# ID: svediakorp-gov693
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 151,898
# sentences: 5,169
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 3 Februari e. m.
301
nen till följd af sjuklighet eller oordentlighet upphört att vara
familjens verkliga stöd.» Detta kan visserligen vara en ganska
rörande och i sin mån verksam nödfalls-utväg, men icke bör
man anföra sådana undantag såsom motiver för allmänneliga
stadganden. Mannen är hustruns och familjens naturliga stöd
och verkliga hufvud; han bör vara det, samt finna sin stolthet
deri, och der förhållandet olyckligtvis skulle vara annorlunda,
är det ju endast ett undantag från regeln.
Detta leder mig till bemötande af något, som på f. m. af
den talaren, hvilken näst före mig i denna öfverläggning, haft
ordet, yttrades till förmån för Utslcts hemställan. Hr v. Kraemer
anlörde dervid åtskilliga exempel på qvinnan från hedendomen,
de der utvecklat stora, beundransvärda, ja heroiska egenskaper;
vi tyckte oss höra nämnas en Semiramis, en Nitocris,
m. fl., vare sig Assyriska eller Egyptiska och kanske något litet
fabulösa furstinnor, hvilkas namn, omstrålade af ryktets glans,
hunnit till våra tider. En mot qvinnokönet vidrigt sinnad talare
skulle då möjligen å andra sidan, till en motvigt, kunna nämna
en Delila, som gjorde Simson en så märkbar otur medelst afklippandet,
försåtligen, af hans kraftiga hårväxt, en Dejanira,
som beredde Herkules’ ofärd, en Messalina, hvars laster söka
sitt motstycke i historien, ja hvarför icke den sköna Helena,
flyktig i åminnelse, eller hennes Egyptiska jemlike, den intriga
nta Cleopatra, o. s. v.; men, likasom jag anser dessa endast
vara sorgliga undantag, vara sällsynta mönstra af perversilet, så
påstår jag ock, att de af Hr von Kraemer åberopade märkvärdiga
damerna äro, äfven de, undantag, fast i en annan rigtning,
den heroiska, den utomordentliga och storartade, ädla, utöfver
vanliga krafters mått, inom begge könen.
Om någon, på grund af hvad jag nu anfört, tror att han
i mig finnér en motståndare till utvidgandet af qvinnans rättigheter,
så bedrar han sig. Jag önskar tvertom, att dessa rättigheter
skola utvidgas, men endast i den mån, qvinnans naturliga
anlag och egenskaper sådant fordra. Derföre tror jag, att qvinnan,
med sin märkvärdiga, lyckliga förmåga, att vid sjukbädden
intränga i sjukdomens väsende och mången gång, synes det, divinatoriskt
ana hvad som erfordras för dess häfvande, sin milda,
tåliga hand vid sjuklingens vårdande, skulle såsom läkare kunna
utöfva ett ädelt och välgörande inflytande; och likaledes föreställer
jag mig, att hon skall kunna användas, lika väl som
mannen, i åtskilliga yrken, der någon fysisk styrka icke behöfves,
såsom t. ex. post- och telegraf-verken samt i jernvägsförsäljnings-1
byråer.
Såsom ett skäl att medgifva qvinnans användande i statens
tjenst, vill jag dock ingalunda, lika med en föreg:de talare, åberopa
den ekonomiska fördel och besparing, staten möjligen deraf
skulle hafva medelst nedsatta löneförmåner åt anställda fruntimmer;
ty jag anser tvärtom, Mina Hrr! att qvinnan, då hon
gör lika mycken nytta som mannen, bör erhålla vedergällning,
302
Den 3 Februari e. m.
till lika belopp med den, hvilken tilldelas hennes manliga kamrater,
för enahanda tjenstgöring.
Professor Ribbings reservation afgafs, sedan jag redan haft
tillfälle att reservera mig mot Utsk:ts beslut, och jag, som ej
visste hvad han ämnade införa deri, eller huru den slutliga hemställan
skulle af honom formuleras, kunde ej på förhand instämma
i densamma, ehuru jag af den i Utsk:t förda öfverläggning
fann våra åsigter vara i det hufvudsakligaste öfverensstämmande;
och af hvad jag redan yttrat, torde R. o. Ad. finna, att jag
så mycket mera nu delar hans, i reservationen afgifna framställning,
som han, enligt hvad jag finner, derur uteslutit den
divergenspunkt, som under debatten emellan oss förefanns, eller
om qvinnans användelse till läkarebefattning i statens tjenst.
En utmärkt vetenskapsidkare och riddersman har här på
f. m. afgifvit ett förslag i ungefär samma syfte, som det af
Prof. Ribbing omfattade, men i detta förslag har likväl ej uttryckligen
undantagits, hvad Prof. Ribbing undantagit, eller de
nyss af mig uppmärksammade, utaf staten aflönade befattningar,
som kallas offentliga läkareplatser. Prof. Ribbing föreslår nemi.
att »qvinna må vara berättigad att aflägga afgångs-examen vid
elementarläroverket samt kunskapsprof och examina för vinnande
af medicinsk grad vid universitetet», samt »att qvinna,
efter nöjaktigt fullgörande af sistnämnda prof, må erhålla venia
practicandi, dock utan rättighet till vinnande af offentliga läkareplatser.
» Med uttryckande af min vördsnadsfulla högaktning för
Hr Huss, och mitt varma instämmande i syftningen samt det
aldramesta af hvad han anfört, nödgas jag dock beklaga, att
han i sitt förslag ej upptagit dessa ord: »dock utan rättighet till
vinnande af offentliga läkareplatser», ty jag anser för min del
det vara af särdeles vigt, att ett sådant undantag göres. Tänkom
oss, Mina Hrr! att en qvinna, efter atlagda prof, anmäler
sig såsom sökande till en provincial-läkareplats, eller en regements
eller bataljonsläkare-befattning; i händelse hennes betyg
äro vackrare än hennes manlige medtäflares, måste hon erhålla
tjensten. Att detta icke vore lämpligt, tror jag mig hafva förut
visat, och man torde ådagalägga större nitälskan för qvinnans
val, om man på förhand, genom antagandet af Prof. Ribbings
förslag, med lätt hand prekaverade detta.
Utsk:ts åsigt, att det vore gagneligt för qvinnan, att få använda
sin förmåga inom kansliet och de administrativa embetsverken,
fastän hon der ej kunde erhålla någon chefsplats, eller
ens någon plats utöfver den aldralägsta graden, kan jag ej dela.
Mig förefaller det såsom en njugg och otillfredsställande välgerning,
att låta en qvinna först i åratal kompetera med våra talrika
extra-ordinarier och dela deras lönlöshet, samt sedan erhålla
en ringa tjenst, utan utsigt att stiga högre, under det att möjligen
hennes inre medvetande sade henne att hon vore duglig
till något bättre; och jag anser det derföre vara dubbelt orätt,
att inlocka qvinnan på en bana, som på samma gång den föga
öfverensstämde med hennes sanna syftemål, skulle i ännu ringare
Den 3 Februari e. m.
303
grad bereda henne någon verklig trefnad. Det är visserligen
en artighet, man vill visa, men en illa afpassad artighet, som
icke skänker henne någon sannskyldig förmån. Ty en qvinna,
vare sig husmoder eller ej, som inom den stilla kretsen af ett
hem, verkar godt för liela sin omgifning, blifver mycket mera
aktad, och i följd deraf äfven hedrad och lycklig, än om hon,
med medelmåttig framgång och inga utsigter till befordran, har
någon liten syssla i ett embetsverk.
För de af Utsk:t omnämnda 283,578 ogifta, de ogifta männernes
antal öfverskjutande, qvinnornas utkomst bör man visserligen
sörja genom öppnandet af några flere platser, än som hittills
stått dessa qvinnor till buds; men likväl ej sätta dem i
paritet med mannen, förklara dem lämpliga till allting och derigenom
ingifva dem förhoppning att komma till statens högsta
tinnar, dit för närvide dock grundlagens bud förmenar dem att
stiga. En sådan åtgärd tror jag ej skulle vittna om något välbetänkt
nit för qvinnokönets bästa. Följaktligen hoppas jag,
då jag nu anhåller, att K. o. Ad. ville såsom sitt beslut antaga
Prof. Rihbings reservation, alt jag ej måtte blifva missförstådd
såsom någon motståndare eller ringaktare af qvinnan, hvars
mest vördnadsfulla beundrare jag tvertom förklarar mig vara.
Hr von Ehrenheim, Per: En talare här bakom mig
har på förmiddagen yttrat, att frågan om qvinnans rätt är en
fråga af verldshistorisk betydelse, och att man med matematisk
visshet kan räkna på att den skall tilltvinga sig en lösning.
För min del delar jag till fullo denna uppfattning, men tror just
derföre, att det är mycket angelägnare att icke föra denna vigtiga
fråga på orätt väg, och bereda en lösning deraf, som icke
båtar menniskoslägtet. Samme talare hänsyftade på de stora
lagar, som vi pysslingar icke böra försöka att stötta under, utan
låta böra verka fritt, och just dessa lagar, som äro dels fysiska,
dels moraliska, bör man vid ifrågav:de lagstiftning alltid
hafva för ögonen. De moraliska kan jag ej bättre återgifva än
med en reservants ord: »Qvinnans uppträdande i det offentliga
lifvet utgör en 'undantagsställning, under det hon, såsom den
öfvande och sammanhållande själen i familjelifvet, eger sin på
en gång naturliga och högsta plats: ett förhållande, som af ingen
lagstiftning kan rubbas eller förryckas, utan att derigenom
lika mycket nedsätta qvinnans verkliga värdighet, som i sjelfva
dess rötter skada samhället.» Det är just detta Utsk:t förbisett,
då Utsk:t tyckes uppställa qvinnans verksamhet inom det
allmänna såsom något i regeln önskvärdt, och frågar, om menniskoslägtet
vid arbetet i intelligensens tjenst har råd att undvara
alla de krafter den ena hälften förmenas ditföra, likasom
om menniskoslägtet vid detta arbete hittills undvarit de qvinliga
krafterna.
För min del förklarar jag en sådan uppfattning innebära
det största misskännande af den ädla verksamhet, som qvinnan
utöfvar i hemmet, en verksamhet, som kanske ofta är mera
304
Den 3 Februari e. m.
välsignelsebringande än den, som mannen utöfvar i det offentliga.
Hvad Utsk:ts tillstyrkande beträffar, så är det egentligen
ett ofantligt anlopp, utan något synnerligen stort resultat.
Hr von Koch har redan erinrat, att förändring af grundlagen
vore en bland de åtgärder, som K. M:t måste vidtaga, innan
han kunde gifva förslaget någon synnerlig tillämpning, och en
annan talare har fästat uppmärksamheten derpå, att. innan man i
erbjuder qvinnan rättighet att taga examen och erhålla tjenstebelättningar,
vore det nödvändigt att för henne inrätta undervisningsanstalter,
der hon kunde inhemta derför erforderligt kunskapsmått.
Utsk:t har således börjat der man äfven på Utsk:ts
egen väg borde sluta.
Särskildt måste jag bemöta den beskyllningen, att man
nekar qvinnan att inhemta kunskap och sedan hånar henne
för hennes brist derpå. Den enda allmänna undervisning, som
Staten af ålder ombesörjde, var ordnad för att uppfylla ett dess
eget behof, att bereda män för Statens och Kyrkans tjenst, och
då qvinnan härtill icke hade tillträde, bereddes ej heller lör henne
offentliga undervisningsanstalter. I samma mån deremot, som
Staten började betrakta beredande af tillfälle till bildning såsom
ett ändamål i och för sig sjelft, i samma mån iakttogs också qvinnans
rätt. Så har hon öfverallt del i folkundervisningen, så har
ett seminarium för bildande af lärarinnor med tillhörande normalskola
blifvit inrättadt, så torde vidsträcktare åtgärder för
att lemna henne tillfälle att erhålla högre bildning redan vid
denna Riksdag komma att ske, men om man i sistnämnde afseende
gått tillväga med en viss tvekan, så lärer orsaken dertill
böra sökas dels i de materiella svårigheterna, och dels uti
den önskan man hyst att qvinnans uppfostran ej må allt för
mycket dragas utom hemmet, men ej i någon afsigt att hålla
qvinnan på en låg bildningsgrad. I afseende på de förslag, som
blifvit framställda af män, hvilka lika med mig ogilla Utskits
Betänk., och serskildt angående Hr Huss’ förslag, får jag yttra,
att jag anser önskligt, att qvinnan erhåller tillträde till sådana
mindre tjenster, som bereda henne under vissa förhållanden väl
behöfliga näringsutvägar; att det äfven efter min tanke vore för
menskligheten lyckligt, om qvinliga läkare funnes, och att tillfälle
till undervisning i denna konst, hvartill i allt fall endast
ett fåtal lärer egna sig, bör qvinnan beredas, samt att qvinnan
ostridigt för barna-undervisning har en framstående lämplighet.
Oviss likväl, huru långt hennes användande i sistnämnde afseende
bör gå, och obenägen att yrka bifall till ett skrifvelseförslag,
som först under öfverläggningen blifvit framstäldt, får
jag yrka att frågan måtte till Utsk:t återremitteras.
Hr Ehrenborg, Richard: Om det tidstecken, som lig
ger
framför oss i detta Ekon.-Utsluts Betänk., och de motioner,
som föranledt detsamma, icke kan åtminstone på mig göra
annat
Den 3 Februari e. m.
305
annat än ett högst bekymmersamt intryck, så måste man å andra
sidan serdeles glädja sig öfver det djupa allvar, hvarmed
denna fråga blifvit behandlad såväl här i dag som under dessa
dagar i enskilda samtal. Detta utvisar, att denna fråga, då den
närmare betraktas, är af den aldra djupaste betydelse, är en
fråga, som rör samhällets rötter, och på hvars bedömande och
lösning det beror, om det rätta förhållandet mellan individ, familj
och samhälle skall fortgå i en sund utveckling eller rubbas
till mehn för såväl qvinnan som mannen och samhället.
Sedan jag på förmiddagen anmälte mig att erhålla ordet, hafva
några yttranden blifvit afgifna, hvilka för mig och de med mig
liktänkande gjort allt vidare ordande i denna fråga i det närmaste
öfverflödigt. Det första algafs af en yngre talare här
helt nära mig, och gick mig till hjertat, emedan jag erfor, att
han uppfattat saken i dess djup, i dess helgd. Derefter hafva
vi haft den glädjen att af en utmärkt vetenskapsman erhålla
ett praktiskt förslag och en i allo förträfflig utredning af frågan,
om jag vågar undantaga något enstaka uttryck, såsom t. ex.
att »den gudomliga sanningen kan väl icke upphäfvas, men modificeras»,
hvilket senare uttryck jag skulle önska utbyta dertill
att sanningen kan belysas och renas, ty modifikation innebär
dock en förändring. Om jag undantager detta och det
slut, hvartill talaren kom, då han yrkade afslag å Betänkit, i
stället för återremiss, som jag hade önskat just i samma syfte
som det af talaren framställda förslag innehåller, utgjorde talarens
anförande just mina tankar i denna fråga, ehuru mångdubbelt
bättre uttryckta än min förmåga skulle hafva tillåtit
mig. I afseende å frågans detaljer återstår således föga eller
intet för mig att tillägga, men jag skulle dock anhålla att få
yttra några ord med afseende å frågans allmänna sida. Jag
tror det vara obestridligt, att man jemväl i vårt land under förflutna
tider, äfven sedan qvinnans värde blifvit i kristendomens
ljus erkändt, gjort sig skyldig till ett slags underskattande af
hennes håfvor, en njugghet i att öppna sådana fält, som vore
lämpliga för bennes verksamhet, hennes förvärf, och som kunde
stå tillsammans med hennes egentliga och hufvudsakliga kallelse
såsom qvinna. Jag tror, att man i denna likasom i många andra
stora och vigtiga samhällsfrågor varit för njugg i tilldelandet
af partiella medgifvanden, och derigenom framkallat alltför
genomgripande reformförslag. Om man gifvit qvinnan de
rättigheter, på hvilka hon kunnat hafva rättmätiga anspråk,
skulle man säkerligen hafva förekommit ett sådant förslag, som
det hvilket innehålles uti Utsk:ts föreliggande Betänk., hvaruti
de, som föra emancipationens talan, synas mig hafva skjutit öfver
målet. Det har väl här i dag förut påpekats, men, då det
har af en talare å motsidan blifvit förbisedt, anser jag mig böra
återupprepa, att i och med sjelfva naturen och skapelsen så
grundväsendtliga olikheter emellan man och qvinna finnas, att
vi väl kunna förrycka och vända upp och ned på dem, till skada
H. II. 20
306
Den 3 Februari e. m.
för mannen, qvinnan och samhället, men icke göra om dem.
Till dessa olikheter vill jag t. ex. hänföra den omständigheten,
att qvinnan måste i följd af sitt skaplynne intaga en obemärkt
plats för sin person; jag är öfvertygad, att hvar och en af eder,
Mine Hrr, skall gifva mig rätt i denna distinktion. Vi behöfva
blott tänka på vårt tycke för en qvinna; huru lätt aflägsnar
icke ett öfverträdande af den i naturen för henne gifna qvinlighet
oss från henne. Denna regel utgör en säker domare i
detta mål. Man må icke säga, att qvinnans verksamhet är
mindre omfattande och välsignelserik derföre, att den är obemärkt;
visst icke, qvinnans person är obemärkt, men så är
icke förhållandet med frukten af hennes verksamhet. Man
skulle härpå kunna anföra mångfaldiga bevis, om man hade tid
och krafter till sin disposition. Jag vill endast vördsamt erinra,
huru många stora män aflagt vittnesbörd derom, att deras moder
haft inflytande på hela deras utveckling, huru många utmärkte
män såväl i staten som i kyrkan för efterverlden vittnat,
att deras mödrar skapat deras lifs rigtning, och, icke nog
dermed, huru många qvinnor i en alldeles oskylld ställning till
mannen blifvit medel att genom i rätt tid sagda ord, muntliga
eller skriftliga, gifva åt hela hans lif en ny rigtning, som det
eljest icke fått. Vi böra dessutom ihågkomma qvinnans inflytande
på barnen, hvilket blifver frukter af hennes ädla verksamhet,
som förblifva i ljuset, sedan hon sjelf trädt i skuggan.
En annan skilnad emellan man och qvinna kan sökas deri,
att qvinnan är till följd af sitt skaplynne mera lämplig för en
verksamhet mera uteslutande inom praktiska områden, och företrädesvis
den praktiska verksamhet, som egnar sig åt personligheten.
Vi hafva i dag under den sköna framställning, Hr
Huss lemnat oss af qvinnans sjelfuppoffringr kunnat lära, huru
mycket hon öfverträflar mannen i att hjelpa, tjena samt upprätta.
Det vore, enligt min tanke, obetänksamt och farligt, att
så ordna lagstiftningen, att qvinnan skulle i tidiga år förskaffa
sig samma utbildning som mannen, en utbildning som är beräknad
för högre funktioner, ty man kan icke på förhand veta,
huruvida qvinnan kommer att tillhöra de § af qvinnoslägtet, som
blifva gifta eller icke; i det förra fallet skulle ju den bildning,
qvinnan förskaffat sig, blifva ett till större delen onyttigt kapital
och hennes uppfostran ej lämpad för det husliga lilvet.
Jag tvekar visserligen att ingå på ett enskildt område, men
anser mig dock böra i en bild söka åskådliggöra, huru det
skulle gå, om flickorna utbildades på samma sätt som gossarne.
En utmärkt engelsk författarinna, hvars arbete jag nyligen läst,
uppstämmer klagorop mot den störande inverkan, emancipationen
utöfvat på familjelifvet, men, i stället för att citera hennes
ord, vill jag hemställa till hvar och en familjefader i denna bildade
församling, huru förhållandet är med hans egna döttrar.
Låtom oss antaga, att han har 4 döttrar, hos hvilka han icke
kunnat upptäcka väsendtligen olika anlag, samt att han af omständigheterna
blifvit tvungen att gifva dessa sina döttrar olika
Den 3 Februari e. m.
307
uppfostran. Tvenne döttrar hafva blifvit uppfostrade i hemmet,
tillfälle har ej beröfvats dem att inhemta kunskaper, emedan
fadren med stor kostnad antagit en bildad lärarinna i sitt hus,
men studierna hafva icke upptagit hela dagen, utan flickorna
hafva äfven kunnat egna sig åt de husliga göromålen, samt
hafva blifvit vanda vid att gå modren till handa med underordnade
bestyr i köket och handkammaren. Hos dessa döttrar
har utbildat sig ett husligt, qvinligt och uppmärksamt sätt och
väsende, som på ett qvinnan värdigt sätt gerna fogar sig efter
andra, och erbjuder hjelp der hjelp behöfves. De andra döttrarne
hafva blifvit, efter nutidens sed, insatta i en af våra lärda
flickskolor, der lexorna hopas och täflan uppmuntras, såsom i
goss-skolor. Och hvad får han se, när dessa döttrar en gång
återkomma till hemmet? Jo, att dessa flickor, som i sin spädare
barndom visade samma anlag som systrarna, hvilka i hemmet
icke förändrat sin natur, fått en helt annan utbildning, i
den lärda pensionen, blifvit magistrar i smått, öfverhopade med
lexor, hemkomna med anspråk att i allt blifva uppassade, samt
med en föraktlig åtbörd bemöta hvarje uppmaning att deltaga
i det husliga lifvet, hvilket utvisar, att de lefva och röra sig
i högre regioner. Jag tror, M. Hrr, att detta är en bild, om
än svag, af den rigtning i qvinnans uppfostran, som af Utsk:t
blifvit föreslagen.
Då jag talar om de grundväsendtliga olikheterna emellan
man och qvinna, vill jag äfven och framförallt påpeka den, att
qvinnan, äfven den ogifta, är i behof af anslutning till och beroende
af mannen; dermed vill jag icke påstå, att hon är lägre
än mannen, utan är af lika värde och lika hög betydelse med
honom, men hon är honom underordnad, och måste blifva det,
såvida icke den menskliga naturen är föränderlig. Det har varit
en glädje att åhöra hvad här i denna fråga blifvit sagdt,
men det är upprörande att höra Utsk:t uttala sådana ord som,
att det vore en qvarlefva af en föråldrad verldsåskådning, att
qvinnan är underordnad mannen. Hennes underordnade ställning
tili mannen är just grundad i hennes natur och hennes
behof af stöd.
Hvad detaljerna beträffar, har, såsom jag förut yttrat, allt
hvad jag om dem velat säga, blifvit af föreg:de talare anfördt.
Af de åsigter, jag tagit mig friheten att här framställa, torde
Hrr:ne finna, att jag icke kan gilla Utsk:ts förslag, att qvinnan
skulle få i elementarläroverken aflägga maturitets-examen, samt
vid universiteterna philosophisk och medicinsk grad eller bekläda
offentliga befattningar. Deremot anser jag, att det vore särdeles
passande, om qvinnor användes i underordnade befattningar
vid post- och telegrafverken, såsom vid post- och telegrafstationer
(hvilka äro beroende af en expedition), der de icke behöfva
arbeta gemensamt med män, äfvensom vid jernvägarne,
om så kunde anordnas, att flera qvinnor arbetade i gemenskap,
samt slutligen till lärarinnor för barnen i den utsträckning,
som Hr Huss föreslagit. Hvad medicinen beträffar, så tror jag
308
Den 3 Februari e. m.
detta vara ett område, hvilket de, som hålla på principerna, höra
öppna för qvinnans verksamhet. Innan Hr Huss yttrat sig,
hade jag ämnat taga mig friheten hemställa, att Betänk:t måtte
återremitteras i den syftningen, att en särkild medicinsk bildningslinie
borde öppnas för qvinnan, så att bon kunde utöfva
medicinsk verksamhet i en underordnad omfattning. Såsom
icke tillhörande det medicinska facket kan jag ej bedöma detta,
men jag föreställer mig, att de medicinska studierna kunna ordnas
i en inskränktare omfattning, så att de icke behöfva börjas
så tidigt eller medan det ännu är för bittida för qvinnan att
bestämma sin verksamhet. Det har visat sig, att accuschörskor
genom umgänge med utmärkte läkare ofta förvärfvat sig teniligen
goda medicinska kunskaper, och det vore min varmaste
önskan att qvinnan finge tillfälle att inhemta sådana, ty det
skulle uppfylla ett behof både för de qvinnor, som behöfva
förvärf och äfven och ännu mer för dem, som behöfva läkare,
hvarjemte den medicinskt bildade qvinnan skulle ofta blifva en
behöflig och nyttig mellanlänk emellan den sjuka qvinnan och
den mera vetenskaplige läkaren.
Hvad Hr Ribbings reservation angår, så erkänner jag visserligen
att deri är särdeles väl motiverad, men jag kan dock
ej förena mig i det slut, hvartill han kommit, då nemi. äfven
han går öfver den naturliga gränsen, genom medgifvandet åt
qvinnan att ega rätt aflägga offentlig maturitetsexamen och genomgå
medicinsk grad.
På grund af hvad jag nu anfört får jag anhålla om återremiss
af Betänkit i den syftning Hr Huss föreslagit och får
inbjuda honom att förena sig med mig deri, önskande jag tillika,
att Utsk:t ville gifva frågan en utveckling, som vore i mensklighetens
och qvinnans intresse, men ej förryckte hennes verksamhet
utöfver dess bestämmelse.
Gr. von Rosen, Fredrik Carl: Efter den kritik, som
Utsk:ts Betänk, här blifvit underkastadt, skulle man kunna föreställa
sig, att en motsägelse egde rum mellan detsamma och
hvad de talare, som ogillat det, föreslagit; men så är dock icke
förhållandet. Utsk:ts hemställan sönderfaller i två delar, af
hvilka den ena handlar om rätt för qvinna att förskaffa sig vetande
eller aflägga examen, och den andra om rätt för henne
att, efter inhemtande af kunskaper, blifva på grund af dessa
använd i statens tjenst. Qvinnan har, efter mitt förmenande,
samma rätt som mannen, att staten bereder henne, så vidt
möjligt är, tillfälle att få inhemta upplysning; men jag anser
henne deremot ej derföre hafva rättighet fordra att blifva använd
i all statens tjenst; men hon kan och bör göra de kunskaper,
bon inhemtat, genom egen omtanka och enskildt arbete
fruktbärande. Det klander, flera talare här uttalat, har egentligen
rigtats mot Utsk:ts motivering, hvilken, jag medger det, på
flera ställen må vara förtjent deraf; men den hemställan, Utsk:t
gjort, skiljer sig ej mycket från de här framställda yrkanden.
Den 3 Februari e. m.
309
Så t. ex. liar Hr Huss i sitt förslag stipulerat bestämmelser,
huru långt de föreslagna rättigheterna för qvinnan borde utsträckas,
under det deremot Utsk:t öfverlemnat afgörandet häraf
åt Regeringen; efter min uppfattning är det endast en smaksak,
hvem som är den mest kompetenta myndigheten att afgöra
detta. Då olika tankar i detta afseende uttalats, synes det vara
lämpligast att, såsom brukligt är i dylika frågor, R. St:r afläte
en underd. skrifvelse till K. M:t, hvaruti R. St:r hemställde, att
utvidgade rättigheter medgåfvos qvinnan, men till K. M:t öfverlemnade
att bestämma dessas utsträckning. R. St:r kunde då,
såsom Hr Huss’ förslag innehåller, jemväl anhålla, att K. M:t
täcktes för nästa riksdag framlägga förslag till nya undervisningsanstalters
bildande för qvinnor. Riksdagen vore då oförhindrad
att antaga eller förkasta de grunder, på hvilka förslaget vore
bygdt, och hade icke afsagt sig det slutliga bedömandet af frågan.
Utslcts afsigt har icke varit att rycka qvinnan från hennes
vackraste verksamhet i det husliga lifvet såsom maka och
moder; men Utsk:t har velat bereda de qvinnor, som icke kunna
uppfylla dessa sina bestämmelser, tillfälle att förskaffa sig sin
bergning och gagna samhället. Här är icke, såsom Frih. Cederström
yttrat, fråga om stenar i stället för bröd, utan här är
fråga om bröd i stället för stenar. Utskrt har äfven fått uppbära
beskyllningar, för att den i Betänk:t gjorda hemställan
skulle vara sväfvande; men det ligger ju i sakens natur, att, då
(Jtsk:t öfverlemnat de närmare bestämmelserna åt K. M:t, förslaget
måste af de, som icke gilla detta, förefalla sväfvande.
Dessutom tillåter jag mig nämna, att flere talare beskyllt Utsk:t
för att hafva uttalat åsigter. som dessa talare, vid närmare genomläsande
af Betänkit, torde (inna icke blifvit af Utsk:t uttryckta.
Efter tillkännagifvande a( dessa mina åsigter, vill jag
förklara, att jag icke vill motsätta mig Hr Huss' förslag, i den
händelse Ståndet skulle finna detsamma antagligare än hvad
Utskrt föreslagit.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Det är onekligen
sannt, hvad Hr von Krajmer i dag sagt. Första gången en stor
fråga väckes, möter den ett häftigt motstånd; den synes mången
vara opraktisk, t. o. m. löjlig; man beskyller dess försva
rare
att endast slå omkring sig med fraser; men några år derefter,
när frågan segrat, ja, då förundrar man sig öfver att den
någonsin kunnat bestridas, då finnér man, att de goda skälen
varit på de försvarandes och fraserne på de anfallandes sida.
Så skall det äfven gå med denna sak, som, en gång väckt, icke
skall falla. Innan jag närmare granskar de mot Utsk:ts förslag
gjorda anmärkningar, tillåter jag mig förklara, att flera talare
alldeles missförstått Betänkit. Utsk:t har icke kunnat inbilla sig,
att det blifvit förvandladt till ett Konst.-Utsk., eller förmoda, att
någon skulle kunna tro, att R. F. kunde ändras genom en underd.
skrifvelse till K. M:t. Detta är orsaken, hvarför Utsk:t i
sin hemställan icke upptagit de ord, Hr von Koch velat tillägga.
310
Den 3 Februari e. m.
28:de §:n R. F. lyder sålunda: »Konungen eger, att i StatsRådet
utnämna och befordra infödde Svenske män till alla de
embeten och tjenster inom riket, högre och lägre, hvilka äro af
den egenskap, att Konungen fullmakter derå utfärdar.» Häraf
torde följa, alt qvinnor äro utestängda från att erhålla alla dylika
platser, och dermed förfalla äfven Frih. Cederströms för
öfrigt särdeles muntrande framställning om fruntimmerna på
domaresätet eller på hästryggen, såsom provincial- eller regementsläkare.
Till alla dessa tjenster erfordras ju Kongl, fullmakt.
Det förefaller mig verkligen eget, att de talare, hvilka här, den
ene efter den andre, fällt enahanda yttranden, icke kommit underfund
med detta enkla förhållande.
Då det deremot för Utsk:t var tydligt, att qvinna icke
kunde erhålla någon af de nu omnämnda tjensterna, återstod det
för Utsk:t att efterse, hvilka befattningar kunde åt henne upplåtas.
Detta blef ingen lätt uppgift. Samtlige ledamöter voro
t. ex. derom öfverens, att vissa befattningar inom postverket
vore särdeles lämpliga, dock icke sådane, hvilka medförde befäl
öfver postiljoner. Mindre omfattande tjenster vid telegrafverket
förordades äfven, dock icke de som fordra eftersyn å trådledningarne.
Vid statens jernvägar ansågs hon användbar som
biljettförsäljerska, men ej som stationsinspektor o. s. v. Sedan
man plockat ihop alla dessa smärre befattningar af olika slag,
fann Utsk:t. snart för sig omöjligt att uppgöra en lämplig fördelning
deraf. Utsk:t beslöt då anhålla, det K. M:t täcktes bestämma
de »tjenster och befattningar, hvartill qvinna kan pröfvas
lämplig.» K. M:t skulle således icke pröfva hvarje särskildt
fall, utan, på vederbörande Depart:s-Chefs föredragning, en gång
för alla bestämma saken.
Här har yttrats, att Utsk:t velat tvinga alla fruntimmer att
blifva embetsman, taga studentexamen eller filosofiska graden;
men hvar har Ulsk:t sagt något sådant? Det är en stor skillnad
emellan att tillåta och ålägga, ja emellan att tillåta och
uppmuntra. Jag frågar deremot, om det ej ligger den aldra
största billighet deri, att, om bland det stora antal qvinnor,
hvilka sakna hopp att blifva husmödrar, någon finnes, som vill
taga studentexamen, och således förskaffa sig en sjelfständigare
bergning, hon då må ega rättighet dertill.
Sedan jag nu i korthet redogjort för Utsk:ts i min tanke
temligen moderata förslag, öfvergår jag till besvarande af några
anmärkningar, som mot detsamma blifvit framställda. Jag måste
dervid med verklig ledsnad särskildt vända mig mot den utmärkte
vetenskapsman, som jag äfven härom aftonen hade till
min motståndare. Han förde då protektionismens talan mot de
Danske läkarne; nu för han samma talan mot hela det täcka
könet.
Hr Huss började verkligen »ab ovo» eller ända från skapelsen
och förklarade, att hela den Heliga Skrift (hvilken ingen
högre än jag vördar), ställer qvinnan såsom en underordnad varelse
vid mannens sida. Om man endast läser Ribelns histo
-
Den 3 Februari e. m.
311
riska del, finner man visserligen att qvinnan kunde köpas, att
månggifte var någonting rätt nyttigt, ja att qvinnan i vissa fall
gick i arf från broder till broder; men läser man deremot dess
sedolära, så säger den väl, att hustrun skall vara sin man undergifven,
men ingenstädes att qvinnan såsom sådan har mindre
rätt än mannen att förvärfva sig sitt uppehälle eller alt utveckla
sina andeliga gåfvor. Det är dock detta, hvarom här tvistas.
Hr Huss fällde härefter ett yttrande, som jag icke väntat mig
af en så djup tänkare, det nemligen, att »högre andlig förmåga
fordrar högre kroppslig kraft.» I England visas för närvarande
en jätte, som är mycket stark; han skulle således, enligt Hr
Huss’ påstående, äfven vara ett snille; men nu är han helt simpelt
idiot. Månne icke hela denna sats sålunda får öfverflyttas
till frasernas område? Hr Huss har vidare åberopat djurverldens
exempel och förklarat, att, om man granskar naturen i
sin helhet, man alltid skall finna, att det svagare könet icke
kan förrätta samma funktioner som det starkare. Jag vet väl,
att de olika könen bland djuren ofta skilja sig i färg och utseende;
men jag känner ingen naturlag, som förhindrar hönan
att försörja eller försvara sig på samma sätt som hanen. Afven
detta påstående torde således icke bålla streck. De husmoderliga
pligterna böra, säger Hr Huss, gå framför alla andra.
Utskit har äfven framhållit detta; men huru skola dessa 280,000
qvinnor, som icke hafva förhoppning om att blifva gifta, kunna
uppfylla dessa pligter, åtminstone på sedligt sätt? Jag öfverlemnar
åt Hr Huss att afgöra detta. Min åsigt är fortfarande
den, att det vore särdeles förmånligt för mången stackars flicka,
om hon genom sysselsättning vid pulpeten eller genom anställning
i statens tjenst kunde på ärbart sätt förtjena sitt uppehälle.
Jag går längre. Jag undrar, om icke den qvinna, som sjelf
kunde bidraga till hushållets underhåll, hade mera utsigt att
gora ett godt parti, än den, som endast spelar klaver och dansar.
Hvad beträffar Hr Huss’ anmärkning, att Utsk:t velat utesluta
den gifta qvinnan från befordran, får jag förklara, att sådant
aldrig fallit Utsk:t in, men alt, just emedan det ansett
qvinnans pligter såsom maka och moder vara hennes förnämsta,
har Utsk:t trott, att, då qvinna gifter sig, hon sjelf företrädesvis
önskar egna sig åt de husmoderliga omsorgerna. Naturen
bar så djupt inristat denna känsla i hvarje qvinnas bröst,
att hon som fru, om hon kan, säkerligen gerna åt andra lemnar
den befattning utom bus, hon som ogift innehaft. Hr Huss
har förenat sig i Hr Ribbings reservation och förklarat, att,
som qvinnan är en känslo-varelse, som icke kan med framgång
sysselsätta sig med rent vetenskapliga ämnen, vore det
för henne omöjligt att taga den filosofiska graden. Men, om så
är, hvarföre kan man då icke låta henne försöka? Måhända
kunde Hrr Ribbing och Huss få orätt.
Sedan Hr Huss så strängt granskat Betänkit, skulle man
förmoda att han önskat afslag derå; lyckligtvis sammanfaller
dock hans eget förslag så nära med Utskits, att jag har svårt
312
Den 3 Februari e. m.
att fatta hvarföre han så ifrigt motsätter sig det sednare. Hvad
den medicinska undervisnigen angår, har Utsk:t icke tillstyrkt
annat än hvad Hr Huss sjelf förordar eller att qvinna skulle ega
tillstånd att aflägga den medicinska doktorsgraden; men Hr Huss
har motsatt sig de gemensamma medicinska studierna såsom
omoraliska. Jag tror visst icke, att Utsk:t någonsin tänkt sig,
att unga damer skulle gemensamt med unga läkare deltaga i de
anatomiska disektionerna; men, då vi, enligt Hr Huss’påstående,
hafva så godt om läkare, att vi, till och med för deras lekamliga
utkomsts skull, behöfva skydda dem för konkurrens med
våra bröder på andra sidan sundet, torde det icke blifva svårt
att anskaffa lämpliga lärare, villige att egna sin tid till särskild
undervisning åt damerna.
Man har sagt, att qvinnans ställning i Norden är bättre än
i andra länder. Som nordbo är jag stolt att så är förhållandet;
men ännu stoltare skulle jag vara, om man här gåfve qvinnan
full rättvisa. Hr Huss har sagt, all man först borde inrätta
lämpliga undervisningsanstalter för qvinnan, innan man gal henne
ytterligare rättigheter. Jag fruktar, att i sådant fall ingen qvinna
skall komma att besöka dessa skolor; ty först måste man väl
hafva ett mål, innan man börjar sträfva derefter. Då det redan
finnes ett seminarium för qvinnor, i hvilket grundlig undervisning
i humaniora meddelas, och förslag är väckt om upprättande
af ytterligare flere dylika, så finnas ju redan förberedande skolor.
Sedan afgångsexamen derifrån blifvit aflagd, kan jag icke
finna någon svårighet för fruntimmer att bevista den filosofiska
fakultetens akademiska föreläsningar, hvilka ju redan nu af damer
besökas. Vill man saken, är jag dessutom öfvertygad att man
lätteligen skall kunna ställa så till, att de qvinliga adepterna ej
behöfva sammanträffa med Hrrme, då detta ej vore passande.
Jag slutar nu med att förklara, att jag anser Utsk:ts förslag
vara ett vackert testamente, som Svenska riksdagarnes sista
Ekon.-Utsk. lemnar efter sig. Jag gläder mig, att det vågat
uppställa den lika höga som rättvisa satsen: »Man och qvinna
böra vara lika berättigade.» Jag tror det vore R. o. Ad. värdigt,
om R. o. Ad., innan det såsom Stånd upphör, för sin del
godkände denna ridderliga tanke, hvars öde nu beror på R. o.
Ad., sedan den af två Stånd antagits. Jag yrkar bifall till
Betänkit.
Hr Liljenstolpe, Axel Wilhelm: Med lifligt intresse
har jag afhört Hrr von Köchs och Huss’ utmärkta föredrag i
detta ämne, och jag hembär dessa Hrr min varma, innerliga,
hjertliga tacksägelse för några ögonblick af lycka. Det kan synas
djerft af mig, en för de flesta obekant person, att uppträda,
sedan sådane talare yttrat sig, och jag ber derföre om ursägt,
Mina Hrr! men instinkten, känslan har drifvit mig att begära
ordet.
Lagstiftaren måste, såsom Hr von Koch anmärkte, vara
klart medveten af sitt mål, då han vill stifta en ny lag; detta
Den 3 Februari e. m.
313
mål kan ej vara annat, än samhällets välfärd, och samhällets
välfärd beror på bildningens utspridande till alla klasser. Sådant
är ock syftet i detna (öreliggandeförslaget. Manbar begärt, att
qvinna skall få besöka läroverkens salar och taga examina;
detta kan väl ej vara obilligt, då staten skänker sina manliga
medborgare denna rätt. Man bar ock begärt, att hon, efter aflagda
examina, skall vinna kompetens till vissa platser och derigenom
erhålla hopp om belöning för sina sträfvanden. Ingenting
kan väl vara rättvisare, än ett sådant medgifvande, och jag
påminner i anledning deraf om att Ludvig XIV, en Konung,
som Historien gilvit namnet den Store, yttrat, att hoppet om
belöning eggar menniska!) mera än något tacksamhetens band.
Såsom ett skäl emot utvidgandet af qvinnans rättigheter har
man anfört, att hon skulle hafva för liflig fantasi, för mycken
känsla; men jag frågar eder, M. Hrr, är det ett fel att hafva
fantasi, att hafva känsla? Jag tror det ej, ty känslan är ju det
lifgifvande, framåtdrifvande elementet så hos statskroppen, som
den enskilda menniskan. Denna känsla måste dock alltid ordnas
af förståndet, passionerna måste styras af lagen, och lagen binder
ju qvinnan, likaväl som mannen.
I afseende å de befattningar, hvari qvinnan skulle få användas,
synas mig både Utsk:t och Hr von Koch icke hafva
begärt något annat, än hvad som är rätt och billigt. Likaså
Prof. Ribbing, i hvars reservation jag Linner ett tydligt uttryck
för mina egna önskningar, med blott den olikhet att de gå något
längre. Man begär att qvinna, efter aflagda läroprof i den
medicinska vetenskapen, skall få utöfva läkarekallet och begagna
de kunskaper hon förvärfvat. Under de många år jag varit
landtbrukare, har jag lärt mig inse, huru nyttigt och nödvändigt
det är, att på långt ifrån läkare belägna herregårdar någon fin
nes,
som besitter medicinska kunskaper, ocb jag erinrar mig
med tacksamhet mången husmoder, som i detta läll utöfvat en
välsignelsebringande verksamhet. Jag minnes ock den s. k. KisaMor,
hvars rykte var spridt, ej blott i hela Sverige, utan t. o. m.
i utlandet, och af hvilken mången lidande, som läkarne redan
lifdömt, återfick helsa och krafter. Kan det då vara orätt att
gifva dessa s. k. qvacksalvare tillfälle att förvärfva sig grundliga
medicinska kunskaper? Och det är ju ingenting annat man
egentligen begärt vis-å-vis qvinnan, eller att hon skall få studera
vid statens medicinska läroverk. Man har talat om den
osedlighet, som skulle uppstå genom båda könens samvaro vid
samma läroanstalt. En sådan farhåga förundrar mig, ty der en
qvinna inträder bland män, har jag åtminstone endast tänkt
mig en känsla af förfining. 1 motsats mot Hr Huss vågar jag
i delta fall påstå, att något, anstötligt icke ens skulle finnas i
att män och qvinnor tillsammans besökte anatomiska lärosalar.
Under mina resor i södra länderna bar jag besökt nästan alla
större och mindre städers muséer och samlingar, och min känsla
länn sig då i början sårad af de nakna byster och målningar,
som der funnos; jag besökte dem en annan gång i sällskap
314
Den 3 Februari e. m.
med unga, bildade qvinnor, och jag öfvervann snart dessa känslor.
Sådan var min erfarenhet i det innersta rummet i det
berömda muséet i Neapel, så ock i London 1863.
Här har yttrats farhågor för att få se qvinnor på taburetten
eller i presidentsstolen. Visserligen är detta icke min önskan,
ty, i likhet med Utsk:t och Hr von Koch, anser jag att
qvinnan endast bör erhålla de platser, som öfverensstämma med
hennes egentliga kallelse; men icke vill jag derföre påstå, att
hon icke skulle kunna intaga taburetten, t. o. m. thronen. Hvem
är bland Englands regenter den störste, om icke Elisabeth?
Hvem herrskade i England då Marlborough’s snille och härförareskicklighet
krossade Frankrikes magt? Jo, drottning Anna.
Hvem ordnade Peter den Förstes omätliga rike? Jo! Catharina, som
kallas landets moder och af Historien den Stora. Hvem känner ej
Maria Theresia, denna Fredrik den Stores värdiga motståndare?
Jag har tagit R. o. Ad:ns tid alltför länge i anspråk, men
det har varit, icke blott min känsla, utan min ärelystnad, som
förmått mig att uppträda i denna fråga. Jag sätter nemi. min
ärelystnad deri, att få, vid den sista riksdag der R. o. Ad:n
uppträder såsom Stånd, med min rorst bidraga till lösande af
en fråga, som länder till största lycka för staten; och känner
jag mig stolt öfver att vara en representant bland Sveriges Ridderskap
och Adel — samt att veta, det mina ord, svaga representanter
af den varma känsla, som röres inom mig, då jag
strider förqvinnans utvidgade medborgerliga rättigheter, grundade
på en sann bildning— blifva för everldliga tider stående bland R. o.
Ad:ns protokoller. På dessa grunder förenar jag mig med Hr v. Koch.
Gr. Posse, Knut: En af vår tids vigtigaste frågor är
onekligen den om qvinnans ställning i samhället, om de utvägar
till förvärf, som böra henne beredas. Man kan bedöma
olika folks civilisation efter den aktning, som qvinnan hos dem
åtnjuter, efter det hägn och den omvårdnad, som lagstiftningen
skänkt åt bevarandet af hennes rättigheter, och jag måste visserligen
erkänna, att Sverige i detta afseende under de sista
14 åren, och i synnerhet vid senaste riksdagen gjort stora
framsteg. Men, M. Hrr, ännu återstår mycket, ännu återstår
att inrätta, under statens kontroll ställda, undervisningsanstalter
för qvinnan, samt att undanrödja de hinder, som lagstiftningen
ännu lägger i vägen, för att qvinnan må kunna tillgodogöra sig
sina anlag och insigter på det för henne mest fördelaktiga sätt.
Man har invändt mot det nu föreliggande förslaget, att genom
dess antagande skulle familjebandet upplösas och hela samhällsbyggnaden
omstörtas, alldenstund det vidrörde det heligaste i
staten. Någon sådan farhåga hyser icke jag och skulle ej i så
fall uppträdt såsom förslagets försvarare. Erfarenheten visar
ock motsatsen. Det finnes väl intet land, der qvinnans ställning
är bättre, der hon åtnjuter större rättigheter och eger en
mera utvidgad verkningskrets, än i Amerika, och likväl tror
jag ej, att hemmen i Nya Verlden stå efter dem i den Gamla.
Den 3 Februari e. m.
315
Hr Huss har åberopat ett yttrande af Fredrika Bremer; jag
kände icke hennes åsigter i denna fråga, men jag vet att hon
uppskattade familjelifvet i Amerika särdeles högt. Sjelf har jag
vistats hos några familjer i detta land och dervid funnit, att de
Amerikanska qvinnornas större medborgerliga rättigheter ingalunda
minskat deras huslighet i sina hem.
Ekon.-Utsk:ts förslag åsyftar egentligen att afhjelpa det missförhållande,
som bär eger rum i afseende å de ogifta qvinnornas
ställning. Då, enligt hvad statistiska beräkningar utvisat, i
Sverige finnas omkring 280,000 flera qvinnor än män, i den
ålder der äktenskap är tillåtet, och då, enligt Forsells statistik,
endast hvar tredje qvinna får uppfylla qvinnans vackraste och
skönaste kall, så frågas: hvad blir de öfrigas, de ogiftas öde?
Här har ordats vidt och bredt om att qvinnan icke bör lemna
sitt hem, sin familj, men i ett fattigt hem, der många döttrar
finnas, kunna icke alla stanna hemma, utan några måste söka
förskaffa sig befattningar, hvilka ofta äro mera mödosamma och
mindre inbringande, än de, till hvilka motionärerna velat bereda
qvinnan tillträde. Staten bör derföre, genom inrättandet af undervisnings-anstalter
och medgifvandet af kompetens till åtskilliga
tjenster, underlätta dessa qvinnors sträfvande efter en mera
oberoende ställning. Familjelifvet kan ej lida deraf, att de ogifta
qvinnorna få utvägar öppnade för sig att förtjena sitt uppehälle,
och äfven om en sådan qvinna, sedan hon lärt sig ett yrke eller
erhållit en befattning, skulle träda i äktenskap, så tror jag
ej, att de husmoderliga pligterna skulle uppfyllas mindre val,
derföre att hustrun varit van vid att försörja sig med ett ärligt
arbete; jag anser tvärtom, att arbetets ära i så fall skulle lättare
inplantas på barnen.
Man har anmärkt att qvinnan omöjligen skulle kunna egna
sig åt någon vetenskaplig verksamhet, men enligt min åsigt kan
man ej uttala något säkert omdöme i detta fall, innan undervisningsanstalter
inrättats för qvinnan, ty dessförinnan har man
ej haft tillfälle att pröfva hennes förmåga. Erfarenheten vederlägger
för öfrigt ett sådant påstående genom så många exempel
från olika länder, att de väl böra ega något vitsord. Så känna
vi från England en Miss Tailor, som löst ett ganska svårt
mathematiskt problem, rörande longitudens beräknande genom
lunar-observationer, hvarför hon erhöll ett af Engelska regeringen
utläst pris, och många andra qvinnors namn skulle kunna nämnas,
hvilka utmärkt sig på mathematikens, physikens eller naturvetenskapernas
fält. På Corfu träffade jag för flera år sedan en
läkare, som var anställd vid ett der stationeradt Engelskt regemente,
och hvilken bland sina landsmän egde ett stort anseende
såsom botanist och zoolog; efter denna persons nyligen inträffade
död har det blifvit upplyst, att det var en qvinna. Hr Huss
har sagt, att man borde först ordna undervisnings-anstalter för
qvinnor, innan man talade om bortgifvande af några tjenster åt
dem. En motion om inrättande af elementarläroverk för qvinnor
är redan vid denna riksdag väckt, och en kommande riks
-
316
Den 3 Februari e. m.
dag får närmare ordna denna vigtiga angelägenhet, men detta
bör väl ej förhindra H. St:r att redan nu uttala den stora princip,
att qvinnan, sedan hon förvärfvat sig erforderliga kunskaper,
hör erhålla kompetens till vissa platser. Utsk:t har ej uppräknat
hvilka platser hon borde erhålla, utan med rätta öfverlemnat
detta åt K. M:ts heprölvande. 1 Amerika äro qvinnor
anställda i Statens tjenst vid nästan alla embetsverk, i egenskap
af kopister eller kanslister, vid post- och telegrafverken, vid
högre och lägre elementarläroverk m. rn., och, ehuru jag ej anser
att man bör gå så långt i Sverige, har jag anfört detta såsom
bevis att qvinnor kunna anställas på många platser, der
man ej hittills trott dem användbara. Fastän jag ej i allmänhet
är någon särdeles beundrare af Amerika, finnas dock der vissa
förhållanden, åt hvilka jag ej kan undgå att skänka min varmaste
beundran, och dessa äro det utmärkta sätt, hvarpå man ordnat
undervisnings-anstalterna, särdeles qvinnans undervisning,
och den aktning man öfverallt visar henne. Jag tror ock att
man i det fria Amerika, som får upptaga allt Europas afskum
och derföre eger så många onda elementer blandade med de
goda, har tänkt sig väl före just vid ordnandet af dessa förhållanden.
Genom den stora medborgerliga frihet de Amerikanska
qvinnorna åtnjuta, och det deraf följande intresse för allt som
rörer samhällets väl, kunna de hos det uppväxande slägtet redan
i hemmet inplanta känslan för det rätta.
Derföre kan äfven Amerika uppvisa sådana välgörenhetsoch
undervisnings-anstalter, att deras like ej finnes i verlden.
Vi gå nu en ny tid till mötes, som möjligen ej saknar sina
faror. Bästa sättet att förekomma dessa är att låta känslan af
det goda och rätta tränga ned till roten af samhället, och detta
sker genom att gifva qvinnan en mera fri. en mera medborgerlig
ställning och genom att bättre ordna bennes undervisning,
ty bon skall då inom hemmnt med mera framgång kunna
verka för det sanna och goda, än hon nu är i tillfälle att göra.
Jag tror derföre, att man äfven ur denna synpunkt bör fästa
afseende vid det förslag, som nu föreligger till afgörande, ty
man måste erkänna att qvinnan är samhällskroppens hjerta,
dess ädlaste och rhest ömtåliga organ, som man måste bevara
friskt, om man vill behålla hoppet om en ljus framtid. Jag yrkar
bifall till Utskds förslag.
Många ledamöter hördes härefter ropa på propos.
Hr von Koch: Jag har för mycken aktning för R. o. Ad:ns
tid, för att vilja till besvarande upptaga allt hvad, som mot mig
personligen blifvit här i dag yttradt, men jag vill endast protestera
mot den af Hr Huss framkastade beskyllningen, att jag
skulle tillåtit mig förklara Prof. Ribbings reservation vara illa
skrifven och ologisk. Något sådant yttrande har jag aldrig fällt.
Tvärtom uttalade jag mig berömmande om reservationen i all
-
Den 3 Februari e. m.
317
mänhet och förklarade, att jag just till följd af författarens samhällsställning
och reservationens i många delar utmärkta innehåll
ansåg mig böra försöka att upptaga några der förekommande satser
till vederläggning, och det var ett sådant försök jag till ätmiggöra.
I sjelfva saken har, sedan jag anmälde mig, redan så myc
ket blifvit ordadt, att jag dertill icke vill tillägga något, i synnerhet
som de talare hvilka hyst olika tankar med mig, oaktadt
sina premisser, likväl kommit mig i konklusionen så nära,
att jag icke kari annat än vara tacksam derföre. Det återstår
mig således endast att yttra mig rörande formen för beslutet.
Första gången, jag hade ordet, förklarade jag, att jag icke kunde
bilalla Utslets Betänk, oförändradt, emedan det kunde missförstås.
Då nu tvenne Riks-Stånd redan antagit detta Betänk., skulle
jag visserligen ej hålla på den ändring i Utsk:ts förslag, jag yrkat,
eller att deri uttryckligen skulle tillkännagifvas att man ej
åsyftade någon förändring i grundlagens och civillagens stadgande
ang:de de tjenster, som af K. M:t i Statsrådet bortgifvas,
om jag ej funnit att åtskilliga talare på Riddarhuset fortfarande
tolkat Utsk:ts förslag just i samma syftning, som jag befarat.
För den stora allmänhetens skuld, som ej har tillfälle att fasa
Utsk:ts motivering och ej heller bar grundlagens bud sig så noga
bekant, tror jag derföre det vara nödvändigt, att man, på sätt
jag föreslagit, i Utsk:ts hemställan tillägger efter ordet »lämplig»
orden »och hvarifrån hon icke genom grundlag eller civillag är
utesluten;» och får jag således yrka bifall till Utsk:ts förslag,
med det af mig nu omnämnda tillägg.
Hr Fåhraeus, Edvard: Då denna diskussion blifvit långt
uttänjd och R. o. Ad:ns tålamod synes sedan vara slut, skall
jag söka fatta mig så kort som möjligt, hvilket desto mera är
i sin ordning, som här så mycket yttrats både för och emot
detta förslag. Att vidare orda om de andliga förmögenheternas
olikhet hos mannen och qvinnan torde vara obehöfligt, och det
skulle icke heller nu falla mig in att söka vederlägga de åsigter
härutinnan, som en värd reservant uttalat och flera föregående
talare efter honom upprepat, men, åsigterna i detta afseende må
variera huru som helst, derom äro väl alla öfverens, att frågan
är af stor social betydelse och att den alltmer oafvisligt fordrar
statsmagterrias mellankomst. Utsk:t har i sitt Betänk, uppgifvit,
att år 1855 i Sverige funnos 283,578 flera qvinnor än män
i den ålder, der äktenskap är tillåtet, och jag får härtill lägga
några senare statistiska upgifter. Ar 1860 voro de giltvuxna
qvinnorna 328,173 flera än män öfver 21 år; vid samma tid
funnos i Sverige icke mindre än 7(11,215 ogifta qvinnor öfver
15 år, deraf 169,830 voro enkor.
Den theoretiska delen af frågan har för öfrigt af föreg:de
talare blifvit så fullständigt utvecklad, att jag icke vidare vill
dermed upptaga R. o. Ad:ns tid, utan tillåter jag mig endast
förklara, att jag anser Utslcts förslag till principen ohållbart och
i tillämpningen outförbart, i följd af de obestämda ordalag, i
318
Den 3 Februari e. m.
hvilka detsamma är aflattadt. Deremot anser jag det af Hr
Huss framställda förslag vara förtjent af bifall, då det enligt min
tanke tillfredsställer den nuv:de tidens alla fordringar och på ett
långt liberalare sätt löser denna fråga än Utsk:ts förslag. Då
flera af de föregående talarne vid detta tillfälle smyokat sina
föredrag med poetiska bilder och målningar, då sålunda å ena
sidan framkallats minnet af en Jeane d’Arc och en Christina
Gyllenstjerna, medan å andra sidan Messalinas och den sköna
Helenas skuggor frammanats, må det äfven tillåtas mig att sluta
dessa få ord med ett yttrande, som vår egen. störste skald lägger
i en qvinnas mun, och denna dock »en sköldmö, skön som
dagens stråle.» Hon säger så om sitt kön:
»Men ack, natur, vi öfvervinna
Ej dig; i hydda, som på thron,
Som sömmerska, som amazon,
Din qvinna blir ändå en qvinna;
En ranka vissnad, om ej stödd,
Ett väsen, hvartill hälften felas.»
Frih. Hamilton, Hugo: Jag har begärt ordet, icke för
att taga R. o. Ad:ns tålamod i anspråk genom en utveckling af
mina tankar i detta ämne, helst jag icke skulle kunna framställa
dem bättre eller sannare, än Hr Huss redan gjort, med hvilken
jag i allo instämmer, utan för att, om möjligt, sammanjemka de
olika meningarne, så att vi kunde komma till en nyttig och tjenlig
konklusion på den långa debatten. Här har å en sida yrkats
bifall till Utsk:ts förslag, å en annan återremiss af detsamma.
Vid det förhållande att, såsom här i e. m. uppgifvits, två
Stånd redan antagit förslaget, torde emellertid en återremiss ej
tjena till något, ty det är en gammal och välgrundad praxis
inom Utsk:t att ej ändra ett Betänk., som blifvit af tvänne Stånd
godkändt, och jag vågar derlöre hemställa till de Hrr, som yrkat
återremiss, om de icke i stället skulle vilja uppställa bifall
till Hr Huss’ förslag såsom kontra-propos. mot bifall till Utsk:ts.
Jag anser Hr Huss’ förslag hafva företräde framför det af Prof.
Ribbing framställda, derutinnan att det går en fullt praktisk väg,
att det föreslår medlen, innan det bestämmer ändamålet. Man
bör nemi. först inrätta lämpliga undervisnings-anstalter förqvinnan,
innan man föreskrifver på hvilka platser hon sedermera
skall få använda sina derigenom förvärfvade insigter. Jag hemtar
ett ytterligare skäl att understödja detta förslag deraf att
qvinnans upphöjda ställning i Amerika, som här så sannt och
vackert skildrats, har sin grund just deri, att de praktiska Amerikanarne
gått samma väg som Hr Huss föreslår; de hafva inrättat
en mängd praktiska undervisningsanstalter och colleges
för qvinnan, der hon erhåller den höga grad af bildning, som
berättigar henne att intaga en framstående plats i Amerikas fria
samhälle. Vi böra gå samma väg; vi ifra alla för qvinnans
bästa; låtom oss då ej bortkasta medlen att vinna detta mål.
På dessa grunder anhåller jag ännu en gång, att de Hrr, som
Den 3 Februari e. m.
319
ej vilja obetingadt bifalla Utslcts förslag, måtte i stället antaga
det af Hr Huss framställda, hvilket jag nu torde få uppläsa.
Det innehåller trenne punkter: 1) »att K. M. ville låta undersöka
huruvida tillfälle till undervisning uti alla till Med.-Doktorsgraden
hörande ämnen må kunna beredas qvinna, derhän att
hon han erhålla rättighet till läkarekonstens utöfning, samt meddela
resultatet af denna undersökning till en kommande riksdag»
(härvid skulle jag visserligen önskat att Utsk:ts förslag om qvinnans
rätt att anmäla sig till undergående af s. k. afgångs-examen
blifvit bibehållet, men Hr Huss har fästat min uppmärksamhet
derpå, att ingenting hindrade K. M. att låta äfven denna
fråga behandlas af den komité, som säkerligen blir tillsatt för
ärendets beredande), 2) »att K. M:t vilie tilldela qvinna rätt att
erhålla sådana beställningar vid post- och telegrafverket samt
jernvägarne, till hvilka hon, efter aflagda kunskapsprof, kan anses
lämplig», samt 3) »att K. M. ville tilldela qvinna, som genomgått
fullständig och godkänd lärokurs vid statens seminarium
för bildande af lärarinnor, kompetens till lärare-befattningar vid
lägre elementar-läroverk och pedagogier.»
Hr Dalman: Då jag i f. m. hade ordet, framställde jag
icke något bestämdt yrkande om beslut, emedan jag ville först
inhemta huruvida jag icke kunde förena mig. med något af de
förslag, hvilket, efter hvad jag hade mig bekant, skulle komma
att af andra talare framställas. Jag får nu tillkännagifva att jag
förenar mig med Hr Huss, hvars förslag i min tanke i vida
högre grad än Utsk:ts skulle gå qvinnans billiga anspråk till mötes.
Gr. Björnstjerna har yttrat, att frågan här vore om tillämpningen
af en stor sanning; detta synes mig likväl hvarken erkändt
eller bevisadt. För min del vågar jag tvärtom påstå, att
den princip, hvarpå Utslcts resonnement stödjer sig, är en samhällsförstörande
osanning. ötsk:t har nemi. icke ställt frågan
på den punkt, att åt qvinnan skulle undantagsvis inrymmas rättigheten
att utöfva en eller annan offentlig befattning i statens
tjenst. Sådant kan vara temligen likgiltigt, men att uppställa
såsom regel att qvinnans uppgift inom samhället är eller bör
vara den att konkurrera med mannen i offentliga värf, det är, i
min tanke, ett steg till samhällets upplösning. Det är för den
skull vida mindre Utsk:ts tillstyrkande jag klandrar. Detta är
i allt fall så sväfvande, att det betyder stort ingenting. Men
det är mot Utsk:ts motivering eller de grundsatser, Utsk:t uttalat,
jag vill opponera mig; ty för min del vill jag åtminstone
icke att vi skola träda i fortspåren af de gamla Egyptierna,
hvilka en talare på f. m. uppställt såsom föresyn. Hr Huss
förslag deremot går en medelväg, som påkallas af nuv:de förhållanden,
icke med hänsyn att förändra qvinnans ställning i
samhället, hvilket Utsk:t synes åsyfta, utan att bereda det icke
obetydliga antalet ogifta qvinnor medel till utkomst. Sådant är
både rätt och billigt. I öfrigt torde man böra erinra sig, att
den förev:de frågan i sjelfva verket angår snart sagdt uteslutande
320
Den 3 Februari e. m.
de s. k. bättre klassernas qvinnor, ty inom de arbetande och
näringsidkande klasserna existera redan en tillbörlig jemnlikhet
mellan qvinnor och män, sedan qvinnan erhållit rättighet att vid
viss ålder råda öfver sig och gods sitt, hvilket äfven jag motionerat
vid flera riksdagar, innan delta önskvärda mål vanns,
och sedan en allmän näringsfrihet blifvit jemväl för qvinnan medgifven.
Erfarenheten visar likväl att inom dessa klasser de
yttre göromålen i allmänhet äro öfverlemnade åt den manliga
delen och de inre bestyren med hushållet och barnen åt den
qvinliga. Ur denna synpunkt förundrar det mig icke alt BondeSt.
bifallit Betänk:t. Deremot är jag i tillfälle upplysa att Borgare-St.
ännu icke afgjort detsamma, utan uppskjutit beslutet
härom till nästa plenum.
Hr Huss: Man har upplyst mig om att jag i f. m:s plenum
orätt uppfattat ett yttrande af Hr von Koch; jag får derföre
nu offentligen bedja honom ursäkta detta misstag, hvilket
härrörde från en orätt uppfattning och ej från någon annan
anledning.
Ekon.-Utslcts ordförande, Hr Gr. Björnstjerna, harsokt vederlägga
i åtskilliga punkter mitt anförande under f. m. i denna
fråga. Jag vill ej upptaga tiden med besvarande af hans inkast,
utan öfverlemna!' åt K. o. Adois upplysta omdöme att afgöra,
hvem af oss båda har rätt. Jag anser mig endast böra upplysa
Hr Gr:n, att han oriktigt uppfattat ett mitt af honom åberopadt
yttrande i ett föreg:de plenum, då diskussion förekom
om tillerkännande af Danske läkares erkännande i Sverige utan
förutgående pröfning. Han har nemi. sagt, att jag skulle afstyrkt
Danska läkares likställighet med inhemska läkares inom
riket endast på den grund, att Sverige då skulle blifva öfversvämmadt
af Danska läkare. Val nämnde jag såsom ett bland
skälen till mitt afstyrkande, att en sannolik följd af en dylik
tillåtelse skulle blifva att ett större antal Danska läkare, som
inom sitt fädernesland ej funne anställning eller utkomst, torde
öfverflyta till Sverige, som för det närv:de ej lider brist på inhemska
läkare, men det af mig anförda hufvudsakiigaste skälet
var svårigheten, att ej säga omöjligheten, att bestämma, huruvida
de Danska läkarnes i Danmark allagda kunskapsprof voro lika med
dem, som Svenska läkare måste aflägga för fullständig legitimation.
Åtskilliga talare hafva yrkat återremiss till Utsk:t af nu
ifrågav:de Betänk., men då jag ej kan inse hvartill en dylik
skulle tjena, enär ett Stånd redan antagit detsamma, ett Stånd
afslagit det, och ett Stånd uppskjutit dess afgörande, får jag hos
Hr Gr. o. Landtm, fortfarande anhålla om propos. på bifall till
det af mig under f. m:s diskussion framställda förslag.
Hopen på propos. förnyades.
Gr. Björnstjerna: Jag har anhållit om ordet endast för
att bedja om ursäkt för ett ofrivilligt misstag. Man hade för
mig
Den 3 Februari e. m.
321
mig uppgifvit, att såväl Borgare- som Bonde-Stm antagit CJtsk:ts
förslag. Jag har nu blifvit upplyst derom, att endast Bonde-St.
gillat Betänk:f, men alt Borgare-St. deremot uppskjutit frågan
till annan dag. För öfrigt och då allt för många propos:r måste
skada saken, får jag för min del sluta mig till Hr von Köchs
förslag, hvilket endast innehåller ett förtydligande af Utsk:ts
hemställan.
Frih. Åkerhjelm, Johan Gustaf Nils Samuel: Hen
talare, som i dag öppnade öfverläggningen i denna fråga, har
fästat uppmärksamheten derpå, alt åtskilliga af R. o. Ad:ns ledamöter
inom Ekon.-LTtsk:t stodo antecknade såsom reservanter
mot Utsk:ts beslut, utan att det syntes rätt klart, om dessa reservanter
deltagit i Prof. Rihbings reservation eller ej. Då jag
är en af dessa, anhåller jag att få upplysa om den ståndpunkt,
jag intagit till förev:de (råga. Jag har hvarken kunnat förena
mig med Utsk:ts majoritet, eller instämma i Prof. Rihbings reservation,
och detta af det hufvudskål, att qvinnan alltifrån skapelsen
fått sig af Allfader sin ställning anvisad i lifvet och att
— då ej af Honom lärer vara att vänta någon nyare mera likartad
rollfördelning emellan könen — så torde menskligheten
hvarken få eller mägta rubba eller förändra hvad som utgjort
och utgör qvinnans sanna bestämmelse, hennes ädlaste och rätta
verksamhet, att vara maka och moder. Af de q vinliga krafter,
som derifrån möjligen kunna dragas, väntar jag löga gagn för
statens väl, vare sig å embetsrummet eller i kathedern. De
närmare skälen för denna åsigt äro redan under diskussionen
så fullständigt utvecklade, att jag ej med ett upprepande deraf
vill upptaga R. o. Ad:ns tid.
Endast derå torde jag ännu få fästa uppmärksamheten att,
då emellertid ett Stånd redan afslagit Utsk:ts förslag, ett antagit
detsamma och ett visserligen uppskjutit dess afgörande, men
dock sannolikt kommer att bifalla detsamma oförändradt (alla
ledamöter af detta Stånd tillhörde nemi. inom Utsk:t majoriteten),
torde det ej vara skäl att antaga något af de nu framställda
bemedlingsförslagen, hvarigenom vi endast skulle erhålla
en votering i förstärkt Ekon.-Utsk.; utan hemtar jag härifrån
en ytterligare anledning att hos Hr Gr. o. Landtm, vördsamt
anhålla om propos. på afslag å Utsk:ts Betänk.
Gr. Posse: Jag anhåller endast att få yrka bifall till Utskits
Betänk., med det af Hr von Koch sednast gjorda tillägg.
Talrika rop på propos. hördes ånyo.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Då mina åsigter ang:de
qvinnan, och hvad hennes bästa, efter min öfvertygelse, rörer, äro
allmänt kända, anhåller jag endast att få till prot. antecknadt,
H. II. 21
322
Den 3 Februari e. tn.
att jag kommer att lemna min röst till det af Hr Huss framställda
förslag, ehuru jag till och med tror att med hennes
sannaste intresse vore mest öfverensstämmande att de åsigfer
gjorde sig gällande, hvilka innefattas uti Hr Biskop Beckmans
reservation.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, förmälte
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade afgifvits följ:de yrkanden,
nemi.: l:o att Utsk:ts hemställan måtte utan förändring bifallas;
2:o af Hr von Koch, att densamma skulle bifallas med tillägg
af orden: »och derifrån hon icke enligt grundlag eller civillag
är utesluten» efter ordet »lämplig», så att förslaget erhölle följ:de
förändrade lydelse: »att R. St:r må i underd. skrifvelse till K. M:t,
med anmälan, att It. St:r anse befordringsrätt till tjenster och
befattningar, hvartill qvinna kan pröfvas lämplig och derifrån hon
icke enligt grundlag eller civillag är utesluten, hädanefter böra henne
tillkomma, när hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper
och skicklighet, och fördenskull rättighet böra medgifvas qvinna
att såväl vid de högre elementarläroverken undergå s. k, afgångsexamen
som vid rikets universiteter och dithörande anstalter
deltaga i undervisningen och aflägga inom de verdsliga fakulteterna
förekommande examina, anhålla, att K. M:t läcktes vidtaga
de åtgärder, som för genomförande af en sådan förändring
i hittills bestående förhållanden finnas erforderliga;» 3:o af Hr
Huss, med hvilken flere ledamöter sig förenat, att R. o. Ad.
skulle för sin del fatta följ:de beslut: »att R. Sl:r må uti underd.
skrifvelse anhålla att K. M:t täcktes:
l:o låta undersöka, huruvida tillfälle till undervisning uti alla
till Medicine-doktors-graden hörande ämnen må kunna beredas
qvinna, derhän att hon kan erhålla rättighet till läkarekonstens
utöfning, samt meddela resultatet af denna undersökning till en
kommande riksdag;
2:o tilldela qvinna rätt att erhålla sådana beställningar vid
telegraf- ocb postverken samt jernvägarna, till hvilka hon, efter
aflagda föreskrifna kunskapsprof, kan anses lämplig; samt
3:o tilldela qvinna, som genomgått fullständig och godkänd
lärokurs vid Statens Seminarium för bildande al lärarinnor, kompetens
till lärare-befattningar vid lägre elementar-läroverk och pedagogien);
4:o af Frih. Cederström, att R. o. Ad. måtte för sin
del besluta: »att qvinna må vara berättigad att aflägga afgångsexamen
vid elementarläroverket samt kunskapsprof och examina
för vinnande af medicinsk grad vid universitet, samt att qvinna,
efter nöjaktigt fullgörande af sistnämnda prof, må erhålla venia
practicandi, dock utan rättighet till vinnande af offentliga läkareplatser;
äfvensom att hon, möjligen med någon utvidgning emot
hvad hittills varit henne medgifvet, må kunna erhålla de anställningar
vid telegraf- och postverken samt vid jernvägarne, till
hvilka hon enligt af K. M:t nådigst utfärdande författning, efter
nöjaktigt aflagda kunskapsprof, som för dylika anställningar äro
Den 3 Februari e. m.
323
föreskrifna, anses kompetent; 5:o att Betänk:t mätte återremitteras;
samt slutligen 6:0 att detsamma skulle afslås.
Härefter framställde Hr Gr. 0. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan oförändrad, hvartill svarades talrika
och starka nej, jemte några ja, sedermera propos. på bifall till
samma hemställan med den af Hr von Koch föreslagna förändrade
lydelse, då svaren utföllo med talrika nej, blandade med
ja, vidare propos. på antagande af Hr Huss’ förslag, som besvarades
med talrika och starka ja, blandade med många nej, vidare
propos. på antagande af Frih. Cederströms förslag, hvartill
svarades starka nej jemte ett eller annat ja, vidare propos.
på Betänk:ts återremitterande, som med starka nej besvarades,
och slutligen propos. på afslag å Betank:t, då svaren utföllo med
talrika och starka både ja och nej; hvaruppå Hr Gr. 0 Landtm,
gjorde förnyad propos. på antagande af Hr Huss’ förslag och,
då dertill svarades talrika och starka ja, blandade med många
nej, förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan (lere ledamöter ropat på votering, anmälte sig och
yttrade
Gr. Liljencrants: Jag får anhålla, att till kontra-propos.
måtte antagas afslag å Utskits hemställan.
Gr. Björnstjerna: Jag får deremot anhålla, att bifall till
Hr von Köchs förslag måtte blifva kontra-propos.
Hr Gr. 0. Landtm, yttrade nu, det R. 0. Ad. egde att bestämma,
hvilket yrkande skulle utgöra kontra-proposm vid voteringen
om antagande af Hr Huss’ förslag; hvarefter Hr Gr. 0.
Landtm, framställde först propos. derå, att bifall till Utsk:ts hemställan
med den förändring Hr von Koch föreslagit skulle blifva
kontra-propos., hvartill svarades talrika och starka nej, blandade
med många ja, och sedermera propos. på att afslag å Betänk:t
skulle utgöra kontra-proposm, då svaren utföllo med talrika och
starka ja, blandade med många nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Efter det Gr. Björnstjerna begärt votering om kontra-proposms
innehåll, hemställde Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. 0. Ad.
till nej-propos. vid den nu begärda voteringen om kontra-proposms
innehåll antoge bifall till Utsk:ts hemställan med den af
Hr Koch föreslagna förändrade lydelse; och sedan härtill svarats
många ja jemte några nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Uppsattes och justerades följ:de voterings-propos.:
»Den som vill, att vid blifvande votering om antagande af
det utaf Hr Huss i anledning af Allm. Besv.- 0. Ekon.-Utsk:ts
324
Den 3 Februari e. m.
Betänk. N:o 39 framställda förslag, kontra-proposm skall innefatta
afslag å Utsk:ts Betänk., röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, antager R. o. Ad. till kontra-propos. vid denna
votering bifall till Utsk:ts hemställan med det af Hr von Koch
föreslagna tillägg.»
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 121.
Nej— 34.
Härefter upplästes och godkändes följ:de voteringspropos.
i hufvudsaken:
»Den som antager det af Hr Huss med anledning af Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 39 framställda förslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. Utsk:ts Betänk.»
Efter denna voterings slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 87.
Nej — 63.
Gr. Ehrensvärd, Albert: Sedan R. o. Ad. nu behagat
antaga det af Hr Huss framställda förslag till beslut, hvilket
jag för min del biträdt och anser bäst bidraga till en lycklig
lösning af frågan, får jag hemställa, att R. o. Ad. måtte inbjuda
de öfrige Stånden att förena sig i detta beslut.
Hr Dalman: Jag hade ämnat göra samma hemställan som
Gr. Ehrensvärd, och får derföre förena mig med honom.
Hr von Kraemer: Afven jag förenar mig i Gr. Ehrensvärds
hemställan.
Detta förslag begärdes på bordet.
Föredrogs Bevilln.-Utsk:ts den 31 sistl. Januari på bordet
lagda Uilåt- N:o 2, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de med
Frankrike afslutade handels- och sjöfartstraktater.
Detta Utlåt, begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet,
hvarefter Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad.,
Den 7 Februari f. m.
325
i enlighet roed hvad Riks-St:ns Hrr Talmän öfverenskommit
föreslå, behagade besluta, att ifrågav:de Utlåt, skulle företagas
till afgörande nästkommande Onsdag den 7 dennes.
Ropades ja.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
dels Frih. von Schulzenheims, David, den 31 sisth Januari
bordlagde förslag om inbjudning till de öfriga Riks-St:n att förena
sig i R. o. Adrns beslut öfver Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 22,
litt. A, i ani. af väckt motion om tackjernstiondes upphörande
inom bergslag; dels ock Hr von Ehrenheims, Per, samma dag
på bordet lagda förslag om aflåtande af inbjudning till Med-St:n
att biträda R. o. Ad:ns beslut öfver Allm. Besv.-o. Ekon.-Utsk:ts
hemställan i sista punkten af Betänk:t N:o 36, i ani. af väckta
motioner rörande ej mindre Norrmäns och Danskars än äfven
andra utländningars rätt att i Sverige idka handel, handtverk
och andra yrken.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 10 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagen den 7 Februari 1866(
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.-utdrag för den 3 dennes och profit för
den 3 sisth Januari.
Med förmälan , ■ att Riks-Ståndens Hrr Talmän vid hållet
sammanträde öfverenskommit föreslå, att val af Fullmäktige i
Banken och Riksg.-Kont. samt af Styrelseledamöter för Lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby skulle företagas nästk.
Onsdag den 14 dennes; hemställde Hr Gr. o. Landtm., huru
-
326
Den 7 Februari f. m.
vida R. o. Ad. behagade besluta att verkställa dessa val å
nämnde dag.
Ropades ja.
Vidare hemställde Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad.,
i likhet med hvad vid föregående riksdagar förfarits, behagade
vid1 ifrågavarande val jemväl utse Suppleanter till samma antal
som Fullmäktige och Styrelseledamöterne samt företaga valen
på följande sätt och i följande ordning, nemi.: l:o tre Fullmäk
tige i Banken; 2:o tre Fullmäktige i Riksg.-Kont.; 3:o tre Suppleanter
i Banken; 4:o tre Suppleanter i Riksg.-Kont.; 5:o en
Styrelseledamot och en Suppleant vid hvartdera af Lånekontoren,
vid hvilket sistberörde för alla Lånekontoren gemensamma
val derjemte borde iakttagas, att å vallistorna bestämdt utsattes
den befattning, hvartill hvar och en af de derå uppförde
personer utsågs.
Jemväl till denna hemställan lemnade R. o. Ad. sitt bifall.
Föredrogs ånyo Bevilln.-Utsk:ts d. 31 sisth Januari och 3
dennes på bordet lagda Utlåt. N:o 2, i ani. af K. M:ts Nåd.
Propos. ang. med Frankrike afslutade Handels- och Sjöfartstraktater.
H. Exc. Hr Frih. Manderström, Ludvig, anförde skriftligen:
Med
afseende å det vigtiga ämne, som nu afhandlas, och
på de anmärkningar, som dervid blifvit framställda, torde val
billigtvis förväntas, att ett yttrande från min sida afgifves, så
väl rörande sjelfva hufvudsaken, som i afseende å dermed sammanhängande
detaljfrågor. Under det jag förnämligast uppehåller
mig vid den förra, skall jag dock försöka, så vidt jag förmår,
att upptaga och utreda äfven de sednare, för så vidt jag
anser deras behandling nödvändig för alt kasta ljus öfver det
hela. Het må ursäktas mig, om jag icke kan bemöta alla de
mångfaldiga anmärkningar, hvilka, så väl här som på andra
ställen, i tryck och skrift, blifvit gjorda; till några torde jag få
Ilfalle sednare återkomma; andra torde af mera kompetenta
alare, för hvad vissa speciella uppgifter beträffar, finna en mera
tillfredsställande behandling.
Af K. M:ts Nåd. Propos. i ämnet inhemtas, hurusom under
en lång följd af år, och äfven under en tid, som ligger oss
närmare, förnyade och ända hittills fruktlösa försök egt rum,
att tillvägabringa en traktat med ett land, med hvilket, i alla
tider, våra handelsförbindelser varit lifliga och af en betydlig
omfattning. Det torde tillåtas mig att något fullständiga redan
meddelade uppgifter, med afseende på hvad i detta fall under
de sednaste åren tilldragit sig. Enligt hvad de fleste medlemmar
af detta hus troligen hafva sig bekant, hade jag äran att i
första början af året 1856 af frami. Konung Oscars Nåd. för
-
Den 7 Februari f. m.
327
troende kallas till Ministerplatsen vid Kejserl. Franska Hofvet,
med den svåra uppgift att der efterträda en synnerligen utmärkt
och högt begåfvad man, som under loppet af mera än
40 år användt sin lysande förmåga och sina ovanliga själskrafter
till gagn, nytta och ära för sitt fädernesland, men som nu,
vid den gräns, som naturen utstakat för upphörande af menniskans
verksamhet, hvilken hos denna rikt'utrustade personlighet
fortfarit, med samma ungdomseld, om ock ej med samma
ungdomskraft ända till dess åltiondefemte år, sjelf insåg nödvändigheten
att söka ett lugn, för hvilket han ej var skapad,
och som endast få månader blef honom unnadt. Min sändning
från Wien till Paris, kort före den tidpunkt, då den kongress
öppnades, som hade till syfte biläggandet af stridigheterna mellan
flera af Europas mäktigaste stater, var till sitt ursprung förnämligast
af politisk egenskap, och under den tid, som användes
på de underhandlingar, hvaraf freden i Paris blef en följd, och
nyss efter densamma, voro tankarne på alla håll rigtade åt helt
annat än handelsförbindelser och öfriga yrken, som trifvas blott
under fredens skydd, och hvilkas ostörda utöfvande utgör en af
dess välsignelser. Med dessa återvände omsorgen att tillse att
de äfven måtte komma vårt fädernesland till godo. De underhandlingar
om afslutandet af en handelstraktat med Frankrike,
som, enligt hvad kändt är, några år förut egt. rum, voro
likväl alltför nyligen afbrutna, och de förhållanden, som föranledt
detta afbrott, alltför olörändrade, att någon befallning kunde
till mig afgifvas att i officiel väg åter inleda detta ämne. Så
väl af skyldighet, som till följd af erhållna föreskrifter, och med
fullständig kännedom af allt, som, rörande detta ämne, under
loppet af de sednaste 25 åren, förefallit, förlorade jag likväl
detsamma aldrig ur sigte, och det utgjorde ett ofta återkommande
föremål för mina samtal med de personer, hvilkas embetsställning
eller öfriga förhållanden voro af egenskap att försäkra
dem om inflytande vid afgörandet af dessa frågor. Snart
fann jag, att i detta afseende, under dåvarande tidpunkt och då
rådande förhållanden, ställningen icke nu var mera gynnsam,
än då underhandlingarne sednast afbrötos. Men jag fann äfven
att vid sidan af de prohibitistiska grundsatser, hvilka ännu hade
öfvervigten inom styrelsepersonalen, andra, för oss mera gynnsamma,
långsamt, men säkert uppspirade; att de hade förespråkare
af ett ständigt vexande inflytande, och att — hvad som
var en hufvudsak — de mera liberala läror, som af desse förfäktades,
funno ett icke ovilligt öra hos den upplyste Monark,
som i sista handen bestämmer styrelsens åsigter och åtgärder.
Mig blef likväl icke förunnadt att bevittna den förändring, som
i detta afseende inträdde, och som egde rum först ett par år
sedan jag hemkallades för att intaga det rum i Konungens rådkammare,
som jag ännu har den äran bekläda. Så snart de
med Belgien, England och sednare med Preussen och Tyska
Tullföreningen af Frankrike afslutade traktater, bevisat att detta
land, för hvad dess handelspolitik beträffade, beslutit sig att be
-
328
Deu 7 Februari f, in.
träda en ny bana, vaknade äfven hos K. Mits Regering förhoppningen
att kunna bereda äfven de förenade rikena andel uti de
förmåner, som häraf kunde blifva en följd. Om äfven denna
tanke, — som aldrig upphört att utgöra föremål för dess omsorger,
— icke sjelfmant hade inställt sig, så felades icke yttre
anledningar att väcka densamma. Det är mig visserligen icke
obekant, att man på sednaste tiden sökt förneka tillvaron af
någon mera allmänt hyst och uttalad önskan om en handelstraktat
med Frankrike, och särdeles om en sådan, som kunde
vara förbunden med hvad man önskar må anses såsom uppoffringar
å vår sida; men då minnet af allt, hvad som tilldrog
sig för ej mera än 2 å 3 år tillbaka, icke torde kunna vara
fullständigt utplånadt, kan jag, rörande detta förhållande, med
full trygghet vädja till hvad inom publiciteten, handelsståndet,
skeppsrederierna och flera af våra förnämsta näringsgrenar yttrades,
och, hvad R. St:r särskildt beträffar, torde jag icke behöfva
i minnet återkalla de ojäfaktiga bevis på deras önskningar
i detta fall: de finnas uti deras handlingar förvarade; de
äro för hvar och en lätt tillgängliga, och det är icke svårt att
der finna beviset, att R. St:r voro beredda på att icke obetydliga
medgifvanden måste göras, för att uppnå det önskade ändamålet.
Utan att här uppehålla mig vid hvad under sednaste riksmöten
egde rum, och som för hvar och en bör vara bekant,
torde det vara af mera intresse att något redogöra för de förberedande
öfverläggningar, som dels inom Svenska Regeringen
och dels mellan denna och den Norska föregingo underhandlingarnes
inledande. Jag kan här uppriktigt bekänna, att jag,
kanske med mera tvekan än någon af mina embetsbroder, såg
denna fråga inledas: icke derföre att jag hyste något tvifvelsmål
om det nyttiga och för landet gagneliga i sjelfva saken, ej
heller derföre att jag var obenägen att tillstyrka de medgifvanden,
som skulle komma i fråga; men just derföre att jag, till
följd af personlig beröring med den Franska styrelsepersonalen
och deraf härflytande närmare kännedom af dess åsigter, kanske,
på denna ståndpunkt af frågan, bäst kunde uppskattta vidden af
dessa medgifvanden, samt icke med full visshet kunde bedöma,
om mina embetsbroder i Sverige, och särdeles i Norge, voro
fullt beredde alt följa mig på denna bana, och tdl K. M:ts Nåd.
gillande anbefalla de tullnedsättningar, som jag insåg skulle komma
att från Frankrikes sida yrkas. Mitt språk var derföre
detta: jag är färdig att begynna underhandlingen och hoppas
äfven, under förhandenvarande gynnsamma förhållanden, kunna
föra den till ett godt och lyckligt slut; men jag måste på det
högsta afråda att begynna underhandlingen, derest vi icke äro
ullt beslutade att göra hvad som blir erforderligt för att äfven
fullborda densamma. Att åter efter så många misslyckade försök
i denna rigtning öppna en underhandling, endast för att
bereda ett afbrott deraf, vore, i mina ögon, icke allenast poli
-
Den 7 Februari f. m.
320
tiskt oklokt, utan äfven praktiskt vådligt. Här gällde mer än
någonsin den gamla regeln:
»Aut nunquam tentes, ant perfice!»
En afbruten underhandling lemnar alltid ett missgynnsamt
intryck, och skulle i förevarande fall göra det så mycket mera,
som vi nu skulle undandraga oss att afsluta på samma grunder
som af andra handlande och sjöfarande makter blifvit antagna.
Vi kunde ej hoppas att röna en annan behandling än dessa,
som till omfånget och värdet af deras handelsförbindelser äro
oss vida öfverlägsna; vi kunde icke vänta oss möjligheten att i
hufvudsak betinga oss större förmåner eller göra ringare medgifvanden
än dessa Hvad nu beträlTade dessa medgifvanden,—
hvilka hufvudsakligen skulle komma att bestå i nedsättningar
uti införselstariffen, — så berodde allt på, huruvida man ansåge
hvarje nedsättning som en uppoffring: ur denna synpunkt vore
— med kännedom af de vid traktaterna med öfriga länder fogade
tariffer — ofelbart att man skulle komma att anse upp
offringarne
alltför stora. Men om, lika med mig, man vore
öfvertygad derom, att nedsättningar i vår tulltariff vore af högsta
behof påkallade, och så af landets sanna fördel föreskrifna,
att de i allt fall måste ega rum, då kunde man ej tveka, att
till vederlag för en förändring, som i alla händelser snart måste
inträda, försäkra sig om de fördelar, som isynnerhet till förmån
för vår sjöfart, hvilken i Frankrike tyngdes af odrägliga
afgifter, kunde erhållas. För min del vore jag beredd att
taga steget fullt ut; men jag ville vara öfvertygad, innan jag
lyftade foten, att jag hade en fast grund att stödja den på. Att
undersökningar och pröfning i de speciella fallen måste föregå,
fann jag af klok omtanka föreskrifvet; men jag önskade veta,
att de företogos i en rigtning, som ledde till ändamålet; eljest
måste det förfelas, och då vore långt bättre att aldrig eftersträfva
hvad som i allt fall aldrig kunde uppnås. Sedan muntliga
öfverläggningar härom inom Svenska Regeringen egt rum,
och skriftliga förberedande meddelanden blifvit med Norrska
regeringen vexlade, kunde ärendet inför K. M:t föredragas, och
mera bestämda föreskrifter lemnäs. Att ingå i en detaljerad
berättelse om den långa mödosamma och med skicklighet förda
underhandlingen, skulle upptaga alltför mycken tid, och vore
kanske äfven i andra afseenden mindre lämpligt. Det må vara
nog sagdt, att icke obetygliga svårigheter mer än en gång uppstodo,
och icke kunnat undanrödjas, derest icke, å begge sidor,
förefunnits en uppriktig önskan, att genom ömsesidigt tillmötesgående
bringa ärendet till ett tillfredsställande slut, och det är
endast en gärd åt rättvisan att bevittna, det K. M:ts Ministers
och för detta tillfälle särskildt befullmäktigad!; ombuds lugna,
men, då så fordrades, bestämda uppträdande dertill i hufvudsaklig
mån bidragit. Vid de föreskrifter, som för honom utfärdades,
föll det mig aldrig in, att K. M:ts grundlagsenliga och
hittills aldrig bestridda rätt, att efter mogen pröfning och med
fästadt afseende å rikets sannskyldiga nytta nedsätta tullsatserna,
330
Den 7 Februari f. m.
icke äfven vid detta tillfälle skulle kunna tillämpas; och ehuru
för hvar och en var väl bekant, af sakens natur föreskrifvet
och af R. St;r i deras vid sednaste riksdag företagna beräkning
af Statsverkets inkomster med tydliga ord förutsatt, att sådana
nedsättningar måste af traktaten bli en följd, har jag icke förr
än traktaten blifvit allmängjord, sett detta förhållande ens satt
i fråga. Att yttra en önskan om ett sådant fördrags afslutande,
och tillika bestrida K. M:t rättigheten att nedsätta tullsatserna,
det vore alldeles detsamma som att anbefalla en utgift, men tillika
vägra alla till dess bestridande oundvikligen erforderliga
medel. Ett sådant förfarande kan ej ens af illviljan, långt mindre
af R. St:r förmodas. Hvad vill man då? Ar det beloppet
af nedsättningarne man klandrar. Nå väll detta är en annan
sak, delta är en nyttighets-pröfning. Men då är det icke längre
grundsatsen man bestrider, ty har Konungen rätt att göra
en mindre nedsättning, så har Han äfven rätt att besluta en
betydligare. Denna fråga lärer dessutom, om jag är riktigt underrättad,
vara, på sätt som jag förmodade, af R. St:rs högsta
behöriga delegation afgjord, och jag torde derför ej vidare behöfva
dervid uppehålla mig. Hvad nytlighetsfrågan beträffar, ber jag
att längre fram dertill få återkomma, för att ej, genom en ny
digression, afbryta berättelsen örn underhandlingarnes förlopp.
Då dessa nalkades sitt afgörande, uppstodo tvenne frågor
af betydlig vigt, meri som icke förut varit närmare behandlade;
den ena om den tid, under hvilken traktaten fortfarande skulle
ega bestånd, den andra om den tidpunkt, från hvilken den skulle
träda i tillämpning. Mot det sätt, hvarpå dessa begge bestämmelser
blifvit ingångna, halvå anmärkningar blifvit gjorda; mig
tillkommer att försöka vederlägga dem.
Med afseende å tiden för traktatens varaktighet, uppstodo
hos Norrska regeringen allvarliga betänkligheter, huruvida riket
kunde bindas för en längre period än som omfattade ett Storthings
beslutande rätt. Då jag icke anser tillständigt att vidlyftigare
här behandla ämnen, som angå konungariket Norge, till
hvilket jag står i andra förhållanden än någon annan Svensk
embetsman, må det anses tillfyllestgörande att här omförmäla,
det, oaktadt dessa, äfven af en del Storthings-medlemmar delade,
betänkligheter, traktaten likväl i Norge blifvit obetingadt godkänd
lör hela den följd af år, som den omfattar. Mig har, med
afseende å den rörande detta ärende med Kongl. Norska Regeringen
förda brefvexling, blifvit lagdt till last, att jag skulle befunnit
mig i motsägelse med mig sjelf, då jag förklarat att, för
den händelse Norge icke kunde ingå på de vilkor, som af Frankrike
blifvit framställda, det skulle kunna inträlfa att Sverige
kunde blifva försatt i den motbjudande nödvändighet att sluta
traktaten med Frankrike ensamt för hvad sig beträffade, hvaremot
jag sednare, efter traktatens afslutande, yttrat att, om
traktaten af ettdera af de förenade Rikena förkastades, den äfven
med detsamma vore att anse såsom för det andra upphäfd
och utan verkan. Häruti ligger likväl icke den ringaste mot
-
Den 7 Februari f. m.
331
sagelse: derutaf att det ena af de förenade Rikena skulle kunna,
— ehuru jag af uppriktigaste hjerta önskar, att sådant aldrig
må inträffa — med en främmande makt afsluta ett för det ena
af de förenade Etikena särskildt gällande handelsfördrag, följer
alldelas icke att, sedan en och samma traktat blifvit för begge
de lörenade Rikena gemensamt afslutad, densamma skulle kunna
af det ena förkastas, och likväl fortfarande blifva giltig för det
andra. Det är naturligt att det beror af den främmande makten
att godkänna ett sådant tillämpningssätt; huru den i närv:de fall
skulle göra, tillhör icke mig att afgöra, och försigtigast torde
vara att derom icke yttra någon förmening; men hvad jag vet
är att icke jag skulle känna mig befogad att såsom ett anspråk
framställa elier förfäkta en sådan tydning af traktatens bestämmelser.
Hvad nu den anmärkta betänkligheten, för hvad den angår
Sverige, beträffar, så har jag äfven här hört ifrågasättas R. St:rs
rätt att godkänna en traktat för längre tid än sorn omfattar deras
val-period. Detta är en alldeles ny och hittills obekant sats
i statsläran, som, mig veterligen, icke i något land vunnit burskap.
Och huru skulle en sådan sats i alla sina konseqvenser
följdriktigt kunna tillämpas? Hvarföre inskränka den till en handelstraktat,
sluten endast på vissa år, och icke utsträcka den
till fredstraktater och andra fördrag, ämnade att hafva ständig
varaktighet? Hvarföre icke äfven till låneafhandlingar, som representationerna
godkänna för en tid af 40 år. ja, som jag tror,
väl för längre tid? Skulle äfven i delta afseende de nyvalde representanterna
icke vara bundne af sina föregångares beslut?
Samma omöjlighet att afsluta ett lån, som af en sådan grundsats
skulle bildas, samma omöjlighet skulle förete sig vid ingåendet
af handelstraktater. Dessa afslutas vanligen på 10, 15
till 20 år, stundom för längre tid. 1 hvilket land, med representatif
författning, fortfara samme representanter att under så
lång tid, utan omval, bekläda sitt kall? Och likväl se vi alli
länder, de Nord-Amerikanska Förenta Staterna icke ens undantagna,
ingå traktater af sådan varaktighet. Sednast, och under
loppet af detta ännu ej särdeles långt framskridna år, har England
med Österrike afslutat en handelstraktat på 10 år. Nå väl,
det Engelska parlamentets längsta lagliga tillvaro är 7 år, och sällan
fortfar det sålänge utan att upplösning mellankommer. Detta
kommer troligen ej att hindra detta parlament att nu på samma
sätt som mångfaldiga gånger tillförene, godkänna denna traktat
för 10 år, utan att någonsin ett nytt, under tiden valdt parlament
faller på den tanken att rygga de af dess föregångare
åtagna förbindelser. Engelsmännen, Mina Hrr! äro ett praktiskt
folk; må vi söka likna dem, och i detta fall likna äfven öfriga
nationer, som alla tillämpa samma handlingssätt. Låtom oss
äfven söka att likna oss sjelfva: mångfaldiga äro de traktater,
som vi för en längre tidsföljd afslutat, deribland äfven sådane,
som innefattat stadgandet om under flera år fortfarande diflerential-tullsatser,
och aldrig har befogenheten dertill varit dragen
i tvifvelmål.
332
Den 7 Februari f. m.
Den andra frågan, hvars afgörande varit klandradt, beträffar
den tid, från hvilken traktaten skulle träda i verkställighet.
Med afseende härå ber jag alt få erinra att R. St:r uti den vid
1862—63 årens riksdag godkände inkomstberäkningen lemnat
ett ojäfaktigt bevis derpå, att de förutsatte, att sådant, innan
nästa riksmötes sammanträde, skulle ske. Afven i detta hänseende
hyste K. Norska Regeringen någon betänklighet. Vid i
detta afseende i Paris gjord förfrågan befanns emellertid att man
der ingalunda var sinnad att ingå på något längre uppskof.
Utom de naturliga skäl, som förefinnas att, då nödvändigheten
af en handelstraktat gjort sig gällande, söka att tillämpa den så
fort som sig göra låter, hade Kejser). Franska Regeringen äfven
ett annat, hemtadt från en nyligen vunnen erfarenhet. Traktaten
med Preussen, som afslutades redan 1862, och redan innan
våra underhandlingar började, skulle tillämpas så snart öfrige
til] Tullföreningen hörande Tyska staters bifall dertill erhållits.
Dermed dröjdes, icke, M. Hrr, derföre att något meddelande
till national-representationerna vållade något uppskof,
men till följd af underhandlingar emellan de respektive Tyska
Regeringarne, och denna traktat blef icke tillämpad förr än den
1 Juli sisth år, eller sedan vår traktat redan trädt i verkställighet.
För något dylikt ville icke Franska Regeringen ånyo
blottställa sig: brändt barn skyr elden. Den yrkade att traktaten
skulle tillämpas 2 månader efter ratifikationernas utvexling,
och detta blef äfven slutligen från vår sida medgifvet. Traktaten
undertecknades den 14 Februari 1865, och ratifikationerna
utvexlades i Paris den 22 derpå följ:de Mars. Terminen fördess
ovilkorliga trädande i verket var således den 22 Maj; men det
syntes särdeles olämpligt att under ett och samma sjöfartsår
hafva tvenne olika tulltariffer, den ena gällande til] den 22 Maj,
och den andra för återstående del af året. Följden hade blifvit
sjöfartens förlamande under våren, och alla de varor, för hvilka
nedsättning snart skulle inträda, hade blifvit lagda på nederlag,
för att senare förtullas, under det att våra fartyg fortfarande
hade fått erlägga den högre tonnageafgiften i Franska hamnar.
Det var derlöre som det från vår sida föreslogs att bestämma
terminen till den 15 April, den tidigaste tidpunkt, vid hvilken
traktaten och tariffen kunnat hinna till allmänhetens kännedom
meddelas, och den tidpunkt, då sjöfarten under sisth år kunde
anses, åtminstone i Östersjön, taga sin början. Denna åtgärd
synes så naturlig och så tydligen af omständigheterna påkallad,
att den blott torde behöfva nämnas, för att rättfärdiga sig sjelf.
Annu en anmärkning har blifvit gjord, som icke här bör
förbigås, serdeles som den i och för sig sjelf skulle kunna anses
mera befogad än de öfriga. Det har blifvit sagdt: »Om K.
M:t nu, såsom mångfaldiga gånger förut, egt rätt att, utan Ständernas
hörande, afsluta och tillämpa traktaten, hvarföre då underställa
densamma deras godkännande, hvilket de, så val af
politiska som andra skäl, icke väl kunna vägra?» Invändningen
är sannerligen icke ogrundad, och jag bör öppenhjertigt tillstå,
Den 7 1’ebrnari f. m.
333
att jag icke från början varit sinnad tillstyrka K. M:t att vidtaga
en sådan åtgärd, hvartill K. M:t icke är genom Grundlagen
förbunden. J)e grannlagenlietsskä], som dertill förmått mig,
ligga för öppen dag; just derföre att de grunda sig på grannlagenheten,
förbjuder denna att annat än antyda dem; men aldrig
har jag hört att en möjligen alltför långt drifven grannlagenhet
kunde stämplas såsom en brist på aktning och förtroende,
känslor, som K. M:t vid hvarje tillfälle har sig angeläget att
för H. St:r betyga, och som Han, med full tillförsigt, väntar
sig från deras sida tillbaka. Dessutom är det väl icke någonting
i vårt samhällsskick hvarken nytt eller ovanligt att, då
fråga är om någon ekonomisk åtgärd af betydligare vigt och
omfattning, som K. M:t eger full grundlagsenlig rätt att ensam
afgöra, densamma dock af K. M:t blifvit till R. St:rs afgörande
hänskjuten. Så har skett i mångfaldiga fall, så älven i detta.
Jag kommer nu till de anmärkningar, hvilka uti Bevilln.-Utsk:ts
Utlåt, och dervid fogade reservationer blifvit anförde eller i
öfrigt rörande traktatens nytta för fäderneslandet blifvit gjorda,
eller den af mig i början af mitt vördsamma anförande
omförmiiita nyttighetspröfningen; men jag ber om tillstånd
att i detta hänseende få vara kort, dels derföre att jag redan
satt Ståndets tålamod på ett svårt prof, dels till följd af
min ringa skicklighet att på ett öfvertygande sätt behandla siffror,
och slutligen derföre att den Stats-ekonomiska åsigten och
specialdetaljer med öfverlägsen skicklighet ofelbart komma att
af andra medlemmar af Ståndet behandlas. Jag utbedjer mig
sålunda att få inskränka mig till några allmännare betraktelser.
När man säger att traktaten icke medfört alla de fördelar
man förväntat, må det tillåtas mig att fråga, hvilka äro de sålunda
svikna förhoppningarna? Har väl någon b i 11 i g t v i s kunnat
förvänta, det vi skulle kunnat betinga oss förmåner, hvilka Belgien,
England, Italien, Hansestäderna och Tyskland icke kunnat
ernå. Jag har svårt att föreställa mig att någon på allvar hyser
ett sådant anspråk, och ber att få fråga, hvilka medel vi
dertill skulle användt? Eller anser man att vi gjort för stora
medgifvanden? Dervid må erinras, att vi tvärtom gjort mindre
medgifvande!), med afseende å flera vigtiga artiklar, än
nyss omförmälta stater. Jag vill ej upptaga tiden med anförande
af specialiteter: de torde för dem, som härvid fästa intresse,
redan vara kända. Således, vi hafva ernått lika mycket
som andra större och mägtigare stater; vi hafva, i åtskilliga fall,
gjort mindre medgifvanden än dessa; hvad hade man mer kunnat
förvänta? Anspråket alt vi skulle kunnat, efter vårt godtycke
och våra hugskott, bestämma traktatens innehåll, är alltför
lösligt och föga rimligt, att ens behöfva upptagas till vederläggning.
Men, säger man, vi hafva genom borttagandet af någon
del af den utaf Ständerna beslutade bevillning, blottställt
dem för vådan att nödgas genom andra skatter ersätta den sålunda
uppkomna brist. Har då någon sådan brist uppstått?
Nej! Var icke en sådan af Rikets senast församlade Ständer
334
Den 7 Februari f. m.
förutsedd? Onekligen. Hvaruti bestå då — jag tillåter mig att
upprepa denna fråga — de svikna förhoppningare? Väl ej deruti
att icke någon brist uppstått? — Tack vare traktatens tillämpning
redan under sistl. år, kan dock, med en oförtydbar
officiel sillra visas, att tulluppbörden för 1865 med mer än en
half million öfverstigit den för 1864, och detta oaktadt tullnedsättningarne.
Jag kommer bär, mot min vilja, till de förhatliga
siffrorna, ehuru jag väl vet att de finnas, sorn ej ens af dessa
låta sig öfvertygas. Om jag säger: 2 gånger 2 är 4, så svarar
man mig: detta kan icke bestridas, men icke är detta en
följd af den Franska traktaten. Mycket sannt, men sanningen
af denna arithmetiska uppgift består i jemnbredd med den Franska
traktaten och har ej af denna blifvit rubbad. På samma
sätt, om jag säger: tulluppbörden för 1865 har varit en half
million högre än den för 1864, så svarar man mig: detta kan
icke bestridas, men icke är detta en följd af Franska traktaten.
— Mycket möjligt, men förhållandet qvarstår dock i jemnbredd
med den Franska traktaten, och sålunda kommer denna icke
att göra någon ny beskattning af nöden.
Har således ur denna synpunkt någon skada uppstått?
Finnes här någon, som verkligen sjelf tror, eller förväntar sig
att kunna bibringa andra den tro, att K. M:ts Regering gjort
sig till uppgift, att störta riket i fattigdom och elände, att ingripa
uti representationens rättigheter, att vanvårda undersåtarnes
väl och undergräfva deras förvärfsmedel, samt att hon för
ett sådant ändamåls vinnande använder bemödanden, om hvilkas
omfång och ansvarsfulla tyngd de, som klandra henne, knappast
torde göra sig någon rigtig föreställning?
Den andra satsen uti Bevilln.-Utsk:ts förslag till beslut i denna
fråga synes mig lida samma brist som den forsta, den nemligen
att hvila på en uppgift, hvars enlighet med verkliga förhållandet
torde blifva svår alt fulltyga.
Ar det i sjelfva verket faktiskt att Rikets Ständer hade
förväntat att traktaten skulle blifvit, före sin tillämpning, underställd
deras pröfning och godkännande? I detta afseende torde
det vara tillfyllestgörande, att åberopa, hvad jag nyligen haft
äran anföra om Rikets Ständers vid senaste riksmöte fattade
beslut om beräkningen af tullinkomsterna, hvaruti den oförtydbart
uttalade förutsättningen om innan nuvarande Riksdag inträdande
tullnedsättningar utesluter all möjlighet om en förväntan
från R. Stms sida om traktatens underställande före dess
tillämpning.
Jag torde här kunna sluta dessa allmänna betraktelser. 1
hvad som rörer våra näringar, bränvinet och öfriga ämnen, som
hit höra, lärer en bättre belysning, än jag skulle kunna lemna,
icke uteblifva.
Innan jag slutar detta alltför långa anförande, kan jag dock
icke återhålla en betraktelse, som troligen påtvingat sig flere
än mig inom detta hus. Jag har, under denna riksdag, hört
åtskilliga bittra — efter min förmening fullkomligt obefogade —
Den 7 Februari f. m.
335
anmärkningar mot Konungens rådgifvare med afseende å deras
förmenta syftning till konungamagtens förminskande och undergräfvande.
Det kan då ej annat än slå mig med förundran,
att just från den sida, derifrån jag hör ropet: gifver Konungen
hvad Konungen tillhörer, förspörja satser och försök, som ovilkorligen
innebära afsigten att ingripa uti de rättigheter, hvilka,
alltsedan 1809 års grundlags stiftande, varit Konungen tillerkände,
och som, tili den nu af Ständerna antagna Riksdagsordning,
omsorgsfullt blifvit åt honom bevarade. Det ena synes
mig icke rätt val stå tillsammans med det andra. Troligen härleder
sig detta af den olika tydning, man gifver åt benämningen
»konservativ». I detta ordets ädla mening, M. Hrr, äro vi
alle konservative; ingen enda af oss här finnes, jag är derom
öfvertygad, som icke af all sin själ och af hela sitt hjerta upprigtigt
önskar bibehålla hvad som är godt, rätt och nyttigt.
Det är endast i begreppet om hvad som är godt, rätt och nyttigt,
som vi skilja oss. I denna mening har jag alltid varit, och
hoppas att alltid blifva konservativ, men icke uti den som vill
bibehålla allt gammalt, endast derföre alt det är gammalt, och
icke vill införa några förbättringar, derföre att de äro nyheter.
Till anhängarne af dessa lärer, som ingenting lärt och ingenting
glömt, kan jag icke räkna mig. Tiden går framåt, M. Hrr;
den står icke stilla, och vi mäste, försigtigt, men oafvisligt följa
i dess spår; om vi stå stilla, eller ännu värre, gå baklänges,
förlora vi allt det inflytande öfver tidens rigtning, som vi, med
ett klokt iakttagande af dess tecken, kunna utöfva, och det minsta
som då kan hända oss, är alt tiden springer oss förbi. Väl
vet jag, M. Hrr, att det stundom inträffar att äfven tiden går
baklänges, men detta är då en farlig rigtning, tiden går baklänges
endast för att taga en bättre ansats, och derefter med
ett språng skynda förbi den ståndpunkt, hvarifrån han vikit tillbaka.
Dylika språng äro vådliga; de medföra våldsamma omstörtningar,
de ingripa djupt i ländernas och folkens allmänna
öden och enskilda välfärd. Då en sådan storm uppstår, tillkommer
det den tänkande mannen att tillse, huruvida han ej
bör refva sina segel: söka en undangömd hamn, der han i lugn
kan afbida att stormen hinner lägga sig, och först sedan de
upprörda vågorna lugnats, åt dem åter anförtro den farkost,
han tror sig kunna styra. Jag tycker mig spåra en dylik rigtning
baklänges i de med afseende på traktaten framställda förslag.
Hvad än R. St:r, inom gränserna för deras befogenhet,
kunna besluta, detta kommer jag naturligtvis att såsom laglydig
medborgare underkasta mig, men icke kan man begära att
samma hand, som på en högtidlig afhandling haft äran med sin
underskrift bevittna sin Konungs, skall sönderrifva detta fördrag.
Icke heller kan man förvänta, att jag med likgiltighet
skulle uppbära ett klander för långa, mödosamma och samvetsgranna
bemödanden, för hvilka jag kunde hoppats—icke tacksamhet,
ty en sådan hvarken får eller bör en ansvarig rådgifvare
påräkna, men ett välvilligt och hugnande erkännande för
336
Den 7 Februari f. ni.
mina redliga sträfvanden att uppfylla min Konungs bud, och att
befrämja Dess ädla afsigter till ett af oss alla lika högt älskadt
fosterlands sannskyldiga nytta.
Jag tillåter mig anhålla, det R. o. Ad., i öfverensstämmelse
med K. M:ts Nåd. Propos. i ämnet, behagade för sin del
lemna sitt godkännande till den med Frankrike afslutade Handelstraktat,
med uteslutande af det tillägg, som Bevilln.-Utsk:t
ansett sig dertill böra foga.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Frih. Cederström, Rudolf: Att den i nu föredragna
Utlåt, omhandlade traktat blifvit understäld representationens bedömande
och godkännande, är visserhgen både rätt och tillbörligt,
samt öfverensstämmande med våra grundlagars anda och mening.
Vid sådant förhållande hade allenast synnerligen önskvärt
varit, att dess sättande i verket lämpligen uppskjutits, till dess
R. St:r hunnit att sig i ämnet yttra. Då nu emellertid, ehuru
sent, representationens bifall begäres, måste dock ovilkorligen,
derest detta bifall skall ega någon betydelse, en omsorgsfull pröfning
af traktatens innehåll och af dess förutsedda verkningar
föregå, innan beslut varder fattadt om dess godkännande eller
förkastande. Ty att äfven valet till sistnämnde utväg står oss
fritt, anser jag alldeles sjelfklart, om också från vissa håll framskymtat
den åsigt, att vi ej skulle hafva annat att göra, än helt
enkelt bifalla, och att traktaten endast vore till godkännelse, icke
till möjligt afslag, framlagd. Ett sådant anbud skulle dock innefatta
ett gyckelspel, omöjligt att erbjuda, äfven en döende representation,
och mindre värdigt ett fritt folks lagliga ombud,
att emottaga. Jag hoppas således, att det ej af någon, på detta
rum, på allvar ifrågasattes.
Från den sålunda nödvändiga omsorgsfulla granskningen
böra inga konsiderationsskäl oss afhålla, de der, om än i sig
sjelfva af någon vigt, dock relatift till frågans ännu större betydelse
och dess i vårt närings- och samfundslif djupt ingripande
natur, endast kunna tillerkännas en underordnad bemärkelse.
Icke ens böra vi hejdas deraf, att brödrariket Norge lemnat sitt
godkännande, ty det lemnades der ingalunda utan föregånget
lifligt motstånd och en långvarig, sorgfällig pröfning; och det
gafs på den grund, att Norrmännen funnit sig medelst sjöfartstraktaten
vunnit fördelar, öfvervägande de skador, handelstraktaten
dem komme att tillfoga. Våra kära bröder veta nemi.
rätt väl att taga vara på sitt eget bästa, men vi kunde gerna
göra sammaledes, och besinna, att de fördelar, sjöfartstraktaten,
medelst tonnage-afgiftens nedsättning, tillskynda Norrmännen,
hvilka idka mycken skeppsfart, komme oss i vida mindre grad
till godo, enär vi i detta afseende stå så långt efter dem. Icke
heller kan jag fatta sanningen och grunden (sorn skulle, derest
den existerade, väga mycket) af det utaf Utsk:t andragna konsiderationsskäl,
Den 7 Februari f. m.
337
siderationsskäl, att R. St:rs värdighet fordrade traktatens godkännande.
Det fattar jag så mycket mindre, som traktatens
stadganden hvila på utlåtandet af en komité, tillsatt i en rigtning,
som stod i strid med K. St:rs uttryckligen framställda önskan.
Men vore nu traktaten icke desto mindre af en för land
och folk nyttig inverkan, då skulle jag ej hindras från dess antagande,
änskönt sättet för dess beredande synts mig ganska
betänkligt, ur konstitutionel synpunkt. Men befinnes deremot
innehållet vara lika skadligt, som sättet för dess tillkomst är
beklagligt, och kan det visas, att den af R. St:r till 500.000 rdr
uppskattade och på förhand medgifna uppoffring på tullinkomsten
blilver mångfaldigt större, inser man traktatens verkningar
för vårt näringslif blifva synnerligen nedslående, hur vore det
oss då möjligt, att dertill gifva vårt bifall? Och en sådan bevisning
är oss icke fremmande. Saken är utförligt afhandlad, dock
visst icke i [Jtsk:ts Retänk., ty det är väl det mest knapphändiga
och outredda, man kan tänka sig. R. St:r få af dess innehåll
ingen vägledning för omdömet, derest det skall grundas på
någon slags pröfning, — men flere förtjenstfull reservationer
hafva i betydlig mån alhjelpt denna brist, och dessutom äro
synnerligen upplysande och sakrika artiklar härom i tryck utgifna
och för oss alla tillgängliga. Jag bör således förutsätta
all erforderlig kännedom om deras innehåll, och nu inskränka
mig till det väsendtligaste.
