning. Jag skall uppläsa några rader ur föregående
riksdagsbeslut, på det att det måtte tillåtas äfven denna
sida att en gång få komma med samma skäl två gånger. Jag
har nu så ofta fått höra talas om »förhöja» i 60:de §:n och
hört Hrr Ordryttare otaliga gånger rida upp på’ detta ord, att
jag verkligen äfven hör kunna (å framlägga ett bevis för mina
påståenden och ett skäl, sorn jag användt en gång förut, nemligen
ordalagen i 1812 års skrifvelse.
I 1812 års riksdagsbeslut lyder 15:de §:n, efter originaldokumentet
i Kongl, riksarkivet, på följande sätt:
»Till fyllande af de anslag till Statens och Riksg.-Kont:ts
behof, Vi enligt 14:de §:n beviljat, håfve Vi, dels på nye vid
denna Riksdag öfverenskomna grunder, stadgat Sveriges Allmänna
Bevillning, dels beslutit förhöjningar å Chartae-Sigillatee-,
Sjötulls- och Husbehofs-Bränvinshränningsafgifterna: Och då
Vi af kraftiga skäl funnit nödigt att i de med dessa afgifter i
sammanhang stående förordningar göra betydliga förändringar,
åberopa Vi Oss härom de af Oss beslutna förfatlningar, Vi rörande
sättet och vilkoren för dessa Bevillningars utgörande till
K. M:t till utfärdande i underdånighet öfverlemnat.»
Då Bevilln.-Utsk:t nu hufvudsakligen upptagit och användt
dessa af flere föregående riksdagar använda och derigenom legaliserade
ordalag, behöfver ej Utsk:t uppbära något klander
för att hafva hittat på något nytt i afsigt att förvrida ställningen
för dagen, utan är det tvertom ställningar och förhållanden
för dagen, som äro förvridna och tillkrånglade. Då jag
nu anser förhållandet mellan de båda statsmagterna vara i vår
konstitution på ett nöjaktigt och lyckligt sätt afvägdt, så följer
deraf ock, att på samma gång jag är färdig att våga lif och
blod för försvaret af Konungens rättigheter, jag äfven å andra
sidan med den segaste ihärdighet måste motsätta mig hvarje
försök till utvidgande af ministeriel magtfullkomlighet. R. o.
Ad. får icke af något slags undseende, någon känsla eller servilism
låta förleda sig att votera bort grundlagen. Det går icke
an att för några individers skuld, om de ock vore de ädlaste i
menskligheten, bryta mot denna lag och det rätta.
Utan att öfverskrida det territorium, der anspeglingarne
blifva sådane, att de lätt kunna förklaras vara personliga, skall
jag försöka att genom liknelser påpeka hvad jag anser vara
den inre ställningen för dagen. Det må då tillåtas mig att
först använda följande bild. I den gamla Persiska gudaläran, i
Zoroasters religion funnos tvenne gudamagter, Orniudz och
Ariman, det godas och det ondas, lika mägtiga, förenade, men
dock ständigt motverkande hvarandra. I vårt politiska trossystern
finnas ock båda dessa principer, det goda och det onda
på ett besynnerligt sätt sammankopplade, och man återfinner
508
Den 25 April f. m.
denna dualism i en mängd regeringshandlingar från vår tid.
Så t. ex. har frihandelsprincipen blifvit först och radikalt tillämpad
på jordbruket, och tycks man dervid förnämt hafva resonnerat
som de Italienske läkarne under medeltiden eller »flat experimentum
in corpore vile», men på samina gång har man tillämpat
en annan princip, som verkat motsatsen af hvad man åsyftat
med frihandeln. Det är en besynnerlig nödvändighet, att de
skola följas åt, dessa principer! Frihandeln skulle kanske —
jag säger blott kanske — icke gjort landtbruket skada, utan
till och med möjligen verkat till dess gagn, om icke samtidigt
blifvit inokulerad det ondas princip i form al en särskild ömhet
för favoriterna bank- och köpmanna-intresset. På detta sätt
åtföljes det möjligen goda oskiljaktigt af det säkert onda. så
att man erhåller det onda i större eller åtminstone lika stort
mått, som det goda, såsom då samtidigt räntan gjordes fri,
ocker gjordes till ett lagligt näringsfång och provinsernas hypotheks-inrättningar
hindrades att fungera. År icke detta det
verkliga förhållandet, den rätta ställningen för dagen? När
man nu vet att, liksom många gånger foglar komma och uppäta
utsädet, så hafva de frukter, jordbruket efter fleråriga sträfvanden
kunnat vänta, blifvit uppätna af andra klasser, hos
hvilka frukterna stannat, då må man väl kunna fråga, om det
är underligt alt jordbrukarne icke vilja antaga denna troslära,
att ett stvstem, som kopulerar ondt och godt, är det bästa
möjliga. När härtill kommer, att man kan tänka sig — man
behölver derföre icke antaga det för gifvet -— att här finnas
ideologer, i hvilkas öron, liksom i sagan ont Odin, korpar hviska
den ena goda, den andra onda råd, och dessa ideologer äro
allsmägtige, allhärjande och skonslöse, kan det väl ifrågasättas,
om man är ovilkorligen skyldig att taga det goda tillsammans
med det onda, eller om man ej har rätt att söka skilja hort
det senare och ändock få bibehålla det förra. Må det tillåtas
mig, att använda den store Mästarens ord: »Begripen J än,
eller huru?»
I veten, Mine Hrr! att den gamla bilden om pilarne, som
sammanbundna voro starka, men hvar för sig kunde sönderbrytas
af ett barn, är rigtig. Hittills har enhet herrskat, men
vi kunna väl tänka oss motsatsen eller att pilknippan kari upplösas
och sönderplockas!! Må det slutligen tillåtas mig, medan
jag för Hrrrne framställer parabler och antydningar för att tydliggöra
ställningen för dagen och det s. k. systemet, att taga
ännu en bild ur historien: Det fanns här i forna dagar en
Konung, som fick ett fult tillägg till sitt namn, derföre att,
då han vidtog en åtgärd, som var för fosterlandet nyttig, han
liksom Ludvig XI i Frankrike gick till väga på ett sätt, som
just ej var formelt lagenligt. Man kallade honom Ingjald inråda.
Nåväl, Mine Hrr! hvad var motivet till hans handling?
Jo, han tyckte icke om, att det fanns sju fylkiskonungar, som
sig emellan'’ delat landets styrelse (d. v. s. då elter arealen);
han tyckte icke om att landet regerades på det sättet, att en
Deir 25 April f. m.
509
herrskade öfver en del och en öfver en annan; han ville att
landet skulle styras af en person, en persona moralis och på
samma sång en person in natura. Jag betraktar nu 57:de och 61:sta
§§ R. F. såsom en persona moralis och önskar att vår dyrbara
kåra grundlag må blifva allenaherrskande öfver Fylkiskonungarne
och sålunda blifva en ny Ingjald Illråda, och måtte detta
lika mycket befordra fäderneslandets väl, som Ingjalds gerning!
För att ännu en gång motivera min röst i denna fråga,
får jag upprepa att jag, med det mått af bildning jag dels af
naturen erhållit dels kunnat under arbete och strid förvärfva,
icke mägtar förstå andra raden i 61:sta §:n på annat sätt, än
att, då der heter, att afgifterna »skola utgöras», så betyder detta
också att de skola utgöras, icke att de möjligen kunna komma
att utgöras eller att de, såvidt omständigheterna sådant medgifva.
torde få utgöras eller dylikt. Jag hemställer, om icke
R. St:r hafva rätt att. om de så skulle vilja, uttaxera medel
att dermed försöka fylla S:t Eskils gemak ända upp till takåsen;
jag iinskar blott, att de äfven hade förmåga att göra detl
När nu It. St:r hafva denna rätt, tror jag icke det vara skäl
att skänka bort den! Det är sannt, att allt kan^missbrukas
och således äfven denna rätt; det är sannt och jag instämmer
i det som Hr Lagerhjelm yttrat, att R. St:r skulle kunna pålägga
en för en särskild klass orättvist tryckande beskattning
och att det då vore att önska, det K. M:t egde magt att hindra
en sådan orättvisa, men sådan grundlagen nu en gång är,
anser jag det ännu betänkligare att gifva K. M:t rätt att hvarje
halfår utan Ständernas hörande utfärda en ny tulltaxa, genom
hvilken fördelar ensidigt tillkomma endast en klass. Det är
nemligen under diskussionen af denna fråga, lör att tala med
salig Argus, till komplett evidens bevisadt, att största delen af
de af Regeringen vidtaana tullnedsättningar kommit, icke konsumenterna,
utan endast mellanhandlarne till godo.
För min del måste jag fortfarande yrka, att grundlagens
ordalydelse ovilkorligen (ages till norm för R. Stms beslut, och
får jag af denna grund anhålla, att Bevilln.-Utsk:ts s. k. kläm
mätte blifva af R. o. Ad. fastställd, i likhet med hvad tvenne
Stånd redan beslutat.
Då tiden nu var långt framskriden och 11 ledamöter anmält
sig för att i ämnet vidare sig yttra, hemställde Hr Gr.
o. Landtm., att öfverläggningen skulle uppskjutas till e. m:ns
plenum; hvilket bifölls.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. nära 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
510
Den 25 April e. ra.
■ loa ,!gv »hr - iil BitnriM
Onsdagen den 25 April 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.-utdrag för förmiddagens plenum samt
prot:t för den 7 dennes f. m.
Fortsattes föredragningen af Bevill.-Utsk:ts Betänk. N:o 8,
ang. tullbevillningen.
Utsk:ts slutliga hemställan.
Hr Ramsay, Anders Henrik: Den fråga man lagt till
grund för detta förslag eller frågan om Konungens rätt att
göra nedsättning i tullsatser, har blifvit dragen under Konst.-  Utsk:t, hvars majoritet ansett att en sådan rätt tillkommer
Konungen. Men då en motsatt åsigt gjort sig gällande inom
Bevilln.-Utsk:t, anser jag mig med några ord böra redogöra
för de skäl, som förmått mig biträda Konst.-Utsk:ts beslut.
Ändamålet med tullagstiftningen är icke blott att bereda
inkomster för Staten, utan äfven att ordna den inre hushållningen;
och då vården om denna hushållning tillkommer Konungen,
är det klart att Konungen måste hafva ett ord att säga
i denna fråga. Våra grundlagar sammanföra nemligen i många
fall de olika statsmagternas prerogativer. Så t. ex. eger Konungen
att ingå förbund med främmande magter, men han får
dervid icke handla så att den andra statsmagtens rätt att sig
sjelf beskatta, på något sätt inskränkes. En sådan inskränkning
till förfång för den andra statsmagten skulle ega rum, om
Konungen uppgjorde traktater gällande för flera år, ty då blefve
det omöjligt att sjelfständigt kunna bestämma tullsatserna för
hvarje statsregleringsperiod.
Om man nu åter betraktar tullbevillningen från Bevilln.-  Utsk:ts synpunkt, så blefve följden den att K. M:t omöjligen
kunde verka ordnande på den inre hushållningen. Om t. ex.
R. Shr satt en viss tull på råa hudar, och en omkastning i
handelsförhållanderna sedermera gjorde att denna tull vore allt
för hög, skulle ju garfverierna gå under, om icke K. M:t egde
rätt att nedsätta densamma.
Den 25 April e. m.
511
Den svårighet, som vid sammanträffandet af de olika statsmagternas
prerogativer tyckes uppstå, är derföre af grundlagens
stiftare ganska lyckligt löst, derigenom att R. St:r ega att bestämma
tullsatsernas maximi-belopp, för så vidt de kunna hänföras
til] den ekonomiska lagstiftningen. Då, som bekant är,
60:de §:n R. F. innehåller förbud mot att höja tullen, men
icke mot att nedsätta densamma, så finnes icke heller något
hinder för K. M:t att göra denna nedsättning.
Ur principiel synpunkt kan jag icke heller finna att detta
kan medföra några vådor, ty om en regering skulle utsträcka
begreppet om tullagstiftningens betydelse såsom ekonomisk allt
för långt, så ega ju alltid Rikets näst sammanträdande Ständer
rätt att, med stöd af 107:de §:n R. F., göra rättelse härutinnan.
Huru ordalagen i den nu föreslagna skrifvelsen än må affattas,
kan K. M:t icke genom densamma hvarken beröfvas
eller tilläggas någon annan rätt än den grundlagen redan stadgar,
och då jag icke anser det vara R. St:r värdigt att söka
beröfva Konungen den rätt han tydligen härvidlag eger, yrkar
jag afslag å den föreslagna skrifvelsen.
Frih. Gederström, Rudolf: På samma gång jag gifver
de ledamöter, som yrka afslag, det erkännande att de icke anse
den af dem förfäktade rätten för Konungen vara rigtig och
lämplig, vågar jag väl ock fordra att man icke mot dem, som
yrka bifall till detta morn., framkastar några beskyllningar om
att de vilja göra intrång på konungamagten — en åsigt, som
jag på f. m. hörde framkastas af flere talare.
I strid mot den siste värde talaren anser jag att den 60:de
§:n R. F. icke medgifver regeringen den rätt Hr Ramsay anser
densamma tillkomma. Der sages: »—-— — Ej må några
allmänna afgilter, af hvad namn och beskaffenhet som helst,
utan R. St:rs samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande
och utgående spanmål allena undantagen — — —»; och på
grund af att här icke yttras något om nedsättning, anser han
att något hinder derför icke förefinnes. Men gå vi tillhaka till
de uti 1734 års lag upptagne domare-reglor, så finna vi i 11:te
punkten: »Lagen gillar icke allt det hon icke straffar, förty
all misshandel kan icke uppräknas i lagboken». R. o. Ad. behagade
dock finna att ordet »misshandel» icke här får tilläggas
samma begrepp som i domare-reglorna.
Af de anlörda orden ur den (iO:de §:n finna vi således att
lagstiftaren ansett att regeringen icke borde få höja tullarne.
Sedermera gåfvo R St:r, riksdag efter riksdag, fullmakt att nedsätta
tullarne, men genom derefter sammanträdande R. St:rs
försumlighet att icke hvarje gång derom särskildt yttra sig, har
regeringen ansett sig ega denna fullmakt en gång för alla. Jag
föreställer mig derföre att R. o. Ad. på ett ganska värdigt sätt
använda den magt de ännu blott en kort tid hafva att utöfva,
om de häfda R. Stirs rättigheter; och om ordalagen ock synas
något oklara för en och annan, kan jag icke gå in på att vi,
512
Den 25 April e. m.
som finna saken oförtydbar och i öfverensstämmelse dermed
förfäkta vår åsigt, derföre böra mottaga något klander. Jag
finner tvertom att vi böra söka rätta den origliga uppfattning,
som under flera år gjort sig gällande, oell derföre anhåller jag
att Bevilln.-Utskds förslag mätte antagas.
Hr Tersmeden, Per Beinhold: Det torde måhända
anses öfverflödigt att nu här uppträda för en sak, som redan
så värdigt och grundligt blifvit försvarad af föregående talare.
Men då bland dessa talare tvenne tillhöra Konst.-Utsk:t, hvars
initiativ man här synes hafva trädt för nära, och af de tvenne
andra, den ene är ledamot af konseljen, den andra varit det,
och de således skulle kunna här anses tala i egen sak, pro
aris et focis, så kan det väl vara skäl, att här för prerogativet
uppträder en fullt opartisk, om ock mindre begåfvad talare.
Den nu föredragna punkten innefattar för öfrigt en vigtig grundlagsfråga,
och öfver dessa slags frågor är ju hvarje representant
skyldig att lia sökt vinna närmare kännedom.
Jag vill då nu i främsta rummet undersöka det rent formella
af frågan, nemligen Bevilln.-Utsk:ls befogenhet att föreslå
en opinionsyttring sådan som den förevarande. Låtom oss
tillse hvad våra grundlagar härom stadga. I R. F:s 70:de §,
jemförd med R. 0:S 31:sta §, finner man Bevilln.-Utsk:ts åligganden
tydligen utstakade, men ibland dessa förekommer icke
något enda, som häntyder på rättighet att tillstyrka R. St:r
opinionsyttringar emot Konungens regering. Väl heter det i
sista mom:t af den förstnämnda §:n äfvensom i det lörsta af
den sednare, att »Utsk:t må derjemte i bevillningsfrågor föreslå
hvad del anser billigt och nyttigt,» men detta lärer väl ej med
fog kunna anses häruppå ega någon tillämpning, helst det tillstyrkta
i sjelfva verket är ej mindre obilligt än onyttigt. Den
i våra grundlagar för anmärkningar emot regeringsåtgärder utstakade
form finner man otvetydigt angifven i R. F:ns 105:1e—
107:de §§, jemförda med R. 0:s 29:de §. Man finner deraf,
att i dylika frågor Konst.-Utsk:t ensamt eger initiativet, dels ett
direkt, enligt 106:te §:n, dels, enligt den 107:de, ett indirekt.
Det torde sålunda vara temligen klart, att älven ifall Revilln.-  Utsk:ts förutsättning vore rigtig, den nemligen att Konungens
rådgifvare dels redan flerfaldiga gånger öfverträdt grundlagen,
dels voro hugade att dermed ytterligare fortfara, initiativet i slikt
fall icke ens tillkommer R. Sl:r, än mindre Bevilln.-Utsk:t, utan
Konst.-Utsk:t allena. Bevil|n.-Utsk:t har således, enligt min öfvertygelse,
saknat all befogenhet alt här taga initiativet, äfven
om förutnämnda förutsättning varit rigtig, hvilket den dock ingalunda
är, som jag nu skall söka ådagalägga.
Bevilln.-Utsk:t anför till stöd för sitt förslag tre grundlagsparagrafer,
nemligen den 57:de, 60:de och 61:sta i R. F. Nu
innehålier R. F:s 57:de §, som bekant är, den satsen, att folkets
beskattningsrätt utöfvas af R. St:r allena. Hvad innebär
nu
Den 25 April e. m.
513
nu begreppet beskattning? Tydligen ingenting annat än att
dels ålägga nya skatter, dels öka de redan för handen varande.
Intetdera är Konungen iriedgifvet — med ett enda undantag i
afseende på tullen å span mil, — oell intetdera har han heller
gjort. Den 60:de §:n åter förbjuder, att bevillningar kunna i
andra fall än det nämnda af regeringen förhöjas. Om nu begreppet
förhöja icke lärer kunna antagas vara identiskt med
nedsätta eller borttaga, utan tvertom eger en de sednare diametralt
motsatt betydelse, så är ju Konungens prerogativ att i
folkets intresse till skattebördornas lindring modifiera Ständernas
beslut i bevillningsfrågor härmed oförtydbart konstateradt.
Lika litet kan af R. F:s 61:sta § något stöd hemtas för ifrågavarande
förslag. Denna § bestämmer nemligen endast tiden,
intill hvilken den åtagna bevillningen skall utgöras, och om de
deri afsedda afgifter heter det ingalunda, att de skola förblifva
oförändrade, hvilket ock vore en orimlighet, då Konungen eger
obestridd rätt att höja spanmålstullen. Att den samla regeln,
som bjuder, att hvad som icke är förbjudet, det är medgifvet,
äfven här måste vara gällande, torde svårligen kunna bestridas,
och, enligt min tanke, böra vi skatta oss lyckliga, att Sveriges
Konung verkligen eger en sådan magt, hvilken innebär ett verkligt
skydd emot de enstaka intressenas ensidiga anspråk.
Ett bifall till ett förslag, sådant som detta, ett inträdande
på banan af en dylik opposition, icke öppen och oförställd, utan
som på omvägar måttar sidohugg, skulle otvifvelaktig! komma
att alstra misstro och slitningar emellan regering och representation;
ett förhållande, som hvarje god medborgare, hvarje
välsinnad representant bör, i hvad på honom beror, söka förekomma.
Att manligt och öppet, men dock hofsamt, bekämpa
regeringsåtgärder, dem man anser gå i en reaktionär rigtning,
är en riksdagsmannapligt; att försvara och understödja hvad
man af fullaste öfvertygelse finnér vara utgånget från en progressiv,
en rent folklig statsmannaåsigt, är ett icke mindre oeftergilligt
åliggande.
Låtom oss derföre. Mine Hrr! icke för vår del bidraga
till att emellan regeringen och den blifvande andra statsmagten
inkasta ett Erisäpple, sådant som den nu föredragna punkten.
Den innebär på en gång ett bittert klander emot regeringens
föregående åtgärder och en slags skolmästerlig förmaning att
hädanefter beträda en helt annan bana, en med åsigterna hos
Bevilln.-Utsk:ts majoritet mera harmonierande. Det ena vöre,
sedan man redan godkännt Konst.-Utsk:ts déchargebetänkande,
lika obehörigt som det andra, föga värdigt R. St:r. Och jag
hoppas med tillförsigt, att R. o. Ad., efter att ha på goda grunder
utstrukit alla tullsatser på lifsförnödenheter, nu äfven måtte
utstryka denna tullagstiftningssats, så vådlig för det konstitutionella
lifvets sunda utveckling, för det alltid önskvärda förtroendet
emellan Konung och folk. Jag anhåller om propos. på
afslag.
H. IV. 33
514
Den 25 April e. m.
Hr Åke rman, Fredrik: Jag älskar en stark konungamakt,
men ännu mera den grundlag, som af Konung och R. St:r är
besvuren, och tror älven att ett samvetsgrannt iakttagande af
våra grundlagar låter förena sig med en stark konungamakt.
Hvad nu denna fråga beträffar, så kan jag icke förstå huru
de, sorn motsätta sig Bevilln.-Utsk:ts förslag, tolka grundlagen.
Man säger att det är K. M:ts prerogativ att nedsätta tullsatser.
Jag frågar: hvar står detta skrifvet i grundlagen? Jag har
läst den ganska noga, men icke kunnat finna något sådant.
Men deremot står det att »R. St:r allena ega att Svenska folket
beskatta». Nu står det i 60:de §:n R. F. att K. M:t icke eger
rätt att höja tullen. Eger väl K. M:t derföre rätt att nedsätta
densamma? Jag tror det icke, ty i nästföljande, eller den
61:sta §:n heter det: »Alla afgifter, som R. St:r under de i
föreg. § nämnda titlar beviljat, skola utgöras till slutet af det
år, under hvars lopp den nya bevillningen af R. St:r fastställd
blifver». Vidare står det i 70:de §:n att sedan Statsverkets
behof blifvit utredda och bestämda, skall Bevi]ln.-Utsk:f opåmint
föreslå sättet för bevillningens ökande, om det erfordras,
eller för dess minskande, om sådant kan ega rum. Om nu
K. M:ts beslut i afseende å tullafgifterna, som kommer vid
slutet af riksdagen, innefattar en vägran att bilalla R. St:rs beslut,
och nedsätter tullsatserna till halfva beloppet, huru skulle
det då gå? Hvarifrån skall man väl taga medel till utgifternas
betäckande sedan Bevilln.-Utsk:t upphört med sin verksamhet?
Jag kan icke inse annat än att detta innefattar en mot
sägelse,
ty det är af största vigt för representationen att bestämma
sättet för skatternas utgående. Det finnes ingenting
som folket har så mycket emot, som de direkta skatterna. De
synas på debetsedlarne, hvaremot de indirekta utgå så obe
märkt
att de icke känna något deraf, och detta är skälet hvarföre
jag håller härpå.
Den första talaren, sorn i dag uppträdde, yttrade att partisinne
gjort sig gällande inom Bevilln.-Utsk:t. Jag har väl varit vand att bär
på Riddarhuset få höra åtskilliga kompliroenter, men minst hade
jag väntat detta från en ledamot i Konst.-Utsk:t.
En annan talare har kallat detta för en innovation. R.
St:r halva visserligen icke på sednaste tiderna brukat afgifva
en dylik skrifvelse, men då så förut alltid skett och då
Utsk:t icke genom sitt förslag ölverskridit hvad som är deras
rätt och pligt, tror jag icke att denna benämning är lämplig.
Och då det slutligen är af vigt att tvisten om denna punkt
slites, samt detta kan ske genom Utsk:ts förslag, som icke
innefattar något annat än det som förr varit brukligt, så kan
jag icke förstå hvarföre detsamma skall ådraga (Jtsk:t denna
grufveliga vrede, och får, för min del, yrka bifall till förslaget.
Hr von Koch, Nils Samuel: Till en början anhåller
jag få förklara att, då jag motsätter mig detta förslag, anser
Deu 25 April e. ra.
515
jag dock mina motståndare vara i sin goda rätt, då de förfäkta
sina åsigter i ämnet.
Orsaken hvarföre jag motsätter mig detta förslag är att
grundlagen skall tydas elter sin ordalydelse, och om ock 1809
års lagstiftare icke i allt varit så lyckliga att finna den bästa
formen, halva dock deras stadganden allt intill sista tiden förmått
uppdraga sådana gränser mellan de båda statsmagterna,
att inga slitningar uppstått.
Vid löregaende tillfällen har jag framlagt de skäl hvarpå
jag grundar min öfvertygelse att K. M:t är berättigad att nedsätta
tullarne. Hvad de nu af Bevilln.-Utsk:t åberopade 57:de,
60:de och 61:sta §§ R. F. angå, så bjuder mig aktningen för
mina motståndare att antaga att de lörsta dem lika bra som
jag, hvarföre det ock torde vara fåfängt att söka inverka på
deras öfvertygelse. Men skillnaden består deruti att de läsa dem
på ett sätt — jag på ett annat. Vi böra blott komma ihåg
83:dje §:n, så lydande: »Ej må någon för framtiden gällande
förklaring af Grundlagarne stadgas, utan på det sätt, som enligt
föregående tvänne §§ vid ändringar i dem iakttagas bör. Efter
deras ordalydelse skola de i hvarje särskildt fall tillämpas.»
Till ytterligare stöd för min mening ber jag få åberopa, att
frågan om K. Mits rätt att nedsätta tullarne aldrig blifvit diskuterad
förr än den biel' en partifråga, och, ehuru K. M:t begagnat
sig af denna rätt, har aldrig någon i lag stadgad påföljd
blifvit yrkad mot hans rådgifvare.
Jag slutar med att anhålla att detta tillägg förkastas, så
mycket heldre som jag tror att Exp.-Utsk:t borde uppsätta en
sådan skrifvelse, i händelse den kunde afgifvas.
Frih. Kli nckowström, Rudolf: Andtligen är den stund
inne då R. o. Ad:n med sin röst skall afgöra, huruvida Svenska
folket är ett fritt folk eller icke. Två andra Riks-Stånd
hafva redan godkänt Bavilln.-Utsk:ts slutstrof, och derigenom
uttalat den åsigten, att Svenska folket fortfarande eger rätt
att sig sjelfva beskatta, samt att således äfven tulibevillningen
bestämmes af R- St:r allena.
De försök, som blifvit gjorda, att försvara Regeringens
tilltag, att, utan Svenska folkets hörande, eller i rak strid mot
dess beslut, förändra den tulltaxa, som af dess representanter
blifvit bestämd, har icke i minsta mån kunnat inverka på min
åsigt härutinnan. Jag tror det enklaste sättet att framställa
frågan i dess klaraste dager, är att undersöka hvad grundlagarne
stadga och huru de blifvit upplättade. Härigenom kan
man lättast besvara de inkast, som blifvit gjorda emot Bevilln,-  Utskits ifrågavarande förslag, i hvad dess motståndare förklarat
detsamma oriktigt, och pa detta sätt kan R. o. Adin lättast
bilda sig ett riktigt omdöme om den vigtiga frågan.
Hr Åkerman har utvecklat hvad i 57:de, 60:de och
01:sta §§:na R. F. rörande detta ämne stadgas; men jag vill
516
Deu 25 April e. m.
gå ännu längre i (lenna grundlag. Der finner man den 62:dra
§:n R. F. så lydande:
»Sedan Statsverkets behof blifvit af Stats-Utsk:t uppgifna
och af R. St:r pröfvade, ankommer det på R. St:r, att en deremot
svarande bevillning sig åtaga, samt att tillika fastställa,
huru särskilda summor deraf skola till särskilda ändamål användas,
och dessa summor under bestämda bufvudtitlar uti
riksstaten anslå.»
Den 64:de §:n R. F., som säger:
»Så väl rikets ordinarie statsmedel och inkomster, som
hvad, på sätt omförmäldt är, under namn af extra ordinarie
utlagor och bevillningar, till Statsverket af R. St:r anslås, vare
under Konungens disposition, att till de af R. St:r pröfvade behof
och efter den upprättade staten anordnas.»
Den 65:te §:n R. F, som stadgar:
»Dessa medel må icke annorlunda användas, än faststäldt
blifvit: varande Statsrådets ledamöter ansvarige, om de låta
afvikelse derifrån ega rum, utan att till protokollet föreställning
deremot göra, samt anföra hvad R. St:r i denna del
förordnat.»
Och slutligen den märkliga 68:de §:n R. F., som föreskrifver:
»De till riksgäldsverket hörande och dit anslagna medel må
icke under någon förevändning, eller med hvad viikorsom helst, derifrån
ryckas eller användas till andra behof än dem, R. St:r bestämt.
Ålit förordnande, som deremot strider, vare kraftlöst.»
Återstår nu att visa, hvad sorn med den ifrågavarande
tullbevillningen blifvit af St:r anvisadt. Ehuru 1863 års riksdag
anvisade bestämda belopp att utgå af hvarje i tullfaxan
upptagen artikel, har regeringen dock redan i Åpril 1865, genom
utfärdandet af ny tulltaxa, kullkastat R. St:rs beslut, och
har genom denna Regeringens tulltaxa landet redan tillskyndats
en förlust af öfver en million rdr. Försvararne af denna åtgärd
hafva sagt, »att den nya taxan icke åstadkommit någon
minskning i statsverkets inkomster, ty tullen har i alla falj
uppgått till det belopp, R. St:r kalkylerat»; men det är att
dervid bemärka, att R. St:r hafva, i afseende å tullmedel, icke
allenast anvisat det kalkylerade beloppet till Statsverkets behof,
utan älven det möjliga öfverskottet, som 1865 kunnat vara
1,659,000 rdr, i fall R. St:rs tulltaxa af 1863 lått, som grundlagsenlig!
vederbort, ega bestånd till bestridandet af utgifter i
och för statsregleringen. Jag beder just med anledning häraf
få fästa uppmärksamheten på 5:te §:n i 1863 års riksdagsbeslut,
der det i 2:dra mom:t heter:
»För den händelse Statsverkets till K. Statskontoret ingående
inkomster lör något år icke skulle uppgå till det sammanlagda
belopp, hvartill desamma vid denna riksdag blifvit
af oss beräknade, bör den brist, som, enligt rikshufvudboken,
härigenom uppkommer i tillgångarne för statsutgifternas bestridande,
K. Statskontoret af Riksgäldskontoret ersättas; och skall,
under förbehåll att, sä snart sig visar, det sagde inkomster komma
Den 25 April e. m.
517
att öfverstiga sitt i riksstaten upptagna belopp, de sålunda uppkommande
öfverskottsmedlen varda af K. Statskontoret afräkningsvis
till Riksg.-Kont. aflemnade, det förra verket deremot, i
händelse af behof, förskottsvis från det sednare erhålla ersättning
för sig visande brister i de beräknade inkomsterna, fastän
dessa bristers slutliga belopp icke blifvit genom afslutad rikshufvudbok
bestämdt.»
Häraf följer ju klart att öfverskotten å tullmedlen, hvarmed
man nu af Frankrike köpt sig en sjöfartstraktat, bort till
Riksgäldskontoret öfverlemnas. Mig synes det af dessa bestämmelser
alldeles tydligt framgå, att K. St:r disponerat så väl
de kalkylerade tullmedlen som det öfverskott deröfver, som
möjligen varit att påräkna; och om denna åsigt, som jag förmodar,
är riktig, bör också K. Mits Regering underkastas ansvar,
för att hafva ryckt dessa medel från det ändamål, hvartill
de äro af R. Shr disponerade,1 på sätt R. Fins 68:de §
rörande dylikt ansvar bestämmer.
Hvad nu dessa tullmedels användande beträffar, så får jag
anmärka^ att jag här har R. Stms beslut i orginaltryck från
och med 1810 lill och med 1863, och på det icke någon tvekan
(nå kunna uppstå om den rigtoing, i hvilken R. St:r hafva
uttryckt sig i denna fråga, heder jag att få uppläsa de korta §§,
som i de olika riksdagsbesluten rörande tullbevillningen förekomma,
på det R. o. Ad. ur sjelfva källan må kunna hemta ett
klart och ogrumiadt begrepp om huru rätteligen med denna så
mycket omtvistade fråga sig förhåller.
Dervid förekommer först 1810 års Riksdagsbeslut, sådant
det lyder i 27 §:n:
»Enär i fråga om beredandet af en större nationalfördel,
genom nya handelsgrenars öppnande och afpassade tullförfattningars
vidtagande, oförutsedda händelser ofta fordra sådana
mått, som ej kunnat bestämmas, och det vid afhandlingar med
utrikes makter samt handelstraktaters afslutande ej sällan är
oundvikligt att å vissa varor förändra stora sjötullsafgifterna;
men dessa, såsom af bevillnings egenskap, enligt 60 § R. F.
ej kunna utan R. Stms bifall ökas, håfve Vi, till undanrödjande
af detta hinder för sjötullens tillfälliga höjning, till K. Mits Nåd.
godtfinnande öfverlemnat, att intill nästa fiksdag efter omständigheterna
förhöja stora sjötullsafgiften med högs,t 50 proc. utöfver
sjötullstaxan, samt att äfven, då sådant finnes med rikets bästa
förenligt, tillåta en motsvarande nedsättning af sjötullsafgifterna
å sådana varor, som deruti böra vinna en billig minskning.»
Af denna § synes klart att R. St:r öfverlemna till K. M:t
att, om så behöfves, låta påbjuda nödiga nedsättningar i tulltaxan,
men det hade ju varit öfverflödigt, att lemna detta bemyndigande,
om grundlagen redan, såsom mina motståndare
påstå, tillerkänna K. M:t detta såsom en rättighet, ett Kongl,
prerogativ.
Uti 15d:e §:n af 1812 års riksdagsbeslut säges:
»Till fyllande af de anslag till Statens och Riksgäldskontorets
behof, Vi enligt 14:de §:n beviljat, håfve Vi, dels på nya vid
518
Den 25 April e. m.
denna riksdag öfverenskomna grunder stadgat Sveriges allmänna
bevillning, dels beslutit förhöjningar å Ghartae-Sipillatae-, Sjötullsoch
Husbehofsbränvins-bränningsafgifterna, och då Yi af kraftiga
skäl lunnit nödigt, att i de med dessa afgifter i sammanhang
stående förordningar göra betydliga förändringar, åberope
Vi Oss härom de af Oss beslutna författningar, Vi, rörande sättet
och vilkoret) för dessa bevillningars utgörande, till K. M:t
till utfärdande i underdånighet ölverlerrinat.»
»I händelse å bevillnirigen något öfverskott, utöfver den af
Oss fastställda bevillningssumman, skulle uppkomma, håfve Vi
stadgat, att detta öfverskott först skall lända till befrielse för
gemenskapen för den indelta arméen och båtsmanshåll, och
sedan, att hvad derutöfver befinnes vara influtet, skall såsom
amortissementsfond till Riksgäldskontoret inflyta.»
