# ID: svediakorp-gov692
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 143,854
# sentences: 5,041
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


PROTOKOLL,
HÅLLNA
HOS
HÖGLOFLIGE
k
RIDDERSKAPET OCH ADELA,
VID
Lagtima Riksdagen i Stockholm
ÅR 1865-1866.
A »ulra Häftet.
STOCHHOLM.
Tryckt hos E. Westrell,
1866.
Onsdagen den 3 Januari 1866.
Plenum kl. 10 f. in.
Justerades 4 prot.-utdrag för den 30 sistl. December och
prot:t för den 2 i samma månad.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att Riks-Ståndens Hrr Talmän
hade vid hållet sammanträde öfverenskommit göra hemställan
till RiksStånden, alt nedannämnde, i grundlagarne föreskrifna
val skulle förrättas å följande dagar, nemi.:
Lördagen den 13 dennes, val af de Elektorer, hvilka, jemlikt
108:de §:n R. F., skola utse komiterade tili tryckfrihetens vård;
Onsdagen deri 17 dennes, val af den Nämnd, hvilken, enligt
103:dje §:n R. F., eger att döma, huruvida Högsta Domstolens
samtlige ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga
kall bibehållas;
Lördagen den 20 dennes, val af de Elektorer, hvilka, jemlikt
97:de och 98:de §§:na R. F., skola utse R. St:rs Justitieombudsman
och hans Suppleant; samt slutligen
Onsdagen den 24 dennes, val af R. St:rs Revisorer för
granskning af Statsverkets, Bankens och Riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning;
hvarefter Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad.
behagade besluta att å de sålunda föreslagna dagarne företaga
ifrågavarande val.
Ropades ja.
Sedermera föreslog Hr Gr. o. Landtm., att R. o. Ad., i
öfverensstämmelse med hvad vid föregående Riksdagar iakttagits,
skulle, vid valen af ledamöterne i den s. k. Opinionsnämnden
samt af Elektorerne för utseende af såväl Justitie-Ombudsmannen
och hans Suppleant som ock komiterade till tryckfrihetens
vård, jemväl utse Suppleanter, nemi. 4 Suppleanter till de 12
ledamöterne i Opinionsnämnden och de 12 Elektorerne för utseende
af Justitie-Ombudsmannen och hans Suppleant, så att
listorna vid dessa båda val komme att upptaga 16 namn, samt
2 Suppleanter till de 6 Elektorerne för väljande af komiterade
till tryckfrihetens vård, så att listorna vid sistnämnda val skulle
innehålla 8 namn.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad. jemväl sitt bifall.
4
Den 3 Januari.
Slutligen yttrade Hr Gr. o. Landtm., att då, jemlikt det
af K. M:t framställda samt af alla Riks-Stånden antagna förslag
till ny Riksdags-Ordning, nästa Riksmöte kommer att ega ruin
den 15 Januari nästföljande år, torde R. o. Ad. finna, att det
val af Stats-Revisorer, som enligt den ännu gällande Riksdagsordningen
skall under innev:de Riksdag anställas, endast kan
afse den revisionsförrättning, som tager sin början den 15 Augusti
innev:de år.
Ropades ja.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Allm.
Resv.- och Ekon.-Utsk:ts den 20 och 22 sistl. December på
bordet lagda Betänk. N:o 16, i ani. af väckta motioner om ändring
i vissa delar af Kongl. Instruktionen för Landshöfdingarne
samt de vid Länsstyrelserna anställda tjenstemän, och om förenkladt
expeditionssätt inom samma styrelser m. m.
Utsk:ts hemställan å sid. 3.
Bifölls.
Utskits tillstyrkande öfverst å sid. 4.
Hr Silfverstolpe, Fredrik Otto: Då utfärdandet af
instruktioner för embetsverken är en sak, beträffande hvilken
R. St:r synas böra iakttaga den grundsats, att, åtminstone i
allmänhet, icke företaga någon åtgärd, förefaller det mig som
om il'rågav:de hemställan, hvilken allenast afser den ringa förändringen,
att Kon:s Bef:de skulle ega att bevilja Landssekreterare
och Landskamererare tvenne, i stället för, såsom hittills,
endast en, månaders tjenstledighet, icke borde af R. St:r bifallas,
hvarföre jag anhåller om afslag å denna punkt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats afslag å
Utsk:ts ifrågav:de hemställan, framställde Hr Gr. och Landtm,
först propos. på bifall till densamma, hvartill svarades många
nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå, då
svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Utskits hemställanden nederst å sid. 4 och å sid. 5.
Biföllos.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utsk;ts d. 22 och 30 sistl.
December bordlagda Betänk. N:o 13, i ani. af dels K. M:ts Nåd.
Propos. till R. St:r, om antagande af en författning ang:de arfsrätt
för oäkta harn, dels ock enskild motion i samma ämne.
Den 3 Januari.
5
Föredrogs åuyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 22 och
30 sistl. December bordlagda Betänk. N:o II, i ani. af väckt
förslag om inrättande af ett Universitet i hufvudstaden.
Hr Fåhraeus, Edvard: Ekon.-Utsk:t har till stöd för sitt
afslyrkande al motionen anfört hufvudsakligen trenne skäl, nemi.
dels obehöfligheten af ett tredje Universitet, dels de betydliga
kostnaderna för upprättandet af ett sådant, och dels slutligen
Stockholms mindre lämplighet såsom plats derför, i anseende
till denna stads närbelägenhet till Upsala; det må derföre tillåtas
mig att inför Högloft. Ståndet med några ord bemöta
hvart och ett af dessa skäl.
Om det i allmänhet måste medgifvas, att det är synnerligen
svårt att kunna bestämdt ådagalägga när ett andligt behof
är oundgängligen nödvändigt, är detta särskildt fallet, då fråga
är om samhällets andliga behof. Såväl individens som det allmännas
andliga kraf ega nemi. endast ett ojäfaktigt vittnesbörd
— den egna inre erfarenheten. Denna måste visserligen på ett
eller annat sätt gifva sig i det yttre tillkänna, men dess yttringar
äro hos individen långt mera oförtydbara än hos samhället.
Det är sanrit, att ifrågavarande behof icke kan helt och hållet
i siffror uppskattas eller beräknas; men lika sannt är ock, att
de statistiska data vid bedömandet af denna fråga utgöra den
ena exponenten, medan den andra måste blifva den mer eller
mindre kraftigt uttalade opinionen, förnämligast å den ort, der
behofvet bör fyllas. Så hafva ock förhållandena uppfattats, när
fråga varit om utvidgande af elementarläroverken, i det att dervid
dels sifferförhållandena beträffande folkmängden m. m. och
dels opinionen inom de särskilda orterna lagts till grund vid
den i sednaste årtionde företagna vidtomfattande förbättring och
utveckling af berörde läroverk. Det är nu femte riksdagen,
som frågan om ett universitet i hufvudstaden är föremål för
öfverläggning, och det är visserligen icke blott enstaka röster
som höjts och höjas för denna angelägenhet; tvärtom; — för
hvarje ny riksdag har frågan vunnit allt vidsträcktare terräng,
allt varmare sympatier, äfven om den ännu icke lyckats genombryta
det motstånd, som R. St:r deremot framställt. Skulle för
öfrigt något tvifvel förefinnas, huruvida en sådan opinion verkligen
är för handen, vederlägges detta tvifvel, när man ser med
hvilken ifver Stockholms kommunalstyrelse i dessä dagar omfattat
denna för hufvudstaden och hela landet vigtiga angelägenhet.
Hvad de statistiska siffrorna angår, fäster Ufsk:t föga vigt
vid folkmängdsförhållandet och antalet lärjungar vid elementarläroverken,
men gör deremot största afseende å freqvensen vid
universiteterna. Huru stor Sveriges folkmängd var, när Lunds
universitet för 200 år sedan inrättades, kan icke med bestämdhet
uppgifvas, men för 120 år tillbaka utgjorde folkmängden,
som nu uppgår till 4 millioner, endast 1,700,000, och har således
under nämnda tid mer än fördubblats. Lärjungarnas an
-
6
Dea 3 Januari.
tal vid rikets skolor utgjorde för 40 år sedan endast 4,852,
men uppgår nu, enligt en mig från Ecklesiastik-Dt*p:tet tillhandahållen
uppgift, till en summa af 13,625. För min del
anser jag dessa sifferförhållanden vara af ganska stor vigt vid
bedömandet af frågan om inrättandet af ett nytt universitet;
dervid medgifver jag dock villigt, att genom tillämpningsskolorna
och de praktiska bildningsanstalterna öfverhufvud många dragas
från universiteten och de vetenskapliga studierna; men denna
minskning i antalet af universiteternas alumner måste i mångfaldig
måtto anses ersatt dels genom bildningens nedträngande
allt djupare bland folket och dels genom det allt starkare kända
behofvet af en allmän medborgerlig eller s. k. humanistisk bildning
utöfver den, som elementarläroverken kunna erbjuda.
Beträffande förhållandet med studenternas antal vid våra
universiteter, kan jag icke dela Utsk:ts åsigt, att detta förhållande
skulle i så hög grad tala emot upprättandet af ett nytt
universitet, ty antalet af studerande vid Upsala universitet, som
ännu för 15—20 år tillbaka endast utgjorde omkring 800, steg
under följande tiderymd ganska raskt, så att det vårterminen
år 1864 var 1,244 (således ett större antal än samtidigt vid
något af Tysklands universiteter, med undantag af dem i Wien
och Berlin), medan under samma termin Sveriges andra universitet
hade ett lärjungeantal af 432. Visserligen hafva dessa summor
under det sednaste året icke obetydligt sjunkit, så att studenternas
antal i Upsala vårterminen 1865 endast utgjorde 1,024
och under höstterminen måhända ytterligare något minskats;
men skälet härtill är helt och hållet tillfälligt och beroende af
det samtidiga afskaffandet af kameral-examen och den s. k. student-examen,
och det behöfves i sanning ingen profetisk blick
för att med temlig säkerhet kunna förutse, att inom några få
år förhållandena härutinnan åter måste omgestalta sig, när de
ungdomsskaror, hvilka under de sednaste åren strömmat till
våra elementarläroverk, hinna mogna för högskolans stadium.
Ett ytterligare stöd vinner påståendet om behofvet af ett
tredje universitet i Sverige, om vi jemföra förhållandet med
andra länder af 2:dra och 3:dje ordningen, ehuruväl det måste
medgifvas, såsom ock motionen antyder, att en sådan jemförelse
icke kan blifva fullt adeqvat, enär dervid den olika grad, hvarpå
folkbildningen befinner sig, måste utöfva ett icke ringa inflytande,
så att i de länder, der denna bildning står relatift högt
— såsom i Sverige — behofvet af högre läroanstalter naturligtvis
måste blifva större. Bet visar sig då, att Italien med 22
millioner innevånare, eger 18 universiteter (de fleste försedda
med en ofantligt stor lärarekorps), således mer än tre universiteter
på 4 millioner menniskor; Spanien har 16 millioner innevånare
och 10 universiteter, alla gamla, med undantag af det
i hufvudstaden Madrid, hvilket grundades 1836 och redan är
det mest ansedda i Spanien, med 6 fakulteter, nära 100 professorer
och 2,500 studerande; Belgien har för 4,800,000 innevånare
4 universiteter, alla nya, deraf 2:ne fria (i Briissel och
Den 3 Januari.
7
Löwen); Nederländerna, med mindre folkmängd än Sverige
(nemi. 3,700,000), har 3 universiteter, i Leyden, Utrecht och
Gröningen och dessutom 2:ne athenaeer eller akademier (med
särskilda fakulteter) i Amsterdam och Deventer; Skottland, sorn
eger en folkmängd af föga mer än 3 millioner, men der folkbildningen
står högt, har 3:ne universiteter (i Edinburgh, Glasgow
och Aberdeen); Bäjern, med 4,800,000 innevånare, har
äfvenledes 3 universiteter, deraf det i Munchen stiftades först
1826, men redan är det mest besökta; till och tued det lilla
Schweiz, med 2| millioner innevånare, består sig 3 universiteter
(i Basel, Zurich och Bern), förutom de 2:ne akademierna i
Genéve och Lausanne; Baden slutligen, som har en folkmängd
af endast 1,400,000 innevånare, eger 2:ne universiteter (i Heidelberg
och Freiburg), således ett universitet på 700,000 innevånare,
hvilket i Sverige skulle motsvaras närmast af 6 universiteter.
Hetta oaktadt, och fastän jag tror att landets tillgångar
mycket väl medgifva inrättandet af ett nytt universitet samt att
den stora materiella utveckling, Sverige på de sednare åren gått
till mötes, fordrar att äfven den andeliga utvecklingen dermed
håller jemna steg, äfvensom att den vetenskapliga täflan, som
af ett tredje universitet skulle framkallas, komrne att, såsom
t. o. m. Ekon.-Utsk:t sjelf medgifver, verka mycken lifaktighet,
skulle jag dock anse inrättandet af ett sådant universitet mindre
oundgängligt, för den händelse något af de redan befintliga
universiteterna hade sin plats der det, enligt såväl sakens egen
natur, som andra länders vittnesbörd, mest kunde gagnande inverka
på det vetenskapliga lifvets utveckling och utbredande, d.
v. s. i hufvudstaden. De flesta andra länders erfarenhet vitsordar
nemi., att hufvudstadens universitet är det, som mest kan
gagna landet i sin helhet, och detta skulle särdeles blifva händelsen
i Sverige, der Stockholm, hvars behof af en högre vetenskaplig
institution blir alltmer oafvisligt, oemotsägligen utgör
landets politiska och sociala medelpunkt, från hvilken ett högst
betydligt inflytande på hela landet utöfvas. — Jag får slutligen
härvid anmärka, att för närv:de icke ens är fråga orri att bestämdt
uttala sig om oundgängligheten af ett tredje universitet
i Sverige, utan allenast att i underdånighet anhålla om utredning
huruvida det vore lämpligt och gagneligt att ett universitet upprättades
i hufvudstaden.
Hvad derefter beträffar kostnaderna, medgifver jag att det
icke är lätt att derå göra en exakt beräkning; ett försök dertill
må dock göras, enär just i detta afseende afskräckande spöken
alltjemt framställas. Om man sålunda gör ett öfverslag,
visar det sig, att, då en medicinsk fakultet icke behöfver upprättas,
alldenstund Carolinska Institutet redan är tillräckligt utrustadt
för att bestrida den medicinska undervisningen, samt i
öfrigt samma lärarekrafter genast beräknas vid det nybildade
universitetet, som vid det snart 400-åriga i Upsala, kostnaden i
alla fall icke skulle öfverstiga 200,000 rdr årligen, ehuruväl,
8
Den 3 Januari.
till följd af den högre lefnadskostnaden i Stockholm, en professorslön,
som i Upsala och Lund utgör 4,500 rdr, icke torde
böra sättas lägre än till 5000 rdr, samt en adjunktslön, i stället
att vid de redan varande universiteterna utgöra högst 2,500 rdr,
borde höjas till 3000 rdr, hvartill kommer att docent-stipendierna
jemväl i det gjorda öfverslaget förökats. Skulle man nu
få taga i anspråk de lärarekrafter, som finnas i vetenskapsakademien,
samt tillsvidare låta anstå med upprättandet af någon
fakultet eller vissa lärareplatser, komme kostnaden att
blifva ännu ringare. 200,000 rdr äro visserligen penningar,
men den, som genomgått Stats-Utsk:ts Betanien under de sednare
riksdagarne, torde icke finna denna summa afskräckande,
och om den jemföres t. ex. med anslagen till elementarläroverken,
förefaller den ännu obetydligare. Ensamt vid denna riksdag
begäres af Regeringen , utöfver de i nu gällande Riksstat
fastställda ordinarie utgifterna till elementarläroverken, en summa
af icke mindre än 185,000 rdr; utan att beräkna de många
enskilda motionerna om ökade anslag, af hvilka motioner det
är all anledning att hoppas att åtminstone en del skola vinna
önskadt afseende. Vid föregående riksdagen (1862—63) utgjorde
tillökningen i elementarläroverkens ordinarie budget icke
mindre än 280,000 rdr; vid 1859—60 årens var den årliga
tillökningen väl endast vid pass 100,000, men så hade ock
1858—60 årens ökat berörde budget med ända till 576,000 rdr,
eller mer än dubbelt mot hvad ett universitet i hufvudstaden
skulle erfordra. Genom de utgifter, som blefve en följd af
upprättandet af ett nytt universitet, torde skattebördan icke på
något kännbart sätt förökas, och då t. ex. å första hufviidliteln,
som är den enda vi hittills medhunnit, 231,000 rdr årlig förhöjning
enhälligt beviljats, utan att man ansett att Svenska folket
skulle deraf i någon mån nedtyngas, torde icke heller farhågan
för de »oerhörda kostnaderna» med fog böra framkastas
för att hindra främjandet af landets andeliga utveckling.
1 afseende å farhågorna för blifvande anslag till lärosalar,
samlingar och dylikt, vill jag endast anmärka, att det visserligen
blefve af nöden att uppföra ett universitetshus med föreläsningssalar,
men kostnaden härför torde icke uppgå till större belopp
än t. ex. för uppförandet af teknologiska institutets hus eller
slöjdföreningens skola. För inrättandet af samlingar åter, torde
kostnaderna icke behöfva tagas i betraktande, enär i Stockholm
redan finnas samlingar i nästan alla rigtningar; och det skulle
dessutom vara särdeles fördelaktigt och rental ur ekonomisk
synpunkt af vigt, om dessa samlingar blefve mera tillgodosedda
än för närvarande är händelsen.
Då Utsk:t förklarar sig icke kunna tillstyrka inrättandet af
ett tredje universitet »minst under en tid, då landet är sysselsatt
med så dyrbara företag, som för närv;de taga dess krafter
i anspråk», mäste jag bekänna, att jag icke förstår hvad Utsk:t
härmed menar. Om med de »dyrbara företagen» skall förstås
jernvägsbyggnaderna, ber jag att få erinra, att utgifterna härför
Den 3 Januari.
9
icke drabba den ordinarie budgeten, och om med nämnda uttryck
afses byggandet af fästningar, monitorer och dyi., vill jag
fråga när IJtskit tror den tid skola komma, då sådana utgifter
skola upphöra. Sannerligen, jag tror att härå kan tillämpas folkvisans
ord: »I vänten mig sent, men jag kommer aldrig», och
mig synes, som om hvad LTtsk:t i detta afseende anfört, snarast
kan betraktas såsom »de obotfärdigas förhinder».
Utsk:t omnämner vidare de förslag, som vid föreg:de riksdagar
varit väckta om Upsala universitets förflyttning till hufvudstaden.
Jag kan dervid icke undgå att nämna, hurusom
man, när nämnde fråga varit före inom Utsk:t, förklarat sig icke
vilja flytta universitetet, men deremot vara benägen för upprättandet
af ett nytt universitet. Nu deremot, då fråga är om
upprättandet af ett nytt universitet, nu säger man: nej, men
om fråga vore att flytta ett universitet, då skulle vi vara benägna
att ingå derpå. Ett sådant handlingssätt påminner om
Utsk:ts förklaring i afseende å en annan motion för någon tid
sedan, då Utsk:t slutligen yttrar: Ehvad meningen med motionen
må vara, finner sig Utslct böra afstyrka densamma.
För öfrigt, jemte det jag ur min motion upprepar dessa
ord: »Att utan betydande kostnader ingenting stort i vår tid
åstadkommes, är nogsamt af erfarenheten bekräftadt; men då
så många millioner frikostigt anslagits till vägarbeten m. m.,
borde väl ock någon summa finnas sparad för samhällets högsta
intressen, de der gifva hundradefallt frukt i såväl andlig sorn
lekamlig förkofran», — får jag fästa Högloft. Ståndets benägna
uppmärksamhet derå, att vid denna riksdag skulle icke ett enda
öres utgift förorsakas af bifall till min motion, ty denna afser
allenast att frågan skulle dragas under K. M:t, på det en behörig
utredning måtte åstadkommas.
Utsk:ts tredje skäl är, att Stockholm, i anseende till sin
närbelägenhet till Upsala, icke vore en lämplig plats för ett nytt
universitet. Detta skäl saknar visserligen icke sin betydelse, och
för egen del skulle jag ock, derest det stöde mig till buds att
a priori konstruera våra universiteter och deras inbördes läge,
sannolikt förlägga ett i Stockholm, ett i Göteborg och ett i det
folkrika Skåne; men man måste taga förhållandena sådana de
nu en gång finnas, och frågan gäller nu allenast att med de
förhandenvarande förhållandena söka ordna det hela så godt sig
göra låter.
Mitt hufvudsyfte är, att hufvudstaden snart måtte erhålla
en länge saknad och länge efterlängtad högskola; derjemte hyser
jag den uppriktiga önskan, att det i Upsala nu blomstrande
universitetet måtte framdeles der fä utveckla sig till allt större
fullkomlighet och allt högre vetenskapligt lif. Alla de, som nitälska
derför, att Upsala universitet må i orubbadt bo förblifva
der det är, synas mig då böra med värma omfatta mitt förslag,
ty då Stockholm ej i längden kan eller bör undvara ett
universitet, blir följden eljest sannolikt den, att Upsala universitet
kanske snart nog hitflyttas. Att nu, såsom Utsk:t synes
10
Den 3 Januari.
vilja göra, förorda en plats på vestra kusten, förefaller mig både
orättvist och oklokt; orättvist derföre, att Stockholms befolkning
är flerdubbelt större än Göteborgs, och der de flesta åhörarne
finnas, dit böra ock hörsalarne förläggas. I Stockholm
är beholvet al ett universitet djupt kändt och erkändt; derom
vittna särskildt de sednaste dagarnes händelser. Stockholm är
dessutom ännu landets hufvudstad och kan äfven af det skälet
med rätta göra sina anspråk gällande. Med undantag af Lissabon
och Florens, finnes i öfrigt ingen mera betydande hufvudstad
i Europa, som saknar universitet; bland dessa har dock
Lissabon vetenskapliga anstalter, som i många hänseenden kunna
ersätta ett universitet; Florens åter är endast sedan nästhna år
Italiens hufvudstad, och det är att hoppas att det icke skall
töfva länge förrän hon lemnar spiran till Italiens sjelfskrilna
hufvudstad, det eviga Roma. Oklokt synes det mig ock ur finansie]
synpunkt vara, att vilja förorda Göteborg, ty i hufvudstaden
förefmnas redan dels en färdigbildad medicinsk fakultet, dels
alla vetenskapliga samlingar fullständiga, och derigenom skulle
kostnaderna komma betydligt att förminskas, hvartill kommer
att lefnadskostnaden i Stockholm är lägre än i Göteborg. Just
de vetenskapliga institutioner, hvilkas tillvaro i Stockholm Utsk:t
upptager såsom ett skäl för sig, utgöra ett ganska vigtigt motiv
att föredraga Stockholm, när fråga är om upprättande af ett
tredje universitet. Utsk:t säger, att Upsala, när jernvägen blir
färdig, nästan blir en förstad till Stockholm och att således äfven
af detta skäl Stockholm icke borde väljas till plats för det nya
universitetet. Ja, om blott detta ordet »nästan» ej funnes! Då
jernvägen blir färdig, kan visserligen en resa härifrån till Upsala
och tillbaka igen göras på fyra timmar; men då man redan
nu hör i Upsala klagas öfver att studenterne ej nog talrikt besöka
föreläsningarne, huru kan man då ifrågasätta, att personer
skulle företaga en färd från Stockholm på fyra limmar allenast
för att höra en föreläsning? För min del är jag öfvertygad, att
jernvägen icke på något annat sätt kommer att närma Upsala
till hufvudstaden, än sålunda, att den kommer att föra Stockholms-nöjena
närmare den del af ungdomen, som är derpå begifven.
Att i öfrigt tvenne universiteter kunna trifvas så nära
hvarandra som i Stockholm och Upsala, derpå företer utlandet
flera exempel (såsom i Belgien och Tyskland); och såsom analogt
här i Sverige kan jag nämna det förhållande, att i Skåne
finnes två elementarläroverk, det i Malmö och det i Lund, båda
mycket blomstrande och på ett afstånd från hvarandra af endast
35 minuters väg med jernbanan. Jag vill dessutom särskildt
påpeka, att genom ett universitets upprättande i hufvudstaden
blelve på ett naturligt sätt afgjord den tvist, som sedan
många år kämpas mellan Carolinska institutet i Stockholm och
medicinska fakulteten i Upsala.
Då alltså behofvet af ett universitet i hufvudstaden alltmera
framträder, då kostnaderne härför, om man opartiskt ser
frågan i dess rätta dager, icke synas skola blifva synnerligen
Den 3 Januari.
11
farliga oell då denna fråga riksdag efter riksdag, ända till dess
den blifvit löst, ständigt skall återkomma, hemställer jag om icke
det vore skäl att öfverlemna den till regeringen för att få den
behörigen utredd, och jag anhåller derföre att R. o. Ad. ville
till Utsk:t återremittera Betänk:t. Jag hoppas att Ståndet icke
skall förvägra en sådan remiss, ty Sveriges Ådel har äfven i
fråga om våra högskolor stora minnen att häfda. Nordens första
universitet, det i Upsala, stiftades för nära 400 år tillbaka
hufvudsakligen af tvenne Svenska ädlingar, den ene då Svenska
kyrkans primas, den andre i spetsen för Rikets styrelse såsom
Riksföreståndare. Under striden mellan katolicismen och protestantismen
samt den inre och yttre oro, som utmärkte 1500-  talet, förföll detta universitet mer och mer, och det var den
största af Vasaätten, honom, som ock stiftade detta hus, förbehållet
att åter upprätta det, särskildt genom att till detta universitet
skänka de s. k. Gustavianska arfvegodsen, fordom en
svensk adlig familjs tillhörighet. I sina sträfvanden för upplysningens
heliga sak understöddes han förnämligast af Johan Skytte
och Axel Oxenstjerna, tvenne män,' dem Sveriges Ridderskap
med stolthet nämner för sina. — Tvåhundra år senare än Upsala
högskola inrättades Lunds universitet af Carl XI:s förmyndareregering,
bestående af 5 Riksembetsmän, alla tillhörande
detta Stånds mest lysande familjer. Sedan Lunds universitets
stiftelseurkund utgafs, hafva i år jemf 200 år förflutit. Sveriges
folkmängd samt såväl andeliga som materiella resurser hafva
under denna tid ökats vida utöfver hvad man vågat hoppas.
Må då äfven våra högskolor bära vittne om ett raskt framåtskridande.
Detta Stånds politiska bana nalkas sitt slut; det sista
bladet i dess historia håller på att skrifvas, men är ännu
icke färdigskrifvet. Man har ju försäkrat, att detta blad genom
R. o. Adms beslut i afseende å representationsfrågan skall blifva
det skönaste af alla i Adelns häfder; min öfvertygelse är, att
om en runa ristas på det bladet till vittnesbörd om Adelns
medverkan i de första åtgärderna för upprättande af ett universitet
i hufvudstaden, — ett universitet, som inom kort tid bör
blifva det yppersta i norden — skall en sådan runa icke misspryda
det bladet. Jag yrkar återremiss.
Flera ledamöter yttrade härtill bifall.
Gr. Björnstjerna, Cari Magnus: Okade tillfällen att
inhemta kunskaper kunna icke annat än verka godt. Man kan
således endast glädja sig åt den frivilliga insamling, som nu tillämnas,
för att i hufvudstaden bilda ett fritt universitet. Det
intresse, hvarmed den kommer att omfattas, blir ett prof på
den vigt, Stockholm sjelf fäster vid en sak, som bör utöfva ett
stort inflytande, om ej på vetenskapen, så dock på befolkningens
andeliga utveckling.
En helt annan fråga är dock den, om ett statens läroverk
här bör inrättas, och om fördelarna deraf kunna uppväga de
12
Den 3 Januari.
kostnader och olägenheter, som deraf förorsakas. För att besvara
denna måste först afgöras, om ett tredje universitet verkligen
behöfves. Jag betviflar detta. Visserligen har motionären
nyss anfört, dels att landets befolkning tredubblats, sedan det
sednaste universitetet stiftades, dels att elementarläroverkens
lärjungar på sednaste decennium flerdubblats, men icke bevisar
detta i och för sig, att ett nytt universitet erfordras. För att
ådagalägga detta måste motionären visa, dels att studenternas
antal vuxit i förhållande till folkmängden och skolungdomen, dels
att de nuvarande universiteten sakna utrymme och förmåga att
undervisa sina lärjungar. Huru förhåller sig då härmed"? Af
sednast utkomna kataloger inhemtas, att i Lund finnes blott emellan
3 å 400 studerande. Antalet der är således på sednare
åren snarare i af- än tilltagande. I Upsala åter studera 900
personer, eller föga mer än för 30 år sedan. Kan man nu på alvar
påstå, att utrymme eller lärarekrafter saknas för denna ungdom.
Elementarläroverkens växande ynglingaskara bevisar således
blott, att det praktiska lifvet nöjer sig med den bildning,
som skolans 5 lägre klasser meddela. Studenternas fåtal deremot
intygar otvetydigt, att de högre lärosäten, vi redan ega,
ännu äro fullt tillräckliga för vetenskapens fordringar här, om
än åtskilliga länder på kontinenten hafva jemförelsevis flera högskolor
än vi.
Antagom dock att ett universitet verkligen vore behöflig!.
Bör detta då förläggas till hufvudstaden? Jag bestrider äfven
detta. Då en jernväg om några månader kommer att förbinda
Stockholm med Upsala, förflyttas denna sednare stad till ett par
timmars väg från hufvudstaden. Dermed försvinner äfven de
fordom välgrundade anmärkningarna mot Upsalas afskilda läge
och lärarnes deraf framkallade mindre praktiska åskådningssätt.
Upsala blir då en slags förstad till Stockholm, men en förstad,
der man lefver billigare, mera anspråkslöst, der fordringarne äro
mindre och som skänker en stillhet åt den flitige, som Stockholm
icke kan gifva. Att anlägga ett universitet på ett par
timmars väg från ett annat godt och lifaktig!, är således i min
tanke en slags vetenskaplig lyx, hvartill vi icke hafva råd. Jag
vill icke neka, att vårt lands utsträckning och politiska läge
framdeles kan erfordra en ytterligare högskola, men icke bör
denna derför förläggas till Stockholm. Göteborg med sin lifliga,
hastigt tillväxande befolkning, sitt ovanliga välstånd och sitt lyckliga
läge icke blott i kommercielt, men i skandinaviskt hänseende,
tyckes då framför alla vara den punkt, der det nya universitetet
borde grundläggas. Men, invänder man, fördelarne af
ett universitet i hufvudstaden äro så talande, att allt bör vika
derför. Hvilka äro då dessa fördelar? Månne det är vetenskapen,
som skulle vinna derpå? Hufvudstaden gifver onekligen
det bästa tillfälle ätt praktiskt tillämpa, hvad man lärt; men innan
man börjar praktisera, måste man grundligt theoritiskt
kunna någonting, och till dessa förstudier torde den lugnare
provinsstaden ofta vara lämpligare, än den bullrande hufvudstaden
Den 3 Januari.
13
der lärarne sjelfva dessutom ofta nog torde förledas af begäret
efter folkgunst (en professor är icke mera fritagen från denna
menskliga svaghet än statsmän eller andra dödliga). För att få
ropet för sig, för att se sina föreläsningar följda af talrika åhörare
ur alla klasser, skall läraren möjligen förvandla sina föreläsningar
från vetenskapliga till blott populära, och dermed vore
det äfven slut med den slags kunskap, som universitetet är afsedt
att meddela. — Märkvärdig är också deri erfarenhet, man
gjort i Tyskland, att flertalet af dess store tänkare äro fostrade,
ej vid hufvudstads- utan vid de s. k. små universiteten. Så är
t. ex. nu förhållandet i Berlin, dit nästan alla universitetets
förmågor äro kallade från andra orter. — Om det således icke
är vetenskapen, som vinner på ett hufvudstadsuniversitet, vore
det väl de studerande, som skulle göra detta? Jag frågar i
hvilket afseende? Icke måtte det vara deras kassor, ty att bostad,
föda, bränsle, klädedrägt, allt är billigare i Upsala, än i
Stockholm, kan icke bestridas. Väl sannt, att den som vill utsväfva
kan göra det lika bra i Upsala, som i Stockholm, men
den, som vill lefva tarfligt och stilla, kan göra det lättare i den
lilla, än i den stora staden. Ja väl! säger man, men det öfversitteri,
som utmärker småstadsstudenten, försvinner i hufvudstaden,
och familj- samt sällskapslifvets förädlande inflytande är der
lättare åtkomligt. Verkligheten talar här bäst. — Huru kommer
det sig, att det sällskapslif våra universitetsstäder redan erbjuda,
så litet begagnas af våra studerande? Huru kommer det sig,
att de, hvilka verkligen begagna sig deraf, icke alltid äro de flitigaste
och sedligaste? Huru är förhållandet i andra länder! I Paris t.
ex. utgör ju studenterna en sluten krets i quartier latin, der de spela
lika mycket herrar, som någonsin våra studenter i Upsala eller
Lund; och familjlifvet sedan, huru är detta bland Pariser-studenterna?
Det torde hufvudsakligen inskränka sig till »les etudiantes»
och »mabiles» dansnöjen. — Att följderna icke äro derute
lyckligare, hvarken i jnoraliskt eller politiskt afseende, visar sig
just i dessa dagar. Åtta unga studerande begåfvo sig till Liittich
och höllö der några tal, hvari förklarades, att »Gud är det
onda och egendomen en stöld», att en brytning med den kristna
moralen var en nödvändighet, samt att de för sin del voro revolutionärer,
socialister och atheister. Vid hemkomsten relegerades
ungherrarne, och detta, som det synes mig, med rätta.
Men Pariser-studerterna, troligen uppfostrade i familjelifvets renande
luft, tänkte annorlunda. Hela kåren kom i rörelse, tog
parti för de relegerade, skymfade lärarne och bringade de brännbara
ämnena i Paris i sådan jäsning, att den Kejserliga styrelsen
funnit sig deraf särdeles oroad. I sanning föga bevisande för
hufvudstadsuniversiteters nytta. — Slutligen torde jag med några
siffror böra visa, hvad anläggande af ett nytt universitet här
skulle kosta, glad att i denna punkt kunna helt och hållet förena
mig med motionären. Jag skall icke vidröra de stora
byggnadsföretag, som måste blifva en följd af ett universitets
grundande här, utan skall endast uppgifva den årliga allönings
-
14
Den 3 Januari.
staten derför. Jag har här ett utförligt förslag häröfver, men
vill icke trötta Ståndet med dess uppläsande. Endast i korthet
må det tillåtas mig upplysa, att Upsala akademis stat upptager:
Theologiska fakulteten  25,000 rdr.
Juridiska »
22,500 »
Medicinska »
36,300 »
Filosofiska »
101,900 »
Bibliotheket  12,000 »
Amanuenser och Vaktmästare . . . 9,483 »
Gymnastiklärare  1,052 »
Kansliet (ej Drätselverket)  11.011 »
Skytteanska professionen  7,000 »
Fem bostadsvåningar (ä 300) .... 1,500 »
Anslag till bibliothek  12,423 »
Medicinska institutet  13,732 »
Naturvetenskaps- d:o  14,144 »
Myntkabinett, fornsamlingar m. m. . . 3,449 »
Summa 271,494 rdr.
Dessutom några och tretiotusende rdr i pensioner och på
indragningsstat.
Härifrån bör nu för universitet i Stockholm afdragas motsvarande
löner och institutioner, hvilka redan här finnas eller
Medicinska lärare  36,600 rdr.
| af Bibliothekstjenster  9,000 »
f af Amanuens-och Vaktmästarelöner .... 7,110 »
6 Professorers och 3 Adjunktslöner inom Filosofiska
fakulteten  34,100 »
(Naturvetenskap och Astronomi)
Alla institutioner utom halfva Bibliotheket . . 37,748 »
Summa 124,558 rdr.
Återstår således, såsom minsta möjliga årliga utgifter för
Stockholms universitet, 146,936, hvartill alltid måste komma
några tusende rdrs pensionsstat. Således minst 150,000 rdrs årligt
anslag. Troligen komma dock, såsom Hr Fåhraeus nyss
sjelf medgaf, lönerna, i följd af de drygare lefnadskostnaderna i
Stockholm, att höjas med 25 proc. Utgiften stiger då till omkring
200,000 rdr årligen.
Icke kommer Svenska folket att deraf nedtyngas; men
innan man besluter sig för en utgift, bör man väl vara förvissad
om en vinst; och det är just detta jag betviflar här vara händelsen.
Då således, enligt min förmening, ett nytt universitet här
hvarken är af behofvet påkalladt eller till läget lämpligt; då
det hvarken för studenterna sjelfva, ej heller ur vetenskaplig,
politisk eller ekonomisk synpunkt vore nyttigt; och då R. St:r
icke böra hos K. M:t anhålla om undersökning af ämnen, hvilka
icke tarfva vidare utredning, anhåller jag om bifall till Utsk:ts
afstyrkande Betänk.
Hr Nordenfalk, Carl: Afven jag måste uttala mig mot
det sätt, hvarpå Utsk:t affärdat en fråga af så omätlig vigt för
Den 3 Januari.
15
vår nationella bildning, som den förev:de. Upptagen och återupptagen
vid hvarje af de sednare riksdagarna, skall den icke
länge kunna undanskjutas; den skall städse återkomma, till dess
den vunnit det afseende dess vigt kräfver.
Grunden för yrkandet på ett hufvudstadsuniversitet är det
faktum att hufvudsladen är medelpunkten för hela vårt nationela
lif och en dylik anstalt derstädes måste, stödd af och i
samverkan med den intelligens, som här finnes i större mått
än på någon annan punkt i landet, utöfva det största inflytande
i alla de rigtningar, i hvilka ett universitet är afsedt att verka.
I ett litet land som vårt utgör de andeliga krafternas sammanslutning
första vilkoret för deras kraft och blomstring. Det
är icke, det är åtminstone vida mindre behofvet af tre
universiteter i riket än behofvet af ett sådant i hufvudsladen,
som föranledt detta yrkande, hvars befogenhet vinner mer och
mer erkännande. Men fördelarna af ett hufvudstadsuniversitet
hafva så ofta och så fullständigt utvecklats af män, helt annorlunda
dertill befogade än jag, att jag icke skall upptaga tiden
med försök att uppvisa haltlösheten af de invändningar deremot,
som, ofta vederlagda, städse framkomma ånyo med samma anspråk.
Detta gäller dock icke förflyttningen af Upsala akademi,
mot hvilken åtgärd giltiga skäl, såsom mig synes, kunna anföras.
Också har jag alltid voterat emot detta förslag, då det framstälts,
öfvertygad som jag är att ett dylikt tillvägagående skulle,
om ock blott för en tid, försvaga och skada undervisningen och
det vetenskapliga lifvet. Det är derföre med glädje jag och
många med mig sett ifrågav-.de motion väckas, såsom angifvande
det enda praktiska sätt, hvarpå den stora frågan kan och bör
lösas. Och jag får här fästa uppmärksamheten derå, att motionären
icke en gång bestämdt föreslagit upprättande af ett universitet
i Stockholm, utan inskränkt sin begäran till en underdånig
skrifvelse till K. M:t, af innehåll att K. M:t täcktes af
sakkunnige personer låta frågan om ett universitets inrättande
i hufvudstaden tagas i behörigt öfvervägande och sedermera hos
R. St:r göra den nåd. framställning, K. M:t med anledning deraf
kan finna för fosterlandet och utvecklingen af dess vetenskapliga
och högre andliga lif mest gagnande. Detta innefattar således
också, enligt mitt förmenande, att om nu K. M:t och de sakkunniga
personerna skulle anse hinder möta att genast och på
en gång anlägga ett universitet i hufvudstaden, utredning likväl
kan vinnas huru de vetenskapliga anstalter, som redan finnas i
hufvudstaden, må kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas och
förfullständigas, en utredning, den väl ingen vän af bildning lärer
vilja motsätta sig.
Jag ser väl att åtskilliga ledamöter af Utslet, hvilka reserverat
sig mot det slut, hvartill Utslut i frågan kommit, uppställt
ett särskildt förslag till skrifvelse till K. M:t, men då jag föredrar
uppställningen i motionärens hemställan, får jag hos Hr Gr.
o. Landtm, anhålla om propos. på bifall till motionen; hemställande
jag till motionären, huruvida han ej vill afstå från sitt yr
-
16
Den 3 Januari.
kande, hvilket, om jag fattade rätt, afsåg återremiss af Betänkt,
och förena sig om bifall till hans eget ursprungliga förslag.
Hr Huss, Magnus: Motionären har redan på ett så grundligt
sätt försvarat sitt förslag, att föga i detta hänseende torde
återstå för mig. Icke desto mindre anser jag mig böra yttra några
ord, dikterade af den erfarenhet, jag under ett mångårigt vistande
i hufvudstaden förvärfvat, rörande hufvudstads-befolkningens
behof af ökade tillfällen till upplysning och bildning. Jag
vill dock först anmärka, att jag icke kan biträda den slutsats,
hvartill motionären kommit, nemi. att yrka återremiss.
Den fråga, som i lörev:de ämne först framställer sig, är,
huruvida något behof förefinnes att erhålla ett universitet i hufvudstaden.
Här bar ordats mycket om, att ett sådant behof
icke skulle förefinnas, och Utsk:t har äfven sökt ådagalägga ett
sådant förhållande. Men den utredning, som i sådan syftning
förekommer i Utsk:ts Betänk., anser jag ingalunda vara tillräcklig.
Jag tror, att ett riktigt besvarande af frågan tarfvar en vida
grundligare undersökning, än Utsk:ts ledamöter kunna deråt
egna, och att den derför bör öfverlemnas till bedömandet af
fullt sakkunnige män. Vid ett sådant bedömande måste man
taga hänsyn både till de materiella och de andliga intressena,
och i båda fallen kommer man enligt min tanke till det resultat,
att inrättande af ytterligare ett universitet i landet är af
behofvet påkalladt, ty å ena sidan har antalet af den studerande
ungdomen vid elementar-läroverken på sednare åren högst
betydltgt stigit och är alltjemt i stigande, och å andra sidan
torde det icke kunna förnekas, att ju flere universiteter finnas,
desto lättare sprides bildningen i landet.
Min tro är således, att ett sådant behof verkligen förefinnes;
återstår då frågan, huru det skall realiseras. I detta hänseende
skulle jag önskat, att motionären icke omnämnt Stockholm,
såsom den ort, der det ifrågav:de universitetet borde upprättas.
Klokare bade varit att endast påpeka behofvet af en
dylik institution, cch hade det sedermera fått tillkomma en särskild
komité att bestämma den derför lämpligaste plats. Men
då nu en gång Stockholm blifvit i detta hänseende förordadt,
anser jag mig, för att icke framkalla en onödig sönderdelning af
frågan, böra äfven häruti instämma.
Sedan frågan om behofvet af ett universitet och om lämpligaste
platsen derför blifvit afgjorda, framställer sig frågor af
mera underordnad vigt. Först och främst huruvida det bör
vara ett fullständigt universitet med fyra fakulteter, eller om
tre kunna vara för behofvet tillräkliga. Det sednare tror jag
vara förhållandet, förutsatt att den undervisning Uti speciela vetenskapsgrenar,
som redan i hufvudstaden förefinnes, blefve på
lämpligt sätt ordnad, och prestbildningen uteslutande qvarblifvande
i Upsala och Lund. Hvad derefter kostnaden beträffar, så
må man säga hvad man vill, den blir dock ganska betydlig;
men
Den 3 Januari.
17
men då derigenom åstadkommes något stort och för fäderneslandet
nyttigt, så måste man underkasta sig en dylig uppoffring.
Men med frågan om kostnaden sammanhänger äfven en annan,
som är af icke ringa vigt, nemi. huruvida staten bör vidkännas
hela denna kostnad, eller om icke den kommun, som af en dylik
institution drager största fördelen, bör, åtminstone i någon
mån, deruti deltaga? I utlandet har på flere ställen inträffat, att
kommunen tagit en dylik angelägenhet, som den nu ifrågavule,
om hand. Sådant har t. ex. förhållandet varit i Edinburgh och
Briissel; representationen vägrade att anslå medel till universiteter
i dessa städer, men kommunerna sjelfva bekostade desamma.
Afven i Löwen har ett likarladt förhållande egt rum. Men
det var här katolska presterskapet, som började universitetets
upprättande. Man finnér häraf huru vigtig frågan är, om staten
ensam skall tillsläppa kostnaden, eller kommunen äfven bör
deruti deltaga. Denna och flera andra vigtiga frågor har Utsk:t
lemnat obesvarade, och det är dock högst nödvändigt, att de
blifva vederbörligen utredde. Då nu motionären icke begärt
några anslag, utan endast äskat utredning af förhållandena, synes
det mig billigt, att man dervid läster afseende.
Beträffande Gr. Björnstjernas vederläggning af de af motionären
framställda skäl, får jag bekänna, att jag deraf icke funnit
mig rubbad i mina åsigter. Gr:n har framställt Göteborg
såsom en vida lämpligare plats för ett universitet än hufvudstaden,
och dervid lagt vigt på den förstnämnde stadens förträffliga läge,
med hänsyn till en framtida Skandinavism. Jag får uppriktigt
säga, att jag hoppas, att Skandinavismens framtid mätte vara
en sådan, som aldrig får någon ända. Bland de många skäl,
Grin anfört såsom erbjudande faror för ett universitets anläggande
i hufvudstaden, förekomma äfven förökad lefnadskostnad,
förströelser, sällskapslikt, fara för studenternas sedlighet m. m.
Alla dessa invändningar äro dock af en mera inbillad betydelse.
Deremot har Grm fäst mera vigt vid ett uppträde, som nyligen
tillställts af studenterna i quartier latin i Paris, och tyckes befara,
att dylika oordningar äfven skulle kunna inträffa hos oss.
Eftersom Gr:n frammanat detta röda spöke, vill jag då erinra
om, att vi icke äro några Fransmän, och att vårt folks lugnare
skaplynne är oss en borgen för att en dylik fruktan är öfverflödig.
Gr. Björnstjerna har äfven yttrat, att faran vore stor, att
en professor vid ett universitet i hufvudstaden skulle i sina offentliga
föredrag allt för mycket eftersträfva popularitet för att
derigenom skaffa sig ett stort auditorium, och derigenom möjligen
uppoffra vetenskapen för popularitetens skull. Ja popularitetsjagt
är visserligen en förledande passion, men att förutsätta
den hos en vetenskapsman tror jag dock vara att gå något för
långt; och äfven om denna passion någon gång skulle kunna
undantagsvis förekomma, tror jag dock icke, att fruktan derför
kan vara ett tillräckligt skäl att kasta hela frågan öfver bord.
H. II. 2
18
Den 3 Januari.
Jag får således bekänna, att jag af Gr. Björnstjernas anförande
icke blifvit öfvertygad om olämpligheten, hvarken af ett
tredje universitet i riket, eller af dess anläggande i Stockholm.
Jag vill nu ej längre upptaga R. o. Ad:ns tid, utan ber blott
att få tillägga, att ehuru jag erkänner, att ännu flere invändningar
kunna göras såväl emot inrättande af ännu en högskola
i landet, som ock emot hufvudstaden såsom tjenligaste platsen
derför, anser jag det dock vara af nöden att komina till någon
lösning af denna fråga, som nu är under behandling vid den
sjette riksdagen, och för sådant ändamål är den utväg, motionären
valt, på en gång den enklaste och den bästa, nemi. att
låta frågan utredas af sakkunnige män, hvilka kunde på ett nöjaktigt
sätt besvara alla i sammanhang med ämnet stående frågor.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, förenar jag mig
med dem, som, med afslag å Utsk:ts Betänk., yrka bifall till
motionärens framställning, sådan den är formulerad på sidan 9,
en formulering, hvilken jag anser för ändamålet lämpligare, än
den af reservanten begagnade.
Hr af Klint, Erik Magnus: Efter det varma förord, en
utmärkt ledamot af detta Stånd gi(vit motionen, hyser jaj*
stora betänkligheter att uppträda emot det ifrågav:de förslaget,
men då jag tillhör deras antal, hvilka bidragit till den utgång,
frågan fått inom Utsk:t, anser jag mig bora med några ord antyda
de skäl, som dertill föranledt mig.
Man säger, att motionärfens förslag helt anspråkslöst innefattar
en begäran, att R. St:r ville i skrifvelse hos K. M:t anhålla,
att en grundlig undersökning af förhållandena anställes.
Anspråkslösheten af denna begäran kan dock vara mycket tvifvel
underkastad, om man tillika tager hänsyn till de motiver,
hvarpå begäran är stödd. För dem, som skola handlägga ifråga
v:de förslag, bör, enligt mitt sätt att se saken, i första rummet
framställa sig den frågan, huruvida det är nyttigt och behöfligt
att besvära K. M:t med en sådan framställning. Att ett
universitet i hufvudstaden är af behofvet påkalladt, har jag visserligen
hört många anse, men jag vågar påstå, att åtminstone
inom Utsk:t finnes lika många emot, som för en sådan åsigt.
Behofvet af ett sådant universitet stöder man hufvudsakligen på
tre skäl, nemi. opinionen, det stigande antalet af elever vid
elementar-läroverken och exempel från utlandet. Dessa tre skäl
skall jag söka att i korthet besvara.
Man säger, att den allmänna opinionen för ett universitets
inrättande i hufvudstaden skulle vara så stark, att det ej vore
värdt att längre motsätta sig den, emedan den dock förr eller
sednare skulle göra sig hörd oell vinna afseende. Jag vill visst
icke bestrida, att det inom hufvudstadan finnes ett stort flertal,
som hyser önskan att få höra offentliga föreläsningar, men det
är dock någonting helt annat, än den önskan att få ett ordentligt
universitet upprättadt. Skulle man åter, såsom här blifvit
Den 3 Januari.
19
vttradt, bedöma denna opinion efter de resultater, som under
de sednare dagarne ernåtts inom hufvudstaden, så får jag uppriktigt
säga, att denna värdemätare på allmänna opinionen ej
bevisar mycket, då man ej lyckats åstadkomma mer än några
och tretio tusen rdr.
Det stigande antalet af elever vid elementar-läroverken och,
i följd deraf, vid högskolorna, har äfven anförts såsom ett skäl,
hvarföre Utskrt bordt tillstyrka motionen. Det är visserligen ett
lyckligt och glädjande förhållande, att antalet af kunskapssökande
vid elementar-läroverken är i ständigt stigande, men vill man
litet nogare undersöka saken, skall man finna, att detta stigande
icke i samma proportion betingar ökande af deras antal, hvilka
söka vetenskaplig hildning vid universiteterna, enär de fleste
elever vid elementar-läroverken stadna inom klasser, der de icke
äro berättigade till inträde vid högskolorna.
Såsom skäl för ett universitets förläggande i hufvudstaden
anför man slutligen exempel från utlandet. Enligt min tro bevisa
dock dessa exempel ingenting, så framt man icke kan
visa, att de i vårt land redan befintliga universiteter icke utöfva
en tillräckligt vidsträckt verksamhet. Då nu härtill kommer
den omständighet, att Upsala akademi genom lättade kommunikationer
kan anses förflyttad så nära intill hufvudstaden, att den
är belägen så godt som i en förstad till densamma, hemställer
jag, om det vore rätt, att nu ingå till K. M:t rned en skrifvelse
i ämnet, då densamma måste vara motiverad af behofvet. Man
har sagt, att kostnaden för en högskola härstädes icke kan blifva
så synnerligen stor. Till min tillfredsställelse har jag dock hört
en af förslagets varmaste anhängare yttra: »man må säga hvad
man vill, så blifva kostnaderna dock ganska betydliga.» Detta
tror jag vara öfverensstämmande med sanningen och äfven lätt
att inse, då man besinnar, att kostnaderna ej inskränka sig till
aflöning af lärarepersonalen.
Jag tror således, att Utsk:t noga betänkt och öfvervägt förslaget,
innan det afstyrkt detsamma, och jag ber motionären
om ursäkt, men det har ej varit »de obotfärdigas förhinder»,
som vållat denna utgång. Utskotta har nemi. ansett sig hafva
giltiga skäl att icke vilja besvära K. M:t med en skrifvelse, om
hvars nytta och behöflighet det icke är öfvertygadt. Skulle man
anse att behofvet af ett universitet förefunnes, derför att det
allenast blifvit uttaladt, att så är förhållande, så medger jag visserligen,
att detta behof läge i öppen dager; — jag tror dock,
att man ännu är skyldig oss beviset för dess existens.
Man säger, att en dylik institution skulle bringa hufvudstaden
till en hög ståndpunkt i intellektuelt hänseende. Att så
skulle blifva händelsen kan visst vara möjligt; mig vill det dock
synas, att man i detta hänseende går något för långt, ty om
det ligger en sanning deri, att en stad, för att ernå en hög,
intellektuel ståndpunkt, skulle ega ett universitet, så skulle ju
upplysningen framförallt vara blomstrande i de städer, der dy
-
20
Den 3 Januari.
lika institutioner finnas; jag tror dock icke, att Stockholm vili
anse sig i upplysning stå efter hvarken Upsala elier Lund.
På grund af hvad jag nu anlört. anhåller jag om bifall till
Utsk:ts Betänk.
Hr Tersmeden, Per Reinhold: Då så många utmärkta
ledamöter af St:t redan yttrat sig i ämnet, kunde det synas onödigt,
att jag här uppträder, men då frågan är af en så öfvervägande
betydelse, och jag icke tillförene deruti yttrat mig, anser
jag mig böra med några ord framställa mina åsigter.
Vid alla föregide riksdagar har fråga varit endast om förflyttning
af Upsala -universitet, — en åtgärd, mot hvilken jag
hyst stora betänkligheter, hufvudsakligen derför, att jag anser
ett universitet vara en institution, som är lika litet transportabel,
som de ämnen, hvilka der afhandlas, äro diskontabla. Men då
nu en motionär sökt lösa frågan på ett helt annat sätt, i det
han väckt ett förslag, som alser upprättande af ett nytt universitet
i hufvudstaden, anhåller jag att få understödja detta hans
förslag.
Det första af de skäl, hvaruppå Utsk:t grundar sitt afstyrkande
af förslaget, är, att den verksamhet, de i landet redan
befintliga universiteter utöfvade, skulle vara för ändamålet tillräcklig,
så att behof af ytterligare ett universitet icke förefnnnes.
Här synes man hafva betraktat ett universitet hufvudsakligen
som ett slags examensmaskin. Man har t. ex. uttalat den åsigt,
att sedan man nu från andra håll kan förskaffa sig intyg beträffande
de i hvarje fall föreskrifne kompetensvilkor, behöfver
man icke så mycket som förr begagna sig af undervisningen
vid universitetet. För min del anser jag i motsats härtill, att
just derför, att bildningen i allmänhet stiger, och de kunskapssökandes
antal vid elementarläroverken ökas, bör äfven bildningen
vid universitetet allt mer och mer stiga och dess undervisning
flitigare begagnas.
Vidare har Utsk:t ordat åtskilligt om de kostnader, en högskolas
upprättande i hufvudstaden skulle medföra, och förklarat
sig minst kunna understödja förslaget under en tid, då landet
vore sysselsatt med så dyrbara företag, som toge dess krafter i
anspråk. Utsk:t torde väl här hafva menat dyra, i stället för
dyrbara, ty det, hvarom i motionärens förslag är fråga, torde
väl vara ett bland de mest dyrbara företag. Vi hafva under de
tio sednaste åren sett, huruledes från alla landsdelar, med un
dantag
af de norra, de lokala intressena liksom trängts omkring
statskassan för det ena eller andra ändamålet. Här är dock
fråga om någonting annat och vida högre, nemi. om uppfyllande
af ett allmänt kändt behof hos nationen. Der var det endast
fråga om materiella kommunikationsanstalter, hvilka visserligen
äro vigtiga; här är deremot fråga om något ännu vigtigare,
nemi. andliga kommunikationsanstalter.
Utsk:t anför äfven såsom skäl för sitt afstyrkande, att genom
den underlättade förbindelsen Upsala skulle förflyttas så
Den 3 Januari.
21
nära intill hufvudstaden, att det, så att säga, kunde betraktas
sorn en förstad till densamma. Jag anser dock, att äfven om
Upsala lage oss så nära som vid Järfva, skulle behofvet af ett
universitet i hufvudstaden dock vara lika stort.
lin värd ledamot, Ordfide i Utsk:t, har yttrat åtskilligt, som
jag ber att få till besvarande upptaga, ehuru jag ogerna talar
emot denne ledamot, emedan jag vet, att han är en varm vän
af bildningen. Han har frågat, huruvida det vore förenadt med
fördel, vare sig för vetenskapernas framsteg eller för den studerande
ungdomen, att ett universitet förefunnes i hufvudstaden;
och han har besvarat denna fråga nekande. Med afseende å
vetenskaperna har han ansett, att de med största framgång
kunna skötas i en småstad. Jag hemställer dock, huruvida icke
genom ett universitets anläggande i hufvudstaden ett stort syfte
skulle vinnas, nemligen vetenskapens förmedling med Jifvet?
Vidare har han yttrat farhågor, att vetenskapen skulle lida af
att universitetet funnes i hufvudstaden, i det vetenskapsmännen
skulle lämpa sina föredrag alltför mycket efter den stora allmänhetens
ståndpunkt och sålunda popularitet sökas på vetenskaplighetens
bekostnad Detta inkast har redan blifvit af en
utmärkt talare och vetenskapsman besvaradt, och jag vill derför
endast fästa uppmärksamheten deruppå, att den sanna vetenskapligheten
icke lider af förmågan att begagna sig af ett populärt
föredrag, — ett förhållande, hvaruppå vi här i Stockholm
haft mer än ett exempel.
Beträffande den studerande ungdomen har samme talare
ansett, att vistelsen i hufvudstaden, långt ifrån att blifva för
densamma gagnelig, tvertom skulle komma att medföra olägenheter,
emedan familjelifvet icke skulle vara så tillgängligt, och
tillfallen till förströelser och förlustelser vida flere, än i småstäderna;
äfven har han talat om ungdomen i Upsala och Lund
och dermed jemfört ungdomen i quartier latin i Paris. Jag
hemställer dock, huruvida det icke är en gammal erfaranhet att
Napoleonismen och intelligensen städse varit i en viss kamp
med hvarandra; och hvad Mabile och öfrige af honom omnämnda
förlustelseställen angår, synas de icke hafva något egentligt
samband med familjelifvet. Här är blott fråga om ett
djupt och allmänt kändt behof hos nationen att få, icke ett tredje
universitet, utan ett universitet i hufvudstaden. Hufvudstaden
har mycket att bjuda på; den har industri, praktik och rutin;
den har äfven vetenskaplighet, men allt för mycket spridd och
utan sammanhang, och frågan är nu att få allt detta ställdt i
närmare förening med den högre universitetsbildningen.
Med ett universitet i hufvudstaden vore väl icke meningen
endast att dressera studenter, utan det skulle äfven på dem,
som redan förut gjort sin uppfostran, komma att utöfva ett
högst välgörande inflytande. Frågan är således icke någon
Stockholmsfråga, utan den är föranledd af ett allmänt kändt och
erkändt behof, hvilket det är allt skäl att tillmötesgå. Under
sådane förhållanden kan jag icke annat än på det varmaste för
-
22
Den 3 Januari.
orda den utväg, motionären valt, hvilken tillika är den minst
besvärliga och, åtminstone för denna riksdag, den minst kostsamma,
nemligen att till K. M:t ingå med en anhållan, ordagrannt
sådan motionären formulerat den, hvarför jag anhåller om afslag
å Betänk:t.
Hr Dal man, Wilhelm Fredrik: Sedan jag anmält mig,
hafva flera talare på ett så upplysande sätt yttrat sig, att jagskulle
missbruka R. o. Ad:ns dyrbara tid genom att upprepa
hvad de anlört. Jag inskränker mig derföre endast att tillägga
ett skäl, hvilket jag för min del anser vara ett bland de mest
talande, nemi. att genom ett universitet i hufvudstaden tillfälle
lemnäs för bildade ynglingar att alltjernnt underhålla och fortsätta
de' studier, som blifvit började vid akademien, men som
nu vanligtvis afbrytas så snart en examen blifvit absolverad.
Detta gäller visserligen i främsta rummet de studerande, som
inträda i statens tjenst, men vore derföre af största vigt ur
synpunkten att erhålla utmärkta embetsmän med en vidsträcktare
allmän bildning. Jag är öfvertygad derom att behofvet
häraf kännes lifligt hos ganska många, som tillhöra embetsmannakåren.
Den omständigheten att ett universitet inom en hufvudstad
likasom i en focus samlar allt hvad landet har utmärktast,
är också en bland de främsta orsakerna till utvecklingen af
den allmänna anda och den vidsträcktare bildning, som icke, såsom
hos oss, hör till undantagen inom de hufvudstäder i andra
länder, der universiteter äro förlagda. I hufvudstaden kan ock
den praktik, i förening med studier, vinnas, som är för statens
tjenstemän så angelägen för tillgodogörandet af de teoretiska insigterna.
Frågan är likväl nu icke att definitift afgöra huruvida ett
universitet i hufvudstaden är behöfligt och gagnande. Och att
meningarne härom äro delade, bevisas bäst af denna diskussion.
Men just i anseende till denna skiljaktighet i ett ämne, hvaröfver
R. Skr sannolikt äro mindre kompetenta att döma, än i många
andra ämnen, synes det vara destomer nödigt, att då meningarne
härom icke kunnat förlikas under de 5 å 6 föreg:de riksdagar
frågan varit föremål för Ständernas pröfning, densamma öfverlennäs
till utredning genom en komité af sakkunnige män. Det
vore således ett vackert testamente af R. o. Ad. att vid deras
sista sammanträde åtminstone på detta sätt taga initiativet i en
fråga, som så nära berörer landets andliga utveckling, samt hänskjuta
afgörandet till den] nyorganiserade representationen. Jag
tillstyrker derföre att, i enlighet med Hr Nordenfalks tillstyrkande,
Höglofl. Ståndet måtte bifalla Hr Fåhrsei motion.
Hr von Ehrenheim, Per: De talare, som förut försvarat
Utsk:ts Betänk., hafva sökt ådagalägga, att behof af ett
tredje universitet icke förefinnes, och då jag står på alldeles
samma ståndpunkt kan jag icke finna, att det är skäl att hos
K. M:t begära undersökning om kostnader m. m. för ett tredje
Den 3 Januari.
23
universitet. Till och med motionens förfäktare, och deribland
äfven motionären sjelf, anse att, om ett af de nuv:de universiteterna
förlädes till Stockholm, skulle åtminstone för det närv:de
alla behof i detta afseende blifva uppfyllda, och att således omständigheterna
ej nödvändigt påkalla ett tredje universitet; ja
här har nyss yttrats, att kostnaderna för ett nytt universitets
inrättande troligen skulle blifva större, än att staten nu kunde
underkasta sig dem, och den begärda undersökningen skulle således
endast tjena till att bekräfta detta.
Den enda svårighet, som hittills i anledning af de studerandes
talrikhet vid det ena universitetet egt rum, har varit för vissa
akademiska lärare att medhinna tentamina och examina, men
denna har betydligt minskats genom den nyligen vidtagna förändringen
i examensväsende!, och numera kunna endast lärarne
i praktisk filosofi och latin anses vara öfver höfvan betungade
med göromål; ett förhållande som val kan afhjelpas på annat
sätt än genom upprättandet af ett nytt universitet. Vidare har
man sagt, att studenternas antal skulle ökas med antalet af elementarläroverkens
lärjungar, som ofantligt tillväxt. Sannolikt
kommer så att blifva fallet i framtiden, men icke är det så ännu,
ty dels är ej ännu den minskning, som kameralexamens borttagande
förorsakade vid universitetet, på långt när ersatt, dels
visar det sig, att vid elementarläroverken lärjungarnes antal är
störst i de 5 lägre klasserna, men deremot betydligt mindre i
de två mot gymnasium svarande klasserna, från hvilka universiteterna
hemta sina alumner.
När befolkningen i landet så ökats, att ett nytt universitet
behöfves, bör staten bekosta detsamma, men är det endast en
viss kommun, som har behof af en ny bildningsanstalt, bör
denna kommun, i likhet med hvad Edinburgh och Briissel redan
gjort, börja arbetet derför, och sedan är det tid nog för staten
att understödja företaget, när det visar sig, att kommunen på
fullt allvar tagit initiativet. För min del tror jag ock, att så
nyttigt det än må vara att anlägga ett tredje universitet, då ett
sådant verkligen behöfves, d. v. s. då lärjungarnes antal så ökats,
att de gamla universiteten böra delas, så skadligt är det att i
förtid inrätta ett nytt universitet, som icke skulle kunna erhålla
lärjungar annorlunda än på de äldre universitetens bekostnad
med den påföljd, att antingen desse eller det nya af brist
på lärjungar komme att lora ett tynande lif. Hvad åter angår
frågan om läget för ett blifvande universitet, så har jag inom
Utsk:t yrkat att något yttrande derom icke skulle meddelas, då
Utsk:t ansåg ett tredje universitet ej behöfligl, men sedan saken
kommit på tal, beder jag att få säga, det jag anser att hufvudstadens
anspråk på ett universitet verkligen äro så stora, och
fördelarna af ett universitets förläggande i hufvudstaden så öfvervägande
olägenheterna, att, när en gång den naturliga utvecklingen
fordrar anläggandet af ett nytt dylikt, detta, så vidt
man nu kan bedöma saken, måste förläggas i hufvudstaden.
Jag yrkar bifall till UtskUs Betänk.
24
Den 3 Januari,
Hr Nordenfalk: Som min uppmärksamhet fästats derå,
att i det förslag till skrifvelse till K. M:t, jag tagit mig friheten
framställa, står »Rikets Ständer», der det borde heta »kommande
riksdag», får jag hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla, att förstnämnde
ord mätte utbytas mot de sistnämnde, så att skrifveisen
skulle komma att lyda: R. St:r få hos K. M:t i und. begära,
att K. M:t täcktes af sakkunnige personer låta frågan om ett universitets
inrättande i hufvudstaden tagas i behörigt öfvervägande
och sedermera bos kommande riksdag göra den nåd. framställning,
K. M:t, med ani. deraf, kan finna för fosterlandet och utvecklingen
af dess vetenskapliga och högre andliga lif mest gagnande.
Medan jag har ordet, tillåter jag mig anföra, att de, som
försvarat Utsk:ts Retänk., fästat sig hufvudsakligen vid frågan,
huruvida ett nytt universitet nu bör upprättas eller ej. Denna
fråga, länge debatterad inom och utom representationen, är dock
just den, som vi vilja öfverlemna åt en komité att besvara,
men, äfven om K. M:t och komitén icke skulle anse, att ett
universitet nu borde upprättas i hufvudstaden, så kunde, såsom
jag förut tagit mig friheten påpeka, dock vinnas, att genom
komitén få utredt, huruvida icke de vetenskapliga institutioner,
som nu här finnas, böra utvidgas, ombildas och förfullständigas.
Vårt land är icke så rikt på intelligenta krafter, att man
icke bör taga vara på dem man har så mycket som möjligt.
Hr von Koch, Nils Samuel: Vid flera föregående tillfällen
har jag här yttrat mig i denna fråga och hade äfven nu
tänkt att ingå i en fullständigare utveckling deraf, men, då åtskilligt
af hvad jag ämnat säga redan blifvit under diskussionen
upprepadt, vill jag inskränka mig att beröra några hufvudpunkt
ter, hvilka synas mig blifvit af de föregående talarne förbisedda.
Jag vill då börja med att förklara, att jag för min del alltid
yrkat på ett universitets anläggande i hufvudstaden, men då jag
ansett vårt icke särdeles rika land ej hafva råd att inrätta ett
nytt universitet i Stockholm, samt ett sådant finnes i det närbelägna
Upsala, har jag påyrkat, att detta sednare måtte förflyttas
hit. Emellertid hafva vi här i dag hört, att åtskilliga
icke önska detta, äfven af dem, som ifra för, att något måtte
göras i denna fråga, hört yttranden i olika rigtningar, dels om
flyttning i iner eller mindre förtäckta ordalag, dels att ett universitet
i hufvudstaden vore endast af vigt för denna kommun,
men ej för hela landet, dels att den högre läroanstalt, sorn här
borde inrättas, skulle endast bestå af ett inskränkt antal fakulteter,
m. m. Just denna skiljaktighet i åsigter arig:de ett ämne,
för hvilket så många intressera sig, måtte val visa, att frågan
ej är fullt utredd, och att det således behöfs, att en utredning
sker. Det är derföre jag med särdeles nöje i dag förenar mig
med motionären i hans förslag om aflåtande af en und. skrifvelse
till K. M:t med anhållan, att frågan om ett universitets
anläggande i hufvudstaden måtte blifva hänskjuten till sakkunnige
mäns bepröfvande, och, ehuru statskassan för närv:de är
Den 3 Januari.
25
starkt anlitad, kunna dock ej kostnaderna för aflöning af en sådan
komité blifva så stora, att de kunna utgöra skäl att afslå
motionen. Jag för min del är, som sagdt, ännu af den tanke,
att ett universitet bör inrättas i hufvudstaden, och att detta är
en fråga, som ligger i hela landets och ej ensamt i kommunens
intresse, hvarföre man ej kan begära, att Stockholms kommun,
helst då den i jemförelse med städer, hvilka upprättat
universiteter, t. ex. London, Edinburgh och Briissel, är en
ganska liten stad, skall ensam tillskjuta de medel, som derför
fordras. Skulle likväl komitén finna, att det blott är ett Stockholms-intresse,
som der påkallar universitet, må då kommunen
inrätta det, när den får medel dertill, men om det befinnes, att
landets allmänna intresse fordrar ett sådant, då bör landet tillsläppa
medlen, och då är tid att öfverväga om man skall upprätta
ett nytt universitet i hufvudstaden eller ditflytta det i
Upsala.
En talare har yttrat, att man ännu är beviset skyldig för, att
ett universitet i hufvudstaden är af behofvet påkalladt, och att ett
kategoriskt förklarande att ett sådant behof förefinnes, utan anförande
af skäl derför, icke utgör något bevis. Jag medgifver gerna,
att han har rätt i sitt sista påstående, men jag skulle mycket misstaga
niis, om icke han, som vid flera riksdagar varit ledamot af
Ekon.-Utsk:t, fått höra flera talande skällor nödvändigheten af ett
nuiversitet'här i hufvudstaden. Så vidt jag vill minnas, hafva sådana
skäl under föreg:de debatter i denna fråga af flera talare och
deribland äfven af mig ofta i hans närvaro blifvit anförda, och
jag vill derföre nu endast upptaga några af dem. Ett är, att
Sverige behöfver ett universitet med så stort antal lärare, så
betydliga samlingar och så många, länge studerande personer,
att detsamma kan fullt motsvara tidehvarfvets fordringar och
våra egna anspråk, att icke sjunka i vetenskapligt afseende under
andra. Men ett dylikt universitet kan man endast vänta
att få i Stockholm och enligt min tanka endast om alla de intellektuella
och materiella resurser, hvilka nu finnas här och i Upsala,
förenas. Tre goda universiteter äro visserligen bättre än två
eller ett. Men har man icke tillgång till 3 sådana, är det na
turligtvis
bättre att få ett eller två utmärkta universiteter än tre
medelmåttiga med splittrade krafter. Såsom ett bevis mot behofvet
af ett universitet i hufvudstaden har anförts, att Svenska
studenternas antal på sednare tider betydligt minskats, men, enligt
min tanke, bevisar detta intet, ty endast i ringa mån idkas
ty värr i vårt fattiga land studierna ensamt för deras egen skuld.
Så länge universiteterna äro förlagda endast i små städer, så
länge kommer detta förhållande att ega ruin. Universiteterna
komma mer och mer att urarta till endast examens-anstalter
för våra embetsmän. Något annat äro de väl egentligen ej nu,
ehuru jag dermed ingalunda vill förneka de stora förtjenster, de
haftorn vetenskapernas utveckling i många hänseenden. De skulle
dock kunnat verka i ännu högre grad, om de kunnat begagna
sig af de stora resurser, som hufvudstaden erbjuder, och om
26
Den 3 Januari.
deras lärare, i stället för att i en liten stad kanske knappt för
vetenskapliga meddelanden hafva 2 å 3 personer al samma fack,
finge vistas i hufvndstaden, bland hvars talrika vetenskapsidkare,
för hvarje gren af forskningen, behöfliga vetenskapliga sympatier
kunna påräknas. Derigenom att universiteten nedsjunka till
examens-anstalter, förqväfves ock det egentliga vetenskapliga lifvet
och antalet af studenter minskas så snart staten vidtager
sådana åtgärder, som nu skett, eller att medgifva kompetens till
tjenstår utan någon aflagd akademisk examen. Detta är närmaste
anledningen till den anmärkta minskningen af studenter.
En annan orsak dertill är att de flesta examensläsare skynda
att absolvera examina så snart sorn möjligt, för att icke lör sent
inkomma på den praktiska banan. Jag tror det vara till ofantlig
skada att genom institutionerna föranledes skarpt åtskiljande
af tlieori och praktik. Plär förvisas theorien till universiteten
och vanligen afbrytas studierna, då man inträder i det praktiska
lil vet. Hvad specielt angår det fack, jag tillhör, eller juristens,
gäller detta företrädesvis. Vanligen upphör den unge juristen
med alla studier vid sin ankomst till hufvudstaden och
finner sig kunna vara all theoretisk kunskap förutan under de
förrättningar honom till en början här anförtros. Men den tid
kommer ganska snart, då han märker sig behöfva sådan, och
måste då med stor svårighet försöka fylla den lucka, som under
tiden uppstått i hans vetande. Så har händelsen varit med mig
och med många af mina kamrater. Just detta förhållande, att
theoriens skilsmessa från praktiken menligt inverkar på embetsmannakårens
grundlighet och duglighet och derigenom på hela
Sverige, har alltid varit för mig ett hufvudskål för anläggandet
af ett universitet i hufvudstaden, hvarest tillfälle funnes för embetsmannen
att fortsätta sina studier. Det enda skäl till den
för oss förödmjukande omständigheten, att, ehuru Svenskarne i
afsende å själsförmögenheter icke stå efter något annat folk,
de Svenske civila embetsrnännens bildning tyvärr icke är så
grundlig, som de Danskas och Norskas, är just det, att Danmark
och Norge hafva universiteter i sina hulvudstäder, der
tlieori och praktik alltid oafbrutet kunna gå hand i hand med
hvarandra.
Man har här mycket talat om dyrheten i hufvudstaden mot
t. ex. i Upsala. Hrrme torde dock litet hvar hafva sig bekant
med hvilka kostnader det är förenadt att studera vid Upsala
universitet, och enligt min erfarenhet äro ej lefnadskostnaderna
mycket billigare der än i Stockholm. Hvad Studenternas sedliga
lif och nöjen beträffar, tror jag, att det i allmänhet i Upsala
och dylika småstäder finnes så föga tillfälle till familjelif
och ädlare lörströelser, att många studenter nödgas i stället söka
sina nöjen å källare och värdshus. Här har Paris med dess
quartier latin ånyo framdragits såsom bevis mot lämpligheten
af ett hufvudstads-universitet, men det har ofta blifvit sagdt och
kan icke nog ofta upprepas, att Fransmännen icke äro Svenskar,
ty så väl i afseende å familjeförhållanden, som i afseende
Den 3 Januari.
27
å alla sociala institutioner råder en stor skillnad mellan de båda
folken. Vid jemnlörelser måste man välja föremål, som äro
jemnförliga, och således nu sammanställa ett hufvudstads-uni
versitet
hos oss med dem i våra grannländer, t. ex. Danmark
och Norge. Enligt de upplysningar, jag har varit i tillfälle att
förskaffa mig, är studentlifvet åtminstone i Christiania särdeles
sedligt och aktningsvärd!. Ej heller har jag hört, att hvarken
Englands eller Norges studenter 1830 eller 1848 deltagit i det
politiska lifvets strider, ty der hos folket icke existerar rättmätigt
missnöje med lagarne, der behöfver man ej frukta studenterna
; der åter sådant missnöje förefinnes, hvilket Gud ske lof
ej är fallet hos oss, der måste man frukta hvarje upplyst person,
och således äfven studenterna. På sådana ställen är, såsom
vid ett föregående tillfälle blifvit anmärkt, det mest följdriktiga,
att likt Påfven förbjuda läsning af Bibeln, likt slafegaren
all läsning. Jag vill icke längre upptaga R. o. Ad:ns tid, utan
förenar mig med dem, som hemställt till motionären, att han
ville frångå sitt yrkande om återrerniss, emedan man icke har
stor utsigt att hos Ekon.-Utsk:t vinna någon ändring, då tre af
dess utmärktare ledamöter här yttrat sig mot motionen, samt
anser, att det vore bättre, att R. o. Ad. i denna fråga afgåfve
en opinions-yttring genom att antaga motionen med den modifikation,
Hr Nordenfalk deri föreslagit.
Frih. von Schulzenheim, David: Denna fråga tyckes
mig i och för sig icke hafva så särdeles stor betydelse, då den
blott afser en skrifvelse till K. M:t, och denna skrifvelse endast
skulle innefatta en anhållan om tillsättande af en komité af sakkunniga
män för frågans utredande. Då man nu känner de
ringa resultater, många sådane förut tillsatte komitéer vunnit,
borde man ej frukta, att denna ifrågasatta komité skulle skada
det bestående universitetet. Emellertid tyckes en sådan farhåga
ligga till grund för det motstånd Hr Fåhraei motion rönt, men
för min del vill jag med min röst biträda Hr Fåhraji förslag,
och, då jag gör detta, är jag glad att kunna göra det i korthet,
helst flera af mina skäl redan blifvit framställda. Som flera af
lltsk:ts ledamöter försvarat dess Betänk., vill jag först yttra
några ord till svar å hvad de anfört och derefter framställa
mitt hufvudmotiv lör bifall till motionen. De, som försvarat
Utsk:ts Betänk., hafva yttrat, att den blifvande jernvägen närmar
Upsala till Stockholm, att lefnadskostnaden på förra stället är
billigare än härstädes, att studenternas antal icke har ökats och
att således något behof af ett tredje universitet icke är för handen,
hvarjemte de anfört några andra skäl af mindre betydelse.
Det i den första invändningen framstälda förhållandet anser jag
icke hafva någon annan påföljd än att det blifver lättare för studenterna
i Upsala att komma hit, för att under några dagar studera
härvarande rikhaltigare bibliothek och samlingar och söka
förströelser, men att ingalunda föreläsningarne i Upsala derigenom
kunna blifva af nytta för de studerande i hufvudstaden.
28
Den 3 Januari.
Den billiga lefnadskostnaden i Upsala är blott en chiinére; för
den som vill lefva i tysthet och nöja sig med en lägenhet i
4:de våningen, blifver det vida billigare att vistas i Stockholm,
ty, likasom bildningen blifvit monopoliserad i ett par småstäder,
hafva äfven borgarne i dessa städer tagit sig monopolium på att
beskatta dem, sorn måste uppehålla sig vid akademien. Man
kan i Stockholm blifva inackorderad för ett par tre hundra rdr
om året, men detta låter sig icke göra i Upsala. Ett annat
argument för ett universitets förläggande i hufvudstaden är att
praktiken icke bör åtskiljas från teorien, såsom nu är fallet; de
Hofrätts-ledamöter, som här finnas, kunna väl intyga, att när de
unga juristerna komma in i embetsverken, sakna de all praktisk
bildning. De juridiska, estetiska och national-ekonomiska vetenskaperna
måste ovilkorligen kunna bättre idkas bär än i Upsala;
samlingarne i hufvudstaden äro i alla rigtnirigar bättre och rikhaltigare
än i Upsala, så att studierna skulle här ansenligt underlättas
för dem, som söka spelialkunskaper. Hufvudstadens
folkmängd är äfven så betydligt större än Upsalas, att såväl ett
större antal familjer finge åtnjuta den fördelen att behålla sina
söner hemma och slippa skicka dem till en annan ort, der lefnadskostnaden
dessutom är högre, sorn ock att ett större antal
studerande korame i tillfälle att erhålla så kallad akademisk
kondition.
Om vi nu antaga att hufvudstaden inverkar på det öfriga
landet, så är det ju tydligt att denna inverkan blifver större,
om en akademi blifver anlagd i hufvudstaden. Det är en känd
sak, att lärdom icke medför hvad man kallar bildning. Den
isolering, som nu ofta gör vetenskapsmännen till pedanter och
gör, att de icke ens kunna skicka sig i det hvardagliga lifvet,
skulle upphöra, om en akademi anlades i hufvudstaden. Denna
skulle dessutom, hvad ännu vigtigare är, hafva en förädlande
inverkan på det allmänna lifvet i Stockholm. Vi skulle då blifva
säkra om att icke få läsa sådana recensioner, som vi nu se i
de allmänna tidningarne; vi skulle blifva säkra om, att den estetiska
bildningen blefve ledd efter rigtigare grunder. Nu läses
estetiken, om jag så må uttrycka mig, torr i Upsala, under det
att alla estetiska produktioner finnas här i hufvudstaden; detta
kan icke vara rätt och derföre gäller i afseende å denna vetenskap
detsamma, som förut påpekats angide juridiken och medicinen,
eller att tillfälle till tidig praktik kunde beredas de studerande.
Den inverkan, som hufvudstaden skulle mottaga af
professorerna, skulle den i rikhaltigt mått gifva tillbaka åt dem.
Nu sitta de der i Upsala, sit venia verbo, såsom högdjur eller
såsom fyrbåkar i vetenskapens verld, men här skulle deras
åskådningssätt blifva bättre och klarare.
För att Stockholm icke skall komma i åtnjutande af alla
de fördelar, som ett universitet der skulle medföra, kan man
icke anföra såsom skäl, att några hus eller stenmurar finnas
uppförda i en stad 7 eller 8 mil derifrån; men ett vigtigt skäl
mot att genast upprätta ett fullständigt universitet i hufvudstaden,
Den 3 Januari.
29
är Sveriges fattigdom, är att Sveriges försvarsverk och i allmänhet
dess materiella lif kräfva alla disponibla tillgångar, för att
hastigt utvecklas. Jag föreställer mig dock, att meningen hos
den, som väckt motionen, icke är, att genast erhålla en fullständig
akademi, utan endast, att staten måtte plantera en ung telning.
som kunde tillväxa och i mån af tillgång omhuldas af
kommande riksdagar. Man har nu endast önskat, att frågan
icke måtte dödas eller förfalla, utan att R. St:r ville öfverlemna
detta för R. St:r och landet så vigtiga ämne åt K. M:t, för att
genom dess försorg utredas. Ekon.-Utsk:t synes mig hafva förfarit
strängt, då det afslagit en så billig begäran, och jag får derföre
med min röst biträda motionärens åsigt, men anhåller att
få förena mig med Hr Nordenfalk i hans yrkande, det R. o. Ad.,
utan återremiss till Utsk:t, ville besluta en underd. skrifvelse
till K. M:t i enlighet med det förslag, motionären sjelf framställt.
Gr. von Rosen, Fredrik Garl: Då jag vid sista riks
dagen,
med anledning af Hr Ljungbergs i Borgare-St:t väckta
motion om Upsala universitets förläggande lill hufvudstaden, afgaf
en reservation innehållande samma förslag om tillsättande af
en komité för frågans utredande, som Hr Fåhreeus i sin motion
nu upptagit, är det naturligt, att jag ang:de denna fråga nu hyser
samma åsigter som då. Jag hade derföre ämnat något utförligare
yttra mig, men som jag är förekommen af flera utmärkta
talare, återstår för mig icke annat än att anhålla, det
R. o. Ad. ville lemna sitt bifall till Hr Fåhrsei motion, hvilken
å afdelningen tillstyrktes, men af Utsk:t afslogs.
Hr H uss: Jag får förena mig i Hr Nordenfalks yrkande
att det i Hr Fåhraei motion förekommande förslag till und. skrifvelse
befintliga uttrycket »R. St:r« måtte utbytas mot »kommande
riksdag». Medan jag har ordet, vill jag besvara de invändningar,
som tvenne ledamöter af Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t, Hrr af
Klint och Ehrenheim, framställt, dock ej alla dessa, emedan
flertalet af dem redan äro af andra talare vidrörda, utan endast
dem ang:de behofvet af ett tredje universitet. Dessa Hrr hafva
nemi. yttrat, att detta behof ännu icke förefinnes eller att det
åtminstone icke är bevisadt. Hvad det materiella behofvet först
angår, får jag referera mig till hvad jag nyss i detta hänseende
sagt, att detta behof icke är utredt, men att det borde utredas,
på det att frågan en gång måtte komma på det klara. Hr
Ehrenheim fäste sig endast vid det materiela behofvet, icke vid
det andliga. Ligger dock ej beviset för det andliga behofvet för hufvudstaden
af nya tillfällen till upplysning och bildning i den allmänna
klagan man hör deröfver att sedligheten och upplysningen inom hufvudstadens
lägre befolkning står på en ytterst låg ståndpunkt. Hr af
Klint har yttrat, att, om ett universitet skulle i sedligt afseende inverka
förädlande på den stads befolkning, der det är beläget, så borde
Upsala och Lunds befolkning stå på högre ståndpunkt än Stockholms.
Detta antagande torde vara rigtigt; de faktiska bevisen
30
Den 3 Januari.
derför kan jag icke nu framdraga, men att döma efter de statistiska
uppgifter, vi hafva ang:de Stockholm, måste jag erkänna,
att denna stad står i sedligt och moraliskt afseende vida efter
både Upsala oell Lund, och jag kan ur egen erfarenhet lemna
ytterligare bevis härpå. Jag har förmodligen bättre än någon
annan här varit i tillfälle att bedöma Stockholms lägre befolkning
under de 25 år, jag varit i daglig beröring med de sjuka å Serafimer-Lazarettet,
der omkring 2,000 personer utur de lägre
och lägsta samhällsklasserna årligen vårdas, och dervid bäst lärt
känna, på hvilken låg ståndpunkt denna befolkning befinner sig
och huru väl den behöfver upplysning. Jag vill icke tala om de
bättre lottade samhällsklasserna, men på deras bildningsgrad beror
dock de lägres, ty finnes upplysning hos de högre och medelklassen,
så meddelas den de lägre, och det är just detta som
åsyftas med ett universitet i hufvudstaden, nemi. att höja de s.
k. bättre samhällsklasserna, för att så sprida bildningens ljus till
folket. Detta behof tror jag icke kunna jäfvas, och detta behof
har jag fäst mig vid.
En värd talare har ansett, att man icke borde fästa sig
endast vid Stockholms behof i denna fråga, utan vid hela landets;
men vi måste besinna, att Stockholm är brännpunkten,
hvarifrån upplysning i många rigtningar utstrålar öfver hela landet,
och såsom förhållandet är i Stockholm, sådant blifver ock,
ehuru mer eller mindre likartad!, förhållandet uti landsorterna. Det
är i hela landets intresse att universitetet förlägges i Stockholm,
och detta anser jag vara ett af de vigtigaste skälen för bifall
till ifrågavide motion.
Plär har äfven yttrats, att en högskola i hufvudstaden skulle
lemna tillfälle för de yngre tjenstemännen att fortsätta sina studier;
detta är en sanning och många af de unga män, som
hitkomma från universitetet, sakna lifligt tillfället att vidare
utbilda sig. Utan tvifvel skulle härigenom uti vårt land, såsom
händelsen är uti utländska hufvudstäder, s. k. speciallärde kunna
bildas; en civil tjensteman, som eger lust och fallenhet lör någon
gren, t. ex. naturalhistorien, skulle, om tillfälle dertill gåfves, lätt
häri kunna utbilda sig till lärd, jemte det han uppfyller sina
tjensteåligganden m. m. Mina Hrr! diskussionen har räckt länge
nog; jag vill derföre endast ännu upptaga ett yttrande af Hr
Ehrenheim. Han talade nemi. om kommunens skyldighet att
sjelf bekosta sina läroanstalter, och önskade, att Stockholms
kommun skulle sjelf tagit initiativet i denna fråga; men det har
låtit vänta på sig alltför fänge; om staten började, med vilkor
att kommunen fortsatte, tror jag, att vi vida bättre och fortare
skulle komma till målet. Jag slutar med att onka, att R. St:r
denna gång måtte behjerta hufvudstadens behof al högre bildning,
för att derifrån upplysning må spridas ut öfver hela landet, ty,
om den icke utgår från hufvudstaden, så utgår den icke från
någon småstad, då befolkningen i hufvudstaden mest står i beröring
med hela det öfriga landet. Slutligen antager jag äfven,
i likhet med en föreg:de talare, att ett universitet i hufvudstaden
Den 3 Jauuari.
31
skulle inverka fördelaktigt på vår tidningspress och i den ingjuta
en bättre anda än den nu i flera hänseenden besitter; genom
härvaro nemligen af ett större antal universitetslärare, skulle den
med säkerhet erhålla ett större antal upplysta och samvetsgranna
medarbetare. Jag yrkar fortfarande propos. å bifall lill Hr Fåhrsei
motion, med afslag å Utsk:ts Betänk.
Gr. Mörner, Garl Göran: De flesta talare, som här motsatt
sig bifall till Utsk:ts Betänk., synas mig snarare halva befattat
sig med att diskutera frågan, huruvida ett universitet heldre
bör finnas i hnfvudstaden än i en landsortsstad eller rättare
om universitetet i Upsala bör förflyttas till Stockholm, än de
sysselsatt sig med motionärens framställning, som går ut på att
få en undersökning om lämpligheten af ett tredje universitets
anläggande i Stockholm och om de kostnader detta skulle medföra.
Jag för min del vill hålla mig till det ämne, som utgör
föremål för motionen. Om man således fäster sig vid ifrågav:de
förslag om en skrifvelses aflåtande till K. M:t, bor man väl först
tillse, huruvida tiden ännu är inne för anläggande af ett nytt
universitet, eller om förhållandena påkalla detta, ty flyttningen
af Upsala universitet är en helt annan fråga. De Hrr, som förordat
skrilvelsen till K. M:t, hafva dervid uttalat den åsigten
att tvenne universitet för det närv:de äro fullt tillräckliga
samt att kostnaderna för anläggandet af ett nytt äro så betydliga
att. de misströstade om att ett sådant kunde komma till
stånd, och man synes sålunda med denna skrifvelse vilja vinna
något helt annat än motionen afser; man ernar sannolikt förbereda
hvad man under diskussionen hufvudsakligen uppehållit sig
vid, nemi. Upsala universitets förflyttning till Stockholm. Vidare
har yttrats, att det skulle vara ett så vackert testamente, som
B. o. Ad. skulle lemna efter sig, om B. o. Ad. föranledde en
undersökning i detta ämne. Jag vet icke, huru detta testamente
skulle komma att taga sig ut; det ligger icke mycket deri att
man ingår till K. M:t med en skrifvelse med begäran att han
måtte föranstalta en undersökning om något eller hvad som
bör göras. En sådan begäran antyder just icke att man sjelf
gjort sig serdeles reda för saken, och ej heller innebär den något
för framtiden så ofantligt betydande. Deremot vill det förefalla
mig som om tidpunkten för aflåtande af en skrifvelse i
detta ämne i den föreslagna syftningen vore mindre lyckligt vald,
då vi hafva sett att för närv:de inom hnfvudstaden råder ett
lifligt intresse för åstadkommande af ett universitet härstädes.
Oni nu representationen inginge till K. M:t med en skrifvelse,
innehållande att K. M:t ville låta utreda, om ett universitet i
hnfvudstaden är behöfligt, skulle ju detta vara detsamma som
att söka kasta en skål kallt vatten öfver den entusiasm, som
gjort sig gällande. Mig synes att man bör lemna fritt utrymme
åt denna entusiasm att verka så mycket den kan, och icke
söka hålla igen eller på något sätt motarbeta det stora mål, hvartill
den syftar.
32
Dea 3 Januari.
Man har äfven såsom skäl för ett hufvudstadsuniversitet
åberopat utländska exempel. 1 detta afseende bör man fästa
sig vid hvad utländska exempel i allmänhet lära, och då hafva
vi flerfaldiga sådana, som hos R. o. Ad., åtminstone med de åsigter
som der hittills gjort sig gällande, böra väcka åtskilliga
betänkligheter. Jag tror icke, att denna vetenskapens förmälning
med politiken, som en talare förespeglat, är så högligen eftersträfvansvärd.
Denna har kanske icke i allmänhet verkat så
nyttigt, och mig vill det synas bättre, om de unga vetenskapsidkarne,
medan de ännu äro lärjungar och således icke, såsom
man säger, fulltlugna, befattade sig med sina studiers fullföljande,
än med politiken. Man har icke velat böra talas om exemplet
från Frankrike och sagt, att Fransmännen icke äro Svenskar,
men många gånger får man höra sägas att Svenskarne äro Nordens
Fransmän, och då finnes emellan de två nationerna många
jemnlörelse-punkter. De olika uttrycken omvändas emedlertid
allt efter som det ena eller andra passar i stycket. Vidare har
det blifvit anfördt, att i Christiania studentlifvet skulle vara så
särdeles sedligt. Härom har jag icke någon sådan kännedom
att jag kan uttala något säkert omdöme, men tror dock att äfven
i Christiania, såsom i andra större städer, det sedliga tillståndet,
då man granskar det i detalj, icke är utan sina rätt
synbara fläckar. Åtminstone har jag af de under Kammar
Rättens
handläggning komne mål, beträffande från Norge fordrad
ersättning för i Christiania åt Svenskar leinnad sjukvård, förnummit
att det betydligt öfvervägande antalet afsett kostnadsersättning
för sådana patienter, som å Christiania hospital behandlats
för sjukdomar, hvilka icke härlcdt sig från någon särdeles
sedlig orsak.
Det har yttrats att det skulle vara särdeles tjenligt att få
ett universitet i hufvudstaden, emedan lefnadskostnaderna här
äro så billiga. Jag skulle önska, att Hrrrne i allmänhet gjort en
sådan erfarenhet, men jag har icke kommit underfund med de
billiga priserna i Stockholm, och då för några år sedan fråga
var om en allmän lönereglering för statens tjenstemän, voro tankarne,
efter hvad både i tal och tryck yttrades, enhälliga derom,
att lefnadskostnaderna voro ganska dryga, hvilket de enligt min
tanke fortfarande äro. Äfvenledes betviflar jag, att sådana studerande,
som för närv:de icke i Upsala vilja nöja sig med mindre
än små våningar, skulle här blifva belåtna med att taga sin
bostad i vindskammare. Det är möjligt, att så kunde blifva
händelsen, men icke är särdeles att räkna på, hvaremot med säkerhet
kan påstås att en vindskammare i Upsala icke är dyrare
än en sådan i Stockholm. Det händer någon gång att, då man
vill bevisa en sak, går man så långt, att man bevisar ingenting,
just derigenom att man söker bevisa för mycket.
Den framställning, motionären gjort, åsyftar ingenting annat,
än en undersökniag, om ett universitet i hufvudstaden är
nödvändigt och om kostnaderna för anläggandet af ett sådant.
Då
Den 3 Januari.
33
Då man, såsom jag, redan på förhand har den åsigten, att
kostnaderna för ett sådant nytt universitet äro större än att
staten har tillfälle att bestrida dem; —då icke ens påstådt, mindre
visadt är, att de nuvarande universiteten äro besökta af ett
större antal studerande, än som der kunna, utan men för undervisningen,
emottagas; — då man ännn icke sett, hvad inverkan
den snart färdiga jernvägsförbindelsen mellan Stockholm
och Upsala kommer att utöfva på det vetenskapliga lifvet i sistnämnde
stad; — då genom den nya Riksdagens sammanträdande
inom ett år tillräckligt mycket nytt kommer att finnas här i
staden och tillräckligt många, för närvarande till sina följder
oberäkneliga förhållanden äro att såsom oundvikliga förutse,
utan att ställningens svårigheter behöfva förökas genom tillägg
af andra möjligen oro framkallande elementer; — och då vi
slutligen såsom en på afgång stadd, redan lifdömd institution,
icke torde böra befatta oss med annat, än sådant, som ej tål
uppskof, kan jag för min del icke annat än anhålla om bifall
till Utsk:ts Betänk:de.
Många ledamöter hördes nu ropa på propos.
Hr Fåhraeus: Jag hade ämnat att bemöta de anmärkningar,
som framställts mot de skäl såväl jag som andra talare
anlört för bifall till motionen; men, då flertalet af dessa anmärkningar
redan blifvit af andra vederlagda, vill jag inskränka
mig till några få ord.
Det vigtigaste, som af flere talare anförts mot bifall till
motionen har varit det, att man ansett behofvet af ett tredje
universitet i Sverige ej ännu ådagalagdt. Häremot tager jag
mig friheten invända, att det af motståndarne åberopade faktum,
att antalet af studenter i Upsala på sista året något minskats,
ej utgör något bevis att vi ej behöfva ett nytt universitet,
då alla andra statistiska beräkningar tala derför. Upsala
universitet var år 1864, enligt hvad jag nyss nämnde, besökt af
ett större antal studenter än något Tyskt universitet, med undantag
af Wien och Berlin; och vi finna för öfrigt, bland annat,
af exempel från Tyskland, att det ej är det stora antalet lärjungar,
som utgör vilkoret för att ett universitet skall visa stor
lifaktighet och inom den lärda verlden förvärfva sig anseende
samt kunna väl uppfylla sitt ändamål. Så t. ex. hade sistkne
vinter universitetet i Leipzig endast 982 inskrifne studenter, det
i Bonn 906, i Breslau 885, i Tubingen 817, i Halle 787, i
Heidelberg 767, i Göttingen 682, i Jena 506, i Erlangen 478,
i Königsberg 442 o. s. v. ända ned till Kiels och Rostocks universiteter,
hvilkas lärjungeantal uppgifves till mellan 100 och
200; att jag dervid icke nämner dessa sista såsom mönster i
berörde hänseende, torde icke behöfva erinras.
En talare har här förklarat sig anse Göteborg vara lämpligare
plats än Stockholm vid fråga om ett nytt universitets anH.
II. 3
34
Deli 3 Januari.
läggande, och detta dels i anledning af folkmängdens stora tillväxt
i Göteborg, dels ock af skandinaviska skäl. Med afseende
å folkmängden bör man dock ihågkomma, att Stockholms folkmängd
likaledes stiger i en ganska rask progression, och att
den för närvarande är omkring tre gånger större än Göteborgs;
på den sednare stadens skandinaviska läge torde det ännu vara
för tidigt att bygga några beräkningar. En annan talare har
sagt sig ej förstå, hvad man egentligen vunne med ett universitets
anläggande i hufvudstaden; jag beklagar, att man efter så
många års debatter i universitetsfrågan ej lärt sig inse detta,
och jag hänvisar i afseende å denna sak dels till Utsk:ts eget
Betänk., der det upplyses, att man i en dylik institution hoppas
»finna ett medel till mäktig vetenskaplig förkofran, till en högre
lyftning i embetsmannabildningen och till en mångsidigare vetenskapernas
inverkan på samhällslifvet i allmänhet», dels till
motiverna för nu förevarande motion, der det, bland annat, heter,
»att det är icke allenast för en enstaka kommuns i öfrigt
väl erforderliga lyftning i vetenskapligt hänseende, icke blott för
den i hufvudstaden mer än annorstädes befintliga möjligheten
att låta idéerna och verkligheten, theorien och praktiken mötas
och på hvarandra utöfva en helsosam vexelverkan, utan det är
hufvudsakligen till det helas båtnad, till ett älskadt fosterlands
framskridande från en tyvärr alltför ofta flack ensidighet till
sann bildning och ädel täflan i vetandets idrotter, som upprättandet
af ett universitet i hufvudstaden utgör en den mäktigaste
häfstång. Mycket vore visserligen ännu att tillägga, men B. o.
Ad. längtar efter ett snart slut å diskussionen, och jag slutar
derföre nu, med förklarande, att jag afstår från mitt yrkande
om återremiss och förenar mig med de Hrr, som yrkat bifall
till motionen, med den förändring deri, som nödvändiggjorts genom
nya Riksdags-Ordningens antagande.
Hr Tham, Carl Wilhelm August: Det har förvånat
mig, att riksdag efter riksdag se denna fråga väckas, men icke
qväfvas, utan helt beqvämt undanskjutas. Jag har icke kunnat
förstå skälen dertill; ty att anläggandet af ett universitet i hufvudstaden
skulle vara för landet nyttigt och helsosamt, derom
finnes val icke mer än en tanke. Den enda anledning jag kunnat
finna till motviljan mot ett hufvudstads-universitet, är farhågan
att Upsalas bestånd skulle sättas i fara, Det är den
gamla kärleken för högskolan vid Fyris, sorn dervid talat. Äfven
jag älskar denna högskola, der jag erhållit min akademiska bildning;
jag älskar hufvudstaden, der jag fortsatt studentlifvet ända
in på 50-talet, men jag älskar vetenskapen framför allt. Så
länge fråga var om Upsala universitets förflyttning, har jag ej
kunnat dertill lemna mitt biträde. Men nu är icke fråga derom,
utan om anläggande af ett tredje universitet i hufvudstaden.
I Upsala finnas institutioner, som icke kunna legaliter flyttas;
men härom är nu icke tvist. Jag fruktar icke, att ett nytt
universitet i Stockholm skulle uppsluka det gamla i Upsala, ty
Dea 3 Januari.
35
detta eger icke blott så mycken materiel, utan äfven idéel
styrka, att det icke låter sig uppsluka. Det vetenskapliga lifvet
har tvenne ganska starka rigtningar, af hvilka den ena fordrar
eller älskar aflägsenhet från de stora städernas hvimmel, och
den andra för sin utveckling kräfver beröring med hufvudstadslifvet.
Det är dock icke de olika vetenskaperna, som gå i särskilda
rigtningar, utan de olika lynnena, så hos vetcnskapsidkarne
som hos de studerande.
Man talar om de stora kostnaderna för ett universitets
upprättande i hufvudstaden; jag kan icke förstå detta ord, då
det gäller en sådan fråga som denna. Om man för de i materiell
hänseende mest vigtiga ändamål kan skuldsätta staten
för 60 å 100 millioner, är väl ej en million någon stor summa
för det vigtigaste i ideelt hänseende. Och här behöfves icke
heller alt på en gång uppoffra en så stor summa, då man icke
genast kan erhålla ett större antal lärare och lärjungar. Decennier
torde åtgå, innan den nya institutionen blefve färdig, hvarigenom
kostnaden möjligen kunde inskränkas till endast 100,000
rdr om året.
Här i hufvudstaden finnes tillgång på samlingar i alla rigtningar;
här finnas färdiga naturvetenskapliga oell medicinska institutioner;
livad som fattas äro de juridiska och humanistiska,
och det är således endast ett halft universitet, som beliöfde bekostas.
Det vigtigaste är dock att erhålla den sammanhållande
tråden, som kunde förena de skiljda institutionerna, och häri
skulle egentligen bestå hvad man åsyftar med ett universitet i
hufvudstaden. Man har talat om närheten mellan Upsala och
Stockholm genom den blifvande jernvägen men, Mina Hrr! det
finnes i Holland och Belgien (stater med lika stor folkmängd
som Sverige, men af ett ringa omfång, så att der ej gäller att
sända sina söner så långa vägar som här till läroverken) —det
finnes 3 universiteter i hvardera staten, hvilka äro så närbelägna,
att man kan på en dag besöka alla tre städerna. Jag
tror ock, att man icke skulle behöfva sakna lärare till en blifvande
akademi i Stockholm, ty i Upsala finnas betydliga krafter,
som kunna användas på annat håll. — Slutligen, i afseende
å Utsk:ts sätt att gå till väga vid handläggningen af denna motion,
måste jag anmärka, att detta Utsk., som vid föregående
riksdagar tillstyrkt, och detta med mycket skäl, stora anslag till
undervisningsverket, har ej blott som förr i denna fråga särskildt
visat sig difficilt, utan ock på ett alltför beqvämt och knapphändigt
sätt affärdat denna motion. Utskit har till en början
förklarat, att i Betänka icke behöfde upptagas de af motionären
anförda skäl, då motionen vore tryckt. Utsk-.t har icke befattat
sig med att söka vederlägga mer än ett enda af dessa skäl motionären
anfört, nemi. det ökade antalet studenter, men dervid
försigtigt vis ej återgifvit hans siffror, utan endast förklarat, att
antalet icke stigit så särdeles mycket, som vid de lägre läroverken.
Deremot har Utskit förbigått alla de öfriga skälen,
landets ökade materiella utveckling o. s. v. Månne ett Utsk.
36
Den 3 Januari.
har rätt att så behandla en motion. Jag tror det ej och viii
icke tillstyrka återremiss, utan förenar mig med de Hrr, som
yrkat bifall till motionen.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Huss: Jag ber det Högloll. Ståndet ursäkta, att jagmåste
med ett par ord besvara Gr. Mörners anförande. Han
har nemi. uttalat den åsigt, att under denna motion och hos
dem, som försvara densamma, skulle ligga den hemliga meningen,
att förflytta Upsala universitet till Stockholm. Någon sådan
afsigt känner jag icke till, och jag får för Gr. Mörner förklara,
att jag icke har någon hemlig mening under hvad jag säger,
utan att jag uttalar min mening öppet och ärligt, och dermed
punkt. Örn här vore fråga om Upsala universitets förflyttning,
skulle jag motsätta mig densamma, ty Upsala är för mig lika
kärt som för den siste värde talaren, och aldrig skall jag hvarken
öppet eller hemligt med min röst bidraga till nämnda universitets
flyttning. Deremot tror jag, att anläggandet af ett
universitet i Stockholm skulle inverka fördelaktigt på det i Upsala
och ingalunda nedsätta dess verksamhet; ty ingenting höjer
vetenskapen och det andliga lifvet så, som en ädel täflan, och
dessa tvenne högskolor skulle i ädel täflan söka öfverbjuda hvarandra
och uti förökadt mått sprida bildningens ljus öfver norden.
Gr. Björnstjerna: Jag vill endast med ett par ord taga
Kkon.-Utslr.ts försvar mot Hr Thams anmärkning, att detsamma
skulle på ett alltför ogeneradt sätt behandlat motionen Jag
kan icke förstå, hvartill den för tvenne riksdagar sedan vidtagna
anordningen med motionernas tryckning skulle tjena, ifall
det verkligen vore meningen att Utsk:t fortfarande skulle i sina
Betänkm lika vidlyftigt referera motionerna, som hittills. Afsigten
med tryckningen, som ganska betydligt ökar riksdagskostnaderna,
måste väl just vara, att inskränka den omständligare
redogörelsen. Jag kan således icke finna annat än att Utsk:t
förfarit rätt, som icke upprepat hela Hr Fåhraei långa och
blomstrande uppsats. Hr Thams påstående, att Utsk:t icke
upptagit motionärens skäl, bestrider jag äfven på det bestämdaste.
Det enda i motionen anförda nya, det ökade antalet af
elemenlarläroverkens lärjungar, har af Utsk:t blifvit vederlagdt;
alla de öfriga skälen, hvilka samtliga förut blifvit af annan motionär
i samma ämne åberopade, har Utsk:t med rätta ansett
sig kunna besvara genom en simpel hänvisning till sitt vid förra
riksdagen i universitetsfrågan afgilna, samt af R. St:r godkända
Betänk.
Talrika rop på propos. hördes ånyo.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Jag anhåller endast
att få i prot:t antecknadt, att jag i- hufvudsaklig del instämmer
med Hrr von Koch och Tham.
Den 3 Januari.
37
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, förmälte Hr Gr.
o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts förevarande
Betänk., och dels att R. o. Ad., med afslag derå, måtte
för sin del besluta, att R. St:r skola hos K. M:t i underd. begära,
det K. M:t täcktes af sakkunnige personer låta frågan om
ett universitets inrättande i hufvudstaden tagas i behörigt öfvervägande
och sedan hos Riksdagen göra den nådiga framställning,
K. M:t med anledning deraf kan finna för fosterlandet och för
utvecklingen af dess vetenskapliga och högre andliga lif mest
gagnande.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Betänkit. hvartill svarades starka ja, blandade med
många nej, samt sedermera propos. på afslag derå och antagande
af ofvanomförmälda förslag, då svaren ut föllo med många
ja och nej i blandning; hvarefter propos. på bifall till Betänkit
förnyades samt besvarades med talrika och starka ja, blandade
med ganska många nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Upplästes och godkändes följande voterings-propos.:
»Den som bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:ol1, i ani. af vackt förslag om inrättande af ett universitet i
hufvudstaden, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. detta Betänk, och beslutar för
sin del, att R. St:r skola hos K. M:t i underd. begära, det K.
M:t täcktes af sakkunnige män låta frågan om ett universitets
inrättande i hufvudstaden tagas i behörigt öfvervägande och sedermera
hos Riksdagen göra den nådiga framställning, K. M:t
med anledning deraf kan finna för fosterlandet och för utvecklingen
af dess vetenskapliga och högre andliga lif mest gagnande.
»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 73.
Nej — 50.
Föredrogs Konst.-Utsk:ts d. 30 sisth Dec. bordlagda Meni.
N:o 7, ang. föreslaget tillsättande af särskildt Utsk. för behandling
af K. Mits Nåd. Proposir om förändring i grunderna för
Bevaringsinrättningen m. m.