För mig framställa sig nemi. vid denna frågas betraktande
trenne hufvudsakliga skäl, som förhindra mig från att tillstyrka
bifall å traktaten: för det första, att den större Svenska industrien
icke fått så stora tullnedsättningar i Frankrike, som vederbort,
om vi skulle hafva någon märkbar nytta deraf; —
för det andra, att den mindre industrien i Sverige icke blifvit
nog skyddad genom våra Svenska tullsatser; — och för det
tredje, att, genom de låga tullsatserna på öfverflödsvaror, lyxartiklar,
viner och andra spirituosa frän Frankrike, njutningslystnaden
hos vårt fattiga folk komme att öfver höfvan uppmuntras
och ökas, samt Svenskarne, det är fara värdt, förvandlas
till att blifva Nordens Athenienser, i stället för att de fordom
varit Nordens Spartaner. Carl den XIl:s Svenskar visste
att umbära, att försaka; det utgjorde deras stolthet, och en
källa till deras krigiska dygder. Carl den XII:s tider äro visserligen
förbi, jag vet det väl, men om vi ock icke mer kunna
blifva så härdiga, så tappra, som hans kämpar voro, är det väl
skäl, att alldeles gifva fältet fritt för njutningsbegärets förvekligande
inflytelser, att rent af locka till yppighet och öfverflöd
af Söderns berusande håfvor? År icke Sveriges läge sådant,
att det förfarande kräfver en sparsam, härdad och stridbar befolkning,
om rikets oberoende och trygghet skola kunna värnas?
Men dessa, så nödvändiga egenskaper motverkas och förslappas
i samma mån, vi från ett enklare, mera härdande lefnadssätt
öfvergå till lyx och förfinade njutningar, sådane denna traktat
skulle oss bereda.
H. II. 22
338
Den 7 Februari f. m.
Det kan icke falla mig in, att säga eller tänka, att sådana
varit afsigterne hos Svenska underhandlarne eller den Svenska
rådgifvarepersonalen; men jag påstår, att, när det visar sig, nu
redan på förhand, att verkningarne blifva så skadliga, kaningen,
som derom hunnit ölvertygas, meil godt samvete bifalla sjelfva
traktaten; och som jag befinner mig i denna öfvertygelse, kan
jag på intet sätt finna mig af upphofsmännens välmenande afsigter
förpligtad till ett sådant, för landet menligt, bifall.
Hvad nu angår traktatens rätta upphof, så vill jag äfven
derom yttra några ord. II. Exc. Hr Frih. Manderström har
öppnat denna debatt med ett försvar för traktaten, tillkännagifvande
derjemte, alt dess stadganden blifvit afiältade efter beräkningar
upprättade i ett annat Stats-I>ep:t, än det, H. Exc.
förestår. Det är, enligt min uppfattning, också blott en formell,
yttre anledning, som gör, att II. Exc:s namn är det närmast
synliga, såsom ansvarigt för denna traktat. Det verkliga moraliska
ansvaret, — ty om något annat är nu icke fråga, — bör
rättvisligen uppbäras af den Dep:ts-Chef inom styrelsen, hvilken
låtit uppställa de beräkningar, som lör traktaten ligga till grund.
Icke kan obelåtenheten med traktatens afslntande eller obehaget
af dess möjliga förkastande billigtvis drabba H. Exc. Hr StatsMinistern,
hvars del i detta företag är endast en yttre, officiell
andel, medan den inre, verkande andelen tillhörer den rådgifvare,
som förberedt detta opus, men nu låtit H. Exc. träda fram
till verkets försvar. Det sätt, hvarpå H. Exc. ledt Sveriges utrikes
ärenden, har så väl inom landet, som särskildt inom dess
representation, vunnit ett så stort erkännande, att H. Exc. måste
finna, det hans qvarvaro på sin vigtiga post är af oss uppriktigt
önskad. Men hvad kan vara orsaken, att vi ej fått åhöra
Hr Chefen för Finans-Dep:tet, den sannskyldiga upphofsmannen
till traktaten, här förklara dess innehåll och försöka dess försvar?
Den af Frih. Gripenstedt vid ett annat tillfälle under innev:de
riksdag yttrade mening, »att det i all jurisprudens vore
en fastställd grundsats, det man ej eger vittnesbörd i egen sak»,
har förmodligen afhållit honom från att, såsom man eljest kunde
haft skäl förvänta, stiga fram och först af alla uppträda i denna
fråga, der hans traktat blifvit af Bevilln.-Utslet temligen omildt
bedömd, om än tillstyrkandet af en godkännelse afslutar Betänk:t.
Jag beklagar denna tystnad, af flere skäl, särskildt af den anledning,
att R. o. Ad. eljest kunnat göra sig räkning på ett
vackert, vältaligt och färgrikt anförande, sådant man af nämnde
Frih. hade att förbida, det vill säga: alltid angenämt atl åhöra i
anseende till uttryckssättets behag, — om än den stränga räknekonsten,
det ledsamma, prosaiska sparsamhetsbegäret och den
ointressanta omsorgen 0111 våra näringar icke skulle funnit sig,
i lika mån med skönhelssinnet, till fullo tillfredsställda.
Sedan jag i korthet här ofvan framställt de betänkligheter,
jag i den föreliggande frågan hufvudsakligen hyser, bör jag lemna
rum åt andra, men jag skulle icke stadnat härvid, om jag
icke visste, det flere med mig liktänkande ledamöter, begåfvade
Den 7 Februari f. ta.
339
med mera insigter, sakkännedom och förmåga, komma att här
uppträda. Matte det i vårt land aldrig felas män, hvilka, utan
Iruktan (ör andras förutfattade, om än så mägtiga, meningar,
våga öppet uttala sin öfvertygelse! Jag hoppas med tillförsigt,
att, på detta rum och i denna vigtiga öfverläggning, skola de ej
uteblifva.
1 förhoppning om en sådan, oförtöfvadt stundande utredning
och ytterligare utveckling af de redan antydda betänkligheterna,
— och enär CJtsk:ts Betänk., ehuru det på slutet innehåller
ett par tänkvärda sanningar, dock ej i sin helhet kari anses
tillfredsställande och aldraininst i sin slutliga hemställan om
godkännelse kan af inig bidrädas, — får jag härmed vördsamt
anhålla, att R, o. Ad., med undanrödjande af Bevilln.-Utskhs
Betänk., måtte besluta, att icke godkänna förev:de, i Betänk:t
omförmälda, traktat; utbedjandes jag mig härå Hr Gr:ns och
Landtmilis benägna propos.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Frih. Hamilton, Hugo: Få frågor hafva under riksdags
förhandlingarne
icke blott sä tilldragit sig uppmärksamhet, utan
äfven väckt passionerna till lif, som bevillningsfrågorna, oaktadt
dessa, som hvila på silTror, borde för en hvar ligga klara. Det
är dock icke underligt att känslorna uppröras, då det skydd,
som af många anses för näringarnes framtida bestånd nödvändigt,
vidröres. Lyckligtvis hafva vi nu 25 års erfarenhet till
stöd för att den beträdda banan är rigtig, och att vi med lugn
kunna framgå på densamma.
För att fatta hvad verkan den afslutade traktaten medför,
har jag till en början sökt göra för mig klart, om de förmåner,
som deraf uppstå, äro så obetydliga, som man velat påstå. Jag
är sjelf industri-idkare, och jag ber derför om ursäkt, om jag
i detta ämne kommer att bli något vidlyftig.
Hvad först beträffar den vinst, skeppsfarten fått, har man
sagt att den är obetydlig för oss, emedan vi hafva mindre sjöfart
än Norge och Frankrike. Det har emellertid visat sig, att
antalet Svenska fartyg år 1865 steg med 36,79 proc., då antalet
Norska fartyg endast ökats med 29,90 proc. och Franska
med 11,75 proc. Detta är tydligen en fördelaktig verkan af
traktaten. Att de Svenska handelsfartygen legat under i täflan
med de Fransyska, har vållats af de höga lästetals-afgilterne i
Frankrike, ett missförhållande, som genom den senast afslutade
traktaten lyckligtvis är afhjelpt. De Norska fartygen åter lasta
jemförelsevis mera än de Svenska, af flere skäl, ibland dem det,
att Norska skeppare och besättningar fordra mindre beqvämlighet
och utrymme om bord än de Svenska, hvarigenom ett
större utrymme för lasten vinnes, och de kunna gå för billigare
frakt. Då detta åter endast beror på våra skeppares större be
-
340
Den 7 Februari I. m.
hof af beqvämlighet, en sak som kan öfvervinnas, så torde äfven
detta för vår sjöfart menliga lörliållande kunna afhjelpas.
Rörande trävaror, har man sagt att nedsättningen af tull
derå icke är stor. Detta är dock icke förhållandet. Allt slags
byggnadsvirke, master och masttoppar, årämnen och åror, träbandade
laggkärl, åkerbruksverktvg, spadar o. dyl. äro fria från
tull, och å plank och bräder, läkter och stäfver är tullen nedsatt
från 12 cent. till 1,80 pr 100 kilogr. af de förra och pr
1000 st. af de senare. Tjära och beck, som förut voro belagda
med tull af 1 fr. pr 100 kil., äro nu fria; och träfartyg, hvars
tillverkning och utförsel är en af de naturligaste näringarne för
Sverige, äro, från att vara till införsel i Frankrike förbjudna,
nu belagda med tull af endast 20 proc. af värdet, hvilket visserligen
är mycket högt, men dock bättre än förbud. A tändstickor
är tullen nedsatt till 10 proc. af värdet från 129 fr. pr
100 kil.
Följden af dessa nedsättningar har också visat sig, då exporten
al trävaror under förra året steg med 37,60 proc.
Jag öfvergår nu till artikeln Jern. Jag ber orri ursäkt, om
jag upprepar några siffror, som förut stått i tidningarne, men jag
måste göra det för att utreda saken, helst måhända ej alla af de
närvarande fästat full uppmärksamhet vid dem. Tullen å Stångjern
är nedsatt från 6 fr. 60 cent. till 6 fr., hvilket visserligen
ej är mycket. Men dertill kommer, att Frankrikes jernfabrikanter
få tullfritt intaga råvara till det belopp de tillverka, och emot
half tull så mycket som de derutöfver behöfva.
Å öfriga jernsorter har följande tullnedsättningar skett:
Tackjern från 5.28 till 2.
Smältstycken >, 6,60 » 4,50.
Smidesskrot » 10,56 » 2,75.
Jernplåt » 26,40 » 7,50. (nära £:del)
Gjutgods i öppen form >. förbud » 3, pr 100 kil.
l):o finare » d:o » 6, a
Smidt jern var förut till införsel förbjudet, utom ankare,
derå tullen blifvit nedsatt från 13,80 till 8, och kettingar från
49,44 till 8, samt verktyg från 66 till 10.
Spik, förbjuden förut, får nu införas mot tull af 8 pr
100 kil., och samma förhållande är med skrufvar, bultar och
muttrar.
Stål, som förut var belagdt med så hög tull, att det icke
kunde införas, har nu fått tullen nedsatt sålunda:
Stål i stänger från 39,60 till 13 eller |:del.
Handstål » 66, » 13 » i:del.
Stålarbeten » 223,44 » 32 » }:del.
Knifsmide, förut förbjudet, får nu införas mot 15
proc. tull.
Exporten af jern och stål under förra året hade ökats med
11,75 proc., hvilket visst icke kan anses betydligt, men dock
är ett steg framåt.
Den 7 Februari f. in.
341
Hela vår export, som hittills utgjort 9 millioner om året,
har sannolikt ökats med nära 3 millioner. Förhållandet visas
häst af vexelbeloppet, som från 18,420,009 uppgick till
27,755,000 rdr.
Hvar och en måste derföre medgifva, att alla de lättnader,
jag nu uppräknat, medföra en högst betydlig vinst för nationen.
Men, säger man, de tullnedsättningar, vi å vår sida måst
medgifva, medföra så stora förluster för våra näringar, att de
icke kunna bära dem, utan måste gå under. Det är sannt, att
denna tullnedsättning, som beräknats uppgå till 2,600,000 rdr
om året, är ganska betydlig. Men om man jemför dem med
den nedsättning, som af Tyska Zollverein i en för få år sedan
med Frankrike afslutad traktat medgilvits, Finnér man, att vi
fått behålla betydligt högre skyddstullar än den, och att således
våra negociatörer ingalunda förbisett att bevaka dessa in
tressen,
så långt möjligt varit. Jag ber nu att få uppräkna de
vigtigaste af de artiklar, som träfias af denna nedsättning.
Nuvarande Tull 1869 Zollverein.
Väfnader: Siden, felb och plys, pr <t£
andra slag
Halfsiden andra slag
Ylle: andra slag
Bomull: oblekta och ofärgade
blek la och färgade
tryckta och pressade
Bomullsgarn, ofärgadt
färgad t eller tryckt
Linne: lärft af alla slag och damast
Porslin, oäkta, talrikar
andra pjeser
Glas, fönsterand
ra slag
Papper, kardus- &c.
sug-, tryck- och tapettapeter
och border
Ur, fick-, pr stycke
Blommor, konstgjorda
Tvål, parfymerad
Hattar, ull-, hår- och filtMöbler,
finare träd
stoppade
och klädde
Slöjdvaror, af värdet
Knifvar, rakpenn
Bränvin
och sprit, af frukt pr ^ alkohol
andra slag
Vin, alla slag, på fastage, pr kanna
på buteljer
Vill man nu göra sig reda för, om våra fabriker och näringar
med något hopp om framgång skola kunna täfla med de
utländska, eller om de nödvändigt måste duka under för denna
täflan, måste man först tillse, huruvida exporten till-eller aftagit
sedan år 1840, då skyddet började borttagas. Jag måste då
Tull. enligt Trakt.
150 öre
100
90.
600 ii 450
150
90.
300
100
68.
150 i
100 i
75.
406 1
325 1
40
25
23.
70
40
23.
90
50
36.
12
8
4,5.
20
14
9.
100
50
23.
8
3
0.
15
6
5.
4
3
2.
20
15
9 a 14.
6
4
11
* 8*
6
4
21 k 3.
40
8
3.
400
100
0.
22,50
5,00
68.
50
20
4,5.
200
40
18.
15
5
2.
50
20
0.
20 o/o
10 %
0.
50
25
9.
112
50
9.
45
35
9.
45
45
14
7
0.
1,75
55
342
Den 7 Februari f. m.
åter nämna några siffror. Tillverkningsvärdena hafva under nedannämnde
år i runda tal utgjort:
för år 1830 13,174,000 rdr.
» 1840 21.194,000 »
» 1850 37,090,000 »
» 1864 71,088,000 »
Tillverkningen af exportvaror har således fortfarande stigit,
oaktadt skyddet alltjemt minskats. Hvad åter Kommers-Collegii
berättelse vidkommer, har förhållandet med denna tillverk
-
ning vid nedannäinnde
näringar varit
under åi
ren
1845.
1855.
1864.
Väfnader: Siden-
606,267.
1,082,468.
1,116,175.
Klädes-
4,931,410.
6,375,332.
9,704,207.
Bomulls-, spinnerier
1,340,698.
5,421,562.
4,912,898.
väfnader
ej upptagna.
2,090,946.
blandade ylle o. bomull d:o
1,364,443.
LinDe-, väfnader
d:o
225,350.
spinneri
d:0
671,437.
Kartunstryckeri
90,090.
173,478.
139,478.
Tricotväfuad
497,787.
Segelduk
225,266.
377,741.
478,908.
Kepslagerier
91,846.
210,461.
324,046.
Porslin
283,773.
414,496.
958,405.
Glas
357,959.
769,911.
1,617,756.
Papper
731,353.
1,198,947.
2,847,354.
Såp- och Tvål-fabriker
97,515.
214,417.
1,432,222.
Socker-fabriker
3,714,266.
7,369,340.
13,345,478.
Tobaks d:o
1,149,896. 2,484,291.
6,369.839.
Läderfabriker
714,492. 2,114,061.
4,975,482.
g" "3 É
Oljeslagerier
274,883.
1,047,305.
1,911,164. i
C! tua «
„ s- “
Stearinljus
34,200.
178,500.
496,755. (
S-s a
Talgljus
820,259.
”i *
Mineralolja
170,000.)
CO «ö
. c
Stenkärl och kackelugnar
59,319.
163,567.
419,630.
fl" (5
cö o
Tapetfabriker
0.
65,639.
310,067.
Mekaniska verkstäder
241,604.
984,872.
7,221,177.
Kemiska fabriker
0.
144,892.
438,228.
Tändstisks d:o
0.
125,296.
561,991.
Bärvin
0.
0.
321,400.
Handskar
0.
0.
124,900.
Antal fabriker
2,391.
2,438.
2,411.
Egare och arbetare
16,826.
27,105.
28,918.
Tillverkningen har således vid
alla slag
af fabriker
mång-
------ - - -- —
n •
c*
dubblats, oaktadt fabrikernas antal blifvit mindre och antalet af
arbetare obetydligt under tiden tillvuxit, hvilket utvisar förbättradt
tillverluiingssätt och fördelen af ångkraftens användande.
För min del bygger jag derpå det hopp, att vi ej behöfva befara,
att den rörelse, som visat så mycken lifskraft, skall duka
under för den Franska traktatens skull. En pröfvotid förestår
möjligen lör våra näringar, men denna pröfning skall, så tror
jag, blott leda till ytterligare ansträngning af krafterna, möjligen
ock till större sparsamhet och en väl behöflig inskränkning
i lefnadsbehofven, hvilket ej är skadligt.
Man säger att tullinkomsterna skola nedgå till skada för
Statsverket, och man vill ej medge att förhållandet sista året
har någon bevisningskraft i det hänseendet. Jag tror åter, att
Den 7 Februari f. nj.
343
tullinkomsterna fortfarande skola stiga, då de nu nedsatta tullafgifterna
skola leda till större konsumtion, ej blott af lyxartiklar,
utan äfven af nödvändighetsvaror, hvilket är en fördel.
Endast om penningebrist uppstår, komma inkomsterna möjligen
under något år att falla, inen det beror ej på nu ifrågavarande
traktat.
Vidare säger man, att landet skall blifva öfversvämmadt af
Franska och Tyska öfverflödsvaror. Hvad då först beträlTar
artikeln vin, så kommer det kanske att åtgå något mer än hittills,
men det är, efter min förmening, en fördel att för billigare
pris få en bättre vara, än den som nu sainmansättes af
våra källarmästare. Jag har sjelf i utlandet druckit ganska
godt vin, som kostat endast 16 skilling buteljen, och sådant
skulle för våra arbetare kunna blifva ett godt surrogat för det
öl och bränvin, de nu förtära.
Jag känner ej tillräckligt förhållandet med deri verkan, som
nedsättningen i tullen på Franska spritdrycker kommer att medföra
med afseende på den Svenska briinvinshandteringen, och
öfverlerrmar derföre åt männen af facket att derom yttra sig.
Blommor och parfymerier göras så goda här i landet, att tillverkarne
deraf, enligt deras egen utsago, ej behöfva frukta någon
täflan. Hvad för öfrigt lyxartiklar och delikatesser i matväg
angår, så finnas de tyvärr redan nu i hvarje småstadsbod,
och lär förbrukningen deraf ej kunna nedsättas genom några
införseltullar, utan synas goda exempel vara det enda verkande
medlet deremot, och vänder jag mig derför till eder, Mine Hrr!
med en uppmaning att föregå med sådana.
Sedan jag nu yttrat min åsigt om den statsekonomiska
sidan af saken, vill jag öfvergå till en annan fråga, dess grundlagsenlighet.
Man bär sagt att traktatens afslutande strider mot
60 och 61 §§:ne R. F. Jag kan ej finna annat, än att 60 §m
blott förbjuder förhöjning af allmänna afgifter, hvilket, enligt
mitt begrepp, betyder något helt annat än nedsättning; hittills
har regeringen alltid haft obestridd rättighet att lindra folkets
bördor i tullväg. Denna regeringens rätt framgår ock af 89
§:n, som berättigar regeringen att afsluta traktater med främmande
makter, ty dermed afses ej blott o IT- och defensiv-allianser,
utan äfven handelstraktater, hvilka lätteligen kunna medföra
nedsättning i tullar; att regeringen äfven måste kunna afslula
sådana för flere år, är älven temligen klart, ty om hon
skulle föreslå en främmande makt en handelstraktat på ett år,
så skulle man skratta regeringen midt i ansigtet. Den omstridda
rättigheten till nedsättning af tullar är dessutom en vigtig
rättighet icke blott för konungamakten, utan äfven för vårt
fatliga lölk. Det låter nemligen icke bestrida sig, att enskilda
intressen vid riksdagarne hädanefter som hittills kunna tillvälla
sig sä stort inflytande, att de oskäligt höja tullarne och derigenom
priserna på lörnödenhelsvaror, och då är det nödvändigt
att regeringen har sådan makt, att den kan jemka förhållandena
så, att kyrkan kommer att stå midt i byn. Man har sagt, att
344
Den 7 Februari f. m.
prejudikater ej gälla mot grundlagen, som måste tolkas efter
ordalydelsen, och detta är sannt. Att sådant dock ibland är
oundvikligt, visar en mångårig erfarenhet just med afseende å
nu ifrågavarande grundlagsparagrafer, som tolkats olika af olika
talare, båda med stöd af ordalydelsen. För mig synes då den
tolkning af grundlagen, som gjort sig gällande ända sedap 1809,
dock hafva gällande kraft.
På grund af hvad jag nu anfört och med anledning af do
förhållanden, som af den förste värde talaren blifvit utvecklade,
förenar jag mig i det yrkande, som i Professor Wistrands mot
Utsk:ts beslut afgifna reservation blifvit framstäldt, och anhåller
att R. o. Ad:s beslut måtte blifva, att H. St:r funnit för godt att
för sin del lemna sitt godkännande till den af Kongl. Maj:t med
Frankrike uppgjorda handelstraktaten, hvarjemte 1!. St:r velat,
uttala sin erkänsla för den åt vårt land dermed beredda fördel.
Frih. af Schmidt, Carl Johan Georg: Sedan mer än
15 år tillbaka har jag förgäfves arbetat på att bli hvad man
här förstår med namnet »frihandlare.» Vid nämnde tid inträdde jag
första gången i Bevilln.-Ufskd, ochjag har försökt att sätta mig in
i de frågor, som dithora. Afven nu har jag förtroendet att sitta
i detta Utsk., och har haft den mindre behagliga pligten att
yttra mig om lösningen af förevarande fråga. Då jag reserverat
mig mot Utsk:ts beslut, anser jag mig skyldig att här genom
en närmare utredning af ämnet komplettera min reservation
och mina åsigter deruti.
Jag vill först kasta en blick på historiens blad i afseende
på andra länders lagstiftning i denna väg, och jag börjar med
det land, som häruti alltid varit vår föresyn och hvilket land
kallar sig »frihandelns vagga,» nendigen England. Af hvad jag
kommer att anföra, är det mesta bekant fiir många af detta
hus, och jag borde derföre bedja Eder om tillgift, M. Hrr, men
då jag vet att flertalet icke eger den kännedom härom, som är
nödvändig för att bedöma saken, så har jag ansett det nödvändigt.
Före Henrik den 7:s tid var England en magt af föga
betydenhet. Han var den förste som undanröjde skrankorna
för industriens utveckling, och under Elisabeths tid biel detta
system vidare utveckladt. Hon emottog de från Nederländerna
fördrifna fabrikanterne och arbetarne och inkallade dessutom
från Holland bergsmän och andra konsterfarne; hon biel' nödsakad
att bygga fartyg för att emotstå Philip II:s så kallade
»oöfvervinnerliga flotta,» och fick derigenom England en flotta
för sin handel af stor betydenhet. Cromwell fortsatte samma
handels- och sjöfartssystem genom sin navigationsakt, sorn l:o
förbjöd alla fartyg, hvilkas redare, skeppare och tre fjerdedelar
af sjöfolket icke voro Brittiske undersåter, att segla på Englands
besittningar och plantager eller i kustfart på St. Brittannien;
2:o medgaf införsel till sistnämnde land af en stor mängd
varor endast i nyssberörde slags fartyg, eller i skepp från det
land der varorna producerats, så vida nerol, redare, skeppare
Den 7 Februari f. ra.
345
och tre fjerdedelar af besättningen vore detta lands undersåter,
dä likväl dubbel tull fick betalas; 3:o förbjöd till införsel en
mängd artiklar äfven i Brittiska fartyg från något annat land
än det i hvilket varorna producerats; allt detta vid äfventyr af
konfiskation å skepp och gods; och 4:o belade nied dubbel tull
saltad fisk samt ben, olja och späck af hvalfisk.
I samma syftning fortsattes systemet ända till 1840-talet,
under hvilken tid mångfaldiga traktater och förbund till Englands
fördel stiftades. Sedan England gjort sig Portugal förbundet
genom en allians emot Spanien, ingick England 1703
en traktat med Portugal, enligt hvilken detta land skulle mot en
tull af 23 proc. af varuvärdet öppna sina hamnar för Englands fabriksalster.
England förstod att till hälften angifva det verkliga värdet
på sina produkter och öfversvämmade dermed landel, så att
inom kort Portugals fabriksindustri, hvilken var högt uppdrifven
under förbudssystemet, helt och hållet utdog. Dessutom bortförde
de Engelska köpmännen i utbyte från Portugal en stor
mängd af guld, silfver och diamanter, så att föga af dessa redbarheter
återstod för landets innevånare. Ett motstycke till
denna traktat var den med Spanien 1713, hvarigenom England
fick tillträde till de Spanska kolonierna och tillskansade sig derigenom
en oerhörd vinst. På 1840-talet började liberalare idéer
göra sig gällande i England, men jag skall visa att det var nödvändigheten,
som dref dertill. Sedan England, såsom nämndt
är, behandlat nästan alla nationer, med hvilka det stod i affärer,
uppstod hos dessa en känsla, att icke helt och hållet duka
under, och de började försöka att sjelfva tillverka de fabrikater,
de behöfde. Sålunda uppstod en täflan med England, som då,
för att. kunna nedsätta priset på sina varor, nedsatte tullen på
lifsförnödenheter, hvarigenom arbetarnes lelnadskostnad minskades.
Nödvändigheten bief en dygd. 1846 genomdref Manchesterskolan
en lag härom; och sedan den tiden hafva Engelsmännen
kallat sig »frihandlare.»
De bibehålla likväl ännu skydd för egna näringar och produkter
genom höga tullar. Jag kan nu öfvergå till ett annat
land, som äfven kallar sig winhandlare,» Frankrike. Det har
liksom England skyddat sig genom förbud eller snarare genom
höga skyddstullar. Grunden till och rigtningen af Frankrikes handelspolitik
lades fiir 200 år sedan af Colbert, som år 1667 utfärdade
en akt, liknande den af Cromwell år 1664 utfärdade navigationsakten
för England. Konventet proklamerade åren 1793
oell 1794 det stränga förbudssystem, som sedan dess under alla
de olika statshvälfningarne och styrelsesätten vunnit efterföljd.
Annu år 1837 innehöll Franska tullstadgan 494 förbud för införsel
och 94 för utförsel. År 1860 inträdde Frankrike på frilla
ndelsbanan, men på hvad sätt? Jo, sålunda, att skydds- och
förbudssystemet oeftergiflig! vidhållits emot alla de stater, som
icke genom särskilda fördrag och dervid gjorda stora eftergifter
köpt sig till Frankrikes gunst, att jag så må säga, eller fördelarna
af det liberalare systemet. År 1851 yttrade Frankrikes
346
Den 7 Februari f. ra.
dåv:de och ännu varande finansminister i lagstiftande kammaren
dessa ord: »Hvad angår tulltariffen, så är all förrändring,
som hastigt påkommer och förut ej blifvit beredd, farlig. Men
vi böra aldrig förlora ur sigte, och jag skall aldrig göra det,
att vår tullagstiftning bar ett dubbelt ändamål: skydd för den
inhemska industrien och statsinkomst. Det är för att verkliggöra
dessa fördelar, utan att offra konsumenten för producenten,
som regeringen och den lagstiftande församlingen böra handla.
Det är ett svårt problem, men nödvändigt måste det tagas i
betraktande. Principen för frihandeln är denna: hvarje land
skall uteslutande producera hvad naturen medger det att producera
för den lägsta kostnad. Men denna princip bestrida vi uttryckligen,
såsom oförenlig med ett stort folks säkerhet och
oberoende. Vi bestrida den såsom förstörande för de ädlaste
grenarne af vår industri.»
Detta yttrade en finansminister, som vetat bevaka sitt lands
väl, Det förefaller mig som om, vid ifrågavarande traktaten, i
samma mån Frankrikes väl stigit, Sveriges har fallit.
Frankrikes exportvärde utgjorde år 1863 öfver 2,643 millioner
francs och samma år utgåfvos öfver 100 millioner francs
i tull-restitutioner och premier för begagnadt salt vid salterierna,
förutom hvad som till uppmuntran af jordbruksindustrien användes.
Ej underligt då, om Frankrike till någon del kan lossa på
sina restriktiva tullagar.
Franska Regeringen har i April 1865 framlagt ett förslag
till lagstiftande församlingen om modikation i navigationslagarne
eller »projet de loi sur la marine marchande,» hvaruti föreslås
fri införsel af alla malerialier för skeppsbyggnad: att utländska
fartyg må förvandlas till Franska mot erläggande allenast af 2
francs per tonneau: att inom tre år denna och alla andra algifter,
fastställda till skydd för Franska flaggan, må upphöra;
samt att skeppsfarten mellan Frankrike och Algier må bestridas
under hvilken dagga som helst och generalguvernören derstädes
tillåta utländska fartyg kustfart. Denna proposition blef
till afgörande uppskjuten af lagstiftande församlingen den 6 Juni
1865 till nästa års session.
Jag vill icke säga att våra underhandlare hade kunnat taga
detta förslag i betraktande, emedan det icke var framstäldt före
underhandlingen om traktaten; men vi, som nu skola bedöma
densamma och känna delta förslag, som, efter all sannolikhet,
förr.eller senare inom kort skall antagas, då Frankrikes regering
funnit med sin fördel öfverensstämmande att detsamma framlägga,
vi, säger jag, kunna göra afseende på detsamma, då vi
nu skola lemna våra röster för iller emot traktaten.
Jag vill nu gå öfver Atlanten för att söka ett exempel i
Förenta Staterna, der en strid pågått mellan frihandel och prohibitism
ända sedan unionen stiftades. De norra staterna började
snart efter freden med England att bekämpa detta lands
industri genom anläggande af fabriker och förarbetande af egna
Den 7 Februari f. m.
347
naturalster, och funno i täflan med Englands industri det bästa
vapnet mot detta land. Men Sydstaterna, der endast två slags
menniskor funnos, slafegare och slafvar, och som icke hade någon
industri, motsatte sig Nordstaternas system. År 1832, då
Jackson, sjelf en Sydstatsman, var president, var af denna anledning
ett krig nära att utbryta mellan norra och södra staterna.
flan besvor dessa sistnämnde förgäfves att afstå derifrån,
och det hade utan tvifvel då utbrutit detta krig, om icke det
slutligen lyckats en annan underhandlare att förekomma det genom
framställda förmedlingslörslag i afseende på tullagstiftningen,
som af Nordstaterna antogos efter ett friare system. En
följd häraf biel': landets öfversvämrnande af utländska varor, den
metalliska kassans exporterande och den ena financiella krisen
efter den andra. Den lörsta större financiella brytningen inträffade
år 1834, den andra, vida betänkligare, 1837, då inom
tre månader samtliga bankerna i Unionen inställde sina betalningar
med metalliskt mynt samt hundratals köpmans-, bankirs-,
fabriks- m. (1. andra hus bankrutterade; den tredje 1839, då den
år 1836 bildade nya statsbanken i Pennsylvania, jemte åtskilliga
privatbanker, gick öfver ända; den fjerde år 1841, då 69 privatbanker,
utom en mängd affärsmän, cederade bonis, samt nio
af de särskilda unionsstaterna med en skuldsumma af 114 millioner
dollars förklarade sig insolventa. Då infördes åter skyddstullsystemet,
mynttillgången steg och landets tillstånd i allmänhet
förbättrades.
Skyddssystemet upphörde åter 1847 och samma följder,
som nyss nämndes, visade sig-snart.
Sedan dess har Kaliforniens guld tillströmmat i myckenhet.
Man beräknar det till ett värde af 45 millioner dollars
årligen, och det oaktadt liar financerna icke varit goda. År
1857 om hösten inställde nästan samtliga bankerna inom Unionen
sina utbetalningar i metalliskt mynt.
Orsaken till alla dessa våldsamma financiella skakningar
anses allmänneligen vara i en obegränsad utsträckning af sedelutgifvande
banker samt bejdlös import af utländska varor.
Hvad Sverige angår, har äfven der skett vexlingar. Under
Carl XI:s tid hade vi ett skyddssystem, som visade sig för alla
näringar högst välgörande; men redan under sista åren af
Carl XIl:s regering gjorde sig andra åsigter gällande, och följden
blef, att alla näringar, som uppblomstrat under Carl XI,
dukade under, och vår utrikeshandel dog i det närmaste ut,
till dess vår högt förtjente förste Ahlströmer lyckades utverka
1724 års produktplakat, och genom de af honom i öfrigt vidtagna
kraftiga åtgärder lyckades sätta lif i åtskilliga näringsgrenar.
Ar 1734 infördes åter förbudssystemet. Då blef för
Sverige en bättre tid, som fortfor under frihetstiden, så länge
den vise Arvid Horn styrde. 1766 infördes tullnedsättning, och
alla näringar råkade åter i lägervall. Friare och restriktiva
åsigter gjorde sig sedan omvexlande gällande. Ett lörbudssystem
qvarstod på papperet till 1825, ifrån hvilken tid banden
348
Den 7 Februari f. m.
småningom lossades. De sista utförselafgifterna borttogos 1857.
Erfarenheten, såväl från andra länder som Irån vårt eget land,
synes således varna lör ett hastigt framåtskridande på den bana,
som, om ock i principen önskvärd, icke i närvarande tidpunkt
under allmän penningebrist och under fortsatta låne-operationer
för Statens räkning synes böra omfattas med förkärlek.
I förbigående vill jag ock nämna, att vår östra granne,
Ryssland, som 1815 antog de friare åsigterna i tullagstiftning,
redan år 1821 fann för godt att lemna dem och införa ett
skvddssystem, som ännu bibehå lies.
Sedan jag nu återfört minnet till tullagstiftningen i åtskilliga
länder, ber jag att få öfvergå till den tulltaxa, som ligger
till grund för ifrågavule Franska traktat, .lag lörbigår spritvaror,
hvarom jag tror att en annan talare ämnar yttra sig
1863 års tull på sidenväfnader var 6 rdr pr ft. Regeringen
ansåg sig icke kunna nedsätta denria tull till lägre belopp
än 3 rdr pr U, men vid underhandlingen bestämdes slutligen
traktatstullen till 1 rdr 50 öre från och med år 1868, eller
3^ proc. af varuvärdet.
Paraplyer, siden eller halfsiden, nedsattes från 1 rdr 50
öre till 75 öre pr stycke.
Yllefiltar och mattor från 40 öre till 25 öre pr fE elter 2
år, eller 6| proc.
Ylleväfnader, andra slag, från 1 rdr 50 öre ® till 75 öre,
från och med år 1868.
Då jag nämner yllevaror, kan jag ej undgå att lästa uppmärksamheten
vid några ord i Hr Finansministerns yttrande
till statsrådsprotokollet den 21 Nov. 1862, som synas mig borde
hafva ledt till ett annat resultat i afseende på rubriken »ylleväfnader,
andra slag». Han säger nemligen:
»Då man af goda skäl, till förekommande af tvister, omgång,
osäkerhet och äfven underslef, så vidt som möjligt sökt
undvika förtullning , efter värde, och i stället utsatt specifika
tullsatser för hvarje artikel, oftast efter vigt, fordras dock, enligt
min tanke, att icke i en och samma klass med lika tullsats
sammanföras efTekter af så högst betydligt olika beskaffenhet
och värde, som nu i flera fall skett; åtminstone ej der en
lämplig underafdelning — i likhet med hvad som förekommer
i alla andra mig bekanta tulltariffer med specifika tullar—utan
synnerlig svårighet kunde åstadkommas. Det är nemligen klart,
att t. ex. i fråga om väfnader af bomull, linne och ull, der värdet
i allmänhet stiger, icke i förhållande till vigten (som utgör
grunden för tullafgiften), utan lästheldre i det motsatta förhållandet,
eller efter friheten, så måste det inträffa, när alla de ej
särskildt specificerade slagen af dessa varor sammanföras till en
enda klass med lika tullsats, att denna tullsats otta kommer
att utgöra en efter varans värde illa lämpad och föga rättvis
beskattning.»
Men denna åsigt gjorde sig beklagligen icke gällande i afseende
å rubrikerna i den nya tulltariffen. Hr Finansministern
Den 7 Februari f. m.
349
har således gifvit vika för Tullkorniténs i dess Betänk, afgifna
skäl; och följden synes blifva upphörandet af tillverkning af
finare kläden; våra fabriker måste uteslutande tillverka den
grofva, tunga varan, och detta måste vara en återgång till fabrikationens
utgångspunkt, i stället för ett framåtskridande till
något bättre och önskligare.
Bomullsväfnader, andra slag, oblekta, ofärgade, från 40 till
till 25 öre pr fE; likaså kläder, ej specificerade, från 50 till 20
proc. utöfver tullen för öfvertyget.
Hudar och skinn, oberedda, torra, frigifna. Af dessa varor
infördes år 1863 en qvantitet af 30,813 centner, som gaf i tull
49,379 rdr.
Handskar från 3 rdr till 1 rdr pr fL
Papper från 15 öre för postpapper och 12 öre för skrif
papper
till 8 öre pr ® från och med 1868.
Ar 1863 funnos 48 pappersbruk i riket. 1 alla Europas
länder, utom England och Sverige, är lump antingen till utförsel
förbjuden eller belagd med dryg tull. I Sverige utgjorde
utförseltullen på lump från 1836 lill 1857 1 rdr 88 öre pr
centner, i 1857 års tulltaxa bestämdes den till 2 rdr, i 1860
års tulltaxa till 1 rdr, men från och med 1864 har denna vara
till utförsel varit tullfri. Verkningarne häraf kunna ses af utförseln
år 1863, som utgjorde 9,852 centner, och 1864, då
deraf utfördes ej mindre än 19,904 centner. Frankrikes utförselstull
deremot på lump utgör nära 4 rdr pr centner.
Hvad lumpor beträffar, så hade jag vid 1863 års riksdag
icke någon röst i Bevillnings-Utsk:t, och ville då icke på detta
rum motsätta sig Utskits förslag i afseende på utförseltullarnes
borttagande på ben och lumpor. Men det tycks vara naturligt
att den råvara, som utföre.s, måste ersättas genom motsvarande
införsel af en förarbetad vara eller ett råämne, som blir mycket
dyrare då det skall köpas af utländningen. Det var derföre
med smärta jag hörde bifallet till detta förslag.
Papperstapeter och bårder från 40 öre till 8 öre pr ft.
På konserver, som år 1862 inbringade cirka 21,000 rdr i
tull, föreslogs en nedsättning af de Svenska underhandlarne från
50 till 25 öre pr helst Frankrike medgifvit Norge samma
tullsats; men Frankrikes underhandlare fordrade att tullen skulle
nedsättas till 16 öre, och detta beviljades.
Likaså i afseende på champignoner och tryffel, hvarå tullsatsen
nedsattes från 50 till 16 öre.
Blommor, konstgjorda, från 22 rdr 50 öre till 5 rdr pr *5
från och med 1867, eller 78 proc. nedsättning.
I afseende på blommor, konstgjorda, som tillverkas här i
landet allmänneligen af fattiga fruntimmer, hade det varit önskligt
att den känslopolitik gjort sig gällande, hvilken vid förra
riksdagen till fördel lör de mest fattiga föranledde borttagandet
af utlörseltullarne på ben och lumpor. Dessa fattiga fruntimmer,
som sysselsätta sig med tillverkning af blommor, hafva
thy värr fått en ringa ersättning genom den tillåtelsen, vi här
-
350
Den 7 Februari f. m.
om aftonen tillstyrkte för qvinnan att studera till doktorsgraden,
då sannolikt högst få af dem komma alt begagna sig af detta
tillstånd; och för min del anser jag, att deras medsystrar i samhället
med lika mycken heder och tillfredsställelse kunna pryda
sig med den inhemska tillverkningen af blommor, som med utlandets
fabrikater i denna väg.
Hår- och tagel-arbeten från 4 rdr 25 öre till 35 öre pr
'S eller 92 proc.
Hattar, af ull, hår, fdt eller felb, från 2 rdr till 40 öre för
de fina eller 33 proc., och för de grofva till 6f proc. af varuvärdet.
Jag har i min reservation sagt att, utom de båda hufvudskälen
för afslag, näringarnes skydd och Statens inkomster, anser
jag det äfven orätt och oförsigtigt att ingå denna traktat.
Jag anser det orätt, derföre att det är ett ingrepp i efterkommande
nationalrepresentations rättigheter, (och så ansågs det
vid 1853 och 1854 arens riksdag, då det var fråga om att antaga
en 10-årig tulltaxa); och oförsigtigt derföre, att den lägger
Sverige under Frankrikes ok för en obestämd tid. Alven om
vi finna att vi gjort ett misstag, kan detta misstag icke rättas
på 11 år, och vi veta icke i hvad förhållande Sverige efter
denna tids förlopp står till Frankrike. Kanske äro vi då icke
i den oberoende ställning, att vi kunna uppsäga traktatens bestämmelser,
äfven om vi finna dem för oss skadliga.
Jag anser mig icke böra taga liden i allt för stort anspråk,
och jag afbrvter derföre detta ämne, som jag skulle kunna
fortsätta ännu en timma. Då K. M:t framlagt en sak till K.
St:rs pröfning, anser jag att denna pröfning bör ske på sam
vete
och derefter ett öppet uttalande ske af hvad man anser
vara det rätta. Jag måste derföre motsätta mig traktaten. Jag
respekterar allas åsigter, och kan icke afgöra hvilkendera sidan
har rätt, jag och med mig liktänkande eller våra motsåndare;
det måste framtiden utvisa. Den röst jag afger är dikterad af
den största kärlek icke blott till fäderneslandet, utan äfven till
den konung, som styr detta land.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Innan jag börjar mitt
yttrande rörande sjelfva hufvudlrågan, nödgas jag upptaga ett
yttrande, som förekom i Hr Frih. Manderströms skriftliga anförande.
Så vidt jag kunnat förstå den underlagda meningen,
innebar nämnda anförande elt tillkännagifvande, att, om den
Franska handelstraktaten skulle komma att afslås, Hr Frih.
Manderström ansåge sig icke kunna återknyta de diplomatiska
förhandlingar, som deraf skulle blifva en följd. Då en sådan
sats redan en gång förut blifvit af samme värde talare på
detta rum framställd, anser jag det vara af vigt, att genast i
dess grodd bemöta densamma. Jag tror, att när det gäller
Sveriges väl eller ve, hvarje enskild person — han må stå
huru högt som helst — väger fjäderlätt. Sverige har fördragit
förlusten af sin störste Konung, som föll på Liitzens blodsköljda
Den 7 Februari f. ro.
351
valplats. Hela Sverige var då försänkt i sorg och tårar. Omlivärdt
af fiender, sväfvade det Svenska statsskeppet i de största
faror på ett stormande haf — det höjde sig för stormvindarne,
men dess egen beskaffenhet gjorde att det åter reste sig och
ingick i hamnen, segrande elter ett 16-årigt krig. Det kunde
så, ty vid styret stodo män, värdiga Gustaf Adolf, oaktadt hans
spira slumrade i händerna på ett harn, och detta harn var en
qvinna, .lag är fast öfvertygad derom, att folkens öden hvila i
Försynens hand; men jag tror ock, att det är medborgarens
pligt att fullgöra sitt kall, utan menniskofruktan och utan aflan
efter rncnniskogunst. Så ernar jag ock göra, då jag nu går att
uttala mina åsigter i denna för Sveriges framtid ödesdigra (råga.
Jag skall till en början erinra om några historiska data.
Vid riksdagen 18B3 bestämde R. St:r, under behandling af
tulltaxan, att en viss skyddstull skulle åsättas landtmannaprodukter,
sprit, m. fl. artiklar. Detta R. St:rs beslut — ty R.
St:r allena ega, enligt Grundlagen, att derom besluta — blef
af Regeringen så hehandladt, att i den tulltaxa, som den 4 December
1863 utfärdades, bortströks det skydd, som af R. St:r
ansetts nödigt för landtmannavaror, hvarjemte tullen för artikeln
sprit nedsattes från 55 till 45 öre per skålp. alkohol.
Då vidare Regeringen vid samma riksdag tdlkännagifvit,
att underhandlingar voro inledda för åvägabringande af en handelstraktat
med Frankrike, ansågo sig R. St:r böra till K. M:t
ingå med en underd. skrifvelse i ämnet; och denna skrifvelse
ansågs vara af den vigt, att den borde intagas i Riksdagsbeslutet,
der den återfinnes under § 23. Hrrme torde erinra sig,
att R. St:r deri nämnde, »att R. Sl:r för några artiklar beslutat
nedsättning, allt i enlighet med deras, den 4 Nov. förutgående
år i detta ämne till K. M:t aflåtna underd. skrifvelse, deruti de
tillika anhöllo, att K. M:t behagade, efter föregången utredning
af sakkunnige män, till Rikets näst sammanträdande Ständer i
nåder aflemna förslag till ny tulltaxa, deruti, med iakttagande
af erforderlig enkelhet i afseende på uppställningen, införseltullarne
för de labrikater, som utgöra föremål för inhemsk industri,
må föreslås till sådana belopp, att de, å ena sidan, icke
kunna lemna den Svenske producenten tillfälle att skörda oskälig
vinst på öfrige medborgares bekostnad; men, å den andra,
göra det för honom möjligt att, med användande af omtanke
och flit, fördelaktigt bestå i konkurrensen med främmande, i
afseende å klimat, läge och kapital-tillgång mera lyckligt lottade
länders indust.ri-id k are.»
Hvad påtöljd hade nu denna skrifvelse? Jo, att K. M:t utfärdade
en tulltaxa och tillsatte en tullkomité i motsatt rigtning
mot den af R. St:r uttalade åsigt; och detta i en fråga, der ensamt
R. St:r egde beslutande rätt. Denna tullkomité har afgifvit
sitt betänkande, traktaten med Frankrike har i allmän
öfverensstämmelse dermed blifvit afslutad, och i samma anda
har den 24 Mars 1865 utfärdats en tulltaxa, att lända till efter
-
352
Den 7 Februari f: m.
rättelse från den 15 April 1865 — en tulltaxa, som går ännu
längre, ännu mera strider mot de af R. St:r gjorda anhållandena
och ännu mera kringskär K. St:rs rättigheter i afseende å
tull-lagstiftningen.
Om man Irågar sig huru det varit möjligt, att de al sisth
riksdag så tydligt uttalade åsigter blifvit förbisedda, torde svaret
vara att finna deri, att en viss idé hos någon eller några af
Konungens rådgifvare lyckats tränga sig fram. Det måste hafva
varit frihandels-idéen, som gjort sig gällande; ty hade endast
Sveriges fördel afsetts med denna handelstraktat, tror jag mig
kunna visa, att den icke kunnat afslutas på sätt sorn skett.
Att närnda idé varit en ledstjerna, ådagalägges dessutom deraf,
att vissa delar al bestämmelserna i traktaten icke gjorts beroende
af R. St:rs sanktion, samt att K. M:t till följd deraf utfärdat
en generell tulltaxa, stödjande sig på de traktaten bilagda
tarifferna A. och B. Frågar man åter huru annorlunda
kunnat ske, kan i detta afseende både det praktiska England
och äfven Frankrike åberopas såsom exempel; ty der hafva de
under sednare åren ingångna traktaterna varit ämnade att befästa
de respektiva ländernas praktiska och industriella intressen,
och frihandels-idéen har omfattats endast i den mån densamma
kunde befordra nämnda intressen. Hos oss deremot har
man galt en helt annan väg, fullföljande uteslutande detta idéella,
chimeriska mål på landets bekostnad.
För att visa hvilket olika förfarande de stora praktiska
länderna iakttagit i jemförelse med oss, vill jag anföra några
slående fakta. Den traktat, som den 23 Januari 1860 afslöts
mellan England och Frankrike, innehåller, att någon bestämd
tariff icke för tillfället kunde stipuleras, utan bestämdes allenast
ett maximum och ett minimum för hvarje artikel, dervid tullsatsen
icke finge öfverstiga 30 proc. ad valorem, I sammanhang
härmed tillsattes i de båda länderna en komité, som egde
att grundligt utreda förhållandena. Komitéerna arbetade länge
och noggrannt. Ensamt för Frankrike upptager betänkandet 7
stora volymer in folio, och deri behandlas den ena artikeln efter
den andra med beräkning öfver de fördelar och olägenheter,
som för hvardera af dem skulle uppstå genom traktaten. Först
sedan dessa arbeten blifvit fullgjorda samt myndigheterna för
handel, åkerbruk och industri deröfver yttrat sig, bestämdes
slutligen tarifferna. Exempelvis vill jag, lör att visa huru ytterst
noggranna dessa länder, äfvensom Belgien och Holland,
äro i att skydda sin industri, omnämna artikeln socker. För
att få utredd frågan om den drawback, som i hvartdera af de
fyra länderna borde beviljas vid utförsel af raffineradt socker,
och i sammanhang dermed frågan om den tullsats, som borde
åsättas utifrån kommande raffineradt socker, beslöts alt en
kommité skulle sammanträda för att anställa undersökningar
rörande det s. k. »rendementet» vid raffineringen och på dessa
grunda ett utlåtande, hvarigenom samtliga dessa länders fördel
lika
Den 7 Februari f. m.
353
lika mycket iakttoges. På ett neutralt område, nemi. i Cölen,
hafva omfattande försök verkstälts för utrönande af den qvantitet
raflineradt socker, som kan erhållas af de olika sorterna
råsocker, och man väntar att först i Juli månad innev:de år ett
bestämdt resultat skall kunna framläggas, på grund hvaraf man
sedermera skall kunna sluta en traktat om denna artikel. Detta
exempel torde mera än tillräckligt visa huru måne andra länder
äro om sin industri.
Jag återkommer nu till den Engelskt-Fransyska traktaten.
Icke på eif, utan på inånga ställen säger sig Drottningen af
England icke kunna decidera i frågan, hvilken hon derföre hanskjuter
till parlamentet. Så i 5:te och 6:te §§:na, rörande vin, i
7:de §:n, rörande diverse varor, i 8:de §:n, rörande bränvin; i
14:de §:n säger Engelska regeringen: den lagliga sanktion, som
är af nöden, skall gifvas af parlamentet; och slutligen heter det
i 20:de §:n att traktaten icke skall vara gällande förr än Drottningen
blifvit genom parlamentets bifall auktoriserad att fullgöra
de förpligtelser hon derigenom velat åtaga sig. Man ser häraf
med hvilken grannlagenhet Engelska regeringen gått till väga
när det var fråga om landets intresse och parlamentets rätt.
Upplysningsvis vill jag nämna, att parlamentet icke åtnöjdes
med en surtaxe af 2 pence per gallon spritvara och att till följd
häraf en additionel artikel måst uppgöras, hvilken undertecknades
i Paris den 25 och ratificerades den 28 Februari 1860.
Enahanda har förhållandet varit med de traktater, Frankrike
ingått med Belgien och Italien.
Orri vi nu gå till lörev:de af regeringen till R. St:r öfverlemnade
traktat-fråga, finna vi med öfverraskning, att regeringen
ölverlemnat den i ett högst ofullständigt och outredt skick.
Jag frågar, om det är någon, som kan göra sig ett klart begrepp
om de förluster, som af denna traktat, om den bilölles, skulle
komma att tillskyndas landet. Väl förekommer i tullkomitéens
betänkande en beräkning, men denna alser allenast den förlust,
som skulle uppkomma, om de af samma komité föreslagna
tullnedsättningar komma till stånd, i sammanhang hvarmed komitéen,
såsom ett sätt att anskaffa motsvarande inkomster, föreslagit
höjande af tullen å kaffe, socker, bränvin m. m. Dessa
beräkningar grunda sig dessutom på förhållandena år 1862 och
äro således föråldrade. Komitéen hade i stället bort stödja sig
på en 10-årig medelberäkning, eller, om tid dertill saknats, på
förhållandet det sista år, för hvilket uppgifter kunnat anskaffas,
och på grund af 1865 års tulltaxa.
Vidare finner man med förvåning att icke något officielt
utlåtande blifvit afgifvet från Kommers-Coll., som är det embetsverk,
der man närmast bort känna till dylika frågor. Jag
tror icke att före traktatens afslutande detta embetsverk blifvit
ens rådfrågadt. Att så skett efteråt, har jag låtit mig berättas,
men kan icke af de tryckta handlingar, som blifvit öfverlemnade
till R. St:r, inhemta, att så verkligen varit förhållandet.
H. II. 23
354
Den 7 Febrnnri f. m.
Att utlåtande från Kommers-Coll. skulle dock varit af icke ringa
vigt för den, som i ämnet vill bilda sig en egen öfvertygelse.
Beträffande frågans behandling inom Bevilln.-Utsk:t, vill jag
icke yttra många ord. Jag har mig något så när bekant hvilka
strider der egt rum, och jag finner af Betänk:t att åtminstone
icke reservanterna underlåtit att i sin mån göra en utredning,
hvaraf frågan synes väl förtjent. Må det derföre vara Utsk:ts
majoritet förbehållet att söka förklara orsaken till det, i min
tanke, oförklarliga förhållandet, att icke B. St:r genom en sakrik
utredning blifvit satta i tillfälle att bedöma denna fråga. Af
Betänk:t framgår nemi. nogsamt, att äfven Utsk:t i sin ordning
sträfvat att kasta ifrån sig en oeftergiflig utredning af frågan,
sorn B. St:r dock voro så väl berättigade att fordra.
Hvad angår grundlagsenligheten af den afslutade traktaten,
har derom både i skrift och tryck blifvit mycket ordadt. Jag
tror, i likhet med många, att det är K. M:ts obestridliga rätt
att afslnta traktater med främmande makter. Men lika visst är,
att denna rätt icke kan sträcka sig längre, än inom de gränser
grundlagen utstakar, så att t. ex. K. M:t icke har rätt att afsluta
en traktat, hvarigenom rikets område skulle förminskas,
eller hvarigenom riket skulle belastas med gäld, o. s. v. Då
nu 57:de §:n B. F. tillerkänner B. St:r allena rätt att sig beskatta,
samt denna §, enligt 83:dje §:n R. F , skall efter ordalydelsen
i hvarje särskildt fall tillämpas, samt nåtzon ändring
eller förklaring deraf icke skett på sätt 81 och 82 §§ föreskrifva,
måste R. Sl:r allena ega att bestämma belopppet af den bevillning,
äfven i form af tullmedel, som skall utgå; och K. M:t
eger i afseende å bevillningen ingen annan rätt än den, som tillägges
honom i 60:de §:n R. F., nemi. att höja tullen å inkommande
och utgående spanmål; ty uttryckligen säges att K. M:t
icke kan, med nämnda undantag, höja några af R. Sl:r beslutade
allmänna afgifter, af hvad namn och beskaffenhet som
helst, och något stadgande derom, att K. M:t skulle ega nedsätta
tullen å någon vara, har åtminstone icke jag Ijckats upptäcka
i grundlagen, hvilken, såsom ofvan nämnts, skall efter
ordalydelsen tillämpas. Men, säger man, det bär sedan t 09
många gånger inträffat, att K. M:t sänkt tullsatserna, sedan de
blifvit af R. St:r bestämda. Ja, det är sanni, men bevisar ingenting
annat än att ett missbruk, om det icke blifver öfverklagadt,
slår allt djupare rötter och kan förvandlas till praxis,
Posttidningen har också på sednare tider redogjort för alla dessa
fall, men deraf kan icke dragas den slutsats, att grundlagens
bud skulle hafva förändrats, ty sådant har icke skett på det af
grundlagen föreskrifna sätt.
Att K. M:t, oaktadt grundlagen icke i direkta ord stadgat
förbud mot nedsättning af tullen, sedan R. St:r åtagit sig bevillning,
icke eger sådan makt, framgår dessutom deraf, att för
sådan händelse skulle kunna strykas bort, icke blott såsom detta
år en inkomst af en million, utan inkomsten af hela tullbevillningen;
och huru efterlefdes då stadgandet i 61:sta §:n R. F.,
Den 7 Februari f. m.
355
alt »alla afgifter, som R. St:r under de i 60:de §:n nämnde
titlar» — således äfven såsom tullmedel — »beviljat, skola utgöras
intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen
af R. Sfer fastställd blifver!» Ja, säger man, men K. M:t
skulle ega rätt att nedsätta tullsatserna endast till den grad,
att tullinkomsterna icke sjunka under den sillra R. St:r bestämt.
Härvid ber jag att få erinra, att Konungens rådgifvare, lika
litet som vi, torde vara spåmän och att det ganska lätt kunnat
inträffa, att, genom nedsättningen af tullsatserna, tullintraderna
minskats så, att de understigit det af R. St:r bestämda belopp.
Jag skall visa, att det är ett halmstrå man stöder sig vid, när
man åberopar resultaterna af 1865 års import, ty inkomsterna
af de särskilda artiklarne variera till den grad, som följande
importer för olika år visa för nedanstående artiklar:
Romull |
1860 —
19 millioner fE.
1863 —
1,709,707 «.
Arrack j
1859 —
604,363 « alkohol.
1863 —
1,114,124 ® dito.
Färger, alla slag j
1856 —
1,038,306 rdr i värde.
1864 —
418.604 dito
Bomullsgarn, ofärgadt j
1855 —
1864 —
4,805,662 «.
458,706 %.
Bomullsgarn, färgadt J
[ 1861 —
1864 —
238,630 «.
14,435 <£.
Socker, raffineradt j
1858 —
1863 —
461,601 «.
5,984,671 ffi.
Vin på fastager j
1858 —
1857 —
2,812,254 «.
4,019,974 «.
Bomullsväfnader j
1860 —
1,224
oblekta ooh ofärgade. (
1856 —
121,507 «.
Bomullsväfnader 1
1857 —
27,708 SE.
blekta och färgade 1
1861 —
316,645 SE.
Ylleväfnader (
1858 —
510,631 SE.
andra slag |
1856 —
1,236,691 SE.
Flera andra exempel skulle kunna anföras, hvilka alla visa att
variationen beror på alldeles egendomliga förhållanden samt att
således 1865 års import icke kan tjena till ens någon ledning
vid bedömandet af den behållning eller minskning, som af tulltaxan
blifver en följd.
Vidare har genom den Franska handelstraktatens sättande
i verket och utfärdandet af den nya tulltaxan en inskränkning
skett i Ständernas beskattningsrätt, icke blott i så måtto, att tullstatserne
nedsatts, utan äfven så, att en höjning egt rum. Som
det är första gången ett sådant försök, mig veterligen, här i
landet blifvit gjordt, hastar jag att taga fasta på detta försök,
då vi väl veta hvart det ledt, att 11. St:r icke förut gjort påminnelser,
då tullsatserna utan Ständernas hörande blifvit nedsatta.
Men icke nog härmed; man har äfven rent af borttagit tullsat
-
356
Den 7 Februari f. m.
ser; och hvar det finnes tillåtet i grundlagen, vet åtminstone
icke jag.
I Franska traktaten förekommer en bestämmelse, som förefallit
mig särdeles märklig, och med anledning hvaraf jag hoppas
att någon härvarande Stats-Håds-ledamot ville gifva mig en
nöjaktig förklaring. Det heter i en kursiverad anmärkning i
slutet af den s. k. tariffen B: »Varor, fabriks-, handtverkeri-och
manufaktur-, i tulltaxan ej specificerade, draga lika tull med
det ämne, arbetad!, hvaraf de hufvudsakligen bestå, eller, då
detta med visshet icke kan utrönas, 15 proc. af värdet» under
åren 1865—67 och sedermera 10 proc.; derefter följer en annan
anmärkning, så lydande: »varor, som icke kunna hänföras
under någon af de i denna införselstariff upptagna bestämmelser,
mer eller mindre arbetade» draga en tull al »15 proc. af
värdet» under åren 1865—67 och sedermera 10 proc. Så vidt
jag kan fatta, och flera personer, med hvika jag rådgjort, dela
min tanke, kan under sistnämnda bestämmelse äfven inbegripas
landtinannaprodukter, ty det kan icke bestridas att ju mjöl, ost,
smör, saltat och rökt kött och fläsk äro lill en del arbetade
varor. Om så skulle vara händelsen, blefve vi underkastade
ett ganska starkt band till förfång för de dessförutan tillräckligt
lidande landtmanna-intressena. Ty kunna R. St:r icke nu
eller framdeles böja skyddstullen för landtmannaprodukter med
njera än 15 å 10 proc., kan lätt inträ lfa att deraf förorsakas
landtbrukets totala ruin, liksom genom borttagandet af tullen
redan sig visat, att landtbruket hastigt gått tdlbaka. Af.tullkommitécns
i delta afseende noggranna beräkningar inhemtas,
att det skydd dessa produkter åtnjutit intilldess för några år
sedan detsamma alldeles alskalfades, utgjort mera än 10 proc.
Jag anliåiler nu att i korta drag få företaga en granskning
af traktatens vigtigaste bestämmelser, om hvilka jag anser att
R. o. Ad. icke bör sakna kännedom innan beslut i frågan fat tas.
Arlin 2 innehåller, att »i. Sverige eller Norge producerade
varor, som uppräknas i tariff A, må, då de sjöledes under någondera
af de höga kontraherande makternas flaggor direkt inkomma till
Frankrike, dit införas emot erläggande af de i nämnda tariff stadgade
afgilter. lilläggsafgillerna deruti inbegripna.» Efterse vi nu
hvilka förmåner Frankrike betingat sig, finna vi al 3:dje artikeln,
att »de i Frankrike producerade varor, som uppräknas i tandenia
B o. C, må till Sverige och Norge inforas emot erläggande af de
genom dessa tarilfer stadgade tullafgifler.» Jemför man dessa
artiklar, visar det sig, att Frakrikes förmåner äro högst betydligt
större än Sveriges och Norges, ty allenast varan är Fransk
produkt, kommer den i åtnjutande af de ölverenskomna fördelarne,
då deremot härför fordras för den Svenska eller Norska
varan de trenne vilkoren, att den l:o skall införas direkt, 2:o
sjöledes och 3:o under Svensk eller Norsk flagga. Kan man kalla
detta reciprocitet, då vet jag sannerligen icke huru detta ord
bör rätteligen förstås! I de handelstraktater deremot, som Frank
-
Den 7 Februari f. ro,
357
rike ingått med andra länder, är fullkomlig reciprocitet iakttagen,
och detta till den grad, att om jag ville uppläsa dessa traktaters
häröfver affatta de bestämmelser, skulle Hrr:ne finna, att
de nästan ord för ord äro lika lydande i afseende å de förmåner
det ena landet tillerkänner det andra.
Jag vet, att man skall vilja bemöta mig med den invändning,
att vi redan 1857 alhändt oss förmågan alt påstå full reciprocitet
i berörda afseende, emedan vi då gåfvo upp vårt land
åt främmande nationers fartyg, hvarifrån de än månde komma.
Det var en oförsigtighet, som den tidens frihandlare vidtogo,
och som af regeringen stadfästes. Denna oförsigtighet har kanske
grundlagt nödvändigheten att på ofördelaktiga vilkor afsluta
traktaten och, såsom en värd talare vid 1863 års riksdag på
detta rum yttrade, för en handelstraktat köpa oss en sjöfartstraktat.
Vidare säger denna traktat, att införsel af varor till Frankrike
skall ega rinn i enlighet med bestämmelserna i de traktater,
som af Frankrike blifvit under uppgifna data afslutade
med England, Belgien, Italien och Schweitz (art 2 mom. 2).
Naturligt tyckes vara, att man, för att förskaffa sig ett klart begrepp
om hvilka dessa bestämmelser äro, tager kännedom om
dem. Har regeringen om dessa bestämmelser lemnat K. St:r
någon upplysning? Jag tror det icke. Har Bevilln-Utsk:t efterfrågat
denna sak och utredt förhållandet med dessa bestämmelser?
Jag tror det icke. Om jag icke misstager mig, har
Utsk:t varit i fullkomlig okunnighet om dessa bestämmelsers
innehåll, intilldess Betänk:t skulle justeras, då traktaterna infordrades
och erhöllos på originalspråken. Emellettid tror jag att
ganska många af Utslcts ledamöter icke förstå de språk, hvarpå
nämnde traktater äro förlättade; och visst är, att dessa traktater
icke i deri nu angilna rigtningen behandlades i Utsk:ts plenum.
Jag tror således, att jag med rätta kan påstå, alt det är på ett
ganska lättsinnigt sätt frågan blifvit öfverlemlad till R. St:r, och
att R. St:r i dess uu befintliga skick icke kunna rätt väl bedöma
densamma.
För att sätta Hrr:ne i tillfälle att erfara, att de ifrågavide
bestämmelserna icke innehålla allenast formella småsaker, vill
jag med några hastigt sammanfattade uppgifter redogöra för de
vigtigaste af dem.
I Engelska traktaten bestämmes i dess 4:de artikel, hvad
som skall förstås med tull ad valorem. Frankrike, som har en
utsträcktare industri än vi, har funnit för godt att belägga en
mängd artiklar med tullsatser på grund af det uppskattade värdet
af dessa artiklar. De Svenska exportörerna måste derföre
förskaffa sig kännedom om hvad som i detta fall förstås med
varans värde. Härmed förstås icke blott värdet af råämnet
plus lörarbetningskostnaden, utan derjemte det förökade värdet
på grund af assuranskoslnad, transportkostnad och alla de afgifter,
sorn fabrikanten fått vidkännas ända till dess varan anländt
till Fransk hamn. Detta är i nämnda traktat med mycken
358
Den 7 Februari f. m.
omständlighet behandladt. Vidare stadgar tilläggs-konventiorien
mellan Frankrike och England af den 12 Oktober 1860, huru
varornas produktions- eller fabrikationsort skall verificeras; dispensation
härutinnan för maskiner och mekaniska inrättningar
(artin 3); verifikation för varor, taxerade ad valorem (artin 4);
huru värdet å varor, som för tillfället sättas i entrepöt, skall
bedömas (artin 5); huru varorna, då tvist om deras värde
ifrågakommer, skola uppskattas genom värderingsman (artine 6,
7 och 8).
Slutligen innehåller den 2:dra komplementar-konventionen
mellan Frankrike och England af den 16 November 1860, bestämmelser
öfver de kompensationer, utöfver tullen, som vissa
varor måste vidkännas, för att contra-balansera de skatter, på
lika varor, som egna fabrikanter måste vidkännas.
Likaså linnes i Fransk-Belgiska traktaten af den 1 och 27
Maj 1861: angide tullens höjande i fall af surveillance, kontroll
o. s. v. å vissa Franska fabrikater (artin 5); bestämmelser rörande
drawback (ibid.); angide inverkan af accisen på tullen
(artin 6); åtgärder om deklaration rörande varors värde anses
af tullstyrelsen oriktig (artine 20—23); hvad sistnämnda deklarationer
böra innehålla (artin 24); åtgärder för bedömande af
väfnaders värde (artine 27 och 28).
Häraf befinnes huru vigligt det är att exportören känner
dessa bestämmelser, på det han icke må göra förluster. Om
dessa bestämmelser hafva dock R. Stir tills dato sväfvat i den
fullkomligaste okunnighet!
Gå vi nu till 7:de artikeln, der den mycket omordade bränvinsfrågan
behandlas, så finna vi der det stadgande, att »bränvin
och sprit af vindrufvor, på fat, må, då varan är tillverkad
i Frankrike och derifrån sjöledes direkt inkommer till Sverige,
dit inforas emot erläggande af den afgift, som iör tillverkningen
af Svenskt bränvin är eller kan varda bestämd. Dock skall
denna afgift ökas med en surtaxe af 30 öre pr Svensk kanna» etc.
Jag vet, att det är vågadt af mig att uppträda med det påstående,
att denna öfversättning af Franska traktatens 7:de artikel är
oriktig, och jag skulle icke hafva fäst mig dervid, om icke artikeln
imrehöllc ett vigtigt sakförhållande. Jemföra vi originaltexten,
lyder denne sålunda: »les eaux de vie et esprits de raisin
en cercles, provenant de France et importés directement
par mer en Suéde seront admis å des droits identiques å ceux
qui grévent ou gréveraient les esprits de fabrication suédoise:
Toutefois, ees droits seront augrnentés d’une surtaxe de 30 öre
par kanna suédoise» etc.
Denna originaltext innehåller oförtydbart, att förutom surtaxen
skall konsumtionsskatten bestå såväl af bränvinstillverkningsafgiften
i Sverige, hvilken lör närvide utgår med 60 öre
per kanna, som ock alla andra afgilter, som äro eller kunna
varda pålagda den Svenska bränvinsfabrikationen. En sådan
tolkning medgifver icke den Svenska ölversättningen, och den
är derföre, som jag nämnt, oriktig. Då jag emellertid var tve
-
Den 7 Februari f. ra.
359
hogse, om jag skulle tilltro mig nog kännedom om Franska språket
för att göra denna anmärkning mot det officiela trycket,
fattade jag det beslut, att genom notarius publicus förskaffa mig
en bestyrkt öfversättning. Jag infann mig bos notarius publicus
och framlörde mitt ärende. Notarius publicus log åi min
begäran, att begära en så enkel mening öfversatt, med villfor
densamma och lemnade mig en så lydande öfversättning:
»Bränvin oell sprit af drufvor, på fat, af fransysk tillverkning
och importerade sjövägen direkte till Sverige, må införas
emot enahanda afgilter, som de, hvilka äro pålagda eller kunna
komma alt påläggas spriter af Svensk tillverkning.»
Om man betraktar dessa öfversättningar, visar sig dem
emellan en ganska betydlig skillnad; ty då den i Författningssamlingen
utkomna öfversättningen alser endast bran vinstill verknings-afgiften,
alses åter i den andra, alla algifter, som drabba
fabrikanten, såsom t. ex. a) den förökade kostnad, som blir en
följd deraf att bränvinsskalten skall erläggas i förskott, b) utgifterna
flir att under den tid bränvinsbränningen fortgår förse
kontrollören med kost samt eldadt runi med städning äfvensom
uppassning, c) besväret att vid uppmätningen af varan lemna kontrollören
nödigt biträde, äfvensom d) den ränteförlust, som kan
tillskyndas fabrikanten derigenom alt K. M:f kunde finna för
godt, alt icke låta en full tillverknings-lerniin utgå, utan afkorta
densamma, dervid fabrikanten väl återfår skatten för det belopp
bränvin lian icke fått tillverka, men deremot ingen ränta å dessa
penningar, af hvilka han dock någon tid varit i mistning och
för hvilkas anskaffande lian måhända lått vidkännas dryga utgifter.
Förutom tillverkningsafgiften tynga således ganska många
andra afgifter på denna fabrikation, och det är derföre af nöden
att den Svenska öfversättningen rättas till närmare öfverensstämmelse
med den Franska texten. Det kan dessutom
hända, att man i en framtid skulle finna sig böra, i stället som
nu sker, nemi. att låta dem, sorn nu hafva handelsrätt, betala
en viss rund summa såsom ulskänknings-afgift, deri ingår älven
afgift för utskänkning af utrikes-ifrån kommande brända och
destillerade drycker, låta denna utskänknings- eller titminuterings-afgilt
för utländska spritdrycker uttagas vid deras förtullande,
hvarigenom kontrollen blelve noggrannare. Ty jag tror,
att den nuv:de methoden är ett alltlör dåligt sätt att utöfva
kontroll, och jag vill i detta afseende åberopa förhållandet med
England, Frankrike och Belgien, i hvilka länder de utifrån kommande
spritdryckerna betalas vid tullstationen, då man kan bestämdt
veta, att för hvarje kanna erlägges den afgift, som befunnits
nödig. I dessa länder betalas för öfrigt lör denna vara
flere andra afgifter, såsom för kontroll och öfvervakande m. m.,
och vi behöfva bara se till, hvilka höga tullsatser denna artikel
drager i England och Belgien, lör att genast finna att derunder
är inbegripet icke blott tillverkningsafgiften, utan äfven konsumtionsafgiften
o. dyl. Desto angelägnare torde derföre vara, att
360
Den 7 Februari f. m.
icke genom en felaktig redaktion förhindra den Franska varans
beskattande till den grad traktaten medgifver.
Hvad nu beträffar denna bränvinsfråga, som på sednare tider
snart sagdt stått på dagordningen, har jag sökt att efter bästa
förmåga derom skaffa mig kännedom. Mina upplysningar har
jag naturligtvis erhållit direkte från Frankrike. Till hränvinsoch
sprit-tillverkningen der användes hufvudsakligen vindrufvor
och hvitbetor. Hvitbetsodlingen har på sednare tider i Frankrike
erhållit en högst betydlig utsträckning, och synnerligast i
norra delen af Frankrike tillverkas af detta ämne ofantliga qvantiteter
bränvin. Som emellertid drufbränvinet i utlandet värderas
mera än hvitbetsbränvinet, sträfvar försäljaren af det sednare
att åt detsamma gifva utseende af att vara drufbränvin.
För sådant ändamål försändes det till södra Frankrike, der det
försättes med ämnen, som gifva det färg och smak af drufbränvin.
Denna procedur skulle lika väl kunna ske i norra Frankrike,
men åtgärden företages derföre hufvudsakligen för att få
varan erkänd såsom drulbränvin. Vid import till främmande
länder är nemi. ett intyg från myndigheterna, att det utgått
från den eller den orten, tillfyllestgörande för att bränvinet,
utan alla prof, skall erkännas såsom drufbränvin. Det är synnerligast
från Bordeaux som denna export bedrifves, sedan förfalskningen
skett i departementerna Charentes.
Denna förfalskningsfråga är ganska intressant och jag har
i afseende å sättet, hvarpå förfalskningen bedrifves, erhållit några
upplysningar af en fransman, som är skicklig kemist, nemi. Mr
Chevalier, uti sitt arbete: Dictionnaire des falsificatioris. Jag ber
att derom få meddela en kort redogörelse.
För det första söker man att bedraga dem, som skola afprofva
bränvinet, i det man söker göra vätskan tätare, hvarigenom
profvaren icke nedsjunker så djupt. För att åstadkomma
detta, upplöses i spriten calcium-chlorure; vidare förfalskar man
vinspriten med en viss qvantitet af potates-jeller hvitbets-bränvin.
Afven förändrar man, skenbart, hvitbetsbränvinet, genom
att helt enkelt färga detsamma med brändt socker, nötskal eller
med Cachou, som .är med kryddor inkokt gummilik salt af åtskilliga
ostindiska trädfrukter. Denna slags förfalskning är ganska
svår att igenkänna äfven medelst kemisk undersökning.
Hvarje sprithandlare har sitt särskilda recept för att, som
det heter, »préparer sa sauce.» Se här ett dylikt:
Cachou en poudre . . .
. . 250
graines,
Fleurs de genét ...
. . 500
dito
Sassafras
dito
Thé suisse
dito
Thé byssvin
dito
Capillaire de Canada . .
. . 128
dito
Reglisse verte
. . 500
dito
Iris de Florence . . . .
. . 16
dito
Alcool å 30°
litres.
Den 7 Februari f. m.
361
Denna vätska, hvarpå jag sjelf sett profver, slås, som redan
nämndt, till hvilbetsbränvinet, då detta får smak och utseende
af drufbränvin.
I fråga om möjligheten att till Sverige införa detta bränvin
till ett pris, som vore lägre än det, hvartill den Svenske
bränvins-fabrikanten kan föryttra sin vara, vill jag åberopa prisnot
er i riga rne på börsen i Paris, Bordeaux m. fl. städer. Sålunda
innehåller Journal d’agricullure pratique följande pris-noteringar
å bränvin och sprit:
den 5 Nov. 1865: pr hectolitre.
Paris: | de betteraves (90 proc.)  49 å 51 francs.
Mauvais gout 42 å 43 dito
| disponible  49,00.
Avignon: § de garance  30,00.
Bordeaux: | de Languedoc dispon  56,00 å 60,00.
| fin (l:re qval.) (90 proc.) ... 54 å 60.
Armagnac (52 proc.) 50 å 60.
Lille: § disponible  43,50 å 46,00.
Betziers: § du Midi
49,50 ä 50.
f du Marc
36,00 å 37.
Cognac: grand champagne  115 å 125. *
petit champagne
. . 90 å 100.
Marseille: § de vin
53.
Cologne: Esprit (88 proc.)  49,68.
Lyon: § de melasse l:re qval. (93 å 94 proc.) 55.
de betteraves  53.
bon gout de Betziers et Pezenas . . . 57.
Marc de Languedoc  46.
Deraf synes, att priset lör oförfalskadt 90-gradigt drufbränvin
varierar mellan 30 och 40 francs pr hektoliter, således 35
frans i medelpris. Reduceras qvantiteten till Svensk kanna
med 50 proc. styrka, skulle priset blifva 37 öre pr kanna. För
att göra varan så lätt transportabel som möjligt, söker man att
göra bränvinet mycket starkt, och då skulle hvarje kanna, med
beräkning af kommissionskostnad, assurance, emballage och alla
vanliga afgifter äfvensom transportkostnad från Bordeaux till
Stockholm, hit anländ kosta endast 46,84 öre. Lägges härtill
surtaxen, 15 öre, samt konsumtionsskatten, som för närv:de utgör
60 öre, kan varan säljas till ett pris af icke fullt 1 rdr 22
öre pr kanna. Jag har förskaffat mig uppgifter på nettokostnaden
för tillverkning af Svenkt bränvin. Dessa uppgifter äro
mycket noggranna och utvisa att det icke skulle vara möjligt
att tillverka bränvin billigare än till 1 rdr 36 öre pr kanna,
deruti naturligtvis skatten är inberäknad. Denna beräkning lärer
emellertid vara något för hög, för att kunna gälla som allmän
regel, enär räntan på maskineriet, förlagskostnader och dylikt
icke torde vara i allmänhet så dryga som enligt denna beräkning
antagits. Men, Mina Hrr! det bästa beviset på att bränvinsfabrikationen
i landet icke skulle kunna bära sig, om utländskt
362
Den 7 Februari f. m.
bränvin här skulle kunna säljas för 1 rör 22 öre, är att hemta
uti prisnoteringarne på börsen i Stockholm och Göteborg. Dessutom
vill jag anmärka, att beräkningen öfver det pris, hvartill
Franskt drufbränvin skulle kunna säljas här i landet, grundar
sig på ett pris af 35 francs pr hektoliter; men det finnes äfven
bränvin, som i Frankrike säljes lill 30 francs pr hektoliter, och
dock ej tillhör den klass som benämnes »manvais gout.» eller
sprit, uppblandad med terpentin eller romarin och hvilket sker
för att göra den odrickbar, och sålunda tullfritt införa den för
industriella behof; och grundar man sin beräkning på detta
pris samt derjemte tager i betraktande att många fartyg, som
anlöpa Fransk hamn, kunna vara benägna att mot hillig frakt
taga sådant bränvin till lastlyllnad, finnér man att bränvinet, hit
anländt, skulle komma att stå till ett pris af måhända I Rdr
15 öre per kanna, — kanske t. o. m. ännu något lägre!!
Uti den traktaten bilagda tariflen B. bestämmes i afseende
å artikeln vin, att denna vara på fastager drager en tull af 7
öre per Svenskt skålpund och på buteljer af 55 öre per Svensk
kanna, hvarjemte tillägges: »våtvaror, innehållande mer än 21
proc. alkohol, skola icke anses såsom vin.» Nu borde man väl
kunnat hoppas, alt denna sednare vigtiga bestämmelse skolat
finnas intagen i den tulltaxa, som Kongl. Ma j:t med anledning af
Franska traktaten utfärdat. Men så är icke förhållandet, ty tulltaxan
innehåller allenast, att vin, alla slag, af till och med 21
proc. alkohol förtullas, om på fastaser, med 7 öre per skålp.,
om på buteljer, med 55 öre per kanna, samt vin al högre alkoholhalt
(än 21 proc.), om på lästager, med 14 öre per skålp.,
om på buteljer med 1 Rdr 75 öre per kanna. Hvad blilver
nu följden af denna uraktlåtenhet? Jo den, att så länge 1H65
års tulltaxa fortfar att vara gällande, kan det vara för den
Franska sprit-exportören fördelaktigt att sända hit sin spritvara
under rubriken vin, och på så sätt få den importerad mycket
billigare än händelsen skulle vara, om varan importerades såsom
bränvin. Vi veta nemi. att en kanna ren alkohol väger
cirka 5 skålp. Till en kanna bränvin om 50 proc. fordras \
kanna ren alkohol, således cirka 2^ skålp. ren alkohol (nogare
2,44 skålp.) Ergo, om denna alkohol införes såsom vin af högrealkoholhalt
än 21 proc., betalas derföre 2^. 14 = 35 öre.; således blefve
det drufbränvin, som inkomme under rubriken vin, 40 öre billigare
än det, som inkomme under sin rätta rubrik eller den af drufbränvin.
För alla andra sorter ställer sig skilnaden ännu större.
Det är R. o. Ad:n bekant, att Grundlagen lörbjuder Konungen
att fastställa några monopolier. Hvad är nu den företrädesrätt,
som den Franska bränvinslabrikanten fått sig tillerkänd, annat
än ett monopol? Det Franska bränvinet får bär införas mot en
afgift af 75 öre per kanna, men bränvin från Österrike, Preussen
och andra länder skall lörtullas med 1 R:dr 10 öre per
kanna. Ar detta öfverensstämmande med frihandelns grundsats:
lika vara, lika tull! Tulikomiléen har också, såsom man finner
af dess betänkande, funnit detta alltför mycket stridande mot
Den 7 Februari f. m.
363
principen, men likväl ansett det vara af nöden att för erhållande
af denna traktat uppoffra principen.
Innan jag lemriar detta ämne, kan jag icke underlåta att
uttala min öfvertygelse derom, att det Franska hränvinet, med
den lättnad som blifvit gjord för dess införande till Sverige,
skall undertrycka och omöjliggöra tillverkningen af Svenskt bränvin.
Jag är icke af dem, som med blida ögon se bränvinssupandet,
och jag anser att de restriktiva åtgärder, som lill hriinvinssupandets
hämmande blifvit vidtagna, verkat ytterst välgörande,
att massan derigenom höjts i moraliskt hänseende och
att familjeförhållandena förbättrats; men om vi nu öfversvämmas
af Franskt bränvin, då nedsjunker massan åter i fyllerilasten
och allt det gjorda arbetet är förgäfves. Dessutom, — hvilken
förlust skulle icke Svenska statskassan och de Svenka kommunerna
lida derigenom, att den inhemska bränvinsfabrikationen omöjliggjordes!
Bränvinsfabrikationen inom landet utgör f. n. vid pass 16 millioner
kannor, och då 60 öré betalas i skatt, utgör således statsverkets
inkomst omkring 9 å 10 millioner. Kommunerna, till
hvilka inkomsten af bränvins-utskänkningsrätten blifvit öfverlemnad,
torde årligen kunna deraf påräkna 5 å 6 millioner. —
Om nu denna näring blefve ruinerad, måste Staten söka att från
annat håll förskaffa sig inkomster, till tunga för andra näringar,
och till följd deraf att utländskt bränvin droges in i landet,
måste penningarne gå ur landet. Genom den inhemska näringen
qvarhållas deremot penningarne i landet och denna näring är
dessutom af stort gagn, enär den hjelper oss att tillgodogöra
en mängd af våra produkter.
Denna fråga skulle hehöft ännu mera belysas, men sorn jag
redan länge uppehållit mig vid densamma, får det sagda vara
nog, och jag öfvergär derföre till artikeln socker.
I afseende å denna vara innehåller 8:de artikeln i traktaten
en, i min tanke, högst origtig bestämmelse, i det den binder
tullsatsen å ralfineradt socker vid tullen å råsocker. -Artikeln
lyder sålunda: »Sverige och Norge förbinda sig att, från
och med den I Januari 1866, icke pålägga raffineradt socker,
vid införsel till de förenade rikena, en tullafgift, som med mera
än 50 proc. öfverstiger medelbeloppet af den tullafgift, som i
hvardera staten är sladgad för införseln af råsocker.»
Dervid förekommer lörst en anmärkning, som jag ber Hrrme
väl betrakta, att nemi., om man efter antagandet af den Franska
traktaten skulle vilja, utan att ruinera våra ratfinadier, förskaffa
konsumenterna ett godt socker för billigt pris, så är sådant
omöjligt. Hittills hafva vi kunnat det, då vi egt förmågan
att nedsätta tullen på råsocker, men huru kunna det, då genom
traktaten bestämmes, att i samma mån tullen sänkes på
råsocker, måste den äfven sänkas på raffineradt! Om således
tullen å råsocker nedsättes till 6 öre per skålp., finge tullen för
raffineradt socker icke uppgå till mera än 9 öre per skålp.
Men detta innebär ett skydd för raffinaderierna af endast 3 öre,
och då vore den näringen ruinerad.
364
Den 7 Februari f. m.
Slutet af ifrågavarande 8:de artikel, sådan den är affattad,
synes mig gifva anledning till osäkerhet i tolkningen. Det heter
nemi., att tullafgiften lör raffineradt socker icke får med mera
än 50 proc. öfverstiga »medelbeloppet af den tullafgift, som i
hvardera staten (Sverige och Norge) är stadgad för införseln af
råsocker.» Ar meningen, att medelbeloppet skall beräknas af
den för Sverige ocb Norge bestämda tull, — då är ju Sverige
beroende af Norge i afseende å en af de vigtigaste industrigrenarne,
och dertill en, som ofta utgjort föremål för heta strider
mellan rikena.
Sedan hvitbetsodlingen i Frankrike på sednare åren högst
betydligt tilltagit, hafva sockerraffimadierna der gått otroligt framåt.
Genom lagen om socker!ull den 7 Maj 1864 anses mot 100
kil. af N:o 13—16 rätt socker erhållas 83 kil. af melis (4
Cassons) och candi. Vid export af detta raffinerade socker betalas
(enl. Art. I) en drawback af 44 francs per 100 kil. Om
dessa vigter och mynt reduceras till Svenska skålp. och ören,
finnes, att drawback af ett Svenskt skålp., exporteradt från Frankrike,
blir 15,8 öre.
Således, om man koper sitt socker i Havre, och betalar
för ett skålp. belle sort ...... 38,42 öre
erhåller i drawback . . 15,8 »
kostar skålp:det socker endast 22,62 öre. Transporten, med assurance,
escompte, emballage, in-och urlastning in. fl. omkostnader
utgör sammanlagdt 3,07 öre,
Följaktligen skulle 1 skålp. raffinerad! socker (belle sorte)
kosta i Stockholm endast 25,69 öre, hvartill bör läggas tullen,
f. n. 12 öre, då totalkostnaden för det inporterade sockret blir
37,69 öre.
Inköpt uti Antwerpen och derifrån hitfördt, blefve dylikt
socker mindre dyrt, eller endast 36,54öre.
■lemföres delta med Svenska socker-raffiinaderiernas priser
å råsocker, samt förlags- och arbetskostnad, så befinnes, att vid
Tanto, per medium för åren
1860—64 dessa priser varit: per skålp.
Inköp af råsocker med tull (medium
af cirka 8 millioner skålp.) . . 30,64 öre
Räntor å rörelse- och anläggms kapital 2,58 »
Kostnaden för tillverkningen .... 4,96 »
Summa 38,18 öre per skålp.
Jag har här den inbjudning Tanto bolag utfärdade till bildande
af ett nytt bolag i det gamlas ställe. I denna inbjudning
framställas naturligtvis förhållandena på fördelaktigaste sätt. Deri
uppgilves, att tillverkningskostnaden några år uppgått ända till 40f
öre per skålp. Huru skall nu vårt socker kunna konkurrera
med det utländska, som icke kostar i tillverkning, tull, transport
m. m. iiär på platsen mera än 37 å 38 öre per skålp ! Jag
anser det omöjligt, ty någon förtjenst måste man dock hafva
på sin tillverkning. Vår sockerfabrikation representerar emellertid
i tillverkningsvärde per år 13 millioner af de 71, hvartill
Den 7 Februari f. m.
365
hela landets tillverkning uppgår; och Hrr:ne finna deraf, huru
vigtigt det är för Sverige att icke denna näring ruineras, desto
mera sorn den förskaffar arbetsförtjenst åt många landets fabriksarbetare
och lägger band på de handlandes begär att uppskörta
konsumenterna.
Jag hade ämnat alt ännu längre sysselsätta mig med denna
fråga, men som tiden är långt framskriden och jag sannolikt
får tillfälle att längre fram, under diskussionens lopp, återkomma
lill denna fråga, slutar jag nu för denna gången, i det jag
ber R. o. Ad. om ursäkt, för det jag så länge tagit dess tid och
uppmärksamhet i anspråk.
Detta yttrande framkallade (lera bifallsrop.
Då tiden nu var långt framskriden och 24 ledamöter anmält
sig för algifvande af yttranden i frågan, hemställde Hr Gr.
o. Landtm., att öfverläggningen skulle uppskjutas till e. m:s plenum;
hvilket bifölls.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomne
Utlåt., Mem:r och Betänkm; nemi. från
Stats-Utskottet:
N:o 48, ang:de anvisandet af anslag till komplettering af
bristande trafikmateriel å redan anlagda .jernvägsstambanor;
Banko-Utskottet:
N:o 11, med förslag till ändringar i 5:te Art:n af Bankoreglementet,
om Bankens Styrelse och några särskilda åt densamma
gillia uppdrag;
N:o 12, ang:de föreskrifterna i 9:de Artin af Banko-reglementet;
N:o
13, i ani. af f. d. Kamereraren A. W. Wäsströms ansökning
om eftergift af upplupna öfverräntor å till Bankodiskontverket
inbetald skuld;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 40, i ani. af väckt motion om särskilda föreskrifter i
fråga om tångtägt å hafsstränderna i Halland;
N:o 41, i ani. af väckt motion om rätt för fartyg att verkställa
lossning vid kanalstation eller annan hamn, der tullkammare
saknas;
N:o 42, i ani. af väckt motion om en lagsamlings utarbetande
på allmän bekostnad.
B. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
306
Deu 7 Februari e. m.
Onsdagen den 7 Februari 186(i.
Plenum kl. 6 e. in.
Justerades prot:t för den 5 sisll. Januari.
Fortsattes föredragningen af Bevilln:s-Utsk:ts Utlåt. N:o 2, i
ani. af K. Mits Nåd. Propos., angide med, Frankrike afslutade
Handels- oell Sjöfarts-traktater.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinliold: Det är särdeles
svårt, Mina Ilrrl att följa Frih. Klinckowström i den mikroskopiska
undersökning af Franska traktaten, han under f. m.
gjort, och denna svårighet blir så mycket större, som Hr Frihms
anförande efter ruin förmening endast berörde en mängd detaljbestämmelser
i sjelfva traktaten, men ej densammas inverkan
på landets stora, ekonomiska intressen i allmänhet. Det är naturligt,
att man i detta fall måste fästa största uppmärksamhet,
icke allenast vid den verkan traktalen kommer att utöfva på
de näringar, som kunna blifva föremål för täflan med Frankrike,
utan äfven vid dess inverkan på våra förnämsta, våra
modernäringar. Till en början anhåller jag dock, att få sysselsätta
mig med frågans konstitutionella del. Åtskilliga af lörmiddagens
talare hafva nemi. ganska skarpt ifrågasatt K. Mits
rätt att afsluta en sådan traktat, som den nu föreliggande, och
frågan derom har för öfrigt varit föremål så väl för Bevilln.-  Utskits Utlåt., som äfven för Konst.-Utsk:ts behandling. Det är
visserligen sannt, att frågan härom borde vara afgjord, sedan
sistnämnda Utsk. underkänt den dit ingifna anmärkningen mot
Konungens rådgifvare i och för deras åtgöranden i denna sak;
men, då Bevilln:s-Utsk:t icke desto mindre i sitt Betänk, rört
dervid, må det äfven tillåtas mig att upptaga denna fråga. Det
af Bevilln:s-Utsk:t afgifna förslag till underd. skrifvelse angide
godkännande af Franska traktaten, innehåller dessutom i och
för sig så besynnerliga momenter, att jag ej kan underlåta att
ingå i en närmare pröfning af detsamma. Utskits förslag innefattar
nemi. tvenne satser, dels att traktaten borde underställas
R. Stirs pröfning, innan den blifvit satt i verket, dels att man
ej genom traktaten vunnit de fördelar, man haft skäl att vänta.
Hvad den första af dessa satser angår, måste jag offentligt uttala
min förvåning öfver att Bevillnis-Utskits majoritet kunnat i
sitt förslag yttra något sådant, då grundlagens bud äro i detta
afseende så klara och otvetydiga, att någon tvekan ej kan ega
rum. 12:te §:n R. F. stadgar nemi., att »Konungen eger att i
Den 7 Februari e. m.
367
afliandlingar och förbund med främmande makter ingå», oell i
1809 års Konst.-Utsk:s motiver till denna § siiges, att »Utsk:t,
efter mogen öfverläggning, funnit att Konungen borde ega rätt
att allena göra förbund med främmande makter», samt att sådane
förbund »aldrig, i den stund de slutas, kunna underkastas
den offentliga prölningen och de långa betänkligheterna af en
lagstiftande — korps » — Jag kan således icke finna annat, än
att K M:t bar baft full rätt att afsluta denna traktat med Frankrike,
utan att behöfva uppskjuta dess sättande i verket eller
underställa densamma R. St:rs pröfning.
■ Beträffande den andra satsen i Utskits förslag, ellef att »de
fördelar för landet, som man kunnat vänta och hoppas af en
handelstraktat med Frankrike, icke kunna anses nöjaktigt vunna
genom den nu afslutade», så torde man med skäl kunnat fordra,
att Utsk:t, då det uttalat en så positiv sats, äfven angifvit,
hvilka förhoppningar i detta afseende funnits, men blifvit besvikna.
Detta torde hafva varit så mycket nödvändigare, som
tankarne angående denna traktats betydelse och inverkan på
Sveriges industri och näringar äro ganska olika. Jag,, för min
del, tror, att den kommer att bereda Sverige ganska väsendtliga
fördelar och skall söka bevisa detta. Hvad jernhandteringen
angår, så har Bruks-societeten genom dess Fullmäktige i
Jernkontoret under mera än 30 års tid gjort framställningar hos
K. M:t om en handelstraktat» afslutande med Frankrike, i syfte
att få så väl import-tullen i Frankrike för Svenskt jern och
Svenska trävaror, som ock tonnageafgifterna nedsatta; och jag
har här i min hand en i April 1858 till K. M:t ademnad skrifvelse
från Bruks-societeten, hvari denna anhållan upprepas. Hedan
detta, att Bruks-societeten uttalat sådana önskningar och gjort
det af rent ekonomiska grunder (ty sådane måste i första rummet
förutsättas), torde visa att Franska traktaten kommer att
tillskynda jernhandteringen ganska stora fördelar. I afseende å
tullbestämmelserna för Svenskt jern, har redan Frill. Hamilton
specificerat åtskilliga detaljer, som äro ganska talande i och för
sig sjelfva. Man har visserligen invändt, att Svenska stångjernshandteringen
ej skulle skörda stora fördelar, i anseende till den
ringa nedsättning i tullen å stångjern, som egt rum, och detta
kan visserligen vara sannt, men å andra sidan kommer tackjerns-exporten
att ökas högst betydligt; och då man dertill ihågkommer,
hvilka kapitaler och hvilket tillverkningsvärde vår jernoch
trävaruhandel representera, i jemförelse med våra fabriksnäringar,
torde man ej länge stanna i ovisshet om hvad Sverige
i nationelt hänseende kommer att vinna på den nu afslutade
traktaten.
Några af reservanterna inom Bevilln.-Utsk:t hafva yttrat,
att sjöfarts-traktaten visserligen i några afseenden kan vara nyttig
lör Sverige, men att Norge deraf kommer att skörda den
egentliga fördelen. Då de Norska skepps-redarne hafva sin
skeppsfart hufvudsakligen rigtad på Frankrike och hafva fartyg
särskildt afsedda för trävaruhandeln, är det ganska naturligt, att
3CS
Dea 7 Februari e. m.
Norge i början kommer att draga större fördelar af traktaten
än Sverige, hvars sjöfart ej hunnit så långt i utveckling; men
icke kan väl detta vara ett skäl att afslå traktaten. Fältet står
ju öppet för våra skeppsredare att tillegna sig dessa fördelar,
och jag kan icke annat än hoppas, att de malte så snart som
möjligt göra det; i samma mån som trävaru-exporten blir lifligare,
måste de finna vinsten af att uppdrifva skeppsfarten till
den högsta möjliga utveckling.
Ett giltigt skäl att icke antaga traktaten skall deremot, i
fall det vore enligt med verkliga förhållandet, vara det af Hr
Wolffelt i hans reservation anförda, eller att de i traktaten beviljade
tullnedsättningar' utsätta en stor del af våra näringsgrenar
för en konkurrens, som gör det omöjligt för deras idkare att
bestå i täflan med främmande, i afseende på klimat, läge och
kapital-tillgång mera lyckligt lottade länders industriidkare. Detta
skulle naturligtvis gälia våra fabriksnäringar. Frih. Klinckowström
har beklagat att han icke kunnat egna samma uppmärksamhet
åt våra öfriga näringar, som åt bränvinsbränningsnäringen,
och äfven jag beklagar detta på det högsta; ty det skulle
varit särdeles intressant att få se till hvilka resultater den ädle
Frilen, som äfven vid dessa undersökningar säkerligen skulle
tillvägagått med sin vanliga noggrannhet, då hade kommit. Hvad
särskildt den af Frih. Klinckowström så omordade artikeln
bränvin beträffar, anhåller jag alt få öfverlemna frågan härom
till andra talare. Jag har verkligen blifvit alldeles förvirrad af
den mängd olika kalkyler, jag bär hört uppgöras i afseende å
det pris, till hvilket Franskt bränvin skulle kunna försäljas i
Sverige — man har uppgifvit 1: 27, 1: 35, 1: 40, 1:52, 1:60,
1: 70, oell nu sednast har Frih. Klinckowström beräknat detta
pris så lågt, som till 1: 23 — och jag har endast lärt mig inse,
att det torde blifva ytterst svårt, om icke omöjligt, att få en så
klar föreställning, i hvad afseende bränvinsnäringen kommer att
beröras af Franska traktaten, att man deraf kan bilda sig ett
bestämdt omdöme, huruvida det vore skäl att ej antaga traktaten.
Afven i afseende å väfnadsindustrien, tror jag det vara
ganska svårt att ingå i någon närmare undersökning, emedan
man då kommer in på den stora striden om frihandelsgrundsatscrna.
Våra fabriksnäringar kunna icke hafva några andra
anspråk på staten, än att erhålla sina råvaror tullfria; åtnjuta
de derjemte skydd, och de göra det, så hafva de fått allt hvad
de kunna begära. Fordra de större skydd, kan frågan derom
visserligen blifva föremål för olika åsigter, men jag tror verkligen
ej, att vid nuvarande förhållanden våra näringar behöfva
något stort skydd, och ingalunda större, än hvad de nu hafva,
hvilket för öfrigt betydligt öfverstiger det, som Tyska Tullföreningen
lemnar åt sina fabrikanter. Märkvärdigt är ock, att
under den tid, då Sverige, såsom Frih. af Schmidt uttryckt sig,
»rusat fram på frihandelsstråten», våra fabrikers tillverkningsvärde
ingalunda minskats, utan tvärtom ökats, med undantag af
bomullslabrikationen, hvars bedrifvande, till följe af det inbördes
kriget
Den 7 Februari e. a.
369
kriget i Amerika, varit underkastad stora och öfvergående svårigheter.
Om således, då Franska handelstraktaten på våra
modernäringar verkligen kommer att utöfva ett särdeles gynnsamt
inflytande dels genom den stora minskningen i tonnageafgifterna,
dels genom lägre import-tullar i Frankrike för Svenskt
jern och trävaror, K. M:t skulle af en alltför mycken ömhet
om våra fabriksnäringar äfven denna gång icke bragt lill stånd
traktatens afslutande, så kunde förefunnits skäl att betvifla huruvida
rikets sannskyldiga nytta varit tillbörligen afsedd.
Frih. af Schmidt har, bland annat, i sin reservation yttrat,
att »Sverige — — — rusar framom alla andra på frihandelsstråten,
icke bekymrande sig om näringarnes aftynande, icke
om individernas förvekligande genom en öfverdrifven lyx, icke
om fädernejordens pantsättande hos utländningen, icke om huru
handelsbalancen en gång skall gäldas, förrän det är för sent,
och våra barn eller barnbarn få uppbära hvad obetänksamma
fäder brutit.» Jag måste bekänna, att sådana skarpa tillvitelser
mot den nu lefvande generationen äro svåra att höra. Skulle
det verkligen förhålla sig så, som Frih. af Schmidt påsått, att
nationen förnekat sina egna intressen, att näringarne befinna sig
i ett tynande tillstånd, att hela Svenska folket är förvekligadt
genom lyx och vällefnad, att Sveriges jord är pantsatt åt utländningen,
och att vi ej hafva annat arf, än skulder och fattigdom,
att öfverlemna åt våra barn och barnabarn, så beklagar
jag på det högsta vårt fädernesland. Det har funnits tidpunkter
i vår historia, då Sveriges välmåga varit så djupt sjunken,
att både statsmän och menige man kunnat förtvifla, tider, med
afseende på hvilka Geijer yttrat, att »hvad den ärliga Svenska
fattigdomen i fordna dagar med ära burit, öfvergår deras både
föreställningssätt och förmåga, som nu klaga öfver fattigdom och
deröfver skrifva.» Att genom prohibitiva lagar och s. k. öfverflödsförordningar
höja välståndet och minska lyxen, är ingalunda
oförsökt, men ändamålet har aldrig vunnits. Handel och näringar
måste andas med frihetens lungor, och det arf skola vi
lemna åt våra barn och barnabarn, att det är på frihetens stora
grundsatser, som vi skola befrämja vår utveckling så väl i moraliskt
som intellektuelt och materielt hänseende, dervid alltid
ihågkommande att arbetet är en nations förnämsta kapital.
Då den nu föreliggande traktaten enligt min öfvertygelse
kommer att bereda landets modernäringar de största fördelar,
då den icke på något sätt kan skada de Öfriga, och då mellan
Konungens och R. St:rs konstitutionella rättigheter någon kontakt
icke egt rum, utan båda statsmakterna äro i detta fall bevarade
vid sin goda rätt, får jag hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla,
att han ville framställa propos. på godkännande af den af
K. M:t med Frankrike afslutade traktat, med uteslutande af den
mellanmening, som Bevilln.-Utsk:t föreslagit.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Af Hrr Elektorers
förtroende insatt i det Utsk., hvilket det åligger att yttra sig
H. 11 24
370
Den 7 Februari e. m.
öfver de med Frankrike afslutade traktater, som enligt K. M:ts
Nåd. Propos. blifvit till Ståndernas godkännande öfverlemnade,
har jag med den samvetsgrannhet, sorn egen heder och representantkallet
kräfver, sökt att öfver dessa traktater bilda mig
ett omdöme, hvars resultater jag inom Utsk:t öppet och oförställd!
yttrat. Under den långa och lifliga strid, som härom
förevarit, har jag, med den förmåga som kommit mig till del,
sökt försvara mina åsigter, hvilka, jag vet ej på hvad sätt, kommit
till allmänhetens kännedom och bedömmande, och hvarigenom
det vill synas, som skulle jag sökt att göra mig till kämpe
lör protektionismens idéer. Att med öfvertygelsens värma uttala
sina åsigter i en fråga är något annat att. göra sig till kämpe
för densamma; det förra har jag gjort, men mot den senare
uppfattningen af min verksamhet inom Utskit måste jag protestera.
Detta öfverensstämmer lika litet med skaplynnet af min
karakter, som jag villigt erkänner min oförmåga dertill.
Vid bedömmandet af nämnde traktater måste man se till
huruvida de äro till skada eller nytta för eget land, huruvida
de sammanfalla med och äro aflattade i den rigtning, som den
del af landets eknomiska lagstiftning, hvilken de beröra, bör
ega. Vid bedömmandet åter af den rigtning, hvari denna lagstiftning
bör gå, finnes ej säkrare grund än den, som af landets
representanter, då de senast härom yttrade sig, uttalades. Ett
sådant uttalan e skedde genom Rikets senast församlade St:rs
underd. skrifvelse till K. M:t af den 4 Nov. 1863. Denna skrifvelse
lyder sålunda; — — — »att E. K. M:t behagade, efter
förutgången utredning af sakkunniga män, till Rikets näst sammanträdande
Ständer i nåder aflemna förslag till ny tulltaxa,
deruti, med iakttagande af erforderlig enkelhet och konseqvens
i afseende på uppställningen, införseltullarne för de läbrikater,
som utgöra föremål för inhemsk industri, må föreslås till sådana
belopp, att de å ena sidan icke kunna lemna den Svenska
producenten tillfälle att skörda oskälig vinst på öfriga medborgares
bekostnad, men å den andra göra det lör honom möjligt,
att med användande af omtanka och dit fördelaktigt bestå i
konkurrensen med främmande, i afseende å klimat, läge och
kapitaltillgång mera lyckligt lottade länders industri-idkare.»
Jag väntar mig här det förr på detta ruin gjorda inkastet,
att de åsigter, som Ständernas nyss upplästa skrifvelse innehåller,
voro ett frångående af deras, under en längre följd af år,
i annan syftning, tillförene uttalade mening, och att beslutet om
denna skrifvelse tillkom med en knapp majoritet, som ock blifvit
benämnd tillkonstlad. Men så är det visserligen ej. Att lossa
på de alltför prohibitiva och restriktiva band, som genom tulllagstiftningen
voro lagda på Sveriges internationela handel, har
varit den ledande tanken från längre tid tillbaka, och i samma
syftning var ock meranämnde skrifvelse; men då Ständerna
funno att dessa principer tillämpades med väl mycken brådska
och gick så allt för långt, att de inhemska näringarne började
för kännbart lida af konkurrensen med främmande länder, ville
Den 7 Februari e. m.
m
man hafva uttalat den åsigt af ett måttligt tullskydd, som göres
oss ännu behof utaf, och att ett allt för långt framgående
i skyddstullarnes borttagande eller nedsättande icke vore öfverensstämmande
hvarken med näringars behof eller med Svenska
folkets önskan.
Att beslutet om skrifvelsen var tillkonstlad, eger man ingen
rätt att säga, ty pluraliteten, den må vara större eller mindre,
måste respekteras, och det vore för giltigheten af besluts fattande
serdeles farligt proklamera den grundsats, att ett beslut,
äfven om det strider mot föregående Ständers, skulle ega mindre
kraft derföre att majoriteten vore tillfällig eller ringa — och
tillfällig får ingen majoritet anses, som tillkommit under grundlagsenliga
former.
Handelstraktaten har af Hr Frih. Klinckowström till alla
sina detaljer blifvit så grundligt skärskådad, att derom för mig
nu ingenting hufvudsakligen står att tillägga. Jag har dessutom
i min, vid nu föredragna Betänk, fogade, reservation framhållit
mina åsigter om densamma och sökt visa hvad effekt som denna
traktat i framtiden kommer att utöfva ej mindre på vår industri
än ock på vår sedlighet och våra statsinkomster.
Hvad sjöfartstraktaten åter angår, borde den i och för sig
icke vara annat än nyttig, men äfven här förekommer den an
märkningen,
hvilken är af särdeles vigt att beakta, att, ehuru
den blifvit så att säga köpt med handelstraktaten, hvilken lemnar
Frankrike så stora och väsendtliga fördelar för afsättningen
af dess industrialster, så har i sjöfartstraktaten Sverige icke
vunnit den reciprocitet, som bort gent emot Frankrike komma
förstnämnde land till del. Man ser ock af så väl K. Mits Propos.
som Utskits Utlåt., att denna reciprocitet varit det mål, som
framfarna regeringar sökt vinna, då de velat med Frankrike afsluta
sjöfartsfördrag till förmån för Svenska flaggan, men att de
heldre försakat detta önskvärda mål, än att köpa det med så
stora och väsendtliga uppoffringar. — Nu hafva dock dessa uppoffringar
af nuvarande regering blifvit medgifna, men barva vi
derföre vunnit reciprocitet? Nej visst icke. Hvar helst ifrån
Franska fartyg må komma, direkt eller indirekt från Franska
eller andra hamnar, med eller utan last, och inlöpa i Svensk
hamn, så njuta de samma förmåner och äro betungade med
samma afgifter, som Svenska fartyg åtnjuta eller draga; men
för att Svenska fartyg skola få åtnjuta större förmåner i Fransk
hamn än hittills, mäste de komma direkt från Svensk eller
Norsk hamn och vara lastade med alster, producerade i något
af de förenade rikena, och tron J väl ändå, Mine Hrr! att
Svenska flaggan, med dessa inskränkningar, får i öfverensstämmelse
med reciprocitetens grundsats njuta samma förmåner som
Franska flaggan i dess egna hamnar, så misstagen J Eder; ty
blott hvad den mest gynnade nation är medgifvet, medgifves
Svenska flaggan, och detta medgifvande lemnar Franska flaggans
förmåner i egna hamnar ett långt försprång. Till följd af
dessa olika bestämmelser i reciprocitetsförhållanderne, kan hvil
-
372
Den 7 Februari e. m.
ket Franskt fartyg som helst idka fraktfart mellan alla andra
lander och Sverige, men Svenska fartyg ega icke rätt att från
annan hamn än Svensk eller Norsk föra en enda colly in i en
Fransk hamn, så vida de ej skola betungas med alla de afgifter,
hvilkas borttagande sjöfartstraklaten skulle bereda, och som
öppnandet af vårt land för öfversvämning af Franska varor bort
berättjga till.
An sämre är förhållandet i afseende på sjöfarten å Algeriet.
Franska fartyg, derifrån direkt eller indirekt ankommande
till Sverige, njuta till fullo samma behandling i Svensk hamn,
som våra egna fartyg, men Svenska fartygs lindring i Algeriets
hamnar, änskönt de måste underkasta sig inskränkningen att
gå direkte dit från någon af de förenade rikenas hamnar, få
icke bär njuta reciprocitet mot Franska fartyg, ej heller sättas
de i parité med den mest gynnade nations, utan de åtnjuta blott
50 proc. nedsättning i Franska tulltaxans allmänna bestämmelser.
Att Sveriges intressen så fått stå tillbaka vid nu skedda
traktatsuppgörelser kan icke annat än på det högsta mana till
traktaternas icke-godkännande.
De fördelar, som sjöfartstraktaten medförer, bar här blifvit
framhållna såsom af synnerlig vigt för vår jern-industri. Af
Kommers-Colhii berättelse finna vi likväl, att af jern är det nästan
uteslutande stångjern som härifrån föres till Frankrike.
Den högst obetydligt reducerade tullen härå är icke af något
afsevärdt inflytande för Svenska jernproducenten; de nedsatta
tonnage-afgifterne skulle onekligen vara det, om icke denna lindring,
enligt frihandelstheoriens ofta uttalade åsigt, vore till fördel
för konsumenten i Frankrike, och icke till fördel för producenten
i Sverige. Uppstår någon fördel härvid, så kan den möjligen
härledas derifrån, att ett för konsumenten nedsatt pris kan föranleda
till en större förbrukning, som medelbart kommer producenten
till godo. Förbrukningen af jern kan dock ökas en
dast
i mycket ringa progression.
Handelstraktaten öppnar vårt land för en ökad införsel af
Franska lyx- och öfverflödsvaror genom nedsättning eller borttagande
af hittills gällande tullsatser derå. Ar importen af dessa
öfverflödsvaror någon fördel eller till någon nytta för landet?
Jag har i min reservation visat inflytandet häraf på nationens
sedlighet och såsom motarbetande den nu mer än någonsin väl
behöfliga sparsamheten. — Andan af traktaten kan man be
döma,
när jemte ofvan förmälde betänkligheter man finner den
icke fästa afseende å eller bereda lättnad i införseln af hvad
som för den stora allmänheten och den mindre bemedlade är
af synnerlig vigt.
Man framhåller såsom ett bevis på Ständernas på förband
gifna godkännande af traktaterna, alt de vid förliden riksdag
just med afseende å dessa traktaters tillvägabringande beräknat
en minskning i tullintraderna af 500,000 rdr. Denna summas
belopp, jemförd med Ständernas, i skrifvelse af den 4 Nov.
1863, begärda måttliga tullskvdd borde hafva varit vederbörande
Den 7 Februari e. m.
373
till ledning, huru långt deras medgifvande för tullsatsernas nedsättning
bort sträcka sig; men huru långt hafva dessa nedsättningar
nu gått? Jo så att, enl. tullkomiténs egna beräkningar,
den minskning i tullintraderne, de komma att orsaka, utgör
omkring 2,600,000 rdr. Dessa beräkningar, gjorda med
ledning af 1862 års import-lista, skulle visa minskningen i tullinkomst
än större, om något annat års importlista toges till
ledning, ty importen 1862 var relativt ringa. Jemför man nu
förestående tvenne summor, finner man att regeringen i tullsatsers
nedsättande gått mer än fem gånger längre än hvad Ständerna
synas hafva tänkt och föreställt sig.
En aklad, nu saknad ledamot af detta hus, Hr Fåhraeus,
yttrade, att »hvad Svenska näringarne hafva behof af, är förnämligast
stadga i tull-lagstiftningen. Godkännande denna sats
till alla delar, kan jag ej annat än beklaga den lika hastiga som
obilliga tullnedsättning, som i allmänhet bestämts genom traktaten.
— Jemför man dessa nedsättningar med 1863 års tulltaxa,
finner man dem utgöra 50, 60, 80, ja 90 proc., och detta inom
loppet af två å tre år. Häri ligger ett ojäfaktigt bevis på ett
mindre noggrannt alvägande af bestående förhållanden, hvilket
i sin mån stödjer omdömet om traktatens förkastlighet. Hvad
angår traktaternes tillämpning redan den 15 April förlidet år,
så har visserligen H. Exc. Frih. Manderström derom på f. in.
yttrat sig, men den aktade talaren meddelade ingenting, som
visade nödtvånget derutaf och hvad som förmådde de Svenska
underhandlarne alt medgifva denna hastiga tillämpning; ty ingalunda
kunde regeringen förbise den högst störande inverkan
på handel, näringar och redan uppgjorda och altalade affärer,
som af denna traktaternes hastiga tillämpning blelve en oafvislig
följd, den der ock sedermera på högst beklagligt sätt i flerfaldiga
rigtningar låtit lörnimma sig; — och i sanning huru
skulle man kunna vänta sig annat af sådana saltomortaler.
H. Exc. har vidare yttrat, att han tvekat ingå i traktats-underhandlingar
med Frankrike, derföre att H. Exc. förutsåg, att de
dervid af nämnda land sannolikt begärda tullnedsättningar skulle
blifva alltför stora, ehuru H. Exc. vore öfvertygad oin tullnedsättningars
nytta i allmänhet. Jag beklagar att denna tvekan
icke förmått göra sig gällande, då det snart blef synligt att
dessa nedsättningar resulterade till 5 gånger större minskning i
tullinkomsterna än hvad Ständerna föreställt sig; med dessa
fakta för ögonen, med kännedom om den ömtålighet om sina
egna intressens tillgodoseende, som Frankrike, klokt nog, städse
iakttager, med kännedom af och insigt i de relativt ringa fördelar,
som af traktaterna voro för Sverige att hemta — allt
annat att förtiga — synes mig bäst varit att aldrig ingå i underhandlingar,
der, nu som alltid, Sveriges intressen icke vunnit
tillbörligt afseende.
Frih. Hamilton, Hugo, har, med den konseqvens, som är
honom egen, framhållit med otaliga sifferuppgifter de välsignade
verkningarne af frihandelns theorier och hvilka förvånande re
-
374
Den 7 Februari e. m.
sultater som åstadkommits genom nedsättande eller borttagande af
tullsatser. Vid förliden riksdag, då fråga var om exporttullens borttagande
för tackjern, tycktes den ädle Frihrn icke finna förenämnde
theoriers hastiga tillämpning så nyttig som nu, då andra
näringar af dem beröras. Med sin vanliga vältalighet yttrade
Frih:n då, med anledning af Stats-Rådet Malmstens reservation
till Statsråds-Protokollet, som på en annan ledamots begäran
för Ståndet upplästes, följande: »Hvad theorier angår och de
grunder, derutur hemtade, på hvilka den värde regeringsledamoten
har stödt sitt anförande, så är det ofta förhållandet, att
det icke finnes något angenämare än att utgå med sina beräkningar
från denna theori, och icke fästa sig vid de följder och
lidanden, som kunna uppstå af theoriens tillämpning i praktiken.