Af denna § framgår otvunget, dels att det är R. St:r som
besluta och göra förändringarna i de förordningar, som röra
bevillningen genom Charta-sigillata, Tull, och Husbehofs-hränning,
och sättet samt vilkoren för dessa bevillningars utgörande,
samt att desamma till K. M:t endast till utfärdande ölverlemnas,
och dels att R. St:r äfven disponera hvad af tullinkomsterna
öfverskjuta det kalkylerade beloppet, och att detta öfverskott
borde af Konungens rådgifvare behandlas med den
varsamhet, som 68:de §:n R. F. föreskrifver.
För att nu ådagalägga, huru K. M:t år 1814 uppfattade
sina rättigheter rörande denna ömtåliga fråga, må det tillåtas
mig citera följande strof uti ingressen af »K. M:ts Nåd. kungörelse
om lindring i tullen för jeru, som till utrikes ort utföres;
gifven Stockholms slott den 30 Mars 1814» — deri det
heter: »Vi håfve funnit tidpunkten vara inne, då en lindring
borde för bruksrörelsen beredas, och derföre, med begagnande
af den rätt R. St:r till Oss uppdragit, varit betänkte att befria jerntillverkningen
från de dryga tullumgälder, hvilka utöfver första
afsigten betungat alsättningen» etc.
Gå vi nu till 1818 års riksdagsbeslut, så finna vi dess 9:de
§ lyda som följer:
»I afseende så väl på de under namn af bevillning utgående
sjötullsafgiflen, postmedlen, stämplade pappersafgiften och husbehofsbrännerimedlen,
sorn ock på allmänna bevillningen, hafva
Vfi i den ordning 70:de §:u R. F. förmår, öfverenskommit om
grunderna och sättet för deras utgörande och fördelning.»
»Sjötnllsafgifternas förändring till den inhemska näringsflitens
uppmuntran håfve Vi i underdånighet öfverlemnat till
K. M:t med anmälan om de grunder, Vi funnit vid en sådan
förändring böra följas, på sätt vår skrifvelse den 14 innevarande
Juli innehåller.»
Jag beder att, i sammanhang härmed, ehuru i förbigående,
få anmärka, att då en värd ledamot af detta Stånd och Konungens
rådgifvare i ett föregående plenum yttrade, vid försvaret
af den åtgärd K. M:t vidtagit, att nedsätta tullsatserna; att orri
alla afgifter, som kunna hänföras till bevillnings natur, ej kunde
Den 25 April e. m. 519
/.
af K. M:t förändras, så skulle K. M:t ej ens, utan Ständernas
hörande, kunna afsluta en postkonvention med någon främmande
makt, då postmedlen äfven tillhöra den allmänna bevillningen
— svaret å della yttrande finnes uti 3:dje mom:t af samma 1818
års riksdagsbesluts 9:de §, der det heter:
»Posttaxan för inrikes brefvexlingen håfve Vi förhöjt med
25 proc., hvarigenom statsverkets inkomst af postmedlen kommer
att ökas minst 40,000 rdr årligen; hvarjemte Vi öfverlemnat
till K. M:ts nåd. omsorg att, elter förefallande förändringar
i de af andra Regeringar vidtagna och med postverket gemenskap
egande anstalter, höja eller nedsätta betalningen för
bref till och från utrikes orter, till bevarande af Svenska postverkets
bestånd och dess oberoende af utländsk inflytelse.»
Uti 1823 års riksdagsbeslut innehåller den 1 l:te §:n R. St:rs
bestämmelser rörande tullbevillningen, deri det heter:
»Hvad derefter tullbevillningen vidkommer, så håfve Vi.
med antagande af den grundsats, att en allmän frihet må ega
rum, att, emot afpassad tull, införa alla utländska varor, gillat
och fastställt en tariff för utgörandet af ifrågavarande bevillning.
»
Dessa ordalag synes mig böra öfvertyga hvar och en, som
ej af förutfattade origtiga meningar, är förblindad, att R. St:r
omöjligen kunnat uttrycka sig i så bestämda ordalag, som de
ofvan använda, så vida de ej egt rätten att ensamt bestämma om
tullsatserna.
Den underdåniga skrifvelse af den 20 l)ec. 1823, angående
den af stora sjötullen utgående bevill ving, samt andra dermed gemenskap
egande ärenden, innehåller ytterligare följande mening:
»Till E. K. M:t få R. St:r härjemte i underdånighet öfverlemna
den, i lörmågo af 00 och 61 §§:ne R. F., gillade och
fastställda tariff för den af stora sjötullen inflytande bevillningens
utgörande, från och med början af år 1825 intill slutet af
år 1828, så framt ej inom denna tid urtima riksdag infaller;
dock roed underdånig anhållan, det täcktes E. K. M:t, enligt de
af It. St:r här nedan fastställda grunder, vidtaga den nedsättning
i densamma, hvartill omständigheterna kunna föranleda.»
På grund af detta R. St;rs bemyndigande, vidtog Regeringen
följande åtgärder tid efter annan rörande tulltaxan:
1826, d. 31 Augusti: nedsättning af tull å korn, hafra och ärter
tills den 15 Nov. 1826;
» den 1 Nov.: nedsättning af tull å råg, som infördes till
hamnarne i Göteborgs och Bolms län;
» d. 22 Nov.: nedsättning, lör brist på qvarnvatten, af tull
å rågmjöl till den 1 April 1827;
» d. 13 Dec.: nedsättning af tull å spirituosa, trävaror,
kaffe och ylleväfnader »med tillämpning af de vid nästföregående
riksdag af R. St:r antagna grunder för tullalgifternas
utgörande;»
» d. 20 Dec, nedsattes tullen å råg.
520
Den 25 April e. m.
1827, d. 29 Mars: fortfarande tullnedsättning beviljad å råg,
rågmjöl, korn och ärter till d. 16 Juli, samt tullfrihet å
hafra till samma dag, men å potates tills d. 1 Aug.
» d. 29 Dec. skedde diverse förändringar, stående i samband
med tulltaxan af d. 31 Ang. 1826 och kungörelsen
d. 13 Dec. s. A., och utfärdades dessa förändringar
»enligt de vid sista riksdagen af R. St:r antagna grunder
för tullafgifternas fastställande;»
1828, d. 14 Aug. beviljades fri utförsel af spanmål till årets slut.
Ytterligare säga R. St:r uti 35 §:n af 1830 års riksdagsbeslut:
»I
fråga om tullbevillningen håfve Vi bibehållit och än vidare
satt i utöfning de, vid sistförflutna riksmöte, i detta hänseende
gällande åsigter, samt i följd deraf, med antagande och
tillämpande af den grundsats, att en allmän frihet må ega rum
att, emot en i afseende på skydd för inländska näringar samt
konsumtionen afpassad tull, ej mindre i riket införa alla utländska
varor, än ock till främmande stater utföra och afyttra alla
inhemska produkter och tillverkningar, gillat och fastställt en
taxa för ifrågavarande bevillning; och Vi håfve funnit att de härigenom
uppkommande tillgångar för ökade statsbehof, såsom utgående
af konsumenten, blifvit beredda genom den mest rättvisa
och lindriga utväg. Inseende nyttan deraf, att de förändringar,
som i förevarande afseende komma att ega rum, blifva
kände någon tid före den nya tulltaxans tillämpning, håfve Vi
hos K. M:t i underdånighet anhållit, att samma taxa måtte, så
fort lämpligen ske kunde, blifva allmängjord, jemte det stadgande,
att densamme, från och med den 31 Januari 1831 skall
tjena till vederbörlig efterrättelse».
Dessutom, och lör att ytterligare anföra faktiska bevis på
sanningen af den sats jag här försvarar, må det tillåtas mig anföra
följande R. Stms underdåniga skrifvelse i Mars 1830.
»Uti till R. St:r under den 13 Febr. sist), år aflåten skrifvelse,
har E. Iv. M:t bland annat, i betraktande af de förändringar,
som emellan riksdagarna kunna inträffa, både i handelns
allmänna gång och i reciprocitets-IÖrhållandena till främmande
nationer, i följd af hos dem vidtagna, på Sveriges handel
verkande författningar, i nåder täckts ånyo fästa R. Stms
uppmärksamhet på nyttan deraf, att R. St:r till E. K. M:l öfverlemna
att, inom bestämdt maximum, förhöja tullen å inkommande
varor; och få R. St:r, som under den 19 sisth Febr.
till K. M:t i underd. öfverlemnat det af R. St:r uppgjorda förslag
till blifvande tulltaxa, härmed till svar å högstberörda nåd.
framställning i underdånighet anmäla, att då R. St:r, uti den
sålunda aflemnade tulltaxan, icke ansett sig kunna annorlunda
bestämma tullen å varor, än som ett maximum af hvad de,
elter närvarande förhållanden, i egenskap af tullbevillning åtaga
sig, men det på E. K. M:t allena ankommer, att, i afseende å
utländska magter, förskaffa en för Svenska handeln förmånlig
reciprocitet, hafva R. St:r skolat hos E. K. M:t underdånigst an
-
Den 25 April e. m.
521
hålla, det täcktes E. K. M:t vidtaga alla de mått och steg, som
i afseende härå äro med landets bästa förentiga; Samt få derjemte
till E. K. M:t öfverlåta rättigheten att, efter vederbörandes
hörande, minska eller nedsätta den i tullbevillningstaxan
utsatta tull.»
Tydligare bevis |>å, att det är Ständerna, som ega ensamt
rättigheten att nedsätta tullar, kan väl ej gifvas, än i denna R.
St:rs underdåniga skrifvelse, deri de till K. M:t öfverlåta att,
under vissa vilkor, minska eller nedsätta den i tulltaxan utsatta
tullll!
Under denna tid, intill 1835 års riksdagsbeslut, finna vi
K. M:t begagnat denna öfverlåtna rättighet endast i högst få
fall, nemligen:
1830, d. 4 Dec. då potates förklarades tullfri, tills den 1 Aug.
1831.
1831, d. 2 Sept. då tollen nedsattes å salpetersyra;
1833, d. 23 Nov. då tullen nedsattes å vissa sorter råsocker,
direkt infördt såsom retourlast, till lika lull med mascovad
och terressocker i allmänhet.
1835, d. 24 Jan. då potates lemnades tullfrihet till införsel.
1835, d. 10 Jan, då karavanthe, från England infördt, fick åtnjuta
samma tull-lindring som det från Ryssland, enligt
handelskonventionen medgifna, och gällde denna bestämmelse
intill d. 4 Juli 1837.
Uti 1835 års riksdagsbeslut yttra sig R. St:r, i afseende
på tullbevillningen uti 23:dje §:n sålunda:
»I fråga om tullbevillningens bestämmande hafva vi tagit i
öfvervägande, huruvida ett förbuds- eller skyddssystem borde
företrädesvis äntagas; och ehuru vi ansett, att alla förbud nu
icke kunna lossas utan ett högst menligt inflytande på vissa
näringar, hafva vi dock beslutit, att, för hvarje i tulltaxan förekommande
varuartikel, utsätta den tullafgift, som synts oss lämpligast
derå böra bestämmas, på det att, i händelse K. M:t skulle
pröfva nödigt att upphäfva något eller några förbud, hvarmed
vissa varuartiklar nu äro belagda, något hinder derföre af tulltaxan
icke måtte förefinnas,»
Och derjemte innehöll R. St:rs skrifvelse N:o 308, med
förslag till taxa i stora sjötullsbevillningen, af d. 12 Mars 1835,
uti 12:te punkten:
»Att då R. St:r uti ofvannämnda förslag till tulltaxa icke
kunnat bestämma annan tuli å varor, än den, som, efter närvarande
omständigheter, bäst försäkrar Statens inkomst och med
dess intresse öfverensstämmer, men det på Eders K. M:t ankommer,
att, i afseende på utländska rnagter, bereda en tor
Svenska handeln förmånlig reciprocité, hafva R. St:r skolat hos
Eders K. M:t i underdtt anhålla, det Eders Iv. M:t täcktes vidtaga
alla de mått och steg, som i afseende häruppå med landets
bästa äro förenliga, samt, för befrämjande häraf, minska
eller nedsätta den i tulltaxan utsatta tull.»
522
Den 25 April e. m.
Följande öfversigt af förändringarne uti tulltaxan, som af
Regeringen vidtogs, visar huru K. M:t begagnade den rättighet,
K. M:t af R. St:r erhållit:
1836, d. 18 Juni: tilläts tullfri införsel af flintsten för porcelainesfabrikernas
behof;
1837, d. 7 April: tilläts tullfri utförsel af spanmål till årets slut;
» 2 Nov.: tilläts tullfri införsel af potatis för missväxt;
» 2 Nov.: medgafs tullfri införsel af korn och bafra tills
d. 15 Maj 1838, i och för utsäde;
» 15 Dec.: medgafs tullriedsättning af hvalraf eller sper
maceti
från 10 sk. till 4 sk. pr skålp. för fabrikations
lättande.
1838, d. 2 Febr.: nedsattes utförseltullen å ekvirke från 15 till
10 proc.
» 6 April: nedsattes införseltullen å råg och rågmjöl för
2:ne månader, i anseende till brist derå inom landet;
» 23 Juni: tilläts tullfri införsel af hö och halm till årets
slut, i anseende till brist;
» 13 Juli: tilläts införsel, mot half tull, af hvete, i anse
ende
till brist, under 6 veckors tid;
» 9 Okt.: nedsattes införseltullen af skeppslörnödenhe
ter,
för rederiernas behof;
1839, d. 2 Jan.: nedsattes utförselstullen å sågade lister;
1840, d. 19 Sept.: tilläts tullfri införsel af Gornvalls-sten, nyttjad
vid porcelainesfabrikation;
» 4 April: tilläts tullfri utförsel af stångjern för ett år;
» 19 Sept.: tilläts tullfri införsel af oarbetad marmor och
af de af Svenska konstnärer förfärdigade marmorarbeten ;
1841, d. 11 Okt.: tilläts tullfri införsel å spanmål för 3 år, enligt
R. St:rs begäran;
1841 års riksdagsbeslut yttrar rörande tullbevillningen, i
den 36:te §:n följande:
»Rörande tullbevillningen hafva vi, med bibehållande hufvudsakligen
af de grunder, hvarpå sednaste tulltaxa hvilar, väl
ansett förbudsbestämmelserna böra upphöra för vissa hittills till
in- eller utförsel förbjudna varor; dock, på det att de näringsidkare,
hvilka af förbudens afskatlände möjligen kunna förutse
den menliga inverkan på sina yrken, att de, heldre än att ingå
i täflan med den utländska tillverkningen, finna för sig fördelaktigt,
att på annat sätt göra sina kapitaler fruktbara, dertill
ej må sakna rådrum, hafva vi, uti und, skrifvelse af d. 7 Juni
innev. år, jemte öfverlemnande af förslag till ny tulltaxa, hos
K. M:t anhållit, att de hittills till införsel förbjudna varor, för
hvilka vi ansett förbuden böra upphöra, icke må förr än ifrån
den 1 Januari 1843 till riket införas eller derifrån utföras.»
Här är det första gången, sedan år 1810, som R. St:r, uti
riksdagsbeslut, kalla den af dem fastställda tulltaxa för ett förslag.
Troligen har det skett af den anledning, att man ej ansett
denna taxa böra annorlunda benämnas, innan den, genom
Den 25 April e. m.
523
allmänna författningssamlingen, kommit till allmänhetens kännedom.
Ii. St:rs skrifvelse N:o 377, af den 7 Juni 1841, rörande
tullbevillningen, innehåller bland annat, följande märkliga yttrande:
»Biträdande
hvad Eders K. M:t i ofvanberörda Nåd. Propos.
föreslagit, rörande tullen å spanmål, få R. St:r i underdånighet
anhålla, att bestämmelserna i afseende derå måtte förblifva
oförändrade under fem år, räknadt från den tid, då den
nya tulltaxan träder i verkställighet, äfvensom att de högre
bland de af Eders K. M:t alternatift föreslagna tullbeloppen må
vid införsel antagas, samt tullfrihet beviljas vid utförsel. I
sammanhang hvarmed R. St:r jemväl få i underdånighet anhålla,
att vid de tillfällen, då harulelstraktaters ingående med
främmande magter framdeles komma i fråga, Eders K. M:t
nådigst täcktes så ordna, att icke heller för landtmannaprodukter
må komma att understiga, hvad uti gällande taxa i allmänhet
för sådana varor bestämmes.»
»I öfrigt och på det Eders K. M:t må kunna, i afseende
på utländska magter, bereda en för Svenska handeln förmånlig
reciprocitet, få R. St:r i underdånighet hemställa, det Eders K.
M:t i nåder täcktes vidtaga alla de mått och steg, som för vinnandet
af ett sådant ändamål med landets bästa äro förenliga,
samt till befrämjande deraf minska eller nedsätta den i tulltaxan
utsatta tull.»
De förändringar K. M:t, till följe af ofvannämnde R. St:rs
bemyndigande, gjorde uti tulltaxan, inskränkte sig till följande:
1843.
d. 8 April: utförselstullen dels nedsatt, dels upphäfven å
gjutet, smidt och valsadt jern;
» d. 31 Juli: utförselstull upphäfven för stål af alla slag,
till årets slut; samt nedsatt för smältstycken;
» d. 17 Okt.: från införselstull befriades stenkol, stenkolsstybb
och cinders, cokes och afsvaflade stenkol;
» d. 17 Okt.: från utförselstull befriades alun, beck, cobolt
malm
och metall, rödfärg, tjära och färgmossa;
» d. 29 Sept.: utförselstullen nedsatt för garkoppar till
årets slut;
1844. Införselstullen nedsatt för dubbleradt bomullsgarn, hornplatter
och oarbetadt horn;
1845. Fortfarande nedsättning af införselstullen å dubbleradt
bomullsgarn;
» Befrielse från tull vid införsel af svafvel och koksalt
till begagnande vid tillverkning af svafvelsyra och soda;
» Införselstullen nedsatt å oarbetadt horn och hornplattar;
» 27 Juli: utförselstullen nedsatt för kasserade kanoner
och mörsare.
Jag vill icke längre trötta R. o. Ad. med genomgåendet
af de ytterligare riksdagsbesluten och R. St:rs dithörande underdåniga
skrifvelser; det redan anförda upplyser tillräckligt, att
524
Den 25 April e. m.
R. St:rs rätt att minska tullarne tillkotamer dem allena; men
att de, under vissa förhållanden, för vissa tider, eller för vissa
anledningar öfverlåtit denna deras rätt till K. M:t. Det torde
blifva något svårt för mina motståndare, att bestrida ofvanstående
fakta.
Många andra dylika, på offentliga handling ar grundade fakta
kunde ännu framdragas, men jag hoppas inga flera skola behöfvas,
för att klarligen ådagalägga, att tullbevillningen och bestämmandet
af tullsatserna icke ligger i någon annan hand än
i R. St:rs.
Mati har vid "denna riksdag, troligen af räddhåga för en
blifvande representations förmodade benägenhet att göra intrång
på vissa samhällsklassers rätt och bästa i beskattningsväg, sökt
vindicera för K. M:l en rättighet, att jemka de af folkombuden
beslutade beskattningar. Jag har aldrig varit en beundrare
af det nya statsskick, sorn vi, genom antagandet af sednaste
förslag till ny R. O., dragit öfver land och folk. Jag har högt
och öppet beklagat detsamma; men då detta nya statsskick nu
en gång blifvit antaget, så har jag den aktning för den nya
grundlagen, att jag icke vill att densamma skall trädas för nära,
synnerligen sorn den nu omtvistade frågan rörer en af Svenska
folkets dyrbaraste rättigheter. Jag kan ej heller finna, att
denna mina motståndares räddhåga för blifvande riksdagars tilltagsenhet
är befogad, men om så är, bör man väl söka hot
derföre i den ordning grundlagarne föreskrifva, och ej bota
det onda med hällten värre, d. v. s. mot missbruk sätta våld;
Då emedlertid denna fråga nu beror på K. o. Ad:s beslut,
så vågar jag lägga det Höglo!!. Ståndet på hjertat, att icke
lemna densamma sväfvande eller oafgjord till våra efterträdare.
Frih. af Ugglas har opponerat sig emot Bevilln.-Utsk:ts förslag
till slutmening och sagt, att densamma innehåller, att tulltaxan
till K. M:t öfverlemnas, för att oförändrad utfärdas. Jag tror
dock, att han i så fall origtigt uppfattat denna slutmening, som
lyder:
»Slutligen hemställer Utsk:t att, sedan de af Utskrt nu uppgjorda
förslag till tulltaxa och underrättelser om hvad vid tariffens
verkställighet iakttagas bör, blifvit af R. St:r pröfvade,
den af R. St:r, med stöd af R. F:s 57:de, 60:de och
61:sta §§ beslutade tulltaxa jemte underrättelser
måtte till K. M:t i underdånighet öfverlemnas, för
att utfärdas, de sednare så vida de vinna K. Mits
Nåd. stadfästelse.»
Jag skulle här kunna sluta detta mitt anförande, som allt
för länge tagit R. o. Ad:s tålamod i anspråk. Men jag vill ej
lemna alldeles obemärkta några af en talare midt emot, sorn
derjemte är Konungens främste rådgifvare, uttalade farliga satser
uti statsläran, i sammanhang med denna fråga.
H. Exc. Hr Frih. De Geer har nemligen sagt, att tulltaxor
skola af K. M:t sanktioneras, för att blifva gällande.
Dea 25 April e. m.
525
Jag får vördsamt bestrida denna sats, och tror, att en af
R. St:r, med den dem ensamt tillkommande grundlagsenliga
rätt, beslutad och fastställd tulltaxa endast behöfver af K. M:t
utfärdas för att sålunda komma till allmänhetens kännedom.
H. Exc. Hr Frih. l)e Geer har sagt, att riksdagen kan,
såsom korrektiv mot allt för stor nedsättning af tullar, vägra
anslag att fylla den brist, som deraf kunde uppstå.
Jag hemställer, huru väl landet skulle befinna sig, om på
detta sätt hela statsmaskineriet skulle stanna? Ar det ej då
bättre att regeringen rättar sig efter grudlagens föreskrift och
låter B. St:r få ensamt befatta sig med beskattningen och dess
fördelande?
H. Exc. Hr Frih. De Geer anser slutligen konungamagtens
rättighet, att vägra indrifva en skatt, som den anser orättvis,
vara obestridlig.
För mig är detta yttrande svårt att fatta, så vida detsamma,
såsom vid detta tillfälle bör vara fallet, skulle afse de af
R. St:r åsätta bevillningar, vare sig af tull, stämpladt papper,
post, bränvinsbränning eller af den s. k. allmänna bevillningen.
Ty om dessa bevillningar af R. St:r äfven åsattes högre, eller
fördelades annorlunda, än Konungen ansåg vara med rättvisa
eller billighet öfverensstämmande, så kan väl Konungen dock
icke vägra att, såsom executiv makt i Staten, låta genom sina
underordnade myndigheter indrifva eller uppbära desamma, för
att disponeras på sätt R St:r bestämt. Alt handla annorlunda,
vore ju att handla lagstridigt och ställa sig på revolutionär grund,
något, som, jag är öfvertygad derom, vår nuvarande regering
aldrig haft i sinnet.
Jag slutar med vördsam anhållan, det R. o. Ad., på de
skäl jag nu haft äran anföra, täcktes bifalla Utsk:ts förslag.
Hr von Ehrenheim, Per: En värd talare slöt sitt
anförande med att lägga Ridderskapet och Adeln på hjertat att
frågan om Konungens rätt att nedsätta tullarne icke längre må
blifva sväfvande, och jag börjar i anledning häraf mitt yttrande
med att erinra, attingen ålgärd af R. St:r i följd af den nu föredragna
punkten kan afgöra nämnde fråga, utan att den, såsom
beroende på en grundlagsförklaring, ej kan algöras annorlunda än
af Konst.-Utsk:t och Riks-Rätten eller af båda Statsmakterna gemensamt
i den för grundlagsförändringar bestämda ordning.
Den ena Statsmakten kan icke binda den andra vid sin uppfattning
af Grundlagen, men det hindrar icke att beslutet i denna
punkt, såsom frågan nu gestaltat sig, i allt fall blifver af utomordentlig
vigt såsom betecknande R. St:s åsigt om grundlagens
rätta förstånd i en af dess vigtigare bestämmelser. Frågan
är främst en lagtolkningsfråga, och kommer man lill klarhet
från den synpunkten, måste man böja sig derför, man må föröfrigt
hafva hvilken åsigt som helst. Man måste således först
granska de §§ i R. F., sorn beröra ämnet,
520
Den 25 April e. m.
Till stöd för Konungens rätt att nedsätta tullarna förekommer
den bestämmelsen i 60 § R. F. att »ej må några allmänna
afgifter, af hvad namn och beskaffenhet, som heldst,
utan R. St:s samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande
och utgående spanmål allena undantagen». Då uttrycket ((förhöja»
väl icke betyder detsamma som »förändra», så är det alldeles
obestridligt att denna § icke innehåller något förbud för Konungen
att nedsätta tullarne, och att något sådant förbud ej
eller i någon annan § uttryckligen förekommer, lärer väl af alla
medgilvas. Men, säger man, Gl:sta §:n innehåller att »alla afgifter,
som R. St:r under de i föregående § nämnda titlar beviljat
skola — ordet »oafkortade,» som en talare här införde
finnes icke — utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp
den nya bevillningen af R. St:r fastställd blifvit;» och häraf följer
att afgilterna icke få nedsättas eller eftergifvas. Emot detta
påstående har redan blifvit erinradt att sistnämnde § endast afser
att bestämma tiden för afgifternas utgående och icke deras
belopp, en uppfattning som vinner styrka deraf att denna bestämmelse,
likasom så många andra i vår grundlag, har en historisk
anledning och alser att förhindra de strider om tiden för bevillningars
utgörande, som så ofta förekommer under det konstitutionella
statsskicket mellan 1772 och 1789. Vidare anföres
emot Konungens ifrågavarande rätt, att den skulle strida emot
57:de §:n, som förbehåller R. St;r allena utöfningen af Svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta. Det är nogsamt bekant
att rättigheten, att ej utan eget samtycke blifva beskattad är den
som i alla länder städse varit den för folket dyrbaraste och den,
hvaraf uti historiskt utbildade konstitutionella samhällen, alla
andra rättigheter för folket och dess representation följt, och
det skulle sannerligen vara högst serdeles, om man med en sådan
rättighet skulle vilja förvexla den tvetydiga fördelen att få
utbetala de beviljade skatterna, sorn man gör, då man i den
57:de §:n inlägger den betydelsen att den skulle utgöra ett hinder
för Konungen att nedsätta skatterna. Huru omsorgsfulla
1809 års lagstiftare varit om förstnämnde rättighet och följaktligen
huru sannolikt det är att det endast är den, som de
i 57:de §:n velat uttala, synes af förbudet i 60:de §:n att utom
i ett enda afseende böja bevillningarne och i 73:je §:n att utan
R. Stms samtycke påbjuda nya pålagor, utskrifningar af manskap,
penningar eller varor, under det deremot förbud af att
nedsätta skatterna måste genom långväga lagtolkningar sökas.
Går man från sjelfva Grundlagen till Ansvarighetslagen af den
10 Febr. 1810, som är nästan jemnårig med R. F., så finnér
man i 3:je §:n ett strängt ansvar för den Konungens rådgifvare,
k som tillstyrker Konungen att vidtaga sådant steg, hvilket uppen
barligen
är stridande emot R. F:ns bokstafliga föreskrift uti 57:de
§:n rörande R. Stms beskattningsrätt, uti 60:de §:n till förhöjande
af den bevillning R. St:r sig åtagit eller af sådana artiklar, som
i densamma till bevillning räknas: »allt sådant till förökande af
Kronans inkomster,» men intet ansvar stadgadt för nedsättning
Den 25 April e. m.
527
af bevillningarne — ett förhållande, som väl icke låter förklara
sig såsom ett förbiseende.
Af hvad sålunda blifvit anfördt, synes mig obestridligen följa
att med grundlagens ordalydelse är vida mera öfverensstämmande
att tillerkänna än att frånkänna Konungen rättighet att nedsätta
de uti 60:de g:n omtaldte afgifter, men visserligen måste
man medgifva att en positiv bestämmelse derom saknas. Vid
sådant förhållande eger man äfven att rådfråga grundlagens anda,
och man finner då till stöd för Konungens rätt att nedsätta tullafgifterna,
hvarom endast här är fråga, det vigtiga sammanhang
dessa afgifter hafva med den ekonomisba lagstiftningen, som är
till Konungen öfverlemnad och hvaruti tullalgifterne på det väsentligaste
ingripa, under det att intet annat från denna synpunkt
kan emot rättigheten anföras än att Konungen genom att nedsätta
afgifter skulle kunna tvinga Ständerna att för behofvens
fyllande tillgripa andra beskattningsutvägar och således indirekt
pålägga skatter; men då denna åsigt i sin konseqvens skulle
leda derhän att Konungen icke kunde vidtaga någon åtgärd,
hvarigenom statsinkomsen af en skatt minskades, så skulle deraf
följa att Konungen icke eller egde att förbjuda in- eller utförsel
af tullpligtiga varor eller att ändra terminerna för brännvinsbränning,
rättigheter, som dock städse varit honom tillerkända och
som med Hans ekonomiska lagstiftningsrätt hafva ett ostridigt
sammanhang. Begagnas deremot Konungens rätt att nedsätta
tullafgifter, utan de mest tvingande skäl, så att statsbrist derigenom
uppkommer, så lärer väl den rådgifvare, som sådan åtgärd
tillstyrkt, icke kunna anses hafva iakttagit rikets sannskyldiga
nytta. Vill man åter stöda sig derpå att hvad som icke
är Konungen i grundlagen uttryckligen medgilvet, är Honom
förbudet, så kommer man till åtskilliga inskränkningar i Konungamakten,
som åtminstone hittills icke inom detta hus ansetts
nyttiga, såsom t. ex. att frånkänna Konungen rättighet att vägra
sanktion å beslutade förändringar med grundskatterne.
Kådfrågar man praxis, så finnér man, på sätt Hr Lagerhjelm
redan meddelat, att R. St:r 1810 hos Konungen anhållit,
att Han i vissa fall måtte tillåta nedsättning af tullafgifterne —
ett uttryck, som väl icke antyder att man dermed ansåg sig
hafva förlänat någon ny rättighet. Vid 1812, 1815, 1818 och
1823 årens riksdagar uppdrogo R. St:r åt Konungen att mellan
riksdagarne såväl höja som nedsätta tullafgifterna, det förra
dock stundom blott till en viss gräns, det sednare alltid obegrärisadt.
Vid 1829, 1834 och 1840 årens riksdagar anmodas
Konungen att efter omständigheterna nedsätta tullafgifterna, men
med 1844 års Riksdag upphöra dessa fullmakter och återkomma
ej, men de tullnedsättningar, som sedan efter nästan hvarje
Riksdag skett, halva derför icke varit föremål för något åtal,
utan tvärtom har Konst.-Utsk:t vid denna riksdag underkänt
deremot rigtade anmärkningar. Om man således å ena sidan
villigt kan medgifva att förfaringssättet 1812—1841 antyder någon
ovisshet om Konungens rätt alt nedsätta tullafgifter enligt
528
Den 25 April e. m.
grundlagen, så kan man å den andra sidan icke neka att den
konstitutionella utvecklingen gått i den rigtning att man slutat
med att tillerkänna Konungen densamma, och tvenne debatter
inom detta Stånd, vid serskilda tider, der denna fråga varit behandlad,
gifva ganska märkvärdiga prof af denna utveckling.
Den första egde rum vid 1829 års riksdag i anledning af
Bevilln.-Utsk:ts förslag att uppdraga åt Konungen att höja och
nedsätta tullafgifterna^. Flere talare, hvaribland må nämnas Hr
Lefrén, I. P., Frih. Åkerhjelm, G. F., Hr Skogman, C. D., yttrade
då att ett bemyndigande att nedsätta tullarne vore öfverflödigt,
emedan denna rättighet redan enligt grundlagen tillkom
Konungen. Andra talare yttrade deremot tvifvel i detta afseende,
men frågan biel' ej föremål för något Adelns beslut, enär votering
egde rum emellan höja eller nedsätta tullarne eller endast
nedsätta dem. Den andra debatten försiggick 1854 vid behandling
af Konst.-Utsk:ts Mern. i anledning af Konungens Propos. om
det tillägg till 61 § R. F., att då, i stället för införsels- eller
utförselsförbud, sådan afgift måtte kunna stadgas för en tid af
högst tre år, derunder R. St:r ej må densamma nedsätta eller
afskaffa. Utsk:t yttrade i detta Betänk.: »Då nemligen i afseende
på de i stället för införsel- eller utförselförbud stadgade
tullafgifter, R. St;r saknade annan rätt än att dessa afgifter till
beloppen förhöja, qvarstode i sin fulla vidd Konungens obestridda
makt att nedsätta samma afgifter, äfvensom Konungen bibehölle
sin rätt att införsel- elier utförselförbud stadga; och den lagstiftningsrätt,
som till förekommande af dess begagnande i en för
näringarne vådlig rigtning, vore den ena statsmakten beröfvad,
kunde sålunda af den andra statsmakten obehindradt utöfvas.»
Vid den vidlyftiga öfverläggningen inom detta Stånd om detta Betänk.
, som af R. St:r godkändes, yttrade blott en enda ledamot,
Hr von Hartmansdorff, August, någon tvekan om Konungens
ifrågavarande rätt, och han sade endast att den stödde sig icke
på Grundlagens ordalydelse, utan på slutsatser, som man deraf
dragit, samt att det af dessa slutsatser följande medgifvandet för
Konungen att huru mycket som heldst nedsätta tullafgifterne
öfverensstämde med bruket efter 1809, men icke med lagens
mening. Andra talare erkände deremot på det otvedydigaste
samma rättighet. Så yttrade H. Exc. Hr Grefve G. A. Sparre:
»Uti den Konungen nu tillkommande rätt i tullfrågor, att
nemi. nedsätta de af R. St:r antagna tullbestämmelser samt att
bibehålla eller återinföra förbud i serskilda fall
—» och på
ett annat ställe: »En sådan möjlighet kan visserligen tänkas, men
då qvarstår ju alltid Konungens rätt att nedsätta tullen, hvilket
äfven mellan riksdagarne kan ske».
Grefve Mörner, G. G. D., efter att hafva upprepat Utgksts
af mig citerade ord: »Men Utsk:t har härvid förbi
sett
den vigtiga omständigheten att Ständernas beslut i en sådan
fråga, som den omnämnda, icke kan sättas i verkställighet, utan
att K. M. derom utfärdar föreskrift, och då en sådan föreskrift
meddelas
Den 25 April e. m.
529
meddelas, torde den kunna anses innefatta ett godkännande af beslutet,
hvilket godkännande väl bör vara fullt betryggande att beslutet
icke från Regeringens sida kommer att undergå förändring,
så vida ej serdeles vigtiga omständigheter eller det nödvändiga afseendet
på Statens högre intressen skulle sådant ovilkorligt fordra.