38
Den 3 Januari.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Jag har begärt ordet,
ledd af den tanken, att det alldeles icke är likgiltigt, om en
död på ett passande sätt jordas. Jag vet väl, att man numera
icke kan komma till annat resultat, sedan Konst.-Utslc.t öfver
ärendet beslutat, emedan det ytterst heror på detta, huruvida
ett särskildt Utsk. skall tillsättas eller icke; men jag anser, att
de skäl, Utsk:t för sitt beslut åberopat, hvarken äro riktiga eller
lämpliga. Hvad beträffar Utslcts tvekan, om man icke, för den
händelse att ett särskildt Utsk. skulle utses för att behandla
dessa vigtiga militära frågor, möjligen kunde få svårt att från
de öfriga Stånden erhålla lämpliga ledamöter till detta Utsk., så
komme deremot, enligt min tanke, om Lag-Utsk:t skulle behöfva
tillkalla ledamöter från andra Utsk., dessa deraf sannolikt
att blifva mycket generade, och jag tror dessutom, att den särskilda
militära bildning, som erfordras för att bedöma dessa
frågor, icke kan påräknas inom det Utsk., som nu skall behandla
detta ärende. Konst.-Utsk:t har förbisett, att här för
närv:de alldeles icke är fråga om en ny beväringslag; K. M:t
har nemi. sjelf yttrat i sin Propos. ang. förändring i grunderna
för Beväringsinrättningen, samt om bildande af en Landtstorm,
att för den händelse R. St:r gillade de grunder, K. M:t i sin
Propos. framlagt, skulle K. M:t till nästa riksdag afgifva Propos.
om ny Beväringslag, och då först inträder Lag-Utsk:ts rätt att
deröfver sig yttra. Men huru sistnämnda Utsk. skulle kunna
bedöma Beväringens nyttiga eller skadliga inflytande på landets
framtid, eller om den föreslagna organisationen af infanteriet
och kavalleriet är lämplig, det kan åtminstone icke jag finna.
Man säger visserligen, att om man skulle utse särskildt Utsk.
för denna fråga, det skulle blifva svårt, om icke omöjligt, att
inom de tre ofrälse Stånden finna lämpliga personer till detta;
men jag är öfvertygad orri, att man dock skulle inom dessa
Stånd kunna utsöka mera sakkunniga personer än som kunde
erhållas i händelse Lag-Utsk:t sammanträdde med delegerade
från andra Utsk. Härtill kommer, att inom R. o. Ad. alltid finnes
rik tillgång på i dessa ämnen bevandrade personer, och att
ett särskildt Utsk. skulle få tid att med mera sorgfällighet bedöma
och behandla dessa frågor, än som nu blifver fallet. Jag
har endast velat beledsaga gralläggningen med dessa få ord,
emedan jag tagit mig friheten väcka ifrågavarande motion, och
emedan jag på det högsta beklagar den utgång, saken har fått.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: Jag anhåller endast
att få i profit antecknadt, att jag, såsom Suppleant i Konstit.-  Utsk:t, icke deltagit i dess beslut i denna fråga. Medan jag har
ordet, ber jag få tillägga, att jag anser, det Konst.-Utsk:t visserligen
kunnat hafva ganska goda skäl för sitt beslnt; men att
Utsk:t icke anfort några grundade skäl dertill, det bör hvar och
en vid genomläsandet af Utsk:ts Betänk, lätt finna. Utsk:t har
visserligen sagt att frågan är af största vigt; men att denna representation
icke skulle kunna bilda ett särskildt Utsk. för denna
Den 3 Januari.
39
fråga eller inom sig ega medlemmar, hvilka dertill äro passande,
vågar jag tro icke vara händelsen. Då härtill kommer, att
Utsk:t uttalat den åsigten, att militärisk sakkunskap icke egentligen
fordras för bedömande af militära frågor, utan att sådana
kunna behandlas af hvem som helst, anser jag vara så mycket
besynnerligare, som frågan rörer förändrad organisation af infanteriet
och kavalleriet, beväringsinstitutionen och arméens vapenöfningar
etc.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, blef Mem:t lagdt till handlingarne.
Föredrogs och bifölls Allm. Besr.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 30
sistl December bordlagda Betänk. N:o 20, i ani. af väckt motion
om inskränkning i allmänhet af tjenstemännens antal, nedsättning
af deras löner, indragning af embetsverk m. m.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på
bordet, samma Utsk:s d. 30 sistl. December bordlagda Betänkm:
N:o 21, i ani. af väckta motioner ang. förändring i sättet
för kronobrefbäringens utgörande m. m.;
N:o 22, i ani. af väckt motion ang. förändrade föreskrifter
i afs. å laxfisket i den s. k. Pukaviksfjorden i Blekinge län; och
N:o 23, i ani. af väckt motion ang. skyldighet för sparbankerna
i riket, att å derstädes insatta medel för närvarande
gifva minst fem och en half procent ränta m. m.
Föredrogs och bifölls samma Utsk:s d. 30 sistl. December
bordlagda Betänk. N:o 24, i ani. al väckt motion om den ändring
i Kongl. Coopvaerdie-reglementet den 30 Mars 1748 och
Kongl. Kungörelsen den 27 Augusti 1828, att Svensk sjöman
skall till den kommun, der han är mantalsskrifven, erlägga den
nu till sjömanshusen utgående afgift.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
samma Utsk:s den 30 sistl. December bordlagda Betänk.
N:o 25, i anledning af väckt motion om upphörande för statens
tjenstemän af skyldigheten att ställa borgen för den uppbörd,
de om händer hafva.
Föredrogs och bifölls samma Utskrs d. 30 sistl. December
bordlagda Betänk. N:o 26, i ani. af väckt motion om åtgärder
till åstadkommande af en pensionsförening för tjenstemän och
betjente vid statens jernvägar.
40
Den 3 Januari.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
samma Utsk:s Betänk. N:o 27, i ani. af väckt motion om
inrättande af en representation för häradet.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på
bordet, Riddarhus-Utsk:ts den 30 sisth December bordlagda Utlåtanden:
N:o
4, i ani. af Hr Fåhraei, Eduard, motion ang. månadtlig
tryckning af förteckning å R. o. Ad:ns ledamöter vid Riksdagen
; och
N:o 5, i ani. af Gr. Mörners, Carl Göran, motion om särskild
tryckning och utdelning af R. o. Ad:ns öfverläggning rörande
representationens ombildning m. m.
Härefter anmälde sig och yttrade
Gr. Mörner: Då Riddarhus-Utsk:ts Betänkm N:ris 4 och 5
hafva med hvarandra sammanhang, och det synes lämpligast,
att Betänkit N:o 5, såsom hufvudsak, först förekommer till åtgörande,
tager jag mig friheten hemställa, att sistnämnda Betänk.
å föredragningslistan uppföres näst före N:o 4.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad., uppå framställd propos.
, sitt bifall.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 5 Januari.
41
Fredagen den 5 Januari 1866.
Plenum kl. 1 e. rn.
Justerades 3 prot:s-utdrag för den 3 dennes, och prot:t för
den 4 sisth December.
Upplästes och godkändes Exped.-Utsk:ts skrifvelse-förslag:
N:o 5, ang:de åtskilliga af R. St:r vid innev:de riksdag beslutade
förändringar i Tryckfrihets-Förordningen;
N:o 6, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de en af Blekinge
läns landsting gjord ansökning om inköp af en kronan tillhörig
tomt i Karlskrona; och
N:o 7, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de befrielse från
rotering för hemmanet Fångåmon N:o 1 i Jemtlands län.
Öppnades Hrr Bänkmäns lista vid val af två Elektorer efter
N:o 314, Frih. Toll, fullm. Hr Björnstjerna, Oscar Magnus, och
N:o 373, Frih. Skjöldebrand, Knut Erik; och befunnos dertill
hafva blifvit utsedde:
N:0 1648. Hr von Bahr, Robert Ulrik Henrik, med 18 röster;
N:o 287. Frih. Rappe, Axel Ludvig, med 17 röster.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i
Stats-Utsk:t efter N:o 559, Hr PereswetofT-Morath, fullm. Gr.
Piper, Charles Emil, samt en Suppleant i samma Ulsk. efter
N:o 193, Hr Bäck i Finland, fullm. Frih. Leijonhufvud, Broder
Abraham; och befanns hafva blifvit utsedd till
Ledamot:
N:0 262. Frih. Klinckowström, Rudolf Mauritz;
Suppleant:
N:o 1708. Hr von Walden, fullm. Hr Blomstedt, Carl Reinhold.
Efter tillkännagifvande, att Frih. Klinckowström, Rudolf, som
nu blifvit utsedd till Ledamot af Stats-Utsk:t, förut varit Suppleant
i samma lltsk., anmodade Hr Gr. o. Landtm. R. o. Ad:ns
•42
Den 5 Januari.
Hrr Elektorer att välja en ny Suppleant i meranämnde Utsk.
efter Frih. Klinckowström.
Upplästes ett af Frih. Palmstjerna, Hjalmar, inlemnadt mern.
af följ:de lydelse:
Hindrad af tjenstegöromål att bestrida den plats såsom
Suppleant uti Höglofl. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t, hvartill K.
o. Ad:ns Elektorer behagat utse mig, får jag härmed anhålla
att detta förtroende mig få afsäga, under hemställan att dock
fortfarande få åtnjuta min riksdagsmannarätt.
Sedan R. o. Ad., uppå framställd propos., till denna anhållan
lemnat samtycke, anmodades Ståndets Hrr Elektorer att
utse en ny Suppleant i Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t efter Frih.
Palmstjerna.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts d. 30 sisth
December och den 3 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 21,
i ani. af väckta motioner ang:de förändring i sättet för kronobrefbäringens
utgörande m. m.
Hr von Koch, Nils Samuel: Bland de obestämda pålagor,
som hvila på jordbruket, finnes ingen, som är mera ojemn
än kronobrefbäringen. 1 vissa delar af landet är den nästan
ingen och i andra deremot ganska tryckande. I denna omständighet
torde ock anledningen kunna sökas till den ringa sympathi,
motionen tillvunnit sig i Utsk:t, emedan inga ledamöter
derstädes funnits från de orter der denna börda värst kännes.
Af motionerne finner man att denna tunga är särdeles
tryckande bland annat i Blekinge, och 3 af detta läns 4 representanter
i Bonde-St. hafva yrkat ändring i kronobrefbäringsskyldigheten;
den ena under uttryckligt tillkännagifvande att han
af sina kommittenter erhållit detta uppdrag. Om man läser de
upplysningar, han i sin motion meddelar, kan man heller icke
undra på att klagan förspörjes. Han säger nemi.: »Inom Ostra
härad t. ex. betalas nu af omkring 300 mantal vanligen 10 å
12 rdr för hvartdera till dem, som bestrida kronobrefbäringen,
således cirka 3000 rdr årligen». Han föreslår sedan att några
personer, som åtoge sig detta besvär, skulle förses med arfvoden
af tillammans 1,500 rdr. Jag har sjelf en gård i Blekinge
och för 7 mantal betalade jag enligt debetsedlar, dem jag här
håller i min hand, år 1862 57 rdr 46 öre och för 1863 77 rdr
70 öre till den som fullgjorde brefbäringen. Hela bevillningen var
då 64 rdr 80 öre. Utsk:t har på ett temligen eget sätt behandlat
denna fråga. Det säger nemi. i sin motivering: »Det är icke första
gången framställning i berörda syfte göres till föremål för R. St:rs
uppmärksamhet. Sednast vid sisth riksdag kom, till följd af enskilda
motioner, frågan om kronobrefbäringens skiljande från jord
-
Den 5 Januari.
43
bruket under pröfning, men ledde ej till någon R. St:rs åtgärd. Det
vigtigaste inkastet emot en dylik anordning — hvilket ock vid
föreg:de tillfällen, då ärendet förevarit, gjort sig gällande — hemtas
otvifvelaktigt af den omständighet att i fråga v:de besvär dock
icke sakna en motsvarande förmån, nemi. befrielse i viss mån
från skjutsningsskyldighet.» Detta är nu det lörsta skälet, att
man klagat förr och ej blifvit börd och skall fått befrielse (?) i
viss mån från ett annat onus, som icke lagligen hvilar på jorden.
Sedan säger Utsk:t. »att brefbäringsskyldigheten endast intager
ett jemförelsevis mindre vigtigt rum bland de ovissa onera, som
hvila å jordbruksnäringen, och icke kan utan en allmän reglering
af dessa sednare lyftas ifrån jorden». Detta förstår jag
icke, det måste jag bekänna; för det att jorden har ändå tyngre
bördor, och det är sannt, skall man icke röra vid denna, äfven
der den är tyngre än allmänna bevillningen och troligen med
litet god vilja kunde utan olägenhet lör det allmänna lindras!
Att alla andra ovissa onera behöfde regleras på samma gång, är
en obevist och enligt min tanka alldeles obevislig uppgift.
Vidare yttras: »Utsk:t är ock fortfarade af denna mening,
men anser sig derjemte, i ani. af den i en af de nu väckta motionerna
gjorda antydan om den ökade tyngden af ifrågav:de
besvär, böra uttala den åsigt, att denna tunga icke kan hafva
i sednare tider erhållit större tillvext, än andra dermed jemnförliga
onera stigit i värde.» Detta är en ganska klen tröst,
men, som jag förut halt äran anföra, har detta onus på ett år
stigit för mig från 57 till 77 rdr.
Som det kanske är sista gången jag har äran yttra mig
som representant, har jag endast nu velat lemna dessa upplysningar
till protokollet, Då frågan icke vunnit några sympatier
hos R, o. Ad:ns ledamöter i Utsk:t, vill jag icke här framställa
något bestämt yrkande, utan endast nedlägga min protest mot
det sätt, hvarpå Utsk:t behandlat denna fråga.
Gr. Rjörnstje rna, Carl Magnus; Jag tror icke att Utsk:t
gjort sig förtjent af det klander, Hr von Koch mot detsamma
framställt. Utsk:t egnade frågan all uppmärksamhet; de uppgifter,
Hr von Koch lemnat, erhöJlos äfven der, men derjemte
upplystes att brefbäringsskyldigheten, på de aldraflesta ställen i
landet, var en ren obetydlighet. Hos mig t, ex. godtgöres den
med 1 rdr och några öre pr mantal. Detta onus åligger, som bekant
är, sedan århundraden, och mot vissa fördelar, en viss slags
jord, hvars inköpspris naturligtvis alltid rättar sig derefter. Enligt
motionärernas förslag skulle nu denna utgift lyftas från jorden
och fördelas på hela kommunen, efter 2:dra artikelns bevillning.
Följden häraf blefve den att just de hvilka nu äro från
brefbäringsskyldigheten befriade, då skulle hårdast drabbas deraf.
Utsk:t kunde icke, för sin del, inse billigheten af att sålunda
lindra en viss klass medborgare på andras bekostnad.
Ehuru önskvärd och nyttig en allmän reglering vore af de
skattebördor, som nu trycka jordbruket, anser Utsk:t, jag tror
Den 5 Januari.
med rätta, att en partiel jemkning deri, sådan som den här
föreslagna, alltid skall blifva obillig och olämplig. Eller hvarför
skulle icke väghållnings- och skjutsskyldigheten likaväl uttaxeras
efter 2:dra artikeln, som brefbäringen.
Då Hr von Koch icke framställt något yrkande, torde jag
kunna inskränka mig till hvad jag nu yttrat. Jag anhåller vördsamt
om bifall till Betänk:t.
Hr von Koch: Som det nästan är omöjligt åtminstone för
mig att få reda på alla de författningar, hvarpå brefbäringsskyldigheten
grundar sig, hade jag önskat att R. St:r skulle hos K.
M:t anhållit om aflåtande af Nåd. Propos. efter ämnets utredning,
i den syftning att brefbäringen skulle skiljas från jordbruket.
Hvad skjuts- och väghållning åter beträffa, har jag alltid
ansett att den förra bör skiljas ifrån, men den sednare sammanhänga
med jordbruket.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef Betänka af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 30 sisth December och den 3 dennes bordlagde Betänk.
N:o 22, i anledning af väckt motion ang:de förändrade föreskrifter
i afseende å laxfisket i den så kallade Pukaviks-fjorden i
Blekinge län.
Föredrogs ånyo samma Utsk:s den 30 sisth December och
3 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 23, i ani. af väckt mo
tion ang:de skyldighet för spårbankerna i riket att å derstädes
insatta medel för närv:de gifva minst fem och en half proc. ränta
m. m.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Ehuru jag vet att
tvenne Stånd till min stora förundran bifallit Utsk:ts Betänk,
utan diskussion — synnerligen i det ena, der en ledamot bestämdt
sagt mig att han icke tycker det vara rätt att sparbanksprincipalerna,
visserligen till välgörande ändamål, som oftast använda
den uppkommande vinsten — vill jag dock yttra några
ord om det sätt, hvarpå denna min motion blifvit behandlad.
Jag vill icke föranleda någon diskussion, men blott uttrycka
att Utslut nu för andra gången behandlat en min motion på ett
sätt, som jag icke kan gilla; vid förra tillfället, eller ang:de motionen
i afseende å e. o. tjenstemännen och befordringslagarne,
var motionen icke en gång tryckt, då den öfverlemnades till R.
St:rs behandling.
Jag medgifver visserligen att den mängd motioner, Utsk:t
har att behandla, gör att det icke med tillbörlig grundlighet kan
Den 5 Januari.
45
behandla deni alla, och det är äfven derföre, eller den, så att
säga, uppsjö af motioner, hvarmed detta Utsk. öfversvämmas,
som man i den nya R. O. borttagit Ekon.-Utsk:t. Man bör ock
derföre med ett visst undseende, ehuru ogillandet det oaktadt
icke kan uteblifva, förfara med ett Utsk., som, för att begagna
ett mera vulgärt ordspråk, nu »sjunger på sista versen.»
Jag borde begära återremiss, men åtriöjer mig med att få
uti prot:t antecknadt hvad jag nu haft äran tillkännagifva.
Gr. Björnstjerna: Efter långa strider hafva vi kommit så
långt i finans-lagstiftning, alt räntan å korta papper förklarats
fri. Nu vill Hr Liljenstolpe dekretera att sparbankerne icke få
gifva lägre ränta än 5^ proc., således åter binda räntan. Redan detta
förefaller orimligt, men ännu mera blir detta förhållandet, när man
besinnar att sparbankerna endast kunna betraktas som upp-och
afskrifnings-banker, der man eger att genast åter uttaga hvad
man ett par dagar förut insatt. Då man nu på vanlig upp-och
afskrifnings-räkning endast erhåller 2 å 3 proc., tyckes de 4^ å
5 proc., som sparbankerna redan gifva, verkeligen vara en rätt
hög ränta. De talrika och dagligen stigande insättningarne visa
att saken så äfven af allmänheten uppfattas.
Om sparbankerne vore statens tillhörighet, kunde man tänka
sig att R. St:r, ehuru oklokt det vore, dock, till förmån för insättarne,
kunde reglementera så som Hr Liljenstolpe föreslagit;
men nu äro dessa banker enskilda inrättningar, hvaröfver staten
hvarken bör eller kan hafva någonting att befalla. Troligen har
den värde motionären sjelf insett detta, då han lemnat Utsk:t
det lika egna som smickrande uppdraget att »utfinna formen för
ändamålets vinnande.» Utsk:ts uppfinnings-förmåga sträcker sig
dock icke så långt, hvarföre detsamma nödgats inskränka sig
till att afstyrka motionen. Jag anhåller om R. o. Ad:ns bifall
till detta Utsktts förfarande.
Hr Liljenstolpe: Jag måste med ett par ord besvara Hr
Gr. Björnstjerna.
Jag har väl varit så artig jag kunnat, då jag öfverlemnat
åt Utsk:t att sjelf afgöra sättet för vinnande af motionens syftemål.
Emellertid får jag hos Hr Gr. o. Landtm, samt det Höglofl.
Ståndet anhålla, att, sedan diskussionen inom de 2:ne Stånden,
hvarest bordläggning af Betänk:t för 2:dra gången medgifvits,
blifvit justerad, få i prot:t nedlägga en skriftlig reservation och
protest emot Utsk:ts sätt att behandla min motion, under förbehåll
derjemte att sedermera få förfara efter omständigheterna.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad och Betänk;t blef,
uppå framställd propos., af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 30 sisth
December och 3 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 25, i ani.
46
Den 5 Januari.
af väckt motion om upphörande för statens tjenstemän af skyldigheten
att ställa borgen för den uppbörd de om händer hafva.
Hr Silfverstolpe, Fredrik Otto: Het förslag, som här
blifvit framstäldt och innehåller, att det skulle vara sökande till
uppbördsmannatjenster obetaget att i stället för borgen deponera
räntebärande obligationer, fruktar jag skulle i de flesta fall leda
till ingen påföljd, ty ganska få äro de sökande till sådana tjenster,
som ega något kapital att deponera såsom säkerhet i stället
för borgen, och i de Hesta fall skulle sökande, i stället för
att låna sig penningar, ställa borgen. Ändamålet med den hittillsvarande
borgen har varit dubbelt, dels att mari skulle erhålla
någon säkerhet för de balanser, hvari uppbördsmanncn kunde
råka, dels äfven att man genom denna borgen erholle bevis på,
att tvenne välkända män egde till den sökande det förtroendet
att de på honom ville våga någon del af. sina egodelar. Detta
sednare ändamål, vid hvilket man i allmänhet icke mycket fäster
sig, synes dock Utsk:t hafva antydt, då lJtsk:t i Betänk:t säger,
»att det för sökande icke mött svårighet att anskaffa sådan borgen,
som i hvarje särskildt fall äskas och som alltid medför
vittnesbörd om rådande förtroende till den sökandes redbarhet,
hvilket i sin ordning bidrager att befästa allmänhetens förtroende
till tjenstemannen». Då jag tror, att det skulle vara skadligt
såväl för staten som för tjenstemannen, om ifrågav:de hemställan
af Utsk:t bifalles, får jag anhålla om afslag å densamma.
Gr. Björnstjerna: Den siste värde talaren sade att den
borgen, uppbördsman nu måste ställa, snarare afser ett intyg om
den sökandes moraliska värde än någon säkerhet för uppbörden.
Detta vore fullkomligt rigtigt, om blott den granskande myndigheten
kunde bedömma värdet af sjelfva borgen, men så är ju
icke förhållandet. En plats sökes t. ex. i Skåne och borgen
lemnäs från en person boende i Haparanda. Hvad slags garanti
ligger häri? Huru skall man kunna kontrollera värdet af en
dylik förbindelse?
Utsk:t har icke föreslagit borgenssystemets upphörande. Det
insåg att detta skulle blifva ett möjligt hinder för den medellösa
tjenstsökanden, men Utsk:t har icke heller kunnat undgå erkänna
att der ligger en större säkerhet för staten deri att uppbördsmannen
öfverlemnar fullgoda värdepapper i stället för en af okänd
person utfärdad borgensförbindelse, och Utsk:t har således
icke funnit något skäl hvarföre den, som är nog lycklig-att kunna
prestera en dylik säkerhet, skulle förvägras att deraf begagna sig.
Eller har det verkligen visat sig att denna borgensförbindelse
betryggat staten mot förluster? Nej visst icke. Ofta har borgensmannen
varit mera insolvent än den på balance komna uppbördsmannen.
Ofta har orsaken till denne sednares obestånd
kunnat spåras till just nödvändigheten att skaffa sig borgen.
Man känner allt för val huru härmed tillgår. »Tjenst fordrar
återtjenst», säger ordspråket. Den som begär borgen af en per
-
Den 5 Januari.
47
son, måste naturligtvis lemna sin egen åt denne, om så påfordras,
och dermed är man inne på den väg, som ledt så mången hoppgifvande
yngling till undergång. Dessa borgensförbindelser utgöra
ett af vårt lands största olyckor; allt hvad man kan göra
lör att motarbeta, för att afskaffa dem, är således i min tanke
en välgerning. Jag anser derföre [Jtsk:ts förslag vara godt samt
fördelaktigt såväl för staten som för embetsmannen. Den förra
får ökad säkerhet för sina medel, den sednare slipper anlita en
alltid obehaglig, ofta farlig utväg. På dessa skäl anhåller jag om
bifall till Utsk:ts Betänk.
Frih. Liljencrantz, Johan: Den siste värde talaren har
på ett för mig öfvertygande sätt visat det orätta uti att sätta
borgen, men om en person genom sina kunskaper är värd att
få en tjenst, är det derföre ingalunda sagdt att han har värdepapper
att deponera. Således förefaller det mig som den rigtigaste
konklusionen vore att all borgen borttoges, ty, som jag
nyss sade, att hvar och en, som skall blifva uppbördsman, skulle
hafva värdepapper, det håller icke streck.
På dessa skäl måste jag yrka afslag å Utslcts Betänk, och
antagande af motionärens förslag.
Hr von Koch, Nils Samuel: För min del tror jag att
alla åtgärder, som vidtagas i syftning att minska borgenssystemet,
förtjena allt bifall. Likväl anser jag icke att vi ännu, äro mogna
för att borttaga all borgen, och fruktar att de förvaltande verken
icke vilja gå in derpå. Jag skulle derföre vilja framställa ett
annat förslag, som dock nu icke kan blifva annat än elt önsk
ningsmål.
I England har man nemi. gått en annan väg, som
jag ber att med några ord få antyda, ty den förtjenar verkligen
uppmärksamhet.
Der går det så till, att en person, som söker en uppbördsplats
i kronans, bolags eller enskild mans tjenst, går till ett assurans-kompani,
som kallas, om jag rätt minnes, »The trust compagny»
och der får han assurans på sin uppbördssumma. Kommer
han sedan på balans, så betalar bolaget. Efter hvad jag
vill minnas, började de med att taga 4 å 5 proc., men inom kort
utsträcktes bolagels verksamhet så, att de nu af en för redbarhet
känd man taga endast 1 ^ proc. Med en sådan polis har
man ju all säker het.
Det är i denna rigtning jag önskade att äfven vi här skulle
börja gå, men då detta, som sagt är, icke nu kan ske, så anhåller
jag om bifall till Utsk:ts Betänk.
Hr von Ehrenheim, Per: Två värde talare hafva redan
så utvecklat skälen för Utsk-.ts tillstyrkande, att annan säkerhet
än borgen må få af uppbördsmän lemnäs, att jag icke har något
att dertill tillägga, utan vill jag blott svara Frih. Liljencrantz,
att här icke blifvit yrkadt att den sökande skall prestera säkerhetshandlingar,
utan att det lemnäs honom öppet att nedsätta
48
Den 5 Januari.
sådane i stället för borgen, och får jag, då ett fullkomligt afskaffande
af all förbindelse för uppbördsman att ställa säkerhet, otvifvelaktigt,
på sätt Utsk:t erinrat, icke skulle gillas af allmänna
tänkesättet, anhålla om bifall till Betänk:t.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Betänk:t, dels afslag å detsamma och dels att R. o. Ad., med
afslag å Utskits förslag, skulle besluta, att till K. M:t må aflåtas en
underd. skrifvelse med anhållan, att K. M:t ville från
förvaltande verk infordra och för näst sammanträdande riksdag
framlägga fullständiga uppgifter ang:de föreskrifter, som i afseende
å tjenstemans åliggande att ställa säkerhet för om händerhafvande
uppbörd må vara utfärdade och gällande, hvarefter
nationens ombud komme i tillfälle att taga i öfvervägande, i
hvad mån dessa föreskrifter böra bibehållas eller ändras eller
ock alldeles afskaffas.
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall
till Betänk:t, och, då dertill svarades många ja jemte några nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts
den 30 sisth Dec. och 3 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 27,
i ani. af väckt motion om inrättande al en representation för
häradet.
Föredrogs ånyo Riddarhus-Utsk:ts den 30 sisth Dec. och
3 dennes på bordet lagde Utlåt. N:o 5, i ani. af Gr. Mörners,
Carl Göran, motion om särskild tryckning och utdelning af R. o.
Ad:ns öfverläggning rörande representationens ombildning m. m.
Gr. Oxenstjerna, Axel: Då jag ansett mig böra reser
vera
mig mot Utsk:ts beslut i denna Iråga, ber jag äfven att få
yttra några ord, emedan jag anser som en pligt att upplysa dem,
som icke markt detsamma, att jag begått ett misstag i 4:de
punkten af min reservation. Den lyder nemi.: »Rorde protokollet,
för att rätt kunna studeras och bedömas, vara åtföljdt af både
vår gamla och vår nya R. O., hvilka säkerligen varit för dyra
att köpas af dem, som nu skulle låna denna lilla bok, och hvilka,
oss veterligt, icke blifvit socknevis utdelade, fast detta vore än
nödigare, samt hvilkas innehåll säkerligen är mycket oredigt
kändt af de aldra flesta af de förmodade låntagarne, fastän nästan
alla adresserna börja med de orden: Efter tagen noga
kännedom om det nya förslaget».
Härvid har jag begått det misstaget att den gamla R. O.
verkligen är utdelad till alla socknar derigenom att den ingår
i Författnings-Samlingen. Men långt ifrån att styrkan af mitt
påstående
Den 5 Januari.
i9
påstående om det till intet tjenande af dylika utdelningar af
detta mitt misstag försvagas, tror jag snarare att det deraf förökas.
Ty, ehuru författningarnes utdelning naturligtvis är en nödvändighet,
då de skola i kyrkorna uppläsas och finnas för hvar och
en att tillgå, hvem af eder, Mina Hrr, kan väl föreställa sig, att
någon af Svenska allmogen derigenom inhemtat någon kunskap
i våra grundlagar? Och jag vågar påstå bestämdt, att ingen
har någon kunskap i dem, som icke köpt eller erhållit ett
exemplar till skänks. Så lätt äro de icke lärda att detta kan ske
derigenom att man springer till presten eller in i sakristian om
Söndagarne och tittar i Författnings-Samlingen.
Sedan jag påpekat detta förhållande, vill jag äfven nämna
ett par ord om Utskrls sätt att behandla denna fråga. Det har
nemi. icke uppgifvit kostnaden för den föreslagna åtgärden, och
om icke reservanterna uppgifvit detta, skulle Ståndet derom sväfvat
i okunnighet. Jag har heräknat densamma till omkr. 700
rdr, och tror att dessa bättre kunna användas än att den ifrågav.de
lilla boken lägges i sakristiorna och af få, nästan ingen, läses.
Detta har jag utförligare omnämnt i min reservation och
vill icke upprepa detsamma nu, då jag hoppas att hvar och en
läst densamma.
Vidare har Utsk:t sagt att exemplaren skulle utdelas genom
domkapitlen, men för min del tror jag icke att R. o. Ad. kan
ålägga domkapitlen en sådan distribution, utan enda sättet för
denna utdelning torde vara att hos K. M:t anhålla om portofrihet
för boken. Men då skulle exemplaren utsändas genom Riddarhuskansliet,
som skulle anmoda pastorsembetena att utlåna
exemplaren åt allmänheten, sedan den genom deras försorg blifvit
underrättad om bokens befintlighet, och i så fall blefve nödigt
att tillskrifva hvarenda pastor, ty annars visste han ju icke
hvad han skulle göra med boken, såvida han icke sett R. o.
Ad:ns protokoll öfver denna diskussion. Denna expedition blef
ett icke obetydligt göromål för Riddarh.-Kansliet, som måste af
Riddarh.-kassan betalas, och sålunda dess utgifter för denna sak
än vidare ökas; och tror jag att hela saken icke lörtjenar så
mycken möda och kostnad.
Detta allt är dock biskal för utdelningens afstyrkande; mitt
hufvudskål är och blir, att då af diskussionen icke kan, efter
mitt förmenande, utgå annat än att den nya represeritations-ordningen
är behäftad med ganska stora och väsendtliga fel och
brister, det icke är i något hänseende nyttigt att detta kommer
till folkets kännedom, sedan densamma nu blifvit vår Grundlag,
hvarföre jag icke heller kan förstå hvad motionären med detta
sitt förslag åsyftat. Det är på riksdagen felen böra anmärkas
och söka afhjelpas, men icke bör man ingjuta hos den stora, i dessa
ämnen okunniga befolkningen, att vi fått en ganska dålig och
bristfällig Grundlag. På dessa skäl vågar jag vördsamt anhålla
att Hr Gr. o. Landtm, ville framställa propos. att min reservation,
och icke Utsk:ts Betänk., måtte af R. o. Ad. antagas.
H. II. 4
50
Den 5 Januari.
Gr. Mörner, Garl Göran: Den siste värde talaren har
frågat hvad motionären menade med sin framställning. Detta
tror jag mig hafva i sjelfva motionen framställt, och af Utsk:ts
Betänk, synes äfven att Utsk:t uppfattat detta och derföre redogjort,
hvarföre jag ock till Utsk:t får hembära min tacksägelse.
Jag tror verkeligen att frågan är af större betydelse än den
värde talaren föreställt sig, ty han har endast sett den ur merkantil
synpunkt, och blott fästat sig vid de 700 rdr, företaget
skulle kosta. Jag vågar deremot hoppas att Ståndet uppfattar
den annorlunda och icke på de skäl, han andragit, stadnar vid
det beslut, han föreslagit. Jag tror nemi. det vara en ganska
billig begäran af dem, som under öfverläggningen uttalat motsatta
åsigter emot dem, som slutligen gjorde sig gällande, att få
dessa sina åsigter klart och sanningsenligt framställda för allmänheten.
Detta har hittills icke varit händelsen, och ingen
torde kunna jäfva det påståendet att de redogörelser, som blifvit
af tidningarne lemnade, oftast varit mer eller mindre vanställda,
äfvensom det händt att ett misshagligt anförande blifvit för tillfället
alldeles förbigånget.
Grunden till min framställning har således varit den att
sprida fullständig kännedom om den diskussion, som föregått
den stora frågans afgörande, och Utsk:t har äfven gillat detta,
ehuru det icke velat taga ut steget lika långt som jag föreslagit,
utan ansett öfverflödigt att låta trycka reservationerna samt
namnen på de ledamöter, som den 7 Dec. uttagit pollett.
Jag skulle helst önskat kunna inskränka mig till att endast
anhålla om bifall till Utsk:ts förslag, men med anledning af de
erinringar, jag nu mot detsamma framställt, utbeder jag mig att
få föreslå några modifikationer deri, och anhåller att för R. o.
Ad. få uppläsa det förslag till beslut, jag nu har äran underställa
Ståndet:
Att då det eller de häften af U. o. Ad:ns protokoll komma att
tryckas, hvaruti finnas intagne öfverläggningarne den 4, 5, 6
och 7 Dec. nästlidet år rörande K. M:ts förslag till ny R. O.
m. m., äfvensom de reservationer emot R. o. Ad:ns sistnämnde dag
fattade beslut, hvilka före justeringen af prot:n för nyss omförmälda
dagar blifvit anmälda, serskildt afdrag utöfver de 500 ex.,
som tillhöra Riksdags-trycket, skall på Riddarh.-kassans bekostnad
i 3000 ex. tagas af förrberörda öfverläggningar och det den
7 Dec. af R. o. Ad. fattade beslut, jemte de emot samma beslut
inom här ofvan bestämda tid anmälda reservationer, sedan
dessa delar al profit blifvit ur den satta texten utbrutna och på
lämpligt sätt till ett helt för sig sammanfogade;
att härtill bör fogas en under Riddarh.-Fiskalens kontroll
af Riddarh.-Ivansliet upprättad förteckning öfver R. o. Ad:ns till
säte och stämma å Riddarhuset den 7 Dec. antecknade ledamöter,
hvilken förteckning äfven skall i 3,500 ex. tryckas;
att sedan 3,000 ex. af denna förteckning blifvit sammanhäftade
med de serskildt afdragna exemplaren af R. o. Adtns
Den 5 Januari.
51
prot., erforderligt antal sådana häften skall tillsändas vederbörande
stifts-styrelser, för att genom deras försorg utdelas till rikets
alla församlingar, med anmodan till pastorsembetena, att-,
der sockenbibliotheker finnas inrättade, till dessa öfverlemna de
öfversända exemplaren, men eljest låta dessa bland kyrkans handlingar
förvaras, efter det församlingens innevånare beredts tillfälle
att af skriften taga kännedom;
att, då boktryckaren förklarat sig benägen till kostnadsfri
tryckning af ytterligare 2,000 ex., eller ännu flera, om så erfordras,
för att genom bokhandeln mot ett pris af 10 öre för arket hållas
hugade köpare tillhanda, R. o. Åd. må till detta erbjudande
lemna sitt samtycke;
samt att åt Riddarh.-Direktionen må uppdragas att detta
R. o. Ad:ns beslut till verkställighet befordra.
Till detta mitt förslag får jag vördsamt anhålla om Hr Gr-.s
o. Landtm:s propos. på bifall.
Gr. Oxenstjerna: Jag anhöll nyss att Hr Gr. o. Landtm,
ville framställa propos. på bifall till ruin reservation, men som
jag då icke hade formulerat denna min anhållan, så får jag nu
framställa densamma och vördsamt anhålla att:
R. o. Ad. måtte besluta, det 3,000 exemplar skola
serskildt afdragas af dess prot. öfver debatten i representationsfrågan,
åtföljdt af alla derefter afgifna
reservationer och af en förteckning öfver alla som till
dessa plena uttagit pollett, och detta häfte hållas tillgängligt
i alla rikets boklådor, mot ett pris af 50
öre, samt att den boktryckare, som trycker R. o.
Ad:ns prot., skulle hållas skadeslös för den möjliga
förlusten af delta företag genom en utbetalning från
Riddarh.-kassan af högst 200 rdr rint, då han visar
att han derpå lidit förlust.
Frih. Leuhusen, Frans Oscar: Motionären, Hr Gr.
Mörner, har redan så tydligt visat vigten och värdet af sjelfva
diskussions-prot:ts tryckning och spridning, att jag anser mig
icke behöfva derom vidare yttra mig. Jag anser mig således
endast böra redogöra för, hvarföre Utsk:t icke kunnat tillstyrka
bifall till de delar af de väckta motionerna, som afse intagande
i den serskilda upplagan af dels namnen på de ledamöter af R.
o. Ad., hvilka vid den vigtiga frågans behandling uttagit pollett
och hvilka mot R. o. Ad:ns beslut sig reserverat, dels ock. de
afgifne reservationerna.
Utsk:t har nemligen föreställt sig, att intagandet i ifrågav:de
upplaga af en lista på 7 å 800 namn icke skulle tjena till något,
emedan efter all sannolikhet icke en bland 1,000 läsare bryr sig
om att genomgå denna mängd namn. Jag har genomläst de
afgifna reservationerna och funnit desamma innehålla, de fleste
allenast ett tillkännagifvande, att reservanten röstat nej till
52
Den 5 Januari.
representations-lorslaget, en del endast för reservanternes egen
individuella öfvertygelse talande skäl, och slutligen några äfven
åtskilliga mot det antagna rapresentations-förslaget anmärkta
brister; men dessa sista återfinnas alla i de anföranden, som
under öfverläggningen afgifvits emot antagande af förslaget. Med
kännedom härom har jag trott och tror fortfarande, att ett införande
i den ofta omförmälda upplagan af ledamöternas och
reservanternas namn samt reservationerne endast kommer att
medföra en onödig vidlyftighet och ett fördyrande af upplagan;
och denna åsigt har äfven delats af (Jtsk:t.
Hr Gr. Oxenstjerna har förebrått Utsk:t att icke hafva
med tillräcklig noggrannhet beräknat kostnaden lör bokens tryckning
och spridning. Detta är obefogadt, ty Utsk:t har i det
afseendet gjort hvad Utsk:t kunnat; och om äfven kostnaden
skulle komma att, såsom Hr Grin förmenar, uppgå till omkring
100 rdr mera, än beräknadt är, så har Utsk:t föreställt sig sådant
icke vara af någon betydenhet, när Utsk:t funnit bokens
tryckning och spridning böra ega runi. Vidare har Hr Gr:n
anmärkt, att Utslr.t föreslagit, att bokens utdelning borde ske
genom domkapitlen, hvilket Hr Grin ansett oriktigt, då författnings-samlingens
utdelning skedde genom Konungens Beflude.
Jag för min del tror, att K. o. Ad. har lika liten befogenhet att
anmoda den ena myndigheten som den andra om den ifrågasatta
utdelningen; och den omständighet att (örfattnings-samlingen
utdelas genom Konungens Belh:de, utgör derlöre enl. min
åsigt icke något hinder lör B. o. Ad. att hos domkapitlen anhålla
om biträde för bokens utdelning till socknarne, hvilket
väl är lämpligast, då den skall öfverlemnas till pastors-ernbetena.
Jag anhåller deföre om bifall till Utsk:ts Betänk.
Frih. Cederström, Claes Henrik: I motsats till de
föreg:de talare, som yttrat sig öfver Riddarh.-Utsk:ts förevarande
Betänk., får jag anhålla om propos. på afslag å den Gr. Mörners
motion, som detsamma behandlar.
Jag kan icke föreställa mig att spridningen till rikets socknar
af R. o. Ad:ns diskussions-prot. i frågan om ny R. 0:s antagande,
skulle medföra ens den allra ringaste nytta, långt mindre
verka i den syftning, som motionären förutspår.
Man lär väl icke förmena att inom den krets af bildningssökande,
som tillfredsställas af förråden i våra socken-bibliotek,
just mången finnes, som med fördel skulle kunna studera en dylik
diskussion. För min del är jag fullkomligt öfvertygad om
att den uppmärksamhet, man tyckes vilja framkalla, icke skulle
komma diskussionen i ämnet tdl del, utan fastmera den långt
intressantare förteckningen på reservanterne, och till hvad fromma
för dessa sednare, synnerligen under nuvtde sinnesstämning
inom landet, lemnar jag derhän.
Den som af verkligt intresse vill taga kännedom om R. o.
Ad:ns diskussion i denna fråga, skall helt visst icke sakna tillfälle
dertill, enär det är temmeligen gifvet att denna del af våra
Den 5 Januari.
53
prot:r, utan R. o. Ad:ns ringaste åtgörande, kommer att hållas
allmänheten tillhanda; men att, på sätt motionären föreslagit
och Utsk:t tillstyrkt, It. o. Ad. sjelf skulle, så att säga, utbjuda
en diskussion, som för Ståndet bör ega nog mycken helgd för
att på sådant sätt utprånglas, det kan jag åtminstone icke finna
vara med Ståndets värdighet fullt förenligt.
Lika litet kan jag biträda den åsigt, som i en Betänk:t vidfogad
och af Gr. Oxenstjerna nu vidare utvecklad reservation
uttalas, att nemi. R. o. Ad. skulle genom ett tillskott från Riddarh.
-kassan möjliggöra försäljningen af omförmälda diskussion
till ett pris af 50 öre.
Den som vill taga kännedom om densamma, lärer icke afskräckas
af det verkliga priset på boken, som uppgifvits blifva
1 rdr; och motsägas kan väl icke, att den, som ej bar råd till
denna utgift, finner helt visst ock sin tid för dyrbar att användas
på studium af en fråga, som troligen i så fall är honom
mycket främmande.
Af dessa skäl får jag vördsammast anhålla om afslag å
Betänk:t.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Jag tror för min del att
den af Gr. Mörner väckta motionen skall, om den antages, i en
framtid bära frukt, ty vi hafva hört den nya R. Oms ifrigaste
försvarare erkänna de stora olägenheter, den skall komma att
medföra. Derföre kunna vi ock vara förvissade om att man
skall börja arbeta på dessa förändringar, så snart sinnena hunnit
lugna sig. Jag anser derföre saken så vigtig att ingen utgift
derföre får undvikas.
Hvad åter det beträffar att reservanterna härigenom skulle
åt historien öfverlemna sina namn, så måste jag erkänna att jag
icke på minsta sätt skyr att blifva känd såsom reservant.
Många ledamöter hördes häri instämma.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Då jag i det hela taget
öfverensstämmer med Hr Gr. Mörner, vill jag till honom göra
en vördsam framställning, om det icke vore skäl att ej mindre
diskussionen rörande detta ämne vid sista riksdagen, än äfven
reservationerna emot dåvarande Konst.-Utsk:s Utlåt, tillädes?
Man hade då på ett ställe allt hvad, som härom blifvit sagdt.
Jag får vördsamt anhålla om bifall till Gr. Mörners förslag
i den rigtning jag nu framställt.
Hr von Knorring, Oscar: Ehuru jag till alla delar instämmer
med Gr. Mörner och Frih. Klinckowström, tror jag dock
det vöre bättre att återremittera Betänk:t, på det Utsk:t åter
skulle kunna få taga det om hand.
Skulle åter R. o. Ad. vilja bifalla Gr. Mörners motion, så
förenar jag mig deri.
54
Den 5 Januari.
En ytterligare anledning att tryclu reservanternes namn finner
jag deruti, att detta förslag blifvit väckt af en ledamot, som
röstat för den nya R. Oms antagande.
Gr. Oxenstjerna: Som jag finner, att mina kanske alltför
gammalmodiga och af Aftonbladet häromdagen förlöjligade åsigter
icke vinna något understöd af det Höglofl. Ståndet, afstår
jag från propos. å min reservation och förenar mig med Gr.
Mörner.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Jemte det jag
instämmer med Gr. Mörner, förenar jag mig ined Hr Liljenstolpe
i den anhållan att den vid förra riksdagen i detta ämne hållna
diskussionen äfven måtte intagas.
Gr. Mörner: Jag anhåller fortfarande att mitt förslag oförändradt
måtte antagas, ty det var, så vidt jag kan påminna
mig, endast Hr Friherre De Geer och Hr Tersmeden, Nils, som
yttrade sig vid förra riksdagen, och båda dessa talare hafva nu
ånyo uttalat sina åsigter i frågan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, förmälte
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts hemställan oförändrad, dels ock af Gr. Mörner bifall
till densamma med följande förändrade lydelse:
Att då det eller de häften af R. o. Ad:ns prot. komma att
tryckas, hvaruti finnas intagne öfverläggningarne den 4, 5, 6
och 7 December nästlidet år rörande K. M:ts förslag till ny R.
O. m. m., äfvensom de reservationer emot R. o. Ad:ns sistnämnda
dag fattade beslut, hvilka före justeringen af protm för
nyss omförmälda dagar blifvit anmälda, särskildt afdrag utöfver
de 500 exemplar, som tillhöra riksdags-trycket, skall på Riddarh.
-kassans bekostnad i 3,000 exemplar tagas af förrberörda
öfverläggningar och det deri 7 December af R. o. Ad. fattade
beslut, jemte de emot samma beslut inom här ofvan bestämda
tid anmälda reservationer, sedan dessa delar af profit blifvit ur
den satta texten utbrutna och på lämpligt sätt till ett helt för
sig sammanfogade;
att härtill bör fogas en under Riddarh.-Fiskalens kontroll
af Riddarh.-Kansliet upprättad förteckning öfver R. o. Ad:ns till
säte och stämma å Riddarhuset d. 7 December antecknade ledamöter,
hvilken förteckning äfven skall i 3,500 exemplar tryckas;
att sedan 3,000 exemplar af denna förteckning blifvit sammanhäftade
med de särskildt afdragna exemplaren af R. o. Ad:ns
prot., erforderligt antal sådana häften skall tillsändas vederbörande
stift-styrelser för att genom deras försorg utdelas till rikets
alla församlingar, med anmodan till pastors-embetena, att,
der sokenbibliotheker finnas inrättade, till dessa öfverlemna de
Den 5 Januari.
55
öfversända exemplaren, men eljest låta dessa bland kyrkans handlingar
förvaras, efter det församlingens innevånare beredts tillfälle
att af skriften taga kännedom;
att då boktryckaren förklarat sig benägen till kostnadsfri
tryckning af ytterligare 2,000 exemplar, eller ännu flera, om så
erfordras, för att genom bokhandeln mot ett pris af 10 öre för
arket, hållas hugade köpare tillhanda, R. o. Ad. må till detta
erbjudande lemna sitt samtycke;
samt att åt Riddarh.-Direktionen må uppdragas att detta
R. o. Ad:ns beslut till verkställighet befordra.
Vidare hade Hr von Francken yrkat, att till Gr. Mörners
förslag måtte göras det tillägg, att R. o. Adtns vid sednaste riksdag
i frågan hållna öfverläggning jemväl skulle tryckas, och slutligen
hade Frih. Cederström, Claes Henrik, anhållit om afslag å
Betan k :t.
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan utan förändring, hvartill svarades
många nej, jemte några ja, och derefter propos. på bifall dertill
med den af Gr. Mörner föreslagna förändrade lydelse, då svaren
utföllo med starka ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: Sedan R. o. Ad.
genom sitt bifall till Gr. Mörners motion antvdt en önskan, att
voteringen i representations-frågan skulle hafva varit öppen, så
anhåller jag att få till prot:t anmäla, att jag vid denna votering
har röstat nej; jag anhåller dessutom att få inlemna min skriftliga
reservation mot R. o. Ad:ns i ofvannämnda fråga fattade
beslut.
Föredrogs ånyo Riddarh.-Utsk:ts d. 30 sisth December och
3 Januari på bordet lagde Utlåt. N:o 4, i ani. af Hr Fåhraei,
Edvard, motion ang:de månadtlig tryckning af förteckning å R.
o. Ad:ns ledamöter vid riksdagen.
Gr. Mörner: Sedan R. o. Ad. nu behagat besluta, att förteckning
öfver R. o. Ad:ns d. 7 December nästlidna år närv:de
ledamöter skall tryckas samt, jemte prot:t öfver diskussionen i
representations-frågan, utdelas i lika många exemplar som riksdagstrycket,
anser jag detta förslag icke vidare erfordra någon
åtgärd från R. o. Ad:ns sida. Det har visserligen blifvit föreslaget,
att vissa stjernor skulle sättas vid en del namn till utmärkande
af hvilka, som äro lltskis-ledamöter, men detta är
väl icke af den vigt, att tryckning af en särskild förteckning
derföre bör ega rum. Jag anhåller derföre om propos. derå,
att detta Betänk, icke må föranleda till någon åtgärd.
56
Den 10 Januari.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till ifrågav:de Utlåt., hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på afslag derå, som med ja besvarades.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. £ 4 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagcu dcu 10 Januari 1866.
Plenum kl. 1 e. m.
Anmäldes och inbeledsagades Hr Stats-Rådet m. m. Garl
Johan Malmsten, hvilken å K. M:ts höga vägnar ölverlemnade
nedannämnde Kongl. Propos:r och Skrifvelse till R. St:r, nemi.:
Propositioner:
l:o ang:de pension å Allm. Indragnings-staten för Kommendanten
och Direktören vid straff- och arbetsfängelset på Långholmen,
Majoren m. m. Frans August Tellander;
2:o i fråga om förändrad grund för utgörande af fjerdingsmans
aflöning;
3:o ang:de anslag till fortsättande af storskiftes- och afvittrings-förrättningarne
i rikets norra län under år 1867;
4:0 ang:de pension å Allm. Indragnings-staten vid afskedstagande
för styresmannen vid afvittringsverket i Vesterbottens
län, förste Landtmätaren derstädes m. m. Anders Tunell;
5:o ang:de ändringar i gällande förordning om vilkoren för
bränvins tillverkning;
6:o ang:de förändrade bestämmelser i fråga om upplåtande
åt enskilde af kronans mark i Norrland och Stora Kopparbergs
län, samt om dispositionen af stubböresmedlen;
7:0 ang:de kostnadsfri upplåtelse af kronomark för jernvägsanläggningen
emellan Gellivara malmfält och Luleå eif;
Den 10 Jannavi.
57
8:0 ang:de afsöndring af jord från Ronö kungsgård för utvidgande
af Rönö församlings kyrkogård m. m.;
9:o ang:de anslag af prostetunnor från Envikens, Malingsbo
och Ludvika pastorater af Westerås stift;
10:o om anslag af prostetunnor från Bodarne och Skagerhults
socknar i Orebro län till prosten i Edsbergs kontrakt af
Strengnäs stift;
ll:o om beviljande af prostetunna för Ramsjö, församling i
Gefleborgs län till prosten i Helsinglands Vestra Ofra kontrakt
af Upsala stift;
12:o om anslag för år 1866 till biträde vid handläggning
af de i Ecklesiastik-Dep:tet förekommande ärenden rörande lönereglering
för presterskapet i riket;
13:o ang;de fortfarande årlig kurhus-afgift;
14:o ang:de ersättning för hushyresmedel åt fyra lektorer
vid elementar-läroverket i Strengnäs;
15:o angde ett årligt anslag af 500 rdr till hushyresersättning
åt Rektorn vid högre elementar-läroverket i Westerås; samt
Skrifvelse:
16:o ang:de väckt fråga om öfverflyttning på kronan af bestyret
med anskaffning och underhåll af båtsmännens kappsäckar
och s. k. småpersedlar.
Sedan Hr Stats-Rådet utbeledsagats, blefvo samtlige Kongl,
Propos:ne och den Kongl. Skrifvelse!) föredragne och lagde på
bordet.
Justerades 2 prot.-utdrag för den 5 dennes och profit för
den 5 sisth December.
Hr Lagergren, Anders, anförde skriftligen:
Mot Högloft. R. 0. Ad:ns beslut i representations-frågan af
den 7 sisth December har jag hittills icke afgifvit någon reservation,
enär jag ansåg, alt, då en mer än 500-årig institution,
utan, som mig syntes, någon särdeles anledning, ville genomen
så pass ådagalagd majoritet, som den vid tillfället befintliga, upplösa
sig sjelf, något inom denna institution likväl fanns, som
tillkännagaf att dess tid, i hvilket fall som helst, ej kunnat blifva
lång. Med afseende på gillandet eller ogillandet af det numera
antagna förslaget åter kunde ett i voterings-sedeln nedlagdt nej
i denna fråga gälla likaväl som i andra, hvadan en särskildt afgifven
förklaring syntes mig fullkomligt öfverflödig. Genom R.
0. Adms beslut förliden Fredag har deremot ett annat förhållande
inträdt. Då nemi. icke blott namnen på Reservanterna, utan äfven
på alla andra, som i voteringen deltagit, skola tryckas och
offentligen meddelas, så göras genom detta ovanliga sätt att gå
till väga alla sig icke reserverande liksom ansvariga för det fat
-
58
Den 10 Januari.
tade beslutet, och en sådan ansvarighet vill jag för ingen del
hvälfva på mig, ehuru ringa min röst i utgången föröfrigt kunnat
väga. Det är ock derföre jag härmed förklarar, det min
röst föll emot förslaget, stödjande mitt nej hufvudsakligen på öfvertvgelsen
om förslagets brister och inkonseqvenser från dess
egen ståndpunkt, utan hänseende till skiljaktiga åsigter om allmänna
val eller stånds- och klassval. Några af de förnämsta
skälen till denna min öfvertygelse och mitt sålunda afgilna nej
ber jag med några i korthet affattade ord få äran antyda.
Det antagna förslaget omfattar principen af allmänna eller,
som det der heter, samfäldta val, men gör straxt den inkonseqvensen,
att från deltagande i omröstning till riksdagsman utesluta
en stor del af Sveriges så väl besutne som obesutne innevånare,
kallande dem icke politiskt tänkande och betecknande
dem som ej hafvande något politisk intresse. Historien har dock
städse visat och framtiden kommer nog äfven hos oss att visa,
det massan af folket både har ett sådant intresse och snart finner
ledare, som påpeka medlen att göra det gällande. 1 vår
gamla representation, som ej utgick från blotta sifferberäkningen
af menniskorna, var detta folkets intresse bevakadt inom riksförsamlingen;
nu skall riksförsamlingen åter ställa sig till motvärn
mot massans hädanefter onekligen berättigade anspråk och
ledarne af dessa anspråk sökas utom representationen. Till
hvad nytta både för regering och folk, kunde man fråga? Och
huru länge skall väl motståndet kunna räcka? Denna utsigt till
snart instundande strid och allmän oro har sin orsak uti att förslaget
i ena punkten fastställer en princip, men i deri andra upphäfver
densamma. Det hvilar genom denna inkonseqvens icke
på något följdriktigt förnuftslut, och med den historiska traditionen
har det åter fullkomligt brutit. Hvad skall det då hvila
på? Svaret torde bli svårt att gifva. Här råka vi en af förslagets
hufvudbrister.
Hvad gör förslaget vidare? I ena punkten förklarar det, att
en klassindelning, bestämd efter de i borgerliga lifvet framträdande
intressena, gåfve en godtycklig och i lyckligaste fall endast
för tillfället hållbar grund. I den andra åter fastställer det en
sådan klassindelning emellan statsmanna- och landtmanna-intressena,
och har sålunda sjelf erkänt, att det ingen hållbar grund
eger. Att de etablerade klasserna io framliden ock skola erkänna
detsamma, lider väl intet tvifvel. Ater en af de mest framstående
inkonseqvenserna i förslaget.
Med afseende på de båda kamrarnes inbördes förhållande,
säger förslaget i ena punkten, att ett väsendtligt vilkor för vinnandet
af det med tvåkaromar-systemet afsedda ändamål, är att
kamrarne ega sins emellan lika inre styrka, i den andra åter
låter det andra kammaren i alla materielt vigtiga frågor utan
betänkande öfverrösta den lörsta och försvagar derigenom på
samma gång den moraliska makt, denne s. k. första kammare
i lagfrågor m. m. skulle genom sitt veto kunna sätta emot andra
kammarens iörändringsbegär. Förslaget har sålunda förstört
Den 10 Januari.
59
sitt eget tvåkanimarsystem; ty en vanmäktig första kammare
är sämre än ingen, likasom en vanmäktig frihetstidens konung
är sämre än en personligt kraftfull president. Vi möta här sålunda
samma inkonseqvens, samma affall från egen princip som
i förslagets båda förra delar.
Förslaget vill lia en första kammare med rent aristokratiskt
element och söker detta i det lätt upphäfda stadgandet att
första kammarens ledamöter ej erhålla något riksdagsmannaarvode.
Hvad sann aristokrati häruti ligger, är svårt att inse;
men äfven den betydelse, som förmögenhetens aristokrati, den
sämsta af alla, skulle innebära och här möjligen kunde åsyftas,
borttager förslaget i en annan punkt, der vilkoret för valbarhet
till första kammaren väl göres beroende endast af penningen,
men sättes så lågt som till 80,000 rdrs fastighetsvärde
(måhända fullkomligt skuldsatt) eller 4,000 rdrs inkomst, en inkomst,
som, oafsedt dess lätta sjunkande genom ett rubbadt penningevärde,
gör det omöjligt för hvarje redbar man att utan arfvode
lemna hus och hem under nio år, samt i många läll kastar
representant-kallet i händerna på äfventyrare-ärelystnaden, hvilken
ock tyvärr i förslagets motiver verkeligen är afsedd. Emellertid
se vi här samma inkonseqvens som förut. Förslaget angifver
sig söka ett sannt aristokratiskt element, och har åter fastställt
ett, som hvarken innebär den sanna eller falska d. v. s.
rikedomens aristokrati.
Slutligen, förslaget vill ej göra någon förändring i statsförfattningen,
det vill ej minska något af konungamakten, men
märker ej den högst betydligt förändrade ställning, hvari konungamakten
genom detsamma försättes, samt huru den derigenom
ock försvagas. Likasom andra kammaren öfverväldigar första
kammaren, så skall hela representantsamlingen ock öfverväldiga
konungamakten, genom det den de facto efter sin majoritet kommer
att till- och afsätta ministrarne, som under hvar sin skiftande
period redan i verkligheten styra landet. Från Konungens
ombud förvandlas de till kamrarnes ombud under den korta tid,
dessa icke äro tillsammans, alldeles såsom vi en gång förut under
den s. k. Frihetstiden hafva upplefva!. Den tvångsmakt, som
ligger dels uti kamrarnes uteslutande demokratiska sammansättning,
dels i deras årliga, säkerligen ej fyra utan förvisso 8 ä 9
månaders långa sammanträden, gör inträdandet af ett sådant förhållande
lika nödvändigt, som att 2 gånger 2 gör fyra och icke 5.
Deremot är Konungens makt att upplösa kamrarne fullkomligt
illusorisk, då första kammarens ledamöter väljas af samma landstingsman,
som valt dem förut, och, med afseende på andra kammaren,
3 månaders anstånd, innan ny riksdag sammanträder, är
alldeles för kort tid att kunna förändra opinionen i landet. Ja,
Konungen eger icke en gång bär den motvigt mot en påträngande
demokrati, som i Norge och till och med presidenten i
Norra Amerika, eller embetsmännens afsättlighet, som, till dato
onödig, här torde komma att visa sig helt olika hädanefter. Alltså
ha vi här samma inkonseqvens, som en uttryckt önskan och
60
Den 10 Januari.
vilja att bevara konungamakten i sitt fordna skick, utan hvarken
motsvarande hopp eller förmåga.
Lätt vore att öka listan på de efter min öfvertygelse förslaget
vidlådande brister, som t. ex. den korta tid af endast
ett år, som ett grundlagsförslag behöfver hvila, innan det till
afgörande företages, röstberäkningens till riksdagsman förläggande
till kommunal-, i stället för till grundlag m. m. Dessa korta anmärkningar
må dock vara nog att motivera mitt afgifna nej och dermed
afsedda hopp att vinna ett uppskof, tillräckligt att binna
bota brister, äfven insedda och erkända af förslagets anhängare.
Sådant har nu icke skett. Återstår sålunda blott den innerliga
önskan, att förslaget med dess brister likafullt må föra fäderneslandet
till samma lycka, som vår gamla representations-lorm
gjort. Detta är visserligen min önskan, men tyvärr icke mitt hopp.
Härefter upplästes ett af Hr Ehrenhoff, Carl Gustaf
Axel, inlemnadt mern. af följ:de lydelse:
Ej närvarande vid plenum den 9 sisth December, då de
flesta med mig liktänkande af R. o. Ad. afgåfvo sin reservation
mot antagande af det Kongl, förslaget till representationens ombildning,
får jag nu äfven härmed erkänna att jag har röstat
emot detsamma, förnämligast derföre, alt jag ej anser det innebära
tillräckliga garantier för fäderneslandets framtida väl, dels
emedan hvad jag tror Svenska nationen bäst är i behof utaf,
nemi. en stark konungamakt, ej deruti är betryggad, utan
denna makt snarare försvagad; dels emedan penningen är den
enda mätaren al menniskovärdet vid valen till de båda kamrarne;
samt slutligen emedan ingen jemvigt finnes emellan dessa
kamrar, der alltid den andra genom det stadgade valsättet, hvaruti
man förbisett inverkan af folkmängdens oupphörliga förökning
inom landet, efter några år kommer att ökas till sin numerär,
och följakteligen äfven att hafva ett afgörande inflytande
på besluten, synnerligast vid de omröstningar, som stadgas i
65:te §:n, som innefattar statsutgifter, bevillning m. m., och
således de för staten vigtigaste frågor.
Motpartiet har visserligen sagt om de flesta af de anmärkningar,
som blifvit gjorda mot förslaget, att de äro af beskaffenhet
att lätt kunna afhjelpas under tidernas längd; men som
jag tror, att, om än dermed ärligt menats, sådana förespeglingar
endast äro ett i fantasien uppgjordt rosenskimmer, som utvisar
alltför mycken godtrogenhet, så, ehuru jag fullt erkänner behofvet
af en förändrad representation, synnerligast derföre att uti
den nuv:de arbetsordningen är alltför långsam, samt att mången
duglig och fosterländskt sinnad man ej deruti kan vinna inträde,
men som på samma gång en mångårig erfarenhet visat att densamma,
oaktadt sina fel, uti alla riktningar varit välgörande och
välsignelserik för fäderneslandet; tror jag det tillhör hvarje tänkande
man, att innan han afsäger sig det goda han eger, först
göra sig förvissad om att få i stället något som åtminstone är
Den 10 Januari.
61
lika godt; och det är just detta, som föranledt mig att rösta
emot det Kongl, förslaget, på de grunder som här blifvit anförda
och som jag vördsamt får anhålla måtte som reservation
blifva upptagne i R. o. Ad:ns prot.
Sedermera anmälte sig och yttrade
Frih. Creutz, Steffan: Jag får äran tillkännagifva, att
äfven jag röstat emot det Kongl, förslaget, hufvudsakligen af det
skäl, att jag icke kan erkänna såsom rätt att under närv:de tid
antaga penningeqvalifikationen såsom gradmätare på menskligt
och politiskt förstånd, och derför att jag icke anser den ena
menniskan hafva större fördelar eller intressen i staten att bevaka
än den andra.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomne
Betänkm, nemi. från
Lag -Utskottet:
N:o 14, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. till R. St:r med förslag
till förnyad förordning ang:de jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 28, i ani. af väckt motion om bestämmelser rörande
ersättning åt provincial-läkare för sjukbesök, och
N:0 29, i ani. af väckta förslag om förändrade anordningar
i trafiken å statens jernvägar, ändring i derför gällande taxa,
m. m.
Föredrogs och lades till handlingarne från de öfriga RiksSt:n
ankomna prot.-utdrag från riksdagens början till nästlidne
års slut.
Hr Blomstedt, Carl Reinhold: Enär jag allt hittills varit
okunnig derom, att jag blifvit utsedd till suppleant i Stats-Utsk:t
och således icke kunnat inom den i Riddarh.-Ördmn föreskrifna tid
afsäga mig detta förtroende, begagnar jag nu tillfället att anhålla
att, med bibehållen riksdagsmannarätt, varda derifrån entledigad.
Sedan R. o. Ad., på gjord propos., till denna anhållan lemnat
bifall, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Ståndets Hrr Elektorer
att välja en suppleant i Stats-Utsk:t efter Hr Blomstedt.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. j 2 e. in.
In fidem,
O. Brakel.
62
Den 13 Januari.
Lördagen den 13 Januari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades prot:t för den 6 sistl. December.
Upplästes följande mem:r af
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: I anledning af R.
o. Ad:ns beslut att offentliggöra deras namn, hvilka bland R. o.
Ad. deltagit i omröstningen rörande K. M:ts Nådiga förslag till
representationens omhildning — får jag härmed äran i prot:t anteckna,
att jag icke med min röst bidragit till detta lörslags
antagande. Vid ett enskildt sammanträde med R. o. Äd:ns ledamöter
bar jag uttalat min mening rörande nämnde förslag, samt
att mina betänkligheter mot detsammas antagande till grundlag
förnämligast afsåg den sins emellan olika makt, som i den nya
Riksdags-Ordrr.n är tilldelad de särskilda kamrarne och den första
kammarens beroende af den andra i alla frågor, som röra
statsregleringen samt Riksbankens och Riksg.-Kontorets förvaltning,
hvarigenom representationen egentligen blir ett. enkammarsystem
till fara för den konstitutionella jemnvigten, och samhället
i följd deraf på ett eller annat sätt kan blifva en tummelplats
för stridiga elementer och i olika rigtning verkande krafter.
Af aktning för den dyrbara tid, som under diskussionen om
denna vigtiga fråga togs i anspråk af så utmärkta talare bland
R. o. Ad., har jag icke deltagit i densamma; men jag önskar
att denna min mening må få en plats i R. o. Ad:ns prot., der
så mången fast öfvertygelse och så varm fosterlandskärlek ligger
förvarad.
Vår Regeringsform, säger en utmärkt historieskrifvare, eger
en dyrbar egenhet. Den erkänner en framtid och öppnar sjelf
en laglig väg till sin förbättring. Då Svenska folket en gång
kommer alt kasta en återblick på den tid, som är upprinnelsen
till det nya statsskick, i hvilket nationen nu af fri öfvertygelse
har inträdt, så skall sanningen genom sin klang göra klart till
hvad grad denna genomgripande förändring verkeligen är en förbättring—
samt om den varit frukten af ett stort nationens behof
— liksom historien, hvilken är en oväldig domare, utan tvifvel
mera fördomsfritt än den nu lefvande generationen skall uttala
sig, i hvad mån R. o. Ad. genom sin mångsidighet i insigter,
sin fosterlandskärlek och sin varma känsla för Svenska folkets
urgamla frihet, under utöfningen af sina företrädesrättigheter
egt inflytande på fäderneslandets lugna utveckling, dess
sjelfständighet och ära.
Den 13 Januari.
63
Den nya representationen, hvilken snart sammanträder, hvilar
på den ädlaste grund: »Svenska folkets medborgerliga förtroende.
» Måtte denna representation, under fortfarande hägn
af en stark konungamakt, hvilken i historien ensam förmått att
i spetsen för nationen föra den framåt på upplysningens och den
sanna frihetens bana — alltjemt bereda en sådan nationens allmänna
medborgerliga daning, som skall instämma i Svenska
folkets aldrig utplånade och outplånliga behof af frihet, säkerhet
och odling — och jag helsar med glädje mitt fäderneslands
framtid.
Gr. von Hermansson, Carl Johan: Emot R. o. Ad:ns
beslut af den 7 sisth December att antaga det af K. M:t föreslagna
nya representations-förslaget, får jag reservera mig på
den grund:
l:o att detta förslag ©tvifvelaktigt, förr eller sednare, undergräfver
den monarkiska principen — den enda princip, hvarpå en
ordnad styrelse kan vara grundad, till nationens lycka och lugn;
2:o derföre att auktorn till detta förslag har förbisett lörsta
vilkoret för all lagstiftning, det nemligen, alt en lag, för att
vara tillämplig eller gagnelig, ovilkorligt skall stå i den närmaste
sympathi med folkets bildning, ej grunda sig på förhoppningar,
illusioner och popularitets-skrän; ty säkrare grunder än irrbloss
fordrar lagen, om den skall ingifva aktning och förtroende.
Och slutligen reserverar jag mig emot detta beslut, derföre
att till genomdrifvande deraf tillåtits och användts åtgärder, som
stå utom lag.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att som riksdagsärendena
ej kunde afgöras inom den i Grundlagen bestämda tid af tre
månader från den dag K. Mits Nåd. Propos. om Statsverkets
tillstånd och behof meddelats, eller d. 1 sisth November, hade
Talmännen vid hållet sammanträde öfverenskomma föreslå RiksStånden
att i underd. skrifvelse till K. M:t detta förhållande anmäla
samt, på grund af 109:de §:n R. F. och 80:de §:n R. O.,
äska, att riksdagen måtte fortfara under ytterligare en månad
utöfver förenämnda tid; och hemställde Hr Gr. o. Landtm.,
huruvida R. o. Ad. ville härtill lemna sitt bifall samt anmoda
Exped.-Utsk:t att uppsätta och till Riks-Stånden inkomma med
förslag till R. St:rs underd. skrifvelse i ämnet.
Ropades ja.
Företogs val af de Elektorer jemte Suppleanter, hvilka,
enligt 108:de §:n R F. och 65:te §m R. O., skola ega att,
jemte Elektorer af de öfriga Riks-Stånden, utse komiterade för
tryckfrihetens vård; och befunnos, efter valförrättningens slut,
hafva blifvit utsedde till
64
Den 13 Januari.
N:o
46.
»
117.
»
20.
»
15.
»
2221.
»
2311.
Elektorer:
Gr. Piper, Claes Gustaf Fritz, med 57 röster.
» von Stedingk, Ludvig Ernst, med 57 röster.
Frih. Bonde, Carl Jedvard, med 57 röster.
Hr Ribbing, Gustaf Edvard, med 57 röster.
» af Wirsén, Carl Thure, med 57 röster.
» Rabenius, fullm. Hr Silfverstolpe, Fredrik Otto,
med 56 röster.
Suppleanter:
N:o 390. Frih. Nordenfalk, Johan, ined 56 röster.
» 2195. Hr Edelstam, Gustaf Jakob, med 55 röster;
sedan genom lottning blifvit bestämdt hvilken af de två ledamöter,
som erhållit 56 röster, skulle ingå såsom Elektor eller
förste Suppleant.
Föredrogs K. M:ts den 10 dennes bordlagda Nåd. Propos.
till R. St:r ang. pension å Allmänna Indragriingsstaten för Kommendanten
och Direktören vid StrafT- och Arbetsfängelset på
Långholmen, Majoren m. m. Frans August Tellander.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Direktören vid
Straff- och Arbetsfängelset på Långholmen, Major Tellanders
stora förtjenster äro allmänt kända och erkända, att derom
icke behöfver mycket ordas.
Då Major Tellander i slutet af 1853 tillträdde direktörsbefattningen
och i sammanhang dermed kommendants-embetet,
var straff-inrättningen både i afseende på disciplin, ordning och
arbetsverksamheten uti ett så betänkligt tillstånd, att hans första
åtgörande till införande af nödvändig ordning föranledde ett
större upplopp, sorn kunnat för hufvudstaden medfört de största
vådor, om det ej i tid blifvit dämpadt, och hvarföre man isynnerhet
har att tacka Major Tellanders personliga mod och beslutsamhet.
Sedan han genom ändamålsenlig behandling af fångarno
lyckats återvinna förtroende för fängelsets förvaltning,
hvarigenom arbetskrafterna kunde riktigt användas till fullgörande
af ständigt ökade arbetsbeställningar, så har, enligt utdrag
af Fångvårdsstyrelsens underd. berättelse åren 1862 och 1863, behållna
inkomsten, som tillgodokommit fångvården, ökats som följer:
1853
utgjorde
densa
mma 280,94.
1854
»
»
5,574,35.
1855
»
»
8,617,32.
1856
»
16.163.31.
1857
»
35.837,99.
1858
»
»
37,805,87.
1859
»
»
47,502,32.
1860
»
»
40,196,23,
1861
>J
»
50,510,89.
1862
»
54,303,70.
1863
»
»
58,395,77.
Äfven
-
Den 13 Januari.
«5
Äfvenledes har exemplet verkat till andra strafT-inrättningar,
hvarifrån äfven betydliga besparingar ingått.
Då det sålunda är ovedersägligt, att genom det sätt, hvarpå
fängelset blifvit förvaltadt under den tid Major Tellander varit
direktör, kronans inkomster stigit från ett obetydligt belopp,
280: 49, till den ganska betydliga summan 58,395: 77, torde rättvisan
och billigheten fordra, icke allenast att han, på grund af
sin försvagade helsa, kornrne i åtnjutande af pension, utan äfven
att denna pension, med afseende på hans nit och förtjenster
om fängelsets bästa samt de deraf till kronans fördel åstadkomne
goda resultater, ej bestämdes alltför lågt. Helst hade jag
önskat, att jemte den af K. M:t föreslagna årliga pensionen, en
summa för en gång, motsvarande 5 procents ränta å det kapital,
Major Tellander förskaffat staten, måtte honom beviljas;
men då detta möjligen kunde a Islå s, såsom varande en ny motion,
lår jag inskränka mig att vördsamt yrka, att den af K.
M:t nådigst föreslagna pension måtte höjas till 3,500 rdr rmt
årligen, och anhålles att detta mitt yttrande måtte få åtfölja
remissen till Stats-Utsk:t.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, remitterades den Kongl. Propos:n jemte yttrandet till StatsUtsk:t.
Föredrogs och remitterades till Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk:t K. M:ts den 10 dennes på hordet lagda Nåd. Propos. till
It. St:r, i fråga om förändrad grund för utgörande af fjerdingsmans
aflöning.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:ts nedannämnde,
den 10 dennes bordlagda Nåd. Propos:r till lt. St:r,
nemligen:
l:o ang. anslag till fortsättande af storskiftes- och afvittringsförrättningarne
i rikets norra län år 1867:
2:o ang. pension å Allmänna Indragningsstaten vid afskedstagande!
för Styresmannen vid afvittringsverket i Westerbottens
län, Förste Landtmätaren derstädes m. m. Anders Tunell;
3:o ang. förändrade bestämmelser i fråga om upplåtande
åt enskilde af kronans mark i Norrland och Stora Kopparbergs
län samt om disposition af stubböresmedlen;
4:o ang. kostnadsfri upplåtelse af kronomark för jernvägsanläggningen
emellan Gellivara malmfält och Luleå eif;
5:o ang. afsöndring af jord från Rönö kungsgård för utvidgande
af Rönö församlings kyrkogård m. m.;
6;o ang. anslag af prostetunnor från Envikens, Malingsbo
och Ludvika pastorater af Westerås Stift;
H. II. 5
66
Den 13 Januari.
7:o om anslag af prostefunnor från Bodarne och Skagershults
socknar i Orebro län till Prosten i Edsbergs kontrakt af
Strengnäs stift;
8:0 om beviljande al prostetunna för Ramsjö församling i
Gefleborgs län till Prosten i Helsinglands Vestra Öfra kontrakt
af Upsala stift;
9:o om anslag för år 1866 till biträde vid handläggning af
de i Ecklesiastik-Dep:tet förekommande ärenden rörande lönereglering
för presterskapet i riket;
10:o ang. ersättning för hushyresmedel åt fyra Lektorer
vid Elementarläroverket i Strengnäs; och
lito ang. ett årligt anslag af 500 rdr till hushyres-ersättning
åt Rektorn vid högre Elementarläroverket i Westerås.
Föredrogs K. Mits d. 10 dennes bordlagda Nåd. Propos. till
R. St:r, ang. ändringar i gällande förordning om vilkoren för
bränvins tillverkning.
Frih. Raab, Adam Christian: Då jag vid flere föreg:de
riksdagar varit ledamot af det Utsk., som handlagt bränvinsfrågan,
och särskildt deltagit i utarbetandet af nu gällande bränvinsförordningar,
känner jag mig uppkallad att yttra några ord,
hvilka jag anhåller måtte lå till vederbörligt Utsk. åtfölja K. M:ts
Propos. Jag helsar välkommen deri frisinnade anda, i hvilken
denna Propos. är affattad, samt tillåter mig att beröra de hufvudsakligaste
förändringar, densamma innehåller, hvilka kunna
sammanfattas under fem särskilda punkter. Den första är bränvinsskattens
förhöjning till 75 öre per kanna. Om staten behöfver
medel, är otvifvelaktigt bränvinsskattens förhöjning det
bästa sättet att uttaxera sådane, och jag har, under denna förutsättning,
ingenting att invända mot denna punkt. Vidare föreslås
restitution af bränvinsbrännirigs-afgiften vid varans export.
Detta är just hvad jag alltid, både såsom ledamot i Utsk. och
i en fö/ frågans utredande år 1845 tillsatt komité, yrkat och
är en ganska riktig åtgärd, som kan komma att föranleda en
ej obetydlig export, och som derföre bort förr af R. St:r vidtagas.
Äfven det föreslagna stadgandet att bränvinsdistillering
får utan särskild skatt utöfvas jemväl å landet, anser jag medföra
stora fördelar, helst då föreskriften om att kontrollör alltid
skall finnas på stället, innebär garanti för att författningens
bestämmelser icke öfverskridas. Deremot kan jag icke till alla
delar understödja K. M:ts förslag i de två öfriga punkterna,
nemi. om tiden för bränvinsbrännings utöfvande samt om maximum
för bränvins tillverkning. K. M:t har nemi. i afseende
härå föreslagit, dels att bränvinsbränning får utöfvas under alla
tider af året, dels att stadgandet om ett visst maximum skulle
borttagas. Båda dessa förändringar äro ganska priocipenliga och
Den 13 Januari.
67
riktiga, så vida man vill draga bränvinsbränningen till städerna
från landet. För min del föreställer jag mig likväl, att bränvinsbränningen,
ehuru den numera är och bör förblifva en fabriksnäring,
dock mera tillhör landet än städerna. Man måste
ock göra afseende å vårt lands förhållanden, att nemi. för produktionen
af råämnen till ett bränneri fordras i vårt vidsträckta
land en ofantligt mycket större yta, än t. ex. i Danmark eller
Preussen, hvarigenom transporterna af dessa råämnen till ett
alltför stort bränneri på landet hos oss blifva så långa och kostsamma,
att de mer än motväga den vinst, man påräknar af
näringens utöfning i större verk. Det är obestridligt, att man
med större fördel tillverkar bränvin af potatis, än af säd, och
de jordbrukare, som bär äro närvarande, torde kunna intyga,
att under det ett tunnland lätt jord gifver t. ex. 7 tunnor råg,
hvaraf kunna erhållas 140 kannor bränvin, samma tunnland kan
afkasta 40 tunnor potatis, ur hvilka produceras åtminstone dubbelt
så mycket bränvin, som ur sistnämnda qvantitet råg; således
måste det vara mera statsekonorriiskt att bränna bränvin
af potatis, än af spannmål. Vi hafva redan nu den sorgliga erfarenheten,
att, medan ofantliga qvantiteter mjöl införskrifvits
från utlandet till bränvinsbränningens bedrifvande, tusentals tunnor
potatis dels ruttnat bort, dels afyttrats för 1 rdr tunnan,
hvilket icke kan vara annat än en grof misshushållning, som
bör förekommas. Betraktar man åter saken med afseende å
den ekonomiska vinst, man kan erhålla af dranken — man har
nu lyckligtvis kommit ifrån den förvillelsen, att dranken skulle
vara skadlig, utan tvärtom funnit den utgöra ett ypperligt fodringsämne
— kan man icke bättre använda den, än såsom bidrag
till underhåll af ladugården, hvars produkter sedan med
fördel kunna afyttras i städerna. Väl kunna ladugårdar inrättas
i städerna, men god hushållning blir det aldrig, om landtmannen
skall skicka hö och halm till städerna, att der uppställas
såsom fyllnadsfoder till dranken, i stället för att antingen
sjelf producera eller på nära håll hemta dranken till fyllnadsfoder,
och således icke klokt att dertill uppmuntra genom lagstiftning.
Jag har velat framkasta dessa anmärkningar, innan jag öfvergår
till K. M:ts förslag, att bränvinsbränning skulle vara tillåten
hela året om. Antages denna förändring, blir det egentligen
endast städerna, som deraf skörda någon fördel; ty dels
kan man ej på landet tillgodogöra sig dranken under sommaren,
dels bör om hösten bränvinsbränningen ej taga sin början förrän
efter höstplöjningen, emedan den eljest skulle lända jordbruket
till skada, då å en egendom, der ett större bränneri
finnes, vanligen alla andra göromål måste stå tillbaka. Visserligen
säger K. M:t, att bränvinsbränning bör tillåtas under sommaren,
på det att jästfabrikerna må kunna tillgodogöra alfallet.
Men detta ändamål kan mycket väl vinnas, och landsbygdens
intressen ändock tillgodoses, om man blott förhöjer skatten under
de 6 sommarmånaderna med 5 öre, mot hvad den är un
-
68
Den 13 Januari.
der de 6 vintermånaderna, då bränvinsbränningen för jordbrukaren
erbjuder de största fördelarne. Det skulle i alla fall alltid
blifva en vinst för jästfabrikanten, sorn hitintills, under den
för bränvins tillverkning förbjudna tiden, förlorat bela reciduum
efter jästberedningen, att kunna tillgodogöra densamma mot en
så ringa afgiltsförhöjning.
Således tillstyrker jag, att bränvinsbränning väl må ntöfvas
under hela året, men dock med en förhöjning af 5 öre per
kanna i afgiften för rörelsens idkande under de sex sommarmånaderna.
Vidare har K. M:t föreslagit, att maximum för tillverkning
skulle helt och hållet borttagas. Möjligen skulle i följd deraf
endast några få stora brännerier komma att finna^, och dessa
blott i städerna, ty endast der kunna stora brännerier bära sig;
men sannolikt skulle de röna samma öde, som t. ex. Kungsholms
bryggeribolag, hvilket bildades för att undertrycka alla
andra ölbryggerier i Stockholm; detta har tili en del lyckats,
men aktionärerna hafva förlorat en stor del af sina i företaget
insatta penningar. Min åsigt är derföre, att det nu stadgade
maximum af 1000 kannors daglig tillverkning ej bör för närvarande
öfverskridas. Hvad åter minimum för tillverkning angår,
ber jag att få erinra, såväl att K. M:t i sin Propos. om
ny brärivinslagstiftning vid 1853—54 årens riksdag föreslog ett
minimum af 125 kannors daglig tillverkning, som ock att Presidenten
Hartmansdorff lika med mig reserverade sig vid samma
riksdag mot Utsk:ts förslag att höja detta minimum, äfvensom
att ett sammansatt Utsk. vid en efterföljande riksdag föreslagit
att minimum skulle nedsättas till 125 kannor. R. St:r
hafva dock ej funnit skäl alt bevilja en sådan nedsättning; men
jag hemställer likväl, om ej en sådan bör ega rum, om ej till
125 kannor, åtminstone lill 200 kannor. Det gifvas få egendomar
i Sverige, som producera mera potatis och säd, än som
fordras för 200 kannors daglig tillverkning under sex månader,
och endast i de aldra fruktbaraste delarne af landet lära rudimaterier
till 1000 kannors daglig afverkning under sagde tid
kunna uppköpas inom ett för transporterna ej alltför obeqvämt
afstånd. Att åter, såsom hittills, tillverka bränvin rycktals under
en och annan termin, är alltid en grof misshushållning, såväl
med afseende å tillverkningskostnaden, som å drankens ändamålsenliga
användande.
Man har anmärkt emot yrkandet om nedsättning af minimum,
att de till kontrollörerna utgående arfvoden derigenom
skulle blifva relativt större; men man bör besinna, dels att en
daglig tillverkning af 200 kannor inbringar i skatt, om den höjes
till 75 öre, ej mindre än 150 rdr dagligen, hvaraf kontrollörens
arfvode utgör en ganska ringa procent, dels att en annan
utväg står öppen, den nemi. att ålägga dem, som önska bränna
mindre än 300 kannor dagligen, att sjelfva erlägga en del af
kontrollörens aflöning.
Den 13 Januari.
69
Jag har nu framställt mina tankar i detta ämne och anhåller
att mitt yttrande måtte få åtfölja remissen af K. M:ts
Propos. till vederbörligt Utsk.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: I hufvudsaken
instämmer jag med Frih. Raab, utom i hans åsigt, att minimum
borde nedsättas till 200 kannor. Enligt min tanke har den nuvarande
författningen i afseende å såväl tidsbestämmelserna som
å gränserna för tillverkningsbeloppet träffat det rätta, och jag
anser, att man icke utan desto större skäl deri bör göra några
förändringar. Med IIr Frihm instämmer jag likaledes deri,
att det är rätt och nyttigt, att drawbach eller en restitution af
bränvinsskatten vid export af bränvin beviljas. I afseende å
den föreslagna skatten af 75 öre per kanna, tillåter jag mig
endast anmärka att, efter mitt omdöme, frågorna rörande skatt
och tull stå i så nära förening, att de icke kunna skiljas från
hvarandra. Jag anmodar Bevilln.-Utsk:t att iakttaga detta och
framställa sitt förslag på ett sätt, hvarigenom ändamålet äfven
i tillämpningen af författningen betryggas.
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag får förklara, att jag
för min del ämnar understödja K. M:ts Propos. både i afseende
å borttagandet af
dagstillverkningen. I afseende åter å skattens förhöjande, vill
jag förbehålla mig, att derom få yttra min tanke längre fram
under riksdagen, då vi fått se, om staten verkligen behöfver
en sådan ökad inkomst, ty det oundgängliga behofvet är väl
det enda skäl, som kan rättfärdiga en förhöjning af bränvinsskatten;
finnes verkligen ett sådant behof, som icke på lämpligare
sätt kan fyllas, då först skall jag gifva min röst äfven åt
denna del af K. M:ts Propos.
I afseende å utsträckningen af tiden, har K. M:ts Propos.
här mött motstånd från ett håll, der jag icke väntat det, emedan
jag vill minnas att den förste talaren alltid delat åsigter
med mig i denna fråga och utgått från den grundsatsen, att
bränvinstillverkningen icke borde påläggas annat band, än kontrollen
öfver den höga skattens utgående kräfver. Nu har han
dock här anmärkt, att, genom borttagande af maximum och utsträckningen
af tiden, dels bränvinsbrännings-näringen skulle dragas
från landet till städerna, och detta vill han förekomma;
dels att användandet af potatis vid bränvinsbränning skulle komma
att minskas samt säd dervid hnfvudsakligen komma att begagnas.
Jag får till genmäle härå först förklara, att man i
denna sak, likasom i alla andra, får lof låta näringsidkarne
sköta sig sjelfva. Dernäst vill jag påminna derom, att städerna,
såsom Frih. Raab väl har sig bekant, med afseende å de stora
reformerna i näringslagstiftningen visat en så utmärkt frisinnighet
mot landtboerna, att det vore högst obilligt af dessa, att
nu söka uppföra några skrankor för dem. För mig äro i öfrigt
stad och land alltid lika kära, och jag hyllar den sats, att man
70
Den 13 Januari.
bör låta näringsidkarne sköta sig sjelfva och icke gynna den
ena klassens eller jordfläck ens innevånare framför den andras.
Jag tänker mig ock möjligheten deraf, att en innevånare i stad,
lika väl som en på landet, kan idka bränvinsbränning både till
egen och till det allmännas båtnad, när han eger skicklighet
och nödigt förlag. Det är icke heller sagdt, att stadsboen alltid
lägger sitt bränneri i staden eller possessionaten vid sin husknut.
Den kloke bränvinsbrännaren kommer, när onödiga band
försvinna, troligen, åtminstone då rörelsen drifves i större skala,
att anlägga sitt bränneri på en punkt, der kommunikationerna
äro lätta, der råämnen och bränsle erhållas för godt pris, der
biprodukterna kunna tillgodogöras genom kreatursutfodring, kanske
hela året om, och der alfallet af kreaturen kan användas
eller föryttras. En sådan punkt finnes kanske oftast å landet.
Alla dylika särskilda kalkyler inåste man emellertid öfverlemna
åt näringsidkaren sjelf. En stor tänkare har sagt: »surelé och
liberté» äro det enda, som industrien beböfver.
.lag har särskildt med stor tillfredsställelse mottagit K. Mits
förslag, att dravvbach vid utförsel af bränvin skall beviljas.
Produktionen af bränvin bar stigit ofantligt och under år
1864 med öfver 1,600,000 kannor. Så länge icke drawbach
beviljas, måste allt detta bränvin förtäras inom landet. Hvad
som alla, hvilka, lika med mig, anse det vara skadligt, att så
mycket bränvin konsumeras, måste eftersträfva, är, att kunna
få vårt bränvin utfördt på verldsmarknaden; men då är det
nödvändigt, att våra bränvinstillverkare blifva lika fria från hinder
i näringens bedrifvande, som deras konkurrenter i andra
länder. Derföre böra de icke, såsom Frih. Raab föreslagit,, plågas
med högre afgift, om de vilja bränna om sommaren. Hvilka
olägenheter onödigt reglementerande kan medföra, sågo vi för
icke många år sedan, då tiden var inskränkt till endast 2 höstmånader
och våra bränvinstillverkande landtbrukare nödgades
införskrifva mjöl och säd från utlandet, för att kunna på den
korta tiden medhinna den föreskrifna tillverkningen, under det
att de hade sina lador uppfyllda af egen, otröskad säd. Det
lärer väl vara en gifven erfarenhet, att man icke med någon
större fördel kan tillverka bränvin om sommaren, i anseende
dels till de höga pris, hvari de för bränvins tillverkning vigtigaste
produkterna, potatis och säd, då vanligen stå, dels värmens
inverkan vid produktionen. Men sådana konjunkturer
kunna inträffa, att varan just då med fördel kan komma på
verldsmarknaden, och då är det farligt att hafva band på bränvinstillverkningen.
Förlidet år inträffade på försommaren efter
den nu tillåtna bränningstid ^vrakpris å potatis. I afseende å
maximum har jag visserligen af bränvinsbrännare hört, att det
sällan är fördelaktigt att bränna öfver 1000 kannor dagligen,
samt att detta tillstånd således aldrig torde begagnas. Men, om
näringen skulle komma att drifvas i större skala, i anseende till
efterfrågan å den utländska marknaden, är det äfven i detta
fall en fördel, att inga inskränkningar i näringen finnas. För
Den 13 Januari.
71
min del får jag således tillstyrka bifall till K. Mits Propos. i
hvad den rörer såväl tiden som maximum. I afseende å tillverkningens
minimum liar jag förut yrkat, att det skulle blifva
nedsatt ända till 100 kannor om dagen, helst som jag tror, att
i vissa trakter, t. ex. Wimmerbytrakten, der potatisen ofta säljes
till ett pris af 1 rdr tunnan och veden sällan har högre
värde än derå nedlagd arbetskostnad, åtskilliga mindre jordbrukare
med fördel kunna idka bränvinsbränning, om dertill icke
fordras alltför stora förlag. Jag vet, att flera motioner i denna
syftning blifvit väckta, och får framdeles, då dessa från Utsk:t
inkomma till Ståndet, tillfälle att understödja desamma. Ett
skäl mot en sådan nedsättning är, att kontrollkostnaden för staten
skulle blifva dyr; men jag tror, att den kan något minskas,
och vet att förslag äfven i denna rigtning äro afgifna.
Frih. Sprengtporten: Jag medgifver visserligen den siste
värde talaren, att frihet och säkerhet äro grundvalar för industrien,
men jag vill dertill äfven lägga en tredje, nemi. stadga.
Eldigt min åsigt bör man, innan man företager förändringar i
den ekonomiska lagstiftningen, tillse, om de verkligen äro nödvändiga
och derjemte tidsenliga. Bränvinstillverkningen idkas för
det närvarande hufvudsakligast på landsbygden. Förslagets tendens
är, att framhålla stora fabrikers företräden i sjöstäderna.
Jag anser det icke välbetänkt att gifva denna rigtning åt en
näringsgren, som utöfvar ett så stort inflytande på jordbrukets
ställning, såväl i afseende å dess produktion, som dess afsättning,
och detta aldra helst i en tidpunkt, då denna näring har
att strida med så stora svårigheter. När jordbruket känner sig
tryckt, inverkar detta på alla andra näringar.
Fri täflan kan endast erkännas som princip i fråga om näringar,
som i öfrigt äro fria; men huru kan man tala om frihet
i fråga om en näringsgren, som är och måste vara underkastad
så mångå och stora inskränkningar?
I tillverkningen af bränvin råder redan all behöflig frihet.
Ett öfvermått af frihet åt ett håll kan lätt framkalla fordringar
af ett öfvermått i frihet åt ett annat, och återföra oss till ett
sämre och en oreda i denna lagstiftning, som icke utan möda
öfvervunnits. Vi känna ju icke hvilka tendenser, som i detta
afseende kunna komma att göra sig gällande hos en kommande
riksdag; att gå dem i förväg, anser jag icke nyttigt.
Af dessa skäl yrkar jag, att den nu gällande författningen
måtte i afseende å såväl tidsbestämningar som maximum och
minimum förblifva oförändrad.
Frih. Raab: Jag har begärt ordet derföre, att min aktade
vän bakom mig uttalat sin förundran deröfver, att jag, som alltid
hyllat frihetens princip, icke kunnat till alla delar gilla K.
Mds Propos. Jag torde i detta afseende få åberopa alla mina
föregående yttranden och reservationer i denna fråga, hvilka
alla gått ut på att ej utsträcka bränYins-bränningstiden längre
T2
Den IS Jannari.
än till 6 månader och maximum till mera än 1,000 kannor,
hvilka åsigler af Hr Hartmansdorff delades vid 1853—1854 års
riksdag.
Det är ofta farligt att fullfölja en abstrakt princip till dess
yttersta konseqvenser; jag har i detta afseende endast en princip,
den att se till hvad som är praktiskt nyttigt och stanna
der. I hvad Hr von Koch yttrat med afseende S borttagandet
af alla onödiga hinder lör bränvins-bränningen instämmer jag till
alla delar. Jag tror, att vi från andra länder kunna hemta talande
bevis i detta hänseende; i Skottland t. ex. hade man en
mängd skandaliisa bestämmelser för rättigheten att utöfva bränviristillverkning,
meri detta vållade, att denna näring föll i händerna
på personer utan allt anseende, och de måste derföre
snart upphäfvas. Bränvinsbränningen måste anses såsom en hederlig
näring och kunna utöfvas af hvilken Svensk medborgare
som helst. Om man vill genomföra principen af frihet och
borttaga maximum vid bränvinslillverkning, borde äfven minimum
försvinna, ty eljest haltar principen.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Med anledning af Frih.
Sprengtportens yttrande, att Bevilln.-Utsk:t borde i sammanhang
med nu föreliggande Kongl. Propos. taga i betraktande frågan
om tull å spritdrycker, har jag begärt ordet lör att beledsaga
Proposm med några anmärkningar. Jag tror, Mina Hrr! att
bränvinsiagstiftningen, som är så vigtig för landet både i afseende
å de inkomster, den bereder statsverket, och de medel,
den lemnar kommunen i handen lör att till vissa ändamål användas.
eger allt för stor betydelse för att ensidigt behandlas.
Jag ämnar icke dervid fästa mig, vid hvilken verkan den nya
Franska traktaten, som är gällande från den 13 April 1865,
i allmänhet kan hafva på Sveriges bandel, utan endast efterse,
om det hädanefter blir möjligt att utan allt för stor förlust exportera
bränvin. Enligt nämnde traktat och de deri stadgade
tulibestämmelser för spritdrycker hafva de Fransyska fabrikanterna,
som hit importera bränvin, erhållit ett verkligt monopol
derå. Ett sådant monopol strider dock uttryckligen mot 60:de
§:n R. F., hvars sista mom. säger: »Ej helier må Konungen —
— — — — till vinning för sig och kronan eller enskilda personer
och korporationer några monopolier fastställa.» Oberoende
af sjelfva grundlagsfrågan vill jag endast upptaga effekten
deraf eller att Franskt drufbränvin får importeras från Frankrike
mot en tull af 75 öre. Jag betviflar, att någon Svensk bränvinstillverkare,
isynnerhet om skatten höjes till 75 öre, skall
kunna konkurrera med den Franska spritfabrikanten, som endast
betalar 15 öre uti surtaxe, helst då man vet, huru det går
till med denna varas tillverkning i Frankrike. Den tillverkas af
drulmäsken och af återstoden af hvitbetorna, sedan sockerämnet
ur dem blifvit pressadt, samt kan derföre afyttras till ett så
billigt pris, att någon konkurrens för vår inhemska tillverkning
icke kan ega rum. Det skulle vara intressant att få denna vig
-
Deu 13 Januari.
73
tiga fråga närmare utredd af Bevil!n.-Utsk:l. Granskar man vidare
1865 års traktat, så finner man, att vin af till och med
21 proc. alkohol skall behandlas och förtullas såsom vin, men
att vara af högre alkoholshalt icke skall anses såsom vin; eldigt
den allmänna tulltaxan, skall äfven vin af högre halt än 21 proc.
behandlas såsom vin. Vi halva således antingen en speciel tulltaxa
för ifrån Frankrike importeradt vin, eller också vet jag icke,
huru man skall förstå dessa stridiga stadganden. För att återkomma
till den effekt, som bestämmelserna rörande importtullen
å Franska spritdrycker skulle utöfva på vår bränvinstillverkning,
får jag nämna, att, om nu i Frankrike skulle tillverkas spritdrycker
af högre alkoholshalt än 21 proc., af t. o. m. 70 å 80 proc.,
och hit införas såsom vin, med den rätt, som 1865 års tulltaxa
lemnar, så skulle dessa icke förtullas högre än till 14 öre pr
skålpund. Genom att sedermera utspädas till 50 proc. alkoholshalt,
skulle spritdrycker af denna styrka kunna importeras till
^ af den skatt, som utgöres för såsom bränvin införda spritdrycker.
Huru är det då möjligt, att en brävinsbrännare bär skall
kunna i någon mån kpnkurrera med utlandet? För mig är det
obegripligt och jag tror det vore väl värdt mödan för Bevilln.-  Utsk:t att utreda denna sak, ty derpå beror ju frågan, huruvida
icke högre tillverknings-afgift skulle omöjliggöra all bränvinsbränning
i Sverige; enligt min åsigt är redan 60 öres skatt i
förening med 1865 års tulltaxa tillräcklig att tillintetgöra denna
näring. Jag har velat anföra dessa fakta, för att leda [Jtskffs
uppmärksamhet på den högst vigtiga frågan.
Frih. von Schulzenheim, David: Ehuru ett Utsk., då det
till granskning företager inkomna Proposm och motioner, i allmänhet
icke kan helt och hållet låta leda sig af de yttranden, som åtfölja
dessa, är det dock för ett Utsk. af stor vigt, om från ett Stånd inkomma
något så när enstämmiga yttranden eller om dessa yttranden
innebära en sakkännedom, hvaraf Utsk:t kan hemta ledning. I
denna fråga gäller detta mer än någonsin. Då emellertid nästan
alla de talare, som här i dag hafva yttrat sig ang:de den Kongl.
Proposm, hafva fästat sig vid, huruvida det vore skäl att fullständigt
antaga den frihet, som K. M:t velat medgifva åt brän
vinsfabrikationen
och mindre vid den fråga, som åtminstone inom
de andra Stånden sannolikt kommer att blifva mest debatterad,
nemi. om förhöjningen af tillverknings-afgiften, och då jag önskat
att de yttranden, som komma att åtfölja remissen af den
Kongl. Proposm, blifva fullständigare, specielt med afseende å
denna punkt, är det derom jag egentligen vill yttra mig. Jag
föreställer mig, att såväl våra bränvinstillverkare som jordbrukare
med tacksamhet emottaga den Kongl, gåfvan af större
frihet i bränvinsnäringen, men att deremot den Kongl. Proposms
finansiella sida, den om skattens förhöjande till 75 öre, icke kan
annat än hos dem väcka ogillande. Denna lilla öresumma kommer
att inbringa ända till 3| million (tillverknings-skatten och
försäljnings-skatten sammanräknade), hvilka hufvudsakligen skola
74
Den 13 Januari.
tagas ur arbetarnes fickor, och då kari det väl vara skäl att
uärmare fästa sig vid denna punkt. Bränvinsbränningen skall
enligt K. M:ts förslag bära en skatt af 200 proc., men, enligt
den Franska traktaten, endast 3| proc. tull åsättas en del från
utlandet inkommande varor, som äfven äro föremål för inhemsk
industri, och med skäl torde rättvisan af dessa förhållanden kunna
ifrågasättas. I förbigående vill jag erinra om Frih. Cederströms
motion, att bränvinsskatten och tullen å bränvin och
spritdrycker skola af Bevilln.-Utsk:t behandlas på samma gång,
för att vinna öfverensstämmelse dem emellan. Jag fruktar dock
att, när Franska traktaten skall behandlas, det torde blifva svårt
att rycka ut någon särskild del af densamma. Här har man
vid riksdagarne under loppet af 9 år oupphörligen talat om konsumenternas
rätt, och aldrig har man hört nationen framställas
såsom annat än en nation af konsumenter eller köpmän. Likväl,
då det varit fråga om den fattigaste delen af nationen, hafva
alla varit ense om att pålassa denna ökade skatter; mendet
torde vara skäl att äfven dervid något tänka på huru den så
mycket omordade konsumenternas rätt i sjelfva verket blifvit
tillgodosedd i detta fall. Om t. ex. en båtsman på ett fartyg
eller en arbetare på Bergsunds verkstad eller någon annan af
våra mera lyckligt lottade arbetare (om andra kan här icke vara
fråga, ty den fattige torparen och hans dräng lära ej ofta kunna
bestå sig denna fördel] tagar sig en sup om dagen, får han
derföre, om jag icke missräknat mig, till staten erlägga en indirekt
skatt af 21 rdr 90 öre för år, hvaremot, om lian dagligen
drucke 2 glas Franskt vin, denna skatt icke skulle belöpa
sig till mera än 1 rdr 95 öre. Kan det då vara riktigt att
denna proportion bibehålies? Om konsumtions-skatter, såsom väl
är nödvändigt, skola sättas i stället för direkta skatter, kan det
då vara skäl, att en skatt, som hufvudsakligen drabbar de fattige,
ökas med 3| million, under det att den, som lefver i kräslighet,
icke betalar någon tull alls för den blomkål, han hemtar
från Algier, och den sparris, han får från Tyskland.
Jag tror väl, att lossandet af alla band på den inhemska
fabrikationen länder till gagn lör landets utveckling, men jag
tror också, att ingen nation kan utveckla sig och bestå, om icke
både dess andliga och materiella lif understödjes i nationel rigtning.
Liksom det andliga lifvet upphör, om icke författarne uppmuntras
alt verka i fosterländsk anda, så kan icke heller ett
folk bibehålla sin yttre sjelfständighet såsom nation, så vida icke
dess materiella krafter lå utveckla sig i rent nationel rigtning.
Jag önskar visserligen, att den tidpunkt vore nära, då alla skiljda
folkfamiljer förenade sig till en enda nation och krig icke vidare
existerade samt kärleken endast bestämde lagstiftningen, men
jag fruktar, att denna tid är långt aflägsen, och dessförinnan
böra vi icke inlåta oss på någon kosmopolitisk lagstiftning. En
sådan väg har redan blifvit beträdd inom den ekonomiska lagstiftningen;
följderna deraf hafva redan visat sig och komma att
Den 13 Januari.
75
göra det i ännu högre grad. Då man nu vill högt beskatta
den inhemska tillverkningen, medan man ger den utländska fria
händer, torde det vara skäl att påpeka, det sådant är farligt,
att tiden är inne att hejda sig. Den nya Franska traktaten
åsätter visserligen ett slags skydd för inhemskt bränvin, som
kallas surtaxe med 30 öre för 100 proc. alkoholshalt, och således
skulle vid en reducering till 49 proc. eller vanligt 6-gradigt
bränvin skatten utgöra 15 öre. Huruvida detta kan vara ett
skydd, lemna jag åt eder, Mina Hrr! att fundera på, då frakten
för bränvin från medlersta Sverige til! kusten stundom kan utgöra
15 öre. Detta är visserligen vigtiga omständigheter, men
jag återkommer till sjelfva hufvudfrågan: tål nationen att ytterligare
million tagas ur arhetarnes fickor och behölver nationen
detta? De ledamöter af Stats-Utsk:ts utgifts-afdelning,
som äro här närvide, torde kunna lemna upplysning, om det behölves
och om icke utgifterna kunna bestridas med befintliga
tillgångar. Jag har anledning att tro, att Stats-Utsk:t kommit
till ett sådant resultat och att den föreslagna tillökningen i bränvinsskatten
endast skulle blifva ett reservationsanslag för att betacka
deri brist i tullintraderna, som nödvändigt måste uppstå i
följd af den Franska traktaten. Detta har jag velat säga, för
att om möjligt leda diskussionen i en rigtning, hvarigenom kunde
lemnäs Utsk:t en ledning i den del af frågan, som jag, enligt
hvad jag ofvan anfört, anser vara det väsendtligaste.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Ehuru min erfarenhet
vid de tillfällen, då jag varit Utskrs-ledamot, har lärt mig
att en diskussion i Stånden öfver ett ärende, innan detsamma
handlagts al Utsk:t, sällan ledt till något resultat och sällan utöfvat
inflytande på det beslut, hvari (Jtsk:t stannat, helst som
det ofta handt, att dessa diskussioner icke ens blifvit lästa inom
Utsk:t, tillåter jag mig likväl, då diskussionen i denna fråga har
fortgått en längre stund, att yttra några få ord, och detta så
mycket heldre, som jag i allo instämmer i hvad Frih. Klinkowström
anfört. Jag tror nemi. att, om den nya Franska traktaten
vinner tillämpning, det blir nära nog omöjligt att tillverka bränvin
i Sverige eller att i denna näring kunna konkurrera med
främmande länder, helst det i Frankrike blifver lätt, och säkert
kommer att försökas, att nemi. försätta drnfbränvinet med vissa
proc. alkohol och ändock exportera det under benämningen fruktbränvin.
Då bränvinsbränuingen, en handtering, som jag för
min del hatar, likväl otvifvelaktigt medför fördelar för en mängd
landtbrukare, icke blott för dem, som sjelfva tillverka bränvin,
utan äfven för dem, som behöfva afsättning för sin potatis, synes
det mig icke vara skäl att omstöpa lagstiftningen i detta
ämne på det sätt, att man drager bränvinsfabrikationen frän
landet till städerna, likasom man ej heller bör genom borttagande
af maximum uppmuntra personer till anläggning af fabriker,
som sannolikt icke komma att bära sig. Såväl derför som
ock emedan en ny representation vid pass ett år härefter sam
-
76
Den 13 Januari.
manträder, skulle jag önska, att Bevilln.-Utsk:t vidtoge sä få förändringar
som möjligt i det bestående och aldra minst nedsatte
minimum, då sådant skulle bidraga att öka konsumtionen och
återinföra husbehofsbränningen, hvilken vår lagstiftning- allt sedan
1855 sökt förvandla till fabriksnäring. Alltså ber jag att
få fästa Utsk:ts uppmärksamhet såväl på de värderika upplysningar,
Frill. Klinckowström lemnat, som ock derpå, att löga
skäl finnes för tillfället att göra några förändringar i bränvinslagstiltningen,
ty, då vårt bränvin ej kan afsältas på den utländska
marknaden, måste allt hvad som produceras inom landet
supas upp af vårt fattiga folk.
Hr von Koch: Diskussionen har nu kastat sig in på en
fråga för dagen, som i någon mån bar sammanhang med den
Kongl. Proposm, och tillåter jag mig i afseende derpå yttra några
få ord. Den Franska traktaten lemnar oss full frihet att bestämma
tullen på allt annat bränvin än det af vindrufvor, och
äfven i afs. å detta stadgar den icke någon viss tull, såsom Frih.
Klinckowström, om jag fattade honom rätt, tycks föreställa sig,
utan en s. k. surtaxe, d. v. s. den afgift, hvarmed tullen må
öfverstiga den inhemska tillverkningsafgiften. Således, när tillverk
ningsafgiften här i Sverige är 60 öre pr kanna om 50 proc.
alkobolshalt, blir, om surtaxen är 15 öre, tullen 75 öre pr k:a.
Okas till ver knings-afgilten till 75 öre, blir traktat-tullen 90 öre pr
k:a å franskt vindruf-bränvin. Den Fransk-Svenska traktaten skiljer
sig just med afseende å detta ämne från alla andra föreg:de,
som Frankrike afslutat, derigenom att Frankrike i denna punkt
gjort undantag till vår förmån. Så vidt jag har mig bekant,
har Frankrike icke beviljat någon annan stat, icke ens Norge,
högre surtaxe än den som Frankrike förbehållit sig sjelf eller
15 francs pr hectalitre (38,31 sv. k:a) för alla slag af bränvin.
Sverige har fått rätt att sätta surtaxen till 16 francs å vinrirufsbränvin
och huru högt som helst å allt annat bränvin. Sådant
bar skett derföre, att från Svensk sida uppmärksamhet blifvit
fästad på de särskilda förhållanden, som här existera, eller att
vår bränvinslagstiftning tillkommit under så säregna omständigheter,
att man gjort inskränkningar i afseende å tid å maximum
och minimum, att man skall erlägga skatten förskottsvis, att
man stadgat högre skatt, om tillverkningen öfversteg det anmälda
beloppet, att man fått betala skatt äfven om man icke
hunnit tillverka det belopp, hvarför man anmält sig o. s. v. Då
till följd af detta Frankrikes exceptionella medgifvande vi nu hafva
full rätt att bestämma tullen å allt slags bränvin, utom å viodrufsbränvin,
huru vi finna för godt, blir hufvudfrågan att söka
utröna, om vindrufsbränvinet kan hit förås för så godt pris, att
farlig täflan uppstår för våra, ännu under ofördelaktiga förhållanden
arbetande bränvinsbrännare? Det uppgifves nu, att sådant
kan ske derigenom, att drufbränvinet är på något sätt förfalskat.