Theorien sitter som den indiske afguden, som brukar
föras kring gatorna, och som ser småleende och belåten ut på
sin höga ställning, men under denna afguds vagn är en daglig
sed att offra menniskor. Desse småle nog icke, när de krossas
under vagnshjulen.» Då man här ser, att äfven den mest sanguiniske
målare i skimrande färger kan hysa fruktan att en så
konsoliderad näring som jernhandteringen skulle kunna krossas
under den theoretiske afgudens vagn, så må det ej synas underligt,
att jag nu öppet bekänner, att det just är fruktan att
flerläldiga af våra inhemska näringar skola krossas under denna
afguds vagn, som nu och tillförene föranledt mig och de med
mig liktänkande att, hvad möjligt varit, motarbeta frihandelstheoriernas
hastiga tillämpning och derföre nu ej heller godkänna
handelstraktaten, som än ytterligare främjar denna hastiga
tillämpning. Hr Frihm har sagt bland annat att klädestillverkningen
under förhuds-systemet ej lemnade mer än £ aln
kläde om året till hvarje person, och att det öfriga behöfliga
klädet lurendrejades; men den värde Frihm glömmer dervid att
orimligheten af detta påstående så lätt faller i ögonen, då man
påminner sig att kläde ej nyttjades på långt när så allmänt som
nu, utan begagnades då af hela landtbefolkningen nästan uteslutande
vadmal, som frambragtes af husslöjden. — Så är ock
förhållandet med andra delar af hvad som till beklädnaden förbrukades;
ser man på tillverkningsbeloppet af bomulls-och linneväfnader
under förbudstiden, så vidt de tillkännagifvas genom
Kommers-Colkii berättelser, skulle knappt hvar tredje menniska
haft ett linne. Det var husslöjden som fyllde bristen och klädde
individerne i det hänseendet bättre än nu; men husslöjden, och
med den arbetsamheten och fliten inom hemmet, går nu mera
ständigt baklänges, och deraf kan förklaras fabriks-tillverkningarnes
förökning i vissa fall.
Här har blifvit sagdt, att icke allenast K. M:t, utan äfven
regeringen skulle inför utlandet blifva komprometterade, ifall
traktaterna af R. St:r förkastades. Men kan man verkligen
hafva något allvar härmed? Om så vöre förhållandet, skulle
ju regeringen sjelf hafva låtit komma sig till last att den satt
K. M:t i detta brydsamma förhållande. Man skulle då förut
-
Den 7 Februari e. m.
375
sälta att de ord, som finnas i 16 Art. af Handelstraktaten, der
det slår, »att denna traktat skall i sin helhet underställas nationalrepresentationens
i Sverige och Norge godkännande», icke
egde någon betydelse; men de ord, sorn K. M:t yttrar, då han
tilltalar den andra statsmakten, måste innebära full sanning, och
man får dervid icke läsa mellan raderna. Då K. M:t framlagt
traktaterne till vårt godkännande, äro vi i vår goda rätt att deröfver
med full frihet besluta, behöfva dervid icke taea hänsyn
till någon kompromettering, utan allena till i hvad mån nämnde
traktat är till nytta eller skada för vårt land och dess industri.
Om grundlagsenligheten af traktatens tillkomst kunde visserligen
vara mycket att säga, men att nu tala derom, tjenar
till föga gagn. Kommande tider skola döma härom. Må räkenskapen
lör den tolkning af grundlagen, som nu gör sig gällande,
icke för hardt lalla på kommande slägter!
Jag vill nu icke längre upptaga Ståndets tid, vill blott tilllägga
att, då K. M:t i sin Nåd. Propos. säger: »att K. M:t hyser
den tillförsigt att R. St:r skola bekräfta den med Frankrike
ingångna handelstraktaten,» man finner af dessa ord hvad K.
M:ts lifliga önskan i detta hänseendet är. Det är för en lojal
undersåte och representant den svåraste pröfvosten att i en så
vigtig fråga som denna tala i rak strid med K. M:ts önskan,
men mitt samvete tillåter mig icke annat; och om jag också
skiljer mig från regeringen med afseende å vägen till målet, så
är jag dock förvissad att detta sednare är för oss alla gemensamt,
fäderneslandets lycka och välgång.
Hr Roij, Adolf Fredrik: Innan jag ingår uti bedöm
mande
af sjelfva hufvudfrågan, huruvida Franska traktaten bör
af R. St:r godkännas eller icke, ber jag att något få bemöta det
upplästa anförandet, som H. Exc. Frih. Manderström på förmiddagen
haft.
Hr Frih:n säger: »det vore en ny sats i statsläran, att R.
St:r icke skulle kunna godkänna traktaten under 12 år; jag får
då förklara det vara en ännu nyare sats i statsläran att man
ingår en traktat på 10 å 11 år längre än sin egen tillvaro. Hr
Frilun säger att grannlagenhetsskäl blott foranledt traktatens
framlemnande till R. St:r; jag får derpå svara att för den händelse
den oriktigt gjorda Svenska öfversättningen af ordet approbation
skulle tillämpas, så skulle det visserligen så kunna
synas; men hvar och en vet att det är den Franska texten som
ligger till grund för traktatens afslutande och att ordet approbation
betyder godkännande; detta öfverensstämmer också, så
vidt det berör sjelfva tulltariffernas bestämmande med R. St:rs
grundlagsenliga rätt.
Hr Frihm nämner i förbigående att Konungamakten i Sverige
icke blifvit försvagad genom den nyantagna R. O., hvilken
skulle finna sin konservatism uti hvad som är godt, rätt och
nyttigt; jag frågar huru dessa faktorer skola finna sin praktiska
tillämpning, huru de skola kunna framkallas till verksamhet un
-
376
Den 7 Februari e. m.
der det nya statsskicket, oell jag ar viss på, altman i det fallet
skall bli mig svaret skyldig. Då man förkastat den bästa lag,
som, näst de tio budorden, någonsin funnits, uti det enda konstitutionella
land, hvilket Sverige var före d. 7 och 8 December
1865, förstod man icke, att det konstitutionella statsskicket hvilar
på jemn afvägning och att det icke finnes några andra politiska
faktorer, hvilka kunna inom representationen åstadkomma
denna jemnvigt än arfs- och valprincipen. Klassifikationen
måste icke allenast finnas ibland menniskor, den finnes till och
med bland djuren, och jag för min del kan icke förstå genom
hvad fogelperspektiv man ser, då man icke förstår att den är
oundgängligen nödvändig inom det politiska området.
Uti Bevilln.-Utslcts Utlät. N:o 2 finner man att genom
Franska traktaten närmare blifvit belastade de vänskapliga lörhållanderne
med en makt, med hvilken Sverige sedan århundraden
stått i nära förbindelse. Sedan Sverige blifvit ett valprincipsland,
kan det visserligen synas hafva mera skäl för sig att ansluta
sig till ett annat valprincipsland, men en sådan anslutning fordrar
större styrka, i samma mån som dess läge är aflägset, och
då man ansluter sig till Frankrike, får man lof att äga sina vapen
väl i ordning, sina gevär väl refflade.
Jag vill nn något ingå uti sjelfva hufvudämnet för dagen.
Att i afseende på sjelfva lullsatsernas bestämmande, frågan af
regeringen lemnats till R. St:r outredd, detta har Frih. Klinckowström
bevist äfven derigenom att han visat huru denna utredning
tillgått uti andra länder.
De satser, som tillhöra Irihandels-systemet, kunna visserligen
i och för sig sjelfva ur theoretisk synpunkt försvaras; de äro likväl
till sin natur abstrakta och hvila ytterst på huruvida förvärfsbegäret
eller njutningslustan äro störst, en sak, som jag trotsar
hvem som helst att kunna för vårt land afgöra. Då man
från praktisk synpunkt vill bedömma tullsystemet, beror likväl
tullsatsernas bestämmande på handelsbalansens ställning, och denna
ställning sammanhänger på det närmaste med vårt banksystem,
hvilket just är den Achilles-häl, å hvilken man är sårbar.
Om på mig hade berott, så hade R. o. Ad. samt Preste-St.
icke begärt Riksdagens förlängning under ytterligare en månad,
hvarigenom man också kunnat undvika att fatta beslut uti detta
ämne, hvilket jag så mycket heldre önskat, som jag icke kan
gifva vår närv:de ställning någon bättre bild än ett liks, som
man icke vill jordfästa förr än man beröfvat det dess svepning,
för att dermed skydda sig emot kommande tiders ansvar.
På grund af hvad jag yttrat, begär jag afslag å Bevilln.-  Utsk:ts Betänk.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Den befattning, sorn jag vid
denna riksdag innehar, gör det till en pligt för mig att i denna
vigtiga fråga yttra några ord, och jag skall söka uppfylla denna
pligt, utan att sätta R. o. Ad:ns tålamod på alltför hårda prof.
Jag ämnar icke ingå i någon längre afhandling rörande frihan
-
Den 7 Febrrnai e. m.
377
deln, dess nytta eller skada, utan jag ämnar endast hålla mig
till sjelfva saken, eller den huruvida den af K. M:t med Frankrike
afslutade handelstraktat bör vinna K. St:rs bifall eller icke.
Jag har under de sednare åren, och synnerligast under det
sista året och framförallt under de sista månaderna hört många
anmärkningar mot denna traktat framställas. Dessa anmärkningar
sönderfalla i tviinne stora hufvudgrupper, anmärkningar
mot traktatens grundlagsenlighet och mot dess ekonomiska nytta.
I)å jag vet att Konst.-Utsk:t redan på grund af deremot i laglig
ordning gjord anmänkning sysselsätter sig med frågan huruvida
afslutandet af denna traktat varit öfverensstämmande med
rikets grundlagar, har jag varit tveksam, om jag borde inlåta
mig på detta ämne, men, då anmärkningar i denna rigtning här
i dag blifvit framställda, torde det tillåtas mig att lå angifva
den ståndpunkt, jag innehar i afseende å denna fråga. Man har
mot traktatens grundlagsenlighet åberopat 60. 61 och framför
allt 57 §§ R. F. Man har sagt att då den 60:de §:n förbjöd
K. M:t att höja några tullafgifter, med undantag af tullen å spanmål,
och icke nämnde något om nedsättning af dessa afgifter,
så skulle sådant icke vara K. M:t tillåtet, och en värd talare på
andra sidan har yttrat, att han hoppades kunna segrande bevisa,
att någon sådan rätt aldrig varit K. M:t medgifven. Mot honom
tala dock vår 50-å 60-åriga konstitutionella praxis och den tolkning
R. St:r, alltifrån den riksdag då vår grundlag stiftades och
allt intill sednaste tider, utan undantag gilvit åt denna §. Jag
vill icke trötta R. o. Ad. med att uppräkna en mängd exempel,
som tala för min åsigt, helst jag tror att en tanke, som endast
för några få månader sedan uppspirat, och som helt och hållet
strider emot denna praxis, icke fiirtjenar mycket afseende, men
jag kan dock icke underlåta att omnämna åtminstone ett. Man
tror måhända, att det är en fullkomlig nyhet, att K. M:t mellan
tvänne riksdagar afslutat en handelstraktat och i den nedsatt
tullafgifter, men så är ingalunda förhållandet. Jag har här framför
mig en med Ryssland år 1838 på 10 år afslutad traktat
med dertill hörande tarif, och af denna (inner man, att K. M:t
medgifvit åtskilliga nedsättningar i de af R. Sttr vid föreg:de
riksdag beslutade tullsatser, såsom t. ex. i afseende å thé samt
å en mängd landtmannavaror m. m. Reträffande den 60:de §:n
får jag vidare erinra, att, enligt den tolkning min värde motståndare
gifvit åt de deri förekommande ordin: »ej må några
allmänna afgifter — — — utan R. St:rs samtycke kunna förhöjas,
tullen å inkommande och utgående spantnål allena undantagen»,
det skulle äfven vara K. M:t förbjudet att nedsätta tullen
på spanmål, emedan grundlagen endast talar om att »förhöja»,
men ej om att nedsätta afgifter. Om således R. Sl:r skulle
bestämma en orimligt hög tull å en vara, som oundgängligen
behöfves, såsom spannmål, och brist sedermera uppstode inom
landet, skulle K. M:t ej ega rätt att nedsätta denna tull. Detta
har han likväl många gånger gjort, utan att några anmärknin
-
378
Den 7 Februari e, m.
gar deremot framställts. Man har vidare förklarat att den Franska
traktaten skulle strida mot 6lista §:n R. F., som lyder:
»alla afgifter. som R. St:r under de i föreg:de § nämnda titlar
beviljat, skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp
den nya bevillningen af R. St:r fastställd blilver.» En inskränkt
tolkning af denna §, sådan min värde motståndare påyrkat,
skulle såväl leda derhän, att K. M:t icke skulle ega någon rätt
att sjelf nedsätta en afgift, som ock alldeles omintetgöra den
Honom i grundlagen uttryckligen tillförsäkrade rättigheten .att
ingå i afhandlingar och förbund med främmande magter. Jag
förmodar nemi., att ingen kan föreställa sig att man kan afsluta
en handelstraktat ens på 3 år, ännu mindre på ett år, som utgör
den nuv:de statsregleringsperioden. Ja^ känner ej någon sådan
traktat, som är afslutad på kortare tid, än 8 år; de flesta ingås
vanligen för en tid af 10 å 12 år; ej heller känner jag
någon konstitutionel stat, som dragit i betänkande att binda sig vid
en handelstraktats bestämmelser lör en så lång tid, och vi hafva,
Mina Hrr! i detta afseende ett exempel, som ligger oss temligen
nära, och detta exempel är Norge. Norska grundlagens
75:te § stadgar, att Storthinget eger »at paalaegge Skatter, Afgifter,
Told og andre ofientlige Byrder, som dog ej gjelde laengere
end til l:ste Juli det Aar, da et nyt ordentligt Storthing
er samiel, med mindre de af delte udtrvkkligen fornyes.» Man
finner, att detta stadgande är mera inskränkt än det motsvarande
i Svenska grundlagen, men, detta oaktadt, har ej Norska
Storthinget tvekat att godkänna den Franska traktaten, och jag
tror likväl ej alt Norrmännen gjort sig kända för likgiltighet
om sin grundlag, hvilken de med rätta anse såsom sitt lands
dyrbaraste palladium. Det torde kanske för en eller annan,
som icke haft tillfälle alt taga kännedom om Norska Storthingsförhandlingarne,
vare af intresse att höra huru majoriteten inom
den för denna fråga tillsatta Storthings-komité motiverat sin åsigt.
Den yttrade, »at Grundloveus Ordlyd, ifolge hvilken Skattebvrder
bortlälde efter tre Aar, ikke indeholder at det Motsatser
eller Tilsagn om Skattefrihed ogsaa bortlälder om tre Aar, og
at der vilde opstaa en betaenkelig lndskraenkning i den Norske
Stats Evne og Magt til at ramme Rigets Gavn, naar den andre
Statssamfund tillkommenöe Myndighed til ved Love eller Overenskomster
at traeffe varigere Forfrininger angaaende Friheder
eller Lettelser i Afgifter, skölde vaere det Norske Folk berövet»,
samt att »Hensigten med den for Skattepaalaeg[ optrukne Tidsgraense
kun er at gjore det umuligt, at Regjeringen paa lovlig
Maade kan indkraeve Afgifter for et laengere Tidsrum, hvilken
Grund ikke har nogensomhelst Anvendelse paa Skattelrihed». Jag
tror att en sådan tolkning äfven kan gälla i afseende å Svenska
förhållanden. Man har slutligen såsom ett bevis mot traktatens
grundlagsenlighet framhållit 57:de §:n R. F., som innehåller
Svenska folkets dyrbaraste rättighet, den att sig sjelft beskatta;
men, Mina Hrr! denna § innehåller väl, att ingen annan,
än R. St:r, eger pålägga Svenska folket några afgifter, men ej
Den 7 Februari e. m.
379
att dessa afgifter derföre skola ovilkorligen utgå. Hvad särskildt
tullen beträffar, så eger en tullafgift tvenne egenskaper,
att vara en skatt och att vara en ganska vigtig ekonomisk beståndsdel.
Då 1809 års grundlag skrefs, spelade den sednare
egenskapen den vigtigaste rolen, ty statens inkomster af tullen
voro ganska ringa, och tullen betraktades hufvudsakligen såsom
ett skydd för näringarne. Innefattar nu tullen en ekonomisk
beståndsdel, så hemställer jag, om icke K. M:t, som på grund
af 89:de §:n R. F. eger ovilkorligen rätt att sjelf förordna om
allt som angår rikets allmänna hushållning, skulle epa full befogenhet
att, i händelse R. St:r pålade en näring sådan tull, att
denna eller andra näringar deraf lede skada och förlust, eller
stadgade sådana tullafgifter, att Svenska folket i och för sina
lefnadsförnödenheter blefve oskäligt beskattadt, lindra så beskaffade
skatter. Låtom oss, Mina Hrrl vara måna om Svenska
folkets beskattningsrätt, men låtom oss ock vara måne om Konungens
i
sätt R. F. bjuder och således ock på sätt 89:de §:n R. F. stadgar.
Af hvad jag nu yttrat ang:de frågan om traktatens grundlagsenlighet,
tordén i finna, Mina Hrr! att jag icke i detta afseende
hyser den ringaste betänklighet vid att tillstyrka R. St:r
att godkänna den Franska traktaten.
.lag vill nu öfvergå till traktatens, om jag så får uttrycka
mig, ekonomiska del, och vill då först besvara en anmärkning,
som Frih. Klinckowström framstält mot mig såsom ordförande
i Revilln.-Utsk:t. Han har nemi. klandrat Utsk:t, för det att det
lemnat denna fråga i ett så outredt skick. För min del gillar
jag ej Utsk:ts Retänk , hvilket emellertid tillkommit efter heta
strider och under ganska stora svårigheter att sammanjemka
och finna uttryck för de olika meningarne, samt får, utan att
jag tror mig derigenom träda grannlagenheten mot mina Utsk:skamrater
för nära, förklara, att jag väl i afseende å sjelfva tillstyrkandet
tillhört majoriteten, men deremot i fråga om utredningen
befunnit mig i minoriteten.
Den s. k. Franska traktaten sönderfaller, som vi veta, i
tvänne delar, sjöfarts-traktaten och handels-traktaten. Den förra
bereder åt Sverige stora fördelar, full likställighet med Franska
fartyg, då farten är direkt, och, i afseende å indirekt fart, samma
fördelar, sorn de mest gynnade nationer åtnjuta. Ingen kan
visserligen högre än jag beklaga, att vi ej i detta fall vunnit
allt, hvad vi kunnat önska, d. v. s. full reciprocitet, men det
synes vara en hård beskyllning mot underhandlarne om denna
traktat att tillvita dem detta såsom ett fel, då det är allmänt
bekant, att icke i någon af de med Frankrike afslutade sjölartstraktater
sådan fullständig reciprocitet beviljats. Då således stater,
som äro vida mägtigare än vi, icke lyckats erhålla full jemnlikhet,
kan man väl begära att vi, som bade mindre att erbjuda,
skulle hafva lyckats bättrel Att de genom traktaten vunna fördelarne
emellertid icke äro så obetydliga, som man från ett och
annat håll hört uppgifvas, finner man bäst af de siffror, som
380
Den 7 Februari e. ni.
uttrycka beloppen af den gamla oell den nya tonnage-afgiften.
Den gamla utgjorde 14,6 pr ny läst, då den nya endast uppgår
till 2,34, och en Svensk skeppsredare åtnjuter således nu vid
direkt fart eri lindring i umgälder af ej mindre än 11,72 pr
läst. Ehuru man ännu ej kan hafva någon längre erfarenhet
om de fördelar, Sveriges sjöfart härigenom kommer att erhålla,
så hafva vi dock redan exempel, som utvisa att de icke blifva
obetydliga. Så har jag nyligen sett i en tidning den uppgift,
hvars tillförlitlighet jag icke eger något skäl att betvifla, att en
skeppsredare i någon af de Norrländske städerna på sina 3
fartyg, hvilka tillsammans gjort 5 resor till Frankrike under loppet
af 1865, genom de minskade tonnage-afgifterna vunnit en
ökad förtjenst af ej mindre än 7,714 Rdr.
De lördelar, vi genom denna sjöfartstraktat vunnit, halva
vi, som redan 1857 bortskänkt hvad vi i afseende å sjöfarten
skulle kunnat lemna i utbyte, måst köpa genom en handels
traktat,
och mot denna hafva många anmärkningar framställts.
Innan jag öfvergår till besvarande af dessa, vill jag först lästa
uppmärksamheten på det oriktiga i att på förhand uppställa kalkyler
öfver den vinst eller förlust Sverige genom denna traktat
skulle skörda. Jag har sett sådana kalkyler i ett nyligen utgifvet
arbete, och jag har funnit dem upprepade i en till Bevilln.-  Utsk:t remitterad motion, som behandlats i sammanhang med
frågan om Franska traktaten. Den värde motionären har i denna
motion uppgifvit, att Sverige genom sjöfartstraktaten skulle vinna
endast 166,898 rdr, men deremot genom handelstraktaten förlora
2,608,000 rdr, allt årligen; men han har vid dessa beräkningar
utgått från det förhållande med våra fartyg, som existerade
för några år sedan och glömt att afsigten med traktatens
ingående just är att skänka nytt lif och utveckling åt vår skeppsfart;
vore ett sådant beräkniogssätt rigtigt, kunde man ju lika
gerna säga, att om vi hittills icke haft ett enda fartyg, som, till
följd af orimliga skeppsumgälder, kunnat gå till Frankrike, så
blefve vinsten = 0. I afseende å sjelfva handelstraktaten vill
jag ej besvära R. o. Ad. med att punkt för punkt genomgå
alla de artiklar, mot hvilka anmärkningar framställts, utan vill
jag företrädesvis sysselsätta mig med en, nemi. bränvin, hvilken
jag anser framför andra bör samvetsgranut utredas, emedan, enligt
hvad jag förnummit, på utredningen ang:de den till stor del
beror, om någon öfvertygelse om traktatens åtminstone oskadlighet
skall kunna meddelas olika tänkande. Innan jag öfvergår
till denna utredning, vill jag dock söka bemöta några af Frih.
af Schmidt framställda anmärkningar, hvilka ej enligt min åsigt
äro fullt befogade. Hr Frilen har nemi. anmärkt, att tullen å
helsidenväfnader blifvit nedsatt från 15 ända till 3f:dels proc.
af varuvärdet. Detta är visserligen sannt, men i varuvärdet ingår
råvaran, silke, med ett värde af 40 rdr pr och denna
råvara är tullfri. Hvad som bör skyddas genom tull är väl ej
råvaran, utan det å denna råvara nedlagda arbete, och värdet
af detta uppgår, enligt hvad sakkunniga personer upplyst, till
Den 7 Februari e. m.
381
omkring 9 rdr pr <£. Då nu tullen är bestämd till 1,50 pr
utgör den således rätteligen 16| proc. af det nedlagda arbetets
värde, hvilket icke synes vara så oerhördt lågt. Vidare liar
den värde Frilim klandrat regeringen, derföre att den i afseende
å ylleväfnader bibehållit vigtbestämmelserna lika för alla sorter,
men detta är icke något nytt, utan hem bad t från äldre tulltaxor,
och R. St:r hafva sjelfva beslutat att ett sådant beräkningssätt
skulle användas. Slutligen har Hr Frih:n åberopat artikeln
konstgjorda blommor, såsom varande åsatt allt lör låg tull, men
just denna artikel torde tydligen visa, att våra underhandlare vid
Franska traktatens afslutande sökt att så mycket som möjligt
tillgodose Sveriges intressen. Tullen å denna vara utgör nemi.
5 rdr pr då den i traktaten med Tyska tullföreningen bestämts
endast till 68 öre pr ft, och när de Tyska idkarne af denna
näring kunna nöja sig med så låg tull, bör den väl kunna trifvas
ganska väl i Sverige med så betydligt högre skydd.
Den vigtigaste frågan vid bedömandet af Franska traktatens
ekonomiska nytta är, sorn jag förut yttrat, den angående
dess inverkan på vår bränvinsnäring, emedan denna näring ingriper
djupt i vårt lands alla förhållanden. Jag anser det derföre
vara särdeles angeläget att denna fråga blir väl utredd, och
jag är Frih. Klinckowström tacksam för det han bragt frågan å
bane, likasom jag hoppas att hvar och en måtte meddela de
upplysningar, han kunnat förskaffa sig i detta ämne. Som vi
veta, är enligt traktaten införseltullen för i Frankrike tillverkadt
bränvin och sprit af vindrufvor, infördt på fat, lika med den
Svenska tillverkningsafgiften en surtaxe af 15 öre, således för
närvarande 75 öre. Uti de af Frankrike med andra magter
afslutade handelstraktater har bränvinstullen blifvit bestämd på
följande sätt: Belgien för bränvin af 50 proc. styrka, infördt
på fat (droit de consommation compris), 1,78 öre: för hvarje
grad deröfver ökas tullen med 15,4 öre; infördt på buteljer =
1,56 öre; Italien surtaxen för bränvin infördt å fat — 9 öre, å
buteljer = 7 öre; Holland surtaxen = 14 öre; Norge surtaxen
= 14 öre. (Alla rymdmått äro här reducerade till en Svensk
kanna af 50 proc. styrka.)
Vi finna således, att intet af dessa nu uppräknade länder
erhållit så hög surtaxe sig beviljad, som Sverige. Ett land finnes
dock, der surtaxen är ännu högre, och detta land är England.
Surtaxen är der bestämd till 1.8 öre; införseltullen för en kanna
bränvin uppgår nemi. till 4,44, men af dessa motsvara 4,26 de s. k.
»inland revenue duties and licences», och återstoden, 18 öre, blir,
således surtaxen. Hvad nu angår den ganska svårlösta frågan,
huruvida Franskt bränvin skulle, i följd af den nedsatta tullen,
kunna införas här i landet till sådant pris, att det skulle göra
den Svenska bränvinsnäringen omöjlig, så har jag sökt att så
samvetsgrannt som möjligt taga reda på dessa förhållanden.
Jag vill då till en början endast fästa mig vid verkligt vindrufs
bränvin
och ej vid det förfalskade, hvarom här förut talats.
382
Den 7 Februari e. m.
Enligt de uppgifter jag erhållit å verkligen hit infördt så beskatTadt
bränvin (och jag tror att vid bedömandet af sådana
frågor det är mera skäl att fästa sig vid i verkligheten passerade
fakta, än vid några fingerade affärer, beräkningarne må nu
vara huru pålitliga som helst), så visa sig förhållandena vara
dessa. En hectol. Franskt drufbränvin af 87t proc. styrka kan
för närvarande på tillverkningsorten få köpas för 55 francs —
visserligen anses 70 francs vara det enda pris, efter hvilket
man med någon tillförlitlighet kan anställa beräkningar, ty
ehuru priset f. n , till följd af alldeles exceptionella förhållanden
i Frankrike, nedgått till 55 francs, uppgick det 1863 till 75
francs och 1864 till 70 francs, men jag vill, för att ådagalägga
att någon på vår bränvinstillverkning menligt inverkande inför
sel
af denna vara ej är att befara, hålla mig vid det lägst uppgifna
priset eller 55 francs, —lägger man nu till detta inköpspris
alla omkostnader, samt slutligen införseltullen i Sverige, så blir
priset på en kanna Franskt drulbränvin vid 50 proc. styrka
förtullad i Stockholm 1,52 Rint; hvilket allt bestvrkes af
följande på en verklig affär grundade kalkyl:
»20 fat å 30 viertel — 600 viertel eller
4.560 litres å francs 55 perlOO litres 2,508, —
Omkostnader i Cette  242,70.
Sm:a Ir. 2,750,70.
ä 72 proc. Rdr 1,980,50.
Assurance Bm. . 30,4 k 134 proc. 40,54.
Frakt oell Caplake  197,40.
Nederlagsafgift  23,40.
Quai-afgift 19,40.
Vindragare-, åkare-porto m. m. . . 30 — 3^0 7i
Sm:a R:dr Runt 2,291,24.
4.560 litres = 1,742 kannor
afgår 2 proc. leccage 35 —
1,707 kannor å 87 proc. styrka
eller 2,970 kannor å 50 proc. styrka
gör derefter per kanna 0,77.
Tull . . . . . . . 0,75.
Förtullad kanna 1,52 å 50 proc. styrka.»
Häri är dock ej inberäknad någon handelsvinst, hvilken måste
upptagas till minst 7 proc., hvarigenom priset å en kanna
Franskt drufbränvin rätteligen blir 1,63 Rmit. Detta dock vid
kontant köp, ty säljes varan å 3 månaders kredit, ökas naturligtvis
priset nied räntan. Derjemte tillkommer ytterligare leccage,
om varan magasineras. Hvad kostar nu en kanna Svenskt
bränvin i Stockholm? De officiella uppgifter jag af en mäklare
erhållit å medelpriset för alla å Stockholms börs uppgjorda
Den 7 Februari e. ni.
383
bränvinsslut från den 1 Juli 1860 till den 31 Dec. 1865, utvisa,
att medelpriset utgjorde för:
år 1860, 1.4i,
» 1861, 1,65,
» 1862, 1,47,
» 1863, 1.47,
» 1864, ),3i, och
» 1865, eller det år, då Franskt bränvin, i följd af de ned
tryckta
priserna i Frankrike, möjligen kunde säljas bär för
1,63, 1,26, allt detta för en kanna af 50 proc. styrka, (utom för
1860 och 1861, då sprithalten är beräknad till 6 grader). Då
man nu betraktar dessa fakta, hvilka äro dels hemtade ur officiella
uppgifter, dels meddelade af fullkomligt trovärdiga personer,
och finner dels att pris-skillnaden mellan Franskt och
Svenskt bränvin f. n. är så stor, som mellan 1,03 och 1,26, dels
att priset på det Franska bränvinet, beräknadt efter ett ovanligt
lågt inköpspris, uppgår i det aldra närmaste till samma belopp
som Svenskt bränvin under de sednare 6 åren högst gällt, så
torde man inse att vår Svenska bränvinsnäring ej behöfver befara
någon konkurrens med Franskt vindrufsbränvin.
Jag öfvergår nu till det förfalskade bränvinet. och ber att
få fästa uppmärksamheten derpå, att Frih. Klinkowströms uppgifter
rörde endast sådan förfalskad vara, ty fastän Frilen väl
benämnde den för vindrufsbränvin, så framgick af hela hans
framställning oförtydbart att fråga endast var om bränvin tillverkadt
af hvitbetor och sedermera försatt med drufmust, eller
m. a. o. om en vara, som, enligt traktaten, icke får införas
emot den lägre tullen.
Med uppgift att en hectoliter dylikt bränvin å 90 proc.
skulle kunna i Frankrike inköpas för 35 fr., förklarade Hr
Frihm att varan här hemma skulle kunna säljas till 1,22 per
kanna af 50 proc. styrka. Häromdagen läste jag uti en tidning,
som icke gjort sig känd att vara någon anhängare af den F’ranska
traktaten, en kalkyl, som visade att med ett inköpspris, likaledes
af 35 fr. per hectolitre vid 86 å 90 proc. styrka, en
kanna sådant bränvin, eller hvitbetsbränvin, omdestilleradt med
drufmust, här hemma skulle kosta 1,27 kannan vid 50 proc.
styrka. Vid närmare granskning af sistnämnde kalkyl, länn jag
dels att åtskilliga mindre räknefel der insmugit sig, dels att en
post, nemi. leccage, helt och hållet uteglömts, oell med iakttagande
af nödiga rättelser i dessa afseenden befanns att priset
å en kanna dylikt bränvin, enligt den i berörde tiduing intagna
kalkyl, utgör i det närmaste 1,31. — Emellertid halva vi här
två olika uppgifter angående priset å bränvin, för hvilket inköpspriset
i Frankrike antages vara lika. Hvilken uppgift är
nu riktig? Antingen Frih. Klinkowströms eller den ifrågavarande
tidningsredaktionens. Efter granskning af den sistnämnda, tror
jag mig ega fullt skäl att antaga att den, med iakttagande af
nyssnämnda rättelser, kommer det verkliga förhållandet närmast,
och att sålunda en kanna förfalskadt drufbränvin här kan
384
Den 7 Februari e. ni.
säljas till 1,31 öre kannan af 50 proc. styrka, eller rättare sagdt
till 1,40 öre kannan, enär någon handelsvinst, denna beräknad
till 7 proc., icke är i förstnämnda summa intagen. Priset å
denna förfalskade vara öfverstiger äfven de nu gällande priser
å Svenskt bränvin, och kan sålunda f. n. icke locka till någon
stor införsel. Jag erkänner dock att detta hvitbetsbränvin möjligen
kan komma att konkurrera med vårt Svenska bränvin, om
man icke genom noggranna kontroller söker alt förhindra dess
införsel emot den lägre tullen; och sådant är väl icke omöjligt,
då man, enligt hvad Frih. Klinckowström sjelf upplyst, ganska
väl känner till sältet huru denna förfalskning tillgår.
Jag har för öfrigt frågat (lera personer, om sådant bränvin
hittills inkommit i landet, men de hafva samtlige förnekat
detta, och jag upprepar ännu en gång att traktaten ej angår
hvitbetsbränvin, utan att den lägre tullen endast har afseende
å bränvin tillverkadt uteslutande af vindrufvor, och är jag öfvertygad
om att vederbörande, sedan uppmärksamheten en gång
blifvit fäst på den möjliga svårigheten att kontrollera detta slag
af bränvin, skola åstadkomma så säkra kontroller, att vi ej
blifva ölversvämmade af en vara, som traktaten ej ens omtalar.
Hvad åter det bränvin angår, som enligt traktaten får hit införas,
eller det Franska drufbränvinet, så tror jag mig hafva visat
att det icke ens vid det mest nedtryckta pris, det på länge
egt i Frankrike, kan härstädes täfla med vårt inhemska
bränvin. Slutligen får jag, i afseende å denna sak, ännu en gång
fästa uppmärksamheten på att Norge kunnat nöja sig med ett
helt öre mindre surtaxe, än Sverige, och att man ej der hyser
några sådana farhågor, som här uttalats.
Jag har nu sökt visa, att den Franska traktaten ur grundlagsenlig
synpunk icke bör möta något motstånd, och jag har
äfven sökt att, så mycket jag förmått, i afseende å den vigtiga
näring, rörande hvilken farhågor mest och bjertast framhållits,
ådagalägga att någon fara för densamma ej finnes, såvida nödiga
kontroller införas. Jag ber eder nu besinna, M. Hrr, på hvilken
sida de bästa skälen erbjuda sig. I den ena vågskålen ligger
ovilkorligen, jag uttalar det öppet, II. Stms egen värdighet, ty
det var R. St:r, som genom sin skrifvelse vid förra riksdagen
gåfvo regeringen anledning att afsluta ifrågavarande traktat, och
man måste väl antaga, att R. St:r visste på hvilka vilkor sådana
traktater med andra makter afslutats, och att ej Sverige
kunde erhålla bättre vilkor än dessa.
Der ligger ock frågan om vi någonsin eller åtminstone på
länge skola komma i lifligare samfärdsel med andra stater, ty
jag frågar eder, Mine Hrr, om J tron, att Sverige, i händelse
denna traktat nu upphäfves af representationen, snarligen skall
kunna afsluta fördrag med främmaude nationer. Slutligen ligger
ock deri upprätthållandet af konungmagtens anseende, ty
Sveriges Konungs namn står under denna traktat, som är afslutad
af honom, på grund af R. Stms egen begäran. 1 den
andra
Den 7 Februari e. m.
385
andra vågskålen ligga endast farhågor, men inga bevis, ty tiden
har ännu varit alltför kort, för att man med någon skymt af
erfarenhet skulle kunna påstå, att traktaten vore förderflig för
våra näringar. Jag frågar eder nu, Mine H:rr! till hvilken sida
man har största skäl att sluta sig. Jag sluter mig till dem, som
bifalla traktaten utan några vilkor eller inskränkningar.
Flere ledamöter yttrade härtill bifall.
Hr Hallenborg, Bolivar Magnus: Då jag såsom ledamot
af Bevi|ln.-Utsk:t nödgats afgifva min reservation emot de
ordalag, hvarmed Utsk:t lemnat sitt godkännande af den med
Frankrike afslutade handels-traktaten, har jag ansett det vara
min skyldighet att här angifva motiverna för denna min reservation.
Vid granskning af Utsk:ts Betänk, visar sig först och främst
att det bryter mot den regel, som gäller för alla yttranden, vare
sig skriftliga eller munritliga, den nemi , att emellan premissen
och slutledning skall finnas ett fullkomligt logiskt sammanhang.
Så är dock icke förhållandet med förevarande Betänk., ty
ingen, som läser ingressen och reciten deraf, kan ana att konklusionen
hlifver sådan den är här, lika litet som någon vid genomläsandet
af ordalydelsen i beslutet kan föreställa sig annat än att
Ut sk :t i försatserna utvecklat de stora vådor det ansett lörenade
med traktatens antagande.
Sedan Utsk:t utförligen redogjort för traktatens uppkomst,
antydt de stora fördelar, som derigenom tillskyndats vår sjöfart,
vitsordat dess fördelaktiga inflytande på vår handel med icke
allenast Frankrike, utan äfven med Preussen och öfriga till
Tyska Tullföreningen hörande stater, och tillika förklarat, att
Sverige erhållit alla de förmåner, som blifvit medgifna de mest
gynnade nationer, och dessutom fått behålla på åtskilliga artiklar
högre tnllsalser än Frankrike medgifvit något annat land,
kommer Utsk:t, det oaktadt, till den slutledning, att, »ehuru de
fördelar för landet, som man kunnat vänta och hoppas af en
handelstraktat med Frankrike, icke kunna anses nöjaktigt vunna
genom den nu afslutade etc.»
För min del tror jag, att hvar och en, som genomläst detta
Betänk., icke kunnat tro annat än att Utsk:t velat in amplissima
forma tillstyrka traktatens godkännande, och då jag, just med
anledning af de deruti åberopade skäl, funnit mig föranlåten att
bifalla traktaten, har jag måst reservera mig mot berörde mellanmening,
som jag anser vara i hög grad olämplig.
Under den diskussion, som i denna fråga blifvit förd såväl
inom Utsk:t som på detta rum, hafva de största farhågor blifvit
uttalade för den skadliga inverkan, den Franska traktaten skulle
komma att utöfva på vår industris alla grenar. Jag skall icke
tillåta mig att uttala något omdöme om dess inflytande på andra
industrigrenar; men för mig, såsom jordbrukare, står det såH.
II. 25
386
Den 7 Februari e. m.
sorn en tydlig och klar sanning, att då jag icke kan begära
eller påräkna skydd för de produkter jag sjelf tillverkar, det
måste vara en stor fördel att för billigare pris och på lättare
sätt än förr kunna erhålla de artiklar, jag, utöfver hvad jag sjelf
kan producera, nödgas förbruka.
Utsk:t yttrar vidare i sin hemställan, »att ehuru R. St:r
hade förväntat, att den Franska handelstraktaten blifvit underställd
R. St:rs pröfning och godkännande, innan de bestämmelser,
den innehåller, blifvit tillämpade etc.» — Afven emot detta
uttryck har jag nödgats reservera mig.
Då R. St:r i underdåniga skrifvelse!) den 4 Nov. 1863 förutsatte,
att en traktat med Frankrike skulle afslutas och att tullnedsätlningar
i följd deraf skulle komma att ega rum; så yttrade
R. St:r i denna skrifvelse icke ett ord derom, att de förväntade
att, innan denna traktat tillämpades, den skulle underställas
R. St:rs godkännande. — Särskildt anser jag att Bevilln.-  Utsk:t öfverskridit sin befogenhet, då det behandlat denna fråga
ur konstitutionel synpunkt; hade Utslct hyst några dubier om
frågans grundlagsenliga natur, hade Ulsk:t bort remittera den
till Konst.-Ulslct och först derefter betrakta den ur internationel
synpunkt. Detta har dock icke skett och lika litet har det behöfts,
ty då frågan förekom till behandling d. 13 sistl. Januari,
var det lör alla Bevilln.-Utslcts medlemmar bekant, att Konst.-  Utslct, som är den auktoritet, som eger att pröfva huruvida
Regeringens åtgärder öfverensstämma med grundlagens bud, redan
ogillat den anmärkning, som med anledning af Franska
traktaten blifvit dit inlernnad.
För den opartiske granskaren vill det synas som om Utsk:t,
hvilket icke kunnat finna skäl att förkasta ifrågavarande traktat,
i sin harm deröfver velat i de citerade mellanmeningarne gifva
luft åt sin ovilja mot dem som underhandlat om densamma. —
För min del har jag icke härutinnan velat vara Utslct behjelplig;
ty det strider helt och hållet emot min natur, att söka genom
insinuationer såra, der jag icke kan på öppet sätt angripa. —
Då jag sålunda anser, att de restriktioner, som finnas i slutstrofen
al Betänk:t, äro både olämpliga och obehöriga, så får
jag anhålla, att Hr Gr. o. Landtm, behagade framställa propos.
att R. o. Ad. måtte, med uteslutande af dessa restriktioner,
lemna sitt godkännande af deri med Frankrike afslutade Handelsoch
Sjölärts-traktat.
Gr. von Saltza, Carl Anton Philip: Jag ämnar icke
ingå hvarken uti någon historik öfver bandi In, eller uppgöra
några kalkyler. Jag lofvar att i ersättning blifva kort.
Det gifves tvenne extrema partier i vårt iand, hvaraf det
ena anser ej allenast att ve och olycka blelve en följd af antagandet
utaf den med Fransmännens Kejsare afslutade handelstraktaten,
utan att derjemte ett grundlagsbrott genom samma
afslutande är begånget; det andra, att början till all sköns lycka
dermed vore förbundet; men det gifves ännu ett tredje, hvar
-
Den 7 Februari e. m.
387
till jag räknar mig, sorn ingalunda önskar att vi gå i spetsen
för den nya tiden, men som ej heller önskar spjerna mot den,
utan med lugn besinning antaga hvad den bjuder godt och nyttigt,
som med afseende på traktaten anser den innebära fördelar
och olägenheter, de förra öfvervägande de sednare, de förra
en följd af Regeringens omvårdnad, de sednare en följd deraf,
alt vår ställning icke är sådan, att vi kunna diktera vilkor, utan
måste acceptera de mindre olägenheterna, för att kunna erhålla
de större fördelarne.
Hvad åter det grundlagsenliga i denna fråga beträffar, så
ligger det för mig klart, att den, som nämner grundlag, måste
ock med detsamma böja sig under den auktoritet, som just den
bestämt att vid tvistiga frågor utan appell gifva domslut, och
Konst.-Utskit har härvid redan afgifvit sin röst.
Då jag således anser traktaten för nyttig, då Konungen
haft full rätt att den sluta, så finnes, efter mitt förmenande, icke
mer än ett sätt för oss att tillgöra, och det är att godkänna
densamma.
Konungen, stödd på sina ansvariga rådgifvare, slöt denna
traktat. I följe af dessa rådgifvares tillstyrkan, borde han, utan
sitt eget omdöme, derigenom stadfästas i den öfvertygelsen att
det var till landets bästa, och således som axiomatiskt antaga, att
R. St:r genom sitt godkännande fyllde det vilkor han af grannlagenhet
intagit för traktatens framtida bestånd.
Man har sagt, att, med tanke på våra efterträdare, vi åtminstone
icke borde godkänna oftanämnde traktat för längre
tid, än tili nästa statsreglerings-period. Vi äro visserligen döende,
men det är icke af slapphet; ännu ega vi kraft och rätt,
om vi ega vilja, att sjelfständigt handla.
Jag känner den form, hvarunder den nya riksförsamlingen
kommer att uppträda; men jag känner ej de personligheter,
som skola gifva den döda formen anda och lif. Min kärlek till
dessa obekanta storheter är ej så stark, att den absorberar kärleken
till den bekanta storheten — Konungen.
Man har på detta rum, vid en föregående vigtig debatt,
uttalat mycken fruktan för framtida inskränkningar i konungamakten.
Jag har delat denna fruktan, men jag är lika rädd
för de, som skulle göras i dag, som för dem, som kunde inträffa
i morgon; och för min del känner jag ingen farligare inskränkning,
än ett moraliskt nedsättande af denna makt.
Jag fattar ett afslag på den Kongl. Proposm af dem, som
med full öfvertygelse tro, att landets väl, genom ett godkännande,
vore i fara. Ingen konsideration skulle, om förhållandet
vore så med mig, hindra mig att med min röst dertill bidraga;
deremot kan jag icke fatta ett godkännande af hvad man ogillar,
anser något dylikt R. o. Ad. ej värdigt och anhåller således
om propos. på rent bifall, med uteslutande af Utsk:ts omotiverade
fras.
Det gifves en egenskap, användbar vid alla tillfällen i lifvet,
ej minst vid behandling af politiska frågor; den kallas — takt.
S88
Den 7 Februari e. m.
Det Norska folket har gifvit oss exemplet derpå vid behandlingen
af denna fråga. Må vi följa det!
Hr von Koch, Nils Samuel: Efter de yttranden, Frilr.ne
Manderström och af Ugglas afgifvit, är, i afseende å den konstitutionella
delen af frågan, icke mycket för mig att tillägga.
Ehuru nu en gammal man, som bevistat många riksdagar,
har jag icke förr än under de sista åren hört någon ifrågasätta
Konungens rätt att nedsätta tuilafgifter. Men likasom en och
annan spetsfundig ung jurist ibland gör nya upptäckter i 1734
års lag, derom veterligen intet spår finnes, att hvarken de som
skrifvit eller någon som under de första 100 åren tillämpat
densamma haft ringaste aning, så hafva våra Hrr protektionister
nu, efter 50 år, uti 1809 års Grundlag gjort den oväntade
upptäckten, att Konungen icke eger den rätt den Han och alla
samma Grundlags tillämpare och rättslärde tolkare, under
dessa 50 år, så vidt jag känner, utan undantag, Honom
tillerkännt.
Nu då vi snart afträda, för att lemna rum åt en ny representation,
är det af ofantlig vigt, att vi icke börja att slitas med
konungamakten om dess rättigheter och rubba de gränser 1809
års lagstiftare mellan de båda samhälls-myndigheterna utstakat.
I detta fall — afvägningen af makten — har erfarenheten ådagalagt,
att de varit både visa och lyckliga, då knappast tecken
till dylik olycklig slitning hitintills egt rum.
Vi, som med våra röster bidragit till antagande af representationsreformen,
hafva en dubbel pligt, alt icke tillåta några
inkräktningar på konungamakten.
Man kan medgifva alt Konungen icke ensam borde hafva
den ekonomiska lagstiftningen, och att han icke borde ega att
nedsätta tullsatser. Men detta är en lagstiftnings-, icke en lagtillämpnings-fråga.
Lagstiftningsfrågan tillhör i första rummet
Konstitutions-Utsk:t. Nu är endast fråga om de rättigheter
Konungen i Sverige eger, icke hvilka Han eller konstitutionella
monarker i allmänhet böra få, när allt eller något härom mellan
båda statsmakterna regleras.
Man har här framdragit såsom bevis att Konungen icke
eger rätt nedsätta tullalgifterna, att Han ju då kunde utstryka
alla tullsatser från tulltaxan. Bevisning ex absurdo har värde
just i mån af sannolikheten att det absurda kan inträda. Emot
den bär ofvan framställda möjliga följden deraf, att Konungen
kan nedsätta tullsatser, vill jag framställa en, som jag lörmodar
allmänt måste medgifvas, oändligen mera sannolik följd deraf,
att Han icke kunde nedsätta eller borttaga tull.
Om landtmanna-afdelningen bland Hrr protektionister vid
någon riksdag ensamma kunna bestämma tulltaxan, och dervid
skulle sätta t. ex. en sådan tull på ull, att hela den nu vackra
klädesfabrikationen inom landet till följd deraf skulle gå under,
vore det lyckligt, om Konungen då icke egde rätt hejda ett dylikt
tilltag?
Den 7 Februari e. m.
389
Men det lönar icke mödan längre upphålla sig vid fantasierna
i några få lijernor.
Hvad nu åter beträffar hufvudsaken eller sjelfva traktaten,
så bör jag först tillkännagifva mig höra till deras antal, hvilka,
om man hade att bilda ett nytt samhälle, icke skulle vilja hafva
andra än s. k. finanstullar lör att upptaga nödiga skatter. Då,
man deremot, såsom här, länge varit på den enl. min tanke oriktiga
väg, att reglera eller dereglera näringarne genom tullar,
dä man icke längesedan öfvergifvit förbuden och ännu har många
och höga s. k. skyddstullar, anser jag att man måste vid dessas
nedsättande och borttagande gå så varsamt som möjligt till
väga, samt dervid framför allt tillse, att vid den slitning mellan
interessena, dertill skyddstullsystemet alltid gifver anledning, icke
några blifva alltför mycket lidande, såsom t. ex. här var fallet
med jordbruket, då man borttog tull på allt hvad jordbrukaren
säljer, men bibehöll till en del mycket höga tullar på det mesta
af hvad han måste köpa.
Alla handelstraktater tror jag väl i och för sig vara ett
ondt, men ett ondt, som visat sig nödvändigt för samfärdseln
mellan de folk der protektionister ännu ega makt, emedan dessa
icke frivilligt lossa på band, utan för hvarje sådan lossning äska
en löseskilling.
Om man vid afslutande af den nu förevarande traktaten
hade kunnat betinga sig att gå något långsammare tillväga vid
nedsättning af åtskilliga våra import-tullar, hade det kanske varit
bättre, helst intet hinder mött, att sjellva göraj! de ytterligare
nedsättningar vi önskat. Men, så vidt jag varit i tillfälle
erfara, har Frankrike medgifvit lika mycket, om icke mera,
åt oss som åt någon af de flera större nationer, med hvilka
det slutat fördrag i sednare tider. Större grundad förhoppning
kunde 1863 års Ständer icke ega, då de önskade handelstraktatens
afslutande.
Emellertid och ehuru jag länge lifligt önskat afslutande af
denna traktat, skulle jag likväl icke vågat förorda den, om icke
Sverige erhållit den fördel framför alla andra dessa nationer,
att fritt få bestämma sin tull å sädes- och jordfrukt-bränvin.
Men införsel här utaf franskt vindruf-bränvin har blifvit medgifven
mot en lägre tull. Härom har mycket blifvit ordadt.
Dock tror jag mig ej böra underlåta nu meddela ett af mig
gjordt försök till besvarande af frågan:
Har Fransk-Svenska traktaten lemnat Franska bränvinstillverkare
sådana fördelar, att de Svenska hotas med en fördem
farlig täflan på den Svenska marknaden?
Jag visade vid ett föreg:de tillfälle (den 13 Januari), och
det medgafs, att Sverige ensamt af de stater, hvilka afslutat
handelstraktater med Frankrike, Norge icke undantaget, utverkat
sig, dels rätt, att sätta hvad import-tull det behagar
på allt annat bränvin än al vindrufvor, tillverkadt i Frankrike,
som derifrån sjöledes direkt inkommer till Sverige, dels rätt,
att å detta vindrufbränvin bestämma en »surtaxe» (tullförhöj
-
390
Den 7 Pebruari e. m.
ning utöfver utgiften ä tillverkningen eller den inhemska skatten)
högre än Frankrike förbehållit sig sjelft eller medgifvit andra
länder, med hvilka traktater nyligen slutits.
Denna »surtaxe» är nemligen, beräknad för hectolilre (38,2
sv. k:r) till 16 francs för Sverige, till 15 francs för Frankrike,
Norge, Belgien o. s. v.
Enligt första öfverenskommelsen med England af den 23
Januari 1860, var »surtaxen» endast 2 pence pr gallon (0,0454
hectolilre) såsom jag från minnet den 13 dennes, oberedd å debatt,
uppgaf, men den har, genom sednare öfverenskommelse
den 25 Fehr. samma år, blifvit ökad till 5 pence pr gallon.
Tillverkningsafgiften är nu äfven ökad i England från af mig
uppgifna 8 till 10 shilling pr gallon. »Surtaxen» å 1 sv. kanna
af 100 proc. alkohol är här 30 öre med 120 öres skatt. Surtaxen
å svensk kanna är i England icke fullt 22 öre med 513
öres skatt.
Jag har visserligen sett, att Tullkommittén den 15 April
1864, yrkande minst 40 öre i »surtaxe» för Sverige, uppgifvit
surtaxen i England vara bestämd »till ungefärligen 36 öre» pr
svensk kanna af 100 proc. alkoholhalt. Men jag föreställer mig
sådant vara grundadt på ett misstag, föranledt af någon otydlighet
i Engelska tulltaxan och det olika profningssältet i England,
der man ännu lärer bruka den gamla »Hvdrometern af
Sykes», hvarom det synes svårt få bestämd upplysning.
Jag har i »Boiteaus» samling, här till hands, genomläst
hela Engelsk-Franska traktaten med tilläggs-artiklar. Deraf har
jag inhemta!: att surtaxen å Engelsk sprit i Frankrike är beräknad
å »aleoni pur»: att deremot intet stadgande finnes ang.
styrkan af den Franska sprit, hvarå vid införsel till England
skall erläggas en »surtaxe» af 5 pence pr gallon, samt att man
således, intill dess motsatsen ådagalägges, bör antaga att reciprocitets-grundsatsen
tillämpas, så att Fransmännen både taga
och erhålla surtaxe å sprit af lika styrka, eller efter beräkning
af »aleool pur.»
Men, invändes det, vinsprit kan i allt fall hitföras och säljas
billigare än svenskt bränvin.
Franskt vindruf-bränvin lärer egentligen i handeln förekomma
af 2 slag. Det ena, s. k. kognak, tillverkas af de bättre
drufvorna. Denna förvandlas icke till sprit, emedan den genom
distillering skulle förlora dess aromatiska egenskap. Oaktadt
den håller endast omkring hälften i styrka mot den sprit, som
kallas (§-) »trois-six», är den t. ex. nu minst 60 proc. dyrare.
Men af kognak finnas många sorter, varierande sisth år i pris
från 135 till 800 francs pr hoctolitre, d. v. s. från 2 A till 15
rdr pr svensk kanna.
Det andra slaget vindruf-bränvin, nyssnämnde £ »trois-six»,
är sprit, som tillverkas, dels af sämre drufvor, dels utaf s. k.
»marc» eller affall vid vinberedningen. Sistnämnde slag (de
mauvais gout) har vanligen varit 15 ä 20 proc. billigare, och
lärer icke genom destination kunna befrias från deD bismak,
Den 7 Februari e. m.
391
som gör att den egentligen endast är säljbar dels i Lothringen,
der man är van dervid, dels till tekniska behof och dels till
förfalskning af bättre sorter.
Den bättre vinspriten bör hålla 33 grader, enligt »Carlier*
40-eradiga aréometer, motsvarande ö4T4n proc. alcoliol, enligt
Gaij-Zussacs eller vår hundragradiga »alcoolonit-ter.» Vanligen
göres den något starkare, och beräknas hålla 85 å 86 proc.
alkohol.
Priset och beskaffenheten af »trois six» vexla högst betydligt.
Detta härleder sig förnämligast från vinskördarnes riklighet
och godhet. Ett annat skäl lärer ock dertill bidraga. Handeln
med denna vara har varit i mindre goda händer, emedan
den varit, likasom bräminshandeln någon tid här i Stockholm,
föremål för hörsspekulation å »leverans», och drilvits mest med
slutsedlar af säljare, som icke egde varan, köpare, som icke
önskade eller kunde mottaga den, utan hoppades på mellangift
vid leveranstiden.
Under sistlidet år inträffade med anledning af den ovanligt
rika vinskörden ett sådant prisfall å f. att samma vara, som
1863 såldes för 144 francs, år 1865 såldes lill och med för 49
francs pr hectoliter. Ordinärt Medelhafsvin såldes nästlidne höst
pr velta eller ungefär 3 kannor för 75 centimer. Detta gör
omkring 18 öre pr svensk kanna. Dertill bidrog bristen å förvar
i npsk ä riI, som var så stor, på ställen der tunnbindare saknades,
alt vin utbyttes mot tomma fat efter kannrymd utan mellangift.
Mycket vin och af bättre slag än vanligt användes naturligtvis
då till sprit, hvilken derför i år sannolikt är bättre än
vanligt. Vanliga priset å fat har annars varit 30 francs för
pipa, hållande 80 veltes eller 240 k:r, hvilket gör det ändå
höga af 9 öre pr sv. kanna (p. 894). Vinet anses intaga 3
ggr så stor volym som bränvin och 6 ggr så stor som deraf
tillverkad sprit ($).
På dylika undantagsförhållanden kunna inga tillförlitliga kalkyler
grundas. Jag kan sedan min barndom minnas ett sillfiske
i Bohuslän så rikt. att hvarken käril eller salt räckte.
En tunna färsk sill såldes i Strömstad för 16 styfver eller 4
skilling, och min far jemte andra landtmän köpte den för att
användas direkle till gödsel i stället för alfallet vid trankoknin
gen
— grumset. Derefter kunde man dock ej länge beräkna
sillpris.
Flera kalkyler äro dock, såsom vi hört, uppgjorda, för att
visa till hvilket lindrigt pris franskt vindrulsbränvin nu kan införas.
Till en början skulle det vara intressant att veta huruvida
verkligen nåeot sådant, utöfver vanlig till vinblandning bruklig
qvantitet, blifvit under 1865 års låga pris och bättre qvalitet,
med begagnande af den genom traktaten nedsatta tull, hit
infördt. Jag bar anledning betvilla alt införseln var större 1865
än t. ex. 1863. År 1864, då man väntade på traktaten, var
ett undantags-år, hvilket jag vdl utesluta. På grund af uppgifter,
dem jag icke bör misstänka för partiskhet, har äfven jag
392
Den 7 Februari e. m.
försökt göra en kalkyl, ang. införsel af sprit utaf Vindrufvor
från Gette.
Ett fat 228 liter å 50,30  fr. 115,15.
Smärre omkostnader, export-tull etc. i
Gette : . D 8,
Kommission 2 proc., Courtage i proc. » 2,85. fr> j20.
Assurans \\ pr., Accept ^ pr., Confirmation i pr., » 3,15.
Fr. 129.15.
S:ma rmt (å 72 rdr pr 100 fr.) rdr 92,99.
Frakt frän Cette till Slockholm  8,
Vindragare 0,25, broafgift etc  2,04.
Sprit, som, derest den under vintern föres pä jernväg,
på den korta liden icke torde förlora i styrka eller
genom leckage, men som då dels blir dyrfraktad, dels
icke får förtullas elter traktaten, anses deremot på
sjöresan förlora minst 1 j å 2 proc. Om ock ett proffat,
köpt för visst ändamål, t. ex. att bestämma en
tulltaxa, håller mera, så kalkylera dock köpmän icke
på mera än högst 83 proc. ren alkohol af hit till
Stockholm ankommande sprit. Dess styrka i Cette
beräknas till 33 grader Cartier, ej fullt 85 proc.
Leckaget lär ock vanligen vara högst betydligt. Förlusten
i afdunstning och leckage eller s. k. »Consiime»
beräknas till och med i Paris till 7 å 8 proc. pr år
(895). Det lärer då icke vara för mycket att beräkna,
det ett fat, som sjövägen sällan kan hilkomma
förr än nästa vår elter vinskörden, förlorat
vid ankomsten hit två proc. genom leckage.
Hvad här då bör förtullas utaf inköpta 228 liter
blir 223.44 å 83 proc. Men låtom oss räkna
225 liter och öka styrkan till 85 proc. Vi erhålla
då 86,15 sv. k:r ä 85 proc. alkohol eller 146,46 sv.
k:r å 50 proc. Tullen derå a 0,75 rmt utgör . . . 109,84.
Ränta å 103,03 i 2 månader å 6 proc, pr anno. . . . 1.03.
S:ma rdr 213.90.
Handelsvinst och risk säga mig köpmän å så beskaffad
vara beräknas till minst 15 proc. Men om den endast beräknas
till 5 proc. eller 10 proc., så uppstår det resultat,
att äfven under ett s. k. »année fabuleuse» eller fa hela k tigt
rikt år, då priserna sjunkit lill vanvärde å vin och sprit, kosta
146,46 sv. k:r bränvin, utspädda af densamma, här i Stockholm
vid ankomsten, elter förtullning rdr 213,90, så att, om fatets
värde aldrages med 6 rdr, återstå 207,90 eller för 1 svensk
k:a 1,42 rmt;
att härtill mäste läggas l:o handelsvinst, hvilken ökar priset,
beräknad å 5, 10 eller 15 proc. till respektiva 1,49 —1,56
eller 1,63, samt 2:o ränta, afdunstning, leckage och magasinshyra
från lossningsdagen lill den dag varan säljes och betalas. K isken
att icke lå betalning af bränvinshandlare torde ock vara någon.
Den 7 Februari e. rn.
393
Denna beräkning är grundad på ett något lägre pris, än
den af Frih. af Ugglas gjorda kalkyl, nemi. å cirka 50 francs
för hectoliter i Otte, d. v. s. 55§ öre pr sv. kanna 50 proc.
alkohol. Medelpriset kan dock efter all än vunnen erfarenhet
icke anses vara under 70 francs pr hectoliter eller 77 öre pr
sv. kanna *).
Men en annan omständighet är, att enligt »Dubrunfaut»
hela produktionen af vinsprit i södra Frankrike icke är mer än
50 å 60,000 pipor i vanliga år, 40 000 i dåliga och 80,'100 i
de rikaste eller s. k, »années fabuleuses.» Då vinsprit på hela
verldsmarknaden lärer användas till vinblandning eller kypring,
torde någon alsevärd myckenhet icke kunna tynga på marknaden
vid täflan med annan sprit af säd eller jordfrukter. Export
tor ett nytt ändamål sk tille ock genast höja priset betydligt af
en vara, hvars produktion icke lätt lärer ökas. Vindrufsjukan
hindrar åtminstone för närvarande vinodling att öka sig, och i
Frankrike anser man, att ett tunnland, planteradt med pofäter,
gifver mera alkohol än ett planteradt med drufvor. Potatis
-
*) Priserna å vimlrufssprit eller s. k. »trois six» (jj) var, enligt uppgifter
af eu Pariser-mäklare, »Longchamps», för hvar månad från 1802 till och ined
1830 högst 700 francs i December 1817, lägst 120 francs i Juli 1835. Medelpriset
för år var högst 590,25 fr. år 1817, lägst 136,45 fr. år 1835. Jag
tror att detta icke är för hectoliter, utan för 08,22, 205 liter eller 27 veltes.
(p. 295. Emd. C.)
Eldigt »Mangin» voro priserna pr hectoliter för »trois six» de Montpellier:
år
1854 den 15 Januari 210 francs, den 15 December 214 francs.
» 1855 d:o 195 170 »
» 1856 d:o 170
Vid 1858 års början noterades »trois six»:
de bon gout 90 å 95 francs, de marc 70 francs i Beziers.
100—105 » 60 - 72 i Marseille,
allt pr hectoliter.
Enligt prisuppgifter från Engelska tidningen Economists Pariser-korrespondeut
gällde »trois six»-spriten af 80 proc. i Bordeaux:
1864 den 2 Januari 92 francs.
1805 den 7 Januari 74 »
1806 den 6 Januari 53 »
Jemlikt Hamburger Börsen-Halle för den 12 Januari 1866 noterades följande
priser å 3T°-tal eller 83 svenska kannor, nemligen för »Brantwein» i
Reichsthaler å 3 mark kurant eller ungefär 3,2 7 rmt.
Bordeaux <fc Bayonne  55—60 rdr
Gette, Barcelona & Neapel 3 . . 60—70 »
Cognac  75—130 »
Rohspiritus å 80 proc. T. ... 19,1 »
Riibensprit rect å §$ proc. T. . 22J »
Kartoffelsprit å §{J proc. T. . . 24—26 »
De sista hit i år ankomna prisnoteringarna från Cette, som jag varit i
tillfälle bekomma, äro för en hectoliter J
af
1865
års skörd . . .
M
1864
»> ...
... 70
»
))
1863
» ...
. . . 78
»
»
1862
» ...
. . . 84
))
»
1861
» ...
... 94
»
»
1860
» ...
... 125
»
394
Den 7 Februari e. m
spriten anses ock i flera afseenrien bättre än §. Den kan lättare
frigöras från all bismak, och ehuru den icke har vinspritens
»arom eller parfym», kari den just derigenom erhålla en
sådan genom tillsatser. »Les esprits de fécule ont line grande
reputation å 1’entrepot de Paris ... ils sont plus doux; ils n’ont
entin ni gout ni aromes particuliers; ils sont par la meme
propres ä recevoir tous les aromes.» (p. 896.)
Man har här talat om förfalskning af vinsprit, samt de faror,
hvilka derigenom hota vår bränvinsbränning. Genom en
ternligen enkel procedur lärer dock vinspriten lätt kunna skiljas
från annan. För införsel hit fordras dessutom dubbel förfalskning,
— förfalskad vara och falsk förklaring inför embetsmyndighet
å tillverkningsorten, eller falskt intyg af tullkammarföreståndare
eller Svensk konsul i exportorten.
Om våra tullkamrar förses med »A. Chevalliers Dictio
naire
de falsiflcation» eller dylikt arbete elter Tekn. Instit:s
anvisning, torde sällan införsel af falsk vara lyckas och försök
dertill snart öfvergifvas.
Deri af Hr Wolffelt omformälda ordinära sprit, hvilken
uppgifves hafva blifvit såld för 32 å 38 öre pr Svensk kanna,
likasom den hvilken Hr Frih. Klinckowström i sin kalkyl
omförmält, är icke någon annan än den här ofvan nämnda,
som tillverkas utaf alläll eller marc. Denna vara kan icke gerna
komma i fråga att här säljas till förtäring. Uti den Encyclopedie
de Commerce, som Frih. Klinckowström citerat, yttrar
derom »Manain»:
»Les esprits de mauvais gout devraient donc étre exclusivement
appliqués å des usages industriels et servir soit å dissoudre
les couleurs et les vernis soit å degraisser les tissus;
mais quelques commercants ne se font point faute de les
ajouter aux alcools destinés k la consommation et de (romper
ainsi les acheteurs en leur livrant une boisson aussi malsaine å
1’estomac que desagreable au godt. Cette Iraude huereusement
se decéle d’elle méme au palais le moins delicat».
Uti en annan upplaga af samma arbete säger Dubrunfaut,
Professeur de Chimie indus!rielle, att esprit de marc säljes för
francs mindre än »le bon gout» par Velle. Detta gör un
gefär
36 öre mindre pr Svensk kanna. Han tillägger: »La
Lorraine en tire beaucoup parceque ses consommateurs sont familiarisés
avec ce godt. Partout aillieurs les esprits de marc
servent å frelater les bons | ou sont vendus pour les opera
tions
de farts» (p. 894).
Hvad här af några ledamöter yttrats, att de i Frankrike
noterade priser äro stadspriser med erlagd kommunal-skatt eller
s. k. »octroi» är säkerligen ett misstag. Octroi erlägges endast
å hvad i staden skall konsumeras, icke på varor som föras
till »entrepot» för att åter från staden utföras.
Jag liar af hvad jag läst och hört icke kunnat öfvertyga
mig, att Svenska bränvinsfabrikanter löpa fara för någon svår
konkurrens, till och med genom de oerhördt låga priser, som
Den 7 Februari e. m.
395
elter traktatens afslutande inträffat å franskt bränvin af drufvor,
och hvilka priser under dess uppförande icke perna kunnat förutses.
Annu mindre tror jag att en dylik fara förefinnes under vanliga
prisförhållanden.
Frih. Klinckowström har anmärkt att i vår traktat saknas
definition eller bestämmelse huru tull »ad valorern» skall beräknas.
Men just lör det denna bestämmelse finnes i föregående
traktater, behöfves den icke i vår, då vi enl. 10 Art. skola behandlas
lika med de mest gynnade nationer.
Jag röstar lör obetingadt bifall å traktaten.
Frih. Hermelin, David: Jag ber att med några ord få
antyda de skal, som förmå mig att rösta emot Franska traktaten,
och jag måste vidhålla denna min åsigt, vare sig att man
betraktar frågan ur politisk eller ekonomisk synpunkt. Om vi
nu godkänna traktaten, skola väl då kommande Ständer bindas
af vårt beslut? Det är icke jag, som skall besvara den frågan;
jag väntar svar derpå. Man har sagt att det vore orätt att
här tillämpa grundlagen, men jag tror tvärtom att det just är
på denna vi böra stödja oss, och icke på några advokatoriska
fraser. Ej heller kan jag finna skäl att ingå på en traktat, hvars
bojor vi först efter 10 år kunna afskudda oss. Jag vill blott
exempelvis hänvisa till pag. 55 i traktaten, der nederst på sidan
visas en nedsättning i importtullen till Sverige från 15 till 10
proc. för »varor, som icke kunna hänföras under någon al de i
denna införsels-tariff upptagna bestämmelser, mer eller mindre
arbetade.»
Man har sagt, att R. Sfcrs värdighet skulle lida af ett afslag,
men jag tror tvärtom att R. St:rs värdighet fordrar att traktaten
afslås, och för min del röstar jag för afslag.
Hr af Forselles, Adam Magnus Philip: Jag beder
om eder uppmärksamhet på några ögonblick; jag ämnar, för att
vara sä kort som möjligt, icke ingå i någon analys af traktaterne
eller behandla siffrorna, förut af så skicklige talare lullgjordt,
— men vill blott i allmänhet nämna några ord, innan jag
öfvergår till mitt egentliga yttrande. En större stadga i tulllagstiftningen
är enligt min tanke hvad Sverige behöfver och
det länge saknat; — millioner hafva af vårt rörelsekapital gått
förlorade blott genom denna brist,det visar vår tull-lagstiftningshistoria.
Hvad traktaternas afslutande beträffar, hade efter min
förmening varit försigtigare och klokare, mera med R. St:rs
rätt förenligt, om traktaterna ej blifvit afslutade innan de blifvit
underkastade Ständernas pröfning och gillande. Sålunda hade
denna splittring i en så vigtig fråga statsrriagterna emellan kunnat
undvikas.
Den Franska traktaten lemnar efter mitt förmenande icke
Sverige några fördelar, motsvarande de uppoffringar, vi måste
göra Frankrike.
396
Den 7 Februari e. 11.
Alltför få artiklar kunna vi ditföra, men måste förbinda oss
att emot obetydlig tull mottaga-den mängd Franska fatirikater,
som en länge utbildad och fullkomnad industri, understödd af
ymniga kapitaler, låga räntor, godt klimat och läge för afsättning,
kan till låga pris frambringa.
Följden blir att våra fabriker, i alldeles emotsalta omständigheter,
omöjligen kunna uthärda täflan, måste gå under, hvarigenom
denna del af det nationella kapitalet går förloradt, arbetarena
blifva sysslolösa och kastas till stor del med sina familjer
på kommunerna.
Franska drulhränvinet med alldeles för låg införseltull hotar
äfven att tillintetgöra vår ej längesedan ordnade brän'vinstillverk
ning och med den vår betydliga statsinkomst, och allt
detta lör att gynna vissa förmenta intressen, på fabrikernas och
den stora landtmanna näringens bekostnad.
Jag säger förmenta, emedan, enligt min tanke, inom en väl
organiserad stat, alla intressen äro solidariska, ty om ett stort
intresse lider, kännes alltid inverkan deraf förr eller sednare,
mer eller mindre på alla de andra.
Följden blir vidare, att genom lättheten alt emot godt pris
erhålla de franska lyxartiklarne minskas det nationella kapitalet,
folket vänjer sig att göra lyxen till behof, och då en gång frihandeln
måste kastas öfver bord, kännes det dubbelt tyngre; vidare
penningobrist, som redan skördat och kommer att skörda
så många offer, tullintraderna minskas med 2—3 millioner, hvarigenom
följer ökad beskattning på fast egendom, person och
arbete.
Våra vexande räntor till utlandet, vår banks förmåga att
upprätthålla myntvärdet, vår kredits bevarande (i parenthes sagdt
redan något vacklande), krig med utlandet, möjligen missnöje
inom,.äro allt Saker att tänka på.
Överflöd af tryffel, konserver, franska blommor, siden och
viner rn. m. till godt pris, betalte med vårt jern, träd och tjära,
och våra tomma kassor blifva vår behållning.
Sådan ‘är min tanke om den franska traktaten, som blir
något betänklig, då vi gå att binda händerna på oss för 12 år,
i sanning ett bedröfligt testamente till det nya stats-skickets representanter.
Men betänkligast af allt, Mine Hrrl är det förbiseende af
al R. F:ns 57, 59, 60 och 61 §§ vår regering tillåtit sig, då
den afslöt och satte i verkställighet utan Ständernas hörande
denna traktat och det på 12 år. Detta företag ingriper i Ständernas
rätt att allena ordna beskattningen och fastställa bevillningarne,
hvartill hörer tull och accis. Då R. F. skall tolkas
efter bokstafven, håller den anmärkningen inför sunda förnuftet
icke stånd, att regeringen enl. 60:de §:n är oförhindrad sänka
tullsatserna, emedan ingenting i denna § derom är omnämndt, ty
den ingriper deruti i beskattningsrätten.
Man har äfven sagt att skäl för antagande vore att man
derigenom besparade regeringen ett obehag, en déconfiture. Mine
Den 7 Februari e. m.
397
Hrr! mycket vill jag offra, om jag vore i stånd bespara en älskad
regering någon ledsamhet, men jag frågar, kan en Svensk
man och representant, så framt han är öfvertygad att Franska
traktaten under 12 år medlor olycka för Sverige, tveka om
han bör rösta för eller emot densamma?
Hr von Schéele, Knut Henning Gezelius: Sedanden
förevarande frågan erhållit den noggranna och detaljerade utredning,
som nu skett, anser jag mig böra inskränka mig till
att i några hastiga allmänna drag teckna dess ställning, sådan
den tett sig för en åskådare, hvilken, utan alla enskilta så väl
industriella, som landtbruks-intressen, endast lör sakens egen
skull sökt sälta sig in i densamma.
Allt efter sorn statens och de enskiltes behof i män af
kulturens fortskridande tillvexa, måste penningen få större värde
och betydelse; häraf låter sig lätt förklara, att handeln, såsom
ett af de förnämsta medlen till penninge-förvärf, i nyare tider,
då civilisationen tagit så väldiga steg framåt, erhållit en kraftig
väckelse och vunnit en tillförene ej anad utsträckning. Men,
enligt lagen för all mensklig utveckling, lågo ej genast de rigtigaste
grundsatserna för öppen dag, så att den nyvaknade lifligare
handelsverksamheten med ens kunde efter deni ordnas,
utan, innan dessa ännu hunnit efterforskas och utletas, bildade
sig en routine, hvarvid syftet blef efter mera tillfälliga och ögonskenliga
fördelar bestämdt. Såsom statshushållningens hufvndsakliga,
ja! uteslut-nde uppgift sattes till en början att så mycket, som
möjligt, öka landets penningekapital, summan af reda penningar.
Om de varor, hvilka genom handeln kommu i omlopp, voro
bättre eller sämre; om större eller mindre insigt förvärfvades,
rörande tillgångarnas förmånligaste användning och tillgodogörande;
om de fördelar, som genom handeln vunnos, kommo några
få eller nationen i sin helhet till del — deråt egnade man
ej synnerlig eftertanke, derpå lade man ej stor vigt. Penningekapitaiets
förökande och penningarnas qvarhållande inom landet,
detta utgjorde länge enda målet, och för dess ernående utgåfvos
höga tulltariffer, ja! utlärdades rent af förbud för åtskilliga
artiklars ut- eller införsel. Då nu, trots dessa hinderliga mått
och steg, handeln gick framåt och nådde en ej ringa grad af
blomstring, fick det häfdvunna en magt, som gjorde det för de
efterhand framträdande friare idéerna svårt att vinna insteg.
Det närvarandes förmånlighet hade man sjelf erfarit; att inse,
hvad gagn de ifrågasatta förändringarna skulle komma att lora
med sig, dertill fordrades både vilja och förmåga att vidga blicken
utöfver det närvarandes trånga synkrets. Men icke äro
de fördelar alltid, eller ens merändels, de största och väsendtligaste,
hvilka först träda i dagen. Får ej ofta det träd, hvars
rötter tränga ned på djupet, och som derföre ej så hastigt hinner
sin fulla mognad, i sin tid både fastare stam och rikare
krona, än det, som skjuter upp ganska snart efter det dess frö
blifvit nedlagdt i jorden! Så småningom måste de rigtigare prin
-
398
Den 7 Februari e. m.
ciperna segra. Efter hand mäste den sanningen vinna erkännande,
att prohibitiva åtgärder ej så mycket utgöra ett värn för
de inhemska näringarne, som fastmer ett hinder lör deras fortkomst
och utveckling, enär hvarje producerande verksamhet,
som ej kan på längden bära sig, utan så kalladt skydd, just
derigenom bevisar sig ej vara efter landets och nationens förhållanden
afpassad och sålunda ej heller i sann mening vinstgifvande,
utan snarare för industrien menlig, då ett naturligare,
ändamålsenligare och mera fruktbringande användande af krafterna
genom densamma motverkas. I den mån dessa sundare
grundsatser gjorde sig gällande, visade sig ock, att äfven här
friheten är den mark, ur hvilken de mest gyldene skördar uppspira;
att prohibitismen, liksom allt tvång, är en ovän, som utsår
endast afundens, misstroendets och tvedriigtens ogräs, hvilket,
örn det än ej förmår att förqväfva, dock alltid måste hämma
den goda växten.
Icke var Sverige det land, som vågade först tillegna sig
och på handeln tillämpa de nya idéerna; men omsider kom ordningen
ock till oss. lief är alltid lätt, att då en idé blifvit till
sin sanning klart insedd, göra henne till handlingens ledstjerna,
vare sig det gäller individen eller staten; men städse förblifver
det en oeftergiflig pligt för den, som är satt att vaka ej mindre
öfver den enskiltes, än millionernas välfärd, att med varsamhet
gå tillväga, då fråga är om att i något afseende inslå
en ny riktning. Tacksamt böra vi derföre erkänna den försigtighet,
hvarmed regeringen infört vårt handelssystem på den
nya bana, der det allena har framtid för sig. Det är väl öfverhufvud
ej möjligt för en stor reform att bryta sig väg, med
mindre något eller några enskifta intressen dervid stötas. Men,
i sådant fall, är det ju ej rättvist att med önskningarnas måttstock
mäta regeringens handlingssätt; bedömes det såsom sig
bör, efter möjlighetens, torde domen utfalla mildare, än som af
Bevil!n.-lJtsk:ts majoritet skett. Ingen, som ej vill tillsluta ögonen
för de svårigheter, mot hvilka regeringen vid detta ärendes
behandling haft atl kämpa, kan, enligt mitt förmenande, billigtvis
påstå, att landets fördelar dervid blifvit i något hänseende
förbisedda. Har nu verkligen all den moderation, som legat
inom möjlighetens område, blifvit iakttagen — och detta tror
jag ej skall i ifrågavarande läll kunna af den fördomsfrie och
uppmärksamme betraktaren förnekas — så bör ej den enskifte,
som finnér sig i någon grad och för någon tid komma att lida
af reformens genomförande, känna de uppoffringar tunga, hvilka
för det helas väl pålordras. Eller skulle samma Ständer, som
för lä veckor visade sig mägtiga af att, såsom ingen annan representation
i verlden, låta serskilta företrädesrättigheter vika
lör det allmänna bästa, nu anse för svåra de jemförelsevis obetydliga
eftergifter, hvilka månända en och annan enskild medborgare
skall, genom traktatens godkännande, nödgas göra, til!
fromma för det stora hela, för ett gemensamt, älskadt fosterland.
Om andra ej ega upplysning och frihetssinne nog att
Den 7 Februari e. m.
399
fatta, hvad som är fäderneslandets verkliga båtnad — SverigesÅdel
har visat och skall visa sig ega dem. Om andra låta förmå sig
söka rubba den aktning och det förtroende, vår regering hos
andra regeringar åtnjuter—SverigesÅdel skall ej förneka sin urgamla,
fäderneärfda uppgift att vara thronens stöd.
Såsom af hvad jag haft äran yttra tydligt framgår, vill jag
med min röst understödja traktatens godkännande och dess godkännande
utan det af Utskit föreslagna tillägg. Den förra delen
af delta synes mig innebära ett ogillande af samma traktat,
till hvilken Rikets Ständer tillstyrkas lemna sitt bifall — och
detta står ju ej väl tillsammans. Hvad deremot tilläggets sednare
moment vidkommer, förefaller detta hafva bättre skäl för
sig. Man kan ej neka, att regeringen, genom att låta traktaten
träda i verket före dess öfverlemnande till Ständerna, på dem
lågt ett visst band. Nu är visserligen denna traktat, enligt min
fasta öfvertygelse, till stor fördel för landet; men, förutsatt, att
så ej varit tallet — och det låter ju tänka sig — så skulle Rikets
Ständer, sedan bestämmelserna i traktaten redan börjat
tillämpas, blott haft valet mellan att hos främmande makter
nedsätta landets regering eller godkänna något för landet oförmånligt.
För denna del af den föreslagna inskränkningen kunna
sålunda skäl förebringas; men då det å andra sidan är obestridligt,
att Kongl. Maj:t egt magt att alls icke underställa Rikets
Ständer denna traktat, då det vidare är faktiskt, att genom dess
tidigare trädande i verket stora fördelar kommit landet till
godo, då det är sannolikt, att dess omedelbara verkställighet utgjort
ett vilkor för dess erhållande, då slutligen Rikets Ständer
vid sednaste riksdagen inför Kongl. Majit otvetydigt tillkänngifvit
sin benägenhet för en handels- och sjöfarts-traktat med
Frankrike, alldeles i den af Kongl. Majit följda rigtning — så
låter jag älven denna anmärkning falla och röstar för traktatens
obetingade godkännande.
Då tiden nu var långt framskriden och 19 ledamöter anmält
sig flir att afgifva ytterligare anföranden i ämnet, hemställde
Hr Gr. o. Landtm-, huruvida R. o. Ad. behagade uppskjuta
öfverläggningen om förevide Utlåt, till morgondagens plenum,
samt åtskiljas; hvilket bifölls.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. i 11 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
400
Den 8 Februari f. m.
Thorstlageii den 8 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades profit för den 10 sistl. Januari.
Fortsattes föredragningen af Bevilln.-Utskrts Utlåt. N:o 2, i
ani. af K. Mits Nåd. Propos. angide med Frankrike afslutade
handels- och sjöfarts-traktater.
Hr von Krainier, Anders Hobert: Hvar sak för sig,
och personen utanför saken. Troligen skulle jag icke hafva
begärt ordet i denna fråga, då mina åsigter med afseende å frihandeln
redan äro allt för väl kända, för att jag skulle behöfva
ytterligare derför redogöra, såvida jag ej dertill förmåtts af den
sats, jag nyss uttalade. För icke längesedan förelåg till R. Stirs
afgörande en stor och genomgripande fråga, hvilken regeringen
på det varmaste förordat. Jag och många med mig befunno
oss då, oaktadt mogen öfverläggning och noggrann pröfning, i
den ledsamma belägenheten att nödgas kämpa för en åsigt, motsatt.
den K. Mit uttalat. Då nu till afgörande föreligger en annan,
likaledes högst vigtig fråga, med afseende å hvilken jag har
den lyckan att instämma i de åsigter, nämnda höga auktoritet
hyser, har jag ansett det vara skäl att redogöra för min ståndpunkt
deruti, och jag är öfverlygad, att, liksom jag nu blott
håller mig till saken och följer min innersta öfvertygelse, skola
mina kamrater från den sista, hårda striden handla på enahanda
sätt, äfven om våra åsigter nu icke äro med hvarandra så öfverensstämmande
som då. Må voteringssedlarne från den 7
December ligga der såsom utskjutna patronpapper på ett stridsfält,
men sedan striden är slut, må ock stridigheten vara glömd
och hvar sak behandlas för sig. Kanske skall man säga mig,
att denna uppmaning är onödig? Jag är till och med benägen
att erkänna del! Men, då jag vidrört denna förflutna, stora strid,
kan jag icke underlåta att en gång ge uttryck åt en tanke, som
under den sednare tidens debatter ofta sysselsatt mig; nemi.
R. o. Adins hållning efter deri stora reformens antagande! Hvar
finnér man väl en representation, der en så genomgripande förändring
blifvit genomdrifven efter en så hårdnackad strid, utan
att hafva efterlemnat knappt det ringaste spår af ovilja? Förhandlingarne
fortgå lika lugnt,som förut; livar och en yttrar
fritt
Den 8 Februari f. m.
401
fritt sin mening och knappast förspörjes en antydan på det förflutna;
ingen splittring, ingen partianda, intet hat! Jag anser denna
R. o. Ad:ns hållning under de sisla tvenne månaderna vara
det vackraste bladet i Adelns minneskrans! Detta förhållande
hade förtjena t att af en vältaligare slämma är min, framhållas;
men det är ej rösten, utan sanningen i det sagda, som för orden
till efterverlden.
Då jag nu öfvergår till den fråga, som för närv:de föreligger
till afgörande, torde det af mig såsom ledamot i I\onst.-Utsk:t
billigt vis förväntas, att jag först något sysselsätter mig med dess
konstitutionella sida, — dess enlighet eller icke enlighet med
grundlagen! Jag skulle visserligen i största korthet kunna såsom
skäl för dess grundlagsenlighet åberopa, hvad en talare i går så
utförligt derom anfört, men då, sedan dess, (lere af traktatens motståndare
återkommit med sina gamla påståenden i afseende härå,
anser jag mig höra med några ord bemöta de sjoda inkasten.
Såsom stöd tor det påstående, att K. M:t icke egt rätt alt alsluta den
ifrågavule traktaten, anför man i synnerhet 60:de §:n R. F. Enligt
min tanke kan dock åt den ensidiga föreskriften i denna § icke gdvas
en åt två håll verkande mening. Frih Klinckowström har visserligen
sagt, att K. M. icke eger rätt att afhämta riket någon del
af dess område utan R. Stms samtycke; och deri har han fullkomligt
rätt, men det är ju otvetydigt förbjudet i den 78:de §:n,
så att dermed ingen likhet förefinnes med frågan om rätten
att nedsätta tullar, som ingenstädes är K. M:t fråntagen, om ock
ej uttryckligen medgifven. Man åberopar häremot den 6lista §:n.
Denna § besvarar dock blott frågan, huru länge de algifter skola
utgå, som R. St:r under de i 60:de §:n nämnda titlar sig åtagit;
och bestämmer, att de skola utgå intill slutet af det år, under
hvars lopp den nya bevillnineen blifvit fastställd. Orri vi nu
skulle antaga, att en enskild person utfärdade till en annan en
förbindelse att under en viss tid, till dess någon bestämd händelse
inträffade, årligen utbetala en viss summa penningar, så
är det visserligen obestridligt, att dessa årliga betalningar skulle
ske, liksom 61 :sta §:n R. F. föreskrifver, att de der nämnda
afgifter skola utgöras. Men om man nu föreställde sig det ovanliga
fall, att den enskilda borgenären vägrade att emottaga de
erbjudna penningarne, och bans gäldenär stämde honom med påstående,
att han skulle förklaras skyldig att emottaga dem, tror
väl någon, att gäldenären skulle vinna processen? Den ifver,
hvarmed man söker tvinga regeringen att uttaga de skatter,
representationen en gång beviljat, äfven om de icke för tilllället
äro af beholvet påkallade, erinrar om en bekant komedi, som
gais här för några år sedan, kallad, om jag ej missminner mig,
1859 och 1959. 1 denna skämtsamma framtidsbild ser man en
person på öppen gata öfverfallet! af en annan, som med dolk i ena
handen och penningpung i den andra tillropar honom: »pengar
eller lif», och den stackars öfverlallne är tvungen mottaga pungen
för att ej bli mördad! — Skämt åsido, anser jag emellertid,
H. II. 26
403
Den 8 Februari f. m.
att man numera icke kan vara tvehågsen, hur den 60:de §:n
skall tydas, då man liar så många prejudikater att åberopa. Vi
hafva nemi. hört, att sedan 1809 icke mindre än 52 fall förekommit
af tullnedsäitningar gjorda af Regeringen emellan riksdagarne;
äfvensom att då vid 1810 års riksdag R. St:r ingingo till
K. M:t med en skrifvelse, deri de uppdrogo åt K. M:t att under en
statsreglerings-period höja tullsatserna, så anhöllo de derjemte,
»att K. M:t» samtidigt »täcktes medgifva motsvarande nedsättningar
på andra artiklar.» Frih. Klinckowström tillerkänner emellertid
icke prejudikater vitsord; han säger nemi., alt de icke
gälla i strid med klar och tydlig lag, Ja. det är sannt. Om
lagen är tydlig, så behöfver man ej stödja sig på prejudikater,
ty de gälla endast i det läll, att lagen är otydlig. Man har
emellertid icke blott vändt sig emot Konungens rätt att nedsätta
tullsatserna, utan äfven betviflat R. Stirs rätt att medgifva en dylik
nedsättning för mer än en statsreglerings-period och således binda
händerna på kommande representation. Alven detta är dock
ingenstädes förbjudet, oin älven denna rätt är styrkt af prejudikater.
För att icke tala om den redan af andra omförmälda
traktaten med Ryssland af 1838, vill jag endast åberopa den
traktat, som med Danmark ingicks år 1857 ang:de tullen i Sun
det,
och hvarigenom bestämdes, att denna tull skulle atlösas under
en tid al 20 år med 40 hallårsbetalningar. Mig synes denna
rättighet att utsträcka en traktats gällande kraft utöfver en statsreglerings-period
ju alldeles obestridlig, om man utgår från att
erkänna Konungens rätt att nedsätta tullsatserna. Slutligen har
man äfven talat om vådan af att regeringen eger en sådan makt,
och gått ända derhän i orimliga förutsättningar, all regeringen skulle
kunna afsluta traktater om tullfrihet på 100 år med alla eller de
flesta länder och således på en gång stryka ett streck öfver allt livad
tull heter. Ja, det finnes ingenting, som ej kan leda till orimilgheter,
om man derur vill draga den yttersta konseqvensen, och jag hänvisar
i detta hänseende till 13:de §:n R. F., som tillåter Konungen att
utan R. Stirs samtycke börja krig; men lika val skulle man ju
kunna tänka sig. att R. St:r ginge till en ytterlighet och återförde
oss till 1771 års tulltaxa med dess 870 införselsförbud.
Man måste alltid förutsätta, att Statens styresman liksom folkets
representanter äro män med sundt förnuft! Jag hoppas således,
att denna strid skall hafva det goda med sig, att regeringens
rätt att nedsätta tullsatserna blir erkänd; och jag hoppas det,
så mycket mer, som hästombyte för statsvagnen snart förestår
och man ej vet, huruvida ej de nya hästarne i början bli litet
istadiga och vilja stryka baklänges, som man säger, och då kan
det vara godt alt ha en s. k. gaffel på vagnen. En sådan »gaffel»
är den Fransyska 12-års-traktaten.
Sedan jag således redogjort för mina åsigter rörande traktatens
grundlagsenlighet, ölvergår jag till en kort undersökning,
huruvida vi genom densamma tillskyndats några fördelar. Hvad
dervid först beträffar sjölärts-traktaten, torde dess stora gagn
för de förenade rikena icke kunna bestridas. Den har med allt
-
Den 8 Februari f. m.
403
för slående siffror och upprepade gånger blifvit bevisad. T. ex.
ett Svenskt 120 lästers fartyg, lastadt med plankor af mindre
tjocklek än 80 millimétres, hade att erlägga i tonnage-afgilter,
differential-tull m. m. ej mindre än 2.230 francs eller omkring
1,600 rdr. Man bör medge, att detta var drygt, synes mig!
Frih. Cederström har dock nämnt att fördelen af nedsättningen
i dessa afgifter i vida högre mån kommer Norge än Sverige
lill godo, emedan Norge har en betydligare skeppsfart än
vi. Alt Norge har en större handelsflotta, kan visserligen icke
bestridas; men tror då Frih. Cederström att ej Sverige har fördel
äfven deraf, alt afgilterna för Norska fartyg äro nedsatta?
Händer det ej ofta, att våra köpmän försända sina varor med
Norska fartyg? Ar det ej då för dessa Svenska köpmän en fördel
alt det Norska fartyget kan segla för billigare frakt än förut?
I sammanhang med den nytta, vi sålunda komma att draga af
den skedda nedsättningen i tonnage-afgilten, vill jag äfven påpeka
en stor fördel, sorn blifvit tillskyndad våra skeppsbyggerier.
En i dessa frågor fullt hemmastadd person, en al våra kommercielia
auktoriteter i södra Frankrike, som i denna sak benäget gifvit
mig åtskilliga upplysningar, har särskildt framhållit fördelen af
att numera kunna bygga och till Frankrike exportera träfartyg,
hvilka förut varit förbjudna till införsel, men hädanefter endast
beläggas med en afgift af 20 francs pr tonneau, (icke såsom en
föregide talare förmenat, 20 proc. af värdet.) Om sjölärts-traktatens
fördelaktighet torde således ej vara mer än en tanka.
Beträffande åter den fråga, huruvida äfven handels-traktaten är
för oss fördelaktig, så lära väl tankarne derom vara mera delade.
Jag vill då först sysselsätta mig med några af de anmärkningar,
som blifvit emot densamma framställda af dess förnämste
motståndare, Frih. Klinckowström. Han har sålunda påpekat
den skillnad, som förefinnes emellan 2:dra och 3:dje artiklarnei
denna traktat, att nemi. desamma medgifva Frankrike vida större
förmåner än Sverige och Norge, i det den Franska varan kommer
i åtnjutande af tullnedsättningen', allenast den är producerad
i Frankrike, då deremot den Svenska och Norska varan icke
åtnjuter en motsvarande förmån, såvida den ej till Frankrike
införes direkte, sjöledes och under Svensk eller Norsk flagga.
Henna skillnad framhåller Frilun såsom ytterst orättvis och saknande
sitt motstycke i andra med Frankrike afslutade traktater.
Han har i detta sitt påstående både rätt och orätt. Rätt, hvad
angår traktaterna med Belgien och Tyska tullföreningen, men
orätt, med afseende å traktaten med England, ty i denna traktat
finnes ett stadgande, som till alla delar öfverensstämmer med det i
den nu ifrågav:de Svensk-Franska. Dessutom tror jag att Frankrike
betraktar vårt land såsom varande al allt för ringa vigt för dess
handelsförhållanden, för att det skulle velat medgifva oss full
reciprocitet i denna sak; och att strängt hålla derpå skulle hafva
betydligt försvårat, kanske helt och hållet omöjliggjort afslutandet
af traktaten. Det är äfven klart, att en af de stora sidofördelarne
af traktaten, nemi. att Tyska tullföreningen medgifvit
404
Den 8 Februari f. m.
enahanda nedsättning i tullsatserna för våra varor, som vi erhållit
i Frankrike, skulle hafva gått förlorad, såvida vi ej gjort
det i 2:dra och 3:dje artiklarne omnämnda medgifvande, ty härpå
grundar sig helt och hållet den vunna fördelen med afseende
å Tyska tulllöreningen. Det är nemi. just emedan vi ej upprättat
en differential-tulltaxa till endast Frankrikes förmån, utan
medgifvit tullnedsättningarne för en och hvar, som Tyska tullföreningen
sjelfmant tillförsäkrat oss samma tullnedsättningar i
sina hamnar, som dem vi erhållit i Frankrike.
Frih:n har vidare funnit det vara en stor uraktlåtenhet, att
i traktaten icke uppgifves bestämdt, hvad som menas med lörtullning
ad valorem, och huru värdet dervid bör beräknas. I
2:dra artikelns 2:dra mom. står dock tydligen, att införseln skall
ega rum i enlighet med bestämmelserna i de traktater, som af
Frankrike blifvit afslutade med Stor-Brittannien, Belgien, Italien
och Schweitz. Den, som är intresserad att veta, huru delta
värde skall beräknas, behöfver således endast kasta ett öga på
dessa traktater, lör att erhålla nödig upplysning i detta hänseende.
Med afseende å 7:de artikeln, har Frilen anmärkt och med
offieielt intyg af notarius publicus bestyrkt, att den Svenska öfversättningen
icke är riktig. Han har rätt deruti, att ölversättningen
icke är ordagrann, men jag vågar påstå, att den fullkomligt
återgifver meningen i den Franska texten. När i den
Franska texten står »des droits identiques å ceux, qui grévent
ou greveraient les esprits de fabrication suédoise», så är detta
ej ordagrannt öfversatt med: »den afgift, som för tillverkningen
af Svenskt bränvin är eller kan varda bestämd», utan skulle hetat:
»de afgifter, som betunga eller kunna komma att betunga
den Svenska tillverkningen af bränvin.» Men jag hemställer till
en och livar, om ej meningen är precist densamma? Ty att dermed
förstå, eller vilja lörstå, något så orimligt som, att importören
af Franskt bränvin skulle, utom en tull motsvarande tillverknings-algiften
samt surtaxen, äfven erlägga utminuteringsafgilt
— kan väl ej vara allvarsamt menadt? Tror Frih. Klinckowström,
att deri, som utminuterar Franskt bränvin, ej får betala
utminuterings-afgift, lika väl, som den, som utminuterar
Svenskt dito? Nå väl, då blir ju Franska bränvinet i sinom tid
belastadt med utminuterings-afgift? Icke kan det dermed beläggas
tvenne gånger?
Samme värde talare anmärkte vidare, att tarilfen B. slutar
med den bestämmelse, att »varor, som icke kunna hänföras under
någon af de i denna införsels-tariff upptagna bestämmelser,
mer eller mindre arbetade», skola för narv:de draga en tull af
15 proc. och framdeles 10 proc. utaf värdet, och hära! drog
han nu den slutsats, att det till följd af detta stadgande skulle
vara oss förbjudet att åsätta högre tull än 10 proc. på sådana
landtmannaprodukter, som voro i någon mån arbetade, såsom
smör, ost, salt och rökt kött o. s. v. Det förvånar mig, att
Frihm, som nyss så strängt jemlörde Svenska och Franska texterna,
härvidlag icke iakttagit, att i de citerade Svenska orden
Den 8 Februari f. m.
405
ett öfversättningsfel blifvit begånget, ty uttrycket »i denna införsels-tarifT
upptagna bestämmelser» motsvaras i Franska texten
af uttrycket »les dispositions du tarif général», och som den
Franska texten eger vitsord, är deraf klart, att det är endast
de i den allmänna Svenska tulltaxan icke specificerade varor,
som skola beläggas med den nämnda afgiften af 10 proc., samt
att, enär landtmannaprodukter äro i den svenska tulltaxan upptagna,
nemi. under rubriken: fria, man följaktligen är oförhindrad
att borttaga denna frihet och åsätta den hvilken tull som
helst, ehuru jag visserligen hoppas, att detta ej måtte ifrågakomma.
I traktaten är bestämdt, att tullen å raffineradt socker icke
får med mera än 50 proc. öfverstiga tullen på råsocker. Om
man då, sade Frilen, framdeles vill förskaffa konsumenterna
socker för mycket billigt pris och derföre nedsätter tullen för
råsocker lill 0 öre, så är man förhindrad att sätta tullen å utländskt
rafFiineradt socker högre än till 9 öre. Ja, Gud ske lof!
Det är verkligen förhållandetI Jag hemställer till hvar och en,
huru det skulle gå med det bill ga sockret, om man nedsatte
tullen på råsocker utan att nedsätta den för raffineradt? Icke
lärer man kunna förvänta, att fabrikanterna då skulle nedsätta
priset på sin raffinad? Så, att i stället att genom operationen
ha skafiat landet billigt raffinadsocker, skulle man i stället blott
skaffat raffinadörerna obillig vinst och statskassan förlust! På
tal om landets fördelar, bör icke förgätas, att då vår inhemska
raffinadsockertillverkning uppgår till 28,000,000 skålp. om året,
så har allmänheten, genom den till följd af traktaten gjorda nedsältningen
af raffinadtullen från 13 till 12 öre per skålp., fått
en liten present af 280,000 rdr om året, utom det att tullen å
utländskt inkommande raffinad derigenom minskas med 00,000
rdr för samma importqvantitet som förut, så att blott detta
enda traktatens stadgande är en skattelindring af 340,000 rdr,
som regeringen skänkt oss. Det synes ej vara att klaga öfver?
Hufvudsakliga meningsskiljaktigheten, beträffande denna traktat,
torde alltjemt kunna återföras till den gamla striden derom,
hvilket som är riktigast: skydd eller frihet; om tullen bör bibehållas
för att omgärda de inhemska handteringar, som dessförutan
icke kunna bära sig, eller om den icke skall vara annat
än ett nödvändigt ondt, för att skaffa tillräckligt med olja
för att smörja statsmaskineriet. Mig synes uppenbart, att krafter
och kapitaler icke användas rätt, då de nedläggas på näringar,
som, derigenom att de icke kunna bära sig utan skydd,
visa att de icke äro för landet naturliga; och ett sådant användande
af krafter och kapitaler måste så mycket mera ogillas,
som tillfälle att nedlägga dem på andra näringar, som gifva rikligt
utbyte, visst icke saknas. Jag frågar: Kan man verkligen
föreställa sig, att Sverige eller något annat land skall på längden
kunna bibehålla sina komplicerade tulltaxor gent emot den
nya tidens snabba kommunikationer och lifliga beröring? Liksom
stadstullarne och provinstullarne befunnits outhärdeliga, lika
406
Dea 8 Februari f. m.
säkert är, att i allmänhet nutidens tulltaxor icke skola kunna
upprätthållas gent emot telegrafer, ångbåtar och jernbanor. Englands
tulltaxa är det föredöme, hvartill jag anser att vi böra
sträfva. Den är icke större, än att den tryckt upptager en sida
af ett vanliet skrifpapper storlek. I densamma beskattas också
endast sådana varor, som icke äro föremål för tillverkning inom
landet, såsom kaffe, socker, the, tobak, peppar, korinter, bränvin,
vin, kakao etc. etc. — Nåväl, säger man kanske, aldrig
kunna vi komma derhän? Vi skulle ju då få en ofantligt minskad
tullinkomst och följaktligen statsbrist? Jag har tagit kännedom
orri Kommers-Colbii berättelse angående rikets handel och
sjöfart under år 1864 och deraf Iunnit, att om vi skulle vilja
efter Engelskt föredöme tullbeskatta endast de varor, som icke
äro föremål för Svensk tillverkning, så skulle vi utaf de 415,
som för närvide äro upptagna i vår tulltaxa, ej behöfva behålla
mer än 19 hufvudartiklar, nemi.: bränvin, cider, kaffe, kanel,
likör, mandel, oljor, peppar, plommon, russin, saffran, salt, sirap,
socker, thé, tobak, vin, fisk, färger, med cirka 60 underafdelningar,
för att erhålla 9 af de 14 millioner, som tullen 1864
inbringade. Besinnar man nu, att folkets förmåga att konsumera
af ifrågavarande kassa-artikiar skulle betydligt förökas
genom den besparing, som skulle tillskyndas dem derigenom,
att priset på alla andra varor Idefve billigare än för närvarande,
så är gilvel, att Staten skulle af de 19 kassa-artiklarne kunna
påräkna villa högre inkomst än nyssnämnda 9 millioner. Men
äfven antacet att konsumtionen af kassa-artiklarne icke skulle
ökas, skulle man genom att åsätta ett par öre högre tull å
socker, kaffe och tobak redan kunna inbringa 1^ mdlion mera
och, genom bränvinsskattens höjande med 15 öre, ytterligare 2|
million, summa 4 millioner; och icke lär väl en finans-minister
vara så renonce på tillgångar, ali han ej lätt skulle kunna åstadkomma
den felande millionen antingen genom utvidgning af systemet
med stämpelpappers-algilt eller på annat föga kännbart sätt.
Jag har anfört detta, icke emedan jag nu hyser den ringaste
förhoppning om en sådan reform; men emedan jag anser
gifvet, att vi framdeles komma derhän, och det skadar icke att
man gör sig klart hvart den väg leder, på hvilken man går, att
den ej förer till en financiel afgrund, utan blott till en ganska
lätt alhjelpt liten brist i intrad. J)å Franska traktaten är ett
steg, om ock mycket varsamt, i den rätta rigtningen, så utgör
ensamt denna omständighet för mig ett tillräckligt skäl för bifall
till densamma.
Jag vill dock icke förneka, att jag i afseende å en deri
förekommande artikel, nemi. bränvin, hyser någon betänklighet.
I likhet med en annan värd ledamot, har äfven jag, för att förskaffa
mig upplysningar rörande förhållandet med denna artikel,
tillskrifvit en af landets auktoriteter för handel i södra Frankrike,
och jag har från honom erhållit en specificerad räkning,
upptagande kostnaderna för 100 hektoliter drtilhränvin. Denna
räkning är mycket fullständig och alia omkostnader, inköpspris,
Deti 8 Februari f. m.
407
tull, frakt till Stockholm etc., med undantag af handelsvinst och
magasineringskostnad härstädes, som ej hör till det absoluta
priset, äro deri upptagna. Enligt denna räkning skulle drufbränvinet
här kunna säljas till ett pris af 1 rdr 42 öre per
kanna. En annan, här i Sverige uppgjord beräkning slutar med
ett pris af I rdr 47 öre. Jag har mig äfven bekant en verklig
affär om t oxhöfde, som ett handelshus här i Stockholm gjort
och som slutar med ett pris af t rdr 40 öre per kanna. En
talare på detta rum uppgaf i går ett pris af 1 rdr 67 öre, men
deri ingick handelsvinst, magasineringskostnad, leccage här hemma
efter framkomsten m. m., hvilka icke torde böra medtagas
i beräkning öfver varans absoluta pris vid hitkomsten. Sedan
är det hvars och ens ensak, hvad han anser sig böra vinna på
affären. Frih. Klinckowström deremot kom till ett pris af 1
rdr 22 öre, hufvudsakligen på den grund, att varan skulle i inköpsorten
erhållas till ett pris af 35 francs per hektoliter. Men
utom det, att sistnämnde pris torde vara alldeles exceptionelt,
äfven för den sämre vara, s. k. »mauvais gout», hvarpå han
grundat sin kalkyl, så är tvifvelaktigt om sådan dålig vara kan
alls komma i fråga tili införsel hit. Det goda drufbränvinet åter,
verklig s. k. trois six, har aldrig noterats lägre än cirka 50 francs
per hectoliter. Denna högre notering förklarar Frihm bero på
att bränvinet vid införseln till städerna erlägger en accis — således
en afgift, motsvarande vår utminuteringsafgift — och att
det sedan i dessa städer skulle noteras till ett förhöjdt pris
med anledning af sagde accis. Det är ungefär sorn att tro, att
bränvinet på Stockholms börs noteras efter krogpris. Med allt
detta är i denna fråga blott ett säkert, nemi. att allt är osäkert
och att ovisst är hur med bränvinsimporten kommer att ge
stalta
sig; ty äfven om medelpriset å Franskt bränvin skulle
komma att utgöra 1 rdr 40 öre, och således 10 å 15 öre högre
än för det Svenska bränvinet, återstår likväl den omständigheten,
att den Franska varan är vida bättre och mera välsma
kande
och att det således är fara värdt att den Svenska konsumenten
måhända kommer att föredraga drufbränvinet, äfven
om supen kommer att kosta \ öre mera. Man har visserligen
anfört, att Norge åtnöjt sig med en surtaxe äf 15 francs per
hektoliter, samt att Italien har betingat sig en ärtnu lägre surtaxe;
men dessa exempel sakna tillämpning på våra förhållanden.
I Norge är nemi. bränvinstillverkningen icke någon för
landet naturlig näring, liksom sidenfabrikationen icke är det i
Sverige; ty Norge importerar råvaran, spanmål, och för Italien
är ingen lära för import af Franskt druihränvin, eftersom Italien
sjelft är det land, der, näst Frankrike, den största tillverkning
af drufbränvin eger rum.
Man skall kanske säga, att jag gjort mig skyldig till en
stor motsägelse, då jag först förklarat, att jag hyllar frihandelsprincipen,
och sedan tvekar att göra bränvinshandteringen fri.
Men är verkligen denna sistnämnda handtering i samma ställning
sorn andra näringar? Om man i afseende å andra varor
408
Den 8 Februari f. m.
hyser frihandels-åsigten, alt man bör skaffa sig möjligen bästa
vara till bilögaste pris, oafsedt hvarifrån man hemtar dem; vill
man verkligen detta resultat äfven lör bränvinet? Eller är det
icke bland oss en allmän önskan, att, om vi icke kunna slippa
denna vara, vi åtminstone må tillverka den inom landet, och att,
om den derigenom blir dyrare, detta snarare är ett godt än ett
ondt! Så tycks man åtminstone på högsta ort tänka; ty i
K. M:ts Propos. vid denna riksdag angående bränvinstillverkningen
i riket, deruti föreslås bräuvinsskattens höjande till 75
öre per kanna, hvarigenom landets skattebörda ökas med 2^
millioner, anföres ej något det ringaste annat skäl lör denna
tunga, än nödvändigheten att fördyra bränvinet. Om nu dock
min farhåga vore grundad, om det Franska drulbränvinet uttränger
det Svenska — hur går det då med statsinkomsten? Jo,
att börja med, snarare ökas än minskas den, emedan tullen å
kanna bränvin är 75 öre, då till verk ningsskat ten blott är 60 öre;
men hur länge tror man val, att man gent emot nutidens frihandelsrigtning
kan uppehålla en tullsats, motsvarande 150 proc.
af varans värde. Sådana afgifter kan man pålägga egna tillverkande
undersåter, men ej i längden den internationela handeln,
då man ej har anledningen gifven i t ill verk ningsa fgift inom
landet; och att genom tull på utländskt bränvin fortfarande forska
(Ta Staten en inkomst, motsvarande den, som utaf den inhemska
näringen för närvide inbringas, låter sig icke göra; ty
icke lärer man i längden kunna gent emot frihandeln upprätthålla
en tull, som med 150 proc öfverstiger varans värde.
Jag bekänner, att mina betänkligheter i afseende å denna
vara äro allvarsamma, och jag skulle derföre förstått Revilin -Utsklt,
om det, i stället för den bekanta slutmeningen i Betaniel, deri omtalas,
att icke de väntade förmånerna blifvit vunna, hade yttrat,
»att ehuru den med Frankrike afslutade traktaten innehölle alltför
stora medgifvanden åt Frankrike i afseende å bränvin och
sprit af vindrufvor, likväl» etc. En annan sak är, om jag, för
den händelse en sådan slutmening blifvit uppställd, skulle velat
rösta för dess godkännande. Mig synes nemi., att om man
skall uttala ett omdöme om Regeringens sätt att behandla denna
fråga, och särskildt i afseende å artikeln bränvin och sprit, bör
man äfven hafva gjort sig reda för huruvida det varit möjligt
att erhålla större medgifvanden. Af underhandlingarne tyckes
det som om sådant icke låtit sig göra, samt att traktatens vara
eller icke-vara var beroende af, att man icke vidhöll större fordringar
just i Tråga om surtaxen å bränvin. Just häri ligger
dock något oroande. Månne en så praktisk nation som den
Franska skulle hafva fäst sig så mycket vid beloppet af sagde
surtaxe på bränvin, om d»n icke beräknat att kunna införa af
denna vara till Sverige? Då det likväl nu var förhållandet, att
endast på delta vilkor traktaten kunde erhållas, och då farhågan
i afseende å bränvinet likväl ej hvilar på visshet, utan blott
på förmodanden, så kan jag visst ej undra på, att man begifvit
sig till detta medgifvande. I värsta läll återstår oss samma utväg
Den 8 Februari f. m.
109
som England. England fann nemi. att den surtaxe, det forst erhållit
— 2 pence pr gallon, var för låg, och genom särskild underhandling
utverkades derföre, att den förhöjdes till 5 pence,
ungefär lika med 18 öre pr Svensk kanna 50 proc. bränvin.
Denna utväg står oss ju alltid öppen, såsom ett sista räddningsmedel,
om fara inträffar.
Då således enligt min öfvertygelse traktaten är tillkommen
i grundlagsenlig ordning; då den är elt steg i den rigtning, Iivari
tull-lagstiltningen rätteligen bör gå; och då slutligen den enda
betänklighet, jag emot densamma hyser, icke är tillräckligt bestyrkt,
kan jag ej annat än nu rösta lör ett obetingadt bifall till
densamma, med förkastande af Utsk:ts slutmening.
Frih. Raab, Carl Adam: Det är med särdeles längtan
representationen gått till öfverläggning om de vigtiga frågorna
rörande frihandeln och tullreformen. Dessa ämnen uppröra landet,
dela dess befolkning i partier — ställer produktionens intressen
i strid mot konsumtionens. Ingenting bevisar bäti re de
oriktiga principer, hvarpå den s k. vår frihandel I»vilar, ty den
frihandel, som stödjer sig på sanna principer, delar icke, den
sammanbinder alla intressen.
Men innan jag går vidare i mitt ämne, önskar jag ställa
den frågan till Finans-Ministern, hvarför den tullkomité. Ständerna
begärt i skyddsystemets och konkurrensens välförstådda
mening, blifvit tillsatt af radikala frihandelsmän, och hvarlör
Franska handels- och sjölärts-traktaterna blifvit uppställda på den
radikala frihandelns grund? Derom vore mindre att säga, om
Irågan vore på en ståndpunkt, att den kunde bringas i öfver
ensstämmelse
med Ständernas mening; men traktaterna, redan
afslutade, vittna om ett förfarande, som står i strid med grundlagens
bud. Ty det heter i 57:de §:n: »Svenska folkets urgamla
rätt, alt sig beskatta, utöfvas af It. St:r allena vid allmän
riksdag.» I 59:de §:n: »Efter Itikets oell Statsverkets tillstånd
och behof läte Konungen till Ulslcts öfverläggning framställa
hvad Staten kan tarfva utöfver de ordinarie inkomster och hvilka
behof genom bevillningar böra fyllas.» Och vidare i 60:de §:n:
»Till dessa sednare räknas tull- och accis-medlen.» — — —
Häraf följer ovedersägligt alt tullmedlen ingå i beräkningen af
de medel, om hvilka Ständerna ensamma förfoga. En annan
förklaring af grundlagen skulle leda till de betänkligaste följder,
enär, om regeringen finge ändra eller uppgöra nya tulltaxor, grundlagens
bud rörande beskattningen skulle blifva en död bokstaf.
Detta har ock grundlagens stiftare förutsett och derför stadgat
i §:n 61: »alla afgilter, som Riksens Ständer under de i löreg:de
§ nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år, under
hvars lopp den nya bevillningen af Riksens Ständer fastställd
blilver.» Likaså heter det i förut åberopade 60:de §:n —
— — »Ej må några allmänna afgifter, af hvad namn och beskaffenhet
som helst, utan R. St:rs samtycke kunna förhöjas,
tullen å inkommande och utgående spanmål allena undantagen.»
410
Den 8 Februari f. ni.
När således grnndlagarne icke inedgifvit någon förminskning af
»några allmänna algifter», och i öfrigt stadgas i §:n 83 om
grnndlagarne, att: »Efter deras ordalydelse skola de i hvarje
särskildt fall tillämpas», så kan jag icke finna annat än att regeringen
handlat grundlags-vidrigt, då hon förändrat tulltaxan
och nedsatt tullarne.