Skulle åter några sådana förhållanden, som de nyss antydda, inträffa,
lärer det deremot befinnas både önskligt och mest lämpligt
att den verkställande makten icke är genom något lagbud
förhindrad i sin verksamhet och det således vara på goda skäl,
som intet stadgande härom blifvit i förslaget intaget.» —
Frih. Cederström, Rudolph: — jag vet icke om det var
densamme, som i dag yttrat sig — »Då R. St:r, enligt det afgifna
nåd. förslaget, skulle icke ega att nedsätta, men väl att
höja tullsatserna ocb Konungen skulle, på sätt förslaget lemnar
obestridt, bibehålla sin makt att göra förändringar i tullstadganderna
— —.»
Grefve Lagerbjelke, Gustaf: »Betraktar man förhållan
det,
sådant det nu befinnes, så ser man att den ena statsmakten
icke kan utan den andras goda minne förböja en stadgad tullafgift.
K. ,,M. kan det alldeles icke. R. St:r kunna visserligen
göra det, men det står alltid K. M. fritt att tullafgiften åter
genast nedsätta.»
Hufvudsumman af den utredning jag sökt åstadkomma blifver
således att med grundlagens bokstaf och ord är mest öfverensstämmande
att tillerkänna Konungen rättighet att nedsätta
tullafgifterne och att praxis, som en tid visar sig tveksam, under
en i alla afseende!) obestridlig utveckling i konstitutionel ristning,
stadgar sig till att erkänna denna Konungens rättighet — ett
erkännande, som uti den sednare af de två debatter, jag omförmält,
blifvit på det uttryckligaste gifvet af detta Stånds mest
framstående och i konstitutionella värf mest erfarne män. Detta
är för mig afgörande uti en fråga, som, såsom jag redan i början
af mitt anförande antydt, hufvudsakligen är en lagtolkningsfråga,
men jag beder att få tillägga några ord om frågans praktiska
resultat. Efter min uppfattning är det al utomordentlig vigt
att Konungen har ifrågavarande rätt, ty den är i hans hand
ett medel att uppehålla konseqvens i tull-lagstiftningen emot öfvergående
kastningar och att skydda minoritetens rätt, som kanske
i få fall kan blifva lättare förtryckt än just genom tullbestämmelser.
Att rättigheten skall missbrukas genom ihärdigt
förbiseende af representationens upprepade gånger kraftfullt uttalade
mening är ej att befara, ty ostridigt har vårt samhällsskick
under sednare årtionden utvecklat sig i den riktning att
representationens röst blifvit allt mera hörd och att dess styrka
tillvuxit. Den nya representationen, sorn snart skall sammanträda,
blifver icke svagare, kanske deremot starkare — mången
här skall säga alltför stark — men i alla händelser icke svagare
än sin föregångare, och det är således af vigt att föregångaren
icke gör något som kan föranleda att den andra statsmakten.
H. IV. 34
530
Den 25 April e. m.
konungamakten, försvagad möler den nya representationen. Ett
försök till ett sådant försvagande genom en, efter min uppfattning
oriktig grundlagstolkning, innebår Bevilln.-Utsk:ts nu föredragna
förslag, och derföre anser jag al stor vigt att Ridd. o. Ad. afslår
förslaget, hvarom jag vördsamt begär propos.
Talrika bifallsrop följde på detta anförande.
Frih. Sprengtporten» Jakob Wilhelm; Då jag vid
tvenne föregående tillfällen uttalat ruin mening i förevarande ämne,
skulle jag halva stannat härvid, så framt jag icke funnit mig
uppkallad af åtskilliga värda lalares yttranden, som synts mig
påkalla en vederläggning, och ölvergår jag nu först till dem, som
sist under denna öfverläggning förekommit.
Sålunda har man velat finna ett bevis lör K. Mits rätt att
nedsätta de bevillningar, R. St:r sig åtagit, deri, att ansvarighetslagen,
som stadgar en påföljd för den händelse, att skatterna
skulle höjas, icke stadgat någon sådan lor det läll, att de af Regeringen
kunde eftergifva* eller nedsättas.
Härtill svarar jag: att ansvarighetslagen innefattar allmänna
bestämmelser lör alla grundlagsölverträdelser och att denna lag
säkert icke blifvit kraftlös, om nedsäitningen vållat brist i de
tillgångar, som R. St:r anvisat till Statsbehofvens lydande. På
eventualiteter kan Ingen lag byggas.
Vidare bar del blifvit Iramstäldt, för att ådagalägga, att åt
57:de §:n R. F. icke kan gifvas den omfattande betydelse, som
svnes följa af ordalagen, enär häraf då äfven borde härledas
rättigheten lör riksdagen att, utan Konungens medgifvande, kunna
afskaffa grundskatterna, hvilket ingen lärer vilja påyrka.
I anledning häraf ber jag att få anmärka, att 57 § R. F.
endast uttalat en princip. Förklaringen öfver denna princip igenfinnes
deremot i 60:de och lilia §§ af samma lag, som icke
omnämner några andra skattebidrag, än de bevillningar, hvilka
R. St:r ega alt antaga och fastställa, för att gälla under den
förestående statsregleringsperioden. Dessa stadganden hafva sålunda
ingen tillämplighet å grundskatterna, hvilka funnos innan
1809 års R. F. utfärdades. Att i grundlagsenlig väg disponera
öfver dessa statsinkomster, så länge Konungen anser deras bibehållande
nödvändigt, måste derför, hädanefter som hittills, betraktas
som ett Kronans prerogativ.
En talare har, under åberopande af den Engelska Statsförfattningen,
bestridt det påståendet, att folkets sjellbeskattningsrätt
skulle, inom alia konstitutionella samhällen, betraktas som
en oeftergiflig grundsats.
Jag är icke nu i tillfälle att uppträda med något bestämdt
motpåstående i detta hänseende; men tillåter mig likväl anmärka,
att om det ock skulle vara sed i England, alt aila parlamentsakter,
älven sådane, som röra beskattningsväsendet, anses fortnelt
fordra kongl, sanktion, jag deremot betvillar att, ibland de
ytterst sällsynta fall i Englands parlamentariska historia, dä ett
Den 25 April e. m.
531
parlaments-beslut blifvit af Regeringen förkastadt, det funnits något
erida, då detta rört en beskattningsfråga.
Regeringsmakt och folkmakt äro i England icke afvägda på
samma sätt som hos oss. Engelska parlamentet stiftar, i motsats
mot förhållandet i vårt land, lagar, äfven i de obetydligaste
ekonomiska frågor. Att en Engelsk minister skulle anse sig
berättigad nedsätta de skatter, parlamentet voterat, kan jag icke
föreställa mig och ett bevis härför erbjuder sig i de långa öfverläggningar,
som förekommo vid spanmålslagarnes förändring till
hvad de blifvit.
Den Engelska statsförfattningen har sitt bästa stöd i andan
hos folket, och för min del skulle jag icke beklaga mig öfver,
om samma sjelfkänsla äfven funnes hos oss.
Man har vid detta, liksom vid flera föregående tillfällen, sök
ett stöd för sin mening i den omständigheten, att K. M:t ända
från 1810 begagnat rättigheten att nedsätta tullsatserna, ett förhållande,
hvaröfver jag förut så utförligt uttalat m,in mening, att
jag icke anser mig behöfva upprepa densamma. Men icke kan
man på grund af detta förhållande, som uppkommit till följd af
R. Stms vid flera riksdagar upprepade tillfälliga medgifvanden,
uppställa en grundlagsförklaring, som icke kan tillkomma på annan
väg än i öfverensstämmelse med 81:sta och 82:dra §§ R. F.
Önskar man känna hvad sorn är eller icke är grundlagsenligt,
må man då gå till sjelfva lagen.
Prejudikater hafva i vårt statsskick ingen betydelse, dessa
må nu sökas i R. Stms, deras Utsk:s eller riksrättens uttalade
meningar, hvilka endast gälla för de frågor, de för tillfället berört,
men icke längre.
I detta fall är grundlagen klar och tydlig, enär densamma
enligt 83:de § R. F., i alla tvilvelaktiga fall, skall tolkas efter
sin ordalydelse. 1 allmänhet fäster man för liten betydelse vid
denna §, som mången tyckes vara benägen betrakta som en
utväxt på vår statsförfattning, som saklöst kunde undanskjutas.
Så bör det likväl icke vara; ty denna § utgör sjelfva slutstenen
i vår samhällsbyggnad.
Då 1809 års lagstiftare företogo sitt verk, hade de lifligt
och på nära håll för ögonen de olyckor, som maktens missbruk
å ena sidan och partiväldet å den andra ådragit fäderneslandet,
och deras mål blef sålunda, att grundlägga en stark konungamakt,
som icke vore bunden eller förhindrad i utförandet af det
goda, den hade för uppgift att verka, men som derjemte icke
saknade en motvigt i den fria och lagbundna statsförfattning,
hvarmed de begålvade Svenska folket och hvari de noga bestämde
dess rättigheter.
De kände för öfrigt ganska väl hvad, inom rådslående församlingar,
ett ögonblicks hänförelse, en bristande uppmärksamhet
eller en öfverraskning förmådde till att undergräfva och
småningom utplåna deras verk, orri beslut, som tillkommit på
detta sätt, gålves häfd emot lagen, och det var af denna omisskänneliga
anledning de införde det stadgande i 83:de § R. F ,
532
Den 25 April e. m.
att grundlagarne, i hvarje särskildt fall, skola efter deras ordalydelse
tillämpas.
Lagstiftaren slutade sålunda sitt verk med att göra sig till
domare, på samma gång han tände en fackla, sorn, örn den
anlitas, har förmågan att, i mörkret, återföra den tviflande och
vilseförda på rätta vägen.
Det är sålunda en icke medgifven grundlagstolkning man
tillåter sig, då man stödjer sig vid sådana satser sorn dessa, »så
måste lagstiftaren hafva tänkt sig detta eller så borde det vara.»
Stadgandet i 60:de § B. F., »att Konungen icke får förhöja någon
afgift, med det undantag som deri omnämnes, behöfver ingen
eftersats, ty deri uttryckes ett fullständigt begrepp i och för
sig sjelf; aldraminst. är nian berättigad göra ett tillägg i tankarne,
som står i uppenbar motsägelse till ordalagen i den efterföljande
61 :sta §.
Då det är riksdagens rätt, icke blott att bevilja skatterna,
utan äfven att fördela dem under de särskilda titlar, som förekomma
i 60:de § R. F., måste man väl antaga, att detta är afsedt
böra ske efter rättvisa och billiga grunder och med stöd
af den kännedom om de skattskyldiges inbördes ställning och
förmåga att uppbära dessa bördor, hvilken måste förutsättas hos
en församling, som är vald af folket sjelf, inom alla yrken och
alla delar af landet. Meri hvad återstår väl af denna rätt, om
sjelfva den grund, hvaruppå fördelningen hvilat, förändras eller
upphäfves genom obegränsade skatte-eftergifter, till fördel för
det ena eller det andra intresset?
Uppå dessa skäl, som jag i denna maktpåliggande fråga
framställt, icke för att i ringaste mån fästa mig vid det förflutna,
utan för att lemna ett bidrag till dess utredning, med afseende
å dess stora vigt för framtiden, måste jag på det bestämdaste
bestrida de meningar, jag hört här uttalas, och hvilka gå ut på
att endast tillerkänna riksdagen en konsultativ röst i beskattningsfrågor.
Till stöd för den allmänna sats, uran i princip framhållit,
att alla lagar som utgå från en nationalförsamling böra underställas
regeringsmaktens sanktion, har man åberopat Montesquieu.
De konstitutionella begreppen hafva likväl sedan hans tid
blifvit betydligt förändrade; och ehuruväl jag icke bestrider satsens
riktighet i allmänhet, må det likväl tillåtas mig ifrågasätta,
om af honom beskattningsfrågor derunder äfven inbegripits.
Man tyckes frukta att, om Regeringen icke eger rätt att
jemka de beslut, som riksdagen fattar i bevillningsfrågor, stora
orättvisor kunna uppstå i följd af dess misstag eller förtryck
emot folket. 1 denna uppfattning ligger efter mitt begrepp någonting
mycket ologiskt och måhända ett alltför högt begrepp
om en Regerings ofelbarhet; men eger då denna icke i sin makt
att genom riksdagens upplösning, som kan ske när som helst,
och vädjandet till folket genom nya val, på ett fullt grundlagsenlig!,
sätt befordra rättelse i hvad som kan vara brutet.
Den 25 April e. m.
533
Jag har hört den förebråelsen framställas emot dem, som,
i likhet med mig, icke godkänna frihandelssystemet, sådant'sorn
detsamma hos oss fullföljes, att det skulle vara oviljan mot detsamma,
som framkallat de meningar, man behagat stämpla som
angrepp mot konungamaktens prerogativer. Dessa förebråelser
bär jag emellertid med så mycket större lugn, som jag icke vet
mig med någon obillighet hafva bedömt de förhållanden jag ansett
mig pliglig vidröra, och i hvilkas uppkomst jag trott mig
böra tillerkänna R. St:r sjelfva och deras Utsk. en tillbörlig andel.
Mina motståndares motiver äro för mig lika oantastliga
som mina egna. Det är sannt, jag bär funnit mig förundrad
höra, från deras sida, meningar uttalas, som jag för min del
ansett oförenliga med vårt samhällsskick; men det vare långt
ifrån mig att vilja till dem framställa den förebråelsen, att de,
för att bevara frihandeln, icke tvekat att uppoffra de nationella
friheterna, eller med andra ord, att fälla trädet för att skörda
dess omogna frukter.
Med samma tillfredsställelse, jag hört en af mig högt aktad
medlem af Konungens råd yttra: »att det vore med ledsnad han
funne sig förhindrad uttala ett ord, för att ådagalägga huru högt
han önskade undvika all konflikt emellan statsmakterna», med
lika mycken ledsnad har jag hört en annan värd talare, som
sjelf innehaft ett aktadt rum inom Konungens rådkammare, uttala
den meningen: »att om 15. St:r kunde tillåta sig till K. M:t
framlemna den tulltaxa de antagit, i de ordalag Bev.-Utsk:t föreslagit,
samma värda talare, om han ännu hade ett råd att afgifva,
skrif le, i denna form allena, håfve funnit en anledning för
sig tillstyrka förkastandet af R. Stms beslut
Jag delar icke den värda talarens mening i denna del, utan
är deremot fullt förvissad, att om frågan äfven i denna form
framkommer till Regeringen, den skall blifva behandlad med det
lugn, som är att förvänta af dess upphöjda ställning, samt pröfvad
med all opartiskhet, efter sin beskaffenhet och utan alla
fremmande bevekelsegrunder.
Jag röstar för öfverlemnandet af tulltaxan på sätt Utsk:t
föreslagit, helst detta icke innebär något annat, än hvad R. St:r
flerfaldiga gånger framställt och, om någonsin, äro vid detta
tillfälle, både berättigade och pligtige att uttala.
Hr Brakel, Mauritz: Jag erkänner, att jag af min pligt
emot fäderneslandet vid flera till fällen ansett mig böra ställa mig
på en annan sida än Konungens rådgifvare, men denna gång
anhåller jag att helt och hållet få instämma i det anförande H.
Exc. Hr Just.-Stats-Ministern Frih. De Geer i f. m:ns plenum
afgifvit.
Konungen bar, sedan urminnes tider, egt rättighet att lindra
och upphäfva skattebördor, och den, som gör sig mödanatt
forska i häfderna, skall finna, att Konungen mångfaldiga gånger
begagnat sig af denna sin rätt. Denna rättighet måste Konungen
ega, ty eljest vore han ju icke annat än en direktör, verk
-
534
Den 25 April e. ro.
ställande R. St:rs beslut. Om vi, Mine Hrr! beslutade en sak,
hvilken som heldst, t. ex. anläggandet af en jernbana kring Åreskutan,
och för utförandet al denna idé pålade Sveriges innebyggare
en bevillning, skulle då icke Konungen hafva rättighet
alt säga: jag upptager icke denna bevillning, jag efterskänker
den, jag vill icke verkställa hvad jag icke anser rätt och för
fäderneslandet gagneligt I
Särskildt med afseende å tullbevillningen måste Konungen
eea rätt att lindra bördor, ty orri så icke vore, skulle hans
ekonomiska lagstiftningsrätt icke blott upphäfvas, utan den skulle
ö!verfiyttas på R. St:r. Jag föreställer mig, t. ex., att vi, för
att ruinera den inhemska tobaksfabrikationen, satte samma tullsatts
på oarbetad tobak och på cigarrer; — skulle då icke Konungen
hafva rätt att genom nedsättande af tullen skydda Svenska
medborgares intressen.
Många grundlags-paragrafer hafva här blifvit åberopade,
den 57, 60 och 61 §:n R. F:n; meri en har blifvit glömd, den
16 §:n, som säger: »Konungen bör rätt och sanning styrka och
befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda;» och denna
§ skulle blifva en osanning, om 1809 års mäns mening varit att
sedermera genom den 57 §:n helt och hållet upphäfva Konungens
nämnde rätt. Jag är ölvertygad om riktigheten af Hr Frih.
J)e Geers åsigt, att bestämmelsen i 60 §:n tillkommit endast
för att i undantagsfall gifva Konungen rätt att genom höjande
af spanmålstullen uttaga en beskattning utöfver den, som R. Skr
vid allmän Riksdag sig åtagit samt att häri ligger ett tyst förklarande,
att Konungen eger lindra Svenska folkets bördor.
En talare på f. m., Frih. Liljencrantz, citerade den 61 §:n.
Jag mäste beklaga, att den värde Frih:n, som redan länge debuterat
inom detta Hus. icke hade nog takt att fästa afseende
vid det yttrande Hr Frih. De Geer eif ögonblick förut haft rörande
denria g, att den nemi. endast utmärker tiden, huru länge
dessa afgifter skola utgå.
En annan talare på e. m. citerade också denna §, under
det han talade om kärntrupper och reserven. För min del får
jag säga, att kärntrupper och reserven böra känna sin instruktion,
annars äro de icke goda trupper; men den värde talaren
kände icke den 61 §:n i R. F:n, ty han citerade den orätt, då
han sade att den innehöll, att afgifterna skola utgå oafkortade;
och detta ord finnes icke i §:n.
Men, Mine Hrr! jag har icke uppträdt för att försvara
1809 års män och deras bekantskap med Svenska språket, —ty
hade deras mening varit, att Konungen icke hade rätt att sänka
en tull, då hade de säkerligen användt detta uttryck och icke
endast sagt, att Konungen icke egde förhöja—; utan jag har
uppträdt derföre, att jag anser det vara min skyldighet att, så
länge jag ännu har en stämma på detta rum, påminna R o.
Ad:n om dess pligt att stödja Konungamakten. Ett anfall på
Konungamakten har nu egt rum. Vi hafva olia inom detta Hus
uttalat den åsigt, att vi behöfva stödja Konungamakten, och detta
Den 25 April e. m.
535
skäl ha Iva vi framhållit lör vår tillvaro; då hör icke R. o. Adin
i sista stunden af sin tillvaro fatta elt beslut, som högeligen
kränker Konungamaktens vigtigaste rättighet. Och jag går så
långt, att jag anser den minister förgäta sin pligt, som, derest.
R. Sers beslut utfölle i den af Bevilln.-Utsk:t föreslagna riktning,
tillstyrkte Konungen att fästa något afseende å hvad R. St:r i
sådant lall för sin del beslutat.
Många ledamöter hördes nu ropa på propos.
Hr Stråle, Wilhelm: Då Bevilln.-Utsk:ts ifrågavarande
förslag berör frågor af högst vigtig konstitutionel betydelse, anhåller
jag att få i R. o. Adms prot. förvara min mening, uttryckt
i några få ord.
Vid jemförelse af grundlagens särskilda stadganden i 57,
60 och 61 §§:tia R. F., kommer jag till den åsigt att Kongl.
Maj:t eger rätt att förordna om nedsättning uti den beskattning
R. St:r sig åtagit; och åberopar jag till stöd härför de skäl
flera föregående talare anfört.
Men villigt medgifver jag att denna Kongl. Maj:ts ratt bör
med varsamhet och endast i synnerliga fall tillämpas, helst den
eljest kan i sina följder mäktigt verka dertill att nödiga medel
saknas för den af R. St:r fastställda Statsreglering.
Sålunda tillämpad är befintligheten af ifrågavarande rätt en
betydande fördel i vårt statsskick, såsom motvigt i händelse en
tillfällig majoritet hos den beskattande myndigheten, R. St:r, skulle
förirra sig; och någon våda lärer svårligen förefinnas att landets
regering, utan tvingande skäl, genom skattenedsättning minskar
de belopp, som för bestridande ;jf Statens utgifter blifvit
bestämda.
Striden emellan vänner af skyddstullar och deras motståndare
synes mig vara alldeles främmande för den fråga, som nu
är före. Iakttaga Statsrådets ledamöter i sina rådslag icke
rikets sannskyldjga nytta, ega R. St:r att följa den väg 107 §:n
R. F:n anvisar.
Jag antager, såsom ofvan är nämndt, att grundlagen gifver
Kongl. Maj:t rätt att i speciela fall nedsätta tullar; och skulle
någon tvekan i detta hänseende kunna upstå, så synes mig denna
tvekan ovilkorligen böra upphöra, då man tager i betraktande att
R. St:r redan vid 1810 års riksdag — följaktligen nästan samtidigt
med grundlagens stiftande — och sedan framgent direkt
eller indirekt uttalat sin åsigt att denna rätt förefinnes. Det
synes mig hvila på ett missförstånd att man af uttrycken i
1812, 1815, 1818 och 1823 års skrifvelser drager den slutsats
motsidan gjort.
Det skulle vid sådant förhållande vara en egen företeelse,
om R. St:r vid det sjsta riksmöte, som enligt 1809 års R.
O. eger runi, skulle i ari' till den blifvande riksförsamlingen lemna
en splitter ny uppfattning i denna för jemnvigten emellan
de bägge statsmakterna vigtiga fråga.
536
Den 25 April e. m.
Icke mindre märkligt vore det, om en majoritet för denna
nya uppfattning kunde bildas hos R. o. Ad:n, der, under behandlingen
af representationsfrågan, så många talare yttrade farhåga
för det demokratiska elementets starkare framträdande, på grund
af den nya riksdagsordningen, och detta elements böjelse att
kringskära konungamakten.
Slutligen måste jag äfven såsom märkligt beteckna, om inom
detta hus förefinnes en majoritet, som vid föredragningen af
ett Betänk, från Bevilln.-Utsk:t gör ett försök till annan tolkning
af grundlagen än den Konst.-Utsk:t — den högsta myndighet
hos K. St:r i fråga om grundlagens tolkning — vid samma
riksdag biträdt.
Jag tror icke att detta kan inträffa och förenar mig med
deni, som yrka afslag å förevarande punkt.
Ropen på propos. förnyades.
Frih. Hermelin, Carl: Mot den tillvitelse, som blifvit
gjord emot anhängarne af skyddspartiet, att de skulle åsyfta ett
angrepp på Konungens rättigheter, ber jag att få nedlägga en
liflig protest. Jag är en varm anhängare af nämnde parti, men
jag är fullkomligt nöjd med de råmärken 1809 års män uppställt
mellan Konung och R. St:r. Men, — för att fullfölja bilden,
— stängslet fordrar någon reparation, det lutar på ett ställe,
ett stöd behöfves, och detta finnes i Bev.-Utsk:ts slutmening.
Låt oss icke tveka alt bifalla densamma. Två Stånd äro redan
derom ense; R. o. Ad:n skall icke i sista ögonblicket af sin till
varo
förneka sig sjelf. Konungen kan icke med missnöje anse
en sådan åtgärd, derom hafva vi en borgen i det sköna val
språk
han åt sig utkorat den dag, då han satte Sveriges krona
på sitt hulvud: »Land skall med lag byggas».
Man har enskildt förebrått mig, att hatets gift skulle drypa
från mina läppar. Jag hatar ingen; men om jag i mitt sinne
bär sorg och smärta, så är det en yttring af kärleken till den
»jord, som mig fostrat har oell lädrens aska gömmer.»
Frih. Liljencrantz, Johan: Jag skulle icke ännu en
gång hafva tagit R. o. Ad:s tid i anspråk, om icke min högt
aktade vän, Hr Brakel, dertill gifvit mig anledning.
Hvad beträflär den del af hans yttrande, som kan vara
personligen rigtadt emot mig, vill jag dervid icke uppehålla mig,
ty när mina vänner bemöta mig mindre höfligt, blir jag visserligen
ledsen, men jag upptager det icke.
Beträffande hans yttrande i sak, att jag skulle hafva oriktigt
tolkat 61 §:n R. Fm, hemställer jag till R. o. Ad:ns ledamöter,
huruvida icke, om, såsom Hr Brakel förmenat, 1809 års grundla
gssti lia re med denna § allenast afsett att förebygga att afgifterna
skulle utgå en längre tid, de då sagt: »Alla dessa afgifter
skola icke utgå längre än till dess» etc. — Min insigt i Svenska
språket är visserligen icke stor, men för min del anser jag att
Den 25 April e. m.
537
grudlagsstiftaren, om han med 61 §:n velat uttrycka endast
hvad mina motståndare deri vilja läsa, skolat begagna nämnda
uttryckssätt; men nu heter det: »Alla afgifter skola utgöras» etc.
Detta är något positivt och innebär en befallning, att de skola
utgå. — Om jag säger till en person: Herrn skall gå till dörren,
så vill detta säga, att han verkligen skall gå ända fram
till dörren och icke att han bara behöfver gå ett stycke i riktning
emot dörren. — Jag tror att 1809 års män uttryckt sig
på samma sätt.
Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på ett yttrande af en aktad talare, min granne
på bänken, som afgi(vits med en ädel värme, som aldrig fattas
honom vid försvaret af Konungen och hans ministrars åtgärder.
Yttrandet innebar, att om R. St:r antoge Bev.-Utskis förevarande
förslag, skulle Kongl. Majit stryka bort alla tullar. Jag
hoppas, att den värde talaren är nog skonsam, att mena endast
tullarne å landtmannavaror, ty eljest kunde en sådan åtgärd
blifva ganska ruinerande.
Han tilläde, att om R. St:r deremot afslogo Utskits förslag,
hoppades han, att Kongl. Majit af ömhet för landtmannanäringen
skulle nådigst låta dessa tullsatser qvarstå. Detta yttrande
innebar såväl ett hot som ett löfte. Jag hoppas att han icke
varit befogad att afgifva någotdera. Hvad Kongl. Majit beslutar,
vet ingen, ej ens hans rådgifvare, ty dessa äro afsättliga, och
ännu mindre tror jag att Frih. af Ugglas kan förutsäga hvad
som i detta afseende kommer att ske.
Här har blifvit anfördt, att i 60 §:n R. Fin endast omtalas
»förhöjning», samt att i ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter
stadgas straff endast för den, som tillstyrker »förhöjning»
af den bevillning R. Stir sig åtagit. Med anledning häraf
vill jag åboropa ett yttrande rörande våra grundlagar, som jag
vid ett besök för några år sedan i Upsala hörde af en utmärkt
lärare i historien. Han sade, att de flesta stadganden i våra
grundlagar tillkommit för att lägga hinder i vägen för förnyandet
af fel, som blifvit begångna under förflutna tider. På 1700-  talet inträffade ofta, att konungamakten sökte öka sina inkomster
till bestridande af dels nödiga, dels onödiga utgifter. Hvad
var naturligare, än att 1809 års Konst.-Utsk., som ville förebygga
missbruk och lägga hinder i vägen för möjligheten af
vådliga öfverträdelser från regeringsmaktens sida, tänkte på de
felsteg, som förut blifvit begångna.
Jag tror, att den grundlagstolkning, som denne utmärkte
historiker afgaf, är riktig, samt att den omständighet, att ansvarighetslagen
icke innehåller någon straffbestämmelse, icke
bevisar hvad som afsetts med detta skäl.
Jag kan, för min del, icke annat än beklaga den, om jag
så får säga, lidelsefulla värme, som blifvit nedlagd i anfallet mot
Bev.-Utskits förevarande förslag. Jag anser, att Bev.-Utskit
icke kunnat handla annorlunda än det gjort. När nemi. ett
öfverlemnande till Kongl. Majit skulle ega rum, var det Utskits
538
Den 25 April e. m.
skyldighet att föreslå ett öfverlemnande i öfverensstämmelse
med Utsk:ts uppfattning af grundlagen. Utsk:t ansåg, att tulltaxan
borde öfverlemnas för att oförändrad utlärdas; rnotståndarne
anse att detta icke varit rigtigt. Deri ligger hela saken.
Utsk:t har icke tilltrott sig fastställa en konstitutionel princip,
utan har endast fullgjort ett uppdrag, hvilket det gjort efter
bästa samvete. På samma sätt som en enskild person, när han
har en framställning att göra hos en annan, och icke kan frambära
den personligen, skrifver ett bref, på samma sätt skulle
nu Bevilln -Utsk:t, vid tulltaxans öfverlemnande, aflåta ett skrifvelseförslag,
och detta borde naturligtvis uppställas i öfverensstämmelse
med Utslcts åsigt om grundlagens anda. De, sorn
anse det origtigt, kunna votera deremot; men något ingrepp i
konungamagten sker derigenom icke.
Jag instämmer visserligen med Hr von Ehrenheim och alla
dem, som anse att rättighet att nedsätta tullsatserna är ett
prerogativ, som alltid borde tillkomma Sveriges Konung; men
jag vill icke med min röst skänka honom ett prerogativ, som
endast på grundlagsenlig väg kan honom tillerkännas och derföre
lägger jag ett ja för Utskits förslag.
Hr Bennich, Nils Axel Gustafsson: (Detta yttrande,
som blifvit talaren tillstäldt för justering, har sedermera icke
blifvit af honom återlemnadt.)
Frih. Stael von Holstein, Otto Wilhelm: En aktad
talare, Hr von Ehrenheim, hvars åsigter jag i allmänhet har
den glädjen att dela, har yttrat, att tolkning af grundlagen tillkommer
hvarken den ena eller den andra statsmagten, utan
allena Konst.-Utsk:t. Detta yttrande är något oegentligt. Hvardera
statsmagten för sig har otvifvelaktig! både rättighet och
skyldighet att tolka grundlagen efter sin bästa öfvertygelse,
såsom bestämmande dess handlingssätt i serskilda fall, och Ivonst.-  Utskits verksamhet i detta hänseende inskränker sig till att vara
domare vid en kollision statsmagterna emellan. Något tvifvel
angående K. M:ts sätt att i förevarande fråga tolka grundlagen
torde ej kunna uppstå; denna tolkning ligger framför oss i
handling, och den har i dag blifvit härstädes af regeringens främste
representant på ett fullkomligt otvetydigt sätt uttalad. Det
återstår nu för representationen att meddela siri åsigt i frågan,
och den kan göra det fullkomligt oberoende af de meningar,
som af regeringen och Konst.-Utsk:t blifvit uttalade. De af
tvenne bland Konst.-Utsk:ts härvarande ledamöter algifne yttranden
göra det för mig fullkomligt klart, att det sätt, hvarpå
K. M:t i denna fråga tolkat grundlagen, är det enda rätta. Jag
respekterar emedlertid de af motståndarna framlagda skäl. Och
för att förfäkta min enskilda åsigt, vill jag nu ej upprepa de
skäl, som tala för min mening, lika litet som jag vill söka vederlägga
dem, som blifvit af motsidan andragne. Jag vågar
endast, med afseende på hvad som redan i denna sak förekom
-
Den 25 April e. m.
539
mit, hemställa till R. o. Ad., huruvida det vore klokt af den
närvarande representationen att i denna fråga vedervåga en
grundlagstolkning i strid mot regeringens åsigter, och huruvida
man har något skäl att antaga, att en sådan tolkning skall af
en blifvande riksdags Konst.-Utsk. godkännas, och jag vågar
fästa uppmärksamheten på den våda för den afgående representationens
anseende, som ligger deruti, att den föreslagna stiliseringen
af den underdåniga skrifvelsen tili K. M:t, hvarigenom
man velat vinna så mycket, möjligen kunde i en framtid förefalla
endast såsom ett i konstitutionell hänseende misslyckadt
skrifsätt, för att icke säga något mera. De skäl, hvarför jag
anser att en dylik uppfattning möjligen skulle kunna i en framtid
göra sig gällande, äro, dels erfarenhetens vittnesbörd under
hela den tid, 1809 års R. F. varit tillämpad, och särskildt den
af Hr Lagerhjelm åberopade skrifvelsen af 1809 års Ständer,
hvilken, enligt min tanke, tydligen ådagalägger våra grundlagsstiftares
åsigt i detta hänseende, dels ock det vitsord, närvarande
Konst.-Utsk. gifvit åt K. Mits tolkning af grundlagen, genom
det yttrande, Ut,sk:t afgifvit i anledning af den af Riksdagsfullmägtigen
Björkman framställda anmärkning. Jag vet
emedlertid ganska väl, att förevarande fråga icke inskränker
sig till en enkel lagtolkningsfråga. En talare på bänken bakom
mig har i dag vid behandlingen af frågan om spanmålstuliarne
framställt den åsigt, att man borde göra ett experiment och
försöka, huruvida regerineen i längden vågade nedsätta af R.
St:r bestämda tullsatser. En annan talare, som hade ordet kort
före mig, har yttrat sig i enahanda rigtning. Han tyckes föreställa
sig, att vi ännu lefva i de tider, då folket köpslog med
regeringen om magten och då det gällde att genom hvad medel
som helst tilltvinga sig konstitutionella rättigheter. Frih.
Liljencrantz, hvilken jag härmed åsyftar, och hvilken jag räknar
bland mina vänner, må anse mig såsom en föregående talare
tillhöra hans »ohöfliga vänner», men jag kan icke undertrycka
den åsigt, att Frihm i sina forskningar angående utvecklingen
af de politiska förhållandena stannat just der, hvarest
det konstitutionella lifvet börjar. Sedan statsmagternas förhållande
till hvarandra blifvit genom grundlagen bestämdt, bör det
icke komma i fråga, att den ena vill tränga sig in på den andras
område på annat sätt, än som öfverensstämmer med grundlagens
bud; och här är icke fråga om någon förändring af
grundlagen, utan, eldigt vissa bland mina motståndares uppfattning,
gäller det tydligen att bringa regeringen till eftergilt af
en magt, sorn är henne af grundlagen medgifven. Härvid ber
jag att få erinra om ett yttrande, som Frih. Liljencrantz i dag
på förmiddagen låtit undfalla sig. Han har sagt, att under den
nya representationsformen måste Konungens veto, för den händelse
det existerar, blifva ett suspensivt veto. Vännerna till
representationsförändringen hafva försäkrat oss, att genom densamma
någon rubbning i konungamagten ej skall ega rum.
Men Frihm, hvilken, såsom vi alla veta, tillhör desas antal, har
540
Den 25 April e. m.
nu sagt, att en sådan rubbning kommer att ske. Jag hoppas
emedlertid, att den blick, Frih:n dervid kastat in i framtiden,
kommer att upplösa sig i en synvilla.