Föreslagna ändringar i konsulsstadgan afse just att få
skärpta kontroller öfver, att icke annat bränvin af något slag
Den 13 Januari.
77
inkommer under benämning af drufbränvin. Jag har dock icke
sport att de i traktaten redan föreskrifna kontroller ännu visat
sig overksamma. Försöker man införa bränvin af vindrufvor
uppblandadt med annat, är det ett missbruk, som jag hoppas
måtte upptäckas. Alla upplysningar, som kunna leda till förekommande
eller upptäckt af dylika missbruk, äro emedlertid af
värde och jag är derför tacksam. Men jag upprepar, att endast
i det läll har vår bränvinslagstiftning, enligt min tanke,
något sammanhang med den Franska traktaten, om det kan
bevisas, att Franskt drufbränvin hit kan införes i sådan mängd,
att derigenom en för våra bränvinstillverkare farlig konkurrens
skulle uppstå. Detta är en fråga, som naturligtvis förtjenar att
tagas i öfvervägande af Utsk:t. De upplysningar, som jag hittills
varit i tillfälle att förskaffa mig, gifva mig anledning antaga,
att vindrufssprit är så dyr, att den icke gerna kan komma
att säljas i stället för bränvin, och, ehuru Franskt drufbränvin
tillfälligtvis under det senaste året af anledningar, som jag
icke med säkerhet än kari uppgifva, undergått ett högst betydligt
prisfall och för närvarande står lägre än i mannaminne,
kan det icke ens nu införas och säljas i konkurrens med Svenskt
sädesbränvin.
En talare har här yrkat, att man skulle uppskjuta hela
denna frågas afgörande till en kommande riksdag, men jag tror,
att denna fråga är af den vigt, att den icke bör uppskjutas.
Oaktadt alla bemödanden att undertrycka bränvinsbräriningen
här i landet, har produktionen snarare ökats än minskats, samt
var sista året 16,700,000 kannor. Bränvinsbränningen är således,
tyvärrl ännu här en af våra hufvudnäringar. Bedrifves den
illa och under orättvis lagstiftning, bör rättelse genast ske. Vi
hafva icke råd drifva någon betydlig näring illa. Produktionen
bör dessutom emellertid ske under så billiga vilkor, att vi snart
kunna exportera hvad vi icke behöfva, och just härpå går K.
M:ts Propos. ut. En sådan export kan blifva en ganska välbehöflig
inkomstkälla för vårt land. Då i öfrigt denna näring,
efter hvad bränvinsbrännare sagt mig, är särdeles naturlig för
vårt land, emedan just det, som ligger emot andra näringar,
eller det kalla klimatet, är särdeles nyttigt för bränvinsbränningen,
kunna således här kanske inrättas bränvinsfabriker af den
storlek, att de kunna förse, om icke just hela verlden, åtminstone
en del deraf, med sprit. Bränvinsbränningen länder f. n.
landtbrukaren till fördel, icke så mycket derigenom, att han
sjelf tillverkar bränvin, utan fastmera derigenom att han får
tillfälle att afsätta sina produkter. Så länge minimum qvarstår
så högt som nu är fallet, kunna i allmänhet icke enskilda mindre
landtbrukare idka denna näring med fördel. Antingen måste
de skalfa sig förlagsmän, hvilka vanligen först taga hela
förtjensten och sedan egendomarne af bonden, eller ock tvingas
bönderna till det för dem äfventyrliga steg att förena sig i
bolag. Såvidt min erfarenhet sträcker sig, hafva icke dessa bolag
beredt någon fördel åt delegarne; särdeles är förhållandet i
78
Den 13 Januari.
detta hänseende beklagligt inom Blekinge län. Det är af denna
anledning, som jag påyrkat nedsättning af minimum. Det naturligaste
vore visserligen att alldeles borttaga minimum, men,
då bränvinsnäringen befinner sig i det exceptionella tillstånd,
att staten af densamma vill taga så stor skatt som möjligt, ligger
deri ett praktiskt skäl att icke sätta minimum så lågt, att
kontrollkostnaden i någon betydligare mån inkräktade på de af
näringen beräknade inkomster. Enligt min tanke bör minimum
vara 100 högst 125 kannor, hvilket var regeringens Propos.
vid 1853—1854 års riksdag. En talare har här gjort det inkastet,
att Frankrike skulle hafva erhållit monopol på denna
näring. Jag måste erkänna, att jag icke förstår ordet monopol
i den bemärkelse, han synes antyda. För öfrigt och om så vore
förhållandet, att Regeringen skulle begått grundlagsbrott, bör
detta angifvas hos Konst.-Utsk:t.
Frih. Klinckowström: Jag har begärt ordet för att med
några ord få bemöta de anmärkningar, Hr von Koch framställt,
och får dervid lästa hans uppmärksamhet derpå, att, så länge
1865 års tulltaxa är gällande, äro tullbestäinmelserna för bränvin
och sprit fixa, samt att, ehuru Franska traktaten lemnar
öppet för R. St:r att öka tullen å bränvin i samma mån tillverkningsafgiften
höjes, i alla fall den i nämnde traktat stadgade
surtaxe är fix. Hvad vidare angår de kalkyler, Hr von
Koch velat uppgöra för att visa, att de Svenska bränvinstillverkarne
kunna konkurrera med de Franska, får jag visserligen
nämna, att, emedan jag varit oberedd på denna diskussion, jag
icke för ögonblicket kan meddela de faktiska upplysningar, hvarigenom
jag tror mig kunna ådagalägga, att de Franska tillverkarne
kunna fabricera sitt bränvin till billigare pris än vi, men,
såsom ett exempel, vill jag dock nu åberopa det Fransyska
hvitbetsbränvinet. I Frankrike har hvitbetsodlingen på sednare
åren tagit en förvånande fart och i norra Frankrike längs gränsen
till Belgien finnas storartade fabriker inrättade för tillverkning
af hvitbetsbränvin. Detta bränvin tillsättes med något
drufsprit samt färgas och utföres derefter under namn af drufbränvin.
Innan 1860 års handelstraktat med England afslöts,
lärer sådant bränvin utförts till England i stor mängd. Svårigheten
att åtskilja sådant förfalskadt bränvin från det äkta drufbränvinet
lärer ock, efter hvad Franska vetenskapsmän intyga,
vara mycket stor; ehuru det naturligtvis kan ske genom en kemisk
analys, är det väl för sent att anställa en sådan, då bränvinet
hit inkommer och angifves till förtullning.
Vid diskussion om Franska traktaten torde jag få lemna
faktiska uppgifter, som visa, att Franska fabrikanter kunna tillverka
bränvin af samma sprithalt som det Svenska, men för
vida billigare pris, och, om det förhåller sig så, torde det vara
klart, att Svenska bränvinstillverkningen går en total undergång
till mötes samt att statsverket kommer att lida en årlig förlust
Den 13 Januari.
79
af 10 millioner och kommunerna af de inkomster, de nu hafva
af bränvinsminuteringen.
Hr von Koch: Jag ber R. o. Ad. ursäkta, att jag åter
upptager dess tid, men jag gör det endast derföre, att jag nu
förmodar, att liela denna diskussion tillkommit med anledning
af det kända förhållandet, att Bevitln.-Utsk:t nästa Måndag sammanträder
lör att afgöra frågan om Franska traktaten, och att
inan i dag här har velat hafva en liten förpostaflar, på hvilken
traktatens vänner varit alldeles oförberedda. Jag har åtminstone
varit det, men tror mig dock kunna lemna on ytterligare upplysning
i afseende å Frih. Ivlinckowströms anförande, Frih.
Klinckowström har numera medgifvit, att det endast är surtaxen
på Franskt vinbränvin som är fix, och att vi således kunna
sätta hvilken tull som helst å allt slags annat bränvin och således
äfven å hvitbetsbränvin, men samma talare har tillika förklarat,
att i norra Frankrike hvitbetsbränvin i storartad skala
förfalskas tili drufbränvin. Ar så förhållandet, bör man naturligtvis
söka förekomma, att vi bedragas af dessa förfalskare och
det är väl att i god tid en så vådlig förfalskning blifvit påpekad.
Någon tröst torde dock ligga deri, att nästan alla andra
länder importera större qvantiteter Fransk kognak och sprit än
vi, och således hafva i detta fall t. o. m. större intresse än vi
att tillse, att de icke af dessa varuförfalskare bedragas. I England,
der tillverknings-afgiften för bränvin är 8 sh., är surtaxen
endast 2 d. per gallon. Jag hör att det uppgifves, att den nu
är ökad till 5 d. Möjligen är detta förhållandet, och jag vill
derföre till annat tillfälle uppskjuta hvad som vidare är att
tillägga.
Gr. Liljencrants: Med anledning af den ingress, hvarmed
den siste värde talaren började sitt anförande, enligt hvilken,
såvida den får tolkas efter ordalydelsen, denna diskussion
skulle vara en fint af det parti, jag tillhör, får jag fästa hans
uppmärksamhet derpå, att diskussionen börjades af en person,
som tillhör samma sida som Hr von Koch, och får tillägga, att
jag aldrig skulle hafva deltagit i densamma, om icke förhållandet
varit sådant. För min del är jag emellertid mycket belåten
med diskussionen, emedan den i dagern framkallat omständigheter,
som förtjena uppmärksamhet.
Öfverläggningen förklarades härefter slutad och den Kongl.
Proposm jemte yttranderne remitterades till Bevilln.-Utsk:t.
Föredrogs och remitterades till Bevil!n.-Utsk:t K. M:ts den
10 dennes bordlagde Nåd. Propos. till R. St:r ang:de fortfarande
årlig kurhus-afgift.
80
Den 13 Januari.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:ts d. 10
dennes bordlagde Nåd. Skrifvelse till R. St:r, ang:de väckt fråga
om öfverflyttning på kronan af bestyret med anskaffning och
underhåll af båtsmännens kappsäckar och s. k. småpersedlar.
Föredrogs Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 22 och 30 sistl.
December bordlagde Betänk. N:o 12, i ani. af väckt förslag om
upphörande af de s. k. prebende-pastoraten.
Sedan undertecknad tillkännagifva, att, enligt ankommet
utdrag af Högv. Preste-Ståndets prot. den 10 dennes, bemälde
Riks-St. afslagit ifrågav:de Betänk.; anmälte sig och yttrade.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag vill för min del icke bestrida,
att Ekon.-Utsk:t i viss mån haft giltiga skäl att tillstyrka
en und. skrifvelse i förev:de ämne till K. M:t, men då jag ej
anser denna fråga vara af särdeles brådskande egenskap, hemställer
jag till R. o. Ad., huruvida rätta tidpunkten nu är inne
att deri fatta något beslut. Vi hafva nemi. nyss antagit en ny
grundlag, enligt hvilken ett annat forum, kyrkomötet, i denna
fråga eger den sista, afgörande rösten. Då denna grundlag i
sjelfva verket är lag, ehuru den i följd af bristande promulgation
ännu ej är tillämplig, anser jag det vara skäl att åt kyrkomötet
öfverlemna afgörandet af detta ämne, som så nära berör
Presterskapets rättigheter, och hemställer jag derföre, att
R. o. Ad. behagade afslå Ekon.-Utsk:ts Betänk.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag hemställer till
Ståndet, hvad följden skulle blifva af ett afslag, sådant som
Frih. af Ugglas yrkat. Då vi nu sett, att Preste-St. enhälligt
förkastat frågan om prebendepastoraternas borttagande, är det
klart, att, om Adeln äfven så skulle gara, ett blifvande kyrkomöte,
när saken der förekommer, skall stödja sig på det beslut,
den nuvarande representationen fattat, och säga: prebendena
böra qvarstå, sådan var R. Shrs åsigt. Visserligen fruktar jag,
att man vid denna riksdag ej kan vinna något positivt resultat,
utan endast afgifva en opinionsyttring; men en sådan bör dock
afgifvas och denna så kraftig som möjligt. Jag vill ej upptaga
Ståndets tid med att visa olämpligheten af prebende-institutionen;
den är af allmänna opinionen redan utdömd. Man behöfver
blott fråga: Äro de andliga lärarne till för församlingens
skuld, eller församlingen för lärarnes skuld? Ser man på PresteSt:s
ordande om de förfärliga vådor, som skulle drabba religionen
och den teologiska vetenskapen, om prebende-pastoraten
borttogos, finner man att ungefär samma skäl der framdragits,
som fordom under reformationens första tider för de andliga
godsens bibehållande inom kyrkan. Man yttrade då, att religionen
skulle gå under, om kyrkans ledare förlorade den jord,
som
Den 13 Januari.
81
som ställde dem i nära beröring rned folket. Men godsen indrogos
och religionen, långt ifrån att försvagas, erhöll ny kraft.
Jag skulle visserligen kunna medgifva, att bibehållandet af
Biskoparnes prebenden har något skäl för sig. Biskoparne kunna
medhinna att sköta dem, hvilket icke är förhållandet med öfriga
prebendarier; men dels hafva Biskoparne sig öppet att predika
i stiftets alla kyrkor och behöfva således inga särskilda pastorater,
dels är det lika olämpligt för Biskopen att sysselsätta sig
med den dagliga pastoralvården, som det vore för en Regementschef
att befatta sig med ekonomien vid en sqvadron. Biskopen
skall tillhålla Kyrkoherdarne att ordentligt sköta deras kall, icke
sjelf nedstiga till pastor. Hvad öfriga prebendarier angår, har
jag hvarken af diskussionen inom Utsk:t eller inom Preste-St:t
kunnat inse, hvilka förskräckliga teologiska irringar skulle forekommas
derigenom att dessa Hrr möjligen utskrifva prestbetyg
eller sköta andra mindre bestyr inom församlingarne under
sommarmånaderna. Men, om så vöre, hvarföre skötas då prebendena
af vikarier? Jo derföre, att prebendarien helt simpelt
icke sjelf kan göra det. Församlingen skall således vanvårdas
lör att skaffa ökad lön åt en vice embetsman. Att så är förhållandet,
erkänna Konsistorierna sjelfva, då de ofia nog nödgas
ingå till K. M:t med följande anhållan: »Då N. N. församling
länge varit prebende och derigenom i saknad af god själavård,
föreslås, att en annan församling måtte i Nåder anslås till prebende.
»
Hvad jag nu yttrat, torde tillräckligt ådagalägga olämpligheten
af hela institutionen. Under förutsättning alt R. o. Ad.
gillar denna min åsigt, och öfvertygad, som jag är, att Ståndet nu
som alltid vill befordra hvad som länder till det andliga lifvets utveckling
hos Svenska folket, anhåller jag vördsamt, det R. o. Ad.
måtte bifalla Utsk:ts Betänk.
Gr. Liljencrants, Gustaf Frédrik: Jag instämmer helt
och hållet med den siste värde talaren deri, att det långa tider
verkligen sett ut som om församlingarne vore till för pastorernas
skuld och icke tvärtom; men jag utsträcker detta påstående
ännu längre än nu är i fråga, emedan jag anser att den kan
och bör tillämpas på alla de fall, då församlingarnes rätt att
välja sina själasörjare är dem betagen. Min önskan är, att
denna från katolska tiden qvarstående surdeg måtte förr eller
sednare blifva undanröjd oell församlingen återinsättas i sin naturliga
rätt. Hvarje steg, som för till ett sådant mål, är mig
kärt, och jag helsar derföre med glädje frågan om prebendenas
borttagande. Jag föredrager dock det förslag, som en reservant
inom Ekon.-Utsk:t, Hr von Ehrenheim, framställt, emedan det
synes mig mera enkelt och lämpligt att anmäla denna fråga till
K. M:ts bedröfvande, än att lätta ett så bestämdt beslut, som
det Utsk:t föreslagit. Utsk:t har nemi. väl förklarat, att prebendepastoraten
böra afskaflas, men tillika hemställt, att R. St:r
H. II. 6
82
Den 13 Januari.
mätte anhålla, »att K. M:t täcktes framlägga förslag till beredande
af ersättning för de löneinkomster, som för närv:de från
dessa pastorat utgå.» Det är väl ej rätt, att innan K. M:t I alt
tillfälle att i sjelfva hiifvudlrågan, eller 0111 beredande af löneinkomster
på annat sätt åt nuvarande prebendarier, framställa
förslag, hemställa om prebendenas indragande, isynnerhet som
nämnda ersättningsfråga i alla händelser måste utgöra föremål
lör en kommande riks ags pröfning. Under sådane förhållanden
anser jag det vara bättre, att, såsom Hr von Ehrenheim föreslagit,
anhålla, »det K. M:t ville taga i öfvervägande, om icke en
vidsträcktare indragning af prebende-pastorater, än den, som redan
egt rum. eller i sammanhang med regleringen af biskopslöncrna
blifvit anbefalld, lämpligen kunde ske.» Genom antagandet
af detta lörslag uttalade R. St:r sin åsigt om nödvändigheten
af prebende-pastoratens indragning, och målet vore vunnet,
utan att man beliölt gå den väg, som Utsk:t föreslagit,
hvilken icke leder närmare till målet, än den af Hr von Ehrenheim
inslagna. Jag vågar anhålla, att R. 0. Ad. måtte antaga
Hr von Ehrenheims reservation, hvilken ock blifvit af flertalet
af Ståndets ledamöter inom Utsk:t understödd.
Frih. Åkerhjelm, Johan Gustaf Nils Samuel: Då
jag anmälde mig att erhålla ordet, var det i afsigt att fästa R.
0. Ad:ns uppmärksamhet å den af Hr von Ehrenheim afgifna
reservation, hvari jag, i likhet med flere af Ståndets ledamöter
inom Ekon.-Utsk:t, förenat mig. Som emellertid sedan dess redan
en talare, Gr. Liljencrants, förordat denna reservation, kan
jag inskränka mig till att, med anledning af det af Utsk:ts ordförande
nyss här anförda yrkande på bifall till Utsk:ts förslag,
erinra om de inom Utsk:t af åtskillige Preste-St:ts ledamöter
anförda skäl Ipr prebendenas bibehållande, att Theoiogice Pastoralis
Professorerne vid våra universitet väl behölde någon praktisk
öfning lör att kunna rätt handleda yngre prestmän och
blifvande själasörjare, samt att, derest både Biskopar och Theologi®
Lektorer förlorade sina prebenden, det förhållande kunde
inträffa, att ett konsistorium utgjordes al endast lekmän eller
åtminstone af dermed närmast jemförlige prester utan erfarenhet
octi praktisk insigt i själavård. Då dessa skäl föreföllo mig
ganska tänkvärda, har jag således ej kunnat instämma i det
ovilkorliga tillstyrkande, Iivari Utsk:t stannat, utan i stället förenat
mig med Hr von Ehrenheim i hans reservation. Hos Hr
Gr. o. Landtm, anhåller jag vördsamt om propos, på afslag å
Utsk:ts, samt bifall till reservanternes förslag.
Frih. Cederström, Rudolf: Såsom R. 0. Ad. af de vid
Betänk:t lögade reservationer behagade finna, har inom Utsk:t i
denna vigtiga fråga herrskat en stor skiljaktighet i åsigter. och
Betänk:t blef antaget med en pluralitet af endast 2 eller 3 röster.
Jag nekar icke, att det måtte för församlingsboerne i ett
prebende kännas ganska betungande, att, under det de måste, i
Den 13 Januari.
83
likhet med andra församlingar, erlägga löner till sina själasörjare,
likväl ej af dem hafva samma nytta; och jag skulle derföre
gerna medverkat till en ytterligare omreglering af prehendeinslitutionen,
för så vidt det utan mehn för vetenskap och kyrka
kunde låta sig göra, hvilket jag vill tro vore görligt och nyttigt;
men då jag å andra sidan, lika med Hr von Ehrenheim och
flere andra Utsk:s-ledamöter, tillhörige R. o. Ad., funnit så tänkvärda
skäl anförda, icke för ett oförändradt bibehållande, men
för en i vissa fall bibehållen tillvaro af denna institution, hvilken
gifver prebendarierna tillfälle till förvärfvande af praktisk
skicklighet i själavården, hafva vi funnit oss förhindrade att förena
oss i Utslcls hemställan om totala afskafTandet af alla prebenden.
Gr. Björnstjerna har i sitt lörsvar af Utsk:ts Betänk,
fästat sig vid vissa enligt min tanke ganska underordnade sidor
af den preslerliga verksamheten, då han frågat hvad nytta en
theologisk lärare kan hafva af att utskrifva prestbetyg och dylikt.
Delta mätte väl vara den minst vigtiga delen af en själavårdares
verksamhet; honom åligger att undervisa nattvardsungdorrien
och att genom det gudomliga ordets predikan utbreda en
sann kännedom af lärans bud och sanningar, o. s. v.; och i allmänhet
tror jag att just den nära beröringen med folket i dessa
vigtiga värf, hvarvid vissa prehendarier, som jag specielt känner,
visat synnerlig omsorg och nitälskan, gifver ett kraftigt
värn mot theologiska irringar, de der hos läraren sjelf vilja
uppkomma. Hvad följden blir, då theologiska lärare icke äro
prester eller med presterlig tjenstgöring förtrogne, se vi häst i
åtskilliga, ganska beklagliga förvillelser, uppkomne vid vissa af
Tysklands theologiska undervisningsanstalter, djupt inverkande
på en talrikt samlad studerande ungdoms framtida rigtning.
Då propos. redan är begärd på bifall till Hr von Ehrenheims
reservation, lår jag vördsamt derutinnan förena mig, instämmande
med Frih. Åkerhjelms anförande och Gr. Liljencrants’hemställan;
men jag får tillägga, att om de i reservationen
antydda åsigter icke skulle förmå här göra sig gällande,
utan jag skulle blilva ställd i valet mellan afslag och bifall till
Utskits Betänk., jag då, heldre än att bifalla en så absolut hemställan,
skulle vilja förena mig i Frih. af Ugglas’ yrkande om
afslag, och detta tyckes så mycket mindre skada saken för
ögonblicket, som ärendet, tdl följd af Höav. Preste-St:ts beslutade
afslag derå, är, på sätt Betänk:t jemväl genom den i detta
afseende citerade 1 I4:de §:n B. F erkänner, ett numera redan
afgjordt ärende, och R. o. Ad:ns beslut tdl bifall eller modifikation
icke kan, vid sådant förhållande, efter hvad mig vill
synas, få någon annan bemärkelse än den af en opinionsyttring.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Jag är förekommen
af de tre sista talarne och anser lika med dem Hr von Ehrenheims
reservation förtjena företräde framför Utsk:ts förslag.
Hvarföre’ skulle icke Professorer oell Lektorer kunna utöfva
pastoralvården i församlingar, som äro belägna i samma stad,
84
Den 13 Januari.
der de äro bosatta? Jag ser icke något hinder derför, och erinrar
mig ganska val från den tiden jag studerade i Upsala, att
Professor Hogberg., hvilken såsom prebende innehade Helga Trefaldighets
församling, ofta brukade predika i den s. k. Bondkyrkan.
Enahanda lörhållande eger rum med Domprostarne
i de flesta städer. Om vederbörande, som hafva uppsigt öfver
själavården, icke fullgöra sin skyldighet att tillhålla prebendeinnehalvarne
att sköta sina tjenster såsom lörsamlingarnes lärare,
lärer väl detta ej kunna blifva något giltigt skäl för staten
att förse desse sednare med förhöjda löner. Väl har jag
förnummit, att någon gång såsom skäl för löneförbättring anförts,
att en person ej kunnat rätt sköta sin tjenst; men att
antaga detta såsom princip, torde likväl vara mindre ändamålsenligt.
Jag tillstyrker antagande af Hr von Ehrenheims reservation.
Gr. Björnstjerna: Med anledning af Frih. Cederströms
yttrande, vågar jag hemställa, hvarföre det skulle vara så ytterst
nödvändigt, att Theol. Lektorer hafva prebenden. Om så
är, borde man väl äfven gilvit prebenden åt Theol. Lektorerna
vid de nyinrättade elementar-läroverken; men så har dock icke
skett, och jag har ej hört att några olägenheter deraf uppstått.
Bemälde Frilus teckning af det gagn, prebendarierne sjelfva draga
af att-sköta nattvards-undervisningen, vore alldeles riklig, blott
saken vore möjlig; men då icke ens en prebendarie kan sköta
tvenne tjenster på tvenne olika ställen, förvandlas prebendet till
hvad det nu är, helt simpelt till ett sommarnöje.
Gr. Mörner har yttrat, att Domprostar, Theol. Professorer
och Lektorer mycket väl kunna utöfva pastoralvården i deras
prebenden, vanligen belägna i samma stad, der de sjelfve äro
bosatta. Detta yttrande måtte åtminstone icke gälla Domprostarne;
dessa äro ju ej prebendarier, utan kyrkoherdar. Lektorerne
åter hafva, mig veterligen, icke sina prebenden i städerne.
Ett enda ställe gör härifrån ett undantag, nemi. Upsala,
der verkligen en prebende-innehafvare har sin kyrka belägen
inom staden. Att så eger rum på ett enda ställe i
Sverige, bevisar väl ej att alla andra prebende-lörsamlingar böra
hafva en själasörjare, som de ej se oftare, än då han kommer
ut att njuta landtluft eller uppbära tionden, icke heller att dessa
församlingar böra åtnöja sig med en yngre, oerfaren prestman,
anskafläd af prebendarien till billigaste pris och saknande allt
varmare intresse för sina åhörares andliga väl. Att, såsom Gr.
Liljencrants och andra talare yrkat, antaga Hr von Ehrenheims
reservation, afstyrker jag. Det förefaller mig som om denna
reservation innehölle rakt ingenting. Jag har, för min del åtminstone,
aldrig sett en skrifvelse till K. M:t så stiliserad, som
denna. Man begär deri hvarken att K. M:t skall vidtaga någon
åtgärd eller till riksdagen inkomma med något förslag i ämnet;
man anhåller endast att K. M:t skall vara så nådig och fundera
på saken. Den stora skillnaden mellan Utsk:ts och Hr von
Den 13 Januari.
85
Ehrenheims förslag är den, att prebendena såsom princip utdömas
af Utsk:t, men gillas af Herr von Ehrenheim.
Jag yrkar fortfarande bifall till Betänkt.
Hr Tersmeden, Pehr Reinhold: Jag är till stor del förekommen
af den siste värde talaren, men anhåller likväl att till
hans yttrande få tillägga nåsra ord. Denna fråga kan, liksom
i allmänhet alla andra, betraktas från tre sidor: 1) de skäl, som
tala för, '.) de skäl, som tala mot saken, och 3) det formella
i frågan. Hvad först angår de skäl, som tala för prebendenas
borttagande, så hafva dessa blifvit af såväl Professor Ribbing,
som äfven af Utsk:t i dess motivering af Betänk:t, så fullständigt
och tillfredsställande utvecklade, att jag icke behöfver återupptaga
dem. Det är såväl i det sociala som i statslifvet en allmänt
erkänd regel, att man ger lön för ett visst gjordt arbete,
men då kan väl ingen besynnerligare anomali finnas, än att man,
såsom förhållandet är med prebende-pastoraten, tager den för
ett visst arbete bestämda lönen från arbetaren och gifver den
åt en annan, hvars lön anses otillräcklig; följden deraf blir endast
den, att det förra arbetet blir ogjordt, eller åtminstone
mindre väl skött. Man anser i allmänhet att en exceptionel lagstiftning
ej är nyttig; prebende-institutionen är en sådan, af tyvärr
hög ålder, genom hvilken prebende-församlingarna icke allenast
gått miste om den andra församlingar tillkommande rätt
att sjelfva välja sina själasörjare, utan äfven fått åtnöjas med
täta ombyten af lärare.
Beträdande åter de skäl, som anförts mot förev:de förslag,
isynnerhet af en värd ledamot af Preste-St:t, får jag förklara, att
det förefaller mig högst besynnerligt, att man ansett såsom en
stor förmån för Biskoparna och Lektorerna att i sina prebenden
hafva liksom ett experimentalfält för öfning i pastoralvård. Man
tyckes hos dessa Hrr förutsätta särdeles liten praktik, då man
valat bereda dem tillfälle att, för vinnande af sådan, blifva tillfälliga
vikarier åt sina tillfälliga medhjelpare. Gr. Björnstjerna
har nemligen upplyst (hvilket äfven finnes i Utsk:ts motivering
angifvet), att endast under sommarmånaderna kan sådan tjenstgöring
för prebendarierna ifrågakomma, emedan under vintern
deras tjenst i stiftsstaden lager all deras tid i anspråk. De exempel,
Gr. Mörner anfört, ang:de den s. k. Bondkyrko-församlingen i
Upsala och domprosiarne, synas mig ej vara rätt tillämpliga på
denna fråga, då den förstnämnda församlingens kyrka ligger inom
sjelfva staden, och hvad domprostarne angår, dessa äro pastorer
i de inom stiftsstäderna liggande domkyrkorna, och sålunda
icke egentligen kunna betraktas som prebendarier. Arguroenterne
mot förslaget kan jag verkligen icke finna »tänkvärda»,
utan förblifver fortfarande vid den åsigt, att hela prebendeinrättningen
är, för att med Kyrkoherde Simonsson tala Grekiska,
en xgct5 iZoyrp olämplig anstalt.
Hvad slutligen den formela sidan angår, och Kyrkoherde
Simonssons invändning att frågan om prebendenas alskallande
86
Den 13 Januari.
är af privilegii-natur, sä får jag nämna, att jag ofta oell
sednast i dag läst Presterskapets privilegier och der verkligen
funnit en §, som säger att Riskoparne, jemte en hel mängd
efter dem uppräknade prestman skola bibehållas vid sina löneinkomster.
Jag hemställer dock, huruvida en sådan bokstaflig
tolkning kan anses rigtig, ty då skulle ju den albira minsta reglering
af eri kyrkas inkomster eller en simpel delning af ett pastorat
innebära ett intrång i presterskapets privilegier. För öfrigt
är här ej fråga om annat, än en underd. skrifvelse till K.
M:t; först då han deröfver lättat sitt beslut, kan det blifva fråga
oin ärendet är af privilegii-natur eller ej.
Ang:de frågan, huruvida man bör bifalla Utsk:ts förslag eller
Hr von Ehrenheims af flera ledamöter understödda reservation,
får jag för min del biträda Utslcts hemställan, emedan den verkligen
innehåller något, och emedan man bör afgifva en bestämd
opinionsyttring, hvarefter ett kommande kyrkomöte kan hafva
att rätta sig.
Hr von Schéele, Knut Henning Gezelius: Till fullo
behjertar jag vigten af det intresse, som blifvit af åtskilliga bland
reservanterna på pe k a dt, att, likasom theori och praxis i allmänhet
ej böra för strängt söndras från hvarandra, den theologiska
vetenskapen ej måtte för mycket skiljas från det kyrkliga lilvet.
Obestridligen tillgodoses detta intresse derigenom, att lärarne i
theologi tillika äro pastorer inom kyrkan. Gålve nu erfarenheten
vid banden, att ett tillräckligt antal personer plägar finnas,
som förmå på en gång tillfredsställa vetenskapens rättvisa anspråk
på en theologiens målsman och församlingens på en sin
själasörjare, då vore det i hög grad orätt att understödja förslaget
om peebendepastoratens skiljande från de theologiska lärarebefattningarna,
likasom ett dylikt förslag i sådant fall sannolikt
aldrig blifvit bragdt å bane. Men om det nu tvärtom visat sig,
att, till följd af den menskliga förmågans inskränkthet och begränsning,
alltför få, om ens någon, besitter de snart sagdt
öfvermenskliga krafter, som skulle erfordras för fyllandet af dessa
båda livar för sig så ansvarsfulla kall, då måste, enligt grundsatsen
att man bör välja ett mindre ondt för ett större, tanken
på denna förening uppgifvas — så mycket mer, so.m ju vetenskapsmannen
ej derigenom upphör att som medlem af församlingen
eller församlingsherden utestänges från tillträde till vetenskapen.
Ingen nekar att en lärare, i hvarje annan vetenskap, än
theologi, behölver bela sin lid, alla sina krafter till ett rätt uppfyllande
af sitt vigtiga värf; skulle detta då mindre gälla om den
högsta af alla vetenskaper? Hvarföre skulle theologien härifrån
göra ett undantag? Fästa vi först vår uppmärksamhet på universiteten,
har väl der läraren i theologi såsom vetenskapsman
eller såsom ungdomens undervisare en obelydligare uppgift, än
öfriga universitetslärare? Ar väl framåtskridandet i denna vetenskap
af underordnad vigt för menskligheten? Eller är det af
Den 13 Januari.
87
ringa betydenhet, hvilken akademisk bildning de ynglingar erhålla,
hvilka egna sig åt detta studium och en gång skola i sin ordning
blifva folkets religionslärare ? Då religionens bestämmelse
är att genomtränga hela menniskan och det hos menniskan utgör
en väsendtlig bestämning att vara tänkande, så måste, i samma
mån som den menskliga tankeförmågan under civilisationens
fortgång utvecklas, religionens innehåll göras tillgängligt äfven för
menniskans tanke och begrepp, om icke religionens magt öfver
menniskan skulle mer och mer försvagas, tronså småningom öfvergå
till vantro eller otro och i religiositetens ställe bräda fanatism
eller gudsförnekelse.
Vända vi oss åter till elementar-läroverken, så möter oss
den egna företeelsen, att vissa lektorat i theologi äro förbundne
med prebende-pastorat, andra deremot icke. Jag vet ej om man
håller före, att lärarrie på de vid prebenden fästade lärostolarne
böra ega dubbelt så stora krafter, som de lärare med samma
undervisningsskyldighet, hvilka icke tillika äro pastorer; eller om
nian anser undervisningen i theologi vid de förstnämnde läroverken
kräfde endast hälften så stora krafter, som vid de sistnämnda.
.lag tror dessa antydningar vara tillräckliga för att
från lärareverksamhetens synpunkt ådagalägga olämplighet») af
det theologiska lärarekallets och församlingsvårdens öfverlåtande
åt en och samma person.
Betrakta vi nu saken från synpunkten af den pastorala
verksamheten, faller detsamma, om möjligt, ännu bjertare i ögonen.
Ty om än en och annan finnes, som af misslörstånd och
okunnighet underskattar religionsvetenskapens värde och betydelse;
icke gifves väl någon, som icke erkänner den kristliga uppfostrans
och själavårdens utomordentligt stora vigt; ingen, som
vili bestrida, att en kyrkoherde ej har någon tid öfrig för annat
än sitt heliga kall, om han fattar detta sannt, i sin Herres och
Apostlarnes ande. Icke kan någon inbilla sig, att anställandet af
en esomoftast ombytt vikarie för den ordinarie församlingsföreståndare!)
någonsin skulle kunna afhjelpa det missförhållande,
som uppstår derigenom, att denne sjelf ej får synnerligen vårda
sig om sin församling? Ar staten ens berättigad att insätta en
person till en församlingsledare och på samma gång säga till
honom: du får icke sysselsätta dig med denna din församlings vård
annat än på de stunder, du kan stjäla tindan från ett annat vigtigt
kall, som jag ock lemnar dig och som ensamt för dig fordrar
alla dina krafter. Ar det rätt mot församlingen? Ar det
rätt mot den, som bär namn af dess herde?
Utom det nu i korthet bemötta skälet mot prebende-pastoratens
indragning, har man ofta hört anföras kyrkans behof af
det skydd, som förmenas ligga i deras bibehållande. Hvilar då
Christi kyrka på så svaga grundvalar, att hon behöfver ett sådant
konstgjordt skydd? Hvad lärer oss historien? Finna vi
kristendomens herrligaste blomstringsperiod» under de tider, då
det mesta eller minsta af detta s. k. skydd kommit honom till
del? Ingen lärdom bringar väl kyrkohistorien till större visshet
88
Den 13 Januari.
hos oss, än den, att sanningen ej kan hindras i sitt segerlopp
kring verlden. Men månne dessa segrar vunnits genom motsägelsernes
undandöljande eller genom deras uppdagande och blottande?
Träder man ej i den skarpaste strid mot historien, om
man menar det ens vara möjligt att genom tvångsmedel utestänga
liign och villfarelser? Det myckna ordandet 0111 de faror
för kyrkan, sorn skola uppstå, om det eller det skyddsvärnet
borttages, synes mig dessutom — jag bekänner det — vittna
om alltför litet förtroende till sanningens egen makt; det gudomliga
behölver icke, begär icke skydd af menniskor!
Visserligen omfattar det föreliggande förslaget icke endast
de nu af img i korthet berörda lärare-prebendens upphörande;
det går ut på indragning af alla prebendepastorat. Jag har dock
ej vågat gifva mig in på frågans behandling i denna hennes liela
utsträckning; med afsigt har jag inskränkt inig till den del deraf,
som alser föremål, hvilka legat inom området för min närmare
synkrets. Icke desto mindre vill jag, dels på grund af de
skäl, hvilka blifvit af motionären och andra sakkunniga personer
anförde, dels på grund af den likhet, som onekligen i många
afseenden förefinnes mellan öfrige prebendarier och de af mig
omnämnde, med min röst understödja Ekon.-Utsk-.ts ifrågav:de
Betänk, i sin helhet.
Frih. af Ugglas: Man har yrkat bifall till Utskits förslag,
men, hvad innehåller då delta förslag? Jo, en und. skrifvelse
till K. M:t med anhållan om prebende-pastoratens indragning i
allmänhet. 1 första rummet sk lille väl detta gälla Biskoparnes
prebenden; nu har dock K. M:t genom ett Nåd. Bref af den
26 Febr. 1864, i sammanhang med frågan orri regleringen af
Biskoparnes löner, stadgat att de hädanefter skola behålla endast
ett af sina prebenden, och jag hemställer då till eder, Mina
Hrr! om det är tänkbart eller troligt att K. M:t skulle lyssna
till Ständernas anhållan att indraga äfven detta prebende och
således ändra ett beslut, som K. M:t nyss efter behörig utredning
fattat, och hvilket håller på att tillämpas öfver hela landet.
Hvad de öfriga prebendarierna angår, eller lärarne vid de Theologiska
fakulteterna samt Theologie-lektorerna vid de i stiftsstäderna
befintliga elementar-läroverk, så uppgår deras sammanlagda
antal till endast 26 eller 28. Jag vill visserligen erkänna,
att en reduktion af deras prebenden kunde vara behöflig, ehuru
å andra sidan skäl tala för deras bibehållande, då de lemna
sina innehafvare tillfälle att praktiskt utbilda sig i sitt kall, men
jag vågar dock sätta i fråga, huruvida en indragning af dessa
20 å 30 prebenden skulle vara en så brådskande åtgärd, att
man derom nu borde aflåta en skrifvelse till K. M:t, då, såsom
vi veta, denna frågas slutliga afgörande numera rätteligen tillhörer
ett helt annat forum än R. St:r. Frågans jemförelsevis
ringa vigt och min öfvertygelse att K. M:t icke kan frångå sitt
nyligen fattade beslut angrde Biskoparnes prebenden, föranlåta
mig att fortfarande yrka afslag å Betänkit.
Den 13 Januari.
8!)
Gr. Mörner: I sitt sednaste anförande anmärkte Gr. Björnstjerna,
att hvad jag yttrat ang:de Domprostarne icke skulle hafva
tillämplighet på denna fråga. De äro dock lärare och således
inträffar på dern just hvad jag sagt. En annan talare har lörklarat,
att icke heller det af mig anförda exemplet af Bondkyrko-församlingen
i Upsala vore tillämpligt, men denna församling
utgör prebende-pastorat och tillhör landet, ehuru kyrkan
ligger inne i staden. Så var förhållandet, då jag vistades i Up
sala,
och så förmodar jag det ännu är. Hr von Schéele har i
ett ganska vältaligt föredrag utvecklat vigten af att icke draga
en theologisk lärare från sin verksamhet såsom sådan, och har
sökt bevisa att lära ocb praktik icke i detta afseende kunde
förenas, .lag är ej så vältalig, som han, men skall söka fästa
mig endast vid faktiska förhållanden, och kan icke finna någon
olägenhet deraf, att en lärare, som på en hvardag alhandlar sitt
ämne inför sina lärjungar, på Söndagen föredrager sina lärosatser
för en församlings medlemmar. Jag anser det snarare vara
fördelaktigt och konseqvent, att han icke blott såsom theologisk
lärare föredrager vissa stycken af sitt ämne några få timmar i
veckan, utan att han verkligen lefver och på allt sätt verkar
för den lära, han förkunnar. Under den löreg:de långa diskussionen
i universitets-frågan, har här från den sida den värde
talaren tillhör, varmt framhållits vigten deraf, att vetenskapen
icke bör skiljas från det praktiska lif vet, utan att en ömsesidig
vexelverkan bör ega rum mel an theori och praxis. Om man
i ett fall anser detta ändamålsenligt, bör man väl äfven medgifva
det i ett annat, och om någon vetenskap bör vara lefvande,
är det väl den som behandlar menniskans vigtigaste angelägenheter.
Tagep nian kännedom om Ekon.-Utsk:ts nu föreliggande
förslag, finner man, att det icke, såsom några påstått, endast
innehåller en önskan, utan ett bestämdt beslut om prebendepastoratens
indragning vid deras nuv:de innehafvares afgång.
Något beslut i sådan rigtning lär dock numera ej kunna med
någon effekt fattas, sedan Preste-St. afslagit Utskffs hemställan.
Antager man åter Hr von Ehrenheims reservation, som går ut
på en und. anhållan att K. M:t ville taga frågan i öfvervägande
och derefter göra den framställning, hvartill han kunde finna
sig föranlåten, kommer det beslut, R. o. Ad. kan fatta, ej i kollision
med l!4:de §:n R. F. Jag yrkar fortfarande bifall till
Hr von Ehrenheims reservation.
Gr. Björnstjerna: Blott ett enda ord till Gr. Mörner.
Hr Gr:n har sagt, att Domprostarne äfvenledes äro TheologieLektorer
vid gymnasierna. 1 så fall måtte jag hafva alldeles
origtigt uppfattat förhållandet, ty, så vidt jag vet, äro Dornprostarne
blott kyrkoherdar i de städer, der domkyrkor finnas.
Skulle på något ställe en Domprost äfven vara Theologie-lektor,
vore detta ett märkvärdigt undantag, sorn jag åtminstone ej kän
-
90
Den 13 Januari.
ner till. Deremot vet jag mycket väl, att en Theologie-professor
i Upsala har hondkyrkoförsamlingen till prebende, men detta
torde väl ej utgöra skäl att bibehålla 40 å 50 andra prebendarier.
Gr. Mörner: Åtminstone eger detta förhållande rum på
två ställen, nemi. i Upsala och i Lund.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utskits Betänk., dels att R. o. Ad. skulle antaga det af Hr von
Ehrenheim i hans vid Betänk:t fogade reservation framställda
förslag, hvilket lydde sålunda: »att R. St:r må hos K. M:t i
underdånighet anhålla, det K. M:t ville taga i öfvervägande,
om icke en vidsträcktare indragning af prebende-pastorater. än
den som redan egt rum, eller i sammanhang med regleringen
af biskopslönerna blifvit anbefalld, lämpligen kunde ske;» och
dels slutligen, att Betänkt måtte af R. o. Ad. afslås.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Betänk:t och sedermera propos. på antagande af Hr
von Ehrenheims ofvanberörda förslag, hvilka båda propos:r med
blandade ja och nej besvarades; hvarefter och sedan propos. på
afslag å Betänk:t blifvit gjord och jemväl med ja och nej i blandning
besvarad, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.
Gr. Björnstjerna begärde votering.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade nu, att R. o. Ad. egde att afgöra,
huruvida bifall till Betänkit eller antagande af Hr von Ehrenheims
förslag borde utgöra kontraproposm viri den begärda voteringen;
hvarefter Hr Gr. o. Landtm, framställde först propos.
derå, att bifall till Betänk:t skulle innefattas i kontraproposm,
hvartill svarades många både ja och nej, samt sedermera propos.
på upptagande af Hr von Ehrenheims förslag i kontraproposm,
då svaren likaledes utföilo med många ja och nej i blandning;
och förklarade Hr Gr. o. Landtm, sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.
Gr. Björnstjerna begärde votering om kontraproposms innehåll.
Upplästes och godkändes följ:de voteringspropos:
»Den som vill, att vid blifvande votering om afslag å Allm.
Besv.- och Ekon.-Utskds Betänk. N:o 12, i ani. af väckt förslag
om upphörande af de s. k. prebendepastoraten, kontraproposm
skall blifva bifall till det af Hr von Ehrenheim i hans reservation
afgifva förslag, röstar
Ja;
Den 13 Januari.
91
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, antager R o. Ad. till kontrapropos. vid förenämnda
votering bifall till Utsk:ts Betänk, i ämnet».
Voteringen företogs härefter och befnnnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —45.
Nej — 43.
Justerades loljtde voteringspropos. i hufvudsaken:
»Den som afsiår Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o
12, i ani. af väckt förslag om upphörande af de s. k. prebendepastoraten,
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, antager R. o. Ad, det af Hr von Ehrenheim i hans
reservation afgifna förslag.»
Vid denna voterings slut befurinos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —27.
Nej — 48.
Föredrogs, men begärdes af flera iedamöter ånyo på bordet,
Lag-Utsk:ts den 10 dennes bordlagde Betänk. N:o 14, i ani. af
K. M:ts Nåd. Propos. med förslag till förnyad förordning ang:de
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 10
dennes bordlagde Betänk. N;o 28, i ani. af vackt motion om
bestämmelser rörande ersättning åt provincial-läkare för sjukbesök.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 10 dennes bordlagde Betänk.
N:o 29, i ani. af väckta förslag om förändrade anordningar i
trafiken å statens jernvägar, ändring i derför gällande taxa m. m.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utsk:ts
Mern. N:o 19, ang:de antagande af ytterligare kanslibiträde; och
Utlåt. N:o 20, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de upplåtelse
af f. d. Piparebostället Bränn Arby vid Södermanlands
regemente för uppförande af skolbus åt Wansö församling;
äfvensom Riddarh.-Ctsk:ts Utlåtm:
N:o 6, öfver Riddarh.-Direktionens riksdags-berättelse; och
02
Den 17 Januari.
N:o 7, i ani. af Hr Fitinghoff^, Conrad Bleckert, motion
om upplåtelse af Riddarlius-salen till samlingsrum för den blif
vande
riksdagens lörsta kammare.
Härefter anmälte sig och yttrade
Gr. Oxenstjerna, Axel: .lag får anhålla att Riddarh.-  Utskits Utlåt. N:o 7 måtte å föredragningslistan uppföras framför
dess Utlåt. N:o 6.
Sedan R. o. Ad. på gjord propos. till detta förslag lemnat
bifall, åtskiljdes Ståndet kl. nära 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagen den 17 Januari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 5 prot:s-utdrag för d. 13 dennes, och prot:t för
den 7 sisth December.
Upplästes ett af Hr af Forselles. Adam Magnus Philip,
ingifvet mern. af följande lydelse:
Som jag en längre tid varit af opasslighet hindrad att infinna
mig vid riksdagen, får jag vördsamt hos R. o. Ad. anhålla
att blifva befriad från förtroendet att vara suppleant i StatsUtslut,
med bibehållande af min riksdagsmannarätt.
Sedan R. o. Ad., på framställd propos., till denna anhållan
lemnat bifall, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Ståndets Hrr Elektorer
att utse en ny suppleant i Stats-Utsk:t efter Hr af Forselles.
Företogs val af de ledamöter, hvilka å R. o. Ad:ns vägnar
böra deltaga i den nämnd, som, enligt 103:dje §:n R. F. och
64:de §:n R. O., eger att döma, huruvida Högsta Domstolens
samtlige ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga kall
bibehållas, eller om vissa af dem kunna anses böra från utöf
-
Den 17 Januari.
93
ningen af Konungens domsrätt skiljas; och befunnos följ:de genom
de flesta rösterna hafva blifvit utsedde till
Ordinarie ledamöter:
Gr. Mörner, Carl, med 83 röster.
» Liljencrants, Gustaf Fredrik, med 83 röster.
Frih. von Köhler, fnllm. Gr. Wachtmeister, Axel
Fredrik, med 82 röster.
» Ehrencrona, fullm. Hr Björnstjerna, Johan
Magnus, med 83 röster.
» Sprengtporten, Jakob Wilhelm, med 83 röster.
» Tersmeden, Wilhelm Fredrik, med 83 röster.
» Paijkull, Johan Gustaf, med 69 röster.
Hr Hammarberg, fullm. Hr von Hofsten, Carl August,
med 80 röster.
» Olivecrona, Samuel Detlof Knut, med 69 röster.
» Brakel, Mauritz Gustaf, med 80 röster.
» Björnstjerna, Roger Magnus Eugéne, med 80
röster.
» Oldevig, Hans Fredrik, med 69 röster.
Suppleanter:
Hr Behnberg, Carl Gustaf, med 69 röster.
» Walkendorff, lullm. Frih. Leijonhufvud, Carl Victor,
med 68 röster.
» Hammarskjöld, fullm. Gr. Taube, Henning Edvard,
med 66 röster.
» Sodenstjerna, fullm. Gr. Lewenhaupt, Claes Magnus,
med 66 röster;
sedan genom särskilda lottningar blifvit bestämdt, dels hvilka af
de 4 ledamöter, som erhållit 69 röster, skulle ingå som ordinarie
ledamöter och hvilken komme att blifva l:ste suppleant, dels
ock i hvilken ordning de 2 ledamöter, som bekommit 66 röster,
skulle såsom suppleanter inträda.
N:0
60.
»
120.
»
167.
«
210.
»
275.
»
338.
»
370.
»
1053.
))
1626.
«
1979.
»
2017.
»
2333.
N:o
839.
»
25.
135.
»
1398.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 10 och 13 dennes på bordet
lagde Betänk. N:o 14. i ani. af K. M:ts Nåd. Popros. till
R. St:r, med förslag till förnyad förordning ang:de jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof.
Gr. Sparre, Erik: Jag anhåller att föredragningen af detta
Betänk, måtte, som vanligt, ske punktvis och ingressen företagas
sist, samt att, om någon § blir till Utsk:t återremitterad,
R. o. Ad. måtte tillåta Utsk:t att göra nödiga förändringar äfven
i andra dermed sammanhängande §§, och slutligen hemställer
jag att lista och 13:de §§:ne måtte, såsom stående med hvaran
dra i närmaste sammanhang, på en gång föredragas.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att Gr. Sparre hade föseslagit,
att i afseende å föredragningen af förev:de Betänk, skulle
94
Den 17 Januari.
förfaras på enahanda sätt, som vid behandling af mera vidlyftiga
lagförslag tillförene iakttagits, eller att sjelfva författnings-förslaget
först paragralvis genomginges, dervid dock §§:ne 1 och t3
borde i ett sammanhang behandlas, att förslagets ingress derefter
företoges till pröfning samt Utsk:ts i slutet af Betänk:t
gjorda tillstyrkande sist förekomme till afgörande; äfvensom att,
för den händelse åtskilliga delar af förslaget korame att återremitteras,
men andra åter bilölles, R. o. Ad. måtte lemna Utsk:t
öppen rätt att, vid den förnyade granskning förslaget kunde
komma att undergå, föreslå sådana jemkningar i de godkände
paragrafernas lydelse, som kunde finnas erforderliga till följd af
de förändringar, sorn i de återremitterade paragraferna torde
vidtagas; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R.
o. Ad. behagade lemna sitt bifall lill hvad sålunda föreslagits.
Ropades ja.
§§:ne 1 och 13.
Hr Nordenfalk, Carl: Det är vanskligt, att med hopp
om framgång söka ändring i ett förslag, som, framlagdt af Regeringen,
blifvit af Lag-lJtsk:t tillstyrkt, helst de grundsatser, för
så vidt de äro nya, på hvilka detta förslag hvilar, blifvit af en
majoritet vid sisth riksdag gillade, och lagförslaget dessutom i
sin helhet innefattar en obestridlig förbättring i gällande stadganden
i ämnet. Men den nu föredragna §:n innehåller en så
stor och, enligt min tanke, för den enskiltes eganderätt vådlig
förändring, att jag icke tvekar taga R. o. Ad:ns uppmärksamhet
i anspråk för några, såsom mig synes, icke ovigtiga skäl
emot denna ändring, som afser borttagandet af den förhöjning
af 50 proc., hvilken det enligt gällande lagstiftning åligger den,
som på författningsenlig väg berölvar annan jord, att betala
utöfver sjelfva jordvärdet.
Lika rättvist och nödvändigt det är att deri enskiltes rätt
i detta, som i annat hänseende, får vika för allmänt väl, lika
vigtigt är det alt tillse, det samhället ej drifver denna sin
bättre rätt längre än yttersta behof påkallar. Statens pligt att
befordra den ekonomiska utvecklingen får icke utsträckas på
bekostnad af en annan minst lika helig, den att omgärda eganderätten
med allt det skydd, samhället utan andra intressens
skada mäktar åstadkomma. Sålunda har ock för jords och lägenhets
afstående för allmänt behof, stadgats såsom oafvislig
grundsats, dels att expropriation ej må ske utan verklig nödvändighet
och endast för ett öfvervägande allmänt intresses skull,
dels ock att jordegaren till fullo skall ersättas för den honom
aftvungna egendomen. I dessa afseenden föreskrifva vidare den
gällande, liksom den nya föreslagna expropriationslagen, att Konungen
eger, innan expropriation sker, pröfva att jorden skall begagnas
till allmännyttigt ändamål, äfvensom att uppskattningen
skall ske af ojäfvig nämnd. Det förstnämnda stadgandet om
Den 17 Januari.
95
Konungens pröfningsrätt innebär otvifvelaktig! ett godt skydd
mot expropriation lör obehörigt ändamål, och jag vill visserligen
icke härutinnan hafva någon förändring; emellertid må i förbigående
anmärkas att dessa tvungna jordförsäljningar i många länder
ansetts så ingripande i den enskiltes rätt, att båda Statsmakternas
beslut fordras för att de skola få ega rum. I andra
främmande länder, såsom t. ex. i Frankrike, der frågan om expropriation
såsom här afgöres på administrativ väg, har man
vidtagit andra försigtighetsmått mot förhastadt tillstånd till expropriation,
såsom t. ex. att först höra jordegaren, något, som
icke här eger rum, och det är äfven klart att det ofta fordras
en särdeles noggrann och mångsidig pröfning för att bestämma
gränsen emellan ett allmännyttigt och ett endast för enskiltas
intressen fördelaktigt företag, i hvilket sednare fall expropriation,
äfven om den sökande vore ett bolag med ett stort antal delegare,
icke enligt vår lag kan beviljas. Så, för att taga ett
exempel, bör ej rätt till expropriation kunna meddelas ett flottningsbolag
för anläggning af bommar, landtfästen och dylikt.
Det inses lätt huru svårt det skall vara bestämma, om ett visst
företag, för hvilket ansökning orri expropriation blifvit gjord,
faller på ena eller andra sidan denna gräns, och att med tilltagande
industriel utveckling, lödande en mängd olikartade bolag,
som göra anspråk på rätt till expropriation, dessa svårigheter
skola stiga, samt att misstag dervidlag lätt kunna ske. Dess
vigtigare är det att tillse att för det andra vilkorets utgörande
eller jordegarens fulla godtuörelse uppställas sådana garantier,
att den olyckan må undvikas att, för endast enskild vinning, annans
jord blir egaren mot hans vilja beröfvad, utan skälig godtgörelse.
De som bestrida all förhöjning utöfver det uppskattade värdet,
stödja sig på den sats, att den enskilte bör för sin jord
erhålla fidi ersättning, men icke derutöfver göra någon vinst på
det allmännas bekostnad. För min del åter instämmer jag i
allo uti den af en ledamot af Konungens Högsta Domstol vid
granskningen af sisth riksdags lagförslag i ämnet yttrade åsigt,
att då lagen förbinder en person att afstå sin egendom till ett
pris, som af andra bestämmes, utan hänseende till det särskilta
värde egaren dervid kan fästa, det ingalunda vore orättvist, att
denna inskränkning i egarens naturliga rätt att efter godtfinnande
bibehålla sin egendom, eller välja tid för dess afyttrande, särskildt
godtgjordes. En viss förhöjning utöfver det uppskattade
värdet är, med ett ord, en naturlig, billig och rättvis ersättning
för det våld, som öfvergår egaren. Men, oaktadt förhöjningsprocenten
härigenom, enligt min tanke, fullt motiveras, anser
jag att, äfven med antagande af grundsatsen, att den, som afstår
jord, bör erhålla dess uppskattade värde, hvarken mer eller
mindre, denna förhöjning kan (örsvaras såsom, att jag så må
säga, ett säkerhetspremium, hvarigenom så vidt möjligt är förekommes
att jordegaren blir orättvist lidande vid afståendet af
sin jord. Det är vida bättre att härvidlag den exproprierande,
96
Den 17 Januari.
vare sig staten eller enskilte, i nio fall af tio får betala något
för mycket, an att den enskilte blir lidande en gång. —
Man talar om samvetsgrann uppskattning af nämnden; samvetsgrant
kan utan tvifvel uppskattningen göras, men med bästa
vilja i verldcn måste den alltid ske mer eller mindre på slump,
såsom en livar lätt kan inse oell erfarenheten ger vid banden.
Det är derföre af vigt att. en bestämmelse finnes, som tryggar
mot det beklagansvärda förhållandet, att denna slump skulle utfalla
emot jordegaren.
Allt intill senaste riksdag hafva ock dessa åsigter allmänt
hyllats inom lagstiftningen. Expropriations-lagen räknar, såsom
kändt är, sitt ursprung från 1840—41 årens riksdag, då
motioner väcktes om en lagstiftning för expropriation älven vid
andra allmänna företag än i fråga om dem. som nämnas i 1824
års förordning. Lag-Utsk:t framhöll i sitt öfver motionerna afgiIna
Mein., hurusom enskildt rätt bör vika för det allmänna
bästa, allrahelst, tillägger Utsk:t, som något lidande för den enskilte
icke kunde uppstå, om vid hvarje tillfälle, då denna grundsats
tillämpades, dels pröfningsrätt förbehöiles K. M:t i fråga
om företagets beskaffenhet af allmännyttigt eller ej, dels ock
vid ersättningens bestämmande sådana försigtighetsmått föreskrefvos,
som af höjde sjelfva möjligheten af materiel förlust lör
den enskilte, hvilket bäst tillvägabragtes, bland annat, derigenom
att det verkliga värdet af jorden höjdes med 50 proc. I Stånden
gjordes mot denna bestämmelse ingen annan invändning,
än att några talare ansågo förhöjning af hälften vara nog hög
och föreslog den till { eller 25 proc. af det uppskattade värdet.
Inom R. o. Ad. uttrycktes allmänt den mening, att förhöjningen
vore påkallad så af rättvisa som af klokhet. Betänk:t återremitterades
emellertid af flera orsaker och återkom till Stånden
med det förklarande af Lag-Utsk:t. att det funnit den föreslagna
förhöjningen af 50 proc. icke kunna utan våda för jordegaren
förminskas. —• K. M:t, som ansåg sig icke kunna bifalla Ständernas
förslag, framställde sedermera vid 1844—45 årens riksdag
Propos. i ämnet, i hvilken samma förhöjningsproc. var bibehållen,
och detta förslag, som bifölls af Ständerna, är vår nu
gällande expropriationslag. De få försök, som derefter och intill
senaste riksdag blifvit gjorda för att få denna (jestämmelse
förändrad, hafva alltid tillbakavisats och serskildt vid 1853—54
årens riksdag förklarade Lag-Utsk:t, i anledning af en motion
inom något af Riks-St:n, att en af lagstiftarens förnämsta omsorger
vore att skydda eganderätten, och att Utskrt Ur denna
synpunkt icke kunde tillstyrka borttagande af det skydd, sorn
innefattades i bestämmelsen om förhöjningsprocm.
Då så bestämda åsigter förut gjort sig härutinnan gällande,
frågar man sig med skäl hvilka förhållanden kunnat föranleda
en så tvär omkastning i tänkesättet, som den hos senaste riksdag?
En minskning i antalet hos dem, som gjort anspåk på
expropriationsrätt och deraf följande större trygghet? Tvärtom,
dessa
Den 17 Januari.
97
dessa anspråk ha aldrig varit större. Alltför stora kostnader
vid allmänna företags utförande? Nog ha vi nedlagt stora summor
på dylika företag, men de belopp, lör hvilka eXpropriationskostnaderne
ingått i desamma, äro jemförelsevis högst ringa.
Emellertid är det detta skäl Lag-Utsk:t åberopat i sitt vid förra
riksdagen afgifna förslag, som i denna del ligger till grund för
K. M:ts Propos. Jag vet ej huruvida Utsk:t har någon auktoritet
att stödja sig vid för det påstående att jordegarne i allmänhet
blifvit tillerkända oskäliga ersättningar. Afven jag har
väl sett i några tidningar och hört af enskilta personer uppgifvas,
att nämnden på åtskilliga orter skattat jordegarens förlust
nog högt; m<pn på sådana grunder torde ingen förändring i lagen
böra byggas, och dessutom vet jag att på några ställen jord
afhändts egaren, utan att han derför lått mer än skäligt. Men
äfven antaget att jordegaren i allmänhet blifvit något för högt
betald i förhållande till det gångbara värde hans jord egt, så
är dock att märka, alt detta har mer berott derpå att nämnden
skattat jorden för högt, än det kan anses såsom ett resultat
af förhöjningsprocenten. Denna benägenhet hos nämnden
att vid sjelfva värderingen skatta för högt är på sidan om lagen
och kan lätt slå öfver till en benägenhet i motsatt rigtning.
I allt fall bör för rättelse härutinnan nämndens sammansättning
ändras, så att den ger större garanti för möjligaste
största opartiskhet. Detta har äfven skett, på sätt af 13:de §:n
inhemtas, hvilken ändring i och för sig enligt mitt förmenande
är särdeles välbetänkt; men att, på samma gång nämndens sammansättning
förändras derhän, att man har anledning antaga att
den icke kommer att skatta jorden så högt sorn lörut, helt och
hållet borttaga förhöjningsprocenten, det tror jag kan leda till
stora vådor.
Hvad tillökningsprocentens belopp beträffar, så måste detsamma
naturligtvis bli något godtyckligt och jag håller derföre
ej så synnerligen på 50 proc., utan må denna proc., om man
anser den för hög, nedsättas till { utöfver värdet eller till 25
proc. Del är i sådan syftning jag härmed hos Hr Gr. o. Landtm,
anhåller om propos. på återremiss af denna §.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Efter den siste
värde talarens sakrika anförande, hvari jag til! alla delar instämmer,
har jag icke mycket att tillägga. Jag har alltid betraktat
tilläggsprocenten vid expropriation som ett erkännande
å lagstiftarens sida af den helgd, hvarmed rätten bör vara omgärdad;
men detta stadgande har äfven ett annat ändamål, nemligen
att gifva ersättning, icke allenast för det man tvingas att
afstå sin jord, utan äfven för sådana indirekta olägenheter, som
kunna uppkomma genom detta alstående, och hvilka äro af
egenskap att aldrig kunna uppskattas i hemmansvärde. Jag anser
att denna procent bör bibehållas, om äfven något förminskad,
på det åtminstone principen icke måtte kastas öfver bord
jemte stadgandet.
H. II. 7
98
Den 17 Januari.
En annan omständighet finnes, hvarpå jag vill fästa uppmärksamheten.
I Usta §:n är med rätta stadgadt, att expropriation
icke får ega rum förr än K. Mkt dertill lemnat bifall. Då
staten sjelf exproprierar, kan man visserligen antaga att expropriationen
afser sådana lör hela landet vigtiga företag, för hvilka
den enskilda rätten måste vika och som grunda sig på noggranna
förslag och beräkningar af vederbörande myndigheter,
men annorlunda är förhållandet med af kommunerna äskade
expropriationer. Dessa, hvilkas nödvändighet olta kan vara
tvifvelaktig, kunna medföra stora olägenheter för jordegaren,
som derföre borde få yttra sig icke blott om sjelfva saken, utan
äfven om sättet för expropriationens utförande, innan expropriationstillåtelsen
af K. M:t beviljas. Alla ansökningar om expropriation,
som göras af menigheter, borde derför insändas till
Konungens Ref:de, som, sedan egaren häröfver blifvit hörd, anmälde
ärendet, beledsagadt af dess eget yttrande till K. M:t.
Om, såsom jag yrkar, R. o. Ad. återremitterar §§:ne till
Utskottet, anhåller jag att något stadgande härom måtte i författningen
inflyta.
Gr. Sparre: Den klagan, som länge försports öfver de
öfverdrifna belopp, som måste utgilvas vid expropriationer, trodde
jag vara lika känd och erkänd som nödvändigheten att söka
utfinna ett korrektiv mot dessa uppskörtningar, hvarpå man
så ofta till stor harm sett prof.
Rörande de vilkor, under hvilka expropriation får ega rum,
har en värd talare sagt att i andra länder fordras dervid icke
blott Regeringens pröfning, utan äfven den andra statsmaktens
hörande. Det är icke samma förhållande i andra länder, som
hos oss, der den ekonomiska lagstiftningen ligger helt och hållet
i Konungens hand; och jag har dessutom icke hört någon
klagan öfver den särskilda författning, som bestämmer huruvida
expropriation bör ske.
Hvad beträffar sjelfva hufvudfrågan eller om det är rätt
att borttaga de 50 proc. förhöjning, så ber jag att få erinra,
att om den enskilde, som njuter statens skydd, är skyldig underkasta
sig tvånget att för det allmännas behof afstå sin egendom,
så kan han icke vara berättigad till större ersättning der
för,
än efter det högsta pris, hvartill hans egendom kan värderas.
Att han derjemte skall göra en vinst, anser jag i högsta
grad orimligt, och något stadgande derom finnes, mig
veterligen, icke i något annat land. Men om en sådan vinst
skall utdelas, hvarför då stanna vid 50 proc. och icke taga 100
eller 150 proc.? Man har sagt, att det vore bättre att i nio
fall af tio staten finge betala för mycket, än att i ett fäll af
tio jordegaren skulle förlora. Men härmed är ingen fara, ty
det ligger i sakens natur att den jord, som skall alstås, alltid
blir högt värderad. Jag skulle kunna nämna mångfaldiga exempel
från min egen erfarenhet på jords uppskattning till mångdubbla
värdet, men »exempla sunt odiosa». Jag vill icke klan
-
Den 17 Januari.
m
<lra nämndens benägenhet att uppskatta för högt; dä jordegaren
är skyldig att mot sin vilja alsta jorden, är det temligen naturligt
att nämnden uppskattar den till högsta värdet; men att
dertill ytterligare lägga »lök på laxen» genom en viss förhöjningsprocent,
anser jag alltför orimligt.
Frih. Sprengtporten har sagt, att det är icke nog att man
mister sin jord, utan man kan också lida enclave derigenom.
lVlen 13:de §:n innehåller ju att älven sådan olägenhet skall uppskattas
till dess högsta belopp, och jag är säker att jordegaren
icke heller härvid får för litet.
Den invändning, sorn mot förev:de lagförslag skulle kunna
göras, anser jag derför, i motsats mot hvad af de föreg:de talarne
blifvit anmärkt, vara att den exproprierade egendomen
fortfarande blir allt för högt värderad. Men jag vill häremot
icke göra någon anmärkning, dä lörhöjningsprocenten är borttagen,
utan yrkar att de ifrågav:de §§:ne måtte bifallas.
H. Exc. Hr Frih. De (ieer. Louis: Till en början ber
jag att få erinra, att i{. Stms beslut vid förra riksdagen gick
ännu längre än K. M.ts förslag i en motsatt riktning mot de
anmärkningar, som nu här blifvit emot förslaget framställda. Ty
utom det, att tillökningen af 5'f proc. af värdet skulle bortfalla,
borde enligt nämnde beslut tagas i betraktande, huruvida det
tillämnade företaget, för hvilket expropriationen skedde, medförde
synnerlig vinst för den del af en jordegendom, som återstod
efter expropriationen, och i sådant fall skulle med afseende
å denna vinst afdrag ske å expropriations-summan. K. M:t
länn R. Stms förslag i denna punkt icke från den enskildes
ståndpunkt fullt betryggande, och ansåg sig, med afseende jemväl
å ett par andra omständigheter, icke böra sanktionera förslaget,
ehuru Regeringen derigenom kom i den egna ställning
att afslå ett förslag, som obestridligen afsåg det allmännas fördel
och minskning i dess kostnader, och emot hvilket folkets
representanter sjelfva icke hyst betänklighet. I det motförslag,
K. M:t nu framställt, har varit åsyltadt att tillgodose det allmännas
fördel så långt som med rättvisa och billighet kan vara
förenligt. Förhöjningen af 50 proc. är visserligen borttagen,
men detta har icke skett utan allt vederlag. Ty dels innehåller
förslaget, att egendom skall uppskattas efter hvad sådan
egendom »i orten (lögst gäller», då den deremot enligt nu gällande
lag skall uppskattas efter sitt rätta värde för egaren, och
skillnaden emellan värdena enligt dessa båda beräkningsgrunder
torde i de flesta fall utgöra flera proc., och dels är i 13:de §:n
af det Kongl, förslaget infördt ett stadgande, som icke finnes
i gällande lag, derom att, derest genom begagnandet af jord
eller lägenhet för allmänt behof, skada för egaren uppkommer,
ersättning för sådan skada skal! beviljas till högsta skäliga belopp.
Vid tillämpningen af nu gällande lag, tror jag att vanligen
den stadgade tillökningen af 50 proc. ansetts såsom en af
100
Den 17 Januari.
lagen en gång för alla bestämd ersättning för dylik skada; men
då den ene kan hafva betydligt större skada af expropriationen
än den andre, synes ett sådant sätt att slumpvis gå tillväga,
icke vara att föredraga för det nu föreslagna stadgandet.
För min del kari jag icke finna annat, än att det Kongl,
förslaget, rätt tillämpadt, bör vara för jordegarne tillfredsställande,
och då man synes vilja medgifva, att nämndens sammansättning
genom förslaget blifvit förbättrad, bör man ock
kunna hoppas, att den bättre än hittills skall följa den instruktion,
som iör densamma i lagen stadgas.
Frih. Sprengtporten har väckt fråga om införande i lagen
af en föreskrift, att innan rättighet till expropriation af K. M:t
medgifves, vederbörande jordegare skulle höras, åtminstone i de
fall, då ett större statsinteresse icke oundgängligen krälver den
ifrågasatta expropriationen. Detta är en ny fråga, som icke
utgjort föremål för ämnets behandling hittills. Jag vill visst
icke bestrida att ett dylikt hörande i många fall kan vara ganska
lämpligt och böra ske, men då lagen deremot icke nu lägger
något hinder, och då jag förmodar, att K. M:t i dessa fall
•icke sådant underlåter, finner jag för min del icke skäl att af
denna anledning instämma i yrkandet om återremiss, utan anhåller
om R. o. Adms bifall till nu föredragna §§.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag erkänner villigt det nu
föreliggande förslagets företräden framför det af R. St:r vid förra
riksdagen beslutade. Jag hade äfven då tillfälle att tvista med
min värde vän på bänken framför och yttra min åsigt om obilligheten
deraf, att då en person tvingas att afstå sin egendom,
utan rätt att bestämma priset derför, han icke skal) för det våld, han
nödgas underkasta sig, åtnjuta serskild vedergällning. Den som mot
sin vilja måste lemna sin egendom, bör derför få en rundelig ersättning.
Men hvem kan säga hvad som är högsta värdet, då
egendomspriserna årligen, ja månadtligen variera högst betydligt.
Vi hafva nyligen läst i tidningarne om en till 1,400,000
rdr taxerad egendom, som blifvit såld för 900,000 rdr. Hvilket
är här det rätta värdet? Man skulle väl tro att det af ortens
valda beskattningsmän åsätta värdet skulle vara tillförlitligt,
men den obestridliga verkligheten visar ofta något helt annat.
En jordegare vill icke sälja sin egendom för det pris,
hvartill hans granne sålt sin; men så kommer expropriation i
fråga och då torde han nödgas lemna sin egendom efter samma
värde, hvilket är det högsta för tillfället i orten kända försäljningspris.
För ett sådant tvång bör han dock blifva ersatt och
detta sker genom förhöjningsprocenten. Om den siffra, som
för denna procent nu är bestämd, är den rätta, lemnar jag derhän;
måhända är den något för dryg; men i sådant fall kan
Utsk:t rätta och jemka detta.
Jag förenar mig med dem, som yrka återremiss af §§:ne,
på det tillägg måtte göras om särskild förhöjningsprocent.
Den 17 Januari.
101
Frih. Sprengtporten: Jag erkänner tacksamt att redaktionen
i detta förslag är något förbättrad mot hvad den var
i den nu gällande lagen genom det nya stadgande, som influtit,
att vid expropriation i oträngt mål jordegaren eger att återköpa
sin egendom. Att jordegaren, innan expropriation beslutas, bör
höras, anser jag billigt derför, att huru hög instansen än må
vara, hvar och en bör få yttra sig i sin egen sak, innan den
algöres. Angående tillägget att exproprierad egendom skall betalas
efter högsta värdet i orten, anser jag denna jemförelsegrund
vara lika olämplig och godtycklig å detta ställe, som den
visat sig obillig i Bevillnings-förordnm, som stödjer sig på samma
grundsats. Om återremiss af Betänk:t kommer att ega
rum, så har jag ingenting emot att ordalagen i 13:de §:n återföras
till deras förra lydelse.
Frih. von Schulzenheim, David: Oaktadt jag väl och
förut kände, hvad af en föreg:de talare blifvit påpekadt, eller
att B. St:r sjelfva föranledt K. M:t att framkomma med denna
Propos., kan jag dock icke annat än motsätta mig några §§
i densamma, å hvilka jag likväl af ofvannämnde skäl icke vill
yrka afslag, utan blott återremiss, och det till en det på de
grunder, som af Hr Nordenfalk och Frih. Sprengtporten blifvit
anförde. Jag vill derjemte tillägga, att då Staten tager egendom
från individen för allmänt behof eller kommunen begagnar
denna rätt, hvilket redan är vanligt och blir det ännu mer, då
landstingen mera utvecklat sin verksamhet, är det rättvist att
ersättningen alltid blir tillräcklig, och det är bättre att den blir
för hög, än att den enskilde skall bli plundrad på sin egendom.
Det är sannt att efter den föreslagna förändringen i nämndens
sammansättning, några flera opartiska män deruti inkomma;
men man kan dock icke hysa stort förtroende för denna jury,
då man känner dess beskaffenhet och förhållandet på landet,
att den som icke förstår att i nämnden insätta inflytelserika
personer, hans rätt blir vanligen lederad. En persons användande
af sin egendom kan dessutom ofta gifva en förändrad
rigtning åt hela hans verksamhet. För att göra mig förstådd,
ber jag att få anföra ett par exempel. Om på en egendom
finnas vattenfall, som egaren, utan att skuldsätta sig, vill använda
till anläggning af något verk och han länge sträfvat och
arbetat för att dertill samla medel; huru skall nämnden vid expropriation
af dessa vattenfall kunna beräkna deras rätta värde
för egaren? Eller om en grusbacke exproprieras, hvars värde
vid en derefter skeende väganläggning varit betydligt högre, huru
skall då egaren blifva ersatt? Jag tror att detta bör ske genom
förhöjningsprocenten, som jag derför anser bör finnas. Ty det
är naturligtvis omöjligt att för nämnden utarbeta en instruktion,
som omfattar alla möjliga fall. Om i en ort icke på länge några
köp egt rum, eller någon jord finnes till salu åt den, som genom
en expropriation blifvit afhänd sin egendom, så är den föreslagna
102
Den 17 Januari.
instruktionen, att nämnden skall värdera efter hvad sådan egendom
i orten högst gäller, redan otillräcklig.
Vid förra riksdagen anhöllo R. St:r hos K. M:t om nedsättande
af en komité, för utarbetande af bestämmelser vid sjösänkningar,
och möjligen är en Kongl. Propos. i det ämnet att
förvänta. Men om denna lag skall tillämpas vid de af nämnde
företag ofta uppkommande tvister, saknas nödiga bestämmelser
i flera fall. Om t. ex. en brygga genom en sjöaftappning höjes,
så att den ej kan begagnas, efter hvad grund skall nämnden
då bestämma ersättningen?
Möjligen har jag nu kommit att beröra några andra §§,
än de föredragna, ang. hvilka jag emellertid förenar mig med
dem, som deraf yrka åtorremiss.
Frih. Armfelt, Magnus: Sedan såväl förslagets kontrasignant
som Lag-Utsluts ordförande yttrat sig, kan jag icke
hafva mycket att tillägga. I likhet med hvad jag yttrade förra
riksdagen, kan jag icke heller nu finna skälen för tilläggningsprocentens
bibehållande öfvervägande dem för dess borttagande,
och jag kan icke förena mig i den åsigten, att tvånget vid expropriation
bör så högt betalas. Hvar och en bör, såsom regel,
vara berättigad att behålla hvad han eger; men om det högsta
intresset förklarat att en person skall afstå sin egendom, bör
han få den ersatt till dess fulla värde, icke ett öre derutöfver;
ty han som andra har sin andel (om också blott T,oiiWnTr) '
vinsten af det företag, för hvilket expropriationen sker. Hvad
angår Frih. von Schulzenheims exempel om vattenfallen och
grustägten, så medger jag att nämndens värderingsarbete är
svårt; men om en persons existens beror på dessa föremål, så
är han illa ersatt med de 50 procenten. Ett annat skäl för
förhöjningens borttagande är, att bestämmandet af dess belopp
är helt och hållet godtyckligt. Alla de, som talat för dess bibehållande,
hafva yttrat olika åsigter om beloppet och ansett
att det lika väl kunde bestämmas till 25 eller 10 procent som till
50. Hå är det bättre att taga endast högsta värdet, hvilket,
om äfven härvid godtycket kan göra sig gällande, dock är beroende
på nämndens samveten i hvarje särskildt fall, och icke
i sjelfva lagen stadga en för alla tillfällen lika godtycklig proc.
Om återremiss kommer att ske, kan jag icke med min
röst bidraga till bestämmande af någon viss förhöjningsprocent,
utan anser då bättre att. den gamla författningen bibehåfles,
hvilket jag nu, såsom alltid, tror icke vara farligt; ty det är
stor skillnad emellan att behålla en gammal lag, om den ock
är med erkända ofullkomligheter behäftad, eller att stifta en ny
lag, i hvilken enahanda eller lika beskaffade fel förekomma.
Jag bestrider förslagets återremitterande.
Hr Nordenfalk: Jag tillåter mig att, af förekomne anledningar,
i största korthet sammanfatta de skäl, som bestämt
mig att begära återremiss af denna §, för att i densamma
Den 17 Januari.
103
mätte tilläggas bestämmelse om förhöjningsprocent. De äro icke
allenast, att tvånget att afstå egendom till ett pris, som af andra
bestämmes, bör särskildt betalas, utan ock att jordegaren
för hvarje fall må vara försäkrad emot mistningen af sin egendom
till vanpris. Lag-Utsk:ts ordförande bar sagt, att nämnden
alltid är benägen att uppskatta för högt. Detta må förut
hafva varit fallet; men såsom den nu blir sammansatt, nemi.
genom val till ^ af jordegaren, l af den som exproprierar och
J af domstolen, kan jag icke finna skäl att antaga, att denna
benägenhet med säkerhet skall fortfara. Och om äfven förhållandet
är sådant vid statens expropriationer, lärer detta dock
icke bli fallet vid enskildes, hvarvid det är lika vigtigt att uppskattningen
icke blir för låg. Icke heller gifva ordalagen i 13:de
§:n anledning till att nämnden kommer att värdera högre än till
verkliga värdet.
Ordföranden i Lag-Utsk:t bar vidare sagt, att i inga andra
länder finnes en förhöjningsprocent. Jag bar visserligen tagit
kännedom om åtskilliga länders lagstiftning i ämnet, der jag
verkligen ej heller funnit en dylik; men det är bekant, att i
stället de mest olikartade bestämmelser rörande uppskattningen
finnas i dessa länders lagar för att skydda jordegaren mot
förlust.
För öfrigt instämmer jag i den siste värde talarens åsigt
derutinnan, att man icke bör ändra en bestämmelse i en lag,
om ej dess vigtigare skäl tala derför; men just på den grund,
att jag icke funnit något giltigt skäl för ändring af bestående
lags stadgande rörande tilläggs-procenten, är det jag fortfarande
yrkar återremiss, på det Lag-Utsk:t må komma i tillfälle att uti
§:n inlägga den nuvarande lagens vigtiga stadgande om förhöjning
till jordegaren af hälften utöfver den uppskattade jordens
värde.
Hr Olivecrona, Knut: Det är väl kändt, att det icke
är någon lätt sak för lagstiftaren, att, vid en fråga sådan som
denna, medla emellan motsatta rättigheter och stridiga intressen.
Man har bär, å ena sidan, staten med dess rätt att fordra att
den enskildes eganderätt skall gifva vika för det allmännas behof,
när detta blifvit behörigen pröfvadt och erkändt, och, å
andra sidan, den enskilde, som, då han nödgas afstå sin egendom,
derför bör blifva fullt ersatt. Om denna ersättning hafva
meningarne varit och äro ännu delade, i det somliga anse, att
den enskilde bör få ersättning icke blott för hvad egendomen
kan anses värd, utan ock dessutom en slags godtgörelse för det
han, emot sin vilja, nödgas att alsta sin egendom, och andra
deremot vilja att den private egaren endast skall få en ersättning,
motsvarande hvad egendomen verkligen är värd. Efter hvad jag
tror mig veta, har erfarenheten visat, att den princip, som enligt
1845 års expropriationslag varit gällande om en förhöjning
af 50 procent utöfver värdet, icke varit lämplig och attén återgång
är nödvändig. Frågan är endast, huru man skall kunna
104
Den 17 Januari.
gifva sådana bestämmelser, att den enskildes ersättning, om
denna skall stanna vid en blott ersättning för egendomens värde,
alltid skall komma att upptagas till det verkliga värdet och ej
mer eller mindre. Garantier i detta afseende erfordras i lagen
och det är detta man siik t åstadkomma genom nämndens sammansättning
och stadganderna i I3:de §:n angående de grunder,
som skola följas vid värderingen. I denna § beter det, att
»nämnden skall uppskatta i penningar jorden eller lägenheten
efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i
orten högst gäller.» Denna här uttryckta regel företer dock, i
min tanke, många stötestenar, och jag tror icke att man här
träffat de rätta orden. 11. St:rs vid förra riksdagen och högsta
domstolens olika meningar om hvad uttryck här borde väljas,
visa också svårigheten af att finna det rätta, i det man föreslagit
såsom norm, än värdet efter »allmänt pris», än efter
»högsta i orten gångbart pris». Men om icke någon egendom
eller lägenhet af lika beskaffenhet eller art finnes i närheten,
måste nämnden stanna i villrådighet huru den skall värdera,
och sjelfva en egendoms läge för trafik eller för bedrifvande af
något specielt yrke kan någon gång göra det omöjligt att jemföra
den med en annan. Jag tror derföre, att följande lydelse
af denna § vore bättre: »Då jord eller lägenhet afstås skall,
uppskatte nämnden i penningar såväl jorden eller lägenheten
efter det fulla värde, som samma jord eller lägenhet för egaren
hafva kan» etc.; ty det är just det värde, som egendomen i
hvarje särskildt fall för egaren har, hvilket bör ersättas.
Jag vill härmed fästa vigt derpå, att det är egendomens
eget värde för egaren i hvarje särskildt fall, som bör utgöra
grunden lör dess uppskattning, och om H. o. Ad. beslutar att
återremittera §:n, hvilket jag icke vill motsätta mig, så önskar
jag att stadgandet måtte få en sådan lydelse.
I afseende på lista §:ns 2:dra mom. vill jag anmärka, att
jords eller lägenhets begagnande kan komma i fråga äfven för
annat ändamål, än det der nämnda, eller utläggning af elektriska
ledningstrådar, ty äfven för optisk telegraf ni. m. kan
begagnande af jord komma i fråga; och jag tror att detta bör
uppmärksammas, om återremiss af §:n kommer att ega rum.
Gr. Sparre: Det vore önskligt att de, som yttrat sig i
denna fråga, hade erfarenhet i saken; och jag är säker att deras
yttranden då skulle blifvit annorlunda. Jag har nyss talat
med en person, som exproprierat vid tvenne jernvägsföretag,
och han har bekräftat hvad jag förut visste, att nämnden alltid
är benägen att, då två stå emot hvarandra, af hvilka den ene
tvingas att afstå sin egendom till den andre, härför tillägga honom
hög ersättning. Man har sagt att detta endast är förhållandet
då staten exproprierar; men erfarenheten har lärt, att
alla jurymän, äfven den motsatta sidans, äro benägna att uppskatta
högt. Orden »högst gäller» innebära en säker ersättning
för de 50 procentens förhöjning. Hr Nordenfalk har omtalat
Den 17 Januari.
105
luiru denna förhöjning tillkommit; och jag medger att dertill
kunde finnas skäl, innan man visste huru högt nämnden alltid
värderar; men nu liar erfarenheten lärt att den icke är lämplig.
Må R. o. Ad. gilla den ena eller den andra lagen, den nu
gällande eller den föreslagna! Men en återremiss i så dunkel
syftning, sorn nu framställts, fattar jag icke, och den mäste jag
derföre bestrida.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till de förevarande §§:ne, dels ock återremiss deraf,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på §§:nes godkännande
och sedermera propos. på desainmas återremitterande,
hvilka båda proposrr med talrika ja och nej i blandning besvarades;
hvarefter och sedan propos. på bifall till §<§:ne blifvit förnyad
samt likaledes med talrika både ja och nej besvarad, Hr
Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Upplästes och godkändes följ:de voter:s-propos.:
»Den som bifaller lista och 13:de §§:ne i det af K. M:t
framställda samt af Lag-Utsk:t i dess Betänk. N:o 14 tillstyrkta
förslag till förnyad förordning angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. de ifrågavarande §§:ne.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 45.
Nej — 100.
§ 2.
Frih. von Schulzenheim: Utan att fästa mig vid det
förhållandet, att, då de 2:ne vigtigaste §§:ne blifvit återremitterade,
det torde vara nödvändigt att hela författningen ånyo behandlas;
måste jag dock, med anledning af obilligheten i denna
§:s stadgande derom, att jordegaren skall hafva kostnaden att
anskaffa gravationsbevis, innan det blifvit bestämdt, huruvida
jorden skall afträdas, yrka att §:n måtte återremitteras.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Jag vill icke motsätta
mig återremiss af förslagets återstående §§, då den af någon
ledamot önskas. I anledning af den framställda anmärkningen
106
Den 17 Januari.
vid denna §, vill jag blott erinra derom att, på sätt i K. M;ts
Propos. blifvit omnämndt, hela expropriationslagen icke utgjort
föremål för omarbetning, utan endast vissa delar deraf i afsigt
att afhjelpa de olägenheter, som R. St:r funnit nu gällande författning
medföra. Den nu föredragna §:n har icke undergått
någon förändring i sak, utan öfverensstämmer såväl med gällande
lag som med R. Stms förslag vid sisth riksdag.
Gr. Mörner: Jag tror att Frih. von Schulzenheims erin
ran
mot denna § grundar sig på ett misstag. Det är käranden
det åligger att bekosta gravationsbevis, och det måste vara en
fördel att allt är färdigt och i ordning, då rätten sammanträder.
Jag anser ej återremiss af denna § vara behöflig.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt IIr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande §:n och dels återremiss deraf, framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på §:ns godkännande, hvartill
svarades många ja jemte åtskilliga nej, och sedermera propos.
på återremiss af densamma, då svaren utlöllo med många nej
jemte några ja; hvarefter och sedan propos. på bifall till §:n
blifvit förnyad samt besvarad med många ja och några nej, Hr
Gr. o. Landtm, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Frih. Armfelt: Dels af den anledning att till Ståndets
pröfning ölverlemnats endast de §§ af lörhn, som i K. M:ts
Propos. blifvit förändrade, och dels för att icke onödigtvis upptaga
tiden, anhåller jag att endast berörde §§ måtte uppläsas
och Öfriga §§ öfverhoppas, så vida icke någon särskildt begär,
att någon af dem skall uppläsas.
Sedan R. o. Ad., på framställd propos., härtill lemnat bifall,
föredrogs
§ 3.
Rifölls.
§§:ne 4—12.
Tillkännagåfvos vara oförändrade och biföllos.
§ 14.
Frih. Armfelt: Med anledn. af R. o. Adms beslut rörande
lista och 13:de §§:ne, anhåller jag att äfven denna § måtte till
Utsk:t återremitteras.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
Den 17 Januari. 107
§ 15-
Frih. Armfelt: Af samma anledning som vid föreg:de §,
anhåller jag om återremiss äfven af denna §.
Sedan öfverläggningen ansetts slutad, gjordes först propos.
på §:ns godkännande, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, sorn med ja besvarades.
§§:ne 16-24.
Tillkännagåfvos vara oförändrade och biföllos.
§ 25.
Frih. Armfelt: I afs. på denna § torde återremiss vara
ännu mera nödvändig, hvarom jag alltså får framställa yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
§§:ne 26, 27 och 28.
Tillkännagåfvos vara oförändrade och biföllos.
§ 29.
Bifölls.
§ 30.
Tillkännagafs vara oförändrad och bifölls.
Ingressen.
Gr. Mörner: Då ingressen behöfver ändras, om förf:n
blir i någon mån ändrad, anser jag att den bör återremitteras.
Sedan öfverläggningen ansetts slutad, gjordes först propos.
på bifall till ingressen, hvartill svarades nej, och sedermera propos,
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
Utskds i slutet af Betänka gjorda tillstyrkande.
Gr. Mörner: Älven denna punkt af Betänk:t torde, i sammanhang
med de föreg:de, böra återremitteras.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad och Utsk:ts tillstyrkande
återremitterades.
108
Den 17 Januari.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
d. 10 och 13 d:s på bordet lagde Betänk. N:o 29, i ani. af
väckta förslag om förändrade anordningar i trafiken å Statens
jernvägar, ändring i derför gällande taxa m. m.
Föredrogs och bifölls Stats-Utsk:ts d. 13 d:s bordlagda Mern.
N:o 19, ang. antagande af ytterligare kanslibiträde.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts d. 13 d:s bordlagde Utlåt. N:o 20, i ani. af
K. M:ts Nåd. Propos., ang. upplåtelse af f. d. Piparebostället
Bränn Arby vid Södermanlands Regemente för uppförande af
skolhus åt Wansö församling.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Riddarh.-Utsk-.ts d. 13 d:s bordlagde Utlåtrn:
N:o 7, i ani. af Hr Fitinghofis, Conrad Bleckert, motion
om upplåtande af Riddarhussalen till samlingsrum för den blifvande
Riksdagens Första Kammare; och
N:o 6, öfver Riddarhus-Direktionens Berättelse.
Hr von Francken, August Alfred: Som det under de
sednare dagarne allmänt omtalats, att en ledamot af It. o. Ad.
vid denna riksdag blifvit af sin chef arresterad, och då jag ansåg
ett sådant tilltag vara omöjligt, har jag skaffat mig del af
handlingarne härom, hvilka jag ber att nu få uppläsa. Saken
rör underlöjtnanten vid K. Göta Artilleriregemente Muhl, som
efter tillstånd af Hr Gr. o. Landtm, rest till sitt hem i Halland
öfver julen. Han erhöll der en så lydande order:
»Till Under-Löjtnanten vid Kongl. Göta Artilleri-Regemente
A. G. Muhl.
Som det kommit till min kunskap att Hr Under-Löjtnanten,
som anmält sig vilja bevista innevarande riksmöte, lemnat
Stockholm och vistas i Halland utan mitt tillstånd och utan att
uppgifva en förändrad adress, så anbefalles Hr Under-Löjtnanten,
att, dagen efter emottagandet af denna skrifvelse, sig härstädes
inställa, för att afgifva förklaring öfver detta sitt origtiga
sätt att gå tillväga.
Göteborg den 25 December 1865.
Ch. Berg.
Regements-Chef.
Carl G. Hjärne.»
Hr Muhl reste då till Göteborg och blef der ålagd arrest
först utan rättighet att mottaga besök, hvilket dock sedan ändrades,
så att han fick tillstånd att emottaga besök. Hr Muhl
ingaf denna protest:
Den 17 Januari.
109
»Till Chefen för Kongl. Göta Artilleri-Regemente.
På den grund att jag anmält mig vilja begagna min Riksdagsmannarätt,
och innehar för sådant ändamål å Riddarhuset
uttagen pollet, får jag, som på min uppresa till Riksdags-orten
här inställt mig till följd af Hr Regements-Chefens skrifvelse och
genom mig ådömd arrest nu är förhindrad att min resa fullfölja,
härmed ödmjukeligen anhålla, att med nämnda bestraffning
måtte lör återstående tiden anstå, intilldess min Riksdagsmannarätt
upphört.
Göteborg den 4 Januari 1866.
A. G. Muhl.
Under-löjtnant.»
Härå har Ofverste Berg skrifvit följtde resolution:
Alldenstund Under-löjtnant Muhl, sedan honom blifvit förkunnad
extra judiciel bestraffning af arrest, förklarat sig vara
oförhindrad af sitt riksdagsmannakall att den ådömde arresten
undergå, hvarföre äfven denna tagit sin början, så kan Underlöjtnant
Muhls begäran om albrott i det redan påbörjade arreststraffet
icke bifallas.
Göteborg den 4 Januari 1866.
Ch. Berg.
Kegements-chef.
Hr Muhl har härunder antecknat, att någon sådan förklaring
icke af honom afgifvits.
Med ani. af detta förhållande anhåller jag att få väcka följande
motion.
Härefter uppläste Hr von Francken följ:de motion:
Som utaf medföljande handlingar visa sig att representanten
vid denna riksdag för Adeliga ätten N:o 1,351 Muhl, Underlöjtnanten
vid Kongl. Göta Artilleri-regemente August Gerhard Muhl,
blifvit af sin Regements-chef arresterad och derstädes qvarhållen,
ehuru han deremot skriftligen protesterat och åberopat sin riksdagsmannarätt,
och då han således mot sin vilja blifvit hindrad
att utöfva sitt riksdagsmannakall, så får jag föreslå att R. o. Ad.
måtte aflåta en skrifvelse till R. St:rs Just.-Ombudsman med begäran
att, sedan han tagit del af handlingarna, han må vidtaga
de åtgärder, som omständigheterna påkalla.
Begärdes på bordet.
Hr Oldevig, Hans Fredrik, anförde skriftligen:
I ani. af K. M:ts Nåd. Propos. om anslag till jernvägsbyggnader
och rörelse-materiel å redan anlagde stambanor af den 1
sisth December, hvilken Nåd. Propos. blifvit den 9 i samma
månad af R. o. Ad. till Stats-Utsk:t remitterad, har Hr von Koch
under R. o. Adms sammankomst den 22 i nämde månad af
-
110
Den 17 Januari.
lemnat ett anförande, hvilket jag då ej var i tillfälle att besvara,
och sorn jag funnit mig icke kunna dela åtskilliga af de i anförandet
uttalade åsigter, egenteligen de, som röra fortsättningen
af nordvestra stambanan, utbeder jag mig att få nu emot desamma
framställa några anmärkningar. Jag hoppas att något
hinder derför icke kan möta, enär, efter hvad jag af ledamöter
i Stats-Utsk:t erfarit, den omförmälde Nåd. Proposm ännu icke
till handläggning i Utsk:t förekommit.
Uti anförandet bar Hr von Koch förmält att tillräckligt anslag
borde vid denna riksdag lemnäs till fullbordande af jernbanan
emellan Arvika och Norska gränsen; och jag är häri
med honom fullkomligt ense.
Han har äfven medgifvit att nordvestra stambanan är den,
som i främsta rummet bör fullbordas; men han har icke funnit
klart för sig hvilkendera af de alternativa linierne för banan
emellan Christinehamn och Arvika, antingen den norra öfver
Nilsby eller den södra öfver Karlstad borde väljas, utan önskat
en närmare utredning af frågan härom, på det att den icke måtte
genom hugskott afgöras.
Härvid tillåter jag mig erinra att genom ,K. M:ts förberörde
Nåd. Propos., hvari icke något ord förekommer om bristande
utredning af nämnde fråga, har den blifvit pröfvad, och antagandet
af södra bansträckningen, på så klara skäl förordad, att
den, som med uppmärksamhet läser den Nåd. Proposm, säkerligen
icke kan i denna pröfning finna ett hugskott.
Men denna erinran torde måhända icke vara tillfyllestgörande
för att häfva det anlörda tviflet. Jag måste väl ock
yttra mig olver de uppgifne orsakerna dertill. Hr von Koch
fordrar icke allenast visshet derom, att, i händelse banan framdrages
öfver Nilsby, bibanor skola anläggas från Norum både
till Filipstad och Karlstad, utan ock att genom en närmare undersökning
än den som skett, vinna öfvertygelse om att skogstillgångarne
i vestra Wermland äro af den betydenhet och skogsmarken
af den beskaffenhet, som af norra liniens förespråkare
uppgifvas; på hvilka omständigheter skulle bero i hvad mån
fördelarne af denna linien öfverväga de, som den södra kunna
medföra.
Jag vet ej huru Hr von Koch anser visshet skola beredas
eller vinnas derom, att omförmälte bibanor blifva byggda, enär
så beskaffade anläggningar bero af särskilda samhällen eller enskilde
mäns företagsamhet och möjligheten för dem att af staten
dertill erhålla behöfliga låneunderstöd på sådane vilkor, som
de kunna uppfylla, men jag hoppas att han icke vill att hela frågan
om fortsättning af nordvestra stambanan skall hvila, intilldess
fullständige aktieteckningar och garantier af vederhäftige män
för arbetenas behöriga utförande erbjudas, emedan jag har stora
skäl befara att sådant hvarken inom detta år eller under den
närmaste framtiden kan ske. Anläggningskostnaden för dessa
2:ne bibanor komrae att uppgå till 6 å 7 millioner rdr; och det
kan ej vara lätt för bruksegare och andra näringsidkare, inom
Den 17 Januari.
lil
en jemnförelsevis inskränkt del af Wermland, att af sina rörelse-kapitaler
taga 2 millioner rdr eller mer och lägga dem i
jernvägsbyggnader, i synnerhet när, såsom fallet är åtminstone
med den ena af dessa bibanor, den emellan Filipstad och Norum,
att den enligt trovärdiga beräkningar icke kan bära sig.
Dessutom har fråga uppstått om bergslagen icke skulle
blifva lika mycket belåten med en bibana från Filipstad till södra
banlinien i trakten af Olme kyrka, som med den till norra
banlinien vid Norum; och det lärer vara genom nyligen verkställd
undersökning ntröndt att deri förra skulle i anseende till fördelaktigare
terrain-förhållanden blifva mindre kostsam att bygga
än den sednare. Med bibanan till Olme blefve val jernvägen
från Filipstad vid pass 2 mil längre till vestra Wermland, men
deremot omkring 3 mil kortare till Christinehamn och Göteborg.
Skulle, hvad man bör hoppas, konjunkturen för afsättning af
Svenskt tackjern i utlandet förändra sig och det kunna i större
qvantiteter, och med mera fördel än lör närv:de är fallet, utföras,
så vore ju berörda förkortning af jernvägen till exportorfim
för bergslagen ganska nyttig.
Af hvad jag nu vågat andraga torde det åtminstone vara
klart, att, om man med fortsättningen af nordvestra stambanan
skall vänta intilldess visshet vunnes om och hvilka bibanor til!
densamma skola byggas, så får man alltför länge vänta.
Hvad beträffer den närmare undersökning om skogarnas
och skogsmarkens beskaffenhet i vestra Wermland, som Hr von
Koch påfordrar, så tror jag att, om han likasom jag läst den
ganska . omständeliga berättelse med dertill hörande tabell, som
extra Ofverjägaren Norrby afgifvit, ang:de den af honom förlidet
år verkställda undersökning å berörde skogar, och likasom
jag hade känt denne tjenstemans pålitlighet samt att han derlörinnan
i flera år varit boende i den orten och både i tjensteväg
och efter enskilda 'uppdrag haft förrättningar på många af
dessa skogar, så skulle Hr von Koch säkerligen skänkt hans
undersökning större förtroende än som skett. Skulle nu, hvad
jag likväl bestrider, en närmare undersökning än denna erfordras
för att med full noggrannhet få reda på berörde skogars och
skogsmarkers beskalfenhet, så bör dervid tillgå såsom brukligt
är vid en skogs indelning till planmessig afbrukning, eller sålunda
att hvarje träd mates, klassificeras och förtecknas samt
marken på karta alfattas och graderas, — ett kostsamt arbete,
som jag, hvilken så ofta genomrest nämnde trakter, tror icke
kunna gifva bättre, utan snarare sämre resultat än extra Ofverjägaren
Norrbys undersökning för dem, som vilja uti vesterlandets
skogar finna så stora tillgångar.
Jag kan ej undgå anmärka, att om sådane skogstillgångar
verkligen der funnos, i följd hvaraf det skulle för allmogen i den
orten blifva stor fördel att kunna till bergslagen försälja en myckenhet
kol efter flere rörs högre pris för stigen än bruksegare
i vesterlandet förmå betala, så hade den af flere Riksdagsfullmäktige
undertecknade och i Riks-St:n utdelade afhandling, hvari
112
Den 17 Januari.
möjligheten för bergslagen att på norra banan hemta kol från
bergslagen och på samma gång dit sända malm och tackjern till
förädling bestrides samt södra bansträckningen förordas, säkerligen
icke blifvit, såsom skett, underskrifven af Bonde-St:s riksdagsmän
från vestra Wermland.
Härmed synes mig obehöfligheten af den påyrkade närmare
undersökningen å förenämnde skogar vara tillräckligen visad.
Uti anförandet är äfven åberopadt såsom hinder för beslut
om nordvestra stambanans fortsättning, att till R. St:r ännu icke
inkommit vederbörande kommuners yttrande om kostnadsfritt
afstående af jord till banan, att Stats-Utsk:t borde vidhålla sitt
vid förra riksdagen fattade, men då icke antagna beslut, att innan
jernvägsarbetet börjas, den till byggnaden erforderliga jord
skall vara af vederbörande kommuner kostnadsfritt upplåten och
att åtminstone den af K. M:t i ani. af R. Stms framställning
föreslagna nedsättning i expropriations-kostnaden borde beslutas
innan medel till statsbanor lemnäs; dock tror jag mig icke böra
eller behöfva häröfver yttra annat än att jag hyser den förhoppning
att bestämmande af vilkor om kostnadsfri upplåtelse af jord
till statsbana icke måtte vidare ifrågakomma, emedan ett sådant
vilkor blefve obilligt emot de kommuner, der slik bana hädanefter
bygges, och kunde hafva med sig den följd att statsbana,
för tillfredsställande af några enskilda intressen, förryckes utur
sitt rätta läge, i hvilket den blifvit allmännast gagnelig och mest
inkomstgifvande.
Jag har nu omnämnt de upplysningar, som Hr von Koch
äskat i frågan. För att vinna dem, har han ansett bestämmandet
af rigtningen och fortsättningen af nordvestara stambanan
böra denna riksdag uppskjutas.
Ett sådant uppskof anser jag deremot alldeles obehöfligt och
olämpligt.
Hvad jag redan yttrat rörande anspråket på ytterligare
upplysningar i frågan, torde i afseende å detta anspråk innebära
fulla skäl för min berörda mening, men jag anhåller att till
stöd för densamma få andraga något mera, som jag tror vara
afsevärdt.
På begäran af 1858 år jervägs-komité egde sammanträden
berörde år rum med Wermlands läns hushållnings-sällskap och
inför Konungens Bfh:de med länets innevånare, för afgifvande af
yttranden ang:de nordvestra stambanans sträckning genom Wermland,
hvilken bana då var af den första Jernvägs-komitén och
Öfversten Frih. Ericson föreslagen att läggas öfver Björneborgs
bruk, Christinehamn, Carlstad och Arvika, till Norska gränsen
vid Eda glasbruk. Och vid dessa sammanträden uppträdde ombuden
och en del bruksegare från Frvksdals härad med yrkande
att banan måtte från Christinehamn anläggas öfver Norums
bruk i Nyeds härad och Sunne i Fryksdals härad genom Bogens
kapellförsamling till gränsen, hvari de understöddes af ombuden
m. fl. från Nyeds härad och Filipstads bergslag. Detta
yrkande
Den 17 Januari.
113
yrkande vann likväl icke framgång, utan på grund af K. M:ts
Nåd. Propos. till förra riksdagen bestämdes då att nordvestra
stambanan skulle förläggas öfver Arvika, men med förklarande
att ny undersökning borde ske till utrönande af lämpligaste
sträckningen för banan emellan Christinehamn och Arvika; och
till följd häraf har icke allenast lörslaget till den norra eller så
kallade Nilsby-linien tillkommit, utan ock ny undersökning blifvit
verkställd och förändringar föreslagne å den södra eller Carlstads-linien.
Frågan gjordes lill föremål för öfverläggning vid länets landsting
1864, och pluralitelen af den då tillsatta komité lör utredande
al hvilkendera hanan, den södra eller norra, kumle blifva
fördelaktigast för länet, algaf till 1805 års landsting ett betänkande,
hvari man sökte visa att medelst norra banan och anläggning
af biliana till Norum skulle en bligst betydlig vexeltransport
uppslå af kol från vestra Wermland till bergslagen,
som deraf hade behof, samt af malm och tackjern från bergslagen
till vesterlandet lör att der förädlas, men deremot ville
man icke tillerkänna sö Ira linien något värde.
Det har icke förundrat mig att denna storartade plan och
de stora ord, som man deri och vid förordandet af norra banan
begagnat om jernhandteringens utveckling och öfriga näringars
gagn, kunnat slå an på mången, som antingen icke varit i Wermland
eller endast kastat hastiga blickar derinom, eller till och
med på den, som länge bott der och fästat sig blidt vid en viss
ort och en viss näring, emedan en någorlunda fullständig kännedom
om denna vidsträckta provins och dess flera näringar
icke är lätt förvärfva!); — men angtde det öfverdrifna och från
inbillning eller illusion härflytande i berörde plan, har jag redan
den dagen, då den Nåd. Proposm till Stats-lJtsk:t remitterades,
yttrat mig, och jag beder nu alt få fästa uppmärksamhet derpå
att samma intressen, som vid de omförmälda sammankomsterne
1858 understödde Fryksdalsboernas anspråk att stambanan skulle
från Christinehamn förläggas genom nämnde härad och då arbetade
emot densammas dragande åt vesterlandet, samma intressen
är det, som nu mera tro sig hafva der upptäckt rikedom
på skog, och vilja finnna stora fördelar för jernhandteringen
deri, att bergslagen och vesterlandet sättas i nära förbindelse
genom norra bansträckningen och den omnämnda bibanan.
Striden om nordvestra stambanans läge i dess fortsättning
från Christinehamn genom Wermland eller rättare sagdt vissa
bruksegares och en del bergslagsboers bearbetningar att lå denna
bana atdagd icke öfver Carlstad, såsom Öfversten Frih. Ericson
och jernviigskomiléerne föreslagit, utan i nordligare rigtning öfver
Norums bruk började således 1858 och har varit i nära 6
år fortsatt. Både före och under den tiden hafva flera undersökningar
blifvit verkställda och planer uppgjorda till jernväg
emellan Christinehamn och Arvika, och denna väg har sannolikt
i detta afseende kostat staten vida mer än någon annan
H. II. 8
114
Den 17 Januari.
lika lång del af de redan anlagda stambanorne; hvarjemte vidlyftiga
skrifter i frågan af de inom provinsen olika tänkande
utgif vits.
Oaktadt allt detta och ehuru något verkligt hinder icke finnes
att nu slita meningsstriden eller tvisten inom Wermland
om läget af vid pass halfva längden utaf stambanan emellan
Christinehamn och Arvika, om den skall från Christinehamn
framgå 4 mil i närheten af Wenern, men genom en bördig och
väl befolkad trakt öfver residensstaden och intill den mest besökta
hamnen i länet, eller dragas 3 mil nordligare upp i landet
genom mindre fruktbar mark öfver Norum, en bruks- och
landtegendom med 184,470 rdrs taxeringsvärde, och förbi några
andra bruk, som hafva fördelaktig vattenväg för sina transporter,
vill man likväl, i anseende till denna tvist, som redan allt
för länge föranledt split och vantrefnad för mången inom provinsen,
uppskjuta till nästa riksdag bestämmandet af berörde stambanas
rigtning.
Lyckas detta försök att förlänga den omnämnda tvisten,
och hvaraf följderna ofelbart blifva, att något arbete å banan
emellan Christinehamn och Arvika hvarken innevarande eller
nästa år kan företagas samt således att fullbordandet af Sveriges
enda politiska jernbana kommer att fördröjas 2:ne år utöfver
den tid, som K. M:t enligt den Nåd. Proposm dertill ansett
erforderlig, eller intill 1871, så måste jag och säkerligen många
med mig tillstå att dermed ådagalägges, minst sagdt, en allt för
ringa benägenhet å Svensk sida att komma i den närmare förbindelse
och beröring med Norge, som en oafbruten jernbana
emellan de begge rikenas hufvudstäder måste medföra.
Jag hyser den förhoppning att skäl icke skola förefinnas
för Stats-Utsk:t att tillstyrka eller för R. o. Ad. att medgifva
det ifrågav:de uppskofvet, och jag vågar förnya min härförinnan
gjorda framställning om bifall till K. M:ts Nåd. Propos. samt
anhålla, att detta mitt yttrande måtte till Stats-Utsk.t öfverlemnas,
för att fogas till de handlingar, som förut i frågan dit blifvit
remitterade.