För öfrigt hemställer jag till Eder, Mina Hrr! huruvida ett
sådant förfarande kan anses vara konstitutionell, att regeringen,
utan att ens höra representationen, ensam beslutar i sä vigtiga
frågor, hvilka på det närmaste beröra näringslifvet. Visserligen
har Fl. Exc. Utrikes-Ministern yttrat att Franska regeringen
fordrat skyndsamhet i lörhandlingarne, meri hafva vi, såsom
det heter i den Kongl. Proposm, väntat öfver 100 år på en sjöfartstraktat
med Frankrike, så kunde vi ock väntat tills Ständerna
5 ä 6 månader derefter sammankommit och yttrat sig i
frågan. Ett sådant förfarande står alltför mycket i strid med
det konstitutionella lifvets grundmening, som lordrar, att folket,
som betalar de bevillningar oell skatter Staten kräfver, sjellt må
besluta om sättet att utgöra dem.
I känslan af den undfallenhet Ständerna ådagalagt i jernvägs-
och tullfrågorna, är dét ock som landet lemnat sitt misstroendevotom
mot desamma, ty om landet älskar en stark regering,
så önskar det ock en stark representation, som gent
emot regeringen upprätthåller och häfdar landets intressen.
Hvad nu denna traktat angår, så säger man oss att den är
en utveckling och betingad af frihandels-systemet. Jag protesterar
deremot. Den är en utveckling af det frihandelssystem, som:
ruinerar landels industri och välmåga:
konsumerar national-kapitalet;
sprider arbetslöshet; och
utsuger landet;
och tviflar någon derpå, så hänvisar jag honom till:
Intecknings-protokollerna i Härads-och Rådhus-rätternas arkiver:
lagsöknings-diarierna vid landskanslierna;
exsekutions-auktionerna i städer och landsorten; till
den oupphörliga penningebristen;
rörelse-kapitalets förminskande;
stagnation i rörelsen; och
de ökade skatterna.
Statsinkomsterna utgöras till största delen al skatterna,
med undantag af fyr- och båk-medel, charta-sigiilatae och postmedel
m. m.
År 1841 utgjorde statsinkomsterna 16,076,213Ä.
» 1855 » » 21,537,450.
De hafva sådedes mer än fördubblats sedan 1841, och
oaktadt ganska obetydligt kommer här den produktiva industrien
tillgodo, så har Staten ändock skuldsatt sig för cirka
» 1860 »
» 1864 »
» 1865 beräknade till
»
26,474,700.
32,909,950, och äro
36.563,735.
Den 8 Februari f. m.
ill
80 millioner rdr. Hvilket ypperligt statshushållnings-system!
Visar icke den större importen, än exporten, att det är något
ruttet i systemet? Visserligen anför tullkomiléen att ett lands
verkliga större import än export bevisar att landet egt en tillgång
att köpa för, och gjort en handelsvinst. Men ett land kan
i verkligheten, påstår jag, icke köpa för mer än det får sälja
för. Med antagandet af den menius, tullkomiléen anlör om export
och import, så skulle för individen t. ex. hans öfverköp —
hans större utgifter än inkomster — hans skuldsättning — bevisa
hans välmåga — en alltför vådlig sats, som i dagliga exempel
uppenbarar sin haltlöshet, men hvilket påstående likväl är ett
sannt uttryck al hos oss
gällande åsigt
er för frihandeln
År
Import.
Export.
1856 utgjorde
105,448,000,
80,340,000.
1857 »
85,170.000,
66,725,000.
1858 »
54,856,000,
57.974,000.
1859 »
73,947,000,
74,490,000.
1860 »
79,439,000,
86,454,000.
1861
106,569,077,
80,153,848.
1862 »
96.763,920,
86,518,802.
1863 »
96,ION,646,
91.951,800.
698,302,243,
624,607,450.
Alltså importen öfverstigande ex-
porten med
73.604,793.
698,212,243;
som utgör ungefärliga beloppet af Statens utländska skuld och
hvilka penningar hafva utgått för en större import.
Utom oss vidare betrakta denna s. k. frihandels inflytande
på industrien. Se här några exempel från våra förnämsta industrigrenar.
Jemförom vi import och export af spanmål och
mjöl under perioden 1849—55 (under skyddsystemet) med perioden
1856—64 (under Finans-Ministerns frihandels-system); så
finna vi att exporten under förstnämnde period öfverskjutit importen
med 346 proc., under det att exporten under den sednare
perioden öfverskjutit importen med endast 242 proc.
Huru importen af sofvelvaror tilltagit är förvånande. Om
densamma vöre ett bevis på att vår industri tillvuxit i samma
grad, och i öfrigt den Svenska jordbrukaren hade reciprocitet
och införselfrihet för sina sofvelvaror i andra länder, då skulle
detta vara ett glädjande faktum, men när så icke är förhållandet,
bevisar denna stora import endast den tryckning, som Svenska
jordbruksindustrien orättvist undergår.
Importen
å Smör.
Ost.
Kött.
Fläsk.
År
L<SE.
LfE.
LU.
Lff.
1847
2.200,
9.270
9,010,
260.
1855
40*200,
31,500,
45,500,
7,200.
1864
100,800,
51,000,
56,700,
205,800.
413
Den 8 Februari f: m.
750,975.
Tackjernsblåsningen utgjorde från:
1821—1830 399,121 SS.
1831 — 1840 550,255 »
1841 — 1850 645,238 »
1851 742,151!
1852 765,2881
1853 747,280 i
1854 749,2531
Jemförom vi denna medeltals-tillverkning af 750,975 eller
centner 3,003,900 för åren 1851, 52, 53 och 54 (de sista åren
löre frihandelns inträde) med produktion för 1863, inom bergslag
(enligt Kommers-Colkii berättelse) 2,561,446 och utom bergslag
1,833,183 centner eller tillsammans i helt tal centner 4,394.629,
så är resultatet, att tillverkningen ökats från 1854 till 1863
med 1.390,729 centner. Men i denna progression har lackjernstillverkningen
ungefärligen fortgått sedan 1821.
Medeltals-produktion utgjorde:
SS. Centner. ökats produktion.
1821 — 1830 399,121, 1,596,484,
1831 —1840 550,255, 2,201,020, 604,536.
1841 — 1850 645,238, 2.508.952, 3/9,932.
1851 — 1854 749,253, 2,997,012, 416.060.
Om endast samma tillökning sedermera hade fortgått med
416,060 centner hvart 4:de år, så hade vi till och med under
prohibitions-svstemet hunnit 1864 ungefärligen samma resultat.
Af annan egenskap är icke detta frihandels-system.
Stångjerns-sinidel lernnade år 1863, 2,939,612,13, eller
76,459 centner mindre än år 1862, med 431 verk, 898 smälthärdar
eller i medeltal för hvarje verk 6,820 och vid hvarje
smälthärd 3.274 centner. Verkens antal understiga 1861 års
med 9 och härdarnes med 35.
Jemlörom denna tillverkning under vår glänsande frihandelsperiod
med stångjerns-produktionen under protektions-systemet.
Den utgjorde (se Ljungbergs statistik)
år 1833 451,968 SS. eller 1,807,872 centner,
» 1843 541,843 » » 2,167,372 »
» 1853 718,570 » » 2,874,280
Den har således på dessa 20 år tilltagit med nära 60 proc.,
under det att stånejerns-tillverkningen från frihandelns inträde
till närv:de tid stått ungefärligen på samma ståndpunkt. Hade
eljest stångjerns-smidet fortgått i samma utveckling som under
åberopade period 1843—53, så skulle den utgjort år 1863 bortåt
176.727 SS eller 706,908 centner mera, och uppgått till ungefär
3,581,188 centner.
Jern-exporten nämnde år 1863 uppgick till 2,351,040,15,
eller i det närmaste lika med den för år 1862. Skillnaden är
blott 632 centner och öfverstigande föregående års, med undantag
af 1860, då den var omkring 160,000 centner större.
Den 8 Februari f. m.
413
Jern-exporten (se Waern J:r, ang:de tionde-tackjernet m. m.
pag. 12, 1854) utgjorde
1833—1835 S« 439,059 eller i centner 1,756,236.
Om samma system för tull-lagstiftningen hade fortgått, så
skulle, med den ökning jern-exporten företer sedan 1833, vi
hafva exporterat 1863 ungefärligen samma belopp, som nu eger
rum eller 2,412,462 centner.
Annorlunda i Skottland, hvarest tillverkningen år 1840, då
Irihandels-systemet så småningom började rödja väg för sig, uppgick
af tackjern från 197,000 S®, som den utgjorde år 1830
till år 1840, 1,265.000 S® eller 5.060.000 centner; år 1850
till 3,312.000 SS eller 13,248 000 centner, och året derpå 1851
till 4 069.000 SS eller 16,276,000 centner. Hvilka olika resultater?
men också hvilken olika tillämpning af frihandelssystemet
i Skottland och hos oss. Hvilka olika statsmän, Englands eller
Sveriges?
Täger man i betraktande alla de omstörtningar, som uppstått
genom tillämpningen af detta system, och de ömkliga resultater,
hvartill man kommit, så, i sanning, man har mycken anledning
att prisa frihandeln. Delta kommer sig deraf att det
här tillämpade s. k. frihandels-system icke har något gemensamt
med det verkliga frihandels-systemet.
Hvad är då frihandeln och hvad innebär den?
Frihandeln grundar sig på 2:ne principer:
a) Frihet i näringslifvet;
b) Frihet i utbytet.
Näringsfriheten afser tillvaratagandet, på bästa möjliga vis,
af vårt största nationalkapital, arbetet, för att derigenom åstadkomma
den stiirsta arbetsvinst och högsta produktion. Derigenom
uppstå höga arbetslöner och låga produktionspris, hvarigenom
folkets lelnadsvilkor förbättras, civilisationens oafvisliga
fordran af industrien, hvarjemte den höga produktion lemnar
Staten stora inkomster. Frihandeln fordrar en stor produktion,
för att »medelst produkter kunna köpa produkter.»
Med frihet i utbytet afses, att föra produkterna från tillverkningsorten
dit de bäst betalas, erinrande oss A, Smiths ord:
»att rikedomen består i tingens bytesvärde.»
Af hvad anfördt blifvit, framgår således, att frihandels
systemet
är prohibitiv-systemets fullständiga motsats. Det sednare
grundar sig på förbud för att uppmuntra den inhemska
industrien, hvarigenom priserna förhöjas och produkterna blifva
oåtkomliga för märigien af menniskor, hvarjemte det monopoliserade
arbetet i skråordningen, som lågt betalade det och förslafvade
arbetaren. Derjemte lemnade det relativt obetydliga
statsinkomster, och denna omständighet har frihandeln att tacka
1836—1838 » 454,119 »
1839 — 1841 » 546,312 »
1842—1844 » 462,143 »
1845—1847 » 579,164 »
1848—1851 » 537 493 »
» 1,816,476.
» 2,185,248.
1,848.572.
» 2,316,656.
» 2,149.972.
414
Den 8 Februnri f. m.
för dess hastigare befordran och för statsmännens varma sympathier.
Men frihandeln har ännu en faktor, som den icke kan umbära.
Det är täflan — konkurrens, flen ökar arbetsförljensten
och nedtvingar produktions-priset till det lägsta möjliga, och framkallar
derigenom produktion i stor skola.
Frihandelssystemet grundar sig alltså på:
a) Näringsfrihet;
b) utby tesfrihet; och på
c) konkurrens.
Dessa äro principerna — de allmänna grunddragen — för
frihandeln. Vi komma nu til! tillämpningen af desamma.
I detta hänseende är alt bemärka, att systemet sönderfaller
i 2:ne afdelningar. Den första angår tillämpningen af detsamma
i eget land; den 2:dra konkurrensen på verldsmarknaden.
Hvad angår systemets tillämpning på alla inre näringsförhållanden,
så möter dervid ingen betänklighet. Det skall snart,
visa sig hvilken oändlig driffjeder till framgång, som detsamma
innebär för industriens utveckling.
Hvad deremot internationella förhållanden angår, så måste
stor försigtighet och beräkning ega rum, ty ehuru systemet syftar
åt kosmopohtism, måste det, just för att verka i denna rigtning,
i första liand tillgodose hvarje särskild nation och dess industriella-nationella
utveckling.
Konkurrensen mellan 2:ne länders industrier är alltså icke
möjlig, med mindre krafterna och hjelpkällorna för hvartderas
produktion och afsättning blifva lika. Sältet och utvägarne att
afhjelpa de olägenheter, som härvid uppenbara sig för realiserandet
af frihandeln, måste studeras i hvarje lands särskilda
egendomligheter, och taga statsmannens och national-ekonomens
beläsenhet och skarpsinnighet i anspråk. Hvad särskildt vårt
land beträffar, hafva vi många hinder för frihandeln —för produktion
och utbytet. Utom de naturliga i läget och klimatet,
så antecknar jag:
l:o, Penninge- och kredit-väsendets invecklade och antiqvariska
beskaffenhet. Hvilket väsendtligt inflytande på produktion
har icke förlags-kapitaleta belopp och ränta?
2:o, De ojemnt fördelade skatterna, tryckande egentligt jorden
hos oss.
3:o, Maskinväsendets outvecklade skick och maskinverkstädernas
oförmåga att producera, synnerligen lör godt pris.
4:o, Kommunikations-anstalternas tunga och dyra beskaffenhet
hos oss. Hvilket inflytande transportkostnaden har på produktion,
inses lätt deraf att en famn ved 4 å 5 mil från lastplats
eller alsättningsort har i närv.de intet värde.
Innan vi hinna i jemnhöjd med andra länder i produktions-priset,
så hafva vi en lång väg att vandra och behöfva
till dess ett väl lämpadt skydd, hvilket bör vara olika för olika
länder, och grundadt på special-traktater — olika för olika länder.
Den 8 Februari f. m
415
Vårt sätt att förfara härutinnan med en och lika tull-tariff
för alla länder är derför ett bedröfligt faktum af en missförstådd
handelspolitik. Detta skydd för befrämjandet af frihandeln bör
mindre bestå i höga tullafgifter, än i premier och tullrestitutioner,
hvartill begagnas det öfverskott i tullmedlen, som frihandeln
skapar. Vi ha ännu icke kommit ens till tanken derpå; Frankrike
skyddar i denna rigtning sin industri med 75 millioner
francs för för lidet år, utom alla anslag till jernvägar och kanaler
m. m., hvilka äro mycket stora.
Sedan jag nu framlagt de theorier, hvarpå Irihandeln grundar
sig, och derifrån hänvisat på tillämpningen af densamma hos
oss, så återstår för mig att betrakta det sätt. hvarpå regeringen
härvid gått tili väga, för att eftersinna i hvad mån hon fyllt
dessa fordringar.
Hvad då först angår näringsfrihet, så har den först blifvit
uppfylld flere år efteråt, sedan man genom en liberal tulltaxa
lemnat åtskilliga delar af vår industri åt utlandets konkurrens.
Vi hafva således en gång under detta system befunnit oss i ett
sådant oelterrättlighets-tdlstånd, att vi delvis stått i öppen konkurrens
med utlandet, under det vår industri legat bunden i
prohibitismens fjettrar.
Penninge- och kreditväsendet befinner sig i samma antiqva
riska skick, som förr, eller ännu mera intrasladt till följd al den
utländska skuldsättningen, hvilken i årliga ränteliqvider uppslukar
en stor del af rörelse-kapitalet.
Jordbruks-krediten har blifvit monopoliserad på det skadligaste
sätt för jordbrukaren genom organisation af Riks-hypotheksbanken,
härförutan ett betänkligt ingripande i den fria associationsrätten.
Ett fond-systems införande, industriens största behof och
förhoppning, grunriadt på theorierna af inhemsk kredit, har denna
regering på det väsendtligaste skadat, genom den utländska
skuldsättningen, derigenom alklippt spekulation och egentlig kapital-accumulation
och bundit aflarslifvet vid denna lägsta ståndpunkt
af sitt skede, sorn motarbetar association i banker, penninge-anstalter
och andra företag, hvarigenom penninge-väsendet
mer och mer monopoliseras till förmån för några få. Följden
har blifvit stagnation i rörelsen, boga räntor och penningeocker.
Maskinväsendet, produktionens förnämligare drifkraft, har
regeringen motarbetat, då hon exporterat de deler af de lånta
millionerna, som voro ämnade till rails och lokomotiver. till
Enulands mekaniska verkstäder, med förbiståendet af våra egna,
befordrande alltså de Engelska arbetsförtjensternas och verkstädernas
utveckling på bekostnad af våra, och arbetsförtjensterna
hos oss.
Angående kommunikations-anstalterna, har regeringen visserligen
anlagt dessa jernvägar, som vi känna till, men med klok
beräkning borde | af dessa kostnader kunnat sparas till ännu
mera jernvägar. Att staten till och med betalt i expropriation
416
Den 8 Februari f. m.
ända till 1,000 rdr pr tunnland till dem, hvilka erhållit jernvägskommunikation
utanför dörren, är en orättvisa mot rikets öfrige
innevånare, och ett husliållningssätt, som går till elterverlden.
Hvad aflösningen af grundskatterna angår, har regeringen
ändtligt efter påstötning i tal och tryck kommit så långt, att
hon, sedan frihandeln nu snart varit tillämpad i 10 år, tillsatt
en komité. Grund- och tionde-heskattningen är a Höst i alla
framskridna civiliserade länder, utom i Sverige. Jordbruket, häraf
och af många andra servituter nedtryckt, har dertill blifvit
tryckt med utländsk konkurrens.
Jern-industrien, som, med de Engelska millionerna uppmuntrad,
nu skulle blomstrat, lefver ett skenlif. Man har föredragit
dåligt Engelskt jern till jernvägarne framför godt Svenskt.
Hvilken ädel patriotism!
I)e ständigt förändrade tulltaxorna lia likaledes skadat industrien.
Millioner, använda i dag i densamma, hafva möjligen
i morgon varit bortkastade genom dessa tullförändringar. Derigenom
har osäkerhet uppstått och förluster — arbetslöshet och
folkets tilltagande emigration. Detta system för allmän hushållning
fordrar icke reciprocitet, och vår välvisa regering anser den
vara öfverflödig.
Sådan är Finansministerns frihandel till system och konseqvenser.
Konkurrens i en rigtning, tvång och monopolier i en
annan. Men den dag skall komma, då man skall, såsom sig bör,
uppskatta detsamma.
Att sålunda ifrågavarande traktater endast äro nya utvecklingsgrader
af samma system, är naturligt. Reciprocitetsprincipen
i handel och sjöfart kan alltså icke komma i fråga för oss,
man har kastat den öfver bord, som man lätt finnér, då man
kastar ögat på dessa dokumenter.
Sålunda, med hänseende till sjöfartstraktaten, heter det i
§:n 1 af traktaten: »Svenska och Norska fartyg, som komma
direkte från en hamn uti det ena eller det andra af de förenade
rikena med last — — skola i Frankrike behandlas lika
med landets egna, m. m.» Jemföroin vi denna bestämmelse för
vår sjöfart med den, som stadgar Frankrikes rättigheter, som
lyder: »Franska fartyg, hvilka, kommande från hvilken ort som
helst, med last eller barlast inlöpa uti en hamn, belägen i det
ena eller det andra af de förenade rikena, skola i dessa hamnar,
så väl vid in- och utlöpandet som under uppehållet der
städes,
icke beläggas med andra eller högre läst-, lots-, mäklare-,
karantäns-, fyr- eller andra afgifter, af hvad namn de vara må,
som utgå från sjelfva fartygen och uppbäras — — — m. m.»
Deraf framgår att endast den delen af vår sjöfart, som från
begge rikena går direkte på Frankrike, blifvit befriad från omförmälde
umgälder, och att alltså den öfriga sjöfarten på nämnde
land från dess kolonnier och andra länder icke åtnjuter denna
afgiftsfrihet.
Låtom
Den 8 Februari f. m.
417
Låtom oss uppskatta i dess rätta värde denna förmån, angående
afgiftsfrihet lör härifrån direkte afgående fartyg på
Frankrike.
Ar 1859 mättes härifrån afgående fartyg till 8,764 nyläster.
» 1863 — _ 5,600 »
Medeltalet deraf 6,925. Men antagom detta till 8,400 »
eller i rundt tal 37,500 tonneaux å 4^ francs fr. 168,750
afgår 75 centis per tonneau enligt traktaten 28,125
en summa, som statsverket gerna kunde lemna rederierna lör
att hålla dem skadeslösa och befria oss [rån den ännu ofördelaktigare
handelstraktaten.
Denna senare anser jag angripa våra intressen i roten, oell
skulle den komma att antagas, ser jag af ett sådant förhållande
de menligaste följder.
Låtoin oss betrakta endast 3:ne artiklar i densamma eller
bränvin, vin och siden.
Hvad först bränvinet angår, så synes af den med anledning
af ifrågavarande traktat under den 24 Mars 1865 utfärdade tulltaxa,
att införseltullen af bränvin och sprit:
af säd, potates eller andra jordfrukter
blifvit bestämd till 1 Rdr 10 öre per kanna af 50 proc. alkoholhalt
vid + 15° C., (motsvarande alltså vanligt 6-gradigt bränvin);
af vindrufvor, då varan är i Frankrike tdlverkad oell derifrån
sjövägen direkte inlöres på lästager, vid samma styrka per
kanna 75 öre.
Med stöd af denna sednare obetydliga tullafgift har en skicklig
bränvinsbrännare och i öfrigt förfaren man uträknat (och
dessa kalkyler, som stått att läsa för åtta dagar sedan i Nya
D:t Aida, lia icke blifvit vederlagda), att franskt drulbränvin kan
levereras i Sverige fritt för 1 Rdr och 27 öre.
Samme författare beräknar det Svenska bränvinets tillverkningskostnad
till 1 Rdr och 30 öre per kanna, samma
styrka. Skulle delta vara förhållandet, så följer deraf att hela
vår bränvinsindustri, som lemnar öfver 9 millioner i beskattning,
och Jsom förädlar jordbrukets råvaror till belopp circa
12 å 15 millioner, helt och hållet går förlorad och att landet
skall komma att uppgifva vinsten af denna näring, för att importera
bränvin för stora belopp. Detta passar förträffligt i stycket
med finansministerns system, men att en sådan utveckling
af den s. k. vår frihandel ytterligare skall utsuga och förlama
landet, synes mig alldeles klart.
Jag finner detta så mycket tydligare, som, oaktadt tullen
på bränvin enliet förut gällande tulltaxa varit fastställd till
45 öre per skålp. alkohol ifrågavarande tull icke kunnat förhindra
import af bränvin.
Ar 1854 importerades bränvin och sprit
eller i Svenskt Rmt Rdr
Francs 140,625
. . 101,250
11. .11
af alla slag
kannor 458,778.
27
418
Den 8 Februari f. m.
Ar 1860 importerades bränvin och sprit
af alla slag  » 1,860.192.
» 1863 » » »  » 3,390,940.
När således den högre gamla tullafgiften icke förmått skydda
oss för import af bränvin, huru skall då den vida mindre nya
afgiften kunna göra det? Vi få alltså vänta stora förluster härutinnan,
liksom vore måttet af industriens förlusterännu icke rågadt.
Man påstår, och detta med rätta, att vår tid är de materiella
intressenas gyldene epok. Det är endast ett 10-tal af år
sedan kung Oskar och närv:de finansminister gjorde allt för att
öfvertyga representationen att bränvinsfloden demoraliserade nationen,
hvaraf man borde — ganska rigtigt — i moralens och fosterlandets
sanna intressen sätta en horn för detta onda. Man
ryckte bränvinstillverkningen, som var en ofantlig förmån för
Svenska jordbruket, såsom den är ännu i dag för det Franska,
ifrån den Svenska jordbrukaren, belade tillverkningen med en
olantlig skatt (50 öre per kanna, som med vidare förhöjd skatt
uppgår nu till circa 9 millioner riksdaler), allt för att reglera
supandet. Hvad skatten beträffar, absorberas den afdevexande
statsbehofven, ty sådant är vårt hushållssystem att det tarfvar
högre och högre skatter. Hvad åter angår moralitetsbegreppen,
så hafva de blifvit tid efter annan förhisedda i de olika tulltaxorna,
ända derhän i den sista, att inga moraliska skrupler
rörande denna fråga vidare förekommer, hvarför man öppnat
artikeln bränvin till ohejdad konkurrens, på det att produktionspriset
må blifva så billigt som möjligt.
Innan jag vidare ölvergår till behandlingen af öfriga förut
omnämnda frågor, nemi. till vinet och sidenvarorna, måste jag
återigen framhålla frihandelns — d. v. s. den verkliga frihandelns
— fordringar på tull-lagstiftningen. Den fordrar:
a) För nödvändighetsvaror tullfrihet, så vidt möjligt är, för
att förminska lefnadskostnaden hos den stora massan af folket.
b) Tullfrihet, så vidt görligt är, för råvarorna, för att sätta
fabrikerna i lilllälle alt producera för billigaste priser.
c) Och slutligen lördrar den höga tullar på lyxvaror, för att
lägga hand på lyxén och förskaffa statskassan goda inkomster.
I Iråga om sådan konsumtion regleras tullen endast med beräkning
deraf att man icke gynnar lurendrejeriet.
Vin och siden äro båda lyxartiklar. Hvad angår vinet, har
det i 1S63 års taxa varit belagdt med
på fat, 1 skålp »14 öre.
på buteljer, 1 kanna 1: 75.
Att nu förändra denna ganska rättvisa beskattning på lyxen
med endast på fastager, ett skålp å 7 öre.
på buteljer, en kanna » 55 »
måste anses för alla i saken kunnige män som en obefogad
och skadlig åtgärd. Obefogad derför att man endast framkallar
njutningslystnad och vällefnad, utan att lemna staten derför skälig
inkomst. Skadlig derigenom, att den skall undantränga den för vår
Den 8 Februari f. m.
419
industri gagneligareochför vår konsumtion nyttigare ölproduktionen.
Alltså en näring till af våra inhemska, som man söker undantränga.
Till samma klass af beskattningen hemfaller sidentabrikation.
Alt den bör ordentligt beskattas, är tydligt derföre, att det är af
mindre vigt om våra bondgummor gå i siden, hvarföre en lystnad
härutinnan bör betalas. Men vidare derföre att vår sidenfabrikation,
som är förlagd till Stockholm, gifvit — innan tulltaxan
skadade den — omkring 1,200 arbetare, för det mesta fruntimmer,
bergning. Nu, med ifrågavarande tulltaxa, som belägger siden
per skålp. med 2 Rdr 50 öre tull, kommer sagde fabrikation
troligen att upphöra och dess arbetare sålunda att afskedas.
Vid samtal med en sådan fabrikör, har jag erhållit fullständig
uppgift å sidenfabrikation, som jag här förevisar eder. Efter
densamma kostar slätt sidentyg i tillverkning
olika svarta sorter 49 Rdr 76 öre
54 » 16 »
45 » 24£ »
och en sort kulört 62 » 43 »
allt per skålp. Tullen 2 Rdr 50 öre blefve då omkring 5 proc.
af varans värde. Men sjelfva frihandlaren Bastiat antar tullen
på lyxvaror minst böra vara 12 proc. af varans värde. Vi äro
då bra mycket radikalare än han. Naturligtvis blir det mycket
nationalekonomiskt klokare, att låta dessa qvinnor stryka omkring
på gatorna eller förvisa dem — elter finansministerns
och arbetets fördelning-lheori till någon af våra s. k. naturligare
näringar — till grufvorna, någorstädes i provinserna. Dessa
qvinnor förmenas då kanske göra oss större nationalekonomisk
vinst och sig sjelfva ett lyckligare lif. Då man i vår tid på
allt sätt söker skalla qvinna» utkomst och bergning, så är detta
sätt att tänka och förfara anmärkningsvärd!.
Slutligen måste jag, M. Hrr! anmärka, att jag icke kan finna
på hvilka principer regeringen afslutat dessa traktater. På grund
af den ömsesidiga rätten har det icke kunnat vara, ty då hade
reciprocitets-prineipen varit tillämpad. Icke heller kan det vara
med afseende pä Irihandels-systemets fordringar, såsom jag i
föregående ådagalagt. På hvilka principer stödja då dessa traktater
sig? På samma system af hugskott, som under så många
år nu lyckliggjort vårt land.
Jag slutar detta anförande med några ord af Ministern Huskisson,
Englands förste frihandlare: »Då jag talar—sadelia»—om
förbättringar, då menar jag hvarje gradvis öfverlagd ändring,
som i ett gammalt statssamhälles invecklade maskineri är
bästa skyddsmedlet mot oförsigtig.-! och lärliga nyheter.» — —
Jag lägger dessa ord på finansministerns hjerta. Inveckla
icke vidare vårt land i dessa »oförsigtig» och farliga nyheter,»
hvarmed ni, Hr Minister! länge experimenterat, och som för
hvarje dag bringa osäkerhet i industrien, ruin öfver dess arbetare
och olärd öfver vårt älskade fosterland.
Jag yrkar på förkastandet af traktaterna och afslag på Betänkit.
Flere ledamöter yttrade härtill bifall.
420
Den 8 Februari f. m.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Frih. von Schulzenheim, David: Min öfverrotmästare,
Frih. Klinckowströms utförliga anförande hade ingifvit mig förhoppningar
att icke behöfva deltaga i en diskussion, som redan räckt
tillräcklist länge, och jag skulle icke hafva begärt ordet, om ej
under gårdagens lopp ordföranden i det Utsk., der Hrr F.lektorers
förtroende insatt mig, endast med lätt hand berörande
detta Ut*k:s i denna fråga algilna Betänk., icke tyckts vilja försvara
detsamma, men deremot ej mindre än Irenne talare framställt
anmärkningar mot det resultat, hvartill Ulslct kommit.
Hade anmärkningarne gällt slilen i IJtslc.ts Betänk., skulle jag
ej deråt egnat ett ord till försvar. Slutrimmet måste jag deremot
anse vara min skyldighet att motivera, och jag nödgas
dervid, ehuru jag på förhand frikallar Hrr:ne från alt äla siffror,
blifva något mera fullständig i min målning af det nu gällande
regeringssystemet, då jag, jag vågar yttra det, framkallat
Utslcts klander mot detsamma. Barnen på taflan kännen 1, Mina
Hrr! den är blomsterprydd, ehuru bland dess röda rosor jag
trott mig kunnat upptäcka en och annan Belladonna; jag har
emellertid för min fiel aktat mig för att tro på vare sig innehållet
eller ramen. Frågans ställning i statsekonomiskt och po
litisk
t hänseende bör anses vara genom tal och tryck så väl utredd,
att några speciella upplysningar om traktatens särskilda
artiklar och delar ej mera behöfvas. Jag vill derföre sysselsätta
mig med de i ett nära sammanhang med denna handelstraktat
stående frågorna, om den allmänna ställningen inom landet, oron
inom nationen, den brvdsamma belägenhet, hvari statsvagnen
råkat. Om jag ej kan fullt systematiskt upprulla denna talla,
utan min framställning kommer alt lida af det felet att vara alltför
rapsodisk, hoppas jag dock att den å andra sidan skall hafva
den lörtjensten att ej innebära något stötande mot person, om
den ock kan såra, ja nedslå i sak; jag vill nemi. söka tillämpa
regeln: »Suaviter in modo. sed fortiter in re.»
Ställningen i landet torde bäst kunna karakteriseras genom
framställningen af de tre partier, som linnas, i landet (här har
funnits ett fjerde, det reaktionära, det prohihitiva; men detta
parti är ntdödt, och må det hvila i fred). Det första partiet är
det talrikaste, det, hvars politiska uppträdande är det aldra beqvämaste,
ty det begagnar sig af tystnadens vältalighet; det utgöres
af »de stilla i landena» och verkar egentligen blott genom
sin vis inertiae. Det andra består af de aktiva, de nyhetslystna,
som göra mycket väsen af sig i tal och skrift, som tro sig
förstå och kunna åstadkomma så mycket, som alltid ifra för
s. k. »stora principer». Det tredje åter är det återhållande, det
konservativa partiet, på hvilket Statens väl ovilkorligen ytterst
beror; detta parti rusar ej fram, utan ser sig väl före; det fordrar
bevis i stället för suppositioner, fakta i stället för lysande
löften, erfarenhetsrön i stället för glänsande och grönskande för
-
Den 8 Februari f. m.
421
hoppningar, Det mellersta af de nu uppräknade partierna har
naturligtvis med förtjusning omfattat frihandelns grundsatser
quand naeme, funnit dem i allo riktiga och skyndat att applicera
dem radikalt och så radikalt, att Sverige kanske snart
kommer att nedsjunka till en makt af tredje ordningen, i likhet
med Danmark, Grekland och Portugal. Annu har dock ej så
skett, och ännu kan Sverige, som så många gånger stått nära
branten af sin undergång, räddas, men då måste ock systemet
ändras; vi få ej mera kasta oss in i vidlyftigheter, ty vi höra ej
till de mäktiga, rika och starka nationer, som hafva råd att
experimentera hvarken i ekonomisk eller politisk mening, och
vi få öfvergifva det otacksamma yrket att rikta andra nationer
och göda andra länders arbetare. För min del kan jag ej finna
annat, än att det är klokare att föda 200,000 Svenska arbetare,
än 200,000 i Frankrike eller England. Det är en sanning, att
frihandelsgrundsatserna äro i teorien riktiga; det är en sanning,
att det är en bland menniskans medfödda rättigheter att få köpa
sina förnödenheter till det billigaste priset; det är en sanning,
att tullen är en pålaga och att tullsifTran å en vara, som äfven
är föremål för inhemsk produktion, icke visar mera än en del
af hvad konsumenten får inalles betala; men bredvid denna
sanning står ock en annan, den, att menniskan lefver i Staten
och ej går och nomadiserar i ett naturtillstånd, att Staten har
högre rättigheter än individen, att den enskilde måste, om Statens
väl det fordrar, uppoffra allt för det allmänna och således,
såväl i politisk som rent kristlig mening, vara skyldig och pligtig
att för medborgares och medmenniskors af samma nation
skull underkasta sig uppoffringar, som för bibehållande eller
förökande af nationens materiella eller andliga kraft i dess helhet
må anses erforderliga. 1 vår tid, som förer materialismens
spira, och der handel och penningar äro de herrskande elementerna,
hafva emellertid frihandelns vackra läror ett särdeles tacksamt
fält. De förefalla så erikla och klara, dessa frihandelns
fem grundsanningar, att det icke finnes någon tidning, knappt
nog någon skolpojke, som icke tror sig begripa alla dessa djupsinniga
och svårlösta statsekonomiska teorier och problemer,
och man får höra dem upprepade af hvarenda teoretiker, fastän
med en bevisning, som ständigt återkommer in circnlo. Följden
har ock blifvit den, jag erkänner det, att frihandelspartiet
blifvit mäktigt och starkt och att opinionen bos många vändt
sig till dess fördel; men jag säger derom med Hwasser: »När
en opinion hastigt blir allmänt utbredd, ger jag mig hin på, att
den är oriktig.» Hvad resultaten blifvit, då länder fått doktrinärer
eller professorer till sina styresmän, visa oss exemplen
med Struensee i Danmark och Guizot i Frankrike. En författare,
ofta citerad på detta Riddarhus, Lord iMacaulay, har i afseende
härå yttrat: »Stater kunna ej styras efter absoluta, abstrakta
teorier, uppgjorda af professorer i studerkammaren. Politik
är motsatsen emot abstrakt logik, och statsmannen måste
422
Den 8 Februari f. m.
ofta närma sig sitt mål under ett klokt medgifvande och angifvande
på omständigheter oell tid.»
Ett sådant, en rätt statsman värdigt sätt att gå till väga i
denna fråga skulle hafva lugnat passionerna och förekommit
den strid, som i detta ögonblick räder inom landet, och icke
skulle väl ett sådant medgifvande från systemets sida varit så
farligt. J)å R. St:r i underdånighet, som de alltid komma, då
allmogen, ödmjuk, som den alltid är, i underdånighet anhåller
om 2 å 3 öres tull å ost och smör. kunde man bevilja denna
begäran, i stället för att svara, att teorien skonslöst måste tillämpas.
Visserligen tror jng för min del ingalunda, att en sådan
tiillafgift tjenat till något, men sinnena hade derigenom
blifvit lugnade. Det är rätt och klokt att de styrande, embetsmännen,
behandla de styrda, folket, med foglighet, ja, med ömhet.
Embetsmannen, som sitter i en stad och uppbär sin bestämda
lön, inser nog att han genom frihandelns tillämpning
kan få sina förnödenheter för litet billigare pris, och han finner
derföre denna teori vara förträfflig; men han glömmer, att det
är af landtbrukaren han koper och äfven aflönas och att det är
denne som lider.
Det ligger en stor och djup sanning i den gamla folkvisans
af Skalden Malmström så väl framställda ord:
»Ar yxan salt till roten, då stundar furans fall —
om gammal eller ung;
Till döds om bonden svälter, till döds du svälta skall —
om gammal eller ung.»
De vackra, de hägrande bilderna af att alla folk skola förenas
till ett enda, denna kosmopolitismens sköna tafla, få icke
locka oss. Vi skola först och främst vara Svenskar; vi måste
vara det, och vilkoret derföre är, att vi heva.a vår nationalitet.
Vi göra detta genom att skydda vår nationella bildning, genom
alt uppmuntra vår andliga och materiella utveckling i en nationel
— man må gerna kalla den ensidig — riglning; vi böra
vara glada öfver, alt modren Svea bär stolla kläder, och ej afkläda
henne dem, så att vi slutligen endast få pitprops och ljung
alt sända till utlandet. Visare hafva de regenter handlat, hvilka
de vestra länderna iiafva att tacka lör sin uppkomst och storhet.
Elisabeth behandlade ej sina Engelsmän så, som systemet be
handlat oss. Cromvells navigations-akler äro oss alla bekanta.
Kontinentalsystemet, som ju skulle vara en olycka för de af
Napoleon förtryckta länderna, huru verkade det emellertid på
kontinentens länder? Derpå kunna de 5000 i Frankfurt församlade
fabrikanterna, hvilka skulle uppgöra förslag till Tysk
tullförening, svara. De välsignade Napoleon! Hvilket var farligare
för England, Nanoleons segrar eller bans fall? Då Napoleon
stigit ombord å Bellerophon för att, enligt Engelsmännens
löfte, begifva sig till Amerika, skyndade sig dessa att i stället
föra honom till en klippa i hafvet och fastsmida honom der såsom
en ny Prometheus. Hessa nutidens Carlhaginenser höllö
Den 8 Februari f. m.
423
ej då sina löften bättre, än de nu hållit dem i Ostindien, å Jamaika,
å Nya Zeeland, der de uppträdt såsom civilisationens
målsmän, men med kanonen och bamburöret såsom det verkande
medel, der missionärer väl åtföljt deras härar, men missionärer
med bibeln i ena fickan och kassaboken i den andra.
England trodde att det, efter Napoleons störtande, åter skulle
beherrska verlden genom att öfversvämma det med sina kramvaror;
det hade upplagrat tillverkningen af sina industri-alster
till en ofantlig grad, ty det föreställde sig t. ex. att Europa ej
kunde begagna annat än Sheffielder-rakknifvar, att hvarje Tysk
haka var orakad, och att väfnader samt andra industri-alster
saknades på kontinenten; de kasta alla sina så länge hopade
manufakturvaror in på fastlandet öfver Hamburg, Rotterdam,
Bremen och Amsterdam; men det fann snart att marknaden
biel' ölverfylld och att ingen afsättningsort fanns för alla dess
produkter. Hvad var orsaken? Jo, de Tyska fabrikerna bade
lått luft under kontinentalsystemet. Många af dem hade visserligen
Ib ra gånger blifvit lörstörda under kriget, men, likasom
Thaers rikedom åter vexte, ehuru fienden flera gånser
bortröfva! hans fårahjordar, så kunde äfven de Tyska fabrikerna
väckas till nytt lif, ty de åtnjöto skydd. England kom
då på branten af sin ruin, och kreditens ankare var, som Tegnér
säger, nära alt svika och det förlorade vrak drifva för vind och
för våg. 700 handelshus stupade på en vecka i England, och
det visade sig tydligt, att England varit förloradt, om kontinentalsystemet
blifvit uppehållet blott 5 år till. — Månne icke detta
exempel innebär äfven lör oss en lexa, eller är det möjligt att
sanningen icke skall göra sig hörd, förrän — för sent. Hvad
är orsaken till Frankrikes styrka? Jo, att dess innevånare äro
och vilja vara Fransmän, att de älska sitt land; låt vara att »la
gloire» och en fantastisk frihetskänsla hänrvcker dem för ofta;
men de känna sitt land, de frukta England och minnas Crecy
och Agincourt. Hvad är det som hållit Frankrike vid lif elter
så många olyckliga krig, efter sådana åderlåtningar, som det
genomgått? Jo, dess starka, inhemska industri, dess till en viss
grad väl rangerade penningeväsende; ty der finnes metallisk valuta,
då bär finnes bara papper. Lagstiftningen i Sverige har
gått i en annan rigtning; den har gått till väga som om vi
vore en nation af endast konsumenter och köpmän; landtbrukaren
har icke erhållit något skydd, men köpmannen allt. För
ett land, der kredit-lagstiltningen ännu är ordnad, sådan den
här är, der qvinnor kunna bysättas, der hvilken vinglare som
helst genom proprie-borgens-svslemet har lättare att anskaffa
penningar, än den redbare jordbrukaren; för ett land, som med
Finland och Ryssland delar den tvetydiga äran alt ännu bibehålla
gärdesgårdar och grindar, torde dei ej vara skäl alt ännu
slå dörren vidöppen för en ojemn täflan med alla främmande
nationer. Man har visserligen ordat om ett tillmötesgående från
Frankrikes och Englands sida; men huru förhåller det sig med
detta tillmötesgående? Det liknar verkligen en strid mellan
424
Den 8 Februari f. m.
tvenne kämpar med från början ungefär lika stark rustning, der
den ene, förespeglande att s!riden skulle blifva lättare, om de
tunga rnstningarne komrne bort, lockat den andre att afkläda
sig sitt bröstharnesk, sitt svärd eller sin sköld, under det han
sjelf endast borttagit sin dolk, ha k fjellen på sin hjelm, eller
armskenorna på sitt pansar, .lag tror visserligen att nationerna,
örn de vilja stiga till en högre utveckling, böra nedrifva de
Chinesiska murar, sorn hindra samfärdseln dem emellan; men
jag tror också, att den nation handlar orätt, som horttager dessa
murar, medan de andra ännu hafva qvar sina. Vi måste fordra
full reciprocitet! Jag skall söka visa, att anmärkningen, det vi
ej fått reciprocitet, är fullt berättigad och ingalunda ännu vederlagd.
Frihandels-systemet har många vackra sidor, och icke
minst den, att det så småningom väcker folken till täflan med
hvarandra, men det har också fel. Det har gått bakvändt, det
har gjort stora hopp och gjort snedsprång, och sådane språng
äro, som vi alla veta, äfven för vanda kavallerister, ganska farliga.
Jag vill anföra några exempel. Den 1 Jan. 1864 erhöll
Svenska folket qvarnfrihet, rätt att anlägga qvarnar hvar det
ville, bestämma qvarntulfen efter behag, men redan 8 är förut
borttogs lillien å mjöl och utfärdades författningar, hvarigenom
idkarne af hränvinsbrännings-näringen ålades att bedrifva denna
näring på tider, då det ofta var dem omöjligt att få sitt behof
af säd förmålet, och i följd hvaraf de således nödgades införskrifva
säd och mjöl från t. ex. Stettin och Riga, och denna säd fick
inkomma tullfri. Hade det då ej varit skäl alt gifva Svenska
folket denna qvarnfrihet 8 år förr, än man gal Stetlinaren en
utvidgad marknad för sina produkter, i stället tor 8 år sednare.
Ett annat exempel: För att upphjelpa jordbruket, inrättades en
rikshypoteks-bank; men denna arrangerades så väl, att den ej
hade några penningar att låna ut. Landtbrukaren fick då vanda
sig till’våra privatbanker, och der fick lian nog penningar, men
på hvilka vilkor? Han, som sår ena hösten, skördar den andra
och uttröskar säden följande vinter, samt således först efter 2
år kan göra sitt lörlags-kapital fruktbärande, måste nu låna på
tre månaders kredit i Enskilda banken, och det mot en ränla,
sorn ungefär motsvarar två gånger korntalet på våra åkrar i
mellersta Sverige. Annu ett exempel: Här har ock, lör några
år sedan, emanerat en författning, som jag, för min del, anser
särdeles nyttig för jernhandteringen, och hvilken jag derföre alltid
gillat och försvarat, den om borttagande af export-tullen å
tackjern; men denna författning utfärdades vid Jultiden, endast
10 dagar innan den skulle träda i gällande kraft, och endast
kort tid före Hindersmässo- och Fastingsmarknaderne, hvarest
årets förnämsta tackjernsköp uppgöras. Tackjernsfabrikanterna
erhöllo sålunda helt hastigt en ganska betydlig julklapp; men öfriga
näringar, på hvilka den beslutade åtgärden hade inflytande, fingo
ej någon tid att bereda sig derpå. Ar nu sådant riktigt? Har
hela systemet förfarit riktigt i afseende å den försigtighet och
omtanka, som jag anser böra finnas båda i politiken och national
-
Den 8 Februari f. m.
425
ekonomien? Jag vill i detta afseende citera några rader nr en
Svensk författare, sorn med noggrann uppmärksamhet följt systemet
och gör detsamma rättvisa. Han målar äfven han, fast
tallar) ej visar endast blommor (Grills Studier i Politisk Ekonomi,
sidan 73—76).
Vårt jordbruk har många smärtsamma minnen af de dolkstötar,
det lått genom systemets olörsigtiga tillämpande af sina
theorier. Landtbrukaren har genom jernvägsbyggnaderna mistat
större delen af sina dugligaste arbetare, och de, som stannat
qvar, hafva fordrat dubbel dagspenning. Då man icke ansett
sig kunna följa det exempel, Frankrike, England och Tyskland
gil vit oss al en inhemsk jernvägsindustri, borde man åtminstone
gått konseqvent till väga och älven inkallat Franska och Tyska
jernvägsarbetare, som anlagt jernvägarne, ulan att rubba och
hindra jordbruksnäringens gång och utveckling, och detta så
mycket mera, som jernvägarnes riglning mindre tyckes hafva
blifvit bestämd med afseende å jordbruks- och bergslags-intressen,
än med afseende å småstädernas och handelns intresse.
Mine Hrr! J kännen säkerligen Borsigs ryktbara etablissement
utanför Berlin; många andra dylika fabriker hafva på senare
tider uppstått inom Preussen, ty Preussen importerar ej någon
jernvägsmateriel, utan uppmuntrar genom sträng skyddstull dess
tillverkning inom landet, och vi måste erkänna, alt Tyskarne,
huru kuriöst sammansatt fädernesland de än hafva, i många afseende!)
älska detta mera, än vi vårt. Skulle det varit så oklokt,
om man af de. många millioner, som nu vandrat lill utlandet lör
inköp af jernvägsmateriel, lemnat en 2 å 3 millioner, såsom
förskott för uppdrifvande af tillverkningen, åt Motala verkstad
eller lika många åt Lesjöfors, Sörehammar eller åt Nyköpings
faktori. Man hade åtminstone lått aiva elter Svenska lokomotiver.
1 stället liar man gått så långt i motsatt riginius att
lill ock med, då man vid våra jernvägar velat anställa lörsök
med torf såsom bränsle, man ej ansett sig kunna göra en gnistsläckare
här i Sverige, utan inlörskrifvit en sådan från utlandet.
Då man ser sådana bevis på förkärlek för det utländska,
eller hvad jag vågar kalla osvenskhet, då kan man oj annat än
blifva nedstämd, framför allt då man, såsom jag, nitälskar för
att allt i värt land skall så mycket som möjligt vara Svenskt.
Vi komma nu till systemets ytterligheter och dess sätt att
behandla det der orörliga partiet, som vill hafva upplysningar,
som önskar fakta och skäl, innan det vill antaga för godt ett
system, som icke ännu finnes antaget i något land, som står
på lika utvecklingsstadium, som vårt. Detta partis medlemmar
hafva förklarat sig icke vara så upplysta, som de stora handlande
nationerna, och de hafva anhållit — och anhållit vördsamt
— att inga brådstörlade förändringar mätte vidtagas, att
en kommitté måtte förordnas för att utreda förhållandena, och
att denna kommitté måtte tillsättas i en rigtning, ingalunda öfverdrifvet
nationel, utan till en viss grad kosmopolitisk, men
dock, så mycket som möjligt, Svensk. Man tillsatte då visser
-
426
I)en 8 Februari f. m.
ligen en kommitté, men ingen enda landtbrukare fick plats deri!
Deras intresse ansågs ej värdt att beakta eller också lätt att
förstås af en hvar. De få vara glada öfver att få emottaga
höga lärdomar af personer, som icke begripa ett ord landtbruk,
ty sjelfva anses de naturligtvis ej kunna fatta jordbrukets enklaste
sanningar. Ett exempel härpå vågar jag framställa. Jag
gjorde en resa till mitt hem i slutet af sistlidne år, och sammanträffade
vid återresan hit med några medlemmar af de bekanta
deputationerna, som kommo att utöfva sitt tryck på Konung
och Ständer. De voro naturligtvis frihandlare allesammans,
af våra Cliartaginenser, och de hade den godheten att vilja öfvertyga
mig om frihandelns förträfflighet. Under förklarande
att jag trodde på många af dessa Iheorier, anhöll jag endast få
några bevis för lämpligheten af deras applikation här i Sverige.
Jag fick då höra de vanliga Bastiatska fraserna, fick vpta att
landtbrukarne voro för okunniga alt inse sin egen fördel, att
frihandeln var orsaken till att jordbruket utvecklat sig på sednare
åren o. s. v. Mot det sista påståendet kunde jag endast
invända, t. ex. att kapitalerna och intelligensen ändtligen och
efter lång tid vändt sig till jordbruket, att en förökad befolkning
och lättade kommunikationer åstadkommit lättad afsättning
m. m., att möjligen orsakerna dertill vore ännu några andra,
dertill ock alt Irihandlarnes sats i detta afseende på minte
något om anekdoten angående den bekanta transparenlen i Stockholm
vid Gustaf IV Adolfs födelse, der inskriften lydde: »detta
hafva skomakaregesällerna gjort.» Bland dem, som med största
ifvert! förfäktade satsen, att landtbrukarne icke begrepo sin
egen fördel, voro en konrektor och en löjtnant. Slutligen, alldeles
nedtryckt af den massa ideologiska argumenter, sorn haglade
mot mig, vände jag mig till kourektorn med följande fråga:
Hr Konrektor! säg mig skilnaden mellan Skottska och Wtirtemhergska
plogen. Han förklarade sig icke hafva någon närmare
kännedom derom. Jag vände mig då till Löjtnanten och
frågade, om lian visste hvad som förstods med en mullfåra.
Han erkände sig lefva i en fullkomlig okunnighet härom. Då
hemställde jag til! dessa Hrr, om de, som ej ens kände så
mycket af landtbruket, kunde med något sken af giltighet uppträda
såsom mina läromästare i en näring, åt hvars både theori
och praktik jag nied hängifvenhet eanat mig sedan 18 år tillbaka,
oell — de lemnade mig alldeles i fred under återstående
delen af resan. Sedan fick jag ej höra sådan argumentation,
förrän jag återkom till R. Sl:rs hus.
För få näringar torde stabilitet i lagstiftningen vara så nödvändig,
som för jordbruket, men huru har denna grundsats blifvit
fiiljd. Vi landtbrukare hade sökt införlifva oss med det nya
systemet, hade ändrat vårt cirkulationsbruk och beaynt att rigta
våra ansträngningar till åstadkommande af ladugårdsprodukter
och mpjerialster etc., men då fingo vi en variation af tre tulltaxor
på 3 ä 4 år, och detta var en variation, större än att vi
kunde följa med. Så vidt jag rätt uppfattat ställningen vid fö
-
Den 8 Februari f. m.
427
regående riksdag, så tror jag alt R. St:r väl påpekat nyttan
och nödvändigheten af en traktats ingående med Frankrike, och
lemnat åt K. M:t nästan en plein pouvoir alt på de möjligast
fördelaktiga vilkor afsluta en sådan, men jag kan icke finna, att
R. St:r nämnt något om Holland eller Persien eller Japan; tillåtelsen
gällde således endast Frankrike, och någon ny tulltaxa,
som utan all reciprocitet skänkte åt andra nationer nästan lika
fördelar som Frankrike, var således hvarken af behofvet påkallad
eller af R. St:r begärd, i följd hvaraf den ock efter min
åsigt var otillständig, samt stridande emot 57 och 61 §§:ne R. F.
Jordbruket skulle icke hafva haft så svåra förhållanden
att kämpa med, om det inom styrelsen haft någon talman för
dess intressen. Visserligen har jag för min ringa del och efter
min förmåga, under de 18 år jag utöfvat riksdagsmannakallet,
sökt föra dess talan här å detta rum; jag har aldrig upptagit
R. o. Ad:ns tid, då 4:de eller 5:te Hufvudtitlarne varit under
öfverläggning, men deremot har jag alltid, då jordbrukets rätt
varit i fråga, sökt efter pligt och samvete främja dess intresse.
Men nog behöfver jordbruket en officiel försvarare af sina intressen,
jordbruket, som har så många tyngder alt bära vid
den stora kapplöpning, dit frihandeln inbjudit våra näringar, som
har skjutsen, roteringen, hrefbäringen m. m., och dessa onera
ej enkelt och rättvist fördelade, utan ojemnt och godtyckligt.
Andra länder hafva en åkerhruks-ministére, och jag harle tänkt
alt till denna riksdag framlägga ett liirslag till förändrad sammansättning
af Statsrådet i sådant syfte. Mina förarbeten lör
detta förslag började jag visserligen redan i Mars, men jag liar
ej ännu hunnit afsluta dem. Skälet dertill har varit svårigheten
att erhålla upplysningar och uppgifter från de länder, hvarest
särskilda minislérer för åkerbruket finnas, likasom ock rörande
arbetsfördelningen mellan de olika departementen bär.
Man hänvisade mig till gamla kansliordningar, och jag fann
snart, att embetsmännen sjelfva ej visste så noga, hvar gränsen
låg. Följden liar ock blifvit den, att Finans-Ministern stundom
varit den, som fört jordbrukets talan — till huru stor Iromma
för denna näring, hafva vi sjelfva sett.
I olikhet med många andra, anser jag, att jordbruket icke
behöfver något skydd och framförallt icke någon tull å sina
råvaror, men deremot tror jag att vi behöfva en stark industri,
och alt man ej bör skilja industriens och jordbrukets intressen
från hvarandra. Man säger visserligen, att vi höra utvidga
marknaden, underlätta konkurrensen, ty vi skulle då få bättre
betaldt lör våra produkter; kroken är fin att inbilla jordbrukaren
att hans och ilen inhemska fabrikantens intressen slå i strid
med hvarandra, men vi böra akta oss att fastna derpå. Jordbrukaren
behöfver en afsättningsort i sin närhet; det är icke
detsamma för honom, om fabrikanten, som köper sina förnödenheter
af honom, bor i Rio eller i mil från hans egendom.
Öfverallt der stora fabriker anläggas, uppblomstrar genom den
ökade afsättningen jordbruket i den omkringliggande trakten,
428
Den 8 Februari f. m.
och vi böra äfven derföre understödja vår nationella industri
oell icke den utländska. Så sjörå vi dock ej. Så snart vi
märka, att någon industriidkare lyckats skörda någon betydligare
vinst, genast griper oss vårt nationalfel, afunden, och vi
ropa på borttagande af det skydd, han förut åtnjutit, »så att
han ej vidare må kunna ur folkets fickor tillgodogöra sig en
oskälig inkoms1.» Jag missunnar honom dock icke denna vinst.
Den sätter honom i stånd att köpa bättre vacnar, bättre fortepiano,
att utvidga sin rörelse och göra sin industri så stark, att
den, då staten finner tiden vara inne att nedsätta tullen, kan
uthärda täflan. Tron J väl, Mine Tirri att en industriidkare i
Frankrike, om vi, som frihandelssystemet yrkar, skänker honom
samma fördelar sorn våra Svenska näringsidkare, skall, på
samma sätt sorn de, återbetala oss hvad han här förtjenar. Jag
tviflar högeligen derpå. Oin emellertid delta system applicerades
förståndigt, med menniskokärlek och framförallt med kärlek
mot våra Svenska medborgare, skulle vi kunna uthärda täflan
med utlandet, ty vi hafva många drifkrafter gratis, såsom vattenfall
etc., och vi hafva, hvad vigtigare är, en befolkning, som
har tekniska anlag, som är intelligent, sorn kan tillverka finare
artiklar, än dalkarlsklockor. Vårt folks energi kan väckas lill
täflan, utan att derföre på en gång prisgifvas åt en förtryckande,
industriens knoppar sköflande konkurrens med Yesterländers
jätteindustri, och då behöfver Sverige ej längre vara ett pitpropsexporterande
land. utan blifver ett indu-tnidkande.
Jag ölvereår nu till frågan om traktatens grundlagsenlighet.
Svenska nationen har alltid varit fri; äfven då Konungen knappt
varit bunden af någon R. F., då han varit »Gudi allena responsabel
för sina gerningar», har man ej försökt att inkräkta på
nationens sjelfheskattningsrätt. Jag älskar visserligen en stark
konungamakt, och jag var en motståndare mot det nyligen antagna
representationsförslaget, just derföre att jag ansåg det innebära
en attack på konungamakten och vara stridande mot
mouarkismens idé, men jag vill också att folket skall ega sin
frihet och bevara den orubblig och fast. utan alt tillåta något
intrång. Sveriges folk eger, till skydd för sin frihet, tvenne
palladicr, tvenne armar; den ena kallas tryckfrihet, den andra
sjelfheskattningsrätt. Hvarje anfall mot någon af dessa dyrbara
rättigheter är ett" försök att försvaga sjelfva grunden för vår
nationella sjelfständighet Sådana anfall hafva skett. Jag har
sjelf från min barndom ett både plågsamt och löjligt minne deraf,
ty jag hade mången afton det nöjet att få föreläsa hufvudstadens
tidningar, för att vederbörande skulle komma i tillfälle
att afgöra, huruvida någon artikel i dem horde komma under
indragningsmaktens ferla. Vi måste, Mine Hrr! försvara hvarje
bokstaf i den R. F., som skänker oss dessa dyrbara rättigheter.
R. F. säger visserligen alt den första statsmakten, Konungen,
eger rätt att afsluta traktater med främmande makter —
och måtte denna rätt aldrig blifva förminskad, — men den säger
också, att beskattningsrätten tillhör R. St:r allena, att det
Den 8 Februari f. m.
429
tillkommer (lern ensamt att bestämma öfver post- och tullmedlen,
chartse-siiiillaiae-afgiften m. m. Hvarje intrång i denna rätt
bör derföre tillbakavisas, och jag kan verkligen ej finna att förhållandet
förändrats derigenom, att man insvept attacken mot
sjelfbeskaltningsrälten i en traktats mantel, eller att det osmakliga
anfallet mot våra rättigheter blifvit smältbarare, derigenom
att man inlagt det i, om jaa så får uttrycka mig, en fint tillagad
Iraktatsås. Likasom Wibelius, såsom Runeberg omtalar i
sin Fänrik Ståls sägner, stöder jag migovid denna kära, dyrbara
grundlag; solen kastar, liksom på Abo slott, äfven i dag
sina strålar derpå, och jag höjer här vår grundlag i dess ljus,
uppmanande Eder, Mine Hrr! att såsom värdige alkomlinsar
och arfvingar till de män, som frälsade fäderneslandet 1809,
icke svika eder pligt att lill sista stund och till sista tuni försvara
den grundlag, edra förfäder skänkt eder.
Franska traktaten måste emellertid, enligt min tanke, och
sådan den än är, antagas. Jag befarar visserligen icke något
krig med Frankrike, till följd af ett afslag å traktaten — derom
anser jag det icke ens vara skäl att orda eller dermed hota,
ehuru jag så bär »entre nous» kan förklara, att jag verkligen
icke tror. att Louis Napoleon skulle i detta fall skicka hit någon
armé, icke ens det 2:dra Zouavregemenlet, som ju är så
fruktansvärd! — men jag anser, att Sveriges egen värdighet
fordrar, att vi ej förkasta en traktat, som vi gifvit vår Konung
uppdrag att afsluta, den må nu vara fördelaktig eller icke. Bevilin—Utsk:t
har icke heller föreslagit något annat, än att godkänna
hvad som redan är en fait accompli, men det har der
jemte
yttrat, att »de fördelar för landet, som man kunnat vänta
och hoppas af en handelstraktat med Frankrike, icke kunna
anses nöjaktigt vunna genom den nu afslutade», och detta Bevilln.
-[Jtsk:ls yttrande anser jag vara fullt berättigad!, och har
derföre sökt att efter min förmåga försvara detsamma.
Jag får nu ock hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla om propos.
på bifall till Bevilln.-Utsk:ts nu förevarande Betänk.
Detta anförande framkallade många bifallsrop.
Frih. Gripenstedt, Johan August: Den stund, efter
hvilken jag mången gång har längtat, är nu ändtligen kommen.
Då man, liksom jag, under åratal, från vissa håll varit ett ständigt
föremål för klander; då man dervid fått uppbära beskyllningar
att hafva ölverträdt grundlagarne, att hafva missvårdat
sitt lands intressen, att med ytlighet och lättsinne hafva skött
ett ansvarsfullt kall, att för tillfredsställandet af egen fåfänga
eller maktlystnad hafva uppoffrat hela samhällsklassers väl; och
då detta klander äfven här fått ett förnyadt uttryck — då, Mina
Hrr! blir det ett behof, som hvar och en lärer finna naturligt,
att få uttala sina åsigter och få träda fram inom skranket med
sina motståndare — icke på den öppna tummelplatsen för passioner
och intressen, der allt kan sägas, men ingenting behöfver
430
Den 8 Februari f. ro.
bevisas, ulan inför R. o. Ad:ns prof., som skall stå qvar och
vittna, huruvida beskyllningarne voro befogade eller icke.
Den fråga, sorn nu närmast föreligger, nemi. huruvida R.
St:r böra godkänna den till deras pröfning öfverlemnade Franska
handelstraktaten eller ej, synes mig vara mycket enkel, fastän
många hafva bemödat sig om att göra den så invecklad som
möjligt. Efter mer än hundra års fruktlösa försök, har det lyckats
K. M:t att med Frankrike afsluta en handels- och sjöfartstraktat.
Den Kongl. Proposm lemnar upplysning om, huru ofta
dessa försök förut misslyckats, oell H. Exc. Ulrikes-Stats-Ministerns
yttrande i ämnet bör hafva öfverlyaat R. o. Ad., att. underliandlingarne
härom icke utan svårigheter kunnat genomföras.
Emellertid har, såsom vi alla veta, efter långvariga bemödanden
och genom ömsesidiga eftergifter, en uppgörelse kommit till stånd,
enligt hvilken alla de förmåner, såväl i fråga om handel som
sjöfart, hvilka blifvit af Frankrike till något annat land beviljade,
äfven kommit oss till del, under det att, å vår sida, de medgifvande!],
som blifvit gjorda, äro i nästan alla afseenden mindre
än de, som af Frankrike fordrats och erhållits af öfriga länder,
med hvilka dylika traktater på sednare tider blifvit ingångna.
Mina Hrr! Jag säger icke detta, för att på grund häraf söka åt
regeringen förvärfva något beröm, ty hon har i detta fall blott
gjort sin skyldighet samt dervid begagnat de gynnsamma omständigheter,
som erbjödo sig, och härför fordrar hon hvarken
beröm eller tacksamhet; men hvad jag deremot tror att man
borde erkänna, det är, att den nuv:de regeringen åtminstone
lyckats bättre än sina föregångare, och att vi blifvit vid detta
tillfälle af Frankrike välvilligt bemötta.
När nu det så länge eftersträfvade resultatet af dessa underhandlingar
— jag vågar säga det — endast på grund af konstitutionel
grannlagenhet af K. M:t framlägges tor R. St:r, till
deras godkännande, så har man, å ena sidan, klandrat just detta
öfverlemnande af ärendet till R. St:rs pröfning, eftersom det ej
var nödvändigt, samt, å den andra sidan, funnit sig missnöjd med
sjelfva bestämmelserna i traktaten.
För min del kan jag lättare fatta det nu först omförmälda
klandret, ehuru det, efter min åsigt, Ii vilar på en oriktig uppfattning
af konstitutionella förhållanden; men huru man med något
fog eller med någon följdriktighet kan framkomma med sådana
anmärkningar i sjelfva saken, som Bevilln.-Utsk:t framställt
— detta förmår jag verkligen icke begripa.
Utsk:t har nemi. i främsta rummet sagt, att »de fördelar,
man kunnat vänta och hoppas af en traktat mell Frankrike, ej
kunna anses vara nöjaktigt vunna». Andra talare hafva redan
förut påmint, att när en sådan anmärkning framställes, så borde
det åtminstone vara en skyldighet att uppgifva hvilka de förhoppningar
och förväntningar äro, som blifvit besvikna — ett
anspråk, så mycket mera berätligadt, som, enligt hvad upplyst
blifvit, alla de fördelar, hvilka tillkommit vida större och mäktigare
länder än Sverige, blifvit äfven åt oss beviljade, oaktadt
Den 8 Februari f. m.
43)
våra medgifvaden varit mindre än deras. Det kan visserligen
härvid invändas, att någon bestämd gräns för önskningar och
förhoppningar icke finnes. Någon skulle t. ex. kunna hoppas
och lörvänta, att när han kommer ut på torget här nedanföre,
han skall finna en diamant af oberäkneligt värde. Ja! detta låter
säga sig; men huruvida en sådan förväntan skulle vittna om någon
högre grad af omdöme och förstånd, detta leinnar jag derhän.
Utsktt har vidare sagt, att »R. St:r förväntat, att Franska
handelslraktaten skulle blifvit underställd R. St:rs pröfning och
godkännande, innan de bestämmelser den innehåller blifvit tilllämpade».
Mot denna anmärkning nödgas jag med ledsnad erinra,
att jag dervid saknar en vigtig omständighet — ja! en
synnerligen vigtig omständighet — nemi. öfverensstämmelsen
med verkliga förhållandet. Nu är det likväl motsatsen dertill
som utgör sanningen. Ty R. St:r, hvilka väl måste betraktas
såsom en moralisk personlighet, och derföre såsom beståndande,
hafva vid sistlidne riksdag, icke allenast förklarat sig »förvänta»,
utan de hafva aldeles bestämdt förutsatt, att en traktat med Frankrike
före denna riksdag skulle komma till stånd och blifva tillämpad,
och de hafva på denna förutsättning grundat sitt beslut vid
beräkningen af tullinkomsterna under den nu innevide statsregleringsperioden.
Det måste då, enligt mitt begrepp, väcka
den högsta förvåning, att Utsk:t nu föreslår R. St:r att afgifva
en förklaring, hvarigenom detta alldeles obestridliga faktum skulle
förnekas; och jag kan icke föreställa mig, att så beskaffade anmärkningar,
som de nu framställda, hvilka måtte hafva tillkommit
af förhastande, skulle kunna af R. St:r biträdas.
Men jag fattar mycket väl det synbart oförklarliga deruti,
att den sak, som utgöt hufvudföremålet för pröfninsen, eller
sjelfva traktatens godkännande, kunnat på samma gång klandras
och likväl förordas. Detta måste otvifvelaktig!, enligt min
uppfattning, förklaras på det sätt, att åtskilliga af dem, som på
grund af flerahanda vigtiga skäl icke ansett sig böra förkasta
traktaten, hvars gagn i många hänseenden de icke kunna förneka,
likväl hysa stora betänkligheter mot den friare handelslagstiftningen
i allmänhet, hvaraf denna traktat utgör en mycket
moderat tillämpning. Och då dessa farhågor rörande sjelfva
grundsatserna, hvilka här blifvit vidlyftigt omordade, otvifvelaktig!
också uteöra sjelfva kärnpunkten i motståndet mot den förevarande
traktaten, oaktadt delta motstånd lånar jemväl mångahanda
andra former, så anser jag mig icke böra underlåta att
i min ordning, till något närmare pröfning, upptaga den vigtiga
frågan, huruvida dessa friare handelslagstiltnings-grundsatse?
verkligen innefatta så stora vådor, som man förmenar, eller om
de icke läst hellre äro de emia, som befinnas vara statsekonomiskt
riktiga, och som hvila på rättvisans oföränderliga grund.
Innan jag ingår i lietta ämne, vill jag dock lörutskicka ilen
anmärkningen, att — ehuru jag utan tvifvel bör vara ganska
smickrad af en så kompetent domares, som Frih. Rudolf Ceder
-
432
Den 8 Februari f. m.
ströms här afgifna förklaring, att den framställning, som af mig
motsågs, väl kunde förväntas motsvara skönhetssinnets fordringar,
men lör (ifrigt torde blifva af mindre värde — jag likväl
på förhand afstår från alla anspråk, att kunna uppfylla Frilnns
förväntningar i afseende på formens prydlighet, enär detta alldeles
icke ulgör hulvudändamålet för mitt bemödande. Hvad
jag deremot i Irämsta rummet verkligen eftersträfvar, det är,
att, så långt jag förmår, lägga någon styrka i bevisningen, samt
gifva uttrycken klarhet, och derom skall jag äfven denna gång
söka bemöda mig.
Det ämne, hvilket jag nu uppställer som föremål för en
i möjlieaste måtto kort behandling, nemi. den vigtiga frågan,
på hvilken grund handelslagstiftningen ytterst bör byggas, eller
i hvilken riginius den bör gå, är emellertid af sådant omfång,
att, vid ett tillfälle som delta, en begränsning deraf nödvändigt
måsle ske. Kn sådan inskränkning utgör likväl en uppoffring,
ty den fullständiga bevisningen af en sak uppnås ulan tvifvel
säkrast derigenom, att man först ådagalägger grundsatsernas
fulla, logiska riktighet, och sedermera visar, att dessa grundsatser
äfven blifvit af erfarenheten bekräftade.
Enligt min tanka betraktar man i allmänhet frågan om handeln
alltför ensidigt. Man tänker härvid nästan alltid, nära nog
uteslutande, på af sättningen — på att sälja förmånligt. Man
glömmer, eller man förbiser, att all handel likväl egentligen icke
är något annat än utbyte (förmedladt genom penningen), och att
dervid alltid ingå två operationer — att sälja och att köpa.
Hvarje säljare måste finna en köpare, för alt handeln skall ega
rum; hvad den ene säljer, köpes af den andre.
Men hvilket är nu hulvudbegreppet af dessa två? — Hvarföre
arbetar man? — Hvarföre producerar man? — Hvarföre säljer
man? Jo, för alt kunna köpa; lör att kunna tillfredsställa ett behof.
Det yttersta målet för arbetet och produktionen är alltså, alt kunna
konsumera, att kunna tillfredsställa sina önskningar och behof, och
detta kan, såsom hvar och en vet, ske antingen direkt, derigenom
att man sjelf producerar hvad man behöfver, eller indirekt,
derigenom att man producerar ett annat föremål, och i utbyte
mot detta bereder sig tillgång till hvad man sjelf ej velat eller
kunnat åstadkomma. Men man tror kanske, att denna sednare
utväg endast utgör en underordnad del af frågan om behofvens
fyllande. Det är likväl just motsatsen, som utgör det verkliga
förhållandet. Om man nemi. besinnar den oändliga mångfalden
af alla de behof, som sammanhänga med vårt närv:de kulturtillstånd,
den arbetsfördelning, som utgör första vilkoret lör deras
upplvHärute; de oräkneliga utbyten af tjenster och värden,
såväl emiliea sorn materiella, hvilka häraf äro en följd och en
nödvändighet: då måste man nästan häpna öfver storheten af
denna företeelse, så alldaglig den än är. Man skall då också
lätteligen inse, att man här vidrör sjelfva roten af hela den nyare
civilisationen, och att man verkligen befinner sig inne på en af
de
Den 8 Februari f. m.
433
de stora frågor, som bestämma skillnaden mellan menniskan
isolerad och menniskan i beröring med sina likar på jorden.
Ja, Mina Hrr! Det fordras blott en bastig blick på allt hvad vi
behöfva, allt hvad vi hvarje das;, hvarje stund begagna, på alla
de ansträngningar, alla de omflyttningar, som härtill varit nödvändiga,
för alt öfvertyga oss om, att millioner menniskor varit
verksamma och arbetat för att bereda oss dessa förmåner; och
tanken nästan svindlar, då den söker genomlöpa alla de oräkneliga
kombinationer, som dervid uppkommit. Och likväl har allt
delta skett, utan våld, utan förin ek, utan alt någon lidit orätt.
Men huru skulle väl sådant varit möjligt, om ej en stor, niägtig
och sann grundsats varit deri verkande kraften, den ledande
tanken, som ordnat det liela?! Och denna stora grundsats, denna
fruktbärande tanke, som allena lörmålt Irambringa allt detta,
den hetpr: frihet — frihet i aftal — frihet i handling.
Det har funnits en tid, då man sökt ersätta denna organisation,
hvars storhet och vigt aldrig nog kan uppskattas, genom
förmynderskap och tvång. Delta utgjorde forntidens statsvishet,
och såsom ett exempel derpå må nämnas alt, enligt hvad man
finnér uppgifvet, under det Babyloniska väldet, vissa provinser
lära varit indelta för att förse luifvudsladen med dess förnödenheter,
hvar och en af sitt särskilda slag. Så skulle t. ex.
en provins anskaffa det behöfiiga smöret, en annan vinet, en
tredje slagtboskapen, o. s. v. Men hvar och en fattar lätt,
hvarthän en sådan anordning — hvilken dessutom förutsätter
det yttersta lörtryrk — nödvändigt måste leda; och då hela
denna lära om lörmynderskapets nytta och behöflighet, äfven i
de modifierade former, hvarunder den ännu uppenbarar sig, börjar
känna sig alltmera tryckt, såväl af det ansvar den sjelf påtager
sig, som af omöjligheten alt kunna ens med någorlunda
rättvisa göras tillämplig, så har den också alltmera måst gifva
vika för frihetens begrepp.
Hos oss har också redan näringsfriheten, efter långa och
bittra strider, slutligen blifvit befästad. Endast handelstvånget
söker man ännu med ifver upprätthålla. Men hvarföre? Ar handeln
väl något annat än en länk af arbetet? En utväg att göra
detta fruktbringande?
Fordom hade handelstvånget andra former än de nu vanliga.
Dels beredde man sig privilegierade marknader genom ett förtryckande
kolonialsystem; dels monopoliserades handeln åt vissa
privilegierade personer eller samfund, som under namn af kompanier
länge spelat en vigtig rol i handelns historia; och dels har
man, såsom det ännu allmänt brukas, iner eller mindre frikostigt
privilegierat åtskilliga yrken och näringar genom importförbud
och importtullar. Allt delta, som emellertid blott utgör
olika sidor af samma sak, eller olika slags band på handelns
frihet, har till stor del haft sin grund i det s. k. merkantilsystemet.
hvilket Ii vilade på den fa^ka föreställningen, att ett
lands välstånd och rikedom borde mätas efter dess tillgång på
H. II. 28
434
Den 8 Februari f. m.
guld och silfver, och att således samlandet af dessa ädla metaller
utgjorde handelspolitikens högsta uppgift.
Sundare åsigler hafva likväl i dessa afseenden åtminstone
börjat göra sig gällande. Man har begynt mera allmänt inse,
att icke exporten och importen allena, utan produktionen och
konsumtionen utgöra de verkliga exponenterna al ett helt lands,
så väl som hvarje enskilds, ekonomiska Iram- eiler tillhakagående,
hvilket olia kan ske alldeles oberoende af kassans ställning
för dagen; med ett ord, att det är kapital-kontot, icke
kassa-kontot, som upplyser ställningen, och att denna kan vara
mycket god. älven om kassan lör ögonblicket är ringa och om
några skuldposter möjligen förekomma i räkningen. Eller tror
man kanske, att ens Rothschild är utan skulder?
Hvar oell. en vet lör öfrigt, alt den rätta vägen till minskning
i onödig konsumtion — hvilken sannerligen icke, enligt
hvad alla tiders erfarenhet utvisar, vinnes genom öfverflödsförfallningar
och tvångslagar — består i ordning och sparsamhet,
äfvensom att till ökning af produktionen fordras i främsta
rummet skicklighet och arbete; men härtill fordras derjemte
en annan synnerligen vigtig omständighet, nemi. att klokt välja
sin produktion, så att icke arbetet onödigt lörspilles, utan lennar
det största möjliga utbytet. Jag säger med flit icke den
största möjliga vinst (för producenten), ty en sådan kan erhållas
på andras bekostnad, utan fördel för det hela (t. ex. genom
skydd), utan jag säger största möjliga resultat, uppskattadt
elter produkternas verkliga värde. Och detta val af den
nyttigaste produktionen — af det produktivaste arbetet; huru
åstadkommes detta? Annu en gång: genom frihet!
Det ligger i sjelfva sakens natur, liksom det också af ali
erfarenhet bekräftas, att deri säkraste ledaren i delta hänseende,
den slagruta, som sällan missvisar, består i det enskilda intresset,
så framt detta ej förryckes genom en konstlad lagstiftning.
Eller min åsigt bör således hvarken något binder uppställas för
vissa slags produktion (t. ex. genom exportförbud eller exporttullar)
eller några eggelser användas för Iramdrifvande af andra
produktionsgrenar, då premierna härför måste gifvas på andras
bekostnad (t. ex. genom importförbud och import-tullar), utan
arbetet bör få fördela sig sjelf, enligt naturliga grunder, och
kapitalerna sjelfmant få fästa sig i de näringar, der de med
stiirsla framgång kunna användas. Då uppkommer också, på ett
alldeles fritt och otvunget sätt, den rätta och mest gagnande
arbetsfördelningen. Hvarje land har för öfrigt sina egendomligheter,
som lör detsamma bestämma vissa näringsgrenar såsom
företrädesvis passande. I dessa producerar då landet utöfver
sina egna behof och blir exporterande. Vidare finnas alltid en
mängd näringar, som måste förblifva lokala. Smeder, glasmästare,
bagare m. fl. äro alltid behöfliga på stället, och i alla
dessa alseenden måste således landet sörja för sig sjelf, åtminstone
till den ojemförligt största delen. Men slutligen finnas
också näringar, som, så att säga, stå emellan dessa grupper,
Den 8 Februari f. 111.
435
och hvaraf landets behof kunna förses, antingen direkt genom
inhemsk produktion, eller indirekt genom utbyte mot amira
produkter. Må man akta sig att på förhand bestämma, hvilka
af dessa näringar, som skola anses för landet nyttiga, och som
derföre i välment ifver anses först biira framkallas, samt sedan
understödjas genom lagar och privilegier, hvilka gälla andra till
förfång. Ty meningen måste väl ändock alllid vara, att hvarje
narius' verkligen skall lända allmänheten till gagn och icke till
skada; och till gagn för allmänheten blir ju en näring först då,
när den bidrager att lemna en god vara till billigt pris. Men
om nu följden af vissa näringars uppkomst och beskyddande
verkligen skulle vara, icke alt effekterna derigenom erhölles af
hällre bes k a Ilen het och till billigare pris, utan tvärtom, att de
blelve sämre och måste betalas dyrare än eljest: då frågar jag,
om en sådan anordning kan vara riktig och nyttig, och om
den icke står i sirid med sitt eget ändamål. Mia vill det åtminstone
synas vara alldeles klart, alt ur principiel synpunkt
skvddssyternet alltid råkar in i en ohjelplig motsägelse med sig
sjelf, och att den yttersta logiska slut följden måste vara, att
delta system är antingen onödigt elier skadligt. Ty om en inhemsk
näring är nyttig för det allmänna, det vill säga om
den kan lemna god vara för billigt pris, så behofves ju icke
något skydd; och 0111 deremot en' näring behölver skydd, det
vill säga ej kan lemna en vara lika god och till samma
pris som det, fiir hvilket hon genom utbyte kunde från annat
håll anskaffas, då länder ju en sådan näring icke det allmänna
till gaen, utan till skada, och då bör den ej heller fortfarande
på dess bekostnad upprätthållas.
Vid prölningen af dessa frågor använder man dessutom
vanligen vissa benämningar, hvilka i och lör sig sjelfva utgöra
ett slags sofisiner, emedan de förutom den sak som skall angifvas,
jemväl innefatta förstuckna omdömen i frågan. Så t. ex.
talar man alltid å ena sidan om att »skydda» och »bevara»,
hvilket ju låter så vackert och förtjenstfull!; men å andra sidan
om »öfversvämning» och mera sådant, som innebär förödelse
och grymhet. Men om man närmare undersöker hvad som
med dessa uttryck egentligen åsyftas, så finner man, att det
s. k. »skyddet» ingenting annat betyder, än prisstegring på varan
och hinder för köparen att på förmånligaste sätt anskaffa
hvad han behölver, samt att med den s. k. »öfversvämningen»
deremot menas endast en god tillgång på det som önskas och
erfordras, hvilken tillgång man derföre bemödar sig alt förvandla
till brist. Mig synes likväl, att det är tillgången, icke bristen,
som bör vara föremålet för våra sträfvanden. Man skulle eljest
slutligen kunna komma ända derhän, alt många af lifvets
vigtigaste behof, hvilka nu af alla fritt kunna uppfyllas, endast
borde genom konstlade medel få tillfredsställas, för att derigenom
en vinst skulle tillskyndas några få. Om t. ex. ingen tilläts
att torka sina kläder i solen, eller att begagna dagsljuset,
så skulle utan tvifvel tork-inrättningar och ljusfabriker deraf
436
Den 8 Februari f. m.
finna sig väl och skörda fördelar; men jag hemställer, om detsamma
skulle kunna sagas om allmänheten. Hvar och en finner,
att dessa exempel, med flit valda bland ytterligheterna, icke
hafva någon annan mening, än att, genom sjelfva sin orimlig
het,
så klart som möjligt visa, hvarthän den fulla konseqvensen
leder af ett system, som, falskt i sin grund, endast på det sätt
kan försvaras, att man icke till en alltför upprörande grad (efter
olika tycke och smak) vill påyrka dess tillämpning.
Men, Mina Hrr! då man talar om detta nu så lofordade
system, om denna så ädla pligt att »skydda», så är det emellertid
nödigt att först och främst för sig uppställa frågan, hvem
det är som skall skyddas. Jag, för min del, besvarar denna
fråga så, att det är allmänheten, den oupplysta allmänheten,
som behöfver och bör skyddas mot de enskilda intressena; och
frågar man vidare, hvad det är, som behöfver tagas i hägn,
så svarar jag: det är afl aleis frihet; det är rättigheten att ärligen
arbeta och att oförkränkt fä åtnjuta sitt arbetes frukter.
Att deremot kämpa för monopoler och privilegier äfven i
modifierad lörm, alt söka tillvinna sig egna lördelar på andras
beko-tnad, detta är elter mitt begrepp icke rättvist; och det
innefattar dessutom ett frii tdl ständig inre söndring, till fortgående
strider och svaghet inom samhället. Och slutligen lem
nar
detta system icke heller någon fast och varaktig grund för
näringarne sjelfva; ty det är först sedan skyddet upphört, sorn
dessa blifva i egentlig mening sjelfständig,!. Först då kunna de,
utan att lefva i ständig oro för rubbningar i lagstiftningen, med
trygghet utveckla sig, och i mån af sina krafter uppträda på
verldsmarknaden.
Hela denna statshushållningslära, hvars grundtanke är, att
man, så vidt som möjligt, bör undvika att tillhandla sig andra
länders produkter, och i stället bör förse sina behof genom
egna tillverkningar, utan afseende på dessas kostnader, hvilar
också på en oriktig grund. Den antager såsom utgångspunkt
den falska satsen, att handeln, i stället att medföra ömsesidig
fördel, blott är ett medel för den ene att rikta sig på den andres
bekostnad, och att det som den ena parten vinner, nödvändigt
måste af den andra förloras. Detta är likväl en skef
och föråldrad åsigt, hvars felaktighet borde vara uppenbar redan
derigenom, att, såvida handeln är fri, sjelfva den omständigheten,
att aftalet kommit till stånd, måste bevisa, att begge
parterna ansett detsamma förmånligt. Men den stora handeln,
eller det ömsesidiga utbytet mellan de olika folken, utgör dessutom,
enligt min tanka, ej blott ett oändligen stort och vigtigt
medel för tillfredsställandet af menniskans mångfaldiga yttre behof,
utan ock till utbredande af allmän kultur.
För många år sedan har jag på detta rum yttrat några ord
i samma syftning, hvilka säkert äro längesedan glömda äfven
af dem, som då voro närvarande, och då dessa ord aldrig blifvit
i något protokoll intagna, samt troget uttrycka mina tankar i
ämnet, så tillåter jag mig att nu anföra desamma. Jag sade då:
Den 8 Februari f. m
437
»Om man besinnar, att till och med polarländernas tillgångar
genom handeln komma den öfriga verlden till nytta; att Kinäs
och Indiens rikedom på angenäma, närande och Öfvande lefnadsmedel,
genom handelns medverkan, äro för oss alla lill ringa
pris dagligen tillgängliga; alt det ena landets öfverflöd fyller det
andras brist; att sjelfva öknens innevånare komma att skatta
till våra behof; ja, att sainlingarne på Söderhafvels klippor hitföras
för att befrukta vära fält — allt genom handeln: då synes
mig denna näringsgren, redan af dessa skäl, förtjena att
välvilligare bedömas. Men långt högre än dessa materiella Ijenster,
ställer jag dem som handeln gjort och gör åt menskligheten
i odlingens och upplysningens intresse. Ty då inkräktaren
blott leinnar eller sig nedbrända och blodbestänka ruiner
i eröfrade länder och agget i besegrade hjortan; när missionären
och vetenskapsmannen, hvilkas nit och sjelfförsakelse ingen
kan uppskatta högre än jag, blott framgår såsom den ensliga
farkosten på hafvet, hvilkens fåra sammanfaller det ögonblick
kölen genomskurit vattenspegeln; då framtränger handeln såsom
en murbräcka, hviken nedbryter hvarje hinder, som en
förvillad statskonst och lörvillade seder uppställt mot den menskliga
odlingens framsteg. Och jag irrar mig derlöre visserligen
icke, då jag tror att handeln, i sin stora, verldsomfatlande utsträckning,
utgör det mäktigaste redskapet i försynens hand till
menniskoslägtels lyftning; — ja, att den hildar den stora och
djupa, fast stilla Ilod, som tyst men säkert för vårt slägtes
öden fram till större odling, till högre ljus och'till en allmännare
meriniskornas förbrödring.»
Dessa åsigter har jag under den förflutna tiden icke funnit
någon anledning att förändra; men då det icke lärer kunna förnekas,
att hvad som ligger på bottnen af liela d tina förhandling
utgör den ytterst vigtiga frågan, hvilkendera grundsatsen
som i handels-lagstiftning skall anses riktig — frihetens eller
tvångets — och då deraf slutligen måste bero sjelfva rigtningcn,
hvari den skall gå, så skulle jag äfven vilja för ett ögonblick
leda uppmärksamheten på några af de stora sanningar,
hvilka synas mig vara med outplånliga drag inskrifna i historien.
Att en fortgående utveckling af de menskliga begreppen
och lagarne verkligen eger rum, torde väl icke af någon gerna
kunna förbises, ehuru dessa framsteg på grund af vår inskränkta
måttstock af tiden, ej hastigt kunna framträda, utan först efter
långa mellanskof blifva synliga. Men vid en närmare granskning
skall man likväl med lätthet finna, ej blott att detta utvecklingsarbete
oafbrutet fortgår, utan ock att hvart och ett af
de sist förflutna seklen synes liksom lia haft till sin uppgift att
realisera någon viss stor idé, för att derigenom lyfta menniskoslägtet
ett nytt trappsteg på dess väg mot en större frihet och
sjelfständighet.
Sä blef det åt sextonde och sjuttonde århundradet förbehållet
att, efler outsägliga lidanden, tillkämpa sig, åtminstone en
viss grad af lanke- och trosfrihet. Så har det adertonde seklet.
438
Den 8 Februari f. m.
efter ej mindre förfärliga strider och olyckor, lyckats grundlägga
den politiska friheten. Och så är det också, enligt min
öfvertygelse, det innevarande århundradets stora, välsignelserika
uppgift att oåterkalleligen befästa den menskliga verksamhetens
frihet i alla rigtningar — att häfda arbetets rätt och ära.
De skrankor, som afstängde egna medborgares fria verksamhet
sins emellan, ha till största delen redan fallit; och de
hinder, hvilka ännu med sådan ifver uppställas och försvaras,
för att skilja de olika folken från beröring med hvarandra, skola
också ganska visst komma att mer och iner undanrödjas. Att
närma sig detta mål och dermed äfven verka till utbredning af
den tanken, att folkens lycka och fördelar icke behöfva stå i
strid med hvarandra, utan fastheldre bäst kunna uppnås gemensamt,
detta är, efter min bestämda tro, ett af de vackraste dragen
i detta tidehvarfs historia; och att äfven i min ringa mån
hafva fått medverka vid en handling i sådan syftning, skall alltid
förblifva ett af mina käraste politiska minnen.
Man bemödar sig emellertid — och vi hafva just nu af
den siste värde talaren hört ett försök i den vägen — att framställa
denna tidens ridning till en större samfällighet mellan folken,
såsom fiendtligt möt nationaliteterna, och man tyckes vilja
påstå, att den, som anser sitt lands fördel icke befrämjas genom
dess isolering, han skulle också vara mindre mån om dess
egna intressen och hafva mindre känsla för dess sjelfständighet
och egendomlighet. Jag bestrider denna åsigt och dessa påståenden
på det bestämdaste. Gemensamhet och förbindelse
med andra folk behöfver icke utplåna kärleken till egen nationalitet:
tvärtom, denna bör, enligt min tanke, just derigenom
blifva ännu kärare. Lika litet som någon, af det skäl att han
är en god medborgare, måste vara en sämre familjemedlem,
lika litet behöfver den, som med välvilja och broderskärlek omfattar
menskligheten i sin helhet, derföre vara mindre varm lör
sitt fosterland. Man han och man hör vara i främsta rummel tillgifven
de sina och sitt samhälle; men man uppfyller säkerligen
icke heller i dessa hänseenden sina pligter behörigen, orri man
glömmer att man derjemte är menniska.
Jag har kanske alltför länge dröjt vid undersökningen af
sjelfva grunden för en sund handelslagstiftning; men det har varit
för mig nödvändigt, alt åtminstone någorlunda fullständigt få
framlägga skälen för mili fasta öfvertygelse, att rigtningen för
denna lagstiftning icke kari eller bör vara någon annan än en
utvidgad frihet.
Jag förutser att man här skall göra ett inkast, som förmenas
skola träffa mig, eller — såsom man behagar uttrycka
sig — »systemet» med förkrossande tyngd. Man säger: om det
nu också medgifves, att frihandeln eller handelsfriheten är såsom
grundsats riktig, så måste väl ändock tillämpningen deraf
böra ske med försigtighet och med afseende på bestående förhållanden.
Ja, Mina Hrr! ingenting kan vara mer befogadt och
riktigt än detta, och jag vågar bestämdt förklara, att hvarken i
Den 8 Februari f. m.
439
ord eller handling har jag någonsin, vid de mångfaldiga tillfällen
då dessa frågor förekommit, hyllat någon annan grundsats än
denna. Det har också flera gånger handt, alt jag af dem, som
med mig dela lika åsigter i dessa ämnen, fått uppbära klander
för en alltför stor betänksamhet och ett alltför långt drifvet
undseende med befintliga missförhållanden, och jag vill icke bestrida,
att dessa anmärkningar till en viss grad kunnat vara
grundade; men jag bär trott, att när rigtningen blott varit den
rätta, så kunde det anses vara af mindre vigt, om man också
framgick något långsammare. Och likväl finner jag, att skriftställare,
reservanter och talare täfla om alt framställa mina åtgärder
i detta läll såsom ett »blindt framrusande på frihandelsbanan»,
såsom »ultra-radikala», o. s. v. Jag stannar verkligen i
villrådighet huru dylika påståenden skola kunna förklaras, ty
jag har ej rätt att hos mina motståndare förutsätta fullkomlig
obekantskap med hithörande faktiska förhållanden, än mindre att
de endast velat ockra på andras okunnighet. Det måste således
bero på en alldeles egen uppfattning hos dem, af hvad som
menas med »framrusande» och »ultra-liberalism».
Låtorn oss derföre i allra största korthet tillse, hvilka förändringar
sorn i tull lagstiftningen egt rum på sednare tider. Detta
blir så mycket lättare, som framstegen till en stiirre frihet i detta
hänseende temligen tydligt utmärkas genom vissa tidpunkter.
Sålunda kan man anse att det var med riksdagen 1823, som den
egentliga brytningen skedde i de strängt prohibitiva grundsatserna,
hvilka hos oss förut varit följda. Vidare tog man vid
riksdagarna 1840 och 1853 — synnerligast vid den sistnämnda,
då en mängd förbud afskaflades — åtskilliga nya steg på samma
bana, och jag ber att härvid särskildt få erinra om, att detta
skedde på initiativ af R. St:r, hvilka ändtligen liirt sig inse, att
prohihitionen och det öfverdrifna »skyddet» icke medförde alla de
fördelar man förväntat, och att vår industri genom dessa medel
icke blifvit väsendtligen lyftad. Framför allt är detta förhållande
anmärkningsvärd! i fråga om besluten 1853, enär dessa iillkommo
i strid med K. M:ts proposition i ämnet, hvilken i viss mån
sökte förekomma eller förminska framskridandet. Jag, som äfven
då hade äran tillhöra Konungens råd, men som icke delade
dessa åsigter, bade sålunda den tillfredsställelsen, att finna min
mening gillad af R. St:r, ej blott vid denna riksdag, utan ock
vid den kommande 1856, tlå ett mera fullständigt förslag i denna
syftning äfven af K. M:t framlades. Och allt sedan denna tid —
således under en tiderymd af nära 10 år — har intilldess Franska
traktaten afslöts, med ett enda undantag, icke det ringaste,
som är värdt att omnämnas, blilvit gjordt lör frihandelns utveckling,
utan har tvärtom K. M:t, vid 1859 och 1862 årens riksdagar,
med afseende på vigten af stadga i näringslagstiftningen,
och för att ej försvåra underhandlingarne om traktater!, lork larat
sig icke hafva funnit skäl att vid dessa tillfällen gora någon
framställning i sådant syfte.
440
Den 8 Februari f. m.
Jag sade, alt ett undantar emellertid egt rum, och detta
består i det vigtiga beslutet vid sisth riksdag, att alla exporttullar
skulle upphöra; men äfven detta utgick, såsom 11. o. Ad:n
behagar påminna sig, från B. St:r.
Nå väl, Mine Hrr! Jag öfverlemnar nu till en och hvar att
bedöma, huruvida dessa åtgärder med skäl kunna kallas »blindt
framrusande på frihandelsbanan»? — Jag hemställer om det
ligger någon befogenhet i det upprepade påståendet och det
bittra klandret, alt en oförnuftig, våldsam tillämpning af »frihandelsteorier»
skall hafva utgått från den nuvarande chefen för
finansdepartementet?
Ej bättre förhåller det sig med uppgiften, att vår tulltaxa
skulle vara så ytterligt radikal. Den fullständiga utredning angående
tullsatsernas verkliga belopp, som förekommer i tullkomitéens
betänkanden, och som grundar sig på noggranna undersökningar,
borde för hvar och en, som behagat deraf taga kännedom,
vara tillräcklig liir att ovedersägligen visa, hurusom våra
tulltaxor — den sednaste som utfärdats i sammanhang med traktaten
deribland inberäknad — långt ifrån att vara ultra-liherala,
tvärtom kunna anses vara i allmänhet ganska protektionistiska
och i vissa läll så godt som prohihitiva.
Men såsom en ytterligare upplysning i detta hänseende kan
det måhända icke sakna intresse att höra huru denna fråga af
andra fullt kompetenta domare betraktas. Jag kan då nämna att,
under sednare hälften af 1864, den engelska regeringen — naturligtvis
med all den hofsamhet och grannlagenhet som kunde
önskas och förväntas — gjorde liera framställningar till den
svenska, i ändamål att till K. Mits välvilliga och upplysta pröfning
öfverlemna, huruvida det kunde vara med våra intressen
förenligt, att en tull-lagstiltning hihehölles i Sverige, hvilken i
många läll gjorde all handel och rörelse mellan de hegge länderna
till en omöjlighet. Engelska regeringen bifogade också åtskilliga,
på de noggrannaste detaljutredningar grundade beräkningar,
uppgjorda i the Board of Trade, rörande den svenska
tulltaxans tillämpning på engelska varor, och jag anhåller att
nu få meddela några af de uppgifter och omdömen, som förekomma
i denna handling, hvars vigt och betydelse icke lärer
kunna förnekas.
Så heter det angående den Svenska tulltaxan i allmänhet,
att denna, »ehuru betydligt lägre än föregående tiders, likväl
ännu är så hög, att den är en bland, de mest ofrisinnade, och
invecklade i Europa, samt oförenlig med den utsträckning af
utrikes handeln, som de hägge ländernas egen fördel kraf ver. a
Beträffande t. ex. sytråd yttras: »l)e Svenska tullsatserna
äro helt. och hållet ölverdrifna och till en del prohihitistiska»;
och angående silkestråd: att tullen är så hög att den nästan
saknar motstycke i öfriga Europeiska tulltaxor.»
1 fråga orri bomullsväf noder arilöres: »att för oblekta, gröfre
dylika, uppgår tullen till 50 proc. af värdet; och lör blekta el
-
Den 8 Februari f. m.
441
ler färgade till 70 ä 80 proc. af värdet, heräknadt efter vanliga
priser»; för tryckta »till 50 proc. af värdet.»
Angående linneväfnader nppgifves: att »för de sämsta slagen,
värda 4 till 5 pund st. pr cwt., är nu tullen, pund st. 6,
12, 11, hvilket gör omkring 150 proc. af värdet»; samt tillägges:
»Det är nödvändigt att påpeka, att med en sådan tulltaxa
all handel är omöjlig. Också finnér man att ingen utförsel af
linnevaror eger rum från de förenade konungarikena till Sverige.»
Till upplysning i fråga om tullen å ylleväfnader äro 10
serskilda, littererade profver bifogade, för hvilka alla (liksom
för öfriga artiklar) värde, vigt och tull pr yard äro utsatta,
hvaraf framgår, att tullen å dessa varor utgör, för ett slag 103
proc., för tvä mer än 80 proc., lör tre mer än 70 proc , för
två mer än 60 proc., för ett 58, och för ett slag 471 proc. af värdet.
Härtill fogas jemväl den fullkomligt riktiga anmärkningen,
att »äfven ur protektionistisk synpunkt måste man vid bestämmande
af tullens belopp ihågkomma, alt prisskillnaden på rå ull
i England och Sverige är ringa, och att sålunda, då råämnet
utgör hälften af varans värde, nuvarande tull, som tjenar till
skydd för arbetet och vinsten i Sverige, uppgår till dubbla procenten
af tillverkningskostnaden.»
Körande blandade vä nade.r visas likaledes, genom specifika
uppgifter, att tullsatserna utgöra för anförda slag, resp. 70,
83, 87, 94, 123 och för ett slag (med trådar al silke) 253
proc. af värdet.
.lag vill ej vidare trötta R. o. Ad:n med uppräknandet af
alla här förekommande uppgifter, hvilka emellertid stå hvar och
en lill tjenst, som deraf önskar taga kännedom, .lag vill blott
tillägga, att sammalunda anser Ilie Board of Trade Inilsatserna
för stal- och kni/smedsarbeten, (Hardware and Cutlerv) lör arbeten
af sammansatta metaller, tennvaror, läder och läderarbeten.
papper, porslin och glas m. m. vara i allmänhet öfverdrilna,
och alt högst betydliga nedsättningar måste ega rum,
för att en hfligare handel till ömsesidig båtnad skall kunna uppstå.
Och detta är nu den tull-lagstiltning som här blifvit utropad
såsom så ultra-liberal! Sorn skall utvisa, huru oförnuftigt
och skonlöst man förfarit med våra näringar! — Mine Hrr!
ännu en gång öfverlemnar jag till eder sjelfva att algöra, huru
pass befogade dessa tillvitelser varit.
Vid tillfällen sorn delta, får man också nästan alltid höra
talas om omstörtningar i näringarne, om dessas undergång, om
blifvande arbetslöshet och nöd o. s. v.; men alldeles samma
klagorop hafva höjts vid hvarje, om än aldrig så litet, steg
framåt på banan af en friare tull-lagstiltning. Jag minnes ganska
väl, huru man 1850, då förbudet mot införsel af ralfineradt
socker borttogs, förklarade, att några sockerbruk derefter omöjligen
skulle kunna existera i landet, liksom man 1857, (lå någon
nedsättning i sockerlullen föreslogs, upprepade samma påstående;
och likväl har icke, så vidt jag vet, något enda sockerbruk
blifvit nedlagdt, utan hafva tvärtom sockerbruksegare i all
-
Den 8 Februari f. in.
mänhet på sin rörelse samlat ganska vacker förmögenhet och
några till och med blifvit millionårer. Likartade jemmerrop upphäfdes
också, när förbudet borttogs och nedsättning skedde i
tullen på porslin, men icke desto mindre halva dessa fabriker
gått betydligt framåt i alla afseenden, och de nuvarande egarne
al våra porslinsbruk hafva haft den upprigtigheten att öppet förklara,
att de äro belåtna med den nedsalta tull, som nu sedna>t
blifvit fastställd. På samma sätt förklarade man äfven,
med den största säkerhet, att hela vår jernindustri skulle gå
sin undergång till mötes, såvida de till dess förmån stadgade
export- och import-förbuden borttogos. Nå väl! dessa förbud
hafva försvunnit; ja, till och med tullarne, såväl vid export som
till stor del vid import, äro borttagna, men jernindu-trien har
icke gått under; den har icke förminskats, utan befinner sig
tvärtom i en, om ej hastig, dock jemn tillväxt, och man har efteråt
icke ens vågat påstå, att den lidit något af de vidtagna
tullförändringarne. Jag skulle kunna fullfölja denna granskning,
jemväl för andra näringar, och visa, att resultaterna i det hela
alltid varit desamma; men hvad som redan blifvit sagdt torde
vara tillräckligt för att förklara, hvarföre jag för min deLicke
kan fästa något synnerligt afseende vid alla dessa olycksprofetior,
hvilka ständigt upprepas, fastän de aldrig besannats. Jag
tror deremot, att våra näringar ej blott kunna bestå under en
friare handelslagstiftning, utan ock, att den täflan med andra
landers industri, som de härigenom underkastas, utgör ett kraftigt
medel till deras egen utveckling och till deras gagn för det
allmänna.
Mot de särskilda bestämmelserna i den franska traktaten
hafva många anmärkningar blifvit framställda. I främsta rummet
har man klandrat, alt den icke innefattar fullständig reciprocitet,
enär svenska fartyg endast vid direkt fart blifvit likställda
med franska, och man har påstått, att det varit Frankrikes
vägran att medgifva en sådan reciprocitet, som löranledde
de föregående underhandlingarnas afhrvtande, men att man denna
gång varit mindre nogräknad och nöjt sig med en traktat utan
full reciprocitet.
Jae, som tror mig hafva en temligen noga kännedom om
de föregående underhandlingarna i denna sak, får då upplysa,
att orsaken till de föregående afbrotlen ingalunda varit frågan
om bristande reciprocitet, utan hafva dessa underhandlingar alltid
förts i detta hänseende på samma bas som den sednaste.
Frankrike har nemligen, på grund af särskilda omständigheter,
som det vore för vidlyftigt att här antora, aldrig velat i detta
fall gå längre än till den direkta sjöfarten, hvilket bäst bevisas
deraf, att det icke i någon af de nied andra länder afslulna
traktaterna medgifvit likställighet för annan sjöfart. Oin man
ovilkorligen velat åt oss förbehålla en fullständig reciprocitet, så
tror jag visserligen, alt detta förut ej skulle hafva varit alldeles
omöjligt, men ingalunda på det sätt, att Frankrike kunnat
förmås medgifva oss full jemlikhet äfven vid indirekt sjöfart,
Den 8 Februari f. in.
443
utan så, att samma inskränkning blifvit stadgad äfven för Franska
fartyg vid deras lärt pä Sverige.
Kn sådan bestämmelse kunde dock nu ej ifrågakomma, då
vi redan år 1857 uppliäft föreskrifterna om olika tullhehandling
för Svenska och främmande fartyg. För min del motsatte
jag mig då detta beslut, som af H. St:r vidtogs i strid med
K. Mits förslag, emedan jag ansåg det vara skäl, att tillsvidare
bibehålla dessa föreskrifter, lör alt kunna begagna dem vid underhandlingarne
om lättnader lör egna fartyg i främmande länder,
synnerligen i Frankrike. Men jag kan likväl icke instämma
i det myckna och bittra klander, som sedermera så olla
yttrats mot denna åtgärd, eller i påståendet, att derigenom en
stor skada tillskyndats landet. Det visar sig visserligen, att,
till följd häraf, deri franska sjöfarten på Sverige ökat sig betydligt,
och för de Svenska skeppsredarnes särskilda intresse
kan della måhända antagas hafva varit oförmånligt, ehuru jag
tror, att de dyrare Svenska fartygen med större fördel kunnat
sysselsättas på annat håll än i trävarutransport mellan Sverige
och Frankrike. Men det är i alla fall icke detta speciella intresse,
utan landets gagn i sin helhet, som i främsta rummet
måste alses, och alt såväl handeln som exportrörelsen varit väsendtligen
underlättad genom en ökad tillgång på lär tve, lärer
val icke kunna bestridas. Utan tvifvel hade det varit ännu
bättre, om äfven våra fartyg på samma gång halt fritt tillträde
tili de Franska hamnarne (såsom nu blifvit utverkadl), men att
man icke endast på grund af bristande reciprocitet bör afstå
ifrån att tillegna sig åtminstone de fördelar, hvaröfver man sjelf
kan disponera, det liar en stor statsman, nemligen sir Robert
Peel, med träffande klarhet, uttryckt i några lå ord. Han säde:
»Det är vårt intresse, att köpa billigt, antingen andra vilja köpa
billigt eller ej.»
En talare har mot traktaten anmärkt, att den skulle vara
så uppställd, att landtmannaprodukter måste subsummeras under
deri grupp af varor, som icke äro i tariffen specificerade,
och att de således ej skulle kunna åsättas en högre lull än fornärv:de
15, och framdeles 10 proc. af värdet. Del har redan blifvit upplyst,
att denna uppfattning beror på ett skriffel, eller ett misstag
vid öfversättningen — hvilket bort vara liir den språkkunnige
anmärkare!) så mycket lättare att inse (itali han så
velat) som den Franska texten finnes att tillgå på motstående
sidan af tariffen — samt alt med den ifrågavarande bestämmelsen
ej åsyftas något annat, än uttrycka samma stadgande,
som förekommer i den allmänna tulltaxan, eller att de varor,
som i taxan icke äro specificerade, skola, för att ej blifva tullfria,
tullbehandlas enligt denna gemensamma rubrik. Men då
alla landtmannaprodukter äro i tulltaxan särskildt upptagna,
så är det klart alt de icke kunna hit hänföras.
Äfvenledes har man klandrat nedsättningen af tullen å artificiella
blommor och i starka färger sökt framhålla den grymhet,
detta skulle innebära mot de stackars Svenska blomster
-
444
Den 8 Februari f. ni.
tillverkarne, hvilka derigenom förmenas skola bringas till elände.
Den värde anmärkaren glömde dock, eller behagade ej nämna,
att tullen å det, för denna fabrikation vigtigaste råämnet, nemligen
de delar, hvaraf blommorna förfärdigas, såsom stjelkar,
blad, knoppar, o. s. v., samtidigt blifvit så betydligt nedsatt, att
deri, i stället för 7^ Bdr, nu bestärnts till endast 2 Rdr pr skålp.;
och jag vet särskildt, att dylika fabrikanter anse sig, genom denna
tullnedsättning på materialerna, vara fullkomligt ersatta för den
större konkurrens med utifrån införda färdiggjorda blommor,
för hvilken de blifvit utsatta, men hvilken konkurrens de i allmänhet
med skäl icke frukta.
Den talare jag redan förut omnämnt, och som i går med
största vidlyftighet kriticerade den Franska traktaten, anmärkte
bland annat, att då i den Svenska tulltaxan ej förekom samma
vigtiga bestämmelse, som finnes i Franska traktaten, eller att
endast sådant vin, som innehöll mindre än 21 proc. alkohol,
skulle förtullas såsom vin, utan i stället stadgades, alt vin af
högre alkoholhalt än 21 proc. skulle på ett visst uppgifvet sätt
förtullas, kunde det mycket lätt hända, att en Fransk spritexportör
hitsände sin vara under rubriken vin, lör att lå den billigare
förtullad. Den värde Frihm omnämnde dock ej, att alldedoles
samma stadsanden rörande förtullning af vin af mer än
21 proc. alkohol, hvilka nu synas honom så vådliga, jemväl funnits
i våra föregående tulltaxor, och vid sådant förhållande återstår
det för den värde talaren alt visa, huru den klandrade bestämmelsen
först nu skulle komma att förorsaka det så fruktansvärda
underslefvet. Då traktaten, i detta fall, ej gjort den
ringaste rubbning i hvad som förut, sedan lång tid tillbaka, i
sådant hänseende varit föreskrifvet, så borde val åtminstone ej
denna, i talarens ögon så förhatliga, åtgärd beskyllas för att
hafva åstadkommit en fara. som i sjelfva verket aldrig funnits,
och ej heller finnes annat än i talarens egen inbillning (om ens
der); ty så menlös och enfaldig är sannerligen icke vår tulladministration,
att den låter sig nöja, blott med uppgiften af ett
falskt namn, eller låter ett så lätt uppdagadt bedrägeri, ifall det
försöktes, opålaldt passera.
I afseende på den mycket omtvistade frågan till hvad
pris Franskt bränvin kan försäljas i Sverige, hafva flere olika
kalkyler här blifvit framställda. Den nyss åberopade talaren
har genom sina beräkningar kommit till ett för den
Svenska bränvins-lillverkaren särdeles sorgligt resultat, så att,
enligt bans förmenande, det Franska hränvinet skulle helt och
hållet ruinera vår Svenska bränvinstillverkning. Frih. af Ugglas
och Hr von Koch hafva åter framlagt andra kalkyler, hvilka
visa, att de befarade vådorna äro endast ehimérer. Afven
jag har i detta läll erhållit uppgifter, hvilka, då de äro
meddelade af chefen för statens bränvinskontrollbyrå, torde böra
anses tillförlitliga. Enligt dessa uppgifter, skulle priset på den
ifrågavarande Franska vinspriten, eller så kallade trois-six, af
86 proc. styrka, enligt sista noteringen vara, i Cette 52 francs
Den 8 Februari f. m.
445
pr hectolitre, och i Bordeaux 56 francs. Sedan nu alla omkostnaderna
för införseln hit från Gette (deribland inheräknad
leccage till 5 proc., men icke någon handelsvinst) blifvit efter
vanliga priser upptagna, så visar sig, enligt denna kalkyl, att en
svensk kanna sådan vinsprit skulle här kosta 1 Udr 49 öre, hvilket
alltså med omkring 20 öre öfverstiger hvad Svenskt bränvin kostar;
och då nu härtill ytterligare måste läggas en skälig handelsvinst,
hvilken icke torde kunna antagas till mindre än 8 å
10 proc., så finner livar och en uppenbart, huru de farhågor
»för en öfversvämning» al dylikt Franskt bränvin, hvilka man
så nitiskt bemödat sig att sprida, saknar äfven den ringaste grund.
Beträffande åter Franskt drufbränvins förfalskning med hvitbetsbränvin,
så får jag för det första upplysa, att, enligt, samma
uppgitt, detta sednare bränvin alldeles icke är drickbart, och
derjemte, att det, äfven blandadt med annat bränvin, meddelar
detta en sådan smak och lukt, alt den förfalskade varan derigenom
med lätthet kan skiljas från den äkta. Men en ännu
vigtigare omständighet är likväl den. att priset å hvitbetsbränvin
i Frankrike uppgår till 50 francs pr hectolitre, eller till ett
belopp, sorn med endast 2 francs understiger priset för vinsprit,
och att således ingen, eller så godt som ingen, vinst kan uppslå
af den supponerade förfalskningen. För öfrigt förefaller det
mig temmeligen besynnerligt — lör att icke säga något annat
— att man såsom utgångspunkt för sina ressonnementer antager,
att en förfalskning i sådan skala, af millionstal kannor, skulle
i ett främmande land, hvars offentliga myndigheter skola lemna
intyg om varans beskaffenhet och ursprung, oanmärkt kunna
bedrilvas och tillstädjas.
Hvad nu frågan angående socker beträffar, så får jag i första
rummet fästa uppmärksamheten derpå, att den här omnämnda
konventionen mellan Frankrike, England, Belgien och
Holland icke angår tullen å socker, utan frågan om den restitution
eller drawbaek, som vid utförsel af ralfineradt. socker
från dessa länder skall erläggas. Det är klart, alt så länge
denna drawbaek varit olika, skulle densamma också kunna ökas
så att den innebure ett fördoldt premium, och derigenom kunde
medföra ganska betänkliga verkningar på de andra ländernas
tulltaxor. Man insåg derföre nödvändigheten af att öfverenskomma
om en gemensam norm, efter hvilken denna restitution
borde lemnäs, och man hade dertill så mycket större skäl, som
det visat sig, att man genom förbättrade arbetsmethoder lyckats
uppdrifva produkten vid sockerberedningen betydligt Öfver hvad
man förut antagit. Man bade nemligen förut beräknat, alt 100
skålp. råsocker i allmänhet lemnade endast 80 skålp. ralfinad,
och derefter bestämt restitutionen; men det har sedermera blifvit
genom omfattande undersökningar ådagalagd), att man af
100 skålp. råsocker numera i allmänhet erhåller ända till 87
skålp. ralfinad, och man har derföre, enligt konventionen, stadgat,
att detta förhållande hädanefter skall utgöra grunden för
restitutionens beräkning, eller med andra ord, att drawbaek för
446
Den 8 Februari f. ni.
87 skålp. exporterad raffinad skall motsvara den erlagda skatten
för 100 skålp. råsocker. Och härmed liar man också fått en bestämd
regel, hvarefter man kan beräkna, hvad sorn utgör »skydd»,
eller premium lör raffinaderierna, vid sockertullens bestämmande.
Det är nemligen klart, att när sockerqvantiteterna i 87skålp.raffinad
och 100 skålp. råsocker motsvara hvarandra, så hör tullen för
dessa två qvantiteter vara lika, eller hvad som är detsamma,
tillIbeloppet för 100 skålp. raffinad motsvara tullbeloppet för 115
skålp. råsocker. En tillökning i tullen å råsocker af 15 proc.
är således hvad som erfordras, för att tullen mellan begge slagen
skall slå i jemnvigt, och hvad derutöfver bestämmes för
ralfinad, blir s. k. skydd.
Nu tron J kanhända, Mine Hrr! att enligt Franska traktaten
tullen å ralfineradt socker är endast 15 proc. högre än den
å råsocker? Nej! der stadgas blott, att tullen på ralfineradt socker
ej får med mera än 50 proc. ölverskjuta tullen på råsocker.
Man erbjöd visserligen också Frankrike, att lör sin del
upptaga samma bestämmelse, men Frankrike betackade sig för
en så hög tullsats, hvilken det ansåg skulle »misspryda» tariffen,
och nöjde sig med en tullskilnad af 20 proc. Svenska regeringen
flir behöll sig emellertid såsom en rättighet, den otvifvelaktig!
alltlör höga tullsatsen, (ör att lugna sinnena, och likväl förespår
nu Frih. Klinckowström, att hela vår sockerfahrikation
skall gå under. Jag måste bekänna, att vid det förhållande,
som nyss blifvit visadt, nemligen alt för jemlikhetens bibehållande,
endast erfordras en tillökning i råsockertullen af 15 proc.,
men denna tillökning blifvit bestämd till 50 proc., och att således
våra sockerfabrikanter ännu åtnjuta ett skydd af omkring
3 öre (utan alt något afdrag göres för simpe»), så förlora sådana
förespeglingar, genom sjelfva sin öfverdrift, i mina ögon,
allt värde. Dessutom får jag erinra derom, att detta skydd af
omkring 3 öre per skålp., alldeles icke är någon småsak i ettland,
der mellan 35 och 40 millioner skålp. socker årligen konsumeras.