Om det nu är en sanning, att vi icke böra vedervåga en
grundiagstolkning, som kunde innebära ett öfverskridande af den
gräns, der regeringen eger grundlagsenlig rätt att visa representationen
tillbaka; och att den afgående representationen genom
ett försök att i sista ögonblicket af sin tillvaro göra en
orättmätig inkräktning på konungamagten, skulle draga öfver
sig en nesa, hvilken jag anser vida värre, än den, hvarmed
Frih. Hermelin hotat oss, i fall vi undvika försöket, och om det
slutligen icke kan vara klokt af den afgående representationen
att leda sina efterträdare in på en väg, som kan föra till konungamagtens
försvagande, så tror jag det ej heller vara skäl
att bifalla Utsk:ts hemställan i denna punkt; och vågar jag i
anledning häraf anhålla om afslag derå.
Talrika och häftiga rop på propos. hördes ånyo.
Frih. Cederström, Rudolf: Då en värd ledamot, Hr
von Ehrenheim, efter att uti ett i dag afhållet, högst talangfullt
anförande, halva citerat några yttranden, hvilka på detta
rum blifvit afgifne af, såsom han sade, några af detta Riddarhus’
mest framstående ledamöter, äfven gjort mig den äran att
uppläsa ett af mig vid 1854 års riksdag afgifvet yttrande, så
anhåller jag att i afseende härå få göra några anmäkningar.
Först och främst får jag nämna, att mitt ofvannämnda
yttrande, hvilket han citerat, i betydlig grad bekräftar, hvad
jag i dag sagt, att nemligen den ställning, hvari frågan nu råkat,
är en följd af den uppmärksamhet, hvarmed R. St:r följt
densamma, och hvilket å detta rum tydligen ådagalagts genom
de många sakrika anföranden, som blifvit afgifne. Vidare får
jag äfven fästa uppmärksamheten derpå, att jag uti mitt nämnda
yttrande på ett, emot min vana, mycket tveksamt sätt berört
det ämne, som då förevar, och hvilket ingalunda var detsamma,
som det, hvilket nu utgör föremål för behandling. Jag vågade
der citera den domareregel, som säger: »Lagen gillar icke allt
det hon icke straffar; förty all misshandel kan icke uppräknas
i lagboken.» Jag vill nu anföra en annan domareregel, som
säger: »All lag bör med beskedlighet drifven varda — — —»
och härtill ber jag att få lägga det amendement, »att den ej bör
med allt för mycken beskedlighet drifven varda.» Härtill hafva
emedlertid R. St:r, enligt min tanke, gjort sig skyldige; och är
det derför jag nu anhåller om bifall till Utsk:ts förevarande
förslag.
Gr. H amilton, Henning: Då jag begärt ordet, nödgas
jag till en början göra min ursäkt, att jag icke varit tillstädes
under hela debatten i detta ämne. Jag uppträder högst ogerna
uti en fråga, när jag icke varit i tillfälle att följa hela diskussio
-
Den 25 April e. m.
541
nen deröfver, emedan man då befarar att upprepa, hvad som
redan blifvit af föregående talare anfördt. Till min ursäkt får
jag emedlertid nämna att min frånvaro varit en följd, icke af
beqvämlighet, utan af andra pligter, hvilkas uppfyllande med nödvändighet
påkallat min närvaro.
Det är i sanning icke rätt behagligt att yttra sig i den förevarande
frågan, då man från motsidan emot dem, som dela
min åsigt, framställt vissa beskyllningar, hvilka göra att man
under diskussionen knappast kan bibehålla det lugn, som vore
önskligt. Uti ett skriftligt anförande af Frih. Gripenstedt, hvilket
blifvit här uppläst, framställdes redan, att Bevilln.-Utsk:ts
förevarande förslag innebar ett ingrepp uti konungamagtens
rättigheter. Detta har jemväl i afton blifvit af en talare upprepadt,
och beledsagadt af en uppmaning till R. o. Ad. att icke i
sista ögonblicket öfvergifva den ställning, Ståndet städse iakttagit,
och som åsyftat ett försvar för konungamagten. För min
enskilta del kan jag dock icke taga allt för djupt, hvad som
i sådant hänseende anlöres. Jag vågar hoppas, att ingen tror
mig tala i ändamål att anfalla eller försvaga konungamagten.
Frih. Gripenstedt och jag hafva kunnnt vara af olika meningar
i fråga om hvad som utgjort ett försvagande af konungamagten
; — vi hafva varit det vid det vigtigaste och högtidligaste
ögonblick under denna riksdag, men det skall derför ej falla
mig in att tro, att han handlat i syfte att försvaga konungamagten,
och jag hoppas, att samma rättvisa må äfven komma
mig till del. Dessa beskyllningar jemte det sätt, hvarpå Frih.
af Ugglas i dag försvarat sin åsigt, måste framkalla en viss
tvekan att inlåta sig i denna diskussion; men då jag nu öfvervunnit
denna tvekan, har det skett af den anledning att
nyss efter det Utsk:t fattat sitt beslut, en af dess ledamöter visade
mig den slutmening, hvarom fråga nu är, med hemställan,
huruvida jag ansåg den vara grundlagsvidrig. Jag svarade nej;
och som jag icke gerna säger något enskildt, som jag icke kan
försvara offentligen, så är jag nu beredd att gifva några skäl
för detta mitt svar.
Enligt min tanke är grundlagens stadgande i äfseende å
Konungens rätt att nedsätta tullsatser icke tydlig. Jag vill icke
säga, att man icke, äfven med allra bästa vilja att tolka grundlagens
rätt, kan från 60:de och 61:sta §§:na R. F:n härleda en
sådan rättighet för konungamagten, men å andra sidan tror jag,
att mina motståndare måste erkänna, att denna rättighet är
långt ifrån att vara i bestämda ordalag uttryckt, och att man
med åtminstone fullt lika goda skäl kan försvara en motsatt
åsigt. Hvad sorn egentligen ger styrka åt den mening, jag hyser,
är, att beskattningsrätten onekligen är afsedd att vara ett
representationens prerogativ, liksom å andra sidan grundlagen
tydligen bestämt vissa rättigheter, i afseende hvarå representationen
endast önskningsvis eger yttra sig. Vår grundlag skiljer
emellan åtskilliga olika grunder för lagstiftningen i olika
frågor, nemligen l:o) grundlagsfrågor, till hvilka fordras alla
542
Den 25 April e, m.
fyra Ståndens sammanstämmande beslut vid tvenne riksdagar
samt K. M:ts sanktion; 2:o) privilegiifrågort dertill alla fyra KiksStåndens
beslut och Konungens sanktion erfordras; 3:o) lagfrågor,
uti hvilka K. St:r hafva en beslutande rätt, dock endast lör
sin del, och K. M:t eger sedermera på R. Stms framställning
göra det afseende, Han finner nyttigt, d. v. s. antingen rent af
bifalla eller afslå densamma; samt 4:o) frågor, som äro föremål
för den ekonomiska lagstiftningen, uti hvilka R. St:r ej ega annan
rätt än att uttala sin önskan, och hvarå K. M:t sedermera
kan fästa det afseende, Han lör godt finner. Månne nu beskattningsfrågor
Utgöra en från alla dessa ärenden afskild klass,
i afseende å hvilken R. Skr ega rätt att allena lagstifta, eller
böra de hänföras Undet den ekonomiska lagstiftningen?
Detta sednare alternativ kan jag omöjligen gilla, såsom stående
i strid med grundlagens bud i 57:de § R. Fm. Det synes
mig nemligen vara en allt för uppenbar motsägelse, om
man erkänner, att Svenska folkets rätt att sig beskatta, utöfvas
af R. St:r allena, men påstår att, åtminstone i vissa slag
af beskattning, Ständernas beslut icke ega annan kraft än som
af en uttryckt önskan.
Jag måste således hänföra nämnde frågor under en fullkomligt
särskild klass, rörande hvilken R. Skr allena ega beslutanderätt.
Till försvar för en motsatt åsigt har man anfört
den långa praxis, soni insmugit sig, äfvensom nyttan. Hvad
praxis angår, så har den onekligen sitt värde, isynnerhet om
de förhållanden, under hvilka densamma utbildat sig, förblifva
oförändrade; men vi måste ihågkomma, att vi nu inträda uti
fullkomligt förändrade förhållanden, och jag är ölvertygad att,
en sådan praxis ej kunnat tillkomma under de förhållandenhvilka
med nästa år taga sin början. Denna praxis har tilkomt
mit derför, att R. Skr ursprungligen ej samlades oftare än hvart
femte år. Under sådana omständigheter var det naturligt, at,
förhållanden kunde inträffa, som gjorde det till en nödvändighet
att Konungen kunde för sin del ändra af R. Skr gjorda tullbestämmelser,
emedan annars R. Skrs sammankallande vid hvarje
fall då en förändring i tulltaxan af behofvet påkallades, varit
af nöden; och detta var en olägenhet, som man för frågor af
relativt ringa vigt ej ville underkasta sig. Men då nu representationen
skall sammankomma hvarje år, och under vanliga
förhållanden endast 6 å 8 månader förflyta imellan dess sammanträden,
så förfaller hela den grund, Itvarpå denna praxis utvecklat
sig, och med detsamma den väsendtligaste delen af det försvar
för den under de sednare åren gällande grundlagstolkningen,
som skulle kunna bemtas från nyttans synpunkt.
För att man skulle kunna stämpla Beviiln.-Utsk:ts förevarande
förslag såsom en grundlagstolkning, verkande till ett ingrepp
i konungamagtens rättigheter, fordrades dessutom, att en
för framtiden gällande tolkning af grundlagen kunde ske på
annat sätt än grundlagen sjelf utstakar. Orri nemligen R.
Skr skulle misstaga sig i ett uttryck, så skulle detta natur
-
Dea 25 April e. m.
543
ligtvis ej hafva annan påföljd, ån att Konungen på detta uttryck
ej fäste något afseende; och hans makt skulle qvarslå oförändrad
just derför, att en af R. St:r ensidigt gjord grundlagstolkning
ej kunde hafva någon för framtiden gällande kraft. Det
torde således icke kunna vara så farligt med ifrågavarande förslag,
hvilket jag derjemte tror temligen nära uttrycker hvad
man vill säga. Från hvilken sida man vill se saken, torde man
dock icke kunna förneka, att R. St:r i afseende å tulltaxan ega
fatta lagligen giltiga beslut. Sådant har 1111 skett, och det ligger
uttryckt i den föreslagna skrifvelse». Jag medger, — och
det är med rätta Frih. af Ugglas derpå fäst uppmärksamheten —
att de första orden i förslaget ej hafva någon särskild betydelse,
utan att vigten ligger på den skilnad, som eger rum
emellan de uttryck, Utsk:t begagnat för tulltaxan och för taxeunderrättelserna;
men jag hemställer, om det icke äfven ligger
någon olikhet uti den rätt, R. St:r ega i afseende å den ena
och den andra frågan Och om så verkligen är förhållandet,
att R. Stms beslutanderätt är olika i afseende å tullalgifterna
och i afseende å taxeunderrättelserna, så torde det icke ligga
någonting för konungamagten så hotande och från vår sida så
revolutionärt deruti, alt Bevilln.-Utsk:t föreslagit R. St:r att
yttra sig på tvenn olika sätt angående begagnandet af tvenne
olika rättigheter.
Sålunda förefaller frågan mig helt enkel. Jag torde fiu endast
böra tillägga, att hvad sjelfva begagnandet af ifrågavarande
rättighet beträffar, kan jag icke klandra, att Regeringen vid
vigtiga tillfällen och när nöden stått för dörren, eller när någon
väsendtlig nytta deraf kunnat vara alt hemta, begagnat sig
af densamma; och jag anser derför, att Konst.-Utsk:t handlat
tätt, då det icke fäst något afseende vid de anmärkningar, som
i anledning af vidtagna förändringar i tulltaxan blifvit framställde.
Jag har nemligen redan erkänt, att de grudlagsparagrafer, på
hvilka Regeringen grundat sin rättighet till de åtgärder, den i
nämnde hänseende vidtagit, kunna gifva anledning till olika tolkning,
och då R. St:r under en följd af år stillatigande låtit konungamagten
begagna sig af nämnde rättighet, hade det ej varit
R. St:r värdigt att nu söka göra den till föremål för anklagelse.
Det är dock enligt min tanke någonting helt annat som
grundlagen ursprungligen menat, hvarför jag ingalunda finner
klandervärdt, att man nu vill uttrycka dess verkliga mening. Jag
röstar således för bifall till lltslcts förslag; dervid dock fri
tagande
mig från de beskyllningar, som blifvit rigtade mot dem,
som i detta hänseende dela min åsigt.
Många ledamöter yttrade härtill bifall; hvarjemte ropen på
propos. förnyades med ökad styrka och häftighet.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Gr. Hamilton har fullkomligt
rätt deruti, alt jag lörklarat det egentligen betydelsefulla uti förevarande
förslag ligga uti den skilnad i uttryck, som foretin
-
544
Den 25 April e. m.
nes med afsende å tulltaxan och taxeunderrättelserna, i det blott
de sednare öfverlemnades til! K. Mits pröfning. Grin har funnit
denna skilnad helt naturlig på grund deraf att R. Stir allena
ega beslutanderätten med afseende å tulltaxan, men ej med afseende
å taxeunderrättelserna. Jag ber emedlertid att i detta
hänseende få fästa Grins uppmärksamhet derpå, att uti taxeunderrättelserna
förekommer en afgift, nemligen lästetalsafgiften,
som är lika mycket af tullbevillnings natur, som de afgifter,
hvilka förekomma uti tulltaxan; hvarför, om Grins åsigt vore
den rätta, R. Stir lika mycket skulle ega att allena besluta angående
nämnda afgift som angående tullsatserna.
Gr:n har slutligen förklarat sig erkänna, att grundlagens
bud i förevarande fall är otydligt. Endast ett sådant erkännande
synes mig vara ett tillräckligt skäl, att icke R. Stir genom
en skrifvelse, sådan som den nu föreslagna, skola söka slita
tvisten, och detta i rak motsats mot den praxis, som allt hittills
blifvit följd. Vöre det då icke bättre, att den gamla representationen
fortginge på den bana, den hittills beträdt, och
öfverlemnade åt sina efterträdare att i detta hänseende föreskrifva
så, som de kunna finna för godt. För min del får jag
på det kraftigaste bestrida aflåtandet af en sådan skrifvelse som
Utskit föreslagit.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att under densamma hade yrkats
dels bifall till Utskits ifrågide hemställan och dels afslag derå;
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till samma
hemställan, hvarvid svarades talrika och starka ja och nej i
blandning, samt sedermera propos. på afslag derå, då svaren
likaledes utlöllo med starka och talrika, så väl ja som nej; och
förklarade Hr Gr. o. Landtm, sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan en mängd ledamöter ropat på votering, upplästes och
godkändes följande voteringspropos.i
»Den som bifaller Bevilln.-Utskits i slutet af Betänkit Nio
8 gjorda hemställan, röstar
Ja;
Den det ei vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Adin samma hemställan.»
Voteringen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 133.
Nej — 140.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ,]11 e. m
In fidem,
0. Brakel.
Thors
-
Den 26 April f. m.
545
Thorsdagcn (leii 26 April 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot.-utdrag för den 21, 23 och 25 dennes
samt protokollet för den 7 dennes e. m.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:s den 18 och 19 dennes bordlagde
Utlåt. N:o (>C>, angående regleringen af utgifterna under
Riksstatens åttonde Hufvudtitel, samt, i sammanhang dermed, jemlikt
R. o. Ad:s beslut den 17 sisth Mars och 19 dennes, såväl Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk:s hemställan nederst å sidan 7 al Betänk:t
N:o 58, i ani. al väckta motioner ang:de folkskoleväsendet, som
ock Sammans. Stats- samt Allm. Bev.- o. Ekon.-Utsk:s Utlåt.
N:o 6, i ani. af väckt motion om bibehållande af det i Strengnäs
inrättade Seminarium för lärarinnors bildande.
Usta, 2:dra och 3:dje punkterna.
Utsk:s hemställanden bilöllos.
4:de punkten.
Gr. Oxenstjerna, Axel: Anda från den tid, då tryckt
litteratur började uppkomma i Sverige, har Riksarkivet haft
rättighet att kostnadsfritt deraf komma i åtnjutande. Sedermera
har denna rättighet blifvit utsträckt till öfriga institutioner, nemi.
Kongl. Bibliotheket, Bibliotheken i Upsala och Lund samtVetenskaps-akademien.
Såsom bekant är, beslutade R. St:r för 6
månader sedan den förändring i T.-O., hvarigenom berörde rättighet
beröfvades Riksarkivet och Vetenskaps-akademien. Så länge
Riksarkivarien Nordström var ledamot af Preste-St., verkade hans
röst mägtigt mot denna förändring, och äfven jag har, inseende
den stora förlust, som genom densamma skulle förorsakas Riksarkivet,
sökt att med min svaga stämma motverka den. Jag måste
erkänna, att jag dagen efter vår nya R. 0:s antagande, då ifrågavarande
förändring i T.-O. beslutades af R, o. Ad., icke höjde
min röst deremot, men såsom en orsak härtill torde jag få anföra, att
sorgen och smärtan öfver den stora riksvigtiga frågans utgång
beröfvade mig all håg att, efter det jag reserverat mig mot R.
o. Ad:s deruti fattade beslut, yttra mig i denna fråga, som en
35
-
546
Den 26 April f. m.
däst berörde några böcker och var af en jemförelsevis så obetydlig
vigt. Grundlagsförändringen har nu emellertid blifvit af
K. M. sanktionerad, hvarigenom Riksarkivet lidit en stor förlust.
Då jag yttrat mig mot denna förändring, har jag alltid
påpekat den omständigheten, att denna förändring, sorn icke skulle
lända Boktryckarne till någon fördel, skulle medföra ökade kostnader
för Staten, ty man kan väl icke gå så abderitiskt till väga,
att man beröfvar Riksarkivet all möjlighet att öka sin boksamling.
Så snart förändringen blifvit af R. St:r antagen, ingick
också Riksarkivarie!! till K. M. med anhållan, att ett anslag af
600 rdr för inköp af behöfliga böcker och tidskrifter måtte beviljas;
och samtidigt härmed väckte Hofpredikanten Wahrenberg
en motion om anslag för samma ändamål. Stats-Utsk:t har icke
behagat fästa något afseende å denna motion, utan har helt kort
förklarat, »att enligt Utsk:t meddelade uppgifter skulle, äfven med
beräknande af bindningskostnaden, en summa af 200 rdr befinnas
för Riksarkivets behof fullt tillräcklig och Riksarkivets behof
i detta afseende kunna uppfyllas genom 8:de Hulvudtitelns expensmedels-anslag.
Jag leronar dessa uppgifter, hvilka kommit
Ut sk :t tillhanda på ett alldeles enskildt och besynnerligt sätt, i
sitt värde; om Utsk:t varit tveksamt om rätta förhållandet, hade
Utskrt väl bort förskaffa sig upplysningar inom Riksarkivet och
hade väl bort anse de uppgifter, sorn Riksarkivarien iemnat hos
K. M., vara af vida större värde. Riksarkivarien öar ansett
600 rdr vara af behofvet oundgängligen påkallade. Jag har bort
sägas, att uppgiften, det 200 rdr skulle vara tillräckliga för Riksarkivets
behof, grundar sig på en uträkning deraf, att kostnaden
för inköp af alla i Sverige årligen utkommande historiska verk
endast utgör 150 rdr och alt 50 rdr äro tillräckliga för bindningskostnaden.
Jag Irågar, hvilket skelett af litteratur, man kari
erhålla för 200 rdr. Det är påtagligen omöjligt för Riksarkivet, sorn
äfven måste vara försedt med utländska, genealogiska, etnografiska
och biografiska arbeten, att kunna reda sig med en så obetydlig
summa. Inom Riksarkivet hafva flera års bibliografier blifvit
genomgångna och man har genom uträkningar kommit till det
resultat, att minst 400 rdr årligen behöfs för inköp at i Sverige
utkommande böcker och 200 rdr för deras bindning samt inköp
af ett och annat utländskt verk.
Jag får på de af mig nu anförda skäl vördsamt anhålla,
att R. o. Ad. ville behjerta Riksarkivets behof, samt, med afslag
å Utsk:ts hemställan, bifalla Hofpredikanten Wahrenbergs motion,
att 600 rdr måtte anvisas åt Riksarkivet till inköp af för
detsamma behöfliga böcker och tidskrifter.
Jag vill slutligen såsom ett skäl, hvarföre R. St:r nu böra
bevilja den föreslagna summan och icke afvakta Kgl. Propos. i
detta ämne, anföra, att, oaktadt Riksarkivarien, straxt efter det
den omnämnda grundlagsförändringan af R. St:r antagits, ingick
till K. M. med skrifvelse i ämnet; något svar derå ännu, 6 månader
derefter, icke allåtits
Den 26 April f. m.
547
Gr. Posse, Arvid: logen lärer väl bestrida lämpligheten
eller nödvändigheten deraf, att Riksarkivet kommer i åtnjutande
af den litteratur, sorn mäste finnas derstädes för att ändamålet
med denna institution skall kunna uppfyllas. Detta har icke
heller Stats-Utsk:t bestridt, men Utsk:t har trott, att, om efter förändringen
af 1: 11 Trvckfrihets-ordningen Riksarkivet saknade
medel för uppköp af erforderliga höcker, Regeringen icke skulle
försumma att jemte fullständig utredning af behofvet förelägga
Representation förslag om beviljande af erforderligt anslag, och
har tillika ansett, att en fråga sådan som denna icke borde afgöras
i dess nuvarande outredda skick och endast på grund af
enskild motionärs framställning. Det har också blifvit af Utsk:t
antydt, att, för den händelse innan nästa riksdag uppköp af böcker
erfordrades, Riksarkivet icke saknade utvägar att genom expensmedel
bestrida kostnaderna härför, så att någon väsendtlig
olägenhet för Riksarkivet genom dröjsmål med anslagsfrågans
afgörande säkerligen icke kan uppstå. Gr. Oxenstjerna har mycket
rätt deruti, att lltsk:t på enskild väg erhållit uppgifter om inköpspriset
för de historiska arbeten, som under de sednaste 5
åren utkommit i landet, men deremot måste jag protestera mot
Gr:ns påstående, att dessa uppgifter kommit Utsk:t tillhanda på
ett besynnerligt sätt Dessa uppgifter hafva nemligen på det
mest vanliga sätt blifvit mig lemnade af en ledamot af detta hus
och hafva derefter af mig blifvit aflemnade till Utskits Sekreterare,
på det att de skulle vara tillgängliga vid ärendets afgörande. Då,
enligt berörda uppgifter, icke mera än 150 rdr erfordrades för
uppköp af sådane böcker, som böra förvaras i Riksarkivet, ansåg
Utskd lämpligast, att denna summa utginge af expensmedlen
å Hufvudtiteln och afslog derföre Hofpredikanten Wahrenbergs motion.
Jag förmodar, att kommande riksdags Stats-Utsk., som utan
tvifvel från K. M. får mottaga Propos. i ämnet, skall villigt tillstyrka
Representationen att bevilja det lör Riksarkivet erforderliga
anslag.
Frih. von Schulzenheim, David: Utsk:ts motivering för
sitt afslag å Hofpred. Wahrenbergs motion är, enl. min åsigt,
särdeles ofullständig; och jag har derföre anskaffat följande intyg,
hvilket jag anhåller få uppläsa:
»På begäran meddelas, att den från Riksarkivet till K. M:t
inlemnade underd. framställning om ett årligt anslag af 600 rdr
för inköp af böcker och skrifter till Riksarkivet, för den händelse,
att dess urgamla rätt till tryckexemplar skulle detsamma
frångå, grundas till siffran på en beräkning, som är uppgjord
efter bibliografiska katalogerna för sednare åren och deri uppgifna
pris, med inberäkning af inbindningskostnader.
Stockholm den 21 April,
J. J. Nordström.
Likheten med originalet intyga, Stockholm som ofvan.
J. R. Westin. J. E. Ekelundh.»
På grund af detta intyg, och då jag anser Ridd. o. Ad. böra
548
Den 20 April f. ra.
ega ett lifligt och varmt intresse för att riksarkivet fortfarande
må kunna utveckla sig till gagn för forskningen och den historiska
bildningen, instämmer jag med Gr. Oxenstjerna, och yrkar
afslag å Utsk:ts hemställan, samt bifall till Hofpred. Wahrenbergs
motion.
Hr Huss, Magnus: Jag är till större delen redan före
kommen
af Stats-Utsk:ts ordförande. Gr. Oxenstjerna har klandrat
det ofullständiga sätt, hvarpå (Jtsk:t motiverat sitt afslag
af den ifrågavarande motionen; men Utsk:t kunde ej motivera
detta på annat sätt, emedan sjelfva motionen ej innehöll några
faktiska upplysningar. Jag unnar visserligen riksarkivet allt
möjligt godt, på det alt det måtte kunna fortsätta de samlingar,
det redan eger, men Utsktt ansåg dock, vid det förhållande att
K. M:t ej i ämnet aflåtit någon Propos., frågan icke vara af
den vigt, att icke den kunde anstå till nästa riksdag, hvarigenom
K. M:t kornme i tillfälle att närmare utreda beloppet af den ersättning,
som borde riksarkivet, i följd af grundlagsförändringen,
tillkomma. Af detta skäl och då f. n. expensmedlen torde betacka
alla nödiga bokinköp, anhåller jag om bifall till Utsk:ts
hemställan.
Hr Olivecrona, Knut: Det synes mig alldeles obestridligt,
att en institution, af beskaffenhet som riksarkivet, måste
hafva bebof af ett årligt anslag till erforderliga bokinköp. På
grund af ett stadgande i Tryckfrih.-Ordn. hade förut riksarkivet
tillgång till ett exemplar af hvarje i riket tryckt bok, men
detta har nu upphört, och beholvet måste derföre vara så mycket
mera kännbart. Man har visserl. uppgifvit, att en summa
af 200 rdr skulle vara tillräcklig för nödiga bokinköp, men jag
hemställer till hvar och en enskild person, som sjelf har ett
bibliothek och underhåller detsamma, huru långt man kommer
med 200 rdr. Jag för min del vet åtminstone att det icke förslår
särdeles mycket. För Öfrigt behöfver riksarkivet ej endast
rent historiska arbeten, utan äfven skrifter i andra ämnen, såsom
genealogi, statistik, bibliografi m. m., äfvensom kataloger
och periodiska skrifter samt ett och annat planchverk. Vi hafva
nyligen beviljat slöjdskolan 1,500 rdr till bokinköp, och då
tyckes 600 rdr icke vara för mycket för en sådan institution,
som riksarkivet. Till försvar för Utsk:ts afstyrkande hemställan
har man hufvudsakligen anfört, att K. M:t säkerligen skulle
komma att aflåta nådig Propos. i ämnet. Det har emellertid visat
sig att så icke skett. Att hänvisa på expensmedlen, hvilket
Utsk:t gjort, torde ej vara lämpligt, ty riksarkivet blefve då
vid hvarje särskildt tillfälle ständigt beroende deraf, huruvida
för ögonblicket något anslag kunde beviljas från dessa på 8:de
Hufvudtiteln anvisade expensmedel. För öfrigt instämmer jag i
hvad Gr. Oxenstjerna och Frih. von Schulzenheim redan andragit
och anhåller således om afslag å Utsk:ts hemställan och
bifall till Hofpred. Wahrenbergs motion.
Den 26 April f. m.
549
Hr Fåhreeus, Edvard: Då R. St:r, genom den vid innevarande
riksdag beslutade förändringen i 1: 11 T. O., beröfvat
riksarkivet den rätt det förut egde att erhålla ett exemplar
af hvarje i Sverige tryckt bok, tillkommer det äfven R. St:r att
tillse, att nämnde embetsverk måtte i stället erhålla anslag för
nödiga bokinköp. 200 rdr äro i detta afseende alldeles otillräckliga.
Flera institutioner i vårt land hafva redan bibliotheks-anslag
till vida högre belopp; så har å ordinarie stat Statistiska Centralbyrån
1,000 rdr årligen till underhåll af sitt bibliothek m. m.;
Slöjdskolan i Stockholm liar äfven nyligen för samma ändamål
erhållit ej mindre än 1,500 rdr. Att lv. M:t icke aflåtit någon
Propos. i ämnet har sin naturliga grund deri, att K. M:t först
för några dagar sedan sanktionerat R. St:rs beslut i afseende å
ofvannämnde grundlagsparagraf och således omöjligen ännu kunnat
inkomma med någon framställning. Riksarkivarien, som
häst känner hehofvet, har ock till K. M:t ingått med en begäran
just om det belopp, hvars beviljande nu ifrågasättes, nemi.
000 rdr. På grund af dessa skäl samt de af Gr. Oxenstjerna
och flere andre talare anförda, anhåller jag, att Utsk:ts hemställan
måtte afslås och 600 rdr årligen beviljas till riksarkivet
i och lör bokinköp, på sätt Högv. Preste-St. redan lärer
beslutit.
Hr Gr. och Landtm, tillkännngaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Frih. Cederström, Rudolf: Jag respekterar visseriigen
Stats-Utskds benägenhet för sparsamhet i aila de frågor, der
denna är förenlig med det behofs inre beskaffenhet, för hvilket
anslag blifvit hegardt, meri jag kan dock i detta läll icke annat
än instämma med de talare, som yrkat afslag å Utsk:ts hemställan
och bifall till begärde anslag. Att bevilja riksarkivet
ett årligt anslag i och för bokinkop, anser jag vara en bättre
form, än den förut stadgade, ty så länge den nu upphäfda §
uti T. O. var gällande, fick riksarkivet en massa tryckta handlingar,
hvaraf det lill en stor del icke var i behof, och för hvars
förvarande det snart kunde sakna utrymme. Gilla åter R. St:r
nu den begärda anslagssumman, blir nämnda embetsverk i tillfälle,
att förskaffa sig endast hvad det verkligen behöfver, och
lättare kan herbergera. Att denna summa icke är för högt tilltagen,
torde jag få illustrera med ett exempel. Riddarh.-Direktionen
har hedrat mig med det, i anseende till valet, stundom
något brydsamma uppdraget, att reqvirera tidningar för
Ridd. o. Ad:ns klubb; och om Ridd. o. Ad:ns ledamöter, då förnämsta
klubbsalen någon gång besökes, behagade taga i betraktande
hvad der på hordet föreligger, skall vid en flygtig blick
genast befinnas, att 200 rdr, som Utsk:t anvisat kunna genom
expensmedel bestridas, icke skulle förslå långt för detta ändamål,
och att de således ännu mindre vore tillräckliga för ett
riksarkivs behof af böcker och tidskrifter, hvadan de begärdu
550
Dea 26 April f. ari.
600 rdr ganska väl tarlvas. I)å ärendet redan blifvit af föregående
talare utförligare belyst, inskränker jag mig, elter dessa
få ord, till att instämma med Gr. Oxenstjerna uti lians yrkande.
Hr Th arn, Wilhelm: lifter de upplysningar, som redan
blifvit lemnade af Gr. Oxenstjerna, torde det vara alldeles klart,
att (Jtsk:t icke inhemtat tillräckliga upplysningar i denna fråga.
Det heter visserligen i Betänk:t »enligt Lftsk:t meddelade uppgifter,
» men några olficiela uppgifter hafva åtminstone icke lemnats
Utsk:t. Den, som för Utsk:t uppgifvit, att 200 rdr skulle
vara en för riksarkivets behof tillräcklig summa, måtte alldeles icke
hafva några begrepp om, hvad en enskild person måste utgifva
för underhåll af sin boksamling och ännu mindre hvilka kostnader
äro förenade med inköp af de böcker, som måste finnas i
ett riksarkiv. Jag skulle tro, att icke det ringaste tvifvel kan
uppstå, huruvida den af en motionär begärda summan är för
hög, och jag instämmer derföre med de ledamöter, som yrkat,
att Kidd. o. Ad. måtte bevilja ett anslag af 600 rdr till inköp
af för riksarkivet erforderliga böcker.
Hr Huss: Den beskyllning, Stats-Utsk:t fått uppbära för
det sätt, hvarpå det behandlat ifrågavarande motion, har förut
blifvit af Utsk:ts ordförande besvarad, men jag anhåller dock
att få tillägga, att Utsk:t ingalunda af sparsamhetskänsla afstyrkt
beviljande af det äskade anslaget, utan att lJtsk:t grundade sin
hemställan på sin öfvertygelse derom, att, sedan nu K. M:t
sanktionerat den grundlagsförändring, hvarigenom riksarkivet
beröfvats rättighet att kostnadsfritt erhålla ett exemplar af utkommande
böcker, K. M:t äfven kommer att tillse beredande
af ersättning åt riksarkivet och derom, om så aktas nödigt, aflåta
förslag till riksdagen. Utsk:t ansåg icke lämpligt att i frågans
outredda skick anslag beviljas, och trodde, att någon förlust
icke skulle uppstå genom några få månaders anstånd
dermed.
Jag kan icke inse annat än att Utsk:t handlat fullt konseqvent,
och får derföre yrka bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Posse: Man har här velat gifva diskussionen den
rigtning, som om någon skulle hafva best ridt nödvändigheten
för riksarkivet att erhålla anslag i och för inköp af böcker.
Såvidt jag kunnat fatta, har ingen sökt bestrida nödvändigheten
af anslag, utan jag och de med mig liktänkande hafva
endast påstått, att, innan riksarkivets behof blifvit vederbörligen
utredda, inga anslag derför böra beviljas. De mest skiljaktiga
åsigter om storleken af det erforderliga anslaget hafva
här framställts, och redan häruti ligger ett bevis på nödvändigheten
af ärendets utredning. Man har här velat förmå R. o.
Ad. att bifalla motionen, på den grund, att någon Kongl. Propos.
så mycket mindre vore att förvänta, som en hos K. M:t
redan gjord framställning lemnats obesvarad. Det torde, utan
Dea 26 April f. m.
551
öfverdrift, kunna påstås, att K. M:t icke varit i tillfälle att besvara
denna framställning, ty det är icke mera än 10 dagar
sedan R. St:rs beslut om ifrågavarande förändring i Tryckfrihets-förordningen
sanktionerades af K. M:t, och man kan val
icke begära, att K. M:t skulle hafva inkommit med Propos. till R.
St:r eventualitetsvis eller för den händelse att K. M:t sanktionerade
berörde grundlagsändring.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, alt derunder hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts hemställan i förevarande punkt, dels ock att R. o.
Ad., med afslag å samma hemställan, skulle bevilja ett årligt
anslag af 600 rdr rmt åt riksarkivet, till inköp af för detsamma
behöfliga böcker och tidskrifter, att utgå från början af det
år, då riksarkivets rätt till allt, som tryckes inom riket, upphört;
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades många nej, blandade med
ja. samt sedermera propos. på afslag derå och beviljande af
det ofvanomförmälda anslaget, då svaren utföllo med många ja,
blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i 4:de punkten
af Utlåtit N:o 66, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, alslår R. o. Ad. denna hemställan och beviljar
ett årligt anslag af 600 rdr rmt åt riksarkivet till inköp af för
detsamma behöfliga böcker och tidskrifter, att utgå från början
af det år, då riksarkivets rätt till allt, som tryckes inom riket,
upphört.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 24.