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag har begärt ordet endast
för att säga, att ingen kan mer än jag önska att denna
bana med del snaraste måtte fullbordas, dels på det vägen mellan
Stockholm och Christiania måtte blifva färdig, och dels för
Wermlands skull. Men skäl kunna finnas, som göra ett uppskof
nödvändigt. Den förre värde talaren har gifvit åt min anhållan
härom en tydning, som jag icke kan gilla, då han säger,
att jag velat uppskjuta saken på obestämd tid. Jag har endast
begärt uppskof till nästa riksdag, hvilken efter antagande af nya
R. 0:n inträffar den 15 Januari 1867, icke blott af de utaf
Hr Oldevig upptagna skäl, utan ock derföre att penningemarluiaden
nu är tryckt och vår kredit i utlandet så sjunken,
att våra obligationer, hvaraf marknaden är full, noteras lägre än
det lilla nyss krigförande Danmarks. Jag tror att det vöre både
Den 17 Januari.
115
nyttigt och behöfligt för upphjelpande och stärkande af vår kredit,
att R. St:r en gång åtskiljdes, utan att hafva beslutat om
upptagande af något nytt lån. Genom de utkomna skrifterna
och afgifna Utlåt.-na i denna sak är det enligt min tanka ännu
icke tydligt utredt, hvilken sträckning af banan är den så val för
landet som provinsen fördelaktigaste — åtminstone har jag icke
kunnat fatta någon bestämd åsigt härom, oaktadt jag ganska
noga sökt att studera mig in i saken. Skulle, mot förmodan,
fullständig utredning af denna för hela landet vigtiga fråga under
innevrde riksdag ske, då anser jag visserligen något uppskof
icke längre behöfligt i afseende å bestämmande af sträckningen.
Hr Linroth, Carl Johan Gustaf: Jag instämmer med
Hr Oldevig deri, att icke något uppskof med fullbordande af
nordvestra stambanan må ega rum; ett sådant skulle icke kunna
blifva kortare än två år. För öfrigt har jag begärt ordet med
anledning af ett ytrande af Hr von Koch om den betryckta
penningeställningen. Jag tror den icke vara så farlig, då en
omkastning snart nog kan ske; och om R. St:r besluta öfverlemna
till K. M:t att upptaga lån, då penningeställningen det
tillåter, så tror jag sådant kan ske på ej alltför ofördelaktiga vilkor.
Jag anhåller örn remiss till Stats-Utsk:t af detta mitt yttrande.
Uppå härefter framstäld propos. remitterades Hr OIdevigs
anförande tillika med de i anledniug deraf afgifva yttranden till
Stats-Utsk:t.
Anmäldes och bordlädes Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk:n:
N:o 30, i ani. af väckt motion ang:de beräkning af bouppteckningsmäns
arfvode för uppteckning af fast egendom;
N:o 31, i ani. af vackt motion om lag emot godtyckligt
ombyte af tillnamn;
N:o 32, i ani. af väckt motion om bestämmande af vissa
vilkor i fråga om rättigheten att utbekomma brandstod;
N:o 33, i ani. af väckt motion, ang:de kontroll å utöfvandet
af rättigheten att försälja maltdrycker; och
N:o 34, i ani. af väckt motion, ang:de sättet för verkställande
af en kommuns beslut i fråga om hundskatt.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 4 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
116
Den 20 Januari.
Lördagen den 20 Januari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-ntdrag för den 17 dennes, hvarefter (ör
justering upplästes profit för den 9 sistl. l)ec.
Efter uppläsningens slut anmälte sig och yttrade
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Med åberopande af
hvad jag vid fiiregåeruie plenum den 5:te dennes tagit mig friheten
yttra i afseende å min propos. att, jemte den, såsom ett
monumentalt minne, tillämnade serskilda tryckningen, samt utdelningen
af R. o. Ad:ns diskussion rörande nu antagna representationsförslaget,
borde såsom ett bihang dertill lögas så väl
sjelfva förslaget, som ock hvad vid nästl. riksdagen derom yttrats,
d. v. s. icke allenast diskussionen hos R. o. Ad. den 18
Mars 18(53, utan äfven de emot Konst.-Utsk:ts vid samma riksdag
Meni. N:o 7 afgifna reservationer, — för att på ett ställe
skulle finnas samladt så mycket som rörande detta förslag, enligt
min förmening, ansetts böra uti detta monomentala minne, för
fullständighetgns skull, förefinnas; men då denna min åsigt, deruti
Hr von Francken, G. W., sig förenat, icke vunnit det Högkil.
Ståndets sympatier, har jag icke velat begagna mig af min
rättighet alt få dessa handlingar vidfogade min reservation af
den 9 nästl. Dee., eller att vid förra plenum framställa hvad jag
nu ämnar hafva äran anföra.
Jag tror att hvad jag, efter djupt begrundande af frågans
vigt, haft och fortfarande har lill föremål för denna min vördsamt
gjorda propos. skall uppnås, ehuru på annat sätt, genom
hvad jag härmedelst anhåller, eller att få uti prot:t intagna dessa
handlingar, såsom en närmare utveckling af så väl mitt anförande
den 5 Rec., som min reservation den 9 I)ec. 1865; — till
hvilken anhållan jag anser mig ega så mycket större skäl, som
jag förut ej velat besvära R. o. Ad. med afgifvandet af anmärkningar
rörande förslagets detaljer. De handlingar, hvilka nu
komma att uti profit intagas, göra det; och anser jag det lör
mig smickrande att kunna, på så sätt, få dessa detaljerade anmärkningar
såsom mina egna; tilläggande att jag är fullt förvissad
derom, att en redlig vilja, i förening med ödmjukhet, mången
gång besegrar det största öfvermod, hvilket jag afskvr; helt
annorlunda synes mig ett ihärdigt fasthållande och förfäktande
af hvad jag finnér rätt vara och om hvars motsats jag icke
blifvit öfvertvgad.
För att icke alltför mycket betunga profit, vill jag ytterligare
gifva ett prof på min grannlagenhet, hvilken dock sällan
Den 20 Januari.
117
för mig medfört framgång, — då jag afstår ifrån att begära
intagandet af sjelfva förslaget, enär detsamma kommer att införas
uti Författnings-samlingen och derigenom bli Iver tillgängligt
äfven för de läsare, hvilka jag tror mest åsyftas genom
den särskilda tryckningen och utdelningen till sockenbiblioteker,
m. 0. samlingar.
Likaledes och då Hr Grefve Mörner, G. G., uti plenum
den 5 dennes tillkännagifva, att de Herrars anföranden, hvilka
haft tillfälle att vid denna riksdag yttra sig uti frågan, äro mindre
nödvändiga att ifrån den föregående riksdagen uti prot;t nu
intagas; så inskränker jag mig blott till reservanternes emot
Konst.-Utsk:ts Mein. N:o 7 anföranden; äfvensom till Hr Ehrenhoffs,
Gustaf Herman, enär han är den ende af de 5—således
ej blott 2:ne, såsom Hr Gr. Mörner vid förenämnde plenum uppgå!
— talare d. 18 Mars 1863 (H. Exc. Hr Frih. I)e Geer, Louis,
Hr Tersmeden, Nils, Hr Dalman, Wilhelm Fredrik, och Hr Frih.
Raab, Carl Adam), som ej vid denna riksdag kunnat yttra sig,
emedan han af sjukdom är förhindrad att sitt riksdagsmannakall
utöfva och af sådan orsak ej uttagit pollett; hvarförutan
jag begär att lä citera endast början af Hr Nils Tersmedens
anförande, emedan deraf synes anledningen hvarföre så få af
förslagets motståndare vid förrbesagde tillfälle sig yttrat.
Hr Tersmeden anförde nemi.: »En fullkomlig tystnad, i
likhet med hvad här egde rum vid remissen af det Kongl, förslaget,
hade vid detta tillfälle varit önskvärd och Ståndet värdig.
Denna har dock nu blifvit bruten från den sida, der man minst
skulle hafva det förmodat. En talare» (H. Exc. Hr Frih. Louis
I)e Geer uti ett längre skriftligt anförande) »har uppträdt, ej
för att bekämpa ett Utsk:s-Betänk., utan för att upptaga reservanternas
yttranden, Atskillige detta förslags motståndare hade
öfverenskommit att ej yttra ett ord vid dess anmälan från Utsk:t,
så vida ej frågan skulle blifva af dess förespråkare upptagen.»
»Flere ledamöter hördes härtill yttra bifall.» (R. o. Ad:ns
prot. d. 18 Mars 1803, sid. 220—222.)
Hr EhrenhofTs skriftliga anförande var af följande lydelse:
»Enligt min tanke, hade regeringen gjort klokast, att icke
taga initiativet uti den nu för handen varande fråga, ty dels kan
det med skäl anses mindre höfligt att den ena statsmakten förklarar
den andra oduglig; dels torde en försigtig eftertanka hafva
kommit regeringen att inse, det försöket från dess sida att omintetgöra
den bestående formen för den andra statsmakten, lätteligen
kan blifva ett prejudikat för denne att å sin sida göra
fordringar, som sätta regeringen i förlägenhet.
Ehvad än utgången må blifva, så har regeringsmakten derpå
intet att vinna, ty faller förslaget, så är fara värdt, att det
stöd, regeringen hittills funnit hos den förkastade delen af nuvarande
representation, betydligt minskas. Antages det deremot,
så skall i minnet alltid qvarstå hos den nya representationen
detta regeringens försök att ingripa i den andra statsmaktens
118
Den 20 Januari.
enskilda angelägenheter, och ju friare institutionerna för denna
blifva, desto angelägnare skall den finna för sin säkerhet nödigt
att för framtiden värna sig mot dylika försök.
Jag vet alltför väl, att regeringen stödjer sitt förfarande på
Borgare- och Bonde-St:ns adresser, och på de petitioner, som
inkommit från landet. Men enär de 2 Ståndens begäran icke
afsåg mindre, än att köra ut den andra hälften af representationen,
hvilken hälft, enligt Konungens egna ord, »icke förverkat
sin rätt», så synes det mig, som regeringens tjenstvillighet
gått längre än aktningen för sekelgamla, icke förverkade rättigheter
kräft. Och de påtryckningar, regeringen fått vidkännas
af de så kallade petitionerna, hade sannolikt icke framkallat
ångestropet »försent», om regeringens tid medgifvit henne att
undersöka petitionernas ursprung och petitionärernes oskuldsfulla
medvetslöshet i allmänhet, i hvad som rörde deras egen uttryckta
begäran.
Om äfven genom mångåriga agitationer den nuv:de reformfrågan
i och för sig fått ett utseende af en national-önskan, så
torde sjelfva frågans natur anvisat regeringen den ställning af
medlare, hon bort intaga; ty att uppträda såsom omstörtare
kan en regering endast då göra, när hon har i sin makt att
bestämma öfver framtiden. Och hvem vet om icke den brandfackla,
som regeringen nu utkastat, blifver just den våda för
regeringssättet, hvarom H. Exc. Hr Justitie-Ministern i sina motiver
ordar. Eller föreställer sig regeringen, att den hyllning och
det smicker, som nu på henne flödar, kommer att räcka längre,
än till dess hennes lofsjungare hunnit hopplocka sisla grandet af
den makt, regeringen så godvilligt synes wilja anförtro i deras
händer.
Man behöfver i sanning ej mycken statsmanna-erfarenhet,
för att inse, att ingen konstitutionel regering kan hafva någon
varaktighet, utan att hon eger varaktiga vänner inom representationen;
— likaså, att den politiska vänskapen är stark i den
mån de kontraherandes intressen sammanfalla med hvarandra. —
Men hvarest uti det nya förslaget finner man detta för regeringsmakten,
för ordningen i samhället så nödvändiga stöd? —
Inom första kammaren vill man säga; — men på hvad stödjer
man detta förutsägande, då den politiska karaktären hos de personer,
som skola tillsätta denna kammare, är lika litet känd,
som hos dem, som blifva valda. Om regeringen ämnar hemta
sitt stöd uti den »aristokratiska» känsla, som förmodas skola
uppstå hos första kammarens ledamöter, genom den större förmögenhet
de antagas komma att ega, så har regeringen illa
tjenat den så kallade frihetens sak, hvars förkämpe regeringen
blifvit, enär det för en hvar är bekant, att penninge-aristokraten
är den mest förtryckande af alla.
H. Exc. Hr Justitie-Stats-Ministern yttrar, att regeringens
förslag icke kan anses komma »för tidigt». En motsatt tanke
vågar jag hysa, på den grund, att ett förslag af så stor vigt för
Sveriges framtid, kommer alltid för tidigt, så länge dess nytta
Den 20 Januari.
119
lör landet stödjer sig på luftbilder, — och kommer ändå mer
för tidigt, om afsigten dermed är att återinföra en namnstämpelregering
i Sverige.
Hvad vårt land med sitt politiska läge framförallt behöfver,
är en regering, stark icke allenast på papperet, utan äfven i sin
ställning til! folkombuden; — men jag underställer hvarje tänkande
mans bedömande, hvad kraft och hvilket stöd en regering
har att påräkna af en folkförsamling, som genom sin sammansättning
kan till största delen komma att sakna den nödvändigaste
af ali sjelfständighet, nemi. den som bildningen gifver
omdömet. Denna brist i förslaget har regeringen sannolikt icke
ansett af någon betydenhet, enär den Mimers brunn, hvarur all
visdom hemtas, hvarje afton äfven är tillgänglig för representanterna,
och om regeringen hemtar ur samma källa, så kan
icke annat än frid, kraft och enighet uppkomma. Men som, för
mina ögon, denna källa, ur fosterländsk synpunkt, icke är rätt
klar, så kan jag för min del ej godkänna en sådan invändning.
Att en annan form för vår representation kan vara nyttig
för landet, vill jag icke bestrida; men icke är regeringens förslag
det mönster, jag föreställt mig vara det rätta; ty om äfven
jag skulle hylla förslagets princjper, så skulle jag dock motsätta
mig detsamma, dels derför, att regeringen i tillämpningen
stannat på halfva vägen, vid tillsättandet af andra kammaren;
dels derför, att för litet afseende är fästadt vid den återhållande
kraft, man hoppas finna i den första. — Hvad andra kammaren
beträffar, så förstår jag ej rätt, hvarför valbarheten skulle
stanna vid en inkomst af 800 rdr; ty hvarken kan denna inkomst
anses såsom en sjelfständig ekonomisk ställning, eller
kan den få gälla såsom ett bevis på högre politisk bildning än
hos dem, hvilkas inkomst är lägre. — Hvad första kammaren
åter vidkommer, kan jag ej heller fatta, hvarföre denne kammare
göres svagare än den andra, då de begge utgå från samma
stam; ty hvarken är det rättsenligt, att de medborgare, som i
högre mohn bidraga till statens underhåll, skola kunna öfverröstas
af dem, som dertill mindre bidraga; ej heller kan det vara politist
klokt, att lägga afgöranderätten i fråga om statens upprätthållande
uteslutande i händerna på en korporation, som i
denna vigtiga fråga, likasom i de flesta andra, efter all sannolikhet
måste blifva beroende af andras ledning.
Att Sveriges politiska oberoende icke kan vara betryggadt
med en sådan representation är klart, om man derpå tänker och
icke låter hänföra sig af en omotiverad förtjusning. Och om
Hrr rådgifvares synbara bäfvan för en förmodad annalkande
storm, äfven var ganska betydlig, så torde likväl framför deras
egen säkerhet de kunnat och bort vara betänkte på att bereda
Konung och fädernesland en tryggare hamn, än den regeringens
förslag kan erbjuda.
Slutligen, Älina Hrr! — då H. Exc. Hr Just.-Stats-Ministern
uti sin orlofssedel tili 11. St:r vitsordat, att R. St:r städse värnat
Sveriges sjelfständighet, så tror jag, att R. o. Ad. för dess del
120
Den 20 Januari.
ensamt förtjenar detta beröm, om R. o. Ad., då afgörande tiden
kommer, icke förr nedlägger sin representationsrätt än II. o. Ad.
blifvit förvissad derom, att våra efterträdare, oin så pålordras,
kunna lori jena samma vittnesbörd.»
Reservanternas anföranden lydde som följer:
Af Frih. Leijonhufvud, C.: »Äfven jag har med min röst
bidragit tdl det beslut inom Konst.-Utskil, i följd hvaraf ifråga
varande
Kongl. Förslag kommer, enligt (il § Regeringsformen,
att, såsom af lltsk:t tillstyrkt, hvila för att af nästkommande
Riksdag åter lill grundlagsenlig behandling företagas, ife skäl,
som dertill bestämt mig och som väl hufvudsakligen äro desamma,
hvilka inverkat på pluraliteten inom Utslct, finnas i dess
Betänkande framställda och det är således ej af nöden att här
åter upprepa deni, men då åtskilliga till en del ganska vasendtliga
betänkligheter i afseende å detta förslag hos mig uppstått,
så väl vid deli granskning jag deraf kunnat enskildt verkställa,
som under de ölverläggningar, hvilka inom Ulsk:t egt rum. har
jag ansett mig böra Irambigga desamma, dertill den lämpligaste
utväuen synts vara att låta dem under form af reservation
åtlölja Betänkandet.
Alt en mera eller mindre genomgripande förändring i afseende
å vår Representation är af behofvet påkallad, har redan
länge varit allmänt erkändt oell skälen dertill, enligt den
uppfattning, som hos K. Mits Regering gjort sig gallande, finnas
framställda i det förslaget åtföljande Statsråds-protokoll, hvarest
äfven uttalas den satsen, att de formela felen i den nu bestående
ordningen ej skulle utgöra dess största brist, som åter
vore att söka deri, att den vore endast en ofullständig organ
för den representerade delen af nationen, utestängde hela samhällsklasser
och syntes vilja, äfven utan någon förändring i formen,
taga den utveckling, som skulle rubba den jemnvigt, mer
eller mindre väl afvägd, som hitintills lunnits.
Huru Regeringen ansett dessa olägenheter böra och kunna
afhjelpas, inhemtas af det nu framlagda förslaget. Och vid
granskning deraf, skulle det vara föga ändamålsenligt alt ingå i
någon allmännare afhandling angående Statens natur och Representationens
ändamål med mera dylikt, derom allt man kan hysa
den mest olika uppfattning och hvaraf någon säker ledning lör
bestämmande af de olika detaljerna i en skriftlig författning
svårligen torde kunna hemlas. Jag har derföre ej velat företaga
någon pröfning af riktigheten eller oriktigheten af Regeringens
åsigt, att den nuvarande Representationen skulle vara alldeles
föråldrad, och att man ej skulle utan största våda kunna
längre uppskjuta med dess fullkomliga ombildande, utan endast
inskränkt mig till att framställa de särskilda anmärkningar mot
det ilrågavarande förslaget, som erbjudit sig, och delta så mycket
heldre, som jag alltid vidhållit den åsigtel), att någon mera
omfattande förändring aldrig på laglig väg kan vinnas på annat
sätt, än att Regeringen dertill tager första steget och att alla
Den 20 Januari.
121
försök af enskilda personer eller af Utslct, att åstadkomma något
antagligt förslag i sådan rigtning, måste blifva utan påföljd;
hvarför jag ej eller skulle velat, om sådant ock varit möjligt,
inom Utsk:t åstadkomma någon omarbetning af det ifrågavarande
förslaget eller utarbetande af något nytt.
Hvad som vid det mest flygtiga betraktande af K. M:ts
Nåd. Propos. genast faller i ögonen, är att K. M:t ansett sig
böra i als. på sjelfva grunden för den nya Riksförsamlingens
bildande belt oell hållet frångå den nu gällande stå ndslör fa t tn ingen.
dertill anledningarne finnas i motiverna uppgifna, med redogörelse
derjemte orri orsaken, hvarföre alla slags klassval anses
lika olämpliga och således ej eller blifvit föreslagna. Frågan
orri företrädet mellan klassval och allmänna val har länge
varit föremål för tvister, så väl här i landet som annorstädes,
och då det ej lärer vara möjligt att derom säga något nytt,
vill jag här endast uttrycka min åsigt, att hvarken det ena eller
andra slaget eger något ovilkorligt företräde, och om klassval
här i landet aldrig varit brukliga, skulle jag ej eller lörordat
dem, men under närvtde förhållanden synas mig sådane vara den
enda grund, hvarpå man, utan att redan från början gifva anledning
till en lika förderflig, som möjligen på laglig väg ej algörbar
strid mellan det mera rörliga elementet inom Folkförsamlingen,
skulle kunna här i landet ordna den del af Representationen,
deri det mera återhållande eller konservativa elementet bör kunna
med tillbörlig fasthet och styrka göra sig gällande; ty att
samma element ej blifvit tillbörligt tillgodosedt ocii hvilket, efter
min åsigt, är en löljd af sjelfva de principer, å hvilka förslaget
är grundat, gifver utan tvifvel anledning till en af de allvarsammare
anmärkningarne deremot. Den Första Kammaren,
hvilken denna befattning »att utgöra den återhållande delen af
Representationen)), skulle tillkomma, finnes, liksom den Andra,
grundad uteslutande på allmänna val, och de bestämmelser, hvarifrån
dess ifrån den Andra skiljaktiga karakter skola härleda sig,
bestå dels i dess tillsättning af Landstingen och deri att ledamöterne
ej skola tillgodonjuta arfvode, dels i åtskilliga andra
bestämmelser af allt för ringa vigt att något särdeles afseende
derå skulle kunna fästas. Hvad angår Kammarens tillsättning af
Landstingen, erbjuder sig sjelfmant den anmärkningen, att det
synes alltför tidigt att vilja grunda den kanske vigtigaste delen
af hela National-representationen å en inrättning, som ännu ej
finnes och hvars verkningar ingen kan beräkna. Hade Landstingen
redan någon tid varit i verksamhet och visat sig med
användande af lika mycken försigtighet som kraft vara på god
väg att uppfylla de ändamål, som dermed afses, och hvilka ändamål
endast kunna uppnås medelst utöfvande i ej obetydlig
mån af den Tingen tillkommande beskattningsrätt, och om Landstingen
sålunda redan då de först komme i utöfning af sin nya
funktion, att utse ledamöterne i den Första Kammaren, förvärfvat
sig inflytande och betydenhet i afseende å länens kommunala
angelägenheter och haft flere eller färre sådana mera eller
122
Den 20 Januari.
mindre vigtiga angelägenketer under behandling, — så vore härom
mindre att säga. Nu synes man ej sakna skäl att befara,
att Landstingen redan från början komma att betraktas hufvudsakligen
såsom valkollegier eller att åtminstone en sådan åsigt
snart skulle göra sig gällande; dertill ock i sin mån måste bidraga
att Landstingen i afseende å sin befattning såsom Kommunal-myndigheter
äro underkastade kontroller från Regeringens
och underordnade myndigheters sida, hvilka lätt nog kunna förlama
deras verksamhet och minska allmänhetens intresse för
dessa institutioner, i annan egenskap än den, der någon sådan
kontroll enligt lag ej får ega rum, nemi. i afseende å valen till
Riksdagen. Och i detta fall försvinner största delen af de fördelar,
man velat vinna genom att låta Första Kammaren af dessa
Landsting utses. Den andra bestämmelsen, att ledamöterne i
Första Kammaren få väljas öfver hela riket och ej skola åtnjuta
arfvode, är utan tvifvel af vigt och måste utöfva ett betydligt
inflytande å beskaffenheten af de personer, hvilka deri
insättas. Men detta stadgande, som för rikare länder än Sverige
möjligen skulle, om det kunde i längden bibehålla sig, i betydlig
mån verka till uppfyllande af det ändamål, man velat dermed
uppnå, synes för vårt land innefatta många betänkligheter;
ty det kan på goda grunder betviflas, att här i landet skulle
finnas ett tillräckligt antal personer, som på en gång ega de
egenskaper man skulle önska hos Ledamöterne i Första Kammaren
och dertill äro så qvalificerade, att de både kunna och
vilja åtaga sig, att minst 4 månader årligen i 9 år uppehålla
sig i hufvudstaden för att utan ersättning egna sig åt Statens
angelägenheter, och stadgandet härom kan lätt leda till ett alldeles
motsatt resultat mot det man önskat, att nemi. Första
Kammaren kommer att, med undantag af några högre embetsman,
hufvudsakligen bestå af personer, dels bosatte i hufvudstaden,
kanske de minst lämplige der finnas, och dels sådane,
för hvilka inträde i Kammaren kan synas ett lämpligt sätt att,
genom medel, som lagen ej känner, göra sig mer än betalde
för sin lönlösa möda, och alla desse af Lands-tingen utsedde,
ej derför att de egt Tingens förtroende, utan derför att några
andra ej erbjuda sig. Den för Första Kammaren stadgade högre
ålder lär väl, ehuru någon invändning mot sjelfva stadgandet ej
kan göras, icke innefatta någon säkerhet. Af de nioåriga valen,
med den oinskränkta rätt till afsägelse, som derjemte finnes
lemnad, kan en ännu större rörlighet i den Första Kammaren
än i den Andra lika lätt föranledas, som motsatsen. Och
stadgandet af en högre förmögenhet för ledamöterne i Första
Kammaren, så vidt föreskrifterne kunna gifva säkerhet för en
sådan förmögenhet, hvilken väl i alla fall antagits såsom ett nödvändigt
vilkor lör att utan aflöning kunna mottaga riksdagsmanna-befattningen,
synes i och för sig hafva lika ringa utsigt till
varaktighet, som alla andra försök, hvilka hittills blifvit gjorda,
att bestämma personers politiska rättigheter endast efter verklig
eller antagen förmögenhet. På dessa grunder och då man
Den 20 Januari.
123
saknar all ledning för bedömande af den anda, som kan komma
att lifva Lands-tingen såväl i politiskt som i andra afseenden,
har det förefallit mig vida säkrare att bygga den öfre Kammarens
sammansättning på historisk grond, eller, om man ansett
densamma ej vidare dertill användbar, att åtminstone afvakta
den tidpunkt, som ej bör vara särdeles aflägsen, då de nya institutioner,
hvilka man vill sätta i stället, hunnit visa sina verkningar
och vinna någon fasthet.
Rörande den Andra Kammaren är vida mindre att anmärka.
Med afs. å den befattning inom Riksförsamlingen man velat tillägga
densamma, är dess sammansättning vida lättare än den
Förstas, och de hufvudsakligaste anmärkningarne deremot ligga
i de olika förmögenhetsvilkor, man stadgat för jordegare och
för andra medborgare, och hvilken olikhet, till stöd hvarför de
nuvarande förhållandena åberopats, ej synes hafva någon giltig
grund, men i alla fall svårligen kan gifva denna Kammare någon
mindre rörlig karakter, än den eljest skulle haft. Tvärtom
skulle man kunna tro, att om alla förmögenhetsvilkor uteslutits
och endast stadgats att en hvar, som betalade bevillning,
vore till denna Kammare valberättigad, så skulle de nu utestängda
klasser, hvilka derigenom undfått politiska rättigheter,
kunnat, åtminstone såvidt landet angår, bilda en helsosam motvigt
mot dem, som nu komma att derstädes få ett alltför stort
inflytande. I fråga om städerna komma utan tvifvel valmännen,
redan enligt förslaget, att blifva tillräckligt radikala, så att någon
olägenhet, om man eljest anser någon deri ligga, ej vore
att befara af en sådan valrättens utsträckning, som här ofvan
omnämnes.
I afseende å förhållandet mellan båda Kamrarne är det,
efter min uppfattning, att beklaga, att den i l:sta §:n stadgade
jemlikhet dem emellan ej är vorden i allo genomförd, utan i
stället, på sätt af 65:te och andra §§ inhemtas, blifvit i vissa
frågor frånträdd på ett sätt, hvarigenom Första Kammarens inflytande
i väsendtlig mån förminskas. Regeringen har, såvidt af
motiverna inhemtas, härvid hufvudsakligen fäst sig vid Slatsregleringen
i hvad den afser anslag för Statens allmänna behof,
som kunna af K. M:t eller enskilda Riksdagsmän begäras, samt
den derefter lämpade bevillningen; och från denna sida sedt är
det ostridigt, att frånträdande af den eljest uttalade grundsatsen
»att alla frågor, derom båda Kamrarne ej blifva ense, skola
förfalla», utgör en fördel för Forsta Kammaren, som förmodas
blifva mera villig att behjerta Statens behof och som möjligen
vid den gemensamma omröstningen kan någon gång göra sin
åsigt gällande. Men det finnes frågor af motsatt beskaffenhet,
der den Andra Kammaren kan, efter den uppfattning man gjort
om den olika anda, som skall beherrska dessa församlingar, antagas
vara mera villig att bevilja anslag än den Forsta, och der
vida större belopp kunna erfordras, än som för anslag till löner
åt Embetsmän och dylikt kunna ifrågasättas. Det är nemligen
allmänt kändt, hurusom vid våra Riksdagar, och till en del äf
-
124
Den 20 Januari.
ven vid nuvarande, motioner blifvit väckta angående grundskatternas
upphäfvaode med eller utan lösen, indelningsverkets borttagande,
jordens befriande från skjutsning och vägliållningsskyldighet
och mycket annat dylikt. Och då man frågat huru
kostnaderna härför skola bestridas, har svaret alltid varit, att
sådant, så vidt det är behöfligt,»skall ske genom allmänna bevillningens
ökande. Att sådana förslager — de må nu vara
nyttiga eller skadliga, hvarom nu ej är behöfligt att ingå i utredning
— äfven framdeles skola förekomma, är så mycket
säkrare, som ett ibland de skäl, hvarför man yrkat en genomgripande
förändring al vår nuvarande representation, just blifvit
funnet i de svårigheter den lagt i vägen för genomdrifvande
af dessa förslager, och lika säkert är, att frågorna härom komma
att af Andra Kammaren omfattas med vida större ifver än
af den Första. Det är sannt att flera af dessa frågor äro af
beskaffenhet, att för deras lösning erfordras enligt förslaget såväl
båda Kamrarnes sammanstämmande beslut, som ock K.
M:ts bilall, men många af dem kunna utan svårighet framställas
i sådan form, att Regeringen ej har dermed att skaffa, och
att 05:te §:n i Förslaget blifver den, enligt hvilken de böra af
Riksdagen behandlas; och i dessa fall framträder den Första
Kammarens mindre inflytande på det tydligaste sätt, ty hvad
den Andra Kammaren med majoritet af 151 röster härom vill
besluta, blifver Riksdagens beslut, utan allt afseende å hvad
Första Kammaren vid saken åtgör, och Riksdagens beslut länder
till efterrättelse utan Konungens bifall. Man finner äfven
häraf, att hvad i de förslaget åtföljande motiver yttras derom,
att den Första Kammaren skulle kunna göra siri åsigt gällande,
när majoriteten der vore mera kompakt än i den Andra, ej
vitsordas af sjelfva stadgandena, ty i anslags- och bevillningsfrågor
kunna Första Kammarens 119 Ledamöter, om de ock
alla äro ense, och mera kompakt kan majoriteten ej vara, ingenting
uträtta mot endast en del af den Andra Kammaren.
Detsamma, som nu blifvit yttradt angående anslagsfrågorna, gäller
äfven i afseende så väl å bevillningen, med dertill hörande
skyddstullar med mera, som ock å Ranken och Riksgälds-kontoret,
och måste jag för min del vara af motsatt åsigt mot Regeringen
i afseende å dessa sistnämnda frågors vigt, då t. ex.
det sätt, hvarpå Ranken styres, måste vara en af de för hela
landet vigtigaste; och de olägenheter, som af en öfverdrifven
och ojemn beskattning kunna uppkomma, lida ingen jemförelse
med de olyckor, som för hela Riket kunna och måste uppstå,
i händelse Styrelsen af ett verk, så beskaffadt som vår Dank,
med dess rätt att utgifva sedlar, som i Riket skola enligt grundlagen
gälla såsom mynt, med mera, skulle uteslutande tillhöra
en enda klass i samhället, och detta den, som är till en sådan
myndighets utöfvande den minst lämpliga. Bättre hade utan
tvifvel varit att i allo bibehålla den såsom grundsats uttalade
jemnlikheten mellan Kamrarne, hvilket med den frihet, hvarmed
man behandlat de bestående förhållandena, utan svårighet kun
-
Den 20 Januari.
125
nät ske på flera sätt, t. ex. derigenom att man låtit den Första
Kammaren innehålla, åtminstone i det närmaste, lika många
ledamöter som den Andra.
Uti 87 § Regeringsformen, 2 morn., finnes infördt ett nytt
stadgande, att K. M:ts oell Riksdagens rätt att stifta, förändra
eller upphäfva Kyrkolag hädanefter skulle vara så till vida inskränkt,
att dertill fordrades samtycke af allmänt kyrkomöte.
I afseende härå låta många anmärkningar göra sig, men de må
nu inskränkas dertill, å ena sidan, att det synes för både Konungen
och folkets Ombud i Kamrarne nedsättande, och dertill
mot alla hittills följda grundsatser stridande, att den Konung
och Ständer tillkommande oinskränkta magt i sådana frågor,
som dessa, så väl som i andra, skall hädanefter blifva inskränkt
och satt i beroende af en tredje förut åtminstone i sådan egenskap
okänd myndighet, hvilkens befattning finnes i den nämnda
§:n uttryckt på sätt, som kan gifva detta kyrkomöte utseende
af en magt, som står öfver både Konung och Kamrar, och å
andra sidan, att denna betydande magt, som tillagts kyrkomötet,
dock står på så svag grund, att den när som helst kan,
utan kyrkomötets vetskap och samtycke, borttagas af just samma
myndigheter, hvilkas görande och låtande i kyrkliga ärenden
kyrkomötet skulle kontrollera; ty till ändring i grundlagen
fordras i förslaget, lika litet som hittills, samtycke af kyrkomötet.
Flera andra anmärkningar hafva förekommit, men de nu
nämnde äro, hvad angår detaljerna i förslaget, de vigtigaste,
sorn erbjudit sig, och någon större vidlyftighet förbjudes af sjelfva
formen för detta anförande; blifvande resultatet af den verkställda
granskningen, att hufvudsakligen synes mig att invända:
att Regeringen utan fullt giltiga skäl alldeles lernnat åsido
den historiska grundval för folkrepresentationen, som nu finnes,
äfven der den bort kunna lemna bättre materialier för en ny
byggnads uppförande, än dem man sökt i stället använda; och
att man härigenom hos många uppväckt både anspråk på och
förhoppningar om en folkrepresentation, som »utan att vara besvärad
af några från äldre tiders förtryck och okunnighet härledda
missbruk», samt byggd uteslutande på rationel grundval,
skall verkliggöra alla de hugskott rörande frihet och jemnlikhet,
som kunna hos ett folk uppstå; deraf allt åter följer en lika
stark uppmuntran till nya, idealet mera motsvarande, reformer,
och hvartill redan tecken visat sig i den, åtminstone enskildt,
framställda åsigt, att förslaget bör antagas, ej för hvad det innehåller,
utan för hvad det snart kan bringas att innehålla, ej för
hvad det gifver, utan för hvad det lemnar tillfälle att taga;
att motståndskraften mot sådana försök är alltför svag och
att garantierna för de konservativa intressen, som skulle hufvudsakligen
försvaras af den Första Kammaren, äro dels endast
skenbara, dels af beskaffenhet att ej kunna på något sätt beräknas,
dels ock sådana, att de svårligen kunna bibehållas, i sammanhang
hvarmed äfven befinnes att jemlikheten mellan båda
126
Den 20 Januari.
Hamrarne blifvit i de vigtigaste frågor till skada för den Första
Kammarens inflytande frånträdd; samt slutligen
att förslaget synes i sin tillämpning leda till ett resultat, alldeles
motsatt mot det man velat, efter hvad motiverna gifva vid handen,
dermed uppnå, och att det således kommer, i stället att
»förminska, tvärtom att föröka tyngden af den ena hälften af
nuv:de representation», i följd hvaraf förslaget svårligen lär kunna
hvarken förekomma blifvande strider om representationsformen
eller hindra att dessa öfvergå till strider om sjelfva statsförfattningen,
då sådana synas blifva en ovilkorlig följd af de försök,
som ej torde uteblifva, att i alla sina konsequenser genomföra
de i förslaget uttalade grundsatser, och att således äfven på den
andra statsmagten tillämpa den fastställda regeln, att endast det
allmänhetens förtroende, som ådagalägges genom utgången af
allmänna val, bör gifva befogenhet att deltaga i den högsta
statsmagtens utöfning.
Man torde komma att säga, att allt hvad jag nu yttrat med
hvad mera i samma syftning, som mot förslaget kan anmärkas,
endast utgör gissningar, antaganden och suppositioner i afseende
å dess framtida verkningar, och utan tvifvel är det så. Men
äro väl de glada och tillförlitliga förhoppningar, man å andra
sidan uttalat, annat? Hade jag med visshet förutsett att förslaget
i sin tillämpning skall så utfalla som jag häntydt, hade jag
måst i allo afstyrka det och ej kunnat på sätt nu skett, i någon
mån tillstyrka dess antagande att hvila, men som förslaget, hvars
flera förtjenster jag ej förnekar, blifvit af många framstäldt och
försvaradt såsom uppfyllande alla de fordringar, man på ett sådant
kan göra, har jag ansett min pligt fordra att, utan att
lägga mer än tillbörlig vigt å de betänkligheter, som hos mig
uppstått, likväl ej fördölja desamma, och jag har trott, att man
gör både Konungen, Regeringen och hala nationen bättre tjenst
med att öppet uttala hvad man derom tänker, än genom ett obetingadt
och kanske ej alltid allvarligt menadt lofprisande; jag
kan ej säga att jag nu gerna skulle se förslagets antagande, men
än mindre att jag önskar dess förkastande. Mycket beror på
den utveckling våra förhållanden kunna taga, innan den tid
kommer, då frågan lagenligen bör slutligen afgöras. För närv:de
inskränker jag mig till att uttala den förhoppning, att en hvar
Svensk man, hvilkén någon befattning med våra offentliga angelägenheter
tillkommer och som derom kan göra sig någon redig
föreställning, måtte begagna den närmast kommande tiden att
taga frågan i lika noggrannt som opartiskt öfvervägande, och att
afgörandet, när tiden derför instundar, måtte bero, ej på beräkningar
om de fördelar eller olägenheter för enskilda personer,
för särskilda stånd eller klasser, som af förslagets antagande
eller förkastande skulle kunna uppstå, utan på den uppfattning,
man samvetsgrann! kan göra om dess verkningar på det hela;
särskildt önskar jag att Sveriges R. o. Ad., hvilka enligt historiens
vittnesbörd hittills mer än andra å fäderneslandets angelägenheter
utöfvat ett inflytande, alltid stort och stundom afgö
-
Den 20 Januari.
127
rande, måtte nu, om älven för sista gång såsom särskildt Riksstånd,
föregå öfrige medborgare så väl i grundligheten och
opartiskheten af sin pröfning, som ock i synnerhet i mod att
handla i enlighet med den öfvertygelse, hvartill granskningen ledt.»
Af Hr Uggla, C. G.: »Innerligen öfvertvgad om nödvändigheten
af en representationsförändring i hufvudsakligen samma
rigtning som det Kongl. Förslagets, hyser jag dock betänklighet
vid vissa, icke oväsendtliga, bestämmelser i detsamma. Ehuru
jag anser närv:de tidsförhållanden i det hänseendet vara särdeles
gynnsamma för egnomförandet af detta förslag, att både regering
och folk otvetydigt gifvit tillkänna, alt de lifligt önska dess
framgång, så synes mig dock förslaget i det hänseendet vara för
tidigt, att i detsamma sammansättningen af Första Kammaren
är grundad på en institution, som är alldeles ny och om hvilkens
framtida beskaffenhet man väl knappast linder tiden till
nästa Riksdag kan bilda sig något tillförlitligt omdöme.
Då det i min tanka är af största vigt, att de konservativa
elementen i samhället blifva vid riksdagen vederbörligen representerade,
synes det mig vara betänkligt att uppföra en byggnad,
som är ämnad att för århundraden värna och befrämja
vår frihet och vårt samhälles tidsenliga utveckling, tili en väsendtlig
del på en så osäker grund som suppositiönen om det
blifvande landstingets tjenlighet såsom Valkollegium för Första
Kammaren. Oaktadt denna betänklighet och oaktadt jag ej
kunnat förbise vigten af åtskilliga anmärkningar, som vid förslagets
granskning inom Utsk:t mot detsamma blifvit gjorda, såsom
t. ex. att valcensus till Andra Kammaren för jordegare är satt
så lågt i jemförelse med den för andra samhällsklasser; att båda
Kamrarne äro förklarade för alldeles likställiga, och dock den
Andra Kammaren i frågor, som röra statsutgifter och bevillning,
har fått så betydlig öfvervigt m. m., har jag dock med min röst
bifallit dess antagande till grundlagsenlig behandling vid nästa
Riksdag. Jag har gjort det i den förhoppning, att den erfarenhet,
som den närmaste framtiden kommer att gifva vid handen,
skall häfva mina betänkligheter. Af denna framtida erfarenhet
kommer det således att bero, huruvida jag med min röst kommer
att bidraga till förslagets definitiva antagande.
Af Riskopen Doktor Anjou, Doktorerne Lindgren, Rundgren.
Wensjoe och Ljungdahl samt Domprosten Doktor Sundberg,
hvilka förenat sig om följande reservation:
»Regeringsformens föreskrifter ang:de sättet för behandlingen
af K. M:ts Nåd. Propos:r om förändringar i Rikets Grundlagar
tillerkänna Konst.-Utsk:t en stor och ansvarsfull betydelse.
»Tillstyrker Utsk:t hvad Konungen föreslagit, hvile förslaget till
nästa riksdag, då R. St:r skola sitt beslut derom fatta», sådan
är ordalydelsen. När så förhåller sig, måste hvarje Utsk:ts-ledamot
känna sig kraftigt manad, att underkasta dylikt förslag en
sorgfällig pröfning, så mycket sorgfälligare, i samma mån förslå
-
128
Den 20 Januari.
get afser en afvikelse ifrån eller ett upphäfvande af de grunder,
på hvilka hela vårt representationssätt hitintills hvilat. Att tankarna
kunna vara delade i fråga om en så djupt genomgripande
förändring, som den hvilken afses genom »K. M:ts Nåd. Propos.
till R. St:r om antagande af ny Riksdags-Ordning och dermed
sammanhängande ändringar i Regeringsformen», lärer icke kunna
synas oväntadt. För nationernas liksom för individernas lif är
den lugna utvecklingen en oskattbar välsignelse, hvilken, om ock
långsamt, dock säkert leder till målet. Att utan tvingande nödvändighet
afbryta en väg, på hvilken utvecklingen hitintills fortgått,
måste hos den lugne betraktaren framkalla betänkligheter,
så mycket större, ju mera yttre omständigheter gifva vid handen,
att föreställningen om det närv:des olämplighet snarare än
öfvertygelsen om det nyas förträfflighet i mer eller mindre mån
missleder omdömet eller grumlar den klara besinningen.
l)å Preste-Shts samtlige ledamöter inom Utsk:t dela dessa
betänkligheter och således icke kunnat tillstyrka hvad Kongl.
M:t föreslagit, hafva de ansett sig förpligtade att inför R. St:r
redogöra för de grunder, på hvilka de stödja sitt afstvrkande,
dervid de dock uttryckligen gifva tillkänna, att de, så väl af
skyldig aktning för ett af Regeringen framlagdt grundlagsändringsförslag,
som ock med afseende på nya Ständers icke obefogade
anspråk att i denna vigtiga fråga hafva öppen talan, icke skulle
funnit sig förhindrade att, utan förslagets tillstyrkande, för sin
del låta det blifva till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag
hvilande, om sådant varit med grundlagarnes anda och bokstaf
öfverensstämmande.
Enär frågan om antagligheten af sagda grundlagsändringsförslag
nära sammanhänger med frågan om dess nödvändighet i
den närv:de tidpunkten, och frågan om dess nödvändighet åter
är beroende af åsigten om det nuv:de representationssättets
olämplighet eller oduglighet, torde en anmärkning härom böra
förutskickas. Ar det så, som K. M.t i den Nåd. Proposm uttalar
— och ho vill sådant förneka? — att »Svenska folket har,
med Försynens bistånd, så bevarat sin frihet och främjat sin
utveckling, att det med ära intager en plats bland de folk, som
gå framåt på civilisationens bana»; är det ock så, att »detta
skulle det icke förmått utan en representation, som uppvuxit ur
nationel grund och utbildats efter hvarje tids fordringar»; då
ligger deruti en så stor berömmelse för vår nuv:de nationela
representation, att hvarje medborgare, som vill blifva sitt lands
forntid trogen och hafva sitt öga öppet för fäderneslandets framtid,
måste känna sig kraftigt uppfordrad att noga ransaka »hvarje
tids fordringar» och deruti särskilja den sannskyldiga utvecklingens
elementer från dem, hvilka i lyckligaste fall utgöra framtidshägringar,
de der kommit »förtidigt» och derföre icke passa
för folkets närv:de ståndpunkt. Och hvad Regeringen från sin
höga ståndpunkt ansett sig befogad uttala, det har ock i det
tredje Ståndets namn inför thronen vid ett högtidligt tillfälle med
följande
Dea 20 Januari.
129
följande ord blifvit bekräftadt: »inom landet allmänt lugn, utbredd
förkofran, stigande upplysning, inbördes förtroende mellan Statsmagterna,
mellan regering och folk, samt lagarnes hägn, betryggadt
genom Konungens valspråk »Land skall med lag byggas»;
utom landet vänskapligt förhållande till alla magter och det stigande
anseende, som Sverige är lyckligt nog att åtnjuta under
E. K. M:ts spira.» En mera lysande skildring af ett folks tillstånd
kan intet annat land erbjuda; och hvem vill förneka, att
den på vårt land i den närv:de tidpunkten eger sin fulla tillämpning!
Hvilka
»väsendtliga brister» således än tnå vidlåda formen
för den nuv:de nationalrepresentationen, den har dock, enligt både
Konungs och folkombuds ord, icke förhindrat, utan fastheldre
på det mest lyckliga sätt Irämjat landets sanna utveckling.
Grunden torde alltså icke ännu vara så »vittrad» att den »sönderfaller.
» Den främsta uppgiften för det Svenska folket torde
således i den närv:de tidpunkten icke vara, att sönderbrvta denna
grund för att till hvad pris som helst »bereda en ny tidsenligare
form att sätta i den gamlas ställe», utan att undanrödja det
bristfälliga och sålunda bereda väg för en ny sakernas ordning,
när stunden är inne för så genomgripande förändring.
Reservanterna förneka icke härmed önskligheten af en representationsförändring.
De mena blott, att vägen dertill går
säkrast genom de partiela förändringarne, eller — om tidsströmmen
vore för stark att låta sig nöja med den långsammare utvecklingen
— de vilja en mera genomgripande förändring i den
rigtning, de historiska förhållandena inom vårt fädernesland utvisa.
Ofvergången från stånds- till klassvals'-principen erbjuder
sig härmed såsom den naturligaste, och utesluter ingalunda en
förändring från obetingad sjelfskrifvenhet till en genom val modifierad,
från ett på fyra kamrar fördeladt arbete till ett tvåkammarsystem.
Klassvals-principens företräde framför de samfälda
valens ligger deruti, att den å ena sidan i oinskränktaste
mening, utan vilkor af census eller andra positiva qvalifikationer,
lemnar vägen öppen för de hittills orepresenterade att vinna inträde
i representationen, utan att beröfva någon af de hittills
representerade valrätt och valbarhet, under det att den å andra
sidan undviker de samfälda valens Seylla och Charybdis, der
man antingen måste, såsom i det af K. M:t nådigst framlagda
förslaget, binda representationsrätten vid penningen eller ock.
öppna dörrarne för demokratiens alla vådor. Enkelheten vid
tillämpningen af grundsatsen om samfälda val i jemförelse med
svårigheterna vid klassvals principens tillämning kan icke bestridas.
Men att på sådan grund antaga den förra och förkasta
den sednare, lärer icke kunna anses välbetänkt. När det gäller
ett folks framtid, torde det måhända löna mödan, alt åtminstone
försöka lösa svårigheterna, och först sedan de visat sig oölvervinnerliga,
öfvergå till hvad som erbjuder den största enkelheten,
men tillika medför de större vådorna.
H. II. 9
130
Den 20 Januari.
Hvad beträffar de nyligen antagna kommunal-förfaltningarne,
i hvilka K. M:t »trott sig finna icke endast ett bevis att ståndsbegreppen,
hvilka der icke vunnit något afseende, förlorat större
delen af sin betydelse, utan ock ett säkrare underlag för en ny
representationsform»; så torde de icke lämpligen i denna fråga
kunna gifva någon ledning för omdömet, enär de först under
innev:de år vinna tillämpning, och dessutom, på grund af så väl
kommunal-väsendets egen natur, som historiska förhållanden
inom detta område, stånds- eller klassvals-principens tillämpning
bär aldrig kunnat ifrågakomma. Af samma anledning lärer ock
det »underlag», de erbjuda för en ny representationsform, åtminstone
icke ännu kunna kallas »säkrare.» — Vid bedömandet
af det af K. M:t nu framlagda representations-förslag må emellertid
åsigten så val om den större lämpligheten af partiela förändringar
i nu gällande R. O., som ock om klassvals-principens
företräde, helt och hållet lemnäs å sido. Reservanterna stal a
sig på det Kongl, förslagets grundval, och inlåta sig i granskningen
af detsamma från dess egen synpunkt.
Första kammaren.
Intresset fäster sig naturligtvis i främsta rummet vid denna
kammare, enär, så väl i allmänhet sorn isynnerhet med anta
gande
af de samfälda valens princip, de största svårigheterna
här måste möta ej mindre i fråga om vilkoren för valrätt och
valbarhet, än ock vid bestämmelserna i öfrigt. J)å nemi., enligt
Just.-Stats-Ministerns yttrande, ändamålet med ett tvåkammarsystem
måste vara, att det »på samma gång förekommer förhastade
beslut och tryggar det beståendes rätt», torde det få
antagas såsom första kammarens uppgift, att företrädesvis lemna
erforderliga garantier för uppnående af detta sednare ändamål.
Men är det så, att man i första kammarens rådplägningar och
beslut har rätt att vänta en annan karakter, då har man ock i
fråga om dess tillkomst andra fordringar än dem, som skäligen
kunna göras i fråga om den andras. Den första kammaren
torde således böra antagas afse representationen af samhällets
korserverande elementer, under det att den andra i mer eller
mindre mån skall uttala de liberala tendenserna. Såsom ett
axiom i statsrätten lärer nemi. böra erkännas, att båda dessa
elementer utgöra vilkor för möjligheten af det sunda framåtskridandet;
och en representationsform, som icke lemnar tillräckliga
garantier för de konservativa intressenas bevakande, kan således
icke anses befordra samhällets väl eller betrygga dess lugna utveckling.
I det Kongl, förslaget »utgå begge kamrarne från hela folket»,
och den nödiga karakters-skilnaden dem emellan är sökt
»genom stadgande af olika förfaringssätt för hvardera kammarens
bildande.» Den förslå kammaren utses »för längre tid»; till densamma
förekommer »aldrig val i massa»; valbarhetsvilkor äro
»en mognare ålder» oell »ekonomiskt oberoende.» Här kan så
-
Den 20 Januari.
131
ledes påräknas »en ständig kontinuitet.» Men den väsendtligaste
skilnaden består dock deruti, att den utses »med valfrihet inom
hela riket», förmedelst dels »landstingen», dels »stadsfullmägtige»,
hvilka åter tillsättas »af kommunernas medlemmar genom omröstning
efter skattegrund.» Derförutan är ock afsedt, att åt
denna kammare bereda ett »i sann mening aristokratiskt element»
genom stadgandet, att dess ledamöter »icke erhålla arfvode.
» Genom allt detta, yttrar Hro Just.-Stats-Ministern, arden
nödiga karaktersskilnaden sökt. Återstår således blott frågan,
om den tillika är funnen.
Hvad då beträffar den »längre tid», för hvilken första kammarens
ledamöter väljas, så är föreskriften derom helt och hållet
paralyserad genom den dem beviljade rättigheten till »afsägelse.»
Den längre tiden är således helt och hållet beroende af ledamöterna
sjelfva. Af samma godtycke hos de valde beror ock,
huruvida under vanliga förhållanden till sagde kammare »aldrig
val i massa» kan förekomma. På dessa tvänne omständigheter
kan således ingen karaktersskilnad emellan hamrarne grundas,
enär vilkoren för dess realiserande ligga icke inom, utan utom
förslaget. Det torde fastheldre kunna sägas, att den första kammaren,
till följd af den medlemmarne medgifna rättigheten till
afsägelse emellan riksdagarne, långt ifrån att erbjuda »en ständig
kontinuitet», kan blifva rörligare än den andra, hvars medlemmar
för tre år väljas, utan att kunna under tiden förtroendet
sig afsäga. Hvad Ulsk:t om denna rätt till afsägelse yttrar, att
nemi. genom densamma förekommits, att »första kammaren eljest
skulle blifvit alltför stationär», lärer väl ej kunna såsom giltigt
antagas. En kammare, som afser att erbjuda »en ständig kontinuitet»,
torde nemi. icke kunna anses uppfylla sin bestämmelse,
om den i stället företer en ständig omvexling.
I fråga om »den mognare åldern», 35 år, jemförd med
föreskriften om 25 år för andra kammaren, så torde val med
visshet kunna antagas, att derigenom icke någon karaktersskilnad
kan vinnas, enär utan tvifvel endast undantagsvis personer
under 35 år komma att vinna inträde i den andra kammaren.
Landstinget är således den institution, som skall bestämma
skilnaden; landstinget! med den vidsträckta synkrets som kallas
»valfrihet öfver hela riket», men tillika med den betydliga inskränkning,
som benämnes »ekonomiskt oberoende», sökande
sina kandidater bland det aristokratiska element, som heter »utan
arfvode», förvandlad till en valkorporation, utan magt och myndighet,
af subjektiviteten, som begagnar sin »rätt till afsägelse»,
och slutligen sjelf en storhet, om hvilken mensklig erfarenhet
ännu icke. har någonting att förtälja. Se der den första kammarens
garantier!
Stadsfullmägtige torde härvid kunna lemnäs utom räkningen,
då val till lörsta kammaren på den vägen endast kan förekomma
i de tvänne städer, nemi. Stockholm och Göteborg, »som
ej i landsting deltaga.» Anmärkas må härvid allenast, att städer
sådana som Norrköping, Malmö, Carlskrona, Gefle, alla med
132
Den 20 Januari.
en folkmängd från 11 till 21 tusen personer, således inom vårt
land ganska betydliga, varda genom förslagets bestämmeler uteslutna
från rättigheten att deltaga i valen till första kammaren
i annan mån, än som betingas af deras deltagande i landstingen.
Rätteligen må val således frågas, hvarföre, i afseende på inflytandet
vid tillsättningen af besagde kommares ledamöter, de stora
och vigtiga intressen, hvilka af åtminstone de betydligare städerna
representeras, skola till så väsendtlig mån göras beroende
af det på landstingen allrådande jordbruksintressets målsmän?
På landstingen kommer således att bero, huruvida »den
nödiga karaktersskilnaden» emellan de begge kamrarne skall
vinnas. Hvad äro då landstingen? Derpå kan ännu icke erfarenheten
svara. K. M:t bar framställt och Konst.-Utsk:t tillstyrkt
förslaget om landstingen såsom valkorporationer till första
kammaren, innan något landstingsmannaval egt rum, ännu
mindre något landsting opererat. Deruti ligger utan tvifvel en
stor fördel lör förslagets försvarare. Man kan nemi. utan fara
för erfarenhetens motsatta vittnesbörd förläna dessa sålunda
okända valkorporationer all den glans, som bör tillkomma dem,
hvilka hafva att i så vigtig angelägenhet fungera. Men å andra
sidan har man ock dermed beröfvat sig alla vapen. Man har
ingenting att svara, om betänkligheter höjas emot den nya valkorporationen;
man kan ingenting saga, hvarken om dess konservativa
eller liberala tendenser; man kan ingenting betyga om
sättet, hvarpå kommunerna uppfatta sin rättighet att tillsätta
ledamöterna i dessa landsting. Man sväfvar således i denna
fråga helt och hållet i mörkret. Men då man vill bygga en ny
representationsform och just den del deraf, som skall »trygga
det beståendes rätt», då torde klokheten fordra, att man i en
så vigtig fråga icke ställer sig helt och hållet inom förhoppningarnes
verld.
Ingen lärer emellertid vilja bestrida, att ju landstingens
sammansättning skall blifva sådan, att dess ledamöter med sakkännedom
och nit komma att uppfylla sin bestämmelse »att rådslå
och besluta om för länet gemensamma angelägenheter.» Man
anser sig ock kunna under den tid, som förflyter intill nästa
riksdag, vinna erfarenhet om denna Jäns-representations verksamhet,
äfvensom om de egenskaper kommunerna vilja finna
hos de män, hvilka skola i landstingen deltaga. Men månne
man ock intill nästa riksdag kan vinna erfarenhet om förloppet
af valen till landstingen såsom politiska val-korporationer? Månne
man menar, att denna landstingens nya funktion skall blifva
utan inflytande på deras så väl sammansättning som arbete?
Månne man besinnat, hurusom de politiska antipatierna och
sympatierna å ena sidan kunna betänkligt förlama samarbetet
jemväl på det neutrala länsområdet, och å andra sidan blifva
starka anledningar för den politiska pressen att inblanda sig i
valen till de i sitt väsende ekonomiska landstingen? — Den erfarenhet,
som intill nästa riksdag kan vinnas om landstingen,
Den 20 Januari.
133
ar således icke en erfarenhet, som kan tillgodogöras i fråga om
bedömandet af deras lämplighet såsom val-korporationer för
första kammaren, och det inflytande, deras indragande i det
polil iska lifvet utan tvifvel måste utöfva på deras verksamhet i
öfrigt, är icke nyttigt för deras ursprungliga och hufvudsakiiga
bestämmelse. Faran ligger nemi. förhanden, att hela den utan
tvifvel vackra institution, som genom landstingen åt länen erbjudits,
skall förlora sin ursprungliga betydelse, och indragas i de
tvister, hvilka bäst utkämpas på det politiska området.
Tanken att låta landstingen operera vid valen till första
kammaren är således icke i och lör sig lycklig. Att genom
dem den »nödiga karaktersskilnaden» kommer att gifvas åt första
kammaren, är icke heller antagligt. Frågas nemi.: Hvad
blifva landstingsmannen i politiskt hänseende? I)e blifva elektorer,
sjelfva valda från skilda trakter af ett helt län, med valfrihet
inom hela riket. Val-korporationen saknar således, både i
sitt eget väsende och i afseende på omfånget af de valbara, den
sammanhållning, sorn skall gifva karakter åt valet. Och hvad
hafva landstingen att åt sina kandidater erbjuda? Ett nio-årigt
arbete utan arfvode! Ett erbjudande, som af kandidaterna kan
antagas eller förvägras, förvägras genom afsägelse vid valet, efter
valet efter lörsta riksdagen, likasom ock efter hvarje af de följ:de.
Under sådana förhållanden, hvad blifver naturligare, än alt landstingsmannen
stundom och kanske ofta falla med sitt val, enligt
Just.-Stats-Ministerns yttrande, på ett »åtminstone af ärelystnad
lifvadt sinne, som vill underkasta sig en uppoffring»? Men ärelystnaderna
erbjuda åt en kammare icke den nödiga karaktersskilnaden,
eftersom deras egen karakter väl i de flesta fall varder
beroende af meningen för dagen. Landstingen skola derföre
måhända snart nog nödgas fästa sina blickar och sitt val
vid hufvudstaden, och första kammaren således komma att förete
anblicken af en representation, till större delen bestående
af hufvudstadens kapitalister, embetsmän eller andra medborgare,
som utan omak och utan arfvode kunna, fyra månader
årligen, offra sin tid för fäderneslandets bästa.
Ett återstår likväl för landstingsmännen, nemligen att välja
den »förmögenhetens konservatism», som »af nit för det allmänna»
vill underkasta sig en uppoffring. Men dermed har
man ock kommit till sjelfva tyngdpunkten i det Kongl, förslaget,
till det, som, enligt dess idé, utgör den uteslutande garantien
för karaktersskilnaden: penningens allsvåldighet att skapa kon
servativa
tendenser, penningens rätt att bilda den första kammaren.
Här vore således myckel att säga; men tystnaden har
ock sin vältalighet. Det torde derföre vara tillfyllestgörande, att
hafva afklädt den första kammaren alla öfriga emblemer, hvarmed
den i Just.-Stats-Ministerns yttrande är omgifven, och låta
den framträda såsom ett plutokratiskt element, der man möjligen
kan finna mycket penningar, men icke, enligt grundlagen,
har rätt att söka något annat.
134
Deu 20 Januari.
Andra kammaren.
Likasom man i fråga om första kammaren slutligen stannar
vid ett streck, som betecknar ett visst mått af penningar,
såsom karaktersskilnad emellan de begge kamrarne; så påträffar
man vid betraktande af den andra kammaren genast ett nytt
streck, som likaledes betecknar ett annat mått af penningar,
som åtskiljer de representerade från de orepresenterade. Åtgärden
är i båda fallen utan tvifvel mycket enkel. Också har man
från alla håll såsom en af de utmärktaste sidorna i det Kongl,
förslaget till ny R. O. erkänt dess stora enkelhet. Alla de svårigheter,
som stå i sammanhang med upprättande af ett representationsförslag,
under stadig blick på den vigtiga frågan: hvad
den blifvande representationen är? har man trott sig lösa genom
den odiösa frågan: hvad han har? Dervid bar man kommit till
en dubbel motsägelse. Utan tvifvel måste nemi. förslagets syftemål
vara, att å ena sidan bereda representationsrätt åt de
hittills orepresenferade i så vidsträckt mån, som med statens
säkerhet kan vara förenlig, och att å andra sidan komma ifrån
både stånd och klasser. Och likväl har man med det första
penndraget ej mindre öfverkorsat representationsrätten för ett
mycket stort antal hitintills representerade besutne hemmansegare
å landet samt jord- och fastighetsegare med flera i städerna,
än ock åtskilt tvänne klasser, nemi. fastighetsegare och
icke fastigshetsegare, tilläggande den förra representationsrätt för
ett kapital, som med allenast 200 rdr rmt ölverstiger den årliga
inkomst, som af den sednare erfordras. Allt detta oaktadt har
man likväl, synnerligen vid antagande af det omedelbara valsättet,
gifvit så mycket på hand åt den demokrati, man velat
utesluta, att man på de införda census-bestämmelserna vore
frestad att tillämpa den bekanta Ehrensvärdska frågan: Kolonner!
Hvad gören I?
Men om sålunda penninge-strecket för det närvarande innebär
sina motsägelser, så pekar det äfven på vådor för framtiden.
Godtycklighetens princip är ett svagt värn för en representations
bestånd; och 1000 rdrs fastighetsvärde eller 800 rdrs årlig inkomst
såsom vilkor för valrätt och valbarhet är ingenting annat
än godtycke. Den saknar all inre styrka, och skall derföre stå
i grundlagen såsom en utmaning till de uteslutna demokratiska
elementerna, att försöka dess utplånande. När stormen emot
den på sådan grund uppförda byggnaden begynner — och den
kan icke länge uteblifva — då faller den, ty den var byggd på
sanden; och då är vårt land icke längre fritt, utan bundet,
bundet antingen af makten uppifrån, som för fäderneslandets
räddning måste taga väldet i sin hand, eller af makten nedifrån,
som af andra orsaker tager hand om fäderneslandets öden. Historien,
älven den närvarande tidens, har sina lärdomar att gifva
i afseende på dessa farhågor, hvilka således icke torde vara att
förakta!
Den 20 Januari.
135
Att för öfrigt i det Kongl, förslaget jordbruks-intresset är
gynna/dt på bekostnad af alla andra intressen, lärer icke kunna
bestridas, icke nog dermed, att, i fråga om valrätt och valbarhet
till andra kammaren, 30 å 50 rdrs inkomst af jordbruksfastighet
motsvarar 800 rdrs inkomst af kapital eller arbete; i
kammaren representeras landet af 130 ledamöter, under det att
städerna sända endast 50. Motsvarar ock detta ungefärligen det
nuvarande förhållandet inom Borgare- och Bonde-Stm, så ligger
dock den stora skilnaden deruti, att för framtiden dessa oproportionerliga
tal komma att fungera tillsammans uti en kammare.
Alven i denna punkt kräfves således en erfarenhet från
landstingen, för att tysta de betänkligheter, hvilka under sisth
riksdag inom Borgare-St:t uttalades och till en början vållade
sagde Stånds afslag å förslaget om landstingen. Må man nemi.
fritt orda om fäderneslandets gemensamma intressen; så snart
det kommer till sak, visar sig nog, att de särskilda intressena
hafva sina efter särskilda klasser bestämda målsmän; och jordbruks-representanten
har icke i den nuvarande representationen
visat sig försumma sina egna intressen; han lärer icke heller
för framtiden komma att förbise dem. Fullt berättigadt var således
det inom Borgare-St:t skarpt uttalade motståndet mot landstingen
såsom en för land och stad gemensam representation;
och farhågorna för en alltför stor städernas tunga till fördel lör
landsbygden lära icke kunna undanrödjas, förr än landstinaen
under en längre tid fått operera och under sin verksamhet hunnit
gifva en erfarenhet, som måste vara af det aldra största intresse
för bedömandet af den föreslagna andra kammarens blifvande
skaplynne.
Tager man åter i betraktande den föreslagna representationen
för landsbygden i och för sig, så möter der en stor olikhet
med den nuvarande. Enligt gällande Biksdags-Ordn. är hvarje
»inom häradet boende och besuten hemmansegare» af allmogen
valberättigad och valbar; men enligt förslaget tillkomma sådana
rättigheter allenast den, »hvilken antingen eger eller med stadgad
åborätt innehafver fast egendom till ett taxeringsvärde af
minst 1000 rdr eller för lifstid eller lör minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet, till taxeringsvärde ej understigande 6000 rdr.»
Öfverallt inom riket, men synnerligast inom de provinser, der
hemmansklyfningen till en nästan otrolig grad fortgått, komma
således sannolikt hundratals medborgare under strecket, hvilka
hitintills egt representationsrätt. Förlusten både för dem sjelfva
och för staten är måhända icke stor. De aldra fleste sålunda
uteslutne hafva möjligen aldrig af sådan rätt sig begagnat. Men
ett förslag till representationsförändring, hvars ena hufvudsakliga
motiv vill vara att utsträcka representationsrätten, kan icke
sägas hafva med tillräcklig omtänksamhet afvägt de närvarande
förhållandena, om det beröfvar en enda medborgare den representationsrätt
han eger, och hvilken han icke genom eget förvållande
förverkat. Annorlunda har man i Norge förfarit, der
136
Den 20 Januari.
hvarje egare af matrikulerad jord, utan allt afseende på dess
värde, är både valberättigad och valbar.
Samma ogynsamma förhållande visar sig äfven i afseende på
städerna. Hvad beträlTar luis-, tomt- eller jordegare med flera,
gäller äfven här först och främst, att alla hittills representerade,
som kommit under strecket, förlorat denna rätt. Men dertill
kommer, att, genom föreskriften att endast 'de städer, som ega
»en folkmängd af 10,000 eller mer», utse egen riksdagsman, de
aldra flesta städer i riket blifvit berofvade sin innehalvande rätt
att sända egna representanter. Här framträder således ett nytt
streck, lika omotiveradt som penningens, nend. folkmängdens.
Följden af denna enkla operation är kolossal. Af Sveriges 85
städer komma endast sex, nemi. Stockholm, Göteborg, Norrköping,
Malmö. Carlskrona och Gefle, att utse egna representanter.
Alla öfriga skola i valkretsar indelas. Visserligen har,
uti ett från Just.-Stats-I)ep:tet till Utslct afiemnadt icke-ofFicielt
förslag till beräkning af representationen för städerna, blifvit
upptaget, att städerna Upsala, Orebro, Kalmar, Jönköping, Lund,
Landskrona och Wisby, med en folkmängd från 6 till nära 9
tusen personer, skulle, oberoende af valkretsar, välja hvardera
en representant; men då sådant strider emot den föreslagna
grundlagens föreskrift, lärer vid sådan uppgift icke kunna lästas
något afseende. Alltså, jemväl dessa sju, i folkmängd icke obetydliga,
städer skola i valkretsarne ingå. Dessa, jemte Linköping
med öfver 5000, Fahlun, Westervik, Helsingborg, Ystad,
Christianstad och Carlshamn, alla med nära 6000; Westerås,
Carlstad, Uddevalla, Wenersborg, Halmstad, Nyköping, Eskilstuna
och Sundsvall, alla med nära 5000 personer, förlora sin
ratt att sända egna representater. Hvarföre? Derföre att de
stå under lölkmängds-strecket. Månne väl ett förslag med
sådana bestämmelser kan vara egnadt att häfva betänkligheterna
mot dess antagande? Visserligen är man fullt berättigad
säga, att förlusten icke drabbar dessa folkrikaro städer,
utan dem, som med sådana städer komma i samma valkrets.
Men dermed har man allenast blottat den andra svaga sidan i
bestämmelserna. Antingen får nemi. den i valkrets indelade
folkrikare staden en afgörande öfvervigt eller icke. I förra fallet
är den mindre stadens representationsrätt tillintetgjord, och då
är denna beröfvad en rätt, den förut egt. 1 sednare fallet, åter
måste det ju sägas, att den folkrikare staden förlorat en medborgerlig
rätt genom sin sammanblandning med andra.
I fråga om indelningen i valkretsar, hvilken, så vidt ske
kan, bör ske länsvis och så, att hvarje valkrets innehåller en
folkmängd af minst 6 tusen och högst 12 tusen, erbjuder den
ofvan åberopade icke-ofFiciela beräkningen åtskilliga intressanta
punkter till frågans bedömande. Uti valkretsen Södertelje med
1,800, Norrtelje med 1,100, Sigtuna med 450, Waxholm
med 1000, Osthammar med 500, Öregrund med 600 och Enköping
med 1,600 (allt i runda tal), summa 7,050 personer;
hvar skall man finna sammanhållningspunkten? Och huru skall
Den 20 Januari.
137
man, isynnerhet om dessa städer, livar för sig, begagna det
omedelbara valsättet, kunna vänta ett resultat al valet, som tillfredsställer
mer än en af de sammanförda städerna? Uti valkretsen
Fahlun med 5,000, Hedemora med 1,100 och Säther
500, hvad betyda Hedemora och Sä ther ? Uti valkretsen Mariestad
med 2,000, Lidköping med 3,000 och Skara med 2,000,
hvad betyder någondera af dessa städer, om de båda andra
förena sig om samma representant? Uli valkretsen Halmstad
med 4,000, Warberg med 2,500, Laholm med 1,200, Falkenberg
med 1,100 och Kongsbacka med 500, hvad betyder Halmstad,
om Warberg, Laholm och Kongsbacka förena sig? Och
slutligen, hvad säga om valkretsen Hernösand, Umeå, Piteå och
Luleå, med 65 mil emellan de yttersta gränserna, och der tillika
möjligheten af ett val genom elektorer är hardt nära omintetgjord
genom den stora väg-distansen?
Huru man således än må betrakta de båda hamrarne, de
stå der visserligen såsom mycket enkla organisationer på papperet,
men åtskilda från hvarandra och ifrån de utom hamrarne
ställda orepresenterade endast genom penningens gyllene råmärke,
uteslutande från deri första kammaren all den bildning,
de insigter, den erfarenhet, den mogenhet och konservatism i
åsigter, som icke har råd eller lust att under nio års tid, minst
fyra månader årligen, vistas i hulvudsladen, och på samma gång
öppnande den andra kammaren för all den äregirighet, som kan
finna sin uträkning vid, att genom hyllandet af dagens mening
bereda sig ett rum i den med arfvode försedda representantkammaren.
Ärendenas behandling i kamrarna.
Kamrarna hafva »i alla frågor lika behörighet och myndighet»,
sådan är den grundsats, som i det Kongl. F’örslagets Usta
§ uttalas. Frågor, i hvilka kamrarna ej blifvit om beslutet ense,
skola således anses hafva för den riksdagen förfallit. Men det
gifves frågor, hvilka ej kunna genom den ena kammarens beslut
förfalla. Sådana äro de, som röra »statsutgifter eller be
villning
eller Riksbankens eiler Riksgäldskonlorets styrelse och
förvaltning, inkomster och utgifter». 1 dessa frågor »skola begge
hamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera
förut stannat, kommande den mening, som dervid erhåller
de flesta ledamöters af båda Kamrarnas sammanräknade röster
att gälla såsom riksdagens beslut». Sådan är föreskriften i 65:te
§:n. Då nu första kammaren beräknas till 119, men den andra
till 180 ledamöter, föijer att, när i sådan fråga 150 eller
flere röster i andra kammaren förenat sig om ett beslut, den
första kammarens enhällighet i frågan betyder intet. Frågan
kan alltså vinna bifall eller förkastas, fastän blott den ena kammaren
sådant beslutat. Kamrarnas »lika behörighet och myndighet»
är således icke en sanning. — Statsutgifter och bevillning,
Riks-bank och Riksgälds-kontor äro likväl angelägenheter,
138
Den 20 Januari.
som i nationens lif hafva sin stora vigt; och i afseende på sä
väl ställningen till regeringen, som betydelsen inom representationen
och för nationen, kommer utan tvifvel den kammare att
gälla mest, som sålunda disponerar öfver folkets penningar. Enkammar-systemet
ligger således inclusive i det föreslagna tvåkammar-systemet;
och den vådan lärer väl icke kunna räknas
till de ringare. Funnes ingen annan brist i det nu framlagda
förslaget, — sannerligen den vådan borde vara tillräcklig att
afskräcka från dess antagande. — Utsk:t har menat, att sådan
öfvervigt bör ligga hos den andra kammaren, eftersom den »representerar
flertalet af de skattdragande». Dervid har dock
Utslct förgätit Just.-Stats-Ministerns yttrande, att »begge kamrarna
utgå från hela folket», äfvensom att det »icke är representantens
uppgift att vara målsman för skilda klassers, utan
för allas intressen», samt att bela den nya national-representationens,
således båda kamrarnas, »nödvändigaste egenskap är,
att vara ett sannt uttryck af tänkesättet hos majoriteten af den
politiskt tänkande delen af nationen.» Vill man redan nu utkasta
misstroendets frö emellan de båda kamrarna, genom att
låta den Första representera minoriteten och den Andra majoriteten
af de skattdragande; då finnér man lätt, hurusom den
nuv:de ställningen icke tilifver förändrad genom det nya representationssättets
antagande. Formen blir en annan, men misstroendets
anda blir densamma; och ett förslag, som i en vigtig
grundprincip innebär ett frö till sådant misstroende, kan icke
anses uppfylla anspråken på tvänne kammare »med lika behörighet
och myndighet.»
Att i ett annat hänseende denna Kamrarnas lika behörighet
och myndighet blifvit bevarad på bekostnad af en annan vigtig
grundsats vid två-kammarsvstemet, nemligen den att förekomma
förhastade beslut, torde icke heller böra förbigås. »Betänk.,
som af ständigt eller i dess ställe särskildt tillsatt Utsk. afgilvits.
skall» nemligen, enligt förslagets 59:de §:n, »i begge kamrarna
för ärendets afgörande, så vidt ske kan, samtidigt föredragas.»
Undanrödjes ock derigenom den påtryckning på den ena Kammaren,
som kunde framkallas deraf, att beslut redan är lättadt
i den andra; så ligger dock deruti tillika den faran, att förhastade
beslut kunna i dem båda fattas. Det förhastade i beslut
undanrödjes nemligen icke i allmänhet derigenom, att personer
på olika rum samtidigt öfverlägga och besluta, utan fastmera
derigenom, att öfverläggningen i den ena Kammaren blir tillgänglig
till upplysning och pröfning i den andra. I annan händelse
vore utan tvifvel den nuv:de representationen på fyra
kamrar i långt högre grad betryggande, än den föreslagna på
tvänne kamrar. Men erkännas måste, att en af de väsendtligaste
olägenheterna i det närvarande ligger just deruti, att öfverläggningarne
och besluten förekomma oberoende af hvarandra.
Oväntadt synes således, att just detta blifvit i det nya
bibehållet. Faran af den ena Kammarens alltför starka påtryckning
hade förmodligen kunnat på annan väg förebyggas. Kan
Den 20 Januari.
139
den åter icke förebyggas, då ligger ju deruti jemväl en ny svaghet
hos den föreslagna nya representationen.
Ibland sådana föreslagna förändringar, som icke stå i oskiljaktigt
sammanhang med det nya representationssättet, torde särskildt
böra anmärkas den under liela riksdagens lopp medgifna
motionsrätten »i ämne, som icke tillhör ständigt Utsk:s behandling.
» När nu derjemte Allm. Besv.- o. Ekon.-Utslct icke vidare
blifvit bland antalet af de ständiga Utsk:n upptaget, så följer
deraf, att motionsrätten just i de frågor, der den hitintills
mest begagnats, kommer att stå öppen hela riksdagen, äfvensom
att för hvarje sådan fråga »tillfälligt Utsk. skall tillsättas,
så framt någondera kammaren sådant beslutar. Inllytandet häraf
pä riksdagens gång är visserligen svårt att på förhand beräkna;
men sannolikt synes, att de många och kanske äfven
långa diskussioner, som blifva en följd al olika åsigter om en
motions behörighet att af tillfälligt Utsk. behandlas, äfvensom
de ständigt återkommande valen till sådana Utsk., skola i icke
ringa mån bidraga till riksdagens förlängning, och således de
afsedda fördelarne af Ekon.-Utsk:ts försvinnande icke uppvägas
af de dermed förenade olägenheterna.
Slutligen lärer väl ock en icke ringa betänklighet mot förslaget
möta i den omständigheten, att under vissa förhållanden
grundlagsändringar alltför hastigt kunna åstadkommas, då hvarje
förslag till en sådan förändring, som blifvit hvilande under en
riksdag, hvilken inträffat året före de nya valen, redan följande
år kan definitift antagas. Men då hela det nya representationssättet
lärer hafva till följd en hastig omsättning i lagstiftningsåtgärder,
och således grundlagarnes större rörlighet sammanhänger
med det blifvande systemet i öfrigt, torde det vara nog
att endast hafva påpekat jemväl denna omständighet.
Om förhållandet mellan Riksdagen och Kyrkomötet.
Sedan Reservanterna härmed framställt sina betänkligheter
emot ifrågavarande grundlagsförslag, så vidt det rörer Staten,
återstår för dem att framställa några större betänkligheter,
hvilka de hysa mot de delar af samma förslag, som åt Kyrkan
anvisa hennes framtida ställning och åsyfta och betrygga hennes
rätt. Dessa delar äro företrädesvis 87 och 114 §§:ne af
Regerings-formen.
Hvad först vidkommer 87:de §:n Regerings-formen, så stadgas
der, att riksdagen hädanefter såsom hittills skall gemensamt
med Konungen stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag, och endast
det tillägg göres, att dervid dock jemväl fordras samtycke
af allmänt kyrkomöte. Tillägget kari visserligen synas vara af
stor vigt, då det uttryckligen tillkännagifver, att den föreslagna
förändringen i Statens represenlationsform kräfver en särskild
kyrklig representation, al hvars samtycke riksdagens beslut i
ofvan antydda hänseende bör blifva beroende; men hvarken är
dermed, enligt Reservanternas öfvertygelse, kyrkans sjelfstän
-
140
Den 20 Januari.
dighet tillräckligt tryggad, ej heller den rätta ordningen emellan
kyrkomötets och riksdagens befogenhet i kyrkliga lagstiftningsfrågor
uppställd. Såsom ett oafvisligt vilkor för kyrkans sjelfständighet
får väl nemligen det anses, att hon icke blott i negativ,
utan äfven i positiv mening eger utöfva den kyrkliga lagstiftningsrätten
genom det organ, hon sjelf finnér för godt att
för sådant ändamål utse. Denna rätt har kyrkan från uråldriga
tider utöfvat, och hon utöfvar den ännu i dag inom vidsträcktare
områden af kristenheten. I Sverige har det hittills skett
och kunnat ske, så länge statsförfattningen hvilat på en evangeliskt-luthersk
grund, genom riksdagen, som tillika varit kyrkomöte.
Men kan och bör det äfven hädanefter ske, om nyssnämnda
grund upphäfves, och man i detta fall ganska rigtigt.
finner det vara nödvändigt att utsöndra kyrkomötet från riksdagen?
Hvartill skulle ens denna utsöndring tjena, om den positiva
kyrkliga lagstiftningsrätten fortfarande skall tillhöra riksdagen,
då utan tvifvel blott den myndighet lärer blifva kyrkans
verkliga representant, som har hennes lagstiftning i sin hand?
Och kan väl den tillämnade riksdagen billigtvis göra anspråk
på en dylik rätt? Nej. En riksförsamling, som sammansättes
utan allt afseende på de kyrkliga angelägenheterna, och i hvilken
tilläfventyrs ingen enda medlem af kyrkans lärostånd kommer
att deltaga, men till hvilken deremot valrätt är medgifven
åt mosaiska trosbekännare och valbarhet åt hvarje annan, som
bekänner sig till den obestämda och mångtydiga lära, som kallas
»kristen-protestantisk», således äfven åt de mest kyrkofiendtliga
sekters medlemmar, — en sådan riksförsamling bör hvarken
kunna eller vilja hafva till sin uppgift att gifva evangelisktlutherk
kyrko-ordning dess positiva innehåll. Konungens rådgifvare
synas ock dela denna åsigt, då de genom Hr Just.-StatsMinistern
i det Stats-Råds-protokoll, som finnes bifogadt K. M:ts
Nåd. Propos., anmärkt, att »det måhända vore rigtigast att till
kyrkomöte, gemensamt med Konungen, öfverlemna den kyrkliga
lagstiftningen», men att beskaffenheten af vår nu gällande
kyrkolag, såsom »sammanblandad med en mängd stadganden af
civil-lags natur», för närvarande hindrar, att samma lagstiftning
»helt och hållet undandrages national-representationen.» På samma
gång Reservanterna glädja sig öfver ena sidan af detta erkännande,
beklaga de, att på den anmärkta sammanblandningen
så mycken vigt blifvit lagd, att den ensam anses tillsvidare omöjliggöra
tillämpningen af en i sig sjelf rigtig grundsats. Alven
Sveriges nu gällande civil-lag är dock uppblandad med åtskilliga
främmande stadganden, t. ex. sådana, som höra till det s. k.
ekonomiska lagstiftningsområdet, der Konungen ensam stiftar
lag, utan att deraf några menliga följder eller konflikter emellan
Konung och Ständer inträffat. Har man då skäl att befara
ett annat förhållande mellan riksdagen och kyrkomötet, om hvardera
får i grundlagen sig tillerkänd sin vederbörliga andel i lagstiftningen,
enär ingenderas beslut utan Konungens sanktion eger
giltighet? Skulle icke desto mindre anledning till en dylik lär
-
Dea 20 Januari.
håga förefinnas, är det ju ingen oöfvervinnelig svårighet, att
uppdraga den allmänna gränsskilnaden emellan civil-lag och kyrkolag
samt gifva bestämda föreskrifter om huru de stadganden,
som städse måste blifva af blandad natur, böra behandlas. Och
om man vidare, för den händelse att kyrkolagstiftningen öfverflyttades
på kyrkomötet, ej anser Konungens pröfnings- och
stadlästelse-rätt göra tillfyllest, utan finner lämpligast att åt riksdagen
förbehålla rättigheteu att bifalla eller förkasta de lagförslag
mötet för sin del antagit; så hafva Reservanterna häremot
intet att invända. Kyrkolag måste alltid å Statens vägnar pröfvas
lika väl som hvarje annan lag. Ar det icke nog, att detta
sker genom Konungen, så blifver riksdagen tydligtvis den myndighet,
som jemte Honom skall utöfva ifrågavarande rätt eller,
med andra ord, ega veto i förhållande lill kyrkomötet. Dermed
erkännes och betryggas tillfullo Statens öfverhöghet, utan
att kyrkans rättmätiga anspråk underkännas. Detta veto innebär
nemligen, att riksdagen ur allmän ordnings och säkerhets
synpunkt har att granska de af kyrkomötet framlagda lagförslagen,
för att tillse, att ej Statens rätt och välfärd genom dem
kränkas; men det innebär icke, att riksdagen i kyrkans namn
och ur kyrklig synpunkt skall positivt ordna kyrkans inre angelägenheter.
Ett åliggande och en rättighet al sistnämnda slag
kunna ej åt riksdagen öfverlemnas, utan att man med detsamma
försätter kyrkan i ett förnedrande träldomstiilstånd och beröfvar
henne en förmån, som är åt dissenterande religionssamfund
i vårt land medgifven. Pligten förbjuder Reservanterna att härtill
medverka.
Endast i det fall, att förhållandet emellan riksdagen och
kyrkomötet vändes om, såsom ofvan blifvit antydt, kan ock hvad
2:dra momentet af ifrågavarande § för öfrigt åsyftar utan olägenhet
tillämpas. Der stadgas nemligen om kyrkolagsförslag
såväl som om dem, hvilka höra till civil- och criminal-lag, att
de skola anses såsom förfallna, om de ej före början af riksdagen
näst efter den, som framställt eller antagit dem, blifvit
genom allmän kungörelse af Konungen såsom lag utfärdade.
Men 1111 må, enligt samma moment, kyrkolag ej stiftas, utan att
kyrkomötet gifvit sitt samtycke, och detta möte åter skall, såsom
K. M:t föreslagit, blott hvart femte år sammanträda. Följaktligen
måste antingen Konungen låta alla de kyrkolagsförslag
förfalla, som riksdagen under fyra på hvarandra följande arkan
komma att framställa, eller måste riksdagens kyrkliga lagstiftningsrätt
inskränkas till hvart femte år, hvilken inskränkning
icke blifvit föreslagen och icke sjelfmant lärer inträffa, eller måste
slutligen urtima kyrkomöte möjligtvis behöfva årligen sammankallas.
Så täta sammanträden af denna korporation anse
Reservanterna vara för kyrkan hvarken nödiga eller nyttiga. De
hade blifvit fullkomligt obehöfliga, likasom möjligheten af de
andra påpekade olägenheterna varit fullkomligt undanröjd, om
mornils två första rader haft följande, efter Reservanternas förmenande,
theoretiskt rigtiga och praktiskt användbara samt Sta
-
142
Den 20 Januari.
tens värdighet fullt motsvarande lydelse: »Kyrkomöte ege att
gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag;
dock att dervid erfordras samtycke jemväl af riksdagen.»
Men äfven örn denna Reservanternas här framställda mening
ej godkännes, utan man anser kyrkomötets lagstiftningsrätt
böra inskränkas till ett veto; så fordrar i alla fall den nya ställning,
som blifvit åt kyrkan anvisad, ett stöd i grundlagen, hvilket
i det Kongl, förslaget saknas, och hvarförutan den beviljade
rättigheten är ganska osäker och således tillika ganska värdelös.
Det är tänkbart och till och med sannolikt, att de kyrkolagsförslag,
riksdagen godkänt, ofta kunde komma att af kyrkomötet
förkastas. Följden deraf skulle då lätteligen blifva den,
som en och annan upprigtig mun redan i förväg uttalat såsom
viss, att riksdagen, för att ej hindras i sina afsigter, helt enkelt
upphäfde hvad §§:ne 87 och 88 Regerings-lormen om kyrkomötet
stadga och på sig öfverflyttade den kyrkliga representationsrätten
odelad. Väl är det sannt, att mot hvarje sådant försök
kyrkan borde hos K. M:t kunna påräkna tillbörligt skydd;
men säkrare är dock hafva sitt stöd i lagen än i en Regerings
välvilja. Har Staten genom grundlagen sin representationsrätt
betryggad, så bör ock kyrkan på samma sätt hafva sin betryggad.
Reservanterna tro det derföre halva varit både önskvärdt
och nödvändigt, att i det Kongl, förslaget blifvit intaget ett stadgande
derom, att hvad i nyss anförda §§ om kyrkomöte sågs,
ej må utan kyrkomötets eget bifall upphäfvas.
Samma anmärkning gäller äfven om det skydd, sorn i U4§
Regel ings-formen blifvit lemnadt Presterskapets privilegier. Denna
§ kan, liksom de sist omnämnda, af Konungen och riksdagen
när som helst upphäfvas, och således kyrkans vigtigaste yttre
förmåner tillintetgöras, utan att hennes egna närmaste målsmän
ens blifvit i saken hörda. Med full rätt talas bär om kyrkans
förmåner; ty de fri- och rättigheter i afseende på tionde, hemman,
jordar m. m., som i bemälda privilegier blifvit Presterskapet
tillförsäkrade, äro på samma gång en åt kyrkan sjelf lemnad
garanti för hennes materiela sjelfständighet, hvarigenom det
för henne är möjligt att, utan allt beroende af statskassan och
vexlande riksdagsopinioner, utföra de pastorats-delningar och andra
likartade förändringar i sin organisation, som landets stigande
kultur och tilltagande folkmängd kräfva. Dessutom torde
böra erinras, att den mycket betydliga, fastän derföre icke öfverflödiga,
utan snarare otillräckliga, kyrkoegendomen är i samma
privilegier inbegripen. Orsaken, hvarföre kyrkans egna och Presterskapets
materiela intressen sålunda blifvit med hvarandra i
dessa privilegier inlörlifvade, behöfver knappt omnämnas. Det
ligger i sakens natur, att man derigenom och genom att låta
hvarje förändring bero af Preste-St:ts bifall, trott sig ställa den
säkraste borgen för, att ej onödigtvis förhållanden må rubbas,
som Svenska folket af ålder ansett vara för samhället nyttiga.
Nu vill man emellertid icke allenast borttaga det gamla grundlags-skyddet,
utan tillika öfverflytta den svaga garanti, som der
-
Den 20 Januari.
143
efter skulle komma att återstå, från Preste-St:t till kyrkomötet.
Skälet dertill är så mycket mindre klart, som R. o. Ad. fått
sig tillerkänd rättigheten att fortfarande bevaka sina vida mer
betydelselösa privilegier. Hvarföre då ej förunna Presterskapets
ombud vid kyrkomötet samma rättighet eller åtminstone föreskrifva,
att i privilegii-frågor mötets presterliga och lekmannabeståndsdelar
borde, hvar för sig, afgifva yttrande, samt att,
endast i händelse båda delarne sammanstämde, mötet skulle
anses hafva bifallit den förändring riksdagen löreslagit? Om så
skett, hade detta utan tvifvel äfven för kyrkomötets sammansättning
och verksamhet varit helsosammast, ty alla egennyltiga
beräkningar hade dermed varit bannlysta både från valen och
mötets förhandlingar. Gerna medgifves rigtigheten af den invändning,
som häremot kan göras, att lekmännen i vår kyrka
måste anses lika varmt som Presterskapet nitälska för hennes
väl, men derföre lärer det icke innebära någon förnärmelse mot
dem, om man vågar påstå, att de i allmänhet hvarken ega Presterskapets
insigter i kyrkliga angelägenheter, ej heller samma
intresse sorn sistnämnda korporation, då det gäller att säskildt
bevaka något, som de i många fall af missförstånd anse vara
mindre förmånligt för dem sjelfva. Vare härmed huru som
helst, så bjuder försigtigheten, stärkt af erfarenhet i åtskilliga
andra länder, att ej uppoffra den grundlagsenliga rätt, hvaraf
Preste-St:t för närv.de är i besittning, förrän kyrkans framtid,
äfven i ekonomiskt hänseende, är tillräckligt betryggad.
Sådana äro de hufvudsakliga anmärkningar, Reservanterna
ansett sig böra inför R. St:r framställa mot den nya representation,
hvilken, enligt Utsk:ts uppfattning, måste betecknas såsom
»tidsenlig, betryggande, byggd på grundsatsen af ett allmännare
förtroende», och genom allt detta »beredande en större samverkan,
än hittills, emellan de båda statsmagterna». Om tidsenligheten
lönar det icke mödan att tvista. Statens lif är icke ögonblickets,
och den form, hvari detta rörer sig, kan vara tidsenlig,
äfven om den behåller sådana grundvalar, på hvilka statens bestånd,
lycka och utveckling hitintills hvilat. Tryggheten ligger
icke i menniskans hand, den har sitt fäste uppöfver de rnenskliga
beräkningarne. Men när Staten kastar bort det gamla bepröfvade,
för att göra allting nytt, då har den beträdt en väg,
om hvilken man visserligen kan uttala sina glada förhoppningar;
men att tryggheten skulle vara ett af de framstående dragen i
den ljusa taflan, lärer väl näppeligen kunna sägas. Grundsatsen
af ett allmännare förtroende är en skön och herrlig grundsats.
Men i politisk mening förutsätter den hos de valberättigade ett
intresse för allmänna angelägenheter och en utveckling, hvilken
icke kan vinnas förr, än de kommunala författningarne under
en följd af år fått verka och bära sina frukter. Såsom förhållandena
nu gestaltat sig, torde detta förtroende måhända alltför
mycket komma att hemta sina ingifvelser från tron på den s.
144
Den 20 Januari.
k. allmänna opinionens sjelfbjudna målsmän; men hafva väl dessa
alltid i politiska frågor gjort sig förtjenta af ett allmännare förtroende?
Samverkan emellan de båda statsmagterna är ett mål,
hvartill den konstitutionel staten har att sträfva, och vårt fädernesland
har under ilen närmast förflutna tiden i delta hänseende
lemnat föga öfrigt att önska. Att genom ett nytt representationssätt
målet skulle komma närmare, är allenast en tom
förhoppning, sorn glömmer, att det nya jemväl i sig innebär
froen till de intimaste konflikter. Den nya representationen
träder visserligen regeringen närmare på lilvet, det är en obestridlig
sanning. Men tvifvelaktigt kan vara, huruvida derigenom
regeringen kommer representationen närmare. Har ock den ur
Sveriges häfder framskimrande sanningen, att »Svenska folkets
historia är dess Konungars», till följd af nya tidsförhållanden
bliIvit i väsendtlig mån modifierad; så är dock fortfarande en
stark konungamakt ett af de kraftigaste värnen för Svenska
folkets frihet. Men om den konservativa karakteren icke kan
göra sig i någon mån gällande inom någondera kammaren, då
blir det Regeringens uppgift, att med sitt veto alltför ofta träda
emellan det beståendes rätt och det nyas anspråk. Och ur sådana
konflikter uppväxer icke deri åsyftade samverkan mellan
de båda statsmagterna. Deruti ligger fastheldre fröet till stora
vådor både för konungamakten och friheten.
Med ett vädjande till R. o. Ad:ns samt Preste-Sfcts fosterlandskärlek
afslutar Utsk:t sitt Betänk. Utsk:t manar dem att
göra de uppoffringar, sorn kräfvas för vinnande af ett nytt representationssätt.
En allvarlig maning är visserligen alltid att
lägga på hjerta t. Men uppoffringen är icke deras allena, utan
allas. När en nation vill sönderbryta en af grundvalarna för
sin författning, då är det icke den enskilde, icke ett eller vissa
Stånd, som göra upgoffringarne, lika litet som landets minnen
tillhöra det ena eller andra St:t. Brytningen träffar det hela.
Men då i en sådan stund den enskilde har att uttala sig om
dessa allmänna uppoffringar, må man icke undra, att han med
allvar frågar sig sjelf, om genom dem ett offer göres blott åt
ögonblickets anspråk, eller tillika åt fäderneslandets lycka och
utveckling. Kan han icke i det nya, som erbjudes, se ett bättre
än det gamla som skall kastas å sido, då är det hans pligt att
icke fördölja denna sin öfvertygelse, utan öppet framlägga sina
betänkligheter. Det är denna pliktuppfyllelse, som sökt sitt uttryck
i den reservation, hvilken härmed är afslutad.»
Orsaken hvarföre jag anhållit om dessa anförandens intagande
uti denna riksdagens prot. är, förutom den hufvudafsigt
som dermed åsyftats, alt denna riksdags protir mera, än föreg:de
riksdagars, ©tvifvelaktigt, efter min förmening, komma att af en
hvar Riddarh.-ledamot förvaras, såsom varande den sista riksdagen
under de gamla förhållandena.
Utbedjande mig det Höglofl. St:ts benägna öfverseende för
den långa tid jag nödgats taga detsamma i anspråk medelst
— uppläsandet
Den 20 Januari.
145
uppläsandet af de citerade handlingarne, måste jag ytterligare
ännu en stund påyrka samma öfverseende; — ingalunda förundrande
mig öfver att tålamodet tyckes tryta; men jag får trösta
mig med att sådant händer inom alla representantkamrar, dervid
jag såsom ett exempel, ibland de många, tager mig friheten citera
några ord utur Post- och Inrikes-tidningar, hvilket tidningsnummer
jag tillfälligtvis har hos mig.
Artikeln innehåller en tilldragelse inom Italienska deputerade
kammaren för den 18 J)ec. nasti, år, så lydande:
»Man ropade och skrek om hvarandra, utan att några rediga
meningar kunde urskiljas; då lugnet efter en qvarts timma
någorlunda kunnat återupprättas» etc.
Ifrån Förenta Staternas kongress skulle ännu bullersammare
tilldragelser kunna citeras; men jag öfvergår nu till fortsättningen
och slutet af mitt anförande.
I sammanhang med det föreg:de och såsom en ytterligare
amplifikation deraf, samt då R. o. Ad:ns framtida bestånd, styrka
och välgörande inflytande på ett älskadt fosterlands kommande
öden, såsom under framfarna tiders, — bör vara, särdeles
hvarje riddersmans, oaflåtliga bemödande, har jag med detta
höga mål i sigte och endast tagande förnuftet och förståndet
lill rådgifvare, utan att förut hafva kommunicerat mig med någon
af mine värde Hrr Ståndsbröder, — till Höglofl. Konst.-  Utsk:t den 9 i denna månad inlemnat ett mern., afseende förändring
af 37:de §:n R. F.
Den korta tid, som ännu tillkommer Rikets Höglofl. Ständer
att sammanvara, och hvarigenom mem:t möjligen icke skall
medhinnas att af Utsk:t behandlas, gör att jag trott mig böra
anhålla att få denna min vördsamma framställning i sammanhang
med mina föreg:de uti prot:t nu intagen. Jag är visserligen bestämd
att afgifva en ytterligare framställning till Höglofl. Konst.-  Utsk:t rörande 28 § R. F.; men grannlagenheten förbjuder mig
att nu uppläsa detta inför Höglofl. R. o. Ad., innan mem:t blifvit
till Utsk:t behörigen inlemnadt, hvarföre jag blott tager mig
friheten att för närv:de sådant härmedelst antyda.
Det ifrågav:de mem:t ang:de 37 § R. F. är af följande
lydelse:
Till Höglofl. Konst.-Utskottet. (Vördsamt mern. ang:de förändring
af 37 § R. F.)
Jemte vördsamt tillkännagifvande, att jag, som i öfrigt gemenligen
så varmt instämmer uti och allvarligen högaktar de åsigter,
hvilka af de värde medlemmar inom det Höglofl. Stånd,
jag har äran tillhöra — med dem icke kan dela den önskan,
som af dessa högt värderade Ståndsbröder under debatten ang:de
de numera af Rikets Höglofl. Ständer antagna, af K. M:t i Nåder
■framställda förslag till R. O., äfvensom till ändringar uti II. F.,
uttalades, eller att R. F:ns 37:de § borde utur våra Grundlagar
utgå: Den rättighet för Konungen således försvinna, som 37:de
§:n R. F. innehåller, eller: »Konungen eger, att i Adeligt Stånd
upphöja män» etc. —»värdighet».
H. II. 10
146
Den 20 Januari.
Jag hyser deremot den innerliga öfvertygelse, att denna
rätt, icke allenast må H. M:t Konungen tillkomma, utan ock
må af H. M:t oftare, än hvad i allmänhet, serdeles under sednare
tider skett, utöfvas.
Till följd af denna min åsigt tror jag det hafva varit väl
betänkt, att denna del af 37:de §:n R. F. blifvit bibehållen; hvaremot
jag anser att 3 och 5 mom. af besagda § böra utur densamma
försvinna.
Enligt min förmening vågar jag anse, det 3:ne stora misstag
blifvit begångna af sednare tiders lagstiftare i afseende å
R. o. Ad., dess ställning inom samhället och fortfarande bestånd.
Dessa misstag synas mig vara:
1) 3:dje mom:t af R. F:ns 37:de § med deraf följande 5;te
tnom:l;
2) Säteriernas, så att säga, friköpande, eller medgifvandet
att äfven icke adliga personer må besitta egendom af säteri
och s. k. bättre frälse-natur; samt
3) Upphörandet af rättigheten att stifta fideikommisser.
Skälen för denna min yttrade åsigt äro så i ögonen fallande,
att deras blotta påpekande torde vara tillfyllest.
Att »Adelskap, eller Friherrlig eller Greflig värdighet, som
hädanefter» (sedan 1809) »förlänas, ej må tillfalla flere, än den
hvilken adlad eller upphöjd blifvit» — (hade föreskriften stannat
dervid, så hade deremot mindre varit att anmärka, enligt min
förmening) »och, efter hans död, i rätt nedstigande led efter led,
hans äldste manlige bröstarfvinge af äldsta grenen» etc. o. s. v.»
Förutom den orättvisa, eller åtminstone obillighet, som uti
detta stadgande förefinnes, synes mig deruti ligga just motsatsen
till hvad man dermed torde hafva velat åsyfta.
Hvad angår säteriernas besittande af endast adliga personer,
äfvensom fideikommissrättens bibehållande; så nekas ej härtill,
att obillighet, ja äfven orättvisa deruti finnes; men huru illa det
än vill synas vid första påseendet, måste dock statsklokheten
icke sällan bjuda annorlunda, än hvartill, serdeles billighetskänslan,
ja äfven strängt taget rättvisan, tyckes mana.
Majorater utgöra ju sjelfva grunden flir Englands aristokrati,
hvartill naturligtvis kommer det oeftergifliga vilkoret, att duglighet
och en i allo vårdad uppfostran skall tillkomma majorats
egaren,
derför ock nutidens upplysning är så godt som enborgen.
Att för närv:de rätta dessa 2:ne begångna misstag, torde
icke vara så lätt; detta må dessutom tillkomma framtiden, om
så på fordras.
Hvad åter angår det första misstaget, synas mig svårigheterna
mindre; rättelsen derutinnan lättare att åstadkomma, serdeles
till följd af det utaf Rikets Högloft Ständer nu antagna
representations-förslaget, hvarigenom R. o. Adms sjelfskrifna
representationsrätt upphört, och då således denna rättelse torde
väsendtligen kunna anses röra endast »Konungen samt R. o. Ad.
gemensamt», i enlighet med hvad derom stadgas uti det nya
mom:t utaf ofta åberopade 37:de § af R. F. rörande Riddarh.-Ordnm.
Den 20 Januari.
147
Jag vågar alltså, med öfverlemnande i öfrigt till Högloft.
Konst.-Utsk:ts upplysta afgörande i afseende på såväl den närmare
ordställningen af §:n uti sin helhet, så framt min vördsamma
framställning till sitt syfte skulle vinna Utsk:ts benägna
bifall, som ock å nu föreslagna bestämmelsers retroaktiva kraft
och inverkan på upphöjelserna efter 1809 och till närvarande
tid, — vördsammast föreslå den ifrågaställa rättelsen, eller att
R. F:S 37:de § skulle erhålla denna till andan, om ock med
någon förändring uti ordställningen, såsom jag tagit mig friheten
öfverlemna till Högloft. Utsk:ts bepröfvande och afgörande,
— öfverensstämmande lydelse:
Konungen eger att i Adligt Stånd upphöja män, som genom
trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiska tjenster,
gjort sig af Konungen och Riket synnerligen förtjente. Konungen
må jemväl, såsom belöning för stora och utmärkta förtjenster,
tilldela Adelsmän Friherrlig och Friherrar Greflig värdighet.
Om genom arf Adligt Stånd tillfaller den, som redan blifvit
deruti sjelf upphöjd, eller genom närmare arf insatt, upphöre
hans eget Adelskap, så framt detta icke är af högre värdighet,
i hvilken händelse Stamlädrens Adelskap öfvergår till närmaste
slägtgren. Finnes ingen sådan, utslockne Ätten.
Kiddarh.-Ordn., som fastställes af Konungen samt R. o. Ad.
gemensamt, bestämmer huru R. o. Ad. må sammanträda, för
att om sina gemensamma angelägenheter besluta.
Eller R. F:s lydelse uti de till uteslutande icke föreslagna
mormr. Och vågar jag lika vördsamt anhålla om utbekommande
af Högloft. Utsk:ts Prot-Utdrag, i ani. af det blifvande beslutet
härutinnan.
Härefter blef, uppå Hr Gr:s o. Landtrrus propos,, protokollet
för d. 9 sisth Dec. af R. o. Ad. godkändt.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att till R. o. Ad. blifvit
öfverlemnade 10 biljetter till Kongl. Landtbruks-Akademiens
sammankomst d. 22 dennes, samt anmodade de ledamöter af
Ståndet, som önskade erhålla dessa biljetter, att anmäla sig hos
Riddarhus-Fiskalen.
Upplästes följande protokoll:
»Ar 1866 d. 17 Januari sammanträdde den Nämnd, som
eger att döma huruvida Högsta Domstolens samtlige ledamöter
gjort sig förtjente, att i deras vigtiga kail bibehållas; då öfver
följande propos. röstades:
Den, som anser omröstning böra på det i 103 § R. F.
och 64 § R. O. föreskrifna sätt anställas till uteslutande af någon
bland Högsta Domstolens ledamöter, voterar
Ja;
den det ej vill, voterar
Nej;
148
Den 20 Januari.
Vinner nej, blifva Högsta Domstolens samtlige ledamöter
bibehållna; Och befunnos, efter voteringens slut, sedan en voteringssedel
blifvit undantagen och förseglad samt de öfriga voteringssedlarne
blifvit öppnade, rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 0.
Nej—47;
[ följd hvaraf Nämnden ansett Högsta Domstolens samtlige
ledamöter böra vid deras embeten bibehållas.»
Hr Hr. o. Landtm, hemställde, att Exped.-Utsk:t skulle anmodas
uppsätta och till Riks-St:n ingifva förslag till den underd.
skrifvelse i ämnet, som borde till K. M:t aflåtas; hvilket bifölls.
Vidare upplästes ett protokoll åf följande lydelse:
»Ar 1866 d. 19 Januari sammanträdde Rikets Höglofl. St:rs
Elektorer för val af kommitterade till tryckfrihetens vård; och
belunnos, efter valsedlarnes öppnande, dertill hafva blifvit utsedde
följande:
Riksantiqvarien och K. af K. N. 0. Bror Emil Hildebrand;
Bevisions-Sekreteraren och B. af K. N. 0. Frih. Carl Gustaf
Leijonhufvud;
Riksarkivarien och Iv. af K. N. 0. Johan Jakob Nordström;
f. d. Kongl.» Bibliothekarien och K. af K. N. O. Johan Erik
Rydqvist;
Professorn och R. af K. N. 0. Nils Haqvin Selander;
Professorn och R. af K. N. 0. Johan Arhenius.»
Uppå Hr Gr:s o. Landtm:s framställning beslöt R. o. Ad.,
att Exped.-Utsk:t skulle genom prot.-utdrag om valet underrättas
med anmodan att uppsätta och till Riks-St:n ingifva förslagtill
förordnanden för de valde kommitterade.
Upplästes och godkändes Exped -Utsk:ts Skrifvelse-förslag:
N:o 8, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse till
Westerbottens läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden
i Umeå med tomt;
N:o 9, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse till
Jemtlands läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden i 0-  stersund;
N:0 10, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse till
Westernorrlands läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden
i Hernösand med tomt;
N:o 11, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse till
Westernorrlands läns innevånare af gamla kronohäktesbyggnaden
vid Sundsvall med tomt; och
N:o 12, ang. ändring i nu gällande föreskrifter om skyldighet
för vissa Statens tjenstemän att ställa borgen för den
uppbörd de om händer hafva.
Den 20 Januari.
149
Företogs val af de Tolf Elektorer och Fyra .Suppleanter,
hvilka skola ega att, tillika med Elektö'ré'r af do'öfriga RiksSt:n,
utse R. St:rs Just.-Ombudsman samt hans Suppleant; och
befunnos, vid valförrättningens slut, följande Herrar blifvit utsedde
till
Elektorer:
Gr. Sparre, Erik, med 85 röster.
» Björnstjerna, Garl Magnus, med 84 röster.
Frih. Leijonhufvud, Axel Gabriel, med 85 rörsler.
» Mörner, fullm. Gr. Mörner, Carl Göran, med
85 röster.
» Armfelt, Magnus, med 83 röster.
» af Ugglas, Curt Gustaf, med 85 röster.
» Braunerhjelm, Ferdinand, med 84 röster.
Hr Trolle, Carl Axel, med 82 röster.
» Klingstedt, fullm. Gr. Sparre, Gustaf Adolf,
med 85 röster.
I. » von Ehrenheim, Per Jakob, med 82 röster.
» Silfverstolpe, David Ludvig, med 85 röster.
» Ros, Anders Emanuel, med 72 röster.
Suppleanter:
Frih. von Beskow, fullm. Gr. von Rosen, Gustaf
Fredrik, med 72 röster.
» 1113. Hr Treffenberg, Curry, med 72 röster.
» 313. » Drakenberg, Sten Johan, med 70 röster.
» 161. Frih. von Höpken, Nils Albrecht, med 69 röster;
sedan genom lottning emellan de 3 ledamöter, som erhållit 72
röster, blifvit bestämdt, hvilkendera af dem skulle ingå såsom
elektor, och i hvilken ordning de båda öfriga komme att såsom
suppleanter inträda.
N:o
66.
»
140.
»
26.
))
62.
»
213.
»
311.
))
401.