Man märker visserligen icke alltid sjelf huru mycket
man härigenom förlorar, men jag skall söka åskådliggöra
detta genom ett exempel. 1 händelse icke någon lull vore åsatt
för socker, så skulle naturligtvis priset å denna vara reduceras
med ett belopp, motsvarande tullen, eller 12 öre. Af denna
tull, hvilken af konsumenterna erlägges för allt socker, kommer
likväl, för det socker som inom landet förädlas, icke mer
än omkring 9 öre staten till godo, och återstoden tillfaller raffinadörerna
såsom »skydd.» Ett skålp. socker, hvilket nu betalas
med omkring 45 öre, skulle således, derest ingen tull funnes,
icke kosta mer än hvad som utgör varans verkliga värde,
eller omkring 33 öre. Men detta är alldeles detsamma, som
om man föreställer sig, att hvarje gång sockerskålen sättes
fram, innehållande 45 bitar, tvenne osynliga händer skulle borttaga
den ena 9 och den andra 3 bitar. Dessa osynliga händer
äro tullen och »skyddet.» Att tullen tar sina 9 hilar, deröfver
har man ej rätt att klaga, ty staten behöfver inkomster för att
Den 8 Februari f. m.
447
kunna bestå, och sockret utgör verkligen en särdeles lämplig
artikel att belägga med en konsumtionsafgift, hvilken man eller
eget behag kan inskränka. Men att den närgångna sky lidsén grin
också skall tränga sig Iram, och taga sina tre bitar, delta må
med skäl väcka någon förtrytelse hos våra damer, som väl
tycka, att sockret ändå är nog odrygt; ty dessa 3 öre pr skålp.
tagas från den stora allmänheten, för alt komma några lä fabrikanter
till godo.
Under diskussionen i denna fråga har man inblandat en
stor mängd ämnen, som, efter mitt omdöme, icke egentligen
hafva något sammanhang med frågan om Franska traktaten,
och jag skulle anse mig brista i den grannlagenhet jag är skyldig
R. o. Ad., om jag npptoge dess tid med att bemöta allt
hvad här blifvit ordadt i dessa ämnen, eller om banker, obligationer,
qvarnar, skjuts, maskinväsende, jernvägar o. s. v. Jag
skulle blott vilja anmärka det besynnerliga deri, alt då en talare
först förklarat, att brist på arbetare uppstått genom våra
jernvägsanläggningar, och att man derföre bort, för att ej sätta
jordbrukaren i förlägenhet, införskrifva engelska arbetare — ett
förslag, hvars onaturliga beskaffenhet jag enda-t i förbigående
vill påpeka, under hemställan, om det ej då med mera skäl
kunnat sägas, att man tagit brödet ur munnen på svenska arbetare
— samma talare sedermera kunnat påstå, att våra arbetare,
i följd af den friare handelslagstiftningen, blifvit beröfvade
tillfälle till förtjenst. Här skulle således, på samma gång,
hafva varit brist på arbetskrafter och brist på arbete! I sanning,
ett sådant bevisningssätt och sådana anfallsmetoder öfverlemnar
jag åt mina motståndare att begagna.
Jag vill nu öfvergå till granskning af de betänkligheter,
som ur konstitutionel synpunkt framställts emot traktaten. Man
har här, med mycken värma och mycken patos, uppmanat representationen,
att försvara svenska folkets yppersta förmåner
— dess frihet och sjelfbeskattningsrätt — hvilka genom traktatens
antagande skulle vara hotade. Jag får å min sida förklara, att jag
aldrig vill och aldrig skall deltaga i något, det ringaste, anfall
emot dessa ovärderliga rättigheter, eller mot Sveriges grundlagar,
utan skall jag, efter min yttersta förmåga, söka försvara
dem. Men just derföre kan jag ej heller godkänna, ulan bestrider
jag på det bestämdaste den tolkning af dessa grundlagar,
man här nu söker göra gällande i så fall, att Konungen
ej skulle ega rätt att nedsätta tullafgifter. Ty en sådan tolkning
af grundlagen innebär ett anfall mot en annan, och lika
vigtig, konstitutionel princip, den nemligen, att Konungen skall
vara i oförkränkt besittning af den makt grundlagen honom
til lerkänner.
Såsom det egentliga stödet för sina åsigter har från motsidan
åberopats, att svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta
tillhör R. St:r allena, och derföre påståtts, att de beslut, som
R. St:r fattat angående tullbevillningen, alltid böra af regeringen
utan några ändringar blott kungöras till efterrättelse. Men man
448
Dea 8 Februari f. m.
glömmer härvid, dels att frågan alldeles icke gäller, alt utan
representationens bifall pålägga någon beskattning, utan tvärtom
att lindra skatter, dels att denna sjelfbeskattningsrätt ej lår
sträckas längre än att den står tillsammans med andra af grundlagen
äfvenledes betryggade rättigheter. Eller vill man kanske
påslå, att jemväl de ordinarie Statsinkomsterna såsom t. ex.
grundräntorna, mantalspenningarne, bötesbeloppen, o. s. v. äro
endast beroende af R. St:r? Bästa beviset, att icke R. St:r sjelfva
någonsin egt en sådan uppfattning af sina beslut rörande tulltaxan,
utan ansett dem vara beroende af K. M:ts pröfning och
fastställelse, ligger för öfrigt deruti, att 11. Stirs framställningar
i ämnet endast bestå i »förslag till tulltaxa», oell alt de, såsom
orden lyda, i underdånighet anhålla »att dessa förslag mätte
vinna nådig fastställelse», då deremot rörande allmänna bevil/ningen
det heter »att K. M:l täcktes låta hvad R. St:r
sålunda härom beslutit till allmän efterrättelse kungöra.»
Mig synes det vara nästan omöjligt, alt, angående denna vigtiga
skilnad i konstitutionell hänseende, uttrycka sig tydligare, och
jag hemställer dessutom, om det icke vore nära nog ett gyckel,
att K. M:t mottoge förslag från B. St:r, hvaröfver vederbörande
embetsverks (Komm.-Colini och General-Tullstyrelsens)
utlåt, infordras, så framt någon rätt att pröfva dessa förslag, i
sjelfva verket icke skulle tillkomma K. M:t.
Vidare har man såsom hufvudskål för sin mening anfört,
att, i händelse K. M:t egde rätt att nedsätta tullar, skulle statens
inkomster komma att förminskas; men om endast den
omständigheten, att en förminskning i inkomst för staten kunde
uppkomma genom någon åtgärd, skulle vara nog, för att utgöra
binder lör Konungen att vidtaga en sådan åtgärd: då torde man
verkligen komma längre i sitt angrepp mot konungamaktens
rättigheter än man kanske sjelf åsyftar. Jag skall be att i
detta fall få framställa ett särskildt exempel. Jag frågar alltså
Frih. Klinckowström, och de talare som jemte honom drif vit
denna sats, om de äfven, i analogi dermed, vilja bestrida K.
M:t rättigheten att stadga införsellörbud för en tullpligtig vara,
emedan tullen då skulle försvinna?
För min del fordrar jag, att grundlagen, såsom den också
sjelf föreskrifver, skall tolkas efter ordalydelsen, och icke efter
suppositioner, såsom man gjort, då man påstått, att det i 60 §
R. F. förekommande ordet »förhöja» skulle vara liktydigt med
»förändra.» En sådan tolknins, eller rättare sagdt omvexling af
ord och begrepp, är icke tillåten, och i förevarande fall innebär
den dessutom ett djerft försök, att inkräkta på konungamaktens
område, denna makt, hvars upprätthållande man bär så ofta
hört omtalas. För öfrigt, om något tvifvelsmål rörande rälla
tolkningen af 60 § skulle kunna finnas, så tror jag att den tydning,
R. St:r sjellva, allt sedan 1809 års riksdag, gifvit åt denna
§, mäste vara afgörande; och R. St:r hafva vid flerläldiga tillfällen
förklarat K. M:ts höga rätt att nedsätta tullar vara obe
stridlig
-
Den 8 Februari f. m.
449
stridlig. Härtill kommer nu ytterligare, att denna rätt, under
mer än ett halft århundrade, alltid utan anmärkning blifvit af
K. M:t utiifvad, och fastän jag icke vill åberopa denna femtioåriga
praxis såsom det egentliga positiva beviset för sakens rigtighet,
måste den 'äl ändock utgöra ål minstone en stark illustration
till det, sorn elter mitt begrepp redan är, enligt lagens
bokstaf, alldeles klart oell otvetydigt.
Man har vidare anmärkt, att traktaten skulle stå i strid
med 61 § It. F., som bestämmer den lid, lör hvilken bevillningen
och öfriga i 60 § omnämnda afgifter skola utgå. Detta
påstående har redan blifvit så fullständigt bemött al Frill, af
Ugglas och andra talare, alt jag icke anser mig behöfva tillägga
något i della afseende; och jag vill endast hemställa, om man
icke med lugn kunde öfverlemna denna fråga till Hr Gris o.
Landlmis beprölvande, ty, derest han framställer propos. om
godkännande af den Franska traktaten, lärer val della också
få utgöra ett bevis, alt några skrupler om dess laglighet icke
behöfva hysas.
Man har äfven framställt, och med ganska bittert klander
beledsagat, anmärkningar emot tillsättandet af den sednaste lull*
komitén. emedan detta icke skedde i den rigtning, R. St:r vid
sisla riksdagen begärt. Jag ber likväl, att man behagade något
närmare draga sig till minnes hvad som, med hänseende till
denna fråga, lörelällit. K. M:t hade vid sisth riksdag lörklarat,
att han ansåg den dåvarande tulltaxan ega åtskilliga brister och
behöfva i flera afseende!) omarbetas, och R. St:r instämde i
denna åsigt samt anhöllo om en komilés tillsättande för sådant
ändamål. I sjelfva hufvudfrågan voro således begge slatsrnakterne
ense. I afseende på sältet lör arbetets utförande, är det
visserligen sannt, alt den instruktion eller anvisning, som K. M:t
meddelade komilén, ej öfverensstämde med de åsigter, som R.
St:r, i mer protektionistisk syftning, uttryckt Men lör alt rätt
bedöma, huruvida en sådan afvikelse från R. St:rs mening —
som väl icke här i landet är någonting särdeles ovanligt — vid
detta tillfälle kan anses hafva varit otillbörlig, eller ens oväntad,
är det nödigt att erinra sig, att R. St:r, allt sedan 1823
års riksdag, i samråd med regeringen —• ehuru oftast sjelfva
tagande initiativet — gått steg lör steg framåt på banan af en
friare handelslagstiftning, och alt de ännu vid samma 1862 års
riksdag, genom det vigtiga beslutet om alla exporttullars borttagande,
faktiskt uttalat ett gillande af dessa friare grundsatser.
Jag frågar eder då, Mine Hrrl om del under sådana förhållanden
kan anses hafva varit anledning för K. M:t, att, endast på
grund af några allmänna uttryck i R. St:rs skrilvelse, frångå
ett system, hvarom begge statsmakterna så länge varit eniga,
som med framgång blifvit tillämpadt, och som K. M:t fortfarande
ansåg riktigt? Åtminstone har jag icke troi t, att tillstyrkandet
af ett sådant beslut skulle vara en skyldighet för en
konstitutionel rådgifvare, angående hvars pligter jag nu vill öppet
tdlkännagilva mina åsigter.
H. II. 29
450
Den 8 Febrnarf f. m.
Honom åligger, i min tanka, att alltid moset och allvarligt
begrunda de ärender, som tillhöra hans embetsförvaltnins; att
låta dagens meningsbrytningar utgöra nya anledningar till att
med ännu större omsorg och noggrannhet öfverväga de åsigter,
sorn icke öfverensstämma med hans egna — utan att han likväl
derföre alltid måste följa dem; samt slutligen att ärligt och bestämdt
framställa sina tankar och sin öfvertygelse inför Konungen,
som derpå (äster det afseende han finner för godt.
Hetta har jag gjort. Jag har i öfverensstämmelse härmed
tagit i samvetsgrannt öfvervägande, såväl frågan, i och för sig,
om en komités tillsättande, som ock i hvilken rigtning dess
arbete borde utföras, och dervid kommit till den öfvertygelse,
att K. M:t saknade skäl att frångå de åsigter, han sjelf, liksom
förut R. St:r, i dessa ämnen följt och uttalat. Då denna min
uppfattning delats af mina embetsbroder och gillats af Konungen,
så hemställer jag, huruvida jag halt några skäl att af denna
anledning lemna min plats. Och att K. M:t skulle vara förhindrad
att fatta beslut i öfverensstämmelse med sina egna åsigter
och sina rådgilvares tillstyrkande, endast på den grund att
R. St:r en gång uttryckt en annan mening; detta lärer väl icke
vara öfverensstämmande med R. o. Adis föreställning om konungamaktens
oberoende och betydelse: ty i sådant läll förstår
jag icke hvad som menas med den ofta upprepade satsen, att
konungamakten hör vara stark.
Har man åter förväntat, att jag skulle förändra min öfvertygelse
eller öfvergifva densamma, blott derföre att ett vindkast
i opinionen egt rum hos R. Shr, eller att ett sorl uppstått för
dagen, då har man missräknat sig. Kring den nya sköld, som
blifvit mig gifven, har jag tecknat såsom valspråk: »Flärdfri
och fjel/ständig»; och så långt min moraliska kraft sträcker
sig, skall jag äfven bjuda .till att icke blifva dessa, enligt min
tanka, manliga dygder otrogen.
Många bifallsyttringar följde på detta anförande.
Som tiden nu var långt framskriden och 18 ledamöter
anmält sig för att i frågan vidare sig yttra, hemställde Hr
Gr. o. Landtm., att R. o. Ad. skulle uppskjuta öfverläggningen
till e. m:s plenum, samt åtskiljas.
Ropades ja.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 4 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Dea 8 Februari e. m.
451
Thorsdage» den 8 Februari 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades prot:t för den 13 sistl. Januari.
Fortsattes föredragningen af Bevilln.-Utskds Utlåt. N:o 2, i
ani. af Iv. M:ts Nåd. Propos. ang:de med Frankrike afslutade
handels- och sjöfarts-traktater.
Hr Fitinghoff, Conrad Bleckert, anförde skriftligen:
Sedan jag hegärde ordet, hafva Hrmie Frih. Hamilton, Frih.
af Ugglas, Hr von Koch och sednast Hr Frih. Gripenstedt så
förtjenstfullt bevisat nyttan och nödvändigheten af att antaga
traktaten, att jag visserligen ej horde upptaga R. o. Ad:ns dyrbara
tid. Men då en så vigtig och för vårt fosterland så genomgripande
(råga skall förelaaas till afgörande, som att bifalla K. M:ts
Nåd. Propos. af den 17 November 18(55, genom godkännande af
de med Frankrike afslutade handels- och sjöfarts-traktater, så
anser jag det af högsta vigt, att hvarje sann fosterlandsvän i sin
mån bidrager till, icke allenast godkännandet af hvad regeringen
i detta afseende företagit, utan äfven hembärandet till henne af
tacksägelse härför. Genom regeringens åtgärder vid afslutandet
af handels- och sjöfartstraktaten med Frankrike, hafva vi troligen
kommit i åtnjutande af så stora förmåner, som det då var
henne möjligt att genomdrifva. Hvad sorn famdeles i detta fall kan
vara att önska, är oss ju tillförsäkradt uti handelstraktatens 10:de
artikel, der det heter: »samma behandling sorn tillkommer den
mest gynnade nation». Till huru stor vidd dessa fördelar kunna
komma att utsträcka sig för Sverige, är ännu omöjligt att beräkna,
enär traktaten endast fortfarit ett enda år. Men nog
tyckes det, sedt efter detta årets resultater, som skulle forde
larne
för oss blifva af ofantliga dimensioner. Så t. ex. har en
skeppsredare i Hernösand benäget meddelat, att minskninaen uti
tonnage-och surtaxe-afgift samt lots-och hamnpenningar i Frankrike
för ett af hans fartyg året 1865 utgjort icke mindre än
1606 francs 20 cent. för hvarje resa, och, som fartyget gjort
3:ne sådane under året, ett samrnanräknadt belopp af 4,818
francs 60 cent. För ett annat fartyg hade han åtnjutit en resas
fördelar med 1662 francs, och för elt tredje likaledes en resas
med 1233 francs 90 cent. En enda skeppsredare har således
åtnjutit en direkt fördel af traktaten med ett belopp af 7,714 fr.
452
Ben 8 Februari e. m.
50 cent. En rätt vacker summa för endast 5 laster, som, med
antagande af ungefär lika drägliga fartyg och aproximativt berä
k (inett för 200 laster, hvilka ifrån Hernösand 1865 utklarerat
till Frankrike, skulle utgöra den nätta summan af 300,000 francs
för en enda Svensk hamn. Man kan då göra sig en föreställning
om huru stort beloppet kan blifva, iläll man beräknar de
minskade utgiflerne i Franska hamnar för 939 laster, som man
hittills vet vara utklarerade från Sverige till Frankrike. Dessa
fördelar tillfalla alltid landet, äfven orri lärtvget nr Norskt, ty
frakterna kunna nedsättas i samma mån, sorn umgälderne minskats,
hvarigenom godsegaren njuter den indirekta fördelen.
Tullupphörden har icke minskats, utan tvärtom ökats med
529,804 rdr 9 öre, sedan traktaterne trädde i kraft Bakmedlen
hafva ökats under samma tid med 128,552 rdr 34 öre, hvilket
är ett ovedersägligt bevis på tillväxt i sjöfarten, alldenstund denna
summa med 23 proc. ölverstiger löreglde årets.
Genom dessa läkta kunna och måste motståndarne till Franska
handels- oell sjölarts-traktaterne vederläggas uti sitt påslående,
att Statsverkets inkomster af tullbevillningen skulle så betydligt
minskas, att allmänna bevillningen oundvikligen måste
förhöjas. Denna ökade tulluppbörd vilja dessa Hrr nu förklara
hafva inlrällät genom en förökad införsel af lyxartiklar och öfverllödighetsvaror
från Frankrike, men om de göra sig det omaket
att fråga våra kram- och galanteri-handlande, så skola de
snart lå en idé om huru ytterst litet sorn af sådane varor kunnat
ahttras i dessa penuingelattiga tider. Der ingen afsättning
finnes, är heller ingen import. Nej! den rätta orsaken torde
vara att söka tili den förminskade införseln af varor genom smuggling,
hvilket måste blifva en följd af de genom Franska traktaten
nedsatta tullafgifterna. Ty när tullsattserna tili Iva låga, så
upphör också begäret till öfverträdelse och statskassan får förökad
inkomst utan att derföre den verkliga importen blifvit
ökad. Delta är således äfven en fördel, som Franska traktaten
medfört.
Jernskeppningen på Frankrike har vuxit med 11 proc,
och trävaru-skeppningen med 37 proc. eller nära 4 millioner
kubikfot trä.
Drägtigheten af Svenska fartyg, som blifvit använda till
denna skeppning, har ökats med 36 proc., då deremot de Norska
med icke fullt 30 proc. och de Franska med föga öfver
23 proc.
Motståndarne till traktaterne hafva framkastat faran af bränvins-inlörsel
från Frankrike, i stället för den med lägre tull
åsalta vindrufssprit, men denna lära torde vara ringa, då man
måste antaga alt tullljensleinännen väl veta att skilja bränvin af
hvitbetor från sådant af vindraf. Vi hafva dessutom genom
regeringens bemödande fått införsel-tullen på denna vara ett öre
högre än Norge, ehuru Sverige sjelf producerar sin spanmål,
då Norrmännen deremot måste köpa en stor del af sitt behof
Den 8 Februari e. m.
453
oell derlill betala, om jag ej misstager mig, ända till 1 specie
för hvarje tunna korn uti s. k. maltskatt.
Dessa, och kanske många andra af mig nu förbisedda fördelar
äro tillräckliga lör att. säga, att traklaterne hafva en obestridligt
stor betydelse lör vårt lands sjöfart oell export oell för
den förbindelse, hvaruti de ställt oss till en af Europas mäktigaste
stater. Regeringen är i följd häraf, genom denna sin åtgärd,
värd icke allenast icke förebråelse och klander, utan äfven
tacksamhet af hvarje tänkande fosterlandsvän. Det är också
derföre sorn jag icke kari förena mig med Bevilln.-Utsk:ts vilkorliga
bifall till den uppgjorda handelstraktaten, hvilket innebär
en mindre passande opinionsyttring emot och ett alldeles oförtjent
kiander af regeringen och de sednast församlade Ständer.
På anförda skäl vågar jag vördsamt föreslå att R. o. Ad.,
med uteslutande af Ulsk:ts yttrande, helt enkelt godkänner de
af K. M:t med Frankrike afslutade handels- och sjöfarlstra k later.
Gr. Snoilsky, Gustaf Fredrik: För min del är jag
varmt och lifligt ölvertygad om nyttan för fäderneslandet af den
utaf K. M:t med Frankrike afslutade handels- och sjöfartstraktat,
liksom om nyttan af hvarje steg framåt, sorn försigtigt uttages
i handelsfrihetens rigtning. Jag anser mig ej behöfva framlägga
grunderna till denna min öfvertygelse, då desamma af
föregule talare redan blifvit uttalade; jag ber blott att få yttra
nåera ord med anledning af Frih. Schulzenheims anförande. Hr
Frilen har liknat den Svenska och Franska industrien vid 2:ne
riddare, hvilka strida med blanka vapen för att söka döda hvarandra.
Flnligt min tro är industrien i sin täflan icke så mordisk.
Den strid, som på denna valplats utkämpas, består i en
täflan att, i mensklighetens och civilisationens tjenst, söka åstadkomma
produkter för det lägsta priset, och om så är, svnes
mig de begge riddarnes strid snarare vara att förlikna vid en
kapplöpning än vid ett envig; och under sådana förhållanden,
måtte riddaren med den blågula skölden, som aflagt harnesk,
sköld och benskenor, vara långt fördelaktigare utrustad än den
trefärgade riddaren, som endast aflagt sina handskar, hakfjällen
på sin hjelm oell några andra prydnader.
Det slut, hvartill F r i Ii. Schulzenheim kommit, är ett yrkande
om bifall till Utsk:ts förslag. Att den, som med mig hyser en
motsatt öfvertygelse om Franska traktatens nytta, vill alslå denna
traktat, det kan jag val fatta, men jag kan ej begripa den
invecklade tankegång, som finnes uttryckt i Bevilln.-LTtsk:ts förslag
till beslut.
Detta förslag lyder ungefär på följ:de sätt: Ehuru R. St:r
icke godkänna traktaten och ehuru R. St:r hade väntat någonting
annat, så gokänna R. St:r traktaten. Aktningen för logiken
synes mig hafva bort uppmana Bevilln.-Utsk:t att åtminstone
införa en mellanmening, som förklarar den besynnerliga motsägelsen
att godkänna hvad ruan ej gillar. Hvad Bevilln.-UtskUs
lörväntningar deremot beträffar, så menas dermed, antingen att
454
Den 8 Februari e. m.
R. St:r skulle haft raft att vänta en annan behandling af traktaten
och således grundlagen vore trädd för nära, men om detta
är meningen, är Bevj|ln.-Utsk:t obefogadt att deröfver yttra
sig, ty grundlags-frågor skola på Konst.-Ulsk:ts föredragning af
R, Sl:r behandlas, — eller ock menas någonting annat, hvad?
-—det vet jag ej rätt; det måtte vara någon gåta, sorn Bevilln.-  Utsk:l velat framlägga lör R. St:r att gissa nå.
En annan åsigt, hvarå visserligen ej något yrkande blifvit
framsläldt. men som dock under föregående diskussion blifvit
vidrörd, är alt traktaten borde godkännas på ett år.
Då K. M:t framlagt traktaten alt i dess helhet godkännas,
svnes mig det ej böra komma i fråga att t ex. godkänna sjöfarlslraktatnn,
men afslå hamlelstraktaten, och lika litet att godkänna
traktaten med undantag af en §, den som handlar om
traktatens giltighet tor 12 år.
Jag yrkar alslag å Utslcts förslag och bifall till llr Wistrands
reservation.
Hr Bennich, Nils Axel Gustafsson: Under den redan
mycket långvariga diskussionen har ämnet blifvit så mångsidigt
behandladt och invändningarne emot traktaten så fullständigt vederlagda,
alt jag val kail inskränka mig till bedömande af några
få, hittills af traktatens försvarare förbisedda eller endast i förbigående
behandlade anmärkningar.
Dessa sönderfalla i 2:ne grupper: allmänna och speciella.
B and de förra framställdes af en talare (Frih. B. Cederström)
att traktaten väl skulle för Norge medföra stora fördelar,
men lör Sverige deremot vore af löga gagn. Det förljenar
anmärkas att traktatens få motståndare inom Norska Stortinget
påstodo alldeles motsatsen eller alt traktaten synnerligen gynnade
Sverige. Man försmår således icke ens att lill bundsförvandt
söka till lifs uppkalla den lyckligtvis mer och mer bortdöende
national-afunden. Det sanna är, att Norge för sin betydligare
sjöfart och Sverige för sina ofantligt öfverlägsna exportvaror,
måste hemta oberäkneliga fördelar af denna traktat,
som liir de förenade rikena öppnar det mäktiga och lölkrika
Frankrikes hanmar och marknad. Och vill man silka afväga
fördelarne efter de förenade rikenas i olika riglningar utvecklade
industriella verksamhet, så torde svårligen kunna förnekas, att,
luiru betydlig vinsten för den, som transporterar varorna, än må
blifva, kan dock vinsten för varuegaren af en lättad transport
och afsättning icke lili mindre. Dessutom är det otvifvelaktig!
ett stort misstag att vilja uppskatta fördelarne för Svenska sjöfarten
af den betydliga nedsättningen i Franska tonnage-afgiften
efter det lästetal Svenska fartyg, som hittills i den direkta farten
besökt Frankrikes hamnar. Det är just genom npphafvandet
af de tryckande afgilter, hvilka hittills förhindrat en sådan
sjöfart, som denna beredes möjlighet af tillväxt. Om Svenska
fartyg hittills varit alldeles utestängda från Frankrikes hamnar,
Den 8 Februari e. m.
455
skulle, efter motsidans sätt att uppskatta fördelarne af dessa hamnars
öppnande, dessa fördelar blifvit lika med noll.
Samme talare anförde jemväl såsom en allmän anmärkning
emot traktaten och de derigenom heviljade tullnedsättningar å
öfverflöds- och lyxartiklar, att dymedelst endast uppmuntrades
njutningslystnaden oell förvekligades Svenska nationen från Spartaner
till Nordens Athenienser. Detta talesätt, med hvilket man
sökt tillintetgöra betydelsen af det ovedersägliga faktum, att tullinkomsten
efter traktatens tillämpning ingalunda, såsom man så
gerna önskat, visat sig otillfredsställande, detta talesätt skall således
innebära, att tullinkomsten bibehållit sig olörminskad hufvudsakligast
genom ökad import af öfverflöds- och lyxvaror.
Mycket beklagar jag, att ur det nyss slutade fjolårets vidlyftiga
tulljournaler ännu omöjligen kunnat medhinnas de sammandrag,
som ensamme lemna fukt iska upply-ningar angule de varuslag,
hvilkas ökade införsel utjemna! tullinkomsten; men det ges en
annan viig, att med ganska stor visshet sluta sig till verkliga
förhållandena i delta hänseende, och jag heder att derpå få lästa
R. o. Ad;ns synnerliga uppmärksamhet. För en hvar al eder, Mina
Hrr! som närmare känner förhållandena i sin ort, kan det icke
vara obekant — hvad dessutom här ganska olta erinras — att
landet under sistlörflulna året ingalunda halt att glädja sig (ifver
en lycklig ekonomisk och financiel ställning. D t vitsordas
fastmera från alla landsdelar, att ställningen varit högeligen he
tryckt, och den kan icke hafva varit annorlunda efter flera års
svaga skördar. Svår missväxt har hemsökt hela Norrland, förut
hardt lidande. Under så ogynsamma omständigheter har för
folket blifvit en oafvislig nödvändighet att i det aldra yttersta
inskränka sina utgifter, och jag vädjar till eder. Mina Hrr. om
icke detta också allmänligeu iakttagits bland den stora massan
al folket, på hvars förbrukning tullinkomstens belopp egentligen
beror. Ringa afsättning och tryckande penningebrist hafva nödgat
köpmännen alt i möjligaste mån inskränka sina varulager. Med hvad
sannolikhet kan man väl under sådana förhållanden påstå, att
ökad import af öfverflöds- och lyxartiklar egt rum, under det
folket saknat tillgångar för tillfredsställandet af vida angelägnare
behol?! — Helt annan förklaringsgrund till den oförminskade
tullinkomsten, under tillämpning af betydligt nedsatta tullafgifter,
måste finnas och den finnes också just i lullafgifternas nedsättning
från de förra orimligt höga beloppen. Icke stigande förbrukning,
icke heller större införsel, utan större lörtullning är den naturliga
förklaringsgrunden, hvilken vårt lands och andra länders
erfarenhet alltjemt tydligen gifver vid handen, men vännerna
af skvdds-systemet och af öfverdrifna tullsatser ändock aldrig
synas, kunna lätta.
Annu en annan anmärkning i afseende å traktatsfrågans
behandling tillåter jag mig att bemöta. Man har förebrått den
komilé, sorn lörberedde denna stora fråga, äfvensom man förebrått
regeringen, att frågan icke blifvit med nödig fullständighet
utredd och i sådant skick för R. St:r framlagd; och för jemtö
-
456
Den 8 Februari e. m.
relses skull tiar man erinrat derom, att förhandlingarne rörande
den Fransk-Engelska traktaten upptagas i 7 tryckta volymer.
Jag hade äran leda nämnde komilés förhandlingar och förebråelsen
skulle således i främsta rummet drabba mig. Det torde
då tillåtas mig upplysa, att komité», efter måttet af sina krafter,
egnade träget och omsorgsfullt arbete åt fullgörande af sitt maktpåliggande
uppdrag. Angående hvarje särskild artikel, som kunde
beröra Svensk fabriks- eller handtverks-industri af någon betydenhet,
sökte komité» tillgängliga upplysningar både hos Svenska
industri-idkare och hos köpmän, hvilka sysselsatte sig med
handel med dylika artiklar. Dessa industri-idkare och köpmän
hördes hvar för sig inför komité», rörande äfven de minsta detaljer.
Värderika och noggranna uppgifter meddelades af många,
ehuru de funnos, som iakttogo en viss förbehållsam!»*!, och andra,
som väl lemnade upplysningar, men dervid gjorde till förbehåll
att icke personligen bli namngifna. En viss ovana vid
dylika, i andra länder oltare förekommande förhör och måhända
äfven förlägenhet för yrkesbröder vållade sådane förbehåll. Kommitterade
sammanställde de icke alltid sins emellan öfverensstämmande
uppgifterna och sökte ur dem frandeta verkliga förhållandena.
Icke dessa speciella undersökningar, men de resultat,
som derur framgingo, framställdes i koinmitterades underdåniga betänkanden,
hvilka till trycket befordrades och blifvit till R. Sl:r
öfverlemnade. Huruvida det är ett fel, att dessa betänkande»
icke gifvits vidlyftigheten af flere volymer, torde kunna hetviflas.
Visst är emellertid att komilén efter siri förmåga sökt torskälla
sig alla tillgängliga och erforderliga upplysningar, och att äfven
den sammandragna form, under hvilken komilén framlagt resultaten
af sitt arbete, ändock synes hafva lörekommit åtskilliga
traktatens motståndare alltför vidi'ftig, att sluta af åtskilliga
speciella anmärkningar, till hvilka jag beder att nn få öfvergå.
1 detta hänseende har en talare, som skall hafva egnat icke
mindre än 15 års studier åt hithörande frågor, klandrat komiténs
förslag att under en gemensam rubrik och tullsats sammanföra
till värde och beskaffenhet mycket skiljaktiga slag ylleväfnader,
genom hvilket, enligt den värde talarens påstående,
»orimliga» förfarande mycket grofva, tunga och hilliga ylleväfnader
komma att draga lika tull pr fk, som de finaste och dyrbaraste.
Om nu denne talare haft tillfälle att egna någon uppmärksamhet
åt komiléns betänkande!!, skulle han deri funnit
upplyst att komilén till stöd för det med förut gällande tulltaxor
öfverensstämmande förslag i detta hänseende åberopat det ganska
ovanliga, men för frågans bedömande högst vigtiga förhållande.
att ylleväfnadsfahrikanterna sjelfva enträget begärt denna
tulltaxeform och att erfarne tullijenstemän samt köpman enstämmigt
vitsordat företrädet af denna enkla och derigenom mot
missbruk och misstag betryggande form framför hvilken uppställning
sorn helst. Det är således på grund af alla sakkunnigas
sammanstämmande omdöme och redan under längre tid
vunQen erfarenhet, som komitén tillstyrkt bibehållande af den
Den 8 Februari e. m.
457
nu klandrade uppställningen; och trots den värde talarens mångårifia
Studier, vågar jag således tillbakamöta anmärkningen såsom
obefogad.
Samme talare har beklagat, att den »känslopolitik», sorn
vid en föregående riksdag genomdref tullfrihet vid ullörsel af
ben och lumpor, icke lålt göra sig gällande vid traktats-bestämmelserna
för artiklarne blommor och tagelarbeten, hvilkas fattiga
tillverkare här i landet, enligt talarens förmenande, bort tillgodoses
med högre skyddstullar, flen värde talaren synes hafva
förbisett, alt den förra öfverdrifna skyddstullen å blommor
genom sin öfverdrift icke innebar skydd, men att den betydligt
nedsalta införselstullen å delar af konstgjorda blommor deremot
just innebär en lättnad och förmån för de behöfvande qvinnor,
som sysselsätta sig med blomtillverkning. Emellertid lärer hvarken
denna tillverkning och icke heller tillverkningen af tagelarbeten
skola anses vara af någon egentlig betydelse inom vårt
land, i följd hvaraf föga gagn för landets behöfvande skulle genom
tullsatserna å ifrågavule artiklar beredas. Långt verksammare
och allmännare skola landets behöfvande tillgodoses genom
nedsättning af de höga tullafgifterna å deras förnödenheter; och
väl vore om den ärade talaren härutinnan läte sin känslopolitik
göra sig gällande.
Den värde talaren har vidare fästat sin uppmärksamhet vid
ett inom Frankrike, ej långt elter traktatens afslulande, väckt
förslag om allmänt upphäfvande af de höga torinage-afgifter och
protektiva stadganden, som hittills varit till förment skydd för
Frankrikes sjöfart gällande; och han utbrister i beröm öfver
Franska regeringens strälvan att sålunda lindra sina undersåtares
bördor, under det han på samma gång klandrar vår regerings
bemödanden att lindra Svenska folkets. Sådane äro de
slutsatser, till hvilka den värde talaren efter 15 års nationalekonomiska
studier kommit!
En annan talare, som nogsamt ådagalagt sin förkärlek för
volymers vidlyftighet, har bland en mängd andra, redan vederlagda
anmärkningar, erinrat om den enligt hans tanka synnerligen
skiljaktiga omtänksamhet, med hvilken traktatsbestämmelserna
å Frankrikes och Sveriges sida blifvit betingade, hvarom
jemförelse emellan artiklarne 2 och 3 i handelstraktaten skulle
lemna bevis. I den förra inskränktes de af Frankrike medgifna
lättnader endast till sådane Svenska och Norska varor, som infördes
direkte till Frankrike i något af de kontraherande makternas
fartyg; då deremot 3:dje artikeln, beträffande införseln af
Franska varor till Sverige och Norge, helt och hållet lemnade
utan afseende nationaliteten af de fartyg, genom hvilka inlörseln
verkställes. Aninärkaren har härvid förbisett de helt och hållet
skiljaktiga grundsatser, efter hvilka tullagstiftningen i de respektive
staterna är ordnad. De förenade rikena hafva långt lör
detta och visserligen på goda grunder öfvergilvit det differentialsystem
med hänsigt till så väl fartyg som produktionsorter,
458
Den 8 Februari e. m.
hvilket ännu i Frankrike är gällande, men från hvilket man
älven der sdker alt frigöra sig.
Vidare har han klandrat såsom anmärkningsvärd hrist, atl
traktaten väl bestämmer samina förfaringssätt, beträffande forti
11 In i (ig ad valorem, sorn genom andra åberopade traktater vore
bestämdt, men deremot icke ålergifver innehållet a1 sjelfva föreskriften
i dessa amira traktater, hvilket, enligt talarens förmenande.
skulle hafva varit för våra trafikanter af stor vigt. Det
är återigen vid I y ft i gliet e n, som icke blifvit nog stor. Den ärade
talaren torde likväl inse, att traktater hvarken kunna eller bora
vara fullständiga liandels-lexica och att våra köpmän måste sjelfva
förskaffa sig kännedom om de närmare föreskrifter, hvilka i
andra länder gälla till efterrättelse för varulörtullningar m. m.;
hvarförutan i detta särskilda fall förekommer, att de af talaren
såsom nya och särdeles vigliga föreskrifter, rörande sältet att
bestämma varuvärdet, anförda äro alldeles desamma, som i underrättelserna
till vår tulltaxa länge varit antagna och äro våra
köpmän väl bekanta.
Vid 7:de artikeln af Handelstraktaten bar denne talare, med
åberopande af notarial-attest rörande öfversältningen, anmärkt,
att endast den bär stadgade tillverkningsafeiflen lör bränvin,
jemte den bestämda surtaxen, skulle drabba Franskt, drulbränvin,
men att detta deremot skulle vara fritaget från de accisalgilter
fi*r försäljning af bränvin, som nu äro och framdeles
kunna varda här stadgade. Om talaren icke förbigått 6:te artikeln
af samma traktat, skulle han der funnit fullständig och
tydlig föreskrift derom, att icke blott accis- och konsumtionsalgilter
lör inhemsk produktion, utan alla kostnader, hvilka i
följd af accis-syslemet drabba inhemska tillverkare, jemväl skola
kunna vid införseln påläggas utländska varor.
Många talare hafva redan så fullständigt gendrifvit de för
Svenska hränvinslillverkningen lörespeglade vådorna af täflan
med det Franska drufbränvinet, att jag, ehuru äfven försedd
med pålitliga uppgifter och kalkyler öfver kostnaderna vid införskrifning
af drulsprit, ådagaläggande att någon våda alls icke
är för handen, nu icke anser mig böra med framläggande af
dessa siffror öka diskussionens vidlyftighet. Såsom ett nytt bevis
till de många redan anförda derom, att det under år 1865
oerhördt låga priset å Franskt drulbränvin, 50 francs per hektoliter.
ingalunda kan läggas till grund för trovärdiga och på
normala förhållanden byggda beräkningar, vill jag dock upplysa,
att enligt (örliden gårdag ingången underrättelse från ett akladt
handelshus i Celle, sista noteringen för drulbränvin (trois-six) var
53 å 54 francs per hektoliter med stigande tendens, hvarom jag
här har bevis i min hand.
En allmän anmärkning, med anledning af denna nu mycket
omtalade våda för vår bränvinsbränning, kan jag dock icke lillbakahålla.
Det är snart ett år sedan Franska traktaten afsbits.
Under den sedermera förflutna tiden har denna traktat, såsom
en hvar nogsamt känner, varit föremål för den mest nitlulla
Den 8 Februari e. m.
459
och ingalunda skonsamma kritik. Man har nagelfarit med dess
bestämmelser, rörande de mest obetydliga artiklar; undersökningen
liar bedrilvits mikroskopiskt. Men under bela denna långa
till och sirid, derunder anmärkningarne bliI\it puukt för punkt
vederlagda, afhördes icke ett ord om lara flir den Svenska
hränvinsbränningen. Het är fiirst pä aldra sista liden, som traktatens
vedersakare frammanat della spöke, med hvilket landtbrukets
vänner— bland hvilka jag icke är den minst varme —
skulle skrämmas. Kunnen .1 dock tro. Mina Hrr! alt om någon
den ringaste fara i della hänseende verkligen fiirelunnits,
man skulle hafva till sista stunden dröjt med framställningar
derom! Nej, der finnes icke någon lara, och derföre har man
först lillgrpit detta skrämskott, sedan alla löregående blifvit fåfängt
försökta.
Man liar påstått, att traktatsbestämmelsen angående Franskt
drulbränvin innobure elt monopol, i strid mot vår grundlag.
Men detta påslående Ii v ilur helt och hållet på en begreppsfnrvillelse.
Det är helt enkelt en differential-tull, som blilvit bestämd
för ilrågavarande artikel, och della på de skäl, sorn Tullkomilén
i sitt Betänk, angilvit och emot hvilka åtminstone protektionisterna
icke borde hafva anledning att protestera.
Vidare har man föregifvit, att genom ökad införsel af
Franskt drulbränvin, Svenska statskassan skulle göra förlust i
minskad bränvinsskatt och kommunerna i minskade försäljningsafgilter.
Då det Franska bränvinet dock alltid måste betala
högre inlörselalgift. än som motsvarar bär gällande tillverkningsalgiit,
och lika lörsäljningsafgift med det Svenska bränvinet, finnes
läll, att dessa föregifvande» sakna all grund.
Bättre förhåller det sig icke med anmärkningarne emot
traktats- och tullbestämmelserna för vin. Den talare, som isynnerhet,
likt och olikt, sökt finna sak med traktaten, har såsom
motsägelse framhållit, alt traktaten för vin under 21 proc. alkohol
nedsätter tullen till hälften eller 7 öre per skålp. samt förklarar
våtvaror af högre alkolioihalt icke skola anses såsom vin; men
att deremot, enligt den på traktaten grundade nya tulltaxan,
tullen lör vin af högre alkoholbalt än 21 proc. är bestämd till
14 öre skålpundet, utan att ens någon begränsning hindrar alt
bränvin och sprit af hvilken hög alkolioihalt som helst skulle
med någon tillsats af vin kunna såsom sådant införas emot vida
lägre tull, än som lör bränvin och sprit är bestämd.
Den värde talaren har härvid förbisett, att traktatens tullnedsältning
lör vin endast alser sådant af högst 21 proc. alkoholhalt
och derföre rätteligen förklarar våtvaror af högre alkoholhalt
icke inbegripne linder denna traktats bestämmelse; han har
vidare förbisett, alt, då K. M:t icke eger höja tullsatser, men
icke heller egde anledning nedsätta tullen å starkare viner, deraf
nödvändigt följde, att vin af mera än 21 proc. alkolioihalt i den
nya tulltaxan måste bibehållas vid förut stadgad afgift ; och slutligen
har den värde talaren lörbiselt, att alldeles samma fara för
sprit-införsel under namn a[ vin, som han lörmenar nu vara för
460
Den 8 Februari e. ni.
handen, alltjemt tillförne egt rum, emedan icke heller då någon
begränsning med afseende å vinets styrka varit stadgad. Mycket
irrar sig emellertid denne talare i sin förmodan, att tulltjensteniännen,
oaktadt saknaden af sådan föreskrift, skulle tillåta införandet
af sprit emot vintullen. De äro icke så godtrogna
des-a tulltjensteman, att de utan undersökning låta varorna passera
genom tullen, och de sakna alls icke erforderlig varukännedom,
för att skilja emellan olika varuslag. Mig veterligen har
endast en gång försök gjorts att införa spritdryck under namn
af vin; men försöket misslyckades just emedan tulltjenstemannen,
sin pligt likmätigt, undersökte och qvarhöll varan, inskickade
prof deraf till General tullstyrelsen, som, efter Teknologiska
institutets hörande, förklarade varan, i anseende till dess
högre alkoholhalt, icke vara vin.
Slutligen har samme talare, med afseende å den vigtiga
artikeln socker, fällt åtkilliga yttranden, hvilka jag icke hör
förbigå. Såsom motsats till vår Regerings förfarande, har han
anfört, huruledes Holland, Belgien, England och Frankrike skulle
hafva ådagalagt sin synnerliga omsorg att skydda sina sockerfabriker;
i hvilket afseende talaren åberopat de vidlyftiga undersökningar,
som dessa Regeringar låtit verkställa, lör utrönande
af det s. k. rendement eller afkastning förädlad vara, hvilken af
olika råsockerslag kan erhållas. Dessa undersökningar afsågo dock
icke, såsom den värde talaren förmenat, att skydda sockerfabrikerna,
utan fastmera att skydda statskassorna emot sockerfabrikernas
ölverdrifria anspråk på drawback vid utförseln, dervid
statskassorna tillskyndades desto större förlust, ju lägre rendementet
beräknades. Den i handelstraktatens 8:de artikel träffade
öfverenskommelse, att tullen å raffinadsocker icke finge
bestämmas högre än lill 50 proc. utöfver råsockertullen, har
den värde talaren (örmenat innebära ett heklagansvärdl band på
vår frihet att lindra sockertullarne, äfvensom han, med åberopande
af Tanto sockerbruksbolags framlagda prospekt för nytt
bolags bildande, påstått det vara omöjligt för Svenska raffinaderier
alt med surtax af endast 50 proc. konkurrera med utlandet.
Att intetdera af dessa talarens bekymmer eger någon
grund, är lätt bevisadt. Huru mycket man än vill skydda sockerfabrikerna,
måste man väl alltid ställa raffinadtullen i visst förhållande
till råsockerliillen, så vida icke all konkurrens med utlandet
skall omöjliggöras. Den genom traktaten till 50 proc.
begränsade surtaxen är också vida lägre än i något af de utaf
talaren för sina skyddsomsorger prisade länder. I England är
denna surtax bestämd dels till 22,2 proc. för raffinering af gult
mascovad dels till 37,5 proc. för raffinering af brunt mascovad,
eller per medium till 29,8 proc.; i Frankrike till ungefär 28
proc.; i Belgien till omkring 30 proc.; i Norge till 33 proc.;
men hos oss bar den hittills utgjort 62^ proc. och först med
traktatens tillämpning från och med detta år nedgått till 50 proc.
Kan det val vid jemförelse af dessa fakta finnas troligt eller ens
rimligt, att traktatbestämmelsen skulle innefatta någon våda?! —
Den 8 Februari e. m.
461
Men jag vill icke stanna vid en sådan jemförelse; ja" heder att
ytterligare få meddela R. o. Ad. några taktiska upplysningar,
hvilka 3:ne olika, Sveriges betydligaste sockerlahriksidkare inför
Tullkomitén lemnat och hvarom jag har bevisen bär i min band:
Rrndementet af 100 skålp. råsocker beräknas,
enligt den l:sta uppgiften till 84,88 ft. raffineradt socker,
14,7 5 » sirap,
» » 2:dra » » 81,78 » raffineradt socker,
10,87 » sirap,
» » 3:dje » » 83,5 » raffineradt socker,
16,5 » sirap.
Enligt alla tre uppgifterna ansågos 3 skålp. sirap motsvara
1 skålp. raffin. socker; och biel alltså rendementel, elter de
frenne olika uppgifterna, 87,40—89 och 89,, 0 skålp., eller olver
hufvud närmast 89 proc.
Tillverkningskostnaderna, utbetalte räntor inbegripna, uppgåfvos
af den ene till 8 öre och af de tvenne öfrige till 7,14
öre per skålp.
Häraf visar sig att, om man ville tillerkänna Svenska sockerbruken,
jemte full godtgörelse för erlagd råsockertull, derutöfver
ett skydd af ungelär 25 proc. å hela tillverkningskostnaden, borde,
då råsockerlullen, såsom nu, utgör 8 öre per skålp., inlörselstullen
å raffineradt socker bestämmas till endast 1 I öre och således
surlaxen blifva 37A proc., under det denna surtaxe likväl,
jemlikt Franska traktaten, är bestämd till 50 proc.
Vid sådant lorhåliande måste den värde talarens påstående,
att traktaten hotade Svenska sockerbrukens bestånd, sakna all
verklig grund. Men ja" har ännu ett bevis, som visserligen
icke saknar sin stora betydelse. Den värde talaren har åberopat
Tanto sockerbruksbolags prospekt till stöd lör sina farhågor.
Nu vill det sig icke bättre, än att denna prospekt utfärdades
nära samtidigt med Franska traktatens afslutande, men
först efter det prospektens utfärdare blifvit underrättade om
traktatens innehåll, rörande sockerfrågan, samt deraf funnit, att
traktatsbestämmelsen icke innebar någon våda för den Svenska
socker-industrien. Så långt bär det då kommit, att Svenska industriens
sakförare inom detta lius finna farhågor der industriens
egna idkare sjelfve lörklara sig icke hysa någon fruktan.
Äfven en annan fruktan har dock hos den värde talaren
uppstått, nemi. att Svenska folket skulle bli hårdare beskattadt
för sin sockerkonsumtion derigenom att införselstullen nedsattes
på raffineradt socker. Han förmenar nemi. att, sedan, enligt
hans förutsättning, de Svenska sockerbruken galt under, köpmännen
skola kunna för utländskt socker taga hvilket pris de
finna för gott och sålunda oskäligt beskatta förbrukaren. Förunderliga
tankegång! Den täflan, som köpmännen skulle underhålla
med några få fabriker till deras undergång, denna täflan
skulle upphöra köpmännen emellan, derföre att fabrikerna icke
längre fuunos.
462
Den 8 Februari e. m.
En annan talare, hvars rena, elnira enligt min tanke missledda
öfvertygelse jag respekterar, har erinrat derom, att säkraste
och enda grunden för bedömande af den rigtning, i hvilken
vår lagstiftning borde fortgå, vore den mening representationen
uttalat. — Ja väl! Ingen lärer väl förneka representationens
rätt att härvid utöfva allt det inflytande den tillkommer.
Men hvilken mening, af representationen uttalad, afser den högt
aktade talaren? Ar det den frisinnade rigtning, i hvilken representationen
i mera än ett fjerdedels sekel fattat sina beslut, eller
är det sistl. riksdags tillfälliga vindkast, åvägabragdt genom ett
par rösters öfvervigt?
Samme aktade talare har val medgifvit, att den med Frankrike
afslutade sjölärtstraktaten beredde oss några fördelar, men
likväl underskattat dessa i jemnbredd med »de ofantliga uppoffringar
af vår industri», hvilka skulle innefattas i handelstraktaten.
Men hvilka äro då dessa ofantliga uppoffringar af
vår industri? Så vidt jag lörstår, har icke en enda Svensk industri
blifvit uppoffrad, icke ens försatt i någon verklig fara.
Och beviset om ett motsatt förhållande äro traktatens motståndare
ännu i denna stund skyldige. Den hårdast pröfvade
är otvifvelaktig! siden-industrien; men icke ens denna har, så
vidt hittills blifvit utredt, lidit något verkligt afbräck. Man bar
till och med försäkrat mig, att första året af traktatens tillämpning
ingalunda varit ibland de sämsta, som den industrien
tillförne genomgått. För Sverige är siden-industrien emellertid
icke af synnerlig betydelse. Många idkare af den ojemförligt
vigtigare ylle-industrien hafva uttryckligen förklarat mig, att de
hvarken redan lidit eller för framtiden frukta något af den
Franska handelstraktaten. Jag kan dessutom äfven i detta hänseende
meddela ett faktiskt bevis, som väl förtjenar uppmärksammas.
Det måste vara naturligt, att tullnedsältningen för
ylleväfnader i främsta rummet skulle inverka på fabrikationen
af de finare och lättare slagen, eller sådane som tillverkas vid
den här i Stockholm belägna Carlsviks fabrik. Det oaktadt har
denna fabrik just under nyss förflutna året, sedan Franska traktaten
kom till stånd, icke blott inom vårt eget land utliållit täflan
med utlandet, utan äfven uppträdt täflande i Norge och der
etablerat ständig försäljning af sina alster. Bomulls-industrien
har jag mig mycket nära bekant. Icke heller den har lidit af
traktaten, men väl af brist oell högt pris på sin råvara. Med
ett ord: Ingen enda Svensk industri har, så vidt jag eger mig
bekant och så vidt traktatens motståndare bär kunnat visa, lidit
verkligt afbräck genom denna traktat. Den derigenom beredda
tullnedsättning nödgar måhända till större uppmärksamhet och
ansträngning; tnen derpå kan industrien endast vinna, likasom
konsumenten derpå vinner. Det är deri olofliga handeln, som
uteslutes från samma förmånliga tällan, hvilken förut kunnat
underhållas; men icke är detta en förlust, som bör beklagas.
Under åberopande af en stor auktoritet har den aktade talaren
slutligen erinrat derom, att stadga i tull-lagstiftningen vore
Den 8 Februari e. m.
463
af långt hufvndsakligare betydelse, än en något högre eller lägre
tullsats. Nåväl! Ar det icke just en sådan stadga, som vinnes
genom den för 12 år alslutade traktaten? Och har icke
denna stadga redan i verkligheten rätt mycket kommit industrien
till godo, då 1857 års tulltaxa under de 8 sista åren i
sjelfva verket oförändrad ländt till efterrättelse? Man borde
icke med skäl kunna fordra, alt de öfverdrilna skyddstullar,
som derigenom bestämdes, ännu längre skulle bibehållas på allmänhetens
bekostnad.
Åtskilliga mindre väsendtliga anmärkningar kunde väl återstå
att besvara. Men då, såsom jag tror mig hafva visat, de
hufvudsakliga anmärkningarne icke lörljena något afseende, bör
jag icke upptaga 11. o. Ad:s tid med behandling af underordnade
frågor. Jag hyser den fasta och innerliga öfvertygelse,
att den alslutade traktaten skall landa fäderneslandet, och till
och med den Svenska industrien, till stort och mångfaldigt gagn,
och jag röstar således för rent och obetingadt godkännande af
denna traktat.
Hr Ridderstad, Carl Axel Soldan: (Detta yttrande har
af talaren icke blifvit till protokollet aflemnadt.)
Gr. Mörner, Carl Göran: Under denna öfverläggning
har kommit i fråga, hur det förhåller sig med K. M:ts rätt att
förändra tullbestämmelserna, och det har blifvit sngdt, alt från
år ]809 denna rätt blifvit både godkänd och utöfvad. Jag anhåller
att med en återblick påo förhållandena under denna tid
få visa huru derunder tillgått. Ar 1810 afläto 11. St:r en skrifvelse
till K. M:t, hvari omnämndes, alt då vid afharidl »gen med
utrikes makter och handelstraktaters afslutande ofta vore oundvikligt
att å vissa varor förändra Stora Sjötulls-afgifterne, men
dessa såsom upptagne bland dem, hvilka enligt 60 § 11. F.
hade egenskap af Bevillning, icke fingo ökas utan bifall af R.
St:r, hvaraf skulle löija, att ingen rättelse uti Stora Sjölullstaxan
torr, än vid nästa riksdag kunde ega rum. ehuru mycket
en sådan rättelse kunde påkallas under den långa tiden af 5
år, ville II. St:r tillåta K. M:t att med ett belopp af högst 50
proc. utöfver taxan höja tullsatserne å de varor, som större
sjötullsafgifler lämpligen kunde påläggas, men att då härmed
icke åsyftades en tillökning af Statsverkets tillgångar, K. M:t
måtte täckas tillåta en motsvarande nedsättning af sjötullsafeifterna
å andra varor. Derefter utfärdades den 30 Mars 1814
den af min fader, dåvarande statssekreteraren Gr. A. G. Mörner,
konlrasignerade kungörelse, hvaruti, med åberopande af den
till K. M:t af 11. St:r lemnade rätt, K. M:t, med afseende å
jerntillverkningens betryckta ställning, funnit lör godt att denna
befriades från de dryga tullumgälder, som utöfver första alsigten
betungat afsättningen, samt att ersättning för Statsverkets
af dessa umgälder påräknade inkomst skulle beredas från sådana
införselsartiklar, att afgilten skulle falla på välleluaden och
464
Den 8 Februari e. m.
öfver flödet, och för vinnande af della mål stadgat, alt tullen för
jern, sorn lill utrikes ort utfördes, skulle betalis nied bankoseiilar,
i stället för att den förut måst erläggas nied vexlar eller
nied uppgäld eller kurs, hvaremot tullen å inkommande Vin,
Årräd), Himm och Engelskt OI skulle gäldas antingen med vexlar
eller eller kurs lill elt mol vexlar svarande belopp. Jag
tior att den man, som kontrasignera! denna författning, icke
kan fiir åtgärden klandras, och var det på grund af H. Sl:rs
dertill lemnade tillstånd, som lindring bereddes en af Sveriges
bnlviidiiäringar, genom den tyngre beskattningens öfver fl v tl unde
från samma närings produkter till öfverflddsartiklar. lien andra,
af samma man konlrasignerade, författningen utfärdades,
då K. M:ts armé inryckt i Norge, der, sedan kusterna blifvit af
Svenska flottan blockerade, hungersnöd ibland befolkningen uppstod.
I)å vidlogs, efter ingånget stillestånd med Norrmännen,
den lika statskloka som menskliga åtgärden, att tillåta tullfri
utförsel af spanmål och jordfrukter från Sverige till Norge. De
förändringar i Tulltaxans bestämmelser, sorn sedan omnämnts
hafva blifvit af K. M:t vidtagna, hafva skett först efter 1823
års riksdag, då, vid öfverlemnande till K. M:t af tariffen för
stora sjötullen, R. St:r yttrade: »Till E. K. M:t får R. St:r
härjemte i underdånighet öfverlemna den, i förmågo af 60 och
61 §§:ne R. F., giilade och fastställda tariff lör den af stora
sjötullen inflytande bevillningens utgörande, från och med början
af år 1825 intill slutet af år 1828, så framt ej inom denna
tid urtima riksdag infaller; dock med underdånig anhållan, det
täcktes E. K. M:t, enligt de af R. Sbr bär nedan fastställde
grunder, vidtaga den nedsättning i densamma, hvartill omständigheterna
kunna föranleda.» Afven här fick således, K. M:t
särskildt tillstånd att nedsätta tullen, och i ett annat mom , hvilket
det skulle blifva för vidlyftigt att här uppläsa, utvecklades
närmare grunderna derför. Ar 1824 utkom den af R. St:r
fastställda tulltaxan; men redan 1826 utfärdades en ny tulltaxa,
undertecknad af dåvarande Stats-sekreteraren Skogman, hvari
säges att den är upprättad i öfverensstämmelse med de af R.
Sl:r bestämda grunder. Vid 1823 års riksdag började friare
åsigter i tullagstiftning att göra sig gällande, och blef i sammanhang
dermed General-Tullstyrelsen sedermera inrättad. Emedlertid
qvarstodo i 1824 års tulltaxa 174 förbud, hvaremot i
1826 års taxa endast 86 sådana voro bibehållna. Vid 1830
års riksdag hafva R. Sl:r, på en från K. M:t afbiten skrifvelse,
deruti K. Ä1:t fästat R. St:rs uppmärksamhet på nyttan deraf,
att R. Sbr till K. M:t öfverlemnade att inom bestämdt maximum
förhöja tullen å inkommande varor, aflåtit det svar, att
då R. St:r uti den aflemnade tulltaxan icke ansett sig kunna
annorlunda bestämma tullen å varor, än som elt maximilin af
hvad de, efter dåvarande förhållanden, i egenskap af lullbevillning
sig åtogo, men det på K. M:t allena ankom att i afseende
å utländska makter förskaffa en för Svenska handeln förmånlig
reciprocitet,
Den 8 Februari e. m.
465
reciprocitet, anhöllo R. St:r, det täcktes K. M:t vidtaga alla de
mått och steg, som i afseende härå voro med landets bästa
förenliga, samt fingo derjemte till K. M:t »öfverlåta rättigheten
att, elter vederbörandes hörande, minska eller nedsätta den i
tullbevillningstaxan utsatta lull.» Äfven vid denna riksdag erhöll
K. M:t således en särskild fullmakt i detta afseende. Vid
1835 års riksdag yttra R. St:r likaledes i skrifvelse af den 12
Mars, »att då det på K. M:t ankomme att, i afseende på utländska
makter, bereda en för Svenska handeln förmånlig reciprocitet,
hade R. St:r skolat hos K. M:t i underdånighet anhålla,
det K. M:t täcktes vidtaga alla de mått och steg, som, i afseende
häruppå, med landets bästa voro förenliga, samt, för befrämjande
häraf minska eller nedsätta den i tulltaxan utsatta tull.»
Således äfven nu en fullmakt för K. M:t utfärdad. Vid 1840
och 1841 årens riksdag anhöllo R. St:r i skrifvelse till K. M:t
af den 7 Juni sistnämnda år, dels att spanmålstullen måtte förblifva
oförändrad under fem år, samt att de högre bland de af
K. M:t alternativt föreslagna tullbeloppen måtte vid införsel antagas,
men tullfrihet deremot beviljas vid utförsel, dels att, vid
handelstraktaters ingående med främmande makter, så måtte
ordnas, »att tullen för landtmannaprodukter måtte komma att
understiga hvad uti gällande taxa i allmänhet för sådana varor
bestämdes»; dels ock »att K. M:t täcktes vidtaga alla de mått
och steg, som, för vinnande af en förmånlig reciprocitet med
utländska makter, vore med landets bästa förenliga, samt till
befrämjande deraf minska eller nedsätta den i tulltaxan utsatta
tull.» Äfven vid denna riksdag är sålunda ett särskildt bemyndigande
lemnadt Iv. M:t; och i R. St:rs skrifvelse af den 13
Maj 1845 förekommer en lika lydande mening, hvarjemte tillägges,
att, då de af R. St:r beslutade förändringar i tulltaxan afsågo
den ojemförligt minsta delen af de i den gällande taxan förekommande
bestämmelser, och R. St:r derföre icke ansett erforderligt
att uppgöra fullständigt förslag till författning i ämnet,
R. St:r anhålla, »att de beslutade förändringarne måtte varda af
K. M:t fastställde och i den utfärdade författningen vederbörligen
iakttagne.» Der öfverläts således denna gång åt K. M:t
att äfven utfärda ny tulltaxa.
De af K. M:t, under den förflutna tid, jag nu genomgått,
vidtagna åtgärder i afseende på nedsättning af tullsatserna, hafva
således alltid grundat sig på särskildt bemyndigande af R. St:r,
ända till år 1855, då Konst.-Utsk:t uttalade den grundsats, att
det vore K. M:t obestridda rättighet att nedsätta tull-afgifter;
och ehuru i R. St:rs skrifvelse den 23 Sept. 1854, angående
tullbevillningen, någon sådan mening icke förekommer, som ur
R. St:rs äldre skrifvelser blifvit af mig anfördt; så blef dock
begagnandet af den utaf Konst.-Utsk:t såsom obestridd erkända
makt för regeringen en nödvändighet, då vid nyssberörde riksdag
R. St:r sjelfva gjorde en mängd förändringar i tulltaxan,
hvilka till en del icke stodo hvarken sig emellan eller med taxans
öfriga bestämmelser i behörigt sammanhang.
H. II. 30
46C
Den 8 Februari e. m.
Af det anförda torde vara klart att den praxis, sora gjort
sig gällande, stödt sig på R. St:rs till K. M.t i ämnet uttalade
önskningar eller åsigter. R. St:r hafva städse erkänt K. M:ts
rätt att genom traktater ordna förhållandena till utländska makter;
och i de äldre tulltaxorna finner man derlöre också alltid
en § af det innehåll, att de särskilda traktater och afhandlingar,
som med främmande makter blifvit, angående handelsförhållanden
afslutade, skulle tjena till behörig efterlefnad vid afgifters
beräknande för fartyg och varor, under den tid, samma
traktater och afhandlingar vore gällande. I den sista tulltaxan
finnes dock icke någon sådan mening.
Att K. M:t äfven vid sista riksdagen erhållit ett bemyndigande
att nedsätta tullen, kan icke förnekas, då R. St:r tagit i
beräkning en sådan nedsättning med icke mindre belopp, än i
million; men detta bemyndigande lemnades endast med afseende
på traktaten med Frankrike. Dess utsträckning till den öfriga
handlande verlden är en fråga för sig.
Jag vill således för min del icke ifrågasätta K. M:ts rätt
att ingå den afslutade traktaten, men jag anhåller att, då denna
traktat blifvit öfverlemnad till R. St:rs pröfning, få upptaga den
andra frågan, eller hvad med hänseende till nämnde traktat är
R. St:rs rätt och hvad de grundlagsenlig! kunna och böra göra.
Man har sagt att traktatens pröfning blifvit till R. St:r öfverlemnad
endast af grannlagenhet. Jag tror att både grannlagenheten
och grundlagen fordra, att vi vid denna pröfning icke gå
längre än oss tillkommer, d. v. s. icke sträcka densamma utöfver
nästa statsregleringsperiod. K. M:t kan ingå traktater för
tre eller fem år eller längre tid; men R. St:r kunna icke lemna
sanktion derå för längre tid än nästa statsregleringsperiod, hvarefter
fastställelsen måste förnyas; och så vidt jag vet, hafva ej
heller R. St:r någonsin tillförene tillåtit sig att i detta hänseende
gå nästa riksdag i förväg. Jag har en stor auktoritet att till
stöd för denna min åsigt åberopa. Vid 1853 och 1854 arens
riksdag aflat K. M:t en Propos. af det innehåll, att då, i stället
för införsels- eller utförsels-förbud tullafgift bestämdes, det skulle
vara R. St:r obetaget att sådan afgift stadga för en tid af högst
tio (10) år. Detta förslag afstyrktes emedlertid af att R. St:r
skulle, genom borttagande för längre tid af förbud, bereda Staten
en fördel. Konst.-Utsk:t alstyrkte detta förslag, med förklaring,
ibland annat, att genom detsamma en väsendtlig rubbning
i det genom grundlagarne utstakade förhållandet mellan de
begge statsmakternas ömsesidiga rättigheter i fråga om tull-lagstiftningen
skulle inträda, och detta Utsk:ts Retänk. bifölls af
alla fyra Riks-St:n. Jag har ett lifligt minne af detta ärende,
ty jag var då en af Konungens rådgifvare, och sökte äfven på
detta rum gifva skäl för min emot Utsk:ts motsatta åsigt, men
jag mötte då som motståndare jemväl en af Konungens nuvarande
rådgifvare, Hr Gr. von Platen, hvilken då bestred fattandet
af ett beslut, öfverensstämmande med K. M:ts Propos. Jag
medger villigt, att det icke föll ledamöterna af den dåvarande
Den 8 Februari e. m.
467
konseljen in att en sådan stabilitet i tallsatserna, som eftersträfvades,
skulle kunna vinnas genom anlitande af Franska kejsarens
eller någon annan utländsk makts biträde. Vi trodde rättigheten
att förordna om tull-bevillningen vara en helig rättighet
för R. St:r, hvaruti rubbning eller inskränkning icke kunde
dem genom förbund med någon annan makt lagligen påtvingas.
Jag öfvergår nu till en kort granskning af sjelfva traktatens
bestämmelser. Jag skall dervid icke besvära eder, Mine
Hrr! med några vidlyftiga sifferuppställningar, utan endast nämna
några förhållanden, som icke förut äro framhållna. Man har
sagt, att denna traktat utgör priset för den sjöfartstraktat, man
önskat erhålla. Det är då skäl att närmare betrakta den vara,
vi erhållit i utbyte mot handelstraktaten. Vi hafva fått en
nedsatt tonnage-afgift å Svenska fartyg i Frankrike. Redan
före denna traktat hade Franska fartyg samma rättigheter här,
som Svenska. Man skulle då tro, att genom traktaten samma
fördelar beredts åt Svenska fartyg i Frankrike. Men den stadgade
reciprociteten är efter Franskt begrepp och icke så lätt
för andra att fatta. Fransmännen hade kommit underfund med,
att då deras fartyg hitkommo, fingo de visserligen icke erlägga
andra afgifter, än de som drabbade äfven Svenska, men att
dessa afgifter voro något högre och i vissa hänseenden olika
bestämda än de, som uppburos i Frankrike. Det fordrades
derföre att Svenska fartyg skulle i Frankrike betala en motsvarande
afgift emot den, som af Franska fartyg eriades härstädes,
och denna afgift uträknades till 75 centimer för hvarje
tonneau af fartygets drägtighet. Om således i en af våra hamnar
2:ne fartyg, ett Svenskt och ett Franskt, ligga färdiga att
afgå till Frankrike, så kan det Franska medlöra varor dit för
så mycket billigare frakt, än det Svenska, som motsvarar den
det Svenska fartyget i Fransk hamn betungande tonnage-afgiften.
Af de fartyg, tillhöriga de förenade rikena, som gå härifrån till
Frankrike, äro jt:del Svenska och 4:delar Norska, hvadan fördelen
af den nedsatta afgiften i mycket större proportion tillfaller
Norge än Sverige. Dessutom beräknas den lindrigare tonnage-algiften
för Svenska fartyg endast vid direkt fart på Frankrike,
så att de val få inlöpa i andra hamnar, men icke der
intaga någon last, ty då är det förbi med fördelarna; hvaremot
de Franska skepparne hafva rättighet att inlöpa och lasta eller
lossa i hvilka hamnar som helst, utan att detta förändrar deras
fördelar.
Sedan jag nu något så när framställt förhållandena med
sjöfartstraktaten, ber jag att med några ord få vidröra handelstraktaten.
Det är sagdt, att lika stora fördelar äro lemnade åt
Sverige, som åt något annat land. Jag har här ett nummer
af Svensk Författnings-samling, som upptager de genom handelstraktaten
öfverenskomna tulltarifferna för Sverige och Norge.
Om man jemför dessa tariffer, hvad upptäcker man då? Aro
tullsatserna för dessa båda länder lika vid införsel af varor från
Frankrike? Nej, ingalunda. Det utlåtande med afseende på
468
Den 8 Februari e. m.
underhandlingarne örn en handels- och sjöfarts-traktat med Frankrike,
hvilket blifvit af tolikomitén afgifvet och är till R. St:r
utdeladt, visar nogsamt, att vi hafva de Norska underhandlarne
att tacka för det flere af de yrkanden på nedsättningar eller
borttagande af tullsatser, som från Fransk sida blifvit framställda,
kommit att förfalla, samt att, då Fransmän och Norrmän
varit öfverens orri en tullbestämmelse, de Svenska ombuden
äfven i allmänhet funnit sig dervid, oaktadt för Norge, som
egentligen icke har någon mera utvecklad inhemsk industri,
tullen å flere artiklar varit med afseende å denna industri af
jemförelsevis ringa vigt, såsom i fråga om väfnader, bomull och
siden, rn. fl. dylika artiklar. Vid jemförelse emellan de vid
handels-traktaten bifogade särskilda tariffer för Sverige och
för Norge, har jag antecknat 18 hufvudkategorier, i fråga om
hvilka tullsatserna finnas i den för Sverige gällande tariffen bestämda
till lägre belopp, än hvartill de blifvit upptagna i den Norska.
Jag klandrar icke Norska underhandlarne för det de lyckats
så väl försvara sitt lands intressen, utan tvertom högaktar
jag dem derföre, men jag kan ej annat än beklaga den otur
våra underhandlare haft, då de icke lyckats i samma mån bevaka
vårt lands bästa. Skälet härtill känner jag icke, och kan
derföre ej heller bedöma, men tilläfventyrs skulle man kunna
våga en gissning, och det vill ej synas mig alldeles osannolikt,
att, då Norge är ett i jemförelse med Sverige litet och föga
befolkadt land, sorn derför erbjöde en mindre lönande marknad,
hafva Fransmännen funnit, att de kunde låta Norrmännen få
sin vilja, blott Sverige, som vore af större betydenhet, lemnade
Frankrike alla de fördelar, som åstundades. Såsom ett bevis på,
huru väl Norges underhandlare lyckats i sina bemödanden att
bevaka sitt lands intressen, kan jag hänvisa till bestämmelserna
om trävarorne. Norrmännen ville få bort införseltullen derå i
Frankrike, och Fransmännen gingo in derpå, men då Norrmännen
i sammanhang härmed fordrade att få bibehålla sin exporttull
å trävaror, så bifölls detta icke allenast med vilkor att
samma tull icke skulle förhöjas, utan Sverige, som redan borttagit
alla export-tullar, måste genom traktaten förbinda sig att
icke åter införa någon sådan. I afseende på artikeln bränvin
är så mycket taladt, att jag derom endast vill tillåta mig en
.anmärkning. Man har sagt, att tullen för införsel deraf till
Norge är ett öre lägre, än för införsel till Sverige. I en särskild
traktaten bifogad deklaration är dock bestämdt, att vid
införsel af bränvin och vin till Norge skall jemte tullen erläggas
de afgifter, som i Norge af kommunerna uppbäras för minuthandeln.
Till hvad belopp dessa afgifter uppgå, känner jag
icke; men nog måtte det fullt motsvara det förutnämnda öret.
Jag vill icke ingå i vidare detaljer. Det nu sagda torde vara
tillräckligt, för att den opartiske må kunna bedöma, om denna
traktat, sedd ur Svensk synpunkt, är något att tacka för.
Jag har redan sagt, att jag icke kan ifrågasätta K. M:ts
rätt att ingå traktaten, men att jag deremot tror, att R. St:r
Den 8 februari e. m.
469
icke hafva ratt att för en obegränsad tid dertill lemna sitt godkännande.
Jag anhåller derföre om propos. å följande förslag:
Att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts förslag, måtte besluta, att
R. St:r till svar å K. M:ts Nåd. Propos. af den 17 November
1865, angående med Frankrike afslutade handels- och sjöfarts
traktater,
i underdånighet anmäla,
det R. St:r fastställt de i den med Frankrike den
14 Februari 1865 afslutade handelstraktat bifogade
tariff B upptagna införseltullar, att vid införsel från
Frankrike och andra genom nu gällande handels
traktater
likberättigade länder, tjena till efterrättelse
intill slutet af det år, hvarunder näst härefter sammanträdande
riksdag i afseende å bevillningen beslutat.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Vid afhörandet
af det af Hr Frih. Gripenstedts anförande, deri han framlade
principerna för sitt handelssystem, fäste jag mig särskildt vid
tvenne uttryck, som jag mera sällan, om någonsin iakttagit i
Hr F rihms framställningar. Det ena af dessa var produktion,
och det andra statsintresse, hvarmed torde böra förstås samhällsintresse,
hvilket icke alltid är liktydigt med statsverkets
fördel.
Så framt jag får tyda dessa uttryck som jag uppfattat dera,
skulle häraf följa: att frihandelssystemet, hvilket Hr Frilen lärt
mig att betrakta som uteslutande dogmatiskt, och sålunda oböjligt
för alla fremmande inflytelser, icke förkastar ett behörigt
afseende å den inhemska produktionens fordringar, äfvensom
att den så ofta förkunnade rättigheten för konsumenten att få
köpa varan, hvarhelst han kan erhålla densamma för bästa pris,
ändock må vara underordnad statens allmänna intresse. Om
denna uppfattning af Hr Frihms mening är rigtig, ser jag häri
ett betydligt närmande till protektionistiska grundsatser, hvilka
icke äro fiendtliua mot framåtskridandet till en större frihet i
det internationella utbytet, så framt detta sker under iakttagande
al varsamhet och med behörigt afseende å bestående inhemska
förhållanden.
(Gaslampan i salen slocknade nu af en tillfällighet,hvarvid
talaren aIbröt sitt tal, under yttrande: »Jag hoppas att
detta icke måtte vara ett elakt omen för frihandeln.» Efter
anmodan att fortsätta, anfördes ytterligare:) -  Hr Frilen har vidare framhållit: att vid tillämpningen af
frihandelsprincipen inom vårt land, ännu aldrig någon radikalism
vunnit insteg. Jag får då fråga: till hvilken klass af statsmaximer
han vill hänföra det i December 1856 fattade, och af honom
kontrasignerade beslutet, hvarigenom införseltullen å alla
jordbruksprodukter, utan undantag, med ett penndrag afskaffades,
och hvilketbeslutsedermera blifvitmed den stränga konseqvens
tillämpadt, att då R. St:r, vid tvenne riksdagar efter hvarandra,
470
Den 8 Februari e. m.
beslöto sätta en låg lullafgift å mjöl oell några andra landtmannaprodukter,
sådant likväl hos K. M:t »mötte motstånd.»
Frih. Gripenstedt har ansett att K. St:r gjort sig skyldiga
till ett vacklande i sina grundsatser, då de vid senaste riksdag
afläto sin underdåniga skrifvelse till K. M:t för att i lika sansade
som berättigade ordalag yttra sina tankar i afseende å grunderna
för vår tull-lagstiftning i allmänhet, och Hr Frilen har
nu upplyst att det var detta s. k. vacklande, som beredde den gjorda
framställningen det missödet, att icke vinna K. Mits nådiga afseende.
Jag befarar emellertid, att Hr Frilen misstagit sig på andemeningen
i denna framställning, som var en frukt, icke af
ombytlighet i tänkesätt, utan af uppmärksamhet på följderna
af ett system, som man funnit hafva gått för långt, som man
befarade icke skulle motsvara hvad det lofvat, och sålunda behöfde
hejdas.
Hr Frilen må säga: att Ständernas beslut var, i förhållande
till Hr Frihins åsigter, reaktionärt, men icke innebar det
ett vacklande utan orsak.
Hvad särskildt angår den vid sista riksdagen af Ständerna
fastställda förhöjda tullen å bränvin, som likaledes bortföll till
följd af regeringens förordnande, stödde sig R. Stirs beslut i
denna fråga, så vidt jag uppfattat detsamma, på den ganska
riktiga tanken, att konkurrensen med den fremmande varan
nedtryckte priset å den högt beskattade inhemska tillverkningen,
hvilket å sin sida medförde en nedtryckning å råämnets
pris, hvarigenom beskattningen, som varit ämne lill en konsumtionsafgift,
tvärt emot ändamålet, till fördel för konsumenten,
förvandlades till en skatt på jorden.
Jag öfvergår nu till den konstitutionella frågan.
Konungens höga rätt, att, ingå aftal och förbund med fremmande
makter, framstår i 12 § R. F:n som ovilkorlig. Huruvida
denna höga rätt, det oaktadt, kan anses begränsad af andra
grundlagsbestämmelser, och hvad inflytande delta må ega
å afslutandet af en handelstraktat, som har till föremål förändringar
i tulltaxan och sålunda berör Svenska folkets beskattningsrätt,
är en fråga, hvaröfver■ jag icke anser mig ega anledning
att vid detta tillfälle ingå i något omdöme och som strängt
taget icke egentligen kan anses utgöra föremål för denna öfverläggning.
Jag skulle icke heller ens i förbigående hafva vidrört
densamma, så framt icke åtskilliga värde talare sammanbundit
densamma med ett försvar för den meningen, att konungen,
oberoende af alla traktatsförhållanden, skulle, af hvilken
anledning som helst, kunna nedsätta de bevillningsafgifter,
som R. Stir sig åtagit.
Emot detta påstående, som i så hög grad afviker från sjelfva
grundtanken i en konstitutionel statsförfattning och på det bestämdaste
vederlägges af de oförtydbara bestämmelserna i 57,
60, 61 och 83 §§ R. F:n, nödgas jag protestera, på samma
gång som jag beundrar den dialektik, som stått dessa värda talare
Den 8 Februari e. m.
471
till bilds för att komma till en sådan uppfattning af våra grundlagar.
85 § af R. F:n kan icke undanrödjas, hvarken af praxis
eller prejudikater. Huru för öfrigt förhåller sig med dessa prejudikater,
har den siste värde talaren tillräckligt upplyst, äfvensom
att de enda, som skulle kunna åberopas som sådane, tillhöra
den aldra senaste tiden. Det är sålunda ingen aerugo nobilis,
som fäster sig vid dessa traditioner.
Hr Frih. Gripenstedt har framställt den frågan, om man
kan sträcka sitt förnekande af Konungens rätt att nedsätta eller
borttaga tullsatser ända derhän, att Konungen icke skulle
ega rätt att förbjuda införseln af en vara? Jag svarar härtill
med den anmärkningen, att frågan har föga praktisk betydelse,
då förbuden längesedan försvunnit ur tulltaxan, men då frågan
är principiel, vill jag besvara den på samma sätt, dermed: att
det ligger i det höga begreppet af regering och styrelse, att
då samhällets obestridliga väl eller säkerhet fordrar, eller nödvändigheten
bjuder, en regering må vara fri i sin handling, äfven
då den icke kan stödjas på det skrifna ordet, och ingen
enskild rätt härigenom påtagligen förnärmas; men häraf följer
icke, att undantaget får upphöjas till regel.
Man har slutligen framhållit nyttan af den makt, man velat
förbehålla regeringen, att kunna nedsätta den bevillning R.
St:r sig åtagit, med den erinran: att Konungen icke bör förmenas
uppträda som en medlande makt i sajnhället, till förekommande
af maktmissbruk och förtryck. A jo! Mine Hrr! Ingen
kan högre än jag önska att vår regering alltid må, i andan
af vår grundlag och inom de gränser, den utstakat, använda
sin makt till att förmedla emellan intressena, så att icke
det ena må lyftas till skyarna, under det att det andra nedtryc
kes till djupet; meri då man sträcker sina fordringar ända derhän,
att regeringen bör uppträda som medlare emellan folket
och dess ombud, så ställer man sina satser hvarken på en konstitutionel
eller annan logisk grund.
Det borde nu tillkomma mig att yttra några ord om sjelfva
innehållet af traktaten; men då detta blifvit så grundligt granskadt
af flere värde talare och reservanter inom Utsk:t, anser
jag detta öfverflödigt. Jag kan likväl icke tillbakahålla den anmärkningen,
att det hade varit önskligt, om R St:r icke genom
sin framställning vid förra riksdagen gifvit Iv. M:t anledning
a Isilda en traktat, som i hela 12 år binder Sverige vid ett exklusivt
statshushållningssystem. Vi råda icke öfver en lång framtid,
derunder oförutsedda händelser kunna inträffa, hvilka kunna
hafva sitt ursprung, så val i financiella oredor som i politiska
förvecklingar, men sådana händelser påkalla oftast utomordentliga
åtgärder, och det händer då, att saknaden af handlingens
frihet ofta icke kan ersättas genom de största uppoffringar.
Vi finna ett bevis för denna sanning, om vi kasta en blick
på ett mäktigt folk i en annan verldsdel, som, för att vinna
kraft att fullfölja sina politiska syften, i våra dagar funnit sig
nödsakadt att ifrån grunden ändra sitt handelssystem.
472
Den 8 Februari e. m.
Traktaten är af K. M:t öfverlemnad till R. St:r, för att af
dem godkännas. Den har sålunda antagit egenskapen af en bevillningsfråga,
som af R. St:r kan afslås, om de sä för godt
finna.
För min del, och då jag tager i betraktande den solidaritet,
som, i alla förhållanden till utlandet, alltid finnes emellan
regering och folk, äfvensom den framstående ställning, som vår
regering i denna fråga intagit till den vänskapliga och med
Sverige förbundna makt, med hvilken traktaten blifvit afslutad;
känner jag mig sakna moralisk frihet till att biträda beslutet
om ett afslag. Ett godkännande deremot, som icke kan grunda
sig på frågans egen beskaffenhet, utan måste stödjas på fremmande
bevekelsegrunder, kan väl icke heller ega någon synnerligen
stor betydelse och skall dessutom utsträcka R. St:rs beslutande
rätt i denna fråga utöfver den gräns, som 61 §:n R.
Fm utstakat, och det är af denna anledning och med uppmärksamheten
derjemte fastad vid de förbindelser, som R. St:r icke
kunna frånkänna sig till den tid som förestår, som jag biträder
den proposition, som utaf Hr Gr. Mörner blifvit äskad.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Frih. Klincko wström, Rudolf Mauritz: Sedan jag vid gårdagens
plenum hade äran att i denna fråga yttra mig, har jag
med sorg och smärta förnummit, huruledes en af Konungens rådgifvare
förklarat Sveriges grundlagar och Konungens deri bestämda
rätt i bevillningsfrågor på ett sätt, som, enligt min tanke,
på det närmaste kringskär en af Svenska folkets dyrbaraste rättigheter,
nemi. att beskatta sig sjelf. Hänförd af frihandelssystemets
bländande irrbloss har han, följande detta förvillande sken, fortgått
på sin bana mot det mål, han för sig utstakat, obekymrad
om den leder öfver grusade fabriker och störtade näringar; —
föga aktande på, om han trampar på spillrorna af Sveriges
grundlagar.
Då jag nu går att till besvarande upptaga de af honom
framställda påståenden, vill jag icke göra det på ett så, om
jag så får uttrycka mig, hetsigt sätt — ett uttryck, som jag
lånar från honom sjelf, ty så benämnde ban ett anförande
af mig i representationsfrågan — som det, hvarpå han besvarade
de af mig mot traktaten gjorda inkast. Jag vill dervid
söka bibehålla det lugn, denna allvarsamma fråga kräfver, och
hvarförutan den icke med tillräcklig opartiskhet och grundlighet
kan behandlas. Men innan jag besvarar några af de vigtigaste
af de af honom framställda satser, må det tillåtas mig att med
några få ord fullfölja den granskning af traktaten, som jag nödgades
afbryta under gårdagens plenum.
Hvad då beträffar traktatens 10:de artikel, så förekommer
i slutet af densamma följande: »De höga kontraherande mak
terna
förbinda sig dessutom, att icke, den ena i afseende å den
andra, bestämma någon afgift eller något införsels- eller utför
-
Den 8 Februari e. m.
473
selsförbud, sorn icke på samma gång kommer att tillämpas på
öfriga nationer.» Jag har redan förut vid behandlingen af den
7:de art. visat, hvilket monopol densamma åstadkomme med
afseende å det Franska drnfbränvinet. Men med afseende å
förevarande artikel framställer sig en annan fråga, hvars besvarande
jag ville öfverlemna åt traktatens försvarare. För den
händelse en boskapspest skulle inträ (Ta i något land, och man
blefve nödsakad att förbjuda införsel af vissa varor från detta
land, i hurudant förhållande kommer man då till andra nationer,
då Svenska regeringen, jemlikt den nämnda artikeln, är förbunden,
att låta samma införselsförbud tillämpas på dem? För
mig är det ofattligt. Jag tror, att man härvidlag förbisett ett
ganska vigtigt förhållande.
Jag förbigår några mindre vigtiga anmärkningar och kommer
till traktatens 16:de artikel, som säger: »Denna traktat
skall, i sin helhet, underställas nationalrepresentationens i Sverige
och Norge godkännande; men de bestämmelser, den innehåller,
skola äfven dessförinnan, tillämpas inom den uti artikeln
18 bestämda tid.» Jag behöfver icke säga, att denna artikel,
jemförd med sjelfva ratifikationen, gifver representationen full
rätt att pröfva traktaten och undersöka, huruvida den är med
landets nytta förenlig, samt att det i följd deraf står den fritt
att antaga eller afslå den. Mig synes denna fråga så enkel, att
den omöjligt kan ses på mer än ett sätt. Under sådana förhållanden
synes mig regeringens sätt att gå till väga, nemligen
att sätta traktaten i verkställighet, innan deri blifvit af It. St:r
godkänd, vara en företeelse, som ger grundade anledningar till
mångahanda bekymmer. I de traktater, som tillförene blifvit
afslutade med fremmande makter, hafva alltid funnits föreskrifter
derom, att desammas sättande i verket berodde af It. St:rs
godkännande. Sålunda heter det i 7:de artikeln af den med
Danmark den 14 Mars 1857 afslutade traktat, ratificerad i
Stockholm den 3 April, 1857, angående afskaffandet af afgifterna
för sjöfarten i Öresund och Belterna: »verkställigheten
af de ömsesidiga förbindelser, som i denna traktat innehållas,
göras uttryckligen beroende på uppfyllandet af de formaliteter
och föreskrifter, hvilka vissa af de höga kontraherande makterna,
enligt gällande konstitutionella lagar, hafva att iakttaga,
och förbinda sig dessa makter, att inom möjligen kortaste tidrymd
framkalla tillämpning deraf.»
Dessa s. k. formaliteter bestodo deri, att Sveriges R. St:r
skulle åtaga sig betala en lösningssumma i ett för allt af 1,590,503
Rdr Rint, fördelad under liögst 20 år.
Konung Oscar ratificerade icke denna traktat, innan den
förut hade blifvit godkänd af Sveriges R. St:r och Norges
Storting.
Se vi på traktaten med Hannover af år 1861, till befrielse för
sjöfarten å Elben af den s. k.Stade- och Brunnshauser-tullen,så förekommer
äfven der, att samma traktat afslutades »under förbehåll
af Svea R. Stms och Norges Stortings afgifvande bifall.» Här
474
Den 8 Februari e. m.
skulle nemi. Sverige tillförbinda sig, att lösa sin andel i sjöfartsafgiften
med 92,495 Thaler i ett för allt.
Enahanda är förhållandet med det år 1865 afslutade handels-
och sjöfarts-fördraget med Belgien rörande afgifterna för
sjöfarten på Scheldefloden, i hvars 22:dra artikel föreskrifves:
»Uppfyllandet af de uti närv:de traktat intagne ömsesidiga
förbindelser är uttryckligen underkastadt fullgörandet af de genom
de särskilda ländernas konstitutionella lagar stadgade reglor
och föreskrifter. De tvenne regeringarne tillförbinda sig, att
snarast möjligt bereda deras tillämpning.»
Af dessa och (lere andra exempel ser man således, att de
med fremmande makter afslutade traktater, uti hvilka funnos
bestämmelser, sorn voro beroende på R. St:r, städse gjorts beroende
af R. Stms godkännande. Försvararne af en motsatt
åsigt tyckas emellertid vilja låta påskina, att det icke gerna är
möjligt för representationen att afslå en af Konungen afslutad
traktat, och att ett sådant förfaringssätt helt och hållet skall
sakna sitt motstycke i andra länder. Jag erhöll för några dagar
sedan från Frankrike en redogörelse, som blifvit tryckt och
utdelad, och som innehåller den Franska regeringens förhandlingar
under år 1865 med fremmande makter. Der förekomma
de af Frankrike under nämnda år med fremmande makter afslutade
traktater; bland andra den, som ingicks med Holland,
rörande postförbindelsen och postbefordringen de begge länderna
emellan. Denna konvention skulle underställas kamrarnes i
Holland pröfning, hvilket äfven skedde, men med det resultat,
att sorn det heter:
»La convention projelée avec les Pays-Bas, et sur les bases
de laquelle on etait tombé d’accord de part et d’autre, n’a pu,
jusqu’ici, recevoir son exécution, parceque les chambres néerlandaises
n’ont pas ratifié l’engagement pris pär le gouvernement
de supprimer le droit de timbre sur les journaux.»
Här hafva vi således ett ganska färskt exempel på, att representationen
vägrat sitt godkännande af en af regeringen in
gången
förbindelse; och jag tror dock icke, att Holland efter
denna tid kommit i något sämre förhållande till Frankrike än
förut.
Jag öfvergår nu till den 17:de artikeln, hvars första del har
följtde lydelse: »Denna traktat skall ega gällande kraft under 12
år, räknade från och med den dag, då ratifikationerna utvexlas.
1 den händelse att icke någondera af de båda höga kontraherande
magierna 12 månader före slutet af denna tidrymd tillkännagifvit
sin afsigt att låta Iralitaten till kraft och verkan
upphöra, skall den lända till efterrättelse intill dess att ett år
förflutit ifrån den dag då den ena eller den andra af de höga
kontraherande magterne uppsäger densamma.» Jag har i allmänhet
hört den förmodan uttalas, att traktaten endast vore ställd
på 12 år, men af ordalydelsen i den upplästa artikeln finner
en livar lätt, att sedan B. St:r till densamma gifvit sitt godkännande,
dess ytterligare förlängande på obestämd tid helt och
Den 8 Februari c. m.
475
hållet är beroende af regeringen. Genom ett godkännande afhända
sig således R. St:r rättigheten att afbryta traktaten, för
den händelse de skulle finna dess inverkan på handel och näringar
skadlig. När vi nu bevittnal, huruledes Konungens rådgifvare
på detta runi proklamerat satser i frihandeln, för hvilka
åtminstone jag skyr tillbaka, så framgår deraf så mycket mera
nödvändigheten, att vi noga betänka oss, innan vi på en obestämd
lid ingå pä denna traktat. Vidare heter det i 2:dra moni. af
samma artikel: »Re höga kontraherande makterna förbehålla sig
rättighet att, efter gemensamt aftal, i denna traktat och i de
vid densamma fogade tariffer införa alla sådane ändringar, som
icke strida emot traktatens anda och dess grunder, och hvilkas
nytta al erfarenheten kan blifva ådagalagd.»
Det är i sanning sorgligt att se, huruledes den rättighet,
som städse varit ansedd såsom R. Strrs obestridliga tillhörighet,
genom traktaten vrides deni ur händerna och delas emellan Sveriges
och Frankrikes regeringar. Det är upprörande, att genom
ett penndrag denna rättighet skall afhändas oss, och vi, så att
säga, sjelfve skola räcka hufvudet under bilan.
Med granskning af de traktaten vidfogade tariffer hafva redan
flere sysselsatt sig; jag vill derför endast i allra största korthet
påpeka några omständigheter, hvilka jag anser innebära ett
afvikande från grundlagens föreskrift. På några ställen förekommer
nemi., att regeringen höjt tullsatserna å vissa varor.
Tills dato har det emellertid varit en allmänt antagen grundsats,
hvilken äfven regeringen hyllat, att Konungen icke eger höja
andra tullsatser än den å spanmål, en grundsats, som i tydliga
ordalag är uttalad i R. F:s 60:de §. Gå vi nu till tariffen R.
vid rubriken »papper», hvarunder äfven liriieradt papper innefattas,
så befinnes att
Papper, aila andra slag, derunder begripet linieradt papper,
drager en tull af 12 öre pr 'tt år 1865—66.
10 » » » » 1867.
8 » » » » 1868 o. s. v.
under det att, enligt 1863 års tulltaxa deremot, papper med
tryckta linier skall tullbehandlas såsom tryckpapper, d. v. s. endast
draga en tull af 6 öre pr fb.
Enligt 1863 års tulltaxa drager »olimmadt» papper en tull
pr li af 6 öre; men enligt 1865 års taxa, måste detta slags
papper hänföras till »alla andra slag» och sålunda draga en tull
af 12 öre pr ft.
Om skrifpapper med tryckta linier infördes, skulle det:
1863 förtullas såsom tryckpapper eller med 6 öre pr fb,
hvaremot samma papper, enligt 1865 års tulltaxa, skall förtullas
med 12 öre pr U.
Böcker med linieradt papper drager tull, om det linierade
papperet vore skrifpapper
Enligt 1865 års tulltaxa lika tull med papperet, med tillägg
af 20 proc.;
476
Den 8 Februari e. m.
Enligt 1863 års tulltaxa deremot lika tilli med tryckpapper,
med tillägg af 50 proc.
Om jag nu införskrifver en räkenskapsbok, med skrifpapper
och tryckta linier, vägande 15 så kostade denna bok:
Enligt 1863 års tulltaxa 1 rdr 35 öre; men
Enligt 1865 års tulltaxa 2 rdr 16 öre.
Vid gårdagens plenum, då jag behandlade traktaten, gjorde
jag anmärkning mot den strof, som förekommer i slutet af tariffen
B. Frih. Gripenstedt har sedermera sökt förklara denna
strof, men på ett sätt, som varit för mig fullkomligt ofattligt.
Om jag förstod honom rätt, sade han, att den bristande öfverensstämmelsen
härvidlag emellan den Franska och Svenska texten
grundade sig på ett skritfel; kanske grundar sig förhållandet
med den förhöjda tullen å papper på ett tryckfel?
Redan tillförne har jag redogjort för förhållandet med de
tvenne vigtiga artiklarne socker och bränvin, hvilka, om jag så
får uttrycka mig, varit tvenne liktornar för mina motståndare.
Jag skulle kunna framlägga de klaraste bevis på riktigheten af
mina påståenden, för att dermed vederlägga Hr Bennich, men af
aktning för detta hus vill jag icke besvära med några ytterligare
sifferuppgifter. Jag står emellertid fast vid hvad jag sagt, och
förbinder mig att för hvem som helst, som derför intresserar
sig, framlägga skäl för mina åsigter; — jag skall till och med
kunna bjuda mina motståndare på Franskt bränvin, som är vida
billigare än det hvarmed jag hittills serverat. Det är skada,
att jag ej kan sysselsätta mig med väfnadsindustrien, hvilken
enligt Hr Bennichs tanka blifvit i traktaten så väl utredd och
behandlad. Att likväl så icke är förhållandet, finner man lätteligen,
om man kastar en blick på de konventioner, andra magter
afslutat med Frankrike, och ser huru dylika varor der äro
behandlade. Man häpnar i sanning öfver den noggrannhet, hvarmed
varorna oftast äro i sina minsta detaljer specificerade; och
då ser man, att i den ifrågavide tariffen denna vigtiga vara knappt
är underkastad den ringaste specifikation. Jag medger visserligen
att en dylik noggrann utredning medför ett enormt arbete,
men derpå får afseende ej fästas, när det saller en industri,
som i tillverkningsvärde representerar öfver 22 millioner af de
71 millioner, hvartdl tillverkningsvärdet af liela den Svenska
fabrikationen uppgår. Jag tror således att man med skäl kan
kalla väfnadsindustrien en af våra vigtigaste näringar, och eget
är, att förlusten på väfnader af alla slag till följd al traktaten
kommer att under åren 1865—68 utgöra för väfnader alla slag,
icke mindre än,
Beräknad efter 1864 års import.
Beräknad efter medel-importen för
1855-64.
1865 — 482,171 rdr.
1866 — 495,886 »
1867 — 806,601 »
1868 — 1,060,517 »
Summa 2,845,775 rdr.
1865 — 491,265 rdr.
1866 — 502,465 »
1867 — 844,384 »
1868 — 1,098,369 »
Summa 2,936,483 rdr.
Den 8 Februari e. m.
477
Jag vill nu icke längre uppehålla mig vid ett ämne, hvars
fullständiga behandling skulle tarfva månader. Men innan jag
går att med några ord Vidröra en annan del af frågan, torde
det vara mig tillåtet, att lemna en upplysning, som är af vigt
för R. St:r i allmänhet och svnnerligast för dem, som vilja
grunda sitt omdöme på verkliga fakta, nemi. huru stor förlust
skulle uppkomma för hvartdera af de år, traktaten lände till
efterrättelse, för den händelse vi nu inginge på den af regeringen
anvisade bana af en generell tulltaxa såsom den af 1865,
och till densamma lemnade vårt samtycke. Jag har i detta hän
seende
anställt noggranna uträkningar med hvarje särskildt artikel
och sålunda funnit förlusten uppgå
för året 1865 till rdr rrut 1,422,021.
1866 » » » 1,506,644.
1867 » » » 1.958,813.
1868 » » » 2,268,151.
eller tillsammans för 4 år rdr rrnt 7,155,629;
lägger man härtill förlusten under de återstående 8 åren, hvilken
belöper sig till 18,145,208 rdr rrut, så erhåller man en liten
nätt summa af 25,300,000. Jag tror, att en hvar, som vill se saken
rätt, måste rysa litet tillbaka vid tanken på en sådan summa,
bortkastad såsom köpeskilling för den vinst, vi komma att erhålla
af sjöfartstraktaten, en vinst, som enligt verkställda beräkningar
uppgår till cirka 100,000 rdr; äfvensom den fördel, vi
kunna draga af export till Frankrike af några få varor, nemi.
tjära, jern och trävaror, hvilken fördel ej kan uppgå till mer än
50 å 60,000 rdr.
Jar tror således, att den vinst, vi komma att skörda, är så
ringa i jemförelse med den förlust, vi komma att ådraga oss,
att den knappast är värd att tagas i betraktande. Och härvid
har dock ej något afseende blifvit fästadt vid hvad förståndiga
och i saken intresserade personer säga, nemi. att många och
kanske alla våra näringar komma att lida betydlig skada, och
att flere helt och hållet måste nedläggas; ej heller har den vigtiga
frågan tagits i betraktande, huruvida icke hela vår bränvinsfabrikation
kommer att gå under, — en fakrikation, som
dock representerar en inkomst för staten af 10 millioner och
för kommunen af 5 å 6 millioner; och slutligen har icke heller
den förlust tagits med i beräkningen, hvilken måste blifva en
följd deraf, att landet sänder ut sina kapitaler för att anskaffa
sådana varor, som den inhemska industrien lätteligen skulle
kunna åstadkomma, allenast den blefve skyddad. Jag tror således,
att en hvar måste noga betänka sig, innan han afgifver sin
röst i denna vigtiga angelägenhet; och jag ar öfvertygad, att om
man kunde med ett krig köpa afslag å traktaten, så vore dock
kostnaden väl använd och måhända ej större, än hvad den nu,
allt inräknadt, kommer att stå oss.
Man säger i allmänhet, att man hyser ett så stort intresse
för fabrikanterna, och att man så mycket, som möjligt, velat se
478
Den 8 Februari e. m.
dem till godo. Jag har emellertid sökt göra mig noga underrättad
om det inflytande, de förändrade handelsförhållandena utöfvat
på fabrikationen i Stockholm, och skaffat mig uppgifter
på de åren 1864 och 1865 gällande priser, och jag har funnit,
att högst få varor, med undantag af champagne och socker, fått
någon betydligare nedsättning. Jag har besökt skomakare och
frågat, om de icke numera sålde sin tillverkning billigare; rnen
de hafva skrattat mig i ansigtet under förklarande, att några
öres mindre tull på skinn icke hade något inflytande på varans
pris, samt att de väl kunde lemna varorna något billigare, men
då vore de äfven af sämre beskaffenhet. På enahanda sätt har
jag äfven blifvit afspisad af andra handtverkare.
Man vill ofta låta påskina, att de nedsatta tullsattserna icke
skola vålla någon förlust, emedan tullinkomsterna visat sig vida
större, än som varit kalkyleradt. Dermed förhåller sig på följande
sätt. 1 K. M:ts Propos. till R. St:r af den 17 Nov. 1865
(N:o 39) ang:de med Frankrike afslutade handels- och sjöfartstraktater
förekommer en uträkning af den inkomst, som vore
att vänta af tullen för statsreglerings-perioden 1864—66, uppgående
till en summa af 14,143,307 rdr, hvilken summa K.
M:t dock för jemnhetens skull upptog till endast 14 millioner;
men R. St:r, som anade, att det osade katt af traktaten, nedsatte
beloppet meri ytterligare ^ million. Det förhåller sig med frågan
om den fördel, förminskade tullafgifter medföra, i det näringsidkaren
derigenom sporras till mera flit och idoghet, på alldeles
samma sätt, som om jag Irånröfvade en landtman exempelvis
100 tunnor spanmål, och för den händelse, att Gud gåfve
honom så god årsväxt, alt han erhöll 150 tunnor högre logafmätning
än föregående året, sade honom att han genom mitt
rofferi lidit ingen förlust, utan tvertom en vinst; eller och hånade
honom med att förklara, att just genom de roffade 100
tunnor spanmål, hade jag tvingat honom till mera omtanka och
idoghet, som höjt hans tunnetal och inkomst.
Jag vill nu afsluta detta ämne, hvarmed jag redan alltför
länge sysselsatt mig. Den fråga, som nu framställer sig, är:
Hvilket beslut böra vi fatta? Vid besvarande häraf, skiljer jag
mig från många personer, hvilka jag högt aktar och värderar,
och hvilka ofta i striden om fäderneslandets val stått på samma
sida som jag. Jag har tydligen visat, att K. M:t anser det vara
R. Stirs rätt att godkänna eller afslå traktaten, och att det just
är derför, Konungen framlagt den till deras afgörande. Men
jag kan omöjligen dela den af en talare yttrade åsigt, att ett
sådant framläggande skett endast af grannlagenhet; ty R. St:r
äro i sin fulla, grundlagsenliga rätt, då de underkasta den sin
pröfning. Bättre och lyckligare hade det varit, om man dröjt
med ratifikationernas utvexlande, till dess R. St:r afgifvit sitt
utlåt, i frågan. Likaledes hade det varit rättare, om man tagit
exempel af Frankrike, som, när det afslutat konventioner med
främmande makter, bestämt hvilka tariffer vore såsom specialtariffer
förbindande för dessa makter. Jag vet väl, att man i
Den 8 Februari e. m.
479
allmänhet ansett, och att Frih. Gripenstedt uti ett, i R. o. Ad:ns
prot:r förvaradt, anförande uttalat den åsigt, att om man ville
afstilla en handelstraktat med Frankrike, måste man låta sig
nöja med de tariffer, Frankrike med andra länder uppgjort, och
att Frankrike icke ville underkasta sig besväret med specialtariffer.
.lag har emellertid erhållit från Paris de officiella handlingarne
rörande de konventioner, Frankrike med andra makter
afslutat, och finner deraf till min förundran, att det i allmänhet
finnes tvenne tariffer, nemi. en generel och en speciel, gällande
särskildt för det land, med hvilket traktaten blifvit afslutad.
Jag tror, att orri man fästat behörigt afseende vid detta förhållande,
hade man kommit till annat och fördelaktigare resultat,
än sorn skett. För att närmare belysa detta förhållande, vill
jag anföra ett exempel:
Af art. Vin importerades från Frankrike år 1864,
på fastager 1,130,541 U.
på buteljer 41,917 k:r.
Hela vin-importen för 1864 utgjorde, på fastager 3,101,888 ffi.
på buteljer 63,998 k:r.
Deraf finnes, att genom en special-tariff med Frankrike, skulle
förlusten, genom tullnedsättning, minskas, endast för art. vin,
för fastage-vin med 137,994 rdr,
» butelj vin med 26,497 »
Man ser således, att vinsten genom minskade tullafgifter
uppgått endast för vin till 164,491 rdr. Enahanda är äfven
förhållandet med raffineradt socker. Af denna vara importerades
från Frankrike år 1864
2,742,913 ffi.
Hela Sveriges import år 1864, var .... 5,911,708 »
Hvadan, genom en special-tariff med Frankrike, förlusten, genom
tullnedsättning, blefve minskad, för denna artikel, med icke
mindre än 31,687 rdr rmt.
Om man på detta sätt verkställde uträkningar med hvarje
särskild artikel — ett arbete, hvartill jag dock för närvarande
saknar de nödiga materialierna — skulle man finna hvilken
stor vinst redan detta steg skulle hafva medfört. Det är visserligen
sannt, att R. St:r äro fullkomligt fria i sitt handlingssätt
och således kunna behandla hela den generella tulltaxan
huru de behaga; och det skall blifva eget att se, om StatsRådet
och Chefen för Finans-Depart:t, när förslaget till generell
tulltaxa förekommer, skall ånyo transformera densamma till
likhet med 1865 års tulltaxa.
Enligt min tanke har förbiseende af det nu påpekade förhållandet
emellan generella och speciella tariffer medfört många
olägenheter. Som förhållandena nu gestalta sig, tror jag, att
man ganska väl skulle kunna antaga det af Gr. Mörner framställda
förmedlingsförslag. Jag tillåter mig dock att mot detsamma
göra en anmärkning, hvilken jag tror Gr:n skall gilla,
nemi. att det icke går an att ensamt godkänna tariffen B., enär
artiklarne socker och bränvin icke finnas der upptagna, emedan
dessa artiklar omnämnas i traktatens 7:de och 8:de artiklar;
480
Dea 8 Februari e. m.
och torde det derföre vara nödvändigt, att dessa artiklar äfven
inrymmas i det nämnda förmedlingsförslaget. För min del får
jag uppriktigt bekänna, att jag går den kortaste, lagligaste och
för mitt fäderneslands väl riktigaste vägen, nemi. att afslå traktaten.
Att man genom ett afslag skulle utsätta sig för några
faror eller olägenheter, tror jag icke. Man säger, att Regeringen
derigenom skulle komma i en högst obehaglig ställning.
Ja, visserligen! Örn uti en konstitutionel stat Konungen och
hans rådgifvare afsluta en traktat med en främmande stat, är
det ganska illa, om de göra det på ett sätt, som af representationen
icke godkännes. Men jag tror, att om olägenheter derigenom
uppkomma, de icke drabba Regeringen, utan rådgifvarne;
ty Konungen står för högt, för att kunna deraf beröras. Jag
skulle i sanning vara den siste att tillråda ett afslag, om jag
kunde tro, att Konungens majestät vore i ringaste mån deraf
träffad!. Men att så kan vara händelsen, vågar jag bestrida;
ty då hade Konungen icke hänskjutit frågan till R. St:r. Deremot
kan det väl vara möjligt, att Konungens rådgifvare för ett
begånget fel komma i en obehaglig ställning; men då är det
deras egen skuld, icke R. St:rs. Jag vidblifver således ett kort
och bestämdt afslag å traktaten och dess tariff B.
Jag vill nu endast i största korthet upptaga några af Frih.
Gripenstedt fällda yttranden. Han framställde till mig i slutet
af sitt anförande en direkt fråga, hvilken jag skall besvara, i
den förhoppning, att han sedermera skall besvara de frågor,
jag ämnar till honom framställa. Frih. Gripenstedt har frågat
mig, om jag trodde, att Konungen icke egde rätt att borttaga
ett förbud. Jo, visserligen; men dervid ifrågakommer icke den
rätt att bestämma skatter, hvarom här ordats. Vore fråga om
att pålägga ett förbud i stället för en tullsats, så tror jag icke
att Konungen eger en sådan rättighet; ty enligt min tanke kan
Konungen icke göra någon förändring i bestämmelserna angående
rikets medel och den beskattding, som R. St:r sig åtagit
och disponerat.
Frih. Gripenstedt har vidare under sitt långa anförande sökt
bevisa, att K. M:t eger rätt att nedsätta skatter och att bestämma
angående tulltaxan i dess helhet, samt att i följd deraf endast
borde såsom ett förslag anses, hvad R. St:r derom beslutat
och till K. M:t öfverlemnat. Ja, det kallas visserligen förslag;
men då skulle på alldeles enahanda grunder det endast anses
såsom ett förslag, hvad R. St:r beslutat med afseende å afgif
ten
för stämpladt papper, å bränvinsskatten o. s. v., i hvilka
frågor beslutanderätten dock ostridigt tillkommer R. St:r ensamt.
Tror väl Frih. Gripenstedt, att, om så ej vore förhållandet, R.
St:r kunnat i sina beslut begagna sådana ordalag, som skett?
Sålunda finna vi, att R. St:r med afseende å tullbevillningen
säga: »Vi hafva beslutat de och de förändringarne uti tulltaxan
etc.» Likaledes med afseende å stämpelpappers-afgiften och bränvinsskatten.
»Vi hafva beslutat åtskilliga förändringar.» Gå vi
åter till sådane frågor, der icke R. St:r ensamt hafva beslutanderätt,
Den 8 1'ebraari e. m.
481
rätt, så heter det der: »Vi håfve för vår del beslutat», hvaraf
tydligen synes, att beslutanderätten i detta fall icke tillkommer
K. St:r ensamt. Skulle de åsigter, Frih. Gripenstedt uttalat med
afseende å ifrågavarande grundlagsbestämmelser, blifva gällande,
så skulle R. St:rs beslutanderätt med afseende å hela bevillningen
snart nog sättas i fråga. En dylik tolkning af grundlagen
är något nytt och för R. St:r hittills okändt, och dess följder
äro af den vådliga beskaffenhet, attR. St:r måste vara betänkta
att, på det sätt, grundlagen föreskrilver, gifva en annan och riktigare
förklaring deraf.
En talare på motsatta sidan har under förmiddagens plenum,
såsom ett ojäfaktigt bevis på Konungens rätt att nedsätta
tullsatserna, anfört, att Konst.-Utsk:t vid denna riksdag uttalat
sig till förmån för en sådan åsigt. Jag får bekänna, att jag
ännu icke sett något officielt prolokollsutdrag, som visar att så
är förhållandet, och jag tror, att den värde talaren skall blifva
mig skyldig företeendet af en sådan handling. Väl vet jag, att
rykten om en sådan tydning af grundlagen varit i omlopp, men
om Konst.-Utsk:t gjort en förklaring i den nämnda syftningen,
är densamma icke gällande, enär den icke skett i enlighet
med det i 81:sta, 82:dra och 83:dje §§:na R. F. föreskrifna
sätt. Jag tror emellertid, att jag skulle mycket misstaga mig,
om icke en blifvande riksdag, på ett kanske kraftigare sätt än
vi, kommer att till pröfning upptaga dessa vigtiga frågor, och
under sådane förhållanden skall den nu hållna diskussionen icke
sakna sin stora nytta, utan blifva ett utsäde, som i framliden
kommer att bära rika frukter.
Jag skulle vilja upptaga och besvara ännu flera af de af
Frih. Gripenstedt framställda satser, men tiden tillåter det icke,
och de äro i alla händelser af mindre vigt än den, jag sednast
vidrört. Jag utbeder mig emellertid, att få till Hr Frihm framställa
några frågor, hvilka det vore mig mycket kärt om han
ville besvara.
l:o. Den 10:de §:n R. F. föreskrifver, att innan ärendena
hos Konungen i Stats-Rådet föredragas, skola de, genom nödiga
upplysningars inhemtande från vederbörande embetsverk, af den
föredragande beredas. Har detta skett i afseende å traktaten?
Månne Kommers-Coll. blifvit hördt och afgifvit sitt Utlåt.? Kanske
invänder man, att denna fråga är ett ministerielt mål och
således blifvit behandlad i den för sådane mål särskildt föreskrifna
ordning. Jag tror emellertid, att man måste göra Hr
Stats-Ministern för utrikes ärendena den rättvisan, att större
delen af de angelägenheter, som med afseende å traktaten förekomma,
icke egentligen böra till hans befattning, och att han
således svårligen kan hafva förvärfvat den erfarenhet med afseende
å handelsfrågor, som dervid obestridligen tagits i anspråk.
Enligt min tanke hade det således varit af aldra största
vigt, att ett sådant Utlåt, blifvit af Kommers-Coll. afgifvet, innan
Franska traktaten afslutades.
H. II. 31
48S
Den 8 Februari e. m.
2:o. Vidare tager jag mig friheten fråga: Har Konungen
rätt att höja tullen å andra varor än spanmål? Att likväl så
skett, tror jag mig harva ådagalagt med afseende å linieradt
papper?
3:o. Eser Konungen rätt att använda rikets medel till andra
ändamål än K. Sl:r anvisat? Vi hafva nemi. sett, alt It. St:r
bestämt icke blott de beräknade tull-inkomsterna, utan äfven
hvad derutöfver kunde på denna väg inflyta, alt ingå lill Riksg.-  Kont. Se vi nu på R. F:s 68:de §, så löreskrifves der: »l)e
till Riksg.-Verket hörande och dit anslagna medel n\å icke under
någon förevändning, eller med hvad vilkor som helst, derifrån
ryckas eller användas till andra behof, än dem, R. St:r bestämt.
Allt förordnande, som deremot strider, vare kraftlöst.»
Nu liar man emellertid förändrat tullsatserna samt användt
handelstraktaten för att dermed köpa sjöfartstraktaten.
4:o. Kan Konungen fastställa monopol för enskilda personer
eller korporationer, i strid mot hvad 60:de §:n R F. derom
innehåller? Jag tror mig nemi. hafva visat, att ett sådant
verkligen blifvit faststäldt med afseende å drufhränvin, ehuru
Hr Bennich kallat den afgift, hvarmed denna vara blifvit belagd,
för differentialtull.
5:o. Hvarför hafva icke R. St:r erhållit upplysning om
beskaffenheten af de bestämmelser med afseende å import till
Frankrike, som innehållas uti de traktater, hvilka af Frankrike
blifvit afslutade med Storbritannien, Belgien, Italien och Schweitz?
Dessa bestämmelser hafva blifvit detaljerade i de traktater, Frankrike
afslutat med andra länder; men R. St:r hafva om desamma
icke erhållit annan upplysning, än den jag helt kort och
rapsodiskt kunnat meddela.
6:0. Hvarför har man icke dröjt med ratifikationen af
traktaten med Frankrike, till dess R. St:r blifvit hörda och gifvit
sitt Utlåt.? Hvarför har man icke behandlat tariffen B. såsom
en specialtariff?