Nej — 40.
5:te—10:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
1 lite punkten.
Gr. Mörner, Garl Göran: Jag får anhålla om upplys
ning
af Stats-Utsk:ts ledamöter, hvarföre den prostetunna, hvarom
fråga är i det nu föredragna mom:t, uppförts till 9 kubikfot
552
Den 26 April f. m.
5 kannor och icke beräknats efter samma mål, som andra tunnor
eller till 6 kubikfot 3 kannor. Skulle förklaring häröfver
icke lemnäs, får jag anhålla om propos. derpå, att ifrågav:de
prostetunna beräknas efter sistnämnde allmänt gällande mål.
Gr. Posse: .lag är icke i tillfälle att lemna den af Gr.
Mörner begärda upplysning annorlunda än, att Utsk:ts hemställan
är grundad på K. M:ts Propos., hvilken åter stödjer sig på utlåtanden
af Kammar-kollegium och Stats-kontoret.
Frih. Alströmer, Oscar: Jag kan icke finna annat än,
all prostetunna endast är en benämning på anslaget och således
icke bestämmer den qvantitet, hvartill spanmålsanslaget
skall sättas, och yrkar för den skull bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. Mörner: Då man genomläser denna punkt, finner
man, att Borås pastorat skall delas i två sådana, samt att pro
stetunna
äskas för det ena af dem, för hvilket prostetunna icke
förut varit anvisad, men, då man kommer till konklusionen,
finner man, att denna prostetunna skall beräknas till 9 kubiktot
4,5 kannor, d. v. s. till mera än en tunna. Jag tror det
vara skäl att, innan man på detta sätt ökar anslag, man äfven
gifver skäl derför, och det är härom som jag skulle önska upplysning.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
hemställan oförändrad och dels af Gr. Mörner bifall dertill
med förändring af 9 kubikfot 5 kannor till 6 kubikfot 3
kannor; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan utan förändring, hvarvid svarades flere
ja och några nej, samt sedermera propos. på bifall dertill med
den af Gr. Mörner föreslagna förändring, då svaren utföllo med
flere nej och några ja; hvarefter och sedan propos. på bifall
till Utskds hemställan oförändrad ånyo framställts samt med
många ja och några nej besvarats, Hr Gr. o. Landtm, förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
12:te punkten.
Lades till handlingarne.
13:de—l(5:de punkterna.
Utskds hemställanden biföllos.
17:de punkten.
Frih. Liljencrantz, Johan: Vid flera föregående till
fällen,
har inom representationen uttalats den åsigt, att Sven
-
Den 26 April f. m.
553
ska Statens tillgångar icke medgifva att hafva frenne fullständiga
medicinska läroverk. Då jag i allo gillar denna åsigt, och
således anser det olämpligt att öka staten vid universiteternas
medicinska fakulteter, anhåller jag om afslag å Utskits hemställan.
Hr Olivecrona, Knut: Utslct har i denna punkt till
styrkt
ett anslag al 2,000 rdr för en adjunkt eller laborator i
medicinsk kemi vid universitetet i Upsala. K. M:t hade dock
begärt 2,500 rdr. I afseende å den nedsättning af anslaget,
som blifvit af Utsk:t föreslagen, tager jag mig friheten anmärka,
att en laborator i ifrågavarande ämne har sin tid så upptagen
under läseterminerna, att han svårligen kan hinna genom enskild
undervisning eller enskild medicinsk praktik förskaffa sig
extra inkomster, och att det således är af behofvet synnerligen
påkalladt att en lön anvisas, som medgifver att en person med
erforderliga insigter kan fästas vid universitetet och der hafva
sin nödtorftiga bergning. Laboratorn i analytisk kemi vid Upsala
universitet är, såsom jag med visshet vet, för närvarande
sysselsatt från 7—1 f. tn. samt 3—9 e. m., och utan allt tvifvel
kommer en lika ansträngd tjenstgöring att drabba älven
den nye laboratorn: vid sådant förhållande torde R. o. Åd. lätt
finna, att en lön af 2,000 rdr icke kan anses tillräcklig för en
person, som aflagt medicinsk grad, enär denne, om han egnar
sig åt den praktiska sidan af vetenskapen, inom kort bör erhålla
vida högre inkomster. Skulle för öfrigt anslaget, såsom
Utsk:t föreslagit, fixeras till 2,000 rdr, skulle denna adjunkt ej
kunna, liksom de öfrige, avancera till högre lönegrad.
En föregående talare har yttrat, att Sverige icke har råd
att hafva 3 fullständiga medicinska läroanstalter. Jag tror dock
icke att Sverige är så fattigt, att detta bör anses omöjligt, och
då man ser Holland, Belgien, Bayern, Schweitz, länder med ungefär
samma folkmängd som Sverige, hafva 3 k 4 fullständiga
universiteter, är det väl icke för mycket, om vi hafva tre
medicinska högre läroanstalter.
På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag hemställa, att
R. o. Ad. behagade, med afslag å Utsk:ts hemställan, på det
sätt bifalla K. Mits förslag att till K. M:ts disposition ställes
2.500 rdr såsom lön för en adjunkt eller laborator i medicinsk
kemi vid Upsala universitet, med rätt för honom att kunna i
sin tur avancera till högre lönegrad.
Hr Huss, Magnus: Inom Utsk:t har jag i denna punkt
varit af olika mening med majoriteten och reserverat mig mot
dess beslut, enär jag ansett den af K. M:t äskade summan af
2.500 rdr böra beviljas.
1 afseende å Frih. Liljencrantz’ invändning att Sverige icke
behölde tre medicinska läroverk och att det således vore ett
öfverflöd att bortkasta Statens medel på komplettering af det i
Upsala befintliga, får jag förklara att jag nu ej ämnar ingå på
554
Den 26 April f. m.
frågan om medicinska undervisningens ordnande, utan endast
hålla mig till fakta. Det är ett faktum att Sverige har tre
medicinska läroverk, och så länge de finnas är Staten skyldig
att underhålla dem alla, så att de förmå motsvara sitt ändamål.
Hvad den nu föreliggande frågan angår, torde jag få erinra
derom, att i Upsala förut funnits tvenne professioner med dertill
hörande adjunkturer, en i medicinsk chemi och en i medicinsk
botanik, rnen att dessa nu sammanfogats, så att det blott
finnes en professor och en adjunkt. Då nu den nuvarande professorns
tid är så upptagen af undervisning på laboratorium, att
han ej får tillfälle egna sig åt vetenskapliga studier, är det alldeles
nödvändigt att han till sitt biträde vid undervisningen å
laboratorium uti pharmaceutisk kemi erhåller en adjunkt, enär
den adjunkt han nu liar är fullkomligt upptagen af undervisning
uti medicinsk botanik och materia medica. Billigheten mot
Upsala bjuder också detta, ty Carolinska institutet har två professorer
och två adjunkter i detta ämne. Skälet hvarföre jag
anser lönen böra bestämmas till 2,500 rdr och ej 2,000 rdr,
är det att denne adjunkts tid skulle blifva så upptagen, att han
ej kan eller bör egna sig åt enskild medicinsk praktik och
derigenom förvärfva sig extra inkomster. Jag yrkar således
alsia g- å Utskits hemställan och bifall till K. Mits Propos.
Gr. Posse: Såvida man nödgas erkänna, att de skäl, som
K. M:t i sin Propos. framställt för beviljande af anslag till
ifrågavarande tjenstebefattning, äro rigtiga, oberoende deral huruvida
man hyser någon önskan eller förhoppning om universiteternas
flyttning eller omorganisation, så ock intilldess en sådan
åtgärd på fullt allvar blir vidtagen, förmodar jag att man icke
har någon annan väg att gå än att upprätthålla våra nuvarande
akademier i sådant skick, att de kunna uppfylla sitt ändamål.
Med tillämpning af denna sats anser jag R. o. Ad. handla klokt
i att bifalla hvad K. M:t i denna del yrkat, likväl med den
modifikation i beloppet, som Utskit föreslagit, och hvilken betingats
af landets hårdt anlitade tillgångar. Jag yrkar således
bifall till Utsk:ts hemställan.
H. Exc. Hr Gr. Sparre, Gustaf Adolf: För min del
instämmer jag i hvad Hrrrne Olivecrona och Huss yttrat, och
yrkar således bifall till K. M:ts Propos. Medicinsk chemi är
ett ämne af så omfattande beskaffenhet, att professorn i detsamma
nödvändigt till sitt biträde behöfver en adjunkt, och
denne bör vara så aflönad att man vid universitetet kan fästa
någon skicklig och lofvande person.
Frih. Liljencrantz: Då jag anser att den medicinska
undervisningen bör idkas i en stor stad med ett större antal
sjuka och således den i Sverige centraliseras i Stockholm, samt
ej kan gilla att bortkasta medel på anslag till medicinska fakul
-
Dea 26 April f. ra.
555
teternas komplettering, vare sig i Upsala eller Lund, måste jag
vidblifva mitt yrkande om afslag å den nu löredragna punkten.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts förevarande hemställan, dels af Hr Olivecrona, att
B. o. Ad., med afslag å samma hemställan, måtte, med afseende
å beholvet af en ny adjunkt i medicinsk kemi vid Upsala
universitet, bevilja ett årligt anslag af 2,500 rdr till en
ytterligare adjunktslön vid nämnde universitet, och dels slutligen
af Frih. Liljencrantz^ att Utskds hemställan skulle alslås;
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan, hvarvid svarades många nej, blandade med ja, sedermera
propos. på antagande af Hr Olivecronas förslag, då svaren
utföllo med många ja, blandade med nej, och slutligen propos.
på afslag å merberörde hemställan, hvilken propos. besvarades
med många nej och några ja; hvarefter och sedan propos. på
antagande af Hr Olivecronas förslag förnyats samt med många
ja, blandade med nej, besvarats, Hr Gr. o. Landtm, förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan votering begärts samt Hr Gr. o. Landtm, yttrat,
att R. o. Ad. egde att bestämma kontraproposms innehåll vid
den blifvande voteringen, framställde Hr Gr. o. Landtm, propos.
derå, att bifall till Utsk:ts hemställan skulle utgöra kontraproposm,
och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Frih. Liljencrantz begärde votering om kontraproposm.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den som vill, att, vid blifvande votering om bifall tili det
af Hr Olivecrona i afseende å 17:de punkten i Stats-Utsk:ts
Utlåt. N:o 66 framställda förslag, kontraproposm skall innefatta
bifall till Utsk:ts i samina punkt gjorda hemställan, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinnner nej, antager R. o. Ad. till kontrapropos. vid voteringen
afslag å Stats-Utsk:ts ifrågav:de hemställan.»
Voteringen företogs härefter, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 64.
Nej — 15.
Sedermera upplästes och godkändes följande voteringspropos.
i hulvudsaken:
»Den som vill, att R. o. Ad., med afslag å Stats-Utsk:ts
hemställan i 17:de punkten af Utlåtit N:o 66, skall, med af
-
556
Den 26 April f. m.
seende å behofvct af en ny adjunkt i medicinsk kemi vid Upsala
universitet, bevilja ett årligt anslag af 2,500 rdr till en
ytterligare adjunktslön vid nämnde universitet, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bifaller R. o. Ad. Utsk:ts hemställan i den förevarande
punkten.»
Vid denna voterings utgång hade rösterna utfallit sålunda:
Ja — 54.
Nej — 27.
18:de punkten.
Hr Pauli, Carl Gustaf: Afven jag var sinnad att mo
tionera
om ett högre belopp till stipendier; men jag afstod derifrån,
då jag icke ansåg mig kunna hoppas någon framgång.
I)å emellertid frågan nu är bragt å bane, och Utsk:ts förslag
något skiljer sig från mitt i afseende på det sätt, hvarpå jag
tänkt mig summans användande, så anhåller jag att med några
ord få redogöra för min åsigt. Jag hade ansett, att 2,000 rdr
borde beviljas Upsala akademi, för att öka antalet stipendier,
icke beloppet af hvarje sådant. Som bekant är, speciminera
många för docentur endast för att lå en merit att åberopa vid
ansökningar al Lektorat, hvilket gör att antalet docenter är
ganska stort. Alla docenter äro derföre icke att betrakta som
ämnen till akademiska lärare, utan snarare såsom tillkommande
lektorer vid rikets högre elementar-läroverk. Till följe af det
större antal docenter, som finnes i Upsala än i Lund, vore det
billigt att Upsala hade något fler stipendier, och en större del
af den summa, som anslås, borde derföre tillfalla Upsala. Hvad
beloppet af hvarje stipendium beträffar, så anser jag 500 rdr
vara tillräckligt, med betraktande af en docents skyldigheter,
som endast är att vistas i Upsala och mot särskild ersättning
lemna enskild undervisning åt dem, som dertill anmäla sig.
Många finnas, som icke hafva något att göra. då andra deremot
genom lektioner lätt kunna förtjena sina tusen rdr om året.
Jag har sjelf varit lärare i Upsala och känner således till förhållandet.
Om stipendiebeloppet ökas, så att en docents ställning
blir lika god, ja i vissa fall bättre än en adjunkts, så löpa
adjunkterna vid läroverken fara att med vikarierande studenter
och ej med skickliga lärare besättas, emedan en docent, försmående
en ställning som stundom är mindre inkomstgifvande
än docenturen, heldre väntar tills ett lektorat blifver ledigt. Genom
att på denna grund såsom docent vistas en längre tid vid akademien,
utestänger han från ett stipendiums erhållande andra,
som äfven kunna vara dertill berättigade. På grund af hvad
jag nu anlört, vågar jag anhålla, att R. o. Ad. ville till Utsk:t
återremittera denna punkt.
Dea 26 April f. ra.
557
Hr von Schéele, Knut Henning Gezelius: Mot det
föreliggande förslaget kan jag ej annat än i likhet med den föregående
talaren bestämdt yttra mig. Det är känt, att studenternas
antal i Lund och Upsala förhåller sig till hvarandra såsom
1 till 3 eller 4. Docenturer vid det ena universitetet sökas
aldrig af det andra universitetets aiumner, utan till docenter
kallas vid hvardera universitetet de bland dess egna lärjungar,
som gjort sig kände för något mer vetenskapliga anlag. Följden
häraf är den, att i Lund plägar finnas blott en tredjedel af det
antal docenter, som i Upsala. Och det måste så ju blifva, om
preestanda för docentur vid båda universiteten ställas ungefärl.
lika och de studerande vid båda universiteten anses öfverhufvud
lika begåfvade. Men finnes det då väl någon skymt till rättvisa
deri, att docent-anslagen vid båda universiteten äro lika
stora! Då en docent i Upsala alltid får gå och vänta i flera
år, innan han kan hoppas komma i åtnjutande af ett docentstipendium,
lärer det understundom i Lund hafva saknats ett tillräckligt
antal docenter att gifva stipendierna åt. Detta missförhållande
är så uppenbart orättvist, att jag ej kan föreställa mig,
det R. St:r icke skulle begagna det närvarande tillfället att i någon
mån söka rätta detsamma, genom att anvisa liela det af
Utsk:t till ökning i docent-stipendierna föreslagna belopp af 3,000
rdr rmt årligen åt Upsala universitet ensamt. Upsala skulle
likväl komma att fortfarande blifva sämre lottadt, än Lund, i
detta afseende. Ty då docenternas antal i Lund är endast ungefärligen
3:djedelen af Upsala-docenternas antal, men Lunds docenter
komme att halva hälften så stort, statsanslag, som Upsala,
så ligger det ju för öppen dag, att Lunds universitet äfven hädanefter
proportionsvis finge en god brorslott. Och den tror
jag ej Upsala docenter missunna sina bröder i Lund. Lämpligast
synes mig vara. att stipendierna bibehållas vid sitt närvarande
belopp, men Upsala erhålla 12 och Lund 6 å 500 rdr
hvardera, och jag- får derföre vördsamt anhålla, det Ridd. o. Ad.
måtte återremittera denna punkt, för att erhålla en förändring
i ofvan angifna rigtning.
Gr. Posse: Den sista värda talaren har förmenat, att
om Ridd. o. Ad. bilölle hvad K. M:t här hemställt, så skulle
dermed föröfvas en himmelskriande orättvisa mot Upsala; deremot
skulle det vara rättvist, om hela det ifrågavarande anslaget
lemnades till Upsala. Jag får fästa uppmärksamheten derpå, att
det icke är fråga om att inrätta nya docentstipendier, utan att
höja beloppet af de redan befintliga, och då kan det val icke
anses orättvist, om docenterna i Lund aflönas lika med dem i
Upsala. Vidare vill jag anmärka, att K. M:t begärt anslag af
visst belopp till hvartdera universitetet, hvadan det icke torde
vara R. Stms rättighet att nu upptaga nya förslag om en helt
annan fördelning af anslaget. Till följd af hvad jag nu anfört,
får jag anhålla om bilall till Utsk:ts förslag.
558
Den 26 April f. m.
Hr Olivecrona: Lika med Ordf. i Stats-Utskd, anser
äfven jag att i den form, hvarom fråga nu är väckt, kan någon
sådan åtgärd icke vidtagas som de 2:ne första taiarne påyrkat;
ty det är endast fråga om att höja de redan befintliga stipendierna
från 500 till 750 rdr hvartdera, icke att öka stipendiernas
antal. Med anledning af Hr Paulis yttrande, att det vore bättre
att öka stipendiernas antal än deras belopp, vill jag emellertid
påminna, att utom dessa sex stipendier på riksstat finnas vid
universitetet i Upsala fyra andra till samma belopp, anvisade
på den Filénska fonden, och dessutom två res-stipendier å 1.200
och 1,800 rdr, som vanligen innehafvas af docenter. Det är
sannt, att antalet studerande är olika i Upsala och Lund; men
docenter behöfvas på båda ställen, och i Lund hafva de mindre
tillfälle än i Upsala till enskilda inkomster genom privata kollegier.
Man har sagt, att många blifva docenter för att lättare
komma in vid elementarläroverken; och det är sannt, att icke
alla kunna vara lämpliga till akademiska lärare; men stipendierna
äro dock egentligen till för att understödja och qvarhålla just
det mindre fåtal som är mera hoppgifvande och kan anses till
lärareplatser vid universitetet i framtiden passande: deremot äro
stipendierna icke till såsom understöd för hvar och en som blir
docent. På grund af hvad jag nu anfört, får jag anhålla om
bifall till Stats-Utsk:ts hemställan.
Hr von Schéele: Mot mig har blifvit arifördt, att det
skulle vara orättvist bevilja Upsala docenter större stipendier än
Lunds. Helt visst; och jag tror ej, att jag anfört något, som
kunnat i ringaste mån häntyda på någon sådan önskan hos mig.
Afven har man ansett för mitt yrkande förefinnas formela hinder,
alldenstund K. M:ts Propos. endast afsett förhöjning å
redan förhandenvarande docentstipendier, men ej inrättande af
några nya. Om sådana formela hinder verkligen förefinnas, det
lärer väl Hr Olivecrona förslå bättre än jag; men nog förefaller
det mig underligt, om ej R. St:r skulle hafva rättighet att, derest
de skulle finna det af K. M:t med ett visst äskadt anslag
åsyftade mål kunna vinnas på ett ändamålsenligare sätt, än det
K. M:t föreslagit, i sådant fall bevilja detta anslag, men förordna
om dess användande på ett från K. M:ts förslag något skiljaktigt
sätt. Nu har K. M:t begärt ett anslag af 3,000 rdr till
docentstipendiernas förbättrande, på det att brist på docenter
icke måtte vid universiteten uppstå. Jag har trott, att detta
mål skulle medelst den föreslagna summan bäst vinnas, om densamma
användes till bildande af 6 nya docentstipendier för Upsala,
så att Upsala konime att hafva 12 och Lund 6 å 500 rdr
hvardera. Delades denna min åsigt af R. St:r, skulle de då ej
ega magt att bevilja det af K. M:t till docentstipendiernas förbättring
äskade belopp, men bestämma, att detsamma väl skulle
till förbättrande af docenternas ekonomiska ställning användas,
men ej genom att, såsom K. M:t föreslagit, förhöja de redan
befintliga docentstipendierna, utan genom att instifta 6 nya så
-
Den 26 April f. ni.
559
dana för Upsala universitet. Skulle emellertid formela hinder
möta lör mitt yrkande, lärer väl Hr Gr. och Landtm, vägra
propos. derpå; och jag får i sådant fall understödja deras mening,
som yrka bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Pauli: Den siste värde talaren har redan ådagalagt,
att något formelt hinder lör punktens återremitterande icke finnes.
Hvad angår Hr Olivecronas andra yttrande, så finnes äfven
i Lund andra stipendier än de af Staten anslagna, och jag
tror ej att Lund i det afseendet är vanlottadt. För öfrigt har
intet emot mitt anförande blifvit andraget, och inskränker jag
mig derföre blott till att påpeka, det alla docenter icke äro ämnade
till akademiska lärare, och att de derföre icke genom allt
för lockande utsigter böra qvarhållas vid akademien, hvarest de
under sådana omständigheter utestänga andra (rån erhållande af
ett stipendium. Jag fortlär i mitt yrkande om återremiss.
Hr Montgommerie-Cederhjelm, Robert Nils Germund:
Något formelt hinder för en återremiss tror jag icke
finnes; men jag hemställer hvad dermed skulle vinnas. Det finnes
sex docentstipendier vid hvarje universitet, som blifvit föreslagna
att höjas från 500 till 750 rdr hvartdera. Nu har blifvit
ifrågasatt att, i stället för denna förhöjning i stipendiernas
belopp, öka deras antal i Upsala. Det är således ganska lätt
att bilda sig en föreställning om denna sak, som jag tror bör
kunna afgöras utan återremiss, synnerligen som jag icke finner
något skäl att förändra Utsicts förslag, till hvilket jag alltså får
anhålla om bifall.
Hr Pauli: Den siste värde talaren tycks icke hafva kom
mit
underfund med hvad som med återremissen varit åsyftadt.
Meningen vore att använda dessa föreslagna 3,000 rdr till inrättande
af nya stipendier, nemi. fyra för Upsala och två för
Lunds universitet, hvilket jag anser både rättvist och bättre för
akademierna, än att höja de redan befintliga stipendiernas belopp.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Det är ganska lätt att för
stå
meningen med den begärda återremissen, nemi. att få en
annan fördelning af det föreslagna anslaget; men jag tror icke
att vi skulle vinna annat dermed än en onyttig och onödig tidsutdrägt.
Ståndet kan nu icke förändra hvad af Utsk:t blifvit föreslaget;
utan antingen måste punkten bifallas eller återremitteras;
och som jag icke kan finna någon fördel af denna sednare åtgärd,
så får jag anhålla om bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag ber att få fästa uppmärk
samheten
derpå, att i K. M:ts Propos. är skildt på summorna
så, att 1,500 rdr äro begärda för Upsala och 1,500 rdr för
Lund, fastän Utsk:t i sitt Utlåt, har behandlat dessa punkter på
en gång och sammanslagit summorna. Då någon motion icke
560
Den 26 April f. m.
blifvit gjord om förändring i K. M:ts Propos., icke ens någon
erinran deremot, oell motionsrätt numera icke tillkommrr Ståndets
enskilda ledamöter, kan jag icke tro, att de af Hrr Pauli
och von Schéele väckta förslag kunna komma under pröfning.
Jag yrkar bifall till K. M:ts af Utsk:t tillstyrkta förslag.
Gr. Snoilsky, Gustaf Fredrik: Ehuru jag icke kan
dela Gr. Mörners åsigt, att den af 2:iie talare framställda begäran
om återremiss icke skulle bli föremål för propos. och äfven
bifallas, då man icke kan veta motiverna för denna begäran;
så är jag dock i öfrigt af samma mening som Gr. Mörner,
och ber att få förena mig i anhållan om bifall till Utsk:ls förslag.
Hr von Schéele: l)å Stats-Utsk:ts ordförande benäget
upplyst mig om rätta vägen till ernående af det af mig åsyftade
mål, så får jag, i enlighet härmed, begära särskild propos. på
alslag å Utsk:ts tillstyrkan om anslag till docentstipendiernas
höjande vid Lunds universitet, och särskild propos. om förhöjande
af det lill förbättrande af Upsala universitets docentstipendier
föreslagna belopp från 1,500 till 3,000 rdr.
H. Exc. Hr Gr. Sparre: .lag var förhindrad att vara närvarande
vid början af denna diskussion; men med anledning af
hvad jag hört, sedan jag uppkommit, måste jag bestrida Hr
von Schéeles förslag. K. M:t bär begärt ett visst anslag till
hvarje universitet för höjande af docentstipendiernas belopp.
Ut sk :t har derom yttrat sig och tillstyrkt att en något mindre
summa, än äskadt var, må bifallas. Jag tror icke att man vid
sådant förhållande lagenligt kan lemna hela den af K. M:t begärda
summan ensamt till det ena universitetet. Då nu, efter
hvad jag tror mig veta, denna punkt blifvit af ett Stånd afslagen
och af de två andra bifallen, anhåller jag att äfven Kidd.
o. Ad. ville antaga punkten, sådan den af Utsk:t blifvit föreslagen.
Hr von Schéele: Jag har begärt ordet, endast för att,
med afstående från mitt sednaste yrkande, återgå till min ursprungliga
begäran om återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. och Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts förevarande hemställan och dels återremiss deraf,
framställde Hr Gr. och Landtm, först propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades många ja och några nej,
och sedermera propos. på återremiss deraf, då svaren utföllo
med många nej och några ja; hvarefter och sedan propos. på
bifall Utskds hemställan förnyats samt med många ja och några
nej besvarats. Hr Gr. o Landtm, förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
19:de
Den 26 April f. m.
561
19:de punkten,
Utskits hemställan bifölls.
20:de punkten.
Frih. Liljencrantz: Kongl. Majit har här begärt ett an
slag
af 2,500 rdr till underhåll af materielen vid de medicinska
och kirurgiska klinikerna i Upsala. Vid sista riksdag, då fråga
var om Upsala universitet skulle hafva rätt att anställa tlieoretiska
examina, diskuterades grundligt om, huruvida universitetet
vore lämpligt ställe för den praktiska undervisningens inhemtande,
hvilket man ansåg endast i en stor stad som Stockholm
kunde ske, och, om jag icke misstager mig, uttalade sig äfven
chefen för Sundhets-Coll. för denna åsigt. Det förefaller mig
besynnerligt att nu bevilja anslag för ett ändamål, som förut
ansetts olämpligt och som jag icke kan finna vara för medicinska
undervisningen af något gagn. Utsk:t har nu begärt detta
anslag i en annan form, nemi. till underhåll af fattiga sjuka;
och, ehuru jag af menniskokärlek skulle dertill vilja bidraga,
kan jag dock af ofvan anförda skäl icke finna Utsk:ts hemställan
välgrundad, utan anhåller att densamma måtte afslås.
Frih, Klinckowström: Inom Utsk:t voro meningarne delade
om hvad som skulle förstås med materiel; men då en
kompetent person upplyst, att detta på det teckniska spåket betydde
sjuka menniskokroppar, så mötte saken icke vidare motstånd;
och jag anhåller att Utskits förslag måtte bifallas.
Hr Olivecrona: Så länge medicinsk undervisning skall
ega rum vid Upsala universitet, är det också alldeles klart att
nödig materiel dertill måste finnas, eljest kan ändamålet icke
vinnas. I sednare tider har så väl universitetet som kommunen
och länet gjort allt för att bereda bättre sjukvårdsanstalter,
genom uppförande af nytt sjukhus m. m.; dock erfordras för
fullständigt ordnande deraf ytterligare medel, just för den nödiga
materielen, oin hvars erhållande på statens bekostnad förslag
nu blifvit framstäldt. Det af den förste värde talaren
framställda skäl, att den praktiska undervisningen icke kunde
ega rum på annat ställe än i Stockholm, kan jag icke finna
hafva någon giltighet. Det kan dock icke vara behöflig! att nu
ingå i en vederläggning af en sådan åsigt; jag förbigår den derföre.
Jag får således anhålla om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Huss: Då Kongl. Maj:ts Propos. lörehades till behand
ling
inom utgifts-afdelningen, föll det sig ganska svårt att förstå
hvad som menades med den materiel, hvarför anslag begärdes,
och derför infordrades från Upsala upplysning deröfver; af denna
inlimtades att med materiel alsågs sjuka för den kliniska undervisningen.
Såsom Frih. Liljencrantz invändt, inhemtas visH.
IV. 36
562
Den 26 April f. m.
serligen den praktiska undervisningen i större omfång i Stockholm;
men så länge en medicinsk fakultet i Upsala finnes, måste
äfven tillfälle beredas för dem som der studera medicin att der
inhemta de första grunderna af såväl den praktiska som theoretiska
undervisningen och att fullgöra den såväl före sorn efter
med. kandidat-examen föreskrifna tjenstgöring å sjukhus. För
att kunna mottaga fattiga sjuka, som söka hjelp, är detta anslag
sålunda begärdt, och så länge en klinik skall uppehållas,
är det för undervisningen både nödigt och fördelaktigt att lärjungar
ne erhålla tillfälle att studera andra sjukdomar än de inom
orten vanliga och att läraren har tillfälle emottaga sjukdomsformer
äfven från andra orter. Det begärda anslaget, som är
ganska ringa, anser jag derför nödvändigt att bifalla ; och Utskit
har tillagt ett vigtigt moment, att dessa medel skola särskildt
redovisas, hvarigenom band blifvit lagdt derpå, att de användas
som sig bör d. v. s. för sjuka, som ej tillhöra Upsala länslasaretts
distrikt. Jag anhåller således om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Fåhrajus, Edvard: Då jag icke vill vara mindre
menniskoälskande än en föregående värd talare uppgifvit sig
vara, kan jag icke underlåta att fästa R. o. Adrns uppmärksamhet
vid 2:ne uttryck i Utsk:ts Betänk., som förefalla mig
högst besynnerliga, nemi. dels att sjuka menniskor helt simpelt
benämnas materiel vid de medicinska och kirurgiska klinikerna,
och dels att såsom önskligt framhålles att få »nödig omvexling
och rikedom af sjukdomsfall». Dessa uttryck synas mig i sanning
föga »humana». I öfrigt instämmer jag med Frih. Liljencrantz
och anhåller om afslag ä denna punkt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr,
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts förevarande hemställan och dels afslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till samma hemställan
och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
21 ista, 22:dra och 23:dje punkterna.
Utskits hemställanden biföllos.
24:de punkten.
Frih. Liljencrantz: Jag vill icke trötta R. o. Adin med
att upprepa de skäl jag förut anfört, utan anhåller endast om
afslag å denna punkt.
Frih. Klinckowström: Jag vill icke trötta R. o. Ådm
med att upprepa de skäl Ufskit anfört, utan anhåller endast
oro bifall till denna punkt
Den 26 April t. ut.
563
Hr Olivecrona: PS enahanda skäl jag hade äran anföra
vid 17:de punkten angående lön åt en adjunkt vid Upsala akademi,
får jag vid denna punkt anhålla att R. o. Adin ville bevilja
elt anslag af 2,500 rdr lör en adjunkt i den högre lönegraden
vid Lunds universitet.
H. Exc. Hr Gr. Sparre: På de af Iir Olivecrona förut
anförda skäl, ber jag att med honom få instämma i yrkandet,
att lön åt en adjunkt i kirurgi och obstetrik vid Lunds universitet
måtte anslås och ett belopp af 2,500 rdr i sådant afseende
ställas till Kongl. Maj:ts disposition.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm, alt derunder hade yrkats dels bifall till Utskits
förevarande hemställan, dels af Hr Olivecrona att R. o. Ad:n,
med afseende å behofvet af en adjunkt i kirurgi och obstetrik
vid Lunds universitet, mätte bevilja ett årligt anslag af 2,500
rdr tili en ytterligare adjunktslön vid nämnde universitet, och
dels af Frih. Liljencrantz, att Utskits hemställan skulle afslås.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskits hemställan, hvarvid svarades många nej jemte
några ja, och sedermera propos. på antagande af Hr Olivecronas
förslag, då svaren utföllo med många ja samt åtskilliga nej:
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
25:te punkten.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Såsom vanligt,
då Utsk:t icke vill tillstyrka bifall till hvad en enskild motionär
föreslagit, är såsom hufvudsakligt skäl för afslag deri anfördt,
att »Kongl. Majit icke funnit skäl derom göra framställning»;
liksom det vid afstyrkande af hvad Kongl. Majit begärt heter
»med anledning af statsverkets alltför hårdt anlitade tillgångar.»
För min del gör jag icke afseende på hvem som väckt förslaget,
utan endast, om det begärda anslaget är behöfligt. Hvad
beträffar den ifrågasatta professionen i geologi, så kan väl icke
nekas, att om en sådan någonstädes bör finnas, så är det väl i
Lund. Jag vill icke upptaga tiden med att vidare utveckla
denna sak, utan hänvisar till Professor Agardhs motion; och
anhåller att R. o. Adm ville, i likhet med hvad Preste-Stit gjort,
bevilja ett anslag af 4,500 rdr till ofvannämnde profession, å
hvilket förslag jag anhåller om Hr Gris o. Landtnäs propos.
H. Exc. Hr Gr. Sparre: Redan länge har vid Upsala
universitet funnits en särskild profession i geologi och mineralogi,
hvilket deremot icke är förhållandet i Lund, der någon undervisning
i dessa ämnen således icke kunnat erhållas. Med afseende
på de framsteg geologien på sednare tider gjort, samt de
geologiska förhållandena i Skåne, olika med det öfriga Sveriges,
vore det allt skäl, att en sådan profession funnes i Lund. Jag
364
Den 26 April f. m,.
viii derför, i likhet med den siste värde talaren, yrka, att R. o.
Ad:n måtte, med afslag å Utsk:ts hemställan och bifall till Professor
Ågardhs motion, härtill bevilja ett anslag af 4,500 rdr
ärligen.
Gr. Posse: Geologien är en vetenskap, som utöfvar stort
inflytande äfven på industrien, och Staten har redan erkänt
dess vigt genom att anslå stora belopp till geologiska undersökningar
i förening med ett dyrbart kartverk och en särskild profession
i Upsala. Lund saknar ännu en sådan profession, och
det torde dröja länge innan det geologiska kartverket kommer
att omfatta södra delen af landet, der under tiden ligga i jorden
förborgade stora skatter, som till följd af bristande insigter äro
utan gagn. Om en profession i denna vetenskap funnes i Lund,
skulle den säkerligen med mycken ifver studeras, hvilket skulle
medföra stor nytta för landet. Man har invändt, att förslaget
icke utgått från Kongl. Maj:f, utan från enskild motionär; men
det har blifvit af kanslersemb:t tillstyrkt och endast financiela
skäl har hindrat Kongl. Maj:t från att begära detta anslag. I
likhet med de föregående talarne, yrkar jag bifall till motionen
och afslag å Utsk:ts hemställan.
Frih. Klinckowström: Det lär bli min sorgliga lott att
försvara Stats-Utsk:ts betänkande i denna fråga. Utan att vilja inlåta
mig på den vetenskapliga delen deraf, synes det mig att
det af Utsk:t för dess afslag å motionen anförda skälet borde
vara tillräckligt äfven för Hr von Francken. Det är ofta svårt
för Utsk:t att variera skälen, men då andra brista, är det här
anförda tillfyllest; ty i en fråga, som denna, bör K. M. bäst
pröfva, om anslag behöfves eller icke, och då sådant icke af K. M.
blifvit begärdt, är det nog anledning att icke lemna uppmärksamhet
åt enskild persons framställning. Jag anhåller om bifall
till Utsk:ts hemställan.