)}
36.
»
661.
1749
))
1939.
»
2331.
N:0
399.
Upplästes Exped.-Utsk:ts Skrilvelse-förslag N:o 13, ang.
Riksdagens förlängning på en månad.
Gr. Mörner, Carl Göran: Grundlagen säger, att om
Riksdagsförhandlingarne ej hunnit afslutas på tre månader, skola
R. St:r anmäla sådant hos Konungen och äska, att Riksdagen
måtte fortfara någon viss tid. Delta innefattar, att det är ett
anspråk, som R. St:r dervid framställa. Ordet anhålla deremot,
som förekommer i ifrågav:de förslag till skrifvelse, synes mig
förutsätta rättighet för Konungen alt vägra sitt bifall, och att
Konungen kunde vid R. St:rs begäran fästa det afseende han
ville.
Jag får derföre föreslå, att ordet anhålla måtte i skrifvelsen
varda utbytt mot det af grundlagen begagnade ordet äska.
Häruti instämde Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm.
150
Den 20 Januari.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit det derunder gjorda yrkande om skrifvelseförslagets
godkännande med den förändring, att ordet anhålla
utbyttes emot ordet äska; framställde Hr Gr. o. Landtm, först
propos. på förslagets godkännande utan förändring, hvartill svarades
nej, och sedermera propos. på godkännande af förslaget
med ofvansagde förändring, som med ja besvarades.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utsk:ts d. 13 och 17 d:s
bordlagde Utlåt. N:o 20, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang.
upplåtelse af f. d. piparebostället Bränn Årby vid Södermanlands
regemente, för uppförande af skolhus åt Wansö församling.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 17
dennes bordlagde Betänkm
N:o 30, i ani. af väckt motion ang. beräkning af bouppteckningsmäns
arfvode för uppteckning af fast egendom;
N:o 31, i ani. af väckt motion om lag emot godtyckligt
ombyte af tillnamn; och
N:o 32, i ani. af väckt motion om bestämmande af vissa
vilkor i fråga om rättigheten att utbekomma brandstod.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 17 d:s bordlagde Betänk.
N:o 33, i ani. af väckt motion ang. kontroll å utöfvandet af rättigheten
att försälja maltdrycker.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskds d. 17
d:s bordlagde Betänk. N:o 34, i ani. af väckt motion ang. sättet
för verkställande af en kommuns beslut i fråga om hundskatt.
Föredrogs ånyo Riddarh.-Utsk:ts d. 13 och 17 d:s på bordet
lagde Utlåt. N:o 7, i ani. af Hr Fitinghofls, Conrad Bleckert,
motion om upplåtande af Riddarhussalen till samlingsrum för
den blifvande Riksdagens Första Kammare.
Hr Fitinghoff anförde skriftligen:
Riddarh.-Utsk:ts Utlåt. (N:o 7) afstvrker bifall till det af
mig väckta förslag, att R. o. Ad:n , täcktes för nästblifvande riksdag
erbjuda Riddarhussalen till Öfre eller Första Kammarens
sammanträden, synnerligast på den grund, att R. o. Ad. ännu
icke varit i tillfälle besluta, huru Riddarhussalen eller öfrige
inom Riddarhuset varande lokaler för framtiden skulle komma
att användas, samt att mitt förslag blifvit för tidigt väckt, all
-
Den 20 Januari.
151
denstund jag icke i någon mån styrkt, att Riddarhussalen blifver
för Första Kammarens sammanträden behöflig.
Hvad nu den första anmärkningen beträffar, tror jag det
alls icke kan komma i fråga att betrakta densamma såsom något
skäl till afslag, ty klart är, att Riddarhuset kan och bör
fortfara till samma ändamål det hittills varit afsedt, och att den
af mig föreslagna upplåtelsen alls icke verkar störande för R.
o. Ad. sjelfva, emedan öfre kammarens sammanträden icke skulle
fortfara längre än 4 månader, och att under denna tid R. o.
Ad. icke kunna hafva sina enskilda sammanträden på samma
dagar och timmar, som öfre kammaren, enär så många ledamöter
bland R, o. Ad. skulle blifva invalde i denna kammare,
att något sammanträde under samma timma vore otänkbart.
Hvad den andra anmärkningen beträffar, lärer det väl icke
behöfva af mig styrkas, att Riddarhussalens upplåtande till det
ifrågavule ändamålet vore behöflig, alldenstund detta är ett
faktum, som icke af någon torde kunna bestridas. Motion har
visserligen blifvit väckt i Hederv. Bonde-St. om byggandet af
ett Parlamentshus, men då ett sådant omöjligen kan hinna blifva
färdigt till nästk. riksdag, så torde det af mig påpekade behofvet
vara i ögonen fallande. Man har sagt att formen för
framställningen varit riktigare, om något af Med-St:n till R. o.
Ad. framställt begäran om Riddarhussalens upplåtande till det
ifrågav:de ändamålet. Detta bestrider jag på det högsta och påstår
fortfarande, att det vackra och uppoffrande i sjelfva upplåtelsen,
genom erbjudande, skulle helt och hållet försvinna ge
nom påstötningen från ett af Med-St:n. Ehuru jag således fortfarande
blifver vid mina en gång yttrade åsigter, vill jag dock,
enär frågan tyckes hafva för närv:de mött svårigheter hos R.
o. Ad., afstå ifrån dess genomdrifvande och låta bero vid Utsk:ts
Betänk.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes propos. på
bifall till Utsk:ts ifrågav.de Utlåt, och besvarades med starka ja.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Riddarh.-  Utsk:ts d. 13 och 17 d:s på bordet lagda Utlåt. N:o 6, öfver
Riddarh.-Direktionens Riksdagsberättelse.
§ 1.
Utsk:ts å sid. 3 afgifna yttranden.
Godkändes.
Utsk:ts tillstyrkande å sid. 4.
Bifölls.
Utskffs hemställan å sid. 5.
152
Den 20 Januari.
Frih. Leuhusen, Frans Oscar: Vid behandling inom
Utsk:t af denna punkt har jag reserverat mig mot det beslut,
som blifvit deröfver fattadt, samt dervid anfört, att jag, efter
genomläsande af det ifrågav:de testamentet, icke kunnat finna
annat, än att tillämpningen och verkställigheten deraf helt och
hållet öfverlemnats till Riddarh.-Direktionen.
Testamentet innehåller nemi. bland annat, att, sedan de i
testamentet uppräknade fastigheterne blifvit försålde, skulle köpeskillingen
öfverlemnas till Riddarh.-Direktionen, som egde att
öfver densamma disponera i enlighet med i testamentet bestämda
vilkor, samt af den behållna räntan utdela pensioner i 2 klasser;
att de, som enligt testamentet voro berättigade till dylik
pension, icke behöfde vara husfattige; utan kunde jemväl »les
pauvres honteuses», eller sådane, som för sitt namns skull blygas
att tigga, varda deraf delaktiga; att om sådane sökande blefvo
flere än pensions-rummen, skulle de, som af Riddarh.-Direktionen
på goda skäl ej uteslötos, sig emellan lotta; att Riddarh.-  Direktionen egde pröfva behofvet af den större eller mindre
pensionen; samt slutligen att testator förbehållit sig, att, i händelse
han innan sitt dödliga frånfälle skulle finna någon ömmande
anledning att till pension i första eller andra klassen sjelf utnämna
någon officers-enka eller något omyndigt barn al adeligt
stånd, ett sådant förordnande borde genom Riddarh.-Direktionens
gällande åtgärd gå i verkställighet.
Häraf synes mig tydligt vara, att verkställigheten af testators
vilja helt och hållet blifvit öfverlemnad åt Riddarh.-Direktionen;
hvadan och då det icke kan tillkomma R. o. Ad. att i
afseende å tillämpningen af testamentetsbestämmelser afgifva
ett utlåtande, som står i strid med dess ordalydelse, får jag
ödmjukast föreslå, att R. o, Ad. måtte förklara Riddarh.-Direktms
ifrågavide hemställan icke till någon R. o. Adms åtgärd
föranleda.
Frih. Gederström, Rudolf: Riddarh.-Direktm har vid
tillämpning af Majoren Wulfcronas testamente befunnit sig i den
brydsamma belägenhet, att antingen, med frångående af testators
egentliga mening, tolka detsamma efter bokstafven, eller ock
tillämpa det på ett sätt, som tydligen mera öfvererisstämmer
med testators verkliga vilja och med sednare tiders förhållanden.
Majoren Wulfcrona har nemi. testamenterat ett kapital,
hvaraf pensioner skola utdelas till fattiga officerares enkor af
Adeln och deras omyndige barn, med föreskrift tillika, »att fattiga
fader- och moderlösa officerares barn af frälseståndet hafva
rättighet att vinna dessa pensioner, till dess de blifva myndiga.»
På den tid, testamentet stiftades, var ogift qvinna omyndig i
hela sitt lif, såvida hon ej särskildt begärde och erhöll tillstånd
att blifva myndig, — någonting som ej ofta egde rum, och sällan
annat än vid de tillfällen, der den ogifta qvinnan fann sig
kunna genom sin verksamhet sig försörja. — Nu deremot har
det förhållande inträdt, att qvinnan är myndig vid 25 års ålder.
Den 20 Januari.
153
Det kan emellertid lätt hända, att mängen sålunda myndig blifven
qvinna icke har medel eller förmåga att sjelf försörja sig;
och jag tror det derföre vara olämpligt, att, med användande
al den bokstafliga tolkningen, fråntaga den adeliga qvinnan hennes
pension, blott på grund deraf, att hon fyllt 25 år. Mera öfverensstämmande
med testators verkliga afsigt torde det vara,
att hon får behålla pension, så länge hon deraf är i behof och
icke gjort sig af densamma oförtjent.
På grund häraf tror jag att det varit på tillräckligt giltiga
skäl, Direktionen stödt sitt förfaringssätt vid testamentets tillämpning,
och Direktionen bör vara tacksam för det Utsk:t instämmer
i denna Direktionens åsigt; erkännande jag å andra sidan
med tillfredsställelse, att äfven reservanterna ej åsyftat något
klander å Direktionen. Jag hemställer emellertid att Utsk:ts
hemställan måtte godkännas.
Frih. Cederström, Anders: Då testator uppdragit åt
Direktionen att vara testamentsexekutör, kan jag icke finna annat,
än att Direktionen har lätt att tolka testamentet efter sitt
bästa förstånd och samvete. Deremot anser jag det vara olämpligt,
att H. o. Ad. inlåter sig i en sådan tolkning.
Jag får derför föreslå, att R. o. Ad. ville besluta, att Utsk:ts
i fråga v:de hemställan ej föranleder till någon åtgärd.
Frih. Leijonhufvud, Carl: Utsk:ts Betänk, och det af
Frih. Cederström afgifna yttrande gifva vid handen, huru det
förhåller sig med denna fråga. Majoren Wulfcrona bestämde,
hur det skulle förfaras med de af honom anslagne medel, samt
ölverlemnade desarnmas förvaltning till Riddarh.-Direkt:n. Intill
dess den sista förlättnm ang. qvinnans myndighet utkom, har
det varit möjligt att tillämpa testamentet på ett sätt, som öfverensstämmer
både med dess ordalydelse och den afsigt testator
kan antagas dermed hafva haft, men efter denna tid har
det visat sig, att en ordagrann tillämpning af testamentet skulle
leda till resultater, som ej öfverensstämde med testators afsigter.
Direktionen har således ansett sig befogad att förfara på
sätt dess Berättelse gifver vid handen, men på samma gång
funnit sig böra öfverlemna saken till pröfning af R. o. Ad., under
hvars uppsigt Direktionen i och för sin förvaltning lyder.
Och torde det vara ostridigt att ett sådant öfverlemnande öfverensstämmer
med hvad i liknande fall af andra myndigheter
iakttages.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan.
Frih. Cederström, Anders: Skulle R. o. Ad. afgifva
något utlåt, i det omnämnda hänseendet, kan det enligt min
tro icke blifva något annat, än att testamentet skall tolkas efter
dess ordalydelse. Någon annan förklaring anser jag R. o.
Ad. icke rätteligen kunna afgifva. Deremot är det enligt min
154
Dea 20 Januari.
tro Direktionen, som, i egenskap af testaments-exekutor, eger
tolka det i öfverensstämmelse med dess anda och mening.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yttrats dels bifall
till Utsk:ts hemställan och dels att R. o. Ad., med alslag derå,
måtte förklara Riddarh.-Direktionens i ämnet gjorda hemställan
icke till någon R. o. Ad:ns åtgärd föranleda; framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill
svarades ja och nej i blandning, samt sedermera propos. på afsteg
derå och förklarande, att Direktionens hemställan icke till
någon R. o. Ad:ns åtgärd föranledde, då svaren utlöllo med
många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
§§:ne 2 och 3.
Utsk:ts hemställanden bilöllos.
§§;ne 4, 5 och 6.
Lades till handlingarne.
§§:ne 7, 8 och 9.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§§:ne 10 och 11.
Lades till handlingarne.
§ 12.
Utsktts tillstyrkande bifölls.
§§:ne 13, 14, 15 och 16.
Lades till handlingarne.
Utskits i slutet af Utlåt:t gjorda tillstyrkande.
Bifölls.
Föredrogs Hr von Franckens, Alfred August, den 17 dennes
väckte och bordlagde motion ang:de öfverlemnande till R.
Stms Just.-Ombudsman af handlingar rörande en af R. o. Ad:ns
ledamöter, Under-löjtnanten August Gerhard Muhl ådömdt arreststraff.
Frih. af Ugglas, Gustaf, begärde denna motion ånyo på bordet,
och hördes en annan ledamot häri instämma; till följd
hvaraf ärendet biet ånyo bordlagdt.
Den 20 Januari.
155
Anmäldes och bordlädes Slats-Utsk:ts Utlåt:n:
N:o 21, i ani. af R. St:rs åren 1863 och 1864 församlade
Revisorers berättelser ang:de granskning af statsverkets samt
andra utaf allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under åren 1861 och 1862;
N:o 23, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de försäljning
till skatte af gatuhusen N:o 7 Glemminge och N:o 21 Hannas
i Christianstads län;
N:o 24, i ani. af väckt motion om skattelösen af alla inom
Lunds stift belägna domkyrko- oeh kyrkohemman med flera
lägenheter;
N:o 25, i ani. af väckta motioner ang:de förändring af sättet
för markegångsprisens bestämmande;
N:o 26, ang:de reglering af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel;
N:o 27, ang:de regleringen af utgifterna under Riksstatens
Tredje Hufvudtitel;
N:o 28, i ani. af väckta motioner ang:de ändring i vissa
delar af Instruktionen för R. St:rs Revisorer af statsverket;]
N:o 30, i ani. af R. St:rs åren 1863, 1864 och 1865 församlade
Revisorers berättelser om granskningen af de under
Kongl. Kommers-Colkii förvaltning ställda fonder och medel;
äfvensom Allm. fiesv.- o. Ekon.-Utsk:ts Retänk. N:o 35, i
ani. af väckt förslag om öfverflyttning på de enskilda bankerna
af landtränteriernas kassaförvaltniirg.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
156
Den 24 Januari.
Onsdagen den 24 Januari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 7 prot.-utdrag för d. 20 dennes och protokollet
för den 13 sisth December.
Upplästes de hos R. St:rs Elektorer för utseende af R. St:rs
Just.-Ombudsman och hans Suppleant d. 20 dennes hållna protokoll,
som lydde sålunda:
l:o. År 1866 den 20 Januari sammanträdde Rikets Höglofl.
Ständers Hrr Elektorer för att utse R. St:rs Just.-Ombudsman;
och befunnos, sedan valsedlarna blifvit öppnade, rösterna hafva
utfallit som följer:
Nuvarande Just.-Ombudsmannen, R. N. O., Nils August
Fröman 47 röster,
Expeditions-chefen, R. N. O , Arendt Dreijer 1 röst;
till följd hvaraf nuv:de Just.-Ombudsmannen Nils August Fröman
blifvit till R. St:rs Just.-Ombudsman utsedd.
2:o. År 1866 den 20'Januari sammanträdde Rikets Höglofl.
Ständers valde Elektorer för att utse den man, som skall efterträda
R. St:rs Just.-Ombudsman, ifall han innan nästkommande
riksdag skulle med döden afgå,samt att utöfva embetet under den tid
Just.-Ombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga
förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valsedlarnes öppnande,
rösterna hafva utfallit som följer:
Expeditions-chefen, R. N. O., Arendt Dreijer 48 röster;
till följd hvaraf Expeditions-chefen Dreijer blifvit till R. St:rs
Just.-Ombudsmans suppleant utsedd.
Uppå Hr Grins o. Landtmms framställning beslöt R. o. Ad.,
att Exped.-Utsk:t skulle genom prot.-utdrag underrättas om dessa
vals utgång samt anmodas uppsätta och till Riks-St:n ingifva
förslag till så väl förordnanden för de valde, som ock underd.
skrifvelse om valen till K. M:t.
Upplästes Hrr Elektorers lista vid val af 3 suppleanter i
Stats-Utsk:t efter N:o 262, Frih. Klinckowström, Rudolf Mauritz;
N:o 1708, Hr von Walden, fullm. Hr Rlomstedt, Garl
Den 24 Januari.
157
Reinhold; och N:o 2018 Hr af Forselles, Adam Magnus Filip;
och befunnos dertill hafva blifvit utsedde:
N:o 98. Hr Stålhandske, fullm. Hr Silfverstolpe, David August
Leonard.
» 41. Frih. Wrangel af Lindeberg, fullm. Frih. Leijonhuf
vud,
Sten Erik Gabriel.
» 460. Hr von Krusenstjerna, Mauritz Adolf.
Vidare upplästes Hrr Fllektorers lista vid val af en suppleant
i Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t elter N:o 775, Hr Mannerfelt,
tullin. Frih. Palmstjerna, Nils Axel Hjalmar; och befanns
dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 1871. Hr Ehrenpohl, fullm. Frih. Rappe, Axel Emil.
Frih. Hermelin, David: Det är anledning till anmärkning
mot Stats-Rådet, hvarom remiss begäres till Konst.-Utsk:t,
inför hvilket anledningarne uppgifvas skola.
Sedan Frih. Hermelin aflemnat en förseglag rulle med påskrift
»Till Rikets Ständers Höglofl. Konst.-Utskott», förklarade
Hr Gr. o. Landtm , att, jemlikt 29:de §:n R. O., den af Frih.
Hermelin nu anmälda anledning till anmärkning emot Stats-Rådet
komme att till Konst.-Utsk:t remitteras.
Företogs val af 6 Revisorer, för att, å R. o. Ad:ns vägnar,
deltaga uti innev:de års revision af Stats-, Banko- och Riksgäldsverkens
tillstånd, styrelse och förvaltning; och befunnos, efter
valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Gr. af Ugglas, Carl Ludvig Fredrik, f. d. Ofverste, med 86 röster.
Frih. von Essen, Hans Henrik, Bruksegare, med 84 röster.
» Hermelin, David, Possessionat, med 62 röster.
Hr Lagerberg, Sven Adolf, Kapten i K. M:ts Flotta, med 89 röster.
» Bergenstråle, Claes, Kapten, med 62 röster.
» von Kraemer, Anders Robert, Major, med 76 röster.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d.
17 och 20 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 33, i ani. af
väckt motion ang:de kontroll å utöfvandet af rättigheten att försälja
maltdrycker.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 20 dennes bordlagde Utlåt. N:o 21, i ani. af
R. St:rs åren 1863 och 1864 församlade Revisorers berättelser
ang:de granskning af statsverkets samt andra utaf allmänna me
-
158 Den 24 Januari.
del bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
åren 1861 och 1862.
Föredrogos och biföllos Stats-Utslcls d. 20 dennes bordlagde
Utlåtm:
N:o 23, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de försäljning
till skatte af gatuhusen N:o 7 Glemminge och N:o 21 Hannas
i Christianstads län;
N:o 24, i ani. af väckt motion om skattelösen af alla inom
Lunds stift belägna domkyrko- och kyrkohemman med flera
lägenheter; och
N:o 25, i ani. af väckta motioner, ang:de förändring af sättet
för markegångsprisens bestämmande.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 20 dennes bordlagda Utlåt. N:o 26, ang:de regleringen
af utgifterna under Riksstatens Andra Hufvudtitel.
Föredrogos och biföllos Stats-Utsk:ts den 20 dennes bordlagda
Utlåtrn:
N:o 27, ang:de regleringen af utgifterna under Riksstatens
Tredje Hufvudtitel;
N:o 28, i ani. af väckta motioner ang:de ändring i vissa
delar af instruktionen för R. Sl:rs Revisorer af statsverket; samt
N:o 30, i ani. af R. Stms åren 1863, 1864 och 1865 församlade
Revisorers berättelser om granskningen af de under
Kongl. Kommers-Colkii förvaltning ställda fonder och medel.
Föredrogs, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 20 dennes bordlagda Betänk.
N:o 35, i ani. af väckt förslag om öfverflyttning på de enskilda
bankerna af landtränteriernas kassaförvaltning.
Föredrogs ånyo Hr von Franckens, Alfred August, den 17
och 20 dennes på bordet lagda motion ang:de öfverlemnande
till R. Stms Just.-Ombudsman af handlingar rörande en af R. o.
Ad:ns ledamöter, Under-löjtnanten August Gerhard Muhl, ådömdt
arreststraflf.
Hr von Francken: För att vinna, tid och förekomma att
motionen, om den af R. o. Ad. gillas, blir i sitt nuv:de skick
remitterad till Riddarh.-Utsk:t, får jag sålunda förändra mitt i
densamma framställda yrkande, att, i stället för en skrifvelses
aflåtande till Just.-Ombudsmannen, denne måtte genom prot:s
-
Den 24 Januari.
159
utdrag erhålla underrättelse om R. o. Ad:ns beslut i ämnet. Man
har uppgifvit för mig, att Just.-Ombudsmannen redan tagit saken
om hand, och det kunde tyckas, som om jag vid detta förhållande
borde nedlägga min motion, då ändamålet redan är
vunnet. Detta är dock icke min åsigt, ty att nu nedlägga saken
skulle kunna anses såsom bevis på liknöjdhet af R. o. Ad.
för en Iråga, som eger sin betydelse just derigenom, att den ej
angår endast Löjtnant Muhl såsom enskild person, utan berör
de R. o. Ad. i grundlagen tillförsäkrade rättigheter.
För öfrigt, om endast Löjtnant Muhl ingår till Just.-Ombudsmannen
med en angifvelseskrift mot sin chef, men, efter
det denne ingifvit affordrad förklaring, underlåter att vidare fullfölja
sin talan, blefve ju saken ej vederbörligen beifrad och frågan
skulle förfallla, såsom om deri aldrig blifvit väckt.
Jag fortfar derföre i mitt yrkande om bifall till min motion
med den förändring deri, jag nu föreslagit.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag begärde Hr von Franckens
motion på bordet, emedan jag hade anledning antaga, att Just.-  Ombudsmannen redan tagit saken om hand, och emedan jag
önskade att i detta afseende få inhemta och meddela R. o. Ad.
de upplysningar, som funnos tillgängliga, innan R. o. Ad. i denna
fråga fattade sitt beslut. Från Just.-Ombudsmans-expeditionen
har jag nu erhållit ett prot.-utdrag rörande denna sak, hvilket
jag anhåller få uppläsa.
Härefter uppläste Frih. af Ugglas följtde handling:
»Utdrag af diarium, hållet vid R. St:rs Just.-Ombudsmans-expedition
den 20 Januari 186(5.
S. D. Sedan Hr Just.-Ombudsmannen, dels af tidningarne,
dels ock af en ingilven anonym skrifvelse inhemtat, att Underlöjtnanten
vid Göta Artilleri-regemente A. G. Muhl, som i ändamål
att bevista innev:de riksdag uttagit pollett och deltagit i
riksdagsförhandlingarne, skulle, under det han, efter anmälan
hos Hr Landtm., på 14 dagar lemnat riksdagsorten och uppehållit
sig i Halland, blifvit af chefen vid berörda regemente, för
underlåtenhet ej mindre att söka hans tillstånd att vistas på
annan ort än riksdagsorten, än ock att om den sålunda förändrade
adressen göra anmälan, dömd till 8 dagars arrest, som
genast trädt i verkställighet; hade Hr Just.-Ombudsmannen anmodat
Under-löjtnanten Muhl att rörande nämnda tilldragelse
uppsätta och till Hr Just.-Ombudsmannen inkomma med berättelse;
af hvilken anledning Under-löjtnanten nu inlemnade en
skrift, hufvudsakligen så lydande:
»Efter anmälan hos Hr Landtm, afreste jag den 23 sisth
December till Göteborg, der jag uppehöll mig £ timma, hvarefter
resan fortsattes till mina föräldrar i Halland, hvarest jag
var betänkt på att uppehålla mig 14 dagar, för att derefter åter
infinna mig vid riksdagen. Den 26 December mottog jag avis
160
Den 24 Januari.
om rekommenderadt bref från Göteborg, och den 31 i samma
månad afhemtade jag nyssnämnda rekommenderade bref, hvilket
befanns innehålla en skrifvelse från chefen af den 25 December,
med ordres, att dagen efter emottagandet infinna mig i
Göteborg, för att afgifva förklaring deröfver, att jag, utan hans
tillstånd och utan att uppgifva förändrad adress, lemnat riksdagsortcn.
Den 1 Januari alreste jag från mitt hem, och inlänn
mig den 2 samma månad hos Kegements-chefen. På tillfrågan
af chefen, hvarföre jag lemnat riksdagsorten utan hans
tillstånd och utan att uppgifva förändrad adress, anlörde jag, att
jag på grund af Hr Landtmis tillstånd lemnat riksdagsorten, för
att efter 14 dagar till densamma återvända. Beträffande att
jag ej uppgifvit förändrad adress, afgaf jag icke någon förklaring.
På befallning af chefen nedgick jag i vakten för. att afvakta resultatet.
Eiler en stund infann sig derstädes Ofverstelöjtnant
Mörner, då jag af honom på chefens befallning anbefalldes 8
dagars arrest på eget rum, utan rättighet att mottaga besök.
Dagen..elter, eller den 3 Januari kl. omkring 1, infunno sig hos
mig Ofverstelöjtnant Mörner i sällskap med Major Lindgren,
då Öfverstelöjtnant Mörner förklarade, alt jag hade rättighet
att mottaga besök. Den 4 Januari aflat jag en skrifvelse till
Chefen, med begäran, att det återstående af tiden måtte få anstå,
intilldess min riksdagsmannarätt upphört. Härpå erhöll jag
nekande resolution på grund deraf, att jag skulle hafva förklarat
mig oförhindrad den ådömda arresten undergå, hvarom jag
dock icke afgifvit något yttrande.
Och beslöts:
Att skrifvelse skulle under .denna dag aflåtas till Chefen
för Göta Artilleri-regemente, Hr Öfversten m. m. C. N. Berg,
med infordrande af bans utlåtande i ämnet.
Stockholm som ofvan.
Rätteligen utdraget, intygar
ex officio,
M. Westmark,
t. f. Registrator.»
Sedermera yttrade Frih. af Ugglas:
På samma gång, som jag anhåller att få till R. o. Ad:ns
prot. öfverlemna denna officiella handling, vågar jag till Ståndet
hemställa, huruvida icke, då det ändamål, som Hr von Francken
genom sin motion afsett, redan är genom Just.-Ombudsmannens
åtgärd vunnet, R. o. Ad. skulle finna lämpligt att låta bero vid
de lemnade upplysningarne. Detta bevisar icke, enligt min åsigt,
någon liknöjdhet hos R. o. Ad. för frågan; vi böra komma ihåg,
att det icke är på grund af någon anmälan från Löjtnant Muhl,
som Just.-Ombudsmannen från Öfverste Berg infordrat förklaring,
ulau att Just.-Ombudsmannen proprio motu tagit saken
om hand, och anmodat Löjtnant Muhl att om densamma afgifva
berättelse. Vid sådant förhållande torde R. o. Ad. tryggt kunna
öfver
-
Dea 24 Januari.
161
öfverlemna saken till Just.-Ombudsmannen, och för det närv:de
låta vid de af honom vidtagna åtgärder bero.
Frih. Cederström, Rodolf: Jag vill börja med det, hvarmed
Frih. af Ugglas slutade, eller med uttalande af den tillförsigt,
att R. o. Ad. kan visserligen med full trygghet öfverlemna
fullföljden af denna sak åt R. St:rs högt värderade, nyss ånyo
till detta kall utsedde Just.-Ombudsman; men jag anser R. o.
Ad. böra på ett mera uttryckligt sätt gifva denna sin tillförsigt
tillkänna, medelst att, i enlighet med Hr von Francken» hemställan,
genom prot.-utdrag meddela R. St:rs Just-Ombudsman
R. o. Adois önskan att detta mål af honom utföres och fnllföljes
enligt hvad omständigheterna lagligen må föranleda. Frih.
af Ugglas har visserligen antagit, att ett förklarande, det R. o.
Ad. läte vid saken bero, icke borde tydas såsom bevis på likgiltighet.
Man kan alldeles icke betvifla, att Hr Frihm, med
den känsla lör det ridderliga, ädla och rätta, som bor inom
hans bröst, med varmt och lifligt intresse följer denna frågas
utveckling och önskar framgång åt det, som befinnes vara af
rättvisan påkalladt; men jag hemställer, om icke hos allmänheten
den tanke sannolikt vunne insteg, när den finge höra ärendet
vara hos R.o. Ad. nedlagdt, att dess lagliga fullföljande låge
R. o. Ad. mindre om hjertat, än som verkligen är och bör vara
händelsen. Derföre, och ur synpunkten af riksdagsmannakallets
hållande i helgd, såsom en synnerligen vigtig samhällsangelägenhet,
kan jag icke underlåta påyrka att ett ingrepp i en till deltagelse
i riksmötets förhandlingar lagligen befogad riddersmans
fri- och rättigheter också varder vederbörligen beifradt. Det är
med tillfredsställelse vi förnimma, att handlingarne i målet blifvit
af Just.-Ombudsmannen infordrade och förklaring äskad,
hvilket är allt, som hitintills kunnat hinna af honom åtgöras,
men hans åtgärd må icke stadna härvid, utan fullföljas i den
mån »omständigheterna påkalla», och det är just hvad motionen
åsyftar. Erinrom oss huruledes,, i det gamla Roms dagar, hvarje
Romare, som blef, vare sig till sin person lör nära trädd, eller
förnärmad till någon af sina rättigheter, behöfde endast säga:
»Jag är Romersk medborgare», — »civis Romanus sum», och
han var säker derom att, i hvilken del af den då civiliserade kända
verlden han än befann sig, Roms senat och folk ej lemnade en
sådan appell obesvarad; han var säker om en snar upprättelse.
En sådan appell bör icke här, när det gäller en ledamot af
Sveriges Ridd. och Adel., vara gjord förgäfves. Löjtnant Muhl
har visserligen icke sjelf påkallat någon R. o. Ad:ns åtgärd i
denna fråga, och det torde ur den militära diciplinens synpunkt
lända honom, en ung man, som fortfarande är i tjenst, till beröm,
att han icke velat göra en angifvelse, som kunde med ansvar
drabba hans chef; men oss andra, som stå utom, eller,
rättare sagdt, stå höjda öfver denna fråga, tillhör det, — när
genom en i målet personligen ointresserad, men för dess allH.
II. 11 1
162
Den 24 Januari.
manna betydelse nitälskande riddersmans anmälan, förhållandet
är uppmärksammadt inför oss, — att visa, det R. o. Ad. med
varmt deltagande och uppmärksamhet följer utgången af denna
sak. Ren åtgärd, Hr von Francken föreslagit, får jag derföre
hos R. o. Ad. vördsamt förorda.
Frih. Alströmer, Oscar: Jag tror icke att någon finnes
inom detta hus, som icke efter de upplysningar, som nu erhållits,
anser att Löjtnant Muhl verkligen blifvit mer eller mindre
förorättad, men jag kan dock för närv:de icke annat än
instämma med Frih. af Ugglas, af de skäl att här har blifvit
officielt upplyst, att Just.-Ombudsmannen redan vidtagit de åtgärder,
som Hr von Francken med sin motion åsyftat, och att
således ett bifall till denna motion skulle från R. o. Ad:ns sida
innebära en påminnelse till R. St:rs nyvalde Jnst.-Ombudsman
att han skulle med kraft fullfölja ett åtal, som han redan påbörjat.
Jag förenar mig med Frih. af Ugglas.
Frih. Armfelt, Magnus: I den embetsställning jag innehar
skulle jag visserligen ej begärt ordet, så vida ej ett yttrande
af den siste värde talaren uppkallat mig. Han började nemi.
med att förklara, det han trodde att hvar och en af FL o. Ad:ns
ledamöter efter numera vunna upplysningar ansåge att Löjtnant
Muhl blifvit i mer eller mindre mån förorättad. Såsom jurist
och, i händelse af åtal, åklagare i detta mål, vill jag dock erinra
att man icke har rättighet att anse Löjtnant Muhl såsom förorättad,
innan man fått veta hvad den person, af hvilken han
skulle blifvit förorättad, kan till sitt försvar andraga. Ingenting
är så vådligt, som att på detta sätt döma på förhand, innan
vederparten blifvit hörd.
Efter jag en gång fått ordet, tillåter jag mig hemställa,
huruvida icke vid det af Frih. af Ugglas upplysta och med officiella
handlingar styikta förhållande att Just.-Ombudsmannen,
hvars embetsåtgärd just med Hr von Franckens motion åsyftas,
redan tagit saken om hand, det är öfverflödigt att R. o. Ad.
vidtager några åtgärder för sakens beifrande. Motionären yttrade
visserligen, att han ej ville afstå från sin motion, bland
annat derföre att, om Löjtnant Muhl underläte. att afgifva möjligen
infordrade påminnelser öfver den från Ofverste Berg inkomna
förklaring, Just.-Ombudsmannen vore förhindrad att vidare
fullfölja målet, hvilket motionären förmenade icke skulle
vara fallet, derest Just.-Ombudsmannen hade att stödja sig jemväl
vid en från R. o. Ad. till honom inkommen anmälan. Häremot
får jag invända, att, i fall Just.-Ombudsmannen anser att,
efter det förklaring från Ofverste Berg inkommit, Löjtnant Muhls
yttrande deröfver erfordras, det ligger inom Just.-Ombudsmannens
befogenhet att ålägga Löjtnant Muhl att dylikt ingifva, vid
så beskafTadt äfventyr, att hörsamhet med säkerhet kan påräknas.
Skulle åter detta yttrande, då det inkommer, innehålla
’ ett förklarande att Löjtnanten Muhl i ett eller annat hänseende
Den 24 Januari.
163
misstagit sig och derföre afstode från sin talan, eger dock enligt
min uppfattning, och jag tror att den icke kan af någon vederläggas,
Just.-Ombudsmannen full rätt att, ett sådant förklarande
oaktadt, med detta mål förfara så som han anser med lag och
samvete förenligt, och detta, ehvad R. o. Ad., genom till honom
aflåten skrifvelse, på förhållandet påkallat hans uppmärksamhet
eller icke. Då nu Just.-Ombudsmannen redan tagit saken om
hand, samt en anmälan af densamma från R. o. Ad:ns sida,
efter hvad jag sökt visa, vore både opåkallad och utan gagn,
hemställer jag till motionären, huruvida han icke vill återtaga
sin motion; skulle han åter icke vilja detta, får jag förena mig
i Frih. af Ugglas’ yrkande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats] fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall
till Hr von Franckens motion med den förändring, att den föreslagna
framställningen hos Just.-Ombudsmannen skulle ske medelst
prot.-utdrag i stället för skrifvelse, dels ock af Frih. af
Ugglas, alt R. o. Ad. måtte för närv:de låta bero vid den erhållna
upplysningen, att den ifråga vide saken redan är hos Just.-  Ombudsmannen anhängig; framställde Hr Gr. o. Landtm, först
propos. på bifall till motionen med olvannämnde förändring,
hvartill svarades många ja, blandade med nej, och sedermera
propos. på antagande af Frih. af Ugglas’ förslag, då svaren utföllo
med många nej, blandade med ja; hvarefter, sedan propos.
på bifall till motionen med meronmämnde förändring blifvit förnyad
samt besvarad med talrika och starka ja, blandade med
många nej, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd, uppsattes och justerades följide
voterings-propos.:
»Den som vill, att R. o. Ad. skall medelst prot.-utdrag hos
R. St:rs Just-Ombudsman begära, att sedan Just.-Ombudsmannen
tagit del af de bos R. o. Ad. utaf Hr von Francken, August
Alfred, företedda handlingar rörande en af R. o. Ad:ns ledamöter,
Under-löjtnanten August Gerhard Muhl ådömdt arreststraff,
Just.-Ombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder, som omständigheterna
påkalla, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, låter R. o. Ad. för närv:de bero vid den lemnade upplysningen,
att saken redan är hos Just.-Ombudsmannen anhängig.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 122.
Nej— 47.
164
Den 24 Januari.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utsk:ts Utlåtm:
N:o 22, ang:de beräkningen af statsverkets inkomster;
N:o 22, litt. A, i ani. af väckt motion om tackjernstiondes
upphörande inom bergslag;
N:o 22, litt. B, i ani. af väckta motioner om npphörande
af tionde för tillverkning af metaller m. m.;
N:o 31, i ani. af gjorda framställningar om eftergift af
Kronans rätt til! dana-arf, fallna efter åtskilliga personer;
äfvensom Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 36, i
ani. af väckta motioner rörande ej mindre Norrmäns och Danskars,
än äfven andra utländningars rätt att i Sverige idka handel,
handtverk eller andra yrken.
Anmäldes och inbeledsagades Hr Stats-Rådet m. m. Carl
Johan Malmsten, hvilken till R. o. Ad. öfverlemnade nedannämnde
K. M:ts Nåd. Propos:r och Skrifvelser till R. St:r, nemi.
Propositioner:
l-.o, om anvisande af mede! till utvidgning af den för jernvägen
genom Stockholm beslutade bangård vid Clara sjö, och
tillökning i de för trafiken derstädes afsedda byggnader;
2:o, ang:de förhöjdt årsanslag för slöjdskolan i Stockholm;
3-.o, ang:de beviljande af anslag till ny reglering af torg,
gator och tomter i Carlstad efter den staden i Juli månad sisth
år öfvergångna brand;
4:o, med ytterligare framställning i fråga om Bergsskolans
i Fahlnn flyttning till Stockholm och förening med Teknologiska
institutet;
5:o, ang:de anslag till beredande af arbetsförtjenst åt den
genom missväxt lidande befolkningen inom Pajala socken af
Norrbottens län;
6:o, i fråga om inlösande af de s. k. frisocknarnes tjenstbarheter
till Dylta svafvelbruk; samt
Skrifvelser:
7:o, i fråga ont upplåtelse åt Stockholms stad af vissa tomtdelar
å Riddarholmen;
8:o, ang:de ändring i planen för sänkning af Solgen med
flere sjöar i Jönköpings län med bibehållande af dertill beviljadt
låneunderstöd; och
9:o, ang:de väckt fråga om Sala silfververks återgång till
statens disposition.
Den 27 Januari.
165
Sedan Hr Stats-Rådet utbeledsagats, blefvo de Kongl. Propos:ne
och Skrifvelserna föredragne och bordlagde.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. } 2 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Lördagen den 27 Januari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 6 prot.-utdrag för den 24 dennes och profit för
den 16 sist!. December.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:ts d. 24
dennes bordlagda Nåd. Propos. till R. St:r om anvisande af
medel till utvidgning af den för jernvägen genom Stockholm
beslutade bangård vid Clara sjö och tillökning i de för trafiken
derstädes afsedda byggnader.
Föredrogs K. M:ts d. 24 dennes på bordet lagda Nåd. Propos.
till R. Sfir, ang. förhöjdt års-anslag för Slöjdskolan i Stockholm.
Hr Pauli, Carl Gustaf, hade inlemnat ett skriftligt anförande,
som nu upplästes och lydde sålunda:
Det är i allmänhet vanskligt att söka förmå R. Sfir att
höja ett anslag, som af K. M:t blifvit äskadt till något visst
ändamål, isynnerhet som försök ofta och icke utan en viss
framgång blifvit gjorda i motsatt rigtning, eller att söka åstadkomma
en nedsättning i ett af Regeringen begärdt anslag. Dylika
nedsättningar hafva dock endast sällan förekommit, då R.
Sfir behandlat frågor rörande den allmänna undervisningen. I
dessa fall har tvärtom en synnerlig frikostighet varit rådande.
Detta ömmande förSvenska folkets upplysning, hvilken, till följe
af det nya representationssättets antagande, måste blifva desto
166
Den 27 Januari.
mer maktpåliggande, låter mig hoppas att R. St:r behagade
uppmärksamma de skäl, som jag nu går att anföra för förhöjning
i det af K. M:t för Slöjdskolan i Stockholm äskade anslag.
I K. M:ts Nåd. Propos. angående förhöjdt statsanslag till
Slöjdskolan i Stockholm äskas bland annat till arfvode för öfverlärare
27,000 rdr, för underlärare 6,200 rdr och för biträdande
lärare 5,500 rdr.
Styrelsen för nämnda skola har deremot uti sin underd.
anhållan om Nåd. Propos. till R. St:r om förhöjdt statsanslag
till skolan begärt för öfverlärare, sedan 3000 rdr, afsedda för
föredrag, blifvit afdragna, en summa af 35,400 rdr, för underlärare
7,600 rdr och för biträdande lärare 7000 rdr.
K. M:t har således nedsatt de af styrelsen begärda beloppen
för öfverlärare (oberäknadt dem som hålla föredrag) med
8,400-, rdr, för underlärare med 1,400 rdr och för biträdande lärare
med 1,500 rdr, eller tillsammans med 11,300 rdr.
Denna nedsättning synes vara föranledd af K. KommersGollegii
utlåtande i ämnet, hvaruti Collegium anser sig böra
föreslå: 1) en nedsättning af undervisningstimmarnas antal per
lärogrupp från föreslagna 5i till 4 A timmar i veckan; 2) uteslutning
af Franska och Engelska språken från skolans stat,
samt 3) sänkning af beräkningsgrunden för iärarnes arvode från
för öfverlärare föreslagne 2: 72 öre per timme till 2: 50 och
för underlärare från 1: 36 öre till 1: 25 öre per timme.
Det torde knappt kunna förnekas, att den föreslagna beräkningsgrunden
för öfverlärarnes arvode icke är för hög, då detta
vid Eskilstuna Tekniska Söndags- och Aftonskola kan beräknas
i_t medeltal till ett timvärde af omkring 3 rdr 78 öre, samt vid
Orebro Tekniska Elementarskola till omkring 2 rdr 75 öre, liksom
det torde vara billigt att, andra exempel att förtiga, för
underlärare, som äro skyldiga att vid inträffande laga förfall för
öfverläraren dennes tjenst förrätta, arvodets beräkningsgrund ej
sänkes under hälften af öfverlärarnes, hvilket för öfrigt synes
vara Kongl. Kommers-Collegii åsigt, hvarföre äfven underlärarnes
timvärde, 1 rdr 36 öre, icke kan anses för högt tilltaget.
Mindre förklarligt förefaller äfven Kongl. Kommers-Collegii
gifna alstyrkande mot Franska och Engelska språkens uppförande
på stat, då det åligger nämnde Collegium att årligen såsom
resestipendier utdela till skickliga Svenska arbetare ett visserligen
ringa belopp, men just derföre med afseende å tillgodogörandet
så mycket svårare att på ett fruktbärande sätt disponera;
och föga förhoppning lär väl förefinnas, att resestipendier
till Frankrike och England åt Svenska arbetare skulle kunna
blifva lika fruktbringande, om dessa arbetare äro utan kännedom
om ifrågavarande länders språk, som om de genom statens
egen mellankomst hafva blifvit satte i besittning deraf.
Lemnande emellertid å sido den besparing, som uppkommer
genom nyssnämnda minskning i timvärdet och genom indragning
af Franska och Engelska språkens undervisning, såsom
af staten bekostad, fäster jag mig blott vid den för sko
-
Den 27 Januari.
lans ändamålsenliga verksamhet högst ofördelaktiga åtgärd, att
minska undervisningstiden per vecka från 5jf till 4£ timme för
hvarje lärogrupp. Till följe häraf samt i någon mån äfven genom
uteslutning af Franska och Engelska, nedgår nemi. den årliga
undervisningstiden för öfverlärare från 13,000 till 10,800
timmar, för underlärare från 5,600 till 4,960 och för biträdande
lärare från 10.500 till 8,088 timmar.
Jag anhåller nu att i korthet få anföra de skäl, som påtagligen
ligga till grund för den gjorda beräkningen af 5^ timmes
undervisningstid i veckan för hvarje lärogrupp.
Det första och hufvudsakligaste skälet torde väl vara, att
lärjunge, som genomgått de flesta af skolans förberedande läroämnen,
blott genom en rikligare tillgång på undervisningstid i
tillämpningsämnena kan i skolan vinna behöflig sysselsättning och
utbildning. Sålunda hafva 24 timmar i veckan per lärogrupp
ansetts böra anslås för ornamentsmålning, 16 för porslinsmålning,
14 för gravyr, 12 för byggnadsritning o. s. v. A de undervisningsämnen,
som hafva ett färre antal lärotimmar i veckan
per grupp, är någon inskränkning i undervisningstiden icke tänkbar.
Den måste således drabba ofvannämnda ämnen, derest R.
St:r blott bevilja de af K. M:t äskade anslagen. Men långt ifrån
att vara för stora, äro undervisningstiderna i dessa ämnen snarare
för knappt tilltagna, hvilket man finner, om man vågar sig
in på en jemnförelse med undervisningstider vid likadana skolor
i andra länder. »Ecole Impériale et spéciale de dessin et de
mathematique appliqués aux arts et å l’industrie» t. ex. har
anslagit icke mindre än 48 timmars undervisningstid i veckan
för en grupp i xylograf! och 24 timmars undervisningstid i den
för denna konstgren högst vigtiga pennritningen för samma
elever.
Men äfven andra skäl finnas, som tala för behöfligheten af
en åtminstone så pass utsträckt undervisningstid i vissa ämnen,
som den, hvilken af skolstyrelsen synes blifvit föreslagen.
Dessa äro dels den vida större tid, som erfordras, för att
i nyssnämnda och dylika brancher bibringa eleven erforderlig
skicklighet, dels äfven den vigtiga, af mångårig erfarenhet bestyrkta
omständigheten, att eleven, som i de aldra flesta fall
icke sjelf disponerar öfver sin tid, utan är beroende af den,
hos hvilken han är i lära, ofta förhindras att reguliert bevista
alla de lektioner, som äro anslagna för den grupp, hvilken
han tillhör. Och om äfven elevens praktiska yrkesverksamhet
skulle medgifva honom att besöka skolan på alla
de tider, då undervisningen i ett visst ämne pågår, så händer
dock ej sällan, att han måste uppoffra en större eller mindre
del deraf för att äfven kunna draga nytta af undervisningen i
ett annat ämne, som han också kan anse sig behöfva, men som
meddelas till en del samtidigt med det förra.
Öfverväger man noga dessa omständigheter, så torde den
beräknade 5^ timmes undervisningstid i medeltal per grupp ej
synas öfverdrifven, isynnerhet om härtill lägges att undervis
-
168
Den 27 Januari.
ningstiden i den fullständigt organiseradeTekniska elementarskolan
i Orebro har lått sig anslaget icke mindre än i medeltal något
öfver 7 timmar i veckan per ämne eller grupp, hvilket här är
detsamma, ty elevernas inskränkta antal har icke erfordrat någon
gruppindelning.
På dessa grunder och då jag anser det vara af största vigt,
att den i hufvudstaden upprättade, nu ifrågavarande slöjdskola
lemnar eleven tillfälle att så fullständigt som möjligt förkofra
sig uti de undervisningsämnen, som höra under de olika yrkena,
vågar jag vördsamt föreslå, att R. St:r vid upprättandet
af ifrågav:de skolas stat måtte, utgående från antagandet al fem
och en half timmes undervisningstid i veckan för hvarje af de
återstående vid pass 80 grupperna, anslå:
för öfverlärare (hvilka, sedan från det här ofvannämnda,
af skolstyrelsen beräknade 13,000 undervisningstimmar, de för
språkundervisningen afsedda 350 timmar blifvit afdragna, skulle
ega att bestrida en undervisningstid af 12,650 timmar å 2 rdr
50 öre) ett belopp af rdr 31,600;
för underlärare (enär dessa icke äro påräknade
i de uteslutna språkämnena) med oafkortadt
5,600 timmars tjenstgöring å 1 rdr 25 öre. . . » 7,000;
för biträdande lärare med, af samma skäl,
oafkortadt antal undervisningstimmar eller 10,500
timmar å 67 öre » 7,000.
På grund af den motivering, som af skolstyrelsens ordförande
blifvit åvägabragd rörande behöfligheten al ordningsmannen,
samt då, såsom en följd af mitt vördsamma förslag rörande
undervisningstiden, någon synnerlig inskränkning i deras
tjenstgöring icke skulle ifrågakomma, får jag föreslå, det R. St:r
måtte förhöja det af K. M:t till deras aflöning begärda anslag,
4000 rdr, till ungefärlig likhet med hvad af skolstyrelsen blifvit
föreslaget eller 5000 rdr.
K. M:t bar vidare till bestridande af omkostnaderna för
tillfälliga föreläsningars hållande vid ifrågav:de skola, hvilket
styrelsen ansett böra beräknas till minst 1,500 rdr, förmodligen
på grund af Kongl. Kommers-Collegii underd. utlåtande i ämnet,
i nåder äskat den obetydliga summan af 400 rdr; hvarjemte
antagligen af samma skäl de enligt Kommers-Collegii uppgift
för regelbundna föredrag afsedda och i skolstyrelsens utförda
belopp för öfverlärares aflöning, 38,400 rdr, ingående 3000 rdr
blifvit helt och hållet uteslutna.
De ämnen, i hvilka, enligt af föreståndaren för skolan inhemtad
uppgift, föreläsningar och föredrag företrädesvis ansetts
böra hållas, äro följande, nemi.: föreläsningar i sundhetslära,
handels- och näringsförfattningarna samt industrien rörande delar
af Byggninga-balken, i den Industriela Kkonomien, Konsthistoria
och Konst-anatomi.
Föredrag deremot i Naturhistoria. Mineralogi, Botanik och
Zoologi, i ren Naturlära, i Fysik, Kemi och Mekanik, i tillämpad
Fysik samt i kemisk och mekanisk Teknologi.
Den 27 Januari.
Tillfölje af skolans högst inskränkta tillgångar skulle föreläsningar
och föredrag hitintills knappt hafva kunnat hållas i
några af de nu uppräknade ämnena, om icke den enskilda,
oegennyttiga välviljan i stor mån bidragit dertill. Sålunda hafva
enskilda personers intresse för skolan sträckt sig derhän, att
dessa föreläsningar tidtals af dem blifvit hållna kostnadsfritt.
Att sådant förhållande dock i längden ej kan ega bestånd, är
uppenbart, liksom det å andra sidan torde vara mindre välbetänkt
att i en teknisk skola helt och hållet såsom obehöfliga
från undervisningen utesluta både föreläsningar och föredrag i
ämnen af så påfallande vigt för idustriens arbetare, som naturkunnigheten,
helsans vård och arbetets organisation m. m.; ty
de, som kunna erhållas för 400 rdr, torde väl knappt behöfva
omnämnas.
Till stöd för min åsigt, att föreläsningar och föredrag, långt
ifrån att vara obehöfliga, tvärtom äro af behofvet påkallade,
anhåller jag att få nämna huru dessa af sjelfva näringsidkaren
här i landet och i utlandet betraktas.
Den synnerliga uppmärksamhet och det stigande intresse,
hvarmed de hittills hållna föreläsningarne i slöjdskolan och de,
som hållits på Svenska slöjdföreningens föranstaltande, besökts
af så många åhörare, som lokalen rimligtvis mäktat rymma, är
ett talande och på samma gång glädjande bevis på att den
Svenske näringsidkaren högt uppskattar dessa föreläsningar och
att han anser dem såsom behöfliga för sin bildning.
Och hurudant är väl förhållandet i utlandet? Jag vill blott
såsom exempel anföra den i Hamburg befintliga »Gesellen-VereinSchule».
Denna skola har för sitt bestånd uteslutande att tacka
arbetare, hvilka äfven inom sig välja skolans styrelse. Denna
styrelse, bestående således al arbetare, har ansett föreläsningars
och föredrags hållande i ofvannämnda ämnen vara af den stora
vigt, att den icke skyr uppoffringen af att särskildt bekosta
undervisning inom skolan i stenograf!, för att sätta eleverna i
tillfälle att hafva största möjliga nytta af de föreläsningar, de
äro i tillfälle att åhöra.
Och, Mina Hrr! hvem kan väl bättre än arbetaren sjelf
vitsorda hvad han erfarit utöfva ett vigtigt inflytande på hans
praktiska bildning? Denna omständighet synes bast ådagalägga
vigten af föreläsningars och föredrags hållande vid yrkes- och
slöjdskolor, för den händelse nemi., att man icke är benägen
att bekosta den vida dyrbarare lektionsundervisningen i för industriidkaren
så maktpåliggande kunskapsgrenar, som de ofvannämnda.
Det är denna sistnämnda utväg, som man företrädesvis
i utlandet valt, men som man åter här af sparsamhetsskäl
ansett sig nödsakad att utbyta mot de mindre kostsamma föreläsningar
och föredrag i nämnda ämnen.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag
vördsamt föreslå, att R. St:r måtte till föreläsningars och föredrags
hållande vid slöjdskolan i Stockholm bevilja det af styrelsen
begärda årsbeloppet 5,500 rdr.
170
Den 27 Januari.
Slutligen har K. M:t i nåder äskat:
Till skolans samlingar och bibliotek .... rdr 1,500.
eller tillhopa rdr 7,500.
Skolstyrelsen har deremot till dessa trenne poster ansett
sig behöfva en sammanlagd summa af 9,500 rdr eller
till skolans samlingar och bibliotek .... rdr 2,000.
och till diverse utgifter » 5,500.
I)å de af skolstyrelsen begärda medlen ingalunda synas för
högt tilltagna, och då jag således ämnar yrka, det R. St:r måtte
bevilja dessa summor till deras fulla belopp, anhåller jag att
med några ord få belysa dessa frågor.
1. Bibliotek och samlingar.
För bibliotekets förökande bar Tekniska elementarskolan i
Malmö afsatt årligen 500 rdr, och samma belopp var i staten
anvisadt åt härvarande slöjdskola ända till 1862, då det måste
inskränkas till 300 rdr. På det skolan ej måtte kunna tillräknas
bristande tidsenlighet vid ett ämnes föredragande och behandling,
är redan för lärarnes behof nödigt, att skolan åt sitt
bibliotek kan anskaffa de bästa tekniska tidskrifter, hvilka ej
reproducera hvarandra, de bästa verk af den på industrien tillämpade
vetenskapen, de mest utmärkta tekniska arbeten, allt
företrädesvis på något äfven för lärjungarne och industriidkarne
begripligt språk, samt slutligen äfven planchverk af högre konstvärde
och inköpspris, hvilka af sådan anledning icke böra hänföras
till undervisningsmaterielen. På grund af det nu anförda,
torde för bibliotekets underhåll icke kunna upptagas ett lägre
belopp än 500 rdr.
På ju lägre bildningsgrad lärjungarne i allmänhet stå, ju
mera populärt bör ock sättet vara för bibringande af deras bildning;
ju större blir ock behofvet af åskådnings-undervisningen,
med till den hörande materiel och samlingar, hvilka i skolor af
den beskaffenhet och med det mål, som slöjdskolan eger, just
äro som mest oundgängliga, som mest fruktbärande. Stora äro
de svårigheter, den tidsutdrägt och det beroende, som ett sådant
läroverk och dess lärare måste i brist af sådana underkasta
sig, en brist som, äfven om den för någon gång tillfälligtvis
kan fyllas genom lån från en central-samling, likafullt högst
menligt och hämmande inverkar på skolans förmåga att stundligen
på bästa sätt fylla sin bestämmelse. Utlandets bästa skolor
med samma syfte finner man derföre inrymda under samma tak,
som stora publika praktiska samlingar lör teknik och å industrien
tillämpad konst, in. m. För att småningom utveckla de
ringa tillgångar, som skolan i denna väg besitter, och under
förutsättning af att likväl stundom nödgas för vissa af samlingarna
använda äfven af de tillgångar, som åt en del af de öfriga
» inventariers underhåll
» diverse utgifter . .
» 1.000.
»> 5.000.
» inventariers underhåll
» 2,000.
Oen 27 Januari.
171
blifvit anvisade, torde för samlingarna icke kunna beräknas
mindre än 1,500 rdr. Således för bibliotek och samlingar tillhopa
rdr 2000.
2. Inventariers underhåll.
Skolans blifvande mobilier och inventarier hafva blifvit uppskattade
till vid pass 40,000 rdr. Till årligt underhåll deraf
samt till anskaffande af hvad, som ytterligare kan befinnas vara
nödvändigt, torde 5 procent af hela inventarievärdet eller 2000
rdr ej vara öfverdrifvet beräknadt.
3. Diverse utgifter.
Hit hör: 1) anskaffande af till undervisningen behöfliga
materialier, såsom: lera, vax, parian, gips, lim, metall, trä, maskin-
och patroneringspapper, skrifbläck m. m.; 2) bestridande
af diverse omkostnader för densamma, såsom slipning af litografiska
stenar, proftryckning af utförd gravyr, fotografiering af
utförda förtjenstfulla lärjunge-arbeten m. rn.; 3) bestridande af
de vid års-afslutningen förekommande utgifterna, såsom: årsexpositionens
och årsfestens anordnande, prismedaljer, premier
och uppmuntringar m. m ; samt 4) skolans handhafvande och
ekonomi i öfrigt, såsom: skrifmaterialier för expeditionen, postporto,
skrifbiträde, försäkring af lösöre, prenumeration å Dagbladet,
inköp af almanachor och kalendrar m. m., trycknings-,
litografierings- och annonskostnader; bindning af journaler och
matriklar, samt en del öfrigt bokbindarearbete; underhåll af
värme-, ventilations-, gas- och vattenledningarna; renhållningsarbeten,
såsom skurning och rengöring i lärosalarna m. m.;
handdukstvätt, innanfönsters rengöring och isättning, samt andra
oförutsedda utgifter på samtliga titlarna, hvilka i K. Mits
Propos. icke alls äro omnämnda, men som torde böra antagas
till 8 å 900 rdr per år.
Då skolstyrelsen, som äfven haft att tillgå de af föreståndaren
för skolan upprättade detaljförslag för ifrågavarande titel,
genom den vid skolan vunna erfarenheten bäst är i tillfälle att
bedöma hvad som för densamma erfordras, vågar jag äfven
hemställa, att den för detta ändamål begärda summan,-5,500
rdr, må till sitt fulla belopp af R. St:r beviljas.
Om R. St:r till slöjdskolan i Stockholm bevilja de af K. M:t
äskade beloppen jemte de förhöjningar, som af mig vördsamt
blifvit yrkade, så kommer det nya stats-anslaget att uppgå till
78,000 rdr för år och således för sista qvartalet af 1867 till
19,500 rdr; hvaremot för tredje qvartalet, oaktadt alla derunder
infallande högst betydliga omkostnader för skolans flyttning och
ordnande inom den nya lokalen, det af K. M:t för qvartal äskade
belopp, 16,000 rdr, torde blifva tillräckligt. Det hos R. St:r af
mig äskade anslag för sednare hälften af år 1867 skulle således
komma att uppgå till 35,500 rdr eller blott 3,500 rdr utöfver
hvad af K. M:t blifvit äskadt.
172
Den 27 Januari.
Skolans årliga totalkostnad kommer emellertid, under antagande
häraf, att, inberäknadt. det nuv:de ordinarie stats-anslaget
samt skolans egna tillgångar, uppgå till inalles 98,000 rdr,
hvaraf visar sig att hvarje af skolans 1,500 elever kommer att
kosta icke mer än 65 rdr 33^ öre, under det att hvarje elev,
enligt sednaste för handen varande berättelser, uti
Chalmerska slöjdskolan kostar vid pass 213 rdr.
Tekniska elementarskolan i Norrköping 182 »
„ „ i Örebro  300 »
„ „ i Malmö  240 »
„ ,. i Borås  292 »
„ Söndags- och
Aftonskolan i Eskilstuna 83 »
Slöjdskolans elever komma således, i jemförelse med andra,
oaktadt de förhöjda stats-anslagen, att kosta staten minst.
Hufvudstaden är påtagligen den ort, der handtverks-skicklighet,
som på verkstaden inhemtas, måste vara i de flesta yrken
som högst uppdrifven och dit landets ungdom, just den
med framåt-vilja mest begåfvade, redan af detta skäl begifver
sig för att utbilda sig hvar i sitt yrke. Att der grundlägga en
större slöjdskola, som samtidigt dermed kunde bibringa dem
alla de insigter och den konstbildning, som för vår tids yrkesidkare
äro fullt ut lika oundgängliga som den tekniska färdigheten,
var derföre utan tvifvel en till alla delar riktig tanke.
Att K. M:t och R. St:r till fullo uppskattat vigten och inflytandet
af ett sådant läroverk just på denna plats, framgår ock tydligt
af det stora anslag till skolbyggnad, som åt detsamma blifvit
beviljadt, under förutsättning af dess utvidgning för emottagande
af 1,500 lärjungar.
Då nu derjemte är ådagalagdt, att i denna skola, med
större undervisningstid och flera läroämnen, kostnaden för hvarje
lärjunge det oaktadt blir lägre än i alla, ja, blott en bråkdel af
kostnaden i de flesta andra tekniska läroverk, så framgår tydligen
att, under antagande af behofvet af sådan bildning, som
skolan på rätta stället meddelar, en stor besparing åstadkommes
genom att förse denna skola med tillgångar, så att den
kan uppfylla sin bestämmelse; men att tvärtom under sådana
förhållanden misshushållningen blir ännu mera i Ögonen fallande
af att låta en del skolsalar stå tomma under sammanlagdt 2,800
timmars längre tid, än hvartill skolstyrelsen ansett sig nödsakad,
sedan man med stor kostnad uppfört en skolbyggnad efter ett
fullständigt genomtänkt program, hvaruti naturligtvis måste hafva
ingått såsom vilkor just undervisningstiden per lärogrupp, men
genom hvars minskning lärosalarnes antal tydligen kunnat inskränkas.
Jag anhåller vördsamt, att det af mig nu anförda måtte
till vederbörligt Utsk. få åtfölja K. M:ts Nåd. Propos. ang:de
förhöjdt stats-anslag till slöjdskolan i Stockholm.
Den 27 Januari.
173
Öfverläggningen förklarades härefter slutad och den Kongl.
Propos:n jemte anförandet remitterades till Stats-Utsk:t.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:ts d. 24
dennes bordlagda Nåd. Propos:r och Skrifvelser till R. St:r,
nemligen
Propositioner:
ang:de beviljande af anslag till ny reglering af torg, gator
och tomter i Carlstad efter den staden i Juli månad sisth år
öfvergångna brand;
med ytterligare framställning i fråga om Bergskolans i
Fahlun flyttning till Stockholm och förening med Teknologiska
Institutet;
ang:de anslag till beredande af arbetsförtjenst åt den genom
missväxt lidande befolkningen inom Pajala socken af Norrbottens
län;
i fråga om inlösande af de s. k. frisocknarnes tjenstbarheter
till Dylta svafvelbruk; samt
Skrifvelser:
i fråga om upplåtelse åt Stockholms stad af vissa tomtdelar
å Riddarholmen;
ang:de ändring i planen för sänkning af Solgen m. fl. sjöar
i Jönköpings län, med bibehållande af dertill beviljadt låneunderstöd;
aog:de
väckt fråga om Sala silfververks återgång till statens
disposition.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande StatsUtsk:ts
den 20 och 24 dennes bordlagda Utlåt. N:o 21, i ani.
af R. St:rs åren 1863 och 1864 församlade Revisorers berättelser
ang:de granskning af Statsverkets samt andra utaf allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under åren 1861 och 1862.
§§:ne 1 och 2.
Utsk:ts hemställanden bifÖllos.
§ »•
Hr von Francken, Georg Wolfgang; Om denna punkt
bifölles, skulle, såsom Hr Skogman i sin reservation yttrat, R.
St:r blifva bundna af Bevilln.-Utskits beslut i ämnet. Instämmande
i hans åsigt, vill jag derjemte anmärka, att om detta
förfarande skulle följas, kunde flere punkter hafva blifvit remitterade
från Stats-Utsk:t till annat Utsk:s behandling. Jag hem
-
17 i
Den 27 Januari.
ställer derför, att R. o. Ad. mätte, med afslag af denna punkt,
besluta att revisorernas framställning i ämnet icke må till någon
åtgärd föranleda.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Såsom ett kort bemötande
al den förre värde talarens anmärkning, ber jag att få
fästa uppmärksamheten derpå, att orden i punkten »genom annat
Utsk:s åtgärd» väl icke kunna tydas derhän, att R. St:r
måtte stanna vid hvad af Utsk:t kommer att blifva föreslaget;
hvilken tydning kanske kunde haft skäl för sig, om orden hade
lydt: »i annat Utsk.»
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts hemställan och dels af Hr von Francken, att R. o. Ad.,
med afslag derå, måtte förklara, att den i förev:de § omförmälda
fråga icke för närv:de till någon R. Stms åtgärd föranledde;
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan, hvartill svarades ja och nej i blandning, och
sedermera propos. på afslag derå samt antagande af Hr von
Franckens ofvannämnda förslag, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
§§:ne 4 och 5.
Utskottets hemställanden biföllos.
§ 6.
Lades till handlingarne.
§§:ne 7, 8 och 9.
Utskits hemställanden biföllos.
§ 10.
Lades till handlingarne.
§§:ne 11—17.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§ 18.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Jag vill endast
fästa uppmärksamheten derpå att, i stället för orden: »innevarande
års revisorer,» bör det vara: »1865 års revisorer.»
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Hr Gr. och
Landtm, yttrat, att R. o. Ad. torde finna, det de i andra stycket
af §:n förekommande orden »innevarande års revisorer» borde
Den 27 Januari.
175
rättas till »sistlidet års revisorer,» och dertill svarats ja; blef
propos. på bifall till Utsk:ts hemställan framställd och med ja
besvarad.
§§:ne 19—23.
Utsk:ts hemställanden bilöllos.
§ 24.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Då R. St:r ingå
till K. M:t med en skrifvelse, bör den väl handla om saker af
mera vigt, än några toffsar och fransar. Enligt min tanke, hade
Utsk:t bort låta bero vid revisorernas anmärkning och hofrätternas
deröfver afgifne förklaringar, som synas mig vara fullt
tillfredsställande. Jag yrkar afslag af denna punkt, och att den
gjorda framställningen må förklaras icke till någon åtgärd föranleda.
Frih. Liljencrantz, Joban: För min del kari jag icke
instämma i den förre värde telarens åsigt. Jag anser att om
revisorerna hafva fog för en framställning, bör den af R. St:r
godkännas. Jag anhåller, att punkten måtte bifallas.
Hr von Francken: Jag har icke nekat att revisorerna
haft fog för sin anmärkning, men då förklaring deröfver inkommit,
kunna R. St:r lemna den uppmärksamhet åt saken, som
den förtjenar. Rörande de i Svea hofrätt anskaffade stolarne,
synes mig hofrättens svar derom fullt tillfredsställande, och hvad
angår de i Skånska hofrätten anbringande fransar och toffsar,
måste man väl vid en reparation se till att det ena blir i öfver
ensstämmelse
med det andra. Då således nöjaktiga förklaringar
blifvit afgifna öfver revisorernas anmärkningar häri, anhåller jag
att saken måtte få förfalla.
Hr Fåhrajus, Olof Immanuel: Inom Utsk:t har jag
varit af samma åsigt som Hr von Francken nu uttalat; och jag
inskränker mig derför nu till att understölja Hr von Franckens
förslag, att frågan måtte förfalla.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Frågan är i sig sjelf
af den ringa vigt, att det icke är skäl att derpå spilla många
ord. Men ett enkelt afslag skulle kunna föranleda revisorerna
att hädanefter lemna sådana saker utan uppmärksamhet. Till
förekommande häraf, skulle jag önska att R. o. Ad. måtte besluta,
att, med godkännande af syftet i den gjorda anmärkningen,
densamma dock icke må till någon åtgärd föranleda.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag ber att i denna punkt få
instämma med Hr von Francken. Jag vill icke klandra reviso
-
176
Dea 27 Januari.
rerna för att de fästat uppmärksamhet härvid, ehuru jag icke
kan finna det underligt att i en af rikets öfverrätter finnas stolar
till ett pris af 50 rdr stycket. Men att besvära K. M:t med en
skrifvelse i detta obetydliga ämne, kan jag icke gilla.
Gr. von Rosen, Fredrik Carl: Jag har såsom revisor
deltagit i den revision, som framställt denna anmärkning och
jag har ansett det vara min pligt att instämma deruti, fastän
anmärkningen i och för sig är af mindre betydenhet, egentligen
för att förekomma likartade fall i framtiden. Ämnet är dock
möjligen för obetydligt för att derom afgifva skrifvelse till K.
M:t; men för att ej revisorernas anmärkning måtte helt och
hållet ogillas, skulle jag önska framgång åt det af Hr Nordenfelt
framställda förslag, hvari jag ber att få instämma.
Frih. Liljencrantz: Jag afstår från mitt förra yrkande
och ber att få instämma i Hr Nordenfelts förslag.
Sedan öfverläggningen härefter lörklarats fulländad samt
Hr Gr. ocb Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels af
Hr Nordenfelt, att R. o. Ad., med godkännande af Revisorernes
ifrågav:de anmärkning, måtte förklara densamma dock icke böra
till någon R. St:rs åtgärd föranleda, dels ock af Hr von Francken,
att Utsk:t.s i denna § gjorda hemställan skulle af R. o. Ad.
afslås; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, sedermera propos. på
antagande af Hr Nordenfelts förslag, då svaren utföllo med många
nej, blandade med ja, och slutligen propos. på afslag å Utsk:ts
hemställan, hvilken propos. besvarades med många ja, blandade
med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr. von Rosen begärde votering.
Sedan R. o. Ad., på Hr Grins o. Landtmms framställning,
såsom kontrapropos. vid voteringen antagit Hr Nordenfelts förslag,
uppsattes och justerades följ:de voterings-propos.:
»Den som afslår Stats-Utsk:ts hemställan i 24:de §:n af
Utlåtit N:o 21, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, förklarar R. o. Ad., med godkännande af revisorernes
i nämnde § omförmälda anmärkning, densamma dock
icke böra till någon R. St:rs åtgärd föranleda.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 72.
Nej — 31.
§:n 25.
Dea 27 Januari.
177
§ 25.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Sedan R. o. Ad.
med så stor pluralitet alslagit förra punkten, hoppas jag att äfven
denna punkt får dela samma öde; och jag anhåller att Hr Gr.
o. Landtm, behagade framställa propos. på afslag af densamma.
Hr Huss, Magnus: Sedan ett föregående års statsrevisorer
gjort anmärkning i samma sylte, har K. M:t utfärdat ett
cirkulär i ämnet, hvilket dock på ganska olika sätt tillämpas.
Detta har föranledt 1864 års revisorer att ännu en gång fästa
uppmärksamhet vid förhållandet och derom göra en anmälan,
som dock icke innebär något klander. Det är sannt att den
statsutgift, hvarom här är fråga, kan anses som en småsak, men
för alla embetsverk i riket går den likväl till en ej så obetydlig
summa. Jag hemställer, att denna punkt måtte bifallas af skäl
att endast på det föreslagna sättet likformighet mellan embetsverken
uti ifrågav:de hänseende han åstadkommas.
Frih. Liljencrantz, Johan: Det är med liflig förundran
jag erfarit, huru ringa afseende den talare, som i denna punkt
först uppträdde, velat fästa vid revisorernas anmärkningar, oaktadt
han sjelf varit en nitisk revisor och ifrat för att revisorerne
skulle göra resor vidt omkring, såsom till Carlskrona,
Carlsborg m. fl., för att blifva i tillfälle att på stället bedöma
förhållandena. Jag kari ej heller gilla hans theori att revisorerne
skola göra äfven de mest småaktiga anmärkningar, som
af R. St:r sedan blifva lemnade utan afseende. Ar en anmärkning
befogad, bör den godkännas, och i annat fall ogillas, men
att lemna den utan afseende kan jag ej finna riktigt. Hvad beträffar
lörevide punkt, kan jag ej undgå att finna det besynnerligt,
att ett embetsverk med talrikare personal kan nöja sig med
ett antal tiduingsexemplar, som för ett annat mindre verk är
otillräckligt. Jag anhåller att Utsk:ts hemställan måtte bifallas.
Frih. Alströmer, Oscar: Det har blifvit anfördt, att föreskrifterna
om embetsverkens rättighet till prenumeration å Posttidningen
skulle vara obestämda; men det kan jag icke finna,
då det är stadgadt, att denna prenumeration skall rätta sig efter
beholvet, men icke i något fall få öfverstiga tillerkända antalet
exemplar af förlättnings-samlingen. De som blifvit tillerkände
exemplar af författnings-samlingen, böra äfven hafva Posttidningen,
som innehåller legala annonser och ofliciela tillkännagifvanden.
Vid länsstyrelserna borde särskilda exemplar af denna
tidning finnas i kansliet och kontoret. Nu erhålles till följd af
skedd inskränkning blott ett exemplar för båda dessa länsstyrelsens
afdelningar, hvilket är så mycket mera obilligt, som
åtskilliga officiella tillkännagifvanden endast genom Posttidningen
meddelas.
IL II. 12
178
Den 27 Januari.
Jag anhåller att Utsk-.ts hemställan måtte lemnäs utan af
seende.
Hr von Francken: Med anledning af Frih. Liljencrantz^
yttrande att det förundrar honom, att jag, som föreslagit resor
till Carlskrona och Carlsborg, nu begärt afslag å denna anmärkning,
vill jag upplysa att sådant skett derför att jag anser att
revisorerne böra se sakerna i stort och icke lästa sig vid smådetaljer.
Det är verkligen skilnad på att anmärka några för
många exemplar af Posttidningen och Statskalendern och att
taga kännedom om rikets sjöetablissementer och fästningar. Om
man, rörande denna tidning, antager att embetsverken hafva rättighet
tili lika många exemplar deraf som af Författningssamlingen,
och ett verk skaffar sig så många exemplar, då ett annat
verk nöjer sig med ett mindre antal deraf, kan man val
icke klandra sådant. Dessutom äro från embetsverken infordrade
uppgifter på der behöfiiga exemplar af statskalendern, och fråganborde
uppskjutas tills sådana uppgifter inkommit. Jag ber derför
att få ändra mitt förut framställda yrkande derhän, att denna
punkt för närv:de icke må till någon åtgärd föranleda.
Gr. von Rosen, Fredrik Carl: Det är visserligen utan
tvifvel att många och möjligen de flesta embetsverk iakttaga
den sparsamhet med expensmedlen, hvartill K. M:ts cirkulär
uppmanar dem; men det synes mig alltför inkonseqvent, att
Skånska Hofrätten, som består af endast 2 divisioner, behölver
12 exemplar af Posttidningen, då Svea Hofrätt med 5 divisioner
kan hafva nog af 6 exemplar. Jag kan ej dela Hr von Franckens
åsigt, att revisorerne icke böra fästa sig vid »småsaker»;
man bör handla efter principer och revisorerne äro de ende,
som öfver statsförvaltningen utöfva kontroll. Ej heller kan jag
instämma i hans önskan att saken må uppskjutas. Biträdande
den af Hr Huss uttalade mening, anhåller jag om bifall till
Utsk:ts förslag.
Frih. Liljencrantz: Hr von Francken har föreslagit, att
denna anmärkning för närvale icke skulle föranleda någon åtgärd
och att den skulle behandlas i sammanhang med 1865
års revisions-berättelse. Jag tror att detta beror på oriktig uppfattning
i afseende på l\. Stms rätt att återkomma tili en fråga,
som redan förevarit. Dessutom har Hr von Francken upplyst,
att endast en uppgift på antalet exemplar är infordrad, och i
anledning af denna uppgift kan väl icke någon anmärkning göras.
Jag vill derjemte fästa uppmärksamheten derpå att det icke är
meningen att nu göra enj anmärkning, utan blott att uppmana
till mera sparsamhet.
Hr von Francken: Det är icke meningen att åter upptaga
denna punkt; men om samma sak återkommer i nästa revisions-berättelse,
är det väl tydligt och klart, att den då måste
Den 27 Januari.
179
pröfvas, och man kan då fatta beslut i frågan, utan hinder deraf
att man nu beslutat att den icke för närv:de må till någon åtgärd
föranleda.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
hemställan i förev:de §, och dels af Hr von Francken, att R.
o. Ad., med afslag å Utskits hemställan, måtte förklara den i
§:n omförmälda fråga icke för närv:de böra till någon R. St:rs
åtgärd föranleda; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades många nej
jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå och antagande
af Hr von Franckens förslag, då svaren utföllo med
många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
§§:ne 26, 27 och 28.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§ 29.
Lades till handlingarne.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande StatsUtsk:ts
den 20 och 24 dennes på bordet lagda Utlåt. N:o 26,
ang:de regleringen af utgifterna under Riks-Statens Andra Hufvudtitel.
l:sta—14:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
15:de punkten.
Utsk:ts under litt. A. afgifna tillstyrkande.
Bifölls.
lltsk:ts under litt. B. gjorda hemställan.
Hr von Knorring, Oscar: Hurusom ortens befolkning
insett den stora vigten i sedligt hänseende af häktet, visas deraf,
att den utfästat ett bidrag af fri tomt, nära 6000 rdr för
en gång, samt en årlig hyra af 429 rdr, för att der få ransakningar
hållna.
Jag anhåller att få uppläsa den sakrika reservation, som
af Rorgare-St:s ledamot från denna ort, Hr Staaff, vid frågans
behandling i Utsk:t afgifvits. Han yttrar följande:
»Då det icke är fråga om behöfligheten af ett ytterligare
kronohäkte i de norra orterna, vare sig i Sundsvall eller Hudiksvall,
som är på vidare pröfning beroende, utan endast
t so
Den 27 Januari.
fråga om på hvilketdera stället häkte först bör uppföras, samt
behöfligheten af häkte på beggedera ställena, och sålunda än
mera på ettdera, är af K. M:t erkänd och utom allt tvifvel, så
och då äfven bland sådana anläggningar, för hvilka Statens tillgångar
tagas i anspråk, cellfängelser äro i moraliskt hänseende
en bland de vigtigaste och dessutom af beskaffenhet att genom
deraf härledd minskning i fångtransporter återgälda uppoffringen,
torde jag desto heldre kunna uttala den öfvertygelse, att det
begärda anslaget bort beviljas, som den omständighet, att Regeringen
skulle ega bestämma platsen för anläggningen nu, ej
mera än förr, torde ändra anslagets egenskap af befogadt. Allt
hitintills har det nemi. fått bero af Regeringen, att inom omfånget
af anvisade belopp förordna om byggande af stads- och
härads-kronohäkten å ställen, der Regeringen ansåg dem nödiga,
utan att Ständerna vid sådana anslag fästat det vilkor, att Ständerna
skulle besluta om platsen. Att i närvarande fall, der endast
af den anledning att de disponibla medlen blifvit använda
och nytt anslag sålunda erforderligt, framställning till Ständerna
gjorts behöflig, Regeringen, såsom stöd för det begärda anslaget
uppgifvit tvänne ställen, der häkte erfordrades, i stället för
ett, lärer sålunda öka, men icke minska anslagets befogenhet.
På grund af det anförda hemställer jag att R. St:r ville, i
sammanhang med det för Långholmens kronohäktes utvidgning
beviljade anslag, anvisa ett ytterligare belopp af 58,000 rdr, att
under år 1867 utgå för uppförande af nytt kronohäkte i någondera
af städerna Hudiksvall eller Sundsvall.»
Fångstyrelsens årsberättelser upptaga fångforslingskostnaderna
i Gefleborgs län
År 1860 till 11,366,54.
» 1861 » 11,846,24.
» 1862 » 13,281,37.
» 1863 » 13,152,74.
» 1864 » 12,981,00.
62,627,80.
Fångar måste understundom flyttas till Fahlun eller Upsala
af brist på nödigt utrymme i fängelserna inom länet; och vid
Delsbo häradsrätt har under förra året på en gång varit tilltalade
11 häktade personer, som måst forslas fram och åter 35
å 36 mil, flera af dem flera gånger.
R. o. Ad. behagade häraf finna att, utom andra fördelar,
det äfven skulle leda till ganska betydliga besparingar, örn, med
afslag å Utskrts hemställan, K. M:ts i ämnet gjorda framställning
bifölles, hvarom jag vördsamt anhåller.
Gr. Posse, Arvid: Vid frågans behandling inom Utsk:t
blef det allmänt erkändt, att den utredning, som förefinnes i
K. M:ts Propos., tydligen visade behofvet af ett häkte i endera
af de omnämnde städerna; men då det icke hunnit blifva utredt,
hvilken af städerna borde blifva platsen för häktet, ansåg
Den 27 Jannari.
181
Utsk:t, att man borde dröja med anvisande af medel härför till
nästa riksdag. Då emellertid ett häktes uppförande synes mig
oundvikligt och detta hör ske ju förr desto hellre, ber jag att
få instämma i den af Hr von Knorring uttalade åsigt.
Hr Stråle, Wilhelm: Instämmande i hvad Hr von Knorring
yttrat, anhåller jag att derjemte få tillägga några ord. Nära
invid Sundsvall har sedan längre tid tillbaka funnits ett kronohäkte,
som likväl icke var på något sätt nöjaktigt och hvarifrån
rymningar icke voro sällsynta. Detta indrogs och ett nytt
kronohäkte, som skulle förläggas inuti staden, blef erforderligt.
För uppförande häraf hemställdes om nödiga medel. Sedan
detta skett, inkommo upplysningar, som gåfvo vid handen att
äfven i Hudiksvall ett kronohäkte vore behöfligt. K. M:t, till
hvilken framställning gjordes jemväl i detta hänseende, fann likväl
för godt att begära medel till endast ett af dessa häkten,
och häraf har Stats-Utsk:t tagit sig anledning att afstyrka begge
byggnaderna, hvilket icke torde vara följdriktigt. Det finnes
utom de förut anlörda ett annat ganska talande skäl för behofvet
af åtminstone ett nytt kronohäkte i Norrland, nemi. att der
flere gånger uppstått brist på utrymme för sådana fångar, som
varit dömde till ensamhetsfängelse; och fångarne hafva under
de sednare åren ofta måst flyttas ganska lång väg,Ja till och
med från Hernösand till Upsala, och från Gefle till Orebro.
Det lärer följaktligen icke förefinnas något tvifvel derom
att, om man afser en fullt ordnad fångvård i Norrland, det nu
äskade anslaget är oundgängligt.
Frih. Klinckowström, Rudolf: I motsats mot föreg:de
talare anser jag mig böra hemställa att R. o. Ad. måtte bifalla
Utsk:ts förslag. Mig synes, att då det icke är bestämdt, hvar
häktet skall ligga, huru det skall se ut och hvad det skall kosta,
så fattas de tre vigtigaste momenterna för bestämmande af
anslag dertill. Vi se huru många, af R. St:r beviljade, anslag
lång tid ligga obegagnade i Riksg.-Kont.; och så skulle ödet
blifva äfven med detta. Inom ett år härefter sammanträder
nästa riksdag, och med den lilla kännedom jag eger om byggnadsföretag,
anser jag denna tid behöflig för uppgörande af ritningar
och kostnadsförslag, samt för bestämmande af plats för
häktets läge. Jag finnér Utsk:ts förslag välgrundadt och anhåller
om bifall dertill.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Inom Utsk:t har
jag instämt i Hr Staafls reservation och jag ber nu att få förena
mig i Hr von Knorrings yttrande. Jag kan upplysa att
Preste-St. redan antagit denna reservation. Hvad beträffar Frih.
Klinckowströms yttrande, att ritning ännu icke vore uppgjord,
vill jag nämna att alla sådana byggnader uppföras efter samma
ritning. Plats är snart utsedd; och då båda häktena ansetts
182
Den 27 Januari.
behöfliga, måste väl åtminstone det ena vara nödvändigt. Jag
kan ej finna att saken bör uppskjutas.
H. Exc. Hr Frill. De Geer, Louis: De skäl för afslag
å K. M:ts Propos. i nu föredragna punkt, sorn al Utsk:t blifvit
anförda och nu här af Frih. Klinekowström utvecklade, kunde
hafva någon giltighet, om städerna Sundsvall och Hudiksvall varit
så aflägse från hvarandra belägna, att icke ett kronohäkte,
uppfördt i den ena af dessa städer, till en del alhjelpte behofvet
deraf jemväl i den andra. Men nu är afståndet dem emellan
icke större än omkring nio mil, och belägenheten sådan, att om
t. ex. ett häkte uppfördes i Hudiksvall, så blefve derigenom
icke allenast Gefleborgs läns behof af kronohäkten fullständigt
afhjelpt, utan utväg bereddes ock, att vid de tillfällen då Hernösands
häkte icke lemnade tillräckligt utrymme lör WesterNorrlands
läns fångar, föra fångar från siidra delen af detta län
och från Sundsvall till häktet i Hudiksvall, hvarigenom endast
föga längre transport uppkom, än om dessa fångar fördes till
sitt eget länshäkte. Likaså kunde med fördel fångar från norra
delen af Gefleborgs län föras till Sundsvall, om häktet blefve
der förlagdt. Nu har det verkligen under de sednare åren flera
gånger inträffat att länshäktena såväl i Gefle som i Hernösand
icke lemnat tillräckligt utrymme för dessa läns fångar, så att
sådane måst föras till andra stundom ganska aflägsna länshäkten.
Och man eger desto mindre någon visshet, att detta förhållande
skall för framtiden upphöra, som verkningarne af den
nya strafflagen, hvilken föga mera än ett år varit tillämpad,
ännu icke kunna anses hafva fullständigt visat sig. Men denna
lag har, såsom bekant är, i allmänhet skärpt straffbestämmelserna
för mindre förseelser, oell deremot mildrat dem för gröfre
brott, så att, äfven utan förökad brottslighet, antalet af sådane
fångar, som böra undergå straff i cellfängelse, sannolikt kommer
att något ökas. Det är för att vinna säkerhet om att utan
alltför stora svårigheter och omgångar kunna upprätthålla rättskipningen
och till verkställighet befordra ådömda straff, som
jag anser angelägnast, att icke uppskjuta uppbyggandet af ett
kronohäkte i en af de nämnda städerna; och för detta ändamål
är det temligen likgiltigt hvilkendera som väljes.
För öfrigt vore det ur fångvårds-synpunkt riktigt och synnerligen
fördelaktigt att förse båda dessa städer med kronohäkten.
Sundsvall har redan tillförene haft ett sådant, ehuru detsamma
såsom odugligt och i ingen mån motsvarande ett förbättradt
fängelsesystems fordringar, måst öfvergifvas. Denna
stad har också en liflig rörelse och en hastigt tillväxande folkmängd.
Hudiksvall åter ligger i en trakt, som är bekant för
sina talrika brottmål och har bland annat Delsbo i sitt grannskap.
De betydliga bidrag till ett häkte, som både stadens och
ortens innevånare erbjudit, utvisa ock att behofvet af ett sådant
häkte är både verkligt och erkändt. Sannolikt kommer det
icke att dröja länge, innan häkten måste uppföras på båda stäl
-
Den 27 Januari.
183
lena. Det synes mig då klokt, att börja med det ena under
en statsregleringsperiod, då anspråken för fängelsebyggnader äro
jemförelsevis små, och att icke uppskjuta till dess man måste
bekosta på en gång måhända icke blott dessa två, utan ännu
något mera, t. ex. i Borås eller i norra Calmar län, i hvilka
orter dylika behof redan låtit känna sig.
Hvad särskildt angår Frih. Ivlinckowströms anmärkning, att
då hvarken plats eller ritningar till fängelset ännu vore anskaffade,
behöfdes icke heller pengarne, vill jag blott fästa uppmärksamheten
derpå, att om det begärda anslaget nu beviljas, penningarue
likväl icke få användas förr än 1867.
Jag förenar mig med Hr von Knorring om det yrkande,
som af honom blifvit framstäldt.
Hr Anckarsvärd, Theodor Wilhelm: Då här endast
tyckes vara fråga om tiden och icke sjelfva saken, vill jag hafva
äran upplysa, med ani. af Frih. Klinckowströms yttrande,
att uppgörande af ritning, hvilken detalj jag har på min del,
icke lägger hinder i vägen lör arbetets snara företagande; och
då fri tomt är erbjuden, är sådan snart utsedd. Nödvändigheten
af ett häktes uppförande här framgår tydligen deraf, att på
en sträcka af öfver 30 mil, bebodd till en stor del af löst folk,
icke finnes något sådant. Medlens beviljande nu skulle alltid
medföra en tidsvinst af ett år, och ett uppskof med den sak,
som ändå måste ske, skulle icke vara till någon nytta, utan
tvärtom till olägenhet.
Jag yrkar bifall till Hr Staaffs reservation.
Gr. Mörner, Carl Göran: Behofvet af ett kronohäkte
i någon af de ilrågav:de städerna vill jag icke bestrida; men
jag anhåller få fästa upppmärksamheten derpå att de medel,
som nu anvisas, icke blifva disponibla förr än 1867, och att
det icke är sannolikt att under loppet af de fyra månader, som
den i Januari månad sammanträdande riksdagen är samlad, några
byggnader kunna i de norra länen komma till utförande.
Det blir således ingen tidsförlust, om saken hänskjutes till nästa
riksdag, och under tiden kan frågan hinna blifva bättre utredd
samt kostnaden nogare bestämd; ty det är icke visadt, att
den nu begärda summan är den rätta. Vi äro dessutom i den
ställningen, att vi endast torde böra handlägga sådana saker,
som icke tåla uppskof, helst vi nästan dagligen hafva tillfälle
att i Statstidningen läsa huru olämpliga vi äro för vårt värf.
Jag tillstyrker bifall till Utskt:s förslag.
Frih. af Ugglas, Gustaf; Om behofvet af det nya häktet
tyckas alla vara ense, och tvisten gäller endast om ärendet
skall uppskjutas. Gr. Mörner har sagt, att ingen tidsförlust
skulle ske, om man öfverlemnade till nästa riksdag att anvisa
de erforderliga medlen. Detta tror jag dock är ett misstag, ty,
fastän icke sjelfva byggnadsarbetet kan företagas under vinter
-
184
Den 27 Januari.
månaderna, kunna likväl anskaffande af materialier och erforderliga
uppköp ske förr, om medlen nu beviljas.
Jag tillstyrker derför bifall till Hr von Knorrings förslag.
Hr S tråle: Till hvad Frih. af Ugglas sist yttrat, vill jag
endast tillägga, att äfven andra åtgärder måste föregå sjelfva
arbetet, såsom bestämmande af tomt, ritnings uppgörande, entreprenadauktion
m. m.; och det torde vara obestridligt, att om
anslag nu beviljas, arbetet bör vara verkstäldt ett år tidigare,
än om medlen anslås först nästa år.
Gr. Mörner: Med anledning af den siste värde talarens
yttrande ber jag att få anmärka, att då man vet huru stort
inflytande tomtplatsen med afseende på grundens mera eller mindre
dyrbara beskaffenhet har på en byggnadskostnad, bör man
väl icke förr än tomten blifvit bestämd, anslå penningar till huset.
Hvad angår anskaffandet af materialier, så kan sådant börjas
genast, då anslaget af nästa riksdag blifvit beviljadt.
Jag fortfar att yrka bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. Klinckowström: Jag ber om ursäkt att jag ånyo
begärt ordet.
Hvad det beträffar att ingen skulle finnas, som icke inser
behofvet af ifrågav:de länscellfängelse, ber jag att få uppläsa några
ord af motiverna i Utslcts Betänk. På sid. 10 står nemi.:
»i anledning hvaraf Fångvårdsstyrelsen yttrat, att ehuru
»styrelsen fortfarande ansåge ett nytt kronohäkte i Gefleborgs
»län icke vara oundgängligt, enär» etc.
Detta torde vara en auktoritet, somidennafrågaickekanjäfvas.
Om, såsom Hr von Francken sagt ang:de ritnings uppgörande,
dessa byggnader alltid äro lika, ber jag att få anmärka,
att de äro det till form, men visserligen icke till storlek, och i
så fall räcker icke det begärda anslaget, enär kostnaden för förut
uppförda fängelser af den storlek här blifvit föreslagen med
mer än 10,000 rdr öfverstigit det nu ifrågasatta anslaget; hvadan,
då nytt kostnadsförslag alltså synes erforderligt, frågan tyckes
vara för tidigt väckt.
Jag fortfar i mitt förut framställda yrkande.
Hr Anckarsvärd: Rörande Gr. Mörners anmärkning,
att man först måste bestämma platsen för byggnaden, ber jag
att få anmärka att förslaget blifvit upprättadt på sätt hittills
varit vanligt, eller så, att kostnaden aproximativt beräknats med
ledning af kostnaden för redan byggda fängelser af samma storlek,
samt med tillägg för i orten' gällande högre materialpriser
och andra lokalförhållanden. Detta har hittills alltid lyckats så
att kostnaden icke blifvit högre än som beräknats. För öfrigt
är det nu begärda anslaget icke beräknadt att räcka till hela
byggnaden, utan är endast hvad som behöfves dertill under nästa
statsregleringsperiod.
Den 27 Januari. 185
Hr Stråle: Frih. Klinckowström har uppläst ett par rader
af Fångvårdsstyrelsens utlåtande i fråga om behofvet af ett
kronohäkte i Hudiksvall; riten han har förbisett att detta yttrats
under förutsättning, att ett kronohäkte skulle finnas i Sundsvall.
Medel till ett sådant skulle ju nu elter hans mening vägras,
och den gjorda konklusionen är således oriktig, likasom de
skäl Hr F rih:n anfört icke här hafva sin tillämpning.
Hvad åter kostnadsbeloppet angår, kari sådant icke med
fullständig noggrannhet beräknas förr, än man beslutat om byggnadens
storlek; och derför har också nu endast blifvit begärdt
hvad som skulle behölvas under nästa år.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall
till Utskrts förevarande hemställan, dels ock af Hr v. Knorring,
med hvilken flere ledamöter sig förenat, att H. o. Ad., med
afslag å Utsk:ts hemställan, måtte för sin del besluta, att 15. St:r,
i sammanhang med det för Långholmens kronohäkles utvidgning
beviljade anslag, skola anvisa elt ytterligare belopp af
58,000 rdr, att under år 1867 utgå för uppförande af nytt
kronohäkte i någondera af städerna Hudiksvall eller Sundsvall;
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos på bifall till Utsk:ts
hemställan, hvartill svarades mångå nej, blandade med ja, och
sedermera propos. på afslag derå samt antagande af Hr von
Knorrings ofvanomlörmälda förslag, då svaren utföllo med talrika
ja, blandade med många nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Upplästes och godkändes följande voteringspropos.:
»Ilen som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan under litt. b. i
15:de punkten af Utlåt. N:o 26, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och beslutar
för sin del, att R. St:r, i sammanhang med det för Långholmens
kronohäktes utvidgning beviljade anslag, må anvisa ett
ytterligare belopp af 58,000 rdr, att under år 1867 utgå för
uppförande af nytt kronohäkte i någondera af städerna Hudiksvall
eller Sundsvall.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 67.
Nej — 98.
186
Den 27 Januari.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk:ls den 20
och 24 dennes på bordet lagda Betänk. N:o 35, i ani. af väckt
förslag om öfverflyttning på de enskilda bankerna af landtränteriernas
kassaförvaltning.
Frih. Rappe, Axel Ludvig: Det Betänk., som nu är
föremål för R. o. Ad:ns öfverläggning, behandlar ett af dessa
reformförslag, som är så rikt på vackra löften, att det ej kan
undgå att i viss mån vinna sympatier. Det lofvar: Statsverket
en stor besparing genom samtliga landträntmästare-tjensternas
indragning, äfvensom en räntevinst genom att på deposition i enskilda
bankerna insätta de i ränterierna inflytande medel; allmänheten
ett ökadt rörelsekapital, som i betydlig mån skulle
minska tryckningen i penningemarknaden de tider skatterna ingå;
och slutligen att de enskilda bankerna häraf skulle draga fördel.
Det torde vara skäl att pröfva, om alla dessa löiten äro
hållbara och deras realiserande af natur att lända till ett gemensamt,
ett allmänt gagn.
l:o Räntmästare-tjensternas indragning.
Jag behöfver mindre sysselsätta mig med frågan härom,
då Utsk:t afstyrkt denna indragning »för närvarande»; men då
uttrycket »för närvarande» icke i sig innebär ett obetingadt förkastande
af förslaget, torde det ej, utan någon belysning, böra
förbigås. Landträntmästarnes generela åligganden återfinnas visserligen
uti tiO:de §:n af Landshöfdinge-lnstruktionen af den 10
November 1855. Häraf kan emellertid icke fullständigt bedömas
hvilken mängd af tidsödande göromål som tillkomma dessa
tjenstemän, göromål som, hvarje år eller åtminstone efter hvarje
riksdag, betydligt ökats. Jag vill endast exempelvis nämna,
att vid sednaste riksdag tillerkändes såväl militära tjenstemän
som nämndemän och fjerdingsman rese-ersättning och dagtraktamente
för åtskilliga dem åliggande förrättningar; för qvarlefvande
landtvärnsman, sorn bevistat 1808 och 1809 årens krig,
pensioner; för personer, som dödat rofdjur, skottpenningar till
följe af nya jagtstadgan — utbetalningar, alla utgående från ränterierna.
Dessa utbetalningar, såväl som en mängd andra, uppbäras
ej sällan genom ombud, hvilkas fullmakter ofta äro högst ofullständiga,
förorsakande trassel, oreda och ansvar, om ej noga
granskning företages; — allt bestyr, som, jemte Räntmästarnes
öfriga åligganden, upptager så mycken tid att, åtminstone inom
de folk rikare länen, Räntmästarne ej utan biträden kunna medhinna
dem alla. Månadtligen afgå dessutom till Stats- och Riksgäldskontoren
ränteri-räkningar, deri specificeras skall utbetalningarne
på de olika hufvudtitlarne. Jag kan i sanning ej inse
huru alla dessa bestyr skulle kunna öfvertagas af de enskilda
bankerna, utan att särskilda tjenstemän dertill utsåges.
Äfven bör tagas i betraktande de olägenheter, som, genom
det föreslagna ordnandet, skulle tillskyndas allmänheten. För
Den 27 Januari.
187
alla liqvider måste naturligtvis Landskamererarnes kontrollerande
förpligtelser fortfara, anordningar och annoteringar af dem
fullgöras som hittills. Ett spring emellan landskontoren och
enskilda bankerna Liefve härigenom oundvikligt. Men ej nog
härmed. Enskilda bankerna måste för deras egen säkerhet kon
trollera
bank-kassörerna genom sina kamererare, hvarigenom ytterligare
annoteringar äfven i dessa verk blifva nödiga.
När nu bekant är, att alla förvaltande verken här i Stockholm,
som insätta sina medel i Riksbanken, finna, och det med
rätta, behöflig! att hafva sina särskilda kassörer, förefaller mig
knappast allvarligt menadt, alt vid länsstyrelserna, der en sådan
massa mångartade liqvider förekomma, och der uppbörden,
t. ex. i Christianstads län, bara för bränvinstillverkningen,
årligen uppgår till mellan 2 å 3 millioner rdr, icke skulle behöfvas
sådane tjenstemän.
2:o Räntevinsten för staten.
Om här endast är fråga om, att i enskilda banker insätta
den i ränteriet för de dagliga behofven qvarliggande kassan, och
icke de medel, som nu afsändas tili Stats- och Riksgäldskontoret
så äro dessa summor så små, alt räntevinsten deraf blefve
en obetydlighet. Skulle åter meningen med motionen vara, att
i enskilda banker borde insättas ej blott det belopp, som nu
vanligen ligger i landtränterierna, utan äfven de, som under
året insändas till Statskontoret och af detta verk deponeras i
Riksbanken; så bör naturligtvis i samma mån statsverkets deposition
hos Riksbanken sålunda minskas, maximum för den del
af Riksbankens sedelstock, som saknar motsvarighet i metallisk
valuta, i ungefärligen samma proportion minskas.
Till viss grad blefve förhållandet med de penningar, som
från ränterierna nu ingå till Riksgäldskontoret, enahanda. Detta
verk ligger nemi. aldrig på någon kassa, utan utsläpper genast
i allmänna rörelsen, genom utlåning, vanligen mot 6 procents
ränta och på en månads uppsägning, alla de medel, som ej för
tillfället kunna för verket vara behöfliga.
Åtgärden innebure då, som Hr Professor Ribbing i sin reservation
så riktigt säger, ej ett ökande af rörelsekapitalet, ej
heller en ökad räntevinst, utan endast en öfverfiyttning af en
del af riksbankens rörelse och vinst på enskilda banker.
3:o Okadt rörelsekapital för allmänheten.
Denna punkt är redan besvarad genom hvad vid förra
punkten blifvit yttradt, att statsverken genast genom utlåning i
allmänna rörelsen utsläpper hvad af de inflytande medlen icke
för tillfället är behöfligt. Jag behöfver således icke vidare uppehålla
mig vid denna fråga. 1 hvad mån de till Stats- och
Riksg.-Kont:n inflytande medlen äro för dessa verk behöfliga,
är en sak, som jag icke är i tillfälle att bedöma.
188
Den 27 Januari.
4:o Fördelen för de enskilda bankerna.
Denna fördel åter, medger jag, blefve ganska stor, under
förutsättning att alla de medel, som lill landtränterierna inflyta,
på goda vilkor öfverlemnades till privatbankerna, som då tillgodokomme
hela den räntevinst, som nu tillfaller statsverket. Derjemte
fingo dessa banker den stora fördelen, att deras sedlar
måste i allmänna uppbörden emottagas. Med anledning häraf
torde det emellertid ej vara ur vägen att uppläsa några rader
ur ett yttrande af Frih. Gripenstedt vid förra riksdagen, då frågan
om Postremissvexlar förevar. De lyda sålunda: »Men jag vill
nämna ännu ett sista skäl. Så snart sammanblandningen mellan
staten och privatbankerne hade vunnit den utsträckning, att privatbankssedlar
mottoges af kronan i dess uppbörd, skulle staten
icke kunna undgå att, om någon svårighet för bankerna inträffade,
taga dem under armarne; och jag tror, att det är just
detta medvetande, som nu existerar, att vara alldeles öfverlemnade
åt sig sjelfva — en åsigt, som redan i 1824 års banklag
uttalades och sedan strängt vidhållits, — som hittills varit en
verksam stimulus till en omsorgsfull och ordnad förvaltning af
de enskilda bankerna.
Af dessa skäl har jag för min del icke kunnat frångå den
öfvertygelsen, att den ifrågav:de åtgärden, svnnerligast med afseende
å de konseqvenser, som deraf torde följa, kan komma att
medföra mera skada än gagn.»
Då sedan detta yttrades, en sådan mängd privatbanker blifvit
oktroyerade, att vi hafva en bank i nära nog hvarje stad,
(i Kristianstad finnes trenne särskilda bank-kontor), blefve faran
så mycket större att vidtaga någon åtgärd, som på ett eller
annat sätt kunde verka förslappning och insöfva i säkerhet i
stället för att vara en »stimulus till en omsorgsfull och ordnad
förvaltning af de enskilda bankerna.»
Af dessa nu anförda skäl, måste jag yrka afslag å Betänk:t,
Hr Lagerbjelke, Bror Johan: Jemte det jag instämmer
uti den reservation. Hr Professor Ribbing afgifvit, hvaruti
flere af Utskits ledamöter sig förenat, och alltså hos R. o. Ad.
vördsamt yrkar afslag å Betänkd, ber jag endast att få tillägga
några skäl.
Enligt den upplysning Riks-hufvudboken lemnar, utgör af
den l| million, som vid påföljande eller 1863 års slut i ränterierna
innestode, blott omkring 800,000 rdr Statens och vid pass
80,000 rdr Riksg.-Kont:ts medel. Resten består af enskilda
verks medel, deraf landstingen nu mera tillkommer att förvalta
och göra fruktbärande de hufvudsakligaste, hvarförutan en ej
ringa del utgör deponerade medel, derå staten ej torde ega rätt
att draga ränta, enär de äro insatta af enskilta till förvar. Dessa
sednare medel torde ej heller vara af Utsk:t afsedda att förräntas.
Med undantag för några få län, der kassabehållningen af
statsmedel, till följd af tillfälligare orsak uppgår till något högre
Den 27 Januari.
189
belopp, består den i alla öfriga i så obetydliga summor, att de
äro erforderliga för betackande af de dagliga utgifterna, och
större belopp får ej bibehållas, enär alla för utgifterna ej erforderlige
medel skola ofördröjligen remitteras till de resp. penningeförvaltande
verken. Vinsten för staten, som icke kunde insätta
medlen å annat än upp- och afskrifniogs-räkning å 2 proc., blefve
sålunda högst obetydlig och ej motsvarande risken. Denna vinst
torde väl också egentligen komma enskildta bankerna till del,
enär förhoppningen att genom den föreslagna åtgärden få förbudet
upphädt mot dessa sedlars emottagande i statens kassor,
vore i det närmaste realiserad; och blefve ändock denna förhoppning
i någon mån sviken, hade banken i allt läll vunnit
fördelen af förstärkning i riksmynts-kassan. Men huruvida icke
den ena eller andra af dessa fördelar skulle verka menligt för
säkerheten vid samma bankers rörelse, torde med skäl kunna
ifrågasättas; och då samma banker nu så förstått främja sina
intressen, att nästan alla filial-banker, som dock icke ensamme
behålla vinsten, utan dela med sig åt det allmänna, och hvars
rörelse är mera beroende af riksbankens, följaktligen äfven mera
betryggande för allmänheten i tider af penninge-kriser, — komma
att upphöra och att en enskild bank gifvit vinst af öfver 70
proc. å de kontant insatta medlen, torde deras intressen vara
tillräckligt tillgodosedda, utan att vidare uppoffringar till dessa
bankers fördel böra af staten ega rum.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: i)å jag för omkring 10
år sedan emottog förordnande att sköta landshöfdinge-befattning,
hade jag samma åsigter, som motionären. Det fanns stora summor
liggande i hvalfvet, af hvilka jag sökte göra en del räntebärande
genom emottagande af en filialbank af Riksg.-Kont:s
obligationer emot Riksbanks-sedlar. Jag afgaf rapport härom
till Stats-Kont., och följden blef att jag fick en skrapa och den
influtna räntan var så obetydlig, att orri dess användande ansågs
icke någon föreskrift behöflig. Det dröjde ej länge, innan jag
fick en annan åsigt. Följande året 1857 var nemi. privatbankernas
ställning mycket svår, oell man väntade hvarje dag att
de skulle stoppa. Då kom en skrifvelse från Riksbankens ombudsman
i Malmö, att han i liqvid emottog endast riksmynt.
Som det skulle medfört stora olägenheter, om endast riksmynt
skulle blifva i uppbörden emottaget, vidtog jag, i stället för att
offentliggöra ombudsmannens skrifvelse, med risk att mista tjensten
för uppbördsbrist, den åtgärden att anbefalla kronofogdarne,
att postdagligen insända de inflytande medlen, och uppgjorde
med banken öfverenskommelse att invexla dem. Men erfarenheten
gjorde det för mig klart, att risken att insätta medlen i
enskilda banker är så stor, att det icke är skäl, att för den lilla
räntevinstens skull ändra det nuvrde förhållandet. Ett steg till
lättnad är redan taget, derigenom att ränterierna fått rättighet
att draga vexlar på de enskilda bankerna. Dessa äro icke borta
mer än 3 å 4 dagar, och detta kan icke vara någon särdeles
190
Den 27 Januari.
risk, då man alltid en tid förut har aning om en stundande
kris. Jag medger visserligen att man alltid är säker att slutligen
återfå de i privatbankerna insatta penningarne, men det är
möjligt att det någon gång skulle kunna komma att dröja, och
redan ett sådant dröjsmål vore ett förökande af den stora olycka,
som en eller flera enskilda bankers fall skulle medföra.
En talare har redan fästat uppmärksamheten derpå, att vid
en sådan inblandning, som nu blifvit föreslagen, privatbankernas
direktioner möjligen komme att handla mindre försigtigt än hittills,
då de väl visste att styrelsen vid en inträffande kris blefve
tvungen att taga den under armarne. En följd vore äfven, att
då de enskilda bankernas sedlar måste mottagas i uppbörden,
skulle riksmyntet allt mer försvinna ur allmänna rörelsen.
Alla dessa skäl göra det för mig tydligt, att, om Lftsk:ts
förslag, som visserligen är temligen menlöst, bifölles, skulle följden
endast blifva att K. M:t, sedan upplysningar blifvit infordrade,
komme att till nästa riksdag ingifva en alböjande skrifvelse
i detta ämne, hvilket säkerligen redan förut blifvit af K.
M:t taget i öfvervägande. Jag röstar derför nej till förslaget.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Det må visst icke
nekas, att vid ett hastigt öfverskådande af de stora summor,
som ingå och ligga räntelösa i kassorne, det vöre lämpligt om
någon åtgärd kunde vidtagas för afhjelpande af denna olägenhet;
och det kan icke förundra mig att äfven vidunderliga förslag
härför framställas. Utsk:t har icke gjort sig stor möda med
att utreda saken. I Betänk:t talas om en för detta ändamål tillsatt
komité, men icke till hvad resultat den kommit. Jag tager
således för gifvet att den funnit saken overkställbar och derför
afstyrkt densamma. På sid. 3 af Betänk:t säger Utsk:t: — «I)et
måste erkännas, att för den oförmodade händelse att det numera
öfver hela landet utbredda nätet af enskilda banker drabbades
af en allmännare olycka, som vållade deras obestånd, den
direkta förlust statsverket såsom fordringsegare hos dem kunde
göra af flere eller färre innestående ränleri-kassor, vore obetydlig
i jemförelse med den, som hela landet vid en dylik tilldragelse
skulle lida, och som utan tvifvel skulle framkalla statens mellankomst
till hela folkets och allmänna rörelsens hjelp.» Man
kan icke vara naivare än Utsk:t här varit. Om det äfven är
en pligt för staten att vid kritiska tillfällen taga privatbankerna
under armarne och söka förhindra deras fall, kan jag dock icke
gilla att de olyckor, här förutsättas, skulle ökas med några millioners
brist i statskassan.