Det skulle i sanning vara af högsta vigt, att af en så kompetent
auktoritet, som Frih. Gripenstedt i delta ämne bör vara,
erhålla svar på dessa frågor, på det de tvifvel, angående en
riktig tillämpning af grundlagen, hvilka jag och llere med mig
hysa, kunna blifva skingrade.
Jag slutar härmed mitt anförande och tillägger endast den
önskan, att detta Riddarhus, som under så många århundraden
med ära kämpat för fäderneslandets väl, såväl på slagfältet
som på delta rum, måtte nu i sista timman af dess tillvaro
visa tillräcklig kärlek till fäderneslandet, för att med klokhet,
utan att låta sig ledas af menniskofruktan eller menniskogunst,
nedlägga sitt Votum i denna fråga, hvilken näst representationsfrågan
är den vigtigaste, som under fyra decennier
förekommit, oell hvilken kommer att bestämma Sveriges öde
kanske under århundraden.
Detta anförande framkallade äfven många bifallsrop.
Den 8 Februari e. m.
Hr Tersmeden, Per Reinhold: De bjerta menings
skiljakliglieler,
som visat sig under denna långvariga diskussion,
de bittra anmärkningar, som här blifvit framställda mot den af
regeringen förda handelspolitik i allmänhet och särskildt emot
dess förfarande vid afslntandet af den Franska handelstrakfalen,
hafva uppkallat äfven mig, att med några ord aflägga min trosbekännelse
i denna för samtid och framtid så ytterst vigtiga
fråga. Jag vill dock dervid på förhand förklara, att man icke
af mig må förvänta några massor af siffror, eller några vidlyftiga
detaljer; ännu mindre något ingående i sådana ämnen som
för närvarande icke äro föredragna, såsom t. ex. den Svenska
tulltaxan, eller sådana, hvilkas behandling tillkommer Konst-.
Utsk:t och som dit äro i grundlagsenlig ordning remitterade;
allraminst några mundtliga anmärkningar emot Konungens rådgifvare,
eller sådana angrepp, såsom t. ex. att beskylla sina
motståndare att de »vandra öfver grusade fabriker och trampa
under lötterna spillrorna af Sveriges grundlagar,» — en beskyllning,
som är deslo mindre på sin plats, som den blifvit
rigtad mot en person, hvars ställning förbjuder honom att derpå
ens afgifva svaromål. Hvad man af mig har att lörvänta är
endast en framställning i största korthet af hvad jag anser utgöra
frågans hufvudmomenter.
Hvad således först dess konstitutionella del angår, så hafva
visserligen många anmärkningar deremot blifvit framställde och
sednast af en stor konstitutionell auktoritet, nemligen Konstit.-  Utsk:ts närvarande ordförande, men dessa anmärkningar hafva
enligt min tanke af andra talare erhållit en så fullständig vederläggning,
alt jag till densamma får hänvisa, äfvensom till de
anföranden, som, enligt hvad jag tror mig veta, ytterligare komma
att i denna syftning hållas. Jag vill således blott nämna,
att enligt min tanke här blifvit fullkomligen ådagalagd Konungens
rätt, så väl alt nedsätta tullafgifter, som att ingå traktater
med främmande magter, utan alt hvarken på förhand eller
efteråt behöfva deröfver höra R. St:r, samt att denna rätt är
bekräftad så väl af grundlagens ordalydelse, ty med ordalydelse
måste man väl förstå en tolkning, der äfven förnuftet får vara
med, som af en mer än 50-årig häfd.
Hvad derefter frågans materiella del beträffar, så har här
äfven blifvit till fullo ådagalagdt, att fördelarne af traktaten,
hvad sjöfarten angår, äro lika obestridliga som obestridda, att
exporten af våra förnämsta tillverkningsartiklar derigenom blifvit
i väsendtlig män lättad, samt att dessa för Sveriges handel
och sjöfart så vigliga förmåner icke inskränka sig till Frankrike,
utan blifvit utsträckta jemväl till våra handelsförbindelser
med Norge och Tyska tullföreningen.
I)e här förespeglade, mycket omordade olägenheterna och
vådorna i afseende på importen genom minskad statsinkomst
och ininskadt skydd, äro af den art, att de vid en närmare
granskning visa sig kunna afhjelpas eller uppvägas, den förra
genom deu af all erfarenhet bekräftade utsigten till en stigande
484
Den 8 Februari e. m.
införsel, den sednare genom den successivt skeende verkställigheten,
och framför allt genom det billiga afseende, som väl
ändå måste fästas äfven på lörbrukarnes intressen.
Frågan om denna traktat förefaller mig i sanning så enkel,
att jag tilltror mig att med några få ord visa, huru dermed sig
verkligen förhåller. R. St:r hafva hos K. M:t anhållit att Högstdensamme
måtte med det snaraste afsluta en handelstraktat
med Frankrike. Konungen har uppfyllt denna önskan. R. St:r
visste dervid ganska väl, att Fransmannens Kejsare icke är, —
för att begagna ett hvardagligt uttryck, — någon slags gårdfarihandlande,
med hvilken man efter behag kan pruta; de hade
för ögonen förhållandet med andra stater, hvilka ingått traktater
med Frankrike, och kunde icke vänta sig att erhålla fördelaktigare
vilkor än dessa; och detta har man ju erhållit, och
ändå något derutöfver. Nå väl! Hvaröfver klagar man då?
Om således det i Utskottets hemställan inlagda klander emot
regeringen, enligt min tanke, saknar all befogenhet med afseende
å sak, så är detta i lika hög grad händelsen med afseende å
formen, den här så vigtiga konstitutionella formen. Om man
nemligen skulle vilja för ett ögonblick antaga, — hvilket dock
enligt min tanke är i en rak strid med verkliga förhållandet —
att genom de ingångna traktaterna inga förmåner alls blifvit
tillförsäkrade Sveriges land och folk, utan att tvärtom en bestämd
skada derigenom tillskyndats vår handel och våra näringar,
och att således vid deras afslutande landets sannskyldiga
intresse blifvit förbisedt, så hade det dock i alla händelser icke
tillkommit Bevilln -Ulsk:t att deröfver uttala klander, aldraminst
i formen af en mellanmening. Den grundlagsenliga gången af dessa
slags anmärkningar är i vår R. F. tydligt och bestämdt utstakad.
För min del tror jag, att det af Utsk:t föreslagna förfaringssättet,
att R. St:r nemligen, vid afgifvandet af sitt bifall
till en K. Proposition af så öfvervägande vigt som den förevarande,
skulle derjemte uttrycka en surmulen missbelåtenhet
med något, som de dock anse sig böra bifalla, vore lika oparlamentariskt
som med R. St:rs värdighet oförenligt. Emedlertid
hafva vi nu att välja emellan tvenne alternativer, nemligen att
antingen afgifva ett öppet manligt och Svenske män värdigt ja
eller ook lemna detta ja qvalificeradt, insvept i besynnerliga och
hvarandra motsägande fraser, i hvilka ett ensidigt partimissnöje
sökt gifva sig luft. Jag för min del föredrager det förstnämnda
sättet.
Jag vill ej mycket orda om det sätt, hvarpå frågan blifvit
af Ulskrt behandlad, — derom är icke stort att säga. Hela
dess Utlåt, förefaller mig, som en talare här yttrat, väl magert.
— De fleste af mina motståndare halva i sina slutpåståenden
förklarat, att traktaten rätt och slätt borde förkastas. Att
ett sådant förkastande kan ske utan äfventyr för statens värdighet
och utan förbiseende af dess vigtigaste intressen, är dock
en åsigt, som jag ingalunda kan hylla. Visserligen har under
gårdagens plenum en talare yttrat, att hvad som kan till god
-
Den 8 Februari e. m.
435
kännande framläggas, det kan äfven förkastas, och detta är en
sats, som, tagen i sin theoretiska nakenhet, är fullkomligt rigtig.
Men samme talare hade kort förut uti samma anförande
gifvit oss en hemsk beskrifning öfver det förfärliga förtryck,
theorien utöfvar på det praktiska, och delta med hilder hemtade
från den yttersta Orienten, ifrån sjelfva Hindostan. Han beskref
nemligen ett afgudabeläte, sorn framfor på sin vagn och i framfarten
krossade många offer. Med belätet menade han frihandelsprincipen
och med offren förmodligen krossade raffinadörer,
förqväfda bränvinsbrärinare, nedtrampade tillverkare af »släta och
faconerade varor.», Allt det der saknarvisserligen icke sin traciska
effekt, men jag hemställer dock, huruvida den så bjert utmålade
theoriens förtryck olver det praktiska icke kan ega en viss tilllämpning
på traktaten och dess förkastande. Den kan förkastas;
se der theorien! men låtoin oss litet närmare skärskåda
de praktiska följderna af ett sådant förkastande. Jag frågar på
fullt allvar: tror man verkligen, att någon Svensk man med
sjelfkänsla, någon om sitt anseende ömtålig statsman skulle efter
ett sådant förkastande vilja öfvertaga utrikesportföljen och
våga ett hopplöst försök att återknyta de albrutna eller, rättare
sagdt, upprifna förbindelserna med Frankrike? Tror man att
någon stat i Europa, från Frankrike och England ända ned till
Monaco och San Marino, skulle vilja inlåta sig i underhandlingar
med en regering, som blifvit på ett sådant sätt af sin representation
koihprometlerad? Jag tror det åtminstone icke.
Tvenne andra talare hafva kommit till det resultat, att traktaten
visserligen skulle godkännas, men att detta godkännande
endast skulle gälla tariffen B. och blott omfatta nästa statsregleringsperiod.
Jag hemställer dock, huruvida detta vore något annat
än elt maskeradt förkastande; huruvida det icke slod i rak
strid med traktatens 16:de art., som föreskrifver, att traktaten
skall i sin helhet underställas nationalrepresentationernas i Sverige
och Norge godkännande. Det är äfven detta K. M:t af oss
begär, och vi måste godkänna eller förkasta traktaten i dess
helhet, — ett tredje alternativ finnes icke.
Det torde icke för någon af Eder, Mine Hrr! vara obekant,
huruledes vår regerings handelspolitik varit föremål för
de mest bittra anmärkningar allt ifrån den stund, hon började
beträda en friare bana, började tillämpa sundare åsigter i denna
del af lagstiftningen, började tillse, att icke de mångas intressen
allt för mycket sattes tillbaka för fåtalets pockande anspråk.
För mig och för mången jemte mig bar det varit en sann tillfredsställelse
att från vår undangömda och anspråkslösa ståndpunkt
bevittna början, fortgången och utvecklingen af denna politik.
Och jag känner mig i detta ögonblick manad att å egna
vägnar, äfvensom å deras, de stilla i landet, hvilka tacksamt erkänna
välsignelserna af goda regerings- och lagstiftningsåtgärder,
frambära uttrycken af en på klarnad insigt grundad öfvertygelse,
derom att vår regering i sin handelspolitik i allmänhet,
och synnerligast i afseende å dessa traktater, handlat i landets
486
Den 8 Fcbrnari e. m.
intresse och derför förtjenar erkännande och icke klander. Och
etl sådant erkännande mä väl i tramsta i limmet eimas de håda
af Konungens rådgifvare, af hvilka den ene förstått att hringa
till ett lyckligt slut de svåra, invecklade och ömtåli&a underhandlingar,
som löregått denna traktats afslutande, och derigenom
fyllt den enda återstående luckan i våra handelsförbindelser
med det civiliserade Europa; den andre äler otfrat icke
vanliga talanger och en icke vanlig energi åt genomförandet af
en stor tanke; Svenska folkets frigörande från de band, som
under århundraden hämmat dess utveckling.
Jag anhåller 0111 propos. att R. 0. Adin måtte för sin del
bifalla den af K. M:t med Fransmännens Kejsare afslutade handelstraktat.
Upplästes ett af Hr Dalman, Wilhelm Fredrik, inlemnadt
anförande af följande innehåll:
Uti en fråga af den vigt som den nu förevarande, anser
jag det icke göra till fyllest att endast genom en sluten voteringssedel
afgifva sin röst.
Jag lår således tillkännagifva, att efter tagen kännedom af
den vidlyftiga, offentliga skriltvexlingen i detta ämne, jag röstar
för bifall till den af vår regering med Frankrike afslutade Handels-
och sjöfartstraktat, emedan jag anser att densamma blir
för vår sjöfart högst fördelaktig; att den hör i väsendtlig mån
bidraga till utvecklingen af våra handelsförbindelser, och slutligen,
att, så vidt jag kan bedöma, den icke med något äfventyr
hotar de grenar af industrien, i afseende hvarå tullafgilterna blifvit
derigenom nedsatta.
Men, ehuru för den skull jag icke finnér den af Revilln.-  Utsk:t föreslagna motivering lämplig, och således alstyrker densamma
såsom för allt fall icke ledande till något praktiskt ändamål,
kan jag likväl icke återhålla yttrandet af den åsigt, att
det varit önskligt, om, innan den ifrågavarande traktaten trädt i
verket, den kunnat meddelas R. Sl:r lör att deröfver yttra sin
mening, helst, under närvarande förhållanden, representationen
icke utan åsidosättande af regeringens och landets värdighet
samt utan störande af förtroendet till med utrikes magier genom
Konungen ingångna afhandlingar, kan lemna annat än ett
svar på en fråga, som omfattar pröfningen af en sak, hvilken
redan är en fait accompli.
Om deremot regeringen begärt R. St:rs yttrande innan traktaten
vunnit en definitiv tillämpning, så hade den enligt min
tanke utan tvifvel icke blott blifvit af en förståndig och klarseende
majoritet bifallen, ulan äfven en splittring undvikits, som
möjligen för framtiden kan innebära långt betänkligare följder,
än ett kort uppskof med traktatens ställande i verket.
Som tiden nu var långt framskriden, och 11 ledamöter anmält
sig för att afgifva ytterligare anföranden i frågan, hem
-
Den 9 Febrnari, i8T
ställde Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad:n behagade uppskjuta
den pågående öfverlnggningen till morgondagens plenum
samt åtskiljas; hvilket bifölls.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 11 e. m.
In fidem,
O. Brakel
Fredagen den 9 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades prot:t för den 17 sistl. Januari.
Fortsattes föredragningen af Bevilln.-Utsk:ts Utlåt. N:o 2, i
ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de med Frankrike afslutade
handels- och sjöfartstraktater.
Frih. Hamilton, Hugo: Jag skulle icke hafva upptagit
R. o. Ad:ns iid med ett ytterligare anförande, men då jag afen
högt aktad ledamot af detta Stånd, Hr Wolffelt, blifvit direkt
interpellerad, anser jag det vara min skyldighet alt inför Ståndet
redogöra för de skäl, som legat till grund för min egna konseqvens,
den omkastning i åsigter, som Hr Wolffelt förebrått
mig. Det yttrande, Hr Wolffelt citerade, földes af mig vid
förra riksdagen, då fråga var om ett fullkomligt borttagande af
exporttull å tackjern och malmer, å råvarorne för landets förnämsta
näring, en näring, som blifvit uppammad under långvarigt
skydd och detta så starkt, att för icke många år sedan man
till denna näring anvisade särskilta köpetackjerns- och särskilta
köpekols-dislrikter. Sedan man först beröfvat näringen en del
af det skydd, hvarmed protektionismen försett densamma, genom
att frigifva kolhandeln och tackjernstillverkningen, borltaga exportförbuden
å de råvaror, af hvilka denna rörelse berodde,
samt nedsätta exporttuilarne å dessa råvaror, så ville man nu
488
Den 9 Februari.
äfven borttaga det sista skyddet, nemi. någon exporttull å såväl
tackjern som malmer. Jag ansåg mig denna gång kunna föra
stångjerns-brukspatronernas talan, så mycket heldre som jag 15
år förut varit nog lycklig att gripa mig an med anläggandet af
ett valsverk, så att jag icke var särdeles beroende af den föreslagna
exportfriheten af råvaran; men som det fanns en mängd
bruk, anlagda i beräkning att fortfarande åtnjuta det gamla privilegiiskyddet,
hvilka bruk äfven kallades onaturliga, derföre att
de icke hade egen malm, litet skog och således egentligen endast
ett vattenfall, och jag ansåg, att dessa bruk, genom det
fullständiga borttagandet af skyddet, ovilkorligen skulle gå under,
så motsatte jag mig det radikala förslaget så till vida, att jag
anhöll det R. St:r ville medgifva stångjerns-handteringen 3 års
anstånd och nedsätta exporttullarne, men icke alldeles upphäfva
dem. Jag begagnade vid detta tillfälle det uttryck, som den
värde ledamoten uppläst, och liknade den theoretiska frihandelsmannen
vid en viss Indisk afgud. Dermed afsåg jag, jag
tillstår det, en för sin mathemathiska skarpsinnighet, sin lärdom
och sitt snille utmärkt man, hvilken, såsom ledamot af Konungens
råd, genom ett anförande till protokollet gifvit impulsen
till denna del af frihandelsrörelsen. Jag tog mig också friheten
likna honon vid en person, som icke hade så noga reda på
praxis, utan ville endast efter theoriens blinda och drakoniska
jagar styra landet. Måhända var det orätt af mig att fälla detta
yttrande, måhända var jag hänförd af den mängd Iraser jag
hade hela den dagen liksom nu hört susa kring mina öron.
Måhända var det också ett försök af mig att fånga välviljan för
den sak, jag förordade; i så fall ångrar jag det, men sedan jag
nu erkänt mitt fel, anhåller jag äfven att få upplysa, huru sa
ken
slog sig ut. Jag, som denna gång förde skyddets talan,
fick fullkomligt orätt; förhållandet blef nemi. det att tackjernsproducenterna,
som nu sågo en fri marknad för sig öppnad,
ökade sin tillverkning öfver ali förväntan och kunde genom nyöppnade
jernvägar, åtminstone i min ort, draga till sig träkol
ända från Tiveden å ena samt Flen och Walla stationer å andra
sidan. Derigenom blef tillverkningen af tackjern betydligt
uppdrifven, och som exportmarknaden icke var beredd på en så
stor tillgång af varan, erhöllo stångjernstillverkarne tackjern för
bättre pris än någonsin förut. I detta afseende hafva således
stångjernshrukena kunnat ega bestånd. Deremot har priset å
köpekol äfven i de från bergslagen aflägsna orterna högst betydligt
stigit, från 3 rdr till 4 å rdr pr läst. Detta menliga
förhållande åter har drifvit bruksegarne att förbättra sina byggnader
och metoder, hvarigenom kolåtgången minskats så mycket
att det verkligen nu bär sig att köpa kol efter ett pris, som
jag förut ansett omöjligt. Hvad de helt små bruken åter angår,
har mina farhågor besannats, ty dessa hafva nödgats antingen
upphöra, eller ock förena sig i bolag för anläggning af valsverk,
der stångjern kan med mindre kostnad tillverkas. Antalet af
särskilta stångjernsbruk är mindre än för 30 år sedan, men
Den 9 Februari.
489
tillverkningen af stångjern är nn 2- å 3-dubbe!t större, än den
var under tullskyddet, och detta förhållande lemnar ett ytterligare
stöd åt den åsigten att, om man icke allt för mycket skyddar,
utan småningom borttager tullskyddet, så tvingas näringsidkarne
att gå på egna ben och taga vetenskapens resurser till hjelp,
hvarigenom de kunna berga sig lika väl, om icke bättre, än förut.
Landet vinner dessutom genom den större exporten och denna
med en vida lindrigare fraktkostnad än hittills, hvilket allt val
måste vara en fördel.
Här är mycket sagdt, som är besvaradt, men äfven mycket,
som icke ännu blifvit besvaradt, och får jag, då jag nu en gång
fått ordet, derföre anhålla att ingå i en kort vederläggning häraf.
Man har nemi. under diskussionen om Franska handelstraktaten
inblandat en mängd frågor rörande vårt jordbruk, rörande orsakerna
till den nu rådande penningebristen och mycket annat,
som i min tanke icke hör till detta ämne; traktaten kan ju hafva
sina fördelar och sina fel, utan att den just bör anses hafva förorsakat
alla de menliga förhållanden, som här blifvit omnämnda.
Frilune Raab och von Schulzenheim hafva nemi. i det friare
handelssystemet och sednast i den Franska traktaten velat finna
grundorsaken till allt det bekymmer och allt det obestånd, hvari
vårt jordbruk för närv:de befinner sig, äfvensom till de svårigheter
i penningeväg, som beklagligen länge tryckt vårt land.
Samma regeringssystem, som genomdrifvit den Franska traktaten
eller rättare lyckats åstadkomma densamma, samma regeringssystem
skall nu straffas för allt ondt, som finnes i landet.
Sveriges häfder framvisar visserligen ett liknande exempel, då
de gamla Svenskarne offrade Domalder för att det var missvext
i landet, men de voro den tiden hedningar äfven i statsekonomien,
hvilket väl ej de värde motståndarne kunna vilja anses
för. Orsaken till penningebristen och den höga räntan ligger
mycket djupare, än att den skulle hafva åstadkommits genom
några regeringsåtgärder eller till och med några R. Sttrs beslut
i vårt land. Penningebrist genomgår nu hela verlden, hvarpå
beviset ligger i hög ränta och ofta återkommande kriser, och
orsaken till densamma ligger säkerligen i den ökade tillgången
på guld i Californien och Amerika, till följd hvaraf spekulationen
uppdrifvits till den höjd att lillgångarne på mynt icke mera
på 1000-tals millioner när svara mot kapitalbehofvet. Man har
engagerat sig i otaliga jernvägar, i städers ombyggnader, som
ännu ingalunda betalar ränta på byggnadskostnaden, man har
bildat en mängd aktiebolag inom och utom landet, hvilket allt
gjort att i Frankrike särskildt, detta annars så kapitalstarka
land, man beräknat, att en brist af 4 millioner francs förefinnes
mot det kapital, som är engageradt i all denna rörelse. Då på
den stora verldsmarknaden uppstått brist på mynt, har detta
naturligtvis äfven återverkat på ett så kapitalfattigt land som
vårt, och detta så mycket mera, som vi besått samma fel som
de rikare länderna och genom aktielöretag affalla slag uppdrifvit
industrien i samma skala, i förhållande till vår ställning, sorn
490
Den 9 Februari.
i England och Frankrike, ehuru här till det aldramesta med
lånta pengar. Dessutom hafva under de sednare 10 åren våra
jordbrukare, och i synnerhet allmoden, köpt egendomar, utan
att hafva kanske 10:delen af köpeskillingen, och utan nödigt
driftkapital, uteslutande i förhoppning att erhålla hypothekslån,
och att sedan vinna på egendomens styckning och försäljning.
Hvad har följden häraf blifvit? Jo, alt sedan de erhållit de kära
hypothekslånen, hafva de först byggt upp största delen och derefter
misshushållat med återstoden, så att de icke haft medel
till ränteliqvider och ännu mindre till lånens amortering, utan
nödgats bereda sig utvägar härtill genom diskontlån på 3 månader
och vexeltransaklioner, hvars natur de ej ens förstått. En
under tiden inträffad fördyring af penningar har derjemte gjort
all försäljning till skäligt pris omöjlig, och äro dessa de rätta
orsakerna till de nuv:de sorgliga förhållanden, Frih. Haab omnämnt,
och hvilka alls icke härleda sig från det friare handelssystemet.
Delta kan dock så tillvida anses såsom en orsak till
den nuvule ställningen att det boredt större tillgång å hvad Hrrine
kalla lyx, men jag lefnadsförnödenheter; menniskan nöjer sig
icke mera med det torftigaste och lefver icke såsom de, i min
tanke, olycklige Spartanerne, dess förfäder, dem en värd talare
påpekade, af sursill och vattgröt, då hon har tillfälle alt förskaffa
sig hällre födoämnen, och det må förlåtas arbetaren, att
han har behof af någon vällefnad lika väl som de högre klasserna.
Dessa rikare hafva dock aldrig, ej heller i vårt land,
nöjt sig med ett dylikt spartanskt lefnadssätt, de hafva alltid
tillfredsställt sitt behof af lyx, allt efter tidens bruk, i trots af
all slags protektionism. Om Hrrine dessutom behagade taga
kännedom om arbetarens lyx, skulle Hrrine finna, att den icke
är synnerligen stor och att det vore önskligt, om den i vissa
fall vöre större. Detta till svar på hvad i går af en talare
framställdes och helsades med sympathetiska bravorop: om J
tänken rätt elter, Mine Hrr! så tror jag, att J skolén finna, att
det icke är det regeringssystem, hvilket under en följd af år
endast promulgerat R. Stirs egna åsigter, och ej heller tullnedsättningarne,
utan de förhållanden, jag nu påpekat, som förorsakat
landets i vissa afseenden mindre lyckliga ställning.
Man har vidare blandat in såsom tecken på ett dåligt regeringssystem,
att man icke nog uppmuntrat jordhruket.Jandets
modernäring. Jag hemställer dock, om denna anmärkning kan
vara befogad, då under de sednare åren så betydliga belopp anslagits
till hushållningssällskaperna, till uttappande af kärr och
myrors odling och flera dylika ändamål. Om vårt jordbruk
ändå icke bär sig med de högre räntorna, så hafva vi ingen annan
utväg än att, såsom de Engelska jordbrukarne, underkasta oss
det och uppdrifva detta landtbruk till en större afkastning. Har
åter någon landtbrukare engagerat sig alltför mycket, så att han
ej kan reda sig, så finnes för honom ingen annan hjelp än att
öfverlemna sin jord åt den, som har större förlag och derige
-
Den 9 Februari.
491
norn är i stånd att taga en högre ränta ur sitt i jorden nedlagda
kapital.
Jag vill icke upptaga alla de punkter, jag antecknat, men
jac ber dock att lill slut få bemöta det yttrande, hvarmed Frih.
Klinckowström började silt anförande. Frilen vände sig mot
II. Exc. Frih. Manderström derföre, att han nu för andra gången
i en verklig kabinetsfråga förklarat sig icke kunna ändra
åsigler, och derjemte yttrat, att om R. St:r förkastade den Franska
traktaten, så ville lian, sorn näst Konungen haft äran att
underteckna den, ej sönderrifva densamma, utan mäste öfverlemna
frågan i andra händer. För min del kan jag deremot
icke finna annat än, att det hedrat Frih. Manderström, att han
icke velat skx la sina tankar, utan försvara dem såsom det egnar
och anstår en man, samt att, om traktaten underkännes, han anser
det vara sin skyldighet att lemna rum för en annan UlrikesMinister.
Frih. Klinckowström har velat trösta oss dermed, att
Sveriges väl icke får bero på en enda individ, han må vara
huru utmärkt som helst, och att, då Sverige grät blodstårar vid
sin store Konungs död, regeringstömmarne till landets lycka och
välgång fattades al en qvinna, och denna qvinna till och med
ett barn, men, om ock Gustaf Adolfs hjeltesjäl lörtlefde i Axel
Oxenstjerna, som stod vid detta barns sida, så var dock, enligt
min lanke, landets ställning sedan mycket olika den det innehade
under den store Gustafs dagar. Jag hetviflar visserligen
ej, alt Utrikes-Minister-platsen skulle efter Frih. Manderström
kunna fyllas med en mängd personer, sorn funno sig sjelfva fullt
vuxna dertill, men säkert är att mera än en af dem skulle blifva
såsom barn i förhållande till deras företrädare, liksom det är
säkert, att vi andra, som stå långt borta från denna vädjobana,
skulle med saknad och oro åse ett dylikt ministerombyte.
Det är med R. o. Ad:ns sanna värdighet förenligt att vid
delta tillfälle göra ett af de tu, antingen, om R. o. Ad. finner
den med Frankrike afslutade handelstraktaten så förderflig, som
många anse den vara, att hafva det patiska modet att afslå
densamma eller ock att godkänna den sans phrases. Frih.
Schulzenheim har visserligen uppmanat sönerna af 1809 års
grundlags stiftare att hålla denna grundlag i helgd, kosta hvad
det kosta ville, och derom äro vi alla ense, men, då jag i de
af Frih. Schulzenheim anförda skäl icke kunnat finna något giltigt
bevis derpå, att de, som anse traktaten stå i fidi öfverensstämmelse
med grundlagen, hafva orätt, får jag anhålla, att R.
o. Ad. ville, utan denna mer eller mindre svåra mellanmening,
som en majoritet inom Utsk:t inflätat i sitt lör öfrigt tillstyrkande
beslut, godkänna den af K. M:t afslutade handelstraktaten.
Frih. af Ugglas, Gustaf: R. o. Ad:ns tålamod har redan
allt lor länge blifvit satt på prof under behandlingen af denna
fråga och jag skulle derföre icke hafva besvärat R. o. Ad. med
ett ytterligare anförande, såvida icke under gårdagens altonplenum
sådana åsigter i konstitutionelt afseende blifvit uttalade, att
492
Den 9 Februari.
jag icke ansett mig kunna stillatigande förbigå dem. Under den
föregående diskussionen har man fortfarande sökt bestrida K.
M:ts, allt sedan 1809 års riksdag ända till sednaste tid oanmärkt
begagnade rättighet att nedsätta tullar, och en värd talare här framför
mig, Gr. Mörner, har velat göra antagligt, att de nedsättningar
i tullar, som han sjelf medgifvit under föregående tider af K. M:t
vidtagits, grundat sig på af 11. St:r vid hvarje riksdag lemnade
särskildta bemyndiganden. Han har för R. o. Ad. uppläst skrifvelser,
såväl vid 1810 års riksdag, som vid samtliga riksdagar
från och med 1823 till och med 1850, hvilka skulle innefatta
något dylikt. Ordalagen i dessa skrifvelser antyda redan nogsamt
att meningen med dessa s. k. bemyndiganden icke varit
att för särskildta fall på K. M:t öfverlåta någon del af R. St:rs
sjelfbeskattningsrätt, ty R. St:r begagna i dess skrifvelser uttrycken
hemställa, anhålla, täcktes tillåta — och detta är väl
icke det språk, som R. St:r pläga nyttja i frågor, der de en
samme
ega beslutande rätt, men härtill kommer, hvad sorn är
hufvudsaken, att R. St:r icke kunna åt K. M:t öfverlemna någon,
om också den minsta del af den beskattningsrätt, som tillkommer
R. St:r, ty R. F. stadgar i dess 57 §, att Svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af R. St:r allena vid allmän
riksdag. Hära! framgår alldeles oförtydbart, att dessa s. k.
bemyndiganden att emellan riksdagarne nedsätta tullafgifter endast
få betraktas såsom uttryck af R. St:rs önskan att K. M:t,
med begagnande af den honom enligt grundlagen tillkommande
rätt, täcktes vid förekommande fall besluta dylika nedsättningar,
men ingalunda såsom ett öfverlåtande på K. M:t af någon
R. Stms sjelfbeskat tningsrätt, derå säkert också ingen talman
kunnat framställa propos. Men nu upphörde, enligt den värde
talarens egen uppgift, dessa s. k. bemyndiganden med 1850 års
riksdag, och, Mina Hrr! huru hafva efter denna lid tullfrågor
behandlats? Vid den nästföljande eller 1854 års riksdag åsatte
R. St:r tull å alla jordbruksalster, och K. M:t utfärdade, med
bibehållande af dessa tullsatser, tulltaxan den 4 December 1854;
men det dröjde icke längre än till den 26 September 1855, då
K. M:t ulgaf en Nådig Kungörelse, hvaruti K. M:t, »för att förminska
olägenheterna af de då i allmänhet högt uppstegrade prisen å
lefnadsförnödenheter» i nåder förordnade att, bland annat, följ-.de
med tull btdagda jordbruksalster fingo tullfritt i riket införas:
Spannemål, omalen och malen, alla slag,
Bröd, alla slag,
Gryn, alla slag,
Mais,
Potatis och potatismjöl,
Smör,
Ost,
Kött, alla slag,
Kreatur,
Fläsk,
Talg.
Den 9 Februari.
493
Denna Kungörelse skulle gälla till Maj månads utgång 1856,
men, innan denna tid gått till ända, utfärdade K. M:t en ny
Kungörelse, hvaruti K. M:t förklarade, att de i den förra Kungörelsen
omnämnda varor fortfarande fingo tullfritt införas. Mången
har ansett denna åtgärd, att på en gång borttaga allt skydd
för vårt jordbruk, såsom det mest olycksbringande och våldsamma
steg i frihandelns rigtning, som dittills tagits. Härmed må
nu vara huru som heldst, men hvad som förljenar att bemärkas
är, att fastän åtminstone denna åtgärd icke grundade sig på
något R. St:rs s. k. bemyndigande, mot densamma ingen anmärkning
vid påföljande riksdag af R. St:r framställdes. l)å nu
min värda motståndare, såsom medlem af K. M:ts Råd, sjelf
deltagit i denna åtgärd, så anser jag mig ega fullt fog att till
honom, hvars ord här ega ett högt och ganska berättigadt värde,
ställa den uppmaning att öppet förklara, att han för sin del anser
K. M:ts rättighet att nedsätta eller borttaga tullar vara, enligt
grundlagen, obestridlig. Om man, Mina Hrr! icke åtnöjer
sig med det exempel, jag nu anfört, vill jag åberopa ännu flera,
ty jag anser denna fråga, just ur konstitutionell synpukt, så ytterst
vigtig, att den bör noggraont skärskådas från alla sidor.
Jag ber då att få återgå till den af mig förut omnämnda Ryska
handelstraktaten. Ar 1834 ingick K. M:t på 3 år med
Ryssland en traktat, enligt hvilken åtskilliga varor blefvo till införsel
i Sverige tillåtna mot lägre tull, än den då gällande tulltaxan
bestämde; de af K. M:t vidtagna tullnedsättningar finnas
upptagna i en särskild, traktaten bifogad tariff för i Finland
alstrade och derifrån till Sverige öfverförda varor. Traktaten
förnyades på 8 år 1838 och älven i denna nya traktat fanns
en särskild tariff, i hvilken äfven nedsättning af de allmänna tullsatserna
blifvit medgifven, en nedsättning, Mina Hrr! i så stor
skala, att den val förljenar att omnämnas. Så blef t. ex. tullen
å salt fläsk nedsatt från 6 rdr 32 sk. till 1 Rdr 20 sk., å salt
kött från 1 rdr 16 sk. till 24 sk. å smör från 2 rdr 24 sk.
till 26 sk. 8 rst. o. s. v. Hrr.ne torde häraf finna, att K. M:t
med afseende å denna Ryska traktat vidtagit samma åtgärder,
som nu i fråga om den Franska traktaten blifvit så bittert
klandrade..
För att ytterligare visa, alt K. M:t åtminstone hittills ansetts
ega rättighet att nedsätta afgifter, anhåller jag vidare att få påpeka
följtde förhållande. R. St:r hade vid 1840 års riksdag vid
uppgörande af chartse-sigillatee-författningen åsatt adels-, friherre-,
grefve-, riddare- och kommendörs-diplomer en orimligt hög stämpelafgift,
men K. M:t förklarade vid denna taxas utfärdande den
16 November 1841, att K. M:t efter inhemtad kännedom af R.
St:rs förslag till förnyad författning i ämnet velat göra de jemkningar
och förändringar, som åtskilliga derutinnan förekommande
stadganden och föreskrifter ansetts påkalla. Dessa jemkningar
bestodo deri, att K. M:t nedsatte åtskilliga af de i författningen
upptagne afgifter till deras halfva belopp; denna åtgärd har, mig
veterligen, aldrig blifvit klandrad af någon. Huru skulle det
494
Den 9 Februari.
också stå tillsammans med K. Mits, honom i grundlagen medgifna
rätt alt adla, om R. Stir åsatte en adelsfulhnakt en så
oskäligt hög stämpelafgift att ingen kunde emottaga ett sådant
vedermäle af K. Mits Nåd. För min itel kan jag sålunda icke
finna annat än, att det är alldelas oförtydbart, att K. M:t eger
ratt att nedsätta tullsatser och äfven jemka andra af R. Stir
åsätta afgifter, hvilken rättighet aldrig heller blifvit ifrågasatt
förr än nu, och jag hemställer slutligen till hvilkendera åsigten
man bör sälta det största förtroendet, till den sorn blifvit konseqvent
tillämpad från den G Juni 1809 till sednaste tid, eller
till den sorn räknar sin uppkomst från den dag, lör ännu icke
10 månader sedan, då Franska traktaten promulgerades, och
månne jag icke är fullt berättigad att mot Frih. Klinckowström
påstå, att den tolkning, som Frihm velat gifva vår grundlag, är
origtig, då den helt och hållet strider emot den tolkning, som
redan kan anses lia under en lång följd af år vunnit R. Stirs
godkännande.
Frih. Klinckowström har vidare klandrat regeringen derföre,
att den icke gått tillväga med den Franska traktaten på
samma sätt som med frågorna om aflösen ifrån Sundska- och
Schekle-lullarne, men jag tillåter mig fästa Frihins uppmärksamhet,
dels derpå att Sverige, för att vinna befrielse från Sundska
tullen, måste utfästa sig alt under flera år erlägga en viss
lösesuinma, samt att vår grundlag uttryckligen förbjuder K. Mit
att, utan R. Slirs samtycke, belasta riket med gäld och andra
algifter, dels äfven derpå att för Scheldetuliens aflösen erfordrades
ett särskildt anslag, hvilket R. Stir allena kunde bevilja.
Dessa frågor ega sålunda ingen likhet med dell nu förevarande.
Jag vill icke länge upptaga R. o. Adins tid och skall derföre
icke ingå i vederläggning af alla de anmärkningar, som blifvit
framställda, men jag kan dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på några, sorn synas mig fullkomligt obefogade.
Gr. Mörner har yttrat, att vid jemförelse emellan den Norska
och Svenska tariffen det i allmänhet visat sig, att den Norska
innehåller högre skydd än den Svenska, och han har, för att
styrka detta sitt påstående, upprättat en förteckning öfver 25 å
30 artiklar, med hvilka detta vore förhållandet. Först tillåter
jag mig anmärka, att hvad den af Gr. Mörner åberopade artikeln
»ylleväfnader» angår, denna vara enligt Hr Grins eget påstående
icke utgör föremål för någon större tillverkning i Norge.
Den är sålunda alt anse mera såsom en kassa-artikel. Men, vid
min hemkomst i går afton, genomsåg jag de båda ländernas tariffer,
och påträffade genast icke mindre än 10 särskilda artiklar,
som i den Norska tulltaxan hade lägre skydd sig åsatt än
i den Svenska. Jag ansåg det öfverflödigt att derefter fortsätta
min jemförelse, men jag tror mig kunna antaga, att om några
artiklar äro belagda med högre tull i Norge än i Sverige, sådant
kan tillskrilvas helt andra orsaker än de Svenska underhandlarnes
bristande nit att skydda Sveriges bästa.
Den 9 Februari.
495
Frih. Klinckowström har vidare fästat uppmärksamheten
vid det orimliga förhållandet, att linnetråd enligt Franska traktaten
drager blott och hart en enda tullsats. Ar delta ett fel
i Franska traktaten, så återfinnes samma fel i 1863 års, af R.
St:r beslutade tulltaxa.
Jag liar fästat mig vid ett yttrande af en talare å motsatta
sidan, som antydde, att motståndet mot den Franska traktaten i
någon mån kunde tillskrifvas den oro och det missnöje, som i
landet uppstått i följd deraf, alt Regeringen mot förra riksdagens
beslut nedsatt tullen å åtskilliga jordbruksalster, samt af det
sätt, hvarpå Regeringen tillsatt tullkoiriilén. Om äfven en sådan
oro funnits, om den äfven varit berättigad, hvilket jag icke
vill undersöka, kan jag dock icke foresta Ila mig, att någon af
R. o. Ad:ns ledamöter skulle förkasta traktaten derför att han
funnit sig sviken i sina önskningar angående frågor, alldeles oberoende
af densamma. En sådan tanke måste jag tillbakavisa.
Här har blifvit framstäldt ett förslag, att R. St:r skulle
godkänna de i tariffen R. upptagna införselafgifler intill slutet af
det år, hvarunder en kommande riksdag eger att bestämma bevillningen.
Mina Hrr! Hvad innebär ett sådant förslag? Enligt
min tanke skulle ett bifall dertill vara detsamma som ett afslag.
Traktaten innehåller nemi. i den 17:de artikeln, alt den
skall gälla under loppet af 12 år, och den 16:de art. föreskrifver,
att den i sin helhet skall underställas Svenska nationalrepresentationens
godkännande. Om R. St:r nu sk tille godkänna
traktaten för endast 1 år, så hemställer jag, om icke ett sådant
godkännande skulle innefatta detsamma som att R. St:r
afslagit densamma. Jag kan för min del mycket väl förslå, alt
man ur ekonomisk synpunkt kan finna bestämmelserna i traktaten
sådana, alt man icke vill godkänna dem, men jag kan
deremot icke förstå, att, om man anser traktaten i och lör sig
sjelf skadlig, man kan bifalla den för ett år; ty jag kan icke
föreställa mig att, i den händelse det i och för sig vore en
olycka att bifalla traktaten, denna olycka skulle blifva mindre
derföre, att den bereddes på ett, enligt några talares åsigt, fullt
grundlagsenlig! och systematiskt sätt. Anser man, att traktaten
skall medföra olyckor för Sverige, så bör man afslå den; men,
om man, i likhet med mig, anser det vara minst sagdt obevisadt,
att den skall blifva olycksbringande, samt anser det deremot
vara fullt klart att, i fall den af R. St:r ogillas, det skall
för Sverige under en mer eller mindre lång framtid blifva nästan
omöjligt att träda i några underhandlingar med fremmande
nationer, och att den Svenska konungamaktens anseende skall
inför utlandet lida ett svårt afbräck, då röstar man för traktaten
utan något tillägg.
Jag anhåller att få instämma i det af Frih. Manderström
framställda yrkande.
H. Exc. Hr Frih. De Geer, Louis; Jag har icke begärt
ordet derföre, att jag tilltror mig kunna lemna något bidrag till
496
Den 9 Februari.
den utredning förevarande ämne redan vunnit; men då en talare
här i början af denna diskussion sökt hvälfva liela ansvarigheten
för ifrågavarade traktat på en enda af Konungens rådgifvare,
har jag velat erkänna min skyldighet att dela såväl det
moraliska som det juridiska ansvaret för denna traktat, hvars
alslutande jag tillstyrkt, med full öfvertygelse, att den är för landet
gagnelig, och att de i densamma bestämda tullsatser innefatta
ett tillräckligt skydd för våra under ett skydds-tull-system
uppammade näringar.
Ehuru till stiirsta delen förekommen af den siste talaren,
ber jag att jemväl få tillägga några ord angående frågans formella
behandling och grundlagsenlighet.
Det har blifvit påstådt, dels att K. M:t icke egt rätt att
afsluta traktaten med Frankrike utan Ständernas samtycke, och
dels att icke heller Ständerna ega rätt att lemna ett sådant
samtycke för mera än en statsregleringsperiod.
Hvad först angår omfånget för Ständernas rätt i sistnämnda
afseende, så vill jag icke bestrida riktigheten af den uppfattning,
Gr. Mörner här framställt;- men jag tror, att vi icke behöfva
derom för denna Iråga ingå i någon pröfning. Ty om R. St:r,
såsom här blifvit föreslaget, för sin del godkänna traktaten, så
gör detta elter min förmening tillfyllest för ändamålet, och Ständerna
kunna ju derigenom omöjligen anses hafva gått utöfver
sin befogenhet — deras rätt må för öfrigt sträcka sig längre
eller kortare. Det ankommer nemi. alltid på en kommande
riksdag, att se till, det någon inkräktning ej sker i dess rätt.
Vid sådant förhållande, inser jag icke, hvarföre R. St:r skulle
undandraga sig att lemna svar på den till dem hänskjutna (råga,
om de godkänna traktaten eller icke, såsom fallet blefve, derest
R. St:r skulle svara endast med en anmälan, att de ställt tulltaxan
för nästa bevillningsperiod i öfverensstämmelse med Franska
traktaten. Syftemålet med ett dylikt svar skulle förmodligen
vara, att R. St:r icke ville påtaga sig något ansvar för traktatens
följder, utan kastade detsamma på Regeringen ensam. Men
om R. St:r icke vilja ikläda sig ansvaret för traktatens förkastande,
fastän detta står dem öppet, betviflar jag, att i alla fall
framtiden skulle frikänna dem från allt ansvar i detta afseende.
Men här är icke fråga om, att R. St:r skola fastställa vissa
tullsatser för hela den tid, hvarpå traktaten är sluten; utan här
är endast i fråga, att R. St:r skola godkänna K. M:ts åtgärd att
hafva slutat en så beskaffad traktat, som den framlagda.
Hvad åter angår Konungens rätt, så vidhåller äfven jag
påståendet, att K. M:t egt grundlagsenlig rätt att utan Ständernas
hörande afsluta denna traktat; på samma gång som jag anser
det vara handladt i sann konstitutionell anda, att K. M:t i
denna, såsom i de flesta andra vigtiga ekonomiska ärenden, icke
velat göra det tagna steget oåterkalleligt, utan att deröfver hafva
inhemtat Ständernas godkännande omdöme.
Vår grundlag innehåller, bland andra, två bestämda grundsatser,
den ena, att beskattningsrätten tillkommer R. St:r allena;
den
Den 9 Februari.
497
den andra: Konungen pnsam utöfvar den ekonomiska lagstiftningsrätten.
Nåväl, Mina Hrr! hvad utgör kärnpunkten i motståndet
emot den Fransyska traktaten? Ar det, att beskattningens
grunder derigenom förryckas, så att hinder uppstår, att på det
sätt man finner ändamålsenligast ordna beskattningssättet? Eller
är det icke fastmera, att man helärar det våra näringar skola
komma att sakna ett för dem behöfiigt skydd? Men näringarnes
beskyddande måtte väl till sin natur, om något, tillböra den
ekonomiska lagstiftningens område. Men, säger man, så snart
den ringaste beskattningsfråga ingår i ett ekonomiskt ämne, så
måste Ständernas beskattningsrätt respekteras. Det skulle kunna
sättas i fråga, huruvida alltid Konungens prerogativ ovilkorligen
skulle vika, om det komme i kollision med II. Sl:rs. Men äfven
mcdgifvet, alt Ständernas prerogativ företrädesvis skulle till det
aldra yttersta respekteras, så måste väl å andra sidan äfven
medgifvas, att Konungen, på grund af sin positiva rätt att stifta
ekonomiska lagar och, i detta fall, äfven på grund af sin rätt
att sluta afhandlingar med främmande makter, eger åt dessa
lagar och afhandlingar gifva det innehåll han finner bäst och
nyttigast, allenast de icke innehålla något som är i grundlagen
förbjudet. Men nu finnes det ingenstädes i grundlagen Konungen
förbjudet att nedsätta tullafgifter; och man har icke kunnat komma
till det påståendet, att ett ingrepp härigenom skett i Ständernas
rätt, annorlunda än genom att förklara, det grundlagen med ordet
beskatta äfven menar att borttaga skatter, och med att förhöja
en afgift, äfven att förminska den. Detta är likväl att gå
utöfver ordalydelsen, på samma gång som det strider emot den
praxis, sorn under hela vårt nuvarande statsskick oafbrutet gjort
sig gällande, såsom bär af andra talare fullständigt blifvit ådagalagdt.
Har man väl dessutom gjort sig tillräcklig reda för hvart
den nu ifrågasatta tolkningen skulle leda? På någon handelstraktat,
en sådan måtte erbjudas huru fördelaktig som helst,
skulle vi knappt mera kunna tänka, om hvarken Konungen egde
afsluta en sådan, utan Ständernas bifall, eller Ständerna egde att
gifva sitt bifall för mera än en statsregleringsperiod. Samma
svårighet skulle möta att ordna vår utrikes-korrespondens genom
postkonventioner, emedan postmedlen, enligt grundlagen,
liksom tullmedlen, anses såsom bevillning. Ja, om man sträcker
konseqvenserna af Ständernas beskattningsrätt så långt, som en
talare här gjort, att Konungen icke skulle ega att stadga förbud
emot införsel af en vara, som Ständerna belagt med tull, så
skulle icke, i händelse t. ex. boskap och hudar m. m. belädes
med införsel-tull, Konungen ega att vid en inträffad boskaps-pest
förbjuda införseln af nämnde artiklar. Ej heller skulle R. Shr
kunna sätta ett sådant införselförbud i verket förr än vid ingången
af påföljande statsregleringsperiod.
Jag medger visserligen, att genom den hittills följda tolkningen
af grundlagen, i Konungens händer är lemnad en stor
makt, som skulle kunna missbrukas till ett verkligt förryckande
H. II. 32
498
Den 9 Februari.
af Ständernas beskattningsrätt. Grundlagen tyckes icke hafva
ansett det vara synnerligen att helara, det regeringen skulle
obetänkt förminska statsverkets inkomster genom att nedsätta
skatten på ett håll, då den icke egde att derför bereda ersättning
på ett annat. Emot ett missbruk i detta afseende gifvas
ock andra konstitutionella garantier, t. ex. i 107 § R. F. Det
är först, om dessa visa sig vanmäktiga, som det torde vara
nödigt att tänka på en förändring af grundlagen. Men förr än
man ifrågasätter, att fråntaga Konungen den makt, han hittills
obestridt utöfvat, borde man åtminstone vara ense om, att samma
makt kunde i stället af Ständerna, eller af Konung och
Ständer gemensamt, utöfvas. Ty icke kan det vara välbetänkt
att uppställa nya grundlagstolkningar endast för att vi dermed
skulle lyckas binda händerna på oss sjelfva, så att vi icke på
något sätt skulle kunna, i likhet med alla andra civiliserade nationer
i veriden, sluta ett aftal meden främmande makt för längre
tid än ett år, om det än vore aldrig så nyttigt eller nödvändigt.
Hr Bohnstedt, Theodor Ludvig, anförde skriftligen:
Hen lifliga diskussion och den ristning, denna tagit, bevisa,
att den nu behandlade frågan är af största vigt; den omfattar
äfven dels en grundlagstolkning, dels en princip, som djupt ingriper
i landets vällärd, nemi. om våra inhemska näringar skola
uppehållas, eller om de skola uppoffras för den kosmopolitiska
yttre handelns intressen.
Kan det vara rätt att man ensamt och uteslutande vill
lyssna till detta handelsintresse, som, föga bekymradt om landets,
tänker blott på egen vinst, som derföre exporterar pitprops,
råa malmer, kreatursben och hafre, hvilka borde inom
riket förädlas, och som, sedan det sålunda bidragit alt sköfla
våra naturtillgångar och afkläda vårt kära fosterland dess välstånd
och dess trefnad, med samlade millioner köper en villa
vid Comosjön eller ett hotell i Paris? Vi behöfva och prisa
den lifliga handeln, då den går i jemnbredd med våra näringars
sunda och väl förstådda utveckling, men ingendera blomstrar
länge, der de, i stället för att understödja, förtrycka hvarandra.
Frih. Ugglas har här yttrat: »att vid afgörandet af denna
fråga står å ena sidan Konungens och R. St:rs värdighet, och
å den andra sidan endast farhågor!» — Jag ber få fästa Hr
Fribms uppmärksamhet derpå, att å denna andra sida stå:
Svenska folkets ekonomiska välfärd; frågan om våra inhemska
näringars fortfarande bestånd; frågan om möjligheten att betala
våra skulder, och att sedan utan band klokt kunna ordna våra
affärer!
Ett sparsamt och välmående folk har vilja och kraft att
bevara sin frihet, sitt oberoende äfven i ekonomiskt afseende
och sin sjelfständighet. — En ruinerad och svältande nation
faller lätt offer för köparen och inkräktaren. Vi måste tänka
på möjligheten att vi kunna invecklas i krig, att vi måste an
-
Den 9 Februari.
499
skaffa millioner till rustning, att våra hamnar kunna blockeras
och ingen kan eller vill köpa våra råvaror, medan vi enligt frihandels-principen
gjort oss totalt beroende af utländsk tillförsel
af allt, som i utlandet tillverkas billigare än här, och derföre
här försummats. Vi måste tänka oss möjligheten att vi i alla
fall ej med skuldsedlar längre få betala vår import, deraf en
stor del kram, som vi ej behöfva, och att den starkt anlitade
krediten tryter. Hvad blir då följden? Alt de 15 millioner
tullintrader till stor del upphöra, och alt denna brist måste fyllas
genom direkt beskattning. (i)e 8 å 10 millioner bränvinsskatt
kunna, om traktaten antages, snart nog upphöra, ty, då
endast en Fransk auktoritets bevis behöfs att styrka äktheten
af drufbränvinet, så blir det nog det billiga hvitbetsbränvinet af
mauvais gofft som, färgadt och döpt till cognac, letar sig hit
och fiirqvä’fver denna inhemska näring. Man tröstar sig med
att Stalén då får tull för denna vara, men förgäter att millioner
i betalning derför gå ut ur landel).
Huru skall statsbristen då fyllas? Jo, såsom förr, af den
betungade jorden, som alllid står qvar, om ock förvandlad till
nakna berg och utsugna åkrar. — Det är denna jord vi älska
och vilja värna; det är Svenska folkets lycka och trefnad, vi
vilja bereda. Dertill behöfs en stark och på sunda grunder
bygd inhemsk industri; den bygges ej med tomma theorier, men
väl medelst uppmuntran och samlade kapitaler. De som lefva
bland folket och dela dess bördor, kunna säkrast bedöma dess
behof; men de, som fått sig anförtrodd ledningen, hafva en
skyldighet att underrätta sig om dessa behof och om tillståndet
i landet. Hvad betyder då denna mängd af konkurser och
lagsökningar, som i alla rikets delar nu pågå; dessa offentliga
rop på lån och denna smygande vigilans i hvarje vrå af landet;
detta ständiga sjunkande af jord- och hus-värden; dessa dryga
räntor, som uppenbarligen eller under hand betalas och fordras;
detta det moraliska värdet undergräfvande vingleri i affärer,
som är i starkt tilltagande, så att man måste se sig väl för
med hvem man inlåter sig? De kunna ej betyda annat, än att
vi äro inne på en origtig bana, och att det är hög tid att vända
oml — Jordbrukarens ställning är i hög grad betänklig, den
skuldsatta jordegarens farlig; det är då en oafvislig pligt att
söka undanrödja de faror, som hota denna hufvudnäring. Den
begär så måttligt, så ringa, medan den bär så oändligt mycket
af rikets bördor, att det är en förblindelse att neka den detta
lilla, medan tid är.
Hr Bennich har här officielt (hans egenskap af Generaltull-direktör
gör detta uttryck berättigad!) tillkännagifva, att
Svenska jordbruket ej beröres af denna traktat, och att R. St:r
äro oförhindrade sätta hvad tull de behaga å landtmannavaror.
Det är för Hrrme bekant, att i den traktaten bilagde tulltaxa,
utan R. St:rs begifvande utfärdad af K. M:t den 4 Dec.
1863 och af Statsrådet Gripenstedt kontrasignerad, hvarje jordens
alster är till införsel fritt; spanmål, mjöl och gryn af alla
500
Den 9 Februari.
slas, smör, ost, lill, lin, kött och fläsk m. m., allt får hit tullfritt
införas. Hitintills hafva sådana varor från Frankrike kanske
ej i någon mängd hit införts, men då Holland finnér sin
uträkning vid hitsändandet af stora ångbåtar lastade med ost
och mjöl, ser jag intet hinder att ej äfven Frankrike, med nedsatta
sjöfartsumgälder, skall finna det lönande hitsända af sina
billiga jordalster.
Det är dock ej Frankrike allena, som åtnjuter betydliga
nedsältningar i tulln (gifter i den efter afslutandet af handelstraklaten
den 24 Mars 1865 utfärdade taxa, utan samina förmåner
utsträckas med vår numera vanliga liberalitet till alla
andra nationer.
Vid förra riksdagen beslöto likväl 11. St:r införseltull å
vissa jordbrukets alster, och anhöllo dessutom i särskild skrifvelse
hos K. M:t om instruktion lör den komité, som hade
att uppgöra förslag till tullsatser, i motsatt rigtning, än den
samina komité af Finansministern fått sig tilldelad.
Om nu It. St:r vid denna riksdag skulle besluta tullsatser
å landtmannavaror, får Frankrike dessutom i 12 år, från hvilken
hamn som helst, hitföra sådana, utan att drabbas af högre
sjölärtsafgifter, än våra egna fartyg, och har, såsom mig synes,
Frankrike derigenom fått sig tilldeladt ett monopol, älven i det
afseendet bindande för en mängd statsregleringsperioder.
Det hade varit att önska att Konst.-Utsk:t, som sig bordt,
bevakat våra grundlagar, då dessa, enligt min öfvertygelse, vid
regeringens behandling af tulltaxan blifvit öfverskridna. Grundlagens
bud äro tydliga och klara; de qvarstå olörändrade från
tidpunkten af deras antagande, och föreskrifva uttryckligen hvad
regeringen i afseende på tullsatserna får göra och icke göra.
Att R. St:r vid några tillfällen låtit det hero vid de åtgärder,
regeringen vidtagit antingen på deras framställan eller af
tillfälliga, tvingande omständigheter, såsom missväxter m. m.
dylikt, kan lika litet rubba grundlagens föreskrift, som en ej åtalad
öfverträdelse af allmän lag upphäfver dennas föreskrift.
Grundlagen skall efter ordalydelsen tolkas, och föreskrifver sjelf
sältet huru en sådan tolkning skall ske, i fall den blir behöflig.
Att nu först en strid uppstått om denna tolkning i föreliggande
fall, kommer sig deraf, att regeringens sednare åtgärder ingripa
i R. St:rs beskattningsrätt.
Jag sade att det hade varit att önska, att Konst.-Usk:t tagit
denna fråga om hand; denna traktatfråga hade då kunnat
behandlas med större konsideration för det redan gjorda och
redan tillämpade. Nu måste man här strida både för lagens
helgd och landets vällärd.
Det är att beklaga att den högt aktade och förtjenstfulle
kontrasignanten beröres af det utslag, här fälles, hvilket borde
gälla endast den minister, som är uppholvet till ett system, farligt
och olyckligt för landet, och som bibehåller detta system,
i trots af R. Stirs vid förra riksdagen tydligt uttalade vilja. Satsens
vigt undaurödjer dock alla konsiderationer.
Den 9 Februari.
501
Det är riksdagsmannens pligt att vara och förblifva sjelfständig,
och alt således i hvarje (råga tala och rösta enligt sin
öfvertygelse. Jag röstade »Jaa till K. M:ts Förslag om national-representationens
ombildning, derföre att jag ansåg landets
väl det kräfva. Jag röstar »Nej» lill denna K. M:ts framställning,
derföre att jag är öfvertygad att landets ekonomiska bestånd
deraf lider. Jag biträder således redan gjord anhållan
om propos. på afslag.
Hr Akerman, Fredrik: Ehuru jag, vid behandlingen
af den Franska handelstraktaten inom Bevilln.-Utsk:t hade åtskilliga
anmärkningar att göra med afseende å dess innehåll, beslöt
jag mig dock för alt rösta bifall till densamma, emedan
jag ansåg nödvändigt att inför utlandet upprätthålla regeringens
och nationens värdighet. Under sådant förhållande hade jag
icke ämnat nu yttra mig, af fruktan att komma till samma
motsägelser som utmärka Utsk:ts Betänk., i hvilket början och
slut icke liänga vät tillsammans; fritagande mig emellertid från allt
ansvar för Betänlcts uppsättning, enär jag icke var närvarande
vid dess justering. Anledningen dertill alt jag ändock begärt
ordet är den, att man under diskussionen om denua fråga kommit
in på flera andra ämnen, samt äfven talat om hvad som i
allmänhet är för oss ekonomiskt fördelaktigt. Så har t. ex.
den värde talare, som i gårdagens förmiddags-plenum sist hade
ordet, utvecklat grunderna för frihandelstheorien, och älven i
dag sökt försvara sina åsigter i detta hänseende. Och då jag
redan vid föregående riksdagar försökt bekämpa dem, vill jag
äfven denna gång rörande den vigtiga frågan yttra några ord.
Till en början måste jag bekänna, att den vetenskap, hvarur
den värde talaren och de, som dela hans tänkesätt, hemta sina
insigter, är af en särdeles egen beskaffenhet. Den liknar i
många afseenden filosofien, hvars historia visar, huru åsigterna
hos de lärde oupphörligt vexla. Hvad som en tid upptäckes
och erkännes såsom en ovedersäglig sats, fördömes helt och
hållet i en påföljande. Så hafva t. ex. de filosofer, som grundlagt
särskilda religionsläror, haft för sig diverse hvarannan motsatta
funderingar. Enligt en lära skulle man dyrka solen, efter
en annan en oxe. Hvad antalet gudar angår, har man varierat
i oändlighet, från och med 1, 2, 3, till en myckenhet, såsom
hos Greker och Bomare. Under den stora Franska revolutionen
borlströk man hela gudomen och införde dyrkandet af
förnuftet, som för den hänryckta allmänheten presenterades tinder
skepnaden af en skön qvinna, till yrket en aktris, enligt
någras påslående, enligt andras, en sköka. Likartad! är förhållandet
i flere hänseenden medfnational-ekonomien, såsom vetenskap
betraktad. Jag har visserligen icke grundligt studerat
denna vetenskap, lika litet som någon annan, men så mycket
har jag dock följt med, att jag minnes den tid, då national
ekonomislerne med tvärsäkerhet predikade den satsen, att menniskoslägte!
skulle komma att svälta ihjäl, emedan menniskornas
502
Den 9 Februari.
antal ökades i större progression än produktion af lifsmedel kunde
följa med. Hur har det nu gått med detta nationalekonomiska
axiom? Jo, så att vi hafva lifsmedel i öfverflöd, och att våra
jordbrukare ganska ofta klaga öfver svårighet att afsätta dem.
Vidare fanns en tid, då nalional-ekonomerne (t. ex. Malteus
m. fl.) togo sig före att i små arbeten fördela medborgarne i
ett samhälle uti tvenne klasser, som de kallade närande och
tärande, eller, efter nutidens benämningssätt, producenter och
konsumenter. Efter den tidens åsigter, skulle de närande vara
de enda medborgare, som egde något egentligt värde för samhället,
men de tärande åter ansågos vara öfverflöd.ga, och
kunde derföre gerna kastas öfverbörd, om sådant varit möjligt.
Vår tids nalional-ekonomer hylla alldeles motsatta principer. För
dem äro konsumenterne (de tärande) de medlemmar af samhället,
som företrädesvis ega intresse. De få ej beskattas af egennyttiga
producenter. Konsumenternas bästa skall i främsta rummet
tillses. Jag förstår icke heller huru man, då Iråga är om
tillämpning i verkligheten, kan få någon aktning för en vetenskap,
som på olika tider framhåller så diametralt motsatta åsigter.
Enligt mitt begrepp äro vi alla både närande och tärande,
ocii jag kan icke tänka mig huruledes endera, om man vill åtskilja
närande och tärande, kan bestå utan den andra, ty det
är alldeles gifvet, att om producenten behölver konsumenten
för att få afsättning af hvad han tillverkar, ligaer det i dennes
intresse att det bär sig för producenten, enär han endast under
sådant förhållande kan utgifva arbetslöner och betala de skatter,
hvaraf embets- och tjenstemän aflönas, derförutan konsumenten
ej skulle få något att köpa för — prisen på den föda
och de kläder han behöfver, må nu vara än så billiga.
Jag är glad öfver att få yttra mig vid ett tillfälle sådant
som detta, då man får tala till punkt, såvida man icke är alltför
långtrådig. Så är vanligen ej förhållandet då man öppnar
en konversation med en friliandlare; denne har ej håg att låna
örat till afhörande af en utförligare bevisning, utan man afspisas
med de ständigt återkommande fraserna, alt man alltid bör
köpa der man får för bästa priset, och att allt skall gå bra, om
man endast drifver de för oss naturliga näringarne, och icke
befattar sig med andra. För mig är det oklart hvad härmed
menas. Här i Sverige, likasom i alla andra civiliserade länder,
sysselsätter man sig med alla möjliga näringar, ty jag känner
sannerligen icke något land, der man endast tillverkar skor eller
något annat, eller der man ensamt förfärdigar byxor. Skulle
nu Hrr frihandlare i sina vishetspåsar hafva några näringar,
som hos oss icke drifvas, så böra de taga fram dem, ty att
undandölja dem är förräderi mot landet. Man gör sig oftast
illusion, då man tror, att man vid tullnedsättningarne befordrar
konsumenternas intressen. Det är vardigen medlaren emellan
producenten och konsumenten som skördar vinsten. Jag förmodar,
att alla bland eder, Mine Hrr! som äro bosatta i hufvudstaden,
nogsamt erinren eder den klagan under förlidet år
Den 9 Febrnari.
503
från jonlbrukarnes sida, att de icke kunde sälja sin säd äfven
till nedsatta priser, men jag frågar, om någon af Eder kunde
förmärka att under denna tid våra bagare ökade brödets storlek
med en linie, eller nedsatte priset med ett enda öre?
Då voro likväl sädespriserne 25 å 30 proc. under de vanliga.
Men då konsumenten häraf icke fick någon fördel, huru
kan man då tro att en tullafgilt af några proc., erlagde af en
importör för en varuartikel, skall i detaljhandeln medföra gynnsamma
resultater för konsumenten? Emedlertid är det sannt,
att i vår tulltaxa finnas ännu många tullsatser, sorn kunna ock
böra nedsättas, men deremot, enligt min innerliga öfvertygelse,
äfven många, som icke lemna sådant skydd åt en del näringar,
att de kunna med fördel bestå. Hvad som dock gifver största anledningen
till bekymmer för närinasidkarne i allmänhet, är den
flere gånger antydda afsigten att icke stanna vid de tid efter annan
gjorda tullnedsättningarne, utan att borttaga alla tullar, som kunna
få namn af skyddstullar. Och denna afsigt har lått sin bekräftelse
i sista tullkomite-betänkandet. Uti detta betänkande,
hvars innehåll man torde få anse såsom uttryck af regeringens
åsigter, förekommer nemi. följtde ord: »att bereda skydd för
våra näringar är en för tull-lagstiftningen främmande uppgift.»
Då sådant är målet, synes mig en hvar, som har fäderneslandet
kärt, böra söka hejda stormen, innan det blir för sent.
För alt återkomma till de mycket omordade naturliga näringarne,
antager jag att dermed afses i främsta rummen jordbruket,
bergsbruket och trävarurörelsen. Jag beder få säga några
ord i afseende å aspekterna att med afkastningen af dem kunna
godtgöra allt hvad som nu införes utifrån och i ökad progression
kommer att importeras, i mån som tullsatserne nedsättas.
Min granne, som nyss hade ordet, lemnade å vårt jordbruks
nuv:de tillstånd en så sann skildring, att jag icke finnér mig
hafva något att dervid tillägga. De, som följt vårt bergsbruks
utveckling under de sednare åren, hafva förmodligen observerat,
att, under det de liesta andra näringar mer eller mindre ökat
sina tillverkningar,! har bergverkens pruduktioner i det närmaste
hållit sig vid samma punkt. Utvecklingen har på sednaste
10 åren varit så obetydlig, att den knappt är nämnvärd, och
dessutom, huru skulle t. ex. vårt jern, som förr ansetts utrikes
vara nära oumbärligt för vissa behof, kunna bibehålla sig i efterlrågan
under det ständigt nya uppfinningar i andra länder
göras för att förbättra deras egna tillverkningar. Det kan i de
rikare länder bära sig att studera på uppfinningar af nya och
förbättrade methoder för näringarnes bedrifvande, ty den som
åstadkommer en lyckad uppfinning, är derigenom försäkrad om
välstånd för lifstiden. Ett bevis på bergsbrukets nuv:de tryckta
ställning finner man deraf, alt af den fond i R. St:rs Bank, från
hvilken bergsprodukter få belånas, icke på många år utgått lån
till så högt belopp som i år.
Betraktar man skogshushållningen och trävaru-rörelsen, så
äro utsigterua i afseende härå visserligen icke ljusa. Jag hade
504
Den 9 Februari.
för 10 år sedan det förtroendet att af K. M:t insättas i en komité,
som hade till föremål att undersöka förhållandet i afseende
å skogshushållningen samt derefter afgifva de förslag, hvartill
undersökningen kunde föranleda. Öfrige ledamöter utgjordes af
cheferna för landtmäteriet och skogsstyrelsen, en landshöfding, en
häradshöfding och 2:ne bruksegare — alltså personer, hos hvilka
sakkunskap kunde förväntas. Komitén inhemtade yttranden från
alla som kunde anses för vederbörande, — hushållssällskapen
— landshöfdingar och vetenskapsidkare, och från alla håll sammanstämde
yttranderna deruti, att en genomgripande förändring
i hushållssystemet vore ytterst nödvändig, så vida landets sjelfbestånd
skulle bevaras och många trakter deraf icke göras, såsom
flere vetenskapsmän uttryckte sig — obeboelige. Men,
huru har man väl sedan skött eller, rättare sagdt, husserat med
våra skogar? Man har till den grad ökat averkningen och antalet
af sågverk, att, enligt hvad handelsberättelser förmäla,
förråderna äro uppfyllde med Svenska trävaror i de länder, dit
sådana från oss exporteras. Samtidigt har man upphält de utförselstullar,
som afsågo att förekomma afverkning af omogen
skog, så att nu håde stort och smått nedhugges och utföres.
Man säger, att skogarne på många ställen icke ega något värde.
Att detta är sannt, kan jag intyga, ty då jag var landshöfding
i Norrland, hände det, under resor i aflägsna delar af länet, att
jag påträffade skogar, der ännu ingen yxa varit satt till roten
på något träd och der i följd hvaraf 1000-år'ga träd lågo fallna
öfver hvarandra. Så är ock förhållandet i flere andra skogstrakter,
men med dessa skogar är förhållandet enahanda, som
med de läckerheter, hvilka Tantalus enligt fabeln såg, men icke
kunde nå. De omnämnde skogarne äro oåtkomlige och derföre
värdelösa.
Man yfves och, ur flere synpunkter, med rälta, öfver våra
jernvägar, öfver de stora byggnader, som uppförts för industriella
ändamål; men, Mina Hrr! hafva vi skäl att glädja oss deröfver,
så vida vi icke kunna idka en lönande industri, som åstadkommer
rörelse på jernvägarne och befolkar fabrikshuset?
Bland de fakta, som från frihandelns sida har framhållits
i Posttidningen, är den ökade utveckling, som visat sig i afseende
på socker, porslin- och pappers-fabrikationen, sedan förbuden
borttogos och införselstullarne minskades. Ganska rätt! men vill
man taga reda på orsaken till nämnde framåtgående, så finner
man den vara, att dessa näringar äfven efter nedsältningarne
åtnjutit ett skydd, som tillåter dem att med fördel drifva sin
rörelse.
För en tid sedan läste jag i en tidning, huru man glorifierade
sig deröfver, alt export af smör från Göteborg egt ruin
till ett belopp af 286,000 'ä. Det låter något, men då jag derjemte
visste, att beloppet af den import af smör utöfver exporten,
som 1864 egt rum, uppgått, förvandlad i till öfver 2
millioner, kunde jag ej underlåta erinra mig från min ungdom,
huru en vän, som hade ett litet arrende vid Drottningholm, all
-
Den 9 Februari.
505
tiri, då lian ville tala om sina hölörsäIjningar, reducerade vigten
till lod.
Innan jag slutar, må det tillåtas mig yttra några ord om
det sätt, hvarpå man gått och går till väga i andra länder.
England har ännu skyddstull på åtskilligt, som inom landet produceras,
t. ex. på spanmål, alia slag. Hrr frihandlare vilja icke
medgifva det, utan säga, att vid införsel af spanmål till England
endast erlägges en registreringsafgift. Denna tydning passar visserligen
för deras theori, men den, som känner Engelska tulltaxan,
vet ock att den är fördelad i 2 afdelningar, en för tullfria och
en för tullpligtiga artiklar, och att i denna sednare artikeln spanmål
(corn) samt tullen derå (dilly) står med tydliga ord och
siffror upptagen. Må man icke heller tro hvad mina antagonister
påstå, att frihandels-principerna hyllas i Frankrike. Man har
nu endast öfvergilvit det strängt prohihit i va systern, som förr der
var rådande. För att öfvertyga sig härom, behöfver man endast
uppmärksamt studera tariffen litt. A, som är bifogad handelstraktaten.
Går man till Franska tulltaxan i sin helhet, skall
man deri finna diverse införselsförbud ännu qvarstående.
Den förut nämnde talaren har uppgifvit, att den skrifvelse,
som R. St:r afläto till K. M:t vid förra riksdagen, var affattad
i protektionistisk rigtning. Jag tnedgifver, att densamma, om
dess innehåll jemföres med de principer, som de af regeringen,
utan afseende å denna skrifvelse, tillsatte tullkomiterade uttalat,
verkligen är protektionistisk, ty dessa halva högtidligen förklarat
att allt skydd för våra inhemska näringar bör borttagas, men
jag vågar påstå, om man vill rättvist bedömrna ifrågavrde skrifvelse,
att man deri skall finna annat än en underd. begäran att
tull-lagstiftningen måtte ordnas så att landets industriidkare, då
de ådagalägga omtanka och flit, må kunna finna sin lön och sin
bergning.
Jag vill icke längre upptaga It. o. Ad:ns tid, utan endast
ytterligare tillkännagifva, att, sedan den Franska traktaten en
gång är af K. iM-.t afslutad, jag anser mig böra rösta för dess
godkännande af lt. St:r.
Hr Gr. o Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
II. Exc. Hr Frih. Manderström: Den snillrike Ehren
svärd
säger i företalet till sin resa i Italien: »Denna resebeskrifning
är kort, och vore verkligen för kort, om icke andra resebeskrifningar
vore för långa.» Jag ber R. o. Ad. godhetsfullt
tillämpa dessa ord på hvad jag nu får äran anföra.
De. försök, som här blifvit gjorda till konungamaktens inskränkning
— ty någonting annat innefattar icke den alldeles
nya tolkning al grundlagens föreskrifter, hvarmed man nu framkommit
— innebära, i och för sig sjelfva, och uti den väg, som
blifvit vald för deras framställande, bästa beviset på sin vanmakt.
506
Den 9 Februari.
Öfverträdelse af grundlagen är för hvarje medborgare ett
svårt brott; för Konungens ansvariga rådgifvare det svåraste de
kunna begå. Men grundlagen utstakar tydligen det enda sätt,
hvarpå det får åtalas; då ruan icke vill använda detta sätt, eller
icke förmodar sig genom dess anlitande kunna vinna sitt ändamål,
är det icke tillständigt att inom Riks-St:n utslunga en anklagelse
för grundlagsvidriga åtgärder, en anklagelse, för hvilken,
på detta sätt uttalad, grundlagen velat bereda Konungens rådgifvare
skydd. En sådan blir endast ett gratis dictum, sorn väl
kan såra, men aldrig medföra någon påföljd.
Jag hade hegart ordet egentligen med anledning af den anmärkning,
som blifvit gjord mot den Svenska öfversättningen af
7:de artikeln i handelstraktaten. Den värde talaren hade bordt
vara öfvertygad att, äfven utan nolarial-attest, hans kända öfverlägsenhet
uti både Svenska och Franska språkens behandling
hade gjort till fyllest, och dessutom är jag sjelf så till vida bekant
med dessa språk, att äfven jag kunnat intyga, att den af
honom lemnade öfversättning är fullkomligt och ordagrannt rigtig.
Meri deraf följer icke, att den vid traktaten fogade öfversättning
är origtig. Den förra är mera ordagrann; den sednare åter
gifver
dock, med fästadt afseende på Svenska språkbruket, samma
mening. Och med afseende på meningen af artikeln, torde
det tillåtas mig, som haft äran deltaga i denna underhandling,
att tro mig förstå den. — Dessutom är traktaten på Franska
språket alslutad, och vid uppkommande skiljaktig åsigt om den
rätta meningen, är det alltid grundtexten sorn kommer att tillämpas
för tvistens slitande. Samma förhållande är äfven med öfversättningen
af slutmeningen i tariffen B., der orden le tarif général
af förbiseende blifvit öfversätta med denna tariff. Detta
är, som också en annan talare, Hr von Kraemer, anmärkt, verkligen
en felaktighet, hvarföre ansvaret drabbar mig, och som jag
måste afbedja; men den kan icke hafva någon olägenhet till påföljd,
särdeles då man jemför den med samma stadgande i den
allmänna tulltaxan, der meningen är rigtigt och tydligen uttryckt.
Samma värde talare har behagat påminna mig att min personlighet
icke väger mera än ett fjun på händelsernas våg, Jag
ber honom tro, att jag derom var på förhand öfvertygad. Men
det är icke min personlighet, Mina Hrr! som jag lägger i vågskålen;
jag tillmäter densamma icke den ringaste vigt; hvad jag
lägger i vågskålen, det är Konungens al grundlagen hägnade prerogativ;
— det är B. St:rs värdighet; — det är Rikets sannskyldiga
njtta; — det är aktningen för brödrariket; — det är
upprätthållandet af förbindelserna med en fremmande makt; —
det är sanningen och rättvisan, — och jag hyser den fasta öfvertygelse,
att alla dessa stora intressen sammanlagda väl skola
uppväga de argumenter, som här emot traktatens godkännande
blifvit anförda, huru förträfflig, vältalig, sansad och hofsam framställningen
än må hafva varit.
Jag yrkar fortfarande ett enkelt godkännande af traktaten,
och vill hoppas att inom detta Riks-Stånd finnes för mycken känsla
Den 9 Februari.
507
af det värdiga och det passande, för alt antaga Utskrts, på bevisligen
faktiskt oriktiga principer hvilande, förslag.
Frih. Raab, Adam Christian, hade inlemnat ett skriftligt
anförande, som nu upplästes och lydde sålunda:
Jag anhåller ödmjukast, att på detta sätt få min mening i
protokollet antecknad.
Min afsigt är alt bifalla Bevilln.-Utslcts förslag att godkänna
traktaten, dock utan tillägg af den klandrande mellanmeningen.
Utan att ingå i detaljer, vill jag i korthet anföra skäl lör
min mening.
Dessa äro:
1:o. Då föregående R. St:r uppmanat regeringen att söka
tillvägabringa en handels- och sjöfartstraktat med Frankrike,
höra nu församlade R. St:r, hvilka icke skäligen kunnat vänta,
att vår regering skulle vid en sådan uppgörelse ensam få bestämma
vilkoren, åtnöja sig med det resultat, som vunnits, då
det är ådagalagdt ätt Frankrike icke beviljat fördelaktigare vilkor
åt någon af de flere stormakter, med hvilka det afslutat
sådana traktater.
2:o. Att, om Rikets nu församlade Ständer skulle afslå
traktaten och sålunda lyckas att omintetgöra de redan af vår
regering ingångna förbindelser, skulle vi inför det ölriga Europa,
i hvars ögon vi beklagligen icke, efter sednare årens händelser,
ega större politiskt anseende, än det vi väl behöfva vårda, framställa
oss såsom en alltför lättsinnig nation, den der vexlar åsigter
mellan hvarje riksdag, och med hvilken derföre ingen Iremmande
makt hvarken skulle vilja eller kunna inlåta sig i några
aftal — hvad värre är — för hvilken fremmande makter skulle
förlora intresse.
3:o. Att Frankrike, efter allt menskligt förutseende, är den
enda makt i Europa, af hvilken vi möjligen — visst icke säkert
— kunna i behofvets stund hoppas något stöd, hvarföre det
vore oklokt alt stöta sig med denna makt.
Till dessa motiv torde tillåtas mig lägga några ord.
Det går för närv:de en stark oro genom alla näringsklasser,
framkallad af financiella bekymmer. Man vill söka en orsak, på
hvilken man kan hvälfva skulden för det onda man lider, för att trösta
sig så godt man kan med föreställningen om egen skuldfrihet.
Detta hör lill den menskliga svagheten. Men man glömmer att
nästan alla andra länder, likasom vårt. hafva känning af samma
symptomer: nemi. låga pris, trög afsättning, hög ränta. Skillnaden
är den att i andra länder finnas kapitaler, derföre altalia samhällsmedlemmar
äro i allmänhet sparsamma och anse såsom en oeftergiflig
pligt att ställa sina utgifter lägre, än deras säkra inkomster,
hvaremot hos oss kapitaler saknas, derföre att vi beklageligen
ställa våra utgifter, d. v. s. våra anspråk på lefnadsnjutning, efter
den inkomst vi hoppas få. Ingen Finans-Minister lärer finnas
508
Den 9 Februari.
på jorden, som kan i en handvändning omskapa folklynne oell
seder. Må vara att en regering derpå kan inverka, men vi
skulle betrakta oss sjelfva såsom barn eber dårar, om vi skulle,
såsom enda medlet alt förmå oss försaka hvad vi icke hafva
råd att bestå oss, fordra att statsmakterna, genom prohibitiva
författningar, gjorde föremålen för vår lystnad oåtkomliga.
Gr. Mörner, Carl Göran: ])å jag förnummit, att flera
af de talare, som yttrat sig, sedan jag tog mig friheten att
framställa ett förslag till R. o. Ad:ns beslut, i denna fråga, misslörstått
mitt yttrande, har jag åter begärt ordet, för att något
förtydliga detsamma, .lag har icke ifrågasatt. utan fastmera erkänt
K. M:ts rätt alt med främmande makter ingå traktater,
utan att behöfva underställa dem R. Shrs pröfning; men jag
har tagit mig friheten att, medelst uppgifvande af R. St:rs i
fråga om tullhevillningen vid flere föregående riksdagar ifrån år
1810 till år 1854 fattade beslut, söka ådagalägga, att R. St:r
meddelat K. M:t särskildt bemyndigande alt nedsätta tullar. Vid
1854 års riksdag lemnades icke af R. St:r något sådant specielt
bemyndigande för K. M:f; men då K. M:t genom Nådig Propos.
af den 23 J)ec. 1853 väckt fråga om att gifva Glista §:n R. F.
en sålunda förändrad lydelse, att R. St:r skulle i vissa fall kunna
fastställa tullafgifter för en tid af högst 10 år, och Utskit deröfver
afgaf ett afstvrkande Utlåt., anförde Utskit, bland annat:
Alt om det föreslagna bemyndigandet till stadgande af tullafgift
för längre tid blefve af R. Stir begagnadt, komtne under den bestämda
tiden en väsendtlig rubbning i det genom grundlagarne
utstakade förhållande emellan de begge statsmakternas ömsesidiga
rättigheter i fråga om tull-lagstiftningen att inträda, emedan,
då R.-Stir, enligt hvad den föreslagna ordalydelsen i grundlagen
utmärkt och af de anförda motiverna jemväl kunde slutas vara
menadt, skulle sakna annan rätt än att afgilterne till beloppen
förhöja, qvarstode i sin fulla vidd Konungens obestridda makt
att nedsätta samma a (gifter, äfvensom Konungen bibehölle sin
rätt att införsels- eller utförselsförbud stadga.
Utskits Utlåt, bifölls af alla fyra Riks-Stin, och det var
med hemtadt stöd af den utaf Konst.-Utskit sålunda uttalade
mening om grundlagens rätta förstånd, som den dåvarande konseljen
ansåg sig kunna tillstyrka de förändringar i tulltaxan, som
sedermera verkställdes och hvartill Regeringen såg sig ytterligare
manad ibland annat deraf, att R. Stir sjelfva vid nämnde
riksdag i många afseenden gjort djupt ingripande förändringar i
tulltaxan, hvilka till en del tillkommit genom voteringar i förstärkt
Utsk. och derigenom kommit att sakna det inbördes sammanhang,
som var nödvändigt. Jas tror mig således icke hafva
bestridt, att K. Mit under den förflutna tiden haft behörighet att
besluta de af Honom påbjudna tullnedsättningar; och har jag
derjemte förklarat, att, enligt min tanke, R. Stir, med afseende
å den Franska traktaten, gifvit K. Mit ett särskildt bemyndigande
dertill genom att beräkna minskning i tullinkomsterna,
Den 9 Februari.
509
just med hänsyn tili den förmodade traktaten. Under mitt förra
yttrande tog jag mig vidare friheten att i afseende å sjelfva bestämmelserna
i traktaten framställa några anmärkningar, emedan,
under de jemförelser jag anställt emellan de särskilda tarifferna
för Sverige och Norge, det fiirefallit mig uppenbart, att Norge
lyckats i många afseenden betinga sig så till vida fördelaktigare
vilkor än Sverige, att Norge på en del varor icke behöll nedsätta
tullsatserna så lågt, som för Sverige blifvit bestämdt. —
Frih. af Ugglas, som till besvarande upptagit denna min anmärkning,
har medgifvit, att så är förhållandet med några artiklar,
men påslår dessa vara mindre betydande, och alt andra
artiklar finnas, som draga en högre tuli i Sverige, än i Norge.
Men om man nogrannt jemnfÖr de bålla tarifferna, tror jag det
icke skall kunna förnekas, att de artiklar, i afseende å hvilka
Sverige måst underkasta sig större tullnedsättning, än som fordrats
af Norge, äro af vida större betydenhet, än dem, med
hvilka ett motsatt förhållande eger rum. Till det sednare slaget
höra t. ex. konstgjorda blommor och fruntimmershattar, hvilka
vid införsel till Norge draga lägre tull, än som i Sverige är
dessa artiklar åsatt.
Efter att hafva förutskickat dessa erinringar om de olika
fördelarne af traktaten för de förenade rikena, får jag förklara,
att jag, med afseende å landets egen värdighet, anser det numera
för oss icke återstå annat, än att gifva vårt godkännande
åt den afslutade traktaten i den omfattning, som R. St:r, tidigt
min åsigt, kunna gifva ett sådant godkännande, d. v. s. för instundande
statsregleringsperiod, för hvilken R. St:r nu endast
ega att bestämma tullsatserna. Så vidt jag kan förstå, skulle
ett beslut i sådan syftning icke kunna anses innebära ett ogillande
af traktaten, hvarom icke heller ett enda ord förekommer
i det förslag, som jag i gårdagens plenum tog mig friheten
framställa. Traktaten skulle enligt detsamma förblifva gällande
till dess representationen kunde finna för godt att i dess
bestämmelser besluta en eller annan förändring. Efter hvad
en talare här sagt, skulle detta äfven blifva följden af ett absolut
godkännande af traktaten; och denne värde talares åsigt
sammanfaller således helt och hållet med min, men dock med
den olikhet, att jag tror, att vi böra hålla oss inom de för representationen
föreskrifna gränser. Jag har med anledning af
de mot mitt förslag till beslut framställda anmärkningar sökt
förtydliga detsamma och anhåller härmed att åter få uppläsa det:
Att R. o. Ad., med afslag å Revilln.-Utskits framställning,
måtte besluta:
Att R. St:r till svar å K. M:ts Nåd. Propos. af d. 17 Nov.
1865, ang:de med Frankrike afslutade handels- och sjöfartstraktater,
i underd. anmäla :
det R. St:r, som antaga att deras pröfning af handelstraktaten
icke bör afse annat än de genom nämnde traktat
öfverenskomna tullbestämmelser för Sverige, fastställt de i 7:de
och 8:de artiklarne af samma traktat samt den bifogade tariffen
5J0
Den 9 Februari.
B. upptagne införsel-tullar, att vid införsel till riket af varor
från Frankrike och andra genom nu gällande handels-traktater
likberätligade länder tjena till efterrättelse intill slutet af det
år, derunder näst härefter sammanträdande riksdag om ny bevillning
beslutat.
Uti traktaten var stipuleradt, att den skulle underställas R.
St:r i sin helhet; så har skett. Det föreslagna svaret innehåller
icke anhållan om någon ändring i någon enda del af traktaten
och uttrycker ej heller något klander mot några bestämmelser
i densamma, men inskränker faststäHelsen till den tid,
utöfver hvilken R. St:r, enligt mitt förmenande, icke ega att
sådan fastställelse meddela. Jag tror, att man på detta sätt
skulle undgå de klippor, som finnas, utan att i någon män hafva
sårat hvarken den ena eller den andra.
Många ledamöter ropade nu på propos.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Jag har endast begärt
ordet för att förtydliga några af mig under gårdagens diskussion
fällda uttryck. Jag anhåller om ursäkt derför, att, då jag yttrade,
att äfven de största och mest utmärkta män väga fjäderlätt
i jemförelse med statens väl eller ve och dervid såsom exempel
anförde vår store hjeltekonung Gustaf il Adolf, jag, hänförd
af min känsla, underlät alt omnämna den utmärkte Rikskansleren
Axel Oxenstjerna, en man, vid hvars namn hvarje
Svenskt hjerta af stolthet och tacksamhet högt klappar. Ingen
kan väl såras deraf, alt jag sätter H. Exc. Frih. Manderström
i jemförelse med sådane män, men, då jag nu ytterligare
säger, att äfven dessa mäns bortgång vägde fjäderlätt i jemförelse
med Sveriges väl och ve, är jag säker om, att många
skola dela denna min åsigt. Det är lånat ifrån mig att hafva
velat yttra något, som kunnat nedsätta H. Exc. Frih. Manderström
eller vara för honom sårande, ty jag aktar och vördar
honom dertill allt för högt och är öfvertygad, att han mången
gång, i för vårt fädernesland högst vigtiga ögonblick, genom
sitt råd och handlingssätt räddat Sverige ur stora faror och olägenheter,
samt att, då en gång historien lyfter sin slöja öfver
de rådslag och förhandlingar, hvari H. Exc. deltagit, efterverlden,
tacksamt ihågkommande hvad han varit, skall nedlägga medborgarekronan
på hans minnesvård.
Till svar å hvad Frih. af Ugglas yttrat om min tydning
eller tolkning af grundlagarne, får jag förklara, att jag icke tror
mig om alt kunna tolka dem, och derföre endast sökt förskaffa
mig sådan kunskap, att jag kunnat tillämpa dem efter deras ordalydelse,
ty efter denna måste de, enligt 80:de och 8 i ista §§
R. F., uti hvarje särskildt fall tillämpas.
Man har å motsatta sidan beklagat sig deröfver, att R. St:r
i sina öfverläggningar inblandat frågan om Konungens rådgifvares
verksamhet; jag tillåter mig att dervid endast påminna, att
enligt ansvarighetslagen för Stats-Rådets medlemmar, »skola de,
Den 9 Februari.
511
för sina rådslag oell gernirigar, i och för deras embeten, vara
Konungen och R. St:r ansvarige, på sätt R. F. utstakar», men,
om man tror, att dermed är afklippt R. Stms rätt att i sina
plena yttra sig öfver Stats-Rådets rådslag och gerningar i och
för deras embeten, så tror jag, att man bedrager sig. Det är
visserligen sannt att Konst.-IJtskit är domare eller jury öfver
Stats-Rådet, men att dettas verksamhet äfven kan komma under
öfverläggning i Ståndens plena, tror jag inom kort skall
visa sig.
H. Exc. Frih. De Geer har här uppträdt med en tolkning af
grundlagarne, mot hvilken jag måste på det uttryckligaste till
prot:t protestera och reservera mig. Han har velat utsträcka
Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt ända derhän, att den äfven
skidle innefatta rätt att nedsätta tullsatser, men grundlagen
bestämmer tydligt och klart gränserna för Konungens ekonomiska
lagstiftningsmakt i 89 §, som lyder sålunda: »Uti R. St:rs
plena må frågor väckas om förändring, förklaring och upphäfvande
af lagar och författningar, som Rikets allmänna hushållning
röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna
för allmänna inrättningar af alla slag, hvilka frågor skola till utredning
af Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t förvisas. R. Sl:r ege
dock icke magt att i dessa mål annat eller mera besluta än
föreställningar och önskningar, att hos Konungen anmälas, och
hvarå Konungen, sedan Stats-Rådet deröfver blifvit hördt, gore
det afseende Han för riket nyttigt finnér. Vill Konungen åt R.
St:r öfverlemna att gemensamt med Honom något afgöra, som
Rikets allmänna styrelse rörer, då förfares dermed på det sätt,
som ang:de lagfråga är stadgadt.» Det är således klart, att R. St:r
i frågor, som röra Rikets allmänna hushållning, icke hafva annan
rätt än att framställa underd. önskningar, men att i frågor,
som röra tullbevillningen, R. Stms rätt är helt annan och betydligt
större. Sedan jag i går uttalade min åsigt om Konungens
rätt att nedsätta tullar, bar jag ej heller i dag kunnat komma
till någon annan åsigt, och yrkar derföre fortfarande, att R. o.
Ad. måtte ogilla den af K. M:t afslutade handelstraktaten.
Ropen på propos. förnyades.
Frih. af Schmidt, Carl Johan Georg: Att uppträda andra
gången uti en fråga, som så länge upptagit R. o. Adms tid,
har ingalunda varit mig önskan; men då jag i går erfor åtskilliga
klandrande yttranden om de uttryck, jag begagnat dels i
den af mig afgifna reservationen, dels uti mitt förra muntliga
anförande, anser jag det vara en skyldighet, att bemöta de talare,
som funnit lör godt att så ogillande uppfatta mina ord.
Den värde talaren, som fästade sig vid min reservation och
i den funnit mig hafva uttalat en »hård och obefogad spådom»,
ber jag endast att han just i denna spådom måtte finna min
innerliga öfvertygelse om det skadliga af traktaten för de flesta
af våra näringar.
5)2
Den 9 Februari.
Den andre värde talaren har med en skarp tillrättavisning
replikerat mina uttryck, i det han påstått det vara obehörigt af
mig att klandra rubrikerna i tulltaxan rörande väfnader af ull
och att jag allt för litet gjort mig reda lör eller läst tullkomiténs
betänkande, deri jag kunnat finna upplysning om att detta
sammanförande af ylleväfnader under rubriken »andra slag» i
tulltaxan har en tioårig häfd. Denna häfd var mig icke obekant
— följden deraf icke heller: alt fabriker för grofva kläden
leinnat sina egare en vida större behållning än fabriker för fina
kläden — och obestridligt måste väl vara, att detta förhållande
verkar till utvidgande eller tillvext af de förra samt inskränkning
eller total nedläggning af de sednare, hvilket synes mig
vara motsatsen af det önskliga för hvarje industrigren, nemi.
att gå framåt.
Jag hade trott att Hr Finans-Ministerns under sisth riksdag
uttalade ogillande af denna sammanföring under en rubrik »andra
slag», hvad väfnader beträffar, skulle hafva verkat en förändring
i detta afseende, men finnér att han gifvit med sig för
tullkomiténs åsigt och bibehållit »en efter varans värde illa lämpad
och föga rättvis beskattning.» (Se Stats-Rådet Hr Frih.
Gripenstedts underd. anförande till Stats-Råds~prot:t den 21 Nov.
1862). Dessutom får jag upplysa Hr Bennich om att jag noga
läst tullkomiténs betänkande», så val det af den 15 April 1864,
som det af den 22 Juli 1865, utur hvilket sistnämnda jag ber
att få uppläsa följande mening (sid. 11): »På grund af hvad
komiterade sålunda i underdånighet anfört, omfatta komiterade
den åsigten, att skyddandet af de inhemska näringarne är en
för tullbeskattningen, efter dess ursprungliga och principenliga
bestämmelse, främmande uppgift, samt att det s. k. skydd lör
nämnda näringar, som med tillhjelp af denna beskattning kan
vinnas, i allmänhet taget, hvarken är förenligt med en klok statshushållnings
fordringar och rättvisans kraf, eller i längden länder
dessa näringar sjelfva till båtnad.» Alt min fruktan för
fortskridandet på frihandelsbanan endast ytterligare blifvit stärkt
genom dessa anförda ord, må icke förundra någon, som känner
mina åsigter.
Den unge talaren i går, som sade sig uppträda för första
gången i denna församling, hembär jag min tacksamhet för det
sätt, hvarpå han vidrörde mina ord, till stor del hemtade ur ett
nyligen utkommet förtjenst fullt arbete, hvilket jag ock uti min
reservation antydt, ehuru Hr Ridderstad och jag i denna fråga
äro af olika åsigter. Han gaf mig rätt i flera afseenden, men
han påstod att Sverige med sina naturliga resurser af delvis
bördig jord, malmdigra berg eller grufvor, sjöar, floder oell vattenfall
icke är så kapital-fattigt som jag antydt. Jag vill dervid
fästa hans uppmärksamhet på att alla dessa härligheter visserligen
ega ett stort värde för oss, men endast äro döda kapital, som
behöfva andra kapital för att göras lefvande, för att tillföra oss
ali den nytta, båtnad och rikedom, de gömma i sitt sköte, och
just
Den 9 Februari.
513
just dessa andra kapital anser jag Sverige ega i för ringa mått,
så länge icke med egna medel, utan i synnerhet med från utländningen
lånta penningar vi drifva våra näringar, hvilket efter
min tanka mer och mer skall blifva händelsen, om vi fortgå
på frihandelsvägen och borttaga allt skydd för näringarne.
Emellertid vill jag nu endast uttala den lifliga önskan, att
mina spådomar icke rnåtte slå in, och att mina motståndare i
en framlid måtte få rätt, ty det skall högligen glädja mig, om
den Franska traktaten kommer att bära goda frukter för landet.
Medan jag nu har ordet, ber jag få fästa uppmärksamheten
på en sak, som icke af någon talare förut blifvit vidrörd,
ett misstag, som de fleste gjort sig saker till, i det de påstått
att Riksens Ständer vid sistlidne riksdag, då de beräknade tullinkomsterna
till 13,500,000 R:dr årligen, hafva ansett att tullinkomsterna
kunde komma att nedgå 500,000 R:dr genom
en traktat med Frankrike, dervid vissa tullsatser finge lof att
sättas ned, för att ernå målet. R. St:rs underd. skrifvelse till
K. Majit af den 23 November 1863 gifver likväl nogsamt vid
handen att beräkningen icke varit sådan, utan hafva R. Stir
i sistnämnda skrifvelse beräknat denna minskning i tullinkomsterna
af en half million komma att härröra dels af borttagandet
vid samma riksdag af alla då återstående utförseltullar,
hvilka inbringat öfver 242,000 rdr årligen, dels till följd af någon
nedsättning i tullsatserna vid Franska traktatens uppgörande.
Denna nedsättning beräknades således föranleda en minskning
i inkomster af 258,000 rdr emot det vanliga förhållandet
vid en lika stor import årligen, men den redan sedan den 15
April 1865 tillämpade införseltariffen lemnar runi för en tio
gånger större minskning i tullinkomsterna på den vanliga importqvantiteten.
Det är på detta vigtiga förhållande jag icke
velat underlåta att fästa R. o. Adins synnerliga uppmärksamhet.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag har aldrig sys
selsatt
mig med spetsfundigheter, icke heller uppöfvat min förmåga
att utfinna dubbel tydelse i meningen. Mitt anförande blir
således långt ifrån så underhållande som Frih. Klinckowströms;
deremot lofvar jag att det skall hafva en annan fördel, den att
vara mycket kortare.
Må det förlåtas mig att jag, sjelf landtbrukare, i första
rummet sökt göra för mig klart, om traktaten kan medföra några
vådor för jordbruket. Jag har med uppmärksamhet åhört
Hr Åkermans lifliga skildring, huruledes frihandeln snart skall
störta hela landet, och i första hand jordbruket, men jac nödgas
erkänna att jag icke lyckats utfinna sammanhanget häremellan
och Franska traktaten. Hr Bohnstedt har likaledes sökt
orsaken till vår bekymmersamma ställning i den tullfria införseln
af alla landtmannaprodukter, som han ansåg betungas af
Franska traktaten. Jag hemställer dock till den värde talaren,
hvar han i traktaten funnit något dylikt. 1 1865 års tulltaxa
H. II. 33
514
Den 9 Februari.
upptagas visserligen landtmannavaror såsom till införsel fria.
I Franska traktaten deremot torde förgäfves sökas ett enda
ord derom, och detta af det goda skäl att Frankrike aldrig kan
komma att hit införa någonting dylikt. R. Sl:r äro således af
traktaten oförhindrade att lägga huru höga tullar de behaga på
både spanmål och ladugårdsprodukter. Ar landtbrukarens ställning
bär brydsam, hvilket jag ingalunda förnekar, måste detta
tillskrifvas helt andra omständigheter än Franska traktaten, den
der, tvärtom, för landtmannen, liksom för alla andra, medför
den obestridliga vinst, att till billigt pris tillhandahålla artiklar,
hvilka väl benämnas öfverflöd, men som till stor del blifvit nödvändighetsvaror,
sådana som kläde, bomullstyger, tråd, porcellaine,
vin m. 11.
Ja väl! invänder man, men landtbrukets förnämsta binäring,
bränvinsbränningen, den går under. Härom är så mycket
ordadt, alt jag dermed icke vidare vill upptaga tiden, blott
i förbigående påminner jag, att Frih. Klinckowström sjelf medgifvit
att verkligt drulbränvin svårligen i pris kan täfla med vårt
finkel. Det måste således vara den förfalskade varan som skulle
åstadkomma olyckan. Så väl smak som lukt torde dock, äfven
utan vetenskapens medverkan, snart nog uppdaga bedrägeriet.
En dylik förbuden import förutsätter dessutom att så väl
våra egna Konsuler Som de Franska myndigheterna, hvilka
skola intyga varans tillverkning af drufmust, samtliga skola
vara bedragare, en sak, som man väl icke har rätt att antaga.
I värsta fall begriper jag icke hvarföre vi här i Sverige icke
på potates och slösäd kunna tillverka bränvin till samma pris
som Fransmännen på hvitbetor och slösäd. Må man endast behandla
bränvinsinduslrien som hvarje annan näring, eller med
andra ord, må man blott antaga K. Mits Propos. och göra bränningen
fri, den skulle säkerligen då icke behöfva frukta någon
täflan med utlandet. Den väckta frågan blir nu: skadar traktaten
vår inhemska industri? Ja, ropa alla motståndarena, och
uppdraga en den dystraste tafla öfver våra näringars framtid.
Lyckligtvis har jag alltför länge deltagit i öfverläggningarna rörande
handelsförhållanden, för att icke känna dessa målningar,
hvilka vid hvarje föreslagen tullnedsätlning förnyas, utan att
ännu, mig veterligen, någon af våra näringar derför dukat under.
Frihandeln, se der det spöke, hvarmed man ständigt vill
skrämma oss. Månne vår tulltaxa då verkligen är så ytterst
frisinnad? En utmärkt talare har nyss upplyst, hurusom den,
i utlandet åtminstone, anses vara raka motsatsen. Granskas
den fördomsfritt, måste man snarare sluta sig till den sednare
meningen, åtminstone torde man icke på allvar kunna påstå
att vi lemnat våra näringar vind för våg, Sidenfabrikationen
t. ex., den som anses mest hotad, har ännu ett skydd af goda
15 proc. för tillverkningen; blott denna sednare bör ju skyddas,
då råvaran är tullfri. Porcellaines-fabrikationen sedan, huru
såg den ut under införsel-förbudstiden? Jo, den var af uslaste
beskaffenhet, glasuren kunde med knif sönderskäras. Allt som
Den 9 Februari.
515
tullarna nedsattes, förbättrades den; nu läflar den med den bästa
utländska och förklarar sig fullt belåten med den föreslagna
tullsatsen; sammaledes hattmakarne, de der icke vidare önska
något skydd alls; och slutligen söker man härväcka vår misskund
med de stackars tillverkarinnorna af konstgjorda blommor, hvilka
nu elter Franska traktaten skola svälta ihjäl. Lyckligtvis delas
icke denna farhåga af nämnda fruntimmer sjelfva, som tvärtom
uttalat sig för förändringen, då tullen å de konstgjorda blomdelarna,
hvilka aldrig här tillverkats, blifvit så betydligt nedsatt,
under det att importen af de skrymmande färdiggjorda blomstren,
älven med låg tull, icke torde bära sig. Sålunda försvinna vid
närmare granskning alla de vådor, man nu förespeglar industrien,
och säkerligen skall här, liksom alltid, den satsen besannas,
att billiga tullsatser, långt ifrån att skada, tvärtom, genom
nyttig täflan med utlandet, befordra egna näringars utveckling.
En annan vigtig fråga är den om tullintradernas förminskning
genom traktaten. Frih. Klinckowström beräknar denna
till 2,500,000 för första året; och genom fortsatt summering
får han, om jag hörde rätt, lör alla 12 åren, 30,000,000 rdr
såsom statskassans förlust på traktaten. Detta vore fullt rigtigt,
såvida importen icke ökades alltefter som tullarne nedsattes;
men då så naturligtvis inträffar, håller Frihms uträkning
icke streck. Hedan år 1865 hafva tullinkomsterna, långt ifrån
att minskas, deremot ökats med nära 1,500,000. Jag anhåller
nu att med ett exempel (å belysa Hr Frihtns theori. Om tullen
A ett skålp. siden sattes till 10 rdr, kunde naturligtvis intet
siden förtullas, till stor fromma för våra lurendrejare; men
antagom att någon person af nyck lät tullbehandla 1 skålp.,
statens inkomst å sidentullen blefve då 10 rdr. Tullen nedsättes
derefter till 1 rdr per skålp., smugglingen lönar sig ej
vidare, 10.000 skålp. siden förtullas, och staten får således lika
många rdrs uppbörd. Månne icke detta vore en vinst? »Nej,
visst icke,» säger Frih. Klinckowström, »om tullen bibehållits
med 10 rdr, hade statsinkomsten uppgått til! 100,000 rdr.»
Jag hemställer till hvar och en, huru man skall bedöma en dylik
argumentation? Förhållandena i vårt eget land bevisa bäst
det ohållbara deri. Under skyddssystemets gyldene tid, innan
1823, utgjorde tullen en ren obetydlighet. Alltsom friare tullsatser
inlörts, ökades uppbörden. Den beräknas nu till 13.500,000
R:dr årligen och utgör statsverkets förnämsta inkomstkälla.
Mig förefaller således att Franska traktaten, och dess billiga
tulltariff, hvarken skadar vårt jordbruk, våra näringar eller
våra statsinkomster; återstår då att kasta en blick på do fördelar,
den bereder oss. Jag förbigår vinsten af en närmare beröring
ocri ett lättadt varubyte med vår gamla bundsförvandt,
det mäktiga Frankrike, och fäster mig blott vid den lyftning,
sjöfartslördraget skänker vår handelsflotta.
För Sverige, med sina vidsträckta kuster, sina djupa hamnar,
sin rika tillgång på jern och virke samt sina ypperliga
matroser, måste sjöfarten vara en den naturligaste näring, skan
-
516
Den 9 Februari.
kande icke blott välstånd, men ock ett kraftigt försvarsmedel. Vår
frakthandel på Frankrike blomstrade äfven ända till dess att
Ständerna, oklokt nog, beslöto borttagandet af difFerential-tullarne
för egna fartyg, utan att fordra samma medgifvande från främmande
nationer. Följden blef att våra skepp, hvilka fortfarande
i Frankrike drabbades af ytterst dryga undantagsafgifter,
under det att de Franska här behandlades lika med våra egna,
icke vidare kunde täfla med de sednare, och att således den
stund med lätthet kunde uträknas, då vår flagga icke vidare
skulle blåsa i någon enda Fransk hamn. Traktaten afslöts, och
nu, några månader derefter, hafva våra fartyg i Franska hamnar
ökats med 37 proc. — en så lysande följd af traktaten, att
Regeringen blott och bart derföre, enligt min förmening, gjort
sig förtjent af landets tacksamhet.
Nu till frågans ställning gent emot grundlagen. Här måste
jag åter vända mig emot Frih. Klinckowström. Han säger,
att man bör taga grundlagen efter bokstafven. Mycket riktigt.
Jag anhåller då att få veta i hvilken § Konungen (örbjudes att
nedsätta tullar. Att Konungen icke eger att höja tullsatserna,
det står tydligt nog, men motsatsen omtalas ej, och det af det
enkla skäl, att ingen lörr än nu för några månader sedan bestridt
Konungens rätt att lindra skattebördor. Konungen har
också icke blott mångfaldiga gånger opåtaldt nedsatt tullarne.
Gr. Mörner har nyss erinrat, hurusom Konstit;s-Utsk:t och
samtliga Riks-Stånden år 1854 uttryckligen förklarat det vara
K. Majlis obestridliga rätt att så förfara. Detta oaktadt, förnekas
delta af Frih. Klinckowström. Lyckligtvis tillkommer grundlagstolkningen
icke Hr Frih:n, utan Rikets Ständer. Ingen bestrider
vår rätt att nu förkasta traktaten, K. Majit obetaget att
derpå fästa det afseende han behagar, men att en sådan åtgärd
vore klok, det är detta jag på det bestämdaste bestrider.
Vi skulle derigenom icke endast blottställa vår Regering, men
dessutom förlora den civiliserade verldens aktning och förvandla
oss till ett slags Japan midt i Europa.
Slutligen har man sökt anslå våra känslor och sagt att
vid denna nu sista riksdag, då R. o. Ad. som Stånd uppträder,
borde vi se till, att intet för fosterlandet skadligt beslut fattas.
Ja, Mine Hrr! det är just detta jag vill, och just derföre röstar
jag obetingadt bifall till traktaten.
Talrika rop på propos. hördes ånyo.
Hr Ehrenborg, Richard: Jag ber Eder, Mine Hrr!
att icke söka nedtysta den, som blott gör anspråk på 5 minuter,
och det synes mig äfven att hvarje representant bör ega
full rätt att i protokollet nedlägga sitt vittnesböril om luiru han
aflemnar sitt votum. Min afsigt är icke heller att ingå i någon
bevisning, utan blott att tillkännagifva min öfvertygelse.
Jag får då tillkännagifva, att jag tillhör den mängd obemärkta
privatman, som icke haft tillfälle att helt och hållet sätta
Den 9 Februari.
517
sig in i denna fråga, men som dock efter bästa förmåga sökt
bilda sig en öfvertygelse härom. Ett alltför häftigt framskridande
på denna bana synes mig olyckligt, och vådligt torde äf
ven vara att antaga en traktat, som föreslår nedsättning af tullsatser
för 10 år, under hvilken tid kommande representationer
vore alldeles bundne i denna fråga. Meri å andra sidan är
traktaten fastställd, och har redan varit tillämpad 10 månader,
hvarföre det vore betänkligt alt alslå densamma. Under sådana
förhållanden tror jag att Gr. Mörners förslag i möjligaste måtto
förenar omsorgen om R. St:rs värdighet med landets ära, hvarföre
jag ämnar biträda detsamma med min röst.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Jag vet ganska väl att
R. o. Ad längtar till afgörandets stund, och jag delar sjelf denna
känsla. Men, då man här nyss har framställt satser angående
jordbrukets ställning och denna närings behof att genom
skyddsafgifter bevaras för utländsk medtäflan, hvilka ännu icke
blifvit bemötta — och då nu föredragna fråga, synnerligast
med afseende på den form hvari lJtsk:t föreslagit, att R. St:r
skulle afgifva sitt yttrande olver den af K. M:t afslutade Franska
handelstraktaten, äfven ur allmän konstitutionell synpunkt
har en mer än vanligt framstående vigt, — anser jag mig i
min dubbla egenskap af jordbrukare och riksdagsman skyldig
att deröfver yttra mig.
En värd talare i går delade samhällets medlemmar i trenne
klasser eller meningsfraktioner, den ena, som har alltför brådtom
och lör fort vill skynda fram på reformernas väg, den andra,
som helst vill bli qvar vid det gamla och i det längsta motsätter
sig hvarje älven den minsta förändring, och den tredje,
— som han kallade de stilla i landet — som väl vilja framåt,
men mycket varsamt och betänksamt — ocn som derföre vanligen
blir den egentligen lidande, vid de meningsstrider, deri
den dock icke sjelf deltager. För min del vill jag göra en annan
klass- eller meningslördelning, nemligen först alla de män,
som genom en inre oemotståndlig dragning ställt sig och troget
sedan förblifva stående under frihetens banér, och då de hylla
och älska friheten, tro på dess kraft att hvar helst och i hvilken
rigtning den blir tillämpad, framkalla de mest lifgifvande
och välgörande verkningar; dernäst de män, som hålla sig stadigt
på den gamla bestående ordningens sida och frukta att se
densammas lugna yta störas genom lörsta friska viudflägt; och
slutligen dem som jag vill kalla maklighetens män, hvilka, obekymrade
om allt som utanför deras egna torfvor inom samhället
försiggår, vakna lipp ur denna likgiltighet, när de slutligen
märka att någon kris inträffat, som stör dem sjelfva i deras
lugna välbefinnande. Hvad mig beträffar, gör jag mig en ära
af att alltid hafva hyllat och med öfvertygelsens värma omfattat
frihetens grundsatser, och troende på deras förmåga att,
rätt tillämpade, bereda samhällsutvecklingens raska fortgång,
har jag, under min offentliga verksamhet, sökt bidraga att, i
518
Den 9 Februari.
hvarje ristning derför tillfälle öppnat si?, kunna göra deni gällande.
Jag tror att friheten är den kraft, som kan och skall
föra hela menskligheten allra längst framåt, på hvarje arbetsfält,
som hon har att bearbeta — och att man, med den till
ledstjerna, icke skall kunna taga fel om rätta vägen, om man
med nödig uppmärksamhet å det samhälles tillstånd, der dess
grundsatser skola tillämpas, vill skrida framåt på den materiella
utvecklingens område.
Med stöd af nu uttalade åsigt, får jag, hvad särskildt angår
det yrke — eller jordbruket — hvaråt jag egnat mig,
med full tillförsigt påstå, att denna näring icke behöfver något
skydd, eller deraf skulle kunna draga minsta fördel, om det
blelve lemnadt, utan genom den fria täflans kraft, och, med undanrödjande
af alla hinder som motarbeta densammas utöfning
i sin fulla styrka, skall man, genom att sporras till ansträngdt,
ihärdigt och omtänksamt arbete, säkerligen bäst lyckas befrämja
jordbrukets framåtskridande inom vårt land. — Visserligen har
man här uppdragit en mörk tafla öfver den ofördelaktiga ställning,
hvari jordbruket för närvarande befinner sig, och bär kan
man i viss mån hafva rätt, ehuru man dervid målat med väl starka
färger; men man har orätt, om man säger, att denna för landets
jordbrukare bekymmersamma ställning härleder sig från
det borttagande af några tullsatser, som för ett tiotal af år tillbaka
egde rum — men som man icke kan visa sedan hafva
framkallat något prisfall på landets egna jordprodukter. Många
andra anledningar, hvaribland må nämnas stegrade arbetslöner,
ökade allmänna eller kommunala utskylder och, framför allt,
bristande förlagstillgångar och förhöjd räntefot o. s. v. kunna
med mera sanning sägas hafva medverkat till det öfverklagade
försämrade tillståndet inom jordbruksnäringen. Och då de sistnämnda
omständigheterna eller penningebristen och kapitalprisets
stegring derigenom hafva föranledts, att under inflytelsen af sednaste,
nu gällande, penninge-lagstiftning kapitalerna hafva dragits
ifrån jordbruket till användande inom andra näringar, skulle denna
dragning ännu mera befrämjas, om man genom höga tullsatsers
åsättande eller bibehållande söker gynna uppkomsten eller
utvidgningen af sådana industriella anläggningar, som bättre än
jordbrukets förmå betala en högre ränta. Och när då jordbruket
numera ibland oss har nått en sådan utveckling att det,
för afsäitningen af sina produkter, är hufvudsakligen anvisadt
till den utländska varumarknaden och efter förhållandena derstädes
måste få sina priser bestämda, är det icke mera möjligt
att åstadkomma någon fördel, men väl skada för jordbruket,
genom att pålägga nya tullsatser eller hindra borttagandet af
förut åsätta; utan den hjelp i sin betryckta ställning, som jordbruket
här behöfver, den måste sökas på annat båll, om den
skall göra någon nytta, den måste bestå deri, att, så snart
och så långt ske kan, borttaga de hvarjehanda besvär och pålagor
som trycka på jorden, gifva penningerörelsen en sådan
rigtning att jordbruket deraf kan begagna sig, utvidga
Den 9 Pebruari.
519
och förbättra kommunikations-anstalterna o. s. v. Och nied
hänseende blott till jordbruket, denna landets modernärings
verkliga intresse, anser jag, på grund af alla derom nu an
tydda
skäl, en stor fördel böra uppkomma genom den oss underställda
Fransyska traktatens definitiva godkännande, samt så
mycket mindre deraf kunna härflyta någon skada, som jordbrukets
produkter af traktaten äro alldeles oberörda.