Hr Huss: Inom Utslct var jag af den tanken, att denna
motion borde bifallas, hvilket dock icke då vann sympati. Geologien
är en vetenskap, vid hvars studium man bör fästa stor
vigt, och det är icke rätt, att den vid ett af universiteten är
helt och hållet utan officiel representant. Få vetenskaper hafva
under sednare tider gjort så stora framsteg som denna, och den
har äfven med stor kärlek omfattats i utlandet, serdeles i England.
Icke blott geologiens vetenskapliga värde är stort, utan
den är äfven af stor vigt för industrien, såsom af sednare tiders
uppfinningar tillräckligt visas. Medel äro visserligen vid sednare
riksdagar frikostigt anslagna till upprättande af geologiska
kartor öfver fäderneslandet; men det är ej nog att hafva kartor,
man måste hafva kunskaper för att förstå deras betydelse: först
då blifva de af stort värde. Man har sagt att nya tjenster icke
borde inrättas utan efter framställning af K. M.; men jag vill
påminna, att vid sista riksdagen på enskild motionärs framställ
-
Den 26 April f. m.
565
ning medel beviljades till en ny profession uti palaeontologi vid
Vetenskaps-Akademien i Stockholm, och K. M. liar icke lörnekat
vigter* och nyttan af det gjorda förslaget, fastän af finansiella
skäl nådig Propos. derom icke blifvit afgilven. Då jag anser antagande
af motionen, sorn genomgått de vanliga stadierna af utredning
och blifvit af Consistorium Academicum och Universitetens
Kansler understödd, vara för fäderneslandet och vetenskapen
af nytta, anhåller jag om bifall til! motionen och afsiag
å Utsk:ts hemställan.
Gr. Mörner: Jag förenar mig med de Stats-Utsk:ts leda
möter,
som funnit skäl att älven vid denna punkt bibehålla den
sparsarnhetsprincip, som vid (lere tillfällen förut blifvit af Utsk:t
följd. Då K. M. icke funnit skäl att härom framställa förslag,
ehuru vi sett att ruan icke i allmänhet varit rädd att begära
ganska stora belopp, så vore det besynnerligt, om R. o. Ad. skulle
följa theorien i den gamla leken: »när jag säger släpp, skall du
hålla, och när jag säger håll, skall du släppa.» Om någon vetenskap
är af det slag att den kan och bör praktiskt inhemtas,
så måste det vara denna; och då anslag blifvit lemnadt till geologiska
undersökningar, under ledning af en utmärkt kunnig vetenskapsman,
böra de, som så önska, kunna i denna skola erhålla
undervisning. Mig synes, att med det begärda anslaget
väl kan anstå; och jag anhåller om bifall till Utsk:ts försteg.
Frih. Liljencrantz: Jag kan icke, såsom Hr von Francken,
ringakta det af Utsk.-t för dess afsteg anförda skäl. K. M., som
bäst är i tillfälle att döma om behofvet af det ifrågasatta anslaget,
har icke ansett något sådant behof förefinnas; och jag
tror derför att Utskits hemställan om afsteg å motionen bör bifallas.
Jag beklagar att Hr von Franckens grannlagenhet hindrade
honom att meddela Ståndet, i hvad afseende Skåne mer än
andra provinser är i behof af geologiska undersökningar; jag för
min del känner det åtminstone icke.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Sedan H. Exc. Hr Gr. Sparre
och Hr Huss så grundligt utvecklat skälen för bifall till denna
motion, skulle det kunna vara öfverflödigt för mig att yttra mig.
Stats-Utsk:t har icke af sparsamhet afslagit motionen, utan derför
att K. M:t icke gjort framställning i ämnet, hvilket dock är ett
skäl, som så oregelbundet tillämpas, att jag dervid icke vill fästa
mycken vigt. Då i Upsala finnes profession i geologi, är det
besynnerligt att man vill vägra medel till en sådan i Lund. Man
vet att en stor strid pågår om de rika skatter, som södra Sverige
har i kol-lager m. m., och att man icke kunnat komma till
något resultat af bristande vetenskapliga insigter. Jag anhåller
att R. o. Ad. ville, i likhet med hvad Preste-St. gjort, lemna
bifall till motionen.
566
Den 26 April t. m.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: Då af Stats-Utsk:ts le
damöter
3:ne yttrat sig för afslag å Utsk:ts hemställan och endast en
dertill begärt bifall, ber jag att få säga några ord till densamrnas försvar.
Man har sagt, att då Utsk:t icke vill bifalla en enskild
motionärs framställning, anföres det vanliga skälet, att K. M. icke
afgifvit Propos. i ämnet. Det är sannt, och jag antager, att då
K. M. efter frågans pröfning icke funnit skäl att derom framställa
förslag, har K. M. dertill haft giltig anledning. Man har
sagt, att Upsala Akademi har en professor i geologi. Detta
ämne är der förenadt med mineralogi, i Lund åter är mineralogi
förenad med chemi, och jag vill icke undersöka huruvida detta
är lämpligt eller icke, att en profession i geologi inrättas i Lund.
En orsak, hvarför bifall till motionen nu skulle vara angeläget,
lärer vara att lämplig person till denna profession nu skulle finnas.
Jag betviflar icke, att så är förhållandet; men jag anser
icke detta vara tillräckligt skäl till bifall. Jag är af den öfvertygelse,
som jag flere gånger uttryckt, att stater för embetsverk icke
böra ordnas, nya tjenster ej tillsättas eller löneförhöjningar beviljas
på grund af serskilda motioner, utan att sådant endast bör ifrågakomma
efter utredning, pröfning och framställning af embetsverkens
och embetsmännens högsta chef, K. M:t. I öfverensstämmelse
med dessa åsigter måste jag biträda Utsk:ts hemställan,
och anhåller, att R, o. Ad. dertill ville lemna bifail.
Hr Montgommerie-Cederhjelm: För min del vill jag
icke bestrida geologiens stora vigt och betydelse; och om denna
fråga blifvit framställd i en annan form, skulle jag icke underlåtit
att med min röst biträda densamma. Men, liksom den förre
värde talaren, anser jag det icke rätt, att på enskild motionärs
framställning inrätta nya tjenstebefattningar. Vi böra ihågkomma,
att den enskilde har svårt att så öfverse dessa förhållanden,
som K. M. kan göra; och äfven om det någon gång händt, att
enskilda framställningar i sådana hänseenden blifvit bifallna, anser
jag det dock lämpligast att så icke sker. På grund häraf
vågar jag tillstyrka bifall till Utskrts hemställan.
Frih. von Schwerin, Jules: Fullt erkännande det lofva
rda i Stats-Utsk:ts hushållning i allmänhet, skulle jag dock önskat,
att Utsk:t här gjort ett undantag från den allmänna regeln.
Det är bekant, att de geologiska studierna i andra länder gjort
stora framsteg; och äfven i Sverige har man visat sig uppskatta
denna vetenskap, då i Upsala blifvit inrättad en profession för
geologi och mineralogi. 1 Lund deremot äro geologi och kemi
förenade i en profession; och, utan att vara vetenskapsman, tror
jag mig kunna pårtå att den i Upsala befintliga professionen är
mera sjelfständig, än den i Lund. Kemien nemligen är en vetenskap
af det omfång att den ensam upptager all möjlig tid
och lemnar således föga tillfälle öfrigt att egna uppmärksamheten
åt geologien. Det är sagdt, att Sverige är ett fattigt land
och det är sannt; men vi hafva dock hittills varit rika på ve
-
Den 26 April f. m.
56?
tenskapsmän; och jag ser icke, hvarför' vi icke skulle vara det
afven i denna gren af vetande.
I grannländerna, såväl i Tyskland som i Danmark, har i
sednare tider en särdeles uppmärksamhet lemnats åt det geologiska
studium. Det finnes intet skäl hvarföre Sverige ej äfven
skulle följa med i detta studium, och för att hålla jemna
steg med andra länder deruti, är det i sanning ej för mycket
med en profession i Upsala och ytterligare en i Lund.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag att 11. o. Ad.,
med afslag å Utsk:ts förslag, måtte bifalla Professor Agardhs
motion.
Frih. Gederström, Rudolf: Att Stats-Utsk:t, ifrande för
sparsamhet, vid öfverblicken af de mångfaldiga behof, som taga
Statsverkets tillgångar i anspråk, söker afböja åtskilligt, som
synts Utsk:t jemförelsevis mindre nödvändigt, klandrar jag icke,
och att® Utsk:t, i saknaden af en Kongl. Propos., uppletat en
grund för sitt afstvrkande af ifrågavarande motion bör, ur föreriämnda
synpunkt, ej förundra mig eller någon annan; men jag
delar ej åsigten orri detta förslags undanskjutande, och det anförda
skälet kan jag ej heller finna nog talande, ty motioosrätten
är af grundlagen belastad, utan någon i delta hänseende
gjord inskränkning; och om man vill se till, hvem som afgifvil
motionen, så blilver äfven det nu en anledning till dess uppmärksammande,
enär det är en frejdad vetenskapsman, som
tillika har att stödja sig vid Consistorii academici uti Lund
gjorda framställning i ämnet. Auktoritet felas således ej.
Men för att nu, oberoende af alla yttre härledningar, såsom
angelägnast är, vid vår pröfning ingå i sakens inre, måste
vi ju medgifva, att geologien, som vetenskap, allt mer visar sitt
värde, genom de insigter den bibringar om jordens daning, utvecklingshistoria
och förhållanden af synnerligt intresse för oss
att känna, på samma gång som denna vetenskap, belysande
andra vetenskapers områden, blifver af mångfaldigt gagn såsom
biträde i sådant hänseende, och särskildt gagnar den tillika såsom
hjelpvetenskap åt industrien. Härom yttrar sig i inledningen
till denna motion, på ett klart och ölvertygande sätt,
motionären, Professor Agardh: »Bland de naturhistoriska ve
tenskaperna
finnes ingen, som för närvarande räknar (lere idkare,
ingen, som på lika kort tid af sin tillvaro lemriat mera
storartade resultat, ingen som mera ingriper på andra vetandets
områden, än geologien; börjande med att tyda frågor om
de lägre naturalstrens successiva framkomst på jorden, — har
den slutligen vågat framlägga fakta, som på ett oväniadt sätt
belysa sjelfva menniskoslägtets äldsta historia, och uppenbara
några af hennes lefnadsförhållanden långt före de tider, då historiens
urkunder vidtaga.» Och längre fram: »Det är geolo
gien,
som lärer huru en stor mängd af de produkter, dem industrien
gör sig till godo, finnes i jorden, huru de derstädes
förekomma, hvarest de äro att söka; den har vid många till
-
568
Den 26 April f. m.
fällen visat med hvilken säkerhet i uppgifter den kan gå industrien
tillhanda. Så uppskattas den också i utlandet. Vill England
grundlägga en koloni, så är en af dess första åtgärder, att
ditsända naturforskare, för att efter geologiska data få utrönt
hvilka produkter man der har att vänta. Vårt gamla Sverige
är rikt på skatter, dolda i jorden, men vi känna deni i sjelfva
verket allt för litet.» Motionären anför vidare hurusom »Sveriges
geologiska undersökning hittills endast utsträckt sig öfver några
få af det medlersta Sveriges provinser; omkring ^ af landets
yta är för närvarande undersökt. Men om någonsin tid är penningar.
torde det galla om tillgodogörande af skatter, som ligga
i jorden. Det är icke nog, att en geologisk undersökning göres;
betydelsen af de upplysningar, kartorna lemna, måste begripas
och vederbörligen uppskattas. Vi behöfva icke blott
kartor, men äfven kunskaper, spridda till den allmänhet, som
skall draga nytta af undersökningarne.»
Detta taget i betraktande, med hvad mera i motionen är
anfördt, och med exemplet för ögonen, som citerats, af Englands
till vidt aflägsna länder utsträckta omsorg i förbemälda
hänsigt, så vill mig synas alldeles tydligt, att äfven vi åt studiet
af ifrågavarande vetenskap böra egna synnerlig uppmärksamhet.
På dessa skäl sluter jag mig äfven tili dem, som yrkat
bifall till motionen, och att det deri begärda anslag till en
lärostol i geologi vid Lunds universitet måtte beviljas.
Hr Mann ersk antz, Carl Axel: Skälet sorn förestafvat
det beslut, hvartill så väl K. M:t som Utsk:t kommit, är sparsamhet,
och det är en regel, som jag gillar och verkligen biträder;
men jag kan icke finna annat än att ett undantag i
detta fall bör göras. Den geologiska vetenskapen är af väsendtlig
vigt för det yrke, jag liksom största delen af nationen utöfvar;
och inrättandet af en profession i denna vetenskap i den
sydliga delen af landet, der jordbruket ernått den största utvecklingen,
måste vara af behofvet påkalladt. Då denna motion
blifvit af Consistorium academicum och Kanslers-embetet förordad,
och, såsom jag förut sagt, troligen endast sparsamhet
afhållit K. M:t att framkomma med Propos. i samina rigtning,
samt fråga är om ett litet anslag och ett stort behof, så kan
jag icke finna annat än att man med godt samvete kan till
motionen lemna det bifall, hvarom jag hos E. o. Ad. vågar
anhålla.
Gr. Sparre, Erik: Jag är af den mening, att orri man
har tvenne universiteter, så bör man dela lika mellan dem.
Sker icke detta, tillsättas professorer vid det ena, utan motsvarighet
vid det andra, så får det förra en öfvervigt, hvarigenom
det sednare helt och hållet förtryckes. Geologien är en vetenskap,
som vinner allt mer betydelse och är af vigt icke blott
i materielt hänseende för industrien, utan äfven i afseende på
vår jords och till och med vårt slägte» historia. Den är af
Den 26 April f. m.
569
stor nytta för jordbruket, i afseende på hvilket Skåne är vår
förnämsta provins, hvarför en profession i detta ämne vid universitetet
i Lund, som för öfrigt icke bör stå efter det i Upsala,
är så mycket mera påkallad. Man har sagt, att geologiska
undersökningar i riket pågå; men dessa gå så sakta, att
ett halft sekel åtgår innan de blifva färdiga; och dertill är tiden
allt för dyrbar. Man har vidare invändt, att då förslaget icke
utgått från Konungen, bör det icke bifallas; men man bör väl
taga i betraktande, att de aukloriteter, Kanslers-embetet och
Consistorium academicuin, som yttrat sig deröfver, tillstyrkt detsamma.
Jag ber således att få yrka bifall tili Prof. Agardhs
motion.
Hr Trolle, Cari Axel: l)å jag anhöll om ordet, hade
de två siste talarna icke yttrat sig, och jag ber att med dem
få instämma l)å, såsom Gr. Sparre sagt, rättvisan fordrar,
att det ena universitetet icke sättes efter det andra; då det är
af vigt att geologiska undersökningar i Skåne så snart som möjligt
taga sin början: och då alla utredningar i ämnet äro vunna
och så väl Kanslers-embetet sorn Consistorium academicuin förordat
motionen; så vågar jag hoppas framgång lör min anhållan,
att R. o. Ad. ville, med afslag å Utskds hemställan, lemna
bifall till Professor Agardhs motion om inrättande af en profession
i geologi vid Lunds universitet.
H. Exc. Hr Gr. Sparre: Då min värda granne, Hr
Montgommerie, ansett sig böra afstyrka bifall till motionen, på
grund deraf att den är väckt af enskild motionär; så ber jag
att få nämna, att det icke är något blott hugskott hos motionären,
som föranledt honom att framkomma med sitt förslag,
utan att denna fråga blifvit väckt i filosofiska fakulteten i Lund
och derefter tillstyrkt af Consistorium academicuin och Kanslersembetet.
Orsaken hvarför K. M:t icke gjort nådig framställning
härom, lärer endast vara sparsamhet med Statens starkt
anlitade tillgångar. Det är alltid ett godt skäl, men sparsamhet
i detta fall torde dock kunna blifva misshushållning.
Hr Montgommerie-Cederhjelm: Jag vill endast prote
stera
mot ett yttrande, som af en talare blifvit fäldt. Man har
sagt, att behofvet vore stort, och anslaget ringa; men så är
icke förhållandet, ty det är fråga om 4,500 rdr om året, hvilket
jag icke kan anse vara en ringa summa.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till Utsk:ts förevarande hemställan, dels ock afslag
derå samt beviljande af ett årligt anslag af 4,500 rdr till inrättandet
af en profession i geologi vid Lunds universitet; framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan, hvarvid svarades mångå nej jemte åtskilliga ja, och
570
Den 26 April f. ui.
sedermera propus, pä afslag å samma hemställan samt beviljande
af nyssberörda anslag, då svaren tilföllo med många ja
jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Upplästes och godkändes följande voterings-propos.:
wilen som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i 25:te punkten
af Utlåtit N:o 66, röstar
•fa;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår K. o. Ad. denna hemställan och beviljar
ett årligt anslag af 4,500 rdr till en profession i geologi vid
Lunds universitet.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 18.
Nej — 51.
Den vidare föredragningen af Utlåtit uppskjöts till e. tius
plenum.
11. o. Ad. åtskiljdes kl. j 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
flen 26 April e. m,
S71
Thorsriagen ilen 26 April 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades protok:t lör den 11 dennes f. m.
Föredrogs ett af Frih. Leijonhufvud, Carl, ingilvet mern.
al följande innehåll:
Af förekommen anledning lör jag anhålla, att få, med bibehållande
af ruin riksdagsmannarätt, afsäga mig det förtroende
jag erhållit, dels att vara elektor, dels ock ledamot i Konst.-  Utsk:t.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt biläli och Ståndets Hrr Elektorer
anmodades att utse en ledamot i Konst.-Utskd elter Frih.
Leijonhufvud.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 6C,
äng. regleringen af utgifterna under Riks-Statens åttonde Hufvudtitel.
26:te punkten.
Hr Olivecrona, Knut: Innan jag går att yttra mig
öfver den nu föredragna punkten, anhåller jag att af Hr Riddarhus-sekreteraren
erhålla upplysning angående de beslut, sorn
rörande densamma hos de öfriga Riks-Stånden blifvit fattade.
I ani. häraf tillkännagaf undertecknad, att någon underrättelse
om de öfriga Riks-Ståndens beslut rörande förevarande
Utlåt, ännu icke till Riddarhus-kansliet ankommit.
Hr Olivecrona: I afseende å denna ponkt nödgas jag
yrka återremiss. Det har blifvit mig berättadt, att de tre öfriga
Riks-Stånden redan fattat beslut i enahanda rigtning, men då
detta ännu ej blifvit genom ankommet prot.-utdrag bestyrkt,
kan jag naturligtvis icke bevisa en sådan uppgift, .lag vågar
572
Den 26 April e. m.
emellertid nu utbe mig en kort stunds uppmärksamhet i afseende
å anledningen till mitt ofvannämnda yrkande.
Vid början af innnevarande riksdag har jag uti en motion
anhållit om ett anslag af 4,000 rdr, afsedt att förbättra adjunkternas
inom de verldsliga fakulteterna vid universitetet i Upsala
lönevilkor, på det sätt att t,000 rdr skulle användas till förbättrande
af lönerna för de s. k. rörliga adjunkturerna, och
återstående 3,000 rdr till beredande af eri högre lönegrad åt de
sex efter tjensteålder äldste adjunkterna inom de verldsliga fakulteterna.
Inom Preste-St. hafva jemväl motioner blifvit väckte
af Doktor Lindgren af alldeles enahanda beskaffenhet som min
och af Professor Ribbing, hvilken dock föreslagit endast tvenne grader
adjunktslöner, nemligen en å 2,500 rdr och den andra å 3,000
rdr, hvadan till verkställande af hans förslag skulle erfordras
ett vida större bidrag från Statens sida, än till mitt. Då det
nu redan blifvit beslutadt, att de rörliga adjunkturerna skola
tillgodonjuta en lönefyllnad af 1,000 rdr, så är derigenom det
med min motion afsedda ändamålet til] en del vunnet; men
ännu återstår att bereda en högre lönegrad åt de 6 äldsta af
de öfrige adjunkterna. Upsala universitets stat upptager för
närvarande 8 adjunktslöner å 2,000 rdr och 10 å 2,500 rdr.
Således tillsammans 18 löner utom dem, som tillhöra de rörliga
adjunkturerna. Ändamålet vöre nu att bilda en tredje lönegrad,
hvars innehafvare skulle kunna påräkna en inkomst af 3,000
rdr. Det anslag, som för detta ändamål vore erforderligt, belöper
sig för Upsala universitet till endast 3,000 rdr.
.lag anhåller att få fästa B. o. Ad:ns uppmärksamhet på
adjunkternas verkligen beklagansvärda ställning. De fleste personer,
hvilka söka sig in på den akademiska lärarebanan, måste
efter en dyrbar lärotid vanligen i flera år gå lönlösa såsom
docenter, derunder de i bästa fall kunna erhålla något understöd
genom ett doceutstipendium. Sedermera skola de aflägga specimen
för att erhålla adjunktur, hvilket alltid ådrager kostnader.
Erfarenheten har visat, att akademie-adjunkter, ofta ganska utmärkta
män, måst stadna i denna tjenstegrad öfver 20 år, och
vid sådant förhållande synes det verkligen vara ganska hårdt,
att de ej skola kunna erhålla högre lön än 2,500 rdr, synnerligen
när man betänker, att det oftast är af dem sjelfve oberoende
omständigheter, som ligga i vägen för deras befordran,
såsom t. ex. att den profession, de eftersträfvat, innehafves af
en med dem jemnårig eller föga äldre person, och någon ledighet
i följd deraf ej på läng tid kan uppstå. 1 detta hänseende vill
jag såsom exempel anföra, att den Europeiskt ryktbare Professsor
Wahlenberg var adjunkt i 27 eller 29 år, innan han
vann befordran, och framlidne Domprosten Thorsander innehade
adjunktsplals i öfver 20 år, innan han blef befordrad till professor.
Häraf synes således, att lärare, utan att något är emot
deras duglighet och förtjenster att anmärka, kunna stundom
nödgas förblifva adjunkter under större delen af deras tjenstemannatid.
Om de åter ingå såsom lärare vid elementar-Iäro
-
Den 26 April e, tn.
573
Terken» så hafva de vida bättre utsigter till befordran och kunna
redan, såsom skoladjnnkter, efter 20 års tjenstgöring erhålla
en lön af 3.000 rdr, och de kunna i lyckliga fall genom befordran
till lektorer hinna till 4,000 rdr, ja, såsom rektorer vid
de fullständiga elementar-läroverken, komma till en professorslön,
d. ä. 4,500 rdr. Under sådana förhållanden finner en hvar,
att det ej kan vara mycket uppmuntrande för en ung man att
egna sig åt lärarekallet vid akademien. Jag har trott mig böra
påpeka dessa förhållanden, för att visa, i hvilken beklagansvärd
ställning adjunkterna vid universiteterna verkligen befinna sig,
och att det är högst nödigt att national-representationen behjertar
saken, enär eljest universitetet skall komma att sakna goda,
yngre lärarekrafter.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag anhålla
om återremiss af denna punkt, på det Utskit må taga
frågan i ytterligare öfvervägande.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Jag vill visserligen icke
motsätta mig en återremiss af denna punkt, men jag vågar
hemställa, hvartill den egentligen skulle gagna under den form,
som den siste talaren derför föreslagit. Jag fruktar nemligen,
att de åsigter, hvilka legat till grund för Utsk:ts bedömande af
frågan, icke genom en återremiss kunna rubbas. Man har i allmänhet
antagit den regel med afseende å sådana frågor af mera invecklad
natur, vid hvilka man måste taga hänsyn icke blott till frågan i
och för sig, utan jemväl till dess relation till andra liknande förhållanden,
— såsom t. ex. löntagare vid universiteterna i förhållande
till andra löntagare, — att icke R. St:r böra bifalla af enskildta
personer i dylika frågor väckta motioner, innan de blifvit underkastade
pröfning af vederbörande myndigheter. Jag tror att
R. o. Ad. måste erkänna riktigheten af denna grundsats med
afseende å frågor, sådana som den förevarande. Hur vill man
väl, att R. St:r skola kunna bedöma, huruvida — kanske endast
till följd af en enskild motionärs förkärlek för en viss klass af
lärare — denna klass skall erhålla större löneförmåner, än som
äro förenade med andra dylika lärareplatser, såvida icke denna
fråga toges i öfvervägande i sammanhang med aflöningsstaten uti
dess helhet för universiteterna. Vederbörlig pröfning af dylika
frågor bör således enligt min tanke hafva egt rum, innan R
St:r deröfver besluta, och detta är en anledning, hvarför man
icke nu bör fästa afseende vid förevarande motioner. En annan
orsak dertill är, att de till en del redan blifvit besvarade genom
det beslut, R. o. Ad. redan lätttat i afseende å 19:de punkten
af detta Betänk., dervid R. o. Ad., med bifall till K. Mits derom
gjorda hemställan, anslagit ett belopp af 2,000 rdr till de båda
vid hvartdera universitetet anställda rörliga adjunkturerne.
På grund häraf tror jag ej, att en återremiss skulle lända
till någon nytta, hvarför jag anhåller, alt R. o. Ad. måtte bifalla
Utskits förslag i donna punkt.
574
Den 26 April e. ni.
Hr Olivecrona: Med anledning af hvad Frih. Klinckowström
sednast anfört, ber jag att få anmärka, att jag vid mitt
förra yttrande glömde att nämna, att förevarande fråga verkligen
blifvit af vederbörande auktoriteter pröfvad, ehuru K. M:t
af sparsamhetsskäl ej ansett sig böra derom framlägga förslag
till R. St:r. Konsistorierna i Lund och Upsala hafva nemligen
granskat frågan och ingått till Kanslersembetet med framställning
i samma syftning, som jag uti min motion afsett; och jag
tror mig äfven veta, att Kanslersembetet hos K. M:t i hufvudsaklig
del understödt Konsistoriernas framställning. Dä således
enligt min tanke frågan varit underkastad vederbörlig pröfning,
ehuru K. M:t icke funnit skäl att derom till R. St:r framlägga
förslag, torde Frih. Klinckowströms nämnda invändning vara
undanröjd, hvarför jag vidblifver mitt yrkande om återremiss.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr,
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall
till Utsk:ts förevarande hemställan och dels återremisss deraf,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma,
hvarvid svarades flera nej och några ja, samt sedermera
propos. på återremiss deraf, då svaren utföllo med flera
ja och några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
27:de punkten.
Hr von Schéele, Knut Henning Gezelius: Det kan
synas förmätet af en bland Riddarhusets yngre medlemmar att
ej inskränka sig till att tyst hemta lärdom från de erfarnes
läppar, utan ock emellanåt sjelf taga till ordet; men jag hyser
det förtroende til) R. o. Ad:ns högsinthet, att jag ej fruktar
ett allt för strängt och oblidt bedömande, om jag endast bemödar
mig att ej öfverskrida den gräns min ålder för mig utstakar.
Ty hafva de vise män, hvilka skrifvit lagarna för denna
representantkammare, lemnat dess yngre medlemmar yttranderätt
lika med de äldre — pä något område hafva de väl ansett,
att äfven de förra med sitt ord skulle kunna, oaktadt sina
obetydligare insigter och sin ringare erfarenhet, i någon mån
gagna. Likasom individen behöfver ej blott förståndet, som reder
och klarar tankarna, utan äfven fantasien, som, genom att
framhålla utvecklingens, om än i dunkelt fjerran hägrande mål,
gifver åt tankearbetet en viss rigtning och innehåll, så har jag
trott, att inom detta Höglofliga Stånd, hvars uppgift måste varit
tänkt hög och vidtomfattande, äfven den unge, såsom framtidens
naturlige representant, skulle kunna någon gång tjena,
genom att uttala hvad som rörde sig på djupet af hans själ.
Men är än det gudomliga sinnet den jordmån, der de stora
framtidsidéernas första hjertblad skjuta fram — i den menliga
betänksamhetens mark måste dock den späda plantan omsättas,
för att, tuktad af erfarenhetens skarpa jern och härdad af
Den 26 Aprii e. ni.
575
verklighetens friska vindar, i sinom tid växa upp till ett träd.
pä en gång skönt och fruktbärande.
Efter att sålunda haft äran antyda, huru jag fattar mitt
riksdagsmannakall, tvekar jag ej att fritt utsäga det ord, som
utgör uttrycket för mina varmaste känslor, mina käraste önskningar,
mina gladaste förhoppninger. Det ordet är skandinavismen.
Jag vet väl, att mången vid detta ord, som är för mig
så stort och heligt, medömkansfullt höjer på axlarna eller drager
munnen till ett härdigt löje. Men, J Svenske Kiddersmän!
är det då en tanke, (nr hvilken jag behöfver blygas, att hvad
Gud häfver förenat, det skola menniskor icke åtskilja! Och att
Gud häfver förenat nordens frenne folk, derom bära deras språk,
deras seder, deras historia, deras religion alltför tydliga vittnesbörd,
för att någon skulle kunna ens med sken af fördomsfrihet
detsamma bestrida. Med sanning kan på alla tre de nordiska
länderna tillämpas det, som om tvenne bland dem af Norges
menige allmoge nordan- och sunnan-fjells i en skrifvelse år
1449 förklarades, nemligen att Gud sjelf häfver dessa länder så
fast tillsammans fogat, att de ej kunna från hvarandra åtskiljas
utan otaliga mång folks förderf. Icke finnes det väl heller nu
någon, som vill påstå, att Svenskens ställning till Norrmannen
och Dansken är densamma, som den, hvari han står till jordens
alla öfriga folk! Statskloheten och omständigheternas kraf
kunna väl bjuda att ej brådstörtadt söka en politisk skandinavisk
enhet; men aldrig skall det kunna förnekas, att de skandinaviska
folkens förening är ett mål, för hvilket ett ädelt nordiskt
sinne kan brinna, och till hvars ernående en hvar
Svensk, Dansk eller Norrman bör sträfva, i den mån han finner
det förenligt med sitt eget fosterlands sanna väl. Ty detta
är och förblir dock oeftergifligt det, sorn alltid måste intaga
främsta rummet.
Härmed har jag nu kort, och, som jag hoppas, oförtydligt
tillkännagifvit min ståndpunkt såsom skandinav. Utgående från
denna, vill jag nu taga i betraktande det af Gr. Björnstjerna
och Doktor Säve väckta, af Utsk:t afstyrkta förslag om beviljande
af ett reservationsanslag å 8,000 rdr årligen att ställas
till K. M:ts disposition, för att, efter förslag af vederbörande
universitetsstyrelse, användas lili honorarier för Norska och
Danska vetenskapliga föreläsningars hållande vid rikets båda
universitet, så väl i Upsala som i Lund. Jag hatar allt tvång;
derför önskar jag ej heller någon sammanslutning af de frenne
brödrafolken förr, än de alla så genomträngts af öfvertygelse!!
om det förnuftiga och dermed äfven för dem samtligen gagneliga
i en förening, att denna ej längre kan hindras, att den gör
sig liksom af sig sjelf. Det är ej utifrån, det är inifrån jag
vill, att den enande magten skall komma. Men liksom blomman
behöfver utifrån erhålla ljus och värme, för att den inneboende
kratten skall kunna utveckla sig och framträda, så måste
tillfallfe öppnas för Skandinaviens folk att lära känna hvarandra,
för att deras slägtskap skall blifva för dem sjelfva fullt
576
Ben 26 April e. m.
medveten och genom detta medvetande behofvet af en sammanslutning
till klarhet bragt. Tillfällen till en sådan ömsesidig
bekantskap kunna på flerahanda sätt beredas och äro redan till
viss grad beredda. Att ett af de kraftigaste medlen tili befordrandet
deraf skulle vara de Skandinaviska högskolornas inbördes
närmande, är min fasta öfvertygelse; och att detta icke
endast är min enskilda åsigt, hvilken naturligtvis intet betyder,
utan att denna är lifligt omfattad af mänga inom hela fäderneslandet,
det bevisas bland annat af det sätt, hvarpå den af Upsala
studentcorps för kort tid sedan utfärdade inbjudning till
bildandet af en stipendiifond i denna syftning af Sveriges innebyggare
mottogs. Från alla delar af riket insändes betydliga
penningebidrag med uttalande af de lifligaste sympatier för stipendiets
ändamål. Detta var ett litet, att jag så må säga, preliminärt
steg till de nordiska universiteternas närmande: må
representationen nu taga ett stort i den af nationen anvisade
rigtning, genom att bevilja det af Gr. Björnstjerna och Doktor
Säve föreslagna reservationsanslag af 8,000 rdr till honorarier
för Norska och Danska vetenskapliga föreläsningars hållande i
Upsala och Lund.
Ehuru jag öppet bekänner de Skandinaviska folkens närmande
till hvarandra utgöra hufvudskälet, hvarföre jag önskar,
det R. St:r måtte, i motsats lill Utsk:ts förslag, bevilja nyssnämnde
anslag, så har jag dock äfven flera andra vigtiga skäl
till en sådan önskan. Främst bland dessa står det gagn för
den fosterländska vetenskapligheten, som, enligt min fasta öföfvertygelse,
vore att häraf förvänta. Hvad är det väl, som
gjort Tyskland sä stort i vetenskapligt hänseende, om ej det
utbyte af lärarekrafter, som der alltjemt egt och eger rum de
skiljda universiteten emellan. En utomordentlig lyftning skulle
tvifvelaktigt gifvas åt de akademiska studierna äfven hos oss,
om de olika åsigterna i än en, än en annan vetenskap finge
tillfälle att här på nära håll mötas och med hvarandra mäta
sina krafter. Jag menar ej, att det af den Danske och Norske
vetenskapsmannen framställde alltid eller ens merändels skulle
vara att föredraga framför det af den Svenske universitetsläraren
meddelade. Nej! men jag håller före, att de olika vetenskapliga
åsigternas brytning mot hvarandra skulle tjena att i
ljuset framdraga sanningen och förhindra det ty värr alltför
vanliga jurare in verba magistri, hvilket är all sann vetenskaplighets
oundvikliga död. Vore sålunda af den föreslagna åtgärden
stort gagn att hemta för de vetenskaper, hvilka äro vid
vära universiteter representerade, så skulle ytterligare en ej
ringa förmån ligga deri, att pä sådant sätt de discipliner, för
hvilka akademiska lärostolar för närvarande hos oss icke finnas
det oaktadt då och då skulle blifva vid de Svenska universiteten
föredragna. Onekligen skulle detta förslags genomförande
äfven bidraga att göra Sveriges litteratur i brödraländerna känd
och värderad, hvarigenom ej ringa både fördel och ära skulle
åt de Svenske veteuskapsidkarne beredas.
Från
Den 26 April é. m.