En föregående talare har redan ådagalagt huru obetydlig
den genom antagande af motionärens förslag uppkommande räntevinsten
skulle blifva. Jag ber att få upplysa huru det förhöll
sig med härvarande ränteris behållning vid slutet af sistlidne år.
Den uppgick till 81,000 rdr, deraf 50,000 voro bränvinsmedel,
hvilka, enligt föreskrift, böra, så fort de inflyta, till Statskontoret
öfversändas. Af återstående 31,000 rdr voro 28,000 rdr an
-
Den 27 Januari.
191
slagna till diverse ändamål, såsom kurhus m. m., och borde
vara tillgängliga när som helst. Af resten 3,000 rdr voro hälften,
1,500 rdr, statsmedel och hälften riksgäldsmedel, om hvilka
sednare här ej torde vara fråga. Statens räntevinst torde således
i allmänhet blifva ganska ringa och privalbankerna skulle
säkerligen icke vilja för deri vinst de kunna påräkna mottaga
medlen, helst de för den förökade skriftvexlingen och räkenskapsföringen
sannolikt måste anställa en särskild tjensteman.
Inblandningen af statens och de enskilda bankernas affärer
är derför å ingendera sidan önskligt.
Jag anhåller att någon skrifvelse till K. M:t i berörde syfte
icke måtte aflåtas; utan Betänk:t afslås.
Gr. De la Gardie, Robert: I motsats till de värde talare,
som hittills uppträdt, kan jag icke annat än förorda bifall till
Utsk:ts hemställan, enär det ändamål, som dermed afses, i min
tanke är både godt och gagneligt.
Att under närv:de förhållanden stora summor ofta måste
ligga ofruktbara i statens kassor, torde vara utom allt tvifvel,
då man besinnar, att några af statens allra väsendtligaste inkomster,
deribland bränvinsskatten och den allmänna be vinningen,
inflyta under vintermånaderna, då deremot statens utgifter
torde någorlunda jemnt vara fördelade öfver hela året. Man
har tvistat om storleken af de belopp, som sålunda under lång
tid ligga oanvända, och en reservant har uppgifvit att de i medeltal
icke kunde upptagas till högre än 40,000 i hvarje ränteri.
Något bevis för detta påstående har emellertid icke afgifvits.
Jag vill dock icke jäfva uppgiften, men ber att få anmärka, att
om kassabehållningen i ränterierna icke skulle vara större än
som uppgifvits, härrör detta deraf, att medlen efter hand insändas
till Statskontoret, hvarefter de insättas på deposition i Riksbanken
för att der skrinläggas. Men om medlen ligga skrinlagda
i Riksbanken eller i ränteriet, kommer ungefär på ett ut,
enär den allmänna rörelsen lika litet i det ena, som i det andra
fallet deraf underlättas. En värd talare har visserligen uppgifvit,
att medlen icke skrinläggas i Riksbanken, utan att de gifvas
ut i form af lån och således komma till nytta, men så är icke
verkliga förhållandet, ty bankoreglementet innehåller i 2:dra artikeln
5:te afdelningen och 27:de §:n den bestämmelse, att depositionsskulden
iriberäknas i den utelöpande sedelstocken. Af
revisionsberättelserna inhemtas, att depositionerna i Riksbanken
från statens verk och kassor vid årets slut på sednare tider i
medeltal uppgått till vid pass 8 millioner; och om dessa medel
utlemnades i allmänna rörelsen, skulle deraf uppstå mycket gagn,
ty fastän den direkta vinsten för staten icke blefve särdeles stor,
skulle dock landet genom rörelsekapitalets förökande skörda
nytta.
Man har talat om den risk, staten skulle löpa genom att
anförtro sina medel åt de enskilda bankerna, men för min del
måste jag anse denna risk lika med noll. Staten har organi
-
Den 27 Januari.
serat dessa banker och bestämmt de vilkor, hvarunder deskola
verka, och det torde icke vara förenadt med större fara för
staten än lör hvarje enskild man, att ål dessa banker anförtro
sina medel; i alla händelser lärer väl risken blifva mindre än
under nuv:de förhållanden, som dock veta att tala om propriebalanser
af ej ringa betydenhet. För embetsmännen borde det
dessutom vara lugnande att icke stå i det stora ansvar, de för
närv:de äro underkastade i afseende å möjliga balanser.
Det har äfven blifvit anmärkt, alt genom den föreslagna
förändringen skulle åt de enskilda bankerna gil vas ytterligare
sanktion, så att de komme att upphöjas till paritet med rikskanken.
Denna anmärkning synes mig emellertid icke mera
bevisande än de öfrige, ty icke lärer man kunna — af det förförhållande,
att de särskilda embetsverken skulle ega att hos
de enskilda bankerna göra insättningar, dem de vid anfordran
kunde åter uttaga — draga den slutsats, att de enskilda bankernas
sedlar skulle blifva upphöjda till likhet med riksbankens
d. v. s. »till mynt, som i landet allmänt gälla.»
Med stöd af hvad jag nu anfört samt under åberopande
af de skäl, som förefinnas i Utsktts Betänk., yrkar jag bifall.
Hr von Ehrenheim, Per: Då jag icke biträdt Hr Bennicks
motion vidsträcktare än Utsk:ts tillstyrkande utvisar, behöfver
jag icke besvara de anmärkningar, som blifvit framställda
emot landtränteriernas indragning. I afseende på hvad i öfrigt
blifvit anfördt, beder jag att först få fästa uppmärksamheten
derpå att någon sammanblandning af statens och privat-bankernas
affärer ej blifvit ifrågasatt, utan endast att staten skulle kunna
blifva fordringsegare hos privatbankerna för de medel, son) eljest
ligga ofruktbara, och det rätts-förhållande af fordringsegare
och gäldenär, som då uppstår dem emellan, kan man väl lika
litet kalla en sammanblandning, som det likartade förhållande,
hvaruti otaliga enskildta stå till privatbankerna. Man vill emellertid
ej heller att staten skall ingå i detta förhållande till privatbankerna,
emedan man fruktar att dessa sednare ej ögonblickligt
skola kunna fullgöra sina förbindelser och staten sålunda
kunna komma i förlägenhet. Det är naturligtvis omöjligt att
neka att en sådan oförmåga kan inträffa, men emot sannolikheten
deraf kan man sätta en långvarig erfarenhet, som visat att privatbankerna
fullgjort sina förbindelser, äfven under de svåraste
förhållanden, och om äfven dunkla rykten om svårigheter för en
eller annan bank cirkulera, så är dock det enda vissa at£ de
alltid fullgjort sina förbindelser. Särdeles förefaller det ock att
man vid alla tillfällen uppmuntrar enskildta personer att fruktbargöra
sina kontanta tillgångar genom insättning i bankerna,
under det man, när det gäller staten, visar dem det yttersta
misstroende; förtjena de ett sådant, så böra väl äfven enskilta
för dem taga sig i akt. För öfrigt torde det ej vara omöjligt
att genom bestämmande af vissa vilkor, t. ex. deposition af
obligationer.
Den 27 Januari.
193
obligationer, än ytterligare förstärka statens säkerhet att punktligt
erhålla innestående medel.
En annan farhåga är den att staten, om den hade sina
medel innestående i privatbankerna, skulle nödgas hjelpa dessa,
om de kommo i förlägenhet; men skulle ett så olyckligt förhållande
inträffa, så lärer väl staten i allt fall få taga i öfvervägande,
om den skall mellankomma eller icke, och skälen för och
emot vara af den vigt, att den omständigheten att statsmedel innestå
hos bankerna ej på pröfningen kan hafva afgörande inflytande.
Slutligen anser man att K. M:t, äfven utan någon skrifvelse
från R. St:r, kan taga denna fråga om hand, men här, der det
är fråga om statsmedels anförtroende till privata institutioner, är
det väl mer än någonsin nödvändigt att Ständerna yttra sig om
sjelfva grundsatsen, innan någon möda nedlägges på utredandet
af de vilkor, under hvilka den kan utföras. Jag anhåller om
bifall till Betänkt.
Hr Sandströmer, Carl Johan Albert: Då vid sistlidne
riksdag fråga förevar om användande af enskilda bankers postremissvexlar
vid penningeförsändningar emellan officiella myndigheter,
motsatte jag mig detta försök till sammanblandning af
statens och de enskildes affärer. Jag åberopade i detta afseende
Kongl. Statskontorets sakrika utlåtande i ämnet, och ehuru min
åsigt understöddes af fullt kompetenta personer, lyckades den
dock icke vinna det Höglofl. Ståndets bifall. Det var likväl blott
med 2 rösters majoritet, som den motsatta åsigten segrade. Att
de farhågor, jag då hyste för ytterligare anspråk från det mäktiga
enskilda bank-intresset, skulle så snart och i så vidsträckt
mån besannas, kunde jag emellertid icke föreställa mig. Man
fordrar nu indragning af samtliga ländtränterierna med öfverflyttande
af deras kassa-förvaltning på bankerna, och Utsk:t föreslår
förberedande åtgärder härtill. Hufvudskälet, som anföres,
är att man skall söka gagna allmänna rörelsen. Jai de enskilda
bankerna hafva verkligen detta vackra och nyttiga ändamål i
deras programmer, men i praktiken förbise de det, tyvärr, alltför
ofta! för ett annat, mindre nyttigt ändamål, nemi. stor utdelning
åt aktionärerna. Såsom bevis härpå kan jag anföra
ett särdeles betecknande exempel från en stor, för den värde
motionären visst icke främmande, enskild bank-inrättning. Denna
bank hade profiterat af en knapp penningetillgång, för att höja
räntefoten. När penningetillgången sedermera blef ymnigare,
ville den söka att med konstlade medel bibehålla denna höga
räntefot och deponerade till den ändan i Riksbanken utan ränta
de stora öfverskott, sorn icke kunde placeras. Detta räntelösa
kapital uppgick, enligt hvad tidningarne då berättade, till mera
än en million rdr rmt. Hvad gagn den allmänna rörelsen kunde
hafva af en sådan operation kan jag icke förstå; att den deremot
på det hela taget var, eller rättare sagdt blef, fördelaktig
för aktie-egarne, antager jag af det förhållande, att den vidtogs.
H. II. 13
194
Den 27 Januari.
Och de stora summor, som man anser samtliga 24 landtränterierna
undanhålla den allmänna rörelsen, uppgå ej till stort mera
än nyssnämnde belopp. Dessa penningar finnas likväl endast
tillfälligtvis och oftast för helt kort tid i de resp. kassorna. Detta
är älven förhållandet med andra statens kassor. Sålunda utvisa
t. ex. räkenskaperna för det embetsverk, jag har äran tillhöra,
en behållning vid sisth års slut af cirka 20,000 rdr. Dessa
penningar utgå dock helt och hållet under Januari månad till
post-och telegraf-porto, equiperings-penninger, extra utgifter m. m.,
hvilka utgifter då dagligen förekomma. Någon. räntevinst skulle
svårligen kunna beredas af dessa medel. Afven de enskilda
bankerna nödgas, såsom alla andra, hvilka hafva löpande utbetalningar,
att hålla räntelösa kassor, till mer eller mindre stort
belopp. Jag tror att sammanlagda beloppet af dessa kassor ungefärligen
skall motsvara det som i allmänhet finnes i ränterierna.
Man har sagt, att om också staten icke skördade någon
egentlig vinst af den ifrågasatta förändringen, så skulle dock
allmänna rörelsen göra det. För min del tror jag likväl icke,
att allmänna rörelsen kan med fördel använda penningar, som
erhållas på så kort tid och till så vexlande belopp. Möjligen
kunde de enskilda banker, hvilka bygga en stor och i ringa förhållande
till grundfonden stående låneröselse på det ovissa hoppet
om inflytande depositioner, häraf hemta någon fördel, men
denna komme då att bestå, mindre i den räntevinst, som å
statsmedlen kunde erhållas, än i det skydd, som förvaltningen
af dessa medel måste medföra.
Jag kan icke nog framhålla vigten deraf, att statens medel
förblifva skiljda från de enskildas. Endast derigenom iakttagas
på båda sidor nödig säkerhet och nödig försigtighet. Allmänna
rörelsen kan dessutom genom förändringar i banko-reglementet
af staten erhålla flera lättnader, på hvilka den må ega anspråk,
utan att derföre någon sammanblandning af medel behöfver
ifrågakomma.
Gr. De la Gardie har sagt, att då regeringen fastställt bankernas
reglementen, detta skulle innebära full säkerhet för allmänheten.
Så är dock ingalunda lörhåIlandet. Regeringen fastställer
vanligen de reglementen och bolagsordningar, å hvilka,
till löljd af gällande författningar, dess sanktion begäres. Någon
säkerhet vinnes dock icke derigenom, och till bevis härförjtunna
åberopas de konkurser, som många dylika bolag gjort.
Hr von Ehrenheim har ansett att genom förslagets antagande
uppkommer icke någon sammanblandning af statens och
de enskildes affärer, utan endast ett affärsförhållande dem emellan.
Jag hemställer till det Höglofl. Ståndet, om icke detta kommer
på ett ut. I statens intresse emotsätter jag mig hvarje affärsförhållande
emellan staten och enskilda, så länge det kan undvikas.
För öfrigt kunna de enskilda bankerna komma i förlägenhet,
hvarpå exempel redan förefunnits. Det är då af ytter
-
Den 27 Januari.
195
sta vigt att något affärsförhållande icke existerar emellan dem
och staten.
Jag får nu vördsamt yrka afslag å Betänk:t. Jag gör det
desto heldre, som jag för min del är öfvertygad, att regeringen,
äfven utan någon framställning från R. St:r, skall taga i öfvervägande
hvilka åtgärder, som lämpligen kunna och höra vidtagas.
Ty, oaktadt mitt gjorda yrkande om afslag, erkänner
jag villigt, att staten måste tillse att de medel, som dess kassor
kunna undvara, göras fruktbärande håde för staten och allmänna
rörelsen; men jag anser, att detta bör och kan ske utan någon
mellankomst af enskilda banker eller personer.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Detta ämne är redan länge
omtvistadt. Jag kan icke förstå annat än att saken är ganska
enkel. Hvarje kapital måste, så vidt möjligt är, göras förligt
och räntegifvande. Om den summa af million, som ligger
skrinlagd i ränterierna, utsläppes i rörelsen, kan den göra samma
gagn, som flera millioner; och äfven om räntevinsten är
obetydlig, bör dock i ett fattigt land hvarje besparing tillvaratagas.
De enskilda bankerna hafva sådana garantier, att de äro
lika säkra som riksbanken, och det målte väl ej vara större
risk att hos dem insätta penningarne, än att låta dem förvaras
af räntmästaren, som man deremot ofta sett komma på balans.
Att denne tjensteman, hvars indragning Hrr Landshöfdingar
tyckas mycket frukta, ändock måste finnas för räkenskapernas
förande m m., är naturligt. Man har upptäckt stora vådor i
anledning af denna enkla åtgärd, och synnerligast tyckes landsstaten
vara mycket deremot. Men äfven om saken icke går
igenom nu, såsom jag, med den kännedom jag eger om R. o.
Ad., har all anledning att förmoda, är jag dock öfvertygad om
att den återkommer och slutligen genomdrifves.
Jag yrkar bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Bennich, Nils Axejl Gustafsson: Då jag väckte
motionen, insåg jag ganska väl att den skulle från vissa håll
röna motstånd, men att detta motstånd skulle komma från deras
sida, som i synnerhet klaga öfver landets tryckta financiella
ställning, var dock något oväntadt, enär motionen just afser att
bereda lättnad i betrycket samt tillgodogöra obegagnade kapitaler.
Jag har i motionen utvecklat de skäl, som tala för densamma,
och anser mig derföre icke nu böra upptaga tiden med
en vidlyftigare redogörelse. Jag vill blott, hvad angår mitt förslag
om landtränteriernas indragning, erinra derom, att ränteriernas
göromål icke äro vidlyftigare eller svårare, än att de
ganska lätt kunna öfverflyttas på bankerna, utan att dessas tjenstemanriapersonal
derföre behöfver förstärkas. Räntmästarens
åligganden bestå hufvudsakligen uti att mottaga och utbetala
penningar samt att handhafva charta-sigillata-försäljningen. Dessa
åligganden skulle banken lätteligen kunna fullgöra, och om lämpliga
formulärer uppställdes, skulle Statskontorets fordringar i af
-
196
Den 27 Januari.
seende å redovisningen utan svårighet kunna tillfredsställas.
Gerna må emellertid frågan om landtränteriernas indragning nu
falla. Gen återkommer bestämdt och indragningen är blott en
tidsfråga. Man har, hvad hufvudsyftet med motionen angår, anmärkt,
att statens räntevinst icke skulle blifva så betydlig, och
detta är sannt; men mitt förslag afser icke heller företrädesvis
räntevinsten, ty detta är icke hufvudsak; utan det afser, att
penningarne icke, såsom nu, under längre tid må undandragas
den allmänna rörelsen, samt att man i sjelfva penninge-förvaltningen
måtte införa det enkla förfarandet, att liqvider hufvudsakligen
verkställas genom invisningar och öfverföringar från en
räkning till en annan, hvarigenom det nu för nästan hvarje liqvid
anlitade bytesmedlet, penningen, kunde vid en mängd liqvider
undvaras och således blifva för den allmänna rörelsen vida tillräcklieare.
Det är detta system i penningeförvaltningen, som Statsverket,
enligt min tanke, borde tillvägabringa genom ränteri-medlens
öfverflyttning till bankerna och hvarigenom Statsverket val blefve
lordringsegare hos bankerna, men alldeles icke, såsom Gr. Liljencrants
befarat, ansvarigt för de enskilda bankernas förbindelser.
Denna farhåga för en dylik sammanblandning af statens och de
enskilda bankernas affärer har Gr. Liljencrants dessutom sjelf
vederlagt, då han erinrat derom, huruledes R. St:r år 1830 vid
realisationens beslutande uttryckligen förbehöllo sig att Riksbanken
aldrig skulle sammanblanda sina affärer med Statsverket,
men Statens medel, detta oaktadt, derefter alltjemt stått insatta
i Riksbanken. Icke har derigenom någon sammanblandning
uppstått, innebärande förpligtelse för Statsverket att ansvara
för Riksbankens förbindelser eller för Riksbanken att ansvara
för Statsverkets.
En värd talare har påstått, att de enskilda bankernas direktioner
skulle blifva mindre försigtiga än hittills, om de finge
statens medel sig anförtrodda. För min del är jag af alldeles
motsatt tanka, enär ett större förtroende bör medföra större
uppmärksamhet. Detta torde kunna gälla såsom allmän regel,
och dessutom lärer det vara gifvet, att staten, om den anförtror
sina medel åt de enskilda bankerna, kommer att öfver dessa
utöfva noggrannare kontroll än hittills, samt att således förslaget
är till förmån för den allmänna säkerheten.
En omständighet, som, förutom det omedelbara gagnet för
den allmänna rörelsen, i synnerhet talar för förslaget, är, att
det vore särdeles fördelaktigt, om allmänheten, följande statens
exempel, vande sig vid att hellre låta bankerna vara dess kassörer
än att sjelf förvara sina penningar; och detta vore i sanning
långt vigtigare än den omtalta räntevinsten. Skottland är
berömdt för sina banker, och dock är dessas hufvudsakligaste
förtjenst just den, att de förvalta både statens och enskildes
medel, samt på en gång underlätta den allmänna rörelsen och
kraftigt befrämja sparsamhet oell god hushållning.
Den 27 Januari.
i 97
Det misstroende, man här uttalat emot de enskilda bankerna,
är ingalunda rättfärdigadt af hittills vunnen erfarenhet. Under
mera än 30 år, som det enskilda banksystemet här varit tilllämpadt
och mer och mer utveckladt sig, har icke en enda af
våra många enskilda banker inställt sina betalningar, icke ens
under den svåraste af sednare tiders penningekriser, då likväl
både Engelska och Skottska banker korrimo på obestånd. I det
praktiska England fortfara både stat och enskilde att hos bankerna
hålla sina kassor, oaktadt inträffade missöden; men här,
der sådane icke inträffat, skulle misstroendet tillbakahålla åtgärder,
som för staten och den allmänna rörelsen vore i så hög
grad gagnande!
Under åberopande i öfrigt af de skäl, hvilka dels i Betänkit
och dels af föregule talare blifvit anförda, anhåller jag att R. o.
Ad. ville bifalla Utsk:ts hemställan.
Gr. Posse, Arvid: Motionärens förslag om indragning
af landträntmästare-tjensterna' har af Utsk:t blifvit afstyrkt, och,
som motionären icke under diskussionen upptagit detsamma,
torde förslaget i denna del få anses hafva förfallit.
Hvad frågan i öfrigt beträffar, synes mig vara klart, att
det för landet vore gagneligt, om de betydliga summor, som i
statskassan inflyta, icke alltför länge der finge hvila, innan de
ånyo spriddes ut i den allmänna rörelsen. Under loppet af flera
år har man rigtat sin uppmärksamhet på möjligheten att nå
detta mål. Bland utvägarne härför synes mig den af motionären
föreslagna, att medlen, i stället att förvaras i ränterierna,
skulle insättas i de enskilda bankerna, vara särdeles förtjent af
uppmärksamhet. Utsk:t, som hufvudsakligen delat motionärens
uppfattning, har ansett sig icke vara i tillfälle att utreda det
sätt, hvarpå en sådan anordning skulle tillvägabringas, och har
derföre inskränkt sig till en hemställan, att R. St:r måtte hos
K. M:t anhålla om en utredning af frågan, samt att K. M:t
ville, om det befunnes lämpligt att de i ränteriet befintliga medel
insattes i bankerna, med anledning deraf föreslå erforderliga
förändringar.
Hvad Utsk:t sålunda föreslagit, förefaller mig vara så pass
oskyldigt, att det icke borde möta något motstånd, så vida man
icke på förhand vore besluten för att hindra all beröring mellan
statskassan och de enskilda bankerna, på den grund, att
man ansåge en sådan affärsförbindelse kunna blifva för staten
vådlig. För min del tror jag icke att så är förhållandet, ty
den säkerhet, kronan har för sin uppbörd, då denna insättes i
ränterierna. kan icke vara större än den, som skulle erbjudas
af de enskilda bankerna. För närvarande består säkerheten
deruti, att Konungens Befh-.de, räntmästaren och en af stadens
rådmän hafva hvar sin nyckel till ränteriets kassa och gemensamt
ansvara för deri förvarade medel; men med all aktning
för dessa herrar vågar jag påstå, att de enskilda bankerna erbjuda
kronan vida större säkerhet. Detta antaget, synes frå -
198
Den 27 Januari.
gan inskränka sig dertill, huruvida det låter sig göra att flytta
ränteriets kassa till närmaste bank-kontor. Att så både kan
och bör ske, synes mig uppenbart, och till vinnande af detta
resultat yrkar jag bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Åkerman, Fredrik: Denna fråga är så utredd, att
jag skall vara ganska kort. Den inblandning, som, genom antagande
af motionärens förslag, skulle komma att ega rum mellan
staten och de enskilda bankerna, synes mig på skäl, som
af flere föreg:de talare blifvit anförde, ganska vådlig. Dessutom
kommer sannolikt svårighet att ega rum för kronan att utöfva
nödig kontroll, enär de i enskilta bankerne anställda tjenstemän
icke stå eller kunna ställas under Konungens Befludes lydno.
Hvad säkerheten angår, torde den väl svårligen kunna anses
vara lika stor, om medlen insättas i privatbankerna, som den
är under nuv:de förhållande. Man har talat om Skottland; men
man måste då komma ihåg, att förhållandet der är i flera hänseenden
annorlunda än hos oss. En annan talare har sagt, att
de som icke gilla frihandeln, icke heller kunna vara vänner af
detta förslag. Jag måste medgifva, att jag ej kan förstå sammanhanget
mellan dessa begge saker.
Icke heller kan jag finna någon vidare utredning af denna
fråga vara behöflig, och instämmer med dem, som begära afslag
å Utsk:ts Betänk.
Flere ledamöter hördes nu ropa på propos.
Frih. af Ugglas, Gustaf: De skäl, som föranleda mig
att biträda deras åsigt, som anse förev:de Betänk, böra alslås,
äro tvenne, ett allmänt och ett rent praktiskt.
Det allmänna skälet är det, att genom den föreslagna förändringen
skulle en, i min tanke, skadlig sammanblandning af
statens och de enskilda bankernas affärer inträffa. Om, såsom
motionären föreslagit, de enskilda bankerna blefve statens kassörer,
blefve deraf en gifven följd, att de enskilda bankernas
sedlar ovilkorligen måste mottagas i kronouppbörden, — och på
så sätt skulle snart alla riksbankens sedlar komma ur rörelsen
uti landsorten, hvilket ingalunda vore en fördel. Inträffade derefter
en olycka med någon bank, vore staten nödd och tvungen
att taga den om hand, för alt hjelpa den att fullgöra sina
förbindelser. Nu är visserligen bankernas soliditet ganska stor,
men den tidpunkt kan dock inträffa, då en bank icke kan fullgöra
sina skyldigheter, och då måste staten träda emellan, för
den händelse den har gemensamma affärer med banken.
Det praktiska skälet emot förslagets antagande är det, att
derigenom blefve personer, som hade affärer med ränteriet, beroende
af bankens reglemente i afseende å tid o. dyl., så att,
för att nämna ett exempel, om en person kommer till ränteriet
för att lyfta penningar och ränteriets kassa vore slut samt
Den 27 Januari.
199
en invisning på banken lemnäs honom, kan det hända, att när
han infinner sig i banken, denna är stängd, hvarigenom tidsspillan
och omgång förorsakas.
Diskussionen har redan fortgått länge och jag vill derföre
icke längre upptaga tiden. Jag vill dock anmärka, att det synes
mig som om man vore benägen att allt för mycket uppskatta
fördelarne af detta förslag. Man säger, att det är orätt
att skrinlägga så mycket penningar. Ja, vid uppbördsterminerna
inflyta visserligen stora summor, men dessa uppsändas genast
till Statskontoret, och i ränterierna innehålles endast hvad som
erfordras för de löpande utgifterna. Om dessa icke särdeles
stora belopp insattes i de enskilda bankerna på upp- och afskrifningsräkning,
blefve väl någon vinst, men icke att jemföra
med den förlust, som skulle kunna drabba staten derigenom,
att staten vid kritiska tillfällen tvingades att taga de enskilda
bankerna under arrnarne.
Jag yrkar afslag.
Ropen på propos. förnyades.
Frih. Rappe: En talare, Hr Gr. De la Gardie, har sagt
att jag gjort mig skyldig till ett misstag, då jag skulle hafva
yttrat, »att Riksbankens utelöpande sedelstock ökas med samma
belopp som Statsverket insätter medel på deposition i Riksbanken.
» Mina ord föllo likväl på följande sätt: »att i samma
mån Statsverkets depositioner i Riksbanken minskas, maximum
för den del af Riksbankens sedelstock, som saknar motsvarighet
i metallisk valuta, i ungefärligen samma proportion minskas.»
Och får jag angifva skälen för detta milt påstående. Intill 1844
års riksdag var i gällande Banko-reglemente föreskrifvet, att
utelöpande sedelstocken skulle alltid hållas i en viss proportion
till metalliska valutan; jag vill påminna mig som 5 till 3. Tillämpningen
af denna föreskrift mötte emedlertid ständiga svårigheter,
och var nära omöjlig att iakttaga. Presidenten Skogman,
ledamot af Banko-Utsk:t (till hvilket Utsk. jag nämnde
riksdag äfven hade äran höra), föreslog då, för att afböja dessa
svårigheter, att en fix summa utöfver Bankens metalliska valuta
måtte, i stället för den äldre bestämmelsen, såsom maximum
för utelöpande sedelstocken blifva antagen, och ansåg han
att 30 millioner rdr rgs härtill kunde antagas, utan fara för
realisationens bestånd. Såsom anledning hvarföre så hög summa
vågade föreslås, var det, att sällan under 10 millioner rdr
innestode på deposition i Banken. Det föreslagna stadgandet godkändes
sedan både af Utsk:t och Riks-St:n, och har derefter ej
blifvit ändradt. Af motiverna till omnämnde stadgande visar sig
såsom en gifven följd, att utelöpande sedelstocken således måste
minskas i samma mån Statsverkets depositioner i Ranken
minskas eller, som är detsamma, utsläppes i allmänna rörelsen,
så länge nb. man ej vill hazardera realisationens bestånd.
200
Den 27 Januari.
Frih. Gripenstedt, Johan August: Ehuru jag icke på
något utförligt sätt vill ingå i bedömande af denna fråga, anser
jag mig dock skyldig att derom yttra några ord. De af R. o.
Ad., som vid föregående riksdagar öfvervarit diskussionerna öfver
likartade ämnen, känna, att jag, så vidt möjligt, sökt strängt
upprätthålla den sedan lång tid tillbaka antagna grundsatsen, att
icke någon sammanblandning mellan de enskilda bankernas och
statens penningeförvaltning skulle ega rum, och jag tror att
denna grundsats varit riktig, äfvensom att den i ej ringa mån
bidragit dertill, att våra enskilda banker på ett samvetsgrannt
och återhållsamt sätt blifvit skötta. Men jag kan å andra sidan
icke neka, att äfven andra grundsatser äro förtjenta af att tagas
i betraktande och ega anspråk på att, så vidt utan olägenhet
kan ske, få göra sig gällande, nemi. att ett lands bankförhållanden
böra så ordnas, att de på ett välgörande sätt inverka på
dess välstånd, hvilket otvifvelaktig! kan ske, om de på ett för
allmänna rörelsen beqvämligt och, om jag så får säga, mjukt
sätt inrättas. Det kan icke bestridas, att åtskilliga stegrade
anspråk under tidernas lopp i detta afseende gjort sig gällande,
och att den förutnämnda grundsatsen redan blifvit i vissa fall
modifierad, så alt den stränga skilnaden emellan statens och
bankernas affärer icke längre finnes. Det vid sista riksdag fattade
beslutet om begagnandet af postremiss-vexlar var en åtgärd,
som, ehuru deraf uppkommande förbindelser inskränkas
till korta tider, dock innebar ett närmande till affärs-gemenskap.
Ett annat närmande i detta hänseende är, att, fastän icke i
någon bestående lag finnes medgifvet, att privatbankssedlar få i
allmänna uppbörden mottagas, sådant dock, för att icke vålla
alltför stora olägenheter och obehag, i sjelfva verket sker, hvarefter
ett utbyte af dessa sedlar under hand eger rum; och synes
häraf således, att de förut nämnda föreskrifterne redan
blifvit i tillämpningen ej obetydligt jemkade. Hvad slutligen beträffar,
att staten icke borde gifva de enskilda bankerna någon
förhoppning om hjelp i nödens stund, så är detta, såsom grundsats,
också ulan tvifvel ganska riktigt; men det har likväl vid
ett kritiskt tillfälle befunnits nödvändigt att staten, till undvikande
af en brytning, som säkerligen skulle hafva medfört
stora olyckor, lemnade en temporär hjelp åt en sådan bank.
Man ser således, att det verkligen visat sig vara en af behofvet
påkallad rörelse till vidare utveckling af bankväsendet, som i
viss mån erfordrar modifikation af den grundsats, jag först omnämnde.
Jag vill nu icke lör min del bestämdt yttra mig huruvida
jag anser att dessa fordringar ännu äro af den vigt, att
de böra verka till helt och hållet frångående af nämnde grundsats;
men jag kan icke förneka, att, i en så vigtig fråga som
denna, det, efter mitt omdöme, är skäl att saken grundligt utredes,
innan man bestämmer sig för den ena eller andra af
dessa grundsatser, och utan att på förhand vilja tillkännagifva
min enskilda åsigt i frågan, tror jag derföre att en utredning i
detta afseende icke kan vara skadlig. Man har sagt att K. M:t,
Den 27 Jarman
201
äfven ulan framställning derom, kunde vara betänkt på att taga
saken i öfvervägande, och detta är visserligen sannt; men en
talare liar också riktigt anmärkt, att det kunde vara af icke
ringa vigt att veta, huruvida R. St:rs åsigter befinna sig på en
sådan ståndpunkt, att de skulle gilla ett steg till närmande af
det mål motionären åsyftat. Jag vill således, utan att nu, innan
en behörig granskning af alla hithörande omständigheter
föregått, tillkännagifva hvad åtgärd jag i yttersta hand skulle
kunna komma att tillstyrka, endast yttra, att jag för min del
icke har något emot om R. St:r begära en utredning af denna
fråga, som utan tvifvel är af ganska stor vigt, från hvilken synpunkt
den än betraktas.
Talrika rop på propos. hördes ånyo.
Hr Bennich: Jag har åter begärt ordet endast för att
bemöta ett yttrande af Hr Akerman, att, om statsmedlen insattes
i enskilda banker. Konungens Beflude icke kunde utöfva
nödig kontroll öfver dessa insättningar. I anledning häraf beder
jag att iå erinra, att, enligt nu gällande stadganden, ingen insättning
i landtränteri godkännes, med mindre annotering derom
sker i landskontoret, och att iakttagande af alldeles samma föreskrift,
rörande insättning i bank för Konungens Bellndes räkning,
skulle sätta denna embetsmyndighet i tillfälle att utöfva enahanda
kontroll, som nu eger rum. Denna Hr Åkermans anmärkning
förtjenar således icke något afseende.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag hade icke ämnat deltaga
i diskussionen, men finnér mig uppkallad af en föregående värd
talares anförande och ber med anledning deraf få erinra, att
frågor, i enahanda syftning som den nu förevarande, redan vid
föregående riksdagar varit bragta å bane samt då afslagits. Så
var t. ex. förhållandet vid 1856—1858 årens riksdag, hvarvid
förslaget dock måhända icke var så »mjuktu som det förevarande.
Om såsom grundsats antages, att statens medel skola insättas
i de enskilda bankerna, så kommer ju staten att sakna
utväg att vid kritiska tillfällen kunna träda emellan för att upprätthålla
dessa institutioner. En annan följd af en sådan åtgärd
skulle, enligt mitt förmenande, blifva att Riksbankens sedlar
komme att helt och hållet utträngas af de enskilda bankernas;
ty om ränterierna hafva skyldighet att insätta inflytande medel
i de enskilda bankerna och dessa naturligtvis icke kunna vägra
att mottaga sina egna sedlar, så är gifvet, att uppbördsmannen
icke heller har orsak att vägra i uppbörd mottaga privatbankssedlar,
äfven om lian dertill eljest icke skulle vara benägen.
Väl emottagas redan nu privatbankssedlar ganska ofta i uppbörden;
men sådant beror på uppbördsmannens förtroende till
bankens soliditet, och deraf kan icke Statsverket tillskyndas någon
förlust.
202
Den 27 Januari.
Jag tror att man bör strängt hålla derpå, att Statsverkets
penningeangelägenheter icke må sammanblandas med de enskilda
bankernas alTärer. För icke lång tid tillbaka var frågan före
om inrättandet af rikshypoteksbanken. Jag vidhöll då samma
sats som nu, i det jag motsatte mig en sammanblandning, om
hvilken jag förespådde att den icke skulle hvarken för det allmänna
eller för delegarne i hvpoteksföreningarne blifva gagnelig.
Det var att tala för döfva öron. Saken gick igenom, och för
närvarande hörer man från liera håll uttalas den önskan, att
lyckligt vore 0111 hypoteksföreningarne väl vore qvitt tvånget
under hypoteksbanken. De äro emellertid bundna af de upptagna
lånen, och en återgång är, åtminstone för närvarande,
icke möjlig. Om den nu ifrågasatta förändringen med ränteriernas
medel komme att ega rum, torde försigtigheten fordra,
att restriktiva föreskrifter komma att meddelas för åstadkommande
af en närmare kontroll öfver dessa banker. Derigenom
blefve dessas rörelse besvärad, och de kunde då icke sköta sig
så ledigt som hittills.
Med afseende på nu omnämnda förhållanden, synes mig
förslaget icke hafva utsigt att kunna bilallas, helst då, såsom
Utsk:t sjelft säger, staten, för den händelse en bank komme på
obestånd, skulle blifva nödsakad att taga den under armarne;
hvilket åter står i uppenbar strid med bestämmelsen i den förra
banklagen af år 1824, hvilken stadgade, att privatbankerne under
inga vilkor skulle kunna påräkna understöd af staten, utan
hänvisade dem till sina egna krafter. Jag tror, att detta är
rätt, nemi. att privatbankerna böra stödja sig på egna fötter
och icke hoppas att i nödfall hjelpa sig fram med att låna träben
af staten.
Jag yrkar afslag.
En mängd ledamöter hördes åter yrka på propos.
Gr. Liljencrants: Frih. Gripenstedts framställning ådagalägger
huru vådligt det är, att i frågor som denna lemna blott
en fingerspets; ty då önskar man snart taga hela handen. Efter
införande af postremiss-vexlar, hafva vi nu detta förslag, som
afser att göra riksbankens sedlar obehöfliga; ty det blir konseqvensen
af dess antagande. Man borde af denna erfarenhet lära,
huru man blir öfverflyglad af anspråk, om man i vissa fall blott
medgifvit något, som synes mindre väsendtligt. Saken tyckes
väl icke kunna lida af en utredning; men den gestaltar sig helt
olika, om K. M:t anser ett närmande till den i motionen uttalade
grundsats erforderlig, i hvilket fall K. M:t icke lärer underlåta
att gifva sådant tillkänna, eller om K. St:r uttala en
önskan att saken i fråga måtte utredas, hvarmed meningen
måste antagas vara en önskan att utredningen måtte blifva sådan,
att ett dylikt närmande må kunna ega rum.
Detta är för mig ett ytterligare skäl för afslag å Utsk:ts
hemställan, hvarom jag fortfarande anhåller.
Den 27 Januari.
203
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till och dels a Is I a g å ifrågav:de Betänk., framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid
svarades många nej, blandade med ja, och sedermera propos.
på afslag derå, då svaren utföllo med talrika och starka ja,
blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd, upplästes och godkändes följande
voter:s-propos.:
»Den som bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 35, i ani. af väckt förslag om öfverflyttning på de enskilda
bankerna af landtränteriernas kassaförvaltning, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. detta Betänk.»
Härefter företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 28.
Nej — 98.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 24 dennes bordlagde Utlåtrn:
N:o 22, ang:de beräkningen af Statsverkets inkomster;
N:o 22, Litt. A., i ani. af väckt motion om tackjernstiondes
upphörande inom bergslag; och
N:o 22, Litt. B., i ani. af väckta motioner om upphörande
af tionde för tillverkning af metaller m. m.
Härefter anmälde sig och yttrade
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Då i Stats-Utsk:ts nu
för andra gången bordlagda Utlåt. N:o 22 finnas punkter, som
äro beroende af det sätt, hvarpå bilagorna till berörda Utlåt.,
Litt. A. och Litt. B., blifva afgjorde, hemställer jag att dessa
bilagor målte på föredragningslistan sättas framför Stats-Utsk:ts
Utlåt. N:o 22.
Propos. på bifall till detta förslag framställdes och besvarades
med ja.
Föredrogos, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet:
Stats-Utsk:ts d. 24 dennes bordlagda Utlåt. N;o 31, i ani.
af gjorda framställningar om eftergift af kronans rätt till danaarf,
fallne efter åtskilliga personer; och
204
Den 31 Januari f. ni.
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts sistnämnde dag på bordet
lagda Betänk. N:o 36, i ani. af väckta motioner rörande ej mindre
Norrmäns och Danskars än äfven andra utländningars rätt
att i Sverige idka handel, handtverk och andra yrken.
Anmäldes och bordlädes:
Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 29, aiig:de Riksg.-Kont:s förvaltning
linder den tid, som förflutit sedan början af 1862 och 1863 års
riksdag;
äfvensom Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänkm:
N:o 37, i ani. af väckt motion ang:de inseendet öfver Rikets
högre landtbruks-institut, förvaltningen af desamma och undervisningen
derstädes m. m.;
N:o 38, i ani. af väckt motion om återinförande af tull
stämpling
å varor, som från utrikes ort inkomma; och
N:o 39, i ani. af väckta motioner rörande utvidgandet af
qvinnans medborgerliga rättigheter.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 4 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Onsdagen den 31 Januari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för d. 27 dennes, och upplästes
för justering protokollet för den 20 December sisth år; hvarefter
anmälte sig och yttrade
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Med vördsamt åberopande
af min den 20 nästl. December afgifna reservation och
protest emot Höglofl. 11. o. Ad:ns då fattade beslut i afseende å
Höglofl. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 9 (min motion, ang:de e. o.
tjenstemännen, deras ställning och befordrings-lagarne), anser jag
mig berättigad, att vid justeringen af prot:t för nämnde dag få
den ifrSgav:de skriftliga reservationen afgifva; äfvensom att i
Den 31 Januari f. ra.
205
denna fråga vidtaga de åtgärder, hvartill omständigheterna kunna
föranleda.
Men som jag härvid finner behöfligt att förete prot.-utdrag
ifrån de resp. 2:ne Med-Stånd, inom hvilka Ekon.-Utsk:ts ifrågav:de
Betänk. N:o 9 föranledde diskussion, eller ifrån Höav. Presteoch
Vällofl. Borgare-St:n; samt jag för närv-.de endast erhållit
sådant ifrån det sistnämnda Ståndet, vågar jag vördsammast anhålla
att lå denna min skriftliga reservalions-rätt öppen, tili dess
jag hunnit erhålla Högv. Preste-Ståndets prot.-utdrag i frågan,
eller till nästa plenum, i och för fullständigandet af denna min
reservation med hvad deraf kan (öranledas.
Härefter blef, uppå framställd propos., det upplästa profit
af R. o. Ad. godkändt.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm, uppläste en motion
N:o 151, om beviljande af en pension å 450 rdr rmt åt aflidne
Öfversten m. m. Carl Christian Kreugers enka och barn.
Gr. Posse, Knut: I den af Hr Nordenfi It nu upplästa
motion anhåller jag att få instämma. Enligt min tanke bör icke
enkan efter den man, som egnat så mycken omsorg att lindra
andras nöd, nu lemnäs i betryckta omständigheter.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad och motionen jemte
yttrandet remitterades till Stats-Utsk:t.
Frih. Klinckowström, Rudolf, uppläste ett mern. af
följ:de innehåll:
Med stöd af R. 0:s 46:te §:s 2:dra mom. får jag till
R. o. Ad. vördsamt hemställa, att R. St:r måtte, för gemensam
öfverläggnings hållande ang:de Bevilln.-Utslcts Utlåt, rörande
K. M:ts Nåd. Propos. af den 17 sisth November till R.
Sfer, ang:de med Frankrike afslutade handels- och sjöfarts-traktater,
sammanträda någon dag kort före detta Utlåtandes föredragning
uti Riks-Sfin; och får jag, under förutsättning att denna
min hemställan af R. o. Ad. bifalles, vördsamt bifoga den begäran,
att nämnde dag måtte, i sedvanlig ordning, at Hr Gr. o.
Landtm, samt Hrr Talmän bestämmas; hvarförutom jag anhåller,
att, derest mitt nu väckta förslag skulle vinna R. o. Ad:ns bifall,
de öfriga Riks-Sfin måtte inbjudas, att i samma beslut sig förena.
Begärdes på bordet.
Föredrogs ett från Hederv. Bonde-St. ankommet prot.-utdrag,
N:o 131, för den 27 dennes, innehållande, utom annat, inbjudning
till de öfriga Riks-Sfin att förena sig i Bonde-St:s beslut
206
Den 31 Januari f. m.
öfver Irsta punkten af Stats-Utskrts Utlåt. N:o 26, angrde regleringen
af utgifterna under Riksstatens Andra Hufvudtitel.
Bordlädes.
Hr Grrn o. Landtmrn tillkännagaf, att Riks-St:ns Hrr Talmän
vid denna dag hållet sammanträde öfverenskommit att, under
förutsättning att Beviiln.-Utskrts Utlåt. N:o 2, i ani. af K.
M:ts Nåd. Propos. ang:de med Frankrike afslutade Handels- och
Sjöfartstraktater, hvilket Utlåt, i dag till bordläggning hos RiksSt:n
inkommit, blefve i nästa plenum ytterligare bordlagdt, dervid
föreslå, att detta Utlåt, skulle företagas till afgörande Onsdagen
den 7 nästk. Februari.
Föredrogs ånyo Stats-Utskrts den 24 och 27 dennes bordlagde
Utlåt. N:o 22 litt. A., i ani. af väckt motion om tackjernstiondes
upphörande inom bergslag.
Frih. von Schulzenheim, David: I det nu upplästa Utlåtrt
har Stats-Utskrt gjort en framställning, hvilken jag med ledsnad
berör. Det är alltid plågsamt, då dels logiken och dels en allmän
uppfattning af det rätta, som kan bestämmas ensamt af
sens commun, Isederas. Emellertid har nu så tillgått, att Utskrts
afdelning fattat beslut i frågan, och att sekreteraren pligtskyldig!
sedermera varit tvungen att skrifva ett Utlåt, i öfverensstämmelse
dermed. Detta Utlåt, innehåller hufvudsakligen: motionären
har rätt i punkterna A, B och C, han har icke orätt
i de derpå följrde punkterna till och med L, M eller N, och
man kan svårligen hafva något att invända mot af.honom anförda
skäl i de återstående punkterna till och med O, men ändock
bör frågan afslås. När logiken är sådan, kan man åtminstone
icke neka, att den är konseqvent, — men den påminner
mycket om fruntimmernas »ja, men ändock »
Den af motionären gjorda framställning har nu varit under
behandling vid fyra riksdagar, men Stånden hafva alltid jemkat
så, att något definitivt beslut ej blifvit fattadt. Som emellertid
en undersökning af förhållanden varit behöflig, har för en del
af landets innevånare en orättvisa under tiden fått qvarstå. Man
kan visserligen säga, att det icke är någon orättvisa, enär den
är legaliserad, meri lika litet, som jag kan finna rält, att någon
kan lagligen mördas, lika litet anser jag det rätt, att en industriidkare
behandlas orättvist, derför att den lag, hvarefter han
behandlas, ej hunnit ändras, oaktadt dess orättvisa blifvit insedd.
Den historik, vi i ifrågav:de fall hafva att åberopa, är ganska
kort. Först upphäldes till fromma för jernhandteringen de
gällande bestämmelserna angrde kolhandel, så att en hvar fick
rätt att köpa kol hvar han behagade. Småningom erhöll man
äfven rättighet att, utan alla hinder, anlägga hyttor och verk
-
Den 31 Januari f. m.
207
städer hvar man ville. I följd af den sålunda ökade friheten
och borttagandet jemväl af Bergs-Coll., visade jernhandteringen
en lifaktighet, som är oss alla väl bekant, och som gaf sig
tillkänna bland annat derigenom, att exporten af dess produkter
inom kort ökades med en tredjedel. Detta förhållande synes
besanna det, sorn den snillrike Statssekreteraren Schröderheim
svarade Konung Gustaf lil, då denne befarade, att den Ryska jernhandteringen
skulle undertrycka den Svenska: »Jag tillråder blott
Eders M:t att tillstyrka Kejsarinnan Catharina inrättande af ett
Bergs-Coll., ty då är ingen fara.» I Sverige hafva Gudilof!
nästan alla band på bergshandteringen småningom blifvit borttagna.
Annu återstår dock ett, och det är borttagande af detta
sista, motionären åsyftar. Många anse dock, att en sådan åtgärd
nu vore förhastad och att frågan ännu är långt ifrån utredd,
och man väntar en sådan utredning synnerligast af pressen.
I praktiken hafva förhållandena gestaltat sig på följ:de sätt.
Under de gamla privilegierne utgjorde bergsmanshyttorna det
ojemförligt största antalet, brukshyttor funnos nästan inga. Men
sedan kolhandeln blifvit fri, och skyldigheten alt sälja sina kol
till samma hytta, hvilken ålåg hvarje egare af bergsmansjord,
indelad till hytta, borttagits, samt åtskillige andra band på denna
handtering blifvit lossade, har det förhållande inträdt, att den
öfvergått till en fabrikshandtering. Denna förändring har ländt
landet till fromma, ty arbetet blir aldrig så dåligt, som när flere
skola förena sig derom sålunda, att hvar och en skall bidraga
med sin lilla andel af materialet. Då nu jordbruket sålunda
blifvit befriadt från de mest tryckande bördorna, och jernhandteringen
bedrifves fabriksmessigt, fodra tackjernsfabrikanterna
att blifva behandlade på samma sätt, som alla andra fabriksidkare
i landet. Men man svarar »nej, i skolén icke slippa
skatten.» Af K. M:ts Propos. ang:de Statsverkets tillstånd och
behof inhemtas emellertid, att denna skatt är ytterst obetydlig
i jemförelse med t. ex. grundräntan för qvarnar, hvilken sistnämnda
dock vid sista riksdagen aflystes.
Att den ifråga vide skatten drabbar jernhandteringen mycket
hårdt kan synas af l'ölj:de kalkyl.
En tackjernsläbrikant, som utvidgat sin handtering, kan påräkna
50 öre i behållning för hvarje skepp.; lagen föreskrilver,
att han i skatt skall aflemna hvart 30:de skepp. Om nu tillverkningskostnaden
för ett skepp, uppgår till 12 rdr, så måste han
för en tillverkning af 30 skepp, i skatt betala behållningen af
24 skepp.; — återstår honom således endast behållningen af 6
skepp., d. v. s. 3 rdr, för en tillverkning af 30 skepp. Ett sådant
förhållande är orimligt och har till följd antingen att blåsningen
alls icke bär sig, och hyttan således måste nedläggas,
eller ock att handteringen måste drilvas i en relativt liten skala.
Det är klart, att det sednare alternativet är till skada för landets
ekonomi i dess helhet, ty i ju större skala handteringen
bedrifves, desto större måste nationalbehållningen blifva. Detta
förhållande har motionären, såsom mig synes, med rätta påpe
-
208
Den 31 Januari f. ra.
kat uti följande rader: »Dä nu, som sagdt är, en tackjernstillverkning,
derför att den bedrifves vid en masugn, belägen inom
en privilegierad bergslags rågång, icke till följd deraf har ringaste
förmåner framför en lika tillverkning utom bergslagen, så
tala naturligtvis alldeles samma skäl, som förr åberopats för tiondens
borttagande utom bergslag, nu för dess upphörande inom
densamma, hvarför jag i detta afseende kan inskränka mig till
att åberopa K. M:ts Nåd. Propos. i ämnet vid 185G års riksdag,
samt Stats-Utsk:ts deraf föranledda Betänk:n vid 1856
oell 1860 årens riksdagar. Några ytterligare skäl, som lala för
skattens snara upphäfvande, må dock tilläggas. Det för vissa
behof fordom så eftersökta Svenska jernet blilver på jernmarknaden,
som bekant är. allt mera undanträngdt al andra länders
förbättrade tillverkningar, hvilka i allmänhet kunna erbjudas
konsumenterne till lägre pris än det Svenska jernet; och, utan
fara för misstag, torde man kunna påstå, att vår jernhandterings
enda räddning från undergång i (ienna täflan beror på möjligheten
att kunna tillverka en god vara till billigt pris. Men billigt
pris kan i denna, lika litet som i någon annan fabriksrörelse,
svårligen åstadkommas, utan att tillverkningen bedrifves i
en relativt stor skala.»
Den enda grund, Utsk:t framställt lör sitt »ja, men ändock»,
ligger deri, att det säger, att de ifrågavarande bergslagen hafva
vissa privilegier, samt att, om de vilja afsäga sig dessa och åtaga
sig rotering, skola de blifva fria från denna skatt. Men huru
detta skulle tillgå, uppgifver Utsk:t ej, och under närvrde förhållanden,
då jordbrukaren och fabrikanten hafva olika intressen,
enär den förre har friheter utan skyldigheter, och den sednare
tvertom skyldigheter utan motsvarande friheter, kan jag
ej förstå, huru det skulle kunna låta sig göra.
Ehuru jag således helst skulle önskat, att R. St:r, med
förkastande af Utskds hemställan och motivering, lemnat sitt
bifall till motionärens rättvisa och billiga förslag, så, och då allmänna
meningen synes vara, att en grundlig utredning af frågan
är af behofvet påkallad, har jag sökt gå medelvägen, och
uttänkt ett sätt, hvarigenom de jernverk, hvilka äro orättvisast
behandlade, blifva skonade under den tid denna undersökning
pågår; och är det i sådant ändamål, jag vågar föreslå, att R.
St:r ville bifalla Utsk:ts hemställan, sådan den är formulerad på
sidan 20, dock med följande tillägg: »hvarjemte B. St:r förklara,
att sådane, på sednare tider inom bergslagen nyanlagde, masugnar,
hvilka icke åtnjuta några särskildta privilegier, eller haft
något hyttelag sig tillslaget, skola i beskattning anses likställiga
med masugnar utom bergslagen.
Jag anhåller på propos. på detta mitt förslag.
Gr. Mörner, Carl Göran: I motsats mot den siste värde
talaren får jag anhålla om bifall till LJtskds framställning utan
alla tillägg. Brukshandteringen har med skäl varit ansedd för
en af
Den 31 Januari f. ra.
209
en af landets vigtigaste handteringar. Den klagar nu öfver, att
den måst underkasta sig så stora uppoffringar; men man bör
besinna, hvilka stora uppoffringar hela det öfriga landet samtidigt
rnåst göra för densamma. Det torde t. ex. vara bekant,
huru i fordna tider landtmannen från den bergslags-städer kringliggande
orten förbjöds att sälja sina varor annorstädes än i
nämnda städer. Nu återstår emedlertid för bergshandteringen
endast den till sitt belopp ternligen obetydliga tackjernstionden,
till en del såsom en ersättning lör de privilegier, bergslagerne
ännu åtnjuta. Utsk:t föreslår nu att genom undersökning må
utrönas, huruvida det ej är billigt att, på samma gång befrielse
från deri öfverklagade tungan beredes, de med afseende deruppå
beviljade friheter äfven upphöra; — en undersökning, som jag
anser vara mycket på sitt ställe.
Den franska handelstraktaten säges ju vara köpt till fromma
hufvudsakligen lör jernhandteringen, och det synes vara artigt
nog, att derigenom en sannolikt ganska stor vinst tillskyndas
denna handtering. Landtbruket utgör icke allenast tionde,
utan ock en mängd andra utskylder, och jag tror dock icke att, om
jordbrukarne ifrågasatte en minskning i de landtbruket åliggande
onera, de skulle kunna påräkna något understöd från bergshandteringens
sida. [ K. Mits Propos. ang. Statsverkets tillstånd
och behof uppgifves, att tackjernstionden vid de tvenne sednaste
statsregleringarne beräknats till 17,000 centner, men att den
nu icke kan upptagas till mer än 16,000 centner. Detta synes
åtminstone icke utvisa någon tillvext i handteringen, och skulle
man deraf nödgas antaga, att ifråga vide näring icke står på
bättre fotter, än att en afgäld för hela tackjerns-tillverkningen
af tillsammans några och trettiotusen rdr skulle vara för densamma
af så kännbar betydelse, att handteringens bestånd kan
deraf hotas, då får jag tillstå, att det måste stå ganska illa till.
Jag ber att särskildt få beröra det af den siste talaren
framställda förslag till tillägg i beslutet. Han säger sig yrka
på rättvisa, men i samma stund vill han införa en ojemnhet i
beskattning, som skulle falla tryckande på delegarne i de gamla
hyttorna. Den gamla hyttan skulle nemligen bibehålla sin skatt,
men den nya varda ifrån all sådan befriad. Om vi nu antaga,
att dessa hyttor ligga alldeles bredvid hvarandra, att den nya
hyttan har försvårat utvägarne för den gamla att fortsätta sin
rörelse, derigenom att den delat den vatten-tillgång, hvaröfver
deri gamla förut fått ensam disponera, och för densamma uppdrifva
både kolpris och dagsverkspris, samt att den inträffade
konkurrensen blifvit svår att uthärda, isynnerhet för den äldre,
af flere små, icke kapitalstarka delegare; är det då billigt att
man ytterligare gynnar den nya hyttan på bekostnad af den
äldre, genom den nu föreslagna skattebefrielsen. Jag vet icke
i hvad mån motionären kan hafva någon särskild förmån af en
dylik distinktion, men jag hoppas, att R. o. Ad. icke på det
föreslagna sättet gynnar vissa inrättningar framför de öfriga.
Jag yrkar bifall till Utskits framställning.
H. II. 14
210
Den 31 Januari f. m.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: De omständigheter,
Frih. von Schulzenheim anfört, hafva varit Stats-Utsk:t väl bekanta
och finnas omförmälda uti motionen; men jag får bekänna,
att jag icke kan dela Hr Frih:ns åsigt, att det beslut,
hvari Utsk:t stannat, skulle innebära ett försök att undanskjuta
frågan. Hvar och en, som vill genomläsa Utlåtandet, finner, att
Utsk:t erkänner, att det ligger mycken obillighet och orättvisa
i det ifrågav:de beskattningssystemet; men Utsk:t måste äfven
fästa något afseende vid de svårigheter, hvarmed en förändring
i detta hänseende äro förenade, och do äro sannerligen icke
obetydliga. Enligt min tro är det hardt när omöjligt att utan
K. M:ts och embetsverkens mellankomst genomföra en allmän
reform.
Af de bergslag, som blifvit angående denna angelägenhet
hörde, hafva en del förklarat sig villige att underkasta sig de
ifrågakommande skattebördorne, men ett, nemi. Tabergs, bergslag
har helt och hållet undanbedt sig ali förändring. Alt nu
tillvägabringa en väsendtlig olikhet mellan de olika bergslagen,
och låta på somliga ställen de gamla förhållandena qvarstå såsom
undantagsfall, torde icke kunna anses lämpligt och skulle
strida emot hvad hittills iakttagits. Ett o vilkorligt bifall till
motionen tror jag således i alla händelser icke skulle hafva ledt
till det åsyftade resultatet. Redan nästa år skall Riksdagen
sammanträda, -och då hafva vi troligen att förvänta en Kongl.
Propos. i ämnet; och äfven om beslut nu fattades i öfverensstämmelse
med motionärens förslag, vore dock någon verkställighet
deraf icke möjlig förr än under loppet af år 1867. Hade
det åter varit såsom förr, att tre år åtginge, innan nästa Riksdag
sammanträdde, hade kanske kraftigare åtgärder nu bort vidtagas.
Förevarande angelägenhet har varit under handläggning
af vederbörande embetsverk, och det är på deras utlåtande
Utsk:t till hufvudsaklig del grundat sitt Retänkande. Häraf synes,
att man ej blundar för denna fråga, och att en ganska
snar framtid sannolikt skall komma att medlöra den åsyftade
reformen.
På de grunder, jag nu i största korthet anfört, yrkar jag
bifall till Utslcts framställning, öfvertygad, som jag är, att det
icke skall dröja länge, innan en grundlig reform i detta hänseende
blir genomförd.
Hr F åhraeus, Olof Immanuel: Den förste talaren in
ledde
sitt lilliga löredrag med en kort skildring ur det inre af
Stats-Utsk:ts historia. Han anförde nemi. att inom den afdelning
af Utsk:t, der förevarande fråga förberedande behandlades,
en sådan söndring uppkommit, att sekreteraren råkat i största
bryderi, för att kunna rätt uppfatta öfverläggningens slutföljder,
och hvarigenom händt, att premisser och slutsatser i Betänk:t
kommit att sakna allt sammanhang. Sanna förhållandet är, att
inom den omförmälda Utsk:s-afdelningen frågan visserligen, såsom
tillbörligt var, underkastades en allvarlig pröfning, men det
Den 31 Januari f. m.
211
var så långt ifrån, att öfverläggningen andades någon oenighet,
att man slutade med fullkomlig öfverensstämmelse i åsigter, hvilket
väl ock måste finnas tillfyllest bevisadt derigenom, att Utlåtandet
icke Stföljes af någon enda reservation. Beträffande den
gjorda anmärkningen derom, att Utsk:t, ehuru till alla delar gillande
motionärens åsigter, dock tillstyrkt afslag å hans begäran, så
skulle jag vara den värde talaren förbunden, om han ville påvisa
någon enda strof i Utlåtandet, som ens syftar till afslag.
Jag är förvissad, att hvar och en annan skall inse, att, genom
godkännande af Utlåtandet, det tvärtom skulle vara taget på
liand att bifalla motionen i den mån som den föreslagna undersökningen
dertill kan föranleda. Alla de omständigheter och
skäl, som Frih. von Schulzenheim framhållit, hafva af Utsk:t
blifvit pröfvade. Såsom Utlåtandet upplyser, har man likväl lästat
uppmärksamhet dervid, att vid en föregide riksdag, då tackjernstillverkningen
utom bergslag befriades från tackjernstionde,
R. St:r hos K. M:t anhöllo, att, derest bergslagen derom väckte
fråga, K. M:t täcktes låta anställa undersökning till utredande
af frågan, om och med hvad vilkor enahanda befrielse från berörda
skatt kunde jemväl tackjernstillverkarne inom bergslag
tillerkännas, och derefter till R. St:r göra nådig framställning i
ämnet; och då kändt vore, att en sådan undersökning redan
kommit å bane, kunde väl Stats-Utsk:t så mycket mindre gå
pröfningen af dervid befintliga förhållanden i förväg genom ifrågasättande
af något definitivt beslut, som man hade sig bekant,
att åtminstone en af bergslagerna förklarat sig hellre vilja bibehålla
tackjernstionden än afsäga sig bergslagsfriheterna. På
dessa enkla, men, som jag tillförser mig, tillfyilestgörande skäl,
yrkar jag bifall till Utskt:s förslag.
Frih. von Schulzenheim: Det är med anledning af Gr.
Mörners anmärkning mot mitt förslag, jag vågar ånyo taga R.
o. Ad:S uppmärksamhet i anspråk. Hr Gr:n har gjort bergslagen
orätt, och jag kan derför icke underlåta att upptaga den
kastade handsken. Jag får bekänna, att den franska traktaten,
som snart kommer under behandling, och som synes ligga många
varmt om hjertat, icke tillskyndat jernhandteringen några så
synnerligen stora fördelar. Jernhandteringen är emellertid tacksam
för det lilla, som kunnat beredas till dess förmån, och jag
medger, att Gr. Mörner i någon mån har rätt, ty tullafgiften
har blifvit nedsatt från 7 till 6 francs. — Allmänna tanken är,
att bergshandteringen blifvit så mycket gynnad och åtnjuter så
många förmåner. Ja, må så vara, men den tynges dock af så
starka bördor, att den håller på att duka under. Under det
man lossat de band, som hämmat andra näringer, och gifvit
dem betydande understöd; hvad har man väl gjort för jernhandteringen?
Jo, man har beviljat Jernkontoret ett litet lån
på några tusen banko till förmån för dess läroverk eller rön
och försök; och samtidigt har man på skolor, instituter och andra
läroverk för andra yrken uppoffrat millioner.
212
Den 31 Januari f. ra.
Jag ber att få påpeka ett förhållande, som ådagalägger det
orättvisa i den skatt, jernhandteringen är underkastad. Tiderna
hafva medfört stora förändringar i denna handtering, och nya
och förbättrade metoder i tillverkningen hafva blifvit uppfunne.
Härigenom har svårigheten för det Svenska jernet att på verldsmarknaden
konkurrera med utlandets, blifvit allt större. Bland
sådane uppfinningar intager den s. k. Bessemersmetoden det
mest framstående rum, i det malmen genom densamma direkte
förvandlas till smidbart jern eller stål. Om man nu vid sin
hytta använder denna metod, så undgår man skyldigheten att
erlägga den ifrågav:de skatten; hvaremot om man enligt den
gamla metoden först förvandlar malmen till tackjern, man nödgas
utgöra denna skatt. Kan man väl finna ett mera slående
bevis på det obilliga och orätta i de nu gällande förhållandena,
och det nu anförda exemplet är ingalunda det enda i sitt slag,
— sådane finnas många. Bland de förmåner, den Svenska jernhandteringen
har framför utlandets, är den större tillgången på
naturkraft. Emellertid eger dermed det egna förhållandet rum,
att om jag t. ex. har ett godt vattenfall, så är lämpligheten
eller fördelaktigheten af dess tillgodogörande sålunda beroende
deraf, huruvida det är beläget inom eller utom bergslagsgränsen.
Det är sannt, att genom det amendement, jag föreslagit,
de gamla hyttorna icke blifva fria från skatten; men de hafva
privilegier, må de då betala! Men må de hyttor, sorn äro i saknad
deraf, befrias från denna börda. Jag beder ännu en gång
K. St:r fortsätta på den beträdda banan och lossa ännu ett
band, på det denna näring, som dock är en af vårt lands vigtigaste,
må kunna fritt röra armarne.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utsk:ts hemställan med det
af mig föreslagna tillägg.
Gr. Mörner: Jag vill icke inlåta mig i den utom frågan
liggande tvisten, om och i hvad mån undervisningsanstalterna
för jernhandteringen åtnjutit understöd; derom har jag i mitt
sista anförande icke yttrat ett ord. Jag vill blott erinra den
siste talaren, att Jernkontoret för alla sina fonder åtnjuter befrielse
från bevillning och all annan afgift till Kronan, och redan
häruti ligger en ej obetydlig förmån. Om icke några nya
anstalter för det nämnda ändamålet blifvit på sednare tiden vidtagne,
så eger detta sin grund deruti, att någon hemställan derom
från vederbörandes sida icke blifvit gjord.
Jag motsätter mig icke sjelfva den ifrågav:de saken, hvilket
bäst synes deraf, att jag tillstyrkt bifall till Utsk:ts hemställan.
Då vi nu äro nog lyckliga att inom ett år kunna förvänta
en ny riksdag, och den skall blifva sammansatt af det
yppersta landet kan erbjuda, tyckes mig det bästa som man nu
kan göra, vara att söka få frågan utredd, på det den sedermera
må kunna framläggas för den nya areopagen. Det förefaller
mig underligt, att man begär, att vi, som dock blifvit förklarade
oduglige såsom folkets ombud, skola öfverhopas med lösningen
Den 31 Januari f. ro.
213
af en mängd vigtiga frågor, sorn utan olägenhet kunna tåla uppskof.
Afven af detta skäl anser jag mig således böra motsätta
mig det tillägg, Frih. von Schulzenheim föreslagit, helst derigenom
skulle tillskapas särskildta privilegier för nya anläggningar
till förfång för de gamla, hvilka fortfarande skulle arbeta under
tyngden af de gamla bördorna. Man behöfver ej frukta, att anläggningar,
som, under det den föreslagna utredningen pågår,
kunna komma till stånd, skola under tiden lida något men, ty
de äro lagligen berättigade att åtnjuta frihetsår, som efter all
sannolikhet komma att räcka längre, än som för utredningen
kan erfordras.
Frih. Gripenstedt, Johan August: Utan att kunna gilla
den sats, som blifvit uttalad af Frih. von Schulzenheim, att bergshandteringen
blifvit mycket tillbakasatt i förhållande till andra
näringsgrenar, måste jag dock erkänna, att den af honom framställda
begäran ang:de ett tillägg till Utsk:ts hemställan synes
mig vara billig. Jag ber dock att i det förstnämnda afseendet
få påminna om tvenne förhållanden, som för tackjernsblåsningen
äro af synnerligt stor betydelse, nemi. först borttagandet af exportförbud
och sedermera exporttull; och jag tror, att Frih.
Schulzenheim måste medge, att dessa omständigheter varit af
så stor vigt, att de ganska väl kunna uppväga åtskilliga förmåner,
som blifvit andra näringsgrenar medgifna.
Jag öfvergår nu till hufvudfrågan, huruvida det icke kan
vara skäl att göra någon jemkning i den skatt, sorn för närv:de
åligger masugnar inom bergslag. Utan tvifvel har Utsk:t fullkomligt
rätt, då det tillstyrker, att en utredning i detta afseende
bör ske, ty många masugnar finnas inom bergslagen, hvilka icke
torde böra tillgodonjuta en slik eftergift i beskattningen, utan
att de, åtminstone i någon mån, efterskänka sina privilegier och
förmåner. Men Frih. Schulzenheim har enligt min tanka också
rätt deruti, att det finnes vissa masugnar, der de premisser saknas,
hvaraf en dylik konklusion kan dragas; sådane nemi., som
icke hafva några privilegier och som hemta alla vilkoren för
sin drift från trakter utom bergslagen. Jag kan i detta afseende
upplysa att hos K. M:t vid flere tillfällen, i form af besvär,
varit anhängiggjorda frågor af enahanda beskaffenhet med den
förev:de, der det visat sig vara en uppenbar obillighet, att vissa
masugnar erlägga tionde-afgift, enär de icke allenast saknat de
deremot svarande förmånerna, utan ock hemtade sina förnödenheter
från områden, sorn ej tillhöra bergslagen, i följd hvaraf
billigheten stöde i rak strid mot lagens stadgande. Man har
sökt att i dessa särskilda fall jemka missförhållandet sålunda,
att man för tillfället ökat det antal frihetsår, som varit dem
medgifna. Detta häntyder emellertid på, att förhållandet icke
är sådant det bör vara; och då Frih. Schulzenheims nu framställda
begäran icke går ut på annat, än att, genom ett tillägg
till Utsk:ts hemställan, åstadkomma frihet från skatt för sådana
masugnar, som icke hafva några privilegier, och detta endast är
314
Den 31 Januari f. m.
en interimistisk åtgärd, anser jag mig böra understödja detta
hans förslag.
Gr. Mörner: Jag ber om ursäkt, att jag ytterligare tager R.
o. Ad:ns tid i anspråk; men jag kan ej undgå anmärka, att, äfven
om licenssystemet florerar i Frankrike, det dock icke synes mig
böra hit importeras. För min del är jag en afgjord fiende till
detsamma. Jag kan således icke finna lämpligt, att ett sådant
system af R. St:r förordas, och det af Frih. von Schulzenheim
föreslagna tillägg är enligt min tanka ingenting annat än en inledning
till ett dylikt system. Att fordra en af lagen tillförsäkrad
rättighet är icke förödmjukande för någon, men att tigga
en nåd är påkostande för den, som har någon sjelfkänsla. Ett
sådant förhållande, som det, att man icke genom lag skall tillförsäkras
rättigheten att utöfva sin näring under vissa bestämda
vilkor, utan att rättighetens omfång och beskaffenhet skall vara
beroende af Kongl, nåd, tror jag icke vara öfverensstämmande
med Svenska folkets lynne.
Jag vidblifver mitt yrkande om bifall till Utskits hemställan
utan alla tillägg.
Frih. Gripenstedt: Jag får bekänna, att Gr. Mörners sista
yttrande är mig alldeles oklart, och det skulle vara mig kart,
om Hr Gr:n ville utveckla, hvad han menar dermed, att rättigheten
att utöfva en näring skulle, enligt Frih. Schulzenheims
förslag, blifva beroende af Kongl. nåd. Efter hvad jag kunnat
fatta, åsyftar Friluns förslag tvertom att medgifva vissa masugnar
såsom en rättighet alt varda befriade från en obillig skatt,
och detta är i tillämpningen raka motsatsen mot hvad Gr. Mörner
anfört, ty K. M:t har hittills funnit sig nödsakad att medgifva
en nåd, d. v. s. att under form af förökade frihetsår
efterskänka skatten. Det är just på det man ej skall hafva K.
M:t att tacka för en sådan nåd, som Frih. Schulzenheim nu
vill såsom en laglig rättighet bestämma, att de, som icke hafva
några förmåner, icke heller skola hafva några deremot svarande
skyldigheter.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, förmälte
Hr Gr. o. Landtm, att derunder hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts i förev:de Utlåt, gjorda hemställan utan något tillägg,
och dels af Frih. von Schulzenheim bifall till samma hemställan
med följande tillägg: »hvarjemte R. St:r förklara, att sådana på
sednare tider inom bergslagen nyanlagde masugnar, hvilka icke
åtnjuta några särskilda privilegier eller haft något hyttelag sig
tillslaget, skola i beskattning anses likställiga med masugnar
utom bergslag.»
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan utan tillägg, hvarvid svarades många
nej, blandade med ja, och sedermera propos. på bifall till sam
-
Den 31 Januari f. m.
215
ma hemställan med det af Frih. von Schulzenheim föreslagna
tillägg, då svaren utföllo med talrika och starka ja, blandade
med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Upplästes och godkändes följ:de voteringspropos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i Utlåtit N:o 22
litt. A., i ani. af väckt motion om tackjernstiondes upphörande
inom bergslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bifaller R. o. Ad. Utslcts hemställan med följande
tillägg: »hvarjemte R. St:r förklara, att sådana på sednare tider
inom bergslager nyanlagda masugnar, hvilka icke åtnjuta några
särskilda privilegier eller halt något hyttelag sig tillslaget, skola
i beskattning anses likställiga med masugnar utom bergslag.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —32.
Nej — 85.
Frih. von Schulzenheim: Jag vågar ödmjukast fram
ställa
den anhållan, att R. o. Ad. ville till de öfriga Stånden
utfärda en inbjudning att deltaga i det nu fattade beslutet.
Gr. Mörner begärde detta förslag på bordet.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts d. 24 och 27 dennes på bordet
lagda Utlåt. N:o 22, litt. B , i ani. af väckta motioner om
upphörande af tionde för tillverkning af metaller m. m.
Gr. Mörner: Jag trodde att den talare, som ådagalade ett
så varmt nit för jernhandteringen, äfven skulle visa något intresse
för den nu ifrågav:de. Här synes mig snarare skäl att
vidtaga åtgärder i den vid förra punkten omordade rigtningen.
För min del är jag emellertid nöjd med det beslut, Utsk:t föreslagit,
och jag har härmed endast velat påpeka det olika deltagande,
olika näringsgrenar stundom röna.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord propos.
blef Utlåtit af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande StatsUtskds
den 24 och 27 dennes på bordet lagda Utlåt. N:o 22,
ang:de beräkningen af Statsverkets inkomster.
216
Deu 31 Januari f. m.
Härvid förekom först:
Utsk:ts hemställan å sid. 2, ang:de förslagspriset år Kronans
spanmål.
Bifölls.
lista punkten, ordinarie räntan.
Utsk:ts förslag biföllos.
2:dra punkten, tionde-spanmål.
Utskrts hemslällan i afseende å en af Riksdagsfullmäktigen
Samuel Johnsson väckt motion och Utsk:ts förslag till beräkning
af den indelade tiondespanmålen biföllos.
Utsk:ts förslag till beräkning af den Kronan behållna tiondespanmålen.
Gr. Mörner: Jag anhåller, att någon af Stats-Utsk:ts ledamöter
ville lemna mig upplysning om, huru den Kronan behållna
tiondespanmålen beräknas. I den sednast föredragna punkten
omtalas, att man minskat den indelade tiondespanmålen med
3,407,6 kubikfot. Af detta belopp omförrnäles deri numera till
Statsverket indragna lönen för landshöfdingen i Vester-Norrlands
län, utgörande 2,672,0 kubikfot, vara upptagen i de 147,000
kubikfot, som utgöra den Kronan behålla tiondespanmålen, men
deremot har denna spanmål icke blifvit ökad med de begge öfriga,
likaledes till Statsverket indragna beloppen, nemi. behaglig
tidsförläningsspanmål, som förut varit npplörd å Åttonde Hulvudtitelns
anslag till kleresistaten, utgörande 322,7 kubikfot, och
den spanmål, som förut varit upptagen å nämnde Hufvudtitels
anslag för elementarläroverken och indelad till Luleå och Piteå
läroverk. Mig vill det synas, att lika så väl, som man ökar
Kronans behållna spanmål med det första boloppet, bör man
äfven öka den med de begge sednare, ty med samma belopp,
sorn den indelade tiondespanmålen minskas, med samma belopp
bör den Kronan behållna ökas. Jag tror således det rätta vara,
att beloppet af den behållna spanmålen, 147,000 kubikfot, bör
ökas med de under litt. b. och c. i förra punkten omnämnda
belopp; och anhåller jag om upplysning af någon af Stats-Utsk:ts
ledamöter, hvarför så ej har skett.
Hr Skogman: Mig synes att Betänk:t i detta afseende lemnar
tillräcklig upplysning. Utsk:t har nemi., i enlighet med K.
M:ts förslag, beräknat den Kronan behållna tiondespanmålen till
enahanda belopp, som den utgjorde år 1863, och jag kan icke
inse, att någon oriktighet i detta afseende blifvit begången.
Jag yrkar bifall till den förev:de punkten.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Den 31 Januari f. m.
217
Gr. Mörner: Beräkningen af Statsverkets tillgångar är
alltid i viss mån approximativ, men när man utesluter en tillgång,
som man säger vara befintlig, synes det mig, att man rent
al begår ett misstag. Om det nu är sannt, att de belopp, som
finnas upptagna under litt. a., b. och c. i den föreg:de punkten,
äro till Statsverket indragne, så kan det icke bestridas, att
de iitgöra en befintlig tillgång. Nu bar Stats-Utsk:t minskat den
indelade spanmålen med dessa belopp, oell då synes det mig
klart, att när dessa belopp blifvit förvandlade till Kronan behållen
spanmål, de äfven böra uti densamma inberäknas. Jag
anhåller således fortfarande, att det belopp, hvartill Kronans behållna
spanmål är upptagen, eller 147,000 kubikfot, och hvaruti
endast de under litt. a. i föreg:de punkten omnämnda 2,672,6
kubikfot äro inberäknade, mätte ytterligare ökas med de under
litt. b. och c. i den nämnda punkten omnämnda belopp.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
förslag olörändradt och dels af Gr. Mörner bifall till detsamma
med den förändring, att den Kronan behållna tiondespanmålen
beräknades lill 148,700 kubikfot i stället för 147,000 kubikfot
samt det utförda beloppet i penningar elter 2 rdr kubikfoten i
förhållande dertill förhöjdes.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts förslag utan förändring, hvarvid svarades många
ja jemte några nej, och sedermera propos. på bifall till detsamma,
med den af Gr. Mörner föreslagna förändring, då svaren
utföllo med många nej och några ja; hvarefter och sedan propos.
på bifall till Utsk:ts förslag olörändradt blifvit framställd
och besvarad med mångå ja jemte åtskilliga nej, Hr Gr. o.
Landtm, förklarade sig nu halva funnit ja öfvervägande.
3:dje punkten, tionde-spanmålslösen efter bestämda priser,
4:de punkten, arrendemedel af kungsgårdar och andra kronolägenheter,
5:te punkten, silfvertionde, myntarelön och slagskatt,
samt 6:te punkten, kopparräntan.
Utsk:ts förslag biföllos.
7:de punkten, tionde-tackjern.
Gr. Posse, Arvid: Under förutsättning, att det beslut,
R. o. Ad. i dag fattat ang:de tionde-tackjern, blifver R. St:rs, är
det klart, att den nu föredragna punkten icke kan bifallas; hvarför
jag anhåller, att densamma mätte till Utsk:t återremitteras.
Hr Skogman: Då enligt min tanke det med afseende å
tionde-tackjern fattade beslutet icke kan hafva något inflytande
å beloppet af den nu ifrågav:de skatte-titeln, tror jag icke att
en återremiss är af nöden, hvarför jag anhåller om bifall.
218
Den 31 Januari f. m.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Ufskits förslag i denna punkt och dels återremiss deraf;
framställdes propos. på bifall till detsamma och besvarades med ja.
8:de punkten, svafvelbruks-tionde, 9:de punkten, mantalspenningarne,
10:de punkten, bötesmedlen, litte punkten, kavalleriregementenas
häst-vakans spanmål, 12:te punkten, de ständiga
rotevakans-afgifterna vid Skånska Infanteri-regementena, 13:de
punkten, tillfälliga rotevakans-afgifter, 14:de punkten, vakans-afgifter
af nyroterad jord, och 15:de punkten, rotevakans-afgift af
utsockne frälsehemman i Halland.
Utskds förslag i alla dessa punkter blefvo af R. o. Ad.
bifallne.
Ithde punkten, trosspassevolans-afgift.
Utsk:ts hemställan i ani. af en utaf Riksdagsfullmäktigen
Lars Persson väckt motion.
Gr. Sparre, Erik: Det beslut, hvari Utsk:t stannat
i afseende å motionärens framställning, synes mig icke hafva
blifvit af Utsk:t fullt motiveradt. Att, såsom Utsk:t omnämner,
frågan om trosspassevolans-afgiltens upphörande vid flera föregående
riksdagar förevarit, utgör, i min tanke, ett bevis derpå,
att den förtjenar behjertas, och nämnde omständighet ensam
bör icke kunna verka ett afslag, om framställningen stöder sig
på billigheten.
Rustnings- och roterings-skyldigheten innefattar åliggande
för jordegaren att till fäderneslandets försvar hålla häst och
karl. Men att härtill ytterligare lägga anskaffandet af erforderlig
tross och dennas framskaffande till mötesplatsen, synes mig
vara att öfver höfvan utsträcka åliggandet. Det har länge och
ofta blifvit sagdt, att rustnings- och roteringsbesväret vore det
kanske tyngsta onus på Svenska jorden. Om vi vilja bibehålla
indelningsverket, är det derföre af vigt att afskaffa sådana mindre
olägenheter, som utan någon synnerlig uppoffring för staten
kunna efterskänkas; eljest är fara värdt, att vi omsider komma
derhän, att hela indelningsverket måste efterskänkas.
Redan vid riksdagen 1840—41 eftergafs mötespassevolansafgiften,
som uppgick till den betydliga summan af nära 300,000
rdr rmt. Den eftergift, som nu ifrågasattes, är, i jemförelse
dermed, högst obetydlig och utgör icke ens tiondedelen af
nämnda belopp. Men om R. St:r handlade i öfverensstämmelse
med riktiga principer i förstnämnde fråga, måste R. St:r bifalla
motionärens framställning i afseende å tross-passevolansen; ty
båda dessa frågor stödja sig på enahanda princip, att nemligen
jordegaren skall underhålla endast häst och karl, men icke trossen.
I fordna tider var rustningsskyldigheten icke så tung som
nu. Fodret hade då föga värde; anspråken på hästars duglig
-
Deu 31 Januari f. m.
2111
het och utseende voro icke så stora som nu, då en vacker
täflan mellan rusthållarne manar dem att söka öfverbjuda sina
grannar i ett utmärkt fullgörande af rustningsskyldigheten. Väl
åtnjuta rusthållarne eftergift af egna räntor och hafva äfven
flerastädes fått sig anslagna augments-räntor; men dessa förmåner
motsvara dock långt ifrån kostnaderna för underhåll af
häst och karl samt anskaffandet af ny häst hvart tionde år.
Jag tror derföre, att det vore skäl att behjerta rusthållarnes
ställning, och sorn dessutom den ifrågasatta eftergiften är ganska
obetydlig till sitt belopp samt vore en ren konseqvens af ett
vid en föregående riksdag lättadt beslut, anhåller jag att R. o.
Ad., för ernående af en sådan förändring, ville till Utsk:t återremittera
Betänk:t i denna del.
Gr. Posse, Arvid: Stats-Utsk:t har icke, såsom Gr. Sparre
uppgifvit, afstyrkt motionen endast på den grund, att frågan vid
föregående riksdagar utgjort föremål för R. St:rs pröfning och
då blifvit afslagen. Detta är nemi. en omständighet, som Utsk:t
endast i förbigående omnämnt.
De egentliga skälen, som föranledt Utslcts beslut, hafva
varit: l:o att Utskit ansett tross-passevolans-afgiften, som sedan
uråldriga tider åtföljt rustningsskyldigheten, böra fortfarande bibehållas,
enär det icke vore principielt rätt att derifrån befria
rusthållaren; 2:o att frågan gällde befrielse allenast för ett enda
regemente, nemi. Lifreg:tets husarkorps. Då Stats-Utsk:t icke
har motionsrätt och således icke eger att utsträcka omfattningen
af ett väckt förslag, samt då det icke torde kunna vara
skäl att medgifva befrielse i berörda hänseende endast åt ett
kavallerireg:te, torde R. o. Ad. finna att Utsk:t icke kunnat
komma till annat resultat, än det i Betänka omförmälda; hvilket
jag derföre hoppas af Höglofl. Ståndet godkännes.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: Jemte det jag i hufvudsak
instämmer med den siste värde talaren, vill jag i afseende
å Gr. Sparres klagan öfver de bördor, som trycka rusthållarne,
anmärka, att dessa bördor uppvägas af förmåner, i det
att rusthållarne åtnjuta icke blott eftergift af egna räntor, utan
ock flerastädes fått sig anvisade särskilda augmentsräntor, samt
att, om kostnaderna för rustningen stigit, den förökade kostnaden
torde kunna anses ersatt genom det förhöjda värde räntorna
erhållit.
Gr. Sparre nämnde, att mötes-passevolans-afgiften blifvit
efterskänkt. Så är det; och för att fullständiga kännedomen
om eftergifterna, vill jag nämna, att man äfven efterskänkt fouragerings-passevolans-afgiften.
Det torde derföre icke vara skäl
att för det närvarande göra ytterligare eftergifter, aldra minst
till förmån för endast ett enda reg:te, såsom motionären föreslagit,
och jag yrkar derföre bifall till Utsk:ts hemställan.
220
Den 31 Januari f, ni.
Hr Skogman: Frågor om befrielse från rotering och dylika
onera behandlas vanligen af sammansatt Stats- och Ekon.-  Utsk. Så hafva äfven nu de härom väckta motioner blifvit till
nämnda sammansatta Utsk. remitterade; och är väl detta Utlåt,
att i sinom tid förvänta, då ju saken kan tagas i öfvervägande.
Här åter är fråga allenast om en särskild del af Statsverkets
inkomster, och derföre har den upptagits i det s. k. InkomstBetänk:t;
och jag får fästa uppmärksamheten på, att motionen
icke har den omfattning, Gr. Sparre velat tillägga densamma;
ty fråga är väckt om lindring för rusthållarne vid ett enda
reg:te, nemi. Lifreg:tets husarkorps. Men att gifva ett enda
reg:te den ifrågasatta förtnånen, vore uppenbarligen mannamån,
hvarföre Utsk:t ansett sig icke kunna annat än afstyrka motionen.
Jag yrkar bifall till Utsk:ts hemställan.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Gr. Sparres anförande
påminner starkt om ordspråket: »1’appétit vient en mangeant»;
ty när man besinnar, att för icke länge sedan nära 300,000 rdr
rmt blifvit efterskänkta åt rote- och rusthållarne, tyckes det
vara väl mycket hegardt, att Statsverket nu skulle göra ytterligare
eftergifter.
Detta onus är numera icke tryckande. Det var det på
den tid, då det pålades af Garl XI, men är det icke nu; ty
hvar och en, som tillhandlar sig ett hemman, som är underkastadt
rustning eller rotering, är beredd på de utgifter, sorn
deraf föranledas, och dessa omständigheter måste han taga i
betraktande vid köpets afgörande. Dessutom hafva rusthållarne
icke blott fått räntan för hemmanet efterskänkt, utan derjemte
fått augrnentsränta sig tillagd, och dessa förmåner uppgå, enligt
hvad uträknadt och bevist blifvit, till fullt ut den kostnad,
som af rustningen förorsakas. Vid sådant förhållande, och då
det vore högst obilligt att bevilja en lindring åt somliga på
andra samhällsmedlemmars bekostnad, kan jag icke annat än
tillstyrka bifall till Utskds hemställan.
Gr. Sparre: Om man, såsom den siste värde talaren
på förhand förklarar, motsätter sig hvarje lindring, då är
det fullt konseqvent att motsätta sig äfven den nu föreslagna.
Jag har sagt, att då man, genom mötes-passevolans-afgiftens
efterskänkande, antagit den princip, att rusthållaren icke borde
deltaga i andra skyldigheter, än de, att underhålla häst och karl,
då borde man vara konseqvent och icke vägra begäran om trosspassevolans-afgiftens
efterskänkande.
Att rustningsbesväret icke skulle vara tryckande, var en
uppgift, som icke ringa förvånat mig, ty i den befattning jag
under flera år innehaft i ett län, der detta besvär är ganska
allmänt, har jag kommit till den bestämda åsigt, att detta besvär
är det tyngsta onus på Svenska jorden och att derföre
Den 31 Januari f. m.
221
Svenska folket i tid måste göra eftergifter; ty eljest ramlar
hela indelningsverket.
Att, såsom Frih. Klinckowström sade, jordbrukaren icke
borde få någon lindring, derföre att han köpt hemmanet med
onera, är en åsigt, som redan blifvit vederlagd derigenom, att
under tidernas lopp den ena bördan efter den andra lyftats
från jorden.
Hvad det beträffar, att Stats-Utsk:t icke skulle haft rätt att
gifva motionen en så vidsträckt tolkning, att densamma ansetts
omfatta hela passevolans-afgiften, ber jag att få anmärka, att
motionen, sådan den i Utsk:ts Betänk, relateras, icke lägger
några hinder i vägen för Utsk:t, att på grund af densamma
göra ett generelt tillstyrkande; ty motionären har talat om
passevolans-afgiften i allmänhet och icke föreslagit dess afskaffande
ensamt vid Lifreg:tets busarkorps. Dessutom har Utslut,
enligt praxis, icke funnit sig förhindradt att, om en motion vore
tvetydig, gifva den en vidsträckt tolkning, om derigenom kunde
beredas en lindring, som Utsk:t funne behöflig.
Man har sagt, att augmentsräntan skulle vara tillräcklig att
underhålla häst och karl. Detta bestrider jag, och jag tror, att
hvar och en, som vet hvad det kostar att underhålla häst och
karl samt att efter 10 års förlopp åter uppsätta en häst, lätt
inser, att för detta ändamål de 100 å 200 rdr. hvartill aug
mentsräntan
uppgår, ingalunda äro tillräckliga. Det är visserligen
sannt, såsom här blifvit anmärkt, att man köpt hemmanet
med åtföljande onera; men man bör också besinna, att anspråken
på utrustningen år från år stigit och medfört förökade utgifter,
och då synes mig nämnde argument icke stå sig, och jag
tror icke heller att det af Svenska representationen kan godkännas.
Jag yrkar fortfarande återremiss.
Hr Lagerhjelm, Beinhold Gustaf: Jag skulle icke
hafva begärt ordet, om jag icke funne mig uppkallad af Gr.
Sparres flera gånger under diskussionen upprepade påstående,
att man för principens skull borde bifalla motionen, samt att
det besvär, som genom roteringen och rustningen hvilade på
jorden, vore så särdeles tryckande.
Hvad särskildt beträffar rusthållen, är Gr. Sparres påstående
icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet; ty augments-räntorna
äro i allmänhet ganska betydliga, och dessutom
hafva vid Carl XI:s organisation af det indelta kavalleriet särskilda
fördelar blifvit anslagna till rusthållsskyldighetens underlättande;
och kunna rusthållarne egentligen anses som kronans
arrendatorer, hvilka utgöra rustningen såsom ett slags arrende.
Vid Lifreg:tets busarkorps äro räntorna ganska tillräckliga och
derjemte äro åt de flesta rusthållen hö och andra förmåner
anslagna.
Mig synes, att innan man alltför mycket för på tungan
de stora besvären, som rustning och rotering göra, bör man
222
Den 31 Januari f. m.
noga se sig före, ty, om en genomgripande förändring beslötes
i afseende å indelningsverket, hvartill hörer alla de praestationer,
sorn till följd af detsamma utgå, innan man väl pröfvat
hvad som bör sättas i stället, så kunde detta bli till fäderneslandets
skada.
I afseende å uppgiften i motionen, att rustningen årligen
kostade hvarje rusthåll 400 å 450 rdr, vill jag nämna, att det
i allmänhet är svårt att beräkna penningevärdet af sådana utgifter,
hvilka utgå in natura, samt att, om nämnda beräkning
stödjer sig på förmenandet, att hästen skulle tjena endast i 10
år, densamma är oriktig, enär vid det indelta kavalleriet hästen,
öfver hufvud taget, tjenar i 13, 14 å 15 år och vanligen får
afsked först vid 19 å 20 års ålder.
Att rusthållarne sjelfva anse dessa onera icke vara särdeles
betungande, bevisas bäst deraf, att bildandet af särskilda kassor,
med solidariskt ansvar för rustningens utgörande, hafva rusthållarne
alltid satt sig emot vid flere regiten.
Jag vill icke längre upptaga R. o. Ad:ns tid, men anser
mig böra förklara, att jag anser, att man endast med största
försigtighet bör yttra sig i afseende å dessa särdeles invecklade
förhållanden, och om i en framtid en större förändring i dessa
förhållanden skulle genomdrifvas, fruktar jag att så väl de rustande
sjelfva, som hela nationen deraf skulle komma att lida.
Mycket är att härom vidare yttra; men jag inskränker mig att
yrka bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Sparre: I anledning af den siste värde talarens
yttrande om kostnaden för ett rusthåll, vill jag nämna, att
denna kostnad torde vara ganska lätt att beräkna. I allmänhet
betalar man nemi. vid de indelta reg:tena med förtjusning 150
rdr för att få en rote vakant. Man läflar om lyckan att slippa
sätta upp manskap, och vid hvarje tillfälle, då en sådan lycka
kan någon beskäras, anmäla sig 20 å 30 kandidater. Om nu
således kostnaden för karlens uppsättande vid rusthållet äfven
beräknas till 150 rdr, samt härtill lägges kostnaden för sadel,
den dyra utrustningen, experimenterna med pistoler och dylikt,
uppsättningen af häst, — hvilken sednare utgift den siste värde
talaren ansett böra återkomma endast hvart 13:de år, men som,
i anseende till olycksfall, öfver hufvud taget torde återkomma
hvart 10:de år, — underhållet af hästen under den tid, då den
icke är i tjenstgöring, och då man, det oaktadt, icke får begagna
densamma; då torde man lätt finna, att 400 k 450 rdr
icke äro för högt beräknade. Jag vidblifver derföre mitt påstående,
att rustningsskyldigheten är ett tryckande och för jordbrukaren
ytterst vedervärdigt onus, samt att hvarje lindring,
som deri kan göras, är i indelningsverkets intresse. Och just
derföre att jag älskar denna inrättning, anser jag att man bör
rensa densamma från dessa små utväxter, som, pålagda vid en
tid, då man icke räknade så noga, numera böra eftergifvas;
Den 31 Januari f. m.
223
och har mötes-passevolans-afgiften rätteligen blifvit borttagen, då
bör äfven den nu omhandlade afgiften afskaffas.
För att vederlägga påståendet, att Stats-Utsk:t icke kunnat
åt motionen gifva en vidsträcktare tolkning, än som skett, ber
jag att få uppläsa motionen. Denna lyder sålunda:
»Af alla inom vårt land skattejorden pålagda onera, är väl
onekligen underhållet af de på hemman eller rusthåll indelta
kavalleri-reg:tena de mest tryckande, enär, hvad kändt är, inom
Lifreg:tets husarkorps skall hållas häst och karl med full rustning
på hvarje helt hemman, ehvad det är stort eller litet, men
då många rusthåll eller hemman befinnas bestå af endast 50 å
(50 tunnlands areal, måste de således med stor möda och ofta
nog till rusthållarnes undergång framsläpa denna tunga börda,
hvilken årligen uppgår till cirka 400 å 450 rdr, hvarför någon
lindring, om än den ringaste, vore önskvärd.
I anledning häraf vill jag härmedelst ödmjukligen anhålla
och föreslå, att den s. k. tross-passevolansen, som är 4 rdr 75
öre för hvarje rusthåll per år, hädanefter ej måtte erläggas af
rusthållarne. 1 dess ställe kan och bör densamma utan kännbar
uppoffring utgå och erläggas af den under Kongl. Krigs-Collegii
förvaltning stående s. k. Tross-passevolans-kassan, hvilken befinnes
vara i en ganska god ställning och hvilkens uppkomst
har blifvit bildad dels genom statsbidrag och dels genom insättningar
af rote- och rusthållare.»
Häraf torde Hrrme finna, att Stats-Utslct alldeles oriktigt
omformält denna motion, enär motionen tydligen visar, att motionären
med sitt förslag afsett tross-passevolansen öfver hela
riket, oaktadt han särskildt omnämnt det förhållande, att denna
afgift vid ett reg:te utgjorde 4 rdr 75 öre.
Jag yrkar återremiss af ärendet till Utslct, på det att man
måtte erhålla en riktig framställning af motionen.
Gr. Posse: Jag hade trott, att jag- icke vidare skulle behöft
taga R. o. Ad:ns tid i anspråk; men då den siste värde
talaren velat tolka motionen annorlunda än Utsk:t, anser jag
mig böra fästa uppmärksamheten derpå, att motionären föreslagit
befrielse från tross-passevolans-afgiften endast i den händelse
att den utginge med 4 rdr 75 öre, samt att, enligt hvad
inom Utsk:t upplystes, detta inträffar allenast med Lifreg:tets
husarkorps; hvadan R. o. Ad. torde finna både att Utskrt rätt
uppfattat motionen samt att Utsk:t i afseende å densamma icke
kunnat komma till annat resultat, än det Betänk:t förmäler.
Då samme värde talare vidare velat proklamera den sats,
att, sedan R. St:r efterskänkt en skattetitel, skulle R. St:r vara
skyldiga att, för konseqvensens skull, efterskänka äfven en annan,
som vore likartad med den förra, ber jag att få erinra,
att antagandet af en sådan sats snart nog skulle föra derhän,
att alla skattetitlar måste efterskänkas.
Mötes-passevolans-afgiften har blifvit borttagen derföre att
rusthållarne dertill ansetts berättigade; men som icke samma
224
Den 31 Januari f. m.
förhållande kan visas i afseende å ifrågav:de afgift, torde den
böra bibehållas.
Frih. Klinekowström: Det beständiga talet om det tryckande
i rustningsbesväret erinrar om den i vår Nordiska mvthologi
förekommande berättelsen om Thors bockar, som hvarje afton
slagtades, men följande morgon uppstodo igen, krya och stridsfärdiga.
Gr. Sparre har talat om olyckor, som kunde drabba
rusthållarne, men har icke tagit i betraktande, att under de krig,
våra Konungar utkämpat i Polen, Ryssland, Tyskland och Finland,
rusthållarne drabbades af långt tyngre bördor, än som kan
vara händelsen för närv:de, i det att'samma rusthåll gång efter
annan fått uppsätta nya hästar och karlar.
Gr. Sparre talar om sin kärlek till indelningsverket, och
dock tyckes det som om han sträfvade att bit för bit sönderslita
detta värn för vår frihet.
Om hästar och utrustningar, såsom villigt medgifves, kosta
betydligt mera nu än fordom, bör man å andra sidan äfven besinna,
att jorden och dess produkter jemväl stigit i pris, så att
bördan af rustningsbesväret icke är mera tryckande nu än för
t. ex. 50 år sedan.
Jag fortsätter mitt yrkande om bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Sparre: Hvad först angår Gr. Posses anförande, vill
jag anmärka, att om äfven motionären omnämner den sillra,
hvarmed tross-passevolans-afgiften utgår i det län, han har sig
närmast bekant, nemi. Nerike, säger han dock sedermera, att
förslaget afser hela riket.
I afseende å augments-räntorna har jag i mina föreg:de
anföranden glömt nämna, att dessa räntor i olika delar af landet
utgöra högst olika belopp. I Skåne t. ex. utgå de efter
kronovärdi och, som detta är ganska lågt, nemi. endast 1 rdr
50 öre pr tunna, kan det icke af rusthållaren tages i betraktande.
Har man en gång såsom princip antagit, att underhållet af
karlen vid mötena åligger Kronan, då bör man äfven göra den
nu ifrågasatta eftergiften, och genom att nagga institutionen, gör
man indelningsverket förhatligt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts ifrågav:de hemställan och dels återremiss deraf,
framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till densamma
och, då dervid svarades starka ja jemte ett eller annat nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Utsk:ts förslag till beräkning af tross-passevolans-afgiften.
Godkändes.
17:de punkten, båtsmans-vakans-afgiften, 18:de punkten, kontrollstämpel-medlen,
19:de punkten, båk- och lots-medlen, 20:de
punkten,
Den 31 Januari f. m.
225
punkten observations-medel, 21:sta punkten extra medel och
uppbörder samt 22:dra punkten intresse-medel.
Utsk:ts föreslagna beräkningar godkändes.
Utskrts bemställan å sid. 13, i fråga om den jemkning i
inkomstberäkningen, som vid Riksstatens uppgörande kunde finnas
nödig.
Bifölls.
Utsk:ts slutliga yttrande ang:de de extra-ordinarie inkomsterna,
totalbeloppet af samtliga stats-inkomsterna samt skillnaden
dem emellan och de vid sista riksdagen beräknade.
Lades till handlingarne.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande StatsUtsk:ts
den 24 och 27 dennes på bordet lagda Utlåt. N:o 31,
i ani. af gjorda framställningar om eftergift af Kronans rätt till
danaarf, fallne efter åtskilliga personer.
Usta punkten.
Ulsk:ts hemställan bifölls.
2:dra punkten.
Hr Huss, Magnus: Anhållande om ursäkt för det jag
upptager R. o. Ad:ns tid med ett ämne, som kanske mången
anser vara af ringa betydelse, beder jag få fästa uppmärsamhet
vid detta danaarfs-betänkande, emedan det gäller en princip-fråga,
huruvida R. St:r böra utan egentliga skäl afstå från de inkomster,
som med rätta tillkommer staten. Denna princip-fråga har äfven
vid föregående riksdagar varit behandlad, och R. St:r hafva
då, på K. M:ts framställning och hufvudsakligen af skäl, att det
var fråga blott om obetydliga belopp samt att bevekande omständigheter
anförts, ej sällan afstått sin rätt.
Den hemställan, Stats-Utsk:t afiåtit, har tillkommit med endast
en ringa röstpluralitet och mot densamma hafva ledamöter
från alla Stånden reserverat sig, anseende, i likhet med Utsk:safdelningen,
att det tillstyrkta beslutet icke öfverensstämde med
statens fördel.
När frågan var före på afdelningen, gjorde sig den åsigt
gällande, att afstående af Kronans rätt icke borde ega rum i
annat fall, än att beloppet vore obetydligt, att särdeles bevekande
omständigheter förefunnos och att Kronans rätt till arfvet
vore klar och fullt bestämd. Vidare ansåg afdelningen, att danaarf
icke borde efterskänkas åt kommuner för uppfyllande af sådana
behof, som dessa voro pligtiga att sjelfva bestrida. Utsk:t
deremot har gått en annan väg och, utan att följa någon bestämd
H. II. 15
226
Den 31 Januari f. na.
princip, beslutat om de gjorda framställningarne om eftergift af
Kronans rätt.
Hvad den nu förev:de punkten beträffar, har Utsk:t för sitt
beslut anfört tvenne skäl: Lo att likartade eftergifter vid föregående
riksdagar egt rum, och 2:o att den person, efter hvilken
arfvet fallit, i 20 år varit skollärare i församlingen och der samlat
sin förmögenhet. Beträffande det första skälet, att staten
förut gjort eftergifter, torde hvar och en inse dess haltlöshet,
och som det andra skälet i och för sig icke torde förtjena något
afseende, synes det beslut, hvari Utsk:t stadnat, halva tillkommit
utan några egentliga motiver. Då härtill kommer, att
Kronans rätt till ifrågav:de arf icke ännu är afgjord, enär den
tid, inom hvilken lagen tillerkänner okända arfvingar rätt att anmäla
sig för arfvets åtnjutande, icke ännu förflutit, yrkar jag att
R. o. Ad. måtte afslå Utsk:ts Betänk, i denna del.
Om detta yrkande bifalles, borde motiveringen ändras i öfverensstämmelse
med Utsk:s-afdelningens förslag, hvilket var af
följande lydelse:
»Ehuru B. St:r vid föreg:de riksdagar till förmån för dylika
ändamål flera gånger eftergifvit Kronans rätt till danaarf efter
åtskilliga personer, kan Utsk:t dock icke af denna omständighet
hemta giltig anledning för understöjande af motionärens framställning.
Då en sådan eftergift af Kronans rätt, som med motionen
åsyftas, enligt Utsk:ts åsigt, ej bör ega rum, om icke särdeles
bevekande omständigheter äro för handen, och ingalunda
till sådana föremål som ifrågavrde, dem det författningsenligt
åligger vederbörande kommuner att bekosta, finnér Utsk:t, utan
att i ringaste mån underskatta folkskoleväsendets värde och nyttan
af den förbättring derutinnan, som i nämnde församlingar
må hafva blifvit vidtagen, sig likväl förhindradt tillstyrka motionens
bifallande äfven af det skäl, att ännu icke visat sig hvad
rätt Kronan må ega till omförmälda qvarlåtenskap, hvarpå
okända arfvingar tilläfventyrs kunna göra anspråk, och Utsk-.t
får derföre hemställa, att motionärens framställning må, åtminstone
för närvarande, lemnäs utan afseende.»
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Eftergift af danaarf är
ett undantag från bestämd lag. Då så är, bör man väl tillse,
att dessa undantag åtminstone grunda sig på någon viss allmängiltig
regel, och då denna regel icke kan afse något annat än
verkligen ömmande omständigheter, men sådana för nu ifrågav:de
fall icke kunna åberopas, så instämmer jag med Hr Huss i
hemställan om afslag å Utsk:ts förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utskits ilrågav:de
hemställan, hvartill svarades många nej jemte några ja, och sedermera
propos. på afslag derå, då svaren utföllo med många
ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Den 31 Januari f. m.
227
3:dje punkten.
Frill. Klinckowström, Rudolf: Sedan R. o. Ad. på de
af Hrr Huss och Fåhraeus anförda skäl afslagit Utsk:ts i punkten
2, med anledning af enskild motion, gjorda hemställan, anhåller
jag att samma beslut måtte fattas i afseende å följande
likartade punkter.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på afslag derå, som med ja besvarades.
4:de punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
5:te punkten.
Hr Huss, Magnus: Under åberopande af de skäl, jag vid
behandlingen af en föreg:de punkt anfört, får jag anhålla att R.
o. Ad. ville afslå Utsk:ts ifrågav:de hemställan.
Frih. Cederström: Rudolf: De skäl, som vid mer än
en föregående punkt blifvit anförda för afslag å hemställan om
afstående af kronans rätt till danaarf, har jag trott mig böra
lemna i sitt värde, och ingår nu icke vidare i pröfning af dem;
men beträffande denna punkt, synes mig dock tydligt, att R. o.
Ad. borde bifalla hvad fjtsk:t föreslagit. Förhållandet är nemi.,
enligt hvad vi af Utlåt:t finna, sådant, att den i nu föredragna
punkten omförmälda enka, enligt det under edlig förpligtelse afgifna
skriftliga intyget af tvenne personer, tillkännagifvit sin yttersta
vilja vara, att hennes qvarlåtenskap skulle tillfalla en i Södertelje
befintlig flickskola, men hon, som förmodligen icke varit
hemmastadd i de af lagen föreskrifna formaliteter, har icke vid
testamentets upprättande iakttagit att båda vittnena voro samtidigt
tillstädes, utan för hvardera af dem vid särskilda tillfällen
tillkännagifvit besagda sin yttersta vilja; hvarefter hon aflidit,
elterlemnande en behållning af 447 rdr 62 öre, som nu skulle
utgöra danaarf.
Då man emellertid har all moralisk visshet om verkligheten
och innehållet af hennes önskan, samt det afsedda ändamålet är
godt och förtjent af understöd, och då dessutom beloppet, i jemförelse
med statens förmögenhet, är ganska obetydligt, men kan
vara af mycket gagn för ifrågav:de, i den lilla staden Södertelje
anlagda och af alla, sorn jag hört, med loford omnämnda flickskola,
vågar jag anhålla, att R. o. Ad. täcktes bifalla Utsk:ts hemställan
om danaarfvets afstående till förmån för detta goda ändamål.
Frill. Klinckowström: Med anledning af de ömmande
omständigheter, som af Frih. Cederström blifvit anförda, anser
jag mig böra instämma i yrkandet om bifall till Utsk:ts hemställan.
228
Den 31 Januari f. m.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till LJtsk:ts förev:de hemställan och dels alslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till samma hemställan,
hvarvid svarades många ja jemte några nej, och sedermera propos.
på afslag derå, då svaren utföllo med många nej jemte några
ja, hvarefter och sedan propos. på bifall till Utsk:ts hemställan
blifvit förnyad samt besvarad med många ja jemte några nej.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
6:te punkten.
Frih. Klinckowström: På enahanda skäl, som vid den
föregående punkten anfördes, får jag anhålla om afslag å denna
punkt.
Hr Huss: Utsk:t har för sin hemställan icke anfört andra
skäl, än att de med frågan förbundna särskilda omständigheterna
talade för att R. St:r borde afstå sin rätt till det ifrågav:de arfvet.
Detta skäl anser jag dock här icke böra utöfva något inflytande;
hvarför jag på förut omförmälda grunder yrkar afslag.
Hr T reffenberg, Curry: Af en person, som intresserar
sig för enskilda Barnhemmets i Upsala bestånd, har jag blifvit
anmodad meddela R. o. Ad. de upplysningar, hvilka innehållas i
följande af Barnhemmets kassaförvaltare aflemnade uppgift.