En annan ändå mera vigtig sak har i Utskfls Betänk.
oell här under öfverläggningarna blifvit vidrörd, den är traktatsfrågans
grundlagsenliga behandling, i afseende å Konungens rätt
att nedsätta af R. St:r bestämda tullsatser; och äfven derom
måste jag yttra några ord. Jag har nyss vid början af mitt
anförande sagt, att jag framför allt älskar friheten, för hvars
tillämpning på det politiska området jag alltid kämpat under
hela den tid jag deltagit i offentliga förhandlingar, och jag kan
derföre icke vilja i ringaste mån inskränka de gamla fri- och
rättigheter, hvaraf det Svenska folket nu är i rättmätig och
lycklig besittning, och till hvilkas kraftigare och tryggare utöf
ning
under en förbättrad represenlationsform jag nyligen med
glädje med min röst sökt bidraga. Men den folkfrihet, som jag
älskar, det är den med ordning förenade, som då den uppkallar
alla samhällsmedlemmar till fri medborgerlig verksamhet i samhällets
tjenst, väl dervid ställer det allmänna bästas fordringar
i främsta rummet, men dock skyddar alla lika och icke förtrycker
någon; och denna ädla, enda sanna folkfrihet, den har
i Sverige alltid varit varm, och befunnit sig val af att hafva en
stark Svensk konungamakt vid sin sida, och då jag tror denna
gamla sedvänja äfven framgent böra hållas i helgd, vill jag för
min del ej beröfva konungamakten de prerogativer, som den nu
eger. Och då, såsom jag uppfattat grundlagens innehåll och syltning,
den ej kan tydas på annat sätt, än att Konungen verkligen
eger den nu omtvistade rätten att göra tullnedsättningar — och
mångårig tillämpning kan anföras såsom stöd för en dylik tolkning,
som dessutom innefattar ett skydd för i minoriteten komna
klassers eller individers möjligen förnärmade rätt — anser jag
detta prerogativ böra åt Konungen bibehållas. Men då likväl
tankarne om grundlagsbudens rätta uppfattning i förev:de afseende
visar sig vara ganska delade, anser jag i hög grad önskligt
att frågan derom nu bli Iver afgjord, antingen i ena eller andra
rigtningen, och det här föreslagna och af många talare förordade
amendementet, hvarigenom afgörandet undanskjutes, derföre icke
böra af R. o. Ad. godkännas. Då jag och många med mig,
med godt mod och fast tillförsigt, att den skall befrämja vårt
lands lycka, hafva röstat för den nyss omnämnda större reformen,
hafva vi likväl icke kunnat för oss dölja, att ölvergången
till ett nytt samhällsskick ej kan ske, utan att vid början deraf
många faror skola möta, och en af de största deribland måste
visserligen erkännas vara den, som man nu här har sökt uppväcka,
att emellan konungamakt och folkmakt skall finnas en
tvist oafgjord, om gränsen för deras ömsesidiga rättigheter.
520
Den 9 Februari.
Mätte en livar af R. o. Ad:ns ledamötar, sorn nu skall afgifva
sin röstsedel, väl besinna angelägenheten för vårt lands framtida
lugn att få denna fara undanröjd.
För min del röstar jag för ett obetingadt antagande af den
med Fransmännens Kejsare afslutade handelstraktat.
Många bifallsyttringar samt talrika och ihållande rop på
propos. följde på detta anförande.
Frih. Gripenstedt, Johan August: Jag lofvar på förhand
fatta mig så kort som möjligt, men jag anser mig dock
icke kunna underlåta, att till besvarande upptaga några af de
anmärkningar, som här blifvit gjorda. Detta lår likväl icke så
anses, som skulle jag dermed vilja underkasta mig något slags
förhör af Frill. Klinckowström, ty hvar och en finnér lätt, att
hans s. k. frågor icke äro något annat än maskerade ansvarspåståenden,
och den värde talaren bör veta att delta icke är,
hvarken rätta vägen eller rätta stället, der dylika skola framställas.
Men, som sagdt, några anmärkningar vill jag besvara.
Gr. Mörner har mycket omständligt sökt visa, att en stor
del af de i förra tider af K. M:t vidtagna tullnedsättningarne
icke kunna betraktas som bevis, att K. M:t i allmänhet egde
rätt att nedsätta tullar, emedan K. M:t vid dessa tillfällen varit
af R. St:r särskildt bemyndigad, att, »till underlättande af traktaters
ingående med främmande makter», medgifva tullnedsättningar.
Utan att nu ingå i en närmare utredning af hela denna
fråga, vill jag endast påminna derom, att alla dessa af Gr. Mörner
omnämnda tullnedsättningar emellertid alldeles icke skedde
i sammanhang med några »traktaters ingående», och att således
grunden för dessa beslut ovilkorligen måste sökas i det generella
stadgandet i 60:de §:n R. F., som blott bestämmer, alt
(med ett undantag) tullafgilter icke må af K. M:t »förhöjas.»
Samme värde talare har äfven velat framhålla, att den
grundslagsförändring, som föreslogs 1853, skulle vara ett bevis
på att någon tullnedsättning icke skulle kunna ske för längre
tid än en statsregleringsperiod; men jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att det då var fråga om att förhindra
någon tullnedsättning under 10 år, eller att fastläsa beskattningen
för längre tid, och således just motsatsen af hvad som innefattas
i den nu ifrågav;de betämmelsen.
Gr. Mörner har slutligen anmärkt såsom en ojemnhet mellan
traktatsbestämmelserna för Sverige och för Norge, att då
Sverige förbundit sig, att icke införa exporttullar, har likväl bibehållandet
af dylika tullar blifvit Norge medgifvet. Härvid får
jag likväl eninra, att Norge å sin sida iklädt sig förbindelsen att
icke höja de närv:de export-lullarne, hvilka, utgående förnämligast
för fisk och trävaror, utgöra en väsendtlig inkomstkälla lör
Norska statskassan och derföre af rent financiella skäl ej kunnat
eftergifvas, ehuru dessa afgifter otvifvelaktigt kännas tryckande
för rörelsen, heldst vid konkurrens med andra länder,
som derifrån äro befriade. Traktatsvilkoren äro således äfven
Den 9 Februari.
521
i detta hänseende verkligen lika för begge länderna, derigenom
att det för begge är bibehållandet af stalus quo, som utgör
grunden för den ifrågav:de bestämmelsen.
Såsom bevis på den radikalism, som skulle vana rådande i
vår tull-lagstiftning, har Frih. Sprengtporten anfört, att alla landtmannaprodukter
äro tullfria, och att således icke något skydd
eger rum för jordbruket. Denna omständighet fordrar särskildt
några ögonblicks uppmärksamhet. Jag har redan förut visat,
att vår tulltaxa, i allmänhet, långt ifrån att vara radikal eller
ens liberal, tvertom är ganska protektionistisk, och af andra
länder betraktas såsom en af de mest ofrisinnade i Europa,
ehuru densamma, ifråga orri jordbruksalsler och lifslörnöderiheter
i allmänhet, onekligen är liberal. Meri äfven detta har sin grund
i den stora omsorg, man haft att skydda och gynna industrien.
Ty då, för omkring 10 år sedan, ett i någon mån liberalare
tullsystem tillämpades, sökte man, för att göra öfvergången så
litet känbar sorn möjligt för våra näringar, i sammanhang med
förbudens borttagande och tullsatsernas förminskning, bereda industrien
den väsendlliga, och till sin grundsats ganska riktiga,
förmånen, att göra vilkorcn för produktionen så gynnsamma
som möjligt. För detta ändamål afskafiädes nästan allmänt tullafgifterna,
ej blott för de vigtigaste lefnadsbehofven, utan ock för
råvaror, machinerier, redskap, färger, m. m.; och man ansåg
sig så mycket hellre kunna göra detta för jordbruksprodukterna,
som något tullskydd i delta hänseende, enligt de förhållanden,
sorn numera inträdt, och enligt upplysta och erfarna
landtbrukares egen åsigt — hvilken äfven vid detta tillfälle
blifvit kraftigt uttalad — icke vidare kunde vara jordbruket
till något gagn. Jag bör likväl tillkännagifva, att äran af
initiativet till denna, enligt min tanka, fullkomligt riktiga åtgärd,
icke tillhör mig, utan min företrädare i embetet, Frih. Palmstierna.
På hans föredragning beslöts nemi., först den 26 Sept.
1855, att tullfrihet skulle ega rum under viss tid för alla landtmannaprodukter
och åskilliga andra vigtiga lifsförnödenheter,
och dessa stadganden förnyades sedermera den 11 April 1856,
likaledes på Frih. Palmstiernas föredragning, och den 12 December
1856, med min kontrasignation, intill dess samma bestämmelser
blefvo af R. St:r 1857 godkända och stadlästade. Och
slutligen kan det måhända icke vara utan intresse för R. o. Ad.
alt veta, och jemväl tjena såsom ett slags bevis på, att denna
åtgärd icke måste vara så vådlig för jordbruket, att en man,
som icke är känd för något hejdlöst framåtskyndande i detta
eller andra afseenden, nemi. Hr Gr. C. G. Mörner, såsom Konungens
rådgifvare, biträdt alla de nyss omnämnda besluten.
Frih. Klinckowström har börjat sin sednaste serie af anmärkningar
med det påståendet, att jag, likgiltig för näringarnes
öde, skulle framgå öfver grusade fabriker och grundlagens
spillror. Jag får emellertid lugna mig dermed, att jag verkligen
icke känner några grusade fabriker eller ödelagda näringar, och
intill dess Hr Frihm upplyst mig om hvar dessa äro till finnan
-
522
Den 0 Februari.
des, kan jag icke göra mig några förebråelser för de förfärliga
olyckor, som lians fantasi utmålat.
Samme värde talare liar äfven, på sitt egendomliga språk,
yttrat att han skulle träffa en »liktorn», då han ånyo framdrog
frågan om det Franska bränvinet, och han liar ytterligare påstått,
att hela bränvinsrörelsen här i landet skulle gå under, till
följd af den förevide traktaten. Jag har redan förut, med obestridliga
siffror, visat den fullkomliga grundlösheten af en sådan
farhåga; men jag vill nu ytterligare fråga den värde Frihm,
huru det då låter förklara sig — ifall det finnes någon sanning
i hans påståenden — att allt ifrån den 15 sisth April, då traktaten
började att tillämpas, eller just under det år, då, enligt
hvad Hr von Koch fullständigt upplyst och utvecklat, det omtalade
Franska drufbränvinet, eller såkallade trois-six, stått uti
ett alldeles exempellöst lågt pris, icke en enda kanna af detta
bränvin hit inkommit från Frankrike. Det enda fastage, som
deraf inlörskrifvits för att tjena till agitationsmedel, intogs öfver
Lubeck, och fick således ej heller åtnjuta den lägre tullbehandling
traktaten bestämmer, hvilket bäst lärer bevisa hurupass verkligt
allvar härmed varit. Och oaktadt allt detta, talar man nu,
sedan lörhållandena återtagit sitt normala skick, om en »öfversvämning»
af sådant bränvin, och om den Svenska brävinsbränningens
derigenom förestående undergång! I sanning, jag förstår
knappast huru man kan vilja framkomma med sådant tal, så
framt nian sätter något värde på att åtnjuta förtroende.
Vidare har den värde talaren hemställt, huruvida frågans
hänskjutande till K. Sfr endast skulle betraktas såsom en formalitet.
Jag trodde mig icke hafva uttryckt mig så otydligt,
att en sådan uppfattning skulle kunna befaras af någon, som
ville förstå hvad jag yttrade. Jag har sagt, att frågan om traktatens
godkännande blifvit till R. Sfr öfverlemnad af »konstitutionel
grannlagenhet», emedan K. \l:t icke dertill var af grundlagen
förbunden; men sedan detta skett, är det naturligt, att
R. Sfrs beslutande rätt i detta, som i andra fall, också är fullkomligt
sjelfständig. Och att en så vigtig fråga, som denna, blifvit
till R. Sfr öfverlemnad, äfven då detta ej varit i lag föreskrilvet,
anser jag för min del icke allenast vara fullt öfverensstämmande
med en riktig uppfattning af konstitutionella förhållanden,
utan det öfverensstämmer också med den praxis, som
månsa gånger varit följd, enär Ii. M:t, vid flera föreg:de tillfällen,
till R. Sfrs pröfning öfverlemnat mera ingripande samhällsfrågor,
såsom t. ex. rörande kommunalförfattningarne, bränvinslagstiftningen
m. 11., hvilka tillhöra den ekonomiska lagstiftningen
och således kunnat af K. M:t allena afgöras.
Samme värde talare har också anmärkt såsom en inkonseqvens,
att vid detta tillfälle den afslutna traktaten blifvit tilllämpad
innan R. Sfr derom hunnit yttra sig, då deremot sådant
icke skett med andra traktater, t. ex. i fråssa om Oresundska
tullen. Denna skillnad är emellertid lätt förklarlig, då man ihogkommer,
att vid traktaten ang:de Sundska tullen, äfven förekom
Den 9 Februari.
523
åtagandet af ganska betydliga utgifter för en längre tid, hvarom
frågan först måste underställas R. St:r, så framt ej regeringen
ville taga medlen ur sin egen ficka.
För att visa hvilken enorm »förlust,» som genom den Franska
traktaten skulle uppkomma för landet, har Frih. Klinckowström
iifven företagit sig att uträkna huru mycket, efter hans
uppskattning, den minskning i tullafgifter, som enligt den nya
taxan blifvit medgifven, skulle utgöra under en tid af (såsom
jag tror) tio år. Det förundrar mig blott, att den värde talaren,
för att ytterligare förhöja effekten af sin framställning, icke äfven
gjort sig besväret att utsträcka sin beräkning till en tidrymd
af t. ex. 25 eller 100 år, och att jemväl lägga ränta på ränta.
Den s. k. förlusten hade då blifvit ännu fruktansvärdare. Men
huru man rimligtvis kan betrakta en förminskad beskattning,
eller med andra ord, de medel, som tillfölje häraf ej utkräfvas
af befolkningen, såsom en »förlust» för landet, detta öfverlernnar
jag åt den värde Frihms egen statsmannavishet att förklara.
Det säkra är, att om eftergifvandet af skatter, hvilka befinnas
obilliga eller hinderliga, och som kunna undvaras, skall anses
som en /örlusl, så bör det å andra sidan också anses såsom
en vinst, att pålägga och uttaga dryga afgifter af de skattdragande,
och detta borde väl då, för ett så nyttigt ändamål, också
ske till den högsta möjliga utsträckning. Man kan åtminstone
säga, att detta icke vore någon särdeles svår statskonst.
Den ofta nämnde värde talaren har skarpt klandrat, att,
genom den nu vide tulltaxans uppställning, afgifterna för varor
af samma art, men af olika beskaffenhet, blifva ytterst ojemna,
och han har lagt mig detta särskildt till last, då jag vid sisth
riksdag yttrat, att sådant var en olägenhet, sorn borde afhjelpas.
I detta afseende behölver jag endast hänvisa till den, efter min
tanka, fullkomligt tillfredsställande förklaring, som komitterade
härom afgifvit. Så snart man, såsom jag tror, på goda grunder
öfvergifvit systemet af tullar efter värde och antagit bestämda
afgifter för hvarje artikel, så måste man underkasta sig
den ofullständigheten, att när varornas värde är olika, den fixa
tullafgiften ej uppgår till samma procent för alla. Såvidt lämpligen
kan ske, bör detta visserligen motverkas genom underafdelning
af rubrikerna, men då man tager i betraktande alla de
undersökningar, all den omgång, skada och tidsutdrägt, som vid
tillämpningen blir en följd af en alltför invecklad indelning, så
finner man lätt, att man här framför allt måste handla praktiskt,
och jag har på dessa grunder icke kunnat undgå att erkänna
riktigheten af komitlerades, i öfverensstämmelse med flera näringsidkares
egna önskningar, afgifna yttrande, att den nuvide,
enklare indelningen egde företräde.
På de frågor, eller rättare sagdt anklagelsepunkter, hvilka
Frih. Klinckowström direkte till mig framställt, anser jag mig
ingalunda, hvarken moraliskt eller politiskt, förbunden att lemna
honom svar; men då härvid likväl förekomma vissa särskildta
omständigheter, som jag gerna önskade att något närmare få
524
Den 9 Februari.
vidröra, så vill jag icke låla tillfället gå obegagnadt förbi, att
derom lemna några upplysningar.
Så har den värde talaren bland annat frågat, hvarföre icke,
i öfverensstämmelse med I0:de §:n R. F., vid detta ärendes
beredning, några upplysningar blifvit inhemtade från vederbörande
embetsverk, eller från Kommers-Coll. Först och främst
ber jag då att få fästa uppmärksamheten derpå, att i det omförmäldla
stadgandet står blott, att »nödiga» upplysningar böra
inhemtas m. m.; och man ser således, att en pröfningsrätt,
ganska välbetänkt, blifvit Regeringen förbehållen, huruvida, och
till hvad omfång, upplysningar böra infordras, äfvensom på hvad
sätt detta lämpligast kan ske. Derföre händer också ganska ofta,
att till vissa ärenders utredning utlåtanden inhemtas, icke af
de ordinarie embetsverken, utan af akademier och komittéer,
hvilka i ämnet ega en närmare sakkunskap. Och hvad nu särskildt
beträffar den utredning, som i fråga om Franska handelstraktaten
kunde vara nödig, så synes det mig fordra endast
ganska måttlig eftertanka för att finna, att denna icke rimligen
kunde af Kommers-Coll. afgifvas. Det vore nästan förnärmande
för Frih. Klinckowströms omdöme, om jag antoge alt han
skulle hafva åsyftat en så bakvänd ordning vid ärendets behandling,
som att Kornmers-Colhii utlåtande skulle hafva infordrats
sedan underhandlingarne, i öfverensstämmelse med lemnade
instruktioner, blifvit afslutade; men icke stort bättre utfaller
det andra, enda återstående alternativet, eller att Collegium,
enligt Frihtns åsigt, hade bort förut yttra sig öfver de instruktioner,
hvilka, i anledning af hvad som vid underhandlingarne
förekom, tid efter annan måste utlärdas för våra ombud i Paris.
Hvar och en vet, att emhetsverkens utlåtanden och expeditioner
äro handlingar, som, enligt tryckfrihetsförordningen, af hvem
som heldst kunna utfordras och offentliggöras; och jag hemställer
då, huruvida det varit förståndigt, att sålunda låta på
förhand blifva kunnigt, hvad som vid underhandlingarne lörelupit,
och hvad den rådgifvande myndigheten yttrat och föreslagit.
Åtminstone hade delta varit ett ovanligt sätt att föra
underhandlingar. Meri emedan Regeringen naturligtvis icke ansåg
en sådan metod lämplig, var också en särskild komitté af
sakkunniga män tillsatt, hvars utlåtande i ämnet kunde, så
länge sådant var nödigt, undandragas offentligheten, och hvars
fullständiga utredningar lemnade Regeringen all den upplysning,
som för dess beslut i frågan var af behofvet påkallad.
Vidare har den värde Frilen förmenat, att genom bestämmandet
af en lägre tull för franskt drufbränvin, än för annat
bränvin, skulle ett monopol vara medgifvet, som är förbjudet.
Det ser ut som skulle Frilen ej rätt förstå skillnaden mellan
ett monopol och en differential-tull, ehuru dylika tullar — hvilka
jag för min del principiell icke gillar — så länge de s. k. tulllind
ringa rne bibehöllos, eller intill år 1851, voro för transatlantiska
varor hos oss allmänna och ännu i denna stund existera
i förhållande till Norge. Men det mest besynnerliga och ovän
-
Den 9 Februari.
525
tade är dock, att den värde Frihin framställer denna anmärkning,
nästan i samma andetag, som han häftigt klandrar, att
Franska traktatens bestämmelser blifvit upptagna i den allmänna
tulltaxan och att icke en särskild differential-tulltaxa blifvit gällande
för handeln med Frankrike. Konseqvensen häraf är åtminstone
svår att tälta.
Bland de frågor, som den värde Frihin framkastat, förekom
äfven den, huruvida det skulle vara tillåtet för Regeringen
att också höja tullar, eftersom detta skett för papper med
tryckta linier. Jag torde val ej behöfva yttra min mening i
en sak, som är alldeles klar, då grundlagen uttryckligen säger
att K. M:t (med ett undantag) icke eger förhöja tullafgifter;
men angående det mycket omtalade papperet med tryckta linier,
anhåller jag alt fä lemna några upplysningar, hvilka, enligt
hvad jag hoppas, skola visa att någon tullförhöjning för
detta slags papper alldeles icke åsyftats, utan att endast ett fei
blifvit rättadt, som förekom i den gamla taxan. Såsom ett förtydligande
i fråga om förtullningen af det omförmäldta papperet,
haile vederbörande embetsverk vid sistlidne riksdag föreslagit,
att en anvisning i detta afseende skulle införas i tulltaxan,
men genom något misstag, som ej upptäcktes, utan bibehölls,
fick denna anvisning följande lydelse: »papper med tryckta
linier tullbehandlas som tryckpapper», då det emellertid, i stället
för »tryckpapper», bort heta tryckt papper. Att delta var
meningen är icke allenast klart genom rnotiverna till framställningen,
utan äfven alldeles uppenbart, till följd af sakens egen beskaffenhet,
ty ingen rimlig eller förnuftig anledning kunde väl
finnas, att papper — hvilket nödvändigt måste vara skrifpapper,
för att kunna begagnas till sitt ändamål, såsom formulärer
eller dylikt — blott derföre att linier blifvit påtryckta, och
således étt nytt arbete, som måste öka dess värde, tillkommit,
skulle nedflyttas till en lägre tullklass än sjelfva skrifpapperet,
eller till likhet med tryckpapper; utan åsyftades tvärtom att
den sålunda förädlade varan skulle uppflyttas och behandlas
lika med tryckt papper. Då nu, i sammanhang med den franska
traktaten, en ny, enklare och, som jag tror, utan gensägelse,
bättre rubricering antogs för artikeln papper, och fråga
uppstod hvart detta papper med tryckta linier skulle hänföras,
har jag för min del icke ett ögonblick tvekat att biträda komitterades
i detta hänseende afgifna förslag, hvarigenom den i
förra taxan genom misstag inkomna oegentligheten blifvit rättad,
och detta så mycket hellre, som denna förändring saknar
all praktisk betydelse för rörelsen, då, så vidt jag vet, icke ett
enda ark dylikt papper från utlandet inkommit. Men att denna,
så att säga, endast formella rättelse skulle betraktas som ett
grundlagsbrott, det kunde jag verkligen icke föreställa mig; och
bäst synes mig i alla händelser vara, att Frih. Klinckowström,
likasom förut en annan värd ledamot af detta Stånd, skickar
sitt linierade papper i en rulle till Konst.-Utskit, för att se om
526
Den 9 Februari.
detta Utskott delar hans åsigt att grundlagen derigenom blifvit
krossad i spillror.
Frih. Klinckowström har vidare hemställt med hvad rätt
Regeringen, till vinnande af franska traktaten, användt medel,
som annars skulle hafva ingått lill Riksgälds-kontoret, och har
sagt alt hvarje åtgärd, hvarigenom statens inkomster förminskades,
vore olaglig. Första följden af en sådan gruridlagstolkning
skulle vara den, att K. M:t derigenom förhindrades.att utöfva
den dyrbaraste af sina rättigheter, nemi. alt gifva nåd, der ömmande
omständigheter kräfva en mildring i lagens bokstaf. Ty
om Konungen sålunda i nådeväg efterskänkte böter, hvilket ganska
ofta händer, så är ju detta också en eftergift af statsmedel,
hvilka eljest, i form af öfverskott, slutligen skulle hafva
stadnat i huset der borta på Riddarholmen.
Den samme värde talaren har inledt sitt första anförande
med en poetisk betraktelse hurusom personerna endast väga
fjäderlätt i händelsernas vågskål; ty, säger han, äfven då Sveriges
slörste Konung föll på Liitzens blodbesköljda valplats och,
omhvärfd af fiender, blott ett barn satt på thronen, har det
Svenska statsskeppet likväl segrande genomgått stormen. Detta
är utan tvifvel ganska sannt och äfven, vackert sagdt, ehuru
det onekligen varit ännu vackrare, om den ädle Frifnn, istället
för att omskrifva meningen på prosa efter sin fason, begagnat
den store skaldens ursprungliga ord, sådana de förekomma i
hans sköna sång till Svenska Riddarhuset 1840. De lyda:
»När hjeltekungen föll i segrens famn,
Och låg och blödde i sin vunna slagtning,
Ha’n I väl hört, att deras hjertan sjönko,
Fast än en verld i vapen stod emot dem,
Och blott ett barn på Wasa-thronen satt.»
Men fastän, som sagdt, detta är ganska vackert, kan jag
likväl icke precist inse, hvad denna poetiska ulflygt egentligen
har att göra med den nu ifrågavarande franska traktaten.
Man söker visserligen här gifva en sådan tolkning åt det
beslut, vi gå att fatta, att ett förkastande af traktaten icke
skulle kompromettera konungamakten, utan endast vara ett nederlag
för Konungens rådgifvare, eller egentligen för några vissa
ibland dem.
Men det torde dock böra ihågkommas, att denna fråga,
der K. M:t å landets vägnar uppträder gent emot en främmande
makt, icke är ett vanligt regeringsmål, utan ett ärende
af ministeriel natur, och att grundlagen, för dessa ärenders behandling,
stadgat en särskildt form, till följd hvaraf också ett
afslag eller klandrande beslut i en sådan fråga måste anses mera
än vanligt blottställa Konungen.
Hufvudsaken härvid är dock i alla fall den syftning, som
här uppenbarar sig, att söka inkräkta på konungamaktens rättigheter.
På min fråga i går, huruvida Mine H:rr motståndare
ansåge att K. M:t äfven vöre förhindrad, att, om så pröfvades
Den 9 Februari.
527
nödigt, förbjuda införsel af en tull pligtig vara, emedan tullinkomsten
då skulle försvinna, liar Frih, Sprengtporten, såsom väl
kunde förväntas, svarat att han icke ansåg K. Mits höga rätt
i sådant fall kunna bestridas, men att detta likväl måste betraktas
såsom ett undantag, hvilket sällan förekommer. Ganska riktigt!
Och likaledes hoppas jag, att det alltid måtte blifva undantag,
— men ingalunda regel, att K. M:t skulle behöfva afvika
från representationens mening, och vägra sin sanktion på
dess beslut, utan att likväl derföre K. Mits rätt, alt i händelse
af behof så handla, må anses vara onödig eller oriktig. Jag är
således i delta fall fullkomligt ense med Frih. Sprenetporten;
men Frih. Klinckowström har deremot tagit steget fullt ut. Han
påstår att K. Mit icke får förbjuda införsel af en tullbelagd
vara — således icke heller i händelse af pest, krig eller dylikt.
Enligt hans åsigter att K. Mit icke får nedsätta någon afgift eller
företaga någon åtgärd, hvarigenom statsinkomsterna blifva
förminskade, skulle Konungen alltså icke vidare kunna ingå
traktater med främmande makter, så framt någon den ringaste
nedsättning i afgifter derigenom medgåfves; ej kunna förhindra
införseln af någon vara, som vore belagd med tull, äfven om
sådant vore af högsta nödvändighet på kalladt; och icke i nådeväg
kunna efterskänka några böter. Representationen skulle på
sådant sätt också kunna, t. ex. genom åsättandet af en alldeles
orimlig stämpelpappersafgift, tillintetgöra Konungens rätt att
förläna adelskap, utdela riddarvärdigheter m. m., eller att utfärda,
nästan sagdt, hvilken resolution som heldst, som kunde
vara för den maktegande representationen misshaglig.
Jag öfverlemnar till eder sjelfva, Mine Hirr, att afgöra, om
detta är det statsskick, som bör eftersträfvas, och som på detta
rum kan finna understöd. För min del skall jag åtminstone
motsätta mig dessa försök, så långt jag förmår, och jag är förvissad,
att R. o. Adin icke skall på en sådan väg följa dem,
som nu vilja uppträda som dess ledare, liksom jag hoppas, att
R. o. Adin, utan anmärkning eller inskränkning, skall godkänna
den nu förevarande, af K. Mit med Frankrike afslutna handelstraktaten.
Detta yttrande framkallade många bifallsrop; och hördes
en mängd ledamöter åter högt och häftigt yrka på propos.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelmi Jag har endast
begärt ordet för att gifva tillkänna, att jag instämmer i det förslag,
Gr. Mörner framställt.
Frih. vonschulzenheim, David: Det är icke för att förlänga
en redan nog lång diskussion, utan för att förkorta behandlingen
af frågan, som jag begärt ordet. Sedan i går har
Franska traktaten sans fräse blifvit bifallen af två Stånd och
blott ett tredje bifallit Utskits förslag, för hvilket jag i går talade.
Som ett med Preste-Slits sammanstämmande beslut således icke
skulle leda till något resultat, så finner jag icke längre skäl att
528
Dea 9 Februari.
kämpa för detta Utsk:s Betänk., som jag förut ville försvara till
det ytterata. Jag måste dock, då jag i denna fråga har en bestämd
åsigt, nedlägga min röst i en viss rigtning, och vill nu
yttra några ord härom. Jag skall dock icke, i likhet med hvad
en ung talare i går företog sig, hafva den oblygheten att uppläsa
en hemma skrifven, men väl öfverlast kria, utan vill blott
förena mig med Gr. Mörner, och önskar att hans förslag måtte
blifva R. o. Ad:ns beslut. Utsk:ts Utlåt, blifver således, efter
all anledning, icke R. St:rs beslut, men jag anser dock att det
beslut, hvartill Utslcts majoritet kommit, icke förlorat alla cliancer
för att vinna afseende. Jag har nemi., ehuru jag medgifver
med förvåning, hört en Konungens rådgifvare här yttra, att styrelsen
fästade mindre afseende vid R. St:rs beslut, än hvad den
för sin del ansåg vara deras innersta tanke. Jag kan ej gilla
denna jesuitiska logik, som kringår begreppet och grundsatsen
af plurima vota valent; men då jag verkligen sett att Bevilln.-  Utsk:ts beslut i afseende å tullkomiténs ändamål och arbetsrigtning
blifvit af Hr Finans-Ministern beaktadt framföre och emot
R. St:rs beslut i motsatt rigtning, så må det äfven nu tillåtas
mig att uttrycka den förhoppning, att Hr Finans-Ministern äfven
i denna (örev:de fråga handlar sammaledes.
Jag vördar mitt lands styrelse, ja! om några af dess ledamöter
kan jag t. o. m. säga att jag älskar dem, om detta uttryck
tillätes mig, men ännu mera älskar jag mitt lands konstitution,
och derföre (örenar jag mig om Gr. Mörners förslag.
En sak, som jag måste påpeka, har slagit mig för hufvudet,
emedan jag icke gillar densamma. Det är ett manér, man
på sednare tider tagit sig före, att anse en anmärkning mot re
geringen
alldeles liktydig med en anmärkning mot Konungen,
han, som dock icke är ansvar skyldig. Detta är alldeles detsamma,
som i fordna tider, då en prest, som blef förolämpad,
skrek att Gud och kyrkan blifvit skymfade. Här är det en eller
annan statsman man anfaller, och han är väl skyldig nationen
förklaring öfver sina åtgärder, samt icke anse sig för kunglig
person, derföre att han är Konungens rådgifvare.
Nu är det blott fråga om bränvin och trävaror, men tulldespoter
ne vilja icke beakta hvad vi säga, hvarföre ordningen
väl slutligen kommer till att, för betäckande af en ursinnig
import, tillgripa den sista ungskogen, derefter kreatur och
lösegendom, samt aldra sist matjorden och spränga gråsten för
export, och huru går det då, när vi en gång under politiska förvecklingar
måste lita på oss sjelfva?
Jag har sagt hvarföre jag förenar mig med Gr. Mörner.
Ropen på propos. förnyades med ökad häftighet och styrka.
Frih. Alströmer, Jonas: Jag hade tänkt slippa att yttra
mig i denna fråga, hörande till dem, som, så väl inom som
utom detta hus, företrädesvis älska en stilla och obemärkt verksamhet.
Den 9 Februari.
529
samhet. Men då jag alltid hyst en djup aktning för våra lagar
i allmänhet, och företrädesvis för våra grundlagar, hvilkas
föreskrilter jag sökt oeftergifligeo ställa mig till efterrättelse
under de 32 år jag varit riksdagsman; och då jag förgäfves väntat
på en direkt vederläggning af de försök jag här hört till
bortförklarande af grundlagens ordalydelse; så anser jag mig
skyldig att försvara densamma i sisla stunden, innan jag blir
tvungen att för alltid nedlägga min verksamhet som nksdagsman.
Frågan gäller här, å ena sidan, den Svenska folket genom
grundlagen på det bestämdaste tillförsäkrade sjelfbeskattningsrätten,
och å den andra, dels att denna rätt påstås icke inskränkas
derigenom, alt regeringen nedsätter de af Ständerna gjorda
tullbestämmelserna; dels att regeringen eger en grunlagsenlig
rätt till en sådan nedsättning. Hvar detta står i grundlagen:
att K. M:t har rätt att nedsätta de af folket pålagde skatter,
kan jag icke finna; och då grundlagen skall tolkas ovilkorligen
elter ordalydelsen, kan man icke på samma gång hafva rätt att
tolka den efter ord, som man der omöjligen kan uppleta.
De §§. som handla om Svenska folkets rätt att sig sjelf
beskatta, innefattas i R. F:s 57—61 :sta §§, och dessa äro så
tydliga att jag icke kan förstå huru man derom kan tvista.
Här slår tydligen »Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta
utöfvas af R. St:r allena vid allmän riksdag»; och vidare
lyder 6 Usta §:n så: »Alla afaifter, som R. St:r under
de i föregående (R. F. 60) § nämnda titlar beviljat, skola utgöras
intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen
af R. St:r faststäld blifver.» Hvilka dessa afgifter äro,
står ock tydligt i 60:de §:n, nemi. tull, accis m. m. Alltså tullmedlen
i första rummet. Då nu R. St:r bestämt dessa »allmänna
afgifter», skola de qvarstå till slutet af det år då ny bevillning
fastställes; men detta sker naturligtvis icke, om de af
Ständerna gjorda bestämmelserna, genom nedsättning, förändras
emellan riksdagarne. Det enda undantag, som dessa §§ om
folkets sjelf beskattningsrätt innehålla, är det om spanmålstullens
förhöjning i 60:de §:ns 2:dra punkt. Men så länge ordet förhöjning
icke betyder till sin ordalydelse: nedsättning, så protesterar
jag emot den, i denna rigtning, äfven af Statsrådet här
försökta grundlagstolkning.
Då mitt samvete alltså icke medgifver en sådan tolkning,
och då Franska handelstraktatens antagande till stor del är betingadt
af densamma; skulle jag egentligen anse mig pligtig att
yrka afslag; men med anledning al den tvångsställning hvaruti
man försatt R. St:r, och med hänsyn till den inverkan ett afslag
skulla kunna hafva på min Konungs och mitt fosterlands anseende;
förenar jag mig i den af Gr. Mörner framställda propos.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, förmälte
Hr Gr. o. Landtm , att i afseende å förev:de Utlåt, hade följ:de
yrkanden blifvit framställda, nemi.:
U. II. 34
530
Den 9 Februari.
i:o af H. Exc. Hr Frih. Manderström, med hvilken mångå
ledamöter sig förenat, att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan
i öfrigt, måtte för sin del lemna sitt godkännande till
den af K. M:t med Frankrike uppgjorda handelstraktaten;
2:o af Gr. Mörner, att R. o. Ad., med afslag å Bevilln.-  Utsk:ts framställning, måtte besluta:
Att R. St:r till svar å K. M:ts Nåd. Propos. af d. 17 Nov.
1865, angrde med Frankrike afslutade handels- och sjöfartstraktater,
i underd. anmäla:
det R. Skr, som antaga att deras pröfning af handelstraktaten
icke bör afse annat än de genom nämnde traktat
öfverenskomna tullbestämmelser för Sverige, fastställt de i 7:de
och 8:de artiklarne af samma traktat samt den bifogade tariffen
B. upptagne införsel tullar, att vid införsel till riket af varor
från Frankrike och andra genom nu gällande handels-traktater
likberättigade länder tjena till efterrättelse intill slutet af det
år, derunder näst härefter sammanträdande riksdag om ny bevillning
beslutat;
samt 3:o af Frih. Cederström, med hvilken flera ledamöter
instämt, att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, skulle
besluta, att R. St:r för sin del icke godkänna den ifrågav:de
traktaten.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Bevilln.-Utsk:ts förev:de Utlåt., hvartill svarades talrika
och starka nej, sedermera propos. på antagande af Frih. Manderströms
förslag, då svaren utföllo med talrika, starka och ihållande
ja-rop, blandade med talrika och starka nej, vidare propos.
på antagande af Gr. Mörners förslag, och slutligen propos. på
bifall till Frih. Cederströms yrkande, hvilka båda sistberörde
propos:r besvarades med talrika och starka ja och nej i blandning;
hvarefter propos. på antagande af Frih. Manderströms förslag
förnyades samt besvarades med särdeles starka och talrika
ja, blandade med talrika och starka nej; hvaruppå Hr Gr. o.
Landtm, förklarade, det han funnit den sednast framställda propos:n
vara med öfvervägande ja besvarad.
En mängd ledamöter ropade på votering.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade nu, att det ankomme på R. o.
Ad. att bestämma, huruvida antagande af Gr. Mörners förslag
eller bifall till Frih. Cederströms yrkande skulle blifva kontrapropos.
vid den begärda voteringen; hvarefter och sedan Hr
Gr. o. Landtm, hemställt huruvida R. o. Ad. till kontrapropos.
antoge bifall till Gr. Mörners förslag samt dertill svarats talrika
och slarka ja och nej i blandning, Hr Gr. o. Landtm, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan votering om kontraproposins innehåll yrkats af flere
ledamöter, uppsattes och justerades följ:de voteringspropos.:
Den 9 Februari.
531
»Den som vill, att It. o. Ad., vid blifvande votering om Frih.
Manderströms förslag i afseende å godkännande af den utaf K.
M:t med Frankrike uppgjorda handeistraktaten, skall till kontrapropos.
antaga Gr. Mörners i ämnet afgifua förslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, antager R. o. Ad. till kontrapropos. vid voteringen
Frih. Cederströms förslag, att R. o. Ad., med afslag å
Bevilln.-Utsk:tsj hemställan i ämnet, icke godkänner den ifrågavarande
traktaten.»
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 193.
Nej — 210.
Uppsattes och justerades följcde voteringspropos. i hufvudsaken:
»Den
som vill, att R. o. Ad., i ani. af Bevilln.-Utsk:ts Utlåt.
N:o 2, skall, med afslag å Utsk:ts hemställan i öfrigt, för sin
del lemna sitt godkännande till den af K. M:t med Frankrike
uppgjorda handeistraktaten, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, beslutar R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan,
att R. St:r för sin del icke godkänna den ifrågavarande
traktaten.»
Vid denna voterings slut befunnos rösterna hafva utfallit .
sålunda:
Ja — 237.
Nej — 166.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 3 dennes bordlagda Utlåtm:
N:o 32, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. i fråga om införsel
för skatterättsfordran i kronosäteriet Olstorp i Skaraborgs län;
N:o 33, i ani. af väckt motion om eftergift af ett Kronolänsmannen
L. G. Bengtzon ådömdt ersättningsbelopp för undervigt
å inlöst bränvinsbrännings-redskap;
N:o 34, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. ang:de restitution
af ett utaf Häradsskrifvaren J. A. Lindgren till Statsverket inbetaldt
ersättningsbelopp;
N:o 35, i aid. af K. M:ts Nåd. remiss af Kongl. KammarColkii
berättelse om Sala silfververks ränte-ersättningsfond för
redogörelse-åren 1862—1864;
532
Den 9 Februari.
N:o 36, i ani. af väckt motion om befrielse för lägenheten
Myrbacken från erläggande af rotevakansafgift;
N:o 37, i ani. af väckt motion om befrielse för gästgifverihemmanet
N:o 3 Weda från erläggande af rotevakansafgift;
N:o 38, i ani. af väckt motion ang:de nedsättning af räntan
för Trysunda fiske eller detsammas afträdande till kronan;
N:o 39, i ani. af väckt motion, ang:de disposition af en till
Stockholms stads och läns kurhusinrättning upplåten egendom å
Kungsholmen;
N:o 40, i ani. af väckt motion om befrielse för Eskilstuna
stad samt Oster- och Wester-Hekarne härader för lifgifvande af
ett årligt ersättningsbelopp för begagnande af kronocellfängelset
i Eskilstuna;
N:o 41, i ani. af väckt motion ang:de tryggad besittningsrätt
till lägenheter och tomter i Waxholms stad;
N:o 42, i ani. af väckt motion om upplåtelse af en jordrymd
i Kalmar stad;
N:o 43, i fråga om upplåtelse till Konung Carls kommun
af mark från Kungsörs södra kungsladugård för anläggning af
en harnnbrygga med lastageplats;
N:o 44, i ani. af väckt motion om öfverlåtande till enskildt
bolag af Statens eganderätt till Loka brunns- och badinrättning;
N:o 45, i fråga om upplåtelse af mark till staden Landskrona
från det Landskrona lastning tillhörande område;
N:o 46, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de förändring i
gällande bestämmelser om godtgörande af kostnader vid laga
skifte å boställe; samt
N:o 47, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. angrde eftergift af
1863 års arrende för kungsladugården Åhs kloster i Hallands län.
Efter föredragning af Stats-Utsk:ts den 7 dennes på bordet
lagda Utlåt. N:o 48, ang:de anvisandet af anslag till komplettering
af bristande trafikmateriel å redan anlagda jernvägsstambanor;
biel detta Utlåt., på flera ledamöters begäran, ånyo
bordlagdt.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Banko-Utsk:ts den 7 dennes bordlagda Mem:r:
N:o 11, med förslag till ändringar i 5:te art. af Bankoreglementet,
orri Bankens styrelse oell några särskilda åt densamma
gifna uppdrag;
N:o 12, ang:de föreskrifterna i 9:de artikeln af Bankoreglemente!;
och
N:o 13, i ani. af f. d. Kamereraren A. W. Wäsströms ansökning
orri eftergift af upplupna öfverrräntor å till Banko-diskoutverket
inbetald skuld.
Den 10 Februari,
533
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 7 dennes bordlagde Betänkm:
N:o 40, i ani. af väckt motion om särskilda föreskrifter i
fråga om tångtäst å hafsstränderna i Halland;
N:o 41, i ani. af väckt motion om rätt lör fartyg att verkställa
lossning vid kanalstation eller annan hamn, der tullkammare
saknas; och
N:o 42, i ani. af väckt motion om en lagsamlings utarbetande
på allmänn bekostnad.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad., vid det
förhållande att de å föredragningslistan upptagne mål blifvit till
största delen genomgångna, behagade tillåta, att det anslag,
som blifvit utfärdadt till fortsättande af plenum kl. 6, åter finge
nedtagas.
Ropades ja.
Härefter åtskiljdes R. o. Ad, kl. ^ 5 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 10 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot:s-utdrag för d. 7, 8 och 9 dennes samt
profit för den 20 sisth Januari.
Frih. Cederström, Rudolf: Den nu församlade representationens
afskedsdramas andra akt blef i går afslutad. Jag
vet icke, om jag bör kalla den lör nu pågående riksdags stora
sorgespels andra akt, eller för den sista stora meningsstriden,
och om jag får hoppas, att de återstående lörhandlingarne komma
att förete föremål af en mindre meningssplittrande natur
och af en, enligt min lanke, mindre skadlig inverkan lör fäderneslandet.
Jag öuskar lifligt hugnesammare beslut. Den betyd
-
534
Den 10 Februari.
liga öfvervigt i röstantal, hvarmed R. o. Ad., efter afhörande af
så många upplysande och sakrika motskäl, fattade sitt beslut i
gårdagens plenum, ådagalägger för min uppfattning tydligt, att
R. o. Ad. på förhand oryggligen hade bestämt sin vilja och sin
föresats, att utan inskränkning i sätt och tid bifalla traktaten,
och gör det för mig fullkomligen sannolikt, att, äfven om R. o.
Ad. egt att i sista voteringen välja den andra kontraproposin, —
hvilken, enligt några talares åsigt, icke innebar annat än ett
förtäckt afslag, enligt andras åter utgjorde det enda bifall, grundlagen
i detta fall medgaf, — hade utgången dock blifvit i sak
enahanda. Tio år äro visserligen en lång tid, men dock icke
någon evighet, och man kan förutsätta, att efter denna tids förlopp
en vida rikare och mera bevisande erfarenhet skall hafva
vunnits, än som varit möjligt att ernå under det 1^ år, traktaten
intill nästa riksdag varit gällande. Äfven skulle man kunna
förutse, att det nya statsskicket, under första tiden af sin tillvaro,
torde blifva bekajadt med en tacksamhets-och förtjusningsfeber,
som fördunklade omdömet och gjorde att ett biiäll vore
vid den första riksdagen på förhand att förmoda. Men förtjusningsfehrar
höra icke till de långvariga febrarnes antal, och återfall
deri äro nästan utan exempel. Derföre föreställer jag mig,
att, när besinning och erfarenhet hunnit verka, det kan hända,
att en helt annan åsigt gör sig gällande, än nu. Jag vet väl,
att i dag för segrarnes sinnen sväfva endast lysande bilder af
den annalkande lyckan, glädjen, prakten och ölverflödet, kort
sagdt, njutningen af alla lockande håfvor i största ymnighet.
Men det kommer en annan tid. Om det då inträffar, att, sedan
det så obetänksamt uppmuntrade, och i följd deraf öfverhandtagande
njutningsbegäret utstrött sitt förslöande gift, Sveriges folk
hungrande vänder sin blick med saknad tillbaka till den tid, då
enkelhet, men välmåga, rådde i landet, sänder en förebrående
åtanka på den sorglösa statskonst, som vållat en så sorglig lörändring,
vänder bleka, förtärda anleten mot dem, som, änskönt
emot sin vilja, varit upphofsmän till landets olycka och förderf,
då tror jag icke, att den öfverlägsna axelryckningen, det öfvermodiga
hånlöjet förblifva det svar, hvarmed man möter en sådan
syn. Jag tror, att den tid, om icke snart, dock säkert, skall
komma, då rikets representanter slå in på en annan bana, och
att — såsom äfven vid ett föregående liknande tillfälle blifvit
antvdt — sedan det bedöfvande segerjublet förklingat och de
hastigt förvissnande segerkransarne förbleknat kring de mäns
namn, hvilka i dag af den sjelfbedragna, beklagansvärda myckenheten
helsås såsom fäderneslandets väleörare, store och vise
män, då skall kanske en rättvisa vederfaras de mans minne,
hvilka stridt, ehuru af segerlyckan öfvergifne, med kraft för
hvad de ansett rätt och sannt, och med mod bekämpat hvad
de icke med godt samvete kunnat bifalla, emedan de ansett det
icke lända till det af oss alla älskade fosterlandets väl!
Den 10 Februari.
535
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utsk:ts den 3 och 9
dennes på bordet lagda Utlåt:n:
N:o 32, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. i fråga om införsel
för skatterättsforilran i kronosäteriet Olstorp i Skaraborgs län;
N:o 33, i ani. af väckt motion om eftergift af ett Kronolänsmannen
L. G. Bengtzon ådömdt ersättningsbelopp för undervigt
å inlöst bränvinsbränningsredskap; samt
N:o 34, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. angide restitution
af ett utaf Häradsskrifvaren J. A. Lindgren till Statsverket inbetadt
ersättningsbelopp.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Stats-Utskits den
3 och 9 dennes bordlagde Utlåt. Nio 35, i ani. af K. Mits Nåd.
remiss å Kongl. Kammar-Golliii berättelse om Sala silfververks
ränte-ersättningsfond för redogörelseåren 1862—1864.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskits den 3 och 9
dennes bordlagde Utlåtin:
Nio 36, i ani. af väckt motion om befrielse för lägenheten
Myrbacken från erläggande af rotevakans-afgift;
Nio 37. i ani. af väckt motion om befrielse för gästgifverihemmanet
Nio 3 Weda från erläggande af rotevakans-afgift;
N:o 38, i aid. af väckt motion angide nedsättning af räntan
för Trysunda fiske eller detsammas afträdande till kronan;
Nio 39, i ani. af väckt motion angide diposition af en till
Stockholms stads och läns hurhusinrättning upplåten egendom
å Kungsholmen;
Nio 40, i ani. af väckt motion om befrielse för Eskilstuna
stad samt Öster- och Vester-Kekarne härader från utgifvande
af ett årligt ersättningsbelopp för begagnande af kronocellfängelset
i Eskilstuna;
N:o 41, i aril. af väckt motion angide tryggad besittningsrätt
till lägenheter och tomter i Waxholms stad;
Nio 42, i ani. af väckt motion om upplåtelse af en jordrymd
till Calmar stad;
Nio 43, i fråga om upplåtelse till Konung Carls kommun
af mark från Kungsörs södra kungsladugård för anläggning af
en hamnbrygga med lastageplats;
Nio 44, i ani. af väckt motion om öfverlåtande till enskildt
bolag af statens eganderätt till Loka bruns- och badinrättning;
samt
N:o 45, i fråga om upplåtelse af mark till staden Landskrona
från det Landskrona fästning tillhörande område.
Föredrogs ånyo Stats-Utskits d 3 och 9 dennes bordlagde
Utlåt. Nio 46, i ani. af K. Mits Nåd. Propos, angide förändring
536
Den 10 Februari.
i gällande bestämmelser om godtgörandet af kostnader vid laga
skifte å boställe.
Hr von Geijer, Bror Bengt Gustaf: För min del kan
jag icke biträda det beslut, hvartill Utsk:t kommit, utan anser,
i motsats härtill, att R. St:r böra bifalla K. M:ts Propos., att
de kostnader, som fordras för verkställighet af laga skifte å boställen
och af sådant skifte blifva en följd samt nu åligga boställenas
innehafvare, oell enligt Iv. Kungörelsen d. 4 Maj 1827
på tjugo års tid fördelas, må utgå af statsmedel i hvad civila
och militära boställen angår, samt i afseende å ecklesiastika
boställen gäldas af vederbörande kyrkor eller församlingar. Det
är visserligen sannt, att i allmänhet är beredandet af vissa förmåner
åt boställshavare — en fråga, som rätteligen bör behandlas
i sammanhang med en omreglering af lönerna vid den ernbets- och
tjenstemanna-korps, hvartill boställshafvaren hörer. Men månne
icke här ett exceptionelt fall är för handen? Alt kostnad för
skifte å boställe — stundom för ett ganska litet sådant, uppgående
till ett par tusen riksdaler — skall betalas af bostälishafvaren,
är en obillighet, och står i strid med den uti skiftesstadgan
i allmänhet antagna grundsats, att kostnaden för skifte
faller på jordegaren och icke på den, som innehar jorden under
arrende. Enligt denna grundsats tillkommer det staten eller
kommunen att gälda kostnaden för laga skifte å boställe, och
ingalunda innehafvaren, hvilken närmast kan betraktas såsom
arrendator, alldenstund han betalar med sitt arbete hvad arrendatorn
erlägger i arrendeafgilt.
Ehuru i allmänhet skiftes-stadgan, i statens välförstådda intresse,
uppmuntrar jordegaren att söka skifte, om hans jord är
oskiftad, så är förhållandet alldeles motsatt, hvad boställsjord angår.
Innehafvare af civilt- eller militieboställe har nemi. fått
liksom en varning, att icke begära skifte, äfven om sådant för
bostället vore särdeles nyttigt, alldenstund 3:dje mom. i 19:de
§:n skiftes-stadgan är så skrifvet, att innehafvare af nämnde
slag utaf boställen, i fall han sjelf uppträder såsom sökande till
skiftet, drabbas af tre gånger större utgift derför, än om skiftet
sökts af annan delegare i skifteslaget.
Att statsmakferne städse funnit den boställshafvaren påliggande
bördan att betala skifteskostnad vara för honom särdeles
betungande, vitsordas icke allenast af II. St:rs underd. skrifvelse,
som föranledt K. M:ts nu föreliggande Propos. i ämnet, utan
äfven deraf, att slaten eller kommunen småningom öfvertagit
allt större och större andel af kostnaden för skifte å boställe,
så att staten eller kommunen, som enligt äldre landtmäteritaxor
godtgjorde högst § af nämnde kostnad, numera godtgör ända
till 1
Utsk:t påstår, »att det icke ligger mera obillighet deruti,
att boställshafvaren vidkännes kostnaden för laga skifte af boställets
jord, än att han har skyldighet att bygga och underhålla
de laga husen å bostället.» Men om dessa båda skyldig
-
Den 10 Februari.
537
heter verkligen kunde anses stå i samma kategori, hur kommer
det sig då, att staten eller kommunen, i hvad kostnaderna
för laga skifte angår, redan för vissa fall öfvertagit den största
delen af bördan, då deremot lindring i bostållshafvares byggnadsskyldighet
genom statens mellankomst icke varit ifrågasatt.
Vid uppskattning åf boställes afkomst, tages, såsom bekant,
utgiften för byggnadsskyldigheten noga i beräkning, men visserligen
icke en möjligen uppkommande kostnad för laga skifte.
Det lemnäs åt hazarden, liksom ock hazarden, när den verkar
på ett annat område, kan göra att boställshavare, som tillträdt
sitt boställe lång tid sednare än det undergått laga skifte, så
att någon utgift för skifteskostnad icke vidare är att frukta, erhåller
flere tusende riksdaler ekestubbelösen »i belöning — såsom
det heter — för det han väl vårdat ekeskogen.»
Det heter i Utsk:ts Betänk., »att boställshafvarens utgift
för skifteskostnad till fullo godtgöres genom boställets ökade
afkastning under de 20 år, på hvilka skilteskostnaden, eldigt
gällande stadgar, fördelas. Så är emellertid icke förhållandet.
Under lörlidet år afslutades i Skåne laga skifte af en 800
tunnland stor, i någon mån med dålig högskog, men hufvudsakligast
med surskog beväxt lägenhet eller s. k. hage, hvilken
var en gemensam tillhörighet för ett militieboställe om Timantal
och ett afgärda-hemman om | mantal; den del af kostnaden
för detta skifte, som belöpte för bostället och sorn boställshafvareri
måste erlägga, var naturligtvis ganska dryg. För bostället
medför skiftet stor nytta i framtiden, derföre att en bättre
skogsvård är möjlig, sedan samfälligheten numera upphört. Efter
ett antal år torde skogen kunna trakthuggas och derigenom
komma att gifva en betydlig afkastning. Men detta kan visserligen
icke inträlfa under den tid, nuvarande innehafvaren besitter
bostället. Han måste under sin besinningstid nöja sig med
att af skogen erhålla endast vedbrand — en förmån, hvilken
han äfven egde förut, innan skiftesläggningan af den ifrågavarande
lägenheten försiggått. Häraf synes således att innehafvaren
väl fick betala en stor del af kostnaderna för skiftet, men
hela fördelen deraf tillkommer egaren, d. v. s. staten, och synnerligast
boställshafvarens efterträdare. Liknande förhållanden
tror jag ingalunda hora till sällsyntheterna.
Under de sednaste åren har den kostnad för laga skifte å
civile- och militie-boställen, som af staten måst godtgöras, uppgått
i medeltal för år räknadt till vid pass 9000 rdr, hvilket
belopp torde kunna antagas utgöra nära J af hela kostnaden för
de skiften dessa boställen under ett år undergått, alldenstund
under närvarande förhållanden bosfällshafvaren nästan aldrig sjelf
uppträder såsom sökande till skifte och således ej heller gäldar
mera än ^ af den skifteskostnad, som för bostället belöper.
Med något mera än denna fjerdedel torde möjligen statens utgift
för laga skifte å boställen komma att ökas, i fall K. Mits
Propos. antages, emedan i sådan händelse boställshafvaren, när
kostnaden icke längre drabbar honom, kan komma oftare än
538
Den 10 Februari.
hittills att sjelf begära laga skifte. Men genom den af K. M:t
föreslagna förändring af föreskrifterne angående gäldande af kostnaderne
för laga skiften å militaire, civile och ecklesiastike boställen
kan dock så inycket mindre någon betydlig utgift för
staten eller kommunen uppkomma, sorn antalet boställen, hvilka
icke undergått laga skifte, numera måste vara ganska litet, hvilket
man kan finna af General-direktörens vid Landtmäteriet
sednaste årsberättelse, der det omförmäles att skiftesverket i
riket haft den fortgång, att antagas kan det tio år härefter laga
skiften blifvit å alla ännu oskiftade byar verkställde.
I)å nu, enligt hvad jag sökt visa, de nu gällande föreskrifter,
angående gäldande af kostnader för laga skiften å boställen,
stå i strid med hela syltnineen af skiftesstadgan och en förändring
i detta förhållande påkallas af billigheten, samt icke föranleder
till några betydliga utgifter för staten eller kommunen,
får jag vördsamt tillstyrka bifall till K. M:ts Propos.
Gr. Posse, Arvid: Det torde vara obestridligt, att det
för landet är af allra största vigt, att skiftesförrättningar fortgå
i så stor skala som möjligt; hvar och en vet hvilka olägenheter
för jordbrukaren uppkomma deraf, att hans jord är oskiftad.
Det är äfven tydligt, att i de orter, der boställen äro belägna,
det alltid kan påräknas att innehafvarne deraf taga initiativet
till slika skiftesförrättningar, då de få kostnaderna derför
ersatta. Dessa båda sanningar hafva R. St:r redan förut erkänt,
och derför vid sista riksdagen till K. M:t ada tit en underd.
skrifvelse med begäran om åtgärders vidtagande i och för
ändring i det nu rådande förhållandet derhän, att vissa fördelar
erbjödes boställsinnehafvarne med afseende å liqviden för laga
skifte. Men de fördelar, som sålunda beredts, hafva dock varit
sådana, att kostnaderna alltid kommit att bestridas af boställshafvarne,
enär de måst förskjuta beloppet, och sedermera
hafva de under sin tjenstetid drabbats af en årlig amorteringsskyldighet.
Detta hafva många boställshafvare funnit betungande,
och den naturliga följden har blifvit, att skiftesförrättningar
vid boställen fortgått i en ringa skala. K. M:ts ifrågavarande
Propos. afser nu att bereda möjligheten af skiltesförrättningarnas
oförhindrade fortgång, och så vida R. o. Ad:n finner,
att det ändamål, som dermed åsvftas, är en fördel för landet
i dess helhet, förmodar jag, alt R. o. Ad:n icke hyser några
betänkligheter vid att bifalla nämnda Propos. 1 Utsk:ts Betänk:de
finnes utrerit, att den andel i kostnaderna för skiften å
sådana boställen, hvarom här är fråga, nemligen militära och
civila, som blifvit af statsverket godtgjord, under åren 1861 —
1863 uppgått i medeltal till något öfver 9,000 rdr; — en jemförelsevis
ganska ringa summa. Om K. Mits Propos. bifalles, är
det emedlertid antagligt, att boställshafvarne oftare än tillförene
komma att söka skifte, och att således denna summa blir ökad,
men i alla händelser tror jag dock icke, att den kommer att
blifva af någon särdeles stor betydenhet. Den fördel, som ge
-
Den 10 Februari,
539
norn den föreslagna reformen vinnes, anser jag emellertid vara
af stor och genomgripande vigt; och det är derför jag i Utsk:t
yrkat och nu fortfarande yrkar bifall till den K. Proposm.
Hr Lagerstråle, Henrik Gerhard: Jag anhåller en
dast
att få förena mig med de tvenne sista talarne i det yrkande,
att R. o. Ad:n ville, med afslag å Utsk:ts Betänk:de, bifalla K.
M:ts ifrågavarande Propos,
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Till de af ordföran
den
i Stats-Utsk:t anförda skäl får jag lägga ännu ett, nemligen
att elt skifte alltid medför största svårigheter och besvär för
den, under hvars besittningstid skiftesförrättningen eger rum, så
att äfven om han af statsverket erhåller ersättning för de omedelbara
kostnader, hvarmed skiftet varit förenadt, drabbar honom
dock genom detsamma en stor olägenhet, hvarför någon
ersättning icke erhålles; och han kan ej påräkna, att jorden, åtminstone
under de första åren, skall gifva en förökad afkastning
i proportion till de kostnader, som derpå äro nedlagda.
Jag har sjelf, under den tid jag varit boställshafvare, fått erfara
sanningen häraf; och jag tror, att så länge det närvarande
förhållandet kommer att fortfara, att innehafvarne drabbas af
en stor del af kostnaderna, skola de söka till att afböja alla
skiftesförrättningar, hvilket måste lända till skada för landet i
dess helhet.
Jag förenar mig med dem, som yrka bifall till K. M:ts
Propos.
Frih. af Schmidt, Carl Johan Georg: Afven jag får
på de af föregående talare anförda skäl yrka bifall till den K.
Proposm.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats, att
R. o. Ad:n, med afslag å Stats-Utsk:ts förevarande Utlåt., skulle
bifalla K. M:ts Nåd. Propos. i ämnet, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts Utlåt., hvartill svarades
mångå nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag
derå samt antagande af K. M:ts Propos., då svaren utföllo
med många ja jemte ett eller annat nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utsk:ts den 3 och 9 dennes
bordlagda Utlåt. N:o 47, i anledning af K. M:ts Nåd. Propus,
ang. eftergift af 1863 års arrende för kungsladugården Åhs
kloster i Hallands län.
540
Den 10 Februari.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts den 7 och 9 dennes bordlagde
Utlåt. N:o 48, ang. anvisandet af anslag till komplettering
af bristande trafikmateriel å redan anlagda jernvägsstambanor.
Frih. af Ugglas, Gustaf: För min del kan jag icke an
nat
än på det varmaste understödja Utskits förslag, och jag
skulle gerna se, att R. o. Ad:n i afseende å sjelfva beloppet
lemnade sitt bifall till den förhöjda summa, Frih. Klinckowström
i sin reservation förordat, emedan jag anser, att det vore
en fördel att på en gång erhålla så stort anslag, som i sjelfva
verket erfordras till tralikmateriel å stat ms jernvägar. Det är
emedlertid icke så mycket i detta afseende, som icke mera i
ett annat, jag anhåller om några ögonblicks uppmärksamhet.
Allt ifrån den tid jernvägar började anläggas i Sverige,
har en allmän klagan försports, att den nödiga materielen icke
blifvit anskalläd inom landet. För min del tror jag, att denna
klagan icke från början varit berättigad, emedan det icke varit
möjligt att anskaffa tillräcklig materiel från de inhemska verkstäderna,
då våra arbeten redan från början erhöllo en så betydlig
utsträckning. Men då nu jernvägsarbetena fortgått under
en längre följd af år, är det enligt min tanke möjligt att
inom landet erhålla den erforderliga materielen; jag skulle icke
ifrågasätta att i detta afseende framkalla någon önskan från representationens
sida, såvida jag ej vore öfvertygad, att nämnda
materiel numera inom landet kan tillverkas af samma godhet
och för samma pris, som i utlandet. Jag erkänner väl, att trafikstyrelsen
på sednare tiden inom landet beställt åtskilliga delar
af materielen; sålunda tillverkas numera godsvagnar i alima
nhet vid de inhemska verkstäderna, men lokomotiver och den
mera dyrbara delen deraf bernias fortfarande från utlandet.
Ett försök i liten skala gjordes för några år sedan att beställa
lokomotiver från våra verkstäder, och resultatet blef godt, ehuru
naturligtvis, då det var den första beställningen af sådant slag
vid dessa verkstäder, det icke i alla afseenden kunde motsvara,
hvad de mera förfarna utländska verkstäderna kunna åstadkomma.
Emedlertid tror jag, att den önskan är ganska allmän
i landet, att de medel, som äro anslagna till jernvägsmateriel,
må komma våra inhemska verkstäder till godo, och enär
de numera kunna prestera sin vara lika god och till samma
pris som utlandet, tror jag icke, att en sådan önskan är obefogad,
och det är på grund häraf jag tager mig friheten hemställa,
att R. St:r, jemte det de bifalla Frih. Klirickowströms
förslag, ville dertill foga den önskan, att ifrågavarande materiel,
likasom den hvilken framdeles för våra jernvägar erfordras,
måtte, derest sådant utan olägenhet kan ske, tagas från inhemska
verkstäder.
Gr. Posse, Arvid; Styrelsen för statens järnvägstrafik
har i sin skrifvelse till K. M:t utredt behofvet af ett vida större
Den 10 Februari.
541
anslag för komplettering af rörelsematerielen å stambanorna, än
det K. M:t i sin Propos. föreslagit. Den har visat, att 2,650,000
rdr härtill erfordrades, men att, derigenom att 400,000 rdr af
den blifvande trafikinkomsten finge till sådant ändamål användas,
K. M:t målte af R. St:r begära endast 2,250.000 rdr. Någon
egentlig anledning, hvarför K. M:t nedsatt detta belopp till
jemt två millioner, kan man ej inhemta af den Kongl. Proposm;
sannolikt har det skett för att sammanjemka summorna i budgeten
i dess helhet. Då det emedlertid är obestridligt, att intet
företag kan med fördel bedrifvas, såvida tillräckligt förlagskapital
icke förefinnes, får jag, då det nu är ådagalagdt, alt i
och för jernvägsmaterielen sådant kapital erfordras, samt R.
St:r icke äro i saknad af derför nödiga tillgångar, för min del
anhålla om bifall till den uti Frih. Klinckowströms reservation
gjorda hemställen, att R. St:r ville till ifrågavarande ändamål
anslå hela den begärda summan 2,250,000 rdr.
Hvad nu angår det af Frih. af Ugglas framställda förslag
om uttryckande af en önskan från representationens sida, att
den rörliga och äfven den lästa jernvägsmaterielen måtte mer,
än hittills varit händelsen, tillverkas inom landet, så delar jag
talarens åsigt, hvad den rörliga materielen beträffar, men anser,
det oaktadt, att den föreslagna skrifvelsen icke erfordras, så
mycket heldre, som jag under frågans behandling i Utsk:t varit
i tillfälle att taga kännedom af en uppgift från jernvägsstyrelsen
angående den rörliga materiel, som blifvit inom landet tillverkad,
och deraf framgår, att synnerligast under de sednare åren
en högst betydlig del af denna materiel blifvit förfärdigad vid
våra inhemska verkstäder. Jag ber att tillika få upplysa derom,
att en särskild motion i ifrågavarande syftning blifvit vid
innevarande riksdag väckt och är för närvarande under behandling
i Stats-Utsk:t, så alt R. St:r snart blifva i tillfälle att taga
fråean i öfvervägande. Under sådana förhållanden får jag hemställa
till Frih. af Ugglas, huruvida han ej vill återtaga sin gjorda
hemställan i denna del.
Reträffande åter det klander, som flerestädes försports deröfver,
att jernvägsstyrelsen vid banornas anläggande användt
alltför litet inom landet och af Svenskt jern tillverkade jernvägsskenor,
så gestaltar sig frågan härvidlag helt olika. Om man
nemi. tager i betraktande, att på ett enda år användts omkring
280,000 centner jern till skenor för våra jernbanor, och härmed
jemför det belopp, hvartill jerntill ver k ningen i hela riket
uppstår, finner man med hvilka svårigheter det skulle varit förenadt
att inom landet förfärdiga hela den erforderliga qvantiteten
skenor. Då härtill kommer, att vårt jern är så ofantligt
mycket dyrare, att prisskillnaden för skenor varierar från 1 rdr
till 1 rdr 50 öre, hvarmed den inhemska tillverkningen öfverstiger
utlandets, kan fråga väl uppstå, om man bör till jernbanor
använda så dyra skenor, som de inom landet tillverkade
skulle blifva.
542
Den 10 Februari.
Jag yrkar bifall till Utsk:ts Betänkide, med höjande af summan
till 2,250,000 ILdr.
Frih. Leuhusen, Frans Oscar: På de al flere talare
anförda skäl får äfven jag yrka bifall till den i Frih. Klinckowströms
reservation gjorda hemställan, att hela det af trafikstyrelsen
begärda anslag måtte bifallas; och förenar jag mig i anhållan
om uppskof med det af Frih. af Ugglas väckta förslag
om uttalande af en önskan, att jernvägsmaterielen måtte tillverkas
inom landet.
Frih. af Ugglas: I)å Stats-Utsk:ts ordförande upplyst, att
frågan om ett uttalande från representationens sida af den önskan
att jernvägsmaterielen måtte förfärdigas vid våra inhemska
verkstäder, framdeles kommer att blifva föremål för R.
St:rs öfverläggning, afstår jag för närvarande från mitt framställda
yrkande; och jag tillåter mig uttala den önskan, att StatsUtsk:t
måtte åt denna fråga egna all den uppmärksamhet, dess
vigt kräfver.
Med anledning af hvad Gr. Posse anfört, angående inhemsk
tillverkning af materiel, ber jag att få nämna, att icke allenast
rörlig materiel, utan äfven skenor kunna med ganska stor fördel
inom landet tillverkas; och jag tillåter mig att i detta hänseende
anföra ett exempel, som är ganska anmärkningsvärdt.
Vid Ommebergs zinkverk anlades för några år sedan en jernbana,
till hviken användes så väl rörlig materiel som skenor af
uteslutande Svensk tillverkning, och jag har sedermera vid flera
tillfällen hört förvaltaren vid nämnde verk berömma så väl materielens
förträfflighet som ock det billiga pris, hvartill den erhållits;
och jag tror, att när enskildta personer funnit sin uträkning
vid att använda så väl rörlig som fast materiel af inhemsk
tillverkning, skall äfven staten kunna göra det.
Gr. Mörner, Carl Göran: Efter de yttranden, som här
af flere talare blifvit algifne, kan mitt uppträdande visserligen
synas icke vara af behofvet på kalladt. Jag ber dock att få lorena mig
i yrkandet, att anslaget till komplettering af rörelse-materieien
vid stambanorna mätte hiijas till det af trafikstyrelsen äskade
belopp 2,250,000 rdr, hvarvid jag anhåller att särskildt få påpeka
af hvilken stor vigt denna komplettering kan komma att
blifva för jordbruksnäringen. Vederbörande hafva nemligen på
sednaste tiden ofta vid förfrågningar, hvarför den billigare taxa
för trafiken, hvilken lärer vara utarbetad, icke blifvit till efterlefnad
påbjuden, svarat, att bristande materiel utgjorde ett hinder
derför. Det är klart, att vid en tidpunkt, då med afseende
på den började exporten till England behofvet af snabba
och billiga kommunikationsmedel gör sig allt mera kännbart, en
sådan brist på materiel skall medföra de största olägenheter
vid transport af landtmannaprodukter, oell jag anser det derför
Yara af förhanden varande omständigheter synnerligen påkalladt,
att denna brist så fort som möjligt afhjelpes. Någon större miss
-
Den 10 Februari.
543
hushållning kan man val knappast tänka sig, än att man har
de dyrbara jernbanorna färdiga, men i brist af rörelsemateriel
icke kan af dem draga största möjliga fördel.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Rå jag har äran att
inom Utsk:t deltaga i behandlingen och utredningen af de tvenne
motioner, hvilka inom Bonde-St:t samt hos R. o. Ad. blifvit
väckta i samma syftning, som Frih. af Ugglas’ i dag framställda
förslag, får jag upplysa, att denna utredning, som jag tror, kommer
att visa, att tillverkningen af jernvägsmateriel inom riket
icke varit så obetydlig, som man i allmänhet synes vilja antaga.
Härifrån göra dock jernvägsskenor ett undantag, men äfven med
dem hafva försök vid våra verkstäder blifvit anställda.
Då denna fråga ånyo förekommer, skall jag efter bästa förmåga
söka understödja den af Frih. af Ugglas uttalade åsigt, att
vi böra uppmuntra vår jernindustri genom att låta tillverka vår
materiel inom landet. Men det är icke nog med, att vi sålunda
uppmuntra denna vigtiga industri, vi måste äfven direkt understödja
den genom betydligare förlagslån. Först genom att sålunda
taga den inhemska jernlillverkningen under armarne, skola
vi af den få riktig nytta med afseende å våra jernbanor.
Jag förenar mig i det yrkande, att anslaget till komplettering
af den rörliga jernvägsmaterielen måtte höjas till 2.250,000 rdr.
Hr Lagerstråle, Henrik Gerhard: Jag anser mig böra
lemna den upplysning, att då ifrågav:de Kongl. Propos. skulle
till R. St:r ailåtas, jemväl måste afses erforderligt belopp af den
behållna trafikinkomsten till ränta och amortering å det lån, som
samtidigt föreslogs för jernvägsbyggnader och materielens komplettering.
Det var i anseende härtill och med fästadt afseende
å hvad, som kunde erfordras för ytterligare kostnader till utvidgande
af bangården i Stockholm vid Clara sjö, som K. M:t
ansåg sig böra nedsätta det anslag, som af trafikstyrelsen blifvit
till det nämnda ändamålet äskadt, till jemnt två millioner rdr.
I)å jag emellertid nu af Stats-Utsk:ts ledamöters yttranden
torde få antaga att, utan nedsättning i de af K. M:t för öfrigt
äskade anslag till jernvägarne, hela det af trafikstyrelsen begärda
belopp kan anskarius, har jag, för min del, intet att erinra dervid
att det af Utsk:t föreslagna belopp måtte höjas till 2,250,000 rdr.
Hr Fitinghoff, Conrad Bleckert: På de af flere föregående
talare anförda skäl får äfven jag anhålla, att hela det
af trafikstyrelsen begärda anslag, 2,250,000 rdr, måtte bifallas.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats bifall till
Stats-Utsk:ts il'rågav:de hemställan med den förändring, att den
tillstyrkta anslagssumman, 2,000,000 rdr, förhöjdes till 2,250,000
rdr; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan oförändrad, hvartill svarades nej, och seder
-
544
Den 10 Februari.
mera propos. på bifall dertill med ofvanomförmälde förändring,
som med ja besvarades.
Gr. Mörner: Jag vågar hemställa, huruvida icke R. o Ad.
skulle finna lämpligt att till deltagande i detta beslut inbjuda de
öfrige Stånden?
Till detta förslag lemnade R. o. Ad:n, uppå gjord propos.,
sitt bifall.
Föredrogs ånyo och företogs punkvis till afgörande BankoUtsk:ts
den 7 och 9 dennes på bordet lagde Mern. N:o 11, med
förslag till ändringar i feinte artikeln af Banko-reglementet, om
Bankens styrelse och några särskilda åt densamma gifna uppdrag.
lista, 2:dra och 3:dje punkterna.
Utsk:ts förslag biföllos.
4:de punkten.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Det vore intressant att
af någon utaf Banko-Utsk:ts ledamöter få höra uppgifvas hvad
meningen egentligen är med det föreslagna utbytet af ordet
»byggnad» emot ordet »lägenhet.» Om derunder icke, som man
säger, ligger en hund begralven, kan jag icke finna något skäl
till ifrågav:de förändring.
Frih. von Schwerin, Jules: Orsaken till den föreslagna
redaktionsförändringen är den, att Utsk:t icke hade sig bekant,
om någon särskild »byggnad» å Carlsborgs fästning fanns för
Bankens räkning tillgänglig, men att deremot liera personer,
som kände till förhållandet, upplyst, att en särskild »lägenhet»
i en af kasematterna fanns för Bankens räkning inrättad.
Frih. Klinckowström: Den af Frih. von Schwerin lemnade
upplysning bestyrker min förmodan, att Banko-Utsk:t icke
eger kännedom om förhållandet på stället, och vid sådant förhållande
och då det torde vara af vigt att R. St:r erhålla kännedom
om de åtgärder, som äro erforderliga för att, i händelse
af behof, kunna bringa Bankens redbarheter i säkerhet, hemställer
jag, om icke det vore skäl att till Utsk:t återremittera
nu föredragna punkt.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Då 1864 års revisorer
hafva upplyst, att det för Bankens redharheter afsedda
förvaringsrum är befintligt på ett lämpligt ställe, och då någon
större säkerhet icke torde kunna påräknas deraf, att en särskild
byggnad för ändamålet uppfördes, kan jag icke finna någon
betänklighet vid att bifalla förev:de punkt.
Frih.
Den 10 Februari.
545
Frih. Klinckowström: Om jag icke missminner mig,
hafva medel redan för åtskilliga år sedan blifvit anslagna till
uppförande af en byggnad å Carlsborgs fästning, deri Bankens
redbarheter, i händelse af behof, skulle kunna förvaras. Denna
byggnad skulle utgöra en midtelbyggnad af den s. k. borgen.
Om nu denna byggnad icke numera är lämplig för det hvarmed
den ursprungligen var afsedd, hade R. St:r bordt derom underrättas,
äfvensom derom, huruvida den i Betänka omförmälda
»lägenhet» verkligen vore lämplig för det afsedda ändamålet.
Som en sådan utredning, hvilken torde vara af behofvet väl påkallad,
icke blifvit åstadkommen, anser jag mig fortfarande böra
yrka återremiss.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: Hvad af diskussionen
är utredt, det är att Frih. Klinckowström, i sin egenskap
af ingeniörofficer, icke sedan lång tid tillbaka varit på Carlsborg.
Det är bekant att 1864 års revisorer företogo en inspektionsresa
till Carlsborg, och det befanns, efter hvad fortifikations-befälhafvaren
gaf vid handen, att icke någon särskild byggnad
var för Banken uppförd, men att i det s. k. slutvatnet rum
voro anvisade för inrymmande af Riksbankens redbarheter m. m.
i händelse af behof, och att dessa rum syntes revisorerne fullt
svarande mot ändamålet.
Frih. von Schwerin: Jag vill blott åter upprepa, att under
diskussionen inom LJtsk:t vid behandlingen af denna punkt,
upplystes det af Hr Lagerhjelm omnämnda förhållande, att nemi.
väl icke en särskild byggnad, men deremot en lämplig lägenhet
finnes å Carlsborgs fästning för Bankens räkning; och anhåller
jag derföre att Utsk:ts förslag måtte af R. o. Ad. godkännas.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utsk:ts förev:de förslag och dels återremiss deraf, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid
svarades många ja jemte några nej, och sedermera propos. på
återremiss deraf, då svaren utföllo med flere nej och några ja;
hvarefter och sedan propos. på bifall till förslaget förnyats samt
besvarats med många ja jemte åtskilliga nej, Hr Gr. o. Landtm,
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
5:te punkten.
Utsk:ts förslag godkändes.
Föredrogos ånyo och biföllos Banko-Utsk:ts den 7 och 9
dennes bordlagde Mem:r:
H. II 35
546
Den 10 Februari.
N:o 12, ang:de (öreskrifterna i 9:de artikeln af Bankoreglementet;
och
N:o 13, i ani. af f. d. Kamereraren A. W. Wäsströms ansökning
om eftergift af upplupna öfverräntor å till Bankodiskontverket
inbetald skuld.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 7 och 9
dennes bordlagde Betänk. N:o 40, i ani. af vackt motion om
särskilda föreskrifter i fråga om tångtägt å hafsstränderna i
Halland.
Hr Olivecrona, Knut: För min del kan jag icke biträda
Ekon.-Utslcts hemställan i afseende å regleringen af enskildas
rätt att begagna tångtägt. Om någon sådan rättighet tillkommer
hemmansegare till följd af gammal häfd eller annan laglig
rättsgrund, synes mig, att, om tvist uppstår emellan den eller de,
som ega denna rättighet, och den eller de strandegare, på hvilkas
fasta egendom sjelfva servituträtten hvilar, ang:de utöfningen
af samma rättighet, kan en sådan tvist icke på annat sätt,
eller i annan ordning än, som för vanliga tvistemål är stadgadt,
behandlas. Det bör således, enligt mitt förmenande, tillkomma
domstolarne allena och icke Konungens Befh:de att upptaga och
afgöra sådana mål. Förslaget, att frågor om utöfvandet af rätt
till tångtägt, skulle, i händelse ej de tvistande kunde genom bemedling
från Konungens Befludes sida förlikas, såsom hushållningsmål
behandlas, och från Konungens Bellude gå genom besvär
till Kongl. Kammar-Coll., torde således grunda sig på oriktig
uppfattning af dessa frågors rätta valör och beskaffenhet.
Af Bctänk:t inhemtas dessutom, att Konungens Befh:de i Hallands
län i afgifvet utlåtande den 22 Maj 1844'upplyst, att tvister
ang:de tånghemtningsrätten redan från längre tid tillbaka
uppstått och af domstolarne blifvit afgjorda genom laga kraftvunna
utslag, och Kongl. Brefvet den 20 Juni 1844 innehåller,
att, hvad anginge de hemman, för hvilka rättighet till tångtägt
yrkats i följd deraf, att dessa hemman tillförene legat i samfällighet
med strandegarnes jord, det finge ankomma på innehafvarne
af desamma att vid vederbörlig domstol söka göra sin
rätt gällande efter befogenhet. Det vill häraf synas som äfven
K. M:t uppfattat saken så, att der en bemedling mellan strandegarne
och vederbörande tånghemtningsrätts-innehafvare icke
kunde åvägabringas, der återstod ej annan utväg än att låta
domstol stita tvistepunkterna.
Frågor om gemensam betesrätt eller gemensamt skogshygge
på annans jord äro analoga servitutsrättigheter med den
nu förev:de. Sådana frågor hafva dock alltid ansetts allena tillkomma
allmän domstol. Lika väl som tvister om den ena af
dessa rättigheter, såsom Utsk:t föreslagit, skulle till Konungens
Beflude öfverlemnas, derest en bemedling icke kunde uppgöras,
och derefter såsom hushållningsmål fullföljas, lika väl kunde så
-
Den 10 Februari.
547
dant ifrågasättas beträffande de öfriga af dessa rättigheter. Men
detta vore, efter mitt omdöme, att beträda en farlig väg, och
öfverflytta på den administrativa myndigheten, hvad som icke,
enligt Svensk lag, hör dit. Jag kan derföre icke annat än anhålla
om afslag å Utsk:ts nu föredragna Betänk.
Frih. Alströmer, Oscar: Med anledning af den siste
värde talarens anförande, ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att förslaget afser icke ett bestämmande af den ena eller
andre hemmansinnehafvarens rätt till tångtägt, utan allenast ett
sätt att åstadkomma ordning i utöfvandet af denna rätt, der
den finnes.
Under mera än 30 års tid hafva försök blifvit gjorda att
tillvägabringa öfverenskommelser, hvarigenom det förebyggdes,
att de närmast stranden boende tångtägts-berättigade tillegnade
sig all den uppkastade tången, till förfång för de lika berättigade
hemmansegarne, hvilka bodde längre ifrån stranden. För
närv:de plägar så tillgå, att strandboerna om natten samla upp
all tång, som vattnet uppsköljt på stranden, och när öfriga tångtägtsberättigade
infinna sig, finnes icke någon tång för dem att
bortföra. Detta är naturligtvis obilligt och torde tarfva rättelse.
När byarne skiftats, hafva önskningar framstälts, att skiftesmannen
skulle fördela rättigheten till tångtägt på delegarne i
skifteslaget, men detta har icke låtit sig göra, enär tången uppflyter
än här, än der, och rättigheten att begagna tångtägt har
derföre fortfarande innehafts gemensamt af hela skifteslaget.
Hos K. M:t har derefter gjorts framställning om föreskrifter i
ämnet, och K. M:t har genom Nåd. Bref den 20 Juni 1844,
jemte förklarande att frågan om rättighet till tångtägt tillhörde
domstols handläggning, hänvisat de till tångtägt berättigade att
inför Konungens Befh:de söka tillvägabringa öfverenskommelser
i afseende å sättet för rättighetens begagnande.
Tången är af ganska stor betydelse, ty, använd på sandjord,
verkar den mycket kraftigare än något annat gödningsämne,
och det är derföre icke underligt att de till tångtägt berättigade
vilja begagna sig deraf. De, som af strandboerna förhindrats
att begagna sin rätt, hafva vändt sig till K. M:t och hänvisades
då till domstolarne. Dessa hafva skjutit frågan ifrån sig, och
då har man vändt sig till Konnngens Bet’h:de, som gjort sammalunda.
Derefter förehades frågan på kommunalstämman, som
ansåg densamma ligga utom kommunalstämmans befogenhet.
Slutligen bragtes frågan före på landstinget, men med enahanda
påföljd. Nu har man omsider vändt sig till R. St:r, och mig
synes att R. St:r borde vidtaga någon åtgärd, på det icke det
laglösa tillståndet måtte fortfara. Frågan är destomera förtjent
att beaktas, som våldsamma uppträden och blodiga strider ofta
äro en följd af det missbruk, som somliga strandegare tillåta
sig af den dem tillkommande rält, till andras förfång.
Jag medgifver att del för Ekon.-Utsk:t varit svårt att utfinna
någon fullt lämplig utväg, men man har tagit sin tillflykt
548
Dea 10 Februari.
till en analos bestämmelse i Fiskeri-stadgan, som torde kunna
blifva fullt tjenlig i IÖrev:de fall.
Jag vill särskildt nämna, att då, i afseende å rättighet att
begagna laxfiske, stridighet mellan de berättigade uppstått, enär
det icke fanns någon bestämmelse derom, huru nära hvarandra
de s. k. sättgarnen finge utsättas, Konungens Befh:de i Hallands
län, på gjord ansiikan och sedan sammanträde för frågans reglering
blifvit med de berättigade hållet, meddelat förordnande,
hvilket icke blilvit ölverklagadt och som således kan tjena domstolarne
till ledning vid uppkommande tvister.
Om LJtsk:ts hemställan bifölles, skulle deraf icke förorsakas
något ingrepp i lagskipningen, men det åsyftade målet skulle
kunna vinnas, hvarefter den hittills varande stridigheten och missämjan
mellan de till långtägt berättigade grannarne skulle upphöra.
Jag tror derföre att R. o. Ad. utan tvekan kan bifalla
Utsk:ts hemställan.
Frih. Leuhusen, Frans Oskar: I likhet med den förste
värde talaren, anser älven jag, att Ekon.-lJtsk:ts ifrågav:de hemställan
icke bör kunna af R. o. Ad. bifallas. Ar nemi. rättigheten
till tångtägt ostridig, och är det afgjordt, efter hvilken
grund denna rättighet skall utöfvas, d. v. s. i hvad mån den
ene jordegaren får hemta tång i förhållande till den andre, kan
den, som förhindras i utöfvandet af sin rätt, icke, enligt min
tanke, ega annan utväg än att hos Konungens Beflude söka
handräckning att komma i åtnjutande af sin rätt eller och att
stämma till domstol om ersättning för intrånget. Att detta deremot
skulle kunna afgöras, på sätt Utsk:t föreslagit, genom frågans
behandlande såsom hushållningsmål, tror jag icke.
Att såsom grund för det föreslagna stadgandet åberopa
bestämmelserna i Fiskeristadgan, är, enligt mitt förmenande, ej
riktigt, ty Fiskeristadgan afser i de, såsom tillämpliga ansedde
delarne, endast sättet för tillvägabringande af överenskommelser
rörande redskap, hvarmed fisket skall idkas, rörande åtgärder
att förekomma uppgrundning i vattendrag, och ett särskildt fall
rörande laxfiske, eller fall, hvilka alla endast äro rena ordningsmål.
Här åter är fråga om något helt annat; och då jag anser
det ändamål, man åsyftar, icke kunna vinnas genom den af
Utsk:t föreslagna utväg, anhåller jag att Hr Gr. o. Landtm, måtte
framställa propos. om afslag å Utsk:t Betänk.
Frih. Cederström, Rudolf: Frih. Alströmer har redan
omförmält de egendomliga förhållanden, som med denna sak
äro förenade, och Hrrme torde deraf hafva funnit, huru angeläget
det är, att åtgärder med anledning deraf företagas. Särskildt
vill det synas mig förtjenstfull af Frih. Alströmer, såsom
sjelf landshöfding i Halland, att vilja åtaga sig det icke ringa
besvär, som skulle förorsakas honom, om Ekon.-Utsk:ts framställning
vunne R. St:rs bifall och K. M:t bekräftade det ifrågavarande
förslaget.
Den 10 Februari.
549
Jag tror, att om man blott pröfyar förhållandena i deras
verkliga skick, och icke inlåter sig på en mera ensidigt juridisk
utredning, skall man finna, att det icke är fråga om att afgöra
hvilka personer rättighet till tångtägt må tillkomma, utan alle
nast
om ordnandet af sättet för tångtägten.
Frih. Leuhusen har ansett jemförelsen med Fiskeristadgan
alldeles oriktig, men detta kan jag icke finna, ty någon öfverensstämmelse
finnes dock emellan fiskens rörelse uti vattnet och
tångens kringförande i det våta elementet, enär så väl det ena
som det andra icke af någon kan förutses eller, dit man ville
helst hafva den, ledas.
Le förhållanden, Frih. Alströmer andragit, äro säkerligen så
behjertansvärda för en hvar, som önskar att ordning och trygghet
må råda, att man icke bör af en alltför långt sträckt juridisk
spetsfundighet, om jag så får uttrycka mig, i afseende å de anförda
betänkligheterna, afhållas från att bifalla Utsk:ts hemställan.
Inom Utsk:t framkallade motionen icke någon disskussion,
eller, om så var, en högst lindrig. En hvar fann, att det öfverklagade
missförhållandet behöfde afhjelpas; och då det framställda
förslaget står i en viss öfverensstämmelse med K. Brefvet
den 20 Juni 1844, såsom en utveckling af dess sednare
del, om man nemligen läser det i sin helhet och icke, såsom
Hr Olivecrona gjort, allenast till hälften — kan jag icke finna
annat än alt Utsk:t egt fog för sin hemställan, till hvilken jag
yrkar vördsammast bifall.
Gr. Sparre, Erik: Så vidt af Betänk:t kan inhemtas,
synes otvifvelaktigt, att den tång, som uppflyter vid en jordegares
strand, är dennes egendom, hvilken sålunda icke kan
honom fråntagas. Om nu flere personer hafva gemensam strand,
måste äfven rättigheten till tångtägt vara för dem gemensam,
och denna rättighet bör derföre tagas i betraktande vid skifte
af sådan samfällighet. Att då tillägga Konungens Befh:de någon
beslutande rätt i fråga om innevånarnes i orten rättighet
att tillegna sig denna tång, är uppenbarligen stridande mot de
åsigter, vi för närvarande hylla i afseende å lagskipning. Fiskeristadgan
föreskrifver visserligen att Konungens Beflcde kan
sammankalla delegarne i ett gemensamt fiske för tillvägabringande
af öfverenskommelser rörande åtskilliga med fisket förbundna
omständigheter, t. ex. beträffande fiskets utöfvande på
ett sätt, att icke den ene delegaren må göra den andre något
förfång, men rättighet till uppflytande tång kan icke tillerkännas
annan än den, som eger stranden, och ingen annan kan
göra anspråk på den, om icke den är samfällig. Tvister om
ifrågavarande rättighet tillhöra således vanlig domstols behandling,
och der något förbiseende skett vid skifte, kan rättelse
ske i den ordning skiftesstadgan föreskrifver; men att öfverlemna
frågan åt Konungens Befh:de, synes mig icke vara rätt.
550
Den 10 Februari.
Ärendet tyckes emellertid vara behjertansvärdt, och jag vill
derföre tillstyrka en återremiss af Betänk:t till Utsk:t.
Hr Olivecrona: Jag har icke kunnat blifva öfvertygad
af de skäl, Frih. Alströmer och Frih. Gederström i afseende på
detta ärende anfört. Jag anser fortfarande frågan om sältet
för upphemtande af tång, som uppflutit på hafsstranden, då flere
personer göra anspråk på rätt att hemta dylik, men ej kunna
förlikas huru samma rätt skall utöfvas, vara ett tvistemål, som
måste i domstolsväg afgöras. Uppfluten tång måste i allmänhet
tillhöra strandegaren, men i Halland hafva, på grund af gammal
häfd, äfven jordegare, som bo inne i landet, rättighet att begagna
långtägt, och om, på sådant sätt, tvist uppstår mellan
flera jordegare, angående begränsning eller reglering af en dylik
servitutsrätt, måste man, såsom jag redan nämnt, vända sig
till laga domstol, såsom det enda lagliga forum för tvist om
mitt och ditt.
Det kan visserligen låta ganska oskyldigt, då Utsk:t föreslår,
att Konungens Beflnde skulle bemyndigas att hålla sammanträden
med tångtägtsdelegarne, samt, i händelse vänlig öfverenskommelse
mellan dem skulle kunna träffas, i ämnet meddela
utslag, deröfver klagan skulle föras i den ordning, som för hushållningsmål
är i allmänhet föreskrifven; men om nu Kon:s
Beflvde skulle hålla sammanträden och meddela utslag, deråt
somliga af délegarne åtnöjas, men andra icke, så skulle dessa
sednare alltid kunna öfverklaga utslaget i administrativ väg, och
då kan åtminstone icke jag finna att man på den vägen lättare
och bättre kan komma till ett slut, än om målet upptagits af
vanlig domstol och afgjorts såsom tvistemål.
Frih. Cederström har emot mig anmärkt, att jag icke läst
1844 års Kongl. Bref till slut, förmenande Frih. Cederström att
deri skulle innehållas, att Kon:s
och afgöra frågor om tångtägt. Men om vi verkligen läsa detta
Bref till slut, så inherritas deraf dels att dylika frågor redan
förut varit föremål för domstols pröfning och blifvit bekräftade
genom laga kraltvunna utslag, och dels att K. M:t ansett att i
administrativ väg icke kunde vidtagas annan åtgärd, än att Kon:s
Befh:de, då dess bemedling anlitades, hade att vid utlysande
sammanträden med vederbörande söka tillvägabringa godvilliga
föreningar. K. M:t har således redan föreskrifva, att Kon:s
Beflude må söka, så vidt möjligt är, tillvägabringa föreningar,
men att, då delegarne icke kunna komma öfverens, bör meningen
icke kunna vara annan än att saken i sådana fall måste
till allmän domstol hänskjutas; och deraf synes att det K. Brefvet
icke kan tolkas på det sätt Frih. Cederström förmenat.
Jag yrkar fortfarande alslag på Ekon.-Utsk:ts Betänk.
Hr von Ehrenheim, Per: Jag vill blott upplysa, att
den annars lämpliga utvägen, att genom skifte, då hvar tager
Dea 10 Februari.
551
sitt, lösa uppkomna stridigheter om begagnande af samfällighet,
icke i förevarande fall är användbar, enär någon grund för fördelningen
icke kan af landtmätaren uppgöras. Utsk:t har då,
för att gå ett erkändt behof till mötes, föreslagit en särskild
åtgärd, hvarigenom man skulle komma till reda med frågan;
Utsk:ts förslag afser endast sättet för samfällighetens begagnande,
icke bestämmande af hvilka som hafva rätt att begagna
den, ty detta är naturligtvis en domstolsfråga, som icke kan af
Kon:s Beflude upptagas.
Jag tillstyrker bifall.
Frih. Alströmer: Exceptionella förhållanden fordra ex
ceptionella
åtgärder, och att förevarande fråga är af exceptionel
beskaffenhet, måste medgifvas, enär tiden, då tångtägt kan ega
rum, omöjligen kan beräknas, eftersom tången kringföres af vattnet,
och icke vid alla tillfällen är befintlig och åtkomlig, hvadan
icke heller bevisning derom, att den ena delegaren till den
andras förfång begagnat sin rätt, kan i allmänhet åstadkommas.
Hr Olivecrona har förvexlat tvenne olika ämnen, ty hvad i
Ekon.-Utsk:ts förevarande Betänk, afhandlas, är icke samma
sak som 1844 års K. Bref behandlar, ty i det sednare
gällde frågan hufvudsakligen huruvida de, som ansågo sig berättigade,
verkligen voro det, då deremot nu icke afses sjelfva
rättsfrågan, utan endast åstadkommandet af en reglering af utöfningen
utaf den rättighet, som verkligen eges.
Gr. Sparre har yrkat återremiss och jag skulle visserligen
icke hafva motsatt mig en sådan åtgärd, derest jag trodde att
Utsk:t skulle kunna komma till ett ännu bättre resultat, men
som sådant icke torde låta sig göra, då ingen lärer kunna uppgifva
något lämpligare sätt att åstadkomma en lösning af frågan,
nödgas jag fortfarande anhålla om propos. på bifall.
Frih. Cederström: Jag har blifvit missförstådd af Hr Olivecrona,
ty jag anmärkte endast, att Hr Olivecrona icke citerat
1844 års K. Bref i sin helhet, hvarjemte jag antydde, att
nämnde K. Bref stod i harmoni med, och bereder ett utvecklingsmoment
åt Utsk:ts förevarande hemställan, men jag har ej
kunnat påstå dem vara identiska, ty då skulle ju den sednare
ej ifrågakomma att beslutas.
Att denna fråga uppfattats vara af ekonomisk natur, visar
sig inom ett annat Riks-Stånd deraf, att densamma blifvit remitterad,
icke till Lag-Utsk:t, utan till Ekon.-Utsk:t.
Redan af tvenne föregående talare har det blifvit visadt,
huru svårt det är att komma till en praktisk lösning af frågan,
om icke Utsk-.ts hemställan bifalles, och då denna hemställan afser
att förebygga fortfarandet af ett oregelbundet tillstånd af
våldsamheter och tilltag, alstradt af nuvarande långtägtssättets
mindre väl ordnade skick, — samt enär detta är ett mål, som
552
Den 10 Februari.
val torde vara förtjent af R. St:rs uppmärksamhet, anhåller jag
fortfarande att R. o. Ad:n behagade godkänna Betänkit. -
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till förevarande Betänk., dels återremiss deraf, och dels afslag
derå, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till
Betänk:t, hvarvid svarades många nej jemte åtskilliga ja, sedermera
propos. på detsammas återremitterande, då svaren utföllo
med flera ja och nej i blandning, och slutligen propos. på afslag
å Betänk:t, hvilken propos. besvarades med flera både ja
och nej; hvarefter propos. på återremiss af Betänlut förnyades
samt besvarades med många ja, blandade med nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den
7 och 9 dennes bordlagde Betänk. N:o 41, i anleda af väckt
motion om rätt för fartyg att verkställa lossning vid kanalstation
eller annan hamn, der tullkammare saknas.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-'Utsk:ts den 7 och 9
dennes på bordet lagda Betänk. N:o 42, i anledn. af väckt motion
om en lagsamlings utarbetande på allmän bekostnad.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Ehuru jag tror,att man för
närv:de icke kan komma till annat slut, än det af Utsk:t tillstyrkta,
nemi. att låta frågan falla, kan jag dock icke undertrycka min
ledsnad deröfver, att Utsk:t icke fästat mera afseende vid denna
fråga, åtminstone i en del af densamma. Som vi alla veta,
äro redan vissa perioder af författningar samlade och utgifna,
och Modées verk, som innehåller författningarne från 1718 till
1795, torde i detta afseende vara det förtjenstfuilaste. Från den
tid då Modées författningsverk afstadnade, och intilldess år 1825
Författningssamlingen började utgifvas, finnes emellertid ingen
särskild samling af de författningar, utom det s. k. årstrycket,
som under den tiden utkommit. Detta originaltryck,
bestående af lösa kungörelser, är mycket svårt att få komplett,
hvilket jag sjelf erfarit, då jag sökt förfullständiga den samling
jag lyckats åstadkomma, och det torde derföre vara önskligt,
om för nämnde tid utarbetades en författningssamling. Denna
torde icke föranleda särdeles stora kostnader, men skulle af alla
dem, som nitälska för lagsamlingar, mottagas med glädje.
Derjemte vore det, i min tanke, önskvärdt, om ett fullständigt
register upprättades, hvilket skulle blifva af ofantligt gagn
för domstolarna och de administrativa verken.
Jag har icke velat låta frågan passera utan att göra denna
anmärkning.
Den 10 Februari.
553
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, blef ifrågav:de Betänk, af R. o. Ad:n bifallet.
Efter förnyad föredragning af Frih. Schulzenheims, David,
den 31 sisth Jan. och d. 3 dennes bordlagda förslag om inbjudning
till de öfriga Riks-Stånden att förena sig i R. o. Ad:ns beslut
rörande Stats-Utsk:ts Utlåt:de N:o 22, Litt. A., i ani. af
väckt motion om tackjernstiondes upphörande inom bergslag;
blef detta förslag af R. o. Ad:n bifallet.
Föredrogs ånyo Hr von Ehrenheims, Per, den 31 sisth
Januari och d. 3 dennes på bordet lagda förslag om inbjudning
till Med-Stånden att biträda R. o. Ad:ns beslut i afseende å
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utslr.ts hemställan i sista punkten af Betänka
N:o 36, i ani. af väckta motioner rörande ej mindre Norrmäns
och Danskars än äfven andra utlänningars rätt att i Sverige
idka handel, handtverk och andra yrken.
Frih. Liljencrantz, Johan: Som Borgare- och Bonde
Stånden
uti den i den föreslagna inbjudningen afsedda frågan
godkänt Utsk:ts hemställan, samt Preste-Ståndet fattat ett i vissa
delar från R. o. Ad:ns afvikande beslut, anser jag mig, då det
icke kan vara grannlaga att, endast på den grund att R. o. Ad.
i frågan fattat ett särskildt beslut, framställa en inbjudning till
de öfriga Med-Stånden att frångå sina en gång fattade beslut,
böra anhålla om afslag å förevarande inbjudningsförslag.
Hr von Ehrenheim: Jag vill blott fästa uppmärksamheten
derpå, att med inbjudningen egentligen endast alses, att man
måtte vinna enhet i redaktionen af den del af punkten, som
alla Stånden bifallit; hvadan jag anhåller att densamma måtte
af R. o. Ad:n bifallas.
Gr. Sparre, Erik: Om, såsom den siste värde talaren uppgifvit,
det allenast vore fråga om redaktionen, synes mig detta
vara en sak, hvarmed R. o. Adm icke bör befatta sig, utan
som bor ölverlemnas åt vederbörande Utsk. Afses åter något annat,
instämmer jag uti den förste värde talarens yttrande. — R. o.
Ad. har i allmänhet icke för vana att med benägenhet omfatta
inbjudningsförslag, och som det må vara Utsk:ts sak att ombesörja
sammanjemkning af de i särskilda Stånden fattade beslut,
samt Stånden, sedan detta Utsk:ts sammanjemkningsförslag inkommit,
böra, efter det Expeditions-Utsk-.t med anledning deraf
uppgjort förslag till skrifvelse, tänka på redaktionen, anhåller jag
om afslag å inbjudningsförslaget.
554
Den 10 Februari.
Frih. Cederström, Rudolf: Att man i det längsta strider
för sin åsigt, medan ett ärende är under öfverläggning, synes
mig helt naturligt; man må äfven reservera sig i så kraftiga
ordalag man för godt finnér; men deremot kan jag icke
gilla, att, när man blifvit besegrad i en votering, man derefter
söker förhindra en åtgärd, som afser att befrämja verkställighet
af det fattade beslutet. Ett sådant förfarande kan åtminstone
icke jag anse rätt grannlaga emot majoriteten af det Stånd,
man tillhörer, allt under det man åberopar sig på grannlagenhet
mot Med-Stånden. Jag instämmer med Hr von Ehrenheim
i yrkandet om inbjudnings aflåtande.
Gr. Snoilsky, Gustaf Fredrik: Jag kan icke dela Gr.
Sparres åsigt, ty är besiutet i någon fråga af R. St:r redan
fattadt, då får icke någon inbjudning ega rum, och om sådan
framställning skulle göras, komme säkerligen Hr Landtm, att
vägra propos. Ar åter icke beslut af R. St:r fattadt, då kan
icke Expeditions-Utsk:t dervid lägga hand, och således torde Gr.
Sparres åsigt grunda sig på ett misstag.
Jag anhåller om bifall.
Frih. Liljencrantz: Det är för mig oförklarligt huru
Frih. Cederström lyckats tvärs igenom den slutna voteringssedeln
få kännedom om mitt votum i frågan. Hurudant detta
var, anser jag mig icke behöfva upplysa, men hvad jag tror mig
böra nämna, är att, då frågan här förevar, yttrade jag mig
icke, samt att Frih. Cederström följaktligen icke kan veta huru
jag voterat. Frih. Cederströms antagande, att jag skulle blifvit
besegrad, är således fullkomligt godtyckligt.
Anledningen till mitt yrkande om alslag å inbjudningslörslaget
är helt enkelt, såsom jag förut nämnt, att det, i min
tanke, vore mindre grannlaga att vilja förmå Med-Stånden att
frångå sina beslut, sedan tvenne utaf dem äro i frågan ense,
och det tredje lättat ett både från de förras och R. o. Ad:ns
afvikande beslut.
Hr Tersmeden, Per Reinhold: På de af Frih. Lil
jencrantz
och Gr. Sparre anförda skäl, anhåller äfven jag om
afslag.
Gr. Sparre: Jag märker af Gr. Snoilskys yttrande, att
jag måtte hafva misstagit mig. Min mening var, att om det är
något, som rörer expedierandet, så handlägges detta af samma
Utsk., som afgifvit Retänk:t, således i förevarande fall af
Ekon -Utsk:t. Då Ståndens beslut äro olika, åligger det nemi.
det Utsk., som handlagt ärendet, att söka sammanjemka meningarna.
Hvad beträffar Frih. Cederströms förmenande att ett afslag
å inbjudningsförslaget skulle vara ogrannlaga och innebära ett
försök att hindra verkställigheten af R. o. Ad:ns beslut, vill jag
endast erinra, att det icke torde vara sällsynt att R. o. Ad:n
Den 10 Febrnari.
555
icke ansett lämpligt att affärda inbjudningar samt att för öfrigt
den gjorda invändningen saknar allt fog.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till ifrågavide förslag dels ock afslag derå, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid svarades
många ja, blandade med nej, och sedermera propos. på afslag
derå, då svaren utföllo med många nej jemte åtskilliga ja;
hvarefter och sedan propos. på bifall till förslaget blifvit förnyad
samt besvarad med många ja, blandade med nej, Hr Gr. o.
Landtm, förklarade sig nu hafva funnt ja öfvervägande.
Frih. Liljencrantz begärde votering.
Uppsattes och godkändes följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Hr von Ehrenheims förslag om inbjudning
till Med-Stånden att biträda R. o. Ad:ns beslut öfver sista
punkten i Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 36,
i anledn. af väckta motioner rörande ej mindre Norrmäns och
Danskars än äfven andra utländningars rätt att i Sverige idka
handel, handtverk och andra yrken, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår R. o. Ad:n detta förslag till inbjudning.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 48.
Nej — 35.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Gr. Ehrensvärds, Albert, den 3 dennes bordlagda förslag om
inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig i R. o. Ad:ns
beslut öfver Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Relänk. N:o 39, i
anledn. af väckta motioner rörande utvidgandet af qvinnans medborgerliga
rättigheter.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomna
Betänkm och Mem:r, nemi. från
Banko-Utskottet:
N:o 10, med förslag till reglering af Bankens låne- och
kreditivrörelse samt om användande af upplupen Bankovinst;
N:o 14, i anledn. af väckt motion om befrielse för Vaktmästaren
J. F. Forsslund att infria åtskilliga af f. Riksdags
-
556
Den 14 Februari.
fullmäktigen Paul Hedström mot falska handlingar erhållna lån
från Banko-Diskonten;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 43, i ani. af väckt motion i fråga om tilldelande åt
ordförande i kommunal-styrelse -af ett exemplar utaf Svensk
Författningssamling in. m.;
N:o 44, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 26,
ang:de väckt motion om åtgärder till åstadkommande af en pensions-lörening
för tjenstemän och betjente vid statens jernvägar;
N.o 45, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 32, angående
väckt motion om bestämmande af vissa vilkor i fråga
om rättigheten att utbekomma brandstod.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. J 2 e. m.
In fidem,
O. Brakel,
Onsdagen den 14 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 5 prot.-utdrag för d. 10 dennes och protokollet
för den 24 sisth Januari.
Företogs val af tre Fullmäktige i R. St:rs Bank; och befunnos,
vid valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Gr. Lewenhaupt, Carl Magnus Casimir, Kammarherre, med 106
röster;
Hr Skogman, Carl Johan Alfred, Kapten i K. M:ts Flotta, med
108 röster;
Hr Akerman, Fredrik, President, med 100 röster.
Den 14 Februari.
557
Företogs val af tre Fullmäktige i R. St:rs Riksg.-Kontor;
och befunnos, vid valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Gr.
Hamilton, Henning Ludvig Hugo, f. d. Stats-Råd, med 140
röster;
Hr Hierta, Carl Gustaf, Kapten, med 156 röster;
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin, Major, med 150 röster.
Företogs val af tre Suppleanter till Fullmäktige i R. St:rs
Bank; och befunnos, vid valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:
Frih. Stjernstedt, August Wilhelm, Ceremonimästare, med 104
röster;
Hr von Francken, Georg Wolfgang, Kapten, med 63 röster;
Gr. Wirsén, Axel Emil, Major, med 58 röster.
Anmäldes och inbeledsagades Hr Stats-Rådet m. m. Henrik
Gerhard Lagerstråle, hvilken å K. M:ts höga vägnar öfverlemnade
5 Nåd. Propos:r samt 2 Nåd. Skrifvelser till R. St:r; och
blef Hr Stats-Rådet härefter utbeledsagad.
Företogs val af tre Suppleanter till Fullmäktige i R. St:rs
Riksg.-Kontor; och befunnos, vid valförrättningens slut, dertill
hafva blifvit utsedde:
Hr Bogeman, Johan Ludvig Christoffer, Kammarherre, med 82
röster;
Frih. Leijonhufvud, Carl Viktor, Hofmarskalk, med 72 röster;
Hr von Schantz, Malcolm Gustaf, Expeditions-Chef, med 71
röster.
Företogs val af Styrelse-ledamöter och Suppleanter vid Lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby; och befunnos, vid
valförrättningens slut, hafva blifvit utsedde till
Styrelse-ledamot vid Låneliontoret i Göteborg:
Hr Mörner, Carl Otto Stellan, Ofverste-Löjtnant, med 62 röster;
Suppleant derstädes:
Hr Virgin, Johan August Samuel, Kapten, med 115 röster;
Styrelse-ledamot vid Lånekontoret i Malmö:
Frih. Bennet, Wilhelm, Ofverste, med 107 röster;
Suppleant derstädes:
Frih. Stackelberg, Berndt Hjalmar, Major, med 81 röster;
558 Den 14 Februari.
Styrelse-ledamot vid Lånekontor et i Wisby:
Frih. D’Albedyhll, Christer Henrik, Öfverste, med 115 röster;
Suppleant derstädes:
Hr von Strussenfelt, Adolf Ludvig, Häradshöfding, med 113
röster.
Föredrogos och bordlädes K. M:ts denna dag öfverlemnade
Nåd. Propos:r:
l:o ang:de kostnadsfri utdelning af Post- och Inrikes-Tidniogar
till alla kommuner i riket;
2:o ang:de användande af öfverskott å det för Gymnastiska
Central-institutet beviljade byggnadsanslag till ombyggnad af
det gamla gymnastikhuset å institutets tomt;
3:o ang:de disposition af kronotionde från Gottland för dervarande
presterskaps aflöning;
4:o angide anslag till ny skolhusbyggnad och nytt gymnastikhus
i Carlstad;
5:o angide anslag af prostetunna från Borås pastorat till
prosten uti Åhs kontrakt inom Skara stift och Elfsborgs län;
äfvensom K. Mits Nåd. Skrifvelse med öfverlemnande af
ett från styrelsen för Allmänna Hypotheks-banken inkommet
förslag till ändringar i Kongl. Förordningarne d. 26 April 1861
angide dels en allmän Hypotheks-bank för riket och dels de
allmänna grunder, som vid Hypotheks-föreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Vidare föredrogs och lades till handlingarne K. Mits denna
dag öfverlemnade Nåd. Svar uppå R. Stirs underd. skrifvelse
angide riksdagens förlängning.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Banko-Utsk:ts d. 10 dennes bordlagde Betänk. Nio 10, med
förslag till reglering af Bankens låne- och kreditivrörelse samt
om användande af upplupen bankovinst; samt
Mern. Nio 14, i ani. af väckt motion om befrielse för Vaktmästaren
J. F. Forsslund att infria åtskilliga af förre Riksdagsfullmäktigen
Paul Hedström mot falska handlingar erhålla lån
från Banko-diskonten.
Efter föredragning af Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 10
dennes bordlagde Betänk. Nio 43, i an), af väckt motion i fråga
om tilldelande åt ordförande i Kommunal-stylelse af ett exemplar
utaf Svensk Författnings-samling m. m.; blef detta Betänk,
på flere ledamöters begäran ånyo bordlagdt.
Den 14 Februari.
559
Föredrogos och lades till handlingarne Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk:ts den 10 dennes bordlagde Mem:r:
N:o 44, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 26,
ang:de väckt motion om åtgärder till åstadkommande af en pensionsförening
för tjenstemän och betjente vid Statens jernvägar;
samt
N:o 54, i ani. af återremiss af Utskds Betänk. N:o 32,
ang:de väckt motion om bestämmande af vissa vilkor i fråga
om rättigheten att utbekomma brandstod.
Föredrogs ånyo Gr. Ehrensvärds, Albert, den 3 och 10
dennes på bordet lagde förslag om inbjudning lill de öfriga RiksSt:n
att förena sig i B. o. Ad:ns beslut rörande Allm. Resv.-  o. Ekon.- Utsk:ts Betänk. N:o 39, i ani. af väckta motioner rörande
utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter.
Gr. Ehrensvärd: Då jag, för snart 14 dagar sedan, tillät
mig anhålla, att R. o. Ad. ville utfärda inbjudning till Med-St:n
att förena sig i det beslut, R. o. Ad. fattat i afseende å utvidgandet
af qvinnans rättigheter, nemi. att antaga det förslag, Hr
Huss framställt, hade ett Stånd, Borgare-St., ännu icke algjort
frågan, och jag hade sålunda anledning hoppas, att åtminstone
detta Stånd skulle instämma i det beslut, R. o. Ad. med en
temligen betydlig majoritet fattat. Under den långa tid frågan
om inbjudning legat på bordet, har emellertid Borgare-St. hunnit
fatta sitt beslut, och detta har ledt till återremiss af Ekon.-  Utsk:ts Betänk, i frågan. Vid sådant förhållande anser jag det
mindre grannlaga att aflåta en inbjudning, och får jag derföre
afstå från mitt förslag derom.
Hr von Kraemer, Anders Robert: Då Gr. Ehrensvärd
föreslog ifrågav:de inbjudning, instämde jag visserligen med honom,
men jag får nu, då han återtagit sitt förslag, förklara att
jag icke heller har något att invända mot att frågan förfaller.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, hemställde
Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad. behagade medgiva, att
det ifrågav:de förslaget finge förfalla.
Ropades ja.
Justerades 5 prot.-utdrag rörande de i dagens plenum förrättade
valen.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utsk:ts Utlåtm:
N:o 49, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de afsöndring
af jord från Rönö kungsgård för utvidgande af Rönö församlings
kyrkogård m. m.; samt
560
Den 17 Februari.
N:o 50, i ani. af väckt motion om förändring uti gällande
stadganden ang:de utarrendering af Kronans egendomar;
äfvensom Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk:ts Betänk. N:o 1, i ani. af väckta motioner om ändring af
gällande stadganden ang:de skyldighet att deltaga i byggnad och
underhåll af kyrka, prestgård, tingshus och häradsfängelse.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. in.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 17 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 2 prot-utdrag för den 14 dennes och prot:t för
den 27 sist!. Januari.
Upplästes och godkändes Exped.-Utsk:ts skrifvelseförslag:
N:o 22, i anledning af de under åren 1863 och 1864 verkställda
revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning
under åren 1861 och 1862;
N:o 23, ang:de regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel; samt
N:o 24, ang:de regleringen af utgifterna under Riksstatens
Tredje Hufvudtitel.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att till R. o. Ad. blifvit
öfverlemnade 10 biljetter till Kongl. Landtbruks-akademiens sammankomst
den 19 dennes, samt anmodade de ledamöter af Ståndet,
som önskade erhålla dessa biljetter, att anmäla sig hos
Riddarh.-Fiskalen.