577
Från ännu många synpunkter skulle ändamålsenligheten af
det ifrågavarande anslagets beviljande kunna uppvisas; men jag
anser sådant ej vara beliöfligt inför ett Stånd, der de immateriella
intressenas värde och betydelse ej plägar underkännas
eller tillbakasättas; der Statens medel val med samvetsgrann
sparsamhet utdelas, men der man ej heller skyr en uppoffring,
hvarhelst fosterlandets rätt förstådda bästa den påkallar. — Jag
yrkar afslag på Utskds förslag och bifall till Gr. BjÖrnstjernas
och Doktor Säves motioner.
Hr Fåh raeus, Edvard: l)e tre motioner, hvarom nu är
fråga, åsyfta att åstadkomma ett närmande mellan de nordiska
folken. Utsk:t sjelf framhåller såsom synnerligen vigtig hvarje
åtgärd, som kan vara egnad att i någon mån befordra en lifligare
vexelverkan emellan dessa folk; och då Utsk:t användt ett
sådant uttryck som »i någon mån befordrar,» synes det mig,
att Utsk:t verkligen önskar ett närmande emellan Nordens trenne
folk. Under sådana förhållanden kan jag ej annat än förvånas
öfver det slut, hvartill Utsk:t kommit. Utsk:t synes nemligen
hafva användt samma premisser som utgiftsafdelningen, men
har deremot ur desamma dragit en helt annan konklusion. Enligt
min tanke har dock afdelningen gått vida mera logiskt till
väga, då den tillstyrkt:
a) att B. St:r måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att K.
M:t ville, efter ärendets behöriga utredning, taga under öfvervägande,
huruvida det väckta förslaget om anordnande vid våra
universiteter af Norska och Danska vetenskapliga föredrag må
kunna anses vara för den allmänna bildningen af det gagn att
statsmedel derför böra anvisas, samt i sådan händelse till kommande
riksdag göra den nådiga framställning i ämnet, som kan
af omständigheterna påkallas; samt
b) att jemväl i afseende på förslagen om inrättande af stipendier
för studiers idkande vid Norskt, Danskt eller Finskt
universitet, R. St:r måtte hos K. M:t göra en lika beskaffad
underdånig framställning.»
Detta slut synes mig vara så val i och för sig rigtigt, som
ock i full konseqvens med de åsigter, Utsk:t uti sin motivering
uttalat; hvarföre jag hos Hr Gr. o. Landtm, anhåller om propos.
på bifall till utgiftsafdelningens ofvanberörde förslag.
Frih. Klinckowström, Jag ämnar ingalunda inlåta
mig uti en diskussion rörande den s< k. Skandinaviska
frågan och således ej till besvarande upptaga de skäl, som blifvit
af den förste talaren framställde, destomindre som jag af
egen erfarenhet vet, att det skulle gifva anledning till en långvarig
debatt. Efter den utgång frågan, enligt hvad jag hört,
lått inom Med-Stånden, torde det icke vara skäl att derpå öda
mycken tid. Jag anser mig emellertid böra i korthet redogöra
för de skäi, hvarpå Utsk:t för närvarande grundat den hemställan,
som uti Betänk:t återfinnes.
H. IV. 37
578
Den 26 April e. m.
Det förnämsta skälet har varit, att älven om man icke
kunde förneka den nytta, ett närmande emellan de Nordiska universiteterna
skulle medföra, har dock Utsk:t ansett, att vid vära
egna universiteter andra, närmare liggande, behof förefinnas,
hvilka främst böra afhjelpas, på det universiteterna må erhålla
den utveckling, att de uppfylla det ändamål, som med dem är
afsedt. En annan anledning till Utsk:ts afstyrkande ligger deruti,
att, enligt hvad Utsk:t inbemtat, Norska Storthinget icke funnit anledning
bifalla deri af Kirke-Departem:t gjorda framställning om
anslag för Christiania universitet till honorarier för föreläsningar
af vetenskapsmän från grannrikenas högskolor. Jag inser väl,
att det ena landet bör i detta hänseende vara nog högsinnad!
att oberoende af det andra vidtaga sådana åtgärder, som kunna
närma de båda brödrafolken till hvarandra, med då man ser,
att ett tillmötesgående i detta hänseende blifvit från Norges sida
tillbakavisadt, är det förlåtligt, om Sverige något betänker sig,
innan det tager första steget. Den slutliga anledningen till Utsk:ts
hemställan är att ett enskildt sällskap i Stockholm under
namn af Nordiska Nationalföreningen till Kongl. Maj:ts pröfning
öfverlernnat ett förslag i ungefär enahanda syfte som det nu
förevarande, hvadan Utsk:t ansåg, att It. St:r ej borde fatta
något beslut i frågan, förrän Kongl. Maj:ts resolution rörande
det nämnda förslaget blifvit R. St:r bekant.
Enligt min tanke äro dessa trenne skäl ganska talande,
synnerligast under närvarande ekonomiska förhållanden; och jag
vågar derföre anhålla om bifall till Utskits hemställan.
Frih. Åkerhjelm, Johan Gustal Nils Samuel: Ehuru
jag icke dristar mig att följa den talaren, som öppnade diskussionen
i denna fråga, på hans tankeutHygt inom den högre politikens
område, har jag dock begärt ordet för att underställa
R. o. Ad:n några anmärkningar, som vid tagen kännedom af
Utskits föreliggande Utlåt, runnit mig i sinnet.
Utskit har visserligen gifvit icke ogrundade skäl för sitt
afstyrkande af de af Gr. Björnstjerna och Doktor Säve afgifna
motioner; men deremot måste jag beklaga, att Frih. Liljencrantz
och Riksd.-Fullmm Lönnbergs motioner knappast äro uti Utskits
motivering vidrörde. Såsom skäl för sitt afstyrkande af de
tvenne förstnämnde motionerne har Utskit anfört, dels att Norska
Storthinget ej funnit anledning bifalla den af Kirke-Departemit
gjorda framställning om anslag för Christiania universitet till
honorarier för föreläsningar af vetenskapsmän från grannrikenas
högskolor, dels att ett sällskap i hufvudstaden, som lärer kalla
sig Nordiska Nationalföreningen, hos Kongl. Majit redan gjort
framställning, att Kongl. Majit täcktes taga frågan under pröfning.
Dessa skäl torde vara tillräckligt talande för att motivera
ett afslag; och jag skulle äfven derför önska att R. o. Adin
måtte bifalla Utsk:ts hemställan i denna del.
Då emedlertid de af Frih. Liljencrantz och Riksd.-Fullmm
Lönnberg väckte motioner, hvilka blifvit af flera föregående ta
-
Den 26 April e. m.
579
lare sakrikt försvarade, ur rent vetenskapligt intresse synas förtjenta
af uppmärksamhet och d§ de val näppeligen kunna anses
innebära något, som syftar ens åt hvad man i våra dagar med
ett lika modernt som för mången oroväckande uttryck kallar
»praktisk Skandinavism», så tror jag, att det lämpligaste vore,
om R. o. Adin ville återremittera Utsk:ts Betänk, i denna del.
För att emedlertid ej åstadkomma allt för stor meningsskiljaktighet,
och då, på sätt redan en talare, Hr Fåhreeus, framhållit,
Utsk:ts utgiftsafdelning mera tillfredsställande behandlat denna
del af frågan, vågar jag anhålla, att R. o. Ad:n täcktes bifalla
afdelningens förslag i hvad det angår ofvanberörda tvänne motioner.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag har begärt ordet endast
för att omförmäla, att Utsk:ts förslag i denna punkt redan är
af tre Stånd bifallet; af Preste- och Bonde-St. utan votering
samt af Borgare-St. efter votering. Det torde derför icke vara
skäl att på densammas diskuterande spilla mycken tid.
Hr Olivecrona: Jag anhåller endast alt få meddela
tvänne upplysningar.
Den ena är att Nordiska Nationalföreningen till Konsistorium
i Upsala remitterat en skrifvelse rörande denna fråga, med
begäran om Konsistorii utlåtande deröfver. Konsistorium har
emedlertid enhälligt afstyrkt förslaget, dels emedan ej uppgifvet
blifvit i hvilka ämnen föreläsningarne skulle hållas, dels emedan
Konsistorium ansåg, att flere behof vid universitetet förefunnes,
hvilka först måste afhjelpas, innan man kunde vända sin uppmärksamhet
till den angelägenhet, förslaget afsåg.
Den andra upplysningen gäller förslaget angående stipendier,
i hvilket hänseende jag vill nämna, att de redan befintliga
s. k. Sederholmska resestiperdierna äro afsedda just för resor i
de skandinaviska länderna, hvadan de, som deraf komma i åtnjutande,
äro i tillfälle att uppehålla sig i Köpenhamn eller
Christiania för att der tillgodogöra sig de föreläsningar, hvilka
vid universiteterna i nämnde städer afhållas. Under sådana omständigheter
torde det icke vara skäl, att nu ytterligare anslå
medel till dylika stipendier, synneligen som man ej kan visa, i
hvad mån de skulle blifva gagneliga.
Jag yrkar bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Nordenfalk, Carl: För min del får jag förklara,
att då jag i fråga om anslag till universiteterna städse följt den
regel att icke afslå dem, såvida ej särdeles vigtiga skäl derför
tala, så anser jag mig äfven böra bevilja det anslag, hvarom nu
är fråga. De skäl, som blifvit af Utsk:t anförde, anser jag ej
vara tillräckligt talande för att motivera ett afslag. Att Norska
Storthinget ej funnit anledning bifalla den af Kirke-Departem:t
gjorda framställning om anslag till Christiania universitet, är visserligen
sannt, men jag ber dervid att få erinia, att samma Storthings
majoritet nyligen förklarat, att studium af plastiken lika
580
Dea 26 April e, m.
väl kan ske å stereoskopiska bilder sora å antikens plastiska
mästerstycken, och med all aktning för vårt grannfolk kan jag
dock ej undgå att specielt i fråga om vetenskap och skön konst
önska att R. o. Adra ej må låta leda sig ensamt af Norska
Storthingets auktoritet.
Jag instämmer uti det förslag, som blifvit af Hr Fåhraeus
framstäldt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, förmälte
Hr Gr. o. Landtm., att under densamma hade yrkats dels
bifall till Utsk:ts förevarande hemställan, dels af Hr von Schéele,
att R. o. Adra, med afslag å samma hemställan, måtte bevilja
ett reservationsanslag af 8,000 rdr årligen att ställas till Kongl.
Majits disposition, för alt, efter förslag af vederbörande universitetsstyrelse,
användas till honorarier för Norska och Danska
vetenskapliga föreläsningars hållande vid rikets båda universiteter,
så väl i Upsala som i Lund, dels af Hr Fåhreeus, alt R. o.
Adra, med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte, i öfverensstämmelse
med Hr Biörcks reservation, för sin del besluta:
»a) att R. St:r skola i underd. skrifvelse anhålla att Kongl.
Maj:t ville, efter ärendets behöriga utredning, taga under öfvervägande,
huruvida det väckta förslaget om anordnande vid våra
universiteter af Norska och Danska vetenskapliga föredrag må
kunna anses vara för den allmäna bildningen af det gagn, att
statsmedel derför böra anvisas, samt i sådan händelse till kommande
riksdag göra den nådiga framställning i ämnet, som kan
af omständigheterna påkallas; samt
b) alt jemväl i afseende på förslagen om inrättande al
stipendier för studiers idkande vid Norskt, Danskt eller Finskt
universitet, R. St:r måtte hos Kongl. Majit göra en lika beskaffad
underd. framställning»; dels slutligen
af Frih. Åkerhjelm, att R. o. Adin, med gillande af Utskits
hemställan, för så vidt den afsåg Gr. Björnstjernas och Doktor
Säves motioner, måtte för sin del antaga hvad i mom. 6 af Hr
Björcks reservation blifvit föreslaget.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskits hemställan, hvarvid svarades många ja jemte
några nej, och sedermera, hvar efter annan, proposir på antagande
af Hr von Schéeles, Hr Fåhraei och Frih. Åkerhjelms
förslag, hvilka samtliga proposir med många nej och några ja
besvarades; hvarefter och sedan propos. på bifall till Utskits
hemställan förnyats samt med många ja och några nej besvarats,
Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.
28:de och 29:de punkterna,
Utskits hemställanden biföllos.
30:de punkten,
mom. a och b.
Utskits hemställanden biföllos.
Den 26 April e. m.
581
moni. c.
Hr von Knorring, Oscar: Tacksam för den framgång,
min motion rörande utvidgning af Hudiksvalls läroverk rönt,
ber jag att nu i största korthet få anföra några skäl, hvilka,
som jag hoppas, skola förmå R. o. Ad:n att bifalla milt yrkande,
då jag, instämmande uti Hr Staatfs reservation, vågar hemställa,
att Helsingborgs läroverk måtte utvidgas till fullständigt
jemväl å klassiska linien och för sådant ändamål anvisas nödiga
medel 4,900 rdr.
Det hufvudsakligaste skälet för detta mitt yrkande är, att
Helsingborg befinner sig i ungefär samma kategori som Hudiksvall,
hvarföre jag anser, att de böra vara likställda med afseende
å undervisningsväsendet. Ett ytterligare skäl är, att,
som jag tror, tre Stånd redan afslagit Utskits hemställan och
bifallit det begärda anslaget. Att saken sålunda utfallit hos två
Stånd, har jag mig med säkerhet bekant, och jag har hört, att jemväl
det tredje Ståndet fattat enahanda beslut. Ehuru frågan således
efter all sannolikhet redan är afgjord, hoppas jag dock, att R.
o. Ad:n måtte visa den rättvisa att bevilja samma rättigheter
åt tvenne läroverk, hvilka befinna sig uti samma kategori.
Jag anhåller om propus, på bifall till min ofvan gjorda
framställning.
Frih. Klinckowström: Jemte det jag gör mig ett stort
nöje af att hafva deltagit uti det beslut, hvarigenom Utsk:t tillstyrkt
R. St:r att bevilja anslag till utvidgande af läroverket i
Hudiksvall, — ett beslut, för hvilket Hr von Knorring äfven
hemburit Utsk:t sin tacksamhet, — måste jag dock motsätta mig
anslående af medel jemväl till utvidgande af läroverket i Helsingborg,
så mycket mera som ett dylikt beslut sannolikt skulle
leda till bifall äfven af de motioner, som afse medels anslående
till öfriga uti punkten c uppräknade städers läroverk. För min
del tror jag, att städerna Hudiksvall och Helsingborg i förevarande
hänseende icke äro fullt jemförliga. Man bör nemligen ihågkomma,
att provinsen Skåne nått en hög grad af utveckling och att
distanserna der äro ganska små, såväl i och för sig, som ock i
anledning af de numera betydligt underlättade kommunikationerna;
hvarförutan denna provins redan eger tre högre elementarläroverk.
Annat är deremot förhållandet med Hudiksvall, som
ligger på högst betydligt afstånd från andra med högre läroverk
försedda städer; och detta var hufvudsakliga anledningen, hvarför
Utsk:t ansåg sig böra bifalla det för utvidgande af denna
stads läroverk begärda anslag. Men skulle nu följden deraf
blifva, att vi äfven skulle bevilja de för öfriga läroverk begärda
anslag, så får jag bekänna, alt Utsk:t, med afseende å närvarande
ekonomiska förhållanden, gått för långt i frikostighet.
Dessa i största korthet anförda skäl tror jag vara tillräckligt
lalande; och då ej mer än åtta månader återstå, innan den
nya representationen sammanträder, hvilken förmodligen kommer
582
Oen 26 April e. m.
att visa större frikostighet emot läroverken än vi, anser jag, att
man med allt skäl kan till dess uppskjuta frågan, i hvad den
rörer de uti punkten c uppräknade läroverk. Jag vågar således
anhålla om bifall till Utskits förevarande förslag.
Hr von Knorring: Helsingborgs läroverk befinner sig i
afseende å undervisningen i samma förhållande som Hudiksvalls,
och då denna stad fått sitt läroverk utvidgadt, synes mig billigheten
fordra, att den utvidgning, som kommit den sednare staden
till godo, äfven beviljas den andra staden. Visserligen är Helsingborg
på bra mycket närmare håll än den Norrländska staden
omgifven af fullständiga läroverk, men dessa äro så öfverfylla
af lärjungar, att de icke kunna mottaga alla dem, som anmäla
sig tijj inträde.
Afven om jag medgifver riktigheten af Frih. Klinkowströms
påstående, att statsverket icke tål vid stora utgifter samt att
frukterna af de blommor, man för några år sedan på finansträdet
utmålade i så saftiga färger, icke blifvit sådane man förespegla!,
tror jag dock, att det icke står så illa till, att man icke
för spridande af bildning inom landet kan våga votera några
tusen rdr.
Jag vidblifver mitt (orra yrkande.
Gr. Mörner: Om Hrrme behagade taga kännedom om
det Statsrådsprot., hvari Chefen lör Eeklesiastik-Departementet
yttrar sig rörande läroverken, skulle Hrrme deraf finna, att
vid de redan inrättade läroverken en mängd lärareplatser äro
och måste ännu en tid blifva obesatta till följd af brist på kompetente
sökande. Utskit har också af sådan anledning i den
slutmening, som snart förekommer, föreslagit, att R. St:r skulle
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att de nya lärarebefattningar
vid elementarläroverken, för hvilka anslag vid innevarande
riksdag- blifva anvisade, må tillsättas endast i den mån
fullt kompetenta personer derför finnes att tillgå.
Vid sådant förhållande hemställer jag, om det kan vara
lämpligt att anslå medel till utvidgning af ännu flere läroverk
på grund af framställningar utaf enskilda motionärer, hvilka
om dessa förhållanden icke kunna ega någon kännedom. Då
härtill kommer att, såsom Frih. Klinckowström redan nämnt, få
provinser äro i lika hög grad som Skåne försedda med fullständiga
elementarläroverk, att afstånden der äro jemförelsevis
obetydliga och att jernvägsförbindelse finnes mellan Helsingborg
samt de med fullständiga elementarläroverk försedda städerna
Lund, Malmö och Christianstad, då synes det mig icke brådska
med inrättandet af ett fullständigt elementarläroverk i Helsingborg.
och jag anhåller derför om bifall till Utskits hemställan.
Om jag skulle hafva tillstyrkt ett förökadt anslag till något
läroverk, skulle detta företrädesvis hafva varit till ett sådant,
beläget i en ort, som mindre än de andra kommit i åtnjutande
af några förmåner och dit afstånden äro stora, t. ex. Vestervik.
Den 26 April e. m.
583
Frih. Tersmeden, Wilhelm Fredrik: Jag är till stor
de! förekommen af Gr. Mörner och vill endast tillägga, att den
jemförelse, som här blifvit gjord mellan Helsingborg och Hudiksvall,
utfaller så, att Hudiksvall har 14 mil till närmast söderut
och 12 mil till därmast norrut belägna läroverk, då deremot
Helsingborg omgifves af läroverk på endast ringa afstånd
och dit jernvägsförbindelse finnes. Behofvet af utvidgning är
således ojemförligt större vid Hudiksvalls skola än vid Helsingborgs.
Dessutom har det, såsom Gr. Mörner nämnde, visat sig
att, till följd af den serdeles stora frikostigheten för upprättande
af undervisningsanstalter, lärarekrafterna icke räcka till. Vid
många af de redan varande läroverken hafva derföre personer,
som icke aflagt fullständiga kompetensprof, måst förordnas till
lärare. Det torde då icke vara skäl att utan verkligt behof upprätta
nya fullständiga läroverk och derigenom ytterligare minska
tillgången på kompetenta lärare vid de andra läroverken,
och jag anhåller derföre om bifall till lltsk:ts hemställan.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: Det vöre visserligen
särdeles önskligt, om hvarje stad af någon betydenhet egde ett
fullständigt läroverk och att således (öräldrarne kunde på
nära håll följa sina barns undervisning, men det ligger i sakens
natur att så icke låter sig göra.
Att Statsmakterna på sednare tider mycket omhuldet skolbildningen,
är obestridligt och visar sig äfven deraf, att antalet
högre elementarläroverk under de 9 sistförfhitna åren stigit irån
15 till 30. Detta är glädjande, men denna stora hastighet manar
att nu gå mera försigtigt till väga och att icke blindt framrusa,
synnerligast då svårighet uppstått att få tillräckliga lärarekrafter.
Detta förhållande har redan blifvit af flera värda talare
påpekadt och af Statsr.-Prot:t inhemtas, att bristen på kompetenta
sökande blifvit så stor, att af 36 lärareplatser, som år
1863 tillsattes, endast 20 kunde förses med vederbörligen examinerade
lärare och ett nära lika stort antal, eller 16, besattes
med oexaminerade. Då nu, enligt hvad Utsk:t föreslagit, icke obetydliga
anslag skulle lemnäs till nya lärareposter samt icke ringa
svårighet torde uppstå för att få dessa besatta, är d^t af nöden
att icke gå längre än Utsk:t, på det icke den anmärkta svårigheten
må blifva ytterligare förökad.
Af dessa skäl och då, såsom reden flera andra talare ådagalagt,
jemlörelsen mellan Helsingborg och Hudiksvall i detta afseende
icke är användbar, måste jag förena mig med dem, som
yrka bifall till Utsk:ts hemställan, helst uppgiften, att 3 Stånd
fattat ett annat beslut, icke ännu blifvit bekräftad.
Frih. von Schwerin, Jules: Enligt hvad jag på för
middagen
inhemtat, lärer förevande fråga blifvit af de öfriga 3
Stånden på så sätt afgjord, att dessa Stånd beviljat anslag til!
utvidgning st' Helsingborgs läroveek till fullständigt jemväl å
*
384
Den 26 April e. m.
klassiska linien. Då frågan således redan är med It. St:rs räll
afgjord, torde det icke vara skäl att derpå spilla många ord.
Det har blifvit anmärkt, att Skåne redan har (lera fullständiga
elementarläroverk. Så är visserligen förhållandet, men tilloppet
vid dessa läroverk är så stort, att de icke kunna skötas utan
en förökning af lärarekrafterna. Dertill fordras anslag; men
dessa kunna till stor del undvikas, om läroverket i Helsingborg
uppflyttas till fullständigt, enär derigenom förökningen af lärjungarnes
antal vid de redan varande fullständiga läroverken icke
skulle blifva så stor, som eljest måste blifva händelsen.
På grund häraf förordar jag bifall till det af Hr von Knorring
framställda yrkande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad,yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att då särskilda yrkanden blifvit framställda i afseende
å den del af mom:t, som rörde utvidgning af läroverket i Helsingborg,
det torde vara lämpligast alt först fatta beslut öfver
mom:t, med förbebåll af öppen rätt att sedermera särskildt afgöra
frågan om utvidgning af nämnda läroverk.
Ropades ja.
Sedan propos. pä bifall till monu.t med omnämnda förbehåll
härefter blifvit gjord och med ja besvard, förm alte Hr Gr. o.
Landtm., att i afseende å frågan om utvidgning af elementarläroverket
i Helsingborg hade yrkats dels bifall till Utskds hemställan
i denna del och dels att It. o. Ad., med afslag derå,
måtte anvisa 4,900 rdr årligen till utvidgning af läroverket i
Helsingborg till fullständigt jemväl på klassiska linien.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan i förevarande del, hvarvid svarades
många ja jemte några nej, och sedermera propos. på afslag derå
och beviljande af 4,900 rdr årligen lör ifrågavarande ändamål,
då svaren utföllo med många nej och några ja; hvarefter och
sedan propos. på bifall till Utskds hemställan förnyats samt med
många ja och några nej besvarats, Hr Gr. o. Landtm, förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Votering begärdes, hvarefter uppsattes och justerades följande
voteringspropos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i mom. c. af
30:de punkten i Utlåt:t N:o 06, för så vidt samma hemställan
rörer frågan om utvidgning af Helsingborgs läroverk, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna dei al Utskds hemställan
och anvisar 4,900 rdr årligen till utvidgning af ifrågavande
läroverk till fullständigt jemväl på klassiska linien.»
Deu 26 April e. m.
585
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja —- 54.
Nej - 9.
inom. <!,
litsk:ts hemställan bifölls.
31:sta punkten.
Hr Fåhraeus, Edvard: Då, efter hvad jag förnummit, re
dan
3:ne Riks-Stånd afgjort denna fråga i enlighet med Stats-Utsk:ts
förslag, anser jag mig icke höra framställa något särskildt yrkande
med afseende på denna punkt, men jag kan dock icke underlåta
att med några få ord bemöta de invändningar, som Utsk:t
framställt mot de af mig och en motionär i Borgare-St. afgifna
motioner. Utsk:t säger, att då nya elementarskolan, jemte det
den blifvit erkänd såsom ett af Statens högre elementarläroverk,
erhållit den särskiMse bestämmelsen att »vara en profskola, hvarest
förändringar i lärosättet måtte kunna med afseende på undervisningens
fortgående utveckling försökas,» och så framt icke
den nu derstädes tillämpade method finnes vara af beskaffenhet
att böra vid läroverken i allmänhet införas, skäl icke vore för
handen att ytterligare inrätta en dylik skola. Det är sannt, att
nya elementarskolan har till uppgift, bland annat, att vara en
profskola. men då det hufvudsakligen är ämnesläsningen med
thy åtföljande s. k. fria flyttningen, som skiljer detta läroverk
från de andra eller de s. k. gamla läroverken, samt nu gällande
Skolordning i 20 § stadgar: »att ämnesläsning för lärjungar, enligt
den vid nya elementarskolan använda method, må i läroverken
införas, om Ephorus eller vederbörande lärare sådant
önska, och hinder för sakens ändamålsenliga behandling ej förefinnes,
» och berörda method jemväl vid en del läroverk åtminstone
tidtals varit tillämpad, torde det vara klart, att nya elementarskolans
egenskap af profskola ingalunda innebär något hinder
deremot, att andra läroverk kunna bildas efter samma mönster
som detta läroverk och med samma Iäromethod. Vidkommande
hufvudstadens behof i detta hänseende, bör jag nämna,
att då plats i allmänhet icke saknas vid de gamla läroverken,
och skolstyrelsen i Stockholm endast anmärkt »att en och annan
af skollokalerna saknat nödigt utrymme,» vore behofvet af
ett nytt elementarläroverk sådant som nya elementarskolan i
ögonen fallande, då det vore upplyst, att redan förlidne höst voro
till intagning i nya elementarskolan anmälda icke mindre än 414
lärjungar, hvilka i brist af utrymme måst nekas inträde; jag
hörde också helt nyss af en aktad ledamot af detta Stånd, huruledes
en af hans söner mäste bereda sig på en väntningstid af
5 år, innan han i sin tur kunde blifva i nya elementarskolan
insläppt, Då bemälda skola åtnjuter ett så stort förtroende och
586
Dea 26 April e. m.
det icke blott i hufvudstaden, enär en icke ringa del af dess lärjungar
äro komne ifrån landsorten, då derjemte Stockholms stads
fullmägtige för ett fullständigt läroverk — helst inrättadt i likhet
med nya elementarskolan — åtagit sig att anskaffa tomt
och erforderlig byggnad, under förutsättning att löner åt lärare
m. m. af Statens medel bekostades, och då slutligen orsaken
dertill att ingen K. Propos. i denna fråga affärdats lärer vara
den, att Hrr Sfcadsfullmägtiges und, ansökan i detta hänseende
först inkom till K. M:t sedan Högstdensammes Nåd. Propos. om
Statsverkets tillstånd och behof redan var till R. St:r öfverlemnad,
kan jag icke annat än beklaga att Högl. Stats-Utsk:t kommit
till det resultat, som här föreligger. Under uttalande af det
hopp att K. M:t och en blifvande Riksdag med det snaraste måtte
behjerta denna angelägenhet, oell fylla ett erkändt behof, böjer
jag mig för närv. under Slats-Utsk:ts dom, helst Irågan redan
lärer vara af de öfriga Stånden afgjord.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: K. M:t har begärt ett.
anslag af 10,500 rdr för inrättande af ett nytt femklassigt läroverk
i hufvudstaden, hvilket läroverk antingen skulle blifva
fristående eller förenas med gymnasiets redan befintliga högre
klasser. Henna framställning liar Utsk:t ansett sig böra tillstyrka;
hvaremot Utsk:t icke funnit skäl att förorda det af enskilda
motionärer framställda förslag, enligt hvilket 31,300 rdr
skulle erfordras, helst Utsk:t icko trott sig böra ingå i pröfning
af den ena eller andra läromethodens företräde, hvilken pröfning
torde tillkomma K. M:t ensam.
Då något bestämdt yrkande icke blifvit framstäldt, inskränker
jag mig till att anhålla om bifall till Utskds hemställan.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad och Utsk:ts hemställan
bifölls.
32:dra—41:sta punkterna,
litsktts hemställanden biföllos.
42:dra punken.
Hr Tersmeden, Per Reinhold: Sedan R. o. Äd:n nyss
genom sitt beslut i afseende å 35:te och 36:te punkterna beviljat
ett förökadt understöd åt läroverken i Arboga och Enköping,
hoppas jag, att R. o. Ad:n vill visa samma upplysta frikostighet
mot det läroverk, hvarom fråga är i förevarande
punkt.
En utmärt talare yttrade i gårdagens förniiddagsplenum,
att det, som i främsta rummet vore af nöden för vår industri,
vore intelligens och kapital. Rigtigheten af denna sats lärer
icke af någon kunna bestridas. J»A nu elementarundervisningen
är ett steg till höjande af intelligensen samt Eskilstuna är en i
Den 2t> April t. m.
587
sitt slag framstående industriel stad, som dessutom årligen tillväxer,
synes mig att undervisningens utveckling i denna stad är
ett föremål,väl värdt It. Stms uppmärksamhet.
Utsk:t, som dock tillstyrkt motionerna i afseende å Arboga
och Enköping, med hvilka städer Eskilstuna väl torde kunna
uthärda en jemnförelse, anför, såsom skäl för sitt afstyrkande
af motionen rörande Eskilstuna, att skolan i denna stad ännu
vid slutet af läsåret 1864 väl var besökt af 56 lärjungar samt
att någon visshet icke kunde förefinnas att ej det nuvarande
högre antalet blott vore tillfälligt. Med anledning häraf ber
jag få nämna, att, enligt upplysning som jag denna dag erhållit
från stället, antalet lärjungar, som vårterminen 1864 utgjorde
endast 56, sedermera så tilltagit, att det samma års hösttermin
utgjort 68, vårterminen 1865 79, hösterminen sistnämnde
år 80 och innevarande vårtermin uppgår till 90. R. o: Åd:n
torde häraf finna, att antalet ökats i en ganska hastig progression.
Utsk:ts andra skäl för afstyrkandet är, att »Strengnäs närbelägna
högre elementarläroverk ännu eger fullt tillräckligt utrymme
för emottagande af ökadt antal elever.» Nu förhåller
det sig så, att Eskilstuna ligger på ett afstånd af 4 mil från
Strengnäs samt att staden till stor del består af obemedlade
personer, hvilka väl kunna underhålla sina barn i stadens skola,
men icke kunna bekosta deras vistande på en främmande ort.
lag vet dessutom att de, som kunna göra en sådan utgift, hellre
skicka sina barn till Westerås, hvars läroverk åtnjuter mera förtroende
än Strengnäs’, hvarest iärjungarnes antal årligen förminskas.
Härtill kommer, att, enligt skoistadgan, undervisning skall
meddelas 32 timmar i veckan samt att rektor har 24 timmars
undervisningsskyldighet och en kollega 28. Häraf har blifvit
en följd att, såsom nu är fallet, 69 lärjungar på en gåug måste
undervisas af en enda lärare samt att klasserna alltid äro fördelade
i flera lexlag.
Jag har erhållit den upplysning, att Borgare-Ståndet, med
afslag å Utsk:ts hemställan, på så sätt bifallit motionen, att
Ståndet för Eskilstuna skolas utvidgning till femklassigt elementarläroverk
med rektor och fem kolleger beviljat en tillökning
i skolans anslag af 3,500 rdr årligen, under förutsättning, att
kommunen bekostar så väl lärohus som bostad åt rektor.
Jag anhåller att Hr Gr. o. Landtm, behagade framställa
propos. å enahanda beslut.
Gr. Posse: dag nödgas erkänna, att jag icke rätt kunde
lätta anledningen, hvarför Stats-Utsk:t afslog yrkandet om utvidgning
al ifrågavarande skola, då anslag beviljades till utvidgning
al skolor i städer, der elevernas antal icke var större än
i denna, och som förelöllo åtminstone mig icke särskildt dertill
vara berättigade.
588
Den 26 April e. m.
Under förhandlingarne i Stats-Utsk:t om skolfrågorna, fäste
man sig ganska mycket vid den upplysning, som i Statsrådsprot:t
meddelats derom, att det utan tvifvel skulle möta stora svårigheter
att under närvarande förhållanden anskaffa ett tillräckligt
antal kompetenta personer för besättande af alla de lärareplatser,
för hvilka anspråk blifvit väckta. Denna framställning från
thronen, som Utsk:t trodde sig hafva allt skäl att antaga vara
öfverensstämmande med verkliga förhållandet, föranledde, att
Utsk:t insåg nödvändigheten af att afslå en stor del af de framställda
yrkandena.
Bland de sål, afstyrkia yrkandena befinner sig äfven det i
afseende å Eskilstuna skola; men orsaken, hvarföre den ena
eller andra skolan fick företräde, blef mig aldrig fullt klar.
När man nu beviljat förökade anslag åt andra läroverk,
som äro i samma kategori som det ifrågavarande, tror jag, att
man handlar konseqventast, om man bifaller Hr Tersrnedens
yrkande.
Frih. Klinckowström: 1 motsats till den sista värde
talaren, får jag vördsamligen hemställa, att Kidd. o. Ad. täcktes
bifalla Stats-Utsk:ts ifrågavarande hemställan.
Jag tror, på sätt Gr. Posse sjelf antydt, att ett ganska kraftigt
skäl för Utsk:ts beslut är att hemta deri, att tillgång saknas
på kompetenta lärare till alla de skolor, för hvilka man redan
lemnat anslag; och vid sådant förhållande och då man måste
se sig om på alla håll för att få medel, finner jag icke något
skäl att bifalla Hr Tersrnedens yrkande.
En ytterligare anledning till afslag å berörde yrkande utgör
den omständighet, att lärjungarnes antal, äfven med den tillökning
som Hr Tersmeden visat hafva egt rum, ännu icke uppgått
till den siffra, som bör fordras såsom minimum på det utvidgning
till ett femklassigt läroverk må medgifvas. Tillse vi förhållandet
i detta afseende med läroverken i hufvudstaden, finna
vi, att lärosalarne i de olika församlingarne äro högst betydligt
öfverfyllda. Så t. ex. har Klara femklassiga läroverk 245 lärjungar,
Maria 273, Jakobs 200 och Katarina 236. När nu
Eskilstuna skola räknar endast 80 lärjungar, finner jag ingen
anledning att, under närvarande förhållanden i afseende å tillgången
på lärarekrafter, bevilja det begärda anslaget, ty det är
omöjligt, att under en statsregleringsperiod uppfylla alla anspråk,
och en klok hushållning bjuder, att tillfredsställa anspråken
endast i den mån de stå tillsammans med hvad som är
allmänt gagneligt.
Jag anhåller om bifall till lUsk:ts hemställan.
Hr Huss: Frågan om utvidgning af Eskilstuna läroverk
till femklassigt blef ganska lifligt diskuterad inom Utsk:t och
man ansåg, att ganska många skäl talade för en sådan åtgärd.