»Uti enskilda Barnhemmet i Upsala underhöllos sistlidet år
36 fattiga harn med kläder, föda och undervisning, så att barnen
der till alla delar hade sitt hem. Den intecknade skulden
i Barnhemmets fastighet är 16,000 rdr och den löpande skulden
1884 rdr, således hela skulden nära 18,000 rdr. Hvarje barn
beräknas kosta inrättningen 143 rdr, men ersättningen al barnens
målsmän är endast 60 rdr. Ingen af styrelsens ledamöter uppbär
någon ersättning för sitt besvär, men den tjenande personalen
inom Barnhemmet måste vara aflönad. Ur räkenskaperna
rätteligen utdraget, betygas. Upsala, 30 Januari 1866.
P. E. Ågren,
Barnhemmets kassaförvaltare.»
Efter härmed slutad öfverläggning framställdes först propos.
på bifall till Ulsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och sedermera
propos. på afslag derå, som med ja besvarades.
7:de punkten.
Frih. Klinckowström: På de af Stats-Utsk:tanförda skäl
får jag anhålla om bifall till dess rörande denna punkt gjorda
hemställan.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad och Utsk:ts hemställan
blef, uppå gjord propos., af R. o. Ad. bifallen.
Den 31 Jannsri e. ro.
229
8:de punkten.
Frih. Klinckowström: På de grunder, som förut blifvit
anförda angrde disposition af danaarf, får jag anhålla om afslag
jemväl å denna punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på afslag derå, som med ja besvarades.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Med anledning deraf, att
min vid början af detta plenum gjorda hemställan, ang:de gemensamma
öfverläggningar inom Stånden för behandling af K.
M:ts Propos. ang:de deri med Frankrike afslutade traktaten, blifvit
bordlagd, får jag anhålla, att denna fråga mätte sättas främst
på föredragningslistan vid nästa plenum.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad. sitt bifall.
Anmäldes och bordlädes Bevilln.-Utsk:ts Utlåt. N:o 2, i ani.
af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de med Frankrike afslutade Han
dels- och Sjöfartstraktater.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Onsdagen den 31 Januari 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades profit för den 22 December sisth år.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 24 och 27 dennes på bordet lagda
Betänk. N:o 36, i ani. af väckta motioner rörande ej mindre
230
Dea 31 Januari e. in.
Norrmans och Danskars, än äfven andra utländningars rätt att i
Sverige idka handel, handtverk och andra yrken.
Utskits första hemställan å sidan 5.
Bifölls.
Utskits sednare hemställan å samma sida.
Frih. Cederström, Rudolf: Inom Utsk:t har jag slutit
mig till den reservation, som Hr von Ehrenheim afgifvit. Den
är helt kort och lyder sålunda:
»Instämmande uti Utsk:ts yttrande, att Regeringen bör antagas
vara bäst i tillfälle alt bedöma när i hvarje särskildt läll
rätta ögonblicket är inne för öppnande af underhandlingar med
främmande makter, rörande ömsesidig näringsfrihet, och att Regeringen
icke underlåter att af en sådan tidpunkt sig begagna,
anser jag denna åsigt böra tillämpas äfven i afseende på Danmark
och bör gälla jemväl i fråga om ölverenskommelser, som
afse kompetens till utöfning af vissa yrken, såsom läkarens m.
fl.; hvadan jag emot Utskits tillstyrkanden, i hvad de röra Danmark,
nödgas mig reservera.»
Hvad Utsk:t yttrat i sin af oss återgifna och åberopade
motivering af ifrågavarande punkt, är andraget till vederläggning
af den ena motionärens, Hr von Köchs, yrkande, att man, borde
bereda alla främmande nationer full näringsfrihet i Sverige;
men, enligt Hr von Ehrenheims och min m. fl. ledamöters åsigt,
gäller denna motivering äfven med afseende å Danmark. Med
Norge åter, hvarom var fråga i den nyss föredragna punkten,
är förhållandet helt annorlunda, ty detta land har öfver 50 år
haft med oss gemensam Konung, förenadt, såsom det är, med
Sverige genom ett broderligt band, hvilket vi alla önska måtte
allt lastare tillknytas, samt har med Sverige många gemensamma
intressen. Danmark deremot är endast en vår grannstat,
hvilken vi gerna följa med våra varma välönskningar, men är
en för sig sjelfständig stat, på hvars politik Sverige icke lagligen
kan påräkna att utöfva något inflytande. Jag inskränker
mig alltså till att, på grund af livad antydt blifvit i de af mig
nu endast i största korthet andragna förhållanden, anhålla om
afslag på här föredragna punkt.
Hr von Geijer, Bror Bengt Gustaf: Emellan de närbeslägtade
Svenska och Danska folken existerar redan en särdefes
liflig trafik, som dag från dag tilltager i liflighet — ett
förhållande, välbekant för enhvar, bosatt såsom jag i rikets sydligaste
provins.
Att denna trafik länder båda folken till nytta och gagn,
torde icke kunna bestridas.
Hvarje öfverenskommelse emellan Sverige och Danmark,
som underlättar förbindelsen emellan dessa riken, vare sig i
kommersiell eller industriell hänseende, helsar jag välkommen.
Den 31 Januari e. m.
231
Jag får på det varmaste förorda bifall till den förevarande
andra punkten i Utsk:ts Betänk.
Frih. Liljencrantz, Johan: Hvad först beträffar den formella
delen af frågan, hvilken af en värd reservant blifvit berörd,
eller huruvida det skulle vara lämpligt att representatio
nen inginge till K. M:t med en underdånig hemställan i detta
ämne, då, enligt reservantens åsigt, K. M:t vore bäst i tillfälle
att bedöma, när, i hvarje särskildt fall, rätta ögonblicket vore
inne lör öppnande af underhandlingar med främmande makter,
rörande ömsesidig näringsfrihet, så kan ju denna hans åsigt tillämpas
på alla underdåniga skrifvelser, som innefatta ett önskningsmåi.
Det anförda skälet kan mycket fördelaktigt begagnas
under en diskussion, då man ogillar sjelfva saken och således äfven
vill undanskjuta hvarje framställning, som kan befrämja densamma;
men R. o. Ad. har ju vid flera tillfällen godkännt det
förfaringssätt, att, då R. o. Ad. hyst den åsigten, att en viss
fråga borde utredas, uti en underd. skrifvelse till K. M:t anhålla
om en sådan utredning. Om jag icke alltför mycket missminner
mig, yttrade en Konungens rådgifvare i plenum sistkne
Lördag, då fråga var derom, att landtränterierna borde få deponera
sina innestående medel i enskilda bankerna, att det vore
af största vigt för K. M:t att få inhemta representationens tankar
i de ämnen, som den önskade få utredda, och att K. M:t
derigenom finge anledning att åt frågan lemna en noggrannare
och grundligare pröfning. Detta angående de skäl, som af den
värde reservanten blifvit framställda mot en underd. skrifvelses
aflåtande till K. M:t i detta ämne.
Hvad åter sjelfva sakfrågan angår, eller huruvida det skulle
vara lämpligt att i Sverige inrymma samma näringsfrihet åt
Dansk man som åt Svensk, så får jag bekänna, att jag trott
det vara lämpligt af det skäl, att jag under långa tider, vid
denna riksdag, vid föregående riksdagar samt man och man
emellan hört så mycket klagomål öfver, huru kapitalfattiga vi
äro, huru ringa arbetsskicklighet vi ega och huru omöjligt det
är för oss att konkurrera med främmande nationer. Under sådana
förhållanden skulle det förefalla mig besynnerligt, om man
afvisade de krafter, genom hvilka vår industri skulle kunna
höjas, något som endast en nation med materielt öfverflöd skulle
kunna göra. Man kan visserligen säga, att den nya näringsförfattningen
medgifver Danskar, likasom andra utländningar,
näringsfrihet i Sverige; men denna frihet är dock förenad med
inskränkningar, som kunna inverka hämmande på lusten hos
främlingar att hit öfverflytta. Då jag i detta förslag icke kan
se annat än en uppmaning till Sveriges och Danmarks näringsidkare,
att göra sig de fördelar, hvartdera landet erbjuder, tillgodo,
får jag för min del anhålla om bifall till Utskds förslag i denna del.
Hr af Klint, Erik Magnus: Efter min uppfattning måste
såsom allmän grundsats antagas, att R. St:r icke böra ingå till
232
Den 31 Januari e. m.
K. M:t med underd. framställningar i andra fall än, då behofvet
ovilkorligen fordrar ändring eller jemkning i gifna föreskrifter
eller då man, genom utverkande af nya stadganden, tror
sig kunna vinna något för fäderneslandet stort eller nyttigt mål.
Om denna grundsats, såsom jag för visso tror, är gällande i
afseende å frågor, som röra våra inre förhållanden, huru mycket
varsammare böra vi icke vara med de framställningar, som röra
förhållandet till utländska makter, helst jag lör min del ännu
icke fått den frågan riktigt besvarad, huruvida det kan anses
ligga inom R. St:rs befogenhet, att i dylika frågor taga initiativet.
Men detta hör icke hit, och jag vill derlöre inskränka mig till
att yttra några ord i det ämne, som nu utgör föremål för vår
öfverläggning, nemi. alt tillse, huruvida det är behöfligt och
nyttigt, att vidtaga den åtgärd, som af Utsk:t blifvit föreslagen
och af flere talare här förordats. För mig är det tydligt och
klart, att Danmark är i förhållande till oss »utlando och att således
hvad som gäller för utländska makter i allmänhet, det gäller
och bör gälla äfven för Danmark. Utsk:t har till svar på
en af Hr von Koch väckt motion, hvilken har till syfte, »att
genom fördrag med andra nationer söka utverka, att Svensk
man, hvilken i främmande landet får vistas, der, i afseende å
rätt att idka handel, handtverk eller annat yrke samt således
jemväl rätt att i sjötjenst antagas, må tillerkännas samma friheter
och förmåner med det landets egna innevånare, emot det
att här i riket från sådant land kommen person, hvilken erhållit
K. M:ts tillstånd att i riket vistas, tillförsäkras enahanda
frihet som Svensk man i afseende å rätt att idka handel, handtverk
eller annat yrke, och således jemväl att i sjötjenst antagas»
— till svar på denna motion, som var utsträckt till alla
främmande nationer, har, säger jag, Utsk:t yttrat, »att, på sätt
Hr von Koch föreslagit, inleda underhandlingar för att afsluta
traktater med alla främmande nationer rörande ömsesidig näringsfrihet,
torde icke lämpligen af R. Shr kunna begäras af
Regeringen, hvilken bör antagas icke allenast vara bäst i tillfälle
att bedöma, när, i hvarje särskildt fall, rätta ögonblicket
är inne för öppnande af dylika underhandlingar med en främmande
makt, utan äfven icke underlåta att det begagna.» Härmed
har Utsk:t, efter mitt sätt att se saken, tydligen besvarat
frågan om behofvet af ifrågavtde skrifvelse till K. M:t. Härefter
återstår att tillse, om det skulle vara nyttigt att medgifva
Danskar den föreslagna näringsfriheten. Enligt min tanke skulle
det vara nyttigt, om Sverige saknade skickliga arbetare och
handtverkare och derföre behöfde från utlandet hemta, om jag
så må säga, förgångsmän åt våra egna handtverkare. Jag vill
visst icke förringa Danska näringsidkarne, men jag betviflar och
tror mig hafva rätt att betvifla, att dessa Danska män kunna
vara förgångsmän för oss; ty, om så vore förhållandet, lider
det intet tvifvel, att de ledamöter af Ekon.-Utsk:t, som så
varmt intresserat sig för dem, skulle hafva framdragit detta
skäl och icke med tystnad förbigått det. Jag vågar således tro,
Den 31 Januari e. m.
233
att, om vi skulle behöfva förgångsman för våra handtverk, så
vore det icke skäl att inskränka den föreslagna näringsfriheten
endast till Danmark, utan borde vi då heldre bifalla Hr von
Köchs motion, som utsträcker denna frihet till hela verlden.
Då jag således icke kan anse behofvet af handtverksidkare utgöra
skälet till Utsk:ts hemställan, måste jag söka andra skäl,
med hvilka Utsk:t, om jag så får uttrycka mig, icke velat komma
fram och som legat till grund för det beslut, hvartill Utsk:t
kommit. Dessa skäl återfinnas verkligen också i en af de motioner,
som legat till grund för beslutet i denna punkt, och äro de
s. k. statsskälen, som fordra, att beslägtade nationer skola växa
tillsammans till ett kött och blod. Förutom detta, hvilket är
hufvudskälet, yttras vidare i motionen, att allt, som kan bidraga
till att lära dessa nationer betrakta hvarandra såsom ett folk,
egande ett gemensamt hem att försvara, också bör främjas.
Men då jag nu, för min del, icke önskar att vinna ett sådant
mål, vet jag icke, hvarföre jag skulle understödja det, som
skulle närma oss dertill. Detta är anledningen, hvarför jag med
min röst voterat mot antagandet inom Utskit af denna punkt
och jemväl nu yrkar afslag å densamma.
Hr von Ehrenheim, Per: Efter min uppfattning böra
frågor, som angå rikets förhållanden till andra makter, af representationen
behandlas med särdeles försigtighet och sådana
steg undvikas, hvarigenom Regeringens frihet vid en underhandling
kan minskas. Redan häruti ser jag ett skäl emot Utskits
förslag i denna punkt; men ett ytterligare, mera afgörande, finnes
och har af Utskit blifvit omförmäldt, nemi. att den Danska
Regeringen redan gjort en framställning i det syfte, som Utskit
föreslagit, och att den Svenska Regeringen afböjt denna framställning
derföre att förhållanderna först borde ordnas med Norge,
en åsigt, som Utskit äfven tillstyrkt R. Stir att yttra. När frågan
sålunda redan varit föremål för K. Mits uppmärksamhet och
K. Mit dervid visat sig hafva samma uppfattning deraf, som
Ständerna genom i frågavide beslut skulle uttala, kan jag omöjligt
inse, att aflåtandet af en skrifvelse är påkalladt eller ens
lämpligt, .lag anhåller om afslag å denna punkt.
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag har begärt ordet i anledning
af hvad en talare här bredvid mig nyss yttrat. Han
förklarade nemi., att det förnämsta skälet, hvarföre han motsatte
sig bifall till Utskits hemställan, var det, att motionärerna
i denna fråga (de äro endast tvenne, Uhr och jag) åsyftat, jag
tror han säde, att göra Danskar och Svenskar »till samma kött
och blod», och att således motionerna voro väckta i Skandinavisk
rigtning. Mot denna uppfattning af min motion får jag bestämdt
reservera mig. Mina tänkesätt förbjuda mig att väcka
några förslag i politiskt-skandinavisk rigtning]; ty jag älskar hvarken
någon Skandinavisk annexation eller någon amalgamation.
Min motion är, såsom R. o. Ad. täcktes finna, endast en fort
-
234
Den 31 Januari e. m.
sättning af hvad jag alltid yrkat, eller utvidgad näringsfrihet för
utländningar. En motion i detta syfte afgafs vid 1860 års riksdag
och föranledde då en underd. skrifvelse från R. St:r, till
hvilket resultat äfven jag i min ringa mån bidrog, med anhållan
att K. M:t ville tillse, i hvad mån utvidgade rättigheter i
afseende å handel och näringar kunde beviljas utländningar.
Denna skrifvelse remitterades af K. M:t till Kommers-Coll., men
föranledde der så vidlyftiga undersökningar om hvilka lagbestämmelser
ännu voro gällande lör utländska män, att något
svar å denna remiss ännu ej hunnit inkomma vid början af
1862 års riksdag. Vid sistnämnda riksdag föreslog jag dels utvidgad
näringsfrihet för Svenskar, dels borttagande af alla för
utländningar stadgade inskränkningar i afseende å rätt att idka
handel och näringar. Följden häraf blef, som vi alla veta, Kongl.
Förordn. den 18 Juni 1864, hvars 25—31 §§ innehålla de för
utländningar gällande bestämmelser. Jag anser det vara rätt,
att inga utländningar lå nedsätta sig i landet utan Konungens
tillstånd; men när man rnedgifvit dem rätt att inkomma i Sverige,
inser jag ej hvarföre de icke också borde erhålla full frihet att
försörja sig bäst de kunna. Det är visserligen sannt, att de
hinder, som deremot möta, numera icke äro synnerligen stora;
men det återstår dock tvenne, nemi. dels en temligen godtycklig
pröfning af Konungens Bef:de och dels föreskriften, att utländsk
man måste, hvad ej Svensk behöfver, ställa borgen för
utskylder till staten och kommunen under tre år. Jag tror ej
att man genast bör inleda hit inkomna utländningar i det Kongl.
Svenska borgenssystemet, helst som det ofta torde blifva svårt
för främlingar att anskaffa dylik borgen. Min åsigt om det
olämpliga i dessa restriktioner har löranledt mitt förslag, att R.
St:r ville hos K. M:t anhålla, att han måtte genom underhandlingar
med främmande makter söka utverka, att Svensk man i
ett främmande land måtte i afseende å rätt att idka handel
eller annan näring tillförsäkras samma rätt som landets egna
innevånare, mot vilkor af reciprocitet. Jag har således i denna
min motion sett saken från en ganska allmän synpunkt. Visserligen
har jag gjort tvenne undantag, nend. angående Norge och
Danmark; men mina skäl dertill hafva varit, hvad först Norge
beträffar, att jag anser att man bör så snart som möjligt bereda
enahanda rättigheter i afseende å handel etc. för de båda
folken, helst då, enligt den nyligen afslutade Franska traktaten,
Fransk undersåte nu torde i vissa afseenden hafva bättre rätt
än Svensk i Norge och än Norsk i Sverige. Orsaken, hvarföre
jag gjort ett undantag för Danmark, har varit det, att jag, ehuru
icke politisk-skandinav, är social-skandinav, att jag tror att då 2:ne
folk hafva samma ursprung, samma seder, samma språk, samma
religion, man bör sträfva att undanrödja alla hinder för liflig samfärdsel
dem emellan, äfven om ej man önskar se dem förenade under
samma Konung. Ett ytterligare skäl har jag hemtat derifrån,
att jag, såsom jag i motionen antydt, har anledning antaga, att
från Danska Regeringen nyligen erbjudits att, mot vilkor af re
-
Den 31 Januari e. m.
235
ciprocitet, sätta Svenska undersåter i Danmark, i afseende å rätt
till handels idkande, på samma fot med Danska. En särskild
anledning till min framställning angående Norge och Danmark
har ock varit den, att vid 1863 års National-ekonomiska möte
i Göteborg, hvilket möte, så vidt jag kunde förmärka, icke hade
någon politisk, men deremot en skarpt utpräglad social-skandinavisk
rigtning, allmänt uttalades den önskan, att inbyggarne i
hvart och ett af de tre nordiska rikena måtte berättigas att i
hvart och ett af de öfriga lika med inföding idka handel, handtverk
eller annat näringsvrke. .lag bar ansett mig skyldig att
angifva dessa motiver för min motion, emedan jag anser att
man i en social fråga icke bör inblanda någon politik, eller
bortvrida en näringsfråga til! en demonstration för eller mot
den politiska skandinavismen.
Man har här yttrat, att R. St:r icke borde besvära K. M:t
med en skrifvelse i detta ämne, och att de endast borde vända
sig till honom i stora och vigtiga frågor. Hvar och en ser frågan
ur sin synpunkt och finner den då vigtig eller ej; jag fäster
för min del stor vigt vid beholvet af större arbetsskicklighet i
Sverige, och finner då denna fråga ega sin stora betydelse. För
öfrigt torde det vara skäl att gifva Regeringen en direkt uppmaning
angående sina önskningar, emedan den eljest numera ej
opåkallad lär inlåta sig i några traktater med främmande makter;
åtminstone uppmuntrar just ej dertill den nyligen vunna
erfarenheten. Jag slutar nu med att anhålla om bifall till Utskds
hemställan; visserligen skulle jag önska, att ordalagen i förslaget
till skrifvelse något förändrades, men då frågan blott gäller
en skrifvelse och ej ett lagförslag, ligger derpå mindre vigt.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Jag hör icke
till dem, som vilja obetänksamt bortskänka landets lördelar till
främmande makter utan ersättning, men jag kan icke inse, att
vi skulle förlora något genom bifall till ifrågav:de förslag, utan
anser tvertom, att det ifrågav:de aftalet endast skulle leda till
ömsesidig fördel för båda ländernas undersåter. Man bör alltid
iakttaga konseqvens i sina handlingar, och mig förefaller det
åtminstone högst inkonseqvent, om, efter att hafva inbjudit de
skandinaviska folken att i år deltaga i en industriexposition i
hufvudstaden, man samtidigt härmed afsloge en billig hemställan
om borttagandet af hindren för det ena landets industriidkare
att kunna bosätta sig och utöfva sin näring i det andra.
Vi böra icke heller glömma, att de hinder, som frågan om en
skandinavisk industriexposition i början mötte i Danmark, öfvervunnos
genom den Danska allmänhetens välvilja, en välvilja, som
jag, Mine Hrr, önskar måtte bibehållas mellan tvenne grannfolk,
som hafva så mycket med hvarandra gemensamt.
Ett bifall till detta förslag vore icke det första steget till
en närmare anslutning till vårt grannfolk, ty vi hafva icke längesedan
antagit en konvention angående domars och utslags reciproca
verkställande inom de båda länderna. Jag hemställer,
236
Den 31 Januari e. m.
huruvida en ogrundad fruktan för en politisk skandinavism, som
tvifvelsutan icke på lange, om någonsin, kommer på föredragningslistan,
bör utgöra hinder äfven för den sociala skandinavismen,
samt anhåller om bifall till punkten.
Hr Dalman, Wilhelm Fredrik: Det af Ekon.-Utsk:t
gjorda förslag om näringsfrihet för Danska män här i Sverige,
finner jag visserligen ganska oskyldigt och icke i och för sig
innebära några vådor, men jag finner det likväl besynnerligt att,
under det näringsfriheten i Danmark är vida mer inskränkt än
i Sverige, Danska män inbjudas att här åtnjuta en större fördel,
än som kan komma Svenska män till godo, om de inflytta
till grannriket. Det är sannt, att förhållandet är likartadt i
Norge, men då under innev:de storthing förslag der är väckt
om utsträckning af näringsfriheten för beredande af likställighet
i detta hänseende mellan de förenade rikena, och denna fråga
sannolikt snart blir afgjord, har jag icke velat motsätta mig det
i afseende på brödrariket gjorda förslag. Men hvad Danmark
beträffar, tycker jag det vara tids nog att utfärda den ifrågaställda
inbjudningen när Danmark ordnat sin egen näringsfrihet,
och en verklig internationel reciprocitet således kan inträda.
Icke heller finner jag åtgärden behöflig för att, såsom en annan
talare yttrat, hit inlocka Danska kapitaler och arbetskrafter. Erfarenheten
har nemi. visat, att äfven under nuv:de förhållanden
ett stort antal Danskar inflyttat, t. ex. till Skåne, och fått tillstånd
att der besitta jord, samt medtagit Danska arbetare. Något
särdeles anmärkningsvärdt hinder för sådana inflyttningar
finnes ej heller i författningarne. De bestå endast uti att förete
frejd- och myndighets-betyg, samt ställa borgen för 3 års utskylder,
hvilka praestanda tyckas vara icke särdeles betungande,
åtminstone för kapitalister. Jag kan således ej föreställa mig,
att en vidsträcktare frihet skulle befordra hitflyttning af några
kapital, eller i något hänseende bidraga till utvecklingen af vår
industri. Deremot kan jag ej för mig dölja den tanke, att såsom
motiv för förslaget spåra en smula skandinavisk politik.
För mig och dem som äro af min mening, betyder detta visserligen
ingenting, men deremot är jag förvissad om, att, derest
R. St:r, och enkannerligen U. o. Ad., bifölle det väckta förslaget,
sådant skulle utbasunas såsom en väldig opinionsyttring
och ett betydelsefullt steg inpå den politisk-skandinaviska banan.
Detta utgör för mig ett ytterligare skäl att tillstyrka
afslag.
Gr. Sparre, Erik: Den siste värde talaren började sitt
anförande med att förklara, att han ansåge ifrågav:de förslag
vara särdeles oskyldigt, och jag ber att få upprepa detta yttrande,
ty det kan väl icke finnas något mera oskyldigt stadgande,
än att medgifva innevånarne i vårt naboland, hvilka
tala samma språk som vi, och hvilkas förhållanden i så många
afseenden närma sig våra, rätt att här drifva handel eller handt
-
Den 31 Januari e. ra.
237
verk. Vi hafva under senare tider temligen bestämdt öfvergått
till liberalare grundsatser i näringslagstiftningen, och fråga icke
vidare efter, från hvilket land vi hemta våra förnödenheter,
utan söka endast att erhålla dem till det lägsta pris och af den
bästa beskaffenhet. Om en främling på andra sidan sundet, till
hvilken man nu skickar arbete från Sverige, funne för sig förmånligt
att flytta öfver hit, för att här sprida en del af produktionskostnaden,
sina kapitaler och insigter, borde vi väl icke
förvägra honom det, ty det är ju vi, som skörda vinsten derutaf,
då vi slippa importera våra artiklar. Fordra icke de
principer, vi numera följa i näringslagstiftningen, och konseqvensen,
att vi medgifva våra grannar i I anmark den nu föreslagna
rättigheten? Hr af Klint har yttrat, att, om man vore konseqvent,
man borde medgifva icke allenast Danmark, utan äfven
alla andra nationer den ifrågasatta rättigheten, men den värde
talaren har dervid förbisett, hvilken skilnad i förhållande till
Sverige det är emellan Danmark och andra länder, och att man
i Danmark talar nästan samma språk sorn hos oss. Hvad beträffar
den af samme värde talare yttrade förmodan, alt statsskäl
legat till grund för Utslcts ifrågavide hemställan, så vill
jag i en så oskyldig fråga som denna icke spåra eller vädra
några djupare skäl, och bryr mig icke om den skandinaviska
politiken, utan fäster mig endast vid det, som är förmånligt för
Sverige, och anser allt sådant böra medgifvas. En af Sveriges
possessionater bar i dag berättat mig, att han på sin egendom
har f\ra Danskar, hvilka äro uppförda till fyrktal, och i alla
andra alseenden införlifvade med våra Svenska förhållanden.
Jag frågar, om det kan vara skäl att, då en Dansk man, som
i 10 år vistats i Sverige och erlagt skatter, vill anlägga en fabrik,
säga till honom: Du får icke anlägga någon sådan, förr än
Konungens Bef:de meddelat dig tillstånd dertill. En talare, Hr von
Ehrenheim, har sagt, att man borde iakttaga försigtighet, men
jag kan icke inse skälet härtill, ty, om Danskar, hvilka alltid
hafva visat sig vara ett sparsamt och idogt folk, vilja inkomma
i Sverige, så vore det ju mycket förmånligt för oss, som under
100 år erkänt och ständigt måste erkänna, att vi behöfva arbetskraft,
att vi behöfva armar. Hvad den siste värde talarens
yttrande, att vi borde betinga oss reciprocitet, beträffar, så kan
jag icke finna annat än, att Utsk:t i ifrågav:de punkt föreslagit
en sådan, då Utsk:t säger, att »likartade bestämmelser för Sverige
och Danmark» borde beredas. Förslaget innebär ju, att
samma fördelar skulle beredas Sverige som Danmark. Kan
det väl vara skäl, att det lilla sundet skulle utgöra en så oöfverstiglig
gräns, att icke en Dansk, som kan finna för sig fördelaktigt
att öfverflytta sin rörelse till Sverige, skulle ega tillstånd
dertill, och i hvad afseende kunna politiska skäl påkalla
ett förbud derför? Om vi också befarade, att ett bifall till
denna punkt skulle utbasunas såsom politisk skandinavism, så
synes det mig i sanning som om Svenska representationen icke
behöfde bekymra sig derom, och jag skall för min del icke låta
238
Den 31 Januari e. m.
afskräcka mig hvarken af skuggrädsla eller några andra betänkligheter
från att gifva min röst för en åtgärd, som synes mig
så rättvis och billig. Jag vill till slut förklara, att jag instämmer
med Frih. Sprengtporten deruti, att det vore besynnerligt,
om, på samma gång vi inbjuda till en Skandinavisk exposition,
vi förvägrade medborgare från Danmark och Norge att här slå
sig ned och arbeta till vår fördel. Af nu anförda skäl yrkar
jag bifall till punkten.
Frill. Hamilton, Hugo: Efter den siste värde talarens
anförande, i hvilket jag helt och hållet instämmer, har jag ganska
litet att tillägga.
Det förefaller mig, som om denna fråga gjort mera väsen
af sig, än den i sjelfva verket förtjenar. Jag medger visserligen
det rigtiga i reservanternas åsigt, att K. M:t nog skall i
detta fall vidtaga de åtgärder, som äro för fosterlandet gagneliga,
och skulle derföre ej ansett såsom någon särdeles stor
olycka, om någon motion i detta ämne aldrig väckts, men då engång
så skett och då ett R. Stms Utsk. tillstyrkt detsamma, finnér jag
det vara ett mindre välbetänkt steg af R. St:r att afslå Utslcts
förslag. Detta förslag sträfvar att närma de skandinaviska folken
till hvarandra; ett sådant sträfvande kan ej vara klandervärd!,
och aldrig skall jag med min röst motsätta mig något
förslag, som åsyftar att vinna ett sådant mål. Jag är ingen
politisk skandinav, och, i likhet med Hr von Koch, deltog jag
i det national-ekonomiska mötet i Göteborg och i alla der fattade
beslut, just derföre att detta möte var fritt från all politisk
skandinavism och endast afsåg att aflägsna de skrankor,
som hindra folk af samma språk, samma religion och samma
sedvänjor att umgås såsom bröder. Om det önskvärda i ett
sådant mål torde väl alla vara ense, och min innerliga önskan
och förhoppning är, att detta de nordiska folkens närmande till
hvarandra ock skall i en framtid i farans stund skänka styrka
och stöd åt hvarje folk särskildt.
För att nu öfvergå till den jemförelsevis mindre vigtiga
sak, som nu är i fråga, så tror jag, att det skulle lända Sverige
till fördel, om Danska handtverkare hit inflyttade. Jag
känner temligen väl Danmark, och jag vet, att de Danska handtverkarne
stå ej obetydligt framför de Svenska i skicklighet,
sparsamhet och förnöjsamhet med sin lott. Men, säger man,
de kunna ju redan nu nedsätta sig bär under vilkor, som ingalunda
äro tryckande. Nå väl! om vi kunnat nöja oss med så
föga tryckande inskränkningar, och icke lunnit några menliga
följder af att Danskar hit inflyttat, hvarföre då ej alldeles borttaga
dessa inskränkningar. Man hotar med att förslagets bifallande
af detta Stånd, som med skäl torde kunna anses såsom
det mest statskloka af Stånden, skulle kunna tydas såsom en
demonstration i skandinaviskt syfte; men då Ståndets föregående
uttalanden just icke utvisat några sympathier för skandinavismen,
kan jag ej finna, att ett beslut, som undanrödjer några för
Den 3] Januari e. m.
239
handtverkare stadgade hinder, kan tolkas i sådan anda. För
öfrigt är det ej enligt min åsigt så farligt med den skandinaviska
rörelsen, som man vanligen tror. Hvarken inom Danmark
eller Sverige eger den några starka sympathier, ty hvartdera
landet vill bestå såsom sjelfständig stat. Detta hindrar dock ej,
att man icke bör söka närma de båda folken så mycket som
möjligt till hvarandra, och då Utsk:ts förslag är ett, om än ringa
steg i sådant syfte, röstar jag för bifall till detsamma.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Några talare bafva
förklarat denna fråga vara af stor betydelse, andra åter afliten.
Jag lemnar derhän hvilketdera den är, men en sak anser jag
vara af stor betydelse, och det är, att R. St:r, när de behandla
ett ärende, göra sig klart, om den åtgärd, som föreslås, kan
medföra gagn åt det folk, hvars representanter de äro. Jag har
förgäfves sökt fatta hvilken fördel Svenska folket skulle hafva
af en sådan åtgärd, som här är föreslagen. Fattas här handtverkare?
Jag tvillar derpå, utan tror tvärtom, att här finnas
alltför många, åtminstone att döma efter den mängd, som söker
arbete, utan att lyckas erhålla sådant. Visserligen kan jag medgifva,
att vi kunna erhålla en fördel derigenom, alt de Danska
och Norska handtverkarne, hvilka äro, i synnerhet de Danska,
mycket hushållsaktiga, kunna lära våra handtverkare att blifva
sparsammare och sträfsammare än de nu äro, men jag tviflar
på, att de skola inflytta hit i så stort antal, att de kunna verka
såsom exempel på annat sätt än att de, som ej äro sträfsamma,
komma att svälta ihjäl.
Hvad reciprociteten angår, kommer den ej att hafva någon
betydelse för våra arbetare, ty de skola ej, med sina anspråk
att lefva godt, kunna trifvas i Danmark. De äro ock, såsom
den siste värde talaren riktigt anmärkte, både mindre arbetssamma
och sparsamma än Danskarne, och kunna derföre ej uthärda
täflan med dem. Man har sagt, alt Danska och Norska
handtverkare skulle bereda oss bättre priser, men enligt min
erfarenhet skola de snart nog lära sig att taga lika bra betaldt,
som våra handtverkare och kanske litet mera. En och annan
talare har här yttrat, att kapital skulle genom dessa Danska
handtverkare inflyta i landet. Jag tror motsatsen, ty sällan föra
dessa fyttfoglar hit något kapital, men väl härifrån. De komma
nemi. hit för att förvärfva kapital, men medföra ej något, och
älska de sitt fädernesland, föra de snart tillbaka dit, hvad de
lyckats samla. Då således förslaget enligt min uppfattning hvarken
leder till någon reciprocitet eller medför några fördelar och
ingalunda kommer att hitföra några kapitaler, finner jag ej skäl
att understödja detsamma och yrkar derföre afslag.
Hr Mannerskantz, Adolf Fredrik: Allt för lifligt öfvertygad
om den stora fördel, som landets sydligaste del, der
också jag är bosatt, skulle i kommercielt och industrielt hänse
-
240
Den 31 Januari e. m.
ende ernå, om åtgärder vidtogos till lättande af bestämmelserna
om sjöfarten m. m. emellan Danmark och Sverige, tager jag
mig friheten yttra några ord i nu under behandling varande
Betänk. Den sydligaste af landets provinser, Skåne, ligger så
nära Danmark, att man kan färdas dit på 10 minuter, samt
från Skånes vestra kust till Danmarks hufvudstad på 1 k 2 timmar.
Det faller sig klart, huru förmånligt det skulle vara, om
ifrån Skånes vestra kust kunde, utan hämmande band, ölverföras
och afsättas ladugårdsprodukter och industrialster uti den
så nära belägna folkrika hufvudstaden. Men icke allenast Skånes
vestra kust, utan, snart sagdt, hela Skåne skulle skörda fördel
deraf, att ega en sådan afsättningsort, ty sedan numera 3:ne
jernvägar hafva sina ändpunkter i 3:ne af de vestra städerna,
kunna produkter lätt ditföras, utan betungade afgifter, och bevis
härför finnes deraf, att vestra städernas spannmålshandlare finna
sin uträkning att ända bort på Christianstads-slätten anlägga
magasiner, derifrån de sedan på jernväg transportera deri uppköpta
spanmålen till hufvudmagasinerna å vestra kusten. Nu är
visst sannt, att i vestra kustens städer finnas s. k. färjbåtar, hvilka
äro befriade ifrån en stor del betungande afgifter vid aflastning
på Danska kusten, men dessa båtars antal är allt för litet, så
de finna sig kunna antaga endast sådana frakter, som innehålla
värdefulla varor, hvilka kunna finna uträkning att betala hög
frakt. Deremot finnas längs Skånes vestra kust, om jag ej missminner
mig, bortåt 20 stycken fisklägen med 100:tals mindre
fartyg och båtar, hvilka äro inskränkta till fraktfart å Svenska
kusten ända till fram på sommaren, då fisket börjar i sundet
och närliggande farvatten. Dessa båtars egare hafva vanligast
endast ett litet boningshus, med dertill hörande, på Skånska
kallad, kolhave, af några skeppelands vidd, hvadan en fraktfart
på Danmark, som nu af dem endast helt obetydligt kan
bedrilvas, skulle vara särdeles välbehöflig.
En talare har nyss här sagt, att han icke trodde, att Danskarne
skulle vara så skickliga handtverkare, att de kunde blifva
förgångsman för våra inhemska handtverkare; jag vill lemna
detta obestridt, men hvad jag med visshet vet, det är, att många
Danskar äro och ha varit dugliga förgångsmän för det Skånska
jordbruket. Under de sednare 10:talen år hafva en mängd
Danskar inflyttat till Skåne, och alla om förhållandena mera underrättade
skola otvifvelaktig! kunna intyga, att dessa inflyttade
Danskar hafva, i icke oväsendtlig grad, bidragit till höjandet af
provinsens modernäring, jordbruket.
Hvad som Utsk:t i denna punkt föreslagit, är visserligen
ett litet steg till ernåendet af det stora mål, jag önskar så högt
att man må kunna upphinna, nemi. ett underlättande af de kommerciella
och industriella förhållandena emellan Danmark och
Sverige, men med många små steg kan målet slutligen hinnas;
det är derföre jag högeligen önskar, att Utsk:ts förslag uti ifrågavarande
punkt måtte å detta rum vinna framgång.
Den 31 Januari e. m.
241
Gr. Mörner, Carl Göran: Det var med någon förvåning
som jag åhörde Gr. Sparres anförande i denna fråga,
hvilket skulle kunna ingifva den, som följde detsamma, den tron
att Sverige vore ett Japan, till hvilket man behöfde skicka
beväpnade fartyg och använda samma medel, som emot nämnde
land användas, för att bereda främlingar inträde. Så är
dock, dess bättre! icke förhållandet. Om Hr Grin något närmare
fäst sig vid den af K. M:t under den 18 Juni 1864 utfärdade
Förordning ang. utvidgad näringsfrihet, så skulle Hr Gr:n
kommit till den erfarenheten, att det verkligen icke är förenadt
med svårigheter för främlingar, från hvilket land som helst,
att här drifva sitt yrke. Att någon ordning bör vara gällande
och några föreskrifter iakttagas inom hvarje land, torde val ej
kunna bestridas. En talare har här åberopat R. Stirs skrifvelse
till K. M. i dylikt ämne vid 1860 års riksdag, men, då nu R.
Stms uttalade önskningar blifvit efterkomne, och stadganden i öfverensstämmelse
dermed intagne i 1864 års Kongl. Förordn., torde
väl den värde talaren vara tillfreds med hvad som sålunda blifvit
åtgjordt. Jag tror, att det sker kanske lika många utflyttningar
från Sverige till Danmark som tvertom, men är icke i tilllälle
att kunna bedöma, hvilketdera landet derpå skördar de
största fördelarna. Att det finnes många tusen Svenskar i Köpenhamn
och på flera andra ställen i Danmark och att de i allmänhet
blifva med särdeles stor välvilja emottagne af de sträfsamma
Danskarne, det tror jag icke kan förnekas, men, enligt
Svenskarnes gamla sed att ringakta och nedsätta hvad som
är Svenskt, erkänna de knappast detta hedrande förhållande,
förstå ännu mindre att uppskatta detsamma. Enligt min åsigt
hafva vi neg af traktater och böra akta oss för att blifva på
alla håll omgärdade af dylika, och derigenom hindrade i vår fria
verksamhet, men till en ny sådan skulle ett bifall till ifrågavarande
punkt i Utsk:ts förslag föranleda. Man har visserligen
sagt att vi skulle erhålla reciprocitet, men möjligen skulle vi
få en sådan efter Fransyskt begrepp, hvilket är något helt annat
än hvad andra nationer dermed förstå. En föregående talare
har sagt, att i följd af den nya Franska traktaten för det
närvarande en Fransman har större rättighet i Norge än en
Svensk man och äfven större rättigheter i Sverige än som derstädes
tillkomma en Norrman; ja, man skulle t. o. m. kunna
bevisa att i visst hänseende Fransmän hafva större rättigheter
i Sverige än Svenskarne sjelfva. Detta kan nemligen inträffa
i det fall att en Fransk skeppare kommer hit och intager
last med destination till Fransk hamn, ty, äfven om han under
hemvägen besökt andra länders hamnar, erlägger han vid ankomsten
till Frankrike hvarken för skepp eller last någon serskild
afgift, under det att deremot en Svensk skeppare, med
last härifrån, som seglar direkt på Frankrike, måste betala en
tilläggs-afgift af 75 centimer pr tonneau, och, om han under resan
inlöper i annat lands hamn för att lossa eller lasta varor,
H. 11. 16
242
Den 31 Januari e. m.
mäste vid ankomsten till Frankrike för fartyg och last vidkännas
alla de förhöjda afgifter, som finnas stadgade för fartyg
från icke privilegieradt land. Jag tror således, att man icke kan
finna något inbjudande i dessa förhållanden, och att del är mera
skäl att man fäster sig vid de åsigter, som vid förra riksdagen,
då frågan om den tillämnade Franska traktaten förevar, uttalades
af Hr Chefen för Finans-Dep:t, och hvilka, såsom Hrnne
torde erinra sig, innefattade att han i princip var obenägen för
att ett folk skulle i afseende på frågor som rörde dess inre förhållanden
binda sig genom traktater med främmande makter. Jag
anser denna princip ganska rigtig och får äfven af detta skäl
anhålla om afslag å Utsk:ts framställning i nu föredragna punkt.
Hr Tersmeden, Per Reinhold: För min del har jag
icke blifvit öfvertvgad af de skäl, hvilka åtskilliga talare hafva
anfört mot Ekon.-Utsk:ts föreliggande förslag. Man har klandrat
detsamma så väl i lörmelt hänseende, som i afseende å
sjelfva saken. Hvad det formella vidkommer, har man egentl.
fäst sig vid den af Hr von Ehrenheim afgifna reservation, i
hvilken flertalet af R. o. Ad:ns ledamöter inom Utsk:t instämt.
Hr von Koch har dock redan så fullständigt ådagalagt, att det
icke är så farligt med de förespeglade vådorna af att aflåta en
skrifvelse, sådan som den nu föreslagna, att jag dertill endast
behölver tillägga, att om man vill såsom princip antaga den
försigtighet, hvilken åtskilliga talare här förordat i afseende å
underd. skrifvelser till K. M:t i allmänhet och i inre frågor, så
se vi i sjelfva verket denna princip nästan dagligen lemnad å
sido. Hvad serskildt vidkommer hemställningar rörande underhandlingar
med främmande makter, så har man ej heller följt
en sådan princip. Det torde icke hafva fallit ur It. o. Ad:ns
minne, att R. St:r vid förra riksdagen förklarade sig för en
traktat med Frankrike. Denna anses nu i mångas ögon såsom
serdeles vådlig och en talare har derom yttrat: vi hafva nog med
traktater; han kan visserligen förklara, att vi hafva nog med
traktater liksom med nya grundlagsförslag, men då Konung och
Ständer antaga desamma, så måste man väl ändock dermed åtnöjas.
I afseende å sjelfva saken har här yttrats, att förslaget
icke skulle medföra några fördelar för Sverige. Detta påstående
har dock redan blifvit af flere talare vederlagdt. De hafva nemi.
erinrat, att ett land alltid behöfver kapital och arbetskrafter,
isynnerhet de sednare. I sammanhang dermed påminner jag
mig ett yttrande af en bland Europas störste publicister, visserligen
en främling, men som dock väl kände vårt land, der han
i trenne år vistats, Ernst Moritz Arndt. »Sverige kan ej utföra
den rol i verldshistorien, hvartill det är ämnadt, förr än
det eger åtta millioner innevånare; och denna siffra kan det
med en ändamålsenlig utveckling af sina tillgångar utan svårighet
uppnå.»
En af vår tids vackraste tendenser är just dess sträfvande
att upphäfva det isoleringssystem, som alltför länge fått råda
Den 31 Januari e. m.
243
mellan staterna. Den tid kan ej hafva gått ur vårt minne, då
hvarje stat sökte omgärda sig med en sorts chinesisk mur, ej
mindre emot utifrån kommande idéer, än personer och varor,
då man vid gränsen möttes än af förbud att resa vidare, än af
förständigande att der stadna tills vederbörligt tillstånd erhållits
att i landet inkomma. Sent omsider har man kommit till insigt
deraf, att folken i stället böra närma sig hvarandra, och,
gäller detta i allmänhet, bör det väl med ännu större skäl gälla
grannfolk emellan och framför allt en med oss så nära beslägtad
nation som den Danska. Danmark eger nemligen samma
religion, samma seder, nästan samma språk som Sverige; det
har i omkring tusen år varit förenadt med Norge, och det har,
isynnerhet under senare år, med den sydligare delen af vår
halfö stått i den allra närmaste industriella och sociala gemenskap.
Jag vill nu icke inlåta mig på politiken, ehuru några föregående
talare bär velat antyda, att dolda politiska syften legat
under Utslcts förslag — jag eger ej denna förmåga att läsa
mellan raderna, jag håller mig till det svarta och ej till det
hvita af papperet och vill derföre endast förklara, att, då å ena
sidan ett bifall till detta oskyldiga förslag aldrig kan medföra
några politiska vådor, men väl stora sociala fördelar, skulle deremot
ett afslag verkligen innebära en ganska ovänlig demonstration
emot ett grannfolk, som vi hafva allt skäl att bemöta
med aktning och välvilja. Jag anhåller om propos. pä
bifall.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag är till största
delen förekommen af föreg, talare, och skulle icke nu upptaga
R. o. Ad:ns dyrbara tid, om jag icke hade förtroendet att vara
Ordf. i Ekon.-Utsk:t. Hr af Klints yttrande, att man icke i onödan
bör besvära K. M. med und. skrifvelser, har redan blifvit
mycket rigtigt besvaradt af Hr von Koch; jag vill dervid endast
tillägga, att, då vi helt nyligen beslöto till K. M. aflåta en
underdånig skrifvelse ang. rätt för vissa tjenstemän att i stället
för borgen lemna värdepapper såsom säkerhet för uppbörd, Hr
af Klint då, hvarken här eller i Utsk:t, reserverade sig mot
nämnda beslut. För min del kan jag icke finna annat än att förslaget
att närma trenne beslägtade folk till hvarandra är af
långt större vigt och mera förtjent af K. M:ts nådiga uppmärksamhet
än att tillåta personer deponera värdepapper i st. för
borgen på 1,200 Rdr. Om man således torde kunna lemna
åsido alla betänkligheter i formelt afseende, återstår endast att
afgöra huruvida förslaget i och för sig är nyttigt eller icke.
Gr. Liljencrants har yttrat, att lian icke kunde finna någon annan
påföljd af Danskars inflyttning i Sverige än att de mindre
idoga Svenskarne då skulle komma att svälta ihjäl. Jag delar
icke denna farhåga och tror att det i Sverige finnes både utrymme
och förvärfstillfälle för så väl Danskar som Svenskar.
Det är ju framför allt armar vårt land hehöfver. I Skåne har
244
Den 3! Januari e. m.
det tydligen visat sig, att den Danska inflyttningen verkat välgörande
på den Svenska befolkningen. Jag lår upplysa Hr af
Klint, att i denna provins åtminstone Danskarne, driftigp, liushållsaktige
och kunnige, sorn de i allmänhet äro, högt värderas
såsom dugliga och skickliga förgångsman, serdeles vid jordbruket.
Den yrkesfrihet, Utsk:t förordar, innefattar ju äfven denna
vår modernäring. Man har sagt, att Danskarne icke behöfva
den rättighet, man nu vill gifva dem, emedan de efter den nya
näringslörfattningens utgifvande icke blott kunna utan alltid erhålla
tillåtelse att idka handel och rörelse, blott de ingå till K.
Bef:de med ansökan derom, men, om så är, att de alltid få
denna tillåtelse, hvartill tjenar det då att tvinga dem till denna
omväg. Den utgör ju då endast ett nytt bevis på den benägenhet
för mångskrilveri, som så olyckligt utmärker vårt land.
För att lugna Gr. Liljencrants’ farhåga för Danskarnes märkvärdiga
förmåga att försörja sig på vår bekostnad, får jag upplysa
att å Seeland finnes nu 40,000 och ensamt i Köpenhamn
samt dess omgifning omkring 13,000 Svenskar och Norrmän,
då deremot hela antalet i Sverige bosatte Danskar icke torde
uppgå till 5,000. Detta tyckes nogsamt utvisa alt Svenskarne
icke frukta täflan med Danskarne, utan finna sin uträkning vid
att dit i mängd öfverflytta, ehuru den Danska lagstiftningen är
långt olördelaktigare för främlingen än vår. Såsom bekant fordras
i Danmark, att en person skall der hafva uppehållit sig 5
år, innan lian får yrkesfrihet. När således Svenskarnes antal
i Danmark är mångdubbelt större än Danskarnes här, torde
vara obestridligt att fördelen ligger på vår sida, om Utsk:ts förslag
nu bifalles och likställighet i rättigheter mellan Svenska
oell Danska undersåter derigenom bereddes. — Nej, säger Hr
Dalman, likställigheten blir i alla fall icke fullständig, ty den
Svenska näringsförfattningen är friare än den Danska. Men,
M. Hrr! icke kunna vi begära att vi skola få större rättigheter
i Danmark än Danskarne sjelfva. Nå val, säger man, antagom
att Sverige behöfver arbetskrafter, att inflyttningen är nyttig,
hvarför har Utsk:t icke då utsträckt sitt förslag till alla jordens
folkslag? Jo, derföre, att ett är att förstärka sig med inflyttande
stamförvandter, något helt annat deremot att tillåta en främmande
folkstam obehindradt nedsätta sig i landet; derpå är Danmark
ett varnande exempel. Den Tyska invandringen i Sleswig,
se der grunden till alla de olyckor, som drabbat detta land.
När ett rike uppmuntrar inflyttningen från en angränsande, 20
gånger starkare folkstam, måste detta slutligen medföra det lilla
folkets nationella undergång.
En verklig orimlighet är det deremot att, såsom en talare
bär gjort, förespegla några vådor för vår nationalitet af den
beröring, hvari vi, mer än 4,000,000 Svenskar, kunna komma
till 2 millioner Danskar, de der dessutom, säge hvad man vill,
icke för oss äro några främlingar. Danskarne hafva samma ursprung,
samma språk, samma tänkesätt, samma vanor, samma
kärlek till frihet och oberoende som vi. Sjelfva blodet i våra
Den 31 Januari e. m.
245
ådror säger oss, att de äro våra broder, och likväl vill man
här behandla deni såsom Kineser eller Ryssar. Man har under
Utsk:ts hemställan velat söka politisk skandinavism. Jag anser
deremot den sak, vi nu afhandla, alltför underordnad för att
bringa en så vigtig fråga som skandinavismen till tals. För
egen del anser jag dock för en heder att förklara, det jag till
själ och hjerta är skandinav, fullt öfvertygad, att på denna
idé beror icke blott vår, utan hela Nordens framtid. Politisk
skandinavism. Mina Hrr! rätt förstådd, förutsätter dock icke,
som man här framhåller, en sammansmältning af, utan snarare
ett läst förbund emellan de Nordiska folken. Jag vågar således
anse antagandet af Utsk:ts förslag endast vara en klokhets-, en
billighetsåtgärd, icke någon politisk handling. Ett afslag deremot
vore ett bevis på eri skuggrädsla, som jag icke tror att
R. o. Ad. hyser. Jag tillstyrker bifall.
Ilr af Klint: Man har temligen skarpt klandrat mig för
det jag fört frågan in på det politiska området; jag skulle beklaga
detta och finna mig föranlåten att bedja om ursäkt derför,
om jag icke trodde och hade anledning att tro, att det just
är inom nämnda område, som frågan bör hållas. Om jag någonsin
varit i villrådighet om, hvar jag egentligen borde söka
denna fråga, så har diskussionen i dag lärt mig, hvad som ligger
under densamma. Jag har dessutom endast citerat innehållet
af de motioner, som legat till grund för Utsk:ts Betänk.,
och, orri jag icke fruktade att trötta eder, Mina Hrr! skulle jag
uppläsa en del deraf, hvarigenom tydligen skulle ådagaläggas,
att jag haft rätt i mitt påstående. Jag rår icke för, att ingen
annan velat framdraga de egentliga skälen för denna punkt; jag
har gjort det, emedan det är på dessa som Utsk:t stödt sin
hemställan.— Här har blifvit yttradt, att det vore besynnerligt,
om man afsloge ifrågavarande punkt, då nu snart en Skandinavisk
exposition kommer att öppnas i Stockholm, der de Skandinaviska
industriidkarne ega att framställa sina produkter. Jag
kan dock icke för min del finna, att den ena saken har att
göra med den andra, och har aldrig hört, att man i andra länder,
der industri-expositioner anordnats, ansett sig böra medgifva
de exponerande nationerna reciprocitet. Man anser detta
förslag vara oskyldigt, och jag medgifver, att det är så, om
man icke går till grunden för detsamma; men jag repeterar,
att, om det antages, skulle det bygga en brygga för den politiska
skandinavismen. Inom Utsk:t har förslaget betraktats såsom
ett steg framåt i detta hänseende. Det har blifvit sagdt,
att man borde bevilja ifrågavarande rättighet åt Danskarne, derföre
att de tala samma språk som vi; men hvarföre då, Mina
Hrr! gå vi icke öfver hafvet åt öster, hvarest jemväl samma
språk, och kanske renare, talas. Hvad beträffar den här gjorda
anmärkningen, att ett afslag å denna hemställan skulle blifva
politiskt, så förstår jag ej, huru ett afslag skulle kunna få en
politisk färg, under det, såsom jemväl yttrats, detta icke skulle
246
Den 31 Januari e. m.
blifva förhållandet med ett bifall till punkten. Men I må förklara
det, huru 1 viljen, Mina Hrr! Jag röstar fortfarande för
afslag.
Flere ledamöter hördes ropa på propos.
Gr. Liljencrants: Det förefaller mig som om min värde
vän här midt emot tolkat min framställning på samma sätt som
vissa personer läsa den Heliga Skrift, d. v. s., alt de draga ut
ett och annat uttryck och dermed fara omkring. Jag har sagt,
att det vore en fördel, om Danska handtverkare inkomma i
Sverige i så stor mängd, att derigenom de öfverdrifna priser,
hvartill vi nu måste köpa våra förnödenheter, kunde blifva i
någon mån nedsatta; men, antages detta, måste följden blifva,
att våra Svenska handtverkare svulto ihjäl. Sådan var meningen
i hvad jag yttrade.
Hvad den stora mängden af Svenskar i Danmark beträffar,
så aktade sig den värde talare, som ordade härom, ganska väl
för att upplysa Riddarhuset och äfven mig (om jag icke vetat
det förut) hvad det är för slags folk, som skaffat sig anställning
i Danmark. Det utgöres icke af handtverkare, utan helt
rätt och slätt af drängar, pigor och gesäller, af hvilkas arbetskrafter
Danskarne hafva nog klokhet att begagna sig, tills de
blifvit utnötta, hvarefter,de öfversända dem till Sverige, för att
försörjas af fattigvården derstädes. Om detta kan vara eftersträfvansvärdt,
öfverlemnar jag åt hvar och en att bedöma. —
Om, såsom Gr. Björnstjerna yttrat, ett afslag å punkten skulle
innebära bevis på en anti-skandinavisk rigtning och således uttrycka
hvad ifnnpdelar af Svenska folket tänker, så anser jag
häruti ligga ett ytterligare skäl för afslag.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Jag har icke följt diskussionen
från början; men ett yttrande af Hr af Klint har föranledt
mig att begära ordet. Det tycks som om man såge spöken
midt på ljusa dagen, då man i denna oskyldiga fråga vill spåra
en djup politisk tanke, skandinavismen. Här föredrages ett
Betänk, af Ekon.-Utsk:t, som alser en helt enkel sak, eller att
gifva Danskar och Norrmän utvidgad näringsfrihet i Sverige.
Så har jag fattat motionernas innehåll, och om än dessas författare
åsyftat något annat, har dock ej detta blifvit af Utsk:t
tillstyrkt. Vill någon ur Betärik:t draga en dubbel konklusion,
står det honom fritt, men något skäl dertill har han icke. Enligt
min åsigt tala vigtiga skäl för bifall till Utsk:ts hemställan,
ty Norge är ju med oss förenadt, och endast ett litet vatten
skiljer oss från Danmark. Daglig beröring och liflig omsättning
ega rum mellan Sverige och Danmark, och i Skåne skörda vi
stora fördelar af dit inflyttade Danska handtverkare, i anseende
till deras skicklighet och arbetsamhet. Nu är endast meningen
att för Danskar borttaga de i den nya näringsförfattningen stadgade
formaliteter. Utskds majoritet har sett denna fråga enkelt
Den 31 Januari e. m.
247
oell praktiskt; men R. o. Ad. synes vilja uppfatta den från en
högre ståndpunkt. Personer, som eljest föra liberalismens fana,
hafva nu nedhalat densamma och motsatt sig den föreslagna
näringsfriheten. Sådane statsmän förstår jag icke; men kanske
en framtid skall förklara, hvad de egentligen mena. Fördelarne
af Utsk:ts förslag äro verkligen så påtagliga, och några olägenheter
deraf torde icke uppstå; det innehåller ju dessutom endast
en uppmaning till Regeringen, att, när den finnér tiden
vara inne, bringa saken till verkställighet. Mina Hrr! tagen
frågan sådan den är, enkel och praktisk, och jag är öfvertygad
om, att hvar och en, som ej vill se spöken på ljusa dagen,
skall dertill rösta bifall.
Gr. Mörner: Jag kan af Hr Tornerhjelms yttrande nogsamt
finna, att lian ej följt diskussionen från dess början. Hans
framställning af Svenskars ställning i Danmark öfverensstämde
nemi. ej med den, som en föregående talare å samma sida, Hr
Gr. Björnstjerna, derom lemnat. Deri ene förklarade, att Svenskarne
derstädes halva endast fördelar att skörda; den andre
medgaf, att der gälla, i afseende å dem, åtskilliga föreskrifter,
mera restriktiva, än de motsvarande här i landet, såsom att en
Svensk, för att i Danmark blifva naluraliserad, måste hafva vistats
derstädes 5 år, då deremot här i Sverige en utländning
kan redan efter tre år erhålla medborgarerätt. Om sistnämnde
förhållande är det med verkligheten öfverensstämmande, synes
det mig ådagalägga, att det finnes stadganden i Danmark, som
den Svenska Regeringen, om den skall öppna underhandlingar i
den af Utsk:t föreslagna rigtning, måste söka få undanröjda, på
det Svenskar må erhålla samma rättigheter i Danmark, som
Danskar åtnjuta i Sverige. Kan detta ej förnekas, finner jag
deri ett ytterligare skäl att afslå Utsk:ts förslag; ty detta skulle
eljest möjligen kunna skänka oss nya fördelar »å la Francaise».
Ropen på propos. förnyades.
Hr Fahnehjelm, Gustaf: I motsats mot Hr Tornerhjelm,
har jag varit nog lycklig att fått afhöra diskussionen
från dess början. Jag vill dock nu ej fästa mig vid första delen
af diskussionen, utan hufvudsakligen vid den siste värde
talarens yttrande. Det synes mig, att han utgick (rån premisser,
hvilka bort leda honom till en annan konklussion, än den,
hvarvid han stannade. Han började nemi. med att omnämna
det faktum, att Svenskar icke skulle åtnjuta samma fördelar i
Danmark, som Danskar i Sverige, och att således Sveriges intresse
skulle vara mindre väl tillgodosedt; men, om så är förhållandet,
kan jag ej fatta talarens farhåga, att en traktat med
Danmark för vinnande af reciprocitet, skulle blifva en ny »traité
ä la francaise». Vi skulle ju genom en sådan öfverenskommelse
endast hafva fördelar att vinna, ej att förlora; och delta
kan väl ej vara ett skäl mot förslaget, som endast alser, att
248
Den 3) Jannari e. m.
R. St:r skola hos K. M:t uttala sin önskan, det en sådan traktat
måtte afsiutas. Med Hr Tornerhjelm instämmer jag deri,
att man ej bör söka någon politisk betydelse i denna fråga.
Jag lyckönskar verkligen den ledamot af Ståndet, som besitter
så skarp blick och sådan förmåga att ransaka njurar och hjertan,
att han kan upptäcka nya motiver, icke allenast till motionärens
förslag, utan äfven till Utskits beslut; men jag kan
icke annat än uttrycka min förvåning öfver djerfheten att officielt
gifva luft åt sådana beskyllningar, och jag tror, att ett
Utsk., likasom en motionär, har rätt att icke 1a andra motiver
sig tillagda, än dem, det på vanligt sätt tillkännagifvit.
Hvad sjelfva saken angår, så ser jag i Ekon.-Utsk:ts hemställan,
att R. Sl:r måtte aflåta en underd. skrifvelse af föreslaget
innehåll, endast en konseqvent fortsättning på den bana,
som vi sedan åratal inslagit, eller att söka borttaga alla i förväg
lagda hinder för utöfvandet af en lofvärd industriel verksamhet.
Det är sannt, att frågan nu gäller att borttaga de
skrankor, som resa sig, icke inom vårt lands råmärken, utan
mellan detta land och ett annat; men detta andra land är Danmark,
till hvilket vi stå i helt annat förhållande, än till öfriga
närgränsande stater. Svensken har samma språk, samma religion,
samma sedvänjor, samma uppfattning af lifvet som Dansken;
han förstår Dansken; men han förstår ej Tysken eller
Ryssen. Några vådor deraf, att R. St:r i djupaste underdånighet
göra en framställning hos K. M:t, kan jag ej finna; K. M:t eger
ju dervid fästa det afseende, som saken anses förtjena. En
bland de talare, som först yttrade sig och hvars namn står
främst bland reservanterna inom Utsk:t, har förklarat, att, om
R. St;r beslutade en sådan framställning, skulle det se ut som
om Ständerna ville utöfva en påtryckning på Regeringen. Då
likväl representationen eger yttra sig i ämnen, som angå rikets
styrelse och förvaltning, kan det väl ej anses otillbörligt, om
den på ett så oskyldigt sätt uttalar sin åsigt i denna fråga.
För öfrigt torde Regeringen af eri erfarenhet, som icke sträcker
sig längre tillbaka i tiden än till sista riksdagen, veta, att
Svenska representationen icke är gripen af några politiskt-skandinaviska
idéer. Det är skäl, att R. St:r nu uttala sin bestämda
åsigt; ty eljest kan Regeringen af de förut uttryckta
antipatierna finna sig förhindrad att vidtaga några åtgärder i
den af Utsk:t föreslagna rigtningen, äfven om den sjelf skulle
önska det.
Slutligen tillåter jag mig förklara, att, vill man tilldela
denna fråga en politisk betydelse, erhåller den en sådan först
genom ett afslag. Bifaller nemi. R. o. Ad. Utslcts hemställan i
denna punkt, så har Regeringen erhållit fria händer att i detta
fall lörfara så, som Regeringen godt synes; men afslås deremot
densamma, så har R. o. Ad. uttalat ett veto mot hvarje steg,
som afser att närma de Skandinaviska folken till hvarandra.
På dessa grunder röstar jag för bifall.
Den 31 Januari e. m.
249
Gr. Sparre: Jag är förekommen af den siste (alaren i
fråga om bemötandet af Gr. Mörners yttrande oell vill endast
fästa den värde Grms uppmärksamhet derpå, att Ekon.-Utsk:ts
förslag just innehåller, att R. St:r skola hos K. M:t anhålla,
att han ville »söka tillvägabringa den öfverenskommelse, som
för de hegge grannfolken pröfvas fördelaktig», och att det således
syftar att undanrödja de olägenheter, som i afseende å Svenskars
vistande i Danmark ännu kunna ega rum. Att för öfrigt
Sverige skulle vara ett Japan, der ingen ville bosätta sig, har jag
aldrig sagt.
Då, på sätt Utslct ock upplyst, det icke tillå tes Dansk
man att här fritt idka handel och handtverk, utan rättigheten
dertill i hvarje särskildt fall beror på pröfning af Konungens
Ref:de, finnes således för honom ganska stora hinder, som icke
existera för Sveriges egna innevånare. Det är då ganska naturligt,
att en Dansk, som tilläfventyrs vistats bär i flera år och
blifvit så införlifvad med Svenska förhållanden, att lian t. o. m.,
såsom i det läll jag nyss uppgifvit, fått erlägga ufskvlder såsom
Svensk medborgare,-icke kan inse, hvarföre för honom, när han
vill företaga något så enkelt sorn att anlägga en fabrik, binder
skola vara föreskrifna, som icke finnas liir andra. En sådan
obillighet bör undanrödjas, helst då derigenom kan vinnas motsvarande
fördelar för de Svenskar, som nedsatt? sig i Danmark.
En talare har försäkrat, att detta Utsk:ts Betänk, skulle
åsyfta att bygga en brygga lör den politiska skadinavismen,
och att man derföre borde afslå detsamma. En sådan försigtighet
påminner allt lör mycket om den bekanta läbeln om
ljusets fiender, i hvilken en man ej vågar påtända ett ljus af
fruktan att det skulle kunna förorsaka vådeld; man skulle då
ej kunna företaga något, emedan deraf möjligen skulle kunna
uppstå de farligaste följder. Frågan är helt enkelt den, om man
bör tillåta en medborgare, som bor på andra sidan sundet, att
utan några binder nedsätta sig bär, och någon djup skandinavisk
betydelse ligger ingalunda derunder. En annan talare har
frågat, hvarföre man ej utsträcker sammil rättigheter äfven till
Finnarne. Skälen dertill äro, dels att denna fråga redan är väckt
i Danmark, dels att beröringen mellan Danmark och Sverige,
till följd af det ringa afståndet mellan båda länderna, är så stark,
att det vore onaturligt att förhindra en näringsidkare från det
ena landet att fritt bedrifva sin näring i det andra, der hans
språk förstås och der sederna äro desamma. Jag vill emellertid
ej längre trötta R. o. Ad. med ett anförande i en sak, som efter
min öfvertygelse verkligen är af så ringa vigt som denna, utan
inskränker mig till att fortfarande yrka bifall till Utskits hemställan.
Frih. Sprengtporten: Det har under diskussionen blifvit
upplyst, att ett ganska stort antal Svenskar befinna sig i Danmark
och att emellan detta land och Sverige är en mycket liflig
samfärdsel; dessa omständigheter synas mig tillräckligt i och för
250
Den 31 Januari e. m.
sig sjelfva tala för undanrödjande af allt, som hindrar de båda
folkens beröring med hvarandra. Jag kan ej inse, huru man
kan finna en hemställan till K. M:t i en sä enkel Iråga som
denna ega något samband med den politiska skandinavismen.
Det skulle, såsom jag förut nämnt, vara högst inkoseqvent och
föga vänskapligt att möta de industriidkare, som besöka vår
exposition, med den helsningen, att de äro välkomna för att exponera
sina industrialster, men att vi derjemte helst se, att de
sjelfva icke slå sig ned hos oss och drifva sina yrken härstädes.
Detta är grunden till mitt yrkande om bifall till punkten, och
jag finner mig icke öfvertygad af en föregående talare, som
sökt vederlägga mina skäl.
Talrika rop på propos. hördes ånyo.
Gr. Mörner: Det borde vara öfverflödigt för mig att ytterligare
upprepa hvad jag redan förut yttrat, men då Gr. Sparre
fortfarande ordar om de i förväg lagda hindren för utländning,
som här vill idka handel eller handtverk, får jag ännu en gång
erinra derom, att några sådana icke finnas. Enda skilnaden
mellan Svensk och utländning i detta afseende är den, att en
Svensk skall göra anmälan hos vederbörande myndighet, men
behöfver ej lösa någon resolution, hvaremot en utländning skall
vid anmälan förete prestbetyg och ställa borgen för utskylder
under tre år samt derefter erlägga lösen för resolution.
Hr von Koch: Jag har begärt ordet för att upplysa Gr.
Mörner att han misstagit sig, då han återigen upprepat att här
icke finnas några i förväg lagda hinder för utländning, som vill
idka handel etc. Tvenne sådana finnas dock; han skall nemi.
i hvarje särskildt fall afvakta vederbörande myndighets pröfning,
innan lian får börja idkande af handel eller handtverk, och han
skall ställa borgen för tre års utskylder. Enligt Dansk lag finnes
äfven ett sådant hinder, ty der fordras att hafva vistats 5
år i landet, så vida ej särskild dispens erhålles. Utsk:ts hemställan
åsyftar nu endast, att vi skola gå Danskarne till mötes
och erbjuda dem borttagandet af de för Danskar här stadgade
inskränkningar, mot att de göra oss samma tjenst tillbaka.
Visserligen skulle jag kunna hafva mycket att erinra mot
de högst obefogade anmärkningar, som här i dag framställts mot
Franska traktaten, men då frågan om densamma så snart kommer
att af Ståndet handläggas, vill jag ej nu dermed upptaga
tiden.
Frih. Liljencrantz: Jag skulle icke ännu en gång hafva
tagit R. o. Ad:ns tid i anspråk, om icke Gr. Mörner uppgifvit,
att här i Sverige icke finnas några i förväg lagda hinder för
utländska näringsidkare. Som jag icke vågar påräkna stor trovärdighet
för mina uppgifter, får jag göra Gr. Mörner och dem,
som fästat afseende å hans uppgifter, uppmärksamma på 26:te §:n
Uei\ 31 Januari e. m.
251
af Kongl. Förordn. d. 18 Juni 1864 angtde utvidgad näringsfrihet.
Ilen innehåller Irenne i förväg lagda hinder, nemi. att utländning
skall till Konungens lie lide ingifva ansökan om tillstånd till
närings utöfvande, förete frejdebetvg samt borgen för utskylderna
under 3 år.
Gr. Mörner: Jag tror, att vilkor för en närings idkande
är något helt annat än hinder emot densammas bedrifvande.
Gr. Sparre: Jag åter tror, att borgen för 3 års kronoutskylder
är ett bestämdt hinder och icke något vilkor.
Sedan öfverläggningen härefter lörklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts ifrågav:de hemställan och dels afslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till samma hemställan
och sedermera propos. på afslag derå, hvilka båda propos:r
med talrika och starka ja och nej i blandning besvarades; hvarefter
och sedan propos. på bifall till Utsk:ts hemställan blifvit förnyad
och jemväl med starka och talrika både ja och nej besvarad, Hr
Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Upplästes och godkändes följande voterings-propos.:
wilen som bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.-Ulsk:ts hemställan
i 2:dra punkten å sid. 5 af Betänk:t N:o 36, i fråga om ömsesidig
rätt för Svensk och Dansk man att i det ena eller andra
riket idka handel och annat näringsyrke, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utlällit sålunda:
Ja — 43.
Nej — 78.
Lftsk:ts hemställan å sid, 6.
Gr. Liljencrants: Jag skulle icke hafva vågat motsätta
mig denna punkt, om icke förhållandet vore, att den Norska
handelsflottan är betydligt öfverlägsen deri Svenska. Om någon
näring är naturlig för Sverige, så är det väl skeppsrederiet; det
bar visserligen ännu icke nått någon större utveckling, men vi
kunna hoppas, att förhållandena skola förbättras. Det är gifvet,
att en sä öfverlägsen handelsflotta som den Norska har ett
öfvervägande antal sjökaptener och sjokaptens-aspiranter, och, om
Den 31 Januari e. in.
dessa egde tillstånd att föra Svenska fartyg, skulle de snart uttränga
såväl de Svenska män, som nu försörja sig med sjöfart
sorn älven många al dem, som vilja egna sig åt detta yrke.
Om det medgåfves, att Svenska fartyg fingo föras af Norrmän,
ehuru de voro bemannade af Svenska sjömän, vore det sannerligen
att befara, det dessa sjömän så fort ske kunde utbyttes
mot Norska, hvarigenom äfven våra sjömän skulle beröfvas möjligheten
att förvärfva sin utkomst i sitt yrke.
Jag kan såsom styresman för ett län, hvilket från början till
slut är kustland, och, då jag är väl bekant med den håg, som
finnes hos befolkningen ända från norra Upland till Stockholm
på en sträcka af 16 mil, upplysa, att hela kustbefolkningen lefver
för sjöfarten och högst ogerna sysselsätter sig med jordbruk.
Då härtill kommer att i Sverige finnas på flera ställen navigationsskolor
och det är långt ifrån, att de Svenska sjökaptenerna
i skicklighet stå tillbaka för de Norska, anser jag det icke vara
skäl att framkalla medtäflare, så länge brist på Svenska befälhafvare
icke uppstått.
Jag har ansett det vara min pligt att fästa Ståndets uppmärksamhet
på dessa omständigheter, hvilka icke sakna sin betydelse,
och anser att, då vi behöfva hvarken Norska befälhafvare,
styrmän eller matroser, det icke vara skäl att bifalla denna
punkt, å hvilken jag således yrkar afslag.
Gr. Mörner: Ehuru jag ogerna uppträder mot den siste
värde talaren, kan jag dock i detta fall ej underlåta att göra
det. Utsk:ts framställning i denna punkt åsyftar att bringa till
öfverensstämmelse med hvarandra de i hvartdera af de förenade
rikena gällande stadganden ang;de sjöfolk, och det kan icke an
nät än öfverensstämma med Sveriges välförstådda intresse att
en sådan likhet emellan löreskrifterne uti de båda länderna
beredes. Denna punkt sammanhänger äfven nära med den af
Ståndet redan bifallna lista punkten, men är deremot vida skiljd
från den 2:dra. Jag anhåller 0111 bifall.
Gr. Björnstjerna: Jag skulle visserligen kunna inskränka
mig till att instämma i den siste värde talarens yttrande, men
vill dock med några ord besvara Gr. Liljencrants. Till en början
får jag förklara, att jag icke förstår Hr Grins farhåga för
vår sjöfarts bestånd. Utskits förslag gäller endast framtiden,
när examens-fordringarne för sjökapternerne i båda länderna blifvit
lika. Nu är den Norska examen långt lättare än vår. En
kapten, som endast tagit denna lättare examen, kan således aldrig,
äfven om Utsk:ts förslag gillas, komma att föra befäl på
Svenskt fartyg. Men om kunskapsprofven blifver lika, och om
Hr Grins påstående är riktigt att Norska handelsflottan skötes
så mycket bättre än vår, alt den Norska kaptenen och styrmannen
är påpassligare, flitigare och mindre dyr än de våra, då måste det
väl äfven vara en verklig fördel för det Svenska rederiet att
Den 31 Januari e. m.
253
kunna få antaga ett Norskt befäl. Fartyget skall ju då gifva
högre vinst. Täflan kommer snart att tvinga de Svenska kaptenerne
att gripa sig an i likhet med Norrmännen, rederierne
skola då åter göra goda affärer, hygga nya fartyg, antaga flere
kaptener, flere styrmän och flere matroser. Täflan skall här, såsom
alltid, långt ifrån att skada, tvärtom bereda ökad sysselsättning,
ökad vinst åt våra sjömän.
Jag nödgas erkänna alt jag lika litet förstår Gr. Liljencrants,
när han säger, att en Norsk sjökapten sannolikt skulle inom
kort mot Norskt utbyta det Svenska manskap, han här inmönstrat.
Enligt nu gällande författningar skall skeppsbesättningen
å Svenskt fartyg utgöras till f al Svenske eller Norske män.
Norrmän och Svenskar äro således redan nu här likstälde. Endast
kapten ock styrman måste vara Svenskar. Föredrar nu
kapten Norsk besättning, kan han således redan nu bemanna
sitt Svenska fartyg uteslutande med en sådan. Men härmed har
ingen lära, våra matroser äro för väl kända i hela verlden, om
jag nu icke vill medgifva att just Stockholms läns kustboer äro
några utmärkta sjögastar. Deras bekantskap med sjömansyrket
torde vanligen inskränka sig till strömmingsfiske.
På de af LTtsk:t åberopade och af mig nu anförda skäl får
jag yrka bifall till punkten.
Gr. Posse, Knut: Jemte det jag förenar mig med den
siste värde talaren, ber jag att få påpeka, att hvad Utsk:t här
föreslagit, endast utgör en fortsättning af stadgandena i 1841 års
Kongl. Förordning. Den ifrågav:de punkten rörer dock icke
manskapet, utan endast befogenheten att vara skeppare eller
styrman på fartyg. I afseende å dessa äro kunskapsfordringarne
i Sverige och Norge icke så särdeles olika, och enda skilnaden
består deri, att undervisningen icke är ordnad på fullt lika sätt.
Norge eger icke några navigations-skolor, men Norrmännen äro
beredda att inrätta sådana i mängd efter Svenskt mönster, på
det att examina och allt mätte ställas i likhet med förhållandena
i Sverige. Det skäl, Gr. Liljencrants anförde mot detta förslag,
var, att den Norska sjökaptenskåren är talrikare än den Svenska
och att det icke vore fördelaktigt att för denna sednare
framställa några medtäflare, men jag förklarar, att de Svenske
skepparne mycket väl tåla vid medtäflare af hvilken nation som
helst, om det kommer an på att föra sjelfva fartyget eller på
rent sjömansskap. Deremot tror jag, att de Norska skepparne
äro mera sparsamma än de Svenska, hvarföre det vore gagneligt,
om våra Svenskar deruti följde Norrmännens exempel.
Jag hemställer om bifall till punkten.
Gr. Liljencrants: Sedan min vedersakare gjort sig besväret
att bevisa den sats, som jag förfäktat, eller att antagandet
af Utsk-.ts förslag skulle hafva till påföljd, att de Norska sjökaptener,
iföljd af deras större förmåga alt hushålla, skulle utstänga
de Svenska, är all vidare bevisning å min sida öfverflö
-
254
Den 31 Januari e. ra.
dig. Är det äter fråga om att använda delta såsom en kur,
får jag upprepa mitt förklarande, att jag ej älskar sådana kurer,
hvarigenom man sätter sina egna vänner på svältkur. Jag yrkar
fortfarande a (slag.
Gr. Björnstjerna: Jag ber att få fästa Gr. Liljencrants’
uppmärksamhet derpå, att vi endast sagt att, ifall Hr Grins påstående,
att Norrmännen äro så förträffliga både sjömän och
hushållare, vore rigtig, då skulle det vara en vinst för våra rederier
att antaga dem i stället för Svenskar, men att vi aldrig
sagt, att det så förhåller sig.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts ifrågtde hemställan och dels afslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till densamma och då dervid
svarades talrika ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.
Utskits slutliga hemställan å sid. 7.
Hr Huss, Magnus: Då Utsk:ts i denna punkt föreslagna
underd. skrifvelse till K. M:t åsyftar att bereda likställighet mellan
idkarne af vetenskapliga yrken inom de tre nordiska rikena,
och då jag anser en sådan likställighet böra i afseende å brödralandet
åstadkommas, får jag tillstyrka Utsk:ts förslag i bvad
det angår Sverige och Norge, men deremot ej beträffande Danmark.
Orsaken härtill anhåller jag att få i korthet anföra.
Danmark har öfverflöd på läkare, och deras antal öfverstiger
antalet af tillgängliga platser, hvadan följden blifvit, att många
måst söka sin utkomst i främmande länder. Skulle nu Sverige
obetingadt öppnas för dem, komme säkerligen många, som ej
erhölle anställning eller utkomst i moderlandet, att söka sig hit,
men, då förhållandet nu är sådant, att Sverige ingalunda har
kännbar brist på läkare och att för närvide antalet af medicintestuderande
vid våra läroanstalser är så stort, att man snart
kan motse den tid, då läkarnes antal blir för stort med hänsyn
till utkomst, anser jag det ej vara välbetänkt att utan vidare
kontroller tillåta en dylik inflyttning. Man kan invända, att
denna åsigt är väl mycket protektionistisk, alldenstund den skulle
förhindra läkare från andra länder att täfla med Sveriges. Jag
medgifver att den kan förefalla illiberal, men jag får förklara,
att, vore jag öfvertygad, att de Danska läkarne i allmänhet
stodo uti insigter och yrkesskicklighet framför de Svenska eller
att deras inflyttning hit komme att i något afseende inverka
höjande på den Svenska medicinen, så skulle jag ingalunda motsätta
mig förslaget derom. Nu vågar jag deremot, ifall mitt
omdöme i denna fråga har någon giltighet, med bestämdhet påstå,
att de Svenska läkarne icke i något hänseende, hvarken
hvad kunskaper eller yrkesskicklighet angår, stå efter de Dan
-
Den 31 Januari e. m.
255
ska. Visserligen finnas i Danmarks hufvudstad liera specialister,
som uti sina specialiteter öfverträffa läkarne i allmänhet uti våra
till Danmark gränsande landskap, men detta förhållande bevisar
ingenting, emedan en stor stad alltid skapar större kapaciteter,
och för öfrigt är det sannolikt ej kapaciteterna, som skulle flytta
öfver till Sverige, utan vi fingo troligtvis nöja oss med de mindre
framstående förmågorna, som mer eller mindre på vinst och
förlust måste söka sin utkomst i andra länder. Nu anförda
skäl är dock ej det hufvudsakligaste, utan detta är, att då Utsk:t
förutsätter alt de serskilda kunskapsprofven äro och fortfara att
vara hufvudsakligen lika uti de olika länderna, och en dylik
jemförelse mellan aflagda kunskapsprof och af dessa beroende
insigter är ytterst svår att fullgöra, utan lörutgången pröfning
af hvarje särskildt fall, innebär förslaget svårigheter, som ingalunda
lätt kunna ölvervinnas. Hade Utskit föreslagit undergående
af någon pröfning i detta hänseende för de Danska läkare,
som vilja söka rätt att utöfva siri konst i Sverige, hade jag gerna
tillstyrkt bifall. Dessutom torde af uttrycket »fortfara» i förslaget
följa, att om kunskapsprofven uti ena riket förändrades, måste
de ock uti det andra i öfverensstämmelse dermed förändras,
hvilket gör frågan ännu mera invecklad.
Enligt nu gällande stadgande skall en utländsk läkare, som
vill här erhålla venia practicandi, aflägga alla till Med.-Doktorsgraden
hörande examina, som äro föreskrilna för Svenska läkare;
Konungens rätt att derifrån gifva dispens är dock derjemte stadgad.
Dessutom tilldelar 28:de §:n R. F. K. M:t rätt att inkalla
utländske läkare, och denna rätt lärer väl K. M:t begagna, om
det af Utsk:t presumerade behof af läkare i händelse af krig
inträffar.
Hvad Norge beträffar, är förhållandet annorlunda. Jag anser
Norge nemi. ej som något främmande land; Svensken bör söka
närma sig Norrmännen i alla möjliga rigtningar; jag tror derför
att Sverige bör erbjuda Norge nu ifrågav:de broderliga likställighet,
ehuru jag ej kan neka att likartad svårighet som nyss
nämnts vid bedömmandet af de lika kunskapsmåtten i de båda
länderna, här äfven eger rum. En öfverenskommelse måste
således först försiggå för ordnandet af fordringarna för hvarje
yrkes-examen, för bestämmandet af hvilka lärokurser skola genomgås,
för pensa, för examina o. s. v.; svårigheter, väl ej oöfvervinnerliga,
dock betydliga nog.
Utsk:t har i sitt förslag till skrifvelse, efter uppräknandet
af åtskilliga yrken, tillagt orden »m. fl.» Enligt min åsigt är
detta uttryck ej nog bestämdt, och bör man i stället införa de
tre yrken, som kunna komma ytterligare i fråga, nemi. tandläkarens,
fältskärsmästarens och barnmorskans. På grund af
hvad jag nu haft äran anföra, får jag hemställa, att R. o. Ad.
måtte bifalla Utsk:ts förslag till skrifvelse, med den förändrade
lydelse, som jag härmed tager mig friheten föreslå, nemi.:
Att R. St:r må hos K. M:t i underd. anhålla, att
K. M:t täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den kompe
-
Den 31 Januari e. rn.
tens, som till utöfning af vissa yrken, såsom läkarens,
veterinärläkarens, apothekarens, tandläkarens,
fältskärsmästarens och barnmoskans, der yrkes-examen
är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i Norge,
äfven må tillgodonjutas i Sverige, så vida samma
rätt äfven i Norge tillerkännes Svensk undersåte samt
såvida i de särskilda rikena kunskapsprofven äro
och fortfara att vara hufvudsakligen lika.
Gr. Björnstjerna: Jag beklagar verkligen att en så utmärkt
vetenskapsman, som den siste talaren, vill införa protektionismens
läror äfven på det vetenskapliga området. Ur Huss
har nemi. motsatt sig förslaget på den grund, att Sverige har
tillräckligt med läkare, och att, om ytterligare Danske dylike [utflytta,
skulle de Svenskas ställning derigenom försämras; således
alldeles samma språk som klädesfabrikörer föra mot låga tullar
på yllevaror. Jag deremot förmenar, att om de Svenska läkarne
äro skickligare än de Danske, och finnas i tillräckligt antal, så
erhålla de Danske ingen praktik. De måste då flytta tillbaka
till sitt land igen; äro åter Danskarne skickligast, då förvärfva
de sig allmänhetens förtroende; om än den Svenske läkaren förlorar
härpå, så vinner dock den Svenske medborgaren, ty lian
blir botad, och detta är dock hufvudsaken.
Hvad det omtalade öfverflödet på läkare i Sverige angår, så
är detta en sak, som Utsk:t åtminstone ej kunnat finna. I K.
M:ts Nåd. Propos. klagas tvärtom öfver den stora läkarebristen i
händelse af krig; vi kunna visserligen då vända oss till grannländerna;
då skall man troligen med nöje kalla Danskarne bröder,
ehuru man ej i dag velat det, men det torde dock blifva fullkomligt
omöjligt att fylla, icke allenast de 2 å 300 läkare-platser vid
den rörliga armén, utan äfven den mängd beställningar, som
militär-läkarne nu under fredstid innehafva. Hela städer och stora
landssträckor torde då blifva utan läkarevård. Såsom ej läkare,
kan jag naturligtvis icke bedöma, om den medicinska vetenskapen
i Sverige står högre eller lägre än den i Danmark. Hr Huss
medgifver sjelf att detta är svårt att afgöra. Den läkare, som är
ledamot af Ekon.-Utsk:t, uppgaf likväl att de Danska läkarne i
vissa brandler stå framför, i andra åter efter de våra. Om nu
så är, och det ena rikets läkare få praktisera i det andra, måste
ju det enas öfvervägande kunskap komma det andra till
godo, och båda länderna vinna på ett så dantutbyte. Hvad särskildt
veterinärläkare-konsten angår, står den vida högre i Danmark
än hos oss eller i Norge. Det vore således för dessa
båda länder en verklig fördel att få draga nytta af de Danska veterinärernes
skicklighet. Jag tror mig slutligen icke träda grannlagenheten
för nära, då jag upplyser, att, ehuru 2:dra punkten i
Betänk:t inom Utsk:t mötte mycket motstånd, antogs deremot
denna punkt med en öfvervägande majoritet. En stor del af de
ledamöter, hvilka ifrigt bestridt att åt Danskar medgifva rätt att
i Sverige utöfva industriella yrken, förklarade att här var fråga
om
Den 31 Januari e. m.
257
om en vetenskaplig täflan, den ingen borde motsätta sig. Olyckligtvis
är Hr Huss af olika tanke.
Att, såsom nämnde talare föreslagit, i skrifvelsen borttaga
orden »m. fl.» och i stället uppräkna alla yrken, der examina
fordras, tror jag ej vara välbetänkt; man kan ju vid uppräknandet
lätt bortglömma något. Så t. ex. har Hr Huss sjelf gjort
med klockare, för hvilka ock examen erfordras. Sådant undvikes
genom ordet m. fl. Af denna orsak tror jag Utsk:ts uppställning
vara bättre än den af Hr Huss föreslagna.
Jag yrkar bifall till punkten oförändrad.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Jag är hufvudsakligen före
kommen
af Gr. Björnstjerna och är liksom han högst förvånad
deröfver, att en så utmärkt vetenskapsman, som Hr Huss, kunnat
motsätta sig förev:de förslag, isynnerhet som Hr Huss på
ett skandinaviskt möte uttalat varma sympatier för ett närmande
de skandinaviska länderna emellan. Antagandet af detta förslag
skulle utan tvifvel bereda oss stora fördelar och särskildt under
krigstid skulle det för oss vara af största vigt att kunna från
grannländerna erhålla förstärkning i läkare-personalen; vi sågo
under sista Danska kriget, huru stor bristen var på läkare och
det torde vara skäl att se till, att icke förhållandet en gång blir
enahanda hos oss, då fienden inrycker i vårt land. Om de Danska
läkarne äro skickligare än de Svenska, böra de väl icke
derföre förhindras att prakticera i Sverige,] utan de borde väl
då uppmuntras att slå sig ned härstädes, ty det är obestridligt,
att man vid svårare sjukdomsfall vänder sig till den skickligaste
läkaren, han må vara Svensk, Norsk eller Dansk. I Skåne, der
jag är bosatt, finnas många utmärkta Svenska läkare, men dock
anlitas i svårare fall företrädesvis Danska, derföre att de hafva
större anseende. Jag förordar på det varmaste detta förslag.
Frih. Cederström, Rudolf: Genom det beslut, R. o. Ad.
med stor och betydande röstöfvervigt fattat, medelst afslag af
den näst förra punkten i detta Betänk., synes mig R. o. Ad.
hafva bestämt sig för att icke på samma gång och i samma
andetag bevilja lika broderliga rättigheter åt Danmark, som åt
Norge. Vi äro och förblifva goda vänner med Danskarne ändock
i öfrigt,' och vi tillönska dem allt möjligt godt, som icke
inverkar störande på våra egna och brödrarikets inre förhållanden.
Men vi hafva, just för iakttagande af en behörig åtskilnad,
nyss icke velat medgifva grannen, alldeles lika med brödren,
den ifrågasatta näringsfriheten hos oss. Enahanda åtskilnad synes
jemväl i nu (öredragne punkt böra iakttagas. Jag styrkes
häri af den betraktelse, att en viss varsamhet synes vara synnerligen
på sin plats i betygandet af våra vänskapskänslor mot
det Danska grannfolket, så att vi icke genom någon öfverdrift
härntinnan inleda dem i den tanke, att vi skulle vilja med dem
dela ljuft och ledt, lust och nöd, ehuruväl i verkligheten, om
H. II. 17
2 58
Den 31 Januari e* m.
de ånyo råkade i trångmål, det torde gå såsom det gick sednast,
då vi endast med välönskningar och enstaka bemödanden visade
vårt deltagande. Önskvärd! hade dock varit, att, före den kritiska
tiden, enskilde bland oss ej låtit af sin varma känsla hänföra
sig att förespegla våra grannar ett verksammare biträde,
men Svenska statsmakterne hafva likväl ingen gång gjort sig
till sådana förhastanden skyldige, och måtte de allt framgent
taga sig för dylika vilseledande betygelser tillvara. Grannsämja,
vänskap och enighet, se der hvad vi erbjuda, men dervid kan
det ju få stadna, åtminstone för närv.de.
Jag hade, ledd af dessa åsigter, ämnat endast så till vida
hemställa om bifall å nu föredragne punkt, att derur uteslötes
det som rörer Danmark, i hvilket fäll ordalagen endast med
ett par ords ändring behöft jemkas; men då ett amendement
blifvit framställdt i samma syftning af Hr Huss, hvilken tillika
utvecklat den, de vetenskapliga intressena berörande, sidan af
denna fråga, får jag, som visserligen inser denne riddersmans
vetenskapliga auktoritet stå så högt, att det bör vara lätt för
oss andra att i vetenskapliga, och i synnerhet på läkarekonstens
utöfning syftande frågor underordna våra åsigter hans omdöme,
härmed instämma i hans förslag, desto heldre, som det synes
mig ega fördelen af mera bestämdhet i uttrycken.
Skulle man nödvändigtvis vilja medelst ett »m. fl.» antyda
en ytterligare utsträckning, så kunde man ju inkila dessa
»m. fl.» mellan »barmorskorna» och det derpå nästföljande ord;
men jag för min del finner sådant mindre nödigt, vill ej heller
för en relatift mindre betydande utförlighet splittra propos:ne,
utan yrkar den ordställning, Hr Huss föreslagit.
Hr von Ehrenheim, Per: Då vissa prof äro i lag föreskrifna
för utöfning af de yrken, som här äro i fråga, kan jag
icke inse att bedömmandet af desse prof kan åt en främmande
makt öfverlemnas. Om äfven samma examina föreskrifvas, om
äfven kurserna bestämmas hufvudsakligen lika, så beror dock
betydelsen af både det ena och det andra på läroverkens beskaffenhet,
på det sätt hvarpå föreskrifterna handhafvas, och deröfver
kan i ett främmande land ingen kontroll utöfvas. Att
först föreskrifva vissa prof och sedan afsäga sig all kontroll deröfver,
synes mig föga följdriktigt, och kan jag af detta skäl icke
biträda hvad Utsk:t i denna punkt föreslagit i afseende på Danmark,
utan yrkar afslag derå.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, förmälte
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förev:de hemställan utan förändring och dels af Hr Huss
bifall till densamma med följide förändrade lydelse: »att It. St:r
må hos K. M:t i underd. anhålla, att K. M;t täcktes vidtaga sådan
åtgärd, att den kompetens, som till utöfning af vissa yrken,
såsom läkarens, veterinärläkarens, apothekarens, tandläkarens,
fältskärsmästarens och barnmorskans, der yrkesexamen är i lag
Den 31 Januari e. m.
259
föreskrifven, blifvit vunnen i Norge, äfven må tillgodonjutas i
Sverige, så vida samma rätt äfven i Norge tillerkännes Svensk
undersåte samt så vida i de särskilda rikena kunskapsprofven
äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika.»
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan oförändrad, hvartill svarades många
nej jemte åtskilliga ja, och derefter propos. på bifall till samma
hemställan med den af Hr Huss föreslagna förändrade lydelse, då
svaren utföllo med många ja, blandade ned nej; och förklarade
Hr Gr. o. Landtm, sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Gr. Björnstjerna begärde votering.
Uppsattes och justerades följ:de voteringspropos.:
»Den som bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts hemställan
i slutet af Betänk:t N:o 36, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bifaller R. o. Ad. denna hemställan med följ:de
förändrade lydelse: »att R. St:r må hos K. M:t i underdånighet
anhålla, att K. M:t täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den kompetens,
som till utöfning af vissa yrken, såsom läkarens, veterinärläkarens,
apothekarens, tandläkarens, fältskärsmästarens och barnmorskans,
der yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i Norge, äfven
må tillgodonjutas i Sverige, så vida samma rätt äfven i Norge
tillerkännes Svensk undersåte samt såvida i de särskilda rikena
kunskapsprofven äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —23.
Nej — 47.
Hr von Ehrenheim: Jag anhåller, att R. o. Ad. behagade
inbjuda de öfriga Stånden att instämma i detta beslut.
Detta förslag begärdes på bordet.
Hr Vult von Steijern, Johan Julius: Mot det ang:de
2:dra punkten af nyss föredragna Betäk. fattade beslut får jag
anmäla min reservation.
Hr von Kraemer, Anders Robert: Emedan jag icke
velat begära ordet i denna fråga för att onödigtvis förlänga
diskussionen, hvilken under den stämning, som här hela afton
herrskat, icke kunnat leda till något godt resultat, anser jag mig
vara skyldig att mot det fattade beslutet reservera mig.
260
Dea 3 Februari f. m.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts d. 27 dennes bordlagde Utlåt. N:o 29, angele Riksg.-  Kont:ts förvaltning under den tid, som förflutit sedan början af
1862—63 års riksdag.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 27 dennes bordlagde Betänkm:
N:o 37, i ani. af väckt motion ang:de inseendet öfver rikets
högre Landtbruks-institut, förvaltningen af desamma och undervisningen
derstädes m. m.;
N:o 38, i ani. af väckt motion om återinförande af tull
stämpling
å varor, som från utrikes ort inkomma; och
N:o 39, i ani. af väckta motioner rörande utvidgandet af
qvinnans medborgerliga rättigheter.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. i 11 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 3 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 Prot.-Utdrag för den 31 sisth Januari och
Protokollet för den 30 December nästlidet år.
Hr Liljenstolpe, Axe! Fredrik: Vördsamt anhåller
jag om R. o. Ad:ns uppmärksamhet, för sista gången, i afseende
ä Ekon.-Utsk:ts Betänk N:o 9, mot hvilket jag nu får, med anledning
af mitt åtagande uti sista plenum, härmed afgifva min
skriftligen uppsatta reservation och protest. Om mitt anförande
ock skulle vara af den beskaffenhet, att det möjligen kommer
att illa upptagas af en och annan, så vågar jag dock, på grund
af ämnets vigt, hoppas på ett välvilligt öfverseende, helst frågan
om saknade befordringslagar numera ej endast rörer den
Den 3 Februari f. ra.
261
manliga, utan äfven den qvinliga befolkningen inom värt kära
fädernesland, sedan tjenstemanna-verksamheten äfven, till vissa
delar, blifvit utsträckt åt de Svenska medborgarinnorna.
Härefter uppläste Hr Liljenstolpe följande skriftliga anförande:
Då
jag nu, ined anledning af mitt anförande uti sista plenum,
vid justeringen af protokollet för den 20 December 1865,
får vördsamt till dagens protokoll aflemna min skriftligen uppsatta
ej mindre reservation, än ock protest, emot behandlingen
i allo af min motion angående e. o. tjenstemännen, deras ställning
och befordringslagarne, — tager jag mig friheten, för att
icke behöfva löröka protokollet med ytterligare vidlyftig utredning
af motionen, att endast åberopa den fullständiga utveckling
deraf, som jag hade äran framställa ofvanbesagde den 20 December,
då gjord i afsigt att få Höglofl. Ekon.-Utsk.-ts Betänk,
N:o 9 för andra gången bordlagdt, eller, då detta icke ens lyckades,
återremitteradt af det enkla skäl, att Utsk:t behandlat
motionen uti snart sagdt motsatt anda och mening emot motionärens;
samt detta med tillika förändrad rubrik och oriktig
nummer, hvarigenom motionen blifvit förvrängd och samtlige
Riks-St:n missledda i afseende å icke allenast »syftet», utan till
och med om sjelfva innehållet af motionen; serdeles då man
nogsamt vet, att flertalet fäster föga uppmärksamhet å en utaf
ett Utskott afslagen motion, ulan egentligen blott läser rubriken
derå; och detta så mycket mera i förevarande fall, som motionen,
genom den förändrade rubriken, fått utseendet af att
behandla ett mindre behagligt ämne, eller om »befordringsväsendet»,
ehuru den afsåg e. o. tjenstemännen, deras ställning
och befordringslagarne. Ännu mera, då under diskussionen man
lade serdeles vigt på ett ömtåligt, uti motionen citeradt, spe
cielt
fäll.
Jag hade största skäl till min förmodan att, — serdeles
inom det Höglofl. Stånd, der motionen blifvit väckt, och under
skyddet derjemte af att mina åsigter om det rätta och passande
äro så allmänt kända, hvarigenom jag visste mig tryggt
kunna anse mig fredad ifrån suppositionen af mindre goda bevekelsegrunder
(hvilket ock med ridderlig öppenhet yttrades af
Utsk:ts Ordförande, Hr Gr. Björnstjerna), — att bordläggning
andra gången skulle ske, icke till följd af min egen, utan med
anledning af utaf Utsk.-ts närvarande ledamöter gjord begäran,
för att blifva i tillfälle att närmare, än vid en uppläsning, kunna
taga del af motionärens då meddelade upplysningar i ämnet,
isynnerhet sorn:
l:o Utsk:t »varit tveksamt om syftet med motionen»;
2:o Motionen, en ibland de sednare väckta, icke ännu var
tryckt, ej endast då densamma inom Utsk:t behandlades, utan
icke en gång då Utsk:s-Betänk:t förevar till afgörande;
3:o Ett i och för motionens närmare utvecklande af mig
hafdt anförande då ännu icke medhunnits att till Utsk:t eXpe
-
262
Den 3 Februari f. m.
dieras, och deraf jag den 20 Dec. endast kunde förevisa korrekturet
till det ännu ej färdigtryckta protokollet; och slutl.
4:o Den af mig sedermera för fullständigare utredande af
motionen den 20 Dec. gjorda framställning naturligtvis icke
kunnat vara Utsk:t samma dag bekant, hvarföre först bordläggning
andra gången och, då detta ej medgafs, återremiss af motionären
begärdes för möjligheten af att sätta Utsk:t i tillfälle
att erhålla del utaf den upplysningsvis gjorda framställningen;
Men Ekon.-Utsk:t tycktes ej vilja mottaga några upplysningar
för skingrandet af sin »tveksamhet» om »syftet med motionen.»
Denna behandling af en behörigen väckt och till Utsk. vederbörligen
remitterad motion synes mig böra på det högsta
ogillas, till förekommande af prejudikat för framtiden (hodie
mihi, eras tibi); hvarföre jag ock härmedelst icke allenast med
mera utförlighet, än såsom vanligtvis är fallet vid en reservation,
mig reserverar, utan äfven uti protokollet nedlägger min
protest, under åberopande af dels mina förut uti frågan hafda anföranden,
dels ock de talares, hvilka under diskussionen rörande
andra motioner återkommit till ogillandet af Ekon.-Utsk:ts förfarande
härutinnan.
Med ytterligare förklarande derjemte, att jag, efter innerligaste
öfvertygelse, är förvissad derom, att en noggrann undersökning
uti motionärens »syfte» varit, serdeles för den närmaste
framtiden, af stor nödvändighet påkallad, härvid citerande
några ord af Hr Frih. Rudolf Cederströms reservation emot ett
utaf oftabesagde Utslcs äfvenledes afslående Betänk. (N:o 26).
Hr Frih. Cederström beklagade nemi. »obefintligheten af
en lagstadgad representation för häradet;» — jag åter obefintligheten
af lagstadgade befordrings-lagar; hvarföre Hr Friluns
slutord väl passa härvid:
»hvars förverkligande jag, alltså, då den närvarande tiden
ej bedömts dertill lämplig, vill med förtröstan öfverlemna åt en,
måhända snar, framtids bepröfvande och omsorg.»
Jag befarar ock i sanning, att saknaden af behörigen formulerade
befordrings-lagar snarligen skall gifva sina mindre behagliga
följder tillkänna, uti hvilket fall jag äfven nu tager mig
friheten fästa uppmärksamheten uppå det af mig ifrån min egen
studenttid uti mitt anförande den 20 Dec. omnämnda exempel
uppå hotet af en akademisk lärare om möjligen utestängd framtida
befordran på tjenstemannabanan för 19 till honom uppkallade
studenter, derest de ej ville följa en af honom gjord uppmaning
att frångå ett af dem vid ett föregående tillfälle visadt
sjelfständigt uppförande; — och af hvilka endast tvenne bade
svagheten att uppoffra sin sjelfständighet uti förevarande fall.
För att icke alltför länge trötta det Högloft Ståndet med
en fråga, visserligen fallen vid denna riksdag, ehuru dess behandling
skulle kunna gifva mig anledning till begagnande af
56 § R. O., sista kategorien, — får jag dock, med föranledande
af mitt muntliga anförande under sista plenum, och för
att visa huru annorlunda motionen behandlats inom Högv. Preste
-
Den 3 Febrnari f. in.
263
St:t och Vällofl. Borgare-St:t, ifrån hvilka begge respektiva Stånd
jag nu erhållit protokolls-utdrag angående diskussionen uti denna
fråga; väl bemärkande att någon vidlyftig diskussion ej gerna
kunde förekomma, då Utskits afslående Betänk, blifvit af tvenne
Riks-Stånd bifallet.
Högv. Preste-St:ts Prot.-Utdrag är af följande lydelse:
»Utdrag af Protokollet, hållet hos Högv. Preste-St:t vid Lagtima
Riksdagen i Stockholm den 22 December 1865.
§ 2.
S. I). Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 9, i anledning af väckt motion om en undersökning
af befordringsväsendet.
Doktor Säve erhöll på begäran ordet och yttrade:
Då detta Betänk, sista gången föredrogs, tog jag mig
friheten att begära detsamma på bordet lör andra gången, emedan
motionären för mig förklarat, det han, innan Betänk:t
afgjordes, önskade lemna en del upplysningar, hvilka skulle
ställa hans motion i en annan dager, än Utsk:t i sitt Betänk,
deråt gifvit. Dessa upplysningar hafva nu blifvit mig meddelade,
och det synes af dessa uppenbart, att Utslut gifvit motionen
en orätt rubrik, och i öfrigt icke riktigt uppfattat motionärens
mening. Icke ens numret på ifrågavarande motion har
blifvit i Betänk:t rätt uppgifvet, enär deri upptagits, att motionens
nummer skulle vara 113, då rätta numret är 102.
Hvad nu sjelfva motionen angår, så lemnar jag derhän,
huruvida argumenteringen i densamma må vara något tvetydig
och oklar; men motionens syftemål synes mig dock vara klart. Motionären
har tyckt sig finna, att de extra-ordinarie tjenstemännens
ställning är svår. Sedan de med stor kostnad aflagt de nödiga
emhetsexamina, få de under sin tjenstgöring i de respektiva embetsverken
under loppet af många år sysselsätta sig endast med
renskrifning, utan att vinna någon praktisk duglighet; och deras
befordran är mycket osäker. En militär får åtminstone i
de lägre graderna befordran efter tur och anciennitet; men så
är icke förhållandet inom de civila embetsverken. Derjemte
har motionären påpekat det behjertansvärda förhållandet, att
vid reorganisationen af ett visst embetsverk alla de extraordinarie
tjenstemännen afskedats. Att en undersökning i dessa afseenden,
på sätt motionären önskat, väl torde vara af nöden,
lär väl svårligen kunna bestridas; men derjemte måste jag erkänna
och beklaga, att motionären ej tillräckligt utvecklat, huru
de öfverklagade olägenheterna skulle kunna afhjelpas; och då
nu två Stånd bifallit Betänk:t, samt en återremiss således troligtvis
icke kommer att medföra något resultat, har jag icke
något yrkande att framställa.
Professoren Ribbing: Om den i Betänk:t omförmälda
motionens nummer genom skrif- eller tryckfel blifvit oriktigt
uppgifvet, vet jag icke. Ett dylikt misstag kan lätt ega rum;
men torde i allt fall intet betyda för sakens behandling. Hvad
angår den rubrik Utsk:t gifvit åt motionen, kan mot densamma
264
Den 3 Februari f. m.
på sin höjd anmärkas, att den har ett generellare syfte än motionen,
men då det generella omfattar det speciella, kan rubriken
icke anses oriktigt uppgifva hvad med motionen åsyftas.
Beträffande derefter Utsk:ts Betänk., kan jag icke underlåta, att
uttala min förundran deröfver, att någon begärt ordet för att
begära motionen på bordet. Mig synes nemi. saken vara mycket
enkel och klar. Motionären yttrar ordagrannt: »bort med
alla examina och betyg samt kunskapsprof i och för inträdes
vinnande uti Statens och Enskilda verk;» yrkar vidare, uttryckligen:
»att Cheferna må kunna befordra hvem de finna för
godt;» begär slutligen: »att detta Chefens godtycke, som skulle
utgöra befordringsgrund, ej ens skall vara fritt, utan utsättas för
pressioner och de underordnades opinionsyttringar.» Jag hemställer,
om det under sådana förhållanden varit möjligt för Utskottet
att bifalla motionen. Om åter motionären, enligt den
siste värde talarens påstående, menar motsatsen af hvad han
säger; så må Utsk:t ursäktas, om det trott, att i detta fall, såsom
ock vanligen plägar ske, språket är afsedt att uttrycka,
icke att fördölja en persons tankar, så mycket mera som Utsk:t
ej har anledning att godkänna de högst graverande beskyllningar,
motionären, vid sådan tolkning af hans motion, måste anses
hafva utan alla bevis framkallat emot de civila ernbetsverkens
chefer med afseende på deras förfarande vid de extra ordinarie
tjenstemännens befordran. Jag yrkar bifall till Utsk:ts
Betänk.
Häruti instämde flere af Ståndets ledamöter.
Doktor Säve: Med anledning af den siste talarens ytt
rande
beder jag att få göra några få anmärkningar. Motionären
har naturligtvis icke på fullt allvar sagt, att alla embetsexamina
borde afskaflas, utan blott, att, då de extraordinarie
tjenstemännens befordran är så osäker, som motionären uppgifvit,
vore det så godt, att de icke förspillde en måhända i
många fall onyttig tid och kostnad på examinas afläggande.
Detta blir fullkomligt tydligt af motionärens vidare tillägg vid
slutet af sin argumentation: »Hvarthän detta dock i längden
skulle bära, inses nog, ifall man vill se med öppna ögon.» Icke
heller har motionären yttrat, att de extraordinarie tjenstemännen
städse äro föremål lör godtycklig behandling, utan blott påpekat
det anmärkningsvärda förhållandet, att så många extraordinarier
antagas, men så få vinna befordran; samt ansett dessa
omständigheter vara nog anmärkningsvärda, för att en gång blifva
grundligen undersökta.
Emedlertid beklagar jag, att motionären nu icke så utvecklat
sitt ämne, att Utsk:t ansett sig i följe deraf böra föreslå någon
åtgärd till afhjelpande af de uppgifna olägenheterna.
Sedan diskussionen härvid förklarats afslutad, blef Betänk:t
af Ståndet bifallet,
Ut supra.
In fidem,
S. H. Almqvist.
Den 3 Februari f. m.
265
Från det justerade conceptprotokollet rätteligen afskrifvet;
betygar. Stockholm och Högv. Preste-St:ts Cancellie den 31
Januari 1866.
Ex oflicio
E. Heurlin,
Högv. Ståndets Registrator.”
Härmed tager jag mig derjemte friheten citera begynnelseorden
af Hr Biskopen m. m. A. F. Beckmans reservation emot
Ekon.-Utsk:ls Betänk. N:o 39, serdeles som desamma synes mig
lika väl passa till min motion, som till den vid hvilken de äro
afgifna:
»Då afläggandet af examina ingalunda kan anses såsom vilkor
för inhemtande af kunskaper och bildning.» — Afven min
tanka, uttryckt uti min ifrågav:de motion.
Vällofl. Borgare-St:s Prot.-lJtdrag lyder, som följer:
»Utdrag af Protokollet, hållet hos Vällofl. Borgare-St. vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm den 22 December 1865.