Föredrogos
Den 17 Februari.
561
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:ts d. 14
dennes bordlagda Nåd. Propos:r till R. St:r:
ang:de kostnadsfri utdelning af Post- och Inrikes-tidningar
till alla kommuner i riket; samt
ang:de användande af öfverskott å det för Gymnastiska
Central-institutet beviljade byggnadsanslag till ombyggnad af det
gamla gymnastikhuset å Institutets tomt.
Föredrogs K. M:ts den 14 dennes bordlagde Nåd. Propos.
till R. St:r, angide disposition af kronobonden från Gotland för
dervarande presterskaps aflöning.
Gr. Mörner, Carl Göran: Redan förut är bestämdt, att
en viss del af kronobonden på Gotland får till presterskapets
aflöning användas. K. M:ts Nåd. Propos. går nu ut på att dertill
må anslås ett större belopp af berörde tionde. Jag kan icke
tro att sådant är af verkligt behof påkalladt. livar och en, som
varit på Gotland, har kunnat öfvertyga sig om huru små församlingarne
der äro. Två eller flere skulle säkerligen lämpligen
kunna på många ställen sammanslås till ett pastorat, hvartill
äfven den öfverklagade prestbristen ger anledning; om så sker,
blir den från församlingarne utgående aflöning mera tillräcklig
till presterskapets aflöning, och öfverskottet af kronobonden kunde,
såsom väl behöfligt är, få användas till afbjelpande af andra behof.
Rörande presternas aflöning tror jag, lör öfrigt, att det vore väl,
om vid densammas bestämmande något af Gustaf Wasas anda
ännu gjorde sig gällande hos dem, som dermed hafva befattning.
Jag anhåller att Utsk:t ville vid sakens behandling taga
dessa anmärkningar i öfvervägande.
Hr Gyllenram, Henrik Gustaf Wilhelm: Med anledning
af Gr. Mörners yttrande, anhåller jag att få upplysa, att
redan på 1820-talet var fråga om att sammanslå församlingar
på Gotland. J)å emellertid detta icke skett och presterna i de
små församlingarne äro otillräckligt aflönade, anser jag det vara
af vigt att, såsom Kammar-Coll. tillstyrkt, kronobonden dertill
användes; och jag kommer att yrka bifall till den K. Proposm.
Gr. Mörner: Jag är öfvertygad derom att det är lämpligast
att regleringen af presternas aflöning sker genom konsistorium
och sockenboerna, hvilka nog skola se till, att de få hvad
som är skäligt och billigt.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, remitterades den K. Proposm jemte yttranderne till StatsUtsk:t.
H. II,
36
562
Den 17 Februari.
Föredrogos och remitterades till Slats-Utsk:t K. M:ts den
14 dennes bordlagde Nåd. Propos:r till R. Sl:r:
an°:de anslag till ny skolhusbyggnad och nytt gymnastikhus
i Carlstad; samt
ang:de anslag af prostetunna från Borås pastorat till prosten
uti Åhs kontrakt inom Skara stift och Elfsborgs län.
Föredrogs och remitterades till Banko-Utsk:t K. M:ts den
14 dennes bordlagda Nåd. Skrifvelse till B. St:r, med öfverlemnande
af ett från styrelsen för allmänna Hypoteksbanken inkommet
förslag till ändringar i Kongl. Förordningarne den 26
April 1861 ang:de dels en allmän Hypothekssbank för riket och
dels de allmänna grunder, som vid Hypotheks-föreningars bildende
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande BankoUtsk:ts
d. 10 och 14 dennes bordlagde Betänk. N:o 10 med förslag
till reglering af Bankens låne- och kreditiv-rörelse samt om
användande al upplupen bankovinst.
l:sfa — 10:de punkterna.
Utsk:ts förslag biföllos.
litte punkten.
Frih. Liljencrantz, Johan: Bankofullmägtige hafva föreslagit,
att utlåningsräntan skulle få vara olika vid de olika lånekontoren,
då upplånings-räntan ofta der är olika, hvilken åsigt
dockj icke af Utsk:t blifvit godkänd. För mig synes det klart,
alt utlåningsräntan måste stå i nödvändig konseqvens med upplåningsräntan,
och att den förra dessutom måste vara beroende
af deri elterfrågan på penningar, sorn eger rum.
Jag yrkar derför afslag å Ulsk:ts förslag och förenar mig
i den af Hr Lindström i dess reservation gjorda framställning,
alt »räntan skall rätta sig efter så väl penningeställningen, som
de säkerheter, hvilka erbjudas.»
o
Hr Akerman, Fredrik: Under öfverlägjjningen om denna
fråga har jag icke kunnat dela den åsigt' n, att räntan skulle
bestämmas efter den lemnade säkerheten. Det måste väl antagas,
alt lån i allmänhet icke ullemnas utan lilli säkerhet; och
det skulle bli ganska obehagligt för dem, som hafva bestyr med
utlåningen, att skilja mellan de olika lånesökandes större eller
mindre säkerhet. Icke heller kan jag förstå den tankegång,
som i motiveringen är ullalad, alt räntan skulle höjas, då
fråga är om lån på längre tid. *,En handlande t. ex., som
för att genomföra en spekulation behölver penningar på en
Den 17 Februari.
563
kort tid, kan visserligen med fördel derför betala hög ränta,
men om man stadgar relativt högre ränta för lån på länere tid,
drabbas deraf egentligen näringsidkaren, som behöfver förlager.
Det blifver dessutom ett hjelpmedel för dem, sorn, för att uppskjuta
yppandet af deras obestånd, icke afse hvad det kostar.
Jag kan derför icke godkänna Utsk:ts förslag; utan anhåller att
stadgandet måtte få förblifva sådant det förut varit.
Frih. von Schwerin, Jules: Den talare, som sist yttrade
sig, har sett frågan mera från subjektiv är objektiv synpunkt.
Jag vill se den på det senare sättet. En bank måste röra sig
så, att dess penningar alltid äro åtkomliga inom kort tid. Om
medlen derföre någon gång utlånas på längre tid, bör sådant
ske mot så mycket högre ränta. För öfrigt förenar jag mig i
den af Frih. Liljencrantz gjorda framställning.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Det är mot den afFrih.
Liljencrantz’ framställda åsigt jag vill yttra några ord. Han har
talat om upplåningsräntan; men derom är icke nu fråga, utan
om utlåningsräntan, sorn man ansett höra vara lika vid alla lånekontoren.
R. St:rs Bank bör icke täfla med de enskilde i försök
att skaffa sig den största möjliga vinst, genom att höja räntan,
då ställningen är betryckt. Sådan höjning bör endast komma
i fråga vid 2:ne fall, det ena, då omtanka för bankens egen
säkerhet föranleder dertill, hvilket kan inträffa vid förhållanden
af mera allmän beskaffenhet, som inverkar på kapitalpriserne
inom hela verldsmarknaden och äfven här utöfvar en tryckande
inflytelse, och det andra då penningeställningen öfver allt inom
hela landet är svår och bristande kapitaler göra att banken vid
samtlige sina kontor icke kan uppfylla alla ansökningar om lån.
Fullmäktige kunna vid tillfälligt öfverskott eller brist på något
ställe (lytta penningar från ett lånekontor till ett annat, och om det
sedan skulle blifva större efterfrågan på något annat ställe,
ånyo göra en sådan flyttning. En annan omständighet, som
måste tagas i betraktande, är att, då diskontrörelsen är indelad
i olika mycket stora distrikter, med kontor i vissa städer, hvaraf
det i Stockholm kanske omfattar | af hela Sverige, vore det
underligt om räntan inom hela distriktet skulle rätta sig efter
förhållandena i den stad der kontoret finnes, eller om räntan
skulle höjas eller sänkas på en plats, derföre att penningetilleången
der vore knapp, utan afseende på räntan i hela det öfriga
landet. Vill man göra räntan olika vid olika diskontkontor,
måste man derföre borttaga stadgandet, att hvar och en skall
höra till något visst distrikt.
Jag anhåller örn bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred; Då jag vid denna
frågas behandling hos fullmäktige deltog i det tillstyrkande, som
finnes uttryckt i förev:de punkt, utfick jag från den synpunkt,
att man derigenom beredde åtskilliga låntagare en fördel. På
564
Dea 17 Februari.
sista åren har nemi. i hela Europa räntefoten varit vida mera
föränderlig än tillförne; så har t. ex. i England räntan under sisth
år vexlat emellan 4 och 10 proc. Verkan häraf blir understudom
märkbar äfven bär, sedan räntan numera är fri. När nu
räntan står lågt, drager man naturligtvis i betänkande att till
denna låga räntefot bevilja lån på längre tid, enär man sällan
kan med någon grad af visshet förutse om man ej måste vidtaga
en förhöjning. Men deremot mötte ingen betänklighet att
emottaga längre papper, förutsatt att de äro goda, såvida för
dem erlägges en ränta någorlunda motsvarande den vanligen
gällande. För låntagaren beredes sålunda den fördel, att hans
låuearisökan kan bifallas, då den i annan händelse måst afslås.
Visserligen blir genom ett bifall tdl denna punkt de i diskontstyrelsen
tjenstgörande fullmäktiges göromål ej obetydligt lörsvårade,
men de hafva ansett sig ej böra undandraga sig det
ökade besväret.
I afseende på olika ränta vid de olika kontoren, är jag
visserligen af samma åsigt, som Frih. Liljencrantz och Frih.
Schwerin; men då jag anser denna fråga vara af underordnad
vigt. ber jag att få instämma med Hr Mannerskantz och yrkar
bifall till Utsk:ls förslag.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag är förekommen af Hr
Mannerskantz och Hr Skogman. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på orimligheten deraf, att, då hvarje lånekontor har
sitt distrikt, kunde möjligen det ringa afståndet af |:dels mil
mellan 2:ne låntagare, tillhörande olika låne-distrikt, göra,
att den ene finge betala högre ränta, än den andre. Jag kan
väl föreställa mig, att det kan vara i deras intresse, som drifva
stor enskild penninge-rörelse, att banken vid uppkommande
brist på penningar hjelper till att drifva upp räntan; men i den
stora allmänhetens intresse kan detta icke vara. Jag tror att
banken bör vara en regulator och lörmedlare, som genom begagnande
af sin rättighet att i mån af efterfrågan öfverflytta
penningar från ett ställe till ett annat, bör förekomma räntans
alltför höga uppdrifning, genom tilläfventyrs konstlade medel,
såsom understundom skett. Man har sagt, att, då upplåningsräntan
kan bestämmas olika på olika orter, bör äfven utlåningsräntan
få vara så. Jag kan icke finna något sammanhang emellan
dessa bestämelser, ty så oförståndigt måtte man väl icke gå
till väga, att upplåningsräntan fastställdes högre, än ullåningsräntan,
helst detta säkerligen skulle gifva anledning till en ganska
allvarsam anmärkning mot fullmäktige.
Jag anhåller om bifall till Ulsk:ts förslag,
Frih. Liljencrantz: Hr Mannerskantz och Gr. Mörner
hafva yttrat, att upplåningsräntan icke är bestämd, hvilket dock
är ett misstag; ty då något förslag till ändring häruti icke är
framställdt, är det afgjordt, att icke någon ändring kommer att
Den 17 Februari.
565
ske. Sedan jag nu återställt til! sin rätta uppfattning frågan om
upplåningsräntan, fortsätter jag mitt förut framställda yrkande.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Utom de skäl, som
redan blifvit I ramsta llda, för olika ränta vid de olika lånekontoren,
finnes älven ett annat, nemligen att, såsom man vid införande
af deri fria räntan yttrat, räntans stigande och fallande
skulle vara ett slags barometer på penningeställningen i landet
och en varning för åtskilliga personer alt icke ingå i spekulationer,
liksom en uppmuntran för andra. Mari kan väl icke
förbise, alt det kari inträffa, att det är godt om penningar i
Skåne, då det är ondt derom här i Stockholm, och alt det är
olika penningetillgång i Göteborg och på Gotland. Man har
sagt, att detta kail jemkas genom att öfver fl y Ita penningar från
det eria stället lill rict andra. Meri sådant kan icke ske genast,
och kanske gå månader, innan en sådan åtgärd vidtages.
Alt det finnes ett förhållande mellan upplåningsräntan och utlåningsräntan
synes mig klart; ty insättningen är beroende af
peiiningetillgången och räntefoten.
Jag instämmer med dem, som yrka afslag å Utskrts förslag
och bifall till Hr Lindströms reservalion.
Gr. Mörner: Jag får anhålla att få hänvisa Frih.
Liljencrantz till 18:(1 e punkten af delta Betänk., hvilken punkt
afhandlar förändringar i bestämmelserna om upplåningsräntan.
För öfrigt vill jag endast, med anledning af den siste värde talarens
yttrande derom, att fullmägtise skulle taga månader på
sig, för att göra sina dispositioner, tillägga, att detta är en beskyllning,
som, enligt milt förmenande, saknar grund,och föreställer
jag mig alt de framgent skola fullgöra sina åligganden med samma
nit och skicklighet, hvarför de hittills erhållit ett ampelt
vitsord.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredrik: Het kan visst sy
nas,
som det skulle vara rättast lör en pennigeanstalt att laga
den högsta ränta, som kan erhållas, såsom de enskilda anstalterna
också göra. Men R. St:rs bank bör icke betraktas ur
samma synpunkt. Hen har i första rummet skyldighet att upprätthålla
myntvärdet och sedan att utlåna sina medel och, såsom
en statens anstalt, tillse att dessa medel komma näringarne till
godo, samt hafva tillsyn öfver Sveriges rörelse och behof i allmänhet.
Ett stadgande om olika ränta tror jag derför icke vore
i öfverensstämmelse med bankens ändamål; ty det kunde anses
som en uppmaning till fullmägtige att förskaffa banken den
högsta möjliga vinst. Penningar kunna lätt förflyttas, då behofvet
i ett distrikt är större än i ett annat, och på detta sätt,
genom fondernas förökande, räntans stegring lörekommas. Jag
tror det vara af vigt för Sveriges industriidkare att rättighet
att taga olika ränta icke blir meddelad.
566
Den 17 Februari.
Jag anhåller om bifall till denna punkt, sådan den afUtskct
blifvit föreslagen.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder bade yrkats dels bifall till
Banko-Utsk:ts i förevarande punkt afgifna förslag, dels af Frih.
Liljencrantz, att 15. o. Ad:n, nied afslag å Ulsk:ts förslag, skulle
antaga det stadgande, som Hr Lindström i sin reservation föreslagit,
och hvilket lydde sålunda: »Räntan vid diskontering och
utlåning från handels- och närings-diskontfonden bestämmes af fullmägtise
och skall rätta sig så väl efter penningeställninaen som de
säkerheter, hvilka erbjudas;» och dels slutligen al Hr Akerman,
att Utsk:ts förslag måtte afslås, samt stadgandet i l:sta mom.
56:te §:n af nu gällande Bankoreglemente bibehållas.
Härvid anmälte sig och yttrade
Hr Åkerman: Då ingen biträdt det förslag, jag framställt,
afstår jag från detsamma.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Ulsk:ts förslag, hvari ill svarades många ja jemte några
nej, och sedermera propos. på afslag derå, samt antagande
af Hr I .indströms ofvanomlörmälda förslag, då svaren utlöllo
med många nej och åtskilliga ja; hvarefter och sedan propos.
på bifall till Utsk:ts förslag blifvit förnyad samt med mångå ja
och några nej besvarad, Hr Gr. och Landtm, förklarade sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.
12:te och 13:de punkterna.
(Jtsk:ts förslag biföllos.
14:de punkten.
Frih. Liljencrantz, Johan: I förevarande §:s l:sta mom.
är föreslaget att allmänna hypoteksbanken skulle få rättighet
tili kreditiv i riksbanken. Då det är af största vigt att jordbruket
blir understödt, titan alt å andra sidan några kapitaler
onödigtvis undandragas den allmänna rörelsen, har jag egnat
denna fråga den samvetsgrannaste pröfning. Jag efterhörde,
huruvida hypotheks-banken hade behof af detta kreditiv, och erfor,
att då styrelsen hos K. M:t anhöll om framställning härom, en
ledamot af styrelsen reserverat sig, under förklaring att han ansåg
detta kreditiv icke behöffigt. Af de till hyp.-banken inflytande
medlen blir ett årligt öfverskott af 200,000 rdr, som afsättes
till en särskild fond, och hvilka kunna hållas i beredskap
till annuitetsliqviden, derest icke hypoteksföreningarnes årshqvider
influtit, så att de dertill kunna användas. Det kan visst
vara beqvämt att hafva ett kreditiv; men då det icke är ett
nödvändigt behof, anhåller jag att det föreslagna stadgandet derom
måtte utgå.
Den 17 Febrnari.
567
Hr Ribbing, Erling: Då denna punkt innehåller för
slag
till 2:ne vigliga förändringar, angående beviljande af kreditivrätt
för allmänna hyp:ks-banken oell bolag, så hemställer
jag alt fiirst frågan om livp:ks-hanken målte föredragas och afgöras,
och sedan den öfriga delen af punkten.
Med anledning häraf yttrade Tlr Gr. o. Landtm., att då
punkten redan blifvit i sin helhet föredragen, torde en särskild
öfverläggning rörande frågan om kredilivrält lör allmänna hypoteksbanken
ej lämpligen kunna ega rum; hvaremot något
hinder ej mötte derlör, att elter hela öl v erläggningens slut
nämnde del af punkten gjordes till föremål för en särskild
propus.
flr Ribbing: Jag afstår från min framställning, men an
håller
alt Hr Gr. o. Landtm, vid framställning af propus, behagade
göra detta särskildt lör hvarje del af punkten.
Frih. Tersmeden, Wilhelm Fredrik: Anledningen till
framställningen om krediliv för livpolheksbanken är den. alt de
annmteter, som hypotheksföreningarna skola erlägga till hvp.-  bankeii, utfalla på andra tiller än dem som hyp.-hanken skall
utbetala lill långifvare!!, hvilket gjort att hyp.-hanken olla måst
till sina utbetalningar upplåna penningar. Alt det icke är något
behof, då ju styrelsen käti anskaffa penningar, är elt skäl, sorn
visserligen kan anföras; men just för alt slippa anskaffa penningar,
är det, som man begärt elt kreditiv. Hvad beträffar
det af Frih. Liljencrantz omnämnda öfverskott på inflytande
medel, så är förhållande), att dessa penningar måste utlånas
och göras räntebärande, och äro således icke tillgängliga. Jag
anser derföre att det begärda kreditivet är för hypoteksbanken
både hehölligt och nyttigt, och jag tror icke alt derigenom någon
särdeles inskränkning i banken? rörelse kommer att ske.
Nekas kan väl icke, alt hypothekshanken representerar jordbruksintresset
i allmänhet, och de fördelar, denna hank erhåller,
äro således alt anse som bidrag lill jordbruksnäringen.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. Liljencrantz: Mot den sista delen af Frih.
Tersmedens yttrande ber jag alt lå anmärka att ifrågavarande
krediliv icke skulle blifva ett bidrag till jordbruksnäringen, utan
en hjelp för hypotheksbankens direktion. I öfrigt ber jag att lå
framställa den Irågan, om icke beloppet af faslighelslånelönden,
som Frilen invämlt måste göras räntebärande, lika väl göres
räntebärande, om det användes till annuitetens erläggande, sorn
om det lillånäs. Jag kan icke finna att det är någon skillnad,
att, om man liar penningar, använda deni till alt betala sin skuld,
mot att utlåna dem och sedan på annat håll upplåna medel till
skuldens betäckande. Om hypothekshanken verkligen behöfde
delta kreditiv, ville jag vara den förste att dertill lemna mitt
568
Dea 17 Febraari.
bifall; men då detta behof icke finnes, skulle den hypoteksbanken
lemnade fördelen vara en orättvisa mot allmänna rörelsen, då
andra måste förvägras kreditiv eller lå dem nedsalta. Och hypoteksbanken,
som har den bästa säkerhet till sitt förfogande,
skulle icke ofta komma att använda sitt kreditiv, utan medlen
skulle komma att ligga obegagnade, då med minsta omtanka
penningar alltid stå hypothekshanken till buds. Den enda vinsten
vore således att något mindre besvär och omtanka erfordrades
af direktionen. Jag anhåller fortfarande om afslag.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Jag är lycklig nog
att denna gång kunna instämma med den förre värde talaren i
begäran om afslag å denna punkt, i fråga om hypotheksbankens
kreditiv. Den, som försökt, huru svårt det är lör enskilda att
erhålla kreditiv i banken (än heter det, att man begagnar kreditivet
som stående lån, och än, som det händt mig, att man
»rumlar» för litet dermed), den vet att de anslagna kreditivmedlen
icke äro för stora. Jag kan alltså icke finna skäl att bifalla
det nu framställda förslaget om kreditiv för hypothekshanken.
Doktor Ahnqvist har i sin reservation utvecklat alla de fördelar,
slaten redan lemnat denna inrättning.
Jag anhåller att den 14:de punkten måtte så ändras, att
hypothekshanken icke erhåller rättighet till kreditiv i R. St:rs
bank.
Frih. von Schwerin, Jules: Då denna fråga förevar i
Utsk:t, gick den igenom, så väl på afdelningen som i plenum,
med en högst ringa majoritet. Jag hörde begge gångerna till
minoriteten. Jag tror icke att jag kan anses vara partisk mot
jordbruket, som jag icke heller kan finna härmed har något
sammanhang. Det skulle för hypothekshanken vara ett dyrt
sätt att anskaffa penningar, då räntan naturligtvis måste bestämmas
af bankofullmägtige; och man vet att den här i Sverige
vanligtvis är flera proc. högre än t. ex. i Hamburg. Jag
har sjelf varit ledamot af en hypolheks-förenings-direklion; och
vi skaffade oss då rättighet att draga på Salomon Heine i Hamburg
mot £ proc. provision för 3 månader. Hypothekshanken
skulle dessutom använda medlen till att dermed betala utländska
skulder, och det är då så mycket mindre skäl att hafva
krediti vet i Sverige, der man endast kan erhålla Svenskt mynt.
Jag lörenar mig med dem, som anse detta kreditiv obehöf
ligt,
och yrkar afslag derå.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag vill icke sysselsätta mig
med hypotheksbankens kreditivrätt, utan vill fästa uppmärksamheten
på det föreslagna stadgandet att kreditiv skulle kunna beviljas
åt enskilda bolag. Utsk:t har i så måtto bifallit fullmägtiges
förslag om kreditivrätt för sådana bolag, att bolag, »hvilkas
reglementen ålägga delegarne oinskränkt ansvarsskyldighet
för alla bolagets förbindelser och hvilka icke ega rätt till utgif
-
Den 17 Februari.
569
vande af egna sedlar», skulle få kreditivrätt. Efter min förmening
är denna utsträckning af kreditivrätten så godt som ingen;
ty, efter hvad jag tror, lära högst få, om ens några, sådana bolag
finnas. Alla industriel holag deremot, för hvilka det vore
af stor vigt att erhålla kreditivrätt, äro derifrån uteslutna. Jag
anser fullmägtiges förslag välbetänkt, och ville föreslå R. o Ad.
alt, med uteslutande af orden om den oinskränkta ansvarsskyldigheten.
bifalla denna punkt; men då saken möjligen torde behöfva
närmare öfvervägas, anhåller jag att denna punkt måtte
till Utsk-t återremitteras.
Hr Ribbing: Hvad först angår frågan om hypotheks
bankens
kreditivrätt, så är den redan så grundligt behandlad,
att jag inskränker mig till att derå begära alslag på de skäl,
som redan blifvit framställda; jag vill endast fästa uppmärksamheten
derpå, att då hypotheksbankens direktion härom gjorde
framställning hos K. M:t, densamma åtföljdes af en reservation
från en af direktionens egna medlemmar, sorn ansåg denna kreditivrätt
vara alldeles obehöflig. K. M:t har heller icke gjort
någon framställning i ämnet, utan endast till R. St:r öfverlemna!
Hyp.-Bankens begäran, hvilket äfven kan anses betecknande.
Hvad den andra frågan beträffar, så anser jag, att, då man
ingått på den banan att bevilja kreditivrätt åt bolag, det skulle
vara en orättvisa att inskränka detta endast till bolag med solidarisk
ansvarsskyldighet, då äfven andra bolag kunna erbjuda
lika god säkerhet. Skulle man anse att bankens tillgångar ej
äro tillräckliga för detta utvidgade medgifvande, må man då
heldre, än att gifva ett privilegium af större kreditiv till några
få, nedsätta kreditivbeloppen, men låta alla bolag täfla med
hvarandra i att erbjuda goda säkerheter. Jag tror icke att
punkten, såsom här blifvit yrkadt, behöfver återremitteras, utan
hemställer, att R. o. Ad. måtte, med afslag å Ulskds hemställan,
bevilja kreditivrätt åt alla bolag, som icke ega rätt lill Digifvande
af egna sedlar. Jag förnyar derjemte min anhållan, att
särskilda propos:r måtte framställas å denna punkts olika delar.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Som förut blifvit påpekadt,
är bär fråga om 2:ne särskida saker, nemligen kreditivrätt,
dels för hypoteksbanken och dels för icke solidariska bolag.
Jag vill först fästa mig vid hypoteksbanken. En talare
har sagt, alt denna inrättning icke vore i behof af kreditivrätt.
Det förefaller mig besynnerligt, att en enskild person vill göra
anspråk på att hans yttrande skall ega vitsord härvidlag, då hypotheksbankens
både delegare och direktion sagt motsatsen, och
om en medlem af direktionen, som icke blifvit vald af bolaget,
dervid varit af olika åsigt, så är det dock eget, att han i en
sådan sak, som dock alltid måste afse en fördel för bolaget,
har velat reservera sig. Det kan icke nekas, att hypotheksbanken,
näst R. Sl:rs bank, har den största rörelsen i landet, genom att
inkassera och utbetala flera milloner om året; och vid sådana
570
Den i 7 Februari.
förhållanden är det tydligt, att ett kreditiv för denna anstalt
väl kan behöfvas. Det är icke lätt att ställa sig så, att icke
brist någon gång kan uppstå och ett extra tillskott vara behofligt.
Man liar sagt, att hypoteksbanken, genom att pantsätta
de obligationer, sorn utgöra grundfonden, kunde skaffa sig ett
kreditiv i Hamburg. Men detta vore väl högst olämpligt, då
dessa obligationer icke böra användas annat än i nödfall; och
dessutom vet jag icke, hvarför ej ett kreditiv i Sverige vore
lika bra, som i Hamburg. Vidare har man sagt, att staten redan
gjort så stora uppoffringar för hypoteksbanken, att man
icke kan begära, att deti skall göra mera. Men jag får fästa
uppmärksamheten derpå, att denna barik blifvit inrättad, icke
blott till jordbrukets, utan hela landets fördel, på det icke hvpolheksfiireningarna
skulle uppträda på den utländska penningemarknaden
och möjligen till skada lör statens beslutade stora
upplåningar der nedsätta vår kredit. Vid sådant förhållande,
då den förmån, som statens garanti innefattar, motväges af de
inskränkningar i den verksamhet, som blifvit hypoteksbanken
pålagd, anser jag det icke vara rätt att neka denna inrättning
en så vida jemförelsevis obetydlig fördel, som den, hvilken nu
blifvit begärd. Det har dessutom icke blifvit föreslaget, att hypoteksbanken
ovilkorligen skulle hafva ett kreditiv, ulan endast
att lullmägtige skulle hafva rättighet att, om förhållandena
så medgifva, lemna ett sådant.
Den andra frågan är af vida större vigt. Bankofullmägtige
hafva föreslagit alt kredilivrätt skulle utsträckas till alla slags
bolag, verk och inrättningar. Då man vet huru många sådana
bolag, som finnas, och i huru stor skala de röra sig, då hemställer
jag till Inar och en att bedöma luiru stora summor som
skulle behöfvas till sådana kreditiv och hvad verkan det skulle
medföra på bankens rörelse. Genom konkurrensen med dessa
bolag måste de enskilda få sin kreditivrätt inskränkt i höggrad.
Dessutom finnas stora penningebolag, som jag anser genom beskaffenheten
af sin rörelse vara medtäflare eller motståndare till
banken, och att banken skall understödja deni, kan väl icke
vara rätt. Den största faran är dock att, genom att bevilja
dessa kreditiv, hvilka säkerligen skulle starkast anlitas just vid de
tidpunkter, då det vore för banken sjelf mest olägligt, banken skulle
kunna komma i sådant förhållande, att den icke kan hindra sedelstocken
(rån att öfverskrida det för densamma löreskrilna maximum.
Jag anser det derföre skadligt, alt, såsom lullmägtige föreslagit och
Frih. af Ugglas velat gilla, utsträcka kreditivrätten till de stora aktiebolagen.
ilå jag i Utsk:t icke kunde genomdrifva alslag till alla
bolag, så föreslog jag kreditivrätt endast lör bolag med solidarisk
ansvarighet, för att. då det är kändt att högst få sådana finnas,
så mycket som möjligt inskränka det onda.
Jag anhåller att denna § måtte bifallas.
Frih. Raab, Carl Adam:
(Detta yttrande, som blifvit talaren tillställdt för justering,
har sedermera af honom icke blifvit återlemnadt.)
Dea 17 Februari.
371
Frih. von Schwerin: Då frågan angående beviljande
af kassakreditiv åt sådana bolag, hvilkas reglementen ålägga delegarne
oinskränkt ansvarsskyldighet lör alla bolagets förbindelser
och hvilka icke ega rält till lifgifvande af egna banksedlar,
inom Utsk:t behandlades och »icke solidariska» bolag uteslöts
från kreditivrätt, tillhörde jag minoriteten. Utsk:t ansåg sig ega
skäl till sitt beslut i den föreställning, man i allmänhet gör sig,
om de olika bolagens salvabilitet, i det man anser, att solidariska
bolag erbjuder långilvaren en vida större säkerhet, än sådana,
hvilka icke föreskrifva sina delegare en gemensam ansvarighet.
För min del får jag förklara, att om jag skulle välja
emellan dessa båda slag af bolag, skulle jag hysa vida större
förtroende till de icke-solidariska. För öfrigt anser jag det
nämnda skälet i ingen mån giltigt, ty då det är föreskrifvet,
att säkerhet skall ställas för lånet, så är det klart, alt rict är
denna säkerhet, som skall af vederbörande pröfvas och kommer
att bestämma, huruvida lån skall lemnäs eller ej, då deremot
bolagets beskaffenhet ej i detta hänseende utöfvar något
inflytande. Onder sådana förhållanden anser jag, att rätt till
kreditiv i Riksbanken bort utsträckas så långt, att den medgifvits
äfven de icke-solidariska bolagen, enär dylika assosiationer
snarast och företrädesvis förtjena uppmuntran.
Med afseende å det blifvande beslutet i denna fråga, instämmer
jag uti det af Hr Ribbing framställda förslag.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Med afseende å
aktiebolag och den skilnad beträffande kreditivrätt i banken,
som Utsk:t gjort emellan dem och bolag med solidarisk ansvarighet,
delar jag fullkomligt de åsigter, som äro uttalade i Hr
Sääfs reservation. — Jag bar varit tveksam, huruvida det ej
vore skäl att till Utsk:t återremittera denna punkt, men då derigenom
ändamålet dock sannolikt ej skulle vinnas, ber jag att få
instämma uti det af Hr Ribbing framställda förslag.
Hr Fahnehjelm, Gustaf: Hvad angår den första de
len
af denna fråga, eller huruvida rätt till kassakreditiv må beviljas
allmännna hypoteksbanken, så synes mig frågan i detta
afseende halva redan blifvit tillräckligt utredd. Men icke så
den andra delen, eller huruvida rätt till kassakreditiv skall beviljas
äfven sådana bolag, som ålägga delegarne solidarisk ansvarighet.
Med afseende å denna del har Frih. af Ugglas i dag
yrkat återremiss, på det Utsk:t måtte egna den ytterligare uppmärksamhet
i den rigtning, han föreslagit, nemligen att denna
kreditivrätt skulle utsträckas äfven till andra arter af bolag.
Jag anhåller att få instämma i detta yrkande om återremiss och
det så mycket hellre, som det är det enda sätt att kunna
komma till ett önskvärdi resultat, nemligen att stadgandet om
rätt tdl kassakreditiv må erhålla den ofvan nämnda utsträckningen.
572
Den 17 Vebruavi.
Frih. af Ugglas: Dä jag från flera håll hört, att en
återremiss ej skulle blifva välkommen, har jag gjort ett försök
att uppgöra ett antagligt förslag till redaktion af ifrågavarande
moni. Jag kan nemligen icke instämma i det förslag,
Hr Ribbing i detta hänseende framställt, nemligen att rätt till
kassakreditiv skulle beviljas alla bolag med undantag af sådana,
som ega rätt alt utgifva egna banksedlar, emedan i denna redaktion
äfven äro inbegripna de bolag, som icke äro försedda
med reglementen. Jag tror i motsats härtill, att endast med
reglementen försedda bolag böra 1a komma upp uti den högre
kreditivklassen, ty annars skulle, om allenast tvenne personer associerade
sig under namn af bolag, en slik rättighet tillkomma
dem. Jag anser det derföre vara af vigt att bestämdt uttala
den grundsats, att de bolag, som skola ega rätt att komma i
åtnjutande af de större kreditiverna, måste ega en mera offentlig
Verksamhet, grundad på vederbörligen fastställda reglementen;
och ett sådant resultat tror jag lätteligen skulle ernås genom
en liten förändring i redaktionen af det ifrågavarande monv.t.
Jag bär uppsatt ett förslag i sådan syftning, hvilket jag anhåller
att få lör R. o. Ad. uppläsa:
»Kassakreditiv beviljas riksgälris-konloret, allmänna hypoteksbanken,
enskilda personer, sparbanker och sådana bolag,
hvilkas reglementen blifvit al behörig myndighet godkända och
hvilka icke ega rätt till utgifvande af egna banksedlar.»
Jag tror, att denna redaktion är så enkel, att den genast
kan uppfattas, och om den vinner R. o. Ad-.ns bifall, kommer
en återremiss att undvikas.
Med afseende å sjelfva saken ber jag att särskildt få framhålla
den stora fördel för vår industri och våra näringar, som
skulle vinnas, om detta förslag blefve antaget; och, så vidt jag
kunnat erfara, bar det just varit meningen att bereda tillfälle
tili dylikt understöd med de medel, som indragas från filialbankerna,
hvilkas verksamhet så småningom kommer att upphöra.
Gr. Mörner, Carl Göran: Hvad ansår den första frågan,
eller huruvida rätt till kassakreditiv i Riksbanken bör be
viljas
allmänna hypoteksbanken, hyser jag visserligen mycket
intresse för att denna bank, sedan den en gång kommit till
stånd, må kunna verka på ett gagnande sätt, men jag tror dock,
att den ganska väl skall kunna fullgöra sina utbetalningar utan
att derföre behöfva anlita ett kreditiv i Riksbanken. Deremot
vore, enligt min tanke, den bästa hjelp, som för närvarande
kunde beredas hypoteksbanken, om så kunde ställas, att staten
icke behöfde framstå såsom dess medtäflare att å den utländska
marknaden söka lån; ty om staten, såsom lånsökande,
är i tillfälle bevilja långilvarne "bättre vilkor, än hypoteksbanken
förmår erbjuda, då blifver hypoteksbanken fortfarande
i saknad af nödiga medel till utlåning, och det är då fåfängt
att söka bispringa den genom små palliativer. Jag tror således,
Den 17 Februari.
573
att örn man för instundande statsregleringsperiod befriar hypoteksbanken
från denna svåra medtäflare, skall man göra den
en vida större tjenst, än orri man beviljar banken kreditivrätt i
Riksbanken.
Beträffande åter den andra frågan, eller den om beviljande
af kreditiver åt bolag, tror jag, att man dervid bor gå
ytterst försigtigt till väga, så framt man ej vill äfventyra bankens
framtida säkerhet, — ett förhållande, hvilket Hr Mannerskantz,
såsom mig synes, med rätta påpekat. Skulle den af
Frih. af Ugglas föreslagna redaktion af ifrågavarande § antagas.
så skulle Riksbanken kunna användas såsom en subsidiär
anstalt för våra öfriga perningeverk, och det torde väl icke vara
öfverensstämmande med dess ändamål. Om man vill gagna den
större industrien i landet, synes det mig i högsta grad orätt
att göra det på ett sätt, som kan leda till förqväfvande af den
enskilta mindre kapitalstarka företagsamheten. Denna har minsan
nog svårt att bestå i striden med den större industrien,
utan att man nu skulle genom dennas gynnande med särskilda
lättnader i fråga om förlags anskaffande göra det för den förra
ännu svårare.
Man säger visserligen, att de bolag, åt hvilka kreditivrätt
bör beviljas, skola ega vederbörligen fastställda reglementen;
men dermed är dock icke tillräckligt vunnet. Derunder kunna
nemligen äfven förstås sådana bolag, som väl utöfva sin verksamhet
i Sverige, men hvilkas reglementen dock icke äro af
Svensk auktoritet fastställde. Sådant är t. ex. förhållandet med
»The Gellivara companv limited», om hvars reglemente eller
beskaffenhet i öfrigt man icke eger någon kännedom, utan endast
vet att det har en agent i Sverige, bemyndigad genom ett protokoll,
undertecknadt af en person, vid namn Kjellberg. Jag tror således,
att om man vill göra ett tillägg till den ifrågavarande
§:n, är en återremiss nödvändig, på det Utsk:t må åt frågan egna
den uppmärksamhet, dess vigt kräfver, hvaremot det synes mig
vådligt, att, utan någon föregående pröfning, antaga ett förslag,
som blifvit i en hastig vändning uppgjordt.
Jag anhåller om återremiss af den ifrågavarande punkten.
Hr Mannerskantz: Jag måste göra ett tillägg till mitt
sista anförande, dertill föranledd af det förhållande, hvarpå en föregående
talare fästat uppmärksamheten, nemligen att i bankofullmägtiges
framställning, angående utsträckande af kreditivrätt
till bolag i allmänhet, säges, att tillgång härtill skulle erhållas
derigenom, att förut till fastighetsbelåning och försträckningar
till filialbankerna använda medel indragas. ötsk:t har ansett,
att de härigenom tillgängliga medlen ej böra användas på
annat sätt, än som står i öfverensstämmelse med det bruk,
hvartill de förut varit nyttjade, nemligen att under form af antingen
lån eller kreditiver tillhandahållas enskilda personer, deribland
största delen mindre jordegare öfver hela landet; och enligt
min tanka vore det orätt att använda dessa medel till att
574
Den 17 Februari.
med kreditiver förse åtskilliga större bankinrättningar, hvilka,
utan att ega sedeliitgifningsrätt, dock drifva penningerörelse af
omfattande heskafTenhet, samt större industriella bolag, enär genom
ett sådant förfaringssätt medlen skulle ryckas från den
stora allmänbeten, som fått vana att förlita sig på denna hjelpkälla,
som hittills alltid stått dem till buds. — Utsk:t har
trott, att de medel, hvilka, enligt hvad jag ofvan nämnt, hufvudsakligen
från begagnande af landets jordbrukare komma att
indragas, skola under en ny form komma jordbruket till godo,
derigenom att de användas till uppköp af obligationer med kortare
omlopp, som allmänna hypoteksbanken borde börja utgifva,
— ett förfaringssätt, hvarigenom den fördelen skulle ernås, att
man bragte till stånd ett obligationssystem, grundad! på inhemsk
upplåning och stödjande sig på jordfastighetshypothek.
Genom att gifva kreditivrätten en så stor utsträckning, som
här blifvit föreslaget, skulle man helt och hållet omöjliggöra de
tillgängliga medlens användande på det, enligt min tanke, bästa
och rättvisaste sätt, nemligen till understöd för den mindre industrien.
Man har på sednare tiden, år från år, användt allt större
och större summor af bankens medel att bispringa den större industrien,
men i närv:de tid är ett sådant förfaringssätt ingalunda riktigt,
ty det är just jordbruket och den mindre industrien, som
.nu är mest i behof af understöd. — Visserligen är det sannt,
att om man utsträckte kreditivrätten til] alla bolag, skulle man
kunna sätta en gräns derför genom att föreskrifva ett något så
när lågt maximum för hvarje kreditiv, men då skulle det med
den utsträckta kreditivrätten åsyftade gagn till stor del gå förloradt,
så att jag icke heller kan förorda ett sådant förfaringssätt.
Jag anser således fortfarande, att ifrågavarande § kan i
dess närvarande skick utan fara bifallas. Men att besluta ett
utsträckande af kreditivrätten till alla slags bolag, anser jag vara
ganska vådligt, och jag tror, att man bör noga betänka sig, innan
man biträder ett sådant beslut.
Gr. Liljencrants: Under den långa diskussion, som rö
rande
denna punkt egt rum, bar man kommit långt ifrån sjelfva
Betänk:ts innehåll, men tillika fått erfara de olika meningar, som
med afseende derå gjort sig gällande inom Utsk:t. Flere förslag
hafva bär blifvit framställda, och bland dem några af en ganska
vådlig beskaffenhet. Till dessa räknar jag det, att R. o. Ad.
stante pede skulle godkänna en redaktion af den ifrågav:de
punkten, ulan att få tillfälle att granska, om den är så beskaffad,
att den kan med fördel antagas. För min del bar jag yrkat
och yrkar fortfarande, att Utsk:ts förslag i 14:de punkten måtte
bifallas, med undantag af orden »allmänna hypoteksbanken».
Man har här yttrat, att rätt till kreditiv i Riksbanken borde
medgifvas alla arter af bolag. Jag tillåter mig dock förklara,
att ett vådligare beslut svårligen skulle kunna fattas, än det,
hvarigenom kreditivrätten erhölle en sådan utsträckning; ty det
skulle hafva tdl följd de största olägenheter för den euskildta
Den 17 februari.
575
företagsamheten. Man bör nemi. besinna, att Banken ej eger
obegränsade summor att disponera tili kreditiver. — Såsom den
siste talaren rigtigt anmärkte, bar det under sednare tider visat
sig en tendens att ringakta den mindre industrien och att ställa
alla tillgångar till den större rördisens disposition. Sålunda bar
man under de sista tio åren till fördel för några dussin importörer
öfverlemnat alla industriidkares öde åt en osäker framtid,
och samtidigt bar man genom banklagstiftningen sökt befordra
detta system, att endast se den större rörelsen till godo. Huruvida
ett sådant förfaringssätt kan vara rigtigt, kommer It. o. Ad.
nu att bestämma genom det beslut, som kommer att fattas i
förev:de fråga. En talare har i dag lagt på Hrr:s hjertan att
besinna, hvilken fördel det sk lille vara för en mängd allmänt
nyttiga bolag, om de erhölle den föreslagna kreditivrätten i Banken;
men jag ber att få lägga på Hrns hjertan, att den mindre
industrien förtjenar uppmuntran lika mycket, om icke mer, än
den större; och då man under sednare tider så betydligt minskat
de fonder, hvaraf den mindre industrien erhåller hjelp,
synes det ej vara skäl att nu ytterligare för densamma inskränka
möjligheten att erhålla det understöd, hvaraf den är i stort
behof.
På grund af hvad jag nu haft äran i största korthet anföra,
anhåller jag om bifall till den i fråga vide punkten, med uteslutande
dock af orden »allmänna hvpotheksbanken».
Frih. Tersmeden: Beträffande frågan örn beviljande af
kreditiv i Riksbanken åt allmänna hypoteksbanken, har jag redan
yttrat min åsigt, och jag har nu begärt ordet endast med anledning
af det förslag, som blifvit väckt, angående kreditivrättens
utsträckande till bolag i allmänhet. — Det kan icke nekas, att
det vöre ganska önskvärdt, att Bankens ställning vöre sådan,
att dess tillgångar medgåfve beviljande af kreditiver till de större
industriella bolagen i riket, utan att derigenom förorsakades någon
inskränkning i den krcdilivröreise, som för närv:de bedrifves
med enskiIdta personer; men jag får upprigtigt bekänna, att
jag icke kan fatta, hvarifrån nödiga medel dertill skulle tagas,
såvida man vill bibehålla äfven den närv:de kreditivrörelsen
oförändrad. Att i en tid sådan som den närv:de, då penningebristen
i vårt land är för en hvar ganska kännbar, vilja på de
större industriella bolagen till större eller mindre del öfverflytta
de kreditiver, som redan äro beviljade åt enskildta personer,
anser jag icke vara välbetänkt, och sk olle sannolikt verka störande
på den enskildta krediten. Från denna synpunkt sedt,
tror jag det således icke vara skäl att vidtaga de i ifrågavide
hänseende föreslagna åtgärderna.
Hvad Riksbanken sjelf beträffar, skulle en så beskaffad förändring
sannolikt blifva för den ganska vådlig. Hvar och en,
som något sysselsatt sig med bankangelägenheter, vet nemi., att
det för en bank är fördelaktigast att hafva många och små
kreditiver, emedan rörelsen då går jemnast. Ju större krediti
-
576
Den 17 Februari.
verna äro, och på ju färre händer de äro utlemnade, desto mera
riskerar banken och destomera måste den vara försedd med
medel att motstå möjliga fluktuationer, och den rör sig då alltid
med större svårighet. Detta är orsaken, hvarför jag äfven
ur Riksbankens synpunkt anser den föreslagna utsträckningen af
kredit i v rätten icke vara gagnelig.
Utsk:t löreslår i sitt ltetänk., att ifrågav:de utsträckning af
kreditivrätten skulle omfatta endast sådana bolag, som ålägga
delegarne solidarisk ansvarighet; när från dessa undantagas sådane,
som ega sedelutgifningsrätt, så återstår, mig veterligen,
högst lå dylika inrättningar, som sålunda komma i åtnjutande
af den medgifna rättigheten. Jag tror derföre, alt det icke vore
så synnerligen vådligt, om detta stadgande finge qvarstå, men
jag får icke desto mindre föreslå, alt hvad som angår bolag ur
§:n uteslules och att den i öfrigt bifalles. — 1 alla händelser får
jag lästa R. o. Ad:ns uppmärksamhet på vådan att, i en fråga
af så framstående vigt som denna, antaga ett på fri hand uppgjordt
redaktionsförslag. Skulle den mening göra sig gällande,
att utvidgning af kreditivrätten i den nämnda rigtningen bör ske,
anhåller jag, att ifrågavide punkt måtte till Utsk:t återremitteras.
Gr. Sparre, Erik: Om man efter den nu förda diskus
sionen
beslutade en återremiss, skulle Otsk:t kunna fatta saken
så, som om It. o. Ad. ville bevilja kreditivrätt åt bolag; jag vill
således i korthet fäsia mig vid denna fråga. — Jag är i detta
hänseende af samma tanke, som den siste talaren; aktiebolagsinstitutionen
afser att genom sammanbringande af medel från
många händer åstadkomma en så stor kapitalstyrka, att med
dess tillhjelp ett företag kan bringas till stånd, som dessförutan
icke kunnat åvägabringas. Om nu detta är ändamålet med
dessa bolag, och de af detta skäl utgöra ett undantag från livad
lagen stadgar om bolag i allmänhet, så vet jag icke, hvarför en
statsinstitution, sådan som Riksbanken, skulle åläggas att understödja
dem, då de redan genom lagstiftningen erhållit en betydlig
hjelp derigenom, att de befriats från den solidariska ansvarigheten.
Man har redan sökt understödja dem sålunda, att
man för dem underlättat tillfället att hopsamla de små tillgångarne,
i det man befriat dem från den solidariska ansvarigheten.
Detta synes mig vara en ganska betydande förmån. Om nu
bolag erhålla kreditivrätt, och det tillika föreskrifves, att åt dem
lemna kreditiver på 100,000 rdr, under det enskildta personer
icke erhålla mer än 30,000 rdr; så är det möjligt för ett antal
bolag att uppsluka hela det belopp, som kan till kreditivrörelsen
disponeras. Den summa, Riksbanken till nämnda rörelse
afsett, uppgår till ungefär 8 millioner; det vore således tillräckligt,
att 80 bolag hvardera begärde 100,000 rdr, så vore hela
denna summa medtagen, och ingenting återstode för den enskildta.
— Att vidtaga dylika åtgärder i närv:de tid, då penningetillgången
är knapp och då Riksbanken i allmänhet följer den
princip,
Deri 17 Februari.
577
princip att vid beviljande af kreditiv afpruta icke obetydliga belopp
af hvad den sökande begärt, skulle utan tvifvel leda derhän,
alt enskildta personer, hvilka nu ega kreditiver, skulle förlora
denna rätt till förmån för aktiebolagen; och ett sådant förhållande
skulle sannolikt hafva ganska betänkliga följder.
Betrakta vi saken från en praktisk sida, så veta vi väl, att
dessa bolag ändock funnit vägen till Riksbanken, ty enskildta
aktionärer hafva ofta på sina egna namn erhållit ganska betydliga
kreditiver, hvilka sedermera kommit bolaget till godo. Skulle
man nu, oafsedt den utväg, bolagen sålunda ega att på enskild
väg skaffa sig kreditiver, — en utväg, som de sannolikt hädanefter
komma att begagna lika ofta som hittills, — ytterligare
medgifva dem rätt till betydliga kreditiver, så skulle ett enda
bolag kunna erhålla ett så stort belopp, att det till och med för
bankens egen säkerhet kunde blifva vådligt. Vi veta icke hvad
som under den närmaste tiden kan förestå oss, men det är troligt,
att om vi vid denna riksdag besluta att icke upptaga något
utländskt lån, kommer en kännbar svårighet i penningerörelsen
att under nästa år göra sig gällande; det torde derför icke vara
skäl att ännu mera öka denna svårighet genom att bevilja stora
kreditiver åt bolag.
Då, enligt hvad jag förut nämnt, en återremiss skulle kunna
af Utsk:t fattas så, som den åsigt af R. o. Ad. hyllades, att kreditivrätt
i Riksbanken borde medgifvas bolag, men jag icke kan
biträda en sådan åsigt, afstyrker jag återremiss och instämmer
i yrkandet om bifall till deri ifrågavarande punkten, dock med
uteslutande af det, som angår bolag.
Hr Skogman: Då jag begärde ordet, var min afsigt en
dast
att förena mig med dem som yrkat återremiss. Men jag
måste nu äfven säga några ord med anledning af det som Gr.
Sparre yttrat. Det är alldeles riktigt att aktiebolag funnit utväg
att bereda sig kreditiv i Riksbanken och alldeles naturligt att
så skall ske. När en förmögen och redbar affärsman gör ansökan
om kreditiv, med företeende af goda säkerheter, så lärer
denna ansökan ej kunna afslås på den grun I att sökanden är
delegare i ett aktiebolag och ledamot af dettas direktion. Om
han sedan till begagnande af bolaget öfverlemnar de uttagna beloppen,
är ju sådant hans ensak. Men om bolaget kan i eget
namn undfå kreditiv, så kan ock diskontstyrelsen afslå sådana
af bolagets delegare gjorda ansökningar om kreditiv, som tydligen
komma att användas för bolagets gagn. Jag påminner om
att pröfningsrätt ju alltid qvarstår för diskontstyrelsen. Jag får
påpeka ett faktum, nemligen förhållandet med upp- och afskrifningsräkningarne.
Före 1859 års riksdag hade endast enskilda
personer rättighet till att på sådan räkning insätta penningar.
Enskilda bankerna satte då in sina pengar i andras namn. Sedan
rättigheten att öppna räkning blifvit äfven bolag tillerkänd,
har det nämnda missbruket för det mesta försvunnit. Icke
heller kan jag uti diskontfondens begränsning finoa ett skäl att
H. II 37
578
Den 17 Februari.
neka bolag kreditivrätt. Summan af beviljade kreditiv behöfver
ej hållas inom fondens belopp, då dels äfven andra medel finnas
att använda vid utlåningen, dels i allmänhet föga mera än halfva
beloppet af samtliga kreditiv är uttaget. Jag undantager dock
från summan Riksgäldskont:ts kreditiv, för hvilket särskilda
stadganden funnos ända till sisllidne riksdag. Det var dessförinnan
anvisadt på depositionsafdelningen, likasom manufakturdiskonternas
och filialbankernas, och särskildt stadgadt att dess
obegagnade del ej skulle, såsom de andras, inräknas i den utelöpande
sedelstocken. Det synes häraf tydligen att de summor,
som derpå uttogos, skulle tagas från reservfonden, och så tiar
man äfven efteråt ansett, då man ej gerna kan ständigt ligga
med kassa/stor nog att möta sådana stora uttag. Hvad de öfriga
kreditiven beträffar, äro kastningarna ej synnerligt stora,
enär hvad som gått ut på en del, ofta nog snart kommer in på
andra, såsom äfven förhållandet är med upp- och afskrifningsräkningar,
när de äro talrika. Jag framhärdar således i min
åsigt att äfven aktiebolag böra (å kreditivrätt sig tillerkänd och
yrkar således återremiss i den syftning, Frih. af Ugglas framställt.
Frih. af Ugglas: Frih. Tersmeden och Gr. Sparre hafva
sökt visa, att om kreditivrätt beviljades bolag, skulle derigenom
förorsakas en inskränkning i de kreditiver, som kunde beviljas
enskilda personer. Jag tror alt en sådan åsigt grundar sig på
ett misstag, ty genomläser man Fullmäktiges förslag, finnér man
deraf, att Fullmäktige utgått från den åsigt, att kreditivrätt
kunde medgifvas bolag på den grund, att banken skulle erhålla
förut icke egande tillgångar, att för detta ändamål användas.
Det heter nemi. uttryckligen, att bankens förmåga att gifva
kreditiv »ökas. i mån som de förut till fastighetsbelåning och
försträckningar till filialbankerna använda medlen ingå, och som
åtmiostone tills vidare dessa låneunderstöd lämpligast lemnäs i
form af kreditiv, torde föreskrifterna för kreditivrörelsen böra
lämpas så, att kreditiv af nyssnämnda beskaffenhet (till den
större näringsidkaren) kunna beviljas i mån som tillgångarne
medgifva och försigtigheten bjuder.» — Det är visserligen sannt,
att om dessa nya tillgångar inginge i kreditivfonden och likväl
ingen kreditivrätt beviljades bolag, så skulle enskilda personer
kunna erhålla större kreditiv än hittills; men att de icke, sedan
kreditivfonden vunnit den omnämnda förstärkningen, skulle, äfven
om kreditivrätt medgåfves bolag, få mindre kreditivrätt än
dem nu är beviljad, ådagalägges af de ord, jag ur Fullmägtiges
förslag nyss uppläst, oeh dessutom anser jag att det ligger i
Bankofullmäktiges skön att tillse, att icke någon orättvisa begås.
Jag tror således, att de förespeglade farhågorna icke hålla
streck, och vid sådant förhållande hemställer jag, om icke det
är skäl att, såsom Fullmägtige föreslagit, genom kreditiv understödja
den större industrien i landet. Jag tror, att denna sak
är af allra största vigt, samt att det vore både rätt och klokt
Den 17 Februari.
579
att under nuv:de förhållanden på sådant sätt visa intresse för
framgången af våra industriella näringar.
Gr. Liljencrants har yrkat bifall till punkten, och med anledning
deraf vill jag fästa Grins uppmärksamhet derpå, att den
kreditivrätt, Banko-Utsk:t velat tillstyrka för bolag, är af noll
och intet värde, ty om jag undantager bankbolag med sedelutgifningsrätt,
kan jag icke påminna mig att här i landet finnes
något enda bolag, hvars delegare hafva solidarisk ansvarsskyldighet;
men då alla bolag, hvilkas delegare icke äro solidariskt
förbundna, samt derjemte de sedelutgifvande bankerna, enligt
Utsk:ts förslag, skulle vara uteslutna (rån kreditivrätt, komme
följaktligen stadgandet, om det bifölls, att alldeles sakna tillämpning.
Då jag första gången hade ordet, yrkade jag återremiss.
Som emellertid flera personer för mig uttryckte sin önskan, att
denna åtgärd, om möjligt, måtte undvikas, uppställde jag ett redaktionsförslag.
Sedan nu Gr. Mörner yrkat återremiss och
målet bäst torde vinnas derigenom, afstår jag från mitt förslag
och förenar mig i nämnda yrkande.
Frih. von Schwerin: Jag begärde ordet i anledning af
Frih. af Ugglas’ förslag, men som Frilr.n återtagit detsamma, inskränker
jag mig till att yrka återremiss.
Medan jag har ordet, vill jag emellertid, i anledning af en
värd talares yttrande, att man särskildt borde understödja den
mindre affärsmannen, påpeka det förhållande, att man just genom
att hjelpa den större industrien gagnar personer, som stå
långt nere i samhället, nemi. arbetaren, hvars talan för någon
tid sedan här så varmt utfördes.
Frih. Nordenfalk, Johan: För min del anser jag att
Utsk.ts förslag i detta mom. bör bifallas med uteslutande, enligt
nyss fattade beslut, af orden »åt Allmänna Hypotheksbanken
högst 200,000 rdr samt åt bolag högst 100,000 rdr.» — Utskits
förslag innehåller nemi. äfven en förändring af mom:ts äldre
ordalydelse i afseende på sparbankerne, med anledning af att
Stockholms stad och Stockholms län på sednare tid fått särskilda
sparbanker; hvadan jag, i motsats mot den siste talaren,
får yrka att icke det nu gällande Bankoreghts ordalydelse, utan
Utsk:ts förslag till mom. med nyss uppgifna undantag antages.
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag föreställer mig, att
man, för att nå det lyckliga resultatet, att vid denna riksdag
icke behöfva upptaga något lån, måste i möjligaste måtto iakttaga
sparsamhet, och vid sådant förhållande torde det vara af
nöden att tillse, <)et icke i Bankoregkt vidtagas sådana förändringar,
som skulle göra det svårt för banken att bibehålla rörelsen
någorlunda jemn. Då nu ryckningarne i en kreditivrörelse
blifva större, ju större kreditiven äro, samt bolag, enligt
Utskits förslag, skulle få kreditiv å t. o. m. 100,000 rdr, under
580
Den 17 Februari.
det enskild person icke skulle erhålla kreditiv å mera än
30,000 rdr, och dertill kommer, att genom kreditivrätls utsträckande
till bolag, en betydlig del af kreditivfonden skulle
upptagas af bolag och således en inskränkning i enskilda personers
kreditivrätt komma att ega rum under en tid, då de enskilda
näringsidkarne äro i en ganska betryckt ställning, anser
jag det vara bäst att, åtminstone vid denna riksdag, icke vidtaga
någon förändring i antydda rigtningen.
Jag skulle derföre, i likhet med flera föregående värda talare,
önska, att allt, sorn afser bolag, uteslutes ur §:n, samt att
denna följaktligen komme att lyda sålunda: Kassakreditiv beviljas
Riksg.-kont., Allmänna Hypoteksbanken, de sparbanker,
hvilka äro försedda med stadgar, stadfästade af vederbörlig
myndighet, och enskilda personer.
Kreditivtiden bestämmes till högst ett år.
Sparbanker och enskilda personer skola ställa säkerhet, som
af vederbörande Styrelser pröfvas och godkännes.
A den nu föreslagna lydelsen får jag hos Hr Gr:n och
Landtm:n anhålla om propos.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Diskussionen rör sig kring
tvenne hufvudpunkter, nemi. dels huruvida kreditivrätt bör beviljas
Allmänna Hypoteksbanken, och dels huruvida sådan rätt
bör beviljas bolag. Nu torde det medföra stiirre reda i diskussionen,
om Hr Gr. o. Landtm, ville tillkännagifva, huruvida särskilda
propositioner komma att framställas beträdande hvardera
af dessa punkter, eller om proposm kommer att omfatta §:n i
sin helhet; och får jag derföre anhålla att Hr Gr. o. Landtm,
behagade i detta afseende lemna Ståndet upplysning.
Med anledning häraf erinrade Hr Gr. o. Landtm., att ett
sådant förklarande, som Hr Tornerhjelm nu begärt, redan vid
öfverläggningens början blifvit af Hr Gr. o. Landtm, afgifvet, då
Hr Gr. o. Landtm., i ani. af ett yttrande utaf Hr Ribbing, förklarade
sig oförhindrad att framställa särskild propos. på den del
af punkten, som rörde Allmänna Hypoteksbanken.
Hr Tornerhjelm: Då det, i min tanke, skulle vara till
stor lördel för hypotheksbanken, om den finge kreditivrätt i banken,
samt jag för den sednare icke kan finna någon olägenhet
af sådan kreditivrätts beviljande, förmodar jag att R. o. Ad.
icke hyser några betänkligheter vid att bifalla Utsk:ts förslag i
denna del.
Hvad åter beträffar förslaget att bevilja kreditivrätt äfven
åt bolag, synes mig delta vara en vådlig sak, och jag förenar
mig derföre i detta afseende med dem, son» yrka afslag.
Gr. Mörner: Då en återremiss möjligen skulle kunna leda
derhän, att bolag erhölle en ännu mera utsträckt kreditivrätt
än Utsk:t föreslagit, samt detta, hvilket helt och hållet stri
-
Den 17 Februari.
581
der emot min åsigt, hvilken snarare går ut på att de icke höra
hafva någon sådan rätt, får jag, med frångående af mitt förra
yrkande, anhålla, att stadgandet i 1:sta inom:t af 61:sta §:n i
1863 års Bankoreglemente måtte bibehållas oförändradt. Detta
lyder sålunda: »Kassakreditiv beviljas Riksg.-Kontoret, enskilde
personer samt de sparbanker, hvilka äro försedda med stadgar,
stadlästade af vederbörlig myndighet.
Kreditivtiden bestämmes till högst ett år.
Enskilde personer och sparbanker skola ställa säkerhet,
som af vederbörande styrelser pröfvas och godkännes.»
Denna lydelse är i sak öfverensstämmande med Hr von
Köchs förslag, men redaktionen synes mig vara bättre.
Frih. Tersmeden: Jag begärde ordet med anledning af
Frih. af Ugglas’ yttrande, att kassakreditiv borde beviljas bolag,
emedan banken, förutom de allmänna tillgångarne till kassakreditiv,
skulle få särskilda tillgångar lör detta ändamål uti de medel,
som förut varit använda till fastighets-belåning och försträckningar
till filialbankerna.
Hvad dessa medel beträffar, är något beslut om deras användande
ännu icke fattadt, och jag har hört sägas, att fullmäktige
lära vara betänkta på att använda dem på ett helt annat
säll, än det af Frih. af Ugglas uppgifna. Således tror jag, att
man icke på denna förespegling bör grunda något beslut.
I förslaget, att §:n skulle bibehållas vid sin gamla lydelse,
vill jag instämma, dock så, att hypoteksbanken bör intagas
bland de till kassakreditiv berättigade.
Hr Mannerskantz: Redan förra gången jag hade ordet,
lemnade jag den upplysning, Frih. Tersmeden i anledning af
Frih. af Ugglas’ yttrande nu meddelat, ehuru Frih. af Ugglas
icke tyckes derpå hafva gifvit akt. Jag vill nu ytterligare nämna,
att Utsk:t sjelft på ett annat ställe i Betänk:t, i afseende å
sättet för beredandet af lämpliga förlagslån till jordbruket, förklarat
sig hafva för afsigt »att afgifva förslag om användande af
någon del utaf Bankens tillgångar för uppköp af obligationer,
sorn, ställda på en icke alltför lång amorteringstid och i öfrigt
af sådan beskaffenhet, att de med någon sannolikhet kunde blifva
begärliga för placering af kapital inom landet, utgåfves af allmänna
hypoteksbanken, hvilken dymedelst skulle finna tillgångar
till försträckande åt landtmanna-näringarne af sådana förlagslån,
hvaraf nu ett så allmänt behof gifver sig tillkänna,»
Utsk:t har således förutsatt, att de till fastighetsbelåning
och försträckningar till filialbankerna förut använda medlen skulle
disponeras för en annan rörelse i Banken, hvilken skulle befrämja
ett i min tanke mycket vigtigare ändamål än det af Frih.
af Ugglas ifrågasatta.
Särskilda yrkanden äro framställda i sådan mängd, att R.
o. Ad. torde få ganska svårt att göra sitt val; men jag tror, att
alla de, som i likhet med mig anse, att hypoteksbanken, men
582
Den 17 Februari.
ej icke solidariska bolag, böra hafva kreditivrätt, böra förena
sig om att antaga Utsk:ts förslag, enär detta icke kan medföra
någon skadlig verkan, eftersom de bolag, som då skulle kunna
få förmånen af kreditivrätt, äro ytterst fåtaliga.
Hr Ribbing: Då den åsigt, jag förfäktat, nu mera bäst
torde vinnas genom en återremiss, instämmer jag med Frih. af
Ugglas i nämnde yrkande.
Jag vill för öfrigt nämna, att de bolag, som enligt Utskrts
förslag skulle komma i åtnjutande af kreditivrätt, äro ytterst
få, kanske inga. Att nu, derest sådane funnes, bevilja dem privilegiet
af kreditivrätt af ända till 100,000 rdr, skulle, såsom
Frih. Tersmeden redan påpekat, vålla Banken ganska stor olägenhet,
enär det då vore att förvänta att högst betydliga summor
uttogos på en gång. Deremot kunde, om kreditivrätt utsträcktes
till alla bolag och kreditivsumman nedsattes till 50,000
rdr, allmänhetens intresse bättre tillgodoses samt olägenheten
för Banken minskas.
Frih. Liljencrantz: För att icke splittra meningarne, instämmer
jag med Gr. Mörner i yrkandet, att bankoreglementets
61:sta §:s Usta mom. måtte bibehållas oförändradt.
Medan jag har ordet, vill jag anmärka, alt påståendet, att
de medel, staten lemnat hypotheksbanken, icke få, i händelse
af behof, pantsättas, icke öfverensstämmer med verkliga förhållandet,
ty 13:de §:n i Kongl. Förordningen den 21 April 1861
innehåller uttryckligen, att nämnde medel — i händelse banken
till följd af uraktlåten eller fördröjd inbetalning af hvad delegande
hypotheksföreningar för undfångna lån böra erlägga, saknar
egna för tillfället användbara tillgångar till fullgörande af
sina förbindelser, — kunna pantsättas, vare sig till större eller mindre
del. Som detta stadgande, mig veterligen, icke blifvit ändradt,
torde det fortfarande tjena till efterrättelse.
Hr von Koch: På det icke för många propos:r må behöfva
framställas, och då den af mig föreslagna redaktionen i
det närmaste öfverensstämmer med 61:sta §:n Usta mom. i 1865
års bankoreglemente, förenar jag mig med Frih. Nordenfalk i
yrkandet att nämnde § måtte antagas att fortfarande gälla, dock
så, att, efter den särskilda proposm i afseende å beviljande af
kreditivrätt åt hypotheksbanken, orden »allmänna hypoteksbanken)
kunna i texten inflyta näst efter ordet »Riksg.-Kontoret»,
om R. o. Ad. beviljar kreditivrätt åt allmänna hypotheksbanker.
Gr. Liljencrants: Jag afstår från mitt yrkande, och förenar
mig med Frih. Nordenfalk och Gr. Mörner.
Gr. Sparre: Afven jag förenar mig med Frih. Nordenfalk
och Gr. Mörner.
Den 17 Februari.
583
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att enär under densamma blifvit yrkadt,
att den del af punkten, sorn rörde allmänna hypotheksbanken,
skulle skiljas från den öfriga delen och göras till föremål för
särskild propos., komme, jemlikt 54:de §:n R. O., en sådan delning
af propos:n att ega rum; och hvad då först beträffade
Utslcts förslag, att kassakreditiv i Riksbanken skulle beviljas
allmänna hypotheksbanken, hade under öfverläggningen yrkats
dels bifall dertill och dels afslag derå, hvarförutan och då begäran
om återremiss af punkten i dess helhet blifvit framställd,
det måste antagas, att återremiss af nu förev:de del af punkten
jemväl blifvit äskad, så att tre olika yrkanden i afseenden å
denna del af punkten förefunnos och skulle nu göras till föremål
för R. o. Ad:ns beslut.
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts förslag i förev:de del, hvartill svarades starka
ja och nej i blandning, derefter propos. på återremiss deraf, då
svaren utföllo med mångå nej jemte några ja, och slutligen propos.
på afslag å denna del af förslaget, hvilken propos. besvarades
med starka ja och nej blandade med hvarandra; hvarefter
och sedan propos. på bifall till Utsk:ts ifrågav:de förslag blifvit
förnyad samt likaledes med starka både ja och nej besvarad,
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, det han nu funnit ja öfver
vägande.
Efter det att votering blifvit begärd samt R. o. Ad., uppå
Hr Gr:s och Landtnäs framställning, till kontrapropos. vid voteringen
antagit afslag å Utskits förslag, uppsattes och justerades
följ:de voteringspropos.:
»Den som bifaller Banko-Utsk:ts i 14:de punkten af Retänk:t
N:o 10 framställda förslag om beviljande af kassakreditiv i Riksbanken
för allmänna hypotheksbanken; röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslär R. o. Ad. detta förslag.»
Voteringen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 51.
Nej — 62.
Sedermera förmälte Hr Gr. o. Landtm., att i afseende å
den öfriga delen af punkten hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
förslag, dels återremiss deraf och dels afslag derå samt bibehållande
af stadgandet i lista monr.t af 6lista §:n i nu gällande
bankoreglemente, hvilket stadgande lydde sålunda:
»Kassakreditiv beviljas Riksg.-Kontoret, enskilde personer
samt de Sparbanker, hvilka äro försedde med stadgar, stadfästade
af vederbörlig myndighet.
Kreditivtiden bestämmes till högst ett år.
584
Den 17 Februari.
Enskilde personer och sparbanker skola ställa säkerhet,
sorn af vederbörande styrelser pröfvas och godkännes.»
Härefter anmälde sig och yttrade
Hr Mannerskantz: Då jag är den ende, sorn framställt
yrkande örn bifall] till Utskits förslag oförändradt, vill jag nu
derifrån afstå, och förenar jag mig i yrkandet att den gamla
§:n måtte bibehållas.
Sedan Hr Gr. o. Landtm, erinrat, att under öfverläggningen
Frih. Raab jemväl yrkat antagande af Utskits förslag, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma,
hvarvid svarades många nej jemte ett eller annat ja, sedermera
propos. på förslagets återremitterande, då svaren utföllo med
starka nej och åtskilliga ja, samt slutligen propos. på afslag derå
och bibehållande af det nu gällande stadgandet, hvilken propos.
besvarades med starka ja jemte några nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.
15:de punkten.
Frih. Liljencrantz: Jag får anhålla att punkten måtte
bifallas med uteslutande af orden »allmänna hypoteksbanken.»
Hr Mannerskantz: Då lista mom:t af 61:sta §:n i 1863 års
bankoreglemente blifvit antaget att fortfarande gälla utan förändring,
samt den i förevide punkt föreslagna lydelse af mom. 2
blifvit framställd endast såsom en följd af Utskits förslag i afseende
å mom. 1, får jag anhålla att stadgandet i gamla bankoreglementet
äfven i mom. 2 måtte bibehållas oförändradt.
Frih. Liljencrantz: Jag får ändra mitt förra yrkande
derhän, att stadgandet, sådant det lyder i gamla Bankoreglemente!,
måtte bibehållas.
Hr Mannerskantz: Jag erinrar mig nu, att den väsendtliga
skillnad förekommer uti förevide förslag, att enligt detsamma
skall inträdesafgiften bestämmas af styrelsen, och får jag
derföre återtaga mitt förra yrkande.
Gr. Mörner: Jag anser rättast vara, att, såsom Frih. Liljencrantz
först yrkat, bifalla punkten, med uteslutande af orden
»allmänna hypotheksbanken.»
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, bifölls Utskits förslag, med uteslutande af orden: »allmänna
hypotheksbanken.»
16:de punkten.
Bifölls.
Den 17 Februari.
585
17:de punkten.
Frih. Liljencrantz: Jag får anhålla att mom. 4 af 61:sta
§:n måtte bibehållas vid sin nuv:de lydelse.
Frih. von Schwerin: Jag är förekommen af Frih. Lil
jencranz.
Frih. Nordenfalk: Då jag, i afseende å förslaget att Hypotheksbanken
skulle erhålla krediti vrätt, inom Utsk:t tillhörde
den minoritet, som, på af föregående talare redan uppgifna skäl,
röstade för afslag å denna begäran, äfvensom jag, i afseende å
beviljandet af kreditivrätt åt bolag, delar Frih. Tersmedens och
Gr. Sparres åsigt, anser jag för min del det vara lämpligast, om
nu gällande hankoreglerrientes ö1:sta §, mom. 1 hibehölles oförändradt,
och får jag derföre hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla om
propos. på afslag å Utsk:ts hemställan samt oförändradt antagande
af stadgandet i förenämnde § och inom. uti 1863 års
bankoreglemente. Och hemställer jag till de talare, som i saken
dela min åsigt, om de ej, med frångående af deras redaktionsförslag,
ville förena sig med mig om nämnde yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats, dels att R. o. Ad.,
med afslag å Utsk:s förslag, skulle bibehålla det motsvarande
stadgandet i nu gällande bankoreglemente, och dels af Frih.
Nordenfalk, att Utsk:ts förslag måtte bifallas, med uteslutande af
lölj:de meningar: »åt allmänna Hypotheksbanken högst 200,000
rdr»; »samt åt bolag högst 100,000 rdr»; franställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på antagande af IJtsk:ts förslag med ofvanberörde
förändring, hvartill svarades ja.
18:de punkten.
Utsk:ts förslag bifölls.
19:de punkten.
Gr. Mörner: Utsk:t har föreslagit, att bankens behållna
vinst för åren 1863 och 1864 skulle till Riksg.-Kontoret i och
för Statens allmänna behof aflemnas. Emellertid hafva R. St:r
sig ännu icke bekant, om dessa medel äro i och för Statens
allmänna behof erforderliga, och vid sådant förhållande samt då
förslag blifvit af motionärer framstäldt derom, att ifrågav:de
vinst skulle användas till uppköp af allmänna Hypotheksbankens
obligationer, för att på sådant sätt bereda Hvpotheksföreningarne
tillgång att till motsvarande belopp utlemna lån åt jordegare,
anser jag det vara skäl att återremittera punkten, på det Utsk:t
måtte tillse huruvida icke, sedan Statsverkets behof blifvit kändt,
någon del af ifrågav:de vinst skulle kunna användas för Hypotheksbankens
räkning.
586
Den 17 Februari.
Frill. Klinckowström, Rudolf: Af de kalkyler, sorn i
Stats-Utsk:t blifvit uppgjorda, framgår ovedersägligen, att ifrågavarande
vinstmedel äro för Statens allmänna behof erforderliga.
Jag tror dessutom, att om man skall kunna tillfredsställa alla
de framställningar om anslag och lånebidrag, som dels af regeringen
ech dels af enskilda motionärer blifvit gjorda, tvingas man
slutligen att upptaga nya lån. Men då öfverlemnandet af ifråga
v:de medel till Riksg.-Kontoret skulle stärka krediten och göra
behofvet af lån mindre, kan jag icke annat än tillstyrka bifall
till Utsk:ts hemställan.
Gr. Mörner: Jag tillåter mig anmärka, att jag ingalunda
utgått från den förutsättning, att alla af motionärer väckta anspråk
på statsbidrag skulle bifallas. I sådan händelse tror jag
visserligen att ifrågav:de 3 millioner, och mycket dertill, skulle
komma att åtgå. Men just på det att Hrrme i Stats-Utslct icke
skulle göra sig räkning på dessa medel, eller, såsom ordspråket
säger, på det man icke skulle sälja huden förr än björnen var
skjuten, ansåg jag att en återremiss vore lämplig. Brist lärer
väl i alla fall till slut efter budgetens uppgörande komma att
uppstå.
Hr Mannerskantz: Jag liar visserligen inom Utsk:t biträdt
förev:de förslag, men då Frih. Klinckowström, som är ledamot
af Stats-Utsk:t, upplyst, att utgifterna förutses skola blifva
så stora, att det blir nödvändigt att upptaga ett lån, anser jag
det icke längre vara skäl alt afstå vinstmedlen till Statsverket.
För min del skulle jag anse, att om en upplåning blir af
nöden, bör denna anordnas så, att medlen icke tagas ifrån den
knappa kapitaltillgången, som finnes inom landet; men om likväl
det oaktadt en inhemsk upplåning komme att anordnas, då tror
jag icke att det vore rätt att direkte öfverlemna ifråg:de vinstmedel
till Statsverket, utan böra de i sådant fall ingå i det lån,
som upptages, och obligationer lemnäs för det ifrån Banken
utbetalta beloppet.
Då jag för närv:de sväfvar i ovisshet om huru dessa medel
rätteligen böra användas, kan jag icke annat än förena mig i
yrkandet om återremiss.
Frih. af Ugglas: Då bankovinsten icke erfordras för Bankens
eget ändamål, synes mig rättast vara, att, på sätt Frih.
Klinckowström föreslagit, medlen öfverlemnas lill Riksg.-Kontoret.
Det förefaller mig nemi. klart, att Stats-Utslct, innan det fattar
beslut om utgifter, måste känna hvilka medel Statsverket eger
till sitt förfogande. Att gå en motsatt väg och besluta om utgifter,
innan man känner tillgångarne, kan icke vara rätt. Vid
alla beräkningar, hvarom jag haft tillfälle att taga kännedom,
har äfven bankovinsten tagits med, och som dessa medel icke
behöfvas för Bankens räkning, måste jag tillstyrka bifall till
Utsk ;ts hemställan.
Den 17 Februari.
587
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Jag tror icke, att man behöfver
taga hvarken elt utländskt eller ett inhemskt lån, men just derför
erfordras också att Stats-Utsk:t har en noggrann kännedom om
tillgångarne, på det Utsk:t derpå må kunna grunda sina beslut
i afseende å utgifterna, och som jag icke kan finna hvartill en
återremiss skulle tjena, måste jag tillstyrka bifall till Utsk:ts
hemställan, helst derigenom möjligen kan undvikas att man behöfver
upptaga ett lån.
Frih. von Schwerin: Redan länge har jag varit af den
åsigt, att Banken icke borde aflemna sina vinstmedel, utan emot
erhållande af obligationer utaf Statsverket. Derigenom vunnes
nemi. den fördelen, att Banken dels kunde understödja Statens
låneoperationer och derigenom förskaffa dessa bättre vilkor och
kurs, och dels vunnes den fördelen att dessa åter i nödens stund
kunde säljas med fördel såsom tillhörande ett redan ackrediteradt
statslån och sålunda penningarne kunna användas likasom
en gång till, således göra dubbel nytta. Af denna anledning
instämmer jag i yrkandet om återremiss.
Frih. Raab, Carl Adam: Ingenting torde väl vara mindre
bankmessigt, än att, såsom nu riksdag efter riksdag sker, rycka
penningarne ifrån Banken, till för den fremmande ändamål.
Bankens tillgångar borde för Bankens räkning användas. Så
mycket mera måste detta förfarande ogillas, när det sker innan
man vet hvad Statsverket behöfver eller icke. Då nu, såsom
Gr. Mörner anmärkt, jordbruksnäringen torde behöfva något '
understöd, heldst densamma icke på länge fått något lån, —
hvilket dock icke bör ske med ifrågav-.de medel, derest Banken
sjelf behöfver dem för att behörigen förstärkas eller derest de
lämpligare kunna användas för Statsverkets räkning, — samt
frågan om Statsverkets behof ännu är outredd, och då det icke
torde vara skäl att genom ett för tidigt fattadt beslut fastbinda
medlen, instämmer jag i yrkandet om återremiss.
Frih. Liljencrantz: Det var en egendomlig sats, som
den siste värde talaren framställde, då han sade, att bankens
upplupna vinst borde användas för bankens ändamål. Jag förmodar
af denna framställning, att den värde talaren icke har för
sig fullt klart, att det är Staten som rår om banken, och vill
jag derför på denna omständighet fästa hans uppmärksamhet.
Då samme värde talare förklarat, att hvarje i bankaffärer
erfaren person borde finna, att den upplupna vinsten borde af
banken sjelf disponeras, vill jag anmärka, att detta icke iakttages
af t. ex. de enskilda bankerna, ty dessa utdela den uppkomna
vinsten mellan aktionärerna. — Staten är ensam egare
till banken, och således bör äfven staten taga vinsten, för att
använda den till sina utgifter.
Hvad det beträffar, att staten skulle hjelpa jordbruksnäringen
genom att använda bankovinsten till uppköp af hypotheks
-
588
Den 17 Februari.
bankens obligationer, kan jag åtminstone icke finna gagnet af
en sådan transaktion, om staten derigenom skulle tvingas att
för sina utgifter upptaga lån.
På grund häraf yrkar jag bifall till Utslots hemställan.
Hr Ribbing: Egarne af en bank hafva naturligtvis rätt
att använda den ur bankrörelsen uppkomna vinst antingen till
bankens konsolidering, om så anses nödigt, eller till sin nytta
på annat vis. Då nu R. St:r äro Riksbankens egare, bör väl
denna sats äfven kunna på dem tillämpas. För så vidt bankens
konsolidering beror på en stor grundfond, som här har
blifvit påstådt, anser jag i den vägen ingenting vidare vara att
önska. Från att vara så godt som ingen, ty jag räknar 4,400,000
rdr i osäkra fordringar som sådan, har denna fond på de sista
30 åren uppbringats till 25 millioner rdr, till hvilket belopp
den vid förra riksdagen fastställdes. Det är en känd sak, att
den högsta tillåtna sedelstock, som icke motsvaras af metallisk
kassa, är 30,000,000 rdr. Men då i denna sedelstock skall beräknas
så väl innestående medel på räkningar i depositionskontoret
som obegagnade andelar af låne- och kreditivförlagen, hvarförutom
en reservfond på flere millioner alltid hålles, kan det
svårligen komma i fråga att den i verkligheten utelöpande sedelmassan,
som ej motsvaras af metallisk valuta, öfverstiger
grundfondens belopp. Att än vidare öka denna fond, kan jag
ej inse vara någon fördel, hvarken för banken eller landet.
Då K. M:t i sin Propos. om statsverkets tillstånd och behof
beräknat 1863 och 1864 års bankovinst, till bestridande af
statsutgifterna under åren 1865—1867, och då nu äfvenledes en
Stats-(Jtsk:ts ledamot upplyst att de för detta ändamål äro af
högsta behof påkallade, får jag för min del yrka bifall till Utsk:ts
förslag i denna punkt.
Frih. Klinckowström: Då af mitt första yttrande en
värd talare trott sig finna anledning till den förmodan, alt det
skulle vara fråga om att upptaga nya lån för betäckande af
statsutgifterna, så får jag förklara, att han alldeles missförstått
mig. Jag tror nemi., i likhet med flertalet af Stats-Utsk:ts ledamöter,
att det genom sträng hushållning och sparsamhet skall
blifva möjligt att draga sig fram utan nya lån, så vida de inkomster,
som beräknats, verkligen blifva tillgängliga, men naturligtvis
kan ingen på förhand bestämdt säga, huru statsregleringen
skall utfalla, då det tillkommer R. St:r att derom besluta.
Det torde dock för hvar och en vara klart, hvad följden skall
blifva, om den ena inkomstposten efter den andra borttages eller
förminskas, så som redan skett. Så hafva samtliga postmedlen,
2,000,000 rdr, blifvit anslagne till postverkets aflönande och förbättrande;
så hafva tullmedlen genom den nyligen godkända
franska traktaten lidit en minskning af flera millioner; och säkerligen
komma äfven bränvinsmedlen att nedgå ganska betydligt,
till följd af samma traktat. Om vi fortgå på detta sätt, må
-
Den 17 Februari.
589
ste vi antingen låna, eller öka bevillningen, eller höja tullen ä
några artiklar i tulltaxan, och denna sista åtgärd torde ej fullt
stå tillsammans med frihandelstheorierna och konsumenternas
rätt. Då således bankovinsten ganska väl behöfves lör bestridande
af statsverkets utgifter, iår jag fortfarande yrka bifall till
Utsk:ts förslag i denna punkt.
Frih. Cederström, Rudolf: Afven jag anhåller om bi
fall
till Utslcts förslag i denna punkt. Af Frih. Raabs resonnement
skulle (jag ber om förlåtelse för en sådan uppfattning)
man kunna tro, att Utsk:t föreslagit att t. ex. bortskänka bankovinsten
tili främmande magter eller att på Chinesiskt vis nedgräfva
den i jorden. Så är dock icke förhållandet, utan Utsk:ts
förslag afser, att bankovinsten skall användas till anslag, som
till en betydlig del kunna bereda arbelsbehöfvande tillfälle till
förtjenst, och hvilka samtligen måste af R. Skr först befinnas
nödiga. Jag hemställer följaktligen, ehuru begrundansvärda inkast
må vara gjorda, huruvida det icke är mera skäl, utur en
allmännyttigt fosterländsk synpunkt, att använda bankovinsten
till sådana ändamål, än att anslå den till lånefondens ökande,
hvilket Hr Frih:n nyss förordade. Jag måste alltså, under instämmande
med hvad föregående talare, i synnerhet bland deni
hvad Frih. Klinckowström i ämnet anfört, vördsamt anhålla om
bifall å nu föredragna punkt.
Frih. Raab: Jag vet nogsamt, att frågan om bankovin
stens
användande är en ganska ömtålig fråga, Många anse,
att statsverket är i stort behof af densamma, och Frih. Klinckowström
har sjelf upplyt, att han icke vet, hvarifrån vi skola
taga medel till betäckande af alla de utgifter, hvarmed statsverket
är belastadt. Jag beklagar mycket, att man ej har öfverflöd
på penningar, då fråga är 0111 bestridande af statsutgifterna
(jag tror dock fullt och fast att, om vi äri hade ännu
mera, skulle de dock vara otillräckliga). Jag kan dock ej finna,
att man har rätt att rycka vissa summor från det ändamål, för
hvilket de ursprungligen äro bestämda, derföre att de möjligen
kunna behöfvas på annat håll. En värd talare på andra sidan
har tillvitat 111ig okunnighet i bankväsendet, men derom bör han
icke yttra sig, utan att gifvit oss ett begrepp om sin egen
skarpsinnighet. Att konsolidera banken, hvilket är min afsigt,
borde icke förefalla honom origtigt. Beträffande det af honom
anförda exempel om enskilda banker, der delegarne fördela
bankovinsten sins emellan, hvilket exempel han ansåg mycket
talande och precist passande in på denna fråga, så får jag erinra
honom om att en utdelning till intressenterne i en enskild
bank förstärker banken, då derigenom dess egare blifva rikare,
under det att en utdelning ur Riksbanken till Statskontoret för
bestridandet af statsutgifterna icke öfvar lika verkan på Riksbankens
förstärkande. R. St:r, hvilka äro bankens egare, representera
ej mindre landets modernäring, än statens andra intres
-
590
Dea 17 Februari.
sen. Jordbruket behöfver skydd, framför allt i en tid sådan
sorn denna, der allmän nöd råder bland dess idkare. Bankovinsten
bör derföre, efter min förmening, användas till ökande
af lånefonden, för att dymedelst upphjelpa jordbrukets ställning.
Banken torde i öfrigt kanske behöfva denna summa, då, som vi
veta, den metalliska kassan nedgått från cirka 50 till 15 millioner.
Då slutligen man ej bör besluta rörande användandet af
bankovinsten, innan man vet om staten verkligen behöfver densamma,
fortfar jag i mitt yrkande om återremiss.
Frih. af Ugglas: Ifall denna bankovinst vore behöflig för
bankens konsoliderande, skulle jag vara den förste, som röstade
för dess användande till ett sådant ändamål, men enligt så väl
Banko-Utsk:ts som min egen uppfattning erfordras den icke derför.
Då nu deremot statsverket behöfver denna inkomst, hemställer
jag, huruvida det kan anses såsom en klok hushållning
af B. St:r att öfverlemna bankovinsten åt banken för att utlåna
den åt enskilda, under det staten sjelf måste upptaga lån för
att bestrida sina utgifter. Frågan är helt enkelt denna, och
derföre röstar jag för bifall till Utsk:ts förslag i denna punkt.
Gr. Mörner: Mot Frih. Klinckowströms framställning får
jag erinra, att Stats-Utsk:t aldrig torde komma att hafva att disponera
öfver rikligare tillgångar, än det vid denna riksdag har.
Här är fråga om att reglera riks-staten för ett enda år, och vi
hafva att dertill använda icke endast de påräkneliga inkomsterna
under samma år, utan ock 3 års besparade öfverskottsmedel,
hvarjemte nu föreslås, att dertill använda 2 års bankovinst, äfvensom
det blifvit ifrågasatt att höja bränvinsskatten så betydligt
som från 60 lill 75 öre för kannan. Kunna vi med allt
detta icke draga oss fram, utan hafva i perspektiv nödvändigheten
att få upptaga ett nytt lån, så vill det synas mig att vi
verkligen hushålla bra illa. Jag kan icke gilla denna ifver att
sopa bort alla tillgångar för den nya riksdagen, så att icke en
styfver skall finnas qvar, och hoppas jag att Stats-Utsk:t måtte
förebygga, att så kan komma att ske. Jag fortfar i mitt yrkande
om återremiss.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Frih. Klinckowström: I anledning af Gr. Mörners yttrande
får jag bedja Hr Gr:n ej döma Stats-Utsk:t, innan han fått
se, till hvilka resultater det kommit. Det torde ej vara den
ädle Gr:n obekant, att regeringen begärt ganska stora låns upptagande
i och för våra jernvägsbyggnader. Stats-Utsk:t har nu
sökt så sammanjemka inkomster och utgifter, att en del af de
föreslagna jernvägarna torde kunna anläggas utan nya utländska
lån, och detta resultat torde vara vida vackrare, än det,
hvartill regeringen kommit.
Den 17 Februari.
591
Frih. Liljencrantz: Frih. Raab har gjort mig mycket
orätt, då han förutsatt, att jag skulle anse statsutgifterna vara
delegare i banken. En sådan föreställning har jag verkligen aldrig
kunnat hysa, men väl att R. St:r, som bestämma öfver statsutgifterna,
äro delegare i banken.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. och Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till Utsk:ts förslag och dels återremiss deraf, framställde
Hr Gr. och Landtm, propos. på bifall till detsamma och,
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utsk:ts den 10 och 14
dennes bordlagda Mern. N:o 14, i ani. af väckt motion om befrielse
lör vaktmästaren J. F. Forsslund att infria åtskilliga af
förre Riksdagsfullmägtigen Paul Hedström mot falska handlingar
erhållna lån från Bankodiskonten.
Föredrogs ånyo Allm Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 10 och
14 dennes på bordet lagda Betänk. N:o 43, i ani. af väckt motion
i fråga om tilldelande åt ordförande i kommunalstyrelse af
ett exemplar utaf Svensk Författningssamling, m. m.
Frih. Cederström, Rudolf: Vid första påseende kan det
möjligen synas vara skäl, att bifalla förevarande Betänk., som
innehåller «att R. St:r skulle i underd. skrifvelse till K. M:t anhålla,
det K. M:t täcktes låta föranstalta derom, att vederbörande
kommunalstyrelser må beredas tillfälle att hädanefter kostnadsfritt
erhålla ett exemplar af Svensk Författningssamling,»
men jag ber att i korthet få fästa R. o. Ad:ns uppmärksamhet
på 2 å 3 omständigheter, som enligt min lanke tala mot ett
bifall till detta Betänk. För det första innehåller den motion,
hvarpå detta utlåtande är bvgdt, en framställning om något
helt annat, än hvad Utsk:t föreslagit; motionen åsyftar nemligen
att det exemplar af Författningssamlingen, som nu utgår till pastor
i hvarje församling, skulle öfverlemnas till förvar till ordföranden
i kommunalnämnden. Detta har Utsk:t ganska visligen
afstyrkt, men deremot föreslagit, att staten skulle bekosta kommunerna
ännu ett exemplar af Författningssamlingen, utan att
Utsk:t anvisat något sätt för bestridande af de dermed förenade
kostnader. Jag kan icke annat än på det högsta ogilla Utsk:ts
sätt att gå till väga, att, sedan det först (jag medger det på
goda skäl) afstyrkt ett förslag, som åsyftar en förändring, hvilken
icke skulle medföra några kostnader, derefter likasom framsmyga
ett helt annat förslag, som skulle leda till oundvikligen
ej ringa kostnad, och söka locka R. St:r till utgifter, hvilkas belopp
man ej får veta förrän de äro gjorda. Då, såsom man
592
Deu 17 Februari.
vet, socknarnas antal i Sverige utgör i rundt tal 2,500, och
priset å Svensk Författningssamling är 7 rdr, skulle staten, om
detta förslag bifalles, möjligen nödgas utbetala omkring 17,500
rdr, hvilket är elt rätt vackert belopp. Möjligen skulle väl dock
förläggarne af Författningssamlingen. Hrr Nordstedt & Söner, om
ett större antal exemplar toges, nedsätta priset å densamma till
5 å 4 rdr, men i alla fall skulle det gå löst på 10,000 å
12,000 rdr, ett belopp, som jag för min del icke tror, att staten
har skäl eller råd att gifva i present till vederbörande kommunalstyrelser,
när ej visas kan en motsvarande nytta eller
kommunerna kunna påstås vara i minsta mån utöfver lörinåga
betungade medelst deri utgift, som tillskyndades dem genom inköpet.
Men de skola ej köpa hela samlingen, de behöfva den
ej. Låt dem köpa vissa, för dem behötliga nummer, det kostar
vida mindre.
Vidare får jag anmärka, att Utsk:t icke föreslagit, att någon
kontroll skulle finnas derpå, alt ordförandena i kommunalstyrelserna
behörigen samlade och förvarade Författningssamlingen,
utan skulle de utan allt ansvar kunna förskingra den; vi veta,
att förhållandet är annorlunda med de författningssamlingar, som
sändas till kyrkorna, ty pastorerna äro för dessa underkastade
kontroll och redovisning. Författningssamlingen innehåller en
mängd författningar och reglementen, som omöjligen kunna vara
af någon nytta för kommunalstyrelserna, och jag betvillar, att
de skulle upptaga sin tid med läsning af sådana stadganden.
Samlingen blefve i alla fall ej ländande till någon fullständig
kunskap, ty deri felades ju alla de författningar, som före detta
år utfärdats. Den juridiska kännedomen blefve alltså högst
fragmentarisk, oaktadt arkivets allt mer voluminösa vidd.
Om man ville till kommunalstyrelserna sprida de författningar,
som för dem kunde vara af något verkligt värde, så
vore det, enligt min tanke, mera skäl, att kringsända de sammandrag
eller kompendier af sådana författningar, som finnas
utgifna. Bland andra sådana finnes ett, som är redigeradt af
en person, hvilken gjort sig ganska allmänt känd såsom författare
inom det juridiska området, Juris Doktor Thurgren, Han
har gjort sig det besväret och den kostnaden att till K. St:r utdela
en promemoria, hvari han visar, att det skulle uppstå
en besparing af 8,000 rdr, om man till kommunalstyrelserna
utdelade hans kompendium i st. f. Författningssamlingen. Det
är mig obekant, om någon motion härom är väckt, men, om
så vore, och K. St:r lemnade sitt bifall till en sådan framställning,
tror jag, att R. St:r skulle göra kommunalstyrelserna någon
nytta, dock finner jag mig i nu pågående öfverläggning ej
befogad härom något yrka; men förmenar lika fullt, att R. Shr
genom antagande af Otsk:ts förslag skulle bereda kommunalstvrelserna
ansenligt besvär, men föga nytta. På de af mig nu
anförda skäl, får jag anhålla, att förevarande Betänk, må af R.
o. Ad:n afslås.
Frih.
Den 17 Februari.
593
Frih. Alströmer, Oscar: Icke allenast vid första på
seendet,
utan äfven vid det sista, synes mig Utsk:ts förslag hafva
många skäl för sig. Den beräkning, Frih. Cederström uppgjort
öfver kostnaderna för utdelning af Författningssamlingen till kommunalstyrelserna,
är öfverdrifvet hög, ty i landet finnes endast
2,411 stads- och landsförsamlingar, och priset å en årgång af
Författningssamlingen, då den utdelas på statens bekostnad, vexlar
emellan 2 rdr och 2 rdr 50 öre, räknadt efter 2 öre arket
och antalet ark, hvilket vanligen icke öfverstiger 100, under
det att subscriptionspriset, som beräknas efter 10 öre arket,
utgör 7 rdr. Hela omkostnaden för den föreslagna utdelningen
af Författningssamlingen skulle sålunda icke bestiga sig
till mer än 6,000 rdr, hvilket belopp väl icke är af den betydenhet,
att R. St:r derföre böra sila detsamma, då genom dess
beviljande stora fördelar skulle beredas den Svenska allmänheten,
och särskildt Bonde-Ståndet vid många tillfällen uttryckt
sin önskan, att Författningssamlingen måtte utdelas till kommunalstyrelserna.
Det måste val erkännas att, då man inrättat
kommunalstyrelser, man äfven bör bereda dessa tillfälle att erhålla
kännedom om de författningar, de skola följa och tillämpa,
och, enligt min tanke, skulle det dessutom blifva en ganska nyttig
sysselsättning för befolkningen att läsa de författningar, K.
M:t utfärdar. Frih. Cederström har vidare klandrat Utsk:ts
förslag derföre, att det icke innehåller något stadgande om hvem
som skulle ansvara för de exemplar af Författningssamlingen,
som utdelades till kommunalstyrelserna, men, enligt min tanke,
bör en sådan kontroll öfverlämnäs till kommunalstyrelserna
sjelfva, ty, om ansvaret för ifrågavarande exemplar lades å någon
viss person, skulle denne säkerligen blifva lika nogräknad,
som nu pastorerne äro, hvilka ansvara för de exemplar, som aflemnas
till kyrkorna, och derföre icke vilja utlåna dem, utan
hänvisa de personer, som vilja taga kännedom om dem, att göra
delta i den kalla sakristian, hvilken dessutom icke alltid är tillgänglig.
Emot Frih. Cederströms anmärkning att Utsk:t öfverskrida
sin befogenhet, då det föreslagit en annan åtgärd, än
som åsyftades i den till grund för Utsk:ts Betänk, liggande motionen,
får jag endast invända att, då det uppenbarligen var motionens
syftemål, att kommunalstyrelserna skulle erhålla ett exemplar
af Författningssamlingen, men det exemplar, som tillkommer
pastorsarchivet, så myeket mindre ansågs kunna frånryckas
detta, som pastorerne hafva skyldighet att vid årets
slut inbinda hela årgången, trodde Utsk:t sig icke gå för långt,
då Utsk:t föreslog ett annat sätt för vinnande af det åsyltade
ändamålet.
Det har här äfven blifvit anmärkt, att Ekon.-Utsk:t i förevarande
Betänk, tillstyrkt en statsutgift, hvars föreslående egentligen
tillhört annat Utsk., men denna invändning får jag tillbakavisa
dermed, att R. St:r vid föregående tillfällen godkänt af
Ekon.-Utsk:t gjorda förslag, der jemväl varit fråga om anslags
H. II. 38
594
Den 17 Februari.
beviljande; sä t. ex. erinrar jag mig, att vid förra riksdagen
ingen anmärkning framställdes mot en hemställan af Ekon.-  Utsk:t angående upprättande af ritningar till folkskolor, som icke
utan betydlig kostnad kunde ske, och enligt min tanke skulle
äfven en sådan anmärkning hafva-varit h. o. h. obefogad. På
de skäl, jag nu anfört, samt då jag tror, att Svenska allmänheten
sätter värde på att erhålla kännedom om sitt lands lagstiftning
och att man icke bör lägga hinder i vägen derför, då det
kan åstadkommas för ett särdeles billigt pris, får jag anhålla
om propos. å bifall till Betänk:t.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Jag instämmer
till alla delar med Frih. Alströmer, och anhåller om bifall till
Betänk:t.
Gr. Björnstjerna, Garl Magnus: Jag nödgas i denna
fråga vara af olika tankar med Frih. Alströmer och kan icke
finna annat än att, om det verkligen vore så nödvändigt för
kommunalstyrelserna att ega Svensk Författningssamling, det då
äfven vore nödvändigt att gifva dem denna från dess första början,
för 50 år tillbaka; då först kunde man säga, att de egde
en allmän öfversigt af våra författningar, då först vore det åsyftade
ändamålet vunnet, ty icke lemna dagens K. Bref någon
fullständig kännedom om hvad redan för längre tid tillbaka stadgats.
Icke ens den författning, hvarpå den nya kommunalinstitutionen
sjelf grundar sig, skulle ju enligt Ulsk:ts förslag komma
till vederbörande kommunalstämmas ordförandes kännedom.
För min del anser jag hela saken öfverflödig; ytterst få af
de förordningar, som införas i Författningssamlingen, torde behöfva
af kommunalstyrelserna kännas, och dessa författningar
återfinnas alltid i Konungens Befh:des Kungörelser, hvilka i alla
fall komma kommunalstyrelserna tillhanda. Ehuru jag gerna medgifver
att Frih. Alströiners kostnadsberäkning är rigtig, så och
då, för bestridande af omkostnaderna för den föreslagna utdelningen
af Författningssamlingen, statskassan skulle utan motsvarande
nytta tillsläppa det i min tanke icke ringa beloppet af
6,000 rdr årligen, kan jag för min del icke bifalla Betänk:t.
Ett ytterligare skäl att icke nu besluta Författningssamlingens
utdelande till kommunalstyrelserna ligger deruti, att R. St:r helt
nyligen fått från K. M:t emottaga en Nådig Propos. om anslags
beviljande till gratis utdelning af Post- och Inrikes-Tiriningar
till bemälde myndigheter; det förefaller mig som om, för den
händelse detta förslag vinner R. St:rs bifall, alla kungörelser
komma att i nämnde tidning intagas och det af motionären afsedda
ändamål dymedelst uopnås.
På de af mig nu anförda och af Hr von Ehrenheim i hans
reservation åberopade skäl, får jag anhålla om propos. å alslag
å Betänk:t.
Den 17 Februari.
595
Hr von Ehrenheim, Per: Då, såsom Utsk:t jem
väl
i sitt Betänk, erinrat, stadgadt är, att det exemplar af
Svensk Författningssamling, som nu utdelas till hvarje församling,
är afsedt för allmogens behof och bör vara för socknemännen
tillgängligt, kan jag icke föreställa mig, att icke äfven kommunalstyrelserna
skulle kunna begagna sig af detta exemplar, och
anser det således vara onödigt att tilldela ordförandena i nämnde
styrelser ett särskildt exemplar, helst de bestämmelser i allmänna
författningar, hvilka påbjuda någon åtgärd af kommunalstyrelserna,
såsom val eller dylikt, upprepas i Konungens Befh:des kungörelser.
På grund häraf, och under åberopande af den reservation,
jag afgifvit, får jag anhålla om afslag å Betänk:t.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Jag instämmer till
alla delar med de båda sista värde talarne ocb får tillägga, att
vid genomläsandet af detta Betänk, det genast föll mig i ögonen
att, då det vore Svenska folket, som så väl skulle erhålla
som betala de ifrågasatta exemplaren af Svensk Författningssamling,
det vore en onödig omväg att anslå en viss summa af
de skatter, som det Svenska folket utgör, för att dermed erbjuda
samma' Svenska folk en gåfva. Det vore enligt min
tanke mycket enklare, att socknarne sjelfva skaffade sig sina
exemplar, och, ehuru de i så fall icke erhålla Författningssamlingen
efter det låga pris, som staten betalar för densamma,
vunnes dock den fördelen, att kommunerna då icke lade sig till
andra författningar än de kunde behöfva. Icke kan väl en kommun
i Blekinge hafva någon nytta af att läsa ett reglemente
för en enskild bank i Sundsvall eller en författning om afvitt
ringsverket
i Luleå Lappmark.
På dessa skäl anhåller jag om afslag å Betänka.
Frih. Alströmer: I afseende å den siste värde talarens
anmärkning, att det vore detsamma, om kommunerna eller staten
bestredo utgifterna för prenumeration å Svensk Författningssamling,
emedan i alla fall Svenska folket finge erlägga dem,
får jag förklara, att jag just af detta skäl yrkar bifall till Betänkt;
men den värde talaren tycks alldeles hafva förbisett den
i min tanka ganska vigtiga omständigheten, att staten får Författningssamlingen
efter 2 rdr 50 öre för årgång, under det att
priset eljest är 7 rdr, hvadan, om kommunerna sjelfva prenumererade,
Hrr Nordstedt & Söner skulle göra en mycket god
affär. Om man skulle draga ut konseqvensen af Gr. Björnstjernas
påstående, att i händelse af ett bifall till denna framställning
man icke borde inskränka sig till utdelning af detta och
följande års författningssamling, skulle man äfven anslå medel
till utdelande af Sveriges författningar allt sedan sådana började
tryckas, men icke kunde det val vara skäl att utdela upphäfda
författningar, och för öfrigt är det en gammal regel, att
tjenstemän icke erhålla Författningssamling för längre tid än
från den dag, då de tillträdt tjensten. Det tyckes mig som om
590
Den 17 Februari.
man skulle kunna komma öfverens i en så obetydlig fråga som
denna, hvilken endast går ut på att bereda Svenska allmänheten
tillfälle att erhålla kännedom om Sveriges författningar, de
må nu röra Norrland eller Skåne, och detta så mycket mer, som
det väl måste erkännas, att det vore nyttigt för allmogen att få
en sådan kunskap, och erfarenheten visat, att då den skall sjelf
förskaffa sig något, som är förenadt med utgifter, det vanligen
blir ogjordt. Jag anhåller fortfarande om bifall.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Enligt min tanke har
man gjort för mycket väsen af detta förslag, som synes mig
vara i hög grad berättigadt och endast angår frågan om bevil
jande
af en obetydlig utgift för att derigenom bereda Svenska
allmänheten en stor fördel. Då man inrättat kommunalstyrelser,
är det väl billigt, att dessa sättas i tillfälle att erhålla kännedom
om de författningar, som tid efter annan utkomma och
äro af beskaffenhet, att de måste tillämpas inom kommunerna,
men icke finnas intagna i Konungens Befh:des kungörelser. Emot
Gr. Björnstjernas yttrande, att, om man verkligen ville bereda
kommunerna någon fördel genom den föreslagna gåfvan af Svensk
Författningssamling, man äfven borde gifva dem föregående årgångar
af densamma, torde jag få erinra, att, om också icke
staten i anseende till de dermed förenade stora kostnader har
råd att gifva kommunerna så värdefulla presenter, man dock
kuude skänka dem de sammandrag af Sveriges författningar,
som redan finnas utgifna och innehålla mycket af vigt för
kommunalstyrelserna. Hr Nordenfelt har anmärkt, att det icke
kan vara af något intresse för kommunerna i Blekinge att erhålla
kännedom om reglementet för en bank i Sundsvall, men
enligt mitt begrepp torde detta gälla i ännu högre grad om
Presterskapet, som enligt nu gällande författning får ett exemplar
af Författningssamlingen sig tillsändt. Jag tycker det vara
med god ordning förenligt att, då man ålägger en myndighet
att tillämpa vissa författningar, man äfven tillsänder myndigheten
dessa, och yrkar bifall till Betänk:t.
Många ledamöter hördes nu ropa på propos.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Jag måste verkligen
förklara, att jag vet högst få utgiftsposter, som äro så
onödiga som denna, då socknarna redan hafva ett exemplar af
Svensk Författningssamling, och dessutom flertalet af de deri
intagna förordningar äro för kommunalstyrelsens ordförande alldeles
öfverflödiga att känna, såsom t. ex. Kommers-Collui kungörelser
om hvilka orter äro af kreaturssjukdom smittade o. d.
Ej heller kan jag förbise rigtigheten af hvad den talare, som
öppnade diskussionen i denna fråga, yttrade derom, att Ekon.-  Utsk:t vid behandlingen af detta ärende öfverskrida sin befogenhet.
För icke lång tid tillbaka, då en motion ang. rätt till ersättning
för flyttning af hus, som stå på mindre än 100 alnars
afstånd från jernväg, behandlades inom Utsk:t, kunde Utsk:t omöj
-
Den 17 Februari.
597
ligen föreslå något sätt för vinnande af det med motionen åsyftade
ändamål, men nu har det lyckats hitta pä ett sätt att bereda
framgång åt motionens syfte, och detta fastän hela motionen
enligt min åsigt är alldeles obehöflig. För öfrigt skulle jag
vilja rekommendera Ekon.-Utsk:t att iakttaga ett gammalt godt
bruk, eller att vid fråga om statsutgifter sammanträda med det
Utsk., som egentligen eger att behandla sådana frågor, ty, om
än den nu föreslagna utgiftsposten är obetydlig, så äro å andra
sidan de summor, regeringen har till sin disposition utöfver de
till bestämda ändamål afsedda, ganska små, och det är derföre
icke skäl, att ett Utsk., som ej har något med statsutgifter att
bestyra, sätter sig på fri hand att föreslå utgiftsposter. Jag yrkar
afslag å Utsk:ts Betänk.
Ropen på propos. förnyades.
Gr. Mörner, Carl Göran: I anledning af Hr Mannerskantz’
yttrande, att det exemplar af Författningssamlingen, som
nu utdelas till socknarna, skall tillkomma Presterskapet, får jag
hänvisa den värde talaren till Utsk:ts Betänk., deri tvenne författningar,
K. Resolutionen den 10 Sept. J743, och K. Cirkulärbrefvet
den 2 April 1833, omnämnas, hvilka tydligt och klart
utvisa, att det exemplar af Författningssamlingen, som sändes
till pastor, skall vid kyrkan förvaras och hållas för socknemännen
tillgängligt. Författningssamlingen sändes således till kyrkan
för socknens och icke för pastors räkning, och, skall den
hållas socknemännen i allmänhet till handa, mäste den äfven
vara tillgänglig för kommunalstämmans ordförande. För öfrigt
veta aila vederbörande hvar kyrkan ligger, och huru handlingar
skola till densamma fortskaffas, men deremot är det ej
lika lätt att känna, hvar ordföranden i kommunalstämman
träflas, äfvensom det kan vara ovisst huru ordentligt han har
det stäldt med sin postgång. Dessutom torde ej ordförandena
hemta särdeles mycken uppbyggelse af denna lektyr, som hastigt
nog skulle växa derhän att de till slut skulle erhålla ett
helt bibliothek, hvars förvarande, flyttning och inventering torde
medföra mycket besvär. Jag yrkar afslag.
Frih. Alströmer: Jag ber R. o. Ad. förlåta, att jag nu
för tredje gången upptager dess tid, men det sker i den förhoppning,
att resultatet inom detta Riks-Stånd skall blifva detsamma
som inom ett annat, der väl under diskussionen öfver detta
ärende, många olika meningar uttalades, men likväl vid den slutliga
voteringen alla voro ense, och jag hemställer derföre till
mina motståndare, om de icke skulle vilja afstå från sina yrkanden.
Det vore visserligen ganska ledsamt, om Konungens Befh:de
finge så stort besvär med kringsändandet af exemplaren, men i
sjelfva verket förhåller sig dermed ej värre än så, att Konungens
Beflude, i händelse förslaget antoges, finge skicka på samma
gång och till samma ställe två exemplar, i stället för nu ett,
598
Den 17 Februari.
ty kommunalstyrelsen kunde mycket val hemta sitt exemplar
vid kyrkan. Detta motstånd mot förslaget att för allmänheten
underlätta möjligheten att erhålla kännedom om våra författningar,
kan jag ej fatta. Det påminner verkligen om Katholska
kyrkans envisa farhåga för bibelns studium. Gr. Mörner har
visserligen rätt i sitt påstående, att ett exemplar af Författningssamlingen
redan är bestämdt för allmänhetens begagnande, men
jag får fästa Hr Gr:ns uppmärksamhet derpå, att socknens presterskap
är ansvarigt för hvarje nummer af Författningssamlingen,
som kyrkan erhåller, och måste vid kyrkvisitationerna
ersätta alla felande exemplar, samt i följd deraf ej utlånar något
exemplar, utan hänvisar de lånesökande till kyrkans sakristia.
Håller nu kommunalstämman sina sammanträden på annat
ställe än i kyrkan, lär den väl hafva föga nytta af det exemplar,
som der förvaras.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till förevarande Betänk, och dels afslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid
svarades mångå nej jemte några ja, och sedermera propos. på
afslag derå, då svaren utföllo med många ja jemte några nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Frih. Alströmer begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o
43, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår R. o. Ad:n detta Betänk.»
Voteringen företogs och efter dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda;
Ja — 9.
Nej — 35.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 14 dennes bordlagde Utlåtm:
N:o 49, i anledning af K. Mits Nåd. Propos. ang:de afsöndring
af jord från Rönö kungsgård för utvidgande af Rönö församlings
kvrkogård m. m.; samt
N:o 50, i anledning af väckt motion om förändring uti
gällande stadganden ang. utarrendering af Kronans egendomar.
Den 17 Februari.
59D
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 14
dennes bordlagda Betänk. N:o 1, i anledn. af väckta motioner
om ändring af gällande stadganden ang. skyldighet att deltaga uti
byggnad och underhåll af kyrka, prestgård, tingshus och häradsfängelse.
Föredrogs Exped.-Utsk:ts skrifvelseförslag N:o 25, i ani. af
K. Mits Nåd. Propos. ang. med Frankrike afslutade handels- och
sjöfartstraktater.
Begärdes på bordet.
Anmäldes och bordlädes Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Mern.
och Betänkin:
N:o 46, med förslag till sammanjemkning af Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utsk:ts Betänk. Nio 12,
ang. väckt förslag om upphörande af de s. k. prebendepa
storaten;
Nio 47, i anledn. af väckt motion om utfärdande af en
ordningsstadga för städerna i riket;
Nio 48, i anledn. af väckt motion om befrielse för skeppare
å Svenskt från inrikes ort kommande fartyg att vid insegling
förbi någotdera af inloppen Furusund, Sandhamn eller
Dalarö anlägga för undergående af visitation;
Nio 49, i anledn. af väckt motion om Smålands Husarregementes
afsittande;
Nio 50, i anledn. nf väckt motion ang. minskning af de för
beväringens räkning befintliga förråder af mindre munderingsperserilar,
såsom skjortor, strumpor och skor; samt
Nio 51, i anledn. af väckt motion om befrielse för rusthållare
från skyldighet att till möte forsla munderingspersedlar,
m. m.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 4 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
floo
Den 21 Februari.
Onsdagen den 21 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 5 prot.-utdrag för den 17 dennes och prot:t för
den 31 sistl. Januari f. m.
Föredrogs Exped.-Utsk:ts den 17 dennes bordlagde skrifvelseförslag
N:o 25, i anledning af K. M:ls Nåd. Propos. ang.
med Frankrike afslutade Handels- och Sjöfartstraktater; och blef
detta förslag af R. o. Ad. godkändt.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utsk:ts den 14 och 17
dennes på bordet lagde Utkn:
N:o 49, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang. afsöndring af
jord från Rönö kungsgård, för utvidgande af Rönö församlings
kyrkogård, m. m.; samt
N:o 50, i ani. af vackt motion om förändring uti gällande
stadganden ang. utarrendering af Kronans egendomar.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Sammans.
Lag- samt Allm. Besv-. o. Ekon.-Utsk:ts den 14 och 17
dennes bordlagda Retänk. N:o 1, i ani. af väckta motioner om
ändring af gällande stadganden ang. skyldighet att deltaga i byggnad
och underhåll af kyrka, prestgård, tingshus och häradsfängelse.
Utsk:ts hemställan å sid. 3.
Bifölls.
Utsk:ts tillstyrkande å sid. 5.
Hr von Ehrenheim, Per: Den fråga, som nu är före
mål
för behandling, är af stor vigt både för sin egen skuld, och
derföre att den tillhör en stor klass af frågor, som fordra en
snar lösning.
Jag delar sålunda Utsluts åsigt att nu gällande stadganden
rörande kyrkobyggnad m. m. äro olämpliga, men kan dock icke
instämma uti det af Utskrt framlagda förslag till ändring i dessa