Då Utsk:t emellertid tagit tili regel så väl under denna som under
föregående riksdagar, att icke tillstyrka något sådant, med
Beu 26 April e. iu.
589
mindre lärjungarnes antal uppginge till 80, samt det icke kunde
med säkerhet uppgifvas, att det vore antagligt, att Eskilstuna
skola kunde påräkna att ständigt ega så många lärjungar, fann
sig Utsk:t böra afstyrka bifall till den i ämnet väckta motion.
Som dock Hr Tersmeden visat, att antalet lärjungar varit
i ett sådant stigande, alt skäl är förhanden att antaga, att antalet
icke kommer att nedgå under nämnde siffra, synes mig
detta läroverk böra utvidgas till femklassigt, helst sådant beslut
blifvit fattadt i afseende å läroverken i Arboga och Enköping,
och jag får derföre, i likhet med Utsk:ts ordförande, instämma
i nämnda yrkande.
Frih. Tersmeden: Här ser man, huru det går, då Stats
Utsk:t
finner sig pligtigt att på enskild motionärs förslag i frågor
såsom denna tillstyrka anslags beviljande; den erhåller anslag,
som har de bästa förespråkare. Så har t. ex. Utsk:t i en
föregående punkt, som redan är af Ridd. o. Åd. bifallen, tillstyrkt
anslag för Enköpings läroverks utvidgning till femklassigt läroverk,
men deremot afstyrkt i denna punkt en motion om Eskilstuna
läroverks utvidgning. Nu är förhållandet, att Eskilstuna
är en ganska betydlig fabriksstad, som är stadd i ständig utveckling,
under det att Enköping stått temligen stilla och att
dess folkmängd icke uppgår till mera än en tredjedel af Eskilstunas.
Jag är i allmänhet icke böjd för att bevilja anslag på
enskild motionärs framställning, men Utsk:ts förfarande i detta
fall förefaller mig verkligen så inkonseqvent och orättvist, att
jag icke kan annat än påyrka, att Ridd. o. Ad. ville bevilja lika
stort anslag för Eskilstuna läroverk som för Enköpings.
Frih. af Ugglas: 1 likhet med Frih. Tersmeden beklagar
jag, att Stats-Utsk:t på enskild motionärs förslag tillstyrkt utvidgning
af något läroverk, men, då Ridd. o. Ad. redan bifallit
Utsk:ts enahanda hemställan i afseende å Enköpings läroverk,
hvars lärjungar uppgå till 81, torde väl rättvisan fordra, att Ridd.
o. Ad. äfven beviljar anslag för utvidgning af Eskilstuna läroverk,
der lika många lärjungar finnas som i Enköping. Jag får
derföre anhålla, att Ridd. o. Ad. ville bifalla ifrågavarande motion.
Hr Te rsmeden: Jemte det jag får hembära de ledamö
ter,
som understödt min framställning rörande Eskilstuna stads
läroverk, min tacksamhet, får jag besvara några af de anmärkningar,
som blifvit af Frih. Klinckowström deremot gjorda. Hvad
först beträffar den värde Frihms anmärkning, att antalet af Eskilstuna
läroverks lärjungar endast stigit till 80, får jag upplysa, att
det enligt en mig lemnad uppgift för det närvarande utgör 90. Ren
vigtigaste anmärkning, Frihm gjorde mot anslag till flere lärare,
torde vara, att lärarnes antal icke stigit i samma förhållande sorn
lärjungarnes, men, då Ridd- o. Ad. redan bifallit 30:de punkten, der
det heter, »att R. St:r måtte hos K. M:t anhålla, att de nya lärarebefattningar
vid elementarläroverken, för hvilka anslag vid inneva
-
590
Den 26 April e. m.
rande riksdag blifvit anvisade, må tillsättas endast i den mån fullt
kompetente personer derför finnas att tillgå», och ingen anledning
finnes att förmoda, det icke K. M:t gör afseende å denna R. St:rs
framställning, torde i delta afseende några betänkligheter icke
förefinnas. När dessutom blifvit visadt, att, i anseende till lärarnes
fåtal, undervisningen i Eskilstuna läroverk endast med
största svårighet kan bedrifvas, vore det bättre att t. o. m. studenter
tillsattes såsom lärare, än att skolan skulle råka i lägervall.
Tvenne ledamöter af Stats-Utsk:t hafva visat, att man
skulle förfara inkonseqvent, för att icke säga orättvist, om man
bifölle Utsk:ts hemställan i denna punkt, och jag får derföre
hemställa till Frih. Klinckowström, som är så konseqvent, så väl
för egen del som ock å det Utsk:s vägnar, han tillhör, att han
nu äfven i detta fall ville iakttaga samma grundsats.
Jag yrkar fortfarande bifall till min framställning.
Gr. Mörner: Om jag hade någon anledning antaga, att
en framställning, åsyftande sparsamhet vid anslags beviljande till
läroverken, skulle röna framgång, skulle jag icke underlåta att
derom väcka fråga, men erfarenheten under f. m:ns plenum har
lärt åtminstone mig, att det icke finnes någon sannolikhet för
att en sådan framställning skulle vinna understöd. Jag anser
det derföre vara bäst att, såvidt man kan, hålla sig vid Utsk:ts
förslag. Utan att ega kännedom om de skäl, som förmått Utsk:t
tillstyrka anslags beviljande för Enköpings läroverk, men deremot
afstyrka sådant för Eskilstunas, anhåller jag dock att få
fästa uppmärksamheten på ett par omständigheter. När det är
fråga om tilloppet af lärjungar till en i stad belägen skola, är
det icke tillräckligt att endast tillse, huru många innevånare finnas
uti den ifrågavarande staden, utan man måste äfven fästa
afseende å den kringliggande ortens befolkning, ty äfven ungdomen
ifrån denna har rätt till undervisning i stadens skola.
Nu har det visat sig, att Enköpings skola, ehuru belägen i en
obetydlig stad, haft större| antal lärjungar, än den större staden
Eskilstuna, hvaraf man således har anledning förmoda, att orten
omkring Enköping i betydlig mån kontribuerar till dess skolas
befolkande. En annan omständighet är, att Eskilstuna, som är
en fabriksstad, eger en Teknisk skola, jemte en dermed förenad
Söndags- och Aftonskola, och att denna skola i sig upptager ett
ganska stort antal af den uppväxande ungdomen. l)å härtill
kommer, alt den beskrifning, Hr Tersmeden lemnat om skollokalen
i Eskilstuna och det sätt, hvarpå vederbörande derstädes
ordnat undervisningen, icke vittnar om någon serdeles omtanke
eller insigt, tror jag, att man gerna kan vänta med anslags beviljande
för lärares aflöning, till dess vederbörande skaffat sig
lämplig lokal för skolungdomen.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan.
Frih. Cederström, Rudolf: När man tager i betrak
tande,
att Eskilstuna är medelpunkten för ett ganska lifligt in
-
Deu 26 April e. ro.
591
dustrielt lif, och att äfven den landsbygd, sorn omgifver Eskilstuna,
är folkrik och bebodd af personer, som med skäl kunna
antagas, i följd af välmåga och ökad materiell odling, såsom
kunskapssökande, kan jag icke finna det annat än ganska naturligt,
att de personer, som känna denna trakt, önska bereda
dessa bildningssökande den lättnad att erhålla undervisning, som
kan vinnas genom bifall till Hr Bovins motion.
På grund af berörde förhållanden och för att icke, med ett
utförligare yttrande, möjligen trötta R. o. Ad. med upprepande
af hvad före mig mera sakrikt blifvit uppgifvet, får jag i korthet
förena mig med Hr Tersmeden i dess yrkande.
Frih, Klinckowström: Pä det att man måtte finna att
Stats-Utsk:t icke gjort sig skyldigt till en sådan inkonseqvens,
som Irenne talare velat påbörda detsamma i anledning af de
olika beslut, Utsk:t fattat beträffande Enköpings läroverk och
det nu ifrågavarande, torde jag få anföra de motiver, på grund
af hvilka Utsk:t funnit det förra läroverket böra upphöjas till
femklassigt. Det ena skälet är det, att Enköpings stad utan
statsanslag endast med bidrag af 5,000 rdr från stiftets byggnadskassa
uppfört ett rymligt för femklassigt läroverk afsedt
skolhus; det andra är det, att nämnde kommun genom bidrag
såväl från staden som från enskilde i orten deromkring boende
personer atlönat en lärare från höstterminen 1862 och från
nästlidet års höst tvenne lärare, så att för närvarande undervisning
meddelades af fem lärare i fem klasser. Här fanns således
ett redan bestående förhållande, som borde understödjas,
och Utsk:t lär således, utan att kunna tillvitas inkonsequens,
haft vida större skäl att hemställa om anslag till Enköpings
läroverk än till Eskilstunas, hvarest undervisningen fortgår i tre
klasser. Dessutom bör man fästa afseende vid den olika lättheten
för de båda städerna att kunna skicka sina söner till närbelägna
läroverk, och då visar det sig att Upsala skola är
öfverfylld, under det att vid Strengnäs läroverk plats finnes för
flera lärjungar. Jag yrkar bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Tersmeden: Gr. Mörner har yttrat, att det af min
beskrifning på skolan i Eskilstuna skulle synas, som om densamma
icke vore rigtigt skött, rigtigt anordnad. Jag får då
fästa den högt aktade talarens uppmärksamhet på, att sista gången
jag hade ordet, tog jag mig friheten säga, att undervisningen
i nämnde skola var fullkomligt enlig med skolordningen, men
att i anseende till lärarnes ringa och lärjungarnes stora antal
sammanläsning måst ske flera gånger i veckan, äfvensom att i
följd af skolhusets otillräcklighet de skilda klasserna måst undervisas
i ett rum. Samme värde talare har äfven yttrat att,
då Eskilstuna redan är hugnad med en teknisk skola, tyckes
det icke vara skäl att öka elementar-läroverkets omfång derstädes.
Jag vågar deremot anse, att just tillvaron af en teknisk
skola gör ett elementar-läroverk, d. v. s. en skola för allmänna
Ben 26 April e. ui.
ele mentar-kunskapers inhemtande ännu nödvändigare, emedan
den förra endast är en tillämpningsskola oell förutsätter ett allmänt
läroverk, der nödig elementarbildning hunnit förvärfvas.
Jag förnyar min anhållan om afslag å Utsk:ts hemställan
och bifall till Hr Bovins motion.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förevarande hemställan och dels af Hr Tersmeden, att
R. o. Ad., med afslag derå, måtte för Eskilstuna läroverks utvidgning
till femklassigt med rektor och fem kolleger bevilja en
tillökning i läroverkets anslag med 3,500 rdr årligen, under
förutsättning att kommunen bekostade så väl lärohus som bostad
åt rektor; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades många nej jemte
några ja, och sedermera propos. på afslag derå och antagande
af Hr Tersmedens förslag, då svaren utföllo med många ja och
några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
43:dje och 44:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
45:te punkten.
Hr Huss: Med anledning af det beslut, R. o. Ad. nyss
fattat, om utvidgning af skolan i Eskilstuna till femklassigt läroverk,
torde denna punkt böra förändras och erhålla följande
lydelse:
»att anslaget till gymnastiklärare vid de lägre läroverken
måtte med 2,300 rdr förhöjas.»
Elter härmed slutad öfverläggning, framställdes först porpos.
på bifall till Utsk:ts hemställan oförändrad, hvarvid svarades
flere nej jemte ett och annat ja, och sedermera propos. på bifall
till samma hemställan med förhöjning af summan 2,100 rdr till
2,300 rdr, då svaren utföllo med flere ja jemte ett eller annat
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
46:te punkten.
Hr Huss: Af samma anledning som vid föregående punk
ten
torde äfven vid denna anslagssumman böra förhöjas och således
blifva 1,675 rdr, i stället för 1,550 rdr.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan oförändrad, hvartill svarades nej,
och sedermera propos. på bifall till densamma med förhöjning
af summan 1,550 rdr till 1,675 rdr, som med ja besvarades.
47:de
Den 26 April e. nt.
593
47:de och
iltsk-.ts hemställanden biföllos.
49:de punkten.
Gr. Posse: Det obetydliga belopp, sorn här ifrågasattes
såsom en ersättning för rektorernas besvär med en del skrifveriarbeten
lör skolan, är just genom sin obetydlighet egnadt att
väcka den föreställningen, att det är öfverflödigt. Ett arbete,
hvilket kan godtgöras med 100 rdr till hvarje rektor, är verkligen
ej så stort, att något särskildt arfvode behöfves. Jag yrkar
derföre afslag å denna punkt.
Hr R osensvärd: Då denna fråga förevar å utgifts-af
delningen
inom Utsk:t, upplystes det, att rektorernas besvär med
skrifveri o. d. för skolan var, isynnerhet vid större läroverk,
ganska betydligt och tog mycket af deras tid i anspråk. Detta
kan naturligtvis ej annat än menligt inverka på deras förmåga
att uppfylla sina öfriga vigtiga åligganden. Dessa upplysningar,
som lemnades af en fullt sakkunnig person, förmådde mig att
inom Utsk:t understödja K. M:ts Propos., och får jag äfven nu
yrka bifall till densamma.
Gr. Mörner: Det är svårt att anse det anslag, hvarom
fråga är i den nu föredragna punkten, annat än såsom en liten
början, på grund hvaraf sedermera större anspråk komma att
framställas. Jag tror, att försigtigheten bjuder att icke inslå
denna bana att anställa särskilda kanslister och räkenskapsförare
såsom biträden åt rektorerne vid elementar-läroverken, och anhåller
derföre om afslag å Utsk:ts hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts förevarande hemställan och dels afslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till samma
hemställan, hvarvid svarades många nej, blandade med ja, och
sedermera propos. på afslag derå, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering begärts, uppsattes och justerades följande
voteringspropos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i 49:de puukten
af Utlåtit N:o 66, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan.»
H. IV. 38
594
Den 26 April e. m.
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 20.
Nej — 23.
5G:de punkten.
Gr. Posse: Vid sista riksdagen gjordes framställning om,
att en del uppgifna lärare skulle komma i åtnjutande af rätt
till retroaktiv beräkning i och för uppflyttande i högre lönegrad.
På sätt Borgare-St:ts prot. utvisar, bifölls derstädes denna
framställning endast på grund deraf, att inom Borgare-St:t blifvit
utredt, att endast 4 lärare funnos, som kunde komma i
denna kategori, och med fästadt afseende å det obetydliga belopp,
sorn blifvit äskadt. Afven Preste-St:t biföll framställningen,
men, enär den afslogs af Bonde-St:t och R. o. Åd., blef
den föremål för afgörande inom Förstärkt Stats-Utsk., som beviljade
anslag för bemälde 4 lärare. Men, anslaget var icke
väl beviljadt, förrän 22 andra lärare, under förklarande att de
befunno sig i samma kategori som de 4, framställde enahanda
anspråk. Måhända äro några af dessa 22 lärare i samma ställning,
men alla äro det med säkerhet icke. Nu är det väl icke
skäl att bevilja alla dessa 22 lärare den af dem äskade förmån,
derföre att R. St:r vid förra riksdagen för 4 lärare gjorde
ett medgifvande, som dessa ingalunda hade rätt att fordra.
Jag anser Utsk:ts hemställan grundad på goda skäl och
anhåller om bifall dertill.
Hr Olivecrona, Knut: Jag kan icke annat än instämma
i den åsigt, som af en föregående talare i afseende å Utsk:ts
hemställan i den nu föredragna punkten blifvit uttalad. Det
finnes icke, så vidt jag kunnat finna, i det beslut, som R. St:r
vid sista riksdagen fattade, några siffror uppgifna eller någon
bestämmelse, att den förmån, som var i fråga, skulle vara inskränkt
till endast 4 lärare. Om något misstag dervid egt
rum, är jag icke i tillfälle att bedöma, men, när nu K. M:t
tagit frågan om hand och sökt utreda den, samt kommit till
det resultat, att 22 lärare finnas, som äro i den kategorien,
att de enligt R. St:rs föregående beslut hafva rättigheter att
göra gällande, synes det mig som om R. St:r svårligen kunna
undgå att honorera hvad vid föregående riksdag blifvit beslutadt.
K. M:t har nu föreslagit, att för ifrågavarande ändamål
skulle beviljas ett årligt belopp af 4,000 rdr samt för en gång
en summa af 11,000 rdr. Jag kan icke inse, att det vore R.
St:r värdigt att nu söka draga sig tillbaka och genom någon
slags tolkning af det beslut, som inom ett annat Stånd fattades
vid förra riksdagen, draga den slutsats, att det medgifvande,
som då gjordes, var inskränkt till endast 4 lärare.
Den 26 April e. m.
595
Jag får på dessa skäl anhålla om afslag å Utsk:ts hemställan
i den nu föredragna punkten och bifall till K. Mria
Propos.
Hr Huss: Jag förenar mig i det af Stats-Utsk:ts ordförande
framställda yrkande om bifall till Utsk:ts hemställan. Då
detta ärende var föremål för handläggning å utgiftsafdelningen
inom Utsk:t, beslöt afdelningen att från vederbörande Dep:t
förskaffa sig upplysning om de lärare, som kunde komma i
fråga att erhålla den föreslagna förmånen. Från Dep:tet erhölls
en lista på 22 lärare jemte vederbörande skolstyrelsers
utlåtanden öfver dessas berättigande att komma i åtnjutande
af ifrågavarande förmån, men saken kunde ingalunda derigenom
anses så utredd, att R. St:r deröfver borde fatta sitt beslut.
Det visade sig nemligen, att de flesta af dessa 22 lärare icke
uppfyllt det i R. St-.rs skrifvelse bestämda vilkor att hafva haft
full lektors-undervisningsskyldighet, i det de varit lärare i lefvande
språk och naturvetenskap, hvilka, enligt gamla skolstadgan,
icke i allmänhet hade dylik full undervisningsskyldighet.
Det visar sig dessutom af det K. M:ts Propos. bifogade Statsråds-prot.
, att K. M:t sjelf byst tvekan, huru långt det retroaktiva
berättigande för lärare till uppflyttning i högre lönegrad,
R. St:r beslutat, borde utsträckas. Det heter nemligen i berörde
prot. bland annat:
»Då likväl R. St:r för berörda ändamål endast anvisat 2,000
rdr årligen, eller för åren 1864—1866 tillsammans 6,000 rdr,
ligger det antagande nära till hands, att R. St:r förutsatt, det
antalet af de lärare, som befunno sig i den här afsedda kategorien,
inskränkte sig till inalles fyra.
Detta antagande vinner ytterligare stöd af diskussionerna
inom Preste- och Borgare-St:n, af hvilka Stånd i första rummet
det beslut fattades, som sedermera, genom Förstärkta
Stats-Utsk:ts omröstning, i detta ämne blef R. St:rs. Inom det
senare Ståndet angåfvos äfven namnen på dessa fyra lärare.»
Häraf synes nu tydligen, att R. St:rs skrifvelse endast afsåg
dessa 4 lärare och att, då många andra lärare framställde
anspråk på att komma i åtnjutande af enahanda förmån, K.
M:t varit tveksam, huruvida de dertill hade någon rätt. Hade
K. M:t ansett frågan utredd, hade säkerligen till R. St:r öfverlemnats
handlingar, som utvisade, hvilka lärare voro berättigade
att komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån, huru
lång tid de tjenat o. s. v. Jag anser på detta skäl Utsk:t
hafva haft goda grunder för sitt påstående, att denna fråga icke
ar så utredd, att R. St:r deröfver böra fatta sitt beslut, och
anhåller derför om bifall till Utskrts hemställan.
Frih. Klinckowström: Jag är till större delen före
kommen
genom Gr. Posses och Hr Huss’ anföranden till försvar
för Stats-Utsk:ts framställning i denna fråga. Jag tror det
vara ett ganska farligt prejudikat, om R. St:r, sedan de en gång
596
Den 26 April e. m.
pär surprise förmåtts att bevilja 4 till namnet kända elementarlärare
rätt till uppflvttning i högre lönegrad, skulle vara tvungna
att utsträcka denna förmån äfven till andra och derigenom tillskynda
Statsverket en utgift af icke mindre än 25,000 rdr årligen.
Det vore välbetänkt af R. St:r att för framtiden se sig
bättre före, ty då undviker man ett sådant obehag som detta,
men nu torde man icke kunna tillvägagå på något annat sätt,
än det Utsk:t valt. Jag yrkar bifall till Utsk:ts hemställan.
Häri instämde Frih. af Ugglas.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att under densamma hade yrkats
dels bifall till Utsk:ts förevarande hemställan och dels att R. o.
Ad., med afslag derå, skulle bifalla K. M:ts nådiga framställning
i ämnet, gjordes först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan,
hvarvid svarades många ja, blandade med nej, och sedermera
propos. på afslag derå samt bifall till K. M:ts Nåd. framställning,
då svaren utföllo med många nej, blandade med ja; hvarefter
och sedan propos. på bifall till Utsk:ts hemställan förnyats
samt med många ja jemte åtskilliga nej besvarats, Hr Gr. o.
Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
51:sta, 52:dra och 53:dje punkterna.
Utskits hemställanden bi föl los.
54:de punkten.
Hr Olivecrona: K. M:ts förslag att de af begge uni
versiteternas
docenter, hvilka varda anställde såsom lärare vid
elementar-läroverken, måtte ega att, vid lönegradens bestämmande,
få sig tillgodoräknade fem år af den tid de såsom docenter
varit i tjenstgöring, har blifvit af Stats-Utsk:t afstyrkt,
och har Utskrt såsom skäl härför anfört, dels att med docentbefattningen
någon föreläsningsskyldighet icke är förenad, dels
att medgifvandet af den äskade förmånen skulle, utan tvifvel,
från elementarlärare, hvilka varit docenter, framkalla anspråk
att äfven för deras del få åtnjuta samma förmån. Hvad nu
det första skälet vidkommer, så är det visserligen en sanning
att docenterna icke hafva sig ålagd någon offentlig föreläsningsskyldighet,
men de äro enligt de akademiska statuterna förpligtade
att med enskild undervisning tillhandagå den studerande
ungdomen, och att denna undervisning är af vigt, torde ingen,
som närmare känner förhållandena, kunna bestrida. Det är
dessutom af stor betydelse för docenterna sjelfva att kunna genom
en sådan undervisning utbilda sig för sitt blifvande lärarekall,
vare sig att de anställas såsom ordinarie lärare vid universiteten
eller att de finna för sig fördelaktigare att afgå til!
elementar-läroverken. Det andra skälet torde icke heller ega
Dea 26 April e. m.
S97
någon vigt, ty om R. St:r nu besluta, att docenter hädanefter
skola få beräkna sig till godo fem år af deras tjenstgöringstid
såsom docenter, sä lär detta beslut omöjligen kunna hafva någon
retroaktiv verkan på förflutna förhållanden, utan det gäller
endast för framtiden. Genom ett bifall till K. M:ts förslag
skulle man äfven underlätta möjligheten att kunna vid universiteten
anställa hoppgifvande unge män, hvilket för närvarande
möter ganska stora svårigheter. Utsigterna äro nemligen nu
sådane, att en ung man, som med heder aflagt sin filosofiska
grad, måste finna större uträkning i att afgå till elementar-läroverket,
der han kan efter 20 års tjenstgöring blifva lektor med
4,000 rdrs eller rektor med 4,500 rdrs lön (d. v. s. full professorslön),
än att qvarstanna vid universitetet. Det har också
visat sig att under år 1864 afgingo ej mindre än 8 eller 9 docenter
inom filosofiska fakulteten i Upsala till elementar-läroverken;
huru mångå sedan dess ytterligare afgått, är jag nu ej
i tillfälle att uppgifva, men jag vet, att helt nyligen erhöll en
geologise docent anställning här i Stockholm såsom skoladjunkt,
nemligen adjunkt vid nya elementarskolan. Man får ej heller
förbise, att det för elementarläroverken är af vigt att till lärare
erhålla skickliga personer, hvilka dels genom akademiska lärdomsprof
dels genom sina vid akademien fortsatta studier utbildat
sig för sitt kall. Vid detta förhållande torde det ej kunna
anses annat än billigt att tillerkänna dessa docenter vissa förmåner,
isynnerhet sedan de förlorat den presterliga tjenstårsberäkning,
som de förut egt; och den framställning i sådant syfte,
som blifvit af docenterna i Upsala och Lund gjord, har ock förordats
af akademiska konsistorierna och kanslers-embetet, samt
äfven, på sätt den Kongl. Propos. utvisar, vunnit K. M:ts understöd.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om afslag å
Utsk:ts hemställan och bifall till K. M:ts Propos,
Gr. Posse: Det torde ursägtas, om det förefallit Stats
Utsk:t
mindre lämpligt att den blotta omständighet, att professorn
i en vetenskap kallar en kompetent person till sin docent,
skulle berättiga denne att få tillgodoräkna sig samma fördel,
sorn tillkommer tjenstgörande lärare vid elementar-läroverken.
Utsk:t har ansett, att då docent-befattningen icke medför för
innehafvare!) någon gifven skyldighet att arbeta i sitt kall, utan
denne mycket väl kan sysselsätta sig med att göra ingenting,
bör han ej heller få beräkna tjenstår. Detta var ett af Utskits
skäl. Det andra och det väsendtligaste var fruktan för att
samma förveckling skulle uppstå äfven här, som i följd af medgifvande!
af tjensteårsberäkning åt de fyra lektorerna. Utsk:t
ansåg nemligen sannolikt, att, om K. M:ts Propos. nu bifölles,
ett bakslag vid nästa riksdag skulle inträffa, i thy att aila, som
varit i samma kategori, d. v. s. varit docenter, innan de blifvit
elementar-lärare, skulle komma med anspråk att få åtnjuta
samma rättigheter, som vid 1865—66 års riksdag beviljats
några.
Den 36 April e. m.
Dessa skäl för afstyrkande torde vara fullt berättigade,
och anhåller jag derföre om bifall till Utsk:ts hemställan.
Frih. Alströmer, Oscar: Då här icke är fråga om att
bereda docenterna några förmåner, utan man önskar bifall tili
K. M:ts Propos. i universitetens och läroverkens intresse, vore
det önskligt att icke Stats-Utsk:ts ledamöter motsatte sig en
förändring af Utskits hemställan. Af sådan anledning och då
denna fråga ännu är öppen, enär Preste-St:t afslagit Utsk:ts
hemställan (huruvida detta Stånd antager K. M:ts Propos. eller
Domprosten Sondéns reservation, känner jag dock icke), får jag
anhålla, att R. o. Ad:n ville, med ogillande af Utskrt hemställan,
antaga Domprosten Sondéns reservation, hvilken, enligt min åsigt,
har goda skäl för sig och innefattar bifall till K. M:ts Propos.
endast med följande tillägg: »dock med undantag af de två första
åren af deras så beskaffade tjenstgöring.»
Hr Olivecrona: Med anledning af hvad Gr. Posse nyss
yttrade, ber jag att få erinra, att det icke allena beror på professoren
i ämnet att kalla till doceot hvem som helst. Professoren
eger visserligen att i vederbörande fakultet anmäla, om någon
studerande aflagt så beskaffade prof, att han kan anses förtjent
af att anställas såsom docent, men deröfver skall först vederbörande
fakultet yttra sig och derefter remitteras saken till
Kanslersembetet, på hvilket afgörandet ytterst beror.
Som Frih. Alströmer påyrkat en modifikation af den framställning,
jag nyss gjorde, eller ett tillägg till K. M:ts Propos.
i öfverensstämmelse med Domprosten Sondéns reservation, förenar
jag mig gerna i Frih. Alströmers yrkande, isynnerhet som
berörde modifikation förmodligen är af Preste-Ståndet antagen.
Hr von Schéele, Knut Henning Gezelius: 1 det allra
mesta är jag af Hr Olivecrona och Frih. Alströmer förekommen.
Blott obetydligt har jag att tillägga. Hvad det sista af
Utskits båda skäl mot K. Mits förslag beträffar, sl anser jag
väl ock, att ingen nödvändighet förefinnes, att gifva en åt docenterne
nu beviljad rättighet retroaktiv verkan; dock torde väl
billigheten komma att sådant fordra i vissa fall. Dessa fall
tror jag likväl ej skulle komma att blifva så många, som Utskit
föreställt sig. Tydå den af docenterne nu begärda och af K. Mit
förordade förmånen skulle förunnas dem såsom en ersättning
för deras forna, i sednare tider förlorade rättighet att beräkna
dubbla tjensteår med afseende på presterlig befordran, så skulle
väl de af Utskit omordade anspråk, hvilka svårligen skulle kunna
alvisas, endast komma att göras af dem, hvilka, i likhet med de
nuvarande docenterne, ej åtnjutit denna rättighet. Hvad vi
dare
angår det af Gr. Posse till försvar för Utskits första skäl
gjorda anförande, att en docent kan gå och göra ingenting, örn
han så behagar, så eger detta ej sin rigtighet, enär docenten
är pligtig att i sitt ämne meddela undervisning åt de studenter.
Dea 26 April e» ffl.
599
sorn af honom sådant begära. Jag förenar mig med Frih. Alströmer
i yrkandet, att R. o. Ad:n måtte, med afslag å Utsk:ts
hemställan, antaga Domprosten Sondéns reservation.
Hr Fåhrajus, Edvard: Jag förenar mig med dem,som
anse det vara af vigt så väl för elementarläroverken som för
universiteten, att ett ömsesidigt utbyte af krafter eger rum, och
att inga svårigheter uppställas för docenterne att såsom lärare
ingå vid elementarläroverken; ty först genom att underlätta en
dylik öfvergång blir det möjligt å ena sidan för universiteten att
-— åtminstone för en tid — bibehålla sina docenter och å andra
sidan för elementarläroverken att bekomma vetenskapligt
bildade och i sitt läroämne skickliga lärare. Faran för universiteten
af ett motsatt förfarande ligger för öppen dag, ty hvilken
ung docent är väl så säker om snabb akademisk befordran
att han ej föredrager att ju förr desto hellre öfvergifva den akademiska
banan, för att så mycket förr få beräkna sina tjensteår
till godo vid elementarläroverken; en docent, som länge arbetat
vid högskolan, men såsom sökande till en länge efterlängtad
profession blir eftersatt af, vare sig någon yngre kamrat
eller någon oväntad medtäflare från något annat läroverk,
skall på ett smärtsamt sätt se sin framtid förstörd, sina
förhoppningar gäckade och sina sträfvanden fruktlösa, åtminstone
i ekonomiskt hänseende, samt bittert ångra att han ej
omedelbart efter sin kandidatexamen tagit tjenst vid något elementarläroverk,
der han under tiden kunnat i betydlig mån
avancera. Då dertill kommer att K. M:t, som bäst torde vara
i tillfälle att afväga hvad som härvid är billigt och rättvist, funnit
sig böra hos R. St:r föreslå den nu omtvistade rättigheten
för akademi-docenter, som dessutom endast utgör ett vederlag
för den dem fråntagna dubbla presterliga tjensteårsberäkningen,
tror jag det vara allt skäl att bifalla hvad K. M:t nådigst behagat
föreslå.
Utsk:t har på tvenne af dess ordförande här angifna skäl
afstvrkt det K. förslaget. Det första af dessa har emellertid
redan blifvit af en föregående talare vederlagdt, och jag tror för
öfrigt ej, att man med rättvisa kan påstå, att våra docenter göra
ingenting, utan att man kommer sanningen närmast, då man
erkänner att de rätt väl använda sin tid i vetenskapens tjenst.
Hvad åter det andra skälet angår, eller de anspråk, som möjligen
skulle kunna framdeles väckas, är ju detta en fråga, som
tillhör framtiden. Då, enligt hvad här är upplyst, Preste-Ståndet
redan antagit Domprosten Sondéns reservation i frågan,
anhåller jag, att R. o. Ad:n ville äfvenledes antaga densamma.
Hr Tornerhjelm, Johan Garl Abraham: Med an
ledning
af Gr. Posses yttrande tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
derpå att K. M:t föreslagit, att blott de docenter, som
tjenstgjort med vitsord om »nit och skicklighet», skola få tillgodonjuta
ifrågasatta förmån. Man bör således kunna förvänta,
att ej lättingar få sig densamma tillerkänd. 1 afseende på sjelfva
600
Dea 26 April e. m.
saken yrkar jag vördsamt bifall till K. M:ts Propos., nied den
modifikation, som Frih. Alströmer föreslagit.
Hr H uss: Jag anhåller att icke blifva tillvitad alvoghet
vare sig mot universiteten eller särskildt deras docenter, derföre
att jag biträder Utskrts Betänk, i detta afseende och således afstyrker
bifall till K. M:ts förslag. Jag anser nemligen detta
dels innebära en orättvisa mot elementarlärarne, derutinnan att.
dessa, som trälat vid skolan, skulle öfverhoppas af docenter,
hvilka haft en vida lindrigare tjenstgöring vid universitetet, dels
medföra en ganska betydlig statsutgift, hvilket är en omständighet
af stor vigt, då läroverksbudgeten så ökats under senare
åren. Vidare torde det icke kunna nekas, att en person, som
under 5 år varit anställd vid en skola, bör vara vida skickligare
i att undervisa ungdomen, än den, som endast tjenstgjort
vid universitetet utan bestämd undervisningsskyldighet. Då härtill
kommer, att docenterna äfven nu hafva ganska stora utsigtcr
att öfverhoppa adjunktsgraden och direkte befordras till lektorer,
finner jag deri ett ytterligare skäl att icke bevilja den
äskade förmånen.
Jag anhåller om bifall till Utskds hemställan.
Gr. Sparre, Erik: Jag beklagar att jag icke kan dela
deri siste värde talarens mening i detta ämne. Elär är icke
fråga om att belöna skolans lärare för den trälsamma möda.
de hafva, utan här föreligger en fråga af vida större vigt, den
att skalla läroverken skickliga och dugliga lärare. Det är obestridligen
en lycka, om läroverken erhålla män, sorn efter aflagd
akademisk grad ännu någon tid fått egna sig åt djupare studier
i vissa brandler. Om en person genast efter afslutad examen
beger sig till läroverken och börjar meddela undervisning åt andra,
är det klart att han mäste dertill ega mindre skicklighet
än den, som ännu en tid sysselsatt sig med specialstudier. Då
nu lärarne vid elementarläroverken med sina 5 å 6 timmars
daglig tjenstgöring icke kunna egna sig åt sådana studier, måste
det naturligtvis ligga i läroverkens intresse, att de blifvande
lärarne lå qvarstanna några år vid universiteten och der vidare
utbilda sig. Ger man dem emellertid icke någon uppmuntran
genom att medgifva dem rätt till tjenstårsberäkning, är
det klart att de så snart som möjligt söka anställning vid skolorna.
Då dessutom de äldre bland docenterne förut haft rätt.
att beräkna dubbla tjenstår i afseende på presterlig befordran,
är således detta förslag icke någon nyhet, utan en konseqvent
tillämpning af en förmån, som förut varit docenterne medgifven.
Af dessa skäl vågar jag anhålla om bifall till K. M:ts Propos.
Någon giltig %rund tili den modifikation, Domprosten Sondén i
sin reservation föreslagit, kan jag deremot ej finna och kan således
ej biträda densamma.