S. I). Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 9, i anledning af väckt motion om en undersökning
af befordringsväsendet.
Hr Lovén: Då jag var en bland dem, som vid föfedrag
ningen
förra gången af detta Betänk, begärde detsamma på bordet,
anser jag mig skyldig nu tillkännagifva anledningen. Först
och främst hade motionen i ämnet då ännu icke kommit Ståndet
tillhanda, och hos mig hade tvekan uppstått, om Utsk:t verkligen
fattat syftningen af motionärens förslag. Detta var orsaken
till den äskade bordläggningen.
Sedermera har jag varit i tillfälle att med hvarandra jemföra
så väl motionen, som det Utlåt., Utsk:t deröfver afgifvit;
och ehuru min tveksamhet ännu icke blifvit alldeles häfd,
då Utlåtit upptager å motionen en annan nummer, än densamma
erhållit inom det Riks-Stånd, der den blifvit väckt, hvartill
kommer, att rubriken i visst afseende är mindre fullständig,
finner jag dock, då man bedömer förhållandet i och för sig sådant
det blifvit här framstäldt, mig icke kunna komma till annat
resultat än Utsk:t. Men som jag har mig särskildt bekant,
att motionären inom det Stånd han tillhör vid motionens remitterande
afgaf ett skriftligt anförande, deruti grunderna för densamma
närmare uppgifvas, kan jag ej annat än beklaga, att
detta icke kommit till Utsk:ts kännedom, så att Utsk:t blifvit i
tillfälle att fullständigare, än som synes hafva skett, uppfatta
meningen af motionen. Då emellertid trenne Stånd redan afgjort
saken genom bifall till Utskds Betänk., vill äfven jag för
min del icke motsätta mig dess godkännande.
Vidare anfördes ej, och Betänk:t bifölls.
Ut supra.
Ex protocollo
E. W. Björkman.»
Och anhåller jag slutligen få påpeka det egna förhållandet
att, derest den af mig åsyftade komité, i afseende å för närvä
-
26f)
Den 3 Februari f. ni.
rande saknade befordrings-lagar, blifvit i nåder tillsatt, jemnt 100
år förflutit sedan R. Sl:r genom »Ståndens Stora Deputations»
underd. skrifvelse till H. M:t Konung Adolphe Friedrich af den
29 Sept. 1766 uti 14 punkter atfattad, i underd. anhållit om
nådig stadfästelse å deras gjorda framställningar i afseende å
befordringslagarne, med begäran derjemte om upphäfvandet af
1756 års »Kongl. Tjenstebetänkande»; hvilket ock skedde, jemte
bifall till den underd. skrifvelse!) i öfrigt, medelst nådig Förordning
af den 12 Nov. 1766.
Ett i allo kuriöst dokument, innehållande föreskrifter likväl,
hvilka ända till våra dagar blifvit tili en del iakttagna, men
nu, genom Nåd. Kungörelse af den 12 Maj 1865 torde anses i
allo vara upphäfda.
Föredrogs Frih. Klinckowströms, Rudolf, den 31 sisth
Januari på bordet lagda förslag om Riks-Ståndens sammanträdande
till gemensam öfverläggning, rörande Bevilln.-Utskits Utlåt. N:o 2, i
ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang. med Frankrike afslutade Handels-
och Sjöfartstraktater.
Frih. af Uggl as, Gustaf: Jag begärde Frih. Klinckowströms
motion på bordet, för att göra mig underrättad om någon allmännare
önskan inom representationen förefanns, ang:de en sådan gemensam
sammankomst. Jag har sökt skaffa mig upplysningar härom,
så väl bland R. o. Ad:ns ledamöter som inom de andra
Stånden, och funnit allas meningar, fastän ganska skiljaktiga i
afseende å sjelfva hufvudfrågan, eller Franska traktaten, dock
sammanstämma deruti, att något gagn icke skulle vinnas af ett
dylikt sammanträde. För min del hyser jag icke heller någon
benägenhet för detsamma, emedan jag är ölvertygad om att dess
enda följd skulle blifva en ytterligare tidsutdrägt.
På grund häraf vågar jag hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla
om propos. på afslag å Frih. Klinckowströms förslag.
Frih. Klinckowström: Frih. af Ugglas anser att ingen
vidare utredning i denna fråga skall kunna vinnas, men jag tror
mig komma sanningen ganska nära, då jag säger att Bevilln.-  Utsk., långt ifrån att hafva gjort den utredning af frågan, som
R. St:r haft rätt att vänta, behandlat densamma ganska knapphändigt,
och jag försäkrar deri ädle Frilen, att frågan hvarken
i tidningar eller brochurer fått sin fulla belysning. Hen är kommen
från Regeringen i ett outredt skick och har, som sagdt,
knappast undergått någon behandling i Utslct.
På det att den samhällsnyttiga frågan således måtte få den
utredning den förtjenar, vågar jag fortfarande anhålla om bifall
till min motion, samt att densamma ofördröjligen måtte kommuniceras
Med-Stånden, på det öfverläggningen må kunna ega
rum innan frågan företages till behandling i Stånden.
Den 3 Februari f. m.
267
Frih. a( Ugglas: Om det under diskussionen härstädes
hade visat sig att R. o. Ad:ns ledamöter någorlunda allmänt
önskat ett sådant sammanträde så skulle jag icke sätta mig
deremot, men jag har kommit till den öfvertygelsen att en dylik
önskan icke förefinnes hos It. o. Ad.
Jag ber dessutom att få tillägga att ett af Itiks-Stånden redan
beslutat företaga hufvudfrågan till behandling nästa Ons
dag,
hvarföre man, om förslaget om en gemensam sammankomst
antages, antingen skulle ifrågasätta att detta Stånd ville
frångå ett redan fattadt beslut, eller ock sammanträda om Måndag
eller Tisdag, hvilket dock torde möta svårigheter.
På dessa skäl får jag fortfarande anhålla om afslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till ifrågavarande förslag och dels afslag derå, framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till förslaget, hvarvid svarades
många nej, blandade med ja, och sedermera propos. på
afslag derå, då svaren utlöllo med talrika och starka ja, blandade
med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Frih. Klinckowström hegärde votering.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Frih. Klinckowströms förslag om Riksståndens
sammanträdande till gemensam öfverläggning, rörande
Revilln.-Ulsk:ts Utlåt. N:o 2, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. äng.
med Frankrike afslutade Handels- och Sjöfartstraktater, samt inbjudnings
aflåtande till de öfriga Riks-Stånden i frågan, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår R. o. Ad:n detta förslag.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 39.
Nej — 96.
Föredrogs Hederv. Bonde-Ståndets den 31 sisth Januari
på bordet lagde Prot.-Utdrag N:o 131 för den 27 i nämnde
månad, innehållande, bland annat, inbjudning till de öfriga RiksStånden
att förena sig i Bonde-Ståndets beslut rörande Usta
punkten af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 26, ang. regleringen af utgifterna
under Riks-Statens Andra Hufvudtitel.
Sedan undertecknad tillkännagifva, att IL o. Ad. samt Presteoch
Borgare-Stånden bifallit Stats-Utskottets i den ifrågavrde punk
-
268
Den 3 Februari f, m.
ten gjorda hemställan, yttrade Hr Gr. o. Landtm., att R. o. Ad.
torde vid sådant förhållande finna den gjorda inbjudningen icke
kunna föranleda till någon annan åtgärd än att läggas till handlingarne.
Ropades ja.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande SfatsUtsk:ts
den 27 och 31 sistl. Januari bordlagde Utlåt. N:o 29,
ang. Riksgälds-Kontorets förvaltning under den tid, som förflutit
sedan början af 1862—1863 års riksdag.
Usta—5:te punkterna.
Utsk:ts samtliga hemställanden biföllos.
6:te punkten.
Utsk:ts första tillstyrkande.
Ilr Wolffelt, Mauritz Constantin: Jag beder att få
upplysa R. o. Ad. derom, att Bankirhuset J. N. Schröder et
C:ni numera, genom skrifvelse af förliden månad, a (stått från
allt anspråk på sin förmenta fordran å de 3,750 Pund St.,
hvarom nu föredragna punkten af Betänk:t förmäler.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord propos.,
biföll R. o. Ad:n Utsk:ts tillstyrkande.
Utsk:ts sednare hemställan.
Bifölls.
Frih. Klinckowström, Rudolf, begärde härefter ordet
och yttrade:
Då jag har den äran att vara på den afdelning af StatsUtsk:t,
som behandlat denna fråga, och då jag algifvit reservation
emot beslutet, anser jag mig böra upplysa om förhållandet
härmed. På sidan 52 i Betänk:t, öfverst på sidan, stå några ord,
som jag anhåller få uppläsa: »Likaledes har Utsk-.t ansett att,
då de förberedande åtgärder, som under sista månaderna af
den tid Utskds förevarande granskning omfattar, blifvit af Fullmägtige
vidtagne för att, sedan endast den fixa fjerdedelen af
1864 års jernvägslån ingått, anskaffa ytterligare medel till jernvägsanläggningarnes
fortsättande, torde böra pröfvas i sammanhang
med hvad i denna fråga vidare blifvit af Fullmägtige åtgjordt,
dessa förberedande åtgärder nu icke må blifva föremål
för bedömande.»
Denna mening afser nemi. de åtgöranden, som Pullunge vidtagit
till den 26 Oktober 1865, men icke det sednaste lånet,
som af K. M:t blef godkändt i December 1865. Jag deremot
har varit af den öfvertygelsen att det varit Stats-Utsk:ts pligt,
att då frågan gäller décharge för Fullm:ge, Stats-Utsk:t skulle granska
Fullmägtiges åtgärder ända lill den tid, då Betänk:t lernnades
till R. St:r, samt att detta varit ännu mera nödvändigt då
fråga var om att afsluta ett stort lån.
Den 3 Februari f. m.
269
På grund häraf anhåller jag att få uppläsa min reservation.
Den lyder sålunda:
»Vördsamt får jag härmed reservera mig emot Stats-Utsk:ts
beslut, att ej, vid granskningen af Fullmägtiges uti Riksgäldskontorets
förvaltning, vilja infordra och genomgå Fullmägtiges
protokoller efter den 26 sistlidne Oktober, för att få kännedom
om och kunna till R. St:r anmäla huru Fullmägtige förfarit vid
ingåendet af sednare delen af det lån, högst 35,000,000 Rdr
Rmt, som R. St:r vid sednaste riksdag beslutade skulle upplånas
till fortsättandet af jernvägsbyggnaderna inom riket, och hvilken
lånedel, enligt hvad Post- och Inrikes-Tidningar för den 4 dennes,
N:o 3, förmäler, blifvit afslutadt med bankirhusen Erlanger
& Söhne och Gebrilder Bethmann i Frankfurt arn Main samt
H. J. Merck & Corop. i Hamburg äfvensom Nordtyska banken
derstädes, medelst kontrakt om upptagande af ett fonderadt
amorteringslån å nio millioner Vereinsthaler, motsvarande 24
millioner Rdr Rmt, och å hvilket kontrakt Kongl. Majit under
den 15 sistlidne December behagat meddela Sin nådiga garanti.
Anledningarne till denna min reservation mot Stats-Utsk:ts
beslut, att ej för Rikets närvarande Ständer framlägga denna
ofvan antydda låneoperation, äro följande:
l:o. Tror jag det vara Rikets Ständers rätt att erhålla en
på sanna förhållandet stödd kännedom om det sätt, hvarpå Fullmägtige
fullgjort sina åligganden, så nära som möjligen kan ske
intill den tid, då décharge för dem och nya val till Fullmägtige
skola ega rum.
2:o. Ar det af vigt för Rikets Ständer att veta i hvad
mån och på hvad sätt Fullmägtige i Riksgälds-kontoret bevakat
Rikets fördel och iakttagit de af R. Skr i 171 § af Reglementet
för Riksgälds-kontoret gifna föreskrifter rörande ifrågavarande
låns upptagande, på det Ständerna kunna bedöma, huruvida
det sednast negocierade lånet fullt är att påräkna till dess
nominal-belopp, eller om endast en del deraf och huru stor, är
ställd på option, och kanske först efter längre tid erfares att
denna del ej utgår, i hvilket sednare fall den felande summan
af lånet genom andra af R. St:r beslutade åtgärder torde böra
asskaffas. Vidare, hvilka förbindelser till ränte- och amorterings-liqvider
kontraktet innehåller, på det nödiga medel måtte
dertill kunna i tid disponeras.
3:o. Mig synes äfven såsom borde det vara angeläget för R.
St-.r att kunna bedöma, på grund af Fullmägtiges ifrågavarande
låneoperationer, huruvida Ständerna kunna eller böra anförtro
åt desse Fullmägtige nya, kanske större, låneoperationer, för
den händelse nya lån äfven under denna statsreglering skulle
ifrågakomma.
Då det afslutade lånekontraktet lärer skola tillsvidare hemligthålias,
anser jag detta likväl ej varit ett hinder för Stats-Utsk:t
att erhålla del af de med lånets afslutande gjorda uppgörelser
och bestämmelser, genom af Utsk-.t utsedde förtroendemän, hvilka
genomgått Fullmägtiges protokoller och delgifvit Utsk:t deraf allt
270
Den 3 Februari f. m.
hvad, utan att träda hemlighållandet för nära, kunnat rörande detta
lån varit nödigt tor R. St:r att få lära känna, för bedömandet
af Fullmägtiges åtgärder, och för lånefrågans beskaffenhet.»
Jag tror det nemi. vara af vigt, och under riksdagens fortgång
skall det sannolikt fblifva nödvändigt för R. St:r att taga
kännedom af detta lån för att bestämma huru stor del af de
upplånta millionerna äro fixa och huru mycket beror på option,
emedan ju derpå beror, hvad R. Sl:r med säkerhet kan
påräkna. Vidare måste ju R. St:r bestämma huru stora anslag
skola utgå för årliga annuiteter och när de skola afsättas, vidare
måste bestämmas huru man skall kunna anskaffa de omkr.
2 millioner, som ännu fattas i de högst 35 millioner, Fullmägtige
hade uppdrag att upplåna, ty af Utsk:ts kalkylationsvis uppgjorda
beräkningar har detsamma kommit till det resultatet att endast
33 millioner äro hittills upplånade. Således återstå 2 millioner,
och möjligen ännu något mera.
I flere tidningar har man läst artiklar, som varit sårande
för Fullrmge, och det var af ren grannlagenhet jag i Utsk:t väckte
frågan om att granska Prot. äfven efter den 26 Okt. 1865.
Utsk:t delade icke denna min åsigt, men jag har ansett som en
skyldighet att meddela Stånden detta förhållande, på det R St:r
måtte komma till klar insigt om huru FDIlrmge bevakat R. Stms
rätt i denna fråga.
Gr. Posse, Arvid: Vid pröfningen af Frih. Klinckow
ströms
nyss omförmälda förslag, ansåg Stats-(Jtsk:t det icke vara
rätt att nu infordra kontraktet, helst Fullrmge i Riksg.-Kont:t upplyst
att detsamma skulle hållas hemligt en viss tid, och det var
endast på denna grund Stats-Utsk:t motsatte sig Frih. Klinckowströms
förslag. För min del anser jag äfven att, då lånet redan
är afslutadt, skulle låneko ntraktets framläggande endast tjena
till ledning för att bedöma Riksg.-Kont:ts förmåga som lånalslutande
verk, men detta lärer icke behölvas, ty vi hafva här i
Betänk:t fullständig ledning för vårt omdöme i detta afseende.
Som vid detta tilllälle diskussionen förunderligt nog icke vidrört
den frågan huruvida Riksgälds-kontoret fortfarande bör anförtros
att upptaga statens lån, anser jag mig endast böra nämna
att det allmänna omdömet i detta afseende af erfarenheten
vunnit en stadga, som såmedelst föranleder en kommande representations
bedömande att bättre ordna denna för landet vigtiga
angelägenhet.
Som en allmän regel ber jag dock få nämna att ett kollegialt
verk, i de flesta fall, omöjligen kan lyckas att på ett tillfredsställande
sätt afsluta statslån, och att detta förtroende bör
öfverlemnas till en med full frihet handlande, ansvarig negosiatör.
Jag vill icke längre uppehålla R. o. Ad:s tid, utan blott
hemställa om bifall till det sätt, hvarpå Utsk:t afgjort frågan.
Den 3 Februari f. ni.
271
Hr Åke rman, Fredrik: Med anledning af hvad som
förekommit i nu föredragna punkt, hvari det talas om förberedelser
till lånet, ber jag få uttala min tanke, som öfverensstämmer
med den siste värde talarens, eller att om man vill
upptaga ett lån, hör man icke gå till väga såsom man vid de
sednare jernvägslånens negocierande gjort,eller genom kungörelsers
utfärdande uppmana spekulanter alt bär i Stockholm framställa sina
anbud, så vida man vill vinna ett gynsamt resultat. I England och
Frankrike är ett dylikt förfarande lämpligt, ty der känner hvarje
bankir den vanliga formen och vilkoren för statslån, och om
han erbjuder t. ex. 90 eller 91 proc., vet både låntagare och
långifvare hvad det betyder. Icke så hos oss, som måste göra
lånen utrikes. Man kan ej bedöma hvad ett lån kostar, förr
än man kommit öfverens om alla punkter i lånekontrakten
och dessa måste rättas efter olika bruk i olika länder. Endast vid
underhandling med Tyska kapitalister går saken lättare, då vi
för Tyskland redan hafva ett formulär; och icke må man föreställa
sig att alla Europas bankirer komma hit, för att inställa
sig hos Riksg.-Kont., utan man måste uppsöka dem, för att underhandla
om de serskildta vilkoren. Häraf följer ock att, om
man vill afsluta lån på fördelaktiga vilkor, så måste man uppdraga
åt en eller flere personer att afhandla örn
platser der lånet sökes. Så skedde äfven med upptagandet af
det första jernvägslånet, som jag, efter uppdrag af mina dåvarande
kolleger i Riksg.-Kont. lyckades upptaga, och att detta
lån, med afseende å då rådande penningkris i Europa, gjordes
fördelaktigt, har ingen kunnat bestrida. Än bättre skulle resultatet
hafva blifvit, då 1860 års jernvägslån negocierades, ty vid
den tiden var konjunkturen gynnsam på de större penningemarknaderna,
men man kunde nu icke förfara såsom förra gången,
sedan tvenne ledamöter i ett annat Stånd genom väckta
motioner protesterat deremot samt påyrkat att den blifvande
låne-negociationen skulle försiggå offentligen här i Stockholm.
Detta misstroendevotum föranledde mig att undanbedja mig det
af II. o. Ad. mig tilldelade förtroende att qvarstå såsom fullmägtig
i Riksg.-Kont., och inverkade, om jag ej misstager mig,
på Riksg.-Kont:s styrelsesätt att gå till väga vid nya låns upptagande.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att i de nu afgifna yttranderne
icke innefattades något yrkande, som föranledde till propos.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Sedan nu Stats
IJtsk:ts
Utlåt. N:o 29 blifvit på ett ytterst knapphändigt sätt
afhandladt på Riddarhuset, anhåller jag få uttrycka min förvåning
deröfver att Frih. Tersmeden, som varitOrdlörande i Riksg.-  Kont. icke infunnit sig här för att, om icke försvara, åtminstone
söka förklara fullmägtiges åtgärder.
272
Den 3 Februari f. m.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 27 oell 31 sisth Januari bordlagde Betänk. N:o 37, i ani.
af väckt motion ang. inseendet öfver Rikets högre Landtbruksinstitut,
förvaltningen af desamma och undervisningen derstädes
m. m.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 27 och
31 sisth Januari bordlagde Betänk. N:o 38, i ani. af väckt motion
om återinförande af tullstämpling å varor, som från utrikes
ort inkomma.
Frih. Cederström, Rudolf: Det ganska märkliga mål,
som utgör föremål för detta Betänk., har inom Utsk:t framkallat
en ganska liflig meningsstrid. På Afdelningen, som först
handlade detta ämne, beslöt man begära tullstämplingens återinförande,
på det sätt, min reservation utvisar; men vid föredragningen
i Utskrts plenum visade sig ett annat resultat, så
mycket mera oväntadt, om man besinnar sakens vigt för det
allmänna.
För att nu gå tillbaka i denna frågas historik, så behagade
R. o. Ad. erinra sig, att R. St:r vid en föreg:de riksdag hemställde
hos K. M:t om upphäfvande af (abriksstämplingen, men
dermed följde icke någon anhållan om tullstämplingens upphörande.
K. M:t infordrade då Utlåtm af General-Tullstyrelsen
och Kommers-Coll., med förständigande om vederbörandes hörande.
Till följd häraf algåfvo förenämnde embetsverk sina
underd. utlåtanden, beledsagade af yttranden af Fabriks- och
Handelsföreningar, jemte Magistrater i de städer, der sådana
föreningar existera, och dervid inträffade att det stora flertalet af
dessa ej blott Fabriks-, men märkom väl, äfven Handels-löreningar,
afstyrkte det af föredraganden för Finans-Dep:tet ifrågasatta
afskatfandet af tullstämplingen, ja det var blott 3 å 4 sådana
föreningar, som ej i detta afstyrkande sig förenade. GeneralTullstyrelsen
och Kommers-Coll. afstyrkte likaledes K. M:t från .
att vidtaga den ifrågasatta åtgärden af tullstämplings upphäfvande.
Icke desto mindre sattes densamma i verket. Om
också, det jag ej bör eller får betvifla, detta beslut var välmenande,
så var det, såsom mig vill synas, icke lika välbetänkt;
hvarföre också den ur enahanda synpunkter utgående motionären
yrkat detsammas upphäfvande, med återinförande af den,
på så märkvärdigt sätt, opåkalladt afskaffade tullstämplingen.
Skäl härför har han äfven anfört, hufvudsakligen det, att, sedan
tullstämplingen afskaffades, hafva tullintraderne för år 1864
understigit föregående år med 1,310,320 rdr; hvilket ej bör
väcka förundran, när man finner huruledes nästan alla fabriksoch
handelsföreningar i riket öfverensstämt uti den förutsägelse,
att betydlig minskning vore att emotse, i händelse af den nödiga
kontrollens aflysande, hvadan orsaken härtill vore att söka
i stämplingens borttagande. Stödd på dessa auktoriteter, och
sedan
Den 3 Februari f. m.
273
sedan inom Ekon.-Utsk:t en aktad representant för Stockholm
lika med mig och åtskilliga andra ledamöter yrkat återställelse
af den fordna kontrollen, samt han tillika uppgaf sig hafva särskildt
i detta ämne samtalat med icke få handlande härstädes,
hvilka för honom lörklarat sig gerna se tullstämplingen återinföras,
hvarmedelst god ordning och kontroll kunde, såsom tillförene,
vidmakthållas, äfvensom alt desse handlande ansett uppoffringen
af tid och penningar för stämplingen ringa, då man
härigenom kunde skilja den redlige försäljaren från lurendrejaren,
har jag icke tvekat att, medelst utförlig reservation, för
R. St:r framlägga det förslag, som Afdelningen inför Utsk:t afgaf,
och det jag nu har den äran uppläsa för R. o. Ad., nemi.
att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, ville för sin del
besluta, »att R. St:r måtte i underd. skrifvelse till K. M:t anhålla,
att K. M:t täcktes utfärda en kungörelse, hvarigenom tullstämpling
å varor, som från utrikes ort införas, åter påbjudes,
tills vidare, och intilldess sådana åtgärder hunnit vidtagas, att
oloflig införsel af dylika varor kan förekommas.»
R. o. Ad. behagade bemärka, att, då motionären helt enkelt
begärt tullstämplingens återinförande, nu genast, och för
alltid, har Afdelningen trott sig böra, liksom Frih. Gripenstedt,
häromdagen sade, att man borde behandla enskilda Bankerna,
nemligen »på ett mjukt sätt», affatta sitt tillstyrkande, sålunda,
att man »tillsvidare» och »intilldess sådana åtgärder hunnit vidtagas,
att oloflig införsel kan undvikas», begär tullstämplings
iakttagande. — Denna begäran synes mig så billig, så välgrundad,
att jag, under vördsam hemställan om R. o. Ad:ns benägna
uppmärksamhet derå och behjertande af denna vigtiga angelägenhet,
anhåller om Hr Gr:s o. Landtrms propos. å besagde
förslag.
Hr Bennich, Nils Axel Gustafsson: Det ligger na
turligen
i all administrations intresse att söka omgärda sig med
kontroller emot öfverträdelser af de påbud och stadgar, administrationen
har att upprätthålla. Och likväl anser jag mig, såsom
tullverkets nuvarande chef, böra högeligen afstyrka återinförande
af den ifrågasatta kontrollåtgärden, såsom hvarken nödig
eller nyttig, men deremot både för tullförvaltningen och för
trafiken synnerligen kostsam och besvärlig. Utsk:t har på ett,
som mig synes, förtjenstfullt och öfvertygande sätt ådagalagt,
att den minskning af tullinkomsten, som under år 1864 egt
rum, och hvilken åberopats till stöd för förslaget om tullstämplingens
återinförande, ingalunda kan hafva sin grund i upphäfvandet
af denna kontrollåtgärd. Det är nemligen fullkomligt
ådagalagdt, att nästan hela den anmärkta tullminskningen uppkommit
på några få större handelsartiklar af den beskaffenhet,
att de aldrig varit och icke kunnat vara underkastade tullstämpling.
Då motionen och Frih. Gederströms för densamma här
lemnade understöd åter utgår från en förutsättning, som sålunda
H. 11. 18
274
Den 3 Februari f. m.
blifvit faktiskt vederlagd, erfordras icke att på denna del af (rågan
spilla många ord. Icke mera afseende förtjenar Frihrns
åberopande deraf, att General-Tullstyrelsen och Kommers-Coll.
skulle i afgifna utlåtanden hafva afstvrkt tullstämplingens npphörande.
Jag har tagit noggrann kännedom af General-Tullstyrelsens
berörde, redan 1858 afgifna utlåtande, och tillåter
mig upplysa derom, att samma utlåtande innefattar fullständig
utredning af de många och giltiga skäl, som talade emot tullstämplingens
bibehållande; men att styrelsen slutligen endast för
det dåvarande, med afseende på den så nyss vidtagna mera genomgripande
förändringen i tullagstiftningen, och hufvudsakligen
på grund deraf, att Svenska industri-idkare — men icke
Tullstyrelsen — trodde på gagnet af tullstämplingen, hemställde
om ett provisoriskt bibehållande af densamma. Det var
ock först 5 år sednare, som tullstämplingens afskaflände vidtogs.
Man har vidare anmärkt, att till och med vissa städers
handelsföreningar, de der eljest nogsamt bevakade trafikens behof
af lättnader, på sin tid yttrat sig till förmån för tullstämplingen;
och sannt är att ett sådant yttrande afgafs från handelsföreningen
i rikets andra handelsstad, samt ådrog sig mycket
och just icke behagligt uppseende hos den stadens handlande.
Anledningen till detta yttrande röjdes dock snart, i det
man förnam, att det öfvervägande antalet medlemmar i den
handelsföreningens styrelse utgjorts af — fabriksidkare.
Bland andra förhållanden, som i General-Tullstvrelsens omförmälda
utlåtande anfördes emot tullstämplingen, tillåter jag
mig här närmare beröra ett ganska väsendtligt. Styrelsen anmärkte,
att tullstämplingen, som kostade tullverket årligen omkring
18,000 rdr b:ko, icke kunde, såsom kontrollåtgärd, antagas
i fiskaliskt hänseende medföra ens så mycket gagn, som
motsvarade dessa stämpelkostnader; men det upplystes tillika,
att endast städerna Stockholm och Göteborg af stämpelafgifterna
påräknade en årlig inkomst af mera än 40,000 rdr b:co, hvartill
kommo ytterligare stämplingskostnader i öfriga städer. Med
visshet kan således antagas, att tullstämpligen förorsakade Statsverket
och trafikanterna — nemligen de är lisa, som underkastade
sig tullbehandling —en årlig kostnad af åtminstone 100,000
rdr, under det hela värdet af kontrollen, för så vidt oloflig varuinförsel
derigenom försvårades, af General-Tullstyrelsen icke
uppskattades till mera än ^ af denna summa.
Nn är det visserligan sannt, att Staten med sina kontrollåtgärder
emot lagöfverträdelser måste hafva ett högre syfte,
än endast inkomsten, och att Staten både kan och bör vidkännas
uppoffringar för lagarnes upprätthållande. Men ingalunda
lärer Staten böra pålägga sina laglydiga medborgare betydliga
kostnader och hinder för deras lofliga företag, på det att de
laglöse, som undandraga sig både kostnaderna och omgångarne,
någon gång må kunna träffas af lagens arm.
Då nu hittills vunna erfarenhet, i strid mot hvad motionären
förmenat, på intet sätt ådagalagt, att med tullstämplingens
Den 3 Februari f. m.
275
afskaffande den olofliga varuinförseln i någon mån ökats, utan
fastmera både tull-administrationen oell den allmänna rörelsen
vitsorda den vidtagna åtgärdens lämplighet, får jag vördsamt
yrka bifall till Utskits förslag.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Frih. Cederström har
hufvudsakligen grundat sin begäran om afslag på det yttrande,
som af handels- och fabriks-föreningarne afgafs åren 1858 och
1859, men han bär glömt upplysa, att förhållandet då var helt
olika mot nu. Då fanns ännu hallstämpling för den inhemska
tillverkningen. I denna dubbla stämpling låg onekligen en kontroll.
Varor, saknande antingen hall- eller tullstämpel, voro naturligtvis
insmuglade och konfiskerades således. På R. Shrs
begäran borttogs ett par år sednare hallstämpeln, såsom för de
inhemska manufakturerna hinderlig. Dermed gjordes äfven tullstämplingen
fullkomligt onyttig. Egare till anhållne ostämplade
varor behöfde ju sedan blott uppgifva dessa vara inhemsk tillverkning,
således fri från stämplingsskyIdighet. Jag kan således icke
finna annat än att borttagandet af en lika onyttig som kostsam
kontroll varit en god åtgärd.
Jag medgifver nemi. att en af Stockholms representanter,
kakelugnsmakaren Pettersson, yttrat sig i likhet med Frih. Cederström,
men om Hr Pettersson är rätta mannen att bedöma
handelsförhållanden, detta har jag icke klart för mig. Man ser
ju ofta icke blott personer, utan hela föreningar, begå otroliga
misstag i dylika frågor.
De nyss omtalade handelsföreningarne i Stockholm och
Göteborg t. ex. alstyrkte för icke så serdeles många år sedan anläggandet
af telegrafer, såsom för handeln helt och hållet öfverflödiga.
Jag tror dock att de nu äro rätt nöjda att hafva
dem, ja, jag är öfvertygad att, om frågan ännu en gång skulle
underställas dessa båda föreningar, skulle svaret utfalla helt olika
mot förra gången; så tror jag äfven förhållandet skulle blifva
med tullstämplingen. Har man en gång blifvit af med den, vill
man visst icke hafva den åter. Jag anhåller om bifall till
Utsk:ts förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
i fråga v:de Betänk, och dels af Frih. Cederström, att R. o. Ad.,
med afslag derå, måtte för sin del besluta, att R. St:r skola i
underd. skrifvelse till K. M:t anhålla, att K. M:t täcktes utfärda
en kungörelse, hvarigenom tullstampling* å varor, som från utrikes
ort införas, åter påbjudes, tills vidare, och intilldess sådana
åtgärder hunnit vidtagas, att oloflig införsel af dylika varor kan
förekommas; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Betänk:!, hvartill svarades många ja jemte några nej,
och sedermera propos. på afslag derå och antagande af Frih.
Cederströms omlörmälda förslag, då svaren utföllo med många
nej jemte åtskilliga ja; hvarefter och sedan propos. på bifall till
276
Den 3 Februari f. ra.
Betänk:t förnyats samt besvarats med talrika och starka ja jemte
några nej, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 27 och
31 sist). Januari bordlagde Betänk. N:o 39, i ani. af väckta
motioner rörande utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättig
heter.
Hr von Koch, Nils Samuel: Ehuru jag hufvudsakligen
instämmer i de åsigter, som Utsk:t uttalat, kan jag dock icke
instämma i det slut, hvartill det kommit, och ej eller i Prof.
Bibbings reservation. Jag gör mig likväl en ära af att under
skrifva
Utsk:ts nästan alla motiver, men både våra former och
våra fördomar hindra ännu antagandet af det beslut, Utsk:t tillstyrkt.
Jag anhåller derföre att få föreslå några ändringar i
Utsk:s-majoritetens förslag.
Vid all lagstiftning bör man utstaka målet, hvartill man
vill komma, och sträfva dit, men det är derföre icke sagdt, att i
ett visst tidsmoment alltid det längsta steget är det bästa. Man
måste så varsamt närma sig målet, att man icke faller på i
vägen än qvarliggande stötestenar, samt sålunda kanske mister
köttstycket för skuggan. Två frågor framställa sig nu här. Den
ena angår qvinnans rätt till undervisning, och den andra rättigheten
för henne att erhålla statstjenst. Till Utsk:ts yttrande
rörande den första frågan har jag icke mycket att lägga. 1 ett
land, der qvinnan eger lika rätt till egendom som mannen, der
hon vid bestämd tid blir myndig, der bon fått lika näringsfrihet
och erlägger lika skatter som mannen, utom hvad några ot;e
tydligare personliga afgifter beträffar, tror jag ej att man vid
stiftandet af lag för qvinna, kan tillmäta sig att ega rätt utestänga
henne från undervisning i de offentliga läroanstalter, som
hon sjelf lika med mannen, genom skatt å fastighet, kapital och
arbete eller konsumtionsafgifter, bidrager att underhålla. Jag
ville gå ännu längre och för bennes skull utvidga eller ändra
läroanstalterna, om så behöfves. Hvad beträffar de förmenta
farorna, om qvinnan finge för mycken bildning, så har Utsk:t
redan efter min tanke på fullt tillfredsställande sätt yttrat sig
derom. I hvad undervisningsfriheten beträffar, är jag således
ense med Utsk:t.
Hvad åter den andra frågan, eller rätt till statstjenst beträffar,
så tror jag en sådan rätt icke böra finnas, hvarken för
man eller qvinna. Staten bör deremot hafva rätt, att vid tillsättning
af tjenst dertill taga den skickligaste person, som dertill
kan erhållas, utan afseende både på kön och trosbekännelse.
Naturligtvis kunna dock båda dessa omständigheter, i många
fall, bestämma omdömet om skickligheten, vid dennas pröfning.
Men sådan pröfning sker bäst, för hvart fall, utan vidare föreskrift,
än att uteslutande afseende skall fästas vid det allmän
-
Den 3 Februari f. in.
277
nas bästa af den som bär ansvaret för tjenstens tillsättning.
För mig är hela denna del af frågan endast ett ännu icke uttaget,
men följdriktigt steg på den af oss beträdda banan af
allmän näringsfrihet. I princip vill jag således borttaga alla
hinder för qvinnans anställning i sådan tjenst, der hon är lämplig
och skicklig, och jag tror icke att man behöfver utstaka
några gränser härför, när man en gång kommer så långt, att
man kan borttaga alla band. Då qvinna fick rätt att idka alla
möjliga yrken, ansåg man icke nödigt utfärda förbud mot benne
att få blifva jernbärare, slagtare, smed m. m., och något sådant
har ju ej heller visat sig behöfligt? I principen är det ock lika
obehöfligt att stadga förbud mot qvinnans anställning i vissa
tjenster. Skulle undantag härifrån göras, vore väl intet lämpligare
än att förbjuda henne krigareyrket. Detta är dock lika
löjligt som onödigt, ty en högre lagstiftare har utstakat hennes
väg i en annan rigtning, ehuru Han, som bestämt de olika banorna
lör de båda könens verksamhet, Sjelf någongång tillåter
undantag ega rum. Då de af Den Högste Lagstiftaren tillåtna
undantagen inträffa, hjelpa föga jordiska pygmé-lagstiftares bud.
Om vi nu vore färdiga medgifva all den verksamhet åt qvinnan
hon önskar, men dock dervid i afseende t. ex. å krigaryrket
eller dylikt stadgade några undantag, skulle väl dessa bud
hindra en Blenda att ställa sig i spetsen för ortens qvinnor och
i männens frånvaro fördrifva fienden? Månne de borde hindra
en annan Jeanne d’Arc att hjelpa till vid fosterlandets räddning?
Och om detta kära Stockholm än engång blir belägradt,
månne en lagparagraf skulle afskräcka en ny Christina Gyllenstjerna,
att när icke blott borgare, utan till och med den tidens
generaler och skarpskyttar svigtade, åter lifva deras mod samt
bidraga till stadens försvar? Jag frågar, om det vore skäl att
skrifva en lag, som icke i behofvets stund blefve tillämpad?
Men när jag sagt detta, vill jag dock skynda att lugna dem,
som nu, betagna af fruktan, kunna vilja läsa mellan raderna,
med den förklaringen, att jag ej nu vill taga ut ett så ofantligt
stort steg. Ekon.-Ctsk:t har visst icke velat åstadkomma någon
rubbning, vare sig i grundlag eller civillag, utan blott föreslagit
att K. M:t måtte tillse till hvilka befattningar qvinna kan vara lämplig.
Man behöfver ingalunda frukta att få se qvinnan på just.-  råds- eller presidents-stolarne, ty grundlagen stadgar att de tjenster,
Konungen tillsätter, skola beklädas af män, och enligt civillagen
kan hon icke ens blifva nämndeman. Jag hoppas derföre
att man finner sig utan våda kunna antaga Utsk:ts tillstyrkan
med den ändringen, att efter ordet »lämplig» inskjötos de
orden »och derifrån hon icke enligt grundlag eller civillag är
utesluten.» Det anser jag mig böra nu uttryckligen förklara,
att, utan hjelp och användande af qvinnans biträde, blifva hvarken
undervisnings-, helsovårds- eller post-anstalterna i vårt fattiga
och vidsträckta land nöjaktigt reglerade. Om man ej är
nöjd med mitt ändringsförslag, kan man ju i stället för orden
»befordringsrätt till tjenster och befattningar, hvartill» sätta
278
Den 3 Februari f. m.
»befordringsrätt till tjenst vid undervisnings- och helsovårds-anstalt
eller post- och telegraf-inrättning, eller annan, hvartill» o. s. v.
För min del är jag nöjd med hvilketdera af dessa förslag som
antages.
Jag ber nu att få säga några ord med anledning af Prof.
Ribbings reservation. Både med afseende å denna reservants
embetsställning, den stora aktning jag enskildt hyser för honom
och lians åsigter, det bifall dessa vunnit hos flera F,kon.-Utsk:ts
här närvtde ledamöter och de vigtiga medgifvanden Prof. Ribbing
i denna sak gjort, förtjenar samma reservation den största
uppmärksamhet. Men just derför böra icke några satser, efter
min tanke oriktiga, der lemnäs utan anmärkning. Väl vetande
huru vågadt ett dylikt företag är, skall jag derföre försöka en
vederläggning af desamma. I hans motivering uppställes bland
andra den satsen, »att qvinnan icke är passande för någon sådan
verksamhet, som väsendtligen förutsätter och innebär användning
af det rena isolerade förståndet, eller som genom hvarje
inblandning af känsla och fantasi såsom bestämmande skulle förvridas
från sitt syfte.» Men jag frågar: om ock qvinnan icke
vid alla tillfällen kan följa det rena isolerade förståndets föreskrifter,
finnes det väl någon man som gör detta? Jag tviflar
derpå, och jag vill icke ens önska att mannen skulle vara så
beskaffad, att han aldrig läte känsla och fantasi inverka på sig.
Meningen lärer väl ock endast vara, att hos qvinnan finnes ett
högre mått af känsla och fantasi, att detta dock är så stort
att det ständigt »förvrider» förståndets verksamhet, samt att
hon således i allmänhet tänker och handlar under inflytande af
känsla och fantasi, som här synes vara blott en vacker öfversättning
af passioner? Men bor lt. o. Ad. väl låta denna anklagelse
qvarstå? I så fall bör den åtminstone bevisas. Om
jag nu än medgifver, att qvinnan hittills på tankens område
icke kunnat mäta sig nied mannen, så torde väl å andra sidan
ock böra erkännas, att detta kan härleda sig af bristerna i hennes
uppfostran, deraf att hennes tankekraft icke dervid blifvit
lika uppöfvad som mannens. Ännu, och under det vi lagstiftande
män hittills vägra henne lika förståndsodling med oss,
antagande på förhand med reservanten, det »vetenskap i ordets
strängare bemärkelse för qvinna helt enkelt är omöjlig», kan
man väl icke ändå med säkerhet afgöra, om verkligen qvinnans
tankekraft är mannens underlägsen. Mig synes vara lika litet
»fair play» att först utestänga ett helt kön, som en annorlunda
färgad folkstam, från försök, att förvärfva vissa slag af vetande,
och derefter påstå detta förvärfvande omöjligt. Sjelf tror jag
fullt och fast, att qvinna med samma uppfostran, samma tillfälle
till tankekraftens öfning, skulle kunna mäta sig med mannen
äfven i användning af det rena isolerade förståndet. Vi hafva
äfven under nuvarande ofördelaktiga förhållanden sett prof på
utmärkta mathematiska och astronomiska arbeten af en qvinna.
Dylika i fysik och kemi af en annan. Och i fråga om sedlighet,
sparsamhet, laglydnad på handlingens område, står ej qvin
-
Den 3 Februari f. m.
279
nan högt öfver mannen? Hvad sedlighet och sparsamhet beträffar,
kan jag väl icke hänvisa till några spiciella statistiska
data, men i afseende å laglydnad finnas fullständiga sådana, som
visa alt i allmänhet, då på 100 män finnas 6 å 8 brottslingar,
finnes blott en på 100 qvinnor. Här förvrida således icke passionerna
hennes förstånd mera än mannens. Endast hypotheser,
ingen erfarenhet synes mig gifva anledning, att sätta artificiella
skrankor för qvinnans själsutveckling, för den henne af
Försynen anvista andliga eller kroppsliga verksamhet.
Jag vill nu icke längre taga R. o. Ad:ns tid i anspråk, utan
endast förklara, att det folk, som först lemnar qvinnan det vidsträcktaste
tillfälle till grundlig bildning och till alla möjliga lofliga
näringsutvägar, äfven ställer sig främst bland de folk, som
framgå isynnerhet på sedlighetens, men äfven på den intellektuella
och ekonomiska utvecklingens banor.
Hr Dalman, Wilhelm Fredrik, anförde dels skriftligen,
dels muntligen:
Det är långt ifrån min afsigt att förneka qvinnan förmåga
att i ganska många rigtningar inhemta ett lika mått kunskaper,
som mannen, ja, att till och med öfverträffa honom i allmän
humanistisk bildning; men derom är nu alldeles icke frågan.
Frågan är, om qvinnan i yttre förhållanden kan och bör i samhället,
sådant det hos oss är beskaffadt, ställas i jemnbredd
med mannen och uträtta så till sägandes hans sysslor. Och
nekas kan väl icke, att dessa för närvide i allmänhet icke äro
qvinnosysslor, äfven om de erforderliga kunskaperna härtill skulle
kunna af qvinnan förvärfvas; ty dessa sysslor anstå henne icke,
utan att hon derigenom förlorar, efter vårt begrepp, en stor del
af sitt qvinliga väsende. Således kan qvinnan väl blifva en utmärkt
idkerska af vetenskap och konst, en framstående skollärarinna
och författarinna af dramer, romaner, resebeskrifningar
och mycket annat; meri att vilja göra henne till krigare,
till advokat, domare, eller embets- och tjensteman, och att i
dessa hänseenden lemna henne tillfälle att konkurrera med det
manliga slägtet, synes mig, lindrigast sagdt, vara en utopi, som
icke är, och som jag hoppas aldrig blir, förenligt med ett civiliseradt
samhälles förhållanden. Qvinnans ädla och stilla kallelse
tillhör utan tvifvel i främsta rummet familjelifvet, att uppfostra
sina barn, att sköta ekonomien inom hus, att med ett
ord vara en förståndig och huld moder och maka, att för mannen
vara ett underhållande och angenämt sällskap och sålunda
lära mannen att älska sitt hem och bilda honom till en god
både husfader och medborgare, att lätta hans bekymmer och
mödor o. s. v., i hvilka hänseenden qvinnans medfödda intelligens
och, att jag sä må säga, finare instinkt utgöra den säkraste
ledstjernan. Jag frågar, om det icke vore att vända upp och
ned på det existerande samhället, om man t. ex. läte qvinnan sköta
sysslorna utom hus och gjorde mannen till barnpiga eller hus
-
280
Den 3 Februari f. m.
hållerska. Jag betviflar att ett sådant experiment skulle blifva välgörande,
vare sig för familjen eller samhället, och jag tror, för
min del, att aktningen för qvinnan, hvarpå jag sätter det högsta
värde, genom ett slikt omvändt förhållande, långt ifrån att höjas,
skulle småningom förminskas och slutligen alldeles tillintetgöras.
Man har sagt, att då icke alla qvinnor kunna blifva gifta,
bör tillfälle beredas för de ogifta att kunna försörja sig på ärligt
sätt, för att icke öfverlemna dem att falla ett offer för lasten.
Detta är otvifvelaktigt både sannt och numera mer än
förr i högsta grad af behofvet påkalladt. Följden t. ex. deraf,
att hem- och handaslöjder blifvit utbytta mot en mängd annan
fabriks-industri, har, bland annat, varit den, att qvinnan derigenom
beröfvats åtskilliga sådana förtjenster, som förut lemnat
henne tillfälle till bergning. Nu deremot vill man uppflytta
qvinnans verksamhet på mannens bekostnad, för att göra henne
till mannens medtäflerska och derigenom i samma mån beröfva
honom motsvarande tillfällen till utkomst.
Häruti kan jag icke undgå att finna en temligen märklig
motsägelse, ehuru jag visst icke beklagar de industriella framstegen
i förstnämnda hänseenden; men jag vill icke bota ondl
med hälften värre eller ställa samhället på den punkt, att qvinnorna
skulle hafva fullt upp med lönande sysselsättningar, under
det att männen deremot lörfölle till sysslolöshet och elände; ty
af det sednare skulle utan tvifvel samhället lida än större skada.
Det faller mig icke in att förespå ett sådant resultat af Utsk:ts
ifrågavarande tillstyrkande. Jag påstår endast, att om principen
konseqvent utsträckes, detta resultat skulle i framtiden
kunna uppkomma. Nu är likväl händelsen, att mannen för sin
utkomst behöfver mer än qvinnan, hvarföre det äfven är billigt
att han har tillfälle förtjena mer, då det i allmänhet väl bör vara
hans åliggande att försörja både sig och familj. Emellertid medger
jag, att vissa arbeten äfven utom hus kunna lämpligen bestridas
af qvinnor, och att de derföre böra beredas tillfälle till
sådana sysselsättningar såsom ersättning för hvad de numera
möjligen förlorat genom industriens framsteg. Dertill lemnar,
inom den mindre bildade klassen, idustrien sjelf åtskilliga tillfällen,
t. ex. vid fabrikerna. Den allmänna näringsfriheten, som
vi lyckligen erhållit i vårt land, utgör äfven en sådan ersättning;
vidare kunna qvinnor, som man sett, lämpligen användas
vid telegrafverket och postverket eller såsom räkenskapsförare
inom handelns olika grenar o. s. v. Man har vidare för mera
bildade qvinnor inrättat både skolor och seminarier för att fostra
dem till dugliga lärarinor för det uppvexande slägtet, hvilket
jag anser särdeles lyckligt och gagnande. Jag vill slutligen
icke bestrida, att qvinnor kunna i viss mån vara skickliga såsom
utöfvare af läkareyrket, om nemi. de, på sätt Professor
Ribbing i sin reservation föreslagit, fullgjort de kunskapsprof
och examina, som erfordras för medicinsk grad. Denna kurs
är likväl både så dyr, långsam och svår, att det är föga troligt
Den 3 Februari f. m.
281
att ett större antal qvinnor hade råd eller fallenhet att deråt
egna sig. Jag upprepar endast, att jag finner betänkligt, att
qvinnans uppfostran i allmänhet rigtas åt sådana sysselsättningar
och värf, som mer eller mindre beröra en offentlig verksamhet.
En sådan rigtning bör för den skull, efter min tanke, icke utgöra
regel, utan undantag. I annat fall befarar jag, att det slags
qvinnans emancipation, som våra ultra filantroper påyrka, småningom
torde leda till ett mål, motsatt det, som utan tvifvel är
deras, nemi. lill upplösning af familjebanden och ett deraf följande
långt vådligare och mer samhällsförstörande sedeförderf
eller lösgifvande af de sinnliga drifterna, än det, hvaröfver man
nu klagar, hufvudsakligen i de större städerna.
Visserligen kunde jag hafva åtskilligt att anföra med anledning
af Hr von Köchs yttrande; men som flere andra ledamöter
begärt ordet, öfverlemnar jag åt dem att genmäla Hr
von Koch. Jag vill dock, beträffande de af Hr von Koch fordrade
bevis på frågan, huruvida det vore en sanning, att qvinnans
passioner ofta bidrogo att förmörka hennes förstånd, erinra
om den gamla domareregeln, att »känd sak är så god som
vittnad», då ingen, som känner qvinnan, torde kunna på mera
än ett sätt besvara denna fråga.
Hr von Geijer, Bror Bengt Gustaf: För syftningen
af de tvenne motioner, som uti Utsk:ts Betänk, blifvit behandlade,
hyser jag den lifligaste sympati.
De afse utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter;
och liksom jag med glädje helsat de flere reformer i detta hänseende
som under de sednare tiderna blifvit i vårt land genomförda,
så önskar jag ock af hjertans grund, att vi malte fortsätta
detta ädla emancipationsverk, och således, i den mån lämpligen
ske kan, och våra närv:de samhällsförhållanden det medgifva,
bereda åt qvinnan likställighet med mannen. Huru långt
denna likställighet kan under civilisationens fortgång komma
att sträcka sig, är en fråga, som ej hör hit, och som synes
mig falla utom området för menskliga beräkningar. Här är
fråga om hvad vi nu kunna och böra åstadkomma till förbättrande
af qvinnans ställning i samhället.
I detta afseende har jag tvekat i valet emellan Professor
Bibbings reservation och Utsk:ts förslag med den deruti af Hr
von Koch föreslagna modifikation.
Det synes mig emellertid ligga mycken sanning uti hvad
Professor Ribbing säger i sin reservation: att frågan om rätt
för qvinnan att aflägga viss examen eller kunskapsprof endast
bör afgöras i sammanhang med frågan om hennes rätt att vinna
befordran i de befattningar, till hvilka hon genom samma examen
eller prof skulle förvärfva kompetens. Lika med bemälde
reservant tror jag ock, att den af Utsk:t föreslagna underd.
skrifvelse icke tillräckligt preciserar de önskningar, som R. St:r
skulle derigenom uttala.
282
Den 3 Februari f. m.
Men denna felaktighet synes, fastän i mindre mån, äfven
vidlåda Professor Ribbings reservation, helst den icke innehåller
någon plan för ordnande af undervisningen vid universiteterna
på ett sådant sätt, att qvinnan lämpligen kunde der idka medicinska
studier.
Jag yrkar derföre, att frågan återremitteras till förnyad
behandling i den syftning reservationen angifver.
Då jag sålunda förklarar, att jag i hufvudsak instämmer
med Professor Ribbing i hans reservation, vill jag icke dermed
hafva sagt, att jag finner de uti reservationen förekommande
motiver vara i alla delar välgrundade. Jag anser tvärtom,
att reservationen innehåller flere påståenden, som äro oriktiga,
de der ock blifvit, såsom det mig synes, af Hr von Koch
grundligt vederlagde.
Slutligen, och med afseende å Professor Ribbings kategoriska
förklaring, att filosofiska gradens absolverande för qvinna
helt enkelt är omöjlig, påstår jag, att huru dermed i verkligheten
förhåller sig, kan Professor Ribbing icke veta.
Frih. Leijonhufvud, Axel Hjalmar: 1 motsats till en
föregående värd talare, kan jag icke gilla hvarken det slut,
hvartill [Jtslut kommit, eller de motiver, som till stöd för detsamma
blifvit anförda.
När Utsk:t bekänner, att frågan är af djup betydelse samt
att det utslag, som deri kommer att fällas, skall utöfva ett
stort inflytande på samhällets sedliga utveckling och förkofran,
måste det förefalla förvånande, att LTtsk:t, det oaktadt, icke finner
sig böra ingå i en undersökning, beträffande vidden af
qvinnans förmögenheter och möjligheten att använda dem för
andra ändamål, än som innefattas i den bestämmelse hon hittills
haft sig anvisad. Jag beklagar denna Utskt:s underlåtenhet
så mycket mera, som på en sådan undersökning helt och hållet
bör bero antagligheten eller förkastligheten af förslaget att rycka
qvinnan ur hennes hittillsvarande inre verksamhet till en yttre
ocb offentlig. En sådan undersökning fördrar mycken menniskokännedom
och djupa insigter i samhällets kraf. Jag tilltror mig
icke heller att utreda frågan, men vill anmärka, att man såsom
allmängiltigt torde kunna antaga, att den qvinliga delen af menniskoslägte!,
om ock utrustad med lika stor förmåga som den
manliga, likväl af Försynen fått sig denna förmåga tilldelad af
annan beskaffenhet och egnad att på annan väg vinna samma
mål. Frågan är då, huruvida menniskoslägte!, vid sina sträfvanden
i intelligensens tjenst och till sedlig utveckling, har råd
att för det ena af dessa ändamål uppoffra de krafter, som företrädesvis
äro afsedda för det sednare; huruvida det kan vara
rätt att draga dessa krafter från en verksamhetssfer, der de
äro oundgängliga, till en annan, der de äro, om icke oanvändbara,
dock obehöfliga. För min del anser jag, att qvinnans
uppträdande i det offentliga lifvet icke tillhör hennes egentliga
Den 3 Februari f. m.
283
kall, utan bör vara ett undantag från regeln, och denna åsigt
grundar sig icke derpå, att jag fruktar hennes inflytande på det
offentliga området, utan derpå, att jag fäster ett obeskriflgt högt
afseende vid hennes verksamhet inom det inre, det husliga lifvet,
derpå, att jag tror, att en missrigtning af de krafter, som
verka inom henne, skulle för samhället vara ytterst skadlig, ty
allt det goda, allt det ädla och upphöjda, som samhällslifvet
företer, är förarbetadt i hemmet och hemtar derifrån sin kraftigaste
impuls. Men om å andra sidan yttringarne af samhällslifvet
verkligen tyda på en mer och mer sig insmygande korruption,
hänvisas man till behofvet af ett inre korrektiv — och detta är
måhända företrädesvis att söka i qvinnans verksamhet och inflytande
i hemmet. Kan man således antaga, att samhället har
en helt annan fordran på qvinnan, än på mannen, är också
Idart, att dessa olika fordringar icke kunna uppfyllas med samma
medel och på samma sätt. Det är alltså gifvet, att ganska
mycket af hvad som kan vara nyttigt och ändamålsenligt för
att af ynglingen bilda en man, kan vara skadligt för flickans
bildande till qvinna, och detta torde vara anledningen dertill,
att undervisningen för flickan blifvit annorlunda ordnad, än för
ynglingen.
Oaktadt jag således anser, att qvinnans verksamhet bör
inskränkas till det privata lifvet, medgifver jag emellertid att
undantag härifrån böra kunna ega rum. Det finnes nemi. verksamhetssferer,
som, utan att vara af privat natur, dock mäktigt
ingripa i familjelifvets och hemmens förhållande och derför stå
på gränsen mellan familjelifvet och det offentliga lifvet, och der
måste qvinnans medverkan och direkta inflytande vara lör samhället
af särdeles stor vigt och betydelse. Sådana verksamhetssfärer
äro, eldigt min tanke, barnaundervisning, fattigvård och
sjukvård. Att qvinnan mera än mannen besitter förmåga att
draga barnet till sig och vinna dess förtroende, är nogsamt bekant,
och till följd häraf är hon särdeles skicklig att vara barnalärare.
Den fina instinkt, som låter qvinnan förstå och uppfatta
lidandets natur i alla dess skiftningar, gifver henne mera än
mannen förmåga att finna lindringsmedlet för eländet och smärtan,
och qvinnans närvaro i nödens och sjukdomens boningar
kan derföre vara af aldra största värde. Det förefaller mig
derföre särdeles Önskligt, om ett beslut kunde fattas, hvarigenom
åt qvinnan bereddes rättighet att, sedan hon förvärfvat erforderliga
kunskaper, utöfva läkareyrket. Jag instämmer således
hufvudsakligen i första delen af det af Hr Ribbing i reservationen
framställda förslag; men som detta förslag icke under
nuvarande förhållanden torde ega något praktiskt värde, — enär
de lör läkareyrkets utöfvande erforderliga kunskaper icke torde
kunna bibringas qvinnan med mindre särskilda institutioner härför
upprättas, — kan jag icke yrka dess antagande i oförändradt
skick, hvarföre jag tager mig friheten att hos Hr Gr. o. Landtm,
anhålla om återremiss af Betänk:t i antydda syftningen.
284
Den 3 Februari f. m.
Hr Huss, Magnus: Jag liar i sanning varit mycket tveksam,
huruvida jag skulle uppträda i den fråga, som nu utgör
föremål för öfverläggning, — en fråga af så stor vigt och så
genomgripande betydelse, att den allra största omsorg och noggrannhet
måste vid dess behandling tagas i anspråk. Frågan
ang:de utvidgande af qvinnans rättigheter står på dagordningen
i de flesta, om ej alla Europeiska länder, och jag anser derföre,
att äfven vi böra i någon mån bidraga till dess lösning. Då
emellertid det sätt, hvarpå frågan blifvit af Utsk:t behandlad, synes
mig genom sin obestämdhet så föga tillfredsställande, att jag
anser mig böra yrka afslag till det framställda beslutet och i
dess ställe föreslå ett annat, som mig synes, mer antagligt, vill
jag, för att ej blifva missförstådd, till en början i största korthet
uttala min åsigt ang:de qvinnans ställning i familjen, i samhället
och i skapelsen.
Jag får i detta afseende säga, att jag ställer qvinnan högt,
— ja, i liera hänseenden högre än mannen. Hon står högre än
mannen i sjelfuppoffring; — mannen har aldrig kunnat ernå
qvinnans upphöjda ståndpunkt i detta hänseende. Hon står vidare
högre än mannen i moraliskt värde, i sedlig renhet och i religiös
känsla. Jag säger detta i allmänhet; undantag finnas naturligtvis
å ömse sidor. Hvem af oss böjer sig icke djupt för den
qvinna, som han ser ega sannt moraliskt värde, sedlig renhet
och djup religiös känsla? Det göra vi alla, ty vi måste bekänna
för oss sjelfva, ati vi i detta hänseende äro henne underlägsne.
Men om qvinnan i allmänhet står högt och i åtskilliga hänseenden
högre än mannen, må vi icke deraf sluta, att ju icke mannen
uti andra hänseenden är henne öfverlägsen.
Se vi först till, huru Skaparen ordnade skillnaden mellan
mannen och qvinnan, och påminna oss, huru Han i skapelseurkunden
inskrifvit sin vilja härom; genomgå vi de heliga skrifterna,
så gamla, som nya testamentets, finna vi flerstädes Guds
vilja tydligen uttalad, huru noga begränsadt förhållandet mannen
och qvinnan emellan är eller bör vara. »Ja val», säger man,
»men dessa heliga skrifter äro antiqverade och passa icke in
med nutidens civilisation.» Men, Mina Hrr! hvad som var gudomlig
sanning uti Moses tid, uti Frälsarens tid, det är lika
gudomlig sanning uti den dag, som är; årtusenden göra häri ingen
förändring. Civilisationen kan väl framkalla modifikationer,
men sanningen sjelf qvarstår orubbad.
Skåda vi på djurverlden, så se vi äfven der huru könen
äro hvarandra olika, hafva i allmänhet särskilda sysselsättningar,
arbeten och bestyr; och huru stolt menniskan än må vara öfver
sin ställning såsom skapelsens herre, hon är dock underkastad
denna olikhet, ty hvad Skaparen gjort olika, kan hon ej göra
lika. Se vi icke huru det är mannen, som är det stödjande, ordnande
och ledande elementet i staten, då deremot qvinnan fått
sig anvisadt en annan, ehuru icke mindre skön och ädel, verksamhetskrets,
nemi. familjen, hvars prydnad hon är? Lärer ej
den dagliga erfarenheten att qvinnan såsom regel söker stöd hos
Den 3 Februari f. ra.
285
mannen oeh hyllar sig till honom, ty hennes inre känsla tillerkänner
honom en viss öfverlägsenhet? Detta är medfödt. Medfödda
olika verksamhetsrigtningar uppenbara sig ock redan hos
barnet, gossen leker med sina hästar och sina soldater, flickan
åter med sin docka och sina kökssaker. Med ett ord, hvarthän
vi vända vårt öga, finna vi dock alltid en olika verksamhetskrets
anvisad åt de olika könen. Mannen har af Skaparen fått
sin plats, qvinnan sin; att hvar och en af dem i hufvudsak bibehåller
sin rätta ställning, derpå beror samhällets jemnvigt, bestånd
och förkofran; med afsigt säger jag i hufvudsak, ty modifikationer
kunna och böra efter tidevarfvets olika rigtning, upplysning
m. m. ega rum.
Efter dessa inledande anmärkningar öfvergår jag till granskning
af några speciella punkter i detta Betänk., hvilket af en
föregående talare blifvit så lofordadt. Utsk:t grundar sin bevisning
forst och främst på det antagande, att qvinnans anspråk
på likställighet med mannen allt oafvisligare framträda, fordrande
rättelse i en föråldrad samfundsregel. De motionärer, som gjort
framställningar i ämnet, uppträda i detta hänseende såsom målsmän
för qvinnan, och Utsk:t har äfven iklädt sig enahanda målsmanskap.
Men, Mina Hrr! innan vi ingå i undersökning om
sättet att gå dessa anspråk till mötes, må vi höra den andra
parten och tillse, om verkligen qvinnan sjelf anser dessa anspråk
så oafvisliga. Den qvinna, sorn med skäl kan sägas kraftigast
hos oss hafva uppträdt såsom den Nordiska qvinnans målsman,
nemi. Fredrika Bremer, har, mig veterligen, i detta hänseende
ej uppställt så stora anspråk som Utskrt, och min tanke är, att
Utskrt gått vida längre än det bordt, »Men», säger man, »icke
ens de billigaste fordringar hafva blifvit realiserade.» Man glömmer
dock härvid, att Nordens qvinna under sednare och sednaste
tider fått ganska betydligt utvidgade rättigheter, att hennes
ställning blifvit vida mer förbättrad, än i de flesta andra
Europeiska länder. Hon blir obetingadt myndig vid en viss ålder,
hon kan egna sig åt handel samt hvilken annan näring som
helst, och hon eger tillträde till åtskilliga yrken och befattningar
så i det allmännas som kommunens tjenst. Men, säger man, hennes
billiga anspråk äro ännn ej uppfyllda, de sträcka sig ännu
längre. Gerna medgifver jag att man både kan och bör tilldela
henne ännu flere rättigheter. Men härvid måste man noga akta
sig för alla saltomortalsprång och framför allt se till huru de
redan medgifna rättigheterna blifvit begagnade. Innan vi gå
längre måste vi först hafva afgjordt huruvida qvinnan hittills
motsvarat de utvidgade rättigheter hon erhållit. Att döma efter
den korta tid, som förflutit sedan qvinnan erhöll en obetingad
myndighets rätt, måste medgifvas att hon öfverhufvudtaget ej
missbrukat densamma, äfvensom ock i allmänhet på ett tillfredsställande
sätt vårdat de befattningar och yrken henne blifvit anförtrodda.
Hon förtjenar derföre en ännu vidsträcktare krets
att verka uti; men låtom oss, likasom hittills, härvid gå varsamt
286
Den 3 Februari f. m.
tillväga, och endast steg för steg utvidga hennes verksamhetskrets.
Utsk:t tyckes ej vilja iaktaga denna försigtighet, utan
synes påyrka på en gång »rättelse uti en föråldrad samfundsregel.
» Ej är väl hvarje åldrig samfundsregel förkastlig i och
för åldrens skull? Jag har nyss sagt att den samfundsregel, som
bestämmer verksamhelsskillnaden mellan mannen och qvinnan,
har gudomligt ursprung, hvilar på en bestämd naturlag, hvilken
väl kan modifieras, men ej upphäfvas; den utgör samhällets
grundval, hvars alltför stora rubbning säkerligen skall i en framtid
komma att betänkligt inverka på samhällsordningens gång.
Utsk:t säger vidare: »Ett bör kunna förutsättas såsom medgifvet,
att nemi. den qvinliga hälften af menniskoslägte! icke
blifvit af Skaparen utrustad med mindre förmåga af andlig utveckling
och moralisk förädling än den manliga.» Visserligen
hafva olika tider hyst olika åsigter i detta hänseende; nutiden
hyllar dock den, att qvinnan i allmänhet är utrustad med lika
förmåga till andlig utveckling som mannen; jag säger i allmänhet,
ty historien och den dagliga erfarenheten framvisar endast
(å exempel på qvinnor, som förmått djupare inlränga inom de
rent spekulativa vetenskapernas områden. För min del hyllar
jag den af Professor Ribbing uttalade åsigt, att qvinnan icke är
passande för någon sådan verksamhet, som väsendtligen förutsätter
och innebär användning af det rena, isolerade förståndet
eller som genom hvarje inblandning af känsla och fantasi såsom
bestämmande skulle förvridas från sitt syfte. Detta är en djup
sanning, som ingalunda vederlägges af de af Hr von Koch nyss
deremot gjorda inkast. Men, frågar man, om man och qvinna
äro lika ställda med hänsyn till förmågan af andlig utveckling,
hvarföre står då qvinnan uti flertalet fall uti denna andliga utveckling
lägre än mannen? Hufvudorsakerna ligga först uti qvinna
ns underordnade fysiska kraft och derefter uti hennes uppfostran.
För utveckling af högre andlig verksamhet, särdeles
sådan, som de spekulativa vetenskaperna kräfva, fordras fysisk
kraft och spänstighet, fysisk ansträngning. Qvinnan är i allmänhet
ej af Skaparen utrustad med den kroppliga spänstighet, som
fordras för att uthärda med ihållande spekulativa studier eller
med en verksamhet, som kräfver ihållande tankeansträgning och
själsspänning. I dessa hänseenden är mannen henne öfverlägsen
och måste förblifva det —- emedan Skaparen gifvit man och
qvinna olika mått af fysisk kraft. Det är förbiseendet af förhållandet,
hvaruti den fysiska kraften, eller rättare den fysiska
spänstigheten, står till den andliga utvecklingen och den andliga
verksamheten, sorn orsakat misstaget att man velat göra man
och qvinna i allt likställda, lika berättigade. Slutsatsen blir att
qvinnans svagare fysik förnekar henne förmågan att utstå de
ihållande själsansträngningar, som fordras, ej allenast för de spekulativa
vetenskaperna, utan ock för förrättandet af flertalet af
statens högre värf. Vare detta sagdt i allmänhet, ty undantag
finnas; det finnes nemi. mången qvinna med manliga anlag, likasom
det finnas många män med qvinliga. Det tydligaste exem
-
Den 3 Februari f. m.
287
plet på det förhållande, hvaruti fysisk och andlig kraft stå till
hvarandra, är den ålderstigne; ser man ej hos denne, hurusom
den andliga förmågan sjunker i samma mån som den kroppsliga
kraften altager?
Hvad qvinnans uppfostran och undervisning angår och skillnaden
härutinnan från mannens, torde detta, såsom så allmänt
kändt, ej behöfva vidröras. Qvinnan uppfostras och undervisas
hufvudsakligast för det enskilta lifvet; mannen lör det offentliga.
Så länge så sker, måste deras ställning i samhället, i staten förblifva
olika i samma förhållande, som det enskilda lifvet är olika
det offentliga. Först sedan qvinnan lemnats tillfälle till uppfostran
för det offentliga lifvet, först då är hon lämplig att inom
vissa bestämda gränser derpå inträda; då, men ej förr.
Sedan Utsk:t yttrat, att qvinnan ej lemnäs delaktighet i den
verksamhet mannen af ålder sig förbehållit, fortsätter Utsk:t:
»En sådan uppfattning ligger ursprungligen till grund för det
förhållande, att undervisningsväsendet icke är ordnadt så, att qvinnan
kan eller lår blifva delaktig af de förmåner, samhället härutinnan
erbjuder mannen.» Ja, häruti ligger felet, och det är
otvifvelaktig! statens pligt att på ett eller annat sätt afhjelpa
detta missförhållande. Man måste törst vidtaga åleärder för att
skalfa qvinnan undervisning, innan man medger henne rättigheter,
som grunda sig på denna undervisning. Hade Utsk:t lästat
sig härvid såsom hufvudsak, skulle Utslct utan tvifvel kommit
till ett mera praktiskt och mera utförbart resultat än nu är
fallet. Vi hafva sedan 5 år ett offentligt, af staten bekostadt,
undervisningsverk för qvinnor, nemi. Seminarium för bildande af
lärarinnor. Vid detta läroverk erhåller qvinnor, sedan de vid
inträdet visat sig besitta grundliga förstudier, fullständig undervisning,
under en treårig kurs, uti alla de ämnen, som tillhöra
lärarinne-kallet. Efter fulländad kurs äro de utgående elevernas
insigter, om jag undantager de döda språken, i allmänhet ej
allenast fullt jemlörliga, utan i åtskilliga stycken öfvervägande
de ynglingars, som börja sin akademiska studentbana. Hade Utsk:t
underrättat sig härom och undersökt, till hvilka offentliga befattningar
dessa Seminarii-elever, genom inhemtade kunskaper, voro
skickliga, samt föreslagit dem till kompetens lör dylika, då hade
Ulsk:t föreslagit något för tillfället utförbart. Om Utsk:t ej ansett
denna seminarii-undervisning till fyllestgörande, borde Utslut
hafva föreslagit åtgärder att förskaffa qvinnan vidsträcktare undervisnings-tilllällen;
ty, såsom jag nyss sade, undervisning och
de kunskaper densamma gifver, måste gå först, innan man dekreterar
konpetens till tjenster och befattningar, särdeles som
dylik kompetens väl uteslutande bör hvila på inhemtade insigter.
Vidare yttrar Utsk:t, att det icke är qvinnan förbjudet att
sysselsätta sig med hvilken vetenskap som helst, och intet hindrar
henne att bevista akademiska föreläsningar; härtill gifves
dock ej någon uppmuntran, så länge henne förvägras att aflägga
examina, samt tillägger derefter: »man har hört anmärkas, att
ett sådant sammanförande af manliga och qvinliga lärjungar ur
288
Den 3 Februari f. m.
sedlighetens synpunkt borde förkastas. Men ingen anmärkning
synes mindre förtjent af uppmärksamhet, än denna, så vida det
ej förhåller sig så, att vettgirigheten och hågen för studier hafva
anlaget för det osedliga till oskiljaktig följeslagare.» Jag tror
mig icke böra ingå i närmare granskning af ett sådant påstående,
ty det skulle leda in på ett ämne, som vore allt för vidlyftigt
att här utreda. Jag vill blott nämna, att, så vidt jag vet, intet
land finnes, der båda könen sammanföras vid läroanstalterna,
och det med rätta, ty ett sådant sammanförande till gemensamma
studier, med deraf följ:de kamratskap, vid en ålder, då fantasien
och känslan så ofta beherrskar förståndet och eftertanka!),
kan icke hafva goda följder; skiljda läroanstalter för könen anser
jag i hvarje hänseende nödvändiga.
Betänk:t innehåller ytterligare: »Vidare framkastas vanligen
det skäl, att qvinnan, hvars bestämmelse i familjen är att vara
maka och moder, icke kan (örena de bestyr, henne i sådan
egenskap åligga, med den verksamhet, hvarom fråga är; och
detta argument eger giltighet hvad gift qvinna angår.» Det kan
icke annat än glädja mig, att Utsk:t erkänner, att det för den
gifta qvinnan finnes husmoderliga pligter, hvilka icke får sättas
efter statens tjenst. Men, Mina Hrrl Utskit har förbisett en vigtig
omständighet. Det kan ju inträffa, att den ogifta qvinnan,
som är anställd i statens tjenst, blir gift, och då måste hon ju
afstå antingen från tjensten eller ock från äktenskapet. Här
vore visserligen rätta stället att orda om qvinnans ställning inom
familjen såsom maka och moder, men detta ämne finnes så
ofta och så väl behandladt, att jag icke mer vill inlåta mig
derpå. Vi böra betrakta qvinnans verksamhet inom familjen
såsom hennes ädlaste och naturligaste, ty familjen är den sfer,
hvari Skaparen satt henne att verka, och undertryckes familjeförhållandet,
hvarpå samhället dock ytterst hvilar, då rubbas
samhället i sina grundvalar. Finnas andra sysselsättningar, som
äro för qvinnan lämpliga, må hon då egna sig deråt, men alltid
såsom åt en bisak; hennes hufvudsakliga sysselsättning skall
dock alltid vara inom familjen. Nu vill man utbyta detta qvinnans
skönaste kall, — ty hvilken skönare tafla kan te sig för
våra blickar än en öm moder vid sitt barns vagga, eller den
glädje, som målar sig i hennes anlete, när hon bär sitt barn vid
sitt bröst, leder dess första steg o. s. v., mot arbete vid tjenstemanna-skrifbordet,
att uppsätta protokoller, afgifva rapporter
och skrifva utlåtanden och dylikt. Jag frågar, om detta kan
i allmänhet vara i öfverensstämmelse med Skaparens vilja och
afsigt?
Jag förbigår Utskrts resonnement ang:de qvinnans användande
vid telegrafverket och öfvergår till dess, i slutet af Betänk:t
gjorda hemställan, hvilken Hr von Koch nyss sagt sig finna så
förträfflig. För min del instämmer jag med reservanten Prof.
Ribbing deruti, att Utsk:ts önskningar äro uttalade i så sväfvande
ordalag, att det skulle vara svårt för K. M:t att fatta,
hvad
Den 3 Februari f. m.
289
hvad meningen egentligen är. Utsk:t hade nemi. främst, såsom
jag nyss uttalat, bordt undersöka, hvilka åtgärder böra vidtagas
för att bereda qvinnan undervisning. Dessa åtgärder har Utsk:t
föreslagit skola öfverlemnas till K. M:t; men K. M:t kan svårligen
vidtaga några åtgärder, förrän R. St:r bestämt, i hvilken
rigtning de skola företagas, samt anslagit nödiga medel.
Hade Utsk:t fästat uppmärksamhet vid det redan befintliga
högre läroverket för qvinnor, det af mig nyss omnämnda
seminariet, och föreslagit kompetens till vissa befattningar för
från detsamma utexaminerade elever, eller om dessas kunskapsmått
ansetts otillräckligt, tillstyrkt detta läroverks fullständigare
ordnande, för meddelande af ännu vidsträcktare undervisning,
då skulle jag villigt förenat mig med Utsk-.t; nu deremot nödgas
jag på de grunder, jag anfört, och de i Prof. Ribbings reservation
intagne hufvudsakliga motiver, yrka afslag å Utsk:ts Betänk.,
icke derför, att jag motsätter mig frågan angtde utvidgande af
qvinnans rättigheter, i den mån det är verkställbar^ utan derför,
att det icke gillar det sätt, hvarpå ämnet blifvit af Utsk:t
behandladt.
Det må nu tillåtas mig, att yttra några ord med anledning
af Professor Ribbings reservation, uti hvilken redan en föreg:de
talare förenat sig, och jag får då till en början förklara, att,
ehuruväl åtskilliga satser uti densamma torde tåla någon modifikation,
jag dock i hufvudsak instämmer i dess syfte. Denna
reservation är strängt logiskt framställd och innehåller så tänkvärda
åsigter, att det säkert skulle gagnat den goda saken, om
Utskrt velat göra sig dem till godo. Reservanten yttrar på sidan
15: »Af de discipliner, i hvilka undervisning lemnäs och
prof afläggas vid Universitetet, återstår då den medicinska. Och
då medicinens praktik, ehuruväl grundad på vetenskap, — som
dock är mer åskådlig, än någon bland de så kallade stränga, —
tillika väsendtligen innefattar användning af lycklig instinkt eller
»blick» samt utgör konst; — vill jag med min röst ej motsätta
mig att, inom vissa gränser, tillerkänna qvinna rätt till nyssnämnda
yrkes utöfvande och afläggande af de kunskapsprof,
som derför utgöra vilkoret.» Ehuru jag ej i allo kan dela reservantens
motiver — och ej anser lämpligt att nu ingå uti någon
granskning af dem — instämmer jag dock med honom deruti,
att qvinnan har stor fallenhet för utöfvande af medicinen,
och jag vill derföre icke lägga hinder i vägen för, att hon må
erhålla undervisning deri; men reservanten har begått samma
fel som Utsk:t, i det han föreslagit, att qvinna må vara berättigad
att aflägga afgångsexamen vid elementarläroverket samt
kunskapsprof och examina för vinnande af medicinsk grad vid
universitetet, samt att qvinna, efter nöjaktigt fullgörande af sistnämnda
prof, må erhålla venia practicandi, dock utan rättighet
till vinnande af offentliga läkareplatser, men icke uppgifvit huru
tillfälle skulle beredas henne att erhålla en sådan undervisning.
Som jag nyss nämnde, måste man först bereda qvinnan tillfälle
H. II. 19
290
Den 3 Februari f: ra.
att förvärfva det erforderliga kunskapsmåttet, innan man på
grund deraf medgifver henne några rättigheter. Utsk:t har,
enligt hvad jag nyss anfort, synts antaga, att mannen och
qvinnan skulle idka studier i allmänhet vid samma läroverk;
men om jag i allmänhet motsatt mig ett slikt sammanförande,
såsom ur den allmänna ordningens och moralens
synpunkt förkastligt, så måste jag på del bestämdaste protestera
mot ett gemensamt idkande af de medicinska studierna.
Huru skulle det väl bära sig, att de olika könen samtidigt sysselsatte
sig med anatomiska dissektioner. Skulle icke qvinnan
dervid komma att skåda föremål, som vore sårande för
hennes blygsamhetskänsla? Skulle icke vid de kliniska föreläsningarna
för qvinnan framställas många ämnen och förevisas
många föremål, hvilkas åhörande och åskådande i sällskap
med mannen vore i högsta grad otjenligt? Med ett
ord, ett slikt sammanförande af de olika könen, vare sig å anatomisalen
eller vid sjuksängen, skulle enligt min tro komma att
helt och hållet undergräfva qvinnans qvinlighet och blygsamhetskänsla,
annat att förtiga. Vi behöfva icke gå långt, för
att se erfarenheten besanna det otjenliga af en dylik gemensamhet.
Det praktiska Amerikanska folket, som fann qvinnan
ega stora anlag för läkarekallet, försökte först att låta män och
qvinnor idka sina medicinska studier gemensamt vid universitetet;
men snart insåg man att en dylik gemensamhet i studier
med derpå beroende kamratskap ej vara tjenlig. För att emedlertid
låta qvinnan egna sig åt detta yrke, inrättades kort derefter
ett särskildt medicinskt undervisningsverk för henne, — femal-medical-scool
— en åtgärd, som jag anser både lämplig och elterföljansvärd.
1 England tilldrog sig för icke längesedan — enligt
hvad tidningarne berättat — att en qvinna, som på enskild undervisningsväg
derpå förberedt sig, sökte alt i Oxford få aflägga
prof till medicinska graden; men det nekades henne. Hon
vände sig derpå till regeringen, men erhöll äfven der afslag.
Det Engelska folket insåg emellertid billigheten af hennes begäran,
och genom subskription samlades inom kort medel, som
användes till upprättande af en medicinsk undervisningsanstalt,
der qvinnor egde rätt att aflägga prof till doktorsgradens erhållande.
Denna anstalt öppnades först förliden höst, så att man
ännu ej kunnat få någon erfarenhet om dess verkningar. —
Man måste således börja med att bereda qvinnan tillfälle till
undervisning; sedermera må den, som visar sig vara dertill kompetent,
erhålla de rättigheter, som grunda sig på inhemtade
kunskaper och aflagda prof. Jag erkänner således att qvinnan
kan vara lämplig och passande för medicinens utöfning, men
jag instämmer icke i reservantens förslag, utan tager mig friheten
i dess ställe föreslå, att R. St:r måtte hos Kongl. Maj:t
anhålla;
l:o. Att Kongl. Majit täcktes låta undersöka, hurnvida tillfälle
till undervisning i alla till medieine-doktorsgraden hörande
ämnen må kunna beredas qvinna derhän, att hon kan erhålla
Den 3 Februari f. m.
291
rättighet till läkarekonstens utöfning, samt låta meddela en
kommande riksdag resultaten af denna undersökning.
Man kan visserligen säga, att det för närvarande är ingenting,
som hindrar qvinna att erhålla doktorsgraden, ty lagen
förbjuder det icke, och Konungen kan således bevilja en af henne
härutinnan I ra mställd begäran; men hon kan icke skaffa sig
undervisning annorlunda än på enskild väg. Har hon emellertid
förvärfvat nödiga insigter, så anser jag det ingalunda antagligt,
att K Mit skulle förvägra henne rättighet att aflägga de
medicinska examina.
Reservanten säger vidare i 2:draj punkten: »äfvensom att
hon, möjligen med någon utvidgning emot hvad hittills varit
henne medgifvet, må kunna erhålla de anställningar vid telegrafoch
postverken samt vid jernvägarne, till hvilka hon, enligt af
K. M:t nådigst utfärdande författning, efter nöjaktigt aflagda
kunskapsprof, som för dylika anställningar äro föreskrifna, anses
kompetent.» Häruti instämmer jag till alla delar.
Men det finnes ännu ett fält, der qvinnans verksamhet kan
blifva nyttig, och der hon är företrädesvis användbar, men hvilket
Utsk:t synes helt och hållet hafva förbisett; jag menar
hennes anställning såsom lärare vid statens läroverk, nemligen
vid pedagogier och lägre elementarläroverk. Det kunskapsmått,
qvinnan för närvarande kan förvärfva vid oftanämnda seminarium,
är för henne i detta hänseende fullt tillräckligt, och jag
anser det derföre billigt, att lion blir använd och erhåller kompetens
till nämnda lärarebefattningar, efter de grunder och till
de klasser, K. M:t kan behaga bestämma.
Jag vill icke påstå, att hvad jag nu föreslagit, är det högsta
möjliga, man kan medge qvinnan, men sedan det visat sig,
att hon vet att göra ett godt bruk af de utvidgade rättigheterna,
först då är det tid att taga nästa steg, och detta steg kommer
enligt min tanke att blifva rättighet för henne att användas såsom
lärare vid de högre elementarläroverkens lägsta klasser.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag ytterligare föreslå:
2:o. Att qvinna må kunna erhålla de anställningar vid telegraf-
och postverken samt jernvägarne, till hvilka hon efter
aflagda kunskapsprof kan finnas lämplig; och
3:o. Att qvinna, som vid statens seminarium för bildande
af lärarinnor genomgått fullständig lärokurs, må ega full kompetens
till lärarebefattningar vid lägre elementarläroverk och pedagogier.
Som följd af hvad jag nu haft äran anföra, får jag hos Hr
Gr. o. Landtm, anhålla om propos. på afslag af Utsk:ts Betänkide
och bifall till de tre punkter jag vågat föreslå; öfvertygad som
är, att, om R. o. Adin bifaller dem och R. St:r derefter tillstyrka
dem, samt de sedermera lyckas vinna K. M:ts godkännande,
vårt land då blir bland Europas länder det, som gått främst och
längst till målet af utvidgande af qvinnans rättigheter.
Detta anförande framkallade talrika bifallsyttringar.
292
Den 3 Februari f. m.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Hr von Kraemer, Anders Robert: Det finnes frågor af
djup betydelse, hvilande på en osviklig sanningsgrund, frågor,
fulla af framtid, om hvilka nästan med matematisk visshet kan
beräknas, att de en gång skola gå igenom, om ock vid försöket
att genast beräkna, när detta skall ske, man påträffar i
formeln ett x, som ej ännu låter lösa sig i bestämd tidqvantitet.
Det finnes, säger jag, mången sådan fråga af ovilkorlig
grundsanning och ovilkorlig framtid, hvilken dock vid sitt första
framträdande lika ovilkorligt och oundvikligt är dömd att genomgå
en skärseld af — löje!
Huru mången sanning eller sak — ja, af de aldra största,
af de sedan mest erkända — har man ej först hånat, grinat
åt, utskrattat, förföljt — — »e pur si muove! och likväl
rör den sig!» sade Galilei.
Ja, den rör sig — den går framåt — skrattet tystnar —
grinet bortdör; förföljelsen börjar! Förföljelsen sjunker matt
ned i grafven med bortdöende, fördomsfulla generationer! Vågen
börjar vackla — den börjar luta öfver — och de efterkommande
af den absoluta pluralitet, som så obarmhertigt,
skrattande trampade sanningen eller saken under fotterna vid
dess första framträdande, dessa efterkommande, de börja nu,
först flockvis, sedan hopvis, gå öfver. Snart tränges man, äflas
man, strider man om äran att gifva sitt biträde åt den i seger
och glans framtågande idéen—och menskligheten har åter tagit
ett af dessa sekulärsteg framåt i vetande eller i samhällsskick,
ett af dessa jättesteg, som bestämma dess verkliga tidräkning,
fastän historien bygger på årtal och småstrider och thronombyten
och dylikt!
Mången gång uppträder en sådan fråga, till att börja med,
i helt blyg, ingenting mindre än storartad, ingenting mindre än
poetisk gestalt: en trasig fantast, en tiggare vandrar på slitna
sandaler till Orienten, att besöka en graf. Han hånas, utskrattas,
piskas, utplundras! Hvem skulle i honom ana förelöparen
till hundratusentals riddare, i strålande harnesk, med korsets
röda tecken på bröstet? »E pur si muove!» Och likväl kommer
den, denna storm af frankiska lansar, och bryter fram i den
föraktade tiggarens spårl Må man skratta åt entusiasmen! Må
man skratta! Det är dock entusiasmen, som förer verlden framåt.
Tanken färdas billigt. Det kostar intet att i ett ögonblick
flytta oss öfver Atlanten och något tillbaks från den närvarande
tiden. Der slafvar en svart, föraktad menniskorace. Man förbjuder
den vid lifsstraff att inhemta till och med kunskapens
första elementer — och sedan hånar man ej blott dess färg,
utan äfven dess oförmåga af bildning! — Vi äro nu i den nya
tiden. Det är ej längre någon trasig pilgrim, som vandrar till
Orienten; det är någon liten skribent, lika glömd och förmodligen
på sin tid lika ringa aktad, som börjar kampen. Hvilken
Den 3 Februari f. m.
293
dårskap! Emot sådana materiolla intressen, emot socker och
bomull, emot fabriker och plantager, emot seklers vanor, häfd
och fördomar? Och Skaparen sjelf, den allsmäktige, har ju
stämplat racen? Det är ju att strida mot naturen, mot sjelfva
naturen, Mina Hrr? — »Och likväl rör den sig», den frågan,
och vi veta alla, huru långt den nu kommit, och att den redan
segrat på det officiella gebitet, om den ock ej ännu lyckats
blifva herre öfver de enskilda fördomarnes och hatets än mer
svåreröfrade terrain.
Qvinnans rätt! Hvarför skulle jag neka dertill? Ja, jag
anser den för en sådan stor framtidsdiger fråga! Och likväl
gilves det en olikhet emellan denna fråga och dem, om hvilkas
första framträdande jag förut talat. Den är nemi. denna fråga
om qvinnans rätt, visserligen nu en ny fråga, derför att den
nu inträder i ett nytt skede; men den är tillika en urgammal
fråga, ty man kan spåra den tillbaka till historiens gryning.
Hvad var qvinnan den tiden? En slafvinna under mannen, ja,
mindre: ett slags ting, som köptes och såldes! Och jag har
sett länder, der hennes tillstånd är föga bättre ännu i dag;
men det är barbariska länder. Ty om det ock är visst, att
ingen vet, och ingen kan eller skall någonsin veta, hur först
frågan om qvinnans rätt väcktes, så är det lika visst och lika
kändt, att denna fråga gått framåt, trappsteg efter trappsteg,
från det ena tidehvarfvets ledande folk till det andra i bredd
med bildningen. Redan hos de gamla Egyptierna, urtidernas
kulturfolk, möter oss ett ordnadt hem med qvinnans rättigheter
i ej obetydlig utsträckning erkända, om ock taflan förmörkas
af det i viss mån, tyckes det, förekommande månggiftet, så
vidt man af deras ännu bibehållna väggmålningar och ej fullt
säkert tydda fornskrilter kan sluta sig till. Betecknande är, att
detta gamla folks lära eger ej blott gudar, utan äfven gudinnor,
och dessa sednare ej af det mera, så att säga, lätta slaget, som
Grekernas gudinnor, utan allvarliga och i folktron lika mäktiga,
lika ansedda och dyrkade som någonsin gudarne. Ja, man träffar
der till och med redan regerande drottningar, t. ex. den
sköna och olyckliga Nitocris, om hvilken den gamle kronisten
antecknat, att lion »hade gult hår och röda kinder och var
skönare än alla qvinnor på sin tid och starkare än alla män.»
Det kan t. o. m. vara ovisst, om qvinnans ställning i det
hela var just så väsendtligen mycket bättre hos Israeliter och
Greker; men hos Romrarne har frågan gjort ett bestämdt steg
framåt. Afven den sedesamma qvinnan visar sig der i det offentliga,
— den sista fliken af den Österländska slöjan har fallit
från hennes anlete. Slutligen tillhörde det kristendomen, att
fullt stadga hennes rätt i hemmet, samt medeltidens chevaleri,
att för henne utan begränsning öppna sällskapslifvets blomsterfält.
Man har således erkänt först, att hon var menniska eller
åtminstone ett slags menniska; sedan att hon hade hjerta, och
att detta hade rättigheter; slutligen gifvit henne umgängets frihet,
hvarjemte man samtidigt småningom gifvit henne rättighe
-
294
Den 3 Februari f. m.
ter inför civillagen, såsom arfsrätt m. m. — Efter alla dessa
medgifvanden, hvad återstår? skall man kanske fråga. Det återstår
en liten sak, Mina Hrr! det återstår att erkänna, att hon
har förstånd!
Detta är det nya skede, hvari frågan nu inträdt; det är
detta, som gör, att den nu kan gallas en ny fråga. Uttrycket
är dock ej alldeles korrekt. Afven på denna väg har man
nemi., och äfven hos oss, redan tagit ett par steg, om ock rätt
försigtiga och ej stora. Jag behöfver ej nämna frågan om qvinnans
myndighet, först medgifven såsom undantag och sedan såsom
regel. Hur talade man ej då om de olyckor, som deraf
skulle blifva en följd! Ha dock dessa farhågor bekräftats?
Ännu säger dock alltjemt Staten: »härtill skall du gå, men
icke vidare. Mina embeten, mina styrelser, mina anställningar,
de äro endast för männen med thy åtföljande löner och arfvoden».
Fåfängt! Förgäfves! Man hejdar ej med maktspråk en
idé, och ännu mindre hjelper det att säga, att qvinnans förstånd
ej kan utbildas till den skärpa och grundlighet, som för
dylika beställningar erfordras. Utan att vilja drifva jemförelsen
för långt — jag säger det uttryckligen — utan att drifva jemförelsen
för långt, kan jag dock ej neka, att här synes mig
förefinnas en viss likhet med den nyss omtalta negerfrågan.
Man förbjöd negrerna att inhemta kunskaper och sedan förklarade
man dem dertill oförmögna; man vägrar qvinnan tillträde
till de offentliga bildningsanstalterna, och sedan förebrår man
henne, att hon ej eger det slags bildning, som vid dessa meddelas.
Det vill säga: man hindrar visst ej qvinnan att skaffa
sig på egen hand alla möjliga kunskaper; men har hon sålunda
af insigter skaffat sig det behöriga måttet, så vägrar Staten att
mäta — man vägrar henne examen.
Mig synes, att man i längst hänsvunna tider kunde haft
en viss rätt att tvifla på qvinnans intellektuela förmåga, emedan
exempel på motsatsen då voro så få. Hela klassiska tiden känner
blott en författarinna, skaldinnan Sappho. Men hvad skall
man säga om tviflet i denna vår tid, då litteraturen räknar
snart nog lika många qvinliga namn som manliga, och qvinliga
namn af första storleken, för att låna ett uttryck från vetenskapen
om stjernhimmelen! — Straxt skall man dock förmodligen
invända, att, om det ock finnes verkligen lysande författarinnenamn,
så är dock den stora massan af den qvinliga romanlitteraturen
af en särdeles löslig beskaffenhet och föga vittnande
om någon grundlig bildning. Der har man det åter! Sedan
man vägrat det blifvande qvinliga författarinnan att begagna de
för män afsedda, grundliga bildningsanstalterna, så säger man:
hon skrifver ej med den grundlighet som en manlig författare.
Mig synes, att det vore tid att komma ur denna eviga
circulus in demonstrando. Må man medgifva qvinnan rätt att
begagna bildningsanstalterna och der aflägga prof, och må man
sedan döma, ej på förhand! — Man ryser vid blotta tanken på
sammanblandandet af manliga och qvinliga lärjungar i samma
Den 3 Februari f. m.
295
skolor. Jag vill ej heller obetingadt förorda en sådan anordning
i stort. Men om ej till samma skolor, så åtminstone till
samma examina! Dessutom hör nämnas, såsom en egenhet, att
tänka på den der faran vid just det största antalet af rikets
skolor, vid folkskolorna. I alla fall skulle man väl ej vara så
särdeles obenägen att medgifva qvinnan åtminstone examensrätt
— om ej dermed följde eller kunde komma att följa kompetens
till vissa Statens sysslor. Något sådant kan man ej tillåta.
Gud bevare oss, nej, nej! Qvinnan är ämnad blott för
hemmets inskränktare, men derför ej mindre ädla verkningskrets,
mannen åter för det offentliga lifvet. Att öppna qvinnan
tillträde till det sednare, det vore att handla emot naturens
anvisning. Skaparen sjelf, den allsmäktige, har ju stämplat den
qvinliga delen af slägtet med fysisk svaghet och brist på aktift
mod, säger man, och sålunda anvisat henne den underordnade
platsen.
Jag tror, att vi småkräk i det hela gjorde bättre i, att ej
lägga oss i den allsmäktiges lagstiftning, utan helt enkelt tillåta
fri täflan och låta de af allmakten stiftade naturolikheterna göra
sig gällande på sitt eget vis. Man behöfver sannerligen ej frukta,
att de skiljemurar, naturen byggt, skola ramla, derför att vi ej
gå och stötta under dem. Blott genom fri täflan får man tvifvelsfritt
veta, hvad meningen verkligen varit med dessa skilnaden
och i hvad utsträckning de verkligen varit afsedda att
verka, och icke blott, såsom hitintills, hvad vi, vi sjelfva, i vår
inskränkthet om dem inbilla oss.
Den näst föregående värde talaren anförde, till bestyrkande
af naturens mening om olikhet mellan man och qvinna, exempel
ur djurverlden. Jag känner dock ingen lag, som förbjuder lejoninnan
att öfverlemna sig åt samma sysselsättningar och förvärf
som lejonet. Lejoninnan kommer dock aldrig att föra fullt samma
lif som lejonet. Jag fruktar ej heller, att qvinnan någonsin
skall bli manlig — naturens skiljomurar behöfva ej våra små
stöttor!
Må man då medge bifall till Utsk:ts förslag! Jag åtminstone
kan ej annat än obetingadt rösta derför. Jag vill ej ur
stilistisk synpunkt försvara Utsk:ts motivering. Jag vill ej förneka
det svälvande, som man anmärkt, i uppställningen af det
förslag till beslut, Utsk:t kommit till. Men der är dock medgifven
examensrätt och delvis rätt till den offentliga undervisningen,
och åt K. M:t är sedan lemnadt att pröfva, i hvad mån
deraf må följa befordringsrätt till tjenster och anställningar. I
det skick, frågan ännu är, synes mig detta vara allt, hvad som
kan göras och sägas, och vida bättre än den siste talarens, i
en punkt vida mer, ja alltför mycket kategoriska förslag, under
det han i öfrigt föreslår uppskofsmesyrer och omöjliga förberedelser.
Denne värde talare yttrade nemi. ofantligt många betänkligheter
mot qvinnans deltagande i den medicinska undervisningen
vid samma tillfällen som mannen, och gick dervid in
i en hel del detaljer; men mig synes, att han glömde vid det
296
Den 3 Februari f. m.
slut, han kom till, den väg, hvarpå han kommit dit. Han sade
nemi. först, att man i Amerika, der, som bekant, det numera
finnes en mängd q vinliga läkare, der hade man börjat med att
lemna qvinnorna tillträde till universitetens medicinska fakulteter;
men sedan denna tillåtelse i ganska stor utsträckning blifvit begagnad,
hade deraf en del olägenheter visat sig, och man hade
derför instiftat särskilda medicinska skolor för fruntimmer. Nå
väl, det är ju just samma väg, Utsk:t föreslår att beträda! Må
man först lemna qvinnan tillträde till de befintliga läroverken,
och sedan det visat sig, att hon verkligen begagnar denna tillåtelse
i någon större utsträckning, då är det tid att väcka fråga
om inrättande af särskilda skolor och akademier för fruntimmer.
Tror verkligen Hr Huss, att det nu, innan man ännu sett, om
qvinnan hos oss, liksom den amerikanska, vill egna sig åt dylika
yrken, att, säger jag, det nu vore möjligt att föreslå och
genomdrifva förslaget om särskilda akademier eller ens särskilda
fakulteter för qvinnor? Säkert icke!
Innan jag slutar, bör jag dock tillägga, att man i alla fall
ej får glömma, att det ej här är fråga om första steget, utan
blott om ett fortgående på en redan af R. St:r beträdd bana.
Man bör ej glömma, att Rikets sednast församlade Ständer beslöto
en skrifvelse till K. M:t derom, att K. M:t ville vidtaga
de åtgärder, hvarigenom qvinna bereddes tillfälle att erhålla anställning
i sådan tjenstebefattning, som för henne kunde vara
passande, såsom vid Post.- och Telegarf-verken m. fl. dylika inrättningar.
Till följd häraf infordrade också K. M:t nämde båda
verks yttranden om saken. Dessa yttranden utföllo naturligtvis
afstyrkande. Icke dess mindre, i sitt svar, tillät K. M:t dessa
båda verk att i sina lägsta tjenstegrader använda qvinnor.
Postverket är dock en ärevördig institution! Den räknar
seklers anor, den är ej fallen för nyheter, nej visst icke! Telegrafen
deremot är ej för intet den snabba fortskaflhingens medel,
exponenten af vår tids raskaste framåtgående. Telegrafen
tog saken om hand! Tillämpningen var dock mycket försigtig,
förstås! Statens telegrafstationer indelas i tre klasser, efter betydenheten.
På ingen sådan antogs qvinlig föreståndare; men
på åtskilliga orter, der mindre kommuner sjelfva ville bekosta
station, föreståndares aflöning m. m., inrättades s. k. 4:de klassstationer.
Kommunen föreslår der sjelf person till föreståndare,
som sedan af telegrafstyrelsen antages eller fökastas. På nio
sådana stationer antogs, till följd af det Kongl. Rrefvet, qvinliga
föreståndare, nemi. i Cimbrishamn, Ekesjö, Gamleby, Hjo, Skeninge,
Wimmerby, Ljusne, Nyland och Holmsund. Nå väl, ha
dessa qvinliga assistenter visat sig opålitliga eller oförmögna att
sköta sitt åliggande? Derom må tala det mest afgörande af alla
fakta, det, att telegraf-styrelsen i dessa dagar ingått till K. M.t
med anhållan att få tillsätta qvinliga assistenter vid ej mindre
än tretton af statens egna 3:dje klass-stationer, nemi. i Norrtelje,
Waxholm, Enköping, Mariefred, Strengnäs, Trollhättan, Skara,
Ulricehamn, Falkenberg, Ronneby, Mönsterås, Åtvidaberg och
Den 3 Februari f. m.
297
Grenna! Telegrafverket gör dessutom en liten affär på saken;
ty förut voro antagna eller skulle på dessa stationer antagits
manliga kommissarier med 1,500 rdrs lön; qvinnorna nöja sig
med att få endast assistents-grad, och då manlig assistent kostar
1,200 rdr, nöjer sig qvinlig assistent med endast 800 rdr. På
dessa tretton stationer således en liten behållning af 9,100 rdr
om året.
Ar det då ej skäl, då man redan med framgång beträdt
banan af qvinnans anställande i statens tjenst, att dermed fortfara
och att upprepa sin anhållan derom med den kraft, att den
kan göra sig hörd, ej blott hos telegrafverket, utan älven hos de
mera lomhörda post- och jernvägsstyrelserna samt hos en och
annan skolstyrelse? Finnes det ej dessutom, såsom Betänkit antyder,
ett gebit, der hon kanske vore mest lämplig, nemi. det
medicinska? Om man också ej, för alla fall, vill tänka sig qvin
liga läkare äfven lör manliga patienter, så måtte hennes lämplighet
såsom qvinnoläkare ej kunna bestridas? Älven inom mången
annan specialgren af läkedomskonsten föreställer jag mig
henne såsom särdeles passande, såsom till barnläkare, ögonläkare
o. s. v.
Jag har ofta i våra gamla vikingasagor påträffat berättelsen
om hur bland kämparne sådane uttogos till läkare, som hade
»mjuka händer.» Hvarför skulle man ej unna den lidande menskligheten
alt vårdas af den q vinliga läkarens »mjuka hand»? Må
man bifalla Betänkit, och kanske skall man en gång välsigna sitt
beslut lör egen räkning eller på mången af sina närmastes vägnar!
Jag röstar obetingadt bifall till Utskits förslag.
Då tiden nu var långt framskriden och 8 ledamöter anmält
sig för afgifvande af ytterligare anföranden i frågan, hemställde
Hr Gr. o. Landtm., alt öfverläggningen skulle uppskjutas till
e. m:s plenum; hvilket bifölls.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utsk:ts Utlåtm:
N:o 32, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. i fråga om införsel
för skatterättsfordran i kronosäteriet Olstorp i Skaraborgs län;
N:o 33, i ani. af väckt motion om eftergift af ett Kronolänsmannen
L. G. Bengtson ådömdt ersättningsbelopp för undervigt
å inlöst bränvinsbrännings-redskap;
Nio 34, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. angide restitution
af ett utaf Häradsskrifvaren J. A. Lindgren till Statsverket inbetaldt
ersättningsbelopp;
Nio 35, i ani. al K. Mits Nåd. remiss å Kongl. KammarColliii
berättelse om Sala silfververks ränte-ersältningsfond lör
redogörelse-åren 1862—64;
Nio 36, i ani. af väckt motion om befrielse för lägenheten
Myrbacken från erläggande af rotevakans-afgift;
298
Dea 3 Februari f. m.
N:o 37, i ani. af väckt motion om befrielse för gästgifverihemmanet
Nio 3 Weda från erläggande af rotevakans-afgift;
N:o 38, i ani. af väckt motion, angide nedsättning af räntan
för Trysunda fiske eller detsammas afträdande till Kronan;
N:o 39, i ani. af väckt motion, ang:de disposition af en till
Stockholms stads och läns kurhus-inrättning upplåten egendom å
Kungsholmen;
N:o 40,J ani. af väckt motion om befrielse för Eskilstuna
stad samt Oster- och Vester-Rekarne härader från utgifvande
af ett årligt ersättningsbelopp för begagnande af kronocellfängelset
i Eskilstuna;
Nio 41, i ani. af väckt motion ang:de tryggad besittningsrätt
till lägenheter och tomter i Waxholms stad;
N:o 42, i ani. af väckt motion om upplåtelse af en jordrymd
till Kalmar stad;
N:o 43, i fråga om upplåtelse till Konung Carls kommun
af mark från Kungsörs södra kungsladugård för anläggning af
en hamnbyggnad med lastageplats;
N:o 44, i ani. af väckt motion om öfverlåtande till enskildt
bolag af statens eganderätt till Loka brunns- och badinrättning;
N:o 45, i fråga om upplåtelse af mark till staden Landskrona,
från det Landskrona fästning tillhörande område;
N:o 46, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de förändring i
gällande bestämmelser om godtgörandet af kostnader vid laga
skifte å boställe; samt
N:o 47, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. angide eftergift af
1863 års arrende för kungsladugården Åhs kloster i Hallands län.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. § 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Den 3 Februari e. m.
299
Lördagen den 3 Februari 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Upplästes och godkändes följ:de från Exped.-Utsk:t inkomna
förslag till R. St:rs underd. Skrifvelser till K. M:t samt förordnanden,
nemi.:
N:o 14, ang:de verkställd omröstning öfver Högsta Domstolens
ledamöter;
N:o 15, ang:de val af Just.-Ombudsman och hans Suppleant;
N:o
16, till förordnande för Advokat-fiskalen m. m. N. A.
Fröman att vara R. Stms Just.-Onibudsman;
N:o 17, till förordnande för Expeditions-Chefen m. m. A.
Dreijer att vara R. Stms Just.-Ombudsmans suppleant;
N:o 18, till förordnanden för de utsedda ledamöterna i Tryckfrihets-komitén;
N:o
19, i ani. af K. M:ts oNåd. Propos. ang:de upplåtelse
af f. <1. Pipare-bostället Bränn Arby vid Södermanlands Reg:te
för uppförande af skolhus åt Wansö församling;
N:o 20, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de försäljning
till skatte af gatuhusen N:o 7 Glemminge och N:o 21 Hannas
i Christianstads län; samt
N:o 21, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. med förslag till
förnyad förordn. ang:de jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof.
Fort,sattes föredragningen af Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
Betänk. N:o 39, i ani. af väckta motioner rörande qvinnans medborgerliga
rättigheter.
Frih. Cederström, Rudolf: Hvar och en sann, rättskaffens
riddersman, vare sig att han genom äktenskapets heliga
band är fästad vid ett älskadt föremål, eller att honom förunnas
endast för stunden egna sin vördnadsfulla hyllning åt det qvinliga
väsen, hans tankars föremål, den dam, med ett ord, hvilkens
färger han gör sig en ära att ridderligt bära, öfverensstämmer
säkerligen med mig i ett varmt erkännande af qvin
-
300
Den 3 Februari e. m.
nans upphöjda moraliska värde, af hennes intagande, ädla, qvinliga
egenskaper, af hennes husliga dygder och behag, framförallt
af hennes beundransvärda förmåga af sjelfuppoflring förden
hon älskar. Härom kan ingen skiljaktighet råda. Men under
det vi erkänna detta, få vi ej förglömma den vigtiga regel, som
bjuder lagstiftaren, att icke af sin värma för ämnet låta hänföra
sig från det lugn, som höfves honom i utöfningen af sitt vigtiga
kall, och vi böra således ej, enligt min tanke, af den tacksamhet,
vi äro qvinnan skyldige, låta förleda oss derhän, att vi erbjuda
henne förmåner, som icke äro med hennes sanna väl öfverensstämmande,
att vi inleda henne på en bana, som ej kan
bereda hennes lycka, att vi, enligt ett bibliskt varnande ord, gifva
henne en sten i stället för bröd.
Ekon.-Utsk:t har, under ett lifligt erkännande af den höga
ståndpunkt, qvinnan bör intaga i samhället, inbjudit henne till
en så vidsträckt, ja nästan oinskränkt, täflan med mannen, att
jag för min del icke funnit mig kunna på långt när gå så vida
i erbjudanden, som Utsk:t gjort. Tänkom oss, Mina Hrr! qvinnan
upphöjd på domaresätet, nödgad att tillämpa lagens bud i
all dess oblidkeliga stränghet; kunna vi icke befara att, vid tilllämpningen
af latitud-systemet, som skänker domaren en så stor
magt, qvinnans milda, förlåtande sinne skall låta de förmildrande
omständigheterna spela en sådan roll, att lagbrytare och bedragare
skola fira triumfer, under det hederligt folk måste bedja
Gud bevara dem från domare med så milda hjertan. Tänkom
oss qvinnan försatt på en fiiosofie-professors-stol, med åliggande,
att med magistrar och professorer maskulini generis ingå i disputationsakter,
dervid deras skarpare dialektiska förmåga och skonslösa
användande deraf torde bringa henne i ofördelaktig dager och
tvinga henne alt duka under för det missgynnande i sjelfva hennes
ställning. Och likväl saknar hon ej ett utmärkt förstånd,
men i en annan sfer, en sådan, der äfven känslan äger en talan.
Tänkom oss slutligen qvinnan i vissa för henne kanske ännu mer
främmande lägen, i den anatomiska professorns kall, i dissektionssalen
bland kretsen af åskådare, tänkom oss qvinnan—ja! tänkom
oss henne på hästryggen. Visserligen har Utsk:t uttryckligen
undantagit krigareyrket, men det har icke undantagit läkareyrket
i hela dess utsträckning, och således skulle äfven de
af staten tillsatta läkare-platser kunna beklädas af qvinnor.
Tänkom oss henne, t- ex., såsom provincial-läkare; såsom sådan
måste hon infinna sig hos patienter, ofta boende på aflägsna och
för åkdon otillgängliga ställen, och hon skulle alltså många gånger
blifva nödgad att, trotsande elementernas vildaste uppror,
i natt, köld och mörker, kasta sig upp på hästryggen, för att
erbjuda vetenskapens hjelp och stöd åt den lidande. Allt detta
kan man ej rimligtvis begära af den fysiskt svaga qvinnan.
Vidare har Utsk:t väl mycket fäst sig vid en förutsättning,
som dock alltid måste utgöra ett undantagsförhållande, dä det
(Betänkit sid. 10) sagt, att den högre intellektuella bildning,
qvinnan förvärfvat, icke skulle blifva gagnlös »i de fall, då man
-
